# ID: svediakorp-gov516
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 75,326
# sentences: 2,532
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 22 April.
*97
ner, hvilka tillhört den sedan hedenhös och Upsala
ödet det är ett annat öde, nemi. förstörelsens, man vill underkasta
Staten. Vid, om jag ej misstager mig, 182g års
riksdag abnlienerade man från Staten dess eller Kronans
ekskogar, och den förlusten kan aldrig ersättas; aldraminst
med ekplanteringarna på Visingsö, hvilka blott kunna bevisa,
alt man insett, att man begått ett misstag. Man ville
upphjelpa handelsflottan, men det skall ej dröja länge, förr
än det ej skall finnas en enda ek på Kronans fordna ekskogar,
som duger lill skeppsvirke. Huru det tillgick vid dessa
skogars försäljande är kanske någon ledamot bekant; jag
vill blott nämna, alt jag tviflar på, att det tillgick på ett
sätt, hvilket var det rättvisaste. Hvad afseende det H. Utsk.
vill göra på mitt förslag, är mig lika; jag beder blott, att
det ej ville göra annat afseende på det förra eller om kungsgårdarnas
försäljande, än det, hvilket kommande Ständer ej
skola klandra. Jag beder Utsk. ville besinna, att kungsgårdarna
tillhöra Staten, således lika så mycket en kommande
generation som den närvar., hvilken blott har dispositionsrätt
öfver desamma. Genom att försälja dem, skulle vi begå
samma orättvisa, sorn när en förmyndare, i stället för
att arrendera bort, försäljer sina pupillers egendom. Vi
hafva rätt att verka för efterkommandes lycka; vi skola göra
det, och öfver vårt stoft skola ljuda deras välsignelser; men
aktom oss, att, för att fylla stundens behof, för att lätta
våra egna bördor, göra deras så mycket svårare; den dom,
som hvital’ så säkert öfver de hädangångna, skall, tyst oell
våra efterkommande ovetande, genom deras svåra belägenhet
uttala sin förbannelse öfver oss. Staten har ett fortfarande
lif, lika långvarigt som menniskoslägtets existens;
kungsgårdarnas bestämmelse är att vara ett lifstidscapital för
densamma, af så mycket mera betydenhet, som det består ej
likt penningen uti ett fingeradt, utan uti ett verkligt och
säkert värde, som icke dr någon valvation underkastadt.
Må det derigenom, att de ej arrenderas bort på längre tid
än från trettio till femtio år, vara hvarje generation förbehållet,
att efter tiden bestämma, huru stor ränta skall gifvas
af detta capital; må denna ränta bestämmas efter det
säkraste af rörliga värden, spantnålen. Låtom oss ej på en
gång förstöra capitalet, ty då hafva vi säkert äfven förlorat
räntan. För Statens fortfarande utgifter låtom oss äfven
bibehålla dess fortfarande inkomster; de nya och momentela
behof, hvarje lid tillskyndar Staten, dem har samma tid
äfven ålagd sig skyldigheten att, utan att anticipera på framtiden,
uppfylla. Deri tid, mine herrar! har längesedan försvunnit,
då man, såsom Henrik IV om sina hofman, kunde
säga, att Rikets store buro sina skogar och slott på ryggen;
malte den aldrig stunda till, då man kan säga, att de bära
Statens! Jag måste bekänna, att jag varit frestad att tro, att
5 H, 38
Den 22 April;
ett sådant förslag, som det om riksdomänernas bortsäljande,
icke kan leda sitt ursprung från en missförstådd patriotism;
jag vågar aldrig göra mig förtrolig dermed, att en K.
propos. i detta syfte ens skulle vara påtänkt, eller någonsin
vara att förvänta. Men om den tid någonsin skulle komma
; hvem måste ej då förtvifla om fäderneslandet? och Gud
beskydde den faderlösa Staten!
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
remittera detta anförande till StatsUtskottet.
Hopades ja och nej.
Frih. Boye, Ludv.: Hvad mera eller mindre uppmärksamhet
Hr Munck af Rosensehölds yttrande kan förtjena,
derom kan jag ej yttra mig, ty jag har ej hört ett
ord deraf; men just derföre anhåller jag, all det må få hvila
på bordet, på det jag må kunna finna, om jag har anleda.
att yttra mig derom eller icke.
I anledn. häraf, bléf Hr Munck af Rosensehölds anförande
hvilande på bordet.
Företogs till pröfning StatsUtsk:s den 8 dennes e. m.
på bordet lagda utlåt. N:o 36, angtde ifrågaslälld rättighet
för innehafvarne af arrenden å kungsgårdar och boställen
vid f. d. Adelsfäne-reg:tet, att öfvertaga de vid nya arrendeauetioner
skeende högsta anbud.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, uppläste
följande:
Jag vågar anhålla om återremiss af ifrågavar. utlåt.,
och anhåller, att Utsk. måtte tillstyrka bifall åt den, i afseende
på arrenden af kungsgårdar m. m., af David Andersson
från Hallands län gjorda motion. Jag anser, att det af
David Andersson gjorda förslag, att förre arrendatorer af
en Statens egendom må, ifall de vilja öfvertaga högsta anbudet
till nytt arrende, hafva optionsrätt, vara grundadt
på billighet och rättvisa mot den enskilda och beräknadt på
Statens verkliga fördelar. Om billigheten och rättvisan af
en sådan optionsrätt, som den David Andersson föreslagit,
behöfver jag icke orda; den är alltför mycket i ögonen fällande.
De fördelar denna optionsrätt skulle medföra för
Staten, äro följande: i ;o blifver en följd af denna optionsrätt,
att arrendatorer af krono-domäner, dels icke under de
sista åren af arrendeliden idka ett sådant åkerbruk, som
blott afser att taga den största möjligaste inkomst af jorden,
utan afseende på om den sedan blir alldeles urstånd att
gifva vidare afkastning; dels-icke vanhäfda egendomen på
annat sätt, och låta arrendet åtföljande byggnader m. m.
alldeles förfalla; 2:0 upphäfves derigenom det oskick, att
arrendatorer af Kronans egendomar, under förevändning af
Den 12 April.
399
ärliga förluster, söka efter några år få sina arrenden nedsatta;
ty Idir arrendet qvar i deras hand, hvilken innehaft
egendomen förut, mätte han hafva så mycken kännedom af
densamma, att lian ej gifven mer, än egendomen verkligen
är värd. Han kan således ej anföra såsom skäl för en begärd
nedsättning i arrendesumman, att han misstagit sig om
egendomens godhet. Hade frågan varit 0111 bestämmandet
al maximi-belopp för krono-arrenden och optionsrätt, dä
skulle jag varit den förste att afslå ett sådant förslag; ty
det hade gilvit fria händer att skinna Staten. Detta förslag
deremot är grundad! på Statens verkliga fördelar, och rättvisa
mot den enskilda.
Hr af Ekenstam, Israel: Också jag får vördsammast
hos Ståndet anhålla om återremiss af detta betänk.,
men alldeles icke ur den åsigt, som den siste värde talaren.
Jag tror visserligen, på sätt Utsk. nämnt, att optionsrätten
är förkastlig, i det nakna skick, hvaruti den 1111 är. Den
siste värde talaren har förkastat den, endast om den skulle
stå i sammanhang med ett maximi-arrende. Jag tror tvert0111,
att optionsrätten icke kan bestå, utan i förening med
ett sådant maximi-arrendes bestämmande. Det är af två
skäl, nemi. både form och sak, som jag anhåller om återremiss.
— I afseende på formen har detta betänk, kommit
pä en liten villostig; det bar nemi. blifvit hänvist till Utsk:s
liksg.afdeln. och der blifvit behandladt, då deremot frågor,
hvilka dermed äga största sammanhang, äro under utarbetning
på Utskts inkomst-afdeln. , dit de egentligen höra.
Riksg.afdela, har, ovetande af hvad som skett på inkomstafdelntn,
knapphändigt afslyrkt motionen. Detta, i afseende på
formen. — Hvad åter saken beträffar, så har jag vid många
tillfällen hört, äfven i yttranden från Utsktn, att man velat
afskaffa det vingleri, som i sednare tider ägt rum vid arrenden
af Kronans lägenheter. Det går så till, att den, sora
ej har någon annan ressource, reser till auclionerna för att
arrendera, och först af talar med sin borgenär, som utaf
honom intet äger att vänta och uppgifvit allt hopp att få
något, alt kunna få honom till cuutionist. För honom förespeglar
han, att om han får egendomen, kan han få taga
hans gröda, hvarpå denne går in på att blifva hans cautionist.
Sålunda har tillgått vid en mängd tillfällen, icke allenast
här uppåt landet, eller i medlersta delen af Sverige,
utan äfven i södra orterna; derpå finnas många exempel.
De, som med ledsnad sett sådana förhållanden, hafva tänkt
sig, att man en gång skulle kunna komma till samma skick
som kyrkan begagnar, i afseende på sina hemman i Hallands
län, och jemväl Lunds domkyrka, i afseende på sina
hemman. Man har nemi., för att slippa dessa vinglare, hvilka
äfven der visat sig, bestämt ett maximum, hvaröfver man ej
får gå, och äfven ett minimum för arrendet. Det har all
-
Boo
Don 22 April.
tid visat sig personer, som velat Ljuda öfver; men du lill
maximilin är taget så mycket, som jorden kan bära, hafva
de, som förut suttit på den, fått bibehålla arrendet. Derigenom
iiafva desse kommit i tillfälle att få sina egna affärer
bibehållna i det skick de voro, och kyrkan har äfven vunnit,
derigenom att de underhållit dess lägenheter i bästa
skick, utan att de behöft gå från den ena personen till
den andra. Det är under sådant förhållande med de missbruk
som förut existerat, i afseende på dessa auetioner, sorn
jag ville hafva äran föreslå, alt Ulsk. måtte taga dessa contraeter
i betraktande, och ville föreslå ett någorlunda lika
förhållande vid de Kronans lägenheter, hvilka framdeles skola
förarrenderas. Detta kan icke ske utan återremiss. Jag anhåller
således derom, med tillägg, att målet måtte få gå tili
den afdeln., sorn just har sådana ärenden till behandling.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Den siste talaren har inför
Ståndet gjort en anmärkning emot StatsUlskts behandling af
detta mål, oell har sagt, att det kommit på en villostig.
Jag kan icke deruti instämma. Jag tror, att StatsUtsk. i
det fallet har behandlat frågan, som det trott sig kunna
och böra göra, då Utsk. lemnat det till en afdelning. Det
är icke alldeles rätt, såsom den siste talaren sagt, att målet
blifvit beharidladt samtidigt med andra ämnen, som visserligen
dermed stå i något sarnmang, men likväl derifrån hafva
många skiljaktigheter. Jag vill ej motsätta mig återremiss,
emedan jag äfven tror, att de anmärkningar, som blifvit
gjorda, ej sakna all grund; men jag tror likväl, för min
del, att det ligger utom Ståndens egentliga befattning att
föreskrifva Utskcn hvilka afdelntr, som böra behandla målen,
då Utsktn sjelfva häst lära kunna bedomina hvilka afdeln:)',
som lämpligast dermed kunna befatta sig.
Hr af Ekenstam: Det är visserligen icke min mening
att klandra Ulsk:s förfarande, och jag anser Gr. Horn hafva
mycket rätt, eftersom ingenting är bestämdt rör:de afdelnma
inom Utsktn; men vid detta speciella fall har inträffat, att
tvänne afdelmr behandlat ärenden, som med hvarandra hafva
nära sammanhang, och det är icke såsom ett fel i saken,
som jag sagt att de icke blifvit af samma afdeln. behandlade,
utan såsom en fördel för saken, sorn jag begärt
alt de måtte få gå till samma afdelning. Måhända är ordet
villostig, som jag begagnat, något orätt användt; men
det korn sig deraf, att jag ansåg naturligt, att saker af
samma art böra behandlas inom samma afdelning. Det är
således under afstående från denna ofrivilliga tillvitelse, som
jag likväl fortfar att anhålla om återremiss af detta utlåtande.
För sakens skull må formen få vara hvilken som
helst.
Frih. Cederström, Jacob: Det af Hr af Ekenstam
Den au April.
3oi
uppgifna förhållande, om ett visst maximum och minimum
af arrendet, inträffar i Skåne, Hajland och Blekinge, samt
Bohus Ian för kyrkohemmanet!, men i afseende på Kronans
lägenheter i allmänhet kan jag ej annat än afstyrka det.
Skiljaktigheten i localförhéllanden gör, att det är omöjligt
att i förväg bestämma ett maximum för arrendet, då odlingstillfällen
kunna finnas på ett ställe, men pä ett annat
alldeles icke. Det minimum, som år t8io i allmänhet bestämdes
af R. St. för kungsgårdars bortarrenderande, har
befunnits i många afseenden behöfva förändras. Det är i
allmänhet en tunna, på sina ställen § tunna spanrnål af
geometriska tunnlandet, som är såsom minimum bestämdt;
men militiae-boslällen hafva funnits, hvilka, efter många
misslyckade försök att få dem lill detta minimum bortarrenderade,
måst brukas för Kronans räkning med förlust och slutligen
utarrenderas på kortare tid och mot nedsatt arrende,
hvaraf följden blifvit, att boställena kommit i vanhäfd. Jag
skulle derföre tro, alt, med bifall lill Hr af Ekenstams begäran
om ålerremiss, frågan bör ånyo behandlas, då Utsk.
hör taga i betraktande hvilka jemkningar uti de vid 1810
års riksdag fastställda grunder för sådana lägenheters utarrenderande
böra äga rum. Det är otvifvelaktig!, att dervid
bör fästas afseende på sådana lägenheter, der åkerjorden
utgör % af hela arealen, och der således ej alla tunnlanden
kunna til! åker begagnas, utan en stor del måste igenläggas,
om lägenheten skall kunna skotas. Andra kunna deremot
finnas, der odlingstillfällen uppstå. Der måste andra
grunder för arrendets beräknande bestämmas. Sådant bör
af Ständerna antydas och -sedan af Styrelsen i vanlig väg
tillämpas. Jag anhåller, alt dessa anmärkningar målte få
åtfölja återremissen.
Hr von Hartmansdorff, Äng: Jag kan för min del
ej (kina annat, än att StatsUtsk:s utlåt, är riktigt, och anhåller
att få uppgifva mina skäl dertill. Eli- Munck af Rosenschöld,
som nyss förut yrkat, att Kronans disposition af hennes
jord måtte vara i möjligaste måtto obehindrad , har i den
sednare saken, eller den sorn nu är under öfverläggning, tverlom
velat göra Kronans dispositions-rätt till hennes hemman inskränktare
än Utsk. föreslagit. Han synes således hafva emotsagt
sig sjelf, och i detaljen yrkat en tillämpning, hvilken strider emot
den grundsats han yrkat. — Hr af Ekenstam har omtalat,
huru missbruk befrämjas derigenom att en afsigkommen arrendator
begagnar sina fordringsägares borgen för att åstadkomma
för höga arrenden. Jag kan ej finna annat, än att
löftesmännen då äro fast för det högre arrendet, och att Kronan
således icke bör derpå förlora, om landshöfdingen och
öfrige vederbör, fullgöra deras skyldighet att först pröfva
löftesmännens vederhäftighet och sedan tillhålla dem att betala.
Samme värde ledamot har yrkat ett maximum och
3o2
D e n aa A p r i 1.
ett minimum för arrenden af Kronans jord, i likhet med
livad som äger rum med vissa ecclesiaslika hemman. Med
de sistnämnde har jag, såsom statssecret. haft att göra,
och vet något derom. Såsom tillförordnad landshöfding
har jag hållit arrende-auctioner på indragna civila boställen
och suttit i boställs-directtr samt utarrenderat militiaelioställen.
Min erfarenhet har varit, att boslälls-directtna,
som minst äro bundna af särskilda föreskrifter, samt följaktligen
få handla efter bästa förstånd, också få de högsta arrendena,
Ville man hafva samma förtroende till landshöfdingen,
som till boställs-directrna ; så-tror jag, att Kronan
äfven linge bättre betaldt. Nu deremot har jag sett, att
då landshöfdingen funnit ett arrendeanbud för lågt och afstyrkt
dess antagande, har det dock af Kammar-colltm godkänts.
Således om R. o. Ad. skulle täckas bifalla Utskts
utlåt., utan att tillägga ytterligare band och hinder, silrör
jag, att man bäst gagnar det allmänna.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. be
hagade
bifalla StatsUtskts utlåt. N:o 36.
Ropades ja och nej.
Hr af Ekenstam: Sedan nu äfven StatsUlskrs ordför.
haft den godheten nämna, att han ej har något emot, att
delta utlåt, återremitteras, och Frih. Cederström uppgifvit
principer, som äro af vigt att tagas i betraktande, anhåller
jag att Hr Frih. o. Landtm, täcktes framställa den frågan,
huruvida de gjorda anmärkningarna föranleda till återremiss;
och anhåller jag vördsamt, att Ståndet ej ville neka
denna återremiss, för att få detta ärende behandladt i sammanhang
med andra frågor, sorn dermed äga gemenskap.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. an
såg
de vid StatsUtskrs utlåt. N:o 36 gjorda anmärkntr föranleda
dess återremitterande.
Ropades ja och nej.
Uppå derefter framställd propos. blefi utlåt. N:o 36 af
R. o. Ad. bifallet.
Likaledes biföll R. o. Ad. StatsUtsk:s den S dennes e.
m. på bordet lagda utlåt. N:o 87, ang:de yrkad befrielse
frän vägpenningar för dem, som vintertiden begagna den i
Jemtland anlagda nya väg till Norrska gränsen.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då den tredje månaden
af riksdagen nu snart tilländalöpte, och de hufvudsakliga
riksdagsärendena ännu icke till Stånden inkommit,
han och de öfriga Ståndens Talmän ansett angeläget att hos
K. M. ett sådant förhållande anmäldes, och att hos K. M.
begärdes riksdagens förlängande den fjerde månaden; men
för att förvissa sig om sakernas förhållande, hade ett sam
-
Den 22 April.
3o3
manträde med Utsktns ordför. blifvit beramadt oell förliden
gårdag vid den Talmans-öfvei läggning, som då ägde rum,
ballet. Dervid hade blifvit upplyst, att utskts-göromålen,
ehuru med mycket nit och mycken flit bedrifna, ännu ej
kunnat lemna elt sådant resultat, att man ännu på rätt
länge kunde emotse de hufvudsakliga riksd.ärendenas afslutande.
Talmännen hade således öfverehskommit att i dag
hos Stånden föredraga denna angelägenhet, och hemställde
Hr Frih. o. Landtm, alltså, om R. o. Ad., på dessa grunder,
ville till K. M. ingå med anhållan om riksdagens förlängning
den fjerde månaden.
Bifölls.
R. o. Ad. beslöt derjemte, att Exped.Utsk. skulle anmodas
uppsätta förslag till und. skrifvelse till K. M. i detta
ämne.
Ånyo föredrogos och bi föl los Bevilln.TJtskts den 8 dennes
e. m. på bordet lagda betänktn:
N:o 4, * anledn. af Riksd.fulim. Gustaf Bernh. Appelqvists
motion , om kungörelses 'utfärdande, att häradsskrifvare
ulan lösen skulle vara skyldige i mantalslängden anteckna
liemmansköp, arrende-contracter, m. m.;
N:o 5, i anledn. af Riksd.fullm. J. O. Widegrens, af
Anders Jonsson från Tuna såsom egen upptagna motion,
om befrielse för allmogen att erlägga bevilln. för utöfvande
och försäljning af handsmide.
Föredrogs ånyo och bifölls LagUtskrs den 8 dennes e.
m. på bordet lagda betänk. Nto 18, öfver väckt motion,
angtde grunderna för frälseräntans utgörande.
Ån)'o föredrogs LagUtskrs den 8 dennes e. m. på bordet
lagda utlåt. Nrö ig, i anledn. af vackt motion, om ändring
i tullförfattningarna.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, då han, vid remissen
af den utaf LagUtsk. återlemnade motion, föreslagit,
alt den skulle till LagUtsk. remitteras, R. o. Ad. med skäl
af honom kunde förvänta någon förklaring af de skäl, som
föranledt honom till detta förslag. Dessa skäl vore, alt
motionen anginge ett stadgande, som ansåges stå i strid med
andan af våra lagar i allmänhet, hvilket således borde behandlas
af det med samma anda mest kunniga bland Utskrn
nemi. LagUtsk.; Hr Landtm, hade således, då motionen ej
tillhörde något annat Utsk., ansett den böra lemnäs lill
LagUtsk , hvilket, ifall det ansåg sammanträde i ämnet med
något annat Utsk. nödigt, ägde tillfälle dertill, utan någon
annan åtgärd från Ståndets sida än remissen till Lagutskottet.
Då likväl LagUtsk. återlemnat motionen, ansåg
Hr Frih. o. Landtm, sig först böra göra propos. till bifall
3o4
Den 22 April
-
å Utsk:s åtgärd, och hemställde alltså, om Jl. o. Ad. behagade
gilla LagUlsk:s utlåt. Wto ig.
Ropades nej.
LJppå derefter framställd propos., fann R. o. Ad. ärendet
böra till LagUtsk. älerlemnas.
Föredrogs ånyo LagUtskts den 8 dennes e. m. på bordet
lagda utlåt. Nto 20, i anledn. af väckt motion, om ändring
i sättet för lands- och stadsfiscalcrs till- och afsättande.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han, af samma
skäl, som han i afseende på LagUlsk:s utlåt. N:o ig anfört,
ansåg sig, äfven vid föredragningen af detta utlåt., höra
till R. o. Ad. afgifva någon förklaring af orsakerna, hvarföre
han trott sig böra föreslå motionens remitterande till
Lagutskottet. Motionen anginge nemi. frågan om hvilken
auctorilet, som lämpligast borde förordna permanent actor
atti landsorterna åtala förbrytelser mot författningarna, och
hade derföre synts Hr Landtm, äga något sammanhang med
rättegångsverket i allmänhet samt således lämpligast tillböra
Lagutskottet.
Frih. Boye, Ludv.: Icke heller kan jag förstå annat,
än att LagUtsk. är det Utsk., som bör utlåta sig öfver frågan;
jag begär således återremiss och anhåller, att LagUtsk.
ville närmare eftersinna hvilket annat Utsk. med mera
anledn. skulle kunna upptaga frågan än LagUtsk. Jag
begär, att dessa ord måtte få åtfölja återremissen.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
gilla LagUtskts utlåt. N:o 20.
Ropades nej.
Uppå derefter framställd propos., fann R. o. Ad. för
godt att återlemna ärendet till LagUtskrs behandling.
Vidare föredrogs LagUtskts den 8 dennes e. m. på bordet
lagda utlåt. N:o 21, i anledn. af väckt motion, om utfärdande
af ny consuls-stadga.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han af lika skäl,
som han förut anfört, ansåg sig nu äfven böra förklara orsaken,
hvarföre lian föreslagit den ifrågavar. motionens remitterande
till Lagutskottet. Motionen anginge lag för consulers
skyldigheter och deras förhållande till Svenska sjömän, bade
derföre sammanhang med sjölagen och borde åtminstone
med den slå i öfverensstämmelse, hvilket bäst borde kunna
bedömmas af LagUtsk., som, om det pröfvade nödigt, kunde
söka sammanträde med hvilket annat Utsk. det funne
lämpligt. Af sådan orsak hade Hr Landtm, ansett frågan
Den 22 April.
3o5
tillhörn LagUtsk:s behandling. Då likväl detta Utsk. ansett
saken annorlunda, ville Hr Landtm, först hemställa, om R.
o. Ad. behagade gilla LagUtskrs utlåt. N:o 21.
Ropades ja och nej.
Nr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
ärendet tillhöra Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts behandling.
Ropades ja och nej.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
målet böra till LagUtsk. ålerlemnas.
Ropades äfven ja och nej.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Jag hemställer vördsamt
till Ståndet, om icke frågan, som angår en anstalt till
handelns bästa, bör höra till Ekon.Utsk., och örn cj således
målet bör remitteras dit.
Uppå derefter framställd propos., fann R. o. Ad. målet
böra af Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk. behandlas.
Till pröfning företogs LagUtskrs den 8 dennes e. m. på
bordet lagda utlåt. N:o 22, i anledn. af väckt motion om tillägg
till 17 cap. 3a §:n Rätteg.-b:n, sådan den lyder i K. förordn.
den 20 Januari 1779.
Hr Lagerbjelke, Carl Oscar, uppläste följande:
17 cap. 32 §:n Rätteg.-b:n, som bestämmer i hvad fall
domaren kan ställa en för svårare brott tilltalad under framtiden,
erhöll genom K. förordningen den 20 Januari 1779
ett tillägg, hvarigenom hufvudsakligen stadgades, dels att
befrielse-dom, eller förklarande att den anklagade ej kunnat
sakfällas, tilIgodonjutes i alla mål, der penningeböter äga
rum, med vissa undantag, vid hvilka Hof- och öfverrätter
äga målet åter upptaga; dels att befrielsedom alltid tillgodo
n j u t c s i afseende på statsbrott; och slutet af förordningen
lyder sålunda: ”Målsäganden samt Kronans ombud vare skyldige
att genast instämma den, som de för något brott tilltala
''vilja. Nu kan sådant, för bristande bevis, icke låta sig göra,
"och sker thel ej inom tvänne år, bafve sedan ingen rätt
"öfver den förmenta förbrytelsen klaga, dock härifrån
undantagna följande brott och missgerningar, försmädelse
emot Gud &c. &c. och alla andra brott, hvarföre ej
"kan bötas med penningar."
Nu föreslås ett ytterligare tillägg af detta innehåll: "Gedom
hvad sålunda blifvit stadgadt, vare målsägande dock
’’ej betaget att söka det skadestånd, hvartill han eljest kan
"vara berättigad."
Emot så väl redactionen af detta tillägg, sorn den till
grund derför liggande sats, dristar jag göra några erinringar.
5 H. 39
3oG
Den 23 Aprii.
Att de relativa orden: ”livad sålunda blifvit
"stadgadt,” måste hänföras till innehållet af hela jj:ti,
faller sig otvunget för så väl den, som liar någon bekantskap
med språket i allmänhet, sorn synnerligast för den,
som blifvit van vid lagspråket. I detta förekomma ofta
relativa ord, som skola hänföras, än lil! innehållet afen föregående
§, än till flera föregående stadganden i samma §, t.
ex. i 3 cap. i §.‘n Missg.-b:n, der orden — "och gånge af dessa
”böter” &c., — ehuru stående i jpns 5 punkt, som handlar
om böter för svordom tredje gången eller oftare, äfven hafva
afseende på de böter, som omtalas i de fyra förutgående
punkterna, och i ^ cap. a §:n Jorda-b:n, der slutorden —
"om skifte och gåfva vare lag samma,” — hänföras till så
väl §:ns 5:le punkt om fastebrefvels innehåll, som till de
3 första punkterna om sätt och tid för uppbud och lagstånd,
ehuru i allt ej hänförliga till nu mera upphäfna mellanliggande
fjerde punkten om handsträckning och intygande att
köpeskillingen blifvit betald.
Om jag nu härigenom lyckats fästa uppmärksamheten
derpå, att så väl ett allmänt, som lagens särskildta språkbruk
fordrar, att orden i föreslagna tillägget "hvad sålunda
blifvit stadgadt” refereras, så vidt lämpligt
är, till hela §:ns innehåll; så är tydligt, att K. M., som genom
1779 års ofvananmärkta förordn. afsagt sig rättigheten
att tillåta ny ransakning i mindre brottmål och i mål, som
angå statsbrott, der den anklagade blifvit genom iagakraftvunnen
dom frikänd, skulle ånyo besväras med en mängd
ansökningar om en slik tillåtelse, och sålunda till stor del
icke uppnå utsigten med berörda förordn.; hvarförutan man
bör taga i betraktande, om det vore conseqvent, att Hofoch
öfverrätter af egen myndighet ägde ånyo upptaga större
brottmål, men Konungens samtycke skulle fordras till ny
ransakning i de mindre brottmålen, och om det vore nyttigt,
att en för statsbrott frikänd skulle ånyo ställas inför
rätta, derest någon enskild påstår, att härigenom statsbrottet
lidit skada.
Till förekommande af en så beskaffad, omotiverad, icke
påtänkt lagförändring, torde livar och en, äfven om han
gillar grundsatserna i föreslagna tillägget, finna nödvändigheten
af en förändrad redaction, och derföre icke bifalla
betänk., sådant det nu förefinnes.
Med ledning af Calonii 1785 utgifna academiska afhandling
om praescription i brottmål, vill jag söka visa, att såväl
det civila som criminella ansvaret tillintetgöres genom praescriplion.
Härom har väl Caloirius icke särdeles utlåtit
sig, men af uppgifna grunderna är slutföljden lätt dragen.
Hans kända skarpsinnighet i forskning och säkra praktiska
omdöme äro en borgen för, alt grunderna aro riktiga. Den
första grund för all praescription är ”främjande af mennisko"släglels
fred och säkerhet, och den deraf härledda regel, att
Den na April.
"öfvergifna ting må tillerkännas dem, som deni hittat, saint
”alt en ägare bör använda sorgfällighet om sina tillhörighe”ters
förvarande och återvinnande.”
Stadgandet alt åtal afen del brott, nemi. de gröfre,
ej bör afskäras genom praescription, inen deremot de mindre
vara praescriplibla, hvilar på den säkraste grund, någon lagstiftning
kan hafva; ly den grundar sig på beskaffenheten
af menniskors lynnen, som snart glömma små, lätt godtgjorda
oförrätter, som icke störa sammanlefnadens lugn eller frihet
och gods, men ständigt ihågkomma sådana förbrytelser,
hvarigenom egen eller andras säkerhet blifvit utomordentligen
förolämpad.
Wärmare utredning, hvarföre de gröfre brotten icke böra
vara praescriptibla, hör ej hit; men försvar för prsescription
å mindre brotten lemnäs i ofvananförda disputation;
den 3 §:n lyder sålunda i öfversättning:
"De, som försvara den criminella praescriptionen, resonera
”ungefär sålunda: Det är, säga de, alldeles icke någon naturlig
' ”nödvändighet att brott straffas, ty då skulle afven benådnings”rättigheten
bortfalla, som likväl ingen påstår böra från Staten
"förvisas. Det vore derföre endast afseendet på allmänna välfär"den,
som skulle afgöra, huruvida straff skulle utkräfvns eller
"eftergifvas. Denna, säga de, fordrar, nästan på samma grun”der
, som de för praescription i civil-mål gällande, äfven för
"brottmål en praescriptionstid, på det att en gräns måtte sättas
för anklagelser, och på det de för något brott misstänk"te
ej måtte blott i följd af Statens försumlighet att ransaka,
under hela deras lefnad, sväfva mellan hopp och fruktan.
Det vore visserligen sanni, att Statens gemensamma
"säkerhet sorgfälligt bör bevakas; men till denna säkerhet
”bidroge visserligen ick^, att fordom begångna, redan i glöm"ska
begrafna brott, för hvilka hatet redan saktat sig, och
"'hvaraf man ej har att befara något för sedligheten menligt,
ånyo blefvo af en misstänksam vaksamhet framdragna
"på skådeplatsen: och att medborgares goda namn oell ryk"te,
förvärfvadt och stadgadt genom ett förbättrade och i en
"längre tid visadt ostraflligt uppförande, ånyo sättas på spel;
"eller att redan väl läkta sår af en otidig grymhet upprif"vas;
eller att en hetsig ungdoms lättsinnighet, som, snarare
"värd medömkan än hämnd, af hvarje billig menniska öfver"ses,
skulle på den ålderstegna sätta en fläck, som ofta på
"flerelianda vis skulle skada en oskyldig maka eller oskyl"diga
harri och slägtingar. Det skulle mera lända medborgare
till scandal, än blifva bevekelsegrund för äibar vandel,
om, i följd af lagens obevekliga hårdhet, ej ens något i
"första ungdomsåren begånget fel skulle kunna genom stora
"dygder utplånas. Och emedan det vore obetridligt, att ju
"längre tid efter ett brotts föröfvande förflutit, desto tjoc"kare
vore det mörker, hvarmed gerningen och dess särskilda
omständigheter omgifvas; så skulle, om ingen gräns ftin
-
3o8
D cn 2a A pi il.
”nes för anklagelser, stor svårighet uppkomma, än för brottslighetens,
än för oskuldens bevisning, och derigenom en
”så stor ovisshet om brottet, att den äfven genom den er"farnaste
domares mest ihärdiga möda näppeligen kunde öf”vervinnas.
Derigenom skulle för den vederstyggliga och
”afskyvärda angifvarehopen, hvilken helst fiskar i grumligt
”vatten och sorgfälligt flyr dagsljuset, öppnas en bred väg,
”att genom falska anklagelser och di k tade skäl, som åtminstone
lemna skuggor efter sig , oroa och kringgå hederliga
”menniskor, hvilka svårligen undgå att vara föremål för de
”dåliges hat. Häraf skulle oundvikligen följa, att domslo”larne,
utan nytta för det allmänna, blefve belastade med
”långt utdragna ransakningar om tvetydiga brottmål; men
”att grundligen förekomma alla dessa, och de dermed i sara"manhang
stående olägenheter, vore prasscriplion det enda
”och verksammaste medel, och derjemte så beskaffad!, att om
”det med klokhet användes, Statens säkerhet ofelbart dervid
'"kunde vara skyddad och fredad.”
Alla skälen för den criminella prsescriptionen gå således
ut på att inskränka rättigheten att få undersökning, om
någon är skyldig lill eli brott. Man har icke ett enda gällande
skäl att påstå straffrihet, så framt der skall ransakas
om brottet; emedan prsescriptionens ändamål då är förfeladt.
Frihet från böter och skadeersättning är den verkan en lagligen
bevist prsescription medför. Så bör K. förordn. den
20 Jan. 1779 förstås. Den sager: ”sker t het (instämningen)
"ej inora tvänne år, håfve sedan ingen rätt öfver den för"menta
förbrytelsen klaga.” Den säger ej: vare sedan från
straff för förbrytelsen fri. Den afskär åtrdet, och, som en
följd deraf, både det criminella och civila ansvaret. Föreslagna
tillägget skulle således icke, på sätt LagUtsk. föregifvit,
innefatta ett förtydligande af vedan gällande lag, utan
en förtydning deraf.
Den fordran, som härleder sig från brott, är betydligen
olika fordringar i allmänhet, hvarå lagen stadgat tvåårig
prsescription; ty vid dessa sednare, uppkomna genom
contract, förser sig fordringsägaren gerna med bevisningsmedel,
och derföre likaså den andre contrahenten, då han
fullgör sin förbindelse; men ett uppgörande i godo af små
förseelser, 0111 hvilka bevisning förmodades saknas, skulle
mycket försvåras, örn den felande nödgades förse sig med
vittnen, att han erkände sin brottslighet, på det han eller
lians arfvingar (ty civila ansvaret skulle väl sträcka sig ända
till dem, kan jag tänku!) icke skulle om tio år påminnas,
och om 20 å 3o år hemsökas af nya ersättningsanspråk.
De få, sorn i godo och hemlighet försonade tpålsäganden
för sitt brott, skulle, efter en lång tids förlopp, ånyo blifva
prejade, om lian af kitslighet eller elakhet så fordrade, eller
om hans arfvingar finge kännedom örn brottet, men cj
Den 22 April.
3og
om förlikningen, eller lotsade intet veta om denna. — Detta
äro betänkliga följder nog, om föreslagna lagförändringen
antages.
I anseende till ovissheten, om någon, och huru stor
skadeersättning för brott kunde komma i fråga, har en sådan
fordran mera likhet med de civila rättigheter, sorn äro
beroende på, huruvida de underkastas domstols pröfning
eller åtgörande inom ett år eller kortare tid, t. ex. hustrus
rättighet att återtaga utan hennes vetskap försåld odalfasta,
testamentslagares rätt att bevaka och tillgodonjuta testamente
oell arfvinges att klandra det, rättigheten att tala å förmyndares
eller ombudsmans räkning o. m. d.
Vid de rättigheter, som äro underkastade tioåra prrescriptionen,
vela både fordringsägaren och den förpligtade,
huruvida den ene förskaffat sig en rättighet och den andre
åtagit sig en skyldighet, och domaren har endast att undersöka,
om samtycke finnes å begge sidor, och om förbindelsen
redan blifvit fullgjord; men vid rättigheter, som äro underkastade
kortare lids praescription, är det just samtycket
å ena sidan, alt nemi. emottaga erbjudna rättigheter, som
skall behörigen tillkännagifvas inom bestämda tiden, vid
rättighetens förlust. Den som lidit skada af en annans förseelse,
har derföre icke förklarat sin vilja att emottaga er
sättning;
och rättigheten till skadeersättning liknar deri de
rättigheter, som äro underkastade en kort tids praescription,
och bör af sådan orsak icke underkastas den lånsta tioåra
O
proescriptionen.
Kan man mer begära, än alt lagen låter målsäganden i
två år gå och tänka på, om han vill blifva förhulpen till
skadeersättning; och är det icke nog, att den felande så länge
sväfvar i ovisshet derom , enär andra rättigheter, som
likt denna icke härleda sig från ett ömsesidigt samtycke,
mäste göras gällande inom ett år?
Hvarje regel har sina undantag, och det gifves fall, der
civila påföljden qvarstår, ehuru criminella ansvaret ej mer
äger rum. Hit räknade Calonius horsbrott, innan ännu den
särskilda, nu gällande prsescriptionen derå blifvit stadgad.
Jag vågar tillägga olaga intaga och lägersmål, det sednare
hvad barnets rättigheter beträffar; ty vid åtal af begge dessa
brott beror det på käranden att fördölja, att intagan skett
utan lof, eller påstå , alt lägersmålet skett i ett s. k. borgerligt
äktenskap, och sålunda alltid förskaffa sig undersökning
vid domstol och derigenom förekomma, att afsigten med
prsescriptionen uppnås. Vidare och då inga andra rättigheter
äro underkastade praescription, än dem man har lof afsäga
sig; men rättigheten till en viss jordäga är, till förekommande
af Kronans lidande, tillförsäkrad hvarje kommande
ägare af ett visst hemman, om icke föreskrifna villkor
vid upplåtelsen blifvit iakttagna: så följer deraf, att rättigheten
alt återfå olaga intaga ej är prscrcriptibel, och detta så
Don 22 Ap r i I.
mycket hellre, som om fast egendom gäller den speciella lagen
i 4 eap. g §:n och i5 cap. Jorda-h:n. Det kan ock med
skäl påstås, att oäkta barnets naturliga rättighet till föda
och uppfostran ej är praescriptibel, emedan modren, som
förut är fullt förp I ig t ad bidraga dertill, ej kan-minska barnets
rätt, genom att öfverflytta fadrens skyldighet på sig
sjelf, då hon derigenom icke blir mera förpligtad än förut.
Slutligen är icke barnet den, som sjelf eller genom andra
bör tilltala fadren för brottet, och som således enligt förordningens
ord är skyldig inom två år klaga öfver förbrytelsen,
vid föidust af rättighet till föda och uppfostran.
Viglen af criminella proescriptionen torde ursägta, att
jag dristat uppehålla R. o. Ad:s tid med mitt försök att visa,
det redactionen af föreslagna tillägget ej är fullt så riktig,
att stadgandet deri, snart sogdt, tillintetgör afsigten med
proescriptionen; att rättigheten till skadeersättning mera liknar
de rättigheter, som äro underkastade en kortare tids
praescription, än de, som hafva den tioåriga; och att några
undantag gifvas, vid hvilka väl det criminella, men ej civila
ansvaret afskäres genom praescription. — Om jag lyckats
i min afsigt, torde betänk, icke antagas, sådant det är, utan
antingen afslås eller återremitteras.
Ilr Dalman, Wilh. Fredr.: Jag anhåller alt få i prot.
antecknadt, att jag til! alla delar förenar mig i Hr Lagerbjelkes
anförande, och tror det innefatta tillräckliga skäl
till återremiss.
LagUtskts utlåt. N:o 22 blefafR.o. Ad. ålerremitteradt.
Ånyo föredrogs och bifölls LagUtsk;s den 8 dennes e.
m. på bordet lagda betänk. N:o 23, öfver väckt motion om
ändring i 8 cap. 7 §:n Ärfda-b:n.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Sedan R. o. Ad. numera
bifallit betänk., vill jag ej försöka alt upprifva beslutet,
men får reservera mig emot detsamma, och anser LagUtsk.
icke hafva tillräckligt motiverat sin mening. Det är ej tillfälle
och anledn. att numera ingå i någon ytterligare juridisk
utveckling af mina skäl; men jag anhåller, att det i
prot. måtte få stå för min räkning, alt jag anser det obilligt
att neka ett oäkta barn att få ärfva åtminstone sin moder.
Ånyo föredrogs K. M:s den 1 t dennes e. m. på bordet
lagda nåd. skrifvelse till R. St., angtde förslagen till ny civil—
och criminal-lag.
Hr Hjerta, Lars: Innehållet af denna nåd. skrifvelse
tyckes egentligen gifva vid handen, att Konungen velat lemna
R. St. underrättelse om de hinder, som vållat att Regeringen
icke kunnat vid denna riksdag inkomma till Ständerna
med någo-n propos., ang:de nya civil- och criminal
-
Den 22 April.
lagförslaget; och vid folsta påseende skulle det således synas,
sorn något annat icke bär vore att göra, än alt lägga
den ad acta. Ämnet synes inig likväl för vigtigt, likasom
de följder skrifvelse!! kunde medföra, om sådant skedde för
att låta det bero vid en sådan åtgärd. Det är troligen bekant
för II. 11. o. Ad:s ledamöter, att en motion af en ledamot
af BondeSt. redan är väckt om antagande af liela det
nya lagverket, och ■ LagUtsk. är således redan förpligtadt att
behandla ämnet. Det vore då, enligt min tanke, ganska
illa, om det, som yttras i denna nåd. skrifvelse, skulle medföra
ett hinder för Utsk:s handläggning af berörda motion;
och det är för att förekomma sådant, som jag anser mig
böra anhålla att få fästa närmare uppmärksamhet på dess
innehåll.
Konungen har deruti tillkännagifvit, att Han icke varit
i tillfälle att företaga någon granskning af criminal—
lagförslaget, emedan Högsta Domstolen ännu icke hunnit
granska detsamma, och hvad civil-lagförslaget beträffar, att
granskningen deraf ej kunnat medhinnas eller någon propos.
aflåtas, dels i anseende till de öfriga regeringsärendenas
mängd, och dels derföre, att åtskilliga straffbestämmelser
blifvit ur det nya civil-lagförslaget uteslutna saint införda i
criminal-lngförslaget; i följd hvaraf antingen begge förslå
gen borde på en gång antagas, eller också dessa straffbestämmelser
börde utryckas ur criminal-lagen för att såsom
ett bihang vidfogas civil-lagen. Granskar man likäl dessa
skäl närmare, så tror jag icke, att de böra hindra LagUtsk.
och sedan Ständerna, altåt ärendet lemna den handläggning,
hvartill den i BondeSt. väckta motionen gifvit initiativet.
Det är visserligen beklagligt, att Regeringen ej hunnit få saken
i det skick, att propos. vid denna riksdag kunnat framställas,
och man hade bort kunna tro, att då Ständerne, när
ärendet och må förekomma, äro förpliglade att afgöra detsamma
under de få månader den lagliga riksdagstiden varar;
så hade 6 år kunnat varn tillräckliga för stikens pröfning af
Styrelsen, hvars ledamöters antal icke är så stort som Ständernes,
och hvilken arbetar uti enklare former, utan hinder
af det tröga machineri, hvaraf Ständernes verksamhet
är beroende. Men efter min tanke hafva Ständerne icke att
förebrå sig någon delaktighet i delta dröjsmål, såvidt det
ansetts härröra från nödvändigheten af tableauens uppgörande
i och för förslagens granskning. Jag ber att i detta
fall få fästa uppmärksamhet på innehållet af Ständernes
skrifvelse vid sista riksdag. De anhöllo då, ”att Lag-comite'ens
ledamöter, eller, derest hinder för dem skulle möta,
andre skicklige personer måtte ofördröjligen lörordnas, att
författa och i god tid innan nästa lagtima riksdag från trycket
utgifva en sammandragen och lätt öfverskådlig framställning
af de så väl till allmän civil- som criminal-lag afgifna
förslagens plan samt allmänna grundsatser, med hän
-
Den aa A prål.
visning till de i lagförslaget upptagna motiv, jemte uppgift
oell jemförelse af de väsendtligaste skiljaklighelerna emellan
den nu gällande lagens stadganden oell dem, som till antagande
äro föreslagna; hvarvid i 1834- års lag befintliga föreskrifter,
som comiteen ansett vara af ekomisk beskaffenhet
och derföre utur förslaget uteslutit, lionie tydligt utmärkas,
med förslag lill stadganden härutinnan, tjenliga jemväl
att, om så nödigt pröfvas, i Lag-comite'ens förslag införas;
äfvensom anvisning borde lemnäs, hvarest i den föreslagna
criminial-lagen de ansvarsbestämmelser igenfinnas, som från
civil-lagförslaget äro uteslutna, så alt denna framställning
under fortgången af 11. Sits gransknings-arbete, ehvad det kommer
att å en eller flera riksdagar försiggå, måtte kunna tjena
till ledning och rättelse. Det synes häraf, att Ständernes begäran
egentligen gick ut på, icke att uti den nya Lag-comiteens
arbete få ett, snart sagdt, lika vidlyftigt lagverk, som det hvaröfver
lableauen skulle upprättas, ej heller att få veta den
nya Lag-comite'ens ledamöters opinioner om den gamla comiteens
förslag, utan endast att få detta till sina hufvudstycken
så classificeradt, att de hvar för sig kunde antagas
med de derunder subsumerade detaljerna. Det hade
således, efter min tanke, legat i Regeringens makt och måhända
äfven inom dess åliggande, att, ifall den velat hafva
saken fram vid denna riksdag, tillförbinda Lag-comite'ens
ledamöter att följa den föreskrift, som R. St. lemna. Nu
har deremot ej allenast arbetet blifvit försvåradt genom den
allmänna planen samt den visserligen annars i åtskilliga hänseenden
förtjenslfulla utförlighet, hvari comite'ens ledamöter
inlåtit sig, utan också Regeringen lemnat så liten ledning
åt saken, att ledamöterne ansett sig kunna följa hvar
sin egen väg vid uppställningen af de balkar, öfver hvilka
de uppgjort lableauen. Resultatet häraf hlir, att sedan Staten
haft en betydlig kostnad, återstår ej annan utväg alt
komma till ett slut, — om man någonsin skall komma till
ett sådant, — än att man nödgas lägga den nu uppgjorda
tableauen å sido och hålla sig endast till den gamla Lagcomiteens
arbete; ty annars finner jag, för min del, icke
någon möjlighet att någonsin komma till ett afgörande. I
sådant skick befinner sig nu ärendet. Regeringen har väl lofvet
att vid denna riksdag framställa åtskilliga propos:r, som
icke stå i omedelbart sammanhang med grunderna för det
nya lagförslaget ; men Regeringen har dock icke med ett
ord antydt, hvaruti dessa proprosrr skola komma att bestå,
hvarförutan det åtföljande Statsråds-prot. utvisar, att detta
beslut blifvit vidtaget, innan den nye Just.Statsministern tog
sitt inträde i Rådet, Han kan således icke precist anses tillförbunden
att rätta sig efter detta beslut, hvilket blifvit
tillstyrkt af andra afgående rådgifvare; men om också man
hade visshet om, att samma beslut skall iakttagas, inser jag
icke,
Den 22 April.
icke, ntt det kan lända R. St. lill någon ledning, då inan
icke vet, hvarom proposrne skola handla. Emedlertid kunde,
om LagUtsk. tog något intryck af dennn nåd. skrifvelse, det
komma alt dröja ännu öfver en riksdag innan något i della
ämne blefve afgjordt, och sedan kunde ju nya betänkligheter
och hinder uppstå. Jag tillstår åtminstone, att jag för
min del icke vet någon orsak, hvarföre det icke framdeles
äfven så väl som nu kunde sägns, alt Regeringen, i anseende
till mängden och vigten af andra regerings-ärenden, icke
medhunnit granskningen af lagförslaget. Man kan visserligen
invända, att R. St. nu hafva hopp om en riv ministere, men
jag hemställer om icke erfarenheten från det föregående är
tillräcklig för att icke i detta fall bygga för mycket på blotta
tomma hoppet, isynnerhet då vi hafva sett, att de af pressens
organer, som anses tillhöra Regeringens sak, ifra för
att de nyligen tillsatte ledamötcrne af Styrelsen mätte så
snart som möjligt åter gå bort. Jag tror då, att äfven om
man har förtroende för den nye Just.Statsministern, hvilket
jag för min del icke vill minska, man icke uppå detta förtroende
kan bygga mycket för en kommande riksdag, emedan
man icke vet, om denne minister då står qvar. Derföre
är det jag anser, att Ständerne, då de från början tagit initiativet
i denna sak, äfven böra foitfaia qlt befordra dess handläggning.
Frågan är helt simpelt den: skola vi få en ny lag
eller icke? Om meningen skall vara någon med alla dé communicationer
i della ämne, som sedan år 1809 ägt rum emellan
Konungen och Ständerna, med alla de ganska stora kostnader,
som blifvit nedlagda, icke blott i penningar, utan
äfven i arbete, i flit, forskningar och snille vid förslagets
utarbetande, samt med alla de utgifter, som åtgått till dess
utskrifning och tryckning, äfvensom nu sednast i och för
lableauernes uppgörande; om meningen är, att vi skola få
en lag, som, fastän den i några detaljer kan anses hafva brister,
af nationen och Regeringen sjelf blifvit erkänd, ntt till
sina hufvudsakliga delar hafva företräde framför den gamla
samt vara af högsta behof påkallad, åtminstone hvad criminal*
lagen angar: så tror jag, att frågan ej längre bör uppskju*
tas på Sländernes sida, utan att de böra göra allt hvad de
kunna, för att komma till målet, hvarigenom Ständerne åt*
minstone kunna visa, att det ej är deras fel, 0111 nationell
längre blir i saknad af ett förhättradt lagverk. Det är af
sådan anleda, jag anhåller, att Konungens förevar, skrifvelse
måtte remitteras till LagUtsk. med bifogande af den anmärkning,
eller om man så vill kalla den, den motion å
min sida, såsom tillägg vid den i BondeSf. gjorda, att LagUtsk.
måtte inkomma till Ständerna med betänk, öfver antagande
af begge de nya lagförslagen, likväl med villkor,
att de ej må sättas i verkställighet förr än samma år nästa
riksdag inträffar, emedan denna mellantid blir nödvändig
5 H. 4°
3 i4
Dc 0 22 April.
för vidtagande af åtskilliga anstalter och nya inrättningar,
dels i afseende på domstolarnes på landet organisation lill
permanenta, och dels i afseende å fängelse-systemet. Jag lager
mig friheten fästa uppmärksamheten derpå, att fiågätj
härigenom kommer i ett helt annat och vida fördelaktigare
skick i afseende på dess slutliga afgörande. Det kan visserligen
icke nekas, att vissa betänkligheter kunna äga rUtfr
för Ständerna, alt antaga ett sådant förslag, utan alt ingå i
granskning af alla dess detaljer}, men jag tror, att man, vid
närmare begrundande af saken, skall finfla,- att detta slutligen
är enda medlet att komma lill ett resultat. Låta nit
Ständerne de särskildta hufvodstyckena uppställas i ett betänk.
hvart för sig, samt pröfva och antaga dem jemväl
hvart för sig; så kunna lagförslagen redan vid denna riksdag
ingå till Konungen, och af Regeringen utan fara antagas
med tillägg af det villkor, att de ej skola träda i verket,
förrän i slutet af samma år, nästa riksdag inträffar, da
Regeringen mycket väl hinner vara färdig med de propostr
till ändring af det antagna lagförslaget, hvartill en blifvande
närmare granskning kan föranleda. Vi komma emedlertid
då på en helt annan, fördelaktigare grund; ty då blir
hvad som skall pröfvas icke hofvndsaken utan undantagen.
Jag anhåller följaktligen ont den K. skrifvdlsens remitterande
till LagUlsk., med den anmärkn. jag nu haft äran framställa.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Hvad först angår behandlingen
af denna K. skrifvelse, skulle jag föreställa mig,-  att den icke erfordrar annan åtgärd af R. St., än att läggas
till handlingarna. Denna skrifvelse tyckes nemi. endast vara
meddelad ad notitiam. Den innefattar icke något förlag eller
ens en åsigt, som i något afseende kan lända LagUtsk. till leijla
ing. Af dessa skäl tror jag för min del,- att den ej bör remitteras
till LagUtsk., utan blott läggas tili handlingarna. 1 öfrigt
har det säkerligen ej undfallit någons uppmärksamhet, utan
har hvar och en, som intresserat sig för saken, säkert med
bedröfvelse sett, huru detta vigtiga lagstiftnings-ärende blifvit
af Regeringen behandlndf. Ständerne vid sista riksdag
beslöto, enligt hvad R. o. Ad. har sig bekant, afl en Tableaucomile'
skulle nedsättas, för alt utreda skiljaktigheterna emellan
gamla lagen och det nya lagförslaget, samt göra en åskådlig
framställning deraf. Redan då hade ej mindre Hofrätterne
och Högsta Domstolen än åtskillige domare i landet
afgifvit sina utlåten öfver det civila lagförslaget, men deremot
var hvarken Hofrätternes eller Högsta Domstolens utlåt,
infordradt öfver criminal-lagförslaget. I anledn. deraf begärde
Ständerne, alt Regeringen äfven öfver sistnämnda förslag
mätte infordra Hofrätternes och Högsta Domstolens utlåCn.
Dermed dröjdes likväl, eller Regeringen hade åtminstone så
liten omsorg att tillse verkställigheten af hvad Ständerne
Den 22 April.
3.5
hegart, alt Hofrätterne icke började sill arbete förrän 3 år
efter sista riksdag. Detta har också föranledt, att Flofrätternes
utlålm öfver criminal-lagförslaget icke förrän för 5å6
mariader sedan inkommit till Högsta Domstolen, som således
ej heller förr kunde företaga granskningen af förslaget. Detta,
m*ne herrar! dr orsaken hvarföre criminnl-lagförslaget i
fullständigt skick icke heller vid denna riksdag kunnat öfverlennäs
till R. St., oaktadt det icke lärer vara tvifvel underkastad!,
att det just är detta lagförslag, som är af högsta
vigt alt få antaget. Det synes således icke vara ali bygga
sina slutsatser på lös grund, om man från Regeringens
behandlingssätt af lagförslagen drager den slutsats, att Regeringen
önskar, att dessa förslag åtminstone så sent som
möjligt må blifva af Ständerna antagna. Då jag likväl icke
delar denna åsigt, utan tror att de principer, som särdeles
i criminal-lagförslaget öro utvecklade, böra så skyndsamt
sorn möjligt införas i vår straff-lagstiftning; så instämmer
jag i det fallet med den siste talaren, att, i anledn. af den
skrifvelse Regeringen nu aflålit, anmoda LagUtsk., genom
särskild motion, hvilken jag nu tager mig friheten framställa,
alt till Ständerna inkomma med utlåt, öfver det nya
eriminal-lugföi slaget. Det är visserligen sanni, att LagUtsk.
för fullgörande af detta arbete borde hafva tillgång till HofVätternes
och till Högsta Domstolens utlålm, och att den
enkla ordningen varit, att Regeringen gi(Vit en propos , som
kunnat tjena Ständerna lill ledning; men då nu icke så skett,
så tror jag Sländerne icke äfventyra något derigenom, alt
de till Konungen ingå med criminal-lagförslaget, sådant det
är af comiteen afgifvpl och derå begära Konungens sanclion.
Jag är visserligen säker, alt en sådan sanclion icke lemnäs
vid denna riksdag, likasom jag bet v i fia r , att någon i anledn.
deraf föranledd contra-propos. lill Ständerna kan medhinnas,
och jag är således icke nog lycklig alt med den siste
talaren kunna föreställa mig, att den nya lagen kan komma
att v|d innevar. riksdag beslutas, vare sig med eller utan
villkor, i afseende på liden, då ilen skall vidtaga lill eflerlättelse;
men jag tror, att ett beslut om dess antagande af R.
St. skulle innebära en ganska kraftig opinionsyttring, för alt
förmå den nya Styrelse, som jag hoppas, alf vi någon gång
skola få se annor lunda än i förhoppningen, alt vid en snart
blifvande riksdag till Ständerna inkomma med en contrapropos.
, innefattande förslag till de förändringar i criminallagen,
som Regeringen kan finna för landet nyttiga och af
omständigheterna, såsom t. ex. enny princip för byggnad af
strafF-fängelser m. in., påkallade. Det är of dessa skäl som jag,
jemte yrkande, att den K. skrifvelsen endast må läggas till
handlingarna, anhåller alt nu få vacka en motion i den syftning,
som jag här tagit mig fl iheten i korthet utveckla, och
som jag skall till prot. skriftligen aflemna.
3.0
D o 11 22 A j. r i 1.
Frill. Boye, Ludv.: Mot det resultat, som den förste
lalaran i detta ämne framställde, nemi. en remiss till
LagUtsk. på K. M:s förevar, nåd. skrifvelse, emot detta resultat
har jag intet alt anmärka. Jag instämmer också så
till vida uti anhållan om remiss till LagUtsk. sorn jag skulle
tro, alt det redan vore mycket vunnet, om LagUtsk.
ville afgifva ett preliminärt betänk., anglde sältet att komma
till något slut i detta vigtiga ämne, ett amne som icke
blir nöjaktigt afhulpet, derigenom att man brådskar för
mycket. Men den förste talaren har framställt icke blott ett
missnöje med Regeringens dröjsmål att inkomma med propos.,
ang:de det nya lagverkets antagande, utan äfven ett klander
emot den comité', som haft sig uppdraget att författa
utredning eller jemförelse emellan den gamla lagen och det
nya lagförslaget. Om skiljaktigheternas utredande måste anses
lika angeläget för den ena Statsmakten, sorn för den andia;
så må man icke glömma, att Ständerne vid sista riksdagen
ansågo skiljaktigheternas utredande vara af den vigt,
att sådant borde föregå all pröfning af målet. Den naturliga
orsaken dertill var, att då Jagförslaget innehöll systemer,
innefattande med hvarandra sammanbundna principer,
var det icke att begära, det alla 4 RiksSt:ns ledamöter
skulle mäkta hvar för sig afväga de verkliga skiljaktigheter,
som förefunnos. Jurister borde dertill förordnas, och
jag ber att få erinra om ännu en begäran, eller, rättare
sagd t, om ett motiv, som Ständerne i deras und. skrifvelse
till Konungen framställde, men jag icke kunde fatta, att
den förste talaren omnämnde. Detta motiv var alt Inbleauen
skulle utvisa skiljaktigheterna, så att den, såsom
orden lyda, kunde leda till lättnad för afgörandet. Någon
annan instruetion har comitcen icke fått. K. M. behagade
till comite'en öfverlemna Ständernes begäran och anbefalla
comite'en att verkställa denna begäian. Nu då comileen
fann, alt redogörelsen öfver skiljaktigheterna borde vara af
den natur, att den kunde leda till lättnad för afgörandet
hos Ständerna, var det måhända icke skadligt, att comitcen
upptog allt hvad Ständerne i hvarje fråga behöfde veta, d.
v. s. upptog icke blott jemförelsen emellan de gamla och
nya lagrummen, utan äfven motiverna, som förauledt förändringarna,
äfvensom Hofrätternes och Högsta Domstolens
yttranden derom. Nu qvarstår jag vid den mening, alt om
comileen underlåtit något af allt detta, så hade klandret
varit skäligt och mycket svårare än nu. Om måhända nitet
att fullgöra allt hvad af comitcen kunde påräknas förauledt
till den ledsamma påföljden, ali comite'ens arbeten kunnat
gå upp i vidlyftighet mot sjelfva lagförslaget; så är detta
ett fel, som bör förlåtas för sitt motivs skull, hvilket var
att göra det bästa man förmådde. Antager man nu, alt
skiljaktigheternas utredande var lika nödvändigt för deu ena
Statsmakten, sorn för den andra; så och då Regeringen icke
D en 11 A ji i i l.
förr än första dagarna af denna riksdag emottog lableauen,
hvilket härrörde deraf alt comite'en ej hade befallning att
loir än till denna riksdag inkomma dermed, hvartill åter
anledningen var, att Ständerne ej hade hegart den, förrän
till nästa riksdagen, och jag vågar tillägga, att om den också
hade blifvit hegard förut, hade en sådan begäran ej kunnat
efterkommas, linner man, alt uti denna för Regeringen
och Ständerna lika nödvändiga utredning ligger den naturliga
orsak, hvarföre Regeringen icke inkommit och ej kunnat
inkomma med en propos. i ämnet. För mig är det så
klart som vatten, att man ej billigt v is kunnat begära del.
Om comiteens ledamöter, som halt sig uppdraget att framställa
sk i I jak ti g liderna, skiljt sig i metod, så var det helt
naturligt, alt de olika meningarna skulle gå hvar sin väg.
Det bar handt, såsom det alltid bänder, att pluraliteten afgifvit
comileens betänk., men den enskilde ledamoten valberättigad
att följa sin öfvertygelse, sin metod, hvilken
linn ansåg vara den rätta. Det var jag, som ingick med
särskildt yttrande, och jag inser icke, alt lagstiftande makten
på något sätt förlorat derigenom, alt 2:ne tableauer
linnas, af hvilka man kan följa hvilkendera man behagar.
Jag har icke i min officiella tableau infört några anmärkningar,
ty dertill bade jag ingen rätt, men uti det förslag
till tableau jag utgaf för allmänheten, för att mottaga rättelser,
dem jag sedermera kunde iakttaga, har jag framställt
icke mindre än 88 anmärkntr, hvilka jag hoppas oell
otvifvelaktig! förväntar att en gång, då vi komma till afgörandet,
skola komma att granska. Det är sannt, alt en del
af dem icke äro riktade emot lagförslaget, ulan Ivel tom
emot Högsta Domstolens yttranden deröfver, samt innefatta
försvar för lagförslaget, men denna del är ganska ringa.
Största delen af mina anmärkntr äro riktade emot hvad jag
tror utgöra misstag i nya lagen. Dessa anmärkntr, mine
herrar! hafva redan 2 a 3 år varit meddelade till allmänhetens
kännedom, men ännu bar man ej försökt att vederlägga
dem, och, all egenkärlek åsidosatt, vågar jag bedja om
ursägt, för det jag tror, att största delen af dem icke kunna
vederläggas. Visserligen bar man den utvägen att acclamationsvis
antaga lagförslaget och kasta anmärkntna under
bordet. Å ja! men hvad den förnuftige tänkaren och efterverlden
skola säga derom, det öfverlemnar jag åt en livar
att bedomina.
Frih. Åkerhjelm, Gust. Fredr.: Del är hufvud
sakligen
i anleda, af af de anmärkningar, som blifvit gjorda
i afseende på tiden, hvilken blifvit använd vid denna
frågas behandling sedan sista riksdagen, som jag hegart ordet.
R. St. uttryckte sig vid sednasle riksdag genom en
underd. skrifvelse af drn 26 Nov. i834, att de vid den
riksdagen icke kunde öfverlemna sig åt att företaga den
granskning af lagförslaget, som var nödig, och att de, i au
-
3iS
Den jj April.
ledn. deraf, såsom ep angelägen handling begärde, alt en
jemförelse-tableau öfver hela lagverket skulle uppgöras emellan
gamla lagen och det nya lagförslaget, samt att derjemte
borde utmärkas följderna af hvad den fordna Lag-comi*
toen utfört, i det den öfverflytta! de i civil-lagen befintliga
straffbestämmelser till criminal-lagen, på det alt en blifvande
granskning så för Regeringen, som för R. St., mätte
derigenom kunna underlättas. Ar i835, mot slutet af året,
organiserades den särskilda comité', hvartill R. St. sålunda
gilvit anledn., och år 1836 satte denna comité' sig i verksamhet.
Till samma comité' öfverlemnades således besörjandet
att uppgöra denna tableau och att utmärka allt hvad
Lag-comite'ens arbete kunde nödga att göra utmärkt. lin
ledamot af denna sednare comité' har nyligen upplyst, all
detta arbete fordrade både tid och ilen största uppmärksamhet.
Detta synes också för något hvar vara en ganska
gifven sak; och då man betänker, att den nu existerande
lagen fordrade tnångfalldiga år för dess granskning och slutliga
afgörande, så torde det icke finnas underligt om, sedan
ifrågavar lagförslag blifvit färdigt, ett eller annat qvinqvennium
kan vara nödigt, innan det kan granskas oph antagas.
R. St. uttryckte sig också i deras förenämnda
skrifvelse på det sätt, att de begärde de omförmäldu
upplysningarna, för att af dem begagnas vid granskningen
å en eller flera riksdagar. Ständerne hafva således tydligen
tillkännagifva, att de apse granskningsåtgärden icke böra
vara något hastverk, utan erfordra den största betänksamhet.
1840 den 18 Jan. inkom tableauen öfver civil-lagen
och nu nyligen har Högsta Domstolen fulländat granskning
gen af criminal-lagen. Skiljaktigheterna uti criminal-lagen,
äro nu öfverlemnade att uppgöras af den särskilda comite'en.
och den der egentligen föredragande ledamotens inträffade
sjukdom har vållat något dröjsmål. Uti Konungens
förevar, nåd. skrifvelse är upplyst, att då icke tableauen öfver
civil-lagförslaget, och ej heller crimiual-lagförslaget, samt
ännu mindre tableauen deröfver voro inkomna, var det icke
möjligt för Regeringen att, utan uppoffring af andra vigtiga
göromåls handläggning, företaga en sudan granskning af
detta ämne, som fordrades för afgifvande af en formlig propos.
till R. St. Också föreställer jag mig, alt något hvar,
soln känner ämnet, samt vill och kan vara opartisk , skall
finna denna Regeringens åsigt fullkomligt billig och riktig.
Emedlertid synas mig, så väl de öfverlemnade upplysningarna,
som äfven skiljaktigheterna vara af nytta för Ständerna;
och de äro, hvad skiljaktigheterna angår, lillen början
ett uppfyllande af hvad Ständerne hegart. Så snart
skiljukligheterna vid criminal-lagföi slaget hunnit fullbordas,
är natin ligtvis afsigten att äfven till Ständerna öfverlemna
dem; oell då Högsta Domstolens utlåt, öfver detta förslug är
att simi t förvänta, förmodar jag, alt utsigten är alt jemväl
Do n 22 A ju' i I.
3ig
öfverlemna dess prot. Derigenom uppkamma, efter inin
<ri/ike, fullständiga materialier för R. St. ätt taga denria fråga
i öfvervägande; och jag skulle, lika med hvad dea förste
och siste talaren i delta ämne nämnt, tro, att om LagUtsk.
får emottaga alla dessa upplysningar, kommer Ulsk i tillfälle
alt hos R. St. föreslå det lämpligaste sättet för den
slutlig;! granskningen, så väl lios Regeringen, som hos
R. St.
Beträffande de i Konungens skrifvelse omnämnda Särskilda
proposrr i åtskilliga delar äf (luvar, lag, hufvudsakligen i
öfverensstämmelse med de föreslagna grunderna i den nya
lagen; så förhåller det sig så dermed, att sedan längre lid
tillbaka flerd sådana ämnen blifvit behandlade, och största
delen deraf redan genomgått Högsta Domstolens granskning.
De äro således snart att förvänta till den slutliga föredragningen
inför K. M., och den nya Jitsl,Statsministern har
derå erhållit fullständig förteckning samt således haft tillfälle
att derom laga nödig kännedom. Anlednm (ill dessa
amneus särskilda behandling har varit behofvet att på något
sätt fylla den lucka, sorti hufvudsakligen i afseende på
strafflagarna uppstår, derigenom att comiteens lagförslag 1111
icke kan komma till fullständig granskning och slutligt afgörande,
och då vid riksdagen, enligt hvad Hr Landtm.
Upplyst, en betydlig mängd vigtiga ärenden änflu aro oafgjorda,
torde ifrågavar. proposrr, utan att man behöfVer
befara att riksdagen derigenom skall utsträckas utöfver
tillböilig längd, kunna företagas och af R. St. behandlas.
Hvad åter angår, att man hade bort dröja med detta
meddelande tills den nya Jusf.Statsministern blifvit tillsatt,
så förhållei' det sig så, alt beslutet derom var fattadt, innan
en ny Just.Statsminister var Utsedd. Då det icke syntes
Vara skäl att fördröja On cötnmunieatioO, söm R. St. sjelfVe
begärt, och då flera afgifna ullåtin voro fullkomligen färdiga
att öfverlemnas till R. St., fanns det hvarken i förhoppningarna
eller i något annat förhållande något gilitigt skäl
till dröjsmål med meddelandet. Det gafs således full anleda,
till commUnicationcns afgifvände, sådan den nu är; Och jag
skulle tro, att det vöre af verklig nytta för säken, såsom ledande
till upplysning och skyndsam verkställighet, 0111 K.
iVl.s nåd. skrifvelse, jemte åtföljande Upjilysningar, remitterades
till LagUtsk., hvarom jag anhåller.
Gr. Frölich, David? Utan att förneka de stora anledntna
till tadel öfver sättet, hvarpå denna fråga allt ifrån
flera riksdagar tillbaka varit behandlad af Styrelsen, vill jag
för min del förklara, att jag anser för R. o. Ad. samt R.
St. i allmänhet rättast, att icke så mycket considererä historiken
i denna fråga, utan snarare lagga vigt på, huru
den nu bör behandlas, för alt komma till ett ändamålsenligt
slut. Minst af allt vill jag fästa mig vid det försvar,
3io
Den aa April.
som en ledamot af R. o. Ad., hvilken tillika är ledamot af
sednaste Lag-comite', här framställt. Försvaret för denna
comité' och dess förhandlingar ligger hufvudsakligast deri,
att den varit tillförordnad. När frågan först förevar, att
Ständerne hos Konungen skulle framställa begäran om denna
coroite's tillförordnande, så vet jag åtminstone, att min
öfvertygelse var, att delta steg tjenade lill intet. Min öfvertygelse
grundade sig derpå, att en ytterligare comites
tillsättande, för alt utreda hvad en föregående comité' gjort,
och fullkomligt motiverat, var och måste blifva ändamåls1
ös t, då jag icke kunde förutsätta, att 3 personers tanke,
eller utveckling derom, såvida man ej ville granska sjelfva
förslaget, skulle leda till någon öfvertygelse för R. St. i allmänhet.
Det är väl af samma ledamot åberopadt, alt en
”utredning af målet borde ske;” men om man vill fästa
minsta uppmärksamhet på hvad det är för ett mål, som är
i fråga, nemi. ett helt lagförslag, så hemställer jag om det
är länkbart, alt någon utredning af särskilde personers tanke
om ett sådant lagförslag kan bringa Ständernes samtliga
ledamöter till någon klarare öfversigt af hela förslaget, än
om de helt simpelt företagit sig läsningen af den ursprungliga
Lag-comiteens förslag. Alla tableauer öfver skiljaktigheterna
aro i min tanke öfverflödiga, emedan den, som kan
bedomina ett sådant lagförslag, icke lärer underlåta att sjelf
§ för § genomgå det nya förslaget, jemföra det med gamla
lagen och inhemta skiljaktigheterna, samt således sjelf söka
grunderna för sitt omdöme, då han såsom deltagare i
lagstiftningen skall yttra sig. Att få en ytterligare massa af
tableauer att genomgå, kan på intet vis fortskynda Ständernes
arbete i denna sak. Det var således vid förra riksdagen,
mflhändå endast på det Ständerne icke måtte underlåta
att på något sätt tillkännagifva sin fortfarande önskan,
alt detta lagförslag måtte få någon behandling, som Ständerne
beslöto att till Konungen ingå med den und. skrifvelse,
som haft den sednase Lag-comite'ens tillförordnande till påföljd.
Sådan var min tanke då, och den har icke undergått
någon förändring genom framkomsten af de s. k. tableauerna.
Samme värde ledamot har önskat, alt med den
K. skrifvelsens remitterande till LngUlsk., det skulle begäras
af samma Utsk., att det må uppgifva sättet på hvilket
detta mål skull behandlas. Jag tillstår, att jag icke vet,
hvarifrån en sådan ide'e kommer. Jag vet icke, att LagUtsk.
har mer än ett sätt att förfara, och det är att yttra
sig öfver lagförslaget. Jag vet icke, huru någon annan regel
än 87 §:n Reg.Ftn skall kunna af LagUtsk. tillämpas,
och att det skulle göra hemställan 0111 iakttagande af något
annat sätt eller afen behandling, som ej instämmer med grundlagens
föreskrifter, torde vara något illusoriskt, emedan
LagUtsk. icke har rättighet att inkomma med ett sådant
för
-
Den 22 April,
förslag, utan ilen fråga, sorn möjligen kan väckas om cn
förändring af det i grundlagen stadgade behandlingssättet, åtminstone
måste beredas af Coust.Utsk., i följd hvaraf en
förändring ej kan vinnas, förrän vid en efterföljande riksdag.
Detta tycker jag, för min del, vara klart sorn vatten.
Nu är, mine herrar! det afgifna förslaget, och isynnerhet
criminal-lagförslaget, hvilket jag specielt vill hålla mig till,
af den beskaffenhet, att om Konung och Ständer samfäldt
komma till ett beslut om dess antagande; så är det dock
omöjligt, att verkställigheten deraf kan äga rum, förrän många
år efteråt. Hvar och en som litet tittat på criminallagförslaget,
har sett, alt deruti är infördtett helt nytt bestraffnings-systeme,
som icke kan träda i verksamhet, förrän
man förbered t sådana inrättningar, der fångar kunna vårdas
på ett ändamålsenligt sätt, och der de åtskilliga gradalioncrna
af svårare och lindrigare fängelse, soini detta lagförslag
förekomma, kunna effectueras. Det är således nödvändigt,
att åtminstone röride criminal-lagen så tidigt som
möjligt fatta ett beslut, för att icke till en alltför aflägsen
framtid uppskjuta ändamålet att få en ny och bättre crimilial-lag.
Således och då jag icke ser hvilken, vare sig till
upplysning eller till sakens ullimata slut ledande åtgärd,
LagUtsk., i anledn. af de s. k. tableauerna, skulle kunna
vidtaga, och den nåd. skrifvelsen, efter hvad jag kan finna,
icke innehåller annat än en framställning, som, lindrigast
sagdt, skall innefatta ett slags excuse för det långa dröjsmålet
samt uteblifvandet af en propos, i ämnet, samt enär för
mig hoppet om en sådan propos., det må hvila på den gamla
eller nya ministeren, måste efter sakens natur försvinna,
sedan tiden så långsamt försvunnit efter det första frågan
samt criminal-lagen och möjligen äfven eivil-lagen kunnat
komma ifrån Konungen med propos. lill Ständerna; så kan
på dessa skäl, och utan att förresten vilja inlåta mig i historiken
af målet, jag icke annat än instämma deri, att förevar.
K. skrifvelse må läggas till handlingarna, och den af
Ilr Dalman väckta motion remitteras till LagUtsk., dervid
jag får foga min enskilda önskan, att Utsk., efter en ingress,
som ungefärligen innefattar de moliver, hvilka jag
nu i egenskap af enskild representant haft äran till prot.
framställa, ville komma in med förslaget och tillstyrka detsammas
antagande in totum et tantum, emedan jag anser
detta vara enda utvägen att komma till något hufvudsaklig!
beslut. Jag är öfverlygad, att R. o. Ad., likasom de
öfriga RiksSttns ledamöter, när jag talar om massan, måste
finna sig vara mindre i tillfälle att bedömma det nya lagförslagets
intrenseka qvalitet. De måste, såvida de vilja
hafva en förändrad lag, förlita sig på en Lag-comite, som
varit sammansatt af de mest tänkande och upplysta personer,
som Sverige ägt under föregående decennier, och jag
5 H. 41
Den 22 April.
får härmedelst förklara, att jag cj sett tecken lill nya jnrister,
soin uppstått, äfven bland de uppsökta ganda, hvilka
kunnat i auctoritet förlikna tig nied deni, och på auetoritet,
mine herrar! måste, efter min tanke, Ständerne i detta
lall lita, ty annars komma de att få se lableauer uppstaplade
på hvarandra och komma saken likväl aldrig närmare.
II r Dalman: För min del anser jag historiken af delta
mål icke vara så likgilltig, att ju icke II. o. Ad., hvars
tid för närvar, icke upptages af några särdeles angelägna öfverläggningar,
skulle kunna för några minuter uppehålla
sig med betraktande deraf. Jag hade trott, att Frih. Boye
gjort bäst emot sig sjelf, om han icke vidare sökt försvara
sitt salt att gå tillväga uti den sednast t. f. Lag-comiteen;
men då sådant likväl skett, kan jag ej underlåta alt yttra
min lanke, att det förnämligast varit Frih. Boye, som genom
sitt envisa motstånd i fråga om arbetsmetoden fördröjt
comiteens arbete. JR. St:s skrifvelse vid sisla riksdagen är
deruti tydlig och klar, att de personer, som förordnades
till ledamöter i Lag-comite'en, skulle utarbeta en tableau,
som upptog skiljaktigheterna emellan ganda lagen och nva
lagförslaget. Meningen dermed var alldeles icke, att 2, 3
eller 4 tableauer skulle utarbetas. Lyckligtvis har nu antalet
inskränkt sig till 2:ne. Det kan visserligen ej förmenas
någon ledamot att inkomma med en reservation, sorn
innefattar en efter en egen metod uppgjord särskild tableau,
och alt dervid göra 83 ja till och med 888 anmärkntr vid
lagförslaget, men då hade det ovillkorligen ålegat den sig
reserverande ledamoten, alt först arbeta gemensamt med
comiteen efter den metod pluraliteten beslutat; och jag
beklagar, att Regeringen var så tacksam i denna fråga, att
den öfverleomade till comiteens ledamöters eget skön, att
arbeta huru de behagade. För öfrigt har Frih. Boye icke
rätt ihågkommit ordalydelsen af Ständernes skrifvelse vid
förra riksdagen, då han ansett nästkommande riksdagen hafva
varit den ultimata terminen, hvarinom Ständerne begärt tableauens
utarbetande. Ständernes skrifvelse innehåller deremot
tydligen, att tableauen i god lid före nästa riksdag
borde vara utarbetad och till trycket befordrad; och
•jag hemställer, om det kan vara i god tid före riksdagen,
då tableauen icke ademnas, förrän 3 dagar efter Ständernes
sammanträdande. Det är visserligen sannt, att de särskilde
ledamöterne förut låtit trycka och utsprida sina särskilda
tableauer, men detta var icke det gemensamma arbetet.
För öfrigt ligger det äfven härvid Konungens rådgifvare
i just.ärenden till last, alt, ehuru Ständernes skrifvelse
om en tableaus upprättande ingått lill Regeringen i
Nov. i834, förordnandet för den comité', som skulle utarbeta
tableauen, icke meddelades förrän i .Nov. 1835. Så
-
Den aa April.
3^3
ledcs oin blott detta förordnande utfärdats i behörig tid,
hade vi haft tableauen färdig ett hell år (Virr. För öfrigt
kan det förundra mig, att har böra en Konungens rådgifvare
likasom antaga den, om jag så får säga, menlösa åsigt,
att comiteen varit tillsatt, för att utarbeta en tahleau åt
Regeringen eller för att lemna henne en nödig ledning vid
ämnets handläggning. Detta måste dock omöjligen hafva varit
meningen, och så kan Ständernes skrifvelse icke uppfattas.
Regeringens likgilllighet för det ifrågavar. arbetets
fortskyndande bevises i öfrigt påfallande deraf, att ehuru
Sländerne år 182g, således redan för 11 år sedan, begärde
utarbetandet af en tahleau öfver lagförslaget, denna R. Sirs
skrifvelse icke ännu, då 1834 :”,rs riksdag inträffade, var föredragen,
utan bade blifvit alldeles bortglömd, hvilket ock
vållat, att ali åtgärd i anledn. deraf uteblifvit. — I öfrigt
kan jag icke instämma med Gr. Frölich deruti, att en sådan
tahleau, som R. St. begärde, icke tjenade till någonting.
Tvertom hade den, enkelt och med klarhet upprättad,
utan tvifvel blifvit af stor nytta. Meningen var då icke,
att 2 eller 3 personer, fullkomligen obekante med det nya
förslaget, skulle sätta sig ned för att granska och utreda,
utan så väl meningen som ordalydelsen af Ständernes
skrifvelse var, att f. d. Lag-comite'ens ledamöter skulle
dertill förordnas, och vi veta, mine herrar! hvad som var
anlednm alt denna föreskrift icke följdes. Förhållandet
tillhör icke offentligheten, men Frih. Boye lärer nog erinra
sig det.
Hvad sjelfva saken angår, så förenar jag mig med Gr.
Frölich. Jag tror, lika med Hr Grin, att det i denna vigtiga
fråga, då Ständerne se sig icke kunna få den fullständigt
och med någon tillförlitlig ledning för deras omdöme
framställd från Regeringen, blir nödvändigt, att Sländerne
gifva ett förlroende-volum ål Lag-comitörns ledamöter;
och jag tror, att icke mångå Svenska medborgare bättre
förtjent ett sådant votum. När sedermera R. St. till Konungen
öfverlemna detta criminal-lagförslag och derå begära
sanction, så och 0111 än Konungen icke kan dertill
omedelbart lemna bifall, enär vi för närvar, saknade materiella
medel af nya fängelser och arbetsinrättningar, som erfordras
innan det nya straffsystemet kan sättas i verställighet,
hörman dock hoppas, ali Konungen meddelar Ständerna det
svar, att Konungen vid en snart sammanträdande riksdag
vill vara beredd alt, jemte framställning af kostnaderna för
de nya fängelserna, i sammanhang dermed föreslå R. St. en
förbättrad criminal-lagstiflning. Min bär väckta motion
åsyftar dock intet annat, än antagandet af criminallagförslaget;
ty hvad civil-lagförslaget beträffar, är jag
icke af den mening, alt det bör eller kan i sin helhet
antagas, eller alt det ens vore välbetänkt alt antaga
detsamma oförändiadl eller på en gång. Jag iuskrän
-
3^4
Den 22 April.
ter mig således till att begära, alt LagUtsk. må utluta sig
endast öfver criminal-förslaget. För öfrigt och då Frih.
Åkerhjelm yttrat, att Regeringen, sedan den 18 sistl. Januari,
då fullständig tableau öfver c i v i I -1 a g fö r s I a g e t inkom,
icke kunnat medhinna att yttra sig och utarbeta en fullständig
propos,, vill jag gerna medgifva, att Hr Frih. o.
Statsrådet deruti haft fullkomligt rätt, och jag tror ej heller,
att någon fordrat, all Regeringen midt under riksdagen
skolat medhinna att på atne månader utarbeta en så
vigtig propos.; men jag ber Ilr Frihtn draga sig till minnes,
alt civil-lagförslaget redan var färdigt för 6 år sedan eller
vid sista riksdagens början, och att Regeringen då äfven i
sin skrifvelse till Ständerna ursakade sig dermed, att Hon
icke haft tid alt pröfva förslagen, hvilket uppgafs vara anleda.
hvarföre det måste till Ständerna öfverlemnas uti
samma handlösa skick, hvaruti det nu för andra gången
framskickas. Då var det likväl icke saknaden af tableauer,
sorn förefanns såsom motiv för uppskofvet, och Regeringen sjelf
framställde visst icke något behof af dylika tableauer, som
då förmodligen voro Öfverflödiga. Nu är det således temmeligen
främmande, att Regeringen 6 år efteråt säger, att
gransknings-ai betet ej kunde af Regeringen företagas, innan
tableauerna blefvo färdiga. Jag hemställer, om icke
detta är ett drag som karakteriserar ett ganska gammalt
och orkeslöst systeme.
Om R. o. Ad. ej skulle finna för godt att inskränka
sin åtgärd i detta ämne, till att lagga Konungens förevar,
skrifvelse till handlingarna, utan den remitteras till LagUtsk.
; så anhåller jag att särskildt få fasta LagUtskts uppmärksamhet
vid Statsrådet Gr. Hårds reservation. Den innefattar
en tanke, som åtminstone tål att öfvervägas, och
som jag för min del funnit riklig, nemi. att Regeringen
borde taga under behandling vissa större med hvarandra
sammanhängande afdelningar af civil-lagförslaget samt framställa
dem till R. Sits pröfning. Om LagUtsk. toge denna
åsigt till ledning, kunde Utsk., om icke medhinna hela eller
större delen af civil-lagförslaget, dock inkomma till
Ständerna med utarbetade förslag i vissa delar deraf, sorn
icke oskiljaktigt sammanhänga med det öfriga. Detta vore
dock något vunnet.
Frih. Gederström, Thure: Då jag i denna fråga
uppträder, anser jag mig böra förklara, att jag, likasom de
flere värde talare, som yttrat sig förut, högeligen önskar,
all nya lagförslaget måtte så fort som möjligt blifva antaget;
men jag anser mig icke kunna undgå att fästa uppmärksamhet
derpå, alt en sådan åtgärd, som Hr Dalman
föreslagit, att, i anleda, af hans motion, LagUtsk. skulle föreslå
antagandet af det nya criminal-lagförsiaget, icke kan
för närvar, till någon åtgärd föranleda; emedan jag skulle
tro, att när man vill reformera en sak, måste man se till,
Den 22 Ajiri 1.
325
alt verkställighet kan följa. Så väl Hr Dalman sorn Gr.
Frölich hafva anmärkt, alt det nya criminal-lagförslaget är
hygdt på helt andra principer, än nu gällande lag, och att
det således blir nödvändigt, om detta förslag bringas i verket,
att införa allmänna arbetshus och nya fängelse-inrättningar.
Nu vill jag lill R. o. Ad. hemställa, huruvida det
vore ändamålsenligt, att besluta antagandet af det nya criminal-förslaget,
innan man förberedt de nya materiella behof,
som derföre erfordras, eller hvartill det skulle tjena,
om möjligen R. St. antogo detsamma, och Konungen dertill
lemnade sanction, men någon verkställighet derå icke kunde
följa. Jag får af sådan anledn., då det af Hr Dalman
gjorda förslag, enligt mitt omdöme, icke kan medföra någon
nytta, men jag högeligen nitälskar för antagande af det
nya lagförslaget, vördsamt föreslå, att LagTJtsk. må inkomma
till R. St. med förslag till allmänna arbets- oell
correct.inrättn.‘r samt fängelser i Riket, så att lagförslaget,
då det blir antaget, må kunna sättas i verket; och vidare
vågar jag föreslå, alt StatsUtsk. ville yttra sig om huru
och på hvad sätt medel för tillvägabringande af sådana inrättningar
kunna anskaffas.
Det bar för öfrigt i sjelfva saken blifvit så mycket yttradt,
att jag icke viii med någon lång framställning uppehålla
R. o. Ad:s tid. Jag anser mig dock böra förklara,
att jag i motsats till hvad en del talare här midtemöt yttrat,
verkligen håller den nya Lag-comileen räkning för deras
förtjenstfulla arbete och hembär dess ledamöter min erkänsla
för det sätt, hvarpå de uppfattat deras uppdrag. Jag
vågar vidare förklara, det jag icke kan instämma i Gr. Fröliclis
princip, att man bör obetingadt antaga allt hvad det
nya lagförslaget innehåller, enär jag, med all aktning för de
herrar, som utarbetat detta förslag, tror, att deras arbete,
likasom allt menskligt, kan vara underkasladt några brister,
och alt dessa böra rättas. Jag kan icke heller instämma i
Gr. Frölichs yttrande, att de författade tableauerna voro
alldeles öfverflödiga, då den, sorn ägde förmåga att sjelf bedomina
saken, ej torde underlåta att jemföra det nya förslaget
med gamla lagen § för §, af skäl, att jag befarar det
samtlige medlemmarne af Representationen icke äga den philosophiska
och juridiska underbyggnad, som dertill skulle erfordras;
hvadan jag icke utan skäl anser det vara ganska
nyttigt, att vi af den nya Lag-comiteen fått emottaga
ett arbete, som på ena sidan upptager den gamla, och på
den andra sidan den ny lagens stadgande!), samt framställer
motiverna för hvartdera af lagstadgandena, äfvensom de af
Högsta Domstolen och Hofrätlerna derom afgifna yttranden.
Läser man igenom hvad eomitcen sålunda utarbetat,
så blir det möjligt för hvar och en, utan att vara praktisk^
eller theoretiskt bildad jurist, att bilda sig ett omdörpe ont
hvad sorn-är rättast.
3a6
Den 22 April.
Hr Hjerta: En af Konungens rådgifvare har bär af
milt förra yttrande hemtat anledn. till ett försvar eller en
ytterligare förklaring af orsaaken, hvarföre Regeringen icke
vid denna riksdag kunnat komina fram till Ständerna med
någon propos., angtde det nya lagförslaget. Jag har för min
del icke betvifla!, alt ju sådana hinder kunnat stå att anföra,
och att en anledn. dertill kunnat hemlas från Lag-comite'ens
sent färdigblifna tableau; men en annan värd talare
har redan förut anmärkt, att Regeringen icke behöfde denna
tableau. Det var icke för Regeringens räkning den upprättades,
och man bör kunna antaga, att Regeringens fleste
ledamöter böra vara nog upplyste, likasom jag är öfvertygad,
att den af Regeringens ledamöter, som här yttrat sig, är
det, för att kunna uppfatta hufvudsatserna af det nya lagförslaget,
utan behof af en sådan tableau. Det var endast
i ändamål att underlätta öfverläggningen i en Riksförsamling,
som består af alltför många ledamöter, för att mängden
af dem skulle förmå, utan ledning, bedömma det nya
lagförslagets skiljaktighet från det gamla, som det ansågs
nödigt att utarbeta denna tableau. Jag instämmer dock med
Gr. Frölich deruti, att jag tror tableauerna icke hafva varit
nödvändiga, utan alt LagUtsk. kunnat ganska lätt, comite'ens
arbete förutan, uppställa de hufvudsatser, som innefattas
uti lagförslaget, och hvilka temmeligen klart kunna
skiljas från hvarandra. De angå t. ex. frågan om fästning
til! äktenskap, örn skilnad i äktenskap, om
giftorätt, om arfsrätt emellan bröder och systrar,
om testamentsrätt, om q vin nans myndighet,
om räntefoten, om b o I a g s f i r m o r, om hysa 11-  ningslagar, om privilegierade domstolars upphörande,
om nämndens förändrade organisation och
om protocolls-justering vid domstolar å landet o. s. v. Detta
allt hade troligen en Konungens rådgifvare sjelf kunnat leta
ut ur lagförslaget, och Regeringen hade derjemte kunnat betjena
sig afcomileens arbete, utan att hafva det tryckt framför sig.
Men jag har endast i förbigående framställt mitt klander i
detta afseende, äfvensom de anmärkningar jag gjort emot
den nya Lag-comite'en. Jag har icke sagt, att denna comité'
gått till väga med försumlighet, ulan tvertom, att den
i några afseenden kan hafva förtjenst af arbetets kritiska
beskaffenhet; men då en ledamat af denna comité' här sjelf
framställt, att hufvudändaraålet med tableatien varit att leda
till lättnad vid förslagets antagande, så tager jag mig
friheten att fasta uppmärksamhet derpå, att detta ändamål
är hufvudsakligen förfeladt och motverkadt, då comite'en
utställt arbetet på så lång tid, att det ej kunnat inkomma
till Ständerna vid denna riksdag. Nu tror jag likväl icke,
att det är någon nödvändighet att afvakta denna tableau,
utan att den kan ersättas af LagUlskrs framställning. Det kan
väl med skäl å ena sidan anses godt att hafva fullständiga
Den 22 April.
327
materinlier, men så kan det ock å den andra sägas, att
dessa materinlier lätt kunna växa till sådana luntor, att de,
i stället för att läsas, blifva helt och hållet lagda å sido. Också
är LagUtsk. alldeles icke förhindradt, att i alla fall efter behag
begagna dessa materialier då de finnas för handen. Ändamålet
med min framställning och motion har endast varit, att LagUtsk.
icke af Konungens skrifvelse mätte hemta anledn.
att ursaka sig i fråga om det arbete, hvarmed det åligger
Utsk. att lill R. St. inkomma, i anledn af den i BondeSt.
väckta motionen om nya lagverkets antagande. Jag vill
dock icke hafva något emot att inskränka mitt yrkande lill
det af Hr Dalman väckta förslag om nya criminal-lagens antagande,
så vidt detta blefve enda villkoret att komma till
något mål, och jag tager mig friheten härvid anmärka, att jag
äfven i mitt förra anförande hufvudsakligen lade vigt på criminal-lagförslaget;
men jag tror icke, att det vore något
bestämdt hinder för jemväl civil-Jagförslagets antagande. —
Hvad en värd talare anfört, att ett stort och absolut hinder
mot criminal-lagförslagets antagande för närvar, skulle
existera, derföre att detsamma erfordrar åtskilliga materiella
arrangementer, är en omständighet, som jag upptagit i mitt
förra yttrande; och det är just i anledn. deraf jag föreslagit,
att en viss längre tid skulle utsättas, hvarförinnan den
nya lagen icke skulle träda i verksamhet; och detta tror jag
skulle väsentligen underlätta antagandet. Det finnes icke något
hinder emot alt sålunda i grundlagsenlig ordning antaga
ett lagförslag; vi hafva derpå ett praejudicat i den nya
myntbestämnings-lagen, som också icke trädde i verksamhet.
— Hr Dalman har sagt, att han är säker, att Regeringen
icke vid denna riksdag kommer att bifalla lagförslaget,
men jag vet icke hvarifrån den värde ledamoten hemtat
denna säkerhet. Jag tror, att då ännu några månader måste
åtgå, innan lagförslaget kan blifva af Sländerna antaget,
så måste Konungens rådgifvare, afhvilkaden, som hufvudsakligen
får dermed alt göra, redan, enligt hvad ryktet
säger, förklarat, att han anser det nya förslaget hafva bestämdt
företräde framför gamla lagen, hafva godt rådrum
att, medan R. St. öfverlägga om ämnet, äfven derom taga
noggrann kännedom, och således äfven blifva i tillfälle att
hos Konungen tillstyrka bifall dertill. — Jag vill icke längre
uppehålla R. o. Ad., ehuru ännu mycket vore att säga
i anledn. af den värde talarens yttrande, som varit ledamot
af Lag-comileen, utan inskränker jag mig att anhålla, det
Hr Dalman och Gr. Frölich matte, som jag vågar hoppas,
afstå från deras begäran om den K. skrifvelsens läggande
till handlingarna, emedan jag anser nyttigt, att LagUtsk.
må få kännedom deraf, äfvensom af de åtföljande handlingarna.
Frih. Boye: Jag har ingen skyldighet att försvara det
3aS
D e 11 22 Å p r i 1.
beslut, som föregående Ständer fattade, i följe, hvaraf de hös
K. M. begärde Lag-comiteens nedsättande. Fullkomligt
obetänkt var det likväl icke, ty man bör besinna, att redan
i83o års Ständer hade begärt samma comité'? förordnande.
Jag erinrar mig icke, om Gr. Frölich då var här eller ej;
men jag kan åtminstone icke draga mig till minnes, att han
satte sig deremot. Lika med Gr. Frölich önskar och hoppas
jag, att den stora massan af representanter i alla fyra
Stånden, som äro i detta ämne ungefärligen lika så okunniga
som Hr Dalman, mätte förlita sig på auctoriteter; men
jag önskar och hoppas äfven, att dessa auctoriteter mätte
blifva förnuftet och rättskänslan, icke personligt anseende.
Jag har intet att invända mot det anseende , Som Iedamöterne
uti den första Lag-comite'en förvärfva!; de hafva så
documenterat sig, att jag fåfängt skulle bjuda lill att förminska
deras anseende; om detta stigit derföre att det af
Gr. Frölich och Hr Dalman blifvit releveradt, lemnar jag
derhän. Men till Gr. Frölich, som förklarat, alt R. St. icke
behöfva något omdöme af comiterade, får jag ställa den erinran,
att den comité', som afgifvil tableauerna, icke på något
enda ställe har tillåtit sig något omdöme. Jag uppmanar
Hr Grtn, om han läst comiterades betänk., att uppgifva
ett enda ställe, der något, vare sig gillande eller ogillande,
omdöme förefinnes. — Hvad beträffar Hr Dalmans
yttrande, det jag skulle hafva varit skulden till dröjsmålet,
så får jag förklara, att detta ingalunda ensamt berott på
min åtgärd. Då vid första sammankomsten comite'en ägde
att sjelf bestämma metoden för sitt arbetes företagande,
hvarom ingen föreskrift fanns, hvarken uti R. St:s und.
skrifvelse till K. M. eller uti K. M:s bref till comiterade;
så trodde jag att denna frihet att bestämma metoden , sorn
gafs coiniteen, äfven gafs hvarje ledamot deraf; och att det
omöjligen kunde ankomma på 2:ne af dess ledamöter att
föreskrifva den tredje, huru han borde albeta. Jag förklarade
derföre, att jag icke kiinde anse mig pligtig att mottaga
någon föreskrift af mina colleger; men jag erinrade
dem derom, att deras mening, uti hvad de öfverensstämde,
skulle komma att utgöra betänk., och mitt arbete skulle
endast medfölja såsom min särskilda tanke. Inom comite'en
uppstod då fråga om, hurti pluraliteten skulle beräknas,
och comite'en fann, att en anmälan om förhållandet
borde göras hos K. M., hvaruti comiteen anhöll om K.
M:s beslut, huru dermed borde förfaras; men EG M. gaf
intet annat beslut, än att vi ägde hvar oell en följa sin metod.
Det blef deraf icke mer än i arbeten efter olika metoder;
och såvida sundt förnuft här får gälla någon liten
smula, så inser jag ingen olägenhet deraf, alt R. St. hafva
2tne metoder att välja emellan.
Jag skall icke längre uppehålla R. o. Ad., men vill endast
-
Den aa April.
3ag
dast till den upplysning Gr. Frölich tyckes begära, hafva
äran förklara, att då jag begärde remiss till LagUtsk., och
af LagUtsk. begärde det föregående betänk., huru denna
fråga skulle slutligen behandlas; så förväntade jag mig från
Utsk. ett betänk., deruti Utsk. skulle yttra sig, att sedan
K. M. uti nåd. skrifvelse lill R. St. förklarat, att K. M. vill
till R. St. öfverlemna särskilda propostr om de förändringar
uti allmänna lagen, hvartill K. M. vill gifva sitt bifall, och
då det är solklart, att R. St. fåfängt skulle förspilla sin
tid, om de sysselsatte sig med alla de öfriga frågorna,
hvarå K. M:s sanction sedermera icke erhölles, Utsk. ville
föreslå R. St. alt afbida K. M:s sålunda lofvade propostr,
och icke derförinnan ingå i en pröfning, som kunde sedermera
befinnas hafva varit ändamålslös. Jag trodde också .
att örn Utsk. vill gå längre, så hafva vi ett annat fält att
bearbeta. Utsk. kunde föreslå, att, då slutliga pröfningen
af lagförslagen skulle hos R. St. företagas, de ville, i likhet
med hvad som skedde då 1734 års lag antogs, sammanträda
på ett rum, för att gemensamt öfverlägga, örn
också särskildt ståndsvis votera. Om man går till prot. för
1733 och 1734 års riksdag, då 1734 års lag bifölls; så fälman
erfara, att alla 4 RiksStm voro här på Riddarhuset
församlade och öfverlade gemensamt, men voterade särskildt,
der votering behöfdes.
Frih. Åkerhjelm: En värd ledamot har uti sitt sednare
anförande yttrat, att jag framställt den menlösa lanken,
alt R. St. begärt dessa tableauers utarbetande, endast
för att tjena Regeringen lill ledning och upplysning vid lagverkets
granskning. Jag tror mig hafva yttrat, att R. St.
hegärde nämnde tableauer', såsom nödvändiga och nyttiga
vid den granskning af hela lagverket, som R. St. vid en
eller flera riksdagar komme att utföra; och 0111 jag dervid
tillagt, att samma tableauer vore af nytta för Regeringen
vid enahanda granskning, hvilken äfven tillhörde benne att
utföra, och om både hon och äfven jag, för min enskilda
del, i detta afseende tänkt dika med sefdnaste R. St., så må
delta gerna anses menlöst om så behagas, men förnuftigt
blir det dock alltid; .ty-att erkänna det denna granskningsför
rätt ning skulle betydligen underlättas genom tillhjelp af
nämnda tableauer, var från Regeringens sida, som blott äger
få jurister, så mycket riktigare, sorn R. St. ansett dem behöfliga
föi' sig; oansedt de hafva ett LagUtsk., som består
af mångå jurister alt anförtro ifrågavar. granskning. För
öfrigt skulle jag tro, att en granskning i Regeringen af
civil-lagförslaget, om den hunnit ske, icke hade tjent till
någonting, emedan criminal-lagförslaget ännu ej är dil inkommet,
och emedan det i alla fall synes lämpligast, att båda
lagförslagen blifva gemensamt granskade, och alt nya lag
5
H. 42
33o
Den aa April.
verket i sin helhet Liefve ett föremål för begge Statsmakternas
afgörande, nar en gång stunden kommer då detta
kan ske; men om någon skilnad skulle göras i tidsordningen
emellan dessa lagförslags antagande, torde väl criminallagförslagets
böra föregå det andras, såsom varande af större
behöflighet. Sålunda har det förefallit mig, tech jag
har äfven hört flere sakkunnige personer se saken på samma
sätt.
Hr Rosenblad, Bernhard: Svenska folket har af
ålder varit vandt att sjelft föreslå de lagar, det varit pIig—
tigt lyda, och som utgått ur dess egna seder och begrepp
om rätt och billighet. Dess representanter hafva också alltid
ansett för en dyrbar både rättighet och skyldighet, att
endast på egen pröfning, egen öfvertygelse om verklig förbättring,
grunda de förändringar i dessa lagar, de antagit,
och jag bekänner att för min känsla såsom representant, det
skulle vara högst motbjudande alt endast på förtroende lill
andras omdöme våga antagandet af nya lagar, om hvars
företräde för de gamla jag icke sjelf- ägde någon bestämd
öfvertygelse; men då jag tillhör den dass af representanter,
11 v i 1 k a måhända måste rätta sig efter de betydande riksdagsmän,
hvarom vi vid ett föregående plenum hört ordas,
så ar det möjligt, alt äfven jag, vid slutliga afgörandet,
kan nödgas grunda mitt votum på förtroende till någon
auctoritet. Några närmare upplysningar skulle jag dock ön-'
ska af de herrar, som fordrat detta förtroende-votum. Gr.
Frölich har grundat sitt yrkande på den sats, att författarne
till det nya lagförslaget vore de utmärktaste lagkloke,
Sverige under sednare decennier ägt. Det är visserligen öfverflödigt
att erinra om de mäns utmärkta insigter, erfarenhet
och förtjensler, hvilka utarbetat det nya lagförslaget;
åtminstone är det öfverflödigt för mig, som anser för en heder
att den ene af dessa herrar är en af mina närmare anhöriga,
och hoppas att den andre af de qvarlefvande tillåter
mig att räknas bland hans vännner; men jag skulle dock
hemställa till Gr. Frölich, för det fall att auctori teten
af namn skall bestämma afgörandet, om icke personer finnas
bland dem, som yttrat betänklighet emot de nya lagförslagen,
hvilka också äga åtminstone lika anspråk på sakkännedom,
erfarenhet och sjelfständig forskning, och hvars
namn sålunda också kunde anses utgöra en auctoritet. När
Hr Dalman först instämde i yrkandet af ett förtroende-Votum
för antagandet vid denna riksdag af criminal-Iagförslaget,
trodde jag alt äfven han afsåg de arbetande ledamöterna
i fordna Lag-comile'en, såsom den auctoritet, hvarpå
man kunde grunda ett sådant förtroende, men jag fann sedermera,
att jag deri irrat mig. FIr Dalman inskränkte
nemi. sin begärau om ett förtroende-votum till criminallagförslaget,
under tillkännagifvande, att han derföre icke
Den 32 Apri 1,
3 31
utsträckte sitt yrkande till civil-lagförslaget, emedan han
icke i alla delar godkände detsamma. Då nu, såsom bekant
ar, begge förslagen, i deras närvar, gestalt, äro utarbetade
af samma personer, men Hr Dalman endast för det ena,
som lian utan reservation godkänt, yrkat ett förtroendevotum,
men ej för det andra, hvilket han förmält sig ej
oinskränkt godkänna; så har han bestämdt antydt, alt den
auctoritet, hvarpå han grundade sin fordran af ett fortroendevolum,
icke var lagförslagernas författare, utan Hr Wilhelm
Fredrik Dalman sjelf. Med all aktning för de anspråk,
som möjligen kunna tillkomma den personlighet, som af
della namn uttryckes, tillstår jag dock min okunnighet om
de djupa studier , den skarpsinniga forskning och den mogna
erfarenhet i den vigtiga lagstiftnings-veltenskapen, som
kunde berättiga Hr Dalman, att vid frågan om en ny lags
antagande för Sverige anses för en auctoritet. Jag skulle
derföre ödmjukeligen till Hr Dalman hemställa, om han icke,
för underlättande af det önskade förtroende-votum, täcktes
för denna gång åsidosätta sin kända blygsamhet och behagade
meddela, hvar och på hvad sätt han ådagalagt sig
besitta de förutnämnda villkoren för rättigheten att i närvar,
fråga anses för en auctoritet.
Hr Stråle, Nils Wilh.: Det är nu i3 år sedan civillagförslaget
först förekom lill granskning uti Högsta Domstolen,
ehuru icke något prot. fördes, förrän år i832.
Redan då fattade jag min öfvertygelse om sättet, hvarpå
man, efter min tanke, borde gå tillväga och yttrade densamma
till prot. Jag var ensam om min tanke, och har således
icke mycket hopp, att den nu skall kunna göra sig
gällande, men anser mig ändock böra framställa densamma,
ifall någon uppmärksamhet derå skulle fästas. Jag yttrade,
att då lagförslaget innefattade väsendtliga förändringar
i nu gällande lag, så hemställde jag, att K. M. först måtte
afgöra, huruvida K. M. ville till R. St. framställa förslag
till dessa förändringar. Hade denna fråga förekommit till
pröfning, och resultatet blifvit, alt K. M. svarat nej; så hade
i och med detsamma hela frågan om alt antaga lagförslaget,
sådant det var, förfallit, och en omarbetning varit
alldeles nödvändig. Nu, då frågan är öfverlemnad lill R.
St., skulle jag, för min del, tro, att samma metod borde följas,
så att de uti lagförslaget förekommande väsendtliga förändringar
uti gamla lagen först framställas till antagande i
dess nuvar. skick; afslås då dessa stora förändringar, så är,
i och med detsamma, nödvändigheten af förslagets totala
omarbetning afgjord. Man bör påminna sig, att ett par af
dessa förändringar, nemi. om arfsrätt och giftorätt vid 182g
och i83o årens riksdag, voro tinder R. St:s öfverläggning
i följd af väckta motioner, och blefvo då af 11. o. Ad. och
BondeSt. afslagna. Detta inträffade, sedan lagförslaget
33a
Den aa April.
var upprättadt och afgifvet och var under Högsta Domstolens
granskning. Nu kan visserligen ett annat beslut fattas,
men då tyckes likväl, att man först borde skrida dertill att
afgöra om dessa förändringar antagas att uti nya lagförslaget
qvarstå, emedan derpå till stor del beror, huruvida lagförslaget
skall kunna antagas eller icke. Om den nya lagens
stadganden i afseende på de väsendtligaste förändringarna,
såsom i fråga om trolofning, lysning till äktenskap,
giftorätt, arfsrätt, myndighetstillstånd för qvinnan 111. fl.
icke antagas; så måste, i samma stund de skulle ogillas och
den gamla lagens stadgande qvarstå, den nya lagens omarbetning
anses beslutad. Rätleg.ordn. uti lagförslaget grundar
sig på permanenta domstolar å landet. Kan landet indelas
så, att man vinner de dubbla ändamålen, att domstoJarne
få ett tillräckligt antal mål att handlägga, så att det
lönar sig att derföre hålla en domstol, och tillika undvikes,
att de, som böra infinna sig vid domstolen, icke få alltför
lång väg dit, så kan en sådan fördelning ske förut, innan
nya lagen antages; men om man rut antoge den nya lagen
och, när man sedan kom till verkställigheten, lunne alt det,
med iakttagande af förenämnda villkor, vore omöjligt att indela
hela Sverige så, att permanenta domstolar öfverallt inrättades,
så skulle ju i samma ögonblick behof af en förändring
uti lagen uppstå. Är det icke då bättre och klokare,
att på förhand uppgöra fördelningen, så att man vet att
förslaget i denna del kan utföras. Enligt min tanke, höiman
icke antaga nya lagar, innau man är förvissad om, att
de kunna verkställas, och att man har medel till att verkställa
dem. Det var äfven ur denna åsigt jag vid sist förflutna
riksdagen föreslog att R. St. skulle anslå medel att
uppbygga åtminstone ett straff-fängelse efter de bästa modeller
man äger, och att tillika genom en lag förklara, att
de brottslingar, som dömdes lill fästningsarbete på viss lid,
skulle der insättas, på det att man måtte få en bestämd
erfarenhet derom, huruvida man verkligen här i Sverige
kan tillvägabringa ändamålsenligare slraffinrättningar, och
huruvida man, nar lagen antoges, hade medel till verkställigheten
Denna motion tick intet afseende, och ingen understödde
den, utan den förföll; men jag erkänner, att jag
för min del anser, alt det är den enda rätta utvägen att
komma till en ny lagstiftning, att först uppbygga sådana
fängelser, innan man antager lagförslaget. Vi böra val hoppas,
att det såväl för oss som andra nationer må vara möjligt
att inrätta ändamålsenliga straff-fängelser; men om ock
försöket misslyckades, och man funne, att dessa straff-fängelser
icke uppfyllde sitt ändamål, så vore likväl en god
sak vunnen, om man kunde utbyta våra fastnings-fängelser
mot ett sådant, som i alla fall alltid stolle blifva bättre
och ändamålsenligare än dessa; och jag hemställer, om det
icke är högst oklokt att förvandla fästningarna till fängel
-
Dea ii April.
333
ser. Om de blifva anfallna och skola försvara sig, huru
mycket skulle det icke försvåra comrnendantens ställning,
när Iian funne sig äga fiender både utom och inom vallarna,
fiender inom vallarna, som jemväl hjelpte till alt förtära
provianten. Jag skulle icke tro, att någon comrnendant
kunde vara rätt belåten med alt hafva några hundra
fästningsfångar inom fängelset, på samina gång, som fienden
ansatte fästningen. Jag kan derföre icke annat än tro, att
om också förslaget till straff-fängelser ej komme att uppfylla
det åsyftade ändamålet, så skulle det likväl vara en
stor vinst för oss att kunna utrymma våra fästningar från
arrestanter, hvilka i dessa fängelser kunde vårdas och underhållas.
Del är på detta sätt jag tror, alt man vid lagars stiftande
hör gå tillväga, och jag hemställer, om icke något afseende
derpå borde fästas. Jag tror, att om man vid denna
riksdag afgjorde, huruvida i det nya förslaget bör intagas
de väsendtliga förändringar, som Lag-comiteen föreslagit,
så hade man grunden lagd för civil-lagen; och om man
beslöt straff-fängelsers inrättande, så skulle detta lill nästa riksmöte
gifva en fullt tillförlitlig och säker ledning, huruvida
criminal-lagförslaget kan antagas, eller huruvida förändringar
deruti böia ske. Jag tror alt man bör noga akta sig
för att antaga en lag, förrän man har en säker erfarenhet
af att den kan verkställas.
Hr Dalman: En värd ledamot har till mig ställt den
frågan, hvad skäl jag hade för mitt yttrande, att jag vore
saker, att Regeringen vid denna riksdag skulle afslå det
criminal-lagförslag, sorn Ständerne ingifva, i händelse det
till aila delar öfverensstämde med det af Lag-comite'en
utarbetade. Jag äger till detta yttrande utom det af mig
förutnämnda skäl, eller att materiella medel ännu saknas för
införandet i dess helhet af det nya straff-systemet, äfven ett
annat, eller min förmodan, att Regeringen hyser den åsigt,
att det nya criminal-lagförslaget i alla dess delar icke bör
bifallas, emedan Regeringen i annat fall troligen framställt
det till R. St:s antagande. 1 öfiigl vill jag ej påstå, att deija
icke kan finnas en och annan detalj, som vidlåder menskliga
brister, och jag önskar således icke ens, att Regeringen
bör, utan noggrann pröfning, bifalla ett helt nytt lagverk;
och då ulan tvifvel en tiderymd af 5 a 6 veckor för Regeringen
är för kort att genomgå och granska det förslag, sorn
af R. St. framställes, så liar jag med min motion icke åsyftat
annat, än ali Regeringen skulle derigenom få den categoriska
önskan från Representationens sida framstäld, att
R. St önskade ju förr dess hellre få en lag i öfverensstämmelse
med criminal-lagförslagels hufvudgrunder. Regeringen
kan, enligt 87 §:n Reg.Frii, icke omedelbart Infalla förslaget
med förändringar; antingen skall det oförändrad! an
-
334
Deu aa April.
tagas eller ock förkastas. Men om än Regeringen vid denna riksdag
bifölle förslaget i dess helhet, att träda i verket vid slutet af
nästa riksdag, som Hr Hjerta önskar; så hemställer jag, om det
vore lämpligt, att Regeringen vid nästa riksdag, innan ens den
nya lagen vore tillämpad, skulle inkomma med förslag till förändringar
deruti. Det skulle i min tanke innebära en alltför
stor oformlighet. Deremot finner jag icke något oformligt deruti,
att K. M., i sitt svar på R. Sirs und. skrifvelse, säger, alt K.
M. af de och de skälen icke varit i tillfälle att antaga de af
R. St. framställda lagförslag, men att K. M. vill vid nästa
riksdag vara beredd att framlägga en contra-propos. till
R. St., byggd på de hufvudgrunder, sorn uti det nya criminal-lagförslaget
är o utvecklade. Derigenom vinnes den
fördel, att Regeringen lemnar en bestämd förbindelse att
till nästa riksdag inkomma med ett fullständigt förslag. Om
Regeringen ser frågan från den sidan, så vinnes äfven det
ändamål, som den siste värde talaren åsyftat, att nemi. R.
St. vid en blifvande riksdag äro så till sägandes bundne vid
de hufvudgrunder, hvarpå förslaget hvilar, och således indirecte
äfven vid alt anslå medel för verkställigheten.
Det har i öfrigt här blifvit lagdt mig till last, att jag
å ena sidan, i afseende å criminal-lagförslaget, ansett Lagcomiteens
ledamöter såsom en auctoritet, men att jag icke
förlitat mig på dem i afseende å förslaget till civil-lag. Jag
ber den värde anmärkaren lemna någon uppmärksamhet derpå
, alt det är en väsendtlig skilnad mellan proceduren för
stiftandet af civil-och criminal-Iag. En criminal-lag innefattar
ett helt sysleme, och det är icke tänkbart, att den stora
massan af folket skulle kunna så följa med sin tid, skulle
äga en så grundlig philosophisk och juridisk forskningsförmåga,
så mycken verlds- och menniskoerfarenhet, en sådan
blick öfver bildningens ståndpunkt och samhällets behof,
att den skulle kunna i dess detaljer eller ens till dess principer
bedomina ett förslag till förbättring eller omarbetning
af brottmålslagarna; pluraliteten måste således i detta
hänseende mer eller mindre lita på främmande auctoritet.
Förhållandet med en civil-lag är helt annat. Den rörer
rättsförhållanden man och man emellan, och den är hufvudsakligen
endast en ordning för dem; den måste ovillkorligen
rälta sig efter och utgå från det befintliga, dess
hufvudsak är förenkling; deröfver kan pluraliteten obestridligt,
utan att äga juridisk hildning, hafva både klara och
riktiga begrepp. Dessutom kan ett criminal-lagförslag svårligen
styckas, utan att alldeles sönderbrytas. Af civil-lag—
förslaget deremot kan man ganska väl antaga en del och förkasta
en annan, utan att förslaget derigenom fullkomligt
sönderfaller. Man skulle t. ex. kunna antaga förslagen till
utsökn.-, handels- och rätteg.-ordning &c., utan att derföre
behöfva förändra åtskilliga rälts-doctriner i Giftermålsoch
Ärfda-balkarna. Dessa skäl tror jag vara tillräckliga för
Den *2 April.
335
den, som vill taga skäl, att inse orsaken, hvarföre jag, utan inconseqvens
och utan det aflägsnaste anspråk på egen auctoritet,
kunnat tillstyrka criminal-lagförslagets antagande i
sin helhet, men icke tillstyrka ett sådant beslut i afseende
å civil-lagförslaget. För öfrigt skulle det förefalla mig
högst besynnerligt, om den metod, Hr Rosenblad tyckes
vara böjd för, skulle af R. St. antagas. Å ena sidan säger
man inom Representationen, att R. St. äro af så många olikartade
meningar, så att Gud vet huru ett lagförslag af
dem i sin helhet skall kunna antagas; å den andra sidan
säger man inom Regeringen: vi vilja icke pröfva lagförslaget,
vi öfverlemna det lill R. St., på det att de må
göra såsom dem godt synes. Jag frågar, huru länge man
skall vara nöjd med dessa remisser och återremisser, och om
det icke slutligen är nödvändigt att vidtaga en radical kur,
äfven om den skulle skilja sig något från de urgamla Svenska
vanorna, som här hafva blifvit åberopade.
Här har af en talare blifvit föreslaget, att man skulle
nöja sig med att afbida de särskilda proposrna i ämnet, hvilka
Regeringen lofvat. För min del tycker jag, att R. St. redan
alltför länge ”afbidat” Regeringens åtgärder i denna
och andra frågor, utan att få något resultat och ser fördenskull
icke något skäl att längre vänta. —Hvad särskildt
angår Frih. Boye, så kan jag lika litet underlåta att vara
honom tack skyldig för den artiga compliment, han egnat
mig, som jag förmodar, alt Lag-comite'ens ledamöter i samma
mån lära uppskatta det omdöme, den värde ledamoten
lemnat öfver deras arbete.
Gr. Frölich: Jag uppstår ingalunda för att replikera
på hvad Frih. Boye särskildt yttrat till mig, ty det tjenar
till ingenting alt i en så allvarsam sak sysselsätta sig med
personligheter och gyckel. Jag har icke sagt, att jag reviderat
lagförslaget, men om det hade blifvit mig erbjudet
att göra det, på samma sätt som det blifvit Frih. Boye erbjudet,
så skulle jag icke hafva trädt emellan dem, som
kunde hafva gjort det bättre, utan hellre afsagt mig. Detta
är hvad jag vill gifva houom till svar. För öfrigt har, på
sätt en ledamot nyss nämnt, Frih. Boye vid slutet af sitt
anförande yttrat hvad som verkligen är hela andemeningen
med tableauerna, nemi. alt afbida — möjligen för att sedan
få sönderplocka. Det är denna tendens, som beklagligen
visat sig alltför ohöljd, hvilken jag med mitt förslag
sökt motverka. Jag kan icke undgå all i allmänhet
medgifva, att det visst icke är rätt alt obetänkt antaga ett
förslag, utan att noga granska, innan man faller sitt omdöme;
men då det är fråga om ett helt lagförslag af denna
vidd, så kan jag icke, oaktadt den vältalighet, som en annan
ledamot slösat på nödvändigheten af att söka förslå,
innan man fäller sitt omdöme, linna annat, än att hvar och
336
Den aa April.
en, som kunnat läsa och förstå den äldre Lag-comile'ens förslag
och dervid fogade motiver, varit oförhindrad att derom taga
en noggrann kännedom. All sådan vidare declaination tjenar
till intet annat, än att afleda hufvudfrågan. Hufvudfrågan
är nu, mine herrar! helt simpelt den: är det möjligt för R.
St., så sammansatta som de nu äro, alt ingå uti en detaljerad
pröfning af hvarje grundsats uti förslaget oell tillse
huru den blifvit utförd i detaljerna? är det möjligt att på
denna väg komma till något beslut? är det icke då vida bättre,
när man har förtroende tili ledamöterna uti den comité',
som utarbetat lag-förslaget, som deråt egnat så mycken tid
och uppmärksamhet, och som erkännas hafva ägt öfverlägsna
kunskaper, och då tillika detta förslag blifvit granskadt
af det stora antalet af Rikets högsta juridiska värdigheter;
är det då icke vida bättre, alt antaga ett sådant förslag på
deras auetoritet, än att tro sig kunna genom LagUtsk., eller
hvilken annan behandling som helst, komma till något bättre?
Det måste väl alltid stå öppet för Konung och Ständer
alt, sedan de försökt det nya lagförslaget — såvida icke,
med afseende på de grundsatser, som der förekomma, de
vilja genast afslå det — på sätt 87 §:n Reg.F:n föreskrifver,
göra de förändringar deri, hvartill erfarenheten kan föranleda.
En värd ledamot, Hr Stråle, har framställt en sida af
saken, som förtjena!- mycken uppmärksamhet, nemi. den,
huruvida det vore tjenligt, att först framställa de grundsatser,
på hvilka de nya förslagen egentligen öro baserade
och afgöra dem först, att förstsedan man har antagit en eller
förkastat en annan, skrida till detaljerna: detta låter mycket
bra; men det har för hvar och en, som egnat någon
uppmärksamhet åt sådana åtgärder, visat sig leda dertill,
alt man antager grundsatser, innan man har riktigt öfvervägt,
om man i detalj kan tillämpa dessa grundsatser. Således
kunde det ganska lätt hända, att R. St. — jag lägger
vigt på ordet ”Rikets Ständer,” —• skulle kunna antaga somliga
grundsatser, som finnas i lagförslaget, och förkasta andra
, och när de sedan skulle försöka sammansätta något
helt, så funno de det vara omöjligt; ty de beslut, som de
preliminärt och oförsigtigt fattat, ligga då i vägen för dem.
Ehuru jag icke vill neka, alt Hr Stråles förslag innebär ett
uttryck af det försigtiga handlingssätt, som alltid är lofvärdt;
så tror jag likväl, att dess antagande skulle leda just till ralia
motsatsen eller innebära en oförsigtighet, nemi. att på
förhand besluta om principer, innan man kan se om de uti
detaljerna kunna utföras.
Det har blifvit framstäldt af Hr Hjerta, huruvida icke
den ledamot, som yttrat sig näst före mig, och jag, skulle
vilja afstå från vår begäran , att den K. skrifvelsen skulle
läggas lill handlingarna. Jag anser mig derföre böra besvara
-
Den 22 April.
337
ra denna framställning, och får förklara, att när en skrifvelse
icke, efter hvad man önskar, kan leda lill någon verklig
elFect; så anser jag, alt man har ett medel alt gifva delta
tillkänna, derigenom att man lägger den till handlingarna.
Jag har icke dermed velat förhindra LagUtsk. att hemta
den upplysning, sorn hvar och en sjelf kan vara i tillfälle
att förskaffa sig af de nya lagförslagen med der till
hörande tabfeauer; jag har blott, genom instämmande med
lii- Dalman, i denna del velat biträda hans mening och förmodar,
att icke LagUtsk. och de derinom befintlige jurister,
genom granskning af dessa tableauer, kunna inhemta någon
upplysning, som de icke förut bort kunna äga på annat
sätt. Under denna förklaring kan jag således, för min del,
icke annat än vidblifva den opinionsyttring, som jag här har
uttalat, då jag yrkat, att den K. skrifvelsen måtte läggas
till handlingarna.
Frih. Boye: För att något mildra det omdöme, man
velat gifva om den för menta långsamheten af det nya lagförslagets
utarbetande, får jag erinra derom, att det var ej
mindre än 44 år, som 1734 års lag var under arbete.
I hopp om tillgift för det jag nppehåller R. o. Ad:s
tid, ber jag, efter jag nu har ordet, få påminna derom,
alt af den tid, som hittills förflutit för det nya lagförslagets
utarbetande, den förra comile'en har upptagit mera än
30 år; och ehuru jag ger mycket större värde åt deras arbete
än åt värt, så anhåller jag likväl, då man vill beräkna
den tid, som åtgått för| comiteens arbete, att få hemställa
till hvar och en, som är behörig domare i denna fråga, om
den sednare comiteen kan anses hafva underlåtit att begagna
den tid, sorn den hade. I öfrigt får jag erinra, att det
icke var mer än 3 år och 9 månader, som comite'en haft
att arbeta på, enär comite'en först sammanträdde den 28
Februari i836.
Hr Hjerta: I anledn. af Gr. Frölichs vidblifvande af
sitt påstående, alt den K. skrifvelsen måtte läggas till handlingarna,
vill jag hafva äran nämna, att ändamålet med min
begäran om remiss till LagUtsk. egentligen är att vinna besparing
i tid, hvilket ej blefve följden, om mina anmärkn:r
blefvo betraktade såsom en särskild motion; den skulle då
möjligen komma att, jemte denna långa discussion, ytterligare
bordläggas, innan den kunde remitteras. Jag tror mig
dessutom, ehuru jag i allmänhet icke anser lämpligt att från
sin bänk lemna underrättelse om andra Stånds beslut, nu
böra nämna, att, enligt hvad jag hört, den K. skrifvelsen från
BorgareSt. redan blifvit remitterad till LagUtsk., och det
kan således icke blifva på något sätt skadligt, om R. o. Ad.
fattar samma beslut.
En värd ledamot har här föreslagit, att innan man fat5
H, 43
33S
Den 22 April.
lar något beslut ang:de det nya civil- och criminal-lagförslagets
antagande af R. St., man malte söka så begå, att
dels vissa förberedande åtgärder, i afseende på landets territoriella
indelning för de permanenta domstolarnes inrättande,
dels ock försök med det nya straff-systemet, måtte kunna
företagas. Denne talare har, i min tanke, härigenom
ökat antalet af de anmärkntr, som kunna göras mot Regeringen,
då den icke på förhand vidlagit några sådana åtgärder,
som kunde underlätta detta arbetes företagande af R.
St. Dem kan det icke gerna tillböra alt sjelfve på förband
fatta beslut om sådana åtgärder, som tillhöra verkställande
makten; men om det förslag, som jag framställt, skulle
vinna bifall, nemi. att beslut 1111 fattas öfver lagförslaget
och inlemnas lill Regeringens sanction, men en viss termin
fastställes, inom hvilken det icke skulle komma att verkställas;
så kan det af Hr Stråle åsyftade ändamål mycket val
vinnas under tiden. Jag vet icke, hvarföre man skall behöfva
antaga sorn säkert, att Regeringen icke vid denna
riksdag kan bifalla lagförslaget. Det är visserligen sannt,
att man kan hafva anleda, alt förutsätta, alt hos Styrelsen
icke finnes någon stor håg dertill för närvar.; men såsom
jag tror, bör man äfven, om än med aldrig så ringa hopp,
hysa den tanken, alt örn Regeringen ser att i en fråga, hvnrs
resultat är af hela folket så efterlängladt, R. St. för deras
del vidtaga de åtgärder, som bero på dem, oaktadt
de binder sorn synas lagda i vägen; så skulle derigenom en
så stark moralisk stinuilus lemnäs åt Regeringen, alt den icke
kan undgå att noga följa delta ämne med sin uppmärksamhet,
ocli jemväl under samma tid som R. St. — ty tiden
bör väl för Regeringen vara lika tillräcklig, som för Ständerna
— hinna fatta sina beslut, så att Regeringen kunde
afgifva sitt svar på ett sådant sätt, att man komme till något
resultat.
I anledn. af hvad Frih. Boye anfört om de 44 är, som
heböfdes för utarbetande och antagande af 1734 års lag och
att, af den tid som åtgått för tillvägabringandet af vårt nya
lagförslag, den äldre Lag-comite'en behöfde 20 år, men den
nya Lag-comite'en endast 3 år och 9 månader; så får jag
säga, alt jag icke tror, det man från denna erfarenhet hehöfver
hemta något stöd för att besluta uppskof med saken,
ifall sådant icke af andra orsaker är nödvändigt. —•
Hvad beträffar jernförelsen emellan den arbetande Lag-comite'en
och Tableau-comite'en, så vet jag knappt hvad jag
skall säga; men jag vet blott, att jag hört ganska många
andra säga, att den nyare comite'ens foster ganska väl bort
kunna vara fullgånget på 9 månader. Det är en stor skilnad
emellan att uppgöra ett alldeles nytt lagverk, att skapa
ett i alla dess detaljer fullständigt systeme, och att utarbeta
en tableau. Det ena är ett colossalt arbete, fordrande
de största inlellecluella krafter; det andra ett helt och
Den 32 April.
33g
hållet mekaniskt, som icke behöfver några stora jurister för
sin verkställighet.
Hvad angår Hr Rosenblads yttrande och de fina sarcasmer
han har framkastat, anglde åtskillige talares förslag
att lita på auctorileter, så får jag förklara, att jag icke
tror, att roan bör lita på auctoriteter; men det synes af
sjelfva ämnets beskaffenhet, att om gransknings-comileen
hade verkställt sitt arbete så, som R. St. hade begärt, så
hade denna granskning blifvit mycket enklare, emedan den
endast hade kommit att bestå deruti, att hufvudsatserna af
det nya lagförslaget hade kommit att uppställas, hvar och
en under sina rubriker. Det förtroende R. St, behöft hafva
till den äldre Lag-comiléens auctoritet hade då endast
bestått i tilliten till deras conseqvens och förmåga i afseende
på redactionen af detaljerna, hvarigenom det liela med
lätthet kunnat granskas, utan att bit för bit sönderplocka
det. — I detta ämne är för öfrigt redan så mycket taladt,
att jag nu blott anhåller om propos. på remiss.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr., hade inlemnat ett
anförande, som upplästes, så lydande:
1 det skick förslaget till ny civil- och criminal-lag till
R. St. nu öfverlemnas, synas flerfalIdiga hinder möta, alt
kunna bereda nationen någon frukt af snart trettio års arbete
och förberedande åtgärder för en enklare, redigare och
med tidens anda förenligare lag, än de otaliga spridda förordningar
och lagstadganden, som nu utgöra föremål för
våra vidlyftiga och likväl oftast ofullständiga lagsamlingar.
Högsta Domstolen har väl slutat granskningen af civil-lagen,
och en tableau öfver denna del af lag-förslaget åtföljer,
ehuru den, åtminstone för profana ögon, icke synes uppfylla
hvad R. St. vid sista riksdagen begärt. Men crirninallagen
är icke af Högsta Domstolen granskad, lableauen öfver
densamma endast lofvad, och Konungen har i sin skrifvelse
till R. St. tillkännagifva Regeringens afsigt, vara, att ”i c”ke
vid denna riksdag lill R. St. aflåta någon propos.,” hvilken
först vid den nästa kan af Ständerna motses. Under
sådana förhållanden synes det visserligen föga sannolikt, att
de fyra Ståndens representanter skulle kunna lyckas att, på
ett för nationen fullt tillfredsställande sätt, behandla denua
vigtiga angelägenhet; men deras pligt alt i sådant afseende
göra allt hvad de förmå torde dock alltid böra framstå för
dem, såsom ett mål för deras bemödanden.
Jag anser, för min del, det vara oförenligt med denna
pligtkänsla, att sorglöst afbida de propos:r, som i den K.
skrifvelsen utlofvas, angtde de delar af nya lagförslaget,
som Regeringen säger sig anse ”kunna, utan rubbning af nu
”gällande lags principer, antagas.” R. St. hafva blott sju
veckor qvar af den tid, som grundlagen betryggar deras
sammanvaro. De bero, efter den 7:de Juni, af Regeringens
Dcu 22 April.
välbehag i alla sina förhandlingar. Det synes, som hade de
ingen garanti i sednare tidens tilldragelser för möjligheten
att genom de begge Statsmakternas innerliga och eniga samverkan
afsluta alla de stora och vigtiga principfrågor, på
hvilkas utredande och besvarande nationen i tiotal och tjugutal
af år väntat. Vi stå ännu lemnade, å Regeringens sida,
nästan utan all ledning för omdömet, inneslutna i labyrinten
af vår förbistrade lagstiftning; och en hemlig ondskefull
kraft synes hafva afslitit den ledtråd, som fosterlandskänslan
fordom någon gång lyckats lemna fosterlandsnitet
till räddning derutur. Oin jag äfven söker aflägsna hvarje
mörk aning ur mitt bröst, ser jag dock ingenting, som
kan gifva mig hoppet, att nationens bästa ännu kan göra
sig gällande framför det missförstådda allenastyrandets intresse,
som synes snart sagdt i allt på ett så betänkligt
sätt förstärka sig genom de enskildta intressena, under det
att de allmänna allt mer göras beroende af ett lagvidrigt
och nästan olidligt godtycke. Med ett ord: tiden synes
utvisa, alt nationens angelägenheter måste, så mycket som
möjligt, behandlas af R. St., såsom berodde framtiden mera
af folkets, genom sina representanter och allmänna opinionen,
uttryckta kraft, än af en Regeringsmakt, hvilken
icke en gång synes kunna organisera sin personal, ännu
mindre antaga ett systeme, eller i handlingar utföra de principer,
hvilkas grundrik I ig lie t den likväl icke vågar offentligt
bestrida.
Under sådana förhållanden vågar jag tro, att R. St.
skulle handla emot deras pligt, om de, oaktadt Regeringens
synbara afsigt alt ännu för decennier uttänja nya lagverkets
fulländande, icke nu sökte bibehålla det initiativ, som dem
lagenligt tillkommer i denna fråga. R. St. hafva, alltifrån
dess första uppkomst, aldrig ansett sig kunna vara de egentjiga
utarbetarne af en hel ny codex. De hafva genom deras
redan 1810 gjorda begäran, att ”lill kunnige och aktade
män måtte öfverlemnas att utarbeta förslag till ny lag”bok,
” tillräckligen antydt, att, — likasom de hvarken borde
eller kunde afhända kommande Ständer deras rätt alt,
efter deras LagUlsk:s utredning af frågor om ändringar och
förbättringar i Rikets allmänna lag, deröfver besluta — de
likväl, i frågan om en helt ny lag, ansågo sig böra försätta
framtidens Ständer i tillfälle, att, med tillit och förtroende
till utmärkte lagklokes i förslaget nedlagda grundsatser och
arbeten, antaga den i en helhet —det enda tänkbara sätt
att, på den tid grundlagen förutsätter för Ständernes sammanvaro,
och på det vis, som Ständernes öfverlaggningar
måste ske, kunna komma till ett slut dermed. Det är för ett
sådant ändamål, som öfver 100,000 r:dr b:co äro uppoffrade,
och som R. St. sjelfve, vid så många tillfällen, låtit anstå
med vigtiga enskilda förändringar i lagarna, sorn nationen
likväl högt yrkat. Hvad skulle väl II. St. nu svara till
Den 22 April.
dessa allmänhetens fordringar, om de ej i samma anda
handlade, då frukten af alla dessa mödor och tkostnader
hör skördas?
Jag tror, att den som icke vill vanställa sanna förhållandet;
den som icke, för alt ännu ytterligare aflägsna antagandet
af de med vår tid, vårt nyare statsskick, vår upplysning
och våra seder mera öfverensstämmande principerna
i det nya lagförslaget, uppsöker alla möjliga svepskäl; den,
med ett ord, som vill redligt och öppet handla, för att
vinna ett önskvärd! slut på denna angelägenhet — skall med
mig erkänna, att R. St. lika litet år i845, i85o, i855 kunna
besluta om nya lagens antagande, som nu, ifall det
skulle antagas att frågan derom måste behandlas med samma
minutiösa grannlagenhet, som hvarje förändring i de en
gång antagna lagarnas speciella stadgandeo. Dertill skulle
fordras flera års riksd.förhandlingar — och resultatet skulle
ändock blifva, alt en mängd oegentligheter, redactionsbrister
och ofullständigheter skulle förefinnas i R. Sits beslut, som
dels skulle föranleda domaremakten alt hos Konungen tillstyrka
afslag och nya propostr, dels snart göra nya åtgärder af R.
St. sjelfva behöfliga.
Men om det så är, om det hvarken varit förra Ständers
afsigt, att annat än i sin helhet antaga det förslag, som
R. St. egentligen för deras del låtit utarbeta, och som
de alltså åsyftat att sedan till domaremaktens granskning
och Reg.maktens sanction öfverlemna; eller det kan blifva
kommande Ständer möjligt, att lättare än vi utföra
det egentliga lagförfattare-kallet: då frågar jag — hvad är
det väl, som kunde inom den nu församlade riksdagen
väcka en tvekan att, för sin del, antaga det nya förslaget
lill civil- och criminal-lag, sådant det blifvit aflemnadt af
dess författare, samt alt, såsom R. Sits beslut, i sin helhet öfverlemna
det till H. M. Konungen, för alt, sedan Högsta Domstolen
deröfver blifvit hörd, enligt 87 §:n Reg.Ftn meddela R.
St. dess nåd. samtycke, antingen till det hela, eller till de
delar deraf, som H. M. finner sig kunna antaga? Då jag vågar
tro, att en sådan tvekan icke kan härflyta från de i det nya
lagförslaget hyllade rättsprinciper, eller frän de antagna rättsformerna,
eller från de deri afsedda brotts- och straff-qvalificationerna,
eller från dess redaclion, emedan i alla cl ess delar omdömet
i allmänhet hos alla tänkande medborgare synes vara temmeligen
enigt till förslagets fördel; då den, som mig synes, icke,
utan att misskänna motståndarnes afsigter, bör kunna sökas
i de delar af förslaget, som angå tillämpningen af principer,
hvarom meningarna kunna vara så mycket skiljaktiga,
och likväl hufvudändamålet på det ena sättet ofta vinnes
lika lätt som på ett annat; då således man måste antaga,
att den vållas af skäl, som icke egentligen tillhöra förslaget,
utan synas endast kunna sökas i den del ibland domarenas
obenägenhet för det nya och en del sakförares och
D e n 2 2 A p r i I.
rättegångsombuds kärlek för en nuvar. förbistring Iivari de
frodas: då kan åtminstone jag icke underlåta att yttra den
önskan, det Högh LagUtsk. måtte med beredvillighet ingå i
en utredning af fölhållandet med det nya lagförslagets tillkomst;
visa alt det ursprungligen af R. St. begärdes, för alt
Ständerne skulle kunna antaga och öfverlemna det lill Konungen,
att till laglig ordning stadfästa; intyga, att det
egentligen är genom Konungens rådgifvare, som denna af
R. St. vidtagna åtgärd ansetts kunna öfverflyttas till direct
föremål för Regeringsmaktens propostr; samt föreslå R. St.
att nu, då de äga det till sig öfverlemnadt, göra deras rätt
dertill gällande; tillstyrka dess antagande, samt på detta sätt
vinna för nationen fördelen af en skyndsam, consecjvent och
till ett verkligt mål ledande handläggning af dess vigtigaste
ärende.
Jag inser, att emot mig skall framställas alla dessa utnötta
skäl, som alltid framkallas, då man vill hindra reformerna,
och isynnerhet hindra nationens representanter att
lemna dem stödet af deras bifall. Men de kunna ej rubba
min öfvertygelse. Den hemtar sitt stöd i den oomkullkastJiga
erfarenhetsläran, att hvad vi ej kunna göra nu, kunna
R. St. icke med större lätthet göra en annan gång. Desamma
svepskäl alt hindra bifallet skola då framkallas;
desamma hinder och svårigheter för besluten skola då framställas,
sorn nu; desamma scrupler för de till civil-lagen
hörande straffbestämmelsernas lämpliga afgörande, sorn nu,
m. m.: och dessa skola säkert då ännu mera lyckas att öka
förbistringen, genom de ännu mera höjda ropen på en ny
codifiering, som i all sin välmenthet — det må nu vara efter
det Franska eller det Uaytiska mönstret — likväl alldeles
icke kan anses vara af någon förtjent vigt för oss.
Det är just derföre, som jag anser det ännu nödvändigare,
att R. St. besluta sig till ett kraftfullt steg, för att återbringa
ordning och reda i vårt lagväsende; och jag utbeder
mig i följd häraf, alt' LagUtsk. benäget mätte föreslå R.
St. alt för de arbeten, som vid utredningen af detta ärende
mäste ifrågakomma, begära Utsk:s förstärkning med tre å
fyra ledamöter af hvarje Stånd; samt att Utsk. sedan måtte
föreslå R. St. att, såsom deras beslut, till K. M. öfverlemna
det af comiterade uppgjorda förslaget till civil- och
bröttin åls-lag, med lind. anhållan, att, ifall K. M. skulle,
efter Högsta Domstolens hörande, anse sig kunna dertill lemna
sitt samtycke, antingen i sin helhet, eller till vissa delar,
den nya lagen måtte träda i kraft från och med den i Jan.
i845, då R. St. förmoda, att de förberedande åtgärder för
fängelsesystemets förändrande måtte kunna vara utförda, sorn
det nya straffsystemet erfordrar; och hvarom R. St., i och
för nödiga medels anordnande, torde få emottaga Konungens
nåd. proposition.
För den händelse, alt Konungen icke sknlle samtycka
Den aa April.
343
lill förslaget i sin helhet; loide R. St. böra anhålla, alt II.
M. ville, för dc fall, då Konungen, efter erkännande af de
principer, hvarpå de nya lagbestämmelserna sig grunda, likväl
anser sig icke kunna gilla en eller annan detaljföreskrift
derom, efter Högsta Domstolens hörande, låta utfärda
särskild författning, hvilken likväl endast kommer att
tjena till efterrättelse, intilldess R. St. vid nästa riksdag blifva
i tillfälle alt gemensamt med Konungen deröfver besluta:
men att i alla de fall, då fiåga är om vägran af samtycke
till princip, den gamla lagens stadgande måtte allt intill nästa
riksdag förblifva. Utsk. synes i sammanhang dermed
uttrycka den förmodan, att om R. St. skulle innan den 1
Januari 1843 sammankomma, H. M. då läcktes, genom afgifvande
fullständiga propostr, försätta dem i tillfälle att öfver
alla sådana fall besluta, samt all R. St. för öfrigt, derest
de först efteråt sammanträda, måtte få emottaga kännedom
af de skäl Konungen ansett sig böra godkänna för de
inlerremisliska författningarnas utfärdande, på det R. St.,
äfven hvad dessa angår, må vara i tillfälle alt med all nödigsakkunskap
besluta. Slutligen synes LagUtsk. böra tillstyrka
R. St., att, i den händelse K. M. bifaller förslaget,
åtgärder mätte i god tid vidtagas, så snart Konungen
ang:de de nya stadgandena fattat dess nåd. beslut, alt den
nya lagen i tillräckligt antal tryckta exemplar blifver tillgänglig,
hvartill SlatsUtsk. torde anmodas att föreslå R.
St. en anvisning af tiotusen r:dr b:co å Riksg.cont. till förlagslån
åt den boktryckare, som vill åtaga sig att för bästa
priset hålla allmänheten tillhanda 3o,ooo exemplars upplaga;
men alt för öfrigt R. St. anse bäst, alt först efter näslblifvande
riksdag och Konungens då erhållna nåd. sanction lill
alla delar af nya lagverket, en difinitiv och mera omfattande
åtgärd för dess kringspridande i Riket genom allmän försorg
må vidtagas.
I sammanhang med denna behandling af frågan, vågar
jag äfven föreslå, att LagUtsk. måtte tillstyrka R. St. att
hos Konungen anmäla, det R. St. anse numera alldeles öfverflödigt,
alt några vidare arbeten i och för lagverket uppdragas
åt särskilda comiterade, så att den nu lill lableauarbetets
utförande nedsatta comité' genast må upplösas. Det
torde ej behöfva af mig såsom motiv anföras, alt detta arbete
ingalunda blifvit utförd! i enlighet med 1834 års Ständers
begäran; alt det kostat Staten öfver 25,ooo r:dr b:eo, utan
att erbjuda den dermed åsyftade fördel; och att åtminstone
den del af Ståndens ledamöter, som med mig delar ödet att
icke äga djupare juridiska insigter, i detsamma icke på långt
när finner den ledning för sitt omdöme, som moliverna till
nya förslaget redan lemnat.
Jag anhåller, att delta anförande måtte med Konunge»
nåd. skrifvelse lill LagUtsk. remitteras.
Gr. Frölich: Ehuru Huset numera icke är så fullt,
344
Den aa April.
som under discussionen, anser jag mig, då frågan nu egentligen
lill afgörande förekommer, böra tillägga några ord i
anledn. af Hr Hjertås sisla framställning, som tydligen visar,
att den värde ledamoten haft ett oell annat skäl, sorn
han i början reserverar och ej kommer med, förrän till
slut. Jag tror, att vi snart kunnat blifva ense, om vi genast
hade fått höra, det Hr Hjerta anser, att det skulle
vara bästa sättet att få slut på saken, om man remitterade
den till LagUtskts handläggning af ärendet, i hvars slutliga
behandling Hr Hjerta synes vara af samma tanke med Hr
Dalman och mig. Jag får likväl bekänna, att jag icke inser
vigten af hans skäl, då han ansett bättre, alt denna långa
discussion afskrifves och remitteras till LagTJlsk., än om en enkel
motion, sådan som den redan är gjord om lagförslagets antagande
en bloe, öfverlemnas till LagUtsk.; ty just genom
det förslag, vid fråga om remiss af den K. skrifvelsen, att
den måtte läggas till handlingarna, ultryckes en sådan opinion,
som man åsyftat. Att nu ej lägga den till handlingarna,
utan remittera den med alla dessa yttranden pro et
contra, innefattar, i min tanke, alldeles ingen opinionsyttring
af R. o. Ad.; ty denna discussion innehåller platt intet,
ett resonerande fram och tillbaka i samma genre, som
här har blifvit taladt vid föregående riksdagar. Om R. o.
Ad. deremot, medelst läggande till handlingarna af den K.
skrifvelsen, som, efter hvad jag kunnat förstå, tydligen innefattar
planen att afbida för att sedan få sönderplocka,
— om, säger jag, Ståndet just genom en sådan opinionsyttring
indirecte biföll eller lemnade stöd åt den af Hr
Dalman väckta motion; så tror jag att vi ganska mycket
skulle] närma oss lill ändamålet, nemi. det ändamål, som
Hr Hjerta, jemte mig, synes åsyfta.
Medan jag har ordet, ber jag att få göra en annan liten^
observation i fråga om den så mycket bestridda åtgärden
alt handla efter andras auetoritet. Är det icke delta vi
göra, när vi mottaga ett utskrs-betänk. öfver någon fråga,
och då, på ordför.'ns framställning — ”bifaller R. o. Ad.
”Utsk:s betänk.” — vi utan någon föregående discussion svara
ja? Jo visserligen hafva vi då antagit ett sådant betänk,
på Utsk:s auetoritet. Nu kan man äfven föreställa sig, att
Lag-comite'ens ledamöter äro i samma cathegori som Utsk.,
med hvars opinion man instämmer, deruti att förslaget bör
antagas: må då hvar och en tro, att man begär Ståndets
beslut på en auetoritet; men för min del anser jag, altman,
med godkännande af förslaget, gör det till sitt eget omdöme,
och begär Ståndets bifall dertill. Då jag således icke
kan instämma uti den expedient, som Hr Hjerta föreslagit,
så vidblifver jag min begäran att lägga den K. skrifvelsen
till handlingarna.
Hr
Den 22 April.
345
Hr Hjerta: Jag går gerna in på det förslag, som Gr.
Frölich gjort, att lägga den K. skrifvelsen till handlingarna,
likväl med villkor, att R. o. Ad. bifaller, att min motion
blir remitterad till LngUtsk., min motion nemi. framför Hr
Dalmans, emedan den år mera omfatlande än denna; den
omfattar både civil- och criminal-lagförslaget.
Hr Dalman: Då BorgareSt. redan remitterat den K.
skrifvelsen till LngUtsk., så får Utsk. genom denna remiss ali
den kännedom af skrifvelsen, som det behöfver. Jag tror derföre,
att R. o. Ad. icke af detta skäl bör förmå sig att meddela remiss
på en skrifvelse, som icke innehåller något förslag, som
icke innehåller någon enda punkt, hvaröfver Utsk. har att Utlåta
sig. Deremot lär väl, lill följe af Riksd.Ordn., så väl Hr Hjertås,
som den af mig väckta motion få hvila på bordet till nästa
plenum och då, såvida icke Hr Frih. o. Landtm, finner
hinder deremot uti grundlagen, till LngUtsk. remitteras.
Hvad åter angår den begäran, att LagUtsk. skulle få del af
de här pro et contra afgifna yttranden, så tror jag, att LagUtsk.
deraf skulle få föga upplysning; ty, oberäknad! Frih.
Boyes complimenler, innehålla de föga annat, än hvad som
i ämnet blifvit sagdt och skrifvet mångå tjog gånger, och
som Utskrs ledamöter således ganska väl lära veta förut.
Jag anhåller om propos., att den K. skrifvelsen må läggas
till handlingarna, och att min motion får hvila på
bordet.
Gr. Frölich: Jag anhåller endast om propos., och
ber att få förklara min fägnad öfver, att Hr Hjerta gått in
på min tanke, och har han goda medel i sina händer, om
han vill, att låta så väl LagUtsk. som allmänheten få kännedom
af de delar af discussionen, som kunna anses nyttiga
att komma till mera offentlighet.
Frih. Cederström: I händelse remiss af lagförslagen
skulle beslutas, så anhåller jag vördsamt, att de af särskilde
comiterade uppgjorda tableauer måtte få åtfölja remissen
till LagUtsk., emedan jag tror, alt dessa tableauer kunna
lemna Utskln en ganska nyttig ledning vid författande af
dess betänkande.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
öfverläggningen fulländad.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då, så väl i ett
skriftligt yttrande, som af flera ledamöter i deras muntliga
yttranden, remiss af K. M:s nu föredragna nåd. skrifvelse
blifvit begärd, ansåg Hr Landtm, sig böra hemställa, örn R.
o. Ad. behagade lill LagUtsk. remittera ifrågavar. nåd. skrifvelse.
Ropades starka ja, blandade med nej.
5 H. 44
346
Den aa April.
Hr Hjerta: Jag anhåller, att Hr Frih. o. Landtm, genom
propos. till R. o. Ad. ville inhemta, huruvida icke Ståndet
anser de yttranden, sorn vid detta tillfälle blifvit afgifna,
böra åtfölja remissen, ulan att motionerna blifva särskildt
bordlagda.
Hr Dalman: Jag är fullkomligt I i k g i 111 i g, huruvida de
nu afgifna yttranden åtfölja remissen eller icke; men jag anser
icke likgilltigt, att de motioner, som här äro väckta,
må komma Utsk. tillhanda. Jag anhåller derföre om en förklaring
af Hr Frih. o. Landtm., huruvida möjligen något
hinder möter för dessa motioners hvilande på bordet, så att
•vi härnäst må slippa en möjligen lång debatt om deras laglighet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt han, då förklaring
af honom blifvit begärd om lagligbeten af de motioners remitterande,
som nu blifvit väckta, linge förklara, alt hvarje
yttrande, som af någon utaf Ståndets ledamöter afgifves
vid en remiss, enl. Riksd.Ordn. skall åtfölja samma remiss,
såvida det ej utgör en särskild motion och af någon begäres
på bordet. Hr Landtm, hade ej uppfattat meningarna så,
att någon motion blifvit begärd på bordet annat än villkorligt,
ifall den K. skrifvelsen ej blifvit remitterad. Skulle
det likväl utaf någon af Ståndets ledamöter anses angeläget
att begära en af de framställda frågorna på bordet, så finge
Hr Landtm, förklara, att han ej uti de väckta motionerna
^funne något stridande emot grundlagen, och således ingen
af dem af sådan beskaffenhet, att den ej kunde blifva föremål
för öfverläggning och remiss.
Hr Hjerta: Då ingen annan begärt Hr Dalmans motion
på bordet, än han sjelf, sä hemställer jag, om icke
Hr Dalman ville afstå derifrån, och tillåta, att hans motion,
likasom min, må få åtfölja remissen till Lagutskottet.
Hr Dalman: Då jag befarar, att LagTJtsk., i händelse
min motion kommer Utsk. tillhanda på del sätt, sorn Hr
Hjerta föreslagit, icke skulle betrakta den såsom särskild
motion, utan blott såsom ett yttrande i anledn. af den K.
skrifvelsen; så tror jag, att formen fordrar, att mitt anförande,
som innefattar en ny motion, äfven efter denna egenskap
blir bebandladt, och kan således icke afstå från min
anhållan, alt det mätte få hvila på bordet till nästa plenum,
hvarförinnan jag naturligtvis är förbunden att detsamma
skriftligen till prot. aflemna.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Så länge Hr Dalman
icke till prot. aflemnat sin motion, lärer det vara svårt
för Ståndet att bedomina hennes beskaffenhet. Jag hemställer
derföre, om det är lämpligt, att nu ingå uti något
Do n 22 April.
yttrande öfver densamma, oell om vi ej böra uppskjuta vårt
omdöme till dess vi fått se motionen.
Gr. Frölich: Om icke det hinder hade varit, som den
siste ledamoten anfört, så skulle jag förenat mig uti Hr
Dalmans begäran, att motionen måtte blifva bordlagd, men
tror nu, att ordningen fordrar, att den först skriftligen afgifves:
och då nu Hr Frih o. Landtm, för sin del — hvilket
jag anser ganska riktigt — förklarat, att intet hinder
möter, att göra en sådan motion; så kan jag ej inse, att
det kan gå annorlunda till, än att Hr Dalmans motion, då
den skriftligen aflemnas, blifver hos R. o. Ad. bordlagd,
enär jag anser såsom fullkomligt lagligt hvad beslut Hr
Frih. o. Landtm, i en sådan fråga behagar fatta.
Hr Dalman: Ehuru den frågan är af ringa vigt, om
motionen bör bordläggas nu eller i nästa plenum, vill jag
likväl fästa uppmärksamheten derpå, att vid flera tillfällen,
då motioner blifvit muntligen väckta, de, från och med det
plenum då de framställts, ansetts hvilande på bordet, utan
afseende derpå, att de vid tillfället icke varit skriftligen
författade. För öfrigt är det mig alldeles likgilltigt hvad beslut
Hr Frih. o. Landtm, i denna fråga behagar fatta.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då den af Hr Dalman
väckta fråga blifvit begärd på bordet, den komme att
blifva hvilande till nästa föredragning.
Föredrogs ånyo K. M:s den 11 dennes e. m. på bordet
lagda nåd. skrifvelse till R. St., ang:de stångjernssmidet och
den gröfre jernförädlingen i Riket.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-  Utskottet.
Lades på bordet nedannämnda från Utsk:n inkomna betänka,
ut!åt:n och mem:r, nemi. från
Constitutions Utskottet:
N:o 8, med begäran om arfvode för 2:ne e. o. cancellister;
N:o
g, med uppgift å de af samtliga RiksSt:n godkända
grundlagsändringsförslag;
StatsUtskottet:
N:o 38, med öfverlemnande af fullmäktiges i Riksg.-  cont. till Rikets nu församlade Ständer afgifna berättelse;
N:o 3g, ang:de väckt motion, om meddelandet af uppgifter
i afseende på lösen för embets- och tjenstemäns fullmakter
och afsked m. m.;
N:o 45» i anledn. af R. St:s åren i835, 1837 och i83g
församlade revisorers berättelser om granskningen af Riksg.-  verket och deri åt Riksg.contorets styrelse uppdragna utred
-
348 D e u 22 Apri I.
ning af Götba-canal-bolags- och Malmö f. d. discont-inrättningar;
N:o
46) • anledn. af väckt fråga, om förändring uti
några stadganden, rörzde uppbördssättet inom Stockholms
stad;
N;o 47) i anledn. af sökt afskrifning utaf det Carl Johans
församling i Götheborgs och Bohus län af choleracrediliv-medlen
beviljade lån;
N:o 48, i anledn. af väckt motion om införandet i Sverige
af ett ordnadt statsskulds-systeme;
N:o 49> ang:de den vid sisla riksdag föreskrifna upplåning
till anskaffande af erforderliga medel för fyr- och
båk-inrättningarnas upphjelpande;
N:o 5o, ang;de väckt fråga om kronoparken Wahraskogens
upplåtande till lastageplats;
N:o 5r, i anledn. af Hr N. W. Stråles förslag till bildandet
af en krigsfond genom upplånade medels insättande i
enskilda banker och hypotheks-inrättningar;
BevillningsUtskottet:
N:o 9, i anledn. af åtskilliga motioner, dels 0111 stämmoböters
upphörande eller förminskning, dels om samma
böters bestämmande, i anseende till skattebeloppet;
Bevillnings- samt Allm. Besvärs- och Ekon,-  Utskotten:
N:o 1, ang:de Hr Cedercronas, Johan Ulrik, motion,
om årlig bevillning af en hvar, som vill utöfva jagt och
djurfångst, för beredande af medel till praemier för . rofdjurs
dödande;
BancoU tskottet:
Nto 9, i anledn, af väckt fråga, om användandet af i
bankens generalcassa N:o 1 förvarade utländska medaljer och
mynt till förökande af bankens mynlcabinelt;
N:o 10, i anledn. af framställda anmärkntr vid Utsk:s
under Nio 6 afgifna memorial;
ExpeditionsUtskottet:
N:o 5, i anledn, af R. o, Ad:s återremisså Utsk:s mern,
N:o 3;
N:o 6, ang:de bestämmande af dagen, då nästa lagtima
riksdag skall taga sin början.
Justerades r prot.utdr, för denna dag, ang:de riksdagens
förlängning.
H, R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e„ m,
In fidem prolocolli,
F. O, Silfverstolpe,
Den a5 April.
349
Lördagen den 25 April i84o.
Plenum kl. 10 f. ra.
Justeiades 9 prot.utdr. för den 22 dennes.
Justerades p!eni-prot:n för den 11 dennes f. och e. m.
Öppnades Hrr Bankmäns lista till val af 2:ne Electorer
efter N:o 26. Frih. Leijonhufvud, Erik Knutsson, samt N:o 3a5.
Hr Appelbom, follin. Hr Tornerhjelm, Rudolph Victor;
och befunnos dertill hafva blifvit utsedde:
N:o 2i5. Frih. Liljecreutz, fullm. Gr. Hamilton, Jolm, och
„ 1688. Hr Cederstolpe, fullm. Hr af Sillen, Wilhelin
Gideon.
Vidare öppnades Hrr Electorers lista till val af en ledamot
i LagUtsk. efter N:o 1723. Hr Gunther, Claes Ephraim,
samt en ledamot i Ridd.Utsk. efter N:o i33. Frih. von
Schwerin, Carl Julius; och befunnos dertill hafva blifvit
utsedde:
i Lagutskottet:
N:o ig43. Hr Bergenschöld, Erik Johan;
i RiddarhusUtskottet:
N:o io5. Gr. af Ugglas, Ludvig.
Hr Nordensvan, Victor: Af flera vigtiga skäl nödgas
jag afsäga mig den befattning, hvartill jag i följd Electorernes
förtroende blifvit vald, eller alt vara ledamot af
Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, sedan ledamöterne
i StatsUtsk. Hrr af Harmens och Hallenborg erhållit
ledighet från den 29 och 3o dennes, och Hr Nordensvan nu
afsagt sig den plats i Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk., hvartill
han under annan ledamots ledighet blifvit vald, Hr
Landtm, fick anmoda Hrr Electorer att innan nästa plenum
sammanträda, för att välja ledamöter till fyllande af platserna
i nyssnämnda Utsk. under ledigheterna.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt secreteraren uti K.
Vettenskaps-academien till Hr Landtm, hemställt, om några af
R. o. Ad:s ledamöter skulle vilja taga Rikets naturhistoriska
Museum i ögnasigte någon dag, som R. o. Ad. skulle kunna
tinna lämplig; och hemställde alltså Hr Landtm., om
Ståndet ville tillåta honom underrätta Vettensk-aps-acade
-
35o
D a 11 25 April.
miens secreterare, ntt de af Ståndets ledamöter, sorn vilja
begagna sig af detta tillfälle, dertill välja Thorsdagen den
3o dennes på e. m. kl. 4 och derefter.
Bifölls.
Ånyo föredrogs Exped.Utskrs den 22 dennes på bordet
lagda förslag N:o 6 till R. Sirs und. skrifvelse, angrde godkända
förslag till ändringar i Rikets grundlagar.
I sammanhang härmed föredrogs äfven Const.Utskrs äfven
den 22 dennes på hordet lagda mein. N:o g, med uppgift
fl de af samtliga RiksStm godkända grundlagsändringsförslag.
Uppå derefter framställda särskilda proposrr, blef förslaget
till den und. skrifvelsen af R. o. Ad. godkändt, samt
Const.Utskrs mern. Nro g lagdt till handlingarna.
Föredrogs ånyo och bifölls LagUtskrs den i3 dennes
på bordet lagda betänk. Nro 24, öfver väckt motion om ändring
i 7 cap. 1 §:n Jordabm.
Till pröfning företogs LagUtskrs den i3 dennes på bordet
lagda betänk. Nro i5, i anledn. af väckt fråga om upphörandet
af spö- och risstraff för vissa brott m. m.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Det vare långt från
mig alt tala emot hvad LagUtsk. i dess betänk. Nro 25 yttrat;
tvertom önskar jag, att dess åsigter måtte göra sig
gällande; men jag tror, att då detta betänk, innefattar i 4*de
punkten den förändring, att der 2!ne slags straff äro stadgade,
sorn kunna användas, vatten- och brödstraffet bör begagnas
i stället för spö eller ris, sådant äfven bör iakttagas
vid andra tillfällen. Jag får i sådant afseende fästa uppmärksamheten
på i3 cap. 4 §:n Missg.bm, der den, som sökt
begå sjelfmord, straffas med fängelse vid vatten och bröd,
spö eller ris, och hemställer, att endast det första alternativet
må för ett sådant brott bestämmas. Likaså med hänseende
till stadgandena i 10 cap. 20, 26, 3o och 36 §§:na
krigsartrna, der spöstraff är ålagdt för 3:dje resan rymning,
förskingring af Kronans munderingspersedlar m. m. Jag
hemställer, om ej förändring i afseende härå äfven bör bestämdt
utsättas, och tror, att sådant skulle verka nyttigt,
hvarföre jag önskar, att återremiss af detta betänk, måtte
beviljas.
Frih. Cederström, Thure: Jag har endast begärt
ordet för att göra den hemställan till den siste talaren, om
icke han, för ändamålets vinnande i afseende på det af honom
önskade tillägg till det nu föredragna betänk. Nro 25, som
LagUtsk. afgifvit, ville 'afstå från begäran om återremiss och
blott yrka bifall, samt som sin motion upptaga förändring
Den a5 April.
af i3 cap. 4:n Missg.btn, emedan jag skulle tro, atl om betänk.
återremitteras, skall detsamma, när det återkommer,
möta många svårigheter.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Ehuru
jag uti ett föregående plenum förklarat, alt, efter milt omdöme,
ingen gradation af straff borde finnas utöfver lifvets
förlust, hvilket jag ansåg böra utgöra yttersta gränsen för
straffrättens utöfvande; tror jag likväl rättvisan ovillkorligen
fordra, att alla andra straff under lifsstraffet , så vidt möjligt,
är, stå uti behörig gradation i förhållande till de olika
brottens mer eller mindre svåra beskaffenhet. En sådan
slraffgradation skulle dock i betydlig mån tillintetgöras, om
LagUtsk:s betänk, i sin helhet blefve såsom lag antaget. —
Inbrotts- och fickstölder anses enl. gällande lagar vara af
svårare natur än enkel stöld, och hafva äfven så blifvit af
LagUtsk. betraktade; men sådant oaktadt, skulle de förra i
de flesta fall ej blifva hårdare straffade än enkel stöld, ifall
LagUtskrs förslag vunne bifall. Ehuru den, som begår enkel
stöld första gången och tillgriper t. ex. 4o r:dr b:co,
skall straffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd,
skulle den, sorn tillgriper samma eller dubbla summan utur
annars ficka eliel’ genom inbrott, efter LagLTtsk:s förslag ej
blifva svårare straffad. Delta står, efter min åsigt, i uppenbar
strid emot rättvisans fordringar, hvadan jag ock finner
mig föranlåten att bestrida bifall till LagUtskrs betänk.
i denna del. — Ingen kan lifligare än jag önska afskaffandet
af de rysliga och för menniskan förnedrande
spö- och risstraffen; men jag vill likväl ej med min röst biträda
beslutet om deras borttagande, förrän något annat
mera lämpligt straff sättes i deras ställe. Af sådan anledn.
har jag inom ETtsk. föreslagit, att första resan inbVott, stöld
af kreatur ute å marken, fickstöld, samt mjölkning af annans
ko, får eller get, för hvilka förbrytelser nu gällande
lagar, utom annan bestraffning, bestämma vissa par spö eller
ris, hädanefter måtte, i stället för sistnämnda bestraffning,
beläggas med arbetsfängelse på någon lämplig tid, hvarunder
den brottslige ej finge förvaras ibland andra gröfre förbrytare.
I anledn. af Gr. Posses anmärkning, det LagUtsk. äfven
bort hafva tillstyrkt spöstraffets afskaffande för åtskilliga
uti krigsart:na omnämnda brott, såsom tredje resan
rymning och munderingspersedlars förskingring m. ro.,
får jag äran att upplysa, det spöstraffet för dessa brott redan
är afskaffädt genom 1812 års circulär, der det stadgas,
att spöstraffet ej vidare må tillämpas vid andra fall, än då
antingen allmänna lagen ovillkorligen föreskrifver denna bestraffning
för det begångna brottet, eller ärans förlust, uppenbar
kyrkoplikt eller fästningsfängelse derå följa bör.
Inom TJtsk. har äfven fråga uppstått derom, alt, på sätt
35a
D c n a5 April.
Gr. Posse antydt, domaren alltid borde dömma till fängelse
vid vatten och bröd för de brott, sorn nämnda straff finnes
uti lagen utsatt alternativt med spö- och risstraffet; men
Utslits pluralitet har ansett åtskilliga betänkligheter möta för
utfärdandet af ett sådant stadgande.
Då jag nu på anförda skäl vördsamt anhåller om återremiss
af detta betänk., anser jag mig tillika böra upplysa,
att orsaken, hvarföre jag ej finnes ibland reservanterna antecknad,
är den, att jag ej varit tillstädes när betänk, justerades.
Frih. Cederström, Anders, uppläste följande:
Vid genomläsandet af LagUtskls nu föredragna betänk.,
väntade jag mig ett helt annat resultat, helst jag, vid Ulskts
behandling af frågan rörtde upphörandet af de qvalificerade
dödsstraffen, tyckt mig finna, att Utsk. i allmänhet gjorde
mindre afseende på conseqvens och sammanhang i lagen, än
på undanrödjandet af olämpliga och tidsvidriga straff. Jag
tog för afgjordt, att Utsk. skulle tillstyrka spö- och risstraffens
totala upphörande, men finner Utsk. i det stället anföra
följande, med anleda, af antecedentia, högst besynnerliga
skäl för dess bibehållande: Dessa straff äro således — säger
Utsk. —- efter Vtsk:s lanke, högst olämpliga, och Utsk.
skulle ej tveka alt hell och hållet tillstyrka deras upphörande
; men sådant skulle, på sätt Just.ombudsmannen anmärkt,
ej kunna ske utan omarbetning af hela straffsystemet, enär
spö- och risstraffen utgöra en hufvudsaklig beståndsdel af
de stadgade straffarlerna , hvilkas försvinnande ofelbart skulle
störa sammanhanget i lagen, ej sällan upphäfva del en
gång bestämda förhållandet emellan brott och straff, samt
åstadkomma en lucka i sjelfva strafflagen.
För min enskilda del är jag en stor förfäktare och ifrare
för bibehållande af conseqvens och sammanhang i lagen,
och skulle således vara den förste att biträda Utsk:s
yttrade mening, så framt jag nemi. vore öfvertygad om sanningen
och grundligheten deraf. Låtom oss derföre något
närmare granska, huru sig härmed förhåller. För att göra
detta, torde likväl först vara nödigt att i korthet framställa
en expose' af de olika arter kropps- och fängelsestraff, som
i 1734 års lag äro afsedda och bestämda.
5 cap. Straff-b:n omnämner 3:ne sorts straff, nemi. kroppsplikt
med arbete, spö och ris, samt häkte vid valten och
bröd. I 8 cap. 2 §:n, 40 cap. 3 §:n, i\5 cap. 2 §:n, 46 cap.
i. J:t Missg.-b:n, äfvensom K. förordn. den 20 Jan. 1779
bestämmes ytterligare ett bestraffningssätt, som är fängelse å
fästning med eller utan arbete. 10 cap. 2 §:n tillägger vidare
arbete i halsjern halft år eller mera. I 4° cap. 3 §:n omnämnes
arbete i tre år under Konungens häkte. 53 cap. 3 §:n
omnämner fängelse, arbete vid kyrka, slott eller fästning. 1
cap.
Den a5 April.
353
cap. i och 2 §:na omnämnes allmänt arbete längre och kortare
tid.
I 6o cap. 5 §:n omnämnes enkelt fängelse. — '734 års
lag bestämmer således 8 olika kropps- och fängelsestraffarter,
nemi.: enkelt fängelse, fängelse med arbete, fängelse
å fästning med eller utan arbete, fängelse vid vatten och
bröd, arbete vid kyrka, slott eller fästning, allmänt arbete,
arbete i halsjern, spö och ris.
Sedan jag nu omnämnt de olika straffarlerna, vill jag relevera
de capitel och §§:r i Missg.-b:n, hvarest spö och ris
äro föreskrifna att alternera med vatten och bröd, efter
domarens bepröfvande, samt de capitel och §§:r, hvarest
spö och ris ovillkorligen föreskrifves skola ådömmas och
tillämpas. Till de förra höra:
VI cap. 2 och 5 §:ne, rör:de myteri och uppror;
VII — i, 2 och 4 §§:ne> om falska myntare och
utprånglare;
Vill — i §:n, rör:de falskt bruk af Konungens namn;
IX — i och 2 §§:ne, om tvegifte:
XI — 3 och 4 §§:ne, om den som länder eld å ut
hus
m. m.;
XU — 4 och 5 §§:ne , om sjelfmord;
XIV — 2 och 3 S§:ne, slår eller smädar barn, fader
och moder;
XV — 2 §:n, om slag å husbonde;
XVI — r, 2 och 5 §:ne, om barnamord;
XVIII — 8 §:n, om hot mot domaren;
XIX — 3 §:n, släpper vaktkarl fånge af försummelse.
Till de sednare höra:
XL — 3 och 6 §§:ne, om 2:dra och 3:dje resan
stöld;
XLI — 2 §:n, om någon lockar öfvermage alt stjäla;
XLVI — i §:n, om kyrkotjufnad;
Lill — 3 §:n, om 3 resan lönskaläge;
LV — 2 och 3 §§:ne, om hor;
LVI — 2 §:n, om gift man lägrar annans faslemö;
LIX — 6, 7 och 8 §§:ne, om lior i befryndade leder;
LX — 4 §:n> onl någon ljuger lönliga å annan och
det å lif eller ära går;
LXI — 2 $:n, om delaktighet i missgerning.
I alla öfriga capitel och §§:r, der spö och ris komma i fråga,
dr det såsom surrogat för bristande tillgång af böter, och behöfva
ej bär upptagas, emedan LagUtsk., för detta fall,
tillstyrkt deras upphörande.
Af hvad jag nu omnämnt synes således, att spö- och
risstraifet, enl. 11 cap. i Missg.-b:n, af domaren får ådömmas
alternerande med vatten och bröd, efter omständigheterna,
samt enligt 9 cap. ovillkorligen måste ådömmas. Att ingen
omarbetning af straffsysterne, ej heller någon af de olä5
H. $
354
Den a5 April.
genheter Utsk. föregifvit, skulle komma ifråga, så framt spöoch
risstraffen upphöra att tillämpas enl. de 11 omnämnda
captn Missg.-b:n, lärer vara temmeligen klart, emedan det
nu ankommer på domaren att tillämpa hvilketdera straffet,
antingen vatten och bröd, eller spö och ris, han anser lämpligast.
Och jag kan ej inse någon våda af att delta godtycke
upphörer, samt att blott ett bestraffningssätt hädanefter
kommer att för dessa fall användas, och att detta må
blifva vatten och bröd.
5 cap. 5 §:n Straff-b:n stadgar: "Med fängelse vid vatten
och bröd må den brottslige straffas, der domaren pröf”var
att hans välfärd och heder genom annan kroppsplikt
”spilles. —Då Utsk. säger, — "att om man betraktar nämn"da
straffs — nemi. spö och ris — nesliga beskaffenhet, sä
"finner man frän dem oskiljaktiga en grymhet och ett ned”sättande
af menni sko var del, som äro i hög grad stridande
'”emot närvar, tids bildning i seder och tänkesätt, samt mä"ste
hos den straffade verka en till fortsättning pä brottets
"bana äggande förhärdelse och görande hans försoning med
"samhället nästan omöjligi” så måste man väl medgifva —
förutsatt att detta raisonnement är sannt, — att den, som undergår
detta straff, lider till sin välfärd, och om han har någon
gnista qvar, äfven till sin heder. — Ingen af LagUlskts
ledamöter skulle således kunna, i conseqvens med ofvanciterade
yttrande, ådömma till spö eller ris, om de samvetsgrann!
tillämpa 5 cap. 5 §:n Straff-b:n.
Hvad de 9 capitel i Missg.-b:n angår, hvarest spö- och
risstraffen äro bestämda att ovillkorligen tillämpas, så och
om man finner nödvändigt — hvilket jag visserligen ej vill
vara emot, — att de i dessa capitel omnämnda brott må
varda med strängare straff belagda, kan jag ej inse något
hinder, hvarföre man ej nu utan fara skulle kunna i spöoch
risstraffets ställe införa fästningsarbete, såsom i allo
lämpligare och mera förenligt med de bestraffningssätt, som
numera nästan allena af alla civilicerade nationer begagnas.
I denna händelse vore ganska lätt att bestämma en
viss fästningstid, svarande emot hvart par spö, såsom t. ex.
3 veckor, hvilket skulle för 4o pär spö göra 2 år 4 månader.
Härigenom skulle alla invändningar om hela straffsystemets
omarbetning, allt ordande om luckor i strafflagen m. m. försvinna,
och Missg.-b:n hvarken till systeme eller sammanhang
förryckas, utaq tvertom blifva lämpligare och humanare
för närvar., samt göra öfvergången till ett annat systeme
lättare och mindre brådstörtad för framtiden. På
dessa grunder vågar jag yrka på återremiss af betänk., samt
anhåller, att dessa mina anmärkningar må få åtfölja återrem
issen.
Frih. Boye, Fredr.: Jag tror, att en del af de värde
talare, som här yttrat sig, hafva begått ett misstag, dåde
Den a5 April.
355
anse, att spöstraffet är strängare än straffet valten och bröd.
Spöstraffet är nesligare, men strängare kan det ingalunda
kallas, ty läkare bar försäkrat mig derom, att om straffet alt
undergå 28 dygns fängelse vid vatten och bröd i all sin stränghet
användes, skulle ganska få personer stå ut meddetsamma, utan
de fleste skulle antingen dö deraf eller ock få sin helsa förstörd
för sin öfriga lifstid. Detta är ej händelsen med spöstraffet.
4° Par spö, sorn motsvarar 28 dygns vatten och
bröd, anses icke så hårdt eller för kroppen så menligt som
detta sednare straffet; således kan man ej säga, att det är
strängare, men väl att det är nesligare och icke enligt med
tidehvarfvets hyfsning; och derföre instämmer jag med LagUtsk.
, att det bör afskaffas, så vidt möjligt är. Jag skulle
afven vilja gå så långt alt förvandla i de flesta fall spöstraffet
till vatten och bröd, men jag anser detta sednare
vara nära lika så grymt, då det nemi. för framtiden förstör
en menniskas helsa. All lag bör vara tillrättavisande, icke
hämnande; men när det straff, lagen stadgar, förstör en
menniskas helsa och lif, då har lagen gått utom den gräns,
inom hvilken den bör hålla sig för att tillrättavisa och förbättra
en menniska. Jag skulle således önskat, att LagUtsk. hade
förvandlat spöstraffet till arbete längre eller kortare tid på
fästning, och till och med inskränkt straffet af vatten och
bröd, som jag ej kan finna lämpligt; men då detta icke skett,
är likväl redan något vunnet, då spöstraffet till största delen
försvunnit; och jag tillstyrker, i anledn. deraf, bifall till
betänkandet.
Frih. Ridderstolpe, Fredi-.: Tillräckligt ofta höiman
på delta rum theorien tysta praktiken. För min del,
kan jag icke med tystnad höra något sådant, der min erfarenhet
jäfvar uppgiften. Den föregående talaren har citerat
läkares vitsord: jag kan, ej medgifva någon kraft åt detta
vitsord, förrän läkaren stiger fram och visar mig,
att. han sjelf fått spö, ty jag har den erfarenhet, att alla,
som blifvit dömde till spö, söka att erhålla läkares vittnesbörd
om för svag helsa att kunna undergå spöstraffet i afsigt
att erhålla leuteration och förvandling af förenämnda
straff till vatten och bröd. Jag har icke förnummit någon,
hvars helsa lidit af denna die'tkur, lill hvars undergående
Westerås slott aldrig saknat patienter, och anhåller derföre,
att afseende måtte göras å hvad jag haft äran anföra, samt
att, då lag icke finnes att till arbete förvandla spöstraff,
och arbete ej heller kan vid länshäktena erhållas, denna förvandling
mätte fördröjas, intilldess så blir föranstaltadt, att
rasphus eller något dylikt finnes att tillgå, der man kan använda
de dömde.
LagUtsk:s betänk. N:o a5 blef af R. o. Ad. ålerreroitteradt.
356
Den a5 Af ril.
Remitterades till StatsUtsk. Hr Munck af Rosenschöld*,
Nils Rudolph, den 22 dennes på bordet lagda yttrande, i
anledn. af väckt motion, om kungsgårdars försäljning.
Föredrogs ånyo Hr Dalmans, Wilh. Fredr., den 22 dennes
på bordet lagda och sedermera till prot. aflemnade motion
, så lydande:
Jag föreslår, att LagUtsk. måtte till R. St. inkomma
med utlåt., huruvida icke liela det af f. d. Lag-comite'en
afgifna förslag till allmän criminal-lag, eller åtminstone den
delen deraf, som innefattas uti förslaget till St raff-bal k,
må kunna af R. St. vid denna riksdag i dess helhet antagas
och till K. M:s sanction öfverlemnas, med underd. anhållan
att, i händelse K. M. icke skulle kunna medhinna att
vid innevar. riksdag ingå i pröfning af det nya criminalJagförslagets
alla delar, K. M. åtminstone måtte meddela R.
St. den nåd. försäkran, alt en fullständig contrapropos. i ämnet
kommer att vid början af en snart förväntande riksdag
till R. St. öfverlemnas.
Jag varsnar ganska väl det skrik, som skall från flera
håll höjas mot ett antagande, snart sagdt per acclamationem,
af ett helt nytt slraffsysteme; jag inser äfven, att, med
de nya, mera ändamålsenliga metoder för byggnad af stralffängelser,
som under de sednare åren blifvit utvecklade,
möjligen åtskilliga förändringar, isynnerhet uti gradationen utaf
de af Lag-comiteen föreslagna straffbestämmelserna, torde
blifva nödiga; och jag har från dessa omständigheter härledt
min tvekan, alt Regeringen vid denna riksdag torde lemna
siti sanction å det nya criminal-lagförslaget i dess oförändrade
skick; men jag fäster å andra sidan en stor coust itu
tionel vigt dervid, alt R. St. icke helt fromt åtnöja sig
med de förevändningar lill uppskof, hvarmed Regeringen
riksdag efter riksdag afspisar Representationen. Ett af landets
angelägnaste behof är obetvifligen det att erhålla ett
förbätlradt straff- och fängelse-systeme, och det är R. St:s
pligt att uttrycka detta behof genom begagnande af sitt lagstiftnings
-initiativ, dervid R. St., efter min tanke, icke kunna
anses begå någon oförsigtighet, om de gifva ett fÖrlroendevotum
åt Rng-comiteens arbete, hvars hufvudgrundor öfverensstämma
med den af folk-representationen i Brödrariket
likaledes snart sagdt per acclamationem antagna nya
criminal-lagstiftnirig, och hvars möjliga misstag i detaljerna
vid en blifvande riksdag lätt kunna rättas, helst om R. St.
besluta någon viss tid, innan den nva lagen får promulgcras
till efterlefnad.
Väl invänder man, att de materiella arrangementerna
af fängelsebyggnader etc. ovillkorligen böra föregå antagande
af ett på fängelsestraff bygdt lagsystéme; jag tror dock
alldeles motsatsen och anser beslutet om den såsom prin
-
Den 25 April.
cip vigtiga lagens antagande just vara den kraftigaste häfstång
och innebära ett slags tvingande nödvändighet att sedermera
destomer skyndsamt och nitiskt tillvägabringa de
materiella medlen för lagens sättande i verket, då deremot en
isolerad propos. om anslag af medel till stora företag, utan
att man ännu med säkerhet vet efter hvilket systéme de
komma att användas, eller om det ändamål, som dermed
åsyftas, någonsin vinnes, sannolikt finner ej så få röster emot
sig, särdeles inom en Representation, som varit vand att så
ofta se sig gäckad i sin förhoppning alt genom beviljande af
materiella medel vinna någon ideal reform. Jag föreställer
inig således, alt det skulle väl kunna försökas, att en gång
låta ide'erna gå i spetsen.
Remitterades till Lagutskottet.
Bifölls Coust.Utsk:s den 22 dennes på bordet lagda mern.
N:o 8, med begäran om arfvode för 2tne e. o. cancellister.
Ånyo föredrogs och Indes lill handlingarna StatsUtskrs
den 22 dennes på bordet lagda mein. N:o 38, med öfverlemnande
af fullmäktiges i Riksg.cont. till Rikets nu församlade
Ständer afgifna berättelse.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf, uppläste följande:
I anledn. deraf, alt i StalsTJtskrs memor. N:o 38 anföres,
det någon lyftning af det s. k. stora creditivet
har icke i f r åg a k o m m i t, anhåller jag att få göra
följande motion :
Från början bestämdes i 63 §:n af Reg.F:n, att det
större creditivet skulle utbetalas af R. Sirs Bank; och i
öfverensstämmelse dermed var i 2:dra §:n af ansvarighetslagen
för R. St:s fullmäktige i banken stadgadt 2 års fängelse
å fästning, samt förlust af Ständernes och allmänt
medborgerligt förtroende m. m. för den eller de fullmäktige,
som försummat iakttaga hvad Reg.Frn härom föreskrifver.
— Men vid sist lid ne riksdag blef utbetalningen af nämnda
creditiv flyttad från Banken till Riksg.contoret,
utan att någon motsvarande förändring blifvit gjord i ansvarighetslagarna
för fullmäktige i Banken och Riksg.cont.
Den gamla hotelsen i ansvarighetslagen för fullmäktige i
banken qvarstår alltså der nu mera alldeles förgäfves; men
full frihet är deremot lemond fullmäktige i Riksg.cont. att
utan juridiskt äfventyr kunna underlåta att härutinnan iakttaga
Reg.Fins föreskrifter. Båda ansvarighetslagarne måste
derföre nödvändigt rättas i öfverensstämmelse med de nu
mera ändrade förhållandena. Och det är just till vinnande
af denna lättelse, som jag vördsammast får anhålla om remiss
af detta anförande lill Lagutskottet.
Rerfii lierades till Lagutskottet.
358 „
Den a5 April.
Ånyo föredrogs oell bifölls StatsUtsk:s den 11 dennes
på bordet lagda utlåt. N:o 3g, ang:de väckt motion om meddelande
af uppgifter, i afseende på lösen för embets- och
tjenstemäns fullmakter och afsked, m. m.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel: Jag har icke
velat begära återremiss af detta utlåt., utan anhåller blott
att få reservera mig mot StatsUtskrs beslut eller hemställan,
mindre derföre, att StatsUtsk. föreslagit att min motion
matte förfalla, utan snarare derföre, att Utsk. stympat min
motion och icke pröfvat den i sin helhet. Min afsigt var
naturligtvis, icke blott att undersökning om beloppet af den
lösen, som utgår till vissa tjenstemän för fullmakter, skulle
äga rum, utan äfven att Ständerpe skulle fatta ett beslut,
huruvida de ansågo, att en sådan fullmakts-lösen borde bibehållas.
StatsUtsk. har nu endast afsett medlet, men ingalunda
ingått i pröfning af ändamålet; och det är deremot
jag egentligen reserverar mig, och anhåller att på samma
gång få reservera min rätt, att, i händelse R. St. skulle bifalla
en annan af mig väckt motion om att all lösen för sådana
fullmakter, som utgå från Konungen, skall afskalfas,
jag må äga rättighet att väcka motion om upphörande af
all lösen för fullmakter, som från embetsverken utfärdas.
Gr. von Platen, Baltzar: Ehuru jag visserligen anser,
att den siste talarens yttrande, såsom framstäldt under
formen af reservation, icke fordrar något svar, mäste jag
dock, då det blifvit StatsUtsk. förd t till last att hafva stympat
en motion, försvara Utsk. för en sådan beskyllning i
delta fall, då det i raisonnementet heter, att det beror af
Konungen att vidtaga hvad Han finner vara af behofvet påkalladt.
Vid förnyad föredragning af StatsUtsk:s den ii dennes
på bordet lagda utlåt. JV:o 45, i anledn. afR. St:s åren 1835,
1837 och 183g församlade revisorers berättelser om granskningen
af Riksg.verket och den åt Riksg.cont:s styrelse uppdragna
utredning af Götha-canal-bolags och Malmö f. d.
discont-inrättningar, blef samma utlåt, ånyo begärdt på bordet
af Hrr Rosenblad, Bernhard, samt von Hartmansdorff,
August.
Ånyo föredrogos och biföllos StalsUtsk:s den 11 dennes
på bordet lagda utlåtanden:
N:o 46, • anledn. af väckt fråga om förändring lili
några stadganden rör;de uppbördssättet inom Stockholms stad ;
N:o 47» ' anledn. af sökt afskrifning utaf det Carl Johans
församling i Götheborgs och Bohus län af choleracreditiv-medlen
beviljade lån;
N:o 48, i anledn. af väckt motion om införandet i Sverige
af ett ordnadt stats-skuldsysteme;
Den 25 April.
35g
N:o 49> ang:de den vid sista riksdag föreskrifna upplåning
till anskaffande af erforderliga medel för fyr- och båkinrättningarnas
upphjelpande;
N:o 5o, ang:de väckt fråga om kronoparken Wahraskogens
upplåtande till lastageplats.
Vidare föredrogs SlatsUtsk:s den 22 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 5i, i anledn. af Hr N. W. Stråles förslag
till bildande af en krigsfond, genom upplånade medels insättande
i enskilda banker och hypotheks-inrättningar.
Hr Stråle, Nils Wilh.: Då ingen annan synes vilja
understödja mitt förslag, anser jag mig icke böra yrka på
återremiss, utan anhåller endast att få anföra min reservation
till protocollet. För min del tillstår jag, att jag ej
kunnat finna de skäl tillfredsställande, som Utsk. framställt
till stöd fördess yttrande. Utsk. säger, alt en ökad nalionalvälmåga
utgör det förnämsta och förnämligaste capital, som
för efterkommande skall bereda tillgång för bestridande af
kommande krigsutgifter. Jag skulle likväl tro, att man icke
behöfver göra särdeles lång uträkning för att finna, att
en beskattning på en gång, som skulle lemna medel till utförande
af ett krig, icke skulle kunna vidtagas, utan att
blifva i högsta grad kännbar för landet. Att ej under fredens
lugn tänka på möjligheten af ett krig, synes mig ej väl
ordnadt; och jag har ej heller funnit, att Utsk. framställt
något skäl, hvarigenom ej, i händelse af krig, det blir nödvändigt
att upptaga lån. Det är denna nödvändighet, som
jag för min del anser vara alldeles klar och ostridig, då
jag nemi. tror, att det blifver omöjligt att medelst skatter
sammanbringa fulla beloppet af krigsomkostnaderna; och
det säger sig sjelft, att lån måste upptagas. Är förut ingen
ting åtgjordt för att bilda en verklig statscredit, så
skall det, efter all sannolikhet, inträffa, att villkoren för ett
sådant Iåns upptagande blifva sämre och mera betungande,
då det vid krigslillfället sökes, och nödvändigheten att låna
icke låter afvisa sig; än om vi på förhand hade upptagit detsamma
vid en tidpunkt då Staten såsom låntagare sjelf kunnat dictera
lånevillkoren och således, medelst en redan förvärfvad
statscredit, bildat utväg att få medel på billigare villkor, än
som kunna erhållas, då faran är för handen. Vi skola hoppas,
att den är långt aflägse; men när den en gång inträffar,
då skall man troligen önska, att någon ting hade i det
ifrågavar. ämnet blifvit tillgjordt; ty den allvarsamma nödvändigheten,
den låter icke afvisa sig med blotta ord.
Frih. Fleming, Herman Reinhold: Jag förenar
mig till alla delar i Hr Stråles åsigter, och anhåller vördsamt
om återremiss af utlåtandet.
Gr. von Platen, Baltzar: Då den förste talaren
36o
Dea 23 April.
icke yrkat återremiss, och de gjorda anmärkningarna endast
vore att anse som en reservation mot Ulskts åsigt af frågan,
ansåg jag ej nödigt att svara derpå; men då af den sednare
talaren återremiss blifvit yrkad, anhåller jag, utan att
längre upptaga R. o. Ad:s tid, att blott få fråga, om det
vore särdeles troligt, att Svenska Representationen, i närvar,
stund, skulle vilja bifalla ett systeme, som skulle hafva till
föremål, först införande af skuldsättning, och sedan sammanblandning
af de sorn bäst i gång varande, men icke genom
lång tillvaro särdeles grundade privatbankernes lånerörelse
med Staten. Jag tror derföre det vara fullt skäl
att bifalla detta utlåtande. — Den anmärkning Hr Stråle
gjort, alt man under freden bör tänka på kriget, är en statshushållnings-maxime,
den jag ej tror, att StatsUtsk. på
något vis satt sig emot; men fråga är nu endast om penningars
anskaffande. Att ordna detta i denna stund, då inga
olycksbådande utsigten visa sig, tror jag ej behöfvas,
hvadan jag helt enkelt tillstyrker bifall till utlåtandet.
StatsUtskts utlåt. N:o 5i blef af R. o. Ad. bifallet.
Företogs till pröfning Bevilln.Utsk:s den 22 dennes
på bordet lagda betänk. JY:o g, i anledn. af åtskilliga motioner,
dels om stämmoböters upphörande eller förminskning,
dels om samma böters bestämmande i anseende till skattebeloppet.
Hr Sandelhjelm, Paul, uppläste följande:
Med anledn. af Bevilln.Utskrs betänk. N:o g, i fråga om
åtskilliga motioner, dels om stämmoböters upphörande eller
förminskning, dels om samma böters bestämmande i anseende
till skattebeloppet, utber jag mig att få vördsamt andraga
följande:
Jag delar fullkomligt Utsk:s på goda skäl grundade mening,
att stämmoböterna böra, såsom ändamålsenliga och
nödvändiga, fortfarande bibehållas, men, i stället för hvarje
debetsbelopp, som ej vid uppbördsstämman erlägges, hädanefter
utgå till en viss billig proportion emot hela debetsbeloppet,
nemi. på sätt Utsk. föreslagit, allenast med den
skilnad, att för debetsbelopp emellan 4 och 5oo r:dr bestämmes
4 >:dr, emellan 5 och 600 r:dr 5 r:dr, emellan 6 och
700 r:dr 7 r:dr i stämmobot, o. s. v.; hvilket sednare så
mycket hellre är rättvist, som det för skattskyldiga med
sådana större debetsummor eljest kan blifva någon vinst
att icke liqvidera vid uppbördsstämman.
Med hänsigt till fördelningen af utgående stämmoböter,
har deremot Utsk., antagande att de skattskyldiges försummelse
icke tillskyndar uppbördsmannen någon annan möda, än
att utskrifva restlängd å de försumliga, och att största besväret
med reslernes indrifvande drabbade de mest underordnade
-
Den a5 April.
36i
nade t jenstemännen, såsom på landet fjerdingsman, funnit
sig Lora tillstyrka: ”alt så kallade stämmoböter böra oaf”koitnde
tillfalla socknens fattiga.”
Den förutsättning, att uppbördsmahnen skulle icke Lafva
någon annan möda, i hänseende lill krono-utskyIder, som ej
afbördas vid uppbördsstämman, lin alt utskrifva restlängderna,
är uppenbart oriktig, såsom rakt stridande mot verkliga
förhållandet. — Kronofogde på landet mäste, antingen
sjelf eller genom sina fogdeskrifvare, med biträde af länsmännen,
indrifva alla uppböi dsrester, isynnerhet när utniälhingstväng
skall apvärtdas, vanligen på den korta tiden af
Sex veckor; och om fjerdingsman eller kronorättare någon
gång af fogden eller länsmannen begagnas för upptagande af
små rester, sorn vid anfordran godvilligt erläggas, hörer sådant
till undantagen, men är egentligen ett oskick, sorn af
författningarna äfven ogillas. I alla fall, vare sig alt uppbördsreslers
infordrande uppdrages åt fogdeskrifvare, länsman
eller undantagsvis ät fjerdingsman, står kronofogden i
ovillkorligt proprie ansvar för indriftiingen och mäste ersätta
hvad af dessa hans underordnade förskingras, derigenom
lian ock ej sällan vidkännes betydliga förluster, oaktadt
han ari, oafbrutet, håller å deni den mest noggranna
conlroll. Följaktligen, då K. M:s nåd. kungörelse af den 8
Dec. 1836 tillerkänt uppbördsman hälften, af stämmoboterna,
har stadgandet härom haft alf både billighet och rättvisa
för sig, samt kan och bör det fördenskull, efter min
förmening, icke skäligen upphäfvas eller föreslås till tipphäfvande;
och att, vid sådana sedan i836 alldeles oförändrade
förhållanden, K, M. skulle i nåder finna för godt att bifalla
nu föreslagna åtgärden härutinnan, kan jag dessutom
icke rimligen förutsätta, om ej emedlertid det särskildta skäl
skulle mellankomma, alt krono,fogdarries löneinkomster, uti
de län, der sådant uppenbart behöfves, vid innevar. riksdag
genom ordinarie ■ statsanslag förhöjdes. Men, så länge
de besvärliga och ansvarsfulla kronofogde-tjensterna icke äro
förenade med så beskaffade tillräckliga löner, att innehafvarne
förmå deraf gälda de sällan uteblifvande förlusterna
vid uppbördsbestyret, utan att efter hand komma på obestånd,
måste jag på det kraftigaste motsätta mig TJtsk:s förslag att
fråntaga dem den ringa ersättning, de för närvarande åtnjuta
af andelen i stämmoböter, och att, i det stället, endast
öka deras öfverhopande tjensleåligganden med skyldigheten
att 'utkräfva och till socknarnes faltigvårds-styrelser
oafkortadt redovisa samma böter. — Jemte det jag, i följd
af sådant allt, vördsamt yrkar på återremissaf betänk., anhåller
jag, alt Bevilln.Utsk. mätte taga ärendet i närmare
välvilligt öfvervägande och dervid äfven afse ärendets egenskap
af ekonomisk lagstiftning, då formen lärer anses fordra,
att detsamma i önskningsväg K. M. iinderställes.
5 II. ' 46
362
Ben a5 April.
Hr af Dalström, Gastaf Jac.: Då jag förenar mig
uti hvad Hr Sandelhjelm anfört, till vinnande af återremiss
af detta betänk., gör jag det egentligen af det skäl,
att jag i detta betänk, finnér en frånvaro af all kännedom,
huru det tillgår med uppbörden. Jag gör det än mer af
det skäl, att SlatsUtsk. utalat helt andra åsigter än Bevilln.
Utsk. Förenämnda Utsk. anser nemi. att fjerdingsmännen
böra befrias från allt besvär, som tillhör kronobetjeningen,
då deremot Bevilln.Utsk. öfverlemna!’ sådana besvär, som
åligga kronobetjeningen, till fjerdingsmännen. Det står nemi.
tydligen i StatsUtsk:s utlåt. N:o 4i> att fjerdingsman icke må
besväras med sådana göromål, som tillhöra kronobetjeningen.
Till följe af hvad jag nu haft äran yttra, anhåller jag om
återremiss.
Hr von Rosen, Georg: Jag anser mig skyldig att
begära återremiss af detta betänk. Den erfarenhet har redan
stadgadt sig, att stämmoböterna tili en del uppfyllt
ändamålet, hvarföre de bestämdes, så att de mindre debetsedlarne
vanligtvis betalas vid uppbördsstämmorna, men
deremot sällande större, och dertill anser jag orsaken vara,
att 12 sk. varit bestämdt som det minsta bötesbeloppet för
uraktlåtenhet härutinnan; hvadan jag befarar, att det skulle
gå med de mindre som med de större debetsedlarna, att de
icke gäldades vid uppbördsmötena, derest plikten nedsattes
från 12 lill 4 s^- -Det är icke alltid behofvet, som hindrar
inbetalningen; det är ofta bristande vilja att gå till
uppbördsmötel, sorn ligger i vägen, ty det är beqvämare
alt låta kronobetjeningen komma för att uttaga skatten, än
att uppoffra ett dagsverke för att infinna sig vid uppbördsstämman.
4 s'4, motsvara icke ett dagsverke, 12 sk. äro närmare
deremot svarande, och jag tror, att den skattskyldige
räknar efter denna norm. Alt de större debetsedlarna icke
liqvideras vid uppbördsmötena, skulle kunna afhjelpas dermed,
att icke samma progression följdes, som Bevilln.Utsk.
föreslagit. Jag tillstyrker således, att 12 sk. må blifva det
minsta bötesbeloppet; annars befarar jag att plikterna icke
motsvara sitt ändamål i större mån än hittills, utan att uppfylla
det fullkomligt.
Bevilln.Utsk. har föreslagit, att hela bötesbeloppet borde
tillfalla socknens fattiga. Jag afstyrker detta. — Bevilln.-  Utsk. har å ena sidan sagt, att, jemte det en sådan uraktlåtenhet
betydligen försvårade redovisningen, Utsk. ansett
sig böra tillstyrka stämmoböternes fortfarande; och å
den andra sidan säger Utsk., att besväret endast består i att
upprätta restlängden. Enligt den lilla erfarenhet jag som
landshöfding häraf äger, är visserligen restlängdens upprättande
det minsta besväret, men att uttaga af de skallskyldige
hvad som står på restlängden, medför deremot ett
långt större besvär_än upptagandet af hela den ordin, upp
-
Den a5 Apri 1.
363
börden. Om man genom billiga böter kuncle förmå de skattskyldiga
att betala sina debetsedlar, så skulle större ordning
i afseende på uppbörden äga ruin; men den ordning,
som äfven nu finnes, skulle försvinna, i samma stund böterre
förminskas eller försvinna. Det är ett oändligt stort besvär
i en folkrik ort, då restlängderna äro stora, att upptaga
och redovisa de resterande medlen, — vida större än
sjelfva uppbördsmötena. För öfrigt har man svårt alt controllera,
när uppbörden af restantier sker, och det är icke
exempellöst att balancer inträffat. Ordinarie uppbörden controlleras
af häradsskrifvaren ; men hvad som ändrifvesaf de
på restlängden befintliga summor, kan lian ej bokföra, ty
lian är okunnig om, när restantierne af fogden uppbäras.
Jag tillstyrker således, att samma fördelning, som hittills
varit mellan uppbördsmännen och socknens fattiga, får gälla
äfven hädanefter för de bötesbelopp, som Standerne fastställa
för försummelse att liqvidera kronoutskylderna, och
begär ålerremiss på de grunder jag framställt.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Till en viss del förekommen
af de 3:ne talare, som yttrat sig i ämnet före mig,
får jag anhålla att i deras yttranden instämma; men hvad
de bestämmelser angår, som Utsk. föreslagit, så finner jag,
hvad de högre summorna beträffar, att t. ex. den, hvars
conti ibutionssedel uppgår till 200 r:dr och derutöfver, skall
blott betala 3 rtdr b:co i böter, om han uraktlåter betalningen
på slämmodagen. Allom är det bekant, att från den
dag debetsedeln erhålles och till den dag, hvarmed betalningen
deraf kan fördröjas, åtgår 2 månader. Om debetsedeln
uppgår till 1,000 r:dr, så är lagliga räntan derå under
samma tid 10 r:dr b:eo, då deremot böterna för uteblifven
betalning af utskylderna endast utgöra 3 r:dr. Herrarne
behagade deraf finna, att om Svensken någonsin skall
börja att blifva calculateur, bör han taga initiativet dertill
från sin conlributionssedel; ty om den, som jag nämnde,
uppgår till 1,000 r:dr, är räntan under 2 månader 10 r:dr,
men som böterna för uteblifven betalning endast utgör 3,
så har han i behåll 7 r:dr b:co. Jag anhåller, att detta
korta yttrande må åtfölja den återremiss, som jag förmodar
att R. o. Ad. beviljar.
Hr af Schmidt, Georg Lars: Med den kännedom
jag äger i detta afseende, och med hänseende till de svårigheter,
kronobetjeningen har att utfå restantier i det län, der
jag är landshöfding, önskar jag, lika med föregående talare,
att återremiss måtte medgifvas på detta betänk., och att
minsta bötesbeloppet må förblifva detsamma som förut.
Frih. Gederström, Anders: Jag biträder Hr Sandelhjelms
åsigt, så mycket hellre, som det är ett lagstridigt
tilltag af kronofogdarne att tillåta fjerdingsmännen
uppbära kronoutskylderna, och de skattskyldiga icke äga
3Ö4
Den j5 Apn I.
tillräcklig säkerhet, då uppbörden sker genom fjerdingsmännen,
emedan häradsskrifvarens påskrift erfordras. Äfven finii(«'
jag det icke obilligt, att kronofogdarna, hädanefter sorn
hittills, erhålla någon andel i stäminoböterna, enär fogdar-_
nes besvär och göromål ökas genom dröjsmålet med utskyldeinas
erläggande.
Hr Tham, Sebastian Mathias: I motsats med de
talare, hvilka nu yttrat sig, får jag tala för bifall till betänkandet.
— Man har sagt, att Bevilln.Utsk. icke skulle äga kännedom
om huru med resternes indrifvande tillgår. Jag tror
att Bevilln.Utsk. tagit det i noga öfvervägande. Hvar och
eu, som vistas på landet, känner, att då rester inträffa vid
uppbörden, utskrifvas restlängder, som tillställas länsmännen,
hvilka öfverlemna dem till fjerdingsmännen, hvarefter kronofogdarne
erhålla penningarna utaf länsmännen. Kronofogdens
besvär består således endast deruti att emottaga
penningarna. Skulle man nu tillägga kronofogden någon
andel af böterna för det att ban emottager penningarna, så
borde han med samma skäl erhålla betalning för det han
emottager den öfriga uppbörden. — Man har yttrat alt lievilln.
Utsk. skulle haft olika åsigt med StatsUtsk. i detta fall.
Sådan är icke meningen i Bevilln.Utsk:.* betänk., och jag
tror icke, alt Ulsk:s ord kunna så tydas, emedan det blott
står uti en mellänmening, att det skulle vara obehagligt för
fjerdingsmännen att af sina fattiga grannar och sockenboer
uttaga böter, hvaraf dem sjelfva tillkomme någon andel.
Skall någon andel, af böterna tillfalla kronobetjeningen , så
böra de, sorn nied indrifvandet hafva besvär, komma i åtnjutanda
deraf, och icke fogdarne, hvilka blott behöfva taga
emot penningarna, — Man har äfven talat för böternas
högre belopp i lägsta graden. Men man bör besinna, alt
för personer med mindre utskyider böra böterna icke vara
betungande, utan blott så stora , att de förmå de skattskyldige
att erlägga skatten i rättan lid. För en person med
a r:drs utskyider är det lika svårt att utgifva 12 sk., som
för en med 5o r:dr:s utskyider att åstadkomma 3 gånger
så mycket som den förre. — Här är äfven yltradt, att frågan
är af ekonomisk beskaffenhet och borde hemställas K.
M:s godkännande. Bevilln.Utsk. har vid föregående riksdagar
behandlat dylika frågor; och jag kan icke inse, hvarföre
icke Bevilln.Utsk. nu kunde upptaga en sådan.
Frih. von Döbeln, Napoleon: Jag kan icke instämma
uti Utsk:s förslag, rör:de bötesbeloppet för underlåtenhet alt
inställa sig vid krono-uppbördsstämman till kronoulskyIdernas
erläggande. Jag förenar mig derföre uti anhållan 0111
återremiss af betänk., och yrkar, att böterne antingen måtte
blifva hädanefter såsom hittills, eller ock ökas på det
sätt, att t. ex,, då ulskylderna utgöra 3 ä 4<Jo r:dr, böter
-
Den 23 April.
365
na blifva 3 å 4 rsdr, och för mindre summor t. ex. io ä
5o r:drs ulskylder, 12 å 16 sk. i böter.
Frih. Ridderstolpe: Hr Tham bar yttrat, att kro
nofogdarne
hafva föga besvär med kronoutskyidernas indrifvande.
Jag vill icke allenast bestrida det, utan äfven underställa
Hr Tham, huruvida han skulle anse sig i stånd alt
betala all den förlust kronofogdarne lidit blott under penningarnes
väg fran contribuenten till kronofogde-contoret.
Det förtroende kionofogden gifver åt länsmannen, och länsmannen
åt fjerdingsmannen, att uppbära contributionerna,
är ett personligt förtroende och gäller ej inför landshöfdingen,
då penningarne icke inkommit till sin ort. Således har
kronobetjeningen icke allenast besvär utan äfven risk utaf
rest längderna, och under en lid af 20 år skulle jag kunna
citera betydliga förluster, som kronofogdarne lidit blott uti
eli Ian, i följd af det förtroende de oundvikligen måst lemna
åt länsmän och fjerdingsman.
I anseende härtill önskar jag att, i händelse R. o. Ad.
beviljar återremiss af betänk., alla de anmärkningar, som
blifvit g jorda mot detsammas nuvar uppställning, matte lå
åtfölja till Utsk., och att Utsk. deraf måtte finna sig föranlåtet
alt föreslå ett stadgande i förhållande till sakens
verkliga skick, och icke sådant det framställer sig för stadsbon,
som icke vet huru det går till på landet; anseende
jag det gamla Svenska ordspråket vara riktigt, att man bör
sticka fingret i jorden och lukta derpå, för att känna hvar
man är.
Frih. Cederström, Jacob: I främsta rummet fäster
jag mig vid formen, hvari Utsk. framställt detta betänkande.
Målet är nemi. ett polisärende, som beror ensamt på Konungens
beslut, och deruti Ständerne endast äga önskningslätt.
Meni afseende på sjelfva saken, bör i betrak lande tagas,
att om, på sätt Utsk. föreslagit, en tariff bör antagas,
enligt hvilken bötesbeloppet bestämmes i mån af kronoutskyidernas
storlek; hvarföre skall man då stanna vid 200
r:dr? Hvarföre skola ei böterna progressivt höjas till hvad
belopp sorn helst i förhållande till contributionerna? Emedlertid
då det icke är bötesbeloppet, som bör sökas, eller att
på detta sätt bereda en statsinkomst ellet en inkomst för
kronobetjeningen, sorn har befattning med resternas indrifvande,
utan böterna äro bestämda för alt förmå de skattskyldiga
att infinna sig vid uppbördsstäramorna; och då naturligtvis
hvar och en ordentlig menniska söker undvika alt
bans namn .uppläses i kyrkan bland de för uteblifvande sakfällde:
så anser jag det bötesbelopp, som hittills i långliga
tider varit gällande, böra bibehållas, såsom tillräckligt för
ändamålet. Försök har väl blifvit gjordt alt borttaga böterna;
men efter några års förlopp fann man, alt de måste
återtagas, emedan kronobetjeningen nödgades fara från
36(3
Dcu a5 A p r i 1.
gård till gård för alt uppbära statsinkomsterna, dervid de
skattskyldige val vinna i beqvämlighet, men förlora i säkerhet,
i händelse medlen förskingras af kronobetjeningen ,
enär de icke kunna aga häradsskrifvarens annotation å q vi t—
tenset öfver betalningen, hvarförutan det icke äger vitsord.
Jag förenar mig med dem, som begärt återremiss af betänkandet.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Våra uppbördsförfattningar
förutsätta, att kronouppbörden skall ske på de s. k.
uppbördsstämmorna, hvilka numera hafva blifvit reducerade
till en enda. Om icke uppbörden skedde på dem, så skulle,
efter förfaltningarnes nuvar. lydelse, kronobetjeningen varda
föranlåten alt uttaga skatten i hvarje skattskyldigs stuga
eller boning. Ett deraf följande resande till hvar och en
blefve ogörligt med närvar, organisation och antal af kronobetjening.
Något ansvar för underlåtenhet att betala skatterna
på uppbördsstämman måste följaktligen gifvas. Man
försökte en gång att borttaga det; men försöket misslyckades,
och man nödgades åter införa stämmobölerna till det
kända beloppet af 11 sk. för hvarje skattskyldig, antingen
hans skattebelopp utgör mer eller mindre. Utsk. har yrkat
både högre och lägre belopp än 12 sk., nemi. minst 4 sk.
och högst 3 r:dr i mån af utskyldernas belopp. En värd
talare har anmärkt billigheten af nedsättningen. Håller man
sig blott till sjelfva skattebeloppet, så har den talaren visserligen
rätt. Men då man kommer ihåg hvad som med böterna
skall åstadkommas, nemi. att förmå den skattskyldige
inställa sig vid uppbördsstämman; så torde något hvar finna
alt 4 sk. äro för litet: ty då någon med sitt dagsverke
kan förtjena mer än 4 sk., nemi. 16 eller q4 sk. eller derutöfver,
så (inner han naturligtvis med sin fördel öfverensstämmande
att uteblifva från uppbördsstämman och afbida
kronobetjeningens ankomst, emedan han derpå vinner icke så
obetydligt. Jag anser derföre riktigt, på sätt en talare redan
yrkat, att lägsta bötesbeloppet blir 12 sk., molsvar.
eller af ett dagsverkes värde den årstid, då uppbördsstämman
hålles.
Att slämmoböterna höjas i förhållande till utskyldernas
större belopp, är äfven riktigt och nödigt; ty, på sätt en
talare redan har anmärkt, linner den, hvars utskylder utgöra
en större summa, för sig fördelaktigare att underlåta
betalningen vid uppbördsstämman , begagna den stora summan
till dess fogden kommer och då erlägga sina 12 sk.,
knappt motsvarande resan till uppbördsstämman, ännu mindre
räntan på den summa han emedlertid innehaft och begagnat.
Om således närvar, förhållande komme att fortfara,
blefve följden den, att vid uppbördsstämmorna inga andra
betalde utskylderna än de, hvilkas skatt utgjorde ett så
ringa belopp, alt räntan derå under tiden från uppbörds
-
Den a.r> April.
36j
stämman til! dess kronofogden infunne sig för att uppbära
skatten, icke öfverstege 12 sk. Jag har sett sådana exempel
både på landet och i städerna. När de förmögnaste
icke blygas, hvarken för att uppskjuta betalningen öfver
uppbördsslämman eller för uppläsningen från predikstolen
af deras namn på restlängderna; så förlora äfven de ringare
och fattige blygseln för denna kungörelse. Jag skulle
derföre vilja tillstyrka, icke såsom Utsk., att stanna vid 3
rtdrs böter, ty i det fallet är det ännu skäl för dem, hvilkas
skatter äro höga, att icke betala vid uppbördsslämman;
utan, hållande tnig ungefär vid samma proportion, som
Utsk. antagit, föreslår jag, alt för till och med 1 2 r:dr skattsedlar
må betalas 12 sk. böter, och för hvarje full r:dr,
hvarmed skattsedeln öfverstege 12 r:dr, tillädes en sk.
banco.
Jag går nu att ivara på åtskilliga anmärkntr, som blifvit
gjorda till förmån för Utskrs betänk. Man säger, att
det är olagligt att begagna fjerdingsman till restantiernas
indrifvande. Det må vara, ifall det kan bevisas; men efter
den erfarenhet, jag förvärfva! under ulöfningen af ett
Landsh.-embete, kan jag säga, och troligen skall hvarje
landshöfding deruti instämma med mig, att derest
icke kronobetjeningen får begagna fjerdingsmännens biträde
till dylika uppbörder, så är deras verkställighet i rällan tid
omöjlig. — Här säges likaledes, att kionofogdarne icke hafva
något besvär med restanlierna. Andre talare hafva redan
utredt, huru sig dermed förhåller. Om stämmoböterna
bibehållas, och fördelningen deraf förblifver sådan hon
är, nemi. att hälften skall tillfalla de fattiga och hälften
uppbördsmannen; så kan det bero af landshöfdingen att
tilldela sednare hälften åt den eller dem, som verkligen haft
besvär med utskyldernas indrifning; ty uti författningen står,
alt fördelningen skall ske emellan de fattiga och uppbördsmannen,
men icke speciel! hvarken kronofogden eller
länsmannen. Man har äfven sagt, att det skulle vara
obehagligt för fjerdingsmännen att erhålla en andel i böter,
uttagna af fattiga grannar. Jag tror mig hafva märkt, att
det är dem obehagligare att uttaga resterna för intet.
Sällan finner man någon tjensteman, som icke finner skäligt
att erhålla lön för sin moda. I hänseende till fjerdingsmännen
, har min erfarenhet varit, att de hos mig klagat öfver
så många göromål för det allmänna, att de nödgades vanvårda
sina enskilda angelägenheter. I allmänhet anser allmogen
fjerdingsmansbesväret vara det värsta af de bestyr,
som bonden åligga. Af ett annat StatsUtskts betänk, ser
jag, att det icke vill höja fjerdingsmännens arfvoden, utan
tvertom borttaga dem, der de finnas. Om Ständerne fatta
sådana beslut, lära de få ångra dem innan nästa riksdag.
Då skatterna skola betalas, skall det nemi. visa sig om fjerdingsmännen
behöfvas eller icke. Man har sagt, att detta
368
Den a5 April.
ärende tillhör Bevilln.Utsk., och man tyckes hafva trolt,
alt Konungens godkännande icke erfordras. Jag vet visserligen,
att de ärenden som angå hevi Ilningen, så vidt de
röra beskattningen, tillhöra Ständerna allena; men sådana
delar, som angå skatternas uttagande och tjenstemännens
åligganden dervid, äro organisationsfrågor, som, i min tanke,
icke hero af Ständerna allena. Om de likväl ville taga sig
en sådan rättighet, vore det statsverket, sorn i första rummet
linge umgälla del, och Standerne, sorn vid nästa riksdag
måste vidtaga rättelse; men K. M., som emellan r iksdagarna
hör tillse att skatterna ingå, samt att livar och en
får sitt, kan icke lemna saken derhän, utan måste tillse, alt
besluten blifva sådana, all de äro verkställbara. Jag tror
således, att beslutet, hurudant det må blifva, bör dock Konungen
underställas. Man har sagt, att possessionär ler
kunde komma att betala för mycket. Jag tror det ej. De
förmögnare äro vanligtvis bättre försedde med penningar,
eller kunna, lättare än bonden, förskaffa sig dem. De hafva
mera förutseende, och få derföre skylla sig sjelfve, örn
de genom försummelse ådraga sig bölesansvar. Här i Stockholm
utgöra böterna liera skillingar på riksdalern. Jag minnes
icke huru mänga; men hvad jag påminner mig, är, alt
jag sjelf fått vidkännas en ganska dryg afgift, då jag en
gång var bortrest och hade uppdragit betalningen åt en annan,
som försummade sig. Jag skall, innan den återremiss,
hvarom jag anhåller, möjligen hinner afgå, skaffa bestämd
uppgift på bötesbeloppet här i hufvudstaden, der uppbörden
är lättast, men böterna drygast.
Hr af Dalström: Jag begärde ordet, egentligen för att
besvara några yttranden af Hr Tham. Hr Tham stödjer
sig på den erfarenhet han äger, och säger att han ganska
väl känner, huru det går till med uppbördens in—
drifvande, och att sådane personer sorn fjerdingsman dertill
begagnas. Jag vill icke bestrida denna erfarenhet; men jag
vill också åberopa den erfarenhet jag äger, att i den ort,
der jag bor, är ej allenast icke vanligt, att sådane personer
befatta sig dermed, utan till och med förbjudet, emedan
sådant måste och bör ske genom kronobetjeningen. Om
man antager, att det vore lagligt att indrifva restanlierna
genom fjerdingsmännen; så bör man vara conseqvent och påstå,
att alla restantier borde på samma sätt indrifvas. Vid
indelta regttena uppstå ofta stora rester på indelta befälslönerna.
Jag skulle icke vilja öfverlemna indrifvandet deraf
i fjerdingsmännetis händer, dä ansvaret för den brist, sorn kunde
uppstå genom förskingring af fjerdingsmännen, drabbade
mig. Jag anser, alt man bör gå rätta vägen genom Konungens
Bef:h:de; ty endast på det sättet kan man få en åtgärd,
som, är laglig och behörig och tryggar mot all risk.
Hvad
D c ii a5 April.
36g
Hvad aler beträffar rättigheten till målsägande-andelen i
stäuunoböterna, så anser jag uppbördsmannen dertill äga
lagliy rätt.
Pä grund af hvad förut i äinnel blifvit yltradt, och
jag 1111 haft äran tillägga, anhåller jag om ålerremiss af betänkandet.
Gr. Mörner, Carl: Jag har begärt ordet egentligen i
onledn. af Frih. Cederströms yttrande oin obehöfligheten af alt
utsträcka bötesbeloppet utöfver i a sk., derföre att den skam,
sorn offentliga kungörandet om ådragna böter innefattade,
vore tillräcklig för alt förmå den ordentlige att efterkomma
föreskriften att betala ntskylderna vid uppbördsslämman.
Med godkännande af den princip, Utsk. följt, och med modiiication
i afseende på beloppet, utber jäg mig att fä anföra
ett särdeles anmärkningsvärd! förhållande, som visar
att det ej synes billigt, att böterna äro lika för alla. Inom
Kronobergs län inbetaltes t835, då stämmoböter icke funnos,
endast 19,98» r:dr; men deremot år 1837, då stämmoböterna
åter antogos, 101,683 r:dr. (Delta talar för den
nvtla stänunoböterna medföra, hvilket jag äfven hört talare
här biträd 1.) Men 18 »8 betaltes endast 97,972 r!dr och
i8ig blott 86,444 i':dr. Orsaken hvarföre ntskylderna de 2
sista åren, särdeles iB3g, inbetaltes till mindre belopp än
förut, bär flöt icke från bristande förmåga hos allmogen,
utan deraf, att de skallskyldige ansågo det beqvämligare
och fördelaktigare att erlägga ett ringa bötesbelopp och
låta skatterna alfordras dem i deras hemvist, än alt inställa
sig vid uppbördsslämman.
Sådant skall förhållandet alltid blifva, derest bötesbeloppet
blir 12 sk. för alla, utan afseende på skattebeloppets
storlek; men då lagen bör vara lika för alla, så bör
äfven böterna rätta sig efter förmögenheten, emedan det
belopp, som vore kännbart och verkande för den fattiga
eller mindre förmögna, vore af ingen betydenhet för den
rika eller förmögna. I öfrigt förenar jag mig med de talare,
som yrkat återremiss på anförda skäl, och får blott tillägga,
alt, enl. hvad jag med säkerhet känner, kronofogdarne
gerna skulle eftergifva all andel i böterna för alt undgå
det besvär och ansvar, som är förenadt med resternas indrifvande;
hvarföre jag äfven, af skäl i öfrigt, som andie
talare anfört, yrkar, alt fördelningen af böterna måtte blifva
hädanefter som hittills.
Hr von Hartmansdorff: Flere af mina grannar här,
på bänkarna, hafva upplyst mig derom, att stämmoböterna
i Stockholm utgöra 3 sk. på riksdalern, och således 3 gånger
så mycket, som jag föreslagit för landet.
Bevilln.Ulskts betänk. N:o 9 blef af R. o. Ad. ålerremilteradt.
5 II.
47
Den a5 April.
Ånvo föredrogs Bevilln.- samt Allm. Besvärs-och Ekon.-  IjJtsktns den 22 dennes på bordel -lagda betänk. N:o 1, ang:de
Hr Cedercronas, Johan Ulrik, motion, om årlig bevilln. af
en hvar, som vill utöfva jagt och djurfångst, för beredande
af medel till praemier för rofdjurs dödande.
Begärdes ånyo på bordet af Hr Cedercrona, Joli.
Ulrik, Hr Bogeman, Carl, samt Frih. Stjerncrona,
David.
Vid förnyad föredragning af BancoUlskrs den 2.2 dennes
på bordet lagda mein. N:o g, i anleda, af vackt fråga,
0111 användandet af i bankens genrralcassa N:o 1 förvarade
utländska medaljer och mynt lill förökande af bankens
myntcabinett, blef samma mein. af R. o. Ad. bifallet.
Lades till handlingarna BancoUtskts den 22 dennes på
liordet lagda utlåt. N:o 10, i anledn. af framställda anmärkntr
vid Utsk:s under JN:o 6 afgifna memorial.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, i anledn. af stadgandet
i Reg F:ns 96 och 97 §§:r samt Riksd.Ordnts 63 §,
i Talmansöfverläggningen förliden gårdag fråga varit om
utsättande af dag till väljande af Just.ombudsman och dess
suppleant, och att Talmännen öfverenskomma alt föreslå R.
St. att dertill utsätta Onsdagen den 6 instundande Maj.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag vill påminna
mig, att LagUtskts betänk, öfver Just.ombudsmannens instruction,
hvilket ar från R. o. Ad. återremitteradt, ännu
icke från LagUtsk. återkommit. Uti delta betänk, voro anmärktnr
gjorda af den beskaffenhet, alt man väl icke kunde
säga dem innehålla något klander af Just.ombudsmannens
förvaltning, men likväl sådana, att delta Stånd ansåg dem
böra inom Utsk. komma under öfverläggning och rättas.
Jag hemställer lill Ståndet, 0111 det är lämpligt alt välja
Just.ombudsman, förrän den person, som nu finnes befattningen
innehafva, erhållit decharge derför. Ett sådant brådskande,
som det nu föreslagna, kan jag icke finna vara af
behofvet påkalladt, och det är alldeles oformligt. Jag afstyrker
således delta Stånd att utsätta någon tid till Just.-  ombudsmans-val, förrän LagUtskts betänk, återkommit och
blifvit afgjordt.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, i anledn. af det
förhållande Hr von Hartmansdorff omtalat, Hr Landtm,
förskaffat sig underrättelse inom LagUtsk., huruvida Utsk.
ännu afgifvit sitt svar på den återremiss uti det ifrågavar.
ämnet, som R. o. Ad. beslutat, och dervid erhållit den
upplysning, all frågan vore afgjord och troligen denna dag
skulle till Stånden inkomma; på grund hvaraf Hr Landtm.
D c 11 25 A j> r i I,
troll sig kunna instämma med de öfriga Talmannen i föreslående
af den 6 Maj, då säkerligen innan dess icke allenast
svaret från LagUtsk. hunnit inkomma, utan ock tillfälle
blifvit för Ståndet att besluta öfver detsamma.
Hr von Hartmansdorff: För min del är det af ingen
vigt, hvilken som innehar Just.ombudsmans-embetét.
Det är således icke för personens skull jag yrkar uppskof;
men oformligheten att besluta valet, förrän det ifrågavar.
betänk, varit under pröfning, tyckes llr Frih. o. Londtm.
sjelf redan hafva erkänt. Månne det derföre icke vore skäl
att uppskjuta framställningen till Ståndet om valets förrättande,
intilldess betänk, återkommit? Eljest kan det hända,
att Ståndet utsätter valet, utan alt emedlertid erhålla betänkandet.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Det är inom ett annat Stånd
frågan blifvit väckt att skyndsamt utsätta valet till Just.ombudsman.
Då det skäl, som här blifvit anfördt för uppskof
med valet, icke kan anses fullkomligen bindande, anser jag
del ej vara skäl alt söka motverka hvad uti ett annat Stånd
så högt önskas. Man önskar, att valet måtte ske inom i4
dagar, och då man har sannolikhet, om ej visshet för sig,
att LagTJlsk. inom den tiden hinner inkomma med betänk.;
så anser jag intet hinder vara för valets utsättande till den
uppgifna dagen, hufvudsakligen af det skäl, att, ehvad LagUtsk:s
utlåt, innefattar, del icke kommer alt särdeles inverka
på valet.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
valet af Just.ombudsman och dess suppleant böra ske
den 6 inst. Maj.
Bifölls.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då grundlagen
stadgade att ifrågavar. val skall ske genom en nämnd, bestående
af 12 ledamöter eller electorer af hvarje Stånd,
hvilka in pleno väljas, Hr Landtm, tick hemställa, om R. o.
Ad. behagade upprätta vallistorna med 16 namn, så att, ifall
några ledamöter icke komtne tillstädes, tillräckligt antal funnes
att ersätta de felandes antal.
Bifölls.
Föredrogos ånyo och biföl lös Exped.Utsk:s den 22 dennes
på bordet lagda memorialer:
N:o 5, i anledn. af R. o. Ad:s återremiss å Ulsk:smem.
N:o 3;
N:o 6, ang:de bestämmande af dagen, då nästa lagtima
riksdag skall taga sin början.
Ånyo föredrogs Ridd.Utsk:s den i3 dennes på bordet
lagda mern., i anledn. af Ridd.direcUns riksdagsberättelse.
3ya D e ii iä A [> r i I.
Begärdes ånyo på hordet af Hr von Hartmansdorff,
Äng., Frih. Cederström, Anders, samt Hr af
Dalström, Gustaf Jacob.
Vid förnyad föredragning af Ridd.Utskcs den i3 dennes
på bordet lagda mein., i anledn. af väckt motion, om
concentrering af bänkarna i Riddarhussalen, blef samma mern.
af R. o. Ad. bifallet.
Upplästes ett från StatsUtsk. inkommet mern. N:o 77,
innehållande anmälan om en anledn. lill anmörkn. emot Statsrådet
samt Föredraganden för handels- och finance-ärendena.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att denna anledn.
till anmärkn., till åtlydnad af 29 §:n Riksd.Ordn., tornine alt
till Const.Utsk. remitteras.
Lades på bordet nedannämnda från Utsktn inkomna betänkt!!
och utlåCn, nemi. från
StatsUtskottet:
N:o 4°) angtde regleringen af utgifterna under liksstatens
andi a hufvudtitel ;
N:o 41 , i anledn. af motion, om aflöningsersättning för
adjungerade ledamöter uti K. Götha Hofrätt;
N:o 42> ang:de lönereglering för landtstatens tjenstemän
och betjente samt förste och andre landtmälarne;
N:o 43, i anledn. af K. M:s nåd. propos. om Caltnay
läns fördelning i 2:ne län;
N:o 44) angtde regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel;
N:o 52, i fråga 0111 mötes-passevolance-afgiftens framtida
utgörande, eller särskildta medels anvisande till bestridande
af de kostnader, hvartill densamma är afsedd;
N:o 53, angtde regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel;
N:o 54, angtde regleringen af anslagen å riksstalent
femte hufvudtitel;
N:o 55, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse om anslag
till ett af Yettenskaps-och Vitterhets-samhället i Götheborg
inrättadt naturhistoriskt museum;
N:o 56, angjde väckt fråga om understöd för lifgifvande
af Tunelds geographi;
N:o 57, angule regleringen af utgifterna å riksstatens
sjette hufvudtitel:
N:o 58, ang:de riksstatens sjunde hufvudtitel;
N:o 5g, i fråga om utgifternas reglering under riksstatens
åttonde hufvudtitel;
]V:o 60, i anledn. af Prosten Sylvans motion, om anslag
Den j5 A [j r i I. 3^3
af statsmedlen till en vid stora Raby i Skane inrättad
räddningsanstalt för vilseförda och moraliskt vårdslösade
barn;
N:o 6r, ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde Ii u fv lid titel;
N:o 61 , ang:de regleringen af utgifterna under riksslalens
tionde liufvudlitel;
K:o 63, ang:de reglering af allm. indragningsstaten;
BevillningsU tskoltel:
N:o io, i anledn. af Conti actsproslarne Sandbergs oell
Örnbergs motioner, om bestämmande af en brannvins-consumtions-afgift;
Allm.
Besvärs- oell Ekon. Utskottet:
N:o ii, i anledn. af väckt motion, alt afstånden emellan
gäslgifvaregårdarna i Riket måtte regleras;
J\:o 12, i anledn. af väckt motion om förbud för utländska
djurförare, taskspelare, m. fl. att kringresa i
Riket;
N:o 13, i anledn. af väckt motion, om minskning i soldatinålet;
JN':o
i4, i anledn. af väckt motion, att pastorer måga
deltaga i aflöning till klockare, i mån af deras delaktighet i
klockareval ;
N:o 15, om upphörande af den handelssocieteterna i sjö—
och stapelstäderna, genom y mom. i K. kungörelsen den io
Sept. 1Ö2Ö, ålagda förbindelse, att ingifva bevis öfver verkställd
saltimport, samt rättelse af berörde författning i
öfrigt;
JV:o 16, i anledn. af väckt motion, om befrielse för
rotehållare från skyldigheten att för reg:ts-officerare förevisa
rekryter, innan de antagas;
N:o 17, i anledn. af väckt motion, om vidtagande af
åtgärder för riksdagens förkortande.
Gr. Cronstedt, Fredr. Joli., uppläste följande!
Då ytterligare en föländring af Ridd.Ordn:s 3i § synes
mig vara ändamålsenlig, utom den Ridd.Utsk. uti dess
i ett föregående plenum föredragna och då återremitterade
betänk, föreslagit, har jag trott mig kunna, under åberopande
af 56 §:n Riksd.Ordn., nu väcka en sådan fråga,
”omedelbarligen föranledd” af R. o. Ad:s ”redan fattade beslut”
om andra uppropets afskaffande.
I händelse 2:dra uppropet kommer alt försvinna, föreställer
jag mig det vara alldeles obehöfligt, att prot. föres
under sjelfva uppropet, och i sådan händelse blifva äfven
de 6 ledamöter, hvilka Landtm., eller den hans ställe företräder,
enligt 3i §:n bör tillkalla, helt och hållet sysslolöse
under hela uppropet. Först då val- eller voter.sedlar
-
D c ii a5 A j> rii.
na skola granskas, kan 34 §:n gifva 4 af dom sysselsättning,
emedan nemi. samma § stadgar, att 4 af deni, som vid bordet
sitta, skola, som orden lyda, ”hvardera föra särskildt
”prot., som, efter fulländad votering eller val, collatio”neras.
” De 2tne ledamöter deremot, sorn under hela omröstningen
skulle komma att vid bordet sitta sysslolöse, blifva
följaktligen der alldeles öfverflödig»; hvarföre jag föreslår,
att antalet af ledamöter, elem ordform, enl. 3i §m bör
tillkalla, inskränkes till 4-
Äfven anser jag den småaktiga föreskriften i sista perioden
af samma §, om hållandet af ett pappersark, på
hvilket de röstande lägga sina sedlar, kunna uteslutas. Sådant
brukas, mig veterligen, icke i de andra Stånden, och
jag ser intet skal, hvarföre detta försigtighetsmått eller denna
etikett, — hvilkendera benämningen man ock må anse
vara den rätta — bör företrädesvis hos it. o. Ad. bibehållas.
På dessa och flera skäl, föreslår jag, att, i händelse
2tdra uppropet försvinner, 3i §:n Ridd.Ordn. må erhålla
följande lydelse:
”Vid alla val eller voteringar skall upprop ske efter
”antcckningslistan, och anmode Landtm., eller den hans
”ställe företräder, fyra ledamöter af R. o. Ad. alt jemte
”honom vid bordet sitta. De röstande, som till samma
”bänk höra, träde inom skranket, när deras bänknummer
”uppropas, och hvar och en aflemne, vid upprop af dess
”namn, sin val- eller voter.sedel till ordföranden.’’
I conseqvens med förslaget till förändring af 3i §tn
Ridd.Ordn., torde äfven 34 §:n böra erhålla följande lydelse:
”Sedan
voterts- eller val-uppropet är sluladl, öppnas
”sedlarne af ordform, samt granskas af honom och de ledamöter,
som vid bordet sitta, hvarvid desse sednare föra
”särskildta prot., hvilka, efter fulländad omröstning, colla”tioneras.
Derefter upprättas ett omröstnings- eller val”prot.
, hvilket underskrifves af ordform och ledamöterna
”vid bordet, samt genast uppläses.”
Jag anhåller om remiss af dessa förslag till Ridd.-  Utsk., som torde blifva i tillfälle alt upptaga deni till pröfning
i sammanhang med återremissen.
Remitterades lill Ridd.Utskottet.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, anförde
skriftligen:
Med anledn. af K. M:s nåd. propos., afseende, att R.
H. St. ville åt Generalen ra. m. Gr. Adlersparres enka bevilja
en pension, svarande mot bemälda frus behof och hennes
mans förtjenster, har jag ansett mig uppfordrad att göra
följande motion:
D c ii a5 April.
Ifall R. II. St. skulle finna skäl uti att bevilja enkan
efter Generalen in. tn. Gr. Adlersparre en pension för hennes
mans förtjensters skull, — det måste vara deni han förvärfvade
då han stod i spetsen för vestra armeen, ty genom
något annat känner jag icke att han excellerat — vågar jag
föreslå och kan ej annat än anse för i högsta grad billigt,
att R. St. äfven bevilja ett anslag till pensioner åt enkorna
efter de soldater, hvilka val lupo samma faror med bemälde
Hr General, men, i motsats med honom, varit lottlöse vid
Irågan om belöningar, — enkorna efter de soldater, hvilka
löljde bemälde General på tåget mot sin Konung; jag menar
enkorna efter soldater af vestra ninie en. Iliand dessa
tror jag isynnerhet böra ibågkommas enkorna efter soldater
af Dal-reg:tet och af Carlstads jägare; ty dessa voro de förste,
hvilka svuro upprorseden, eller vackrare uttryckt, svuro
att rädda fäderneslandet. Jag tror R. St. skulle handla
inconseqvent, om de belönade en enda mans förtjenster, men
leinnade deras obelönade, utom hvilka denne mans förtjenster
icke funnits; deras, som äfventyrade samma, om icke
större, faror än sin anförare, utan hopp om annan belöning,
gemensam med honom, än den tvifvelnkliga äran af att
hafva räddat fäderneslandet. Hvad som man erkänner såsom
en dygd hos anföraren, måste äfven varn det hos soldaten.
Jag ansåg det vara att illa använda från en fattig
allmoge hopsamlade skatter, om R. St. skulle bevilja det
begärda anslaget till pension åt Generalen m. m. Gr. Adlersparres
enka, helst denna frus synbara förmögenhet och lefnadssätt
gil’ver ringa anleda, att förutsätta något behof; —
bibehålla denna öfvertygelse skall jag alltid. Men ifall R.
St. skulle, i motsats med mig, finna billigt att bevilja ett
pensionsanslag åt Generalen m. m. Gr. Adlersparres enka;
så tror jag det skulle vara inconseqvent, att ej säga obilligt,
om R. St. ej också skulle finna skäl uti att bevilja anslag
till pensioner åt vestra armöens soldatenkor. För beviljandet
af ett sådant pensionsanslag kan man åtminstone förebära
den orsaken, att de, åt hvilka det beviljas, äro verkligen
behöfvande.
Begärdes på bordet af Frih. Cederström, Gustaf
Carl.
Justerades pleni-prot. för den i3 dennes.
Upplästes ankomna prot.utdr. från de öfriga RiksSttn,
nemi. från PresleSt. af den 11, från BorgareSt. af den it
och 22, samt från BondeSt. af den 8 och ii dennes.
Lades till handlingarna.
Hr Bergenschöld, Erik Joli.: Då min vistelsetid
vid riksdagen ofta kommer att afbrytas utaf resor till
landet i einbetsväg* nödgas jag afsäga mig den plats i Lag
-
3j6 Don i5 April.
Utsk., hvartill jag af Electorernes förtroende blifvit
kallad.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade, i anledn. häraf, Hrr
Electorer att vid det sammanträde, som innan nästa plenum
kommer att äga rum, äfven välja en ledamot i Lagutskottet.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till 2 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Onsdagen den 29 April i84o.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades i3 prot.utdr. för den 25 dennes.
Justerades pleni-prot. för den 22 dennes.
I anledn. af justeringen uppläste Frih. Boye, Ludv.,
följande:
Det är i allmänna umgängeslifvet visserligen icke sällsynt,
att man ovarsamt fäller omdömen i ämnen, om hvilka
man icke förut gjort sig mödan att taga en kännedom, tillräcklig
för den sunda pröfningen; men då så beskaffade
omdömen icke innebära syftning till allmän skada eller tillmålen,
sårande för andra medborgare, så förfaller vanligen
afl påföljd. Annorlunda böra likväl de omdömen anses,
hvarigenom representanten söker inverka på den ena Statsmaktens
beslut. För dem mäste, i det fall att af hans tillstyrkande
vådor för det allmänna kunna uppstå, också
en moralisk ansvarighet honom åligga; och om han tillika
tillåtit sig att hårdt angripa personer, i och för deras sätt
att uppfylla ett allmänt uppdrag, måste han väl också vara
pligtig alt gifva skäl för sig.
I mera än tolf års tid hafva i bokhandeln varit allmänt
tillgängliga Götha och Skånska Hofrätternes, på K. M:s
nåd. befallning, afgifna anmärkntr vid nya civil-lagförsfaget,
och äfven Högsta Domstolens protJr, innefattande dess
granskning af samma förslag, hafva numera en tid varit,
genom trycket, tili allmänheten ulgifna. Genast efter det
jag, för Irenne år sedan, till allmänheten utgaf milt förslag
'till tableau öfver Giftermåls- och Ärfda-b:na, derutinnan
jag i form af noter hade framställt anmärknlr, hade jag
den attention, att deraf tillsända Gr. Anckarsvärd ett
exem
-
Den 39 April t m.
exemplar, på samma gång som jag tillsände de tvänneqvarlefvande
arbetande ledamöterne af förra Lag-comite'en hvar
sitt; de sednare, i den förhoppning, alt om mina anmärkningar
voro felaktiga, de skulle mötas af en vederläggning,
som likväl sedermera hvarken från deni eller från allmänheten
afhörts. Att Gr. Anckarsvärd sålunda haft öppen
tillgång till fullkomlig upplysning angtde civil-lagförslaget,
kan icke förnekas; och då man likväl nu erfar, att han
yrkar, det samma lagförslag må af R. St. utan föregående
pröfning antagas, — ty så har jag fattat hans mening —
torde man varn berättigad alt tro, det Hr Grtn icke läst
någon enda af förberörde allmängjorda handlingar. Med
den öfvertygelse, angide Hr Grins urskiljning och omdömesförmåga,
som jag med hela allmänheten delar, kan jag ingalunda
förena deri tanke, att Hr Grrn skulle, om han
känt dem, anse alla de mångfalldiga och grundligen motiverade
ogillanden, som ej mindre båda Hofrätterne, än Högsta
Domstolen, offentligen afgifvit, icke ens förtjena att tagas
i något betraktande; eller, att han skulle hafva försökt,
att åt en blott och bar npinionsaucloritet förskaffa ett
sådant inflytande, alt de lagliga auetoriteternas yttranden icke
ens skulle få framkomma lill Ständernes öfvervägande.
Visserligen kunna de riksdagsmän, som tro sig fullgöra
deras pligt till Svenska folket dermed, att de, i det vigtiga
ämne, som skall mäktigt inverka på varande och kommande
generationers väl, lill ledning för R. St:s beslut, framställa
ingenting annat, än deras enskilda blinda tro på personliga
auetoriteter; hvilket, i min tanke, vill säga, att de
anse sakvärdet böra icke allenast sammanblandas med personvärdet,
utan jemväl bero deraf; visserligen kunna desse
riksdagsmän icke betagas rättigheten att välja sina auetoriteter
hvarhelst de behaga. Men om om det vore tänkbart,
alt ett så beskaffadt afgörandesätt kunde af R. St. gillas;
så svnes likväl, att hos Sveriges trenne Hofrätter och Högsta
Domstolen, collectivt taget, måste finnas ett mått af
lagkunskap och domareerfarenhet, öfverstigande de trenne^
personers, som utarbetat lagförslaget, och af hvilka ingen
enda, då de åtogo sig detta arbete, mig veterligen, ännu
hade beklädt något ordinarie domare-embete, hvaraf synes
följa, att någon erfarenhet i den praktiska lagfarenheten icke
ens af dem kunde fordras. I det yttrande till Högsta Domstolens
prof., som den ledamot afgifvit, hvilken förut, i
flera år, med allmänt beröm, såsom Jurisprofessor gifvit
föreläsningar vid Upsala academi, förekommer det omdöme
angtde civil-lagförslaget i sin helhet, att detsamma, betraktadt
såsom en litterär produet, kan blifva af oberäkneligt
gagn; men att det, i sitt nuvar. skick, icke kan såsom allmän
lag antagas; och så väl inom Högsta Domstolen, som
här hos oss, har en annan ledamot af samma domstol för5
H. 48
378
Den ag April f. m.
klaral sin mening vara, alt, äfven sedan Statsmaklrrne hunnit
afgöra principfrågorna, blir en omarbetning af civillagförslaget
det villkor, hvarförutan samma förslag icke kan
antagas; men då jag, stadd i nödvändighet att ställa auctoritet
emot auctoritet, åberopar berörde ytlranden, begär
jag likväl icke för dem annat afseende, än ett comparativt.
Och då jag deremot vågar hoppas, att R. St. skola för sina
beslut emottaga ingen annan ledning, än den af egen
öfvertygelse, grundad på egen pröfning; känner jag min
pligt, att till sådant ändamål söka undanrödja verkan af
det bemödande, som man, å andra sidan, så beställsamt använder,
för att genomdrifva föresatsen alt nu få lagförslaget
acclamaloriskt antaget; ett bemödande, som beklagligen
lånar sin kraft ifrån sjelfva det berömliga misstroende till
egen förmåga, som så ofta gör sig gällande. Man påstår
nemi., att för att ingå i en ändamålsenlig pröfning af nya
lagförslaget skall behöfvas juridisk underbyggnad och domare-erfarenhet,
samt att alltså hvar och en, som känner
sig icke mäktig deraf, gör bäst uti, att sluta sig till den
auctoritet, åt hvilken den s. k. liberala tidningspressen skänkt
popularitetens företräde ; och visserligen förefaller denna
utväg också behändigast för den riksdagsman, som skyr mödan
och nöjer sig med att bara tro på andra. Ännu har
likväl aldrig någon förevändning ägt mindre grund i sanning,
än den, på hvilken detta påstående grundas. Men då jag
försäkrar, alt de lagförändringar äro ganska få, till hvilkas
bedömmande mera behöfs, än redig uppfattning, sundt
förnuft och en sann rättskänsla; egenskaper, som ingen riksdagsman
lärer vilja alldeles afsäga sig: inser jag alltför väl,
att jag, för att blifva deri trodd, behöfver facliska bevis;
och jag nödgas alltså öfvergå till framläggande af några få
föreslagna lagförändringar, de der torde, inför hvarje sundt
förnuft, på en gång vittna, både om den ringa förmåga
man behöfver, för att ingå i pröfningen, och äfven om orimligheten
af tillbudet, att, utan föregående pröfning, antaga
den nya civil-lagen.
1:0 I frågan om trolofningar, bjuda både gamla och
nya lagen vissa formaliteter; men i gamla lagen, och i särskilda
författningar, är likväl contrahenterne öppet lemnadt,
att, utan iakttagande af samma formaliteter, ingå trolofning;
och då den kan ledas i bevis, förblifver den lagligen
bindande. I denna latitud ligger ett beskydd för det svagare
könet, och ligger jemväl ett stöd för allmänna begreppet
om ära och tro i sådana aftal. Efter dessa lagbud hafva
allmänhetens begrepp i sekler stadgat sig, och deri ligger
oförnekligen ett återhåll emot bedrägliga giftermålslöfteo.
Nu har nya Jagen likväl deri gjort den förändring, att annan
trolofning än den, som tillika genast åtföljes af lysning
från predikstolen, icke skulle vara lagligen gällande; en förändring,
som, då den bryter allmänhetens begrepp, visser
-
Den sg April f, m.
379
ligen skulle, måhända i 5o eller 100 år, innan begreppet
hos allmogen förändrades, lemna åt mannen, som trolofva!
sig, men för hvarjehanda möjliga orsaker icke genast
finner sig vid att göra detta steg allmänt kunnigt och derföre
icke uttagit lysning, öppet rum att undandraga sig aftalet;
och — jag frågar — behöfver man väl mera än sundt
förnuft, för alt inse de vådor, som denna lagförändring
skulle länge åstadkomma för den godtrogna qvinnans heder
och välfärd? Då man vidare går till motiverna för förändringen,
nemi. att förekomma obetänksamma och alltför
långa förlofningar, såsom verkande skadligt på allmänna sedligheten;
och man dervid besinnar, dels huru otillräcklig
lagförändringen vore, för att hindra obetänksamma förlofningar,
och dels, att nya lagen ingalunda utsätter någon
viss tid efter förlofningen, inom hvilken vigseln bör äga
rum; hvaraf alltså följer, att förlofningstiden kan blifva efter
lagförändringen alldeles lika lång, som nu för tiden: så frågar
jag, behöfs mera än sundt förnuft för att finna, att då
den förmenta skadliga påföljd, som skulle genom lagförändringen
undanrödjas, likväl ovillkorligen qvarstår, så har
icke förändringen uppfyllt sitt ändamål, och måste, åtminstone
för långliga tider, vara, om icke bestämdt skadlig, dock
ganska äfventyrlig?
Förhållandet med denna lagförändring, jemte Götha
Hofrätts och Högsta Domstolens derom enhälligt afgifna
ogillande, står alt läsa i den officiella tableauen, pag. 12,
l3 och 14.
2:0 Gamla lagen stadgar, att då qvinna blifvit lägrad
under äktenskapslöfte, och löftet, då det förnekas, blir af
domstolen godkändt, har qvinna äkta hustrus rätt och barnet
äkta barns rätt. I nya lagen är detta stadgande uteslutet;
och till hvarje sundt förnuft öfverlemnas, om det kan
vara moraliskt rätt, att då löftet är fulltygadt, beskyddet
deraf fråntages modren och barnet. Högsta Domstolen har
ansett detsamma böra qvarstå.
Förhållandet läses i tableauen, pag. 18 och ig.
3:o Såsom skäl till skilnad i trolofning antager gamla
lagen det förhållande, att någondera af contrahenterna, vare
sig mannen eller qyinnan, före eller efter fästningen,
begått lägersmål. I detta stadgande gör nya lagen den förändring,
att, hvad qvinnan angår, anses lägersmål före fästningen
vara skäl till skilnad, men icke om hon begår lägersmål
efter fästningen; samt att, hvad mannen angår,
lägersmål före fästningen icke utgör skäl till skilnad, men
väl då lägersmål sker efter fästningen. Om man också vill
glömma den gamla grundsats, att reciproka aftal böra åtföljas
af reciproka villkor, så — frågar jag — behöfver man
väl mera än sundt förnuft, för att finna, att då qvinnans
lägersmål, begånget före fästningen, autages såsom skäl för
mannen alt vinna skilnad i förlofningen, så bör väl qvinnans
38o
Den 29 A |) r i 1 f. m.
lägersmål efter fästningen, så mycket mera antagas till skilnadsskäl,
som det sednare brottet är större än det förra.
Förhållandet med denna förändring läses i tableauen,
pag. 20 och 21.
4:o I frågan om den hemgift, föräldrar gifva sina barn,
stadgar gamla lagen, att hemgiften får gifvas i både fast
och lös egendom, samt att barnen äga alt den behålla så
länge föräldrarne lefva. I detta stadgande gör nya lagen de
förändringar, 1:0 att föräldrarnes rättighet att gifva hemgift
skulle inskränkas till blott penningar och lösören; 2:0
att om föräldrarne komma på obestånd, skulle deras creditorer
äga rätt att fråntaga barnen hemgiften. Då man nu
besinnar, att samma lagförslag i 4 caP- 1 §:n Jorda-b:n
tillåter att bortgifva eller förläna fast egendom; så — frågar
jag — behöfs väl mera än sundt förnuft, för att finna,
alt hvad man får bortgifva eller förläna åt andra,
må man väl också få gifva åt egna barn? — och behöfves
väl mera än den allmännaste rättskänsla, för att finna
orättvisan deraf, att ehuru föräldrarne, måhända, varit
skuldfria, då de gåfvo hemgiften, deras efteråt tillkomne
creditorer skulle äga att fråntaga barnen den hemgift,
som dessa kunna hafva påräknat, dåde ingingo giftermålet.
Högsta Domstolen har också ogillat dessa förändringar.
Förhållandet läses i tableauen, pag. 91, 92, g{, g5
och 96.
Måtte Gr. Anckarsvärd — jag önskar det — betänka
dessa lagförändringar, och derefter frigöra sig, om han
kan, från all moralisk ansvarighet för sitt tillstyrkande.
Då jag nu varit nödsakad, att, såsom bevis emot Gr.
Anckarsvärds mening anglde sättet att behandla lagförslaget,
bär framställa några af de ofullkomligheter, som vidlåda
samma förslag, och då jag, sanningen likmätigt, måste förklara,
att ännu flera sådana stå ytterligare att der igenfinna;
har min mening ingalunda varit att derföre förneka
det stora värde, som samma förslag derjemte äger. Jag har
vid sista riksdag, inom delta ruin, och jemväl sedermera
i allmänt tryck tillkännagifva alt, enligt min tanke, erbjuder
lagförslaget också många förträffliga saker, deraf
Sveriges lagverk vinner en verklig förbättring; och emellan
mina yttranden derom, förr och nu, erkänner jag ingen
motsägelse. Mitt föremål har varit och är, att Statsmakternas
pröfning må så utfalla, att det goda antages, och
misstagen utelemnas,
1 förhållande till vigten af det ämne, hvarom Hr Grefven
hufvudsakligen yttrat sig, är hans utfall emot mig och de
öfriga herrar, som haft oss uppdraget att författa tahleauerna,
visserligen en obetydlighet, så mycket mera, som det
svåra deraf ansenligen förmildras af den förmodan, till
hvars antagande allmänheten torde, på sätt jag här ofvan
haft äran ådagalägga, kunua öfvergå, neq)l. att Hr Grefven
Den 29 A pri 1 f. ra.
38.
läst obetydligt af det arbete, lian bedömt; men då Hr Grefven
med så mycken säkerhet afgör, att våra arbeten ”ingalunda
blifvit utförda i enlighet med i834 års Ständers
”begäran, samt icke erbjuda den dermed åsyftade fördel,”
utan att likväl framställa något enda skäl för detta omdöme;
så torde jag icke öfverträda hvad jag är skyldig mig
och mina colleger, då jag härmed uppmanar Hr Grefven att
fullgöra denna angelägna skyldighet; och jag hoppas, att
Hr Grefven icke anser mig gå för långt i min begäran, då
jag, med skäligt afseende på Hr Grefvens okunnighet i juridiska
ämnen, förklarar, att jag skall åtnöja mig med att
blott få veta, huru Hr Grefven anser alt våra arbeten hade
bort vara, en uppgift, som Hr Grefven torde finna nödig,
äfven derföre, att annars förmår ju Ståndet och allmänheten
icke att domina, huruvida förebråelsen är rättvis
eller ej. Såsom motsvarig denna billighet å min sida, väntar
jag af Hr Grefven den tillbaka, att den instruetion, som
vajit oss gifven, må få utgöra grunden för Hr Grefvens
fordringar, hvilka annars skulle vara orättvisa, i den mån
de sväfvade derutöfver. Ett något allvarsammare afseende
måste jag lemna åt det yttrande, hvarmed Hr Grefven slutar
apostroferingen. Han säger nemi., att ”lian och den del
”af Ståndets ledamöter, som med honom dela ödet att icke
■”äga djupa juridiska insigter, icke på långt när i tableauerna
”funnit den ledning för sitt omdöme, som motiverna till lagförslaget
redan lemnat.” Dessa ord torde kunna tagas i mera än en
mening; men om Hr Grefven vill dermed insinuera att våra arbeten
icke ärligt framställa moliverna, då nödgas jag, icke med
afseende på något vårt försvar — ty vi veta med oss sjelfva, att
vi icke behöfva något sådant — men för allmänhetens räkning,
hvars rätt det är, att få en grund för sitt omdöme, härigenom
uppmana Hr Grefven, vid sin personliga heder, att uppgifva
de ställen i tableauerna, der motiverna icke skulle vara ärligt
framställda. Det är naturligt, att då oss ålåg att uppgifva
dem ”i sammandrag,” så kan uppfattningen fela,
utan att derföre någon oärlighet ägt rum; men, för mindel,
vidkännes jag icke ens något fel i uppfattningen.
I det särskildta yttrande angtde nya civil-lagens plan
och grundsatser, som jag till comiteens protocoll afgifvit,
och som, särskildt tryckt, blifvit tillstäldt ledamöterne af
denna riksdags Const.- och LagUtsk., har jag redogjort för
milt arbete; och, under erinran derom, alt, ifall R. St.
skulle besluta att till hufvudsaklig pröfning företaga lagförslaget,
Varder också berörde yttrande, jemte tableauerna,
till Ståndens samtliga ledamöter utdeladt, åtnöjer jag mig
nu med att för hvar och cn, som kan anse mig behöfva
ett försvar, hänvisa till berörde yttrande. För min tillfredsställelse
har jag nog i det gillande, som jag för mitt arbete
fått emottaga af personer, som, i min öfvertygelse,
höra till antalet af Sveriges kunnigaste och mest erfarne ju
-
38a
Den 29 April f. m.
rister, oell deribland en utaf förra Lag-comite'ens granskande
ledamöter. Måhända att jag på deras omdöme äfven
skulle kunna grunda den förhoppning, alt mitt arbete skall
af en efterverld med mera rättvisa anses, än sorn var att
nu förvänta, då man såg, alt, redan innan jag hunnit arbetet
företaga, detsamma af den s. k. liberala pressen förklarades
icke komma att svara till sitt ändamål.
I Gr. Frölichs yttrande till prot. samma dag, förekommer
ett uttryck, riktadt emot mig personligen, som jag anser
mig icke böra lemna obesvaradt. Hr Grefven säger,
att ’’i mitt ställe skulle han icke hafva träd t emellan förra
”Lag-comiteen och det arbete, som blifvit den sednare upp”draget.
” Detta uttryck vittnar om en irring hos Hr Grefven.
Jag har ingalunda trädt deremellan. Då jag icke kunde
annat än finna den grannlagenhet ganska riktig, som låg
i Regeringens beslut, att till garanti för oväldigheten i tableauernes
uppgörande förordna, jemte en ledamot af förra
Lag-comitden, tvänne andra jurister; så syntes mig ingen
betänklighet vid att ingå såsom en af de tvänne. Beslutet
måste sedermera ändras derföre, att vid samma tid den ene
af förra comitéens ledamöter dog, och af de båda andra,
den ene troddes icke benägen att arbetet sig åtaga, och den
andre afsade sig det rum , som honom erbjöds.
För dessa anmärkningar begär jag remiss till LagUtsk.,
att der förekomma i sammanhang med Gr. Anckarsvärds anförande.
Remitterades till Lagutskottet.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter, för
att, under den ledighet, som blifvit beviljad N:o 1736. B,
Hr Hallenborg, Carl Johan, och !V:o 2209. Hr af Harmens,
Henr. Otto, i StatsUtsk., samt efter N:o 2114. Hr Nordensvan,
Victor, i en permitterad ledamots af Allm. Besvärsoch
Ekon.Utsk. ställe, inträda i förbemälda Utsk.; och befunnos
hafva blifvit utsedde i
StatsUtskottet:
N:o 342. Frih. von Stedingk, fullm. Frih. Åkerhjelm, Fritz;
,, 1872. Hr Wallencrona, fullm. Hr Uggla, Carl Gustaf;
Allmänna Besvärs- och Ekon.Utskottet:
N:o 1992. Hr Lagerstråle, Gustaf Rudolph.
Vidare öppnades Hrr Electorers lista till val af en ledamot
i LagUtsk. efter N:o ig43. Hr Bergenschöld, Erik Johan;
och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 1884. Hr Hummelhjelm, fullm. Frih. Åkerhjelm, Knut.
Gr. Frölich, David: H. R. o. Ad. torde erinra sig,
alt i sista plenum blef beslut fattadt på Hr Landtnäs fram
-
Dein 29 April f. m.
383
ställning till Ståndet, rörtde tind. skrifvelse till K. M., om
riksdagens förlängning efter den 6 Maj ytterligare en månad,
och att detta beslut blef till Exped.Utsk. afsändt, i afsigt
att Utsk. skulle uppsätta förslag till denna und. skrifvelse.
Ett sådant förslag ligger nu på It. o. Ad:s bord,
och jag anhåller vördsamt, att Hr Landtm, ville inhemta
Ståndets yttrande, huruvida det lillåtes, att detta mål nu
genast föredrages, då R. o. Ad. nogsamt lärer inse angelägenheten
af, att ett hastigt beslut i ämnet fattas, då blott
några dagar återstå af den 3:dje månaden efter riksdagens
början.
Föredrogs Exped.Ulskts mern. N:o 7 till H. R. o. Ad.
samt Högv. PresteSt., angtde en af de båda öfrige RiksSt:n
yrkad anmälan uti en afgående und. skrifvelse om riksdagens
förlängande en månad.
Hr von Hartmansdorff, Aug.t Jag anhåller, att
så väl R. o. Ad:s, som de öfriga RiksStrns beslut i detta ämne
mätte för R. o. Ad. uppläsas, samt att derefter få tillfälle
yttra sig.
Upplästes de öfriga RiksStrns samt R.o. Adrs prot.utdr.
af den 22 dennes, rörrde riksdagens förlängning en månad.
Hr von Hartmansdorff fortfor derefter:
Så väl 109 §:n Reg.Frn sorn 80 §:n Riksd.Ordn. innehålla
angjde denna fråga följande: ”Riksdag må ej räcka
■”längre än tre månader från den dag, då Konungen låtit
'”om statsverkets tillstånd och behof R. St. eller deras Stats”Utsk.
underrätta. Skulle likväl, vid nämnda tids förlopp,
”ärendena ej vara afgjorda, anmäle R. St. det hos Konungen,
och aske att riksdagen måtte fortfara någon viss lid
”af högst en månad derefter, börande minst trenne RiksSt.
”hafva sig om denna Önskan förenat. Händer sig att, vid
”den sålunda förlängda tidens utgång, målen ändå ej blifvit
”afslulade, gånge som i Reg:F:ns 10g § stadgadt är.” R. o.
Ad. finner således att, vid detta tillfälle, kan icke begäras
större förlängning än en månad, om än ärendenas afslutande
erfordrade 6 månaders förlängning. Jag har ej heller af
de upplästa prot.utdr:n kunnat förnimma, hvarken att Borgare-
eller BondeSt. velat begära mer än den ena månaden;
men dessa begge Stånd hafva velat tillägga, ali de ej tro
ärendena kunna inom samma 4^de månad afslutas. Denna
tro hyser äfven jag, men i fråga, huruvida det är skäl att
anföra en sådan tro, som bevekelsegrund för R, St;s begäran
eller Konungens bifall dertill, är jag icke ense med
dessa Stund. Grundlagen säger bestämdt, alt den 4tde månaden
icke kan vägras, om Ständerne derom anhålla. Först
då det blir fråga om en femte månad, behöfver man omtala,
att man ej derförinnan blir färdig med sina arbeten;
men att säga det nu på förband, tjenar till intet. Jag vet
384
Den 29 April f. ra.
således icke, hvarföre R. St. skulle frångå hvad som vid föregående
riksdagar varit öfligt, och det enda som är grundlagsenlig!.
Jag får derföre vördsamt tillstyrka, att det Högh
Ståndet måtte vidblifva sitt beslut, och beklagar, att Exped.-  Utsk. ansett sig föranledt att utkasta detta tvistefrö, hvarigenom,
i följd af bordläggning och dylikt, sjelfva den rätta
grundlagsenliga liden till förlängningens erhållande kunde
försummas.
Hr Hjerta, Lars: Enligt hvad allmänt berättas, skall
det beslut, som Borgare- och BondeSttn fattat, härleda sig
från någon föregående öfverläggning i talmans-conferencen
om ett sådant tillägg. Måhända skulle Hr Frih. o. Landtm,
täckas lemna R. o. Ad. upplysning, huru dermed sig förhåller,
emedan deraf möjligen kunde hemtas någon ledning
för det blifvande beslutet.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Det är väl ganska sannt, att
inom lalmans-conclaven fråga varit väckt, att uti den urid.
skrifvelse, hvarmed R. St. nu vilja ingå till K. M., äfven
intaga en underrättelse derom, att den ifrågavar. tiden, som
Ständerne äga rätt alt fordra, icke vore tillräcklig för de
vigtigaste ärendenas afslutande, samt att betydligt längre
tid dertill erfordrades; men ingen allmän öfverenskommelse
ägde, i följd deraf, inom talmans-conclaven rum, utan de
ledamöter, som hade en annan åsigt, stannade vid sin tanke;
och om jag ej alltför mycket bedrager mig, hade i
detta ämne, ehuru någon votering ej kunde komma i fråga,
de fleste ledamöterne en motsatt tanke. För min enskilda
del skulle jag tro, att man ej behöfver framställa några
onödiga skäl, utan endast dem, som skola verka till ändamålet,
eller att Ständerne blott behöfva stödja sig på grundlagen.
Ville man nu anföra 2:ne slags skäl, nemi. ett slag,
som hörer till grundlagen, och ett annat slag, som ej tillhörer
grundlagen; så hlefve sådant åtminstone öfverflödigt.
Jag får således för min del tillstyrka, att R. o. Ad. mätte
vidblifva sitt beslut, eller att den deri förekommande ordställning
måtte begagnas, hvilken i alla fall tillräckligt
upplyser, att den ifrågavar. månaden ej är tillräcklig. Något
tillägg behöfves icke, och det vore således onödigt att
i detta hänseende instämma med Borgare- och BondeStånden.
Gr. Frölich: Såsom ledamot af Exped.Utsk. anser
jag min skyldighet vara, att, i anledn. af en värd ledamots,
Hr von HarlmansdorfFs, anmärkning, och då han sagt, att
han beklagade, det Exped.Utsk., som genom sin framställning
inkastat ett tvisteäple hos R. o. Ad , meddela den upplysning,
att inom Exped.Utsk. mycken öfverläggning ägde rum,
huruvida Utsk. skulle anse, att det särskildta tillägget, som
a:ne Stånds beslut innefattade, borde föranleda ett sådant
mern., som Utsk. afgifvit. Under discussionen Iemnades den
Den 29 A pr i 1 f. m.
385
upplysning om resultatet af talmans-conclaven, alt alla talmän
och ledamöter varit ense om en sådan framställning,
som Bot gare-och BondeSCn Beslutat. Jag Bär nu af Hr Laget
Itjelins yttrande förnummit, att förhållandet icke måtte
hafva varit sådant; men emedlertid anser jag mig skyldig
nämna, alt dels i denna omständighet, dels deruti ali R. o.
Ad. etil sitt prot.utdr. förklarat sig anse en Betydligt
längre tid be höfvas, hvilken ordställning ej kunnat hafva
varit utan allt ändamål, tilan måste åsyftat, att sådant
skulle af Exped.Ut'k. lili den lind. skrifvelsen fiamställas,
låg orsaken, hvarföre Exped.Utsk. enhälligt fann sig föranlåtet
alt anmäla förhållandet hos R. o. Ad. samt PresteS
tå lidet.
Hr Hjerta: Talaren näst före den siste har visserligen
haft godheten upplysa, alt det varit fråga om denna sak i taI —
mans-eonferencen, och att ingen votering derom blifvit Begärd;
men han har icke svarat på min fråga, huruvida icke någon
slags öfverenskommelse derom träffades, såsom den siste
talaren nämnde, all det af ledamöter af 2tne RiksStånd
Blifvit framsläldt. 1 alla händelser synes den omständighet,
att ingen egentlig opposition emot ifrågavar. tillägg inom
talmans-conferencen ägt rum, utvisa, alt ingen af Talmännen
ansett detsamma stridande emot grundlagen eller helt
och hållet ligga utom densamma; och då det olvifvelaktigt
kan synas ej Blott vara lämpligt, utan äfven en pligt för
R St , all upplysa Konungen derom, alt de icke inom den
lagliga liden medhinna att sluta sina arbeten, hvilket i min
tanke och allas, som känna huru t läget Utsk:n vid denna
riksdag arbetat, icke härleder sig från något söl å deras sida,
så mycket iner som StatsUlsk. hittills endast sysselsatt
sig med den 01 din. statsregleringen och ännu icke medhunnit
Konungens propositioner i öfrigt: så tror jag det vara i
alla afseenden lämpligt, alt R. o. Ad. instämmer i det tilllägg,
Borgare- och BondeSltn Beslutat.
Frih. Cederström, Jacob: Det är först i anledn. af
den vigt, som Blifvit lagd på hvad inom talmans-conferencen
kunnat Blifva omtnladt eller öfverenskommet, som jag
tager mig friheten fästa uppmärksamheten derpå, att denna
conference ej äger rättighet alt öfverenskomma om annat,
an den ordning, i hvilken målen i RiksSltn skola förekomma.
Allt hvad som ginge derutöfver vore en olaglighet,
som jag förmodar icke kunnat äga rum. I afseende på sjelfva
saken, faller af sig sjelf, att Ständerne böra helt enkelt
hålla sig till den bokstafliga grundlags-föreskriften, som är att
Ständerne, jemlikt logljtn Reg.F:n, anmäla behofvet af och äska
en månads förlängning, hvilken begäran ej kan vägras. Dermed
är expeditionen slut. Hade R. o. Ad. icke i premisserna
af sitt prot.utdr. låtit intaga en fras, ledande till samma
5 fl. 49
3S6
Den 29 A pri 1 f. m.
slutföljd, sorn det tilliigq Borgare- och BondeStm i conesilsionen
intagit, så hade man förmodligen sluppit denna öfverläggning.
Hvad åter Exped.Utsk. beträffar, så har det ej kunnat
annat än anmäla förhållandet, då arne Stånd uttryckligen
förklarat, att fraser skola intagas i en anmälan, deri
inga fraser behöfvas, utan helt simpelt grundlagens stadgande
böra åberopas. Jag begär, alt R. o. Ad. måtte, med
frånträdande af den i vårt prot.uldr. intagna frasen, endast
äska en månads förlängning och anmoda de öfriga Stånden
att dermed sig förena, på det vi mätte fä ett slut; ty, mine
herrar! om ifrågavar. skrifvelse icke nfgår inom den 6
i nästa månad, som inträffar inom få dagar, så hafva Ständerne
icke vidare rätt att begära riksdagens förlängning.
Hr von Hartmansdorff: Jag är förekommen af Frih.
Cederström, såvida frågan angår efterforskningen eller
tolkningen af hvad sig i talmans-öfverläggningen tilldragit,
hvilket icke verkar på målets afgörande, emedan vi här skola
rätta oss efter bestämda beslut, fattade af RiksStånden.
Hvarföre jag trott, att Exped.Utsk. kunnat undvika denna
frågas framställning, är just af det skäl, som Frih. Cederström,
ehuru i annan mening, anfört, nemi. att Exped.Utsk.,
i detta fall, der grundlagen på 2:ne ställen uttryckligen bestämmer
hvad som skall framställas, icke bort sätta i fråga
att framställa något annat eller mera, särdeles då 2 Stånd
stannat emot 2, och frågan vid sådant förhållande bort förfalla.
Jag vidblifver hvad jag förra gången hade äran yttra,
alt det icke är skäl, att säga mer än hvad som behöfves,
eller hvad grundlagen utsatt.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Jag kan icke af
grundlagen upphemta, att det skulle innefatta en olaglighet
att hos Konungen tillkännagifva, det Ständerne ej allenast
behöfva den månaden, hvartill de af grundlagen äro berättigade,
utan ock finna att de, äfven med den, ingalunda
kunna fullgöra de ännu återstående arbeten, som åligga dem.
Jag finner mig på intet sätt tillfredsställd eller belåten med
det i Borgare- och BondeSl:ns beslut förekommande tillägg,
hvilket, såvida jag, som icke från böljan af denna discussion
varit närvar., ej misstager mig, lärer vara intaget i
Exped.Utskrs förslag; ty jag ville hafva ändå mer positivt
uttryckt, att icke på mindre än 2:ne månader utöfver den
nu begärda tiden, Ständerne möjligen kunna fullborda de
dem åliggande anbelen. Jag tror att, i sådant fall som detta,
en ärlig och öppen framställning af förhållandet är vida
bättre, än att förtiga det. Jag tror äfven, att det mätte innebära
någon slags betydelse, hvarpå representanten bör
gifva akt, att vid denna riksdag, mer än vid någon annan,
eller uteslutande vid denna riksdag, så allmän fråga kunnat
inom Representationen uppstå 0111 möjligheten att vid fjerde
månadens slut, riksdagen skulle kunna blifva alblåst.
Den 39 April f. m.
Jng lior således, att det är en ovillkorlig pligt för Representationen
alt fästa Konungens uppmärksamhet på den tid,
som man anser vara behöflig, till förebyggande deraf, att
Konungen och dess Regering, i brist af en sådan upplysning
från St,änderna, skulle kunna vidtaga den åtgärd att
afblåsa riksdagen, innan alla de göromål, som ännu återstå,
kunna hinna fulländas. På denna grund kan jag icke förena
mig med de herrar, som motsatt sig allt tillkännagifvande
af ett längre behof af R. Sirs sammanvaro, utan önskade
jag deruti det bestämda tillägg, alt 2:ne månader utöfver
den i grundlagen beräknade 4;de månaden, äro den minsta
tid, som Släuderne anse sig behöfva, för att kunna afsluta
sina göromål. Jag tror, att öppenhet i handlingssätt
bäst leder till målet, och della slags förtroende emellau
Statsmakterna kan i min tanke, långt ifrån att skada, vara
i högsta måtto gagnelig!.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: Jag tror med åtskillige talare,
som redan yttrat sig, alt det rättaste och enklaste
är att begära det man har rättighet att fordra, och att icke
tala om hvad man tror om behnfvet derefter. En värd talare
har yttrat, att positivt borde uttryckas, att a:ne månader
utöfver den i grundlagen bestämda tiden erfordrades.
Min öfvertygelse är, att hvarken dessa 2 månader, eller 2
mannder derefter samt ytterligare 2 månader äro fullt tillräckliga,
alt (lomma efter nnvar. sätt att afhandla affärer.
Hvarföre då för hela verlden berätta, huru olyckliga vi här
äro, alt arbeta under sådana former, att vi nästan aldrig
kunna komma till ett slut? Det är nog att sådant blir factiskt
kändt, då riksdagen når sitt slut.
Hr von Hartmansdorff: Det Högh Ståndet har under
denna discussion förnummit, huruledes man, istället för
alt helt enkelt hålla sig till expeditionen eller den uppfattning
af redan fattade beslut, sora genom expeditionen är
framställd, kommit in på sjelfva hufvudsaken. Frih. Cederström
har velat borttaga vissa ordalag, som R. o. Ad. första
gången begagnat. Gr. Anckarsvärd har sagt, att 2!ne
månader utöfver de fyra, grundlagen beräknat, äro erforderliga;
Hr Lefre'n har förklarat, att 6 månader behöfvas. Jag
är färdig att instämma med honom, hvadan, i händelse vi
borde omtala huru lång tid vi behöfva till alla riksd.ärendenas
afslutande jag skulle tro, att de 6 månaderna borde
uppgifvas. Andre ledamöter torde åter vilja taga till 8 månader.
Om nu alla dessa meningar skulle pröfvas, kommer
väl åtminstone denna förmiddag att dertill åtgå. Jag får
derföre vördsamt hemställa, om icke Ståndet skulle finna
riktigast både i sak och form, att man helt enkelt holle sig
vid sitt förra beslut, utan alf inlåta sig i några ytterligare
förklaringar. En hvar lärer inse, att Konungen, derigenom
alt statsregleringen och andra ärenden icke inkomma, nog
388
Dea 29 April f. m.
finner, att Ständerne ej medhunnit deras göromål. Någon
annan underrättelse derom synes icke vara behöflig.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Så vidt jag kunnat
fatta meningen af prot.utdr:n, äro 3 Stånd fullkomligen
ense om, att man skall gifva Konungen tillkänna, att äfven
den månad, hvarunder förlängning af riksdagen skall äskas,
cj är tillräcklig. Hela skiljaktigheten består blott deri, att
R. o. Ad. uttryckt denna tanke i premissen och de andra
a:ne Stånden, nemi. Borgare- och BondeStrn i sjelfva conclusionen
eller beslutet. Jag får derföre vördsamt hemställa,
örn man icke aldra lättast kunde komma från saken,
utan att behöfva frånträda sin förra gången yttrade mening,
blott derigenom att R. o. Ad. beslöt, att det som nu är sagdt
i premissen, nemi, att den ifrågavar. tiden ej är tillräcklig,
skall nedflyttas i sjelfva beslutet. Jag anhåller vördsamt om
propos. derå.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Då man läser 80 §:n Riksd.-  Ordn., så faller det temmeligen tydligt, att ingen annan begäran
vid detta tillfälle skulle efter den bokstafven kunna
aga rum, än en anhållan om en månads prolongation af
riksdagen; men då man närmare efterser hvad iog§:nReg.-  F:n stadgar, så finnes det verkligen icke uttryckt, huru det
skall tillgå, om äfven denna månad blir otillräcklig. Det
säges blott, att Konungen då äger att Ständerna åtskilja,
men icke förr, än denna månad förflutit. När det nu hvarken
i 80 §:n Riksd Ordn. eller i 10g §:n Reg.F.-u står bestämdt
förbjudet för R. St, att tillkännagifva att äfven den
4:de månaden är otillräcklig, finner jag icke, att det kan vara
grundlagsvidrigt, att en sådan anmälan i underd. hos Konungen
sker; och för min del finner jag äfven ganska riktigt,
att, såsom den siste värde talaren yttrat, den tanke,
som R. o. Ad. redan härom tillkännagifvit, må anses såsom
R. o. Ad:s beslut, och att således 3 Stånd äro ense derom,
att hos Konungen anmäla, att de vigtigaste ärendena, oaktadt
en månads förlängning af riksdagen, ej hinna afgöras.
Frih. Cederström: Den siste värde talaren har rätteligen
anfört, att af 80 §:n Riksd.Ordn. ej kan hemtas anleda.
till annat än en enkel anmälan om behofvet af en månads
förlängning af riksdagen; men han har deremot, på
grund af 10g §:n RegF:n, trott sig kunna komma till ett
annat resultat, emedan deruti ej skulle stå, huru efter den
4:de månadens förlopp skulle förfaras. Sistnämnda § är dock,
enligt min öfvertygelse, fullkomligen öfverensstämmande med
80 §:n Riksd.Ordn., då den innehåller: ”Skulle likväl, vid
''nämnde tids förlopp, R. St. ännu icke hafva riksd.-ärende"na
afgjort, anmäle de det hos Konungen och aske, att riksdagen
måtte fortfara någon viss tid af högst en månad derefter”
— det vill säga för hvar och en som förstår Svenska
Den ag April f. m.
38g
språket, att de kunna begära 8 dagar, i4 dagar, 3 veckor,
men högst en månad, — "hvilket Konungen ej äge makt
"att vägra eller förhindra. Der så oförmodadt hända skulle,
"alt, vid den sålunda förlängda tidens utgång, R. St. icke
"hade staten reglerat eller någon ny bevilln. till bestämdt be"lopp
sig åtagit, då skall Konungen kunna R. St. åtskilja,
"och fortfare den förra bevillningen intill nästa riksdag.”
Äfven här torde man väl begripa och vilja finna, att om
Sländerne, i stället för en månad, begärt 14 dagar, och
dem erhållit, efter sådant af Konungen ej kunnat vägras,
men icke vid denna tids utgång hunnit reglera staten, är Konungen
efter oftanämnda 10g §:n berättigad att Ständerna
åtskilja; ty mer än en anmälan örn förlängd tid äga Ständerne
icke att frambära. När sedermera, under loppet af
riksdagen, ärendena icke hinna afgöras, äga Sländerne icke
någon annan utväg än alt genom Talmännen hos Konungen
berättelsevis framställa hvad tid för ärendenas afslutande
kan erfordras, och Konungen äger då sin grundlagliga rätt,
att pröfva, huruvida Statens bästa fordrar, att, med eller
utan afvaktande af en sådan lid, riksdagen nfblåses.
Gr. Horn: Det är just derföre, att Reg.F:n i 109 §:n
säger, att 0111 så oförmodadt hända skulle, att göromålen
icke inom 4 månader blifva afslutade, Konungen äger att
Ständerna åtskilja, som jag trott det ingalunda vara ur vägen,
att Sländerne pä förhand hos Konungen anmäla sin
öfvertygelse, att denna oförmodade händelse skall komma
att inträffa; men derigenom begär man icke någon prolongation
utöfver den 4:de månaden, hvarom också jag tror,
att någon anhållan icke grundlagsenlig! kan äga rum. Deremot
tror jag, att en anmälan om den 4:de månadens otillräcklighet
kan och bör ske, sedan redan 3 Stånd derom fattat
beslut; och jag anhåller således om Ur Landtnäs propos.
i öfverensstämmelse med Hr Cederschjölds förslag.
Hr von Heyne, Georg: Det motstånd, som mött
dervid, att R. o. Ad. skulle uttrycka lika tanke med den,
som af 2Jne andra Stånd blifvit bestämdt uttryckt, har egentligen
synts hvälfva sig kring ett oberättigande alt öfverskrida
en grundlags-§. Grundlagen medger, att Ständerne kunna
äska en månads förlängning utöfver de 3 månader, som äro
bestämda. Grundlagen föreskrifver icke, alt Ständerne skola
nalkas sin Konung med förtroende; men ett sådant grundlagsbud
står skrifvet främst i hvarje trogen undersåtes hjerta.
Jag har ej kunnat finna, att här är fråga om att bryta
mot någon grundlag, utan endast om att med det förtroende,
hvars tillvaro hos Ständerna ej kan anses annorlunda
än som en lycka, nalkas Konungen och avertera honom
om förhållandet, utan att afbida den tid, då detsamma
för Konungen kan blifva uppenbart genom de efterliggande
göromålen. Jag tror, att det är en R. St. mycket
värdig tanke, att med förtroende säga: vi anse oss icke kun
-
Den 29 April f. in.
na hinna med riksdts-arbelena , hvarföre vi vilji gifva det
tillkänna för Konungen, för alt visa, att vi hysa del förtroende,
alt få riksdagen förlängd den ytterligare tid sorn
är nödvändig för göromålens afslutande. R. o. Ad, lärer af
mina förut yttrade tänkesätt vara öfvertygadt, alt jag icke
älskar riksdagens förlängning öfver behofvet; långt derifrån.
Gud gifve att den kunde slutas den 7 Juni; men jag är öfvertygad
numera, att det ej kan ske, ehuru hjertligt jag önskat det.
Gr. Frölich: En värd ledamot, Frih. Cederström, har
upplyst oss, att, då de månader äro tilländalupna, hvarunder
Ständerne äro berättigade att vara tillsammans, den utväg
skulle finnas, att genom Talmannen underrätta Konungen,
alt Ständerne icke hunnit fullända sina arbeten. Jag hemställer,
hvar någon föreskrift i grundlagen finnes om en sådan
utväg att underrätta Konungen om förhållandet. Det
är påtagligt, att en sådan utväg blifvit vidtagen, endast på
det Konungen måtte få veta huru verkliga förhållandet är
med målens behandling inom RiksStm; och jag hemställer
då, huruvida icke den utvägen är lika simpel och lika litet
grundlagsvidrig, att Ständerne sjelfve förklara det de äro i
tillfälle anmäla i hvad mån deras förhandlingar fortlupit.
Långt ifrån att jag i grundlagen kan finna något förbud emot
en sådan anmälan nu, och då det aldrig kan sättas i fråga,
att ej Konungen blefve bibehållen vid dess i 109 §:n Reg.-  F:n förvarade rätt att svara nej på en bestämd begäran om
riksdagens ytterligare förlängning, skulle jag tro det vore
lämpligt, att R. o. Ad. antoge hvad Exped.Utsk. föreslagit,
eller inbjudningen att förena sig med de 2 andra Stånden,
helst den utväg, sora af a:ne värde talare blifvit framställd,
att egentligen bygga på ingressen af R. o. Ad:s redan fattade
beslut, torde i afseende på formen icke vara tillfyllest
riktig, emedan det icke är ingressen eller premisserna, som
kunna läggas till grund för Exped.Utskrs förslag lill underd.
skrifvelse, utan RiksSt:ns beslut. Jag anhåller derföre vördsamt,
att Ståndet behagade icke vidtaga någon sådan åtgärd,
hvarigenom Utsk. möjligen skulle komma i den förlägenhet,
att icke veta, huruvida förstärkt Exped.Utsk. borde begäras
för att afgöra frågan, helst den icke synes kunna behandlas
så, som då 2 Stånd stannat emot 2. Således, är det
R. o. Ad:s mening att biträda det af 2 Stånd redan fattade
beslut, så anhåller jag vördsamt, alt sådant måtte expressis
verbis förklaras, och icke ånyo endast refereras till
en fras i ingressen, emedan Utsk. icke derpå kan lagligen
grunda något förslag till und. skrifvelse, men val till begärande
af förstärkt Exped.Utskott.
Frih. Boye, Ludv.: Det amne, som nu utgör föremål
för R. o. Ad:s öfverläggning, måste jag bekänna synes
mig af föga vigt. Å ena sidan kan jag, för min del, visserligen
icke anse grundlagsvidrigt, att R. St. framställa sin
Den 19 April f. ra.
tanke om en framdeles behöflig, längre utsträckning af
riksdagen; men då jag å andra sidan besinnar, att detta aldrig
förut varit brukligt och således blifver en nyhet, tror
jag det icke heller nu böra ske. Jag skall likväl vördsamt
hemställa om, då R. St. ej hafva annan beslutande rätt, än
den alt begära en månad, den mening, som står i premisserna,
kan annorlunda än såsom ett motiv framställas, d. v.
s. i sammanhang med motiverna i R. o. Ad:s und. skrifvelse.
Hr Lagerhjelm: Den siste talaren hargifvit vid handen
det naturliga af saken, nemi. att ett meddelande af R.
St. må äga rum såsom ett motiv, och redan deruti har
man gjort hvad Hr von Heyne önskat. Frågan är nu den:
skall detta meddelande göras uti premisserna eiler i slutsatsen?
Hvad eftersträfva!' man genom att vilja nedflytta detta
uti beslutet, om icke att gifva det mera vigt eller kanske
förflytta det inom området af 109 5tn Reg.F:n? En ledamot
har redan, synes det mig, varit inne på denna J med ena foten,
då han velat uttrycka att tvänne månader behöfvas.
Jag har hört personer, som tro sig känna riksd.arendena,
och som hafva trott, att halfåret, kanske äfven hela året
skulle åtgå lill afslutande af alla dessa ärenden, och om R.
St. skulle afgöra frågan om civil- och criminal-lagen, skulle
riksdagen säkert räcka ännu längre. När frågan är, hvarest
ofvannämnda meddelande skall gifvas, så anser jag det vara
naturligast att det sker uti ingressen och ej uti beslutet,
om man icke vill gifva någon annan färg deråt än blott den
enkla beskaffenheten af en underrättelse. Detta meddelande
bör således slå uti premisserna. Jag får hemställa, om icke,
för att afstilla denna sak, R. o. Ad. matte förblifva vid sitt
beslut, hvarigenom Exped.Utsk. får en enkel ledning vid
uppsättandet af sitt förslag till skrifvelsen. Då har Utsk.
R. o. Ad:s beslut att följa , och tager derjemte ur Bondeoch
BorgareSCns beslut hvad som öfverensstämmer med det
förra. Resultatet blefve då öfverensstämmande med R. o.
Ad:s beslut, och frågan fullkomligen afgjord.
Gr. Frölich: Jag skall blott med några ord lemna en
upplysning, i anledning af den nya vändning, som frågan liar
fått, genom de tvänne siste talarnes framställningar. Delbar
blifvit sagdt, att man skall anmäla såsom ett motiv till ett
beslut — till hvilket beslut? — som icke är annat, än om
ett tillkännagifvande, att R. St. icke hinna med sina göromål.
Detta är icke ett motiv till ett beslut att begära en
förlängd tid, utan till beslutet att tillkännagifva, att göromålen
ej medhinnas, under det att det verkliga motivet till
lillkännagifvandet uppenbarligen icke kan vara annat, än
blott alt R. St. ej finna sig kunna afsluta riksd.göromålen
på den rätta tiden. Huru oväsendtlig den distinction om motiv,
man här velat framställa såsom en ny åsigt, i sig sjelf
39»
Den 39 April f. m.
är, torde en hvar lätt finna. Att anföra något annat motiv
är icke nödvändigt, och den vändning frågan nu erhållit
skulle möjligen, om R. o. Ad. dervid fäster sig, kunna leda
derhän, att, på sätt jag nyss yttrat, Exped.Utsk. finge
ett beslut, efter hvilket de ej kunde veta hvad de hade alt
rätta sig efter. Jag anhåller således ånyo vördsamt, att R.
o. Ad. antingen ville förena sig med de (vänne Stånd, hvilka
beslutat ofvanberörde tillkännagifvande, eller också helt
simpelt förklara, alt de ej vilja göra det. Detta är rent
spel; det andra deremot är icke alt tydligen tillkännagifva
hvad man vill, utan blott att gifva Exped.Utsk. anledn. att
gissa dertill. Det är detta jag velat, om möjligt, förekomma;
och då tiden till den 6 .Maj är ganska kort, hoppas
jag alt Ståndet inser nödvändigheten deraf, att Utsk.
ju förr desto hellre ina Elifva satt i tillfälle alt afgifva förslag
till den underd. skrifvelsen.
Frih. Boye: Jag ber den siste värde talaren tillåta
mig yttra min tanke, all hans så tydligt framlagda logik
haltar och innebär ej så fullkomligen rent spel. Hvad hafva
R. St. rätt att begära? — jo en månads anstånd med
riksdagens afblåsande, och motivet dertill är, att göromåJen
ej medhinnas på de 3:ne månaderna; men att, i fråga
om denna månad, komma med motiver, som icke hafva der
att göra, att sträcka motiveringen ännu längre, är icke rätt.
Det är likväl derom frågan nu är.
Gr. Horn: Om R. o. Ad. fattar det beslut, alt det
ifrågaställda tillkännogifvandet icke bör äga rum, så inträffar,
efter min tanke, nödvändigheten för Exped.Utsk. att
förstärkas. Derigenom kunde måhända tiden så fördröjas,
att ingen und. skrifvelse örn den 4 månaden hinner expedieras;
och då jag, för min del, finner det så ytterst likgiltigt,
om detta tillkännagifvande sker eller icke, emedan
det på sjelfva saken ej har det ringaste inflytande: så skulle
jag tro, att R. o. Ad. gjorde bäst, om de, i likhet med
hvad tvänne af de öfriga Stånden beslutat, låta ifrågayar.
tillägg inflyta uti den und. skrifvelsen; ty K. M. behöfver
derpå ej göra något afseende.
Hr von Hartmansdorff: Mig synes, att intet behof
af förstärkt Exped.Utsk. uppkommer, derigenom att R.
o. Ad. vidblifver sitt beslut. Hr Lagerhjelm har redan sökt
Utveckla detta, och jag tager mig friheten att ytterligare
göra det. När BorgnreSt. och BondeSt, hafva gått ännu
längre än R, o. Ad. uti skälens uppgifvande för behofvet af
riksdagens ytterligare förlängning; så hafva de naturligtvis
äfven gått lika långt som R. o. Ad. Så långt som R. o.
Ad. hafva följaktligen trenne Stånd gått, emedan två hafva
gått ännu längre. Lika långt med R, o. Ad. kan derföre
Dc 11 ag April f m.
3g3
äfven Exped.Utsk. gå viii bevekelsegrundernas upptagande i
den underd. skrifvelsen lill K. M. Derest icke Exped.Utsk.
sjelft vill söka sak i della fall, så kan det ganska väl undvika
alt uppskjuta saken och besvära Stånden med en ytterligare
öfverläggning i detta afseende. En ledamot bär
ansett det för ett bevis pä misstroende, om man icke uti
skrifvelsen npptoge denna motivering. Jag tror tverloin, att
miss!i oende snarare skulle uttryckas derigenom, att man |å
förhand ville motivera iner än som behöfves, såsom skulle
man icke tro, att vid de 4 månadernas slut K. M. skulle
göra afseende på R. St:s und. framställning, lika väl sorn
nu. Är förtroendet inskrifvet, såsom jag tror, uli R. Sits
hjerten; så står del väl qvar en månad lill. Jag anhåller,
alt Ståndet måtte vidblifva sitt beslut.
Gr. Frölich: Pligten bjuder mig att denna gång svara,
att om jag också för min enskilda del skulle erkänna
riktigheten af hvad den siste värde talaren yttrat, nemi. att
det ginge an för Exped.Utsk. att lägga R. o. Ad:s beslut
till grtyid för den lind. skrifvelsen; så kan jag likväl omöjligt
svara för, att Exped.Utsk. går in på en sådan framställning,
och ännu mindre, att de tvänne Stånd, som förklarat
alt de vilja uttryckligen tillkännagifva omöjligheten
alt afsluta ärendena inom 4 måned r, i sådant fall skulle
komma att finna sig belåtna med Exped.Utsk:s skrifvelse.
Jag ber den värde ledamoten hafva godheten besinna hvad
följden blir, i händelse de förklara, att Exped.Utskrs gjorda
förslag till lind skrifvelse icke är förfatladt i enlighet
med tvänne Stånds beslut. Då blir saken af den beskaffenhet,
att vi kunna derom tvista i runda i4 dagar. Det är
delta, jag velat framställa till den värde ledamotens och
hela Ståndets besinnande, och förklarar mig i öfrigt alldeles
likgilltig hvad beslut som tages, blott del ej blifver sådant,
att R. St. icke medhinna alt före den 6 Maj inkomma
med sin und. skrifvelse till K. M.
Ur Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
öfve rläggn i ngen fulländad.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att under den öfverläggning,
som förevarit, flera förslag uppstått. Om han rätt
fattat, hade det första varit, att R. o. Ad. skulle instämma
i Borgare- och BondeSCns beslut, att i den skeende anmälan
äfven skulle intagas, att den sålunda äskade tiden blefve
otillräcklig för riksdagsärendenas afgörande; ett annat
hade varit, att R. o. Ad. skulle vidblifva sitt en gång fattade
beslut; det tredje, att R. o. Ad:s i prot.utdr. intagna
skäl måtte införas i beslutet; och ett fjerde förslag, alt R. o.
Ad. nu skulle besluta, att intet tillägg i den und. skrifvel5
II. 5o
364
Den 2g A pr i f. m.
sen skulle äga ruin, utan Ståndet således instämma uti PresteStrs
beslut i frågan.
Hr von Hartmansdorff: Jag känner ännu icke, i
livad ordning Hr Frill. o. Landtm, ämnar föredraga de särskildta
förslagen; men jag skulle tro, att man icke bör rätta
sig eller tidsordningen, ty då skulle det kunna bända,
all det sämsta förslaget blefve först föredraget, och det bästa
sist. Föredragningen borde väl ske i den ordning, att
man först frågar Ståndet, om det vidblifver sitt beslut,
och alt alla de nya förslagen sedan komma under särskild
öfverläggning.
Gr. Frölich: Jag Ater skulle tro, alt rätta ordningen
är den, sorn af flera ledamöter här blifvit yrkad, och yrkar
härjemte, ail propos. först måtte göras på antagande af
Exped.Utskts förslag.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, det han ansåg sig först
j ordningen böra framställa propos. å det förslag, som Utsk.
framställt, och hemställde alltså, om It. o. Ad., på sätt
Exped.Utsk. föreslagit, behagade i denna fråga instämma i
det beslut, som Borgare- och BondeSt:n fattat.
Ropades starka ja, blandade med ganska många nej.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han fattat Ståndets
beslut så, att den gjorda proposjn blifvit med ja besvarad.
Hr von Hartmansdorff: Jag får endast anföra,
att jag motsätter 111ig förslaget, och är färdig att begära, det
pluraliletens mening måtte genom votering utrönas.
Hr Lagerhjelm: Jag får vördsamt hemställa, om icke
Hr Frih. o. Landtm., enär det är oafgjordt, huru Ståndet
fattat sitt beslut, täcktes framställa den andra frågan, nemi.
om Ståndet vidblifver sitt förra beslut, för att derigenom
söka inhemta, huruvida icke svaret blir ett öfvervägande
ja.
Gr. Frölich: Jag hemställer, mine herrar! om vi nu
åter skola komma derhän, att icke iakttaga det första abed
uti form, hvilket i min tanke måste vara, att derest någon
ledamot, innan Landtm, förklarat, huruvida han nppfattat
Ståndets svär med ja eller nej, begärt att få en annan propos.
, då må sådant alltid stå öppet, för att utröna om den
smakar Ståndet bättre ; men sedan Landtm, bestämdt förklarat,
att han uppfattat svaret med ja eller nej, så finnes
intet annat medel att få någon ändring deruti, än att begära
votering. Nu har Hr Frih. o. Landtm, redan förklarat,
att han uppfattat ja, således måste detta blifva Ståndets
beslut, så framt icke vid anställd votering ett motsatt
resultat erhålles. Den siste värde talarens förslag, att en
annan propos. nu skulle framställas, skulle endast leda der
-
D en 29 April f, m.
3<j5
till, att vi få 10 eller 3o propos.T oc!i aldrig komma till
votering, än mindre till något beslut.
Hr Hjerta: Jag instämmer helt och hållet med den
siste varde talaren uti hvad han yttrat 0111 formen; men då
en annan talare, i afseende på den första propstn, förklarat
sig färdig alt begära votering, så har han likväl ännu icke
begärt votering. Jag täger mig derföre friheten att påminna
honom sjelf och dem, som talat i samma anda som han,
att denna fråga är af föga vigt, och alt det väl icke lönar
mödan alt upptaga tiden meden votering derom. Jag hemställer
då, hvem det är, sorn mest upptager tillen , och hvem
som mest gör sig skyldig till att förhindra riksdagens gång:
de som förklara sig färdiga att begära votering, endast för
alt få bort ett sådant beslut, som detta; eller de som önska,
att Pi. o. Ad. malte instämma uti att göra ett tillägg,
hvilket ingen kunnat förklara innebära något grundlagsvidrigt,
och som tvänne andra Stånd redan beslutat.
Hr von Hartmansdorff: Jag hemställer till Ståndet,
hvilken det är, som gör sig mera skyldig till förlängning af
riksdagen, den sora vill hålla sig till grundlagens ordalydelse,
eller den, som utkastar nya Irätofrön. Anses jag icke redan
hafva begärt votering, så gör jag det nu. De herrar,
som i likhet med den siste talaren, ansett frågan obetydlig,
erhålla då tillfälle att bevisa sin tro med gerningarna och
afstå från sina förslag, så bespara de Ståndets tid.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att den af honom till
Ståndet gjorda hemställan, om Ståndet ansåg öfverläggningen
fulländad, blifvit med ja besvarad; hvarföre han ansåg
ingen vidare öfverläggning 0111 sjelfva ämnet mera böra äga
rum, utan borde frågan nu endast blifva om de propos:r,
som vid den blifvande voteringen kunde komma i fråga.
Hr Hjerta: Jag skall icke öka discussionen i sjelfva
saken, utan blott göra den anmärkn. i afseende på den siste
talarens yttrande, att det synes vara väl starkt af honom,
som begärt votering, att begära att den andra sidan skall
afstå från ett beslut, som Hr Frih. o. Landtm, förklarat
vara af Ståndet faltadt, derigenom att Ståndet med ja besvarat
den framställda propostn.
Hr Cederschjöld: Denna discussion må inom detta
Hus anses huru som helst, så fruktar jag likväl, att då den
kommer till allmänhetens kännedom, den får en nog besynnerlig
anstrykning. Hvarom tvistas här? -—• om huruvida
Ståndet skall envisas att bibehålla sin conclusion
i den underd. skrifvefsen oförändrad, då likväl samma sak,
som tvänne andra Stånd yrkat, ligger i våra premisser.
Jag må säga, att hvad som blifvit medgifvet uti premisserna
äfven bör kunna få inflyta i conclusionen. Jag får derföre
tillstyrka R. o. Ad. alt vidblifva denna premiss till
3«j6
Den 29 April f. m
sitt beslut oell sålunda instämma med Borgare- oell BondeSt:!);
enär det nu är utrönt, att Exped.Utsk. eljest icke
skulle kunna uppsätta något förslug till den ifrågavar. und.
skrifvelse!!, hvaraf naturligtvis skulle blifva en följd, alt
förstärkt Exped.Utsk. måste tillsättas och mycken lid spillas
på denna så högst obetydliga sak. Jag får derföre hemställa
till Ståndet, att del måtte nöja sig med den förklaring,
som Hr Frih. o. Landtm, afgifvil, att den första propus:!)
blifvit med ja besvarad.
Hr Lefre'n: Jag har från början ansett frågan likgiltig.
Jag troi1, att ft. o. Ad. g jorde bäst att icke anställa
votering, och hemställer lill min vän, Hr von Hartmansdorff,
om han icke ville afstå derifrån; jag gör det för att
derigenom gifva ett bevis, att jag icke är envis. — Här
har blifvit sagdt af en person, att någon ledamot af Ståndet
skulle hafva för afsigt att förlänga riksdagen. Ett sådant
omdöme är nog inqvisitorisk!, och kan passa uti den
inqvisitoriska pressen, men ej på Riddarhuset. — Jag anhåller
annu en gång, att Hr von Hartmansdorff ville afstå
från votertn, på det att icke dylika yttranden genom hans
fortsatta yrkande deraf måtte kunna lå någon näring.
Frill. Boye: Då jag lill den värde ledamot, som begärt
votering, vänligt framställer den begäran, att iian ville afstå
derifrån; så ber jag honom såsom skäl dertill få anföra,
att han just genom sin envishet att yrka denna votering troligen
får det missödet att se sin mening förfalla; åtminstone
förklarar jag för min del, att jag voterar med oppositionen,
icke derföre att jag tror, att Hr von Hartmansdorff har orätt
i saken, men derföre att jag anser frågan högst obetydlig
och honom hafva orätt uti att begära votering.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde till Hr von Hartmansdorff,
som begärt votering, hvilken contra-propos. han
yrkade; att domina af Hr von llarlmansdorffs första yttrande,
förmodade Hr Landtm, lians mening vara, att intet tillägg
skulle äga rum vid skrifvelsen om äskande af den 4;de
månaden, och att R. o. Ad. således skulle instämma med
PresléStåndet.
Hr von Hartmansdorff: Då det nu är min rätt
att uppgifva coplra-propos., så yrkar jag att den måtte blifva
ingen annan än den jag förut begärt, nemi. vidblifvande
af R. o. Ad:s beslut.
H. Ex. Hr Gr. Posse, Arvid: Äfven jag anser, alt
det formenligaste hade varit, att R. St. vid detta tillfälle
hos K. M. endast hade begärt den förlängning af riksdagen,
som de äga rätt att äska; ty frågan om ytterligare förlängning
beror på ny anmälan. Jag kan således icke, lika med
den välde ledamot, som nyss yttrat sig, anse det vara en envishet
hos Hr von Hartmansdorff, att han vidblifver sin me
-
Den 29 April f. 111,
397
ning; men jag uther mig få fasta Hr von Hartmansdorffs
uppmärksamhet derpå, att.frågan är högst likgilltig, och på
denna grund hemställer jag till honom, om han icke skulle
vilja afstå från voteringen.
Hr Lagerhjelm: Jag her äfven att få förena mig uti
den siste värde talarens begäran till Hr von Hartmansdorff,
det han ville afstå från voteringen.
Frih. Boye, Fredr.: Äfven jag tager mig friheten
uppmana Hr von Hartmansdorff att afstå från voter:n. Jag
måste likväl uppriktigt bekänna, att han har fullkomligt
rätt. Jag är af den öfvertygelse, nt' både 8S §:n Riksd.Ordn.
och 109 §:n Reg.Ftn ganska tydligt föreskrifva, alt R. St.
icke kunna eller böra begära mera än en månads förlängning,
men ingenstädes i grundlagen dr bestämdt, huru de
skola ställa sina oid eller hvilken phraseologi, man dervid
bör nyttja. Jag vet icke hvad ondi det ligger deruti, att
R. St., sedan de anhållit om en månads prolongation, göra
det tillägg, att R. St. dervid icke kunna dölja för JÄ. M.,
det de vissei ligen anse denna månad otillräcklig för afslutandet
af deras arbeten. Delta innebär icke någon direct
begäran om liksdagens förlängning utöfver den i grundlagen
mcdgifna tid, och jag hemställer derföre lill Hr von
Hartmansdorff, att han ville afstå från den af honom begärda
votering.
Hr von Hartmansdorff: De yttranden, som nu sednast
blifvit fällda, att jag har rätt, konna ej annat än styrka
mig uti min mening; men om Ståndet, i stället för att
tala 0111 min envishet, hade genast företagit votertn, så hade
nu hälften af första uppropet varit gånget.
Frih. Boye, Ludv.: Del är blott för Gr. Posse jag
ber att få förklara min tillfredsställelse med hvad han yttrat;
ty, utom den apostrofering han gjort, instämmer jag
helt och hållet med honom uti denna fråga.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme
att fortsättas på e. m. kl. 6.
Upplästes lill justering följande voter:s-proposition;
Den som instämmer med Borgare- och BondeSt. uti deras
heslutade tillagg derom, att äfven den äskade förlängda
tiden för riksdagens hållande blifver otillräcklig för riksd.-  ärendenas afgörande, voterar
ia;
den det ej vill, voterar
neji
Vinner nej, vidblifver R. o. Ad. sitt i ämnet fattade beslut.
Gr. Cronstedt, Fredr. Joli.: Jag får endast fästa
Ståndets uppmärksamhet derpå, alt om den af Hr von
3g8
D c n 39 April f. m.
Hartmansdorff föreslagna contra-propos. antages och nej
vinner, så kemmer Exped.Utsk. i precist samma förlägenhet
som förut. Det är just derföre, alt Exped.Utsk. icke kunnat
göra sig reda för det beslut Slåndet redan fattat, som
Utsk. varit nödsakadt inkomma med ett sådant mern., som
det nu föredragna.
Sedan votertspropostn ånyo Llifvit uppläst, hirf den af
B., o. Ad. godkänd.
Efter voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit,
som följer:
Ja — 13y.
Nej — 65.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Onsdagen den 29 April 1840.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2.‘ne prot.utdr. för denna dag f. m.
Upplästes till justering och godkändes Exped,Utsk:s förslag
N:o 8 till II. St:s und. skrifvelse till K. M., ang:de
väckt fråga om förändrad local för Biksarchivet.
Lades på bordel StatsUtskrs utlåt. N:o 79, i anledn. af
erhållna återremisser å StatsUtskrs betänk. N:o 32, ang:de
den lönereglering, som erfordras i följd af Statsrådets för
ändrade
organisation.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag vågar un
derställa
Siåndets bepröfvande, om det icke vore skäl att
till afgörande företaga det nyss upplästa betänk, från StatsUtsk.
ang:de lönereglerm för Statsrådet, innan frågan örn
stntsreglm i allmänhet till öfverläggning förekommer; ty om
nämnda lönereglering först afgöres, kan man måhända hoppas,
att depart.cheferne äro utsedde, när den öfriga statsreglerin
förekommer; samt att de således kunde yttra sig,
huruvida de anslag, som tillhöra hvarderas styrelsegren, äro
tillräckliga eller icke.
Uppå derefter framställd propos., beslöt B. o. Ad.,
alt detta utlåt, borde sättas främst på föredraga.listan för
nästa plenum.
Den 59 April c. m.
399
Vidare Indes på bordet StatsUtsk:s ullåt. N:o 80,
anledn. al' väckta förslag om bestämmande af pensionsrätt
för Statsrådets ledamöter, i sammanhang med den lönereglering,
som af Utsk. föreslagits, i följd af Statsrådets förändrade
organisation.
Gr. Horn, Claes Fredr.: I följd af R. o. Ad:s nyss
fattade beslut, hemställer jag, om ej deraf blir en följd, att
det sistnämnda utlåt, blir det andra i ordningen på föredraga.
listan för nästa plenum.
R. o. Ad. beslöt, att detta utlåt, skulle blifva det andra
på föredraga.listan i nästa plenum.
Lades på bordet nedannämnda från Ulsktn inkomna betänk:n
och utlåCn, nemi.:
från StatsUtskottet:
N:o 66, i anledn. af väckt motion om redovisning för
det till K. Hofstallet anslagna fourage, och förbud mot försäljning
deraf;
N:o 67, i anledn. af väckt fråga, om indragning af Förvaltningen
af sjöärendena och K. Hofjaktvarfvet samt inställande
af båtsmans-uppfordringen ;
N:o 68, i anledn. af f. d. Grosshandlaren II. Weners
ansökning om förlängdt arrende af Svartsjö kungsladugård
;
från Banco Utskottet:
N:o 11, i anledn. af Hr Adlerstams, G. U., motion,
örn ytterligare ersättning för det lidande, som, genom en
rättegång med R. St:s Bank, skall blifvit honom förorsakadt;
J\:o
12, i anledn. af Hr Rosenblads, B., motion, om
bestämmande af praescriptionstid för emottagande i Kronans
uppbörd och inlösen uti R. St:s Bank af bankens utelöpande
transportsedel- samt sedlar å 3 och 2 r:dr å ofärgadt
papper;
N:o 13, i anledn. väckta motioner, dels i allmänhet om
lån ifrån banken lill understöd för kyrkors byggande, dels
särskildt, om dylikt lån för uppförande af domkyrka i
Hernösand ;
N:o 14, i anledn. af Hr Bagges motion, dels om villkoren
för återbetalning af de lån, som Uddevalla stads borgerskap
och församling af banken erhållit, och dels ang:de
ett nytt lån af bankens medel till Uddevalla stads församling
;
N:o i5, i anledn. af väckt fråga om ansvarsbestämmelsen
för den räkningshafvare i banken, som, utan föregången
collationering, assignera!- å sin räkning derstädes;
N:o 16, ang:de afskrifning af 2;ne från banken utgifna
odlingslån;
4oo
Den ?ij April e. m.
N:o 17, öfver en af R. Sl:s år 1807 församlade revisorer
gjord hemställan, att förre Bancocommissarien Toran
må erhålla eftergift af ett honom ådötndt ersättningsbelopp;
N:o
18, i anledn. af väckt fråga, ang:de löneförhöjning
så val för åtskillige tjenstemän vid R. Sirs lånecontor i
Götheborg, som för en vid samma conior anställd vaktbetjent;
N:o
19, i anleda, af gjord hemställan, om nedsättandet
utaf den såsom Tumba bruks fastighetsvärde i räkenskaperna
nu b dancerade summa ;
från Lagutskottet!
N:o 36, i anledn. af anmärkntr vid Utsk:s betänk. N:o
2, ang:de verkställd granskning af R. Sl:s Just.ombudsmans'
afgifna embetsredogörelse;
N:o 37, i anledn. af väckt fråga, om upphäfvande af
K. förordningen den 16 Juli 1776, angrde straff för enskilde
tjenare, bönder och torpare, som försåtligt våldföra husbondefolket
;
N:o 38, i anledn. af väckt fråga om stockstraffets upphörande
;
N:o 3g, i anledn. af väckt fråga, om afskaffande af
offentlig albon.
Lades på hordet 2:11c från Ridd.Utsk. inkomna raemtr,
så lydande:
Hörsamt Memorial.
Hr Anckarsvärd, Aug., liar utt ett ifrån H. R. o. Ad.
till Utsk. remitteradt anförande framställt ett förslag, alt en
ny läktare borde anbringas i hörnet af Riddarhussalen lill
höger om landtmarskalksstolen, der fönstren redan äro tillmurade,
och således icke någon dager förlorades, samt en uppgång
med lätthet kunde beredas medelst en spiraltrappa från
secreta utskottsrummen; och vunnes, i motionärens tanke,
genom en sådan tillbyggnad, tillräckligt utrymme för att
kunna anvisa särskilda tribuner för i Stockholm residerande
Norrska Statsrådets personal, för corps diplomatique samt
för damer.
Till vördsamt svar å denna remiss får Utsk. anföra, att,
i likhet med hvad Utsk. yttrat uti sitt förra utlåt., i
anledn. af Frih. Boyes motion om den nuvar, läktarens utvidgning,
Utsk. anser R. o. Ad:s tribun för främmande åhö
rare i dess nuvar. skick i allmänhet erbjuda tillräckligt antal
platser, hvarjemte äfven särskilda sådana numera funnos
anvisade för Norrska härvar. Statsrådet, corps diplomatique
och damer; att den af motionären ifrågaställa utbyggnad i
ett hörn af Riddarhussalen, efter Ulsk:s förmenande, kotn
me
-
D c! n ug A p r 11 c. m.
me att betydligt misspryda rummet; alt, om efi sädan särskild
läktare inrättades, åtskilliga ej obetydliga utgifter under
riksdagarna blefve en följd, såsom för eldning nere i
secrela utskottsrummet och till aflöning för ökadt antal
vaktbetjenihg ; samt slutligen , att det af upp-och nedgående
personer i trappan åstadkomna buller, äfvensom de tillfälliga
samtalen på läktaran blefve i samma mån olägliga, som
denna öfra sida af salen vanligen upplages af det största antalet
närvar, ledamöter af Ståndet, äfvensom Landtm, jemte
Ståndets secreterare oell notarier, hvilka företrädesvis äro
i hehof af att icke störas af buller på närmare håll, der
hafva sina platser.
På dessa skäl har Utsk. ansett sig bora Hr Anckar»
svärds ofvanberörda motion afstyrka;
dock bär Utsk., för den händelse, att H. R. o* Ad. skulle
behaga besluta uppförandet af den föreslagna läktaren, trott
sig böra bifoga ritningar, så väl å sjelfva galleriet, som
uppgångslrappan dertill, äfvensom kostnadsförslag, uppgående,
enligt ritningen Pfto i, till 3g4 f:dr 12 sk. btco, Utom
för smedsarbetet och jernpelarne, hvilken kostnad ökes med
en tredjedel, derest byggnaden efter ritningen N:o 2 skulle
erhålla större utvidgning.*)
Stockholm den 26 April 1840,
På RiddarhusUtskottets vägnar 1
Helming Hamilton.
yV. t1. Dalman.
H ör s a m t Memorial.
Piil Ridd.Utsk. har II. R. o. Ad. behagat remittera ert
af II r von Ehrenhoff, Gust. Herman, den 26 sisth Mars
väckt motion, ”att de plikter, som af Ridd.fiscalen uttagas
”för förbrytelser mot de uti Riddarhussalen upphängda ord»
”ningsreglor, måtte af honom enskildt nppbäras, samt han
”blifva ålagd att sådant hemligt hålla.” Anledningen till
denna framställning har motionären utvecklat vara den, att
en ledamot af Ståndet, som 1 anseende till stampning
blifvit af llidd.fiscalen pliktfälld, sedermera derföre uti
offentliga tidningarna, såsom motionären uttrycker sig, ”engarn
skyldrat för en tilldragelse, hvari en slör del af Stänget
deltagit;” bifogande motionären slutligen den reflexionen
, att dylika ”opinionsyttringar” (som stampningar) icke
äro främmande för andra representerande kammare.
Jemte detta anförande, har Utsk. fått emottaga särskildta
yttranden, dels af Frih. Hamilton, Hugo, som ansett
det vara omöjligt, att fiscalen kan hålla hemliga de bö
-
*) De åberopade ritningarna så väl som kostnadsftirslaget finnas
originalprot. bifogade.
5 II. 5i
D e ii 19 April c. m.
ler, sorn Iian offentligen uppbär och måste uppbära, dalian
förnimmer, alt någon förbrutit sig emot Ståndets ordn.-  stadga, hvarföre Frilitn i stället gjort den contra-propos ,
att sjelfva stampningarna matte hållas hemliga; dels af Frih.
Fleming, Herman Reinhold, sorn väl ogillat, att någon lemot
af Huset blifver af buller och oväsen med stampningar
och käppstötar afbruten och nedtystad, men deremot ansett
alla de ledamöter af Ståndet, som förbrutit sig emot ordn -  stadgan, böra sjelfmant anmäla sitt fel hos Ridd.fiscalen och
detsamma medelst pliktens erläggande godtgöra.
I anledn. häraf får Utsk. anföra, att, ehuru det visserligen
vore ö'nskligt, att en så olämplig ''opinionsyttring” — hvartill
motionären synts vilja hänföra stampningar — och ett
derigenom begånget obehörigt öfverträdande af icke blott
den i Riddarhussalen upphängda ordn.stadgan, utan ock af
R. o. Ad:s, till uttryck af sitt ogillande öfver stampningar,
vid en föregående riksdag fattade särskildta beslut, kunde
hållas hemliga och den felaktige ledamoten tillrättavisas utan
behof af offentlighet, ett sådant hemlighållande likväl icke
är möjligt, då nemi, så väl en stor del af Ståndet, som de
å läktaren placerade åhörarne äro i tillfälle förnimma hvilka
personer, sorn tillåta sig ifrågavar. buller; och då det i
öfrigt enligt 58 §:n Ridd directionens instruetion åligger
Ridd.fiscalen att beifra öfverträdelse!- af ordn.sladgan, ”af
”fordra den felaktiga böterna och, om de ej genast erläggas,
honom inför Ridd.Utsk. uppkalla och der sitt påstående
göra,” hvarförutan fiscalen sedermera är skyldig redovisa
för de till gratificalioner åt fattiga enkor anslagna plikterna,
samt detta ovillkorligen förutsätter en offentlig åklagares
både rätt och pligt:
saknar Utsk. all anledn. alt å Hr von Ehrenhoff!»
ifrågavar. motion tillstyrka bifall;
hvilket dock lill H. R. o. Ad:s egen pröfning öfverlemnas.
Stockholm d. 26 April 1840.
På RiddarhusUtskottets vägnar:
Henning Hamilton.
W. F. Dalman.
Gr. Thott, Tage Kjell, hade inlemna! följande, som
upplästes:
Utaf enskilda angelägenheter föranlåten att företaga en
resa till hemorten, får jag härmedelst afsäga mig min plats
såsom ledamot i Ridd.Utsk., till hvilken afsägelse jag vördsammast
anhåller om Hr Frih. o. Landtm» samt R. q. Ad:s
bifall, med anhållan alt det oaktadt varda bibehållen vid
min riksdagsmannarätt.
Denna begäran blef af R. o. Ad. bifallen.
Frih. Åker lije m, Knut, hade ingifvit följande anförande:
-
De n 2q April c m.
4o3
Jag får härmed vördsammast gifva tillkänna, att jag af
vigliga ange lägenheter är föranläten afsäga mig att vara ledamot
i IL Sits LagTJtsk., hvartill R. o. Adis Hrr Electorer
behagat mig utse.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att
innan nästa plenum utse nya ledamöter, ej allenast uti LagUtsk.
efter Frih. Åkerhjelm och uti Ridd.Utsk. efter Gr.
Thott, utan ock uti sistnämnda Utsk. efter Hr Nordensvan,
Otto, hvilken återlemna! sin polett och således upphört att
vara riksdagsman.
Frih. Raab, Adam Christian, uppläste följande:
IJe fleste talare, som yttrat sig för återremiss af Bevilln.
Utskts betänk. Nto 9, angjde stämmoböternas beräknande
i förhållande till debetsedelns belopp, hafva yrkat, dels
att dessa böter skulle utgå med 12 sk. b:co för det lägsta
skattebidraget och stiga i förhållande till ulskyldernas belopp
ända till 6, g, 12 r:dr, och, såsom en värd talare föreslagit,
med 1 sk. per r:dr; dels ock att kronobetjeningen
hädanefter, såsom hittills, måtte få tillgodonjuta hälften af
böterna. Hvad sålunda blifvit yrkadt, såsom skäl för återremissen,
går endast ut på att lindra kronobetjeningens besvär
och tillskynda densamma en fördel; men de skattdragandes
billiga anspråk på en skonsam behandling har ingalunda
blifvit afsedd. Jag som tillhörer dessa sednares antal,
tillåter mig derföre att framlägga mina åsigler i ämnet.
Första frågan, som bör besvaras, är den, om stämmobölerna
gro nödvändiga.
Ehuru gerna jag skulle önska, att denna exlra-beskallning
kunde undvikas, vill jag ej neka att något hand måste
linnas, som tillhåller den skaltsky Idige att godvilligt betala
sin debetsedel, emedan det verkligen vore alltför stort omak
för kronobetjeningen att i hvarje skaltskyIdigs hemvist uppt
iga skatterna. Jag får således biträda den mening, att
tillvaron af stämmoböter är af behofvet påkallad.
Andra frågan är, huru stora dessa böter skola vara.
Härpå får jag svara, att böterna icke böra bestämmas
så låga, att den skattsky Idige icke vid dem faster något afseende,
men icke heller så höga, att de blifva hardt tryckande
för den, som i allt fall har svårighet att utgöra sina
kronoskatter. Med denna åsigt finner jag, att 4 sk. b:co
utgöra ett för begreppet om böter alltför ringa belopp, och
befarar, att dessa 4 sk- skulle, med förfelande af sitt afsedda
ändamål, oftast utgöra en tillökning i mindre bemedlades
utskylder. 8 sk. b.*co synes mig deremot vara
l i 11 fy I les t görande såsom minimum. Detta sistnämnda belopp,
eller 12 sk. r;gs-sedeln , är redan en för den fattige
icke så ringa penning, och man kan skäligen vänta,
att den, hvars tillgångar och rörelse föranleda ett mindre
D en 39 A pr il e. ra.
skattebidrag, skall göra afseende nog på dessa böler, för
alt vid slämman liqvidera sin debetsedel, om han annars
dertill äger tillgång; saknar lian den, skulle ökade böter
endast öka lians förlägenhet. Såsom maximum af böter angser
jag 1 r:dr b:cp vara alldeles tillräckligt. Då meningen
ej bör vara alt med en större utgift plåga den förut nog
betungade skattedragaren, bör manei, såsom åtskilige talare
gjort, aritmetiskt uträkna hyad kan kan i ränta förtjena,
om han åsidosätter skatternas erläggande på stämman; utan
fast hellre afse det besvär uppbörden af större eller mindre
summor föranleder. N11 torde det få erkännas, alt indrifvandet
af de större summorna gå lättare för fogden, än de
mindre; ty om — hvad jag ej vill bestrida, — de större
faslighetsägarne eller uäringsidkarne försumma uppbördsman
tet, pläga de deremot — hvilket jag tror mig kunna påstå
—• sjelfmant skicka sin skatt till fogden i tillräckligt god
lid för hans redovisning. Då åter en eller annan lörsummar
detta, härleder det sig sannolikt från svårigheten att
betala, och då är ej skäl lägga sten på börda, lika litet,
sorn att förråda en afundsam förtrytelse deröfver att en eller
annan bland dem, som utgöra de största bidragen lill
Staten, skulle kunna göra sig en liten besparing af ränta å
dessa medel, som i allt fall skulle ligga ofruktsamma, antingen
hos kronofogden eller uti landtränteriet. — Ur denna
synpunkt, och med antagande af 8 sk. b:co såsom minimum
och 1 rsdr bsco såsom maximum för stämmoböter,
tillåter jag mig föreslå följande tariff:
För
utskyider
till och med 5
r:dr
8 sk.
99
från
5
— — IO
99
12
99
99
—
10
— — 23
99
16
99
99
—
25
— — 5o
99
24
99
99
•*-
5o
—
IOO
99
32
99
91
_
100
— —9» 200
99
4°
99
99
ofver
200
r-dr
i r:dr
—
fl vad slutligen angår fördelningen af dessa böter, skulle
jag visserligen helst sluta mig till Utskis mening, att de måtte
oförryckt tillfalla socknarnes fattiga; men, icke blott
derföre att kronobetjeningens besvär ökas i den mån, sorn
de skaltskyldige försumma att ordentligt betala sina skatter,
utan äfven, och synnerligast af det skäl, att det kunde vara
ovisst, huruvida kronobetjeningen skulle alltid göra sig
besvär att uttaga böter, af hvilka den sjelf ej fick någon
del, vill jag ej bestrida densamma förmånen att få tillgodonjuta
en andel af böterna. Men, då stämmoböterna, om
de bestämmas efter den af mig föreslagna tariff, skulle blifva
betydligt högre än hittills, och något skäl ej förefinnes
alt på denna väg Ökq kronobetjeningens löneförmåner, föreslår
jag, att den måtte få åtnjuta ^ högst 4 af böterna och
att det öfriga må tillfalla socknarnes fattiga.
Remitterades till Bevilln.Utskottet.
D* n 39 April c. ra.
4t> 5
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Mot Åtskilligt af
hvad Frill. Raab nu uppläst anhåller jag att få göra några
anmärkmr. Frih:n har yttrat, att stämraoböterna måtte nedsättas
från 12 till 8 sk. Dervid har jag icke annat alt
erinra, än hvad jag vid betänkis föredragning redan yttrat.
Men mot hans påstående, att högsta stämniobötesbeloppet
endast måtte blifva 1 rtdr, nödgas jag anmärka, alt sådant
vore en orättvisa i förhållande till de fattiga, som betalade
det lägsta bötesbeloppet, äfven om delta blefve blott 8 sk,;
tyden hvars debetsedel vore t. ex. 12 gånger större än dens,
hvilken för uteblifvande vid uppbördstäinman ådroge sig 8
sk. böter, kornme då att, i stället för 12 gånger så mycket
eller 2 rtdr i böter, blott vidkännas 1 rtdr eller hälften. Hvad
lanke skulle de fattigare hysa om de förmögnares billighetskänsla,
om de sednare undandroge sig alt erlägga stämmoböter,
i samma proportion som den fattige, hvars skatt är
mindre? Det vore destomera oriktigt, som den förmögnare
alltid har lättare än den fattige, alt få låna penningar, ifall
han för tillfället saknade dem. Om de förmögnare, som ej
böra gifva föredömet af dröjsmål med skatternas erläggande,
likväl skulle göra det, så böra de ännu mindre söka skydda
sig ifrån påföljden deraf, genom att undandraga sig ett proportionerlig!
ansvar.
Man har äfven sagt, att de utskylder, som inom behörig
tid erläggas, ligga ofruktbara i slalscassari. Men det bör
icke vara någon af R. o. Ad. obekant, att skatterna, i deri
mån de inflyta till fogden, skola aflemnas till landtränteriet,
och att, hvad som der icke utbetalas, skall lill Räntekammaren
i K. Statscont. insändas. Det bör heller icke vara
okändt, alt 0111 vintern kunna inga medel tillflyta Stats-cont.
från tullen. Ju förr derföre som skatterna om våren inkomma
från ränlerierna, ju mindre behöfver Statscont. anlita
statsbrislsuminan, ju mindre behöfver Riksg.cont. taga på
sitt creditiv i banken, och ju mindre behöfver denna att
utgifva nya sedlar, utan valuta. När åtgärderna sålunda
sammanhänga med hvarandra ifrån det ena verket till det
andra; så är det icke heller likgiltigt, om skatterna inflyta
i rällan lid eller ej. Åberopande för öfrigt hvad jag förut
anfört i detta ämne, anhåller jag, att äfven dessa anmärkmr
måtte få åtfölja till Utskottet.
Frih. Raab: Jag tror icke, att det är formenligt alt
nu ingå i en vidlyftig discussion öfver ett ämne, som redan
varit föremål för öfverläggning och beslut. Jag har endast
följt antagen praxis, då jag uppläst ett anförande i frågan,
och förmodade då icke, att det skulle föranleda någon discussion.
Då nu likväl så skett, anser jag mig, i anledn. af
hvad som blifvit ytlradt, böra erinra, att Ständerne redan
vid 1823 års riksdag, och jemväl vid derpåföijde eller 1828
års riksdag, ingingo till K. M. med und. anhållan, alt stämmoböterna
, hvilka utgjorde 12 sk, såsom maximum, måtte
4oG
Den ag April c. in.
upphöra. Då Ständerne sålunda, för icke längre tid sedan,
än riksdagen näst före den sistförflutna, önskat borttagande
af dessa böter, som utgjorde 12 sk. maximum; så mätte väl
4 gånger denna summa vara tillräckligt maximilin. 1 afseende
på hvad Hr von Hartmansdorff sagt rörrde vinsten af
besparingar för statsverket, i följd af utskyldernas erläggande
inom föreskrifven tid, får jag erinra derom, att bär endast
är fråga om resterna, men att de större skattebidragen
sällan eller aldrig komma under rubrik af restantier, emedan
de vanligtvis inflyta före den 1 Maj.
R. o. Ad. beslöt, att Hr von Hartmansdorff; samt Frih.
Rnabs sednaste yttranden skulle åtfölja remisseu lill Beyilln.-  TJtsk. af Frih. Raabs skriftliga anförande.
Hr v o n Schantz, Malcolm Gustaf: Vid förrättandet
af bänkm.valet i början af innevar. riksdag, inträffade
att åtskilliga valsedlar blefvo casserade på den grund, att
de icke voro på vederbörligt sätt imättade. Orsaken dertill
torde böra sökas deruti, alt 18 §:n Ridd.Ordn, sorn föreskrifver
huru vid bänkm.valen skall tillgå, icke innehåller
någon tydlig bestämmelse om valsedlarnes beskaffenhet.
I afsigt att afhjelpa denna brist, hvilken genom valsedlars
underkännande stundom kan gifva valen en oväntad utgång,
och för alt tillika bringa nämnda § af Ridd.Ordn. i närmare
öfverensstämmelse med Riksd.Ordn., tager jag mig friheten
föreslå, att uti berörde 18 § af Ridd.Ordn. måtte elter
orden: ”hvarvid hvar och en in lem nar en sluten
”sedel,” i stället för sistnämnda 2:ne ord, införas orden:
”enkel, sluten, hoprullad och omärkt sedel.”
I sammanhang härmed och då §:n icke bestämmer, huru
många af dem, som de flesta rösterna erhållit, äro bänkman,
föreslår jag äfven, att ordet ”två” måtte insättas
emellan orden "de” och ”som;” i följd hvaraf, med iakttagande
af begge dessa rättelser, redactionen komme att lyda
sålunda: "hvarvid hvar och en in lem nar en
”enkel, sluten, hoprullad och o märk t sedel, leck”nad
med 2:ne af de personers namn, som i afdelningen fin”nas,
då de två, som de flesta rösterna erhållit &c.”
Jag anhåller, alt denna motion måtte, utan föregången
bordläggning, remitteras till Ridd.Utsk., på del densamma
må kunna af Utsk. behandlas i sammanhang med den
fiåga rör:de bänkm.valet, som redan blifvit till Ulsk;s
liand läggning öfve ilem nåd.
Remitterades till Ridd.Utskottet.
Ur von Hartmansdorff, Au g., uppläste följande:
I aneidn. af R. Sl;s beslut om en ny fördelning af stats
-
Den a g April e. m.'
förvaltningen i 7 grenar, li v i 1 ken K. M. förklarat Sig vilja
godkänna, tager jag mig friheten alt göra en ny motion.
62 §:n Reg,F:n säger: ”Sedan statsverkets behof blifvit
”af StatsUtsk. uppgifna och af R. St. pröfvade, ankommer
”det på R. St. att en deremot svarande bevilln. sig åtaga;
”samt att tillika fastställa, huru särskilda summor derafsko”la
till särskildta ändamål användas, och dessa summor,
”under bestämda h u f v u d t i 11 a r, uti riksstaten an’’slås.
’’
Berörde hufvudtitlar bestämdes genom 10 §:n i tSio
års första riksd.beslut till 8, af besparingarna på hvilka
en g:de af högst 100,000 rtdr skulle bildas för näringarnes
upphjelpande. Enligt t4 §:n i 1812 års riksd.beslut skulle
g:de hufvudtileln bildas af besparingarna på allmänna indragningsstaten.
Genom 4 S:n ■ 1812 års riksd.beslut fick
g:de hufvudtileln sitt eget af besparingar oberoende anslag.
Genom 10 §:t) i 182J års riksdbeslut skiljdes flottans anslag
från armeens och hufvidtitlarne blefvo 10, allt utom allm.
indragningsstaleo. Jag föreslår nu:
all riksslatens liufvudtillnr malte återföras till deras
ursprungliga antal af 8, nemi. en för det K. Hofvet och en
för hvardera af de 7 slyrelsegrcnat na , dock så ali hvarje
hufvudtitel afven innefattade den dithörande pensions- och
indraga.staten samt ett visst anslag till oförutsedda utgifter.
Hvarje depart.clief blefve då allena och fullständigt
ansvarig för medlens användande inom sin hufvudtitel. Chefen
för finance-departementet hade, i hänseende till de öfriga
departementens anslag, endast alt göra med hufvudsummornas
anvisande ut dem. För öfrigt skötte de sig sjelfva
och uppbure ensamme tadlet eller berömmet, hedern
och tillfredsställelsen för deras hushållning.
Sådant har förhållandet hittills icke varit. Såsom statssccrelerare
för eelesiaslik-ärendena har jag vanligen haft
att göra med anslagen på 5 och ibland på 6 hufvudtitlar,
utom indragn.staten , nemi. på 2:dra hufvudtileln, för
Sundhets-colhm och Medicinal-verkel, med största delarna
af 5:te och 6:te hufvudtitlarn a för vettenskaper, sköna konster
och milda stiftelser, någon gång med den 7 för pensioner
och 8 för allmänna samt extra utgifter, och alltid med
hela den io:de för clereci och läroverken. Nästan likaså har
det varit med de flesta af mina embetsbroder. Svårigheten
för en hvar att hafva reda på utgifter och besparingar ,
eller nit för de sednares åstadkommande, enär ingen visste i
hvad mån hans förvaltningsgren skulle få nytta deraf, är
lätt att inse. Ett bättre förhållande för framtiden skulle
uppkomma , utan andra åtgärder, än den reglering, jag nu
vägat föreslå.
Hr Rosenblad, Bernhard: I det hela instämmer
jag uti del förslag Hr von Hartmansdorff afgifvit. Det skall
Don 19 April c. nit
oundvikligen leda till ordning i uppställningen af statsverkets
räkenskaper samt till ordning i redovisningen, sorn blir
en af de vigtigaste följderna af departements-organisationen.
Det är likväl en punkt, hvaruti motionären icke varit bestämd,
och en annan, som han ej vidrört. Den punkt, som
han ej vidrört, men som det är nödvändigt att tillägga, alden,
att, då statsförslaget för denna riksdag så långt avancerat,
att en omarbetning af hufvudlitlarna skulle borttaga
en längre tid för StatsUtsk.; så borde, vid antagande af Hr
von Hartinansdorffs förslag, fästas det förbehåll, att det icke
kommer att tillämpas, förrän vid nästa riksdag.
Den punkten, hvaruti motionären icke varit nog bestämd,
och hvaruti jag icke instämmer med honom, är förslaget
om indraga.statens fördelning efter de 7 departementen.
Större delen deraf består nemi. af sådana pensioner,
som grunda sig på bestämda rättigheter och på förhållanden,
hvilka omöjligen kunna i siu hela vidd afses,
nemi., huruvida uti det ena eller andra embetsverket största
afgången af personer om 65 års ålder skall inträffa,
hvilka, med hela lönell i pension, öfverflyltas på indragnstat.
Följden skulle sålunda blifva en sådan rubbning af deri
nuvar. ordningen, enl. hvilken ingen brist kan uppstå, alt
på den ena titeln tillgångar funnos i öfverflöd, då deremot
på en annan en brist kunde uppkomma, som icke finge fyllas
från den förra titeln. .Jag anser derföre allmänna indraga.
staten böra oförändrad bibehållas, helst, med antagande
af motionärens förslag om statsregleringens fördelning
på de 7 departementena, något hinder deraf icke uppstår
för depart.cheferne att, jemte ordnandet af livad som belöper
sig på hvarderas departement, deltaga uti uppgörandet
af de öfriga titlarna, i den mån de angå allmänna indraga.
staten. Jag anhåller, att dessa anmärkningar måtte
få åtfölja remissen af motionen.
Frih. Tersmeden, Wilh.! Som det är omöjligt, att
på förhand beräkna huru många ledamöter af R. o. Ad.
hafva nya motioner att väcka i e. m.; men deraf kan blifva
en följd, alt de nu på bordet livilande StalsUtsk:s betänk:n
angtde statsregleringen icke skulle hinna i dag andra
gången bordläggas; så anhåller jag hos Hr Frih. o. Landtm.,
att dessa betänk, måtte först blifva föredragna.
llr von Troil, Emil: Det faller mig icke in att vilja
afstyrka remiss af Hr von Ilartmansdorffs motion. Jag vill
blott fästa Ståndets uppmärksamhet derpå, att denna motion
synes mig vara temmeligen onödig, enär StatsUtsk, — på
sätt som inhemtas af betänk, i fråga om utgifternas reglering
under 8:de hufvudtileln — för Stånden anmält, att
det har fästat sin uppmärksamhet på det ämne, hvarom motionen
handlar, och Utsk. förbehållit sig rättigheten alt, så
snart
Den 29 April e. m.
snart K. M. sanctioncrat R. Sits förslag ang:de deparl:sstyrelsen,
få inkomma med förslag till en sådan omflyttning
af de särskildta statsanslagen, att de sammanföras under nya
titlar, så indelade, att en eller flera af dessa hufvudlitlnr
komma att uteslutande tillhöra hvarje depart.chefs föredragning;
hvilket är hufviidsumtnan af Hr von Hartmansdorffs
motion, som jag anhåller, att R. o. Ad. utan vidare
discussion ville låta så fort som möjligt afgå till vederb. Utsk.
Jag kan icke se hvad meningen kan vara med att genom
onödig discussion, onödig votering och onödiga motioner upptaga
tiden, om icke tilläfventyrs att derigenom så fördröja
öfriga på föredraga.listan upptagna målens behandling, alt
bordläggning andra gången af betänltn angtde statsregleringen
icke skulle i dag medhinnas.
Hrvon Hartmansdorff: 1 händelse jag hade läst StatsUtsk:s
utlåt, ronde regleringen af utgifterna under riksstatens
8:de hufvudtitel, der ifrågavar. förslag redan skall
vara framstäldt, skulle jag icke hafva besvärat R. o. Ad.
med min motion. Redan för i4 dagar sedan ämnade jag
väcka henne; men som man då anmärkte, att dermed borde
lämpligen anstå, till dess statsregleringen från StatsUtsk.
inkommit, då hon kunde åtfölja återremissen deraf, så har
jag väckt henne nu.
T sjelfva saken tager jag mig friheten anmärka mot
Hr Rosenblads yttrande, att det icke bör vara särdeles svårt
alt äfven vid denna riksdag fördela hufvudtitlarna efter departementen.
Ett par dagars arbete anser jag dertill nog,
sedan depart;s-fördelningen är känd. Hr von Troil har redan
upplyst, att StatsUtsk. är betänkt på en sådan fördelning;
således är ingen annans åtgärd behöflig.
Vid indraga.statens afsöndring från det öfriga fäster
jag föga vigt, blott hufvudsaken går såsom jag eljest föreslagit.
Ttidragn.staten är dock icke annat än en pensionsstat
och för dylika i allmänhet gälla, så väl som för indragn.-  staten bestämda föreskrifter. Derföre tror jag ock, att det
ej kan möta större svårighet att på de särskildta departementena
fördela indragn.staten, än pensionsstaterna.
Hr von HartmansdorfFs motion blef till StatsUlsk. remitterad.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att Frih. Tersmeden,
om Hr Landtm, rätt fattat hans framställning, begärt, det
R. o. Ad. mätte besluta, att StatsTJtsk:s utlåt:n i afseende
på statsreglerrn måtte företagas framföre de på listan i Öfrigt
varande mål.
Frih. Cederström, Jacob: Det liar "visserligen en
gång under denna riksdag tillåtits en sådan omflyttning af
ärendena på bordslistan, som nu blifvit ifrågaställd; men
Den 39 April e. m..
jag anhåller, att sådant icke måtte förnyas. Det torde finnas
åtskillige ledamöter af Ståndet, som ännu icke uppkommit,
under förutsättning att målen skulle förekomma i den
ordning listan föranleder. Äfven detta är ett skäl att icke
rubba den ordning, hvaruti målen blifvit på föredragn.-  lislan uppförda. Dessutom är aftonen lång, så att Frih.
Tersmeden med säkerhet kan vinna sitt mål, särdeles 0111
vi genast öfvergå till målens föredragning.
Frih. Tersmeden: Jag anhåller blott om propos. på
min förut gjorda begäran, hvilken var sådan, som Hr Frih.
o. Landtm, framställde densamma.
Hr von Hartmansdorff: Jag förmodar att genom
ett sådant beslut, som Frih. Tersmeden åsyftar, någon rubbning
icke sker uti det som R. o. Ad. redan fattat, ang:de
föredragning af utlåt, om lönereglering för Statsrådet.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, i anledn. af Hr von
Hartuiansdorffs anmärkning, sig så hafva fattat Frih. Tersmedens
mening, att för denna eftermiddag StatsUtsk:s på
bordet hvilande utlåt;n skulle föredragas framför de nu på
eftermiddagen på föredragn.listan stående mål. För öfrigt
kunde StatsUtsk;s utläCn ang:de statsregleringen icke framflyttas
längre än framföre det första af de på denna dags
lista varande mål, utan att kunna rubba R. o. Ad:s i annan
måtto fattade beslut, eller den ordning i öfrigt, som för
föredragningen skall äga rum.
Frih. Gederström: Frih. Tersmeden har förutsatt,
att StalsUtsk:s betänk:n aog:de statsregleringen skulle för
andra gången blifva bordlagda i e. m. Hr Frihln har
förgätit, att grundlagen medgifver, att betänk:n kunna bifallas,
då de första gången föredragas. Jag skulle derföre
tro, att det icke går an att bifalla Hr Frih:ns begäran,
emedan det är ovisst, om icke någon vill begära votering,
hvadan det beslut Ståndet fattat kunde blifva rubbadt; men
i alla fall är det en lagstridig oformlighet, att rubba den
ordning, hvari målen blifvit på föredragn.listan uppförda.
Gr. Frölich, David: Jag tillstår, att jag icke kan
fatta, huru bordläggning kan äga rum utan föregången föredragning.
Hr von Troil, Emil: Jag. tror, att Frih. Cederström
kan vara ganska lugn och säker, att StalsUtsk:s ifrågavar.
belänk:n hvarken lill afslag eller bifall skola i afton förekomma;
enär Frih. Tersmeden tillkännagifva sin afsigt alt
begära dem ytterligare på bordet, och jag instämmer uti
hans begäran, samt 2;ne ledamöters anhållan i detta fall
leder till åsyfladt ändamål.
Hr Rosenblad, Bernhard: I det hufvudsakliga instämmer
jag med Hr von Troil, d. v. s. uti den hemsta!-
Den 2g April e. m.
inn till Hr Frih. o. Landtm., om det icke skulle gå anatt på
en gång begära StatsUtskts samtliga ifrågavar. belänktn ytterligare
på bordet, derigenom afsigten vunnes, enär intet
af dem sedermera kunde till slutligt afgörande förekomma,
förrän i nästa plenum.
Hr Frill. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad."behagade
bifalla att, på sätt Frih. Tersmeden begärt, SlatsUtskts
ntlåt;n angtde statsregleringen nu skulle föredragas
framföre de öfriga på denna dags föredraga.lista slående mål.
Ropades starka ja, blandade med nej.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade sig hafva funnit att
ja öfverrostat nej.
Frih. Cederström begärde votering.
Hr Rosenblad: Mina tänkesätt i allmänhet tillhöra
icke den sidan, som trott sig äga farhågor, och derföre äro
angelägna om bordläggning i dag; men jag hemställer, 0111
icke på det hållet, som ej delar deras tanke, genom en sådan
öfverflödig votering, som nu är i fråga — någon öfverfiödigare
har, enligt min riksdags-erfarenhet aldrig funnits
— man gifver anledn, till farhågor, som för mig varit
alldeles främmande.
Frih. Boye, Ludv.: Jag gillar icke det uppehåll, som
voter:n föranleder; men sedan votering en gång blifvit begärd,
tior jag, att vi komma till det af Frih. Tersmeden
åsyftade ändamål, ju förr vi börja votera.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Sedan votering är begärd
öfver.) förevar, fråga, och jag således nödgas deltaga
i beslutet, får jag tillkännagifva, det jag icke skulle med
miu röst medgifva hvad Frih. Tersmeden begärt, om fråga
varit om annat än bordläggning af ifrågavar. betänkm: men
då Hr Frih:n förklarat, att fråga endast är om bordläggning
af dessa betänkjn, mech hvilkas afgörande någon
surprise följaktligen icke kan äga rum, genom bifall till Frih.
Tersmedens anhållan; så tillstår jag, att det är för mig oförklarligt,
hvarföre man vill motsätta sig hans begäran.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Då Frih. Tersmedens begäran
hufvudsakligen afser, all inga nya ämnen må trängas in
på föredragn.listan före betänktna ang:de statsregleringen;
så har jag, för min del, ingenting emot Hr Frih:ns begäran,
blott man förvissar sig derom, att genom bifall dertill
det beslut icke rubbas, som R. o. Ad. nyss fattat i afseende
å det på e. m. bordlagda betänk, angtde löneregleringen
för Statsrådet.
Frih. Cederström: Jag är långt ifrån att vilja fördröja
bordläggning andra gången af ifrågavar. betänktn;
tvertom blir jag säkerligen en bland dem, som i afton be
-
Den April e. m.
gär dem ytterligare på hördel; oell det är således icke i sådan
afsigt, utan derföre att Frih. Tersmedens begäran ar
olaglig, sorn jag begärt votering. Ståndet äger rättighet att
få målen föredragna i den ordning bordslistan utvisar, oell
af sådan anledn., samt emedan ett annat förhållande kan leda
lill svåra följder för framtiden, har jag satt mig emot
Frih. Tersmedens begäran och begärt votering. Om den tid,
som dertill åtgår, blefve använd til! målens föredragning,
skulle vi hafva hunnit till de ifrågavar. betänkrna ang:de slalsregleringen,
kanske före slutet af den tid som votertn medtager.
Frih. Tersmeden: Jag förutser, att genom min begäran
åstadkomrnes motsatsen af hvad jag önskar. Berodde
det numera af mig, skulle jag vara villig att återtaga
min anhållan: men sedan Ståndet bar svarat på en af Hr
Frih. o. Landtm, derom framställd propos., och Hr Landtm,
förklarat sig öfver Ståndets svar; så ankommer det icke pa
mig ensam att återtaga min begäran. — I anledn. af hvad
Hr Lagerhjelm yttrat, får jag nämna, att rriin anhållan icke
kan verka på II. o. Ad:s beslut ronde ordningen för målens
föredragning nästa plenum, emedan min begäran endast nfser
ordningen för ärendenas föredragning i afton.
Gr. Frölich: För en stund sedan bordlädes SlatsUtsk:s
betänk. ang:de lönerna för Statsråden. It. o. Ad. beslöt då
att sätta detta mål främst på föredrag!).listan för nästa
plenum. Jag hemställer nu, om icke, såsom en jemkningsåtgärd,
det kunde beslutas att betänk:ne ang:de statsregleringen
uppföras på föredraga.listan för nästa plenidag näst
efter det mål, som, enligt R. o. Ad:s beslut, skall ställas
främst. Då är bordläggning förandra gången de facto verkställd,
och Frih. Gederström torde då icke hafva vidare att
invända.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att det visserligen ännu
vöre flere ledamöter, som begärt ordet, men hemställde,
om det icke skulle tillåtas honom att till justering uppläsa
vo ter;s-propositionen.
Hr Hjerta, Lars: Såsom jag fattade Frih. Tersmedens
sista yttrande, afstod Friherren från sin begäran, för
att vinna den tid han åsyftat, och som Frih. Cederström
motverkat. Skulle det vara händelsen, föreslår jag Ståndet
en annan utväg, hvarigenom jag tror ändamålet kan vinnas,
och Frih. Cederström vara fullkomligen tryggad mot den
surprise, sorn han, af samvetsgrann omtanka för grundlagarnas
helgd, ansett sig böra omorda. Det vore nemi., om R.
o. Ad. ville besluta att icke åtskiljas i afton, förrän de ifrågavar.
betänktna blifvit föredragna, dåde Lunna andra gången
bordläggas.
Hr von Troil: Till en början får jag anmärka mot
D c n 39 Aprii c. m.
413
hvad Gr. Frölich föreslog, att någon bordläggning andra
gången icke kan äga rum, på annat sätt, än att betänk, föredrages,
och 2:ne ledamöter derefter begära det ytterligare
på bordet. Sedermera får jag medgifva, att hvad Hr
Hjerta föreslagit kan lida till målet, nemi. om R. o. Ad.
fattar det beslut att icke åtskiljas, förrän samtliga till statsregleringen
hörande ärenden blifvit föredragna.
Hr Frih. o. Landtm, uppläste förslag till votertspropos.
, så lydande:
Den som anser att StatsUtskts på bordet hvilande och
på föredragn.listan uppförda utlåljn ang:de statsregleringen
skola framför öfriga på listan nu uppförda mål föredragas,
voterar
ja;
den det ej vill, voterar
v ■ . • De'h
Vinner nej , kommer föredragningen att ske i den ordning,
föredragn.listan nu innehåller.
Hr Hjerta: Sedan Frih. Tersmeden återtagit sin begäran,
hemställer jag till Frih. Cederström, om Hr Friherren
icke vill afstå från sin anhållan om votering. Det vore
ett litet spadtag till besparing af R. o. Ad:s tid.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, i anledning af Hr
Hjertås yttrande, att sedan R. o. Ad. fattat ett beslut, som
var att med ja besvara den af Landtm, framställda proposition
och Frih. Cederström begärt votering, Hr Landtm,
ej såg, huru Frih. Tcrsmedens förslag skulle kunna komma
att förfalla, hvilket äfven Frih. Tersmeden i sitt sednaste anförande
yttrat och öppet förklarat, hvadan den af Hr Hjerta
föreslagna utväg ej nu mera kunde vidtagas.
Hr von Hartmansdorff: Jag befarar, att den propos.
, som Hr Frih. o. Landtm, framställde, var grundad på
ett misstag, ty då Frih. Tersmeden förklarat, att hans mening
icke var öfverensstämmande dermed och ingen annan
ledamot af Ståndet yrkat sådan propos., som den, öfver
hvilken Frih. Cederström begärt votering; så synes mig, att
samma propos. såsom af ingen begärd, mäste af sig sjelf
förfalla. Om Ståndet då vill antaga den utväg, som blifvit
yrkad af Hrr Hjerta och von Troil; så kunde vi genast
komma till behandling af de ärenden, hvilka stå på listan,
och de, som önska bordläggning i afton af oftanämnda betänk:n,
få äfven sin vilja fram.
Frih. Cederström: Hr Frih. o. Landtm:s sednaste yttrande
gaf mig anleda, att begära ordet. Hr Frih. o. Landtm,
har förklarat, att sedan han framställt propos. på Frih. Ter»
smedens anhållan, och propos. blifvit med ja besvarad af
Ståndet, och votering i anledn. deraf begärd; så kunde nedläggning
af frågan icke äga rum. Jag får lästa Iir Frih.
/Ji/J Den ag April e. m.
o. Landtm:* uppmärksamhet på 56 §:n Riksd.Ordn., som
stadgar, alt intet ärende får nedläggas utan Ståndets uttryckliga
beslut. Om Frih. Tersmeden vill nedlägga sitt förslag,
så afstår jag naturligtvis från votering; och om då Hr Frih.
o. Landtm., i enlighet med Hr Hjertås begäran, föreslår
Ståndet att icke åtskiljas, förrän på bordet hvilande betänkm
ang:de statsregleringen blifvit föredragna, så är frågan gifven
och klar, och vi slippa då bryta de former, våra lagar
bestämma.
Ofvaninlagna förslag till voterrs-propos. blef ånyro
uppläst.
Hr Rosenblad: Innan den som nödig ansedda votertn
företages, anhåller jag alt till prot. anmäla min reservation
mot densamma; ty då ingen ja-propos. numera finnes, anser
jag all votering vara stridande mot våra former och följaktligen
obehörig.
Frih. Hamilton, Hugo, förenade sig med Hr Rosenblad.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Sedan ingen mera finnes, som
yrkar ja-propos., och likaledes ingen, som yrkar nej-propos.;
så hemställer jag, örn ej frågan om votering kunde få förfalla,
helst R. o. Ad. tyckes enhälligt vara öfverens, att
ändamålet vinnes, på det sätt Hr Hjerta förslagit.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att om den utväg
skulle vidtagas, som af så många af R. o. Ad:s ledamöter
tyckes åslundas, det ej gerna kunde ske på annat sätt, än
att Hr Landtm, till Ståndet hemställde, om det ansåg frågan
böra förfalla; då kunde någon af R. o. Ad:s ledamöter
begära votering, och man Lomme då att votera om, huruvida
votering skulle äga rum eller icke, hvarföre den af
Hr Lagerhjelm och flera andra ledamöter föreslagna utväg
svårligen läte sig förena med Riksd.Ordn:s föreskrifter, såvida
Hr Landtm, rätt uppfattat Frih. Tersmedens sista yttrande,
som var, att han ej mera ansåg sitt förslag bero af
honom sjelf, utan af R. o. Ad;s afgörande, och han således
förmodligen icke återtoge det.
Hr von Troil; I fullkomlig öfverensstämmelse med
hvad Hr Frih. o. Landtm, sednast behagat yttra, tror jag,
att då votering en gång blifvit begärd, måste den ock förslg
gå, så vidt någon enda ledamot fortfar att yrka derpå.
Men om Hr Frih. o. Landtm, hemställer till Ståndet, huruvida
Ståndet anser, att den af Frih. Tersmeden väckta fråga
må förfalla, och Ståndet derpå enhälligt svarar ja;
så kan också frågan grundlagsenlig! få förfalla. Skulle någon
enda ledamot svara nej, så betyder det, att den först
ifrågasatta voter:n måste anställas.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. en
-
Den 29 A [> v i 1 c. m.
415
hälligt ansåg, att den af Frih. Tersmeden väckta fråga måtte
förfalla.
Ropades enstämmigt ja.
Hr Hjerta: Täcktes Hr Frih. o. Landtm, framställa
lill Ståndet, huruvida Ståndet instämmer i del af mig gjorda
förslag, alt R. o. Ad. icke skall åtskiljas, förrän StatsUtsk:s
utlåttn, som angå statsregleringen, blifvit bordlagda
för andra gången.
Hr Frih. o. Landtm, fästade Ståndets uppmärksamhet
på de följder, som kunde uppstå af bifall till en sådan
framställning, som Hr Hjerta begärt. Man kunde icke förutse,
huru länge en discussion varade: det vore tre mål,
som på listan vore framföre utlåt:na om statsregleringen,
och af dessa tre anginge ett revisorernes berättelser om
granskning af Riksg.verket, och ett annat från Ridd.Utsk.
innehölle många punkter. En öfverläggning om dem kunde
uppstå, sorn räckte 12 å 20 timmar, och huruvida det då
vore möjligt att så länge fortsätta plenum, lemnade Hr
Landtm, till Ståndets bedömmande. Ett beslut kunde således
uppkomma, som vore omöjligt att verkställa; och hemställde
Hr Landtm., om icke ändamålet snarast vunnes, om
man nu finge skrida till öfverläggning om de på listan varande
mål.
Hr Hjerta: Då det redan på .förhand är ländt, att
ändamålet med dessa betänk:ns föredragning icke är något
annat, än att få desamma för andra gången bordlagda,
hvarom icke allenast 2 ledamöter, utan kanske hela Huset
förenat sig; så tror jag, att ett sådant förslag, som jag
framställt, skulle innefatta, att R. o. Ad. beslutar, att då
tiden framskridit så långt, alt R. o. Ad. ville åtskiljas, så
skulle Ståndet, — om än icke alla mål, som stå på listan
framför dem, som angå statsregleringen, vore föredragna och
afgjorda, — kunna låta sig föredragas och bordlägga ifråga
var. StatsUlsk:s utlåt:n. Det är sannt, att man såmedelst
ginge från den vanliga ordningen; men då Ståndet nu är så
talrikt församladt, kunde icke någon surprise uppkomma till
följd af detta beslut.
Gr. von Platen, Baltzar: Jag ber alt få hemställa
till den siste talaren, med hvilken jag delar önskan att i fråga
va 1*. betänk:n måtte i afton ånyo varda bordlagda, om det
icke vore bäst att låta saken hafva sin jemna gång, så
mycket mer, som det beror af Ståndet att besluta, när Ståndet
vill åtskiljas. R. o. Ad. kan ju med nej besvara framställningen
alt åtskiljas, så länge ej dessa betä»k:n blifvit
lagda på bordet för andra gången. Jag hemställer till talaren,
om ej det är bättre att så förfara, än alt upprifva
samma fråga, som vi nyss komrnit ifrån.
Hr von Troil: I allmänhet anser jag visserligen det
Den 29 April e• m.
vara gansia olämpligt att, innan propos. framställes, på förhand
tillkännagifva att man ämnar begära votering; men i
anseende till de alldeles särskilda och egna omständigheter ,
hvilka denna dag, så väl på f. m., som linder detta e. m.-  . plenum inträffat, får jag förklara, att jag icke utan votering
samtycker, att Ståndet åtskiljes, förrän statsregleringen
förekommit och blifvit bordlagd.
Hr Hjerta: Jag vill icke vara envis, ulan afstår, till
tidens vinnande, frun den propos. jag begärt.
Företogs till pröfning StatsUtsk:s den 9.2 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o 45, i anleda, af R. St:s åren i835,
1837 och i83g församlade revisorers berättelser om granskningen
af Piiksg.verket och den åt Riksg.contorets styrelse
uppdragna utredning af Götha-canal-bolags- och Malmö f.
d. discont-inrättningar.
I anseende till laga jäf emot undertecknad såsom fullmäktig
i Riksg.cont. atti detta mål vara prot.förande, fördes
öfver detsamma särskildt prot. af en af Ståndets för dagen
tjenstgörande notarier, Häradshöfdingen Rudolph Cederschjöld.
Sedan lindert, åter tillträdt prot., föredrogs Bevilln,-  samt Allm. Besvärs- och Ekou.TJtsk:s den 22 och 20 dennes
på bordet lagda betänk. N:o 1 , angtde Hr Cedercronas, Johan
Ulrik, motion om årlig bevilln. af en hvar, som vill
utöfva jagt och djurfångst, för beredande af medel till praemier
för rofdjurs dödande.
Hr Cedercrona, Joli. Ulrik: Jag har numera inhemtat,
att PresleSt. äfvensom BondeSt. bifallit Utsk:s betänk:n
utan discussion i PresteSt., men att BondeSt. discuterat
deröfver ganska lifligt, och att flere af detta sednare
Stånds ledamöter reserverat sig mot beslutet. Jag hoppades,
när jag väckte denna motion, alt flere ledamöter af
IJ. R. o. Ad. skulle understödja densamma, äfvensom de öfriga
Stånden; och jag tror, att Utsk. skulle behandlat densamma
på annat sätt, om Utsk. varit i tillfälle att se rofdjuren
på nära håll, och som jag, varit i öppen strid med
dem i 27 år. Hade detta varit händelsen, hade ärendet säkert
blifvit behandladt på annat sätt. Som motionen nu
blifvit af 2 Stånd afslagen, ser jag, att vid sådant förhållande
för mig icke annat är alt göra, än att reservera mig
mot beslutet.
Hr Gripenstedt, Joh. Au g.: Då jag också förnummit,
ali 2 Stånd bifallit betänk., så anser jag en återremiss
icke lända till något resultat, och afstår derföre från yrkande
deraf, under förklarande, att, enligt min åsigt, Utsk.
vid motionen icke fästat det afseende, som den förtjenat;
att
Den ag April e. m.
417
att de stal Utsk:n anfört för sitt afslag icke äro nöjaktiga;
och att Utsktns yttrande, det ändamålet torde lämpligare
kunna vinnas på annat sätt, säkerligen icke leder till någon
åtgärd, utan att den nyttiga jagten hädanefter kommer att
ytterligare förstöras, och rofdjuren deremot, liksom hittills,
uttaga sin vanliga tribut. Jag är beredd att framlägga
skäl för dessa yttranden, äfvensom några anmärkntr mot
motionärens förslag; men som detta troligen skulle framkalla
vederläggningar, och sålunda föranleda en numera onödig
controvers, så afstår jag derifrån, och inskränker mig
till hvad jag haft äran anföra.
Hr von Bosén, Georg: Jag har vid detta betänk,
ingenting att tillägga, utan blott nämna, att som Utsk. fästat
samma uppmärksamhet vid detta ämne nu, som vid föregående
riksdagar, har följden också blifvit enahanda som
förut.
Frih. Fleming, Herman Reinh.: Jag förenar
mig till alla delar i Hr Cedercronas motion, och anser att
Utsk:n icke nog utvecklat denna vigtiga fråga, på sätt
motionären åsyftat. Hvad som skett, kan numera ej ändras,
sedan 2 Stånd bifallit betänk., och jag får således nu
endast reservera mig root behandlingssättet.
Frih. Raab, Adam Christian: Då ingen yrkat återremiss
på detta betänk., så är det onödigt att inlåta sig i
öfverflödiga svaromål. Jag vill derföre blott upptaga den
beskyllning, att Utsk:n icke vid motionen fästat det afseende
som vederbort, och förklara, alt ehuruväl Utskms ledamöter
sannolikt icke, de fleste åtminstone, skådat rofdjuren på
så nära håll, som motionären, eller med dem varit, lika
med honom, i öppen fejd under 27 år, hafva de likväl afsett
den förmånen, det jägare skulle bildas för att fälla odjuren,
hvilket icke blifvit fallet, om man ville betunga den jagande
menigheten; ty få äro de i landet, som sysselsätta sig
oupphörligen med jagt, ganska få, som vårtiden gå på sjö—
fogel o. s. v.; och jag vet ej, huru man skulle kunna controllera
dessa jägare. Måhända, om en sådan beskattning
ålades, skulle folket afstå från jagt, och derigenom tillskyndades
landet skada, i del att rofdjuren finge då vara
fredade.
Frih. Cederström, Jacob: Ganska välbetänkt hafva
Utsk:n, enl. min öfvertygelse, afstyrkt allt afseende å motionen.
Det finnes tillräckligt med författningar rör:de jagt
och djurfångst, endast de iakttagas och handbafvas; och det
tjenar till intet annat, än till skada, att belägga med skatt
rättigheten att jaga å egen mark.
Uppå derefter framställd propos., blef Bevilln.- samt
5 H. ^3
4 i8
Den 29 April c. m.
Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:ns betänk. N:o i af R. o. Ad.
bifallet.
Till föredragning anmältes Ridd.Utskrs den i3 och
dennes på bordet lagda mern., i anledn. af Ridd.direetionens
riksd.berättelse.
Frih. Cederström, Jacob: Då Ridd.Utskts ifråga var.
mern. kommit på föredraga.listan i fullkomlig strid med 47
§:n Riksd.Ordn., och detta är ett Ståndets enskildta ärende;
så begär jag hos Hr Frih. o. Landtm., i fullkomlig öfverensstämmelse
med samma 47 §> alt detta mål mätte föredragas
i den ordning denna § upptager.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Detta mål stod sist på föredragn.
listan i föregående plenum; om det nu åter skulle töras
till sist, och så allt framgent, kunde det hända, alt
detta mål ej föredrogs, förrän vid riksdagens slut.
Frih. Cederström: Det är att förmoda, att föredragn.
listan någon gång och inom några pleni-dagar tager
slut; men om så icke sker, må då ett enskildt ärende förblifva
oafgjord!, ty allmänna frågor måste efter 47 §:n
Riksd.Ordn. först afgöras, §:n lyder så här: "Uti plena
"föredragas först de för RiksSt:n gemensamma ärendena och
”sedermera hvarje Stånds enskildta, alla i den ordning de,
”livart slag för sig, inkommit, så framt ej Stånden derom
”annorlunda förordna; hörandes Landtm, och Talmännen,
”sedan de förut inhemtat, huruvida någon Konungens propos.
"till öfverläggning kan förekomma.” etc.
Är det icke klart, att detta mål bör slå sist på listan?
Frih. Cederström, Anders: Då detta är ett ganska
vidlyftigt mein. och troligen kommer att uppväcka långa debatter;
så hemställer jag, om det icke vore bättre, att det
föredrogs efter StatsUtsk:s utlåt:n; ty att hålla på med detta
mern. nu skulle förorsaka, att vi åtminstone icke i dag
komma lill desamma.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag anser det icke
vara maktpåliggande, om det H. Ståndet skulle besluta alt
ännu en gång sätta ifrågavar. mål på föredraga.listan efter
de öfriga. Men jag finner den anmärkn., som blifvit gjord
mot Hr Frih. o. Landtm., ang:de delta måls uppförande på
föredraga.listan, i den ordning det nu innehar, vara obehörig.
Tvänne gånger förut har det blifvit nedflyltadt sist på
listan. Det är väl icke för tidigt, om det 3:dje gången förekommer
i sin ordning. Det skulle, som Hr Lagerhjelm riktigt
anmärkt, eljest kunna genom de ständiga uppskolven bända,
alt målet ej vid denna riksdag förekomme.
Ilr Dalman, Wilh. Fredr.: Äfven om den händelse
skulle inträffa, som den siste talaren förutsatt, nemi. att
mein. icke skulle förekomma vid denna riksdag, tror jag lik
-
Den 29 April c. m.
4‘9
väl, alt ingen skada derigenom skulle uppkomma. För landet
vore det deremot vida större förlust, om genom dröjsmål
skulle Ilända, att den stora allmänna frågan ang:de
statsregleringen icke lomme alt afgöras, förrän riksdagen
vore slut, hvarföre jag ej kan underlåta att yrka 47 §-ns
tillämpning.
Hr von Hartmansdorff: Då Ståndet tyckes vara ense
om att icke åtskiljas i afton, förrän betänk:na ang:de statsregleringen
blifvit bordlagda; så lärer Hr Dalman ej böra
hysa någon farhåga i detta fall. En olägenhet 0111 ifrågavar.
betänk, från Ridd.Utsk. icke skulle förekomma vid denna
riksdag, måste jag anmärka, den nemi. att Hr Dalman
då troligen blefve ulan förmän intill nästa riksmöte, emedan
nuvar. Ridd.direction icke lärer kunna fortfara utan
nytt val; och ett sådant val torde svårligen kunna ske,
förrän den granskade förvaltningen under den förflutua tiden
blifvit af Ståndet pröfvad.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då, enligt bans
tanke, 47 §:» Riksd.Ordn. ej anvisar någon bestämd plats
för Ridd.Utskrs mern., i anledn. af Ridd.direct:ns riksd.berättelse,
oell Hr Landtm, trodde det vara äfventyrligt att alltid
låta det stå sist, tills alla ärenden voro afgjorda, dådet
innefattar för R. o. Ad:s cassör och deras förvaltning mellan
riksdagarna vigtiga saker; så ansåg Hr Landtm, sig hafva
bort låta uppföra Ridd.Utskrs mern., i den ordning, det
nu har på listan: mert då meningen tyckes af flera ledamöters
yttranden vara, att detta mål bör sättas sist bland
dem, som nu hvila på R. o. Ad:s bold, så ville Hr Landtm.,
om det medgåfves af Frih. Gederström, som begärt en annan
propos,, framställa den, hvilken Hr Landtm, trott vara
de flestes mening, som nu yttrat sig.
Då Frih. Cederström, Jacob, nu anmälte sig, erhöll
han ordet, och yttrade;
I anledn. af Hr Frih, o. Landtmts yttrande, anhåller
jag få namna, att någon våda af att följa 47 §:n> för att
komma till möjligheten alt besluta öfver detta mern., icke
förefinnes; alldenstund, enligt samma Riksd.Ordn., Ståndet
äger, der så erfordras, att, utom de vanliga plena, utsätta
särskildta plena, jemväl för dylika måls afgörande; men att
på sidan om grundlagen vilja medgifva, att ett enskildt mål
skall ställas framför de allmänna, sådant anser jag icke med
lag vara förenligt och kan sålunda icke heller dertill mitt
bifall lemna.
Hr Lagerhjelm: Jag har ingenting emot,, att detta
mern. föredrages efter alla utsk:s-belänk:n, men vill icke,
att det skall stå sist på listan, i hvilket fall det komme
alt stå efter Hr Munck af Rosenschölds angelägenheter.
Den 2g April e. m.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
att Ridd.Utsk:s mern. rör:de Ridd.direct:ns riksd.berättelse
borde på föredragn.listan uppföras sist bland de nu på
R. o. Ad:s bord hvilande mål.
Bifölls.
Ånyo föredrogs StatsUtsk:s den 28 sistl. Mars på bordet
lagda utlåt. Nio 3r, ang:de regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel.
Begärdes ånyo på bordet af Hr von Troil, Emil,
samt Frih. Tersmeden, Wilh..
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Jag vet ej säkert,
om icke detta betänk, redan varit tvänne gånger bordlagdt.
Underl. R i dd. S ec re t.: StatsUtsk:s utlåt. N:o 3i har
endast varit bordlagdt en gång. Innan föredragningen deraf
i ett föregående plenum börjades, begärdes, att det skulle
hvila, intilldess de öfriga StatsUtskts utlål:n röride statsregleringen
hunnit inkomma. Denna begäran framställdes, som
jag hade äran att nämna, innan föredragningen; således blef
det icke andra gången bordlagdt.
Hr von Hartmansdorff: Månne vi ej skulle kunna
bespara oss särskild propos. vid hvartdera af dessa betänk:n,
ifall Hr Frih. o. Landtm, täcktes tillåta oss på en gång begära,
det samtliga betänkin ang:de statsregleringen finge ytterligare
hvila på bordet.
Hvart för sig föredrogos och begärdes ånyo på bordet
af Hr von Troil, Emil, Frih. Tersmeden, Wilh.,
samt en stor del af R. o. Ad:s ledamöter, StatsUtskis nedannämnda
den 25 dennes på bordet lagda utlåtin, nemi. :
Nio 4°; ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel;
Nio 41, i anledn. af motion, om aflöningsersältning för
adjungerade ledamöter uti K. Götha Hofrätt;
Nio 42, ang:de lönereglering för landtstatens tjenstemän
och betjente samt för förste och andre Jandtmätarne;
Nio 43, i anledn. af K. M:s nåd. propos. om Calmar
luns fördelning i 2:ne län;
JNT:o 44, angide regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel;
N:o 52, i fråga om mötes-passevolance-afgiftens framtida
utgörande, eller särskildta medels anvisande lill bestridande
af de kostnader, hvartill densamma är afsedd;
Nio 53, ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel;
Nio 541 angide regleringen af anslagen å riksstatens
femte hufvudtitel;
Nio 55, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse ota anslag
Dan 29 April c. m.
tili ett af Vettenskaps- och Vitterliets-samhället i Götheborg
inrättad t naturhistoriskt museum;
Wto 56, ang:de väckt fråga om understöd för utgifvande
af Tunelds geographi;
Wto 57, ang:de regleringen af utgifterna å riksstatens
sjette hufvudtitel:
Wto 58, angtde riksstatens sjunde hufvudtitel.
Nto 5g, i fråga om utgifternas reglering under riksstatens
åttonde hufvudtitel;
Wto 60, i anledn. af Prosten Sylvans motion, om anslag
af statsmedlen till en vid stora Råby i Skåne inrättad
räddningsanstalt för vilseförda och moraliskt vårdslösade
barn;
Wto 6r, angtde regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel;
Nto 62 , angtde regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel;
Wto 63, angtde reglering af allm. indragningsstaten ;
Hr Hjerta, Lar st Det har gått så bra med föredragningen
af de föregående utlåttna, att jag förmodar, det kunde
gå på samma sätt med de öfriga. Jag hemställer derföre,
om det icke kunde vara skäl, att dessa äfven föredrogos,
såvida ingen särskild ledamot hade någon speciel anledn.
att begära något af dem på bordet.
Hr von Hartmansdorff! Jag nödgas bekänna, att
jag icke läst de betänkin, som nu äro i ordningen att föredragas,
och ej heller en stor det af dem, som höra till
statsi egleringen. Om så, enl. min förmodan, äfven förhåller
sig med de flesta af Ståndets ledamöter, vet jag ej
hvartill det gagnar att nu föredraga dem för blotta bordläggningen
andra gången. Det torde vara åtskilligt liggande
på bordet, som bör uppläsas, och Ståndet kunde sysselsätta
sig med åhörandet deraf under den del af aftonen, som
är qvar.
Ånyo föredrogs Bevilln.Utskts betänk. Wto 10, i anledn.
af Contracts-prostarne Sandbergs och Öhrnbergs motioner,
om bestämmande af en brännvins-consumtions-afgift.
Hr af Ekenstam, Israel, begärde, att detta betänk,
ytterligare måtte få hvila på bordet.
Hr von Hartmansdorff, Aug.t Jag förenar mig
uti Hr af Ekenstams anhållan, att det nu föredragna betänk,
må ytterligare hvila på bordet.
Hr Lagerhjelm, Pehr! Jag får göra samma bekännelse,
som Hr von Hartmansdorff, alt jag icke läst de betänktn
, som nu följa, hvilket torde ursägtas, emedan jag
först lick deni på morgonstunden i dag; och derföre hem
-
Den ag April e. m.
ställer jag, om de kunde uppskjutas och andra ärenden företagas.
Upplästes till justering och godkändes Exped.Utskts
förslag N:o g till R. Sl:s lind. skrifvelse till R. M. rör:de
riksdagens förlängande en månad.
Hr von Hauswolff, Carl Ulrik, hade inlemnat ett
anförande, som upplästes, så lydande:
Jag liar vördsnml. begärt, att några anmärkn:r, föranledda
af Frih. Flemings motion, ang:de Wesleyska metodisternes
missionsanstalt här i Stockholm, och några documenter,
hörande dit, måtte åtfölja remissen, och jag har
härmedelst äran inlemna desamma. Jag får här åter upprepa,
att jag ej tycker om, det frågan nu blifvit väckt; men
när det så handt, och samma sak i ett annat Stånd, fast på
annat sätt, upptagits, önskar jag, att den blir allvarligen
afhandlad, ej endast med lösliga ord.
Orsaken, hvarföre jag yttrar mig i detta ämne, har jag
redan för H. Ståndet antydt. Jag var i nära 8 års tid på
ön 'St Barthelemy anställd i befattningar, der jag kom i
ganska nära beröring med denna sect, och måste förvärfva
mig en närmare insigt uti dess egentliga väsende. Dessutom
har jag, utom England och Förenta Staterna, besökt en stor
del af den Westindiska Archipelagen, Derstädes har denna
sect isynnerhet utvecklat sig med en ohejdad frihet; och jag
vet således hvad sådant vill säga. Jag har vidare, under
39 års tid, följt med de politiska och inrikes tilldragelserna
i England, och ingen som gjort det, med närmare kännedom
af Engelska folket och dess inre förhållanden, lär neka,
det ju ej metodist-secten , som ryckt, snart sagdt, hela
den egentliga folkmassan från Engelska kyrkan, ägt det
största inflytande på den — Huru det kommer sig att ej
qväkaresecten, med sitt lugna väsende, och sitt dock ganska
stora intresse och anseende uti Staten, ej dervid är berörd;
hur det kommer sig, att hos oss ej de Mähriske bröderne
ens blifva nämnde i närvar, fråga, förtjenar stort afseende
vid bedömmandet af skilnaden mellan sect och sect
i religiös och politisk hänsigt; men detta, som tarfvar en
vidlyftigare utveckling än här kan äga rum, lemnar jag
till hvarje skarpsinnig mans och sakkännares eget bedömraande.
Jag äger väl ännu ett annat motiv, som föranleder mig
alt säga något i detta ämne; men jag hade näppeligen ämnat
nämna det, om ej en värd ledamot redan oroordat ett
dylikt. En allmänt vördad och efter döden sörjd Svenska
kyrkans prelat hedrade mig, dagen innan Iian företog sin
sista resa från hufvudstaden, med ett sammanträde, der
detta ädine utgjorde föremålet för ett långt och allvarligt
samtal. Det enda här är tillfälle att derom yttra, är, att
Den ag April e. m.
42 3
lian ej allenast uppmuntrade, men så godt som ålade mig att
medverka till en noggrannare och riktigare kännedoms spridande
om metodist-seclen, och dess stora synods och derunder
lydande agenters, d. v. s. missionärers eller predikanters,
samt hela melodismens skaplynne, tendens oell förfarande.
Men för att någorlunda fullständigt och allmänt fattligt
framställa detta, erfordrades skrifva ej e n , men flera vohlmer,
och äga tillgång, ej allenast till en samling af melodisternes
egna skrifter, utan äfven till andra personers, som
handla derom, så väl i religiöst som politiskt afseende; folk
som bevittnat deras förfaranden och verkningar, der dessa
fullständigt utvecklat sig. Här kari ej fråga vara om något
sådant, jag bör endast framställa några få, mera markanta
uppgifter och anmärkn:r, härledda ur en af deras officiella
höcker, som jag händelsevis kommit öfver, och från egen
erfarenhet eller redan försporda tilldragelser; hemställande
till H. R. o. Ad. att deraf draga behöriga slutföljder, och
sträcka sina forskningar längre. Jag tror, att t. o. m. redan
i Stockholm, det ej skall blifva svårt vinna högst besynnerliga
upplysningar om hvad sig uti proselytmakeriväsende
och t. o. m. förargelser inom familjer tilldragit; och
0111 hvad som i allmänhet än mera ifrigt och oupphörligt
eftersträfvas. Månne uppmärksamheten ej äfven bör fästas på
det sätt, hvarpå insamlingar bedrefvos och lockades lill
sammanskott till byggnaden af metodist-kyrkan, i trots af
beslående författningar.
Jag bör först och främst anmärka, att det förekommer
mig, som om 16 §:n Reg.Ftns uttryck: ”'skydda hvar och en
"viden fri utöfning af sin religion," blifvit nog fritt tolkadt,
och alt denna tolkning ingalunda kan öfverensstämma med
den sanna meningen. Mig åtminstone förefaller det klart
och ovedersägligt, att intet proselytmakeri derunder inbegripes.
Ett sådant kan på intet vis sammanslå med hvad
våra lagar stadga 0111 vår egen Lutherska kyrkas helgd, eller
nied andra gällande kyrkodisciplins-författningar. Detta
ställe har tydligen afseende på främlingar och på helt andra
förhållanden, än de ifrågavar.; ovedersägligen sanctionerar
det icke bildandet och utvecklandet af församlingar
och kyrkor, hvilkas tendens "ab ovo’’ är en propagandism,
och bildandet af en stat i Staten, afsöndring från
den Svenska Lutherska församlingen, och dess medlemmars
ifrån dess sköte; och, i detta fall, utspridandet — i en
fruktansvärd, jesuitisk och fanatisk progression — af seetandan,
med den djupast och listigast, pä en lång erfarenhet
grundad beräkning af verkan af det dertill hörande nitet
hos de svaga och enfalldiga, hos de förblindade, unga och
ålderstigna, hos de sluga och uppåtsträfvande, men äfven
af det nit, som den stora lockelsen för den ärelystne, den
der vill begagna så lätta och säkra medel, ålägger honom
4a4
Den 39 April e. ra.
att ådagalägga för alt vinna inflytelse och medhåll. Föga
frågar detta folk derefter, om statskyrkan kominer att darra
på sina grundvalar och Slaten med detsamma. En sådan
frihet är endast begriplig och blir möjligen endast
oskadlig i de friaste republiker, hvaraf man äger blott en
att åberopa; och den är grundad, äfven i detta fall, på totalt
stridiga principer mot våra Europeiska samfund. Den
nya religionsfrihetstolkningen kan omöjligen äga rum, innan
en ny politisk tolkning och verkställighet förutgått, som
förändrat hela det Europeiska statsskicket, såvida man ej vill
förutsända en sådan mesure, för att öka oredan och bereda
vägen lill revolution. Hvilken oreda den i sin linda åstadkommer
i monarkier, enväldiga eller conslitutionella, visa
högst mäktiga Staters företeelser just i våra dagar. Alla
Englands kartister äro secleriske, mest metodister, och en
af deras hufvudledare, presten Steevens, ej okänd ibland
oss, blir alltid metodist, fastän Wesleyanerne slugt nog
förklarat, att han mistat lärarekallet. Men än en gång bör
jag upprepa att, enligt hvarje Svensk lutherans begrepp,
enligt hvarje sann och upplyst protestants, måste allmänt
eller hemligt proselytmakeri, hvilketdera som helst, höra
till allmän förargelses åstadkommande.
Om ett sådant proselytmakeri för sig går, och det på en
otrolig scala, torde af Stockholms vörd. presterskap och af
andra trovärdiga personer lätteligen kunna inhemtas. Offentligt
bevis derpå är den mer och mer besökta, och till församlingsform
sig consliluerande Svenska metodisliska gudstjensten,
hvars blotta tillvarelse utgör ett fullt bevis på dess
bestämmelse. Men ännu mera kraftigt verkar nitet bland
metodisterna, särdeles i början af deras propaganda, vid
hemliga möten och samtal med presten och hos de helige.
Då må man i sanning säga, att i kyrkan lurar metodismens
anda, ännu dold; i det dolda uppenbarar den sig. Man må
ej invända, att detta sker i tysthet, är enskildt, och att ingen
offentlig förargelse skett. Jag påstår, att det hemliga
proseiytmakeriet åstadkommer offentlig förargelse,
och att det är och blir i alla afseenden olagligt, fördömligt
och farligt.
Men hvarthän skall det leda, om de ännu spridde i n cl i—
videi ne få en slug, skicklig, inflytelserik, mäktig främmande
ledare — en anförare? Låtom oss examinera metodisternes
egna skrifter, betänka allt hvad som genom publiciteten,
genom polemiska och andra skrifter och resebeskrifvare,
kommit till vår kunskap, och hvad offentliga tilldragelser
förete; och man skall lätteligen inse, att proselytmakeriet
utgör metodismens sjelfva lifselement och villkoret
för dess bestånd, att afsöndring från andra kyrkor och begrepp
om uteslutande helighet, dess lag, och att dess syfte
är hufvudsakligen politiskt — andligt-politiskt, ty här
skall
Den 39 April e. m.
skall makten grundas genom despotism öfver menniskornas
själar; intolerant är metodismen sjelf i högsta grad. Detta
metodistiska syfte och dess medel äro kända af hvar och
en, som haft ögat på seden , eller år närmare bekant med
Engelska publika tilldragelser inom och utom Europa.
Hela deras disciplinära inrättning antyder också delta
— deras indelning i classer, med strang subordination, och
hvars och ens åliggande att till en högre medlem hemligen
inrapportera allt, — och uti detta ord inbegriper jag betydelsen
af den mest utsökta polis och inqvisition, så i enskildt
som offentligt lif, inom och utom hus — föreståndarenas,
mäns eller qvinnors makt öfver classerna, men äfven
de förres absoluta subordination under presten eller missionären,
som är alldeles enväldig, och styrer sin hjord fullkomligt
enligt espriten och systemet af de hemliga politiska
föreningarna på continenten, och de många sednare industriella
i England, hvilka hafva enahanda tendens. Men
hela byggnaden beherrskas af den stora metodiska conseljen
i London, som äger den stolta makten att utdela sina förhållningsorder
och utöfva sitt inflytande i alla fyra verldsdelarna,
och syftar alt göra det öfvermäktigt i alla dess
länder. Huru litet den härvid frågar efter Statens bästa,
visar sig för den som inser, såsomen nödvändig följd af dess
förfarande, att denna sect slutligen kommer att kosta England
alla dess colonier och dess eget inre lugn. Men än
mera; uti detaljen finnes ett s. k. han, då 2tne yngre noviser
stå under en äldres ledning, till hvilken de äro skyldiga
alt i bi g t göra redo för allt hvad som kommer till
deras kunskap, hvarom de äldre sedan afgifva rapport till
”the leaders,” eller föreståndarena, och desse sednare
till presten. Alla äga de vidare att speja och hafva ögonen
på hvarandra. Det visade större nitet belönas med utmär
keiser, som befordra och utveckla gradvis den ytterligaste
andliga fåfänga och till slut högmod, ända till graden af
fullkomlig egenrättfardighet, hvilken essentielt hör till systemet.
Derom försäkras de helige: den helige, högsta
graden i denna orden, kan ej synda mer; händer någonting
dylikt, är det ej den helige som syndar, utan satan. Att
allt delta ofvannämnda sker efter ett hemligt systeme och
på ett hemligt sätt — det kan visserligen ej ske annorlunda
— är så mycket värre, och att Metodisterne föregifva
sig likna de protestantiska offentliga kyrkorna —så mycket
farligare.
I denna åsigt skiljer jag mig helt och hållet ifrån en
vördnadsvärd ledamot och motionär i ett annat Stånd, anseende
jag faran för Judaism och Catholicism stå i intet förhållande
till den, hvarmed Metodismen hotar. Man bör
komma ihåg, att de ej kallas Protestantismens Jesuiter
för intet. I förbigående vill jag erkänna, att delta ej
5 H. 54
4 »6
Den ag April e. m.
hindrar, att högst religiösa och aktningsvärda personer höra
till församlingen; det är naturligt och nödvändigt, att
man mäste söka gifva saken sin vackra sida; med den politiska
hafva desse visserligen ingenting att sköta, fast de
främja och understödja den genom sitt vittnesbörd.
Nu frodas denna sect, och växer till och bygger sig
sköna och stora tempel; snart nog få vi höra att e 11 ej är
tillräckligt, och flere missionärer lära ej heller dröja, att,
efter församlingens ökade behof, infinna sig eller omvända
Svenskar att dertill vederbörligen för stod och land ordineras.
Hvad har man då ej att förvänta sig af den mäktigare
ligan, och dess synlige och osynlige styresmäns tilltagsenhet?
Må man ej säga mig, att då blir det tid att taga
andra mått och steg! Min egen erfarenhet, allas, som
varit i tillfälle alt om dylika fall vinna någon — hela historien
alltigenom visar att då — då är det för sent!
Jag har med flit kallat den härvar. s. k. Engelska kyrkan
för mission, och preslen för missionär; ty så anses
de af den metodistiska moderkyrkan. Vi Lutheraner äro
långt ifrån att vara rätte Christne i dess ögon, än mindre
kunna vi blifva riktigt egenrättfärdige och lie lige; oell
t. o. m. näppeligen salige, på vårt sätt. Jag vet att Metodist-predikanter
yttrat sig sålunda, och deras egna skrifter
bära vittne om deras exclusiva principer. Metodistiska missionären
är här i Sverige, för att omvända oss — minst
för att administrera till de få här befintliga Engelska metodister.
Men desse äro ju Engelsmän och behöfva ej
Svensk predikan; hvad menas då med den? Hafva våra
Svenska Lutherska kyrkor ej rum nog för församlingen? Äro
de söndagligen öfverfalla af åhörare? Nej; men i metodisteapellet
är det, der de endast få den lyckan att höra det
sanna, rättfärdiggörande ordet, der skola de blifva omvända,
— blifva metodister. Att sådant är förhållandet, trotsar
jag någon metodistisk prest att med bestämda uttryck
förneka, ty jag har mig ej än bekant, om secten antagit
leservatio mentalis. Men att prevaricationer ej äro alldeles
okända, bevisa undskyllningnrne vid de afgifna förklaringarna
öfver ett mycket omlaldt offentligt metodist-möte, som
ägde rum i London, der Svenska angelägenheter komma på
tapeten. För den , som är fullkomligen obekant med den
secten, bör det visserligen förefalla otroligt, om han finge
veta, att lika många menniskor som missionären lyckas afvända
ifrån den Lutherska kyrkan, lika många själar anser
han sig hafva frälsat, och af hufvudförsamlingen tackas och
prisas Gud derföre högljudt.
En annan egen omständighet bör härvid ihågkommas.
Det är en fastställd regel bland Metodisterne, alt en och
samma prest ej får förestå amma Metodist-församling mer
än aldrahögst 3:ne år, och äfven då, endast i det fall att
han är gift; annars är ett år det bestämda pensum. För
Den 29 April e. m.
427
Sverige, liksom för vilda länder, göras undantag, i anseende
till svårigheten att lära sig vårt språk och derigenom
kunna verka. Detta är ett direct argument att bevisa
syftet till proselytmakeri. Annars gjorde man ej undantag
från en fastställd regel. Vidare, hvad betyder den härstädes
officielt antagna benämningen af Engelsk kyrka?
Säkerligen sker det ej för Engelska språkets skull; ty då
borde ju endast predikas på Engelska, utan tydligen för att
förbrylla begreppet om melodismen med den verkliga Engelska
kyrkan (tbe Anglican church), liksom metodismen
och den vore sak samma. Finten är fm, men må jag
härvid använda ett gammalt Engelskt sjömanna-ordspråk:
"it will do for the mariners, but the sailors wo’nt belie"ve
it.”
På ön S:t Barthelemy och på andra öar i Westindien
bevittnade jag metodist-proceduren i sin fullkomliga utbildning.
Skulle jag beskrifva alla tilldragelserna, som höra till
saken, torde de hos många väcka åtlöje, och meningen
”att dermed har det ingen fara." Andra skulle högeligen bedröfvas;
den med verldslifvets förhållanden närmare kännedom
ägande deremot genast inse faran och dess betydenhet
hos oss, och just i vår tid. Men några få drag vid en vanlig
s. k. meeting (metodist-gudstjenst), der, hvarest secten
redan vunnit fast fot, torde dock ej vara alldeles ur vägen:
bilagorna tala för öfrigt sjelfva.
Församlingens medlemmar äro redan förberedde, särdeles
de yngre, genom ej allenast ascetiska och öfverspända,
ulan än mera förgripliga inverkningar. Innan gudstjenstens
början, gör presten hemliga eiler förtroliga, upprörande,
retande väckelser — ex hort a tio ns —■ u dem han
tilltror sig mest kunna verka uppå för tillfället. Dertill utväljas
helst unga personer, framför allt flickor. Äldre, enfaldiga,
svagsinta, nervsvaga, hypocondriska, lemna äfven
goda subjecter till verket. Man kan ej neka, alt, under
allt detta, den djupaste kännedom af menniskans lynne,
svagheter och passioner bringas i den mest concentrerade
verksamhet, för att vinna ändamålet, hvilket äfven hos den
rättfärdige och nitiske helgar alla medel. Sedan allt är behörigen
förberedt, uppstiger presten på predikstolen, och,
ifrån en lugnare inledning, öfvergår han småningom till de
häftigare, ja, jag har hört det, till de mest undransvärd!
enthusiasliska inverkningar på allt hvad som kan uppröra
menniskans lidelser. Den Heliga Skrift, det vill här säga
språk, rykta ur sitt sammanhang, och för tillfället uttolkade,
begagnas härvid med en exegetisk förmåga, som öfverträffa!'
all föreställning. Detta är högsta konsten; och jag
måste bekänna, att beundransvärd är den höjd, hvartill
denna förmåga blifvit bragt, så långt, att, är ej presten
af det mest fanatiska slag, som hos en sansad menniska
väcker leda, blir det för ögonblicket äfven förförande för
4a8
Den 29 April t. m.
denne, helst omgifven, som han vid tillfället är, af en inspirerad
och således verkligen intressant folkmassa. Man
kan då föreställa sig effecten på andra, och den egna retelsen
för sensuella eller förslappade menniskor.
JVär predikanten stämt sig sjelf och sin församling till
högsta potensen af enthusiasm , då hör till saken, att de
gamla gummorna, som hela tiden åtföljt hans kraftord med
rycktals suckningar och utrop, nu göra allmännare, längre
och bögljuddare chorus. Till slut uppkomma de namnkunniga
metodistiska gro ans (jag har ej ett rätt passande ord
för dem på Svenska; på Tyska finnes ordet ”stöhnungen
som temmeligen uttrycker meningen - - snyftningar, pustningar,
bölningar eller allt tillsammans); paroxysmen blir
stark; spasmodiska anfall, till slut convulsioner infinna
sig mer eller mindre talrika, allt efter som andan är
kraftig, och predikanten förstår sig på sin sak; unga flickor
falla, sprattlande, på golfvet; de gam.la tjuta starkare,
slå sig för bröstet, och yrande känslor i de mest ytterliga
yttranden gifva sig luft. Slutligen nedstiger predikanten,
hvars öga noga följt de saliga verkningarna af hans ansträngning,
från predikstolen, hugsvalar eller förlänger lidelsen
hos individerna allt efter omständigheterna; och det
räcker en ansenlig tid, innan allt kommer i sådan ordning
igen, att menniskan blir capabel styra åtminstone sina
yttre åthäfvor. Detta är dock ej allt, och mysterier finnas
äfven, till hvilka de oinvigde naturligtvis ej få tillträde.
Om kärleksfester, campmee tings och privata sammankomster
vill jag ej tala. Dessa och tilldragelserna vid
wakes, vak öfver lik, och vid andra tillfällen, skulle förtjena
en egen beskrifning.
Detta är ej öfverdrift, ej caricatur — detta är sanning.
Dylika scener har jag sjelf bevittnat, och de voro
hvardagliga hos oss på ön St. Barthelemy. Här fattas äfven
ej i Sverige personer, som känna saken nogsamt. Man
må ej invända, att sådant ej skett hos oss: man bör besinna
att verket här ännu ej är fullkomnadt, endast börjadf.
Ville II. Utsk., till hvilket denna motion är remitterad,
härvid använda en rättighet, den jag ingalunda ser i grundlagen
förmenad, och hvilken, i min tanke, äfven bör användas,
på det att våra Utsk. må uppnå den högst nyttiga
ståndpunkten af constitutionella comitier — (comittees)
— nemi. den att upplysningsvis afhöra sakkunniga
personer i ett förevar, ärende, tror jag, att Utsk. skulle
komma att inhemta flera maktpåliggande upplysningar
om hvad man ännu ej vill tro, eller anser sig ens
böra ana.
Utom den redan antydda bedrägliga ytan af en viss
grundenlighet med de offentliga protestantiska bekännelserna,
får jag 1 of att väcka uppmärksamheten på det förhållandet,
att Metodismen visar sig, efter omständigheterna, i en oli
-
Den 29 April c. ra.
4*9
la skepnad. Den äger en annan politik, der, hvarest den
Vill vinna inträde i ett upplyst, ett Europeiskt land, mot
hvad den antager uti ett annat, som befinner sig i ett mer
eller mindre motsatt förhållande; vidare allt efter det mer
eller mindre ingripande välde den lyckats tillvälla sig. Till
ett Europeiskt land sänder den, under det sjelftagna namnet
af pastor — missionär — män med mera utmärkt hildning
och större förmåga; till de andra, vida mer underlägsna
och råa personer; nitet dela de lika, men de förre
äga en högre politisk blick och äro medvetande af hufvudhemligheten
inom denna verkliga orden. Saken kommer
dock snart på ett ut, ty ändamålet är detsamma. Det dröjer ej
så länge, innan infödda inspirerade och instruerade folkpredikanter
uppstå, och snart får man höra vandrande gesäller,
och Gud vet hvad för folk, — ty födkroken är lätt och
har sitt nöje med sig, — ifrån uppstapplade kärror eller
bord, hvar som helst, predika för en från sina nyttiga arbeten,
först af nyfikenhet, sedan af epidemiskt svärmeri kringströmmande
allmänhet; ty saken är calculerad att gripa omkring
sig i samma progression som en epidemi. Elementer
saknas ej i Sverige, och man har sett, att en slug missionär
redan känner och söker dem. Bonden lemnar sin plog,
handtverkaren sin verkstad, tjenstehjonet sina åligganden —■
och gndeliga blifva de visst, men huru sannt gudfruktiga,
lemnar jag derhän; frågan om den verkliga båtnad, som deraf
följer, torde vara föga tvifvel underkastad. De utdrag
ur Metodisternes egna offentliga skrifter, som jag har äran
bilägga, tror jag skola öfver allt detta lemna de mest ojäfaktiga
bevis. Vi strida just nu emot den öfverhandtagande
fattigdomen i vårt land; men under ett sådant förhållande,
som det ofvannämnda, kommer den oundvikligen
att blifva mångdubblad, och, hvad än värre är, kommer
andligt—politisk t svärmeri att blanda sig i spelet. — Ho kan
förutse följderna? Men alt de blifva allvarsamma och betänkliga
bör icke undgå någons blick.
1 enlighet med den föresats, hvarmed jag affattat detta
vördsamma anförande, bör jag ej utbreda mig vidlyftigare.
Fästa ej korta, egentliga och sanna uppgifter uppmärksamheten
, lära långa förklaringar föga båta.
Antydt, som jag nu har gjort, motiverna för det intresse
jag tagit i denna sak, och den uppmärksamhet jag anser
Regeringen och R. St. böra egna deråt, är det mig dock ej
tillständigt, i ett så beskalfadt fall, att uppgifva förslag till
de mått och steg, som skulle vara lämpligast för att förekomma
och stäfja det ifrågavar. ofoget, förenliga med våra
toleranta grundsatser ang:de religionen. Jag tillhör dem
som tro, att det hufvudsakligast beror på vårt eget presterskap,
och att således det Högv. Ståndet troligen kommer
alt grundligast yttra sig deröfver, då det hunnit taga frågan'i
moget öfvervägande. Det besinnar otvifvelaktig!, att
43o
Den ag April e. m.
fri reiigionsutöfning oell sect eri sitt proselytmakeri
äro, så väl efter rättsbegrepp sorn enligt philosophiska
åsigter, i grund åtskiljda; att de till och med utgöra
ett sinsemellan stridigt och absurdt förhållande. Ingen fråga
lär det blifva underkastadt, att det förra är oförenligt
med Svenska lagar, författningar och seder. Således torde
någon allmän, mera bestämd lag i detta fall visserligen vara
påkallad; men hufvudsakligen torde ärendet tillhöra Regeringens
handläggning, oell dess hänvisande till Ailm. BesvärsUtsk.
, jemte LagUtsk., varit det lämpligaste. Såsom förhållandet
är, tyckes saken mera närma sig till ett önskningsmål,
ej obelaget att en bestämdare lag stadgas. Af allt
hvad jag anfört, är tydligt, alt jag såsom högst lämpligt
skulle anse upphörandet af den Svenska predikan i den Engelskt-secteriska
kyrkan. Den har der ingenting att beställa,
och jag kan ej inse hvilka gilltiga skäl en Metodist-predikant
kan föregifva för nödvändigheten, för det så ifriga
eftersträfvandet af gudstjensts hållande, efter melodislisk
form och ritual, på Svenska språket. Den som noga föijer
med honom, finner hvaruti finessen ligger. Grundlagen försäkrar
honom om en fri utöfning af sin religion, men den
lär ej ovillkorligen tarfva offentliga yttringar för andra,
på ett språk, som ej är hans — men vårt, och vi bekänna
oss ännu till den Lutherska läran; denna tro, denna
öfvertygelse äger den djupaste rot i Svenskens begrepp 0111
hela hans stats- och medborgärelif. Vårt språk har Metodist-presten
lärt sig och använder för att öfvertala oss alt antaga
hans motodisliska idiosyncrasi, i utbyte mot landets
allmänna, stadgade, sunda och vördade bekännelse. Finnas
Svenska Metodister, och uppgifver han sig vara skyldig
predika för dem, då har han ju sjelf danat dem, öfvertait
dem, förledt dem till affall, och erkänner sig sjelf
saker till ett fördömligt proselytmakeri.
Jag förutser, att denna motion kommer att sätta i rörelse
särdeles philantropiska och liberala känslohäfningar.
Men nu är den en gång på tapeten, och jag hoppas, att det
kommer att gå allvarsamt till. Visst är det skönt, och lätt,
och populärt, att theoretiskt och utopiskt tala om spirituella
förhållanden. Men uti våra, på stadgade materiella
förhållanden bestående samhällen, måste äfven tolerancen
hafva sin gräns. Jag har ej velat använda dessa oratoriska
blomster, ty äfven dessa fattas ej på min sida. Jag
inser nog, att man kan vilja begagna sig af den stora Reformatorns
namn, fadrens lör all protestantism; men då
glömmer man, att med samma anda och kraft, som han utdömde
påfveväldet, yttrade han sin afsky och viste sig verksam
emot Coi olostadii, Knipperdollings, Miinzers och andres
farliga svärmerier; bedröfvelsen öfver hvilkas följder förbittrade
hans ålderdom och förkortade hans dagar.
Vår i minnet odödlige Konung Gustaf Adolph, som
Den 39 April e. m.
431
tvekade att ens återinsätta en reformert Furste på sin thron,
och minst beskyddade, eller stred för secterism, torde lika
litet vara ett tjenligt exempel för att försvara sjelfsvåld uti
religions-väsendet; och framstår han som ett det heligaste
minne af menniskors medverkan till sublim och andlig frihets
vinnande här på jorden, så var det i den höga betydelsen
af den fria kyrkans och den fria Statens oåtskiljaktiga
förening. Må man besinna hvad för en omätlig kraft,
moralisk och politisk, innebor hos ett folk, sorn bekänner
samma religion och nitälskar för densamma!
Må således, — jag och troligen ingen annan kan hafva
deremot — Metodisterne, under det antagna namnet af
Engelska kyrkan, utöfva sin gudstjenst uti Sverige på det
friaste sätt; men då bör deras gudstjenst äfven förrättas på
Engelska språket, likasom det sker efter Engelska ritualen
för Engelska Metodister. Men såsom missionär-anstalt förnekar
jag dem äga laglig rättighet, isynnerhet den, att utöfva
proselytvärfning på Svenska språket bland bekännarena af
Lutherska läran. Den enda orsak, hvarföre Metodist-missionären
predikar på Svenska språket, är naturligtvis den,
att omvända oss. Omvändelsenitet är alltid lifligt och starkt
hos en missionär, och ett så beskaffadt nit aftager alltid,
der kyrkan ej mera befinner sig i strid. Den enda fördel
man således kunde finna metodismens införande medföra,
vore, att vårt eget presterskap rustade sig till en nitisk
kamp. Deri ligger ej något ondt; men jag tror, att man
Väl bör afväga fördelar och olägenheter, innan man låter
en fejd begynna, som kanske ej kommer att endast stanna
inom den spirituella polemikens område — helst då alltsammans
är en hämmande importvara.
Jag anhåller vördsamligen, alt II. R. o. Ad. må skänka
någon uppmärksamhet åt bilagda authentika handlingar;
de äro Metodislernes egna. Hvarje del af deras officiella förhandlingar
äro uppfyllda af enahanda innehåll. Jag har råkat
att bekomma den volum, hvarutur utdragen äro gjorda,
i mina händer, och jag erbjuder mig att presentera den
vid påfordran. Bedrager jag mig ej, torde den göra tillfyllest.
Detta mitt anförande torde få åtfölja Frih. Flemings
motion, — hvilken jag anser äfven böra behandlas som ett
önskningsmål, — till det Utsk., hvartill det blifvit förvist.
Utdrag i öfversättning ur Wesleyska Metodisternes authentika
publication, benämnd "The Methodist Magazine,
being a continuation of the Arminian Magazine, first published
by the Rev. John Wesley. Vol. XXXVII. — Ordagrannt
öfversäll af'Carl von Hauswolff.
Pag. 324- Wesleys egna anmärkningar rör:de heliggörande
tro:
"Fråga:” Hvilken är den tro, hvarmedelst vi heliggöras,
frälsas från synd och blifva fullkomliga i kärlek?
43a
Den 39 April e. ra.
”Svar:’' Det är gudomligt vittnesbörd och öfvertygelse,
1:0 att Gud liar lofvat det i den Heliga Skrift. Tills
vi äro derom fullkomligen öfvertygade, kunna vi ej göra
ett steg vidare. Och man bör tro, att det ej behöfves ett
ord mera, för att fulleligen öfvertyga hvarje förnuftig menniska
i denna del, än det gamla löftet: "Då skall jag omskära
ditt hjerta, och hjertat af din säd, att älska Herran
”din Gud af allt ditt hjerta och af all din själ.” Huru tydligen
uttrycker ej detta fullkomnandet i kärlek? Huru kraftigt
inbegripes ej frälsningen från ali synd? Tysa länge som
kärleken intager hela hjertat, hvad utrymme finnes då för
synden?
”2:0 Del är gudomlig öfvertygelse, grundad på bevis,
att allt hvad Gud har utlofvat, ar Gud i stånd att uppfylla.
Då man således medgifver, att det är omöjligt för
menniskan, att af en oren sak frambringa en ren, att rengöra
hjertat från synden och uppfylla det med helighet,
så uppstår likväl härigenom i detta fall ej den minsta svårighet,
ty vi se ju att med Gud äro ali ting möj
I
i 8 a-’’
’’3o Det är grundad! på bevis och öfvertygelse, alt Han
är mäktig att göra det nu. Och hvarföre icke? Är ej ett
ögonblick för Honom detsamma som tusende år? Han har
ej behof af längre tid, för att fullborda hvad som helst
som är Hans vilja. Derföre kunna vi djerft uttala vid hvilken
tid som helt, att nu är frälsningens stund inne.
Se! all ting äro redo, kommen till bröllopet!”
"4:o En sak bör ännu läggas lill den djupa tilliten, att
Gud kan nu heliggöra oss, och den gudliga förtröstan och
öfvertygelsen, att Han gör det. Det sker i samma stund.
Gud säger till den innersta själen: ske dig som du tror! I
samma ögonblick blir själen ren från ali syndbefläckelse,
ren från all orättfärdighet.”
Följande äro praktiska bevis på huru Wesleys
efterträdare uppfattat det föregående.
Pag. 1. ”Herr S. (Sterem) lefde i sina gerningars anda,
undervisande hvarjom och enora i all visdom, på det
att han måtte kunna framställa hvar och en såsom fullkomlig
(perfect) för Jesus Christus.”
Pag. 343. Utdrag af en kort berättelse om Catharina
M y I e s.
”1 April månad kom Hr Thomas Williams och besökte
Limerik. Vid hans andra tal, uppenbarade vår Herre tvänne
saker för henne, 1:0 att hon var en syndig hjelplös
synderska; 2:0 att hon endast kunde blifva fräisad genom
vår Hen e Jesus Christus. Hon åhörde hans gudstjenst hvarje
afton och morgon under bar himmel. Kort tid derefter
föreslog han församlingen att förena sig i ett samfund, alla
de som åhugades fly från den tillstundande vreden. Men
hon
D c n ay April e. ni.
433
lion kände sig ännu ovärdig och tordes ej begagna sig af
den erbjudna nåden. Men sedan lion fick böra, huruledes
lian lärde deni, sorn uppgåfvo sina namn, vägen till
Gud, blef lion ledsen, alt lion ej låtit skrifva upp sig,
oell beslöt att göra del, 0111 linn förnyade anbudet.”
”Den andra gången lian inbjöd trötta syndare, var den —
Hennes öfvertygelse om sitt syndiga tillstånd var djup.
Herren visade benne, att bennes hjerta var öfver all måtta
bedrägligt oell förtvifladt — desperatly — syndigt. Esomoftast,
när lion kom hem ifrån predikan, trodde lion, att jorden
skulle remna oell uppsluka benne, oell att Gud endast
handlade rättvist alt göra så. Hon fortfor i denna sinnesstämning
för någon tid, alltid åhörande gudstjensten morgon
och afton, och i hemlig bön sex till sju gånger om dagen.
E11 Söndags morgon åhörde hon llr Williams på det mest
rörande sätt beskrifva vår Herres dödskamp i örtagården,
Hans korsfästelse, Hans kärlek för förtappade syndaie, ådagalagd
genom Hans förbön för siria mördare; då rann det i
hennes sinne: ”Han dog för er, Han älskar er, Han skall
”förlåta er!” På hennes själ inverkade äfven, alt hon skenbar
t s å g Honom dö på korset för hennes skull.
Uppfylld af undran och häpnad, sade hon i sitt hjerta:
”Herre, jag tror, Herre, jag tror; jag kastar mig och alla
”mina synder på min Återlösare* blod!” Strax t uppsprang
frid, kärlek och fröjd i hennes själ. Samma dag ananmi -  de hon nattvarden, vid hvilken hon fann Herren nådeligen
närvarande hos sig. Hon iakttog det första tillfället, att
underrätta medleinmarne af den classen, hvartill hon hörde
, om hvad Gud gjort för hennes själ, och derföre blefvo
de, jemte henne, öfvermåttan glade. Denna hennes lörsta
kärlek räckte någon längre tid, och ända till hennes dödsstund
var det hennes förtjusning att länka oell tala om de
storverk, som Gud inverkat på henne, då Han sjelf uppenbarade
sin kärlek i hennes hjerta. Allt ifrån den dagen
ända till sitt yttersta hyste lion aldrig någon tvifvel 0111
sanningen af en experimental religion.”
Följande utdrag upplyfter något läckelsethuru
politiken är, när man vill först tränga in sig,
der en fastställd religion finnes.
Pag. 38. ”— — — Jag är öfverlygad 0111, att Hr M.
skulle fägna sig åt, att få sede åtskilliga nvbyggena fidi sed -  da (med missionärer), och isynnerhet 0111 vi bete oss (prnced)
på del primitiva metodisliska sättet, alt icke visa oss
i fiendskap mot kyrkan (statsreligion), ulan snarare i sams
(in union) nied den; icke såvida att hilda eli skiljdl (d istinct)
parti från kyrkan, som för att frälsa själar inom
densamma; då är jag säker, att lian skulle säga: Gud vare
med eder (lycka till — Godspead). Det är en gifven sak,
att predikanten ej fårlöf att vara en radieall. afvikande från
kvrkan (a ra di cal disen ter); 0111 möjligt en sådan, sorn
5 II. ' 55
434
Den ag April e. m.
ännu har gemensamt med kyrkan (atlached to the estahlitement)
såsom Hr Wesley, Hr Clarke, och större delen
afvara primitiva predikanter voro.” — (nb. härefter följa
många supprimerings-lecken. *****)
Ytterligare utdrag af nämnda arbete.
Pag. 21. Hr Steinkopf, utländsk secreterare i British
& Foreign Bilde Society, gjorde på sällskapets vägnar en
resa genom Europa år 1812. Uti hans berättelse derom står:
alt han i Juni 1812 landade i Götheborg, der han hade ett
samtal med (vänne gudfruktiga prester ifrån Skåne, hvaraf
den ene sade honom, alt han hade 3oo hushåll i sin socken,
mest i fattiga omständigheter, och alt han uppriktigt trodde,
att ej tjugu biblar funnos ibland dem. Hr S. gaf dem
20 L. Slerh, för att hjelpa till bristens fyllande. I Warberg
råkade han en annan kyrkoherde i ett stort pastorat,
som ej hade mer än 20 L. Sterb i lön om året, och som var
ledamot af Evangeliska Sällskapet i Stockholm, hvilket försedde
honom med biblar; men likväl funnos äfven derstädes
3oo familjer utan någon bibel, hvarföre Hr S. gaf honom 10
L. Sterb till att köpa nya testamenten.
Pag. 197. (Följande bref ifrån en Metodist-predikant
till en annan är så märkvärdigt och upplysande om Melodismens
väsende och inflytande i verldsligt afseende, ali det
nästan införes in toto).
”Min mycket älskade medbroder!”
”Både skyldighet och tillgifvenhet, ej mindre än mitt
löfte, föranleda mig, att öfversända tiller någon uppgift om
det förvånande Guds verk, som föregår ibland oss. För en
ansenlig tid sedan, voro våra vänner föranledda alt bönfalla
i allvar och hopp om Guds verks återuppbyggande på denna
ort, och de blefvo uppmuntrade genom ledamöters tillkomst
till flera af classerna. Alla våra möten för offentlig
gudstjenst blefvo talrikt besökta, och våra församlingar syntes
stämplade af mycken högtidlighet och allvar. Men ingenting,
utom den vanliga gången, förspordes tills Söndagen
den i3 Februari, vid samfundets möte efter aftonpredikan.
Då, just före mötets slut, sedan Hr Hainie hade omtalat
några hugneliga exempel af ögonskenligt godt, som gick för
sig uti åtskilliga delar af districtet (cercuit. — INB. Metodislerne
dela i vissa delar landet för kringvandrande predikanter.
) — då började en ung qvinna, som under flera
veckors tid varit på vägen till öfvertygelse (under convielion)
att ropa högt om miskund (to cry oloud for merey),
hvilken hon äfven erhöll innan mötet slutades. En
annan ung qvinna befann sig äfvenledes uti djup nöd, men
gick bort utan att erhålla lisa. Men under dét jag morgonen
derpå talade till henne, och bad med henne, intalle
Herren frid till hennes själ, och hon har sedermera blifvit
iståndsatt alt vandra i Hans ansigtes sken. Följande Thorsdag,
vid en bönestund, hållen i ett privat hus, lingö Atta perso
-
Den 29 Ap ri 1 c. 111.
435
ner tänning af Gudomlig nåd. Fredagen, den 18 Februari,
då brödren Morris och jag voro hemma, och hade ledighet,
bevistade vi en bönestund i arbetshuset, der mariga befunno
sig i djup nöd, och erforo gudomlig trösti till svar
på mycken och enträgen bön. Söndagen, den 20, antager
jag att nära 4° nya ledamöter blefvo förenade med de åtskilliga
classerna, hvaraf 6 till 8 funno befrielse ifrån syndens
skuld (found deliverance from the guilt of
sin). Klockan 2 om eftermiddagen, pist sorn brödren Morris
linde slutat sin predikan, började hela hopar ropa allvarligen
om nåd, och fortforo bedjande och prisande Gud
till aftonpredikan kl. 6. Under loppet af Hr Morris predikan,
blefvo de mycket upprörda, men vida mera sedan han
hade slutat: då upplyfte de med stark stämma sin röst till
bön och pris. Omkring kl. 10, sedan jag återvändt fiån
Cambourne, fann jag dem sålunda sysselsatte, och det valej
utan svårighet, som vi kunde öfvertala dem att sluta
efter kl. 1 Måndagsmorgonen. Om Måndagen den 21, så
val under predikan kl. 7 om qvällen oell sedermera, var folket
upprördt på samma sätt, och kl. blef 2 om morgonen,
innan det på något sätt blef möjligt att skilja församlingen
åt, ehuru vi, för anständighetens skull (from a sense of
proprie ty) som oftast bjödo till. Om Tisdagen den 22 före
middagen, kommo åtskilliga, både qvinnor och män, uti
stor sinnesoro till capellet, och församlingen fortfor i andaktsöfningar
till omkring kl. 5 nästa morgon. Onsdagen
den 23 ålade jag dem, som blifvit recommenderade af classernas
hufvud — lea ders — nb. kunna vara så väl män
som qvinnor — att råka mig vid middagstiden, för att uppgifva
sina namn, i den afsigt att fördela dem på classerna,
till erhållande af vidare andlig undervisning. Samina afton
anhöllo mer än 80 personer om tillträde till samfundet; de
syntes vara allvarligen bekymrade 0111 sina själars frälsning;
och de fleste ibland dem hade, sedan de slräfvat med sinnesqval,
rönt gudomlig vederqvickelse. Alltifrån Onsdagsmiddagen
bröt församlingen ej upp och, jag kan tillägga,
kunde ej heller bryta upp, förrän nästa morgon omkring
kl. 9. Thorsdagen den 24 före middagen, kommo återigen
många lill capellet, allvarligen bönfallande om nåd,
och mötet fortfor till kl. 4 nästa morgon. Några blefvo, sanningen
att säga, mycket längre qvar; hvaribland en, sorn i
sexton limmars lid höll på alt utan uppehåll ropa om ändlig
befrielse. Men ehuru sorgen räckte hela natten ut, kom
glädjen om morgonen. Under detta möte tycktes många
flera finna lugn hos Gud, än vid något af de föregående.
Det såg ut som en Guds makt hvilade på hela slägtcr ;
tre funnos i ett hus, fyra i ett annat, som sjöngo tillsammans
den nya sång, som Gud satt i deras mun. En hördes
välsigna Gud för 4 s‘°a barn, sorn blifvit förda från
mörkret till ljuset; en annan jublade öfver Irenne af de sina,
som just blifvit födda ofvanifrån; här sago vi en troen
-
436
Den 20 April e. m.
de make, sou» tröstade oell bad för sin betryckta hustru,
lili dess de båda tritunpherade tillsammans; der hörde vi
en medöinkande fader, sorn bad oss göra förbön för dess
förtviflahde barn. Några prisade Gud högt, andra lago på
sina knän, välsignande honom för hans återlösande nåd, undal-
det att outsäglig tacksamhet lyste i deras ansigten.
Fredagen den i5 var capellet fyldt nästan hela dagen,
och om aftonen en större trängsel än någonsin tillförene;
då sökte en hel hop linge män ro för sina själar och funno
den.”
”Föremålen för delta verk (the subjects of thes
work; nb. ordet work (ages här i en egen tecknisk andlig
betydelse) äro af olika slag. Det största består måhända af
unga personer, linder 28 års ålder, hörande till de arbetande
classerna i samhället. Äfvenledes finnes deribland
ett ansenligt antal af gift folk, hvars hjortan äio förenade
att frukta Guds heliga namn, och mycket bättre lolli, hvilka
ej dämma den ovärderliga perlan ovärdig sin annammelse.
Någre äldre personer, och jemförelsevis endast få, synas
blifvit gjorda till nya varelser.”
”Sättet af den gudomliga verkan på dessa personers
sinnen, synes vara olika beskaffad, allt efter Guds mångfalldiga
vishet. Några drifvas af förskräckelse till nådens
thron, andra dragas mildt med kärlekens band. Några tvingas
att ropa högt 0111 frälsning, andra träffas i capellets mest
ensliga delar, tvst bedjande: Gud vare mig syndare nådig!
Några bringas till herrlig frihet eller en kort och allvarsam
kamp om nåd, andra förblifva i nöd hela timmars tid; och
många, som hafva sökt Gud med stor själavånda, under
mångå dagar, hafva ännu icke funnit sinnesfrid. At några
är försäkran om Guds ynnest tilldelad i ett ögonblick, och
öfvergången från bitter sorg lill glädjens hänförelser är hastig
, under del att den gudomliga trösten meddelas åt andra
mera efterhand, tills försäkringens glädje lyser mer och
mer och fullkomligare i dagen.”
”.Scenen för dessa nådens underverk är icke allenast i
capellet; ett stort antal blir djupt sinnesrördt i sina egna
boningar; och till och ined uthus och sjelfva jordens inelfvor
(nb. grufvorna i trakten) genljuda af lofsånger och
bönens stämma. Skörden är så ymnig, att nästan alla de
verkande personerue, predikanter, föreståndare, enskilde
ledamöter, och lill och med nvomvände, ådagalägga, derigenom
att de rnislat rösten , att arbetarena äro alltför få.”
”Ibland åskådare befinna sig blott få begabbare; de fleste,
som bevittna dessa tilldragelser, äro betagne af en häpen
och högtidlig vördnad, öfverlygade 0111 att de äro
verkningar af en gudomlig orsak; och många, sorn komma
alt drifva gäck, stanna qvar för att bönfalla. Nästan hvarje
limma medför till oss underrättelser om det goda verkets
utspridande åt alla håll på några mils rund; men härom
t
Den 2g A p r i i c. ni.
skola vi mera Hilli ligen underrätta Er om några dagar.
Jag är Eder
sannt lillgifne broder
Francis Truscott.
Redrulh (a Gornwall) Febr. 26 i8i4-’’
- Utdrag af det andra brefvet från Hr Truscott till Hi
TrefFry.
"Min käraste Broder!
"Sorn ni säkerligen af åtskilliga ögon- och öronvittnen
bort berättas flera detaljer, rörtde Guds goda verk ibland
oss, Un dem jag möjligtvis kan hinna meddela , torde ni icke
förvänta många ytterligare bidrag ifrån mig. Men jag vill
lik attili t gå Er begäran till mötes, och med nöje fortsätta
min berättelse från den tidpunkt, då jag afslulade mitt sista,
hvilket jag tror var Lördagen den 26 Febr. Hela föregtde
delen af denna dag har jag tillbragt i Redrulh,
sysselsatt med att nedtaga namnen på dem, sorn åstundade
vara i förening med oss, och att dela dem i classer. Den
aftonen var mitt predikoställe Tucking-qvarn. Om morgonen,
vid bön inom lius, uppenbarade sig en nådig anda,
vare sig af djup öfvertygelse eller helig förnöjelse, sorn hvilade
öfver alla dem sorn deltogo. En ung qvinna, ett tjenstehjon,
och en yngre flicka blefvo nödtvungna (constrained)
att ropa’ högljudt om nåd (miskund) och båda funno
lisa tor sin själ den morgonen. Men den enskilda andakten
kunde ej slutas som vanligt; ty under det vi voro sålunda
sysselsatta med Gud, önskade många af grannarna, som
kommo till boden i ärender, att förena sig med oss, och
lula morgonen lillbragtcs ömsom i bönfallningar och löfvånger.
Vid middagstiden blef tilloppet af dessa gudfruktiga
dyrkare så stort, alt det blef oundgängligt förfoga sig till
capellet; der qvarstannade de, och deras antal okades ännu
tills kl. 6 0111 aftonen, då jag fann capellet hopadt af folk
och genljudande af rop om förbarmelse eller fröjdefulla
löfvånger. Som jag ej blef i stånd alt predika, så att jag kunde
höras, gick jag omkring till dem, soln syntes mest angripna
, och var "såsom en, den der hugsvalar de bedröfvade.”
Söndagen den 27 Febi., efter ganska få timmars sömn,
återvände jag till capellet, der några hade qvarstanhat i bön
liela natten. Kl. g, vår vanliga predikotid, var capellet lika
uppfyldt som föregående afton, och jag blef nödsakad
gå tillväga på samma sätt. Kring middagstiden blef jag
tvungen lenina deni, och jag tror att ifrån den stund tills
nästa Fredags morgonen var capellet upplaget, utan mellanrum,
både dag och natt. Fullkomligen enahanda scener,
sorn jag bevittnat vid Tiicking-qvarneii, bevittnade jag åter
i Redrulh om eftermiddagen och aftonen; i Troon, Måndagen
den 28; i Penponels, Tisdagen den 1 Mars; i Kehrliand,
Onsdagen den 2; och i Wendi 011, Thorsdagen den o.
438
Den 29 April c. m.
Endast i KelieJland oell Wendron kunde jag förmå mina
åhörare att hälla sig stilla, så alt jag kunde fortfara utan
alltför mycket afbräck, tills jag slutat min predikan.
Men också sedan jag slutat min predikan på båda dessa
stallen, lyftade så väl de förkrossade i Zion, som de af
Herran återlösta, sina röster till bön och lof. Lördagen den
5, vid min ankomst till Poosanooth, fann jag att elden varit
lös derstädes en eller två aftnar förut, hvarföre jag bl ef
tvungen leda församlingen utan predikan, så väl om aftonen,
som om morgonen, på sätt som handt på de flesta andra
ställen. Lördagen den 6 Mars lemnade jag Poosanooth
vid middagstiden, sedan mötet ej hade varit afbrutet allt
sedan föregående qväll, och der, såsom jag förmodar, folket
qvarblef hela natten, brottandes med Gud och glädjande
sig i Honom. Om aftonen predikade jag i Wheel-rose
för en ganska talrik och uppmärksam församling, der alla
syntes lika den mannen, ur hvilken de onda andarna farit,
sittande vid Jesu /otter, klädd, och vid sina rätta sinnen.
Verkligen har i Redruth och de flesta kringliggande ställen,
oljudet helt och hållet upphört, och ett ljuft lugn intrlidt
deruppå. Vi känna delta synbarligen icke mindre uti den ännu
späda rösten, än han var i stormen, i jordbäfningen och
i elden.”
”Att detta är ett äkta och högst prisvärdt Guds verk ,
blir hvarje dag mera tydligt. Uppväckandet af ett tillväxande
nit för Guds ära, brinnande broderlig kärlek, bekymmer
om att bibehålla gemenskap med liimmelen, jemte
åtskilliga andra fromma sinnesyttringar, dem våra mest bepröfvade
christliga vänner hafva bevittnat under detta återtipplifvande,
bevisa, att intrycket på sinnelagen är i sanning
gudomligt.”
”Jag säger ogerna någonting om antalet af dem, som
hysa den önskan att förena sig med oss uti ett christligt
brödraskap, under det att verket fortfar uti ett sådant barndomstillstånd;
men som det må lända lill någon tillfresställelse,
anmäler jag, att sedan det nya lifvet begyntes, hafva
börjat möta oss i classer uti Kehelland minst 4°) '
"Wheel-rose 100, i Cambourne nära 200, omkring 35o i
Tucking-qvarn, fullt 5oo i Redruth. Om antalet på flera
andra ställen har jag ej haft underrättelse, och kan ej heller
meddela någon sannolik gissning; men jag önskar det må blifva
anmärkt, att jag ej räknar dessa som medlemmar, utan endast
såsom ett slags catecumener, under andelig uppfostran,
förberedande deras upptagelse ibland oss till kyrkogemenskap,
så snart de inse, att sådant är en förmånsrätt
(pri vi leg), och de visa sig dertill värdige.
Redruth, Mars 8. F. T.”
Pag. 322. Utdrag af ett bref, uppläst i församlingen
den 20 Juni 1814.
D c n 29 A piil c# m.
439
”Efter en Iu 111» lid af tröghet, blöt ett välsignadt verk
löst sitl. vecka. Det började Måndagsaftonen den 9, linder
predikan; nästan hela församlingen Lief tvungen alt
qvarstanna till en sen timma. Kring 20 själar försattes i
frihet; åtskilliga andra blefvo frigjorda i Tisdags och Onsdags
uti de olika classerna. Om Thorsdags afton var församlingen
tre gånger talrikare än vanligt, och Herrans makt
var närvar, alt såra och hela; kring 3o försattes vid detta
möte i evangelisk frihet. Man församlades åter Fredagen
och Lördagen, och åter var Herran kraftig midt ibland
dem. I aftons sändes 65 namn upp till predikstolen, på det
tacksägelser måtte göras Gud, för det de erhållit återlösning
i Lambsens blod. Yi hafva gilltig anledn. att tro, det
vid pass 100 hafva galt ifrån döden till lifvet, sedan Herrans
sista dag. Det är sannt, alt det har ett visst utseende
af villervalla; och hade min erfarenhet blifvit rådfrågad,
skulle jag förmodl. hafva utpekat ett skiljaktigt sätt.
Men det är Jehovah i sin oändeliga vishet, som har valt
denna väg, och hvem har rättighet säga Honom: ”Hvad
”gör Du?” Jag är i sanning tacksam få bevittna ett skakande
bland de döda benen. Jag längtade derefter, och bönföll
derom. etc.
F. T a y I o r."
NB. Om föregående bref vore mycket alt säga, men
det erbjuder sig sjelft för den upplyste och opartiske forskaren
och bedömmaren. Jag vill endast anmärka, att folket,
som omtalas uti dem, äro de fattigaste arbetare i England
, gruffolket i (Hornwall, sorn ej kunna försumma en
timmas tid om arbetsdagarna, utan att nästan förgås af elände.
Grufarbetet afslannar naturligtvis under hela veckors
oupphörligt fortsatta andaktsöfningar, dag och natt, som
måste dessutom vara menliga, så väl till själ som kropp.
Om denna sednare, åtminstone, bry metodist-missionärerne
sig durch intet.
C. v. H—(F.
Pag. 84—85.
Uti en memoire af en Metodist-predikant, R. Coslerdine,
förekommer följande bilar, hvaraf man kan hemta anledn.
, huru det går till med predikant-kallet.
Efter ett samtal med en otrogen, hvars argumenter just
ej voro af någon särdeles farlig beskaffenhet, råkade Costerdine
uti en sådan otro, att den kastade honom i mörk förtviflan.
Han trodde sig hafva syndat emot ljuset, och alt
för honom ej mera funnes någon nåd; och han blef så frestad
att förbanna Gud, att han ej vågade öppna sin mun,
på det han ej måtte yttra sjelfva orden — ”men frestn”ren
ingaf mig att de i alla fall voro uti milt hjerta, och
”ali jag, enär Gud såg till hjerta!, vore lika mycket brott—
”slig, sorn om jag uttal t dem. — Jag trodde mig vara evär
-
44°
Dea 29 April c. ra.
"deligen förtappad. - - Slutligen lielade den gudomlige läkaren
mitt sjuka sinne, oell gjöt ett sådant mått af kärlek
”uli min själ, att jag föranleddes fröjda mig uti min åter”lösnings
Gud. Jag blef kort tid derefter tillsatt att hålla
”möte med en dass, och sökte göra mig nyttig genom att
”uppfylla mitt kall. Jag fann mitt sinne djupt fatladt af
”den öfvertygelse!!, att jag vore kallad att predika Evangelium,
och begaf mig derföre till eli ställe, der Metodi”sterne
ej än predikat, och Herren välsignade så mina sva”ga
bemödanden , att själar blefvo öfvertygade 0111 sin synd
”och allvarligen omvända till Gud. Sedan jag i 5 års tid
”varit iocal-predikant, blef jag förordnad till krets-predi”kant
omkring Epsom, hvilket utgjorde ett district af 600
”mils vidd, och erfordrade 12 veckors kringresande. Jag
”korn derunder till ett ställe, kalladt Elshnm. Som godsägn”ren
var frånvnr., kom hela betjeningen tillstädes, undanla”gandes
kocken. Hofmäslaren, 2 trädgårdsarbetare, kusken
”och pigorna blefvo allesamman omvända till Gild. Hof”mästaren
och hufvudträdgårdsmästaren blefvo predikanter.
”Vid Fureby kom folket, liksom rytande lejon, då jag höll
”bön; men oaktadt det motstånd som satan och hans tjenare
”gjorde, har jag orsak att tro, att tre blefvo väckte vid det
"tillfället.” (Derefter omtalas en man, som förnekade Gud,
men blef så rörd af en utaf predikantens böner, att lian föll
ned såsom en död, och ropade om misskund.) — ”Vid slu”tet
af en predikan, som jag höll vid K illingholin, beledsagade
Herren ordet med sådan kraft, att många, dignande,
folio ned (dropped down), hvaraf sex kort derpå
"blefvo i stånd all fröjdas i Gud, deras frälsare.”
Hr C. fortfar vidare på ett annat ställe:
”Första gången jag blef förordnad till Highiey.-kretsen
(circuit), fann jag John Edges hustru i ett tillstånd af
absolut förtviflan. Sedan jag slutat predika, sade hon mig,
att hon, genom ett löftesbrott, försyndat sig utöfver nådens
verkan. Hennes utseende var i sanning förskräckligt, och
hennes tal sjelfva lörtviflans. Hon hade förr varit lycksalig
i Gud, rrien var numera outsägligen eländig. Då jag återvände
dit, fjoiton dagar derefter, sade hon mig, att hon
beslutat icke vidare åhöra 111ig; men sedan jag börjat predika,
koni hon tillstädes, k nä föl 1 och höll ut till dess jag
slutat. Sedan jag affardat folket, tycktes hon vara lika
eländig sorn förut, och hon förklarade, att lion ville göra
af med sig. Jag säde henne, att Herren visat sig nådig
emot henne , som skonat henne tvänne veckors tid längre.
Hon svarade, att Han derigenom icke gifvit henne någon
lisa, ty hon funne sig hka olycksalig, sorn i helvetet. Hon
tillkännagaf då sitt beslut att dränka sig. Jag svarade, alt
djefvulen, sorn äggade henne alt lala såsom hon gjorde, ej
förmådde utföra sin afsigt. Hon svarade, att lion kunde
sjelf
Den 39 April e. m.
44»
sjelf dränka sig. "Lemna oss,” svarade jag, ”ett prof på er
”förmåga att göra det” — ty jag var determinerad att se
slut på saken. ”Jolin!" ropte jag, ”hemta mig ett rep, ty
"jag har beslutat se livad djefvulen vill blifva tillåten att
"uträtta!” Sedan repet blifvit henitadt, studsade hon försitt
beslut; jag anmärkte, att om den afgrundsande, af hvilken
hon vore styrd, ägde en ovillkorlig makt öfver henne; skulle
han kunna förmå henne att kasta eld i milt ansigte; och
genast vändande mig till henne, tilläde jag: ”ni vet inom
”ert samvete, att ni skulle vara glad råka mig i himmelriket.
” Dertill svarade hon, att hon skulle vilja brinna i
elden, med det villkor, att hon råkade mig derstädes. Jag
genmälte : ”Herren hålle er i ödmjukhet, ty aldrig hörde
"jag någon uttrycka sin kärlek lill Gud i så starka uttryck."
—- Jag använde deruppå alla medel i min förmåga för att
uppmuntra henne, upprepande ofta ”brinna*’ för att gå till
himmelriket! Slutligen utropade lion: ”Bed för mig!” Jag
samtyckte af allt mitt hjerta till hennes begäran, och Herren,
i svar på min bön, borttog hennes fördömmelse, utplånade
hennes plågsamma fruktan, och uppfyllde henne med glädje
och frid i tron!”
NB. Föregående är ett prof på metodist-presternes hemliga
samtal m d sina catecumener.
Volutnen, hvarutur föregående är öfversalt och utdraget,
finnes hos
Garl von Hauswolff.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk, i sammanhang
med Frih. Flemings förut till Utsk. remitterade
motion i samma ämne.
Lades på bordet nedannämnda från TJtsk:n inkomna betänk:n
och ut!åt:n, nemi.
från StatsUtskottet:
N:o 78 , i anledn. R. St:s revisorers åren 1835, 1837
och i83g afgifna berättelser, ang:de förvaltningen af mötesoch
tross-passevolance-fonderna;
från Lagutskottet:
N:o 26, i anledn. af väckt fråga om den uppenbara
kyrkopliklens afskaffande;
N:o 27; i anledn. af väckta motioner om skärpning i
straffen för andra, tredje och fjerde resan stöld;
N:o 28, i anledn. af väckt fråga om förändrade föreskrifter
i afseende på kungörelsers publicerande i kyrkorna.
5 H.
56
44*
Den ag April e. m.
Hr Hjerta, Lars: Vid sammanträdet å BorgareStts
klubbrum i går, hvarest flere ledamöter af R. o. Ad. och
dé öfriga Stånden voro tillstädes, yttrades den önskan,
hvaruti mängden hördes instämma, att, sedan statsregleringen
skulle komma till öfverläggning nästa Lördag, Stranden
måtte derefter fortsätta sina plena alla dagar f. och e. m.
till d ess alla betänk:n blifvit genomgångna. Vid detta sammanträde
voro alla ordförlne i de särskildta Utsk:n närvar.,
och förklarade att de deltogo i denna önskan. Till följe
häraf, lärer i dag, inom BorgareSt. framställning derom
blifvit gjord; och som jag hört, har Talmannen lofvat, att
i nästa Taimans-conference derom väcka fråga. Med
föranledande häraf, tager jag mig friheten anhålla, att Hr
Frih. o. Landtm, ville i nästa Talm.conclav inhemta de öfrige
Talmännens yttranden, huruvida de skulle vara benägne
att utsätta plena under flera dagar å rad.
Frih. Cederström, Jacob: Jag har svårt för att
kunna förena mig om Hr Hjertås tanke, att vi skulle hafva
plena alla dagar, och begriper icke vinsten deraf. Det faller
af sig sjelft, att för att få hastigt prot. utskrifna och
anmärk:r afsända till Utskln, är det nödvändigt att icke
hafva plena alla dagar, ty i sådant fall är det en ren omöjlighet
att anmärkntne kunna blifva utskrifna och komma
TJtsk. tillhanda. Landtm, och Talmän äga att i Talm.conclaven
öfverenskomma om målens föredragning, och det antal
plena, som behöfs; men att i förväg nu bestämma, huru
många dagar vi skola hafva plenum, — deremot reserverar
jag mig.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till io om aftonen.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Särskildt Protocoll.
Onsdagen den 29 April i84o, e. m.
S. D. Företogs till pröfning StatsUtsk:s den 22 dennes
på bordet lagda utlåt. N:o 45> i anledn. af R. St:s åren
i835, 1837 och i83g församlade revisorers berättelser om
granskningen af Riksg.verket och den åt Riksg.conUs styrelse
uppdragna utredning al Götha-canal-bolags- och Malmö
f. d. discont-inrättningar.
1 anseende till laga jäf emot Hr Ridd.Secrettn, såsom
Den 29 April c. ro.
443
fullmäktig i Riksg.cont., att i detta mål vara prot:s-förande,
fördes öfver detsamma detta särskildta protocoll af lindert.
, hos H. R. o. Ad. tjenstgörande notarie.
Hr Hjerta, Lars: Jag anhåller, att detta utlåt, måtte
få hvila på bordet till ett annat plenum.
Hr Rosenblad, Bernhard: Jag får vördsamt hemställa,
om det kan ytterligare hvila på bordet. Enligt hvad
jag vill påminna mig, är det redan a:ne gånger bordlagdt.
I anledn. af Hr Hjertås begäran, förklarade Hr Frih.
o. Landtm., att då förevar, utlåt, blifvit 2:ne gånger bordlagdt,
nemi. den 22 och 25 i denna månad, kunde Hr Frih.
o. Landtm, icke framställa propos. till delsammns ytterligare
bordläggning.
Hr Rosenblad, Bernhard: Vid granskningen af
ifråg avar. utlåt., skall jag följa den af H. Utsk. iakttagna
ordning, att punktvis upptaga hvarje ämne särskildt.
Vid 2:dra punkten, ang:de R. St:s beslut om a flemnande
till Riksg.cont. af K. f. d. C a n c e 11 i - s t yrelsens
handcassa, har jag visserligen ingenting att erinra
vid sjelfva förslaget, att hos K. M. göra en ny und.
framställning om denna cassas aflemnande till Riksg.cont.,
för så vidt härvid förutsattes, att denna framställning endast
innehåller en und. önskan, icke ett beslut, och att dennas
egenskap af enskild och räntebärande ej härigenom förändras.
Tillkommen helt och hållet genom frivilliga bidrag,
kan denna cassa, ehuru den varit ställd under förvaltning
af ett Rikets embetsverk, icke betraktas såsom en statsegendom,
som godtyckligen kan förenas med behållningarna i
Riksg.cont., ehuru dess förvaltning och fruktbargörande säkrast
och med besparing af all kostnad kunde ske genom
sistnämnda verk. Men då man erinrar sig de föremål, för
hvilka denna fond ursprungligen blifvit sammanskjuten,
nemi. Christna fångars utlösen, understöd för nödställda trosförvandter,
med flera christliga ändamål, skulle jag tro, alt
en likartad disposition nu vore den mest håde rättvisa och
lämpliga; och får jag sålunda föreslå,
alt R. St. måtte hos K. M. anhålla, att K. M. täcktes bifalla
alt f. d. Cancelli styrelsens handcassas ägande behållningar
öfverlemnas till Riksg.cont., för att der emot S proc.
årlig ränta göras fruktbärande, samt att K. M. malte anvisa,
årliga inkomsten till understöd för Guslaf Adolphs stiftelsen
i Leipzig för nödställda Protestantiska trosförvanter i
Catholska länder.
I 6:te punkten, ang:de de på Riksg.cont. anvisade
c re di tiv, anföres, att ”sorn Utsk., hvarken af fullmäktiges
prot. för den 21 Mars 1838 eller af deri intagna
”handlingar, i afseende på lyftningen af den till oförutsedda
444
Den 29 April e. m.
"utgifter för Rikets försvar anvisade andel af mindre credi"tivet,
kunnat inhemta anledntn hvarföre, oansedt föreskriften
’’i Reg.Ftns 6$ § om hela Statsrådets hörande i dylika frågor,
"endast d, v. Just.Statsministern och Hofcancelleren, samt 5
"Statsråd jemte Statssecretm för krigsärendena, varit tillstäd
"des och sig yttrat vid fattandet af K. M:s nåd. beslut
’’ang:de detta credilivs lyftning; så och enär den för fullmäktige
gällande ansvarighetslag stadgar, att fullmäktige,
"för utbetalningen å mindre creditivet, böra erhållit del af
"hela Statsrådets deröfver inhemtade tankar, men fullmäktige
likväl, oaktadt nyssberörde förhållande, medgifvit den
"då äskade utbetalningen, har Ulsk. ansett sig böra häröfver
infordra fullmäktiges upplysning och förklaring." Sedan
Utsk. vidare meddelat denna, bestående i en anmälan,
att såsom, då K, M. fattade dess nåd. beslut om ifrågavar.
credilivs lyftning, 2:ne ledigheler inom Statsrådet förefunnos,
följaktligen ofvannämnde 7 Stalsrådsledamöter voro de
ende, som dervid kunde vara tillstädes, tillägger StatsUtsk.,
att det, ”sorn med anledn, af åberopade stadgandet i 63 §:n
"af Reg.Fm funnit sig böra, i föreskrifven ordning, å nu
"anförda förhållanden särskildt fästa Const,Utsk:s uppmärksamhet,
får deremot i afseende på den mot fullmäktige
”anmärkta utbetalning af omförmäldta creditiv yttra, alt
”Utsk., för sin del, anser vid den af fullmäktige lill förklarande
häraf meddelade upplysning böra bero.”
Jag kan icke neka, att delta Utskjs sätt att behandla
denna fråga hos mig väckt den högsta förvåning. Finnes
då för samma sak, allt efter som den rör olika personer,
tvänne slags rätt, eller erkänner det Utsk , som erhållit R.
Sirs förtroende att i dessa ämnen bereda de mål, de
skola afgöra, ej för sig vara gällande samma pligt utaf
oväld, som 107 §:n Reg.Fm under ansvar ålägger dem,
som erhållit Konungens förtroende alt bereda de mål, som
hos Honom föredragas? — För egen del finner jag den tolkning,
som i 63 §:n ser ett bud, att ett fulltaligt Statsråd
måste yttra sig i frågor oiu lyftning af mindre creditivet,
stridande både mot 83 §:n Reg,Fins föreskrift, att
grundlagarna skola i hvarje särskildt fall efter deras ordalydelse
tjllämpas, mot analogien af motsvar. grundlags-§§:r,
och mot sjelfva ide'en af all lagstiftning, som för hvarje lagbud
fordrar ett skäl, Rfter Svenskt språkbruk, ytterligare
förklaradl af mångårig praxis i de embetsverk, der vissa
ärenden skola behandlas af hela verket (Rätten — Collegium)
meu andra af afdeluingar, betyder hela Statsrådet —
Statsrådet sammansatt af alla de ledamöter, som finnas
och kunna i målets behandling deltaga. Jemför man 5, 8
och 26 §§:na Reg.Fhil med hvarandra, finner man, att
grundlagen gjort skilnad emellan mål af särskild art eller
mindre vigt, och som kunna af ett färre antal Statsråds
-
Den 29 A p r i I e. m.
445
medlemmar behandlas, och mål af besynnerlig vigt och omfattning,
hvilka Statsrådets samtlige ledamöter, der de icke
laga förfall äga, skola öfvervara. Emot all rationel lagstiftning
skulle det otvifvelaktigt vara stridande, att om Rikets väl
fordrade lyftning af ett creditiv, under det en medlem af Statsrådet
låg i brinnande feber, och derigenom vore urståndsatt
att deltaga i öfverläggningarna, eller någon plats der vore
ledig, Konungen skulle nödgas, för alt kunna lyfta creditivet
, att endtlcdiga det sjuka Statsrådet, eller tillsätta ett
nytt, innan ännu det förtroende å ena sidan, eller den tillförsigt
att kunna gagna å den andra, hunnit stadga sig,
hvilka böra vara oeftergifliga villkor för dessa vigtiga embetens
tillsättande och emottagande. Men ehur StatsUlsk.
för dess del tydt 63 §:n, hade det varit dess oeftergifliga
pligt att lyda den lika, ehvad frågan varit om de anmärkn.
rättigheter, 2 moni. af 3o §:n Riksd.Ordn. lemnar
Utsk., eller om fullmäktiges i Riksg.cont. förvaltning, ty
TJtsk. såsom en granskande beredning tillkommer ingen leii—
terationsrätt, denna tillhör ensamt R. St.
1 1 o punkten, a 11 g: d e åtskilliga Riksg.contts tillgångars
och skulders upptagande i räkenskaperna,
förklarar TJtsk. sig, efter inhemtad närmare kännedom
om beskaffenheten af de i Riksg.cont:s räkenskaper, såsom
detta verks skulder eller fordringar, balancerade poster,
hvilka revisorerne ansett böra afVäknas från de skulder,
som ovillkorligen måste återbetalas, eller från de för contorets
utgifter disponibla tillgångarna, har TJtsk. funnit sig
böra vördsamt tillstyrka, att vissa i dessa räkenskaper ännu
balancerade skulder och tillgångar, som, fastän de af särskilda
anledningar synas böra tills vidare derstädes fortfarande
upptagas, dock sannolikt, hvad sjelfva capitalbeloppen
beträffar, antingen alls icke eller endast till någon del komma
att godtgöras eller inflyta, måtte varda förda inom linien
i berörde räkenskaper.
Då TJtsk. afgaf detta förslag, befarar jag, att TJtsk,
missförstått hvad, i allmänt antagen räkenskapsordning, en
afföring inom linien vill säga. Såsom man vet, har hela
den handlande och räkenskapsförande delen af verlden antagit
vissa allmänna grunder för bokföring. Deribland är
den, att de hvarje särskildt conto eller räkning, i så väldebet
som credit, tillgodokommande summor, införas i de
särskildt för debet och credit upprättade columner, och att
det saldo eller öfverskott, vare sig som debet eller credit,
hvarje conto vid bokslutet utvisar, öfverföres till capitalräkningen,
hvars saldo i debet, d. v. s. hvad debet understiger
credit, utvisar överskjutande behållningen, samt i
credit, överskjutande skulden, sedan alla tillgångar blifvit
afdragna. Men för att göra beräkningen så mycket säkrare,
derigenom att man ej Iliand tillgångar inberäknade sår
danu, som, ehuru fullt behöriga, dock voro mindre säkra,
446
Den 29 April e. m.
liar man stadgat bruket att föra sådana fordringar inom linien,
d. v. s. ur column, då de sålunda icke mera ingå i
beräkningen af hvarje contos och slutligen hela capitalets
behållning, linder det att man genom deras synlighet i räkenskaperna
äger all erforderlig erinran att i möjligaste måtto
göra dem gällande, då hvad sorn komme att inflyta,
sedermera såsom inkomst i column upptages. Men aldrig,
så vidt mig bekant är, har man sträckt sådan afföring inom
linien till verkliga skulder, äfven om fordringsägarne
icke kunna återfordra capitalet. Skulden är äfven i detta
fall lika verklig, och om en sådan bokföringsmetod t. ex. i
England eller Frankrike blifvit använd, skulle man aldrig
hört omtalas 800 millioner L. St. skuld för det förra och
4 tusen millioner Francs d:o för det sednare Riket, då, såsom
bekant är, största delen af dessa skulder är ouppsägbar.
Nu anhåller jag att särskildt få yttra mig om de till
afföring ifrågasatta poster.
Bland skulderna förekomma Högstsal. K. Carl XIII:s
hemgiftscapital, 100,000 r:dr. Genom H. M:s nu regerande
Konungens donation tillhör inkomsten häraf arme'ens enkeoch
pupillcassa. 1 afseende på de s. k. Trollhätte-slussverksobligationer,
r:dr 32,833: 16 b:co, skulle jag anse, att H.
Utsk. borde bestämdt utreda, huruvida vid den tidpunkt,
den 1 Mars i853, då den betingade 12 proc. räntan upphör,
capitalet, e n I i g t förbindelsernas edler ursprungliga
con trädets ordalydelse, kan anses hemfallet till
Staten, eller om denna då endast äger rätt att inlösa detsamma.
I förra fallet bör den 1 Mars i853 en afskrifning
af capitalet äga rum. De begge lifräntelånen äro verkliga
skulder, som, så länge innehafvarne lefva, måste fortfarande
balanceras, men vid deras död böra afskrifvas. Vid den
under Litt. D. upptagna post af Lappmarks ecelesiastikfond,
r:dr 67,184: 3y. 2, och som vid förra riksdagen till Riksg.-  cont. aflemnades, emot erläggande till ecclesiastik-verket af
5 proc. ränta, yttrar Utsk., att detta räntebelopp rätteligen
är att anse såsom ett för berörde ändamål från Riksg.eont.
utgående årligt anslag. Emot denna sistnämnda tydning
måste jag på det högsta reservera mig. Lappmarfcs-ecclesiastikfond
är ingalunda, såsom Riksg.conCs, Bostälfscassans m.
fl. tillgångar, att anse såsom en Statens egendom, för tillfället
anvisad åt vissa behof, men som med full rätt kati af
vederbör, målsmän anvisas åt andra föremål. Lappmarksfonden
grundar sig ursprungligen på enskilda donationer, — t. ex.
Riksrådet Johan Skyttes, — och är ytterligare ökad af allmänna
beviljanden eller af besparingar på Kronans anslag, men hvilka
sednare med lika rätt, sedan de en gång varit beviljade,
tillhörde fonden, som t. ex. Wadstena krigsmanshus äger
dess donationer af Kronan eller besparingar på statsanslag.
Att nu med ett penndrag taga bort denna en välgörande
inrättnings egendom och sälta i stället ett årligt anslag,
D e n 39 A p ri 1 e. m.
447
sora efter förgodtfinnande kunde borttagas, vore den högsta
orättvisa. Inom alla samhällen — deras form måtte
vara hvilken sorn helst — är ett bland de första bevisen på
uppfyllandet af samhällsändatnålet, att ingen makt finnes,
som anser sig vara utöfver lagen, och i annan ordning, än
den medgifver, tillegnar sig annans egendom. Man känner
svaret, sorn mjölnaren gaf K. Fredrik II i Preussen, då Konungen
vid hans vägran att afstå en väderqvarn, som låg i
vägen för försköningarna af Konungens kära Sans Souci,
yttrade några hotelser, — ”det är icke så farligt, jag känner
”vägen till Kammergericht.'’ Skulle nu, mine herrar! i det
enväldiga Preussen förtroendet till eller säkerheten under
Jagens skydd vara större än i det fria Sverige? Jag hoppas,
jag ti or det icke, utan är öfvertygad, alt man endast behöft
fasta H. Utsk:s uppmärksamhet på verkliga förhållandet, för
att en rättelse skall äga rum.
I afseende på hvad Utsk. föreslagit 0111 vissa balancerade
tillgångars eller fordringars förande inom linien, instämmer
jag till alla delar i hvad Utsk. föreslagit, såsom alldeles
öfverensstämmande med de allmänna grundsatser för
afföring inom linien, för hvilka jag här ofvan haft äran redogöra.
Emot hvad Utsk. i 1 1 punkten föreslagit, rörtde afskrifning
af några mindre, sedan längre tillbaka, i räkenskaperna
balancerade summor, kunde visserligen, i hvad som
rörer den under Litt. E upptagna post af rtdr 334: 25. 4)
levererade skatteköpeskillingar för recognitionsskogar, anmärkas,
att de i denna väg ingående medel 1818 af R. St.
blifvit anslagna till arméens och flottornas behof; men då
summan är för liten att kunna föranleda någon uppmärksamhet
å denna posts afskrifning från andra Statsmaktens
sida, hvarifrån också inga reclamationer under 18 år gjorts,
så torde den saklöst kunna bifallas.
I hvad Utsk. hemställt, rörtde den af Hrr revisorer
gjorda anmärkning angtde den secreteraren hos fullmäktige
tid efter annan beviljade tjenstledighet, instämmer jag helt
och hållet, men kan ej till baka hå I la min förundran öfver
denna af Hrr revisorer gjorda högst obehöriga anmärkning.
Lagligen kunde secreteraren hvarken skiljas från tjensten,
utan laga dom och ransakning, eller nekas tjenstledighet;
billigt vis borde ej chicanen användas, för att jaga bort
en gammal tjensteman, den ende, som qvarstod från verkets
första inrättning, som i 4° år bestridi dess vigtigaste värf
och troligen af detta verk ägde större förtjenster än någon
nu lefvande dess tjensteman. Om han i det längsta kände
någon betänklighet att helt och hållet skilja sig vid ett verk,
vid hvilket en 5o-årig tillgifvenhet fästade honom, och der
hans rika skatt af erfarenhet väl ännu icke kunde anses obehöflig
att tillita, torde denna betänklighet hafva förtjent an
-
448
Den 29 April e. m.
nät afseende än den anmärkning Hrr revisorer funnit sig
tillständig.
Emot den af Utsk. föreslagna retroactiva pension för
den förtjente Commissarien Eks enka har jag intet att anmärka,
ehuru den till stöd derföre anförda jemförelse emellan
tjenstemännen vid R. St:s verk och Statens är såvida
oriktig, som dessa sednare, för att bereda sina enkor och
barn något understöd, måste betala proportionerligt större
afgifter, för erhållande af i allmänhet vida mindre pensioner.
Gr, von Platen, Baltzar: Jag skall visserligen icke
låta af den siste värde talaren förleda mig att uppehålla
andra vigtigare saker, som förekomma, och således icke
heller låta leda mig in på en bana , som beträdes med en
viss osäkerhet eller den om formens mer eller mindre riktighet,
d. v. s. att jag icke ämnar vidröra de ämnen, som
böra anmälas hos Const.Utsk. Det är skilnad emellan
hvad fullmäktige och hvad Konungens rådgifvare i det fallet
vidkommer, enär StatsUtsk. icke gjort någon sorts hemställan,
utan blott en förfrågan. Ämnet torde icke hö
ra
hit, utan lärer tillhöra Const.Utsk:s handläggning; ty
StatsUtsk. har blott begärt verkställighet af hvad vid sista
riksdag yrkades; och hvad angår ett oriktigt förande
inom linien af vissa poster, har jag deremot ingenting
att anmärka. Det är naturligt, att en sådan hemstäl
lan
är gjord af StatsTJtsk., endast för att inhemta Ständernes
beslut, och detta Utsk. skall ställa sig lill efterrättelse
hvad Ständerne i denna, likasom i alla andra, frågor
besluta. ,
Hr Rosenblad: En ledamot af StatsUtsk. hor ansett
mig, vid upptagandet af Utsk:s utlåt., hafva öfverskridit
de gränser, grundlagarna utstaka. Då jag icke känner
att StatsUtsk. i dess ut!åt:n, i afseende på de vid Riksg.-  contorets förvaltning af föregående revisorer gjorda anmärkningar,
äger att införa något, hvaröfver RiksStm skulle'vara
förbjudna att sig yttra; så, — ifall förhållandet
vore, att de ämnen jag vidrört, icke bort vidröras, — är
det Utsk:s fel, som framställt dem, ej mitt, som upptagit
dem. För öfrigt, då det lärer vara R. St. ensamme förbehållet,
att låta förfalla anmärkn:r, gjorda emot fullmäktige
i Riksg.cont.; finner jag icke, huru man kan afgöra
såda anmärkningar, utan att upptaga frågan, hvarom
de handla, hvarvid äfven rättigheten för hvarje
stånds-ledamot lärer vara obestridlig, att yttra sig, huru han
anser den beredande nämnden — Utskottet — hafva fullgjort
sitt kall.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag instämmer
vä
-
n a g April e. m.
449
väsendtligen med Hr Rosenblad i frågan om hans anmärka,
mot (örandet inom linien af vissa skulder, särdeles till
Lappska ecclesiaslikverket. Men jag skiljer mig likväl frän
honom, i fråga om användandet af lantan å f. d. Cancellistyrelsens
handcassa. Jag anser det visserligen vara riktigt,
att hon öfverlemnas till Riksg.cont., hvarom jag redan vid
i82y års riksdag väckte fråga. Men räntan hör väl, hädanefter
såsom hittills, användas till befrämjande af vettenskapliga
arbeten. I sådant hänseende äro tillgångarna ganska
knappa; de äro, så att säga, inga. Med de ringa
medel, som nu äro i fråga, hafva under de föregående
åren Rikets 2t-ne förnämste historieskrifvare blifvit understödde
och några bidrag lemnade äfven åt andra veltenskapsmän.
Att, i stället för medlens användande här inom
landet, der de så väl behöfvas, förära dem åt Gustaf
Adolphs-sliftelsen i Tyskland anser jag vara mindre lämpligt.
Stiftelsen är god, men vi äro oss sjelfve närmast och
behöfva penningarna bättre till de ändamål jag omnämnt. —
StatsUtsk. har anmärkt, att den redogörelse, som Riksg.-  cont. årligen lemnar allmänheten, icke är god nog. Det
skall vara mig en fägnad att få se henne bättre framställd;
men jag önskar tillika, att StatsUtsk. då ville vända
sin uppmärksamhet äfven till den redogörelse öfver
statsverkets ställning, som årligen genom trycket meddelas
allmänheten. Denna redogörelse, ehuru fullständig
hon må vara, är dock så inrättad, alt förmodligen icke
yLdel, ja, kanske icke -jode! af dem, som få henne i sina
händer, fatta innehållet af rikslnifvudbokens Capitalräkning,
oell dermed är också ändamålet väsendtligen förfeladt.
Jag har vid flera föregående riksdagar gjort enahanda
anmärkntr, fastän förgäfves. Nu , då anmäi kntr
blifvit gjorda vid hvad som mindre påkallar lättelse, hoppas
jag, att StatsUtsk. skall egna någon åtgärd till det fall,
der den som mest behöfves. Jag anhåller om återremiss,
och alt dessa mina anmärkntr mätte få medfölja.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel: Den anmärkn.
jag går att afgifva, är ingen sådan, som kan tillhöra sjelfva
formen; men jag har icke velat underlåta att fästa mig,
åtminstone reservationsvis, vid en åtgärd af StatsUtsk.,
den jag anser vara stridande mot grundlagen, nemi. att
omnämna innehållet af en anmärkn.onledn., som, af SlatsUtsk.
väckt, blifvit till Const.Utsk. remitterad. Enligt
Riksd.Ordn. kan en sådan anmärkn. aldrig blifva föremål
för Ständernes öfverläggning, förrän den blifvit af Const.-  Utsk. pröfvad och dess utlåt, deröfver först inhemtats.
StatsUtsk. har likväl, detta oaktadt, i sitt utlåt, helt och
hållet aftryckt innehållet af denna anmärkn.nnledn., och
5 Ii. 57 ,
45a
Don 29 April c. m.
det är detta, hvilket, såsom stridande mot grundlagen, jag
på det högsta ogillar.
Gr. von Platen: Jag vill icke länge uppehålla liden;
jag blott beklagar, att den siste talaren icke detsamma
åsigter vid denna, som under föregående riksdag,
ty då hade troligen icke samma förhållande, som nu, kommit
att äga rum, hvilket kan inhemtas af StatsUtsk:s utlåt.
N:o 22 från förra riksdagen, som återremitterades utan någon
sä beskaffad anmärka., som den Gr. Gyldenstolpe nu
framställt. Häraf föranledes jag att tro, att saken icke heller
nu har någon fara med sig, så mycket mindre, sorn
fråga icke är om besluts fattande i anledn. deraf, utan
att StatsUtsk. blott afgifvit en berättelse om sitt tillgörande.
Gr. Horn, Claes Fredr.: En talare har här anmärkt,
att StatsUtsk. handlat grundlagsvidrigt. Det är min
skyldighet att upplaga en sådan anmärkning. Jag får då,
i likhet med den siste talaren, erinra, att delta är en berättelse,
som rörer Stäudernes eget verk, men denna berättelse
föranleder alldeles icke till någon åtgärds vidtagande
inom RiksStln, enär det är bestämdt sagdt, att denna
punkt blifvit öfverlemnad, enligt grundlagens föreskrift,
till Const.Utsk. Det är visserligen sannt, och jag vill medgifva,
att man kunnat undvika en sådan behandling, som denna;
men att någon grundlagsvidrighet blifvit begången genom
denna berättelse, kan jag ej medgifva.
Gr. Gyldenstolpe: Jag anhåller att få bemöta Gr.
von Plåtens anmärkn. dermed, att jag icke var ledamot af
StatsUtsk. vid förra riksdagen, då samma utsk:s-betänk.
K:o 22 förekom.
Frih. Cederström, Jacob: Jag vill, i anledn. af
hvad i anraärkn:s-väg blifvit yttradt, först af Hr Rosenblad
och sedermera af Gr. Horn, till prot. förklara, att formen
för denna anmälan är fullkomligen olaglig och grundlagsvidrig,
emedan denna anmälan, i sitt nuvar. skick, kan
föranleda till discussion i ett ämne, derom discussion, enl.
grundlagen, icke får äga rum i annan ordning, än den
grundlagen föreskrifver. 29 §:n Riksd.Ordn. säger hvilka
ord och inga andra, som vid tillfällen af anmärkn:s-anledn:r
få begagnas. Derom har således icke någon berättelse lagligen
kunnat göras; men då berättelse nu blifvit gjord till
Stånden af StatsUtsk. om anlednm till en anmärkn., så är ock
en grundlagsvidrighet af Utsk. i och med detsamma begången.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Det är i afseende på a:dra
punkten, sorn jag uther mig att få nämna, att jag instämmer
med Utsk. deruti, att den cassa, som der .är i fråga,
nemi. f. d. Gancelli-styrelsens, mätte till Rikg.cont. öfver
-
Den 39 April e. »>.
lemnäs, men att räntan derå måtte ställas till K. TVI:s disposition,
äfvensom alt dessa räntemedel måtte användas lill
litterära ändamål.
Uppå derefter af Hr Frih. o. Landtm.* framställd propos.
, blef StatsUtskts utlåt. N:o l\5 återiemitteradt.
In fidem protocolli,
Rudolph Cede rach johl.
