# ID: svediakorp-gov497
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 79,495
# sentences: 2,519
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den i\ Februari f. ra.
601
ponerade på elt sätt, som deras enskilda ställning icke tillåter,
oell de kunna icke jemnt bevaka styrelsen. Jag tror,
alt, genom ett sådant stadgande som här föreslås, man skall
jaga bort verkligt dugliga och redbara män. Nog får man
vinglare, men sådane, förmodar jag, äro hvarken allmänheten
till säkerhet eller bolagen till nytta, lika litet som den
solidariska ansvarighet, hvari de skulle stå, vore af något
värde. PresteStJS förslag har deremot de fördelarna att först
göra den ansvarighet, som bolagsmännen åligger, lika för
alla, och för det andra, att ansvarigheten ej inträder förrän
6 månader sedan banken förgäfves blifvit sökt, hvarigenom
samtlige delägarne befrias från all farhåga för chicane; ty
kan ej banken på 6 månader reglera sina affärer, då må den
gemensamma ansvarigheten gerna äga rum.
Jag anhåller således vördsamt om afslag å Utsktns förslag,
och propos. till bifall å PresteStåndets.
Hr Stuart, Carl Gustaf: Jag har under 2:ne riksdagar
varit hedrad med R. o. Ad:s förtroende att vara ledamot
af H. BancoUlskottet. Jag har, under denna tid, sökt
att, sä vidt min förmåga medgifvit, göra mig underrättad
om arten och beskaffenheten af de ärenden, som der förekommit.
Detta var anledningen hvarför jag vid sista riksdagen,
då den vigtiga frågan om en särskild lagstiftning för
enskilda banker inom Representationen först väcktes och till
nämnda Utsk:s behandling hänsköts, ansåg mig böra egna
all uppmärksamhet åt detta ämne. Jag har också sedermera
noga följt denna lagstiftningsfrågas vidare utveckling och
resultaten af de skiljaktiga grundsatser, som häruti gjort sig
gällande. Jag kan ej heller emottaga den beskyllning, som
en talare framställt, alt de, som afgifvit nu förevarande förslag,
varit af en fiendtlig sinnesstämning emot privatbanksinraltningen,
helst jag under hela den tid jag härmed sysselsatt
mig insett och erkänt nyttan och nödvändigheten af
sådana, väl ordnade creditanstalter. Jag har varit ense med
Utsktn i fråga om den i5 §:ns ordalydelse, och jag har äfven
deltagit i Utskins tillstyrkande af den 1 §:n. Jag kan
ej finna att förstnämnda § är oantaglig. En sådan förutsättning
tillkännagifver deremot, alt man vill bereda tillfälle för
directionens ledamöter att draga sig ur spelet, då bankens
förvaltningssätt hotar med betänkliga följder. Vill man åter
att en bank skall inskränka sin sedelrörelse inom den sfer
lagen utstakar, så bör man icke kunna emotse att ett sådant
förhållande inträffar, som är förutsatt, eller att banken
blir oförmögen att inlösa sina sedlar. Då den solidariska
ansvarigheten omöjligen kan i all sin stränghet tillämpas,
helst man ej kan vända sig till hvar och en lottägare i en
bank för att erhålla betalning; så måste det väl vara nödvändigt
att äga rättighet att kunna hålla sig lill några visir
o H. 76
6oa
Den a4 Fubruari f. m.
sa personer. I sådant fall måste väl directionens ledamöter
vara de lämpligaste för att i första rummet uppgöra 1 iqviden
för de oinlösta sedlarna. Att de skulle vara oskyldige till
bankens obestånd och den uppkomna oredan i bankens affärer,
kan jag ej medgifva ; det är just dessa verkställare af bolagens
möjligen oriktiga och olagliga beslut, som för desamma
böra först ansvara. Lyckas man komma derhän, att en redbar
och allmänt aktad direction icke drager i betänkande att
åtaga sig verkställigheten af bolagsbeslut och ansvara för
följderna deraf, så synes man äga skäl tilt den förmodan,
att dessa beslut äro både ändamålsenliga och med lagens
föreskrifter öfverensstämmande. Då man för öfrigt icke kan
i lagen tillerkänna sedelinnehafvare en ovillkorlig rättighet
att vända sig till lottägare i allmänhet för att få en sedel
eller invisning inlöst, ifall sådant icke kan i stadgad ordning
verkställas, så måste en föreg:de instans finnas, och det
torde icke kunna nekas, att den lämpligast bör utgöras af
bankdirectionen. Jag har tänkt mig den solidariska ansvarigheten,
sådan som den i nu gällande lag är, och icke sådan,
som privilegierne för de inrättade privatbankerna innehålla,
emedan en sådan ansvarighet blott är ett chartek.
Här är sagdt, att den solidariska ansvarigheten först borde
inträda, sedan alla en banks fordringar voro utredde. Huru
lång tid dertill erfordras, är lätt att inse, då ofta decennier
åtgå till utredande af någon betydligare concurs hos enskild
man, såsom erfarenheten visat. Skulle nu en bank
göra concurs, så måste det vara tydligt, att innan alla dess
tillgångar hinna realiseras, måste en betydlig tidrymd förflyta,
hvarunder sedelinnehafvarne icke hafva någon regress,
till utsökande af sin fordran, hos någon af de s. k. solidariska
lottägarne. Med afseende å detta obestridliga förhållande
synes den solidariska ansvarighet, som finnes i reglementena
för nu existerande privatbanker, i sanning vara af
ringa värde. I allmänhet hafva Utsktn utgått ifrån den
synpunkt, att de solidariske bankerne äro de lämpligaste,
och ehuruväl här icke nu är det rätta stället att vidröra olägenheterna
och förmånerna af de olika slagen af banker,
kan jag likväl ej underlåta att nämna, att hufvudorsaken,
hvarföre jag är mera benägen för solidariska än actiebanker,
är den, att Svenska jorden är så skuldsatt, att den realcredit,
som för sistnämnda banker erfordras, svårligen skulle
kunna beredas. Jag får, för min del, tillstyrka bifall till
den i5 §:n, sådan sorn den af Utsk:n är föreslagen, och jag
gör det, under förklarande, alt denna §, enl. min öfvertygelse,
är den vigtigaste i hela lagförslaget, samt att, om den
så tummas och skrufvas som PresteSt. gjort, jag anser det
vara bäst att hela förslaget afslås. Särskildt får jag anmärka
en orimlighet i PiesteStts beslut, att inom 6 månader, sedan
en sedel icke blifvit inlöst, skall densamma uppvisas,
vid äfventyr att innehafyaren eljest förlorar all rätt till ii
-
Den a4 Februari f. m.
6o3
qvid derför. Det måtte dock blifva omöjligt för mången
sedelinneliafvare att fullgöra ett sådant åliggande inom en
så kort praesciiplionstid, då nemi. en ägare af dylika sedlar
kan vara boende 100 mil och derutöfver ifrån den ort, der
sedlarne skola företes. Slutligen vill jag endast tillägga, att
de förhållanden, man här bör afse, icke äro inskränkta till
allenast en enda särskild banks sedlar. Man måste nemi.
erinra sig, alt, om en bank skulle störta, så kommer sådant
ofelbart alt inverka på alla andra bankers credit; derföre är
det naturligtvis af yttersta angelägenhet att, så vidt vid lagstiftningen
är möjligt, tillse, det icke någon enda bank
må komma i den ställning alt han nödgas upphöra
med sina sedlars inlösande. För detta vigtiga syftemål
tror jag att just i5 §:n i det afgifna lagförslaget är fullt
riktigt och ändamålsenligt redigerad, samt vida lämpligare
än något annat stadgande, till förekommande af de bedrägerier
och den villervalla, som inom enskilda banker i andra
länder inträffat, och som äfven här torde vara att för
framtiden befara, om enskildta bankintressena för dagen
komma att öga för stort inflytande på statsmakternes beslut
i dessa frågor.
Hr Gripenstedt, Joh. Au g.: Vid ansvarigheten i
en solidarisk bank kunna icke i anseende till tiden andra
frågor Uppstå, än om denna ansvarighet skall inträda genast,
i samma ögonblick som en sedel icke inlöses, eller
om samma ansvarighet skall inträda sedermera, antingen en
viss tid efter catastrophen, eller först sedan bankens tillgångar
blifvit använda. Ytterligare, i anseende till personerna,
om den solidariska ansvarigheten skall concentreras
mot vissa, eller träffa hvarje delägare lika.
Vid hittills varande banker här i landet har icke den solidariska
ansvarigheten i n trä dt, förrän bankens tillgångar blifvit
använda; men hvar och en ser, att en sådan ansvarighet är
ofullkomlig. Utsktr. hafva gått en motsatt väg och yrkat
att den solidariska ansvarigheten skall i ögonblicket inträffa,
så snart en af banken utgifven sedel icke inlöses. Jag fruktar
att man i begge dessa stadganden icke träffat det rätta.
Visserligen bör den solidariska ansvarigheten inträffa förrän
banken blifvit utredd, men dock icke genast; ty att något,
om också obetydligt, rådrum lemnäs, innan man underkastas
utmätning och kanske frihetens förlust, torde vara
eli absolut villkor för bankers tillvaro. PresleShs beslut
vid denna i5 § synes väl gå en medelväg, då det stadgar
att den solidariska ansvarigheten må begagna 6 månader efter
sedan en sedel ej blifvit inlöst. Här tror jag likväl att
man för litet sett på allmänhetens rättvisa fordringar i detta
fall, ty 6 månaders fördröjd betalning skall otvifvelaktigt
ofta föranleda stora olyckor för den enskilde, som beräknat
betalning på dagen. Jag får derföre förklara, det jag
anser alt icke längre uppskof bör äga rum för den solida
-
6o4
Den a4 Februari f. m.
riska ansvarighetens inträdande, än den minsta möjliga som
kan erfordras för banken att rangera sig, och delta bör ske
genom crediliver in- eller utomlands för att anlita i nödens
stund. Att längre tid för ett sådant creditivs lyftning skulle
behöfvas än aldra högst en månad, kan jag ej förmoda,
och derföre föreslår jag, alt så lång respit t i d innan den solidariska
ansvarigheten inträder måtte bestämmas, men ej mera.
Denna ansvarighet infaller då äfven samtidigt med bankens
concurs.
Andra frågan är den, huruvida oftanämnda art af ansvarighet
främst skall drabba bankdireclionen eller alla delägarne
lika: Ulsk:n hafva valt det förra alternativet, och
som skäl anfört, att directionen vore den egentligen vållande
till hvarje obestånd. Detta må vara en sanning, och
det må bafva till följd alt allmänheten har rätt att fordra
en särdeles försigtighet vid valet af direction; men jag
tror icke att man kommer till det mål, dit man vill och
bör komma genom det föreslagna stadgandet, utan till ett
motsatt, nemi. att ingen redbar man vill åtaga sig ett sådant
directeursskap. Om deremot den solidariska ansvarigheten
träffar alla delägarne lika, så blir följden deraf, att
hvar och en i banken associerad för sin egen säkerhet måste,
i fråga om val till direction, utse sådana personer, hvilkas
redbarhet är känd, och på hvilka de kunna lita; ty
först derigenom att man fått en direction, som är pålitlig,
har man betryggat sig sjelf.
På dessa grunder anser jag, att R. o. Ad. bör vid denna
§ besluta, att den solidariska ansvarigheten skall inträffa
en månad efter sedan sedelinvexlingen upphört, eller i
samma stund som bankens concurslillstånd begynt, och att
den då utan undantag bör träffa alla lika; på hvilket
förslag jag anhåller om Hr Frih. o. Landtm:s proposition.
Gr. Frölich: Jag anser mig skyldig att ingå i en litet
utförligare förklaring i anledn. af den siste talarens yttrande.
Han är icke en ibland dem, som i böljan af öfverläggningen
om detta ämne förklarat att någon banklagstiftning
icke borde äga rum, icke heller ibland dem, som gifvit
mig anledn. att förmoda, det han önskade att inga privatbanker
mätte uppstå; således har jag anledn. att tro, att de
omständigheter vid denna lagstiftning, som han förklarar
vara af egenskap att hindra privatbankers uppkomst, äro så
menade, som de äro sagde. Af denna orsak anser jag mig
skyldig att ingå i vederläggning af hvad den värde talaren
anser vara rätt. Om hufvudsaken vore alt få banker att
uppstå, utan att hafva gjort sig reda för huru dessa banker
kunna fortgå, så är det visserligen sanni, att man bör göra
ansvarigheten hos bankdireclionerna så lindrig som möjligt,
att man borde hoppas att bolagen alltid valde de redbaraste
män, och att man dermed kunde vara belåten; men här
Den a4 Februari f. m.
6o5
är icke frågan om sådan aktningsvärdhet och sådan angelägenhet
alt betyga sin aktning för en directions ledamöter,
som härrörer af personlig bekantskap med dem. Jag är
långt ifrån att bestrida att Östgötha banks direction är en
samling af så aktningsvärde personer, både till karakter och
financer, som kunna finnas i Riket; men jag har icke heller
någonsin talat om deras aktningsvärdhet eller icke aktningsvärdhet,
utan om de juridiska garantierna i Östgötha banklag
för att directeurerne må stå i något juridiskt ansvar til!
nationen, då fråga är att utgifva sedlar; och kan jag icke
finna annat, än att, enär den grundsats måtte vara den första
vid all sedelutgifning, alt innehafvaren af en privatbanksedel
bör veta att han äger rätt att mot densamma få tillvexla
sig Rikets mynt i den bank, som utgifvit en sådan
skuldsedel, det är otillbörligt alt säga, att icke directionen
står i någon högre ansvarighet än bolagsmännen, då det
likvisst är directtn, som utgifvit sedlarna, och det på henne
beror att dem utsläppa; ty på directtn beror det att tillse
det Rikets mynt finnes i cassan till den mängd som fordras,
för att motsvara vexliogsbehofvet för de utelöpande privatbanksedlarna.
Dessa directionsledamöter kunna vara huru
hederlige män som helst, så kunna de dock misstaga sig,
och jag ber få fästa uppmärksamheten på hvilket inflytande
en bankrörelse kan utöfva på hela landsorter, samt på landets
fordringar på säkerhet. Dernäst är det otillbörligt,
att tillåta en bank alt få gå i concurs och derigenom på
obestämd tid kunna hindra sedelinnehafvare att få sina sedlar
inlösta. Låt vara att denna tid blefve bestämd till en
månad; jag påslår deremot att det icke bör finnas någon
sådan respittid. — Hr Rosenblad har talat om den solidariska
ansvarigheten i England: den är dock orimlig, men icke
i annat hänseende än att den träffar bankdelägarne, som
icke vela huru mycket sedlar deras directioner utsläppa.
Den är likväl icke orimlig, om jag vill utsträcka den så
långt som lagligen medgifves, och i min Iilla brochure hatjag
gått en annan och mera direct väg, för att göra den
solidariska ansvarigheten mera tillämplig, endast derigenom,
att sedan directtn icke med bankens cassa kunnat inlösa
bankens sedlar efter skedd lagsökning, skulle sedelinnehafvaren
genast få, icke blott vända sig emot hvilken ledamot
inom bolaget som helst, utan äfven, på grund af samma
lagsökning hvarmed han vändt sig emot en delägare, gå
igenom hela bolaget med något likt vexelrätt. Härigenom
tror jag mig hafva ådagalagt, att jag åsyftar det den solidariska
ansvarigheten skall göras så effectiv som möjligt, dock
icke som i England, der en person på öppen gata kan kräfvas
för en sedel, utgifven af en bank, Iivari han är delägare.
Detta exempel har Hr Rosenblad ofta åberopat, under
förklarande, alt om ansvarigheten kunde blifva sådan, då
ville han gerna vara med. I öfrigt får jag säga, att jag upp
-
6o6
Den a4 Februari f. m.
stod för att besvara Hr Aminoffs anraärkn., då lian ville taga
bort ansvarigheten hos bankdirect:n; men deraf följer
icke, att jag gillar Utsktns förslag. Jag har i min reservation
sagt, att jag låter lagen vara som den är, emedan jag
icke anser mig böra göra anmärkntr dervid, då Utsk:n gått
ifrån de vigtigaste delarna i mitt förslag; men jag har icke
gjort mig solidariskt ansvarig för redactionen och aldraminst
i afseende på ordet oinlöst creditsedel; ty dessa ord
kunna fattas så, som vore oinlöst creditsedel alldeles detsamma
som om icke en sådan sedel varit till inlösen presenterad.
Jag vill nu ej längre uppehålla R. o. Ad., icke heller
längre fortsätta striden, utan anser bäst vara att i god
ordning retirera.
Fortsättningen af detta måls pröfning uppsköts till eftermiddagen.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. -§ till 3 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Onsdagen den 24 Februari 1841.
Plenum kl. 6 e. m.
Upplästes K. M:s denna dag ankomna nåd. skrifvelse
till R. St. om ändring i 87 §:n Reg.Fm; gifven Stockholms
slolt den i5 Februari 184*.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att denna nåd. propos.
till följe af 81 §:n Reg.Fm lomme att öfverlemnas till
Const.Utsk., med uppdrag åt nämnda Utsk., att deröfver till
R. St. afgifva sitt utlåtande.
Likaledes upplästes K. M:s denna dag ankomna nåd.
skrifvelse om mötespassevolancens upphörande och de deraf
bestridda kostnaders öfverflyttande på statsverket; gifven
Stockholms slott den 22 Febr. 184'*
Remitterades till StatsUtskottet.
Fortsattes pröfningen af Banco- och LagUtsk:ns utlåt.
N:o 5, i anleda, af gjorda anmarkntr vid Utsktns betänk.
N:o 1 med förslag till lag för enskilda banker.
i5:de §:n.
Hr Ribbing, Bengt: Det var på i5 §:n 1 mom. jag
tror vi stannade på> förmiddagen. Dervid voro åtskilliga an
-
Den 24 Februari e. in.
roärkntr gjorda och åtskilliga nya redactionsförslag framställda,
ett af Hr Aminoff och ett i likhet med hvad PresteSt,
beslutat. Om det var flera kan jag icke påminna mig, men
i intetdera af dessa kan jag instämma. Jag finner nemi.
alltför liten säkerhet i begge två. Jag har vid behandlingen
af denna fråga utgått från den hufvudprincip, att det
icke vore så nyttigt för landet om blott några få banker
funnos, utan fasthellre flere med mindre vidsträckt rörelse.
Jag anser nemi. hufvudsyftemålel med privatbankerna vara
att kunna jemnare lemna penningeförslräckningar ä alla landets
provinser, än hvad Riksdisconten förmår, och hvars styresmän
icke äro i tillfälle att kunna jugera säkerheten hos
hvar och en. Det är på denna grund och med hänsigt till
denna rörelses betydliga utvidgande, som jag trott mig böra
biträda åtskilliga restrictioner i den blifvande bancolagen,
emot hvad hitintills ägt rum. Den sista, hvartill jag
måhända här på detta rum varit orsaken, var i afseende på
rättigheten att för creditivhypothek, som förut utgifva sedlar
eller förskrifningar, hvilket kanske af många anses oriktigt.
Men då jag det gjort, så önskar jag tillika, att inga
andra restrictioner måtte ske, än sådana som äro nödvändiga
för alt bibehålla en riktig princip i hela denna lagstiftning.
Det beslut, hvartill jag i sådant hänseende medverkat, var af
en sådan beskaffenhet och hörde till stadgandet af rörelsen,
hvarigenom både möjliga och supponerade vådor förekommas.
Skulle man nu dertill, efter Ulsktns förslag, vilja i
främsta rummet lägga ansvarigheten på direclionens ledamöter,
så fruktar jag väl icke någon fara för desse directeurer
att blifva lagsökte, alldenstund det kommer på dem an att
hushålla så att ingen dylik lagsökning kommer ifråga; men
det är efter min öfvertygelse ganska säkert, att desse directeurer,
med en sådan ansvarighet i första rummet, komme
alt i den allmänna opinionen och hos största delen af landets
innevånare förlora den credit de förut haft. Det är
ganska säkert, att om jag, såsom privatbanksdirecteur, utom
de moraliska förbindelser jag nu har, äfven finge de juridiska,
att för hvilken bankens creditsedel som helst böra i första
rummet lagsökas, så skulle de, som icke desto nogare
tagit kännedom af privatbankers natur och den säkerhet,
som dervid finnes, anse mig vara mindre säker såsom penningelåntagare,
eller, med ett ord, mindre förtroende skulle
sättas till min soliditet. Följden af allt detta blefve, såsom jag
förmodar, att sådane privatbanksdirecteurer, som bolaget i
första band önskade, icke vore så lätt att erhålla, och att
ingen åtoge sig detta uppdrag utan en något så när försvarlig
lön. Nu förrättas dessa tjenster för en ringa penning,
eller också, såsom t. ex. af landtdirecteurerne i Småländska
banken, hvaraf jag är en, för intet. Detta uppdrag
har hitintills ansetts såsom ett municipalbestyr, då det varit
fråga om löneersättning. Hellre vill jag emottaga directeurs
-
6o8
Den 24 Februari e. m.
plats i en privatbank utan lön och utan denna juridiska ansvarighet
i första hand, än med 1000 r:drs lön och sådan
ansvarighet, som nu är föreslagen. Vidtages nu ett sådant
beslut, att inga directeurer erhållas under ett par tusende
r:drs lön, så Lomme t. ex. Smålands privatbanksdirection,
som nu aflönas med omkring i5oo r:dr, att kosta 18,000 r:dr.
Derigenom försvunne minst halfva vinsten, sådan som jag
tror den blifver efter de föreskrifter som redan äro bifallne,
hvarefter den återstående inkomsten blefve så obetydlig, att
icke någon skulle vilja gå in i en sådan privatbank. Det
bör icke anses underligt att actieägarne i en privatbank
vilja för det första hafva mer än 5, 6 ä 7 proc. för sina penningar,
alldenstund, för att blifva lottägare, han nödgats pantsätta
sin fasta egendom, och för det andra ikläda sig en sådan
förbindelse, som den att underkasta sig lagsökning i
första hand. På det att nu således det syftemål måtte vinnas,
att flera privatbanker, som åtnöja sig med en mindre
vinst och kunna vara allmänheten i hela Riket till mera
nytta, må uppkomma, så måste man äfven hålla inne med
flera restrictioner, och icke åstadkomma en sådan lagstiftning,
som helt och hållet motverkar flera bankbolags bildande.
Jag skulle derföre vilja föreslå den förändring i [5 §:n, att
1 mom. blefve så lydande: ”Innehafvare af till inlösen vägrad
creditsedel,” (jag anser nemi. nödvändigt att insätta
”till inlösen vägrad,” i stället för oinlösta, emedan lagsökning
för oiniösta sedlar i annat fall kunde ske när som helst,
oaktadt invexlingen i banken ej blifvit afbruten), ”eller invisning
äge jemväl, oberoende af den rätt, som i nästföregående
§ bankens borgenärer tillägges,” (jag lånar ord från
Hr Nordenanckars reservation) ”att i4 dagar efter det sedel
blifvit vägrad inlösen lagsöka en eller flere lottägare med
samma rätt att använda utmätningstvång” etc., till momentets
slut; hvarefter jag anser, att 2.'a mom. helt och hållet
bör utgå. Jag borde icke inblanda i6§:n i discussionen om
den i5:de, men då de hafva så nära sammanhang, vill jag
blott nämna, huru jag till bibehållande häraf har ämnat
föreslå redactionen af 16 §:n. Den skulle nemi. lyda sålunda:
”Om full tillgång saknas hos den eller de sålunda lagsökte,
kan bristen genom ny lagsökning utkräfvas hos öfriga
lottägare.” Jag har derigenom velat undgå föreskriften om
lös egendom, som finnes i 16 §:n, i afseende på den primitiva
lagsökningen hos directionens ledamöter, men som alldeles
icke finnes i i5 §:n uttryckt och således icke kan i öfverensstämmelse
dermed i 16 §:n förutsättas. Jag har blott
i korthet velat nämna detta, på det att R. o. Ad. måtte vara
i tillfälle att jugera, huruvida det kan blifva något sammanhang
i begge §§:na. Att vilja så länge suspendera den
solidariska ansvarigheten, som PresteSt. och Hr Aminoff önskat,
det anser jag ganska vådligt både för allmänhetens
sä
-
D c n 24 Feli r uari c. m. Gog
säkerhet oell privatbankernes credit. Viii tyckes det vid
första påseendet vara en fördel för bankbolaget; men ' vid
nogare eftersinnande finner man lii 11 att credilen derigenom
försvagas, hvarigenom ändamålet med bela anstalten ock
skulle förfelas.
Hr Gripenstedt, Joh. Aug.: Sedan jag i förmiddags
tog mig friheten att göra ett förslag, stödt på den grundsatsen,
att den solidariska ansvarigheten icke ögonblickligen
boide inträda, så snart sedelinlösningen icke mera kan ske,
och att ej heller den solidariska ansvarigheten borde ensamt
coneentreras på directionen; så bar åtskilligt blifvit anmärkt
deremot, som jag ämnade i korthet få upptaga, äfvensom
utveckla min tanke något mera, än hvartill jag i mitt förra
anförande bade anledning. Men sedan dess bar den siste
värde talaren gjort ett förslag i precist samma syftning, endast
med den skilnad, att lian inskränkt respiltiden ifrån
en månad, som jag tog mig friheten föreslå, till fjorton dagar.
Hvarföre jag önskade en månad, var endast att jag ej
vågar antaga en kortare lid till anskaffade af de penningar,
för hvilka banken måhända bade ereditiv eller säkeibet
på annat håll; men då Hr Ribbing, som måste känna detta
bättre än jag, liar ansett det vara möjligt på fjorton dagar,
så vill jag gerna ingå derpå, hvadan mitt förslag kommer
att alldeles sammanfalla med Hr Ribbings och jag således
afstår från yrkande af propos. på hvad jag förut framställt.
Mot principen, att directeurerne ej skulle vara de, som i
första rummet borde utsättas för den solidariska ansvarigheten,
bar man anmärkt, att på dem berodde 0111 någon fara
kunde uppstå eller icke. Detta må vara sanni till någon
del, men icke till fullo; tv det kan dock bända, oaktadt
den största möjliga försigtighet och omtanka på deras sida,
att en uppsamling af bankens sedlar kunde ske på något
håll, måhända af il I v i II ja, och sedan så hastigt påströmma,
att det ej blefve möjligt för banken att med sin riksbankscassa
invexla dem. Skola då ögonblickligt desse personer
utsättas för lagsökning, så ar det fara värdt, att ingen skulle
vilja blifva directeur och följaktligen ej heller några banker
komma alt inrättas. Detta fäller sig temmeligen klart. Man
har sagt, att allmänheten, som genom desse directeurers förvållande
vore förnärmad, borde hos dem i första rummet
få söka ut sin rätt, men här måtte väl icke vara fråga om
någon hämnd, utan tror jag att allmänhetens rätt ej bör
sträcka sig längre, än all i utbyte mot sedlar få penningar,
oell denna rätt måste således lättare kunna göras gällande
ju flere man har att välja på i anseende lill utsökning. Här
nämndes visserligen något vidare emot milt anförande af en
värd ledamot, Gr. Frölich; men som lian icke är närvarande,
så anser jag öfverflödigt att nu upplaga liden med besva
20
11. 77
6jo Den 24 Februari e. m.
rande deraf, inskränkande mig att, såsom jag nyss nämnde?
instämma i Hr Ribbings nu afgifna förslag.
Frih. Cederström, Jacob: Jag kan ej instämma i
livad i förmiddags blifvit ytlradt om alt R. o. Ad. skulle
biträda PresleSt:s beslut. Det skulle medföra en sådan långsamhet
vid utredningen af bankbolagets skulder, att troligen
intet förtroende för ifrågavar. banker kunde hos allmänheten
vinnas. i5 §:n skulle jag tro böra erhålla en något
förändrad redaction. Ordet "oinlöst’'’ framför "creditsedel”
kan saklöst borttagas såsom öfverflödigt. Sedeln kan
naturligtvis icke inlöst befinnas i någon bankens borgenärs
hand. Således må det ordet blifva borttaget och i stället
heta "innehafvare af creditsedel." Derjemte tror jag, lika
med Hr Ribbing, att man knnde inskränka sig lill en tid
af fjorton dagar efter det banken upphört att invexla sina
sedlar, innan rättigheten lemnäs att lagsöka en eller flera
directionens ledamöter, och detta torde lämpligen kunna införas
efter ordet ”att" i första perioden, d. v. s. att redactionen
blefve så lydande: "innehafvare af creditsedel eller
invisning äge jemväl, oberoende af den rätt, som i nästföreg:de
§ bankens borgenärer tillägges, att, sedan fjorton
dagar förflutit efter det banken upphört att sina sedlar invexla,
lagsöka en eller flere af directionens ledamöter” etc»
då §:n i öfrigt kunde antagas.
Hr Stuart, Carl Gust.: Jag har begärt ordet för
alt dels besvara några ytterligare anmärkningar vid i5 §:n,
och dels göra några tillägg lill det svar jag i förmiddags
afgaf på de då redan framställda anmärknlr vid samma §.
Hvad hufvudsaken beträffar eller den särskilda ansvarigheten
för directionens ledamöter, så kan jag icke finna, att den
bör hindra redbara och lämpliga personer att i directionen
inträda. Jag kan nemi. icke antaga, att, på sätt Hr Ribbing
uppgifvit, directionens ledamöter skulle förlora sin enskilda
credit derigenom alt de af bancobolagen erhållit dessa på
allmänt förtroende grundade uppdrag. Äro ifrågavar. personer
redbare och passande för sina platser, så äger man i deras
personlighet en bestämd garanti, att banken aldrig kommer
i det skick, ali deras särskilda ansvarighet behöfver utkräfvas.
1 allmänhet tror jag för öfrigt det vara lämpligast, alt
icke hvad man egentl. kallar affärsmän blifva dirceteurcr förde
enskilda bankerna, utan att sådane personer dertill utses,
hvilka uteslutande kunde egna sin tid åt dessa befattningar,
och hvilka, utan att äga någon större enskild förmögenhet,
likväl befinna sig i en tillräckligt oberoende ställning för att
vara rädda om sitt framtida ekonomiska bestånd. Jag kan
således icke heller, lika med Hr Ribbing, anse, att förevar,
stadgande skulle komma att betydligt minska behållningen
pä bankernes rörelse. Det ligger möjligen i sakernas natur,
att, då dessa bankinrättningar blifva äldr e i landet, man icke
D e 11 'ilj F c 1) r u a r i c. ra.
lan hädanefter, likasom hittills, få personer, hvilka kostnadsfritt
åtaga sig omförmälde maktpåliggande och tidspillande
bestyr; men detta lärer icke genom lagstiftning
kunna hjelpas, och är ett förhållande, hvilket man i alla
full måste för framliden emotse såsom oundvikligt. Tlancolagförslaget
innehåller visserligen åtskilliga vestrictioner i
de l)estäminelser, som aro gällande för de hanker, hvilka
redan finnas, men en privntbanklng ulan sådana restrictioner
skulle jag anse fullkomligen ändamålslös, emedan dessa
banker, enligt deras nu ägande octrojer, kunnat röra sig på
ett sätt, som ingalunda betryggar det allmännas, d. v. s. creditsedlarnes
innehafvares rätt och säkerhet.
Öfvergående till Hr Gripenstedts förslag, får jag deremot
göra den erinran, att det skulle komma att vida mera
motverka privatbankernes uppkomst än det förslag, som
XJtsktn framställt. Han har nemi. föreslagit, att lotlägarne
skulle allmänt vara solidariskt ansvarige för sedlarnes inlösen,
d. v. s , alt samma ansvarighet, som TJtsk:n ansett böta
åläggas directionen, skulle gälla för hvarje bankens delägare.
Enligt min åsigt, måste detta vida mer afskräcka
från inträde i ett bankbolag än hvad Utskrn föreslagit. För
det första beror det vanligen icke på en lottägare att motverka
de för banken skadliga beslut, hvilka vid en bolagsstämma
kunna fattas. Han kan icke upphöra att, oaktadt
dessa beslut, vara delägare i bolaget och måste således vidkännas
följderna af desamma. Det är deremot ett helt olika
förhållande i afseende på directeurérne. Det beror på
en directeur att afsäga sig sin befattning, derest han finner
bolagsstämmans beslut sådant, att tillämpningen deraf blefve
alltför skadligt, och det är just detta återhållande element
jag anser vara behöfligt i lagen, enär jag, såsom jag förut
nämnt, icke anser det vara möjligt att i hela sin stränghet
tillämpa den solidariska ansvarigheten emot samtliga lott—
ngarne. Vidare tror jag, att loltägarnes credit skulle alltför
mycket lida, om de vore underkastade en så beskaffad
hastig utsökning. Desse lottägare kunna vara nflägsne från
bankens hufvudstation och kunna således, då en oförmodad
lagsökning hos dem sker, vara fullkomligt okunnige om anledningen
till bankens oförmåga alt invexla sina sedlar.
Hvad sjelfva redactionen af denna § vidkommer, så hafva
åtskillige talare fästat sig vid ordet ”oinlöst”, såsom olämpligt.
Jag kan ej heller i detta afseende instämma i anmärkarnes
åsigt, i §:n handlar nemi. om de förhållanden,
som böra inträda, då banken ej kan inlösa sina sedlar. I
öfverensstämmelse med dessa stadganden förekommer i i5
§:n ordet ”oinlöst.” Alt ordet ”oinlöst” ej kan hafva afseende
på hvar och en af banken utgifveo och utelöpande sedel,
torde vara temmeligen klart och tydligt. Ordet ”oinlöst”
utmärker deremot onekligen att det är fråga om en sådan
sedel, som ej blifvit infriad, då man önskat att få den af
D c ii i\ Februari e. ni.
banken inlöst. Bland de förslag till redactionsföriindringar,
sorn bär blifvit framställda, liar jag ej funnit någon nöjaktig.
Hr Ribbings förslag, hvaruti förekommer ”innehafvare af lill
inlösen vägrad creditsedel”, är först och främst icke Svenska.
I allt fall kan jag icke inse, att detta uttryck är mera tydligt,
iin ”oinlöst creditsedel”, särdeles då en lag-§ aldrig lärer
få isolerad tillämpas och tolkas, utan måste lydas i sammanhang
med hela lagförslaget.
Slutligen vill jag endast tillägga, att då 2tne Stånd, efter
hvad mig är berätladt, nemi. Borgare- och BondeSt:n,
bifallit denna § i Utsktns förslag, och deremot det tredje
Ståndet, PresteSt., antagit en redaetion, som är nästan i alla
hänseenden förkastlig, så tror jag att R. o. Ad., på det att
ett R. Sirs beslut må åstadkommas, både kan och bör antaga
§:n, sådan som den i förslaget lyder, och jag anhåller
följaktligen om Hr Frih. o. Landtm:, propos. på bifall till
densamma.
Hr Aminoff, Joli. Fredr.: Sedan jag fått en när
mare
kännedom örn det förslag lill redaetion af denna §,
som PresteSt. antagit och hvilket i hufvudsaken öfverensstämmer
med mitt, d. v. s. i de sex månader, som PresteSt.
antagit, inom hvilken tid den solidariska ansvarigheten icke
får sträcka sig till hvar och en person inom bolaget, och på
det att tiden icke må upptagas med alltför många propos:r,
får jag förena mig uti PresteSt:s redaetion i denna del och
anhålla att deli må blifva så förändrad, som jag tog mig friheten
föreslå i början af denna discussion. Det fägnar mig
alt i en privatbankstyrelse så sakkunnig person som Hr
Ribbing ändtligen öfvergått på min sida, äfvensom flere andre
värde talare följt hans exempel. I början tyckte jag
mig hafva alla emot mig, och man förklarade, att denna enskilda
ansvarighet för bankens directeurer ej skulle vara
tryckande. Hr Ribbing har klart ådagalagt, att deras enskilda
credit och deras anseende kunna, om också icke komma
i fara, dock blottställas, och då tillika i betraktande
tagas de stora svårigheter, hvilka en bancodirecteur efter
den nu föreslagna lagen skulle vara underkastad, tror jag att
banken blefve u'an dugliga directeurer om ifrågasatta försigtighetsmått
föreskrefvos. Man har sagt, alt bankerne icke
haft förtroende eller icke få förtroende med ett mildare lagsysteme
i de föreslagna ansvarighetsformerna. Jag tror att
detta varit ett misstag. Nuvar. solidariska banker hafva
verkligen en latitud, deri man kunnat frukta för vådliga
följder, d. v. s,, att en förminskning i crediten kunnat uppkomma
derigenom, alt ansvarighet ej kunnat utkräfvas inom
kort tid; ty det är stadgadt, att den solidariska ansvarigheten
icke vidtager förr, än alla tillgångar aro begagnade. Det
kan väl hända, att detta icke finnes infördt i de sednare utkomna
stadgarna, tueli det står i de äldre, och då måste
Den 24 Februari e. m.
6i3
det stadgande vara strängare, hvaruti man föreskri Iver, att
ansvarigheten bör vidtaga sex månader efter den tid banken
är försatt i concurstillstånd. Här har blifvit yttradt, att man
förr, såsom också är händelsen, fått directeurer, hvilka utan
något arfvode åtagit sig deras befattning. Jag hemställer till
herrarne alla, hvem som ville blifva directeur för ett, två
eller flera tu;en r:dr, då han vid denna befattning kan blifva
exponerad, icke allenast till sin credit och sitt anseende
i samhället, utan äfven till sin lösa oell fasta egendom; ty
har en gång den händelse inträffat, att en bank icke kan
lösa sina förbindelser, — den kan vara nog solid ändå, —
så går det som en löpeld. Då blifver visserligen äfven hela
bolaget blottstäldt; men då bolaget vet från början, att det
är hotndt lika med directeurerne, så kan man förutsätta en
större försigtighet. Jag fortfar alt yrka hvad jag förut haft
äran framställa såsom propos. till antagande inom detta Stånd,
nemi. den af PresteSt. gjorda förändring oell förkortning af
hela i5 §:n så väl I 1 som 2 mom.
Frih. Stjernstedt, Theodor: Utsk:n hafva utgått
från den synpunkt, att de banker, som erhålla privilegium
att uppkomma, skola vara solidariska. När således actiebanker
blifvit förbjudne, när det blifvit förbjudet för dessa
banker att intaga s. k. commandit-delägare, så hafva Utsk:n
ansett, att den solidariska ansvarigheten bör vara verklig.
Det skulle den icke blifva, om den förevar. l5 §:n blefve
modifierad på ett eller annat af nu föreslagna sätt, synnerligen
0111 denna modification skulle utsträckas så långt, som
uti PresteStts beslut. Jag är icke någon synnerlig vän af
solidariska banker, så till villa, att jag skulle anse dessa banker
äga ett stort och afgjordt företräde framför actiebanker.
För mig skulle gerna actiebanker få uppstå; men när dessa
äro förbjudna, när man anser att så stor säkerhet ligger i
de solidariska, att endast sådana böra få uppkomma; så bör,
såsom jag nyss nämnde, deras ansvarighet vara effectiv, vara
verklig, och icke blott ett stadgande på papper, genom hvilket
man vill vinna förtroende hos allmänheten, i anseende
till de garantier, som den föreställer sig sjelfva namnet innebära,
men hvilka sedermera i verkligheten icke blifva till
finnandes. Här bar mycket omtalats de olägenheter, som
uppkomma för banker genom den stränga ansvarigheten.
Jag vill visserligen medgifva, att det faller sig mycket lägligare
för den enskilda banken att lemna mindre stränga
garantier, men jag tror att det är allmänhetens rätt, som i
första rummet bör afses, och endast i den mån denna rätt
kan blifva fullkomligt bevarad, må dessa banker uppkomma.
Kunna de icke uppkomma med bevarande af det allmännas
obestridliga rätt, att bankernes förbindelser efter ordalydelsen
inlösas vid uppvisandet, då må bankerne upphöra, då
må de icke vidare uppkomma; inen jag tror, att så väl all
-
6x4
D e n Februari c. m.
mänhetens som bankernes billiga anspråk kunna förenas, i
hvilket fall banker gerna för mig må uppkomma, icke under
alla villköl’. Utsk:n hafva ansett, och jag medger det
äfven för min del, att den solidariska ansvarigheten är strang;
men Utsk:n hafva icke velat göra den strängare derigenom
att de ålagt directionens medlemmar att i första rummet
vara ansvariga, tilan tvertorn velat lindra ansvarigheten derigenom.
Det har synts Utskär, att det vore hardt för bolagsmännen,
som icke kunna utgå från bolaget och mot
lr vil kas vilja stadganden vid bolagsstämmorna kunnat inflyta,
som icke varit förenliga med en klok och försigtig omvårdnad,
att likväl genast kunna blifva utsatte för ett så
strängt betalningsansvar. Derföre hafva Utsk:n i första rummet
stadgat, alt den sedelinnehafvare, som icke fått sin sedel
inlöst, skall vända sig lill directeurerne. Utsktn hafva
således velat lindra ansvarigheten för bolaget, men alldeles
icke skärpa den. Jag får ännu en gång erinra derom, alt
sedlarne äro ställda alt inlösas vid anfordran, och om en enskild
man, en bankir utgifver löpande förbindelser, sorn vid
anfordran skola inlösas, så måste han göra det eller också
underkasta sig det stränga ansvar, som följer på en vägrad
inlösning. Jag kan icke se hvarföre, då flere personer ingå
i ett bolag och underlåta att honorera sina förbindelser, ansvarigheten
skall vara mindre. Någon grund, hvarpå en sådan
lindring skulle hvila, kan jag icke finna. Skulle man
deremot vilja borttaga denna sedelhafvarens omedelbara rätt
att genast få utsöka sin fordran, i händelse dess godtgörande
blifvit vägrad, så anser jag det vara oundgängligen nödvändigt
att åtminstone något annat ansvar drabbar, vare sig
directionen eller det bolag, som icke uppfyller en förbindelse,
som de iklädt sig och hvilken finnes tecknad å sedlarna.
Jag hemställer, om det är förenligt med någon rättsprincip,
och om icke den lagstiftning är klandervärd, sorn
tillät ett bolag att utgifva sedlar, inlösbara vid anfordran,
men som icke tillät innehafvare deraf att vidtaga någon åtgärd
till indrifvande af sina fordringar förrän en månad eller
fjorton dagar förflutit efter det betalning blifvit vägrad.
Vid sådant förhållande borde sedlarne vara ställde pä inlösen
efter fjorton dagars uppsägning ; men då icke så är, måste
betalningen genast enl. sedelns lydelse kunna framtvingas;
eller också, ifall deri solidariska ansvarigheten ej skall
genast vidtaga, måste en så sträng bestämmelse finnas, att
ett bolag, sorn icke har inlöst sina förbindelser, genast skall
upphöra. Jag tror det vara i högsta grad skadligt, om man
vfinjer sig vid den tanken, att det är något ganska ursägtligt
om bankbolag icke inlösa sina sedlar. Jag anser åtminstone
för min del, att della är något, som borde högst sällan
kunna komma i fråga, och som borde hafva de strängaste
påföljder för bolaget. Jag tror äfven, att om en direclion
vill iakttaga ordning och har förstånd alt sköta ban
-
D e 11 Februari e. m.
Gi5
lens rörefse, såsom den bör slötas, sa bör icke något sådant
gerna kunna lomma i fråga. Enligt denna banklag skulle
den contanla cassan för en bank, som äger en million r:dr
i rörelsen, beslå af 25 proc., således 25o,ooo r:dr. Delta är
den summa, som minst bör finnas. Om directionen vid de
tillfällen, då den bar att vänta starkare påkänningar, såsom
vid uppbördsstämma!- eller andra tillfällen, då orten kan
hafva ett större behof af riksmyntssedlar, förser sin cassa
med ytterligare 4o ä 5o,ooo r:dr, så tror jag alt dessa t.5o,ooo
r:dr för hvarje vanligt förhållande skola vara tillräckliga
att under en tid af åtta dagar möta den vexling, som kan
komma i fråga att äga rum; och är banken väl organiserad,
sä bör dessutom möjlighet vara directionen lemnad, att under
nämnda tid skaffa förstärkning i sin cassa, vare sig genom
rättigheten att lyfta penningar på creditiv eller genom
räntebärande papper, som funnes i bankens förvar, och sorn
banken kunde försälja. Är åter banken icke så ordnad, har
icke banken sin cassa behörigen försedd, så må den skylla
sig sjelf; men har den det och vidtagas dessutom de särskildta
försigtighetsmått, som omständigheterna kunna påkalla,
så tror jag icke att risken kan blifva stor. Man bar
här nämnt, att, oaktadt den största möjliga försigtighet, det
kan hända att i cassan yppas brist. Jag lan ej tro att största
möjliga försigtighet vid ett sådant tillfälle blifvit iakttagen,
utan har man då inlåtit sig i för stora eller osäkra speculationer,
och då kan visserligen detsamma inträffa för banker
som för hvar och en enskild, och bästa sältet att förekomma
sådant är, att speculera med mera försigtighet och
omtanka. Jag vill icke vara vidlyftigare, utan får endast
anhålla om bifall till Utsktns förslag.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag skall icke inlåta mig i
någon längre vidare discussion, ang:de huruvida det kan vara
nyttigt, att skrämma bort de goda directionerna, eller
just den efter min öfvertygelse största säkerheten, som de
ruvar, privatbankernes organisation erbjuder. Jag vill endast
fästa mig vid hvad en värd talare yttrat derom, att i5
§:n icke skulle kunna förstås på det sätt, som jag förstått
densamma, äfvensom vid de anmärkn.-r, som åtskillige talare
i förmiddags gjorde emot PresleStrs beslut, hvilket jag föreslagit
till propos. för della Stånd. Hvad i5 §:n beträffar,
så, i afseende på dess sammanhang med den l/jtde, får jag
först erinra, att hvarje § står införd för sig sjelf; ty här
står icke öfver den i4 §tn sättet huru sedlar skola inlösas,
utan i i4 §:n står ett stadgande, som bestämmer ränta för
dess förbindelser, om den brister i betalning, och der innehållas
stadganden, som utgöra de säkerhetsmått, hvilka den
siste värde talaren trott sig sakna för sedelhafvare!!, nemi. i
afseende på bancobolaget. Deremot lyder första början af
i5 §:n så här: "Innehafvare af oinlöst ereditsedel eller in
-
6,G
Den 24 Februari c. m.
visning äge jemväl, oberoende af den rätt, som i nästföregående
§ bankens borgenärer tillägges;’’ således icke sedan
lian begagnat den rätt, som i nästföregående § bankens borgenärer
tillägges, utan oberoende deraf, äger lian rättighet
”att lagsöka en eller flera directionens ledamöter, med samina
rätt att använda utmälningstvång, som lag och gällande
författningar i allmänhet medgifva mot gäldenär för skulder
af den mest executiva beskaffenhet.” Af den mest executiva
beskaffenhet, det är skulder för accepterad vexel, eller
för vexelköp, som icke blifvit liqviderade. De medföra
den rätt, att man genast påföljande söcknedag derför kan
försättas i concurstillstånd. Nu hemställer jag, huruvida med
denna redaction, hvilken likasom hvarje annan lag måste,
sedan den en gång fatt laga kraft och verkan, tydas efter
sin ordalydelse; jag hemställer, huruvida icke hvarje directionens
ledamot på detta sätt, äfven 0111 han, då han bodde
aflägset flera mil ifrån bankens station, bade en betydlig
cassa i sitt hus, skulle vara blottställd, om någon, för att
chicanera honom, skickade till hans inlösande en summa af
i3 å 14,000 r:dr; jag hemställer, om icke detta skulle skrämma
lipp personer, som i allmänhet äro så lätt uppskrämde
för sitt eget intresse, och om icke följden blefve den, alt
haticobolagen hindrades att få den goda sammansättning af
directeurer, som samtliga nuvar. privatbanker hafva.
Dernäst har man anmärkt emot PresteSt:s beslut en,
såsom äfven jag nödgas et känna, mycket illa redigerad mellanmening;
en mellanmening, som skulle tyckas innehålla
alt efter sex månader, sedan en sedel icke blifvit inlöst i
banken, skulle man icke hafva rättighet att söka hanken såsom
en collectiv inrättning, utan blott få söka hvarje delägare
enskildt. Men alt detta åtminstone icke är meningen
och icke är så farligt visar sig af en annan punkt i PresteSt;s
beslut, nemi. 16 §:n, hvilken lyder som följer: ”1 den
mån bankens tillgångar kunna realiseras, skall det åligga
utredningsmännen att inlösa de utelöpande sedlarna och skuldförbindelserna
med laglig ränta ; i hvilket afseende genom allmänna
kungörelser, inom kortare terminer, skall tillkännagifvas
den summa, som inom utsatt dag är färdig till inlösen,
så väl till belopp, som sedlarnes och förbindelsernes utgifningsdag,
nummer och valör: efter hvilken dag ingen
ränta på sådana sedlar eller förbindelser får beräknas.” Det
synes således tydligt, alt äfven de allmänna tillgångarne hållas
dem tillhanda. Dessutom hafva de, enligt PresteSl:s beslut,
rättighet att efter sex månader hålla sig till hvilken delägare
de vilja. Det är således mycket bättre släldt än efler
nuvar. banco-octrojer, så att det icke tyckes vara så farligt.
Men likväl, som det är en illa redigerad mellanmening
och den icke är nödvändig för det öfriga af PresteSt. fattade
beslutet, får jag nu anhålla om den förändring i Preste
St:s
-
Den 24 Februari e. m.
St:s beslut, då det kommer att proponeras här, att man
borttager denna mellanmening. Likaledes skulle jag, för att
undanrödja den faihåga, som Hr Gripenstedt yttrat, och sammanjemka
så mycket som möjligt deras tanke, som tyckas
instämma med mig i hufvudsaken eller i den önskan att
icke aflägsna från dessa bankinrältningar den fördelen, att
kunna få nitiska och goda directeurer, vilja hemställa lill
Hr Aminoff, om man icke gerna kunde gå Hr Gripenstedt
till mötes och i stället för sex månader utsätta tre månader;
ty det vigtiga, mine herrar! är icke att man bestämmer, en
eller ett par månader mer eller mindre, utan det vigtiga är,
att directionans ledamöter icke par chicane kunna blifva
surprenerade i sina bus med en bundt af t. ex. 10,000 r:dr,
att genom execution genast inlösas. Det är af vigt, att bankens
bristande förmåga alt verkställa invexlingen hunnit
blifva bekant, innan en sådan utsökning äger rum, och att
en viss tid, den må vara huru kort sorn helst, förflutit deremellan.
En månad är kanske för litet och jag tror verkligen
alt allmänheten ej skulle förlora mycket på alt man
utsatte tre månader, ehuru jag, om man nödvändigt yrkar
det, äfven skulle vilja gå in på en månad; men jag hemställer,
om vi ej kunna förena oss om tre månader, och jag lager
mig friheten uppläsa huru detta moment, i öfverensstämmelse
med hvad jag föreslagit, då skulle komma att lyda:
”Skulle, sedan enskild bank blifvit fullständigt utredd,
tillgångarne finnas otillräckliga för inlösen af alla utelöpande
sedlar och skuldförbindelser, då skola de fordringsägare,
som återstå, vara berättigade att för sina fordringar lagsöka
en eller flere af bankens delägare, efter eget godtfinnande,
med samma utmälningstvång, som för skuld af den mest
executiva beskaffenhet; skolande denna rättighet äfven vidtaga,
såvida icke bankens utredning inom tre månaders tid
blifvit fullbordad; hvarefter de, som sålunda liqviderat bankens
brist, äga rättighet att af de öfriga delägarne utbekomma
hvad på deras lagliga andel i förhållande lill teckningen
belöper;” så alt tre månader, sedan den först i banken
presenterade sedeln der blifvit nekad inlösen, och om
icke derefter genom utredningen allt blifvit liqvideradt, håller
jag mig till hvilken delägare som helst. Jag anhåller
vördsamt om propos. härpå, och får underställa de herrar,
sorn i mindre betydliga saker varit skiljaktige härutinnan,
om de icke kunde finna sig tillfredsställda med denna
jemkning.
Hr Ribbing: Då jag för en stund sedan begärde ordet,
var det i anledn. af Hr Stuarts yttrande, att den redaction
jag föreslagit icke skulle vara så alldeles lycklig. Jag
medger detta, men jag finner äfven den redaction, som i betänk,
är föreslagen, alldeles icke bättre, utan nära nog sämre,
20 FL 78
6iS
Den 24 Februari e. m.
ty den innefattar en omening, hvilket af Frih. Cederström
blifvit anmärkt i afseende på uttrycket: ”innehafvare af oinlöst
creditsedel.” Det kan icke blifva någon annan innehafvare
af inlöst creditsedel än banken sjelf, såvida man icke
förutsätter att inlösen blifvit vägrad, hvilket icke finnes uttryckt
hvarken i i4 eller i5 §:n. Således instämmer jag
med Frih. Cederström deruti, att ordet ”oinlöst” bör helt
och hållet utgå, och då kominer den nya redactionen, efter
hvad jag föreslagit, alt lyda som följer: ”Innehafvare af creditsedel
eller invisning äge jemväl, oberoende af den rätt,
som i nästföregående § bankens borgenärer tillägges, att
fjorton dagar efter det sedelinlösen blifvit vägrad lagsöka
en eller flera lottägare med samma rätt” etc. Hr Stuart har,
såsom motiv för den större tjenligheten att i första hand
söka directionens ledamöter, än hvilken annan lottägare som
helst, sagt, att det vore orätt att sätta samtlige lottägares
credit på spel. Detta tyckes väl vara ett skäligen starkt
bevis på hvad jag framställt, att det vore en oriktighet, att
bos directionens ledamöter concentrera allt det lidande, som,
deladt af samtlige lottägare, blefve mindre känbart. Jag
hemställer till hvar och en, huruvida det kan anses billigt
och rättvist, att ensamt på directionens ledamöter lägga allt
det ansvar, som eljest skulle fördelas på hela bolaget? Med
den modificalion, som jag anfört, vidblifver jag mitt yrkande
om propos. på den af mig föreslagna redaction af första
momentet.
Hr von Hohenhausen, Michael Silvius: För min
fiel anser jag äfven en förändring vara i i5 §:n af behofvet
påkallad i 2;ne afseenden. Det första beträffar redactionen
för att göra den tydlig, och det sednare sak. Hvad det
första angår, så är det otvifvelaktig!, när här står, ”innehafvare
af oinlöst creditsedel eller invisning,” (det är hvar
och en sedel eller invisning, som är i circulation), alt man,
efter ordalydelsen, med den i handen kan få vända sig när
som helst till directionens ledamöter för att af dem utkräfva
betalningen, utan att den varit presenterad i cassan. Sådant
bör dock icke äga rum, och sådant har också omöjligen
kunnat vara Utsk:ns mening, då de redigerat denna §.
Jag tror derföre, att ett förtydligande härutinnan kan vara
på sitt ställe. Deremot vill jag icke medgifva någon större
rätt för en bank att vägra inlösen af sina sedlar, än sorn
finnes i afseende på protesterad vexel. I båda fallen haiman
såsom contant betalning, såsom contanta penningar,
under form af nära samma säkerhet, sorn om man erhållit
Riksmynt, emottagit sedlarna. Den som nu derpå blir bedragen
bör äga samma rätt emot utgifvaren, som en remittent
har emot vexelutgifvaren eller trassenten. Jag får derföre
här i första delen anhålla om förslag till den ändring
af redactionen, att det må komma att lyda: ”Innehafvare af
D c n 24 Februari e. m.
creditsedel eller invisning, hvars inlösen blifvit vägrad, iige
jemväl” etc. Då äro directeurerne skyddade i sina lius och
på gata eller hvarhelst man eljest kunde behaga antasta dem.
Sedlarne skola hafva varit presenterade i cassan, der måste
man hafva haft vittnen på att inlösen ej kunnat erhållas,
och derefter sker lagsökningen. Allt delta kan icke ske på
några Ögonblick, utan fordrar några dagar.
Det andra i sak, som jag tror påkalla en förändring,
är, att directionens ledamöter här ensamme blifvit satte i ansvarighet
för gäldande af bankens skuld i afseende på sådan
vägrad inlösen, utan att det förrän i ett sednare rum skulle
påkomma hvarje lottägare. Man har här mycket talat om
nödvändigheten att skalfa sig goda directeurer och att man
icke borde så tillställa, att icke sådane kunde utfinnas. Nu
ankommer på hvad man förstår med goda directeurer. Skall
jag taga actiebanker i det hela, så kan begreppet derom, åtminstone
hos många, blifva föga tillfredsställande för allmänhetens
säkerhet. Jag är berättigad alt göra denna supposition,
emedan vi derpå haft ett exempel i vårt land uti
Malmö discont och bolagsmännen eller aclieägarne derstädes.
De frågade föga efter säkerheten af det tillskjutna capilalet,
men de frågade så mycket mera efter den stora och enorma
vinsten, som direclionen kunde förskaffa dem på deras
insatta capital. Det var derpå de sågo, och directionen var
dem en ganska god direction, då de hade 3o proc efter
hvad den liden beräknades, hvilket kanske också inträffat
med andra bankinrättningar, ehuru icke med sådana medel,
som de, hvarigenom Malmö discont förskaffade sig sin vinst.
De kände alltför väl ställningen, men de hade mångfalldigt
blifvit betalte för sina insatta capitaler. Alltså kunde de
alltför väl riskera capitalbeloppet, men de ville icke minska
på den stora vinsten, som förskaffades dem. Det var en god
direction för actiebolaget, men en alltför dålig direction,
och alltför ond således, för alla andra eller dem, som hade
creditsedlarna i sina händer och till dera satte förtroende.
Jag tror det vara angeläget, alt actieägarne eller bolagsmännen
i en solidarisk bank, hvilket de fordna actieägarne
icke voro, hvarföre de ej kunde lagligen påtvingas ansvar,
sättas i nödvändighet att taga en sådan god direction, som
af allmänheten för god skall anses. Jag anser det således
vara nödvändigt, att desse bolagsmän eller lottägare blifva
tillförbundne för sin egen säkerhet, alt välja en god direction,
nemi. en sådan, som med varsamhet bedrifver lånerörelsen
och icke ingifver sig i sådana speculationer, på hvilka
bolaget riskerar bankrut. Det kan aldrig blifva en stor
och hastig påkänning i ett ögonblick uti dessa privatbanker,
liggande i småstäder uti provinserna, emedan deras sedlar
äro spridde rundtorn på en stor omkrets. De kunna icke
inkomma och företes till inlösen på en gång. Vid hastig
påkänning på kortare tid, så enär vexlingen sker ulan uppe
-
6ao
D en 24 Februari e. 111.
håll , så att hvar och en ser att han får sitt, kunna icke
alla få ut sina penningar på en gång, utan det måste åtgå
många dagar innan en betydlig summa kan på detta sätt
utfås, om hvar och en kommer och presenterar sedlar. Alltså
få bankerne äfven derigenom tid att sätta sig i ordning.
Jag ser således faran för dem icke så stor, om de bibehålla
ett nödigt capital i riksmynt till inlösen. Den förändring i
§:n, som jag önskade, vöre, att bolagsmännen eller samtlige
lottägare måtte blifva tvungne att välja sig en direction,
som icke blott afser bolagets vinst, utan äfven villkoret att
ständigt kunna honorera sina förbindelser, hvarföre jag får
föreslå att efter orden ”alt laglösa en eller flere directionens
ledamöter” måtte tillsättas: ”eller andra lottägare i banken.”
Kär detta hitkornmer, så hafva desse ingen större säkerhet,
än de andra, och kunna således ej påtvinga directionens ledamöter
att vidtaga åtgärder, hvarigenom de riskera allt.
Med antagande af det förslag lill §, som PresleSt. afgifvit,
inträffar ingalunda ett sådant förhållande. Tvertom få desse
actieägare hela sex månaders tid på sig, då de kunnat
hafva förmått directionen till hvilka vådliga speculationer
som helst för att skaffa dem en större vinst. Det går så
länge det kan, och de skörda så länge det varar. Sedan få
de sex månader på sig för att reglera och skaffa penningar
samt kunna under tiden indrifva alla sina utestående lån,
som ej öro lemnade för längre tid än sex månader. En directeur
på sin sida eller hela directionen har vida lättare
att motstå obilliga pretentioner af bolaget att ingå i äfvenlyrliga
speculationer, när den har ett strängt ansvar på sig
äfvensom på bolaget, än då ett sådant ej finnes.
Af alla dessa sammanlagda skäl får jag hos Hr Frih. o.
Landtm, samt R. o. Ad. yrka de förändringar i denna punkt,
sorn jag haft äran nämna, nemi. att efter ordet ”invisning”
blir infördt—”hvars inlösen blifvit vägrad,” hvarjemte ordet
”oinlöst” framför ”creditsedel” uteslutes och sedermera att
efter orden ”directionens ledamöter” tillsättes ”eller andre
lottägare i banken.”
Gr. Mörner, Carl Göran: Då jag i Utsk:n delta
git
i utarbetningen af denna §, så har jag icke ansett mig
böra lemna detta tillfälle obegagnadt att något redogöra för
de åsigter, som dervid ledi mig. Man har klandrat §:n såsom
alltför sträng. Jag tror icke att den är för sträng,
men jag lägger vigt på denna §, derföre att jag tror den
vara nästan den enda, som innebär en verklig garanti för
allmänheten. Om det är någon, som kan controllera en
bancorörelses behöriga gång, så måste det vara bankens directeurer.
Allmänheten kan det icke, och man må aldrig
så mycket stadga reglementariska föreskrifter, samt afgifvande
af rapporter o. s. v., så blir det dock otillräckligt.
Det enda, som är tillförlitligt, och de ende, som äro plig
-
Den 24 Februari e. m.
621
tige alt oni bancoverkets ställning hafva fullständig kännedom,
aro bankens directeurer. Om desse direeteurer finna
alt banken sväfvar i någon fala, så äro de äfven i tillfälle
att vidtaga de åtgärder, hvilka kunna behöfvas för atl förekomma
ett fall. Jag anser således, alt äfven dem bör ansvaret
i första rummet drabba. Man har, såsom det hufvudsakliga
skäl man haft att häremot invända, anfört, att
man skulle skada directeurernes credit, att man derigenom
icke skulle kunna få goda directeurer, eller alt, ifall man
kunde få goda directeurer, så skulle man få betala dem högt.
Alla dessa skäl äro endast skäl, som tala för den ena sidan,
d. v. s. för bancobolagels enskilda vinst. Om det icke läge
ett tillräckligt släckande medel för directeurernes enskilda
credit i det förtroende, som de åtnjuta af hela bancobolaget,
så bedrager jag mig mycket. Jag skulle tro, att
den stora utmärkelse, som directeurerne derigenom fått af
den mängd af personer, hvilka lemnat sin välfärd i deras
bänder, är mer än fullkomligt motvägande det äfventyr de
underkasta sig. Hvad återigen angår den andra frågan, att
man genom detta stadgande skulle afskräcka redliga medborgare
från att blifva directeurer, så tror jag det icke, såvida
icke banken ville drifva en rörelse, som icke är redlig.
Drifver banken en redlig rörelse, så måtte det ej heller vara
någon fara för en redlig person att åtaga sig den. Skulle
de derföie vilja betinga sig något arfvode, hvilket tilläfventyrs
blir nödvändigt, då man fordrar mycken uppmärksamhet
af dem, så har det ingen annan påföljd, än att bankens
vinst blefve mindre. Att bankens vinst Liefve mindre vore
visserligen en förlust för delägarne; men 0111 derigenom det
allmänna bästa betryggas, så är detta af vida större vigt.
Man har sagt en obillighet ligga deruti, att icke denna ansvarighet
utslräckes äfven till öfriga lottägare i banken. Huruvida
de, som drifva denna sals, tro sig derigenom bereda
någon förmån åt directionen, lemnar jag åt dem sjelfva att
begrunda, då det endast skulle hafva den påföljd, att ägare
af invisning, som icke blifvit honorerad, ägde öppet att vända
sig till hvilken person af bancobolaget han behagade,
vare sig en lottägare eller directeur. Han nödgades icke
vända sig till hela bolaget eller söka hvar och en lottägare
särskildt, utan kunde vända sig till hvem han ville för hela
summan. Således blefve del ingen lättnad för directionen,
utan den som hade en sådan fordran skulle vända sig till
den han ansåge mest vederhäftig.
Hvad sedermera angår sjelfva billigheten af saken, så
finner jag icke, att, då bolagsmän i allmänhet äro skyldige
enl. allmän lag alt, en för alla och alla för en, ansvara för
bolagets affärer, något undantag från en sådan skyldighet
kan erfordras, derföre att det är fråga om en större association,
som drifver en för det allmänna mycket vådlig rörelse,
derest den icke controlleras. Hvad angår förslagen att
622
Den 24 Februari e. m.
utsätta vissa veckors eller månaders uppskof innan del stränga
executionskrafvet eller någon utmätningsåtgärd mot delägarne
i bolaget skulle få äga rum, så torde obilligheten
deraf lätt inses, om man tager i betraktande hvad följden af
en sådan föreskrift Liefve. Hvad skulle denna blifva, om
icke den, alt i stället för att bolaget sjelft skulle förskjuta
det capital, som erfordrades, så blefve det de, hvilka i förtroende
till bankens säkerhet mottagit dess sedlar, som till
densamma finge lemna förskott? Att sålunda tvinga allmänheten
att mot dess vilja lemna banken förskott, tror jag
icke har något tecken till rättsgrund för sig. Jag tror således,
att ur inga åsigter den grundsatsen låter försvara sig,
alt den som tagit emot en bancosedel skall vänta tills banken
är utredd, eller tills sex månader eller någon viss tid
förflutit från den tid, då lian fått veta att lian ej får penningar
för bankens sedlar. Man har sagt, att det skulle vara
en oangenäm surprise för en directeur, om han i sitt hus hemsöktes
med en bundt af 10,000 r:dr, som icke blifvit inlöste.
Jag skulle tro att det skulle vara en lika oangenäm surprise
för dem, som fått dessa sedlar, under förmodan, att de ägde
ett verkligt värde enl. lydelsen, om de sedermera fingo veta
att de deremot nödgades vänta några månader innan de kunde
erhålla upplysning huruvida de för dem kunde få något
eller intet, under hvilken tid vederbörande i bolaget ägde
förhoppning att binna skaffa undan sina tillgångar. På de
af mig nu anförda skäl anhåller jag om bifall till Utsktns
förslag.
Hr Ribbing: Man har sökt vederlägga hvad jag ytt
rat
i afseende på befrielse för directionen, att i första hand
stå emot den puff, som kunde komma. Man har sökt att
vederlägga mig derigenom, att man ensidigt velat endast och
allenast taga allmänhetens säkerhet i betraktande. Jag med-,
ger ganska väl, att den bör i första rummel considereras,
men ser man ensamt på den, likasom om man ensidigt betraktar
allt annat, så blir deraf ett oriktigt resultat. Vill
man så uteslutande hålla sig vid den allmänna säkerheten,
att man gör det alldeles omöjligt för en privatbank att uppstå,
så uppkommer, med förutsättning att sådane banker äro
för det allmänna nyttiga, visserligen icke heller någon säkerhet
för allmänheten att få erfara något gagn af dessa
anstalter. Vill man deremot, att privatbanker skola bildas,
och tror att allmänheten har någon nytta deraf, så skall
man väl lagstifta så, att privatbanker kunna uppkomma.
Således önskar jag alt man till ett godt ändamåls vinnande
måtte taga båda delarna i betraktande. Jag har flera gånger
förut yttrat, det jag tror att directeurerne med en sådan
ansvarighet i sjelfva verket icke riskera något i och
för deras egendom, och om de det skulle göra, så blir det
deras eget fel. Sådant medger jag, och har det aldrig be
-
D c n 24 Februari e. m.
6a3
stridt; men jag medger icke, att deras credit bibehåller sig
i opinionen, utan tror bestämdt motsatsen, och det är detta
jag icke vill. Då hvar och en directeurs-candidat sjelf nogsamt
lärer inse detta, skall han ock tveka att åtaga sig ett
sådant ansvar. Framställningen att hedern af det vigtiga
förtroende, som visas, då denna befattning erhålles, skall
motsvara en i opinionen förlorad credit, tillstår jag förutsätter
en alltför stor fåfänga. Nog är denna stor här ilandet,
men så uppdrifven tror jag den likväl icke vara, att en
reel affärskarl vill mista sin credit för den lysande äran att
blifva privatbanksdirecteur. Jag skulle ändå icke alls bestrida
hvad som i detta afseende blifvit anfördt, om jag icke
trodde att desse directeurer, som man på ett eller annat vis
måste förskaffa sig, nekade att åtaga sig ett sådant uppdrag
utan en ganska dryg aflöning, hvars högre belopp medtager
privatbankernes vinst, och då är det äfven slut med privatbankernes
uppkomst.
Hr Aminoff: Jag vill visserligen icke vara envis i
det påstående jag förut gjort, att denna ansvarighet skall
först taga sin början sex månader efter sedan banken är försatt
i utredningstillstånd. Jag går gerna in på ett jemkningsförslag
och antager det af Hr Rosenblad framställda, hvari
tre månader äro utsatte. Men orsaken hvarföre jag icke kan
ingå på en kortare tids bestämmelse är verkligen icke för
banken allena, utan äfven för det allmännas skull, ty ju
strängare lagen är för banken, ju kortare den tid, inom
hvilken ett bancobolags direclion, såsom här är i fråga,
ställes i ansvarighet, ju strängare anser jag också att de åtgärder
mot bankens gäldenärer skola blifva, som af samma
direction, i följd af bolagets för densamma utgifvande instruclioner,
komma alt vidtagas i afseende på lånerörelsen,
dir det, såsom TJtsk:n härföreslagit, alt i samma ögonblick,
som en sedel icke inlöses, bankens directeurer skola vara
exponerade för lagsökning, så tror jag att banken icke utlånar
sina sedlar på de villkor, som kunna vara fördelaktiga
för låntagaren, utan äfven der kommer ett sådant stadgande
att inverka, d. v. s. att lånen ske på några få månader
och kanske med tre eller fyra dagars uppsägning,
på det att lånen må kunna indrifvas då medel saknas att
inlösa bankens förbindelser har aldrig ansett någon fa
ra
kunna uppstå; men det behöfves någon tid för att sammankalla
bolaget och besluta huru grundfondshandlingarne
skola användas, hvilka troligen ändå ej behöfva begagnas;
men de måste hypothiceras såsom säkerhet för det större
lån, som banken då behöfver upptaga. Allt sådant fordrar
lid, helst lånet möjligen behöfver upptagas på utrikes ort,
emedan svårligen sådana större summor inom vårt eget land
kunna erhållas hos privatpersoner och riksbanken ej lemnar
något biträde. Man har här förblandat, efter mitt be
-
6a4
D e n 24 Februari e. in
-
grepp, privatbanker med andra associationer. För dessa sednare
får lagen lof att vara sträng, emedan de icke hafva
någon grundfond, hvarföre der kan inträffa, såsom Gr.
Mörner behagat yttra, alt alla tillgångar försvinna. Här är
ju nedlagd en grundfond, och den mäste väl utgöra full säkerhet
för de vådor, som inträffa, och man kan således icke
ställa privatbanker under samma förhållande som enskilde
personers associationer. Skulle de icke hafva denna grundfond,
bidroge jag visserligen med min röst dertill att de ögonblickligen
blifva lagsökte; men så länge denna grundfond
finnes, anser jag den höra begagnas först, och att bolagen
må erhålla tid ali begagna den, samt att skaffa sig ressurser
för att betacka sina skulder, hvartill fordras längre tid
än ett ögonblick. Derföre kan jag icke för min del biträda
hvad Utsk:n i denna punkt föreslagit. Beslutet kan dock
vara likgiltigt, ty jag är i den tro att något bancobolag icke
på grund af ifrågavar. lagbestämmelser kan uppstå. Man
har här kastat allt ansvar på directeurerne och velat hafva
yttersta stränghet gällande i afseende på dem. Detta har
jag hört yttras af ledamöter, sorn tillhöra Utskm, men när
man fruktar att, om en sådan stränghet, ett så svårt band
ej skulle finnas, bedrägerier skulle kunna uppstå; så ville
jag hemställa, 0111 icke, för att göra bandet ännu svårare,
man kunde stadga, att directeurerne, sedan de så handlat
och så illa skött en bank att den kommit i concurstillstånd,
må schavottera och stå i halsjern. Visserligen är bandet
något hårdt, — men det är deremot åskådligt.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph: De
herrar, som talat för en förändrad redaction i början af
denna §, underställer jag, om icke följande kunde vara mest
lämplig: ”Innehafvare af vid anfordran icke inlöst creditsedel
eller invisning” etc. Denna redaction afviken, dels minst
från den som nu förefinnes, dels synas mig de uti den redaction,
som här nyss blifvit föreslagen, intagna orden —
”hvars inlösen blifvit vägrad”, något oegentligt använda, alldenstund
ordet ”vägra” tyckes lika mycket, om icke mera,
tyda på att inlösen icke skett derföre att directionen underkänt
sedelns riktighet, än det skulle hafva afseende på
bankens oförmåga att inlösa densamma, och slutligen anser
jag denna redaction mest lämplig, emedan creditsedlarne eller
invisningarne lyda derpå, att de skola vid anfordran inlösas.
Hr Rosenblad: I afseende på de anmärkn:r, Gr.
Mörner gjort, anhåller jag få fästa uppmärksamhet derpå,
att detta är ungefärligen samma sak, som då fråga var om
de tysta förmånsrätterna. Man kan visserligen göra mycket
stränga villkor, såsom nuvar. lag emot förmyndare, men
man kan icke derigenom framtvinga goda förmyndare. Genom
-
Den 24 Februari e. m.
6»5
nom de svårigheter man ålägger elem i deras enskilda rörelse,
kan man tvertom hindra de goda förmyndnrne att träda
fram. Man får dem dåliga, och då tjenar strängheten alldeles
icke till något. Det är på samma sätt här. Man kan
visserligen skrämma hort de goda directenrerne, men molde
dåliga gäller strängheten alldeles ingenting. Då jag föreslog
PresleSt:s redaction, som visserligen bär spår af att vara
improviserad, så var det lör att tillvägabringa två Stånds
sammanstämmande beslut; men sedan här flere ledamöter,
sorn i hufvitdsaken instämma med mig, likväl yttrat sig deremot,
och då det sedermera omredigerade förslaget af Hr
Ribbing verkligen synes vara bättre redigeradt än PrestSt:s,
så vill jag frånträda mill yrkande i detta fall. Jag skulle
visserligen önska, att Hr Ribbing behagade förändra de fjorton
dagarna till en månad, ty fjorton dagars praescriptionstid
tyckes vara väl inskränkt; men möter della alltför stort motstånd,
så vill jag deruti icke vara envis. Hr Ribbings förslag
lyder som följer, lör att ånyo återkalla det i herrarnes
minne: "Innehafvare af creditsedel eller invisning äge jemväl,
oberoende af den rätt, som i näslföregtde § bankens
borgenärer tillägges, att fjorton dagar (det är della jag vill
hafva ändradt lill en månad) efter det sedeln eller irivisningen
blifvit företedd och icke sedan inlöst, lagsöka en eller
flera lottägare med samma rätt alt använda utmätningst vång,
som lag och gällande föl fattningar i allmänhet medgifva
mot gäldenär för skulder af den mest execuliva beskaffenhet.
’’
Hr Stuart: Man har ofta upprepat, alt man ej kun
de
antaga den i5 §:n, emedan derigenom möjligheten för
nya bankers uppkomst skulle tillintetgöras. Jag bar åter
lork larat min åsigt vara den, att denna möjlighet komme
att fortfara, lika väl efter antagandet af det i i5 §:n föreslagna
stadgande som före dess meddelande. Deremot skulle
jag hysa verklig betänklighet, huruvida med den förändring,
sorn Hrr von Hohenhausen och Ribbing föreslagit, några
enskilda banker vidare skulle uppkomma. Man bör nemi.
icke lemna ur sigte, alt det är lottägare, som först skola
sammanträda och organisera bolaget, innan val af direction
förekommer. För min del tviflar jag på, att någon skall
vilja ingå såsom lottägare i ett bolag, der den stränga solidariska
ansvarighet finnes, ali han fjorton dagar efter vägrad
inlösen af en sedel blefve sökt för densammas innehåll,
helst denna vägran i de flesta fall kan hafva tillkommit
ulan hans vetskap och mot hans åtgöranden. Man bör
nemi. betänka, att den person, som inträdl i ett bancobolag,
icke får derifrån utträda, med mindre de öfrige loltägarne
dertill lemna sin tillåtelse. Om han nu aldrig så mycket
protesterat emot bolagets beslut, så står han dock i ansva
20
H. 79
6aS
D c n 24 Februari c. m.
righet för åtgärderna. Del är af denna anledn., som jag
icke kunnat finna något mera lämpligt correcliv mot cn äfventyrlig
bankrörelse, iln just directionens ansvarighet; ty
directionens ledamöter kunna lemna sina befattningar när
som lie Ist, ocb det beror på hvarje loltägares fria vilja, huruvida
han må mottaga directeursbefattningen; hvarförinnan
en hvar naturligtvis gör sig underrättad om de bolagets beslut,
som icke utan äfventyr för enskilda uppoffringar och
obehag kunna af directionen verkställas. Det har vidare
blifvit sagdt, att bankernes directeurer behöfde tid på sig alt
anskaffa penningar för sedlarnes inlösande. Vore det blott
fråga om en slutlig betalning lill sedelinnehafvarne, så skulle
jag icke fästa så mycken vigt vid den föreslagna ansvarigheten,
emedan jag alltför väl finner, att, äfven efier mina
motståndares förslag, en tillfyllestgörande säkerhet för sedlarnes
slutliga infriande skall uppkomma genom samtlige
bolagsmännens ansvarighet i detta afseende ; men man måste
besinna, att, om en bank endast för en kort lid inställer
sedelinlösningen, kommer sådant alt på ett förfärligt sätt
inverka på allmänna rörelsen inom den del af Riket, der
dessa bankers sedlar utgöra det hufvudsakligaste rörelsemedlet.
Det är derföre lagstiftarens oeflergifliga pligt måste
vara, att tillse det, så vidt på honom ankommer, aldrig
någon sådan cataslroph må inträffa. Efter min tanke är det
således vida mindre vigtigt att afse några flera eller färre
dagars kortare eller längre tid, som en sedelinnehafvare får
vänta på betalning, än den omständigheten, att icke genom
lagens beskaffenhet en lättsinnig bancoförvaltning föranledes,
hvilken åter i sin ordning, då banken icke längre kan fortsätta
sin sedelinlösning, måste förorsaka en till sina följder
högst förderflig skakning i alla enskilda bankers credit. I
afseende på redaetionen, får jag upprepa hvad jag redan
förut nämnt, eller att, enl. mitt begrepp, ordet ”oinlöst” på
detta ställe är det mest lämpliga. i4 §:n innehåller nemi.:
”derest ej banken med Rikets metalliska mynt eller med
sådana sedlar, som lika med mynt i Riket gälla, vid anfordran
inlöser sina tryckta eller graverade creditsedlar, äfvensom
derest af densamma utfärdad invisning å R. St:s bank,
vid uppvisandet derstädes, ej inlöses’’ etc. Vidare börjar i5
§:n sålunda: ”Innehafvare af oinlöst creditsedel eller invisning
åge jemväl, oberoende af den rätt, som i nästföregtde
§ bankens borgenärer tillägges” etc. Då nu dessa begge
sammanhängande föreskrifter skola tillämpas, så är det temmeligen
tydligt och klart, att nu ifrågavar. ”oinlösta” sedlar
icke äro bankens alla utelöpande sedlar, utan endast de sedlar,
som icke blifvit inlöste i anseende till bankens bristande
förmåga att dem infria. Jag kan icke föreställa mig, att
någon executor skulle kunna tyda denna Iag-§ på ett sådant
sätt, som Hr Rosenblad förutsatt, eller att med oinlöst
sedel här skulle menas hvarje i allm. rörelsen ännu utdö
-
Den 24 Februari c. ra.
pande sedel. Ordet ”utelöpande” liar på andra ställen
i lagförslaget blifvit begagnadt för de sedlar, som icke till
inlösning blifvit företedde. Ordet ”oinlöst” förekommer
deremot bär, för alt uttrycka motsatsen till de sedlar, som
blifva vid anfordran inlöste ocb såsom motsvarande hvad i
föreg:de § uttryckligen blifvit förutsatt, nemi. att sedlar eller
invisningar i anseende till bristande tillgångar ej kunnat inlösas.
Jag får således förnya mili anhållan om bifall till den
l5 §:n, sådan den i CItsk:ns förslag är intagen.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att flere ledamöter väl
bade yrkat bifall å Utsktns förslag i (5 §:n, men många
anmärkmr hade ock blifvit gjorda emot detsamma; några
anmärkt!;!- anginge egentligen ordet ”oinlöste” och ansedda
felaktigheter i redactionen, efter hvilkas rättande bifall önskades
å Utsktns förslag; hvaremot äfven en annan mening
blifvit framställd af Hrr Aminoff, Ribbing och Rosenblad,
hvilka, såsom Hr Landtm, trodde, hufvudsakligen förenat
sig 0111 hvad som borde sättas i stället för Utsktns förslag, j
Hr Ribbing: Såvida icke Hr Rosenblad vill frånträ
da
den mening, som han tillagt, så äro våra förslag icke öfverensstämmande.
Om den redaction, jag föreslagit, icke
skulle vara rätt uppfattad, ehuru jag trenne gånger uppläst
densamma, så är jag färdig att ånyo uppläsa den. Jag kan
icke förena mig med det tillägg, som Hr Rosenblad önskat,
utan viablifver hvad jag först yrkat ocb icke något annat.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han främst ansåg
sig böra framställa propos. å Utsktns förslag, hemställande
alltså, om R. o. Ad. behagade bifalla i5 §:n i Banco- och
LagUtsktns förslag.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Då Hr La n d t m.- förklarade, det lian trott sig finna att
nej öfverröstat ja, begärde
Hr Stuart votering.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, sedan nu votering
blifvit begärd, fråga uppstode om hvilken mening borde antagas
till contra-proposition.
Hr Ribbing: Jag anhåller att den förändring af redactionen,
som jag föreslagit, måtte blifva contra-propos.,
och då jag icke hört någon annan före min göras, så hoppas
jag alt denna först måtte komma i fråga.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr: De fleste af de herrar, sorn
önskat en förändring, synas öfverensstämma i sak och skilja
sig blott i fråga om tiden. Jag får derföre till deras pröfning
underställa, om de icke skulle vilja förena sig med Hr
Ribhing ocb medgifva att hans förslag må blifva contrapropos.
Då kunde vi slippa med den här voteringen, och
6-i8
Den 2/j Fehr u a r i e. m.
hans förslag är verkligen det, som är närmast lika
ty deri är hiöl t fråga om en respit af fjorton dagar.
Hr von Hohenhausen: Med afseende på Hr Rib
bings
förslag om utsättande al fjorton dagar, så medger jag
alt det är närmast del jag hade äran föreslå, nemi., att alldeles
icke någon lag skulle utsättas, utan samma skyldigheter,
som för vexel äga rum, blifva gSllande. Alltså förenar
jag mig förr med hans än med någon af de öfriges
förslag. Detta rör nemi. den första delen af denna §, men
Sedan kommer i sak en annan, deri jag önskat, för alt tvinga
lottägarne att välja en god direction, nemi. att jemte dilectionens
ledamöter måtte införas ”lottägare”, hvilket jag
anser ganska väsendtligt och icke kan frångå. Hvad åter
tidens utsättande lill fjorton dagar beträffar, så, om afla andra
skulle vilja derom sig förena, skall jag visserligen ieke
ensam i detta afseende göra hinder.
Hr Aminoff: Som jag har anledning att tro det äf
ven
Hr Rosenblad nu som bäst författar en contra-propos.,
»å afslår jag.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Äfven jag tillstyr
ker,
på samma sätt som Hr Lefren, att R. o. Ad:s ledamöter,
som hafva varit i det närmaste af samma tanke, måtte
förena sig om Jdr Ribbings förslag, hvilket jag tror vara det
som lättast kunde tillfredsställa allas önskningar, och som,
på sätt nyss anmärkt blifvit, är det, hvilket mest närmar
sig till Utskrns framställning. Derföre tror jag äfven riktigast
vara, om det i ordningen komme först under pröfning.
Hr Rosenblad: Den förändring i Hr Ribbings för
slag,
hvilken jag tagit mig friheten framställa, eller rättare
hans förslag med min modification, lyder som följer: ”Innehafvare
af credilsedel eller invisning, äge jemväl, oberoende
af den rätt, som i nästföregående § bankens borgenärer tillägges,
att en månad sedan privatbanken vägrat inlösen af
sedel eller invisning och icke under tiden densamma inlöst,
lagsöka en eller flera lottägare med samma rätt att använda
ulmätningstvång, som lag och gällande författningar i
allmänhet medgifva mot gäldenär för skulder af den mest
executiva beskaffenhet.’’ Der äro två skiljaktigheter mot Hr
Ribbings förslag. Den ena i liden, den jag utsatt lill en
månad; men ehuru jag ansett fjorton dagar vara alltför kort
tid, så skall jag likväl icke vara mycket angelägen 0111 en
längre, utan hellre, om Hr Ribbing i den andra skiljaktiga
omständigheten vill förena sig med mig, gå till fjorton dagar.
Men denna andra består deri, att jag bestämdt tillagt,
att detta executionstvång icke får äga rum, såvida banken
förut inlöst den sedel eller invisning, som blifvit presenterad.
Detta finnes icke uttryckt i Hr Ribbings förslag; men
han menar det otvifvelaktigt, och jag tror, för min del, alt
Den Februari <\ m
en lag bör vnra klar och tydligt redigerad. Kar nn lagen
iir lill sin bokstaf så redigerad, alt, så snart banken en gång
vägt al inlösen af sedel eller invisning, nian skall hafva lått
alt lagsöka hvilken som helst af loltågarne, så tror jag det
hvarken hafva varit meningen eller lämpligt att meddela ett
sådant förordnande. Det är derföre sorn jag ansell nödvändigt
att bestämdt uttrycka detta. För öfrigt tror jag,
alt om bär äro flera tankar i afseende på con(ra-prnpos:n,
så hafva de likväl alla rätt att förekomma under Ståndets
pi öfning.
Hr Ribbings förslag uppliistes, så lydande: ”Innehafvare
af creditsedel eller invisning åge jemväl, oberoende af
den rätt, sorn i nästföregående § hankens borgenärer tillägges,
att fjorton dagar efter det sedelns eller invisningens inlösen
blifvit vägrad lagsöka en eller flera lottägare med
samma räll” etc.
Hr von H o b e n b ansen: -Sedan jag 1111 bort upplä
sas
Hr Ribbings förslag och jag deri funnit ordet ”lottägare”,
hvilket således innefattar samtlige lottägare, direclionen
inbegripen, så afstår jag från mitt yrkande, att lottägare
må särskildt nämnas, och förenar mig i Hr Ribbings
förslag.
lii- Gripenstedt: Jag vill påminna mig alt Hr Ribbings
förslag var, alt det sednare moni. belt och ballet skulle utgå;
men sorn jag icke bort det omnämnas vid uppläsningen,
så anhåller jag alt blifva upplyst derom.
Frill. Cederström: Sedan Hr Ribbing ur sitt förslag
bort tagit directionens ledamöter oell deremot satt lottägare i
stället, så kan jag för min del icke med honom instämma.
Jag bar varit af alldeles samma tanke med honom i mitt
förra yttrande, men det faller af sig sjelft, enligt mili öfvertygelse,
att lottägarnes skyldighet af solidarisk ansvarighet
icke bör i första rummet anlitas, utan försl efter
det att de i i4 §:n upptagna åtgärder blifvit vidtagna, men
deremot i fråga om cassa-vexlingen är det directionens ledamöter,
som böra i första rummet vara ansvarige.
Hr Frih. o. Landtm, afbröt Frih. Cederström och
fästade hans uppmärksamhet deruppå alt öfverläggningen
redan vore förklarad fulländad.
Fi i li. Cederström: Jag har endast i afseende på
propos. velat framställa, att den af Hr Ribbing nn gjorda
förändring icke kan af mig gillas, och får anhålla alt mitt
förslag till propos. mätte blifva i bredd med hans framstäldt.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt då Hr Ribbings
förslag blifvit framstäldt före Frill. Cederström!, ansåg Hr
Landtm, sig först böra göra propos. ä Hr Ribbings, och
derefter på Frih, Cederslröms; uie u innan Hr Landtm.
63o
D e 11 i\ F c b t* u ii r i e. ra.
framstullde dessa propostr, begärde lian att af Hr Ribbing få
upplyst, huruvida Hr Ribbings mening vore att 2 mom.
skulle utgå.
Hr Ribbing: Ja, det var det! Jag yttrade bestämdt,
att andra mom. måtte få utgå; inen jag önskade sedan, att
få föreslå en annan redaction af 16 §:n, som skulle, ifall
R. o. Åd. funne för godt att antaga mitt förslag till redaction
af förevar. §:s 1 morn., gå in i stället för det andra
mom., emedan jag tror att det skulle bättre passa som ett
andra mom. af 10 §:n, än såsom särskild §.
Hr von Hohenhausen: Utan att veta hvad Hr
Ribbing vill sätta i stället för 2 morn., kan jag icke obetingadt
förena mig deruti, utan anhåller jag att det må stanna
vid det första moni., och det är deruti jag förenat mig med
honom. Jag ser dessutom icke, hvarföre vi skulle besluta
om att 2 mom. skall gå bort, hvilket innehåller ett sätt,
huru man skall få sina sedlar inlösta, och det är rätt behöfligt
att hafva en sådan ytterligare utväg. Hvarföre skola
vi nu på förhand besluta dess förkastande? Det kan jag
alldeles icke förena mig om.
Hr Ribbing: Jag trodde, att hvar och en, som läser
2 morn., skulle finna, att om mitt redactionsförslag antages,
så måste förenämnda mom. gå ut, ty det innehåller endast
huru lagsökning må ske mot directionens ledamöter och ingenting
annat.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt R. o. Ad. behagade
finna, att såvida Hr Ribbings förslag vunne R. o. Ad:s bifall,
koinme det att sedermera pröfvas huruvida 2 mom.
skulle antagas eller icke, men bifölles icke Hr Ribbings förslag,
så lomme beslutet att gälla bela §:n. Hr Landtm,
hemställde härefter, om R. o. Ad. behagade lill contra-propos.
antaga Hr Ribbings förslag.
Ropades starka ja, blandade med nej.
Då Hr Landtm, förklarade, det lian' trott sig finna,
att ja öfverrösta t nej, begärde
Frih. Cederström votering.
Hr Landtm, yttrade, att sedan votering blifvit begärd
ang:de contra-propos., förekomme nu i ordningen att dervid
förekomma Frih. Cederströms förslag, så lydande: ”Innehafvare
af creditsedel eller invisning äge jemväl, oberoende af
den rätt, sorn i nästföreg:de § bankens borgenärer tillägges,
att, sedan fjorton dagar förflutit efter det banken upphört
att sina sedlar invexla, lagsöka en eller flera directionens ledamöter
med samma rätt” o. s. v. enl. Ulsklns förslag.
Hr Rosenblad: För att icke det må synas i det blif
vande
proloeollet någon lucka i conseqvensen af mina anföranden
och yttranden, får jag nämna, alt orsaken livar
-
Dt» a4 Februari e. ro.
631
före jag afstår från min conlra-propos. ur, att FIr Ribbings
numera er hållit ett för tydligande, som uppfyllt hela del ändamål,
hvilket var skälet för mitt förslag.
Sedan R. o. Ad. härefter beslutat, alt vid preliminärvoteringen
Hr Ribbings förslag skulle intagas i ja-proposm
och Frih. Cederströms i nej-propos:n, upplästes till justering
och godkändes följande voterts-proposition:
Den, sorn till conlra-propos. antager Hr Ribbings förslag,
alt i morn. af r5 §:n i förslaget till lag för enskilda
banker skall erhålla följande lydelse: ”Innehafvare af creditsedel
eller invisning äge jemväl, oberoende af den rätt,
som i nästföregående § bankens borgenärer tillägges, att,
fjorton dagar efter det sedelns eller invisningens inlösen blifvit
vägrad, lagsöka en eller flera lottägare med samma rätt
etc., voterar
*a ’
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad. lill contra-propos. att ofvannämnda
t mom. skall erhålla följande lydelse: ”Innehafvare
af creditsedel eller invisning äge jemväl, oberoende af den
lätt, som i nästföregrde § bankens borgenärer tillägges, att,
Sedan fjorton dagar förflutit efter det banken upphört att
sina sedlar invexla, lagsöka en eller flera direelionens ledamöter,
med samma rutt” etc.
Efter voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit,
som följer:
Ja — 38.
Nej — 19.
I anledn. häraf uppsattes, upplästes till justering och
godkändes följande voterts-proposition;
Den som bifaller t5j §:n i Banco- och LagUtsktns förslag
till lag för enskilda banker, voterar
ia;
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, kommer 1 morn. af ofvannämnda i5 § att erhålla
följande lydelse: ”Innehafvare af creditsedel eller invisning
äge jemväl, oberoende af den rätt, som i nästföregående
§ bankens borgenärer tillägges, att, fjorton dagar efter
det sedelns eller invisningens inlösen blifvit vägrad, lagsöka
en eller flera lottägare med samma rätt” o. s. v. enl.
Utskms förslag.
Efter voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit,
som följer: Ja — 20.
Nej — 26.
FIr Aminoff: Det nu fattade beslutet är efter min
öfvertygelse visserligen bättre än det af Utsk:n föreslagna,
63a
D c n 24 Februari e. m.
och jag får således vara belåten med att hafva vunnit något;
men jag anhåller likväl att till prot. få anfördt, att jag
anser den bestämda tiden dock vara mycket för kort och
den deremot vida lämpligare, som af PresteSt. blifvit antagen
och hvilken jag hade Uran alt för ft. o. Ad. föreslå.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag reserverar mig
äfven, men af en anledn. motsatt den siste varde talarens.
Jag anser alt det beslut, som nu är fattadt, nemi. alt en
privatbank icke kan lagsökas för vägrad inlösen af sina sedlar
efter deras lydelse, förrän efter fjorton dagars förlopp,
måste föranleda dertill, att privalbankernes sedlar snart skola
falla i värde och upphöra att vara jemngoda med det mynt,
hvilket ile representera. Jag anser således att det nu fattade
beslutet, om det blir lag, skall i högsta grad skada privatbankerna.
Hr Ribbing: Efter hvad jag finner och innan Hr
Frih. o. Landtm, föredrager 16 §:n, ville jag vördsamt underställa,
0111 det icke vore bättre alt såsom elt 2 mom. till
|5 §:n antaga följande af mig föreslagna redaction af den
16 §:n, så lydande: ’’Om full tillgång saknats hos den eller
de sålunda lagsökte, kan bristen hos öfriga lottägare genom
ny lagsökning utkräfvas.” Jag tror att det passar bättre alt
stå såsom 2 mom. af denna § och låta 16 §:n helt och hållet
utgå, än alt göra delta till en 1 (i §, och det är detta jag
velat underställa Hr Frih. o. Landtm, samt R. o. Ad.
Hr von Hohenhausen: Jag tror att det Ur behöf
I
ig t att här utsätta ett sätt, hvarpå lagsökning kan ske mot
ett bancobolag. Till staden, der banken är belägen, tillströmmar
en mängd personer långt ifrån, när de hört att den
kommit på obestånd, för att fä sina sedlar inlöste. 1)irec—
tionen liar emedlertid haft på sig fjorton dagar för att få
sitt equipage i ordning och liar aflägsna! sig för den lid stormen
pågår. En sådan person känner icke heller bestämdt
hvilka andra på stället varande lottägare kunna finnas och
Ilar således en svårighet att kunna verkställa instämning,
ISibehålles deremot det 2 mom. till i5 §:n, sådant det 1111
är, med blott det tillägg, att ”mot andra lottägare förfares
på sätt allmänna lagen i thy fall stadgar”, så ärn de andra
loltägarne, likasom directionen, bundne vid lagsökningen mot
direclionens ledamöter, hvilka äro de sorn hestrid! sjelfva rörelsen
och hvilkas förhållande del hufvudsakligen bör t i 11 -  skrifvas att banken kommit på obestånd. Om de nu äro
bortreste, så finnes alltid, på sätt i detta mom. är upptaget,
ett sätt att meddela dem stämningen. Det är derföre jag
får anhålla att 2 mom. må få bibehållas, blott med d. l lillägg
jag nyss hade äran föreslå.
Frih. Cederström: Efter det tillägg Hr von Hohen
hausen
nu begärt, afstår jag och instämmer med honom.
Hr
Den 24 Februari e. m.
033
Hr Rosenblad: Jag tror att den farhåga, sorn bär
dieterat det förslag, som Hr von Hohenhausen afgifvit,
verkligen saknar anledning, då det redan fattade heslutet
innehåller, att när dessa fjorton dagar tilländalupil, så äger
man att lagsöka en eller flera lottägare med samina rätt att
använda ulmätningstvång, som lag och gällande författningar
i allmänhet medgifva mot gäldenär för skulder af den
mest executiva beskaffenhet. Nu médger den af Konung
och Ständer antagna lag för inrikes Vexlar, äfvensom den
allmänt gällande författningen för utrikes vexel, sjelfva vexelstadgan,
den mest executiva åtgärd vid sådant utmätningstvång.
Har icke vexeln på utsatt dag eller in< 111 nästföljande
söknedag blifvit betald, så tillåter den genast promt
execution. Detta är allt hvad sorn kan behöfvas. Örn gäldenären
håller sig undan, så tjenar det honom till intet;
ty detta executionstvång äger i alla fall ruin, sä snart förenämnda
stadgande qvarstår. Jag skulle derföre tio' det vara
öfverflödigt att bibehålla detta 9.:a mom. af i5 §:n och
instämmer med Hr Ribbing uti hans förslag, anseende det
likväl inycket likgiltigt, om man låter det stå såsom en 1Ö
§ eller såsom 2 mom. af den i5:de.
Hr von Hohenhausen: Förbindelser genom skuld
sedel eller genom vexel utgöra i allmänhet tvänne särskildta
slag, i följd af hvilka skuldfordringar olika kunna utsökas.
Jag tror icke, att vexelrätten kan användas, när den icke har
blifvit uttryckligen bestämd, utan då kan icke f01 findeisen
jemföras med något annat än en sedel, som är ställd på betalning
vid anfordran. Alltså måste jag vidblifva hvad jag
förut haft äran föreslå.
Hr Rosenblad: Jag får ändå fasta uppmärksamhet
derpå, alt i det redan fattade beslutet står icke—”för skuldsedel
af den mest executiva beskaffenhet,” utan der står —
”för skulder af den mest executiva beskaffenhet,” och det
lärer aldrig kunna bestridas, all vexel är en skuld.
Frih. Cederström: Hr Rosenblad söker föigäfves att
få en skuld till vexel och under stadgandena om vexelrätten
inbegripen, då den icke är benämnd såsom vexel, ingen
domare eller executor kan för en annan skuld tillämpa
vexelstadga!!. Jag begär propos. på Hr von Hohenhameus
förslag.
Hr Ribbing: Jag kan ingalunda instämma i lii- von
Hohenhausen* och Frih. Cederströms förslag. Jag anser det
alldeles öfverflödigt och tror, att om man skall så i minut
gå lill väga med alla föreskrifter, så blir det slutligen ingenting
att föreskrifva i bolagsi eglorna. Jag önsk-ar således, såsom
jag förut har yttrat, att det. nu förevar. a:n mom. måtte
utgå, och alt den redaclioo jag föreslagit måtte antagas
i stället.
20 II. - ' 80
634
Den 14 Februari e. m.
Gr. Mörner: Hvad angår den af Hr Ribbing före
slagna
förändring, lager jag mig friheten erinra, att nied afseende
på det beslut, R. o. Ad. redan fattat, torde den vara
helt och hållet öfverflödig. ])A der är sagdt, att nian får
lagsöka en eller flera lottägare, så vore detta endast en repetition
af hvad förut blifvit beslutadt; ty när man får lagsöka
hvilken eller hvilka af lottägarne som helst, så faller
det af sig sjelft, att derest full tillgång saknats hos en, har
sedelhafvaren rättighet att för bristen lagsöka en annan.
Eli särskildt moment, innehållande en sådan bestämmelse,
måste vara öfverflödigt.
Hr Ribbing: Om det vore uttryckt såsom Gr. Mör
ner
yttrat, så skulle jag genast afstå; men jag kan icke nu
göra det; ty i i:a niom. står endast, att man får lagsöka
hvem man vill, men der står icke, att, sedan man lagsökt en,
man bar rättighet att lagsöka en annan, hvarföre man kunde
anses beröfvad rättigheten att lagsöka en lottägare, då
nian förut lagsökt en annan. Jag anser att man bör få anställa
ytterligare lagsökning tills man fått sitt igen, och det
tior jag icke vara uttryckt i det i:a morn., men böra uttryckas.
Gr. Mörner: Såvida icke den lagsökning, som mot en
gäldenär är anställd, innefattar befrielse för den, som med
honom är lika till betalning skyldig, så måste det vara klart,
att, om tillgäng icke (innes hos en, mot hvilken lagsökning
ägt rum, man har rättighet att hålla sig till de öfriga gul—
deniirerna, hos hvilka tillgångar finnas.
Hr Frill. o. Landtm, utlät sig, att ehuru de yttrade
meningarne afvikit från Utskms förslag, ansåg han sig likväl
böra framställa propos. å detsamma, hemställande alltså, om
R. o. Ad. behagade bifalla hvad Utsk:n i 2 inom. af i5 jj:n
föreslagit.
Ropades nej.
Hr Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade antaga
Utskms förslag med Hr von Hohenhausens tillägg.
Ropades ja och nej.
Hr Landtm, hemställde, oni R. o. Ad. behagade antaga
Hr Ribbings förslag.
Piopades äfven ja och nej.
Hr Landtm, förnyade sin förut gjorda propos. lill antagande
af Utskms förslag med Hr von Hohenhausens tillägg.
Ropades starka ja, blandade med många nej.
Då Hr Landtm, förklarade, det han trott sig finna att
ja öfverröstat nej, begärde
Hr Ribbing votering.
Upplästds till justering och godkändes följande votertsproposition:
-
Den 'i\ F c b i' u a r i e. m.
633
Den, som bifaller Banco- och LagUtskms förslag till
2 mom. i i5 §:n med följande af Hr von Hohenhausens föreslagna
tillägg vid mom:s slut, nemi.: "Mot andra lottägare
förfares, som allmänna lagen i tliy fall stadgar,” voterar
ia;
den det ej vill, voterar
ne|;
Vinner nej, erhåller ofvannämnda i mom. följande lydelse:
"Om full tillgång saknats bos den eller de sålunda lagsökte,
kan bristen iios öfriga lottägare genom ny lagsökning utkräfvas.
”
Efter voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit,
som följer:
Ja — i5.
Nej — 8.
16 §:n.
R. o. Ad. ansåg denna §, i följd af Ståndets vid l5§:a
fattade beslut, böra förfalla.
17 och 18 §§: n e.
Dessa båda §§ biföllos.
19 §:n.
Hr von Hartmansdorff: Förut liar R. o. Ad. beslutat,
att ett allmänt Konungens ombud skall deltaga i
granskning af bankens räkenskaper. Jag skulle tro att, i öfverensstämmelse
dermed, rikligt vore alt bär införa följande
tillägg: ”Directionen vare skyldig, så väl att efter hvarje
qvartals slut till K. 1V1. insända en af de i §:n 00 beslutade
ombud granskad öfversigt af bankens ställning” etc. Jag
anhåller vördsamt om propos. derpå.
Hr Ribbing: Jag får fästa Hr von Hartmansdorffs
uppmärksamhet derpå, att här står: ”Directionen vare skyldig,
så väl att efter hvarje qvartals slut till K. M. insända
en öfversigt af bankens ställning, som ock alt hålla bankens
räkenskaper och handlingar tillgängliga för den undersökning,
som K. Rl. möjligen kan finna för godt låta anställa,
likväl utan” etc. Det är således öppet för K. M. alt låta
anställa revision af bankens ställning och handlingar, om det
vore hvarenda vecka. Då synes det mig icke vara nödvändigt,
att här likasom föreslå K. M., att låta öfverse bankens
ställning vissa tider på året, utan när det kan ske
hvad dag och timme som helst, lärer det vara tillräckligt.
Jag anhåller om bifall lill §:n sådan den är.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller att Ridd.Se
crettn
måtte upplysa, huru denna § är afgjord i de öfriga
Stånden, på det att tiden här icke må onödigtvis borttagas.
Undert. Ridd.Secret. upplyste, att denna § blifvit
antagen af alla tre de öfriga RiksSlJn.
636
De» 24 F e k r u a 1 i e. m.
Hr von Hartmansdorff: Då later jag mili anmärkning
förfalla.
Ulskms föislag i ig §:n bief af R. o. Ad. bifallet.
20 §: n,
Denna § blef afven af R. o. Ad. bifallen.
Hr Rosenblad: Sedan R. o. Ad. nu genomgått samtliga
de sorn Utsk:n föreslagit, får jag vördsamt fästa
uppmärksamheten på alt R. o. Ad. måtte i sjelfva lagförslaget
intaga del vigtiga beslut, som Siandet redan vid början
af denna öfverläggning faltade, nemi. att den nu ifrågavar.
Jagens stadgande» icke skola erhålla retroactiv verkan i afseende
på de redan stiftade bankerna under deras octrojtid.
Jag får derföre hemställa, att R. o. Ad. malte antaga följande
nya §, grundad på det redan fattade beslutet: "De
före utfärdandet af denna lag inrättade banker varda vid
deras undfångna privilegier under den derför återstående
liden orubbade bibehållna, derest de icke sjelfve önska alt
före samma tids utgång fä deras statuter förundrade till öfverensstämmelse
med ofvanberörde lag."
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, det R. o. Ad. torde
finna att i sammanhang med Hr Rosenblads framställning
borde äfven för R. o. Ad. föredragas det förslag Utskm infört
vid slolet af de s. k. motiverna och upplysningarna,
hvilket förslag Hr Landtm, nu lät uppläsa.
Frih. Gederström: Jag hemställer lill R. o. Ajl., om
icke det sednare alternativet af hvad som tili blifvit uppläst
ur Utskms tillstyrkande, nemi. att genom särskild K. kungörelse
detta förklarande må blifva kungjordt, är bättre och
formenligat e, än att införa i lagen en 5> som innehåller, alt
för nuvar. banker skola fortfarande gälla deras redan utfärdade
oclröjer. Delta skulle i all framlid komma att qvarstå
såsom en föreskrift i den gällande lagen, älven lång! ef-ter
del nuvar. banker upphört, och deremot om en särskild
kungörelse utfärdas, så är all rättfärdighet uppfylld. Jag
anhåller om propos. på det sednare alternativet i Ulskms
förslag pag. 8.
Hr Rosenblad: Af den siste värde talarens yttrande
synes, alt jag malle hafva otydligt uppläst mitt förslag.
Det jag sökte undvika, och sorn finnes i Ulskms förslag,
är just det , alt Utskm ville gifva eli lagstadgande i form
af en kungörelse. Jag tror detta vara ett mindre formenligt
sätt att göra etl tillägg till en lag. Jag har velat undvika
alt omtala äfven den kungörelse, hvarpå nuvar. banker
grunda sig, men jag har velat uttrycka, alt de skola bibehållas
vid sina privilegier, oberoende af den lag, hvarom vi
nu besluta.
Hr von Hohenhausen: Hr Rosenblad liar egentligen
D c 11 34 Februari c. m.
63y
fiistat sig vid baukernes innehafvande octrojer. Jag liar intet
annat att anföra, än att jag önskar att i hans förslag
ordet ”octrojer” äfven måtte inflyta, på det att föi fattningen
må blifva klar och tydlig. Sä vidt jag af hans uppläsning
kunnat fatta, så innehöll redactionen ingenting 0111
den återstående tiden, och der hade blott behöft införas:
"”under den återstående tiden af deras octrojer.’’ Der omtalas
blott deras innehafvande privilegier och nämnes icke
om det skall bero af dem sjelfva, huruvida privilegierna skola
upphöra eller fortfara för alltid. Alltså skadar det icke,
alt de orden läggas till, som böra vara för att fylla meningen,
nernl. — ”under den återstående tiden af deras octrojer.”
Min önskan är blott att lå in del ord, hvarom Hr Piosenblad
här har talat.
Hr Rosenblad: Mitt förslag, som innefattar sednare
delen af Ulsktns, intager just de termer, som Hr von Hohenhausen
begärt, med den skilnad att jag afsluifvit ifrån
Utsk:ns förslag ordet ”privilegier” i stallet för att begagna
ordet ”octrojer.” Vill lian hafva ”octrojer,” så må det gerna
medgifva?. I mitt förslag står: ”under den återstående
tiden.” Det är således ganska tydligt, att det menas — under
den åtei stående liden af deras octrojer. Men vill man
i stället för ”privilegier” sätta ”octrojer,” som jag tror vara
mera lämpligt, så instämmer jag alldeles med Hr von Hohenhausen,
och då kommer det att lyda: ”varda vid deras
undfångna octrojer under den återstående liden orubbade
bi beli A line.”
Hr Ribbing: Min mening är icke så egentligen att
afgöra huruvida det af Hr Rosenblad föreslagna tillägget må
vara nödigt eller icke. Jag lemnar delta helt och hållet å
sido. Men jag har begärt ordet, för att förbehålla mig rättighet
att få i denna lag föreslå en § till, sorn är alldeles
nödvändig, och att den måtte få komma in före det tillagg
lir Rosenblad begärt.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då så väl de förenade
Utsk:n, som de ledamöter af R. o. Ad., sorn yttrat
sig, ansett ett tillägg i afseende på förhållandet med redan
betintliga eller octrojerade enskilda banker böra äga runi,
så torde det kunna tagas för afgjordt, alt detta skall blifva
R. o. Ad:s beslut; men den punkt, hvarom meningurne äro
del ide, vore huruvida stadgandet derom borde utgöra ett tillägg
i sjelfva lagen för enskilda banker eller borde genom
särskild kungörelse utfärdas. Hr Rosenblad hade ansett det
böra blifva ett tillägg i lagen, och Frih. Cederström, att det
borde blifva föremål för särskild kungörelse. Ulskm hade
föreslagit båda alternativen utan alt bestämma hvilket de
ar,sago riktigast. Då Hr Rosenblad först framställt sitt förslag.
ville Ib' Landtm, äfven först derå göra propus., hvarvid
likväl nu först endast förekornme att pröfva forum) för
638
D e n 24 Februari e. m.
stadgandeis utfärdande, hvarefter sedan lomme att pröfvas
ordalagen af detsamma; och hemställde Hr Landtm, nu, om
R. o. Ad. ansåg det stadgande, som beslutas uti den nu förevar.
frågan, böra intagas såsom ett tillagg i lagen för enskilda
banker.
Ropades ja och nej.
Hr Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg ett sådant
stadgande böra utfärdas genom särskild kungörelse.
Ropades äfven ja och nej.
Hr von Hartmansdorff: Jag finner alldeles oform
ligt
att i lag för en ny bank omförmäla, att de reglor, som
gällt för en gammal, icke skola genom den nya författningen
ändras. Jag hemställer derföre, att R. o. Ad. måtte bifalla
den sista af Hr Frih. o. Landtm, gjorda propostn,
nemi. den, att genom särskild kungörelse, på sätt Frih. Cederström
föreslagit, allmänheten må underrättas derom, att
den nya bancolagen icke på något sätt rubbar de föreskrifter,
som gälla för de gamla bankerna.
Hr Rosenblad: Jag får fästa uppmärksamheten der
på,
att nu icke är fråga om lag för en ny bank, utan 0111
en lag för hanker. Här står icke — ”för nya banker,” och
denna lag skall således såsom allmän civillag, om den godkännes
af K. M., gälla för alla banker, i den händelse att
den icke sjelf gör ett undantag, och sådana allmänna stadganden,
som innehålla hvarjehanda undantag, äro vanliga i
dylika lagar. Till och med Const.Utsk. har i förslag till
grundlag till oss inlemnat förslag till sådana §§. Deremot
hemställer jag, huru formenligt det vore, att bestämma ett
sådant undantag genom en kungörelse, utfärdad i enskild
väg. Det tror jag icke är i öfverensstämmelse med 87 §:n
i Reg.Ftn. Detta är mitt förslag i form; men innan förslaget
i sak blir afgjordt, anhåller jag att detsamma måtte blifva
uppläst, så att de ledamöter, som icke hört det första
gången, må få se skilnaden emellan mitt förslag och Frih.
Cederströms.
Frih. Cederström: Väl inr.ehålles i premissen till
lagförslag och kungörelser om ändring i lagar, att andra
lagar i ämnet äro upphäfna genom följande stadganden, som
för framtiden blifva lag; men att man i lag-§§ eller i ett
lagförslag intager sådana undantag, som efter viss lid medan
lagen fortfar måste upphöra, det är en form i lagstiftningsväg,
som sannerligen från 87 §:n Reg.F:n alldeles icke
kan hemtas. Deremot följer af sig sjelft, alt när en ny lag
stiftas för banker i allmänhet, så kommer den att, från den
dag den promulgerad är, gälla till efterlefnad för alla, dock
redan varande förhållanden orubbade, och derom utfärdas
en särskild kungörelse, som visserligen icke är ovillkorligen
nödvändig i Sverige, men som kan anses nyttig till betryg
-
Den aij Februari c. m.
63g
gande af deras farhågor, som om lagbestämmelser och deras
tillämpning här i landet icke torde vara tillräckligen underrättade,
och dertill är en allmän kungörelse fullkomligen
tjenlig.
Hr Frih. o. Landtm, förnyade sin propos. om det
ifrågavar. stadgandets införande i lagen för enskilda banker.
Ropades åter ja och nej.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller, att Hr Ridd.-  Secretm måtte upplysa huru de öfiiga Stånden afgjort denna
fråga. Det är kanske utan ändamål att tvista derom.
Undert. Ridd.Secret. tillkännagaf, att han nyss eftersökt
i de öfriga Ståndens ankomna prot.utdr., men icke kunnat
der finna något beslut, som hade särskildt afseende på
den nu förevar, frågan.
Hr Rosenblad: Då mitt minne vill bestämdt säga
mig, att jag sett eller läst, alt åtminstone ett af de öfriga
RiksSbn uttryckligen beslutat, lika med R. o. Ad., alt icke
denna bancolag skall hafva retroactiv verkan, så måste väl
ett sådant beslut i prot.utdr:n vid närmare efterseende igenfinnas;
men i afseende på Frih. Cederströms framställning
vill jag nämna, att i händelse man skulle anse mindre lämpligt
att det af mig föreslagna tillägg inginge såsom en § i lagen,
har jag visst intet emot att det står i ingressen lill lagen,
ty det är det vigtiga, att stadgandet kommer in i den
lagen, som skall tjena till allmän efterrättelse och som genom
allmän kungörelse blir påbjuden.
Frih. Gederström: Lika med Hr Rosenblad vill jag
erinra mig, alt i BorgareStts prot.utdr. eller i uppgiften om
BorgareSUs beslut finnes upptaget vid någon af de första
§§:na, och jag skulle nästan tro vid den första, att hvad nu
blifvit stadgadt icke skall gälla för någon af de nu befintliga
bankerna.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: För min del kan jag
icke finna något äfventyr vid att bifalla Utsk:ns betänk,
sådant det befinnes i denna punkt, och jag är äfven af den
åsigt, som Hr von Hartmansdorff framställt, att en särskild
kungörelse bör derom utfärdas. Jag skulle förmoda, att
den, som expedierar lagen, kunde välja den utvägen, att utfärda
denna kungörelse i sammanhang med lagen, d. v. s.
alt i den promulgation eller kungörelse, som till allmänheten
utgår om lagen, kunde äfven det af R. St. beslutade
tillägget införas. När Ständerne beslutat tillägget och begärt
dess kungörande af K. M., så kan jag icke finna annat,
än att stadgandet i 87 §:n Reg.Ftn är iakttaget, ehvad detta
tillägg inkommer i lagen eller i en särskild kungörelse.
Uppå derefter framställd propos. beslöt R. o. Ad., att det
ifrågavar. stadgandet bör genom särskild kungörelse utfärdas.
64 o
Den 24 Februari e. in.
Hr Frill. o. Landtm, lat nu uppläsa så väl del förslag
till stadgande, Utsk:n framställt i afseende på sådana
banker, sorn redan aro inrättade, sorn Hr Rosenblads i ämnet
a fg i fria förslag.
Hr Dalman: Jag tager mig den friheten att fästa R.
o. Ad:s uppmärksamhet vid vigten af att bifalla Utsktns förslag
och icke Hr Rosenblads. Det lärer vara obestridligt,
att de oclrojer, som äro utfärdade af K. M. för olivar, banker,
icke äro lag för Svenska folket i vidsträcktare mån än
de öfverensstämma med K. kungörelsen af den 14 Januari
1824» och jag åtminstone anser det ganska betänkligt att
R. o. Ad. skulle genom en förklaring! vid detta tillfälle decretera
, att alla dessa oclrojer äro lagligen förbindande, ehuru
de möjligen kunna vara stridande emot en af Konung och
.Ständer antagen lag i detta afseende, hvilken för det närvarande
icke är någon annan än K. kungörelsen af den i4
Januari 1824. Jag tillstyrker på denna grund bifall till
Utsktns förslag.
Hr Rosenblad: Det är just för att förekomma hvad
Hr Dalman nu afsett eller den möjligen godtyckliga tydningen
af 1824 års författning, hvaraf vi i föregående plena
haft flera exempel, som jag framställt mitt förslag. Jag får
erinra, att dessa oclrojer för privatbankerna äro för dem
ensamt gällande föreskrifter eller lagar, men icke för Svenska
folket, som ingalunda är underkastadt dessa oclrojer.
Det är för bolaget, som de utgöra speciella lagar eller föreskrifter.
Att underkasta dessa oclrojer godtycklig tolkning
eller godtyckliga slutsatser af 1824 års författning, det tror
jag skulle vara att blottställa dessa bolag alltför mycket, och
det är just af delta skäl jag vågat föreslå den redactionsförändring,
hvilken jag underställt Hr Frih. o. Landlnr.s
pröfning.
Frih. Cederström: Ulsk:ns förslag, som innefattar,
att hvad K. kungörelsen den i4 Jan. 1824 stadgar angrde
enskilda banker eller disconler, hädanefter skall gälla endast
i afseende på sådana banker, som redan äro inrättade, är
dock ganska nödvändigt att sålunda blifva faststäldt, emedan
eljest står hela 1824 års kungörelse qvar och ett actiebolag
kan bildas, som anhåller hos K. M. om octrojs erhållande
efter denna kungörelse, samt eli annat bolag bildas, som begär
octroj efter nu ifrågavar. 1841 års lag; men då Ständernes
mening är att i8?4 års författning icke vidare skall
tillämpas, sedan Ständerne öfverenskonimit 0111 p84i års bestämmelser,
så lärer det vara vida ändamålserdigare att antaga
Utsktns, än att bifalla Hr Rosenblads förslag.
Hr Dalman: Jag hemställer lill Hr Rosenblad, huruvida,
genom antagandet af Utsktns förslag, de huvar, enskilda
bun
-
Den Februari e. ra.
bankerne skulle komma i annan ställning, än de nu äro och
varit ända ifrån deras inrättande. De hafva varit och äro
ännu underkastade chancen af olika tydning af en lag, som
möjligen kan för dem blifva besvärlig; men jag frågar, om
meningen kan vara att gifva dem en större frihet, än de
för närvar, äga. Den siste värde talaren har redan erinrat,
att om 1824 års kungörelse uteslöts, skulle det kunna
Ilända, att de nuvar. bankerne inkomme till K. M. och begärde
en förändring i sina octrojer, icke i afseende på tiden,
utan i afseende på villkoren, och att Regeringen möjligen
kunde bilalla en sådan ansökning. Detta synes böra nu
förebvggas genom det förklarande, att endast 1824 ars författning
är den, sorn ligger till grund för nuvar. banker,
jemförd med de octrojer de erhållit.
Hr von Hohenhausen: Jag får ytterligare fästa
uppmärksamheten på så väl hvad Utsk:n föreslagit, som det
af Hr Rosenblad gjorda förslag, i anseende dertill att de privilegier,
som dessa privatbanker nu åtnjuta, innehålla att de
kunna förnyas, om derom anhållan göres i behörig tid. Alltså
tror jag det vore nödigt alt här bestämdt utsätta: ”under
de återstående åren af deras octrojer." Kommer sådant
in, blir stadgandet tydligt och klart, och någon tvetydighet
kan då icke uppstå om hvad som menas med de privilegier,
de ännu åtnjuta, eller de återstående åren, under hvilka de
få tillgodonjuta dem, innan de skola underkasta sig den nya
lagen. Det är endast derföre jag insisterar på det förtydligande
jag nyss begärde.
Frih. Gederström: Det står i den af Utsk:n före
slagna
kungörelse, att privilegierne skola gälla för den återstående
tiden och således icke på prolongerad tid, oell kungörelsen
står förut åberopad, efter hvilken octrojen eller privilegierne
äro utfärdade. Jag anhåller om proposition.
Hr Rosenblad: Hr von Hohenhausens yttrade ön
skan
är visserligen fullkomligen uppfylld genom mitt afgifna
förslag, som i detta hänseende är lika med IJlsktns, då der
står: "hvilka vid deras undfångna privilegier under den derför
återstående tiden måga orubbade bibehållas.” Alt ordet
”derför’’ har afseende på privilegier mätte vara klart,
likasom att undfångne privilegier icke kunna, såsom en värd
talare här tversölver tyckes förmoda, betyda framdeles erhållande
privilegier; men jag skall icke hafva något emot,
att man vid ”deras redan undfångna privilegier” tillägger:
”under den för nuvarande octrojer återstående tid.” Då är
uttrycket till öfverflöd klart, och jag får anhålla, alt följande
små förändringar må blifva intagne i mitt förslag, nemi.:
”vid deras redan undfångna privilegier, under den för deras
nuvar. octrojer återstående lid, orubbade bibehållne.
20 H. 8i
D c ii a4 Februari e. m.
Uppå derefter framställd propos. antog R. o. Ad. den
redaclion af beslutet, som Utsktn föreslagit, nemi. ”att hvad
K. kungörelsen den i4 Januari 1824 stadgar ang;de enskilda
banker eller disconter hädanefter skall gälla endast i afseende
på sådana banker, som redan äro inrättade, hvilka vid
deras undfångna privilegier, under den derför återstående
tiden, måga orubbade bibehållas, derest de ej sjelfva önska
att före samma tids utgång få deras statuter förändrade till
öfverensstämmelse med ofvanberörde lag.”
Hr Rosenblad: Jag skall icke följa det efterdöme,
som af andra är gifvet, att yrka votering, då jag icke hört
flera röster instämma med mig, och jag således bör förmoda
att jag i denna talrika församling icke skall finna tillräckligt
understöd för milt, såsom jag tror, ganska välgrundade
förslag. Men jag får på de skäl, jag redan anfört, till prot.
nedlägga min reservation så väl mot detta beslut, som der
emot
all man vill låta i särskild kungörelse förklara allmänt
gällande civillag, ett sätt som jag aldrig kan gida. Det leder
till osäkerhet för beståndande inrättningar, hvilka blifva
lidande genom ett onödigt oell ändamålslöst citerande af upphäfna
författningar.
Hr Dalman: Då jag icke deltagit uti discussionen öf
ver
privalbanklageo, så anhåller jag att i prot. få nedlägga
min reservation mot R. o. Ad:s, angtde första punkten, fattade
beslut, samt instämmer i den reservation, som Hr von
Troil i detta ämne afgifvit.
llr Ribbing: I anleda, af den §, hvaremot Hr Dal
man
reserverat sig, eller den första i lagförslaget, och då
R. o. Ad. nogsamt lärer erinra sig, att vid dess antagande
felats bestämmelser, huruvida och på hvad sätt octroj skall
erhållas för bedrifvande af bankrörelse, får jag föreslå en §
vid slutet af denna lag af följande innehåll: ”Då enskilde
personer, till det minimi-antal denna lag i 1 §:n r mom.
föreskr'ifver, ingått bolag till bankrörelses bedrifvande, böra
grundreglorna skriftligen författade allemnas till Konungens
Bel:h:de, som åligger att desamma jemte eget utlåt, till K.
M. inom fjorton dagar insända, på det att nåd. lillslåndsresolulion
derå, för en tid af högst tio år, så skyndsamt som
möjligt må kunna erhållas. Vid sådan tids utgång, och såvida
ansökning derom blifvit af bolaget gjord dessförinnan,
kan tillståndet förnyas till bankrörelsens fortsättande, dock
aldrig utöfver tio år för hvarje gång.” Jag anhåller 0111 Hr
Frih. o. Landtmts propos. härå.
Frih. Cederström: Jag ser svårligen huru R. o. Ad.
kan taga ifrågavar. förslag till pröfning, innan R. o. Ad.
upptagit och kommit i tillfälle att pröfva BorgareSt:s inbjudning;
ty elter det beslut R. o. Ad. fattat rörrde 1 §:n, belipfves
icke någon anmälan hos K. M., och således kan det
Den Februari e. m.
643
af Hr Ribbing gjorda förslag icke af R. o. Ad. bifallas, så
länge R. o. Adis beslut om i §:n står qvar; hvarföre jag
anhåller att detta förslag tnå få hvila på bordet.
Hr Rosenblad: Jag har svårt alt fatta huru detta
förslag skall stå tillsammans roed det ännu ouppbiifna beslutet
ronde i §:n; ty antingen skall det ifrågasatta tillståndet
kunna vägras eller icke kunna vägras. Kan det vägras,
så tror jag det slår i strid med i §:u. Kan det deremot
icke vägras, så vet jag icke livad det tjenar till, och det vore
i högsta grad olämpligt att besvära K. M. med ansökningar,
på hvilka flan ej kunde svara annat än ja. Jag får afstyrka
förslaget i dess nuvar. form.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att denna fråga visserligen
vore begärd pä bordet, men Hr Landtm, ansåg icke
att den kunde komma att hvila utan R. o. Adis derom fattade
beslut, och Hr Landtm, ansåg icke att en eller flere
ledamöter, ulan Ståndets bifall, kunde äga lätt att bestämma
dess hvilande. Hvad i öfrigt Hr Ribbings förslag anginge,
så fruktade Hr Landtm., att någon propos. derå i dess
närvar, skick icke kunde till R. o. Ad. framställas, enär det
skulle innefatta upphäfvande af ett af R. o. Ad. redan förut
fatladL beslut.
Hr Ribbing: I afseende på hvad Hr Frih. o. Landtm,
sist yttrade anhåller jag ödmjukast att få veta, hvilket beslut
derigenom skulle blifva upphäfvet. Jag kati för närvar,
icke utfundera det, och vill icke yttra mig deröfver innan
jag derom blir underrättad. Ifall Hr Landtm, täckes upplysa
mig derom, så vill jag visst icke göra något, som kan
mot grundlagen vara stridande.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att R. o. Ad. i i §:n
fattat följande beslut: ”Enskilde stånde det fritt att till
bankrörelses bedrifvande med egna creditsedlar stifta bolag
inom alla Rikets län. Uti länsstyrelsens residensstäder skola
bankernes hufvudconlor dock alltid förläggas.” R. o., Ad.
torde äfven påminna sig den discussion, som då förevar och
huru i §:n antogs, sedan då förklarats, att icke något särskildt
tillstånd utan blotta lagen skulle vara den sorn bestämde
rättigheten för enskildta bolag att stifta privatbanker
ulan något tillstånd. Om således orden ”stånde fritt”
kunde behöfva någon förklaring, så vore den i R. o. Ad:s
prof. gifven, ehuru Hr Landtm, för sin del trodde, alt, då
ingen inskränkning eller intet förbehåll i i §:n vore gjordt
i afseende på orden "stånde flitt”, dessa ord hade en sådan
betydelse, alt någon inskränkning numera deri skulle vara
alt upphäfva det R. o. Ad:s beslut, som i det afseende! blifvit
faltadt.
Hr Ribbing: Jag kan icke, lika med Hr Landtm.,
linna pröfning af mitt förslag på minsta sätt leda till upp
-
644
Den 24 Februari e. ni.
hafvande af hvad som förut är beslutadt. Jag finner tvertom,
att i beslutet val står — ”staude fritt”, men icke att det
skulle stå fritt alt emot lagen ingå bolag för bedrifvande af
bankrörelse} och ändamålet med den §, som jag baft uran
föreslå, är, såsom deraf val synes, att de bancoreglor, som
skola lända bolaget till efterrättelse, skola vara i enlighet
med banklagen, och innan, octroj utfärdas, granskas af någon
auctoritet, hvilken jag anser böra vara den, som kommer alt
utfärda octrojen efter K. M. På denna grund anser jag, att
§:n är alldeles nödvändig, och får dessutom erinra, att jag,
då den i §tn antogs, icke en gång, utan flera gånger, förbehöll
mig rättigheten att innan bancolagförslagets slutliga
afgörande få göra delta tillägg till lagen. Denna min anhållan
upprepade jag minst tvänne gånger, och den blef mig
icke, hvarken af Hr Frih. o. Landtm, eller af någon ledamot
af R. o. Ad., förvägrad. Jag anhåller således, då jag
har reserverat min rätt, och jag dessutom finner det nödvändigt
för att sätta denna lag i verkställighet, om propos.
å den af mig nu föreslagna §.
Frih. Cederström: Den siste talaren kunde afSveriges
allmänna lag i handelsbalken finna, huru bolag anmäles
och hvar det sker, samt hade således deraf kunnat få reda
på huru, etter den ordalydelse, som 1 §:n erhållit, bankbolag
sig anmäla böra, nemi. vid rådhusrätt i stad. Men då nu,
under denna förmiddags plenum, BorgareStrs inbjudning blifvit
lagd på bordel, för att förekomma i nästa plenum, dervid
R. o. Ad. får tillfälle att, med frånträdande af sitt beslut,
vinna det ändamål, sorn Hr Ribbing söker, nemi. alt
bifalla det förslag, som BorgareSt. antagit, enl. hvilket förslag
sådana bolag skola anmäla sig till erhållande af tillstånd
hos K. M., så ser jag ingen annan rimlig utväg att
komma frän saken, än att, då inbjudningen blifvit lagd på
bordet, jemväl den nu gjorda motionen må få hvila der,
för att i sammanhang med BorgareSt:s berörde inbjudning
lill pröfning upptagas.
Hr Rosenblad: Såvida tagnar det mig att höra Hr
Ribbings förslag, som, då man icke kan antaga alt det sökta
tillståndet må ovillkorligen meddelas, utan det måste förutsättas
att detsamma äfven kan vägras, jag har anleda, hoppas,
alt han skall instämma med oss andra och antaga B01-  gareStts inbjudning. Men under nuvar. förhållande mäste
jag helt och hållet bestrida, att detta förslag kan formenlig!
komma under öfverläggning, så mycket mer, som, om
jag icke erinrar mig orätt, en med Hr Ribbings nu gjorda
förslag närslägtad redaction af 1 §:n förut varit framställd
af Hr Hjerta. Denna redaction, med hvilken Hr Ribbing
också förklarade sig nöjd, framställdes jemväl af Hr Frih.
o. Landtm, till R. o. Ad:s bepröfvande såsom förslag till
contra-propos. jemte Gr. Frölichs förslag, och då förklarade
Den 24 Februari e. m.
645
Hr Landtm., att R. o. Ad. hade antagit Gr. Frölichs till
contra-propos. När icke då votering begärdes deröfver, tror
jag att det vore mycket oformligt att nu framställa ett förslag
tili en särskild § af alldeles samma lydelse; men skulle
det likväl anses lämpligt att nu åter framkomma dermed,
så anhåller jag, med den rätt, som hvarje ledamot tillkommer,
alt deri få göra en modification, nemi. den, att det
genast må bestämmas, alt den som vill stifta bancobolag, eller
huru orden fallit sig, skall anmäla sig hos K. M. om tillstånd
dertill,då K.M., efter föregången pröfning huruvida inrättandet
af ett sådant bolag kan finnas för landet ny ttigt eller icke, derom
lärer täckas fatta sitt beslut.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han, såsom ett tillägg
lill den förklaring han afgifvit i afseende på sin mening,
att antagandet af Hr Ribbings förslag skulle vara ett upplifvande
till någon del af R. o. Adts förra beslut, finge
fästa R. o. Adts uppmärksamhet på Ståndets beslut i 7 §:n.
Dess början lyder som följer: ”Förr än bank får öppnas och
träda i verksamhet, skall iakttagas”, och vidare är upptaget
i momtn a), b), c), dj, e) och f) hvad som skall iakttagas.
Hr Ribbings förslag borde således hafva fått sitt runi i 7
§tn och i sammanhang med mom. f), om det skulle hafva
kunnat blifva gällande. Nu ansåg Hr Landtm., på dessa skäl,
att propos. derå icke kunde framställas.
Hr Lefren: Då Hr Ribbing har sig obetaget, och fol
den
händelse alt R, o. Ad. skulle antaga BorgareSlts inbjudning,
att få detta sitt förslag helt och hållet intaget i sjelfva
bifallet till BorgareSlts förslag, elier också har en anledn.
att vid samma tillfälle utan vidare hinder få söka göra sitt
förslag gällande, såsom ett tillägg dervid, så ser jag intet
skäl hvarföre icke Hr Ribbing kunde åtnöjas med alt hans
förslag hvital- till dess BorgareSbs inbjudning förekommer,
och då kunde vi också så sent på nallen få komma till hvila.
Det vore icke så rasande det.
Hr Ribbing: För det första får jag protestera mot
Frih. Cederströms påstående, alt mitt förslag skulle anses
såsom en ny motion och på sådan grund kunna läggas på
hordet. På detta satt skulle hvarje tillägg, som föreslås vid
ett betänk., kunna begäras på bordet och anses såsom ny
motion. Detta är således endast ett sätt att undanrödja det
föreslagna tillägget. Hvad åter beträffar den modification
eller del förslag, som Hr Rosenblad framställt, så är det af
samma egenskap som andra förslag från denna hand. Della
förslag har tydligen för afsigt att upprifva ett föreg:de beslut,
och det har på detta vis kommit något för tydligt fram,
fastän det väl nu skulle vara något mera förborgadt; men
det skadar icke att det framträdt tydligt. För öfrigt, och
dä Hr Frih. o. Landtm, förklarat, att han ej vill göra propos.
på ett tillägg, hvarom jag tvänue gånger anhållit utan
646
Den Februari e. ra.
att sådant blifvit mig vägradt, b varken af Hr Frill. o. Landtm,
eller af någon annan, utan ansedl såsom min rättighet, och
ehuru någon anledn. kunnat vara att göra det vid 7 §:n,
hvaraf likväl icke följer att det icke kan göras nu, helst
jag i öfrigt gerna vill underkasta mig R. o. Ad:s godtycke
att insätta tillagget hvar det kan finnas mest passande; så
kari jag icke annat än på det högsta yrka propus, derpå, till
följd af min med grundlagen öfverensstämmande lagliga rätt;
och vägrar Hr Landtm, mig fortfarande propos. derpå, så
anhåller jag om propos. till R. o. Ad., huruvida Ståndet yrkar
att Hr Landtm, derpå skall göra propos. eller icke.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att Hr Ribbing visserligen
gjort förbehåll att få framställa förslag i afseende på
tillagg, som skulle vara en följd af R. o. Ad:s beslut i 1 §:n,
en rättighet, som Hr Ribbing icke hade behöft förbehålla
sig för att äga den i alla fall; men ehvad förbehåll Hr Ribbing
gjort, kunde det likväl under ingen synpunkt berättiga
honom att få framställa förslag, hvilka vore i strid med de
beslut, R. o. Ad. förut i ämnet fattat. Då Hr Landtm,
icke emotsagt eller bestridt Hr Ribbings rättighet att längre
fram under öfverläggningen örn detta Ulskrns betänk, framlägga
för R. o. Ad. de förslag, som han tillämna!, hade Hr
Landtm, likväl icke kunnat förutse, att ordalagen skulle vara
de nu framställda eller alt de skulle innehålla sladganden,
hvilka, efter Hr Landtnäs tanke, det numera enl. grundlagen
vore olagligt att framställa till R. o. Ad:s antagande. I anledn.
af Hr Ribbings yrkande å propos., borde Hr Landtm,
framställa skälen, hvarföre han icke kunde göra den; de voro
för det första, att Hr Ribbings förslag stridde emot R. o.
Ad:s beslut i 1 §:n; och för det andia, att del stridde emot
R. o. Ad:s beslut i 7 §:n, hvarvid R. o. Ad. behagade finna
att sista orden eller sista mom. i Hr Ribbings förslag äro
till ordalagen alldeles desamma so'm 2 mom. i 1 §;n af
Utskms förslag, hvilket R. o. Ad. genom votering förkastat.
Hr Ribbing: Om så är, alt hela den 1 §:n af Utskins
förslag blef förkastadt och Gr. Frölichs förslag antaget i stället,
samt att 2 mom. af mitt förslag äfven derigenom är
förkastadt, så må detta då utgå och det öfriga hafva sin
framgång. Jag äger visserligen icke rättighet att vidare söka
öfvertyga derom, att jag vid 1 §:ns behandling hade
framställt en propos. af nära samma innehåll, som den nu
ifrågavar., och att den alldeles icke då blef contra-propos.,
just derföre att jag afstod från densamma och biträdde Gr,
Frölichs förslag, under det förbehåll att jag framdeles skulle
få göra min tanke gällande. På grund deraf och derföre
att jag tror mitt förslag vara nödvändigt, har jag nu framställt
det; men då Hr Landtm, förklarat sig icke kunna eller
vilja göra propos. derpå, anhåller jag tills vidare endast och
Den a4 . F e k r u a r i e. m.
allenast, alt Hr Landtm, täcktes underställa R. o. Ad., huruvida
Ståndet anser propos. derå böra göras.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R, o. Ad. yrkade
den af' Hr Ribbing begärda proposition.
Ropades starka nej, blandade med några ja.
Hr Landtm, förklarade, det han trott sig finna att nej
öfverröstat ja.
Hr Ribbing: Då jag icke hört mer än ett ja tillika
med milt eget, vill jag icke uppehålla R. o. Ad. längre inpå
natten; men jag får på det högsta protestera mot ett
behandlingssätt sådant som detta, emedan jag anser det strida
emot grundlagens bestämda innehåll.
Uppå derefter framställd propos., fann R. o. Ad. att ingenting
vidare var i anledn. af Lag- och BancoUtsk:ns utlåt.
N:o 5 alt besluta, utom i afseende på BorgareStts inbjudning
ronde i §:n, hvilken inbjudning blifvit lagd på bordet, och
således först i ett annat plenum förekommer.
Hr von Troil, Emil, hade inlemnat följande:
Efter att i öfverensstämmelse med Ridd.Ordn. §:n 23
hafva sökt och erhållit H. M. Konungens nåd. tillstånd att
från Hemliga Utsk. afgå, får jag härmed aran anmäla min,
af en förestående resa till hemorten föranledda, afsägelse
af de rum, hvarmed jag under denna riksdag varit hedrad
uti R. St:s Const.-, Stats- och Hemliga Utsk.; och får jag
vördsamligen anhålla att vid min riksdagsmannarätt likväl
varda bibehållen.
Hr von Troils begäran att blifva vid sin riksdagsmannarätt
bibehållen blef af R. o. Ad. bifallen.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att innan
nästa plenum sammanträda för att välja ledamöter i
Const.-, Stals- och Hemliga Utsk:n efter Ilr von Troil.
Justerades i prol.utdr. för denna dag e. m.
Lades på bordet nedannämnda från Utsk:n inkomna
mern., utlåt.-n och betänk:n, nemi. från
ConstitutionsUtskottet:
N:o 85, med förslag till sammanjemkning af RiksStlns,
i anledn. af Const.Utskis mern. JN:o 38, såsom gemensamma
tankar till Utsk. hänvisade anmärkningar;
Be v illningsU tsko 11 e t:
N:o 4°, * anledn. af gjorda anmärkmr vid betänk. N:o
35 ang:de stämplade pappersafgiften;
Den 24 Februari e. in.
BancoUtskottet:
N:o 148, öfver en af Hr Biskop Agardh väckt motion,
ang:de användande af en fjerdedel utaf bankens framdeles
årligen blifvande räntevinst till allmänna arbeten;
N:o i4g, med underrättelse om RiksSttns fattade beslut
i anleda, af Utslits betänk. N:o 97 och utlät. Nto i3o;
N:o i5o, i anledn. af väckt fråga om förstärkning af
fonden för belåning af fast egendom i R. St:s Bank;
N:o i5i, i anledn. af väckt fråga om uppbäfvande af föreskriften
i 228 §:n af nu gällande bancoreglemente, ang:de
förkortande i visst fall af lånetiden vid omsättning af från
bancodisconten erhållet lån.
Nto i52, med hemställan om afskrifning af obetald arrendeafgift
för den till Malmö lånecontors hus hörande
gårdsjord.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ till 12 om natten.
In fidem prolocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Lördagen den 27 Februari i84i.
Plenum kl. g f. m.
Justerades i prot.utdr. för den 18, 20 och 24 dennes,
samt 1 för den 24 dennes e. 111.
Föredrogs ånyo Exped.Utskts den 24 dennes på bordet
lagda, ej mindre förslag Nio 246 lill R. St:s und. skrifvelse
till K. M. angtde reglering af allm. indragn.staten, än
ock mein. Nto 34, angtde en med regleringen af allm, indragn.
staten sammanhang ägande fråga.
Frih. Cederström, Jacob: Uti 3 punkten af i frå
ga
var. expedition angtde anslag till Vettenskapsacademien af
800 rtdr för utgifvande af plancheverket Svensk Botanik,
bar Utsk. inkommit med särskildt mein., som upplästes vid
förra plenum, och deruti föreslagit en redaction, som jag
icke kan gilla; ty uti expeditioner rörtde hufvudtitlarna och
statsregleringen, är det angeläget att besluten stå enkla och
nakna , på det att icke, genom onödiga fraser, missförstånd
om egentliga meningen må uppkomma. Detta ämne har
utgjort föremål för omröstning i förstärkt SlalsUtsk., som
voterat först örn contra-propostn, och då blef den af R. o. Ad.
Ben 27 Februari f. m.
64g
beslutade förändringen, att anslaget skulle lemnäs till K.
Vettenskapsacademiens disposition, sä länge academien begagnade
sig af Kammarjuhkaren von Wrights biträde, afslagen;
i stället hvarför till conlra-propos. antogs att omförmälte
anslag må uppföras såsom arfvode för Kammarjunkaren
von Wright att utgå så länge Vettenskapsacademien begagnar
hans biträde i och för utgifvandet af plancheverket
Svensk Botanik; men uti slutliga voteringen blef ja-propos.
bifallen med 77 röster mot 42. Denna ja-propos. innehåller:
”Den sora, på sätt StatsUtsk. uti utlåt. N:o 219 föreslagit,
vill att det uti 3 punkten af utlåt. N:o 63 tillstyrkta och
af R. St. bifallna anslag af 800 r:dr att å allm. indragn.-  staten uppföras, må af K. Vettenskapsacademien disponeras
för insamling och afteckning efter naturen af Svenska vexter
i och för utgifvandet af plancheverket Svensk Botanik,
voterar ja.” Det är detta beslut, som skall expedieras och
intagas uti expeditionen till K. M. Jag föreslår derföre, att,
i stället för det på icke mindre än 5 sidor upptagna förslaget
till expedition, det helt enkelt måtte komma att heta:
”[ anledn. af E. K. M:s till R. St. gjorda nåd. framställning
om ett anslag af 800 r:dr b:co å allm. indragn.staten för
att af K. Vettenskapsacademien disponeras till insamling och
afteckning efter naturen af Svenska vexler i och för utgifvandet
af plancheverket Svensk Botanik, hafva R. St., med
bifall dertill, uppfört berörde 800 r:dr till det afsedda ändamålet
och till Vettenskapsacademiens disposition å allm. indragn.
staten, hvilket R. St.” etc.; anhållande jag, att, ifall R.
o. Ad. gillar den af mig gjorda anmärkn. och förslag till
expedition, Exped.Utskls förslag må blifva återremitteradt.
Gr. af Ugglas, Ludv.: Redan förra gången detta
ärende bordlädes, hade jag äran uppgifva anledntn till det
mern., hvarmed Exped.Utsk. nu inkommit, hvilken var den,
att Utsk. ansåg sig böra fästa Ståndens uppmärksamhet derpå,
alt anslaget af K. M. blifvit begärdt, icke till fortsättning
af det redan påbörjade plancheverket Svensk Botanik,
utan till ordnande af det hela efter vettenskapliga grunder,
så att det blefve ett helt nytt verk. Då Exped.Utsk. varseblef,
att RiksSttn förbisett egenll. syftemålet med K. M:s
nåd. propos., så ansåg Utsk. sig derpå böra fästa Ståndens
uppmärksamhet samt gifva förslaget till skrifvelse den omfattning,
som Utsk. ansåg tydligheten erfordra, såvida Utsk:s
tillkännagifvande skulle kunna tjena till vägledning för RiksSt:ns
omdöme. Jag skall icke motsätta mig återremiss, ehuru
jag anser den onödig.
Frih. Rehbinder, Fredr. Wilh.: Jemte tillkänna
gifvande
att jag i Utsk. öfvervarit endast en del af justeringen
utaf denna skrifvelse, får jag förena mig uti hvad Frill.
Cederström anfört, så mycket hellre, som hans åsigt öfver20
H. 82
i 65o
Den 27 Februari f. m.
ensstiimmer med de principer, sorn allt ifrån början af riksdagen
legat till grund för mina tillgöranden i Utsk. Jag får
således anhålla örn återremiss af detta förslag lill und.
skrifvelse.
Frih. Sprengtporten, Jac. Wilh.: Då R. St. bevilja
det anslag af 800 r:dr att ställas till Vettenskapsacademiens
disposilion för lifgifvande af plancheverket Svensk
Botanik, så kan deraf icke dragas den slutsats, att R. St. ovillkorligen
velat, att det verk, som kominer alt utgifvas
från Vettenskapsacademien, skall till så väl stilar som format
innefatta en fortsättning af det arbete, som funnits i bokhandeln
under titel Svensk Botanik; men deremot torde det
vara gifvet, att detta anslag är beviljadt för utgifvande af
ett plancheverk under titel Svensk Botanik. Jag föreställer
mig således, att, om expeditionen blir öfverensstämmande
med beslutet i förstärkta StatsUtsk., något misstag arni R. St:s
mening icke kan uppstå, och får derföre, förenande mig i
Frih. Cederströms åsigt, anhålla om återremiss af betänkandet.
Gr. af Ugglas: Då den bifallna voter:s-propos:n in
nehåller,
att anslaget skulle af Vettenskapsacademien disponeras
för insamling och afteckning efter naturen af Svenska
vexter i och för utgifvandet af plancheverket Svensk Botanik,
och då vi redan hafva ett påbörjadt plancheverk under
titel Svensk Botanik; så hemställer jag till Frih. Sprengtporten,
huruvida icke expeditionen, affattad i öfverensstämmelse
med nyssnämnda voterts-propos,, kunde anses åsyfta att
fortsättning skall utgifvas af det påbörjade plancheverket,
och om icke, till undvikande af missförstånd om rätta meningen,
Exped.Utsk:s förslag bör godkännas.
Frih. Cederström: All ändra ett beslut, som är
fatladt i förstärkta StatsUtsk. eller genom lie Stånds sammanstämmande
mening, är icke tillständigt. Jag vet icke
hvarifrån Gr. af Ugglas tager den förutsättningen, att plancheverket
Svensk Botanik hädanefter skall utgifvas i samina
form som hittills. Då Vettenskapsacademien får ett anslag
till insamling af Svenska vexter, för deras afteckning efter
naturen och för utgifvande af Svensk Botanik, så kommer
plancheverket att erhålla den form, sorn academien linner
tjenligt för att göra arbetet för allmänheten nyttigt. Jag
förnyar derföre min förut gjorda anhållan.
Gr. af Ugglas: Jag ber om förlåtelse att jag ånyo
upptager R. o. Ad:s tid. Frih. Cederström har yttrat, att
det icke vore tillständigt att förändra hvad som i förstärkta
StatsUtsk. är antaget. Det är egentl. icke någon förändring
utan en förklaring, som Exped.Utsk. begärt. Om nemi., i
stället för plancheverket Svensk Botanik, det komme att heta
— ett plancheverk för Svensk Botanik, så vore det öfverens
-
Den 2j Februari f. m.
65i
stämmande med hvad så väl Konungen begärt, som R. St. afsett.
Jag anhåller derföre, att Ståndet ville bifalla Utsk:s
hemställan och säga —”ett plancheverk uti Svenska Botaniken”,
i stället för "plancheverket Svensk Botanik.”
Hr Lagerhjelm, Pehr: Vid öfverläggning inom Vettenskapsacademien
för två å tre år sedan, hade jag tillfälle
att höra veltenskapsrnän i den genren, som är i fråga, yttra
sig. De ansågo nuvar plancheverket Svensk Botanik icke
böra fortsättas under nuvar. form, dels emedan det icke
motsvarar tidens fordringar, och dels emedan lagret af de
redan utgifna delarna deraf icke befinnes complelt, hvadan
det hela icke skulle kunna hållas allmänheten tillhanda.
Jag anser derföre det af ordföranden i Exped.Utsk.
föreslagna förtydligande böra äga rum, hvilket icke skadar
saken och öfverensstämnier med R. St:s mening samt med
ändamålet för dessa medels användande.
Hr Frih. o. Landtm, fästade, i anledn. af den uppkomna
discussionen, uppmärksamheten på innehållet af 6g
§:n Reg.F:n, som innehåller ang:de förstärkta StatsUtsk.:
”Detta särskildta Utsk:s ledamöter röste sedermera samfäldt
med slutna sedlar, till ovillkorligt antagande eller förkastande
af hvad StatsUtsk. tillstyrkt blott i de frågor, hvarom
RiksStm varit af skiljaktiga tankar; kommande de fleste
sålunda röstandes mening att gälla såsom R. St:s beslut.”
Nu hade inom det förstärkta StatsUtsk. de fleste rösternes
mening varit, att den rättelse i afseende på dessa 800 r:dr,
som Frih. Cederström ur förstärkta StatsUtsk:s mern. uppläst,
skulle blifva den mening, hvilken komtne att utgöra
R. St:s beslut. Detta vore således ett beslut, hvilket i Hr
Landtrms tanke icke kunde ändras, hvarföre Hr Landtm,
ansåg sig förhindrad att framställa propos. på någon annan
mening än de ordalag, hvilka genom förstärkta StatsUtsk:s
votering blifvit bestämda såsom R, St:s beslut. Hvad motiverna
åter anginge, så berodde ordalagen i dem visserligen
af R. o. Ad. att bestämma eller rätta, men hvad beslutet
anginge, som redan vöre R. St:s, så ansåg Hr Landtm, icke
något Stånd deruti kunna göra någon förändring.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag hade velat an
föra
ungefär hvad Hr Frih. o. Landtm, nu framställt. Dertill
vill jag blottlägga, det jag hoppas, att, örn Ståndens redaction
af beslutet skulle synas mindre fördelaktigt för vettenskapen,
än det sätt hvarpå Exped.Utsk. ansett beslutet
böra uttryckas, intet hinder för Yettenskapsacademien skall
uppstå att, då en fortsättning af plancheverket Svensk Botanik
skall äga rum, utgifva arbetet i annat format och
bättre än del föregtde. Jag instämmer uti anhållan om återremiss.
Frih. Sprengtporten: Då de ordalag, som blifvit
652
D c n 27 Februari f. m.
begagnade uti RiksSt:ns beslut, eller att anslå en summa för
utgifvande af pluneheverket Svensk Botanik, lemnar Vettenskapsacademien
fältet öppet att antingen föranstalta en ny
upplaga för detta arbete, livars form genom B. St:s beslut
för ingen del är bestämd, eller efter godtfinnande fortsätta
det utgifna arbetet, så kan jag icke inse att i något afseende
erfordras förändring i beslutet; och jag får derföre, i
öfverensstämmelse med Hr Frih. o. Landtnäs förklaring, ytterligare
instämma uti anhållan om återremiss.
Gr. af Ugglas: Då Ståndets majoritet tyckes vara
mot min åsigt, vill jag icke uppehålla tiden med att invända
något mot den siste ledamotens eller Hr Frih. o. Landtnäs
yttrade tanke. Jag får endast anmärka, att Exped.Utskts
mening icke varit att förändra ett R. St:s beslut, utan endast
att genom en omkastning af orden förklaring måtte
Jernnäs Vettenskapsacademien till hvad ändamål R. St. hafva
beviljat anslaget.
Exped.Utskts förslag N:o 246 blef derefter af R, o. Ad.
återremitteradt.
Till justering föredrogs Exped.Utsk:s den 24 dennes på
bordet lagda förslag N:o 247 till R. St:s und. skrifvelse till
K. M., i fråga om Bankens och Riksg.contts forum piivile—
giatum.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, begärde,
att detta förslag ytterligare måtte få hvila på bordet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att det visserligen berodde
af Ståndet bestämma, det detta förslag ytterligare
lomme att hvila, men på endast en ledamots begäran kunde
det nu icke blifva livilande på bordet.
Förslaget N:o 247 blef derefter af R. o. Ad. godkändt.
Ånyo föredrogs och godkändes Exped.Utsk;s den 24
dennes på bordet lagda förslag N:o 248 till R. St:s und.
skrifvelse till K. M., ang:de dels förklaring af 88 §:n i concurslagen
den 12 Mars 18 lo, dels ock upphäfvande af hvad
stadgadt blifvit till inskränkning i rättigheten för köpare af
fast egendom, deri vissa inrättningar hafva inteckning, att
erhålla 3:e uppbudet.
Vidare föredrogs till justering Exped.Utsk:s den 24 dennes
på bordet lagda förslag N:o 249 till R. St:s und. skrifvelse
till K. M., angrde granskning och beredning af förslagen
till allmän civil- och criminallag.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredr.: Med anledn. af
hvad jag i sista plenum hade äran nämna, får jag ytterligare
fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att Exped.Utsk. gjort
Den 27 Februari f. m.
653
en förändring uti LagUtsk:s utlåt. N:o iy5; så att i stället
för orden uti LagUtsk:s betänk. — "pröfning bos R. St. förekomma,
en ytterligare granskning af desamma varder företagen,
för att slutligen bereda och afpassa dessa förslag
för ändamålet att sältas i kraft och verksamhet, så hafva
R. St.” etc. Exped.Utsk. insatt orden: ”pröfning hos R.
St. förekomma den ytterligare granskning af desamma varder
företagen, som för ändamålets vinnande är af nöden; så
hafva R. St." etc. Jag har ansett mig böra fästa Ståndets
uppmärksamhet på denna förändring, beroende det på Ståndet
att besluta huruvida densamma bör antagas eller icke.
Gr. af Ugglas, Ludv.: Jag får upprepa hvad jag
hade äran nämna, då detta förslag till skrifvelse bordlädes,
nemi. att olikheten emellan Exped.Utsk:s förslag och LagUtsk:s
utlåt, icke innefattar någon förändring i sak utan
blott i uttryck, för att göra språket vackrare.
Hr Liljenstolpe: Jag har så mycket mindre kunnat
hafva för afsigt att göra någon anmärkn. mot den af Exped.-  Utsk. vidtagna förändring, som jag sjelf inom Utsk. deltagit
i beslutet om denna förändring; utan har jag blott ansett
det vara en ledamots inom Exped.Utsk. skyldighet att
fästa Ståndets uppmärksamhet på förändringen, enär något
särskildt memor. derom icke blifvit från Exped.Utsk. afgifvet.
Frih. Rehbinder, Fredr. Wilh.: Jag får denna
gång till alla delar förena mig med Gr. af Ugglas. Den
föreslagna förändringen i ordalagen inverkar alldeles icke på
sjelfva saken, utan gör blott språket vackrare.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag är af samma
mening som de Hrr ledamöter, hvilka nyss yttrat sig, men
tror, lika med Hr Liljenstolpe, att Utsk. vid detta likasom
vid andra tillfällen bort underrätta Stånden om denafUtsk.
vidtagna förändringen i ordalagen. Då likväl en afExped.-  Utsk:s ledamöter här tillkännagifvit förhållandet, och man
kan hoppas alt på samma sätt tillgår i de öfriga Stånden;
så vill jag icke bestrida att expeditionen må antagas sådan
hon är.
Frih. Cederström, Jacob: Då R. o. Ad. genom ledamöter
uti Exped.Utsk. erhållit underrättelse om den inom
Exped.Utsk. beslutade förändringen eller rättelsen, och
redactionen derigenom blifvit bättre än den befanns uti
LagUtsk:s utlåt., så torde R. o. Ad. låta dervid bero; hörandes
dock, vid expeditionens öfverlemnande till de öfriga
Stånden, anteckning åtfölja om den R. o. Ad. i detta hänseende
meddelade upplysning,
Exped.Utsk:s förslag N:o 249 godkändes, och bestämde
R. o. Ad., att det af Frih. Cederström föreslagna meddelande
till de öfriga RiksStm skulle å expeditionen antecknas.
654
Den 27 Februari f. m.
Ånyo föredrogos och gillades Exped.Utsk:s den 24 dennes
på bordet lagda förslag till R. St:s und. skrifvelse!- till
K. M.:
N:o25o, ang:de ändring uti mantalspenningarnes beräknande;
N:o
1 , ang:de en förklaring öfver 5 §:n i förordn.
om stängselskyldighet den g Febr. 1802;
N:o 2Ö2, ang:de räntedagsverkens utgörande af åtskilliga
heraman å Wisingsö.
Äfven föredrogs ånyo och gillades Exped.Utskrs under
N:o 9 afgifna och den 24 dennes på bordet lagda förslag
till § i riksd.beslutet, ang:de traktamenten för städernes raagistratspersoner
och borgare, äfvensom för nämndemän och
fjerdingsmän vid syner och andra förrättningar för Kronans
räkning.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter uti
nedannämnda Utsk.; och befunnos dertill hafva blifvit ut
sedde,
uti
ConstitutionsUtskottet:
W:o igåg. Hr von Kraemer, fullm. Hr Ribbing, Bengt,
efter N:o i43o. Hr Gyllengahm, fullm. Hr von Troil, Emil;
StatsUtskottet:
Wto i5o2B. Hr von Titia fa II, fullm. Frih. Cederström, Anders,
efter Wto i43o. Hr Gyllengahm, fullm. Hr von Troil, Emil.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af en ledamot att
inträda i BancoUtsk. under den ledighet, som blifvit beviljad
N:o 113. Gr. Ehrensvärd, fullm. Gr. Hamilton, Jacob
Essen; och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 1960B. Hr Monlgommerie, Carl Hampus.
Likaledes öppnades Hrr Electorers lista lill val af en
ledamot i Hemb Utsk. efter N:o i43o. Hr Gyllengahm,
fullm. Hr von Troil, Emil; och befanns dertill hafva blifvit
utsedd:
K:o 2109 A. Hr Anckarsvärd, August.
R. o. Ad. anmodade Exped.Utsk. att uppsätta och till
R. St. inkomma med förslag till und. skrifvelse till K. M.,
innehållande underrättelse om det sålunda förrättade valet
af en ny ledamot i Hemb Utskottet.
Justerades pleni-prot. för den i3 dennes f. m.
Ånyo föredrogs StatsUtsk:s den 6 och 18 dennes på bordet
lagda utlåt. K:o 4^7» i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse
i fråga om anslag för cabinettscassans behof.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag anhåller att reservalio
-
Den 27 Februari f. m.
655
nerna måtte blifva upplästa. De äro visserligen vidlyftiga,
men innehålla saker, sorn jag önskade måtte återkallas i R.
o. Adis minne. Jag utber mig att få yttra mig sedan de
blifvit upplästa.
De Utskottets utlåt, bifogade reservationer upplästes.
Gr. Frölich, David, upplåste följande:
Det är icke alls förunderligt, att en fråga af den olycksaliga
natur som denna blifvit uppställd under flera och
deribland de mest besynnerliga synpunkter. Också har icke
något ämne inom StatsUtsk. framkallat så många meningsskilnader,
hvilket synes af reservationerna. Jag skulle knappt
kunna förklara den första deribland, med hvilken åtskillige
ledamöter instämt, örn jag ej trodde mig finna begrepp förvexlade,
som dock, efter mitt omdöme, äro himmelsvidt åtskiljda.
När andra lnifvudtitelris reglering i fjol somras förevar,
fingo vi i sanning på detta rum höra så mycket ordande
0111 Statens värdighet, och om hvad i anslagsväg erfordrades,
på det våra ambassadörer skulle kunna uppträda med
oförminskad glans, att hvad deraf behöfdes då, såsom argument
för att undvika förknappning i anslag åt Ministerstaten,
presenter, sorgpenningar m. m., nödvändigt måste lemna
ett öfverskott. Detta har, tyvärr! såsom det ofta händer
med dylika, icke blifvit väl användt. Hänsigt till värdigheten
kunde möjligen då vara på sitt ställe, i händelse det
varit sanning, alt en viss rundhet i summorna verkligen behöfdes,
och alt man ville använda dem för att höja denna
lilla stats politiska rang öfver den plats den i anseende till
sin folkmängd ihop med Norrige äger emellan Sardinien och
Belgien; men vi hafva alla fått erfara, huru grundlöst argumentet
var; och det har visat sig, att frågan alldeles icke
gällde Rikets framtida diplomatiska ostentation ulan något
helt annat. Att nu samma värdighets upprätthållande äfven
skall blifva ett fullgodt skäl i afseende på en, sedan 1823 förfluten,
att icke säga förspilld tid, under hvilken förvaltarne
af ett bestämdt anslag på en af Statens hufvndtitlar skuldsatt
sig genom hvarjehanda utgifter, som öfverstigit anslaget,
det kan jag omöjligen lika med Gr. Horn medgifva.
Jag vill icke nu yttra mig om, huru pass förenligt det varit
med hvad man borde förstå med värdighet, att R. St.,
riksdag efter riksdag, blifvit förledde till anslag, högre än
som varit behöfliga för de ändamål man öppet kunnat för
Ständerna ådagalägga; alt utrikes ärendenas minister måst
hålla öppen skuldräkning med utländska bankirer, med mycket
mera, som i sednare dagar yppats; nog af, att dessa
transactioner, Gudilof! för Sverige, såsom ett constitutionelt
land, icke medfört den ringaste nedsättning i dess värdighet,
emedan de hittills varit främmande för Svenska folket och
dess Representation. Att man icke tilltrott sig under så lång
656
Den 27 Februari f. m.
tid yppa behofven för R. St., utgör ett starkt bevis, att man
på förhand — och jag tror ganska riktigt — beräknat, det
R. St. aldrig, äfven under de menlösa dagarna, skulle vågat
inför nationen samtycka till de utgifter, sorn vållat nämnda
behof. Den stora massans omdöme är, efter hvad jag tror,
ännu detsamma som fordom: att icke sätta värde på ett,
landels klena tillgångar medtagande flärd ful 11 prål, då en
hvar, huru en fa i Id ig han än är, lätt begriper att främmande
makter icke deraf låta dåra sig. Än mindre kan detta lilla,
men om sin heder ömtåliga folk någonsin föreställa sig behofvet
af hemliga utgifter för att skydda sina gränser eller
sina Konungar och deras ätter. Med lif oell blod hafva vi
ofta varit färdige — och jag tror vi äre det ännu — att
försvara så väl de sednare som de förre. Ja, historien vittnar
med eller emot oss — allt som man anser det — att vi
oftast varit alltför slösaktige med både blod och medel, när
man med enkel anspråkslöshet uppriktigt behandlat oss.
Lätt hänförde för hvad vi ansett nationel nytta eller nationel
ära af oss fordra, är det icke från oss, som man någonsin
hört påyrkas grundsatsen: ”fred, fred till hvad pris som
helst.” Tvertom — och ehuru utländska penningar, ty värr!
mången gång på våra statsangelägenheter haft ett starkt inflytande,
hafva vi aldrig trott det ens kunna komma i fråga,
att Svenska penningar skulle med’ära och fördel för Riket
eller dess Konung kunna användas på utrikes potentater eller
deras rådgifvare. Sådant har, så vidt jag vet, aldrig
varit Svensk politik, och jag tror, att Rikets sanna värdighet
i ett upplyst tidehvarf påkallar, att man nu bestämdt
visar, det man aldrig erkänt eller vill erkänna den såsom
sådan. Det var utan tvifvel just medvetandet af allmänna
opinionen härom, som förhindrade utsktsledamöternes politiska
samvete, att i fjol se igenom fingrarna med de successiva
afbetalningarna, hvilka alltför länge fortfarit af det öfverflödigt
stora anslaget. Och jag håller dess majoritet räkning
för, att den nu icke visat sig glömsk af sin första riktiga
uppfattning. När anslaget — hvilket man orätt kallar
en cassa — varit alltsedan 1809 öfverlernnadt till Konungens
nära nog omedelbara disposition, d. v. s. utan grundlagsenlig
skyldighet att dervid höra Statsrådet på samma
sätt som vid andra regeringsutgifter; när ingen redovisning
eller controll varit föreskrifven, ulan alltsammans varit ansedt
såsom en affär emellan H. M. och Utrikes Statsministern,
hvilken affär specielt varit af grundlagen undandragen R.
St:s och alla andras blickar; så var nu dervid ingenting annat
att göra, än att i afseende på framtiden nedsätta
anslagets belopp — och så skedde. — För min del var det
också, i fråga om decharge för Utrikes Statsministern, icke
egentligen det framfarna, utan fastmera bemödandet att göra
detsamma fortfarande ännu längre, som, jag fann vara
före
-
D e ii 27 Februari f. m.
föremål för behandling enligt 107 §:n R.eg.F:n — oell jag
lior erfarenheten har visat att jag hade rätt.
Hittills har jag egentligen försökt utveckla, hvarföre jag
ur synpunkten af Statens och dess Representations värdighet,
i motsats med Gr. Horn, Biskop Hedren ni. fl. reservanter,
anser just denna värdighet fordra ett fortfarande conseqveht
handlingssätt af R.St., för att ådagalägga, det vi veta livad
sorn angår denna värdighet och hvad som icke.
Dernäst, emot Frih. Sprengtportens reservation eller
den synpunkt, hvarunder han yttrat sig, anser jag mig först
höra anmärka, att en irring synes hafva uppstått genom benämningen
af cabinettscassa, hvilken benämning det oftanämnda
anslaget fått antingen händelsevis eller för att kunna,
likt en verklig statscassa, göra skuld eller gå i borgen
för en annan cassa. För det andra kan jag icke fatta, att,
fastän cassans tillgångar bestått af statsmedel, den derigenom
mer än andra anslag, hvilka just äga denna egenskap,
kunnat upphöjas till rang och värdighet af Rikets Riksg.-  ennt., hvilket af alla öfriga Statens cassör är den enda, som
grundlagsenlig! kan göra skuld. Det vore just en vacker
grundsats att vilja medgifva det alla anslag på hufvudlillarna,
t. ex. till Krigs-colhm, Myntet, Lappska Ecclesiastikfonden
etc., skulle innebära för dem, som emottaga medlen till
förvaltning, en rättighet alt vid de affärer och transactioner,
som derhos en och annan gång förspörjas, äfven göra
statsskulder! Sådan har omöjligen kunnat vara Friherrens
mening, men jag fruktar att hans argumentation alltför mycket
lemnar rum för en sådan tydning. — Den delen åter af
samma reservants yttrande, hvaruti ifrågasättes, huruvida
Utsk. bort tillstyrka R. St., att af redan anvisade statsmedel
använda eller icke använda något till fullgörande af
cabinettscassans förbindelser, tillstår jag mig icke rätt förstå
till sin egentliga syftning, då det icke allenast måste anses
otänkbart, att Frih. Sprengtporten eller någon annan skulle
vilja genom någon lind. hemställan af R. St. förorda en annan
disposition af anslaget än som vid dess reglering var
calculerad, utan ock förekommer, ali nedsättning i ministerstatens
aflöning synes vara en mindre grannlaga åtgärd utan
Norrska Statens vetskap och minne, enär den sednare äfven
lemnar bidrag till båda Rikenas gemensamma functionärer.
Alt jag för öfrigt i hela denna affär anser Rikets
credit lika litet som dess värdighet vara underkastad något
äfventyr, härrör icke af likgilItighet, Utan af det sätt på
hvilket jag tror båda böra uppfattas. Konungariket Nederländernes
Generalstater tror jag icke hafva nedsatt sin eller
rikets credit eiler värdighet', för det de genom sin constitutionella
fasthet omsider bringat den financiella bredan till
en nyttig kris; men hvad Sverige år 1812, i afseende på sin
utländska verkliga statsskuld företog sig, var deremot af en
20 H. 83
658
Den 2j Februari f. m,
sädan natur, att vi icke än i dag, utan nied ånger och ruelse,
kunna tänka derpå.
Hr von Troil har, för det tredje, sett saken ur den synpunkt,
att Utsk. bort hänvisa Ständerna på hufvudfrågan,
hvilken skulle vara: om de skulle erkänna eller icke erkänna
en, utan deras vetskap, uppkommen gäld? Hade Hr von
Troil sagt: om Ständerne ville öfvertaga eller icke öfvertaga
en skuld, hvari den eller de som disponerat anslaget iråkat,
så hade uttrycket varit correet; men som väl eli deficit
eller en brist, roen icke en skuld eller gäld uppkommer
passivt eller af sig sjelf, utan förutsätter att någon person
dervid activt skuldsatt sig, så leder nämnde uttryck af
reservanten nästan till enahanda förvillelse, som den jag nyss
förut anmärkt, den nemi. alt cabinettscassan — hvilken benämning
den för tnig eljest gerna må bära — kan göra någon
skuld eller låta någon "gäld uppkomma.” För mången,
som fly g t ig t betraktar saken, kan detta anses för endast hårklyfveri;
men här, om någonsin, är det nödigt att vi afväga
hvarje ord med yttersta sorgfällighet i betraktande af det
sätt, hvarmed man å andra sidan bemött oss. Ingen cl ist i n—
ction, som är behörig och som kan göras, bör alltså underlåtas.
Möjligtvis är det ock förmedelst denna distinction,
som Utrikes Statsministerns ryktbart vordna skriftliga meddelande
till Const.Utsk. kan förklaras; ty om en cassa icke
i verkligheten finnes, utan endast är en namnficlion, så kan
den ju icke hvarken tillförene, nu eller framdeles hafva gjort
eller göra skuld?
Jag har af hela proceduren i denna fråga, ifrån början
till slut, trott mig kunna draga den säkra slutsats, hvarvid
jag också nu stödjer mig, att uti alla helt- eller halftofficiella
meddelanden man bestämdt velat undvika all uppgift
om gjord skuld. Enär nu uti Dess sista nåd. skrifvelse,
som just är den directa anledningen till förevar, utlåt., H.
M. endast oniförmält: ”åsamkad brist eller deficit;’’
huru, frågar jag, kan det då vara behörigt af någon inom
Representationen att vilja rubricera sjelfva hufvudfrågan annorlunda
eller på ett sätt, som oberäknad! att det innefattar
en ren fantasmagori, en skuggbild af en gäldenär, som aldrig
framträdt i dagen, tillika högst inconstitutionelt framställer
såsom en möjlighet, att en grundlagsvidrighet blifvit under
Konungens ögon eller af honom sjelf begången?
Deremot har Hr von Troil onekligen rätt deri, att Riksrättens
befattning med ifrågavar. under en förfluten tid vidtagna
tillgöranden är öfvergående. Och Utsk. hade deslornindre
bort, i min tanke, nyttja anspeglingen derå till sitt
hufvudsakliga motiv, som, efter hvad jag redan yttrat, Riksrättens
dom icke mera kan få något sammanhang med eller
inflytande uppå cassans qvarvarande brist eller dtss fyllande.
Hade nämnda motiv varit på ett oskiljaktigt sätt införlifyadt
med sjelfva det beslut Utsk. tillstyrkt, sä hade en
Den aj Februari f. m.
059
återförvisning varit oundviklig, såvida man ej ville helt
simpelt afslå och förkasta betänk, såsom afgifvet i ett ämne,
hvarmed StatsUtsk. icke hort sig befatta; men såsom denna
motivering nu står isolerad, kan jag icke anse anmärkningen
ensam för skäl tili återremiss af utlåt., helst jag, roed
instämmande i sjelfva slutet, anser nämnda oegentlighet påtagligen
vara föranledd af det fullt ut lika oegentliga sätt,
hvarunder frågan kommit till Utskts behandling; hvarförutan
dess ledamöter icke lara kunnat råka in på så många
afvägnr. Jag tillstyrker derför R. o. Ad. hell enkelt bifall
till utlåt. — om också, emot förmodan, deraf skulle uppstå
den påföljd, alt R. St:s und. skrifvelse eller rättare nyssnämnda
motiv (ifall detsamma nödvändigt skulle begagnas)
framdeles, när Riksrättens dom fallit, föranledde till en förnyad
framställning.
Jag yttrar icke delta för att uppskjuta frågans vidare
pröfning till en annan tid, eller för att lemna minsta rum
för den förmodan, att jag numera skulle någonsin vilja tillstyrka
en utgift af sådan beskaffenhet, ehuru jag må medgifva,
att jag vid riksdagens början, i det ögonblick jag afgaf
min species facti oell under förhoppningar på ett annat
systcme, dertill varit böjd; tvertom är det ett ytterligare skäl
hvarför jag nu motsätter mig återremiss, att jag icke kan
tillåta mig att yrka vidare utredning eller vidare blottande
af de ännu möjligtvis icke tillfyllest kända hemligheterna,
då jag på förhand är bestämd för att icke af hvad upplysningar
som helst kunna förmås att lemna min röst till gaI —
dens öfvertagande af R. St. Att blottställa mig för misstanken
att endast hafva haft för afsigt att framskaffa flera anledningar
till klander är onödigt, då jag icke i alla fall derigenom
tror mig för det allmänna kunna vinna någon rättelse,
någon förändring i systeme, och då jag icke är älskare
af scandal. Dessutom anser jag nu så stor våda uti, att inlåta
mig vidare i pröfningen af en anslagsfråga, som uti en
så indirect, från fastställda former afvikande väg framkommit
i förening med så mycken fiction, mysterier och förvillelser,
att det hela, ju förr dess hellre, borde begrafvas i
glömska.
Då vid denna riksdag R. St. för första gången visat sig
allvarligt hafva förstått och bemödat sig att fullgöra sin
skyldighet alt undvika onödiga utgifter, och då de icke måtte
vilja utsätta sig för alt lemna ett så farligt prsejudicat, som
jag visat öfvertagandet vara af en utan deras vetskap obehörigen
gjord skuld, ifall den finnes i verkligheten, och med
detsamma gifva åt framtiden ett ytterligare bevis, likt det
vid förflutna riksdagar, på deras egen föränderlighet i åsigter
emot slutet af deras sammankomster; då, med ett ord,
denna riksdag synes ämnad att framstå såsom början till ett
nytt tidehvarf, med hopp om förbättring och förädling, så
hyser jag den förtröstan till delta Stånd., alt det icke skall
D c ii 27 lr 0 b r ti a r i f. ni.
vilja förstöra sjelfva principen för all reform nedifrån, som
hr conseqveus och fasthet! På den slipprig» hana man
un låtit oss beträda, finnes icke, lör att bibehålla denna princip,
mer än en sii k er metod, och den är, i min tanke, att,
efter den constitntionella monai k iens theori, strängt iakttagen,
förklara ett grundlagsvidrigt casus emot 76 §.'n
Reg.F:ti icke hafva kunnat inträffa, helst H. M. icke sjelf
uppgifvit sig hafva iklädt Riket någon gäld, ej heller någon
i laga ordning tillkommen regeringshandling blifvit förevisad,
hvilken för Staten medför förbindande kraft, utan böra vi
fasthellre förmoda, alt fl. M. Konungen, såsom både lill
personlighet och tillgångar alltför upphöjd öfver behofvet
af några hundratusen r:dr, täcktes nådigt finna, det den
i fråga var. brist, som kan hafva uppstått i ett till Dess disposition,
utan all controll, öfverlemuadl anslag, icke är af egenskap,
att den bör af R. St. med allmänna medel fyllas.
Hr La gelb jelin uppläste följande:
Emellan StatsUtsk:s utlåt. N;o 4^7 och reservationerna
har jag icke kunnat undgå att göra en jemförelse, hvarpå
del förra icke vinner. Tvertom faller den ofullständighet i
öppen dag, hvarmed saken blifvit behandlad. Lika med
reservanterna anser jag Utsk. hafva bort fasta R. Sl:s uppmärksamhet
derpå, att hnfvudfrågan är erkännandet eller
icke erkännandet af en utan deras vetskap tillkommen skuld;
att denna del af riksstaten äfven måste regleras, oberoende
af de tillgöranden, hvarom Utsk. talar. Bifalles Utskrs utlåt.
, så fortgår ett skuldsattnings-systeme, med S änders vetskap
på sidan om riksstaten, fordringsägares rättsanspråk på
godlgörelse åsidosättas till mehn för Rikets credit, och om
slutet blir att Staten ändock måste betala, så anvisas medlen
dertill af stora behållningar, dem vi nu äga lättare, än
framdeles, sedan dessa ovanliga tillgångar blifvit till andra
ändamål anordnade. Om än Utsk. hyst förhoppningar
att Riksrättens dom skall medföra liqvid; så hade det likväl,
i öfverensstämmelse med 3o §:n Riksd.Ordn., bort utröna,
pröfva och föreslå det, som till Statens reglerande erfordras,
men icke våga att grunda sina förslag på blotta
förhoppningar. Antager jag, att hvad här föresväfvat Utsk.
lomme att äga full motsvarighet i verkligheten; så förekommer
mig likväl Utsk:s egen uppgift otillfredsställande,
nemi. att de tillgöranden, hvarvid Utskts förhoppningar äro
fästade, blott synas äga sammanhang med någon del af
skulden. Jag vill nu för ögonblicket antaga denna syn vara
annat än en villa, och frågar: huru vill Utsk. göra med
den öfriga delen af skulden, nemi. med den, som icke inneslutes
i den cathegori, Utsk. uppdragit? Dessa skäl, alla
hemlade inom det område af betraktelser, som tillhöra Utskts
synpunkt, öro i min tanke tillräckliga att verka återremiss.
Men det gifves äfven en annan synpunkt än Utsk:s egen,
De n 27 Februari f. m. 5
66,
hvarifrån (Jenna fråga ses viii sill uppträdande på den Europeiska
skådeplatsen. För mig och lör ingen Svensk är denna
-låndpunkt likgilltig; ty lika litel som individen vinner
på att sialia sig ensam, lika förderlligt vore det för en nation
att anse sig oberoende af de omdömen andra folkslag
fälla öfver dess inbördes ställning, dess förmåga, dess.
handlingssätt. Men ingen nation kan ens isolera sig. Om
civil sationens ovillkorliga fordringar, gemenskapen med andin
folk och en representation inför dem, någon gång under
seklers lopp medföra obehagliga förhållanden, så måste nationerne
likväl linna sig i dem. Eller hvilken nation vill öppet
säga åt en annan: jag är icke ense med mig sjelf? —
Ingen berömmer sig af sin svaghet ; men hvar och en söker
kraften, och den bor i enigheten inbördes! — Bland förhållanden,
folkslagen emellan, (— jag undantager dem, sorn
framkalla svärdet —) gifvas väl inga af ömtåligare art i
närvar, lid, än de som uppenbara sig i utstalldä skuldförbindelser.
Bakom eli ord skall stå en man! Hvad iofvadt
är skall hållas; skuld måste betalas. Förr eller sednare utkrafver
denna enkla sanning sin rätt. Men hvilken tidpunkt,
är den bästa lör fullgörandet af hvarje förbindelse? Alllid
den närvar.! — derföre intet uppskof! — Väl är jag bekant
med de sjelfständighets-symploiner, äfven i afseende på
andra nationer, hvilka uttömma hela sin kraft uti ord.
På mig verka de föga. Men jag älskar mitt fäderneslands
värdighet, dess styrka, dess anseende och ära! de lefva af
geiningar, icke af ord!
Det gifves således, för betraktandet af detta ämne, en
synpunkt, som icke faller in med Utskts; jag menar— framtidens?
— det förflutna ligger under lagen.
Jag begär vördsamt ålerremiss på Utskts utlåtande.
Hr Munck af Rosenschöld, Wils Rudolph, anförde
skriftligen:
Man skulle måhända vilja påstå, att StatsUlsk. icke linde
motsvarat R. St:s förtroende, icke iakttagit sin pligt emot
fäderneslandet, om det ej blott afslyrkt R. St. från att
bevilja något anslag till afbetalning på den s. k. cabinetlscassnns
skuld, utan tillika tillstyrkt dem att rent af förneka
Rikets skyldighet att betala denna skuld, alldenstund den
icke är Rikels. 76 §:n af nu gällande Reg.Form säger: ”Ulan
R. St:s samtycke kan,” gifven akt derpå, mine herrar ! "kan
Konungen icke lån in- eller utrikes göra eller Riket med
ny gäld belasta.” Orden ”kan icke” tillkännagifva, att
det är en omöjlighet för Konungen att utan R. St:s samtycke,
uti Rikets namn och uti sin egenskap af Sveriges Konung,
lån in- eller utrikes göra eller Riket med ny gäld
belasta.
Inga andra skulder, vare sig genom lån in- eller utrikes
eller på annat sätt tillkomna, äro således Rikels, än de,
662
Den 27 F c b r u a r i f. ra.
hvilka med dess Ständers samtycke blifvit gjorda. Alla andra
transactioner af dylik beskaffenhet äro af noll och intet
värde, hvad Statens betalningsskyldighet angår; men om dylika
göras, få ministrarne derför 1:0 såsom Statens embetsman,
såsom inför folket, förestäldt af sina ombud, R. St., ansvarige
rådgifvare enl. grundlagens föreskrifter till svars stånda,
emedan de icke gjort Konungen uppmärksam derpå, att
Han, såsom Sveriges Konung, icke kan lån upptaga utan Dess
Ständers samtycke, emedan de icke mot en dylik åtgärd gjort
kraftiga föreställningar, och emedan de, om Konungen en
sådan det oaktadt yrkat, icke ställt sig 38 §:n Pieg.Ftn till
efterrättelse; 2:0 måste de, såsom enskildta deras kraf, hos
hvilka lånet blifvit upptaget eller skulden gjord, gälda dessa
kraf så godt de gitta; 3:o inför allmän domstol svara för
de förluster, som de (angifvande eller creditorerhe genom
detta desse ministrars oredliga förfarande blifvit tillskyndade;
ty då de contrasignerat en dylik transaction till låns
upptagande för Sveriges Konungs och Rikes läkning utan
dess Ständers medgifvande, hafva de, så länge 76 och 38
§§:ne Reg.Ftn qvarstå, handlat såsom den der upplager lån i
annans namn ulan Flans tillstånd. Så länge förstnämnde §
qvarstår uti grundlagen, lärer det falla af sig sjelft, att en
sådan skuld kan lika litet för Konungens oell Rikets anses,
som, så länge allmänna lagen ej medgifver, att man i annans
namn och för dess räkning ulan dess tillstånd må göra skuld,
^det kan blifva hans skyldighet att skulden gälda, i hvars
namn, men utan hvars minne och vetskap,' densamma blifvit
gjord.
Man har velat påstå, att då ministrarne redan blifvit
till ansvar ställde derföre, att genom deras förvållande 76
Jtn Pieg.Fto blifvit öfverträdd och Riket utan R. Stts samtycke
belastadt med gäld, vore det R. St;s skyldighet att
sig denna gäld åtaga och af Rikets medel betala. Ministrarne
hafva icke blifvit ställde lill ansvar derför, att Riket
genom deras förvållande blifvit belastadt med gäld, ty det är
omöjligt; icke derföre, att genom deras förvållande 76 §:n
Reg.Ftn blilvit öfverträdd, ty grundlagen kan uti delta fall
icke öfverträdas; utan för deras öfverträdelse af 9 och 38
§§:na Reg.Ftn och deras försök att på så sätt möjligtvis
eludera 76 §tn af samma grundlag. Af hvad slags fosterlandskänsla
de ledas och hvad de åsyfta, hvilka påstå att
ansvar bör utkräfvas af ministrarna, men skulden af Riket
gäldas, inser jag icke. Nog känna de, att den ene af dessa
ministrar har döden befriat från ansvar; den andre har, åtminstone
om skulden ej tillkommit under hans tid, icke något
moraliskt ansvar för sjelfva den falska och laglösa transactionen
för de lån och skulder man gjort r cabinettscassans
namn; hans fel är endast dessa oredors och olagligheters
fördöljande, och alt han ulan R. St:s samtycke celi medgifvande
användl Statens medel till afbetalning af skulder, hvil
-
Den a; Februari f. m.
ka icke äro Statens, icke af dess folkombud blifvit för sådana
erkända. Ministrarne kunna lika litet genom öfverträdande
af 9 och 38 §§:na Reg.Fln tillvägabringa, att lån utan
R. St:s samtycke upptagas i Rikets eller någon af dess cassors
namn, eller så begå, att Riket utan det i 76 §:n Reg.-
F:n bestämda villkor med gäld belastas, som någon enskild
person kan i annans namn upptaga lån utan bans medgifvande
eller utan hans tillstånd göra skuld på hans räkning.
Nog kunna så väl enskilde som ministrar hvar i sin stad göra
dylika försök och erhålla penningar. Derpå finnas exempel
flera än detta. Men när den enskilde, hvars namn till
låns upptagande eller skulds görande falskeligen blifvit begagnadt,
kan bevisa sig icke hafva gifvit sitt tillstånd dertill,
torde han vara fri från krafvel, och så länge 76 §:ri i
Reg.Fm qvarstår och lån i Rikets namn utan R. Sirs samtycke
blifvit upptaget eller skuld gjord, så torde på samma
satt Riket ingen skyldighet hafva alt detsamma gälda.
Det är lika orimligt att vilja påstå, att, ehuru Svenska
folket åt ingen delegerat makt, alt i dess namn utan dess
ombuds, R. St:s, samtycke göra lån eller skuld, vore det
likväl dess skyldighet att betala nu ifrågavar. cabinettscassans
skuld, emedan ministrarne, för sitt försök att påbörda
Riket densamma, blifvit ställde till ansvar, — lika orimligt, säger
jag, är detta, som det vore orimligt af en domare, att,
sedan han först fällt någon lill ansvar derför att han upptagit
lån i annors namn utan dennes tillstånd, lian dock ålade
honom, i hvars namn lånet, ehuru ulan hans tillstånd
och vetskap, blifvit upptaget, skyldighet att betala det, emedan
den andre redan för sitt brolt blifvit straffad. Jag
tror domaren måste dömma den, som lånet upptagit, att detsamma
betala, om han det kunde; i annat fall hade borgenären
förlorat sin rätt, och i alla händelser måste den, i
hvars namn, dock utan hans samtycke och vetskap, lånet
blifvit upptaget, vara fri från skyldigheten att detsamma
gälda. På lika sätt kommer betalningsskyldigheten för den
s. k. Svenska cabinettscassans skuld att drabba de ministrar,
hvilka gjort densamma. Kunna de den icke gälda, må det
gå dem såsom Konungen på Corsica; äro de döde, få de,
som dem betrolt innan de tagit kännedom om Sveriges grundlagar,
göra sin talan gällande vid den stora verIdsproclaman
efter tidens slut. — Men ett straff i tiden skola de dock
icke undgå, det, att efterverlden skall fälla den dom, ”alt
den minister, under hvilkens tid den s. k. cabinettscassans
skuld blifvit gjord, har bedragit både sin Konung och dem,
hos hvilka han uppnegocierat medel;” — Konungen nemi derigenom,
att han icke upplyst Honom derom, alt Han såsom
Sveriges Konung icke kunde göra lån eller skuld, ulan Dess
Ständers samtycke, något, hvilket han såsom minister både
kände och borde känna; långifvarne åter derigenom, alt han
hos dera gjort lån på en credit, hvilken han ingen lätt ha
-
664
Den 27 Februari f. m.
de alt begagna. Jag beklagar både den förre oell de bedragne.
Den förres olycka var, att han bibehöll den gamla
surdegen, öfverlefvorna af Sveriges olyeksgenier, tjenstandar
från den samvetslösa oduglighetens tider, ännu så menlösa i
minne. Jag kan icke mera än säga, ”det var olyckligt!’’
Eft.erverlden skall icke derföre säga, ”alt vi velat pungslå
Svenska folket”, ty klart är af 76 §:n Reg.F:n, att utan
Ständernes samtycke hvarken utrikes ministern eller någon
annan kan under den ena eller andra cassans namn
belasta Riket med någon gäld, för hvilken del står i betalningsskyldighet,
och att således ifrågavar. skuld icke är
Rikets utan hela ansvaret för densamma hvilar på den eller
de ministrar, genom hvilkas förvållande skulden blifvit gjord.
Har skulden blifvit gjord utan R. St:s samtycke, får den också
betalas utan deras biträde, och hvem helst än förlusten
genom ministrarnes oredliga förfaiande vid denna skuldsättning
kommer att drabba, kan den aldrig med rättvisa komma
att drabba Sveriges Rike och Svenska folket.
Man torde kanske framkasta: ”Det är visserligen sannt,
denna skuld liar blifvit gjord utan Ständernes vetskap och
samtycke, den är således, på grund af 76 §:n Reg.F:n, icke
Rikets, och R. St. hafva derföre ingen juridisk skyldighet
att erkänna den såsom sådan; men de skulle äfventyra Rikets
credit, förbise dess värdighet, trygghet och säkerhet,
om de icke nu samtyckte, att Riket med denna gäld belastades
och anordnade medel till dess betalande; och ett sådant
förfarande vore icke grundlagsstridig!." Det meilgifves.
Pi. St. kunna, 0111 de finna det billigt och rätt, 0111 de linna
del förenligt med sina medborgares nytta och väl, om de
finna dessa lån använda, denna skuld gjord för Rikets bästa,
om de finna dess framtida credit, dess trygghet och säkerhet
så fordra, nu samtycka, att denna i cabinettscassans namn
gjorda skuld öfvertages såsom Rikets: men aldrig hafva de
någon ovillkorlig skyldighet dertill, och om de skulle en sådan
skyldighet erkänna, hafva de både öfverträdt Rikets
grundlagar, och på samma gång tagit initiativet lill beträdandet
af en bana, som kan föra till Rikets undergång.
Skälen, hvarför jag för min del afstyrker R. St. alt
samtycka dertill, att Räkel belastas nied den skuld, sorn Styrelsen
i cabinettscassans namn gjort, äro följande. Jag tror
Rikets val fordra motsatsen af detta sednare eller fördra att
R. St. icke lemna sitt samtycke dertill, att denna skuld må
belasta Riket. Man har anfört, alt, 0111 denna skuld icke
erkännes, vore Rikets credit förstörd, dess trygghet och säkerhet
satta på spel. Förhållandet är icke så. 75 §:ns af
Reg.F:n noga efterlefnad är enda villkoret för vår credit
och för vår trygghet och säkerhet i det fallet. Del är nödvändigt,
att, då vi finna försök gjorda att densamma öfverträda
eller rättare eludera, vi statuera exempel, icke blott
för
Den 27 Februari f. m.
665
för våra ministrar, utan jemväl för penningemännen. Få
dessa sednare nu vid delta tillfälle sina hemliga afhandlingar
med vårt utrikes departement af Sveriges Ständer erkände
såsom fordringar hos Riket och betalte, afskräckas de
icke från att på nytt ingå hemliga transaclioner med våra
ministrar. Desse sednare skola väl veta att liksom de, om
hvilka fråga nu är, dölja sina transaclioner tills ansvar ej
mera kan utkräfvas af dem, och vi kunde måhända en gång
få departementschefer, som hvardera med lika samvetsgrannhet
och sparsamhet förvaltade sin departemenlscassa såsom
Utrikes Ministern före den nuvar. förvaltat cabinettscassan.
Med huru många millioner hade vi då betryggat Rikets credit
och säkerhet? Derpå lära de kunna svara, hvilka påstå,
”att eftersom man i cabinetlscassans namn har gjort en skuld,
är det R. St:s skyldighet att erkänna den för Rikets och
anordna om dess betalande.”
Någon olägenhet deraf, alt våra ministrar icke hos hvarje
jude äro ansedde såsom Rikets skattmästare, såsom de der
efter behag få ösa ur Rikets pung, kan jag icke finna. Det
målte vara för att tvinga Regeringen till sparsamhet och till
att ej öfverskrida de summor, hvika Ständerne för hvarje departement
eller titel anslagit, som 76 §:n Reg.F:n blifvit
stiftad; men hvartill gagnade den, örn vi, genom ett erkännande
af af alla de skulder, hvilka Regeringen utöfver de
anslagna summorna gjorde, lemnade vår sanctionåt dess eluderande.
Då R. St. icke anslagit så stora summor till utrikes
departementet eller något annat, att dermed kunna bestridas
några utomordentliga och lysande ambassader eller
dylika företag, hvars enda ändamål är den fåfänga prakt,
som må anstå de söderländska veklingarna, men ej Svenska
nationen, hvilken åtminstone förr på andra vägar sökt bibehålla
sitt anseende i Europa; så lärer det vara R. St:s
mening, alt sådana för ett fattigt land såsom Sverige äro
icke blott onödiga utan olyckliga. För oförsedda händelser,
då det gäller Rikets försvar eller andra högst vigtiga och
angelägna ändamål, hafva R. St. anordnat de uti 63 §:n
Reg.Fm omnämnda creditiver.
Vidare anser jag oss icke hafva rätt att så använda våra
medborgares bidrag, som att anordna dem till betalandet af
en skuld, hvilken en minister uti Rikets namn gjort, utan
att dertill vara berättigad. Väl känner jag icke om någon
större eller mindre del af denna nu ifrågavar. skuldsumma
kommit Riket, till godo; men hvad jag känner är, att Utrikes
Ministern lika så litet förmår belasta Sverige med någon
gäld, vare sig under den ena cassans namn eller under den
andras, som Ole Höjland eller någon hans like förmår det.
Ingen af våra ministrar har, så länge 76 §:n Reg.Fm qvarstår,
nycklarna till Svenska folkets fickor, till Sveriges Rike,
lika litet som Påfven i Rom har dem till himmelriket, om
20 H. 84
666
Den 27 Februari f. ro
-
han också skulle påstå sig hafva dem och någon skulle vara
nog enfalldig att Iro det. Jag är öfvertygad, att icke Idott
StatsUtsk. skulle hafva illa motsvarat R. St:s förtroende, oin
del tillstyrkt afbelalningen eller erkännandet af ofvannämnda
skuld; utan ufven R. St. skulle hafva svikit sin heliga
pligt, om de bifallit en sådan tillstyrkan; örn de anvandt
folkets skatter, skärfvan hopsamlade under svett och mödor,
mine herrar! någon gång de, för hvilka fadren skolat matta
sina hungrande barn, eller lör hvilka man plundrat hans
hus på hvarje nödvändighet, hans säng intill halmen; om de
användt dessa, sager jag, till afbetalning på en skuld, som
icke är Rikets, som man mot lagar vill påbörda det, som icke
till Rikets nytta blifvit använd; ty då vore väl intet skäl
att dölja huru den tillkommit, som en minister lättsinnigt,
kanske samvetslöst, åsamkat till återbetalning af lån, för
hvilkas användande till Rikets bästa man tycker sig hafva
redogjort nog, nar man later oss veta att de blifvit upptagna
och begär att vi skola betala dem. Mine herrar!
med lika rtat, som en Utrikes Minister kunde i cabinettscassans
namn göra en skuld på en million, nu 775,966 r:dr,
oell vara djerf nog alt tro R. St. så glömske af sin pligt,
så, jag vill icke säga äreförgätne, men förgätne af fäderneslandets
lagar, af dess val och sina medborgares belägenhet och
tillstånd, att de skulle erkänna denna skuld för Rikets, att
de utan att det ringaste, långt mindre rätt, veta huru den
tillkommit, skulle lättsinnigt bifalla dess afhetalande, att de,
genom att boitkasta de tillgångar, som finnas, skulle vilja
betunga sina medborgare med nya bördor utan all fäderneslandets
väl det fordrade, att de skulle vilja rycka brödet från
barnen och kasta del för hundarna; med lika rätt skulle
han hafva kunnat pantsätta land och rike, en djerfhet, sorn,
ifall den förra ej misslyckats, vi kanske hade snart fått
erfara.
Gr. Horn har uti sin reservation ansett, att så snart R.
St. fått kunskap derom, att genom en ministers oredliga förvållande
län blifvit upptagna och skulder gjoida uti den under
hans förvaltning stående cassas namn, eller, såsom han
uttrycker sig, ''StatsUtsk. kommit i tillfälle att för R. St. uppgifva
beloppet af cabinettscassans brist, så borde R. St. erkänna
dessa skulder såsom Rikets och anordna deras afbe
talande,
såvida icke Rikets värdighet, credit och trygghet
skola äfventyras.”
Mine herrar! jag vill ånyo erinra eder, att denna skuld
är icke en gång med Ständernes vetskap, långt mindre med
deras samtycke, tillkommen. Jag hemställer, om icke följden
af ett erkännande af denna skuld skulle medföra motsatsen
af hvad Gr. Horn säger sig åsyfta. R. St. skul
le
genom detta erkännande på en gång äfventyra Rikets
credit och trygghet, Rikets och sin egen värdighet. Stadgandet
uti 76 §:n Reg.Fin är enda villkoret för bibehållan
-
Den 27 Februari f. m.
6G7
det af Rikets credit. Nar detta stadgande öfverträdes, när
det har blifvit af noll och intet välde, kan Riket icke mer
aga någon credit. Det är just derigenom, att inga af Rikets
skulder få undandragas offentligheten, som Rikets credit
bibehålles. Hvem skulle vilja låna en stat, som måhända
hade så många hemliga skulder, att den stod färdig att göra
en statsbanluui? En sådan ställning påstod man var orsaken
till Danmarks sista olyckor. Skulle någon vilja låna
Sverige något, örn ej förberörde § qvarstod och efterlefdes?
En minister kunde ju redan då hafva pantsatt land och rike.
Mine herrar! Initiativet är farligt under våra förhållanden;
om vi en gång i nödens stund behöfde lån, vore
vi måhända skuldsatte hos hvarje bankir, ändå från den s.
k. Konungarnes jude, Rothschild, till sprältarnes bankir i
Stockholm. Vore denna § borta, hvilka garantier hade vi,
att icke en lättsinnig Regering alldeles förstörde Rikets fitiancer
och med dem icke blott dess välstånd, utan måhända
dess frihet och sjelfständighet, att icke tala om dess trygghet?
Det var Franska Konungaines rättighet att skuldsätta
Riket, som bragte den siste af dem näst före revolutionen
under lidan och landet till en förvirring, som kostade millioner
lif och bredde ett blodtäcke öfver Europa. 1809 års
lagstiftare gjorde icke utan orsak afseende på den oändliga
skilnaden, sorn skulle uppkomma, 0111 ordet ”må” uti 76 §:n
Reg.Frn hade stått i stället för ordet ”kan.” Då hade denna
§ icke inneburit andra garantier för Rikets säkerhet mot
en lättsinnig Regerings slöseri och mot oredliga ministrar,
än dem som finnas uli revolutioner, riksrätter, statsfängelse
och dödsstraff; och Riket hade att välja emellan att antingen
betala de åsamkade skulderna, olagligen förneka dem
elier göra en stalsbankrut. Då bade denna § nästan lika
så gerna kunnat vara borta. Nu slår ordet ”kan” Konungen,
när Han genom ministrarna utan Ständernes samtycke
gör skuld, begagna Rikets credit såsom en omyndig sin faders
utan hans lof. Kunna båda så begå, att skulden blir
betalad, väl dem! i annat fall förlorar den omyndig betrott,
och denne bör blifva tillrättavisad för sin olydnad; oell om
han sig för myndig utgifvit, blir han straffad derför, äfvensom
den, hvilken Konung eller styrande ministrar utan Ständernes
samtycke lån gifvit och de för Konungens regeringsåtgärder
ansvarige eller sjelfstyrande ministrarne blifva till
ansvar ställde för deras oredlighet, för deras förbiseende deraf,
att ingen regeringsåtgärd får strida mot grundlagen ; men
folket är lika fritt från gälden, som en fader lör omyndig
sons; oin det vill betala den, beror sådant på fri vilja.
— Så har jag uppfattat betydelsen af 76 §:n Reg.Fm, så
meningen af och ändamålet med densamma. Vöre den annorlunda,
åtogo vi oss 1809 alt med våra MedStånd dela
bördorna af vissa skatter endast derföre, alt de skulle sam*
668
D c n ij Februari f. ui.
faldt, på det sätt man nu begär, användas, så beklagar jag
ett sådant förhållande.
Eder öfvertygelse, mine herrar! om den sak, hvaröfver
vi nu gå att besluta, vågar jag icke sätta i fråga skulle vara
någon annan än den, att vi skola ställa oss till efterrättelse
våra grundlagar; de äro i detta fall fullkomligt klara,
och jag smickrar mig med att J förstån dess bokstaf på samma
sätt som jag. Asigterna kunna vara delade vid frågan
om .Statens behof, vid fråga om folkets förmåga att bära
skatter, vid fråga om nyttan eller skadan af offentliga företag
eller inrättningar, vid fråga om lill hvad grad personer
hafva gjort sig förtjente eller oförtjente af fäderneslandet; men
öfvertygelse!! inom delta Hus lärer aldrig hafva varit och
aldrig blifva delad och olika, då fråga uppstår om vi skola
följa fäderneslandets lagar eller icke. Orden ”Gild och mitt
fäderneslands lagar” hafva alltid med eldrunor varit ristade
uti Svenskens hjerta, och de skola vara de sista, som, när
hans frihet icke mera finnes, dö på hans läppar. Den, som
glömt dem, har glömt all han ar Svensk. Jag är lika öfvertygad,
att J, mine herrar! insen huru orätt vi handlade
mot våia medborgare, huru liknöjdt mot våra lagars helgd,
om vi erkände ifrågavar. skuld såsom Rikets och såsom Svenska
folkets ombud ålade det att betala denna skuld; att J
fasten uppmärksamhet på den fara, som genom detta erkännande
uppstode för framtiden, som uppstode, ifall vi lemnade
exempel på, att vi såsom folkets representanter erkände
en skuld, hvilken man utan det i grundlagen för en sådan
skulds görande bestämda villkor vill påbörda Riket;
lika öfvertygad derom är jag, som jag motser med lugn tillförsigt,
att edert beslut blir öfverensstämmande med denna
eder åsigt om fäderneslandets väl. Nog vet jag, att, när vårt
handlingssätt endast bestämmes af vår fria vilja, vi ofta i
enskildta förhållanden nödgas göra mycket, som vi ej anse
fullkomligt öfverensstämmande hvarken med det lätta eller
med det nyttiga. Vi göra det dels öfvertalade af vänskap,
dels dertill förmådde af medlidande, dels tvungne för att
undvika hat; ingen redlig gör det, lockad af vinning. Men
då det gäller fäderneslandet, hvilken rättskaffens hörde någonsin
den enes bön eller den andres hot? Hvem afsåg någonsin
annat än dess väl? Äfven om han icke kunde vänta
sig annan belöning än den, att med Romaren Drusus nödgas
utropa: ”ingrata patria!” Jag beder eder besinna, mine
herrar! att liksom en Atheniensisk prestinna påstod sig
vara det för att välsigna, icke för att förbanna, så äro vi
folkets ombud, icke för att öka dess bördor och elände, titan
för att minska dem och vårda dess rätt. Handlar något
af de fyra RiksSt:n annorlunda, så häfver det handlat
såsom oredliga förmyndare, och det har mycket att frukta
på räkenskapens dag när folket myndigt varder. — För några
dagar sedan beklagade man, att det var så kallt här utanför
Den 27 Februari f. m.
669
Riddarhuset; jag vill än mera beklaga, om vi genom vårt
handlingssätt gåfvo våra medborgare anledn. att tro, att det
äfven blifvit kallt inom detsamma, att den värma, med hvilken
delta Stånd alltid uti fordna dagar omfattat fäderneslandets
väl, öfvergått till ljumhet och från ljumhet tilI köld ;
om det gamla ordspråket — ”probitas laudatur, sed alget,”
äfven vnnnit tillämpning här och fosterlandskärleken förfrusit
i vårt hjerta. Det vore beklagligt, mine herrar! om Sverige,
förr så rikt på lysande bedrifter, på ära och patriotiska
män, snart skulle hafva förlorat allt; om det undgick
sin undergång, endast för att upplefva en tid af förnedring.
Måtte då förr Nordsjön och Östersjön hafva slagit samman
öfver Svenskarnes hem! Måtte vi då förr försänkte i slafveri
hafva glömt hvad våra förfäder gjort, än frie förlorat
den känsla, hvarigenom vi kunne likna dem! Måtte fondelia
land, detta Sverige, hafva förlorat sitt namn och ingen
veta livar det funnits! Hvad det varit, derom vittnar
månget ryktbart namn på dessa, dunkla sköldar; hvad det
är och blifver, mine herrar! är frågan, som vi hafva att besvara.
Utanpå detta lius står: ”förfädrens lysande exempel”;
må det blifva vårt valspråk och normen för vårt handlingssätt
inom detsamma — — —! Tidsandan är det gudalimrade
Ellida, som hinner öfver hvarje göl och trotsar hvarje
våg, vore den ock skyhög! Men jag återgår från vår lysande
tid till vår tid, till cabinettscassan försänkt i skulder
och mörker, derom är frågan. Man påstår, att allan rättfärdighet
var uppfylld, då de personer blifvit ställde till ansvar,
hvilka senast haft cabinettscassan under sin vård, och
då vi erkänt Statens skyldighet att betala balancen. Mine herrar
! 76 §:n af vår första grundlag, denna som ämnades att vara
ett lås för Svenska folkets fickor under en mindre samvetsgrann
styrelse, stiftades väl icke för att kunna öfverträdas, för att kunna
undanskaffas med dubbelnycklar och för att vi sedan skulle
hämna dess våldförande och våra förluster måhända med
blod. Ringa garanti hade den då gifvit. Nej, mine herrar!
Riket till gagn och nytta stiftades denna § så, att den icke
kan öfverträdas. 1809 års lagstiftare satte för Svenska folkets
fickor och Sveriges skattkammare ett dyrkfritt lås. Hvad
hade vi vunnit med 76, hvad med 78 §§:na Reg.F:n, om vi
sjelfve sanctionerade deras eluderande, om vi betalte äfven
de skulder, hvilka utan Ständernes samtycke gjordes i Rikets
namn, och nöjde oss med att söka bringa elem till ansvar,
som varit vållande till dessa skulders görande; om vi
godkände, att våra provinser blifvit pantsatta och endast
sökte bestraffa de ministrar, genom hvilka det skett. Det
måste väl äfven vara afsigten med dessa lagbud, att vi skola
kunna vara befriade från all annan gäld, än den, hvilken
med R. St:s samtycke blifvit gjord, att vi skola få behålla
Riket ostyckadt, och att de skola afhålla en hvar från att
inlåta sig uti transactioner stridande mot dessa §§, derigenom
670 '-T Den 27 Februari f. m.
nemi. att man må kunna vara öfvertygad, att sådana ej af
Pi.. St. erkännas. Vore ej förhållandet sådant, kunde ju en
lättsinnig Regering bortsälja och pantsätta provinser, samt öfverhopa
Riket med skuld; kunde den hålla dessa transactioner
hemliga, till dess de personer vore borta, af hvilka ansvar
kunde kräfvas. Hvartill tjenade då dessa §§? Nej, mine
herrar! grundlagen förbjuder oss att erkänna Riket redan
vara med denna s. k. cabinettscassans skuld belastadt; vår
kärlek till fäderneslandets väl, vår pligt att ej pålägga våra
medborgare skatter öfver deras förmåga alt bära, eller
medgifva att dessa skatter onyttigt användas, förbjuda oss
att lemna vårt samtycke dertill, att Riket nu med denna
gäld belastas, då vi icke känna, om den blifvit gjord för Rikets
bästa. Jag skulle hafva anhållit 0111 bifall lill StatsUtskts
nu föredragna utlåt , örn StatsUtsk. uttryckligen
deruti förklarat den cabineltscassan påbördade skuld vara
något, hvarmed Raket ej hade att skatfa, om det tillstyrkt
R. St. att tillkännagifva sig af grundlagen förhindrade att
anse den skuld, hvartill man begär anslag, vara Rikets, då
den ej enligt 76 §:n Reg F:n för detsarnmas läkning blifvit
gjord. Nu anhåller jag om återremiss af detta utlåt,, ej emedan
jag yrkar, alt StatsUlsk. måtte tillstyrka något anslag
till ofvannämnde skulds betalning, — vare det långt ifrån
mig, — utan emedan jag önskar, att StatsUtsk. må
tillstyrka R. St. att förklara, det de icke kunna
erkänna den c a b i n e 11 s c a s s a n påbördade skuld
f ö r R i k e t s, d å den icke, på sätt 76 §:n Reg.-E’:n
f ö r e s k r i f v e r, blifvit med R. S t: s samtycke gjord;
att Utsk. ville vidblifva sin tillstyrkan, att R.
St. icke måtte bevilja något anslag till betalning
af denna skuld, s a m t t i I I i k a tillstyrka dem
att förklara, det de icke kunna samtycka dertill
att Riket med den i cabinettscassans namn gjorda
gäld belastas, då de ej varit i tillfälle att bedo
mina till hvad grad den uppkommit genom för
Riket nödiga och nyttiga utgifter.
Det är i sanning ett beklagligt förhållande, alt Regeringen
gjort skulder, hvilka den nödgas begära att folket
skall betala, utan att den kan uppgifva för hvilka ändamål
de blifvit gjorda; att vi haft så oredliga ministrar, alt de
kunnat rädt sin Konung till sådana transactioner, som dem
vi nu en hvar känna. Men det skulle blifva ett ännu beklagligare,
ett bedröfligt, ett hvarje sann fosterlandsvän oroande
förhållande, om R, St., genom försummandet af sina
pligter, gåfvo folket ännu mera anledn. lill klagan, handlade
så, att dylika företeelser som den med cabineltscassan
komrne att höra till ordningen för dagen, sedan man erfarit,
att man intet äfvenlyrade dervid; om de, som skola bevaka
fäderneslandets väl, blundade för dess förderf och lade
öfverseendets hyende under det onda. När man tänker på,
Den 27 Februari f. m.
671
att vi haft ministrar, hvilka slutat freder sådana som den i
Fredrikshamn, som den i Kiel utan tullfrihet i Öresund;
hvilka, födde soin Diogener, lefvat som Luculler, lemont den
cassa, som stålt under deras våld i sådan ställning som cabinetlscassan
och lemnat efter sig millioner, samt i minnet
dermed sammanställer, jag djerfves ej säga Oxenstjerna men
kanske Adler Salvius, som deltog uti Westphaliska fredsunderhandlingarna
och under trettioåra kriget försträckte sitt fädernesland
ansenliga summor, hvarför han fick den belöning,
alt en otacksam eftertid, som vi väl kunna minnas,
frikände Staten från betalningsskyldighet för dessa på samma
gång som för flera andra lagliga och af Staten förut
erkända fordringar, de förra till och med då de öfvergått
i arf till efterkommande af Gustaf Adolphs räddare vid
Stum, Weissenburg; när man, alt förbigå alla andra historiska
minnen, drager sig tili minnes den olycklige fremlingen
Görtz, skulle man vara färdig att utropa: ”hvad patriotismen
har gått tillbaka! finnas mera ära och
tro?” Mine herrar! patriotismen har icke gått tillbaka;
den har endast blifvit tillhakaställd. Sverige har genomlefvat
en tid, som man kudde kalla de brukbares tidehvarf,
då ej fosterlandsälskande män behöfdes, då patriotismen var
biltog fi ån samhällets höjder, och ara och tro och karaktersfaslhet
voro ett oförlåtligt fel, då makten ville blott hafva
kreatur och styrelsen huskarlar; en tid, då man skulle gifvit
fäderneslandet till spillo, för att på dess ruiner, på dygdens och
ärans grusade tempel, få uppresa och tillbedja ett heiette, som
man kan benämna allt annat utom ära och tro. Så länge
någon finnes qvar af detta belätes offerpi ester, af de gamla
initierade, som man kallat de menlöses liga, kan fäderneslandet
ej hoppas annat än hvad som skett.
Jag h ar varit mer än mångordig i denna fråga; man
må anse denna min mångordighet för ett fel; den är åtminstone
icke något brott. Jag har icke kunnat tala annorlunda,
och jag har då valt det minsta af tvänne onda; ty om
jag, ulan att vara beröfvad min tunga i detta mål, hade tegat,
skulle jag ansett det hafva varit ett bl ott. Mången torde
vara af den öfvertygelse, att Styrelsens tillkännagifvande
om cabinettscassans skuld är en notificalion om eli dödfödt
barn, hvilket icke en gång hade bort hafva erhållit ett
namn i de lefvandes verld, som, liksom det tillkommit,
hade bort jordats hemligt i tysthet, och att deröfver ej linde
varit något alt orda. Men, mine herrar! detta foster
har tillkommit genom ett brott, och det är örn della jag
talat. Härvid vili jag sluta, och blott i sammanhang dermed
anmäla: Det är anledning till anmärkn. mot Statsrådet
samt Statsministern och föredraganden för
utrikes ärendena, hvarom remiss hega res till
Const.Utsk., inför hvilket anledn:na uppgifvas
skola; samt tillika: det är a 11 led n. till anmärkn.
672
Den 27 Februari f. m.
mot Statsrådet och föredraganden för Civil-deparlementet,
hvarom remiss begå res till Cons t.-  Utsk., inf ör hvilket anledningarna uppgifvas
skola.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att lill följe af 29
§:n Riksd.Ordn, komme de anmälda anledningarna till an
märkning
att remitteras till Const.Utskottet.
Hr Ihre, Albrecht Elof, uppläste till prot. följande;
Statsministern för utrikes ärendena Hr Frih. Stjerneld
har, jemte bifogadt läkarebetyg öfver sjukdomsförfall, i en
till mig insänd förklaring afgifvit upplysningar, hvilka, såsom
ägande gemenskap med StatsUtsk:s nu föredragna betänk.
, jag anhåller att för Högh R. o. Ad. få uppläsa:
”Då jag erfarit huruledes man velat finna stridighet och
motsägelse uti innehållet af två särskilda af mig i egenskap
af Statsminister för utrikes ärendena under den 3 oell den
7 Mars sisth år aflåtna embetsskrifvelse!' ang:de cabinettscassans
tillstånd; och då jag föreställer mig, att förhällandet
med berörde skrifvelse!' skall komma alt vidröras under H.
R. o. Ad:s förestående öfverläggning rörlde StatsUlskts betänk.
N:o 427> har jag af sådan anledning ansett mig, fastän
af sjukdom hindrad att personligen deltaga uti discussionen,
dock ej böra lemna tillfället obegagnadt att afgifva en
enkel förklaring, ang:de tillkomsten och betydelsen af mina
om för mäld a em betsy t tran den.
Uti skrifvelse af den 20 Febr. sisth år, som den 29 i
samma månad blef mig meddelad, begärde R. St:s Const.-  Utsk. genom dess ordförande utaf t. f. Hofcancelleren att
bland annat erhålla del af det eller de inför K. M. uti ministeriella
mål förda prot., ang:de ett lån, som förmodades
hafva blifvit för c a b i n e 11 s ca s s a n s räkning år i836
eller 1837 af dåvar. Statsministern för utrikes ärendena
frami. H. Ex. Hr Gr. af Wetterstedt uti England upplaget.
Härå aflat jag den 3 Mars till Hofcancelleren det svar,
att något lån för cabinettscassans räkning icke blifvit upptaget,
hvarken före, under eller efter den af Const.Utsk.
antydda tidpunkt; hvilket svar sedermera blef af Hofcancelleren
till Const.Utsk:s kännedom öfverlemnadt
Undertiden
hade jemväl R. St:s SlatsUtsk., uti skrifvelse
till Hofcancelleren af den 18 Febr., begärt att erhålla åtskilliga
upplysningar ang:de cabinettscassans tillstånd, på det att
Utsk. måtte blifva i tillfälle alt erfara huruvida något anslag
för cassans utgifter borde i sammanhang med exlrastatsreglerm
tagas i betraktande; och sedan denna StatsUtsk:s
skrifvelse den 20 Febr. blifvit mig delgifven, afgaf
jag den 7 påfölj. Mars det und. utlåt, i ämnet, som K. M.,
i anledn. af StatsUtsk:s framställning, i nåder behagat från
mig infordra, uti hvilket utlåt, bland annat yttrades: att
stats
-
Den jj Februnri f. ra.
Cj3
statsverkets ditintills fastställda anslag till ministerstaten under
olika tidskiften dels befunnits tillfyllestgörande, dels visat
sig för beliofven otillräckliga; att i allmänhet de i5 år,
som närmast föregått mitt inträde i Statsministersembetet,
efterlemna! en ganska betydlig brist, tillkommen genom uppgifna
orsaker; all ministercassan vore besvärad af ett under
antydda ogynnsamma förhållanden åsamkadt tryckande deficit,
samt att åtgärder blifvit vidtagna för att tillvägabringa
en årlig förminskning af den balancerade bristen.
Det är nu dessa båda skrifvelser af den 3 och 7 Mars,
som man ansett stå till hvarandra i en stridighet, genom
hvars tillvaro jag skulle hafva gjort mig skyldig till en betänklig
pligtförgätenhet eller ett anmärkningsvärd! förbiseende
!
Men, utan att häremot behöfva vädja till hvars och ens
bedömmande af min framfarna vandel såsom enskild och
offentlig person, vågar jag förvänta, att man, vid lemnad
uppmärksamhet åt nedannämnda förhållanden, skall finna
mig icke hafva uti mina omförmälda ombetsutlåt:n, i det
närmaste samtidigt afgifna, gjort några uppgifter, som varit
med hvarandra eller med sanning och bättre vetande oförenliga.
Jag har yttrat att cabinetlscassan häftade för en betydlig
brist, en balance, el t deficit, men att något lån för samma
cassas räkning icke blifvit upplaget. Dessa yttranden
äro begge grundade å verkliga förhållandet; och deras afgifvande
i de ordalag och på sätt som skett, har tillkommit
med afseende å de särskilda omständigheter, som vid hvartdera
tillfället varit i fråga och skolat af mig upplysas.
Utaf det sammandrag af cabinettscassans räkenskaper,
som, efter mitt afträdande från Statsministersembetets utöfning,
lärer blifvit StatsUtsk. meddeladt, upplyses att, sedan
cabinettscassan småningom iråkat en allt mer och mer tilltagande
förlägenhet, föranledd deraf, att den anordnade Staten
icke motsvarat de till en del oförutsedda och på förhand
oberäkneliga behofven och att således föregående års
brister måst omsättas medelst anlitande för sådant ändamål
af löpande årets ordinarie inkomst, har K. M. år 1836, med
behjertande af dessa förhållanden och till förekommande af
cabinettscassans än vidare obestånd, behagat bispringa densamma
på det sätt, att K. M. i nåder låtit, icke uti cabinettscassans
namn eller för dess räkning, utan för den under
K. M:s omedelbara disposition stående colonial- eller
Barthelemy-fonden, samt under enskild löftesansvarighet af
H. M. Konungen och H. K. H. Kronprinsen, upptaga ett
lån, ursprungligen af 5o,ooo pund sterb, hvaraf beloppet
blifvit af K. M. användt och förskjutet till cabinettscassans
behof, väl för alt sedermera af nämnde cassas disponibla
tillgångar successive godtgöras Barthelemy fonden, till amor20
H. 85
674
Den a7 Februari f. M.
terande af dess skuld, men nian att någon särskild förbindelse
i sådant afseende blifvit för cabinettscassans rakning
afgifven. Likaledes liar K. M., af nåd. omtanka för möjligheten
af utrikes departementets fortfarande verksamhet, tid
efter annan hållit cabinettscassan utan förskrifning tillhanda,
dels en betydligare summa utaf K. Mrs enskildta medel,
dels beloppet af ett utaf Ilai thelemycassan hos den s. k.
Filenska fonden negocieradt lån å 60,000 r:dr Hamb. b:co,
hvarvid den redan för detta officielt kända och af R. St:s
revisorer anmärkta omständighet, att cabinettscassan iklädt
sig borgen9ansvar för sistnämnda försträckning till K. M:s
Barthelemy fond, efter min öfvertygelse, grundad å formen
och villkoren för denna secondaira ansvarighet, ingalunda
inå anses innebära egenskap af något directe utaf cabinettscassan
upptaget lån. I öfrigt har nämnde cassa haft ett årligen
omvexlande saldo till tre handelshus, med hvilka cassan
för dess vexeladärer eller af annan anledning ägt löpande
räkning; men detta saldo, såsom till beloppet beroende
af tillfälliga omständigheter och årligen till större eller
mindre del å hvarje conto liqvideradt, är icke heller af beskaffenhet
att kunna hänföras under benämning af lån.
1 enlighet med hvad nu är nämndt, befanns cabinetlscassans
ställning, då fråga derom på ofvanberörde sätt väcktes,
likasom i närvar, stund, vara sådan, att cassan hade en
betydlig balance, ett deficit, en skuld, örn man så vill kalla
den; men att cassan likväl ej i eget namn eller för egen
räkning upptagit lån eller förskrifvit något sådant; att de
genom upplåning tillkomna medel, som tid efter annan blifvit
cassan förskjutna eller till dess behof använda, uro vordne
låntagne icke af cassan eller emot dess förskrifning, utan af
en annan från statsverket skiljd fond; och alt cabinetlscassan
sålunda väl har ett i sakens beskaffenhet grundadt åliggande
att i män af dertill disponibla tillgångar återgälda de
förskotler, som i nyssberörde måtto blifvit cassan på god tro
lemnade; men att cassan dock hvarken för dessa lörskotter
eller annorledes gjort någon föiskrifven skuld, derför talan
bunde emot cabinettscassan såsom låntagare anställas.
Dessa voro de förhållanden jag hade att afse vid meddelandet
af mina embelsski ifvelser af den 3 och 7 Mai s,
hvilka jemväl blefvo affatlade i öfverensstämmelse härmed
och under iakttagande i öfrigt af de särskilda omständigheter,
som sig företedde vid besvarandet, dels af Const.Utskrs,
dels af StatsUtskts förfrågningar och pelita.
Då det förstnämnda eller Const.Utsk. framställde begäran
att undfå del af ett prot., som förmenades vara hållet
vid tillfälle af upptagande utaf ett utrikes lån för cabinettscassans
räkning, kunde Utsk., med afseende å sakens beskaffenhet
samt å Utskvs i grundlagen bestämda verksamhet,
icke åsyfta annat, mer eiler mindre, än att få upplyst huruvida
något lån för cabinettscassans räkning blifvit gjordt,
Den 37 Februari f. m.
samt 0111 något förhållande vore för handen, som kunde anses
innefatta åsidosättande af förbudet uti 76 §:n Reg.F:n,
och sålunda påkalla utöfning af Ulsk:s anmärkningsrätt.
Coust.Utsk., som ej ägde tillse den financiella delen af frågan
eller cabinetlscassans ekonomiska ställning, hade endast
nödigt alt få utredt huruvida det uppgifna lånet för en till
statsverket hörande cassa ägt rum eller icke; och utur denna
synpunkt ansåg jag mig, i anledning af Utsk:s omförmälda
framställning, ej böra hvarken å den ena sidan ingå
lili några för frågan om lån eller icke lån främmande detaljer,
ang:de cabinettscassans ställning i öfrigt, helst mig
ålåg alt särskildt yttra mig härom i följd af den mig då redan
tillhandakomna skrifvelsen från StatsTJtsk., likasom ej
heller å andra sidan undanhålla Utsk. sådant besked, som
innefattade fullständig upplysning ang:de det ifrågakomna
förhållandet. Som Utsk:s skrifvelse var uppställd, lydande
blott å efterfrågan af ett till lid och föremål uppgifvet prot.,
hade jag visserligen kunnat inskränka mig till den kortvilliga
förklaring, att det äskade prot., såsom obefintligt, ej
vore att tillgå. Men jag hemställer, huruvida sådant varit
värdigt eller i någon mån tillfyllestgörande, och om ej derigenom
endast anledning blifvit Utsk. lemnad att återkomma
med en ytterligare framställning af sådan beskaffenhet att
nödvändigt framkalla ett svaromål, likartadt med det jag
under den 3 Mars afgaf? Mitt svar blef derföre lämpadt
efter Utskts tydligen ådagalagda fastän i förening med en
viss tidsbestämmelse uttryckta åstundan af upplysning, ang:-  de föihållandet i allmänhet, och jag gaf, utan allt omsvep,
tillkänna, alt något lån för cabinettscassans räkning
icke vid någon tid blifvit upptaget.
Detta svar har blifvit bittert klandradt och framstäldt
såsom röjande försök alt medelst ett opåkalladt förklarande
afskära närmare undersökning af ett ömtåligt ämne, samt
förekomma närmare upplysning ang:de sakens verkliga beskaffenhet.
Jag frågar dock: är icke det besked jag leinnat
lika enligt med sanna förhållandet, sådant jag här ofvan det
framställt, som lill sin omfattning motiveraöt af vederbörandes
föregående hemställan? Innehåller icke samma besked
allt hvad till Const.Utsk. behöfde svaras, och kan väl såsom
bevis på bristande öppenhet åberopas, att man genast
sagt detta allt, då man kunnat för tillfället säga intet?
Är det väl moraliskt tänkbart, att jag, som den 3 Mars ägde
att yttra mig i anledn. ej allenast af Const.Utsk;s förfrågan,
utan äfven af StatsUtskis då redan mig delgifna skrifvelse,
skulle hafva haft för afsigt, att medelst svaret af förstnämnda
dag fördölja eller vanställa förhållanden, dem jag var
pligtig att samtidigt, jemväl till R. St., fastän lill ett annat
Utsk., framlägga och utreda, på sätt som ock skedde genom
det und. utlåt, af den 7 Mars? Skulle jag väl vid detta
sednare tillfälle hafva sjelfmant kunnat uppsåtligen eller af
6;6
Den 2y Februari f. ra.
förgätenhet b loit stä 1 la mig för att yttra något, som jag ansett
stå i strid med min fyra dagar förut afgifna förklaring
till Const.Utsk.? Och då jag i nyssberörde und. utlåt., med
föranledande af StalsUtsk:s begäran om upplysningar rör:de
cabineltscassans ställning och behof, uppgaf huruledes samma
cassa hade iråkat brist och balance, motsade jag väl derigenom
eller förnekade jag den försäkran jag på ConstUtskls
förfrågan äf helt annan grund och syftning meddelat, till undanrödjande
af den antydda förmodan, att medelst upptagande
af lån i cabinettscassans namn eller för dess räkning
öfverträdelse ägt rum af grundlagens förbud emot Rikets
försättande i skuld?
Det kan ej vara annat än påkostande för en man med
redliga afsigter att behöfva framställa sådana frågor som
dessa; men jag vågar på förhand hysa den lugnande visshet,
alt de skola utaf Svenska folkets representanter, inför hvilka
denna förklaring afgifves, besvaras på ett sätt som frilager
mig från misstankan att, uti ulöfningen af ett vigtigt
och ansvarsfullt statsembete, hafva varit ledd utaf andra
motiver än dem pligt och samvete föreskrifva.
Sådan är den förklaring jag ansett mig föranlåten att
vid detta tillfälle afgifva. Den har endast åsyftat att framställa
rätta beskaffenheten af de anmärkta yttranden, som
innefattas uti meranämnda af mig den 3 och 7 Mars aflåtna
embetsskrifvelse!', och alt visa huruledes dessa yttranden icke
bol t kunna föranleda till misstydning och klander. Jag bär
genom denna förklaring blott velat undanrödja allt skäl till
anmärkning emot ofvanberörde del af min tillryggalagda
embetsutöfning, och, om jag häruti lyckats, skall jag finna
mig ersatt för det smältande obehag, hvaraf jag, sjuk och
frånvarande, i den senaste tiden blifvit träffad.
Ulfåsa den r/j Februari 15341 •
Sl ferneld.
Att H. Ex. m. m. Hr Baron Stjerneld lider af en rheumatisk
åkomma af den beskaffenhet, att han ej kan lenina
sina rum, samt ännu mindre skulle kunna företaga någon
resa under närvarande årstid, intygas, så väl på redan aflagd
embetsed, som ock genom denna min edliga försäkran: så
sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.
Ulfåsa den 14 Febr. 1841.
L. M. Hjertstedt,
Med. D:r & Chir. Mag:r,
Stadsläkare i Wadstena.”
I sammanhang med hvad Frih. Stjerneld sålunda upplyst,
och med fullkomlig kännedom om de tvänne förvaltningars
nuvar. financiella tillstånd, hvilka jag såsom t. f. chef
förestår, anser jag mig, vid detta tillfälle, kunna och böra
afgifva den högtidliga försäkran, att cabinettscassan, sedan
beloppet af den lili StatsUtsk. uppgifna brist blifvit fyidt,
Den 27 Februari f. m.
icke häftar för någon skuld, för några till densamma förskjutna
medel eller några förbindelser af livad namn de
vara må, samt att Colonialdepartementet eller den s. k. Barthelemy
fonden utöfver de i cabinettscassans SlulsUtsk. meddelade
räkenskapssammandrag upptagna och i StatsUtskis
betänk. N:o 427 omnämnda 3 poster af 76,25O r:dr Hamb.
btco, 60,000 r:dr samma mynt och 3o,ooo pund sterb, icke
häftar hvarken inom eller utom Riket för något annat lån
af hvad namn det vara må eller annars erkänd skuld än
607 r:dr Sv. b:co till diverse och tillsammans 73,85 5 r:dr
16 sk. Sv. b:co till K. Stals-cont. för förskjutna medel, nemi.
73,o5 5 r:dr 16 sk. lill åtskillige fricadelters af de 3:ne ofrälse
Stånden underhåll ifrån or 1821 till år 1829, samt 800 rtdr
till en General Suremain beviljad pension, hvilka Slats-cont:s
förskolter K. M., genom nåd. bref af den 7 April i83o, förordnat
böra af Barthelemy fonden ersättas, så fort dess tillgångar
sådant medgåfve, på sätt af R. Sits revisorers berättelse
den 5 Dec. 183g och Stats-contts deröfver afgifoa yttrande
af den 6 Febr. 1840 närmare inhemtas, så vidt angår förskottet
till cadetternes underhåll; samt Barthelemy fondens
ersättningsskyldighet till K. M. för Dess förskotter, dels till
fyllnad i kostnaderna för coloniens administration, dels till
andra utgifter, som K. M. ansett höra af fonden bestridas,
enligt årligen upprättade liqvidationer, för hvilka sistnämnda
förskotter K. M. till prot. öfver colonialärenden af den 1 innevar.
månad täckts förklara, det K. M. hvarken nu eller framdeles,
hvarken för sig eller sina arfvingar, ämnade af statsverket
äska någon ersättning, kommande desamma alt K. M. godtgöras
i den mån coloniens tillgångar det medgifva, sedan de
af Stats-cont. förskjutna medel företrädesvis blifvit återbetalta.
Hr von Röök, Gustaf, anförde skriftligen:
Då jag har den uran vara ledamot af förstärkta StatsUtsk.
vid innevar. riksdag, så erinrar jag mig, att vid de voteringar,
som i Sept. månad för lidet år anställdes, anslaget till
ministerstaten nedsattes från proponerade 266,666 r:dr 32 sk.
b:co till 200,000 rtdr b:co, och att anslaget lill extra utgifter
äfvenledes nedsattes från förut utgående 100,000 r:dr btco
till blott 5o,ooo rtdr b:co, hvarigenom en förminskning uti tillgångar
af sammanlagda 116,666 rtdr 32 sk. b:co deraf uppkommer,
som årligen kunnat och bort påräknas till utgifter
för Staten till utrikes beskickningar och hvad dertill hörer
i andra dermed gemenskap ägande förhandlingar; och jag
anser mig vara så mycket mera skyldig att i denna högst
vigtiga fråga afgifva mitt utlåt., som jag för min del vid
voteringen biföll dessa 116,666 rtdr 32 sk. b:co, men majoriteten
af förstärkta StatsUtskts ledamöter voro af andra
tankar och dicterade de då fattade ofvanförmälta beslut, som
jag önskat måtte hafva utehlifvit, ehuru jag då icke kände den
brist, som graverade cabinettscassan, annorledes än ryktesvis.
I
678 Den 27 Februari {. m.
Denna brist för cabinettscassan är nu offentligen blind
och af II. StatsUtsk. uppgifven utgöra ett belopp af 775,966
r:dr 32 sk. b:co, som hade med säkerhet kunnat gndtgöras
genom årliga afbetalningar, om anslagen falt vidblifva livad
som förut utgått och icke indragning skett af 1 16,666 r:dr
3a sk. b:co; och min förmodan var således grundad, all sednast
nämnde summa varit af behofvet påkallad bibehålla lill
Hr Utrikes Statsministerns disposition.
Bristens tillkomst är för mig okänd, såsom giundad på
de förhandlingar af diplomatisk egenskap, som icke äro underkastade
en obegränsad offentlighet; men för min del anser
jag denna cahineltscassans brist, uppkommen huru som
helst, och hvarom jag icke kan ingå i någon undersökning,
likväl öfvertygad, att medlen användls till Rikets värdighet
och säkerhet, vara af den egenskap, alt densamma bör af
Staten honoreras och godtgöras, och att således StatsUtsk.
icke bort, såsom Utsk:s beslut visar, vägra särskildta anslag
till den ifrågavar. bristens liqviderande på det matta och
tvifvelsmål underkastade skälet: ”alt, enl. Ulsk:s eget yttrande,
tillgöranden, som synas äga sammanhang med någon
del af den inträffade skuldsättningen, äro föremål för under
pröfning varande åtal inför riksrätt.” Jag vågar likna delta
ofullständiga utlåt, med att leka med Statens vigtigaste angelägenheter,
dess anseende och desss credit.
Enligt min öfvertygelse vore det värdigt och mest hedrande
för nationen, alt genast utgifva hela summan 775,966
r:dr 32 sk. b:co, hvartill jag tror medel äro att tillgå af
bancovinslen, såvida denna icke redan till andra behof blifvit
använd. Cabinettscassan komme då i en oberoende ställning
under den noggranna och omsorgsfulla vård man förväntar
af tillförordnade Hr Statsministern, som sjelf har upptäckt
cassans brydsamma belägenhet. Det må sedermera
bero af undersökning och pröfning af riksrätten om någon
ersättning knn erhållas. Men om åter ofvannämnde summa
icke är tillgänglig alt på en gång utbetalas, så tagel'jag mig
friheten vördsamt föreslå, i likhet med Hr Biskopen Doctor
Hedreåis och Hr Prosten Stenhammars reservationer, alt en
årlig utbetalning af statsmedlen malte anslås af åtminstone
1 16,666 r:dr 32 sk. b;co intilldess beloppet af den nu befintliga
bristen blifvit godtgjord.
I anledn. af dessa mina anmärknir emot StatsUtsk:s förfarande
med saken, anhåller jag om återremiss till afgifvande
af förnyadt utlåtande.
Hr Ed en hjelm, Gillis: Ehuru ogerna jag upptager
R. o. Ad:s tid, och ehuru jag kunde inskränka mig till att
förena mig uti Hr Biskop Hedrens och Hr Prosten Stenhammars
reservationer, hvilka äro grundade på hvad som
är rätt och sanning, anhåller jag likväl, i anseende till målets
vigt, att få yttra några ord i denna sak.
Den 37 F e b r u a r i f. m.
6;9
Hr Eden hjelm uppläste derefter följande:
SlatsUtsk. liar med sådan likgiltighet yttrat sig om nationens
skyldighet att godtgöra den ifrågavar. bristen i cahinettscassan,
att det åtminstone vackt min stora förundran,
att ett mål af en sådan betydenhet kunnat på ett så bekymmerlöst
sätt behandlas. TJtsk. hade bort inse, att en
sådan skuld, om till och med blifvit gjord emot föreskrifna
former, den likvisst tid efter annan blifvit åsamkad
för landets sannskyldiga nytta, sorn vill säga för handelns
skyddande och för bibehållande af vänskapligt förhållande
med utrikes makter.
Hade Utsk. icke föreslagit den obilliga indragning å de
förut gjorda anslagen lill ministercassan, så hade skulden utan
uppseende och utan obehagliga bedömmanden af främmande
makters diplomater så småningom blifvit liqviderad.
Om Utsk. handlat på detta sätt för att hos nationen
nedsätta Konungens rådgifvares anseende, så liar Utsk. deruti
handlat oriktigt, men ännu värre är det, att 11. M. Konungen
derigenom förorsakas onödiga bekymmer, hvarifrån lian
på äldre dagar bort varit befriad i följd af Hans stora förtjenster,
synnerligast dem Ilan visade menskligheten under
Tyska frihetskriget, då Han med detsamma upphöjde vårt
fädernesland från en upplöst till en sjelfständig stat.
Enligt i3 §:n Reg.F;n är det Konungens rätt att förklara
krig, när Han finner en sådan åtgärd vara behöflig.
Jag hemställer derföre till hvar och en med känsla för sanning
och rätt, men isynnerhet til! eder, mine herrar! som
äro Svea Piikets ädlingar och riddersman, 0111 dt t vid ett dylikt
tillfälle icke är vår ovillkorliga pligt, att icke allenast
offra lif och blod, utan äfven vår egendom för Rikets försvar,
heder och sjelfständighet, och det lill och med om
kriget blifvit orättvisligen förklaradt.
Endast sammandragningen af en större aimee, utan alt
användas för annat än visa, att den är färdig möta den fiende,
sorn botar Rikets säkerhet, skulle kosta millioner riksdaler,
och således ofantligt mycket mera, än den lumpna
summa, som varit i fråga för att amortera det nu ifrågavar.
lånecapitah-t, som troligen blifvit användt för alt bibehålla
fred och lugn inom landet.
Jag har förut omnämnt de förbindelser, i hvilka Svenska
folket står till Konungen, och ehuru J, mine herrar! känneti
dem ganska väl förut, så anser jag mig dock böra påminna
eder åren 180g, 1810 och 181 r, då förhållandet i landet nästan
var beständiga uppror, och en af Rikets högste embetsmän
under ulöfningen af sin tjenst blef på det grymmaste sätt på
öppen gala mördad på den lidens varande orostiflares uppmaning
af en förvillad folkhop, och det under myndigheternes
ögon, utan att några hinder gjordes för att freda den
oskyldige eller betydliga bestraffningar följde för det begångna
bronett Rikets financer voro vid samma tid i lika för
-
6 So
Den 27 Februari f. m.
fallet tillstånd som lagarnes helgd var glömd. Flere af armeens
befäl, i likhet med hvad förhållandet var med mig,
ålerkommo vid samma lid från Fransk och Rysk fångenskap
och kunde icke utfå mer än hälften af de under fångenskapen
inbesparade obetydliga lönerna, i följd, sorn det tillkännagafs,
af brist i statscassan, men som lofvades skulle gäldas,
när Statens tillgångar det inedgåfvo, hvilket dock icke inträffat
och icke heller fordrats, emedan jag förmodar, att mine
kamrater, i likhet med mig, gerna gjorde denna uppoffring
för det kära fast då illa betryckta fäderneslandet.
I denna så väl som i flera andra hänseenden eländiga
belägenhet var Svea Rike, då vår nuvar. Konung började
deltaga i riksstyrelsen, och huru olika äro icke de nuvar.
förhållandena? Norrige, som den tiden var fiendtligt sinnad!
mot Sverige, är deremot nu så nära förent dermed,
att åtminstone vi anse dess innevånare som våra bröder. Hvilka
betydliga arbeten till Rikets stora gagn hafva icke blifvit
gjorda! Huru mångå fabriker och andra nyttiga inrättningar
hafva icke blifvit satta i verksamhet, och hvilket land
kan väl jemföra sin financiella ställning med Sveriges, som i
sin hank har så mycket penningar, att R. St. tyngas af bekymmer
öfver sättet huru de skola användas.
Afven nationalandan skall bedömmas efter vissa åsigter,
och yttranden inom Representationen synas betydligt hafva
förändrats sedan år 180g. Man var kanske då för mycket
fi ed ligt sinnad, och gick till det yttersta för att erhålla
fred. Men nu deremot synas förhållandena helt annorlunda,
då folkets representanter icke längre hafva velat
fortfara med de vanliga kostnaderna för dylikt ändamål utan
i stället till och med synas trotsa de mäktigaste stater, utan
att tro sig behöfva sätta sig i annat försvarstillstånd, än alt
genom gymnastiska öfningar försätta sina senor och musk ler
i ett smidigare tillstånd.
Riket har, efter min öfvertygelse, omöjligen kunnat
komma i ettså fördelaktigt fredligt tillstånd som det närvar.,
om H. M. Konungen icke genom sitt snille och för oss okända
bevekelsemedel så handlat, alt Sverige under 2.6 års
tid, utan kostsamma armöers underhåll, njutit ett ostördt
lugn, hvilken fördel synes hafva blifvit förglömd utaf en
del af Representationen, men tacksamt erkännes af mängden,
synnerligast af gränsallmogen, som ännu påminner sig de
fordna lidanden och med liflig vördnad prisar Carl Johans
namn, likasom Svenska folket i allmänhet i kommande tider
skall göra det.
Jag yrkar derföre, att den ifrågavar. cabinettscassabristen
på ett eller annat sätt ovillkorligen blir liqviderad af
Staten, och anhåller således vördsammast om propos. på
återremiss af beläuk., och att detta mitt anförande malte
dervid få åtfölja.
Hr
Den i-j F e Ii r u a r i f. m.
Hr Fril), o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme
att fortsättas på e. m. kl. 6.
Gr. Horn, Claes Fredr.: En värd ledamot midt
öfver
liar upptagit min reservation till klandring. Han har
nemi. velat finna i mitt yttrande en villfarelse rÖrtde begreppet
om Statens oell Rikets värdighet. Jag förmodar
likväl, alt i den värde talarens uppfattning af min mening
löjes samma villfarelse, som han velat finna hos mig. Man
skulle af Gr. Frölichs yttrande kunna draga den slutsats,
som skulle jag fästat det villkor vid landets värdighet, att
en fortfarande oordning i utrikes departementet skulle
äga rum, eller atL en förfarande misshushållning skulle kunna
föranleda samma tvister som dem, om hvilka vi hafva att
yttra oss. Jag tror icke, att man med skäl kan så tyda min
mening, när jag i samma reservation bestämdt yttrat att jag
icke kan gilla den misshushållning, som inträffat, eller den
oformlighet, som föranledi densamma. Månne man icke med
mera skäl kunde tyda min tanke, såsom den bör tydas, nemi.
alt jag anser det vara en förnärmelse af Rikets värdighet, om
Representationen icke förmår upprätthålla sin egen Regerings
värdighet; ty om den i någon mån kränkes, är Rikets värdighet
med detsamma kränkt. Skulle nationen i något fall
icke honorera sin Regerings förbindelser, de må vara tillkomne
huru som helst, så är denna Regering hardt comprometterad
och med detsamma hela landet. Skulle det inträffa,
fruktar jag att landets och Regeringens värdighet kan
lida stort afbräck på främmande ort, derigenom landets credit
kunde betydligen äfventyras. Den värde talaren har äfven
velat uppställa mot mig ett motsatt begrepp om hvad
constitutionen kan fordra med afseende på hvad som ligger
i begreppet om constitutionel monarki. Jag befarar att jag
icke kan dela hans tanke i detta fall. Ett öfvergående på
personliga gebitet i detta hänseende är inconstitutionelt. Jag
skall nu i korthet redogöra för grunderna till min reservation.
Gr. Horn uppläste derefter följande:
Den uti min reservation uttryckta tanke, att en känd
skuld äfven bör erkännas till betalning, lärer väl ingen bestrida,
allenast man är öfvertygad att skulden verkligen existerar,
och i närvar, fall, att någon del af statsveiket derföre
häftar. Nu säges det: att då grundlagen icke medgifver
Konungen rättighet all, utan Ständernes samtycke, Riket
med gäld belasta, så bör icke lieIler en, mot denna föreskrift
tillkommen, skuld af Ständerna erkännas; eller med
andra ord: Ständerne böra anse den grundlagsvidriga handlingen
upphäfva dess verkan. Vore denna sats hemtad från
en rent juridisk deduclion af frågan, tillämplig på statsmakternas
förhållande till hvarandra, sä medgifves, att cabinetts20
H. 86
68a
Dea 27 Febraa r i f. m.
cassans skuld kunde betraktas såsom alldeles främmande för
•vårt samhälle; men det kan ej rimligen på grund af någon
statsrätt antagas, att hvad ett lands regering gör och låter,
är denna statsmakts enskilda handling; ty i sådant fall skulle
hvarje regeringsåtgärd icke pröfvas lagenlig, innan nationen
erkänt dess inflytande, ehuru detsamma vore ett obestridligt
factum. Det kunde då hända, alt Ständer, under
beifrande af ett statsbrott, åsidosatte Rikets sjelfständighet
och lemnade den lill pris åt den inkräktare, hvilken framträdde
såsom executor af den ena statsmak tens fordringar på
den andra. Om t. ex. en Konung i Sverige invecklade Riiet
i krig, utan iakttagelse af de föreskrifna constitulionella
•villkoren; borde väl Ständerne, under utförande af en riksrätts-process,
lemna landet försvarslöst derföre att kriget
vore inconstitutionelt? Oin Konungen, till följe af fiendtligt
anfall, nödgades bryta mot föreskriften i Reg.Fms 74 §
angtde krigsgärders uttagande, skulle väl Ständerne vägra
att lemna ersättningar åt de medborgare, som derigenom lidit?
eller om Konungens rådgifvare tillstyrka och föranleda
öfverträdelse af Reg.Fms 78 §, månne Ständerne borde vägra
anslag för att återvinna hvad den andra statsmaktens organer
afhändt Riket? Säkerligen tvekar ingen alt på dessa
frågor svara nej; men uppstår ej ett lika förhållande, fastän
i oändligt mindre scala, om ett godkännande af StatsUtskts
förevar, utlåt, kunde tydas sålunda: att Ständerne väl inse,
att oredan i cabinettscassans förvaltning deruti förorsakat en
betydlig brist, men medgifva dock icke att denna brist har
någon gemenskap med statsförvaltningen, hvarföre . skulden
icke erkännes, utan förblifver obetald, utan afseende derpå
att utrikes departementets ärenden derigenom kunde komma
att lida, eller att Rikets värdighet och credit derigenom äfventyras
? Wig förefaller det åtminstone, som skulle frågan,
ställd på denna punkt, icke kunna afgöras på ett constitutionelt
sätt, och lemnäs densamma oafgjord, synes Statens
anseende blottställas i samma förhållande som denna fråga
vunnit i ryktbarhet.
Det går sannerligen icke an att numera låta en öfverträdd
form tjena till döljande af det verkliga factum: att
cabinettscassans skuld uppkommit genom ett upptaget lån
för en annan fonds räkning; att denna af StatsUtsk. uppgifna
skuld, stor 775,966 r:dr 32 sk., utgör cabinettscassans
brist, och att, då cabineltscassan är ett statsdepartementets tillhörighet,
samma departement måste vara skuldsatt till sagde
belopp. Denna sanning, känd och vittnad, kan under ingen
förevändning bortresoneras, och det återstår således endast
att afgöra, hvem som skall betala skulden. Densamma
som gjort denna skuld, svarar man, och har ostridigt häruti
rätt. Men hvem är då den sannskyldige gäldenären ?
Onekligen K. M., som lik väl är det å båda statsmakternas vägnar,
i sin egenskap af Sveriges constitutionelle Konung.
D*n 27 Februari (• ui
-
68 >
Hvad dervid kan vara olagligt eller felaktigt att anmärka,
derföre ansvarar den eller de rådgifvare, som den klandrade
liandlingen biträdt. All annan ansvarspåföljd eller betalningsskyldighet
vore inconstitulionel, såsom gående utöfver
grundlagens gräns oell derför af en revolutionär tendens,
som, om den äfven inom vårt land föga betyder eller
verkar, dock är af en betänklig art, med afseende på Rikets
förhållande till främmande makter, hvilka icke lära underlåta
att pröfva vårt svaghetstillstånd, bevittnadt genom konungamaktens
comprometterande. Det är denna kränkning
af konungavärdigheten och följaktligen thronens undergräfvande,
jag anser mig pligtig, såsom en constitutinnel
medborgare i det monarkiska Sverige, att motverka, och förklarar
väl betänkt, att, om ock ett statsbrott anses förenadt
med cabinettseassans skuldsättning, jag röstar för denna skulds
öfvertagande af statsverket såsom en Rikets gäld, samt vi kar,
nit dess liqviderande, oberoende af den ansvarspåföljd och
restitution af medlen till statsverket, som i laglig väg kan
utkräfvas, likväl måtte ske med iakttagande af de säkerhetsmått,
som anses nödiga till förebyggande af all ytterligare
brist i ministerstatens anslag.
Af hvad jag här yttrat, följer min anhållan om återremiss;
ägande jag den förhoppning, att SlatsUtsk. finner
anledn. till en noggrannare utredning af ämnet, hvarefter
de olika meningarne, granskade och Riks,Ståndens pröfning
underställde, torde tjena till ledning för den opinion, sorn
under behandlingen af denna snmhällsvigtiga fråga bör i sin
mån bidraga till en mera pai lementarisk utveckling af vårt
statsskick och gifva en constitutionel riktning åt vårt regeringssysleme.
Många ledamöter yttrade härtill deras bifall.
Gr. Frölich: Då jag redan en gång haft tillfälle ytt
ra
mig i sak, dertill jag föga har att tillägga, skall jag söka
vara så kort sorn möjligt att besvara några anraärkmr.
Först likväl kan jag icke undgå att vidröra en sats eller ett
förklarande, som den värde ledamoten, hvilken yttrade sig
näst efter mig, gifvit tillkänna. Hr Lagerhjelm förklarade,
alt örn icke cabinettseassans skuld blefve betald, skulle en
fortsatt skuldsättning deraf följa. Jag får förklara, att jag
icke skulle anse någonting olyckligare, än om en fortsatt skuldsättning
komme att äga runi. Frågan är således, huru man
bäst skall förekomma en sådan ytterligare skuldsättning. Jag
tror icke, sedan det blifvit öppet förklarad! hvem som gjort
skulden,— ett sorn jag icke anser egentligt ord — att framtida
skuldsättning bäst förekommes derigenom att R. St. betala
den skuld som är gjord. Kunde jag öfvertygas derom, så
skulle jag möjligtvis inlåta mig uti någon underhandling;
men någon sådan kan icke komma i fråga med den person,
som säges hafva gjort skulden, och derför, många andra skäl
684
Den a; Februari f. m.
outsagde, kan jag icke antaga att det vore ett bra sätt att
förekomma ytterligare skuldsättning att betala den redan, efter
livad man suger, existerande skulden; ty det ligger för
en livar öppet, alt en sådan betalning skulle föranleda till
ytterligare betalningar i framtiden. Hr Statsrådet line har i
början of sitt uppträdande endast framfört till R. o. Ad. de
upplysningar, som f. d. Utrikes Statsministern H. Ex. Hr
Frill. Stjerneld velat lemna Huset. Det är, elter mitt förmenande,
icke alldeles på sitt ställe, att en frånvar. ledamot
bär låter sådana upplysningar komma Ståndets ledamöter
tillhanda. Det är klart, att man icke kan ingå emot hans
anförande i något egentligt svaromål. För detta enstaka
fall, att jag så må säga, vill jag dock icke klandra det såsom
någon oformlighet; men en hvar finner, att den som tror
sig äga några anmärka:r att göra mot de upplysningar eller
det skriftliga anförande, som Frih. Stjerneld låtit genom en
annan uppläsa, måste känna en inskränkning i sin rätt att
upptaga detsamma till besvarande. Derför, utan att ingå i
fullständigt svaromål, finner jag likväl nödvändigt anmärka
såsom ett factum, att H. Ex. velat göra en bestämd gränsskilnad
emellan brist i anslagen och skuldsättning. Denna
distinclion har jag förut i mitt anförande sökt utpeka. Jag
bar nu fått den mest eclatanta fastställelse derpå alt min
åsigt var riklig. Under uppläsningen af Frih. Stjernelds
skrift sökte jag med all uppmärksamhet följa huruvida lian
i någon enda rad eller något ord skulle förlora eller afvika
från denna distinclion; men jag har funnit den öfverallt bibehållen.
Följaktligen vill icke minislercassans förvaltning
erkänna någon skuld, utan blott en brist, hvilken, såsom vi
alla vela, länge ägt rum, och följaktligen har den stora financieila
konsten bestått deruti, att bibehålla en brist öfver 10
ä 12 år eller längre tillbaka utan alt göra skuld. Det ur
detta besked, som Frih. Stjerneld tillämna! oss! eller är det
i grund af denna distinclion, som Hr Frih:n lemnat besked
i anleda, af R. St:s Consl.Ulskts förfrågan?! Jag anser det
vara nödigt att lägga vigt på denna sedan en längre tid tillbaka
förvärfvade skicklighet att göra distinctioner. När
fråga är att gifva besked åt Const.Utsk. i afseende på gjorda
anmärkmr, kommer denna konst till godo; ty då undviker
man all möjlig tillämpning af 76 §:n Reg.Fm, som förbjuder
att göra skuld. H. Ex. har förklarat, att det är
”med smärtande obehag” han funnit denna sak hafva
fått en vändning mot hans person. Jag försäkrar alt det
icke kan hafva smärtat honom mera än mig alt hafva funnit
en karakter, sådan som hans, icke hafva kunnat undvika
detta smältande obehag. Hvad den sednare delen af Hr
lines anförande angår, eller den som varit hans egen, så innehåller
den, så vidt jag kunnat fatta, endast en ren framställning
af verkliga förhållandet. Jag tackar honom derför,
mini jag lackar honom ännu mera för den försäkran
Don 27 Februari f. m.
685
lian gifvit, alt icke Barthelemycassans obestånd skulle föranleda
lill några anspråk på R. St. Jag vill för min del anse
denna försäkran såsom ”Kungsord.” Efter Hr ihre har en
aktad ledamot af detta Stånd, nemi. Hr Edenlijelm, yttrat
sig. Han har åberopat och stödt sig hufvudsakligen på Hr
liiskop Hedrens reservation. Jag kan icke annat än beklaga
alt så skett, emedan Hr Biskop Hedrens reservation är af
beskaffenhet, att den är mer förödmjukande för den omordade
värdigheten, än någonting som hittills i denna fråga
blifvit sagdt. Ehuru kittlande denna reservation vaiit fölen
hvar, som endast utgått från begäret alt anmärka, har
jag dock afhållit mig ifrån att recensera dea, emedan den
talar på ett förnedrande sätt om den förlägenhet, uti hvilken
en af oss alla aktad och vördad person skulle befinna sig.
Det bör likväl icke förundra någon, att Hr Edenlijelm förenat
sig med reservanten, då Hr Edenlijelm på detta rum nu
tillåtit sig att omtala H. M. Konungens personliga förtjenster.
Jag hemställer till eder, mine herrar! om sådant är
parlementariskt, om det är constilutionelt? kunne vi härstå
upp och omtala Konungens personliga förtjenster? kunne vi
liär bemöta ett sådant yttrande med något svar? Nej! Aidel
räll, är det värdigt den känsla, en hvar, som hyser den
sjelf, äfven bör tillerkänna andra ledamöter inom detta Stånd,
alt ifrågasätta det man icke vördar sin Konung? Skall man
med tvång framkallas till slafviska ord för att beteckna ett
obegränsadt devouement? Ifall man icke svarar ja, saknar
man då all rättskänsla, all heder? Detta nit går för långt.
Samme värde talare har yttrat sig om Rikets välstånd. Det
vore önskligt att här funnes välstånd. Väl har statscassan kommit
uti välstånd derigenom att den blifvit full af landets öfverdrifna
skatter; väl hafva ledamöter af detta Stånd under riksdagens
lopp lågt det lill grund för sina påståenden, att anslag
i oändlighet och utan beräkning kunde ulgifvns; men, mine
herrar! är det någon af eder, som har undersökt landets
välstånd, som bjndit till att bevisa detsamma, så ber jag honom
förklara, huru det kommer sig då, att, när man efter
officiella statistiska uppgifter uträknar huru mycket ett Svenskt
dagsverke är värdt, då jag endast beräknar såsom arbetsföre
personer dem som uppnått från 16 till 60 års ålder
och endast upptager den manliga befolkningen, väl vetande
att den qvinnliga äfven i sin mån bidrager till nationalproduetionen,
jag likväl vid jemförelse med denna produclion
får det resultat, att hvarje arbetsför persons dagsverke knappt
går till 12 sk. r:gs. Uti Amerika går det till 1 r:dr 16 sk.;
uti England till t r:dr b:co; men här är nu icke stället alt
ingå i några statsekonomiska beräkningar. Då likväl landets
välstånd anföres såsom skäl att betala en skuld, hvarmed
vi icke hafva att skaffa, så tror jag det icke vara alldeles
ur vägen alt fästa uppmärksamheten derpå, huruvida
686
Dan »7 Februari f. m.
här i verkligheten finnes något välstånd. Vidare mäste jag,
ehuru mycket det smärtar mig, uppträda emot Gr. Horn
och hans argumentation emot mig. Hr Grefven har sagt, att
jag missförstått honom. Väl vorej om jag så gjort, men
jag kan icke erkänna det. Jag har icke faltat Hr Grefvens
reservation såsom han förklarat den; men jag har faltat, att
Hr Grefven icke nog distingerat emellan Statens värdighet
och Konungens väldighet. Jag vet alltför väl, att stater
finnas, der de ovillkorligen sammansmälta; der den stränga
monarkiska principen släpar med sig folkets värdighet, antingen
han vill stiga uppför eller gå nedför. Ludvig den
i4tde sade: l’e'tat c’est moi.” Hurudan var Franska Statens
och hurudan hans egen värdighet när han slutade sina
dagar? Hurudan var Englands värdighet, när, efter Carldén
2:dres regering, hans bror Jacob öfvertog styrelsen? hurudan
var denna Statens värdighet, så länge den blindt följde
alla de anspråk, som Carl den a:e, till en del instiguernd af
sina hofmän och sin efterträdande broder, låtit parlamentet
bevilja? Det var först sedan parlamentet under Jacobs regering
fann att det gått för långt och att det måste tänka
på samhällets och icke blott på Konungens värdighet, det
var först då grunden lades till Englands välstånd, stora värdighet,
ära och credit såsom nation. Jag förklarar rent ut,
i motsats med Gr. Horn, som påstått att det är Statens
skyldighet att upprätthålla sin regerings värdighet, att det är
regeringens egen skyldighet att upprätthålla sin värdighet.
I ett constilutioncdt land är det representationens skyldighet
att känna sin värdighet och att upprätthålla densamma; men
omöjligt är det för representationen att upprätthålla regeringens
värdighet, om regeringen icke sjelf vill det. Gr.
Horn har äfven sagt, att jag ingått på det personliga gebitet.
Mitt skriftliga yttrande är nu aflemnadt till prot. Jag
tror ej att Hr Grefven deruti skall finna något, som hdnsyftar
på alt jag velat ingå på det personliga gebitet elier gjort
det. Det är väl icke Hr Grefvens personlighet han menat,
utan Konungens, och jag får då förklara, att mitt begrepp
om constitulionelt stränga grundsatser ligger just deruti att
icke vidröra Konungens personlighet. Har dessutom är endast
fråga om penningar. Här behöfs icke talas om Konungens
förtjenster eller Konungens personlighet. De herrar,
som yttrat sig i sådan anda, täckas ihågkomma, att de
träda den höga personligheten för nära genom den färg de
vilja gifva åt saken. Gr. Horn har framställt ett exempel
på huru vådligt det skulle vara, om man icke erkände en
skyIdighet att, på sätt som han uppfattat den, iakttaga Rikets
värdighet. Hr Grefven har nemi. frågat, huruvida, i händelse
af ett inconstitutionelt krig, R. St. skulle kunna undgå
att betala krigsomkostnaderna. Det är en gammal sats,
att exempel möjligtvis kunna illustrera, men att de sällan bevisa
någonting. I de fall likväl, der de kunna något bevisa,
Den »7 Februari f. m.
687
böra de dock hafva en viss riktighet, som jag fruktar att Gr.
Horns exempel saknar; ty jag vet icke hvad ”ett ineons
t i 1111 i o n el t börjadt krig” vill säga, då Konungen har
makt att utan R. St:s hörande börja kriget, såvida icke Hr
Grefven förutsätter, att R. St. skulle vägra att betala de
penningar, som fordrades för att fortsätta elt påbörjadt krig,
i hvilket hänseende jag får förklara, att jag aldrig fruktar
möjligheten numera af någon oppositionsanda eller af något
begär att intränga på personlighetens område eller någon
brist på devouement till den grad, att man icke måste anse
sig skyldig utgifva sista skarfven till fullföljd af ett utaf vår
Konung börjadt krig. Uti det andra exemplet ligger också
något, som icke qvadrerar med grundlagen; ty krigsgärd
kommer icke i fråga under den af talaren omnämnda form,
eller rättare behöfs icke, då dertill finnes ett creditiv af två
millioner r:dr för Konungen att lyfta, sedan Han börjat krig.
Jag vet således icke hvartill det skall tjena att framleta
namn och ord, som under närvar, förhållanden icke äga någon
egentlig betydelse, lill bevis för ens åsigt. Jag hemställer
då lill Hr Grefven sjelf och till Husets öfriga värda
ledamöter, men synnerligast till dem, som instämt uti de för
denne man yttrade bravoropen, deruti jag ofta fordom af
själ och hjerta instämt, hvarthän det raisonnement leder
som Gr. Horn nu sökt deducera? Leder det icke synbarligen
dertill, att alla de garantier äro förgäfves, hvilka 1809
års lagstiftare velat uppställa mot en sådan förvaltning af
Sveriges financer, hvarigenom Riket kunde försättas uti det
beklagansvärda skick, hvaruti det befanns före 1809 och många
gånger tillförene befunnits genom dess Konungars slösaktighet?
Man säger att om skulden äfven i oriktig form tillkommit,
fordrar likväl Rikets värdighet alt den betalas;
men å andra sidan böra vi ihågkomma vår skyldighet alt
uppfatta den coostitutionella pligt vi äga, att säga nej när
det behöfves och icke alltid ja.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Då jag af den siste
värde talarens lika klara som öfvertygande framställning är
till större delen förekommen i hvad jag hade att yttra, så
borde jag måhända afstå från att förlanga discussionen, för
att icke minska intrycket af Gr. Fröliehs vackra föredrag;
men jag anhåller likväl om R. o. Ad:s Öfverseende äfven för
den korta utveckling, som jag önskar gifva åt denna fråga.
Jag anmälte mig i anledn. af den förklaring, som Hr Ihre
å Frih. Sljernelds vägnar uppläste. Jag bekänner uppriktigt,
att min förvåning var ganska stor öfver beskaffenheten af
denna förklaring. Jag bekänner tillika, alt om en förklaring
skulle gifvas, och den ej kunde gifvas bättre, så hade
det varit mera tillfredsställande, så väl för R. o. Ad., som
troligen äfven för Frih. Stjerneld sjelf, om det företedda läkarebetyget
fått gälla såsom laga förfall alt icke svara. Jag
688
Den 17 Februari f. ro.
Ian likväl icke, lika med Gr. Frölich, föreställa mig, att, dä
Hr Ihre åtagit sig uppläsningen af Frih. Sljernelds försvar,
grannlagenhelen hindrar att ingå i granskning deraf, helst
jag är öfvertygad, alt Hr Ihre äfven i det fallet är af Frih.
Stjerneld befullmäktigad att genmäla för hans räkning. Jag
tillåter mig således denna granskning. Det är ett factum,
för närvar, kändt af hela Svenska allmänheten, att Frih.
Stjerneld, i egenskap af Utrikes Statsminister, till Const.-  Ulsk. afgifvit det intyg, att intet lån för c a b i n e 11 s c a ssans
räkning var upptaget. Vill jag nu blott fästa mig
vid den yttre ordformen af detta intyg och dermed sammanställa
endast den tvetydiga förklaring Frih:n några dagar
efteråt lemnade lill StatsUtsk., deruti han yttrade, alt
i cabineltscassan föiefanns en tryckande brist, så vill jag
medgifva, att det kan vara möjligt, att en brist finnes, utan
att derföre lån blifvit upptaget; men, då vi nu tillika af
StatsUlsk:s förevar, betänk, inhemta, att, enl. de räkenskaper,
som af Hr Ihre sjelf, i egenskap af tillförordnad
Utrikes Statsminister, blifvit till StatsUtsk. öfverlemnade,
cabineltscassan häftar för en skuld af 775,000 r:dr b:co,
och att uti dessa räkenskaper, enl. den utredning deraf, som
finnes i StatsUtskrs betänk., åtskilliga under benämning
af lån upptagne poster blifvit bokförda, såsom utgörande
denna skuld eller blist; så hemställes, huruvida detta
under något sken kan stå tillsammans med det intygande
Frih. Stjerneld den 3 Mars afgaf, eller huruvida det må
vara juridiskt möjligt, att cabinettscassan i sina egna till
StatsUtsk. aflemnade räkenskaper kan stå debiterad för det
eller det året för lån till det eller det handelshuset i London
eller Hamburg ; men att icke desto mindre något lån
föi' c a b i n e t t s cassa n s räkning icke blifvit upptaget.
Utan tvifvel är det af stor vigt, så väl för Frih. Stjerneld,
som för Hr Ihre, att StatsUtsk. upplyser möjligheten af
detta förhållande, och detta vore ensamt för mig tillräcklig
anledn. att yrka återremiss af betänk. Men, äfven om jag
inskränker mig till de båda intyganden, som Frill. Sjerneld
afgifvit under den 3 och 7 Marssistl. år, så kan jag icke förklara
dem annorlunda, än att de i anda och syftning fullkomligen
strida emot hvarandra. Om det är en obestridd sanning,
att hela den s. k. brist, hvarför cabinettscassan häftar,
befanns, då Frih. Stjerneld afgaf sin försäkran, alt icke
något lån var för cabinettscassan gjordt; så hemställer jag,
huru man vill tänka sig, alt en cassa erhåller en försträckning,
för alt betacka en brist, utan att denna försträckning
är gjord för cassans räkning. En cassa, som icke har nog
credit, för att i eget namn upptaga ett lån, för att betäcka
cassans deficit, vänder sig till någon annan, som har mera
credit, för att i sitt namn negociera upp lånet, och använder
sedan delta för cassans behof. Nå väl! kan man då ärligt
-
Den a? Februari f. m.
689
ligt säga, att något lån för cassans räkning icke är upptaget?
Jag måste tillstå, att jag åtminstone linner denna förklaring
dubbel, och kan icke medgifva, att det klander, sona
emot utgifvaten af de stridiga försäkringarna blifvit frarnstäldt,
varit för bittert; det blir säkerligen långt bittrare,
när allmänheten fullständigt genomskådar hela väfnaden i
denna sak.
Hvad sjelfva den financiella frågans juridiska beskaffenhet
angår, så hafva flere talare redan utred t, att det ej kan
under något villkor blifva Statens skyldighet att betala denna
skuld. Hade Konungen, i egenskap af Sveriges Konung,
efter tillstyrkande af dess Statsråd och med contrasignation
af sin slatssecreterare, i Statens namn utfärdat förbindelserna,
så hade jag möjligen tvekat, huruvida det ej varit
att alltför mycket blottställa Konungens och Regeringens
värdighet att tvert neka betalningen; men, då nu ick^ någon
enda i constitutionel ordning stadgad form är iakttagen
för skuldförbindelsernas utfärdande, då transactionen icke
ens skett i Statens namn, då det till och med finnes anledning
dertill, att de fleste af Konungens rådgifvare varit
i okunnighet om hela affären, då den blifvit förd i enskild
väg genom H. M. Konungen, icke såsom Konung i Sverige,
utan dels såsom disponent af den från Svenska statsverkets
förvaltning skiljda Barthelemy fonden, dels såsom pri vat man;
så kan jag icke linna något slags ens den mest långväga juridiska
anledning, att på R. St. eller Staten hvälfva denna
skuld. Hr Ihre har dessutom omnämnt, att det finnes e 11-  skilda löftesförbindelser af höga personer för största delen
af skulden, och det är icke att förmoda, att creditorerne
åtnöjt sig med dylika löftesförbindelser, om de icke funnit
dem innefatta ali den säkerhet, som erfordras. I öfrigt förmodar
jag, att icke något enskildt handelshus försträcker
lån åt någon stat, utan att först underrätta sig om de laga
former, som inom det land, hvarifrån skuldförskrifningen
lemnäs, fordras, för alt förvandla lånet till statslån, och
jag är således öfvertygad, att det varit i fullt medvetande
deraf, att det icke var Svenska statscassan, hvilken
tillförbands ansvarigheten för betalningen, sorn långifvarne
yrkat särskilda löftesförbindelser, hvilket säkerligen icke
kommit i fråga, om det varit Staten Sverige, som gjort länet;
ty så mycken credit måtte väl Sverige äga, att den
utan enskild borgen och pantförskrifning kan låna upp 5o,ooo
pund sterb — en summa, som månget handelshus kan draga
på en enda postdag.
Den v ig t igaste sidan af denna fråga är, efter min öfvertygelse,
dock icke den financiella. Den politiska oell moraliska
är långt vigtigare. När det förhållande nu är upplyst,
alt Svenska Regeringen under en tid af iSåao år för
20 H. 87
690
Den 27 Februari f. m.
R. St. fördolt denna skuld; när det förhållande jemväl är
bekant, alt skulden icke blott varit föranledd af vissi tillfälliga
utgifter, utan att nian hushållat så nied cassan, att
balancen årligen förökats till dess att det stoppat helt och
hållet och man nödgats vidtaga utomordentliga åtgärder;
när man af Frih. Stjernelds ”förklaring” leder sig till den
slutföljd att bristen före i836 varit betäckt och årligen
tillvuxit genom löpande crediler hos utländska handelshus —
dyrheten af hvilken financeoperation med omsättningar,
provisioner, courtage etc., en livar, som befattat sig med
aflärer, känner — operationer, hvilka dessutom oftast föranleda
till vinglerier af flerfalldig art och lätteligen leda till
sammanblandning af förvaltarnes egna och cassans i deras
namn besörjda affärer: när, säger jag, alla dessa förhållanden
nu på en gång uppdagas och Regeringen, i stället att
tned öppet förtroende gå Ständerna till mötes och ärligt
saga dera huru det stod till, låtit sina functionärer framträda
med det ena tvetydiga och förvillande intyget efter det
andra, för att 0111 möjligt inveckla och dölja rätta förhållandet,
— då hemställer jag, mine herrar! hvad förtroende
Regeringen kan fordra af Representationen tillbaka. Jag
hemställer, om icke förtroendet på ena sidan är det enda
som ingifver förtroende på den andra, och om icke ett motsatt
bemötande måste ingifva motsatta känslor. Det är åtminstone
min händelse, och jag är öfvertygad att många
med mig liktänkta icke skulle tvekat att gå Regeringens
önskningar i detta fall till mötes, så framt man icke från
början varsnat en benägenhet alt föra Representationen bakom
ljuset, hvilket, efter mitt sätt att se, långt ifrån att belönas,
bör bestraffas. När vi erinra oss, att Konungens Utrikes
Minister här erkänt, att det anslag, som för närvar,
är beviljadt för cabinettscassan, är fullt tillräckligt för diplomatiska
utgifter, och delta anslag utgör 176,000 r:dr rgs
mindre än det förra (när nemi. inräknas del belopp af
extra utgiftsfonden, som tillika varit användt för cabinettscassans
behof), så uppstår den klara följd, att, örn verklig
hushållning blifvit iakttagen med cabinettscassan, så skulle
ett belopp af minst i5o,ooo r:dr årligen kunnat disponeras
för sådana denna cassas tillfälliga behof, såsom de utomordentliga
ambassaderna till kröningarna i Mosciva och Rheiins.
Räknar man då blott från år 1823 till år 183(3, så uppkommer
en summa af nära 2,000,000 r:dr r:gs, som bort
vara besparade, så framt en riktig hushållning ägt rum’,
istället för att cassan vid sistnämnda tid befanns i en skuld
af halfannan million. Jag hemställer, huruvida det icke bevisar
en nog förvånande brist på förtroende, alt, då Konungen
sammankallat ett hemligt Utsk., för hvilket förhållandet
med cabinettscassan skulle framläggas, till och med detta
Utsk. lärer sväfva i fullkomlig okunnighet om de verificationer,
sorn skola bevisa, att denna skuld varit gjord
Den 2j Februari f. m.
för ändamål, som kur.de till betalning åtminstone moraliskt
binda Staten.
Slutligen får jag lika med Gr. Frölich beklaga, alt frågan
af vissa talare blifvit flyttad på en personlig grund.
Det har dock icke varit den s. k. oppositionen, som begått
detta pai lementai iska misstag, ulan Konungens egna ministrar,
och de, som ifrigast försvara konungamaktens intresse
inom detta Hus. Jag, för min del, tror, att intet är så
mycket stridande mot konungamaktens intresse, intet så
förnärmande konungamaktens värdighet, som alt göra Konungen,
Dess personliga egenskaper, förtjenster eller fel till
föremål för debatt inom nationalförsamlingen. Jag vill icke
tillåta mig att fortsätta detta thema eller inlåta mig i något
svar, långt mindre i en, måhända hvarken svår, än mindre
omöjlig, vederläggning af hvad som i den delen blifvit yIt—
rädt. Man har vidare talat om, huru lt. St. och Svenska
folket skulle blifva comprometterade hos de Europeiska
makterna, i händelse Staten icke betalte denna skuld. Jag
medger visserligen, att rika handelshus äro ett slags makter
under närvar, förhållanden; men alt de öfvergått lill Europeiska
statsmakter eller regeringar har jag icke hört omtalas,
och jag skulle förmoda, att ett handelshus i London
eller Hamburg icke är en så farlig makt, att Svenska Statens
credit eller ära skulle kunna lida deruppå, att R. St.
nekade betala en skuld, som icke hörer Staten till, utan öfverlemnade
till den eller dem, som utgifvit förbindelserna
och till förhemligade ändamål användt beloppet, alt tillika
besörja om förbindelsernas honorerande.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Efter den deduction
af frågan, som Gr. Frölich i sitt skriftliga anförande afgifvit,
skulle det måhända synas öfverflödigt alt vidare ingå i
någon granskning öfver ämnet; men det tillhör sakens natur
att, till följe af individernes olikhet och mångfald, äfven
föremålen måste upptagas från individuelt olika åsigter,
hvaraf oftast händer att frågan, fullkomligen utredd, likväl
framställer punkter, hvilka man icke anser tillfyllest vidrörda
eller på ett sätt, som svarar mot den individuella
åsigten och öfvertygelsen öfver frågan. Här kan visserligen
icke vid detta tillfälle vara ändamålsenligt att ingå i någon
omständlig vederläggning af motsatta åsigter, då det här
egentligen ankommer på alt bibringa det utredande Utsk.
de åsigter, hvilka livar och en kan anse såsom ländande till
utveckling af frågan eller till ett annat resultat än det af
Utsk. framställda; men då de tankar inom en rådslående
församling ofta kunna anses såsom medgifna och godkända,
på hvilka svaromål och vederläggning uteblifva, så anser
jag mig likväl i största korthet, innan jag ingår i sjelfva
liufvudfrågan, böra vidröra några af de yttranden, som här,
i motsatt mening till den öfvertygelse jag hyser, blifvit från
andra ledamöter framställda.
Den i’] F c b r u a r i f. m.
Hr Lagerhjelm har y 11 ra t, att skulden utan all betänklighet
borde betalas, bufvudsakligast pä den grund att tillgångarna
nu voro stora och mera tillgängliga än de möjligen
vid ett annat tillfälle kunde blifva. Jag delar icke denna
åsigt. För mig uppstår behofvet af frågans utredning,
af frågans bringande i det skick, att man må veta hvarom
den egentligen handlar; ty det måste för Svenska folket,
hvars representanter vi äro, blifva utredt på hvilka grunder
vi komma att afstyrka den fordrade betalningen eller
också möjligen bifalla den. Hr Lagerhjelm har yttrat, såsom
en allmän sats, alt bakom ett ord bör stå en man och att
skulden på denna grund måste betalas. Jag anhåller, att
root den värde talarens yttrande få anmärka, att det är just
denne man, som ännu saknas, som ännu är helt och hållet
obekant, ty någon långifvare eller låntagare är ännu alldeles
icke för RiksStm uppgifven. Hr Lagerhjelm har äfven
yttrat huru han älskar sitt fädernesland icke med ord, utan
med gerningar, och härvid måtte det icke förtänkas, om jag
yttrar att jag anser min uppfattning af fosterlandskänslan,
äfven om jag skulle blifva af en med Hr Lagerhjelm alldeles
motsatt tanke, äga samma anspråk på utgångspunkt från
redlighet i afsigter och från goda afsigler för fäderneslandets
bästa, samt att det möjligen kan in trä lfa, att om Hr
La gerhjelm finner gerningen eller handlingen — jag erinrar
mig ej hvilket uttryck han begagnade — bestå i betalning,
jag kommer alt anse den fosterländska handlingen absolut,
oeftergifligen, oundgängligen böra bestå i afslag till skuldens
betalning.
Hr Ihre har framfört Statsministerns för utrikes ärendena
förklaringar i detta ämne, och jag måste härvid med
en verkligen djup smärta beklaga, att de på mitt omdöme
öfver sakförhållandet ej kunnat bibringa den verkan jag så
lifligt skulle önskat. Hvad Frih. Stjernelds redliga afsigter
vidkommer, så behöfva de icke vitsordas. Jag gör mig en
ära af att i första rummet erkänna dem till alla delar och
att dertill lägga min öfvertygelse om den obestridliga förtjenst
han ägt vid den brydsamma förvaltningen af cahinettscassan,
efter dess inträde i ministeren; men dessa obestridliga
egenskaper, och af ingen enda menniska bestridda, kunna
icke frikalla Statsministern Frih. Stjerneld från beklagansvärda
misstag vid behandlingen af hela denna fråga och
förändrar i min tanke icke det ringaste af sjelfva förhållandet
deruti. Här förekommer något som jag icke är i tillfälle
att utreda, men som säkerligen icke kommer att undfalla
StatsUtsk. vid en närmare utredning af frågan och förhållandet
dervid, nemi. huruvida och på hvad sätt i de till
StatsUtsk. öfverlenmade cabinettscassans räkenskaper finnes
upptaget berörde cassas skuldförhållande till Colonialdepartementet
eller St. Barthelemyfonden, huru än den må kallas,
eller om ifrågavar, medel befinnas i cassans räkenskaper upp
-
Den 2■] Februari f. m.
förde såsom lån, upptagne i och för cassnns rullning och
uppförde i dess debet såsom varande en cassans skuld, samt
dertill ytterligare huruvida i dessa tili StatsUtsk. öfverlemnade
cassans räkenskaper, finnes ens med något ord nämndt
om en creditor till eabinetlscassan : den s. k. St. Barthelemyfonden
eller Colonialdepartementet.
Gr. Frölich har i dess anförande fi-ikallat mig från det
obehagliga åliggandet, att till besvarande upptaga åtskilligt
af Ur Edenhjelms yttrande. Jag hembur Gr. Frölich derför
min innerliga tacksägelse. Jag har från långliga tider tillbaka
viint mig att med den största aktning omfatta den
värda talaren i och för dess obestridliga egenskaper inom
den bana, som varit hans; men hans yttrande vid detta
tillfälle har tydligen ådagalagt att statsman och parlementarisk
man är icke detsamma, som att vara en redlig embetsman
och en skicklig man inom sitt fack. Det ämne för
discussionen, som han sökt inleda, har af Gr. Frölich blifvit
så fullständigt upptaget, att jag anser mig genom instämmande
i den sistnämndes yttrande vara helt och hållet frikallad
från vidare besvarande af hvad Hr Edenhjelm anfört.
Gr. Frölich har på samma sätt i väsendtlig mån upptagit
Gr. Horns yttrande. Hvad detsamma i afseende på
dess reservation vidkommer, så har det, såsom mig synes,
innefattat blott en amplification af Grefvens i reservationen
Vltrade åsigter. Jag skulle med särdeles nöje hafva omfattat
tillfället att få rätta min mening i afseende på denna
reservation, genom Grefvens förklaring deröfver; men då sådant
ej kunnat äga rum, då förklaringen icke i minsta mån
rubbat den öfvertygelse jag fallat om reservationen, så finner
jag ingen anledning att på grund af delta sednare yttrande
tillbakahålla något af hvad jag i afseende på denna
reservation kommer i mitt skriftliga anförande att yttra.
Men Gr. Horn har äfven här framställt en våda. Jag medger
att bevisningen vid delta tillfälle med full rätt för talaren
varit hemtad ex absurdo, men Grefven har talat om
möjligheten af en inkräktare, som kunde komma att göra sig
till executor af de fordringsanspråk, som nu äro i fråga.
Mig förundrar delta verkligen, då icke Grefven i StatsUtsk.
tillvägabragt den utredning, sorn för detta tillfälle kunnat
ådagalägga, hvem nemi. som är fordringsägaren. Detta är
för mig obekant, och jag kan således icke göra den ringaste
applicalion af Grefvens framställning om en executor. Grefven
liar äfven yttrat, att frågan icke kunde afgöras på ett conslitutionelt
sätt. Härvid bör jag tro, att jag möjligtvis har misstagit
mig, att under Grefvens yttrande något undfallit mig,
ty jag kan icke förstå hvad detta vill säga. Jag tror att
det icke är möjligt att afgöra frågan på ett inconstilutionelt
sätt. Jag tror alt hvilket beslut det än må vara, hvaruti
II. St. kornilla att stanna, så måste det blifva constitulionelt,
emedan det conslitutionella består i 1\. St:s rättighet alt så
-
Den 37 Februari f. in.
sorn lagstiftare, hvilka iiga all antingen bevilja eller afslå
medel, komma att besluta i ämnet. Här bar visserligen af
Gr. Horn under discussionen blifvit framkastadt, att det är
Konungen, som är gäldenären, men på statsmakternas vägnar.
I anledn. deraf vågar jag hemställa lill honom, såsom
en så gammal riksdagsman, på hvilken grund!ags-§ det grundar
sig, att Konungen utan uppdrag af andra statsmakten
kan vara gäldenär på statsmakternas vägnar. Månne icke
hela det constitulionella statsskicket, månne icke 76 §: n Reg.-  F:n helt och hållet bestämmer gränsen för statsmakternas
verkningskrets, och visar alt det är omöjligt, att ifrågavar.
skuldförbindelser kunde äga naturen af att vara utgifna på
statsmakternas vägnar? Jag vill äfven önska, att jag illa uppfattat,
illa förstått detta Gr. Horns yllrande och förutsätter
således att mitt svar grundar sig på den uppfattning jag
haft äran här framställa öfver frågan; men jag beklagar, att
jag äfven mot min värde vän Gr. Frölich måste göra en
anmärkning. Gr. Frölich har yttrat, att han ej vill sätta
i fråga alt någon oppositionsanda möjligen kunde komma att
uppstå, utan att han och alla menniskor i Sverige skulle
obetingadt offra sista skärfvel! för ett krig, som Konungen
börjat. Jag mäste reservera mig mot delta yttrande, emedan
det obetingade i denna del mäste oundgängligen ankomma
på beskaffenheten, ändamålet, föremålet af ett sådant
krig, och det slår dessutom icke in med en försvunnen lids
erfarenhet. Mine herrar! jag tror icke att Svenska folket
år 1 8oq med en sådan enlhusiasm, som Grefven förutsätter
nödvändigt böra uppkomma, endast för blotta krigets skull
och dess påbörjande,af Konungen, jag tror icke, säger jag,
att Svenska folket, vid den då påbjudna krigsgärden och alla
dermed sammanhang ägande förhållanden, var intaget af
en sådan välvilja, hvarföre jag mot detta yttrande måste
reservera mig i dess allmännelighet taget. Dernäst anhåller
jag 0111 R. o. Ad:s tålamod, att afhöra mina uppsatta tankar
i afseende på StalsUtskis betänk, i denna fråga.
Gr. Anckarsvärd uppläste derefter följande:
Inom en stat, der den constitutionella utbildningen icke
hunnit längre, än alt of många ännu göres gällande den
mening, att Konungen äger allena styra Riket, utan afseende
å det i grundlagen stadgade villkor för konungamaktens
utöfning, att det skall ske, ”på det sätt Reg.F:n föreskrifver,
” är det ett så mycket högre åliggande för representanten,
att allvarligt fästa sin uppmärksamhet vid förr
hållanden, hvilkas utgångspunkt så omisskänneligt visar sig
hafva varit denna missförstådda allenastyrande princip, och
i hvilka ett uppsåtligt åsidosättande af de i grundlagen tydligt
bestämda gränser för regeringsmaktens verkningsomfång
så öppet ådagalägges. Af sådan beskaffenhet anser jag förhållandet
vara med detta minislercassans åsamkade ”defi
-
Den 27 Februari f. m.
695
cit,” såsom det kallas uti K. skrifvelsen af den 3i Dec.
till R. Sirs Statsutskott.
Innan man ingår i granskning af StatsUlskrs utlåt, öfver
detta ämne, synes nationens representanter först böra
stadga sin mening 0111 den K. skrifvelse, hvilken framkallat
detsamma.
Den innefattar utan oinsvep: alt K. M:s vilja är, "alt
fästa StatsUtsk:s uppmärksamhet på nödvändigheten deraf, att
vid extra-statsregleringen laga i öfvervägande frågan om anvisande
af ett, extra anslag för cabinettscassan, på grund af
Statsministerns för utrikes ärendena redan den 7 Mars sisth
år afgifna und. rapport,” af hvilken åter inliemtas, ”alt de
ID år, som närmast föregått Statsministerns för utrikes ärendena
inträdande i embetet, efterlemnat en betydlig brist,
hvilken inom 5 å 6 år torde kunna fullkomligt betäckas, såvida
någon nedsättning i de anslag och tillgångar, ministercassan
hittills haft alt disponera, icke komme att äga rum.”
Detta Kongl, meddelande, uti en så vigtig fråga, synes
egnadt att återkalla i minnet de inom detta Hus vid denna
riksdag så ofta förnyade anniärkn:r emot uppställningarna
och skrifsältet uti R. St:s StatsUtsk:S betänk:n, i afseende å
tillstyrkta villkor för beviljandet af anslag, äfvensom emot
Exped.Ulsk:s förslag till 11. St:s skrifvelse!', såsom, enligt en
mäktig fVactions mening, upphittade uti en icke tillräckligt
und. ton. Ehuru jag städse med ett visst obehag åhört dessa
med den fria statsförfattningen föga öfverensstämmande satser
och underdånighetens påkallande i förhandlingar emellan
de tvänne gemensamt lagstiftande statsmakterna, har jag
trott mig vid de flesta tillfällen kunna underlåta att deltaga
i ordstrider, hvilka för mig visat sig endast åsyfta rotfästandet
af den åsigt, att Nationalrepresentationen helt och
hållet vore konungamaktens vilja underordnad, samt att R.
St., i deras egenskap af folkets ombud, skulle stå i helt andra
och mera underordnade förhållanden, än grundlagarne
bokstafligen föreskrifva. Jäg tillstår att den hyllning, jag
under feni riksdagar sett majoriteten af detta Hus lemna åt
en sådan, i min öfvertygelse med nationens frihets- och
sjelfsiändighetskänsla oförenlig regeringsmaktens superioritet
öfver folkets representanter, synts mig göra motståndet vid
en sådan meningsstrid lika ändamålslöst, som sjelfva de såsom
stridsämne framkastade meningar och läror för mig varit
oförklarliga. Jag har iakttagit tystnad, under förutsättning,
att hvad som inom detta Hus i sådan väg bearbetas,
skulle af de verkliga folkombuden motverkas genom inflytelsen
af allmän-andans kraft, hvilken alltid blifver oemotståndlig,
då den utgår ifrån de förnuflsenliga begreppen om
samhällets villkor, fördelar och ändamål.
Men, mine herrar! då jag uti den K. skrifvelsen trott
mig finna en fullkomlig öfverensstämmelse med de satser om
R. Sits underordnade ställning lill styreisemakten, som med
Den 27 Februari f. m.
alltför mycken framgång varit inom detta Hus förfiiklade,
liar jag ansett den medborgerliga pligtkänsla!) ålägga mig
all en gång påkalla den allmänna uppmärksamheten på detta
förhållande.
Betraktar man andan och ordalagen af den K. skrifvelsen,
synes den förutsätta att R. St., på grund allena af den
uppmärksamhet K. M. af StatsUlsk. yrkat å nödvändigheten
att vid extra-statsregler:n afse cabinettscassans ganska betydliga
och tryckande deficit, utan minsta tvekan eller betänksamhet,
blott ägde att ovillkorligt anslå de erforderliga
medlen lill bristens afhjelpande. En sådan förutsättning utvisar
alltför mycket en syftning att betaga R. St. den "pröfningsrätt
och den rätt att angtde skattemedlens användande
förordna,” som grundlagarna åt Nationalrepresentationen bevarat.
Om man på den ena sidan går så långt, att man af
R. St. fordrar en sådan krälande underdånighet, bör man
åtminstone med fördragsamhet förnimma, att äfven påståenden
kunna göras, att R. St.'s värdighet måste af regeringsmakten
respecteras och detta är hvad jag i ifrågavar. skrifvelse
icke anser vara iakttaget.
Om verkligen den nu uppgifna cabinettscassaskulden valdt
vållad af utgifter för ministerstatens ändamål, och om
således cassabristen uppkommit, fortgått och tillväxt under
loppet af 18 eller 20 år, vore delta, enligt vår statsförfattning,
en följd af lika oförsvarliga som uthållande grundlags,
öfverträdelse)', och under sådant förhållande hade R. St. ägt
anledning att vänta sig en annorlunda ordställd K. skrifvelse.
De borde måhända äga någon anledning, att af regeringsmakten
förvänta en öppen, ärlig framställning af förhållandet,
en uppgift af skuldernas belopp, af lånförsträckningarnas
natur, af skuldförbindelsernas innehåll, jemte en tillfredsställande
förklaring öfver utgifternas beskaffenhet. I stället
hafva de blott fått emottaga en nådig skrifvelse, såsom
det tyckes, ämnad alt pröfva om öfvermaktens anspråksfulla
antydan till StatsUtsk. skulle förmå uträtta något.
Re g. Fins 53 §, jemförd med Riksd.Ordnrs 3o §, ålägger
Sveriges Konung, ”att för R. St:s StatsUtsk. låta uppvisa
statsverkets skulder.” Sältet för detta uppvisande finnes antvdl
i Riksd.Ordnrs 27 §, hvars ?.:a mom. stadgar, ”ali Statsrådets
lemnade yttranden böra, jemte K. M:s proposir, till R.
St. och deras Ulsk. alltid meddelas.” Jag anser denna föreskrift
illa uppfylld, då skuldsummornas belopp oeftergifligen
bort verificeras genom deras upplagande, antingen i skrifvelseu
eilei' i Statsrådsprol., och åtminstone delta sednare bort
innehålla utredning af alla sammanhang dermed ägandeförhållanden,
en utredning, som måste anses erforderlig för
”uppvisandet” af skulderna. IMig förekommer, att den K.
sk lil velsen, med eller utan afsigt, på StatsUtsk. öfverflytlat
det obehagliga åliggandet att utreda förhållanden, för livil
-
\
D e 11 27 Februari f. m.'
697
las öppna ådagaläggande regeringsmakten synes hafva triidt
tillbaka, möjligtvis tvekande, huruvida den ifrågavar. skulden
ur af natur att under någon förevändning kunna genom
ansvarige rådgifvare föreläggas R. St. såsom en
Svenska statsverkets Jagliga förbindelse. Det ser ut som hade,
just för en sådan händelse, man sökt en utväg, hvilken,
oförenlig med grundlagen, likväl alltid kunde blifva lycklig
för de redovisande, om R. St. låta åtnöja sig med uppdraget
att i all underd. betala allt hvad Regeringen fordrar; och
det vid den K. skrifvelsen fogade Stalsråds-prot. utvisar
derjemte, att en så vigtig fråga blifvit handlagd af endast
4 Statsråd, Chefen för utrikes departementet inberäknad, oaktadt
allmänt yttrade bekymmer öfver Statsrådets bristande.
fulltalighet. Den K. skrifvelsen upptager icke ett ord
om beloppet af den tryckande skuldsumman, hvilken således
skulle kunna anses såsom för alla andra Konungens rådgifvare
än utrikes departementschefen obekant; den antyder
ingenting om skuldens natur, antingen utländsk eller inländsk;
den omnämner ej genom hvilken myndighet skulden
blifvit ingången: om den blifvit det för Statens eller
för enskild räkning; och Konungens ansvarige rådgifvare synas
sålunda hafva ansett 76 §:n Reg.Ftn icke äga någon gemenskap
med frågan, då åt StatsUlsk. blifvit uppdraget att
sjelft utur handlingarna utleta förhållandena, för att deraf
meddela R. St. hvad ”grannlagenheten kunde medgifva att
offentliggöra.”
Under sådana förhållanden hade jag trott, att StatsUtsk.
icke bort kunna handlägga frågan, då Ulsk. hvarken
kan eller bör ikläda sig egenskapen af ett Hemligt Utsi.;
helst som det ingalunda åligger StatsUlsk. att utsofra Regeringsmaktens
dolda handlingar, för att utur dem framleta
hvad den ålagda ”grannlagenheten” kan medgifva att godtyckligt
förelägga R. St. Sedan likväl StatsUtsk. betraktat
frågan utur en annan synpunkt; och på grund af de för
StatsUtsk. närmare kända särskildta förhållanden föreslagit
R. St. att icke anslå några medel för betäckande af cabinettscassans
brist; finner jag väl, att, ifall utlåt, bifalles, R.
St. i hufvudsaken vägrat att med nationens medel betala
en skuld, sorn ej lagenligt tillkommit, och detta blifver äfven
det mål, hvartill jag kommer; men i den händelse utlåt,
af detta Stånd skulle återremitteras, utbeder jag mig att få
fästa StatsUlsk:s uppmärksamhet på de förhållanden jag här
vidrört, samt äfven att få tillägga följande:
Jag anser nemi. i första rummet maktpåliggande, att
förhållandet med cabinettscassans betydliga skuldbelopp fullständigt
utredes, emedan denna utredning skulle erbjuda en
fullkomlig karaktersskildring af den afgångna, så tillsägande
3o-åriga ministeren, hvilkens handlingssätt derigenom bör
för Svenska folket blifva tydligen åskådligt.
20 H. 88
698
Den 27 Februari f. m.
Redan vid 1823 års riksdag yrkade Nationalrepresentationen
indragningar i de utgifter, som hade sammanhang med
roinisterslaten, och ehuru R. St. anslogo 10,000 r:dr Barnh.
b:co mera till denna stat, skedde det under förutsättning,
att icke såsom förut extra medlen under åttonde titeln skulle
förblandas med de hemliga medlen på ministeranslaget, titan
afseende på folkombudens fordringar ökades ministercassans
utgifter genom öfverdådigt praktfulla ambassader
och andra för folkets intresse säkerligen lika främmande föremål.
StatsUtsk. har utgifvit cabinettscassans skuldbelopp
vid 1823 års riksdags början, men jag tror att Utsk. äfven
bort uppgifva cabinettscassans tillstånd vid tidpunkterna af
1828, i834 och i84o årens riksdagars början. Mig synes
att Utsk. bort utreda, huruvida, vid någon af dessa riksdagar
uti berättelsen om statsverkets tillstånd och behof, Regeringen
omförmält någon cabinettscassans skuld. Man måste
härvid taga i betraktande det af Statsministern för utrikes
ärendena under den 3 Mars förl. år till Const.Ulsk. afgifna
och härmed af mig till prot. aflemnade meddelande: ”att
för cabinettscassans räkning intet lån varit upptaget,
före, under eller efter den tid Const.-  Utskts förfrågan i n n e h ö 11”, (nemi. åren i836 eller 1837);
ty om denna officiella uppgift jemföres med den, som blifvit
StatsUtsk. den 7 Mars öfverlemnad genom samme Statsministers
till Konungen afgifna rapport rör:de den betydliga
brist, som sedan 20 år uppstått i cabinettscassan, måste man
erkänna en oförklarlig motsägelse. Om återremiss beslutas,
torde StatsUtsk. komma i tillfälle att för R. St. förklara
det tvetydiga, som för den oinvigda forskningen blifver resultatet
af jemförelserna emellan dessa båda offentliga handlingar
samt utreda, huru och igenom hvilka förhållanden
cabinettscassan kommit uti den för banden varande förlägenheten,
hvilket jag icke anser blifvit på ett tillfredsställande
sätt upplyst utaf den summariska uppgiften i Hr Statsministerns
rapport, ”att bristen uppkommit, dels genom flera
af behofvet oundgängligen påkallade utgifter, hvaröfver handlingarne
äro af natur att endast kunna föreläggas ett hemligt
Utsk., dels af åtskilliga högst kostsamma utomordentliga
ambassader, dem Rikets värdighet icke tillåtit alt åsidosätta,
dels äfven af de många under samma tidrymd med främmande
makter afslutade handelstractater och andia conventioner.
”
Jag önskade att StatsUtsk. hade inför R. St. utredt,
hvilka de högst kostsamma ambassader varit, som för Rikets
värdighet ej kunnat undvikas, jemte kostnadsbeloppet för
hvarje sådan utomordentlig ambassad särskildt; äfvensom
hvilka de handelstractater och conventioner varit, som medtagit
så betydliga summor. Kostnaderne synas mig hafva
bort särskildt för hvarje sådan underhandling meddelas. Hvad
de ”oundgängligen påkallade utgifter” beträffar, för hvilka
Den 27 Februari f. m.
699
handlingarna aro af natur, alt endast konna inför ett hemligt
Utsk. uppvisas, hade R. St. l>ort få kännedom åtminstone
om summorna; ty jag är öfvertygad att Svenska folket
gerna undviker vissheten 0111 sådana dess Regerings förhandlingar,
hvarvid politiken möjligen skulle visa sig i strid
med de moralens hud, hvilka för Regeringen höra vara lika
heliga, som för individen.
Då af Statsministerns skrifvelse till Const.Utsk. upplyses,
alt intet lån för cabinettscassans räkning är eller varit
upptaget, hade det varit nyttigt, att StatsUtsk. fått tillfälle
utreda med hvem eller med hvilka cabinettscassnn kunnat
föra en så beskaffad räkning, som fortgått under loppet af
måhända mer än 20 år. Då skuld förefinnes utan upptaget
lån, måste hetalningsanspråk ovedersägligen grunda sig på
läkning; och det torde vara en obestridlig rätt för dem, af
hvilka betalning fordras, att få kännedom om långifvaren
och tillfälle att granska räkningen.
Jag hade önskat att StatsUtsk. utredt hvilken eller hvilka
de embelsmän varit, som handhaft denna cabinettscassans
räkning, och pä grund af hvilka authorisationer de tillgångarna
öfverskridande utomordentliga utgifterna ägt rum; äfvensom
förhållandet med cabinettscassans löpande räkning,
samt om genom den nuvar. Statsministern för utrikes ärendena
några andra garantier för cassans skulder blifvit afgifne,
än de, hvilka finnas tecknade å de s. k. File'enska obligationerna.
Berättelserna om de årligen i afseende å cabinetlscassans
förvaltning af K. M. förordnade revisioner, verkställda
genom Statsrådets ledamöter, hade i min tanke
bort af StatsUtsk. infordras; åtminstone synes den del deraf,
som visar cassans tillstånd och förvaltning, bort R. St.
meddelas, ifall sjelfva räkningen, såsom för vanliga förhållanden
icke underkastad R. St:s granskningsrätt, måste undandragas
Ständerna i ett ögonblick, då betalningsskyldigheten
likväl dem a (Fordras. Att R. St. fått veta hvilka de Statslådsledamöter
varit, som vid olika tidpunkter ägt uppdraget
att verkställa cabinettscassans grankning, synes för fullständighetens
skull hafva bort af StatsUtsk. till R. St. uppgifvas.
Om det skulle befinnas, att ett för Svenska statsverket,
under namn af ”Co 1 on i a 1 - d e p a r t e m e n tet”, alldeles främmande
verk, men under chefskap af Ministern för Svenska
och Norrska utrikes ärendena, varit den mellanlänk, genom
hvilken Svenska Regeringen tilltrott sig kunna belasta cabinettscassan
med gäld, utan att vilja erkänna sig hafva upptagit
lånet för departementets räkning; hade sådant bort noga
utredas, det grundlagsstridiga uti handlingssättet ådagaläggas
och en bestämd öfvertygelse af Utsk. uttalas, om,
huru och på hvad sätt, till följd af så beskaffade transactioner
emellan chefen för Colonial-departementet och chefen
för Utrikesdepartementet, innefattade lili en och samma
person, Svenska statsverket juridiskt kunde tillförbindas nå
-
700
Den 27 F e b r u a r i f. m.
gon betalningsskyldighet, — hvarvid 76 §:n Reg.Fln bort
tjena Utsk. till ledning.
Hvad motivet angår, som egentligen säges i betänk, hafva
grundlagt afstyrkandet, kan jag ej i allo instämma deruti.
Endast en ringa del eller snart sagdt den minsta af cabinettscassans
skuldförhållanden är föremål för pröfning af
liksrätten. Denna pröfning omfattar utomdess blott sjelfva
det juridiska ansvaret, men ingalunda hvad som här måste
vara hufvudfrågan, nemi. Statens betalningsskyldighet. Utan
en så beskaffad föregången utredning, som den jag nu yrkat
af StatsUtsk., kan jag aldr ig lemna min röst till ett sådan
anslag, som Regeringen nu begärt; och i detta hänseende
synes mig ibland reservanlerue Hr von Troil hafva uttryckt
den enda rätta meningen.
Jag finner mig deremot icke kunna komma till en sådan
slutsats, som den, hvilken i följd af en alldeles egen logik
i somliga reservationer uttalats, nemi.: att den kända
skulden ufven måste erkännas, der igenom att StatsUtsk. kommit
i tillfälle att uppgifva beloppet af cassabristen; samt
att denna bör betalas, såvida icke Rikets värdighet, credit
och trygghet skall äfventyras. Att en fordran blir betalningsgild
blott derföre, att beloppet uppgifves, är ej förenligt med
min slutförmåga. Den, som är mera än jag invigd i hemligheterna,
må, om han kan, försvara den satsen, att "Rikets
värdighet, credit och trygghet" äfventyras, om Coloninldepartementet
och borgesmännen för dess upptagna lån icke
blifva af Svenska och Norrska cabinettseassan honorerade,
äfven örn räkningar kunna uppgöras, som utvisa, alt departementets
lån blifvit använda till försträckningar för cabinettscassan
på annan väg än grundlagen föreskrifver. För
min del vidblifver jag den tro, att om Svenska statsverket
skulle förlora sin "credit" hos det s. k. Colonial-departementet,
blefve förlusten ej särdeles stor; och ”Rikets värdighet”
iakttoges, som mig synes, aldrabäst, när ett fritt folks representanter
visa sig nogräknade om helgden af sina grundlagar.
Hvad tryggheten "beträffar, så torde mig ursägtas
den mening, att denna trygghet icke kan befrämjas annorlunda
än genom en sammanjemkning af förhållandena
statsmakterna emellan; men som en sådan kommer åtminstone
aldrig jag att föreslå, att af folkets medel anslå 100,000
r:dr årligen, för alt dermed i all underdånighet, utan utredning,
utan anmärkn. och utan villkor, sopa igen de omisskänneligaste
spåren efter den förvaltningsgren, som af alla
torde varit mest vållande till den obelåtenhet och till det
allmänna missnöje, hvilket nu visar sig vara det tydligaste i
ögonen fallande resultatet af den sist förflutna 3o-åriga administrationen.
En ledamot af delta Stånd yttrade redan
vid återremissen af extra-statsregleringen sin tillfredsställelse
och sin glädje i anledn. af Hr Statsrådet Ihres anmärkntr
emot uteblifna anslag för cabinettseassan, och jag log mig
Den 37 Februari f. m.
701
vid samma tillfälle friheten yttra alldeles motsatta känslor.
Det bör således förefalla helt naturligt, att jag blott betrak
tade såsom ett skrämskott det yttrande: ”att, om Utrikes
departementet lemnäs så redlöst”, som det förmenas blifva
genom StatsUtsk:s afstyrkande, ”ingen om sitt och Rikets anseende
ömtålig man, under uppfyllande af» den constitulionella
ansvarighetens fordringar, skall kunna emottaga och
förvalta det vigtiga Utrikes Statsministersembetet.”
Jag nödgas bekänna, att jag icke finner det ringaste
samband emellan utrikes departementets förvaltning och den
ifrågavar. ”eassabristen”, för hvilken ingen om sill och Rikets
anseende ömtålig man hädanefter lärer vilja ikläda sig
den constitutionella ansvarigheten, eller dermed taga något
slags befattning. Det är ju af StatsUtsk. fullkomligt utredf,
att de af Svenska statsverket ”för m i n i s t e r s t a t e n anslagna
medel”, jemte det ”ifrån Konungariket Norrige lemnade
bidrag” äro fullkomligt tillräckliga för de i Staten bestämda
löner åt de diplomatiska agenterne, och att medel för extrautgifter
dervid äfven äro tagna i beräkning. Hvad är det
då, som förbinder en Svensk Statsminister att åtaga sig en
skuld, som ej är Rikets? eller är verkligen skulden af Konungen
eller af någon minister, å Konungens vägnar, såsom
Statens skuld förskrifven? Jag tror sådant icke vara möjligt.
Men för hvem månde då dessa antydda vådor vara uppdukade?
och i hvad äfventyr slår Statens trygghet, om Statsministern
för utrikes ärendena en gång skulle upphöra alt
vångla med cabineltscassans medel genom transactioner, som
äro alldeles främmande förde af R. St. fastställda riksstater?
Jag kan icke fatta det. Jag beklagar blott vid detta tillfälle,
att mina begrepp derom icke kunna förena sig med
Gr. Horns; och jag beklagar det så mycket mera, som jag
älskat tro, alt vi, under gemensamma bemödanden för fäderneslandets
väl, skulle i hufvudsakliga fall sorn delta samverka
med den liktänkthet, hvilken är ett villkor för hvad
jag skulle vilja kalla politisk vänskap.
Månne det skulle vara så svårt att kunna uppfatta betydelsen
af de stora och vigtiga skäl för en opinionsyttring,
som förutsattes hafva legat till grund för Ulsk:s majoritets
afstyrkande att anslå medel till den ifrågavar. bristens liqviderande;
då StatsUtsk:s ledamöter varit i tillfälle att granska
de cabinettscassan röride handlingar, på hvilka Ufskls
majoritet säkerligen grundat sitt utlåt., synas de haft tillfälle
att se, huru cabinettscassans brydsamma ställning uppkommit,
fortgått och vuxit från riksdag till riksdag, utan
att något meddelande till R. St. blifvit afgifvet. De
hafva sett huru Svenska och Norrska cabinettscassan blifvit
intrasslad uti olofliga låneafhandlingar med det s. k. Colonial-departementet,
och hvarvid innehållet af Reg.Fins 76
§ icke kunnat undfalla dem; och de hafva äfven bort kunna
uppfatta Regeringens sätt att behandla denna fråga i sin hel
-
J02
Den 27 Februari f. m.
het. Om en och- annan ibland dem icke delat bekymren
öfver det inom en constitutionel stat icke I i kg i 11 liga sätt
hvarpå den nya ministeren blifvit sammansatt, utan garantier
af kända, mycket mindre af godkända politiska
grundsatser; om den inom RiksSttn yttrade missbelåtenhet
med Statsrådets incompletla skick och dröjsmål
med de hvilande grundlagsfrågors ocb beslutade lagfrågors
afgörande, sedan riksdagen varit öfver ett år, icke af
alla delas; oin under våra närvar, ministeriella förhållanden
icke af alla hysas de allmänna farhågorna i anseende till
Regeringens blifvande medverkan för de af nationen så omisskänneligt
påkallade stora reformfrågornas behandling;
loide likväl tillräckliga anledntr vara för banden för den opinionsyltring,
sorn kan finnas uti majoritetens af StatsUtsk. till
R. St. afgifr.a afstyrkande utlåt, i afseende å cabinettscassaskilldens
liqviderande. Jag åtminstone fattar ocb förstår fullkomligt
denna opinionsyttring och instämmer till alla delar i densamma
Jag kan i följd deraf aldrig komma att obetingadt tillstyrka
100,000 r:dr årligt anslag för betalande af vederbörandes
skulder; men om jag finge erfara några af Regeringen verkligt
medgifna eftergifter, något Regeringens afseende å nationens
billiga fordringar ocb större samhällsbehof,
så skulle äfven jag kunna tillstyrka uppoffringar, såvida
de kunde leda till återställande af försvunnen öfverensstämmelse
emellan styrelse och folk. Ingen redlig medborgare
lärer förneka, att delta är nödvändigt för deras gemensamma
väl. Men att yrka att nationen skall göra standiga
uppoffringar å sin sida, under det ingenting göres å
Styrelsens att uppfylla dess önskningar, detta anser jag oförenligt
med representantens pligt.
I händelse en återremiss skulle beslutas, anhåller jag
alt StatsUtsk. måtte fästa vederbörligt afseende å den utredning
jag här visat vara nödig, och af hvilken nationen
otvifvelaktigt borde komma att inhemta de åskådligaste
grunder för bedömmandet af den framfarna Styrelsens handlingssätt
äfvensom af den nuvar. minislerens hyllning åt
allena-slyrandets grundsatser, hvilkas följder så ögonskenligen
visat sig uti cabinettscassans invecklade förvaltning.
Afskrift.
Till Hr t. f. Hofcancelleren.
Uti skrifvelse af den 29 sisth månad har Hr t. f. Hofcancelleren,
med anledning af R. St:s Const.Utsk:s genom
dess ordförande hos Hr t. f. Hofcancelleren gjorda begäran
alt erhålla del af det eller de inför K. M. i ministeriella
mål förda prot. angtde ett för cabinettscassans räkning af
frami. H. Ex. Statsministern för utrikes ärendena m. m. Hr
Gr. af Wetterstedt år i836 eller 18J7 i England upptaget
lån, anmodat mig på K. M:s nåd. befallning alt häröfver
lemna nödig upplysning, enär ibland de i K. Hofcancellers
-
Den 27 Februari f. ra.
expeditionen förvarade prot. i ministeriella ärenden icke
finnes något röride ofvanomförmälta ämne.
Tifj svar härå får jag äran gifva vid handen, det något
lån för cabinettscassans räkning icke blifvit upptaget
hvarken före, under eller efter den af R. St:s Const.Ulsk.
antydda tidpunkt.
Stockholm den 3 Mars 1840.
Stjerneld.
Likheten med originalet intygar
J. Hegardt,
Prot.secret. i K. HofcancellersExpedition.
Afskrift.
Till ordföranden i R. Sits Const.Utsk., Generaladjutanten
m. m. Hr Grefve Anckarsvärd.
Uti skrifvelse till mig af den 20 i sisth månad, har Hr
Grefven och ordföranden, å Utsk:s vägnar, anhållit om delfående
af 2.‘ne inför K. M. uti ministeriella ärenden förda
prot.: 1:0 ang:de ett för cabinettscassans läkning år i8j6
eller 183y i England upptaget lån, och 2:0 ang:de den emellan
Sverige och Ryssland år 1838 afslutade handels-, sjöfartsoch
vänskapstractat.
I anledn. höraf får jag, enl. K. M:s nåd. befallning, härmedelst
den äran till Hr Grefven och ordföranden öfverlemna
det sednare af de begärda prot:n, öfver emottagande
hvaraf mig benäget torde meddelas qvitto; men då något
prot. icke finnes i Hofcancellers-expedition ang:de ett för
cabinettscassans räkning i England upptaget lån, har jag
från H. Ex. Hr Statsministern för utrikes ärenden öfver det
uppgifna förhållandet infordrat nödig upplysning, och får
härhos äran i bestyrkt afskrift meddela det svar H. Ex. i
anledn. deraf aflåtit. Stockholm den 4 Mars i84'J.
Efter nådigste förordnande
Alb. 1 h r e.
Carl Walhelm.
Hr von Hartmansdorff, A11 g.: Jag hade väntat
mig, att hvad vissa skriftställare om delta ärende sagt förut
i tidningarna, det skulle vissa talare säga efter på detta runi.
Jag hade derföre uppsatt på förhand mitt yttrande mot dem.
Min väntan har nu blifvit så öfver förmodan uppfylld, att
jag har intet att borttaga från hvad jag redan skrifvit, men
väl något att lägga dertill. Ja, en af dessa talare har gått
så långt, att antingen lärer han nödgas erkänna sig hafva
sagt hvad han icke vetat, eller ock har han beskyllt någon
af Hemliga Utsk:s medlemmar att hafva begått mened.
Hr von Hartmansdorff uppläste derefter följande:
Jag uppträder ej, för att försvara hvarken cabinettscassans
skuldsättning eller skriftvexliugen derom. Saken är
Den aj Februari f. ni.
redan underställd vederbörlig domstols pröfning, och detta
bör, för hvarje riksdagsman, som kommer ihåg, att RiksSt.
icke är Riksrätt, vara nog för att återhålla sina omdömen
intill dess de anklagade sig förklarat och Riksrätten fällt sitt
utslag. Ang:de skriftvexlingen, som till Riksrätten icke hör,
hafva vederbörande sjelfve redan yttrat sig. Men jag anhåller
om eder uppmärksamhet, mine herrar! för att söka förekomma
det de, som tillvita Konungens rådgifvare svåra fel, ej måtte
hänföra R. St. att sjelfve begå andra.
Mera än om saken har man talat om formaliteterna och
personerna, likasom harmen emot dem, hvilka medverkat
till skuldens förskrifning, borde förmå oss att vägra hennes
betalning. Det är således nödigt att ej mindre sak än formaliteter
och personliga förhållanden skärskådas å ömse sidor.
Lämpligast synes det låta sig göra under följande hufvud
frågor : är skulden verklig? är hon Statens? och af hvem
bör hon betalas?
Men innan jag försöker att besvara någon af dessa frågor,
torde det, för reda i framställningen, tillåtas mig att
i edert minne återkalla huru saken uppkommit. Derom
lemna officiella handlingar och trovärdiga underrättelser
följande upplysningar: under den 5 Dec. i83g, anmälte statsrevisorerne,
i deras berättelse till R. St., att i Stats-cont. befunnits,
på K. M:s nåd. befallning, deponerade 7 st. å 25oo
r:dr Hamb. b:co hvardera lydande, med ränta af 6 för hundrade
löpande, skuldförskrifningar, hvilka barthelemy fonden,
jemlikt K. M:s bemyndigande af den 7 Nov. 1826, utfärdat
den 3i Dec. s. å. och för hvilka cabinettscassan sistnämnde
dag gått i borgen. Förenämnda bemyndigande till lånets
upptagande och till borgens ingående var contrasigneradt
af då varande Statssecretm Skogman och nu frami. Exped.-  secret. i Colonial-departementet Bergius. Borgen var undertecknad
af Gr. af Wetterstedt och Frih. E. Lagerheim, eller dåvarande
Statsministern för utrikes ärendena samt Cabinettssecretm.
Den 10 April 1 S3g hade sistnämnda embetens innehafvare,
Frih. Stjerneld och Hr Ihre, på cabinettscassans
vägnar samma borgen förnyat. Under den 18 Febr. 1840
begärde StatsUtsk. genom Hofcancelleren, i afseende på regleringen
af ministerstatens aflöning, att Utsk., som för bedömmandet
af erforderliga anslag för utrikes beskickningarnes
aflöning, icke ägt någon annan ledning, än Stats-cont:s räkenskaper
för 1837, måtte, för samma år, erhålla uppgift,
rörrde användandet till deras bnfvudsummor under titlarna
af de till cabinettscassan anordnade på anslaget för ministerstaten
uppkomna besparingar af Norriges bidrag 4°,000 i:ch'
Norrskt specie; äfvensom utaf de ifrån extra utgiftsfonden
till nämnda cassa-utbetalta medel, på det Utsk. måtte erfara,
i hvad mån för cabinettscassans öfriga utgifter beviljandet
af något anslag borde i sammanhang med extra-stats
reg
-
Den 27 Februari f. m.
705
regleringen tagas i betraktande. Samma dag, den 9,4 Febr.,
då denna skrifvelse anlände till Hofcaneelleren, inkom äfven
en annan från Coust.Utsk., af der. 20 Febr., med anhållan
att få det prot. öfver ministeriella mål, hvilket inför K. M.
blifvit tordt, ang:de eli för cabinettscassans räkning af frami.
Statsministern för utrikes ärendena Gr. af Wetterstedt år i836
eller 1837 i England upptaget lån. Härå svarade Frih. Stjerneld
d. 3 Mars i84o till Hofcaneelleren, att ett sådant lån icke
blifvit upptaget hvarken före, under eller efter den antydda
tidpunkten; hvarpå Hofcaneelleren, vid svarets öfversändande
till Coust.Utsk., förklarade, alt något dylikt protocoll icke
funnes. 1 anledn. af SlatsUtsk:s skrifvelse, anmodade Frih.
Stjerneld Hofcaneelleren, den 7 Mars i84o, att meddela detsamma
en af Frilnn samma dag lill K. M. afgifven und.
berättelse, af följande hufvudsukliga i K. M:s nåd. skrifvelse
lill StutsUtsk., den 3r sist). Dec., sedermera upptagna innehåll
: att anslaget till rainisterstaten hade under somliga tidskiften
befunnits otillräckligt, att de 16 år, som närmast föregått
nuvar. Statsministerns inträde i embetet, efterlemna!
en ganska betydlig brist, uppkommen dels genom flera af
behofvel oundgängligen påkallade utgifter, hvaröfver handJingarne
endast kunde föreläggas ett hemligt Utsk., dels genom
åtskilliga högst kostsamma utländska ambassbtder; men
att, genom flera åtgärder och inskränkningar, söm, på K.
M:s nåd. befallning blifvit vidtagna, det varit möjligt att
flåt; och med [8^7 tillvägabringa en årlig förminskning af
den balancerade bristen, så att den inom 5 lill 6 år torda
vara fullkomligen betäckt, såvida någon nedsättning i de anslag
och tillgångar ministercassan dittills haft att disponera
icke Lomme att äga rum, hvaremot en förminskning deraf
skulle bringa cassan tillbaka i ain fordna brydsammä belägenhet.
Under den 3 April 1840, gjorde StatsUtsk. i sitt
utlåt. N:q 4°> och på grund af 1827 års räkenskaper, äfvensom
andra tillgängliga h a n d I i n g a r, en utredning af ministerstatens
inkomster och utgifter, Norriges bidrag inberäknade,
men föreslog, att af det Svenska anslaget indraga f:dé|, eller
66,666f r:dr årligen. I anledn. af Utrikes Ministerns uppgifter,
angtde cabinettscassans extra utgifter, hvilkas belopp Utsk. ej
blifvit i tillfälle erfara, tilläde det dock att intet hinder motte,
att, der så nödigt pröfvades, vid en blifvande extra statsreglering
taga i betraktande frågan om anvisandet af ett sådant anslag
för cabinettscassan. Under den i4 April uppgafUtsk. i sitt
utlåt. N.-o 5g, att cabinettscassan i medeltal för i835 — i83g
årligen uppburit 41,000 r:dr af de 100,000, sorn 180g år»
Ständer anslogo till extra utgifter; men att Utsk., under nu
förändrade politiska omständigheter och med afseende å Norriges
årliga bidrag till ministercassan, aqsåge de sålunda för
berörde ändamål å detta anslag skedda dispositioner icke vidare
vara af nöden, i följe hvaraf och dä vissa andra ut20
H. 89
Den 27 F e b r u a r i f. m.
gifter troddes icke tillhöra de extra, tillstyrktes anslagets
nedsättande till 5o,ooo rtdr. Genom utlåt. N:o 76 af ilen
23 April, öfver statsrevisorernes berättelser, anmälte (Jtsk., alt
det, jemlikt 29 §:n Riksd.Ordn., funnit sig böra lill behandling
af Const.UtSk. öfverlemna deras anmärka. Willde cabinetlscassans
ansvarsförbindelse för obligationer utgifna af Barthe»
lemyfonden. Då statsregleringen första gången förekom, i
slutet af April och början af Maj, blef förenämnde begge
anslags förminskning bifallen af BorgareSt. men de 3:ne öfriga
Stånden återremitterade frågorna. Underdel) 2 Juni 1840
inberättade Const.Utsk., i sitt mern. N:o 1 3, att ilet under tilltal
af Just.ombudsmannen, inför Riksrätt, ställt Konungens
rådgifvare för åtgärder i afseende på cabinettscsssans borgensförbindelse
för Barthelemyfondens lån. Då StatsUtsk.
under den 3o Juni och g Juli uti betänk. Niis 1 g3 och 216
besvarade återremisserna af 2 och 8 hufvudtitlarnes statsreglering,
vidblef det sina förra förslag till nedsättning af
anslagen för cabinettscassan och extra utgifterna under förklaring,
rörtde det förra, af sin öfvertygelse, att för besörjandet
af Rikets diplomatiska angelägenheter, på ett med
dess värdighet instämmmande sätt, vore högre anslag än det
förut tillstyrkta icke af verkligt behof på kalladt. BondeSt.,
der snan velat göra nedsättningarna ännu större, biträdde
dock Utskls mening. R. o. Ad. samt PresteSt. bibehöllo de
gamla anslagen oförminskade; men i förstärkta StatsUtsk.
segrade den 29 Sept. den motsatta meningen i begge fallen
med yi röster mot 48. Den 20 Oct. afgaf StatsUtsk. under
N:o 354 sitt utlåt, rörtde extra-statsregleringen, utan att
omförmäla cabinettscassans behof. Då betänk, den 28 Nov.
återremitterades ifrån detta Stånd, anmärkte t. f. Utrikes
Ministern Hr Ihre förenämnda stillatigande; han anhöll alt
Utsk. måtte taga frågan i förnyadt öfvervägande och förklarade
att Utrikes departementet utan extra anslag lill den
förevar, bristens betäckande ovillkorligen skulle förlamas i
sin verksamhet och urståndsättas att vederbörligen bevaka
hvad dess omvårdnad ålåge. Då det likväl förljöds att
StatsUtsk. icke ämnade vid återremissens besvarande upptaga
berörde framställning, än mindre göra något afseende derå :
så afgaf K. M. den 3i Dec. 1840 en skrifvelse till StatsUtsk.
, i hvilken, efter åberopande af de upplysningar Frih.
Stjerneld under den y Mars 1840 meddelat Utsk. och med
hänseende till hvad i ämnet sig ytterligare tilldragit, K. M.
fästade Utskts uppmärksamhet på nödvändigheten att vid
extra-statsregleringen taga förevar, anslagsfråga i öfvervägande;
för hvilket ändamål t. f. Statsministern vore anbefalld
att till Utsk. aflemna alla de ytterligare upplysningar,
hvilka derutinnan kunde afgifvas. Den 11 Januari detta år
utredde Just.ombudsmannens åtal inför Riksrätten, att den
Barthelemyfondens skuld, för hvilken cabinettscassan borgat,
utgjorde 60,000 r:dr Hamb. b:co, och tilltalades med afse
-
Den 27 Februari f. m.
ende derå Frill. Stjerneld samt Hrr Ihre och Skogman.
Under den 2g sistl. Jan. upplyste StatsUtsk., medelst nu
lorevar, utlåt. N:o 4^7, att brislen i cabinettscassan, hvilken
vid 182! års början utgjorde 97,066! r:dr b:co, sedermera
årligen ökats, intilldess hon vid 1 ö36 års slut uppgick till
omkring 1,000,000 r:dr b:co, att skulden derefter blifvit genom
årliga albetalningar förminskad till ett vid 1840 års
slut i Svenskt mynl beril k nadt belopp af 775,966! r:dr, beslående
af 3o,ooo P. Sterling, i5i,25o r:dr Hamb. b:co samt
i3,3oo r:dr Svenskt b:co. I afseende på de åtgärder, som
löi hållandet med cabinettscassan borde föranleda, yttrade
Utsk., att enär tillgöranden, som syntes äga sammanhang
med någon del af den inträffade skuldsättningen, vore
föremål för Riksrättens pröfning, kunde Utsk. icke föreslå
It. St. alt anvisa några anslag till den ifrågavar. bristens
liqviderande. Några dagar sedan detta Utskts beslut var
fattadt, begärde en ledamot af Consl.Utsk. dess öfriga medlemmars
samtycke alt få laga en afskrift af Frih. Stjernelds
den 3 Mars 1840 afgifna skrifvelse. Det beviljades. När
StatsUtsk:s betänk, var justeradt och reservationerna aflemnade,
så blef skriften derstädes utom prot. framdragen; ofördröjligen
stod hon tryckt i tidningarna, hvarefter allt det
sorl uppkommit, som vi örn saken sedermera hört ända till
della ögonblick.
Hvad nytt hafva vi genom den framdragna handlingen
förnummit? Ingenting, som Ståndens ledamöter ej visste
förut, nemi. att cabinettscassan för vissa extra utgifters bestridande
uppburit penningar på Barlhelemyfondens förskrifniugar,
till någon del försedda med cabineltseassans borgen.
Ulan tvifvel var det kännedomen om detta förhållande och
om Frih. Stjernelds föresats att i all stillhet fullända denna
skulds påbegynta afbördande, blott ministerstaten (inge behålla
sitt gamla anslag 266,666! r:dr och det vanliga bidraget,
omkring ^1,000 r:dr, från extra utgiftsmedlen, som föranledde
både detta och Högv. PresteSt, att bevilja beggedera
oförminskade, änskönt StatsUtsk. och mången annan
sökte bevisa, att man saklöst kunde göra den årliga nedsättning
af sammanlagda 107,000 r:dr; hvilken mening slutl.
i förstärkt Utsk. genomdrefs. Skole vi nu låta bero vid denna
mot vår vilja nedsatta ordinarie statsreglering, om fyllnad
hvari, genom den extra, StatsUtsk. i sitt utlåt. N:o 4° lenina!
en hittills ouppfylld hänvisning? — Under denna hufvudfråga
ordna sig de flera särskilda, jag förut omtalat.
Ilar cabinettscassan verkligen någon skuld?
Så länge Konungen ej för R. St. hade uppgifvit någon sådan,
så ifrade man att upptäcka och bevisa det hon fanns.
Nu, då Konungen underrättat Ständerna om hennes verklighet,
så illfänas man att sätta motsatsen i fråga. Alla behöriga
myndigheter, som haft med saken att göra, hafva ansett
skulden för verklig, nemi. R. St:s revisorer, Stats- och
Don a; Februari f. m.
Coust.Utsk:n samt Just.ombudsmannen, äfvensom Konungens
rådgifvare, hvilka, lliv förutan, ej behöft omtala dea af dem
s. k. bristens tillvaro eller bort med anledn. deraf vidtaga
några officiella åtgärder. Hvarifrån komma då tvifien och
det nu pågående ordkriget om skilnaden mellan brist och
skuld? Från en eller annan riksdagsman, måhända från
densamma, sorn först föranledde Const Utsk. att söka förskalfa
sig visshet om skuldens befintlighet, och nu, sedan
denna erhållits, framdrager ur Ulsk:s handlingar en sorn
skulle bevisa helt annat. Made Utrikes Statsministerns svar
af don > Mars 1840 kunnat af Const.Utsk. så uttydas och
förslås, att nämnda cassa vore skuldfri, så borde detta ej
hafva, 3 månader sednare, öfverlemnat målet till Just.ombudsmannens
åtal. Om sådant likväl skett genom en i Utsk:s
öfver dess glömska och misstag särskildt algi foa mein. N:o
17 icke upptagen förgätenhet af hvad härutinnan sig verkligen
tilldragit, så borde val Ulsk., när dess minne ålerväcktes
i Febr. i84’, hafva, om fyndet ansetts innebära den påstådda
meningen, skickat handlingen lill Jost.ombudsmannen,
och. på grund deraf, begärt inställande af allt åtal för en
gäld, som icke lunnes. Då någon sådan åtgärd likväl icke
lärer blifvit beslutad af Utsk. eller yrkad ens af den som
fyndet gjorde; så måste man betvifla lion på cabinettscassans
skuldfrihet, äfven hos honom och dem, som ilrigast bemödat
sig alt sätta talet derom i omlopp. Hvad är dä meningen
dermed? Åsyftar man att efteråt på de anklagades
börda kasta en sten, sorn man öfversåg att ditlägga vid åtalets
beslutande; så innebär det ett tvifvelsmål på Just.ombudsmannens
sakkännedom och nit, hvilka hans åtal dock
på förhand vitsordat. Söker man endast gräl, för all genom
sinnenas ytterligare söndring och förbittring hindra gäldens
betalning, så böra vi destomera akta oss för den sjukdom,
sorn kallas att fräta sig sjelf.
Men, invänder man, Statsministerns svar upplyser, att
cabineltscassan icke utfärdat några skuldföiskrifningar, och
Just.ombudsmannens åtal upptager hennes borgensförbindelser
blott för 60,000 r:dr Hain b. b:co. Hon har följaktligen
ingen till högre belopp förskrifven skuld. Väl! men månne
den omständigheten, att cassati erhållit penningar utan förskrifning,
gör henne mindre skyldig att återgälda hvad som
icke blifvit henne lemnadt till skänks? Öfverlåtelsen utan
förskrifning bevisar ej att cabineltscassan inga penningar uppburit,
hvilket StatsUtsk., som genomgått räkenskaperna, väl
icke bort förtiga, om så varit. Förhållandet bevisar blott
ett större förtroende till cabinetlscassans hufvudman R. St.,
än långifvare vanligen pläga hysa. Huruvida det varit för
stort skall sakens utgång ådagalägga.
Omän c a b i n e 11 s c a s s a n s skuld verkligen förefinnes,
är bon likväl Svenska statsverkets, då lion emot 76
§:n Reg.Fm blifvit gjord, utan R. Sles samtycke? Henna
Den 27 Februari f. m.
finga liafvn R. St. redan jakande afgjort genom de 2:ne
Ulsk., hvilka i detta hänseende varit behöriga att handla
på deras vägnar och med deras rätt. StatsUlsk. har, på
grund af 29 §:n Riksd.Ordn., öfverlemnat saken till CoustUtsk:s
handläggning; och detta, i kraft af 106 §:n Reg.Ftn,
uppdragit åt Just-omhudsmannen utförandet inför Riksrätt af
det nu påbörjade åtalet. Hade bemälde myndigheter ej ansett
gulden för Svenska statsverkets, så hade de lika litet
haft dermed att skaffa, som med de tilltalades enskilda skulder
eller borgensförbindelser. Pröfningen af dylika hörer ej
till Riksrätt, utan, såsom hvar man vet, till vanlig utsökningsdomstol.
Några talare hafva trott, att godtgörelse till
statsverket borde åläggas de tilltalade. Sådant synes röja
någon obekantskap med ansvarighetslagen, hvars 5 §, som
handlar om brott emot 76 §:n Reg.Ftn , ej utsätter skadestånd,
ulan tjenstens förlust. Ehuru jag icke är af mina
motståndares mening, vill jag likväl upptaga den, emedan
mitt påstående, att cabinettscassans skuld redan är erkänd
för att vara Statens, derigenom lättare torde inses. Om nu
Riksrätten ålägger de tilltalade att godtgöra skulden med
hvad de äga, ärfva eller förvärfva, så lärer det ej blifva åt
vederbör, långifvare, som hos Riksrätten ingen stämning begärt
eller kunnat erhålla, utan åt R. St., Hvilka der allena
äro målsägande och hvilkas ombudsman uttagit stämningen,
som godtgörelsen tilldömmes. Skulle, i sådant fall, Svenska
statsverket kunna tillegna sig den, utan att betala långif—
värne? Det synes otroligt. — Att Rikets skuldsättning möjligen
vore olaglig, det skulle göra henne väl straffbar i hänseende
till Konungens rådgifvare, men ingalunda ogilltig i
hänseende till lånens gifvare; ty just genom hennes gilltighet
blifver det möjligt, alt Riket kan, på säll 5 §:n i ansvarighetslagen
omförmäler, fördjupas i skuld, emot Reg.F:ns bud.
Elier hvad sålunda förefallit, lära R. St., ulan den svåraste
sjelfmotsägelse inför Svenska folket och andra, icke kunna
neka, alt cabinettscassans gäld redan blifvit erkänd för att
vara Statens. Invänder någon att ett sådant erkännande alldeles
icke varit Ulsk:ns afsigt, men alt de ej kunnat sin pligt
likmätigt underlåta att befatta sig med målet, när det till
lierås kunskap kommit, så nödgas jag påslå motsatsen, och
tro, att antingen var deras mening den förenämnda, eller
hai- deras ifver att offentliggöra cabinettscassans ställning
hänfört flertalet bland dem att åsidosätta den eftertanke,
som varit nödig för att rätteligen motsvara det förtroende
RiksStrn dem leinnat.
Hade Utsk. blott velat bringa cabinettscassan i förlägenhet,
utan att betala hennes skuld, så hade det bort endast
föranleda anslagens nedsättning men icke någon Riksrätt.
3o§:n Riksd.Ord,, som utstakar StatsUtsk:s rättigheter
och skyldigheter, omförmäler icke, att det har någon befattning
med inventering af depositu, hvilka, fastän de ligga
7'o
Den 27 Februari f. m.
i sjelfva räntekammaren, hvarken tillhöra statsverket, eller
ens ingå i dess räkenskaper. Sådan var händelsen med de
ur Fdenska sterbhuset aflemnade obligationerna. Utsk. bade
väl kunnat, likasom revisorerne, omförmäla dem; mendet
hade destohellre boil underlåta att, några månader efter
riksdagens början, anlita Coust,Utskts handläggning af denna
sak, som detta redan ifrån begynnelsen antagit sig densamma.
Riktigheten af mili öfvertygelse att StatsUtsk. härutinnan
gått för vida, har numera blifvit bekräftad genom
Gr. Anekarsvärds yttrande, att '’det ingalunda åligger StatsUlsk.
att utsofra regeringsmaktens dolda handlingar.’'’ Alt
StatsUtsk. allena skulle vara okunnigt 0111 hvad Coust.Utsk.
gjort för deras framletande, och hvilket många riksdagsmän
för öfrigt kände, kan svårligen antagas. Snarare synas begge
Utsktns samtidiga skrifvelse!- lill Hofcancelleren i samma
ämne antyda Utsktns samverkan. Hvarföre, 0111 ej för alt
inträffa på samma dag med Consl.Utsk:s skrifvelse, til I brag te
StatsUlskts äldre förfrågan 6 dagar på vägen mellan Riddarholmen
och K. slottet? Likasom cabinettscassan sysselsatte
StatsUtsk. innan det granskat revisionsberättelserna, så sysselsatte
lion Coust. Utsk. innan det hunnit genomläsa Slatsrådsprottn.
Ehuru detta genast fick veta alt något ministeriel!
prot. 0111 hennes skuldsättning icke lanns, oell ehuru
Utsk. sjelft ej heller påträffade något annat olli den saken,
så öfverlemnade Utsk. henne likväl till Just.ombudsmannen.
Hvilken befogenhet hade Utsk. dertill, enär både 106 §:ii
Reg.F;n och 29 §:n Riksd.Qrdn. säga: ”Finnér Utsk. af
dessa prot. — — — då skall Utsk. ställa en sådan
under tilltal” etc. Nu fanns icke en gång något prot.,
och likväl ställde Utsk. 3:ne rådgifvare under tilltal. Påstår
någon, alt Ständerne ej böra få umgälla Utsk:ns fel, så
svaras: att dessa äro ohjelpliga, när Utsk. handla nied R,
St:s rätt, öfver hvilka ingen myndighet i tily mål finnes,
och att Ständerne få skylla sig sjelfva, då de till så vigtiga
Utsk. ej valde försigtigare ledamöter än dem, som bringat
förevar, ämne i sitt nu befintliga skick.
Men, säger man, örn skulden är Statens, så är hon icke
blott Sveriges utan äfven Norriges, som bidragit till eassan
och haft gagn af de utgifter, för hvilka gälden blifvit gjord.
Må vara; men dertill hörer alt Norrska Storthiuget först
vidtager lika obetänksamma åtgärder, som våra, att samtidigt
erkänna skulden för Statens och borttaga de påräknade
medlen till hennes betalning, hvilket Norrmännen, varnade
af våra misstag, nog lära undvika.
Måste nu cabinetlscassans skuld erkännas för Svenska
statsverkets, så är frågan af hvem hon bör betalas
lätt afgjord. Närmaste svaret blifver förmodligen: alt hvad
Konungens rådgifvare möjligen icke kunna åläggas eller ej
förmå att gälda, det måste Staten betala; dock intet utöfver
de 60,000 r.dr [lamb. b:co, livilka genom Stats- och
D c n i} F <■ Ii r u a r i f. m.
Const.Ulsktns förvållande blifvit erkända. Om detta svar är
juridiskt ratt, månne det icke i sjelfva verket ar mera advocatoriskt
än riktigt? Hvilken, sorn något så när kanner
våra riksdagsförhandlingar, kan väl betvifla, att Stals- oell
Const.Utsktn från början ju icke åsyftade cabinettscassans
bela skuld? eller alt de icke skolat anbefalla åtal för alltsammans,
om de dertill lika visst fått åtkomsthandlingar,
som de hade vilja? Ehuru statsrevisorernes berättelse oni
K. M.s bemyndigande till skuldförskrifning 1826 redan var
öfver 2 månader gammal och känd, när Coust.Utsk. skref
till Hofcancelleren, så frågade det ej efter prot. om denna
ringare gäld, för hvilken åtal nu äger rum, utan om den
större, som Gr. af Wetterstedt skulle hafva gjort i England
18)6 eller 1837. Hvad var meningen med StatsUtskls samtidiga
opåkallade skrivelse om extra anslag åt cabinettscassan,
fastän Konungen inga sådana äskat, örn ej ett slags
antydan af Utskjns afsigt, att då de, å ena sidan, ville hulla
grundlaglig räfst med skuldsättningen, så ämnade de, å den
andra, föranleda skuldens betalning? Utan tvifvel fattades
meningen så af Frih. Stjerneld, emedan han icke allenast
lillkännagaf, alt cabineltscassan hade en brist, ulan äfven
hvad som erfordrades för att under 5 till 6 år betäcka henne.
Hade han deremot ansett förfrågningen såsom ett förtäckt
sätt alt ulkunskapa huru myckel som behöfdes lill
gäldens betalning, för att sedan nedsalta de ordinarie anslagen
med jemnt lika mycket; så hade han kunnat blott svara,
att de gamla anslagens fortfarande var oumbärligt och
icke lemna sådana närmare upplysningar, att Utsk. i sitt
betänk. N:o 4° kunnat, på grund af andra tillgängliga
handlingar än statsräkenskaperna, göra sin siflerulredoing
och med stöd deraf tillstyrka nedsättning af det ordinarie
anslaget. Hvarföre upprepade Utsk. sin hänvisning till extra
anslag, sedan det emoltagit officiel underrättelse om
blåsten i cabineltscassan, derest hänvisningen icke var allvarligen
menad? Om så var, hvarföre, sedan 2:ne Stånd och
Utskis egen förstärkning tycktes hafva tagit det på orden,
underlät Utsk. alt vid extra statsreglering uppgörande anvisa
för sagde ändamål någon del af våra ymniga tillgångar?
Sedan t. f. Statsministern förgäfves erinrat, och Konungen
slutligen tillskrifvit StatsUtsk. härom, så anvisar det, i stället
för penningar åt cassan, en förevändning åt Sländerne
alt undandraga sig brislens liqviderande. Hvar och en måste
med flera af reservanterne finna, att Riksrättens förebärande
blott är en tom undflygt; ty om någon ersättning
varder cassan tilldömd, så får bon den ändock, och om hoti
ingen erhåller, är uppskofvet ännu onödigare.
Om ett Utsk. kan tillåta sig åtgärder, som likna gäckeri
med väckta förhoppningar, så lära väl Sveriges Ständer sjelf—
ve dock böra taga sig till vara för något dylikt; ty riksförsamlingar,
likasom enskilde personer, hafva ej blott juridi
-
Dt n 2; Februari f. m.
ska åligganden, sorn kunna lagligen utkräfvas, ulan äfven
moraliska förbindelser, sorn böra sjelfmant honoreras.
Hvarföre bar cabinettscassan falt penningar utun förskrifning?
Otvifvelaktig! på grund af långifvarnes och löflesmännens
samfällda förlitande på R. St., att de ej skulle
nedsätta förenämnda anslag, af hvilka det ena sedan 17 och
del andra sedan 3o år tillbaka förblifvit orubbadt. På deras
oförminskade fortfarande borde förvaltarne både nf Barthelemy
fonden och af cabinetlseassan destomera kunnat lita,
sorn den sednare, före 1823, då 100,000 r:dr llamb. b:co eller
266,666^ r:dr beviljades, hade större inkomster än efteråt.
Föie 1823 var väl det ordinarie anslaget blott 90,000
r:dr Hamb. b:co: rnen de första åren efter 180g voro Sveriges
diplomatiska förbindelser inskränkta. Likväl lemnades
då och då tillfälliga understöd åt ministerstalen, hvilka påfördes
extra utgifterna efter kurs. Men sedan de stora krigen
voro slutade, föreningen med Norrige fulländad och våra
diplomatiska förhållanden blifvit ordnade efter Rikenas
nya ställning, så lemnades, ehuru Norriges bidrag började
med 1815, följande årliga tillskott, som på extra utgiftsmedlen
alfördes efler 48 sk:s kurs, men i sjelfva verket utgingo,
likasom det ordinarie anslaget, i Hamb. b:co, nemi.:
för år 1817 25,ooo.
181
181
182
182
182
>8^
57,900. 247-900-
Fördelad på 7 år, lemnar denna summa ett årligt medeltal
af 35,4oo r:dr Hamb. b:co. När dessa läggas till det ordinarie
anslaget 90,000 r:dr, så upphommer en årlig tillgång,
utom Norriges bidrag, af i25,4oo r:dr Hamb. b:co, som, efter
128 sk:s kurs, utgöra 334,4°° r;dr Sv. b:co. De 307,666^
r:dr, som cabinettscassan nu i medeltal för de 5 sista åren
uppburit, gifva således omkring 27,000 r:dr mindre årlig
tillgång än cassan hade före 1823. Också äskade K. M. då
alt 5o,ooo r:dr Harab. b:co måtte anslås till extra och hemliga
ministeriella utgifter, hvaremot extra utgiftsfonden kunde
minskas till 5o,ooo r:dr Sv. b:co. R. St. vägrade, men
liöjde ministerstatens ordinarie anslag på förenämnda sätt
och hänvisade i underd. K. M. att af fonden för alla extra
utgifter äfven taga de diplomatiska, för hvilka Konungen
ansett årligen behöfvas 33,333-y r:dr mera än hela berörde
fond utgjorde. Huru det då kommer sig, alt cabinettscassan,
som före 1823 gjort skuld med större tillgångar, sedermera
ådragit sig en ännu betydligare, är lika förklarligt,
sorn det för vederbör, måste synas otroligt, alt R. St., sedan
deras krafter under tiden blifvit ökade, skulle ytterligare
ned
-
D c u aj Februari f. ra.
7i3
nedsätta det redan nog förknappade anslaget. Likväl, och
ehuru tillgångarne vid denna riksdag voro ovanligt stora, så
tillintetgjordes dock , både genom det enkla och det förstärkta
StatsUtsk:s åtgärder, förtröstan på de gamla anslagens
bestånd. Hvem hörde icke, då Utsk:s omröstning förestod,
sina framställningar om behofvet af anslagens oförminskade
bibehållande besvaras dermed: ”att nog finna vi det skulden
förr eller sednare måste betalas; men dertill fordras att lion
offenlligen erkännes och till beloppet uppgifves.” Om jag
ej bedrager mig, så var framkallandet af en dylik åtgärd
just skälet hvarför mången röstande lade sitt ja till de båda
anslagens nedsättning. Sedan den önskade åtgärden numera
är vidtagen, huru bemötes detta nya bevis på förtroende
till R. St.? Jo, med StatsUtsk:s hemställan till deni
att ej befatta sig med saken, i anseende till en Riksrätt,
som förmodligen varar längre än riksdagen. Tillstyrkandet
innebär således i oförtäckta ord, att lemna cassans förvaltare
hjelplös och med detsamma göra Utrikes Statsministersembetets
återbesättande omöjligt intill dess man påhittar en
candidat, som äger nog inflytande hos R. St., för att, vid
sitt inträde i embetet, medhafva deras anvisning på de erforderliga
medlen. Om en sådan nationens man stöde till
buds redan vid denna riksdag, så förblefve väl StatsUtsk.
ändock obevekligt, att dämma af dess sednaste förfarande
med andra framställningar om ersättning genom extra-stalsreglering
för öfverdrifven förknappning på den ordinarie.
Tillstyrkandet innefattar följaktligen, lika med andra afslag
på oumbärliga medel, en hänvisning till nästa riksdag, hvars
snara sammankallande måste blifva en följd af Utrikes Departementets
och andra förvaltande verks förlägenhet, att
med mindre tillgångar besörja samma åligganden som förut.
Att StatsUtsk. skulle så missförstå statshushållning, att det
genom karghet mot en och annan åstadkommer större och
onödiga utgifter i det hela, borde ingen kunna föreställa sig.
Men om sådant ändock inträffar, så böra väl R. St. sjelfve
icke handla så förvändt, att de till våra fienders skadeglädje
vålla kostnaderna och besväret för en ny riksdags ofördröjliga
sammankallande, sedan den nu pågående varat in på
andra året? Hoppas någon att genom ett nytt riksmötes
påskyndande fortskaffa det nya Sveriges ställande i verket,
så är att besinna, om ej förslagen derom skola möta långt
svårare hinder, än deras grundlagliga hvila till Ständernes
nasta sammanträde.
Penningar, som lemnäs utan förskrifning blott på god
tro till gäldenären, räknas till hedersskulder, hvilka äfven
den, som med mångå förskrifna är belastad, plägar betala.
Cabinettscassans skulder äro af sådan beskaffenhet. Böra då
Svenska statsverkets hufvudman , R. St., som för öfrigt äro
20 H, qo
7*4
Den 27 Februari f. nv
skuldfria och hafva godt om penningar, bete sig samfäldt
mindre samvetsgrann! i ett allmänt ärende, än hvarje deras
medlem skulle i sina enskilda förhållanden uppföra sig?
Huru har väl Barthelemy fonden förfarit emot Svenska statsverket?
7 §:n i i8t5 års riksdagsbeslut upplyser, att för
åren 1812, i8i3 och 1814 hade af öfverskotten från St. Barthelemy
’’3i8,ooo r:dr blifvit använda till Sveriges omedel •
bara nytta, samt i följe deraf till lättnad för Svenska statsverket
och lisa i nationens bördor,” hvadan R. St. för den,
som var rådande öfver Bai thelemy fonden, framburo gärden
af deras uppriktiga och vördnadsfull tacksamhet. Under
berörde år var Svenska statsverket skuldsat t, men Barthe]
emy fonden hade öfverflöd. Nu, då förhållandet är omvändt,
hvad tillstyrker StatsUtsk. oss att göra? Uppmanar det oss
at( af egen drift bispringa den som i andia omständigheter
understödde oss? eller vill det förmå oss att neka till och
med återgäldandet af de försträckningar Bartbelemyfonden
på god tro lemnat en oss tillhörig cassa? Om nu återbetalningens
uleblifvande skulle drabba just den, sorn, för att
tida om penningeväsendet allena, befriat Svenska statsverket
frän dess betydliga utrikes gäld, och som inrikes uppoffrat
flera millioner enskild förmögenhet för allmänna inrättningar
och föremål af alla slag, månne ej en vägran att godtgöra
Bartbelemyfonden hvad den åt cabinettscassan förskjutit
eller förskrifvit, skulle ingifva både våra hemmavarande
landsmän och andra folk skälig misstanka, alt både minnet
af det förflutna och erkänslan derför hade hos Sveriges
Ständer förkolnat?
Att detta aldraminst är händelsen hos R. o. Ad., det vet
jag de.to bättre, som Ståndet för sin del redan beviljat de
behofliga medlen, genom de gamla anslagens oförminskade
bibehållande. Då dessa emedlertid nu äro nedsatta, lärer
vidblifvandet af Ståndets således förut yttrade afsigt fordra
ersättning åt cabinettscassan genom exdra-statsregfering för
hvad henne frångått genom den ordinarie. Jag yrkar således
vördsamt, att betänk, måtte återremitteras till StatsUtsk.,
så att det må kunna yttra sig om sätt och utvägar dertill,
eiler RiksSltn i alla händelser varda obehindrade att elter
omständigheterna besluta.
Nu till de klandrade embetsmännen Gr. af Wetterstedt,
Frih. Sjeroeld, Hrr Ihre och Skogman. Den förste
och sistes namn hafva väl icke, så vidt jag hört, blifvit uttryckligen
nämnda; roen då några ledamöter uttalat deras
fördömelse öfver Konungens rådgifvare, under de sista 3o
åren: så kunna de 2:ne af dem, hvilka hufvudsakligen deltagit
i detta ärende, icke vara undantagne från det samfällda
tadlet.
Gr. af Wetterstedt är den, under hvars embetstid skulden
förnämligast blifvit åsamkad. Jag kan destomindre ta
-
Den 27 F c h r ti x r i f. m
ga lionom i försvar, sorn jag ej länner <le omständigheter,
under hvilka gälden gjordes. Men lill förmildrande af det
klander, som emot honom riktas, får jag erinra alt, enligt
StatsUlskts belänk., var skuldsättningen börjad före hans lid,
oclj att giiIden arne år före hans inträde i Slatsminislersemhetet
uppgick, enl. nuvar. mynlvärde, lill omkring 100000
r:dr b:co. Vare nu med hans förfarande huru som helst,
så är han redan bäddad i mullen. Juridiskt ansvar kan ej
af honom ulkräfvas, och på ladlels bitterhet kan Ijåns fordna
så vältaliga oell försonliga stämma ej mera gifva något svar.
Grannlagenheten borde fordra att på delta rum icke anfalla
den, som ej kan sig försvara. För dem bland oss, som icke
glömt att han undertecknade freden i Kiel, den ärofullaste
och nyttigaste Sverige slutit sedan den Rneskildska, att han
vai’ själen i de påföljande underhandlingarna om föreningen
med Norrige, att han, efter Axel Oxenstjerna, var den Svenske
Statsminister för utrikes ärendena, som vidsträcktast deltagit
i Europas allmänna angelägenheter, att han sedermera
sammanhöll och utförde de vigligasle inrikes förhandlingar,
som under hans embetstid förekommo, — för dem af oss,
som ännu icke glömt allt detta, finnas mera än tillräckliga
förtjenster att taga i afräkning för de fel han, såsom andra,
kan hafva hegått. — Är det nu sannt, såsom mången tror,
att bans bekymmer öfver denna skuldsättning tidigare lade
honom i grafven, än hans öfriga omsorger och arbeten för
det allmännas skull hafva gjort, så böra äfven hans hätskaste
vedersakare vara tillfredsställda.
O111 den nästföljande Statsministern Frih. Stjernelds,
Statsrådet lines och Statssecrcteraren Skogmans åtgärder i
denna sak, hvilken redan är underställd Riksrättens pröfning,
vill jag just derföre icke tillåta mig några yttranden.
Men till de talare, sorn i afseende på dessa Konungens rådgifvare
fallit Just.ombudsmannen i embetet med opåkallade
och för lionom troligtvis obehöfliga biträden i hans åklagalevärf,
torde jag få ställa förfrågan, om de icke jemväl erinra
sig, att Frill. Stjerneld är den, genom hvilken cabinettscassans
skuld blifvit förnämligast afbetald, och Hr Ihre
den, genom hvilken hennes tillstånd blifvit oss meddeladt,—
att, under Hr Skogmans statssecreterare-tid, den på länge
vigtigaste financiella åtgärden i Sverige, nemi. realisationen,
blifvit utförd, och att då han lemnade sin mångåriga förvaltning
af Svenska drätselverket, befann det sig i ett välstånd,
som på 140 år varit utan exempel. Men antingen
desse, embetsmän för sina åtgärder frikännas eller sakfällas,
så kan cabinettscassans skuld derigenom hvarken utplånas eller
lill sin beskaffenhet förändras. Således, mine herrar! leder
oss de personliga förhållandenas granskning till intet, som
förändrar sakens kända skick, eller som följaktligen bör nti
föranlåta oss lill något annat, un den återremiss, hvarom
jag redan anhållit.
JiS Den 27 Februari f. m.
Fortsättningen af detta måls pröfning uppsköts till eftermiddagen.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ lill 4 e- m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Lördagen den 27 Februari i84i.
Plenum kl. 6 e. m.
Upplästes till justering ett prot.utdr. för den ■?4 dennes
f. m., innefattande remiss till Const.Utsk. af en utaf Gr. Frölich
anmäld anledn. till anmärkning.
Gr. Frölich, David, anmärkte, att hans mening varit,
att anmärkn.anledningen skulle vara riktad ej allenast
emot föredraganden, utan äfven emot Statsrådet, ehuru
han måhända ej vid anmärkn.anledn:s anmälande kommit
att nämna andra än föredraganden, och anhöll att detta
måtte i prot.utdr. rättas.
Sedan detta tillägg skett, Lief prot.utdr. af R. o. Ad.
godkändt.
Justerades 2.:ne prot.utdr. för denna dag f. m.
Justerades pleni-prol. för den i3 dennes e. m.
Fortsattes den på f. ro. började pröfningen af StatsUtskrs
utlåt. N:o 427> * anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse,
i fråga om anslag för cabinettscassans behof.
Frih. Rehbinder, Fredr. Willi., uppläste följande:
Det är svårt att finna några nya skäl till de många högst
vigtiga och enligt min tanke oomkullstölliga, som redan af andra
talare blifvit anförda till ogillande och således denna gång
till återremiss af StatsUlskrs förevar, betänkande. Saken talar
dessutom för sig sjelf; ty en skuld förefinnes; det är erkändt
och visadt, och denna skuld måste betalas; detta fordrar
ovillkorligen fäderneslandets ära, värdighet och anseende.
Dock kan jag icke undgå alt fästa uppmärksamheten på det
enda skäl för afslag å K. M:s nåd. propos. i detta afseende,
som StatsUtsk. begagnat, det nemi., att tillgöranden, som synas
äga sammanhang med någon del af den inträffade skuldsättningen,
äro föremål för under pröfning varande åtal inför
Riksrätt. Detta motiv synes mig hafva bort föranleda
Den a? Februari e. m.
717
Utsk. att tillstyrka bifall till K. M:s nåd. propos. i stället
för att, som nu skett, densamma afstyrka. En utaf de två:
antingen är denna affär Statens; då skall lånet betalas och
åtal, om så pröfvas skäligt, emot de rådgifvare, hvilka häruti
haft del, anställas, eller är den helt och hållet en enskild
transaction, och då hafva Ständcrne dermed intet att
skaffa. StatsUtsk. har remitterat frågan till Const.Utsk. för
åtals anställande, i conseqvens hvarmed skuldens betalning
borde ansetts såsom en gifven följd.
Emot några yttranden af den talare, som först öppnade
debatten i denna fråga, kan jag icke undgå att göra
några anmärkntr. Gr. Frölich har ordat särdeles vackert
och prydligt om huru mån han vore om Statens värdighet
och anseende. Likväl hafva alla dessa grannlåter slutats
med antagande af Utskrs betänk, och således ett afslag alt
betala en Statens skuld. Mig synes att Statens värdighet
och den adle Grefvens conseqvens på sådant sätt blifva illa
uppehållne. Grefven har sagt oss, att han icke är vän af någon
scandal. Man är skyldig alt sätta tro till hans ord, ehuru
han denna gång synes vilja göra undantag från regeln, enär
lian förordar en åtgärd, som slutligen bestämdt skulle föranleda
till en scandal. Grefven har påmint R. o. Ad. om
att den tid ägt rum i Sverige, då utländska penningar blifvit
der använda till vinnande af ett eller annat ändamål. Han
har häremot icke egentligen gjort någon anmärkn., men väl
emot hvad som synes, enl. Grefvens förmenande, möjligen nu
skolat varit fallet, alt Svenska penningar blifvit i slikt ändamål
använde i andra länder. Jag håller före att sednare
händelsen vore vida bättre än den förra; och, när var det
som utländska penningar inverkade på våra angelägenheter?
jo, under den s. k. frihetstiden, då Regeringen af Ständerna blifvit
försatt i snart sagdt fullkomlig kraftlöshet. Må man taga
varning häraf samt med kraft och allvar motverka ett möjligen
existerande sträfvande till samma för landet högst olyckligt
och skadligt mål. Hr Grefven har icke velat att R. St.
skola använda några medel till meromförmälda skulds betalande.
Månne icke det vore bättre att använda den ofta
omtalade bancoviristen till detta ändamål, än att, på sätt Grefven
för ej längesedan inom detta Hus föreslog, skänka någon
del deraf åt Hillska skolan. Jag anhåller om ålerremiss af
betänk., samt att mina nu deremot framställda anmärkntr
måtte få densamma åtfölja.
Frih. Rehbinder tilläde derefter muntligen:
Medan jag har ordet, måste jag upptaga Hr Dalmans
yttrande på f. ra. om åtgöranden, som skolat eller icke skolat
äga rum inom Hemliga Utsk. Det är sannt, att Hr von
Hartmansdorff uti sitt näst före mig afgifna anförande lindrigt
vidrört detta yttrande, meri jag kan dock icke afhålla
•7»8
Den inj Februari e. m.
mig att bedja Hr Dalman bestämdt uppgifva, luiru lian'kan
hafva sig bekant hvad som passerat i Hemliga Utskottet.
Frih. Boye, Ludv.: En värd ledamot, Gr. Horn,
har i sitt sisla yttrande på f. ra. så förträffligt afhandlat
detta ämne, att jag gör mig eli nöje och en heder utaf att
få förklara det jag i allo instämmer deruti, men jag ber likväl
att få yttra några ord särskildt.
Frih. Boye uppläste derefter följande:
Den ersättningsfråga, som kan blifva en följd af Riksrättens
dom, ingår icke i förevar, ämne, hvars hufvudsakliga
fråga är denna: bör den uppgifna skulden antagas till
betalning eller ej? — en fråga, vid hvars pröfning icke blott
lagenligheten, utan äfven, och måhända förnämligast, moralens
och den yttre politikens grundsatser böra rådfrågas, emedan
äfven, då man antager, alt skulden icke i laglig ordning
tillkommit, sådana betänkligheter ändock qvarstå, hvilka
ingen juridisk åsigt förmår häfva. Besinnar man huru
mycket de utländske fordringsägarne hafva för sig den presumlion,
alt de, okunnige om våra grundlags-§§, på god tro
lemnat Svenska Regeringen försträckningar, så frågar man
sig: vore det väl moraliskt rätt att deråt vägra allt afseende?
eller hurudant vore väl, efter en sådan vägran, Svenska
namnets anseende inom andra länder? Ja, när man besinnar
den svåra verkan, som ett sådant beslut skulle medföra
på Svenska nationens credit å utrikes orter, samt vidare
besinnar, att på bevarandet af denna credit nationens välfärd
i en framtid möjligen kan komma att bero, sfi frågar
man sig: vore det väl politiskt klokt att nu gifva alla dessa
betänkligheter till spillo för dagens penningeberäkningar?
Jag anhåller om propos. till återremiss, samt alt dessa
anmärkn:r må få åtfölja remissen.
Frih. Boye fortfor derefter muntligen:
Jag begär att ytterligare få säga några ord. I anledn.
af hvad här blifvit anfördt har jag anhållit om återremiss
och drager icke i betänkande alt förklara helt frimodigt,
att, ehvad Utsk. inkommer med förslag alt betala skulden
eller icke, så röstar jag för att skulden mätte betalas.
För öfrigt vill jag blott tillägga, alt under f. m. dis—
cussion undföll en värd ledamot ett yttrande, sorn måhända
var oförtänkt och derföre icke bör af mig releveras, men
hvilket jag också endast vill åberopa såsom anledn. till den
förklaring jag går alt afgifva, att nemi., till följd af de monarkiska
begrepp, lill hvilka jag bekänner mig, jag omöjligen
kan förena mig med den tanke, alt det skall gifvas skilnad
mellan Konungens värdighet och nationens, eller att den
förra skulle kunna såras, utan att den senare äfven skulle
lida deraf. Så länge Sverige är monarki och 18og års grundlag
gäller, så utgör konungamakten en integrerande del af
Den 27 Februari e. m.
?>9
monarkien. Mellan riksdagarna representerar Konungen Slaten
och gemensamt med Ständerna under riksdagarna. Jag
vill till den ledamot, hvars yttrande j ig åsyftar, hemställa, om
han icke finner till hvilken, lindrigast sagdt, inconstitutionei
slutsats man kommer, 0111 man fortsätter denna grundsats,
emot ii v i 1 k en jag anhåller att i prot. få nedlägga min protest.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Någre talare hafva behagat
fästa sig vid yttranden, som jag haft i detta amne, och utber
mig att få upptaga de gjorda anmärkntna. Den förste ibland
dem har icke velat medgifva den slutsats, att i händelse vi
biföllo StatsUlsk;s betänk., skulle en fortsatt skuldsättning
aga rum. Jag får i afseende härå hänvisa till Frih. Sprengtporten
reservation, hvilken är mycket klar och tydlig i
detta fall. En annan talare har icke kunnat finna de menliga
följderna för Rikets credit, som skulle uppkomma genom
åsidosättande af fordringsägarnes anspråk på betalning. Crediten
är ett ömtåligt väsende; en gång sårad återkommer
den icke, endast ett ögonblick glömd alt bevaras, är den
för alltid förbi. Den afgör sin dom utan appell och är lika
nödvändig för Staten Som för enskilde. Gr. Anckarsvärd
har fattat min mening så, som ville jag ifrån tillrackligheten
af de tillgångar på medel, som nu finnas till Ständernes disposition,
draga den omedelbara slutföljd att allt skulle betalas
utan vidare omständigheter. Jag har icke yttrat mig
så; jag bar hufvudsakligen sagt, att om skulden skulle erkännas
såsom Statens, så borde det vara lättare att betala den under en
lid då tillgångarne äro rikliga, än om man uppskjuter betalningen
till en annan tid, då tillgångarne äro disponerade till andia
föremål och sålunda saknas. Jag hemställer örn af dessa
ord den slutsats kan dragas, som Hr Grefven framställt.
Jag kan likväl ej tro, att de medel, hvilka i egenskap af
skuld belasta cabinettscassan, blifvit disponerade till andia
ändamål än för Statens räkning; åtminstone har jag icke
af SlalsUtskrS utlåt, kunnat finna anledn. dertill; tvei tom :
af de uppgifter, som meddelats, skulle jag nödgas draga en
motsatt slutsats, hvarför jag måste anse som hade utgifterne
skett för Statens räkning, hvarom jag likväl icke har någon
juridisk visshet, utan åberopar i detta hänseende den siste
värde talarens anförande. Jag har sökt alt framställa
den synpunkt, ur hvilken jag ansåg att detta ämne borde
betraktas: den synpunkten är icke densamma som Utsk:s.
Vigten af denna sak ligger icke i den juridiska ansvarigheten,
utan huruvida saken rörer nationen och dess frihet som
ett helt. Det mätte ligga i en nations intresse att icke finna
sin Regering comprometterad. Jag har derföre yttrat
att jag ansåg detta ämne vara af mera vigt och värde lör
framtiden än för det närvar., och jag har tillagt, att hvad
hittills skett är underkasladt lagens pröfning.
Gr. Horn, Glaes Fredr.: Med känslor af allt det
Den 37- Februari c. ta.
obehag, som politiska meningsstrider hafva på del sociala
lifvet, är det med sårad känsla jag uppträder för alt i ett
och annat fall upptaga de anroärku:r, sorn blifvit gjorda emot
mitt i f. in.- plenum afgifna yttrande, emedan dessa
verkligen innebära en misstydning af mina tankar. En värd
ledamot, Gr. Frölich, har i sitt skriftliga anförande yttrat
följande: "att samma värdighets upprätthållande, nemi. den
diplomatiska ostentationens, äfven skall blifva ett fullgodt
skäl i afseende på en, sedan i8a3 förfluten, att icke säga
förspilld tid, under hvilken förvaltarne af ett bestämdt anslag
på en af Statens hufvudtillar skuldsatt sig genom hvarjehanda
utgifter, som öfverstigit anslaget, det kan jag omöjligen
lika med Gr. Horn medgifva.” Jag ber Gr. Frölich noga
besinna, om jag i min reservation gifvit anledn. lill den förmodan,
sorn skulle jag fästat Statens värdighet vid ett fortsatt
handlingssätt, sådant Hr Grefven besk r ifv i t detsamma.
Jag har fästat begreppet om Statens värdighet vid de iakttagelser
af Piepresentationen, som vore att emotse; dessa skola
hafva ett betydligt inverkande på Konungens värdighet, och
i samma förhållande på thronens och hela landets, och kan
jag, hvad mig angår, icke göra någon skilnad mellan konungamaktens
och Statens värdighet. Vidare har man klandrat
det jag skulle hafva yttrat, att Gr. Frölich fört denna discussion
in på personlighetens område. Grefven förstod icke hvad
jag menade, hvarföre jag ber att få uppläsa en strof i slutet
af Gr. Frölichs anförande, deri han talar om den slipp
riga
bana, som man låtit oss beträda. ”Det finnes icke”-, säger
Hr Grefven, ”för alt bibehålla denna princip, mer än
en säker metod, d. v. s. den consecjventa principen af re
presentationens
handlingssätt, och den är, i min tanke, att,
efter den constitutionella monarkiens theori, strängt iakttagen,
förklara ett grundlagsvidrigt casus emot 76 §:n
lleg.Fm icke hafva kunnat inträffa, helst K. M. icke sjelf
uppgifvit sig hafva iklädt Riket någon gäld, ej heller någon
i laga ordning tillkommen regeringshandling blifvit förevisad,
hvilken för Staten medför förbindande kraft, utan böra vi
fast hellre förmoda, att H. M. Konungen, såsom både till
personlighet och tillgångar alltför upphöjd öfver behofvet
of några hundratusen r:dr, täcktes nåd. finna, det den ifråga
var. brist, som kan hafva uppstått i ett till dess disposition
utan all controll öfverlemnadt anslag icke är af egenskap
att den bör af R. St. med allmänna medel fyllas.” Det är
denna grundsats jag icke kan annat än högligen bestrida,
nemi. att den monarkiska principens theori skulle kunna
innebära för Ständerna någon rättighet att skilja Konungens
verkningar såsom monark ifrån Statens ärenden. Här
har Hr Grefven uttryckligen velat omtala Konungens enskildta
personliga förhållanden och dess förmögenhetslillslånd,
som skulle vara oberoende af några hundratusen r:drs förlust,
Den aj Februari e. m.
lust, anseende Hr Grefven således, att den brist, som uppkommit
i ett endast under Konungens förvaltning stäldt
anslag, borde af Konungens egna medel fyllas, samt att
Ständerne icke hade anleda, att fylla denna brist på den
grund att granskning af räkenskaperna rör:de samma anslag
vore R. St. undandragen. Nu medgifver likväl vår grundlag
uttryckligen, att anslaget till minislerstaten icke må komma
under allmän granskning, utan är delta anslag till Konungens
fria disposition öfverlemnadt. Det var egentligen den
sednast citerade strofen i Hr Grefvens anförande, som föranledde
mig att yttra, det Hr Grefven infört frågan på personlighetens
gebit. Efter hvad jag nu yttrat, torde det kunna
begripas, hvarföre jag, i det skriftliga anförande jag på
f. m. afgaf, förklarat min öfvertygelse vara, att en skuld,
tillkommen genom regeringsmaktens åtgärd, för hvad ändamål
som helst, måste af den andra statsmakten erkännas.
Det måste likväl vara en stor skilnad emellan att medgifva
lagligheten af en åtgärd och erkänna dess tillvaro sorn
ett gifvet factum, hvilket factum icke kan nekas derför att
det icke borde existera. Men skulle det verkligen vara ett
palladium mot alla misstag å Regeringens sida att grundlagen
förbjuder slika misstag och lagöfverträdelser, så medgifver
jag att denna princip kan vara riktig; likväl tror jag,
att då vi äga en ansvarighetslag, som bestämmer följderna
äfven för verkliga statsbrott och lagöfverträdelser, så haiman
med detsamma förutsett att dylika händelser kunna inträffa.
Nu har en lagöfverträdelse inträffat, och det är omöjligt
att göra ogjordt hvad redan skett. Det finnes således
icke annan utväg än att underkasta sig hvad som händt
och sedan utkräfva all den ansvarighet, som lagen medgifver,
samt söka förebygga ett återfall.
Det är ifrån denna synpunkt jag betraktar frågan och
finner för Ständarna ingenting annat vara att göra, än att
väl icke godkänna hvad som skett, men dock erkänna
skuldens existens och betala densamma. Jag har äfven
trott, att, om Riksg.cont. lemnades instruction i afseende å
skuldens betalande, det skulle blifva möjligt för Sländernes
fullmäktige derstädes att tillse det icke något vidare missbruk
skulle kunna insmyga sig vid denna affärs reglerande.
En talare har äfven emot mitt yttrande behagat anföra, det
jag ex absurdo velat bevisa den sats jag framställt. Jag bardock
endast omnämnt sådana facta, som kunna inträffa, emedan
vår grundlag förutsätter att de kunna inträffa, och
alldenstund grundlagen genom lag-§§ derför stadgat ansvarighet
och straff. Vi hafva t. ex. i grundlagen en §, som
förbjuder krigsgärds utgående, annorlunda än emot contant
betalning; jag har uppgifvit ett fall, då Konungen vore rent
af nödsakad att bryta mot detta grundlagsbud. Det finnes
en annan § i grundlagen, som förbjuder Konungen att af20
H. eu
722
Den 27 Februari c. m.
söndra någon del af Riket; jag har tänkt mig möjligheten
att så dock kunde ske, och när så skett, skulle val Ständerne
likgillligt åse något sådant, — Loide ej de vid sådant förhållande
genom sin mellankomst beflita sig om att afböja följderna
af slika lagöfverträdelser ? Jag tror ej heller att det kan
anses orätt, att jag framdragit exempel på hvad jag menar
med ett inconstitutionelt krig, d. v. s. ett krig, börjadt emot
alla de former och villkor, som grundlagen derför stadgar,
men hvaruti Riket icke destomindre blifvit inveckladt och
sorn ej kan förklaras vara icke existerande. Då är icke
heller något annat att vidgöra, än att underkasta sig den oJycka,
som inträffat, i afsigt att förebygga dess förnyande.
Man har sökt att ifrån en annan synpunkt, än den hvarifrån
jag utgått, bestrida riktigheten of den sats jag yttrat, alt
det är Konungen, som gjort denna gäld, och gjort den i sin
egenskap af Sveriges eonslitutionelle Konung, enär Han icke
kunnat handla för Regeringens enskilda rakning, utan helt
och hållet handlat i egenskap af den constitutionella statsmaktens
ena organ.
Det vore i sanning vid detta tillfälle ganska mycket alt
yttra ronde det af en värd talare antydda förhållande, hvarigenom
Ständerne i närvar, stund skulle kunna anse sig i
följd af förevar, fråga äga på den andra statsmakten ett inflytande,
som skulle kunna vara för det allmänna af ett stort
och väsendtligt gagn. Man har i anledn. af en strof i min
reservation inkommit på denna fråga; man har vidrört den
häfstång, som i Ständernes hand skulle kunna användas för
att frambringa ett bättre conslitutionelt förhållande, mera
samdrägt och mera förtroende mellan de begge statsmakterna.
Jag kände och begrep vid början af denna riksdag, att
det verkligen för Ständerna fanns en mäktig häfstång; jag
fattade i min mån äfven i densamma och trodde mig bidraga
att lyfta en tung börda ifrån denna nation, trodde alt
med en förändrad administralionsform man hade lyckats
komma ett godt stycke på den väg jag afsåg mig böra vandra;
men om ett ganska ovarsamt handterande af denna
häfstång kom densamma att sönderbrytas, och man sedermera
af dess spillror ej förmådde uppresa något annat än
ett babelstorn, — så säger jag, att jag i denna handling
icke haft någon del, då jag icke insett att det numera och
inom detta riksmötes gräns vore möjligt alt sammanföra
dessa spillror till något imponerande helt, och hvarigenom
något stort ändamål kunde vinnas. En värd ledamot har
äfven under discussionen framställt en och annan af de
grundlagsenliga fordringar, som den ena statsmakten kan hafva
hos den andra. Jag skulle kunna åberopa än flera, t. o.
m. sådana som sträcka sig långt utöfver conslitutionalitetens
gräns. Det är med kännedomen om dessa spridda åsigter,
denna oförmåga som finnes och måste finnas till följd al formen
för representationens handlingssätt, det är känslan af
Den i; Februari e. ra.
723
denna ytterliga svaghet å representationens sida, som gör,
att jag ej vill beträda en bana, der man omöjligen kan taga
ett steg rätt fram. Jag har visserligen blifvit erinrad om
den långa tid af min offentliga bana, då äfven jag vidtagit
ganska allvarliga, och kanske någon gång stränga mått och
steg, för alt vinna de ändamål jag ansett nyttiga för fäderneslandet.
Jag har på denna bana följt en man, hvars tänkesätt
jag högt värderar, och han och jag hafva följts åt,
så länge jag trodde att den väg, vi beträdt, skulle conseqvent
leda till något bestämdt mål. Det gällde linder denna tid,
mången gång och icke så sällan, att med handling motsätta
sig den ena statsmaktens öfverdrifna fordringar på den andra,
det gällde att motsätta sig de rent inconslilutionella fordringar,
sorn af samma statsmakt gjordes emot den, till hvilken
jag hörde. Jag motsatte mig allt sådant; jag deltog i
dessa strider; jag skonade i det fallet icke min person eller
mina vänskapsförbindelser, och jag är än i dag färdig alt taga
samma steg åter på samma bana, endast jag vore i stånd
att återfinna densamma, beträdd af män med förstånd, kraft
och vilja, syftande till något upphinneligt mål af vigt; men
jag tycker mig inse, att en fullkomlig splittring har inträffat
ibland alla de opinioner, som bort samverka till det stora
målet—enhet och förtroende de begge statsmakterna emellan,
d. v. s. fosterlandets lycka, och att en helt annan makt upprest
sig, mot hvilken jag ansett mig böra strida, en makt, mera
förtryckande än den värsta despotism någonsin kan blifva.
Jag behöfver icke nämna hvilken makt jag menar, nog
af. den makt som skyddar och uppmuntrar den råa massans
välde, och det är icke under en sådan makts baner, som jag
strider. Jag skall aldrig taga ett steg för att understödja
begreppet om en sådan makts välde i det constitutionella
Sverige. Jag har med bedröfvelse erfarit, att jag på den politiska
tummelplatsen i så många fall råkat på andra vägar
än dem åtskillige af mina politiska vänner valt. Jag gör
deni ali möjlig rättvisa; deras afsigter äro mig icke misstänkta;
jag värderar dem och tror att de i många fall kunna
jemföra* med hvilket ädelt sträfvande som helst; men
det mätte vara en stor skilnad emellan en ädel vilja och en
sann uppfattning af det mål, dit man sträfvar. Jag ber R.
o. Ad. om ursägt, att jag ingått på ett ämne, sorn visserligen
ligger utom gränsen för det till öfverläggning föredragna
ärendet; men jag är uppkallad att något skåda tillbaka på
min egen person, emedan dess politiska existens blifvit
framställd i en orätt dager. Det är icke min sak att framställa
mitt eget jag; men jag skyr icke att underkasta mig
klander på den väg jag föreskrifvit mig, den jag anser vara den
rätta, oell på den constitutionella bana, hvilken jag vill följa.
Hr Dalman har uppträdt med ett förklarande af Hemliga
Utskts förhandlingar: jag vet ej, om Hr Dalman afgifv
i t detta yttrande till följd af något uppdrag, hvilket jag
^4
Den 27 Februari c. m.
likväl ej kan föreställa mig. Här midtöfver ser jag en ledamot,
som med mig delar förtroendet att vara ledamot af
nämnda Utsk.; hvaremot den 3:e ledamoten af R. o. Ad.
saknas, och jag saknar honom enskildt mycket, derföre att
jag finnér, att han nödgats lemna riksdagen i dag, just då
hans härvaro hade varit ganska behöflig, så mycket mera
som jag hört hans reservation klandras. Då han nu är frånvarande,
anser jag mig pligtig förklara, det jag troi', med kännedom
af hans insigter och politiska mod, att han ej skulle
hafva tvekat att här uppträda lill försvar för den åsigt jag
roed honom delar, att det nemi. icke går an att lemna cabinetlscassans
ifrågavar. brist outredd. Det går icke an,
att StatsUtsk. på eget bevåg afgör denna fråga, hvilket del
tillkommer Ständerna att göra; det går ej an att lemna ett
helt statsdepartement i den compleltaste oreda, derföre att
man icke vill utreda de förhållanden, som röra detta departement.
Jag känner bestämdt, att denne ledamots tänkesätt
aro alldeles likstämmiga med mina härutinnan, och det kan
således icke vara af honom, som Hr Dalman fått sig uppdraget
att yttra en lanke, som skulle hafva varit uttalad
inom Hemliga Utsk. stridande häremot. Det måtte alltså
vara utom detta Hus, som Hr Dalman erhållit sin kunskap,
men jag är dock skyldig att fritaga hvarje ledamot af Hemliga
Utsk. ifrån att hafva brutit sin ed, i händelse någon
äfven skulle öppet hafva förklarat sin opinion rörtde cabinettscassans
brist; ty på grund af hvad här redan blifvit
anfördt, anser jag mig ganska väl för R. o. Ad. kunna tillkännagifva,
att Konungen i det fallet eftergifvit Hemliga
Utsk:s ledamöter sin ed, så framt desse vilja inom RiksStin
förklara sin öfvertygelse om förhållandet med cabinettscassans
brist. Att den värde ledamot, som må hafva yttrat sig
till Hr Dalman, har en annan öfvertygelse om cabinettscassan
än jag, är ganska säkert och ganska förlitligt, äfvensom
att denna ledamotens öfvertygelse kan vara riktig efter
hans uppfattning af frågan; men jag får förklara, alt jag
inom Hemliga Utsk. fått fullkomlig öfvertygelse derom, att
cabinettscassan icke allenast häftar för den skuld, som SlatsUtsk.
uppgifvit, utan att denna brist härleder sig ifrån utgifter
i och för diplomatiska angelägenheter. Huruvida åter
dess utgifter i och för de diplomatiska angelägenheterna
varit högt af hehofvet påkallade eller icke, det
tillkommer mig icke att bedomina och än mindre alt
deröfver afgifva något yttrande; men jag ber att få förklara,
att min öfvertygelse bestämdt är, att Konungen
anbefallt och Dess Statsminister vidtagit sådana åtgärder
i och för Statens utrikes förhållanden, som verkligen försatt
cabinettscassan i dess brydsamma förhållande af skuldsättning.
Det skulle måhända någon med diplomatisk skicklighet
kunna ådagalägga, alt genom denna cassans nuvar.
brist Riket möjligen blifvit förskonadt ifrån mångdubbelt
Den 37 Februari e. w.
större utgifter; ty mig förefaller det helt enkelt så, att blotta
utrustningen af vår flotta skulle liafva varit ojemförligt mera
dyr och inledt landet i större äfventyr än cassans ifråga
v a r. brist. Vare långt ifrån mig att godkänna förhållandet
med den långvariga bristens balancerande; ty jag tror
att denna angelägenhet på ett helt annat sätt kunnat behandlas
med afseende på Ständernes anspråk, och derom synas
opinionerna föga delade; men frågan är helt enkelt
den: skall en brist, tillkommen för hvad ändamål sorn
helst, på hvad sätt som helst, qvarstå? Skall deri afhjelpas,
eller skall den icke afhjelpas af den andra statsmakten?
eller skall främmande hjelp påkallas för att skulden må blifva
betald? Jag kallar för främmande hjelp äfven den, som
Gr. Frölich velat framkalla; ty jag kan icke i statsbestyr
känna Konungen såsom enskild person.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Hufvudsakligen före
kommen
af Frih. Boyes epilog, åtnöjer jag mig med att besvara
Gr. Frölichs på f. m. gjorda anmaning med ett till—
kännagifvande, att jag var den, som ropade bravo till Gr.
Horns anförande. Vare detta nog sagdt om min åsigt i detta
mål. Jag slutar med att önska, det R. o. Ad. ville med all
grannlagenhet behandla detta mål, hvars ryktbarhet botar
att blifva Europeisk.
Frih. Sprengtporten, Jac. Wilh.: Med anledn.
af de anmärkn:r, som en talare under debatten framställt
vid min betänk, åtföljande reservation, finner jag mig uppkallad
att yttra några ord.
Till en början vill jag otvunget medgifva, att jag anser
Gr. Frölichs yttrade åsigt hafva i detta ögonblick största
sannolikhet för sig att omfattas af Representationens majoritets
bifall. Men det är äfven af denna anledn., som jag
icke kan undgå att yttra den önskan, att Hr Grefven må
hafva genomskådat sitt ämne, hvars stora vigt han tvifvelsutan
inser, med en så säker statsmannablick, att vi icke må
finna oss vilseförda genom den riktning Hr Grefven söker
att gifva åt frågan.
Hr Grefvens yrkande, att ett erkännande af cabinettscassans
skuld såsom elt factum skulle innebära ettslags försvar
för åtgärden, grundar sig på en så uppenbart bristfällig
tankeledning, att det ej behöfver vederläggas, aldraminst
af den, som betecknat detta factum såsom ett icke lagenligt
förhållande. Gr. Frölich gillar betänk., men bestrider min
reservation. Men har då Hr Grefven gjort sig en klar reda
för hvad betänk, innebär? Jo! det innebär, ehuru skiljaktigt
i formen, hvarken mer eller mindre i sak, än hvad jag
tillstyrkt; ty då en representation, som är både berättigad
och har för pligt att beifra öfverträdelse!- af gifna föreskrifter
för statsmedels användande, med full sakkännedom alt
dessa statsmedel under flera år blifvit begagnade till albe
-
Den 27 Februari e. m.
talningen af en gäld, sorn var okänd, då anslaget beviljades,
likvisst med tystnad förbisåg denna omständighet, då mäst?
väl denna tystnad få förklaras som ett samtycke till fortsättningen
af samma dispositionssätt.
Att Utsk. skulle hafva tänkt sig något annat, är renlaf
omöjligt; ty Utsk. skulle då ådraga sig den misstanken, hvilken
det visserligen icke förtjenar, att icke handla öppet.
Eller skulle kommande Ständer, utan att fullkomligen åsidosätta
alla moraliska bud, som gälla så väl för styrelser som
representationer och individer, kunna göra en anmärka, mot
en statsminister, som handlar i enlighet med den tysta vink,
lian på delta sätt af Ständerna emottagit.
Skilnaden mellan Utskts och följaktligen Gr. Frölichs
åsigt och min, är således mera skenbar än verklig och ligger
mera i form än i sak. Utskts förslag drager en slöja
öfver den fortsatta liqvidationen af cabinettscassans brist och
låter denna operation fortgå, såsom hittills, i det dunkla.
Jag åter önskar, att en numera vunnen offentlighet må framgent
hvila öfver denna transaclion.
Jag anhåller om återremiss af betänk., under yttrande
af den önskan, att StatsUtsk. icke må låta sig vilseföras af
den opinion, som i denna fråga uppstått, — denna opinion må
nu i grunden vara så rättmätig och aktningsvärd, som jag
för min del erkänner den vara, — men vid den fortsatta behandlingen
af denna fråga bibehålla den lugna men tillika
allvarliga hållning, som det iakttagit under denna riksdag
vid ulöfningen af sitt tacklösa och mödosamma kall, och
genom hvars bibehållande till slutet det endast kan hoppas
att i hvad på detsamma ankommer hafva befordrat den utveckling
af våra constitutionella samhällsförhållanden, som
utgjort dess syftemål.
Hr Ribbing, Bengt: R. o. Ad. har genom utlåttn,
som i dag blifvit afgifna, tillräckligen, som jag hoppas, fått
denna kinkiga fråga utredd. Jag vill således icke öka längden
af öfverläggningen, men skall dock säga några få ord.
De, som hafva sökt försvara denna skuldsättning, hafva som
medel dertill yrkat återremiss af betänkandet. Mången annan,
sorn icke anser sig kunna försvara densamma, har dock icke
motsatt sig återremiss, och jag vill icke heller göra det.
Tror man sig kunna framställa denna obehagliga sak i ljusare
dager? — ingalunda vill jag förhindra sådant; — men
jag fruktar blott, efter den erfarenhet jag i dag haft, att ju
mera man vidrör densamma, desto kinkigare, desto svårlöstare
blir den. Man har sökt att, med framställning af
åtskilliga marquanta personers förtjenster i en eller annan
väg, finna en ursägt för af dem begångna fel; jag tror dock
ej alt detta är rätta sättet. Hvar och en, sorn finner förtjenster
hos en person, lärer väl glädja sig deråt och icke
förneka dera; men deras fel, begångna, vare sig af vilja eller
Den 37 Februari e. m.
727
svaghet, blifva derföre icke mindre. Jag tror bäst hafva
varit att framkomma med rena, oförfalskade sanningen och
icke med försök att försvara hvad icke försvaras kan. Med
ett sådant sätt att gå tillväga tror jag det blifvit lättare att
framställa denna kinkiga sak i en mindre ofördelaktig dager,
och måhända bade då utvägen att bela det söndrade varit
lättare funnen. Man bar talat om Rikets värdighet, Rikets
trygghet och huru dessa båda goda ting skola kunna upprätthållas
och befästas. Jag vet intet rättare sätt att upprätthålla
denna värdighet, hvarken för konungamakten eller
för fäderneslandet i allmänhet, än att visa den möjligen största
aktning för våra grundlagar, under det vi uppfylla vårt riksdagsmannakall.
Ingen, vill jag hoppas, har stigit här in
utan att veta att villkoret för ett värdigt utöfvande af detta
kall, är, att ständigt hafva ögonen fästade på grundlagen.
Hvarje representant har förbundit sig härtill, och utan att
uppfylla detta villkor, upprätthåller han hvarken konungamakten
eller Rikets värdighet och trygghet. Jag tror således
icke att det går an att i denna sak handla annorlunda än i
alla andra. Jag har vid detta tillfälle 8 §:n i Ridd.Ordn. och 76
§:n Reg.Fm till min efterrättelse; bryter jag emot dessa §§, sä
har jag brutit min ed och icke upprätthållit Rikets värdighet,
icke konungamaktens värdighet, m. e. o. ingenderas trygghet
och credit. Således, mine herrar! må man icke tillåta sig att
erkänna denna skuld som Statens. Man må försöka att binda
mig och andra representanter med det ena eller andra
medlet, genom tillvitelsen att hafva fattat förhastade beslut,
vare sig af Utsk. eller enskilda representanter eller hvad
annat som helst, — jag ber Gud bevara mig ifrån alt afvika
från min pligt och vill icke se hvarken till höger eller
venster, icke hafva afseende till personen, då grundlagen är
i fråga. Må denna sak afslutas till fäderneslandets båtnad;
den har länge gjort alltför mycket uppseende, och min bjertliga
önskan är att detta slut måtte blifva sådant, alt icke
de lossnade banden blifva än lösare, utan att de måtte kunna
återknytas, det Gud gifve.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Jag har måhända
under f. m. plenum redan för mycket tröttat R. o. Ad:s
tålamod och vågar derföre icke ånyo sätta detsamma på
prof, ehuru stora anledntr mig dertill lemnats, särdeles i Hr
von Hartmansdorffs yttrande på f. m. Sedan, såsom en naturlig
slutföljd af Gr. Horns yttrande, han numera icke anser
sig tillhöra den statsmakt, som öfverlägger om frågan,
så har jag också ingenting att svara på Hr Grefvens yttranden,
ehuru Hr Grefvens mera eller mindre träffande anspeglingar
på mina politiska meningar och tillgöranden möjligen
påkallat några erinringar, hvarvid den värde talarens
egna antecedentia ej kunnat undgå den belysning jag gerna
åsidosätter under en fortfarande föresats, att hädanefter li
-
Den 27 Februari e. m.
kasom hitintills för min politiska verksamhet icke antaga något
annat rättesnöre, än det, som föreskrifves mig af min
känsla för sanning och lätt, och för medborgerlighetens oell
fäderneslandets oeftergifliga fordringar på representantens
redlighet. I korthet bör jag likväl i afseende på Hr von Hartmansdorffs
yttrande framställa till Huset, icke till Hr von
Harmansdorff—ty han känner förhållandet lika så väl som
jag — att Const.Utsk. ingalunda anmält till åtal inför Riksrätt
något Statens skuldsättande, utan endast ett hittills i
våra häfder osedt förhållande, att en förvaltare af en Statens
cassa ingått en borgensförbindelse för cassans räkning.
Const.Utsk:s tillgöranden hafva varit en följd af anmälan
om förhållandet ifrån StatsUtsk., grundad på R. St:s revisorers
berättelse i frågan, hvarifrån det billiga och rättvisa
bedömmandet torde böra härledas, att Const.Utsk. helt enkelt
endast uppfyllt sin pligt i detta afseende. Hr von
HartmansdorlFs yttrande om oskickligheten och oförsigtigheten
hos Utskts ledamöter att behandla denna sak så att den
genom Utsles handläggning erhållit egenskap af en ovillkorlig
och obestridlig statsskuld, äfvensom den jemmersång
den värde talaren uppstämt öfver Ståndens oförsvarliga
val afUtskts ledamöter, torde kunna hänföras till det oparlementariska
och olämpliga; äfvensom deraf måtte såsom
naturlig slutsats följa, att om Ständerne varit så försigtige
att de valt Hr von Hartmansdorff och de med honom liktänkande,
så skulle resultatet af en så försigtig handling
blifvit, att den nu under öfverläggning varande skulden icke
iklädts egenskapen af statsskuld. Till hela Husets öfvervägande
hemställes, om Hr von Hartmansdorffs mening förmärkts
vara sådan. Jag förbigår andemeningen af detta yttrande
och lugnar mig med deri öfvertygelse, att mellan Const.-  Utsk:s ledamöter och Hr von Hartmansdorff finnes en domare,
som är den Svenska allmänheten, till hvilken vadet
går, och Const.Utsk-.s ledamöter bekymra sig föga öfver de
temmeligen oparlementariska yttranden, som Hr von Hartmansdorff
behagat fälla öfver utskottssättningen, hvilken efter
lagliga former ägt rum, och som således för denna riksdag
icke står att ändra. Jag undvek på f. m. att ingå i discitssion
öfver det ömtåliga föremål, som den constitutionella
fictionen och de parlementariska iakttagelserna gemenligen
fridlysa från den fria öfverläggningens obeslöjade omdömen
och tankeyttringar; och oaktadt Hr von Hartmansdorff ånyo
framkallat den ömtåliga frågan såsom föremål för stridiga
tankeyttringar, undviker jag ännu att upptaga handsken.
Hr von Hartmansdorff har således förfelat sitt ändamål, ifall
det varit alt framlocka känslor från ett hjerta, lika
främmande för falskhet, som urståndsatt att låna sig tilt
organ för smickret. Jag skulle, i följd af Hr von Hartmansdorffs
på f. m. afgifna yttrande, hafva obeskrifligt mycket
att
Den 27 Februari c. m.
att säga; men tystnadens vältalighet är också talande, och
att jag är förstådd, derom ar jag ganska öfvertygad och inskränker
mig alltså blott till dessa ord, för att icke upptaga
tiden.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf, uppläste följande
:
När jag d. 2 sisth Maj talade i detta mål, begynte jag
med uttryck af mitt inre obehag vid ett ordande, hvars
oväld kunde betviflas. Men jag sade också, och jag åter
säger, att grannlagenheten öfverdrifves, när den hämmar
pligten, och att denna manar att tala, när man kan upplysa.
Framställandet åter i dag af de åsigter jag då utvecklade
vore fruktlöst eller öfverflödigt.
I hvad angår ärendets grundlagliga, financiella och politiska
förhållanden, sådana dessa nu hunnit utveckla sig,
förenar jag mig oinskränkt med Hr Biskop Hedre'ns och Hr
Prosten Stenhammars reservationer; — med Hr P. Lagerhjelms,
Gr. Horns och Hr von HartmansdorfFs anföranden i
dag. — Af dessa herrar har jag åhört statsmanna-ord.
Beträffande de incriminationer, som anställts medanledn.
af H. Ex. Hr Frih. Stjernelds bada skrifvetser af den 3 och
7 Mars, anser jag alt lill deras tillintetgörande ingen åtgärd
erfordras utöfver denne Statsministers nyss upplästa, så öppna
och redbara förklaring.
Likaså har tillförordnade Statsministern Hr af Ihres
förklaring tillintetgjort de misstankar och farhågor, som åvägabragts
medelst tal om hemska mysterier, fördöljda tillstånd
och kostsamma futura.
I båda dessa ämnen äro männen, som talat, fullständig
borgen för orden.
Jag inskränker mig derföre till beriktiganden af några
under debatten vanbiidade förhållanden.
Prålande täflan med rikaste Europeiska diplomatier
och fåfängan att medelst sådan skrytsam prakt bibringa
utländningen öfverdrifna begrepp om Sveriges politiska förmåga,
hafva nämnts som ursprunglig beräkningsgrund vid
diplomatiska anslagets bestämmande, och sednare motiv att
motstå dess nedsättande. — Supponerande af oförstånd hos
motståndare är visserligen en väg till medhåll; men lill dettas
varaktighet hörer att undersökningen ej jäfvar suppositionen.
Ett enda ögonkast, egnadt åt jemförelsen af vår diplomatiska
budget med öfriga staters af lika rang, blifver i
detta fall tillfyllestgörande. -— Grannlagenheten förmenar
mig att något anföra om oss tre, som vid de största hofven
äro anställde. Men rättvisan kallar mig till förklarande,
att öfrige envoye's och t. o. m. charge's d’affaires aflöningar
icke motsvara det anspråkslöst beräknade bebof
20
H. 92
?3o
Den aj Februari e. m.
vet. Jag sager derföre — ”Nej — det handlar icke om
prål och skryt. Det handlar endast derom, att Sverige
icke må utomlands upphöra att diplomatiskt synas der och
så sorn den politiska verlden blifvit tillvänjd alt se Sverige
repi esenteradt.
Hemliga utgifter hafva framhållits såsom obehöfliga
— således undantagsvis för vår Regering; ty alla normala
Europeiska representationer finna deni oumbärliga och votera
dem. — Dernäst hafva dessa utgifter stämplats såsom äfvenväl
sårande för Sveriges nationalstolthet; åter en säker
metod all fördelaktigt bereda åhörare. — Om protocoller
kunde infordras af öfriga representationer, sorn i båda. hemisfererna
hafva plena i afton den 27 Februari, ville jag
ingå betydligt vad, att i hvartenda af dem bar nationalstoltheten
blifvit denna samma qväll af oppositionen åberopad.
Vare dock långt ifrån mig att ogilla sådana åberopanden!
De verka nyttigt, äfven i de länder, der sjelfberömmet icke
så utmärkt ärofullt som i Sverige vidimeras af häfderna.
Men — bevisande äro de icke alltid — Om i ett land, der
de ädlaste minnen rättvisa en särdeles nationalstolthet, ja
stundom stegra dess lynne ända derhän, att midt i värsta
uppror lyckönskas medelst proclamationer, befolkningarne
till anboret ordningssinne och trupperne till anboren vördnad
för disciplin;— om, säger jag, i delta samma land Regeringens
begäran af anslag till upprätthållande af besvuret
samhällsskick nyligen mött Representationens afslag, vore
ju detta ett vedermäle deraf, att stundom är nalionalstollheten
inconseqvent och förbiser sitt första och väsendtligaste
corollarium, nemi. beredvilligheten att inom och utomlands
upprätthålla Regeringens — denna första och permanenta
naiionalrepresentantens — värdighet och existimation.— Och
dernäst, hvar står då skrifvet, att det hemliga nödvändigt är
det nesliga — uppifrån det vigtigaste och ända ned till våra
sällskapsordnar, huru mycket hemligt som ändå är anständigt,
stundom berömligt, eller åtminstone särdeles menlöst?
— Hvem är oförmögen alt tänka sig utgifter, vid hvilkas
offentlighet statstjenstens ändamål skulle förfelas, utan
alt derföre något oädelt ligger i dessa ändamål eller i dessa
medel dertill?— Hvem skulle till sådan grad sakna alla notioner
om det praktiska i statslifvet? — Eller hvad? ensamme
bland Europas representationer, skulle vi hafva renlärigt
uppfattat sedelärans och den sanna stolthetens bud?— Medan
de mäktigaste staters folkombud årligen votera medel
till hemliga utgifter, och icke blott till inrikes ordningens
vidmakthållande, utan äfven och enkom åt utrikes ministrarne
anslå sådana medel, skulle vi allena försmå allt hvad icke
med dialektik i cabinettet och med svärdslag ute på fället
kan vinnas. — ”Så”— sades i f. nits— ”så hafva våra ärorika
förfäder gjort?” — Att jag icke så minnes historien,
Deu 27 Februari e. m.
det bevisar föga Men så minnes icke heller Fryxel; och
se! det bevisar mycket.
Mine herrar! I hela den vida representerade verlden skulle
icke uppfattas möjligheten, att frågan om en (äfven formvidrigt
tillkommen) statsskuld skulle behandlas så, sora oppositionen
synes vilja hafva denna handlagd.
Jag påpekade nyss en sådan behandlings blifvande verkan
på opinionen. — Den inhemska uppskatten J, mine herrar!
bättre än jag. — Men skänken mig tillit i anseende till den
utländska. Jag talar oväldigt och vågar tänka alt det tror
Ståndet mig om. Må jag då tros, då jag, med det vetande
om Europa jag nödvändigt mäste äga, här förklarar, alt
detta intryck blifver beklagligare än det bittraste, men dock
Svenska, sinne kan önska.
Jag slutar, och röstar för återremissen. — Men — icke
må jag nedsitta innan jag varmast och hjertlignst tackat Rivon
Hartmansdorff för den rättvisa han så vältaligt yrkat åt
II. Ex. Hr Gr. af Wetterstad ts minne; åt H. Ex. Hr Frih. Stjernelds,
Hr af lines och Hr af Skogmans fosterländska förtjensler.
— Så länge en sådan röst inom Svenska Representationen
ljuder, så länge tjenar Svenska embetsmaunen icke
utan yttre uppmuntran att för Statens ära och förkofran
anstränga sina yttersta krafter.
Gr. af Ugglas, Ludv.: Till en början får jag för
klara,
att jag biträder deras tanke, som önska återremiss af
betänk, för en närmare utredning af frågan. Jag inedgifver,
att det varit conseqvent af Utsk. att, då detsamma ansett
sig höra tillstyrka alsing å K. M:s propos., gifva åt sitt
utlåt, deröfver dess närvar, form. Såvida någon afskrifning
af ifrågavar. skuld skall kunna äga runi, är det gifvet att
specificerade räkenskaper öfver de utgifter, som föranledt
densamma, måste framläggas, och Utsk. kunde val förutse,
att R. St. ej skulle vilja till betalning öfvertaga en skuld,
innan de kände huru denna blifvit åsamkad. — Jag ämnar
ej nu ingå i någon pröfning af skuldens tillkomst; detta bar
redan blifvit ganska vidlyftigt omordadt, och för att domina
derom hafva vi ett Const.Utsk. med derpå följande Riksrätt.
Jag beklagar del förhållande, som blifvit framlagdt, samt den
ännu mera förtegenhet och det misstroende till R. St., som
förorsakat att denna skuld under många år så betydligt ökat
sig, helst ett mera öppet förfarande längesedan torde hafva
beredt medel till dess betalande. Då summan ej är betydlig,
jemförd med de tillgångar, vi i närvar, stund äga att
disponera, så är principen utan abstraclioner att betrakta.
Att börja med bör det undersökas, om skulden är gjord af
den ena statsmakten såsom statsmakt, eller om den är en
dess enskilda transaction. För att kunna utröna detta,
skulle jag tro, att man borde tillse, genom hvilka utgifter
Den 27 Februari e. m.
skulden blifvit åsamkad- Det är svårt att för närvarande
bestämma detta, då StatsUtsk. ej med någon redovisning inkommit;
men om en sådan blifvit af StatsUlsk. afgifven, så
torde det, jag vill åtminstone förmoda det, hafva visat sig,
att skulden aldrig uppkommit, 0111 icke den person, som vi
i förmiddags omtalade, ansell sig för Sfatens behof nödsakad
att ikläda sig densamma. I och för honom såsom enskild
hade den troligen aldrig ifrågakommit, och måste det således
vara för Statens räkning, som den blifvit gjord. Oär
mola nu tvänne frågor: ”mäste Staten betala eller bör
Staten betala den? Måste den eller är den juridiskt dertill
förpligtad? Dertill måste jag svara nej! Der ingen
skuldförbindelse finnes, der finnes ej heller någon juridisk
skyldighet att betala. Bör Staten betala skulden?— Denna
flaga kanjjag åter, efter noggrannt öfvervägande, ej besvara
med annat än ja! Mine herrar! det är ur politisk synpunkt
en vigtig fråga vi här gä alt bestämma, den nemi.
huruvida constitutionel enhet och politiskt samband finnes
i vårt land, eller om, såsom en värd talare i f. m:s, jag
vill hoppas oförtänkt, yttrat sig, hvardera statsmakten ägde
att sörja för sin egen värdighet. Det sednare fallet skulle
förutsätta' en fullkomlig söndring emellan de båda statsmakterna,
och om denna sats ej uttalas, af den värda Grefven
ensam,futan sanctioneras af någondera statsmakten genom
dess åtgärder, så blifver ofvannämnda söndring deraf
en ovillkorlig följd, hvilken söndring en hvar af herrarne
torde finna förlamande verka på hela statsmachinens gång.
En sådan söndring framställer sig för mig såsom den största
våda för samhället, emedan den ovillkorligen föranleder en
kris, hvilken kanhända endast en ultima ra tio förmår
bryta, en utgång, ifrån hvilken Gud bevare oss. Funnes äfven
en söndring inora .Staten, så vore det i min tanke opolitiskt
att öppet uttala densamma. Der ej politiskt samband
finnes emellan de buda statsmakterna, der hafva aktning och
anseende för dem försvunnit tios främmande makter, och dessa
skola visserligen icke underlåta att till egen fördel begagna
sig af det svaghetstillstånd, i hvilket ett sådant samhälle
befinner sig; de skola begagna detsamma för att betinga
sig fördelar, hvilka denna stat icke äger kraft att dem
bestrida.
Gr. Anckarsvärd uppgaf i f. m., att en ledamot yttrat,
det en främmande stat skulle kunna i denna sak inblanda
sig och uppträda såsom fordringsägare. Jag tror alt detta
var ett missförstånd af den förre talarens yttrande, hvars
mening säkerligen var, alt en främmande stat, utan att uppträda
såsom fordringsägare i denna fråga, kunde begagna sig
af de spända förhållanden, som emellan begge statsmakterna
funnes.
Gr. Frölich har sagt, att exempel väl illustrera, men ej
V
Den 27 Februari c. m. 733
bevisa något. Jag medgifver detta i allmänhet, men tror
dock, att exempel, hemtade utur historien, något bevisa. Så
lange Carthago icke var söndradt, var det starkt, och Romarne
förmådde intet mot detsamma; men sedan Carthago blifvit
splittradt i partier, så påtvingades det af Romarne del ena
villkoret efter det andra, till dess det slutligen, efter alla
dessa concessioner, ej ägde några medel lill sitt försvar. Vi
hafva ej mycket politiskt anseende, ej mycken politisk styrka
att vedervåga, och ju mindre en stat ar, destomera bör den
vara på sin vakt. Det finnes äfven en annan omständighet,
som bör tagas i betraktande. Representationen sjelf är en
delegation, och det beror af representationens sammansättning,
huruvida denna delegation uttrycker landets önskningar
eller ej. Det är icke här tillfälle att ingå i pröfning, huru
förhållandet är med Svenska representationen. Att den fullkomligen
motsvarar detta sitt ändamål, tror jag dock ej,
och är jag öfvertygad att, om än en minoritet, dock en ganska
aktningsvärd minoritet skall ogilla representationens förfärande,
om den i denna fråga skrider till några ytterliga
åtgärder. Om icke denna skuld nu blifver betald, då våra
tillgångar äro betydliga, så skall måhända i en framlid,
enär dessa tillgångar förminskats och skulden likväl måste
gäldas, en dåvarande representation fördömma den nuvarandes
handlingssätt. Jag vill äfven tro och vågar påstå, att
det är oppositionens eget interesse, alt göra något för denna
sak. Oppositionen har under denna riksdag några gånger
ådragit sig anfall och förebråelser för förhastade reformer.
Delta må vara med rätta eller icke, jag vill ej utlåta mig
deröfver; men det ligger i oppositionens bestämda intresse
att visa, att det var af kärlek för fäderneslandet, som den
begärt dessa reformer, och att dess mening aldrig varit att
åstadkomma någon split eller söndring inom Staten. Vore
representationen svag, vore den en lekboll uti den andra
statsmaktens händer, så skulle äfven jag rösta emot hvarje
betalning af denna skuld, för att, om icke annat, förstärka
den minoritet, som åt R. St. icke bevarar dess af grundlagarne
helgade anseende; men representationen är i närvar,
stund starkare, än den någonsin har varit, och styrkans
första skyldighet är rättvisa; den andra är moderation. Om
äfven oppositionen i närvar, stund ej anser lämpligt att betala
skulden, om den, såsom Gr. Anckarsvärd yttrat, först
önskar garantier för Regeringens framgående i liberal anda,
gifves det dock en utväg att förlika denna fordran med det
intresse, som ansett något i och för Statens värdighet uti
detta fall böra göras, den nemi., att anslå en räntebetalning
utan amortissement och med detsamma, i händelse de ingångna
förbindelserna ej sålunda kunde uppfyllas, åt den
andra statsmakten lemna rättighet att ingå andra contracter,
hvarigenom den kunde komma ifrån de onerösa villkor
,34
Den 27 Februari e. m.
den För närvar, åtagit sig. Om oppositionen äfven endast
bifaller detta, så skall den bestämdt tillvinna sig aktning af
alla partier och Svenska folkets evärdeliga tacksamhet, samt
blifva en föresyn för en kommande opposition.
För mig finnes äfven ett annat skäl, hvarför jag ej
skulle önska att denna fråga likgiltigt behandlades. Vissa
ledamöter hafva redan ordat emot dem, som inblandat Konungens
person i denna fråga. Deras exempel vill jag ej
följa; men om man betraktar Sverige nu och Sverige för
20 a 3o år tillbaka, måste man finna en betydlig skilnad,
och tror jag med afseende härå, att tacksamheten borde
göra sig gällande. När man länge uttryckt denna tacksamhet,
såsom förhållandet verkligen varit, är det väl då, när
77 år bleknat denna hjessa, när den fordna kraften kanhända
något förminskats, är det då, säger jag, som man, liksom
uti fabeln, skall trampa på det gamla lejonet? Jag tror
ej detta vara värdigt, och röstar för återremiss af betänkandet.
Hr Ihre, Albrecht Elof, uppläste följande:
Anmärkntr hafva i f. m:s plenum blifvit gjorda i afseende
å de åtgärder, som, efter Hr Frih. Stjernelds frånträdande
från Slatsministers-embetets utöfning, blifvit af mig å
samma embetes vägnar vidtagna i frågan angtde framläggandet
af cabinettscassans tillstånd. Jag medgifver, att det skick,
hvaruti förhållandena nu kommit, må anses påkalla en förklaring
å min sida; och det är, med tillfredsställelsen att gå
befogade anspråk lill mötes, som jag vid detta tillfälle förenar
omtankan alt redogöra för mitt eget handlingssätt.
Frih. Stjerneld har, uti dess på f. m. af mig upplästa
skrifvelse, utredt betydelsen och tillkomsten af de, med afseende
särskildt å den constilutioneila och å den financiella
delen af frågan, samtidigt meddelade uppgifterna, att något
lån för cabinettscassans räkning ej blifvit upptaget, men att
samma cassa likväl vore besvärad af en betydlig från längre
tid tillbaka sig härledande brist. Hr Frihtn har visat, huruledes
dessa uppgifter, fattade i den mening, hvaruti de
i följd af olikartade anledningar och ändamål hvar för sig
blifvit afgifna , sins emellan icke innebära den motsägelse
man deruti kunde vilja linna, en motsägelse, hvilken, om
den verkligen ägde rum, jemväl skulle i någon mån falla
mig till last i så måtto som jag, lika med Frih. Stjerneld i
dess und. rapport af den 7 Mars, äfvenledes anfört och utvecklat
det förhållande, att cabinettscassan hade en brist,
som fordrade att ersättas, — Hr Frih:n har upplyst, att denna
brist, hvilken uppkommit genom missförhållande emellan
ministerstatens ordinarie anslag och dess omvexlande utgifter
i föregående tider, icke blifvit betäckt medelst upptagande
af något lån uti cabinettscassans namn eller sålunda för dess
räkning , utan, med undantag af cassans årliga balance å lö
-
Den 27 Februari e. m.
735
pande läkningar, motsvaras af förskotter på god tro, lemnade
till fyllande af behofven i afseende å de diplomatiska
ärendena antingen contant eller af medel, dem Colonial-departementet
upplånat emot dess obligationer, samt med garantier,
dels af Frih. Stjerneld i dess förklaring antydde,
och dels, hvad angår det s. k. File'nska lånet, af cabinettscassan;
att denna cassa följaktligen för omförmälde förskotter
icke står uti någon förskrifven ansvarighet såsom låntagare,
och icke i allmänhet iklädt sig någon juridisk förbindelse
vidare än som är förenad med nyssnämnda, för Colonial-departementets
skuld till Filenska fonden tecknade garanti,
en åtgärd, hvilken, huru än det constitutionella bedömmandet
deraf utfaller, dock icke lärer kunna antagas
för den garanterande i verkligheten medföra något äfventyr
af betalningskyldighet; men att, då ifrågavar. af Colonialdepartementet
upplånade medel kommit cabinettscassan för
dess behof tillhanda, nämnde cassa haft ett, om jag så må
säga, moraliskt åliggande att, så vidt de ordinarie anslagen
dertill medgifvit tillgång, årligen godtgöra Colonial-departementet
de belopp, som derifrån utgått till ränteliqvid
för lånen och deras successiva amorterande. Detta har äfven
blifvit verksteldt med den framgång, att cabinetlscassans
deficit sedan 1836 års slut ansenligen förminskats och vidare
kunnat beräknas att inom några få år vara försvunnet, derest
cassan oafkortadt fått åtnjuta samina anslag som förut
till ministerstaten utgått; en förmodan, hvilken Utrikes departementets
handhafvare trott sig med billigt anspråk kunna
hysa.
Sådant är, mine herrar! verkliga förhållandet med cabinettscassans
brist; sådana de omständigheter, som böra tagas
i betraktande vid pröfningen, huruvida denna brist skall
af R. St. såsom en Rikets angelägenhet behandlas. I fråga
om grundlagsenlig! bedömmande och med hänsigt till den
constitutionella ansvarigheten, är det af vigt att tillse, i hvad
form cabinettscassans balance sig visar, samt att skilja emellan
olika slags förbindelser; och det bör i sådant afseende
vara tillfredsställande att finna, det någon lagöfverträdelse
icke ägt rum medelst cabinettscassans eller Statens directa
skuldsättande genom lån; men då i allt fall bristen tillkommit
genom felande tillgång till nödiga ansedda utgifter;
dåde medel, hvarigenom densamma hitintills kunnat betäckas,
jemväl varit ansedda erforderliga för de utrikes ärendenas
behöriga vårdande, och sålunda utgöra ett lemnadt
förskott till departementets behof; då den omständighet, att
förlägenheten blifvit tillsvidare afhulpen utan åsidosättande
af grundlagens bud, snarare torde påkalla ett behjertande
än anses tala deremot; och då den högre rättslära, som bör
bestämma förbindelserna i Statens offentliga lif oell förhållande,
bjuder samma helgd åt det moraliskt nödvändiga och
värdiga, som åt den juridiska ansvarighetens kraf: så har
736
Den 27 Februari e. m.
det, i frågan om och på hvad sätt cabinettscassans brist nu
skulle komma att af R. St. fyllas, synts mig göra enahanda,
antingen samma brist bestode i förskrifna lån lill främmande
penningeägare, eller om den, såsom fallet är, motsvarades
af försträckningar af den beskaffenhet, som Frih. Stjerneld
i sin förklaring uppgifvit.
Handlande utur denna synpunkt, ansåg jag, då StatsUtsk.
uti skrifvelse den 5 nästl. Jan. framställde begäran om
nödiga upplysningar ang:de cabinettscassans tillstånd, det
vara för ändamålet tillfyllest att, medelst ett sammandrag
af cabinettets räkenskaper för den tidrymd, hvarunder bristen
egentligen yppats, tillvuxit och slutligen nu åter förminskats,
framlägga en tableau år för år af cassans inkomster
och utgifter under hvarje särskild titel, samt att dervid
foga ett summariskt sammandrag, utvisande ställningen vid
1840 års slut, och huru mycket då återstod af de uti räkenskaperna
specificerade balancer från föregående år; hvaremot
jag, som uti min jemte dessa räkenskaper till StatsUtsk.
aflåtna skrifvelse af den 11 Jan. antydde beredvillighet
att hålla Utsk. tillhanda de ytterligare underrättelser Utsk.
kunde finna angeläget att inhemta, i öfrigt ej ansåg erforderligt
eller för tillfället af nöden att utöfver innehållet af
de meddelade räkenskaperna afgifva en särskild detaljerad
redogörelse ang:de cabinettscassans mer eller mindre directa
förhållande till de lånetransactioner, hvilkas tillvaro och
sammanhang med cassans deficit af räkenskaperna sig visade,
helst detta förhållande dels redan var i annan väg officielt
kunnigt, såsom hvad angick Fileöska lånet, dels kunde närmare
upplysas, i händelse vederbör, pröfvade sådant nödigt
och det äskade. — Emedlertid har härigenom inträffat, att
StatsUtsk., på sätt dess betänk. N:o 427 utmärker, synes
hafva ansett de uti räkenskapssammandragen omförmälda lån
omedelbarligen tillhöra cabinettscassan eller vara af henne
upptagna; och då den anmärkn. blifvit gjord, att detta
missförstånd, om det verkligen ägt rum, skulle vara föranledt
af den form, hvaruti de till StatsUtsk. från cabinettet
meddelade upplysningar blifvit afgifna, torde en förklaring
härutinnan böra lemnäs.
De räkenskaper, som blifvit StatsUtsk. delgifna, äro
sammandrag af cabinettets hufvudräkningar för hvarje år;
men dessa sednare åter, såsom endast ämnade till upplysning
inom cabinettet angide beloppet af anslagna och utgifna
medel, för und. redovisnings afläggande inför K. M.,
samt upprättade under den naturliga förutsättning, alt något
vidsträcktare bruk deraf icke skulle äga rum, hafva derföre
och endast blifvit förde såsom ett fortlöpande cassaconto
för inkomst- och utgiftsposterna, utan en sådan närmare
specification och öfverföring af olika titlar, som eljest
vid ett annorlunda ordnadt bokhålleri skolat iakttagas. Detta
för
-
Den 27 Februari e. m.
förhållande har, hvad särskildt angår nu ifrågavarande, af
Colonial-departementet till cabinettscassans undsättning upptagna
lån, föranledt dertill, att cabinettet, som genast fått
emottaga de upplånta medlen och sedermera jemväl godtgjort
beloppet af de årliga ränte- och capitalafbetalningarna,
uti sina räkenskaper icke bokfört Colonial-departementet, såsom
af hvilket omförmälda förskotter blifvit cabinettscassan
lemnade, utan antecknat samma förskotter jemte liqviderna
deraf å de ursprunglige långifvarnes namn, ehuru i sjelfva
verket cabinettscassan, som icke stått i någon affärsgemenskap
med dessa långifvare, endast haft att skaffa med Colonial-departementet,
samt derifrån bekommit och dit inbetalt
de medel, som sålunda blifvit omsatta; hvarefter Colonialdepartementet
för dess räkning besörjt transactionerna med
långifvarne. Det medgifves visserligen, att allt detta härrör
af en oegentlighet uti cabinettscassans bokföringssätt; men
denna oegentlighet, hvilken härleder sin tillvaro från en
längre tidsföljd och uti ofvan uppgifna omständigheter äger
en naturlig förklaringsgrund, har förefunnits uti de äldre
hufvudräkningarna och sålunda ej heller kunnat undvikas
uti de deraf nu gjorde sammandrag. Vid ett sådant förhållande
tror jag mig hafva förklarat af hvad orsak de räkenskaper
jag meddelat icke kunnat vara till innehållet utförligare
än de befinnas.
Skulle man likväl vilja finna, alt de afgifna upplysningarna
saknat nödig fullständighet i så måtto, att jag bort,
jemte räkenskapernes öfverlemnande, meddela närmare underrättelser
ang:de beskaffenheten af cabinettscassans delaktighet
i de oftanämnda löneförhandlingarna; så nödgas jag,
till bemötande af en så beskaffad anmärkn., åberopa hvad
jag nyss yttrat derom att, enär bristen varit till beloppet
constaterad och den funnits hafva tillkommit i och för Utrikes
departementets behof, bardet synts i anslagsfrågan
icke vara af någon angelägenhet att, utöfver redan kända
förhållanden, utmärka till hvilken eller hvilka cabinettscassan
slått för de lemnade förskotten i förbindelse, och
med hvad större eller mindre grad af juridisk ansvarighet
en sådan förbindelse varit förenad.
I öfrigt, huru helst man än må bedömma mina åtgärder
uti omförmälda grannlaga angelägenhet, vågar jag dock
koppas, alt ingen grundad anledn. förefinnes att misstänka,
det jag medelst otillräckliga upplysningar sökt framställa
föihållandena annorlunda än de varit. Till skingrande af
hvarje tvifvelsmål i detta afseende, torde jag få erinra om
följande omständigheter, nemi. att Slalsministers-embetet,
som tillförene offentligen förnekat, det cabinettscassan ägde
några directa låneförbindelser, nu ej rimligen kunnat åsvfta
alt sjelfmant göra ett motsatt förhållande troligt; a t t ett
försök i sådant afseende, om det vöre tänkbart, i allt fall
20 H. q3
Den 27 Februari e. m.
icke varit förenadt med någon möjlighet af framgång, enär
StatsUtsk. ägt öppet att begära de ytterligare upplysningar,
som kunnat anses af nöden, och till hvilkas meddelande jag
på förhand förklarat mig beredvillig, samt dessutom i frågan
om File'nska skulden förhållandet dermed redan förut var i
officiel viig anmärkt och allmängjordt, likasom äfven publiciteten
haft obehindrad tillgång till de documenter, som utvisa
rätta beskaffenheten af nämnda skuld; att obligationerne
å Colonial-departementets Engelska lån, fastän icke
löpande här i Sverige, dock ingalunda äro af egenskap att
utgöra hemliga papper, hvilkas innehåll det kunnat falla
mig in all vilja uppsåtligen fördölja; att sistberörde lån uti
sammandraget af cabinettscassans nuvar. ställning finnes uppgifvet
på samma sätt som det Filenska, hvilken omständighet
lärer utvisa, att man ej haft för afsigt att mera i det
ena hänseendet missleda omdömet, än sådant låtit göra sig i
det andra; samt att all anledn. för mig att vanställa förhållandet
med cabinettscassans förbindelser jemväl varit undanröjd
af min ofvan yttrade och utvecklade öfvertygelse,
att dessa förbindelser borde lika honoreras, ehvad de härledde
sig ifrån directa lån eller från förskotter, som på god
tro blifvit lemnade till bestridande af erforderliga statsutgifter.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, uppläste
följande:
Att Hr von Hartmansdorff äfven nu klandrar StatsXJtsk:s
förfarande, det förundrar mig icke. Hvad skall han
annat göra? Det har blifvit hans passion. Att Gr. Horn
gjort det, förundrar mig än mindre. Hvad skall han annat
göra? Han kunde ju blifva minister. Men att de båda
herrarne vilja att Riket skall betala den i-cabinettscassans
namn gjorda skuld, det väcker min förvåning; ty enl. den
förres öfvertygelse äro ju de aldra angelägnaste statsbehofven
ännu icke fyllda. Han säger ju : "StatsUtsk:s nidskhet lemnar
Riket utan försvar, läroverken utan upplysning, embetstnännen
lönlöse och K. M. utan penningar”— tänk! att hellida
Rikets nödvändiga utgifter —- sådant vill göra icke blott
statsskicket utan ock styrelsen omöjliga.
Gr. Horn har ju varit medlem af StatsUtsk.? Han känner
ju förhållandet med ifrågavar. skuld? Han är ju beläsen
i grundlagen? Han har hvarken glömt 76 §:n Reg.Ftn
ej heller låtsar han okunnighet derom? Han är ju icke bland
dera, som tro, att R. St. endast äro till för att öka folkets
bördor och elände, utan hellre för att minska dem? Han är
ju icke af den tanken, att Staten är ett och folket och
mängden ett annat? Han är ju i en oberoende ställning?
Ilan är ju en man, som icke för considerationer, icke för
gunst glömmer sitt fädernesland? Han känner ju ställningen
i laudet? Han vet ju alt våra medborgare icke betala sina
Den 37 Februari c. m.
skatter lika lätt och med samma ja, som vi bevilja dem?
Ilan glömmer ju icke armodet i kojorna för öfverflödet i
palalserna? Han erkänner ju att han icke representerar egna
intressen utan Svenska folkets? Han räknades ju vid denna
riksdags början till de män, hvilka man trodde med ädel
sjelfuppoffring beslutat att värna folkets frihet, att befordra
dess väl, att lindra dess bördor, att skydda dess rättigheter,
att inom lagliga gränser återföra den makt, jag menar byråkratien,
hvilken dittills otillbörligt sökt inverka på folkels
ombud och sökt att inskränka dess rättigheter? Han är ju
bland dem, hvilka man trodde villige att bidraga till att
gifva folket en representation öfverensstämmande med dess
önskan, tidens fordringar och framtidens väl; att göra vår
yttrandefrihet lill annat än en skugga af intet, lika beroende
af den mäktiges godtycke som vägens dam af den storm,
hvaraf det jagas, vår tryckfrihetslag till annat än en vaxtafla,
der makten efter godtycke tydde och skref? Han räknas ju
bland dem, som man trodde beslutat att visa folket, att det
fanns en annan väg än våldets, äfvensom alt föra dem till
besinning, hvilka våldfört vår tryckfrihet, att de bort hafva
undvikit denna väg. Om vår tryckfrihet blifvit våldförd,
om någon, troende sig skyddad af Svenska lagar och
Svensk medborgarcrätt, blifvit lidande, om Svenska folket
ansett sig derigenom förnärmadt, hade det att vänta, att
upprättelse skulle lillvägabringas genom dess representanter?
Gr. Horn tillhörde ju de män, till hvilka Sveriges framtid,
likt ett barn till sin fader, sträckte sina darrande händer,
till hvilka den ställde sitt öde, på hvilka nutiden slödde
sina förhoppningar? Han räknas ju dit ännu? Icke är han
frihetens affällige son? Jag är öfvertygad, att om han misstagit
sig i denna fråga, skall han, så snart han öfvervunnit sin
irring, vara bland dem, hvilka först söka rycka fäderneslandet
undan den fara, som skulle hota det, om dess ombud
erkände skulder, hvilka utan deras vetskap och medgifvande
blifvit landet åsamkade, vara bland de förste, som uppmana
eder, mine herrar! att, genom förklarandet att grundlagen
förbjuder eder erkänna denna skuld för Rikets, rädda fäderneslandet
undan den hotande faran af de initiativ, man
annars gick att taga; den förste, som låter handling följa
sina ord. Jag tilltror mig visserligen icke att återföra honom
från den irring, hvaruti han sig i detta afseende befinner;
jag har tillit till de af eder, mine herrar! som förde
fäderneslandets talau långt innan jag lärt dess språk! I håf
ven
redan gjort det; jag har tillit till honom sjelf, när han
eftersinna!', att det gäller fäderneslandets väl. Ingen är dertill
mera mäktig. Han känner grundlagen; han känner att
det vore att uppoffra detta Hus, att samla glödande kol,
mine herrar! öfver edra hufvud, om vi ensamme erkände
denna skuld; att det vore att bryta lagar och lätt och framställa
oss såsom fosterlandssvikare inför folkel. Man har
D e ii Februari c. m.
sagt. ”vi och folkel böra förstå vår regering;” mine herrar!
vi hafva länge förstått den, men vi börja först nu att rätt
förstå vår ställning, när oss förelägges att betala dylika skulder
på en tid, då våra bröders blod ännu ropar till oss ur
jorden. Den som fordrar sådant, måste icke känna Svenska
folket, icke förstå dess ombud! Må Gr. Horn inse och förslå,
att Norden ännu bebos af samma folk, som till Olof
Skötkonung talade genom Thorgnys mun, som under Engelbrecht,
Sturar och Wasar försvarat sin frihet mot inländska
aristokratiska förtryckare och utländska tyranner, och må
de draga nytta af desses exempel och ej påtvinga oss den
öfvertygelse!!, "a 11 annorlunda är det nu än det tillförene
varit häfver!” — Hr von Hartmansdorff har
sagt: ”att cabinettscassans borgenärer hafva haft större förtroende
för dess ägare eller principaler, R. St,, än man har
för gäldenärer i allmänhet;” om det varit för stort, skall utgången
bevisa. Förutsätt att någon hade så stort förtroende
till Hr von Hartmansdorff, att han, utan att förvissa
sig derom alt det skedde med Hr von Hartmansdorffs
tillstånd, lät en tredje man göra så mycket skuld
på hans räkning som denne behagade. Jag måste nu vara
öfvertygad, all Hr von Hartmansdorff, långt ifrån att söka
blifva qvitt ett sådant förtroende, funne det icke blott vara
sin pligt, utan äfven sig smickrad af alt låta utgången visa,
att det icke varit för stort. Hr von Hartmansdorff har sagt,
”ali de icke kännt ansvarighetslagen, hvilka velat påstå alt
ministrarne kommo att vidkännas betalningsskyldigheten för
den cabinettscassan åsamkade galdea.” Jag har påstått, alt
ministrarne stöde i ju i idiskt ansvar för de förluster långifvare
åt cabinettscassan kunna komma att vidkännas; men
uttryckligen bar jag sagt, alt detta ansvar ej ålåg dem såsom
ministrar, utan såsom enskilda, således icke efter ansvarighetslagen
utan enl, allmän lag; ty så länge 76 §:n Reg,-  F:n qvarstår, kunna de ingen skuld göra i egenskap af ministrar
i Rikets namn, utan Ständernes samtycke. Skulle
sådana transactioner försökas, blifva ministrarne stiaffade
såsom sådane, enl. ansvarighetslagen, för öfverlrädelsen af g
och i8 §§:na Reg.F:n ; men bos dero, med hvilka de inlåtit
sig uti dessa transactioner under förevändning att de transigerade
för Rikets räkning, få de ansvara efter allmän lag.
Hr von Hartmansdorff vill af ansvarighetslagen bevisa, att
ministrarne kunna fördjupa Riket i gäld, ehuru y6§:nReg.-  B’:n säger nej. Han måtte hafva glömt att ansvarighetslagen
icke är grundlag och således lemnat åt godtycket att bestämma,
hvilkendera holde gälla mest, Reg.Fins 76 § eller den
af honom citerade § af ansvarighetslagen. Hr von Hartmansdorff
har sagt: ”att i och med detsamma Coust.Utsk.
ställde Konungens rådgifvare under riksrätt för vissa för cabinettscassans
läkning gjorda transactioner, hade det erkänt
.Statens skyldighet att godkänna dessa transactioner och R,
Den a; Februari c. m.
St. att sätta Styrelsen i tillfälle alt honorera dem.” Konungens
rådgifvare kunde ej ställas under tilltal inför riksrätt
för annat än derföre alt de bidragit till dessa grundlagsvidriga
transactioners tillkomst och således ej iakttagit
sina pl ig ter såsom rådgifvare på sätt g och 38 §§:ne Reg.Fm
föreskrifva; 76 §:n Reg.Ftn afser att skydda Riket från att
belastas med gäld, men ej ministrarne från ansvar för förbiseendet
af sina pligter, och jag tror, att man med ingen
slags slutkonst i verlden skulle kunna bringa det derhän, att
då 76 §:n Reg.Fm säger — ”Riket kan icke utan Ständernes
samtycke belastas med gäld”, och g och 38 §§me Reg.Fm
saga, att Konungens rådgifvare skola icke blott upplysa Konungen
om livad Rikets grundlagar i hvarje fall bjuda, ulan
ock, i händelse Han skulle yrka någon åtgärd stridande deremot,
göra dennas verkställighet omöjlig genom att vägra
sin contrasignation, att, säger jag, denna 76 § af Reg.Ftn
skulle hafva blifvit till all kraft och verkan upphäfven, emedan
Konungens rådgifvare blifvit till ansvar ställde för uraktlåtande
af hvad g och 38 §§:ne af samma grundlag bjuda.
Om en tredje man hade, utan Hr von Hartmansdorff?
vetskap och samtycke, gjort en skuld på hans räkning, funne
han säkerligen sig skyldig att betala ovillkorligen, blott
derför att den förstnämnde blifvit tilltalad för detta brott.
Jag tycker i öfrigt denna Hr von Hartmansdorff? sats står
illa tillsammans med den han sedan i slutet af anförandet
yttrat; han säger nemi., ”att cabinettscassans skuld kan hvarken
utplånas eller lill sin beskaffenhet förändras, ehvad de derför
till ansvar ställde rådgifvarne sakfällas eller icke;” men skall
de anklagades fällande eller frikännande icke kunna bevisa
om 76 §:n blifvit öfverträdd eller icke, så lärer icke heller
deras anklagelse kunna bevisa något i det hänseendet; helst
pär till allt detta kommer, hvad sorn här redan af en talare
blifvit upplyst, att icke någon af Konungens rådgifvare
blifvit actionerad för cabinettscassans skuldsättning men val
Utrikes Statsministern derför, att han såsom minister ställt
sig i personlig borgen för vissa af dess skulder. Slutligen
har Hr von Hartmansdorff yttrat i en ton, såsom ville han
väcka syndare till ånger, ”att minnet af det förflutna och
känslan af det närvar, skulle hafva förkolnat.” Jag tror
tvertom, att så väl Svenska folket som pluraliteten af dess
ombud hafva visat, att minnet af det förflutna och känslan
af det närvar, brinna med eld uti deras själ, att det är
dessa, som hos dem väckt de lågande känslorna för ett
framtida bättre. Hr von Hartmansdorff har ansett otillbörligt
att tala om ministrars handlingar, hvilka redan äro döde;
Hr von Hartmansdorff måtte då icke veta hvad historien
är, icke en gång hafva hört ediot från den aflägsnaste forntid
: ”ett vet jag som aldrig dör: dom öfver dödan.” Jag
tror den döde bör hafva sina endaste och säkraste försvara
-
D e 11 27 Februari c. m.
re uti sina handlingar, då de kunna granskas och bedömmas
af en hvar, och icke uti den tystnad, som omsluter grafven.
Några talare hafva påstått Svenska folkets ovillkorliga
skyldighet att betala den cabinettscassans s. k. brist, på ett
sätt, att det enl. min öfvertygelse vore ogjordt verk att
söka vederlägga dem; ty såsom jag uppfattat, kunde meningen
al hvad de yttrat omöjligt vara annan än ironisk. Jag
gör full rättvisa åt den bevisning för Statens skyldighet att
betala den cabinettscassans skuld, som Gr. Horn sökt tillvägabringa
både uti sin reservation och förnyade gånger här;
jag vill blott anmärka, att huru än han bevisat, har han
ändock låtit del blifva obevisadt hvilket han lärer ansett
för ett axiom, att när Styrelsen uppgaf skulden, måste 11.
St. anordna dess betalande, hvilken skyldighet just i denna
fråga var status controversiaj och det som skulle bevisas.
Olägenheterna å Styrelsens sida kunna visserligen, ifall den
vill fortsätta det hittills följda systemet, blifva ganska stora,
om R. St. der vägra att betala nämnda skuld; men man
måste väl jemväl taga i betraktande de lika stora om icke
vida större, som uppstode å R. St:s och folkets sida, om de
erkände och betalte denna skuld, helst man ännu icke lyckats
bevisa deras skyldighet dertill vara större än, om en
ledamot här vände sig till Ståndet med orden: ”mine herrar!
jag har skuld, J måsten betala den!” Ståndets skyldighet
alt villfara kunde ock då befinnas obestridlig; när Styrelsen
varit så oklok att sätta sitt intresse i strid med folkets,
måste folkombudens skyldighet vara att gifva företräde
åt delta sednare.
Mot hvad Gr. af Ugglas anfört, hvilket jag skulle önskat
varit lika öfverensstämmande med verkliga förhållandet som
det blifvit vackert declameradt, vill jag blott ställa den satsen:
är det fäderneslandets nytta att Staten åtager sig betalandet
af den i cabinettscassans namn gjorda skuld, så både
kan och bör den betala allt och betala genast; är åter icke
förhållandet sådant, så bör den betala intet. Men om man
nu betalar, hvilka garantier lemnar Regeringens handlingssätt
derför, att den ej utom denna har satt eller sätter sig
uti hemliga skulder af lika många millioner r:dr som de några
hundratusen, hvilka nu blifvit uppgifna, och hvarmed den ämnar
öfversvämma oss vid nästa riksdag? Mine herrar! ordspråket
säger: det är bättre att stanna i bäcken än i ån.
Om Regeringen icke velat upprätthålla sin egen värdighet,
böra vi åtminstone veta upprätthålla våra lagars och derigenom
nationens och vår egen.
Hr Dalman har från flera håll fått emottaga skarpa anmärkn:r
derför, att han yttrat, "att ehuru uti den K. remissen
till StatsUtsk. anmärktes, att förhållandet med eabinetlscassans
skuld vore endast af natur att kunna föreläggas
ett hemligt Utskott, så hade ändock sådant icke skett.” Man
har påstått, att han antingen måste medgifva sig hafva sagt
Den 37 Fe b rune i e. ra.
743
hvad han icke visste, e11er också beviste han genom hvad
han yttrat, att någon af Hemliga Utsk:s ledamöter begått
mened. Jag är öfvertygad, att om Hr Dalman sjelf varit
närvar., skulle han gifvit en nöjaktig förklaring, men anser
mig emedlertid berättigad att tro, att Hr Dalman grundat
hvad han yttrat på den för en hvar lätta slutsatsen, att om
K. M. hade gifvit Hemliga Utsk. del af förhållandet med
ifrågavar. skuld och denna sak varit föremål för detsammas
öfverläggningar, så hade också Utsk:s yttrande deröfver varit
bifogadt den K. remissen till StatsUtsk., hvilket icke nu
var händelsen. Hr Dalman kunde också göra samma slutsats
deraf, att om nämnda förhållanden varit Hemliga Utsk.
meddelade, så hade denna omständighet blifvit i den K. remissen
bestämdt uttryckt, och då hade deri begagnats uttrycket:
att vissa skuldsättningen rör:de förhållanden voro
at den egenskap, alt de endast hade kunnat blifva det Hemliga
Utsk. meddelade, och ej det att de voro endast af egenskap
att kunna meddelas ett Hemligt Utsk., genom hvilket
sednare man närmast och rättast kommer till det slut,
att sådant ännu icke skett.
Hr I^efre'n, Joh. Pehr: Det förundrar mig alldeles
icke, att Utsk. har framkommit med ett betänk, så undvikande
att ingå i sjelfva hufvudsaken, sorn del, hvilket nu
utgör föremål för R. o. Ad:s öfverläggning. Ämnet, mine
herrar! har varit af en särdeles beskaffenhet, icke egentl.
alt förlikna med vanliga riksdagsmannagöromål, dessutom
föremål för särskildta omdömen och så mångai tade framställningar,
att Utsk. visserligen, efter milt förmenande, hade
behöft alt först inhemta genom en allmän discussion öfver
frågan RiksStms allmänna opinion, innan Utsk. kunde, egenlligen
att tala, företaga detta mål till en verklig öfverläggning
och till slutlig framställning till R. St. Jag älskar
att hafva denna öfvertygelse och skulle, ifall jag varit utsk:sledamot,
önskat en sådan opinionsyttring ifrån R. St. innan
jag velat afgifva min röst i saken. Jag önskar derföre återremiss,
och efter hvad jag förmodar, lärer R. o. Ad. ej densamma
bestrida. Jag är öfvertygad, att Utsk. är lika fosterländskt
sinnadt, som alla andra Svenska medborgare.
Mine herrar! Jag tror att vi alla, såsom fäderneslandets vänner,
gå under samma fosterländska fana; vi kunna visserligen
vara delade i åsigter, men ej delade i fråga om de stora
fosterländska angelägenheterna. Att alla endast hafva
fäderneslandets ära till ögnamä(ke i detta som i andra fall,
derom gör jag mig förvissad. Att vara vidlyftig i denna
fråga vore orätt, efter allt hvad redan här varit yllrndt, synnerligen
som jag icke betvifla!- Ständernes benägenhet att
med en glömmande försonlighet gå till väga i frågor af så
ömtålig beskaffenhet, som denna. Jag begär återremiss af
betänkandet.
Den 27 Februari e. ffl.
Gr. Frölich, David: Jag begagnade redan i f. m.
R. o. Ad:s tålamod så mycket, att jag ganska säkert icke af
mig sjelf funnit anledn. att begära ordet, om jag ej dertill
blifvit bestämdt uppmanad af Gr. Horn. Jag anser det för
mig dessutom vara en kär skyldighet att gå honom lill mötes
med Hvarje förklaring af de termer han anser mig orätt
hafva yttrat, såsom om det verkligen skulle visa sig att jag
sådant fel begått. Om derigenom den skilsmässa, som han
sjelf synes anse för en gifven följd af mina i delta ämne
skiljaktiga åsigter ifrån hans, kunde förekommas, skulle det
vara mig högst kart. Det må medgifvas i afseende på den
fö ista anmärkntn Gr. Horn gjort, nemi. alt orden ”lika
med Gr. Horn”, slå på orätt ställe; men jag tror likväl,
alt han ej derföre bort missförstå mig. Jag har i hela den
period, som föregår detta yttrande, blott velat tillkännagifva,
att jag ansåg, att det hade varit taladt om Statens värdighet
så mycket och öfverflödigt, att ett öfverskott hade
uppstått deraf; ly hvad som behörigen kunde nyltjas såsom
argument deruti, när fråga var om ministerstatens förseende
med årliga anslag, borde icke nu gälla såsom skäl. Gr. Horn
bar likväl i sin reservation gifvit tillkänna, att han ansåg
detta skäl, nemi. Statens värdighet, vara ett skäl alt bifalla
skuldens betalande. Allt bvad jag velat säga är, att jag ej
lika med honom kan erkänna detta. Gr. Horn har sökt förklara,
alt hvad jag sagt ingått på personliga området. Jag
kari ej tro, att Gr. Horn haft för afsigt alt, genom upprepande
af mitt yttrande i detta fall, kunna inleda mig i en
närmare förklaring af mitt skriftliga anförande; jag tror ej,
att en sådan förklaring behöfves; men deremot tror jag, alt
jag både för Gr. Horn och för andra Husets ledamöter, som
bär yttrat sig, nödgas åter upprepa den distinction, som synes
egentl. skilja Gr. Horn och mig i förenämnda afseende,
nemi. distinctionen emellan den värdighet, som bör visas
särskildt för Staten, och särskildt för K. M. Denna distinction
har jag likväl ej lemnat ur sigte; ty en sådan skilnad
är i min tanke nödvändig. Tvertom — jag har börjat med
alt säga, alt det är en olycksalig fråga, som är framställd
på ett sådant sätt, att denna distinction kan behöfvas; men
jag har äfven sagt, med full öfvertygelse, att det icke later
sig göra för ett constitutionelt samhälles representation, alt
bevara den andra statsmaktens värdighet, om den ej sjelf drager
försorg derom. Hvad jag ansett såsom en omöjlighet borde
väl ingen förebrå mig att jag ej velat åstadkomma. Kunde
jag upptänka något medel, hvarigenom denna värdighet, sådan
nota bene som jag förstår ordet värdighet, kunde upprätthållas
af den andra statsmakten, välan! jag skulle vara
den första dertill; men jag tror att detta vore förmätet
af mig efter den förklaring jag gjort af ordet värdighet.
Minne jag skall tro, att någon af oss, mine herrar! anser
alt
Den aj Februari e. ra.
545
alt en summa penningar skulle vara tillräcklig att upprätthålla
denna värdighet? Annat är att tilltro sig kunna göra
något, sorn influerar på Statens värdighet, hvartill jag anser
mig vara alltför ringa.
Frih. Sprengtporten har besvarat min i f. nits gjorda
anmärkt), på ett sätt, att om jag ägde den öfverdrifna egenkärlek,
för hvilken jag vet att mången förebrår mig, så
skulle jag anse hans yttrande såsom för mig högst smickrande,
Ilan har frågat mig såsom statsman, om jag allvarligt
besinnat vigten af denna fråga. Jag har ej anspråk på
att vara statsman, åtminstone ej i den betydelse, som Frihm
troligen förutsätter, då han gör lill mig denna framställning.
Min politik är ganska enkel, och jag tror, att jag ej åsidosatt
alt visa af hvilken beskaffenhet jag anser denna fråga
vara. Jag vet att det finnes ett annat slags statsmän, hvilka
betrakta Staten endast såsom ett oskiljaktigt appendix till
konungamakten och hvilkas politik hvilar belt och hållet
uppå dynastiska grunder, d. v. s. att framförallt upprätthålla
konungamakten såsom allrådande, utan afseende på
om utökningen af denna makt bereder landels eller blott
dynastiens anseende och fördel. De som höra till denna
politiska tro, de försvara alla sådana åtgärder, som K. M.
i egenskap af Statens chef vidtager efter sitt eget godtfinnande,
utan att lagstiftningen eller Representationen eller
folket dervid hafva något att säga. En statsman, som täger
på sitt ansvar att på delta sätt leda fram till lycksalighet
det samhälle, hvaraf han är medlem, en sådan statsman
har jag ej sträfvat efter att blifva; men en sådan statsman,
som inser detta lilla lands otillräcklighet att på denna bana
kunna slå i bredd med andra länder, som skryta af sina statsmän,
en sådan slags egenskap af statsman tror jag mig motsvara,
i det jag helt enfalldigt endast tager i betraktande hvartut
det skulle leda att godkänna utbetalningen af en grof summa,
som denna, på så i det ringaste sagdt klena skäl, som
härvid blifvit anförda. Man har sagt, att summan ej Sistor.
Visserligen är storlek eli relativt begrepp; men det är
oafgjordt, om man, ifall af samtycke till betalning denna
gång af en sådan summa, skulle sedermera slippa dermed.
Jag hehöfver icke ingå i det historiska af denna skulds tillkomst;
men hvad som redan af det historiska är nämndt, är
tillräckligt för att i öfverensstämmelse med de åsigter, som
jag hyllar, säga nej.
Två talare hafva derefter yttrat sig synbarligen mot
mitt anförande. Den ene ibland dem och den förste är en
mati, för hvilkens person och yttranden här jag vid flera
tillfallen betygat min aktning och hvars briljanta egenskaper
påkalla tystnad äfven då man hör honom tala 0111 ämnen,
hvilka egentligen ej tillhöra saken, ty ‘le hafva i alla fäll
ett visst intresse, då de komma ifrån honom. Jag trodde
20 H. 94
Den 27 Februari e. m.
det likväl ej vara behöfligt att nu återtaga den långa och redan
slutade discussionen örn ministerstatens aflöning, da här
nu är en annan frågan å bane. En annan person liar i dag
genom hänsyftningar än hit och än dit sökt leda discussionen
åt ett ämne, hvarpå jag i f. m. tillräckligen gifvil tillkänna
att jag icke tillåter mig ingå. Jag vill lemna osagdt
hvad Gr. af Ugglas haft för afsigt; men jag anser,' att
discussionen bör få blifva vid hvad den är, nemi. om vi
böra erkänna bristen eller ej. Hr Grefven har yttrat att
vi böra det. Han har i sitt anförande tydligen gifvit tillkänna,
alt han tror mig oförtänkt hafva gjort skilnaden
emellan statens och konungamaktens värdighet. Jag får förklara
honom, att jag icke oförtänkt gjort denna skilnad.
Det är blott några dagar sedan jag af Hr Grefven fick emottaga
rättelse i ett uttryck, hvarvid jag genast erkände, att
lian hade rätt. Må han icke derför tro, att jag alltid är
redo att erkänna en rättelse för det den kommer ifrån honom,
helst om jag icke sjelf skulle finna, att den vore behöflig
och nödig. Jag skulle likväl gerna taga emot en bevisning
af den värde Grefven, i afseende på dess didion, att det
är ”opolitiskt” att neka betala denna summa, äfvensom
hvad andra dicta angår, hvarigenom han gifvit tillkänna
sin individuella tanke om sättet huru man bör tillvägagå.
Det är troligt, att hvad Grefven sagt är för hans egen öfvertygelse
tillfyllestgörande; men jag hemställer, örn det
deraf följer, att en sådan tillräcklighet för honom sjelf i bevisningen
äfven skall antagas af hvarje annan ledamot härinom
Huset, utan någon annan bevisning, än den han haft
att bjuda på. Jag har ej hört, att han framdragit något
enda verkligt skäl. Det enda skulle vara hvad han omnämnt
rörande Carthagos splittring, men Charthago var, såsom
bekant är, ej någon constitutionel stat, och jag tycker föröfrigt
att vi ej behöfde gå så långt tillbaka i historien , som
till Carthago, för att deraf hemta en analogi. Jag har åtminstone
på förmiddagen sökt anvisa på ett pär andra sednare
händelser i historien, och jag skulle önskat att Grefven
upptagit mina begge anmärkningar örn Ludvig XIV
och Carl II och att Grefven med lika mycken lärdom, sorn
han nu visat sig äga i den gamla historien, och tvifvelsutan
äfven äger i den nyare, ville upptaga dessa theser
och derefter bevisa det vara politiskt att betala; men intilldess
han det gjort, och då han förklarat, att i framtiden
våra tillgångar skola blifva mindre; så får jag säga, att
jag ej gör mig högt begrepp om den slutkonst, som yttrar
sig på det sätt, att vi skola få våra tillgångar sämre, om
vi nu ej betala. Jag tror, att om vi spara de penningar, som
nu äro i fråga att betalas, så blifva i en framtid våra tillgångar
åtminstone så mycket större som den ifrågavarande
summan. — Den värde Grefven har äfven sagt, att 0111
han funné oppositionen vara en lekboll, så skulle lian ställa
Dan 27 Februari e. m.
747
sig på vår sida. Sådant är ganska roligt att få veta; tynar
en gång den häfslångs-kraft, hvarom vi hort talas, blifvit
färdig, så är del troligt att oppositionen kan kastas långt
Lort till kos oell så långt bort, att den säkert önskar, att få
ett stöd uti Gr. af Ugglas. För öfrigt nödgas jag ännu
en gång, i afseende på den sista delen af Hr Grefvens anförande,
anmärka det olämpliga uti att inleda discussionen på
en af alla parlementariska lagar fridlyst grund. Han har talat
om, att ingen borde hafva för afsigt alt trampa det
gamla lejonet. Detta anser jag för mig och mina vänner högst
förolämpande. Han har således ånyo nu på e. m. i delta
Hus introducerat en person, som efter alla constitutionella
former icke här får vara närvarande eller ens omtalas. Det
är naturligt, alt ett sådant uttryck, som det af Gr. af
Ugglas begagnade, skall vara ämnadt att uppkalla deri generosi
te' hos Husets medlemmar , hvarigenom skuldens betalande
kunde beviljas; men jag måste erkänna, alt den generosite'
ar icke stor, som på detta sätt vill uppmana Svenska folkets
representanter att slösa med penningar. Jag Sr öfvertygad,
att summan ej är större, än att några, kanske tio
eller tolf af Sveriges richardd-, deribland jag förmodar att
Gr. af Ugglas en gång kommer att räkna sig, skulle kunna
slå sig tillsammans oell på det viset draga försorg örn
Svenska Statens värdighet; men vi andra, som ej få betrakta
<700,000 r:dr såsom en ringa summa, som komma ihåg, att
vi äro skyldige att tala i Svenska folkets namn, vi kunna
ej anse denna brist för en obetydlighet; ty om vi det gjorde,
om vi betalade denna summa, så kunde vi ej veta hvar
vi skulle stanna. Detta sätt att uppmana till generosite'
och bevisa sin egen, är ej detsamma, som att öfvertyga
den, hvilken bemödat sig alt se frågan fran en allvarlig
och constitulionel synpunkt. Jag vet alltförväl, att då en
ung man uppträder för första gången, så är det likaså väl
bans rättighet, som det ligger i sakens natur, att han vill
fritt uttala sin mening, och jag tror ej, att jag någonsin
gjort mig skyldig till att ej hafva respecterat en sådan frihet;
men jag tror också och minnes väl ifrån den tid, då
jag sjelf först uppträdde på detta rum, huruledes jag fann
det angeläget för mig vara, alt för livarje sats, som jag
förklarade mig hylla, äfven söka framlägga någon bevisning.
Denna lilla vänskapliga erinran täcktes Gr. af Ugglas
betrakta såsom en återgåfva från mig lill honom folden
upplysning, han i ett föregående plenum gifvit mig om
ett af mig begånget misstag, hvilket jag derigenom kommit
i tillfälle att rälta.
Hr Hjerta, Lars: Då det redan ifrån början af discussionen
i f. tu. syntes gifvet, att återremiss kommer alt
beslutas, så hade jag ej tänkt deltaga uti denna öfverläggning.
Ämnet äi i sig sjelft obehagligt nog, dess hufvudmo
-
748
Dan 27 Februari e. m.
nenter uro redan tillräckligt kända och opinionen derom
bade ibland allmänheten och ibland pluraliteten af Repreientationen
enligt min öfvertygelse så rotfästad, att det slutiiga
resultatet ej kommer att undergå någon förändring af litet
mer eller mindre, som härstädes derom kan sägas. Men
då under discussinnens fortgång i f. m. jag hört en ledamot
drifva sin argumentation ända derhän, alt cabinettscassans
skuld redan vore af Svenska statsverket erkänd; då en annan
ledamot på e. m. förklarat sig in totum et tantum instämma
i Biskop Hedre'ns reservation, hvilken, mine herrar!
står på den punkt af logiskt sammanhang, att Biskopen yttrar
på ett ställe, att i händelse det nu begärda anslaget
blifvit vägradt, skulle, i analogi med grunden till ett sådant
beslut, inga andra regeringsbeslut hädanefter äga gällande
kraft, än dem nationen skulle finna med grundlagen enliga,
att inga tractater med främmande makter af Regeringen skulle
kunna afslutas, m. m.; — då jag hört en annan ledamot yrka,
att det vöre nog att en gäld är tillkommen och, om än
huru olagligt som helst, att den måste erkännas; då jag
hört flera ledamöter, icke nöjde med detta sätt alt argumentera,
tillika kalla frasernas makt till hjelp för sin sak och
rubricera betänkligheten hos dem, som här yrka noggrann
efterlefnad af grundlagen, endast såsom ett sorl, och tala
om en bestämd moralisk förbindelse att betala en
skuld, hvilken de sjelfve icke neka, att den är orätt tillkommen;
då man än beropat sig på äfventyret af Rikets nedsatta
anseende, än velat göra denna skulds betäckande till
ett villkor, utan hvilket våra diplomater icke kunde visa sig
med anständighet inför utländska makter; då man förespegla!
de svåraste kriser, såsom den vissa följden af en vägran,
ja snart sagdt sökt framhålla för oss undergången af Rikets
sjelfständighet jemte efterkommandes förbannelser: så kan
jag ej afhålla mig ifrån att yttra min öfvertygelse, att alla
dessa uttryck och tänkesätt mycket mera förvärra en i sig
sjelf ömtålig sak, och att den kunnat afgöras på ett enklare
sätt, om man mera ställt sig på den nya basis, på hvilken
ärendet kommit lill följe af den förklaring af H. Ex. Hr Frih.
Stjerneld, som Hr Ihre uppläst. Frih. Stjerneld har sökt
gifva den utredning och tydning åt de begge skenbart hvarandra
motsägande utlåtrn, som han afgifvit i Mars månad
sisth år, alt icke någon inconstitutionel handling blifvit af honom
begången derigenom, eller genom hela transactionen
med cabinettscassan. Hr Frih. Stjerneld har derjemte upplyst
R. o. Ad., att för det deficiL, för hvilket cabinettscassan
häftar, finnes en fullgod och tillräcklig underborgen
ifrån en hand och en cassa, som ej med Svenska statsverkets
har någon gemenskap. Om jag derföre vill ställa mig
på samma basis, som H. Ex. för R. o. Ad. fiamstallt, så både
kan och vill jag antaga, att intet inconstitutionelt steg blifvit
begånget genom den ifrågavar. borgen; men då måste
Den 27 Februari e. m.
7‘io
jag äfven antaga, att liela transactionen är tills vidare alldeles
främmande för R. St;s befattning Är detta föi-liuIlandet
, så måste jag komma till den slutsatsen, icke att R.
St. mätte för alltid afsäga sig att taga notis om denna sak,
men det är min öfvertygelse, alt R. St. gjorde bättre att,
ehuru icke på samma motiv, som SlatsUtsk., likväl stanna
vid det resultat, som Utsk. tillstyrkt, intilldess det visat
sig, huruvida icke långifvare till den lör Staten främmande
cassan hafva fullkomlig säkerhet för sin fordran eller huruvida
borgesmännen äro oförmögne att betala denna fordran.
Genom ett sådant uppskof uppkommer ingen våda ; ingen credit
är ställd på spel, och först i den händelsen, all låntagaren
skulle förklara sig ej kunna betala och borgesmännen
ej kunna göra det utan stor förlägenhet; först då kunde
möjligen ett personligt grannlagenhetsskäl för R. St. inträda
att taga saken i nytt betraktande, och förstdå kunde
de bevekande omständigheter, som man här anfört, vara
mera pä sitt ställe.
Sedan jag sålunda tillkännagifvit mina tänkesätt om
det resultat, hvari jag för min del anser saken böra stanna,
anhåller jag alt få genomgå några yttranden, som på e. m.
härstädes blifvit fallda.
Gr. Horn har förklarat, att denna gäld, den må vara
tillkommen huru olagligt som helst, ändock måste betalas.
Han har kommit lill detta resultat, likasom Biskop Hed rön,
genom en uppställd analogi med de vådor, som skulle inträffa
om vissa andra regeringsbeslut skulle förklaras ogilltiga,
i händelse nationen ej gåfve sin sanction deråt. Men jag tager
mig friheten fästa den värde talarens och Ståndets uppmärksamhet
derpå, att skilnaden är ganska stor emellan
detta ämne och de af Hr Hedren citerade arterna af regeringsbeslut.
76 §:n Reg.Ftn måste vara tillkommen ej blott i den
syftning, att Konungens rådgifvare icke böra upptaga lån
utan R. St;s vetskap, samt att de för brott emot denna föreskrift
kunna komma under ansvarighe' lagen och mista sina
embeten, hvilket vore något ganska obetydligt, isynnerhet
för den händelsen att de redan gått ifrån dessa embeten;
denna §:s syftning måste äfven vara att i sjelfva verket förekomma
möjligheten för regeringsmakten att skuldsätta
Riket, och stadgandet sålunda, lika med flera andra i grundlagen,
så förstås, att hvad som sker utan "den behöriga statsmaktens,
R. St:s samtycke, är en nullitet, likaväl som det
vore en sådan, om R. St. företoge sig att commendera armeen
eller tillsätta Statens embeten och tjenster. Något annat
kan jag icke inse; och om vi närmare betrakta saken,
så skola vi också finna att ej något hinder finnes emot tillämpningen
af denna grundsats. Någon så hastig nödvändighet
att skuldsätta Riket kan nemi. aldrig för Regeringen inträffa,
att den ej förut kan höra nationen, enär Regeringen för oförutsedda
falt har två creditiver alt anlita, och R. St. skola
j5o Den 27 Februari e. m.
sammankallas sä snart det större creditivet brytes. Gr. Horn
har jemfört nödvändigheten af att upptaga ett lån med nödvändigheten
att upptaga en krigsgärd. Jag tror ej, att detta
är en lyckligt vald jemförelse; ty båda äro lika olagliga och
kunna på grund af hvad jag nyss baft äran nämna lika litet
beslutas af Regeringen ensam. Att åter en till den grad kritisk
ställning, hvarunder det ena eller andra kunde blifva
följden af en ren nödvändighet, tillhör de fall, som aldrig
kunna tagas till mönster eller skäl för handlingssättet i normala
förhållanden, är något, som mig synes att Hr Grefven
väl lärer kunna inse och således icke bör bestrida.
iir Grefven har äfven vid detta tillfälle kastat en blick
på sin förflutna offentliga bana och omtalat huru äfven han,
vid början af denna riksdag, fattade i den häfstång, hvarmed
man hoppades tillvägabringa utvecklingen af våra constitutionella
förhållanden, men att lian i anseende till inträffade
förändringar hos dem, som då önskade samma mål med
honom, funnit sig föranlåten alt skilja sig ifrån dem. Jag
tager mig då friheten fråga Hr Grefven, 0111 verkligen någon
stor förändring inträffat uti vår ställning i det hela; hos
hvilken eller hvilka är det då som denna förändring tilldragit
sig ? Månne icke Hr Grefven vid närmare eftersinnande
tilläfventyrs skall finna att den ägt rum , icke hos dem
som jemte Hr Grefven hållit i den der häfstången, utan
egentligen endast hos honom sjelf? Hr Grefven har talat om
svårigheten att åstadkomma något godt under det svaghetstillstånd,
som råder i våra representativa former, men voterar
likväl för alt öka och förlänga detta svaghetstillstånd
genom en eftergifvenhet, som skulle förete ett af de ytterligaste
bevis på svaghet alltsedan det nya statsskickets tillkomst.
Hr Grefven har också talat om sin farhåga för intrycket
ifrån den råa massan, men detta är i min tanke endast
ett nytt bevis på en redan ofta vunnen erfarenhet, att
de, som af en eller annan anledning kommit, till någon förändring
i sina politiska åsigter och derigenom finna sig i en
främmande ställning till sina egna antecedentia, gerna äro
färdige att skylla på tiden, på den vilseförda opinionen eller
på intrycken af den råa massan hvad de både kunde och
borde tillräkna helt andra orsaker. Jag åtminstone har ej
kunnat förmärka, att den råa massan hittills haft någon inflytelse
i frågan om cabinettseassan. Denna fråga har hittills
behandlats ganska lugnt i R. St:s Utsk. och plena, och
såvida jag ej vili kalla sjelfva representationens pluralitet
en rå massa, så inser jag ej hvad anledning Grefven haft
att taga fram sin farhåga för henne vid detta tillfälle.
En värd talare H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm har för oss
framhållit andra representationers exempel och menat att ingen
annan representation skulle kunna anföras, som nekat att betala
en utgift af så angelägen beskaffenhet som denna, med
undantag af ett land , som han ej ville nämna, men hvarmed jag
Den 27 Februari e. m.
7Sl
förmodat att Grefven menat Spanien. Jag tager mig derföre
friheten att äfven åberopa Nederländerna, hvilkas Ständer
nyligen afslogo hela budgeten. Jag vet icke om detta var ett
svårare eller mindre radicalt afslag, än en vägran att betala
den ifrågavarande skulden härstädes skulle utgöra; men
jag tror man är någorlunda allmänt ense derom, att Nederländernas
credit icke lid it af den omnämnda åtgärden , oaktad t
den till och med haft till följd den ledsamma omständigheten,
alt Konung Wilhelm afsagt sig regeringen och lemna
t den åt sin son.
Jag kan slutligen ej undgå att anhålla, alt äfven få
nämna något om hvad jemväl Gr. Frölich nyss vidrört, angående
det försök, som man gjort, att neddraga en hög
personlighet i denna tvist. Mine herrar! jag ber att vid
detta tillfälle få föra eder till minnes hvad sorn stundom
plägade tilldraga sig vid 182! och 1828 årens riksdagar.
Det hände då vanligen, alt så snart någon ledamot
inom delta Hus råkade nämna några obehagliga ord om tillståndet
i landet eller framställa den osminkade sanningen
om förhållanden, sorn sedan blifvit allmänt erkända, så voro
ett par ledamöter på grefve-bänkarna genast färdige att
söka nedtysta sådana yttranden med de välbekanta fraserna
om otacksamhet emot en hög person, och emot anmärkningar
vid vare sig den ena eller andra delen af styrelsesystemet
framhöllo desse herrar då alltid denne persons stora välgern
ingar emot landet, ”t v ä n n e brödrafolks kärlek, de b å”d
a håfvens förening”, m. 111. Jag tager Gr. Horn till
vittne, huruvida icke Hr Grefven då var en ibland dem, söm man
sökte nedtysta på ett sådant sätt, eller om Hr Grefven icke mera
minnes den emot hans anförande vid ett tillfälle riktade deputalionen
till Landtmarskalksbordet, som till och med en ledamot
här bredvid, Frih. Ludvig Boye, i en lifligt uppsvällande
känsla af rältsinthet, kallade en offerceremoni. Jag hade
trott, att sådana tider numera skulle vara förbi, och altman
skulle slippa att vidare höra dessa dånande fraser inblandas
i våra discussioner; men jag ser att jag misstagit mig; man
finner väl nu mindre skäl alt åberopa förbrödringen med
Norrige och de båda håfvens förening, ty de hafva tjenat ut
sin tid; det är nu som man ser ”de gråa håren” och ”den
åldrige hjelten”, som skola göra tjenst i stället. För min del
kan jag dock ej underlåta att uttrycka den tanken, alt det
ena är lika litet bevisande, lika oparlamentarisk t och olämpligt
i öfverläggningen om allmänna ärenden, som det andra.
Hr Rosenblad, Bernh.: Den massa af ord, fraser
och satser, som under dagens långa plenum blifvit utgjuten,
innehåller mycket särdeles lockande till upptagande. Jag
skall dock motstå frestelsen. Jag skall ej en gång följa en
värd Grefve, som på en af de orlofssedlar, en annan värd
Grefve funnit lämpligt utdela åt sina ståndsbröder öfver de
-
Den 37 Februari e. m.
ras större eller mindre statsmannaegenskaper, erhållit vitsordet
om stora financiella insigter, — jag skall ej en gång,
säger jag, följa den förstnämnde Grefven på hans intressanta
undersökning rörande "qvinnans andel i produclionen.’’ Men
några reflexioner i anledning af det myckna jag hört anser
jag mig icke böra til 1 baka hålla.
En värd talare har under strängt aposlropherande af
en annan allmänt aktad medlem af detta fins framställt den
sats, att parlementariskt bruk och parlementarisk t skick
fordrade att icke i discussionen inblanda den höga personlighet,
hvilken våra grundlagar omgifvit med majestätets
gloria. Jag erkänner riktigheten af denna sats i allmänhet.
Men om i likhet med samma värda talare, som nu vrkat dess
efterlefnad, sjelf tillåtit sig i den skriftligen uppsatta motiveringen
af hans beryktade motion om nedsättning i anslaget
lör Konungens hofhållning, någon skulle tillåta sig ingå i ett
klander af den höga personligheten, då måste svaret stå öppet;
ty ännu bar ej Svensk sed godkänt den af nuvarande Const.Utsk.
hyllade sats: oinskränkt frihet föranfallet, hämmande band
för försvaret. Likaledes yi kar jag, att förutnämnda parlementariska
bruk mätte så tillämpas, alt man ej anser sig
hafva gjort nog, om man undvikit nämna den höga personligheten
eller dess attributer; man måste ännu meia undvika
dessa lömska insinuationer, som betäckas af en slöja,
väl tillräcklig för att medgifva en förevändning af oskyldig
afsigt, men nog genomskinlig, för att låta hvar och en fatta
den rätta meningen.
En annan värd talare har gjort en skilnad emellan
Statens värdighet och Konungens värdighet och dervid yttrat
sig ”förklara rent ut, att man icke borde försmå, för
att uppräl ihälla Statens värdighet, att nedsätta Styrelsens.”
Jag vet ej, 0111 den värde talaren ansett otti veken—Konungens
värdighet och Styrelsens värdighet —synonyma, eller om
han med den förra förstått den konungsliga personlighetens
och med den sednare regeringsmaktens. Hvilketdera det må
vara, får jag förklara mig bekänna den gamla Svenska af
våra gällande grundlagar ännu gödkända lära, att nationens
— Statens majestät representeras af dess Konung, att det sålunda
icke kan vara någon skilnad emellan Konungens och
Statens värdighet, och att Svenska regeringsmaktens värdighet
eller anseende aldrig kan nedsättas, utan i samma mån
Sveriges Krona eller Stat komme alt deraf lida. Den värde
talaren har nyss jäfvat tillämpningar på vårt samhällsskick,
hemtade från förtidens republiker, på den grund att dessa
icke voro constitutionella. Men ett exempel, hemtadt från
en Europeisk monarki med en constitution i hög grad inskränkande
konungamakten och sålunda åtminstone i denna
del uppfyllande de moderna theoriernes fordringar, torde
han icke jäfva. Polen är det enda land, jag känner, (leima
11
Den 27 Februari e. m.
man verkligen krag t i utöfning elen värde talarens definition
på skilnaden emellan Statens värdighet och Konungens eller
Styrelsens; rnen der sträckte man tillämpningen så långt, att
under demagogens färger dolde aristokrater tilläto sig i re
O
O ^ O
publikens namn — sa benämndes Polska staten — ing'"1 *
offentliga underhandlingar med deras Konungs uppenbara fiender,
och alt dessa underhandlingar icke så sällan godkändes
af riksdagar och confederationer. Men också såg Europa
Polen, ett land bebodt af 16 millioner roenniskor, ett tappert
folk, först styckas och sedan helt och hållet försvinna
ur antalet af sjelfständig» stater, utan alt man knappast
märkte några allval liga försök till dess försvar.
Vid eli yttrande af samma värda talare, att om Konungen
begagnade dess grundlagsenliga rätt att förklara krig,
skulle talaren och troligen med honom hela Svenska folket,
utan någon förutgången pröfning om krigets mer eller mindre
oundviklighet, hafva lif, blod och egendom ospard»
för dess lyckliga utförande, har en annan värd talare vidfästat
en uttrycklig reservation. Jag tror dock icke, att
denna hos Svenska folket kommer alt finna många sympalhier.
Dertill äro minnena från Anjala för Starka, och för
tilldragelserna der fanns dock en nu mera undanröjd ursägt
i grundlagens tvetydighet. Tvertom lärer hvarje god Svensk
vid ett sådant tillfälle finna, att hans första pligt är att emot
fienden trygga fäderneslandets försvar. Är detta undarigjordt,
då kan det först blifva tid, om så skulle pröfvas nödigt, alt
undersöka huruvida i krigets förklarande de ansvarige rådgifvarne
afsett Rikets sannskyldiga nytta. Emedlertid anser
jag mig höra hembära den första talaren för denna hans
fosterländskt vackra tanke min tacksägelse. Den låter mig
hoppas, alt, då jag någon gång tyckt mig från honom hafva
hört andra dermed icke instämmande, jag måtte hafva missförstått
honom, och om delta missförstående från min sida
kunnat framkalla svar med mera skärpa, än jag skulle önskat,
så begagnar jag delta tillfälle alt derför offentligen
göra min ursägt.
En värd talare har vädjat till Svenska allmänheten.
Jag anser mig först böra fästa uppmärksamheten derå, att
Svenska allmänheten ej är inskränkt till något visst colteri,
någon viss ort eller ens någon viss tid. Otvifvelaktigt är
Svenska allmänhetens omdöme nu både mera odeladt och
mera sanningsenligt, t. ex. om händelserna 1756 och 1789,
än samtidens äfven med den bästa vilja varit. Samme värde
talare och flere, delande hans åsigter, hafva såsom ledning
för allmänhetens omdöme framdragit vissa i deras tanke
särdeles anmärkningsvärda förhållanden. Jag vill icke betvifla,
att detta skett med all den för en oväldig dom nödiga
sakkännedom och egna oväld; men i huru hög grad
desse herrar än kunna tillerkännas dessa egenskaper, torde
20 II. qö
754
Deli 27 Februari e. m.
det dock lemnäs obestridt, att tiden — denna mäktiga upplysare
— skall framkalla i ännu högre grad både större kännedom
af sak och flera elementer för ett oväldigt omdöme.
Hvilken ypperlig ledning för ögonblickets intryck de af de
värda lalarne anmärkta förhållanden och den af dem iernnade
teckning än kunna innebära, skall dock historien något
längre otvifvelakligt sträcka sin forskning, innan den anser
sig kunna fullborda sin tafla. Den skall säkert framdraga
många andra lika upplysande förhållanden, och om på
dess teckning den så mycket omordade skrifvelse!! af den 5
Mars får sitt tillbörliga rum, skall den troligen också äga
något att säga, huru redactionen af denna skrifvelse tillkommit,
eller i hvad mån vid dess afgifvande denna tillkomst
eller verkliga förhållandet med cabineltscassans skuld
var någon hemlighet för de inflytelserikare ledarnöterne af
Const.- och StatsUlskm. Den skall otvifvelakligt ej underlåta
att lemna sin plats på taflan åt det nit för all slags
upplysning, hvilket, ehuru ärendet ej mera under någon
form tillhörde Const.Utskis pröfning, och Konungens skrifvelse
till StatsUtsk. om cabineltscassans ställning ej ens i
officiel väg kunde anses vara för Const.Utsk. kändt, dock
ur dettas gömmor framdrog docurnentet af den 1 Mars.
Ej heller lär den komma att sakna hvarjehanda upplysningar
till förklaring af StatsUtskrs, uti dess förslag lill ordinarie
riksstat, gjorda förbehåll, att kunna på den extra återgifva
ministerstaten hvad det på den förra borltagit; eller
hvarföre Utsk. sedermera lemnade ett sådant förbehåll obegagnadt,
äfvensom af det samband detta StatsUtskis sätt
att tillvägagå kunnat äga med det bekanta uttrycket, att
göra all styrelse omöjlig, eller med vissa af de anföranden,
till hvars förklarande historien icke skall sakna vigtiga
commentarier i många offentligheten redan tillhöriga
förutgående tilldragelser både inom och utom detta Hus.
Hr Lagerheim, Lars Magnus: Öfvertygad, att det
ifrågavarande vigtiga ämnet af en tillräcklig mängd talare
öfverflödigt uti alla sina olika meningsbrytningar här skulle
blifva utredt, hade jag ämnat afhålla mig från att förlänga
den ändå nog långt utdragna öfverläggningen; men några
under discussionen framkastade allmänna grundsatser påkalla
min pligt, såsom representant, att icke lemna dem oupptagna.
Benämningen af cabinettscassans deficit, såsom brist,
må vara egentlig eller oegentlig, må vara mera lämpad
efter formen, än tillämplig på sakförhållandet, så inverkar
detta ingalunda väsendtligt på den nu under öfverläggning
varande hufvudfrågan, huruvida den officiell tillkännagifna
bristen af statsverket bör betalas eller icke.
Det är att djupt beklaga, att ett sådant tvistefrö mellan
Regering och Ständer vid denna tidpunkt behöft att
framdragas. Ansvarigheten för de klandrade åtgärderna skulle
Den 27 Februari e. m.
755
väsendtligast drabbat en redan hädangången, aktad och aktningsvärd,
älskad och älskvärd, nu mera an någonsin på
detta rum saknad man, och minnet af hans alltid milda,
anspråkslösa, mot alla försonande stämma, kunde måhända
äfven nu äga anspråk att stämma till försonlighet.
Men skulden qvarstår dock såsom en hedersskuld för
nationens ombud, så mycket heligare, som den mera hvilar
på ära och tro, än på grundlagsenlig och juridisk säkerhet.
En talare på f. m. har såsom grundsats uppställt en skilnad
emellan Konungens värdighet och Rikets, och detta yttrande
har egentligen uppkallat mig till förklarande af den
vissa förhoppning, att sådana kärlekslösa och efter min förmening
samliällsvidriga känslor aldrig skola finna gensvar i
oförvillade Svenska bröst. Det är Representationens oeftergifliga
pligt, att snarare närma och införlifva monarken och
folket, än att genom ett kallt åtskiljande af deras gemensamma
intressen och oskiljaktiga värdighet aflägsna deras
hjeltan från hvarandra.
Det må vara sanni, att denna betydliga skuldsättning
leder sitt ursprung från de så kallade menlösa tiderna,
och en missräkning på den politiska tidens ur blir i sådant
afseende alltid ett svårt statsmanna-misstag; men dessa menlösa
tider äro icke mera, och den yttrade farhågan för återförnyande
af en dylik åtgärd torde dermed äfven böra anses
försvinna. Må vi deremot lemna våra represenlationstider
skuld lös a, genom öfvertagande af en för Regentens
och Rikets anseende lika maktpåliggande förbindelse: s k n 1 dlösa,
genom att icke försumma något tillfälle alt fastare
och innerligare sammanknyta föreningsbandet mellan Konung
och folk: skuldlösa, genom att icke med upprepade nålstygn
oroa en åldrig monark, kallad på Sveriges thron af
Svenska folkets odelade bifall: skuldlösa, genom skyldig
erkänsla för dess emot Riket bevista stora tjenster, hvilkas
resultater efterverlden måhända säkrare än samtiden kan bedöinma:
skuldlösa, genom att icke efterhärma eldbrandkastande
tidningsartiklar till införande i vårt gamla redbara
nordmannahem af en constitutionalitet från Franska kamrar
och Spanska cortéz, der barricader och sergeantuppror göra
regenten alltid otrygg på sin thron och den enskilde osäker
lill lif, heder och egendom.
Sådana förefalla mig statsmannens och den parlementariske
mannens likasom hvarje redligt sinnad Svensk mans
åligganden.
Jag tillstyrker antingen liqvid på en gång från bancovinsten
af hela skuldbeloppet, eller ock 100,000 r:dr b:co
årligen intill nästa riksdag till ränta och amortissement,
samt anhåller i detta ändamål om återremiss af betänkandet.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr,, anförde skriftligen:
-
Den 27 Februari e. m.
Jag hade ej ämnat begära ordet under denna debatt;
hvaruti mig synes redan vara anfördt allt hvad som kan sägas
på alla sidor; men ett yttrande af Gr. Horn liar tvingat
mig alt uppträda. Han har, såsom stöd för sin opinion om
R. St:s pligt att fylla cabinetlscassans brist, åberopat de
handlingar, som Hemb Utsk. blifvit förevisade, genom hvilka
handlingar orsakerna lill nämnda brist skulle blifvit ådagalagda
Jag anser derföre min pligt vara alt förklara det jag ej kan
lika med den värda Grefven tillerkänna nämnda handlingar någon
särdeles bevisande kraft, och som jag icke heller anser
mig i min egenskap af ledamot i Hemb Utsk. hafva åtagit mig
något målsmanskap för cabinettscassan, så har jag trott mig
böra iakttaga tystnad, en tystnad, som jag utan Gr. Horns lill
mig direct ställda uppmaning icke skulle hafva brutit. Hr
Grefven beklagar slutligen, att den 3:dje ledamot en a f Hemb
Utsk. nu är borta och lofordar derjemte bans förtjenster,
samt tillägger att han i denna sak har fullkomligt samma
åsigter som Hr Grefven. Jemte det jag helt och hållet instämmer
i första delen af detta Hr Grefvens yttrande, kan jag ej
annat än tillkännagifva min förvåning öfver den sednare delen,
hvilken jag väl ej emot Hr Grefvens bestämda uppgift
vill bestrida, men som dock ej tyckes stå väl tillsammans
med den olikhet, som förefinnes emellan bemälde ledamots
och Hr Grefvens betänk, vidfogade reservationer.
Frih. Sprengtporten: Gr. Frölich har, i stället att
till besvarande upptaga den delen af min replik, hvarigenom
jag hoppades hafva blottat den svaga sidan i hans
argumentation, eller då jag fästade hans uppmärksamhet på
det bristfälliga i hans uppfattning så väl af min reservation
som af Utsk:s betänk., i det stället, säger jag, uppehållit sig
vid att bevisa, det jag haft orätt, då jag hos honom förutsatte
statsmannaåsigter; men då Hr Grefven under bela denna
debatt ågagalagt en ovanligt dialektisk förmåga och parlementarisk
takt, hvilka bruka alt anses åtminstone såsom nyttiga
bihang till den egenskap jag hos honom förutsatt, har
Hr Grefven derigenom, genom handlingen, på sitt sätt vederlagt
sig sjelf, utarr alt på något sätt öfverbevisa mig.
Uti den vidräkning jag med Hr Grefven öppnat, får jag
nu slutligen endast uppföra några oriktiga slutsatser dragna af
min mening; men då Hr Grefven vänskapsfullt torde tillåta,
att de få qvarstå för dess egen och icke för min räkning,
anser jag nu icke nödigt att dervid längre uppehålla mig.
Gr. Horn; Det är för mig visserligen icke förvånande,
att man, under hettan af en debatt, icke alldeles noga uppfattat
hvad en annan yttrat. Det är på grund deraf, som
jag tillgifver Frih. Tersmeden att hafva så orätt förstått
mitt yttrande, rör:de Hr von Troils öfverensstämmelse med
mina åsigter i denna fråga. Jag har yttrat, att den sist
omtalade ledamotens reservation innebär just en bevisning
Den 27 Februari e. m.
på elen delen af frågan, hvaruti jag med honom tänker lika.
Jag nämnde, att han ansåg SlalsUlsk. hafva haft orätt deruti,
att icke för sina principaler utreda frågan. Jag sade,
att han icke ansåg det vara ratt att ett statsdepartement
lemnades i det outredda förhållande, att icke dess ärenden
kunde lagenligt behandlas. Jag sade, att i delta afseende
voro vi liktänkte. Jag nämnde deremot aldrig hvad han
såsom ledamot af Heml. Utsk. af handlingarna ansett sig
hafva inhemtat. Det var blott med anledning af Hr Dalmans
uppgift, sorn det föreföll mig, såsom att den person
utom detta Stånd, hvilken courant nicera t sig med honom,
hade haft en olika opinion emot mig, hvilken föreställning
jag ansåg ganska tillåtlig. Jag sade deremot, att det var jag,
som hade en fullkomlig öfvertygelse derom, att de utgifter,
som utgått ifrån cassan och föranledt bristen, blifvit utgifna
i och för Utrikes departementets angelägenheter, men
ville icke derföre säga, att dessa utgifter varit behöfliga, eller
att icke en bättre hushållning kunnat äga rum vid cassans
förvaltning. Jag tror, att 0111 Frih. Tersmeden hade hört
mig sätt, skulle han ej hafva yttrat sin förundran deröfver,
alt jag gifvit ett sanni vitsord om den frånvarande ledamotens
tänkesätt, men jag har i dag haft den olyckan att blifva
missförstådd och man har ofta velat misstyda hvad jag
sagt. Deribland påminner jag mig nu ett yttrande, som
blifvit mig tillagdt, nemi. att jag ställt mig alldeles utom
den statsmakt, som öfvertägger i denna fråga. Jag tror ej,
alt de ledamöter, som hört mitt yttrande, funnit det jag
velat ställa mig utom denna makt, d. v. s. utom gemenskap
med delta Hus; men jag talade 0111 en annan förfärlig makt,
sorn håller på att uppresa sitt välde, och att jag ej ville
biträda den, nemi. den råa massans makt.
Hr Dalman, Wilh. Fredr., hade inlemnat följande:
I anledn. af den till mig ställda uppmaning alt uppgifva
huru jag erhållit kunskap om hvad som tili Hemliga
Utsk. sig tilldragit, får jag helt enkelt svara, att jag icke
sagt mig äga en sådan kunskap. Jag har blott yttrat, att
jag trodde mig hafva visshet derom, att icke ens Hemliga
Utsk. fått se de lill cabinettscassans ifrågavar. skuld hörande
verificalioner; detta är således kunskap, icke 0111 hvad som
skett, utan om hvad som icke skett; och denna underrättelse,
som jag dessutom icke har af någon ledamot i Utsk.,
torde det icke vara någon förment att meddela, äfven om
icke hemligheterna i öfrigt varit af den beskaffenhet, att
man måhända icke ogerna sett dem uppenbarade.
Hr Frih. o Landtm, hemställde, om II. o. Ad. behagade
bifalla StatsUtsk:s utlåt. N:o 427-
Ropades starka nej, blandade med ett eller annat ja.
Uppå derefter framställd propos. blef utlåt. N:o 427 af
R. o. Ad. återremitteradt.
Deli 27 Februari c. m.
Upplästes till justering Exped.Ulskts förslag N:o 253
till R. St:s und. skrifvelse till K. M., i anledn. af R. St:s
revisorers åren 1335, i83y och 183g afgifna berättelser om
samma år verkställd granskning af statsverkets samt andra
af allm. medel beslående fonders tillstånd, styrelse oell förvaltning
åren i832, iS33, 1834? j835, i836 och 1837.
Likaledes upplästes Exped.Utskts mern. N:o 3g, med
öfverlemnande af skrifvelseförslaget N:o 253.
Dessa båda handlingar begärdes på bordet af Frih. Cederström,
Jacob.
Gr. Hamilton, Henning Ludv. Hugo: Då det ej
blott torde vara en allmän önskan, alt riksdagen snart må
taga slut, utan fråga derom äfven blifvit väckt inom Stånden,
så torde det äfven vara en pligt af R. o. Ad., att, så
vidt på Ståndet ankommer, söka att först afgöra de mål,
som hafva ett bestämdt inflytande på riksdagens längd eller
utan hvilkas afgörande den ej kan slutas. Med anledn. deraf
tager jag mig friheten hemställa, huruvida icke Bevilln.-  Utsk.-s betänk. N:o /\o, i anledn. af återremiss på betänk.
N:o 35 0111 stämplade pappersafgiften, måtte få framflyttas
främst på föredragningslistan för nästa plenum, så att Ulsk.
i detta afseende må vara i tillfälle att afgifva betänk. 0111
voler:s-propos:r, hvilket kunde förekomma liktidigt med votertsproposlna
rörande tullbevillningen.
I anledn. häraf beslöt R. o. Ad., att Bevilln.Utsk:s utlåt.
N:o 4°, i anledn. af anmärknir vid betänk. N:o 35, ang:de
stämplade pappersafgiften, skulle ställas främst på föredragn.-  listan till nästa plenum.
Upplästes och lades på bordet, på begäran af Frih.
Ridderstolpe, Fredr., Exped.Utskis förslag till R. St:s
und. skrifvelse!- till K. M.:
N:o 254, angide förändring i consulad-afgifters beräkning,
111. 111.;
N:o 255, ang:de stämpling af spelkort, samt afgiften
derför;
N:o 256, i anledn. af K. M:s nåd. propos. ang:de anslag
till understöd för de i liufvudstaden förlagda garnisonsregementens
ina Anrättningar.
Likaledes upplästes och lades äfven på bordet, på begäran
af Frih. Ridderstolpe, Fredr., Exped.Utsk-.s förslag
JM:o 10 lill § i riksdagsbeslutet, angtde arfvoden åt rådhusrätterna
för behandlingen af tullmål.
Lades på bordet, uppå derom gjord begäran, nedannämnda
nu föredragna iiibjudningar från de öfriga RiksSt:n,
nemi.
Den 27 Februari e. m.
1:0 från PresteSt., af den dennes, till instämmande
i det beslut Ståndet för sin del fattat, att sedan med riksdagsgöromålen,
så vidt de uro af liepresentationen beroende,
hunnits så vida, att tiden för deras afslutande bör med någorlunda
visshet kunna bestämmas, och då en sålunda ungefärligen
utsatt tidpunkt säkert skulle i sin mån medverka
till påskyndandet af de ännu återstående göromålen och derjemte
gifva nationen anleda, att närmare motse slutet af
ett för densamma och landet långvarigt och kostsamt riksmöte,
R. St. må ingå lill K. M. med und. anmälan, alt de
anse riksdagsgöromålen vara så nära tilländabragta, att
riksdagen borde kunna innan medlet af nästkommande Maj
månad afslutas, äfvensom med lika und. anhållan, det täcktes
K. M. i nåd. bestämma dagen för riksmötets slut;
2:0 från PresteSt., af den 3 dennes, till instämmande i
Ståndets fattade beslut öfver Lag- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utsktns utlåt. Nio 28, i anledn. af gjorda anmärkn.-r
vid Utsktns utlät. Nio 3, angtde grunderna och villkoren för
hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller andra lägenheter
från hemman;
3:o från BorgareSt., af den 17 dennes, till instämmande
i Ståndets beslut öfver Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-  Utsktns utlåt. N:o i35, i anledn. af erhållen ålerremiss af
betänk. Nto 3o, öfver väckt fråga om understöd af statsmedel
till upphjelpande af fisket i Bohusläns skärgård.
Lades på bordet Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-  Utsktns betänktn och memorialer;
JNto 32, i anledn. af väckt motion 0111 skärpt ansvar
för ohägn af betande kreatur;
Nto 33, i anledn. af väckta motioner om närmare bestämmande
af stadgandet i 26 cap. 2 §:n Byggn.b:n, rörtde
byggnadsskyldigheten å prrstgårdar på landet;
Nto 34, i anledn. af väckta motioner örn förändring af
landtmäterilaxan;
Nto 35, i anledn. af väckta framställningar om förändringar
och tillägg till K. kungörelsen den 24 Januari
1781, angtde religionsfriheten;
Nto 36, i anledn. af väckt motion om upphäfvande af
24 §:n i K. förordningen den 20 Dec. 1825, rörtde leverancer
för sjö- och landtlörsvarets behof;
Nto 37, i anledn. af väckt motion 0111 utfärdande af en
byggnadsordning för kronohemman, som uro till boställen ut
civilstaten anslagna;
Nio 38, i anleda, af väckta motioner om alla hemmans,
utan afseende å deras olika natur, deltagande i byggande
och underhåll af tingshus, prestgårds- och andra allmänna
byggnader;
Nto 3g, i anledn. af väckta motioner 0111 tillägg till K.
förordningen d. 24 Aug. i8i3 emot fylleri och dryckenskap;
Den Februari e. ra.
N.‘o 4°> > anledn. af väckt motion rör: de förändring af
i4 cap. 96 §:n i krigsartiklarna, angtde fördelning af böter;
N:o 4r, i anledn. af erhållen återremiss af Utsktns betänk.
N:o ?.3, angtde vackta frågor om förändring i skyldigheten
att bygga och underhålla vågar och broar;
■ N:o 4?., i anledn. af erhållen återremiss af Utsktns betänk.
Wto 24, ang:de väckt fråga om fri långtägt å hafssl
ränderna;
N:o 43, i anledn. af erhållen återremiss af betänk. N:o
26, angtde väckt fråga om förändring i tiden för väglagningen.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till 11 om aftonen.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
