# ID: svediakorp-gov485
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 77,513
# sentences: 2,631
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


D e n 14 O c t o b e r f. nu
3ot
mansdorff ur reservationerna uppläst de skäl hvarpå en reservant
grundat sitt afslyrkande till förslaget, så torde mig
åter tillåtas ur betänk. uppläsa de skäl, hvarpå Utsk:s förslag
sig stödjer, och hvilka äro följande: ”att det i a11 —
”manhet måste medgifvas, att den mindre bemedlade, li”kasom
den förmögnare, kan vara i behof af ifrågavar. cre”ditmedel;
att om än, i handelns och i näringarnes yttersta
”ulgreningar, omförmälde behof mindre ofta kan uppstå för
’’den enskilde, det likväl derstädes mångfaldigas genom per”sonernes
större antal; samt att, då fördelarne af en friare
”assigneringsrätt, såsom befrämjande lättnad och liflighet uti
”den allmänna rörelsen, afvägas emot de olägenheter, sorn
”någon gång kunna uppstå af en sådan frihets missbruk, äro
”skälen öfvervägande för den mening, att den uti berörde
”förordn. stadgade inskränkning uti rättigheten att utgifva
"bandskrifne invisningar bör försvinna." På grund häraf
och hvad jag här ofvan anfört, får jag begära propos. å
bifall till Utsk:s betänkande.
Frih. Cederström, Anders: Äfven jag anhåller om
bifall till TJtsk:s betänkande. Jag behöfver icke reproducera
de skäl, som Hr Stuart uppläst, och som föranledt
Utsk. att nu ånyo inkomma med delta förslag. Jag får
blott tillägga, att jag icke kan inse någon rättsgrund för
ett stadgande, sotn är nyttigt endast för de mera bemedlade,
men hvaraf de mindre bemedlade icke kunna begagna
sig, och att jag anser det lika farligt, i händelse någon fara
dermed är förenad, att utgifva assignalioner på ioo rtdr,
som på mindre belopp.
Frih. Cederström, Jacob.: Med de ledamöter, som
talat mot betänk., instämmer äfven jag. Sveriges erfarenhet
af de olägenheter och de förluster, som allmänheten
fått vidkännas utaf valutor på små summor, måtte icke vara
så förgäten bland mängden af It. o. Ad:s ledamöter, att
man nu ånyo vill kasta sig in på ett dylikt system. Enligt
nu gällande ordning är det endast banken, som får utgifva
sedlar, hvilka såsom mynt i Riket skola anses. örn hvarje
enskild person erhåller rättighet att utgifva assignalioner
till hvad belopp som helst, så får man skillings-assignationer
i landsorterna och allmogen blir nödsakad att emottaga dessa
skillingsvalutor uti licjvider med de handlande, hos hvilka
den köper sina förnödenheter. Vid sedermera inträffande
concurser blir bevakningen af dessa skillingssedlar svår, och,
der de dock bevakas, concurserna deraf mera invecklade. Men
i allmänhet skall största delen af deras innehafvare nödgas
försitta sin rätt, för alt undgå omgången af en rättegång.
Sådant oskick inom soeiella förhållanden har jag hört jemföras
med rättigheten att utgifva inrikes vexlar; men vexlar
utfärdas icke och kunna icke emoltagas på skil 1 ingstaI. Inrikes
vexelrörelsens utbildning är af verklig nytta för lan
-
Den 14 0 c t o b e r f. m.
det, emedan den lättar communicationen man och man ernellan;
enär man kan begagna vexlar i stället för bankens
papper. Annat är förhållandet med valutorna, hvilka stanna
i orten, der de utgifvas, och åstadkomma oordning i
stället för ordning. Jag tillstyrker afslag å betänkandet.
Hr Rosenblad: Om deafUtsk. till stöd för förslaget
anförde skäl verkligen voro gällande, så voro äfven alla de
inskränkningar, som hvarje klok lagstiftning, den Svenska
icke undantagen, ansett sig böra vidtaga till vårdande af det
ömtåliga creditväsendet, olämpliga. Det linnes ingenting
ömtåligare än creditförhållandet inom landet. Derpå grundar
sig inskränkningen i den naturliga rätten , som en hvar
borde äga, alt få utgifva sedlar å hvad valör som helst, likaväl
som banken eller privilegierade creditanstalter; ty det
har varit nödvändigt att vårda rättigheten för den större
allmänheten, sorn äger mindre förmåga att pröfva de förhållanden,
hvilka föranledt inskränkningarne. Af sådan anleda.
har man ansett summan, hvarå dylika invisningar få
utgifvas, icke böra understiga ioo r:dr, emedan den som
får i sin hand en assignation på ioo r:dr lättare kan bedömma
utgifvarens säkerhet och det förtroende han äger,
än den som erhåller en assignation på två eller 4 skillingar,
eller något dylikt, hvilken den enfaldigare skulle betrakta
såsom en annan sedel, emedan han icke kan göra sig reda
hvarken för de juridiska förhållanden, hvaruti en sådan sedel
kan inveckla honom, eller för valutans beskaffenhet; —
oell då uppstår sådana olyckliga förhållanden, hvaraf vi tillförene
haft ganska betydliga känningar, såsom t. ex. när en
viss bekant innehafvare af Wedevågs bruk på i7qo-talet
gjorde den stora bankrutlen. Jag förnyar min anhållan om
afslag på betänkandet.
Frih. Boye, Ludv.: Jag påminner mig ganska väl ursprunget
till den författning, hvars afskaffande nu är i fråga.
Den härleder sig nemi. från 1817 och 181S arens
slrypsysteme. Det var ej nog att man stängde filialdisconternn
och med ett enda penndrag ur rörelsen indrog fem millioner
r:dr; man skulle artificiell förbättra myntet, äfven
derigenom att man lade tvångsband på den enskilda crediten.
Sådana åtgärder bestridde jag dä, och jag har sedermera
icke förändrat min tanke härom. Jag kan icke tillerkänna
Staten någon moralisk rättighet alt lägga sig emellan
den ena medborgarens förtroende för den andia. En värd
talare har ganska skickligt, om jag så får yttra mig, bortblandat
frågan, då han velat sätta dessa assignationer i cathegori
med valutorna på 1760-talet, hvilka blott voro utgifna
skuldförbindelser att betalas lill innehafvare!!. Nu är
endast fråga örn assignationer, som ingen är skyldig alt antaga;
men som, då jag vill antaga dem, då jag hur förtroende
för den person på hvilken assignationen är dragen, ingen
Den 14 O c to 1) c r f. m.
3o3
malt äger moralisk rättighet aLt hindra mig derifrån. Jag
anhåller derföre om bifall till betänkandet.
Gr. Frölich, David: Jag förenar mig i allo uti
den siste värde talarens yttrande, och får tillägga såsom
skäl hvarföre jag anhåller om bifall på betänkandet, alt ingen
ina inbilla sig, att de författningar, som i förevar, hänseende
varit tillförene vidtagna, då nationen kunnat i mer
eller mindre grad anses i behof af förmyndare, nu kunna
anses nödvändiga, hvarföre de äfven måste försvinna. Ömtålighet
för creditväsendet är något helt annat, än alt beröfva
nationen fördelarne af crediten. Således och då uppenbart
är, att de som yrka motsatsen, synas vilja göra anspeglingar
på den privatbankerna genom särskildt K. tillstånd, ehuru
utom lagen, lemnade tillåtelse att få utgifva sedlar, hvilka
en värd talare vid förra riksdagen äfven behagade kalla valutor,
— men på det alt denna anspegling på privatbankerne,
för att göra deras ställning i allmänna opinionen mindre
gilltig, icke må göra sig gällande inom detta hus, anhåller
jag om bifall till betänkandet.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme
att fortsättas på eftermiddagen kl. 6.
Hr von Hartmansdorff: En värd talare, som yttrat
sig i motsatt mening med mig, har omförmält, huruledes
man skulle vilja beröfva Svenska folket, eller egentligen capitalisterne,
creditens fördelar. Men det är just för att upprätthålla
crediten, som jag önskar att LagUlsk:s betänk, måtte
afslås; ty om sådan tillåtelse skulle medgifvas, som Utsk.
här yrkat, så befarar jag att crediten lomme att missbrukas
och derigenom att förderfvas äfven för ärlige män. Den,
som äger någon behållning, kan ju insätta henne i banken
och utfärda assignationer på det låga beloppet af 20 r:dr,
och således på mindre summor än de 100 r:dr, hvarunder
ifrågavar. invisningar icke finge utgifvas. Man vet att fördelen
af denna assigneringsrätt på banken består deri, att man
uthändigar flera assignationer i rörelsen, än för hvilka man
har valuta i banken, emedan man beräknar att de utgifna
sedlarna icke skola så snart uppvisas till inlösen, och emedlertid
får man räntefritt begagna eli capital, som man icke
äger. När lagstiftningen blundar för ett sådant förhållande,
så borde vederbör, dermed vara nöjde. Dessutom har privat
ba n kern e i sednare tider tillkommit, till lättnad för rörelsen
i landsorterna. Man har således icke heller i detta
hänseende något skäl till klagan. Hvad som kunnat hända
med småsedlar, som utgifvas af enskilda personer, hafva vi
haft tillfälle att se både här och annorstädes. — Hr Rosenblad
har åberopat exempel inom Sverige. Det torde tillåtas
mig alt få åberopa ett från Norrige. Under mitt vistande
derstädes — jag minnes icke hvilket år — inträffade att
ett käpmanshus i Christiania betalt timmer och andra allmogens
varor roed s. k. timmersedlar eller små obligationer,
3o4
Den 14 O c t o b e r f. ra»
ställde alt inlösas vid Christiania vintermarknad uti Februari
månad. Men då allmogen kom dit med sedlarna, för
hvilka de ämnade inköpa sina förnödenheter eller få penningar,
så hade handelshuset gjort concurs och sedlarne kunde
icke inlösas. Allmogen i den trakten, hvarest sedelutgifningen
skett, det var Österdalen , befann sig således utan
medel både till lifsförnödenheter och kronoutskylder. Norrska
Regeringen nödgades derföre träda emellan och afhjelpa
nöden för ögonblicket. Huruvida någon ersättning derför
sedermera erhölls känner jag icke; men sådan oreda åstadkommo
emedlertid dessa enskilda småassignalioner. Det står
icke i allmogens förmåga att bedomina sådana assignationers
tillförlitlighet, och man skall således icke utsätta honom för
frestelsen alt mottaga dem. Jag anhåller derföre, att R. o.
Ad. måtte just för deras skull, hvilka icke aro representerade
på detta rum, afslå betänkandet.
Gr. Spens, Carl Guslaf: Lika med Frih. Boye påminner
jag mig ganska väl debatten inom detta hus, när
denna fråga vid 1818 års riksdag här förevar. Jag delade
då åsigt med Frih. Boye uti ämnet, och som jag ännu gör
det, ber jag att fä förena mig med honom.
Hr Stuart: Man har, för att uppskrämma opitiionen
mot LagUtskis förevar, betänk., förespeglat möjligheten af
den öfverdrift, som en sådan rättighet att utgifva assignatiolier
skulle kunna föranleda, nemi. ulgifvandet af anvisningar
på ett belopp af endast några skillingar. Fhuru jag, för
min del, är öfverlygad alt sådant icke kommer att insräffa,
anser jag mig likväl böra erinra derom, att hvarje nyttigt
förslag kan missbrukas, ifall det begagnas till öfverdrift, och
sålunda äfven medföra olägenheter samt i viss mån ofördelaktiga
följder; äfvensom att emellan assignationer på tvåskillingar,
som en talare omnämnde och emellan sådana på
100 r:dr, hvilka äro de minsta, som nu få utgifvas, finnas
så mångå valörer, som kunna begagnas till fördel för allmänna
rörelsen, att jag tror, det förmånerna af en allmän
invisningsrättighet vida öfverväga de möjligtvis deraf vid något
tillfälle uppkommande olägenheterna. En annan värd
talare har åberopat assigneringsrättigheten på banken såsom
skäl, hvarföre enskilda assignationer kunde umbäras. Jag är
åter af den tanke, att denna assigneringsrättighet på banken,
i sin öfverdrift, är af vida vådligare följder för penningerörelsen,
än den enskilda assigneringsrätten, emedan den stora
mängden, då den erhåller dylika assignationer, ställda på
banken, icke förmår göra någon skilnad emellan dessa assignationer
oeh de sedlar, som af banken skola ovillkorligen
inlösas; hvarföre också de flesta icke flista något afseende fl
de personer, som utfärdat de till dem aflemnade assignationerna.
Man har anfört exempel på missbruk af en sådan
rättighet alt utgifva assignationer, som nu är ifrågasatt. Jag
får
Den 14 October f. m.
3o5
får derföre, i motsats med de åberopade missbruken, hänvisa
till de mångfaldiga mera betänkliga missbruk, som ägt
rum vid utöfvandet af assigneringsrätIigheten på banken,
oell livilka missbruk skulle föranledt högst kännbara förluster
för hela landsorter, derest icke särskilda härvid inträffade
tillfälliga förhållanden kunnat begagnas, för att tillintetgöra
de eljest hotande verkningarna af berörde missbruk.
Jag får ytterligare fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på nödvändigheten
alt medgifva fritt bruk af den enskilda crediten,
såvida man ieke vill åtaga sig förbindelsen att med Riksbankens
mynt uteslutande fournera rörelsens behof; men i
sådant fall fruktår jag högligen, att anspråken å bankens ytterligare
sedelemissioner skola blifva så mångfalldiga, att man
snart nog torde få skäl i följd häraf motse nödvändigheten
af en ny realisation. Jag anser för öfrigt detta förslag, likasom
alla andra, hvilka åsyfta att få den enskilda crediten
på ett ändamålsenligt sätt begagnad , stå i oskiljaktigt sammanhang
med de vid sista riksdag fattade beslut till myntvärdets
upprätthållande.
Hr Lrefr.en, Joh. Pehr: Man har såsom stöd för
Utsk:s förslag anfört, att då den vid förra riksdagen förväntade
fördelen af inrikes vexelinrättningen icke visat sig till
den kraft och verkan, som man då hoppades; så borde man
vara benägen att lemna fritt lopp åt den ifrågavar. assigneringsrätten.
Detta förefaller mig, som om jag , derföre att
min tanke eiler önskan icke genast uppfylldes, straxt skulle
hoppa i sjön och dränka mig. Vill man söka den punkt,
hvarpå denna frågas lösning beror, nemi. huru inrikes-vexellörelsen
skall komma till stadga, så gör man rättast att på
den punkten concentrera sina bemödanden, och denna punkt
ligger icke uti assigneringsrättens hvarken ökning eller inskränkning,
utan i den förvända tro, att köpmän i allmänhet
skola äga rätt att besvärja riktigheten af sin bokföring och
afsina uppgifna fordringar; ty om det icke ägde rum, så
skulle genast den högfärden försvinna att ej vilja utgifva vexIar
för de varor, om hvilka man contraherar. Nu säger man
nemi.: "Vill herrn icke åtnöjas med att jag för upp herrn
i min bok, så gör jag ingen affär med herrn.” Deruti ligger
frågan örn inrikes-creditens utvidgning, och den bör således
icke sökas uti det förslag, som nu är å bane, hvilket
är ett bankrutförslag. Man klagar öfver att privatbankernes
sedlar uttränga riksmyntet. Om denna klagan äger någon
grund , skall likväl otvifvelaktigt sådant icke länge äga bestånd
; ty dessa banker skola snart utveckla sig och visa att
de till sin princip äro riktiga och ändamålsenliga för landets
inre rörelse; men de faror, man fruktar, skola icke uteblifva,
om man hindrar privatbankernes fria utveckling genom
att lossa de band, med hvilka den enskilda assigneringsrät
14
H. 39
3o6
Den if\ October f* m.
ten måste qvarhållas inom de gränser, sorn pri vatbankernes
fortkomst påkallar. Jag anhåller om alsing på Utskis betänkande.
Frih. Boye; För alt något litet skingra den patetiska
■verkan af förespeglade farhågor, hvilka åtminstone synas mig
lie!t och hållet hemtnde ur luften , oell för att på samma
gång erinra R. o. Ad. om dess pligt att såsom lagstiftare
icke uppenbart brista i conseqvens; får jag i första rummet
påminna derom, att ända intill 1818 års riksdag har aldrig
det band funnits, hvars borttagande jag sedermera alltid påyrkat.
Våra förfäder ägde också både känsla, moralitet och
begrepp om creditförhållanden; men aldrig föll det dem in
ätt lägga band på creditförhållanden enskilda personer emellan,
grundade på inbördes personligt förtroende. Jag får äfven
erinra derom, att då man icke kan borttaga lagen, sorn
tillåter utgifvande af reverser, ställda till sedelhafvare!! , så
bör man icke hindra utgifvandet af sådana assignationer,
som nu äro i fråga, enär ingen tvingas att emottaga den ena
mer än den andra. Den som emottager dem, lärer icke underlåta
att förut göra sig underrättad om den säkerhet de
äga och vet nog hvad han gör. Helt annat var förhållandet
med Valutorna på 6o:talet, hvilka tillkommo af penningebrist,
och på hvilka allmänheten blef narrad. Äfven får
jag bedja R.o. Ad. besinna, att rörelsecapitalet i Sverige icke
motsvararhvad rörelsen tarfvar. Jag yrkar bifall på betänk.,
emedan jag icke kan föreställa mig, att ringaste fara skulle
•vara förenad med afskaffandet af det nya påfundet, hvilket
icke är äldre än sedan 1818.
■Hr Rosenblad: Af samma grund sorn den siste värde
ledamoten svarat den talare, som föregick honom , anhåller
jag att få besvara hvad -han yttrat. Skilnaden emellan obligationer
och de ifrågavar. assignationerna bestå lili de sistnämndas
beskaffenhet, enl. hvilken de kunna såsom mynt i
rörelsen ällmänt circulera. Visserligen är det sanni, alt man
lika litet kan 'tvingas att emottaga dem , sorn man kan påtvingas
privätbankernes utgifna credit papper'; men då man
ansett nödigt för privatbankernes organisation alt stifta lagar
just med hänseende till ömtåligheten af de docunvent,
hvilka såsom mynt circulera, till skilnad från dem , hvilka
blott gå såsom skuldsedlar man och man emellan; såharman
nödgats fästa afseende på hvad sorn erfordrats till de förras
betryggande; men skulle man bifalla Ulskrs betänk. , så är
•det likgiltigt hvad man stadgar om privatbankerna; ty hvarje
vinglare kan då förvandla sin rörelse till egenskap af privatbank,
till egenvinst och andras lidande. Det exemplet jag
omnämnde hade ingen gemenskap med botta le ts valutor. Jag
anförde nemi. sorn bevis ,på de olyckor, som utgifvandet af
dylika små assignationer lian medföra, den bankerut, som
på go:t&let inträffade Iros dåvar. innehafvarne vid Wedevåg*
D e u 14 O c t o b c r f. m.
bruk. Jag skulle ytterligare kunna anföra förhållandet med
tre-proeents-sedlarna afär 1810, liera andra exempel att förtiga.
Behofvet af den ifrågastiillda rättigheten är mindre nu
än någonsin tillförene, då vi numera äga icke blott den allmänna
hanken utan äfven privatbanker, med hvilka manager
rättighet att föra assigneringsrörelse. Hr Stuart har visserligen
rätt uti hvad han yttrat om de missbruk som ägt rum
af assigneringsrätten på hanken ; men man bör dock ihågkomma
, att det blir mycket lättare, derest Utskts betänk,
bifaltes, för vinglaren att missbruka privatbanks-rörelsen,
enär villkoren för assigneringsrätt på banken äro sådana, att
dertill fordras att stå på annan bolten. Också äro exemplen
på ett motsatt förhållande högst få, och på 4° års tid, från
1799 till slutet af 2o:talet, gifves intet exempel af missbrukad
assignering på banken. Derefter har det inträffat 2 å
3 gånger, och sammanräknade antalet af de assignationer på
banken, som icke blifvit inlösta, har icke öfverstigit 2 ä
3ooo r:dr; och jag tror, att samtlige de assignationer, hvilka
i sednare tider blifvit casserade i banken, hafva blifvit
till fullo inlösta, ehuru, i afseende på. några små poster, jag
icke bestämdt vägar uppgifva förhållandet vara sådant. Jäg
förnyar min anhållan om afslag på betänkandet..
Hr Lefre'n: Jag ämnade besvara Frih. Boyes an märk 114
men då Hr Rosenblad redan gjort det, anhåller jag endast
att få förena mig med honom.
Frih. Cederström, Jacob: Det är i anleda, af Frill.
Boyes yttrande, som jag begärt ordet, för att fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet derå,, att det ej är samma sak att utgifva
reverser, ställda till innehafvare» , eller assignationer ända
lill skillingslal. Den trafikerande allmänheten , som, inkommer
till städerna för alt afyttra sina varor hos handlande,
inötes med det svaret: jag skall köpa dina varor, om du i
betalning vill emottaga assignationer på den eller den personen
alt betalas på den eller den tiden. Om för dessa assignationer
samma stadgande gällde, som i afseende på vexlar,
nemi. att på bristande accept efter inlösen af utgifvare»
genast följde bysättning, så vore det en helt annan sak,
inea så förhåller det sig icke; ty dessa assignationer äro icke
mera utmälningsgilda än andra skuldsedlar. Följden af en
sådan rättighet att utgifva assignationer blir således ingen
annan, än den, att allmänheten antingen nödgas nedsätta priset
på sina varor eller ock emottaga dylika assignationer a£
tilläfventyrs högst bedrägliga handlande, hvilka skapa sig runlefria.
capital på en rörelse, uti hvilken de sakna förmåga
göra reda för sig. Att genom lagstiftning bereda ett sådant
föi hållande, anser jag icke vara rätt, hvarföre jag äfven
förmodar att R. o. Ad. afslår betänkandet.
Hr Stuart: I anledn. af Hr Rosenblads yttrande anglde
privatbankernes sedlar, vill jag endast upplysa , att här icke
3o8
De n 14 October f. m.
är fråga om tryckta eller graverade, utan endast örn handskrifna
anvisningar; att deremot privatbankerne äga rättighet
alt utfärda så beskaffade tryckta sedlar, och att det icke
lärer kunna löna mödan att i rörelsen utsprida handskrifna
sedlar på skillingsvalörer.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph; Jag
anhåller att i denna fråga få anföra ett exempel, ehuru obetydligt.
Jag erinrar mig icke sjelf den tid, då köpmännen
uti vissa Skånska städer företogo sig att afhjelpa bristen på
skiljemynt, medelst utgifvande af s. k. skillingsvalutor; men
jag har hört det af äldre personer och tror det skedde på
slutet af go:talet. Resultatet af denna operation blef, att
sedan landet blifvit öfversvämmadt af detta qvasimynt, gjorde
sedelutgifvarne concurs, och de, som varit nog godtrogna
att emottaga deras assignalioner fingo behålla de värdlösa
pappersbitarna, af hvilka man ännu kan få se en och
annan der och hvar, liksom Franska directorii förfallna assignater,
förvarad såsom en curiositet. Jag förenar mig med
dem, hvilka anhållit om afslag på betänkandet.
Gr. Frölich: Efter hvad jag förnimmer, ruder ännu
någon villfarelse i afseende derpå, hvarom fråga nu egentligen
är. Fråga är ej om s. k. valutor eller tryckta assignationer
ställda på innehafvaren; och man kan och bör således
från discussionen åtskilja allt tal om utprångling af falskt
mynt i landet; ty fråga är blott derom, att man skall få utgifva
handskrifna vexlar, fastän under annan (orin , under
100 r:drs belopp, då man på annat sätt uti vexling icke kan
komma från hvarandra; och fråga är således icke att genom
borttagande af den författning som tillkom 1818, på sätt Frih.
Cederström sagt, bereda tillfälle för en skadlig vinglerirörelse
i landet; utan fråga är, att icke förklara det för förbjudet
och med vanärande straff belagdt, som i anseende till sakens
natur i vissa landsorter dagligen prakticeras och omöjligen
kan genom lag förbjudas. Jag äger enskild erfarenhet derom,
att då man bor allägse från en stad och saknar sedlar
för att göra liqvid under 100 r:drs belopp, dr man tvungen,
då man vill lemna en person tillfälle att få sin betalning, att
gifva honom assignation på någon köpman eller annan person
uti någon stad. Ett sådant förhållande får enl. nu gällande
förordning icke äga rum, med mindre än att summan,
hvarå assignationen utgifves, uppgår lill ioor:dr. Huru lätt
det likväl är alt eludera författningen, synes deraf, att om
jag vill lemna anvisning på mindre belopp än 100 r:dr , så
behöfver jag blott ställa assignationen i form af bref och
börja den på så sätt : Min kära bror , eller min högtärade
herre behagade till den och den utbetala det eller det beloppet.
Då är documentel ett bref och icke någon assignation,
Hvar och en som haft affärer på landsbygden, isynnerhet
uti de mindre peuplerade orterna, känner, alt en så
Den 14 October f. m.
309
beskaffad assigneringsrörelse äger rum och nödvänigt måste
äga rum äfven om den vore vid lifsstraff förbjuden. Nu är
fråga 0111 att bibehålla en sådan förordning, tillkommen sedan
1818, för alt göra en inskränkning pro tempore, på det
vederbör, skulle få göra knipan så slärk som möjligt för all
rörelse. Om man besinnar, huruvida en lagsliftning skall
utgå från den grundsats, att lagstifta såsom förmyndare för
de okunniga, så bekänner jag, att jag icke vet hvar denna
logslifniog skall stanna; men det bör icke komma i fråga,
att icke lagstiftaren har rätt att fordra en viss grad af upplysning
i landet, och i Sverige lärer icke finnas någon till
mogen ålder kommen person, som icke kan läsa, och som således
icke skulle kunna inhemta tillräckliga begrepp för alt
freda sig från den våda, som skulle vara så förfärlig. Jag
anhåller derföre, att Ståndet icke måtte utmärka sig genom
så alldeles i min tanke osunda lagstiftningsgrundsatser, som
att förekomma borttagande af denna orimliga författning.
Hr Cederschjöld: Robert Theophron: Då jag
för min del alltid måste anse samhällsbyggnaden i samma
mån fullkomligare, som dess grundvalar äro öfverensstämmande
med förnufts- eller rättsbegrepp; så kan jag icke heller
gilla en lagstiftning, hvilken i så hög grad, som den i fråga
var. författningen, afviken från sunda förnuftets fordringar.
Den som icke känner eller icke bort omtalas denna författning,
kan icke göra sig begrepp om, att det skulle vara 5,:ne
enskilda personer förbjudet att sins emellan uppgöra sina licjvider,
på sätt deni bäst och lämpligast synes, då tredje mans
rätt derigenom icke förnärmas; och sådant måste förhållandet
vara, om jag, för att betala en på en viss ort boende
person, t ex. 5o r:dr, gifver honom anvisning att lyfta detta
belopp hos en annan på samma ställe boende man, som är
mig skyldig lika summa. Hvem kan af förnuftet sluta dertill,
att man genom en sådan handling begår en olaglighet.
Man säger, att derest en sådan assigneringsrättighet vore tillåten,
skulle var och en vinglaie kunna stifta privatbanker,
emedan sådana assignationer äro detsamma som penningar;
men jag hemställer, om icke en löpande skuldsedel lika mycket
är att anse som penningar, och då man icke kan stadga
förbud mot lifgifvande af löpande förbindelser på mindre
belopp än 100 r:dr; så hemställer jag , om icke vinglaren ,
medelst ulgifvande af sådana skuldsedlar, när som helst skulle
kunna stifta privatbanker, derest annat hinder icke mötte;
nien för att kunna utgifva skuldsedlar till det belopp och
den mängd, alt utgifvaren kunde anses idka bankrörelse, fordras
credit lika väl som utgifvandet af assignationer i sådan
scala, ty utan credit lärer väl ingen emottaga hvarken skuldsedlarna
eller assignationerna. Man har invändt, att allmogen,
som inkommer till städerna för att afyttra sina varor,
skulle af oredliga handlande kunna tvingas att emottaga dy
-
Den 14 October f. m.
lika assignationer. Till talaren, som yttrade det, hemstället
jag, om icke landtmanrien på samma grund af oredliga handlande
skulle kunna tvingas att såsom betalning emottaga skuldsedlar;
och månne förhållandet ur bättre i ena fallet än i
det andra? Den som einottager skuldsedel såsom betalning,
nödgas, derest sedeln icke inlöses, lagsöka utgifvare!!. Enahanda
är förhållandet med nssignationerna, ty om den person,
på hvilken assignationen är ställd, icke accepterar densamma,
har innehafvaren regress till titgifvaren, som, i brist
af godvillig betalning, måste stämmas. Jag får således tilt
alla delar förena mig uti Frih. Tioyes yttrande, hvaruti Hr
Frihin så klart och tydligt ådagalagt nödyändigheten af denna
förordnings npphäfvande, att något ytterligare skäl tilli
stöd för denna mening i min tanke icke erfordras.
Hr Rosenblad: Försöket att bortblanda likheten emellan
de ifrågavar. creditsedlarna samt de om tahita valutorner
på hvilkas skadliga följder exempel blifvit anförda, är fullkomligen
misslyckadt. Skilnaden emellan assignationerna och
skuldsedlar ställda till innehafvaren är den , att dessa sistnämnda
innehålla bestämd förfallotid eller viss uppsägningstid,
dä deremot assignationerna skola vid uppvisandet godtgnras.
Följden af sådana sedlars lifgifvande blir, såsom jag
redan nämnt, densamma sorn efter valutornas lifgifvande inträffade
med dåvar. ägarne af Wedevågs bruk eller , såsom
en talare omnämnt händelsen hafva varit i Norrige, enär allmogen,
som har sin uppmärksamhet uteslutande fästad på andra
föremål, saknar förmåga alt bedomina ställningen hos de
handlande, af hvilka assignationerna utgifvas. Vi hafva nyligen
sett förhållandet med det handelshus i Fahlun , sorn
hade affärer med kanske -|:delar af Dahl-altmogen, som det
försåg med dess förnödenheter. Om det handelshuset ägt
rättighet att utgifva sådana assignationer, som nu äro ifråga—
ställda; så skulle man fått se, alt det exempel förnyats, som
inträffade med ägaren af Wedevågs bruk, och som äfven ägt
rum i Norrige; och det är just detta, som jag anser lagstiftningen
böra förekomma genom bibehållande af det redan
belintliga förbudet mot ingifvande af assignationer å mindre
belopp än i oo r:dr, hvilket förbuds borttagande är så mycket
mindre behöfligt, som den, hvilken vill begagna en sådan
rättighet att skapa credilmynt, äger tillfälle alt för sådant
ändamål sätta sig i beröring antingen med statsbanken
eller någon privatbank , eiler ock , i händelse sådant skulle
finnas bättre och lämpligare, att begagna den utaf Gr. Frölich
omtalta utvägen att utgifva assignationerna i form af
bref. Jag förnyar min anhållan om propos. till afslag å betänkandet.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, 0111 R. o. Ad. behagade
bifalla LagUtskis betänk. N:o 128.
Ropades ja och nej.
Den »4 October f. m. 311
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, det han trott sig
finna att nej öfverröstat ja.
Frih. Boye begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande voter:sproposilion:
Den
som bifaller LagUtskis betänk. N;o 128, voterar
ia;
den det ej vill , voterar
nej;
Vinner nej , afslår R. o. Ad. ofvannämnda betänkande.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
som följer:
Ja — 42.
Nej — 5..
U. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till 2 e, m.
lii fidem prolocolli,
F. O. SilJvcrstoljic.
Onsdagen den i4 October i84o.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades pleni-prot. för den 3 dennes f. m.
Upplästes till justering ett prot.uldr., innefattande R.
o. Ad:s den 3, 7, 1 o celi denna dag fattade beslut i anledn.
af Bevilln.Utskis betänkin Niis 12 och 27.
Vid den del deraf, som angick att R. o. Ad., i anledn.
af sitt beslut att antaga samma stadganden, som hittills varit
gällande i afseende på Berednis- och Taxer:s-comite'er,
och som innehållas i gamla bevilln.författningen från och med
5esta till och med i33:dje§in, förbehållit sig att, i afseende
på sådan redaction och sådana meningar, som stå i strid med
andra beslut, hvilka R. o. Ad. vid piöfningen af ifragavar.
ärende i sin helhet fattat eller komme att fatta, R. o. Ad.
må äga att förändra och rätta de paragrafer, som på detta
sätt stå i strid med detta R. o. Adis beslut, yttrade
Hr von Hartmansdorff, Aug. i Jag får vördsamt
erinra, att det torde behöfvas ett tillägg vid detta prot.-  uIvfrag. Ifall den mening , som gjort sig gällande hos R.
Den 14 October f. m.
o. Ad., äfven skulle blifva R. St:s beslut, så kunde det hända,
att vissa ordalag behöfde derefter förändras, emedan
Utsk.-s förslag är uppgjordt under en annan förutsättning,
nemi. den, att Beredn:s-comite'erna skulle försvinna. Jag
anhåller och hemställer derföre, att R. o. Ad. täcktes besluta,
att den rättelse i ordalagen, sorn då kunde behöfvas,
måtte af Bevilln.Ulsk. uppgöras och föreslås.
I anleda, häraf, och efter någon mindre jemkning i redaclionen,
beslöt R. o. Ad. den jemkning i beslutet, alt det
skulle erhålla följande lydelse: ’’dock under förbehåll att , i
afseende på sådan redaction och sådana meningar, sorn möjligen
stå i strid med andra beslut, som R. o. Ad. vid pröfningen
af ifrågavar. ärende i sin helhet fattat eller kommer
att fatta, åt Bevilln.Utsk. öfverlemnas att föreslå rättelse i
de §§, som på detta sätt icke öfverensstämma med R. o. Ad:s
-förenämnde beslut.”
Justeringen af prot.utdr. fortsattes till slut, hvarefter
det godkändes, med iakttagande af nyssnämnda jemkning i
beslutet.
Justerades 7 prot.utdr. för denna dag f. m.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, alt Hr Ribbing,
Arvid, ledamot i Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk. och för det
närvar, rest på landet efter erhållen permission, anmält sig
vara nödsakad alt afsäga sig sin plats i Utsk., men anhållit
att, som han, ifall riksdagen någon längre tid fortfore, ämnade
hit återvända, det oaktadt blifva vid sin riksdagsmannarätt
bibehållen.
Bifölls.
Hr Landtm, tillkännagaf äfven, att Hr Tersmeden,
Carl Reinh., ledamot i StatsUtsk., erhållit 3 veckors ledighet,
och anmodade Hr Landtm. Hrr Electorer alt sammanträda
för alt välja en ledamot i Allm. Besvärs- och Ekon.-  Utsk. i Hr Ribbings ställe och en ledamot i StatsUtsk. under
den ledighet, sorn blifvit Hr Tersmeden beviljad.
Föredrogos ånyo och biföl lös LagUtsk:s den 3o sisth
Sept. på bordet lagda belänk:n:
N:o 129, i anledn. af väckt motion om förhöjning af
den i lagen stadgade mansbot;
N:o i3o, i anledn. af väckt motion om utfärdande af
taxa för rättegångskostnad , m. m.,
W:o 131, i anledn. af vackt motion om rättighet för
den, som till försäljning emottagit varor och derpå lemnat
ägaren förskott, att derföre njuta, framför andra borgenärer,
företräde lill betalning ur samma varor.
På
Den i4 Octo ber c. m.
313
På begäran af Frih. Ced e rs t r ö m, Anders, samt Gr.
Frölich, David, lades ånyo på bordet LagUtsk:s den 3o
sistl. Sept. på bordet lagda betänk:n:
IST:o i 32, i anleda, af väckt motion om ändring af precriptionstiden
för klander å fast egendom;
A':o ij 3, i anledn. af väckt fråga om närmare lagbestämmelser,
huru förfaras bör, då, vid lagfarts sökande,
fullständiga åtkomslhandlingar saknas.
Vid förnyad föredragning afLngUtskts den 3o sistl. Sept,
på bordet lagda betänk. N:o i34, i anledn. af väckta motioner
om ändring i nu gällande stadganden, ang:de behandling
af frågor om oenighet makar emellan, blef samma betänk,
af R. o. Ad. bifallet.
Ånyo föredrogs LagUtsk:s den 3o sistl. Sept. på bordet
lagda betänk. N:o i 35, i anledn. af väckta motioner om ändring
af beräkningsgrunden för magistraternas bouppteckningsarfvoden.
Hr Stuart, Garl Gust., begärde få upplyst hvad beslut
BorgareSt. i detta ämne fattat.
Underl. Ridd.Secret. tillkännagaf, alt BorgareSt. bifallit
betänkandet.
Hr Stuart: Jag för min del skulle vara benägen att
instämma i den reservation, som Gr. Mörner afgifvit emot
detta betänk., och jag finner slutsatsen i betänk, icke stå i
riktigt sammanhang med premisserna; men då BorgareSt.,
som frågan egentligen rörer, bifallit betänk., vill jag äfven
för min del låta dervid bero.
Hr von Hartmansdorff: Jag är i saken af samma
mening, som Hr Stuart, men just derföre vill jag icke
låta bero hvarken vid Utsk:s betänk, eller vid BorgareStis
beslut, emedan jag anser båda oriktiga. Jag anhåller att
först få uppläsa Gr. Mörners reservation. Den lyder som
följer: ”Att magistraternes befattning med bouppteckningar
och arfskiften uti sterbhus i städerne länder till ordning och
reda vid dessa maktpåliggande förrättningar, äfvensom att
magistratspersonerne måste anses berättigade till ersättning
för den förminskning i löneinkomst, som skulle uppkomma,
i händelse den deni för närvar, tillkommande sterbhusafgift
ldefve borttagen , det vill jag för min del visserligen
icke bestrida; men de af Utsk. i öfrigt åberopade skal för
dess afstyrkande af motionärernes förslag kan jag deremot
icke godkänna. Ifrågavar. afgift härleder sig ej frän något
af städernes borgerskap och innevånare faltadt beslut, utan
grundar sig uppå K. förordningarne den i Mars 1749 oc^*
den io December 1756, och så länge dessa förordningar
i4 H. ‘ 4°
314
Den i ) O c tobe r e. m.
qvarstå i sin gällande kraft, lärer ej ordnandet af sterblmsafgiften
hvarken kunna anses eller blifva behandlad såsom
pn enskild angelägenhet för städernes borgerskap och innevånare.
Ändring uti förenämnda författningar måste först i
laga ordning föregå; och då uti betänk, medgifves , att de
magistraterne för boupptecknings- och arfskiftes-förrättningar
tillagda arfvoden äro i betydlig mån drygare, än förra ttningarnes
beskaffenhet synes fordra, skulle jag ej tro , att tillfället
alt jemna detta missförhållande bort lemnäs obegagnadt,
så mycket hellre, som förrberörde arfvoden, i hvad de
öfverstiga hvad skäligt vara kan, äfven enl. min tanke äro
till sjelfva sin grund obilliga, emedan, om äfven någon gång
inträ Får , att en aflägsen slägtinge, som oförmodadt får ett
stort arf, med nöje utbetalar, så väl den ifrågavar. afgiften,
som alla de öfriga pålagor, som för sterbhus härstädes äga
rum, — denna afgift dock i de flesta fall är en skatt, lagd
på olyckan, och ofta nog drabbar hardt medlemmarne af
sådana familjer, som efter förlusten af deras förnämsta stöd
icke ens hafva hoppet om oberoende bergning öfrigt. Såsom
exempel uppå de besynnerliga förhållanden, hvartill den omnämnda
afgiflens bibehållande kan leda, vill jag endast nämna,
att uti ett bo med 200,000 r:dr säker tillgång, och
197,000 r:drs skuld, är enl. de öfverklngade författningorne
magistraten, såsom boupptecknings-och arfskiftes-förrättare ,
berättigad att anamma hela behållningen af 3ooo r:dr. För
min del kan jag derföre ej annat än instämma med motionärerne.
uti yrkandet, att K. förordningarne d. 1 Mars 1749
och den 10 Dec. 1756 må varda öfversedda, och de deruti
stadgade afgifler lämpligen nedsatta.”
Utsk. anför såsom skäl, hvarföre man skulle låta denna
obilliga beskattning fortfara, atl då städerne sjelfve aflöna
sina tjenstemän, måste det också vara deras rättighet att bestämma
huru lönerne skola utgå. Jag tror deremot, att om
städerne vilja fördela lönebidragen efter hvars och ens förmögenhet,
eller någon annan billig grund, må de dertill vara
oförhindrade; men alt lägga aflöningen på en viss dass
eller vissa personer, t. ex. arftagare, kan väl icke ål städernes
godtfinnande öfverlemna». Med samma skäl, sorn de på
arf lägga ifrågavar. afgift, kunde de också vilja behålla hela
arfvet. Jag anhåller vördsamt, att R. o. Ad. måtte återremittera
detta betänk., på det att Utsk. måtte taga saken i
närmare öfvervägande och Ståndet slutligen hafva sig för
behållet,
alt besluta hvad skäligt vara kan.
LagUtskts betänk. N:o 135 återremitterades.
Lades till handlingarna I.agUtsk:s den 3o sisth Sept. på
bordet lagda mern. N:o 136 , med anmälan om behofvet af
en rättelse, i anledn. af Utsk:s betänk. N:o 112, rörtde
väckt motion om ändring af 4 0^h 5 £§:ne i lyide cap.
Den 14 Octobcr c. m.
Ärfda-b:n och af 3 §:n i 8 cap. Jorda-b:n samt om upphäfvande
af K. förord n:n den 19 Augusti 1762.
Föredrogs ånyo StatsUtskts den 7 di nnes på bordet lagda
meni N:o 324, med förslag till voter:s-propos., i anledn.
af skiljaktiga beslut öfver utlåt. N:o 258, ang:de löne-ersättning
för f. d. Statssecreterarne Grip och von Hartmansdorff.
Hr Lefren, Joli. Pehr: Här har influtit, såsom 111ig
synes, ett litet förbiseende af StatsUtskoltet. Utsk. har nemi.
föreslagit uti sitt förra i ämnet afgifna betänk., att en löneersättning
för ifråga var. herrar skall uppföras på indragn.-  staten. Detta betänk, har blifvit af II. o. Ad. samt PresteSt.
bifallet, men af Borgare- och BondeSt:n afslaget. Deraf
följer ganska klart, alt contra-propos. mäste vara en bestämd
motsats till ja-propos., således en bestämd motsats till hvad
Utsk. föreslagit och 2 Stånd antagit. Nu har Utsk. föreslagit,
att på indragn.slaten skall uppföras denna löneersältning,
och då bör, efter mitt förmenande, contra-propos. vara
följande: Vinner nej, uppföres icke nämnda tillökning å
indragn.staten. Detta gör en stor åtskilnad, och det är utan
tvifvel genom en tillfällighet, som StatsUtsk. förbisett det
vid conlra-propos:ns bestämmande. Sorn denna omständighet
likväl kan inverka på de ifrågavar. personernas rätt,
sä anhåller jag vördsamt, att R. o. Ad. täcktes det nu föredragna
mein. till StatsUlsk. återremittera, hvarom jag anhåller
om Hr Frih. o. Landtmts proposition.
Frih. Cederström, Jacob: I hufvudsaken gör jag
samma anmärkn., som den siste talaren, men begär en annan
redaction af contra-propos, än lian. Jag tror den
blir riktig, 0111 ordet "beviljad’’ uteslutes och den kommer
alt lyda: varder berörde löne-ersältning. icke på. iudrag».-  stalen uppförd.
Hr von Rosen, Georg: Jag förenar mig så mycket
hellre med llr Lefre'n, som, om jag fattat Konungens propos.
rätt, det alldeles icke var fråga om, huruvida herrarne von
Hartmansdorff och Grip skulle fortfarande få sin lön eller
icke, utan endast hvarifrån den skall tagas, eller huruvida
den borde antigen uppföras på indragn.staten eller på annat
sätt utbekommas. StatsUtsk. har således i contra-propos.
upptagit något, som hvarken det af arne Stånd fattade beslut
eller Konungens skrifvelse kunnat föranleda till.
Hr von Troil, Emil: Jag vill visserligen icke bestrida
en återremiss, så mycket mindre , som ingen synnerlig vigt
ligger på alt delta inål skall blifva nied stor skyndsamhet
bragdt till slut; men jag skulle dock tro, alt hvarje Stånds
åli°gande vid justeringen af sådana voter:s-propos:r, som
denna, egentligen inskränker sig till att tillse, huruvida dess
eget beslut blifvit ordagrannt intaget i den ena proposrn
-
3i6
Den 14 October e. ni.
Ifall de 2tne RiksStåud, hvilkas beslut ligga eller af Utsk.
ansetts ligga i contra-propos., anmärka alt dessa deras beslut
blifvit af Utsk. orätt uppfattade , då är det visserligen
Utskts skyldighet att deruti göra den äskade rättelsen ; men
jag kan icke föreställa mig, alt det egentligen tillkommer
li. o. Ad. att tolka Borgare- och BondeStts mening. Jag
anför detta, ulan att deraf må dragas den slutsats , att jag
vili bestrida återremissen.
Frih. Cederström: I händelse uti vår grundlag ej funnes
Reg.F:ns 56 §, skulle den siste talaren hafva rätt ; men
som denna § finnes och deri förbjudes att antaga något betänk.
med förändriugar första gången det föredrages , samt
då således StatsUtsk:s betänk. J\:o 258 ej kunnat annat än
enkelt bifallas eller afslås, så må, då det nu blifvit af 2 Stånd
bifallet och af 2 Stånd afslaget, icke försökas att af det afslag
2 Stånd beslutat taga annan contra-propos. , än afslag
till Utsk:s förslag. En förändring deruti skulle innefatta ett
åsidosättande af förenämnda §, och en sådan förändring kunna
icke de Stånd, som bifallit betank., vara förhindrade att
vägra att godkänna, ty grundlagen måste gälla för alla 4
RiksStånden.
Hr Lefre'n: Grundlagen medger, att hvarje ledamot i
hvarje RiksSt. får, stående ifrån sin bänk, anföra allt hvad
han anser skäligt och rätt vara rör:de de mål, som förekomma
till öfverläggning. Jag tillåter mig icke att uppstå såsom
granskare af något Stånds beslut. Jag tillmäter mig ingen
inqvisitionsrättighet öfver andras mening, men såsom
riksdagsman tillslädjcr jag ej heller någon annan att framträda
i sådan egenskap öfver min , med undantag af den ,
sorn har att vaka öfver lagligheten af allt hvad sig inom
Ståndet tilldrager. Jag har icke uppträdt såsom granskare
af det ena eller andra Ståndets beslut. Jag har blott framställt
hvad jag tior vara öfverensstämmande med grundlagen.
Jag hur begärt återremiss af ett betänk. , emedan det
vöre olagligt ali, första gången det här är före, med förändringar
detsamma antaga. Jag får högtidligen protestera mot
åvem det vara må, sorn ville gifva min mening den tolkning,
som stöde jag upp här såsom en stor-inqvisilor öfver
aldra Stånds mening, och tror, alt StatsUtsk. , såsom jag
förra gången yttrade, liar af förbiseende blifvit föranledt tili
lenna inadvertance, samt alt Utsk. bestämdt skall finna sig
eke hafva uppställt contra-propos. i ren motsats till jairopos.
Jag gör mig derom förvissad, ty jag har den öfvertygelse,
att hvilken skilnad än må vara emellan StatsUtsk:s
och mina politiska opinioner, så står dock alltid hos StatsUtsk.
qvar bemödandet att följa lag och grundlag, samt hvad
ätt oell skäligt är. Jag anhåller om återremiss.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Det är icke här på stället
jag skall ingå i pröfning, huruvida StatsUtsk. riktigt uppfat*
Den i4 Octobcr e. ra.
3i?
tat de andra Ståndens beslut eller icke. Hvad jag nu vill
taga mig friheten yttra är endast, att jag, lika med den siste
värde talaren, verkligen tror, att det må vara tillhörande
alla RiksSltns pröfningsrätt att bestämma, huruvida de
hvart för sig anse att StatsUtsk. lätt eller orätt uppfattat deras
beslut, och att således äfven en återremiss kan hafva till
föremål rättelser, som röra ett annat Stånd. Annars kunde
det lätt hända, att, om ett Stånds mening verkligen blifvit
oriktigt uppfattad och Utsk:s förslag af 3 Stånd godkändes,
Utsk. ej skulle komma i tillfälle att rätta det begångna
misstaget. Äfven tior jag, att praxis vid förra riksdagar,
särdeles inom detta Stånd, varit, alt man sökt bevara andra
Stånds mening, då fråga varit 0111 förslag till voteris-propos.
r i förstärkt C.onst Utsk. Derföre anser jag det verkligen
icke vara mig tillständigt, såsom ledamot af StatsUtsk.,
att vilja lägga något hinder i vägen för R. o. Ad. att återremittera
detta betänkande.
Gr. Frölich, David: Jag har icke hört någon ledamot
bestrida återremiss, tvertom har den enda person, som
här yltratt sig i strid med de åsigter, hvilka äro lagda till
grund för yrkandet af en återremiss, tydligen lillkännagifvit,
att lian icke vill hindra den. Det vore således fåfängt
för mig, då nu äfven Gr. Horn förklarat sig icke hafva något
emot den begärda återremissen, alt vilja vägra den.
Men jag har uppstigit, egentligen på det att StatsUtsk., efter
en blifvande återremiss, ej måtte antaga den af Hr Lefre'n
framställda grundsats för contrapropos:s bestämmande,
att contra-propos. alltid skall innefatta rena motsatsen till
ja-proposition. Hvad StatsUtsk. har att iakttaga är egentligen
alt tillse, det ja- och contra-propositionerna innefatta
Ståndens motsatta beslut; men att logiskt pröfva, huruvida
de utgöra rena motsatser, är en uppställd grundsats, som jag
tror man förgäfves vill söka rätt på i grundlagen, utan som
synes vara en för tillfället uppgjord extra-grundlag, hvilken
StatsUtsk. hvarken lärer vara skyldigt eller berättigadt att
följa. Det ' ar endast detta, hvarom jag ville erinra.
Hr Lefren: Då principfrågor äro före, och att den
nu förekomna är en sådan, lärer visserligen ingen vilja bestrida;
så torde det icke vara oväntaöt, att man vill yttra
sig mera än en gång, ehuru man också har benägenhet att
så mycket som möjligt hushålla med tidens användande. Den
siste talaren har gifvit anledn. till att jag åter begärt ordet.
När ett Utsk. föreslår en sak, och Utsk:s förslag af 2 Stånd
bifalles och af 2 Stånd afslås; så ser jag icke, att annat än
den enklaste och renaste slutkonst fordras för att finna, att
då hafva de 2 sista, som afslagit, icke bifallit hvad Utsk.
framställt, utan således beslutat dess raka motsats, och om
man skulle vilja i de 2 andia Ståndens beslut lägga något,
hvarom dessa Stånd aldrig någonsin ens beslutat, sä skulle
318
Den i4 Octo ber c. m.
jag tro detta vara en ren, uppenbar orimlighet. Nu hafva
R. o. Ad. samt PresteSt. icke gjort annat än bifallit med
ordet ja hvad Ulsk. föreslagit, och de 2 öfriga Stånden hafva
afslagit samma betänk. Nu frågar jag den siste varde
talaren, om det är skäl att afsäga sig logikens bruk eller att
följa densamma. Hr Grefven är för mycket lagkarl och för
mycket hemmastadd i hvad former vill säga, för att icke
medgifva hvad jag nu sagt. Jag gör Grefven ingen stor compliment
med detta, ty Grefvens metier är att vara lagkunnig,
och han måste således förstå detta.
StatsUtskrs mern. N:o 3^4 återremitterades.
Vid förnyad föredragning af StatsUtskts den 7 dennes
på hordet lagda mern. N:o 3?.5, med förslag till voterrspropos.
, i följd af skiljaktiga beslut öfver utlåttna Nilis ig5
och 3o4, ang:de lönereglering för Statsdepartementens expeditioner,
hlef den föreslagna voterrs-propos:n af R. o. Äd.
godkänd.
Ånyo föredrogs StntsUtsk:s den 7 dennes på hordet lagda
utlåt. N:o 326, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 170.
Begärdes ånyo på bordet af Frih. Cederström, Jacob,
och Gr. Anckarsvärd, Carl Henric.
Vidare föredrogs StatsUtsk:s den 7 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 327.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Det torde vara nödvändigt
att låta della mål äfven hvila tills föreg, betänk, blifvit afgjordt.
Frih. Rålamb, C la es, förenade sig med Gr. Horn.
På begäran af Hr von Hartmansdorff, Aug. och
Frih. Cederström, Jacob, 111 fl. ledamöter, blefvo äfven
ånyo lagda på bordet StatsUtsk. den 7 dennes första
gången bordlagda utlåt:n.
N.'o 328, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 178;
N:o 32g, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 185,
N:o 33o, i anledn. af erhållen återremiss af StatsUlskts
utlåt. N:o 227;
N:o 33r, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse till R. St.,
angide de rusthållsnummer vid Bohusläns reg:te, hvilka, i
följd af vägran att ingå på häst-vacance-contraetens förlängning,
komma att till cavallen återgå.
Ånyo föredrogs och Indes till handlingarna StatsUtsk:s
den 7 dennes på bordet lagda memorialer:
N:o 332 , i anledn. af återremiss å mern. N:o 234;
N:o 333, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 2^1 ;
Den 14 Octo ber c. ra.
N:o 334, i anledn. af erhållen återremiss å StatsUtskis
utlåt- N:o a55;
N:o 335, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 275;
N:o 336, i anledn. af återremis å utlåt. N:o 28a.
Då nu ånyo föredrogs StatsUtskrs den 7 dennes på bordet
lagda utlåt. Nro 337, i anledn. af väckta motioner ang.
upphörande af afgifter till handels-och sjöfartsfonden, samt
huru förhållas bör med de anslag, som varit å denna fond
anvisade, blef samma utlåt, ånyo begärdt på bordet af
Gr. Frölich, David, samt Frih. Tersmeden, Wilh.
Fred r.
Föredrogs ånyo och bifölls StatsUtskrs den 7 dennes
på bordet lagda utlåt. N.o 338, i anledn. af vackt fråga om
utbetalning till Bredaryds församling af ett, räntan å hemmanet
Rannäs Höltagården motsvarande capital.
Likaledes bifölls vid förnyad föredragning Stats- samt
Allm. Besvärs- och Ekon.Utskrns den 7 dennes på bordet
lagda betänk. N:o 4'> ■ anledn. af väckt motion om anslag
till förhöjd lön åt en skollärare i Östhammar.
Ånyo föredrogs Stats- samt Allm. Besvärs- och EkonUtsk:ns
den 7 dennes på bordet lagda betänk. Nro 42j *
anledn. af väckt fråga om inrättande af en skola i Arvika
köping.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Mig synes att de
sammansatta Utsk:n varit för hårda i deras tillstyrkande
rörrde Arvika köping. Det är den skilnad emellan Östhammar,
som nyss var i fråga, och Arvika, att Östhammar har
ett anslag af 9 t:r kronotionde spanmål, då deremot Arvika
har intet. Östhammar är visserligen en stad, men belägen
på ett sådant ställe och under sådana föi hållanden, att deraf
troligen aldrig varder något betydligt. Arvika är visserligen
icke annat än en köping hitintills, men belägen på ett
sådant ställe, att efter all anledn. kommer Arvika att stiga
och blifva en ort af betydelse för den omkring liggande
trakten , eller för hela den medlersta och öfre delen af
Wermland, som ligger emot Norrska gränsen. Från Arvika
är såsom man vet, sjöfart till Wenersborg och ytterligare
ner till Götheborg. Detta ställe är också i tilltagande. När
nu en sådan ort finnes, med alla dessa omständigheter för
sig, synes det vara skäl att Staten understödjer dess förkofran.
Ingen väsendtligare utvecklings-anstalt lärer kunna finnas,
än en skola, och om Staten dertill bidroge med något
särskildt anslag utöfver det, som i allmänhet är anslaget åt
församlingarne, så tror jag man gjorde rätt. Det är icke skäl
att anse en köping på samma sätt, som en landsförsamling.
Den 14 0 c t o b e r e. m.
Köpingen beliöfver utan tvifvel betydligare anslag , beliöfver
det förr och hastigare iin landsförsamlingen. Jag skulle således
vilja li e ms till la till R. o. Ad., att detta betänk, finge
återremitteras, på det att Utsk. måtte toga saken i närmare
öfvervägande.
Stats- och Ekon-Ulsk:ns betänk. N:o 42 återremitterades.
Företogs till pröfning Stats- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utsk:ns den 7 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 43,
i anledn. af väckt fråga, att säterier äfvensom rå och rörs
hemman måtte deltaga i fjerdingsmans aflöning.
På begäran af Hr von Hartmansdorff, Aug., blefvo
reservationerne uppläste.
Hr von Hartmansdorff: Jag anser detta förslag vara
ett ingrepp i äganderätten. Det åsyftar nemi. att ålägga
de hemmansägare, som hittills varit befriade från detta besvär,
skyldigheten att deruti deltaga. Man säger det vara
ett municipal-beslyr, som bör uträttas för intet. Jag har
förut under denna riksdag anfört skäl, för att visa olämplighelen
att fordra dessa bestyrs utöfvande för intet, och ansett
riktigt vara, att bibehålla aflöningen för fjerdingsmännen,
der en sådan finnes. Min mening har icke blifvit rådande,
men jag befarar att den tid kommer, då man icke
får fjerdingsman, som fullgöra sina skyldigheter, med mindre
de derföre undfå någon vedergällning. För denna händelse,
och i alla fall, måste jag bestrida detta förslag, såsom,
enligt hvad jag redan yttrat, ingripande i äganderätten. Man
svarar måhända, att detta är en obetydlighet; men det är
grundsatsen man måste bevara. Medger man denna obetydlighet,
så kommer något betydligare en annan gång; och i
sådant fall har den, som ärft eller köpt ett säteri eller ett
rå och rörs hemman, blifvit bedragen i sin förväntan, d. ä.
bedragen på sina penningar. Jag anhåller således att R.. o.
Ad. måtte ogilla betänkandet.
Frih. Cederström, Jacob: Det är icke genom adliga
privilegierna, som fjerdingsmanna-bestyret kan anses vara
fritaget från frälset. Numera är denna befrielse naturligtvis
ett jordprivilegium, sedan R. o. Ad. icke uteslutande
besitter något slag af frälsejord, utan det är hvarje Svensk
mans rättighet alt förvärfva och innehafva sådan jord. Jordprivilegierna
stå på sidan om stånds-privilegierna, de tillhöra
en helt annan cathegori af förmåner än Ståndsprivilegierna,
och således förfaller all fråga om ståndsrättigheter i
detta afseende. Det är således nu fråga om, huruvida man
får rubba jordprivilegier, utan att lemna innehafvarne af jorden
full ersättning, och då säger jag, att jag ej för min del
kan annat än afstyrka all sådan rubbning, intilldess manger
in
-
Den i\ Octo ber c. ra.
N:o 334, i anledn. äf erhållen återremiss å StatsUtsk:s
utlåt. N:o 255;
N:o 335, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 275;
N:o 336, i anledn. af återremis å utlåt. N:o 282.
Då nu ånyo föredrogs StatsUtskrs den 7 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 33y, i anledn. af väckta motioner ang.
upphörande af afgifter till handels- och sjöfartsfonden, samt
huru förhållas bör med de anslag, sorn varit å denna fond
anvisade, blef samma utlåt, ånyo begärdt på bordet af
Gr. Frölich, David, samt Frih. Tersmeden, Wilh.
Fred r.
Föredrogs ånyo och bifölls StatsUtskis den 7 dennes
på bordet lagda utlåt. N.o 338, i anledn. af väckt fråga om
utbetalning till Bredaryds församling af ett, räntan å hemmanet
Bannas Höltagården motsvarande capital.
Likaledes bifölls vid förnyad föredragning Stals- samt
Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:ns den 7 dennes på bordet
lagda betänk. N;o 4J> ■ anledn. af väckt motion om anslag
till förhöjd lön åt en skollärare i Östhammar.
Ånyo föredrogs Stats- samt Allm. Besvärs- och EkonUtsktns
den 7 dennes på bordet lagda betänk. N:o 42> •
anledn. af väckt fråga om inrättande af en skola i Arvika
köping.
Hr von Hartmansdorff, Arn g.: Mig synes att de
sammansatta Utsk:n varit för hårda i deras tillstyrkande
rörtde Arvika köping. Det är den skilnad emellan Östhammar,
som nyss var i fråga, och Arvika, att Östhammar har
ett anslag af 9 t:r kronotionde spanmål, då deremot Arvika
har intet. Östhammar är visserligen en stad, men belägen
på ett sådant ställe och under sådana förhållanden, att deraf
troligen aldrig varder något betydligt. Arvika är visserligen
icke annat än en köping hitintills, men belägen på ett
sådant ställe, att efter ali anledn. kommer Arvika att stiga
och blifva en ort af betydelse för den omkring liggande
trakten , eller för hela den medlersta och öfre delen af
Wermland, som ligger emot Norrska gränsen. Från Arvika
är såsom man vet, sjöfart till Wenersborg och ytterligare
ner till Götheborg. Detta ställe är också i tilltagande. När
nu en sådan ort finnes, med alla dessa omständigheter för
sig, synes det vara skäl att Staten understödjer dess förkofran.
Ingen väsendtligare utvecklings-anstalt lärer kunna finnas,
än en skola, och om Staten dertill bidroge med något
särskildt anslag utöfver det, som i allmänhet är anslaget åt
församlingarne, så tror jag man gjorde rätt. Det är icke skäl
att anse en köping på samma sätt, som en landsförsamling.
Bao
Deri 14 October e. m.
Köpingen behöfver utan tvifvel betydligare anslag , beböfver
det förr och hastigare iin landsförsamlingen. Jag skulle således
vilja hemställa till R. o. Ad., att detta betänk, finge
återremitteras, på det att Utsk. måtte taga saken i närmare
öfvervägande.
Stats- och Ekon-Ulsk:ns betänk. N:o 4?- återremitterades.
Företogs till pröfning Stats- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskms den 7 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 43,
i anledn. af väckt fråga, att säterier äfvensom rå och rörs
hemman måtte deltaga i fjerdingsmäns aflöning.
På begäran afHr von Hartmansdorff, Aug., blefvo
reservationerne uppläste.
Hr von Hartmansdorff: Jag anser detta förslag vara
ett ingrepp i äganderätten. Det åsyftar nemi. att ålägga
de hemmansägare, som hittills varit befriade från detta besvär,
skyldigheten att deruti deltaga. Man säger det vara
ett municipal-beslyr, som bör uträttas för intet. Jag har
förut under denna riksdag anfört skäl, för att visa olämplighelen
att fordra dessa bestyrs utöfvande för intet, och ansett
riktigt vara, att bibehålla aflöningen för fjerdingsmännen,
der en sådan finnes. Min mening har icke blifvit rådande,
men jag befarar att den tid kommer, då man icke
får fjerdingsmän, som fullgöra sina skyldigheter, med mindre
de derföre undfå någon vedergällning. För denna händelse,
och i alla fall, måste jag bestrida detta förslag, såsom,
enligt hvad jag redan yttrat, ingripande i äganderätten. Man
svarar måhända, att detta är en obetydlighet; men det är
grundsatsen man måste bevara. Medger man denna obetydlighet,
så kommer något betydligare en annan gång; och i
sådant fall har den, som ärft eller köpt ett säteri eller ett
rå och rörs hemman, blifvit bedragen i sin förväntan, d. ä.
bedragen på sina penningar. Jag anhåller således att R. o.
Ad. måtte ogilla betänkandet.
Frih. Cederström, Jacob: Det är icke genom adliga
privilegierna, som fjerdingsmanna-bestyret kan anses vara
fritaget från frälse t. Numera ar denna befrielse naturligtvis
elt jordprivilegium, sedan R. o. Ad. icke uteslutande
besitter något slag af frälsejord, utan det är hvarje Svensk
mans rättighet alt förvärfva och innehafva sådan jord. Jordprivilegierna
stå på sidan om stånds-privilegierna, de tillböra
en helt annan cathegori af förmåner än Ståndsprivilegierna,
och således förfaller all fråga om ståndsrättigheter i
detta afseende. Det är således nu fråga om, huruvida man
får rubba jordprivilegier, utan att lemna innehafvarne af jorden
full ersättning, och då säger jag, att jag ej för min del
kan annat än afstyrka all sådan rubbning, intilldess manger
in
-
Den 14 Octo ber c. m.
jnnehafvarne <n sådan ersättning, i hvilket fall åter jag anser
frågan vara helt gifven, att då ersättningen lemnäs innehafvarne
af sådan jord, må från samma stund enahanda
skyldigheter åligga honom, som andra jordägare. I anledn.
häraf får jag instämma i Hr von Hartmansdorffs anhållan
om afslag å detta betänkande.
Frih. Sprengtporten, Jac. Wilh.: Den mening,
som Stats- och Ekon.Utsk:ti uttryckt i detta betänk., innefattar
ingenting annat, än en utsträckning af samma princip,
som R. St., antingen vid sista riksdagen, såsom jag vill minnas,
eller vid en föreg:de godkände, nemi. att frälsehemmanen
skulle åläggas den skyldighet de förut ej hade, att bestrida
och deltaga i fjerdingsmannabesty i et. Om här vore
fråga om afgifter till Staten, skulle jag visserligen medgifva
den sats, sorn af Frih. Cederström sednast blifvit anförd,
men då här är fråga om ett communal-beslyr, så synes
sjelfva billigheten fordra, att säterier samt rå- och rörs hemman
icke undandraga sig, alt med öfriga hemmanen i socknen
deruti deltaga. Jag vill icke bestämdt påstå, att så förhåller
sig, men jag har mycken anledn. att förmoda, att,
inom många trakter af Sverige, särdeles i de provinser, der
mycket privilegierad jord finnes, säteri- samt rå och rörshemmans-ägure
alldeles icke undandraga sig att sjelfmant
deltaga i detta bestyr. Af reservationerne skulle man snart
kunna föras på den tanken, att meningen vore att delta bestyr
skulle åläggas hemmans-innehafvarne personligen, äfven
om de tillhörde sådana samhällsclasser, hvilkas lefnadsvanor
och förhållanden icke öfverensstämde med utöfningen af ett
sådant bestyr. Så har jag icke uppfattat att vid verkställigheten
af förslaget borde tillgå, utan förmodar jag att den,
som erhölle ett sådant uppdrag, finge på annat sätt fullgöra
detsamma. I alla fall visar det sig i sådant afseende alldeles
likgiltigt, om denna skyldigket utsträckes till säterier
samt rå- och rörs-hemman, likasom till de hemman af annan
natur, hvilka densamma nu åligger; ty det är icke
hemmansnaturen, som bestämmer innehafvarens egenskaper
eller qvalification för att kunna uppfylla en dylik befattnings
åligganden. En säteriägare kan vara ganska lämplig
dertill, och en kronoskalte-hemmans-ägaie skulle kunna anse
ganska besvärligt för sig att uppfylla ett sådant uppdrag.
Dessutom, om en sådan skyldighet verkligen kunde anses såsom
personlig, skulle en säteriägare, som tillika innehade
skaltejord eller annan sådan jord, hvilken denna skyldighet
nu vidlåder, icke på något sätt genom nu gällande stadganden
vara derifrån befriad. Här är således blott fråga om
hvad som är rätt och billigt. Om det må anses billigt, att,
på sätt jag förut haft äran nämna att förhållandet lärer vara
i flera delar af riket, ägare af sådan jord, som ej hafva
i4 H. 4,
3i'i
Den 14 Octo bert. m.
fjerdingsmanna-bestyret sig ålagdt, likväl deri deltaga, så
smes en sådan skyldighet genom en författning kunna utsträckas
längre lin genom R. St:s föiegide beslut, hvilket
sträckte skyldigheten till frälsehemmanen, sorn förut voro
derifrån befriade. Jag har biträd t denna mening och tror
mig således äga skäl alt tillstyrka R. o. Ad. att bifalla Utsktns
förslag.
Frih. Cederström: 1 anleda, af Fiih. Sprengtportens
yttrande ber jag att få upplysa, att i allmänhet lili Sverige
beslrides fjerdingsmanna-bestyret i tur hemmanen emellan,
och hemmansägaren är ansvarig för tjenstens behöriga bestridande,
om också den utöfvas af någon dertill af honom
använd person. Delta lärer väl också vaia orsaken hvarföre
i de socknar, hvarest hemmansägarne velat undandraga
sig sjelfve alt ombesörja denna befattning, de öfveienskom»ii
i t om att aflöna en person, som i sådant fall blifvit tillsatt
genom förordnande, och på många ställen äro således fjerdingsmännen
på förordnande tillsatte; men, mine herrar!
detta är icke något eomm 11 naI-bestyr och har aldrig varit
det inom Sverige, utan det är hemmanen inom socknen, eller,
rättare sagdt, socknens krono- och kronoskatte-hemmansägare,
som haft sig detta bestyr ålagdt, och i de socknar,
der endast frälse och sätei ier samt rå- och rörs-hemman
funnits, hafva äfven frälsejordsägare varit under kastade
detta bestyr. Detta har, såsom Frih. Sprengtporten redan
yttrat, vid en fÖregtde riksdag blifvit utsträckt till frälsehemman
öfverallt, på den grund, att i de socknar, der endast
säterier, rå- och rörs- samt frälsehemman finnas, fjerdingsnianna-bestyret
likväl är nödvändigt, och just af detta skäl,
att det måst åläggas några frälsehemman, hafva, till vinnande
af likhet, alla frälsehemman i riket blifvit detsamma
underkastade; men säterier, lå-och rörs- samt insocknehemman
hafva aldrig haft sig detta onus ålagdt.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Då jag är bland reservanterne
emot detta betänk., tager jag mig friheten att här
inom Ståndet ytterligare redogöra, hvarföre jag ej kan dela
den åsigt, som af Frih. Sprengtporten blifvit framställd.
För det första anser jag att motionen icke af Utsktn blifvit
egentligen upptagen till besvarande, såsom motionären åsyftat,
nemi. en aflöning för fjerdingsmännen. Derpå hafva
Utsktn icke svarat, utan blott tillstyrkt, alt säterier samt rånell
rörs-hemman må deltaga i samma skyldigheter i afseende
på fjerdingsmanna-bestyret, som öfriga hemman i riket.
Den siste talaren har upplyst, att detta besvär egentligen
hörer den oprivilegierade jorden till, och går i tur.
Men lagen stadgar bestämdt det undantag, att der icke sådan
oprivilegierad jord finnes , der skall den privilegierade
jorden deltaga i samma bestyr. Således händer det verkligen,
att lill och med säteriägare, — specielt känner jag att
D t u 14 O c t o b c r c. m.
3i3
det sker i Blekinge län, — få sig ålagdt ett sådiinl fjerdingsmanna-bestyr.
Det utöfvas naturligtvis icke af dem
personligen, ehuru de äro personligen ansvarige för tjetistens
bestridande. Då man nu inom Utsk:n bestämdt förklarade,
att ifrågavar. befattning utgjorde en communalangelägenhet,
och att man ansåge sig hedrad af detta uppdrag,
så ansåg jag mig pligtig att emot en sådan tanke mig
reservera, emedan jag anser alt, långt ifrån att vara en
communal-angelägenhet, denna fjerdingsmanna-befaltning egentligen
är att vara en underordnad tjenare åt länsmannen,
och jag kan icke inse att en communal-angelägenhet
någonsin bör ställas under en länsmans order. Deremot
skulle jag på intet vis neka att frivilligt deltaga i en sådan
tjenstemans aflöning, så mycket mindre, som jag redan gör
det såsom säteriägare, och jag tror mig känna , att inom
Stockholms län det i allmänhet så tillgår; men jag får ytterligare
upprepa, att, långt ifrån att.anse mig hedrad af
af ett sådant bestyr och ett sådant val, skulle jag bestämdt
afsäga mig detsamma, ifall det skulle falla på min lott.
Hr von Rosen, Georg: Ehuru jag tillhör Ekon.Ulsk.
har jag icke varit närvar., då detta betänk, beslöts. Jag
har således icke kunnat reservera mig deremot. Jag förenar
mig nu i den reservation, sorn Frih. von Krasmer afgifvit.
Jag gör det med så mycket mera skäl, som, i likhet
med hvad Gr. Horn nu erinrat, Utsk:n hafva utlåtit sig i
en helt annan anda och riktning, än motionen afser. Motionären
begärde, att hemmanen skulle deltaga i afiöningen.
Utskln hafva tillstyrkt, att de skola deltaga i tjensten. Jag
tror äfven, alt detta vore emot de privilegier, som åtskilliga
jordnaturer från längre lider ägt. I Skåne äger ingen fjerdingsman
lön, men deremot äro fjerdingsmännen under de
år, de bestrida tjensten, fritagne från en del af de onera,
som åtfölja kronohemman. Skulle nu fjerdingsinanna-tjensten
läggas på säterierna, så kunde icke dessa säterier komma
i åtnjutande af den lindring i onera, som är fjerdingsmän
för kronohem nan medgifven. Jag delar icke Utsktns tanke,
att denna tjenstebefattning är ett munieipalbestyr. Den
är allmänt känd såsom en handräckning vid offentliga myndigheternas
åtgärder, som icke någonsin kan eller bör ligga
inom municipal-bestyren. På dessa grunder afstyrker jag
bifall till Utsk.-ns betänkande.
Frih. Sprengtporten: Då de sammansatta Utsk:n
kallat fjerdingsmanna-befaltningen för ett municipal-bestyr,
hafva de icke saknat allt stöd för en sådan mening; tyden
grundar sig på den klara ordalydelsen af K. M:s nåd. förordning
ang:de dessa tjenstemän. Detta oaktadt vill jag visserligen
medgifva, att änskönt det verkligen står i K. M:s
författning, att de äro communal-tjenstemän, kan man göra
en anmärkn. emot riktigheten deraf, så vida de skola be
-
3*4
D « n i4 O c l o b e i e. m
traktas såsom varande i den ställning att uteslutande vara
länsmannens biträden, som han kan använda huru som helst.
Men correctivet emot detta torde få sökas i en annan instruction
för dessa tjenstemän, äfvensom i sättet för deras
tillsättande; ty om de skola på förenämnde sätt anses, så
erkänner jag det icke ens vara lämpligt, att skyldigheten
roterar emellan hemmanen, utan då böra de alltid vara aflönade
personer. Det har blifvit sagdt, att Utsktn icke riktigt
upptagit motionen. Utsk:n hafva icke här ansett sig böra
stadga någon ny rättighet, utan trott sig göra rättast i att
ordagrannt följa lydelsen af nu gällande författning, endast
med den skiljaktighet, alt man deri tillagt säterier, rå- och
rörs- samt insockne-frälsehemman, i stället att förut endast
frälsehemman varit ålagde att med den oprivilegierade jorden
deltaga i detta bestyr.
Hr von Troil, Emil: Ehuru jag har äran vara ledamot
i ett af de 2:ne Utsk., som afgifvit della betänk.,
har jag likväl icke deltagit i det förevar, ämnets behandling.
Om jag det gjort, så hade jag visserligen icke underlåtit
att söka bestrida den åsigten, att fjerdingsmanna-tjensten,
sådan den nu i allmänhet uppfattas, är eller någonsin
kan blifva ett communal-bestyr. Jag vågar yttra, att de,
som framställt denna tanke, icke gjort sig reda för, hvarken
hvad ordet communal-bestyr verkligen betyder, eller
hvad det bör betyda. Fjerdingsmännen äro efter nu antagen
vana, om det också icke ursprungligen skulle grundas
på någon författning, icke annat än kronobetjeningens handtlangare,
och det vore efter min tanke både det mest skadliga
och orimligaste, som kan tänkas, om man lill sådant
ändamål ville försöka att utbilda communal-institutionerna.
Dessa måste slå på en helt annan grund, måste hafva ett
helt annat, både högre och inre syfte. Emedlertid lärer
man få medgifva, att om icke länsmännen skola till antalet
betydligen ökas, eller erhålla betydligare löneförmåner, än
Ständerne vid denna riksdag beviljat, så äro de i behof af
ett sådant biträde, som nu lemnäs af fjerdingsmännen. Jag
tror då, att man bör se till, alt det kan erhållas på något
annat sätt; ty jag anser att den nuvar. fjerdingsmanna-inrättningen,
långt ifrån att böra utbildas, bör afskalfas. Jag
uppfattar ej fjerdingsmanna-befattningen såsom ett communal-bestyr,
utan såsom ett besvär, lagdt på skattejorden, i
likhet med så många andra densamma vidhäftade bördor,
närmast jemförligt med den skattehemmanen ännu åliggande
dagverksskyIdighelen. Likasom dessa hemman äro skyldige
att årligen utgöra ett visst antal dagsverken, så hafva de äfven
blifvit ålagde att i tur, hvartdera under en viss tide—
rymd, jag tror ett år i sender, antingen genom hemmansägaren
sjelf eller genom något hans tjenstehjon, för hvilket
iian ansvarar, ombesörja de ärenden, som kronobetjeningen
Den i4 Odobc r e. m.
3j5
åt denne s. k. fjerdingsman öfverlemna!-. Jag anser att det
är förnedrande, att den frie medborgaren skall utgöra dagsverken.
Jag anser alt denna skatt måste få upphöra. Af
samma skäl önskar jag att fjerdingsmanna-besväret mätte
upphöra, och att man i dess ställe måtte bestämma någon
lämplig afgift, lör hvilken ett sådant biträde, som erfordras
för kronobetjeningen, kan hyras eller legas, och i fråga
om deltagande i denna afgifts utgörande kommer jag alt
rösta för alt jord af alla naturer må dertill vara skyldig.
Jag anhåller att dessa mina tankar mätte lå åtfölja återremissen,
för den händelse att jag icke råkar vara tillstädes,
då detta mål kommer att undergå förnyad handläggning i de
sammansatta Utskotten.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Jag hade äran anmäla
mig innan Hr von Troil yttrade sig, och får nu förklara,
att jag till en del är af honom förekommen. Jag anser,
att krono-fjerdingsmännen äro den sista utgreningen af Styrelsen.
Styrelsens åtgärder gå uppifrån och ner. Då deremot
communal-bestyren gå nerifrån och upp, så skola de
naturligtvis af Styrelsen mötas och bispringas. [ den ort,
jag bebor, äro flere fjerdingsman aflönade, men, der de icke
hafva någon lön, är en sådan befattning en verk lig pecuniär
eller penningeuppoffring, som ålägges dem, li viIka ej sjelfve
kunna förrätta fjerdingsmanna-sysslan. Jag anser derföre,
alt det vore alt ålägga dem en ny skatt, om man ville pålägga
äfven säterier samt rå- och rörs-hemman denna skyldighet.
Det är billigt, att sista utgreningen af Styrelsen är
aflönad, likasom de andra, och det hela skulle vinna på att
allt behandlades efter samma princip och efter systeme. Jag
föreslår afslag å betänkandet.
Frih. Gederström: Det är i anledn. af Hr von Troils
yttrande om fjerdingsmanna-tjenstens beskaffenhet, som
jag begärt ordet, för att få för R. o. Ad. vördsamt tillkännagifva,
att fjerdingsmannnen är polistjensteman inom hvarje
socken. Hans största och mesta befattning är handräckning
åt socknens innevånare. Till honom lemnar man lösdrifvare,
om sådane anträffas. Honom skickar man i bud för
allmänna bestyr. Honom anlitar jemväl kronobetjeningen
att vid sina förrättningar såsom vittne tillstädesvara, att
handräckning dervid meddela, att emottaga våldsverkare,
som gripas, och dem lill häktet afföra. Der äro fjerdings
mannens
functioner. Han är Socknens polisbetjent, i första
rummet, underkastad kronobetjeningens öfverbefäl, i det öfriga,
till socknens innevånares bit rade. Jag anhåller att fö
revar.
betänk, måtte framställas lill afslag och ej till återremiss.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Det lärer vara otvifvelaktigt,
att fjel dingsmanna-befattningen, till följe afen
stigande civilisation och ökade embetsmanna-bestyr, tagit ett
3j6
Den 10 Octo ber c. ra.
helt annat omfång, än den från sitt ursprung haft. Om här
nu vore frågan, mine herrar! att bestämma huru fjerdingsmans-befattningen
borde inrättas och aflönas, så skulle jag
utan tvekan biträda Hr von Troils yttrande i ämnet; men
jag föreställer mig, att nu är frågan att behandla det betänk.
, som här är föredraget, nemi. huruvida den jord, sorn
för närvar, icke deltager i fjerdingsmanna-bestyret, bör deri
deltaga eller icke, huruvida det är förenligt med rättvisa
och billighet eller icke, huruvida det utgör något ingrepp i
äganderätten eller icke. Första frågan lärer vara så utredd,
den någonsin kan blifva, genom Frih. Cederströms sednasle
yttrande, att fjerdingsmannen är egentligen en socknens tjensteman,
eller ett biträdeinom socknen för åtskilliga bestyr, men
tillika användes af kronobetjeningen i högst vigtiga värf,
såsom att till och med uppbära innestående kronoutlagor
och böter, verkställa förpantningar m. fl. sådana bestyr,
hvilka svårligen kunna i tur af hemmansägarne i socknen
uträttas. Här har blifvit yttradt, att inom sådana socknar,
der krono- och kronoskatte-hemman finnas till så ringa antal,
att de icke gerna kunna bestrida fjerdingsmannatjensten,
böra frälse- samt rå- och rörs-hemman, såsom jag tyckt mig
hafva hört, äfven vara besvärade med denna tjensts bestridande.
När så är, och när här blifvit af Frih. Cederström,
efter min öfvertygelse, ganska riktigt ådagalagdt, att här
icke mera är frågan 0111 några Stånds-privilegier, sedan R.
o. Adis besittning af säterier icke längre utgör ett dess privilegium;
så anser jag, åtminstone för min del, att ett sådant
privilegium ingalunda med rälta tillhör den privilegierade
jorden. Jag föreställer mig, alt det måste af hvar
och en inses, att det är en stor, en skrikande orättvisa deruti,
alt om en hel socken är i behof samt har nytta och
gagn af fjerdingsmannen, likväl vissa hemman, hvilkas belopp
kan vara betydligt och kanske stiga till ^:del af hela
socknens hemmantal, skola vara befriade från allt deltagande
i ett så beskaffadt bestyr. Jag tror icke, att ett sådant
förhållande instämmer med tidernas begrepp om och
fordran på rättvisa och billighet, och på denna grund anhåller
jag om R. o. Adis bifall till betänkandet.
Frih. Ridderstolpe: Det kan icke undgå att förundra
mig, att en min motstående vän, som sjelf är possessionat,
kunnat misstaga sig till den grad, att han ansett fjerdingsmannen
vara socknens tjensteman. För att vara socknens
tjensteman skulle han väl åtminstone lyda socknens
chef, som är pastorn, hvilket han ingalunda gör. Han lyder
länsmannen, och när pastorn har något inom socknen att
utföra, så är det med sina sexmän han manövrerar, och ingalunda
med fjerdingsmannen, hvilken, såsom jag nyss anförde,
i min tanke är sista utgreningen af länsstyrelsen. Jag
fortfar att yrka afslag på betänkandet.
Den i/, Octo ber c. ra.
3»7
Hr von Hartmansdorff: Lika med Fril). Ridderstolpe
bestrider jag den meningen, att fjerdingsmannen skulle
vara socknens tjensteman. Han är det ingalunda, likaså
litet som länsmannen eller kronofogden äro det; utan lian
ar, på sätt nyss nämndes, den sista utgreningen af länestyrelsen.
Han motsvarar på landet ungefär hvad polisbeljeningen
utgör i städerna. När nu förhållandet är sådant,
förefaller det förunderligt, huruledes 2:ne Utsk. kunnat förvexla
egenskapen af polis-författning och municipal-bestvr.
Dessa saker höra alldeles icke tillsammans; och en sådan
för v i I leise lärer icke hafva kunnat uppkomma på annat sätt,
än till följe af den gamla stadgan, att det går i tur emellan
skattejordens innehafvare att fullgöra detta bestyr. En
sådan författning ur, efter mitt förmenande, till sin grund
oriktig. Våra lagar innehålla i allmänhet att ingen kan
tvingas till någon tjenstgöring, utom till fäderneslandets försvar.
Är det då skäl, att innehafvare af skattejord skola
vara tvungne att bestrida en tjenst emot deras vilja och ofta
utöfver deras förmåga? Jag har haft sådan erfarenhet.
Då en fjerdingsman måste inkallas till cancelliförbör för underlåtenhet
i sina skyIdigheters uppfyllande, sade han vid
förhöret helt öppet: ”Jag kan icke skrifva, huru skall det
då vara möjligt för mig att uppfylla de skyldigheter, som
mig åläggas. Jag har icke råd att hålla en annan i mitt
ställe. Hvad skall då blifva följden annat än mitteget förderf.
” Under sådant förhållande är det obilligt att, på sätt
man vid denna riksdag yrkat, icke betala personer, som utöfva
kronofjerdingsmans-befattningen, ulan ålägga henne
personer, som dertill hvarken hafva förmåga eller förmögenhet.
Lika obilligt som det är, att fordra en sådan tjenstgöring
af en stackars bonde, hvilken icke kan skrifva och
jemväl saknar penningar att betala en annans biträde, lika
olämpligt vore det att fordra sådant af mången annan, som
kanske ej vore i bättre villkor, t. ex. en f. d. landshöfding,
som hade ett litet hemman. Om bonden vore för litet van
alt skrifva, så torde den som varit K. befallningshafvande,
befinnas för mycket van att styra, för att villigt utföra de
ringaste verkställighetsåtgärder. Detta om saken. Det öfriga
rörer frågan hvem som skall betala f]erdingsmännen. Jag
är af den mening, som jag tror att Hr von Troil yttrat
förut, att fjerdingsmännen böra aflönas af Staten och icke
af den ena eller andra hemmansägaren. I det fallet böra
säterierna icke åläggas någon ny beskattning, ulan utgöras
efter de allmänna grunder, som för bevilln. eller andra
skattebidrag i Riket gälla, då säterier samt rå-och rörs-hemman
få deltaga i denna utskyld på samma sätt som i bevil 1—
ningen, men icke annorlunda. I sådant skick , som målet
nu förekommit, ser jag icke att dervid är något annat att
göra, än att ogilla betänkandet.
Gr. Anckarsvärd: Jag tager mig friheten att anhålla
3i8
D e 11 14 O c t o b e r c. m.
om herrarnes uppmärksamhet på svårigheten att ingå i en
öfverläggning, deri motslåndarne framkomma med helt och
hållet andra ämnen, än som aro i fråga. Jag kan icke begripa
, hvarifrån Hr von Hartmansdorff vid delta tillfälle
henitar sin argumentation i afseende på obilligheten och olämpligheten
af fjerdingsmans-befatlningens tillvaro i dess
närvar, skick. Vöre frågan derom, mine herrar! skulle jag
icke tveka ett ögonblick att biträda Hr von Hartmanssdorffs
nu yttrade åsigler, emedan jag i detta fall delar dem helt
och hållet; men åtminstone har jag uppfattat det nu föredragna
betänk., som bör utgöra föremål för öfverläggningen,
alldeles oriktigt, om här är ringaste fråga om huru
sjelfva fjerdingsmanna-befattningen borde construeras eller
ändras, hvaremot här, efter min uppfattning, endast är i
fråga på hvad sätt, under fjerdingsmanna-befattningens nuvar.
skick, med aflöningen derföre bör förhållas, eller huru
med turen för dess bestridande bör förfaras. Jag kan ej
förstå annat, än alt detta måtte utgöra ett communal-bestyr.
Man må argumentera så mycket man vill, så är det
dock ett bestyr, som går i tur emellan socknens hemmansagare
personligen. Det måste då vara ett communal-åliggande,
efter det är för socknens räkning, som hemmansägarne
åläggas alt bestrida en sådan befattning, eller att, i
stället att personligen utöfva den, besörja aflöningen för någon
annan, som öfvertager bestyret. Nu är frågan, huruvida,
under ett sådant förhållande inom socknarne, det är
billigt och rättvist eller ens klokt, om jag vågar så uttrycka
mig, af den privilegierade jordens ägare, att vilja ännu
undandraga sig deltagandet i ett så beska flad t besvär, för
att, så länge detta ännu räcker, låta det hvila helt och hållet
på skaltejordens ägare, så att bördan för denna jorden
måste blifva så mycket tyngre. Det är derom, som frågan
för närvar, malte vara, så framt jag ej helt och hållet misstagit
mig om densamma, och det är på grund deraf, att
jag ej kunnat uppfatta Utsk:ns betänk, annorlunda, än att
det åsyftar att ålägga ägare af säterier samt rå- och rörshemman
ett deltagande i fjerdingsmans-besty ret, hvilket de
hittills icke varit underkastade, som jag hoppas af R. o.
Ad:s billighet, att betänk, måtte bifallas.
Hr Westfelt, Nils: Inom de sammansatta Utsk:n
Ilar äfven jag deltagit i det beslut, som betänk, visar. Jag
var visserligen af den tanken, att fjerdingsmanna-bestyret
icke borde gå efter tur, utan alt hvarje commun borde aflöna
sin fjerdingsman; men då jag äfven fann, att detta var
ett communal-bestyr, ansåg jag det vara rättast, att öfverlemna
till hvarje commun, alt sjelf bestämma huruvida befattningen
skulle gå i tur, eller i annan ordning bestridas.
Jag vill blott upplysa hvilken orimlighet det skulle vara,
Olli
Den i4 October e. m.
'329
'örn liti en socken, hvarest, såsom der jag bor, finnas 44
mantal, hvaraf endast 4jj mantal äro skyldiga att bestrida detta
bestyr, dessa 4i mantal fingo ensamma detsamma ombesörja
Om icke vi öfrige skulle deri deltaga, så torde herrarne
finna, att det skulle blifva högst betungande för dessa hemman.
Således torde både rättvisa och billighet fordra, att
de andra hemmanen deruti deltaga, och de göra det effectivt;
äfvensom jag tror att inom hela Stockholms län icke finnes
någon församling, der icke de privilegierade hemmanen frivilligt
ingått på ett sådant deltagande. jag vet då icke
hvarföre raan ej kan ovillkorligt stadga hvad som redan effectivt
existerar, ehuru icke såsom någon skyldighet. Jag
får således för min del begära bifall till Utsk:ns betänkande.
Frih. Sprengtporten: Med Hr von Hartmansdorff
instämmer jag fullkomligt i den mening, som jag äfven tror
mig hafva yttrat, då jag förra gången hade ordet, att, såvida
fjerdingsmanna-befattningen skall fortfara, sådan den
nu är, det vore lämpligast att denna befattning innehades af
en person, som vore afiönad af församlingen; men jag får
Fasta samme talares uppmärksamhet derpå, att Utsk:n icke
baft någon den ringaste anledn. att upptaga denna del af
frågan, och att, om Utsk:n gifvit en sådan utsträckning åt
motionen, den anmärkn., enligt min tanke, hade varit grundad,
alt Utsktn befattat sig med en fråga, som icke varit
remitterad.
I afseende på frågan om beskaffenheten af fjerdingsmanna-befattningen,
har jag redan yttrat, att det ar med
stöd af förra Ständers yttrade åsigt i ämnet och den derom
utfärdade författning, som Utsktn betraktat denna befattning
såsom ett communal-bestyr. Det beror i öfrigt på hvars
och ens begrepp om communal-bestyr, om man anser den
mer eller mindre vara ett sådant. Att den är ett polis-bestyr
vill jag icke bestrida; men om man uppfattar communal-bestyr
från den åsigt, som derom gjort sig gällande i
de länder, der man har ett riktigt begrepp om communaloeh
municipalväsende, så utesluter icke begreppet af polisbefattning,
att den äfven i visst afseende kan vara ett communal-bestyr.
Såvida icke meningen är att framställningarne
i afseende på sätt att utöfva fjerdingsmanna-befaltningen,
hvilka kunna åsyfta utfärdande af förändrad instruction,
skola betraktas såsom en ny motion; så skulle, jag
tro, att anmärkningarne icke böra föranleda någon återremiss,
då det endast är i fråga, huruvida man vill bifalla,
att säterier samt rå- och rörs-hemman, på samma sätt som
frälse-hemman vid sista riksdagen, åläggas skyldigheten alt
deltaga i delta onus, eller om man vill att de derifrån skola
vara befriade. I förra fallet torde R. o. Ad. vilja bifalla
betänk., i sednare fallet kan icke den rådande meningen gifva
anledn. till annat än afslag.
14 h. 4^
33o
Den i4 October e. m.
Hr von Rosen: Jag uppträder ånyo, för att bestrida
att fjerdingsmanna-tjensten är en cornmunal-befattning. Jag
lägger vigt derpå. Jag medger att han är på gränsen emellan
de offentliga myndigheterna och communal-beslyren,
men just derföre bör denna gräns noga bestämmas. Jag
kan icke säga, om det är på grund af någon författning;
men åtminstone är det på grund af praxis, som inom det
län, hvarifrån jag är, iakttages, att otn någon, som är ålagd
att vara fjerdingsman, skaffar en annan karl i sitt ställe till
tjenstens bestridande, så får denne icke bestrida tjensten utan
fogdens samtycke. Nu frågar jag, om man kan blanda
ihop en sådan tjenst med de göromål, som tillhöra en cominunal-befattning.
Vi hafva yttrat oss här om fjerdingsmannens
tjenstebefattning. Detta hörer dock, efter min öfvertygelse,
icke till ämnet. Här är endast fråga om, huruvida
säterier samt rå- och rörs-hemman skola contribuera
till aflöning för fjerdingsmannen; d. v. s. skola vi pålägga
dem en beskattning hvarifrån de hittills varit befriade? Jag
tror icke, att Stats- och Ekon.Ulsk:n, lika som ej heller
Ständerne i den form, hvarunder denna fråga förekommer,
kunna pålägga en sådan ny beskattning, hvarföre jag tillstyrker
afslag å betänkandet.
Hr von Troil: Hr von Hartmansdorff har orik tigt uppfattat
mitt sednare yttrande, så lill vida, alt jag visserligen
aldrig tillstyrkt, att fjerdingsmännen skulle aflönas genom
statsanslag. Jag ansåg att de borde hädanefter, såsom hittills,
anskaffas af socknarne, men icke derigenom att det blefve
ett natura-åliggande för socknemännen, att i tur utöfva
denna befattning, utan sålunda, att en person lejdes till denna
tjenst och af församlingen aflönades, såsom den nu aflönar
sin kyrkovaktare eller sin klockare. I öfrigt så erkänner
jag, att jag anser den bär uppkomna tvisten om betydelsen
af ordet communal-bestyr vara af en ganska stor
vigt. Jag beklagar, att, efter mitt förmenande, detta ord
till dess rätta betydelse ännu icke blifvit rätt uppfattadt
inom vårt samhälle. Jag anser communal-bestyret vara ett
ärofullt uppdrag för den, som erhåller detsamma. Jag anser
det vara i natnren af communal-bestyr, att den till deras
utöfvande utsedde endast utförer sådana värf, som tillhöra
communen, endast af communen mottager föreskrifter
och inför henne redovisar. Vore nu förhållandet med fjerdingsmannen,
att han fick sina order af sockenstämman och
inför denna sockenstämma redovisade, så vore han en communal-tjensteman;
men då han nu får sina order af länsmannen
och för honom redovisar, är han endast en handtlangare
och förtjenar, efter min tanke, ingalunda den äran
att kallas en communal-tjensteman. Jag skulle högeligen
önska, att communal-väsendet i dess rätta och sanna betydelse
kunde utvecklas inom vårt land, så mycket som möjligt;
men jag tror, alt hvad dertill i första rummet erfor
-
Den i4 October e. m.
dias, är, att rulla betydelsen deraf må blifva insedd, så att
förtroendet kunde eflersträfvas och icke undflys, spsom följden
måste blifva, då man tror detsamma vara i sig .sjélft förödmjukande
och obehagligt.
Efter förnyade propositioner å bifall och afslag blef
StatsUtsk:s utlåt. N:o 43 af R. o. Ad. afslaget.
Föredrogs ånyo Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-  Ulskins den 7 dennes på bordet lagda betänk. N:o 44; angdispositions-
och jordägande-rätten till de s. k. kyrkohemmanet)
i Halland.
Begärdes ånyo på bordet af Gr. Anckarsvärd, Carl
Henr. och Frih. Cederström, Jacob.
Likaledes begärdes ånyo på bordet, på begäran af Frih.
Cederström, Anders, och Frih. Cederström, Jacob,
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.Utskms den 7
dennes på bordet lagda betänk. N:o 45, ang. besittnings-rätten
till annexe-, stom-, mensal- och kyrkohemman i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän för de å dessa hemman antagna
åboer.
Ånyo föredrogos och biföl los Stats- samt Allm. Besvärsoch
Ekon-Utsk:ns den 7 dennes på bordet lagda betänkin
och utlåt:n:
N:o 46, i anledn. af väckt fråga, att de s. k. bibel —
trycks-medel, som årligen erläggas af pastorerne på Gottland,
mätte användas lill folkundervisningens befrämjande derstädes;
N:o
47; ' anledn. af väckt fråga om lifgifvande af en
officiel tidning;
N:o 48, i anledn. af väckt motion, att den span må I,
som upphandlas för Statsverkets räkning, mätte levereras
efter vigt;
N:o 49; ' anledn. af väckt fråga om en lika beskattning
å all jord inom Riket, m. m.
Då nu ånyo föredrogs Stals-, Banco- oell Lag-Utsk:ns
den 7 dennes på bordet lagda betänk. N:o 5o, i anledn. af
Peter Pebrsons från Calmar län motion om upphörande af
Bankens och Riksg.contorets forum privilegiatum, blef samma
betänk, ånyo lagdt på bordet af Hr von Hartmansdorff,
A ug. och Frih. Stjernstedt, Theodor.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats- samt Allin. Besvärsoch
Ekon.Utskms den 7 dennes på bordet lagda betänk.
iN:o 51, i anledn. af väckt fråga om skyldighet för embetsoeh
tjenstemän m. fl., att, då de företaga resor i K. M:s
33a
Den >4 Oetobere. m.
och kronans ärenden och på dess bekostnad, färdas på ångfartyg,
der sådant sig göra låter.
På begäran af Frill. Tersmeden, Wilh. Fredr.,
och Frih. Cederström, Jacob, lades ånyo på bordet
Bevilln.- samt Allm. Besvärs- och Jikon Utsktns den 7 dennes
på bordet lagda utlåt, N:o 5, i anledn. af gjorda anmärkntr
vid sammansatta Utskms betänk.N:o 2, ang. grunderna
för förändrade föreskrifter om brännvinsbränningens,
Utöfning samt afgifterna derför.
Likaledes lades ånyo på bordet, på begäran af Hrr von
Hartmansdorff, A11 g., samt Westfelt, Nils, Bevilln.
samt Allm. Besvärs- och Ekon-Utsk:ns den 7 dennes på,
bordet lagda mern. N:o 6, i anledn. af återremiss utaf förevar.
Utsktns betänk. N:o 3, ang. ersättning till kronolänsmännen
för resor, sorn af dem anställas till försegling af brännvinsredskap.
Vid förnyad föredragning af Allm. Besvärs- och Ekon.«
Ulskts den 7 dennes på bordet lagda betänk. N:o 100, i anledn.
af motion om förändring af sältet att aflöna tjenstemän
och betjening vid tullverket, samt upphörande af de i
detta afseende stadgade sportlar och expeditions-afgifter,
blef samma betänk, ånyo lagdt på bordet af Hrr Prytz,
Lars Adolph, och Bildt, Knut.
Ånyo föredrogs och bifölls Allin. Besvärs- och Ekon.-  TJtsk:s den 7 dennes på bordet lagda betänksn.-
N:o 101, i anledn. af väckt motion om upphörande af
den afgift, som erlägges för begagnande af vägarne å K.
Djurgården;
N:o 102, i anledn. af väckt motion om ändring af hittills
gällande bestämmelser om Sveriges och Noriges ömsesidiga
handelsförhållanden;
N:o io3, i anledn. af väckta motioner dels om utsträckning
af föreskrifterna i K. kungörelsen den 27 Äng. 1823,
om domares skyldighet att lemna pastorerna förteckning öfver
sakfällde personer, dels om uppgifter å personer, sorn,
efter häfdande, inför domstol lofva hvarannan äktenskap.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskts den
7 dennes på bordet lagda betänk. N.o io4, äng. föreslagen
ordning för tillsättande af kronolänsmans-tjenster och villkor
för befordran till sådana tjenster.
Hr von Rosen, Georg: Jag bär icke varit närvar, i
Etsk., då detta beslut fattades. Jag afstyrker den hemställan
till K. M., som Utsk. föreslagit. Jag vet icke huru en
sådan examen skall gå till. Jag vet icke huru man skall
Den i4 October e. m.
333
kunna specificera kunskapsprofven, då en landshöfding, i närvaro
af en landssecreterare och en landskamererare, skall examinera
en länsman. Jag vet icke hvad en sådan examen
skulle tjena till, eller hvad den skulle betyda; ty sökande
kan stå sig illa i examen och blifva en duglig länsman. Han
kan stå en förträfflig examen och blifva en dålig länsman.
Jag har mig bekant, att motionen är afslagen af BondeSt. i
dag, af det skäl, att dess ledamöter äro mycket rädda för
lärda länsmän. Jag tror, att de se saken rätt, och utan att
vid detta tillfälle mycket orda härom får jag vördsamt föreslå,
att Utsk:s betank. måtte afslås.
Frih. Gederström, Jacob; Jag skulle med den siste
talaren instämma i begäran om afslag å betänk., om icke
detta betänk, innefattade ett par punkter, som Utsk. afstyrkt,
och som jag icke vill bifalla. Jag nödgas således här inskränka
mig till att begära återremiss. Utsk:s förutsättning
att den examen, som nu blifvit föreslagen för länsmännen ,
skulle tjena dertill, att de kunde vinna befordran till landt-,
stats-tjenster i allmänhet, är icke riktig, emedan en sådan
examen icke skulle medföra competence dertill. Utsk. har
icke uppgifvit i hvad stycken en länsman borde examineras,
utan sagt, att det bör ske efter de närmare bestämmelser
K. M. kan finna lämpligt att meddela. Utsk. har således
icke gjort sig reda för hvad en länsman bör känna, och således
ej heller velat tillstyrka Ständerna att hos K. M, derom
göra framställning vid begäran om examen. Egentligen
fordras för länsmannen kunskap i räkna och skrifva; för öfrigt
en pålitlig frejd och raskhet samt god helsa, så att han
kan utstå med fatiguer. Dessa äro de egenskaper han behöfver,
för att blifva en pålitlig länsman. Några vidare kunskaper
behöfver han ej äga. Ilar han dem , så skadar det
icke, men de äro icke nödvändiga för tjenstens bestridande.
Jag begär återremiss af betänk., och i händelse Utsk. skulle
finna andra kunskaper nödiga för en länsman, så anhåller
jag, att Utsk. måtte uppgifva i hvilka delar länsmännen böra
ådagalägga sig äga insigter, för att till tjensten kunna utnämnas
af Konungens Bef:h:de, med förslag till rättelse i
de författningar, som för närvar, gälla.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: De talare, som yttrat
sig, hafva förklarat, att de ej visste, eller rättare sagdt,
att Utsk. ej visste hvaruti en länsman borde examineras. Jag
skulle tro, att han borde hafva de kunskaper, som fordras i
kameral-examen. Då återstår blott frågan, huruvida landshöfdingen,
med landssecreterare och landskamererare, är behörig
att anställa ett sådant förhör. Det skulle jag hoppas
och tro, såvida de äro skicklige till sina embeten. Jag betviflar
således icke , alt ju examen inför länestyrelsen kau
anställas. Frågan huruvida något förhör vore lämpligt, han
också här blifvit framställd, ty man säger: hvad skulle det
334
Den 14 O c tobe r e. ra.
bevisa och uträtta? Det skulle bevisa, ali personen bar de
kunskaper, som erfordras för att utöfva tjensten. Gagnet
skulle dernäst vara det, sorn motionären åsyftat, och som jag
anser vara väsendtligt, nemi. att länsmannen må kunna befordras
från sin befattning till någon högre och icke vara
inskränkt till en befattning allena. Här är sagt, att allmogen
fruktar för lärda länsmän. Hvarföre? troligen derföre
att de förmenas skola kosta mera. Jag tror tvertom att de
olärde kosta mest; ty dels kosta de mycket genom den okunnighet,
hvarmed de ofta torde sköta sina tjenster , och dels
göra de det derföre, att der den inre bildningen fattas jemte
utsigten att varda något mera, der tjenstens innehafvare således
icke kan påräkna några andra framsteg , än förkofran
i förmögenhet , — der torde det också vara allmogen , som
får tillsläppa henne, eller åtminstone blifver den, på hvilkens
bekostnad länsmannen försöker att förvärfva sig förmögenhet.
Jag kan således ej tinna olämpligt, att examen fordras
af länsmännen. Jag beklagar att Utsk. ej föreslagit
kameral-examen. Men kanske är det steget förstört, så länge
Hrr Landshöfdingar i allmänhet äro deremot. Men om
man icke får hvad man önskar, så är det dock något bättre än
intet; och jag hoppas att om första steget är taget till fordran
af några bestämda kunskaper hos dessa tjenstemän, samt
om man visar dem en utväg till befordran i framtiden; så
kan man få dem till något bättre än för närvarande. Om
E. o. Ad. skulle finna för godt att återremittera betänk.; så
bar jag icke något deremot, men då ville jag yrka, att Utsk.
måtte stegra sina fordringar. Men alt afslå betänk, nödgas
jag vördsamt bestrida, ty det vore att qvarhålla länsmännen
i den ställning, hvaruti de hittills befunnit sig, och som efter
min förmening hvarken för Rikets tjenst, för allmogen,
eller för dem sjelfva varit fördelaktig.
Frih. Spr en g t pörte n, Jac. Wilh.: Jag finnér mig
hufvudsakligen förekommen af den siste värde talaren, och
tror för öfrigt, alt detta betänk, står i nära sammanhang med
det beslut R. St. vid denna riksdag fattat, att med 100 r:dr
öka länsmännens löner öfver hela Riket , så att de numera
erhålla 200 rtdr. Detta beslut har hufvudsakligen utgått
ifrån och hvilat på den princip, att kunna till länsmän erhålla
personer med mera bildning, och som kunde vinna befordran
till högre Ijenstegrader. Att nu afslå detta betänk.,
skulle, efter min tanke, vara att behandla frågan från en
helt annan synpunkt , än som legat till grund för R. St:s
förut i afseende på länsmännen fattade beslut. Jag får således
hos Hr Landtm, anhålla om propos. till bifall å Utsk:s
förslag.
Hr Ribbing, Bengt: Utom alt jag förenar mig med
de alne siste värde talarne i deras åsigter i afseende på detta
betänk., kan jag icke annat än på det högsta förundra mig
Den 11\ October e. m.
335
öfver att någon, isynnerhet bland Hrr Landsböfdingar finnes,
sora hellre vill hafva okunnige än kunnige länsmän. Jag
anser länsmans-embetet vara af ganska stor vigt och af mycket
större, än raan i allmänhet ger detsamma. Länsmannen,
sora i första rummet har beröring med alla folkklasser, besynnerligen
med den sämre, om man så behagar kalla den,
eller allmogen, har det bästa tillfälle alt, såvida han sjelf
äger någon bildning, densamma meddela. Det skulle således
verka ganska godt i allmänhet, om länsmannen hade någon
veik I i g bildning. Nu händer ganska ofta, kanske dock icke
så ofta, som förr, att länsmän finnas, hvars seder icke äro
särdeles goda, hvaremot man kanske tror, att de skola blifva
det under tjenstens utöfning. Det är dock svårt för en länsman
att kunna förvärfva dem , om icke hans uppfostran varit
god, hvarigenom hans förstånd kunnat utvecklas. Dessutom
har jag ofta såsom landtman och äfven såsom tjensteman
funnit den stora okunnighet, som finnes inom denna
tjenstemanna-corps. Jag bar ofta funnit, alt vid de tillfällen
då de som kronofullmäktige äro förordnade , desse tjenstemän,
särdeles de nyss antagne, alldeles icke kunna bevaka
Kronans rätt af ren okunnighet om författningarna. Jag tror
dock , att del är af ganska stor vigt , att de veta hvad de
skola göra, då de blifva förordnade att förrätta hvad till deras
tjenst hörer, och hvaribland saker af stor vigt förekomma.
Lika med Hr von Hartmansdorff synes det mig nödvändigt,
att de böra minst hafva de kunskaper, som fordras
af den, hvilken tager kameral-examen , och tror på grund
deraf, att, om icke detta betänk, blir antaget, man förfar
ganska illa.
Hr Stuart, Carl Gust.: Jag äger vid detta tillfälle
den mera sällsynta tillfredsställelsen att få förklara, det jag
helt och hållet gillar de åsigter, som Hr von Hartmansdorff
framställt. Jag anser denna fråga vara af stor vigt, emedan
den rörer, huruvida länsmännen skola anses vara verkliga
tjenstemän eller icke. De kunna nemi. icke egentligen anses
såsom tjenstemän, dåde icke fullgjort de prestanda, som
numera ovillkorligen erfordras för hvar och en, som vill beträda
tjenstemannabanan. Den framställning hos K. M., som
Ekon.Utsk. föreslagit, är ett ytterligare steg för vinnandet
af det mål, som R. St. jemte Regerm i sednare tider åsyftat
genom de tid efter annan meddelade föreskrifterna , det
alla tjenstemän, så väl i Statens som R. St:s verk böra vara
examinerade, och då, på sätt Frih. Sprengtporten anfört,
man vid denna riksdag fördubblat länsmännens aflöning,
samt man således beredt dessa sysslor sådana förmåner, att
de böra kunna utgöra föremål för bildade personers ansökningar;
så tror jag, att man alltför väl, utan att befara brist
på skicklige sökande, kan fästa det villkor, som nu är föreslaget,
vid dessa tjensters tillsättning. Jag anhåller således
om bifall till betänkandet.
33G
D c n 14 Oc 10 b e r e. m.
Hr von Rosen: Jag är skyldig mig sjelf den förklaring
alt äfven jag skulle önska, att vi hade lansmän med bildning;
men jag hemställer, om den af en värd talare omnämnda
tillökning i lönen dertill kan något bidraga, eller i
någon betydlig mån öka fordringarna på deras bildning. Jag
betviflar det. Jag ville önska att det måtte räcka till för
länsmännen, blott för alt kunna lefva. Detta tror jag egentliga
afsigten varit med löneförhöjningen, ty för sökandet af
den bildning, som här blifvit omtalad, tror jag knappast att
apparencerna äro större, då lönen blifvit Ökad till 200 r:dr.
För öfrigt skulle jag tro, att hvad länsmannens befattning
angår, fordrar man mera af honom allmänt folkvett, än den
vettenskapliga underbyggnad, som en examen förutsätter.
Åtminstone har min erfarenhet sagt mig, att hinner man dit,
har man hunnit långt nog med den befattning , som länsmännen
öga. Hvad är egentligen deras befattning annat, än
att verkställa hvad kronofogden honom ålägger, oftast på
fogdens eget ansvar ? Om nu en kronolänsman , som varit
kronofullmäktig, bestridt detta uppdrag illa, så är det ett fel
af Fogden, som dertill utsett honom ; ty fogden har öfverlemnat
till en annan alt göra hvad som, enl. hans inslruction,
ålegat honom sjelf. Länsmannen är egentligen tillsatt
såsom handtlangare åt kronofogden , som icke kan bestrida
allt sjelf. Naturligtvis söker man att få ifrågavar. tjenstemän
så goda som möjligt; men jag hemställer om, med de lönevillkor,
som äro bestämda, och den besvärliga tjenstgöring,
som är dessa personer ålagd, man kan påräkna att få personer,
som underkastat sig att förvärfva en vetenskaplig bildning
eller en ekonomisk kurs. Jag tviflar derpå. Man har
sagt, att länsmännen böra hafva hopp att blifva något mera.
Ja visserligen! Men jag tror också, att man kan få mycket
skickliga länsmän, som icke Önska något mera, om de blott
med sin tjenst äro försörjde, och jag tror att tjensten i allmänhet
vunne mera derpå, om de voro belåtne med sina
tjenster och icke ofta sökte sig derifrån, hvilket skulle föranleda
täta ombyten. Det är denna grund, hvarpå jag trott
Utsk. hort fästa vigt, och jag tror att allmogen, med hvilken
länsmännen hafva mesta beröring, skulle vara mera belåten
med dem, om de till sina seder och lefnadsförhållanden
jemnade sig med allmogen. Jag tror att i allmänhet vore
landet då med dem mera belåtet, än med dem, som söka
befordran. Erfarenheten har åtminstone sagt mig, att de
länsmän, som fika efter andra tjenster, icke alltid äro de,
som sköta sina tjenster bäst. De önska sig högre upp och
förlikas ej med de samhälls- och lefnads-förhållanden de
ovillkorligen måste hafva såsom länsmän. Det är från denna
synpunkt jag ser länsmans-befattningen. Jag skall visserligen
icke lägga mig emot om en sådan karl kan blifva befordrad,
så snart han förtjena! det, men jag åtminstone skulle
helst hafva sådane länsmän, som äro belåtne med sina tjen
ster
-
Den 14 O c t o l> c~r c. m.
337
sier och med allmogen, ulan alt eftersträfva en annans ställning.
En längre sammanlefnad ined allmogen är för deras
tjenst ganska nyttig, oell jag kan ej för deras befattning anse
fördelaktigt, att den blelve en öfvergångsplats till högre
tjenster. Jag har af äldre personer fått inhemta samma tanke,
grundad pä deras erfarenhet,, och jag tror, alt allmogen bedömmer
den saken icke så orätt, då den önskar helst sådane
länsmän, att de och allmogen förstå hvarandra, och jag
tror, att man förstår hvarandra bäst, då man med hvarandra
delar samma lefnadsförhållande. Det är på denna grund
jag önskar att inga stora lärdomsprof må fordras af desse
tjenstemän, och jag får hemställa hvad en sådan examen,
som Utsk. föreslår, egentligen skulle tjena lill. Vi se ofta
embets-examina i verken. Hvartill tjena de? De blifva en
tom form. Saken förlorar sig, och man går igenom uti examina,
i allmänhet utan afseende på hvad genom dem kan
utrönas eller icke. Länsmans-tjensterne besättas vanligen
med dem, som varit skrifvare på kronofogdecontoret eller
hos häradsskrifvare!). Deras skrifkonst är således pröfvad,
och jag betvifla!' att någon länsman tillsattes, som ej kan
skrifva och äfven något räkna. Delta är allt hvad han i
och för sin tjensts utöfning egentligen behöfver. Kan Iian
mera, så är det bra för honom. Han kan derigenom få förtroende
och förtjena meia, det medger jag; men det lärer
han sig under tjenstgöringen, mera än lian kan lära i böcker
och pröfvas i en examen.
Hr Edenhjelm, Gillis: Hr von Rosen har så fullkomligt
och viii utvecklat denna sak, att jag icke har något
egentligt att tilllägga. Hvad jag dock kunde tillägga är, att
om länsmannen skall taga examen, så tror jag, alt äfven rättaren
borde examineras; ty de hafva ingendera någon instruetion,
och få ej hafva någon, utan deras enda inslruclion
är att gå fogden tillhanda. Jag tror således, alt om en länsman
kan räkna och skrifva, så är det allt hvad man kan
begära. Vanligen hafva de tjenstgjort på kronofogdecontoret
och då lärt sig allt hvad de behöfva känna. Jag begär
afslag på betänkandet.
Frih. Cederström: Med Hr von Hartmansdorff in
stämmer
jag visserligen deruti, alt kameral-examen kan inför
landshöfdingen och embetel verkställas; men frågan är
icke derom, utan om hvad dermed vinnes, och då måste jag
skilja mig från Hr von Hartmansdorff deruti, att jag tror
ingenting dermed vinnas. Det är icke egentligen kameralexamen,
som skall bevisa en länsmans duglighet. Det är den
practiska kunskapen om hvad till tjernsten hörer, som för
honom är angelägen och den kameral-examen, som vid universiteten
undergås, är icke tillräcklig för att vinna competence
i räkenskaps-verken, utan den som söker inträde, måll}
H. 4'^
338
Dc ii 14 öctcbt*r e. ni.
ste äfven visa sig förstå räkenskaperna, kunna upprätta och
afstilla dem, göra förvandlings-utrakningar ni. liv, hvilket
icke läres vid academierna oell ej ingår i examen derstädes.
1 öfrigt och i afseende på competence lill and a tjenste!', anhåller
j ig att fä fasta herrarnes uppmärksamhet derpå, alt
det fordras särskildt K. M:s tillstånd, om en icke vid aeadeinien,
utan inför landshöfdingen eller collegiurn undergången
examen skall kunna lemna competence till vidare befordran
för länsmän; och skall den här föreslagna examen medföra
rättighet lill befordran inom Län Itslulen, så tror jag, att
man med detsamma borde begära en säl skild föl fattning,
sorn upphäfde den hittills gällande författningen, hvartill
jag för min del icke tror skäl vara lin handell. Men jag förnyar
emedlertid min anhållan om återremiss af betank. emedan
jag anser afslag icke vara lämpligt ä ett betänk., som innehåller
flera momenter, dei i Utsk. afstyrkt motionärens förslag, samt
slutas med ett tillstyrkande i sista punkten. Om Utsk.
framdeles, vid besvarande af åtei remissen, kan finna utväg
att föreslå en examen för länsmännen, omfattande sådana
prof och praktiska kunskaper, hvarigenom de kunna visa
sig skicklige att utöfva den tjenst, de skola emottaga, så har
jag visserligen intet emot, att man begär alt en sådan examen
må blifva drill ålagd ; men det mäste vara af Standerne
uppgifvit hvad i examen må fordras, och icke öfverlemnas
åt K. M. att uppgöra en instruclioii till efterrättelse vid
denna examen.
Frih. Sprengtporten: I en tidpunkt, då det med
skäl klagas öfver en sådan trängsel på einbetsmanna-banan,
som för närvarande är för handen, oell troligen en längre
tid kommer att äga runi, är det icke af liten vigt, 0111 ett
antal af 5oo platser i Riket kan öppnas för bildade personer,
eller om dessa platser, hädanefter såsom hittills, ehuru
mindre nu än fordom ägt rum, skola imn hafvas af personer,
till stor del ulan allt slags bildning och heintade från
classen i samhället, af hvilka man i allmänhet ej kan vanta
den varsamhet i umgänget med menigheter och den försigtighet
i utförandet af deras grannlaga kall, som både vore
önskligl och nödigt. Mili fullkomliga öfvertygelse är, att
eli menighet i allmänhet finner -ig långt bättre belåten med
att hafva att hålla sig till en sådan tjensteman, sorn har
bildning, än med alt hafva en länsman af den gamla valkända
racen. Jag skulle för min del aldrig någonsin hafva
tillstyrkt det ökade anslag till länsmännens aflöning, sorn
Stats-Utsk. föreslagit vid denna riksdag, 0111 jag icke derigenom
åsyftat möjligheten att komma till ett för hela samhället
i så väl det ena sorn undra afseendet vigtigt föremål.
Häl' har blifvit sagdt af en värd talare, att embetsmannaexamina
icke skulle betyda något, att de voro blott en tom
förm. Oui så är, så ar det verkligen ganska beklagligt. Det
Den .4 October e. ni.
33g
finnes lunder, der einbets-exarnina fortsättas inom de lägre
graderna, och att de der betyda ganska mycket för alt bilda
skicklige embetsman, bar man icke betviflat. Jag ;ir fullkomligt
förvis-ad om, att. ifall K. M. skulle behaga gilla
denna framställning, och sådana föreskrifter meddelades i afseende
på dessa examina, sorn Ekon. Utsk. ansett böra äga
filin, skulle också dessa examina komma att verkställas med
all möjlig noggrannhet, så ali ändamålet dermed verkligen
komme att uppfyllas. Det torde för öfrigt böra besinnas,
att länsmännen hafva ganska vigliga befattningar, alt deäro
åklagare i brottmål inför domstolarna, alt detta nödvändigt
förutsätter kunskaper, och då det måste antagas alt dessa
kunskaper af dem böra innehafves, kan jag ej inse något skäl,
hvarföre det skulle anses öfverflödigt, att verkligen förvissa
sg om att de äga dem, innan de blifva lill tjenslerna Lefin
iliad.-. Jag finner Ulga egentligen giltiga skäl anförda för
ett afslag å betänk., men deremot flera, såsom mig synes,
talande för bifall dertill. Magön anleda, till alerrcmiss har
jag ej heller funnit i de värde talares, yttranden, sorn här
gjort aliinärkn:r emot betänk, oell hufvudsakligen yrkat på
afslag, hvarföre jag hos Hr Frih o Landtm, förnyar min
anhållan om propos. till bifall å betänkandet.
Gr. von Platen, baltzar: Då man afhört den dis—
cussion, som här blifvit förd, skulle man verkligen trott att
fråga varit om en mycket vidsträcktare examen, än den som
bär blifvit af Utsk. afsedd. Det är derföre som jag ber att
blott få uppläsa hvad det är, sorn Utsk. begärt. Det inskränker
sig till hvad ingalunda kan anses öfverdrifvet, nemi.
alt en blifvande lansman skall aflägga prof af skicklighet i
de till tjensten hörande ämnen. Vill man då påstå, att de
ej skola äga skicklighet i de till tjensten hörande ämnen, så
kan man säga, att de ej böra aflagga examen; mendet måtte
icke varn meningen, och då ser jag icke att examen kan
skada. Tvertoin måste den gagna. Dessutom, när det beror
på K. M. att bestämma hvilka kunskaper de skola äga,
ser jag ingen fara vid att bestämma en sådan examen, och
jag tror slutligen att om, vid en riksdag, hvarunder såsom
det synes och såsom jag hoppas, verkligen betydligt kommer
att göras för folk-uppfostran i allmänhet, då man begärt
att hvarje medborgare skall inhemta åtskilliga kunskaper,
man nu skulle vilja säga, att de rakt obildade länsmännen
äro de bästa; så skulle man derigenom tillkännagifva, att de
borde vara i själsodling underlägsne hvar och en af de bönder,
med hvilka de skola umgås. Jag anhåller om bifall
till betänkandet.
Hr von Rosen: Jag ber om ursägt, för det jag för
tredje gången uppehåller R. o. Ad., men i sanning
jag vet, huru en sådan examen skulle gå till. Först
frågar jag: hvem skall examineras? Den sorn söker att blif
-
34°
Del» 14 O c lo ber e. m.
va.liinsman, eller den, som redan blifvit länsman? Del förstår
jag icke. En länsman dör i dag oel) en annan skall
genast lil Isältas. Tjensten får icke stå ledig. Äger jag ej
rättighet att tillsätta någon, innan han tagit examen, eller
får hvar och en anmäla sig hos Konungens Befthde till en
sådan examen, för att sedan söka ledigblilvonde länsmanstjensler?
Jag kan icke föreställa mig efter hvilken lorm en
sådan examen skall ske. Landscancelliet har minsann så
mycket att göra för öfrigt, att jag knappast vet någon tid,
då det kunde sysselsätta sig med sådana examina. Jag vädjar
till dem af mina kamrater, som äro äldre i tjensten än
jag. Jag vill aldrig åberopa mig sjelf. Jag examinerar de
länsmän jag tillsätter på eli annat sätt. Jag tillförordnar
deni på tre månader. Efter denna tjenstgöring förordnas
de på lie månader till. Hafva de då beslridt tjensten bro, är
fogden belåten med dem, är jag belåten med deni, ochinnevånarne
belåtne med dem, så erhålla de tjensten. Så pröfvas de.
Jag tror att denna examen är bättre än den, som kan åstadkommas
på landscancelliet. Jag vidblir mitt yrkande om afslag.
Hr von Hartmansdorff: Man, har sagt att länsmännen
voro alltför illa lönade för att bildade personer skulle
vilja söka deras beställningar. För dem, som gjort deras
tjenstebana i hufvudstaden, är det väl bekant, huru som man
här får tjenstgöra såsom renskrifvare 8 a 10 år utan
lön. Månne man ej hellre skulle gå till en tjenst på landet,
der man hade en bestämd och icke obetydlig verkningskrets,
der nian lärde sig känna både folket och författningarna,
och hade någon lön, till och med sitt uppehälle. Dessutom,
fordrar man icke för närvar, vidsträcktare kunskaper af militärer?
Hvad har en Under-Lieutenant qvar af sin lön, när
de afgifter vid regementet och till pensionscassau, hvilka han
måste bestrida, äro fråndragna ? Troligen icke 200 rdr bko.
Länsmännen äro ock sorn oftast försedde med boställen. Man
säger att de utföra sina värf på Kronofogdens ansvar. Om
så är, så lära de ändock behöfva veta något sjellve, på det
de ej må sätta Kronofogden i sticket. Det är sagdt, att bonden
är mera belåten med dem, som äro honom närmare i
seder och dylikt. Om detta påstående vore riktigt, om det
vore en sanning, så borde också bonden önska sig de bondaktigaste
prester, som möjligen stöde alt finna. Jag har
deremot den motsatta erfarenheten, nemi. att bönderne mera
värdera en prest, som är mera höjd öfver dem både i
kunskaper och lefnadsvett, emedan de af honom hafva något
att lära, hvilket ej är händelsen med den som är dem
lik; så äfven med länsmannen; som borde vara höjd öfver
dem, han skall leda. Det ar icke lärdomen, som stöter det
ena ståndet ifrån det andra, utan det är bemötandet, hvilket
man bör vänta bättre bos ilen bildade, lin hos den råa. Man
har sagt, att man borde hafva okunniga länsmän, derföre
Deli i.j Octobcr e. ra.
alt bonden och länsmannen då förstå hvarandra häst. De
torde måhända i sådant fall komma att förstå hvarandra
alltför väl. Mången torde hafva funnit nyttigt att just för
detta förstånd förflytta länsmannen från det distriet han
haft till ett annat, der så nära förbindelser saknats. Examina
hafva blifvit, såsom det tyckes, af en ledamot alldeles
ogillade, emedan han talat om huru litet examina bevisa
äfven förandra mera uppsatta tjenstemän. Om denna regel
vore l iklig, så borde han göra den motion, alt inga examina
hädanefter måtte fordras för alt blifva embetsman. Om
stadgandet utsträcktes håde till prester och officerare så finge
man snart se hvad deraf lill fäderneslandets förkofran och
försvar kunde vinnas. Man har sagt, att det är icke blott
examens-kunskaper, utan äfven praktiska, som fordras af
länsmännen. Examens-kunskaper utestänga för ingen del de
praktiska. Beggedera måste man fordra. Det är ej heller
något, som hindrar att förordna en examinerad person att
bestrida en tjenst, hvilken han framdeles kan komma i fråga
att erhålla. Tvertom borde man företrädesvis förordna
sådana, hvilkas kunskaper äro ådagalagda, för att tillse om
de i verkställigheten förstå att begagna dem. Jag har erfarit,
huru som, när en länsmans-ljenst blef ledig genom
sjukdom, och ingen fanns på stället, som kunde henne förrätta,
ingen annan var att dertill taga än en renskrifvare
vid Lnnds-cancelliet. Hans praktik bestod deruti, att han
visste huru skrifvelse!- från Landsh.-embetet till länsmännen
samt deras lill landshöfdingen sågo ut Men någon annan
praktisk kännedom kunde svårligen förutsättas. Likväl måste
jag, för brist på andra, använda honom. Hade han haft
några theoreliska kunskaper, så hade det varit så mycket
bättre. Säkert är, att gjorde man sådana fordringar af länsmännen,
så hlefve förmodligen händelsen, att examinerade
personer mera än hitintills infunno sig vid Landscancellierna;
att det blefve de, sorn anmälte sig till länsmanstjenster
oell som fingo dem till båtnad för orten och Länsstyrelsen,
emedan ungdomen är lill deras innehafvande tjenligast. En
talare har också undrat hvar landshöfdingen skulle finna
tid att förrätta de förhör, som här skulle komma i fråga.
Jag troi-, att om laudshöfdingar slippa ransrknlngar öfver
brännvins-förbry leiser, hvarifrån Utsktn föreslagit att deskola
befrias; så få de rundlig tid till dessa examina. Jag fortfar
att anhålla om bifall till betänkandet.
Hr Ribbing: Jag skulle ej uppträdt vidare, om jag
ej ansåge, att detta är en strid, alldeles egen i sitt slag. Att
det skulle linnas ledamöter på Riddarhuset, som ville strida
för okunnigheten, hade jag aldrig förmodat, minst då det
är fråga om embetsmål!. Att man kan önska okunnige tjenstemän,
då man kan få kunnige, är för mig obegripligt. Jag
tycker att detta icke alls kunde behöfva någon vederlägg
-
3^
Dell 14 October e. m
liing, utan alt sjelfva den emot upplysning och kunskaper
.stridande åsiglen borde innefatta sin egen vederläggning. Har
li.ir dock af en värd ledamot blifvit sagdt, att lian bnskade
bildade länsmän, ehuru lian pustur, allde obildade äro bättre.
Jag vet icke huru detta hanger tillsammans. Samma
ledamot Ilar också sagt, att lian icke vet hvartill sådana examina
skulle tjena. Jag kan icke annat än i detta afseende
Idrena mig i hvad llr von Hartmansdorff vttrat, att 0111 man
ville drifva den satsen, skulle man böra anse såsom en verklig
nytta för landet, 0111 alla examina och alla kunskaper
bos emhelsmännen upphörde. Det lärer icke linnas någon,
sorn ej inser orimligheten af delta påstående. Äfven har
bär blifvit föregifvit såsom ett skäl, att landshöfdingen, landssecrettn
och landskninereraren icke skulle vinna tid alt examinera,
samt att man ej heller vet huru med examen skulle
gå till. Dea »0111 sjelf tagit någon examen, kan icke behöfva
lindra huru det skall gå till. Jag tror icke alt iandssecrettn
och landskamei claren skulle behöfva att fundera
mycket länge, huru de denmd skola bele sig. Visserligen
kan man blifva landshöfding, utan alt hafva tagit någon examen,
och likväl blifva eu bra landshöfding Men jag tror
dock, att om landshöfdingarne voro undeikastade examina,
kunde de blifva bättre. Detsamma tror jag örn länsmännen,
isynnerhet sinn jag önskar säd me länsman, sorn i framtiden
kunna blifva landsbÖfdingar. Jag anhåller 0111 propos.
till bifall å betänkandet.
Allm. Besvärs- och Ekon. Utsk:s betänk. N:r io4 blefaf
R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo och lades lill handlingarna Banco-Utskts
den 10 dennes på bordet lagda mein. N:o g8, i anledn.
af R. o. Adts återremisser å Utskts under JN:o 55 och
afgifna ullåltn
Ånyo föredrogs BancoUtskts den 10 d:s på boidet lagda
utlåt. N:o gg, i anledn. af Fabrikören A. L. Soldins ansökning
0111 eftergift af upplupna räntor å 2:11c lån i BancoDisconten.
Frih. Cederström, Jacob, begärde först uppläsning
af reservationerna och sedan den skett, propus, å afslag af
utlåtandet.
Frih. Stjernstedt, Theodor: Jag skulle, i motsats
till den siste värde talaren, tro, att det vore kanske det fördelaktigaste
för banken eller Disconten att bifalla detta betänk.
Förhållandet är nemi. att den ifrågavar. personens
egendom icke är åtkomlig, emedan den handel, som han säges
drifva, icke sker i hans eget namn. Det är derföre svårt
Den v\ O c t ober e. m.
343
ali i laga väg kunna indrifva liela fordran, oell del kumle
vara osäkert, huruvida man på detta sätt kunde utbekomma
så mycket, som nu af BankoUtsk. är föreslaget. Förhållandet
med skulden är. att han haft 2:11c lån. di t ena lör egen
rakning, och del andra såsom caulioniat. Ilan har betalt det
i hans eget namn tagna länet och äfven gjort utbetalningar
på del andra, samt erbjudit sig att betala hela sin capitalskuld,
emot det att den förmån beviljades honom, att lian
slapp betala räntorna. Denna anhållan har Baneodiseontdirect:n
tillstyrkt. Utsk. har dock föreskrifvit strängare afbetalningar,
och den afskrifning, som Utsk. tillstyrkt, är
verkligen så ringa sorn möjligt, i hopp att disconten derigenom
skulle kunna utbekomma ilen betydligaste delen af lånet.
Han skall nemi. betala hela capitalet, så väl af del lån
han sjelf tagit, sorn af det, för hvilket lian borgat. Ilan
skall betala räntorna, tills capitalet blir erlagdt, så väl för
det ena sorn för det andra lånet. Han skall betala straffränta
för det lånet, sorn han sjelf ei hållit. Det är således
blott från straffräntan på det lån, för hvilket lian borgat,
som han skulle blifva befriad. Diskonten har således ej
gjort någon förlust, men ett afslag lill detta betunk. kunde
möjligen leda till förlust, eller att banken ej finge något.
Hr Stuart,Carl Gust.: Jag är visserligen ingen vän till
bysättnings-tvånget, men sä beskaffade omständigheter, sorni
det nu föredragna betänk, uppgifvas, skulle göra mig nästan föranlåten
all rösta för bysätlningstvångets bibehållande. Det är
nemi. kändt, att mosaiske trosbekännare!! Soldin har salubodar
i flera städer, ehuru de icke (trifvas i hans eget namn,
och att han drifver en lönande handelsrörelse. Men han
lärer, enligt hvad Utsk uppgifvit, hafva lyckats att göra
sina tillgångar oåtkomliga i execmiv vag. Man synes således
vara nödsakad hålla sig till hans person, och i det fallet
tror jag all tillgångarna skulle blifva åtkomliga. Detta
är ett expedient, sorn Banco-disconten ej sällan måst tillgripa.
Jag medger visserligen att den straffränta, hvarom nu
är fråga, icke är af synnerlig vigt för banken, och icke
heller, såsom jan förmodar, för låntagaien. men praejudikatet
är så mycket vigligare för Banco-disconten. det nemi. att
om jag Ivekas att göra mina tillgångar i exeentiv väg oåtkomliga
för discontverket, så kan jag blifva fri från fordringsanspråket.
Den upplysning som Frih. Stjernstedt meddelade,
att Soldin endast ar cautionist för det eria lånet, lärer
icke inverka på förhållandet, enir cailtionistens och låntagarens
betalningsskyldighet är alldeles enahanda, och det lärer
vara omöjligt för Banco-disconten att bedomina, huru stor
andel af lånebeloppet cautionisten erhållit. Jag kan ej annat
än på det ifrigaste anhålla om afslag å detta, i afseende
till praejudicatet ganska betänkliga förslag.
BancoUtskts utlåt. Nio 99 afslogs.
344
Den <4 Oclobcr e. m.
Vid förnyad föredragning af
bordet lagda betänk. N:o i3y, i anledn. af väckt motion om
utsträckning och förtydligande af ly §:n uti instructionen
för R. S:s Just. ombudsman, blef samma betänk. afR. o. Ad.
bifallit.
På begäran af Hr von Hartmansdorff, A u g., samt
Frih. Cederström, Jacob, lades ånv6 på bordet LagUtsk:s
den io dennes på bordet lagda utlåt:n:
N:o 138, i anleda, af erhållna återremisser utaf Utskts
betänk. N:o 81, öfver väckta motioner, dels angtde förmyndarekamrars
inrättande i städerna och på landet, dels ock
en ändring af lagens stadganden rörtde de tysta förmånsrätterna.
JV:o 13y, i anledn. utaf Aterremiss utaf Utsk:s betänk.
JN:o y2, öfver väckta motioner örn skärpning af straffet för
åverkan.
N:o i4°) i anledn. af återremisser utaf Utskts betänk.
N:o 5y, öfver väckta motioner örn upphufvande af en del
särskildta domstolar.
Lades till handlingarna LagUtsklsden io dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 14■ ? > anledn. af erhållen aterremiss utaf
Utskrs betänk. Nto 108, öfver väckt motion om offentlighet
vid underdomstolar och poliskamrar.
Ånyo föredrogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts den io
dennes på bordet lagda betänk. N:o ioö, i anledn. af väckt
motion, alt lösningsrätten till fjerdeparter i Fahlu grufva icke
vidare må vara de brukande bergsmännen förbehållen.
Hr Stuart, Carl Gustaf: Då jag anser den fråga,
hvarom detta betänk, handlar, vara af den enskilda natur,
att den icke rätteligen borde utgöra föremål för R. St:s
pröfning; så tillstyrker jag afslag å Utskrs betänk., hvilket
jag gör under den förmodan, att, derest en sådan framställning
hos K. M:t, som Utsk. föreslagit, verkligen skulle
vara för fjerdeparts-ägarne nyttig, de sjelfve äro oförhindrade
att gå i författning derom.
Frih. Ce d e r s t r ö m , Jac.: Lösningsrätten i Fahlu bergslag
är sammanhängande med de privilegier för Fahlu grufva,
som ej kunna rubbas, utan att i och med detsamma jemväl
rubbas de skyldigheter, sorn bergslagen åligga, och de
tjenstbarheter, som provinsen åligger att till denna grufva
utgöra. Jag tillstyrker på denna grund, lika med den siste
talaren, afslag å detta betänkande.
Sedan först propositioner å bifall och afslag blifvit både
med ja och nej besvarade, samt propos. till aterremiss
blif
-
Den 14 October e. m.
345
blifvit med nej besvarad, blef slutligen förnyad propos. till
bifall med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s den
10 dennes pä bordet lagda utlåt. N:o 106, i anledn. af
väckta motioner om rättighet lör Hernösands stift alt komma
i åtnjutande af de 15.4 t:r spanmål, som derifrån årligen
ulgå lill Upsala domkyrka.
Begärdes ånyo på bordet af Hr von Hartmansdorff,
Au g., samt Frih. Cederström, Jacob.
Likaledes begärdes ånyo på bordet af Frih. Cederström,
Jacob, och Frih. Sprengtporten, Jac. Wilh.,
Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts den 10 dennes på hordet
lagda utlåt. N:o 107, i anledn. af anmärkntr vid TJtskts betänk.
N:o 26, ang:de skjutsningsanstalterna i Riket.
Äfven begärdes ånyo på bordet af Hrr Ribbing,
Bengt, och Råfelt, Anton, m. fl. ledamöter Allm. Besvärs-
och Ekon.Utskls den 10 dennes på bordet lagda betänk.
N:o 108, om föreslagna åtgärder för att befordra
skeppsfartens förkofran.
Föredrogs ånyo Exped.Utskrs den 10 dennes på bordet
lagda mein. N:o i3, i anledn. af Postinspectoren C. F.
Lindstedts ansökning om förhöjning uti ett honom vid sist—
lidne riksdag tillagdt arfvode.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Jag ser icke huruledes
Exped.XJtsk. kunnat såsom ett embetsverk emottaga
ansökning från enskild person, och öfverlemna den till R.
St. Om den ifrågavar. personen tror sig hafva anspråk att
göra; så bör han väl vända sig till dem, som antagit honom
till befatlningen, d. v. s. till fullmäktige i Riksg.contoret.
Jag hemställer derföre till R. o. Ad., om med delta
memorial är annan åtgärd att vidtaga, än dess läggande till
handlingarna.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att ehuru han för sin
del dragit mycket i betänkande, huruvida detta Exped.Utskts
mern. borde få på föredraga.listan uppföras, enär det icke
kunde blifva föremål för pröfning af R. o. Ad., då ingen §
berättigade Exped.Utsk. att väcka frågor till afgörande i Ståndens
plena, hade Hr Landtm, likväl ansett, att då det varit
en handling, som från Utsk. inkommit, kännedomen deraf
ej borde undandragas Ståndets ledamöter; men Hr Landtm,
ansåg sig böra förklara, att han icke kunde framställa annan
propos., än att memor. måtte läggas till handlingarna; hem
.
4 H. 44
346
Den >4 October c. m.
ställande alltså nu, om R. o. Ad. behagade vidtaga denna
åtgärd.
Ropades ja.
Lades på bordet nedannämnda från Utsktn inkomna
memorial, betänk:n och utlåtm, nemi. från
ConstitutionsUtskottet:
N:o 45, med förslag till ett stadgande i 4' §:n Ritsd.-  Ordn., om Statsrådets föredragande ledamöters tillträde i
alla Stånds plena;
N:o 46, med förslag till ändring och tillägg i 38 §:n
Reg.Fm;
N:o 47> i anledn. af BondeStts återremiss på mern.
N:o 32;
N:o 48, angtde en af StatsUtsk. anmäld anmärka, anledning;
StatsUtsk
ottet:
N:o 345, i anledn. af dels afslag, dels återremiss å åtskilliga
uti mern. JV:o 3oi framställda voter:s-propositioner;
N:o 346, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse till R. St.,
ang:de beräkningen af traclamenten för städernes magistratspersoner
och borgare vid syner och andra förrättningar för
Kronans räkning;
N:o 347, i anledn. af Hr Christiersons motion, om ny
lönereglering för R. St:s Just.ombudsmans och Tryckfrihetscomiteens
expeditioner;
N:o 348, i anledn. af Frih. Nauckhoffs, J. O., motion
om anslag af löner för 3:ne länsmän i Blekinge län;
N:o 34q, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt.
N:o 246;
N:o 35o, i anledn. af erhållna återremisser å StatsXJtskrs
mern. N:o i5i-,
N:o 351, i anledn. af erhållna återremisser å StatsUtsk:s
mern. N:o 253;
N:o 352, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 261;
N:o 353, i anledn. af väckta motioner, att dels åtskilliga
cassors behållningar, dels statsverkets s. k. reservfond
måtte till Riksg.cönt. öfverflyttas ;
Allm. Besvärs- och E k o n.Utsko t te t:
N:o 109, ang:de stångjernssmidet och den gröfre jernförädlingen
samt kolhandeln i Riket.
Hr von Stahl, Emil hade inlemnat följande:
Det förslag, som Hr Rosenblad afgifvit vid ålerretnissen
af Ekon.Utsk:s betänk. Wto 99, anser jag, i hvad detsamma
rörer sjelfva indelningen af c o n s ul a r-d i s t r i c te n
vara mera ändamålsenligt, än det som jag sjelf i denna de
Den 14 Octo ber c. m.
34?
haft äran framställa, och jag finner mig således, med frångående
af mitt eget förslag i detta hänseende, böra instämma
i Hr Rosenblads åsigt.
Lika med Hr Rosenblad anser jag i öfrigt, att consulaten
i Odessa, Alexandria och Montevideo icke medföra
den nytta för handeln, att några särskilda löner böra
dessa platser fortfarande tilldelas, utan att desamma, vid n.
v. innehafvares afgång eller transport, böra kunna indragas.
En besparing i handels- och sjöfartsfondens n. v.
utgifter beredes derigenom till ett belopp af 6,900 r:dr Hbr
b:co, inberäknadt det nu utgående arfvodet till en consulatsecreterare
i Egypten.
Då jag redan haft äran afgifva ett förslag till aflöningsstat
för de nya consulaterna, men detsamma icke är fullt
tillämpligt till den af Hr Rosenblad föreslagna indelning af
districten, hvilken, såsom utgången från en medlem af det
embetsverk, som hittills haft tillsynen öfver consnlerna sig
uppdragen, synes vara förtjent af stort förtroende, anhåller
jag att, till ledning för de H. Utskrn, som lära komma att
behandla frågan, få afgifva ett nytt aflöningsförslag. På
hvad sätt sjelfva hufvudsaken kommer att varda behandlad,
anser jag af vigt att R. H. St. vid denna riksdag, och
i sammanhang med frågan om användandet af handels- och
sjöfartsfonden, besluta och bestämma till huru stort
belopp löner till consuler må å denna fond utgå; öfverlemnande
i öfrigt till K. M. att sedermera afgöra sjelfva
sättet för ifrågavar. reorganisalions verkställighet, äfvensom
att, i enlighet med hvad StatsUtsk. i betänk. N:o 33/ antydt,
söka bereda ett mera proportioneradt deltagande från
Norriges sida i utgifterna för consular-väsendet.
I följd af den nya organisationen skulle aflöningar komma
att erfordras för följande general-consuler, nemi.
1:0 Finland  7.00 r:dr Hbr b:co,
2:0 Preussen och Mecklenburg . . . i5oo „ ,, „
JNB denne gen.-consul uppbär ett särskildt
arfvode såsom Sv. postcommissarie
i Greifswald.
3:o Hansestäderna, Holstein,Hanno ver
och Oldenburg 2,5oo ,, „ „
4:o Öfriga Danmark med säte i Helsingör
2,5oo ,, „ „
Dennes cancelli, bestående af viceeonsul
och secreterare, till bevakning
af förhållandena i afseende å
Sundska tullen . 7Öo „ ,,
5:o Nederländerna  2,000 „ „ ,,
6:0 Belgien 2,000 „
b:o Spanien  2,5oo „
Transuort i8,5oo r:d
v
7:0 England  4i000
2,5oo
Transport i8,5oo r:dr Hbr b:co
348
Den 14 October c. ra.
Transport
i8,5oo i*
:dr
Hbi
q:o
Portugal ....
2,5oo
n
91
10:0
Italien
2,Doo
11
11
1 1:0
Grekland med Joniska
öarna
2,5oO
11
11
12:0
Turkiet ....
4,000
11
11
13:o
Tunis
1,5oo
11
11
14:0
Tripolis ....
1,5oo
11
11
1 ).‘o
Algier ....
i,5oo
11
11
16:0
Marocco ....
3,5oo
11
It
1 7:0
Norra Amerika .
.
4.000
11
l8;o
Brasilien ....
3,5oo
11
11
CO.
o.
härmed torde det n. v. consulatet i
Monte Video kunna förenas, då
en besparing af 2,5oo r:dr Hbr
b:co uppkommer.
19:0 Westindien, Mexico, Venezuela 3,5oo ,, „ ,,
(Caiacas) Summa 49>°°o r:dr Hbr be:
Då för närvar, aflöningen till en
del consnler, med tillägg af den i
Brasilien, som uti StatsUtskrs betänk.
N:o 337 icke blifvit upptagen,
uppgår till 38,770 r:dr Hbr b:co,
så skulle bela den nya organisationen
kunna verkställas med en ö
kad
kostnad af io,23o „ ,, ,,
som det icke torde vara förmätet att på förband antaga komma
att af Norrska statsverket ensamt varda betäckt, syn
nerligast
med afseende å den fördel, som nämnda rikes handel
och sjöfart af förslagets verkställighet skulle vinna, och
i hvilket afseende R. H. St. torde hos K. M. böra i underd.
begära, att en framställning i ämnet till nästk. Norrska Storting
måtte varda gjord.
Reorganisalionen af consularväsendet, som från alla håll
medgifves vara af behofvet påkallad, blefve på detta sätt,
utan ökad kostnad för Svenska statsverket, verkställd.
Deremot skulle tillökningen i kostnader hufvudsakligen
komma att bestå i följande i anledn. af regleringen nödiga
interims-utgifter, hvilka torde böra å handels-och sjöfarlsfondens
indragningsstat uppföras, nemi. skilnaden emellan
de nu utgående högre lönerna till följande consulater,
under n. v. innehafvares tjenstetid:
Gen.-consuln i Portugal 1,000 r:dr Hbr b:co.
Grekland 5oo ,, ,, „
Tripolis i,5oo „ „ „
Algier 1,000 „ „ „
Marocco 3oo „ „ „
äfvensom arfvoden till consu
lat-secreterarne
i Egypten 1,000 „ „ „
Marocco 3oo ,, „ „
Transport 5,600 r:dr Hbr b:co.
Den 14 Octobcr e. ra.
349
Transport 5,6oo r:dr Hbr b:co.
och lönerna till consulerne i Odessa 1,000 ,, „ ,,
Alexandria 2,400 „ „ ,,
hvartill, i händelse consulatet i Monte
Video icke hlifver förenadt med det
i Brasilien, torde böra läggas lönen
för förstberörde consulat .... 2,5oo „ „
Summa ii,5oo r:dr Hbr b:co.
Då alla n. v. consuler äga rättighet
till uppbärande af consulad-afgifter,
torde lämpligast vara att med dessa
söka bereda en öfverenskommelse,
i ändamål att få berörde afgifter, så
fort ske kan, afskaffade. Medium af 4
år kunde dervid tagas lill grund. Denna
ersättning kunde blott för n. v. innehafvare
af tjensterna ifrågakomma.
Den borde vid deras afgång försvinna,
samt icke i något fall tilläggas den
consul, som efter nya organisationen
blefve med fast lön försedd. Från Sveriges
sida torde i detta ändamål ett interims-anslag
komma att erfordras af
circa 8,000 r:dr Hbr b:co
som, stäldt till K. M:s disposition, skulle
inom en kortare tid minskas och försvinna.
Jemte det jag slutligen får erinra, att både den nya stadiga
utgiften af 10,2 Jo r:dr Hbr bco och de föreslagna i nte
rim s-utgifterna, som inom några år skulle komma att
alldeles försvinna, ig,5oo r:dr eller tillsammans 29,7'io r:dr,
med circa 4>°°° r:dr Hbr b:co understiger del belopp af
35,333 r:dr Hbr b:co, som nu ensamt i consulad-afgifter utgår,
anhåller jag, att detta anförande måtte få åtfölja återremissen
till Stats- och E k o n.U t s k o 11 e n.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, att delta anförande
måtte remitteras till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph: Jag
hemställer, om icke detta yttrande bör jemväl remitteras till
StatsUtsk., dit betänk. ang:de en ny organisation af consuladväsendet
blifvit återremitteradt.
Hr von Rosen, Georg: Jag tror att både Ekon-och
StatsUtsk:n hafva behandlat detta ämne förut, och får derföre
instämma med Hr Munck af Rosenschöld.
Underl. Ridd.Secret. upplyste, att, då Allm. Besvärsoch
Ekon.Utsk:s betänk. N:o 99 återremitterades, visserligen
åtskillige ledamöter yrkade, att målet äfven skulle till Stats
-
35o
Den 14 October e. m.
Utsk. remitteras, men att återremissen likväl helt enkelt
skedde till Ekon.Utskottet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att R. o. Ad. torde
finna, det remissen endast kunde gå till det Utsk., till hvilket
det mål, hvarom den handlade, blifvit remitteradt.
Upplästes ankomna prot.utdr. från de öfriga Stånden,
nemi. från PresteSt. af den 26 och 3o Sept. samt 3, 7 och
10 dennes, från BorgareSt. af den 3o Sept. samt 3, 7 och
10 dennes, samt från BondeSt. af den 3o Sept, samt 3 och
7 dennes.
Lades till handlingarna.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 4 till 11 om aftonen,
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe„
Lördagen den 17 October i84o.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades i5 prot.utdr. för den 14 dennes e. m.
Öppnades Hrr Electorers lista lill val af en ledamot i
Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk. efter N:o 1768. Hr Schmidterlöw,
fullm. Hr Ribbing, Arvid; och befanns dertill hafva
blifvit utsedd :
N:o 2246. Hr von Stahl, Emil.
Likaledes öppnades Hrr Electorers lista till val af en
ledamot att inträda i StatsUtsk. under den ledighet, som
blifvit beviljad N:o 921. Hr Cedercrantz, fullm. Hr Tersmeden,
Carl Reinh.; och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o io33. Hr Hammarhjelm, Carl Fredr.,
efter lottning med N:o igög. Hr von Kraemer, fullm. Hr
Ribbing, Bengt.
Hr Odencrantz, Gustaf, hade inlemnat följande:
Sedan H. R. o. Adis klubb blifvit öppnad den 14 sisth
Januari, eller samma dag som riksdagen börjades, gjorde
Landtm., i R. o. Ad:s första plenum vid denna riksdag, en
anmälan derom, i anledn. hvaraf Ståndet beslöt, att den redan
föranstaltade klubbinrältningen skulle fortfara intilldess
Den 17 October f. m.
35r
annorlunda beslutades. Den har ock sedermera på samma
sätt fortgått, och för bestridande af kostnaderna dertill hafva
förskottsvis, uppå Landtmarskalkens reqvisition, medel
blifvit utlemnade ur Riksg.contoret. Då likväl ännu intet
beslut blifvit af R. St. fattadt ang:de klubbkostnadernas bestridande,
utan medlen ännu endast förskottsvis af Riksg.-  cont. utbetalas, får jag hemställa, att StatsUtsk. måtte föreslå
samt R. St. besluta, att de kostnader, som hittills under
denna riksdag utgått för klubbarna, måtte af Riksg.cont.,
sedan Landtmarskalk eller Talmän bestyrkt utgiftens riktighet,
godtgöras, äfvensom att enahanda utgifter för den återstående
delen af riksdagen måtte på enahanda sätt ersättas.
Om remiss till StatsUtsk. af denna vördsamma hemställan
får jag vördsamt anhålla.
Remitterades till StatsUtskottet.
Ånyo föredrogs BancoUlsk:s den i4 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 1 o4, öfver väckt fråga om tillfällig förstärkning
af fonden för lånerörelse på namn och reverser.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Det tillstyrkande BancoUtsk.
i detta mern. afgifvit, finner jag i ett fall betänkligt.
Der står nemi. taladt om öfverlåtelse tills vidare att förstärka
disconten med omsättning af de två andra belåningsfonderna.
Jag skulle önska, att, om R. o. Ad. bifaller hvad
BancoUtsk. tillstyrkt, föreskriften blefve mera bestämd, så
att ej den händelsen må inträffa , att måhända på en gång
åter indrages den större belåningsrörelse, som genom bifall
till ifrågavar. mern. skulle tillkomma disconten emot omsättningsrätt.
Ett sådant indragande skulle återföra denna
transaction till samma ståndpunkt, hvarpå den nu befinner
sig, och jag tror att dermed vore ingen hulpen.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag anhåller att i
liufvudsaken få instämma med Gr. Horn. Om man kan säga
med sanning, att i närvar, ögonblick rörelsen i landet och
näringarna, för bristande afsättning, just i de grenar der
stora förlag erfordras hafva behof af nya lån, så kan deremot
med skäl invändas, att de discontlån, som här äro i fråga ,
gå icke så mycket till den större rörelsens bedrifvande, för
hvilken Handels- och Närings-disconten är inrättad, som icke
mera till smålån, hvilka man kan anse såsom stående. Dessa
omsättas visserligen, men återgå dock gemenligen till samma
låntagare som förut. Om nu densamma, hvarom är fråga,
instickes i rörelsen för ögonblicket, och man sedan skulle vilja
på en gång draga henne derutur , så åstadkommes samma
olägenhet som nu, att personer, hvilka fått sig lån beviljade,
icke skulle kunna dem utbekomma. Det torde alltså blifva
nödvändigt, att, i händelse Utsk:s mern. bifalles, villkor och
föreskrifter utsättas för återindragningen af densamma, som
35a
Den 17 October f. m.
lemnäs. Vill man öka discontens lånefond med denna summa;
så är ögonblicket, såsom mig synes, nu icke inne dertill,
utan inträder först då, när bankens lånerörelse på det
hela regleras. Jag skulle derföre anse rättast, om BancoUlsk.
dröjde så lång tid som behöfdes för att ingifva denna framställning
i sammanhang med bankens lånerörelse på det bela.
Oni R. o. Ad., utan sammanhang dermed, nu beslutar öfver
denna del, så är fara värdi att man på förband bundit sina
beslut; hvilket man borde undvika.
Gr.Frölich, David: Tvänne ledamöter af detta Hus,
hvilka äro beklädde med förtroendet att vara Ständernes
fullmäktige i banken, hafva yttrat sig i denna fråga på ett
sätt, soto ger tillkänna, att de önska återremiss, ehuru sådant
icke blifvit nämndt. De båda ledamöterne skulle eljest icke
hafva förbisett, att den anmärkn. de gjort är af beskaffenhet
att icke kunna blifva föremål för beslut eller ändring
t Ulskrs memorial, såvida icke återremiss begäres, hvilket
likväl icke blifvit nämndt. Jag anser mig skyldig att upplysa,
det, vid behandlingen af denna fråga inom BancoUtsk.,
visserligen af flera dess ledamöter och äfven af mig personligen
det inkast blifvit gjordt, att densamma , som nu lemnades
mera till ord än verkligen förskottsvis till Bancodisconten
, skulle der blifva fastnaglad i små lån; men då
Discont-direct:n ansett sig vara i verklig förlägenhet, och
då den ämnat vidtaga den utomordentliga åtgärd att annonfcera
i tidningarna midt under Ständernes sammanvaro om
omöjligheten att utbetala beviljade discontlån förrän om 3
å 4 månader , och då flere utskrs-ledamöter jemte mig voro
af den öfvertygelse, att bristen på rörelse-capitaler i landet
fordrade, att icke BancoUtsk. lemnade denna fråga utan ali
uppmärksamhet; så ansåg sig Utsk. böra tillstyrka denna
utomordentliga åtgärd. Att jag likväl icke önskat att åtgärden
skulle blifva sådan som BancoUtsk. tillstyrkt, nemi. att
utlemna hela beloppet 4ö°>ooo rsdr, det hafva de herrar ,
som lemnal uppmärksamhet åt min afgifna reservation, funnit.
För min del har jag trott det vara tillräckligt, att
lemna 200,000 r:dr af den fond, som icke begagnas lill hela
sitt belopp, nemi. den för publika pappersbelåningen, men
att deremot låta den andra fonden, nemi. Handels- och Närings-disconten,
behålla sina medel; men inom Utsk. föll meningen
sig så, alt det blef alltsammans beviljadt. Deremot hafva
jag och Hr Stuart reserverat oss. Dock anser jag mig
skyldig alt för alla dem , som anse utlåning , på sätt Utsk.
tillstyrkt, nyttig, tillkännagifva, att jag icke yrkar någon återremiss
för min del, om ej Ståndet anser det nödigt, emedan
det skulle leda till tidsutdrägt , hvilken just man sökt
förekomma derigenom, att man öfverlemnat Utsk:s betänk,
i skrifven form och icke i tryck. Sedan jag så förklarat
mig, öfverlemna!' jag åt Ståndet att sjelft besluta i frågan.
Frih.
Den 17 Octo ber f. ra.
S53
Frill. Boye, Ludv.: Jag begär icke återremiss; jag
begär propos. till bifall å betänkandet. Disconternes bestämmelse
är att understödja allmänna rörelsen. Allmänna
rörelsens behof visar sig tillräckligen, likasom otillräckligheten
af hittills anslagna fonder visar sig i det förhållande, som är
af Discont-direct:n anmäldt. Gr. florns anmärkn. lemnar
jag min aktning, ty den är ganska grundad ; men betänkligheten
kan lätt afhjelpas utan återremiss. Gr. Horn har rätt
deruti, att genom ett obestämdt beslut angide tiden för detta
anslag skulle den olyckliga påföljd kunna inträffa, alten indragning
skulle kunna vålla ett vida sämre tillstånd än nu;
men denna betänklighet förfaller genom borttagande af ordet
”tills vidare," då det blir en verklig tillökning i fonden.
Det är en gifven sanning, att ur rörelsen 3 millioner
blifvit indragna, som äro accumulerade i bankens hvalf. Denna
indragning — är den riktig? Må det tillåtas mig att som
bevis på obehörigheten deraf nämna, att Stiinderne anslagit
400.000 r:dr till belåning af adier å publika papper; deraf
hafva icke mera än 200,000 r:dr kunnat användas. Hvad
ondt ligger deruti, att återstoden användes på denna väg,
då den icke kunnat användas på den väg, hvartill hela summan
varit ämnad att begagnas? Det är en beklagansvärd omständighet,
att privatbankens sedlar hålla på att uttränga det
rätta myntet; faran är icke svår att inse, den skall blifva
större och större ju mera man indrager af det verkliga
vörelse-capitalet, utan att återställa detsamma till rörelsen.
Jag begär propos. till bifall å betänkandet.
Frih. Stjernstedt, Theodor: Nyss uppkommen har
jag icke hört början af denna discussion; men man har sagt
mig, att 2:ne talare yrkat återremiss i anledn. af ordet ”tills
vidare,” som förekommer i Utsk:s betänkande. Fråga uppstod
inom BancoUtsk., 0111 ”tills vidare” skulle inflyta eller
icke, och BancoUtsk. ansåg då rättare att detta ord fick plats
i betänk., på det att Ulsk. måtte hafva fria händer att föreslå,
vare sig ett ökadt eller minskadt anslag till allm. discouten
, emedan då händerna icke vore bundna genom fattade
beslut, hvarken om summans belopp, eller från hvilken fond
medlen skulle tagas. Jag tror derföre det vore bra, om
B. o. Ad. biföll detta betänk., synnerligast som summan
skyndsamligen bör fastställas. Olika meningar hafva yppats
inom Utsk. hvad summan beträffar, om nemi. den skall bestämmas
till 200,000, 400,000 eller 460,000 r:dr. Skilnaden
mellan de 2:ne sista alternativen är så obetydlig , att man
dervid ej bör fästa synnerlig vigt; men när behofvel är
460.000 r:dr, så torde discontens fond dermed böra ökas, så
att behofvet blir afhjelpt. Jag kan ej inse något skäl , när
man liar medel att kunna afhjelpa ett behof, hvarföre man
blott skall afhjelpa det till en del. Jag skulle tro, att de
i4 II. 45
354
Den 17 October f. m.
framslällda betänkligheterna icke böra förhindra bifall lill
Utsk:s nu föredragna utlåtande.
Hr Rosenblad, Bernh.: Frih. Stjernstedt har tillfyllest
ulredt hvarföre Ulsk. icke kunnat sätta annat an
’’tills vidare.” Det är här icke flaga om alt afgöra Banco»
discontens framtida lånerörelse , utan frågan angår att afhjelpa
ett kändt behof för ögonblicket i en gren af discontens
lånerörelse, under det att andra bankens cassör äro fy llda.
Anledningen lill den nu afBanccUtsk väckta fråga var
den underrättelsen, att disconten funnit sig nödsakad att utfärda
en kungörelse till allmänheten, af innehåll, att inga
lån, som under loppet af den återstående delen af detta år
beviljades, kunde från stora disconten utgå, fondin om 3ä4
månader, emedan der icke allenast vore en brist på 460,000
r:dr, utan att dessutom 120,000 borde utgå derifrån, och
det på samma gång som denna discont ägde af andra fonder
circa 760,000 r:dr odisponerade, som icke ulgingo. Af
bankens allmänna medel finnas 2,400,000 odisponerade och
på räkningar insatta 9,578,000 r:dr eller mera än 5 gånger det
högsta belopp, som före 1828 års riksdag någonsin slått inne
i banken, och mer än dubbelt af det högsta, som före 1855
års riksdag varit användt; och vid sådant förhållande fann
BancoUtsk. billigt att föreslå denna temporära åtgärd. Om
400,000 eller 460,000 r:dr lemnäs lill discontens förstärknin
kan vara likgilIligt. Summan, hvilken som helst, emoltages
med tacksamhet; men jag håller mig till dem, som ansett
den ena vara lämpligare än den andra. Att begära en återremiss,
vore detsamma som ett afslag å hvad Utsk. föreslagit;
ty 0111 eli återremiss skall äga rum, då skall ämnet ånyo
behandlas, och de olika besluten sedan sammanjemkas, så alt
kortaste tiden innan målet blifvit till fullo behandladt torde
vara 2 månader, och måhända är hjelpen då öfverflödig;
ty jag vill erinra derom, att i November månad 1838 var förhållandet
sådant, att lån i disconten icke utföllo förrän efter
10 å 11 veckor efter deras beviljande, men i Februari 18 5g
utficks ett bevil ja d t lån efter 8 ä i4 dagar. Genom en återremiss
skulle hjelpen tillintetgöras, då den bäst behöfdes. Jag
tillstyrker bifall till Utsk:s begäran.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Det var också
egentligen för att yrka det orden ”tills vidare’’ icke måtte
borttagas från betänk., som jag begärde ordet. Sedan dess
liar tillvaron af detta ord blifvit så försvarad , alt jag har
föga att dervid tillägga; men innan R. o. Ad. fattar sitt beslut
uti ifrågavar. ämne, ber jag Ståndet noga öfverväga
detsamma, emedan derpå beror, om ett steg tillbaka skall
komma att tagas; ty det är nu fråga att ytterligare utsträcka
en rörelse , som vid en föreg:de riksdag ansågs visserligen
icke böra tillökas och utvidgas, utan snarare förminskas;
och det är ju sannt, all en summa, en gång in
-
Den 12 Octo ber f. m.
355
studen i disconli örelsen, svårligen skall kunna borttagas
derifrån. Således tror jag, att man bör noga öfverväga det
beslut, man går alt taga. Jag tror deremot, att rätta sättet
att afhjelpa förlägenheten vore antingen att för någon
tid höja räntan på det lån, sorn utgifves, eller ock att förändra
villkoren hvarunder sådana lån få innehafvas, såsom
t. ex. att minska omsättningarnes antal från 5 till 3 o. s. v.;
ty eljest skola alltid nya lånesökande anmäla sig, och fonden
städse behöfva tillökning , för alt kunna motsvara det
tillväxande anta,let af dem, som begära lån; hvaraf följer,
att lill slut icke finnes någon gräns för de tillskott, som skola
behöfva att lemnäs till denna lånerörelse, så att den hjelp
vi lemnade i dag, den vore kanske tillräcklig för ett eller
två år, hvarefter disconten, i anseende till den ständigt växande
mängden af lånesökande , befunne sig i samma förlägenhet
som nu; hvarföre fråga således då åter skulle uppslå om
ny hjelp.
Jag tror det vore skäl alt icke bifalla detta betänk.;
men skall det bifallas, då är deremot min tanke, att det ej
är rätt atl dela summan, utan att man bör hjelpa så mycket
som hjelpas kan, så att det blir en verklig hjelp; att
endast hjelpa till hälften är sämre än att icke hjelpa alls.
Gr. Frölich: Ingen har yrkat återremiss; jag har blott
fästat uppmärksamheten derpå, alt anmärkntna emot Utsk:s
betänk, skulle föranleda lill återremiss, om något afseende
åt desamma lemnades. Jag uppstår icke heller för att yrka
återremiss; men efter den utveckling, som den siste talaren
gjort af verkliga förhållandet, och hvilken utveckling jag anser
vara af beskaffenhet att icke kunna vederläggas, så återstår
för R. o. Ad. att finna och pröfva hvad i detta fall
bör åtgöras. För min del bekänner jag öppet, att jag icke
velat pålaga mig det moraliska ansvar och det klander, som
skolat åtfölja mig, om jag inom Flsk. afstyrkt ifrågavar. tillstyrkande;
men jag har sökt att göra det så oskadligt sorn
möjligt. Jag gjorde det, emedan det var fråga om en väntning
af 3 ä 4 månader i stället för 5 å 6 veckor på beviljade
låns utfallande. Jag tror, att om Disconl-direetm inskränkt
sin begäran till 200,000 r:dr, att tagas på den fond
som är obegagnad, nemi. fonden för publika pappersbelåningen,
så hade, 0111 man härtill lemnat bifall, Discont-directln
blifvit försatt i samma utlånings-procedur som hittills; men
då direct:n fordrat 460,000 r:dr, på det att alla , sorn fått
sig discontlån beviljade , skulle kunna nu utfå desamma ; så
ligger det i sakens natur, att detta skall framkalla nya låneansökningar,
oell måhända komma äfven framställningar från
lånecontoren i Götheborg och Malmö örn tillökning i deras
utlåningsfonder. En lappris-affär vore det visserligen för en
bank, sådan som vår, att lemna en summa af 460,000 r:dr,
0111 nemi. denna bank finge skötas efter grundsatser ; men
då elen skall skötas efter ett reglemente, som oftast innehål
-
35C
Deu 17 Octo ber f. ra.
ler molsatsen af grundsatser, så måste man dock bålla sig
vid reglementet, och då duger det icke, på sätt Frih. Boye
trott, att derföre alt man ager millioner att disponera, man
skulle kunna sätta dem i en discontrörelse.
Hvad jag nu yttrat går alltså ut på ali lägga på Discontdirecllns
ansvar, 0111 det inträffar hvad jag förespår, att låneansökningarnes
antal tillväxer, ifall lånefonden förökas, hvilket
förökande strider mot deras omdömen, som approfondera!
frågan och något tå nära veta livad de tänka och yttra
i sådana fall.
Frih. Boye: T vänne värde ledamöter, Frih. Stjernstedt
och Hr Rosenblad, den ene fullmäktig i hanken , den andre
ledamot af BancoUlsk., hafva upplyst, att med ordet ”tills
vidare” icke förstås någon längre lid, än tilldess denna riksdags
Ständer definitivt beslutat ang:de allmänna lånerörelsen.
Sedan denna upplysning således undanröjt den betänklighet,
som den förste talaren , Gr. Horn, framställt, så må
det tillåtas mig alt anse, det allt hvad derom är anmärkt
Lör förfalla.
Den siste talaren har yttrat, att Hr Mannerskantz's framställning
icke kunde vederläggas: må det förlåtas mig, men
jag tror, att ingenting i verlden är lättare att vederlägga än
det. Den utgör en anticipation på den discussion, som kommer
att äga rum, när en gång det definitiva beslutet skall
fattas angtde lånerörelsen i allmänhet. Jag bestrider ej Hr
Mannerskantz rättigheten alt anticipera på våra framtida
discussioner, och jag bestrider ej heller, att om man vill strypa
landet, så må man göra det så gerna först som sist; men
jag tror, — ty jag förmodar att R. o. Ad. icke småaktigt
fäster sig vid detaljfrågor, utan vill i stort betrakta allmänhetens
behof, — att man skall erinra sig den sanning, alt i
samina mån som myntet på ena sidan indrages, så mäste det
på en annan väg utsläppas; eljest är ett deficit i rörelsen,
en verklig strypning för handen.
Då det nu ar en gifven sak, att rörelse-capitalet är med
3 millioner förminskadt, enär denna summa sedan sisla riksdag
blifvit till banken indragen , så bar jag deruti ett sköl
hvarföre jag tillstyrker bifall till Utsk:s , oss nu föredragna,
framställning. Jag tror, att om man ytterligare fortsätter på
samma sätt, d. v. s. än mera indrager rörelse-capitalet, så
försätter man sig i skuld hos nationen att vid nästa riksdag
åter öka lånefonden i allm. disconten, för att jemna förhållandena
, och gifva rätt åt rörelsens behof i alla afseenden.
Den siste talaren, Gr. Frölich, har äfven behagat säga
mig, att mitt förslag derom, alt ifrån en fond, som icke blifvit
till fullo begagnad, låna eller taga den del som blifvit
leornad obegagnad, för alt instickas i en rörelse, som vore
i behof af hjelp, — att delta förslag, säger Hr Grefven, vore
overkställbar!. Antingen bär den värde Grefven icke förstått
mig, eller också har jag icke förstått honom. Sunda
Den 17 Octo lier f. m.
357
förnuftet säger eljest, att den del af en fond, sorn ligger obegagnad,
bör äfven utsläppas, då liela fonden, etil. Ständernes
beslut, var ämnad att utsläppas. Jag förnyar min begäran
om propos. till bifall å betänkandet.
Frih. Stjernstedt: Jag fruktar för alt, örn de betänkligheter,
som af Gr. Frölich och Hr Mannerskantz blifvit
framkastade, skulle upptagas till pröfning, Lomme de alt leda
oss in i en alltför vidlyftig discussion, som egentligen icke
utgör föremål för denna öfverläggning. Vi skulle nemi.
komma alt öfverlägga om grunderna för bankens lånerörelse
i allmänhet och fördelarna af de olika lånegrenarna samt
luiru stor discontbelåningen borde vara. Vi hafva ej nu lill
hands de handlingar, hvarpå omdömena i dessa fall böra
grundas; men efter fråga derom blifvit väckt, anser jag mig
böra yttra, alt, efter hvad jag tror mig kunna förutse, så
blir det nödvändigt att öka fonden för allmänna disconten,
emedan jag tror, att banken kommer alt få så stora fonder,
att den måste söka göra dem fruktbara på det ena eller andra
sättet, utan afseende på om delta sätt skulle kunna anses
mer eller mindre rationell.
Hr Rosenblad: 1 anledn. af Gr. Frölichs sisla yttrande,
anhåller jag att få återkalla i hans minne det historiska
af tilldragelsen rör:de delta ämne. Det är icke Baucodiseonten,
som tillåtit sig att anticipera på BancoUlsk:s tillhörande
kall alt tillstyrka hvad omständigheterna kunna fordra.
Det ar ieke Banco-disconten , som begärt understödet.
Förhållandet är sådant, att sedan Ilr ord förin i BancoUtsk. erhållit
kännedom om den kungörelse, som
vändig att meddela allmänheten , alt nemi. under den återstående
delen of delta år icke kunna bevilja några nya lån,
och Hr ordform funnit, att en sådan kungörelse kunde väcka
oro hos allmänheten; så lät Hr ordform inkalla en af <1 is—
coulens commissarie!’, för ali göra sig oflicielt underrättad
om förhållandet. Det väcktes inom BancoUtsk. en motion
om anslående af 200,000 r:dr utaf publika pappersbeläningen
till förstärkande af disconl-låuefonden, och att, i händelse
denna summa ej skulle vara tillräcklig alt fylla bristen, bankens
andra tillgångar dertill skulle användas. Derpå fick
Discont-direclm befallning från BancoUtsk. att yttra sig först
om något hinder molte för öfverflytlandet af dessa 200,000
r:dr från nyssnämnda fond till allm. disconten, och sedan,
huruvida den der uppstådda bristen med berörda summa vore
afliulpen eller icke, samt desslikes, huruvida tillgångar af
bankens öfriga medel funnos eller icke.
I öfverensstämmelse med BancoUlsk:s befallning yttrade
sig sanningsenligt Banco-discont-directm, att 220,000 r:dr
funnos odisponerade på publika pappers-belåniugsfonden, och
att, så mycket mindre, någon svårighet molte alt på denna
fond anvisa 200,000 r:dr, som skilnaden i rörelsen på denna
358
D e ii i -j O c t o b o r f. m.
fond lindel' årets lopp varit så ringa, ali den, från den första
lånedagen lill den sista, endast utgjorde 16 r:dr. Dernäst
upplyste Discont-direct:n också sanningsenligt, alt dessa
200,000 r:dr icke voro tillräckliga att fylla en bl ist af 458,ooo
r:dr, samt att icke blott af bankens odisponerade medel, utan
afven af discontens egna fonder på andra båll funnos dubbla
denna summan, för att kunna betäcka samma brist, oell hemställde
på sådan grund, att en rund summa af 460,000 r:dr
skulle anslås. Jag får härvid nannia, att bade jag varit ledamot
af BancoUlsk., skulle jag hafva gått tillväga på samma
sätt som BmcoUtsk. gjort, så att jag med denna relation
af saken icke velat kasta någon förebråelse från directln på
Utsk. ; tvertom får jag säga, det jag, åtminstone för min del,
tror, att Utsk. förfarit som sig bort; ty i elt ögonblick, då
medel finnas i bankens cassör och dessutom fonder äro tillgängliga,
hvilka icke kunna åtgå, vore del olämpligt, då Sländerne
sjelfve, bankens egne principaler och herrar, finnas på
stället, att icke vilja afhjelpa ett tillfälligt behof. Ytterligare
får jag återkalla i minnet, — man kan visserligen icke
veta hvad som kan ske, 0111 dessa 460,000 r:dr beviljas, —
hvad som har inträffat, (man säger, att om denna summa
nu gifves till discontrörelsens bedrifvande, så blir det omöjligt
att en annan gång kunna draga denna summa tillbaka},
att variationerna i behofven äro ganska stora; ty som jag
förut nämnt, var tilloppet af lånesökande så stort, alt de under
November lingö vänta ända till io och 11 veckor,
innan de beviljade lånen ulföllo , då deremot i påföljande
Februari 1819 den lånesökande ej behöfde vänta mera än
>4 dagar, innan länet utföll, ja, det liar funnits tider, då
väntan på ett discontlåns utfallande inskränkt sig till några
få dagar. Vi böra äfven ihågkomma att det icke blott är
Banco-discönten som meddelar lån, ut m äfven privatbankerna,
och att påkänningarne i den förra blifva starkare i den mån
privatbankerne ej kunna fournera sina lånesökande , hvaraf
också följer att Banco-disconten ej kommer att lika starkt
anlitas, då privatbankerne äro i tillfälle att till någon större
del kunna utgifva lån. Hr Mannerskantz’s yttrande är, som
Frih. Stjernstedt redan anmärkt, framkommet för tidigt, och
att tala derom, vore att ingå i pröfning om livad Ständerne
framdeles kunna komma alt besluta i afseende på den allin,
lånerörelsen; men jag vill dock förskottsvis nämna, att jag
visserligen gillar den af Hr Mannerskantz yttrade tanke, att
om verklig brist uppstår eller finnes, sä bör man hellre skärpa
villkoren och böja räntan å dessa discontina, än att skaffa
nya utvägar till deras fyllande.; men då skall först verklig
brist på medel förefinnas. Jag hoppas, att när Ständerne
komma att reglera bankens allm. lånerörelse, föreskrifterne
i detta afseende ej för Bancostyreisen skola blifva så
stränga, som nu, utan att, då tillgångar finnas, styrelsen
Den 15 October f. m.
skall få rätt att taga der som finnes, för att lägg;} till der
det brister.
Frih. Cederström, Jacob: Den fråga, som utgör
föremål för nu pågående öfverläggning, liar uppkommit genom
elt förslag, vackt inom Banco-discont-direct:n , att utfärda
en kungörelse ang:de bestämmandet af den tid, då beviljade
lån ifrån denna discont skulle kunna utfalla. Della
beslut, fattadt inom directin, synes mig vara alldeles på sidan
om behofvet och alldeles på sidan af det förståndiga ;
ty det lärer falla af sig sjelft, att, då BancoUlsk. som bäst
är sysselsatt med uppgörandet af förslag till bankens allm.
rörelse , Banco-discont-direcUn bort afvakta resultatet af
Ständernes beslut i denna fråga, emedan långt ifrån att behöfva
vänta lill nästa år, skulle jag förmoda, att endast några
få dagar erfordras för att få saken afgjord , och jemväl
medel till länens utassignerande. BancoUlsk., som, efter lii*
Rosenblads historiska relation om målets behandling, på en
sidoväg erhållit kunskap om den kungörelse , som varit på
förde att utkomma till allmänheten, har velat mota densamma
genom ifrågavar. betänk., och har så tillvida, att
del hindrat den otidiga kungörelsens utfärdande, handlat
rätt; men jag tror, att BancoUtsk. gjort än rättare, om
Ulsk., jemte vederbörandes förständigande att innehålla med
kungörelsen, icke besvärat Ständerna med hela denna sak, utan
i stället påskyndat arbetet med betänk. ang:de allm. lånerörelsen,
så att det inkommit till Ständerna. Jag kan för
min del icke finna den ringaste anledn. att bifalla detta betänk.
såsom sådant, på sidan om den ordning och de former,
som böra iakttagas. Ständerne böra icke för dagen vidtaga
beslut för bankens ordnande, utan besluten derom böra fattas
i ett sammanhang. Jag tillstyrker afslag å detta betänk.,
samt att BancoUtsk. måtte i anledn. häraf, genom prot.-  uldr., förständigas att inom 8 dagar inkomma med sitt betänk.
öfver bankens lånerörelse i allmänhet.
Hr Mannerskantz: Jag ber att i korthet få nämna
några ord lill svar på de temmeligen skarpa antnärkn:r, som
Frih. Boye gjort. Jag yttrade mig icke, som skulle den
nödvändiga följden af det beslut, R. o. Ad. öfver ifrågavar.
ämne fattar, blifva den, att man gick tillbaka, utan jag
vttrade endast, alt R. o. Ad., innan det fattade sitt beslut,
borde väl öfverväga detsamma, på det att Ståndet ej måtte
taga ett steg tillbaka. Jag hade likvisst så mycket mera
skäl alt befara, att förhållandet blir detta , som de tvänne
förste ledamöter, som började denna discussion, voro af den
tanke, alt ordet ”tills vidare” borde borttagas, derföre att
man ej skulle från discontrörelsen kunna återtaga de medel,
som en gång i densamma blifvit instuckna. Samma
tanke har jag hört yttras inom Banco-Utsk. och fann den
upprepad här. Det var då naturligt, att jag förutsatte,
Den 17 O c tobe r f, m.
att det förhållande skulle komma alt inträffa, att dessa penningar,
en gång instuckna i allmänna discontrörelsen, icke
skulle kunna borttagas derifrån ; och det var under denna
förutsättning jag ansåg det vara nödigt alt fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet på olägenheten af detta steg, innan det v i 11—
togs. För resten får jag förklara , att jag icke är vän af
strypning, och alt jag icke vill förminska den utelöpande
sedelstocken eller minska Iånetillgångarna ; men jag tror, alt
båda dessa ändamål, nemi. huvar, sedelstocks bibehållande
samt tillvaro af lånetillgångar, kunna uppfyllas, utan alt de
rationella grunder, hvarefter en bank bör styras, behöfva
åsidosättas. Jag tror ej, att discontrörelsen uppfyller dessa
fordringar. Hvad sjelfva lånerörelsen beträffar, så är den ej
sedan sista riksdag förminskad, utan fastmer betydligen utvidgad,
och de 3 millioner, som sägas vara instrypte, äro
det icke genom bankens förvållande, utan derigenom alt
stora summor, dels tillhörande enskilda personer, dels Piiksg.-  cont. , stå inne på deposit.räkningen. De summor, som tillhöra
banken sjelf och som der innestå, derigenom ali man
låtit bancovinsteri hopa sig, äro, i jemförelse med de förra ,
obetydliga och hafva icke åstadkommit någon annan strypning,
än hvad tillförene under de 5 år, som förflutit mellan
förra riksdagar, ägt rum. Jag bar icke vidare alt tillägga ,
ty saken är redan fullständigt utvecklad, och R. o. Ad. vet
nu ganska väl hvad slags beslut det går att fatta.
Gr. Frölich: Jag skall icke lenina ett så vidlyftigt
historiskt bidrag till denna fråga, som Hr Rosenblad ; men
efter han ansett nödvändigt att lemna ett sådant, och kallat
det sanningsenligt, så utber jag mig att få lemna några upplysningar,
som torde visa, att deri källa, hvarutur lian hemta!
sitt bidrag, är något apogryphisk. Han har velat gifva
tillkänna, att denna fråga originerar från ordform i BancoUtsk.
Så är dock icke förhållandet. En ledamot inom Utsk.,
tillika ledamot af detta Hus, och hvilken jag hört anmäla
sig att få ordet, är den lätte motionären; men han ärordför.
i Utsk:s räkenskaps-afdelning. Han väckte fråga om, —
ifall jag icke missminner mig, — öfverlemnande endast af
200,000 r:dr till Banco-diseontens disposition. Han Iemnade
äfven upplysning 0111 den tilltänkta kungörelsen ifrån Discontdirectm
, och på hans begäran samt särskilda framställning
var det, som ordform i BancoUtsk., i denna sin egenskap
och icke för något annat , måste låta till Utsk. inkalla en
Discont-directms-ledamot; motionen var således redan gjord,
innan denne ledamot af directm förekallades. Denna upplysning
torde föranlåta den nitiske historieskrifvare!! att något
litet omflytta sina data , innan han nedskrifver dem på
fullt allvar. För resten vill jag icke vidare fortsätta denna
deliberation, sedan Ur Bråkenhjelm anmält sig att få ordet.
Hr
Den 17 Oclobcr f. m.
361
Hr Bråkenhjelm, Pehl- Reinh : Emot den mesure,
sorn BancoUtsk. tillstyrkt R. St. alt vidtaga, ang:de förökande
af Banco-discontens lånefond, har, sorn jag hört, blifvit
anfördt, alt sedan dessa 460,000 r:dr en gång i rörelsen
insluckits, skulle del blifva svårt alt taga dem dådan.
Discont-directionens ord för., Hr Rosenblad, har redan upplyst,
att ansökningarne hos directtn iiro till den grad, vid
olika årstider, olika lill belopp, att det icke blifver omöjligt
för direet:n, såvida rörelsen får foi tgå hädanefter soin
hittills, alt indraga större eller mindre del af hvad sorn nu
anslås. Men 0111 också icke så skulle hända, så kunde det
förklaras som en följd deraf, att en rörelse på 5 millioner
r:dr måste äga något maximum öfver sin oscillation, något
maximum öfver det1,belopp, nied hvilket denna rörelse vid
vissa lider öfversk juter och vid andra understiger behofvel.
Om det handt, att detta maximum varit omkring en half
million, så hade det varit öfverflödigt att besvära Ständerna
med denna fråga, om föregående Ständer endast hade
meddelat Disconl-directtn rättighet att för tillfälliga päkänningar
äga ett creditiv på banken af en half million.
Discontrdireeltn har i förening med bancofullniäktige hos
BincoUtsk. tillstvrkt, att discont-röielsen matte för kommande
quinquennium blifva bestämdt till 5 5oo,ooo rtdr; att således
beloppet skulle ökas med en half million för Stockholm, samt
med 100,000 r:dr för Götheborgs och 5o,ooo rtdr för Malmö
lånecontor. Skulle Ständerne bevilja dessa 460,000 rtdr,
så är i min tanke saken afgjord, att nemi. Stockholms discont
lått ett anslag af 5oo,ooo rtdr; ty de återstående
40.000 r-.drne utgöra en så obetydlighet, att den icke bör
komma i beräkning. Upplysningsvis får jag nämna, att
5.600.000 är det belopp, hvarmed Disconl-directtn under de
förflutna 5 åren vanligen rört sig. På papperet är lånefonden
5,ooo,ooo, men de facto bestiga sig utlåningarne lill 5^
millioner.
Frill. Cederström har förebrått Utsk. att, genom underrättelser
erhållna på sidovägar , hafva föranledt denna
framställning lill Ständerna. Gr. Frölich har dock upplyst,
att det var på ganska directa vägar, sorn Utsk. fått sina underrättelser
0111 föi hållandet. Det har varit räkenskaps-afdelningens
pligt ali följa discont-rörelsen och dess operationer,
äfvensom alt behörigen revidera dess räkenskaper, och
då har det icke kunnat undfalla afdelningen att varseblifva
den ojemnhet och den större påkänning i rörelsen, sorn understundom
och nu äger rum.
Hr Ribbing. Bengt: Jag förenar mig visserligen i
de åsigter, som blifvit yttrade i afseende på lånerörelsens
reglerande i sin helhet; det vore bäst, om så kunde ske;
men då ett tillfälligt trängande behof uppstått, anser jag
i4 II. 46
30 a
Den 17 O c t o b c r f. m.
afhjelpandet deraf vara sfi nödvändigt, alt man får åsidosätta
det önskade bättre eller rangerandet af lånerörelsen i sin
helhet. Jag anser alltid för illa, då någon brytning i lånerörelsen
och penninge-transaelionen inom landet uppslår; det
är något, som man bör akta sig alt åstadkomma, och jag
kan derföre icke annat än tillstyrka afhjelpandet, åtminstone
liM någon del, af det inträffade behofvet, under förmodan
att utvägar icke saknas, i händelse af behof, att fylla luckorna
på de stallen, hvarifrån penningar nu skola lills vidare
tagas. Jag anser detta afhjelpande så mycket nödvändigare,
som jag är säker på, att, lill följd af den brist som
råder här, starka påkänningar på privatbankernes capitaine
skola uppstå, och derigenom samma brist uppkomma i de
landsorter, der dessa finnäs, och hvilka landsorters innevånare
påräknat att af dessa privatbanker blifva hulpiie. Man
undrar kanske hvarföre ett sådant tillstånd nu inträffat, och
kan ej så noga göra sig redo derföre. Jag finner delta tillstånd
icke så underligt. Genom flera privatbankers inrättning
bar speeulationen utvidgat sig och större företag blifvit
satta i verket, allt i förlitande på den lätta tillgången
på penningar, som dessa privata inrättningar lemna. Man
förundrar sig att brist kan uppstå, då så många privatbanker
finnas: det är visserligen besynnerligt vid första påseendet,
särdeles i närheten af privatbanker; men det är dock
icke så underligt, ty numera deponerar en hvar sina penningar
på upp- och afskrifnings-räkning i privatbankerna eller gör
afbetalning till bankernes cassör på sina der erhållna och
begagnade creditiver, hvarigenom de större eller mindre
summor, som förut lill lån funnits i private personers händer,
försvunnit. Dessa små banker — om jag så får kalla
dem — hos enskilda personer hafva nu flutit tillsammans
med privatbankerna , och derigenom har penningebrist för
små låntagare uppstått i de orter, der privatbanker finnas.
Sålunda har man kanske gjort felaktiga speculationer på alt
få allt hvad man behöfver i privatbanker; och deraf härleder
sig den starka påkänningen i Banco-disconten. På
detta sätt utfunderar jag hvarföre Banco-disconten nu har
mindre förmåga att afhjelpa behofvet af penningar än förut.
Möjligtvis hade Banco-disconten boi t betänka detta och kanske
reservera en del af sina tillgångar, sfi alt icke ett sådant
afbrott, som nu inträffat, kunnat tima, utan att behofvet till
en del åtminstone stått alt afhjelpa. Denna erinran torde
icke vara alldeles ur vägen att i framtiden länka på. Emedlertid,
och då en sådan brytning inträffat, skulle jag anse det
vara obetänksamt att icke afhjelpa densamma till någon del
åtminstone; och intilldess lånerörelsen i sin helhet blifvit
reglerad, finner jag nödvändigt att bifalla Utsk:s betänkande.
Ur R osenblad: Anledningen hvarföre jag ännu en
gång uppträder är endast för att återkalla i R. o. Ad:s
Den ij ö eloi) er f. m.
363
minne, att den utväg Frih. Cederström föreslagit är icke
någon utväg för det närvarande. Frih-.n har troll, att vi
om några dagar skulle kunna hafva BancoUtskis nya reglering
af bankens lånerörelse verkställd. Frihln har då ej
erinrat sig, att aldrig ännu, åtminstone icke under de 4 riksdagar,
som jag bevistat, något BancoUlskts, och jag tror
knappast något annat Utskts utlåt, eller betänk, i någon
vigtigare fråga blifvit, då det för första gången föredragits,
af samtliga Stånden oförändradt antaget; men derjemte torde
Frih:n, som sjelf varit bancofullmäktig, erinra sig, att
det nya reglementet och dess innehåll icke träder i kraft
och verkställighet förr än efter riksdagens slut. Det är sisla
dagen af riksdagen, som reglementet öfverlemnas till
bancofullmäktige, och vanligen åtgår en och annan månad
derefter, innan verkställigheten vidtager, hvilken tid vederbörande
behöfva för att taga kännedom af della reglemente.
Hr von Hartmansdorff: Den väsendlliga anmärkn.,
som blifvit gjord, är efter min förmening den, att 3 millioner
ligga i banken undandragna rörelsen. Denna svårighet
kan afhjelpas, om Ständerne besluta att använda dem* lill
allmänna arbeten och nyttiga förelag, då de blifva bäst begagnade.
SlatsUtsk., eller hvem som kommer alt yttra
sig deröfver, kan icke, på grund af bristande medel, säga nej
till en framställning om nyttiga arbetens företagande. Men
i händelse Ständerne skulle, på den enes eller andres inrådan,
borttaga dessa tillgångar för att utlåna dem i discont-väg,
eller huru som helst, så skulle medel fattas för de nyttiga
företagen; och jag kan icke anse nyttan af enskilda lånebehofs
fyllande vara jemförlig med gagnet af allmänna arbeten.
Hvad sjelfva frågan om lån beträffar, så visar öfverläggningens~
gång, att lånerörelsen på det hela bör tagas i betraktande.
Flere ledamöter, som yttrat sig i ämnet, hafva
vidrört än den ena än den andra frågan angtde Statsbankens
egen, och privatbankers utlåning. Jag anser det således vara
för tidigt att nu besluta öfver ämnet och i sjelfva verket
binda sig för framtiden derigenom, att, om man en gång
instuckit medlen i discontrörelsen, så är det ovisst, om eller
när de kunna dragas derifrån. BancoUtsk. hade åtminstone
bort hänvisa lill hvilken lid och på hvilket siitt Ständerne
skulle lemna den nu begärda summan. Örn R. o. Ad. thy
förutan skulle bevilja anslaget för ögonblicket, så ser jag icke
huru man kunde, vid den kommande regleringen af bankens
utlånings-rörelse, draga medlen tillbaka, isynnerhet som de
särskildta lånecontoren i Götheborg och Malmö förmodligen
inkomma med anspråk på ökade lånetillgångar. Jag måste
således yrka återremiss på betänk, men icke afslag; emedan
saken behöfver ett närmare skärskådande, om ögonblickets
behof äfven skola tagas i betraktande. Skulle R. o. Ad.
364
Den i j O c t o b c r f. ru.
anse att Utsk:s betänk. bör för ögonblicket antagas, då måT
ste de deruti förekommande orden tills vidare qvarstå.
Frih. Boye, Fredrik: Hr Ribbing har för mitt begrepp
nu gjort någorlunda begriplig anledningen hvarföre
ansökningar om lån i disconten till den grad ökat sig, alt
lånesöka nde, som fått sig lån beviljade, ej kunna utfå dem
förrän efter 4 månader. Detta förhållande nu påminner mig
om ett alldeles motsatt för några år sedan, då penningetillgången
var så tillräcklig, och lånesökandes antal så ringa, att
t. o. m. herrarne i disconten anmodade sina bekanta att skaffa
lånesökande, och jag vet, att då gick det så flinkt med en
sådan lånealfär, att den sökande inlemnade lånehandlingarnd
i disconten den ena dagen, hvarefter de föredrogos Discontdirectm
den andra, då penningarne följde på den 3.dje dagen.
Jag ser således icke hvarföre man ej skall tillstädja
folk att få låna, när de vilja låna. Den tid kan återkomma,
då man ej vill låna, och då lån utbjudas. Jag tillstyrker
bifall till betänk , förenande mig med Hr Ribbing.
Hr Rosenblad: Då Hr von Hartinansdorffs verkligen
förledande yttrande möjligen skulle hos ledamöter af Huset
kunna väcka begrepp, som vore skadliga för en god och
nyttig sak; så anhåller jag att få upplysa om ett misstag,
som han begått. Denna nu förevarande fråga står icke i
det aldra ringaste samband med frågan om dispositionen af
de statsmedel, eller Riksg.contorets medel, sorn i Banken äro
deponerade, och om hvilka det ännu är oafgjordt, om de
skola till något allmänt behof användas; det är icke alls, på
intet vis, det är alldeles icke någon fråga om att nu borttaga
den aldraminsta del af dessa medel. Nej, Gud bevars!
det är det visst icke, utan det är endast fråga om de 2 millioner,
400)0°0 r:dr, bankens egna medel, mine herrar! icke
Riksg.contorets, utan Bankens egna medel, som i detta ögonblick
stå odisponerade; frågan är blott, säger jag ännu en
gång, alt af dessa Bankens egna medel få använda en femtedel.
I afseende på de 3 millionerna får jag erinra, ifall Ständerne
skulle anslå dem till några allmänna företag, alt jag
icke hört någon påstå, att de skulle utgå på en gång, utan
successive, allt eftersom nya tillgångar i banken inflöto. De
hafva således icke samband med hvarandra, dessa begge frågorna.
Vidare vill jag upplysa, i afseende å bvad de begge
filial-disconlerne eller lånecontoren i Götheborg och Malmö
beträffar, alt sistnämnda conior nu under ett år varit i
den ställning att kunna gifva ut lån för dagen och ändå
hafva öfverskott så, att derifrån visserligen icke någon tillökning
i lånefonden begares; Götheborg kan möjligen begära
ett temporärt understöd af 100,000 r:dr eller något dylikt,
derutöfver kan det ej blifva. Jag förnyar min anhållan
om propos, lill bifall.
Den i J O c t 0 b c r f. lil.
365
Hr B ra k e n h j e 1 m : Jag tillstår, att det förundrar mig
högeligen, alten af R. o. Adis Hrr fullmäktige i R Sl:s Bank
kunnat framkomma med en så felaktig och ofullständig uppgift,
som den vi för en stund Sedan hört framställas af Hr
von Hartmansdorff, att nemi. ett Bifall till BaneoUtskis förevar.
betänk, kunde lägga hinder i vägen för en blifvande
extra-slatsreglering. BancoUtsk. har icke tillstyrkt R. St.
att röra en enda skilling af den nu befintliga bancnvinsten.
De 200,000 r:dr, hvarom fråga är i den ena punkten afUtskrs
betänk., äro redan disponerade till publika pappersbelåningen,
men ligga alldeles obegagnade. De återstående 260,000
rtdrne äro visst ursprungligen tagne af bancovinsten, men de
äro dock nu, enligt banco-reglementet, afsatta som en särskild
fond för Handels- och Närings-disconten. Det är otvifvelaktig!,
alt Ständerne kunna få begagna dessa 260,000 r.dr,
ehuru de ej kunna tagas på en gång; men någon del kundo
dock för behofvet användas. Då 3,3 11,000 r:dr linnas att
tillgå, torde väl ej uppstå någon fara af att bevilja dessa
260,000, synnerligast som, om äfven bancovinsten till sista
runstycket disponerades af Ständerna, Banken i alla fall äger
tillgångar till hela den ifrågavar. summan 460,000 r:dr, utan
att vidröra de 3,3i 1.000 ndrna, hvilka äro uppgifna sorn
den vid riksdagens början varande bancovinsten; ty bancovinslen
liar naturligtvis sedan dess vuxit och kanske vuxit
mera i proportion än tillförene, så att samma vinst vid årets
slut troligen uppgår till emellan 6 å 700,000 1:dr utöfver
hvad Ständerne nu äga.
Tvertemot hvad Hr von Hartmansdorff trott, äger det
förhållande rum, att den extra-statsregleringen skall komma
att göra det nu begärda temporära tillskottet öfverflödigt,
i stället för att lägga hinder i vägen för samma extra-reglering.
Jag får blott för R. o. Ad. nämna, alt på deposit.-  räkningen i banken äro innestående bancosedlar till ett belopp
af mer än 7,000,000 r:dr bicosedlar, utom Riksg.conlts
crediliv på banken och enskilde personers och cassors. Denna
oerhörda massa af sedlar utgör icke mindre än Jj:del af
hela rörelsecapitalet. Denna massa ligger i bankens hvalf
obegagnad och väntar på den extra-stalsreglerin, och det är
just denna exlra-statsreglering, som är skulden till den förlägenhet,
hvaruti Banco-disconlen befinner sig, nemi. alt regleringen
icke blifvit gjord så tidigt, alt medlen kunnat komma
ut i landet allmänheten till godo, i stället för alt ligga
obegagnade i bankens hvalf.
Gr. Horn: De betänkligheter emot BaneoUtskis betänk.,
hvarmed jag öppnat denna debatt, kunna icke hos mig föranleda
att begära afslag på detta betänk., emedan jag, lika
med flere värde ledamöter, nogsamt inser, att för tillfället
någon åtgärd måste vidtagas för att lemna medel åt BancoUisconlcn
till ulassignerande af redan beviljade lånebelopp.
3G6
De n 17 Octoberf. m.
Dervid skulle jag visserligen äga anleda, lill åtskilliga anmärkn:r
emot de lagar, hvarefter denna discontrörelse bedrifves
på det hela, och måhända skulle den i inånga fall
kunna anses icke så fullkomligen lämplig eller öfverensstämmande
med ett välordnadt banksysteme; men icke skulle
jag för något pris vid della tillfälle vilja tillstyrka någon
minskning i denna rörelse, utan snarare medgifva densaminas
ökande intilldess privatbanks-syslemel i vårt land hunnit
den utveckling, sorn jag anser nödig för denna rörelses
loghestämda bedrifvande till landets verkliga båtnad.
Man har yttrat under denna discussion den mening, alt
uppehållet med extra-statsregleringens afgörande menligt inverkat
på den nu var. förlägenheten inom Banco-disconten,
emedan man trott sig veta, att om denna extra-statsreglering
redan varit afslutad, så skulle discontens förlägenhet
icke uppstått, och att de stora dispositionerna i bankens
hvalf då äfven blifvit förminskade. Dervid vill jag hafva
äran tillkännagifva, att 0111 extra-statsreglertn kunnat uppgöras
med afseende på bancovinsten, så har sådant berott
ensamt på BancoUtsk., hvilket till dato icke förmått tillvägabringa
sitt beslut, huruvida några sådana tillgångar, som
nu uppgifvas til en exlra-statsreglering, finnas eller icke; i
följd hvaraf också StatsUlsk., på förhand, för sin del beslöt,
att i exlra-statsieglertn icke upptaga och beräkna någon
vinst ifrån R. Sl:s Bank; kommande Ständerne alt ifrån
StatsUtsk. med det snaraste erhålla förslag till en statsreglering,
deruti intet afseende är (åstadt på den omtalade bancovinsten;
och alltså blir det ett högst betydligt uppehåll,
innan Ständernes beslut kominer att göra lossning på dessa
medel; beroende detta i allt fall på BancoUtsk:s hastiga tillgörande
och R. St:s beslut.
En ledamot inom delta Stånd har trott, att penningetillgången
i landet skulle mycket ökas genom utsläppande
af bancovinsten, medelst densammas användande till allmänt
nyttiga arbetens bedrifvande: det har dock förut blifvit ådagulagdt,
alt eli sådant utsläppande på en gång af bancovinsten
icke kan komma i fråga; och det är således icke
på denna väg, som rörelsens behof af capitaler kommer att
tillfredsställas.
På dessa skäl kan jag icke för närvar, annat än lemna
min röst till bifall å Ulsk:s förslag.
Hr Mannerskantz: Det är blott i anledn. af Hr Bråkenhjelms
sednaste yttrande, som jag anhåller alt få yttra
ett par ord. Hr Bråkenhjelm säger, att den summa af
200,000 r:dr, sorn från fonden till belåning å publika papper
skulle anslås till förstärkning åt allm. disconten, icke
bestod af bankens influtna vinstmedel. Med just denna summa
af 200,000 r:dr är det likväl, som den ordinarie fonden
för belåning af publika papper blifvit ökad; och denua
Deli Ocfober f. ra.
3Gj
ökning äler, den grundar sig ensamt på den i en § af tnivar.
baneoreglemente bancofullmäklige gifna rättighet, att, efter
livad de ansägo behofvet påkalla, lill detta ändamål anvisa
nial bankens influtna vinstmedel; hvaraf föijer atl dessa
200,000 r:dr, sorn nu skola dragas ifrån publika pappersbelåningsfondén,
äro att rakna såsom utgående från de
3,3ii,ooo, som utgöra bancovinsten.
flr vou Hartmansdorff: Den medlem af Banco
Ulsk.
, som sisi yttrade sig, liar upplyst Hr Bråkenhjelm att
äfven de 200 ooo r:drna höra till bancovinsten och således till
de medel, smil kunna komma att ulga och behölvas för
den extra-statsregler:n. Om nu R. o. Ad. och de öfriga
Stånden på förhand skulle besluta disposition af dessa medel
lill utlåning, så få Sländerne troligen till svar, nar Iråga
blir att använda medlen till allmänna behof, att de redan
äro utlånta och kunna icke återtagas. Det är lill förekommande
deraf, som jag gör min vördsamma erinran. Hr Rosenblad
har redan upplyst, att när man om hösten det ena
året icke kunde utbekomma lån ifrån Banco-disconten förr
än io lill ii veckor sedan lanen blifvit beviljade, så kunde
man cdeVemot i påföljande Februari utfå lånen endast efter
tvänne veckors väntan.
Enär låneiörelstn på detta sätt förändras, bör man icke
taga sig någon förskräckelse deröfver, att detsamma, som
förr inträffat, sker äfven nu. En talare har omförmält, huruledes
bancovinsten icke bör utsläppas på en gång. — Det
vet äfven jag; yrkar det icke eller. Men då man måste beräkna
alt lånen åter skola ingå till banken för alt kunna
användas till allmänna arbeten, så mäste man vara belänkt
på sättet och tiden att dem återfå. Det är derföre jag yrkar
ålerremiss af delta betänkande.
Hr Rosenblad: Hr von Hartmansdorff skulle hafva
lätt i sitt sisla raisonnement, i händelse här vore fråga att
skänka bort 460,000 r:dr lill några låntagare; men det är
det visserligen icke, utan de 460,000 r:dr, som nu stå upptagna
som en bankens tillhörighet och skulle komma att utgå
i låneväg, blefve alltid en bankens tillgång. Capilalsumman
i banken förblifver ändå densamma. Banken är lika
rik dagen efter, som dagen före den, då denna summa utlåntes,
så att tillgången alt anvisa på den gamla bancovinsten
står lika väl öppen derefter som förut, så alt Sländerne
skulle kunna 1111 genast anvisa utgående af den omtalta
summan 3,311,000, förutsatt nemi. att Sländerne skulle fatta
ett så oklokt beslut. Följes åter det kloka förslaget, som
är framstäldt af dem, som önska medlens användande lill
allmänna behof, alt de skola utgå successive under 5 år af
den inflytande bancovinsten, så behöfves icke en skilling tagas
af den nuvar. vinsten; ty nya inkomster fylla hvad som
borttages af det gamla capitalet. För öfrigt anhåller jag alt
Den 17 Octo ber f. m.
få upplysa, att det icke iir med 3, utan med något mer än
5 millioner, hvarmed den verkligen utelöpande sedelstocken
blifvit förminskad sedan sista riksdag.
Hr Bråkenhjelm: Den ledamot, som sist yttrade sig,
har redan visat, att Hrr von Hartmansdorff och Mannerskantz
haft orätt, när de påstå att Standerne ej skulle kunna
disponera bancovinsten till ett belopp af 3,311,000 r:dr
för allmänna behof, om man ökade discontens lånefond, enär
banken äger tillgång all suecessive under 5 år utbetala en
lika stor summa utan alt röra en skilling af den ifrågasatta.
Jag upprepar min önskan, att betänk, måtte bifallas och
lägger till grund för denna min önskan den uppgift jag
meddelat R. o. Ad., att, till följd af den tillfälliga behållning,
som finnes i banken och på dess depositions-räkningar af
medel tillhörande Riksg.cont., hvilket utgör sannerligen en
tillfällighet, så har också en tillfällig förlägenhet i allm.
discontrörelsen uppstått, som Standerne nu böra afhjelpa.
Hr Ribbing: Som jag nu funnit, att den extra-statsreghn
kommer att lägga ett hinder för den hjelp, som är
Svenska allmänheten tillämnad; så får jag säga, att om detta
skötebarn, nemi. den extra-statsréghn, skulle vara så ömtåligt
oell hafva så stora pretentioner alt vilja hafva allt
hvad sorn finnes; så tror jag alt dessa pretentioners nedsättande
icke vore ur vägen, för att tillfredsställa det behof
som yppat sig. Visserligen kan man supponera, alt den
Svenska allmänheten af den extra-statsreghn skall få något
gagn; men det blir dock alltid mera indirect, och jag kan
ej förmoda, att Svenska allmänhetens rätt och fyllandet af
densammas behof skola slå tillbaka för den omtalta extrastatsreghn.
Jag tror detta så mycket hellre, som det nära
nog vore ett halft bedrägeri att först genom disconters inrättande
likasom gifva på liand, att man står tillreds med
hjelp i nödens stund. När man gifvit ett sådant löfte, är
man icke berättigad att taga det åter, utan bör salivera apparencerna
och hålla hvad man löfval.
Hr von Hartmansdorff: Till svar på den siste talarens
yttrande får jag förklara, att ibland nyttiga företag,
hvartill jag anser att medlen kunde användas, räknar jag
upprensningen af tvänne vattendrag i Calmar län.
Jag har ingenting emot alt rörelsen lättas, på sätt jag
förut yttrat; men det bör ske med förbindelse, I. ex. att
hvad som 1111 medgifves af den redan behållna bmcovinsten
ersättes af kommande årens bancovinst. Delta villkor
tror jag mig äga rättighet att framställa, då betänk, är (örsta
gången R. o. Ad. föredraget. Om återremiss, hvarom jag
anhåller, beviljas, så är det en livar öppet att sedan yrka
sådana bestämmelser, alt både allmänheten kail blifva belåten
och
Den 17 October f. m.
36g
och bankens medel icke dragas ifrån mera till mindre nyttiga
föremål.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla BancoUtskts utlåt. N:o 104.
Ropades starka ja, blandade med ett eller annat nej.
Hr von Hartmansdorff begärde votering.
Upplästes till justering följande voter:s-proposition :
Den som bifaller BancoUtsk:s utlåt. N:o 104, voterar
ja»
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, återremitteras ofvannämnda utlåtande.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
som följer:
Ja — 85.
Nej — 25.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, alt plenum komme
att fortsättas på eftermiddagen kl 6.
Föredrogs ånyo LagUtsk:s den 3o sisth Sept. och den
i4 dennes på bordet lagda betänk. N:o 122, i anledn. af
väckta motioner 0111 upphäfvande eller ändring af K. förordn.
den 9 Maj 1835, ang:de hvad iakttagas bör vid handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva.
Frih. Boye, Ludv.: Det är en oförneklig sanning,
att författningen af den 9 Maj 1S55, angtde hvad sorn bör
iakttagas vid handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, åstadkommit mycket ondt. Den har
upplyst allmänheten om utvägar att anställa bedrägliga
handlingar till en större vidd än kunskapen derom var förut;
men felet ligger icke i något annat, än att författningen
var bristfällig. Denna bristfällighet kan och bör aflijelpas,
men icke på sätt Utsk. föreslagit.
För att göra ämnet fattligt för Ståndet, synnerligen för
de ledamöter, som ej sysselsatt sig med juridiken, utber
jag mig öfverseende för den vidlyftighet jag måste iakttaga.
Aldrig har det gifvits någon lag så orimlig som den, att
köp om lös egendom icke skulle vara gällande, för det att
icke öfverlåtelsen af samma egendom ägt rum; en sådan lag
bär aldrig funnits och lärer icke komma att finnas; icke
heller har någon lag gifvits, som nekat den ena medborgaren,
alt, för hvad aftal som helst, öfverlåta nyttjanderätten
al dess lösa egendom åt den andra. En sådan lag, säger
jag, har icke gifvits, och rättsbegreppet förbjuder att eu
.4 H. 47
D c n 17 0 c t o b e r f. m.
sådan lag kan finnas» Men missbruk har uppstad derigenom,
att fingerade afbandlingar blifvit upprättade, i följd
hvaraf den, sorn varit skyldig andra oell velat undandraga
sig betalningen medelst icke uppoffrandet af sin lösegendom,
gått i connivence med tredje man och med denne upprättat
köpebref om lösörena mot förbehåll att få dem begagna;
och man måste medgifva, att det är icke bruket, ulan
missbruket, som bör motverkas. Detta var ändamålet
med författningen af i835; men genom bristfälligheterna i
densamma uppstod den följd, alt hvad man velat förekomma,
långt ifrån att förekommas, tvertom förökades. Utsk.
har nu föreslagit, att då en lagsökning inträffar, som skall
verkställas på lösören, och innehafvaren af den lösa egendomen
visar upp köpebref, att han densamma försålt lill
en annan; så skall denne köpare vara pligtig att stämma
den Jagsökande för att bevisa g i 111 iglie ten af sin afhandling.
Det har likväl alltid varit och förblifver alltid med
rättsbegreppet öfverensstämmande, att hvarje handling, i
laglig form upprättad, måste anses lagligen gällande, måste
anses ärlig, intill dess vederparten bevisat motsatsen. I
följd af denna grundsats, blir det klart, att käranden bör
vara den, som vill klandra denna köpeafhandling. Nu har
likväl Utsk. satt sig i alldeles omvändt förhållande och betraktat
alla sådana afbandlingar för falska. Utsk. har visst
icke sogt detta rent ut, men det är detta förutsättande, som
endast kan förklara tillstyrkandet, som är det, att den som
äger afhandlingen, han skall bevisa, han skall blifva kärande,
tverlemot allmänna rättsbegreppet, enl. hvilket det bör
vara den som vill klandra afhandlingen, som också skall vara
den kärande. För öfrigt har jag ingenting emot författningen,
men jag begär återremiss på betänk., på det att
Utsk. måtte åtminstone ändra denna, om jag så får säga,
capitalbrist i författningen, denna uppoffring af sjelfva rättsbegreppet,
på det att den må blifva kärande, som bör
vara det, och till förekommande att den, som är i besittning
af andras lösa egendom, må finna utvägar till
credit, till följe af den lösa egendom, hvaraf han är innehafvare;
ty sådant är billigt att förekomma och kan ej på
annat sätt förekommas. Ilan må med sjelf sins ed styrka,
att afhandlingen är riktig, d. v. s. att den som är lagsökande
och begär utmätning på gäldenärs egendom men mötes
med ett tillkännagifvande, som med köpeafhandning styrkes,
att lösegendomen är försåld, den bör få qvarstad derå,
intill dess rättsfrågan är afgjord, men i rättsfrågan bör han
blifva kärande och icke den som förutsattes hafva handlat
i ärligt uppsåt. Jag begär’ således återremiss, eller på det
att Utsk. måtte rätta delta misstag, dels derföre att ett
kungörande måtte äga rum och en utväg finnas för allmänheten
att få veta om innehafvaren rår om lösegendomen,
eller icke. Detta kungörande är föreslaget i Ilr von Hooks
Den 17 Oclober f. ra.
reservation, likväl längre än jag skulle vilja gå; ty en tillåtelse
är felaktig, när den inom sig innebär ett hinder för
tillåtelsen. När Hr von Röök begär kungörandet från predikstolen,
så lägger lian ett hinder för sjelfva tillåtelsen; ty
hvem vill göra allmänheten bekant med den befattning man
tager med sin lösegendom ? Jag begär att i afseende härå
må vidtagas samma utväg, som med fast egendom, alt sådana
afhandlingar uppspikas på tings- eller rådstufvudörren
och förblifva der sittande ett år. Vill man då veta
hvem en viss persons lösegendom tillhör, så behöfver man
blott gå dit, så får jag veta det. — Jag begär återremiss
samt att dessa mina anmärkntr måtte få remissen åtfölja.
Gr. Frölich, David: Jag hör hafva äran tillkännagifva,
att det är i följd af ett lättsinnigt åtagande att yttra
mig i denna sak, som jag uppträder. Jag har efteråt besinnat
obehaget och kanske onyttan att yttra mig vid denna
riksdag i lagfrågor, då man har så föga aspect att veta huru
de kunna blifva behandlade, enär man ännu icke ser någon
Just.minister utnämnd. Det fägnar mig dock alt vid della
tillfälle linna den man närvar., hvilken, ehuru han ej är
qvar i ministeren, likväl kan följa ärenden, sådana som dessa,
med sin uppmärksamhet, ty eljest vore det utan ändamål
att tala om detta ämne. Jag har, som sagdt är, af lättsinnighet
åtagit mig alt tala i ämnet, men har förgätit att
titta på det här betänk, och får derföre hörja med att blott
i allmänhet söka bemöta Frih. Boyes anmärkn. emot Utsk:s
betänkande. Den värde ledamoten synes hafva förblandat
frågorna om hvilken som bör vara stämmande part i det
hänseende han nämnt. Det är klart att man i allmänhet
anser den vara ägare till lösegendomen, som är innehafvare
af densamma; den allmänna presumtionen bör vara, att den
lösa egendom, som finnes i en persons våld, verkligen är
dennes tillhörighet och icke är försåld. Derföre tror jag
det vara rätt af lagstiftaren att säga, att om en person, sorn
fått köpa de lösören, hvilka finnas qvar i förre ägarens händer
och köpet är caeheradt för allmänheten; så bör det vara
den personen, sedan han fått qvarstad, som bör stämma.
I den delen har jag således ingen anmärkn. att göra emot
Utskottet. Jag hoppas, att den värde ledamoten är upplyst
af detta svar, annars kunde jag väl en annan gång vara
litet utförligare. Det synes likväl som det funnes en värre
anmärkn. att göra emot hela betänk., den nemi., att det garni
på icke mindre än att kullkasta en författning, som vid
sista riksdag vidtogs. Det leder ovillkorligen till villervalla
hos folket och i begreppet om lagstiftningens klokhet och
conseqvens att se en författning, stiftad på den ena riksdagen,
och kullkastad på den andra. Det är visserligen sannt, att
åtskilliga sätt att eludera denna författning visat sig, och att
de i vissa fall varit svåra; ty anledningen till att söka elu
-
Den 17 October f. m.
dera sådana köp hafva också utsträckt sig mera i sednare
tider än förut. Det har likväl alltid funnits en lag, som
tillåtit att nedsätta varor som förtrodt gods i tredje mans
vård och deröfver taga bevis, hvarigenom man försäkrat sig
om äganderätten till lösörena, fastän man ej har dem i handom.
Det var troligen i anledn. af anmärkntr deröfver, att
stadgandet härom i gamla lagen missbrukades till cacberade
afhandlingar, som Ständerne vid sista riksdag stiftade en
författning, som gick ut på att föreskrifva några flera ceremonier
eller åtgärder, för alt gifva mera form af laglighet
ät sådana transactioner. Dessa transactioner hafva nu, i
följd af författningen, temmeligen allmänt varit idkade, åtminstone
i den ort, der jag är boende. Visst kan det hända,
att de i vissa fall haft den verkan, att personer, som
lättsinnigt nog lemnat det fattigare folket credit, när de
kommit för att utsöka sin fordran för borgade varor, funnit,
att den eller den torparens t. ex. lösa egendom redan
varit försåld till egendomsägaren. Detta är visserligen en
olägenhet och troligen anledningen hvarföre så många motioner
pm författningens afskaffande blifvit väckta ; meri jag
bör bedja herrarne besinna, att denna författning haft en
stor fördel för den fattigare folkclassen , under de tryckande
år, sora sednast passerat, nemi. att personer af denna
dass kunnat få någon credit; ty sedan én torpare t. ex. gjort
försäljning af sina lösören till sin husbonde, så har denne
kunnat veta, huru långt han kunde gå i försträckning för
torparen. Hade man åter varit osäker huruvida icke en köpman
i nästa stad för borgade varor kunde utmäta torparens
bäst eller ko, så hade ej husbonden kunnat, med samma
säkerhet åtminstone, lemna torparen det understöd denne beliöft.
Den författning har blifvit borttagen, som lemnar egendomsägaren
en förmånsrätt till sine underhafvandes lösören;
just emedan denna författning blifvit borttagen, är
det som sträfvandet att åtkomma den falligares egendom
visat sig. Huruvida man skall understödja det ena sträfvandet
mera än det andra, hvarom fråga nu är, då man
är på tapeten att taga bort en författning, som är känd och
gått i verkställighet, öfverlemnar jag åt herrarne sjelfve att jugera.
Sedan jag upplyst detta, vill jag alltför gerna lemna discussionen,
blott med den erinran, aLt vid sista riksdag, då
denna fråga väcktes och afgjordes, så yttrade sig en numera
afliden ledamot af dåvar. LagTJtsk., nemi. Borgmästare
Hessle, i en reservation emot beslutet. Nämnda reservation
stödjer, sig på nya civil-lagförslagels tillstyrkande. Detta
den nya cival-lagens förslag har
morran, dock med en liten förändring i ordalydelsen på ett
sätt, som ingalunda hjelpt redaclionen, utan snarare tvertom
försämrat densamma. De flesta föreslagna morran äro af beskaffenhet,
att om denna författning skall gillas, så böra belydliga
ändringar deri äga rum, åtminstone de 2 sista rnom:n
Den 17 Oclober f. m.
373
utslrykas. Jag kanske bör gifva tillkänna hvarföre jag gör
detta tillstyrkande. 4;de morn. lyder så bär: "Uti rättegång,
ang:de gilltigbeten af köpeafbandling om lös egendom,
i de fall, som nu nämnda äro, må köparens och säl —
"jarens erkännande deraf icke till förringande af fordringsägares
rätt göra tillfyllest, utan skall annan laglig bevisning
om köpets verklighet erfordras, eller köparen med
"sin ed fylla, att afhandlingen icke till annans förfång är
"diktad’’ etc. Herrarne finna i detta förslog ett försök att
hjelpa domaren att med större säkerhet kunna bistå den
lätte fordringsägaren. Det finnes Svensk lag tillräckligt derpå,
åtminstone till dess att vi få någon bättre; och att likasom
gifva en lagförklaring åt domaren hvad afseende han
bör fästa på köpares och säljares erkännande, synes mig
vara alldeles onyttig. Äfven den i samina mom. föreslagna
edgången afslyrker jag, och för att resumera min tanke om
liela saken önskade jag afslag å hela betänk.; men vill man
hafva ett förklarande öfver den författning, som sista riksdag
vidtogs, så borde man, med afslående af de begge sista
mom:n, behålla de tvänne första, dock till redactionen hellre
följa civil-lagförslaget än Utskottets.
Frih. Cederström, Anders: Ehuru ung den författning
är, Ilvars upphäfvande föreslås, så har den dock visat
sig så skadlig, att i nästan alla landsorter man funnit de
menliga verkningarna af densamma. Det bästa beviset derpå
torde man finna i den mängd motioner, som inom B011-  deSt blifvit väckta om författningens upphäfvande eller förändring.
Frih. Boye har anmärkt mot Utskrs förslag, att
det icke skulle egentligen vara den föregifue ägaren till den
lösa egendomen, som vore skyldig att uttaga stämning, utan
all delta ålåge borgenären; men I.agUtsk. har ansett, att
så beskaffade afhandlingar, som dessa, hvarom här är fråga,
äro af natur, att ingen lagligen kan vara skyldig alt veta
eller förmoda alt lösegendomen tillhörer någon annan än
den, i hvars vård densamma befinnes, så att om någon annan
föregifver sig vara ägare dertill, borde det vara denne,
som skulle bestyrka sin uppgift. Ett sådant bestyrkande
kan ej ske annorstädes än vid domstol, och Utsk. bär, som
sagdt är, ansett alt af dem sorn göra anspråk på en gäldenärs
lösa egendom den, som vid utmälningslillfället bevisat
sig hafva bästa rätt dertill, bör anses såsom ägare, intill
dess annorlunda genom loga rättegång kari utredas; och då
vid dylika tillfällen creditoren alltid lagligen styrkt sin rätt
inför antingen domstol eller K. Bef:h:de till den utmätta delen
af gäldenärens egendom; så mäste han, från det ögonblick
utmatningen blifvit verkställd, anses för ägare, lill
följd hvaraf den som yrkar bättre rätt till den utmätta egendomen,
utan alt sådant inför laga domstol blifvit styrkt,
374
Den «7 October f. 111.
äfven bör stämma, helst det är omöjligt för borgenären att
med säkerhet veta hvem som är ägare, om också den, i
hvars vård egendomen finnes, skulle uppgifva ägaren, emedan
dennes uppgift möjligen kunde vara falsk. Det kunde
ju hända, att den, sorn uppgifves vara ägare till den utmätta
egendomen, likväl ej vore den sannskyldige ägaren, utan att
denna uppgift vore lemnad endast för att vilseleda och vinna
tidsutdrägt; och af sådan orsak bör väl den bestyrka
sin äganderätt, som säger sig vara ägare, — och ett dylikt
bestyrkande af äganderätt kan endast ske genom laga bevisning
inför domstol, hvilket derföre måste ske genom uttagen
stämning, — hvarföre jag anser anmärkn:n icke vara
så gilltig, all något afseende derpå bör fästas. Jag kan ej
heller ingå på Gr. Frölichs förslag, att den gamla författningen
skulle qvarstå. Innan samma författning promulgerades,
hade man ännu icke fått ett legalt sätt huru bedrägerier
skulle kunna blifva lagliga. Förut berodde det på
domaren att på förekommande omständigheter samt på
de skäl och bevis, som funnos, afdömma hvem egendomen
tillhörde; nu åter, efter denna författning, är domarens skyl»
dighet alt, om egendomen blifvit lagligen intecknad och öfverlåtelse!)
anmäld hos kronofogden eller Konungens Bef:h:de,
tilldämma densamma åt den som iakttagit dessa formaliteter,
utan att något afseende kan fästas på afhandlingens ärlighet.
Delta har gjort, att bland allmogen öfver hela Riket
uppstått ett sätt att bibehålla egendom, hvartill de icke äro
ägare, så alt snart sagdt ingen creditor kan utbekomma sin
fordran hos gäldenären, enär merendels all dess egendom befinnes
eril. laga former böra en annan lill, och således vara
oåtkomlig. Jag vill icke påstå, att hvad Utsk. föreslagit är
det bästa, och vill derföre icke motsätta mig återremiss;
men jag tillstyrker på det högsta, att den gamla författningen
måtte upphäfvas, och någon bättre sättas i stället.
Frih. Boye: Jag står i förbindelse hos Gr. Frölich derför
, att han öfvertygat mig derom, att jag icke måtte varit
nog tydlig i mitt förra yttrande. Jag begär således att
för herrarne få reda förhållandet af sjelfva ämnet; och detta
är så mycket mera angeläget, som jag derefter öfverlemnar
lill eder egen urskiljnings-förmåga, mine herrar! hvilken det
är, jag eller Gr. Frölich, som genom sammanblandning af
förhållandena försatt begreppet i villervalla. Må det tillåtas
mig alt schematiskt framställa förhållandet. A t. ex.
sitter i lös egendom , men han har ganska ärligt (som är
motsatsen lill skälmstycken) kommit i besittning deraf, (jag
anser nemi. alla sådana afhandlingar ärliga, intill dess att
motsatsen blifvit bevisad). Nå väl! nu har A sålt till B sin
lösa egendom, men förbehållit sig rättigheten alt begagna
densamma, (en rätt som ännu aldrig blifvit satt i fråga och
som i Stockholm aldrig bör komma i fråga, ty, som man
Den ij O e loij er f. m.
3^5
vet, tali jag här hyra rum af en, men möhler af en annan;
men äro de möblerna derföre mina?) Nåväl! nu har han, A,
sålt egendomen lill B. När nu C, fordringsägare hos A,
hos denne infinner sig med utmätningsutslag, så gifver A tillkänna,
att han sålt sin lösegendom till B. Hvad är då naturligare,
än att B:s ärliga handling får gälla, intilldes oärligheten
blifvit bevisad? Säkerheten för dem båda består
deruti, att seqvester lägges på varorna, intill dess äganderätts-frågan
är afgjord; men i denna äganderälts-fråga, —
huru kan man tillåta sig den förmodan, att köparen icke
skulle genast i sjelfva uppgiften vara känd, eller omöjlighet
uppstå att veta hvem som bör stämmas? — A har uppgifvit
sin man! Så bristfällig ur icke i835 års författning, att
den tillåter cacherade afliandlingar; både Gr. Frölich och
Frih. Cederström hafva talat derom, men sådant finnes ej
deri; ty i835 års författning gifver just upp sättet att förekomma
dessa cacherade afliandlingar, emedan den ålägger,
all afhandling om köp af lös egendom skall, försedd med
vittnes intyg, företes hos domaren, Konungens Bef:h:de eller
kronofogden. När dessa villkor, utom hvilka sjelfva handlingen
saknar värde, äro uppfyllda, så lärer man väl ej
kunna säga, att en sådan afhandling är cacherad. När nu
C begär utmätning af den lösa egendomen, och får seqvester
derpå — har han ej då sin säkerhet bevarad? Men är
det icke hans skyldighet att klandra den ärliga handlingen?
Är det icke ett omvändt rättbegrepp alt köparen skall stämma?
Jag kan åtminstone ej förstå saken annorlunda, och om
jag förmått alt framställa förhållandet som det är, öfverlemnar
jag åt eder, mine herrar! alt bedomina hvilkendera
som bidragit att förvirra begreppet, jag eller Gr. Frölich.
Jag förenar mig i den anhållan, att betänk, icke måtte afslås
; ty det åsyftar ett godt ändamål, nemi. att förekomma
skälmstycken ; och de äro förekomna, om, med rättelse i
de omständigheter jag uppgaf, Utsk., i stället för att begära
ett återkallande af den förra författningen , tillstyrker
Ständerna att hos Konungen begära en förklaring
öfver i835 års författning. Ändamålet vinnes då än ytterligare
garantier utstakas, nemi. den ena, att en hvar
må äga att på rådstufvurättens eller häradsrättens dörrar
söka upplysning om den, som vill belåna lösegendom,
redan försålt den till en annan, och än mera genom den
andra, som skulle hafva till påföljd, att när fordringsägaren
C stämmer köparen B och har rätt alt fordra honom
och säljaren A på ed, och de brista åt eden, så blir icke
allenast handlingen bedräglig, utan de plikta hvardera egendomens
halfva värde, eller hela värdet begge två tillsammans.
Om en sådan påföljd utsältes för en falsk handel,
så är ändamålet vunnet; ty jag tror ej, då påföljden vore
så sträng, att någon betjenar sin vän med en falsk ed; jag
tror han låter bli det, när han löper äfventyret att sträf
-
3^6
Den 17 October f. m.
fas som bedragare. Jag förnyar min begäran om återremiss.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Lika med
föreg:de talare beklagar afven jag, alt en lag skall blifva
föremal för upphäfvande riksdagen efter den , vid hvilken
den blifvit stiftad; men denna omständighet kan jag icke betrakta
såsom ett skäl för lagens bibehållande. Om den är
felaktig, så bör den ju upphäfvas eller rättas, äfven 0111 den
dagen förut vore antagen. I afseende på den ifrågavar. lagen
torde det vara ådagalagdt hvad ingen, som tagit kännedom
örn verkliga förhållandet, bör kunna bestrida, att den
medför villervalla och föranleder bedrägerier samt följaktligen
bör förändras. Hvad angår den stridighet, som emellan
tvänne talare uppstått i fråga om hvilkendera parten kärandeskyldigheten
tillhör, så vågar jag för min del tro, att de
värde talarne hafva begge två till en del rätt och till en
del orätt; ty om vid ett utmätningstillfälle någon anmäler sig
för alt hindra utmätningen under föregifvande att han är
rätter ägare till egendomen, utan att likväl till stöd för detta
påstående förete köpebref, hvaraf åtkomsten skulle visa sig,
så måtte en sådan på ingen omständighet grundad lös uppgift
örn äganderätt lill den ifrågaställa egendomen icke kunna
anses innefatta tili den grad tillräckligt stöd för uppgiftens
sanning, att den, som innehar egendomen, skall vara
skyldig att stämma den, som sålunda anmält sig som ägare.
Företer deremot denne sistnämnde köpecontract, som utvisar,
att han tillhandlat sig egendomen; så har han presumtionen
för sig, och då måste det åligga den, som påstår utmätning,
att stämma den, som genom köpebrefvet gifvit presumtion
om äganderätt, och att genom bevis tillintetgöra denna presumtion.
livad de särskildta momenten af Utsk:s till författning
i förevar, ämne framställda förslag vidkommer , så får jag i
afseende på i:sta morn., der det heter: ”Söker någon vid
utmätning tillegna sig gods, som i gäldenärs bo finnes,’’ —
göra den anmärkn., att uttrycket ”tillegna sig gods’’ är
olämpligt på detta ställe, emedan här endast är fråga om
att göra en förment rättighet gällande, då deremot uttrycket
”tillegna sig’J förutsätter frånvaro af rättighet. Jag skulle
derföre tro, alt del lämpligare borde heta: "Påstår någon
vid utmätning sig vara ägare till gods, som i gäldenärs bo
finnes’’ etc.
Vid 2 morn., hvarest stadgas: ”Nu anmäler vid utmät”ningstillfället
gäldenären, att godset hörer annan till , då
"skall det ock med qvarstad beläggas och gäldenären derom
”den uppgifna ägaren underrätta. Stämmer denne ej inom
”den tid, som ofvan sagd är, vare sin talan qvitt,” — får
jag anmärka, det jag tror, att LagUtsk. icke har tillräckligen
sörjt för den uppgifne ägarens rätt, då Utsk. föreskrif
vit,
Den 17 O c t o b c r f. m.
vit, alt gäldenären skall underrätta honom om den sökta
utmätningen, emedan det då är lemnadt åt gäldenärens godtfinnande
att meddela agaren underrättelsen, när lian behagar.
Om han då dröjer dermed till dagen eller några dagar
förr än stämning bör ske, så blir det ju omöjligt att
åstadkomma stämning, och likväl skulle ägaren vara sin talan
qvitt. Mig synes derföre, att stadgandet bör blifva sådant,
alt borgenären, som begärt utmätning, derom skall underrätta
den uppgifne ägaren, hvilken, derest hail icke med
skriftlig bevittnad handling visar sin äganderätt, vid förlust
af sin talan skall stämma den som sökt utmätning inom den
lid, som LagUtsk. föreslagit, eller någon annan, som kan
anses lämpligare.
Hr Stuart, Carl Gust.: Få frågor i lagstiftningsväg
hafva ådagalagt ett sådant vacklande i åsigter, sorn det lagstadgande,
hvarom ifrågavar. betänk, handlar. Under i8?.q
års riksdag föreslogo R. St. hos K. M. en särskild författning
till förekommande af diktade köp om lösegendom, hvilken
författning öfverensstämde med 6 och 7 §§:na uti Lag-comile'ens
förslag till Utsökn.-balk. K. M. gillade uti hufvudsaken
det af It. St. då framställda förslag; men i anseende till
några dervid förekomna mindre väsendtliga anniärkntr, fann
It. M. sig hindrad alt sanctionera förslaget, och riksdagens
snart derefter inträffade slut anfördes såsom anledn. hvarför
K. M icke kunde till R. St. framställa något contra-förslag.
Vid sisth riksdag väcktes af en motionär inom detta Hus
fråga om en lag i detta ämne, med iakttagande af de utaf
K. M. nödiga ansedda rättelser uti R.Stisvid föreg:de riksdagen
afgifna lagförslag. I stället för att understödja denna
motion, föreslog dåvar. LagUtsk. en efter andra grunder
uppgjord särskild författning i ämnet. Mot antagandet af
detta förslag yttrade jag mig, på sätt af R. o. Adis prot. inhenitas.
De täta klagomål, hvilka, under de sedermera förflutna
fem åren, från alla landsorter låtit höra sig, hafva
också bekräftat riktigheten af deras åsigt, hvilka redan då
ansågo förordningen ändamålslös och olämplig. Sådant oaktadt
är jag verkligen villrådig, huruvida R. St. jemväl vid
närvar, riksdag böra till K.M. ingå med förslag till én förändrad
författning röride samma ämne. Såsom varm vän af
alla reformer äfven i lagstiftningsväg, anser jag nemi. R. St.
icke böra, genom stridighet i åsigter vid näst efter hvarandra
följande riksdagar, gifva K. M. grundad anledn. till tvekan
vid beviljandet af äskad sanction på R. St:s särskildta
förslag och till uppskof med förslagens pröfning och antagande
från den ena riksdagen till den andia. Jag vill och
kan dock icke för närvar, afgöra , huruvida olägenheterna
af i835 års förordning i sjelfva verket liro så stora, att R.
St., utan afseende på den af mig uppgifna considerationen ,
14 Fl. 48
3'S
Den 17 Octoberf. m.
äfven vid denna riksdag böra afgifva ett nytt lagförslag till
diktade köpeafhandlingars förekommande; men i sådant fall
skulle jag tro, att LagUtsk. hade bort följa 1829 års lagförslag,
med iakttagande af de rättelser och ändringar deruti,
som K. M. ansett af behofvet och ändamålet påkallade.
Hvad det speciella af det nu framlagda förslaget beträffar,
så får jag, i afseende på andra momentet , förena mig
uti den anmärkn. dervid, som Hr Cederschjöld afgifvit; och
i afseende på sista mom. får jag derjemte erinra om den
ofullständighet, som deruti förefinnes. Der stadgas nemi,
straff endast för den gäldenär, som under sken af köp, gåfva
eller annat aftal, egendom sig afhändt, för att förekomma
utmätning, som af borgenär sökt är; men någon straffpåföljd
finnes icke föreslagen för den händelse, alt gäldenären,
innan utmätning sökes, på svekfullt sätt söker undandraga
fordringsägaren de tillgångar gäldenären äger. Hr von
Röök har visserligen uti sin reservation äfven afsett ett sådant
förhållande; men den af honom yrkade straffbestämmelsen
är i min tanke alltför sträng. Jag anser likaledes,
att särskildt ansvar bör bestämmas för den gäldenär, som
svikeligen uppgifver ägare till det gods han innehar. Enl.
Utskts förslag, skulle en sådan uppgift icke vara med någon
ansvarspåföljd förenad. För min del skulle jag tro, att 1829
års lagförslag , som i detta fall antager en ansvarsbestämmelse
af böter, motsvarande godsets halfva värde, vore lämplig.
På grund of dessa anmärkn:!’, anhåller jag om återremiss
af betänkandet.
Hr D a I m a n , Wilh. Fredr.: En värd ledamot,
Frih. Boye, har upprepat sina anmärkn:r, som han vid ett
föreg:de tillfälle framställt i afseende på en utaf de i detta
betänk, uttryckta grundsatser. Det förundrar mig att Hr
Frih:n vill uti vår lagstiftning införa en grundsats, som strider
mot den, som redan finnes i våra lagar; ty det lärer
icke vara Hr Frih:n obekant, att allm. lagen, i fråga så väl
om pant som lån och deposition, stadgar, att den som bortlånar
något eller pantsätter, eller som anförtror gods åt någon,
skall taga handskrift derå eller göra det med tvänne
vittnen. Detta bevisar, att så snart det förutsattes att lösegendom
icke hörer honom till, i hvars vård den finnes , så
åligger det ägaren att med bevis styrka sin föregifna äganderätt.
Det händer alla dagar i concurser, att der finnas panter,
till hvars utbekommande ägarne hafva företrädesrätt.
Jag hemställer nu, om det vore tillräckligt för en person att
tili utbekommande af egendom, som man påstod vara sig
tillhörig, men hvilken uppgift af borgenärerne besiriddes,
blott säga: som jag är ägare till panten, anhåller jag att man
ville vara så god oeh återgifva mig densamma, eller om det
icke blir föremål för concursdomaren att bedömma hans
äganderätt efter de omständigheter, som kunna förefinnas.
Den 17 Oelober f. m.
379
Här är samma förhållande. En prioriterad borgenär, å ena
sidan försedd med utmätningsresolution , och å andra sidan
en köpare eller depositarius eller en som lemna t godset såsom
lån. JNär tvist om rättighet till varorna dem emellan
uppkommer, måste den af domstol afgöras; och då presumlion
om äganderätt alltid finnes hos den som innehar godset,
så ur det klart, att den som vill tillintetgöra en sådan
presumtion, under påstående af sin äganderätt till varorna,
måste stämma den presumerade ägaren. För öfrigt liar man
yttrat, att det ieke vore skäl utan inconseqvens af R. St.
att 1111 ändra en lag, som vid förra riksdagen stiftades. Härtill
får jag svara, alt om fråga vore att uttrycka en annan
princip, än den som af R. St. vid sista riksdag uttalades, så
skulle äfven jag tveka att insfämma deruti; men då den lag,
som i detta fall stiftades vid förra riksdagen , icke utgick
från annan synpunkt, än att förekomma bedrägeri i förevar,
fall, och detta ändamål visat sig icke kunna vinnas; så synes
det mig vara ganska förlåtligt, om R. St. nu söka en
annan utväg till ernående af delta mål. Anledntn till lagstadgandet
är nu, såsom vid förra riksdagen, att söka förekomma
bedrägeri, och örn det kan ske på bättre sätt nu än
vid förra riksdagen ; så ser jag icke någon inconseqvens uti
vidtagandet af en förändring, sorn finnes af behofvet påkallad,
och som anses kunna befordra ändamålet. Hvad öfriga
liu förekomna anmärknir beträffar, så instämmer jag med
Gr. Frölich uti den åsigt, att det är oformligt och stridande
mot principen för äganderätt och för vårt antagna bevisningssätt,
att genom ed kunna svärja sig till någon rättighet
till egendom; men deremot kan jag icke instämma med
Hr Grefven deruti, att det vore öfverflödigt att i lagen utsätta,
det icke köparens och säljarens ömsesidiga erkännande
är tillräckligt såsom bevis derpå alt köpet är ärligt. Jag
ser ingen olägenhet deruti, att man, vid försäljning af lösegendom,
som qvarstanna!' hos säljaren, uppgör köpet med
atlie vittnen, hvilka utgöra bevisningen. Således tror jag,
att del tilliigget till Lagcomite'ens förslag, långt ifrån att vara
skadligt, tvertom är ganska nyttigt. För öfrigt instämmer
jag uti den af Hr Cederschjöld gjorda anmärkn:n iör;de
ett tillägg till 2 moni. angide priecriptionstiden, inom hvilken
den uppgifna ägaren, vid förlust af talan , skall vara
förpligtad att utlaga stämning å den, som begärt utmätning
å varorna ; äfvensom jag instämmer uti den siste värde talarens
anmärkn. angtde förtydligande of 4 morn. af detta
lagförslag; och ehuru jag uti principen gillar Utsk-.s betänk.,
så förenar jag mig dock, på grund af de anmärkn.*!- jag haft
äran framställa, uti anhållan om återremiss af betänkandet.
Frih. Boye: I anledn. af Hr'Cederschjöld* gjorda erinran
vill jng medgifva, att jag icke upptog den omständigheten,
att anmälan otn verkställd försäljning skulle göras,
3So
D c 11 17 0 c I o b c r f. m.
utan ali beledsagas nied bevis. Jag log icke lipp delta, derföre
att det säger sig sjelft, att en obestyrkt uppgift betyder
ingenting, och kan således icke uppehålla utmätningen; men
jag kan icke frångå den öfvei tygelsen, att der ett köp blifvit
ärligt afliandladt och ärligt ingånget, der är köparen,
sorn på god tro köpt, och sorn är laglig ägare, icke skyldig
att framträda såsom kärande, utan kärandeskyldigheten åligger
dem , som vilja klandra denna ärliga handel. Hr Dalman
har gjort sig mycket besvär att sammanblanda tvänne
olika frågor, nemi. frågan om pant med frågan om köp.
De äro ganska olika; och för att vederlägga honom, behöfver
jag blott påminna derom , att så väl allm. lagen som
concursstadgan bjuda, att annan mans i boet befintliga egendom
först skall undantagas. Äfven får jag erinra Hr Dalman
derom, att i8l5 års förordning, så felaktig den än är,
likväl uttrycker Hr Dalmans fordringar. Hr Dalman vill
nemi., att afhandlingen skall ske med vittnen. Nå väl! sådan
är just föreskriften i i835 års förordning; men låtom oss
förenkla frågan, roine herrar! 1835 års författning har onekligen
en ganska riklig afsigt. Den brister deruti, att den
icke lägger tillräckliga correctiv mot missbruket. Nu har
LagUtsk. framställt correctiv deremot; men jagar icke nöjd
roed dem. Min anmärkn. åsyftar alt Utsk. ville hafva godheten
öfverväga, om icke ägaren skall vara den som stämmes,
och icke den som stämmer. För resten vet jag icke
hvarföre man skall återkalla en författning, som är riklig i
sin syftning, då dess brister genom förklaring kunna afhjelpas.
Jag skall icke längre uppehålla B.. o. Ad., utan åberopar
blott hvad jag redan anfört.
Gr. Frölich: Det synes vara förgäfves att söka öfvertyga
Frih. Boye; likväl skall jag yttra några ord , hvaraf
Hr Frihtn möjligtvis kan finna , att saken kan hafva tvänne
sidor. Om man in abstracto vill tänka sig, såsom den adle
Frih:n tyckes hafva gjort, blott huruvida jag skall hafva rättighet
att vara ägare till hvad jag köpt, så har Hr Frih:n
rätt; men fråga är om de tillfällen, då utmätning göres hos
en person, hvars lösörepersedlar af en annan blifvit inköpta.
Yi skola icke länka oss, att denna lag är till för sådana köp
eller lån personer emellan , der ingen utmätning kommer i
fråga. Det kan hända t. ex., att en far eller mor lemnar
åt sina barn några möbler att begagna, hvilka beständigt finnas
i barnens bo, fastän de tillhöra far eller mor. Vid de
förhållanden, då det icke varit satt i fråga att göra upp köp
för alt lura creditorerne, är för ordningens tillämpning icke
ämnad alt ifrågakomma. Del händer alla dagar, att persedlar
finnas hos personer, som icke äga dem. En hvar får
taga sitt åter, såvida förhållandet icke varit sådant, att de
verklige ägarne sålt dessa persedlar genom fingeradt köp till
någon god vän , för att undandraga sina creditorer utmut
-
Den 17 O c tober f. m.
3Si
ningsgilllighet uti sina lösören. Derom är frågan;och då borde
Frih. Boye besinna , alt som lagen inåsle fatta den förutsättning,
att hvar och en är ägare lill de lösören han innehar,
så bör innehafvandet deraf vara ett tecken , att andre
kunna lemna credit åt en sådan person. Då man nemi.
ser en person innehafva en mängd kreatur eller redskap, så
anser man sig äfven kunna lemna honom credit; men om
man undandrager sig alt betala den skuld, som grundar sig
på denna credit, så skulle han, enl. det ändamål, som med
denna lag åsyftas, icke genom en oredlig transaction kunna
undandraga fordringsägaren godtgörelse af hans verkliga tillgångar.
Sådan är anledntn till denna log; och i det fallet
behöfver jag icke upprepa, att jag är af samma tanke med
Hrr Stuart, Cederschjöld och Dalman; men annat är likväl
frågan, om denna författning, med de förbättringar som desse
herrar föreslagit, verkligen uppfyller ändamålet. Det kan
synas så theoretice ; men jag ber alt få upplysa , efter jag
haft många sådana transaclioner, att det är ganska lätt, äfven
med tillsats af de vittnen , som Hr Dalman ansett så
vigtiga, att eludera författningen genom sådana fingerade
transaclioner, som tillintetgöra den med författningen åsyftade
säkerhet. En torpare kommer t. ex. till godsägaren
och säger: jag är skyldig patronen det beloppet, och den
eller den köpmannen är jag skyldig så eller så mycket. Vill
icke patronen köpa allt hvad jag äger? Jag gifver köpebref
på ett värde af 200 r:dr; ty så mycket vill patronen väl
icke gifva, som sakerna äro värda; men vill patronen skrifva
under ett köpecontract, så säljer jag dem för 200 r:dr,
ehuru de äro värda 4°° r:dr; ty jag litar på att patronen
ej gör mig orätt. Ja, min gode vän, svarar patronen , det
skall jag göra, på det du må blifva fredad från köpmanskrafvet.
Då tillkallar man några vittnen och köpet är afgjordt.
JNTu frågar jag: hvad kunna väl dessa vittnen om en
sådan transaction utreda. De se att köpare och säljare äro
ense om afhandlingen, som derefter först anmäles hos fogden
och sedermera vid häradsrätten bevakas. Nu har ingen enl.
lag begått någon oredlighet; ty man har blott sökt att värja
sig för ett kraf, och dervid funnit en väns biträde. Om
man tror sig genom lagstiftning kunna förebygga sådana
transactioner, så misstager man sig. De klagorop, hvilka från
så många ledamöter af BondeSt. afhörts, bevisa ingenting i
afseende på lagens felaktighet; de bevisa blott , att verkliga
nöden i landet varit i stigande, så att allmogen tvingats alt
lagsöka hvarandra, och de gäldskyIclige att berga sig så godt
de kunnat. Annat bevisar det icke. Jag är öfvertygad, alt,
huru denna förordning än må skipas, försök att eludera den
alltid skola göras, och att lagstiftningen kommer att blifva
be,t, som man säger, att utfinna annat correctiv deremot.
Frågan är då egentligen den : om under ett sådant förhållande,
nemi. tilltagande nöd hos de lägre dussenia, man
38.2 Deli 17 October f. ra.
hellre vill etablera den grundsatsen, att den nödställde må
äga credit. Tager man bort förordningen, så befordrar nian
det oskick, att köpmännen utlemna varor på credit, utan alt
taga reverser å beloppet, hvarå de sedermera utskrifva
räkningar, för hvilka lagsökning anställes. Om detta alltför
långt sträckta creditförbållande skall, förekommas, torde
utan tvifvel ämnet böra något djupare betraktas. För min
del flir jag säga, att under sådana förhållanden, som nu existera
i landsorterna, troi' jag det verkligen någon brytning,
åtminstone uti den landsort der jag öfver 20 år vistats,
skulle inträffa, 0111 denna förorda, borltoges. Andre må hafva
en annan öfvertygelse. Att strida om denna öfvertygelse,
torde icke vara värdi. Jag har uppgifvit mina skäl och
har ingenting vidare att säga.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Med mycket skäl söker
man beröfva bedrägerierna tillfälle att lyckas. Såsom
det nu tillgår uti ifråga var. mål, enl. i8J5 års författning,
måste köparen hos fogden anmäla köpeafliandlingen, presentera
en förteckning på de varor han köpt, och denna förteckning
in dupplo inlemna, då lian får det ena exemplaret
tillbaka, med påskrift ali detsamma blifvit uppvist, och detta
exemplar mäste lian inom 14 dagar derefter uppvisa inför
Landh.embetet , om det skall äga laga kraft. Allt det
der är godt och väl; men innan han gjort denna afhandling
med säljaren , är det som bedrägeriet kan hafva skett; och
derföre tarfva!' i835 åis förordning en rättelse och förbättring.
Alt köparen blir skyldig känd att med sjelf sins ed
fästa sin rätt till godset, anser jag nödigt. Det skulle likväl
behöfvas, om köp voro så ärliga som den siste värde tala
rens
ärliga beskrifning på en oärlig handling. Gr. Frölich
har misstagit sig, då han kallat handlingen ärlig. Min tanke
är den, att till sådant köp erfordras äfven samtycke af
den, som på köpet kunde blifva lidande; och för alt fullfölja
Gr. Frölichs beskrifning på försäljning för 200 r:dr r:gs
af lösören, som voro värda denna summa i b:co, så får jag
nämna, att om handeln skulle blifva ärlig, fordrades dertill,
att icke blott den of Hr Grefven uppgifna köpmannen, hvilken
äfven bade fordran hos gäldenären, utan äfven dennes
alla öfrige fordringsägare, skulle vara med transaetionen belåtne,
nb. i den ordning, som de-anmälde sig till erhållande
af sina fordringar. Derföre anser jag, att den som genom
erhållen utmätnings-resolution tror sig aga rättighet till klander
af ett emellan gäldenären och en tredje person ingånget
köp om lösören, bör icke vara betaget att inför laga domstol
fordra köparen på ed, att han det köp ingått för verklig
valuta och ej för en fingerad fordran. Jag vill underlåta
att besvara anmärkmr utaf de talare, hvilkas yttranden
tyckas visa att de sällan passera tullarna; inen jag får conformera
mig med de lierrar, suni begärt alci remiss, på det
D e n i j O c t o b e r f. in.
383
att denna ganska nytliga förordning af i835 må vinna den
förklaring, som gör honom gagnelig för hela fäderneslandet.
Hr Ribbing, Bengt: Äfven jag har af erfarenheten
funnit, att ifrågavar. författning behöfver förbättras. Jag
önskar dock icke, ali del må ske på det sätt Utsk. föreslagit,
nemi. genom att helt och hållet upphäfva densamma
och inkomma med något nytt förslag, som till grunderna är
den gällande författningen olikt. Jag tror, alt Utsk. har
genom den föreslagna redactionen gifvit anleda, till denna
discussion och den stora skiljaktighet i åsigler, som derigenom
visat sig isynnerhet emellan Frih. Boye och lians motståndare.
Om det bevis, som här omtalas, icke är skriftligt,
då anser jag slämnings-skyldighelen böra vara sådan som
Utsk. föreslagit; men grundar sig köpet på en bevittnad
skriftlig afhandling, så bör åtkomsten anses som laglig, intill
dess mötsatsen genom bevis ådagalägges; ty jag kan icke
inse, att man kan antaga någon annan princip, än alt jag
må få behålla hvad jag visar mig iiga , intilldess jag öfverbevises
örn att icke vara ägare dertill. Annat är förhållandet,
om jag föregifver mig vara ägare till varor eller persedlar,
som icke finnas i mitt hus eller i mitt våld; ty då
blir det min sak att bevisa, att det som jag uppgifver såsom
min tillhörighet verkligen tillhörer mig och ingen annan.
Hade Utsk. i 4 morn. skiljt emellan skriftliga och muntliga
aftal, så hade det varit lätt alt inse riktigheten af den af mig
nu uppgifna ide'e. I öfrigt anser jag redactionen i början af
förslaget så otydlig, att den nödvändigt måste ändras; ty man
kan icke utan mycken fundering komma under fund med hvad
som metias med orden någon, sökande och borgenär
uti i mom. af detta förslag. Vidare får jag instämma med
de talare, hvilka fruktat för edgång; ty jag anser ed icke
kunna aflaggas med rent samvete uti förevar, fall. Det gifves
nemi. förhållanden vid denna edgång af en beskaffenhet,
att jag knappt kan göra mig reda för, om jag kan gå eden
eller icke. I afseende på hvad som här blifvit yttradt om
inconseqvensen deruti att vid denna riksdag upphäfva en
författning, som vid sisth riksdag stiftades, tror jag, hvad behofvet
af författningens förändring vidkommer, att den klagan
öfver dess olägenhet, som allmänt försports inom BondeSt.
, till stor del härrör derifrån, att allmogen icke kan i
hast blifva bekant med en sådan ny författnings alla detaljer.
Det må förlåtas en allmänhet, som icke är skrifkunnig,
att den icke i hast kan fatta en författning, som uppläses
från predikstolen. Likväl torde bristande kännedom om
promulgerade författningars innehåll till någon del kunna
lillskrifvas liknöjdhet; ty större delen af allmänheten vårdar
sig icke om att göra sig underrättad om innehållet af en
från predikstolen uppläst författning, hvars stadganden icke
blifvit uppfattade; men i samma mån, som allmänheten Ilin
-
384
Den ij Octolier f. in.
ner alt göra sig närmare bekant med författningens föreskrifter,
skall den äfven buttre kunna akta sig för de underslef,
hvilka föranledi den starka klagan man nu från flera håll
fått höra öfver författningens brister. För min del tror jag,
att densamma kan bibehållas, blott med någon förbättring
och äfven någon skärpning. Så t. ex. hemställer jag, om
det kungörande, som sker från tinget, är tillräckligt, eller
om icke, på sätt Hr von Röök föreslagit, en förteckning på
afslutade dylika köp bör inom någon viss lid efter tingets
eller rådstufvudagens slut från predikstolarna i häradets eller
stadens kyrkor kungöras. Såsom controil på det af Gr.
Frölich omnämnda underslef alt i köpebrefvet utsätta annan
summa, än den, för hvilken varorna äro försålda, hemställer
jag, om ej den som söker utmätning kunde äga rättighet alt
få varorna på offentlig auction försålda, då den som sökte
utmätning kunde erhålla sin betalning af det belopp, hvarmed
auctionssumman möjligen kunde öfverstiga den uti köpebrefvet
emellan gäldenären och den person, till hvilken
varorna skulle vara försålda, betingade köpesumma. På
grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om återremiss af
betänk., och att LagUtsk. ville taga i öfvervägande hvad
jag nu yttrat, så väl som Hr von Röök uti sin reservation
i min tanke ganska riktigt tillstyrkt.
Frih. Cederström: Jag har begärt ordet för alt bemöta
Hr Cederschjölds anmärkt!, i afseende på 2:dra morn.,
hvilken anmärkn., jag medgifver det, till sin princip är riktig,
men i tillämpningen möter betydliga svårigheter. Inom
Utsk. har detta mom. ganska länge varit under öfverläggning,
innan man tilltrodde sig att tillstyrka detsamma. Utsk.
utgick hufvudsakligen från den åsigt, att det vore svårt för
borgenären alt slämma en uppgifven ägare, om hvars vistelseort
lian kunde vara okunnig. En svekfull gäldenär
skulle ju, för alt få behålla den egendom, som han sade tillhörn
en annan, kunna såsom ägare dertill uppgifva en aflägse
i landet eller utrikes vistande person, för hvars kallande
kostnaden kunde öfverstiga värdet af den utmätta egendomen.
Utsk. har ansett, att då den ägare, som på god tro
öfverlemnar en annan sin egendom, hyser det förtroende till
honom, alt han icke skall förskingra densamma, denne ägare
äfven åt possessor öfverlåtit skyldigheten att åt sig bevara
egendomen för andras tillgrepp, samt att, i händelse af något
dylikt försök från, vare sig hvilket som helst, derom i tid
varda underrättad; och då det är lättare för den sorn innebar
egendomen, än för den, som söker utmätning deri, att
underrätta den uppgifna ägaren om ulmälningsförsöket, emedan
han, till följd af sin närmare bekantskap, snarare borde
känna livar ägaren vistades, så bar Utsk. framställt det af
Hr Cederschjöld i 2 mom. klandrade förslaget.
Ilr
Den 17 Octoberf. m.
385
Hr Dalman: Jag skall endast elt ögonblick upplaga
R. o. Ad:s tid, för att till Frih. Boye ställa den fråga, huruvida
icke förhållandet är detsamma i närvar, fråga, som i
den, hvilken Hr Frih:n sjelf framställde. I lagen är nemi.
stadgadt, att om tvist uppstår, huruvida gods tillhör den
ena eller den andra, så skall det undantagas, d, v. s. sältas
i qvarstad eller under offentlig vård, till dess behörigen afgjordt
blifver hvem som dertill är ägare. Det är ingen annan
princip, som här blifvit yrkad, och den står i fullkomlig
conseqvens med den grundsats, som allm. lagen antagit.
Man har sagt, att garantierna mot missbruk icke vore större
uti förevar, förslag än uti 1835 flis förordning, emedan
der äfven finnes stadgadt, att köpeafhandlingen skall vara
bevittnad. Garantien ligger icke deruti att afbandlingen
skall vara försedd med vittnes underskrift, utan deruti, att
den förmente ägaren, som gör borgenärens i'ätt stridig, skall
vara skyldig att bevisa sin rättighet; men beviset ligger icke
uti papperet, ty om borgenären bestrider documeolets riktighet,
och begär att de såsom vittnen antecknade personerne
skola höras på ed, så måste domstolen besluta deras hörande.
Det är således icke, som Hr Ribbing trott, nog att
förete en bevittnad afhandling, emedan executorn icke äger
att ingå i pröfning, huruvida denna bevittnade handlingen
är riktig eller icke, såvida densammas gilltighet å andra sidan
bestrides. Olägenheten af i835 års författning består deruti,
att örn man iakttagit de föreskrifna formaliteterna för varornas
försäljning; så kan ingen åtgärd af executorn vidtagas
mot egendomen. Om blott sådana afhandlingar inträffade,
så skulle få anmärkn.T vara att göra mot författningen,
emedan uti det slags afhandlingar, som Hr Grefven
nämnde, ligger någon sanning, då de nemi. förutsätta, å ena
sidan, skuld att betalas, och å den andra skuld att betala;
och då det icke lärer kunna förmenas någon att sälja
sin egendom till förfång för en annan, så lärer det heller
icke genom någon lag kunna förbjudas någon att sälja sin
egendom till en förlagsman, för att derigenom bereda honom
säkerhet för den fordran, han kan äga; men jag tror,
alt de flesta klagomål mot 1835 års författning hafva grundat
sig på diktade köpslut; d. v. s. sådana, der köparen
hvarken haft fordran hos säljaren eller skolat lemna betalning
förvarorna; och det är för denna händelse, som jag anser
edgång behöflig; ty då den existerar, besinnar man sig
mer än en gång, innan man gör sådana vänskapstjenster,
som dessa afhandlingar anses innefatta.
Hr Ced ersch jöld, Robert Theophron: På det
icke den nya författningen må medföra större olägenheter,
än den gamla, anser jag det vara angeläget, att icke stadga
, att annan person skall stämma i målet, än den som,
j4 H. 49
336
Den 17 Octo ber f m.
enligt hvad jag förut nämnt, stämnmgssky Idiglieten rätteligen
tillkommer; och anser jag mig derföre, innan fiterremiss
äger mm, höra tillkännagifva, att Frih. Uoyes mot mitt yttrande
i detta hänseende gjorda anmärkn. föranleddes, enl,
hvad Hr Frihtn vid enskildt samtal sedermera upplyst, af
ömsesidigt missförstånd om våra åsigter, så att vi Uro ense
derom, att den som på skriftlig bevittnad handling stödjer
sitt anspråk på varorna, har presumtionen för sig om äganderätt
dertill, hvadan den, sorn bestrider denna rättighet,
•bör tillkomma att uttaga stämning på den, som sålunda föregifvit
sig vara ägare.
LagUtskts betänk. N:o 122 återremitterades.
Ånyo föredrogs LagUtsk:s den 3o sisth Sept. och den 1 \
dennes på bordet lagda betänk. N:o 12S, i anledn. af så väl
K. M:s nåd. propos. med förslag till förordning emot olofliga
folksamlingar, som ock särskilda i detta ämne väckta
motioner.
H. Ex. Hr Gr. Po s s e, År v i d: Jag anhåller att förevar,
betänk, må blifva till LagUtsk. återremitteradt samt att korteligen
få anföra mina skäl för denna anhållan.
1 §:n i Utsk:s förslag lyder i början så: ”Samlar sig menighet
eller annan folkmängd offentligen tillhopa.” Ordet
”offentligen” gör meningen obestämd och således förvillande.
Man skulle kunna tro meningen vara den, att folksamlingen
skulle äga rum på en offentlig plats, hvaraf således skulle
följa, att om den samlade sig inom enskild local, så skulle
den, oaktadt dess ådagalagda uppsåt att med förenadt våld
sätta sig upp mot verkställighet af offentlig myndighets bud,
icke kunna straffas derför. Detta ord är också öfverflödigt,
ty när det nyssnämnda uppsåtet är ådagalagdt, så är brottet
gifvet och börda icke blott hämmas uti dess vidare utveckling
utan äfven lagenligt straffas. Denna § innehåller vidare,
att den som å öfverhetens vägnar bjuder och befaller
skall uppmana den upproriska menigheten eller folkmängden
alt åtskiljas, och underrätta densamma om den påföljd,
som för upprorsmän enl. 2, 3 och 4 SS:na ager 'um. Då
jag först läste detta, trodde jag att med denna uppmaning
åsyftades den varning, som i 8 §:n omnämnes; men vid närmare
eftersinnande, fann jag, att Utsk. måtte afse en särskild
uppmaning, innan den i 6 §:n anbefallda varningen kan
komma i fråga. Uti det primitiva förslaget till upprorslag,
som uppgafs af Lag-comite'en, hade comiteen tillstyrkt, att
uppläsning af 2, 3 och 4 §§ma skulle utgöra varning; men
K. M. fann, på Högsta Domstolens och Statsrådets tillstyrkan,
att en sådan uppläsning 3:ne gånger skulle medtaga förmycken
tid och blottställa de civila myndigheterna för alltför
mycket äfventyr, och derföre föreslogs en kortare ordställning,
nemi. den som finnes uti 8 §:ti af lagförslaget. Ge
-
Den i j O c t o b e r f.' m.
norn LagTJtsk:s förslag har saken blifvit sämre än det primitiva
förslaget; ty nu skall först uppläsning af §§:na äga
ruin och derefter den i 8 §:n nämnda varningen ske. Straffbestämmelserna
uti i §:n har LngUtsk. förändrat på så sätt,
att då uti den K. propos:n straffet för anföraren skulle vara
arbete å fästning från 6 månader lill 3 år, så har Utsk.
föreslagit fästningstiden från 6 månader till 2 år. Äfven jag
tror, att i år kan vara tillräckligt såsom maximum; men jag får
fästa Utsk:s uppmärksamhet derpå, att förslaget till ny strafflag
upptager lägsta graden af fästningsarbete från 6 månader
till 3 år; och jag önskar, att när man antager särskilda
lagar, som äro beräknade att intagas uti strafflagen i dess
helhet, man icke måtte skilja sig Irån de grundsatser, sorn
deruti finnas uttryckta, på det att icke ojemnhet i straffbestämmelserna
må aga rum. Skulle det inträffa, alt, när strafflagen
antages, straffgraderna förändras så, att lägsta graden
blir fängelsearbete från 6 månader till 2 år, hvilket förmodligen
blir händelsen, derest det Pennsylvanska fängelsesystemet
här kommer att tillämpas; så kan straffbestämmelsen
nedsättas i denna särskilda lag, hvilken troligen kommer att
Utgöra ett capitel i Straff-b:n.
Uti 2 §:n heter det: ”Skingra sig ej upprorsmän efter
sådan uppmaning och varning, som i i §:n sägs, utan trotsa
med oljud, smädeord eller hot —.” Om, enl. hvad jag nyss
tillstyrkte, den i i §:n omtalade uppmaningen uteslutes, så
kommer i följd deraf orden ”efter sådan uppmaning och
varning, som i i §:n sägs,” att utgå; men den egentliga
anmäi kn:n, jag har att göra emot denna §, afser orden ”utan
trotsa med oljud, smädeord, eller hot.” Jag tror, att då
Utsk. föreslagit detta, så har Ulsk. förbisett den allmänt erkända
riktiga grundsatsen för lagstiftning, att, såvidt möjligt
är, undvika att ingå i detaljer. Då man omöjligen kan förutse
alla de särskilda omständigheter, under hvilka uppror
kan visa sig, så skulle, derest lagen ville detaljera några af
dessa omständigheter, domaren råka i villrådighet både om
och huru lagen skulle tillämpas. Derföre bör man hålla
sig vid allm. grunder och icke ensamt vid detaljer. Jag
hemställer lill LJtsk., om Utsk. tror, alt vid ett uppror förbrytelsen
icke kan uppstå i annan form, än genom oljud,
smädeord eller hot; äfvensom jag frågar, om icke oljud,smädeord
eller hot kan äga rum utan trots; åtminstone skall
förbrytaren icke underlåta att till sitt försvar åberopa, att,
om han fällt smädeord, han derför icke visat något trots,
och det skall alltid blifva svårt för domaren alt afgöra, om
smädeordet eller oljudet innefattat sådant trots, att den felaktige
derigenom gjort sig skyldig till ansvar för delaktighet
i upproret. När, på sätt redan är näinndt, folkhopens uppsåt
att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet
af offentlig myndighets bud är ådagalagdt, då är uppror för
handen; och någon annan beskrifning derpå kan således icke
388
Den 17 Octobcr f. m.
bchöfvas, hvarföre jag äfven tillstyrker, alt de citerade orden
matte ur denna § uteslutas. Uti denna § har Utsk.,
med förändring af K. M:s förslag, föreslagit straffet för anförare
till fästningsarbete från 2 till 6 år, och för andra
deltagare i upproret, till sådant arbete från 6 månader till
2 år. Den anmärkn. i afseende på straffbestämmelsen, jag
gjorde vid 1 §:n, gäller äfven här. Mot 3, 4 och 5 §§ma
bar jag ingenting att anmärka; ty den förändring Utsk. föreslagit
uti 3 §:n är af så ringa betydenhet, att den gerna
må äga rum, och 4 och 5 §§:ne äro lika lydande med motsvarande
§§ i K. M:s proposition. Den 6 §:n handlar om
upplopp. Uti den K. propostn är denna § af följande lydelse:
”Samlar sig folkmängd å torg, gata eller annan offentlig
’’plals, utan att lägga sådant uppsåt å daga, som i r §:n
”sägs, men störer dock lugnet eller allmänna ordningen, och
’’skingrar den sig ej på olfentlig myndighets befallning —
Deremot lyder Utsk:s förslag sålunda: "Samlar sig folkmängd
’’å torg, gata eller annan offentlig plats, utan att lägga så"dant
uppsåt å daga, som i 1 §:n sägs, men störer dock lug”net
eller allmänna ordningen, och låter den sig ej på offentlig
myndighets uppmaning till ordning och stillhet återföras—.
” Skilnaden är således den, att i den K. propos:n säges,
att de skola skingra sig, och i Utskrs förslag, att de skola
låta sig till stillhet och ordning återföras. För min del
finner jag Utsk:s förslag ej tillfyllestgörande; ty ju mera ordning
de, som göra upploppet, iakttaga, desto farligare är
upploppet; och om det således gör tillfyllest alt återföra
dem till ordning, så har man icke vunnit på delta Ingstadgande.
Jag tillstyrker derföre, att det må förblifva vid det
förslag, som den K. proposm innehåller, nemi. alt folkmassan
skall skingra sig på olfentlig myndighets befallning, vid
äfventyr som i öfrigt föreskrifves; ty då ordningen är störd,
har man rättighet att fordra, alt de som gjort det icke skola
qvarstanna, för att ånyo störa ordningen. Uti denna § har
Utsk. förnyat förslaget i den 1 §:n, nemj. att den, sorn å öfverhetens
vägnar bjuder och befaller, skall uppmana de församlade
att skingras och varna dem för de påföljder, som
eljest enl. lag kunna inträda. Den anmärkn., jag gjorde vid
1 §:n i detta hänseende, gäller i ännu vidsträcktare mån vid
denna §, ty enl. Utsk:s förslag skulle Irenne varningsgrader
här komma att äga rum. I den första skulle den offentliga
myndigheten uppmana till ordning och stillhet. Om denna
varning icke medför en åsyftad verkan, så skulle den, som
å öfverhetens vägnar ägde att bjuda och befalla, uppmana
den församlade menigheten att skingras samt hålla en föreläsning
om straffbestämmelserna; och lyckades honom icke
att derigenom skingra folkhopen, sä inträdde rättigheten att
höja åtvai ningstecknet och uppläsa den i 8 §:n omnämnda
varningen. Detta fruktar jag skulle medtaga längre tid än
hoppet att skingra ett upplopp kan tillåta. Jag tror, att
Den i; Oelober f. ra.
3 89
TItsk. i afseende på delta stadgande nog mycket tagit den
Nordiska flegman i betraktande, och jag är öfverlygad, att
den utländning, som icke känner förhållandet och läser detta
lagstadgande, skall föreställa sig, att upplopp i Sverige
är någonting oerhördt; ty det förutsätter ovedersägligen en
fullkomlig okunnighet om huru vid ett upplopp tillgår. Dessutom
får jag anmärka, att uttrycket "Den som å öfverhetens
vägnar bjuder och befaller,” är tvetydigt och äfven vådligt;
ty antingen menas dermed Konungens Bef:h;de och Öfverståthållaren
eller ock den, som på stället äger högsta befälet,
och då kommer man in på den militära maktens rättighet
alt handla, på sätt nödigt pröfvas. Det är vådligt; ty då
behöfde de som deltogo i upploppet endast bemäktiga sig
den å öfverhetens vägnar befallande embetsmannen, och upploppet
skulle icke kunna stillas. Straffbestämmelsen i denna
§ var t vå fal Id ig enl. K. M:s propos, nemi. för anstiftare
och anförare af upplopp, arbete å fästning från 6 månader
till tre år, då brottsligheten pröfvades vara af svårare
beskaffenhet, samt fängelse från två till sex månader, då
brottsligheten funnes vara af mindre svår art; och för andra
deltagare i upploppet fängelse från två till sex månader
eller böter från 10 lill 5o r:dr efter omständigheterna. Utsk.
har uteslutit de svårare straffgraderna och endast bibehållit
de lägre. Detta anser jag orätt; och får jag erinra derom,
att, då man för vanligt gatufredsbrolt pliktar i3 r:dr i6sk.,
man för oljud eller smädeord under upplopp skulle kunna
slippa med 10 r:drs böter, så har Utsk. antagit alt det kan
vara mindre brottsligt att deltaga i upplopp, än alt begå
hvad som i lagen kallas gatufredsbrolt. Samma anmärkning
skulle väl kunna göras mot den K. propostn; men de flera
och högre straffbestämmelser, som deruti tillika förekomma,
minska dess vigt.
7 §:n lyder sålunda: ”Uppå anfordran af Konungens
"Bef:h:de, eller, om han ej är tillstädes, af den, som på
"stället innehar högsta civila myndighet, såsom i stad, bergsmästare
eiler polismästare, och på landet, kronofogde eller
"ock de, som desses embeten företräda, må krigsmanskap
"lill upprors stillande användas." Den K. propos:n förutsätter
äfven, att civila myndigheten skall vara den som reqvirera!'
krigsmanskap till upprors stillande; men att i de
fall, då civil myndighet icke är tillstädes, den som för högsta
befälet öfver krigsmanskapet skall kunna, utan afvaklan
af reqvisition från civil-myndighet, äga att i föreskrifven
ordning använda vapen. Detta ansåg jag vara nödigt, emedan
erfarenheten visat, att upplopp i Sverige kunna ske på
så många ställen på en gång, att de civila myndigheterna
blifva otillräckliga. Såsom exempel derpå kan jag åberopa
det upplopp, som 1811 ägde rum i Skåne, då allmogen samlades
socknevis och hade sin föreningspunkt vid Ryinge ängar.
De skingrades innan de hunno till samlingsplatsen;
3y o
Den 17 Octobcr f. m.
men hade de väl hunnit samla sig der, så skulleden i Skåne
förlagda krigsstyrkan blifvit otillräcklig för att skingra
dem; och om ingen annan än Konungens Bef:h:de eller kronofogde
ägt att reqvirera krigsmanskap, så hade reqvisition
deraf icke kommit alt äga rum, i den mån som behöfdes,
för att hindra sammankomst vid fÖreningsstället af en
så stor folkhop, att den kunnat trotsa militärstyrkan. Jag
har icke blott inom detta Stånd, utan äfven enskildt förnummit,
att man allmänt önskar, att endast civila myndigheter
må äga att reqvirera militärisk handräckning. Detta
anser äfven jag principenligt; men deremot anhåller jag,
alt Ulsk. ville rätta sitt misstag i 7 §:n, der Utsk. inskränkt
de civila myndigheterna, som skulle äga att reqvirera krigsmanskap,
endast till Konungens I5ef:h:de, borgmästare, polismästare
och kronofogde, och i stället säga, att krigsmanskap
vid dylika tillfallen får reqvireras af den, som på stället
innehar högsta civila makten; ty då har Konungens Bef:-  h:de sig öppet att, då upplopp är å färde i länet, förordna
och afsända personel', för att å hans vägnar vara tillstädes
på de orter, der de kunna beliöfvas.
Slutet af 1 moni. i denna § innehåller: ”Vapnens bruk
”upphöre då civila myndigheten det bjuder.” Ordagranna
tolkningen häraf innebär, alt sedan militära makten blifvit
salt i verksamhet, så skulle den icke la sluta, förrän civila
myndigheten derom lemnade tillsägelse. Denna föreskrift
torde man finna overkställbar; ty civila myndigheten lärer
icke med sin uppmärksamhet kunna följa t. ex. en choc
för att se när den bör upphöra. Detta inom. torde derföre
lämpligare kunna uttryckas så: ”Vapnens bruk får ej fortfara,
sedan civila myndigheten bjudit alt det skall uppföra.
”
Sista mom. af denna § stadgar: ”Lag samma vare ock,
då upplopp öfvergå till våld å person eller egendom.” Uti
K. M:s propos. står detta tillägg: ”eller då dellagarne i det
”upplopp ställa sig till motvärn emot offentlig myndighet,
”sorn dem skingra vill.” Det skulle nemi. kunna hända, alt
de som göra upplopp väl icke begå våld emot person eller
egendom, men underlåta att skingra sig och uppkasta barrikader,
hvilket icke innefattar våld, hvarken emot person
eller egendom, emedan de sjelfve kunnat medtaga de ämnen,
som dertill erfordras, och de skulle således äga alt
sätta sig i fullt försvarstillstånd, utan att hvarken civila eller
militära makten ägde hindra det. Det är af sådan anledn.
, som orden ”eller ställa sig till motvärn emot offentlig
myndighet,” finnas uti förevar. § af det K. förslaget,
såsom motsvarande sådana företag, som den omnämnda förskansniugsåtgärden,
enär den innefattar en förberedelse till
motvärn.
9 §:n i Utskrs förslag är alldeles ny. Den handlar om
ansvar för embetsmyndigheter, som förgå »ig. vid stillande af
Den 17 O c t o b e x f. m.
uppror ellér upplopp. Mot denna § kunde mångå anmärknlr
göras; men jag anser mig icke böra besvära R. o. Ad. nied
att afhöra dem, emedan jag anser §:n principenligt ieke
kunna få plats i denna lag; ty om ansvaret, som drabbar
embetsmannen, hvilken felar mot den lag lian skall tillämpa,
skall bestämmas uti ilen lagen han sålunda har alt tillämpa,
så hör denna grundsats iakttagas, ieke blott uti denna,
utan äfven i alla andra lagar. Då sålunda t. ex. lagen
stadgar det eller det straffet för tjufnad, så borde på samma
ställe bestämmas det ansvar, hvartill kronobetjent, som
på orätt sätt eftersöker stulet gods, gör sig förfallen o. s. v.
Jag tillstyrker derföre alt denna § må utgå ur förevar, lag;
men om Utsk. icke desto mindre bibehåller den, skall jag,
i händelse jag är närvar, när betänk, återkommer, mot
densamma framställa de anmärkntr, hvartill den gifver anledning.
Gr. Frölich, David: I anledn. af förevar, betänk,
anhåller jag att få göra en och annan erinran, dels för egen
räkning, eller riktade duecle emot betänk., och dels
till besvarande af H. Ex. Hr Gr. Posses mot betänk, redan
afgifna anmärknir. Uti 1 §:n har Hr Grefven önskat, att
ordet ''offentligen” mätte utgå. Det exempel H. Ex. anfört
derpå huruledes enskilda samlingar skulle kunna äga rum,
vill jag icke till möjligheten bestrida; men huru c[ vali (i ca -  tionen alt upplopp eller uppror skulle kunna igenfinnas uti
en sådan samling på enskildt rum kan jag för min del icke
inse; och tror jag fördenskull, alt den förutsättning, på
grund hvaraf talaren önskat det omnämnda ordets borttagande,
icke är af den beskaffenhet att förtjena så mycket
afseende, som fastmera å andra sidan den omständigheten
bör öfvervägas, att, om delta ord borttages, enskilda samlingar
eller sammankomster för enskilda angelägenheter orättvisligen
skulle kunna upplagas i cathegori med sammankomster
i upproriska afsigter. Icke mindre Gr. Posses anmärkn:r,
än äfven hvad något hvar 1111 för tiden erfarit, ådagalägga
huruledes konsten att tyda ord utvecklat sig ända
derhän, alt snart sagdt vid hvarje mening, som framställes
i en lag, betänkliga svårigheter skola öfvervinnas för
alt fatta lagens sannskyldiga mening. Jag har sjelf för några
dagar sedan hört en aktad högre embetsman yttra, att
på den tid, han uppväxte, hörde man nästan aldrig talas
om otydlighet i lagar. Hvar och en förstod lagens mening,
och man var icke i behof af att liksom sikta hval je ord och
piening, för att se om deråt icke kunde gifvas en mot lagens
betydelse stridande mening. Nu har man olyckligtvis
hunnit så långt uti denna slags upplysning, att det rättnu
är omöjligt att skrifva en lag. så att den icke kan rnångtydas.
Vuscndtliga orsaken härtill anser jag böra sökas uti
83 §:n Reg.Fm, som bjuder, att grundlagen skall efter orda
-
3.)2
Den »7 (Jet ober f. ra.
lydelsen tolkas. Jag vill icke upptaga R. o. Ad:s tid med
att upprepa hvad jag för ics år sedan härom yttrat; jag vill
blott fästa R. o. Adis uppmärksamhet derpå, att då, såsom
jag redan nämnt, det snart sagdt är omöjligt att skrifva en
lag, som icke kan misstydns eller förvridas; så är det följaktligen
ganska rätt och försigtigt af lagstiftaren att iakttaga
största möjliga tydlighet, och att man äfven således bör
bålla contrasignenten af förslaget till denna författning, sådant
det i forin af nådig proposition från K. M. till R. St.
öfverJemnades, räkning för det han sökt att göra förslaget
så tydligt som möjligt. Likväl har det inträtfat, att anniärkmr
mot betänk, kunnat göras, och jag är en bland dem,
som våga påstå, att uti i §:n förekommer ett uttryck, som
faller under denna calhegori, och som, helst i det skick,
hvaruti vi nu befinna oss, verkligen fordrar förklaring. Då
detta ärende till remiss förevar, uppstod fråga om hvad K.
M. uti sin nåd. propos. menat med den ofientliga myndighet,
som skulle äga att skingra folksamlingar. H. Ex. Hr
Gr. Posse tillkännagaf då, på sätt som H. Ex. äfven nu gjort,
det H. Ex. för sin del ansåg mest principenligt, att det
skulle vara civila myndigheten, som först holde antyda folkmassan
att skingra sig, och som, derest sådant funnes af bebehofvet
påkalladt, ägde att för ändamålet anlita militära
myndigheten. När denna princip erkännes, hvarföre skall
man då begagna sådana uttryck, alt principen kan missförstås?
Under uttrycket ”offentlig myndighet” inbegripes ju alla
myndigheter, sorn tiro offentliga, och följaktligen både civila
och militära offentliga myndigheter; och då härtill kommer,
att först uti 7 §:n af lagförslaget skilnad blifvit gjord emellan
offentlig civil- och militär-myndighet; så skulle man
äga desto mera grundad anledn. för den förmodan, alt med
offentlig myndighet i de uti föregående §§:r omnämnda fall
äfven menades militära myndigheter, hvilka derföre kunna
anse sig befogade att förklara hvilka folksamlingar och förefallande
uppträden vore att anse såsom upplopp eller uppror.
En rättelse är således i delta hänseende nödig, såvida
den omnämnda principen skall göras gällande, och denna
rättelse kan ganska lätt åstadkommas derigenom att efter
orden ”up pm a ne då den” tillsättas orden ”civila
myndighet,som härnedanföre n ä m n e s, o c h —.” Meningen
blir då följande: ’’uppraane då den civila myndighet,
som här nedanföre nämnes, och som då å öfverhetens
”vägnar bjuder och befaller” etc. Med den uppmärksamhet,
jag fästat på detta ämne, får jag förklara, att, ehuru
jag anser Gr. Posses anmärkn. vid 7 §:n vara ganska riktig,
tåg likväl tror, att ordalagen kunde vara tydligare,
än Hr Grefven föreslagit, om man eller orden ”högsta civila
myndighet,” tilläde orden ”eller den han i sitt ställe
förordnar;’’ ty att låta det bero af kronofogdens eller
hans embete förrättande personers eget omdöme, huruvida
så
-
Den 17 Qctober f. m.
sådana omständigheter inträffat, som påkalla de åtgärder,
Ii silka mot upplopp eller uppror erfordras, anser jag betänkligt.
Sådant bor endast tillkomma den högsta civila
cmbetsmannen i dislrictet, hvarunder de ifrågavar. tjenste -  männen, i afseende på ordningens bibehållande, äro lydande;
me^i till denne högste civile einbetsmannens disposition måste
finnas personer, sorn af honom kunna förordnas att företräda
hans ställe efter de af honom för tillfället meddelade
föreskrifter. Derigenom har man uttryckt den princip,
alt det är den högste civile embetsmanuen i otten, som bestämmer
brottets qvalification. Gr. Posse har ansett orden
”trotsa med oljud, smädeord eller hot” uti 2 §:n böra
utgå, såsom onödiga och öfverfiödiga, och dessutom föranledande
till tvekan, huruvida upplopp eller uppror vore i
fråga; men jag ber att få erinra, att om anmärkningen i
allmänhet må vara sann, och om det icke förefinnes någon
svårighet för domaren, sedan saken kommit till domstol,
att afgöra 0111 upplopp eller uppror ägt rum ; så är det likväl
nödvändigt att tillräckligen definiera casus belli för den
ledamot eller myndighet, som skall vidtaga åtgärder lill
upprorets hämmande eller stillande af upploppet; hvilket
torde vara så mycket nödvändigare, sorn Ulsk. endast nämnt
offentlig myndighet, utan att säga hvad slags offentlig myndighet
det tillkommer alt vid sådana tillfällen vidtaga erforderliga
åtgärder. Det kunde då hända, att en sergeant visade
sig vara den offentliga myndigheten; och alt låta det på
honom bero, huruvida personer, som slodo honom i vägen,
voro att anse såsom upprorsmän eller icke, anser jag nog
vådligt; men, såsom sagd t är. efter det är nödigt att en
upprorslag skall finnas, så vill jag ej bestrida densammas
stiftande, och anser jag alt de flesta af Gr. Posses anmärkntr
äro riktiga, blott man genast i 1 §:n bestämmer hvad slags
offentlig myndighet man menar, oell i 7 §:n gör det tillägg,
som jag redan nämnt.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Lika med den sisla
vörda talaren anser jag högst nödigt, att redan i 1 §:n uttryckes
hvilken offentlig embetsmyndighet äger rättighet alt
qvalificera en folksamling såsom upplopp eller såsom uppror;
ty straffet för uppror är så högt i lagen, att det är långt
ifrån likgiltigt att tydligen bestämma hvem som äger rättighet
att stiga, det uppror ar för handen och tillämpa definilionen
på uppror, hvaruti säges, att afsigt att sälta sig
upp mot verkställighet af offentlig myndighets bud skall
vara ådagalagd. Tillämpningen häraf är ganska svår, ty för
alt bestämma afsigter, fordras mycken grannlagenhet och
mycken menniskokännedom samt mycken kännedom om saker
och förhållanden, för alt kunna bestämma när afsigten
är ådagalagd; och då en upprorsstiftare icke blott är straf
i4
H. 5°
394
Deli 17 Octaber f. m.
fad af lagen , ulan äfven inför allmänna opinionen med både
förakt oell Ii a t ; så bör, såsom mg synes, lagstiftaren
hafva sig angeläget, ott det icke iriå bero på ett infall, ett
godtycke eller en tillfällighet, att,personer förklaras för upprorsstiftare.
Jag förutsätter således såsom villkor för antagande
af denna lag, alt redan i 1 §:n stadgas alt del skall
vara den bogsta civila myndigheten i orten, eller den lian
i sitt stalie förordnar, sorn skall göra uppmaningen till folket
alt skingra sig.
H. Ex. Hr Gr. Posse bär mot denna § anmärkt, att ordet
”offentligen’’ borde utgå, emedan det möjligtvis kunde blifva
fråga om att machinera ett uppror inom lykta dörrar
eller inom en plats, sorn icke vore offentlig, och att det vore
lika nödvändigt för den offentliga myndigheten att äga
makt att sträcka sin vaksamhet äfven dit. Jag tror likväl,
att 0111 ett sådant förhållande inträffar, så gifves det andra
lagar, som berättiga "både den civila och militära myndigheten
ali uppträda; ty sådana sammankomster i den syftning,
sora bär förulsältes, kunna icke anses som uppror, rita
11 såsom sammansvärjningar och stamplingar af den beskaffenhet,
som 4 cap. Missgtbm omnämner, hvilka bestå uti
öfverenskommelse och erhålla qvalificalion af uppror, när
de öfvergålt till handling. En anmärkt)-, af vigt, som Gr.
Posse gjort mot 1 §:n, mäste jag gilla, nemi. den, attUlsk.
förändrat straffet i denna § till 2 år i stället för 3 år, som
K. M. föreslagit och som ölverensstämmer med nya criminal-lagforslaget.
Hr Gr. Posse har mot 1 Jin jemväl anmärkt,
att det skulle draga för långt på tiden, om den myndighet,
sorn på stället ägde att befalla, skulle vara tvungen,
icke blott alt varna folksamlingen 3:ne gånger, utan äfven
att uppläsa 2 ä 3 §§ i lagen, innan lian finge skilda lill
handling. Jag tror icke, att denna tidsförsummelse kan vara
af stor vigt, enär uppläsning af några §§ på sin höjd
kan upptaga en tid af omkring 2 minuter; men deremot
anser jag nödigt, att den okunniga folkmassan blir upplyst
om hvad lagen i thy fall stadgar, synnerligast då denna lag
hittills varit obekant i Sverige. Jag anser således högst nödigt,
att folksamlingen underrättas om hvad lagen bjuder,
och de ansvar, den stadgar, innan man skjuter på folksamlingen;
och tillstyrker jag derföre bibehållande af hvad Ulsk.
i detta hänseende föreslagit. Mot 2 §:n hor (J. Ex. Hr Gr.
Posse gjort en anmärkt!., som jag gillar, nemi. alt fästningsstraffet
bör bestämmas för anförare från 3 till 6 år oell för
andra deltagare i upproret från 6 månader till 3 är; deremot
kan jag icke instämma deruti, att orden ”utan trotsa
med oljud, smädeord eller hot”, skulle utgå. Straffet af
fästningsarbete från 6 månader lill 3 år synes mig vara tillräckligt,
så länge upprorsmän icke genom någon slags handling
eller genom oljud, smädeord eller hot förgått sig, utan
blott underlåta ali skingra sig, sedan de derom blifvit af
Den 1.7 0 c l o b c r. f. m.
vederbör, antydde. Här ur endast fråga om straffet skall
ökas, derföre att folkmängden icke genast skingrar sig, oaktadt
densamma icke vidtager någon åtgärd utan förhåller
sig stilla. Det tilliigg, sorn jemväl finnes i Lag-comiteens
förslag till lag i detta fall har tillkommit ur den åsigten, att
brottet måste genom någon yttre omständighet blifva svårare;
och det är denna yttre omständighet, sorn qvalificerar
brottet svårare i andra §:n än i den första. Tager man bort
tillägget, så har man äfven borttagit liela qvaliticalionen på
bestraffningen, särdeles som det måste vara svårt alt afgöra
livad som menas med alt genast eller icke genast skingra
sig; och då, enl. 1 §:n, de som deltaga uti uppror äro från
ansvar Irie, dås de på tillsägelse genast skingra sig , så vöre
det hardt örn de skulle dömmas lill fästningsarbete från 6
månader till 3 år, derföre att någon auetoritet påstod, att
de icke genast skingra sig, ehuru de icke ådagalagt någon
annan brottslig afsigt, än den som i 1 §:n oinnämnes. — 1
afseende på 6 §:o tvekar jag, huruvida icke llr Or. Posse
Ilar rätt deruti, att icke (vänne varningar äro nödiga, innan
väpnad makt får användas; rupn då jag föreställer mig,
alt den ifrågavar. lagen mera afser folkets säkerhet och mera
bör utgå från principen att skydda folket mot auctorileternas
godtycke, än att skydda aucloriteterna , hvilka hafva
makten i händerna; så biträder jag hellre Ulsk:s förslag, likväl
med någon förändring i redactionen. Jag instämmer
med Hr Gr. Posse deruti, att uttrycket i K. M:s nåd. propos.
i denna § — ”och skingrar den sig ej på,offentlig myndighets
befallning” — är bättre, än den motsvarande meningen
i Utskis förslag, der det heter: ”och later den sig
ej på offentlig myndighets uppmaning till ordning och stillhet
återföras.’’ Jag föreställer mig, alt det icke or nödigt
ali den högsta på stället varande offentliga myndigheten beliöfver
infinna sig vid sådana tillfälliga folksamlingar, som
kallas upplopp, och hvilka icke hafva uppsåt alt störa allmänna
ordningen, utan som tillfälligtvis komma alt göra
det; utan anser jag det tillräckligt alt polisbetjenler eller
deras vederlikar tillsäga det samlade folket att åtskiljas.
Skulle folkmassan underlåta alt efterkomma tillsägelsen, då
inträder den högsta civila myndighetens skyldighet alt uppmana
dem att skingras, hvilket både är lämpligare och vida
kraftigare till vinnande af ändamålet, än om militärstyrkan
genast tillitas, hvilket isynnerhet vid sådana tillfällen då
folket icke haft ondt i sinnet, utan tillfälligtvis kommit tillsammans,
ulan tvifvel mera retar än gagnar, och bidrager
alt göra upploppet större, än det skulle blifvit, i händelse
civila myndigheten fått använda sina bemödanden och blifvit
tillföl pligtad af lagen alt använda dessa bemödanden,
innan den tager sin tillflykt lill militärstyihan. 1 öfrigt far
jag anmärka, i afseende å straffet uti sista mom. af 6 §:n
för den händelse, att upploppet öfvergår lill våld å person
Deli i j Octolier f. m.
eller egendom, nit det nemi. iir summa straff som för uppror,
hvilket är fullkomligen stridande mot lagens princip;
ty det straffbara i uppror ligger, såsom definitionen derpå
innehåller, i den onda afsigten och det förberedda uppsåtet
att sätta sig upp mot offentlig myndighets hud, mera an i
det våld och de åtgärder, som folksamlingen kan vidtaga.
Nu hemställer jag, om det är lika stort brott, om en tillfällig
folksamling förgiiper sig emot personel' eller egendom,
som om sådant sker efter öfverenskommelse och sammansvärjning;
om icke detta är vida större brott, än omen
folksamling, t. ex. vid en eldsvåda, retad af kronobetjeningen,
förgår sig, på sätt uti nämnda mom. af (i §:ii omförmälcs.
— Hvad q §:n beträffar, så vill jag medgifva Hr Gr.
Posses anmärka., att det innefattar en anomali, att denna
§ finnes uti ifrågavar. lag, då enahanda stadganden i afseende
pä embelsmäns missbruk af Ingar icke finnas intagna
uti de särskilda författningar, som af dem skola tillämpas;
men hela denna lagen anser jag vara en slags undantagslag,
och en lag, till hvilken man, enär den anses böra föregå
hela den öfriga föreslagna criminal-lagsliftningens införande
i landet, icke utan skäl hyser misstroende; hvarföre det icke
heller förundrar mig, att LngUtsk., i enlighet med de
anmärkmr som i remissen blifvit framställda, 1111 inflikat en
5, sorn, om den icke gör någon nytta, åtminstone icke Ur
skadlig. Den tillfredsställer allm. omdömet och gör det
möjligt att få lagen antagen, då deruti förekomma sådana
stadganden, som folket kan fordra, nemi. att de auetoriteter,
som förgå sig, icke kunna blifva alldeles oslraffade.
Redan vid remissen af K. M,:s. nåd. propos i delta ämne
motsatte jag mig intagande uti denna lag af 1 1 §:n uti förslaget,
motsvarande 5^ §:n uti 6 cap. Missg.-b:n, och som i
Utskis förslag återfinnes uti 12 §:n, så lydande: '"livar som
’’i ondt uppsåt diktar eller sprider ikring landet ut lögner
’'ocli falska rykten, de der röra Rikets säkerhet eller kom”mer
dermed allmänt buller och oväsende åstad, straffes med
”landsflykt eller fängelse, efter sorn brottet är lill.” Jag kon
icke finna, alt denna § har det ringaste att göra med en
förordning angtde olagliga folksamlingar, och jag vill icke gifva
min sanction åt en sådan §:s intagande uti nya lagstiftningen
, genom densammas införande uti förevar, nya lag.
Hellre må §:n qvarstå uti gamla lagen, än alt uti ingressen
till denna lag tillkännagifva, att liela 6 cap. Missg.-b:n skulle
vara upphäfvet i och genom antagande af förevar, lag,
och likväl uti denna lag införa utaf nämnda eapitel i
Missg.-b:n en så meningslös §, som den ifrågavarande.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr: Jag får till en början tillkännagifva,
att jag önskar återremiss af betänk., och att jag
förenar mig uti det anförande, som den förste värde talaren
afgifvit. I anledn. af hvad sorn sedermera blifvit yttradt, ön
-
Den 17 Octo b er f. m.
3 97
skar jag att fä framställa några anmärkntr, hvai förinnan jag
likväl såsom en allmän erinran vördsamt vågar tillstyrka
LagUtsk. att noga öfverväga livad reservanterne anfört. De
liafva framförallt önskat eonseqvens uti användandet af de
konstord, hvilka i författningen begagnas, så att man icke
finner samma begrepp på särskildta ställen uttryckta roed
olika ord. Vidare önskar jag, att §§:ne matte uppställas i
den ordning, alt fi »inställningen blir logisk och klar. En
af reservanterne har i detta hänseende gjort en allvarsam
anmärkning. Jag skulle önska , att roan uti all lagstiftning,
men synnerligast uti sådan, som den ifråguvar., framförallt
sökt undvika onödiga ord och onödiga speciella bestämmelser,
emedan de förvilla, i stället för att gifva klarhet. Så
heter det t. ex, uti i §:n af Utskts förslag: "Samlar sig menighet
eller annan folkmängd offentligen tillhopa och lägger
det uppsåt å daga’’ etc. Hvilken oklarhet uppkommer icke
liär igenom onödiga ord! Ordet ”samla” uttrycker i delta
fall livad som menas med ordet ''tillhopa,” hvilket sistnämnda
ord således är öfverflödigt. Vidare står här "offentligen.
’ Huru samlar man sig offentligen eller icke offentligen
och ådagalägger uppsåt till uppror? Ar det icke ådagaläggandet
af uppsåtet till uppror, som innefattar brottsligheten,
och icke att roan sammankommer offentligen. Sådana
oegentligheter förvilla och sådana förekomma på flera
ställen i detta lagförslag. Jag recommenderar i detta fall
reservanternes anmärkntr i allmänhet. 9 §:n har af flera talare
blifvit ansedd såsom obehöflig, emedan den ligger utom
denna förordnings område, hvilket äfven blifvit anmärkt af
en utaf reservanterne, nerol. Frih. Cederström, som ansett
en särskild författning i nämnda hänseende böra utfärdas
samtidigt med upprorslagen. Jag instämmer deruti, och då
jag gör det, tror jag, att det äfven skall tillfredsställa Hr
Dalmans önskan, sorn medgifvit , att 9 §:n icke hörer hit,
men som ansett utfärdandet af det stadgande, detsamma innehåller,
vara behöfligt. För den händelse en sådan författning
kommer att utfärdas, anhåller jag alt få göra en anroärkn.
mot redaclionen i 9 §:n, och en annan anmlirkn. i
sak. Sisla mom. af denna § lyder sålunda: ”Förgår sig vid
sådant tillfälle mililär-befälhafvare genom vapens brukande,
innan lian af civil-my rolig het derom anlitad blifvit—.” Förgår
han sig innan han anlitad blifvit; det är ju enl. ordalydelsen
meningen i denna §, hvilken således behöfver omredigeras.
Vidare står: "eller eljest i oträngt mål—Förgår
han sig i oträngdt mål; sådan är ju tanken häruti: och
lian skulle således vara berättigad att förgå sig , blott det
icke sker i oträngdt mål. Dessa otydligheter äro icke lik —
giiltiga uti en så allvarsam lagstiftning sorn denna. Jag medgifver
visserligen, att man äfven kan förstå meningen annorlunda
än jag nu framställt den; roen falsk är likväl constructioncn.
Ytterligare säges här inom dessa fyra roder,
Deu 17 Octobcr S. m.
att den militär'-befälhafvare, som, på sätt nämndi är, förgår
sig, icke blott skall straffas, utan äfven stånda till laga ansvar
för den skada, som af det honom underlydande krigsmanskap
föröfvas. Jag vill fråga: hvar tinnes någon rimlig
rättsgrund för undantag i detta fall från Hen allmänna satsen,
alt hvar och en bö‘r sitt brott böta? Om militär-befälhafvaren
underlåter alt vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att afböja sådant, hvars förekommande denna förordning
åsyftar, så är han felaktig; men om lian icke uraktlåtit sin
pligt att upprätthålla disciplinen och alt varna för öfverdrift,
och framförallt, då han ser olagligheten utöfvas , 0111
han icke underlåtit alt söka förekomma sådant ; så har lian
fullgjort sin pligt och nr icke brottslig ; och då han sålunda
uppfyllt sin pligt, så vore det väl i högsta grad orimligt, om
han skulle vara skyldig alt stanna i ansvar för de olagligheter,
som kunnat blifva begångna utaf det under hans befäl
stående manskapet. Om han commenderar t. ex. 400°
man och compagnierna på flyglarna befinna sig på ett afstånd
från honora af t. ex. 1000 alnar, och befälet för dessa compagnie!'
begår någon olaglighet, — är det då rimligt att befalhafvaren
för denna militärslyrka skall stå till ansvar för
de förbrytelser eller den skada, som utaf det under hans befäl
stående krigsmanskapet, honom ovetande, eller fmot hans
vilja, kan blifva föröfvad? Om deremot, under ett inträffadt
upplopp, befälhafvaren underlåter att gifva sin trupp en helsosam
varning, såsom t. ex.: kommen ihåg att det är edia
egna vilseförda medborgare J skolén söka återföra till deras
pligt och icke landets fiender J håfven att besegra; 0111 lian
i stället uppmanar dem af skadeglädje att gifva eld på folket,
då en sådan åtgärd påtagligen icke behöfves, då är han
brottslig; men han är icke brottslig för det att hans manskap,
oaktadt erhållen förmaning , i hettan kan förgå sig och öfverskrida
de gränser, som menskligheten och ännu mera fäderneslandets
rätt utstakar. Jag anhåller, i händelse denna
§ kommer att stå qvar , att l ättelse deruti må ske, så väl
hvad saken som språket beträffar , i öfverensstämmelse med
hvad jag nu haft äran erinra.
Hr Gripenstedt, Joli. Äng.: Förekommen af den
sista värda talaren i afseende på de anmärkn:r jag ämnat
framställa mot 10 §:n, har jag dervid ingenting att tillägga.
Beträffande åter 3 §:n , der Utsk. afvikil från K. M:s
nåd. propos. i så måtto, som Utsk. uteslutit orden 'sönderslå
ellei' uppbryta dörrar eller fönster,” hvilka skadegörelser
Utsk. ansett inbegripna under det allmänna uttrycket ”bryta
eller rifva hus, eller plundra eller förstöra annan egendom;”
så får jag erinra, att om så är, som Utsk. anlager, så
hade det ju icke skadat, om, för tydlighetens skull, de först
citerade orden qvarstått, och alt, 0111 deremot icke så förhåller
sig som Utsk. i detta hänseende förutsätter, hvadan
ansvaret för sådana tilltag , som inbegripas xiti de uteslutna
Den 17 October f. m.
399
orden, bör vara mindre, så bör äfven något derom stadgas;
och är det således efter min tanke i begge händelserna orätt
att belt och hållet utesluta dessa ord. I öfrigt instämmer
jag med deli första och sista värda talaren.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gust.: Vi afhandla en
samhälls-angelägenhet, hvilken i alla conslitulionella stater
(iler lex in casa icke är, sorn i de envåldsstyrdn, gångbar)
längesedan och med särdeles sorgfällighet blifvit ordnad, men
hos oss lörblifvit i ett alldeles outredt skick.
Visserligen hade vår allmänna lag allt ifrån dess stiftelse
stadgat ansvar å menigheters förbrytelser. — Men embetsmyndigheterne
hafva saknat bestämmandet genom lag af
deras behöriga tillvägagående emot olaglig och tredskande
folksamling.
Så väl K. propostn som Utskts förslag afhandla båda
dessa ämnen. — Jag skulle hafva ansett, att hvardera såsom
sak för sig, — det ena, nemi. domaremaktens ensak, och
det andra den executiva maktens, — blifvit föremål för särskild
behandling.
Visserligen bör och måste blifvande dom skilja emellan
uppror och upplopp. Men delta är cura posterior. —
Främst handlas om ordningens återställande för dagen , för
timmen. Ehvad uppträdets natur månde vara, är ju lika
visst, att medan det påstår, är allmän och enskild trygghet
i fråga. Men vådan skulle oförsvarligen förlängas, om de myndigheter,
hvilka det åligger alt handla, skulle dröja tills de
hunnit utreda huruvida de framför sig hafva ett upplopp
eller ett uppror, hvilket skönjande kan vara ganska vanskligt.
—- Bestämda, differencierande definitioner igenfinnas icke
i lagboken. — Fåfängt må hopen t i I Ispö r jas, han vet ofta
icke sjelf det rätta ändamålet, som icke sällan är helt annat
än den synbara anledningen till oredan. Fåfängt skulle
man hoppas att i spetsen anträffa de egentliga anstiftarne.
Vid anfallet hålla de sig bakom, och främst undan vid återtåget.
Ja, de aldraegentligaste pläga sitta hemma. — Alla
uppror begynnas med upplopp, och alla upplopp kunna blifva
uppror om de få hållas. — Ett är emedlertid klart, nemi.
att vare det upplopp eller uppror, måste oväsendet skyndsammast
dämpas. För de medborgare, som det hotar, är liden
lång; och för dem, som förderfvals till person eller egendom,
blef det slät tröst alt omsider blifvit utredt, huru såsom
"det var bara ett upplopp.’’
Men hittills , sade jag , hafva våra embetsmyndigheter
saknat en af lag bestämd ledning, huru de ändamålsenligast
kunna och böra handla, och dervid vara skyddade mot juridiskt
ansvar och dessutom emot svåra förebråelser, af hvilka
de egna alltid äro de lyngsta. Lika blottställda hafva
de i detta afseende varit, antingen de beslutat sig till det
skarpa eller lill det lena förfärandet, och detta tillstånd borde
upphöra. I den mån erfarenheten talat, hade varit hos
Den 17 0 c t 0 b c r f. m.
lagstiftningen oförsvarligt alt lala fortfara denna för allmän
oell enskild säkerhet sä vådliga ovisshet hos samhällsordningens
ombud; oell dessas dervid så vanskliga belägenhet under
det lunga mångsidiga ansvaret har också förtjent att
behjertas. — Att vi, en gång, vid en olycklig tillfällighet af
denna sorgliga beskaffenhet, sett en ung officer vara mäktig
den sinnesnärvaro, hvarmedelst honom lyckats att i behörigaste
måtto förena lugn fördragsamhet med allvarlig beslutsamhet
, och gillad af mest motsatta parti-åsigter tillfredsställa
samhällsordningens och tillika mensklighetens fordringar,
det säger alldeles icke att så skall alltid ske. Mangen
annan förspiller vid ett sådant tillfälle sin framlid och sin
själsro; ty man kati, i alla grader, vara en ypperlig krigs—
officerare, oell icke veta huru man, ulan föreskrift i lagen,
rättast bör bete sig i pöbeltumult. — Lika, om ej än mera
väsendtligt är, att folket, bestämdare än hittills, genom sådana
stadganden, underrättas oro de vådor, emot hvilka det
af uppviglare föres’ nemi. icke blott de vådor , som sedan
vänta inför domstol, utan älven de som under oordningens
föröfvande bildas af g 1111 yttei ligare legaliserad repression.
Om dessa sednare hafva v;ua menigheter aldrig ägt rediga
begrepp; |y när skarpt tillgått, har det alltid ansetts som militäriskt
sjelfsvåld och reconventionsämne. — Sådana luckor
i vår lagstiftning hafva vi nu att fylla.
Såsom rätt utgångspunkt dertill anser jag således den
sats, att "folksamling, sorn tredskas emot och efter förnyade
”uppmaningar alt skiljas, har, redan dermed, emot lagen
”uppsatt den råa mängdens väldkraft; och redan dermed,
”således, berättigat och lörpliglat makten att med sin be”väpnade
styrka uppträda på lagens sida och genomdrifva
’’dess bud.”
Väl höres ofta, när så skett, huru klandret försäkrat,
att ”det var onödigt, och att folksamlingen för bl i fv i t oskadlig
och sjelfvillig! skingrat sig, om den lemonts oantastad,”
— Men nu hade embetsmyndigheterna annorlunda bedömt
hopens lutenhet — och hvem var väl närmast om denna
bedömmanderätt? Hvem ägde säkraste elemcnlcrna dertill? —
Förstnämnde klandrare och hopens förespråkare? — eller de
embetsman, som tillsattes att vaka öfver samhällets trygghet
och med sitt rykte och med hela sin välfärd för denna ansvara?
— Ofta, visserligen, är närmaste anledningen till folksamlingen
ingalunda politisk, eller ens allvarsam. Den kan
f. o. m. vara rent af pojkaktig; (ty det är ofta spordt att, på
förnuftets vägnar, hafva sammanlupne gamle män blifvit pojkar
allihop, ja, pojkar af odygdigaste beskaffenhet) men, hvad
är deraf att sluta ? — Alt folksamlingen skall få blifva upplopp?
— och att delta skall få sin vilja ? — och omsider lå
urarta till uppror? Belgiska revolutionen i83o begynle med
ett pojk-upplopp efter en representation af deri Stumma i
Pqrtici, och hade (den gången åtminstone) icke limat, om
den
-
Den 17 October f. ni.
denna gnista genast blifvit släckt. — Det enda , sorn i fördragsamhetsväg
är förståndigt af deri ringhål tiga anledningen
till folksamligen alt sluta, det är att medlen till dennas förskingrande
derefter graderas; men detta förmår ingen lagtext.
I Paris har jag inom samma vecka sett användas drufhagel
utur 6:pundiga kanoner och vattenstrålar utur brandsprutor.
Såsom gifvet kan ju antagas att annorlunda lära äfven våra
myndigheter begynna skingrings-fitgnrderna, om folkmassan,
förbittrad öfver en misslyckad luftballong , stormar biljett—
contoret, och annorlunda, om hon stormar en domstol. —
Alltför olycklig i alla öfriga afseenden vore ju den stat, sorn
af sina tjenare icke. kunde tillförse sig denna grad af urskiljning
och af humanitet. — Strafflöst skulle sådant deras missförhållande
för öfrigt ju icke aflöpa; och recidiv skulle ofelbart
förebyggas genom afsättelse enl. 35 §:u Ilcg.Fin eller
medelst laga straffdom.
Lika oriktigt hör man stundom anföras det tilläfventyrs
rättmätiga i folkförbittringen. Makten bör visserligen lyssna
villfarligt till hvarje grundadt missnöje bland folket, men
får icke lyssna så länge upploppet är kärande.
Ej heller må påstås, att hopens för stunden lugnade förhållande
bör föranleda till toleranee med dess tredskande
mot uppmaningen att åtskiljas. — Väl synes Utsk. i 6 §:n af
sitt förslag antaga att sammanlupen folkskock kan ”till stillhet
och ordning återföras.” — Hvad? — stillhet i en sammanlupen
menniskomassa? — Och dess ordning? Gud bevars
för denna, ty endast ifall af formlig organisation är den tänkbar.
— För öfrigt är lillsammansblifvandet, efter uppmaningarna
, redan per se en olidlig ”oordning.”
Nej! skingras måste en uppmanad folksamling; oell det
i ondo, 0111 det ej kanske i godo. Då handlas icke mer om
den kanske ringhalliga , ja löjliga anledningen lill sammanlöpningen.
Då handlas om Ingvördnad; della dyrbara gemensamma
goda; detta väsendtliga sarnhälls-element. Då handlas
0111 samhällsordning — icke blott för dagen, ulan äfven för
kommande lider. — Har menighet i dag fått nedrifva ett
marionett-stånd i en marknad, är ingen säkerhet att i morgon
en annan uppretad skara icke vill inbryta i banken och
realisera efter sitt schema. — Summa: — uppmanadt upplopp
måste skingras.
Alt vapnens bruk bestämmes af civil-embetsmyndighetens
reqvisition till den militära — en princip den jag aldraförst
i Sverige yrkat — vill så väl K. propos:n, som Utskts
förslag. Grunderna för detta vigtiga stadgande utvecklade
jag redan 1810, då jag vid riksdagen i Örebro, med anledn.
of den sorgliga och så mångfalldigt hånliga tilldragelsen den
20 Juni, uppträdde med förslag till rnartial-lag.
Men jag fattar icke Utsk:s mening med inskränkningen
af K. propostns bestämmelser i dess 7 §; ty denna mening
14 11. 5i
Den ly October f. ra.
kan jn icke vara, att i något fall uppror ellerupplopp skola
få obegränsadt förtraf. Sådan blifver dock uppenbarligen
den ofelbara påföljden, om, i frånvaro af bogsta civila
myndighet, de lägre icke iiro bemyndigade att tillkalla militärmakt
och reqvirera bruket af dess vapen, eller om, i
frånvaro af all civil-myndighet, mililär-befalhafvare icke äga
denna makt; ty sällan lärer obeväpnad polisbetjening eller
fjerdingsman förslå att skingra upplopp. Båda dessa fall äro
ganska tänkbara, nemi. det förra, om ornligbeter samtidigt
utbryta i flera qvarter af en stad, i flera trakter af ett landskap;
hvilket i slik olycklig conjunclur är t. o. rn. att förvänta
— och det sednare, om de civila myndigheterna äro
genom sjelfva upproret hindrade alt lillstädeskomma, eller i
anseende till afstånden icke kunna i tid framhinna, mångå
andra , dels laga , dels obehöriga förfall att förtiga. Detta
sistnämnda är i anseende till landsorterna specielt tänkvärdt.
— Och i stad? vill Utsk. att vapen-reqvisition, gjord på en
upploppspunkt, skall gälla j alla orofiga statsdelarna? .Strängare
håller jag på principen. Jag vill, att, såvida civil-myndighet,
om än blott stadsfiscal , är att tillgå, skall den militära
icke utan dess reqvisition kunna skrida till vapnens bruk.
Regeln förblifver således, att civil-myndigliets reqvisition
skall föregå vapnens bruk; och jag vill ej afhandla det
fall att reqvisitionens uleblifvande, dä den påtagligen borde
ske, bildar för mililär-myndigheten en medborgerlig pligt,
att, förbiseende egen trygghet mot påföljande ansvar, handla
på eget bevåg. — Sådana undantagsfall existera för oss alla
sorn tjena, i civil- eber mifilär-väg, i krig som i fred. De
äro att anse som takstenen, hvilken träffar den sorn går på
gatan. De kunna ej nfhandlas. Väl när de träffa den lyckosamma
eller den nackstyfva.
Men regeln har andra undantag , hvilka lagstiftningen
icke får förbise. Civil-myndighets ledning skola vaktbefäfliafvare
sällan, men skiltvakter och småpalruller aldrig äga
alt sig tillförse. Påtagligt är likväl, att under orolighetsuppträden
skola förekomma fall, då desse måste bruka vapnen
till eget försvar, eller pliglenligt och ovillkorligen böra bruka
dem till eget skydd och räddning åt aofallne personers
lif eller egendom. — Härom äro lagförslagen likväl stumma,
men något bör ju derom stadgas.
Då tiden var långt liden och flere talare ännu anmält
sig, blef fortsättningen af discussionen uppskjuten till eftermiddagen.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Den l^ Octoljcr c. m.
4«j3
Lördagen den 17 October i84o.
Plenum kl. 6 e. in.
Justerades 3 prot.utdr. för denna dag f. m.
Fortsattes den på förmiddagen började pröfningen af.
LagUlskts betänk. iN:o ia3, i anledn. af så val K. M:s nåd.
propos. med förslag till förordning emot olofliga folksamlingar,
som ock särskilda i detta ämne väckta motioner.
Hr Bildt, Knut, uppläste följande.
Det är rör:de 2:a mom. g §:n, som jag anhåller att få
äran yttra några ord. Om LagUtsk. , efter den sannolikt
skeende återremissen , hvilken äfven jag vördsamt yrkar,
skulle ännu qvarstå vid den mening, att i den föreslagna
Jagen inblanda stralF-bestämmelser för embetsman; så får jag
äran fästa Utskrs uppmärksamhet på nödvändigheten att dervid
tillägga ”i anledning af be fä I h a f v a r en s afgifna
befallning”; ty annars skulle det kunna inträffa, att om
äfven en militär-befälhafvare hade företagit sig något, som,
lagligen åtaladt, verkligen kunde hafva fällt honom att hafva
handlat i oträngt mål, så skulle dock, under en sådan
handling, en underlydande kunna hafva gjort något helt annat,
än han bort, och befäl lia (varén anbefallt; denne sednare
hade t. ex. satt sin trupp i rörelse, i afsigt att göra någon
arrestering eller slingring of en folkmassa, som under civilmyndighets
frånvaro hade anfallit dess trupp med hvarjehanda
våldsamheter; under denna rörelse får en soldat det
infallet att aflossa sitt skott, riktadt mot en, enl. hans förmenande,
våldsverkare, som han icke träffar, men väl en annan
oskyldig person, som helt lugnt afvaktat upprorslagens
uppläsande. Denne dödas, och befäihafvaren skall, oberoende
af denna händelse, straffas för en handling, som oi vil—
lagen anser hafva blifvit vidtagen i oträngt mål. Nu återstår
likväl skadeersättningen, — den kan anses ganska stor;
ty ett menniskolif har onödigtvis blifvit förspildt; derföre
torde måhända mansboten få gälla; men det skulle möjligen
lagligen kunna bevisas, att den aflidne varit enda stöllet
för en talrik familj, enda beskyddaren för vanföre personer,
som lefde endast af hans ädelmod, m. m. d. Huru
skall allt detta kunna ersättas? Ingen rimlig lag kunde ålägga
befäihafvaren att göra det.
Vidare får jag äran fästa Utsk:s uppmärksamhet på de
stora svårigheter, som nu förete sig, då frågan är om lagstiftning
för militär-ståndet, som i K. ijenstgörings-reglementet
och i krigsartiklarna redan äger föreskrifter och ansvarsbestämmelser
för dylika fall; men dessa vidlåda den ofullständighet,
att de till en del så tillkommit, att de icke er
-
4o4
Den 17 October e. m.
hännas af civil-domstolarna, hvarigenom bade befallande och
lydande militär-personer hunna försättas i de mest brydsamma
förhållanden, då det är tänkbart, alt en befälhafvare
hunde anbefalla en underlydande, att, med tillämpning of
tjenstgörings-reglementets föreskrifter, möta våld med våld,
hvilket, riktigt militäriskt utfördt, dock kunde af civil-lagen
anses såsom en åtgärd i oträngd! mål ; verkställaren anklagas
af en medborgare, som ej bryr sig om tjenstgöringsreglementet
och civil-lagen anser honom felaktig, då lion likväl
icke gjort annat än utfört en handling, som, af honom
vägrad, skulle , enl. krigsartiklarna, hafva gjort honom förfallen
lill lifsstraff.
När dessa invecklade förhållanden blifva jemnare, så torde
rätta liden vara att göra nya straffbestämmelser för militärståndet.
— Jag anhåller vördsamt, att dessa mina anraärkntr
måtte få åtfölja återremissen af betänkandet.
Hr Cederschjöld, Robert Theopil ron: De talare,
som yttrat sig på förmiddagen, hafva redan framställt de
flesta af de nnmärkn:r, som jag ämnat göra. Jag skall alltså
nu förbigå dem och endast tillägga några. Vid stiftande
af all lag är det nödvändigt, alt den största möjliga
tydl ighel iakttages. Sådant tror jag likväl ej vara förhållandet
på alla ställen uti förslaget lill ifrågavar. författning.
Uti 1 §:n heter det sålunda: ’’Samlar sig menighet eller annan
folkmängd tillhopa’’ etc. För min del tror jag, allden
åsyftade meningen vore vida bättre uttryckt , om det blott
stod: samlar sig folkmängd; ty eljest kan tvist uppstå
om hvad som här förstås med menighet, hvilket ord jag
alltså anser böra försvinna, så mycket mera, som det icke
på alta ställen uti förslaget är iakttaget, eller också måste
detta uttryck begagnas öfverallt. Uti 6 §:n nämnes endast
folkmängd, oell man kunde således möjligen leda sig derhän,
att ordet ”menighet” vore ämnad t att uttrycka något helt
annat än folkmängd, i hvilket fall man skulle hafva svårt
att få reda på hvad dermed förstås på detta ställe.
I afseende på de straffbestämmelser, som i lagförslaget
förekomma, har jag i allmänhet ingenting att anmärka, utom
hvad 6 §:n beträffar. På densamma anser jag mig för min
del böra fästa Utsk:s synnerliga uppmärksamhet, emedan
densamma kan leda till de aldra vådligaste följder, hvilka
jag är öfvertygad att LagUlsk. ingalunda åsyftat, men sorn
dock möjligen hunna inträffa. §:n lyder nemi. sålunda:
”Samlar sig folkmängd på torg, gata eller annan allmän
plats, utan att lägga sådant uppsåt å daga, som i 1 §:n sägs’’
(d. v. s. utan att göra uppror), ”men stör ändock lugnet
och allm. ordningen, och låter den sig ej på offentlig myndighets
uppmaning till ordning och stillhet återföras, då bölden,
som å öfverhetens vägnar bjuder och befaller, uppmana
de församlade att skingras och varna dem för de påföljder,
som eljest enl. lag kunna inträda.
Den x*j October e. m.
4^5
Nu vet en oell livar, att det inträffar gansta ofta, synnerligen
uti en stor stad, att gräl eller häftig ordvexling uppstår
på en gala, och en folkmängd samlar sig deromkring.
Enahanda förhållande inträffar äfven på landet vid marknadstillfällen;
en ganska obetydlig anledning föranleder ett
gräl emellan några personer, och folket, som, isynnerhet vid
sådant tillfälle, är nyfiket, stannar deromkring; det blir en
folksamling och den allmänna ordningen störes derigenom ;
en polis- eller kronobetjent tillkommer och påminner deni
att skingras ; de tvistande, som äro hetsige och måhända öfverlastade,
oqväda tjenslemannen och åtlyda honom icke,—
och då har det förhållandet inträffat, som här är nämndt
genom orden : ”åtlyda de icke denna befallning, utan trotsa
med oljud, hot eller smädeord, då skola anstiftare och anförare
af det upplopp dömmas till fängelse från 2 lill G månader.
” Jag tror visserligen icke, att LagUtsk. med ifrågavar.
lagstadgande afsett en så beskaffad förseelse, hvilken, under
närvar, förhållanden , försonas med böter, och som, efter
mitt omdöme, icke rimligen kan beläggas med det högre
straff, som här är uppgifvet. Detta missförhållande visar sig
ännu större, när man läser slutet af §:n: ”Öfvergå de från
sådant trotsande lill våld å person eller egendom, vare lag
som i 3 och 4 §§:na sägs.”
Om nu de tvistande personerne, i stället för att åtlyda
kronobetjentens eller den befallande embetsmannens tillsägelse
att åtskiljas, fortfara uti sitt gräl och den ene tilldelar den andra
en eller par örfilar; då har det förhållande inträdt, att
våld å person blifvit föröfvadt. Då skall den brottslige
straffas efter 3 §:n i upprorslagen, och denna §, mine herrar!
innehåller intet mindre straff, än arbete å fästning från
6 månader till 12 år. — Jag hemställer nu till en livar,
huruvida det är rimligt, att låta en sådan straffbestämmelse
inflyta i denna lagstiftning. Hvilka mångfalldiga oredor,
rättegångar och orättvisor kunde ej uppkomma, i händelse
icke det ifrågavar. stadgandet förändras ? Jag får derföre
fästa LagUtsk:s synnerliga uppmärksamhet på denna §, och
hoppas, att Utsk. ej skall underlåta att deruti göra den rättelse,
som är af behofvet påkallad.
Uti 9 §.n stadgas ansvar för tjensteman, som missbrukar
sin makt och myndighet. Flere talare hafva förmenat , att
del ej vore rätt att i denna lag intaga dessa straffbestämmelser.
För min del finnér jag det vara alldeles 1 sin ordning,
att rättigheter och skyldigheter äro bestämda på samma
ställe; och då lagen upptager de rättigheter, som tillkomma
en sådan embetsman, så anser jag det äfven vara rätt
och i sin ordning, att här stadga de straffbestämmelser, sorn
finnas lämpliga för dem , som öfverskrida och missbruka sin
makt.
I afseende på den anmärkn., som i förmiddags gjordes
af Hr Lefren emot ordställningen i 9 §:n, så får jag nämna,
4o6
Deu ij OclcLer e. m.
att jag anser samma anmärk», vara fullkomligt riktig. Der
står nemi.: "'Förgår sig, vid sådant tillfälle, mililär-befälhafvare
genom vapnens brukande, innan lian af civil-my ndighet
derom anlitad blifvit, straffes” etc. — Felet Inar är så
tydligt, att jag nästan vill tro, att det tillkommit genom
tryckfel; ty meningen är naturligtvis den, att, 0111 militärbefälhafvare
brukar vapen förr än han af civilmyndighet
derom anlitad blifvit, eller eljest i
o träng t mål, stral fes etc.
Hvad åter angår så väl Hr Lefreåis som den siste värde
talarens yttrande derom , som skulle det vara orimligt ,
alt militär-befälliafvare skulle blifva ansvarig för den skada,
som kunde uppkomma, så tror jag, att denna anmärkt), uppkommit
genom ett missförstånd om LagUtsk:s mening. Det
kan nemi. icke vara LagUlskis mening, att en mililär-befälliafvare,
som, på sätt Hr Lefren på f. 111. uttryckt sig, iakttagit
allt hvad som stålt i lians makt för att förekomma oordning,
skulle kunna ådömmas ersättning för den skada, som
uppkommit mot hans vilja. Så lyder ej heller lagsladgandet,
om man läser det noga. Der slår nemi., alt om han i
otningdt mål använder vapen, skal! han straffas, på sätt ofvan
sagdt är, och staude dessutom till laga ansvar för deri skada,
som af det honom underlydande manskap föröfvas. Det är
således endast dä, när lian i oträngd! mål använder Vapen,
eller då iian gör det, utan alt vara dertill uppmanad af civil—
auctoritet, sorn han ansvarar för skadan, och då tror jag
äfven att han derför bör ansvara.
Slutligen får jag äfven framställa en anmärkn. emot ii
§.‘n. Början deraf Ivdcr sålunda: '"Bådar någon krigsfolk
till uppbrott, utan Konungens befallning’’ etc, (
Lili ilen K. propos:n står det: ""Utan Konungens befallning
med råds råde.” — Jag kan ej begripa hvarföre LagUlsk.
borttagit dessa ord. Det slår visserligen i motivérna
till betänk., alt dessa ord ansågos vara öfverflödigt), derföre
ali ingen befallning från Konungen är gällande, utan alt vara
vederbörligen contrasignerad; men om LagUtsk. hade genomläst
3S §:n Reg.Ftn, der det omtalas huru en Konungens
befallning skall vara beskaffad , så hade LagUtsk. inhemlat,
att der står: med undantag af cominandomål.
Frih. Boye, Ludv.: Uti de anmärkn:r, som emot
förevar, betänk blifvit algi foa af H. E\. Hr Gr. Posse, ber
jag att få instämma , med undantag af den sisla. Jag har
visserligen hört erinringar göras vid de föreg:de; men de hafva
ej varit af beskaffenhet att kunna rubba min öfvertygelse
atL ju dessa anmärkmr voro ganska riktiga. Den sista åler,
som går ut derpå att ogilla Utsk:s föl farande, derföre att
Ulsk. föreslagit ansvar för den befälhafvare eller de embetsman,
som vid ifrågavar. tillfälle missbruka sin makt, kan
jag så mycket mindre biträda , som jag för min del håller
Den 17 Oclober c. m.
407
Utsk. läkning derför. Det är icke nied minn rättsbegrepp
förenligt, att en författning, sorn liar för ändamål att trygga
allmän säkerhet, allmänt skydd, skulle gifva det endast åt
den ena sidan, niell neka det i fråga 0111 den andia Jag
vill ej släppa massan på gator och gränder in uti lagstiftningen,
men jag vill omsorgsfullt iakttaga all den aktning
för deras rätt, som är möjlig. Jag frågar om det nr billigt,
att den, som blifvit förolämpad af befälhafvaren eller på
lians befallning, skall forska i andra lagar, om lian äger rättighet
till elt beskydd eller ej. För min del skulle jag anse
föi fattningen hafva blott till hälften uppfyllt sitt ändamål,
0111 den utedöt det beskydd, sorn folket vid dylika tillfällen
bar lika mycken rättighet att begära, som myndigheterna;
meli då jag således i delta afseende gillar Ulskrs betänk.,
derutinnan alt det bestämmer ansvar för missbruk af makten:
så kan jag deremot för ingen del gilla beskaffenheten af
det beskydd mot nämnda missbruk, sorn Utsk. föreslagit, ty
det är i mångå afseenden felaktigt. Jag förenar 111ig idelina
del med IJr Lefrén, oell tror att befälhafvare» icke rimligtvis
eller med något stöd af rättvisa kail ställas lill ansvar
för andra påföljder, än deni, sorn uppkommit i och för hans
gillia befallningar, — att sträcka hans ansvar längre vöre
lika orättvist sorn obehörigt. — Slutligen ber jag att få fästa
Utskrs uppmärksamhet på, att man ej gör rätt i att alldeles
utelemna frågan 0111 varningstecknels beskaffenhet. Jag
har i utländska lagar, sorn antaga ett sådant varningstecken,
funnit, att del alltid är bestämdt, huru det tecken; som höjes,
skall vara beskaffad!, och jag förutser, att om icke en
sådan omsorg här iakltages, så skall det inträffa, att den ene
sätter sin halt pä värjspetsen oell upphöjer den såsom varningstecken,
en annan viftar med sin näsduk och kallar det
för varningstecken, men då man slår på något afstånd inom
massan af folket, så ser man intetdera. Jag tror, att 0111
Utsk. skulle anse delta teckens bestämmande vara en reglementarisk
åtgärd; så bolde Utsk. åtminstone hemställa , alt
R. St. uti deras skrifvelse till K. M. ville i und. anhålla,
att K. M. i den utfärdande författningen täcktes bestämma,
huru varningstecknet borde vara beskalfadt , emedan den
upproriske eljest skulle kunna undskylla sig och säga, att
han ej förstod tecknet. O111 deremot lecknet i författningen
är bestämdt, så äger lian ej denna undskyllan, ty då är det
lians skyldighet att känna det. Jag anhåller alltså 0111 återrciniss
af detta betänkande.
Hr Cederschjöld, Pehr Gust.: Uti det nu framställda
förslaget till upprorslag har jag funnit åtskilligt att
anmärka. Ehuru jag saknar den lagkunskap, sorn kan fordias
för att göra dessa anmärkn:r tillbörligen grundliga,
skall jag likväl utbedja mig att åtminstone få uttrycka min
känsla.
Den 17 Octobcr c. m.
Jag finner först, att Utsk. icke 110g objectivt har bestämt
gränserna för de brott, som här skola bestraffas, utan
öfverlemnat för mycket åt domarens subjectiva pröfning. Det
står nemi. i 1 §:n: ' Samlar sig menighet eller annan folkmängd
offentligen tillhopa och lägger det uppsåt å daga
alt med förenadt våld” etc. Att lägga ett uppsåt å
daga, är ett så obestämdt uttryck, att det kan bero på
hvars och ens eget godtycke att förklara detsamma huru
lian vill. Den som är mycket rädd och förskräckt skall af
blotta minerna tycka, alt de lagt ett sådant uppsåt å daga;
en annan skall af några svordomar anse, att ett sådant uppsåt
vore ådag.ilägdt, och den, som kanske är litet för tranquil,
väntar ända tilldess att folkmängden på handpripligt
sätt företager sig något, innan han anser ett sådant uppsåt
vara ådagalagdt.
Att orden ”menighet” och ”folkmängd” icke begge
behöfvas, ar redan förut af en annan talare anmärkt. Folkmängd
är ett högre begrepp, under hvilket menighet eller
sockenboer, eller hvad de må kallas, äro inbegripne och således
böra ulelemnas. — Dessutom fruktar jag, att Utsk. på
åtskilliga ställen föreslagit alltför hårda straff; ty jag föreställer
111ig, att dea sorn finner sig hafva gått sä långt, alt
han har blottställt sig för fästningsarbete på 6 till 12 år, är
en narr, om han icke drifver saken till det yttersta och, äfven
med fara försitt lif, söker genomdrifva revolutionen och
derigenom frälsa sig. Deremot 0111 straffen hade varit måttliga,
så hade han återvändt i råttan tid och ej ansett det
vara värdi att äfventyra ett större stral}’. Äfven synes mig
"Utsk. lili straffbestämmelserna ej alltid hafva varit conseqvent.
Så t. ex. står det uti 2 §:n, att 0111 upprorsmännen
”trotsa med oljud, smädeord eller hot, vardén dömde, anförare
lill fästningsarbete från 2 till 6 år, och andre deltagare
i upproret till sådant arbete från 6 månader lill 2 år.” I
den 6 §:n deremot stadgas, att hvar som trotsar med oljud ,
hot eller smädeord skall, om han är anförare of upploppet ,
straffas med fängelse från 2 lill 6 månader, eller, 0111 han
är deltagare, fällas till böter från 10 till 5o r:dr. Det synes
mig vara besynnerligt, att, vid de tillfällen då anförarne
dömmas till hårdare straff, alla deltagarne skola vara fria
från straff, då deremot vid sådana tillfällen, då anförarne
dömmas till ett mindre straff, alla deltagarne måste plikta.
Detta tycker jag ej vara conseqvent.
Uti 4 §:u står det: ”Varder upprorsman dräpen, ligge
ogild.” Detta uttryck har jag funnit i alla gamla och nya
lagar ; men det är högst orimligt , emedan det kan hända,
att en deltagare i upproret ser sin enskilde fiende bredvid
sig och tager tillfället i akt alt döda honom. Om lian då
genast aflägsna!' sig och går hem, så är lian, efter den 1 §:n,
alldeles fri från straff. Detta stadgande synes mig alltså böra
nio
-
Den 15 Oelobcr c. m.
4™)
modifieras derhän , att upprorsman ligger ogild endast da,
när han driipes af den sorn söker skingra upproret, men eljest
ej. Det är verkligen besynnerligt, att detta kunnat undgå
alla lagstiftares uppmärksamhet.
Slutligen vill jag blott anhålla att få anföra elt pär exempel
på huru pedantiskt knagligt språket är hos våra nya
lagstiftare. Här står i f> §:n: "åtlyda de icke denna befallning,
utan trotsa med oljud, hot eller smädeord , då skola anstiftare
och anförare af det upplopp dömmas till fängelse” etc.
"Anförare af det upplopp dömmas’’, — delta låter
likasom skulle domen fällas af upploppet. Hvarföre icke
begagna den vanliga Svenska genetiven här: då skola upploppets
anförare dömmas lill fängelse” etc.? Man
skulle då ej kunna misstaga sig om meningen, och man undgår
den obehagliga affectationcn i språket.
Uti 1 1 §:n står det : ”Bådar någon krigsfolk till uppbrott
utan Konungens befallning, eller håller det manskap
samman, som hemlof fått, att dermed utföra skadlig
stämpling emot Rikets säkerhet, eller dess innebyggares frihet;
då skall ingen honom i thv mål lyda, och miste han
lif, ära och gods” etc. Här äro två särskilda saker, som jag
ej vet, om de båda hafva afseende på den felande. Här står
nemi.: bådar någon krigsfolk lill uppbrott utan
Konungens b e f a 11 n i n g, etc. Jag vet ej om dermed skall
syftas på orden: att dermed utföra s k a d I i g s t ä m p I i n g
emot Rikets säkerhet, eller om det är elt absolut förbud
för hvar och en att uppbåda krigsfolk. I det sednare fallet
skulle det ju stå i strid med det följande, som lyder sålunda:
”Nu faller fiende oförtänkt in i landet, och kan ej Konungens
befallning afbidas; då må manskap till motvärn
uppbådas” etc. Della skulle sålunda stå uti uppenbar strid
med det föreg:de. Om åter förbudet att uppbåda krigsfolk
utan Konungens befallning skulle hafva afseende på orden —
"att dermed utföra skadlig stämpling emot Rikets
säkerhet — ” så ser jag ej, att Konungens befallning
skulle förbättra saken eller berättiga till åtlydnad, åtminstone
så länge i 10 §:n Reg.F:n förbjuder hvarje äfven militäreorps
att äfven, med anledn. af befallning, bruka våld t.
ex. emot R. St. Uti hvilketdera fallet som helst är hären
motsägelse, nemi. i sednare fallet emot Reg.F:n. På ett
annat sätt märkvärdigt är det motsvar. stadgandet i K. M:s
nåd. proposition. Der har man nemi. bibehållit stadgandet uti
gamla Missg.-b:n, så alt 10 §:n erhållit följande lydelse:’’ Bådar
någon krigsfolk till uppbrott, utan Konungens befallning
med råds råde” etc. Detta är från 1734 års regeringssätt
bibehållet. Man har visserligen i sednare tider påstått att
Konungen ägde rättighet att i commandoväg uppbåda krigsfolk.
Men jag har alltid varit af en annan tanke, och trott
att Konungens makt uti commandoväg endast vore densam14
H. 52
Den 17 October e. m.
ma, som Han har såsom högste befälhafvare öfver arme'en,
och detta högsta befäl kan en Konung uppdraga åt en enskild
man, göra honom till generalissimus; och just jemnt
så mycken makt, som denne generalissimus skulle äga , har
jag afven trott, att Konungen hade enl. Reg.F:n i commandoväg,
och att Konungen i commandoväg följaktligen endast
kunde verkställa de beslut, som K. M. i sitt Statsråd fattat.
Och det fägnar mig således, alt Konungens rådgifvare
nu hyllat den opinion, som jag derom haft.
Jag får vördsamt anhålla 0111 ålerremiss, och, innan jag
slutar, skall jag bedja att få uppläsa följande försök, som
jag gjort till bestämmande af brotten:
Hr Cederschjöld uppläste derefter följande:
§ 1. Folksamling, som förhåller sig tyst och stilla
och ingen ofredar, må ej störas eller skingras af offentlig
myndighet. 3
§ 2. Folksamling, som förer oljud eller ofredar
någon, må civil-myndighet tillsäga att åtskiljas. I)en som
underlåter att tillsägelsen efterkomma , bote från 5 till
5o r:dr.
§ 3. Öfvergår folksamlingen till upplopp medelst
våld emot enskild person eller egendom, då skall
polismaktens tjenare i häkte inmana de brottsliga. — Anstiftare
och befordrare af sådant upplopp, äfvensom verksam
deltagare i våldet, straffes med fängelse från 2 till 6
månader.
§ 4- Öfvergår ett upplopp till uppror, derigenom att
folksamlingen sätter sig lill motvärn emot polismakten,
eller bjuder till att hindra offentlig
myndighet i d e s s embetes utöfning, eller att tvinga
den till någon åtgärd, eller att på densamma
hämnas: då äge polismakten tillkalla beväpnad styrka,
hvilken likväl icke må använda vapen förr än folksamlingen
blifvit, der tiden det medgifver, af den civila myndigheten
3 gånger ljudeligen varnad; icke heller tillgripa eldvapen
förr än andra vapen befunnits otillräckliga. — Anstiftare
och verksam deltagare i sådant uppror straffes med arbetsfängelse
från 6 månader lill 2 år. Har han skadat egendom,
ersätte skadan. Har han skadat någon person till lif
eller lem , stånde han derför till särskildt ansvar efter allmän
lag. Den upprorsman, som dödas af polismakten eller
den beväpnade styrkan, ligge ogild.
§. 5. Missbruk af polismakten eller den beväpnade styrkan
straffes efter allmän lag och krigsartiklarna.
Hr Edenhjelm, Gillis: Efter hvad jag vill minnas,
har jag redan tvänne gånger på detta rum yttrat mig om
nödvändigheten af den upprorslag, som vi synas hafva att
förvänta. Det kunde derföre lyckas, att jag äfven viddetta
tillfälle borde yttra något öfver ifrågavar. betänk.; men som
Den 17 Octobcr e. m.
4n
Gr. Posse och Hr Lefre'n så väl och med så mycken sakkännedom
yttrat sig emot detta betänk., så anser jag öfverflödigt
att ytterligare något orda derom. Det enda jag här
skulle vilja tillägga, är, hvad de fleste af eder, mine herrar!
visserligen känna, hvilken skilnad det är emellan en
folksamling, som samlar sig till upplopp, och ett uppror.
Till skingrande af en folksamling, som gjort ett upplopp,
kunna de civila myndigheternas makt vara tillräcklig, men 0111
det är ett planmessigt uppror, så är ej deras makt tillfyllestgörande,
att detsamma skingra, så framt han ej kan taga
den militära styrkan till biträde, och en militärbefälhafvare
vore uti en särdeles svår belägenhet, om han då alltid
skulle nödgas afvakta civil myndighets befallning. Jag yrkar
derföre, att om, vid ett sådant tillfälle, de civila myndigheterna
icke framkomma inom den tid, som en militärbefälhafvare
skäligen kan fordra, så må han äga rättighet
att fullgöra de åligganden, som eljest tillhöra civil myndighet
och derefter bruka våld för att dämpa oroligheterna.
Jag skulle också tro, att härigenom ingenting äfventyras;
ty nationen har väl icke starkare moraliska eller lagliga
band på någon individ i samhället, än den har på en militär-befälhafvare,
hvilken slår icke allenast under allm. lagen
utan äfven under krigsartiklarna.
I afseende på hvad Frih. Boye yttrat, ang:de varningstecknet
, så anser jag, likasom han, att det är högst nödvändigt,
att något bestämdt tecken antages. Jag föreslår dertill
ett mycket vanligt och af alla menniskor kändt tecken,
nemi. en röd flagga. Det finnes ej något krutfartyg, som
ej har en röd flagga. En hvar ur skyldig att akta sig för
ett sådant fartyg, och man vet äfven alt ingen exercis försiggår
vid artilleriet, utan att en sådan flagga begagnas.
Detta tecken är alltså både ganska tillgängligt och allmänt
kändt, såsom innebärande en varning, hvarföre jag anser
det, vid sådana tillfällen som de ifrågavar., vara ganska
lämpligt att använda. Trumma eller trumpet anser jag
deremot icke vara tjenliga att begagnas såsom varningstecken,
enär det torde vara svårt att lära allmänheten hvad
signalerna skola betyda. Jag yrkar återremiss på ifrågavar.
betänkande.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: Då jag på förmiddagen hade
ordet, så glömde jag att göra en anmärkn. vid 1 1 §:n
uti Utsk:s förslag till upprorslag. Der står nemi.: ”Bådar
någon krigsfolk till uppbrott, utan Konungens befallning,”
och sedan står det i slutet af samma §: ”.Nu faller fienden
oförtänkt in i landet m. m.” Om man alldeles utesluter
orden ”utan Konungens befallning,” — och i stället
insätter ’’i annan ordning än stadgadt är” — så
att §:n erhåller följande ordalydelse: ’’Bådar någon krigsfolk
till uppbrott i annan ordning än stadgadt
ärj” .så innesluter delta allmänna uttryck alla de särskilda
Den jj October e. m.
befallningar och tillåtelser, som äga rum för särskilda myndigheter
att uppbåda krigsfolk, utan att behöfva afvakta K.
M:s speciella för tillfället gifna befallning. Så t. ex. äga
landshöfdingarne rättighet att hos offentlig militär-myndighet
begära handräckning, och så äga äfven kronofogdar,
att vid marknader och dylika tillfällen begära ett inskränktare
antal krigsfolk till vaktgöring, och ännu flera andra
Sådana tillåtelser för civila myndigheten att reqvirera handräckning
af militära makten finnes, hvilka alla skulle includeras
under detta allmänna uttryck: ’i annan ordning
än stadgadt är.” Då skulle äfven hela den sista delen af
§:n kunna utgå, nemi. tillåtelsen, att om fienden oförtänkt faller
in i landet, och Konungens befallning ej kan afbidasj,
manskap må blifva uppbådadt. Vid de öfriga tillfallen, då
vederbör, myndigheter äga rättighet alt kalla krigsfolk tillsamman,
skulle, med den nuvar. redactionen, äfven den otydlighet
förekomma, som begge Friherrarne Cederström
hafva anmärkt, och som ligger deruti, alt man möjligtvis af
missförstånd skulle kunna tro, att det fordrades Konungens
befallning att företaga skadliga stämplingar emot Rikets säkerhet.
Denna tvetydighet ligger här uti ett semicolon. Vore
ej detsamma der, så vore meningen likväl ganska otydlig,
och jag anser det ej vara rätt alt göra redactioner så, att
de kunna leda till missförstånd.
Af en talare är nu på e. m. anmärkt, att den 9 §:n,
enl. livad jag i förmiddagens plenum påstod, väl voie otydlig,
men samme talare har likväl trott, att det bestämda
ansvaret för militär-befälhafvare vore rättvist, emedan slutet
af 9 §;n blott skulle hafva afseende på sådana uraktlåtna
skyldigheter å militiir-befälhafvarens sida, som gifvit anleda,
till den skada, hvarföre ansvar honom uti denna punkt ålägges.
Jag tror, alt §:n måste förtydligas. Der står t. ex.:
”straffes på sätt ofvan sagdt är och stå 11 de dessutom
till laga ansvar.’’ Oin blott det enda ordet ”dessutom’’
utbyttes med ordet ”derjemte,” så blifver meningen
klar; ty om ordet ”dessutom” bibehålles, så föranledes man
till den tanke, som jag i förmiddags framställde.
(Juder den discussion, som här ägde rum, då K. M:s
propos. i ämnet blef remitterad, gjorde en annan talare
här åtskilliga anmärka:!’ och nyttjade då, i fråga om militära
myndigheterna, ordet ”rättighet.” En talare bär på
e. m. har åter begagnat detta ord i samma syftning. Jag
gjorde förra gången den anmärkningen, som jag äfven nu
måste förnya, att det ej är militärens rättighet, utan dess
pligt och skyldighet att nyttja vapnen, när civil myndighet
tillsäger, att tiden är inne att bruka våld mot vald. Det
är vigtigt, att man ej förblandar hvad som är pligt med
det sorn är rättighet. Gör man ej del, så faller det sig också,
efter mitt förmenande, klart, att hela detta stadgande uti 9
Den ij October c. m.
§:n icke står på sitt rätta ställe, utan att detsamma bestämdt
hörer till en annan och särskild författning.
I afseende på frågan om ’’Råds råde,” tror jag att
Utsk. rätteligen har -lörfarit. Jag anser det ej vara lätt,
att söka lurendreja in 1702 års författning lili en lag, soia
stiftas år i84o.
Hr Hjerta, Lars: Den talare, som i f. m. förut yttrade
sig öfver detta ämne, framställde åtskilliga anmärkningar
emot LagUlskts betänk. Hvilka för mig ej voro tillfredsställande;
och sorn jag sedermera hörde åtskilliga andra
talare med honom instämma, så anhåller jag alt vid ett pär
af hans anmärknir få göra några erinringar tillbaka.
Nämnde talare yttrade sig emot LagUtsk:s förslag, att
Konungens Bef:h:de borde vara den civila myndighet, som
ensam borde vara berättigad tillkalla militära maktens biträde
till folksamlingens skingrande. Jag är ej af denna
tanke. Den värde talaren anmärkte, ali om Konungens Bef:-  h:de ensam skulle äga denna rättighet, så behöfde folksamlingen
vid ett upplopp endast bemäktiga sig hans person,
för att sedermera ingen vidare skulle kunna anlita militären.
Jag tager 111ig friheten häremot yttra, på den andra
sidan: för det lörsta, att om en folksamling redan framskridit
så långt i sina våldsamheter, att de bemäktigat sig en
Konungens Befdudes person, måste den i och med detsamma
redan anses hafva satt sig emot offentlig myndighets bud
och befallning, hvilket är det fall, som lagen förutsätter lör
militärs anlitande; för det andra, om Konungens Bef':h:de
eller landshöfdingen personligen skulle blifva tillfångatagen,
så finnes väl på stället de som kunna företräda hans plats;
och för det 3:eije, om denna anmärkn. skulle gälla i afseende
å Konungens Bel:h:des person, så skulle detsamma
kunna hända äfven med de öfriga civila myndigheter, till
hvilka den värde talaren velat utsträcka rättigheten att sammankalla
krigsfolk; ty en folksamling kan äfven bemäktiga
sig länsmän och kronofogdar lika så väl som Konungens
Bef;h:de, om densamma vid ett revolutionärt tillfälle har
krafter dertill.
Samme värde talare har gjort en anmärkn. emot den 1110-  dification, som Utsk. framställt uti den K. propostn, då Utsk ,
i stället för deder befintliga orden ”skingrar den sig ej
”på offentlig myndighet befallning”, lili sitt förslag infört orden
”låter den sig ej på offentlig myndighets uppmaning
"lill ordning och stillhet återföras”, under förmenande alt
om detta uttryck skulle gillas, så kunde det leda derhän,
att ett upplopp, som skedde med ordning, kunde blifva
alldeles ostraffadt. För min del skulle jag likväl tro, att
hvar och en tillräckligt vet hvad som menas roed ordning
på delta ställe, nemi. laglig ordning eller laglydnad, och att
den ordning, hvarmed ett uppror kan ledas, omöjligt kan
förvexla* med den lagliga ordningen.
4*4
Den 17 October e. m.
Slutligen vågar jag förmoda, att samme värde talare
missagt sig, då lian framställt, att Utsk., enl. lians tanke,
bestämt böterna för deltagare i upploppet alltför lågt, då
Utsk. föreslagit dem från tio till femtio rtdr, enär allm.
lagen —såsom lian yttrade — redan stadgar i3 r:dr 16 sk.
för vanligt gatufredsbrott af enskild person; men då Utsk.
för blott oljud under upplopp föreslagit minst 10 r:dr b:co,
och allm. lagen för denna förseelse af enskild person endast
stadgar 1 r:dr 3a sk. böter, så har Utsk., i detta fall,
qvalificerat detta brott under upplopp betydligt högre och
tillräckligt tagit i betraktande den större brottslighet, som
oljud i folksamling innefattar. Med gatufredsbrott af
enskild person, som redan innefattar våld å person eller egendom,
måste åter fredsbrott eller våld i folksamling
jemföra; i afseende på ansvaret för upplopp, och då synes
Utsk. icke i någotdera fallet hafva lagt fingrarna emellan.
Elter jag nu har ordet, utbeder jag mig vördsamt
att få erinra om en anmärkn., som jag tog inig friheten
göra, när den K. propos:n i detta ämne remitterades, nemi.
att, enl. min oförgripliga tanke, måste ganska stora svårigheter
och olägenheter i en framtid uppstå af det bemödande,
- som författaren af den K. propostn och äfven af LagUlsk:s
betänk, gjort, att uppdraga ett slags gränslinie emellan
uppror och upplopp, inen likväl bibehålla påföljderna
för dem båda så nära intill hvarandra. Jag skulle för min
del tro, att 0111 man betraktar, att hvarje medlem af en
lagstiftande församling naturligtvis är angelägen, alt, i fråga
om criminal-lagnr, den största varsamhet må äga rum, vid
pröfningen af de fall, der dödsstraff kunna komma i fråga
enl. dom och ransakning; så borde man äfven vara angelägen,
att den största möjliga varsamhet blefve iakttagen i
sådana fall, der döden kan vara i sällskap med maktens utöfning
utan dom och ransakning. Jag förstår verkligen ej,
att man, vare sig af enlhusiasm eller räddhåga, skulle kunna
ledas ifrån denna varsamhet. Betraktar man den helgd,
som känslan af rättvisa i allmänhet skänker åt medborgares
lif, så tror jag, alt man också måste frångå den sammanblandning,
sorn både i den K. propos:n och i Utskts förslag
är gjord emellan det lindrigare och ett vida strängare brott.
E11 värd talare på f. m. har sagt något, som visserligen
är sannt, nemi. att uti en ofredlig folksamling är det
ganska svårt att åtskilja det ögonblick, då folksamlingen öfvergär
från upplopp till uppror; men just denna sanning,
som jag erkänner, gör, att jag skulle trott det högst nyttigt
och angeläget, att Utsk. föreslagit blott en qvalification af
förbrytelsen, nemi. den af uppror. Vill man iakttaga den
varsamhet, och lemna det beskydd åt medborgares lif, som
rättskänslan bjuder; så måste det också medgifvas, att endast
den yttersta nödvändighet kan berättiga till deras spillande
medelst militäriskt våld, och att någon annan rättvis
Den 15 Octobcr e. m.
anledn. då dertill ej kan finnas, än när våld från de upproriskes
sida verkligen blifvit begånget, med afsigt att sutta
sig emot offentlig myndighets bud, eller med ett ord den
qvalification , som man anser constituera karakleren af ett
uppror. Om Utsk. hade bibehållit endast denna qvalification
och låtit den af upplopp alldeles förfalla, så skulle jag
hafva tagit mig friheten att fasta Ståndets uppmärksamhet
derpå, att deltagare uti ett upplopp derföre alldeles ieke
blefve frie från ansvar; ty för det första stadgar lagen för
hvarje gatufredsbrott ett visst ansvar; och detta ansvar kan
i och för sig sjelft, om man så vill, skärpas; för det andia,
om någon begår inbrott vid sådana tillfällen, plundrar eller
sönderbryter andras egendom, så straffas han enligt allm.
lagen med nio par spö eller motsvarande fängelse vid vatten
och bröd. Detta synes just ej vara något så utomordentligen
ringa ansvar, om en sådan förbrytelse begås, utan
den förut fattade afsigt, som anses utgöra karakleren af
uppror. Jag finner väl, alt många möjligen kunna önska,
att så nära likhet som möjligt mätte komma alt etableras
emellan behandlingen af hvad man kallar ett vanligt upplopp
och ett uppror, emedan det är klart, att hvarje större
folkmassa då i och med detsamma skulle, vid hvarje skymt
af buller eller oordning, vara lagd under sabelns och bajonetternes
välde; men jag tror, att lagstiftaren, som bör bevara
rättigheten till lagens skydd äfven åt sådana individer,
som kunna hafva förgått sig och som bör göra detta i
den mån, som brottet kan vara mera tillfälligt än förberedt,
ej bör gå en sådan önskan till mötes.
Jag hörde en talare på f. m. säga, att man ej så noga
kan stifta lagar för alla sådana tillfällen, utan att man måste
öfverlemna åt de agerande personernes urskiljning, att
vid hvarje tillfälle rätta sig efter omständigheterna; men jag
ber herrarne vördsamt att dervid få göra den erinran, att
ett sådant försvar i lika män kunde gälla för hvarje, äfven
det mest despotiska godtyeke. Det är just för att ej behöfva
öfverlemna åt dem, sorn för tillfället hafva styrkan
och makten, att i hvarje fall handla såsom dem godt synes,
som lagar stiftas; vore allt väl gjordt med ett sådant öfverlemnande,
då behöfdes inga lagar. Det är således just för
sådana fall, då de, som hafva makten, snarast skulle kunna
finna sig retade att missbruka denna makt, som man måste
äga bestämda lagar, hvilka för deras myndighet sätta en
gräns, som de icke få öfverskrida, och bestämma controllen
mot missbruket.
Hr von Rosen, Georg: Jag har trott det vara en
hufvudsak i denna författning, att noga bestämma när offentlig
myndighet skall äga rätt att tillsäga en folksamling
att skingra sig. — Utsk. har i första §:n hänvisat derpå,
men likväl, i min tanke, gjort bestämmelsen alltför inskränkt,
Den 17 October e. m.
då Utsk. sagt: ”Samlar sig menighet eller annan folkmängd
”offentligen tillhopa och lägger det uppsåt å daga, att med
’’förenadt våld salla sig upp emot verkställighet af offentlig
myndighets bud” etc. Jag har likväl tänkt mig
möjligheten af hvad som afven understundom handt, att olofiiga
folksamlingar skett för att hämnas, eller för att tvinga
enskilda personer till något, som enligt lagarna vore obehörigt.
Jag tror, att följderne af dessa folksamlingar kunna
blifva enahanda med dem , hvilka föranledas af sådana
folksamlingar, som Ulsk. afseft. Jag sluter deraf, alt det
bör vara den offentliga myndighetens rättighet att bedomina
detta. Jag tror, att den allmänna ordningen och den
enskildes rätt fordra det. Jag önskar således, att Utsk., ifall
detta betänk, blifver återremitteradt, mätte deråt lemna uppmärksamhet.
Jag tror äfven, att den, som genom Utsk:s
betänk, är berättigad skingra en oloflig folksamling och att
å öfverhelens vägnar bjuda och befalla, uti detta förslag ej
erhållit nog bestämda föreskrifter. Är det endast Konungens
Def:h:de, landshöfding eller öfverståthållare, som äger
denna rättighet, så är detta stadgande alltför inskränkt.
Tillkommer den deremot hvar och en, som bjuder och befaller
å öfverhetens vägnar, så är det alltför vidsträckt.
Detta är en anmärka., som jag trott mig böra göra vid redactionen
af i:a §:n. Uttrycket ”på öfverhetens vägnar
bjuder och befaller,” som finnes i denna §, är äfven
begagnadt uti 6 §:n. Uti 7 §:n bestämmer Ulsk. något
närmare detta uttryck, men inskränker det till Konungens
Uef:h:de eller i stad till borgmästare eller polismästare,
och på landet kronofogde eller den, som hans embete företräder.
Här tyckes mig Utsk. alltför inskränkt hafva tagit
uttrycket: "den som å öfverhetens vägnar bjuder
och befaller.” Uti det län, som jag närmast känner,
finnes en landshöfding och fyra kronofogdar. Vi hafva lefva
t i de tider, då olofliga samtnanskockningar, upplopp eller
uppror, — hvilket man vill kalla det, — inträffat på
tio gånger så många ställen som inom detta län. När nu,
enligt Utsk:s förslag, endast desse fem personer uro berättigade
att Ljuda till att skingra folksamlingen; så anser jag
ett sådant stadgande vara alltför inskränkt. Jag tror, att
om man vill varna i tid för att förekomma större olyckor,
så vore det nödigt, att ett större antal personer ägde en särlan
rättighet. Jag föreställer mig, att hvad Konungens
Bef:h:de i egen person vid sådana tillfällen kan göra, måste
han äfven kunna uppdraga åt någon annan; såvida man
icke vill, att hvarje organ af den offentliga myndigheten
och af polismakten skulle äga samma rättighet som lian.
Jag tror ej, att någon våda deraf skulle uppstå; vi hafva
redan uti allm. lagen åt kronolänsmän gifvit en sådan rättighet
genom tillåtelsen att vid marknader, auetioner och
slör
-
Den 17 October e. m.
4 «7
större samqväm hålla ordning. Denna ordnings hållande
synes 111ig ufven förutsätta måklén att kunna åtskilja en folksamling,
när lian ser att oordning uppstår. Jag skulle åtminstone
vilja föreslå, att Utsk. i yrde §:n Jemnade något
afseende derå. Jag föreställer mig äfven, att om också civil
myndighets personliga makt vore vida större än den nu
är, skulle den möjligen ändock kunna vara otillräcklig. Jag
har trott mig finna, alt uti andra landel' gifves det en stadie,
der civil myndighet öfverlåter åt den militära makten
att göra och låta hvad sorn liefinnes vara nödvändigt till
oordningens stillande. Jag har hört omtalas, huru man
stundom, vid sådana tillfallen, sätter en ort eller stad i be*
lägringstillstånd, och föreställer mig att dessa sammanskockningar
kunna ske så planmessigt, så itereradt, att det icke
är möjligt för någon civil myndighet att ensam söka hindra
den. Jag tror det vara nödvändigt, med så spridda myndigheter,
som vi i vårt land äga, att den civila makten får
tillkalla biträde af militären, och anser att oundvikliga
vådor derigenom kunna förekommas. Jag liar trott mig
häruppå böra fästa Utskts uppmärksamhet, i händelse en
återremiss skulle komma att äga rum.
Uti 2:dra §:n heter det: "skingra sig ej upprors*
"111 än efter sådan uppmaning och varning, som i
''första §:n säges, utan trotsa med oljud, smädeord
eller hot, vardén dömde” etc. Samma ordalydelse
finnes äfven uti 6:te §:n. Jag kan visserligen medgifva,
att detta trots med oljud, smädeord och hot, kan vara
straffvärdt; men jag anser följderna deraf mindre betydliga,
än om de, enligt hvad andra §:n innehåller, ej skingra sig,
och derpå finnes likväl ingen straffbestämmelse. Om jag,
såsom landshöfding, ger folkmassan uppmaning att skingras,
och den emottager mig med höfliga termer men qvarstanna!';
så erkänner jag, att jag anser delta vara värre, än om den
bemötte mig med smädeord och skällsord men skiljdes åt.
Otidigheterna kunna bestraffas efteråt; men jag anser, att
då de upproriske, efter erhållen uppmaning, ej skingra sig
utan qvarstå, ehuru utan att göra något våld, der böra embetsinyndigheterna
ursägtas, om de ej kunna hålla ut med
att vid sådana sammanskockningar förblifva overksamma. Jag
anhåller att Utsk. malle lemna uppmärksamhet häråt.
Jag finner i y:de §:n, att Utsk. föreslår, alt trumma
eller trumpet skola begagnas till varning; men jag hemställer
lill Utsk., om vi kunna antaga, att trumma och trumpet
och dertill äfven trumslagare och trumpetare alltid
skola finnas lill hands. Jag tror, alt det på många ställen
i Sverige kunde inträffa, alt myndigheterna vid ett sådant
tillfälle saknade trumma och trumpet, och då kunde de ingenting
göra. Följaktligen anser jag denna detalj böra helt
och hållet uteslutas. Embetsrnannen må sjelf göra huru
14 H. 53
4 iS
Den i j 0 c t o b e r c. rti.
lian finner för godt i detta afseende; men alt bestämma eli
instrument, som vid sådana tillfällen skall begagnas, tror jag
vara onödigt.
Här är stadgadt ett strängt ansvar för militär-befälhafvare
vid sådana tillfallen, då lian olyckligtvis måste nyttja
vapen. Jag medger visserligen, å en annan sida, att all
kitslighet, all öfverdrift, är i högsta grad brottslig och bär
straffas; men jag hemställer till en hvar, som bär fört befäl
öfver trupp vid ett sådant tillfälle, om det är möjligt för
honom att ansvara för hvad hvarje särskild soldat gör eller
later. Hans ansvar bör derföre, enligt min tanke, stanna
vid de befallningar han utfärdar, och såsom en värd talare
i f. m. sagt, om han brister i varningar till sin trupp, alt
icke begå någon oordning. Jag önskar alltså att detta stadgande
må uteslutas utur lagen och hemställer till en hvar,
om icke denna särskilda ansvarsbestämmelse för befslhafvaren
kan anses öfverflödig, då han i alla fall står under krigsartiklarna.
För öfrigt har jag vid detta tillfälle ingenting att tilllägga,
utan begär endast återremiss på ifrågavar. betänkande.
Bl. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Åtskilligt,
som yttrats i delta e. m. plenum, föranleder mig att fullständiga
hvad jag i förmiddags anfört.
När lag af den närvarandes beskaffenhet sliftas, är det
helig pligt att vara oinsorgsammast betänkt på sparandet
af menniskolif. — Ledan i förväg hade jag instärnt med Hr
L. Hjertås tänkvärda yrkanden i denna syftning. Må jag
blott anmärka den fallenheten jag i alla parlament och ti
samma politiska sida förmärkt, att företrädesvis sysselsätta
sina tankar och debatterna med lagh ryta mes vådor vid
dessa tillfällen. Allt menniskolif är dyrbart. Men, ifall af
ett företräde, malle väl detta tillkomma de laglydige medborgarnes,
som i sådana" fördömliga upptraden blottställas;
och de soldaters, som pligten allena nedkallar till de dem
så vedervärdiga, ja, så vämjeliga striderna.
Till den så vigtiga omsorgen alt spara förvillade landsmäns
blod, hörer väsendtligen, att de, innan vapen brukas,
blifvit så bör- och synbart som möjligt varnade. — Detta
sker medelst de i båda lagförslagen förmälda uppmaningar
och tecken. — Men Utsk. synes afse en gradation, bestående
af r) förmaning till ordning och stillhet, i) varning för
laga ansvar, och 3) varning för vapnens bruk. Alt de först
tillstädeskomna myndigheterna använda de a.:ne förstnämnda
talesätten är så gifvet, att derom ej behöfver förordnas.
Men när det kommer dertill, alt vapnens förestående bruk
skall förkunnas, då är vanligen sorlet sådant, att intet akustiskt
medel förslår att göra inenniskoröst hörd. För alla de
otaliga gånger en Engelsk scherif!' uppläst Riot-act, har
Den 17 October c. m.
4‘9
kanske menigheten aldrig en enda gång tydligen förnummit
en råd af denna parlamentsacts innehåll. Jag gillar visserligen
der) i 7 §:n föreslagna Uppmaningsformeln. Ingalunda
dock af dess ordställning, endast deraf, alt den särdeles skönjrbart
ses ske, väntar jag mig dess verkan, och i stället för
Utskts 3:ne graderade varningar enligt 6 och 7 §§:na föreslår
jag, alt, efter de aine första, den 3:dje måste hafva 3:ne
gånger skett, innan vapnens bruk får reqvireras, men äga
lika lagligen sin förkunnade påföljd, antingen många eller
få förmått höra texten.
Beträffande tecknet gillar jag högeligen föreskriften derom,
enär aldrig nog kan göras för alt underrätta menigheten
om sin våda. Men jag bestrider alldeles, att ett sådant
teckens höjande blifver nödvändigt villkor för varningens
lagliga fullständighet. — Apparalet (flaggan eller lyktan,
med nödiga stänger) skall ofta icke vara alt tillgå, och
kan icke ägas på flera samtidigt oroliga punkter. Må således
den afgörande uppmaningens laglighet icke bero af sådan
omständighet.
Den tydligaste varningen blifver ändå truppens uppmarscherande
i front af uppsamlingen; civila myndighetens
sedan trefallt skeende, och solenna, med trumslag eller trumpetskall
beledsagade, framryckande till menigheten och dennes
i ögonen fällande uppmanande bilda fullständig varning.
De som då icke anse sig varskodda och icke aflägsna
sig, de ktänna tryggt anses såsom de der äro beslutne
att pröfva upprorets vapenlycka, och dem träffar icke skadan
oförtjent. Jag förutsätter nemi., att kunskap om denna
lag blifvit med all upptänklig flit bland folket spridd,
1 >vilket jag på det enständigaste yrkar; och hvarförutan ingenting
vore med denna lagstiftning, emot härnäst inträffande
folkyra, uträltadt.
Jag har nu afhandlat hvad lagförslagen af ämnet
handlagt. Men dervid förblifva högst väsendtliga punkter
i det outredda skick, öfver hvilket jag i mitt ingångsspråk
klagade.
Bland sådant anmärker jag :
1) Det ofvan antydda fallet, att civil myndighet icke är
tillstädes eller icke handlar. — Bör militär-myndigheten då
få uppbåda och framföra manskap och låta bruka vapnen?
Frågan är kinkig. Jag vet det, och det synes bäst deraf,
att ehuru den visserligen uppstått här i allas lanke, har
den icke utgått ifrån någons läppar. Men jag uttalar den ,
ty — den måste slitas.
2) Den beklagansvärda belägenhet, i hvilken vakt- och
patrull-befä[hafvare samt skillvakter hos oss alltid varit och
ännu lemnäs. Jag har redan anmärkt, att de alldeles icke
kunna hänföras under lika cathegori med trupper, som framföras
till folksamlingars styrande, enär de sällan eller aldrig
kunna förvänta sig ledning af civil myndighet. De måste sa
-
D c n 17 0 c t o b e r e. m.
ledes nästan alltid handla pä eget bevåg, men de handla
också under svåraste ansvar; och hvaraf få de skydd emot
detta? — Af förmäns order för tillfället? Men hvaraf skyddas
då desse förmän? Månne af I jenstgöringsreglementet ?
Det gäller ju icke inför civil-domstol. —Af krigsartiklarna?
De äro högst ofullständiga i ämnet. Amna ikorn äfven, att
allmänheten alldeles icke känner dem. — Anmärkom syunerligast,
att i detta ämne öfverensstämma tjenstgöringsreglementena
och krigsartiklarna hvarken sins emella» eller med
allmänna lagen. Jag yrkar formligen, att R. St. hos K. M.
anmäla sin underd. önskan om nödig revision till afskaffande
af sådan oreda, och till vinnande af den så nödiga 1 i k —
stämmigheten och bestämdheten i hvad här nämnda detacherade
militärer angår.
3) Theorien, som bestämmer hvilka actioner, i följd af
ifrågavar. oroliga oell lagstridiga tilldragelser, böra såsom
behöriga beviljas. Må jag i detta afseende referera mig tili
mitt anförande i plenum af den i5 Juli.
4) Den för sådana actioner behöriga rättegångsordning,
hvarom jag likaså i nämnda plenum anförde några tankar.
Jag yrkar nu, att Ständerne ingå lill K. M. med underd. önskan
om det tillagg i krigslagarna att, afven i fredstid,
ståndsrätt må kunna förordnas ifall af brott, begångna af
inililäi person under sådan conjunctur, som närvar, lagstiftning
afser. Det strider ju mot sunda förnuftet, att militär,
som i thy fall hyllat upproret, eller, under förment skydd
af order att bruka vapen, begått grymhet å vapenlös person,
skall tillgodonjuta en rättegångsordning, enligt hvilken
straffdomen kan dröja halftannat år; och
5) Belägringstillståndet, hvars förklarande, i vissa fall,
grundlagen i alla ofvannämnda constitutionella länder statuerar.
Slutande nu mina flera och mångordiga anföranden i
detta ämne, återstår för mig att förklara, det jag icke en
enda original-tanke har yttrat. Allt hvad jag anfört är
hemtadt ifrån England, Frankrike och andra lagbundna länder,
och är der så antaget i lag och praxis, och så kändt,
att docerandet deröfver skulle derstädes ådraga professorn
åtlöje. — Blind efterhämtning är sannerligen icke min fallenhet.
Knappt något synes mig osmakligare i politisk
ting. Mycket veta vi bäst i Sveiige. Om t. ex. utländningen
erbjöd sig alt här läsa chemi, eller visa oss luiru
det faktas med kanonslupar, så tackade jag honom folden
goda viljan, men bad honom sitta ned och lära af oss.
Alen— i fråga om upplopp? Vi oerfarne, som sedan en
Stenbock, i Eric XIVls tid, blef ihjälslagen i Trångsund ända
till Dal-upproret och sedan ända till Fersiska mordet,
och uppträdena i Skåne och Södermanland 1811, knappt itfvetat
folkresningar, — vi skulle blygas att hemta lärdo
mar
ifrån länder, der upploppen äro tätare än måuskiflena?
Den 17 Octo ber c. ni.
neli eler 3o, 4°» ja 100,000 sammanlupna tnenniskors upptåg,
(tack vare goda anstalter och vanan) icke störa sv 11 isl—
partierna i husen näst intill dem, hvilkas fönster stenas.
— Nej; tackoin Försynen för vår oskuld i illy handläggning,
men, antagom att det som handt kan hända om igen,
och lärom boten der sjukan mest är gängse.
Jag slutar med anförande af de ord, sorn, i somras, då
militärens handlingssätt vid ett upplopp i Franska staden
Perpignnn klandrats i Deputerades kammare, uttalades af
Hr Dupin (d. ä.), elen namnkunnige statsmannen. Han var
sedan 1814 i oppositionen. Aldrig saknade inför domstol
den politiskt förtryckte biträde af denne store advokats
mäktiga röst. Frisinthet och juridisk skarpsinnighet voro
aldrig i så hög grad förenta; och så här sade lian : ’’Jag
''måste uppträda när jag hörer lastas ifrågavar. regementes
' uppförande vid detta tillfälle. Mine herrar! jag frågar, om
”sedan den beväpnade styrkan, efter skedda uppmaningar
"till den upplupna folkmassan, blifvit af den civila myndigheten
reqvirerad att den skingra, jag frågar, säger jag,
'om alla dessa, som efter, och oaktadt de lagliga varnin”garna
ändå stodo qvar i fronten af den allmänna beväp”nade
makten, icke alla voro brottslige i samma grad? —•
"Der laglös oordning är, der stanna icke de goda medbor”garne.
Elden gafs lagligen och behörigen, säger jag. — J
”Herrar Fältmarskalkar, som jemte mig sitten här, J haden
”commenderat denna eld , om uppdraget varit eder gifvet.
''Huru kunna soidaterne i sådan folkhög och virrvarr urskilja
de brottsligaste? Kulorna gå icke med inqvarlerings”pollett.
Det är ju obestridt att upplopp och tumult var å
”färde. J gillen med rätta civila makten, som reqvirerade
5’elden. J måsten gilla militärerne, som gåfvo den.’’
Hr Hjerta: Den siste värde talaren har fört mig lill
minnes något, som jag glömde förra gången, när jag hade ordet,
nemi. om den väsendtliga skilnad, sora jag tror det
bör vara emellan rättigheten för en trupp att använda eldgevär
och andra vapen. Jag kommer nu tillbaka på denna
fråga, i anledn. af de exempel, som samme talare anförde
från andra länder. Det är sannt, alt både i England och
Frankrike förekomma upplopp eller eineuter, äfvensom att
då dessa skrida öfver en viss gräns, så använder polismakten
sina vapen och tillkallar i nödfall äfven den militära makten
för alt skingra dessa upplopp. Men jag hemställer till
den värda talaren, huruvida icke hans erfarenhet instämmer
med hvad jag vågar tro, efter den erfarenhet jag in—
liemtat, väl ej genom personlig närvaro på stället, men genom
hvad tidningarna gifvit vid handen, nemi. att man i
dessa länder gör en stor skilnad emellan de tillfällen, då
folket skingras genom patrullera ridande genom gatorna,
eller genom eldgevärs användande. Den värde talaren har
i afseende på det sednare anfört exemplet af ett upplopp i
Den ij O c tobe r c. in.
Perpignan i början af detta år; men, taine herrar! denna händelse
var verkligen en sådan, sorn jag skulle vilja kalla elt
uppror; ty den hade lill syftemål, att med våld motsätta
sig verkställigheten af en författning, sorn offentlig myndighet
utfärdat. Vid sådant tillfälle inträder dea cath egor i,
sorn jag vill kalla uppror. Emedlertid minnes den värde
talaren sannolikt, likasåväl sora jag, hvad jag nu tager mig
friheten att påminna om, nemi. att denna händelse föranledde
inom Frankrike, både inom kamrarne och inom pressen,
de starkaste anmärkn:r mot auctoriteternes handlingssätl,
och om Hr Dupin var en af de talare, som yttrade
sig till försvar för dessa auctoriteter, så tager jag mig friheten
att hemställa till den välda talaren, om det icke nu är
bia många år sedan denne Hr Dupin tillhörde oppositionen.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm: Hr Hjerta har anfört,
alt Hr Dupin frånträdt oppositionen. Den ytterligaste
har han aldrig tillhört, men alltid vänstra sidan under restaurationen;
och sedan revolutionen alltid T i e rs-partiet;
(så kallas de mest conservativa af kammarens liberala). — I
alla fall bildas han af sina antecedentia till en elassisk
och moralisk nuctoritet; ty parti-åsigt åverkade aldrig hans
grundsatser, hans stämma eller hans vo ta. Hr Hjertås och
Ilr af Uhrs anmärkrcr öfverensstämma med hvad jag, när delta
lagförslag remitterades, yttrade om tillgången i de åberopade
länderna; jag upprepar, att en emellan uppror och upplopp
distinguerande definition icke blifvit formulerad. Nu
ansåg Hr Hjerta, alt händelsen i Perpignan bestämdt borde
hänföras till calhegorien af uppror, enär menigheten salle
sig upp emot en af offentlig myndighet ulfärdad författning.
Men detta är fallet med de flesta upplopp. Bestämd Jag
förbjuder ju att sönderslå fönstren och att misshandla nästan
på gatorna. Svensk lag b juder ju att lyda myndigheterna.
Emot denna uppsätter sig ju hvarje folkskock, som
på uppmaning ej åtskiljes; men derföre är den lindå icke hvad
lagen menar med upprorisk. K. proposln och likaså Utsk:s
förslag statuera olika förfarande i det ena eller andra fallet,
men ulan definition å någotdera. Väl kan man med denna
komma ett stycke på vägen. Resning mot besvuret statsskick
— det är uppror, och mot en polisförfattning må den
vara blott ett upplopp. Men rätt skarpt kan råmärket icke
med penna uppdragas. Ofta döljer upproret sig under upploppet.
En fullständig teckning är omöjlig och försöket
blef långtrådigt. Staten vore i dessa och i alla hänseenden
högeligen att beklaga, om den af sina civila och militära
embetsmän icke kunde tillförse sig den urskiljning och humanitet,
som vid hvarje tillfällighet af ifrågavar. beskaffenhet
lämpa reqvisitionen efter samhällsordningens närvar,
och kommande behof.
Gr. Mörner, Carl Göran: Efter de flera anmärkuir.
Den 17 O c t 0 b c r c. m.
4-i3
sorn under behandlingen af ifrågavnr. betänls. bär blifvit
framställda, anser jag det vara min skyldighet, såsom ledamot
af LagUtsk. och såsom den der — jag får öppet tillstå det —
medverkat till åtskilliga af de klandrade förslagen, att, så
vidt jag kunnat uppfatta anmärkningarna, söka bemöta åtminstone
några utaf dem, samt närmare redogöra för skälen
till Utsk:s handlingssätt i afseende på de stadgar, mot hvilka
anmärkningarne äro riktade. Att jag emot åtskilliga af
nämnda stadganden har reserverat mig, synes äfven af' min
vid betänk, fogade reservation, och de, som behagat deraf
taga närmare kännedom, vela i hvilka delar sådant skett.
Med mera tid skulle visserligen mitt bemötande af de gjorda
erinringarna kunna blifva fullständigare, men i afseende
på några af de väsendtligaste torde jag ändock vara i tillfälle
att meddela erforderliga upplysningar. Till en början
torde det tillåtas mig fästa uppmärksamheten på sjelfva uppställningen
af ifrågavar. betänk, och de särskildta stadier af
brottslighet, för hvilka förhöjda straffbestämmelser äro utsatta.
I första §:n afhandlaä det förhållande, daen folkmängd
har samlat sig tillhopa och lägger uppsåt å daga att sätta
sig upp emot offentlig myndighets bud, — utan alt skrida
till några andra åtgärder, hvarken våld å personer eller oljud,
smädeord eller hot emot myndigheterna, — och då den, efter
erhållen uppmaning, skingrar sig. Det är första steget
till uppror, om jag så får uttrycka mig, som här är i
fråga.
I andra §:n förekommer det förhållande, att, sedan den
församlade folkmängden redan har ådagalagt ett sådant uppsåt,
som i i §:n omförmäles och blifvit uppmanad att skingra
sig, den icke ållyder en sådan varning, ulan skrider lill
ytterligare trotsighet med oljud, smädeord eller hot. Detta
ur en större grad af brottslighet.
Uti den 3 §:n är fråga om våld, sorn föröfvas af den
i upprorisk afsigt församlade massan. Delta är upprorets
sista stadium.
Den 6 §:n handlar om ett helt annat brott, nemi. upplopp
■— en tillfällig oordning af en möjligen i ganska loflig
afsigt samlad folkmassa. — Detta bör, i min tanke, noga
skiljas från hvad i förstå, andra och tredje §§:na omnämnes,
Alt jag ej varit med om den redaction af 6 §:n, som
här är gjord, synes af min reservation i denna del, och jag
får härstädes nu genast anmärka detta.
Hvad härefter beträffar de gjorda anmärkningarna, så
har man till en början sagt, att skilnaden emellan uppror
och upplopp vore högst svår alt bestämma och någon definition
derpå icke lätt alt gifva. Detta kan visserligen ej
förnekas. Någon auetoritet har likväl Utsk. för hvad detsamma
i detta afseende yttrat, då TJtsk:s förslag öfverens-,
stämmer både med K. M:s nåd. propos. och med del nya
D«u i “ Octo ber t. m.
förslaget lill ci iminal-Iag, celi då definitionerna derjemte
öro af criminal-lagförslagels författare nästan ordagrannt
liemtade ur den Tyska criminal-rätts författaren Feuerbaelis
theori oell äfven öfverensstämma med livad en annan berömd
Tysk criminalist, nemi. Grollman, derom yttrat.
Man har vid första §:n, sådan den af Utsk. bär blifvit
föreslagen, anmärkt, alt uttrycket "den som å öfverhe”tens
vägnar bjuder och befaller, skulle vara otydligt;
någon annan otydlighet ligger likväl icke häruti, än
som har ägt rum i 100 år och något derutöfver. Uttrycket
är nemi. hemtadt utur 1734 års lag, och att någon våda
af uttryckets begagnande på det ställe, der detsamma nu
står, möjligen kan uppkomma, det kan jag lör min del icke förutse;
ty i första §:n tillägges denna myndighet ej någon annan
rättighet, än att varna menigheten, innan den framskridit så
långt, som i 2 och 3 §§:na säges. Denna makt att varna
bur tillkomma hvilken offentlig myndighet som helst, som
äger att på stället bjuda och befalla; emedan derigenom
mycket godt kan åstadkommas, men icke något ondt, och
en inskränkning i en sådan rättighet att varna vore, efter
min tanke, ett stort misstag. Uti 7 §:n bestämmes hvilken
myndighet det är, som har rätt att afgöra, när vapen skola
brukas; och detta är en helt annan sak, än den rätt att varna,
hvarom första §:n talar. Man har sagt, att ordet "offentlig
myndighet’’ vore bättre uti denna 1 § än det
nu begagnade uttrycket, den sorn å öfverhetens vägnar
bjuder och befaller; men benämningen offentlig
myndighet är bibehållen, der denna benämning i min tanke
är på sitt ställe, nemi. då det i första momentet af första
§:n talas om att menighet sätter sig upp emot offentlig
myndighets bud; men den passar ej på sednare stället i den
1 §:n, der detta uttryck kunde föranleda osäkerhet 0111 hvad
som dermed skulle förslås. Deremot vet hvar och en hvilken
som på öfverhetens vägnar bjuder och befaller. Man
liar vidare klandrat, att Utsk. i denna §, i stället för uttrycket
uti den K. propos:n "skingra de upprorsmän sig
på offentlig myndighets befallning” etc., infört föreskriften,
att den, som å öfverhetens vägnar ägde bjuda och
befalla, skulle uppmana de församlade att skingra sig och
underrätta dem om påföljderna för upprorsmän. Utsk.
liar likväl för della förfarande trott sig hafva flera grundade
skäl , nemi. att endast en kort-villig befallning kan af
mängden missförstås, kanske äfven reta dem, och att en varning,
gifven i tid, innan massan ännu skridit till våldsamma
åtgärder, möjligen kan leda till afstyrande af det hotande
upproret. Slutligen har man anmärkt mot straffbestämmelsen
i denna §, att i stället för förslaget i den K. propos:n
att anföraren skulle straffas med fästningsarbete på 6
månader till 3 år, har Utsk. föreslagit sådant arbete från
sex
Den 17 Octobcr e. m.
sex månader till 2 år, och såsom skäl för denna anmärkn.
har man åberopat innehållet af det nya criminal-lagförslaget.
Jag får härvid erinra, att det nya criminal-lagförslaget
ännu blott är ett project till lag. Utsk. har ej ansett
sig behöfva godkänna detta förslag såsom någon ovillkorlig
regel till efterföljd, särdeles uti nu ifrågavar. fall, i afseende
hvaruppå det förekommer att en af de hufvudsakligaste anmärkningar,
som Högsta Domstolen deremot gjort, just innefattar,
att straffbestämmelserna uti detsamma äro alltför
vidsträckta, och för min del har jag ansett det vara Utsk:s
åliggande att söka bringa straffbestämmelserna snarare uti
analogi med öfriga dylika stadganden, uti vår nu gällande
allmänna lag, än med ett förslag, som möjligen kommer att
undergå mångfalldiga förändringar före dess antagande. Att
dessutom vid ett tillfälle, då en i upprorisk afsigt samlad
menighet på offentlig myndighets befallning skingrar sig,
utan att skrida till några uppenbara våldsamheter, anföraren,
om han för sitt brottsliga tilltag blifver insatt i fängelse
å fästning från 6 månader till två år, torde vara ganska
tillräckligt straffad, möter tilläfventyrs ej motsägelse, särdeles
om man med denna straffbestämmelse jemför hvad i den
K. propos:n blifvit föreslaget i 5 §:n, nemi. att den, som
"muntligen inför menighet eller annan folksamling eller i skrift,
”den han utsprider eller utsprida låter, till uppror uppmanat,
''straffes, enär uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med
”fängelse från två till sex månader.” — En sådan person,
som uppenbarligen uppmanat till uppror, skulle, enl. detta
lagrum, straffas med fängelse från två till sex månader, då
deremot anföraren vid de i 1 §:n nämnda tillfällen kunde
få arbeta å fästning från sex månader till 2 år, och då
tyckes mig den sistnämnde jemförelsevis blifva tillräckligt
straffad.
Mot andra §:n har man anmärkt, att orden ”efter
sådanuppmaning och va rn i n g, so tn i 1 §:n sägs” borde
borttagas, och äfvenså orden ”utan trotsa med oljud,
smädeord och hot.” Hvarföre det första tillägget bör
finnas tror jag vara tydligt af hvad jag redan till försvar
för sjelfva stadgandet om uppmaningen tagit mig friheten
anföra, och hvad beträffar orden "trotsar med oljud,
smädeord eller hot,” får jag tillkännagifva att de öfverensstämma
med hvad ci iminal-lagförslaget i denna del innehåller,
och äfven med hvad de af mig förstomnämnde Tyske
rättslärde hafva antagit, såsom ett karakteristiskt kännetecken
på uppror, och att dessa åtgärder å massans sida eiler
några ännu kraftigare anses böra utsättas, på det full
visshet må vara gifven derom, att den samlade folkmängden
ej i godo kan förmås afstå från den adagalagda upproriska
afsigten. Skingrar den sig ej, men likväl icke trotsar
med smädeord eller hot, utan håller sig fullkomligt stilla;
4 H. 54
446
Den 17 October e. m.
så måste väl medgifvas, att någon särdeles ögonblicklig fara
ej är för handen, så lunge folkmassan sig på detta sätt förhåller;
men om densamma på förenämnda sätt trotsar, då
är det först som någon fara börjar uppstå, och då är det
äfven som straffbestämmelser för deltagare uti den brottsliga
gerningen komma i fråga. Har har äfven blifvit sagdt,
alt genom dessa ord Utsk. skulle hafva ingått för mycket i
detaljer. Jag tror ej, att Utsk. ingått uti någon onödig detalj,
då detsamma sökt förekomma ett missförstånd af lagen,
sorn eljest tilläfventyrs lätt nog kunnat äga rum. Dessutom
får jag anmärka, att uti den K. propos:n uti 3 §:n förekomma
ännu större detaljer, emedan der särskildt upptages
fönsters inslående och dörrars uppbrytande, och att det af
en talare blifvit emot Utsk. anmärkt, såsom ett fel, att denna
uppräkning af dörrar och fönster ej blifvit uti 3:dje §:n
bibehållen. I afseende på denna sistnämnda anmärkning har
Utsk. likväl uppgifvit sina skäl till förändringen, och jag tror,
att vid närmare eftersinnande skall man finna dem grundade.
Uti 3:dje §:n står: ”Göra upprorsmän våld å person,
”bryta eller rifva de hus eller plundra eller förstöra de an*'nan
egendom —.” — Meningen är icke derföre, att man, för
att kunna underkastas ansvar efter detta lagrum, skall till
grunden nedrifva ett hus, men man bryter eller rifver det,
äfven då man sönderbryter dörrar och fönster. Man skulle
eljest nödgas stadga särskilda bestämmelser för sönderbrytande
af skorstenar och taktegel m. nr., men nu innefattas
allt under det stadgande, som står uti §:n.
Vid 4 §:n har en talare fästat sig vid uttrycket: ”var”der
upprorsman dräpen, ligge ogild.” Jag tror icke alt
detta uttryck, som i allm. lagen på många ställen är begagnadt,
här innefattar någon tvetydighet. Det har blifvit
anmärkt såsom oriktigt, att om en upprorsman skulle sticka
ihjäl en annan sådan, så skulle han blifva strafflös. Det är
gifvet, att om en upprorsman sticker ihjäl en annan; såskall
han ej straffas för det han stuckit ihjäl upprorsmannen, utan
derföre att han sjelf varit med i upproret. Alt deremot införa,
såsom den värde talaren föreslagit, att endast den upprorsman,
sora af vederbör, auctoritet blifvit dödad, skulle ligga
ogild, tror jag vara vådligt, emedan, om vid tillfälle af uppror,
äfven ingen militär finnes att tillgå, det dock ovillkorligen
måste vara alla rättsinnade medborgares pligt att söka
medverka till det allmänna lugnets återställande och de således,
om de räka att dräpa en upprorsman, böra hafva samina
skydd af lag en, sorn om detta verkställes af militär-myndighet.
Uttrycket är derföre, i min tanke, fullkomligen
riktigt.
I afseende på den 6:te och efterföljande §§ får jag till
en böi jan åberopa hvad jag i min reservation anfört. Den
uppställning af §§:na, som här är följd, öfverensstämmer visserligen
med den, som i den K. propostn är iakttagen; men jag
Ben 17 Oclober e. m.
tror (och hemtar dertill ytterligare skäl af flera yttranden,
sorn jag i dag härstädes afhört), att det är af största vigt,
att äfven i sjelfva uppställningen af lagen skilja emellan uppror
och upplopp. Meningarne och yttrandena, så framt jag
cj orätt uppfattat dem, hafva synts mig understundom temmeligen
orediga i afseende på dessa tvänne saker, och jag kan
derföre ej frångå hvad jag inom Utsk. yttrat och äfven i
min reservation vidblifvit — att del hade varit bättre, att
först afhandla allt hvad som rörer uppror, och sedan allt
hvad som angår upplopp. Den redaclion, som här blifvit
af Utsk. antagen, är icke heller öfverensstämmande med min
önskan. Min reservation innehåller det förslag, sorn jag i
sistnämnda afseende tagit mig friheten att framställa; men
några meningar äro äfven der bibehållna i samma anda, som
Utsk:s förslag upptager dem, och äfven mot dessa hafva anmärkn:r
blifvit riktade. Uti Utskts förslag lyder §:n i den
anmärkta delen sålunda : ’’Samlar sig folkmängd å torg, gata
"eller annan offentlig plats, utan att lägga sådant uppsåt å
"daga, som i 1 §m sägs, men störer dock lugnet och alllmänna
ordningen; och later den sig ej pä offentlig myndig"hets
uppmaning till stillhet och ordning återföras, då bör
"den, som å öfverhetens vägnar bjuder och befaller’' etc.;
rnot orden "t i 11 ordning och st i 11 het återföras,” hafva
anmärkntr blifvit riktade, och man har velat att i stället ordet
"skingras" skulle återinföras. Upplopp kunna lätt,
vid många tillfällen, uppkomma. De kunna inträffa vid sådana
tillfallen, då det strider root sjelfva sakens natur, att
ifrågasätta skingring. Inom Utsk. har, särdeles af Hederv.
BondeStrs ledamöter, uppmärksamheten blifvit fästad derpå,
att upplopp vid marknader och dylika tillfällen kunna inträffa,
och att det vore något onaturligt, att i en sådan
trängsel, som der vanligen äger rum, befalla folkmängden
att skingra sig. De församlade skulle då åtskiljas, för att
straxt ånyo samla sig, emedan marknaden icke kan fortgå,
utan att folket är på marknadsplatsen. Då, vid tillfälle af
ett upplopp, massan, på uppmaning af dem, som på
stället bjuda och befalla, låter bringa sig till stillhet och
ordning, är också ändamålet vunnet, emedan ingenting annat
lärer åstundas, än att åter bringa den til) stillhet och
ordning. Man har ogillat Utsk.s åtgärd att föreskrifva, att
vid sådana tillfällen varning bör gifvas. Jag önskar att många
varningar måtte äga rum. Om äfven den samlade menigheten,
sedan densamma först, på vederbörandes uppmaning,
återgått till ordning, sedermera ånyo skulle börja att
bullra, så får vä! den offentliga myndigheten finna sig vid
alt förnya varningen, jemväl flera gånger, om så skulle beliöfvas.
Jag tror det är bättre, att fordra tålamod af myndigheterna,
än alt fordra det af massan. Jag kan således
icke. annat finna, än att föreskriften om varning här är på
sitt ställe. Man måste ihågkomma, att här endast är fråga
428
Den 17 Oct ober e. m.
om en tillfällig oordning, och när denna tillfälliga oordning
upphört, försvinner äfven den offentliga myndighetens rättighet
och pligt att agera mot den från oordning återvända
massan; den har med henne intet vidare att skaffa, så snart
hon återgått till ordning. Någon otydlighet i ordet ’’ordning”
på detta ställe, då det står: 'Mäter den sig ej, på
offentlig myndighets uppmaning till ordning och
stillhet å t e r fö r a s,’’kan jag ej finna, enär på nästföregrde
rad följande uttryck förekommer: störer lugnet eller
allmänna ordningen. Det är således samma ord, som
upprepas.
Man har tyckt, att straffbestämmelserna i denna § vore
alltför lindriga. Jag kan icke dela denna åsigt, och jag har
icke heller understödt det strängare stadgande, som uti den
K. propostn innehålles derom, att den, som är anstiftare af
ett upplopp, skulle kuuna straffas till och med lika med
anstiftaren af ett uppror. Detta har Utsk:s pluralitet tyckt
vara alldeles för strängt. Då anstiftaren af ett upplopp för
en sådan tilldragelse, som egentligen föranledes af en hastig
öfverilning, straffas med fängelse från 1 till 6 månader, synes
mig, att han pliktar nog. Öfvergår deremot folkmassan
från blott oordning till våld å person eller egendom, står
anstiftaren i samma cathegori med en upprorsstiftare eller
upprorsman. Man måste noga bemärka, att det endast är
oljud, endast störande af lugnet och allmänna ordningen,
som i denna § bestraffas och ej några positiva våldsamheter.
Sjunde §:n öfverensstämmer alldeles icke med mitt förslag,
utan inskränker, enligt min tanke, alltför mycket antalet
af de myndigheter, hvilka skola äga rättighet alt bestämma
vapnens bruk. Jag har emot Utsk:s beslut i denna
de! reserverat mig. Jag anser, att hvarje embetsman ifrån
Konungens Bef:h:de ned till länsmännen och stadsfiscalen,
såsom alla ansvarige för deras åtgärder, äfven böra äga
denna makt. Någon tvekan om, vid tillfälle af uppror,
tiden är inne att använda vapen eller icke, tror jag ej kan
uppslå. Hafva alla de föreglde varningsgrader, som äro föreslagna,
blifvit genomgångna; har den offentliga myndigheten
varnat den samlade massan, och underrättat den om
påföljderna för dess brottsliga tilltag, utan att densamma i
godo kunnat förmås alt skilja sig; har sedermera, såsom här
är föreslagit för de tillfällen dä vapenmakt måste nyttjas,
vederbör, myndighet låtit gifva signal med trumpet eller trumma,
derefter upphöjt ett varningstecken och slutligen 3:ne gånger
låtit uppläsa varningen; har — säger jag — allt detta skett
fruktlöst, då synes allt hopp om framgång för lindrigare
medel vara ute. Sedan massan undergått så många varningsgrader,
så måste gränsen för dess rättigheter i detta
afseende vara slut, och deremot dess skyldighet inträda att
ovillkorligen lyda den offentliga myndighetens befallning.
Ått vapnens makt ej kan komma i fråga alt användas, förr
-
Den 17 October e. m.
429
än upprorsmännen vidtaga någon sådan åtgärd, hvarigenom
de sätta sig emot de mått och steg, som tagas till deras
skingrande eller våld föröfvas å person eller egendom, det
faller af sig sjeift.
Man har sagt, att åtvarningstecknet borde närmare bestämmas.
Härvid möta dock många betänkligheter. Det
har förefallit Utsk. motbjudande att införa ett stadgande,
som skulle kunna gifva anledning till en tillverkning af upprorsfanor,
det vill säga fanor, till stillande af uppror. Dessutom
vore ju ej säkert, att, till hvad antal än sådana tecken
blefve för hvarje län förfärdigade, de ändå skulle vara
tillgängliga på det ställe, der upploppet ägde rum. Utsk.
har deremot erhållit upplysning derom, att vid alla compagnier
finnas, om icke fanor, åtminstone s. k. compagnistandar,
och som trupp måste finnas, när det kommer i fråga
alt gifva tecken till krigsmanskaps användande, så kan
den medhafva sitt compagni-standar, hvarigenom all svårighet
i detta afseende blir undanröjd. Äfven har man sagt,
alt trumma eller trumpet möjligen skulle kunna saknas; men
hotelsen att skjuta bör naturligtvis aldrig af någon myndighet
användas, förr än densamma har den samlade truppen
bakom sig; om en sådan myndighet skulle uppmana den
samlade folkmassan alt skingra sig och tillägga: eljest låter
jag skjuta på er, utan alt samma myndighet har någon
väpnad styrka till hands, skulle den göra sig löjlig;
hvilket är det sämsta, som en offentlig myndighet vid ett
sådant tillfälle kan göra; men som den offentliga myndigheten
har trupp bakom sig, så har den också till hands trumpet
eller trumma, ty sådant finnes vid hvarje squadron eller
compagni. Man har velat hafva bestämdare föreskrifter för
militären till ledning för densamma i afseende på de tillfällen,
då den skulle äga nyttja vapnen, och i sådant afseende
sagt, att den eljest skulle kunna råka i villrådighet, huruvida
uppror eller upplopp ägde rum. I detta fall är likväl
lagen, enligt min tanke, ganska bestämd; ty militären
har, enligt densamma, ingen annan pröfningsrätt, än
den, huruvida den upproriska massan öfvergålt tili våld emot
person eller egendom, hvilket då med väpnad hand måste
afvärjas. I slutet af §:n är följande tillägg gjordt: ”vapnens
”bruk upphörer, då civila myndigheten det bjuder.” — Detta
tillägg har jag icke deltagit uti, och kan icke annat än
fullkomligt instämma i deras åsigt, som anse att det bör
uteslutas.
g:de §:n om ansvarsbestämmelse för civil embetsman
eller militär-befälhafvare, som missbrukar sin embetsmyndighet,
har jag ansett utur denna lag helt och hållet böra utgå
; för sådana personer äro redan särskilda straffbestämmelser
gifna, då de sig i embetsärenden förgå, och efter dessa
böra de dömmas. När en embets- eller tjensteman, vare sig
civil eller militär, begår någon olaglighet eller missbrukar
43ö
Den 17 October e. ra.
sin embetsmyndighet, måste hans straff bestämmas på sätt i
allmänhet är för erabetsfel stadgadt, men med afseende på
graden af hans förseelse vid det ena eller andra tillfället,
och någon särskild lag för hvarje särskildt slag af tillfällen,
der offentlig myndighet fungerar, tror jag ej lämpligen kunna
eller böra tillvägabringa*, utan att alla straffbestämmelser
för embetsmäns förseelser böra i ett sammanhang affaltas.
Vid ii §:n om krigsfolks uppbådande till uppbrott m.
m. hafva äfven anmärkmr blifvit framställda. Dessa anmärkn!r
gälla egentligen 1734 ®rs lagstiftare, emedan Utsk.
ej infört någon förändring i denna §, vidare än Utsk. uteslutit
orden ”nied råds råde,” såsom afseende ett annat
regeringssätt, än det, som för närvar, i Sverige äger rum.
Af tvänne Hrr Cederschjöld, som här yttrat sig, har den
ene talat för, och den andre emot bibehållandet af nyssnämnda
uttryck. Deras yttranden kunna således taga ut
hvarandra.
Den 11 §:n är också enlig med 1734 års lag, och som
icke heller någon anmärkn. inom Ståndet gjordes emot densamma
då den K. proposm till remiss föredrogs, hade ej
Utsk. någon anledning att uti denna § göra någon ändring.
För öfrigt får jag försäkra de herrar, som här inom
Slåndet yttrat sig, att denna fråga blifvit af Utsk. med största
varsamhet och uppmärksamhet behandlad; och att Utsk.
sökt, efter sin bästa förmåga, dervid lillvägagå. Jag tillstår
äfven, att jag af den discussion, som här förevarit, hemta?
någon anledning till den öfvertygelse!!, att Utskrs bemödande
icke alldeles misslyckats. Här hafva anmärkntr blifvit
framställda så väl från den ena som den andra sidan, och
Utsk. tyckes mig i de aldra flesta fall hafva hållit medelvägen
emellan båda sidornas ytterligheter. Om della betänk.
, såsom jag förmodar, till Utsk. återkommer, är jag öfvertygad
derom, att Utsk. skall med all möjlig noggrannhet
granska de särskilda anmärkntr, som blifvit framställda, oell
jag hyser den tillförsigt till Utsk., att detsamma ej har en
sådan tanke om sin egen ofelbarhet, att det icke, om skäl
finnas hafva blifvit framställda af beskaffenhet att böra rubba
dess åsigler, äfven skall rätta sig derefter.
Gr. Frölich, David: Den siste värde ledamoten liar
otvifvelaktig! rätt deruti, att Utsk. gjort allt hvad det kunnat
göra för att uppställa ett förslag i denna fråga. Men
denna discussion har, tvertemot hvad han yttrat, öfvertyga!
mig örn omöjligheten för Utsk. alt i denna fråga kunna tillvägabringa
något lagförslag, som kan tillfredsställa alla. Jag
vill derföre hemställa, 0111 det ej vore så godt att egentligen
fasta Utsk:s uppmärksamhet på nödvändigheten af att blott
få en enda qvaliiication, en enda lagbestämmelse, nemi. den,
som qvalificerar hvad ett uppror är, det vill säga, sorn be
-
Den 17 October e. m.
43,
stämmer, när våld måste med våld mötas, och att det öfriga
sedermera blifver bestämdt uti en specifik lag. Då, på
sätt Gr. Mörner ganska riktigt anmärkt, bär är fråga om
att stifta en alldeles ny criminal-lag, fristående mot den
gamla criminal-lagen, synes mig denna tidpunkt ej vara
den rätta för en sådan ny criminal-lags stiftande. Jag får
derföre i korthet vördsamt hemställa, om icke detta vore
en punkt, hvarom R. o. Ad. kunde förena sig, och att den
kunde bestämmas i en särskild författning, utan alla distinctioner
emellan uppror och upplopp och allt öfrigt, som egeutligen
rörer krigsmanskaps användande. Jag anhåller att
i detta afseende få göra följande förslag:
1 §:n.
Då c:; folkmassa samlat sig till uppror, och sådan afsigt
är ådagalagd genom våldsamma åtgärder, riktade mot
allmän ordning eller dess upprätthållare, då skall högste civile
embetsmannen i länet eller staden, eller den civile person,
han dertill för tillfället förordna!, tillkalla krigsmanskap
och, derest folksamlingen icke på åtvarning åtskiljes,
tiga lemna krigsmanskapets befälhafvare skriftlig anmodan
alt möta våld med våld. Dock skall den civile embetsmannen
förblifva qvar på stället och tillse alt icke onödigt våld
nyttjas till upprorets stillande.
Genom en sådan helt enkelt uttalad grundsats, hvilken
är ny i vår lagstiftning, emedan det väl säges att uppror
belägges med straff, men ej hvad som förstås med uppror,
har man upptagit hvad en talare här, H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm,
ganska riktigt har anfört, ang:de det praktiska
sätt, hvarpå man i andra länder, der upplopp oftare inträffa,
går till väga. De behöfva icke några qvalificationer
på skilnaden emellan uppror och upplopp; om folk samlas,
och den civila myndigheten misstänker att massan går
att göra uppror, så må den se sig före, att den har en militärstyrka
att disponera, utan att likväl genast framföra densamma;
men så snart den märker, att massan ådagalägger
en upprorisk afsigt, genom våldsamma åtgärder, riktade mot
allmän ordning eller dess upprätthållare, d. v. s. attackeras
någon polismyndighet eller annan person, så bör den civila
myndigheten, genom att visa sig i spetsen för truppen
och befalla massan att skingras, gifva signalen till att de
måste lyda, så framt de ej skola blifva behandlade såsom
upprorsmän; då är qvalificationen gifven, och det är isynnerhet
detta, som saknas i vår nuvar. lag. När vi en gång
få ett annat criminal-lagförslag, så blir det tillfälle alt närmare
bestämma straffen. Om vi nu erhålla denna enkla
qvalification, så beror det för öfrigt på den civila embetsmyndighetens
omdöme, att på sitt ansvar tillse och förklara,
om uppror är inne eller ej, och då tror jag det blifver
möjligt att kunna få en ändamålsenlig lag; i annat fall tviflar
jag högeligen derpå.
43a Den 17 October e. m.
LagUtsk:s betänk. N:o 123 återremitterades.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Då jag förra gången
hade ordet, glömde jag en sak, som jag nu anhåller att
få tillägga, sedan betänk, blifvit återremitteradt, nemi. att
Utsk. ville taga kännedom af det lagförslag, som uppgjordes
af 1810 års LagUtsk., i anledn. af catastrofen d. 20 Juni.
Jag har tyckt mig finna i detta lagförslag ganska mycket,
som kan vara nyttigt för Utsk. att inhemta, och får derföre
anhålla, att detta mitt tillägg måtte få åtfölja återremissen.
R. o. Ad. biföll, att äfven detta anförande skulle få
åtfölja den nyss beslutade uterremissen.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då R. o. Ad. af
Const.Utsk:s flera memorialer funnit, att votering i förstärkt
Const.Utsk. i afseende på vissa frågor måste äga rum, och
dåde öfriga Stånden redan valt ledamöter i ett sådant Utsk.
hvilket måhända ej så långt härefter torde böra sammanträda,
R. och Ad. torde linna nödigt att äfven välja sina
ledamöter i nämnda Utsk.; hemställande Hr Landtm., om R.
o. Ad. behagade till förrättande af detta val utsätta nästa
Måndag den ig:de dennes.
Bifölls.
Hr Frih. o. Landtm, yltrade, att Förstärkta Const.
Utsk., enligt 56 §.n Reg.F:ti, borde bestå af 20 ledamöter
af hvarje Stånd, och som Utsk:s ordinarie ledamöter äro 6,
borde 14 ledamöter väljas till Utsk:s förstärkande; hemställande
Hr Landtm., om Ståndet tillika behagade välja io
suppleanter, då vallistorna komme att innehålla 24 namn.
Bifölls.
Ånyo föredrogs LagUtsk:s den 3o sist 1. Sept. och den
i4 dennes på bordet lagda betänk. N:o 124, i anledn. af
väckta motioner om upphäfvande af K. M:S nåd. förbud af
den 10 Dec. 1812 emot all gemenskap med f. d. Konung
Gustaf Adolph, f. d. Drottningen och deras barn.
På begäran af Gr. Frölich, David, blef Frih. Cederströms
reservation uppläst.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr, hade inlemnat ett så
lydande anförande:
Hindrad att denna dag öfvervara Ståndets öfverläggningar,
anhåller jag att emot LagUtsk:s betänk. N:o 124, i anled
n. af väckta motioner om upphäfvande af K.
M:s förbud af den 10 Dec. 1812 emot all gemenskap
med f. d. Konung Gustaf Adolph, f. d. Dr ottil
i n
-
Den 17 Octobcr e. m.
433
ningen och deras barn, få afgifva några anmärkningar.
Något oförväntadt torde det få anses, att ettR. St:s LagUtsk.
förklai ar, det ingen gilltig grund för yrkandet af en
författnings upphafvande kan heinlas ifrån sättet för dess
tillkomst. Något mera direct underkännande af de constitutionella
lagslif111 i ngsgrunderna inom vårt land lärer näppeligen
kunna uttänkas; och denna företeelse är så mycket betänkligare,
som den utgått just ifrån den R. St:s delegation,
som har sig uppdraget att utreda förhållandena, då fråga
uppslår om stiftandet af nya lagar, eller om afskaffandet af
gamla, Utsk. medgifver sig hafva ingått i pröfning, huruvida,
i ''hänsigt till påbudets innehåll, skäl och
omständigheter är o för handen att tillstyrka ändring
eller upphafvande af denna, sedan 28 år
till efterlefnad gällande, författning; men U tsk. har
icke funnit någon anledn. till betänklighet, att anse såsom
gällande lag en författning, hvilken icke tillkommit under
de för lagars stiftande uti grundlagen bestämda former. —
Det skall utan tvifvel väcka snart sagdt hvarje Svensk mans
förundran, att ett R. St:s LagUtsk. år 1840 kunnat visa sig
så litet bekymradt om lagligheten, som man måste vara det,
för att kunna afgifva ett sådant hetänk., som det ifrågavar.,
hvilket nödvändigt måste väcka samtidens förtrytelse, och
eflervei Idens åtlöje och medömkan. — Jag protesterar högeligen
emot den af Utsk. uttalade grundsats, att en lag,
lagförklaring eller författning, som tillkommit utan iakttagande
af de, för lags stiftande eller förklaring, i grundlag
bestämda former, vinner laga kraft derigenom, att R. St.
under en längre tid förbisett förhållandet. Det är lätt att
finna hvilka de för friheten vådliga följderna kunde blifva,
om sådana grundsatser kunde lyckas att göra sig gällande.
LagUtsk. har ända till öfvermått fullbordat det oförväntade
i sitt betänk., då det yttrar sig hafva funnit, ”att
’’de yttre förhållanden, som föranledt ifrågavar. påbuds utfar"dande,
ännu fortfara.” Jag ur af den öfvertygelse, att
man äfven 1812 icke ägde några grundade anledntr till den
ifrågavar. författningens utfärdande; men så mycket mera
kortsynt torde det tillåtas mig att anse Utsk:s förklaring,
att samma yttre förhållanden, som föranledt påbudets utfärdande,
ännu fortfara. I detta hänseende torde det för
mig vara tillräckligt att påminna om tillkomsten af den
älskvärda familje-tillökning, som kungahuset sedan 1812 vunnit,
och som ensamt torde vara ett inre förhållande, mera
än tillräckligt, att omintetgöra Ut'k:s alltför sökta ordande
om fortfarande yttre förhållanden, som icke ens
någon gång i detta afseende ägt sken af inverkan på Sveriges
inre förhållanden.
Slutmeningen uti Utskts betänk, är lika anmärknings>4
11. 55
434
Den ty October e m.
värd, som det öfriga, då Utsk. yttrar, att bestämmelserna
uti idta års K. påbud icke äro stridande emot lag eller af
sådan grund påkalla förändring. — Jag tager mig, med anledn.
häraf, friheten protestera emot den åsigt, att ett påbud,
som i annan väg än grundlagen medgifver, påbjuder
lifvets förlust eller landsflykt, icke är lagstridigt. Jag instämmer
i öfrigt uti Frih. And. Cederströms reservation,
och anhåller otn återremiss af betänk.; och i den händelse
sådant skulle vägras, torde denna min tankeyttring få anses
såsom min reservation emot beslutet.
Gr. Frölich: Jag är på sätt och vis förekommen uti
de anmärknrr jag hade ämnat göra emot LagUtskts nu föredragna
betänk., genom det nyss upplästa skriftliga anförandet
af Gr. Anckarsvärd. Jag finner det vara besynnerligt af
LagUtsk. att vilja åstadkomma en slags inskränkning uti R.
St:s rätt att begära eller för sin del besluta återkallandet
af en författning. Denna rätt är, efter min tanke, alldeles
obegränsad, och det duger ej att framkomma med sådana
grundsatser, som Utsk i detta afseende framställt. Detta är
hvad som egentligen föranleder äfven mig alt begära återremiss.
Jag skulle, så framt det vore fråga om att helt och
hållet afslå betänk., icke hafva något deremot; men jag anser
ej,att ett afslag skulle kunna uttrycka den opinion, som
jag här nu yttrat, på samma sätt som en återremiss skulle
göra det. Jag förenar mig alltså helt och hållet i Frih. Cederströms
reservation, med undantag likväl af livad lian yttrat
om skyldigheten ali lyda Konungens i administrativ väg
utgifna befallningar, hvilket ej hör till denna fråga, och der
jag anser reservantens yttrande gå för långt utom ämnet. I
öfrigt skulle jag helt och hållet vilja förena mig med reservanten
och begära återremiss å betänkandet.
Frih. Cederström, Anders: Ehuru jag beredt mig
att ytterligare utveckla detta ämne, så enar 2:ne RiksSt. ,
nemi. Borgare- och BondeSt:n, hafva bifallit TJtsk-.s betänk.,
och det sålunda skulle vara utan ändamål att söka åstadkomma
en återremiss; så afstår jag för närvar., såvida jag
ej dertill skulle blifva uppkallad, från all vidare utveckling
af frågan och anhåller blott om afslag å betänk., såsom ett
uttryck af att detsamma af R. o. Ad. ej helt och hållet
gillas.
Gr. Mörner, Carl Göran: Efter i vederbörlig ordning
erhållen permission, var jag från var. då detta ärende i
Utsk. handlades, men finner Utsk:s åsigter så öfverensstämmande
med mina egna, att jag ej kan underlåta att taga
Utsk. i försvar för de anmärkn:r, för hvilka det blifvit utsatt.
Jag vill ej försöka att med skärpa i uttryck och hårdhet
i beskyllningar vedergälla hvad Utsk. af Gr. Anckarsvärd
fått uppbära; det får stå för Hr Grefvens räkning.
Utsk. har utredt förevar, fråga på det sätt, som Utsk. an
-
Den 15 O c t o b e r e. m.
435
sett vara med grundlagen mest öfverensstämmande. Det har
vid denna riksdag, särdeles inom detta Stånd , flera gånger
blifvit anmärkt, att andra Utsk. skola hafva sökt sträcka
sina åtgärder längre, än de förmenats hafva ägt rättighet till.
Deremot harLagUtsk. här sökt att hålla sig inom degrundbigsenliga
gränserna för dess verksamhet. Utsk äger att prof*
va lämpligheten af ingifna förslag till förändringar i lagar
och förordningar eller till nya sådana; inen Utsk. har alldeles
icke någon rättighet att pröfva hvad föregide Ständer
lemnat oanmärkt, att förklara något olagligt, som föreg:de
Const.Utsk. genom sitt stillatigande sanetionerat. Dennaförordning
utkom år 1812. Sedan dess hafva flera riksdagar
ägt rum; men vid ingen af dem har det Utsk., som haft
Slatsråds-prot-.ns granskning sig anförtrodd, väckt någon fråga
om förenämnda författning, och det Utsk., som läst Statsråds-prot:na
för år 1812, har ej 'heller gjort någon anmärka,
emot författningens laglighet, ehuru detsamma ägt rättighet
att, i händelse af befogenhet, ställa Konungens rådgifvare
under tilltal för utfärdandet af samma förordning. 1840 års
LagUtsk. har ej rättighet att (tömma öfver lagligheten eller
olagligheten af detsammas tillkomst och hade sträckt sina åtgärder
alldeles för långt, om det ingått i någon pröfning
derom. E11 sådan domsrätt tillkommer ej Utsk , och jag
tror, att den numera icke en gång tillkommer R. St. Utsk:s
åliggande var att pröfva, huruvida förordningen, efter nuvar.
förhållanden, befanns lämplig. Detta åliggande har Utsk. ,
efter sin åsigt, fullgjort, då Utsk. ansett förordningen kunna
qvarstå. Jag vill ej påstå, att jag anser denna förordning
så särdeles behöflig; men jag tror, att den i ingen män är
farlig. Då remissen till LagUtsk. skedde, har här vidt och
bredt ordats om offren för denna förordning och om dess
svåra följder. Huru det sammanhänger med dessa offer, upplystes
äfven vid samma tillfälle. Hvad sorn sades om dessa
olfer, var stora ord och föga mer. Jag tror, att R. o. Ad.
ganska tryggt kan låta bero vid Utskrs betänkande.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Då motionen
väcktes uti iirågavar. ämne, yttrade jag mig ej deruti,
och jag hoppades då att LagUtsk. skulle behandla ämnet
på sådant sätt, att jag afven nu kunnat iakttaga tystnad;
men då Utsk. deremot uti sitt betänk, framkastat deri farligaste
grundsats, som någonsin uti ett fritt samhälle kan göra
sig gällande, så har jag ansett för en helig pligt, att åtminstone
i prot. förvara min protest emot godkännandet af
denna grundsats. Jag har skriftligen uppsatt mina tankar,
så väl rörande vådan af att antaga nämnda grundsats, som
äfven om sättet huru LagUtsk. bort behandla frågan, och
anhåller nu att få uppläsa dem för R. o. Ad.
Hr Cederschjöld uppläste derefter följande:
I motsats tili den åsigt, som motionärerne uttryckt och
436
Den 17 October c. m.
hvars behörighet LagUtsk. icke ifrågasatt, anser jag det ingalunda
kunna tillkomma R. St. att, på sätt motionärerne
yrkat, upphäfva 1812 års ifrågavar. författning.
Denna min öfvertygelse stödjer sig på det, efter mitt
omdöme, enkla och naturliga skal, att R. St. icke hafva deltagit
uti denna författnings stiftande. Deremot får jag på
det kraftigaste och högtidligaste protestera emot den , tili
grund för LagUtskts betänk., åberopade samhällsupplösande
princip, att det icke skall tillkomma Utsk. att pröfva det
constitutionella uti lagars och författningars tillkomst, utan
endast deras innehåll.
Den vigtigaste, den heligaste af alla Svenska folkets rättigheter
är utan tvifvel den, om hvars åtnjutande 87 J:n
Reg.Frn lemnar försäkran, den nemi. att Svenska folket sjelft
äger att deltaga uti stiftandet af de lagar, sorn det har skyldighet
att lyda, eller, med andra ord, att Konungen ej kan
’’någon ny lag göra eller gammal afskaffa, utan R. St:s samtycke.
’’ — Så länge denna rättighet oförkränkt bevaras,
skall nationen vara i besittning af sin constitutionella frihet;
men så snart Representationen, i stället för att mota de förnärmelser,
som emot denna vigtiga rättighet kunna hafva
ägt rum, tvertom formligen medgifver deras fortfarande, då
är det slut med friheten och i dess sliille inträder godtyckets
välde, hvars möjliga bedröfliga följder för framtiden icke torde
kunna af någon beräknas. Det vissa är, att ingen säkerhet
då mera gifves hvarken i den husliga kretsen eller i det
offentliga lifvet, samt att all trefnad och belåtenhet således
försvunnit.
Om sanningen häraf icke kan bestridas, så måste det
äfven medgifvas, att LagUtsk,, hvars pligt det i första rummet
bör vara att försvara denna Svenska, folkets vigtigaste
rättighet, har, genom nyssnämnda, uti betänk. Wto 124 uttalade
princip, i stället för att fullgöra denna dess maktpåliggande
skyldighet, åt sig sjelft beredt ett monument, hvaraf
minnet icke någonsin bör kunna utplånas.
Långt ifrån att tro, det någon enda af Utskts ledamöter,
genom sin medverkan till det ifrågavar. betänkandets
afgifvande, önskat att se Svenska folkets constitutionella frihet
utbytt mot godtyckets välde, är jag fasthellre fullt öfvertygad,
att betänk, endast är ett foster af de hjernspöken
om yttre politiska faror, sorn vid motionernes remitterande
ifrån detta Stånd blifvit Utsk. tillsända. Men djupt måste
jag beklaga, alt Utsk:s majoritet låtit till den grad skrämma
sig af dessa spöken, att Utsk. helt och hållet förbisett de
verkliga faror, som gillandet af den uti betänk, uttalade
grundsats skulle kunna medföra för hela samhällets bestånd.
Att denna princip af R. St. högtidligen ogillas och förkastas,
är, efter mitt omdöme, vida mera maktpåliggande,
än att de uti 1812 års påbud meddelade straffbestämmelser
annulleras. Åtminstone vill jag för miu enskilda del vida
Den 17 Octobe r e. sn.
437
hellre såsom lag erkänna så väl detta påbud, sorn äfven flera
dylika författningar; ty om nämnda princip vunne R.
Sits bifall, hvar bade väl då Svenska folkets lagstiftningsrätt
tagit vägen? Månne den längre funnes annorstädes än
på papperet? Reger:n kunde ju emellan riksdagarna stifta,
och till efterlefnad påbjuda hvilka lagar den behagade, och,
då vid en kommande riksdag fråga väcktes om dessa lagars
annullerande, på den grund att de icke tillkommit på sätt
87 §:n Reg.F:n såsom villkor för deras gilltighet uttryckligen
stadgade, så meddelade LagUtsk. det svar, att Utsk. , som
det icke tillhörde att pröfva det constitutionella uti lagars
tillkomst, utan endast deras innehåll, funne detta sistnämnda
vara godt och ändamålsenligt.
På detta sätt skulle nationen kunna erhålla en helt ny
lagstiftning sig till efterlefnad påbjuden utan att en enda
gång hafva fått begagna den uti 87 §:n Reg.F:n bevarade
rättigheten att dertill lemna eller vägra sitt samtycke. —•
Men, invänder man måhända, Konungens rådgifvare skola
ju blifva ansvarige derför, om en lag utfärdas på ett grundlagsvidrigt
sätt. Ja! visserligen böra de det. Men, afven
om ansvar för en sådan grundlags öfverträdelse verkligen
skulle af Riksrätten blifva rådgifvarne ålagd, så är ändamålet
derigenom icke vunnet. Det grundlagsvidrigt tillkomna
lagbudet, som ioke kan af Riksrätten casseras, qvarstår likväl
och kan möjligen äfven sedermera tillämpas, intilldess
detsamma annuleras af R. St., som ensamme äga rättighet
att en sådan åtgärd vidtaga.
Genom hvad jag nu haft äran anföra vågar jag hoppas,
det jag tydligen ådagalagt, att LagUtsk. , långt ifrån att vara
obehörigt att ingå i pröfning om ett till upphäfvande
föreslaget lagbuds grundiagsenliga tillkomst, tvertom har en
ovillkorlig skyldighet att en sådan pröfning verkställa. Det
ligger ju äfven i sjelfva sakens natur, att, då framställning
göres om ett lagbuds upphäfvande eller förändring, första åtgärden
måste blifva den, att undersöka huruvida det lill förändring
eller upphäfvande uppgifna lagbudet verkligen är lag;
ty en uppgifven lag, som i sjelfva verket icke är lag och
såsom sådan icke blifvit af R. St. antagen, kan af dem hvarken
upphäfvas eller förändras, utan endast såsom en nullitet,
på sätt 88 §:n Reg.Fm stadgar, ogillas, på det att ettså beskaffadt
förment Jagbud icke må af domstolarna vidare iakttagas
eller åberopas.
Sedan jag nu haft äran att yttra mig om sjelfva lifsprincip
e n för beståndet af Svenska folkets constitutionella
frihet, — jag menar dess lagstiftningsrätt i allmänhet; — så
får jag anhålla att få tillkännagifva min åsigt uti den speciella
fråga, som afhandlas uti LagUtskis ifrågavar. betänkande.
Tvänne motionärer hafva påyrkat upphäfvande af 1812
års K. förbud mot ali gemenskap med f, d. K. familjen; samt
438
Den 17 October e. m.
såsom grund för delta deras yrtande hufvudsakligen åberopat,
att samma K. förbud, hvilket innehöll svåra straffbestämmelser,
såsom förlust af lif, ära och gods m.m., sådant
oaktadt tillkommit utan R. St:s samtycke, hvilket dock, enl.
87 §:n Reg.F:n, ovillkorligen erfordrades vid stiftandet af
hvarje criminal-lag; och har den ene motionären derjemte
hemställt, att LagUtsk., derest något stadgande i berörde
afseende funnes nödigt, måtte dertill afgifva förslag, för att
af R. St. i grundlagsenlig ordning behandlas.
Då molionärernes påstående om författningens upphäfvande
grundat sig på det skäl, att densamma skall hafva på
grundlagsvidrigt sätt tillkommit, så måste det, enl. livad jag
förut haft äran ådagalägga , hafva varit LagUtsk:s första
skyldighet att noga undersöka och derefter uti sitt betänkande
för R. St. klart utreda, huruvida denna uppgift vore
riktig elier ej.
Om LagUtsk., sin pligt likmätigt, hade verkställt en sådan
undersökning, så skulle Utsk. , i stället för de cirklade
ordställningar, som dess betänk, nu innehåller, hafva kunnat
lemna R. St. följande upplysningar om författningens
tillkomst, nemi :
1:0 att Hr Capitainen Danckwardt Liljeström den
Sept. 1810, under tillkännagifvande att f. d. Konungen aflägsna!
sig från den trakt han valt till sitt hemvist, samt
närmat sig Östersjöns stränder, der han syntes vilja öppna
sig ett vidsträcktare fiilt för sina företag, väckt den motion,
att f. d. Konungen måtte, genom ett offentligt kungörande
uti utländska tidningar, antydas, alt om han eller hans barn
beträdde Rikets gränser, skulle de behandlas lika med biI—
toge, samt att, så snart han öfvergaf trakten söder om Eibefloden
eller någon annan demarcationslinea, som komme alt
bestämmas, allt utbetalande af dess qvartaler borde innehållas,
tilldess han återvändt till södra sidan om Elben, och att
hvad på sådant sätt besparades, borde blifva en fond till
hans barns framtida underhåll ;
2:0 alt, sedan Stats- och LagUtsktn , dit denna motion
blifvit remitterad, förklarat sig icke tillkomma att densamma
till hufvudsaklig pröfning upptaga, med hemställan derjemte
af LagUtsk., om icke ärendet, såsom af ministeriel egenskap,
kunde i und. öfverlemnas till K. M:s nåd. afgörande; så har
det särskildta Utskottet, tili hvars handläggning motionen
derefter blifvit öfverlemnad , uti memorial den 5 Oct,, tillstyrkt
R. St., på sätt orden i mein. lyda: att, till förtydli
gande
och för att gifva mera fullständighet åt deras redan
förlidet år fattade beslut rörtde f. d. Konungens och dess
familjs flyttning och vistande utom Riket, ytterligare förklara,
att dessa beslut innefattade det ovillkorliga förbehåll , alt
hvarken f. d. Konungen eller någon af dess familj skulle
beträda Sveriges gränser, och att R. St. för nu och i framtiden
uppdraga åt Regertn att, till vidmakthållande af detta
Den 17 October e. m.
439
beslut och till vinnande af det dermed åsyftade allmänna lugn,
vidtaga alla till ändamålet nödiga mått och steg;
3:o att R. St., med bifall till detta förslag, låtit uti 12
§:n af riksd.beslutet d. 12 Nov, 1810 inflyta hvad särskildta
Utsk. sålunda hemställt till vidmakthållande af R. St:s beslut,
det ingen af f. d. K. familjen vidare finge beträda Sveriges
gränser; samt
4:0 att Regertn mer än 2:ne ål' derefter, och sedan äfven
1812 års riksdag till ända lu pi t, utan alt någon propos.
till R. St. i ämnet ägt rum, den 10 Dec. 181a utfärdat den
ifrågavar. författningen, genom hvilken icke allenast åtskilliga
tillägg och förändringar vid 4 cap- Missg.-b:n, utan äfven
åtskilliga helt och hållet nya criminal-lagstadganden,
blifvit till efterlefnad påbjudna.
Sedan LagUtsk. sökt och vunnit dessa upplysningar, samt
således inhemtat, att författningen icke tillkommit med R.
St:s dertill lemnade samtycke, på sätt 87 §:n Reg.Fm uttryckligen
stadgar för criininal-lags stiftande; så borde LagUtsk.
, efter mitt omdöme, hafva fästat R. Stts uppmärksamhet
derpå, att den ifrågavar. författningen, såsom criminallag
betraktad, vore en nullitet, enär den icke tillkommit på
det sätt Reg.Frn för sådan lags stiftande uttryckligen föreskrifver;
men att författningen, sådant oaktadt, icke kunde,
pä sätt motionärerne yrkat, blifva föremål för upphäfvande
å R. St:s sida , enär de icke uti densammas stiftande deltagit.
Men deremot hade LagUtsk., till undanrödjande afall
tvekan hos domaren om författningens tillämplighet , hort
tillstyrka R. St. att dermed förfara på enahanda sätt, som
med sådana af K. M emellan riksdagarna meddelade lagförklaringar,
hvilka af R. St. icke godkännas; d. v. s., att Ständerne
borde uttrycka sitt ogillande af författningen , så att
densamma, på sätt 88 §:n Reg.Ftn innehåller, ej vidare finge
af domstolarna iakttagas eller åberopas.
Derefter hade LagUtsk. bort undersöka och för R. St.
ådagalägga, huruvida en sådan lag vore af behofvet påkallad
till bestämmande af ansvar för den, som försökte att
motverka R. St:s beslut, det icke någon af f. d. K. familjen
må beträda Sveriges gränser.
Ehuru jag väl för egen del gör mig förvissad, att ingen
af Sveriges innevånare skall kunna till den grad förgäta sin
pligt såsom Svensk undersåte, att han kan vilja taga något
steg för att befrämja en öfverträdelse af R. St:s nyssnämnda
beslut, så anser jag likväl för blotta möjligheten deraf
nödigt, alt en lag finnes, som bestämmer ansvar för en sådan
äreförgäten handling.
Till följd häraf hade jag derföre önskat, att LagUtsk.
i grundlagsenlig ordning hade framställt förslag till antagande
af en lag, som bestämde strängt ansvar för den, som beträddes
med försök att motverka R. St:s oflanämuda beslut.
44°
Den 17 Oclofcer e. tn.
Om LagUtsk. på detta sätt förfarit uti detta grannlaga
ämne, så skulle Utsk. för sitt öppna handlingssätt säkert hafva
förvärfva! sig grundadt anspråk på så väl Regenns som
äfven på R. St;s förtroende. Den constitutionella friheten
skulle då ej hafva fått dödshugget af sjelfva LagUtsk. ; och
Utsk. åtminstone af sådan orsak icke haft skäl att förebrå
sig upphofvet till en grundsats, sorn för kommande slägten
möjligtvis kunde bära de bittraste frukter. Jag tillstyrker
återremiss af betänk. , icke för att söka förmå R. St. att
upphäfva 1812 års författning, emedan en sådan åtgärd, efter
mitt omdöme, på sätt jag redan visat, icke kan tillkomma
R. St.; men på det att R. o. Ad. måtte genom återremissen
kunna högtidligen uttrycka sitt ogillande af LagUtsk:s
förfarande, och framförallt af den samhällsupplösande
princip, som ligger till grund för Utsk:s åtgärd.
Frih. Cederström, Jacob: Den siste värde talaren,
äfvensom en reservant mot Utsk:s betänk., Frih. Cederström,
Anders, har ansett det vara en samhällsupplösande princip ,
som ligger till grund för Utsk:s betänk., derföre att motionären
har ansett lagen vara i grundlagsvidrig ordning tillkommen.
Det är likväl mer än besynnerligt, att motionären
sjelf icke funnit, att lagen härflyter från den förändring
i dynastien, hvilken visserligen icke i grundlagsenlig ordning
tillkom; ty det var icke enligt grundlagen, som Svenska folket
uppsade Guslaf Adolph och dess ätt tro och lydnad ; det
var icke i laga ordning, sorn vår grundlag stiftades; det kunde
icke vara i grundlagsenlig väg, som en sådan förändring
i statsskicket infördes eller som de speciella stadganden vidtogos,
hvilka voro nödvändiga för att få det statsskick, som
då var, störtadt, för alltid frånskiljdt och det nya statsskicket
tryggadt mot möjliga stämplingar. När man icke vill
erkänna uppkomsten af de förhållanden, till följe hvaraf R.
St. öfverlemnade åt Styrelsen att vidtaga de mått och steg,
som fordrades för att förekomma all communication roed f.
d. Konungen och dess familj; så har man icke hunnit långt
i kännedomen af vårt statsskick. Man vill hänföra denna
författning till allmän civil och criminal-lag och till formen
för dess stiftande; och likväl är detta en special-författning,
som endast angår en enda slägt, en enda slägt, mine herrar!
således är den ej en allmän civil- och criminal-lag till syftning;
men den, som med denna slägt, skiljd från Riket, ställer
sig i gemenskap, kommer under dess straffbestämmelser
i stället för Missg.-b:ns stadganden om förrädiska stämplingar;
Jag tror att LagUtsk. uti sitt utlåt, har haft alldeles rätt
derutinnan, att Utsk. ansett sig ej kunna upptaga frågan om
författningen vore i grundlagsvidrig ordning tillkommen ; ty
33 §:n Riksd.Ordn. bestämmer LagUtsk:s functioner, och
bland dessa har Utsk. ej fått sig föreskrifven någon pröfning
Den 17 Octo ber e. m.
4 U
hurti civil- criminal- och kyrkolag eller andra författningar
tillkommit, då en del af dessa ännu gällande lagar och författningar
härflyter från enväldets tider. Det vore roligt att
veta, om någon bland våra jurister nu skulle anse dessa författningar
vara i olaglig ordning tillkomna, derföre att vi
nu lefva under ett annat statsskick. Jag skulle tro, att jemväl
den siste värde talarens yttrande, att denna författning
borde anses såsom en lagförklaring, mätte vara ett förliastadt
yttrande. Denna författning korn ut under mellantiden
af alne riksdagar och ej under riksdag. Hade denna
författning utkommit under riksdag, så hade K. M. , enl.
88 §:n Eeg.Ftn, communicerat densamma med R. St.; men,
utgifven emellan riksdagar, kan den icke anses såsom lagförklaring,
enär lagförklaringar icke utfärdas af K. M., utan
af Högsta Domstolen. Detta påbud deremot, af K. M. utfärdadt
på R. St:s begäran, är en speciel lag, och man
missförstår det, i samma stund man kallar det civi 1-lag»
Jag anhåller om propos. å bifall till Utsk:s betänkande.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Som jag, då denna
motion väcktes och remitterades, hade tillfälle att yttra mig
i samma syftning som Utsk;s betänk, nu är författadt, så
vill jag så mycket mindre trötta R. o. Ad. med någon vederläggning
af de anföranden, hvilka mot Utskls betänk, nu
blifvit gjorda, som jag anser motionen höra till de dödfödda.
Då sådana foster böra i stillhet jordas, så tillstyrker
jag vördsainligen, att R. o. Ad., genom bifall till Utskts
betänk., måtte, utan vidare liktal, låta motionen i våra protocoller
begrafvas.
Gr. Mörner: Det var egentligen i anledn. af Hr Cedenscbjölds
yttrande, som jag begärde ordet. Hvad Elr Cederschjöld
berättat, att Utsk. kunnat inhemta oell förtälja
för R. o. Ad. samt de öfriga RiksSt:n, det kan visserligen
icke förnekas att Utsk. kunnat göra: och Utsk. har äfven
inheintat hvad han uppgifvit, emedan det ganska fullstänständigt
varit omförmäldt uti de vidlyftiga handlingar, som
Utsk. i afseende på denna fråga fått emottaga från R. St.;
men deraf tror jag ej att man får leda sig till den slutsats,
hvartill Hr Cederschjöld kommit. Jag tror det vara mycket
bra, när hvar och en sitt kall sköter, ty då går det väl, ehvad
oss möter. Hr Cederschjöld har fullkomligt orätt deruti,
att han tror, att LagUtsk. bör nu efter några och tjugu
års förlopp upphäfva sig till Const.Utsk.; ty detta skulle
LagUtsk. otvifvelaktig! hafva gjort, om Utsk. hade ingått i
granskning af den ifrågavar. författningens tillkomst. LagUtsk.
äger rätt att pröfva huruvida författningen är nyttig
eller ej, den må vara tillkommen på hvad sätt som
helst; och då Utsk. har denna pröfningsrätt, så behöfver
det alldeles icke befatta sig med den andra pröfningsrätten,
i4 H. 56
44*
Den 19 Oelober e. ra.
huruvida författningen är på lagligt oller olagligt sätt tilK
kommen. Är författningen otjenlig, så har Utsk. den utvägen,
att på denna grund tillstyrka dess upphäfvande, utan
att behöfva tillgripa den orsaken, att författningen tillkommit
på ett sätt, som förmenes vara grundlagsvidrigt. Vaktare
öfver våra grundlagar och deras tillämpning är Const.-  Utsk., och dess ledamöter må svara för hvad de i denna
del göra eller underlåta; men det tillkommer icke LagUtsk.
att complettera eller råga måttet på ConstUtsk:s åtgärder
genom att sätta sig i dess ställe. Jag tror, att hvar och en,
som är mån om alt icke något Utsk. må sätta sig uti det
andras ställe eller träda inom det andras gebit, måste medgifva,
att LagUtsk. har gjort rätt, då Utsk undvikit att
yttra sig om sjelfva tillkomsten af ifrågavar. författning; ty
detta var ett ämne, som alldeles icke hade sammanhang
med frågan om författningens lämplighet, hvilken utgjorde
föremål lör LagUtsk:s pröfning.
Jag kan deremot icke dela den tanke, som af en annan
värd talare här blifvit framställd, nemi. att denna författning
ej skulle vara någon allmän criminal- eller civillag.
Jag anser densamma vara en ganska allmän criminalJag,
då den kan tillämpas på hvarje Svensk medborgare,
som sig deremot förbryter. Jag kan således icke biträda de
skäl, som han framställt för sin åsigt. Jag tror att det enda
rätta uti denna fråga är hvad LagUtsk. anfört. Att
granska huruvida 1812 års påbud tillkommit i behörig ordning
eller ej, tillhörde i8i5 års riksdag och dess Const.-  Utsk., men alldeles icke [84o års LagUtsk.; och jag hemställev,
på de skäl, som jag förut anfört, att R. o. Ad.
måtte bifalla Utskts betänkande.
Hr Hjerta Lars: Oaktadt den otålighet, som synes
gifva sig tillkänna hos R. o. Ad. att få uttala sitt bifall till
LagUtskts betänk., kan jag likväl för min del icke underlåta
att, lika med Frih. Cederström, nedlägga min protest
emot det sätt, på hvilket jag här hört tvänne talare uttrycka
sina Asigter i afseende på legaliteten af denna författnings
tillkomst. En af desse värde talare har yttrat, att
det icke skulle vara LagUtsk. tillständigt, att ingå i någon
undersökning om rättmätigheten af någon lags tillkomst,
sedan densamma undgått Const.Utskts uppmärksamhet. Ja,
han har tillagt, att icke en gång R. St. skulle äga denna
rättighet. En så orimlig och samhällsförstörande läxa anser
jag ej böra få framställas, med mindre än att man deröfver
åtminstone anmäler sin reservation. Jag tillstår att jag ej
finner några lindrigare epitheter, än de nyssnämnda, för att
efter mitt omdöme riktigt qvalificera de grundsatser han
framställt.
En annan talare har trott denna författning böra anses
laglig på samma grund, som andra dylika författningar,
Den 17 October e. m.
44*
som tillkommit under enväldets tider. Men jag får erinra,
att denna författning hos oss tillkommit, sedan enväldet
upphört, och ett annat statsskick här blifvit infördt.
För öfrigt instämmer jag uti Hr Cederschjölds anförande.
Det intryck jag rönte, då motionen väcktes
på detta rum, var, att jag ansåg motionen öfverflödig, egentligen
derföre, att jag trodde tiden vara så långt framskriden
och omdömet öfver de ohyggliga händelser i vår
rättegåogshistoria, hvartill denna lag gifvit anledn., redan
så stadgadt och enhälligt, att några ytterligare tilldragelser af
samma art hvarken af spökrädsla eller några andra motiver
vidare skulle komma i fråga. Men det är likväl ett
factum, att författningen tillkommit på ett olagligt sätt;
och jag hemställer vördsamt, om det är skäl för någon, som
har minsta vördnad för lagliga formers iakttagande, alt,
genom ett bifall till Utsk:s betänk, och de skäl det innehåller,
gifva en slags stämpel af bifall åt en sådan olaglighet.
Månne man då icke hellre bör söka kringgå ämnet, utan
att såra de ömtåligheter, som kunna fästa sig dervid, och
månne det icke bäst låter sig göra genom att afslå betänkandet
?
Frih. Boye, Ludv.: Då jag granskar Utsk:s betänk,
med den ärlighet, som bör ligga till grund för hvarje menniskas
omdöme, då hon går att yttra sig i ett v i g t i g t ärende;
så kan jag icke, min öfvertygelse likmätigt, förneka, att
deruti ligger en grundsats nedlagd, hvilken kan vid ett annat
tillfälle i framtiden åberopas, till ett förnärmande af
Svenska folkets i grundlagen stadgade rätt att deltaga uti
all lagstiftning. Jag kan således icke klandra Hr Cederschjöld
för den ömtålighet han visat; men, mine herrar! då
jag här yttrar mig öppet och ärligt om grundsatsen och
ogillar den, så har jag likväl en annan grund, på hvilken
jag, med lika ärlig öfvertygelse, kommer till det slut på
frågan, som jag förmodar Ik. o. Ad. önskar. Medan dessa
motioner legat på LagUtskts bord, har den periodiska pressen
tillåtit sig utflygter, alldeles tillräckliga för att förvilla
utländningar och måhända äfven mången Svensk man om
lätta tänkesättet hos Svenska folket i ett ömtåligt förhållande,
som R. o. Ad, förstår, äfven om jag icke närmare uttrycker
det. Nu skulle vi, om vi återkallade författningen,
ja till och med om vi blott återremitterade detta betänk.,
gifva ett stöd åt dessa förvillade begrepp eller åt sättet att
dem förvilla; vi skulle visserligen göra det, utan att någon
af oss ville det. Jag anser det vara mångfalldigt bättre att
låta 1812 års författning förblifva orubbad. Men då jag
omöjligt kan gilla den grundsats, som LagUtsk. i delta betänk,
antagit, så anhåller jag, att Hr Frih. o. Landtm, täcktes
gifva oss propos. på det slut, hvari betänk, stannar.
Hr Cederschjöld: Jag hade icke ämnat vidare yt
-
444
Den 17 October c. ra.
tra mig uti ifrågavar. ämne. Men jag har likväl dertill blifvit
uppkallad genom ett eller annat yttrande, i afseende på
sjelfva pricipen, som jag här fått afhöra. Jag talar ej om
sielfva törfatlningen, ty jag har förut förklarat, att jag nu
skulle vara beredvillig att till lag antaga den, om LagUtsk.
gjorde ett sådant förslag; men jag ogillar på det högsta den
princip, hvarpå LagUtsk. stödjer sin conclusion.
En värd/talare har sagt, att hvar och en borde hålla
sig inom sina behöriga gränser. Det ar just af denna anledn.
jag uppstigit, för att bevara gränserna för R. St;s
rättigheter. Men jag skall vid ett annat tillfälle uppstiga
och med lika värma efter min förmåga försvara gränserna
för Konungens rättigheter, om någon vill öfverstiga dem.
Gr. Mörner har yttrat, att det är Coust.Utsk. förbehållet
att verka till rättelse, i händelse en författning skulle
vara orätt tillkommen. Jae beklacar, att 'en sådan åsigt
. 0 0 7 O
kunnat yttras af en representant, men ännu mer, att den
blifvit framställd af en lagfaren representant. Const.Utsk:S
makt inskränker sig till att ställa Konungens rådgifvare under
tilltal inför Riksrätt, när de begått en olaglighet. Riksrätten
kan domina dem till ansvar, om de felat, men icke
upphäfva författningen. Man må ej förblanda lagförbrytaren
med lagförbrytelsen; ty derföre att förbrytaren blir
straffad, blir ej förbrytelsen upphäfven. Om Konungens
rådgifvare blifva straffade för det de begått en olaglighet,
Sa qvarstår likväl den olagliga handlingen. Den kan ej, såsom
jag nämnde, upphäfvas af Riksrätten. Det är endast
LagUtsk., som kan anvisa R. St. sättet, huru den skall upphäfvas.
Detta är endast medlet alt undanrödja en olaglig
författning För att göra min åsigt ännu tydligare, får jag
hemställa lill Gr. Mörner, huruvida, om det utkom en författning,
som förbjöd den civila domaren att domina efter
allm. lagen och ålade honom, att i hvarje fall dömma efter
krigsai tiklarna, Grefven, såsom domare, sin domare-ed
trogen, kunde ställa sig en sådan författning till efterrättelse,
eller om han ej vore tvungen att säga: att som den
författning, hvarefter man här velat att jag skall dömma,
icke är tillkommen på det sätt som grundlagen stadgar, och
jng har svurit, såsom domare, att endast dömma efter Svensk
lag och laga stadgar, så kan jag ej tillämpa den. I annat
fall funnes ej någon säkerhet mera inom vår lagstiftning,
utan, såsom jag förut yttrat, en fullkomlig ny lag kunde
då, när som helst, utfärdas till efterföljd.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph: En
värd talare, Frih. Cederström, har sagt, att ordonnancen af
år 1812 endast anginge en enda slägt; nej, mine herrar!
den angår ej denna slägt, den hör icke under vår jurisdiction;
den angår hela Svenska folkets rätt alt blifva dömdt
efter lagligen sanctionerade stadgar. Jag anhåller om återremiss
af ifrågavar. betänkande.
Den 17 October e. m.
445
Hr Munck af Rosenschöld uppläste derefter följande
:
Jag anhåller om återremiss af ifrågavar. betänkande.
Utom det att ordonnancen af den io:de Dec. 1812 är olagligen
tillkommen; utom det att den helt och hållet tillintetgör
hufvudsaken af Svenska folkets constitntionella frihet,
som är att ingen medborgare uti intet fall skall kunna beröfvas
personlig frihet, lif eller egendom utan efter ransakning
och dom, fälld efter sanctionerad lag: så var ifrågavar.
ordonnance, enl. min öfvertygelse, i högsta grad oklok. Ifall
verkliga skäl hade funnits alt tillämpa den, skulle den hafva
fört till motsatta målet. Mine herrar! det är icke med
bilor, förföljelser och blodsdomar en nyvald främmande regent
skall förskansa sin thron; det är genom att visa sig
äga sådana egenskaper, som folket värderar; genom att vörda
dess minnen, smickra dess nationalkänsla, tänka och
handla sorn infödd, genom att våga allt för sitt folk, genom
att förvärfva dess kärlek, det säkraste stöd för alla
throner. Snarare än genom att pålägga Svenska folket ordonnancen
af 1812, vidunder af grymhet, af rysligt tyranni,
hade man vunnit detta mål, om den furste, hvars thron
man dermed ville betrygga, hade ålagt sig skyldigheten att
lära det folks språk, hvilket han icke blott lät skänka sig
medborgarerätt, utan af hvilket han låtit sig upptagas till
högste styresman. Det skulle hafva varit de säkraste värn
för hans thron; folkets röst skulle komma till hans öron
oförställd; han hade aldrig behöft frukta att blifva Iemnad
uti okunnighet af smickrare eller vilseförd af förrädare ; han
skulle då icke blott hafva hört smickret uti palalserna, han
skulle äfven lyssna till och förstå sucken i kojan. Må det
tala för mannens storhet, om han äfven utan detta kunnat
lyckas; men fast är min öfvertygelse, att om icke annat än
fruktan för 1812 års ordonnance afhölle Svenska medborgare
från att stämpla mot dynastien, så skulle all dess grymhet
vara förgäfves. Ty fruktan har ännu icke blifvit Svensk,
och satt uti verkställighet, skulle denna ordonnance endast
föda hat i folkets hjerta, starkt nog att skaka en thron,
äfven om den vore bunden med kedjor och fasthållen af
bödlar; och sedan hatets bleka lågor förtärt hvarje grand
utaf kärlek, skulle kronan blåsa lika lätt från regentens hufvud,
som gulnade löf från trädet i senhösten.
Jag anhåller om återremiss af betänk., med önskan att
Utsk. ville, med frångående af sitt förra beslut, tillstyrka
upphäfvandet af ordonnancen af den 10 Dec. 1812; den är
olagligen tillkommen; dess strid mot 16 §:n Reg.Frn är
klar; den är obehöflig, alldenstund vi hafva sanctionerad lag
för det fall, att någon stämplar mot Konungen och Dynastien;
jag vågar slutligen icke tro, att Utsk. är sammansatt
af män utan känsla för dess grymhet, eller som icke besinna,
att de måhända genom uraktlåtenhet kunde komma att
446
Den 17 October e. m.
sarala öfver sina hufvuden familjers olyckor och värnlösas
tårar öfver fränder, på misstankar satte utom lagen, medborgares
lidanden, utan orsak biltoge från fäderneslandet, —
att de måhända kunde komma att fläcka sitt samvete med
blod, oskyldigt gjutet. Denna lag bar endast kunnat tillkomma,
då okunnigheten och skuggrädslan suto i råd med
öfvergången från tyranniet, med dess endast af nödvändighet
affalliga barn; och likaså ogerna, som enl. min öfvertygelse
Sveriges Kronprins lät förmå sig att på så sätt belöna
Svenskarnes förtroende, likaså gerna skall Han som Sveriges
Konung omfatta tillfället att visa, att Han baft minsta
delen uti en ordonnance, mera passande för en våldkräktande
Dionysius, hvars samvete såg en dolk i hvarje barm,
än den valde Bernadotte, som i hvarje Svensk såg eh beundrare
af sin storhet.
Gr. Frölich: Jag får äran förklara, att jag anser alldeles
olämpligt, att här utgå från politiska åsigter eller några
sådana considerationer, som här blifvit framställda, när
det är fråga om att stifta civil- och criminal-Iag. Lika
med Hr Hjerta skulle jag anse, att ett afslag adella betänk,
vore att tillkännagifva Ståndets ogillande deraf, om icke
denna discussion till öfverflöd hade bevisat, huru nödvändigt
det verkligen var, att denna motion blef gjord; på det
nationen måtte lära känna, huru begreppen om lagstiftningen
och Svenska folkets rätt alt deruti deltaga här i landet
äro beskaffade. Då jag så yttrar mig, så måste det för
närvar, lika åsyfta hvad Frih. Cederström och en annan
värd ledamot i denna fråga yttrat. Hvad beträffar den siste
ledamoten, nemi. Hr von Hartmansdorff, så har han ej
påstått annat, än alt motionen skulle jordfästas. Till svar
derå kunde det vara nog att säga, att snarare LagUtsk:s
betänk, borde på sådant sätt jordfästas.
En annan värd ledamot, en ung domare, som är ledamot
af detta Stånd, och derjemte ledamot af en bland llikets
domstolar, har här fällt yttranden, hvilka jag anser ej
kunna undgå att releveras, och det behö'fves icke vidare,
än att betänka hvilka dessa grundsatser varit, för alt gifva
mig anledn. att anse nödvändigt att återremittera betänk.,
på det man må se, om icke, efter en återremiss, LagUtsk;s
öfrige ledamöter, som här ej yttrat sig, skulle finna, att någon
annan och vådligare, än Svenska folkets rättighet att
genom R. St. deltaga i lagstiftningen, här är i fråga. Jag
yrkar återremiss af betänkandet.
Gr. Mörner: Den skulle verkligen för mig vara ganska
nedslående, om jag nödgades taga åt mig allt eiler ens
någon del af hvad mig blifvit fördt till last. Här har angripits
icke blott LagUtsk., äfven jag har blifvit angripen
för de särskilda qvalificationer, hvilka jag utom ledamotskapet
i LagUtsk. äger. Min ungdom har nu af Gr. Frö
-
Den ij Oclober e. m.
447
lich särskildt blifvit anmärkt. Detta är ett fel, som nu med
fem år blifvit bättradt, sedan jag här första gången uppträdde,
i fråga om lagmansrätternas upphäfvande, då Hr Grefven
äfven behagade erinra mig om enahanda brist. Om det
blir riksdag inom fem år, och jag då lefver, så är i detta
afseende ännu mindre att invända. Jag skall försöka att
begagna tiden på bästa sätt att söka vinna den erfarenhet,
som kanske hittills torde saknas.
Hvad nu angår den frågan, som är väckt om detta betänkande,
och de åsigter, som,jag derom yttrat; så måste
visserligen samma åsigter hafva blifvit hyllade af flera andra
före mig, både af de domare, som tillämpat denna författning,
så väl i Hofrätt som Högsta Domstolen, och af föreg:de
Ständer, som derom ingenting yttrat sig. Här har
blifvit förespeglad mycken våda för det allmänna, genom den
grundsats, som LagUtsk. här framställt, och som jag tagit
mig friheten understödja; men jag kan ej inse vigten af dessa
vådor, såvida vi kunna hafva förhoppning att äga ett
Const.Utsk., som fullgör hvad dess åliggande tillhörer, och
jag tror, att om detta Utsk. åsidosätter sina skyldigheter,
så blir det fåfängt att genom LagUtsk. söka åstadkomma
en complettering af dess åligganden. Man har velat hemta
ett skäl deraf, att Const.Utsk. ej skulle kunna upphäfva en
författning, om Utsk. äfven kunde ställa Konungens rådgifvare
inför Riksrätt, derföre att de föranledt dess olagliga
tillkomst. Detta har jag ej heller påstått; men det är en
stor skilnad att pröfva om en förordning är sådan, som det
allmännas behof brafver, eller att pröfva om densamma är
tillkommen i laglig väg eller icke. Pröfningen af författningarnes
lämplighet af deras behöflighet, af deras ändamålsenlighet,
tillkommer LagUtsk., då antingen en K. propos.
inkommer, eller motion i en sådan fråga göres; men pröfningen
derom, huruvida en författning är på grundlagsenlig!
sätt utfärdad för möjligen många hundrade år sedan,
den tillkommer icke LagUtsk., äfven om en eller annan motionär
derom skulle hafva väckt fråga. LagUtsk. tillkommer
det att hålla sig vid pröfningen af förordningens lämplighet,
och, med iakttagande härutaf, kan ingen våda uppkomma
för det allmänna; ty om stadgan är olämplig, så ager
LagUtsk. att föreslå dess upphäfvande. Hvad en domstol
skulle göra i alla de särskildta curiosa fall, som Hr Cederschjöld
uppräknat, det torde här vara onödigt att bestämma.
Det blir denna domstols sak, och jag tror, att frågorna,
rätt sedda, äro så simpla, att hvar och en, som har sig
anförtrodt att på dem tillämpa lagens bokstaf, ej skall vara
tveksam, utan lätt inse, huru han bör gå till väga. Jag
tror att, utan att på något sätt taga åt mig hvad som för
öfrigt blifvit mig till last lagdt, jag i denna fråga lärer få
dela ljuft och ledt med LagUtskts öfriga ledamöter. Det
fel, som här blifvit lagdt dem till last, synes kunna vidlåda
448
Den 17 October e. m.
hvar och en menniska, åtminstone i någon mån, och LagUtsk:s
ledamöter vilja visserligen icke taga sig fria derifrån.
De hafva sökt, efter sitt håsta förstånd, uppfylla det åliggande,
som är dem gifvet, och felet återfaller då på dem,
som ej bättre pröfvat capaciteterna, innan de satt dem i
Utskottet. Hvad fruktan beträffar, sfi kan jag försäkra, att
den icke har funnits; — hvarken förespeglingar af en eller
annan beskaffenhet eiler hot från ett eller annat håll hafva
inverkat på LagUtsk., — derom kan jag försäkra, och derom
torde detta betänk, vara ett af de ojäfäktigaste bevis.
Hr Eden hjelm, Gillis: Vi hafva nu i 28 år efterlefvat
denna författning. Många riksdagar hafva under den
tiden blifvit hållna, utan att någon anmarkn. vid denna författning
blifvit gjord; icke heller har jag hort, att någon
Svensk lidit af denna författning; men jag hemställer till
hvar och en, för hvilka vådor man kunde blifva blottställd,
0111 denna författning upphäfdes. Jag anhåller derföre
vördsammast 0111 propos. på bifall till Utskis betänkande.
Hr Dalman, Willi. Fredr.: Jag uppträder ej för
att begära återremiss af LagUtsk:s betänkande. Jag tror
mig veta, att det är bifallet af 3:ne Stånd, och att således
en återremiss skulle tjena lill intet. Men jag uppträder för
att på det högsta protestera emot de grundsatser, de motiver,
hvilka LagUtsk. här utvecklat såsom skäl för detta betänkande.
LagUtsk. har nemi. sagt, att det ej tillhör Utsk.
att inga i pröfning om huruvida en författning är i laglig
ordning tillkommen eller ej. Denna grundsats anser jag vara
högst vådlig; jag beder 0111 förlåtelse, att jag här råkar i
strid mot den unge ledamot af detta Hus, som nyligen beklagat
sig öfver, att man ej för hans ungdom vill öfverse
med hans misstag; jag för min del tror, att om äfven ungdom
är en ursägt för misstag, så måste den väl åtminstone
ej innefatta en rättighet för de personer, som äro unga, att
opåtaldt göra sådana misstag. Jag tror för mia del, alt
grundlagarna ålägga LagUtsk. att ingå i pröfning huruvida
en lag, som är utfärdad emellan riksdag, och utan att R.
St. specielt begärt densamma, är öfverensstämmande med
•grundlag. 88 §:n Reg.F:n innehåller nemi. i tydliga ordalag,
att "de förklaringar, som, till svar på inkomna förfrågningar
om lagens rätta mening, Konungen genom Dess
"Högsta Domstol emellan riksdagarna gifver, kunna af R.
”St. ogillas, hvarefter de icke längre vare gällande eller af
”domstolarna iakttagas eller åberopas må.” — Jag hemställer,
mine herrav! huruvida icke, om en motion väckes
inom RiksSttn , att en sådan lagförklaring, — om jag
skall kalla 1812 års påbud för en lagförklaring — måtte
blifva upphäfven, emedan den ej är i laglig ordning tillkommen,
emedan detta påbud innefattar något mera än en
lag
-
r
Den 17 October c. m. 449
lagförklaring, emedan det ej har det decreterium, som 88
§:n Reg.Ftn för lagförklaringar bestämmer, nemi. att de
skola vara gifna af Högsta Domstolen i anledn. af en inkommen
förfrågning, emedan den tillkommit på ett sätt,
som ingriper i Svenska folkets lagstiftande-rätt — jag hemställer,
mine herrar! om, när upphäfvandet af denna författning
yrkas, det ej är LagUtsk:S fullkomliga skyldighet
att undersöka äfven det formella af denna lag. Denna författning
kan vara ganska riktig och ganska ändamålsenlig,
men den behöfver likväl R. St:s sanction, innan den kan
gälla såsom lag, och jag frågar, huruvida något LagUtsk,
kan anses hafva uppfyllt sin pligt, då det svarat på en sådan
motion, att det ej tillhör LagUtsk. att undersöka lagligheten
af tillkomna lagförklaringar, utan alt en sådan pröfning
tillhör Coust,Utsk. Yi skola påminna oss, mine herrar!
att Const.Utsk. äfven vid denna riksdag, då man ansett
det vara alltför strängt, underkänt alla de anmärkn:r mot
Konungens rådgifvare, der Konungens rådgifvare kunde
stödja sig på Högsta domstolens tillstyrkande, emedan man
ansett, att Konungens Statsråd icke kunde tillförbindas att
äga den skarpsinnighet och den mång-kunskap i juridiska
ämnen, att det ej i de flesta fall borde äga rätt att förlita
sig på de utlåtanden, som afgifvas af Konungens Högsta
Domstol. Således om denna princip skulle godkännas, så
Liefve följden deraf, att vi kunde få en hel codex af lagar,
som LagUtsk., oaktadt gjorda motioner om deras upphäfvande,
likväl icke ansåg sig böra upptaga till granskning,
och att således hela vår lag kunde blifva en samling af K.
författningar, öfver hvilka R. St. aldrig beslutat. Hvad åter
angår ifrågavar. författning, så har jag redan vid remissen
deraf yttrat min åsigt oell inskränker mig nu att åberopa
hvad jag då anförde.
För öfrigt fruktar jag, att den enda åtgärd, som med
detta betänk, kan vidtagas, är att genom afslag å R. o. Ad:s
sida ogilla de verkligen högst vådliga grundsatser, som LagUtsk.
, till stöd för sitt afslyrkande, utvecklat.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Hvad jag besitter
af juridisk kunskap förmår ej lägga någon den ringaste
vigt till de skäl, som juristerne å vår sida anfört,
och hvilka jag till alla delar åberopar. Den praktiska
nyttan af motionen har jag aldrig insett; jag talade derom
första gången , då den förevar. Jag uppstiger nu för att
förena mig med Frih. Boye, och för att i allt hvad jag
förmår understödja hans åsigt, rör:de den högst skadliga
verkan, som denna motion skulle alstra inom landet, i händelse
den blefve bifallen, och den för oss högst menliga
förvillelse om våra tänkesätt, som derigenom skulle spridas
utom Sverige. Jag önskar derföre på det högsta bifall till
Utsk:s utlåtande.
14 H. 5;
45o
Den »7 October e. lii.
Gr. Frölich: Det må hafva varit oriktigt att alludera
på Gr. Mörners ålder, men jag fruktar, att det var ännu
oriktigare af Grefven att uppfatta mitt yttrande såsom
han gjort. En annan värd ledamot har redan visat huru
det hort uppfattas. Jag ber nu att med några ord få förklara,
att jag ej anser inig äga rättighet att anmärka något
emot Gr. Mörners person, såsom hans ålder m. m.; men
all jag likväl anser mig berättigad beklaga, att en ung man,
som dr embetsman uti ett af Rikets högsta domareverk, har
sådana grundsatser. Jag anser mindre bedröfligt att höra
äldre män yttra sådana grundsatser, enär deras meningar naturligtvis
med dem mäste bortdö; men så är icke förhållandet
med en ung domare, utan det är möjligt, att denne
unge domare kommer att efter sådana grundsatser tillämpa
logen. Detta anser jag vara min rättighet att bär yttra.
Hvad föröfrigt vidkommer Frih. Boyes af H. Ex. Hr Gr.
Löwenhjelms nu understödda förslag, så har det intet annat
emot sig, än att det är emot våra former; jag skulle eljest
vilja detsamma bifalla. .Något annat än afslag, bifall eller
återremiss tror jag ej kan komma i fråga. Om nu 3:ne
Stånd genom sitt bifall redan hafva afgjort frågan, så lärer
väl ingenting vidare återstå, än att antingen bifalla eller afslå
Uisk:s betänk., och då är det klart att jag för min del
önskar afslag derpå, då det är till den grad olikt sin tid,
att jag ej kan undgå att yttra , att detsamma aldrig tillkommit
utan för de personers skull, som bidragit dertill, huru aktningsvärda
de i öfrigt må vara.
Gr. Mörner: Jag har af Hr Dalman fått emottaga en
anmärkn., som jag ej vet om jag skall anse för beröm eller
tadel. Den må vara hvilketdera som helst, så kan jag likväl
ej taga den åt mig. Den åsyftade, såsom jag tyckte,
att hvälfva på mig ansvaret för ifrågavar. betänk. Jag bade
likväl äran att vid början af denna discussion anföra,
att jag, då detta ärende förevar i Utsk., var efter erhållen
permission frånvarande, och att jag således ej deltagit uti
handläggningen deraf, men att, som jag helt och hållet gillade
den åsigt Utsk. framställt uti sina motiver, nemi. att
det ej tillhörde Utsk. att granska lagligheten af en författnings
tillkomst, jag ej kunde undandraga mig att taga
Utsk. i försvar. Emedlertid synes af hvad samme värde
talare anfört, som Utsk:s åsigt utaf R. St:s öfriga fördelningar
ej funnits vara så alldeles förkastliga, och jag hemtar
deraf för min enskilda del en tröst, hvarföre jag håller
dem räkning.
Frih. Boye: På det att ingen tvetydighet må äga rum
hos de ledamöter, som gå att besvara propos;n, anhåller jag
vördsammast att få erinra om den distinction jag gjorde, då
jag hos Hr Landtm, begärde propus, till bifall för det resultat,
hvaruti Utskrs betänk, stannat.
Den 17 Octo ber c. m.
4 5 £
Ehuru gammal, och måhända felaktig för det att jag
är gammal, eftersom jag nu hör att man felar för det att
man är ung, så anhåller jag likväl att få göra eder, mine
herrar! en erinran mot den orättvisa, man här tillåtit sig
emot en ung ledamot af detta Hus. Ilan kan hafva orätt
uti sin åsigt — nåväl! — förtjenar han derföre den behandling,
som han här fått? Jag, för min del, som också tror
mig någorlunda kunna bedömma personers skicklighet, lyckönskar
milt fädernesland att i unge Gr. Mörner få en skicklig
och framförallt sjelfständig representant och domare.
Hr Lefrdn, Joh. Pehr: Jag har ej begärt ordet
för alt deltaga i discussionen örn LagUlskts betänk., men
jag har åter förmärkt en yttring af det ofta återkommande
inqvisitionsbegäret hos vissa personer inom detta Hus att
qväfva vår fria yttranderätt. Jag tror ej att vi här äro något
recensions-collegium, för att undersöka h varandras ålder
och capaciteter etc. Jag tror sådant vara rakt stridande
mot vår Riksd.Ordn. och får bedja Hr Frih. o. Landtm,
om någon varning med klubban, i händelse man fortfar
med sådana inqvisitoriska anmärkntr. Den ene är ung, den
andre gammal, en går framåt, den andre går kanske baklänges.
Ilr Frih. o. Landtm, hemställde, om It. o. Ad. behagade
bifalla LagUtsk:s betänk. JNto 124.
Ropades starka ja, blandade med några nej.
Då Hr Landtm, förklarade, det han trott sig finna
att ja öfverröstat nej, begärde
Hr Munck af Rosenschöld votering.
Hr C ed ersch j ö 1 d : Då jag måhända varit den, sorn
mest talat uti ifrågavar. ämne, så tror jag mig äfven vara
berättigad att till den värda talare, som begärt votering,
hemställa, om han ej derifrån skulle vilja afstå, emedan
dermed intet ändamål kan vinnas. Vår åsigt är nu uttryckt
och förvarad i protocollet, och jag önskar, alt ingen votering
nu måtte äga rum, emedan det då möjligen kunde
hända, att en högst öfvervägande majoritet befunnes vara af
beskaffenhet, att åtminstone jag för min del skulle önska,
alt den ej måtte blifva känd.
Gr. Frölich instämde till alla delar med Or Cederschjöld.
Hr Munck af Rosenschöld: De värde lalarne, som
uppmanat mig att afstå från min begäran om votering, får
jag hafva den äran att upplysa, att jag icke hade begärt
votering, ifall jag icke hade önskat, alt den skulle för
sig gå.
Upplästes till justering och godkändes följande voter:sproposition:
-
45a Den 17 Octobcr c. m.
Den som bifaller LagUtskts betänk. N:o 124, voterar
ia >
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. ofvannämnda betänkande.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
som följer:
Ja — 71.
Nej — 25.
Frill. Stael von Holstein, Fabian Wilh.: Då
jag icke deltagit i discussionen, men icke kan gilla hvad
LagUtsk. i dess betänk. N:o 124 yttrat, anhåller jag att i
prot. få antecknadt, att jag reserverar mig emot det beslut
R. o. Ad. genom bifall till nämnda betänk, fattat.
Frih. Cederström, Anders, och Hr af Uhr, Gustaf,
reserverade sig äfven emot det fattade beslutet.
Lades på bordet nedannämnda från Utskotten inkomna
memor. utlåt:n och betänktn, nemi. från
StatsUtsk ottet:
N:o 33g, ang:de anställd omröstning öfver åtskilliga till
slatsregler:n hörande frågor;
N:o 34o, angrde verkställd omröstning, i anledn. af
RiksSt:ns olika beslut, i fråga örn löneersättning till adjun
gerade
ledamöter i Götha Hofrätt;
N:o 34t, ang:de verkställd omröstning, i anledn. af
RiksSt:ns skiljaktiga beslut i fråga om beräkningen af statsverkets
inkomster;
N:o 342, ang:de verkställd omröstning, i anledn. of
RiksStms skiljaktiga beslut, rör:de förlängning å arrendet
af Edeby hemman;
N:o 343, ang:de verkställd omröstning, i följd af RiksSt:ns
olika beslut, rör:de sökt prolongation å arrendet af
Söderby hemman;
N:o 344) ang:de verkställd omröstning, i följd af RiksSt:ns
skiijaktiga beslut, ronde sökt prolongation å arrendet
af Barkarby kronohemman;
BancoUtskotlet:
N:o 100, med anmälan af PresteSt:s fattade skiljaktiga
beslut, i anledn. af Utsk:s ullåUn N:is 21 och 65;
N:o 101, i anledn. af väckt motion alt Handels- och
Närings-discontens s. k. reservfond må, med det belopp,
hvartill densamma vid detta års slut kan hafva uppgått, i
bankens vinst inbcräknas;
Nio 102, i anledn. af väckt motion om öppnande af en
upp- och afskrifningsräkning till R. Sfs Bank;
Den 17 Oclober c. m.
453
N:o io3, i anledn. af H. R. o. Ad:s återremisser å Utsk:s
under N:is 69 och 75 afgifna utlåt:n;
N:o io5, i anledn. af förre handlanden Thunströms ansökning
om eftergift af ränta å lån från Baneodisconten;
N:o 106, i anledn. af Regm:s-läkaren Schw'abitz’s ansökning
om eftergift af straffränta för åtskilliga skuldförbindelser
hos Banco-disconlverket;
N:o 107, i anledn. af gårdsägaren i Umeå, Nils Brunbergs
ansökning om eftergift af öfverränta å ett lån i Banco-disconten;
Allm.
Besvärs- och E k on.Utsko t le t:
N:o ii3, i anledn. af väckta motioner rör:de nedsättning
i tullumgälderna för trädvaror, som förskeppas från
Sverige till Danmark och England;
N:o ii4, i anledn. af väckt fråga om en jemnare beräkning
i allmänhet af städernas tolag.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 om aftonen.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
