# ID: svediakorp-gov476
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 58,592
# sentences: 1,749
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 8 Februari.
3oi
tillsätta ett särskildt Utsk.,för att i ett sammanhang upptaga
comiteens hela betänkande och deröfver afgifva utlåtande,
så skulle jag, långt ifrån att tillstyrka, tvertom afstyrka detta
Utsk:s tillsättande, emedan vi då skulle blifvit inledde
lili långt större svårigheter, än dem Hr von Hartmansdorff
behagat förespegla. Men då jag uppfattade Hr von Rosens
afsigt vara, att detta särskildta Utsk. endast skulle sysselsättas
med förslag till lagstiftning för fattigvården, och att, sedan
det blifvit pröfvadt och gilladt, de förändringar uti nu
gällande särskilda författningar eller allmän lag, som kunde
finnas nödvändiga för att bringa dessa författningar och lagbud
i öfverensstämmelse med den sålunda antagna lagen för
fattigvården, derefter komma att af vederb. Utsk. behandlas;
så kan jag icke annat än förena mig med motionären,
öfvertygad att ändamålet, på sådant sätt, lättare och säkrare
skall ernås, än om en afdelning organiseras at ledamöter
från fyra eller fem särskildta Utsk., såsom Hr von Hartmans^
dorff föreslagit.
Hr von Rosen: Jag förenar mig med Ilr Frih. Cederström,
och vidbiifver så mycket hellre min motion, som ett
särskildt Utsk. icke behöfver communicera sig med de öfriga
Utskm; hvaremot, i fall saken skalI behandlas af de vanliga
Utsk:n, sådana sammanträden blifva nödiga, hvilka erfarenheten
visat vara både tidsödande och högst besvärliga,
särdeles i fråga om att till ett helt resultat sammanföra de
olika åsigterna.
Gr. Frölich, David: Lika med den värde motionären
skulle jag instämma deruti, att ett särskildt Utsk. tillsättes,
i anseende till denna frågas vidlyftiga beskaffenhet,
på det densamma måtte blifva riktigt och noggrannt behandlad;
men jag tillstår, att jag denna gången — och jag anhåller,
att ingen, särdeles Hr von Hartmansdorff måtte stöta
sig derpå — med Hr von Hartmansdorff' instämmer deruti,
att det vore olämpligt att öfverlemna frågan till ett sådant
Utsk. Mina skäl härföre äro dock af annan beskaffenhet
än Hr von Hartmansdorffs. Den nu föredragna frågan
äger nemi. sammanhang med ämnen, hvarifrån den blifvit
skiljd; jag menar allmänna folk-undervisningen, många andra
ämnen att förtiga, hvilka af den comité', som kort löre
riksdagen slutat sitt arbete, i sammanhang dermed blifvit
behandlade. Då nu K. M., vid öfverlemnande! af denna
fråga till R.St:s behandling, icke behagat tillkännagifva ,
huruvida den vore alt betrakta och följaktligen att behandla
såsom ett mål, hvaruti RiksSttn endast äga önskningsrätt,
eller såsom ett ämne, hvarmed de äga att i lagstiftningsväg
förfara; så torde herrarne deruti finna ett stort skäl, hvarföre
ej ett sådant Utsk., soin hvarken kunde kallas Lag- eller
Ekon.Utsk., dermed bör lemnäs befattning. Dessutom
är det min enskilda öfvertygelse, — och tili stöd derföre
302
Den 8 Februari.
upprepar jag hvad Blr Frih. Cederström nyss nämnt, nemi.
att frågan, allt sedan 180g, hvilat i oförändradt skick— att,
förrän vi erhålla en Minister-styrelse , och förr än vi få inom
den en nationel minister, som reder frågan och å Konungens
höga vägnar inför Ståndet utvecklar Regeringens
åsigter deruti, det icke lönar mödan, att Ständerne dermed
sig befatta. Då det icke kan undfalla uppmärksamheten,
att denna, så väl som dylika andra frågor, just af brist på
en uppfattning af ämnet, sådan den borde vara från det
hållet, der nationen kunde och borde vänta det, kommit i
det skick den är, nemi. så, alt intet blifvit vidgjordt; så
vet jag icke hvarföre R. St. längre skola låta hänföra sig af
illusionen, att de vid denna riksdag mera än vid förflutna
riksmöten skulle kunna uträtta något i detta ämne; — och
derföre tillstyrker jag, att Hr von Rosens motion, hvars syfte
jag dock icke kan annat än gilla, måtte afslås.
Frih. Hamilton: Jag vill blott taga mig friheten fästa
uppmärksamheten derpå, alt frågan blifvit begärd på
bordet och, i anledn. deraf, till Hr Frih. o. Landtm, samt
R. o. Ad. hemställa, huruvida icke R. o. Ad. skulle vilja
medgifva, att discussionen uppskjutes till nästa plenum,
hvarförinnan man äger tid att närmare öfverväga saken och
stadga sin öfvertygelse derom.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Utan att afvakta den period,
då en national-ministere för fattigvårds-ärenden kunde blifva
inrättad, tror jag, att R. St. böra svara på den af K. M.
aflåtna nåd. skrifvelsen. Dertill fordras pröfning, och denna
pröfning förutsätter, att de personer, hvilka dermed skola
sig befatta, måste äga så mycken kännedom i ämnet som
möjligt. Om nu vid våra utsk:s sammansättning electorerne
icke beräknat specielt sådana ledamöter uti Ekon.Utsk., som
noggrannt känna saken; så är det naturligt, att electorerne,
vid val af ledamöter till ett särskildt Utsk., kunna taga denna
omständighet i öfvervägande och till detta Utsk. utse
dertill passande personer, hvarigenom äfven de svårigheter
skulle förekommas, som oskiljaktigt vore förenade med ärendets
öfverlemnande till flera Utsk. Hvad det beträffar, att
ledamöter i de öfriga Stånden icke skulle vara att tillgå för
ett sådant särskildt Utsk., så ser jag ej hinder derföre, att
någon eller någre af de ledamöter, som befunno sig i något
Utsk., der göromålen äro af mindre omfattning, jemväl kunde
inväljas i det särskildta Utsk. Jag anser derföre bust och
naturligast vara, att ett särskildt Utsk. med ärendet sig befattar,
och på hvilket det må bero att föreslå de åtgärder,
som kunna finnas ändamålsenliga och nödvändiga.
Så väl den K. skrifvelsen som Hr von Rosens, i anledn.
deraf, afgifna framställning blefvo hvilande på bordet.
Upplästes och lades på bordet K. M:s nåd. skrifvelse
Den 8 Februari.
3o3
med förslag till ny förordning om sockenstämmor och kyrkoråd;
gifven Stockholms Slott den i Febr. i84o.
Remitterades till StatsUtsk. R. St:s till Stats-, Bancooch
Riksg:s-verkens öfverseende åren 1835, r8Ö7 och 183g
församlade Revisorers berättelser angrde verkställda granskningar:
i:o
af Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning;
2:0 af Riksg:ds-verket, samt den åt Riksg:s-contorets
styrelse uppdragna utredningen af Götha-canal-bolags samt
Malmö f. d. Discont-verk ; och
3:o af de under K. Commerce-coll:m ställda fonder
och medel.
Frih. Leijonhufvud, Abraham: Jag anhåller att
få göra en anmärkning, som torde få bifogas remissen till
Utsk. Uti Stats-revisorernes berättelse förekommer en rubrik
under benämning: General-tullstyrelsen, som blifvit
behandlad af den afdelning till hvilken jag hörde. Afdelningen
föreslog, att ett anslag af 8,000 r:dr, kallad den
hemliga fonden, måtte gå bort, derföre att denna summa
var undandragen revisorernes granskning. Denna mening
delades ej af pluraliteten bland revisorerna, hvilka, på sätt
betänkandet innehåller, gåfvo en moditication åt framställningen.
Dervid har händt, hvad som vanligtvis inträffar,
liar pluraliteten begagnar minoritetens ingress, alt conclusionen
icke står i' öfverensstämmelse med premisserna. Jag
anser mig böra fästa uppmärksamheten på afdelningens tillstyrkande,
hvilket icke grundade sig på nyfikenhet att se,
huru dessa 8,000 r:dr användes, utan var det sjelfva titeln,
hemlig fond, som för mig och afdelningen var anstötlig.
Jag anhåller, att få bifoga revisorernas berättelse den del
utaf afdelningens prot., som rör denna fråga och hvilket
lyder som föijer:
Tredje afdelningens utlåtande öfver K. Tullverket.
Revisorerne vilja icke bestrida, att K. General-tullstyrelsen
fortfarande får disponera äfven ifrågavar. 8,000 r:dr,
men deras önskan har blott för ändamål att aflyfta hemligliets-villkoret
från det conto i hufvudräkningen, som upptager
summan; och derföre hemställa revisorerne, det R. St.
måtte i underd. anhålla, att oftanämnda utgiftstitel afträder
ifrån General-tullstyrelsens stat, samt att extra-anslaget i
stället förhöjes tili r:dr 24,000, med villkor, att förvaltningen
öfver hela detta belopp varder i öppen liqvid upptagen och
lill vederbörlig revision öfverlemnad.
Delta yttrande skulle åtfölja remissen till StatsUtsk.
Remitterades till BancoUtsk. R. H. St:s lill Stats-, Ban
-
3o4
Den 8 Februari.
co- och Riksg:s-verkens öfverseende åren i835, i83y Och
i83g församlade Revisorers berättelse ang:de Bancoverket.
Å nyo föredrogs StatsUtskts d. 6 dennes på bordet lagda
mern. J\:o 2, med öfverlemnande af K. M:s nåd. prop.
örn statsverkets tillstånd och behof.
Frih. Hamilton, Hugo, uppläste följande:
Då antagandet eller förkastandet af det från förra riksdagen
hvilande grundlagsforändrings-förslaget rör:de en ändamålsenligare
organisation af administrationen, till en så
hufvudsaklig del, måste inverka på R. St:s och deras StatsUtsk:s
åtgärder och beslut, rör:de de i K. M:s propos. om
statsverkets tillgångar och behof äskade anslagen, får jag
väcka H. R. o. Ad:s uppmärksamhet på nödvändigheten af
detta måls företagande med görligaste första.
Åtminstone för mig ligger det nemi. klart, att nationens
representanter både kunna och böra ur en helt annan
synpunkt gå till väga vid beviljandet af dessa anslag, som i
sig sjelfva kunna vara oumbärliga för landets förkofran, för
dess försvar, för folkets uppfostran, med flera högst vigtiga
föremål, då nationen vet, att användandet af dessa anslag
öfverlemnas åt en administration, sammansatt af Departements-chefer,
ansvarige så väl för sjelfva rådslagen som för
deras execution, än om de fortfarande skola förvaltas af en
organiserad administration, som den vi hittills ägt. —
Mig synes äfven gifvet, att sjelfva formen af statsregleringen
mäste undergå en ej obetydlig omarbetning, om anslagen
skola, som de det väl böra, fördelas på de föreslagna
departementerna, än hvad som hittills varit brukligt.
Det är således till vinnande af detta ändamål, som jag
vördsamt anhåller, alt H. R.- o. Ad. måtte förena sig i en
anmodan till Const.Utsk. att skyndsamlingen till R.St. inkomma
med det hvilande grundlagsförslaget, samt att R. o.
Ad. måtte hos Hr Frih. o. Landtm, anhålla, det Hr Landtm,
behagade med Tal männen för de öfriga Stånden öfverenskomma
om föredragande, så fort möjligen ske kan, af
denna för ögonblicket vigtigaste af alla frågor, på det den
måtte af Stånden kunna till snart afgörande företagas; samt,
om den, som jag vågar hoppas, af R. St. antages, den måtte
genast derefter till Konungen frambäras, med und. anhållan
om Dess nåd. sanction.
Intill de^s denna national-angelägenhet blifvit i enlighet
med nationens önskan uppgjord, anser jag, för min del, att
det slutliga besvarandet af den nyss meddelade K. proposm
bör hvila.
Först sedan denna grundlags-förändring blifvit af Ständerna
antagen och af K. M. sanctionerad; först sedan, i enlighet
dermed, de olika departementerna blifvit af Konungen
-
Den 8 Februari.
3o5
gen öfverlemnade ät män, åtnjutande nationens odelade förtroende;
först då anser jag Representationen vara satt i tillfälle
att afgifva sitt yttrande om denna nåd. propos.
Jag hoppas, alt H. R. o. Ad. ej ogillar denna min vördsamma
framställning, och anhåller hos Ilr Frih. o. Landtm,
om dess propos. derå.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: Instämmande med den värde
motionären i nödvändigheten, att denna vigtiga fråga
snart blir föremål för öfverläggning och beslut, hemställer
jag likväl, om det icke var ett misstag, då han begärde, att
remissen af den K. proposm mätte hvila, intilldess frågan
om grundlags-förändringen blifvit afgjord; ty remiss af proposm
kan ej uppehållas.
Frih. Hamilton: I anledn. af Hr Lcfrens yttrande,
får jag äran upplysa, alt misstaget icke äger rum ä min sida.
Jag yrkade icke, att remissen borde uppskjutas, utan
blott alt slutliga afgörandel borde hvarken hos Utsk. eller
Stånden ske förr, än gruudlags-förändringen blifvit af Ständerne
afgjord.
Frih. Hamiltons motion begärdes på bordet.
Hr von Hartmansdorff, August: Jag anhåller att
få fästa uppmärksamheten derpå, att någon remiss icke kan
komma i fråga på en sak, som redan finnes hos Utsk., hvarifrån
Ståndet fått sig den K. proposm meddelad.
Gr. Horn, Claes Fredr., yttrade sig vara förekommen
af Hr von Hartmansdorff.
SlatsTJtsk:s mern. N:o 2 lades till handlingarna.
Frih. Cederström, Anders, uppläste följande:
De under sista decennium tilltagande, och nu. lill en
oerhörd höjd, isynnerhet i och omkring hufvudstaden, drif—
11a djerfva stölderna, i förening med de grofsta och oblygaste
bedrägerier, påkalla representantens oinskränkta uppmärksamhet
och behjertande.
Det är med anledn. häraf jag begärt ordet, för att fästa
herrarnes uppmärksamhet på nödvändigheten att snart
söka bota denna kräfta på samhällskroppen; äfvensom jag
arnar föreslå de medel, som för närvar., och innan fullständig
hjelp hunnit tillvägabringas, äro nödvändiga, för att i
någon mån kunna förringa det ondas verkningar.
Stockholm är för närvar, måhända den stad i Europa,
hvarest, i förhållande till folkmängd, de flesta och djerfvaste
stölder årligen varda föröfvade; och ingen är numera
säker 0111 morgonen att aftonen hafva sin cassa eller andra
rörliga eifecter, om än aldrig så väl förvarade, i behåll.
Osäkerheten har till och med hunnit så långt, att röfverier
1 H. 39
3o6
Den 8 Februari.
på gatorna och i husen ej äro sällsynta; och det felas hlott
att här, liksom i Spanien och Portugal m. fl. länder, banditer
och lazarotii börja drifva sitt handtverk, för att göra
taflan fullständig, och få hufvudstaden lill en de'pöt för
mördare och röfvare, liksom den nu är det för tjufvar, bedragare
och lättingar.
Om man noga re söker att dissequera orsakerna härtill,
så bör man göra det, ej allenast i brottmåls-lagarnas ofullkomlighet
och säkerhets-polisens otillräcklighet samt organisation,
utan till en stor del i våra corrections-anstalters
bristfällighet, och hufvudsak ligast i corrections-inrättningens
på Långholmen tillvaro inom hufvudstaden. — Denna inrättning
är nemi. en plantskola till bildande af de mest genomdrifna
och utlärda skälmar af alla möjliga grader och
classer, såsom tjufvar, förfalskare, bedragare, våldsverkare,
rånare, m. 11., hvilka bidraga att störa lugnet för så val
individen som det allmänna.
Nämnde corrections-inrättning har måhända under loppet
af dess tillvaro åstadkommit mera ondt, än man på fern
gångor så lång tid är i stånd att reparera ; den borde ej
kallas en corrections-, utan en belönings-anstalt, beredd ät
samhällets afskum, samt ett bildnings-institut åt de på afväga!-
stadde, men ännu ej tillräckligt förhärdade — ej till
förbättring och duglighet, utan lill förnedring och brott.
Som jag förmodar att hvad jag nu nämnt, för de fleste,
åtminstone alla i och omkring hufvudstaden boende, är
tiliräckligt bekant; så inskränker jag mig alt blott vidröra,
hvarföre inrättningens förläggande inom hufvudstaden, samt
dess organisation och inre beskaffenhet i så väsendtligt hänseende
bidragit till de förökade brotten och tjufnaderna.
llerrar Mondeiet och Nelson, hvilka af Nedre Canadas
Regering år 18 >4 blifvit afsönde till Nord-Amerikanska
Förenta Staterne, för att göra sig underrättade om derstädes
varande fängelser och deras beskaffenhet, yttra bland
annat i deras derom afgifna offentliga berättelse: ”Om af
”någon tids fångenskap uppstod en skola för förbrytare, örn
”desse derefter utbredde sig öfver liela landet, och, i kraft
”af deras ömsesidiga bekantskap, lätt förbundo sig med
”hvarandra, samt, genom en af lika beskalfadt lidande fo”strad
gemensam anda, sammanhöllos genom deras färdighet
”i konsten att begå förbrytelser och undvika upptäckt, ut”bredde
och riktade sig; så skulle, i anseende till såväl för—
"lusten genom röfverierna, som omkostnaderna för förbry tarres
upptäckande och lagförande, det allmännas skada snart
”blifva omätlig. — Midt i Staten skulle då bilda sig en väl
”instruerad och organiserad corps af röfvare, hvilkas antal
”ständigt skulle växa och tillintetgöra alla de af medborgerliga
samhällen och Regeringar åsyftade ändamål.” *)
*) Se pag. a5( af Juridiskt archiv, g delen.
Den S Februari.
307
Man skulle kunna tro, när man läser detta, att ofvannämnde
herrar 1834 förutspått Sveriges och förnämligast
Stockholms öde 1840; ty här har i midten af Staten bildat
sig en väl instruerad och organiserad corps of tjufvar och
bedragare, till och med röfvare, hvilkas antal ständigt synes
vara i tillvext, hvilka sins emellan bildat ett eget språk,
den s. k. romanien eller ljudspråket, och hvilka synas, genom
den bekantskap och de sympatier samt vänskapsband,
som på Långholmen dem emellan knutits, samt måhända,
genom de hemliga planer och öfverenskommelse!', som der
för framtiden uppgjorts, hafva bildat ett eget samhälle i
Staten, helt och hållet organiseradt lill beredandet af det
öfriga samhällets upplösning; och sådana kunna tiderna blifva,
att de slutligen kunna bereda Statens förderf. Hvad
jag nu yttrat är ingalunda för att klandra den närvar, styrelsen
af corrections-inrättningen på Långholmen, utan tror
fastmera, att, enligt de instruetioner den erhållit, densamma
i möjligaste måtto sökt bidraga och verka till inrättningens
nytta och ändamålsenlighet; men hvad skall man kunna
förvänta af en corrections- och straff-anstalt, hvarest
fångarne äro boende tillsammans, om nätterna i större salar,
samt om dagarna under gemensamt arbete i dertill inrättade
fabriker och arbetsrum, hvarest de opåmindt sins
emellan kunna vidtalas, formera bekantskap, samt den mindre
förhärdade blifva undervisad af den i brott mera förfarne;
hvarest bevakningen till och med är otillräcklig att
hindra rymningar, samt myterier, och hvarest slutligen ingen
af befälet Ur någonsin säker till lif eller lemmar; hvarest
föröfvas tjufnad, förfalskningsbrott, dryckenskap, och
slagsmål, utan annan risk, än att den brottslige, på någon
tid, slipper-från inrättningen, för att vid Stockholms poliskammare
och kämners-rälter göra en liten lustfärd, och,
0111 brottet är gröfre, måhända ett eller annat år göra resa
till någon fästning, för att der än ytterligare fullkomna sig
i yrke! och göra vidsträktare bekantskaper.
För många af landets fattiga och utarmade innevånare
skulle det vara en välgerning att blifva intagna på Långholmen;
ty der hafva de husrum, värme, kläder, mat och
drick, sällskap, med ett ord, allt hvad de kunna önska sig
med undantag af friheten: och så långt har förderfvet redan
hunnit, att personer lära funnits, hvilka sökt att få
komma på corrections-inrättningen, endast för födans skull.
Jag har till och med hört berättas, att stölder blifvit begångna
, endast för att derigenom kunna få den lyckan att
intagas derstädes. När härtill lägges, att på denna inrättning
emottagas mördare, rånare, tjufvar, förfalskare, lösdrifvare,
för fylleri straffade, vanartige, och slutligen försvarslöse,
och att alla dessa blandas örn hvarandra utan annan
plan än slumpens; så skall man snart finna, huru många
och stora anledningar för den ännu mindre förderfvade äro
3o8
Den 8 Februari.
att blifva bemmastadde med brottet i dess gröfre skepnad,
ty der vänjes fången att bemöta den grofsta brottslingen
med största aktningen: och endast den, som visar fintlighet
och djerfhet att bedraga befäl, gäcka bevakningen eller lurendreja
in brännvin, njuter der något anseende bland kamraterna.
— Der samlas alla möjliga classer af samhällets afskiun,
för att sins emellan blifva bekanta, lära känna den
xnängd af brott, som af de olika individerne inom inrättningen
blifvit föröfvade, blifva vande vid dåligt umgänge,
om de ej redan förut äro det, nödgas förlora ali aktning
för sig och menskligheten, samt slutligen nedsjunka till djurisk
likgiltighet för allt, utom tillfredsställandet af deras
usla begär på samhällets bekostnad. Sedan de på delta vis
blifvit afklädde sista gnistan af mensklighet, utsläppas de
åter i samhället, begåfvade med ökad kännedom af brott
och sättet att dem ostraffadt begå, med vidsträckta bekantskaper
i — om jag så får uttrycka mig — corrections-verlden,
samt med förökad skicklighet och erfarenhet, huru de
böra för framtiden förfara, för att med minsta risk kunna
lefva på samhällets bekostnad. Nu nöja de sig ej med
gamla bekantskaper, utan det ligger i sakens natur, att nya
måste göras; — en del af dessa sednare förledas tyvärr allt
för snart, blifva i sin tur intagne å Långholmen, och på
detta vis fortfar det oafbrutet till Statens förderf, så länge
denna olyckliga inrättning kommer att förblifva på den fot
den nu är ställd.
När nu härtill kommer, att denna anstalt är förlagd i
hjertat af Riket; ja! inom sjelfva hufvudstaden, hvarest tyvärr
tillfallet att utveckla och tillämpa de på Långholmen
inhemtade lärdomar är alltför lätt; hvarest den ena brottslingen
med hjelpsam hand understödjer den andra; och hvarifrån
de, när måttet är rågadt, sprida sig till landsorterna
för att der slutligen, under okända ofta falska namn, söka
den sista resursen igenom begående af stölder, rån och mord,
samt sålunda i de aflägsnaste provinser sprida förskräckelse,
osäkerhet och vantrefnad: så är det tillräckligt skäl för
hvarje fosterlandsvän, och synnerligen för representanten, att
härutinnan önska och, om möjligt, söka tillvägabringa ändring
och förbättring.
Ifrån äldre tider qvarstående barbariska lagar göra, att
den på hrottets bana en gång inträdde och sakfällde ej har
någon möjlighet till återgång; och corrections-inrättningeu
danar dessa nybörjare till fulländade och erfarne skälmar.
Lag-comite'en har i det nya criminal-Jagförslaget, på
ett tillfredsställande sätt, sökt aflägsna spö- och ris-straffen
såsom stridande mot både ändamål och mensklighet, samt i
stället föreslagit fängelse i strängare och mildare former.
Skulle detta förslag antagas, så är redan en god början
gjord att åstadkomma möjlig förbättring hos den ofta af dåligt
exempel eller af ungdoms-Jättsinnighet förledda lagbry
-
Den 8 Februari.
3°9
tarén; ty lian behandlas, enligt omnämnda förslag, såsom
en felande men förbätterlig mensklig varelse, då han deremot,
efter nu gällande 1734 års lag, behandlas såsom ett
djur, hvilket man genom kroppslig plåga vill tvinga till
lydnad oell förnedring.
Men härmed vinnes dock intet, så länge våra fängelsecell
corrections-anstalter ej ställas i noggrann sympati med
tidens fordringar och nya förbättrade lagar.
I nya verlden, synnerligen i de norra Amerikanska Fristaterna,
har länge och på olika sätt arbetats på förbättrade
corrections-inrättningar och, som det tyckes, med stor
framgång. Den, som önskar taga närmare kännedom härom,
hänvises till Q:de delen af Juridiskt arcliiv, hvarest de
Amerikanska corrections-inrättningarna Uro beskrifna. Då
correetions-inrättningarna således annorstädes synas kunna
lämpas efter tidens kraf och de särskilda Staternas behof,
så synes mig, att i värt fädernesland sådant ej heller borde
vara för mycket svårt; och skall någon förändring och förbättring
härutinnan, med hopp om framgång, kunna påräknas,
så är det just nu, då R. St. aro samlade, och på hvilkas
bepröfvande det nya lagförslaget, till en del, kommer
att bero. Den blifvande förbättringen i corrections-anstalterna
bör naturligtvis blifva i sympati med den criminallag,
som af Ständerna antages; men som till utarbetandet
af ett på sakkännedom grundadt, samt med hänseende till
landels ringa resurser Iämpadt, Förslag härutinnan ej obetydlig
tid åtgår, samt ännu längre, innan omnämnda förslag
kan komma att sättas i verkställighet: så skulle S ta ten, äfven
i det lyckliga fall, att en dylik förbättring blefve vid
innevar. riksdag af It. St. föreslagen samt af K. M. antagen
och godkänd, ändock en längre tid fortfarande komma alt
känna verkningarna af de nu var. corrections- och fängelseanstalterna.
Med anledn. af hvad jag nu haft Uran anföra, får jag
föreslå: 1:0 att LagUtsk. må uppdragas att, i sammanhang
med utlåtande öfver det nya criminal-lagförslaget, till R.
St. äfven inkomma med utlåtande, ronde förbättrade fängelse-
och corrections-anstalter, i enlighet med blifvande criminal-lag
och tidens kraf; och 2:0 att under tiden, samt
intilldess en ny ordning i detta hänseende kan komma att
antagas, strängare lagar, än som hitintills varit fallet, må
stiftas för de inom Riket varande särkilda corrections-anstalter.
Jag vågar i detta hänseende föreslå:
1:0 att hvarje fånge, insatt eller fängslad för bevisadt
eller erkändt och afdömdt brott, vid minsta försök att ur
fängelset eller dess område rymma — om han ej genast på
tillrop af vaktkarl, eller den som med hans bevakning har
befattning, återvänder eller stannar — saklöst må skjutas
eller nedhuggas, samt att han, då han gripes efter flykten,
Den 8 Februari.
må så vä! med svårare fängsel beläggas, som med tjenlig
extra judiciel bestraffning afspisas;
2:0 att förrymd fånge, eller förbrytare, hvilken sätter
sig till motvärn, då lian ertappas oell skall häktas, må ansvarslöst
nedhuggas eller skjutas;
3:o att correctionist eller fästningsfånge, som inom inrättningens
eller fästningens område våldsamt förgriper sig
emot befäl eller bevakning, dömmes efter krigsartiklarna,
och att straffet tillämpas genast;
4:o att för ringare oordningar inom dylika anstalter
Commendant, i samråd med dertill utsedde personer, må
äga att dömma till extra-judiciel bestraffning af prygel;
5:o att ingen correctionist eller fästningsfånge kan för,
inom dylikt fängelse-område, begånget brott, af hvad beskaffenhet
det än vara må, dragas för annan domstol; ulan
att nämnde brott inom fästningen eller corrections-anstalten
af behörige dertill förordnade personer afdömmes och afstralfus
efter krigsartiklarna i de fall , der de äro tillämpliga,
och i öfriga fall efter samma grunder, som soldat skolat
dömmas och straffas, 0111 han begått brottet.
6:0 Slutligen vågar jag föreslå, att allt samspråkande
emellan fångarne bör, vid äfventyr af prygel, vara strängeligen
förbudet; samt att verkliga brottslingar, så vidt sig
göra låter, skiljes från blotta lösdrifvare och försvarslöse,
hvilka sednare visserligen ej böra förvägras talandet med
kamrater.
Motiverna till dessa stadganden äro följande:
1:0 Lättheten för förbrytare att ostraffadt kunna fly ur
fängelset, bidrager både att förminska räddhågan för brottets
begående, enär den till brott benägne alltid har hopp att
snart och utan risk, på ett eller annat sätt, kunna ur
fängelset undkomma, samt på detta vis gäcka lagen, äfvensom
det försvårar bevakningen, enär vaktkarl, eller den sorn
om fången har uppsigt, enligt nu gällande stadgande!-, endast
har rätt att skjuta eller nedhugga honom, när han sätter
sig till motvärn eller nekar på tillrop att stanna. Som
händelsen oftast är, när detta kommer ifråga, att förbrytaren
är både den djerfvaste och starkaste, eller ock fått för
långt försprång att kunna upphinnas; så har detta stadgande
så ringa inverkan på fångarne, att det nu hörer lill ordningen
för dagen, att en eller flere för någon tid göra utflygt
ur arresten samt beskatta samhället, för att åtminstone
till nästa arrestering kunna lefva von frischen. Vetskapen
att minsta försök till flykt har så farliga följder, att
till och med lifvet derigenom riskeras, måste nödvändigt
hafva inverkan på så val den ännu frie, men till lagbrott
benägne, som på den en gång förvunne och fängslade förbrytaren;
ty den ännu frie vet, alt om han begår brottet
och upptäckes, är han ovillkorligen satt utom lagen vid
första försök att undgå straffet, och den inom fängelset vi
-
Den 8 Februari.
stnnde måste nödvändigt Frukta hvarje upptäckt afblotta försöket
att undkomma, ty han tvingas i detta fall alt göra
sig beredd på det värsta. Och då hvarje försök till rymning
strängt afstraffas, så förmodar jag, att desamma äfven
i betydligaste mån skola minskas.
2:0 Att rymd fänge, hvilken, då han ertappas, sätter
sig till motvärn, är för samhället i högsta grad vådlig, lärer
ej bestridas; ty då han uppenbart vågar trotsa lagarna
och dess tjenare, så kan man af honom ej heller vänta någon
aktning för enskildes säkerhet; lian sätter sig sjelf utom
lagen och bör, liksom ett skadligt och farligt djur, till samhällets
gagn och säkerhet, göras oskadlig, örn ock dertill
skulle fordras hans lif. Den dagliga erfarenheten visar, huruledes
förrymde correetionister samt andre förvunne förbrytare
våldsamt bemöta polisbetjening och vaktkarlar, sorn
söka att dem upptäcka och gripa. — Ja! djerfhelen har nu
hunnit den höjd, att flere polisbetjenter, under tjenstens utöfning,
blifvit svårt och farligt sårade, och alt de, hvilka
endast utfört tjensteåligganden, riskerat lifvet, under det förbrytarne
ej baft något att vedervåga, 0111 jag undantager
ett eller annat slag eller hårdare handtag. Alli detta kunde
likväl till en stor del afhjelpas, om polisbi tjeningen beväpnades
samt tillätes att vid behof använda vapen och saklöst,
vid ringaste försök till motstånd, nedhugga den motspänstige.
Jag förmodar, att till och med de vid institutet
å Långholmen uppfostrade, i detta fall, skola blifva medgörligare
och mindre benägne att genast laga till klöfven.
3:o Den soldat, som med olydnad eller våldsamhet bemöter
sin förman, afstralfäs enl. krigsartiklarna, med döden;
men den farlige förbrytaren, som begär enahanda förbrytelse
emot sitt befäl eller bevakning , straffas relativt högst
lindrigt. En fånge, som med knif eller annat vapen sårar
sin förman eller väktare, riskerar endast att ömsa fängelse
samt att få fängelsetiden förlängd, örn densamma kan förlängas,
med tillsats af vatten och bröd eller spö, efter omständigheterna.
Hvilken af dessa begår den för samhället
största och farligaste förbrytelsen: soldaten, som af öfverilning
och häftigt temperament söker att hämnas en förment
eller verklig oförrätt, eller den förvunne brottslingen, som
af inrotad elakhet eller skadeglädje söker att hämnas den
förnedring, han genom eget förvållande iråkat? Och ändå
straffas den förra, ingalunda för det allmänna farliga, förbrytelsen
med döden.
Anses detta straff rättvist och nödvändigt inom krigsståndet,
hvarest en viss hederskänsla i allmänhet anses vara
rådande; huru mycket rättvisare och beliöfligare måste det
ej då vara inom en samhallsclass, der ingen ädlare känsla
finnes, och hvarest endast fruktan för följden eller straffet
är det enda motivet, hvarföre det ej begås!
Jag har föreslagit krigsartiklarnas användande emot för
-
3ia
Den 8 Februari.
brytelser inom fängelser och corrections-inrättningar: tro derföre
att de äro bäst passande för personer, hvilka endast
och allenast genom hastig bestraffning af hvarje förseelse
kunna hållas till ordning och oinskränkt lydnad, hvilken är
så nödvändig inom dylika inrättningar; och 2:0 emedan vetskapen,
att hvarje, äfven den ringaste, olydnad eller uppstudsighet
emot förmän och befäl strängt och prompt afslratFas,
nödvändigt skall afskräcka en mängd öfvergifha och
våldsamma menniskor, som endast af ständig fruktan för
följderna kunna tyglas och afhållas från anläggningar och försök
emot förmäns och bevaknings personer; samt slutligen 3:o
emedan den nu gällande allmänna lagens tillämpning ingalunda
är ändamålsenlig å förbrytelser, som begås inom correctionsinrättningars
och dylika fängelsers områden af fångar
emot deras befäl , enär dess .användande, i stället att tillvägabringa
fruktan eller ånger, verkar raka motsatsen, och
af fången snarare anses som atiledn. till en förströelse och
omvexling af bostad, alldenstund han derigenom lyckas att
åtminstone för någon tid förändra vistelseort, samt måhända
få tillfälle att alldeles undkomma. — Det afskräckande i
sjelfva straffet, hvilket i lindrigare läll endast är vallen och
bröd, men i svårare spö och fästning, går ingalunda upp
emot det lockande i förespeglingen alt måhända under ransakningen
lyckas undkomma, samt att få förändra fängelse.
4:o Att hvarje, afven den ringaste, förbry telse eller oordning
inom fästnings- och correctionsanstalt hastigt och utan
vidlyftiga formaliteter afstraffas; derpå beror hufvudsakligen
möjligheten alt inom en dylik inrättning kunna bibehålla
ordning och en viss sorls disciplin. Jag tror derföre, att
commendanten eller styresmannen är den eompetentaste och
tjenligaste att hädanefter, som hitintills, nfdömma slika mål,
och har föreslagit prygel, såsom tjenligaste bestraffningssättet,
dels emedan detsamma inom krigsståndet användes med
fördel emot dylika förbrytelser, och dels derföre, alt menniskor,
som redan sjunkit lill den grad, som de, hvilka Rudet
mesta äro vid dylika inrättningar fängslade, ej torde
göra afseende å annan slags bestraffning, än den som är förenad
med kroppslig smärta.
5:o Ofta händer, att fästningsfångar och correctionister
inom fängelseområdet begå brott, endast för alt derigenom
kunna komma i tillfälle att ombyta vistelseort; och det är
derföre jag föreslagit, att de inom dylika inrättningar begångna
brott äfven inom desamma böra afdömmas och afstraffas,
på det att fången ej må genom brotts begående finna
anledn. att vänta förändring i vistelseort elier belägenhet.
Och intet lärer så mycket hafva bidragit lill de många
inom correetions-inrätlningen å Långholmen begångna
våldsamheter emot befäl och bevakning, som polisens och
kämnersrätternas inom Stockholm ransakniugs- och domare
skyl
-
Den S Febr u afl.
313
skyldighet i brottmål, begångna inom inrättningen ; ly när
ett brott, som enl. allmänna lagen bör ofdömmas, är inom
denna anstalt begånget, så skall så väl den brottslige som
•vittnen* hvilka merendels äfven äro correctionister, först höras
vid poliskammaren, hvilken sedermera sänder ransakningen
till behörig kämnersrätt, hvarest den brottslige samt
vittnena ånyo skola undergå ransakning, och den förre dom,
hvarefter målet går den vanliga vägen genom Hofrätten till
Högsta instansen. Under tiden flyttas den eller de brottslige
till det fängelse, som lyder under den rätt, hvarest
målet är anhängigt, och vittnena motioneras fram och tillbaka
emellan Långholmen och domstolarna. Lyckas någon
Under tiden — som oftast händer — att lura bevakningen
och undkomma, så söker han merendels annorstädes sin utkomst
genom stölder, samt måste, då lian slutligen ånyo
gripes, undergå ransakning vid den eller de domstolar , under
hvilkas domvärjo han under tiden utvecklat sin färdighet
i att beskatta allmänheten. På detta vis lyckas ofta en
dylik för Staten vådlig förbrytare att åratal flytta från den
ena arresten till den andra, emellanåt göra sinn utflygter än
hit än dit, för att slutligen ånyo insättas å Långholmen eller
annan dylik inrättning.
Denna för Staten liksom för den enskilde medborgaren
lika dyra och farliga rättegångsordning bör och kan utan
svårighet, åtminstone inom fästnings- och correctionsanstalterna,
äfskaffas, om det af mig här ofvan afgifna förslag —
att endast tillämpa krigsartiklarna å förbrytelser inom nämnde
inrättningar — antages; ty deraf blir en följd, alt den
rätt, som i dylika fall kommer att domina, bör vara organiserad
i likhet med vanlig krigsrätt; och för detta ändamål
bör så väl commendanten som öfrigt befäl för bevakningen,
med biträde af en auditeur, hvilken sednare, åtminstone vid
Långholmen , ej bör blifva mycket kostsam att särskildt aflöna,
utgöra laga domstol.
Det bör ej anses för strängt att tillämpa Samma Ingar
å förbrytelser, begångna af correctionister, som krigsfolk;
och jag för min del anser krigsartiklarna, så länge corrections-
och fästningsanstalterna äro ställda på den ofullkomliga
fot de nu äro, vara de ändamålsenligaste lagar, som i
någon mån kunna bidraga till ordningens och disciplinens
möjliga bibehållande inom dylika samfund.
6:0 Då jag föreslagit, att allt samspråkande emellan
fångar på corrections-inrättningarna bör vara förbudet, har
det härledt sig ifrån den erfarenhet, man i andra länder —
hvarest correctionsanstalter på systematiska och philantrOpiska
grunder blifvit inrättade — samlat: att nemi. tystnaden oft 1
bidrager att hos fången väcka anställande af betraktelser om
det usla och omoraliska af dess framflutna lefnad, samt det
1 H. 4 o
3i4
Den 8 Februari.
förnedrande i dess nuvar. ställning, och således ger honom
nnledn. att önska sig en bättre framtid, och derigenom möjligen
frambringa hos den mindre förderfvade goda föresatser
och förbättring. Om ock detta ej skulle lyckas, så försvårar
åtminstone tystnaden inom dessa inrättningar möjligheten
för fångarna att genom muntliga aftal göra upp planer
till myterier och andra på dylika ställen förekommande
farligare oordningar, äfvensom det försvårar för fångarna den
inbördes bekantskapen, och i allmänhet bidrager att göra
vistelsen på dessa ställen mindre behaglig.
Att å correctionsanstalter intaga försvarslöse, för intet
brott någonsin lagförde eller dömde personer, är, enl. mitt
begrepp, likaså omenskligt som orättvist och oklokt; och jag
skulle derföre helst sett, att denna mesure helt och hållet
uteblefve, samt att andra inrättningar för dessas sysselsättande
hädanefter begagnades. Då likväl detta ej utan större
kostnader för Staten kan till vägabringas, och lösdrifvare, så
länge de äro utan sysselsättning och bestämdt näringsfång,
ostridigt äro för samhället vådliga, så har jag, intills ny
ordning i detta hänseende kan hinna införas -och ställas i
bredd med Statens sanna fördel och tidens fordringar, blott
inskränkt mina förslag till dylika personers afskiljande från
verklige förbrytare. Rättvisan och billigheten häraf faller
hvar och en i ögonen, och behöfver ej motiveras. Dessutom
fordrar den omtänksamhet, sorn alltid bör hafvas att
hindra den förderfvade brottslingen från att kunna förföra
och förleda nybörjaren, att de böra afskiljas, och att den
ännu oförderfvade ej må så godt som tvingas att blifva kam- i
rnt och sällskap med den utstuderade och allmänt afskydde
hofven.
Att denna min motion må remitteras till LagUtsk.
samt delgil vas de öfriga RiksSt:n, derom anhålles ödmjukast.
Gr. Frölich, David, anförde skriftligen:
Uti underd. skrifvelse af d. 19 Maj 1835 öfverlemnade
R. St. vid förra riksdagen, i vanlig ordning, ett af alla fyra
Stånden antaget förslag till lag för enskilda banker till Konungens
höga stadfästelse; men som allt hittills någon åtgärd
dervid, i enlighet med 87 §:n Reg.F., från H. M. Konungen
icke blifvit spord, väcker jag härmed den motion,
att R. St., genom förnyad und. skrifvelse, måtte begära
K. M:s nåd. svar å förslaget så tidigt, alt, i händelse af afslag,
ny motion derom måtte kunna ingifvas; hvadan ock
den nu väckta preliminära motionen torde blifva behandlad
med all nödig skyndsamhet ifrån Ständernas sida, så att, i
fråga om eller hvart remitteras bör, remissen, ifall den anses
nödig, måtte ske till Banco- och LagUtskrn, med föreläggande
att inom trenne dagar med utlåtande deröfver
inkomma.
Om communication af denna motion med de öfriga
Den 8 Februari.
Sid
Stunden får jag jemväl vördsamligen anhålla, i hvilket afseende
fem exemplar häraf in alles aflemnas.
Begärdes på bordet.
Gr. Spens, Carl Gastaf, uppläste följande:
Hvarje civil- och criminal-lag i ett land bör ögonskenligen
vara i öfverensstämmelse med grundlagen, och, der någon
redactionsskilnad har vid den förras författande uppstått,
bör sådant rättas på det i grundlag stadgade vis. Det
oaktadt har en sådan skilnad, under en långtidsföljd, bibehållit
sig mellan ii §:n af Ansvarighetslagen för Statsrådets
ledamöter, samt 76 §:n af Riksd.Ordn.
Ansvarighetslagens citerade § lyder: "Hvad emot Stats"rådsprotocoll
intill den dag, då riksdagen börjar , under då
”påstående riksdag icke anmärkt blifver, derå må sedan vid
"påföljande riksdagar åtal icke äga rum."
Grudlagens § deremot: "Allt hvad R. St. efter granskning
godkänt eller lemnät oanmärkt, bör anses hafva vun"nit
decharge i afseende på det granskade, och ingen ny till
"ansvar förbindande granskning af nya Ständer i samma mål
”vara tillåten."
Olikheten är synbarligen väsendtlig, och det måste således
kunna inträffa perioder, då Const.Utsk. , enl. § a.g i
Riksd.Ordn. och 5 106 i Reg.F., kunde ställa en eller flera
af Statsrådets ledamöter under tilltal af Justitiae-ombudsmannen
inför Riksrätten, samt denna Riksrätt erkänna och genom
dorn förklara, alt grundlagen hade blifvit i mer eller mindre
mån bruten, men tillika, alt den särskilda författning
vore oanvändbar , som dock just för dessa fall har, med anleda.
af sista orden i § 10Ö af Reg.F., blifvit af Konung
och Ständer fastställd. Jag torde icke behöfva med flem skäl
styrka min anhållan 0111 remiss till LagUtsk. på den motionen:
att § ir i nämnde Ansvarighetslag må utbytas
mot en ordagrann afskrifning af det hithörande
uti Riksd.Ordn:s 5 76; — så vida man icke anser
lämpligare, att oftanämnde Ansvarighetslag alldeles
a fs I u t a s med den n u v a r. § 10; — eller ock , a 11
uti § 11 endast en citation af grundlagen införes,
genom en ungefärligen så lydande redaction : "Om grän"sorna
för R. S t: s granskning af Stats rådsproto"eoli
stadgas för öfrigt i Rikets grundlagar.”
Begärdes på bordet.
Ilr Fahnehjelm, Johan Wilh., hade inlemnat följande,
som upplästes:
Underrättad derom, att II. R. o. Ad:s Hrr Electorer,
vid förb dag hållet val, utsett mig att såsom ledamot biträda
R. H. St:s Exped.Utsk., nödgas jag, i anseende lill trägna
emhetsgöromål, och då jag äfven för dagen är förhindrad
att i H. R. o. Ad:s plenum uppkomma, härigenom afsäga
mig emotlagandet af ofvanberörde mig lemnade uppdrag.
316
D«n 8 Februari.
Hr F rih. o. Landtm, tillkännagaf, att en > af IL o.
Åd:s ledamöter i Exped.Utsk., Gr. Mörner, Carl Göran, anmält,
att tjenstegöromål hindrade honom från egnande af den
tid, sorn erfordrades åt Utsk:s sysselsättningar; Gr. Mörner
hade således ämnat afsäga sig det honom lenmade förtroende
i det plenum, som följde näst efter det, då val-listan öppnades,
om lian ej varit förekommen af två äldre ledamöter,
hvarföre han qvarstannade för att ej sätta Utsk. ur möjlighet
att begagna behandlingen af de åligganden, som tillhöra
detsamma, men anhöll nu om R, o. Ad:s tillstånd att få afsäga
sig ifrågavar. befattning.
Bifölls.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att,
till återbesättande af dessa tvänne ledigheter i Exped.Utsk.,
innan nästa plenum sammanträda.
Justerades 2:ne prot.-utdr. rörtde denna dag fattade beslut,
Upplästes och bifölls BancoUtskts mern. K:o i , med
anhållan om notarie-arfvoden åt tvänne prot.-förande på
Utskts afdelningar samt om tiUökadt cancelli-biträde.
Upplästes BancoUtskts mein. Nio 2, angtde revision
öfverLåne-contorens i Götheborg och Malmö förvaltning och
räkenskaper för år i83g.
Undert. R i d d. S ec r e t.: Vid sisth riksdag inkom till
R. o. Ad. från BancoUlsk. ett memorial af enahanda lydelse,
som det nu upplästa, nemi. angtde utseende af Revisorer
för Låne-contoren i Götheborg och Malmö. R. o. Ad,
ansåg då tjenligast att icke genom val inom sig i plenum
utse dem, utan behagade uppdraga åt Ridd.directtn, af hvilken
det alltid sker emellan riksdagarna , att förrätta detta
val. Måhända skulle R. o. Ad. finna lämpligast, alt äfven
nu vidtaga samma åtgärd äfven af det skäl, att de personer,
sorn utses i landsorterna, ganska ofta afsäga sig förtroendet,
och andra merendels icke kunna erhållas utan
correspondance med personer i orten.
Hr von Hartmansdorff, August: I fall det, för
formens skull, hehöfves, att någon af R. o. Ad:s ledamöter golden
hemställan, som Hr Ridd.Secret. nu framställt, så vili
jag göra den. R. o. Ad. torde påminna sig , att tillförene
så tillgått, som Hr Ridd.Secret. tillkännagifvit. Jag anser
äfven nu bäst vara att så tillgår, på det att Ståndet ej må
besväras med detta val.
R. o. Ad. beslöt att åt Ridd.direct. uppdraga att utse
en revisor och en suppleant för granskning af hvartdera
låne-contorets räkenskaper och förvaltning för nasti, år, och
att 0111 det fattande beslutet skyndsamligen lemna Banco
-
Den 8 Februari. 317
Ulsk. del, på det de personer, som dertill varda utsedde,
måtte, genom Utsk:ts försorg, derom erhålla underrättelse.
Upplöstes ankomna prot.-utdr. fr. BorgareSt. af d. 5 dennes.
Lades till handlingarna.
H. II. o. Ad. åtskiljdes kl. till 2 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Oasdagen den 12 Februari i84o.
Plenum kl. io f. m.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af tvänne ledamöter
uti Exped.Utsk. efter N:o 4°6, Hr Fahnehjelm, Johan
Wilhelm, samt N:o 23ii, Hr Rabenius, Fullm. Gr. Mörner,
Carl Göran; och befunnos dertill hafva blifvit utsedde:
N:o 83. Gr. Cronstedt, Fredrik Johan, och
N:o 2268. Hr af Wannqvist, Fredrik.
Hr Hagelstam, Otto Ju li u s , hade inlemnat följande:
Med all vördnad för H. R. o. Ad:s Electorers förtroende,
som behagat utse mig till ledamot uti BancoUtsk., kan
jag dock, i anseende till vigtiga enskilda angelägenheter och
orsaker, jemte en förestående resa, icke hafva den äran att
emottaga bemäldta uppdrag, hvarföre jag härmedelst får afsäga
mig nämnde befattning.
Hr Hammarberg, Carl Axel, hade ingifvit följande
anförande:
I anseende till mellankommande omständigheter, som
föranleda min afresa från riksdagen, nödgas jag härigenom
afsäga mig att vara ledamot af BancoUtsk., hvartill jag af
R. o. Ad:s Hrr Electorer blifvit kallad.
Hr af Wannquist, Fredrik, hade inlemnat följande
anförande, som upplästes, så lydande:
Under betygande af min innerliga och ödmjuka erkänsla
för det förtroende II. R. o. Ad:s Hrr Electorer behagat visa
mig, medelst val till ledamot i R. St:s Exped.Utsk., nödgas
jag likväl samma förtroende mig afsäga.
I anledn. häraf anmodade Hr Frih. o. Landtm. Hrr
Electorer att innan nästa plenum sammanträda , för att välja
alne nya ledamöter i BancoUtsk. och en ledamot i Exped.Utsk.
Justerades i prot.-utdr. för d. 5 och 2:ne prot.-utdr.
för den 8 dennes.
3 iS
Den 12 Februari f. ra.
Då nu till remiss skulle föredragas K. M:s d. 8 dennes
på bordet lagda propos. af den r i denna månad, rör:de allmänna
stadganden och anslag af allmänna medel till folkundervisningens
befrämjande, anmälte sig
Hr von Hartmans dorff, August, och yttrade:
Det ämne, som nu skall föredragas, innefattas äfven i
det gemensamma utlåtande, vissa comiterade afgifvit ang:de
fattigvården. Till R. St. hafva sålunda 2:ne förslag rör:de
allmänna folk-undervisningen blifvit öfverlemnade. Det är
nästan omöjligt att med behörig fullständighet och sammanhang
behandla detta ärende, utan alt begge förslagen sammanhållas.
Jag skulle således tro, att den af Hr von Rosen
i sista plenum väckta fråga otn nedsättande af ett särskildt
Utsk. för faltigvårdsfrågans behandling borde, om R.
o. Ad. så för godt finner, först afgöras, emedan derpå beror,
huru med remissen af förevar. K. propos. skall förhållas.
Det finnes likväl ännu ett annat sätt, som kunde begagnas,
nemi. att remittera den nåd. propos:n till StatsUtsk.,
— R. o. Ad. dock förbehållet, att sedan frågan om ett särskildt
Utsk:s tillsättande blifvit afgjord, bestämma till hvilket
eller hvilka andra Utsk. ärendet derjemte må remitteras.
Jag öfverlemnar till Hr Landtm, och R. o. Ad. alt bedomina,
hvilkendera utvägen som må vara lämpligast.
Frih. Hamilton, Hugo: Utan att på något sätt vilja
bestrida den form för ärendets behandling, som Hr von
Hartmansdorff föreslagit, att nemi. först frågan om ett särskildt
Utsk:s tillsättande må afgöras, och sedermera denna
K. propos, till remiss föredragas, får jag blott väcka R. o.
Ad:s uppmärksamhet derpå, att det är en väsendtlig skilnad
emellan denna fråga och den, som i comiterades betänk.
innefattas; nemi. den, alt uti nu förevar, ämne är
meddelad en K. propos., som verkligen yttrar Konungens
tanka i saken, hvarigenom den är i den form, alt R. St. lätt
kunna deröfver sig yttra. Den andra frågan deremot, som
afser det af comiterade afgifna betänk, om fattigvården i Riket,
är icke beledsagad af något Konungens yttrande i saken,
och således vida svårare för Ständerne att behandla.
Jag skulle derföre tro, att den sednare frågan, vid hvilkens
behandling och afgörande svårigheter kunna möta, icke bör
så förenas och sammanblandas med den förra, att äfven
denna kan behöfva uppskjutas, oaktadt den nu synes kunna
remitteras och framdeles utan svårighet behandlas.
Gr. Frölich, David: Den nu till remiss föredragna
K. propos:n innefattar ämnen, som nödvändigt böra närmare
skärskådas; men jag anser åtminstone för mig omöjligt
att, vare sig muntligen nu eller skriftligen före remissen, så
yttra mig i ämnet, som jag önskat. Jag anhåller derföre,
att med mitt yttrande få innehålla, tills det blir mig möjligt
att författa det skriftligen, och alt sedermera fä det
Den laFcfcruarif. m.
3ig
särskild t remitteradt till det Utsk., sorn kommer att behandla
förevar, propos.
Hr Anckarsvärd, Åugust: Jag förenar mig med Hr
von Hartmansdorff derom, att den af Hr von Rosen väckta
fråga om bildandet af ett särskildt Utsk. kunde först företagas.
Jag tror, alt någon ordning derigenom skulle vinnas,
och anhåller att, i händelse Hr von Rosens motion nu får
förekomma, deröfver få yttra mig.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg,
att Hr von Rosens, Georg, motion om tillsättande af
ett särskildt Utsk. för utarbetande af förslag till en allmän
fattigförsörjnings-lag, borde nu genast föredragas.
Ropades ja.
I anledn. häraf föredrogs nu Hr von Rosens nyss omförmälda
motion.
Hr Anckarsvärd, August: Jag instämmer till alla
delar med Hr von Rosen i fråga om beliofvet och nödvändigheten
att få denna fråga utredd. Jag skulle derföre, med
största nöje, äfven tillstyrka bildandet af ett särskildt Utsk.
i sådant ändamål, om jag trodde frågan så förberedd, att
något derigenom kunde vinnas; men för mig uppstår ett
helt annat förhållande. Det är visserligen icke någon ovanlig
sak under den nuvar. Styrelsen, att stora, tali ika comitier
sammankallas för att utreda ekonomiska frågor. Lika
vanligt har äfven varit, att Styrelsen öfversändt dessa comite'ers
arbeten till R. St., utan att bifoga något yttrande,
i hvad mån Styrelsen instämt uti comilerades betänkande.
Det tyckes således vara blott af vana, som det äfven nu
skett, att Styrelsen öfversändt till Ständerna den stora fattigvårds-comiteens
arbete, utan något det ringaste meddelande,
huruvida Regeringen instämmer i comiterades förslag.
Nu då tillika erfarenheten gifver vid handen, huru litet
Styrelsen i de flesta fall fäster afseende på comite'ers och
Ständers sammanstämmande förslag, framställda i form af
önskningsmål, anser jag för min del tiden vara inne, att
icke låta dåra sig af ett fruktlöst hopp och förspilla tiden
med ärender, hvilka, enligt hvad med säkerhet kan påräknas,
icke föra till något resultat. Ilade Styrelsen verkligen
önskat en lag ronde fattigvården, så synes det mig otvifvelaktigt,
att Styrelsen från sin upphöjda ståndpunkt, med biträde
af underordnade embets- och tjenstemän, samt på
grund af de densamma tillgängliga upplysningar, hade haft
ganska lätt att föreslå Ständerna en lag i detta afseende.
Vi hade då haft åtminstone en utgångspunkt oell kunnat,
medelst jemkningar och rättelser i förslaget, komma till ett
önskvärdt mål. Detta hade äfven vittnat om mera nit,
skicklighet och drift hos Styrelsen, än det nakna och tankefattiga
Statsråds-prot., som åtföljt remissen lill Ständerna,
320
Dea 12 Februari f. tu;
synes utvisa. Jag finner sålunda, för min del, ingen möjk
lighet för R. St., att, under den inskränkta tiden för deras
sammanvaro, handlägga detta mål, utan att man förut vet
hvad Styrelsens åsigt derom är. Dei är af dessa skäl jag
afstyrker tillsättandet af det föreslagna särskildta Utsk., och
tror Ekon.Utsk. vara tillräckligt för den behandling, ärendet
i dess närvar, skick lian erfordra; äfvensom jag, för
min del, Önskade att, sedan saken blifvit dit remitterad,
Ekon.Utsk. ville skyndsamligen återsända handlingarna, med
uttryckande af den önskan, att man ifrån Styrelsen måtte
få någon ledning i ämnet, så att man vet hvad af Regeringsmakten
kan blifva antaget, om Ständerna derom kunna
förena sig. Jag afstyrker således antagandet af Hr von Rosens
förslag.
Frih. Roye, Ludv.: Jag skall icke uppehålla mig vid
hvad som tilläfventyrs kunnat vara bättre; jag skall blott
vördsamt erinra R. o. Ad., att frågan, sådan den nu ur, eller
i det skick den nu förekommer, är ett af de angelägnaste
föremålen för riksdagens förehafvanden. Den omsorg,
som ligger nedlagd i comitéens betänkande, har visat sig
ganska stor, och jag är tacksam för comite'ens bemödande,
äfven då jag bekänner, det jag tycker, att comiteen sväfvat
utöfver hvad som varit det angelägnaste. Hr von Rosens
motion går ut på, att saken måtte få en ändamålsenlig behandling,
och, såsom jag förstått de värde talare, som yttrat
sig derom, belviflar jag icke, att de äro lika varma för
saken, som comiteen och Hr von Rosen; men jag öfverlemnar
till dem sjelfva att afgöra, om icke efterföljden af hvad
de föreslagit skulle medföra en tidsutdrägt och intet resultat.
Deremot tror jag, att Hr von Rosens motion förtjenar
det största afseende; ty genom det af honom föreslagna särskildta
Utsk. kan frågan blifva närmare utredd, hvilket jag
gerna medgifver, att hon nu icke är, men af ett sådant
Utsk. kan hon blifva vederbörl. beredd och simplifierad:
och jag tager för gifvet, att det särskildta Utsk. kommer att
urskilja hvad som hörer till något af de öfriga Utsk. Jag
hänskjuter till de värde talarne att bedöma, huruvida icke
denna min åsigt är riktig; men jag tror, alt vi förfara oförsvarligt
emot våra fattiga medborgare, om vi skjuta saken
ifrån oss eller uppskjuta pröfningen deraf för en längre tid,
hvaraf följden blefve, att intet resultat skulle vinnas. Jag
anhåller således om bifall till bildande af ett Utsk. i den
syftning, motionären framställt.
Hr von Rosen, Georg: Då jag väckt fråga om ett
särskildt Utsk:s tillsättande för utarbetande af en fattigvårdslag,
har jag omöjligen kunnat hafva något annat syfte, än
att få denna lag förslagsvis framställd till R. St:s pröfning.
Jag tror, att Ekon.Utsk. bar alltför svårt alt grundlägga
Den ia Februari f. m.
och bereda ett sådant förslag, då detta Utsk. har fått sig
uppdraget att behandla mål af så mångfalldig art, nedifrån
koppares och barnmorskors antagande ända upp till universitetens
vigtigaste angelägenheter; och jag öfverlemnar till
R. o. Ad:s pröfning, huru ett sådant mål, som det ang:de
allmänna fattigförsörjningen i Riket, skall kunna med nödig
skyndsamhet och redighet behandlas af ett Utsk., som skall
upptaga alla de ämnen, hvilka grundlagen ålagt Ekon.Utsk.
att afhandla. Jag vill icke bestrida, att inom Ekon.Utsk.
linnas män, som äga vilja och förmåga att handlägga detta
ärende; men jag uppmanar dem att sjelfve säga, 0111 de icke
snarare kunna göra det, i fall de odeladt få egna sin
uppmärksamhet åt detta ämne, än då de distraheras af andra
mål. Mig är sagdt, att i de andra RiksSt:n personalen
är så liten, att, i följd deraf, svårigheter skulle möta tillsättandet
of ett sådant Utsk.; men jag drager icke ett ögonblick
i tvifvelsmål, att män, som förtjena alt behandla detta
ämne, böra från de öfriga Ulsk:n, dit de kunnat blifva
invalde, lösryckas, för att handlägga detta mål, som är det
vigtigaste, enär det rörer hela mensklighetens sak.
Hr af Ekenstam, Israel uppläste derefter följande:
Hr von Rosens åsigt om behofvet af ett särskildt Utsk.
för att handlägga fattigvårds-betänk., äfvensom de herrars
förmenande, hvilka ansett, att en delegation af ordinarie
Utsk. skulle för samina ändamål vara tjenligare, hafva alla
utgått fränden gemensamma förutsättning, att detta ärendets
stora omfång i plan och vidt omfattande detaljer skulle fordra
en ansträngning och en uppmärksamhet Utöfver hvad
som borde påräknas för de vanliga riksd.-goromålen. Jag
deremot beder alt få framställa en annan åsigt om behandlingen,
så väl af detta högvigtiga ärende, som af all sådan
ekonomisk lagstiftning, deri en oändlighet af nuanceringar i
detaljen försvårar, om ej upphäfver, möjligheten för en dis—
cuterande national-församling att, under dessa detaljers ordnande,
städse bibehålla för ögonen det planmässiga i Uppställningen.
När härtill kommer det anspråk, som, på grund
af obestridlig rätt, yrkas af hvarje representant, att nemi.
uti det hela få inpassade alla de särskilda local-erfarenheter,
som en hvar inhemtat emellan Haparanda och Ystad; så lärer
ingen böra undra på, om ett sådant ekonomiskt ärende,
bearbetadt i detalj af R. St. , stundom antyder på en Babylonisk
förbistring. Det är under medvetande deraf, som
grundlagen öfverlemna! åt Konungen alt, från sin högre
ståndpunkt, sammanjemka det annars oförenliga, och lägga
sista hand vid det ekonomiska lagbudet. — En allvarsam
varning i detta afseende lemnar oss behandlingen af detta
samma mål vid 1823 års riksdag. Säkerligen kunna ännu
åtskilliga medlemmar af detta Stånd erinra sig med hvilket
1 K. , 4,
322
Den is Februari f. m.
allmänt nit för denna sak, som Ständerne, vid 1809 års
riksdag, ingingo till K. M. med underd. anhållan, att K.
M. till nästa lagtima riksdag ville låta utarbeta en plan för
allmän fattigvård. En comité' för detta ändamål blef nedsatt
1810. Under påföljande 11 år sammanförde och bearbetade
comite'en alla tillgängliga rudimaterier för ändamålet
och afgaf sitt underd. betänk. 1821, med bifogadt
förslag till stadga för fattigvården i Riket. Detta betänk,
och förslag blef år 182H, med K. M:s nåd. propos. i ämnet,
öfverlemnadt till R. St. Ett helt år derefter, och sedan
Ständerne under tiden användt alla lagliga former för
att tillegna sig frukterna af dettrf långvariga arbete, nödgades
de hos K. M. i underd. anmäla, att de om detta
angelägna ärende icke kunnat sina tankar förena.
På grund deraf ansåg K. M. sedermera, att några
nya stadgan den, i afseende på fattigvården, icke
vore af be hofvet påkallade.
Samma händelse förestår oss, om vi ej annorlunda förfara.
Min tanka är derföre att, då K. M. äfven nu låtit
framkalla, sammansöka och bearbeta den mängd detaljer,
som fattigvårds-comiteens betänk, innehåller, så skulle den
gagneligaste åtgärden som R. St. i detta afseende kunde vidtaga,
inskränka sig till anmälan af de hufvudgrunder, omkring
hvilka R. St. i underd. önskade, att K. M. ville låta
gruppera detaljerna. Detta sätt att förfara tager jemväl i
anspråk den embetsmanna-skicklighet, som man förväntar
skall utveckla sig hos föredragande Statsråd, örn denna
nya organisation blifver antagen.
Med ärendets inskränkning endast till angifvande och
motiverande af sådana hufvudgrunder, boringen tvifvel uppstå,
att ju Besvärs- och Ekon.-Utsk. skall väl reda sig ensamt,
arbetande helst på afdelning med en ringa personal.
Hr af Ekenstam tilläde derefter muntligen:
Det är på denna grund, jag afstyrker det föreslagna
särskildta Utsk., och som jag önskar, att första delen af arbetet
endast må innehålla hufvudgrunderna och icke utsträcka
sig till detaljer.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Då Hr von Rosen i sista plenum
väckte sin motion i detta ämne eller om nedsättande
af ett särskildt Utsk. för att behandla fattigvårds-frågan och
dermed gemenskap ägande ämnen, var jag af den tanke,
att ett särskildt Utsk. skulle lämpligast kunna behandla ärendet.
Jag är visserligen ännu derom öfvertygad; men undertiden
har jag haft tillfälle att samtala med talmännen och
flera ledamöter af Preste- och BorgareStm, och de hafva
gemensamt försäkrat, att de, i anseende till Ståndens fåtalighet,
ej hafva tillgång på ledamöter uti ett särskildt Utsk.,
och således önska, att, med afseende å denna svårighet, något
sådant Utsk. för detta ärende ej må beslutas. På den
-
Ben 12 Februari f. m.
3z3
na grund biträder äfven jag deras mening, som anse alt
Ekon.Utsk:s behandling af ärendet,.vore den bästa och naturligaste,
hvarföre jag får tillstyrka, ätt R. o. Ad. måtte
remittera den K. proposm, äfvensom dermed gemenskap
ägande ämnen, till Ekon.Ulsk.
Hr Lagergren, Anders, uppläste följande:
Med tillstyrkan af bifall till Hr von Rosens motion om
nedsättande af ett särskildt Utsk. för fattigvårdsfrågans behandling,
får jag likväl för R. o. Ad. framställa några anmärkningar,
i afseende på ändamålet med nämnde Utsk.,
hvilket synts mig böra blifva af helt annan art, ari motionären
föreslagit. Sjelfva ämnets beskaffenhet har ledt mig
härtill. Ty då det visserligen är af den vigt att, mer än
de flesta andra, påkalla R. St:s uppmärksamhet, sammanhänger
det dock med så mångå olika, i samhället djupt ingripande
lagstiftnings-föremål, att fattigvårdsfrågan ovillkorligen
förer med sig äfven undersökningen af dessa, hvarigenom
den sålunda kommer i beröring med de flesta allmänna
ärenden. När frågan, i sin helhet tagen, äger denna omfattning
och hänskjutes till en riksförsamling af flera hundrade
delibererande ledamöter, är det derföre så mycket angelägnare,
att dessa ledamöter för sig uppgöra den af dem
behöfliga verksamliets-åtgärd. Man kunde annars lätt förfalla
till vida större vidlyftighet, vida större inconseqvens,
än hvarföre comiterades arbete mer eller mindre rättvist beskylles.
I nnledn. häraf är det ock jag vågar upptaga R.
o. Ad:s tid med följande korta anförande, allt under fristadt
afseende på Hr von Rosens motion.
Icke synes det kunna blifva föremål för R. St:s verksamhet
att utarbeta ett i alla delar genomgånget lagförslag;
dertill hafva alla tider visat stora folkförsamlingar mindre
tjenliga, och kanske bevisa comiterades förslag, att de till
och med varit för många. Deremot höra allmänna grunder,
de stora och vigtiga sanningar, hvaraf de speciella lagbuden
sedan äro härledda tillämpningar, till folkombifdens
öfverläggning;)!-. Finna dessa sanningar gensvar i de lydandes
hjeltan, se de, känna de sitt och medrnenniskors väl
derigenom befordradt; då blifva lagar och stadgar, som
derur härledas, goda föremål för medborgares glädje och
välsignelse — i annat fall kunna de aldrig hämma ett ondt,
hvars orsak, om ock ofrivilligt, de någon gång torde vara.
— Till en framställning af dessa allmänna grunder, sä väl
i afseende på den prseventiva lagstiftningen, sorn fängelsecell
corrections-straffen^så väl lill förebyggande af fattigdomen,
som till sjelfva fattigvårdens behandling, tyckes sålunda
RiksSt. böra inskränka sig; och härtill lemna comiterades
arbete rika materialier, om de ordnas och sättas uti
ett, någon gång kanske uraktlåtet, sammanhang.
När uti K. proposin icke äskås något bestämdt lägför
-
3a4
Den 12 Februari f. m.
slag; hvarföre skola R. St. onödigtvis åtaga sig ett göromål,
hvaruti de, mer än sannolikt, skulle misslyckas? Deremot då
de allmänna grunderna äro uppgifna, då dessa af Ständerna
blifvit öfvervägade och gillade; då kunde de ock för K. M,
i underd. framställas, och RiksSt. hos Högstdensamme anhålla
om ett lagförslag i enlighet dermed. Härigenom borde
naturligtvis komma att undvikas, det sammanhanget vid
delarnas uppställning ej blefve spli t träd t af mångas afgörande
rätt, hvaraf kanske icke alla följt ämnet med den oafbrutna
uppmärksamhet, som erfordrats. Ännu ett skäl, icke
mindre vigtigt, finnes för Ständernas åtgörande i detta
angelägna ärende; ehuru äfven det, talande för inskränkning
till blott de allmänna grundernas angifvande, Man
har nemi. förebrått Styrelsen, atf, i afseende på fattigväsende!,
icke hafva vidtagit några genomgripande åtgärder,
och då likväl förbisett, det densamma vid 182a års riksdag
till Ständerna öfverlemna! ett förslag i ofvannämnda ämne,
som de sjelfve afböjde och läto sedan frågan förfalla. Vilja
R. St. icke påbörda sig skulden till liknöjdhet i detta ämne,
tillhör det dem således, att nu förklara deras önskan i
de dertill hörande allmänna grunder.
Det är tydligt, att tages saken ifrån en sådan sida, jag
här har haft aran antyda, blifver de särskilde utsk:s-ledamöters
arbete, som dermed få uppdrag, helt olika, än om
dem skulle åligga att utarbeta ett lagförslag. Några enkla
exempel torde göra detta bäst åskådligt. Mycket har blifvit
taladt, mycket har blifvit skrifvet om otjenligheten af
1833 års författning om laga försvar: den ena har sagt,
den är för sträng, den andia, för mild; men aldrig har till
RiksSt:s öfverläggning blifvit draget, om hela denna lagstiftning
angrde laga försvar, såsom den i Sverige blifvit utförd,
vare sig sträng eller mild, är naturlig och ledande till samhällets
utveckling och förädling. Ännu hafva icke nationens
representanter yttrat sin mening, 0111 de anse medborgare,
oför vunna till något brott, ja icke en gång af tadlet brännmärkte
för sitt enskildta lefverne, behöfva andra medborgares
skydd, derföre att de sakna annan förmögenhet, än sin
arbetsförmåga, Det är icke min mening att nu åtminstone
yttra ett för eller emot i detta ämne; jag har blott velat
antyda, att här torde återfinnas ett af de vigtiga föremål,
sorn af särskildta Utsk. torde behandlas och till R, St:s afgörande
framställas. Comiteen har ock behandlat denna fråga,
men icke endast till sin grund, utan ock till sin utveckling,
såsom speciella lagbud. Följden har blifvit, att, då
grunden resonerar om Jaga försvar, såsom någonting hvarken
rättvist eller särdeles klokt, utveckligen dock ledt lill
ett lags tift nings-förslag, bäde svårare att verkställa och mera
hämmande, än de lagbud vi redan äga. Kunde detta
blifva fallet inom comitéen, som dock icke bestod af så särdeles
mänga medlemmar, huru mycket otroligare är det ej,
Deu 12 Februari f, m.
3 25
att samtlige RiksStm skulle lyckas att i full conseqvens utarbeta
ett detaljeradt lagförslag. Men hvad sjelfva hufvudgrunderna
beträffar, både böra och måste de stadga sin öfvertygelse,
för att sedan icke med bårdhet bedömma åtgärder,
hvilka blott äro nödvändiga utvecklingar af den ena
eller andra hufvud principens antagande.
Det sammanhang, vår brottmåls-lagstiftning äger med
fattigvårdsfrågan, nödgar t. ex. R. St. att äfven dit vända
sin uppmärksamhet. Icke tillhör det derföre dem att ingå
i den speciella tillämpningen af denna lagstiftnings grund;
dem tillhör det blott att stadga sin öfvertygelse, huruvida
våra kroppsstraff äro tjenliga eller icke, samt huruvida det
är förenligt med förnuft och rättvisa, att man med penningar,
i fall man dem äger, kan friköpa sig från en bestraffning,
som den obemedlade med sin kropp måste undergå;
dem tillhör att stadga sin öfvertygelse, om de vilja bibehålla
en fängelse-inrättning, som, oförändrad sedan fordna
dagar, endast tillökad genom vidsträckta correctionsanstalter,
upprättade efter samma grunder, visat sig, enl. Fängstyrelsens
offentliga berättelser, ofta vara en plantskola för nya
brott, i stället för ett botemedel för de redan begångna;
eller, om de skulle förkasta densamma, inför thronell då
frambära sina önskningar om mera ändamålsenliga anstalter,
och sedan icke sky de uppoffringar, som deraf blifva
en följd.
En utvidgad sedlighet, en lifvad gudsfruktan kunna af
ett samhälle aldrig köpas med för stora materiella bidrag.
Vårt land är' af en vidsträckt omfattning, åtminstone
från norr till söder; olika klimat och olika jordmån, verka
skiljaktiga förhållanden och göra den ena delen af fäderneslandet
oftare i behof af allmän undsättning än den andra.
Att ingå i ilen speciella regleringen af ett sådant understöd,
kan aldrig blifva föremål för Ständers verksamhet; men afgörandet,
huruvida ett dylikt understöd alldeles bör uteblifva
och öfverlemnas åt den enskilda speculationsandan, eller
om några provinser, genom sin aflägsenhet och thy åtföljande
olägenheter, någon gång tyckes vara i behof deraf; det är
ett ämne, hvarom RiksSttn böra uttrycka sin mening, och,
i fall deras önskan bifalles, betrakta den deraf skeende tjllämpning
såsom ett nödvändigt resultat af deras egen åtgärd.
Vår fattig-lagstiftning säger väl i allmänhet, att intet
understöd må lemnäs deri till arbete förmögne; men om
tillfälle till arbete brister den arbetsföre, har den föga eller
intet att säga om den deraf blifvande följd. R. St. tillhör
att stadga sin öfvertygelse, om de önska att så må förblifva,
hvarigenom det, enl. skrifven lag, olagliga tiggeriet och
sysslolösheten göras omöjliga att lagligen beifra, eller om de
vilja, att tillfälle till arbete alltid må kunna den obemedlade
tillhandahållas med deremot svarande skyldighet att sig
så ärligen försörja; dem tillhör ock då, alt uttrycka sin
3a6
Den i s Februari f. m ■
underd. önskan, huruvida de vilja, att reglerandet och kostnaden
för så väl denna angelägenhet som den mera directa
fattigvården må blifva socknarnes ensak, såsom comiterade
föreslagit, eller föremål för en allmän centralanstalt för fattigvårdens
behandling, hvilket ordför. i sitt särskildta betänk,
yrkat; eller om det rälta borde sökas i en förmedling af
dessa häda åsigter, hvarigenom man här, likasom i England,
finge ett fåtaligt förvaltande råd, hvilket directe stående under
den föredragande Ministern, gåfve enhet åt socknarnas
eller districternas åtgärder, och tillstadde de undantag från
allmänna reglor, som tid och omständigheter någongång
kunde kräfva.
Till R. St.‘s verksamhet kan ej höra att afgifva förslag
til! allmän communal-Iag; men de böra sig emellan afgöra,
om en sådan synes af behofvet påkallad, och om den så
befinnes, till afgörande upptaga grunderna för dess styrelsesammansättning,
om den blott må väljas af fastighetsägare,
eller ock af den rörliga förmögenhetens representanter, i begge
händelser, med yttrad önskan, alt jemnvigt må hållas
emellan den fattiga pluraliteten och den rika minoriteten af
medlemmarne; gränsorna för dess moraliska, juridiska och
ekonomiska verksamhet må uppgifvas, men de speciella laghuden
ej föreslås.
R. St. må yttra sin öfvertygelse, huruvida icke folkundervisningen
bör befrämjas, må tillkännagifva sin önskan,
huruvida de icke med glädje skola omfatta hvarje tillfälle att
bidraga härtill; men speciella förslag tillhör K. M:s embetsverk
att afgifva. Ett ämne återstår dock alltid, der R. St. så
väl böra afgifva sin önskan, som de ock, enl. praxis, alltid
sjelfve dicterat beslutet. Det är bränn vinsfrågan. Väl vore
för Svea land, om, vid fattigvårds-angelägenheternas betraktande
, frågan toges blott från en moralisk , och ej från en
ekonomisk sida. Kanske kunde det sedan blifva föremål för
R. St:s beslut att subordinera den sednare under den förra.
Skiljas ej vid deras öfvervägande de båda sidorna från hvarandra,
frukta vi, att omnämnda försök äpnu på länge blir
omöjligt.
Instämmande alltså med Hr von Rosen i frågan om tillsättandet
af ett särskildt Utsk. för behandling af det vigtiga
fattigvårds-ärendet, måste jag skilja mig från honom, i afseende
på föremålet för det blifvande Utskts verksamhet; i
thy jag vilie föreslå såsom mål för densamma: att uppgifva
de allmänna vigtiga grunderna för ett med tidsoch
sakför hållandena enl. fattig vårdsförslag.
Detta blefve ej af den vidtomfattande i specialiteter ingående
natur, att de öfriga TJtskms biträde kunde särdeles behöfva
påkallas, men dock af ett högre, för hela nationen
vigtigare, intresse, än att det, som ett enstaka mål, af Ekon,-  Utsk. borde behandlas. Meningarna i de för landet vigligaste
ämnen blefve från Representationens sida härigenom
Deli 12 Februari f. m.
327
bragta i slutlig öfverensstämmelse, och Styrelsen satt i tillfälle
att känna önskningarna från folkets ombud, och sålunda
äfven möjlighet för den beredd att kunna desamma tillfredsställa.
Hr Lagergren tilläde muntligen:
Med tillstyrkande af bifall till Hr von Rosens motion,
med den förändring jag åsyftat, får jag anhålla, alt detta
anförande, i sammanhang med hans framställning, må communiceras
de öfriga RiksSt:n.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: Då i förra plenum
en värd ledamot väckt motion om bildande af ett särskildt
Utsk., för att handlägga frågan om fattigvårds-betänk.,
och då icke allenast i sagde plenum, utan äfven nu, åtskilliga
olika tankar sökt göra sig gällande i fråga om behofvet af ett sådant
Utsk., eller om saken bör öfverlemnas till Ekon.Utsk.,
samt då jag funnit, att de värde talarne, endast med undantag
af den ledamot, som sednast yttrade sig, likväl icke erinrat
sig en hufvudsaklig omständighet, som jag anser vara
af stor vigt; anhåller jag att derpå få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet.
Jag finner nemi., att det stora fattigvårdsbetänk.
delar sig i de 2:ne hufvudfrågorna: huru fattigdomen
bör förekommas, och huru de fattige böra vårdas. Den
förra frågan ingriper så djupt i alla administrationens grenar,
att jag, lika med flere andre talare, skulle tro, att
mycken tid och omtanka erfordras för detta ärendes noggranna
behandling. Den sednare deremot anser jag icke fordra
mycken tid eller en särdeles ansträngd omtanka, emedan
jag tror, att, i afseende på sjelfva fattigvården , Statsmakterne
icke egentligen böra bestämma annat än hufvudgrunderna,
d. v. s. utstaka gränsorna för menigheternas rättigheter
och skyldigheter vid deras behandling af till fattigvården
hörande ämnen; såsom att t. ex. bestämma skyldigheten
att lemna bidrag till fattigvården eller rättigheten att
undandraga sig uppfyllandet af alltför stora anspråk i detta
afseende, förhållandet med rösträttigheten vid voteringar i
frågor rör:de fattigvården, m. m. d. — Jag skulle tro, att
denna sednare del af ämnet, eller hvad som egentligen blott
angår upprättandet af en allmän stadga för fattigvården,
icke är af så stor omfattning, då det bör öfverlemnas åt
menigheterna, att, med iakttagande af de af Statsmakterna
bestämda grunder, jemka sina speciella förhållanden ; hvaremot
jag anser omöjligt att på annat sätt gå till väga. Den
K. skrifvelsen innefattar ej heller någon föreskrift, huruvida
betänk, i sin helhet bör behandlas, eller om endast den
egentliga fattigvårdsfrågans skärskådande af Ständerna varit
afsedd. Med stöd således af hvad Kammar-colhm uti sitt
und. utlåtande , som åtföljt fattigvårds-betänk. yttrat,
skulle jag tro, att ämnet kail ensamt, i hvad det rörer
fattigvården, af Ständerna behandlas, och att fråga ej bör
3a8
Dcu 12 Februari f. m
uppstå om annat, än att till Konungen afgifva ett förslag
till stadga för fattigvården, samt att ärendet således ganska
väl kan och bör upptagas af Ekon.Utsk. Efter min åsigt
skulle följaktligen hvarken för detta Utsk. eller för R. St.
erfordras så förskräckligt lång tid, som förespeglats, att afgifva
yttrande i detta ämne , synnerligast då Fattigvårdscomite'en
utarbetat ett förslag, som väl kan tåla många jemkningar,
men dock lemnar en god ledning, och Ekon.Utsk.
är sammansatt af män från nästan alla Rikets provinser. Jag
tillstyrker således, att ärendet, med afseende på hvad jag
anfört, endast må hänvisas till Ekon.Utsk.; och jag får derjemte,
till svar på en värd talares i detta plenum afgifna
yttrande, att han ej finner ärendet så utarbetadt från Regeringens
sida , som han väntat, och att Ständerna fördenskull
ej kunde handlägga detsamma, såsom sig vederbör, fästa
den värde talarens och H. Ståndets uppmärksamhet derpå,
alt här icke är fråga om någon civil- eller criminallagstiftning,
utan om ett ekonomiskt lagstadgande, der Konungen
hör Ständerna, för att sedan Sjelf fatta beslut. Jag
anhåller om remiss af betänk, till Ekon.Utsk.
Frih. von Kraemer, Robert, uppläste följande:
Såsom ledamot af Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. ,
får jag vördsamt gifva mina åsigter tillkänna, ronde Hr von
Rosens yrkande, att, med stöd af 36 §:n Riksd.Ordn., ett
särskildt Utsk. må nedsättas att behandla alla till fattigvården
i Riket hörande ämnen.
Visserligen äro dessa ämnen vidt omfattande, men då
desamma redan blifvit af en comité' utförligt och i systeme
afhandlade i det afgifna underd. betänk , ehuruväl i behof
af flera förändringar, finnes redan häri en god ledning för
den afdelning inom Ekon.Utsk., som ensamt fått sig uppdraget
deras behandling. Bland andra sakkunniga personer
i denna afdelning befinnes äfven förre ordför. i nämnde comité'
invald; och anser jag således bildandet af ett särskildt
Utsk. icke allenast öfverflödigt, utan äfven skadligt, såsom
ledande till tidsutdrägt i behandlingen, på skäl Hr von Hartmansdorff
i förra plenum redan anfört.
En annan värd talares åsigt, att hela denna vigtiga lagstiftningsfråga
bör hvila till en nationel ministerstyrelse bl ifver
införd, kan jag ej heller dela. Man afvaktar i landsorterna
med större otålighet kanhända, än alla styrelsereformer
och skatlenedsättnings-förslager, att nu gällande faltigförsörjnings-lagstadganden
må undergå behöfliga förändringar
, — de innebära nu ett trätofrö emellan församlingarna,
föranleda ett högst orättvist spärrningssysteme, och utveckla
mångenstädes en tryckande fattigvård. — Man afvaktar med
lika otålighet att se gesällvandringarna minskade, de ohyggliga
lumpsamlare-familjernas- kringstrykande hejdade, samt
ut
-
Den is Februari f, m.
utvandringarna försvårade för sådana arbetssökande, som
medföra hela barnskaror, till verklig lunga för närbelägna
provinser. — Allt fördröjande att gå dessa billiga fordringar
till mötes, afstyrker jag på det högsta och är fullkomligen
öfverlygad om , att Ekon.Utsk. med allvar griper verket an,
och snart nog torde blifva i tillfälle för 11. St. framlägga
förslag i dessa vigtiga ämnen.
Jag anhåller, att detta mitt utlåtande må få åtfölja Hr
von Rosens motion.
Frih. Cederström, Jacob: Den fråga, som nu ut
gör
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, nemi. huruvida
ett särskildt Ulsk. bör tillsättas, eller ämnet skall remitteras
till Ekon.Utsk. , för att der upptagas och i vanlig ordning
behandlas, är, i anseende till ämnets beskaffenhet, tilläfventyrs
af större omfattning och vigt, än de fleste ledamöter
gjort sig reda för. I allmänhet har i lagstiftningen,
sedan 1809, vid nya författningars utfärdande af Regeringen,
äfvensom då förslag dertill af Ständerna blifvit uppgjorda,
icke noggrannt iakttagits historien af de ärender, författningarna
eller förslagen omfattat, anlednrna hvarifrån de
utgått, samt ändamålen, som varit åsyftade. Derifrån de
misstag, som, å ömse sidor, hos de lagstiftande makterna ägt
rum. Jag anhåller att i minnet få återföra, att efter grundlagens
antagande den 6 Juni 1809, och i följd af dess 16 jj,
funno Ständerne nödvändigheten att medgifva de concessioner
af privilegier och ömsesidiga rättigheter, som omformalas
i 9 §:n af riksd.-beslutet den 1 Maj 1810, fastställde genom
en kungörelse i April månad samma år. Dessa concessioner,
jemförde med 16 §:n Reg.F., fordrade ovillkorligen
en lagstiftning, som beredde hvarje Svensk man åtnjutande
af de eoncessioner, hvarom R. St. öfverenskommit,
nemi. fullkomlig näringsfrihet, eller, som orden lyda, rättighet
till all slags borgerlig näring emot åtagandet af deremot
svarande borgerlig tunga. Af sådan anledn. , skrefvo Ständerne
till Konungen i September 1809 och begärde, att Konungen
ville nedsätta en comité' till utarbetande af en allmän
stadga för fattigvården, att förelägga R. St. vid nästa
lagtima riksdag, samt att Konungen ville under tiden, tills
denna stadga hunne antagas, genom allmän författning förordna,
huru bidrag till fattigförsörjningen borde tills vidare
utgå. Samma Ständer fastställde jemväl den bevillningsgrund,
att samtlige Sveriges innevånare borde, i mån af inkomst,
bidraga till stats-behofvens fyllande. Med anledn. af R. St:s
förrberörda begäran, aflät Konungen till dem en propos. vid
den urtima riksdag, som hölls i Örebro år 1810, och hvars
anledn. icke behöfver återkallas i minnet. Deruti föreslog
Konungen R. St. att, i stället för den författning, om hvars
utlärdande af Konungen de anhållit, Ständerne skulle gilla
1 H. 4 2
33o
Den 12 Februari f. ra.
dol förslag, Konungen afgaf till en interims-förordning, innehållande,
alt en hvar, som icke sjelf är i behof af andras
hjelp, skulle bidraga till fattigförsörjningen. Denna propos.
bilölls af R. St., och författning blef i följd deraf utfärdad;
men det förbisågs, att denna författning väl innehöll, att så
skulle ske, men icke huru principen skulle tillämpas, hvarföre
också denna författning intill denna dag blifvit utan
verkställighet.
Vid de urtima riksdagar, som följde åren 1812, i8i5
och 1Ö18, hade den comité, som Konungen år 1809 nedsatte,
icke ansett sig pligtig att afgifva sitt förslag, enär
Ständernas underd. skrifvelse i ämnet innehöll, att sådant
borde ske vid nästa lagtima riksdag; men vid 1818 års riksdag
påminte Ständerne, att comite'en ännu icke hade fullgjort
sin skyldighet, och hegärde, att Konungen måtte förständiga
densamma, alt inom viss tid förslaget afgifva. Sådant
skedde, och Konungen öfverlemnade vid 182 5 års riksdag
comiteens förslag till R. St> Om det förhållande, som
då inträffade, har R. o. Ad. redan af föregrde talare blifvit
erinradt, neuri, att 2 Stånd stannade mot 2, och att således
förslaget förföll. Saken står dock qvar, i anseende till nödvändigheten
att bereda en möjlig verkställighet åt ej mindre
det i 16 §:n Reg.F. intagna stadgande om Svenske medborgares
rättigheter, än det i g §:n af 1810 års riksdts-beslut
förekommande R. Sits beslut, fäststäldt genom K. Rits i April
månad samma år utfärdade kungörelse om näringsfriheten.
Då det sålunda är naturligt och nödvändigt, att den fattigvårds-lagstiftning,
som finnes, måste omordnas, måste också
1788 års författning, som, i strid med förenämnde kungörelse
och grundlagsbud, tillåter socknarna att vägra inflyttning,
anses hafva upphört; men på andra sidan och innan
denna lagstiftning, hvars grundsatser göra möjligt, genom
en mängd fattigas inflyttning, att förstöra en commun, blir
ordnad, måste man också se genom fingrarna med de lagbud,
som Konung och Ständer för allmän välfärd stiftat. Af sådan
anledn., och då den comité', som sattes år 180g, och hvars
arbete vid 1823 års riksdag af 2tne Stånd, med förändringar,
godkändes, men af de 2:ne andra Stånden förkastades,
i likhet med den comité', sorn sednast handlagt ärendet, förbisåg
de enkla grunderna för ifrågavar, lagstiftning och inkom
med en vidlyftig lunta, innefattande detaljer, har händt,
att förslagen ej kunnat antagas. R. St. hafva, vid detta tillfälle,
icke till föremål för deras behandling en ekonomisk angelägenhet,
derom önskningar hos Konungen skulle framställas;
utan här är fråga om att bringa en del af lagstiftningen i
öfverensstämmelse med grundlagen, och der inträder R. St:s
rätt att gemensamt med Konungen afgöra frågan. Det är
således i sådan ordning, och icke i önskningsväg, frågan måste
behandlas. Man har visserligen invändt, att Ekon.Utsk.
kan behandla frågor, hvari det tillhör begge Statsmakterna
Denia Februari f. m.
33 I
att besluta, för att beslutet stall blifva gällande, oell hvilka
således äro af allmän ci v i I—lags beskaffenhet; detta är ock
ganska riktigt. Orsaken hvarföre jag i sista plenum instämde
i Hr von Rosens motion om behofvet af ett särskildt
Utskts tillsättande, är att få afsofradt från sista comiteens
voluminösa förslag allt hvad som, med förbiseende af det
egentliga föremålet för denna lagstiftning, influtit utöfver det
dervid erforderliga. Detta sker ej, eller kan åtminstone ej
väntas af Ekon.Utsk., der personalen är alltför stor och icke
tillsatt för att ingå i en sådan granskning, och der dessutom
tilläfventyrs förut fattade ideer af dem, som varit ledamöter
af comite'en, kunde till men för saken göra sig gällande.
Jag vill, i anleda, af Frih. von Kraemers yttrande
och comite'ens ordförts afgifna särskilda tanke, fästa uppmärksamheten
på följderna af en central-styreise för fattigvården.
En sådan styrelse, under Seraphimer-ordens-gillet,
en s. k. Inrikes minister eller hvilken annan auetoritet som
helst, skulle medföra de rysligaste olägenheter. Frågor,
deri personers välfärd och hela existens aro beroende af hastiga
beslut, skulle löpa lill denna central-styrelse, och innan
de blefvo afgjorda, och besluten hanno expedieras, kunde
personen, som skulle underhållas, hinna svälta till döds,
och saken sålunda, genom naturens lagar, blifva afgjord. Det
måste tillhöra communerna att, hvar för sig, ordna sin fattigstyrelse
efter grunderna i den allmänna stadgan, då vid /rågans
utveckling kan till dem öfverlemnas, att ställa så till,
att hvar och en får hvad han behöfver för sin försörjning ;
men det måste tillses, att hinder icke möta för en sådan åtgärd
, och dertill hörer ovillkorligt, att ingen individ må
kunna vägras att flytta från ort till annan , så länge lian
icke genom brott gjort sig förlustig af medborgerliga rättigheter.
Derföre måste hvar och en direct eller indirect lill
fattigförsörjningen bidraga, och gör han det icke direct såsom
hemmansägare, husbonde,capitalist, o. s v., måste han
göra det indirect såsom tjenstehjon, yngling eller uppväxande
och ogift qvinna; ty endast på detta sätt kan och bör,
efter den öfverenskommelse Ständer och Konung gjort, hvarje
individ sättas i tillfälle att sjelf bereda sig möjligheten att
komma i åtnjutande af de rättigheter, som i 16 §:n Reg.F.
äro hvarje Svensk förbehållna. Jag kan således, för min del,
icke annat än bestrida de grunder, som af åtskillige Ståndets
ledamöter blifvit framställda emot bildandet af ett särskildt
Utsk., hvilket jag, i anseende till frågans stora vigt
och dess i en mängd medborgerliga förhållanden ingripande
beskaffenhet, anser högst nödigt.
Man har äfven yttrat, alt frågan icke vore om ett utarbetadt
lagförslag. Jag skulle tvertom tro, att det är Ständerne,
som sjelfve begärt ett förslag utarbetadt af comite'en,
och att, om det nu för andra gången af en comité' utarbetade
förslaget finnes otjenligt eller alldeles oantagligt i afse
-
332
Den 12 Februari f. m.
ei)de på detaljerna, måtte det icke vara en omöjlighet för
några delegerade af RiksSttn alt utfinna de grunder, inom
hvilka det bör inskränkas, och föreslå dem, för att sedermera
i ett lagförslag, med begäran om sanclion, till Konungen
ölverleumas jemte förslag till en särskild kungörelse,
som öfverlernnar lill communerna att inom sig, i öfverensstämmelse
dermed, ordna fattigvården efter local-förhållandena.
På detta sätt ensamt kan man hoppas framgång af
förslaget och att komma ifrån det hittills iakttagna systemet,
som möjligen kan leda till samhällets upplösning.
Hr Lagergren har omnämnt 1833 års författning. Jag
anhåller att fä fästa uppmärksamheten derpå, att denna författning
aldrig kunnat emanera, om Ständernas beslut, i afseende
på en allmän författning i ämnet, kommit till verkställighet;
och Hr Lagergren har ganska läktigt upplyst, att
den står i rak strid med 16 §:n Pieg.F. Comiteen för fattigvården
har äfven upplyst detta förhållande, och visat orimligheten
af, att arbetssamma och oskyldiga personer kunnat
blifva af församlingarna hindrade, icke allenast från bosättning,
der de kunnat få förtjenst, utan äfven från möjligheten
alt skaffa sig laga försvar, och dessa personer sedermera,
då de ej kunnat finna någon, som velat taga dem
i sin tjenst, blifvit behandlade såsom brottslingar. Ett sådant
förhållande bör icke längre få fortfara; och jag är öf~
vertygad, att i samma stund R. St. till Konungen framlemna
ett förslag lill lag i ämnet, kommer också denna författning
att i sin helhet upphäfvas.
Jag vill icke ingå i något yttrande öfver detaljerna i
ämnet; det tillhör det Utsk., som blir sysselsatt med ärendets
behandling, ehvad frågan af Ståndets pluralitet blir öfverlemnadt
till ett särskildt Utsk. elier till Ekon.Utsk. ; men
jag har ansett mig böra fästa uppmärksamhet på dessa förhållanden,
på det serien af hvad som blifvit gjordt i ämnet,
ej må undfalla det Utsk., som kommer att behandla frågan.
Jag kail ej annat än rösta för ett särskildt Utsk., och hoppas,
att det ej må blifva så sammansatt, som det särskildta
Utsk., hvilket för några riksdagar sedan blef tillsatt för Styrelseverkens
organisation här i landet; äfvensom att ärendet
icke, i likhet med hvad i comiteen skett, må behandlas
såsom en organisations-fråga, då det endast afser en
tillämpning af redan befintlig grundlag.
Jag anhåller att detta mitt yttrande må få åtfölja remissen.
Frih. Raab, Adam Christian: Utgående från samma
synpunkt, som de herrar, hvilka .anse, att hvilket Utsk.
än må komma att behandla frågan, hör det anmodas, att
först afgifva sitt utlåtande om sjelfva grunderna för fattigvården;
— utgående, säger jag, från denna synpunkt, instämmer
jag också i den åsigt, alt frågan kan lämpligast
Den 12 Februari f. m.
333
behandlas af Ekon.Utsk. I detta Utsk. finnes redan en afdelning,
sorn blifvit egnad ensamt åt detta arbete, oell till
denna afdelning höra män, sorn förut handlagt frågan. Det
förefaller mig troligt, att ifrågavar. afdelning lättast kan
uppställa principerna; och blifva dessa sedan gillade af Utsk.
skall för sjelfva saken det vara nyttigt, att ett större antal
ledamöter af hvarje Stånd blifver i tillfälle att redovisa och
försvara de principer, de i Utsk. följt. Jag tror derföre,
att Ekon.Utsk. kan och bör handlägga denna fråga, och
yrkar alltså afslag å Hr von Rosens förslag. Medan jag har
ordet, vill jag i alla afseenden instämma med de herrar,
som vitsordat vigten och angelägenheten, att detta ärende
blir vid denna riksdag afgjordt. Särskildt har jag fästat mig
vid hvad Frih. Cederström nämnt om vådan af den nu gällande
föreskriften, nemi. att socknarne äga rättighet att från
sina gränsor förvisa inflyttande personer; och jag skulle här
kunna uppdraga taflor, som skulle vara ganska förfärande
öfver det elände och de olyckor för den arbetande classen,
som deraf blifvit en följd. Jag tror, att många blifvit fattighjon
endast till följd af denna föreskrifts tillämpning; men
jag anser tiden nu, och förrän sjelfva betänk, förekommer,
icke vara inne, att dermed uppehålla R. o. Ad., hvarföre
jag inskränker mig till mitt yrkande, att ärendet må behandlas
af Ekon.Utsk.
Gr. Frölich: Redan i förra plenum, och straxt efter
det Hr von Rosen gjort sin motion, hade jag äran yttra
mig om den synpunkt, ur hvilken R. o. Ad. borde behandla
den, och hvilken synpunkt Hr Anckarsvärd i dag vidare
utvecklat. Lika med honom tog jag mig friheten reservera
mig mot den tanke, att vi skulle förbisett vigten af
detta ärende. Derom lärer icke kunna vara mer än en mening,
och till bevis derom behöfves blott nämnas, huru länge
denna fråga varit i behof af och väntar på reglering;
men jag tillstår, att jag förundrar mig, om icke Husets majoritet
eller den del deraf, som afgjordt hörer till denna
riksdts-opposition, skulle inse att frågan om att förvisa fattigyårds-betänk.
till ett Utsk. eller ett annat, så enkel den synes
vara, måste ur en politisk synpunkt behandlas. Vi måste
betrakta, huru alla sådana frågor, sorn landet nära 3o
år suckat öfver att icke seafgjorda, blifvit behandlade; huru
den ena comiteen efter den andra blifvit tillsatt, och alla
slutligen af ett eller annat skäl upplösta, utan att något
resultat vunnits. Ku hafva vi ändtligen, måhäuda vid denna
riksdag, — jag säger måhända, ty utgången beror af
den taktik, som af oppositionen iakttages, — kommit derhän
att kunna handla så, att vi borde kunna få slut, icke
allenast på faltigvårdsfrågan, utan ock på alla andra slika
frågor; och jag tycker, att vi kunna säga rent ut våra motiver
för vårt handlingssätt. Jag tillhör icke någon combination
334
Deli ia Februari f. m.
eller coalition, icke derföre alt några sådana icke hur borde
få finnas, men emedan jag anser alla sådana eombinätioner
vid denna riksdagen ändamålslösa och icke behöfliga. Jag
anser det vara tillfyllest, att opinionen inom RiksStln och
isynnerhet inom 11. o. Ad. rent uttalas; ty efter man tror, att
det är i detta, mest fulltaliga Stånd, som oppositionen bör få
sin färg, mäste det vara nödvändigt, att Pc. o. Ad. genast, i
sådana frågor som denna, ger tillkänna hvad dess politiska synpunkt
är. För min del får jag fork lara, att min synpunkt är
deri, att då för så stora frågor, som de, hvilka det nu gällde att
bedomina, påkallas vår uppmärksamhet i en stund, då vi
ryktesvis fått veta, att vi äro utan constitutionella rådgifvare
hos Konungen; då vi vidare hafva att snart besluta om
antagande af det sedan sista riksdag hvilande grundlagsförslag
om förändring af Statsrådets organisation, eller att införa
något hära nog liknande andra constitutionella länders
minister-styrelse, i stället för det nu var. oefterrättlighets-tillståndet:
då måste dessa vigligare föremål absorbera alla andra
frågor, och vi måste dervid gå så till väga, att vi gifva
Regeringens högsta organ tillkänna, det vi icke längre vilja
förblifva i oefterrättighets-tillstånd; vi måste afhålla oss
ifrån alt fördjupa oss i sådana detaljer som denna, hvarigenom
vi skulle visa oss sakna den erfarenhet, vi på 3o års
tid bort hinna förvärfva, hvaremot vi böra begagna all möjlig
taktik, sorn för rådslående församlingar är tillåten. Vi
måste i denna enkla fråga om remiss genast yttra oss på ett
sådant sätt, att vi gifva tillkänna, det vi hoppas och fordra,
att, då fråga blir, huruvida Konungen vill säga ja eller
nej till Ständernas beslut i de nu hvilande grundlagsfrågorna,
vi derom få uttryckt en opinion. Detta kunna
vi ej göra, om vi fördjupa oss i detaljer till ett lagförslag,
— och derföre, då vi ändå måste remittera målet till det
vanliga Ekon.Ulsk., kunna vi förelägga , högst åtta dagars
tid, att inkomma med svar. Vi kunna nemi. icke förestafva
Utsk. hvad det skall svara eller ålägga Utsk. att instämma
i den af Hr Anckarsväd och mig framställda åsigt; men
vi kunna, genom föreläggande af 8 dagars tid och bifogande
af denna discussion, uttrycka en allmän opinion, att vi icke
anse R. St. böra vid denna riksdag befatta sig med sådana
lagförslag, som troligen skulle få samma öde med dem,
hvilka under föregående riksdagar blifvit af Ständerna framlagda.
Jag hade äran att i förra plenum afgifva ett förslag,
i afseende på privat-bankerna, för att få vela hvad Regeringen
ämnar göra med det lagförslag i ämnet, som vid
förra riksdagen af Ständerna enhälligt aflemnades, och hvarföre
Regeringen dertill hvarken svarat ja eller nej. Jag
förmodar, att för några ledamöter, som med stöd af det
gamla ordspråket, ”gutta cavat lapidem, non vi, sed
saepe cad endo”, vidhänga tron på möjligheten att få sådadana
frågor sent omsider afgjorda, i vanlig riksdagsväg,
Den 12 Februari f. in.
335
närande ärendes behandling skal! minska förhoppningarna;
och jag bekänner, att för mig hafva alla dylika illusioner
nu försvunnit, samt att jag skulle anse den erfarenhet jag
vid förra riksdagen förvärfvat alldeles bortkastad, om den
ej öfvertygat mig derom, att vi ej böra inlåta oss i den nu
förevar, och andra dylika frågor, innan vi veta hvad Piegelingen
ämnar göra i styrelseforms-frågorna. Det är derföre,
och ehuru flere värde talare på ett aktningsvärdt och
om sakkännedom vittnande sätt visat den behandling, flögan,
under andra politiska förhållanden, borde erhålla, jag
anser intet för närvar, dermed kunna vinnas; och då eh votering
ej lärer kunna undvikas, anser jag contrapropostn böra
innehålla remiss till Ekon.Utsk. med föreläggande af 8
dagar, inom hvilka Utsk. bör inkomma med svar.
Hr af Ekenstam: Då jag för en stund sedan anmälte
mig, var det af det skäl, att discussionen tycktes afhandla
ett annat ämne, än jag trodde vara föremål för öfverläggningen.
Man ingick nemi. i detaljer, sora jag icke trodde
nu höra till saken. Sedan jag emedlertid förnummit, att
discussionen återgått till hufvudfrågan, vill äfven jag nu
innehålla med yttrande om detaljerna, tills fråga derom förekommer.
Efter jag nu har ordet, vill jag gifva tillkänna,
att jag icke anser af stor vigt, om frågan hänvises till Ekon.-  Utsk. eller till ett särskildt Utsk., då endast grunderna böra
uppdragas och sammanfattas; men anser långt vigtigare,
att ämnet får klarhet, än politisk färg, hvarom roan velat
bemöda sig. När hufvudsaken förekommer, anhåller jag
att få yttra mig i sjelfva ämnet.
Frih. Hamilton: Sedan frågan i så många och upplysande
anföranden blifvit på båda sidor afhandlad, torde
för mig endast vara behöfligt, att förena mig med dem, sorn
yrkat afslag å förslaget om ett särskildt Ulsk:s tillsättande.
dag vill blott tillägga, att ett sådant Utsk. icke skulle leda
till någon vinst vid frågans behandling. Denna fråga ingriper
så i nästan alla våra ekonomiska förhållanden, att, i fall
ett särskildt Utsk. blefve nedsatt, skulle för tidens vinnande
en mängd andra dermed gemenskap ägande enskilda motioner
och K. propos:r liänskjutas till detta Utsk.; och då tror
jag, att största delen af de mål, som ansetts tillhöra Ekon.-  Utsk:s behandling, skulle blifva derifrån förvista, och enär
det likväl skulle tillhöra det särskildta Utsk:t, att i ämnet
höra Ekon.-, Lag- och Bevilln.-Utsk:n, skulle derigenom
bestämdt en omgång förorsakas. Det är blott denna åsigt
af saken jag velat uttrycka, och hänskjuler jag för öfrigt
frågan till R. o. Ad:s afgörande.
Hr Lefre'n, Johan Pehr: Gammal riksdagsmannaerfarenhet
har visat, att mål af den omfattande beskaffenhet
som detta, vanligen blifvit väl och redigt afhandlade,
då ett särskildt Utsk. blifvit tillsatt för deras behandling.
336
Dea ia Februari f. m.
Orsaken dertill är lika enkel som naturlig. Dä nian ej har
mer Un ett hufvudföremål för sin omtanka, använder man
all sin omsorg derpå; men då man har flera saker att tänka
på, eller flera jern i elden, såsom vanligen casus är,
måste man dela sin uppmärksamhet, och har man icke tillfälle
att så bestämdt egna sig åt ett håll, som nödvändigheten
fordrar, då frågan är af den omfattande beskaffenhet,
som den nu förekommande. Jag tillstyrker således ett
särskildt - Utskts tillsättande, emedan jag hoppas, att dess
betänk, skall blifva sådant, att det kommer alt ligga till
grund för en definitiv åtgärd, hvilket sannolikt ej blir
möjligt, om ämnet behandlas på samma sätt sorn hittills.
R. o. Ad. torde icke anse nödvändigt, att göra en så vigtig
och så neutral fråga, sorn denna, till en tvistefråga och
partisak. Jag säger neutral, emedan hvilka politiska tänkesätt
man än må bekänna sig till, den är så utom dem
och rörer så nära bestämda intressen för hvarje'husfader
och icke husfader, att den kan väl behandlas, utan att
behöfva inpressas i en politisk labyrint. Om det vore nödigt,
att bär lemna något svar på Gr. Frölichs anförande,
att ärendet borde behandlas såsom en politisk fråga; så
kunde bland annat anföras, att det är oppositionens sanna
intresse, att icke så behandla det, ty folket önskar icke,
att en sådan fråga skall göras till käpphäst i våra politiska
tvister. Gr. Frölich omnämnde, uti en episod, frågan
om privatbanks-lagen; men Ilr Grefven torde, vid
närmare betänkande och genomläsande af grundlagen, finna,
att denna fråga redan är förfallen, emedan den förekom
vid en annan riksdag än denna, och att, om man
vill få frågan fram, måste den genom särskild motion ånyo
väckas.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Den under dfscussion
förevar, frågan innefattar, efter mitt omdöme, endast
tillsättandet af ett särskildt Utsk. för behandlingen af fattigvårdsfrågan.
Jag vill bjuda till att, så mycket möjligt
är, hålla mig inom frågans gränsor, sedan så mycket, enligt
min tanka, blifvit taladt utom dem. Till en början
måste jag tillstå, att frågan för mig visserligen faller inom
2:ne olika synpunkter, nemi. en ekonomisk och en politisk;
ehuru jag utber mig att från första början få förklara, att
den politiska synpunkten från min sida icke utgår från samma
håll, som en min vän här framställt. Jag vill uppfatta
frågan från synpunkten, huruvida R. St. böra och kunna
behandla hufvudfrågan i det skick, hvari den, i likhet roed
hvad under 3o års tid varit vanligt, blifvit till Ständerna
öfverlemnad. Grundlagen stadgar, att riksdag ej får räcka
längre än 3 månader och, efter denna lid, en månad, om
Ständerna derom göra anhållan hos Ronungen. Således är
en
Den 12 Februari f. m.
33?
en tid af 4 månader i lagen bestämd, inom hvilken Ständerne
skola uppfylla sitt dyrbara kall att föra folkets talan.
Jag hemställer lill riksdagsmanna-erfarenheten, om det är
möjligt, eller ens tänkbart, alt inom denna korta tid tillvägabringa
lagförslag af den genomgripande art, som det ifrågavarande.
Det är derföre jag betraktar frågan ur den synpunkt,
att Ständerne hvarken kunna eller böra befatta sig
med frågans behandling i den form, hvari den nu framträdt.
Den comité', som i delta ärende varit tillsatt, har af
Regeringen blifvit utsedd. Det arbete, den afgifvit, är väl,
enligt hvad mig blifvit sagdt, på Ständernas begäran vid
förra riksdagen tillvägabragdt; men jag hade föreställt mig,
att dylika comite'ers förslag bättre användas, om de tjena
till upplysning för Regeringen, än då de öfverlemnas till
oss; och min åsigt om Regeringsmaktens åligganden är, att
Regeringen, bättre än vi, bör kunna frän sin höga ståndpunkt
uppfatta samhällets fordringar och behof, samt de
dervid förekommande olikartade förhållanden. Om vi hade
från Regeringen fått ett lagförslag i detta ämne, bade Ständerne
åtminstone haft .en säker grund att bygga på. Ständerne
hade fått veta hvad Regeringens vilja är oell icke behöft
kasta bort en dyrbar tid på ett onyttigt arbete, under
ett tvetydigt hopp att få förslaget antaget. Jag anser det
oformligt att fortgå på. denna bana, hvarpå vi under 3o
års tid funnit, att några tillfredsställande resultater ej kunna
vinnas. Hvad comitéens arbete beträffar, så hemställer jag,
om vi kunna hoppas att blifva lyckligare i valet af comiteledamöter
, vi sorn äro inskränkta inom våra Stånd och dervar.
obetydliga antal ledamöter, i jemförelse med Regeringen,
som kunnat göra sitt val inom hela Svenska folket.
Jag hyser den största erkänsla för den oegennyttiga möda,
comiteen nedlagt på sitt arbete. Jag gillar väl icke i många
delar dess grundsatser, i hvilkas bedömmande jag icke
nu vill ingå; men jag hemställer hvad resultatet kunde blifva
af en ytterligare comite's nedsättande, eller deraf, att sålunda
comité' sattes på comité'. Yi hafva under 3o års tid
endast varit styrde af comiteer, hvilkas förslag ej lemnat
några resultater. Jag anser således, att det vore helt och
hållet ändamålslöst, att nu tillsätta ett särskildt TJtsk., då
deremot, enligt min tanka, Ekon.Utsk. borde Uppdragas att
icke ingå i pröfning af förslaget, innan Regeringen föreslagit
den lag, hvaraf vi i detta ätnne äro i behof.
Det har blifvit sagdt, att detta ämne är så ytterst maktpåliggande,
och såsom landtman känner äfven jag, att det
fordrar handläggning^ men ännu ar icke Sverige så ocliristligt,
att icke den verkligt behöfvande får understöd. Det
är egentligen en ordningslag vi behöfva. Den fattige dagakarlen
har här ingen representant; det är Styrelsen, som är
hans representant och som, med biträde af en otalig skara
i 11. 43
338
Den n Februari f. m.
embets- och tjenstemän, bör kunna tillvägabringa ett sådant
arbete, sorn, uppgjordt af Ständerna, skulle fördjupa o§s i
oändliga discussioner, i anseende till stridigheten emellan de
mångfalldiga olika intressen, som dervid skulle blifva tagna
i öfvervägande. En lagstiftande församling är, i min tanke,
ingalunda egnad att uppgöra förslag för Regeringen;
och jag anser det vara tid, att den andra Statsmakten intager
den ställning, att den ej må anses såsom ett underordnadt
embetsverk, dit Regeringen kan skicka alla mer eller
mindre ingripande frågor, hvilkas behandling hon finner
förenad med svårigheter, för att sedermera kunna skjuta
skulden på R. St., ej allenast för riksdagens långvarighet,
utan ock för ofullständigheten af de arbeten, som bort vara
fullgjorda. Man har talat om, att folket väntar och är
i behof af lagar, mera öfverensstämmande med de constitutionella
principerna. Det är sannt; men icke är deti Ständernas
åliggande att uppgöra och i önskningsväg afgifva förslag
till dessa lagar. Frih. Cederström har, på ett upplysande
sätt, framställt historiken af detta måls behandling.
Han har upplyst, att redan år iSog väcktes frågan om den
allmänna näringsfriheten, som så djupt ingriper i fattig—
vårds-lagstiftningen. Är det vårt fel, att denna fråga icke
blifvit afgjord? äger icke Regeringen allena verkställande
makten, och skall det då fordras af oss att nedlägga vårt
arbete på förslag, hvilkas slutliga utgång vi icke kunna förutse?
Vi hafva sett otaliga comitéer, som blifvit nedsatta
för att lemna behöriga upplysningar. Af dem hafva blifvit
framlagda förtjenstfulla arbeten, hvilkas resultater vi icke
känna; hvaremot vi haft exempel på, att sådana arbeten
och förslag ligga begrafna och förseglade i Stats-contoret,
och vi icke en gång blifvit underrättade, huru comiterade
fullgjort deras uppdrag. Således synes mig, att då vi och
hela Svenska folket, hvars talan vi föra, klandra det nuvar.
systemet, böra vi, för vår egen del,' antaga ett nytt systeme
och gå ändarnålseuligare tili väga än hittills. En bland de
hufvudsakligaste principerna dervid anser jag vara, att uti
de frågor, sorn, enligt stadganderna för den ekonomiska lagstiftningen,
endast såsom önskningsmål kunna af oss behandlas
, Ständerne endast yttra sin enkla önskan, eller framställa
landets behof af en lag i det eller det ämnet, utan att
befatta sig med författningarnas utarbetande, ty dertill löna
vi en Regering och hafva vi embetsmän. Jag hemställer,
huruvida icke denna åsigt är riktig, och örn det kan
förenas med en riktig uppfattning af grundlagarna, att Ständerne
skola för Regeringen utarbeta lagförslag, med äfventyr
att se dem icke leda till något resultat. Om vi hade sådana
förslag framlagda af Styrelsen, och sålunda kände dess
opinion och uppfattning af saken, samt kunde antaga, att
de voro byggda på erfarenhet, vore det lätt för oss, att,
med ledning af vår praktiska erfarenhet, bedömma följderna
Den ia Februari f. m.
33g
af deras antagande, och således antingen dertill lemna bifall
utan förändring, eller hemställa, huruvida icke den eller
den förändringen vore lämplig, i det vi ådagalade följderna
af de stadganden, sorn icke syntes oss antagliga. På sådant
sätt skulle vi kunna ändamålsenligt behandla målen, hvilket,
i den hittills brukliga ordningen, ej kunnat ske. Frih.
Cederström har till vår uppmärksamhet framställt, huru
1809 års concessioner redan bort medföra ett annat förhållande
och sådana lagstadganden, i afseende på näringsfriheten,
som vi nu sakna. Ilan har på ett ovederlägglig! sätt
ådagalagt, att fatligvårds-frågan står i så nära samband
med näringsfriheten, att den ej annorlunda än i sammanhang
dermed kan behandlas. Här har äfven, om min uppfattning
varit riktig, blifvit yltradt, alt vi behöfde en centralisation
af fattigvården. Måtte Gud bevara oss derifrån!
Kågot större ondt kunde knappast finnas, ty dess följder
skulle vara af den mest ingripande art. Jag tager mig friheten
fästa uppmärksamhet på vådan af att Ständerna skulle
alltför mycket fördjupa sig i denna fråga, och får i sådant
afseende åberopa det exempel, England lemnat oss, till
hvad grad ett folk kan skapa sig olyckor genom misstag i
delta fall. Således fordras, att frågan behandlas af en Regering,
som från sin upphöjda synpunkt kan uppfatta alla
de mångfalldiga detalj-förhållanden, sorn böra afses, då det
kommer an på att afväga, att icke den fattige blir undertryckt
af den like, men också, att icke den, som har något,
må blifva röfvad, icke af fattigdomen, men af sjelfsvåldet
och lättjan; hvarföre jag också har svårt att förstå,
huru Frih. Cederström, med de premisser han framställt,
kunnat tillstyrka ett särskildt Utskts tillsättande för målets
behandling. Jag kan icke begripa, huru han kunnat tro
det vara en möjlighet för några delegerade af RiksStm att
i detta ärende tillvägabringa ett lyckligt resultat. Jag anser
detta omöjligt, och jag, som anser det vara nära nog
ett förnärmande af Regeringens omdöme i val af comiterade,
om vi skulle tilltro oss att finna comiterade, soin bättre
skulle fullgöra sitt värf, än de comiterade som haft ärendet
sig uppdraget— jag får för min del förklara, att jag icke
allenast tillstyrker afslag å frågan om ett särskildt Utsktstillsältande,
utan äfven anhåller, att detta anförande måtte
få till Ekon.Utsk. medfölja, såsom uttryck af en allvarlig
önskan, att Utsk. icke måtte befatta sig med frågans behandling,
utan tillstyrka Ständerna, att i önskningsväg hos
Konungen framställa deras behof af fulländade lagförslag,
innan Ständerne kunna ingå i sakens pröfning.
Hr Stuart, Carl: Jag instämmer hufvudsakligen i de
grundsatser Gr:ne Anckarsvärd och Frölich utvecklat; och
äfven jag delar den åsigten , att ett särskildt Utsk. icke bör
sättas i det nu föreslagna hänseendet. Jag stödjer förnäm
-
Den ia Februari f. ra.
ligast denna min mening derpå, att R. St., derest de nedsatte
ett särskildt Utsk., skulle taga på liand att ingå i en
speciel granskning och pröfning af grunderna för det vidlyftiga
förslag, som nu så handlöst blifvit af Styrelsen
till R. St. öfverlemnadt. Regeringen har tillförordnat en
comité, att utreda nu ifrågavar. ämne och föreslå de af
tidens och omständigheternas kraf högt påkallade åtgärder.
Denna comité' har med mycket nit behandlat delta
ärende och en mängd dermed gemenskap ägande frågor, men
stannat i högst olika beslut rör:de de åtgärder och förfoganden,
som borde för framtiden iakttagas. Då Regeringen icke
sjelf ägt nog förtroende till den pluralitet, som inom comiteen
gjort sig gällande, för att, på grund af dess omdöme
och erfarenhet, framställa ett ordentligt lagförslag till R. St.,
torde R. St. ej heller vara skyldiga att hysa större förtroende
till comiterade än den Regering, som dem utsett och
sammankallat. För mig synes högst äfventyrlig!, om R. St,,
inom den uti grundlagen fastställda korta tid för deras sammanvaro,
skulle företaga sig att i detalj behandla och afgöra
en nästan gränslös massa af ämnen, som ingripa i de
flesta ekonomiska, civila och criminella rättsfrågor. Gr. Frölich
har fästat Ståndets uppmärksamhet derpå, att vi innan
kort hafva att motse en förändring uti administrationens
verksamhet. Då först torde den tid stunda, när R. St. kunna
hoppas ätt af Regeringen erhålla lagförslag i den ordning,
grundlagen föreskrifver; men att dessförinnan förnya
exemplet från förra riksdagar, att i månader och åratal sysselsätta
sig med utarbetande af förslag till författningar, sorn
vanligtvis af Regeringen lemnats utan allt afseende, torde
hvarken vara lämpligt eller rådligt. Jag instämmer visser,
ligen i Frih. von Krtemers åsigt om angelägenheten af detta
måls skyndsamma behandling, men det torde vara svårt att
bestämma, om fattigvårdsfrägan just är den angelägnaste af
våra reformfrågor; ty hvart man .vänder sig, finner man behofvet
af reform, och det lärer endast för Regeringen vara
möjligt alt bestämma , hvilka reformer äro de mest angelägna.
Jag anhåller om propos. på afsläg å Hr von Rosens
motion, och anhåller, att frågan måtte remitteras till Allm.
Besvärs- och Ekon.Utsk., under den förutsättning, att härigenom
något hufvudsakligt resultat i denna fråga nu icke
lärer kunna erhållas,
Frih. Cederström, Anders: Jag anser denna fråga
vara af för stor vigt, att vi kunna lägga den helt och hållet
å sido, helst nationen har mycket att vänta af hvad vid
denna riksdag i frågan kommer att åtgöras, och den följer
våra åtgärder härutinnan med spänd uppmärksamhet. Lika
med Hr Anckarsvärd, August, anser jag stor svårighet
uti granskningen af fatligyårdsfrågan möta R. St. derigenom,
att Styrelsen icke lemnat någon ledning för bedömmandet af
De ii 13 Februari f. m.
dess åsigler uti ämnet. Men skulle ej ett godt ändamål vinnas,
om R. St. i önskningsväg anhölio hos K. M. att få veta
dess åsigter om saken? Jag vågar, af sådan anledn., föreslå,
att, innan R. St. fatta något beslut ang:de tillsättandet
af ett särskildt Utsk., R. St, må i underd. hos K. M. göra
sig underrättade om och till hvad del K. M. delar comité-'
rades åsigter i ämnet, eller, i annat fall, hvad K. M. i nåder
skulle vilja föreslå.
Frih. Boye: Förundrad utöfver hvad jag kan säga öfver
den tilldragelse, som i dag här ägt rum, att sjelfva det
mensklighetens rop på hjelp, som under 3o års lid varit
höjdt och ännu saknar resultat, kunnat förvandlas till partisak,
fullgör jag min pligt af aktning för oppositionen, då
jag antager, att af densamma skall en stor pluralitet göra
skilnad mellan patriotism samt partisinne, och skall oväldigt
afgöra, om man är hänfallen under partisinnet, derföre att
man uti en så angelägen sak yrkar ett skyndsamt beslut. Jag
måste dock förklara, att då jag tillstyrkte nedsättandet af
ett särskildt Utsk., icke comité på comité', ty derom har jag
nu icke hört någon begäran, skedde det endast i afsigt, att
ett resultat derigenom skulle påskyndas; och jag bekänner,
att det kan vara temmeligen indifferent, om frågan behandlas
af ett särskildt Utsk. eller af Ekon.Utk. Jag är likväl
böjd för att tro, det vi i valet af ett särskildt Utsk. skulle
kunna finna personer af inga på förhand fattade meningar,
och jag har derföre trott, att vi skyndsammare skulle komma
till vårt mål. I öfrigt må jag nämna, att den önskan,
som här blifvit framställd, att Utsk. inom 8 dagar skulle
inkomma med utlåtande, förefaller mig — må den värde
talaren ursägta det — temmeligen orimlig.
Frih. Cederström, Jacob: Jag hade icke trott, att
jag skulle behöfva ånyo uppträda i denna fråga, men jag
har blifvit föranledd dertill af Gr. Anckarsvärds yttrande.
Yi lefva efter grundlagar, och vår tillvarelse beror af dem.
I samma stund en representant misskänner sitt kall att vara
folkets representant, är han ingenting, blott en individ; och
likväl kunde man, efter Gr. Anckarsvärds yttrande, komma
till en annan slutsats. Han har nemi. förklarat, att han icke
vore representant för de fattiga folkclasserna, utan att
det tillhörde Regeringen; han vore således då icke folkets
representant. Han har vidare yttrat, att det icke vore Representationen
utan Styrelsen, som borde framkomma med
lagförslag; Representationen skulle endast behöfva antaga
elier förkasta. Grundlagsstiftarne i Sverige voro af en annan
tanka. De hade erfarenheten på sin sida, att Styrelsen
ofta behöfver tillåta, det Representationens tankar om lagstiftning
göras gällande och framläggas till beredande af modificationer
uti de lagförändringar, soin t. ex. genom Konungens
Högsta Domstol kunna utfärdas. Representationen kan
Den 13 Februari f. ra.
nemi. directe deltaga i lagstiftningen, den kan äfven afgifva
förslag, som visserligen till följd af Konungens veto kunna
förkastas, men också antagas. Formen härföre finnes i grundlagen
föresluifven och representanten må icke vara derom
okunnig. Ett förslag, att remissen af förevar, fråga till CJtsk.
skulle innehålla förständigande att icke till handläggning
upptaga frågan, kan deremot icke ske, emedan sådant icke
står tillsammans med grundlagens föreskrifter. Den värde
ledamoten har frågat, om det vore vårt fel, att näringsfriheten
icke blifvit decreterad. Derpå kan man lämpligen
svara ja; felet är vårt i första rummet och Styrelsens i det
andima; ty hade Representationen gjort hvad den bort från
och med 1812, hade näringsfriheten redan varit decreterad.
Gr. Anckarsvärd har vidare, i fråga om tillsättandet af ett
säi-skildt Utsk., förmenat, att R. St. borde sätta sig i ett nytt
systeme, samt att genom den förändring, att Statsråden klefve
föredragande i stället för Stats-secreterarne, de herrligasle
påföljder skulle äga rum; jag ingår likväl icke nu i svaromål
härpå, det är nog om det sker, då frågan förekommer
till afgörande hos R. St. och hos Konungen. Jag vill
nu allenast erinra, att det tillhör så väl Gr. Anckarsvärd,
som hvarje annan, hvilken genom polletts uttagande gjort
sin riksdagsmanna-rält gällande, att icke glömma det vi böra
iakttaga de lagar, som finnas och gälla. Gr. Fröfichs
förslag, att Utsk. borde anbefallas meddela utlåt, inom 8 dagar,
står väl tillsammans med Gr. Anckarsvärds mening, att
Utsk. icke skulle upptaga frågan, tydå kunde Utsk. inom 8
dagar yttra sig; det behöfde till och med icke salang tid dertill,
utan kunde genast meddela utlåtande.
Det har blifvit af en ledamot, Frih. Cederström, Anders,
föreslaget, att R. St., före remiss af förevar, fråga om
fattigvården, skulle genom en adress till K. M. anhålla,
att få veta K. M:s tankar i ämnet. Detta är i sanning en
alldeles ny form för frågans behandling, och jag betviflar,
att K. Rl. skulle dertill svara annat, än att R. St. ägde alt
ställa sig grundlagen till efterrättelse; ty att i förväg begära
få veta K. M:s åsigter, är icke öfverensstämmande med grundlagen.
Jag anhåller, att vi matte få voteringspropos., huruvida
ett särskildt Utsk. skall tillsättas, eller frågan remitteras
till Ekon.Utsk.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum kl. £
till 7 i afton komme att fortsättas.
Frih. Klingsporre, Mauritz Philip Staffan:
Fattigvårds-comiteens betänk., hvars behandlingssätt nu har
blifvit föremål för discussionen, innehåller ämnen af den
mest omfattande och den mest ömtåliga art, der man, å ena
sidan, har att befara att träda äganderätten för nära, å den
andra, atl; våldföra den fria medborgarens naturligaste rättigheter,
frågor, hvilkas afgörande djupt kunna inverka, icke
blott pä närvar, generationens, utan afven på de kommande
Den 12 Februari f, m.
343
generationers samhällstillstånd. Jag inser således fullkomligt
frågans stora vigt, men delar icke desto mindre de talares
åsigt, som önska aLt, under frågans närvar, skick, R.
St. kunde undgå att dermed sig befatta. Ännu liar ej den
statsmanna-vishet utvecklat sig, som förmår lösa detta probleme;
ännu mindre tordeman kunna förvänta det af en Representation,
sådan som vår, med dess arbetsmetoder. Antages
äfven, att R. St. skulle kunna utarbeta ett helgjutet
och i praktiskt hänseende användbart förslag, medförde det
måhända ej något resultat, då Styrelsen icke tillkännagifvit
sina åsigter. Det vore endast att öka mängden af dessa
önskningsmål, hvarpå Regeringen vanligtvis icke fäster ringaste
afseende, och representantens uppmärksamhet fästes
härigenom ovillkorligen på den i andra länder okända oformlighet,
alt af Representationen fordras åtgärder, hvilka med
rätta bort utgå från Styrelsen. Representationen äger att
tillkännagifva opinioner och grundsatser'; Styrelsen åter tillhör
det, att, med ledning deraf, föreslå verkställiglietsåtgärderna.
Dessa kunna endast behörigen bedömmas af den
administrativa erfarenheten, ty representanten missledes så
lätt af local-kännedomcns ensidiga inflytelse. I öfrigt är
all upplysning i detta ämne redan inhemtad genom sjelfva
comiteen, och till den hafva upplysningar kommit från alla
församlingar. Således återstå numera endast verkställighetsåtgärder,
och med dem böra R. St., efter min tanka, icke
befatta sig. Slutligen får jag tillkännagifva, att jag, i likhet
med Gr. Anckarsvärd, önskar, att Ståndet måtte finna något
förmånligt sätt att undgå handläggningen af dessa ämnen,
i det skick de nu innehafva.
Ilr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph: Att
börja med förslag till de fattiges vårdande, utan att först
hafva vidtagit några ändamålsensliga, eller åtminstone några
åtgärder för fattigdomens förekommande, synes mig likasom
om man mot ett öfversvämmande haf ej satte någon damm,
utan sedan man låtit det öfversvämma, sökte uttänka medel
till dess uttorkande. Jag anser, att ett lagförslag till fattigdomens
förekommande bör föregå det om de fattiges vårdande;
och då kanske kunde detta sednare göras öfverflödigt.
Hade man afskaffat de restrictiva lagar, som befordra,
som förorsaka fattigdomen, och andra blifvit satta i
stället, ändamålsenliga att förekomma densamma, d. v. s.
befordra välmågan; så torde säkert vården af de få, det oaktadt
blifvande fattiga, de som behöfva anlita allmänna
barmhertigheten, ej behöfva blifva rikssak , utan kunna öfverlemnas
åt communerna sjelfva. Skulle det vara en verksak,
att fattigdomen i det, i anseende till sina rika hjelpkällor,
så litet befolkade Sverige skulle genom ändamålsenliga
åtgärder kunna förekommas, så har man måhända begått
ett fel, då man låtit den så taga öfverhauden. alt frågan
om de fattiges vård bär kan anses såsom en af dem,
344
Den 12 Februari f. m.
som 'mest böra fästa vår uppmärksamhet; men säkert har
man begått ett fel, då man börjar med att vilja pålägga
Staten bördan af ett ondt, utan att någonsin hafva funnit ,
att det borde förekommas. Alt uppgifva så väl de restrictiva
lagar, som äro menliga för den arbetande classens välstånd
och borde afskaffas, som hvilka åtgärder borde vidtagas,
för att förekomma, att den, sedan den upphört att arbeta,
skulle falla Staten till last, torde tillhöra män af mera
erfarenhet än min. Emedlertid anser jag, sorn man nu tagit
saken, likgilltigt, örn ett särskildt Utsk. tillsätles tillbearbetande
af denna fråga, eller uppgörande af förslag tillen
allmän fattigvård i Riket, eller den öfverlemnas tili något
af de redan constitnerade, likgilltigt för II. R. o. Ad. och likgilltigt
för frågan sjelf, som torde säkert, i hvilket fall som
helst, ej annat vinna, än att man blefve öfvertygad om hvad
hvar och en vet: att, innan och i stället för att häfva orsakerna
till fattigdomen, vilja sysselsätta sig med fattigvård,
det är att vårda ej den fattige utan fattigdomen , som nog
vårdar och ökar sig sjelf, tills dess orsaken blifvit hafna ;
att, när man fåfängt sökt vidtaga alla åtgärder till fattigdomens
förekommande, att då först blir tid tänka på en
riksfattigvård, d. v. s. då hafva vi blifvit öfversvämmade af
ett obotligt ondt.
Gr. Anckarsvärd: Det förundrar mig alldeles icke,
att Frih. Boye begagnat ett tillfälle att framställa sig
såsom menskiighetens sakförare; men det skulle säkerligen
öfver all beskrifning förundra honom, om man obetingad!
lemnade åt honom att utföra menskiighetens ’ sak
emot dem, som icke tro sig hafva åsidosatt den. Jag inser
icke, att denna fråga är menskiighetens sak, och hemställer,
oansedt Frih. Boye förklarat behofvet vara trängande, huruvida
vådan vore så stor, om man uppsköt frågan ännu ett
qvinqvennium, då man så länge dröjt dermed. Jag har förklarat,
på grund af den erfarenhet jag äger om landets ställning,
och hvilken erfarenhet, åtminstone beträffande Rikets
norra provinser, är temmeligen stor, att Sveriges innebyggare
icke äro ochristlige eller mindre barmhertige än förr,
och att hjelp icke brister för dem, som behöfva hjelp; att
det vore ordningsstadgar och lagstiftning vi behöfva, och att
det vore oförenligt med Ständernas verkningskrets att sig
dermed omedelbart befatta. I anledn. åter af hvad Frih.
Cederström yttrat om min uppfattning af representantkallet,
får jag gifva tillkänna, att hans proeceptorsskap icke inverkar
på mig.
Vidkommande den bestridda formen uti behandlingen
af Konungens propos. om fattigvårdsfrågan, tager jag mig
friheten erinra, att denna behandling ligger uti sjelfva sakens
natur; ty troligen kan icke något Utsk. inom den korta
-
Den i a Februari f. m.
ta tiden af 4 månader tillvägabringa en önskan i detta ämne,
och ännu mindre ett förslag till lag, hvilken sednare
åtgärd jag anser ligga utom omfånget af Ständernas arbetsförmåga
och tid att åstadkomma; och på grund hvaraf jag
fortfar i mitt påstående, att detta är Styrelsens åliggande,
och att Representationen under 3o års tid förbisett det. Jag
medger, i likhet med hvad Frih. Cederström påstått, att
det till viss grad kan vara Ständernas fel, att frågan om näringsfriheten
ej blifvit längesedan afgjord; men delta var
ingalunda Ständernas fel ensamt. Jag påstår deremot, att
det varit Styrelsens pligt och bestämmelse att uppfatta samhällets
behof efter de högre åsigter, som Styrelsen ensam
är i tillfälle att bringa till ett helt, men som hos Representationen
alltid måste utgöras af splittrade intressen; ty det
är Styrelsens ädla bestämmelse att, frigjord från alla enskildta
intressen, kunna till ett helt sammanföra förekommande
frågor. Jag anser mig således icke hafva begärt någon
olaglighet, såsom Frih. Cederström yttrat, då jag velat
ålägga Utsk. att ej befatta sig med ämnet; må Utsk. likväl
gerna göra det — så mycket bättre, om det kan medhinna,
det; men jag tror icke derpå, enär förnämsta föremålet och
syftet med våra tillgöranden böra vara, att denna riksdag
kan slutas inom den i Riksd.Ordn. stadgade tidrymd, och
sådant kan icke ske, om vi fördjupa oss i så många detaljer.
Hvad det systeme beträffar, som jag tagit mig friheten omnämna,
utgår det alldeles icke, i detta hänseende, från någon
oppositions-åsigt, utan från min öfvertygelse om grundlagens
anda, och från det förmenande, att Representationen
icke kan eller bör sysselsätta sig med utarbetandet af lagar,
utan endast med granskningen af dem; och just deruti, att
vi hafva en så kort tid som 4 månader, ligger förnämsta
skälet för min åsigt. Jag hemställer nemi., om det är rimligt,
att Representationen skall på 4 månader medhinna hvad
Regeringen icke på 5 år, icke en gång på mycket längre
tid, förmått tillvägabringa.
Atskillige hördes yrka proposition.
Frih. Raab: Då min riksdagstaklik inskränker sig dertill
, att efter förmåga söka understödja det jag anser nyttigt
för landet och motsätta mig det jag anser skadligt, samt
då det, efter min tanka, skulle vara skadligt, om landet ej
snart erhåller en förändrad lagstiftning i fattigvårdsfrågan;
anser jag mig böra bestrida Grtne Frölichs och Anckarsvärd?
förslag, att man antingen skulle förelägga Utsk. alt inom
8 dagar inkomma till Ständerna med utlåtande, eller oek,
att Utsk. skulle gifva tillkänna, att det icke kunde för närvar.
sig med frågan befatta. Jag anser det visserligen hafva
varit önskvärdt, att Regeringen nu hade tillkännagifvit sina
åsigter i ämnet; men då sådant icke skett, skulle jag för
i
H. 44
346
Den i? Februari f. m.
moda det vara Representationens pligt att för närvar, åtminstone
bestämma och framlägga de grunder, hvarefter Representationen
önskar, att denna fråga rnåtte framdeles blifva
af Regeringen utarbetad oell handlagd. Jag vill jemväl
tro, att Representationen skall kunna medhinna att, i behörig
tid, framlägga dessa hufvudgrunder; hvadan jag, under
önskan att Disk. endast må fästa sig vid ämnets hufvudprinciper,
anhåller, att frågan måtte varda till Ekon.Utsk.
remitterad.
Hr von Rosen: Jag skall icke uppehålla R. o. Ad.
länge. Jag beklagar blott, att Frih. von Kraemer ansett mitt
förslag vara skadligt, men jag anser, att skadan snarare ligger
i våra former att hopa heterogena mål på ett och samma
Utsk.; hvaremot det icke är obekant, att i andra länder
en särskild comité nedsättes för hvarje mål af vigt. Sådant
går kanhända icke an här, men jag tror likväl, att i förevar.
fall vore frågan af så stor vigt, att den borde af ett
särskildt Utsk. behandlas. För öfrigt och i anledn. afFrih.
von Krsemers yttrande, att inom Ekon.Utsk. är en särskild
afdelning för mål af denna beskaffenhet, får jag upplysa att,
på samma gång som denna afdelning beslöts af Utsk , stadgades
äfven, att innan någon fråga hänvises till en särskild
afdelning, skola grundprinciperna discuteras in pleno, likväl
utan att afdelningen derigenom biifver bunden. Nu frågar
jag, huru man ändamålsenligt skall kunna behandla ett mål,
som kanske innehåller 48 principer och skall afgöras af 48
ledamöter, samt ang:de hvilket således kunna uppstå olika
tankar till ett antal af 48 gångor 48. Skola vi måhända
någonsin in pleno blifva färdiga med grundprinciperna? Jag
betviflar det. Slutligen får jag hemställa, huruvida icke,
äfven, ifall R. o. Ad. ej vill bifalla min motion, Gr. Frölichs
förslag befinnes olämpligt; ty de deri förekommande
anspråken på andra synas vara byggda på nog stort sjelfförtroende;
och jag antager, att han är den ende, som kan tilltro
sig att på 8 dagar utreda frågan.
Frih. Boye: Jag ger beredvilligt en gärd af aktning åt
Ståndet, då jag icke med ett enda ord besvarar Gr. Anckaisvärds
personliga anfall emot mig. — Beträffande angelägenheten
deraf, att frågan skyndsamt varder afgjord, är jag förekommen
af Frih. Raab, hvilken visat, att 6 års ytterligare
väntan är längre, än behofvet medgifver. I öfrigt ber jag
att få tillägga, i afseende på de ordalag jag hört inblandas
i frågan, nemi. '”politiska åsigter” och ”riksdagstaktik”, att
jag sannerligen icke kan häraf draga annan tillämpning till
förevar, discussion, än att den exalterade oppositionen behöfver
en votering för att mäta sina krafter; men jag heiden
ursägta , alt åtminstone icke jag kommer att begära
votering.
Hr Hjerta, Lars: Jag bade visserligen icke ämnat
Ddu 13 Fobruari f. tu.
yttra mig uti detta ämne, då så många talare redan förut
uppträdt, och jag skall icke heller till en början ingå i tvisten,
huruvida ett särskildt Utsk. skall nedsättas, eller frågan
remitteras till Ekon.Utsk.; men då discussionen ifrån hufvudämnet
inkommit på åtskilliga andra, som på det närmaste
röra den stora principfrågan ©m Ständernas rättsförhållande
till Regeringen, anser jag det äfven vara representantens
skyldighet, att icke lemna någon tvetydig omständighet
i detta afseende outredd. En talare har här påstått,
en annan har béstridt, att frågan vore af politisk natur. Efter
mitt förmenande skulle hegge desse talares yttranden,
tagna efter hokstafven, leda till missförstånd. Jag skulle
nemi., för min del, anse, att denna fråga ej kan kallas en
politisk fråga, så vidt man med denna benämning afser förhållandet
emellan de båda Statsmakterna; men deremot måste
man medgifva, att det är en verklig partifråga, och en
af de svåraste att slita, i så måtto, som den angår en stor
social tvistefråga emellan 2tne partier; emellan dem som äga
något och dein som icke äga något, emellan den behållne,
den förmögne, den rike och den som icke äger något annat
än sin arbetskraft, sin rätt såsom menniska, på hvilken christendomens
bud vill, att man skall göra afseende, och de
anspråk, lagarna lemna honom på skydd och barmhertighet.
.Den lagstiftning, som har till ändamål att bestämma förhållandet
mellan dessa tvänne classen, är väl icke någon politisk
lagstiftning, utan en polislagstiftning, men den är icke
derföre mindre kinkig, emedan den utgör ett amphibium af
den ekonomiska lagstiftningen, öfver hvilken, enl. den tolkning,
som blifvit gifven åt grundlagen, enväldet ligger i Regeringens
händer, och den civila lagstiftningen, som tillhör
Konung och Ständer gemensamt. Det är i denna tvetydiga
och blandade lagstiftning, man oftast finner intrång göras på
16 §:n Reg.F.; och jag kan, vid detta tillfälle, icke underlåta
att betyga den tillfredsställelse, som jag och troligen
pluralileten af R. o. Ad. erfarit af det kanske icke så ofta
förekommande exemplet, att höra en Regeringens embetsman
fästa Ståndets uppmärksamhet på vigten att freda och vidmakthålla
denna mot de intrång, som det ena af de nyssnämnda
intressena kan vara frestad att åstadkomma på densammas
område. Men detta gör ock, att man, efter min
tanka, icke kan eller bör gå tillväga med den maktpåliggande
fråga, som nu blifvit till Ständerna öfverlemnad, såsom
några talare här föreslagit. Flere ledamöter hafva beklagat,
att den blifvit så handlöst af Regeringen till R. St.
öfverlemnad, samt att så många år tilländagått, utan att Regeringen
hunnit bestämma sina egna åsigter deröfver, och
jag beklagar det lika mycket, som de. Men jag beklagar
tillika, att jag, vid detta tillfälle, mäste skilja mig från de
öfriga ledamöterna af oppositionen, hvilka yttrat, att R. St.
nu icke alls borde befatta sig med detta ämne, och till och
348
Ds B !3 Februari f. m.
med anmoda Ekon.Utsk., att alls icke taga någon kännedom
deraf. Jag hemställer, om icke R. St., derigenom att de lika
handlöst kastade frågan tillhaka från sig, i någon mån gjorde
sig skyldige till samma förebråelse, som man nu med
stort sk til till riik na t Regeringen; och hvad det allmänna
skalle vinna derpå i längden, om Regeringen och R. St.,
på sådant sätt, liksom kastade holl mellan hvarandra med
nationens vigtigaste angelägenheter. Det är ingalunda derföre
min mening, att R. St. nu behöfva inlåta sig i alla detaljerna
af de mångfalldiga särskildta ämnen-sorn härmed äga
sammanhang. Man bör i detta afseende iakttaga , att frågan
skiljer sig i 2:ne hufvudafdelningar: den ena, ang:de
sättet huru fattigdomen skall förekommas, och den andra
, ang:de sältet för de fattiges vård och underhåll ;
angtde det skydd för sin personliga frihet, som hvar och en
medborgare, å ena sidan, har rätt att påräkna, och å den
andra, ang:de de förbudslagar, som höra stadgas mot missbruk
af denna fr ihet. ! den förra frågan anser jag det vara
ganska otjenligt, att Repxesentationen nu ingår i några
detaljer; den bör deruti endast uttrycka sin önskan, att, då
man gifvit oss hopp oin en ny Regering, denna Regering må
äga något visst systeme, för hvilket den vill stå eller falla.
Men i afseende på de positiva föreskrifter, som finnas föreslagna
i Faltigvårds-comite'ens betänk, och de principer, sorn
deri blifvit nedlagda, hemställer jag, i händelse dettabetänk,
skulle innehålla förslag til! författningar, stridande mot 16
§:n RegF., om R. St. hafva uppfyllt de pligter, de åtagit
sig, samt huru de bevakat Jolkets bästa, så framt de ej tillse,
att sådana öfverträdelse!- icke framsläppas utan anmärkning.
Frågan om sjelfva författningarnas laglighet eller olaglighet
beror för öfrigt ej derpå, huruvida de bättre classerna äro
mer eller mindre ochrislliga, enär det är just de ordningsstadgar,
som påkallas i afseende på fattigvården, hvilka innefatta
det farliga element, uti hvilket den omnämnda 16
§:n kan trädas för nära. Såsom resultat af denna åsigt, är
det således min tanka, att R. St., då de taga kännedom af
comitéens betänk , böra urskilja de ämnen, om hvilka Ständerne
äga rätt att besluta, ifrån dem som bero på Regeringens
ensamma bepröfvande, samt att Ständerne i de förra
icke låta, genom något förbiseende, fråntaga sig sina rättigheter;
men deremot, beträffande de' sednare, endast uttala
sin opinion om de allmänna grunderna, efter hvilka de önr
ska, att en blifvande Regering måtte styra och ställa.
Frih. Sprengtporten, Jacob Wilh.: Riksd.Ordn.
upptager bland de ämnen, som kunna utgöra föremål för
R. St:s åtgärder, äfven K. propos:r; men i sjelfva begreppet
af detta ord ligger, att K. M. föreslår något bestämdt, hvaröfver
R. St. må besluta: att tolka detta sålunda, sorn skulle
K. M. kunna endast infordra R. St:s utlåtanden öfver oom i tobeta
nk:n, på samma sätt som från embetsverken, tror jag
Den 12 Februari f. m.
icke vara rätt. Ja£ anser väl, att R. St. fullkomligt formenligt
skulle kunna anse elen K. proposjn , såsom meddelad
])lott ad nolitiam, samt att den till oell med kunde läggas
å sido; men min åsigt är icke, att vi skola så förfara med
förevar, fraga. Saken är dertill alltför vigtig, samt intresserar
hela landet, och utan tvifvel böra R. St. förbise, livad
som således kan vara mindre rikligt i formen, för att kunna
handlägga sjelfva hufvudfrågan. Den liar af comiteen
blifvit uppfattad utur en mycket vidsträckt synpunkt, men
den kan älven betraktas utur en inskränktare. Det torde
icke vara så omöjligt att i denna fråga komma till ett resultat,
som man i allmänhet föreställt sig; och jag tror, att,
om man remitterade frågan till Ekon.Utsk., skulle detta
Utsk., så framt ämnet betraktades ur en praktisk synpunkt,
ganska snart kunna framlägga ett förslag. Att remittera frågan
lill ett särskildt Utsk. kan jag deremot icke tillstyrka,
dels emedan jag anser den ej nu hafva den form, att R. St.
böra visa den en sådan uppmärksamhet, och dels, emedan
förevar, ämne i sig innefattar och äger sammanhang med
kanske hälften af de ärenden, sorn förekomma uti Ekon.-  Utsk. På dessa skäl bestrider jag bifall till Hr von Rosens
motion och yrkar remiss af frågan till Ekon.Utsk., samt anhåller
att, sedan R. o. Ad. beslutat till hvilket Utsk. frågan
skall remitteras, få yttra några ord i hufvudsaken.
Hr von Heyne, Georg: Äfven jag, såsom gammal
landthushållare, har någon erfarenhet och känner, att barmhertigheten
emot de fattiga icke altagit på de sednare åren;
jag vill blott erinra om sammanskotten åt Dalallmogen, samt
huru man då, under känslor af bedröfvelse och medlidande,
lick emottaga vandrande, husvilla familjer och meddela deni
det nödvändigaste. Det är visserligen en olycka, att fattige
linnas i landet; men barmhertigheten går också i bredd med
fattigdomen. Nu lärer fråga vara om att R. St. skola lemna
ett afgörande svar på det högst vidlyftiga betänk, comiterade
afgifvit, och hvilket betänk., som jag väl sett, ehuru
jag bekänner mig icke hafva läst det, utgör, på sätt Hr von
Rosen uppgifvit, en ofantlig volume. Jag vill dervid blott
erinra, att jag icke tror del vara så vådligt, om ännu en
riksdag afbidades, innan frågan afgjordes. I afseende på de
fattige har det ingen fara med sig, de blifva nog som hittills
vårdade; men vigtigare torde vara att få lagar ti il förekommande
af fattigdom och kringstrykande af sådana personer,
som ej bort blifva fattige; detta kan icke ske så lätt,
men kan också ej heller uppskjutas. I öfrigt förmodar jag,
att hvilket Utsk , som får med denna fråga befattning, förklarar
sig för närvar, icke kunna dervid göra annat, än förklara
omöjligheten alt vid denna riksdag hinna bereda något
eller föreslå något i den vidlyftiga frågan.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Jag skall ieke länge
35o
Dou is Februari f. m.
upptaga R. o. Ad:s tid, utan önskar allenast fä i prot. antecknadt,
att jag, på de grunder Gr. Anckarsvärd utvecklat,
anser R. St. vid denna riksdag icke böra närmare behandla
detta ärende med alla de 48 principfrågor Hr von Rosen
ansett deri ingripa, än mindre för desamma nedsätta ett
särskildt Utskott. I afseende åter på Hr Hjertås yttrande,
får jag blott nämna, att frågan om fattigdomens förekommande,
genom en ändamålsenlig närings-, polis- och brottmåls-Iagstiftning
torde vara den i främsta rummet vigtigaste.
Denna lagstiftning beror till en del af Regeringen ensam,
och till en annan måste R. St. derom äga Regeringens propos.
, innan de kasta sig in i detaljerna.
I öfrigt anser jag frågan om fattigvården äga ett så
oskiljaktigt sammanhang med ofdnandet af våra communula
angelägenheter, att innan dessa sednare blifvit bestämda,
besluten i den förra frågan svårligen lära kunna leda till
det ändamål, man dermed åsyftat. Endast i den händelse,
vi vid denna riksdag från en möjligen snart inträdande ny
Styrelse få emottaga ett antagligt förslag till communal-styrelse,
synes mig frågan om fattigvården böra företagas till
närmare handläggning.
Hr Frih, o. Landtm, frågade, örn R. o. Ad. ansåg öfverläggningen
fulländad,
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, återkallade i Ståndets minne,
att för det närvar, egentligen blott förslaget om tillsättande
af ett särskildt Utskott för behandling af frågan om fattigvården
vore till Ståndets pröfning föredraget, men ännu icke
Konungens skrifvelse i ämnet; och hemställde Hr Landtm.,
om Ståndet ansåg att, på sätt Hr von Rosen föreslagit, ett
särskildt Utskott för frågans behandling borde tillsättas.
Ropades starka nej, blandade med ja, i följd hvaraf Hr
Frih. o. Landtm, förklarade sig hafva funnit att nej öfverrösta!
ja.
Föredrogs å nyo K. M:s den 8 dennes på bordet lagda
nåd. propos. af den t i denna månad, rörtde allmänna
stadganden och anslag af allmänna medel till folkundervjs-r
ningens befrämjande.
Hr Ribbing, Arvid, uppläste föLjande:
Då K. M:s nåd. propos. om inrättande af folkskolor
torde komma att, i afseende på den af K. M. äskade anvisning
å tillgång af 65,000 r:dr b:co årligen, remitteras till
StatsUtsk., anhåller jag att få till Utsk. medsända några
korta anmärkningar, dem jag framdeles äfven, i fall frågan
kommer till Ekon.Utsk., kan få tillfälle alt, såsom dess ledamot,
närmare utveckla.
Under erkänsla af K. M:s nåd. omtanka att vilja befor
-
Den 12 Februari f. m.
dra folkundervisningen, måste sattet likväl föranleda en närmare
granskning.
Det är redan nämndt, att ett anslag af 65,ooo r:dr årligen
för bildande och allönande af nya skollärare skulle
komma i fråga att utgå af statsmedlen. Då man önskar
något, pläga tankarna först falla på hvad man redan har,
oell jemförelse äga rum, om det önskade i någon mån Liefve
bättre. Då K. M. önskat, att skollärare för alla Rikets församlingar
mätte bildas lili en viss, i den nåd. propostn bestämd,
skicklighet och kunskap, samt erhålla hvardera minst
16 l:r spanmål i lön; månne det undfallit Konungens rådgifvare,
att hvarje församling i sin klockare borde hafva
sin skollärare, med lön, ofta vida öfver den önskade? Den
nåd. propos. innehåller till slut, eller i 13:de punkten: att,
der församlingarne så vilja, klockare- och skolmästare-sysslorna
kunna få vara förenade; men 23:dje cap. kyrkolagen bjuder
i 3?. §:n: '‘att klockaren ingalunda skall genom någon kyrkoherdens
enskyldte tjenst besväras, hindras eller afhållas
”ifrån den pligt honom åligger, med all flit och
”trohet att drifva barnaläran.” Vidare i 22.’dra§:n:
”Kyrkoherden skall låta sig angeläget vara, att ungdomen i
”hans socken lärer läsa i bok och förstår sina christendoms”stycken.
” Yttermera i 32:dra§:n: ”att klockaren skall vara
"kyrkoherden och församlingen lydig”, och ändtligen i 33:dje
§:n: ”Är klockaren oduglig, lat, vårdslös och genvördig emot
”kyrkoherden eller församlingen, och vill sig första resan på
”pastoris enskyldte och andra resan på hans, uti capeltanens
”eller kyrkoföreståndare^ närvaro, allvarsamme dock beskc”delige
förmaning intet rätta låta; då sätte kyrkoherden,
”med församlingens råd, honom ifrån embetet, och en ankan
lages i hans ställe.”
Då i den nåd. proposln det är antaget såsom en händelse,
att någorstädes man skulle kunna vilja förena klockare-
och skolmästare-tjensterna; så synes deremot af ofvan-,
slående, att det lagligen allestädes bör så vara, När härtill
lommel', att i sednare tider stadgats, alt vederbörande sökander
till klockarelägenheter böra förete bevis om ägande
kunskap i vexelundervisningsmetoden, samt att, efter 32:dia
§:n i samma 23:dje cap. kyrkolagen, ”klockare för öfrigt,
hvad deras embete angår, skall rätta sig efter den
förordning, som Biskopen och Consistorium honom
föreskrifva”; så förefaller det i sanning obegripligt,
hvarföre icke presterskapetoch deras öfverhufvuden , långt före
detta , sörjt för alt hvarje församling i sin klockare äger en
skicklig skollärare, och hvarföre Regeringen, enligt den nåd.
propos:n, i stället för en någorlunda jemnt sysslosatt och
måhända vällönt tjensteman, vill hafva 2tne otillräckligt både
sysslosatte och lönte.
Med bibehållande af lagens stadgande, ali klockarena
ovillkorligen skola vara skollärare, bör Biskop och Consislo
-
35a
Den ja Februari f. ra.
rium icke underlåta att i-den förordning j som dem åligger
för vederbörande klockare upprätta, föreskrifva det kunskapsmått,
som, med anledning af K. M:s nåd. propos.,
för (lern, såsom barnalärare, kan anses nödigt; och om de
äldre klockare icke äro, eller kunna danas lill denna deras
egentliga befattning, eiler öfverenskommelse med dem kan
träffas om afstående från en viss del af lönen till den, som
tjensten förrättar, så torde på sådana ställen, för någon tid,
Statens mellankomst med understöd tarfvas, ehuru det lärer
kunna anses gifvet, att endast underlåtna föreskrifter och
tillsyn orsakat det lägervall, hvaruti klockarena såsom barnalärare
sig för närvarande befinna. Några anslag för lärngre
eller kortare tid anser jag emedlertid icke böra beviljas,
förrän en fullständig lag och ordning för skolväsendet inom
församlingarna blifvit utarbetad, innefattande föreskrifter ej
mindre för skolmästaren, skolebarnen och deras föräldrar
eller förmyndare, än om sockneboernes bidrag till skolan.
Om sockneskolorna tyckes Regeringen dock nu göra sig
alltför högt begrepp, då det i den nåd. proposrn heter: att
deras förnämsta mål är att utbilda och förädla
den religiösa och moraliska känslan, hvartill de
knappast lära kunna anses mer än det första abed. För att
icke i så vigtigl mål blifva bedragen, är det angeläget att
icke för lätt göra sina beräkningar, särdeles Under en tid,
då sedeslösheten från mer än ett håll synes antaga en allt
mer hotande skepnad. Hvad man egentligen kallar utbildning
återstår gemenligen hos barnet, då det träder ur skolan,
såväl till kroppen som själen; och det vöre af stort intresse
att veta, om i de orter, der goda vexelundervisningsskolor
kommit tillstånd, och, genom en ökad färdighet hos
barnen att läsa och skrifva, lemnät preste! skåpet ett lätladt
tillfälle att bibringa de unga sinnena religionens sanningar,
om, der detta tillfälle blifvit begagnadt, det med den omförmälda
moraliska känslan kommit att i någon man stå
bättre till. Att i detta afseende taga Stockholm, sorn länge
haft vexelskolor, till exempel, men der så många högskolor
och exempel för lastutöfning linnas, och der nära hvart annat
barn saknar föräldrar och föräldrahus, torde vara mindre säkert.
I afseende på undervisningsväsendet och religiositeten,
samt för att kunna rätt bedömma dess tillstånd, af- eller
tilltagande, föreskrifver a3:dje cap. kyrkolagen, icke allenast,
att Biskoparne skola se på skolmästarena, med hvad
flit, åhåga och nytta de sina embeten förestå, utan äfven
att Biskoparne, en gång om året, i sina stift skola visitera;
alt terminerna till visitation skola kungöras, att åhörärne
dervid skola sig allmänt inställa, att prosten sjelf först skall
göra reda för sin embetsförvaltning, och huru lian fortsätter
sina studier; desslikes ingifva en längd med columner
ang:de sitt socknefolks förkofring, efter hvilken förteckning
de
Dtn ia Februari f. ra.
353
de ock följande dag skola förhöras, o. s. v. Af desse Liskops-visitationer
och förteckningar skulle säkerligen hvarje
fäderneslandets vän önska att, lill ledning för sitt omdöme,
äfven i nu förevar, hänseende, fä inhemta, huru i Rikets
särskilda delar det står lill med den vigtiga folkbildningen
och undervisningen, sora 1’iskoparne och Consistolierna
sjelfva, och det med skäl, enligt sina und. berättelser
om fattigvården i stiften, synas anse för fäderneslandets
säkraste räddningsmedel från moraliskt förderf; och då, i
sednare tider, femårsberättelser från Landshöfdingar, arbetsförteckningar
från domare ooh alla andra embetsman inkomma,
vore det väl icke för mycket, att män om den själavårdande
undervisningen inom Piiket erhölle någon allmännare
kännedom. Förteckningar och columncr blifva här,
liksom bokstafven i allmänhet, den döda form, hvarinom anden
bör lefva. Och lika litet som vexelundervisning i läsa
och skrifva tillfredsställer själens behof, utan blott ökar det,
lika litet kunna berättelser och siffertal åstadkomma lif i undervisningen
inom församlingarna, om ej andans män och
stiftens styrelser sig derom vårda.
Det är R. St:s pligt att, då de märka ett från Styrelsen
utgånget ord om tillståndet ibland folket eller hvad inom
detsamma skall uträttas, ådagalägga ett oriktigt begrepp,
genast söka alt deri åstadkomma rättelse. Jag tror
derföre vara af högsta vigt, att R. St. i deras und. svar på
K. M:s nåd. propos. ang:de folkskolorna förklara, att R. St.
icke anse stiftande af dessa skolor allena kunna främja K.
M.:s yttrade nåd. afsigt ”att utbilda och förädla en
ty värr nu mer än förr, ofta saknad religiös
och moralisk känsla”, då skolorna derföre endast kunna
på sin höjd anses som medel; men K. M:s nåd. framställning
bör derföre ingalunda lemnäs obesvarad. JNitiske, lärde och
kraftfulle män böra såsom herdar i församlingen, icke allenast
hafva sin ledande hand i skolan, utan framförallt
räcka den åt dem, som träda ur skolan, då den s. k. nattvardsläsningen
börjar.
I skrifvelse till R. St. vid 1828 års riksdag, om anslag
till undervisningsverken, proponerade K. M. detsamroas beviljande
till 42,000 r:dr b:co, och, som det uttryckes, tillförsåg
sig K. M. destomera R. St:s beredvillighet att det bevilja,
som K. M. derigenom skulle komma i tillfälle att bereda
upphörandet af den både för undervisningsverket och
presterskapet i allmänhet så menliga beräkningen af dubbla
tjenstår. — Anslaget är beviljadt, jag tror lill ännu högre
belopp, och har gått ut; men den dubbla tjenstårsberäkningen
står qvar och verkar, såsom den har verkat, lika ofördelaktigt
på folkbildningen och församlingarnas vård, då
denna beräkning lockar det dugligaste bland presterskapet
till skoleverken, der de räkna sig till godo dubbla tjenstår,
1 H. 45
354
Den 12 Februari f. m.
och sedan, så^om utarbetade skollärare, emottaga de större
pastora terna, som fordrade den mesta verksamheten, mera
såsom pensionsanstalter, än såsom fält för det mest maktpåliggande
arbetet inom samhället. Endast de yngre prester,
som äro så underlägsna i kunskaper och begrepp, alt de icke
kunna vända sig åt en bana, der mera kunskaper fordras,
och dubbla tjenstår beräknas, få gemenligen församlingarna
såsom adjuncter emottaga, oclr. såsom åldrade i egenskap af
capellaner och kyrkoherdar i de mindre pastoraterna.
Hvad som har handt i fråga om det beviljade nyssnämnda
anslaget, att ett af de vigtigaste ändamålen förfelats,
fastän penningarna utgått, bör nu ihågkoromas, då
fråga är om ett nytt anslags beviljande.
Såsom det nu vanligen tillgår, eller att, sedan barnen
kommit ur skolan och skola beredas till Herrans nattvard,
de en dag i veckan, under en kortare del af året, inställa
sig hos deras kyrkoherde, uppläsa lexor och erhålla förklaringar,
kan, dessa förklaringar må vara än aldrig så goda,
ej göra tillfyllest. JNej, samtal, umgänge, frågor och svar med
några få, och en och en i sender fordras, så att läraren
af lärjungens svar blir viss, att han förstod den meddelade
förklaringen. Ej mindre det lägre presterskapets tid med
undervisning, än liiskoparnes med tillsynen derå, blir på detta
sätt mycket upptagen. Och så måtte meningen från början
hafva varit, då det i kyrkolagen heter t. ex.: Om Biskopsembetet:
att det är svjrrt och göromålen många,
hvilket, efter nuvar. förvaltning, så egenleligen icke torde
kunna sägas. Om tiden nu ofta förefaller en prestman pä
landet lång, så skulle en trägnare själavård göra, att den
blefve föga tillräcklig. Endast genom en nitfullare åhöra
renas
undervisning, som från ungdomen fortsättes, kan folkbildning
åstadkommas. Utanläsning från barnens sida, och
predikande hvar 7:de dag från presterskapets, hafva vederbörande
funnit icke göra tillfyllest; och mången nitisk prestman
lärer finna ett stöd för sina bemödanden deruti, att
prestembetet återföres till sin ursprungliga helgd, dervid
de verldsliga bestyren, till god del, kunde öfverflyttas på
de nu, genom skollärare-examen, mera bildade klockarne.
Jag vågar derföre föreslå, att R. St., vid deras und.
svar å den nåd. proposm, eller särskildt lill K. M., såsom
Svenska kyrkans öfverhufvud, framställa und. anhållan om
uppfyllande af K. M:s nåd. löfte om den dubbla tjenstårsberäkningens
afskaffande, samt att för presterskapet, så väl
som det redan skett för andra einbetsmän , måtte utarbetas
en stadgad ordning, hvarefter de, enligt kyrkolagen, skola
fullgöra deras embetspligt i afseende på undervisnings-väsendet,
innefattande äfven föreskrift om nödig tillsyn derå af
Biskoparne, och att årligen, eller efter viss tid, en tryckt
berättelse om undervisnings-väsendets inom församlingarna
tillstånd, hvaraf må ses dess förkofran eller förfall, till K.
Den la Februari f. ra.
355
M. från Biskoparne, genom Ecclesiastik-expedition, ingifvas,
med skyldighet derunder för vederbörande Minister eller
Statssecreterare för undervisningen att, på sätt lian tjenligast
linner, i landsorterna, och der han ej sjelf kan verka,
främja och tillse verkställigheten af hvad K. M. sålunda
i nåder finner för godt föreskrifva.
Jag har gjort denna framställning under öfvertygelse,
att en församlingens lärare ock borde vara dess själasörjare,
eller, med andra ord, under dagligt umgänge söka
göra sig underrättad om hvars och ens af hans åhörares
inre tillstånd och behof, så att prester icke blott voro herrar
och herrars likar, och, sedan de fullgjort predikan och
öfriga oundgängliga embetsförrätlningar, lefde blott i umgänge
med dem, som hafva lika bildningsgrad. I fordna
dagar, då gudsfruktan var mera hemmastadd hos Svenska
allmänheten, var denna allmänhet icke heller så främmande
vid prostens bord, som ej heller förlorade dervid.
Af tillståndet inom landet, der fångarnes antal hotar
alt snart blifva lika stort, som den värfvade härens,
synes, som vi voro i behof af missionärer. Der sådane framfärdats
för utrotande af en viss last, dryckenskapens, har
det icke heller skett utan framgång och goda verkningar.
Allt visar, att Svenska kyrkan, med sina mer eller mindre
lärda prester, står såsom ett petrificat inom samhället, hvars
öfriga medlemmar man väl någon gång får höra tala om,
huru väl den eller den presten predikade, messade, o. s. v.;
men ämnet, hvarom han predikade, eller huru Christi lära
tolkades, derom säger man sällan eller aldrig något ord.
Detta ligger i öppen dag, äfven för utländningar, som besöka
vårt land, och jag skulle i delta hänseende kunna citera
Engelsmannen Laings ej längesedan utkomna resebeskrifning.
— Kan det icke lyckas att på något sätt väcka kyrkan
och dess tjenare till mera lif; icke botar vexelundervisning
i läsa och skrifva den kräfta af moraliskt förderf,
som griper omkring sig inom samhället, men yxan sättes
dermed till roten. ,
Pris vare Konungen, som icke derföre bäfvat tillhaka
då han i sin nåd. propos. velat främja folkundervisning; ty
med öfvad förmåga att uppfatta, skall folket af sina lärare
utkräfva kunskap. Men det är ock tid, att med folkundervisningens
införande förbereda religionsläraren på hvad
samhället af honom fordrar. Kunskapshegäret, stäldt utan
god näring eller hänvisadt till usla brunnar, de der intet
vatten gifva, skall i sina första verkningar blifva måhända
förstörande, men helsobringande den stund det får släcka
sin törst i sanningens rena källa.
Frih. Sprengtporten, Jac. Wilh.: Jemte det jag
Får förklara min tillfredsställelse deröfver, att II. St., i fråga
om folkuppfostran, fått emottaga en bestämd propos,, är
355
Den 12 Februari f. m.
det i afseende på tvänne ämnen uti densamma, som jag anhåller
att i största korthet få yttra några ord. Jag anser
tvifvelaktigt, om det kan lyckas inom vårt fädernesland att
stifta ändamålsenliga folkskolor, utan att först hafva varit
betänkt på att inrätta fullständiga skollärare-seminarier. I
Preussen finnas 20,000 folkskolor och 60 seminarier. Om
derföre R. St. skola anslå medel till folkskolor, som understundom
kunna vara sämre än inga skolor, så framt de ej
förestås af skickliga och fullt qvalificerade lärare, till hvilkas
danande erfordras vigtiga förberedande åtgärder, utber
jag mig få fästa Utskrs uppmärksamhet derpå, att i
bredd med anslag till skolorna måste man anslå medel till
erforderliga bildningsanstalter för skollärare. Det andra föremålet
för mina anmärkningar är, att Konungens propos.
äfven innehåller förslag att med statsmedel bidraga till ainbulatoriska
skolor. Jag vill visserligen icke bestrida, att
inom vissa provinser behof någon gång kunna förefinnas af
ambulatorisk» skolor; men dessa äro så olämpliga och ofullständiga,
att sällan meddelas genom dero mera undervisning,
än som uti vårt land föräidrarne sjelfve pläga bibringa sina
barn. Några bidrag af statsmedel lill dem böra, efter mitt
förmenande, ej förekomma, helst jag anser det vara långt
tjenligare, att i vidsträckta församlingar stifta fasta Söndagsskolor,
efter den plan, att läraren om Söndagen lemnar
barnen deras lexor, hvilka de under föräldrarnes tillsyn inhemta,
och hvari de påföljande Söndagar examineras.
Gr.Anckarsvärd, Carl Henr.: Jemte det jag för det
mesta instämmer uti det af Hr Ribbing nyss upplästa, högst
intressanta anförandet, anser jag mig dock böra yttra, att
jag ej helt och hållet kan förena mig med Frih. Sprengtporten,
rörtde den K. propostn och förslaget att anslå
statsmedel till bildandet af skicklige skollärare för landsbygden.
Jag anser nerol, problematiskt, huruvida man, genom
beviljande af det anslag den K. propostn afsett, skulle
komma till ett önskvärdt resultat. Jag har mig icke bekant,
om de 60,000 rtdr, som vid 1829 års riksdag af R.
St. beviljades för undervisningen, blifvit använda på ett ändamålsenligt
sätt. Jag äger likväl mina stora tvifvelsmål i
denna del, utan att äga anspråk på att grundligen kunna
bedömma den, men det förekommer mig, att då den K.
propostn innehåller, att seminarierna skola upprättas i stiftsstäderna,
borde de redan der för handen varande skolorna
och gymnasierna vara tillräckliga, samt således ingen särskild
föreståndare för bildandet af skollärare för folkundervisningen
behöfvas, eller komma i fråga. För min del hyser
jag en särdeles stor fruktan för lemnandet af statsbidrag,
i ändamål att centralisera åtgärder. Jag tror, att under en
tid, då man önskar eller åtminstone talar mycket om det
allmänna behofvetaf communala inrättningar, vore det för
-
Den ia Februari f. m.
35y
liastadt att bevilja anslag till skolor, om hvilka det borde
vara coramunernas rättighet och skyldighet att sjelfve förordna.
Det står illa tillsammans med uppgifterna om
landets lyckliga ställning och stigande jordbruk, att finna
behofvet erkändt, det en hjelp af 5o r:dr erfordras för aflönandet
af communernas skollarare. Jag anser likväl statsbidraget
dertill utgöra en betydlig summa, nemi. 5o,ooo
r:dr, såsom i K. proposm blifvit föreslaget, ehuru det, fördeladt
på några 1000 socknar, icke kan medföra det åsyftade
ändamålet, utan endast vore att öka cassorna och skalteuppbörden
i hufvudstaden, för att sedermera utdelas såsom nådegåfvor,
hvilket jag likväl icke anser vara ändamålsenligt.
Det förekommer uttryckligen i den K. proposm, om jag icke
missminner mig, att socknarne böra vara betänkte på att
anskaffa löner och underhålla sina lärare under deras återstående
lifstid. Således ligger i sjelfva saken en anledning
att öka vår embetsmannacorps med'några 1000 nya ledamöter,
hvilka skola lönas af comrnunerna, och vi få derigenom
blott ett ännu större antal prester, än vi redan hafva, uti
hvilkas egentliga bestämmelse likväl mäste ligga att vara
folklärare. Om man deremot ville fästa afseende på hvad
Hr Ribbing föreslagit, skulle behofvet i många afseenden
blifva uppfyldt. Jag vill icke bestrida, att uti många socknar,
särdeles uti de norra provinserna, der de äro mera
blottställde för missvexter, kunna innebyggarne icke sjelfve
löna sine lärare; men det är icke förhållandet inom Riket i
allmänhet. Jag tror, att äfven i detta afseende är det en
lag, som fordras, hvilken bestämmer det kunskapsmått, som
Ständerne äga rätt att fordra för utöfningen af medborgerliga
rättigheter i allmänhet. Det torde vara svårt att träffa
grunderna till denna lag, och den är nu icke heller föremålet
för mitt anförande, utan jag har blott trott mig böra
antyda den. Denna lag skulle bestämma, att skolan borde
vara till; men man gör mycket illa, om man vill ställa
den under centralstyrelse, ty det bör bero på comrnunerna
sjelfva att draga försorg om sina skolor, samt att bestämma
minimum eller maximum af det lönebelopp, som skolläraren
skall erhålla; och för all del böra vi förebygga, att ej en
ny, alltför talrik embetsmanna-personal tillskapas, samt att
ej socknarne ställas uti beroende af någon central-styrelse.
Jag anhåller, att dessa obetydliga anmärkningar få åtfölja
till Utskottet.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Då jag, under största
delen af den sedan sista riksdag förflutna lid varit föredragande
för ecclesiastik-ärender, och således handlagt en del af det
ämne, som nu ifrågakommit, torde Ståndet med skäl kunna
fordra, att jag yttrar mig. Jag anser det äfven för min pligt,
och har derföre begärt ordet. Hr Ribbing har anmärkt, att
det fattas berättelser om religionsvården uti församlingarna.
358
Den 12 Februari f, in.
Denna brist liar icke undgått Konungens uppmärksamhet. I
anledn. af en motion, sorn jag väckte vid 1823 års riksdag,
och sorn rönte något bifall hos Ständerna, anbefallde Konungen
Consistorierna att inkomma med berättelse om presterliga
förhållanden. Denna befallning förstods så af somliga
Consistoriel-, att de blott en gång inkommo ined sådan berättelse,
hvaremot andra Consistoriel- fullgjorde det hvarje
år. Konungen anbefallde då år 1836 eller i83y, att de
skulle ingifva förslag till formulär för sådana berättelser,
och desse inkommo äfven under min Statssecreterare-tid,
men påbjödos ej genast till iakttagande, emedan uppgifter
om folkundervisningen naturligtvis skulle ingå deri. När det
en gång blifver bestämdt, huru med folkskolorna skall förhållas;
så varder väl också beslut fattadt i detta hänseende.
Beträffande vidare hvilka anslag, som blifvit af Ständerna
beviljade, så är förhållandet rätteligen, att 60,000 r:dr blifvit
anslagna, deraf 42,000 r:dr tillfallit elementar-läroverken
eller de fordom s. k. trivial-skolorna och gymnasierna, samt
18,000 r:dr kommit universiteten och tillämpnings-skolorna
lill godo. Folkskolorna hafva deraf intet erhållit; och det
var icke heller meningen. Gr. Anckarsvärd har visserligen
rätt, att de ambulatoriska eller rörliga skolorna medföra vida
ringare gagn än de fasta skolorna; men den gamla regeln,
att något är bättre än intet, gäller äfven här. Somliga
socknar äro , i förhållande till vidden, så glest befolkade,
att ambulatoriska skolor äro nödiga; så t. ex. är Hammerdahls
församling i Jemtland ensam lika stor som hela Södermanland.
Hvar och en finner, huruvida det vore lämpligt,
att uti en sådan socken hafva blott en fast skola.— Det
har äfven blifvit yttradt, att de skolor, sorn redan finnas i
stifts-städerna skulle kunna vara tiilräcklige att såsom seminarier
tjena till folkskole-lärares bildande. Men sådant
är icke lämpligt i fråga om trivial-skolor och gymnasier, deiman
undervisar i helt andra ämnen och efter andra metoder,
än i folkskolorna. Sådana finnas likväl , så vidt jag
kan påminna mig, i hvarje stifts-stad , och uti hvardera meddelas
eller kan gifvas undervisning åt blifvande lärare uti
folkskolorna. Dessa anstalter, så ringa de äro, hafva redan
gagnat såsom seminarier, och efter min mening skulle deras
utvidgning, såsom K. M. föreslagit, vara den tjenligaste åtgärden
för att allestädes få tillgång på skickliga skollärare.
Skulle de åter nödgas att resa till hufvudstaden för att vid
Vexelundervisnings-sällskapets normal-skola erhålla undervisning,
så blifver det för mängden alltför kostsamt.
I afseende på folkskole-lärares bildande, hvilket är ett
af de vigtigaste medel för folkskolornas förbättring, hafva
Ständerne hittills varit så hårda, att någon större frikostighet
nu är af nöden. En ledamot af detta Stånd, Frih. August
Hermelin , föreslog vid sista riksdag, att Ständerne måtte
bevilja åtminstone 2000 r:dr till den enda af dessa under
-
Dan ia Februari f. ui.
35g
visningsanstalter, som då skulle af Staten bekostas, nemi.
normal-skolan i hufvudstaden; men alla 3 de öfriga Stånden,
till och med det Högvördiga, afslogo detta förslag, och
det var blott detta ädla Stund, som allena hade känsla nog
för allmogens behof, för att bifalla motionen. Gr. Anckarsvärd
har förmenat det vara oriktigt, alt statsmedel användas
för bildande och underhäll af den nya tjenstmannacorps,
som lärarne i folkskolorna skulle utgöra. Jag är så
till vida af samma tanka som han, att jag anser olämpligt,
att Staten skulle löna desse lärare; ty antingen blifva lönerna
för ringa, eller uppgår den erforderliga summan till sa
stort belopp, att inga stats-anslag förslå. Napoleon försökte
att genom stals-medel underhålla de s. k. ”ecoles primaires”,
men med all sin makt förmådde han det icke. De blefvo
för dyra för det rika Frankrikes statscassa. Hvad skulle de
icke blifva för Sveriges? Vi böra likväl icke öfvergå från
den ena ytterligheten till den andra, och gifva intet. Jag
vågar fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på en åtgärd inom
vårt land, hvilken kanske undfallit de flestes uppmärksamhet,
men som ar den tjenligaste jag vet att vidtaga. Förtjensten
deraf tillkommer Hr Sandelhjelm, i hvars län fanns
samlad en fond till inrättande af arbetshus. Då dessa icke
ansågos lämpliga, föreslog han, alt räntan måtte få användas
till premier åt de församlingar, som på egen bekostnad
ville inrätta folkskolor. Dessa premier skulle utgöra, 0111
minnet ej felar, från 200 till 600 rtdr hvardera. Reglementet
för skolorna granskades af Consistorierna i de 3:ne stift,
inom hvilka länet är beläget, nemi. af dem uti Götheborg,
Skara och Carlstad, innan det afK.M. fastställdes. De församlingar,
som önskade understöd, skulle inlemna sina ansökningar
till vederbör. Consistoriel-, hvilka pröfvade församlingens
behof och förtjenst, samt inskickade ansökningarna
till Landshöfdingen, hvilken borde med eget utlåtande beledsaga
dem till länets Pröfnings-comite', der beslut fattades
och understöden utdelades. Något dylikt för socknar i allmänhet
synes mig bäst, ty man undginge derigenom att draga
på sig alla församlingars, äfven de oförtjentas anspråk.
Börjar deremot någon församling att sjelf göra uppoffringar
och visa hvad hon vill åstadkomma för sin skola; så kan
man hoppas, att det understöd, Staten lemnar, skall blifva
väl användt. Många församlingar behöfva icke understöd,
men andra tarfva det verkligen, och åt dessa önskar jag,
att hvarken R. o. Ad. eller de öfriga Stånden måtte neka
erforderliga bidrag. Gr. Anckarsvärd bar vidare yttrat ,
att man borde akta sig för att tilldana skol-lärare, hvilka
blefvo prester och komme att öka PresteStåndets antal.
Detta är också min mening, och jag har sökt, ehuru med
motgång och tadel, att förfäkta henne under den tid, jag
utöfvat Statssecreterare-embetet. Skälet hvarföre socknarne
merendels önska att få prester till barnalärare, är dels hop
-
36o
Den 12 Februari f. m.
pet att åt barnen bereda en bättre religionsundervisning med
detsamma, men såsom Hr Piibbing yttrat, är detta presterskapets
och icke barnalärarnes sak; dels är det för att slippa
pensionera skolelärarne, när de blifva gamle och utarbetade,
men i stället fä kasta dem på kyrkan. PresteSt. har väl
en eller två riksdagar till Konungen yttrat, att det vore en
olycka för Piikels presterskap, att förökas med så många nya
ringa lönta medlemmar, utan ökad tillgång på pastorat till deras
försörjande. Men då det kommit till den svåra . tillämpningen,
hafva Consislorierne sällan förmått hålla sig vid grundsatsen,
hvadan det handt, att Stats-seereteraren, som velat
upprätthålla den, ansetts för en ultra-prest, månare om Ståndets
bästa än Consistorierne sjelfve. Saken står likväl fast,
och det finner hvar och en som betänker, huru föga den
bana skall af skickliga män beträdas, hvarest täflan om nödig
utkomst måste uthärdas med ett så oproportionerligt stort
antal expectanter. Pensioners anslående åt folkskole-lärare
kan umbäras, om Ständerne vidhålla den föreskrift i kyrkolagen,
hvilken Hr Ribbing åberopat, nemi. att skollärareocli
klockare-beställningarna förenas. Försarnlingarne böra
billigtvis betala klockaren särskildt, för det alt han tillika
är barnalärare. Om så sker, blifva de förenade lönerna i
allmänhet tillräckliga, samt i Skåne och några andra ställen
öfverflödiga. Då skola församlingarna icke sakna yngre personer,
hvilka, i förhoppning att få efterträda en gammal
vorden skollärare och klockare, biträda honom uti den
förra befattningen, eller alldeles öfvertaga henne. Derigenom
sluppe man anslå pensioner åt skollärarne, och underginge
den svårighet, som varit den värsta att öfvervinna i
sjelfva Preussen. Gr. Anckarsvärd, och, som jag tror, äfven
Hr Ribbing, hafva anmärkt, att en ny lag eller skolordning
behöfves för allmänna folkundervisningen, innan man bestämmer
hennes anslag. Jag erkänner riktigheten af denna anmärkning,
men får nauma, att ett sådant förslag redan finnes
i Fattigvårds-comite'ens betänk., ehuru jag icke anser det
vara nog fullständigt. Under min förvaltning af Statssecreterare-embetet
har jag många gångor genomtänkt den saken,
och, om det icke ansåges förmätet af den, som numera egentligen
icke har dermed att skaffa, så vore jag färdig att framlägga
ett förslag lill sådan skolordning, då comite'ens betänk.
åter förekommer. Slutligen bör jag nämna, det jag
anser ifrågavar. K. propos. icke lämpligen böra remitteras
till StatsUtsk. allena, på sätt arne värde ledamöter yrkat,
utan, på grund af deras egna anmärkningar om behofvet af
en skolordning, äfven till Ekon.Utsk. Om jag kommer alt
framlägga förslag till de hufvudsakligaste stadgandcna uti
en sådan, så får jag äfven tillfälle att yttra några anmärkningar,
som jag kunde hafva att göra vid den K. proposm ,
och med detsamma åt min framställning gifva den fullständighet,
som nu icke kan medhinnas.
Gr.
Den 12 Februari f. m.
Gr. Anckarsvärd: Först och främst får jag fasta Hr
von Harttnansdorffs uppmärksamhet derpå, alt han gjorde
elt litet misstag, då lian nämnde mig i afseende på de ambulatoriska
skolorna. Det var icke jag, sorn härom yttrade
mig, utan Frih. Sprengtporten. För öfrigt får jag betyga
min stora tillfredsställelse, att helt och hållet få dela åsigter
med Hr von Hartmansdorff uti detta ämne. Jag kan
dock icke underlåta alt tillkännagifva min förundran deröfver,
att en ännu i tjenst varande Stats-secret. för ecelesiastik-ärendena,
kan hysa åsigter, så fullkomligt stridande
mot den K. proposm. Emedlertid, och då jag yttrat min
enskilda öfvertygelse derom, att de ifrågavar. folkskolorna,
som funnos lili stifls-städerna, för bildande af skollärare
borde vara tillräckliga; anhåller jag, all Ilr von Hartmansdorff
behagade upplysa, hvartill den i proposm föreslagne
föreståndaren kunde behöfvas. Jag hade trott, att uti en
vexelundei visnings-inrättning ett nära nog obegränsadt antal
skolgossar vinna undervisning under en och samma lärare;
oell det är af denna anleda, jag vågat framställa denna förfrågan,
äfvensom om det icke vore lämpligt, att den redan
anslagna lönen för läraren kunde blifva något förökäd, ehuru
ej till det belopp, som biefve nödigt, i händelse en särskild
föreståndare antoges.
Hr von Hartmansdorff: Skälet, hvarföre en föreståndare
behöfves, är följande: om den vanliga skolläraren
skulle på en gång undervisa både skolbarnen och lärareeleverne,
så måste han, med få undantag, försumma endera
delen. Det kan undvikas en eller annan gång, men icke öfverhufvud,
att på'det sättet sköta en skola, som tillika skall
vara seminarium. Vi hafva redan erfarit detta vid vexelundervisningens
normal-skola på söder, hvarest vi nödgats
antaga en underlärare, som sysselsätter sig med skolbarnen,
under det den egentlige läraren eller lectorn undervisar lärare-eleverne.
Jag tror derföre, att rectorer vid seminarierna
i stifts-städerna äfven borde biträdas af en underlärare,
som sysselsatte sig med barnen, och åt hvilken särskild lön således
erfordrades. Denne lärare behöfde likväl icke vara
en lärd man, utan blott innehafva en väl bildad klockares
kunskaper. Lönen kunde följaktligen blifva derefter.
Ilr Frih. o. Landtm, föreslog remiss till StatsUtsk.
af K. M:s nu föredragna nåd. proposition.
Gr. Anckarsvärd: I likhet med Hr von Hartmansdorff
får jag anhålla, att denna K. propos. måtte blifva remitterad
både till Stats- och Ekon.Ulskm.
Uppå derefter framställd propos., blef K. M:s nåd.
propos., ronde allmänna stadgande!] och anslag af allmänna
i H. 46
36a
Den 12 Februari f. en
-
medel lill folkundervisningens befrämjande, remitterad lill
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.IJtsktn.
H. 11. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. SiIf verslolpr.
Onsdagen den 12 Februari i84o.
Plenum kl. £ till 7 e. m.
Hr Dal man, Wilh. Fredr., uppläste följande:
Vid remissen af K. M:s propos. ang:de folkundervisningen
anhåller jag, att få följande korta anmärkningar Statsoch
Ekon.Utsk:u underställda.
i:sta punkten. Då jag anser det vara Statens pligt
alt bekosta och underhålla alla sådana inrättningar, hvilka
äro ämnade till bildande af lärare; kari jag icke annat än
godkänna principen af ett sådant anslag, och instämmer således
uti usla punkten af Regerts förslag, likväl så, att det
begärdta anslaget af 6000 r:dr b:co icke ställes under Reger:s
disposition, utan utbetalas af Riksg:s-contoret, uppå Domcapitlens
reqvisition och emot af dessa till ltiksgts-contorets
fullmäktige årligen afgifven redovisning.
2:dra punkten. Med sistnämnda villkor tillstyrker
jag äfven det i denna punkt begärdta anslag af 9000 r:dr
till understöd eller s. k. stipendier för behöfvande skollärare-elever.
^:de punkten. I min tanka böra lärare i folkskolor
icke uppföras på Rikets stat med rättighet lill en viss lön,
lin mindre lill en lifstidspension; utan bör bestämmandet
deraf, efter min åsigt, tillkomma communen, helst den af
Regerrn föreslagna lön, af 16 t:r spanmål m. m., kan vara
för litet uti en församling och för mycket uti en annan.
q:de och io:de punkterne. Jag bestrider icke bebeviljandet
utaf det af Regerrn begärdta creditiv af högst
5o,ooo r:dr b:co årligen till folkundervisningens befrämjande;
men jag är deremot af den tanka, att utskiftandet af detta
anslag icke hör bero af Regeus godtycke, utan vissa villkor
stadgas, hvilka berättiga till understöd; och lärer i sådant
fall Riksgrs-contorels fullmäktige vara i tillfälle att pröfva
ansökningarna derom, så att Regertn slipper detta bestyr.
it:te punkten. Jag anser det vara en oriktig grundsats
, att kyrkoherden är sjelfskrifven ordför. i skolstyrelsen,
utan synes mig församlingen böra äga rätt att välja en
sådan ordfor, likasom öfriga ledamöter, dock så att pastor
Den 12 Februari e. m.
303
alllid är sjelfskrifven ledamot. I öfrigt får jag vördsamt fästa
fl. Utsktns nppmärksainliet dervid, att det reglementariska
uti denna vigtiga fråga icke, ehuru af ekonomisk beskaffenhet,
må behandlas såsom ett önskningsmål, utan jemlikt
8g §:n Reg.F. och 34 §:n i mom. Riksd.Ordn., dermed
förfa ras på sätt, som för lagfrågor är stadgadt.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Jag är icke viss
på, huruvida det beslut, som denna förmiddag fattades, var,
alt de särskildta yttranden, som i saken afgåfvos, rör:de den
då föredragna K. propostn , komma att åtfölja densamma till
Stats- och Ekon.Utskm. T fall beslutet icke var sådant, så
anhåller j ag vördsamt, att Hr Frih. o. Landtm, derom ville
framställa propos. till Ståndet.
II. o. Ad. biföll, att Hr Dalmans nu afgifna yttrande
skulle till Stats- och Ekon.Utsktn åtfölja den i dag f. m.
beslutade remissen af K. M:s nåd. propos., rörtde allmänna
stadganden och anslag af allmänna medel till folkundervisningens
befrämjande.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att hvad de yttranden
i ämnet anginge, som på f. m. blifvit afgifna, så
komrne de, enl. Riksd.Ordnls föreskrift, att åtfölja remissen
till Utsktn.
Justerades i prot.-utdr., innefattande R. o. Adis denne
dag på f. m. fattade beslut.
Å nyo föredrogs K. M:s d. 8 dennes på bordet lagda
nåd. propos., angrde Calmar läns fördelning i två län.
Hr Carleson, Jacob Edvard, uppläste följande:
K. M:s nåd. propos. till 11. St., angrie Calmar läns fördelning
i 2:ne län, har blifvit påkallad af enskilde personers
underd. ansökningar, understödda af Länsstyrelsens tillstyrkande.
Huru så väl underskrifterne å ansökningarna, som
sammansättningen af den deputation, hvilken i und. uppvaktade
K. M. under Dess vistande i Wimmerby, tillkommit,
är i orten noggrannt kändt, likasom orsaken till Konungens
Bef:h:des utlåtande.
De skäl, som för delningens nödvändighet uppgifvits,
förefalla något besynnerliga. Ehuru långt afståndet äfven
är emellan länets norra gräns och Calmar, skal! väl i ett
län, som från residens-staden äger 2:ne med hvarandra genom
länets sträckning paralelt gående vägar, den ena förbi
Westervik utmed kusten ända till Söderköping, den andra
midt igenom landet förbi Wimmerby till Linköping, och på
sidorna emellan dessa nästan otaliga häradsvägar, med de
stora förenade, och der postcommunication är så hastig, att
på mindre än 36 timmar underrättelser kunna erhållas från
364
Den 12 Februari e. ro.
länets yttersta gräns, möjlighet finnas att fu allt, som tillhör
Länsstyrelsens verksamhet, skyndsamt hefordradt. Att
vagens längd ej afskräcker någon från en rättegång, bevisas
bäst med den mängd mål, som drages under hofrätten oell
col legiér.
Af föga vigt är den anmärkningen, att det långa afståndet
emellan residenset oell länets norra orter är betungande
för dem af dessa orters innevånare , som inkallas tili
cancelli-förhör — t. ex. i fyllerimål och någon gångiskuldfordringsmål
— eller för annan orsak måste personligen inställa
sig hos Länsstyrelsen; ty dessa fall äro så få, att de
ej förtjena tagas i beräkning, och kunna dessutom blifva än
färre, örn de lagar, sorn onödigtvis föranleda till personlig
inställelse, t. ex. om fylleri och dryckenskap, erhålla behöflig
förändring. Af större och obestridlig vigt äro de för
fångars forslande emellan länshäktet och de norra häradernas
samt städernas domstolar erforderliga kostnader, till
hvilkas fördrygande länets geographiska form och residentets
läge oemotsägligen föranleda; men hvad äro väl dessa kostnader
i jemförelse med dem, som inköpandet eller uppbyggandet
af ett nytt residenshus samt anslaget till aflöning för den
nya länsstaten skulle förorsaka ? Om således correctivet blir
ett vida större ondt, än det onda man vill corrigera; hvad
vinner man då på förändringen? Ändamålsenlig vore deremot
den åtgärd, att för de norra orterna inrätta ett särskildt
fånghus, hvilket lämpligen kunde anläggas i Wimmerby,
förenas med Wimmerby stads och Sewedes härads häkten
och ställas under kronofogdens inseende. Kostnaden dertill,
jemte aflöning till en vaktmästare och ett par vaktbetjenter,
skulle snart ersättas genom besparingen af den årliga
fångföringskostnaden.
boende inom Aspolands härad och socken-fullmäktig vid
det sammanträde, som på K. M:s nåd. befallning hölls med
häradsboerne, är jag i. tillfälle meddela den allmänna missbelåtenhet,
som häradets innevånare förklarade vid förslaget
att förlägga häradet till Westerviks län. Häradet ligger,
med undantag af en ringa del, närmare Calmar än Westervik
— midten af häradet nära en mil — dess 12,000 innevånare
hafva föga beröring med sistnämnda stad, men deremot
jemn och lätt communication med Calmar. De afsätta
sina hufvudsakligaste produeter förnämligast på Döderhultsviks
köping, som i commercielt afseende sorterar under Calmar,
och hemta från dessa båda ställen det mesta af sina
förnödenheter. 1 följd deraf, hafva de sina transaetioner med
de handlande i Calmar och Döderhultsvik, hvaraf åter naturligen
föijer, att Aspolands härads innevånare skulle hädanefter,
sorn hittills, uti de frågor, der Konungens Bef:h:des
åtgärd mest anlitas, nemi. i skuldfordringsmål, komma att,
vare sig såsom sökander eller förklarande!', vända sig till
Konungens Bef:h:de i det gamla Calmar län. En, isynner
-
Den 12 Februari c. m.
365
het för allmogen, vigtig omständighet är derjemte, att postgängen
pä Calmar är skyndsam, beqväm och foga dyr, men
deremot pä Westervik vida långsammare och dyrare.
När K. M. i nåder funnit nödigt höra Aspelands härads
innevånare i frågan, huruvida de önskade blifva till det nya
länet hörlagde, skulle jag tro, att meningen härmed ej var
att blott få deras medgifvande. När de nu bestridt delningen,
borde de väl ej, emot sitt bi stämda förklarande, tvingas
lill en förändring, hvarigenom de i alla afseenden förlora
och uti intet afseende vinna.
Då någon särskild delning af Calmar län ej är af verkliga
behofvet påkallad, tyckes frågan derom kunna uppskjutas
tills en reglering af Rikets öfriga län en gång företages,
isynnerhet som kostnaden nu kan till dess Riket besparas,
och hvilken besparing alltid kommer väl till pass.
Frih. Raab, Adam Christian: Såsom bosatt i sodia
delen af Calmar län och disponent af egendom i den norra,
har jag ofta varit i tillfälle att höra de olika opinioner, som
i detta ämne velat göra sig gällande inom länet. Jag anser
111ig derföre pligtig att meddela den åsigt, som jag på denna
grund fattat. Jag vill icke bestrida, att ju Westerviks
stad och trakten närmast deromkring skulle hafva en betydlig
fördel, om länet delades i atlie delar, och Westervik blef
residens-stad för den ena. Men det vöre egentligen södra
Tjnsts härad, som skulle draga den synnerligaste fördelen
af denna lane-fördelning. Här är dock icke fråga om blott
detta härad, utan äfven om fyra andra härader, sorn skulle
utgöra det nya länet. Hvad Aspelands härad beträffar, har
Hr Carleson sakrikt och fullständigt utredt, att detta härad
skulle lida betydligt meri, om det fick Westervik tili residens-stad,
och att dess innevånare högtidligen protesterat
deremot. Tunaläns och Sewedes härader hafva väl närmare
till Westervik; men sorn länets landsvägar gå från norr till
söder, hafva de sin mesta postgång på Calmar, och således
lättare skriftlig communication med denna ort, än med Westervik.
Norra Tjust åter ligger längst bort, men har nära
nog lika långt till Westervik, som till Linköping, och skulle,
med större fördel och utan tillökning i kostnad, kunna förenas
med Linköpings län, än utgöra en del af det ifrågavarande
länet. — Det är mig bekant, att flere innevånare af
norra delen i länet, dels genom petitioner, dels deputationer,
anmält sin önskan, att länet skulle delas, och som skäl
föreburit svårighet för dem att anlita Konungens Bef:h:de;
men samma svårighet företer sig i alla län för alla innevånare,
som bo 5 ä 6 mil från residens-staden, de måste genom
commissionär eller genom skriftvexling utföra sin talan.
Således är hufvudsaken för dem att få en lätt och hastig
postgång, och om posten, som icke går mer än en gang i
veckan mellan Westervik och Calmar, inrättades till dub
-
366
Den 12 Februari c. m.
bel, hvilket i allt fall vore behöfligt i ett så bebodt land, så
vore all anledn. till klagan håfven. Vidare har man anfört,
att Landshöfdingen eller Länsstyrelsen ej vöre i tillfälle att
taga kännedom om den aflägsna delen af länet. Jag vill i
delta fall erinra, att de 2:ne landsvägar, som finnas i länet,
den ena utmed kusten och den andra inuti länet, äro icke till
miltal längre, än de vägar i andra till omfånget lika stora
län, sorn gå rundt omkring dess gränsor; och behöfver Landshöfdingen
i Calmar län således icke göra längre resa för att
laga kännedom om länets aflägsnaste delar, än Landshöfdingen
i andra län. Man har äfven påstått, att kostnaderna
för embetsmäns resor och fångtransporter i ett så vidsträckt
län, som Calmar, skulle vid närvar, förhållande vara
högst betydliga och kunna minskas genom delningen; men
jag befarar, att de kostnads-reseräkningar, som skulle ingifvas
från 2 särskildta Landshöfdinge-einbeten skulle blifva
vida drygare, än de, som nu ingifvas från ett; och att
fångtransporter, äfven utan delning, kunde minskas, har
Hr Carleson visat genom sitt förslag att begagna ett häkte
med en vaktmästare och en eller ett par fångknektar i Wimmerby.
Dessutom kunde fångtransporterna mellan 2 olika
län blifva lika kostsamma, som om länet bibehålies i nuvar.
skick. Hufvudfrågan, som alltid måste afses, är länets storlek,
så till areal som folkmängd. I detta afseende får jag
erinra, alt länet är till arealen mindre än Wenersborgs
och Carlstads, ungefär lika med Kronobergs, Linköpings och
Jönköpings; till folkmängden åter mindre än Linköpings,
Carlstads, Skaraborgs, Malmöhus och Elfsborgs, lika ungefär
med Jönköpings, Christianstads och Götheborgs.— Med
lika rätt kunde något af dessa län fordra en delning, isynnerhet
det oformliga Elfsborgs. Kostnaden för ifrågavar.
Kinsdelning är nu uppgifven till 11,200 r:dr; men jag är
säker, att de för Landsh.-etnbetet erforderliga byggnader och
inrättningar skulle bestiga sig till minst 100,000 r:dr, och
då räntan på denna summa jemte årliga underhållet beräknas
till årlig utgift, torde denna icke vara för högt tilltagen
med 10,000 r:dr, förutan oförutsedda utgifter. För närvar,
utgör bevillningen efter 2:dra art. af fast egendom i länet
35,220 r:dr, och af denna summa skulle således åtgå mer
än -f.'delar för nya länets inrättande. Jag tror, att länets
innevånare skulle vara oändligt mycket bättre belåtne, om
R. St. ville anslå medel till understöd för atlie arbeten i länet,
eller Stångåns och Emans upprensning, hvarvid jag
vill hafva erinrat, att ingen af mina egendomar gränsar till
någon af dessa åar, så att min afsigt härmed ej må kunna
misstänkas att vara egennyttig.
Vid en riksdag, då Representationen både synes vilja
och bör spara på allmänna utgifter, anser jag, på grund af
det anförda, mig böra bestrida det ifrågavar. anslaget.
Frih. Cederström, Gustaf Carl: I anledn. af 2:11c
Den ia Februari e. m.
värde talares yttranden, får jag anhålla, att, då StatsUtsk.
inkommer med utlåtande öfver den ifrågavar. K. propos:n,
StatsUtsk. täcktes upplysa , huruvida icke en så beskaffad
delning af Calmar län, hvarigenom de sydligaste delarne
deraf lades till Blekinge och de nordligaste till Linköpings
Ian, vore ändamålsenligare. I fall delningen åter skall äga
rum, på sätt den är i K. propos:n föreslagen, vågar jag anhålla,
att StatsUtsk. täckes göra sig underrultadt, om och
huruvida i trakten kring Westervik finnes någon landtegendom
, som för Kronans räkning kan inköpas till Landsh.-  boställe, och 0111 icke i sådant fall de 8000 r:dr, sorn Konungen
föreslagit måtte utgå för aflöning till Landtstatens
embets- och tjenstemän, lämpligen kunna afsättas och besparas
tills vidare och lill dess summan blir tillräcklig för
inköp af en sådan egendom.
Jag tror, att denna åtgärd skulle vara ändamålsenlig af
det skiil, att det är för en Landshöfding nödvändigt alt äga
praktisk kännedom om landtbruket.
Remitterades till StatsUtskottet.
Föredrogs ånyo K. M:s den 8 dennes på bordet lagda
nåd. propos. ang:de lånebidrag af allmänna medel till uttappning
af myror på Gottland.
Hr Ribbing, Bengt: I afseende på detta förslag hade
jag ämnat framställa ett project, att för verkställigheten deraf
begagna mindre brottsliga correctionister och fångar, äfvensom
lösdrifvare. Jag förbehåller mig reservationsvis att
framdeles få dermed inkomma.
Remitterades till StatsUtskottet.
Ånyo föredrogs K. M:s d. 8 dennes på bordet lagda nåd.
skrifvelse, i fråga om ändring af K. förordn. d. 19 December
1827, ang:de grunderna och villkoren för ' hemmansklyfning
samt afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman.
Hr Frih. o. Lndtm. hemställde, 0111 R. o. Ad. behagade
remittera denna nåd. skrifvelse till LagUtsk.
Ropades ja.
Hr Sandelhjelm, Paul: Som jag först i går undfick
del af denna propos., då de tryckta exemplaren utdelades;
anhåller jag, att den K. propos:n måtte få hvila på
bordet till nästa plenum, emedan jag ej hunnit taga kännedom
af densamma.
Hr Frih. o. Landtm, ansåg, att, sedan propos. om
remiss blifvit framställd och bifallen, någon vidare bordläggning
icke kunde äga rum; hvaremot intet hinder vore
att framdeles särskildt remittera det yttrande i ämnet, som
kunde afgifvas.
308
Den t2 Februari e. m.
Hr Ribbing, Arvid: Jag iakttog tystnad ang:de denna
propos., i anseende dertill, atL jag trodde det densamma
skulle remitteras, icke blott till Lag-, utan äfven till Ekon.-  [Jtsk., då jag i detta Utsk. kunde fä tillfälle yttra hvad jag
åstundade; men sedan propos. om remiss endast lill LagUtsk.
skett, hemställer jag, om icke propos. äfven kunde göras
på remiss till Ekon.Utskottet.
Ur Frih. o. Landtm, erinrade, att propos. om remiss
till LagUtsk. af den ifråga var. nåd. skrifvelse!) blifvit
utan anmärkning af R. o. Ad. bifallen, och att det alltid
stöde LagUtsk. öppet alt, om det funne sådant nödigt, begära
sammanträde med hvilket Utsk. som helst, sorn kunde
äga att behandla frågan.
Hr von Hartmansdorff: Då Hr Ribbing begärt ett
tillägg lill den propos. Hr Frih. o. Landtm, framställt, hvilket
tillägg icke upphäfver den gjorda och af Ståndet bifallna
proposm; så anser jag det icke kunna Ilr Ribbing förvägras
att få sin begäran underställd R. o. Ad:s bepröfvande.
Hvad saken beträffar, tror jag, för min del, att han
har rätt afven deruti.
Frih. Sprengtporten, Jac. Willi.: I afseende på
formen, förenar jag mig med Hr von Hartmansdorff, och
tror det vid föreg:de riksdagar hafva ägt ruin, att propos.
blifvit framställd på remiss afen fråga äfven till annat Utsk.,
än det, hvartill remissen först blifvit beslutad, då ett sådant
tillägg icke uppbäft det första beslutet. Upplysningsvis
får jag nämna, att jag föreg:de riksdagar haft tillfälle
handlägga samma ämne, i egenskap af ledamot i en sammansatt
beredning af bag- och Ekon.Utsk:n. Jag anhåller således
om propos. till gemensamt handläggande af ämnet hos
dessa Utskott.
Uppå derefter framställd propos. blef K. M:s nu föredragna
nåd. skrifvelse jemväl remitterad till Ekon.Utskottet.
Föredrogs ånyo K. M:s d. 8 dennes på bordet lagda
nåd. skrifvelse, ang:de lönereglering för Landtstatens tjenstemän
och betjente, samt för förste och andre landtmätare.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag anhåller att
vid den delen af denna propos., hvari säges, att Landtstatens
tjenstemän icke skulle få indelta löner, mig må tillåtas göra den
anmärkn., att fogdar, häradsskrifvare och länsmän böra erhålla
boställen, emedan de äro skyldige alt bo inom sina district,
och det eljest skulle för dem ofta inträffa svårighet
att erhålla passande bostäder. Hvad åter sådana tjenstemän
af I.andtstalen beträffar, hvilka såsom landssecreterare och
landskamererare mäste bo i residens-städerna , så finnér jag
vis
-
Den la Februari e. m.
36g
visserligen riktigt, att någon indelning åt dem icke behöfves.
I afseende på tillgången å de 120,000 r:dr, som för
Landtstatens förbättrade lönereglering skulle erfordras, säger
väl den nåd. propostn, att medel för närvar, brista till anslagens
uppförande på ordin. stat. Men dä K. M:s nåd. propos.
ang:de statsverkets tillstånd och behof omförmäler, att
icke mindre än 750,000 r:dr årligen finnas till öfverlopps i
Riksgts-contoret, hvarmed skatterna skulle kunna förminskas,
så hafva vi ju tillgångar i öfverflöd? En utgift, så vigtig
som denna, om hvilken fråga hos Ständerna vid flera föregående
riksdagar förekommit, men hvilken för brist på medel
icke kunnat beviljas, borde nu, under motsatta förhållanden,
icke längre uppskjutas. Om lion deremot beviljas,
så är det min fullkomliga öfvertygelse, att derigenom skulle
i hvarje särskild landsort beredas långt mera trefnad och
gagn , än en mot denna löneförhöjning svarande ringa nedsättning
i allmänna bevillningen skulle kunna åstadkomma.
Hr von Rosen, Georg: Jag har så mycket mera skäl
att förena mig med Hr von Hartmansdorff, i afseende på
nödvändigheten att få indelning ät dem af Landtstaten, som
äro ålagde att bo inom vissa districter, som ingen har bedröfligare
erfarenhet än Landshöfdingen i Christianstads län
i denna del, der af 24 länsmän endast 3 eller 4 hafva indelningar.
Härutaf uppkomma de största svårigheter, emedan
de stanna i beroende hos folk, som hysa dem, hvilket
beroende medför de skadligaste följder.
För öfrigt vill jag inskränka mig dertill, att jag väl icke
så noga känner hvarken landets tillgångar eller landets
behof; men att jag deremot fullt känner länsmännens behof,
och att deras drabbar ända ner till den lägsta koja.
Då en länsman icke äger mer än 100 r:drs lön, men skall
hålla sig häst; så frågar jag, om en sådan tjensteman möjligen
kan lefva sorn han bör, d. v. s. lagligt och lofligt.
Hr Ribbing, Arvid: Instämmande i de värde ledamöters
yttranden, som sednast talat, kan jag icke heller annat
än, lika med dem, yrka på folkets rätt. På sätt, som
Hr von Rosen nyss ådagalagt, angår frågan icke blott länsmännen,
utan äfven de personer, som hafva med dem att
göra, d. v. s. hela allmänheten.
Det torde tillåtas mig, att jag uppläser ett kort utdrag
utur K. M:s nåd. propos. till R. St. vid 1828 års riksdag,
lydande i i3 p. sålunda: ”1 följd af R. St:s vid sista riksdag
gjorda underd. hemställan, hafva Kammar-colkm och Statscontoret
undfått K. M:s nåd. befallning att, efter föregången
undersökning om Landtstaternas lönevillkor i allmänhet,
upprätta generelt förslag till förnyad lönestat för denna tjenstemannacorps,
i ändamål att för densamma bereda en jemnare,
och, i förhållande till sysslornas beskaffenhet och vigt
1 H- 47
3;0
Den i? Februari c. m.
närmare afpassad, lönereglering;” och vidare: ”Den lägre
krono-betjeningens eller länsmännens förseende med lämpliga
lönevillkor har med skäl länge varit yrkadt, såsom ett nödvändigt
villkor för en behörig utöfning af deras angelägna
och mödosamma tjenstebefattning och förekommande af det
skadliga missbruket, aft de för sin bergning måst vara till
tunga för folket; och det synes vara hög tid att afhjelpa ett
undt, sorn till sina följder medfört så högst menliga verkningar
på de styrande och de styrda.”
Sedan Konungen i dessa nådiga och för Rikets väl omtänksamma
ordalag yttrat sig i frågan oin länsmännens förseende
med högre löner; så förekommer det något oväntadt,
att i den nu afgifna nåd. propos:n blott höra omtalas, att
medel saknas för dessa löner och detta behof, så mycket
mera, som det är motsägande hvad som i Konungens nåd.
propos. om statsverkets tillstånd omtalas, nemi. ett öfverskott
af statsmedlen på y5o,ooo r:dr, då här icke är fråga
om mei än 120,000 r:dr för denna lönereglering. Jag har
icke haft tillfälle taga kännedom om det förslag, somafStatscontorel
och Kammar-colltm gemensamt blifvit uppgjordt,
emedan det icke lärer åtföljt den K. skrifvelsen, utan först
troligen aHemnats till StatsUtsk., och kan således icke yttra
mig öfver alla dess delar; men hvad jag vet, är detsamma
som flere välde talare uppgifvit, att länsmännens och den
lägre kronobetjeningens förseende med högre löner icke
längre borde uppskjutas. Vi hafva på f. ni. sysselsatt oss
med förslag, huru folket skulle undervisas och bildas, icke
allenast till kunskap och rättrådighet, utan till ändå högre
förädling. Vill man nu bibehålla exemplet af motsatta egenskaper
hos dem, som hafva öfver folket att styra och befalla
i första hand? Deraf skall icke kunna slutas till annat,
än att alltsammans är ett gyckel. Här är fråga om borttagande
af ett positivt ondt; det har Konungen, enl. hvad
jag i böljan af mitt yttrande citerade, gifvit Ständerne tillkänna:
således borde också länsmännens förseende med högre
löner föregå utdelning af de goda pensioner åt generalsoch
a mi ra Ispersoner, hvilket jag väl icke så noga förstår att
bedömma, huruvida det är mer eller mindre nödvändigt;
men så mycket tror jag mig veta, att det säkerligen finnas
generals- och amiralspersoner inom detta Hus , som , då de
se och veta, att länsmannen för sin tjenstebefattning, som
han oafbrutet utöfvar utan nämnvärd lön och utan ersättning
för ständiga resor i tjensten , icke skulle vilja tillvälla
sig pensioner, sedan de för sina tjenster åtnjutit både lön och
rundliga respenningar, innan den lägre krono-betjeningen kunde
komma i åtnjutande af någotdera. Jag skulle, för min
del, våga tillstyrka, att löneregleringen för denna class af
krono-betjeningen måtte för sig gå, ehvad löneregleringen
i sin helhet går i verket, eller nämnde del deraf lösryckes
från det förslag Stats-contoret och Kammar-colbm i allmän
-
Dcti i'2 Februari e. iu.
het uppgjort, så att krono-betjeningen icke längre måtte
sättas på ett svält-systéme, som är rätta sättet att komma
den att lefva af rof, hvarmed man ock, i mer eller mindre
mån, lyckats. I den ort, der jag bor, är krono-betjeningen
lyckligtvis försedd med boställen, så alt jag icke har något
derifrån att i nämnde hänseenden öfverklaga; men vi hafva
hört, att det i allmänhet är annorlunda.
I fall StatsUtsk. skulle behjerta hvad som sålunda synes
vara af högsta vigt, både för allmänheten sjelf och de tjenstemän,
som närmast med henne hafva att göra, skulle jag dervid
tillika vilja fästa det villkor, att accorderna måtte upphöra,
hvaremot författningarna och föreskrifterna icke ännu gjort
tillfyllest. En annan önskan torde jag äfven få förena med
denna, att för vinnande af sådana tjenster, som här äro i
fråga , måtte föreskrifvas .undergåendet af en lämplig examen,
hvilket det särskildta Utsk., som för flera riksdagar sedan
sattes, tillstyrkt, men som icke heller ännu vunnit någon
framgång.
Hr Dalman, "Wilh. Fredr., samt Gr. Anckarsvärd,
Carl Henr., förenade sig med Hr Ribbing.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Till större delen förekommen
af de Irenne siste talarne, anser jag mig skyldig
förena mig med dem i nödvändigheten att fästa uppmärksamhet
derpå, att krono-beljente, hvilkas skyldighet är att
vistas på landet, måtte förses med boställen. Den usla lön
desse, och, synnerligen länsmän äga, gör det omöjligt att
kunna begära, det de skola uppfylla sina skyldigheter. Det
är derföre jag anhåller få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet
på nödvändigheten att få den hjelp, som nu är föreslagen så
tillräcklig, att de maniementer — om jag så'får uttrycka
mig —1 som ofta förekomma, men böra vara borta, må kunna
tilltalas , om de skulle förefalla. Här är taladt om länsmän;
men det finnes en annan art af krono-betjenle, jag
menar landsfiscaler, hvilka icke äga någon lön. Jag tror,
att desse antingen böra försvinna eller också aflönas. Då de
skola finnas på det sättet aflönta, att de skola lefva på de
anmärkningar, stämningar och böter de kunna erhålla, tror
jag icke sådant vara ändamålsenligt för några slags tjenstemän.
Jag anhåller, att äfven detta mitt anförande måtte af
StatsUtsk. tagas i betraktande, då staten uppgöres.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Jag har vid
flere föregående riksdagar förordat länsmännen och deras behandlingssätt
af Staten. Ämnet är vida vigtigare, än desse
aktningsvärde och likväl på rangordningen så långt nedsatte
tjenstemäns plats tyckes utvisa. Ämnet är ändå vigtigare i
en tid, då civilisationens framsteg, icke derföre mindre önskansvärda
och högeligen önskansvärda, likväl så väsendtligen
hunnit åverka våra landsbygders seder. En rak påföljd
deiaf är, alt vidmakthållandet af ordning och lag krafvel'äu
3ji Den 12 Februari c. ra.'
högre egenskaper hos jbådas ombud. Jag sade vid förra riksdagen
, och upprepar det med ökad anledning nu: på länsmannen
hvilar ytterst Statens bestånd. Detta tyckes vara
nog mycket sagdt; men Statens bestånd beror af samhällsordningens
vidmakthållande, och detta ankommer ytterst på
ordningen i hvarje socken. Min röst kan icke gifva någon
ökad styrka åt de sakrika anföranden, hvilka nu i detta
ämne blifvit afgifna; men med den innersta öfvertygelse recommenderar
jag länsmännen till StatsUtsk:s gynsammaste
behandling och till framtida gynsammaste vota i Stånden,
när ärendet från Utsk. återkommit.
Hr Bergenstråle, Claes Gabriel: Jag vågar tro,
att de fleste af Ståndet, isynnerhet de som äro boende på
landet, hafva varit i tillfälle att öfvertyga sig, huru vanlottade
länsmännen äro. De äro likväl de, som utgöra första
länken i vår samhälls-machin, och stå i en daglig och stundlig
beröring med allmogen. Man har haft tillfälle att se,
huru sedlighet eller osedlighet äro beroende af dessa personers
mer eller mindre moralite. Jag kan således icke annat
än önska, att R. St. måtte behjerta deras belägenhet; och
som jag är hufvudsakligen förekommen af de herrar talare,
som förut yttrat sig i ämnet, inskränker jag mig att till
alla delar förena mig med dem.
Frih. von Kraemer, Robert: Jag förenar mig med
de herrar, sorn yttrat sig i denna fråga, och vill blott tillägga,
det jag anser det vara af högsta vigt, att läns-notarien
uppföres på stat. Han bestrider ofta landssecreterarens
tjenst, och får ofta biträda andra Landsh.-emb:s tjenstemän.
Det är behofvet af detta anslag jag velat vitsorda.
Hr Ribbing: I anledn. af Landsh. Gr. Posses yttrande,
ang:de landsliscalerne , var det som jag begärde ordet. Om
jag rätt påminner mig, så hafva Ständerne en gång förut,
under någon af föreg:de riksdagar, lios Konungen anhållit
om indragande af desse tjenstemän. Om afslag eller ens
svar derå följt, kan jag icke säga; men såvida desse tjenstemän
skola finnas, anser jag det vara angeläget för dem att
erhålla någon lön. Jag skulle likväl tro, efter den erfarenhet
jag äger, att deras befattningar äro mindre nödiga.
Det torde tillåtas mig att få visa skadlighelen, att sådana
tjenstemän utan lön finnas, genom ett enda exempel. Det
inträffade nemi., attén ord. kronobetjent— jag kan ej säga
0111 det var länsmannen eller fogden — instämde en person
för brottmål till tinget. Den instämde infann sig hos iandsfiscalen,
som utskref en antidaterad stämning, hvarmed den
stämde personen gick inför rätta och gaf tillkänna, att han
ridan vore stämd för samma sak, och att böterne, hvaraf
enl betydlig del tillkom åklagaren, redan blifvit guldne.
Pen ordin, åklagaren hade således icke något för sitt be
-
Den la Februari e. m.
svar, och hans nit och verksamhet med detsamma afklippta.
Jag hemställer, huru svart det är för hvar och en i allmänhet
och för domaren isynnerhet, att se sådana spektakel
oförsynt inför rätta uppföras. Så tillgår ofta, emedan desse
tjenstemän måste skaffa sig något att lefva utaf, det må ske
på hvad sätt som helst.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog, att K. M:s nu föredragna
nåd. skrifvelse måtte till Stats-Utsk. remitteras.
Bifölls.
Hr Dal man, Wilh. Fredr., anhöll, att de i ämnet
afgifna yttranden äfven måtte få till Utskottet åtfölja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, då 49 §:n Riksd.
Ordn. stadgar, att yttranden, hvilka afgifvas öfver mål, som
till Utsk. förvisas, äfven skola dit remitteras, han ansett
öfverflödigt till R. o. Ad. framställa propoS. derom, emedan
Ridd. Secret. visserligen icke kunde undgå att iakttaga denna
Riksd.-Ordn:s föreskrift.
Remitterades till Stats-Utsk. K. M:s d. 8 dennes på bordet
lagda nåd. skrifvelse, ang:de kronohemmanet Karlebys
anslående till boställe för kronofogden i Wadsbo fögderi.
Å nyo föredrogs K. M:s d. 8 dennes på bordet lagda
nåd. skrifvelse, med ett af särskilde Comiterade afgifvet betänk.
och förslag rör:de fattigvården i Riket.
Hr Dalman, Wilh. Fredr., uppläste följande:
89 §:n Reg.F. stadgar: ”Vill Konungen åt R. St. öfverlemna
att gemensamt med honom något afgöra, som fli”kets
allmänna styrelse rörer, då förfares dermed på det
”sätt, som ang:de lagfrågor är stadgadt.”
§ 34 i Riksd.ordn., hvilken angår de mål, som skola
af allm. Besvärs- och Ekon.Utsk. upptagas, och hvaribland
jemväl uttryckligen nämnes allmänna fattigvården, innehåller
i sista punkten af första morn.: ”Vill Konungen nå"got
ekonomiskt mål gemensamt med R. St. afgöra, förfares
"dermed på sätt, som för lagfrågor är stadgadt.”
Ett sådant sätt är föreskrifvit uti Reg.F:s 87 §, deruti,
bland annat, stadgas: att derest Konungen finner för godt
någon lagfråga för R. St. framställa, äske han Statsrådets
yttrande deröfver, samt meddele R. St. sin propos. tillika
med berörde yttrande. R. St. infordre behörigt Utsk:s utlåtande
häröfver, beslute sedan, och öfverlemne Konungen
deras svar uppå Rikssalen, der de bifallit Konnngens propos.
, och skriftligen genom talmännen, om de densamma
afslagit.
Af dessa grundlags-stadganden, till ordalydelse och åsyftning
sammanförda, synes mig ovillkorligen följa, att, derest
Konungen vill något ekonomiskt mål gemensamt med R.
374
Den ia Februari e. m.
St. afgöra, en K. M:s propos., innehållande förslag till författning
eller grunderna derför, måste vara utarbetad, och
för R. St. framläggas uti det skick, att R. St. deröfver kunna
besluta, antingen genom bifall eller afslag i alla eller vissa
delar; och detta R. St:s svar kan uppå Rikssalen till Konungen
aflemnas, och Konungens sanction derå förväntas.
Nu inträffar likväl, att Konungen uti de vigtiga ekonomiska
frågor, hvilka innefattas i det s. k. fattigvårdsbetänk.
, icke framlagt någon propos., utan endast genom
en skrifvelse, som i ingen mån uppenbarar Regens åsigt
angtde nämnde maktpåliggande mål, öfverlemnat en hop
tryckta handlingar i ämnet till grund för R. St:s pröfning
och beslut derutinnan.
Då jag, för min del, anser denna form vara mot grundlagen
stridande, finnér jag ej heller K. M:s nu föredragna
nåd. skrifvelse kunna qualificeras annorlunda, än såsom ett
missiv till fattigvårds-betänk., och sålunda icke erfordra
eller grundlagsenligen kunna erhålla annan åtgärd, än att
läggas till handlingarna; beroende det sedermera på, huruvida
någon enskild motionär upptager ifrågavar. fattigvårdsbetänk.
, såsom sin egen motion, samt i sådan form begär
remiss deraf till Utsk.
Slutligen får jag, i sammanhang härmed, enligt 29 §:n
Riksd.Ordn., anmäla, att det är anledning till anmärkning
mot Statsrådet och Stats-secreteraren för ecclesiastikrärenden,
hvarom remiss begäres till Const.Utsk., inför hvilket
anledningarna uppgifvas skola.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att denna anledn.
till anmärkning komme att till Const.Utsk. remitteras.
Hr Sandelhjelm, Paul, uppläste följande:
Genom en längre tids erfarenhet och noggranna iakttagelser
öfvertygad om nödvändigheten att, utan uppskof,
söka förbättra våra communala institutioner, och i öfverensstämmelse
dermed förändra de Jagar och författningar, som
närmast hafva till föremål att undanrödja orsakerna till fattigdom,
eller mildra fattigdomens följder, att befordra sedlighet
och trefnad inom de arbetande folkclasserna, samt att
befästa allmän ordning och säkerhet, delar jag medborgarnas
tillfredsställelse öfver den K. M:s nåd. framställning, som
sätter R. St. i tillfälle att öfverväga dessa samhällsvigtiga
ämnen. — Den comité' af upplyste och erfarne män, som
varit af K. M. tillsatt att utreda förhållandena härutinnan
oell deröfver yttra sig, har, genom sitt mödosamma och förtjenstfulla
arbete, betydligen lättat hvarje ytterligare undersökning.
Comiterade hafva ock, vid bedömmande af sätt
och medel att afhjelpa till varande brister i den hit hörande
lagstiftningen och deraf uppkomna olägenheter, utgått från
grundsatser, som i allmänhet måste gillas; men då det synes
mig att tillämpningen häraf uti föreslagna lagar, regie
-
Dt*n 12 Februari e. ra.
3^5
mentén och författningar icke alltid skett så, att principerna
blifvit genomförda med nog uppmärksamhet på det häfdvunna
och beståndande, som till en del har sammanväxt
med folklifvet, med möjlig enkelhet och tydlighet i detaljerna
och med nödigt afseende på verkställbarheten i det
hela, lemna, efter min tanka, de förslag comiterade härutinnan
afgifvit, rum för åtskilliga anmärkningar, hvilka
jag utber mig att få vördsamt framställa till lagbehörig behandling
och påföljd, i den ordning, hvartill K. M:s nåd.
framställningar uti dessa, med hvarannan nära sammanhängande,
ämnen, redan föranledt eller vidare kunna föranleda.
För min del skulle jag väl önskat, att de kunnat komma
under discussion på en gång, då jag äfven skulle varit beredd
att yttra mig derom i ett sammanhang; men som förevar.
nåd. propos. synes angå endast allmänna fattigvårdsanstalterna,
måste jag nu inskränka mig till anförande af livad
jag hittills funnit att anmärka vid comiterades förslag till
stadga om fattigvården i Riket utom Stockholms
stad, hvilket innefattas i bilagan Litt. H. till comiterades
af trycket utgifna underd. betänk., pag. 179.
Comiterade synas härvid hafva utgått från af ålder antagna
och följda hufvudgrunder, nemi.: att fattigförsörjningen
skall vara en communal-angelägenhet, gemensam för
hvarje församling; att den i allmänhet skall omfatta vården
om de församlingens medlemmar, som sakna förmåga, utvägar
eller medel att försörja sig sjelfve; och att skyldigheten
att bidraga till dessas nödtorftiga underhållande, skall åligga
hvar och en annan församlingens medlem , som ej sjelf är i
behof af andras hjelp: och då jag fullkomligt delar meningen,
att dessa grunder måste, såsom de äfven nu för tiden
möjligen bästa, orubbade bibehållas, hafva mina anmärkningar
egentligen till syfte, att söka befordra desammas rättsenliga
och conseqventa tillämpning, genom tydliga och verkställbara
föreskrifter i det reglementariska af ämnet.
Den stora och genomgripande olägenheten af fattigvårdens
bibehållande såsom communal-bestyr, på communernes
ansvarighet och bekostnad, och den följaktligen, hvaremot
fattiglagen och ekonomiska lagstiftningen i öfrigt behöfver
uppställa ampla correctiver, är församlingarnas deraf härflytande
tendens att hindra fattige personers och familjers
inflyttning, hvilken tendens, märkvärdigt nog, låter förspörja
sig öfverallt, i de minst så väl som i de mest befolkade
församlingar, utan att man dervid tager i betraktande
fattige personers och familjers utflyttning , som likväl i allmänhet
vanligen återställer jemnvigten. Det isolerings-systeme,
de fleste församlingar härutinnan påyrka, och comiterade
till viss del biträdt, synes mig vara uppenbart skadligt i sin
riktni ng, orättvist i hänseende till de arbetande folkchisserna
och hämmande för hela samhällets utveckling, som förutsätter,
alt hvarje individ bör äga obetingad rättighet att söka
3j6
Den 12 Februari e. m.
sig om efter utkomst, arbete och arbetsförtjenst, hvarhelst
sådant kan stå att ernå på lofligt sätt. Faran af motsatsen,
om den skulle antagas och genom lag ytterligare befästas,
visar sig påtaglig, isynnerhet uti de län och orter, der folkstockens
tillvext under sednast förflutna mansålder varit
störst, och der en, arbetsbehofvet inom hemorten öfverstigande,
talrik arbetsför befolkning dels redan finnes, dels
med hvart år tillkommer. — Utan tvifvel finner man häri
det svåraste problemet för fattig-lagstiftningen att riktigt
upplösa; — men hvad som är svårt, torde dock icke alltid
blifva omöjligt. Jag föreställer mig, att församlingarna gerna
kunde eftergifva deras hittills innehafda, men sällan i
verkligheten till utöfning komna, rättighet att protestera
mot inflyttningar och söka dem förhindra, om beskattningen
till de fattigas underhållande så lämpades, att den, jemte
rättvisa för öfrigt i bördans fördelning, tillika innefattade
någon controll å jordägare, bruks- och fabriksägare samt
näringsidkare och andra sjelfberoende medborgare, som , de
lagstadde tjenstehjonen oberäknade, begagna ständiga eller
tillfälliga arbetsbiträden ur den proletära befolkningen; hvilket
ändamål kunde vinnas dymedelst, att fattigbidraget påfördes
dem, äfven med afseende på den tunga, församlingarnes
fattigvård, förr eller sednare, måste vidkännas i och
för deras ofvanberörde arbetsbiträden, hvilket åter i verkställigheten
endast kunde ske genom användande af s. k.
skattedaler eller fyrk, vid fattigbidragets uttaxerande, sålunda,
t. ex., att om man antager fattigvårds-styrelsen i viss
församling på landet behöfva utfordra något år 5oo r:dr,
och skattefyrken bestämdes till 12 sk., samt inom församlingen
funnes hvarjehanda industri-inrättningar och näringsgrenar,
utom jordbruket, taxationen behandlades ungefärligen
på följande sätt:
N. N. ägare af ett mantal säteri (frälse, skatte) påföres, en- *
ligt för jordbruket antagen taxeringsgrund, efter hemmantalet
16 fyrk eller 4:
och med afseende på vid gårdsbruket
begagnade stattorpare, eller andra
slika arbetare, 9 fyrk . . . 2: 12. -— -
N. N. ägare af 2 mantal säteri och 2 mantal
skatte, efter hemmantalet, 64 fyrk . 16:
för derjemte ägande masugn och
jernbruk, enligt öfverenskommen taxeringsgrund
, 4° fyrk 10:
med afseende på begagnandet, dels
vid jordbruket, dels ock vid masugnsoch
bruksrörelsen af ständiga och
tillfälliga arbetare och daglönare, till
-
hopa 5o fyrk
N. N.
Den ia Februari e. m.
377
N. N. innehafver icke fastighet, särskild näring,
rörelse eller tjenst; men påföres, i mun af känd
räntebärande capital-förmögenhet, 60 fyrk . . i5: — —
N. N. Prost oell Kyrkoherde , innehafvare af
prestgården, 1 mantal, hvilken brukas riied
egna jordtorpare och lagstadde tjenstehjon, 16
<y‘k
4:
efter inkomsterna af pastoratet,
4o fyrk 10:
!4:
N. N. torpare under prestgården, torpet i godhet
svarande mot —j hemman, i fyrk — 12. —
N. N. sockenskräddare, med 4 lärlingar, jemföres,
i hänseende till inkomsten af bandiverket,
med ägare af hemman, 4 fyrk 1: — —
N. N. backstugusittare, arbetar bos andra emot
dagspenning, 1 fyrk — 12. —
N. N. mjölnare och ägare af N. N. skatteqvarn,
påföres lika med ägare ^ hemman, 4 fyrk 1: — —
och så vidare, med iakttagande af alla de särskildta förhållanden,
som böra på taxeringen inverka , hvarvid, om fyrktalet
slutligen ej uppgår lill 2,000, det bristande kan med
lätthet jemkas och påföras efler från början antagna jemförelse-grunder.
Visserligen skall tillämpningen af detta rationella
beskattningssätl molas af åtskilliga, svårigheter, innan
begreppet derom binner utveckla och rotfästa sig, samt
vana vid taxeringsarbetet förvärfvas; men detta torde, med
god vilja och afsigt hos vederb. alt söka och finna det rätta,
snart nog hjelpa sig sjelf. 1 flera af Rikets städer har
metoden att mäta och påföra inbördes eller commuual-utskylder
efter fyrktal länge varit känd, antagen och med fördel
begagnad, hvarom mera här efteråt. Emedlertid tillåter
jag mig att, följande tankegången och uppställningen i
comiterades förslag, dervid göra nödiga ansedda erinringar,
under förutsättning att detta förslag tages till ledning för
öfverläggningarna i ämnet hos R. St.; nemi. vid
1 Art.
Fattigvårds tis omfattning.
§ 1. Fastställer lika enkelt, som bestämdt, principen
för åtnjutande af fattigförsörjning: men som de fattige och
hjelpbehöfvande kunna indelas i 2:ne classer, nemi. 1:0 sådane,
som uppenbart äga anspråk på fattigvård, och 2:0 sådane
som, annars i tillfälle att försörja sig sjelfve, någon
gång af omständigheter nödgas begära fattigunderstöd; så
synes det som skulle en härpå grundad classification böra
uti fattigvårdsstadgan inflyta , mindre till ledning för fattigvårdens
styrelse, som vanligen både vill och kan rättvist
medla emellan hvardera classens anspråk och behof, än till
rättelse för de fattiga sjelfva, hvilkas ofta ogrundade eller
1 H. 48
3j8
Den is Februari e. ra.
öfverdrifna fordringar styrelsen bör kunna tillbakavisa, i följd
af fattigvårdsstadgans föreskrifter i ofvanberörde hänseenden.
Till första classen torde böra räknas: utgamle, ålderstigne,
vanföre, bräcklige och sjuklige, i fattigdom stadde
personer, hvilka befinnas oförmögne att försörja sig genom
arbete och derjemte sakna omvårdnad af sådane närskylde,
sorn kunna vara lagligen pligtige att deni underhålla; fattiga
värnlösa barn, som antingen sakna både föräldravård
och till dess öfvertagande pligtskyldige slägtingar, eller sorn
tillhöra föräldrar, de der icke förmå underhålla och uppfostra
barnen; hvaremot till andra classen lärer böra hanföras:
alla mer eller mindre arbetsföre, utfattige personer,
som genom tillfälliga händelser kommit i saknad af nödtorftigt
uppehälle för längre eller kortare tid; dock roed skyldighet
för dessa att, genom det arbete de förstå och förmå
uträtta, under den tid de af fattigvårdsstyrelsen understödjas,
ersätta hvad fattigvården nödgas på dem bekosta. Af
dessa alla kunna de till första classen hörande benämnas
ständige, och de till andra classen hörande tillfällige
fattighion.
För öfrigt torde någon ledning för bestämmelserna härutinnan
äfven kunna hemtas från förslaget till ordning för
Stockholms stads fattigvård, Art. 2, §§ i5—19.
2 Art.
Om fattigvårdens ordnande.
5 5. mom. 4. Valbar till vice ordför. och ledamot synes
ingen annan böra vara, än den som, enligt 29 § 2 mom.,
kan kännas skvldig deltaga i extra tillskott för fattigvården,
så mycket hellre, som fattigvårds-styrelses ledamöter skola,
efter 27 §:n, gemensamt ansvara för om händer hafvande
medel, och det följaktligen är af vigt, att endast vederhäftige
personer få i fattigvårds-styreise inväljas (jemför 9 §:n
1 morn.). Skulle åter, enligt hvad jag förmenar vara rättast,
frågan om den i 29 §:n 1 mom. föreslagna afgift å hvarje
mantalsskrifven person förfalla, lärer ett visst minimum af
fattigskatt böra stadgas, såsom villkor för valbarhet till vice
ordför. och ledamot.
Hvad angar ordförandeskapet, så, enär fattigvården
onekligen är ett af de communalbestyr, dervid kyrkoherdens
kännedom om de fattigas ställning och behof, samt
lians christliga nit och oförirutna omsorger måste vara att
väsendtligen och i första rummet påräkna, om fattigvårdens
ändamål skall kunna uppnås, lärer ock kyrkoherde böra,
när fattigvårds-arender af styrelsen handläggas, föra ordet i
kraft af dess embete.
§ 9. mom. 1. Rösträtt i sockenstämma ang:de fattigvårds—ärender
har hittills icke varit genom lag särskildt bestämd,
men merendels utöfvats på landsbygden efter hemmantal
och i städerna, antingen per capita, eller efter be
-
Den in Februari e. m.
loppet af de röstandes bidrag till fattigvården. Detta sednare
oniröstningssätt ar utan tvifvel det rikligaste och torde
böra införas öfverallt, i fråga om sådana communal-angelugenheter,
med afseende på hvilka conununens alla sjelfståndige
innevånare contribuera; men den för rösträttigheten
här föreslagna grund, hemtad frän skyldigheten att deltaga
i extra tillskott tili fatligvårdskostnaden, enligt 2g §:n
2 inom., kan likväl, af skäl sorn dervid skola uppgifvas och
utvecklas, icke möjligen vinna tillämpning annorledes, än att
fattigskatten, sådan den kan varda fastställd att i allmänhet
utgå, äfven bestämmer röstberäkningen.
S 13. Meningen kan förmodligen ej vara, att ägare eller
innehafvare af hvad här kallas hufvudjorden skall, ifråga
om fattigvårds-ansvar, hafva husbondes förbindelser förandra
än arbetsföre personer, hvilket torde böra i orden
uttryckas, till förekommande af missförstånd. Dessutom lärer
äfven böra stadgas , huru länge ägare eller innehafvare
af jord skall stånda slikt ansvar; och detta synes skäligen
ej kunna utsträckas längre, än för lagstadt tjenstehjon gäller,
hvilket vill säga, under legostämma, men efter hvars
förlopp fattigförsörjniugs-skyIdigheten rättvisligen bör öfvertagas
af församlingens fattigvårds-styrelse.
§ 15. Sorn det af erfarenheten är ådagalagdt inom flera
Rikets provinser, att för den i sednare tider starkt ökade
folkmängden näringsutvägarna alltmera förknappats genom
ökad täflan om arbete; så bjuder försigtigheten, om ej
annat, att snarare utvidga än inskränka arbelselassens frihet
att obehindradt söka sig om efter arbete och utkomst, hvarhelst,
.utom eller inom provinsen, sådant står att erhålla.
Stadgandet här synes oförenligt med denna grundsats, emedan
det indirecta, dock ganska verksamt, stänger vägen äfven
för den välfrejdade och fullt arbetsföre, men med barn
försedde, arbetaren att flytta från en församling, der arbete
och utkomst skulle saknas, till en annan, der lian eller
hon skulle kunna ärligen försörja sig, och skall således, andra
olägenheter att förtiga, i förtid kasta mången mer eller
mindre arbetsför husfader eller husmoder med ägande hain
i fattigvårdens armar; hvarföre ock föreslagna bestämmelsen
i denna § synes böra alldeles försvinna.
§ 16. 6 mom. Om än läns-nämnder skulle blifva inrättade
samtidigt med fattigvårdens tillämnade nya organisation,
hvilket jag, af skäl som framdeles skola göras gällande,
anser hvarken böra eller kunna ske; kunde dock
läns-nämnderna icke någonsin komma i tillfälle att, så hastigt
och verksamt omständigheterna påfordrade, vid inträffande
allmän olycka, då större företag skulle
vara nödiga för behof vets afhjel pande, directe
upptaga och behandla frågan derom; utan lärer det blifva
både ändamålsenligast och säkrast, att fattigvårds-styrelsertia
, för detta förutsatta fall, hänvisas ovillkorligen till Ko
-
38a
Den 12 Februari c. m.
pungens Bef:h:de, hvilken derefter kunde, om tids- och öfriga
förhållanden så medgåfve, sammankalla lans-nämnden,
så framt en sådan ins'itution då funnes, lill rådplägning i
ämnet. Det hulvudsakliga vid ofvan antydda utomordentliga
omständigheter, nemi. plan, medel oell verkställighet,
måste väl alltid lans-styrelsen få ombesörja.
§ 21. i inom. De flesta tvister församlingar emellan
om fattighjons försörjande hafva hittills uppstått deraf, att
personer af arbelsclassen fått, ofta under flera års tid, bo
eller vistas och arbeta inom en församling, utan att der vara,
antingen i följd af egen vårdslöshet eller af jord- och
husägarens med eller utan afsigt underlåtna anmälan vid
mantalsskrifningen, behörigen antecknade i sådan församlings
mantalslängd, hvilket missbruk, ej sällan af församlingen
kändt och gynnadt, först då upptäckts, när personerne
väckt fråga om fattigvård. Lika olagligt som detta förfarande
varit, lika orimligt skulle det vara, om fatligförsörjningsskyldigheten
för dessa personer borde och kunde i slika
fall drabba den församling de förut tillhört och der de,
med iakttagande af beskattningslagarna, blifvit den tiden
behörigen mantalsskrifne sista gången, men icke på ett, tvänne
eller flera år bott, vistats eller sig uppehållit; och följaktligen
synes detta moment böra få följande lydelse:
"I fråga om fattigvård, anses i allmänhet en hvar tillböra
det samhälle, der han är eller sednast varit mantalsskrifven,
så vida han ej derefter begifvit sig till annat
"samhälle, och derinom bor eller vistas den tid på året, då
"ny mantalsskrifning för nästa skatteår förrättas; i hvilket
tall han bör i mantalslängd derstädes införas: dock att detta
samhälle må protestera emot hans mantalsskrifning och
"få protesten till förrättnings-protocollet antecknad mot er"hållande
bevis; hvarefter samhället äger att inom 3:ne må"nader
efter mantalsskrifnings-förrättningen hos Konungens
’’Bef:h:de yrka sådan persons afhysande i laga ordning till
"annan uppgifven församling; men underlåtes detta, anses
"personen rätteligen tillhöra det samhälle, derinom han så’
lunda under berörde förrättning bott eller vistats, ehvad
"han blifvit der i mantal införd eller icke."
3:dje mom. synes böra försvinna, af de vid i5 §:n anförda
motiver.
5 22. Så framt de här uppräknade personer redan flyttat
från ett till annat fattigvårds-samhälle, hvilket förutsätter,
att de med jordägares, husägares eller husbondes samtycke
bosatt sig i det sistnämnda; fordrar oek allmänna ordningen,
alt de ovillkorligen böra derstädes anmälas och antecknas
vid nästpågående mantals- och skattskrifning, emedan icke
någon enda person, under hvad förevändning som helst, lagligen
får från mantalslängd uteslutas. Men om så är, att
denna § skall till grund och syftning bibehållas, hvilket jag
likväl afstyrker på de vid i5 §:n uppgifna skäl; lärer med
Den 12 Februari e. m.
38 r
frågan om den personerne sålunda ågångna eller ågående
mantals- och skattskrifning böra i allt förhållas efter hvad
vid 21 §:n i mom. blifvit anmärkt.
§ 2i synes höra förfalla, i anledn. af hvad redan är
anmärkt, med afseende på 21 §:n r och 3 inom., helst som
den här (i 23 §) till antagande föreslagna procedure förutsätter
en längre tidsutdrägt, än som kan stå tillsammans
med den lagbehöriga regel, att hvar och en lefvande person
ovillkorligt bör på något ställe årligen rnantalsskrifvas,
ehvad han sedan kännes skyldig betala skatt eller icke. —
— Slutmeningen: ”Häremot må ingen i och för äfventyret
”af framtida fattigvårdstunga &c.” , kan och bör bibehållas,
samt i stället öfverflyttas till slutet af 21 art. 1 morn., sådant
detta moni. är af mig föreslaget.
§ 24 lärer böra bibehållas, ehuru i annan nummerföljd,
allenast med den förändring af innehållet, alt anmälan
om inflyttningar skall ske i stad inom en vecka och å
landet inom ?.:ne veckor efter persons inflyttning från annat
faltigvårds-samhälle.
§ 29. i mom. Jag kan, för min del, icke gilla, att
nödigt tillskott för fattigförsörjningen skulle i första rummet
upptagas genom en erläggande afgift för hvarje mantalsskrifven
person, hvarmed lärer menas hvarje relativt till
Staten skattdragande person. Det är kändt och medgifves
i allmänhet, att arbetande folkclasserna behöfva lindras medelst
nedsättning i de krono-utskylder, sorn mest trycka dessa
classer, t. ex. capitations-bevillningen, och det kan ej stå
val tillsammans härmed, att nu ålägga just dem företrädesvis
annan personlig skatt till communen. Dessutom, då
endast den kan och bör bidraga till fattigvård, som icke
sjelf är i behof af andras hjelp, men detta behof tydligen
existerar för alla fullväxta personer, som i egenskap af tjenstehjon,
lärlingar och hemmavarande barn, eller eljest, äta
andras bröd; är klart och ostridigt, att åtminstone dessa
mäste befrias, i följd af ofvanberörde vid fattiglagstiftningen
antagna grundsats: och befrielsen instämmer sä mycket hellre
både med rättvisa och billighet, som hvarje beskattning
på person, som är i andras bröd, nästan uteslutande träffar
husbonden eller husfadren; afstyrkande jag således, i allo,
antagandet af ifrågavar. beskattningssätt.
2 mom. Förslaget att hvad som, utöfver det i 1 mom.
omförmäldta allmänna bidrag, vidare skulle erfordras, borde
till skjutas af samhällets sjelfrådande medlemmar, kan således,
- lier min förmening, icke heller antagas; utan då
hvar och en, som icke sjelf är i behof af andras hjelp,
hvarmed jag förstår hvar och en annan än tjenstehjon, lärlingar
och hemmavarande barn samt dessas vederlikar, bör
till fattigvårdens upprätthållande bidraga, synes mig beskattningen
för detta ändamål icke kunna blifva mer än en,
upptageu al fattigvårds-samhällets sjelfrådande medlemmar,
38a
Den 12 Februari e. m.
i förhållande Sill stånd och villkor, eller rättast sagdt, till
egendom, rörelse, näring och förmögenhet samt inkomsten
deraf.
Alt för tillämpningen af sådan beskattning taga allmänna
bevillningen för lön, egendom och rörelse m. m. till
norm, såsom comiterqde det föreslagit, i hänseende till fy 11—
»jarls— ti Usko t tet åt fattigvården, kan icke låta sig göra, om
man vill åstadkomma stabilitet i beskattningsgrunden och
deri deraf-beroende rösträttighelen för någon längre tid;
ty allmänna bevillningen och isynnerhet föremålen för bevillnings-afgifter
efter 2 art. mäste, såsom tillfälliga, vara
underkastade förändring, tilläfventyrs hvart ar, och hufvudsakligen
mellan hvarje riksdag. Det linnde ju till och med
hända, att bevillningen för lön, egendom och rörelse antingen
alldeles upphörde eller förvandlades till annan beskattning,
t. ex. consurntions-afgifter. I alla fal! är 2 art:s
bevillning, sådan dea för närvar, utgår, så mycket hellre
alldeles olämplig lill måttstock både för communal-utskylders
påföring och för rösträtt i communens angelägenheter,
som, oberäknadt andra ojemnheter, isynnerhet hvad borgerskapets
taxation jemförelsevis angar, alla personer både i
städerna och på landet, hvilka lefva af räntebärande capituler
och actier, eller annan slik osynlig inkomst, icke betala
någon direct bevillning efter 2 art., för lön, egendom
och rörelse; och således skulle desse personer, merendels
de förmögnaste inom hvarje ort, då undgå att bidraga till
communens utgifter, vare sig för fattigvård, folkundervisning
eller annat gemensamt comraunal-bestyret tillhörande
ändamål och derjemte äfven utestängas från röst i communens
vigtigaste angelägenheter. På ett eller annat ställe har
man väl före detta försökt att använda bevillnts-afgiften
efter 2 art. till norm för påföring af fattigförsöi jnings-bidragen,
med flera; men af sistberörda uppenbart gill liga
orsak, och i följd af flera andra betänkliga missförhållanden,
har roan efter hand måst afstå från dessa försök och
återgå till ett rättsenligare beskattningssätt, hvilket deremot
latt nog och med möjlig säkerhet funnits, förmedelst använ-'
dandet af s. k. skattedaler eller skattefyrk vid afgifternas
uttaxerande. Denna sistnämnda, i många städer af ålder
brukliga, enkla metod att fördela vissa, contant utgående,
inbördes eller communal-utskyIder emellan de i hvarje särskildt
fall skattdragande, skulle troligen äfven på landet,
vid en behörig och samvetsgrann tillämpning, närmast träffa
de! rätta i fråga om fattigförsörjnings- och andra sådana
gemensamma commutial-bidrag, som icke, enligt gällande
allmänna författningar, eller beståndande särskilda öfverenskommelse!'.
, skola utgå efter hemmantal, matlag eller annorledes.
Men som metoden hittills icke lärer varit särdeles
försökt eller begagnad vid inbördes-utskylders fördelning
emellan landsbygdens innevånare, torde det ej vara rådligt
Den 12 Februari e. ra.
383
ntt nu söka der införa den ovillkorligen och i allmänhet,
utan lärer det böra få bero af communerna att dermed göra
försök och den sedan antaga, hvaiemedlertid bäst synes vara,
att förmedladt hemmantal lägges till hufvudsaklig grund,
så väl för i fråga var. communai-bidrags utgörande, sorn för
rösträttigheten i de ämnen, hvartill samma bidrag, hvart
för sig, äro alt hänföra. Med godkännande af den regel,
att hvar och en, som kännes skyldig bidraga till communaliorättningarnns
vidmakthållande, äfven bör äga en tili bidraget
jemförlig talan i frågor derom, allenast med de undantag
i sistnämnda fall, som påfordras af allmänna välfärden,
kan det då ej möta stora svårigheter att inom hvarje
commun tillämpa dessa hufvudreglor, genom öfriga skattskyldiges,
som icke äro hemmansägare, innehafvare eller
brukare, classificerande i jemförligt förhållande till
helt, halft, ^:dels, J-:dels och T'^:dels hemman, eller än
mindre hemmansdelar, samt att taxera bidraget och bestämma
rösträttigheten derefter, helst som en siik tillämpning,
dels någorlunda allmänt äger rum i hänseende till masugnar,
hyttor, hamrar och härdar samt mjöl- och sägqvarnar
vid frågor om kyrko- och prestgårds-byggnad, ro. m., dels
ock flerestädes redan blifvit vidtagen, med afseende på nyssnämnde
och andra industri-inrättningar, då fattigvårds- och
andra communal-afgifter skolat fördelas jemväl på sådana
lagligen bidragsskybliga personer, som icke hvarken äga,
innehafva eller bruka hemman Der åter sådant icke skett,
har man, rättvist nog, hållit sig vid gammal sedvänja att
fördra och uttaga fattigskatt och andra communal-utskylder
allenast af communens hemmansbrukande innevånare.
Om olämpligheten af förslaget att uti fattigvårds-stadgan
antaga bevillningen efter 2 art. för lön, egendom och
rörelse m. m., såsom norm vid fattig-bidragets påföring och
utgörande, får jag vidare anföra: att bevillningen af lön,
sådan den nu debiteras och uppbäres, icke ingår i taxer:slungderna
för hvar commun, dels för tjenstgörande militärer
af officers- oell undei -officers-graderna, samt dessas med
lön försedda vederlikar vid regiterna, emedan lönebevillningen
för dem alla tillhör reg:tsskrifvarnes uppbörd, dels ock
för åtskilIige löntagare af ecclesiastik- och civil-staterna,
när de bo utom- communen; hvarförutan den, som närmare
känner förhållandena, väl vet, att jemngoda hemman inom
samma commun stundom äro sä olika uppskattade till
bevillntsvärde, att skilnaden någon gång. uppgår till 5o ä
100 proc. mera på det ena, än pä det andia; att embetsoch
tjenstemän i allmänhet, hvilkas löne-inkomster merendels
kunna noga controlleras, vanligen nödgas utgöra en
ojemförligt högre bevi!ln:s-afgift i män deraf, än näringsoch
lörelse-idkare i mån af deras verkliga inkomst, derom
uppgifterna ej kunna till siffran pröfvas. Med ett ord, fattigvårdsbidragets
utgörande, äfvensom communal-utskylder i
384
Den in Februari e. m.
allmänhet, efter bevillningen för lön, egendom och rörelse,
företer så manga ojemnheter och svårigheter, samt tillika så
uppenbar förnärmelse emot vissa skattskyldige, med befrielse
eller lindring för andra, att jag förmodar, det ide'en derom
måste alldeles förkastas; och i sådant fall inser jag icke
annan rättsenlig och lämplig utväg för ändamålets vinnande
vara att tillgå, än den jag uti inledningen till dessa anmärkningar
redan framställt och här närmare utvecklat, i
afsigt att visa det planen kan modifieras efter omständigheterna,
der man ej vill eller ej förstår använda fyrk-taxering
i sin helhet.
§ 3o synes så mycket hellre kunna qvarstå oberoende
af den allmänna grund, som kan varda stadgad, vare
sig för fyllnads—til Iskotts upptagande, enligt 9.9 § 2 morn.,
eller för hela fattigbidragets påföring annorledes, som det
beslutande fatligvårds-samhället härigenom lemnäs öppet att
tillämpa metoden af uttaxering med daler eller fyrk, hvilken
tvifvelsutan är den bästa, der den kan riktigt uppfattas
och användas.
§ 3i. Föreslagna stadgandet att för uttagande af oguldet
tillskott till fattigvården, handräckning genast skulle, på
anmälan, lemnäs af kronofogde och länsman i orten samt
städernas executorer, strider emot allmän lag och gällande
författningar 0111 executionsverket, äfvensom särskildt emot
uppbörds-författntna, de der icke medgifva att kronofogde
får taga befattnining med annan uppbörd, än den som är
af Konungens Bef:h:de känd och till uppbärande beordrad,
samt följaktligen kan af vederb. controlleras. Länsman ställer
dessutom icke uppbördsborgen och står ej i något bestämdt
uppbördsmanna-ansvar, utan åligger detta kronofogden,
för så vidt af honom något uppbördsbestyr åt länsmannen
uppdrages.
Ofvanberörde stadgande är jemväl obehöfligt; ty ingenting
hindrar, att ju icke fattigvårds-styrelsen kan, sedan
uppbördsstämma för fattigförsörjnings-afgifterna varit kungjord
och hållen, ingå till Konungens Bef:h:de i länet med
restlängd och begäran om handräckning till restantiernas
uttagande, såsom hittills ofta skett; hvarefter vanligen tillgått
och hädanefter kan tillgå sålunda, att styrelsen genast
erhåller villkorlig resolution, roed befallning till vederb.
att uttaga restbeloppen hos de betalningsskyIdige, som icke
kunna uppvisa qvitto å redan fullgjord betalning, eller annat
laga jäf, det der kan föranleda till uppskof i executionen
och förklarings afgifvande m. m.
Att med enhet i principer och sammanhang i detaljer
ordna den gren af communal-förvaltningen, som innebär
allmän fattigvård, är visserligen ett ämne af stor vigt; men
bland de organiska lagar och författningar, comiterades betänkande
omfattar, synes mig dock den, som afhandlar den
egent
-
Den 12 Februari e. ra.
335
egentliga fattigvården, eller villkor för, samt sätt och medel
till fattighjons försörjande, på långt när ej vara den vigtigaste,
emedan den kan anses såsom tillhörande allenast en,
communal-bestyret i det hela underordnad, afdelning. I första
rummet står ulan tvifvel den föreslagna communal-lay
gen, som är ämnad att införa ordning, stadga och kraft i
förvaltningen af communernas alla gemensamma angelägenheter,
att utbilda hågen för allmänna värf och stärka känslan
för sann medborgerlighet; med ett ord, att uppväcka
och underhålla det lefvande sinne för hemortens bästa, hvilket
i hvarje fritt och lagbuudet samhälle utgör första villkoret,
innan delta sinnelag kan klart, moget och verksamt
göra sig gällande i .Statens stora angelägenheter.— Ser man
åter på den praktiska sidan af saken, så torde mångas, om
ej allas, erfarenhet säga, att liden är inne för återställande
af ett hittills saknadt samband emellan våra splittrade municipal-inrättningar,
och att behofvet talar högt för deras
ordnande och befästande, isynnerhet på landsbygden, om
det i och för sig sjelf goda och glädjande resultatet af
folkmängdens inom flera delar af Riket utomordentliga till—
vext icke skall gå för samhället förloradt, eller urarta till
de proletära folkclassernas ytterligare demoralisation och till
uppliäfvande af den allmännare säkerhet till person och
egendom, som hittills utgjort ett utmärkande drag i fäderneslandets
inre lif.
I tillämpning af hvad jag sålunda yttrat, tager jag mig
friheten påkalla uppmärksamhet derå, att, såsom, följd af
folkstockens hastiga lillvext i det vidsträckta län jag haft
äran styra under nära femton år, der tillkommit en talrik
arbetande dass, som, då näringsutvägar och arbets-förtjenst
ej tilltagit i jemförligt förhållande, gör en närmare tillsyn
och vård af communal-myndigheter inom hvarje ort uppenbart
nödvändig, hvilket, ty värr! bevisas af nyare tilldragelser,
nemi. grofva stölder och rån med samnad hand, förut
mera sällsynta. Såsom följdriktigt måste man fördenskull
antaga, att den osäkerhet i dessa fall, sorn högt öfverklagas
i hufvudsladen, ej kan undgå att efter hand sprida sig
till landsorterna, der för närvar, så få medel finnas att motal
beta och utrota detta onda; ty det är lätt insedt, alt den
otillräckliga kronobeljeningen, af hvilken allmänna polisen
liu skulle vidmakthållas, icke förmår ensam uppfylla en sådan
bestämmelse. För att, med afseende härpå, hemta exempel
från Elfsborgs län, får jag upplysa, att på länets
landsbygd finnas minst 210,000 innevånare, bosatte på u4
till 1 i5 qvadratmil, och att den kronobetjening, sorn skall
handhafva polisen derstädes, består af 6 kronofogdar och
länsman jemte 3 landsfiscaler, tillhopa 34 personer, hvilka
dessutom hafva mångfalldiga andra göromål sig ålagda.
Slutsatsen häraf torde göra sig sjelf och fullkomligt ådagalägga
i II. 49
Den u Februari c. ra.
nödvändigheten al communernas organiserande så, att de,
genom delegerade, äfven må kunna bidraga till allmänna
ordningens upprätthållande. — Om jag skulle anses hafva
sagt alltför mycket i detta ämne, innan det ännu kunnat
blifva föremål för R. o. Ad:s öfverläggningar, så är ursägten
den, alt jag, till mitt verkliga bekymmer, trott migförinärka,
att frågan om corn immal-inrättningarnas reorganisation
icke i allmänhet tillägges all den vigt eller omfattas
med allt det interesse, saken onekligen krafvel’, såsom varande,
efter min tanka, ett det mest angelägna riksdagsärende.
Jag anhåller att detta mitt anförande måtte få åtfölja
K. M:s nåd. remiss, anglde allmänna fattigvården, till R. St:s
vederbör. Utskott.
Frih. Sprengtporten, Jacob Wilh.: En värd ledamot
fästade under förmiddagens plenum R. o. Ad:s uppmärksamhet
å de bittra tvister mellan församlingar, och
stundom upprörande händelser, som uppkomma genom en
alltför sträng tillämpning af författningarna rörrde fattigvården,
enl. hvilka församlingarna icke äro pligtiga att .vårda
andra fattiga, än de, som vid sista mantalsskrifningen tillhörde
deni, och äfven, under vissa förhållanden, äro berättigade
att vägra inflyttningar.
Dessa följder af vår fattiglagstiftning, sådan den nu finnes,
torde i ännu högre mån visa sig, om det förslag får
gälla, som af särskilde comiterade blifvit utarbetadt, hvilket
förslag jag i öfrigt, i afseende på de upplysningar det innehåller,
samt den flit och sakkännedom, hvarom det vittnar,
skänker allt det värde det förtjena»1.
Comiterade utgå från den grundsatsen, att då communen
har för uteslutande pligt att bekosta de fattigas underhåll,
häraf följer en uteslutande rätt för communen, att på
allt sätt, äfven för framtiden, freda sig för möjligheten att
blifva belastad med ett sådant underhåll.
Härifrån härleda sig stadgändena i 12, i3 och i5§§:na
af förslaget till en fattigvårdslag: att husbonde enskildt skall
bekosta allt det understöd, som för hans tjenare och arbetsfolk,
icke blott i följd af sjukdom, utan äfven genom andra
tillfälligheter kan uppkomma; att fattigvården för personer,
som äro bosatte å andras ägor, utan att innehafva den jordrymd,
som gäller för besutenhet, skall bekostas af ägaren
till hufvudjorden; och ändtligen, att hvarje ledamot af en
församling, som från annat fattigvårdssamhälle intager gift
arbetsfolk eller enka med barn, skall under 5 år enskildt
vidkännas ^ af den fattig vårdskostnad, som för sådana personer
kan komma att utgå.
Jag bestrider ingalunda rättvisan af den grundsats, att,
om en ledamot i en församling utöfvar sitt jordbruk eller sin
näring på ett sätt, hvarigenom församlingen bevisligen belastas
med ett fattigunderhåll, som öfverstiger samma leda
-
Den 12 F e li r ii * r i e. ra.
mots bidrag, en sådan ledamot må kunna taxeras till högre
fattigvårdsutsky Ider; men jag kan ingalunda förlika mig med
lagstiftningsgrunder, hvilkas tydliga syftning är att lägga
band på den enskilde i valet af sitt arbetsbiträde, eller att
förhindra giftermål mellan arbetsföra personer, genom införandet
al en sakernas ordning, i följd hvaraf värdet af den
ogiftes arbetsbiträde skulle i en oförutsedd grad stegras, under
det den gifte arbetaren försättes i ett tillstånd , gränsande
till något, som lyckligtvis i vårt land aldrig varit
kändt
För att afhjelpa olägenheterna af en ojemnt fördelad fattigvård
och det inflytande en- sådan måste utöfva på den
fattiges billiga rätt, finnes det, efter mitt begrepp, blott en
enda verksam utväg, den jag går att framställa; ehuru jag
nog allvarsamt befarar, att min mening ej öfverensstämma'
med det rådande tänkesättet i landet, hvilket jag slutar
deraf, att denna utväg icke blifvit tagen i betraktande
inom corn i töen, oaktadt densamma bestått af många utmärkta
män fiån flera landskaper.
Detta sätt, mine herrar! är: att inom hvarje län stiftas
en gemensam fattigcassa för länet, som hade för ändamål
jemna fattigvården inom socknarna, och att således meddela
fostcrhjelp till barn efter bortdöda eller afsigkomna föräldrar,
hvilken, för det närvar., utgör ett af fattigvårdens
största behof, jemte det att samma cassas verksamhet äfven
utsträcktes till alla fattigvårdens föremål, utom de egentliga
fattighushjonens underhåll, och sålunda kunde anlitas för
bildandet af arbetsinrättningar, hvarförutan alla författningar
mot bettlande äro ord utan betydelse , eller vid stiftandet
af folkskolor, hvilkas uppkomst tilläfventyrs bättre befordras
genom ett något betydligare anslag en gång för alla,
än genom årliga bidrag.
Jag vet, att man mot den åsigt jag framställt kan säga,
alt municipalbesvären inom vårt land äro ganska tryckande,
och skulle — om man dertill äfven lägger skyldigheten,
utsträckt utan undantag äfven till de fattigaste församlingar,
att utan allt allmänt understöd, på egen bekostnad, anskaffa
skolor — kunna anses så dryga, att under sådana
förhållanden allt hopp måste öfvergifvas att kunna jemna
fattigvården, genom bildande af en gemensam fattigcassa för
länet, aldra helst om denna skulle samlas genom nya afgifter
och bidrag.
Min mening är icke heller sadan. Den motion, jag nu
framställer, är, att mantalspenningarna, hvilka öfver hela
Riket uppgå till ett belopp af 329,000 r:dr, må upphöra att
ingå till statsverket, hvaremot de ställas till länens disposition,
för att i ofvaoberörde ändamål, och utan att belastas
med några löneanslag i municipalväg och under sträng
hushållning, förvaltas och disponeras under ansvar och redovisningsskyldighet
af länens valda ombud.
388
Den is Februari c. m.
Upplysningsvis torde det böra anföras, att mantalspen
-
uppgmgo iöo7
10,998:
i Upsala län till . r:dr
12. —
„ Stockholms . .
>>
14,986:
12. —
,, Södermanlands .
13,971:
11. —
„ östergöthlands .
59
23,58o:
5,429:
16. —
„ Gottlands .
55
„ Calmar . .
99
19,383:
10. —
„ Blekinge . . .
59
10,374:
16,714:
12. —
„ Jönköpings
59
36. —
„ K ronobergs . .
55
11,828:
19,469:
24.—
„ Christianstads
55
2. —
,, Malmöhus
59
25,908:
io,o35:
,, Hallands . . .
59
10. 8.
„ Götheborgs . .
95
12,802:
46.-
,, Elfsborgs . . .
95
23,i32:
„ Skaraborgs . .
99
20,253:
,, Nerikes ....
59
13,332:
4--
,. Wermlands . .
99
14,225:
23.—
„ Westmanlands .
99
11,725:
24. —
„ Kopparbergs . .
99
9,658: 35.—
„ Gefleborgs . .
99
13,576:
7,394:
,, Wester-Norrlands
99
,, Jemtlands . . .
59
3,4o5:
44.-
„ Westerbottens
59
3,190:
28.—
„ Norrbottens .
55
Ö799:
8. 6.
„ Stockholms Stad
55
12,016:
24.-
Efter alt i denna fråga hafva i korthet utvecklat min
åsigt, återstår det endast att bemöta den anmärkning, som
deremot skulle kunna framställas: att om olikheten i fattigvården
blefve rättad mellan församlingar af samma län, olikheter
länen emellan i alla fall kunde komma att qvarstå.
Jag svarar, att detta är ett mycket mindre ondt, och att
om ett län eller någon del af Riket befinner sig i ett
särskildt betryck, det då bör blifva ett statsbestyr att utfinna
anledningen och afhjelpa bristen, antingen genom nedsättande
af skatter, der de kunna vara för höga eller ojemnt
fördelade, eller genom öppnande af förbättrade communicationer
och afsättningstillfällen, der de erfordras, eller genom
upphäfvandet af sådana författningar, som menligt inverka
på allmänna välmågan.
Jag anhåller om remiss af min motion till StatsUtsk.
Frih. Cederström, Jacob: Hr Dalman har uppträdt
i e. m. plenum med begäran, att K. M:s skrifvelse med öfverlemnande
af comiterades betänk, i frågan om fattigvården
i Riket, i stället för att upptagas i den ordning grundlagen
bjuder, endast af R. o. Ad. skulle läggas till handlingarna,
derest icke någon ledamot ville upptaga den som sin enskilda
motion, och på detta sätt få den remitterad. Den värde le
-
Den ii Februari e. m.
389
damoten grundar detta yttrande på 89 §:n Reg.F. och de
orden: ”Vill Konungen åt R. St. öfverlemna att gemensamt med
"honom något afgöra, som Rikets allmänna styrelse rörer,
"då förfares dermed på det sätt, som ang:de lagfrågor är
"stadgadt.’’ Nåväl! något som Rikets allmänna styrelse rörer
kan väl icke blott vara lagar, det måste kunna vara
hvilket annat ärende som helst; men i afseende på det sätt,
som om lagfrågor stadgadt är, gäller 3 Stånds beslut och
Konungens sanction. I allt fall äga Ständerne önskningsrätt
och Konungen kan afslå saken; men här deremot måste
contrapropos. äga rum. Jag skulle förmoda, att Hr Frih. o.
Landtm, af 44 §:n Riksd.Ordn. finner sig förhindrad att
framställa den af Hr Dalman begärda propus.
Hr af Ekenstam, Israel, uppläste följande:
Såsom utveckling eller fortsättning af hvad jag haft äran
nämna vid fråga om nedsättande af ett särskildt Utsk. för
denna angelägenhet, anhåller jag att nu få tillägga följande.
De herrar, som icke dela med mig den åsigt, att R. St.
borde stanna vid att förena sig endast om hufvudgrunderna,
utan deremot sätta värde på, att jemväl få uttala sina åsigter
i all den detalj, som ämnet föranleder, lära dock vara
med mig öfverens derom, att de fack först böra begränsas,
hvari detaljerna sedermera skola inpassas; och att innan
en sådan begränsning är skedd genom Ståndens preliminära
beslut, är allt detaljarbete fåfängt, örn det än skulle anses
böra äga rum.
Då jag således i alla hänseenden bör kunna antaga, att
det första betänk., som från Utsk. ankommer till RiksSt:n
uti det ifrågavar. ämnet, skall innehålla ett förslag till meranämnde
hufvudgrunder, och endast dem; så anser jag
mig derigenom uppmanad att nu, vid remittering af den K.
propos:n i ämnet, uppgifva hvilka cathegorier jag, för min
del, såsom hufvudgrunder anser.
Sådana synas mig vara :
1:0 I hvilka förhållanden skall den person befinna sig,
som bör komma under benämning fattig; och hvilka gradationer
böra uppställas inom denna benämning för åtnjutande
af särskildta mått af vård, biträde eller förmynderskap
från samhällets sida?
Jag vill ej i första rummet mana till vidsträckta undersökningar
om orsakerna till fattigdomen, ehuru visserligen
det sanna botemedlet endast derigenom kan framdeles finnas.
I detta såsom i alla andra fall af det inenskliga lifvets verksamhet
, uttränges besinningens företräde af sträfvandet alt
först undanrödja ögonblickets tvingande omständigheter. Hvilka
än orsakerna månde vara till fattigdomen , så hafva vi
dock alltid fattiga när oss, hvadan deras vård och behandling
bör i min tanka utgöra det främsta föremålet i
denna fråga. — Undersökningarna örn orsaken till fattigdo
-
3 cjo
Den 12 Februari e. ra.
men erhålln dessutom sina bestämda ntgréningar -vid behandlingeu
af de särskilda frågorna om folkundervisning, hemmansklyfning
, näringsfrihet och de otaliga öfverläggningar,
som brännvinets olyckliga införlifvande med nationen säkerligen
framkalla.
2:0 Bestämmandet af den lägsta communens omfång,
inom hvilken de särskilda fattigvårds-angelägenheterna böra
ordnas till ett helt för sig, utgör, efter min tanka, den dernäst
förekommande hufvudgrunden. Måhända är det just
misstag i detta afseende, som vållat största delen af de oredor
och svårigheter, som förefinnas. Onekligt är, att i samma
mån som communen inskränkes, i samma mån måste
bördan oundgängligen blifva allt mera ojemnt fördelad, på
mångå ställen omöjlig att draga; och öfverallt skapar sig på
gränsorna af dessa inskränkta communen en stridslysten säkerhetscoi
don emot den utifrån påträngande rnensklighetens
fordringar. Under allt detta saknas tillfälle till sysselsättning
för arbetsföre fattige inom sjelfva communen,
också just derigenom att densamma är alltför inskränkt. Ännu
en annan svårighet vidlåder den alltför inskränkta communen:
det blir nemi. ofta icke möjligt att der finna personer,
som förena håg och oegennytta med nit och sans
för handläggningen af communens angelägenheter. Det är
till undanrödjande eller minskning af alla dessa fyra stora
erkända olägenheter, som jag önskar, att fattigvårdens lägsta
commun måtte utsträckas åtminstone till häradet eller
pvosteriet —- allmänneligen contractet kalladt. Begge hafva
sina särskilda fördelar och olägenheter; jag vill ej upptaga
R. o. Ad:s tid med att gå Utsk. i förväg genom ett
sådant utredande.
Hvad beträffar häfden af fattig-communens omfång,
den comite'en antager ganska knapphändigt såsom afgjord, så
yttrar comite'en, efter citering af en mängd äldre författningar,
sid. 9, att ”de åberopade författningarna sammanstämma
deri, att hvarje socken bör försörja
sina fattiga.” Men vid ett närmare betraktande af dessa
åberopade författningar, vill förhållandet synas helt
annorlunda, eller att den af comiteen antagna öfverensstämmelse
i inskränkningen visserligen icke i äldre tider varit
sådan. Dessa samma åberopade författningar
innehålla:
K. resol. på PresteSt:s besvär 1682—1638 : att rätta
tiggare skola hålla sig inom stiften;
K. M:s ordning och stadga, huru förhållas skulle med
tiggare och fattige; gifven d. 28 Febr. 1642: att tiggeri
bör inskränkas till viss tid och ort inom pvosteriet, eller
vid större behof inom stiftet;
Kyrkolagen af d. 3 Sept. 1686 (24 och 28 capitlen) innehåller:
alt härad eller socken egentligen skulle föda
sina fattiga; men prosteri erna skola dessutom hjel|*a
Den ij Februari e. ra.
3gi
hvarandra, när fattigpersonalen inom dem blir till antal
mycket skiljaktig.
Dessa åberopade författningar synas snarare sammanstämma
i motsatsen af hvad comite'en uti dem funnit,
nemi. deruti, att socknarna varit alltför inskränkta att,
hvar för sig, föda och vårda sina fattiga.
Ett ytterligare stöd för åsiglen om de särskilda socknarnes
oförmögenhet i detta afseende lemnar en K. resol.,
som comitéen icke nämnt, nemi. den af år 1643, deri K.
M. gifver ett bestämdt afslag på presterskapets begäran
att fästa fattigvården vid socknens territorium. Sedan den
tiden hafva dessutom en mängd af dåvar. socknar, nästan i
alla stift, blifvit klufna eller sönderdelade, hvaremot fattigpersonalen
utvidgat sig, så att missförhållandet härutinnan
är större nu, än någonsin tillförene, och kommer efter all
anledn. att blifva det allt mer. Måhända blir fattigcomniunens
rätta omfång uti ett sammansatt förhållande till egendom
och folknummer.
3:o Derefter i ordningen anser jag, att bland hufvudgrunderna
bör intagas: förslag till den a u c t o r i t e t, som
bör utgöra föreningspunkten för alla de särskilda corn munernas
förvaltningsåtgärder, med ändamål att åstadkomma
sådana jemkningar och anordningar, som ligga utom localauctoriteternas
förmåga att vidtaga.
Den reservation, som Frih. Leijonhufvud afgifvil till
comiteens betänk., synes mig hafva dertill träffat en mycket
tjenlig auctoritct, nemi. Seraphimer-ordens-gillet,
hvars åtgärder redan förut äga en alldeles adseqvat natur.
4:o Bland hufvudgrunderna beder jag att slutligen få
föreslå: sättet att administrera det hela, antingen sorn statsa
ng e I ä g e n h e t eller c om m un a 1- a n ge lag e n h e t.
Efter min tanka, kan den icke- blifva uteslutande
någondera; men jag önskar högligen, att Statens åtgärder
härvid måtte inskränkas till de oundgängligaste. Jag skiljer
mig från Frih. Leijonhufvud deruti, att jag ur många hänseenden
fruktar, att det icke vore tjenligt att, på sätt han
föreslagit, i stort uppsamla fattigmedel, för att sedan utdela
dem. Äfven häruti vill jag icke gå Utsk:s yttrande i
förväg, öfvertygad att skälen till denna min förmodan ligga
Utsk. nära till hands. Jag vill endast erinra, att en sådan
fullständig hopsamling af medel i Seraphimer-ordens-gillets
liand möter ett positivt hinder derigenom, att enskilda dotationer,
hvilka anmälas i reservationen såsom disponibla,
äro specielt fästade vid föreskrifna localer, utan att kunna
från dem skiljas. Sådana hinder har jag mångenstädes anträffat
vid de undersökningar, som jag verkställt för centralisering
af hospitalerna i Riket.
Tagande för afgjordt, att dessa nu af mig angifna grunder
redan innehålla anledn. lill alltför många stridiga åsigter,
vill jag ej längre utsträcka hufvud-calhegoriernas om
-
39a
Den 12 Februari e. m.
råde, utan anhåller att denna min vördsamma framställning
måtte få åtfölja remissen af den K. propos:n till Besvärsoch
Ekon.Utsk., äfvensom att det yttrande jag afgaf, vid
frågan om tillsättande af särskildt Utsk. för detta ärendets
behandling, måtte få biläggas såsom en ingress härtill.
Hr af Ekenstam begärde, att hans på f. ni. i dag
afgifna yttrande äfven måtte få åtfölja remissen.
Frih. von Kraemer, Robert: Då Frih. Sprengtporten
framställt ettså vigtigt förslag, som mantalspenningarnas
ingående till communerna, i form af motion, anhåller jag
att samma motion må hvila på bordet till nästa plenum.
Frih. Cederström, Gustaf Carl: Lika med Frih.
Sprengtporten anser jag det vara nödvändigt för fattigvården
, att en gemensam cassa bildas för hvarje län, och hvarifrån
medel till understöd kunde utbetalas; men i afseende
på sättet derföre skiljer jag mig från Frih:s åsigter. — Jag
tror, att ojemnheten i beskattningen till fattigförsörjningen
är en ibland de hufvudsakliga orsakerna till de klagomål,
som höras öfver den nuvar. fattigförsörjningen, och tror det
vore lämpligare att , i stället för att inskränka den inom
trånga gränsor, göra densamma mera utvidgad, och att bidragen
dertill böra utgå efter andra grunder. Det naturligaste
är, att familjen drager försorg om sina fattiga medelst
den förmögenhet den erhållit genom arf; dernäst de
som tillgodonjutit eller ännu draga nytta af de fattiges biträde,
och slutligen Staten, som drager fördel af allt arbete,
som inom dess område verkställes. Jag har för närvar.
endast velat antyda detta, och anhåller att närmare få
utveckla mina åsigter, när målet remitteras.
Hr von Troil, Emil: Frih. Cederström, Jacob, har
otvifvelaktigt rätt, att den föredragna nåd. skrifvelsen bör
till något Utsk. remitteras; emedan, då Ständerne fått
emottaga en sådan, lärer grannlagenheten fordra, att de
derpå lemna något svar. Det kan blifva kort, till ordalydelsen
ungefär sålunda: R. St. hafva emottagit E. K. M:s
nåd. skrifvelse af den och den dato, jemte så och så
många exemplar af comiterades utlåtande i fråga om allmänna
fattigvården, hvilka exemplar blifvit utdelade till Ståndets
ledamöter för att deraf taga behörig kännedom. R. St.
framhärda etc. — Alt det betänk. , som medföljde den K.
skrifvelsen icke kan blifva föremål för Ståndets öfverläggning,
med mindre detsamma af någon enskild ledamot upptages
som dess motion, tror jag vara ostridigt. Jag anser,
att under Ståndens pröfning icke kunna komma andra ämnen,
än sådana, som antingen blifvit af Konungen föreslagna,
eller framställda af enskilde ledamöter. Ett comiterades
betänk, är deremot icke någon propos.. livar och en
Den 12 Februari c. m.
3g3
sådan kan af Ständerna besvaras med ja eller nej. Besvaras
den med ja, så är beslutet fattadt och måste gå i verkställighet,
såsom en öfverenskommelse emellan båda Statsmakterna,
och i sådant afseende är 87 §:n Beg.F. tillämplig.
Om nu Ständerne skulle ingå med ett sådant svar, i
afseende på denna skrifvelse, att vi hafva till alla delar antagit
det förslag E. K. M. till oss framställt; så hemställer
jag, örn detta icke skulle innefatta en fullkomlig omening,
enär Konungen derå kunde svara: Jag har icke aflåtit någon
propos. i ämnet. 1 frågan om sjelfva saken, skulle jag
visserligen haft åtskilligt att anföra; men då jag, i afseende
derå, icke hört några motioner väckas, med undantag af
Frill. Sprengtporten, hvilken blifvit begärd på bordet, uppskjuter
jag till ett annat plenum att yttra något derom.
Frih. Åkerhjelm, Gustaf Fredr.: Då Konungen
förordnade den comité', som utarbetat en utredning af och
förslag till stadganden för fattigvården i Biket, var afsigten
dermed endast att framlägga till Ständernas kännedom delta
vigtiga ämne, enär det, lill sä stor del, rörer så väl R. St.,
som dem de representera. Konungen har derföre, hvilket
den nåd. skrifvelsen tydligen utmärker, endast öfverlemnat
betänk, till Ständernas kännedom, och hade, om afsigten
varit att derjemte föreslå några ekonomiska lagstadgandeu,
utan tvifvel gjort hvad derföre är föreskrifvet. I två andra
Stånd har, som mig blifvit berätladt, nemi. i Preste- och
BorgareSttn, denna K. skrifvelse jemte Fnttigvårds-comiteens
betänk, blifvit remitteradt till Ekon.Utsk. Det beror nu på
R. o. Ad:s pluralitet att bestämma frågans öde, för läggande
till handlingarna eller remiss till Utsk. Jag skulle
tro denna fråga vara af den stora vigt, att, jemte den kännedom
R. o. Ad. redan af henne tagit, densamma, efter
undergången behandling i behörigt Utsk., bör derifrån återkomma
så utredd, att R. St. sjelfve kunna förena sig om
ett förslag i ämnet, eller ock ingå till Konungen och begära
ett sådant.
Frih. Raab, Adam Christian: Då Ilr von Rosens
motion om tillsättande af ett särskilt Utskott förevar i f. m.
plenum, tyckte jag mig finna, att de fleste lalarne voro af
den åsigt, att frågan, i anseende till sin stora vigt, skulle,
oansedt formen hvaruti den kommit, remitteras till Ekon.
Utsk. Jag ämnar icke att vidare yttra mig om formaliteten
dervid, supponerande att remiss blir beviljad.
Jag går då till lmfvudsaken. Lika med Ilr af Ekenstam
öfverensstärnmer jag i den åsigt, att vi böra uppdraga
åt Ekon.Utsk. att inkomma praeliminariter med grunderna
för fattigvården. Jag skulle tro, såsom Ilr af Ekenstam föreslagit,
att dessa grunder böra hvälfva sig omkring frågan,
hvilka som skola njuta fattigvård, hvilka sorn
1 11. 5o
394
Den 12 Fehru ari e. m.
skola betala den, oell siittet huru den skall utgöras.
Dä jag är ledamot af Ekon.Utsk., så blir jag i till fil I le
att följa frågan i sina detaljer. Men medan jag har ordet,
vill jag vidröra ett ämne, hvarom flere talare förut väckt
fråga, nemi. 1788 års författning, sorn föreskrifver, att socknarna
skulle äga, under vissa villkor, att utestänga fattige
från sina gränser. Det inkomna Fattig vårds-comiterades
betänk, utdelades före riksdagen endast till Landsh.-en,betena
och har ej varit synligt i bokhandeln. Det har således
icke varit mig möjligt att taga en fullständig kännedom om
innehållet. Jag har likvisst, icke utan bekymmer, erfarit,
att comiterade, hvilkas förtjenstfulla arbete jag för Öfrigt
högaktar, hafva i 2 art. 4 §:n föreslagit följande: ”Flera
”socknar af samma pastorat eller församlingar af samma
”stad kunna förena sig om gemensam fattigvård; äfvensom
”socknarna måga, efter öfverenskommelse, fördelas i mindre
"kretsar, som, hvar inom sig, besörjer den der erforderliga
"fattigvården; dock alt, i begge fallen, hvarje socken blir
■”ansvarig för fattigvårdens fullgörande, hvaremot kretsarne
”blifva socknarna ansvariga för uppfyllande af sina förbindelser.
” Denna föreskrift, i förening med den på flera
ställen i betänk, uttalade, att socknarna må äga rätt att
utestänga personer ifrån sig, skall, efter min öfvertygelse,
icke blott utvidga den stora strid, som ägt rum mellan socknarna,
utan äfven upptända siuåkrig inom desamma. Då i
den trakt, der jag bor, den oseden ägt runi, att flera socknar
indelat sig i fattigrotar, har jag haft tillfälle taga kännedom
örn den olägenhet, som deraf blifvit följden. Jag
medför från min ort den på erfarenhet grundade öfvertygelse,
a 11 grälet om de fattiges bostad legat till grund för
det ökade antal fattighjon, hvaröfver man klagat. Jag vill
icke inlåta mig i en utveckling af de moraliska följderna
deraf, nemi. huru allmogen vänjer sig vid att, i stället för
utdelning af allmosor, köra ifrån sig de fattige och anse
dem sora odjur, hvilka böra utrotas. Jag vill endast hålla
mig vid den ekonomiska följden. Husbonden eller jordägaren,
hindrad af 1788 års författning och derpå grundade
sockenstämmo-beslut från rättigheten att emottaga och förafskeda
arbetare, har nödgats neka arbetsförtjenst åt arbetshjon,
af farhåga att för alltid vid dem blifva bunden. Arbetsfolket
åter har blifvit bortvisadt, nödgats att springa
bort sin tid för att höra sig om bostad och försvar, har
slutligen blifvit husvilla och nödgats svälta, i brist på förtjenst,
under det att mången odling fält hvila, i brist på
arbetare. Hvad under, om menniskor, som ej gjort annat
ondt, än att de, efter naturens och samhällets ordning, gift
sig och aflat några barn, men blifvit utskjutna från samhället,
— om sådana menniskor, säger jag, svärja fiendskap
Den 12 Februari e. m.
emot do bättre lottade, och slutligen bereda sig en plats pä
corrections- busen !
Jag ur fullt öfvertygad, att pä upphörande af dessa
hinder fattigvården till stor de! hvilar, och jag önskar, för
min del, alt sådana barbariska stadga oden malte upphöra,
att dylika trånga gränser måtte försvinna, hellre lin att de
åtd rågås.
Hr Sandelhjelm har i sitt nyligen upplasta sakrika anförande
antydt ungefär samma olägenheter, och jag har hört
af flere värde talare samma åsigter yttrade. Jag begär, till
följe deraf, att detta mätte få blifva som majoritetens åsigt
ett hufvudsakligt föremål bland de principer, som Utsk.
åbigges uppgifva, och anhåller, alt detta yttrande malte åtfölja
remissen.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Jag hade äfven önskat
att få bifoga några anmärkningar vid det i fråga var.
fattigvårds-betänk.; men för alt icke onödigtvis upptaga liden,
vill jag för det närvar, afstå derifrån, under anhållan,
att Hr Frih. o. Landtm, ville förklara, huru Hr Frih. o.
Landtm, anser den af lii- Dalman gjorda framställning om
comite'-betänk:s läggande till handlingarna, emedan jag af
Frill. Cederströms bevisning ingalunda funnit mig öfvertygad
0111 grundlagens stridighet mot ett sådant handlingssätt.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagäf, i anledning af Gr.
Anckarsvärds nu framställda fråga, att han ej kumle afgifva
någon förklaring i ämnet, innan öfverlaggningen vore fulländad.
Gr. Anckarsvärd: Då anhåller jag att få fortsätta.
I fall Hr Frih. o. Landtmts åsigt öfver Hr Dalmans framställning
skulle antagas, så uther jag mig att till alla delar
få förena mig i Hr von Troils åsigt, i det förslag, som hail
framlagt, och hvilket troligen icke kan vägras remiss till
Utsk., såsom en ledning för Utsk:s behandling af ämnet.
Jag anhåller således att till prot. få aflemna ett yttrande i
hufvudsaken.
Detta Gr. Anckarsvärds anförande upplästes derefter,
så lydande:
Då den K. propos:n, som till R. St. aflåtit comiterades
betänk:n , i afseende å allmänna stadganden rörlde fattigvården,
nu till Utsk. remitteras, anhåller jag att till Utsk:s
uppmärksamhet få framställa några betänkligheter.
Jag nödgas i första rummet erinra om grundlagens stadgande,
att riksdag ej får räcka längre än fyra månader; och
jag hemtar derifrån den slutsats, att det för Utsk. skulle
blifva en nära nog omöjlighet att under denna korta tid
tillvägabringa något tillfredsställande resultat, men måhända
ändå omöjligare att dertill kunna vinna det erforderliga bifallet
ifrån de fyra särskildta Stånden, hvilka säkerligen, i
Den 12 Februari c. ra.
alla fall, skola komma att finna sig sä öfverhopade af andra
deras beskattningsåliggande tillkommande göromål, att önskningsmålen
säkerligen till stor del icke kunna komma att
vidröras, mycket mindre att grundligen behandlas.
1 likhet med andra representanter inom detta Stånd, beklagar
äfven jag nakenheten och tankefattigdomen uti det
Statsråds-prot., som åtföljt den K. remissen.
Jag anser tiden för R. St. vara inne att intaga och
iakttaga den plats, elem inom lagstiftningen tillkommer, och
att en gång börja att med den verkställande makten afhandla
såsom like; och hvarvid, i första rummet, bör iakttagas,
att R. St. icke längre kunna eller böra anse sig såsom
något verkställande makten underordnadt embetsverk,
till hvilket verkställande makten äger att affärda comitebetänkrn,
med antydan till R. St. att ifrån sådana materiaJier
utarbeta lag-förslag.
Det är R. St., som i folkets namn, på dess vägnar,
och medelst dess skattebidrag aflönar Statens embetsverk
och embetsmän, under billiga anspråk, att i återväg få
skörda frukterna af dessas arbete och tjenst.
Det ifrågavar. fattigväsendet omfattar icke allenast nya
lagars stiftande, utan äfven, i sammanhang dermed, upphäfvandet
af gamla lagar och författningar. Det är för min
fattning obegripligt, alt Styrelsemakten, under 3o års tid,
icke förmått uppfatta denna fråga ifrån de mångfalldiga djupt
ingripande och vidt utgrenade synpunkter, hvarifrån lagförslagen
i frågan om en allmän fattigvård böra utgå, och
att man, sådant oaktadt, ens tänker sig möjligheten att R.
St. under den korta liden af fyra månader skola uppgöra
lag-förslag af denna vidt omfattande natur.
R. St. torde icke äga någon ändamålsenligare utväg att
tillförbinda Styrelsen uppfyllandet af dess p I ig ter, så väl
emot R. St., sorn emot Svenska folket i sin helhet, än att
lemna så beskaffade arbeten, som Fattigvårds-comite'ens helt
och hållet utan bearbetning, på den grund att R. St. hvarken
kunna eller böra förslösa sin arbetskraft och tid på ett
arbete, hvars slutliga resultat ej allenast möjligen, utan troligen,
skulle blifva ett underkännande ifrån Styrelse-maktens
sida, och sålunda ett fruktlöst arbete. Då R. St. ifrån Styrelsen
får emottaga ett fullständigt lag-förslag, så äga R.
St. åtminstone en grund att bygga sitt omdöme uppå. R.
St. veta då riktningen af Styrelsens åsigter, och kunna foga
sig derefter, eller bearbeta de åsigter, hvilka den praktiska
erfarenheten möjligen ogillar. Jag förmodar, att Utsk., i
likhet med mig, icke lärer låta undfalla sig, att fattigvårdsfrågan
icke upplöser sig uti ett helt enkelt önskningsmål,
då Utsk. tvifvelsutan genast inser, att saken krafvel- lagar,
och alt den sålunda påkallar lagstiftning och ingalunda författningar,
framkallade i önskningsväg.
Det är Styrelsemakten allena, som medelst biträdet af
Dea 12 Februari c. m.
sine embetsman är mäktig att tillvägabringa de lag-förslag,
som i sådant hänseende som detta erfordras. De rika, de
bemedlade och de blott behållna samhällsclasserna äro afven
uti den sämst sammansatta representation tillräckligt representerade;
men det är den fattige, den ofta alltför oöfvertänkt
kallade försvarslöse, som uti Styrelsen borde se sin
representant och sitt värn emot det förtryck, hvarmed den
ofta hotas, medelst de försigtighetsmått man understundom
synes vilja vidtaga vid en alltför sträng begränsning utaf
menniskans rätt alt fritt och oberoende få lefva, så länge
lion icke genom okynne eller brott ligger samhället till last,
och medelst den någon gång synbara böjelsen alt, utan vederbörlig
uppmärksamhet å religionens och moralens lagbud,
vilja stifta lagar emot äktenskapet, under en temmeligen
grundlös fruktan för en folkökning, som man anser
vådlig, och som jag, med afseende å Sveriges annu för handen
varande ödemarker, anser i högsta måtto önskvärd
och ingalunda vådlig, om Styrelsen en gång visade sig hafva
insett och förstått näringsfrihetens betydelse under den märkvärdiga
industriella lid, hvilken vi belefva; om Styrelsen
en gång kommit till besinnande alt Sveriges rätta, på
djupet gående, försvarsanstalter ligga uti underlättandet af
landets förkofran, hvilken, i mintanka, är alldeles oförenlig
med ett tryckande militär-systeme, som gör jordbrukaren
lill tiggare, och sorn derigenom, men också endast derigenom,
kan uppväcka betänkligheter i afseende å en folkökning,
hvilken till största delen måste komma alt blifva tiggare,
då den utgår ifrån en utarmad jordbruksclass, som,
under det den i undsättningsväg och ifrån den enskilda välgörenheten
nödgas begära sitt bröd, måste underhålla soldat
uti det betänkliga förhållande, som inom Representationen
redan blifvit ådagalagdt vara förhållandet i Dalarna; och
tvifvelsutan är förhållandet på andra ställen likartadt. En
af de mest välgörande fattigvårdsanstalten skulle tvifvelsutan
vara ett förslag till lättnad utaf jordbrukets oerhörda bördor,
men det är äfven ifrån Styrelsen förslag i denna del
bör komma; och bevisningen skulle kunna ledas ända till
oändlighet för ådagaläggandet, att lagförslagen böra komma
ifrån Styrelsen, och att R. St. icke äro i någon mån belåtna
att i dessas ställe få emottaga blott comite'-belänk:n, sådana
som det ifrågavarande.
Jag delar icke den åsigten, att någon särdeles fara är
för handen, i fall af fattig-lagstiftningens fördröjande; och
om så vore, så blefve felet otvifvelaktigt Styrelsens allena,
som icke under de 6 sedan sista riksdag förflutna år kunnat
tillvägabringa de erforderliga lagförslagen, hvilkas granskning
och antagande hade påkallat ett alldeles ojemförligt
mindre arbete, än det i min tanka nära nog för lagstiftningen
omöjliga att, med hopp om någon framgång, uppgöra
dessa i samhällets nästan alla förhållanden så djupt ingri
-
D c rj 12 Februari e. m.
pande förslag. Jag tror för ingen del, och liar redan i f.
in. plenum yttrat, att våra för handen varande fattiglagar
icke äro sådana, att menskligheten lider genom bristerna.
Barmhertigheten och gifmiidbeten är måhända större, än
den någonsin varit; och det är ej egentligen tiggaren, som
behof ver något ökadt skydd i lagarna, men det är communen,
som behöfver skydd mot det sjelfsvåldiga tiggeriet,
emot gesäll vandringar, och emot kringstrykande handlöst öfverlemnade
sjömän; och luiru långt lagarna, i dessa delar,
böra och kunna gä till inskränkning uti menniskans rättigheter,
borde, i min tanka, säkrare och bättre kunna pröfvas
och föreslås utaf en Styrelses lagkunnige och erfarne
män, än af en rådslående församling, hvars många olikartade
elementer otvifvelaktigt mera bestämmer dess verkningsornfång
till granskning af förslagen, än tili uppgörande
af sådana.
Jag anhåller, att dessa mina åsigter mätte till Ekon.-  U(sk:s bepröfvande få åtfölja den R. propos:n, sorn till il. St.
öf v er le m n a t comi te'-b e tä n k.
Gr. Anckarsvärd tilläde derefter muntligen:
Jag anhåller alt få tillägga mittanförande, att jag af Hr
Statsrådet Frih, Akerhjclms yttrande icke uppfattat någon annan
upplysning , änden, att Styrelsen icke anser något behof
vara för handen af en fattiglagstiftning, då han tillkännagifvit,
att Styrelsen icke funnit sig behöfva något annat,
än att helt naket sända från sig betänk, i det skick det 1111
inkommit. — Jag insisterar på, att Hr Frih. o. Landtm,
täcktes gifva sin opinion tillkänna, i afseende på Hr Dalmans
framställning.
Frih. Åkerhjelm: Jag tror icke, att jag uttryckt mig
så, som Gr. Anckarsvärd uppfattat det. Jag tror, att jag
emot slutet af mitt anförande framlade den åsigt, att ehuru
Konungen icke i denna fråga gjort något lagförslag, utan
blott till Ständernas kännedom öfverlemnat en utarbetning
i sjelfva frågan; så, i händelse äfven R. o. Ad. remitterar
samma betank. häröfver till Ekon.Utsk., kommer detta Utsli.
i tillfälle att taga full kännedom af frågan och inkomma med
sitt betänk, deröfver, och äfven, omså. finnes lämpligt, med
grunder till destadganden och förslag, som, i anledn. deraf,
kunna anses beliöfliga. Då komma Ständerne sjelfve i tillfälle
att pröfva dessa grunder och förslag och kunna sedermera
afhandla med den andra Statsmakten om lags utfärdande
i ämnet. Tvertemot Hr Grefvens uppfattning af
mitt yttrande, har min mening ingalunda varit att med lik—
gilItighet betrakta denna sak, och den lilla andel jag haft i
dess behandling, torde utvisa, att jag anser denna fråga
vara af den högsta vigt; men då jag förklarar detta, får jag
äfven tillägga, att hon just derföre är svår och betänklig
att af Styrelsemakten behandlas. Hon rörer en mängd af
Den 12 F c 1) v u a r i e. m.
399
allmänna oell enskildta intressen, en mängd af olika localförhållanden.
Hon utgrenar sig till många sarnbällsvrken,
oell är af så ömtålig beskaffenhet, att det tolde böra anses
såsom ett bevis på grannlagenhet, att den styrande
statsmakten icke gått den i förväg, på hvilken resuilalet
mest inverkar, utan hellre velat inhemta livad nationens representanter
kunde i ämnet tänka, innan man skred lill några
lagstiftnings-åtgärder i saken. Sådan har min mening
varit; och har jag uttryckt mig annorlunda i mitt korta
oell visserligen ej utvecklade anförande, så liar jag icke lyckats
uttrycka hvad jag tänkt i saken.
Gr. Anckarsvärd: Jag kan icke af Frih. Åkerhjelms
yttrande draga något annat corollarium, än att det först
och främst måste vara en obestridlig sanning, att han måtte
haft en mycket liten, åtminstone synbar, del i betänkandets
uppställning; ty, efter allt mitt begrepp, inskränker
den sig till namnet på det Statsråds-prot., som åtföljde missivet
med comiterades betänk. — Hvad åter grannlagenheten
vidkommer, kan jag, i min egenskap af representant, icke
emottaga den med minsta tacksamhet; ty min tacksamhet
skulle hafva varit ojemförligt större, om Hr Statsrådet drifvit
saken derhän, att Ständcrne fått emottaga ett förslag
till lag i ämnet. Den omtalade grannlagenheten torde till
slut resolvera sig dertill, att svårigheterna, som från Styrelsens
sida omtalats, hvalfvas på Ständerna, sedan Styrelsen,
med biträde af en ofantlig skara af embetsman, ådagalagt
sin litenhet att kunna öfvervinna dessa svårigheter. Jag
kan således icke antaga Styrelsens ursägter i denna del,
isynnerhet då man häntyder på visad grannlagenhet, hvarföre
Representationen tillbaka borde visa sin tacksamhet.
För öfrigt får jag anmärka, alt frågan till minsta delen sorterar
under den ekonomiska lagstiftningen eller utgör ett
blott önskningsmål; ty här är fråga om en ganska djupt ingripande
lag i samhället, och det är i detta hänseende, som
jag trott det varit lämpligare, om Styrelsen utarbetat förslaget.
Huru skall det väl blifva möjligt för R. St. att, under
loppet af 4 månader, utarbeta något helt i ett ämne,
hvaröfver Styrelsen behöft 6 år alt betänka sig?
Gr. Spens, Carl Gustaf: Till största delen förekommen
af Gr. Anckarsvärd, anmälte jag mig efter det Frih.
Åkerhjelm yttrat sig. Det kan ingen fullkomligare än jag
inse den stora viglen af detta mål, och önska, att det skulle
kunna till Utsk. remitteras, att remissen skulle bära frukt,
och dessa frukter helsosamt njutas af en hel kedja af generationer.
Men sedan jag hört en Konungens rådgifvare yttra,
att Konungen icke ansett sig böra framlägga något lagförslag
i detta ämne, och således vunnit stadga för den öfvertygelse,
som jag trott mig hemta från titeln på skrifvelsen;
så kan jag icke nu annat än för formens skull prote
-
Den 1a Februari e. ra.
stera, i likhet med flere värde talare, mot remiss till Utsk.
för behandlingen af sjelfva ämnet, innan någon särskild ledamot
af Ståndet har upptagit Fattigvårds-comiteens betänk.,
sorn sin enskilda motion. Det står nemi. i 48 § Riksd.Ordn,:
"föredragningsämnen äro dessa och inga andra: 1:0 Ko
nungens
propos:r, sorn å Rikssalen, eller sedermera under
riksdagens lopp, blifvit till Stånden eller StatsUtsk. öfverIrmnade;”
ali delta icke är någon propos., är först genom
titeln gifvet, sedan genom innehållet, och nu slutligen genom
ett Statsråds förklaring. Der står sedermera: ”2:0 mål,
sorn genom prot:s-utdr. eller depuiationer från MedStln communiceras.
” Detta är icke har händelsen, "ho Utsktns betänkanden
och förslag.” Detta är icke heller bär händelsen.
Slutligen står det: ”4:o motioner, gjorda i plena af
någon vid riksdagen då närvar. Ståndets ledamot.” Detta är
således den enda formen, hvarunder detta mål kan komma
att remitteras till Utskott.
Hr Hjerta, Lars: Då det torde vora att befara, alt
en längre discussion kunde uppstå, huruvida någon remiss
kan komma alt äga rum eller icke; hemställer jag vördsamt,
0111 icke, till ledning för 11. o. Ad:s ledamöter vid den tilläfventyrs
blifvande voteringen, Hr Frih. o. Landtm, täcktes
låta ännu en gång uppläsa Konungens skrifvelse jemte
det dervid föIjaktiga missiv, på det man matte förnimma, i
hvad raan samma skrifvelses innehåll öfverensstämmer med
dc upplysningar, som en Konungens rådgifvare lemnat. Jag
skall derefter anhålla att få nämna några ord.
K. M:s nu föredragna nåd. skrifvelse upplästes.
Hr Hjerta fortfor derefter r
Sedan, genom uppläsningen af Konungens nåd. skrifvelse,
det nu blifvit utrönt, att de upplysningar, en af Dess
rådgifvare lemnat, äro fullkomligen riktiga, och att Konungen
endast öfverlemna!, comiterades betänk, ad notitiam; så
lärer det vara klart, att det, å ena sidan, icke kan förhindras
R. o. Ad. att öfverlemna detsamma till Ekon.Utsk. eller
hvilket annat Utsk. som helst, likaledes ad notitiam,
men alt å den andra sidan — hvilket flere ledamöter och
sednast Gr. Spens och Hr Dalman anmärkt — Ekon.Utsk.
ser sig förhindradt att öfver denna skrifvelse kunna afgifva
något betänk. Någon ytterligare strid derom lärer icke komma
i fråga; men för att göra discussionen ännu kortare och
ändamålet af remiss genast vinnas, hemställer jag, huruvida
ingen af Konungens här nu närvar, herrar rådgifvare
skulle behaga upptaga comiterades betänk, såsom sin egen
motion.
Hr Frih. o. Landtm, frågade, huruvida IL o. Ad.
ansåg öfverläggningen fulländad.
Ropades ja.
Hr
Den 12 Februari c. tn.
Ilr Frill. o. Landtm, yttrade, att då, under loppet af
öfverläggningen, flere ledamöter lxgärt ärendets remitterande
till Ekon.Utsk., oell en ledamot, hvarmed flere sig
förenat, föreslagit, att K. M:s nåd. skrifvelse skulle endast
luggas till handlingarna, Hr Landtm, ansåg sig böra framställa
propostn i den ordning, som öfverläggningen föranledt,
och således först på remiss; i anledn. hvaraf han föreslog,
att K. M:s nåd. skrifvelse, med ett af särskilde comiterade afgifvet
betänk, oeii förslag rör;de fattigvården i riket, måtte
remitteras till Ekon.Utskottet.
Hopades starka ja, blandade med mångå nej.
I anledn. häraf fork la lade Hr Landtm, att projiostn
om remiss blifvit af R. o. Ad. bifallen.
Gr. Anckarsvärd: Jag har icke ansett tillständig! att
vid detta tillfälle begära votering, hvilket jag likväl, i stöd
af hvad som förra gången vägrades mig, måhända borde
göra; men jag anhåller, att, då remiss blifvit beslutad, Hr
Frih. o. Landtm, ville förklara, huruvida Hr von Troils
förslag till skrifvelse ina åtfölja till Utsk., och för min räkning
vill jag hafva antecknadt, att jag förenar mig deruti.
Hr Dalman och Gr. Spens reserverade sig emot det
nu fattade beslutet.
Uppå framställd propos. beslöt R. o. Ad., att äfven de
yttranden, sorn på förmiddagen blifvit afgifna, i anledn. af
Hr von Rosens motion 0111 tillsättande af ett särskildt Utsk.
för det nu föredragna ämnets behandling, skulle åtfölja remissen
till Ekon.Utsk.
ITr Höökenberg, Carl Åke: Jag får anhålla alt i
prot. må varda antecknadt, att jag i denna fråga är af samma
mening, som Hr von Troil och Gr. Spens under denna
discussion yttrat, och alt denna min anmälan måtte åtfölja
remissen.
Föredrogs å nyo K, M:s den 8 dennes på bordet lagda
nåd. skrifvelse med förslag till ny förordning om sockenstämmor
och kyrkoråd.
Hr Rääf, Leonhard Fredr., uppläste följande:
Vid det af comiterade för kyrkolagens öfverseende lemnade
förslag, af den ig Juni 18J9, till ny förordning om
sockenstämmor och kyrkoråd, utbeder jag mig få göra följande
anmärkningar:
Uti inledningen och vid frågan om rösträtt, föreslås:
”att inrättningar och anläggningar, som ej utgjort ecclesiastik-bidrag,
skulle deltaga deruti mot rösträtt, hvarvid taxeringsvärdet,
jemfördt med medelvärdet på hemmanen,
horde ligga till grund."
> II. 5i
Dea is Februari c. ra.
Detta bestämmande, hvars rättslära är klar, blifver likväl
omöjligt i utförandet genom de svårigheter och orättvisor
dervid uppstå, såsom ofta händer med nya tidens lagstiftningsförsök,
dem roan. enbart stödjer på theorier, utan
att rådfråga verkställbarheten.
Antagande att meningen vore, det ifrågavar. inrättningar
skulle ingå, icke blott i utskylder till kyrko- och prestgårdsbyggnad,
m. m., utan naturligtvis äfven till preslerskapet,
och då dessa sednare på ganska, få ställen utgöras efter
lika fördelning på hemmantal eller taxertsvärde, utan i stället
lemnäs, med derifrån långt afvikande förhållande, antingen
i skaft- och qvicktionde, eller efter viss sämjeförening,
skulle första beräkningen blifva att sammanslå hela
socknens pastoralier; den andra, att fördela dem på hemmantalet;
den tredje, ett medium mellan detta och socknens
hela taxertsvärde, och slutl. den fjerde, tillämpningen af allt
detta på inrättningens åsalta uppskattning. Hvem skulle besörja
och bekosta dessa vidlyftiga beräkningar?
Sedan nu mera första uppbördsstämma», under utskyldsårets
lopp, är afskaflfad, och debiteringen, i följe deraf, icke
blifver känd förrän efter början af det kommande, skulle
den t. ex. för i84o skedda uppskattningen icke kunna tjena
till rättelse vid ifrågavar. utskyld och röstning, förrän frän
d. i Maj, 1841 till s. d. 1842, under hvilken tid dylika
verk, hvilka ofta lika hastigt försvinna som de uppkomma,
eller åtminstone undergå/förändring uti innehaf och drift,
kanhända vore nedlagda eiler betydligt minskade i rörelse
och värde. Bäst torde derföre vara alt låta saken bero vid
hvad hittills varit vanligt, d. v. s. vid öfverenskommelse,
antingen med pastorerne personligen, eller med dem och
församlingarne gemensamt vid upprättandet af sämjor.
Under litt. A. § 1 föreslås blott en ordin, sockenstämma
att hållas i Maj eller Juni, och i § 3, att den ej får utsättas
på söknedag, om val skall anställas.
Dessa ändringar i gamla förhållandet synas mig högst
olämpliga. Minst 2tne ordin, stämmor äro af vana och vei ki,
behof påkallade; vallborgsmessans för räkenskapers afslutande
och granskning, fattigförsörjningen under sommaren, och
utförandet af anordnade byggnader: Andersmässati åter, för
beslut och vinteiberedelser till dessa byggnader, fattigvård
under hårdaste årstiden, och mångahanda andra ämnen,
med valförrättningar vanligen vid båda.
Erfarenheten säger, att ärendena blifv.a sämst och hastigast
behandlade på extra ordin, stämmor, efter gudstjenstens
slut; emedan hvar och en då vill skynda åter till sitt
hemvist. En omsorgsfull pastor undviker af detta skäl, så
mycket görligt är, alla extra sockenstämmor, och söker hopa
frågorna på de ordinarie, som derigenom oftast erfordra
hvar sin hela söknedag.
Förslaget B. § 8, 2) lyder: ”då fråga uppstår om per
-
Den 12 Februari e. m.
4o3
sonliga bördor, må församlingens alla ledamöter till sockenstämman
kallas oell der äga rösträtt, livar och en lika;
hvarifrån likväl undantagas de, hvilka äro i andras tjenst
skattskrifna.” Härvid mäste dock anmärkas, att inga andra
kunna i sådant fall blifva röstägande, an de, sorn skulle
komma att underkastas den personella afgiflen; ty frågor
kunna uppkomma, och inträffa redan ej sällan, om någon
tunga särskildt på jordtorpar», särskildt på inhyses- oell
backstuguhjon, särskildt på socknehandtvérkarne eller på
verk och inrättningar. Föröfrigt borde, enligt min öfvertygelse,
ingen socknebeskattning, utöfver gammal vana eller
frivilligt åtag, någonsin tillåtas på dessa classen, dels emedan
de, med något undantag af ägare till verk och inrättningar,
vanligen äro de mest oförmögne, och dels emedan
de i de flesta landsorter ännu — och himlen vare derföre
lofvad — utgöra en minoritet, hvars nekande röster således
skulle ingenting betyda mot hemmansägarnes begär att från
sig hvälfva utgifter och arbetsskyldigheter.
Det vore ej eller skäligt att, såsom förslaget § 8, 3)
innehåller, neka ombudskap få uppdragas åt annan, än socknebo
eller förvaltare; emedan de förra kunna händelsevis,
och ej sällan, vara af motsatt tanka med frånv. medlem,
och inspectoren, om än god ekonom, dock möjligen olämplig
för dylikt fall.
Ännu orättvisare vore, om, såsom litt. J. § 23 föreslår,
vid fråga rörande kyrkors sammanbyggnad, de flesta rösterna,
sammanräknade från båda eller alla församlingarne,
skulle vara afgörande; emedan deraf följde att, då inom
hvarje socken intresse och mening för eller mot dylik sak
vanligen är odelad, men endera hela församlingen lika vanligt
äger stridig åsigt mot den andra, skulle således den
större kunna tvinga den mindre till sambyggnad, mot hennes
enhälliga nekande och mot hennes sjelferkända förmåga
att kunna egen kyrka underhålla.
Den enda verkliga förbättring, jag tror mig finna, ligger
i föreskriften litt. F. § x6, 3) huru ordför. skall förklara
sitt missnöje mot beslut; hvilket sätt likväl, om ej särskildt
uttryckt i nu gällande förordning, dock ur densamma
lätteligen kan härledas. Jag får derföre förklara min önskan
och mitt förslag vara, att K. förordn. af d. 26 Febr.
1817, med sednare erhållna tillägg, må oförändrad blifva
bibehållen, såsom pröfvad och tillfyllestgörande samt rättvisare
än nya förslaget.
Enahanda mening hyser jag om stadgan rör:de kyrkoråd,
hvilken, i det till pröfning varande betänk., innebär
2:ne betydande misstag.
Det ena att kyrkorådet skulle, genom böternas borttagning,
beröfvas sista skenet af inflytande och af möjlighet
att göra sig åtlydt. I hvilket förakt skulle ej en myndighet
falla, som icke ens ägde förmåga alt för sig inställa
4"4
Den 12 Februari o. m.
den person, som skulle tillrättavisas? oell da comiterade likväl
insett, att nödvändigheten dock slutligen kräfde någon
tvångsåtgärd, hafva de, i stället för den nu gällande stadgans
mildare men verksamma medel, valt det yttersta, det
grymmaste som kan upptänkas, heröfvandet af nattvarden,
för en olydnad, som i svåraste fall är en genstörtighet, men
ock någon gång kan härflyta blott af blygsel; en åtgärd,
den kyrkoråden kanske aldrig skola tillgripa, hellre låtande
sin verksamhet falla, än blottställa en usling att, under sin
fortsatta och genom dylikt tvång uppäggade tredska, förlora
sista möjligheten af bättring och försoning.
Det andia misstaget synes mig ligga i borttagandet af
helsovården från kyrkorådets befattning; ty ingen lärer böra
neka att, då en uti läkarevetenskap vanligen obevandrad
landtmans åtgärder i detta fall mindre innebära egentliga
läkemedels anordnande mot vissa sjukdomsfall, än råd till
helsans bevarande, varningar mot hennes förstörande genom
hvarjehanda laster, och omsorger för det uppväxande slägtets
vård, måste också liela denna befattning mera hvila på
en religiös grund, närmare sammanhänga med ett kyrkoråds
syfte, bättre af detsamma utföras, än om dylika ärenden
vore under polisform åt andra uppdragna.
Med dessa anmärkningar har jag på intet sätt velat uttrycka
ett klander mot de utmärkte män, som haft detta
ärende under handläggning, och hvilkas omdöme och kunskaper
äro vida utöfver mina. Jag vill härigenom hafva
blott den slutföljd dragen, huru svårt, om ej omöjligt, det
är att uti en utbildad stat genomgripande ändra gamla lagar
eller inflicka nya, utan att de i många fall skola strida
mot dem, som man nödgas qvarlemna. Men detta ämne är
ganska rikt. Jag torde få återkomma dertill, då jag utbeder
mig att vid dagens öfriga remissärender fa inom kort
meddela hvarjehanda upplysningar, dem tiden nu ej medgifvit
affatta.
IJr Rääf tilläde derefter muntligen:
Detta anförande anhåller jag måtte få åtfölja till det
Utsk., till hvilket målet blifver liänvisadt; och sorn åtskillige
, hvilka öfver fattigvårdsfrågan yttrat sig, uppgifvit, att
åtskilliga delar af detta mål äfven dermed hafva gemenskap,
anhåller jag, att mitt nu afgifne anförande äfven måtte få
åtfölja till det Utsk., som kommer att behandla den frågan.
På Hr Dalmans, Wilh. Fredr, begäran blef den
nåd. skrifvelsen uppläst, hvarefter Hr Dalman yttrade:
R, o. Ad. torde af den nu upplästa K. skrifvelsen hafva
inhemtat, att K. M:t icke heller i detta ämne afgifvit någon
propos. till en blifvande författning, eller huruvida
det förslag till lag, som blifvit aflemnadt, öfverensstämmer
med Regeringens åsigter i frågan. Härvid förekommer visserligen
det i någon mån skiljaktiga förhållande, att R. St.
Den 12 Februari c. m.
IT r Frih. o. Landtm, yttrade, att då, under loppet af
öfverl;iggningen, flere ledamöter begärt ärendets remitterande
lill Ekon.Utsk., och en ledamot, hvarmed flere sig
förenat, föreslagit, alt K. M:s nåd. skrifvelse skulle endast
läggas till handlingarna, Hr Landtm, aiisåg sig böra framställa
proposm i den ordning, som öfverläggningen föranledt,
oeh således först på remiss; i anleda, hvaraf lian föreslog,
att K. M:s nåd. skrifvelse, med ett af särskilde comiterade angifvet
betänk, och förslag rörlde fattigvården i riket, inåtte
remitteras lill Ekon.Utskottet.
Ropades starka ja, blandade med många nej.
I anleda, häraf förklarade- Hr Landtm, att proposm
om remiss blifvit af R. o. Ad. bifallen.
Gr. Anckarsvärd: Jag har icke ansett tillständigt att
vid detta tillfälle begära votering, hvilket jag likväl, i stöd
af hvad som förra gången vägrades mig, måhända borde
göra; men jag anhåller, att, då remiss blifvit beslutad, Hr
Frih. o. Landtm, ville förklara, huruvida Hr von Troils
förslag till skrifvelse ma åtfölja till Utsk., och för min räkning
vill jag hafva antecknadt, att jag förenar mig deruti.
Ilr Dalman och Gr. Spens reserverade sig emot det
nu fattade beslutet.
Uppå framställd propos. beslöt R. o. Ad., att äfven de
yttranden, som på förmiddagen blifvit afgifna, i anledn. af
Hr von RoÄens motion om tillsättande af ett särskildt Utsk.
för det nu föredragna ämnets behandling, skulle åtfölja remissen
till Ekon.Utsk.
Hr Höökenberg, Carl Åke: Jag får anhålla att i
prot. må varda antecknadt, att jag i denna fråga är af samma
mening, som Hr von Troil och Gr. Spens under denna
discussion yttrat, och att denna min anmälan måtte åtföfja
remissen.
Föredrogs å nyo K, M:s den 8 dennes på bordet lagda
nåd. skrifvelse med förslag till ny förordning om sockenstämmor
och kyrkoråd.
Hr Rääf, Leonhard Fredr., uppläste följande:
Vid det af comiterade för kyrkolagens öfverseende lern*
nade förslag, af den ig Juni i83g, till ny förordning om
sockenstämmor och kyrkoråd, utbeder jag mig få göra följande
anmärkningar:
Uti inledningen och vid frågan om rösträtt, föreslås:
”att inrättningar och anläggningar, som ej utgjort ecclesiastik-bidrag,
skulle deltaga deruti mot rösträtt, hvarvid taxeringsvärdet,
jern förd t med medelvärdet på hemmanen,
borde ligga till grund.”
i H. 5i
403
Den 12 Februari c. m.
Detta bestämmande, hvars rättslära är klar, blifver likväl
omöjligt i utförandet genom de svårigheter och orättvisor
dervid uppstå, såsom ofta händer med nya tidens lagstiftningsförsök,
dem roan enbart stödjer på theorier, utan
att rådfråga verkstållbarheten.
Antagande att meningen vore, det ifrågavar. inrättningar
skulle ingå, icke blott i utskylder till kyrko- och prestgårdsbyggnad,
m. m., utan naturligtvis äfven till presterskapet,
och då dessa sednare på ganska, få ställen utgöras efter
lika fördelning på hemmantal eller taxerrsvärde, utan i stället
lemnäs, med derifrån långt afvikande förhållande, antingen
i skaft- och qvicktionde, eller efter viss sämjeförening,
skulle första beräkningen blifva att sammanslå hela
socknens pastoralier; den andra, att fördela dem på hemmantalet;
den tredje, ett medium mellan detta och socknens
hela taxerrsvärde, och slutt, den fjerde, tillämpningen af allt
detta på inrättningens åsätta uppskattning. Hvem skulle besörja
och bekosta dessa vidlyftiga beräkningar?
Sedan nu mera första uppbördsstämma!!, under utskyldsårets
lopp, är afskaffad, och debiteringen, i följe deraf, icke
blifver känd förrän efter början af det kommande, skulle
den t. ex. för i8/jo skedda uppskattningen icke kunna tjena
till rättelse vid ifrågavar. utskyld och röstning, förrän från
d. i Maj, iB4» tib s- d. i84a, under hvilken tid dylika
verk, hvilka ofta lika hastigt försvinna som de uppkomma,
eller åtminstone undergå/förändring uti innehaf och drift,
kanhända vore nedlagda eller betydligt minskade i rörelse
och varde. Bäst torde derföre vara alt låta saken bero vid
hvad hittills varit vanligt, d. v. s. vid öfverenskommelse,
antingen med pastorerne personligen, eller med dem och
församfingarne gemensamt vid upprättandet af sämjor.
Under litt. A. § i föreslås blott en ordin, sockenstämma
att hållas i Maj eller Juni, och i § 3, att den ej får utsättas
på söknedag, om val skall anställas.
Dessa ändringar i gamla förhållandet synas mig högst
olämpliga. Minst 2tne ordin, stämmor äro af vana och vei ki,
behof påkallade; vallborgsmessans för räkenskapers afslutande
och granskning, fattigförsörjningen under sommaren, och
utförandet af anordnade byggnader: Andersmässan åter, för
beslut och vinterberedelser till dessa byggnader, fattigvård
under hårdaste årstiden, och mångahanda andra ämnen,
med valförrättningar vanligen vid båda.
Erfarenheten säger, att ärendena blifva sämst och hastigast
behandlade på extra ordin, stämmor, efter gudstjenstens
slut; emedan hvar och en då vill skynda åter till sitt
hemvist. En omsorgsfull pastor undviker af detta skäl, så
mycket görligt .är, alla extra sockenstämmor, och söker hopa
frågorna på de ordinarie, som derigenom oftast erfordra
livar sin hela söknedag.
Förslaget B. § 8, ?.) lyder: ”då fråga uppstår om per
-
Den ia Februari e. ra.
4o3
sonliga bördor, må församlingens alla ledamöter till sockenstämman
kallas och der äga rösträtt, livar och en lika;
hvarifrån likväl undantagas de, hvilka äro i andras tjenst
skattskrifna.” Härvid mäste dock anmärkas, att inga andra
kunna i sådant fall blifva röstägande, än de, sorn skulle
komma att underkastas den personella afgiflen; ty frågor
kunna uppkomma, och inträ lfa redan ej sällan, om någon
lunga särskildt på jordtorpar», särskildt på inhyses- oell
backstuguhjon, särskildt på socknehandtvérkarne eller på
verk och inrättningar. Föröfrigt borde, enligt min öfvertygelse,
ingen socknebeskattning, utöfver gammal vana eller
frivilligt åtag, någonsin tillåtas på dessa classer, dels emedan
de, med något undantag af ägare tili verk och inrättningar,
vanligen äro de mest oförmögne, och dels emedan
de i de flesta landsorter ännu — och himlen vare derföre
lofvad — utgöra en minoritet, hvars nekande röster således
skulle ingenting betyda mot hemmansägarries begär att från
sig hvälfva utgifter och arbetsskyldigheter.
Det vore ej eller skäligt alt, såsom förslaget § 8, 3)
innehåller, neka ombudskap få uppdragas åt annan, än socknebo
eljer förvaltare; emedan de förra kunna händelsevis,
och ej sällan, vara af motsatt tanka med frånv. medlem,
och inspectoren, om än god ekonom, dock möjligen olämplig
för dylikt fall.
Ännu orättvisare vore, om, såsom litt. J. § 23 föreslår,
vid fråga rörande kyrkors sammanbyggnad, de flesta rösterna,
sammanräknade från båda eller alla församlingarne,
skulle vara afgörande; emedan deraf följde att, då inom
hvarje socken intresse och mening för elier mot dylik sak
vanligen är odelad, men endera hela församlingen lika vanligt
äger stridig åsigt mot den andra, skulle således den
större kunna tvinga den mindre till sambyggnad, mot hennes
enhälliga nekande och mot hennes sjelferkända förmåga
att kunna egen kyrka underhålla.
Den enda verkliga förbättring, jag tror mig finna, ligger
i föreskriften litt. F. § 16, 3) huru ordför. skall förklara
sitt missnöje mot beslut; hvilket sätt likväl, om ej särskildt
uttryckt i nu gällande förordning, dock ur densamma
lätteligen kan härledas. Jag får derföre förklara min önskan
och mitt förslag vara, att K. förorda, af d. 26 Febr.
1817, med sednare erhållna tillägg, må oförändrad blifva
bibehållen, såsom pröfvad och tillfyllestgöraude samt rättvisare
än nya förslaget.
Enahanda mening hyser jag om stadgan rör:de kyrkoråd,
hvilken, i det till pröfning varande betänk., innebär
2:ne betydande misstag.
Det ena att kyrkorådet skulle, genom böternas borttagning,
beröfvas sista skenet af inflytande och af möjlighet
att göra sig åtlydt. I hvilket förakt skulle ej en myndighet
falla, som icke ens ägde förmåga att för sig inställa
4°4
Den ia Februari c. m.
den person, som skulle tillrättavisas? och dä comiterade likväl
insett, att nödvändigheten dock slutligen kräfde någon
tvångsåtgärd, hafva de, i stället för den nu gällande stadgans
mildare men verksamma medel, valt det yttersta, det
grymmaste som kan upptänkas, herölvandet af nattvarden,
för en olydnad, som i svåraste fall är en genstörtighet, men
ock någon gång kan härflyta blott af blygsel; en åtgärd,
den kyrkoråden kanske aldrig skola tillgripa, hellre låtande
sin verksamhet falla, än blottställa en usling att, under sin
fortsatta och genom dylikt tvång uppäggade tredska, förlora
sista möjligheten af bättring och försoning.
Det andra misstaget synes mig ligga i borttagandet af
helsovården från kyrkorådets befattning; ty ingen lärer böra
neka att, då en uti läkarevetenskap vanligen obevandrad
landtmans åtgärder i detta fall mindre innebära egentliga
lakemedels anordnande mot vissa sjukdomsfall, än råd till
helsans bevarande, varningar mot hennes förstörande genom
hvarjehanda laster, och omsorger för det uppväxande slägtets
vård, måste också hela denna befattning mera hvila på
en religiös grund, närmare sammanhänga med ett kyrkoråds
syfte, bättre af detsamma utföras, än om dylika ärenden
vore under polisform åt andra uppdragna.
Med dessa anmärkningar har jag på intet sätt velat uttrycka
ett klander mot de utmärkte män, som haft detta
ärende under handläggning, och hvilkas omdöme och kunskaper
äro vida utöfver mina. Jag vill härigenom hafva
blott den slutföljd dragen, huru svårt, om ej omöjligt, det
är att uti en utbildad stat genomgripande ändra gamla lagar
eller inflicka nya, utan att de i många fall skola silida
mot dem, som man nödgas qvarlemna. Men detta ämne är
ganska rikt. Jag torde få återkomma dertill, då jag utbeder
mig att vid dagens öfriga remissärender få inom kort.
meddela hvarjehanda upplysningar, dem tiden nu ej medgifvit
affatta.
Hr Rääf tilläde derefter muntligen:
Detta anförande anhåller jag måtte få åtfölja till det
Utsk., till hvilket målet blifver liänvisadt; och som åtskillige,
hvilka öfver fattigvårdsfrågan yttrat sig, uppgifvit, att
åtskilliga delar af delta mål äfven dermed hafva gemenskap,
anhåller jag, att mitt nu afgifne anförande äfven måtte få
åtfölja till det Utsk., som kommer att behandla den frågan.
På Hr Dalmans, Wilh. Fredr, begäran blef den
nåd. skrifvelsen uppläst, hvarefter Hr Dalman yttrade:
R. o. Ad. torde af den nu upplästa K. skrifvelsen hafva
inhemtat, att K. M:t icke heller i detta ämne afgifvit någon
propos. till en blifvande författning, elfer huruvida
det förslag tili lag, som blifvit aflemnadt, öfverensstämmer
med Regeringens åsigter i frågan. Härvid förekommer visserligen
det i någon mån skiljaktiga förhållande, att R. St.
Den 15 Februari e. m.
4o5
vid sisla riksdag specielt anhållit, att K. M. ville låta nedsätta
en comité', för att utarbeta ett lagförslag i detta ämne,
hvaraf R. St. derefter borde erhålla del; men jag kan
icke föreställa mig, att R. St. genom någon sin skrifvelse,
.kunna berättiga Regeringen att öfverträda grundlagsstadgade
'förmer, dä K. M. vill till R. St. framställa frågor om förändring
i allmän civil- eller kyrkolag. Den nu förevar,
frågan är af denna natur, och kan således blott i den form,
87 §:n Reg.F. bestämmer, från K. M. till Ständerna framställas;
d. v. s., att K. M. ägt att till R. St. derom aflemna
en propos., hvilken sedan ligger tili grund för Ständernas öfverläggning
oell pröfning. Det var visserligen ett förbiseende
vid redactionen af R. St:s skrifvelse i ämnet vid sista
riksdag, att det tillägg glömdes att, jemte det R. St. anhöllö
att en comité'måtte förordnas för att utarbeta ett förslag
i ämnet, Ständerna tillika önskade att erhålla en Regeringens
propos., och känna dess tanka i den vigliga saken;
men Ständerna kunde väl svårligen föreställa sig, att
ett sådant tillägg erfordrades, då grundlagen i detta fall
gifver en tydlig och klar anvisning. Jag förnyar derföre det
yrkande, som jag framställde i afseende på Regeringens skrifvelse
med öfverlemnande af fatligvårds-betänk. , nemi. att
R. o. Ad. måtte anse den K. skrifvelsen blott böra läggas
DO
till handlingarna; och får jag derjemte tillkännagifva, alt
det är anledn. till anmärkning mot Statsrådets ledamöter och
föredraganden för ecclesiastik-ärender, hvarom remiss begäres
till Coust.Utsk., inför hvilket anlednme uppgifvas skola.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att den anmälde
anledn. till anmärkning, enl. 29 §:n Riksd.Ordn., konnie alt
till Const.TJtsk. remitteras.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr., anhöll att få instämma
i Hr Dalmans åsigter öfver den föredragna K. skrifvelsen.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt då han, om han
ej orätt fattat Hr Rääfs anförande, deruti trott sig linna en
begäran om remiss, ansåg Hr Landtm, sig först böra framställa
propos. å denna begäran.
' Gr. Anckarsvärd: Jag får fästa Hr Frih. o. Landtmrs
uppmärksamhet derpå, att 2:ne ledamöter förenat sig i den
åsigten, att förslaget borde läggas till handlingarna, hvaremot
blott en yrkat remiss deraf; hvarföre äfven propos. på
alt lägga det till handlingarna bör föregå propos. på remiss
deraf.
Hr von Hartmansdorff, August: Då detta Stånd
nyss remitterade comiterades betänk. ang:de fattigvården, så
remitterades tillika ett förslag till stadga ang:de sockenstämmor
och kyrkoråd, hvilket var mera omständligt än det,
som nu är för handen. Det synes fördenskull vara utan un
-
4oG
Den i a Februari e. m.
danial ali tvista, om remiss af den na föredragna nåd. skrifvelsen
skall ske eller icke, emedan saken i alla fall kommer
under öfverläggning. Det är således under förutsättning att
remiss beviljas, som jag anhåller att få yttra mig i sjelfva
saken.
Förslaget till författning ang:de sockenstämmor medgifver
uli 19 §.'n rättighet åt presterskapet alt erhålla handräckning
af kronobetjeningen till verkställighet af sockenstämmo-beslut.
Ett sådant stadgande anser jag alltför äfventyrligt,
emedan jag icke känner någon myndighet, som
utöfvar en strängare lagstiftning än sockenstämmor, hvilka
föga låta sig besväras hvarken af allmän lag eller laga stadgar.
Under den korta tid, jag varit i utöfning af ett Landsliöfdinge-embete,
hafva flera ansökningar inkommit om stadfästelse
å sockenstämmo-besiut, hvarigenom höga böter varit
ålagda, t. ex. dem, som dansa eller spela till dans, eller
upplåta sina stugor fördetta nöje, m. m. d. Om nu kronobetjeningen
finge göra utmätning, på grund af sådana beslut,
så skulle mången komma att vidkännas ganska ansenliga
böter för helt oskyldiga handlingar.
I afseende på ordförandeskapet i sockenstämmor har
professor Bergfalk uti en reservation vid betänk, föreslagit,
att församlingens kyrkoherde skulle föra det endast i fråga
om kyrkliga angelägenheter; men i andra mål skulle ordförandeskapet
tillhöra den, som det allmänna förtroendet
dertill kallade. Uti detta förslag instämmer jag för mindel.
En hvar af R. o. Åd., sorn haft tillfälle taga kännedom om
förhållandet med sockenstämmor på landet, vet nogsamt huru
ordförandebefattningen bestrides, särdeles under kyrkoherde-ledigheter,
af adjunkter, som förvalta embetet och
äga ringa erfarenhet om socknens verldsliga angelägenheter,
t. ex. brandstodsfrågor. Fördes ordet deremot af äldre, erfarne
och mera ansedde män, så skulle behandlingen af de
verldsliga ärendena tvifvelsutan vinna derpå. Ett annat skäl
för den af professor Bergfalk föreslagna förändringen finnes
uti den klagan presterskapet vid riksdagarne och Consistorierna
emellanåt pläga föra öfver de mångfalldiga verldsliga
bestyren, hvarmed de äro öfverhopade , och hvarifrån de
genom professor Bergfalks förslag skulle blifva lindrade. JDe
presterliga myndigheterna hafva ock understundom, och oaktadt
deras bedyrande af motsatsen, svåra frestelser att befatta
sig med verldsliga angelägenheter, äfven mera än vederborde.
Till bestyrkande deraf kan jag åberopa hvad mig
sjelf vederfarits i egenskap af Landshöfding. Ehuru brandstodsfrågor
, enl. sockenstämmo-förordningen, tillhöraLandshöfdinge-embetets
befattning, så utfärdade likväl ett Consistorium
befallning till presterskapet i en del af länet, att
hålla sockenstämmor, för att förmå dess innevånare biträda
en brandstodsförening i Östergöthland, hvaraf deras dragande
från en annan dylik, som i deras eget län förehades,
Don 12 Februari e. ra.
Lief en följd. Jag sökte genom kronofogdarne hos presterskapet
erhålla protocollen vid dessa sockenstämmor. På några
ställen gjordes svårigheter, och, då jag vände mig till
Consistorium, förklarade det sig vilja sjelf infordra och derefter
meddela mig underrättelse från presterskapet.
Det skedde, men drog så länge på liden, att jag förr
kunnat från Konungens beskickning i Paris fått veta hvad
som der tilldragit sig i deputerade-kammaren, än jag nu
från Consistorium förnam hvad som förefallit på en sockenstämma
i länet. När dessa underrättelser ändtligen meddelades,
fick jag derjemte af Consistorium en föreställning, för
det att jag till en början gått detsamma förbi. Det tilläts
mig icke en gång att för framtiden brefvexla med haradsprostarne,
utan Consistorium fordrade, att jag skulle skrifva
antingen till detsamma eller till kyrkoherdarne, hvilkas anta!
icke är ringare än 25. Jag är icke heller ensam om denna
erfarenhet. Min embetsbroder i Jönköpings län har för samma
sak varit än värre ute än jag. När frågan från Utsk.
återkommer, skall jag, om det behöfves, söka närmare utveckla
mina åsigter i ämnet.
Hr von Rosen, Georg: Jag förenar mig med Hr von
Hartmansdorff deruti, att kronobetjeningen icke må tillåtas omedelbarligen
verkställa sockenstärnmo-beslut. Socknarne fastställa
nemi. ofta ansvar för sådant, som ingen lag förbjuder.
Man har på många ställen inrättat förliknings-domstolar,
men tillika, visserligen i god afsigt, velat pliktfälla dem, sorn
anlita häradsrätten utan att först hafva varit Vid förlikningsdomstolen.
Flera exempel kunde anföras på sådant, som jag
anser i hög grad vara stridande emot lag; och hvarföre jag
icke kan tillstyrka, att kronobetjent skulle äga lemna omedelbar
handräckning till verkställande af sockenstärnmobeslut.
Hr von Troil, Emil: Den berättelse, som R. o. Ad.
nyss fått afhöra, om en collision, som uppkommit emellan
Landsh.-embetet i Calmar län och Consistorium i Linköping,
är visserligen ganska märkvärdig , men torde dock vara för
mycket egen och ovanlig, för att kunna tjena till grund för
beslut i lagstiftningsväg. Andra och mer än tillräckliga skäl:
tror jag finnas för antagande af professor Bergfalks förträffliga
reservation i fråga om ordförandeskapet i sockenstämmor.
Jag tror, att tiden nu är inne, då vigten af religions—,
lärarens kall nog allmänt inses, för att man, vid sådana
platsers återbesättande, bör önska att vara befriad från allat
andra considerationer, än de sökandes förmåga att uppfylla'
detta andliga kall; och att följaktligen de verldsliga bestyren,
som äfven fordra insigt och skicklighet, fast af artnaii
art, ej böra dermed vara oskiljaktigt förenade. Jag är öf'
vertygad, alt presterskapet skall finna sig synnerlig tacksay^.
het skyldigt, då det befrias från en börda, hvaröfver det
Den ia Februari e. m.
såliinge tingat. Frågan, huruvida presterskapet bör äga befattning
med verldsliga embetsangelägenheter, är ingalunda ny.
Hedan lötij, dä fråga uppstod 0111 Bankens öfvertagande af
R. St., yttrades inom det Högv. Ståndet mot förslaget biand
annat, att pre.iterne ej borde befatta sig med mundatiis, oeh
ännu i våra dagar klagas mycket deröfver, att presterne
äro öfverbopade med så mångå för deras egentliga befattning
främmande bestyr, sorn medtaga tiden, oell nödga dem
alt behandla själavården såsom bisak. Dessa omständigheter
torde innefatta mer än tillräckligt talande skäl för bifall till
professor Bergfalks reservation.
Gr. Anckarsvärd: Få torde måhända mera hafva
känt tyngden af nu gällande författningars eller lagars, ang:de
sockenstämmor oeh kyrkoråd , oformlighet, än jag. För närvar.
vill jag likväl icke ingå uti någon utveckling eller pröfning
af ämnet, utan inskränker mig blott till den anmärkning,
alt Hr von Hartmansdorlfs bjerta skildring af det förhållande,
som inträ (Tal med honom sjelf, påtagligen ökar bevisningen
på sammanhanget af Styrelsemachineriet hos oss;
särdeles sorn man, ur den synpunkten, att det är en statssecreterare,
som yttrat sådant, med skäl kunnat vänta, att
förhållandet bort inom statsrådet hafva varit kändt till den
påföljd och verkan, att vi fått emottaga ett utarbetadt välgrundadt
lagförslag, i stället för en corn i loés betänk, med
dess reservationer. Jag vill icke längre upptaga tiden , utan
inskränker mig endast till det yttrande, att, på grund af
hvad Hr von Hartmansdorff tillkännagifva, nemi. alt förslag
till lag ang:de sockenstämmor oeh kyrkoråd blifvit remitteradt
i och med comiterades betänk. ang:de fattigvården, jag
icke finner någon våda vid att, för exemplets skull, den nu
föredragna skrifvelsen blott lägges till handlingarna.
Hr von Troil: Jag kan naturligtvis icke hafva någonting
emot Hr Gr. Anckarsvards förslag, alt comiteens betänk.
icke kan anses såsom öfverläggningsämne för RiksStm,
förr än det blifvit såsom enskild motion upptaget, antingen
helt och hållet, eller till någon del; men att ett und. svar
på K. M:s nåd. skrifvelse i alla fall bör afgå, anser jag
gifvet, i öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat. För
min del finner jag professor Bergfalks reservation af den
vigtiga beskaffenhet, att jag upptager den såsom min enskilda
motion, och anhåller att densamma, såsom sådan, må
till vederbör. Utsk. remitteras.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog, att K. M:s nu föredragna
nåd. skrifvelse måtte remitteras till Lagutskottet.
f Ropades ja och nej.
^ Uppå derefter framställd propos. blef den nåd. skrifvélsen~ic‘uitterad
lill Lag- och Ekon.-Utsk:n.
Den i i Februari e. m.
Hr Hjerta, Lars: Jag anhåller vördsamt, att Hr
Frill. o. Landtm, täcktes till Ståndet framställa, huruvida
vid denna riksdag, på sätt som vid föregrde riksdagar ägt
runi, R. o. Ad:s prqt., sedan de blifvit justerade, må uppå
anmälan hos Ridd.-secret., blifva i Ridd.-cancelliet tillgänglige
för dem, som deraf vilja taga kännedom. Jag förmodar
att det visserligen icke möter binder, särdeles sedan publicitet
vid våra öfvcrläggningar blifvit införd; men jag har
trolt framställningen böra göras, derföre alt i grundlagen
finnes en §, som bjuder alt särskildt tillstånd dertill erfordras.
R. o. Ad. biföll, i anledn. häraf, att R. o. Ad:s prot.
vid denna riksdag må, sedan de blifvit justerade, i Ridd.-  cancelliet vara tillgänglige för deni, som deraf önska taga
kännedom.
Gr. Horn, Claes Fredr.: 1828 och 1829 arens Ständer
hade beslutat, att en allmän klubb, gemensam för alla
fyra RiksSl:n , skulle vid nästa R. Sl:s sammanträde vara
anordnad. Detta formliga beslut ägde likväl ingen påföljd, då
verkställighets-åtgärderna uteblefvo, och Ständerna vidtogo
icke heller år 1834 någon utväg för att vinna dess tillämpning.
Jag tager mig nu den friheten att vördsamt föreslå,
det R. o. Ad. för sin del måtte upplifva detta beslut, och
genom prot.-utdr. inbjuda de öfriga RiksSttn alt sig derom
förena; hvarefter åt de resp. Talmännen med Hr Landtm,
kunde uppdragas att, genom Ståndens cancellier, taga befattning
om den allmänna klubbens inrättande, derigenom
ett önskadt tillfälle bereddes för de af riksdagsformen splittrade
RiksSt:n, att sammanträda till öfverläggningar om de
vigtiga och angelägna frågor, hvilkas afgörande, på de fyra
särskildta rummen, sålunda kunde vinna en önskvärd samnianstämning,
och dymedelst en skyndsammare handläggning
af riksdagsärenderua beredas.
Det är i egenskap af ledamot i StatsUtsk., der en öfverläggning
förestår, rör:de de särskildta Ståndsklubbarnes
underhåll, som jag tagit mig friheten fästa H. R. o. Ad:s
uppmärksamhet på detta ämne.
Frih. Hamilton, Hugo: Det af Hr Gr. Horn väckta
förslaget synes mig vara af mer än vanlig vigt, emedan det
innefattar första steget till ett närmande de fyra Stånden
emellan, hvarföre jag, för min del, äfven biträder detsamma;
men det är just för dess stora vigts skull, som jag anser
detsamma icke genast böra afgöras, utan begär förslaget
på bordet.
Frih. Boije, Fredr.: Förekommen af den siste värde
talaren, som begärde förslaget på bordet, önskar jag att,
1 H. 52
Den 12 Februari e. ra.
innan frågan afgöres, få tillfälle efterse af hvad skäl vid en
föreg:de riksdag, då Ridd.Directionens yttrande deröfver blifvit
infordradt, förslaget icke blifvit verksteldt. Om jag minnes
rätt, mötte vid verkställigheten så manga svårigheter,
att saken derföre förföll. För att emedlertid vinna säkerhet
om förhållandet härmed, instämmer jag i anhållan att frågan
må hvila pä bordet.
Hr von Troil, Emil, uppläste följande:
Sverige har för det närvarande trenne olika mynt-enheter.
Här finnes r:dr silfverspecie, r:dr b:co och r:dr
r:gds, äfvensom skill, och r:st af alla dessa slag. Det är
tid, att denna verkliga oreda mätte upphöra, Behofvet derutaf
var också redan vid seduaste riksdag af RiksSt. insedt
och erkändt; men det af dem i ämnet framlagda förslag blef
ej af Konungen antaget. Det är med afseende å det förmodade
hindret för den nåd. sanctionens beviljande, och för
att ställa systemet i närmare öfverensstämmelse med vårt
metalliska mynt, hvaraf ganska betydande qvantiteter finnas
preglade, som jag, vid upptagandet af förra riksdagens förslag
i detta ämne, anser mig böra tillstyrka några modilicationer
deruti.
Jag föreslår alltså, att R.. St., för sin del, måtte besluta
och derefter anhålla om K. M:s sanction å en så lydande
allmän författning:
1:0. Svenska myntets enhet är r:drn silfver specie, sadan
densamma blifvit fastställd genom K. Förordningen om
myntfoten af år i83o.
2:0. En r:dr silfver-specie indelas uti fyra r:dr kurant.
En r:dr kurant indelas uti 48 skill.
En skill, indelas uti 4 styfver.
En r:dr silfver specie utgör sålunda 192 skill, eller 768
styfver.
En r:dr kurant utgör sålunda 192 styfver.
3:o. I öfverenskommelse!’, förbindelser och skrifter af
alla slag kan begagnas den korta benämningen species,
hvarmed alltid förstås r:dr silfver specie.
4:o. I öfverenskommelse!-, förbindelser och skrifter af
alla slag kan begagnas den korta benämningen riksdaler,
hvarmed alltid förstås r:dr kurant.
5:o. Öfverenskommelse!', förbindelser och skrifter af
alla slag kunna, till huru stort belopp som helst, ställas i
r:dr, utan dessas förvandlande till species.
6:0. Denna förordning blifver gällande från och med år
1842, och bör dessförinnan hvar 3:e månad från predikstolarne
uppläsas, samt intagas i de små almanächorna för såväl
år 1641 sorn 1842.
Genom en sådan författning skulle de enkla benämningarne
species, r:dr, skill, och styfver erhålla en både
laglig och otvetydig betydelse. I stället för r:stn, som ej
Den la Febr tiar i e. m.
iner kunna preglas, utan att antingen blifva alltför små, eller
oek innehålla mera koppar än deras myntvärde, då de
sannolikt snart nedsmältas, har jag föreslagit att lagligen bekräfta
den benämning, som det nu befintliga minsta kopparmyntet
redan i dagligt tal erhållit.
Det kopparmynt, som, enligt nu gällande förordning,
blifvit pregladt, kan, efter utfärdandet af nu föreslagne författning,
så mycket heldre fortfara att begagnas, sorn det
redan i allmänhet benämnes enligt densamma, t. ex. en styf-'
ver, en tvåstyfver-slant, en skilling, ehuru pregeln lyder på
4 skill. b:co, och ett 3 skillingsstycke, ehuru pregeln lyder
på 2 skill. b:co. Jag anser dock, alt R. St. böra, i sammanhang
med det ofvan framstallda, hos K. M. anhålla om
den förändring i kopparmynlningen för framtiden, att densamma
måtte inskränkas till allenast trenne slag, nemi.: i:o
en styfver, lika stor med den nu föreskrifna skill. b:co;
2:0 en skilling, lika stor med nu föreskrifne •§ skill. b:co;
och 3:o 4 skill., lika stor med det nu föreskrifne 2 skill.
b:co-stycket. Anledningen till dessa förändringar finner jag
deruti att, då kopparmyntets egentliga bestämmelse ej är
att begagnas vid remisser, utan att gå ur hand i hand, så
är det lika lätt att begagna tvänne mindre stycken som ett
större; men vigheten vid detsammas begagnande befrämjas
väsendtligen derigenom, alt slantarna äro till storlek så olika,
att de, utan pregelns läsande, hastigt och säkert igenkännas.
Fyra-skillingsstycket har jag föreslagit, för alt minska
afståndet mellan största koppar- och minsta silfvermyntet,
som jag nu anser vara för stort. Genom detsammas utmyntning
efter 600 r:dr kurant pr Skep:d, gör myntverket
en vinst, och styckena blifva beqvämare. Genom jemförelse
med andra länders kopparmynt, t. ex. en engelsk penny,
har jag öfvertygat mig, att någon våda ej är förenad med
denna utmyntningsgrund.
Sedan K. M. antagit den nu föreslagna stadgan om myntenheten,
behöfva Bankens sedlar derföre ej undergå någon
annan förändring, än alt orden r:dr 00 b:co utbytas lill
motsvar. r:dr kurant, och att silfrorne i vattenmärkena rättas
derefter.
Jag har i denna motion omnämnt koppar- och sedelmynten,
emedan jag anser deni med liufvudfrågan hafva ett
oskiljaktigt sammanhang.
Hr von Troil begärde, att dess motion mätte remitteras
till Banco-Utsk.
Hr R osen blad, Bernhard: Jag anhåller att, i anledning
af Hr von Troils motion, fa yttra följande: OföVundradt
är jag af den öfvertygelse, jag, i afseende på denna
fråga, förut vid alne riksdagar yttrat, alt nemi. en förändring
i de myntförhållanden, hvarvid eli folks alla vanor
blifvit fästade, icke kan ske ulan de största olägenheter.
Den ia Februari c. ra.
Ehvad nian i dagliga bruket helst räknar, i b:co eller r:gds,
i r:dr eller i daler, vare sig silfver- eller kopparmynt, känner
livar och en, hvad den sedel betyder, lian får i handen;
den enfaldigaste torparehustru, sorn emottager en 12
skilling b:co, vet hvad denar, ehvad hon företrädesvis kallar
den en tolfskilling, en aderlonskilling eller en niomarkare.
flade vid silfvermyntets bestämmande i i83o års myntordning,
på sätt R. St. då önskat, den nya silfverriksdalern
blifvit lika med bancoriksdalern efter realisationsgrunden,
hade det otvifvelaktig! varit bättre; men sedan lietta icke
då skedde, och allmänheten sedermera lärt sig blifva lika
förtrolig nied silfvermyntets reduetion tili b:co eller r:gd,
som förut med dessas till hvarandra, skulle hvarje förändring
verka förvillelser, i början ofta medförande den enfaldiges
förluster. Den sorn vore van, alt på Bankens sedlar
betydde en tvåa det begrepp han fästat vid ordet 2 r:dr
b:co eller vid 3 r:dr r:gd , skulle få svårt att fatta, att det
hädanefter skulle endast betyda ii r:dr b:co eller 2 r:dr
r:gsm. Likaledes skulle mången skattskyldig, när han fick
se 1 iksdalertalet på sin debetsedel förökadt med hälften, tro
sina skatter i lika mån ökade. Såsom bevis, att detta missförstånd
icke vore omöjligt, torde jag få åberopa exemplet
af hvad vi ofta höra och läsa om ökade skattebördor, grundade
på jemförelser emellan antal riksdtrar, betalda dä de
ägde silfvervärde, och sedan de förlorat -g- af detta värde.
Lägger man härtill den mångåriga circulation, som skulle
komma att äga rum af Bankens gamla sedlar, ägande bancovärde,
jemte de nya med riksgäldsvärde, och erinrar sig,
att alla både Riks-bankens och de enskilda bankarnes sedelformulärer
m. m. måste omgöras; så torde man finna förmånen,
att, när man omsider hunne vänja sig vid de nya
förhållandena, och de gamla sedlarne blifvit utslitna, hafva
två bekanta myntenheter i stället för en, blifva väl dyrköpt.
Särskildt vill jag erinra, att det af Hr von Troil föreslagna
utbyte af ordet specie, för alt uttrycka silfvervärde i stället
för de nu brukliga s i I f v ers peci e , har den olägenheten
att kunna föranleda förvillelser, då icke endast alla Bankens
sedlar, utgifne före d. 1 Oct. i834 lyda å specie,
ehuru de gälla för b:co, utan äfven ännu många skuldsedlar
torde finnas i enskilda händer, hvilka äro ställda i specie,
fastände, efter myntbestämningslagen, inlösas efter b:co.
Vill man nödvändigt göra en förändring i vårt myntsystem,
då är det bättre att göra den radical, att hvilken grund
man än må välja för den nya myntenheten, man antager ett
nytt namn, och för underaföelningarna inför decimalsystemet.
Olägenheterna vore visserligen för den första generationen
så stora, att jag för min del ej tillstyrker det; men i ett
afseende vore de mindre än efter Hr von Troils förslag,
nemi. att dd benämningarna vore olika, kunde aldrig en
förvexling emellan Bankens riksdaler b:co och Bankens riks
-
\
D c n 12 b'e Ij r u a ri e. m.
413
daler kurant äga rum: oell förändringen skulle dock onekligen
medföra en stor förmän, nemi. den enkelhet i räkenskaper
och bokföring, som åtföljer decimalsystemet. Jag
anhåller, att dessa anmärkningar måtte få åtfölja remissen.
Ilr Lefren, Johan Pehr: Jag har vid flera riksdagar,
i fråga om myntet, framställt en och samma plan,
nemi. altman skulle till myntenliet välja den delen af Svenska
riksdalern specie, som verkligen utgör enhet hos Svenska
allmänheten, nemi. en r:dr r:gd. Jag har äfven föreslagit,
att man borde gå ett steg längre och införa deciinalsysternel;
och vill man ej införa delta system nästa gång en
förändring med myntet företages, är det likgiltigt, om förhållandet
i öfrigt förlilifver på gamla viset. Det är en five
ide'e af mig att ifra för decimalläkningen; men denna fråga
ligger också djupare och verkar längre i framliden än man
i allmänhet föreställer sig. Det är redan gifvet, att decimalsystemet
skall gälla i afseende på mått, mål och vigt,
och det är följaktligen orimligt att icke fullända systemet
genom att äfven införa tiodelningen i myntet, helst myntet,
så tillsägande, är allmätaren för menige man i räknesättet.
Jag afstyrker derföre all förändring med myntet, så länge
ej elen väsendtligaste vidtages, som är decimalsystemets införande.
Detta systeme skulle göra den s. k. sorträkningen
öfverflödig, hvilket är en ganska väsendtlig omständighet,
då man aldrig kan hoppas, att folkbildningen skall stiga
ända derhän, att menige man med lätthet skall, utan kännedom
deruti, kunna reda sig i alla beräkningar. Antages
decimalräkningen i afseende så väl å mått, mål och vigt,
som å myntet, skall en hvar, som erhållit någorlunda allvarlig
underbyggnad i räknekonsten, eller som eger insigt i
quatuor species i enkla tal, kunna verkställa alla i allmänna
lifvet förekommande calculationer. Jag yrkar derföre, att
man antingen måtte lemna myntfrågan i dess närvar, ställning,
eller, på samma gång med de föreslagna förändringarna,
antaga decimalräkningen, då riksdalern r:gd borde
antagas till enhet och erhålla annat namn, t. ex. Krona,
såsom jag vid sista riksdag projecterade. Jag anhåller, att
dessa anmärkningar må få åtfölja Hr von Troils motion.
Begärdes på bordet af Frih. Cederström, Gustaf
Carl.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron, anförde
skriftligen :
Enligt 2 cap. 2 §:n uti 1798 års K. Krigs-artiklar bör
hvarje militärisk förman i tjensten af sine underhafvande
fordra och äga lydnad; enligt samma cap:s 5 § skall den,
som vägrar att fullgöra, eller i krig underlåter att verkställa
undfångne ordres, varda arquebuserad; enligt 27 §:n uti nicranämnde
cap. bör hvarje officer och underofficer vara trodd
4>4
Den 12 Februari e. m.
på sine ord, så alt förmans rapport öfver underliafvandes
tjenstefel må gälla, lill dess den anklagade med de undfångne
ordres oell deras intygade riktiga utförande, eller ock eljest,
lagligen gitter visa sin oskuld.
Ehuru lagstiftaren uli nästpåföljande eller '28 §:n sjelf
medgifvit, alt mycken makt sålunda blifvit tillerkänd hvarje
befälhafvare, samt att underhafvande blifvit vid båldt ansvar
älagde, att sine förmän och deras befallningar akta
och lyda; så har likväl ingen motsvarande skyldighet blifvit
förmannen föreskrifven, utan endast hans uppmärksamhet
fästad på angelägenheten att, i och utom tjenslen, emot
underhafvande värdigt, fogligt och beskedligt sig förhålla.
Så vida underliafvandes skyldighet att utan invändning
lyda sin förman skall vara grundad på rättvisa och billighet,
så mäste underhafvande kunna vara förvissade, att förmannen
ej skall befalla annat, än det hvartill han äger rättighet;
men att, i fall någon gång motsatsen skulle ske, han
dock aldrig skall kunna vara till den grad förgäten af sin
pligt, såsom krigsman och befälhafvare, att han nekar för
meddelade och af underhafvande verkställde ordres.
Oaktadt något skamligare och för krigsmannen ovärdigare
brott svårligen lärer kunna af en befälhafvare emot
dess underhafvande begås, än det att neka för de ordres,
han meddelat, och dess underhafvande, sin pligt likmätigt,
fullgjort; finnes dock ingenstädes uti krigs-art. något straff
bestämdt för denna förbrytelse, hvilken, derest den ostraffad
får passera, skall, icke allenast beröfva förmäns befallningar
den aktning och lydnad, hvarförutan ingen militärdisciplin
kan finnas, utan jemväl medföra en högst äfventyrlig
följd för allmän och enskild säkerhet.
Uti ett särskildt mål har K. M. visserligen, genom nådigt
Beslut af d. 3i Jan. 1799, tillåtit en constapel och 2tne
artillerisoldater att mot deras löjtnant bära vittne derom,
att ett utaf dem emot enskild person begånget våld blifvit
verkstäldt på löjtnantens befallning. Om denna princip,
ulan inskränkning, blefve såsom lag till efterrättelse fastställd,
så skulle väl, å ena sidan, hvarje underhafvande
vara trvggad mot möjligheten att blifva straffad, för det
han i tjensten, enligt sin pligt, verkställt förmannens befallning,
men den sednare, eller förmannen, skulle deremot på
ett högst vådligt sätt blottställas för möjligheten att blifva
straffad för alla de olagligheter, som dess underhafvande
utan, eller till och med tvertemot hans befallning begått.
Underhafvande skulle i tjenslen kunna utföra hvilka våldsamheter
som helst, utan fruktan att derföre blifva straffade.
De behöfde nemi. endast uppgifva och bära vittne om, alt
de dertill haft deras förmans befallning, då denne, som måhända
uppbjudit alla sina krafter till lagbrottets förekommande,
skulle derföre lida ett oförtjent stralf.
Ehuru det sålunda icke lärer kunna bestridas, att ett
Den 12 Februari e. na.
4*5
så beskaffadt lagstadgandc, hvarigenom icke allenast den
samhällighet, som emellan förman och dess underhafvande
hör äga rum, utan äfven den aktning, som de sednare böra
hysa för den förre, tillintetgöras, skulle, på ett högst äfventyrlig!
sätt, våldföra den rättighet, som en befälhafvare,
lika med hvarje annan samhällsmedlem, bör äga i lag
förvarad, att uti hvarje förekommande sak få njuta sin oskuld
till godo; så torde det dock äfven böra medgifvas, att den
rättighet, som är förman lemnad att i tjensten fordra och
äga lydnad af sina underhafvande, måste åtföljas af en deremot
svarande skyldighet för förmannen alt icke meddela
sina underhafvande andra befallningar, än sådana, som han
har rättighet att gifva, samt att aldrig neka för dem han
lemna t.
Då den åt förman medgifne rättighet att vara trodd på
sina ord uppenbarligen grundar sig på den förutsättning, att
han bör lifvas af en starkare hederskänsla och mera verklig
militäresprit, i samina mån ett vidsträcktare befäl och större
makt blifvit åt honom anförtrodde; så måste äfven den befälhafvare,
sorn, genom förnekande af de utaf honom meddelade
ordres, handlar i rak strid emot all hederskänsla och
militäresprit, skiljas från det aktningsvärda stånd, som han
genom sitt handlingssätt visat sig vara ovärdig att tillhöra,
samt erhålla ett mot dettas lagstridiga beskaffenhet svarande
straff.
I anledn. häraf och på det, i afseende å den lydnad
förmannen äger att fordra af sina underhafvande, rättigheter
och skyldigheter må blifva hvarandra motsvarande, får
jag härmed vördsammast föreslå:
1:0 Att, såsom tillägg till 0.7 $:n 2 cap. uti K. Krigsartiklarne,
stadgas måtte: att den förman, som visat sig till
den grad förgäten af sin pligt såsom krigsman och befälhafvare,
att han nekat för den befallning, som han i tjensten
meddelat sine underhafvande, skall i krig mista lifvet och i
fred förklaras ovärdig att vidare någon K. M:s och Kronans
tjenst bekläda, samt, jemte skadeersättning, straffas med
fängelse å fästning från ett halft till fyra år; och
2:0 Att undeihafvande aldrig må vittna om beskaffenheten
af de ordres, som dess förman meddelat, i andra fall,
än då förmannen underlåtit, att, genast efter det den ifrågaställde
handlingens utförande blifvit för honom bekant,
till vederbör, afrapporlera, att dess underhafvande dervid
öfverträdt eller förfarit i strid emot de af honom för tillfället
gifne ordres.
Om detta mitt förslag, hvilket jag vördsamt anhåller
måtte blifva till LagXJtsk. remitteradt, vinner bifall, såskall
derigenom icke allenast det goda ändamål befrämjas, som
ligger till grund för K. M:s förutnämnde nåd. Beslut, nemi.
att lemna tillräckligt skydd åt den personliga säkerheten,
4i6
Deli 12 Februari e. m.
utan äfven underhafvandes oell förmäns ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter varda närmare bestämda.
Gr. Liljencrantz, Carl Fredr.: Ehuru jag visserligen
icke tilltror mig äga nog sakkännedom, för att yttra
mig öfver den af Hr Cederschjöld väckta motion, anhåller
jag likväl, då 11. o. Ad. nu icke är fulltaligt, och det torde
linnas någon ledamot, sorn är hågad att afgifva några upplysningar,
innan motionen remitteras till Utsk., att densamma
må hvila på bordet.
I anledn. häraf blef denna motion hvilande på bordet.
Upplästes följande förteckning å ledigheter ibland Hrr
Bänkman, nemi.:
För 3.-lije Bankm.-s-Afd. efter N:o 26. Frih. Leijonhufvud,
Erik Knutsson, hvilken blifvit utsedd till Elector;
För Q-de Bäukm.a-AJ d. efter A to 86. Hr Stuart, Fredr.
Christopher, hvilken blifvit utsedd till Elector;
För io:dc Biinkm.-s-Afd. efter N:o 189. Hr Rääf, Leonhard
Fredr., hvilken afsagt sig att vara Bänkman;
För
Fullm. Gr. Hamilton, Hugo David, hvilken blifvit utsedd
till Elector, och
För 22.dra Bankm.-s-Afd. efter N:o 2127. Hr Segerhejm;
Fullm. Gr. Sparre, Gustaf Adolph, hvilken för denna ätt
återlemnat sin pollett.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att vid början af
nästa plenum val af Bänkmäu till dessa ledigheters ersättande
komme att företagas.
Upplästes Allm. Besvärs- och Ekon.Utskls memorial af
d. 6 dennes, ang:de ökad betjening.
Då af Hr Westfelt, Nils, fråga väcktes om propos.*n
till bifall å detta memorial, ropades: på bordet.
Hr von Hartmansdorff, August: Jag har begärt
saken på bordet, icke-för att motsätta mig bifall dertill,
men, i öfverensstämmelse med hvad jag för någon tid sedan
yttrat, nemi., att, till förekommande af öfverraskning i remisser
eller beslut, hvarje motion eller Utsk:s-betänk., som
inkommer, bör, utom i händelser som erfordra ovanlig
skyndsamhet, ligga på bordet till påföljande plenum. Om
denna grundsats en gång för alla antoges, så sluppe man anhållanden
om frågors hvilande och alla propos:r derom; men
vunne deremot tid. Jag har nu. på en kort stund bort icke
mindre än 3 sådana framställningar, atig:de särskilda ämnen.
Hr von Troil, Emil: Jag tror, att den siste värde
ledamoten skulle kunnat ansenligen förkortat sitt yttrande
och ändock gifvit samma, om ej ännu större, kraft deråt,
om
Den 12 Februari e. m.
4«7
om han behagat uppläsa en och en half rad af Riksd.Ordn.
Det är blott för den händelsen, att dessa rader fallit ur
minnet, som jag anhåller att få uppläsa dem. 49 S:n 2 mom.
Riksd.Ordn. innehåller efter orden: ”Då saken från Utsk.
återkommit, blifve den, efter första uppläsandet, liggande
på bordet.” Man kunde visserligen säga, att det endast är
sådana ämnen, som från Utsk. återkomma, hvilka böra hvila
till ett kommande plenum; men faster man sig vid sjelfva
meningen, finner man, att hvar och en fråga, som till Ståndet
för slutligt afgörande inkommit, måste, efter första uppläsandet,
hvila på bordet, innan något beslut om densamma
kan fattas, emedan, i annat fall, frågor kunde föredragas
sen! på aftnarna, då få voro närvar., och då genom öfverraskning
afgöras. Jag tror, att grundlagen på förhand afgjort
denna fråga, och att det är en afgjord sak, att hvart
och ett Utskrs betänk, eller annat ämne, som till Ståndet
inkommer, måste ligga på bordet från ett plenum till ett
annat, innan det af Landtm, kan till afgörande föredragas.
Ekon.Utsk:s nu upplästa memorial blef hvilande på bordet.
Upplästes och lades på bordet R. H. St:s Justitise-Ombudsmans
d. i4 sisth Januari afgifna berättelse till R, St.
vid denna riksdag.
Ii. R. o. Ad. åtskiljdes kl. lill ir om aftonen.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
l II.
CJ y
