# ID: svediakorp-gov419
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 14,384
# sentences: 504
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den ii F e b r u a r i i e. m.
3oi
näring inom Fäderneslandet kunna vara
tillgänglige, och är denna näring i behof af
sådana vilkor för lanta capitaler, att, i
motsatt förhållande mot hvad nu äger rum,
den kan afbetala sin skuld. Om man härtill
nödgas svara: Ja, så tillhör det Folkets
Representanter, att, i förening med Styrelsen,
gå i författning om de nödiga capitalernas
anskaffande. Credit utbildas i
samma mån, sorn samhällsskicket. Der den
upphör eller aftager, der aftvinar samhället,
der hindras från möjlig förkofran en
hvar, som icke blifvit född rik, och det
capital i physisk kraft och intellectuel förmåga,
som finnes hos obemedlade, saknar
möjlighet till utveckling. Genom sådana
förhållanden beredes slafveri. För det constitulionella
fria samhällsskicket, der hvarje
kraft, den må finnas hvar som helst,
bör beredas tillfälle att kunna användas,
är det af vigt, att undanrödja de svårigheter
i creditförhållanderne medborgare
emellan, hvarigenom en del eger tillfälle
att hålla en annan del uti beroende. Genom
tillgängliga capitaler mot nedsatt ränta
vinnes detta föremål. De farhågor, som
blifvit yttrade i afseende på förluster, som
derigenom skulle tillskjmdas enskilde capilalister
och cassör för barmhertighetsinrättningar,
äro spöken. I förra fallet
kunna capitalen användas i näringarne och
handeln, och derigenom gifva lika stor och
större ränta än förut, ulan att skada 3:dje
302
Den ii Februarii e. m.
man, i det senare, då genom möjlighet
till användning af hvarje enskilt kraft,
harmhertigliets-inrättningarnes föremål till
stor del är förekommit, kan det jemväl
uppfyllas, ehuru med mindre årliga inkomster
än förut. Sverige skulle långt för detta
ägt en större folkmängd och mera utbildade
näringar af alla slag, om icke Rikets
Ständer lid efter annan, i stället att
underlätta crediten, inskränkt så väl den,
sorn rörelse-capitalets belopp. Det gifves
inga bestämda summor för ett folks rörelsecapital;
näringarnes behof måste bestämma
beloppet, och delta behof förändras
med dagen. I samma stund man lemnar
penningar frihet alt användas, och bereder
dem, som kunna i productiv väg använda
capitaler, tillfälle, att för lindriga vilkor
dem erhålla, utvecklas jemväl alla slags
industrigrenar. Sveriges export af Stångjern
skulle derigenom minskas och detta
råämne, förädladt såsom manufactur-vara,
utgå; Folkets gemensamma capitaler i samma
mån ökas, och innan korrt blifva öfverflödigt
för Styrelsen och Nationens Representanter,
alt, genom biträde af den
allmänna, understödja den enskilda crediten.
Jag bade önskat, att det nu ifrågavarande
capital,et icke varit bestämdt lil! 2 millioner,
att det icke varit uteslutande egnadt
jordbruksnäringen. Efter requisilionernas
belopp, der fullgod säkerhet kunde presteras,
bade, i min tanka, upplåningen bordt
Den ii Februarii e. m.
3o3
ske och alla näringar bordt vara berättigade,
emot ställd säkerhet, att under de
uppgifne vilkoren erhålla lån; men för
närvarande, sedan 3:ne Stånd redan beslutat,
att denna summa icke får öfverstiga
2 millioner, samt att den uteslutande skall
användas för jordbruks-näringen, hoppas
jag, att reqvisitionerna för ensamt denna
näringsgren skola blifva så betydlige, att
Rikets Ständer, vid en blifvande Riksdag,
skola finna behofvet af, att Statens allmänna
credit behöfver träda emellan, för att
skaffa de lill näringarne i allmänhet nödvändiga
capitaler för enskildta crediten.
Skulle Ridderskapet och Adeln, på sätt som
blifvit begärdt, såsom vilkor för denna upplåning,
fästa Konungens sanction af Rikets
Ständers beslut rörande realisationen, b lefve
det dock endast ett uttryck af Ståndets
enskilta tanka, ty frågan är, utan detta
vilkor, af 3 Stånd beslutad; vilkorets olämplighet
är dessutom påtaglig. Jag får
derföre vördsamt hemställa, om icke Ridderskapet
och Adeln skulle vilja bifalla
detta Betänkande, och genast skrida till
öfverläggning om detaljBetänkanderne, dervid
ålskillige grundade anmärkningar äro
att göra.
Herr Lagerhjelm j, Per j, uppläste följande;
StatsUtskottet
föreslår Statslån, för alt
dermed bispringa enskilde. Då man ser
3o4
Den ii Februarii e. m.
frågan om Statslån nu uppträda i sin 3:dje
skepnad under detta Riksmöte; då frågans
senaste uppkomst räknar i3 månader sedan
Riksdagens början, då man känner,
att, under de första 9 månaderna af denna
tid, opinionen inom detta Utskott ej allenast
varit bestämdt emot Statslån, utan
äfven emot Statens inblandande uti enskilda
förhållanden; så ledes man ovilkorligen
på den tanken, alt upptäckten af nya förhållanden,
eller och af nya utvägar, hvarigenom
kända förhållanden bringas tili en
högre grad af inflytelse, banat vägen för
de förkastade idéernas födelse på nytt. Det
bör då icke förefalla oväntadt, om jag,
som från Riksdagens början, under 9 månaders
tid, deltagit i handläggningen af
ärenderna inom detta Utskott, med det
högsta intresse studerat det Utlåtande, som
nu utgör ämnet för Ridderskapets och Adelus
öfverläggning. Men ämnet synes mig
äfven, i allmänhet taget och ulan all betraktelse
af de omständigheter, hvarunder
frågan nu sent om sider förekommer, förtjena
NationalRepresentationens, liksom, i
kanske ännu högre grad, hela Nationens
uppmärksamhet. Må det derföre, ur dessa
dubbla synpunkter, tillåtas mig att ingå uti
öfverläggningen.
Utskottet behjertar de gäldbundne fastighets-egarenas
belägenhet i närvarande
•ögonblick. Om detta förhållande icke är
nytt,
Den ii Februarii e. in.
3oa
nytt, sä är det så mycket mera sant. Man
liar insett denna sanning under flere Riksmöten
och ingalunda varit okunnig derom,
alt samma förhållande eger runi i de
liesta Europeiska Länder, samt att den enda
hjelpen icke stod att finna i ökade belänings-tillfällen,
utan i ökad afsättning;
ett förhållande, som tydligast visar sig deraf,
att Landtmannens förlägenhet eger rum
äfven i de Länder, som ega just det capital-öfverskott,
hvilket medelst Statslån skall
lii (dragas. Det egentligen nya, som jag
härvid kunnat finna, är att den gamla förlägenheten
skall blifva ännu mera kännbar
under öfvergången från ett myntförhållande
till ett annat. Utskottet fruktar alltså,
att denna öfvergång skall medföra en skadligt
verkande skakning. Denna fruktan är
likväl ingalunda ny; ty från början af öfverläggningarna
inom finance-beredningen
liar den blifvit framställd. Men har man
nu ändtligen besinnat skadligbeten af rörelsemedlets
indragning, som, vid en förhastad
öfvergång från ett myntförhållande
till ett annat, sannolikt infinner sig och
©tvifvelaktigt verkar kraftigast på den näring,
hvars idkare äro mest skuldsatte, och
hvars produkter icke kunna belänas; så
frågas: kan väl den gäldbundna fastighetsegaren,
hvars belägenhet nu bekymrar Utskottet,
förmedelst den föreslagna utvägen
bjelpas? För att söka svaret på denna frå61
H. 20
3o6
Den ii F e b r u a r i i e. m.
ga, låt elen, sorn eger faslighet för 5o,ooo
Riksdaler Banco, och har sin egendom intecknad
tned 35,ooo Riksdaler, erhålla ett
Riksgäldslån, stort 20,000 Riksdaler Banco.
Enligt förslaget skall han årligen till RiksgäidsContoret
betala 1,200 Riksdaler, hvadan
han för ögonblicket icke hämtar någon hjelp
af den nya låneutvägen. Den egentliga hjelpen
består deruti, att, om innehafvareu
af första inteckningen, ponera å 20,000
Riksdaler Banco, vid realisationens utbrott
uppsade sin fordran, skuldenären kunde
omsätta första inteckningens belopp från
enskild person på RiksgäldsContoret. Men
uti Sverige egas i allmänhet de första inteckningarna
af Banken eller allmänna cassör,
hvilkas förvaltare icke kunna, emot
gällande reglementen, bringa sådana capital
in uti penningehandelii. Den första inteckningens
belopp blir alltså icke uppsagdt.
Den gäldbundna egendomsegaren har alltså
blott alt befara uppsägning af den öfriga
skulden, i detta exempel i5,ooo Riksdaler,
hvilka, enligt Utskottets förslag, icke
kunna på RiksgäldsContoiret öfverflytta*;
och hela förslaget förfelar all verkan på
denna egendomsegare* upprätthållande. Den
fördel åter, som den gäidbundnes arfvingar
eller creditorer skörda af lånets amortering,
kan icke ingå såsom motiv i Utskottets
förslag, såsom varande beräknadt
för öfvergångs-perioden.
Den ii F e b r u a r i i c. m.
Ibland de skäl, som beveka Utskottet
att frångå sin förra opinion, förekommer
äfven, att jordbrukaren icke kan beläna sina
närings-producter. På denna omständighet
bar Utskottets uppmärksamhet varit
väckt allt ifrån första handläggningen af
realisationsfrågan; således för ett år sedan.
Jag har från början yrkat nödvändigheten
af rörelse-medlets utvidgning, genom beläning
af rörlig pant; men fått till svar, alt
realisationen drar in capital i Landet. Vore
nu Utskottet af samma öfvertygelse,
bade ej Statslån behöfts för att bispringa
enskilda.
Utskottet erkänner, alt Staten bör, så
litet som möjligt, inblandas i enskilda förhållanden,
och förslaget är alltså ett undantag
från regeln. Vilkoren för undantagets
tillstyrkande har Utskottet lagt dels
deruti, att Staten, utan våda för sig, kan
i detta hänseende biträda; dels deruti, att
detta kan utföras utan tyngd hvarken för
närvarande eller kommande tiders skattdragande.
Oaktadt de höga beräkningar
Rikets Ständer nu gjort på Tullen och de
flesta Inkomst-titlar, bar likväl StatsUtskottet
icke kunnat finna disponibla tillgångar
för hela det behof, Kongl. Maj:t i Nåder
fumiit iordningsställandet af Rikets försvar
kräfva. Men, Rikets Ständer hafva nedsatt
delta anslag, af fruktan alt ingå i Statslåne-syslemet;
% sannolikt inseende vådan
Gi H. 20*
3o8
Den n Februari i e. m.
deraf att, midt under djupaste fred, och
efter ett långvarigt åtnjutande af dess välsignelser,
tillgripa utvägar, hvilka, enligt
den enklaste klokhets-föreskrift, måste sparas
till beliofvels stund. Det Statslån, som
nu af Utskottet föreslås, är likväl flerdubbelt
större än den summa, hvarmed Rikets
Ständer nedsatt det extra-ordiniira anslaget
till Försvarsverket. Ett mångdubbelt större
Statslån anser man sig kunna ulan våda
tillstyrka, sedan man ej vågat ingå uti ett
mångfaldigt mindre!! — Det andra vilkoret
är, att åtgärden borde knnna vidtagas
utan någon tyngd för Riket. Jag inser i
sanning icke, huru 200,000 Riksdaler Banko
årlig ränta kan af detta fattiga land utgöras
utan ringaste känning, Under 3:dje
Riksmötet bar jag baft förtroende att deltaga
i StatsUlskotlels öfverläggningar, och
derunder inliemtat, hurusom de nyttigaste
anslag måste afstyrkas och blifvit vägrade, af
brist på medel. Nu förtjena likväl 200,000
Riksdaler årligen, jemte den capitalförlust,
som vidlådar Statslånen och af Utskottet
beräknas till S å 10 procent (circa § million
Riksdaler Banko), icke någon uppmärksamhet.
Låt vara, att denna ränta
aftager årligen; dess belopp är likväl tillräckligt
alt kännas, så vida man ej kan
visa, att en ökad production uppstår, som
uppväger denna kostnad. Om sådant vore
en möjlighet i framtiden, måste likväl denna
möjlighet ge vika för tyngden af en
Den u Februarii c. m.
ökad consumtion, hvilken otvifvelaktigt
följer lånen i spåren, enär de endast medföra
penninge-omsättning olika långifvare
emellan, och icke ingå i närings-företag.
Om jag nu rätteligen uppfattat Utskottets
premisser, måste, till följe af det föregående,
ett motsatt resultat uppkomma,
mot det Utskottet funnit; och man faller
i den förmodan, att Reservanterne uppställt
premisserne, fastän pluraliteten uppställt
resultatet. Utskottet har i öfrigt med
mycken lätthet behandlat detta ämne. Det
synes mig likväl underkastadt vissa betraktelser,
hvaråt Utskottet icke tyckes hafva
lemuat ringaste uppmärksamhet. Deribland
förekommer verkan af hela förslaget på
sådana fastighetsegare, hvilka äro skuldsatte,
utan alt vara i förlägenhet. Jag antager
såsom exempel en fastighet af 5o,ooo
Riksdalers Banko värde, intecknad med
20,000 Riksdaler Banko, för Armeens PensionsCassa.
Egaren skall ostridigt söka
Riksgäldslån och inbetala sin skuld till
Cassan. Denna får ifrån sådana personer
in kanske halfparten af sitt säkrast intecknade
capital. Medlen böra utlånas å nyo;
men reglementet innefattar stora pretentioner
i afseende på intecknings-handlingens
beskaffenhet. Jag vågar förespå, att cassan
icke kan placera alla dessa penningar, utan
alt ändra utlånings-reglementel, och antingen
Öka risquen eller nedsätta räntan. Totalresultatet
blir onekligen cn minskning i
3io Den u Februarii e. m.
Cassans inkomster, och egentliga orsaken
skall man lätt härleda ur i83o års Riksdags-heslut.
Följden blir antingen minskning
i pensionerna eller ersättning af Statsverket.
Hvad jag anfört, rörande denna
Gassa, gäller om många andra, och jag åberopar
Herr von Hartmansdorffs reservation
så väl i detta, som i flera andra hänseenden.
Uti Ryssland har man varit betänkt
på fond för sådana ersättningar; hvar skall
den lagas i Sverige?
Utskottet har lika litet vägledt mig
lili bedömmandet af den händelses verkningar,
då större andel af Slatslånet indra
O
*
ges, än som genast utlånas. Kan väl den
ena procenten, som förbehålles RiksgäldsGontoret,
betäcka alla capital-förluster,
ränle-förluster, omkostnader och provisioner?
I afseende på de senares inkomst,
belopp och resultat visar oss skeppshandeln
ett sakrikt exempel.
Om jag lyssnade till min fördels ingifvelse,
skulle jag intet ögonblick tveka,
alt tacksamt antaga den stora skänk, sorn
erbjndes åt hvarje burgen och tillika skuldsatt
egendomsegare. Säkert erhölle jag, eller
min arftagare, lika stor skänk af Staten,
sorn jag kunde laga lån, nemligen 3o,ooo
Riksdaler Banko. Men då jag inser, att förslagets
antagande skall medföra en utdelning
af Statens håfvor åt vissa medborgare;
så är detta skäl redan tillräckligt för mig
alt motverka förslaget; ännu mer, då jag
Den ii Februarii e. m. 3n
inser, att denna utdelning blott kommer
den till godo, som icke är i förlägenhet.
Afsigten med förslaget är således förfelad.
Denna omständighet är likväl, liksom den
utgift Riket åtdrager sig och de provisioner
m. m., som åtfölja alla d vlika transactioner,
ej den vigtigaste bland förslagets
följder.
Länge har man vid Statsregleringens
uppgörande saknat tillgångar att fullt motsvara
det man ansett vara behof; denna
brist på tillgångar h,ar varat lika länge,
som Rikets nyare Statsskick. Jag åberopar
3:dje Hufvud-titelns Riksdags-histaria. Man
har vid betäckandet af dessa permanenta
brister, funnit sig lycklig i att kunna, förmedelst
ett ändradi Tullsystem, skapa tillgångar.
Efter min öfvertygelse äro dessa
tillgångar ej med säkerhet och i längden
alt räkna till hela det belopp, hvarför de
af Rikets Ständer blifvit tagna; deras öfverdrifna
höjd är sannolikt periodisk, och
ett återfall att vänta. Men vore denna nya
tillgång äfven säker, leder den likväl lili
stor del sitt ursprung från den betydliga
importen af Landtmannavaror, hvarigenom
Landtmannens afsättning förminskas både
till qvantum och till pris. Denna import
öfverstiger 3 millioner; jag åberopar Herr
von HartmansdorfFs motion och deraf följde
debatter. Nu vill man medelst lån ersätta
den förlägenhet, man tillskyndar Landtxnanuen
genom bristande afsättning. Man
312
Den ii Februari! e. m.
vill gifva med ena handen, hvad man tager
med den andra; men man misstager
sig, ty lån är icke afsättning.
Vid innevarande Riksmöte har man,
medelst uppdrifvandet af inkomst-titlarnes
beräkning, skapat sig nya tillgångar. Blir
myntvärdet fast, så kan denna utväg icke
vidare begagnas i samma ändamål vid kommande
Riksmöten. Beskattningen kan man
icke öka. Hvar finner man då utvägar för
framtida behof? Denna fråga är icke onaturlig,
då StatsIItskottet icke funnit tillräckliga
medel för betäckandet af 3:dje och
4:de Hufvud-litlarnes skulder och behof;
hvarförutan Riksdagarne ålägga en följd af
ökade anslag och nya behof. Man måsta
taga sin tiilflygt lill nya, det är ökade
lån, om raan icke på allvare vill beträda
besparingarnas bana. Men jag hyser den
fasta öfvertygelse att Sverige, förr eller
senare, råkar i fattigdom och betryck, om
man ej i tid vidtager åtgärder, sorn medföra
besparing i Statens utgifter; ty lån är
icke inkomst. Många före mig hafva insett
angelägenheten deraf; 1809 års Ständer insågo
det; Konungen har insett det; och
Konungar före honom. Må man blott ihågkomma,
huru Sveriges store Gustaf Wasa
minskade Rikets skuld, och uppsökte tillgångar,
ej med ökade lån, utan med användande
af redbarheter, ehuru i dessa tider
dyrbara för Rikets invånare. Kyrkosilfrels
och Kyrkoklockornas användande
Den u Februari} e. m.
3i3
under första decennium af denna store Konungs
regering, tvärtemot mäktiga intressen
och under verkliga faror, är ett ej
ringa bevis på Hans alfvar att göra Riket
oberoende af utländsk skuld, Yår egen
Statsskuld är ej längesedan försvunnen, genom
vår Nådiga Konungs åtgärd. Jag erinrar
vördsamt Ridderskapet och Adeln om
den allmänna fröjd, som häraf väcktes inom
hela Riket, och frågar, huru står det
tillsammans härmed, att åter försänka Riket
uti utländsk gäld? Var väl denna fröjd
utan anledning, eller är förevarande fråga
af så olik art? — Ständerna samlas lill
innevarande Riksmöte med den allmänna
opinion, som Nationen hyser emot skuldsättning
utan behof. Mången låter beqväma
sig till realisationen under löften att
Statslånc-ideen skulle falla. Realisationen
föreslås. Man anser sig bevisa dess stabilitet,
och anser sig hafva förutsett alla
dess följder, samt vidtagit alla dithörande
åtgärder. Den beslutas; och några månader
derefter gör man den upptäckt, alt
Statslån måste införas för realisationens
skuld. Må man erinra sig, att den senaste
realisationen icke verkställdes medelst blotta
theorier och anticipation på efterkommande
slägters egendom, utan medelst verklig
uppoffringsskatt. Men huru ofta ser
man icke, att den enskilde hellre väljer utvägen
af sin credits utsträckning, än den
af lefnadssätlels indragning. Faran och loc
-
3i4
Den n F e b r ua r i i o. m.
kelsen häraf för den enskilde existerar lika
Väl för Staten, såsom moralisk person. Om
någonsin intressen skola uppäggas emot
hvarandra, blir det i den stund, en reduction
inträder med verklighetens obevekliga
stränghet; och då jag talar om behof
af besparingar, bör jag tillägga, att
detta behof i verkligheten ökas genom begagnandet
af lån, men att tidepunkten skenbart
aflägsnas genom möjligheten att, idkeligen
låna. I följd häraf vågar jag förutsäga,
att alfvaret i besparing skall lättare
uteblifva och uppskjutas, så länge Statslånen
kunna erhållas; ända till dess, att
slutligen den bittra verkligheten gör sig
gällande medelst ett alfvar, hvars inflytande
vi ej känna och knappt kunna ana, om
ej från de Länders invecklade ställning och
oro, som styras i ett alltför nära samband
emellan Regeringen och Europas långifvare.
Likväl äro Statslån af annan betydelse för
capilalrika länder, hvarest Stats-obligationer
förnämligast stadna inom Riket, än
för capitalfattiga länder, hvilkas obligationer
samlas hos andra makters undersåtare.
Hvilken förmår garantera, att Sverige aldrig
kan för något ögonblick bringas i den
Ställning, att icke exaet fullgöra sina betalningar?
Äro då Statens obligationer uti
främmande Länder, och hopade till nog
stort qvantum, att verka en främmande
makts inblandning vid betalnings utkräfvande;
så kap just det system, man nu vill
Den ii Februarii e. m.
införa, inväfva Riket uli elt krig, som kunnat
förekommas eller afvärjas. Så alfvarsamnia
äro icke följderna af Statslån, då
undersåtarena sjelfve innehafva fordringsbevisen.
Må man derföre varsamt använda
andra Länders exempel och läror i detla
hänseende på Sverige.
1809 års Ständer, hvilka jag tyckt mig
finna man förenat sig om att klandra för
verkningar, som tillhöra senare Ständers
åtgärder, sannolikt i glömskan af det stora
och det myckna, som de förstnämnde
gjorde, dessa Ständer, då de grundläde
vårt nuvarande samhällsskick, hade ej utvägar
af Statslån; ty Riket var utan credit
och graveradt med gäld. De sökte inhemska
lån och fingo vid pass en veckas behof.
Intet val fanns då, annat än sedelemission,
hvars skadliga följder man föresatte
sig att förekomma genom amortering.
Jag frågar: bereder man ej nu samma slags
svårighet, då man på förhand anlitar, kanske
blottställer, den Statscredit, som en
annan gång nöden kan fordra? Eller kan
ett Rikes credit, mera än en enskild persons,
vara gränslös? Växer ej svårigheten
att få lån, med skuldsättningen; ökas ej
lånevilkorens dyrhet, med svårigheten? man
förminskar Rikets credit under det man
erkänner sig sakna medel till nödiga Statsanslag,
— och på samma gång tror man
sig kunna grunda och verkställa en beslående
realisation. Jag frågar: finues sam
-
3i6
Den ii Februari i e. ni.
manhang i allt detta? Jag lian cj inse det,
lika litet som behofvet eller ändamålsenligheten
af nu ifrågavarande Statslån, hvadan
jag afstyrker detsamma, såsom en ny
börda på mitt Fädernesland; och bör slutligen
anmärka, att i hvarje land finnas näringar
och orter, sämre lottade än andra
delar af samma Land. Behöfva dessa vanlottade
delar hjelp, gifden! men med medel,
sorn verka till ändamålet, med utvägar,
sorn ej uppskjuta och inveckla den
verkliga hjelpen; aldrig med förmenta hjelpmedel,
som skada hela samhällskroppen.
Herr Cederschjöld, Per Gustaf: Då
frågan redan är af 3 Stånd afgjord, är det
påkostande alt uppehålla Ridderskapets och
Adelns tid dermed och att strida utan hopp
om seger. Men jag kan dock icke annat
än yttra några ord, för att, som en annan
Talare sagt, göra reda för min reservation
mot Rikets Ständers beslut. En värd Talare
(Tlerr Munck af Rosenschöld) har yttrat,
att den sedelindragniog, sora var en
följd af åtgärderna vid 1817 och 1818 års
Riksdag, varit orsaken till den nuvarande
penningenöden. Jag får först förklara, att,
så mycket jag kan minnas, har jag icke
hört någon nöd vid denna Riksdag omtalas,
förr än, på den sista tiden, likasom
med ett vindkast, motioner om lån och
couponerna framkommit. Derefter får jag
erinra, att år 1818 ingen indragning af Ban
-
Den u Februari i e. m.
3i7
ko-sedlar beslutades. Tvärtom erhöll Banko-sedelstocken
just då en ej obetydlig förökning.
Och dessutom minskades Bankosedelstockens
dittills fortsatta amortering
med en half million årligen; så att man
åtminstone ej har anledning att klaga öfver
någon då skedd indragning af Banko-sedlar.
Örn för Öfrigt någon crisis då ägde rum i
penninge-rörelsen i anseende till Disconternas
fall, så var detta endast en reaction.
emot sedel-utsläppningarne åren i8oq och
1810; och nu är denna crisis i alla fall
förbi. Derföre vore det högst obetänksamt
att nu gifva anledning till nya olyckor genom
nya utsläppningar. En annan värd
Talare har gjort en mycket grundlig utredning
af förhållandet emellan jordbrukets
skatter och andra näringars; men omöjligheten
att vid blotta afhörandet kunna följa
så hastiga manövreringar med stora corpser
af siffror, sätter mig ur stånd att ingå
i besvarande deraf. Jag vill derföre blott
upptaga ett eller annat uttryck lill besvarande.
Han har yttrat, att det tillkom i synnerhet
Ridderskapet och Adeln att hylla
jordbrukarens intresse. Deruti instämmer
äfven jag; men tror att det sker bäst, om
man följer en viss Landshöfdings exempel,
som, efter hvad jag hört omtalas, anhöll
i Disconten, att hans Läns innevånare skulle
få så litet lån som möjligt, hvarigenom
han ock räddade sitt Län ifrån de olyc
-
318 Den n Februarii e. m.
lior, hvaraf många andra varit så liårdt
tryckte.
Samma värde Talare har sagt, alt jordbruket
icke lemnar mer än 4 procents afkastning.
Nå väl, då är det ju ogudaktigt
att locka dem att låna mot 6 procent; ty
de skola ju arbeta under sig med 2 procent.
Det vore då bättre alt livar och ert
uppmuntrades att sälja den jord han icke
sjelf äger, och blott behålla den, hvaraf
han sjelf vore egare. Han skulle då af
denna mindre delen, som vore hans egen
tillhörighet, helt visst hafva större behållning,
än af det hela, som han för det mästa
brukat åt sina fordringsegare..
Samma värde Talare har sagt, att jorden
skattar 35 procent, och de öfriga näringarna
endast 5 till Slaten. Detta bevisar
bäst huru mycket jordbruket har öfvertag
öfver de andra näringarna, och om
man ännu mera ökar landtmanna-produkterna
mäste afsältuingen blifva ännu svårare,
Det vore ju då bättre om de andra
näringarna kunde upphjelpas, för att consumera
Landtmannens producter. Man klagar
redan öfver öfverproduction och brist
på afsättning. Hvad skall väl då följden
blifva, när man ännu mer uppmuntrar jordbruket.
Samme värde Talare har, såsom resultat
af sin nyssnämnde jemnförelse, utropat:
Sd ojemnt äro skatterne fördelade! Detta
följer likväl icke af bemälte proportion: ty
Den ii Februarii e. ro. 3rg
andra näringar kunna vara lika hårdt och
härdare tryckta än jordbruket. Jag hemställer
om t. ex. Tjenstemannen , som har
sin lön af Staten, och den jordlöse näringsidkaren,
som skall lefva af sitt dagliga arbete,
icke äro vida härdare betungade, då
de erlägga lika hög skatt som jordegaren,
men för ett kapital, som icke är deras.
Man bör nemligen ihågkomma, att jordegaren
alltid har sitt kapital i behåll, och kan
öfverlemna det till sina efterkommande:
då deremot Tjenstemannen och Näringsidkaren
merendels förlora kapitalet, nemligen
arbetsförmågan, långt innan de sjelfve
upphöra att lefva.
Samme värde Talare har sagt, att jordbruket
bör lättas genom nedsättning af penningeränlan.
En annan värd Talare, Herr
Hjerta, har rätteligen erinrat, att en sådan
artificiell nedsättning allenast kommer den
närvarande innehafvaren till godo. Egendomarne
skulle ju stiga i pris i samma
mån, som räntan folie, och i följd deraf
skulle den, som köpte egendomen efter
honom, icke hafva någon lindring deraf.
Likasom ett hus i Stockholm stiger i pris,
när det kommer till rättigheten att få lån
i Brandförsäkringsverket. Men likaså riglig
denna Herr Hjertås anmärkning är, lika så
fullkomligt vederlägger den äfven bans eget
påstående, att jordbrukets nöd härrör ifrån
grundskatterna, hvilka derföre borde lindras
eller alldeles afskaffas. En nedsätt
-
r
320 Den ii Februarii e. ra.
ning af grundskatterna skulle nemligen just
hafva jemnl samma verkan, som en nedsättning
af penningeränlan; jordegendomarnes
pris skulle stiga i samma mån, så att endast
den närvarande egaren vunne derpå.
Dessutom skulle en artificiell nedsättning
af penningeräntnn helt visst åstadkomma
en äfventyrlig brytning i samhället. Till
dylika förändringar böra inga tvångsmedel
användas. Räntan faller af sig sjelf på ett
naturligt och helsosamt sätt, i samma mån
capitalerna hinna ökas genom flit och sparsamhet,
Slutligen utber jag mig, att i stället
för en ytterligare utredning af flera särskilta
anmärkningar, få som hastigast söka
visa hvad verkan en sådan sedelutsläppning
skulle hafva på myntvärdet. Det var
en tid då äfven jag trodde, att våra sedlars
värde berodde på sedelstockens förhållande
till Bankens Siifverfond. Men genom
ytterligare betraktelser har jag länge
varit öfvertygad, att icke så förhåller sig:
utan att sedelmassans förhållande till Landets
behof af bytesmedel bestämmer myntvärdet.
Blott för en korrt tid kah opinionen
hafva inflytande derpå; men snart måste
den gifva vika för nödvändigheten; och
slitningen mellan behof och tillgångar bestämma
värdet. Har Landet reelt mynt;
så uppkommer en materiel ut- eller inströmning,
allt efter som behofvet af by
tes
-
t
Den ii F e b r u a r i i e. m.
321
tesmedel minskas eller ökas genom produclionens,
handelns och näringarnes minskning
eller förökning. Men är, såsom nu
hos oss, myntet endast ideelt, så måste
hehofvets ökning eller förminskning endast
åstadkomma en förändring i sedia-, nes värde.
Det är väl sant, att en förökning af
sedelstocken kan i första ögonklicket åstadkomma
en skenbar förökning i den allmänna
välmågan, nemligen innan varuprisen
och arbetslönerna hinna sätta sig i förhållande
till sedelstockens förökning; men
sedan detta skett, som snart nog börjar att
visa sig på Boisen, står man på samma
punkt som förut, och kan med den stora
sedelmassan icke uträtta mera, än förut
med den mindre. Men lyxen och de tillkonstlade
behofven, som det förra rikedomsskenet
hade framalstra!, qvarblifva,
och göra Landet sedan vida fattigare än
förut. Sådant var förhållandet på i-yöooch
1760-talen: så på 1790-talet: och likaså
efter den sista stora sedel-ulsläppningen
år 1S10. Men när man nu vid fyra Riksdagar
klagat öfver, att Ständerne nj^ssnämde
år utsläppte omkring 10 millioner
sedlar, och derifrån härledt alla våra financiella
olyckor; är det väl då skäl att hafva
tagit så föga varning af delta misstag, att
man nu å nyo ufkastar hälften så mycket?
Silfret i Banken skall ej kunna förekomma
de olyckor, som häraf måste följa, så länge
61 H. 21
37. i Den ii Februari i e. m.
icke Bankolucksrf är öppen och kan medgifva
en erforderlig utströmning. Vore denna
lucka redan öppen, så skulle operationen
kan hända kunna vara oskadlig,. Jag
tycker mig klart förutse, att om realisationen
icke i detsamma, eller åtminstone inom
ett år derefter, verkställes, skall den icke
mera blifva möjlig till följe af cursens uppstegring;
utan Konungen nödgas sammankalla
Ständerna. Så länge vi nemligen icke
hafva annat mynt, måste sedelstockens tillkonstlade
förökning nu hafva samma verkan,
som alltid tillförene, nemligen alt minska
sedlarnes värde. Till och med reelt
mynt skulle, genom en konstlad förökning,
nemligen en sådan, som icke härrör från
ökad production och handel, falla i värde,
till skada för Landet. Så gick det i Spanien
och Portugal, då Amerikas guld och
silfver ditströmmade i så ofantligt öfverflöd.
Varuprisen stego till den grad, att
alla näringar, fabriker och jordbruk förtvinade
och nedsönko i ett tillstånd af vanmagt,
hvarur dessa Länder nu först torde
kunna åter hemta sig, när deras Regeringar
omsider villja låta dem draga nytta af
Amerikas förlust.
En värd Talare har klandrat, att Konungens
sanction skulle begäras. Men jag
får för min del betyga, alt jag just anser
detta för det bästa i hela Betänkandet. Ty
derigenom skola Konungens Rådgifvare sättas
i ansvarighet för följderna. Och efter
Den ii Februarii e. m.
3a3
Iivari nu blifvit yltradt, skola de, i händelse
följderna blifva olyckliga, vid en annan
Riksdag icke kunna, under åberopande af
ansvarighets-lagen, ursäkta sig med den bekännelsen
: det hade vi icke trott.
Herr Rosenblad , Bernhard: Jag får
återkalla i Högloflige Ridderskapets och
Adelns minne, både att jag flere gånger
förklarat mig erkänna ett utländskt lån
alldeles öfverflödigt i och för sjelfva realisationens
verkställighet, och att jag, på
sätt mitt yttrande till dagens protocoll
vid afgörandet af BankoUtskottels JJelänkande
N:o Q2 visar, anser ett sådant lån,
hvars föremål vore åter-utlåning åt fastigliets-ägare,
lämpligare än genom RiksgäldsContoret,
kunna och böra upptagas af det
Rikets Ständers Verk, bland hvars liufvudsakliga
functioner, enligt sjelfva dess första
stiftelsebref, just är den, alt genom låns
upptagande för lägre ränta för att åter utlåna
dem för högre, komma näringarne
till biträde, det vill säga Banken. Men om
jag också, i afseende på sättet, sett mili
mening icke kunna göra sig gällande, erkänner
jag nyttan af främmande capitalers indragning
för räntefotens nedsättande vara
så stor — då härigenom de välgörande
frukterne af realisationen påskyndas åtminstone
ett tiotal af år — att jag, i brist på
den bättre utvägen, icke drager i betan
Ci
H. 21*
\
35.4 Don 11 F e b r u a r i i e. m.
kande att bifalla en något sämre, så snart,
såsom här är förhållandet, jag icke ser
olägenheterne nog stora, för att motväga
fördelarne. En Talare, som, lika med mig,
erkänt vigten för Rikets näringar af tillgång
till utländska capilaler, och just i
möjligheten af sådanes indragning efter realisationen
sett en af de vigtigaste skälen
för denna, har dock, från dessa samma premisser,
kommit till alldeles motsatt resultat,
nemligen det alt afstyrka lånet.
Jag kan icke neka, att denna slutsats förvånat
mig, och tror de yttranden, Herr
Hjerta i detta afseende haft, icke logiskt
kunna försvaras. Efter att hafva anfört,
att ett af motiverne lill Myntbestämuingsbeslutet,
varit att derigenom bereda möjligheten
att indraga utländska capitaler,
för att de egna capitalernes monopolium
måtte upphöra, och genom enskildla kreditens
återställande, sätta handeln i tillfälle
att begagna utländsk kredit, indraga
metallisk valuta, bilda PrivatBanker och
derigenom bereda en allmännare spridd
penningetillgång, så vill Herr Hjerta se, i
Statens bemödande att underlätta eller åtminstone
påskynda erhållandet af denna
utländska credit, ett hinder mot dess begagnande
och de välgörande verkningarne
deraf. Detta kan icke anses för annat än
en motsägelse. Det är sant, att Herr Hjerta
trott sig i den föreslagna Statens mellankomst
se en inskränkning i de enskiltas
Den ii Februari i e. ra.
325
förmåga att lämpa penningerörelsen efter
behofvet, och om så vore, hade han också
rätt, men det lärer icke behöfvas mycken
eftertanka, för att finna motsatsen, ty
då begagnandet af lånet vore helt och hållet
frivilligt, och således icke hindrade
hvilken enskild, som antingen på bättre
vilkor eller utöfver de tillgångar detta lån
lemnade, kunde skaffa sig utländsk credit,
att sig deraf begagna, så vore således den
enskild ta omtankan alldeles oförhindrad att
lika verka till penninge-rörelsens rättande
elter behofvet, så med som utan denna Statens
mellankomst. Enda skillnaden vore,
att, i förra fallet, en utväg till för denna
credit blefve öppnad, så mycket dyrbarare,
som den funnes att tillgå, innan ännu
en längre vana vid den återställda ordningen
hunnit att så småningom öppna de
enskilta kanaler för utländska capitalers
tillträde till Svenska näringar, hvilka visserligen
i en framtid — jag tvifl.ar ingalunda
derpå — skola blifva en följd af
ett orubbligt myntvärde, och då göra all
mellankomst af Statens credit öfverflödig.
Vidare finner Herr Hjerta en stor olycka
i den möjlighet, detta lån kunde bereda,
att nedsätta allmänna räntefoten i Landet
under 6 procent. I detta fall är jag af en
alldeles motsatt tanka med Herr Hjerta.
Så länge det varit frågan, att på konstladt
sätt, genom nya sedelemissioner, medan
de gamla icke inlöstes, eller genom tvångs
-
3a6 Den ii Februnrii e. m.
bud, verka lill räntans nedsättande, bar
jag med ifver stridt mot sådane åtgärder,
lika orättvisa till sättet, som kraftlösa till
ändamålet, men då frågan är att i ärlig
'vägs det vill säga, utan att förnärma en
endaste beståndande rätt, bereda Rikets
talrikaste och vigtigaste näringsclass, dess
fastighetsägare, en sådan förmån, som en
allmän nedsättning i räntefoten under 6
procent, så kan jag ej annat än med glädje
dertill lemna min medverkan, så långt
den förmår. Det är sant att hvad den individuella
fördelen beträffar, så ti 11 faller
den hufvudsakligen närvarande fastighetsägare,
som derigenom se sig i tillfälle alt
lättare afbörda besvärande skulder. Men
jag bekänner, att för mig och mitt Svenska
hjerta skulle det icke vara en ringa tillfredsställelse
att hafva medverkat till beslut,
hvarigenom måhända flere 1000 redlige
och arbetssamme, ehuru kanske oförsigtige,
jordbrukare sättas i tillfälle att till
egna barn öfverlemna den jord, på hvilken
de nedlagt sin lefnads mödor, och som
dessförutan för underpris skulle öfvergått
till obarmhertige Creditorer. Och hvad den
allmänna nyttan af en räntenedsättning beträffar,
så, om den satsen är sann, att första
villkoret för all industriel förkofran i
stort, är en lättare tillgång till capitaler
och på lindrigare vilkor, är det obestridligt,
att en sådan nedsättning måste på
Svenska jordbruket och i samband der
-
Den n Februari i e. m.
327
med på all Svensk näring utöfva de mest
välgörande verkningar. Herr Hjerta har
vidare yttrat tvenne hvarandra motsatta
liypotheser —. begge lika oriktiga — den
ena, att räntefotens nedsättning genom det
föreslagna lånet skulle betaga utländska capitalisterne
lusten att använda dem här,
och att hela lånebeloppet, föga öfverstigande
5 millioner Riksdaler Banco, vore
otillräckligt för att uppfylla sitt ändamål.
Om så vore, stöde det ju, för de återstående
behofven, de utländske capitalisterne
öppet att erhålla sina 6 procent? Men nu
äro —> såsom jag redan nämnt — begge
salserne lika falska. Ty hvad den första
beträffar, så är en af de största fördelarne
af det föreslagna stora lånet genom Statens
mellankomst, att undanrödja en mängd
kostnadsdigra mellanlänkar mellan den utländske
verklige fordringsägaren och den
Svenske låntagaren. Vid omedelbara transactioner
— med undantag kanske för några
större utrikes mera kända handelshus och
Bruksägare — kunde verkligen den Svenske
gäldenären komma alt brutto betala 6
procent för sina pengar, utan att den utländske
fordringsägaren netto erhöll mer
än 4- För bägge kunde det sålunda vara
en vinst att Staten, på sätt Herr Hjerta uttryckt
sig, trädde emellan såsom en mäklare,
oberäknadt, alt i detta fall fordringsägaren
lättare på sin ort kunde realisera
sin fordran (i form af partial-obligation)
3^8
Den ii Ffebrvi ar ii e. m.
och det oaktadt gäldenären vara trygg att
endast så småningom, under en lång följd
af år och på sätt han sjelf beräknat, behöfva
afbörda sig capitalet. Jag kan således
icke annat än med min röst understödja
det föreslagna lånet, likväl under
bestämd förutsättning af realisationens verkställighet;
men då i nu förevarande Betänkande
endast är fråga om principen, och
vilkoren tillhöra ett annat, ser jag mig sålunda
oförhindrad alt tillstyrka bifall å det
förra, utan föregången återremiss.
Herr von Hartmansdorff, August: Om
Bidderskapets och Adelns beslut numera
kunde verka på hufvudsaken, skulle jag
hafva sökt att punkt för punkt vederlägga
Statslånets försvarare; men nu, då sakens
utgång redan är af de öfrige RiksStånden
afgjord, och då jag temligen fullständigt
utvecklat mina åsigter i min reservation,
skulle jag måhända icke hafva uppträdt,
om jag ej dertill blifvit uppfordrad af Friherre
Sprengtporten. Då han här yttrat
sig innan någon talat emot hans mening,
hvilken 2 gånger förut segrat i Stats-Utskottet,
och i dag 3 gånger inom RiksStånden,
så synes ingen annan anledning
för honom hafva varit, att anfalla en redan
öfvervunnen och tigande motståndare,
än att derigenom indirecte besjunga den
segrande härens, och med detsamma sin
egen, framgång. Jag skall icke heller be
-
Den ii Februarii e. ni.
möda mig, att, med någon vederläggning,
förringa hans glädje deröfver. Men jag
hoppas, alt när egenskapen att tillhöra
de rådande för honom förlorat nyhetens
Lehag, skall han framdeles, då strid är
öfverflödig, lemna sina motståndare i fred.
Huruvida jag öfverdrifvit de svårigheter,
hvilka skola möta verkställigheten af detta
förslag, lära Fullmäktige i RiksgäldsContoret
få erfara. Om svårigheterna belinnas
ännu större, än jag förutsagt, och
om någon af väre Fullmäktige skulle tröttna
vid sitt besvärliga uppdrag; så önskar
jag, att Ridderskapet och Adeln måtte uti
den värde Ledamoten finna en lika lycklig
verkställare af StatsUtskottets förslag, som
han varit en ifrig befordrare af dess uppgörande.
Hvad min befattning såsom förvaltare
af Statens allmänna, eller Riddarhusets
särskildta, medel och oegennyttan
dervid beträffar, så vågar jag underkasta
dem ej mindre samme Ledamots stränga
granskning, än äfven mina fienders, i fall
jag är olycklig nog, att hafva några sådana.
Om sjelfva saken skall jag blott yttra
lili g i trenne hänseenden, som icke finnas
upptagne i min reservation, men hvaröfver
jag anser mig böra offentligen uttala
min mening, innan detta olyckliga beslut
går i fullbordan. 1:0 Jag anser Rikets
Ständer derigenom, att de nu upptagit
Statslån utan behof, hafva väsendtligen
bortgifvit deras beskattningsrätt; ty de, som
33o
Den ii F e b r u a r i i e. m.
icke äro i stånd att hålla emot, då intet
Statsbehof finnes, hvad styrka dertill skola
de väl hafva, när behofvet inträffar?
Och likväl är det just förmågan att stå
emot ökade anslag, när de icke nödvändigt
påkallas, som är af sä mycken vigt för att
förmå Styrelsen lill sparsamhet, till en
väl ordnad Statsförvaltning, till begagnande
af skickliga Embetsrnän, med ett ord,
till att väl styra ett fattigt rike. Der denna
förmåga till motstånd felas hos Folkets
ombud, och der de onödigtvis antaga ett
lånesystem, som leder till statsbördornas
sorglösa kastande på efterkommande, der
är också föga att med tiden hoppas af det
constitulionella samhällsskicket. 2:0 Lika
litet som jag anser något Statslån erforderligt
i närvarande ögonblick, lika mycket
befarar jag, att det framdeles varder
oundvikligt. Det system för Rikets näringsvård,
hvilket år 1823 antogs och sedermera
fullföljts, samt vid denna Riksdag ytterligare
utvecklats, att nemligen försumma
afsättnings beredande åt jordbruket,
genom boskapsskötselns och den inrikes varu-förädlingens
uppmuntran, samt med detsamma
genom städernas uppkomst, under
det att man deremot, för tullmedlens ökande,
vill tillåta alla förädlade varors införsel,
och sjelfva det oarbetade jernets utförsel,
samt förgäfves fiker efter sädens afsättning
på främmande orter, hvarest den
i allmänhet gäller mindre än hos oss —
Den ri Februari i e. m.
_ della system, säger jag, skall utan tvifvel
bringa både Land och Städer i sådan vanmakt,
att vi måste vända om, och att vi,
under bemödandet att återställa, hvad som
nu nedrifves, icke hafva några andra medel
till statsbehofvens fyllande, än lån.
Vore då Fäderneslandet icke på förhand
belastadt med skuld, så kunde lån med
mindre känning begagnas; men aldrig borde
denna utväg vidtagas, utan att uppoffringar
af den närvarande generationen föregått.
När de icke göras nn, då Fäderneslandet
är skuldfritt, huru skola de förväntas
framdeles, då det är skuldsatt? —
ty man älskar icke högre det som är mindre
värdt. 3:o Jag befarar att Rikets Ständer
skola, genom denna långvariga Riksdagens
slutande med ett Statslån, förringa
—deras eget anseende.—Hvad hafva—vi gjort
under 16 månaders sammanvaro utom ökade
anslag åt Regeringen och grunderna för
en realisation, hvilken kanhända icke verkställes.
Hvad omdöme hafva vi af våra
hemmavarande Landsmän alt vänta? Till
bägge förenämnde åtgärder har jag bidragit
under förutsättning och förhoppning,
att lån skulle undvikas; och då man, hvarje
gång anslagen mött hinder, hört talas
om lån, har jag till deras afböjande, varit
mån om att, såsom Ledamot af StatsUtskottet,
plocka fram alla möjliga tillgångar,
äfven för anslag, hvilka varit mig
motbjudande, t. ex. åt canaler och ström
-
33a
Den ii Februarii e. m.
rensningar. Men allt förgäfves. Rikets Ständer
skola ändock, vid Riksdagens slut icke
icke komma ifrån den skuldsättning, som
bebådades dem vid dess början. Att min
verksamhet, som varit af den bästa välmening
föranledd, således är tillintetgjord,
känner jag med smärta, ehuru jag icke vet
något annat fel alt förebrå mig, än det
att hafva varit för godtrogen.
Jag önskar, att Ridderskapet och Adeln
måtte af slå Betänkandet, och icke genom
en återremiss parlementern med StatsUtskottct,
hvarifrån man ändock icke får annat
svar, än att 3 Stånd redan fattat deras
afförande beslut. Riddarhuset är nu i samma
belägenhet, som den sista ointagna fästningen
i ett Land, der alla de öfriga redan
strukit flaggan. Man försvarar sig icke
längre för Fäderneslandets skuld, hvilket
ej mera kan räddas från den öfvergångna
olyckan, utan man strider för sin egen ära,
hvilken också är de sista ansträngningarne
värd.
Friherre Sprengtporten: Det är hufvudsakligen
för att uppfylla en åtagen förbindelse
att besvara Friherre Kantzows
yttrande, som jag har begärt ordet. Han
liar antydt, att ett Land icke blir rikare
derigenom, att det ökar sitt silfveiförråd,
samt åberopat exemplet af Portugal och
Spanien samt desse Länders silfverflottor.
Detta exempel är icke nytt för mig; det
Den ii Februarii e. m.
333
har blifvit framstäldt i flere national-ekonomiska
skrifter. Men national-ekonomien
har i senare tider gjort betänkliga framsteg;
man börjar anse dess absoluta läror
såsom fordrande många undantag vid tillämpningen.
Det torde i öfrigt vara problematiskt,
huruvida Spanien nu är rikare,
än den tiden silfret inflöt. Yi veta, alt
dessa silfverflottor nu löpa förbi Cadix och
Cap Vincent, och att de gå till England,
men jag tror icke att Englands industri
derpå förlorat. Samme Talare har äfven
yttrat, att öfverflöd på pengar vållar ett
öfverflödigt lefnadssätt och ökad förlägenhet,
hvilket han, med erinran om vår egen
lyx, sökt bevisa. Men här finnes intet öfverflöd
på penningar, och således lärer
icke slöseriet deraf kunna vara vålladt; aldraminst
befinner sig medelclassen af jordbrukare
i detta öfverflöd. Dess ställning
är ofta sådan, att den alfvarligt påkallar
Representationens behjertande. —- Herr
Munck af Rosenschöld har anmärkt, att
Utskottet icke bordt föreslå Konungens
sanction. Jag får erinra, att en sådan varit
vanlig i alla de lån, som för Statens
räkning utrikes contraheras, emedan det
är nödigt för att gifva credit åt obligationer
ne på utländsk ort. — Till svar på Herr
Cederschölds anmärkning, får jag blott
nämna, alt flere jordbrukare väl skulle vilja
realisera sill förmögenhet; men det kan
icke ske, emedan capitalerne äro fjättrade
334
Den ii F e b r u a r i i e. ni.
af den höga räntan. Jag hoppas likväl,
aLt detta förslag skall bidraga att gifva någon
rörelse åt de capitaler, hvilka varit
lika som fastvexta vid jorden, och att således
flere jordägare härigenom sättas i
tillfälle att realisera. — I anledning slutligen
af Herr von Hartmansdorffs anförande,
får jag yttra, det jag hellre önskat,
att den värde Talaren hade besvarat skäl
med skäl, än att hålla sig vid min person.
Mina motiver hafva endast varit, att
vederlägga Herr von Hartmansdorffs reservation.
Jag trodde mig dertill äga samma
rätt, som han begagnat då lian uppställt
den. Långt ifrån att förmoda afsigter hos
mig, att yttra något som för honom kunde
vara obehagligt, skulle jag snarare hafva
väntat, att han bordt finna, i mitt bemödande
att vederlägga honom, en gärd
af den uppmärksamhet jag skänkt hans skäl,
och lika litet som min mening varit att
uppstämma någon segersång öfver den seger,
hvarom han nu behagat underrätta
mig; lika litet har jag trott hans afsigt vara,
att, efter det lidna nederlaget, sjunga sin
svanesång på de ruiner af vårt Fädernesland,
som han så poetiskt skildrat.
Herr Tham-, Wolrath: År 1823 afmålades
med svarta färgor de olyckor, som
skulle träffii Landet i anledning af de beslut,
hvarigenom Ständerna då afslogo realisationen.
Dessa målningar afskräckte då
Den n Februarii e. m.
335
icke Slåndet, och jag förmodar att sådana
målningar nu lika litet skola afskräcka Svenske
män från alt taga beslut, nyttiga för
deras Fädernesland. Man har utkastat den
farhåga, att realisationen icke skulle blifva
sanctionerad. Huru står väl detta inkast tillsammans
med Kongl. Maj:ts första proposition
vid denna Riksdag i frågan om penningeverkets
ordnande och det förhållande, att
först då Ständerna tagit tjenliga åtgärder i
afseende härå, Konungen har framställt
den proposition, hvilken är grunden till
delta StatsUtskottets Betänkande. Jag åtminstone
kan icke förmå mig deltaga i den
misstankan, att Regeringen sjelf skulle vilja
förstöra sitt eget verk. Huruvida det
vore möjligt för private att upptaga lån
från utländningen, har Herr Rosenblad redan
tillräckligt visat. Man har yttrat, att
de svåra skatterna äro orsaken till jordbrukarens
förlägenhet, men jag ber få återföra
hvar och en till åren 1810, 11 och
12, och man måste erkänna, att Bevillningen
då var högre och att grundskatterna
då utgingo i större penningetal; men tillräcklig,
emot productionen svarande, penningestock
gjorde lätt för Landtmannen att
afbörda sina skatter, och ingen förlägenhet
förspordes. Man har omtalat Spaniens och
Portugals exempel, men jag vet icke annat,
än att Spanien röfvade sitt guld och
silfver från olycklige, som de sedan uppoffrade
på Inqvisitionens bål. I Sverige
336 Den u Februarii e. in.
måste man förtjena sin förmögenhet genom
omtanka och arbetsflit. Jag ber att få erinra
om skillnaden emellan sådane Statslån,
som Staten upptager, för att till Statens
utgifter använda; dessa falla tungt tillbaka
på jordbruket, och böra noga skiljas från
sådane, der Staten blott är medlare emellan
jordbrukaren och den skuldsatte. Man
påstår, att ökade tillgångar pä penningar
endast orsaka ökad skuldsättning och således
förvärrar jordbrukarens tillstånd. Jag
får härvid påminna örn förhållandet med
Bergverken i Sverige, som varit de lyckligaste
att äga lånetillgångar. De 'äro likväl
måhända de minst skuldsatte, i jemförelse
med jordbruket. Om det vore möjligt för
jordbrukaren att inrätta ett eget conior, i
likhet med JernContoret, så skulle han vara
i samma lyckliga belägenhet, som Bergsbruket;
men då sådant icke torde Vara
verkställbar!, lärer Slaten få komma emellan,
om hjelp för Jordbrukaren skall erhållas,
I frågan slutligen om sanction, så
erkänner jag, att denna icke är behöflig vid
frågor om lån inom Riket; men anser
Konungens sanction oumbärlig för ett Statslån,
som utrikes skall upptagas, och tror
att, utan denna sanction, lånet, om det
lemnades, säkerligen skulle blifva med hårdare
vilkor. En värd Talare har äfven rädt
den skuldsatta jordbrukaren att sälja sin
egendom. Jordbrukaren skulle visserligen
vara
Den ii F e b r u a r i i e. r».
337
vara tacksam för delta råd, endast den
värde Talaren kunde skaffa honom köpare.
.Tåg anser icke lyckligt om jordbruket skulle
retrogradera; jordbrukets förfall och folkminskning
pläga följas åt, och jag hade icke
ens trott mig få höra på Svenska Riddarhuset,
att detta skall bereda Landets välstånd.
Man har omtalat följderne af penninge-utsläppningarne
1789 samt åren 1809
och 1810, och jemnfört dem med si 1 frets
införande i Spanien och Portugal. Jag tror
att åkerbruket daterar sin uppkomst från
utgifvandet af Riksgäldssedlar, jemte Hen
frihet i spanneraälshandeln, soni Konung
fin staf III medgafj—och—pcnninge-ntsläpp—
ningen åren 1809 och 1810 påskyndade att
bringa det i sådant skick, att Landet, i afseende
på spannemål, nära är oberoende af
utländsk tillförsel. Dessa sedel-emissioner
hade således icke lika verkan, som det
Amerikanska guldet på Spanien; ty man
röfvade icke sedlarna med svärdet och förbannelsen
i hand; man måste odla för alt
förtjena dem. Jag tror, att detta förslag
syftar till ett godt ändamål, och anser mig
derföre böra rösta ja för detsamma.
Tians Excellence Herr Friherre Lagerbjelke,
Gustaf: Ehuru jag, såsom merendels
frånvarande, tagit ingen, eller åtminstone
ringa del uti de fler fa 1 d i ga financielia
öfverläggningar, som egt rum under
G t II. 2 2
338 D e n' t i F e b r u a r i i e. m.
denna Riksdag, torde jag likväl, hvad det
nu förevarande ärendet beträffar, hafva, af
handlingarna och den närvarande långvariga
discussionen, derom inhemtat en kännedom,
tillräcklig alt enskildt uppfatta min
öfvertygelse i ämnet. Men innan ordningen
hunnit till mig, ifrån det jag anmälde
mig, hafva redan så mångå inkast blifvit
håde gjorda och hesvarade, att jag nästan
är förekommen uti allt hvad jag ämnade
anföra. Det hufvudsak ligast yttrade skäl
emot antagandet af Utskottets förslag, synes
vara fruktan för Statsskuld. Skuld är
ock i sanning ett olycksbådande ord, eller
rättare sagdt, mer än olycksbådande, ty
den bådar icke allenast olyckan, den constaterar
att olyckan inträffat. Men i närvarande
fall finnér jag ingen skuld egenteligen
vara i fråga. När man på det ena
hållet upplånar, för att på ett annat håll
utlåna, med full säkerhet i egna händer
för hvad man utlånar, så kan jag deruti
icke tinna en skuldsättning. Hela anstalten
synes mig då vara, för att låna en annan
Talares ord, fastän i motsatt mening, ett
mäklande; men ett ärligt — ett oegennyttigt
mäklande — en bemedling, behöflig
och välgörande; behöflig, emedan de, som
äro i håga alt undsättas, måste anlita en
högre och tillräckligare credit; välgörande,
emedan den dass, som skall undsättas, är
säkert den minst väl lottade bland våra
medborgareclasser. Visserligen finnas, bland
Den ii Februarii e. m. 33g
alla classer af Svenska medborgare, personer,
som inom och utom Landet ega slör
credil: dock skulle jag tro, att minsta antalet
af dem, som ega utländsk credit, finnes
bland de jordbrukande, och detta genom
naturen af deras yrke, som icke sätter
dem i tillfälle att på långa afstånd af
rum pläga penninge-underhandlingar. Ett
annat inkast angår olämpligheten af Statens
inblandning i enskilda creditföi hållanden.
Satsen är grundad i sin allmännelighet. Der
Staten inblandar sig utan behof, kan sådant
vara hindersamt, lill och med skadligt.
Men regeln tål undantag; och delta inträffar
der inblandningen icke blott är behöflig,
utan ock nödvändig. Jag vet icke luiru
nu ett silfverlån skulle af enskilde kunna
negocieras; och om sådant äfven läte sig
göra, kunde det dock ej disponeras förr än
i andra handen, och hlefve dymedelst betydligt
dyrare. En Talare har sagt, och
jag erkänner mig icke förstå denna ratiocinering,
att den enskilde genom Statslånet
skulle hindras i sina creditförhållanden,
i ihy att det vore bättre om han sjelf finge
låna af utlänningen emot 6 procent;
men så länge talet fem är ringare än talet
sex, kan jag icke finna annat, än en fördel
uti att få låna, med räntan räknad till
det förra talet, i stället för till det senare.
Det har blifvit sagdt, alt förslaget skulle
sluteligen leda lill ökad Bevillning. Då
Gl II. 51*
340 Den ii Februarii e. in.
räntan på lånet betalas med räntor som
influtit, och capitalet i samma förhållande
småningom gäldas, finner jag ingen anledning
till ett dylikt resultat. Af en annan
Talare har blifvit befaradt, att det föreslagna
lånet, hvars verkan blir en ökad
sedel-emission, skulle förringa Bankosedlarnes
värde, och den värde Talaren har
tillagt, att fastän han fordom hyst den
tanka, att värdet af pappersmynt ägde ett
förhållande lill massan af silfverhypotheket
i Banken, så har han sedan kommit
ifrån denna tanka och blifvit öfvertygad,
att papperets värde icke determineras af
detta real-capital, utan snarare af förhållandet
emellan sedelstocken samt produkterna
och varubyten i Landet. Jag tror, att
han skulle med säkerhet kunna räkna dessa
båda omständigheter såsom sammanverkande,
men icke deraf böra leda sig till förkastande
af nu ifrågavarande förslag; ty,
å ena sidan, för dessa 5 millioner i papper
inkomma ju 2 millioner i silfver; och
å den andra, har man så allmänt öfverklagat,
att den verkligen utelöpande sedelstocken
icke är tillräcklig emot den dageligen
ökade productionen, ett förhållande,
som i synnerhet i Landsorterne säges vara
märkbart, att de 5 millionerna troligen ej
kunna anses upphinna den jemnvigt, utöfver
hvilken först det fallna värdet vore att
befara. En värd Talare har förenat denna
fråga med det inom RiksSlånden längese
-
Den ri Februari i e. m. ^34»;
dan af”jorda Myntbestämningsärendet. Jag
nekar icke, atl alla större financiella åtgärder
hafva med hvarandra ett mer eller
mindre nära sammanhang; men att, emellan
en fråga, redan för flere månader sedan
afgjord och understäld Konungens sanction,
och den, som nu är under afgörande,
en sådan gemensamhet förefirmes,
som kan autorisera det af den värde Talaren
föreslagna utsättandet af Konungens
sanction, såsom ett vilkor för Ridderskapets
och Adelns bifall till det nu gjorda
förslaget, det är hvad jag ingalunda tror.
Rikets Ständer föreställde sig, då de afgjorde
Myntbeslämningsfrågan, alt högsta
maktens sanction skulle följa; ty allt beslut
förutsätter önskan om verkställighet.
Äfven jag har delat denna Önskan, detta
hopp. Skulle Ridderskapet och Adeln nu
hifalla StalsUtskottets förslag, blefve ock
deraf en följd, att Ridderskapet och Adeln
äfven hoppades Konungens sanction dertill;
men härvid stannar, efter min tanka,
ärendernas gemensamhet. Jäg tror icke, att
ett sådant vilkor är formenligt; och tilläte
jag min inbillning, att kringirra i framtida
möjliga föi hållanden, skulle jag föreställa
mig, att ett dylikt vilkor, framstaldt så
nära afgörandets ögnablick, långt ifrån att
leda till målet, snarare skulle aflägsna derifrån,
och borde göra det. Således kan jag
ieke annat än afstyrka delta vilkor, äfveulyrade
jag än förebråelsen af obetänksam
-
342
Den 11 Fe b i n arii e. m.
hetj hvarmed, om jag icke missminnes
mig, RiksStånden blifvit hotade, i fall de
ej utsatte detsamma. Men jag ginge åtminstone
detta öde till mötes i stort och godt
sällskap. Enskildt vill jag heldre af andra
kallas obetänksam, än sjelf nödgas erkänna
mig hafva varit otillbörligen misstänksam;
hvarföre jag ock vördsamt anhåller om proposition
till bifall på Betänkandet.
Herr Munck af Rosenschöld: Jag får
lill alla delar instämma uti Herr Rosenblads
yttrande, hvilket är för mig så mycket
mera tillfredsställande, som det öfverensstämmer
med de financiella åsigter, som
jag alltid hyst och vid föregående Riksdagar
framställt, men icke med dem, som
Herr Rosenblad vid sistlidne Riksdag, och
flere gånger då, i strid med mig sökte göra
gällande. Herr Hjerta har ansett Konungens
sanction af realisationen vara osäker,
och att dess uteblifvande skulle göra det
nu ifrågavarande lånet ganska skadligt. Men
det var just Herr Hjerta, som här först,
och understödd af en nu saknad Ledamot,
yrkade nödvändigheten af denna sanction,
hvilken jag deremot bestridde, såsom icke
enlig med Grundlagen, som jag aldrig skall
förmå mig, att uraktlåta, örn det ock skulle
för momenten passa, för mitt åsyftade
äfven nyttiga ändamål, att förbise den.
Deremot instämmer jag med Herr Hjerta
i den mening, att det föreslagna maximi
-
Den ii Fe hi* ii ar i i c. m. 343
heloppct är, för vinnande af en betydlig
verkan till ett klokt creditsystems grundiiiule,
för litet, och jag tror, alt för upplåning
inom Landet, i nion som summan
åter kan nlånas, intat maximum behöfver
sältas. Jag är ej af hans mening, att de
dryga grunrfskatterne äro hufvudsakligasle
orsaken till Svenska jordbrukarens penninge-föi
lägenhet. Jag tror, alt, om de äfven
till hälften nedsaltes, skulle förlägenheten
numera, icke dermed i betydlig- mon afhjelpas»
Man har ansett fredslugnet icke
vara rätta momenten, att tillgripa eli Slalslånesyslem,
och att delta horde vara sista
resourcen. Häremot får jag citera Herr Grefve
Björustjernas, i dess skrift om Fondeller
Stoeksystemets tillämpning på Sverige,
förträffligt uttryckta mening: ”Är då- krigström
pelen”, frågar lian, ”gjord att ur. sin
”dvala väcka iSVafs-crediten? Örn förut ej
”grundlagd, blir den ett Seander Begs svärd,
”förutan arm att det föra. Införandet, under
”fredens lugn och under, fördelaktig con”junctur,
hvilket nu är fallet, af ett vålun d”nadt
Fond- och Credit-systemär hufvud*,
”vilkoret för en Finance-reglering.” Jag anser
äfven, lika med Herr Grefven,, realisationen
för grundvalen, på. hvilken ett credit-system
måste uppföras, men anser också
realisationen isolerad,, och förutan eli
dermed förenadt credit-system, vara en
grundval utan byggnad, hvilken skall öka
slockningen i rörelsen och del penniuge
-
Den n Fe bni ar ii e. m.
betryck, sorn man dermed säger sig vilja
afhjelpa. Jag har derföre icke, utan vilkorligt,
gifvit milt bifall till realisationen,
nemligen i förening med ett förnuftigt utvidgadt
credit-system.
Herr Cederschjöld bar sjelf medgifvit,
att han förr ansett enda grunden till Banko-sedlarnes
värde vara deras numerairs
förhållande till Bankens silfverfond, och
att lian numera ej anser detta förhållande
ega ringaste inflytande på sedlarnes värde,
utan tror, att detta endast beror af sedlarnes
förhållande till varumängden i Landet.
Han medgifver således, att lian galt
från en ytterlighet till den motsatta ytterligheten.
Jag får en gång för alla afsäga
mig all delaktighet i Herr Cederschjölds
financiella åsigter, så ofta jag oek varit hedrad
af att instämma i dess constitutionella;
ty instämde jag i de förra, så skulle
jag ofta åsidosätta det sunda och oförvillade
begreppet samt allmänt och af erfarenhet,
i och utom Sverige, antagna financiella
grundsatser, ja förneka verkliga, af
livar man kända, facta. Till de sistnämnde
hörer, att i följe af 1818 års Riksdagsbeslut
8 å 10 millioner af rörelse-eapitalet
indrogs; af hvilket Discontpapper af alla slag
äfven utgjorde en del, och i vissa Provincer
den betydligaste delen. Om jag ej talar
för Capitalistens eller penninge-löntagarens
småaktiga och illa förstådda interesse;
så hoppas jag ändå få tala till slut
Den ii F e b r u a r i i e. ra.
345
Jag förnyar min anhållan om proposition
på ålerrerniss af Betänkandet, och det isynnerhet
af arne skäl, det ena, att, i afseende
på upplåningen inom Landet, ingen
maximisumma bör utsättas, det andra, att
den föreslagna underdåniga anhållan örn
Konungens sanction icke är enlig med
Grundlagen.
Herr Hjerta hade inlemnat ett skrifteligt
anförande, som upplästes, så lydande:
Jag har aldrig föreslagit, att såsom
vilkor skulle fästas, att Kongl. Maj:ts Nådiga
sanction skulle följa; utan att RikeLs
Ständers beslut, angående upp- och utlåning
i RiksgäldsContoret skulle endast blifva
gällande, i det fall, alt, Kongl. Maj:t
sanctionerar Rikets Ständers beslut angående
MyntbestämningsLagen. Jag skall aldrig
medgifva, att ExpeditionsUtskottet äger
rätt, att tvinga något Stånd lill bifall åt
ett beslut, det ännu ej fattat, och tror,
att dess Talman ej kan en skrifvelse derom
Bifalla. Således hoppas jag, att Ridderskapet
och Adeln ej skall expediera beslutet,
innan Stats-IJtskottets återremiss tillbakalommer.
En tid af 8 dagar kan ju Utskottet
föreläggas.
'Rerv Stråle j Nils Wilhelm: Jag anhåller
att med några ord få till Högloflig?»
Ridd. och Adelns Proloeoll uttrycka min
346
Don ii Februari i e. m.
mening» ali jag yrkur afslag å Betänkantiel,
och skälen derföre.
Man kan ej fästa uppmärksamhet vid
delta ämne utan att först inkomma på frågan:
när fordra omständigheterne alt Sta
ten
inblandar sig i förhållanden enskilde
personer emellan? Denna frågas practiska
besvarande på ett fullkomligen tillfredsställande
sätt har varit en knut» som få
Regeringar lyckats att lösa. Att nu ingå
uti en fullständig undersökning i detta ämne
medgifver hvarken tid eller tillfälle;
men jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
på en grundsats, som jag anser vid
frågans behandling icke böra lemnäs ur
sigte, den nemligen, alt, 'om Statens mellankomst
skall blifva gagnelig, bör den
förlägenhet, som skäll afhjelpas, vara ögonblicklig
eller snart öfvergående, så att operationens
framgång och verkningar kunna,
åtminstone med någon säkerhet, bedömas»
hvilket icke blir fallet, då en längre tiderymd
är i fråga. Såsom exempel i delta
fall får jag åberopa det understöd, som
år i8a5, vid en hastigt påkommande förlägenhet,
lemnades Bruks- och Sågverksägare
i Wermland. Stålens mellankomst
vid detta tillfälle tror jag att man allmänt
ansett vara lämplig, och att den uppfyllde
sitt ändamål. Men så snart fråga är att
afhjelpa olägenheter, som i långliga lider
fortfarit, då mäste man undersöka, om
hjelper! kan verka mer än för Ögonblicket,
Den ii F e b r u a r i i e. m.
347
och om icke, sä länge orsakerna qvarstå,
följderna äfven skola blifva desamma. A11-  ledningarne till Svenska jordbrukarens förlägenhet
torde man då finna vara sådane,
alt densamma icke med lån kan afhjelpas.
Fastigbelerne äro belastade med 60 millioner
Riksdaler intecknad skuld, utom hvad
Landtmannen dessutom är skyldig utan inteckning.
Huru kan man då säga, att Landtmannen
icke fått låna? och huru kan en
tillökning af 4 ä 5 millioner uträtta någon
fortfarande lindring i förlägenheten. Vid
sista Riksdag ökades BankoDiscontens utlåning
med 3 millioner, men icke märktes
deraf någon synnerlig förändring. Hufvudorsaken
måtte vara den, att förtroendet
man och man emellan är rubbad t, och att
penningen saknar vägaratt, såsom förtjenst,
återkomma i Land (mannens band, och så
länge dessa olägenheter icke äro afhulpne,
blir förhållandet detsamma, att de summor
som utsläppas snart återströmma till bufvudstaden
och trögt återvända till Landet.
Delta hindras icke genom ytterligare lån.
Dertill fordras andra utvägar.
För att i Öfrigt bedomina det nu gjorda
förslaget, bör man undersöka jördelarne
och olägenheterne deraf.
De förra skola bestå:
1:0 uti räntans nedsättande till 5 procent.
Att de som erhålla de ifrågavarande lånen
derå tillgodonjuta en sådan lindring i räntan
är säkert, hvaraf dock den egenteliga
Den u F e b r u a r i i e. m.
fördelen för den, sorn behåller sin jord,
ej förr än om 37 år blir verkelig genom
capitalets tillintetgörande; men lika så otvifvelaktigt
torde det vara, att om ingenting
annat än detta lånbilräde verkar räntans
nedsättande i allmänhet, densamma
förblifver sådan den är. Lyckas det åter
att genom andra medel retablera crediten,
och penningen får flitt omlöpa, så är räntans
fall småningom deraf en ovilkorlig
följd, och den åsyftade fördelen hade erhållits
utan Statens mellankomst och skuldsättande.
2:0 Att varuvärdet genom det ökade rörelse-capitalet
skall stiga. Men om rörelsen
icke blifvit 1 ifligare än den varit, sä
lärer capitalets ökande föga eller intet uträtta.
Ett litet rörelse-cnpilal, som ha
stigt
genomlöper mångå händer, uträttar
vida mera än ett större, som trögt återkommer
i Landtmannens ficka.
3:o Vantar man, och kanske är detta
bland de hufvudsakligaste motiven, att genom
våra Statspappers framträdande på da
större penninge-marknaderne utrikes, ert
credit skall erhållas, sorn framdeles gör
det lätt för oss att på goda vilkor der upp
taga
lån. Det mätte likväl vara ostridig!;,
att Sverige icke, utan största äfventyr, kan
belasta sig med mera än visst belopp utländsk
gäld, emedan räntan skall med Svenska
producler betalas och, då desse icke
förslå, medtaga eapitalet. Män mäste sä
-
Den 11 F e b r u a r i i e. m.
349
ledes hetragta de nu upptagande lånen, såsom
en del af det maximum Sverige kan
på utrikes ort upplåna, och det blir då
klart, att man i behofvels stund således
kan låna 2 millioner mindre, ån man annars
kunnat göra. Föreställer man sig nu,
hvilket dock är ganska osäkert, att det ytterligare
lånet kan, förmedelst den vunna
crediten, upptagas med en eller annan procents
bättre vilkor, än om intet lån nu
blifvit upptaget, så kan likväl denna fördel
icke uppväga en saknad lånelillgång af
2 millioner Riksdaler Hamburger Banko.
De väntade fördelarne synas således
vara ganska problematiska; men deremot
torde följande olägenheter vara så mycket
säkrare:
i:o Kan förslagets verkställande lätt inverka
menligt på Statens credit. Den som
möjligtvis inlåter sig med en person, som
i penningeväg är i allmänhet misstrodd,
och utlånar andras penningar på osäker
hand, blottställer sig alltid för att sjelf se
sin credit minskad. Antager mari att verkelig
grund finnes till ett fortfarande misstroende
emot penningars utlånande emot
inteckning i fastighet, så skall Staten, som
det oaktadt befattar sig med sådan utlåning,
både i verkligheten och opinionen
försämra sin egen ställning. Äro åter anledningarne
till ett sådant misstroende inbillade,
så måtte de snart kunna undanrödjas
och Statens mellankomst undvikas.
35o
Den ii F e b r u a r i i c. m.
2:0 Är det gifvet, alt genom upptagande
af ett utländskt lån, utväg afskäres till
en verkelig tillväxt af penningemassan inom
Landet. Under de förflutna 5 år, liar si 1 fvermassan
betydligen ökats genom hvad
från utrikes ort blifvit infördt och i Bankens
hvalf nedlagt. Detta utgör till största
delen ett öfverskott på handelsvinsten,
och ingen anledning är, hvarföre icke samma
förkofran framdeles skulle fortfara. Men
när ränta å utländsk gäld skall betalas,
medtager den snart allt öfverskott å handelsvågen,
och i stället för att i ena fallet
icke blott rörelse-eapitalet, utan äfven 11ational-förmögenheten,
småningom skulle ökas,
får man, i det andra, vara glad om
ingen underbalance uppstår.
3:o Afskräckas derigenom inhemsk» alt
blifva hvad man egenteligen kallar capitalister;
ty de personer, som nu ofta mera
mot, än enligt, deras egen böjelse hafva
sin förmögenhet i penningar, förtjena 1 allmänhet
ej denna benämning. När man nu
ser att penningen på 20 års tid så försämrats,
alt af 8 endast 3 återstå, och ytterligare
ser en brådstörtad nedsättning af
räntan vara åsyftad, skall det oslridigt
verka menligt på opinionen, alt någon fördel
kan med säkerhet påräknas af att äga
penningar, och således motverka bildandet
af verkeligc capitalister. Man vill i Sverige
väl hafva capitaler, men inga capilalisler.
Det är likväl deras tillvaro, som är allde
-
Den ii F e !> r n n t' i i e. ra. 351
les nödrandig om ninn skall kunna påräk11
a att inom Landet erhålla, hvad som i
låneväg kan behöfvns. Utländska capitalers
npplnnande i enskild väg, der sådant kan
vara möjligt, försvåras äfven lill en stor
del genom ifrågavarande Iåneopernlion.
/po TJpphörer derigenom nästan helt
och hållet möjligheten af FrivntBaukers inrättande.
Dessa skulle finna en så inskränkt
verkningskrets för sig alt de af sig sjelfva
alldeles fö r föl le. Såd ane inrättningar anser
jag för min del vara de mest lämpelige för
att bringa penningen i omlopp, och då
Privatbanken på en gång kunde erbjuda
pemiingeägarne tillräcklig afkomst af sina
capitaler, och på hilliga vilkor erbjuda
Landtmannen lånehiti aden , vöre hegges interessen
förenade. Man säger, alt inrättandet
af PrivalBanker är omöjligt, och det
b lifver äfven omöjligt, så länge man så säger;
mén om utvägarne alfvarligen undersöktes,
torde man finna, att möjligheten
ligger närmare än man föreställer sig.
5to Borttagas, på sätt jag ofvanföre
nämnt, en låneutväg i nödens stund af
2 millioners silfvervärde.
På dessa skäl afslår jag för mili del
Betänkandet, och, ehuru jag ej tror att
följderne af dess antagande skola blifva så
förstörande, sorn en och annan Ledamot
framställt, befarar jag dock, alt. derigenom
tillinletgöres den förkofran, hvartill vi i
annat fall borde äga grundad t hopp, och
35a
Den »i Februarii c. m.
jag kan vid detta tillfälle ej undgå att erinra
mig en stor Monarks yttrande, att
Sverige är ibland de starkaste Länder i
Verlden, emedan det i alla lider arbetat
på sin undergång och ändock ägt bestånd.
Grefve Horn, Claes Fredric: Jag önskar
blott få anföra, att då den Kongl. Propositionen
förevar, yttrade jag milt afstyrkande
på den grund, att jag tyckte mig
finna i propositionen den syftning, att antingen
få en lånetil Igång för endast några
få större jordbrukare, eller en undsättningsanstalt
för de nödlidande. I båda fallen
ansåg jag förslaget lika olämpligt, men tillstår
uppriktigt, att jag understödde den senare
åsigten för alt mota den förra, såsom
enligt min tanka utgörande målet dit man
egenteligcn syftade. Till min förundran
finner jag dock nu, att StatsUtskottet bar
betraktat lånefrågan såsom undsätlnings-anstall,
ocb jag anser derföre olyckligt att
Statens credit sålunda begagnas, då man
på ett rimligare sätt kunnat komma de
mindre jordägarne till hjelp genom grundskallernes
undsättning. På denna grund får
jag afstyrka förslaget, utan att likväl bestrida
återremissen.
Friherre Rantzou, Johan Albert, förklarade,
att då lian, uti sitt anförande öfver
BankoUtskollels nyss förut föredragna
Be
-
Den ii Februarii e. m. 353
Betänkande, tillräckligt uttryckt sina åsigter,
ville han för närvarande åtnöjas med,
att förena sig med dem, hvilka begärt afslag,
Herr af Robsahm, Carl Reinhold: Då
det nu mera blifvit modernt, att vid hvad
de 3:ne Stånden beslutat låta hero, får
jag i denna fråga, såsom af 3:ne Stånd redan
afgjort, ödmjukeligen anhålla, att få
förena mig uti det af Herr Friherre Sprengtporten
afgifne anförande, med tillägg likväl,
att det vilkor utsattes, att Kongl.
Maj:t i Nåder täcktes sanclionera den af
Rikets Ständer beslutade realisation, hvarigenom
en sådan kan komma till stånd och
derigenom olyckan af coursens stigande
möjligen förebyggas.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken framställde härefter propositioner
först till återremiss, derefter till
bifall, och slutligen till afslag å Betänkandet.
Alla tre desse propositioner blefvo hvar
för sig med Ja och Nej besvarade.
Friherre Sprengtporten begärde votering.
Grefve Horn anhöll, att contra-propositioncn
måtte komma att innehålla återremiss.
61 H,
354
Den ii Februarii e. m.
Pierr von Hartmansdorff: För tidens
vinnande torde måhända Ridderskapet och
Adeln tillåta, alt afslag får utgöra contrapropositionen.
Om Betänkandet komme att
återgå till Utskottet, finge vi ändock icke
annat svar, än att 3 Stånd redan afgjort
frågan; oclv en ny votering förestode.
Pierr Munck af Rosensköld: Den först
af mig begärta återremiss hoppas jag blir
contra-proposition, och kan jag från yrkande
härpå icke afstå. För öfrigt har jag
nu fått ett skäl till för återremiss, nemligen
att detta Stånd genom den måtte visa,
att det, i en så vigtig fråga, tager sina beslut,
oberoende af de öfriga RiksStånden.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken uppläste härefter följande
förslag lill voterings-proposition:
Den som bifaller StatsUtskoltets Utlåtande
i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga
Skrifvelse, angående lättad utväg till lånebidrag
åt fastighetsegare, yoterar
* Ja,
Den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nej, anses StatsUtskoltets berörde
Utlåtande böra, på grund af de dervid
gjorde anmärkningar, till Utskottet återremitteras.
Den 11 Februaiii e. ib.
355
Hans Exco.llenoc Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adelil behagade godkänna denna
voterings-proposition.
Ropades Ja och 3Nej.
Herr von Hartmansdorff yrkade, att
contra-propositionen måtte innehålla afslag.
Herr LefrenJohan Pehr: De värde
Talare, som yrka afslag, och de som önska
återremiss, kunde ju lätt förena sig, på
det icke två voteringar mätte behöfvas. Jag
anhåller vördsamt, att de täcktes begifva
sig dertill. Frågan är ju i alla fall öppen,
när svar på återremissen kommer tillbaka.
Grefve Björnstjerna: Jag hemställer,
om icke ett afslag kunde anses hafva bundit
händerna på Ståndet, att afgöra detaljfrågorna,
och tror således, att en återreremiss
är bättre till contra-proposition.
Friherre Cederström: Ehvad Betän
kandet
bifalles, afslås elier återremitteras,
vinnes derigenom ingen ändring deruti, att,
sedan det af 3:ne Stånd blifvit bifallit, frågan
är afgjord. Ridderskäpet oell Adeln
betager sig således visserligen icke, genom
någotdera af dessa beslut, rättigheten att
besluta öfver detalj-frågorne; men jag hemställer,
hvartill det skall tjena att upptaga
tiden med tvenne voteringar uti en redan
afgjord fråga, och anhåller derföre vörd
-
356 Den ii Februarii e. m.
samt, det Ridderskapet och Adeln ville förena
sig om alt låta contra-propositionen
få blifva till återremiss af Betänkandet.
Yoterings-propositionen upplästes ånyo,
och propositionen om dess godkännande
blef åter med Ja och Nej besvarad.
Herr Rosenblad: De, som önskat återremiss,
hafva utgått ifrån tvänne olika synpunkter,
någre nemligen önska afslag på
sjelfva saken, andra åter, bifalla den, men
vilja hafva en större summa, än Utskottet
föreslagit. Till de senare hemställer jag
likväl, om de icke, genom begäran af återremiss,
endast understödja sakens motståndare,
och derför kunde afstå derifrån, så
att contra-proposition blefve på afslag,
helst då, med våra vanliga bruk att något
draga ut på tiden med återställande af
de uppsatta yttranden, som skola åtfölja återremissen,
ett nytt Betänkande icke före
Riksdagens slut torde hinna tillbaka.
Hans Eoccellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde ytterligare, om
Ridderskapet och Adeln behagade till contra-proposition
antaga återremiss.
Ropades Ja och Nej.
Hans Excellence hemställde, om Ståndet
önskade, att afslag på Betänkandet skulle
utgöra contra-proposition.
Ropades åter Ja och Nej.
Den ii Febr uar i i o. rn.
Herr von Hartmansdorff: Jag skall
för min del icke längre yrka pä afslag,
om Ridderskapet och Adela, genom mia
eftergifvenhet, kan bereda sig en tidigare
nattro.
Sedan Ridderskapet och Adeln med Ja
besvarat Herr LandtMarskalkens förnyade
hemställan, om återremiss af Betänkandet
finge blifva contra-proposition blef den bär
ofvan intagne contra-proposition ännu en
gång uppläst, af Ståndet godkänd och anslagen.
Voteringen företogs klockan en qvart
till 12 e. m. och befanns vid dess slut,
kl. 12 om natten, sedan en voteringssedel
blifvit undantagen och förseglad, samt de
öfriga voterings-sedlarne blifvit öppnade,
rösterna hafva utfallit som följer:
Ja — 66.
Nej — 74.
I följd hvaraf, och sedan det öfver
voteringen särskilt förde protocoll blifvit
•uppläst, Hans Excellence Herr Grefven
och LandtMarskalken förklarade, att StatsUlskottets
Betänkande blifvit, på grund
af de dervid gjorde anmärkningar, till Utskottet
återremitteradt.
Upplästes följande från nedannämnde
Utskott inkomne Utlåtanden:
358 Den u Februarii e. ni.
Från ConstitutionsUtskottet:
Af den io dennes:
N:o 67. I anledning af återremisser
på Förslaget till ändringar i TryckfrihetsFörordningen.
Frun StatsTJtskottet:
Af den 4 dennes:
N:o 391. I anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Remiss uppå BergsCollegii underdåniga
Berättelse, angående Löfås Silfververk.
N:o 3q2. I anledning af verkställd
Revision af Krigsfonds-redogörelsen från
den 3r October iSaS till samma tid 1827.
N:o 3q3. Angående ersättning till Majoren
Friherre C. G. Koskull för förlorade
lönings-förmåner.
Från Förstärkta StatsUtskottet:
Af den 10 dennes:
N:o 399. Angående verkstäld omröstning
i frågan angående försäljningen af de
2:ne Kronan tillhörige Krigsskeppen Tapperhelen
och af Chapman.
Från Stats- och BankoUtskotten:
Af den 19 sistlidne December:
N:o 43. Öfver väckta motioner, angående
åtgärders vidtagande till skyndsamt
slut på utredningen i RiksgäldsContoret af
Götha GanalBolags samt Malmö f. d. Dis
-
contVerk, äfvensom angående f. d. RiksDiscontVerkets
återstående fordringar.
Af den 28 sistlidne Januarii:
N:o 46. I anledning af gjorde anmärkningar
vid Stats- och BankoUtskottens noder
N:o 25 afgifne Utlåtande i fråga om
understöd af allmänna medel till Södertelje
Canal- och SlussverksBolag.
N:o 47- Till svar å de inom RiksStånden
gjorde anmärkningar vid Statsoch
BankoUtskottens under N:o 22 afgifne
Utlåtande, angående den extra StatsRegleringen
intill nästkommande Riksmöte.
N:o 48. I anledning af väckt motion
angående utvägar till penningebristens afhjelpande.
N:o 49- I anledning af väckt motion
om öppnande af Deposit-räkningar vid LåneContoren
i Malmö och Götheborg för
insättande af guld och silfver.
Erån Stats- samt Allmänna Besvärs- och
EkonomiUtskotten.:
Af den 5 dennes:
N:o 121. Med anledning af väckt fråga
om fastställandet af en viss årlig arbets-
eller förrättnings-skyldighet för Landtmätare.
N:o 122. Med anledning af gjorda anmärkningar
vid Utskottens Betänkande, N:o
108, om Beklädnads- och BeväringsDirec
-
36o
Den ii F e b r u a r i i e. ra.
tioners inrättande vid RusthållsRegementerna.
N:o iaS. I fråga om Rusthållares skyldigheter
i afseende å uppsättningen af nya
Munderingspersedlar.
Från Stats-j Bevillnings- samt Allmänna
Besvärs- och EkonomiUtskotten:
Af den 5 dennes:
N:o ia4- Med anledning af gjorda erinringar
vid Utskottets Betänkande N:o iot)
om åtgärders vidtagande till Fårskötselns
och Ull-productionens befrämjande i Riket.
Från BevillningsUtskottet:
Af den g dennes:
N:o 68. Om Saltpetergärdens ersättande
genom anvisning på tillgångar af Tullmedlen
och BränvinsBevillningen.
Från Bevillnings-j Lag- samt Allmänna
Besvärs- och EkonomiUtskotten:
Af den g dennes:
N:o 33. Angående väckt fråga, huruvida
tilltal må äga rum för öfverproduction
af Bränvin.
Från BankoUtskottet:
Af den 3o sistlidne Januarii.
N:o io5. Med sammanfattning af de
beslut, som från RiksSlånden ingått öfver
Utskottets Betänkanden N:s 49» 5o, 5i, 52
Den ii Februarii e. m.
36i
samt Utlåtandet N:o 82, angående reglering
till nästa Riksdag af den genom Banken
hittills besörjda Lån-rörelse, hvilka beslut
blifvit och blifva till efterrättelse meddelade
och dessförutan ordagrannt intagas
i BankoReglementet; jemte förslag till jemkningar
och omröstnings-propositioner för
så vidt dessa beslut ej gifvit bestämda resultat
till verkställighet.
N:o 106. Angående ett från Herrar
BancoFullmägtige till BancoUtskottet ingifvet
Förslag till BrandReglemente för Banken.
N:o 107. Med förslag till reglementariska
föreskrifter i afseende på en skyndsam
utmyntning af Bankens tillgångar i
Silfver och Guld, och hvad härmed för
öfrigt gemenskap äger.
Af den 2 dennes:
N:o 108. Med förslag till förändring
af hittills antagna Bokföringsvärde för Guld
uti Bankens räkenskaper, jemte grunder
för in- och utvexling deraf,
N:o 109. Med tillstyrkan, angående
en serskild ökning i löne-inkomst, personelt
för Bankens Ombud i Directionen öfver
Götheborgs LåneContor, från och med
år 1829.
N:o 110. I fråga om fortfarande af
skedda anordningar vid LåneContoret i Gö
61
H. ' 1 24
362
Den ii Februarii e. m.
theborg af ett arfvode för LåneExtractets
uppgörande, och ett arfvode såsom skrifvarhjelp
för Contorets Ombudsman.
Af den 4 dennes:
N:o nt. Med förslag till föreskrifter
att inflyta i det blifvande BankoReglementet,
såsom en följd af Rikets Ständers vidtagne
beslut rörande inlösning och utvexling
af Bankens sedlar, förstärkning och
utmyntning af Bankens metalliska tillgångar
och hvad mera härmed gemenskap äger.
Af den 9 dennes:
N:o 112. Med förslag angående en förbättring
ad interim uti BankoStatens löneinkomster,
äfvensom rörande de flere till
beloppet beräkneliga dels årliga och dels
tillfälliga anordningar af Bankens omkostnads-räkning
intill nästa Riksdag.
Från Lagutskottet:
Af den 9 dennes:
N:o i63. I anledning af RiksStåndens
serskilda beslut, angående Utskottets Betänkande
N:o q5 och Utlåtande N:o 155 om
ändringar i Kongl. Förordningen den 24
Augusti 1813 mot fylleri och dryckenskap.
Från Lag- samt Allmänna Besvärs- och
EkonomiUtskotten :
Af den 9 dennes:
N:o 73. I anledning af gjorda anmärk
-
Den n Februari i e. ra.
363
ningar vid Utskottens Betänkande N:o 5r,
rörande väckt fråga om straffbestämmelser
för dem, som genom fylleri och en oordentlig
lefnad förorsaka, att deras hustrur
och barn falla allmän fattigvård till last.
Lades på bordet.
Högloflige Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
kl. en qvart till i om morgonen
den 12 Februarii.
In fidem Protocolli
O. J. Lagerheim.
