# ID: svediakorp-gov414
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 21,492
# sentences: 743
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 29 J a n u n r i i e. m.
3oi
hållas, så är det visserligen sant, att på
dessa år förhållandet varit sådant; men jag
frågar huru det sett ut, på den tid då RiksgäldsContoiret
befattade sig med vexelköp,
om man då kunnat från Börsen skicka och
taga ut Fullmägtiges beslut att mäklaren
skulle köpa upp växlar. Jag tror, att det
blir nödvändigt, om det någon gång blir
fråga om utländska lån, att bibehålla hemligheten.
Derföre tror jag att, hvad Banken
och RiksgäldsContoiret angår, ingen förändring
behöfves, emedan inskränkning dernti
finnes genom ordalydelsen i §:n, hvilken
säger hvilka mål, som böra hemliga hållas.
Då inskränka de sig till dem, som äro föreskrifne,
i Banken endast till enskiltes partier
i böckerne, och i RiksgäldsContoiret
till intet, förr än Rikets Ständer bestämma,
att sådana transactioner skola göras, som erfordra
hemlighet. Dessutom får jag fästa
uppmärksamheten derpå, att då, i afseende
på dessa Verk, Rikets Ständer äro af samma
natur, som hvar och en enskilt till sin
cassa, måtte Rikets Ständer kunna föreskrifva
hemlighet, när de det vilja, och huru
som helst. Jag skulle tro, att ingen annan
ändring erfordras, än att man borttager
från orden StatsRådets protocoller, de derefter
följande orden och dertill hörande
acter, hvilka jag anser omöjligen kunna
vara af den beskaffenhet att de icke böra
återlemnas till Verken, till Cabinettet, GeneralÄdjutantsExpeditionen
eller de adrni
-
302
Den 29 Januarii e. m.
nistrerande Verken, och då höra de vara
offentliga, annars komraa vi till samma resultat,
som hittills, då det var fråga om
ett försäljningsföretag.
Herr von Schulzenheim: I anledning
af Herr Munck af Rosenschölds anmärkning,
får jag fästa hans uppmärksamhet derpå,
att jag ingenting föreslagit om KrigsExpeditionens
protocoller; så mycket mindre, som
de inbegripas ibland StatsRådets protocoller
i allmänhet. Jag har blott föreslagit, att
till nomenclaturen af de åtskilliga uppräknade
Verken, måtte tilläggas KrigsExpedi~
tionen, emedan derstädes, likasom i de andra,
förvaras handlingar, hvilkas offentliggörande
kunde medföra våda för Riket.
Friherre Cederström: Öfvertygad att
ConstitulionsUtskottet väl lärer veta att med
tillämpning af 56 och 81 §§ Reg.-Formen
afskilja de i Ståndens Plena grundlagsvidrigt
Väckta frågor om förändringar i grundlagarne,
från de, i enlighet med grundlagens
föreskrift, af Utskottet sjelf, eller af någon
Riksdagsman, directe i Utskottet väckte frågor
derom, samt Kongl. Propositioner, hvilka
ensamt grundlagsenligt kunna komma under
pröfning, att såsom beredde hvila till
nästa Ständers afgörande, har jag ej deltagit
uti discussionen häröfver: men hvad
angår den nu förevarande frågan, så är det
några yttranden, hvilka jag anhåller att få
\
Den 29 Januarii e. m.
3o3
vederlägga. Herr Hjerta liar påstått, att
frågor om Rikets försvar ej kunna annat än
i commandoväg bos Regeringen förekomma.
Jag hade icke väntat af honom, som varit
militaire, ett sådant yttrande. Han kan
icke vara okunnig om, att frågor rörande
Rikets krigsmateriel icke kunna i commandoväg
afgöras, och att de verka på Försvarsverket
samt Rikets politiska förhållanden.
Genom en hastig complettering af materiellen,
och försvarsverkets hringande till fullständighet,
genom truppers sammandragning,
väcker man farhågor hos en granne, som
man ej vill genom tidningarne kungöra.
Såsom exempel har han anfört Skeppshandeln.
Man har ej velat se, att äfven den
var af natur att kunna inleda politiska förhållanden.
Jag skulle tro, att man bordt,
af hvad som passerat, komma till motsatt
resultat af hvad Herr Hjerta uppgifvit. Slutligen
har det blifvit yttradt, att Bankens
och Riksgälds-Contoirets handlingar borde
hållas hemliea i vissa delar. Deruti instäm
o
mer
jag med Herr Hjerta. Men jag hemställer
till honom och Ridd. och Adeln, då
Ridd. och Adeln och RiksStånden kunna
anses competente att bedömma de frågor,
som inom de såkallade Rikets Ständers
Verk höra hemliga hållas, om icke Konungen,
såsom styrande för Staten, hör anses
äga samma rätt i afseende på Statens förvaltning
och StatsRådets protocoller, helst
de komma till Rikets Ständer vid blifvande
Den 2g Januari i e, ra.
Riksdag; och då först är tidpunkten för
granskning. Grundlagen har ej velat sysselsätta
Styrelsen med libellering och vederläggning
af skefva framställningar i tidningarne,
eller tillåta i speciella frågor enskilte
personer inför allmänheten häckla och vanställa
Styrelsens åtgärder, helst sådant skadligt
skulle inverka på Styrelsens verksamhet
och afleda dess uppmärksamhet, från de
egentliga Regeringsföremålen, på enskildta
näsvisheter. Jag är derföre öfvertygad, att
hvad Styrelsens åtgärder beträffar, de böra
ensamt af Ständerne grundlagsenligt granskas.
De kunna göra denna granskning med
lugn, och deraf kan nyttiga resultater uppkomma.
Finna Ständerne, att StatsRådets
ledamöter icke iakttagit nationens intresse,
utan tillstyrkt Konungens beslut, som i mer
eller mindre mån inverkat på medborgares
fri- och rättigheter, eller varit stridande
emot Rikets sannskyldiga nytta, så hafva de
den i lagen stadgade väg öppen att göra
sin öfvertygelse gällande emot dem. Denna
händelse, lugnt utförd, måste medföra en
nyttig verkan. Men deremot löst framkastade
yttranden, der man framställer en
del af en sak, men visligen förbigår andra,
hvarigenom skefva omdömen uppkomma på
grund af authentika handlingar, hvaraf man
blott ser en del, kunna ej annat än väcka
oro, ty allmänheten förledes derigenom att
tro vådor förhanden eller orättvisor be
-
Den 29 J a n u n r i i c. m.
gångna; och Styrelsen tvingas då alt antingen,
nied åsidosättande af Styrelseåtgärderne, vederlägga
libellisten, eller låta denna sinnesstämning
fortfara. Jag tror att, med lugn
eftertanka af hvad som fordras för det
constitutionella samhällsskickets varaktighet,
man skall finna första grunden i förtroende
till Styrelsen; ty Ständerne, såsom Nationens
Representanter, äro berättigade till Nationens
förtroende, och vi äro skyldiga oss
sjelfva och hemmavarande, att hafva förtroende
och tillgifvenhet för den styrelse,
vi tillsatt och de lagar, vi stiftadt för så
väl oss som dem.
Herr Lefrén: Jag anmälte mig i afsigt
att anföra de grundsättser som Friherre Cederström
fullständigt, lugnt och klart yttrat.
Jag har intet vidare att anmäla, utom att
jag förenar mig i alla delar med honom.
Hans Eicellence Herr Friherre Lagerbjelke:
En värd talare Herr Hjerta begynte
ett af sina senare yttranden ungefär så här:
”Efter vi här tyckas hafva rättighet att föreslå
Grundlagar.” Jag hämtar deraf så
mycket mera anledning att fästa Ridd. och
Adelns uppmärksamhet derpå, som jag är
skyldig honom den rättvisa, att han sjelf
tyckes hysa tvekan derom. Tillämpligheten
deraf synes påtagligt i afseende på en anmärkning,
nemligen om ordet ader. Or59
II. 20
3o6
Den 29 J a n u a r i i e. m.
det handlingar stod der förut. GonstitutionsUtskottet
har föreslagit borttagande af
det, och ditsättnnde af ader. Vår rättighet
är helt naturligt att säga att ordet handlingar
skall stå qvar, och ader borttagas.
Mea då man föreslår, att så väl det ena,
som det andra, måtte borttagas, så tyckes
mig att man föreslår en betydlig extention
af offentliggörings-rätten, utöfver hvad af
Tryckfrihetslagen hittills varit medgifvit.
Detta blefve således ingenting mindre än
ett nytt förslag; och att ett sådant kan äga
rum å detta ställe, är, så snart fråga är
om Grundlagsförändring, ingalunda formenligt.
Jag anhåller, att Ridd. och Adeln täcktes
fästa uppmärksamheten på detta förvändande
af form, och att, till följe af denna
uppmärksamhet, den anmärkning, som blifvit
väckt, mätte förfalla.
Herr Hjerta: Jag är visserligen ännu
af samma öfvertygelse, som då jag yttrade,
att jag trodde det man öfvergått den gräns,
hvilken Grundlagen föresatt, då man ingaf
sig på nya Grundlagsförslag, i stället för att
yttra sig öfver dem som Utskottet framstält.
Jag kan ännu icke tro, att jag har på något
inconseqvent sätt handlat, då jag yttrade,
att det var derföre alt jag hörde att
denna utväg fick begagnas, som jag yttrade
mig. Jag kan ej uppfatta Friherre Cederströms
mening riktigt. Han har framstält
vådan af att kunna utgifva handlingar, som
Den 23 J a n u a v i i e. ni.
307
rörde den materiella delen af Försvarsverket.
Jag kan ej tänka mig att det vore
af våda. I sådant fall hade väl, med den
Kongl. Propositionen om materiellens completterande,
följt någon anmälan örn hemligheten.
Jag vet icke hvarföre det skulle vara
vådligt. Det tillhör numera synerne,
att man skulle kunna hemlighålla rustningar
i ett land. Sådant lär blifva genast
bekant när de begynnas, och det lär ingen
kunna hindra. Men hvad jag ser tydligt,
är att, då §:n börjar med att ministeriella
och commandomål skola hemliga hållas, är
allt, hvad som behöfver fredas, skyddadt.
Deremot tror jag mig finna ett tydligt sträfvande
att hemlighålla handlingar. Hvad
GeneralAdjutantens Expedition angår, så är
stadgandet ett riktigt nonsens, emedan han
är Föredragande i Commandomål, och det
är möjligheten af att de finnas på annat
ställe, som gör att vi hafva KrigsCollegium,
Förvaltningen m. m., och att vi ej kommit
så nära, som man kan komma, ett Krigsministerium.
Jag kan således ej gå in på,
ett ögonblick, att hafva felat emot sunda
mililairiska begrepp, då jag gjorde mitt förslag,
ty hvad man vill hemlighålla går endast
ut på att förhemliga användandet af
Statsmedel. Hvad angår insättningen af ordet
KrigsExpeditionen, så kan jag ej gå från
hvad jag första gången sagt, att alla de
handlingar, som lemnäs till expeditionen,
5g H. ao*
Den 29 Januari! e. ra.
ej böra få hemlighållas, derigenom alt de
infästas med StatsRådets protocoller. Jag
tror, att alla dessa handlingar, som gå frånf
den enskilte,. elier från Konungen, få tillämpning
på det administra lifva. Derföre
påstår jag, att ingen Expedition, lika litet
Krigs- som EcclesiastikExpeditionen, hvilken
kunde innebära Jesuitisme, hör kunna
komma i fråga till inskränkning i granskningsrätten,
utan anhåller, att §:n måtte återsändas
med den anmärkning, eftersom det
är tillåtit att föreslå nya frågor, att ordet
ader måtte borttagas; men jag började med
att säga, att jag gjorde ett sådant förslag
endast derföre, att det var förut gjordt;
samt alt ingen föreskrift behöfves om Förvaltningen,
KrigsCollegium eller GeneralAdjutantsExpeditionen.
Hans Excellence Herr Grefve Mörner:
Jag beklagar att jag förra gången icke lyckats
göra mig 110g begriplig för Herr Hjerta,
för att lian skulle förstå hvad som menas
med acter oell handlingar i StatsRådet. Jag
bekänner, att jag trodde att, utan tolkning
på min sida, det skulle vara lättbegripligt,
emedan det säger sig sjelf, att det är sådana
handlingar, öfver hvilka man rådslagit
för att fatta beslut. Det säger sig sjelf,
alt de kunna innehålla sådant, som behöfver
hemlighållas, och motsattsefi synes mig
så oväntad, att detta yttrande endast kan
jemföras med det, att alla frågor som angå
Den ag Ja n u ar i i e. ni.
Rikets försvar skulle gå commandovägen.
Om en sådan förklaring af Commandomål
får gifvas, tror jag att det vore farligare
för dispositionen af Statsmedeln, än den
syftning Herr Hjerta trott sig finna i nuvarande
Tryckfrihetslags stadgande, att StatsRådets
protocoller och handlingar ej få utan
tillstånd till trycket befordras. Jag ber få
erinra, att det icke är något nytt stadgande
jag yrkar; det är bibehållande af det gamla;
acter i stället för handlingar, det kommer på
ett ut, det vill säga det samma, och gör ingen
förändring. Då här endast är fråga om att
behålla det som varit förut, ber jag att
raan må påminna sig, att det hittills, i afseende
på redovisningen af Statens medel,
ej haft skadliga följder; att en sådan redovisning
ej kan undandragas, emedan anordningar
skola utgå till Verken, som skola
redovisa, och dispositionen skall blifva känd
för Revisorerne och ConstitutionsUlskottet,
samt detaljerne granskas af KammarRätten.
Då ber jag, alt man malte jemföra den våda,
som man vill inbilla sig finna genom
en tydning, hvars grund jag ej kan inse,
med borttagandet af ett ord, sorn Rikets
Ständer, när de gjorde Grundlagen, insågo
angelägenheten och äfven nödvändigheten
utaf. I intet land i Europa finnes en så
vidsträckt offentlighet, som nu är i Sverige
medgifven. Att vidare utsträcka den, hvad
vore det annat, än att skapa ett anarchiskt
samhällsskick, der intet kunde företagas ulan
3(0 Den 29 J a 1111 a i i i e. in.
alt blifva underkastadt en otidig vådlig
granskning. Man liar sagt, att inga handlingar
vore vådliga att utlemna, utom de
sorn inkomma i commandoväg. Men hafva
vi icke haft Committéer för de vigtigasle
föremål i afseende på Rikets försvar. Är
del icke nödvändigt att KrigsCollegium oell
Förvaltningen någon gång inkomma med
utlåtanden, som det vore skadligt att allmängöra;
och hvad äro dessa Verk om man
ej skulle förutsätta att de med sådana ärender
äfven kunna hafva befattning. Jag frågar,
om icke äfven Rikets handelsintressen
äro något, om icke någon gång Rikets penningeintressen
kunna fordra, att icke alla
beslut genast kungöras? Det kan gifvas sådana
motiver, sorn ej genast böra kännas
af andra folkslag, och som afse sådane fördelar
hvilka ej kunde meddelas alla. Jag
ber, att man må låta stadganderne blifva
sådane de varit, och af hvilka ingen olägenhet
uppstått.
Friherre Cederström: Till en början
anhåller jag, att få uppläsa utur 81 §:n RegeringsFormen,
följande ord: Ej må frå
gor
derom (nemligen ändringar i Grund lagar
ne) uti Ståndens plena väckas; sedermera
vill jag, i anseende till hvad Herr
Hjerta yttrat, anföra några ord. Herr Hjerta
har trott sig finna ett sträfvande att dölja
allmänna medels användande; han har
påstått, att han icke förstode, hvad som
Den 29 J a n u a r i i e. ra.
borde hemligt hallas, att det vore likgiltigt
hvar man gjorde upplag af materiel, och
att man egentligen åsyftade att dölja anslag;
han har slutat med att önska en KrigsMinister.
Häraf torde Ridd. och Adeln se
huru man förvillar sig sjelf, då man utgår
från falska grundsattser. Om en Krigs-Minister
funnes, så kunde Herr iJ,j ila ej controllera
en enda utgift; ty denne gjorde
allting till Commando-mål. Då blefve de
administrativa Verken buveauer under Ministern.
Det finnes få embetsman, sorn haft
befattningar på gränsorterne, hvilka ej haft
tillfälle att ingå med Betänkande!! om Eörsvarsverket,
och örn medel hvilka dertill
erfordras. Äro väl dessa handlingar af natur
att kungöras. Det vore då lätt att uppgöra
contraprojecter. Män torde invända,
att sådana hemligheter kunna yppas genom
förrädiska embptsmän. Det är dock bättre
att sådant ej annorlunda än genom förräderi
kan ske, det måtte då ej ofta inträffa. Jag
skulle tro, att när vi hafva de garantier för
redogörelsen af medel, som vi redan äga,
när ansvarighetslagen bestämt stränga ansvar
för StatsRådet, i jemförelse med hvad
allmänna lagen bjuder om enskiltes förhållanden,
när vi hafva tillfälle att granska de
i StatsRådet förde protocoller, så bör väl
motsattsen af hvad som blifvit yttradt, att
man skulle draga saker till commandomål,
vara det som Rikets Ständer böra önska.
Ty h vad Konungens Rådgifvare i comman
-
Beti jg Ja tuta iji e. lil.
domål angår, så är ansvaret olika; i sådan:»
mål finnas inga embetsman, som omgifva
Konungen, iner än denne rådgifvare; der
är ej mera den pröfning, som vinnes af
Heres deltagande i öfverläggningen, och den
garanti man sökt, förfelas. Jag skulle alltså
förmoda, att Ridderskapet och Adeln lärer
finna, att det Statsskick vi äga är bättre,
än det Herr Hjerta vill gifva oss, att
vi böra bibehålla det vi hafva, och icke
genom förslag, sorn äro stridande mot formerne,
oroa hvarandra. Om ock ett sådant
förslag hade kommit från "Utskottet, hade vi
bordt afslå det, emedan man ej bör lemna
åt folket, eller ens åt enskilte att kunna
skeft framställa Regeringens åtgärder. Det
är genom den af Rikets Ständer i ConstitutäonsUtskottet
verkställda Ingna granskning
af de i StatsRådet förda protocoller, som
de Rådgifvande åtgärderna skola bedömmas.
Sjelfva Representationen i sin helhet får ej
granska dessa protocoller. .Nu vill man att
enskildte TidningsRedactioner skola kunna
utfordra dessa handlingar till offentliggörande,
Någon nytta kan sådant ej medföra,
men väl gifva anledning till oro, och slutligen
leda till satnhällsupplösning.
Herr Munck af Rosenschöld: Jag finner,
att hela den mening, som börjar med:
sådana s försvarsverket beträffande och slutar
med efter sakens beskaffenhet, är tillagd
af ConstitutionsUtskottet i dess förslag, ut
-
Ren 29 Januari i e. m.
313
öfver hvad som förekommer i den gamla
Tryckfrihetslagen, och jag kan ej annat än
förklara min förundran, att då Konungen
jcke framställt ett sådant förslag, det göres
af Rikets Ständers eget ConstitutionsUtskott.
Detta förslag till ytterligare inskränkning af
vår Tryckfrihet lärer således först blifva
framställdt af Folkets egne Ombud. Då redan
protocoll, hällne inför Konungen i ministeriejla
ärender och comntandomål, äro
unda 11 tagne från den allmänna tillåtelsen
att få tryckas; så behöfves ej något sådant
undantag, som nu blifvit föreslagit. Jag
tillstyrker, att den meningen, som börjar
med sådana, försvarsverket beträffande_,
och slutas med efter sakens beskaffenhet,
må ur förslaget utgå, och anhåller, att detta
måtte blifva Ridderskapet och Adelns
gemensamma tanke eller anmärkning vid
denna punkt.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Mar skalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln instämde i den gjorda anmärkningen,
att ur ifrågavarande 1 Mom. af
8 §:n måtte uteslutas orden: och dertill hörande
ader.
Ropades Ja och Nej.
Hvarefter Hans Excellence Herr Grefven
och LandtMar skalken föreslog, att denna
anmärkning linge förfalla.
Ropades aler Ja och Nej.
3i4
Den ag J a n u a r i i e. m.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förnyade sistnämnde två
propositioner, af hvilka den förra besvarades
ånyo med Ja och Nej, men den sednare
med starka Ja, blandade med Nej.
I anledning hvaraf Hans Excellence
Herr Grefven och LandtMar skalken förklarade,
att, som, efter hvad Hans Excellence
tyckt sig finna, Ja öfverröstat Nej, ofvanberörde
anmärkning komme att förfalla.
Herr Zengerlein 3 Jacob: Jag anhåller
få anmäla min reservation emot Ridderskapets
och Adelns nu fattade beslut. Den
grundar sig på x i års bandläggning vid
KrigsRevisionen, der jag haft tillfälle att
se användandet af anslagen till Armeens
förråder, och redogörelserna derföre,
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMar skalken hemställde vidare, om Ridderskapet
och Adeln behagade godkänna och ,
såsom dess gemensamma tacka, till ConstitutionsUtskottet
öfverlemna den framställda
anmärkning, att uttrycket: RiksStåndens
Protocoll och Handlingar j borde ur ifrågavarande
moment utgå.
Ropades Ja och Nej.
Hvarefter Hans Excellence Herr Grefven
och LandtMar skalken gjorde proposition
, alt berörde anmärkning mätte förfalla.
Ropades åter Ja och Nej.
Den 29 Ja nu a l ii e. ra.
315
Hans Excellence Herr Grefven och
Lan dtMar skalken förnyade desse 2:ne propositioner,
hvilka likaledes med Ja och Nej
besvarades.
Grefve Frölich: Så vidt jag erinrar
mig har det blifvit upplyst, att detta borttagande
öfverensstämmer med en förut gjord
förändring.
Hans Excellence Herr Grefven oth
Landt Mar skalken framställde härefter ånyo
den gjorda propositionen till godkännande
af ifrågarande anmärkning.
Bifölls.
Ytterligare hemställde Hans Excellence
Herr Grefven och .Landt Ma r s k ali; e n
om Ridderskapet och Adeln instämde i den
gjorda anmärkningen, att från undantagen i
detta moment måtte uteslutas Banco- och
RiksgäldsVerkens Prolocoll och Handlingar.
Ropades Nej.
I följd hvaraf Hans Exeellence Herr
Grefven och LandtMarskalken hemställde,
om Ridderskapet och Adeln ansåg nämnde
anmärkning böra förfalla.
Bifölls,
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken gjorde derefter proposition
till godkännande af anmärkningen, ätt Bau-?
316
Den 29 Januarii e. ra.
co- och StatsUtskottens Protocoll och Handlingar
borde bland undantagen i förevarande
moment utgå
Ropades Nej.
I anledning hvaraf Hans Excellence
Herr Grefven och LandtMarskalken föreslog
, att denna anmärkning måtte förfalla.
Bifölls.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln behagade såsom sin gemensamma
tanke förklara, att uti den näst
den sista meningen, som börjas med orden:
Sä dane_, Försvarsverket beträffande
&c. skulle tilläggas KrigsExpeäitionen , vid
uppräknandet af de Verk, der handlingar
kunde finnas, som ansuges medföra våda för
Rikets säkerhet.
Herr Hjerta: Jag tror, att man kunde
borttaga både KrigsCollegium, Förvaltningen
och GeneralAdjutantsExpeditionen, den
siste derföre att det redan är en gifven
följd, och de andra såsom redovisande för
medel. Jag anhåller, att denna framställning
först måtte göras, emedan den innefattar
i sig den som Herr von Schulzenheim
yrkat.
Haris Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde vidare, 0111 Rid
-
Den 2g Januari» e. m.
3»7
dérskapet och Adeln ville, såsom dess gemensamma
lanka antaga den vid förevarande
moment j^tterligare gjorda anmärkning,
att derutur måtte utgå orden: hos KrigsCollegium,
Förvaltningen af Sjöärenderne
eller GeneralAdjutahtsExpeditionerne vårdade.
Ropades Ja och Nej.
Hvarefter Hans Excellence Herr Grefven
och LandtMarskalken gjorde proposition
, att sistnämnde anmärkning måtte få
förfalla.
Ropades åter Ja och Nej.
Herr Munck af Rosenschöld: Jag anhåller
om proposition på hela meningens
uteslutande, emedan den ej finnes i den
gamla lagen och, på skäl som redan äro
anförde, ej horde finnas der.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMar skalken yttrade, att Hans Excellence
fattat Herr Hjertås anmärkning så,
som den af Hans Excellence blifvit framstäld,
nemligen att uppräknandet af de Verk,
der de ifrågavarande handlingarne kunde
förvaras, skulle uteslutas.
Herr Hjerta: Min syftning var icke
endast denna, utan ock att hela denna mening
skulle utgå. Den finnes ej i den förra
lagen, och jag anser den obehöflig. Det
318
Den 29 Januarii e. m.
beror på Konungen att hålla hemliga planer,
förslager, rn. m. Först då Statsmedel
behöfvas, är det som de komma till de administrerande
Verken. Derföre anser jag
att man bör behålla det gamla, och utesluta
den nya meningen såsom obehöflig.
Herr Munck af Rosenschöld: Jag hemställer,
om icke enklast vore, att hela meningen
finge utgå.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde derefter, om
Ridderskapet och Adeln behagade såsom sin
gemensamma tanka förklara, att hela meningen,
från och med orden: sådane3 FörsvarsVerket
beträffande, till och med ordet
utlemnaSj skulle utgå.
Ropades Ja och Nej.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg denna anmärkning
böra förfalla.
Ropades äfven Ja och Nej.
Herr Munck af Rosenschöld: Jag får
fästa Ridd. och Adelns uppmärksamhet derpå,
att hela denna mening, som ej finnes i
vår gamla Tryckfrihetslag, innefattar en så
farlig inskränkning i vår Tryckfrihet, att
dess följder icke kunna beräknas, att den
ej är föreslagen af Konungen, och att om
toen 2g Januarii e. ra.
den anlages, den blir ett utmärkt exempel
på, att lagstiftande makten sjelf föreslagit en
vådlig inskränkning i Tryckfriheten.
Häruti instämde Grefve Frölich.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förnyade derefter de sist
framställde tvänne propositionerne, hvilka
håda med Ja och Nej hesvarades.
Herr Hjerta hegärde votering.
I följd häraf föreslog Hans Excellence
Herr Grefven och LandtMarskalken följande
Voteringsproposition:
Den, som instämmer i den anmärkning
att ur irsta momentet af 8 § i nya TryckfrilietsFörordningen
må utgå följande, af ConstitutionsTJtskottet
framställde förslag: ”så”dane,
FörsvarsVerket beträffande, hos Krigskollegium,
Förvaltningen af Sjöärenderne
”eller GeneralAdjutantsExpeditionerne vår”dade
handlingar, hvilkas offentliggörande
”kunde anses medföra våda för Rikets säkerhet,
må ej, utan Konungens tillstånd,
”utlemnas,” — samt att nämnde anmärkning
må, såsom Ridderskapets och Adelns
gemensamma tanka, till ConstitutionsUtskottet
hänvisas, voterar
Ja;
den det ej vill, voterar
Nej;
320
Den 29 Januarii e. ro.
Vinner Nej, kommer berörde anmärkning
att förfalla.
Hvilken Voteringsproposition af Ridderskapet
och Adeln godkändes, samt anslogs.
Voteringen började klockan tre qvart
till ii om aftonen; och béfunnos, vid voteringens
slut, sedan en voteringssedel blifvit
undantagen och förseglad samt de öfrige
voteringssedlarne öppnade, rösterne hafva
utfallit som följer:
Ja — 16.
Nej — 17.
I anledning hvaraf, och sedan det öfver
voteringen serskildt förda Protocoll blifvit
uppläst, Hans Excellence Herr Grefven
och LandtMarskalken förklarade, att
omförmälde anmärkning komme att förfalla
Upplästes följande från nedannämnde
Utskott inkomne Memorial och Utlåtanden:
Från BevillningsUtskottet :
af den 28 dennes:
N:o 65. I anledning af BorgareStåndets
gjorda förslag att förändra några, till förstärkta
StatsUtskottet öfverlemnade, Voteringspropositioner,
angående stora SjötullsBevillningen.
Från
Den 2g Jan Aari i e. ro.
Från BancoUtskottet :
af den 26 dennes:
N:o 104. Med tillstyrkan, att en medaille
må, genom BancöStyrelsens försorg,
präglas och utdelas, till minne af Hennes
Maj:t Drottningens högtidliga KröningsFest.
Från Lagutskottet:
af den 19 dennes:
N:o 161. Öfver väckt motion örn upphäfvande
af 6 § i 9 Cap. HandelsBalken.
Högloflige Ridderskapet och Adeln åt»:
skildes klockan 12 om natten.
In fidem protocolli
O. J. Lagerheim.
Söndagen d. 3 1 Januarii i83o.
Plenum klockan half till 6 eftermiddagen.
Friherre Cederström_, Jacob: Jag hemställer,
om vi icke, innan vi fortsätta granskningen
af Förslaget till TryckfrihetsFörordning,
kunde till afgörande företaga fyra Beög
H. 31
Den 31 Januari i e. m.
villningstJtskottets Betänkande!!, sora länge
hvilat på Ridd. och Adelns hord , och , genom
hvilkas afgörande man kunde komma i tillfälle
att expediera förslag till Bevillningsoch
BränvinsFörfattningarne. Dessa Betänkanden
kunna lätt afgöras, men deras längre
hvilande på hordet hindrar expedierandet
af de båda nämnde Författningarne.
Herr Thanij Wollrath: I händelse Hr
Grefven och LandtMarskalken skulle finna,
att det för formen går an att följa Friherre
Cederströms förslag, skulle jag visserligen
önska detsamma. BevillningsUtskottet
åger för det närvarande intet att göra, och
kan icke företaga de omnämnde Förordningarne
förr än dessa mål blifva afgjorda.
Herr Crusenstolpe, Magnus Jacob:
Ehuru jag finner de båda föregående talarlie
hafva haft stort skäl till sin framställning,
hemställer jag dock, om icke, då plenum
blifvit utsatt på så ovanlig tid som
en Söndags eftermiddag, det skulle, om man
företog något annat mål än det tillämnade,
se ut som om man ville betaga en del Ledamöter
tillfälle att yttra sig öfver dessa
par surprise företagne Betänkanden. Mig
interessera de likväl alldeles icke.
Herr Rothlieb, Axel: Jag förenar mig
med Friherre Cederström och Herr Tham.
Det är de personers eget fel, som ej ärö
Den 31 Ja n u a r i i e. m.
3a3
närvarande, om de försumma sig. Då plenum
blifvit ordentligen anslagit är det lika
godt om det inträffar på en Söndag eller
Måndag.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förklarade, att de skäl,
som en ledamot, Herr Crusenstolpe redan
anfört, vore i Hans Excellences tanka så
grundade, att Hans Excellence, utan att
för egen del tillägga något ytterligare, ansåg
sig endast böra hemställa, om Ridderskapet
och Adeln biföll, alt pröfningen af
ConstitutionsUtskottets memorial med förslag
till ny TryckfrihetsFörordning nu finge
fortsättas.
Ropades Ja.
Fortsattes pröfningen af ConstitutionsUtskottets
den 3o sistlidne September under
N:o 5i aflåtne, och den 5 derpåföljde
October e. m. på bordet lagde, Memorial,
med förslag till ändringar i TryckfrihetsFörordningen
och lill ny redaction af samma
Grundlag.
§ 8.
2:0 Ministeriella Handlingar samt Diplomatiska
personers enskilta anteckningar
eller berättelser om Ministeriella ärender
må ej utgifvas eller utbekommas, utan Ko59
H. 2t*
3a4
Den 3i Jan u ar ii e. m;
nungehs tillstånd, derest de höra till ett
sednare tidehvarf, än för minst Femtio är
tillbaka; Ej heller enskilta Bref, utan deras
tillstånd, sorn dem skrifvit och emottagit,
så framt Brefven ej vore i något
Rättegångsmål nödvändige; Ej heller några
åt publik vård anförtrodda Deposita
af Skrifter och Handlingar, utan deras
tillstånd, hvilke derom förordnat, så vida
icke samma Deposita, utan bestämd tid för
deras förvarandej minst Femtio år förblifvit
i allmän vård. Den häremot bryter,
bote Femtio Riksdaler.
Vid detta moment gjordes ingeri anmärkning.
§ 8.
3:o Uti hvad Rättegångsmål, som helst,
må en part väl tillåtas att, äfven innan
Dom eller Utslag fallit, genom Tryck kungöra
Inlagor, Anklagelse och Besvär; men
honom åligge tillika, att, i sammanhang
dermed, ofördröjligen trycka vederpartens
förklaringar, jemte den del af Protocollet
och öfriga handlingar, som Domstolen pröfvar
för sakens fullständiga upplysning
oundgängligen nödig. Den häremot bryter,
bote Femtio Riksdaler.
Grefve Frölich, David: När jag jemför
gamla Tryckfrihetslagens 2 § 4 Morn.
och 4 Punkten med Utskottets förslag, fin
-
Ppn 3i lanijarii e. m.
3a5
ner jag att Utskottet försökt göra omening
till mening. 1812 års Redaction tillkom genom
uteslutande af en punkt i 1810 års
TryckfrihetsFörordning. Der var stadgandet
fullständigt och tydligt, och momentet
uttryckte hvad det borde uttrycka, nemligen
den skillnad, som bör vara, då man
trycker Rättegångshandlingar innan dom i
målet fallit, och sedan domen är utfärdad.
I förra fallet är det ej ovillkorligt ålagt utgifvaren,
att trycka allt, hvad derefter i
målet förekommer, ty det är nog onj han
trycker sin eller vederpartens inlaga. Det
beror då på Contraparten, om han tror sig
förfördelad, att å sin sida verkställa tryckning;
och jag tror, att man då kan betrakta
dem såsom personer, hvilka hvar för sig
enskilt vilja upplysa allmänheten om rätta
förhållandet uti en viss sak. Men sedan
dom i målet fallit, är det ganska riktigt,
att domen äfven måste tryckas, eller att
ingen enskild får trycka något utom hvad
Domstolen anser tjenligt, ty annars skulle
Domstolen sättas i nödvändighet att trycka
sin egen dom. För att förekomma detta,
stadgade iSio års Lagstiftare, att, då raan
börjar trycka, sedan dom är fallen, skall
man trycka hela saken fullständigt. Det
synes sora sättaren, snarare än Lagstiftaren,
ändrat 1812 års Författning. Nu har Utskottet
bemödat sig att göra mening, af
hvad som förut icke var mening, men derigenom
har handt, att §:n icke ulttrycker
22$
Den 3i Januarii e. m.
det Lagbud, som den från början var ämnad
att uttrycka. Jag föreslår derföre, att
efter ordet men, måtte utur 1810 års förordning
införas: Att den part, som af en
Rättegång, sedan Utslag eller Dorn fallit,
mera trycka låter än Dom eller Utslag,
såsom en af Parternes påståenden, förklaringar
o. s. v. Då återstår den ursprungliga
meningen, till hvilkens förändrande intet
skäl finnes.
Friherre Rålamb, Claes: Utskottet har
sökt uppställa redactionen så, att den skulle
vinna Rikets Ständers bifall. Den åsyftar
hufvudsakligen 3:ne omständigheter: först
att part tillätes, innan dom är kungjord,
att trycka sina inlagor och skrifter; dervid
Utskottet gjort det ovillkorliga förbehåll af
skyldigheten att ofördröjeligen bifoga Vederpartens
försvarsskrifter; och sluteligen, att
Domstolen skall pröfva hvilka handlingar
böra komma till allmänhetens kännedom.
Då Utskottet sökt förena alla dessa 3 omständigheter
, som äro allt hvad man med
skäl och billighet kan fordra, hade Utskottet
trott, att redactionen skulle vinna Högloflige
Rikets Ständers bifall.
Friherre Cederström, Jacob: Att domina
efter uppställningen i denna §, så väl
som i de öfrige, förmodar jag afsigten hafva
varit att, med förbiseende af Lagens
syftning, söka gynna Tidningsutgifvarnes
Den 31 Januarii e. m.
interesse. Visserligen tror jag det vara bra,
till vinnande af afnämare för ett blad, att
i en Artikel inkasta ena partens anklagelse,
och, tre fjerdedels år derefter, vederpartens
försvar; men afsigten med alla rättegångshandlingars
tryckning har förutsatt,
att rättegången först skulle vara utförd, och
att ingen annan, än parten, skulle tillåtas
trycka något deraf, förr än den är slut;
sedan är målet allmänhetens egendopi, emedan
Domaremagten står under allmänna
Opinionens bedömmande. Motsattsen har
dock hitintills ägt rum, då Tidningarne ensidigt
tryckt rättegångarne. Jag hoppas, alt
detta ej bidragit att inverka på Domstolarlie
till fattande af skefva beslut, men motsattsen
kan dock inträffa; och Lagens afsigt
kan det icke vara, att rycka oberoendet
från Domstolarne och kasta dem i TidningsRedacteurernas
händer. Afsigten har varit
att sätta Domaremagten under allmänna opinionens
pröfning. Efter Rättegångens sint
må man skrifva och trycka huru mycket
som helst. Rättigheten att trycka species
facti strider äfven emot den af mig ofvannämde
princip, och kan föranleda många
missbruk, ty en Species Facti kan vara mer
eller mindre trogen och derigenom föranleda
libellering parterna emellan, Domstolen
förbi, i stället för att de blott inför Domstolen
böra få skriftvexla. Af dessa skäl
yrkar jag, att ingen tryckning må tillåtas
förr än dom i målet fallit.
3aÖ Den 3i Januarii e. 111.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansäg den af Grefve Frölich
gjorda anmärkning böra, såsom Ståndets
gemensamma tanka, till ConslitutionsUtskottet
hänvisas.
Ropdes Ja och Nej.
Grefve Frölich: Den princip, jag yr
kat,
är för mycket rotfästad hos mig för att
jag skulle låta min opinion gå till spillo,
och icke söka utveckla densamma. Det har
blifvit sagt, att ingen borde få trycka Rättegångshandlingar
förr än dom i målet fallit;
men man kan tänka sig, att Dom aldrig
faller, utan saken blir nästan sorn begrafven;
då ar det nyttigt, och då ligger bästa
correctivet deruti, att. få trycka StärnningsMemorialet,
på det allmänheten må få
veta att målet inkommit. Jag har under
ruin lefnad lärt att känna processer, i hvilka
den ena Domaren efter den andra i 7
ä 8 år uppskjutit att fälla Dom, blott för
det de ej gittat döma i saken. Jag föreser
ej annat medel att få slut på sådana Rättegångar,
än att endera parten låter trycka
början. Detta är ett skäl, som alldeles icke
är utan vigt. I afseende på hvad Friherre
Rålamb anfört, att det skulle bero pä
Domstolarue, hvilka handlingar sorn skulle
tryckas, hemställer jag, om det ej skulle
leda till hya förhandlingar med Domstolen,
hvilka måhända skulle få sin egen märk
-
Deri 3i Januarii e. rji.
329
färdighet, och inskränka den publicitet,
sorn hör finnas i afseende på den rinder
allmänna opinionen ställda Domare-mggten.
Jag kan ej öfvergifva min mening, utan anhåller
om Herr Grefvens och LandtMarskalkens
proposition derpå.
Hans Excellence Herr Friherre Lagerbjelke,
Gustaf: Det förslag ConstitutionsUtskottet
afgifvit till ny redaction af förra
4:de momentet i 2 §:n TryckfrihetsLagen, innefattar
ej blott ett behöfligt förtydligande,
utan äfven den utsträckning, som Friherre
Rålamb omtalat. För min del anser jag,
att öfverläggningen bör stadna vid frågan
om antagande af det nya förslaget, eller
förblifvande vid det gamla. Grefve Frölichs
framställning afser en förökad utsträckning,
som jag förmodar vara hämtad från
1810. Jag hemställer, 0111 detär formenligt
att här väcka fråga om något sådant, då
det ej inkommit från Utskottet. — Hvad
sjelfva saken angår, så är emellan tryckning
före och efter domen den skillnad,
sorn Friherre Cederström angifvit, att tryckning
före Domen oftast är ensidig och utan
sammanhang, för att imponera på Domaren,
då deremot den, som sker efter Domen,
utgör en controll på Domare-magten.
Då Utskottet redan gått så långt, att handlingar
ej få framkomma på ensidigt sätt
framställda till allmänhetens förvillande, och
då, i det påföljande /pde momentet af för
-
éf.
33o Den 3i Januari! e. m,
slaget, parterne lemnäs rättighet att trycka
species facti, hlolt med rrstriction att skrifsättet
skall vara anständigt, kan jag ej finna
annat, än att all billighet är iakttagen
i afseende på offentligheten, och får alltså
tillstyrka, att Grefve Frölichs anmärkning
måtte förfalla.
Grefve Gyldenstolpe 3 Anton Gabriel:
Jag instämmer så till vida med Friherre
Cederström, att jag tror det egentligen rätta
vara, att ej trycka Rättegångshandlingarne
förr, än sedan saken är utredd och afdömd.
Men då jag med Grefve Frölich finner,
att en mansålder ofta skulle åtgå innan
sådant kunde ske, så instämmer jag derföre
också till en del med hvad Grefve
Frölich anfört. Jag tror, att saken tdelar
sig i n:ne omständigheter: 1:0 om en person
låter trycka en anklagelseact, med dertill
hörande allegater, månne det ej då åligger
honom att, när han derigenom kastat
skugga på vederparten, sedermera, sedan
dennes förklaringar inkommit eller Dom i
målet fallit, och sedan anklagelsen sålunda
blifvit tillrättavisad eller gillad, äfven låta
allmänheten få kännedom af de handlingar,
som ådagalägga den motsatta meningen, på
det allmänheten ej må blifva förvillad i
händelse vederparten antingen icke har råd
eller lust att bekosta en sådan tryckning.
Förslaget till den blifvande TryckfrihetsFörordningen
innehåller en otydlighet i den
-
Den 3i Januari i e. m.
na del. I nu gällande TryckfrihetsFörfaltning
slår: att i hvad rättegångsmål som
helst, en part väl må vara tillåtet , att ,
innan dom eller utslag fallit , efter eget
valj genom tryck kungöra Inlagor, Besvär
och anklagelser ; sedan står det: men att
en sådan part äfven åligger vederpartens
förklaringar derå, jemte Domstolens utlåtande
deröfver och Ledamöternes i Domstolen
särskilta vota, genom tryck kunniga
göra. Jag finnér saken vara ganka billig;
och tror att Utskottet ej gjort rätt, som velat
inskränka åliggandet derhän, att det
skulle bero på Domstolens pröfning om Domen
bör tryckas eller ej. Jag röstar derföre
för det gamla momentets bibehållande
i denna del.
Den a:dra frågan är den, om tryckning
sker sedan Dom fallit, huru mycket
då bör komma till allmänhetens kunskap
af de målet tillhörande handlingar. Då
tror jag, lika med hvad Grefve Frölich anfört,
att, likasom det stadgades i 1810 års
TryckfrihetsFörordning, örn man later trycka
mera än Domen, till exempel ena partens
inlaga, man äfven skall vara skyldig
trycka motpartens förklaring; dock ej mera
än som fordras för en fullständig kännedom
om saken. Jag tror således, att om man
vill hafva båda dessa omständigheter tydligt
uttryckte, det nästan erfordras en ny redaction,
som borde sammanfattas sålunda:
33?
Den 31 Januari! e. ni.
Uti hvad rättegångsmål som helst , må. det
vara en part tillåtet, att, innan dom eller
utslag fallit, efter eget val, genom tryck
kungöra Inlagor, Besvär och Anklagelse ;
men en sådan part åligge att, i sammanhang
dermed, ofördröjligen trycka vederpartens
förklaringar derå, jemte Domstolens
utlåtande deröfver, äfvensom allt hvad
som till allmänhetens fullständiga upplysning
om saken erfordras. Den part, som
af en Rättegång, sedan Utslag eller Dom
fallit, mera trycka låter, än Dom eller
Utslag, såsom en af Parternes påståenden,
Förklaringar, vissa Vota eller dylikt, vare
äfven skyldig att tryckte bifoga Vederpartens
Motpåståenden , Mot förklaringar
samt de öfrige Ledamöternas Fota, af den
Domstol, hvarvid målet förevarit, således
allt, som för nödvändigt hållas bör till
upplysning om sakens behandling och utslagets
grunder. Likväl må ej någon anses
skyldig att utlösa andra Handlingar,
än till en sådan fullständig upplysning
ovillkorligen oundgänglige äro, och må profningen
derom bero af Domaren, hos hvilken
målet förevarit, under laga ansvar
om dermed annorlunda förfares än med
denna Lags tydliga merling och stadgande
öfverensstärnmer. Den häremot bryter, bote
5o Rd:r.
Härigenom tror jag, att rättvisan vore
bevarad antingen tryckningen sker innan,
eller sedan Domen fallit.
D é n 31 J a n u a r i i e. ni.
333
Grefve Frölich: Den ledamot, som sist
yttrade sig, liar haft den godheten förklara,
att han i vissa delar instämde med mig, i
andra åter icke. Jag måste bekänna, att
jag ej riktigt kunnat förstå, hvari han med
mig instämt. Deremot skall jag anhålla, att
till svaromål få upptaga hvad Friherre Lagerbjelke
mot mig anfört. För hans räkning
torde jag utur 1810 års Författning få uppläsa
det moment, hvarom nu är fråga, efter
Herr Frilierren ej erinrar sig dess innehåll.
Det är just detta moment, som jag tager
till grund för min anmärkning, det lyder
sålunda: att i hvad Rättegång som helst
en part väl må vara tillåtit, att, innan
Dom eller Utslag fallit, éfter eget val,
genom trjck kungöra Inlagor, Besvär och
Anklagelse; men att den Part, som af en
Rättegång, sedan Utslag eller Dom fallit,
mera trycka låter än Dom eller Utslag,
såsom en af parternes påståenden, förklaringar,
vissa vota eller dylikt, äfven vare
skyldig att tryckte bifoga vederpartens
motpåståenden, motjörklaringar samt de öfrige
Ledamöternes Vota, af den Domstol,
hvarvid målet förevarit, således allt, som
för nödvändigt hållas bör till upplysning
om sakens behandling och Utslagets grunder.
Likväl må ej någon anses skyldig att
utlösa andra handlingar, än till detta ändamål
ovilkorligen oundgänglige äro, och
tnå pröfningen derom bero af Domaren,
hos hvilken målet förevarit, under lagd
334
Den 3i Ja nu ar i i e, ro.
ansvar, om dermed annorlunda förf ares,
cin med denna Lags tydliga mening och
stadgande öfverensstämmer. Den häremot
bryter, bote Femtio Riksdaler. Denna §
är så tydlig och till sin afsigt så riktig, att
jag ej kan undgå anhålla, det Ridderskapet
och Adeln ville till densamma återgå, så
mycket häldre, som jag, oaktadt all efterforskning,
ej kunnat upptäcka något skäl
till förändring, utan derföre stadnat i den
gissning, att sättaren verkställt densamma.
För öfrigt torde jag få nämna, att, oansedt
efterkommande moment stadgar att en Species
Facti får uppgöras, så rör detta blott den
omständighet om Domaren vill gifva allmänheten
en fullständig kännedom af hela målet,
men icke den händelsen då en part
kan vilja gifva allmänheten kännedom om
någon speciel handling, såsom örn han till
exempel skulle vilja trycka sin vederparts
inlaga eller förklaringar, i händelse der blifvit
nyttjadt ett olämpligt eller annars märkvärdigt
skrifsätt. En sådan tryckning borde
visserligen vara en part tillåten, äfven
innan Dom fallit, och äfven utan att Domaren
derom behöfver tillfrågas. Ett annat
förhållande inträder sedan Dom fallit. Då
är Domstolen sjelf part inför allmänna opinionen,
och bör då hafva rätt att tillse det
en part i allmänt tryck ej vanställer målet;
åen bör således kunna ålägga parten att
trycka Domen eller ock hela Rättegången.
Allt detta finnes i den gamla redactionen;
Den Si J a n u a r i i e. m.
335
men ej i den nya eller senare redactionen,
ty der är detla mera obestämdt. Om det
afgifne förslaget antages, blir deraf en följd,
att ingen vågar trycka något af en Rättegång
i dess början, emedan han ej vet om
icke rättegången kan blifva vidlyftig, och
han deruti förese en möjlighet att blifva
ålagd trycka folianter, hvilka, såsom t. ex.
i Hallska saken, fordra flere par hästar att
transportera. Ja, följden skulle blifva, att
om han tryckt stämningen, han sedan skulle
vara förbunden att trycka hela Rättegången,
oagtadt man bestämt visste, att ingen menniska
läste densamma.
Friherre Cederström: Det förundrar
mig att höra anföras, såsom skäl till tryckning
af Rättegångshandlingar i mål innan
Dom fallit, att det möjligen skulle kunna
hända att Domare underlåter att i en sak
fälla någon dom. Det borde vara bekant,
att det finnas Justitieombudsman och jemväl
JustitiagCancellersEmbete, att för dylika
händelser anlita. Hvad Grefve Gyldenstolpe
anfört förfaller således, såsom grundadt
derpå. Beträffande åter hvad Grefve Frölich
anfört för återgången till 1810 års TryckfrihetsFörordning,
hade jag väntat mig att
lian gjorde sig begrepp om hvad Svenska
Rättegångsordningen innefattar, att nemligen
Domstolarne icke för öppna dörrar skola
skipa rättvisa, utan få i enslighet och
lugn bedomina documenterna och sakens
335
Den 3i Januari! e. fri.
beskaffenhet, utan att hänföras af talare eller
af Auditoriers bifall; de få deremot
ostörda pröfva, hvad som är rätt eller icke.
Om man utgår från denna grundsatts, måste
man erkänna det vara skadligt att tillåta
ensidig tryckning af handlingar, till Domstolarnes
och Allmänhetens förvillelse. Om
det finnes Domare, starka nog för att icke
bry sig om Tidningars ensidiga förvillelser,
torde det likväl i en framtid kunna finnas
andra, svaga nog att låta hänföra sig, och
som ej våga fälla ett sådant utslag som vöre
mot en falsk, fast allmän, opinion. Detta
är rättadt i nuvarande Tryck frihetsFörordning,
och om den tillämpades laglikmätigt
af åklagareinagten, skulle ingen äga rättighet
att trycka ofullständiga Rättegångshandlingar,
och parterna endast få trycka dem
och vara tvungne att trycka så väl vederparlens
försvar, sorn domen då den fallit.
Jag kan cj annat än afstyrka allt bifall lill
Grefve Frölicbs förslag.
Friherre Rålamb: Antingen har jag uttryckt
mig illa, eller har jag blifvit missförstådd.
De som klandrat Utskottet hafva
trott, att Utskottet velat hindra Rättegångshandlingars
tryckning derigenom att Domstolen
fått rättighet pröfva hvilka som skulle utgifvas
eller icke; men det har ej varit Utskottets
mening att lägga band på offentliggörandet,
utan blott att, om en part har lust
trye
-
Den 3l Januarii e. ro.
337
trycka några Rättegångshandlingar, han ej
allenast skall trycka vissa handlingar, utan
äfven alla, eller dem sora Domstolen tror
böra åtfölja. Det har således ej skett för
att undanhålla handlingar, utan för att skada
så många flera till allmänhetens kunskap.
När Utskottet ålagt den, som vill trycka, alt
trycka allt, eller också att låta Domstolen
pröfva hvad han skall taga fram eller icke,
hemställer jag, om ej Utskottet uppfyllt allt
hvad man kunnat begära.
Herr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Grefve
Frölich har gjort anmärkning emot detta
moment, och yrkat, alt det måtte vara parterna
fritt, innan Dom fallit, efter eget
godtfinnande trycka en eller annan del af
Rättegångshandlingar ne, såsom till ex. egen
inlaga; och öfverlåta åt motparten att trycka
hvad han anser nödigt till sitt försvar. Men
jag anser betänkligt att den ena parten skulle
kunna tvinga den andra till någon annan
kostnad för sitt sjellTörsvar, än den sjelfva
Rättegångsordningen ålägger. Jag tror derföre,
att, lika som en klagande part skall,
då han vädjar till en högre Domstol, erlägge
Vade- eller Revisionsskilling, bör äfven
den, som vädjar till allmänna opinionens
Domstol, erlägga Vadeskilling, derigenom
att han ålägges betala den kostnad,
som dertill åtgår. Det vore väl, om parter
ej för ofta begagnade rättigheten att trycka
59 H. 22
338
Den 3i Januarii e. m.
egna insidieusa inlagor och anklagelser; åtminstone
bör en sådan rättighet vara förenad
med skyldigheten att sedan framgent
trycka hvad Domstolen anser nödigt att meddela
allmänheten till sakens fullständiga
utredande.
Det har blifvit sagt, att ingen skulle
våga trycka någon Rättegångshandling af
fruktan att sedan kunna blifva ålagd att
trycka folianter. Denna fruktan priskar jag
måtte åstadkomma, att man ej i förtid tryckte
handlingar, utan någon nytta för sig eller
det allmänna. Dessutom beror det väl på
hvarje part sjelf, om handlingarne skola
blifva folianter: ty om käranden sjelf författar
i duodes format, så behöfver han
knappt frukta, att svaranden skall skrifva
in folio. Jag tillstyrker alltså, att den af
Grefve Frölich gjorde anmärkning måtte
förfalla.
Grefve Gyldenstolpe: Jag anhåller få
rätta ett af Friherre Cederström begånget
misstag. Han har kommit till den conclusion,
att min anmärkning borde förfalla,
emedan han trott det jag förrutsatt att dom
i mål möjligen aldrig kunde falla. Jag har
aldrig sagt detta, men jag hav sagt, att i
händelse Dom icke föll inom en mansålder,
parten vore urståndsatt att trycka något af
handlingarne, om sådant ej finge ske förr
Den 3i Januarii e. m.
33g
än Domen fallit. Grefve Frölich har sagt,
att han icke vet hvaruti jag meri honom
instämt. Om Herr Grefven fattat hvad jag
anfört, skulle han hafva funnit, att jag instämt
med honom helt och hållet, d. v. s.,
att jag önskat att få upptaga det tillägg som
fanns i 1810 års TryckfrihetsFörordning,
men som derifrån sedermera blifvit uteslutit.
Jag tror, att Herr Grefven önskat just
detsamma, åtminstone i afseende på stadgandet
om det som tryckes i en sak sedan
Dom fallit. Jag har derjemte önskat ett
tillägg i afseende på sådana parter, som
trycka handlingar, tillhörande ett anhängigt
mål, innan Dom deri faller, emedan jag
anser, lika med Herr Cederschjöld, en sådan
part vara förbunden att till trycket
befordra motpartens anförande, på det allmänheten
ej måtte få en ensidig tanka om
saken, och på det den andra parten ej mätte
ådragas någon kostnad till vederläggande af
de skefva framställningar den förre möjligen
gjort. Jag önskar derföre, att redactionen
måtte blifva sådan jag den i mitt
föregående yttrande uppgifvit.
Hans Excellence Herr Friherre Lagerbielke:
Jag erkänner att jag, troligen genom
eget förvållande, ej straxt fattat Grefve Frölichs
mening och först sedan inhämtat, att
han blott åsyftat en återgång till 1810 års
stadgande. Detta förändrar likväl ej den
5g H. aa*
34o
Den 3i fannarii e. ro.
åsigt, jag förut yttrat, att jag nemligen ansåg
fråga ej kunna vara emellan annat än
det sora nu gäller, oell den af Utskottet
uppgifne redaction. Jag kan ej bestrida
Grefve Frölich att hämta grund för sin anmärkning
från 1810 års TryckfrihetsLag,
eller från hvilket håll som helst, men min
enskilta tanke är, att, då öfverläggningen
öfvergår till annat än det som är, och det
som af Utskottet blifvit föreslagit, man öfverskrida
den riktiga gränsen. Hvad sjelfva
saken angår, så förenar jag mig i Herr Cederschjölds
grundliga anförande, hvartill jag
ej har något att tillägga. Jag tror ej, att
man behöfver medgifva någon ytterligare
utsträckning af handlingars tryckning. Erfarenheten
har visat, att stämningar och anklagelser
ofta utkomma endast för att för
bättre pris kunna säga, hvad som annars
skulle blifva dyrare att säga, då återkallandet
af hvad man sagt endast kostar 33 R:dr
16 sk. B:co. Jag hemställer, om icke Utskottets
förslag innehåller en klok medelväg,
och att dervid således måtte få förblifva.
Hans Excellence Herr Grefve af Wetterstedtj
Gustaf: Om jag rätt fattat Grefve
Frölichs mening har han tillskrifvit sättaren
den förändring, som finnes i 1812 års
TryckfrihetsFörordning, af hvad som stadgades
uti 1809 års författning. Jag bör
upplysa, att uti Riksdagsbeslutet för denna
Den 3i Januarii e. m.
34i
Riksdag, som slutades 1810 den 2 Maji,
finnes bland hvilande Grundlagsfrågor, hvilka
1812 afgjordes, äfven anmärkningar i
åtskilliga rum af TryckfrihetsLagens i:a, 2:a
och 4;de §§. Här är nu fråga om 2:a §:n;
jag kan likväl ej försäkra om dermed menades
just den nu ifrågavarande förändringen,
emedan det torde vara lika omöjligt
att improvisera minnet, som det är svårt
att improvisera nya redactioner till Grundlags-paragrapher.
Men jag tror lagstiftningen
sjelf 1810 skyndade att bereda förslaget
till en förändring, som skulle åstadkomma
jemvigt emellan frågorna om tryckning före
och efter sedan Dom fallit. Efter mitt sätt
att hedömma ConstitutionsUtskottets redaction,
tror jag den innebära mera ledighet
än i 1812 års Lag, ty deraf kunde dragas
den slutsattsen, att man ej förr hehöfde trycka
vederpartens försvar, än sedan dom fallit.
I ConstitutionsUtskottets förslag är dock
nu infördt ordet ofördröj eligen. Det ligger
således i denna rättighet en väckelse för
Domaren, som Grefve Frölich åsyftat. Deremot
är parten skyldig att trycka, hvad vidare
i saken förekommer, sedan Domaren
eller vederparten blifvit genom första tryckningen
väckt. Jag hemställer, att Grefve
Frölichs anmärkning må förfalla.
Grefve Frölich: Den af Friherre Lagerbjelke
i förbigående vidrörde fråga, om
det inconstitutionella att inkomma med för
-
342
Den 3i Januarii e. m.
sing från 1810 års TryckfrihetsFörordning,
såsom anmärkning vid nu förevarande förslag,
vill jag ej vidare besvara, än genom
hänvisande till den discussion, som i förra
plenum ägde rum, och som slutades så, att
Herr Grefven och LandtMarshalken icke var
af den tanka, som Friherre Lagerbjelke nu
yttrat. Jag torde nu få öfvergå till besvarande
af hvad den sista Talaren anfört.
Det är sant att jag förmodat, det sättaren
föranledt den förändring i 1810 års TryckfrihetsFörordning,
hvarom här nu är fråga,
men jag har och icke sagt vidare, än att
jag förmodade. Då Herr Grefve Wetterstedt
ej kunnat uppgifva någon anledning
för 1812 års Ständer till förändring i denna
§, så är saken ännu tämmeligen outredd.
En anledning, hvarföre jag ej skulle tro
förändringen vara med full sans beslutad,
är, att den innehåller en complett omening,
hvilket den värde Ledamoten sjelf säkert
är i hästa tillfälle att bedömma. I afseende
på den uppgift, att Utskottets förslag
skulle innehålla mera latitud, än 1812 års
TryckfrihetsFörordning, vill jag blott erinra,
att så icke är förhållandet, ty, så väl i
denna TryckfrihetsFörordning, som i den
af år 1810, finnes infördt, alt likväl ingen
må anses skyldig att utlösa andra handlingar,
än som äro ovillkorligen oundgängeliga
för att skaffa allmänheten en fullständig
upplysning om sjelfva målet. Således är
detta beroende på pröfning, men det är
Den 3i Januarii e. ra.
343
denna pröfning af Domaren, jag anser öfverflödig.
För öfrigt, ehuru frågor om Grundlagars
stiftande och jemkning, inom ett så
kalladt fritt samhälle, äro af vigt, men jag
finner mig snart sagt ensam i min mening,
och det sålunda skulle vara orimligt att
längre uppehålla öfrige Herrar Lagstiftare i
sin mening, vill jag ej längre fullfölja den
af mig väckte anmärkningen, utan endast
nöja mig att till Protocollet anmäla denna
min anmärkning, hvarefter jag, för öfrigt,
skall söka hädanefter inskränka mig så mycket
som möjligt.
Grefve Gyldenstolpe: Jag skall följa
Grefve Fröliclis lofvärda exempel, och äfven
afstå från begäran om proposition på
mitt förslag.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förklarade, att, sedan de
ledamöter, som gjort anmärkningar vid ifrågavarande
moment af ConstitutionsUtskottets
förslag, derifrån afstått, skulle detsamma,
enligt 56 §:n RegeringsFormen, komma
att hvila till Grundlagsenlig behandling vid
nästa Riksdag.
§ 3.
/po Parts som häfver någon sak vid
Domstol eller publikt Verk anhängig, må
kunna deröfver låta trycka en sammandra
-
344 Den 31 Ja n u a r i i e. 01.
gen underrättelse, eller s/l kallad Species
Facti; dock hulle han sig derutinnan vid
sanning i sak och anständighet i skrifsätt.
Den häremot bryter, bote från Trettiotre
Riksdaler sexton skilllingar till Ett Hundrade
Riksdaler.
5:o Protocoll och handlingar i förlikta
Brottmål må ej utan parternes ömsesidiga
tillstånd från trycket utgifvas förr än
Femtio år efter begges död. Den häremot
bryter, bote Trettiotre Riksdaler sexton
skillingar.
6:0 Ingen vare tillåtet att i andra, än
genom allmänna Lagen och gällande Författningar
utstakade fall, meddela eller till
tryck utlemna Utdrag af Kyrkoböcker eller
af Kyrko-Disciplinen eller Läkarevården rörande
handlingar, i afseende pä enskilta
personers lefverne och seder, så vidt slika
Utdrag skulle lända dem till skada och förklenande.
Den häremot bryter, bote Trettiotre
Riksdaler sexton skillingar.
7:0 Sådant, som angår Styggelser, eller
högligen sårar blygsamheten, eller innehåller
hädelser mot Gild, eller lastliga uttryck
om Rikets varande Öfverhet, eller
hvad, med hänsigt till personer, hvilka ett
mål icke egentligen beträffar, kunde i Rättegångs-
eller andre publika handlingar haf
-
Den 3i Ja nu ar i i e. m.
345
va influtit, otidigt, anstötligt eller förklenligt,
må icke uti dem genom trycket kungöras,
sä framt ej, hvad sistnämnde fall
angår, åberopandet skulle af Domaren som
sist i målet dömt, pröfvas nödvändigt till
upplysning och styrkande af sjelfva hufvudsaken.
Den häremot bryter, bote Trettiotre
Riksdaler sexton skillingar.
Dessa moment blefvo af Ridderskapet
och Adeln lemnade utan anmärkning.
Om T ryckfrihetens missbruk och
ansvar derför.
§ 9-
Tid pröfningen af åtalade tryckta
skrifters innehåll, skall, under iakttagande
af Lagens allmänna bud att, i mål, som
tvetydiga finnas, heldre fria än fälla, Domaren,
i de fall, der meningen icke ansåges
genom bokstaf iga lydelsen klart uttryckt,
särskilt fästa uppmärksamheten å
ämnets och tankens beskaffenhet, samt således
icke ensamt grunda sitt omdöme på
blotta ordaförståndet, utan fastmer på framställningens
verkliga åsyftning.
Herr Cederschjöld: Det faller af sig
sjelf, att ordet Domstol skall utbytas mot
ordet Jury i denna §. Jag hemställer, om
denna speciella anmärkning behöfves vid
de följande §§, och om det icke vore till
-
346
Den 3i Januarii e. m.
räckligt att en gång för alla gifva Utskottet
detta tillkänna.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Mar skalken erinrade, att ordningen,
enligt Hans Excellences tanka, fordrade,
att anmärkning framställdes vid hvarje §
eller moment, deruti Ridderskapet och Adeln
för dess del ansåg någon ändring böra äga
rum; och hemställde Hans Excellence, om
Ridderskapet och Adeln ansåg den af Herr
Cederschjöld vid g:de §:n gjorda anmärkning
böra, såsom Ståndets gemensamma tanka,
till ConstitutionsUtskotlet hänvisas.
Ropades Ja.
§ »o.
Under sålunda förutsatta villkor skola
såsom missbruk af Tryckfriheten anses:
1:0 Försmädelse mot Gud; Brottet straffes
efter 1 Cap. 1 $ MissgerningsBalken.
Herr Cederschjöld: Jag hemställer, om
icke, i enlighet med Ridd. och Adelns förut
fattade beslut, i denna § måtte utsättas att
brottet straffas efter allmän Lag.
Uppå gjord framställning blef Herr
Cederschjölds anmärkning såsom Ståndets gemensamma
tanka äf Ridderskapet och Adeln
lill ConstitutionsUtskottct hänvisad.
j
Den 31 Januarii e. m.
347
Grefve Frölich: Då Ridderskapet och
Adeln biföll 9 §:n, och jag försummade att
dervid göra anmärkning, emedan jag på
några ögonblick var sj^sselsatt, så återstår
mig blott att reservera mig deremot, såsom
stridande emot hvad vi i början af öfverläggningen
beslutat, nemligen att principer
ej skola släilas såsom Lagparagrapher, emedan
det är något oformligt.
§ 10.
2:0 Förnekelse af en Gud eller af ett
lif efter detta eller af den rena Evangeliska
läran; Brottet straffes efter 1 Cap. f
$‘:n MissgerningsBalken.
Herr Cederschjöld: Här gäller sam
ma
anmärkning som förut, nemligen att det
bör heta brottet bör straffas efter allmän
Lag.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg den af Herr Cederschjöld
gjorda anmärkningen böra, såsom
Ståndets gemensamma tanka, till ConstitutionsUtskottet
hänvisas.
Ropades Ja.
§ 10.
3:o Gäckeri med den allmänna Gudstjensten
j Guds Ord och Sacramenten; Brot
-
348 Den 3i Januarii e. m.
tet umgälles med Etthundrade till Tvåhundrade
Riksdalers böter.
Herr Cederschjöld: Äfven här gäller
samina anmärkning, nemligen att brottet
straffas efter allmän Lag.
Uppå gjord framställning Lief Herr Ce—
derschjöids anmärkning såsom Ståndets gemensamma
tanka af Ridderskapet och Adeln
till ConstitutionsUtskottet hänvisad.
§ io.
/po Lastligt yttrande om Regerande
Konungens person eller gerningar; Brottet
straffes med lifvets förlust, eller med fängelse
å fästning, på längre eller kortare
tid, allt efter förbrytelsens beskaffenhet.
Herr von Schulzenheim: Jag anhåller
vördsamt, att det följande, eller 5:te momentet,
nu jemväl måtte blifva uppläst, emedan
håda dessa moment svara emot 3 § 4 morn.
af nu varande redaction, och mina anmärkningar
angå båda momenterna gemensamt.
I anledning häraf föredrogs jemväl:
§ I0-
5:o Lastligt yttrande om Konungens Gemål,
Drottningen, eller om Rikets bestämda
Thronföljare; Brottet straffes med fän
-
Den3i Januarii e. ni.
349
geise å Fästning på längre eller kortare
tidefter beskaffenheten.
Herr von Schulzenheim: Af de nu
upplasta tvänne momenterne torde Ridderskapet
och Adeln hafva behagat inhemta,
att de skilja sig från det gamla mo
mentet;
för det förstaj derigenom, att en
skillnad göres emellan lastligt yttrande om
den Regerande Konungen, och lastligt yttrande
om Drottningen och KronPrinsen;
samt för det andra, derigenom, att en gradation
i straffbestämmelsen är föreslagen,
lämpad efter brottets mera eller mindre
svåra beskaffenhet.
Hvad den första omständigheten beträffar,
torde jag få anföra, att Sveriges allmänna
Lag gör ingen åtskillnad emellan förbrytelser
mot Konungen, och förbrytelser emot
Drottningen eller den bestämda Thronarfvingen.
Jag åberopar i detta afseende 5
Cap. i § MissgerningsBalken, utom andra
Lagrum. I alla andra mig kända Länders
Criminal-Lagstiftning är förhållandet enahanda,
så att dessa höga personer anses vara,
och höra vara lika heliga och fredade.
Stadgandet i 5 Cap. i § MissgerningsBalken
quarstår i alla fall för tal och handskrift_,
så att den, som lasteligen talar eller skrifver
om Drottningen eller Thronföljaren,
straffas lika med den, som lasteligen talar
eller skrifver om Konungen. Hvarföre då
35o
Den 3i Januarii e. ra.
göra skillnad emellan dem, som i tryck allmängöra
lasteliga yttranden emot den ena
eller den andra af nyssbemäldta höga personer.
Den andra olikheten ligger uti gradationen
i straffbestämmelserne. — Jag gör
fullkomligen rättvisa åt den billighetsprincip,
som legat till grund för förslaget i
denna del; och vore nu fråga om att ändra
5 Gap. i § MissgerningsBalken, skulle jag,
utan minsta betänklighet, tillstyrka, att i
denna §, efter stadgandet om Lifsstraff, tillädes
orden yeller straffas med fängelse ä
yfästning, på längre eller kortare tid, alt
”efter förbrytelsens beskaffenhetMen så
länge denna i § skall quarstå oförändrad,
och så länge den skall tillämpas på lastligt
tal och lastlig handskrift; kan jag omöjeligen
instämma deri, att ett, om än lastligt,
dock ofta af obetänksamhet och förhastande
yttradt ord, hörbart af få; att
en handskrift, vanligast adresserad till en
enda., skall straffas strängare, än en, åtminstone
med besinningom än icke med beräkning,
af trycket utgifven skrift, läsbar
för hela allmänheten.
Genom den af Utskottet föreslagna olikheten
emellan Konungen samt Drottningen
och Thron föl jaren, äfvensom genom den facultativa
straff-gradationen, kunna i tillämpningen
flere besynnerliga anomalier uppslå.
En person till exempel, som hade i tryck
Den 31 J a 11 u a r i i e. m.
yttrat sig lasteligen om Konungen, lunde,
allt efter Domarens sätt att uppfatta förbrytelsens
vigt, straffas med endast 8 dagars
fängelse å fästning; då deremot en annan,
som bade lasteligen talat3 om '■'then som
”lill efterträdare i Regeringen förklarad är,”
som orden lyda i 5 Cap. i § MissgerningsBalken,
ovilkorligen varder halshuggen, så
framt icke Nåd mellankommer. På dessa
skäl tillstyrker jag vördsamt bibehållandet
af det närvarande 4-de momentet, i stället för
de föreslagne 4'de och 5:te momenterne, samt
anhåller om proposition: att Ridderskapet
och Adeln måtte täckas förklara detta såsom
sin gemensamma tanka.
Herr Cederschjöld: Jag instämmer med
den siste värde talaren, blott med den skillnad,
att brottet må bestraffas efter allmän
Lag.
Herr von Schulzenheim: Jag torde
blott få äran nämna, att jag icke har något
att invända emot den förändring, Herr Cederschjöld
föreslagit.
Hans Excellence Herr Friherre Lagerbjelke:
Då jag anhållit om ordet för att
förena mig med Herr von Schulzenheim,
vore det obilligt om jag ej först erkände det
aktningsvärda i motiven för Utskottets förslag.
Utskottet har nemligen afsett att skaffa
en säkrare bestralTningspåföljd genom be
-
35a Den 3i Januarii e. m.
stämmande af gradationer i straffet. Jag
tviflar dock att ändamålet vinnes, och tror,
att möjligen svåra betänkligheter kunna uppstå
emot förslaget. Så väl Herr von Schulzenheim
nu, som Herr Cederschjöld i sin
reservation, hafva visat olämpligheten och
orättvisan af förslaget, så länge allmänna
Lagens nuvarande stadgande rörande mundtligt
tal, i denna del bibehållas. En för»
brytelse skulle komma att bestraffas hårdare,
om den beginges i munteligt tal, än i
tryckt skrift. Jag tror, att man bör betrakta
denna sak jemväl ur en högre synpunkt.
Det är otvifvelaktigt att vår RegeringsForm,
likasom alla constitutionella monarkiska samhällslagar,
afser att innehafvaren af högsta
magten skall vara utöfver all jemförelse,
vöre det äfven med de personer, som genom
blodsbandet med honom äro innerligen
förenade. Om man således, i ett tidehvarf
af upplysning och mildrade seder, behöfde,
i afseende på det högsta föremålet,
skärpa lagen, vore den föreslagne gradationen
och deraf följande redactionen lämplig.
Men då ej så är, och gradationen endast
skulle leda till en minskad ansvarighets-påföljd,
är förhållandet annorluuda. Det stränga
straffet i lagen är urgammalt, troligen
så gammalt som monarkier och monarkiska
ideer. Det är mindre att anse som ett uttryck
af lagstiftniugen, än som ett uttryck
af den monarkiskt-religieusa känslan hos
fol
-
Den 31 Ja nu ari i e. m.
353
folket, hvilken man ej hör vidröra. Ännu
en omständighet hör tagas i betraktande.
Då gradationer i bestraffningen införas, Rigges
möjligen, vid vissa tillfällen, ett slags
band på Majestätets rätt, ej blott att rent
benåda, utan äfven att mildra bestraffningar.
Benädningsrätten i sin fullständighet
är likväl den skönaste blomman i jordens
väldiges krona; den bör ej vidröras; kronan
är nog ändå försedd med törnen. Jag
hemställer således, att Ridderskapet och Adeln
måtte till sin gemensamma tanka förvandla
Herr von Schulzenheims mening.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridd. och
Adeln ansåg de af Herrar von Schulzenheim
och Cederschjöld gjorde anmärkningar böra,
såsom Ståndets gemensamma tanka, till ConstitutionsTJtskottet
hänvisas.
Ropades Ja.
§ IO*
6:0 Lastligt yttrande om, någon bland
öfriga personer af den Regerande Konungens
hus j hvilke Konglig eller Furstlig
värdighet inom Riket åtnjuta; Brottet straffes
med fängelse under högst Tre är eller
ock med böter från Etthundrade till
Tvåhundrade Riksdaler.
j\o Smädliga yttranden om Rikets Stän59
H. 23
354
Den 3i Januarii e. m.
der eller någon af deras Fördelningar;
Brottet umgälles med böter från Etthundrade
till Tvåhundrade Riksdaler.
Dessa moment blefvo af Ridderskapet
och Adeln lemnade utan anmärkning.
§ 10.
8:0 Upmaning till myteri eller uppror;
Brottet straffes enligt 6 Cap. MissgeniingsBalken.
Herr Cederschjöld: Äfven här gäller
samma anmärkning som förut, nemligen att
det hör heta brottet straffas efter allmän
Uppå gjord framställning blef Herr
Cederschjölds anmärkning såsom Ståndets
gemensamma tanka af Ridderskapet och
Adeln till ConstitutionsUtskottet hänvisad.
§ 10.
g:o Smädliga och förgripliga yttranden
om samtida Nationer eller Stater, med
hvilka Riket är i fredligt förhållande , om
deras varande Öfverhet, Regering, Sändebud
eller Högre Embetsmän; Brottet straffes
efter omständigheterna, med fängelse
under högst tvänne år, eller ock med böter
från Femtio till Etthundrade Piiksdaler.
Herr von Schulzenheim: I det mot
-
Den 31 Januarii e. m.
355
svarande g momentet af nu varande TryckfrihetsFörordning
har Utskottet uteslutit slutperioden,
som lyder: fr skriften ej smädlig
eller förgriplig: men genom densamma
missförstånd med Utländsk magt sig yppat
, må detij utan Rättegång kunna confisceras.
Jag anser detta uteslutande stå i
så nära sammanhang med § i momentet
i detta förslag, svarande mot 5 §:n i3
momentet i gamla TryckfrihetsFörordningen,
att jag nödgas anhålla, att frågan härom
måtte hvila intill dess 14 § 2 momentet
förekommer.
Friherre Rålamb: Orsaken hvarföre
ConstitutionsUtskottet uteslutit den ifrågavarande
meningen var, att Utskottet ansåg
olämpligt att införa tillåtelsen att åtala en
skrift som är missfirmelig, ty i och med
detsamma vore brottsligheten constaterad
hos Författaren. Det är således icke uteglömt,
utan med flit uteslutet.
Herr von Schulzenheim: Jag förmo
dar,
att Lagstiftarnes afsigt med den ifrågavarande,
nu till uteslutande föreslagna meningen,
har varit, att bereda en möjlighet,
att sjelfmant kunna gifva upprättelse för
hvad som kunnat föranleda ett missförstånd,
utan att derföre kunnat lagligen tilltalas.
Denna slutmening kan också mycket väl
utgå, om 14 § 1 momentet antages, men
5q H. a3*
356 Den 31 Ja n u a r i i e. m.
skulle detta moment deremot förkastas, så
Liefve all möjlighet betagen Regeringen, att,
utan påminnelse och sjelfmant, lemna fremmande
magter någon slags upprättelse för
sådana förolämpningar i allmänt tryck, som
väl föränledt missförstånd, men som icke
efter Lagens tydcliga bokstaf kunde åtalas.
Jag fortfar derföre i min anhållan, att öfverläggningen
om detta moment måtte uppskjutas
till dess att i4 § förekommer.
Herr von Troil, Emil: Jag- kan ej
finna att öfverläggningen kan fortgå i någon
annan ordning, än den paragrapherna
i förslaget utvisar; om således Hr vonschulzenheim
icke kan uppgifva något förslag till
en annan redaction, hvarom vi kunna öfverlägga,
lära vi få öfvergå till nästa moment.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMar skalken yttrade, att då Herr von
Schulzenheim, enligt hvad Hans Excellence
uppfattat, yrkat antingen att pröfivingen
af det förevarande momentet borde uppskjutas
till dess i/j § förekomme, eller ock att
den ur äldre redactionen här uteslutne slutmening
borde qvarstå, men en annan ledamot
yrkat, att det föredragne momentet nu
borde till pröfning företagas, ansåg Hans
Excellence något uppskof med pröfningen
icke kunna äga rum. Hans Excellence hemställde
alltså, om Ridderskapet och Adeln
Den 3i Januarii e. m.
357
ansåg den af Herr von Schulzenheim vid
förevarande moment gjorde anmärkning höra,
såsom Ståndets gemensamma tanka, till
ConstitutionsUtskottet hänvisas.
Ropades Nej.
Hans Excellence hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg den gjorda anmärkningen
höra förfalla.
Ropades Ja.
§ »o.
10:0 Kungörande i tryck, utan afficiclt
tillstånd, af livad som angår å färda varande
underhandlingar med främmnde magter,
samt Konungens Ministrars och Sändebuds
värf; Brottet straffes såsom i näst
föregående Moment sägs. Sker sådant kungörande
af den, åt hvilken Konungens
och Statens hemligheter betrodda äro, straffes
förbrytaren enligt 4 Cap. 5 §:n MissgerningsB
diken.
Herr Cederschjöld: Här gäller samma
anmärkning som jag ofta gjort, nemligen
om straffbestämmelsens hänvisning till allmän
Lag.
Uppå gjord framställning hlef Herr
Cederschjölds anmärkning, såsom Ståndets
gemensamma tanka, af Ridd. och Adeln till
CqnstitutionsUtskottet hänvisad.
358
Den 3i Januari i e. m.
§ 10.
11:0 Smädliga uttryck om Rikets Embets-
och Tjenstemän i och för Embetet;
gä de ä heder och ära, umgälles förbrytelsen
med ärans förlust och böter från
Femtio till Ett hundrade Riksdaler. Aro
de eljest för den förolämpades goda namn
och rykte förklenligt straffes med böter
till enahanda belopp. Gore ock i båda fallen
den brottslige offentlig afbön.
12:0 Angripelser mot enskild man, hvilka
å heder och ära gä, eller för hans
borgerliga namn och rykte förkl enliga är o;
Brottet straffes enligt ofvanstående 11 moment,
dock vare penningebot hälften mindre.
i3:o Lögnaktiga uppgifter och vrånga
framställningar, till allmänhetens förvillande
och förledande; Brottet umgälles, efter
beskaffenheten, med böter från Trettiotre
Riksdaler sexton skilJingar, till och med
Ett hundrade Riksdaler.
14:0 Sedernas vanhelgd, genom offentliga
läror till laster eller brott, eller genom
sådana ohöljda och skändliga framställningar
af deras utöfning, hvarigenom främjandet
af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas;
Brottet umgälles med Femtio lill Ett
hundrade Riksdalers böter.
Den 31 J a n u a r i i e. in. 35g
Desse moment blefvo af Ridderskapet
och Adeln lemnade utan anmärkning.
§ ii
Uti
alla de hestraffningsfall, hvarom
8 och 10 US handla, varde tillika skriften
confiskerad.
Denna § blef likaledes af Ridderskapet
och Adeln lemnad utan anmärkning.
Om bevakning, qvarstad och åtal i
afseende på tryckta skrifter.
§ i2-
i:o HofCantzlern tillkomne att, både
inom hufvudstaden och i orterna, sjelf eller
genom vederbörligen af honom förordnadt
Ombud, vaka öfver skrifters allmcingörande,
på det sätt och i de delar, som här
nedanför stadgas.
2:0 För detta ändamåls befrämjande,
skall, sednast dä en skrift till försäljning
eller spridande utgifves, ett exemplar aflemnas,
i Stockholm till HofCanzlern, och
i hvarje annan ort till hans Ombud, hvaröfver
Embetsbetyg, der så äskas, genast
utfärdas bör. Boktryckare, som denna föreskrift
underlåter, bote hvarje gång Femtio
Riksdaler. Trycker han Periodisk skrift,
för hvars ulgifvande ej iakttagits de i 5 $
36o
Den 3i Jan narr i e. m.
1 och a mom. innefattade bestämmelser, bote
Ett hundrade Riksdaler; och skriftens ingifvande
inställes, intill dess utgifvaren
iakttagit hvad derom förordnas.
Dessa tvenne moment lemnades af RicD
derskapet och Adeln utan anmärkning,
§ 12.
3:o I afseende på försäljning eller spridande
af utifrån inkomna skrifter pä Svenska
språket^ äge HofCantzlern lika rättigheter
och åligganden, som i fråga om inom
Riket tryckta; och vare föryttrare af sådana
skrifter underkastad enahanda skyldighet
och ansvar, som i nästföregående
moment för Boktryckare, och i öfrigt genom
denna Lag för Författare bestämda
finnas.
Herr Cederschjöld: I anledning af detta
förslag skall jag utbe mig få uppläsa mia
reservation vid Utskottets Betänkande, så
lydande: Detta för Bokhandels-yrket så
främmande Censors åliggande skulle nästan
aldeles betaga oss möjligheten att kunna
erhålla litteraira producter från Finland,
ty förmodligen skulle knappt någon Bokhandlare
vilja sysselsätta sig med genomläsning
och pröfning af Commissions-skrifter,
eller våga att lita på sitt eget omdöme
i dylika mål, Dessutom skulle för en och
Den 3i Januarii e. ra.
36i
samma skrift flera särskilta personer kunna
blifva straffade, hvilket tyckes vara stridande
mot sakens natur. Jag har derföre
trott, att antingen hela påföljden borde stanna
blott dervid, att skriften skulle återsändas
eller confiskeras, eller ock Bokhandlaren
åtminstone hafva samma rätt, som en
Författare, att kunna få skrif teti granskad
af TryckfrihelsComitteen; eller ock sluteligen,
att någon viss kort tid, till esc. 14
dagar, borde utsättas, inom hvilken skriften,
efter det HofCancelleren eller hans
Ombud deraf erhållit del, ej finge, utan
författareansvar, spridas; men hvilket ansvar,
efter bemälte tid, upphörde, så framt
qvarstad ej dessförinnan blifvit lagd. Kunde
Författaren inom Riket åtkommas, så
borde han naturligtvis ensam till svars
stånda. Jag får hemställa, om ej, i anledning
af dessa skäl, ändring i detta moment
bör göras.
Herr Hjerta, Gustaf: Jag kan ej inse
någon möjlighet att handhafva ordning i
afseende på utrikes på Svenska språket tryckte,
hit införde Böcker, om ej ansvaret drabbar
den, som införskrifver och föryttrar dessa
böcker, enär hvarken Boktryckare eller
Författare kunna straffas derföre. Jag anser
detta stadgande om ansvar för den, som
föryttrar en sådan bok, ej böra förändras. Jag
fmner klart, att den Bokhandlare, som mottager
dylika skrifter, icke bör föryttra dera
36a
Den 3i Januarii e. m.
förr, än lian genomläst dem, då lian ock
ansvarar för att han icke fö ryt Ira r några,
som ej äro öfverensstämmande med Lagens
föreskrift. Jag anhåller, att Herr Cederschjölds
anmärkning måtte förfalla.
Friherre Rålamb: Herr Cederschjöld
har visserligen inom Utskottet framkastat
samma anmärkning, som han nu gjort, emot
detta moment, såsom Underligt för Bokhandeln
med Finland. Utskottet, som insåg
tvånget deri för Bokhandeln, kunde
likväl ej göra afseende på anmärkningen,
då större svårigheter äro pålagde Författare
och Boktryckare inom vårt eget land. Utskottet
vidblef så mycket heldre sitt beslut,
som Lagslridiga skrifter, tryckta i Finland
och Norrige på Svenska språket, annars skulle
här lätt kunna kringspridas. Jag hemställer,
att Herr Cederschjölds anmärkning måtte
förfalla.
Herr von Troil: Jag finner visserligen,
att lika mycken uppmärksamhet hör
fästas på böcker tryckta utrikes på Svenska
språket, som på dem, hvilka äro tryckta
jnom landet. En omständighet i detta moment
anhåller jag dock få anmärka, att
nemligen, om af de utrikes ifrån inkommande
Svenska Böcker lika många exemplar
skola aflemnas till HofCancelleren och
Academierna, som om boken vore tryckt
inom Landet, det skulle kunna hända, att
Den 3i Ja nu ar ii e. m.
363
i fall blott ett litet antal exemplar inkom,
priset på de återstående fördubblades. Jag
hemställer derföre, om icke i förslaget måtte
utsättas, att blott ett exemplar, nemligen
det till HofCancelleren, behöfver aflemnas.
Friherre Rålamb: Till besvarande af
den siste talarens anmärkning får jag blott
hänvisa tili nästföljande punkt. Der står
att hvar och en, som är berättigad att idka
bokhandel, skall till HofCancelleren eller
bans Ombud aflemna förteckning på inkomna
utländska skrifter. Således är han ej skyldig
att aflemna något exemplar.
Herr von Schulzenheim: I afseende på
Herr von Troiis anmärkning, är jag redan förekommen
af Friherre Rålamb. Beträffande
åter Herr Cederschjölds inom Utskottet gjorda
reservation, synes den mig ingalunda sakna
en tlieoretisk rättsgrund; men då en på
Svenska språket trjrckt skrift af smädeligt
eller förgripeligt innehåll, onekeligen åstadkommer
lika mycket ondt, om den är tryckt
utom Sverige och hit införd, som om den
vore härstädes tryckt; då således enahanda
motvigt bör läggas mot utspridandet i det
ena fallet, som i det andra; och då sluteligen
ingen Författare eller Boktryckare finnes,
som kan ställas till ansvar, synes intet
annat återstå, än att lägga Författareansvaret
på Bokhandlaren. Som utifrån införda
böcker på Svenska kunna öfverallt säljas^
364
Den 31 J a n u a r i i e. m.
mäste väl HofCanzlern eller dess Ombud
få ett exemplar, hvarlaelst som försäljningen
sker, om de eljest skola kunna utöfva den
tillsyn som dem åligger. Att möjligtvis flere
exemplar af samma bok sålunda kunde
komma HofCanzlersEmbetet tillhanda vore
ett jemförelsevis ringa ondt. Jag anser således,
att momentet lämpligen kan bibehållas
oförändradt, sådant det blifvit föreslaget.
Herr von Troil: Hvad som gifvit anledning
till min anmärkning var sista raden
af detta moment, der Bokhandlare, i afseende
på utrikes ifrån inkommande Svenska
böcker, åläggas samma skyldigheter som
Författare af i Sverige tryckt skrift. Jag
afstår gerna från min anmärkning om ej
något misstag kan ske.
Herr Cederschjöld: Jag vill blott fästa
uppmärksamheten på den skillnad, som uppkommer
i bestraffandet af brott mot delta
moment. Om en skrift kommit i 5o boklådor,
så skulle 5o personer få pligta för ett
och samma brott; då deremot, om boken
vöre tryckt inom Riket, samma straff blott
träffade en enda person. Jag hemställer, om
ej billigheten fordrade, alt antaga följande
redaction: ”1 afseende på försäljning eller
”spridande af utifrån inkomna skrifter på
”Svenska språket, äge HofCanzleren lika
”rättigheter och åligganden, som i fråga om
Den 3r Januarii e. m.
365
”inom riket tryckta.” Den som sådan skrift
sprider inom 14 dagar, från det HofCancelleren
deraf erhållit del, stände, i händelse
af åtal, Författareansvar. Då hade
Bokhandlare en möilighet att göra sig fredad
för ansvar, och då hade man derjemte
tillräcklig säkerhet, att cj sådana brottsliga
skrifter onäpst linge kringspridas.
Hans Excellence Herr Grefve af TVetterstedt:
Fullkomligen instämmande med
Herr Hjerta, hemställer jag till Herr Cederschjöld,
om ej större Controll är nödig
på utrikes, än inom landet tryckta Böcker,
äfvensom om det är för mycket begärdt,
att den, som föryttrar sådane skrifter, förut
har genomläst dem, enär det verkligen kunde
hända, att någon främmande magt hade
ett synnerligt interesse alt inom vårt land
kringsprida skrifter af ganska vådlig beskaffenhet.
Genomläser Bokhandlare ej sådane
skrifter, finner jag ej mera origtigt om 5o
Bokhandlare blifva straffade derföre, än om
en blir det. Jag vet ej något skäl, hvarföre
Bokhandeln skall vara mera fredad i
detta afseende hädanefter, än hittills. Hvarje
lossadt band härutinnan kan leda till oberäkneliga
följder. Hvad Finland beträffar,
så bör förhållandet vara någorlunda ömsesidigt,
och hitintills har intet blifvit gjordt
för våra böckers införande derstädes. Jag
tillstyrker, att Herr Cederschjölds anmärkning
må förfalla.
366
Den 3i Ja nu ari i e. m.
Herr von Schulzenheim: Hufvudsakeligen
förekommer af Hans Excellence Herr
Grefve af Wetterstedt, vill jag blott tilltigga:
att då momentet bestämdt innehåller,
att HofCanzlern, i afseende på spridningen
af utifrån inkomna skrifter på svenska språket,
bar samma åligganden j som i fråga
om inom Riket tryckta; och då Bokhandlare,
i detta förstnämnda fall, äro att anse
som Författare eller Bokhandlare, torde det
falla af sig sjelf, att HofCantzlern mot de
förstnämnda har alldeles enahanda åligganden,
som mot de senare. Nu finnes en prasscriptionstid
utsatt, då boken är tryckt i
Sverige, och HofCanzlerns åliggande är således
att iagttaga samma prasscriptionstid,
äfven i afseende på Svenska Böcker, livilke
äro tryckta utom Riket; hvarföre jag förmodar,
att Herr Cederschjölds anmärkning
äfven i denna del kan förfalla.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg den af Hr Cederschjöld
gjorda anmärkning höra, såsom Ståndets
gemensamma tanka, till ConstitutionsUtskottet
hänvisas.
Ropades Nej.
Hans Excellence hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg den gjorda anmärkningen
höra förfalla.
Ropades Ja.
Den 3i Januarii e. m.
§ I3-
4:0 Hvar och cn, som, efter vederbörlig
anmälan, är berättigad att Bokhandel
idka, åligge att till HofCanzlern eller
hans Ombud aflemna förteckning pä inkomna
utländska skrifter, och sådant sist ätta
dagar efter deras emottagande, vid bot af
femtio Riksdaler.
Herr Cederschjöld: I händelse vi skulle
erhålla större Bokhandel än vi nu hafva,
torde det måhända blifva svårt att inom
åtta dagar afgifva Förteckning på utifrån
inkommande Böcker; men jag vill dock icke
yrka någon förändring i detta moment.
Detta moment lemnades utan anmärkning.
§ i2-
5:o Till Ordningsmål räknas, om, vid
Boktryckeris eller Bokhandels inrättande,
försummas hvad 3 $ 3 morn. och 6 § 2
mom. för hvarje fall stadga , eller om Boktryckare
uraktlåter de honom i 3 § 4 oc^
5 mom. samt i denna x§‘:s 2 mom. föreskrifna
skyldigheter, eller om Bokhandlare icke
fullgör hvad honom likaledes jemlikt 3 och
4 mom. åligger. Tid sådana förseelser äge
HofCanzlern, i öfverensstämmelse med denna
Lag, att till der utsatta penningeböter
deti felaktige genast fälla; Denne likväl
öppet att, der han sig så befogad finnér,
368
Den 3i Januarii e. fn.
hos Konungen, i Dess JustiticeRevisionsEx*
p edition, underdåniga besvär anföra, i
Stockholm inom femtonde, och i Landsorterna
inom trettionde dagen, sedan han af
HofCanzlerns Utslag del undfått. För öfrigt
liro ordningsmål ej andra, än sådana
ekonomiska, som, enligt något gällande
Boktryckeri- och Bokhandels-Reglemente,
till HofCanzlerns pröfning kunna höra,
och till rubbning af något denna Grundlags
bud icke licia.
6:0 JustiliceCanzlern skall äfven, genom
vederbörande Ombud, öfver Tryckfrihetens
lagliga bruk hålla behörig uppsigt. Kare
likaledes Justitice-Ombudsmannen pligtig att,
i afseende på förbrytelser mot denna Lag,
lemna sin Embets åtgärd enligt de, rörande
hans befattning med andra mål, genom
Instruktionen föreskrifna grunder.
Desse moment blefvo af Ridderskapet
och Adeln lemnade utan anmärkning.
§ >3.
1:0 I alla de fall, som 8 och 10 ,§\$*
utstaka, håfve HofCanzlern eller hans Ombud
rättighet att, då han det nödigt pröfvar,
låta en skrift med qvarstad belägga,
sist inom älla dagar efter det skriften till
HofCanzlern eller Ombudet ingafs; Bör andes
inom en månad efter den dag, då i
lands
-
Den 3t Ja nu ar i i e. m. 36y
landsort q v ar staden lagd blifvit, tiof Canzler
en meddela Ombudet sitt beslut om gillande
eller upphäjvande af densamma, och
tillika härom JustiticvCanzlern underrätta.
Är uti Hufvudstaden qvarstad ej lagd inom
ätta dagars förlopp , eller har i landsorterna
HofCanzlerns gillande svar ej morn ofvanberörde
en månads tid ankommit, må
qvarstad icke, utan efter laga Domstols
och Tryckfrihets-Committeens yttrande, kunna
läggas eller fortfara.
2:0 Anser HofCanzlern eller hans Ombud
sig lagligen äga fog att förordna eller
äska, det någon skrift med qvarstad beläggas
ihåi, skall dertill skyndsam handräckning
meddelas, i Stockholm genom ÖfverStåithållareEmbetet,
och i öfriga Städer
samt orterna, af ilen Magistrat, hvarunder
Boktryckeriet eller Bokhandeln lyder. Öfver
qvarstads-förrättningens orsaker och
förlopp, samt om huru många exemplar
af den åklagade skriften då ännu befinnas
i Boktryckares eller Försäljares värjo, bör
anteckning tref allt författas, hvaraf den
ena tillställes HofCanzlern eller hans Ombud,
den andra ÖfverStåthällareEmbetet
eller Magistraten, och den tredje Boktryckaren
eller Försäljaren. I Stockholm varde
anteckningen genast, eller sist inom nästföljande
dags utgång, till JustiliceCanzlern
afiemnad. 1 orterne åligge Magistraten att,
5g H. 04
370
Den 3i Jannarii e. 111.
'vid ansvar såsom för Embetsförsummelse i
med först afgående post, anteckningen i
afskrift till JustiticeCanzlern insända.
3:o Justitice-Canzlern må ej i annor
händelse j än då lian föranstaltar om åtalande,
vid vederbörlig Domstol, af någon
hos honom i slikt ändamål omedelbarligen
anmäld skrift, om qvarstad derå förordna,
och sådant icke heller utan HofCanzlerns
eller hans Ombuds föregångna hörande och
tillstyrkande.
f:o I följd af enskilt mans begäran
må qvarstad å tryckt skrift icke läggas,
med mindre han företer antingen HofCanzlerns
eller hans Ombuds requisition, eller
ock vederbörlig Domstols beslut derom, med
påtecknadt intyg att, för beslutets verkställighet
intet hinder, efter denna Lag,
möter; då, i begge fallen, Executor vid
ansvar, lemne behörig handräckning.
5:o Ej må, hos Bokhandlare eller annan
försäljare, qvarstad ä någon inom Riket
utkommen Skrift begäras, så framt ej
styrkas kari., att skriften är i tryckningsorten
med qvarstad belagd, eller ock Skriften
ej blifvit, enligt 12 §:n 2 momentet,
till HofCanzlern eller hans Ombud inlemnad.
6:0 Qvarstad eller confiscation galle ej
Den 31 J a n u a r i i e. m.
37i
för större del af en Skrift , än det eller
de band, häften eller tomér, hvaremot åtal
göres; äfvensom något mer af confiskerad
skrift ej må af trycket ånyo utgifvas, än
det Domstolen , hvilken sist i målet dömt ,
för brottsligt icke ansett.
Desse mom. lemnades af Ridd. och Ad.
utan anmärkning.
§ i3.
y:o Ehn, som beträdes att hafva försålt
eller utspridt en i laga ordning med
qvarstad belagd eller confiskerad Skrift,
vare , vid alla sådane tillfällen , der han
örn qvarstaden ägt eller bordt äga kunskap
, underkastad samma ansvar som Författaren.
Rubbning af qvarstad, hvaruppå
försäljning eller utspridande icke följt,
umgälles, efter 8 Cap. 8 ,f:n UtsökningsBalken,
med böter af Tretton Riksdaler
sexton skillingar.
Herr Cederschjöld: Jag hemställer om
éj äfven i detta mom. bör, i stället för straffbestämmelsen,
införas ett stadgande, att bestraffningen
blir efter allmänna lagen.
Uppå skedd framställning blef den af
Herr Cederschjöld gjorda anmärkning såsom
Ståndets gemensamma tanka lill ConstilutioncUtskottet
hänvisad.
5g H. a4*
372 Den 3i Januavii f. tH;
§ *4-
1:0 Varder någon af trycket härstädes
utkommen j eller pä svenska språket författadj
utomlands tryckt och hit i Riket införd
skrift hos Konungen af IlofCanzlern
anmäldj såsom innefattande ämnen hvilka
kunde föranleda missnöje från andra Magters
sida j äge Konungen att derom „ efter
omständigheternaförordna j samt om Han
så nödigt aktar låta genom HofCanzleni
föranstalta om skriftens seqvestrerancle och
indragning, både hos Boktryckare och försäljare
eller andra utspridare på sätt om
qvarstad här ofvan stadgas. Sä vida HofCanzlern
ej öfverlemnar skriften till JustiticeCanzlern
för åtalande vid laga Domstol
j skall han genast ovägerligen inhämta
TryckfrihetsCommiteens utlåtande. Finner
Committéen j söm icke må ingå i Politiska
considerationer, att skriften enligt Lagens
bokstaf ej åtalas kanj då börj efter Konungens
ompröfningj skälig ersättning af
Statsmedlen anordnas åt Boktryckare eller
Försäljare. i och för deras omkostnader
och förluster.
Herr von Troil: Jag erkänner att ConstitutionsUtskottet
med obetydlig förändring
bibehållit detta stadgande från vår nu gällande
Tryckfrihetslag. Jag hemställer dock,
att det ur den nya TryckfrihetsFörordningen
må alldeles utgå, eller åtminstone att
Den 31 J a n u a r i i e. m.
Ridderskapet och Adeln ville såsom sin ger
mensamma tanka antaga denna princip. Den
sak jag nu yrkar talar tillräckligt För sig
sjelf. Anständigheten förbjuder ett fritt folk
att i sin Grundlag bibehålla ett sådant stadgande.
Vid första påseende skulle synas,
såsom detta stadgande i det nya förslaget
blifvit mildradt, men det förhåller sig verkligen
tvärtom, ty enligt den gamla Tryck t
frihetslagen kunde skriften endast indragas
då främmande Makter, eller deras Sändebud ,
sådant begärde. Nu deremot är det HofCantzlerens
skyldighet att till indragning
anmäla en skrift, som han anser kunna föranleda
till missnöje hos främmande Makter,
Det är således nu gifvet, att HofCanzlern,
utan någon anmälan från främmande Makter,
kan indraga en skrift, blott på sitt eget
godtycke. Den andra omständigheten är,
att det beror på Konungens pröfning om
ersättning för en sålunda indragen skrift
skall erhållas, och till huru stort belopp.
Det är sålunda en möjlighet att ersättningen
blir så liten, att den kan räknas för ingen,
Då man söker omgärda sig med garantier
mot Domaremaktens och Regeringens missbruk,
är det märkvärdigt att man tillåter
främmande Makter fordra, det en enskilt
författares skrift skall undanryckas så väl
författaren, som hela Svenska allmänheten.
Jag tror, att ett folk, som stiftar sådana lagar,
ej är särdeles mant om aktningen för
sig sjelf hos efterverlden, samt om inre och
374
D« n 3i J a n u-a r ii e. ra.
yltre frihet. Det är skadligt att under så-:
dana omvägar söka inbilla nationen, att
den har Tryckfrihet, då Regeringen de facto,
när den behagar, kan upphäfva densamma.
Äfven den garanti, som synes innehållas
i vår nuvarande Tryckfrihetslags
stadgande, alt indragning ej kan ske utan
på anmälan af främmande Makter, kan med
mycken lätthet tillintetgöras, ty en HofCanzler,
som skulle vilja indraga en utkommen
skrift, skaffar sig alltid med lätthet
någon af de utländske Makternas Sändebud,
som förklarar, att den utkoinne skriften gifvit
anledning till missnöje. Sjelfständigheten
hvilar ej på lejda skaror, som täfla mot
andra skaror, utan på medborgares kärlek
till friheten, och på lagar sorn stadga menniskors
rätt; och i första rummet böra lagarna
äga aktning för friheten och äganderätten.
Det förundrar mig huru 1812 års
Lagstiftare kunnat stifta en sådan lag; men
de voro ej kända för särdeles omvårdnad
om folkets rättigheter, hvilket också sjelfva
lagen utvisar. Dessutom finnes det ögonblick,
då man måste gifva vika för tvingande
omständigheter, eller uppoffra framtiden
för ögonblickets fordringar. Detta kan
tjena dessa Lagstiftare till ursäkt; men huru
ett sådant Lagbud sedermera kunnat quarstå,
lemnar jag derhän; det tillkommer ej
mig att bedömma. Jag har dock hört talare
upphöja statens framskridande sedan
år 1814* Förhållandet blir likväl olika nu,
Den 3i Januarii e. m. 375
då en helt ny Tryckfrihetslag af oss skall
stiftas. Jag hoppas härvid slippa höra det
inkast, att freden är dyrbarare än någonting
annat. Jag önskar äfven freden, men
mäst friheten och nationaläran. Rättigheten
att fritt få yttra sig är en bland de dyrbaraste
rättigheterna, och om den beröfvas
medborgaren i något fall, är det för det
minsta lika brottsligt mot samhällsförfattningen,
sorn om man fordrade att skatter
af folket skulle upptagas mot 5^ § Reg.-  Formen. Likheten är mera sann än skenbar,
då tankan från en högre synpunkt öfverskådar
förhållandet. Jag anhåller orri
Herr Grefvens och LandtMarskalkens proposition,
att Ridd. och Adeln såsom sin gemensamma
tanka ville antaga, att hela detta
stadgande bör ur den nya Tryck fr ihetsla-t
gen utgå,
Friherre Rålamb: Utskottet, som vid
utarbetandet af detta förslag, fann rättigheten
för fremmande Makter att inblanda sig
i våra inre förhållanden, då någon skrift
utkom, som hos dem kunde väcka missnöje,
ej vara grundad på någon politiskt ^ eller
moraliskt riktig grund, kunde ej annat än
utur Tryckfrihcts-förslaget utesluta denna
olämpliga föreskrift; men det ansåg å andra
sidan lika nödvändigt, att, i det borttagna
stadgandets ställe, införa ett annat, som, i
det att det tryggade Nationen mot faror
och misshälligheter af så ringa anledning
Den 3i Jannani e. ro.
uteslöt främmande Nationer och deras Omhud
från en rättighet, som var kränkande
för nationaläran. Utskottet införde detta
nya stadgande, öfvertygadt derom, att tillfällen
kunde inträffa, då HofCanzlern hlefve i
nödvändighet, att med qvarstad belägga en
skrift, efter derom hos Kongl. Maj:t gjord
underdånig anmälan. Utskottet har likväl
sökt skydda äganderätten, då det föreslagit
att TryckfrihetsCornitteen skulle höras om
skriften vore köttslig eller ej, och, i senare
fallet, Kongl. Maj:t äga rättighet att af Statsmedlen,
efter omständigheter ne, bevilja skadeersättning.
När således Utskottet tillstyrkt,
att utländska Makter ej få inblanda sig inom
området af vår tryckfrihet, äfvensom att
författare för sådan indragen skrift skall erhålla
skadeersättning, hemställer jag, om ej
denna puukt må af Ridderskapet och Adelli
till grundlagsenlig behandling blifva godkänd.
Hans Excellence Herr Grefve Mörner^
Adolf Göran: Jag ber endast få upplysa,
att det ej är allenast sedan 1812, som det
omtvistade stadgandet funnits uti Tryckfrihetslagen,
utan att det derstädes funnits
allt sedan denna Lag år 1809 stiftades. Anledningen
var att, med allt nit för fäderneslandets
ära, trodde man det ej vara lämpligt,
eller löna mödan, att för några Journalisters
skuld, och med föranledande af
några utaf dem begagnade uttryck, blottställa
sig för osämja med främmande Mak
-
Den 3i Januari i e. ni, 077
ter. Man trodde sig böra nyttja detta försigtighetsmått,
sedan man sett Författare
vålla fredsbrott emellan Frankrike och England,
emedan man fann en sådan Tryckfrihet
kunna blifva något för dyrköpt, då Sverige
ej, såsom England, är en Ö, och kan förlita
sig på en magt, dylik med Englands. Man
trodde sig af erfarenheten känna, alt kriget
ej är en så alldeles lätt sak, som det
under en rådslående Församlings öfverlägga
ningar skulle tyckas. Man fann således ej
mödan värdi, alt utan något egentligt gagn
blottställa nationen. Här är ej fråga om att
hindra upplysningen eller vettenskaperna att
spridas, utan är det endast personliga an?
fall, sådane som slöta ulan att upplysa,
hvilka man velat förekomma; och jag är
verkeligen af den öfvertygelsen, att sådane
anfall äro bättre att aflägsna, än att beskydda.
Jag gör ali möjlig rättvisa åt det
nit för oberoendet och nationaläran, hvilket
synes lifva den värde talaren Herr von
Troil, men jag tror, att han bör förena det
med den varsamhet, som vårt läge och våra
tillgångar fordra, emedan jag anser, alt
man ej bör blotställa sig för onödiga uppoffringar,
som ofta skada, och sällan gagna.
Herr Crusenstolpe, Magnus Jacob:
Utan att dela med Herr von Troil hans
öfvertygelse om stabiliteten af det stadgande,
hvarom här är frågan, eller obligationen
hos 1813 års lagstiftare, delar jag dock
378 Deri 3i Januarii e. ra.
i afseende å denna punkt, Herr von Troils
åsigter. Jag vill ej trötta med återupprepande
af de skäl, som kunna anföras, utan
vill endast tillägga, att då ett sådant lagbud
finnes, skall det naturligtvis öka ömtåligheten
hos de främmande Makterna, just
för det att det finnes; dessutom torde man
med skäl kunna säga, att det ej passar sig
för Svenske HofCanzlern, att vara ombud
för utländska Makter, vis å vis enskilte Svenske
medborgare. Jag tillstyrker sålunda,
att den ifrågavarande punkten må utgå.
Hans Excellence Herr Grefve af Wetterstedt:
Då jag är påkallad att framställa
några inkast mot hvad Herr von Troil yttrat,
skall jag ej mola honom, såsom han
synes frukta, med det skäl, att stadgandets
fortfarande är ett nödvändigt villkor för de
fredliga förbindelsernas bibehållande med
de utländske Makterna. Den satts Herr von
Troil försvarar skall alltid blifva mera hyllad
och verkande på Svenska sinnen, än
den torra vederläggning jag kan åstadkomma.
I fall här vore fråga om stiftandet af
en ny Tryckfrihetslag, skulle jag instämma
med Herr von Troil, men då det är fråga
om borttagande af ett stadgande, som redan
finnes, skulle följden blifva, att de utländska
Makterna möjligen skulle förundra
sig deröfver, och kanske skulle borttagandet
af ett stadgande, som funnits alltsedan
TryckfrihetsFörordningens upprättande utan
Den 3i Januarii e. ni.
fitt verka på något sätt menligt, nu bidraga
till mindre gynnsamma förhållanden. En
ledamot har ganska riktigt upplyst, att det
ej är från 1812, utan från 181 o, sorn detta
stadgande härleder sig. Men emedan år
1812, och den anda som hos då varande
lagstiftare var rådande, blifvit nämnd, så
må det tillåtas mig hemställa, 0111 det ej
var efter 1812, som beslut togos i afseende
på Sveriges säkerhet, hvilka ej bestodo i
loma ordformler, utan uttryckte sig i handling
på Tysklands fält och Noriges fjellar,
säkrare att åberopa, än alla lagbud. Dessutom
finnes det större säkerhet i den nu
föreslagne redactionen, emedan utländske
Makter, efter nu gällande TryckfrihetsFörordning,
äga rätt att påyrka skrifters indragning,
hvarigenom HofCanzlern verkligen
då är de främmande Makternas ombud.
Efter nuvarande förslag åter, är det öfverlemnadt
till HofCanzlerns egen pröfning,
om han finner en utkommen skrift kunna
föranleda till väsendtliga misshälligheter. Då
förslaget dessutom innehåller större garantier,
än den gamla redactionen, tror jag
man bör antaga detsamma, och vara nöjd
dermed, synnerligen som jag ej vågar tillråda
att borttaga stadgandet, ehuru främmande
sändebud hittills icke deraf sig begagnat,
emedan en sådan åtgärd möjligen skulle
gifva anledning åt författare att tro det nya
vägar för smädelsens framställande vore öppnade.
Det är min pligt att hoppas och yr
-
38o -
Den 3f Januarii e. m,
ka, det vi ej måtte gifva anledning tillböra
jandet af sådane strider.
Herr von Troil: Tvänne af Konungens
Rådgifvare hafva mot mig uppträdt och upplyst
mig om mitt misstag, då jag sade att
det var från 1812, som det ifrågavarande
stadgandet härledde sig. Men om det också
var från 1809, kan dock samma ursäkt
äga rum i Rikets dåvarande svaghet. Grefve
Mörner har sagt, att man ej borde våga ett
krig för några ord, som voro obetydliga,
Jag anser likväl ej saken så. Herr Grefven
har erinrat om kriget emellan Frankrike
och England, och föreburit att anledningen
dertill var Journalisternas utfall. Om en
medborgare kan för en sådan skrift lagligen
straffas, skall jag ej vara deremot, men hvarje
godtycklig behandling af medborgaren måste
jag bestrida. Jag hemställer till Grefve
Mörner, hvilken Makt det var, i det krig
han citerat, som gjorde afseende på medborgarerätt?
örn det ej var just för brist på
detta afseende, som Napoleon störtades, då
deremot England, för ett motsatt förhållande,
bibehöll segern och hjelpte det öfriga
Europa. Hvad Grefve Wetterstedt anfört
har ej kunnat rubba min öfvertygelse. Han
har sagt, att Svenska oberoendet kraftigare
blifvit vitsordadt genom handling på Tysklands
fält och vid Noriges fjellar, än genom
toma ordformler. Jag vill ej invända
något deremot} men då Svenska oberoendet
Den 3i Januarii e. m.
verkeligen vunnit så mycket, vet jag ej hvarföre
ett lagbud skall qvarstå, som är i rak
strid med dessa handlingar. Hvad åter den
föreslagne ändringen vidkommer; eller att
något utländskt sändebud numera ej äger
rättighet att begära en skrifts indragning,
så anser jag likväl förhållandet ännu vara
detsamma, ty det lärer varä svårt för HofCanzlern
att pröfva, hvad missnöje en skrift
kan väcka, då den ej blir lagligen åtalad;
och om ett sändebud skrifver till HofCanzlern
och säger, att den eller den skriften
misshagar, måste HofCanzlern underställa
saken Kongl. Majit. Jag kan således ej annat
finna, än att de utländske sändebuden
äga samma rätt som förut. Då de dessutom
hitintills ej gjort bruk af denna rättighet,
skola de säkerligen ej fästa stort afseende
på uteslutandet af densamma, helst Konungens
egna sändebud vid andra Hof ej lära
hafva samma rättighet, hvarom jag dessutom
anhåller att af Grefve Wetterstedt få
någon upplysning. Jag tror, att man i detta
fall ej bör gå längre, än till reciprocitet,
om det ej skall få utseende af vasallskap.
Herr Hjerta: Jag lemnar visserligen
allt värde åt Herr von Troils framställning,
och instämmer äfven till någon del deruti;
men jag önskar dock, att man må bibehålla
det stadgande, som i detta afseende funnits,
särdeles som alla lagstadganden böra
qvarstå, intilldess erfarenheten visat be-i
382
Den 31 J a n u a r i i e. m.
hofvet af deras ändring. Dä detta stadgande
i 20 år ej haft någon menlig följd, kan
jag ej anse det såsom opassande. Det högsta
man skulle kunna säga, är att det är
öfverflödigt och sålunda ej farligt eller af
någon betydenhet; men det är en annan
■omständighet, hvarföre jag verkeligen anser
det vara af stor våda, att bifalla Utskottets
förslag, likasom jag önskar det man ej ville
borttaga de främmande sändebudens rätt att
sjelfve inför Konungen göra gällande sina
skäl till missnöje med en utkommen skrift.
Mina skäl härtill äro: det är ej omöjligt alt
tänka sig, det en faction styrde Sverige; om
då HofCanzlern vore organ för denna faction,
och denna faction skulle önska krig,
så skulle, om factionen lät utgifva de mäst
smädliga skrifter emot en närgränsande nation,
och HofCanzlern underlät att göra
Grundlagens bud gällande, det önskade kriget
deraf kunna blifva en följd. Jag anser
det derföre vara en större garanti deruti,
att de utländske sändebuden få, då de vistas
bland oss, äga den Svenska medborgarerätten,
att inför Konungen anmäla hvad de
anse skymfligt, än om man endast i HofCanzlerens
hand anförtrodde denna rättighet.
Jag skulle derföre önska, att vi i detta
afseende ej fastställde ett skick, som vi ej
försökt. Hans Excellence Herr Grefve af
Wetterstedt har sjelf upplyst, att de utländske
sändebuden hitintills ej klagat öfver
hågra tryckta skrifter, och dock vilja vi
Den 3i Ja nu ar ii e. in.
383
hu sätta HofCanzlern i oro öfver hvarje uti
en skrift förekommande tvetydigt uttryck,
och lemna honom makt att besvära hvarje
författare med tvångsåtgärder, tilläfventyrs
oftast en följd af en nervsvag HofCanzlers
retliga fantasi. Detta tror jag vara i högsta
grad olämpligt, så mycket hellre, som
det finnes flere nationer, hvilka här ej hafva
några sändebud, men hvilkas rätt HofCanzlern,
till följe af folkrättens bud, vore
pligtig att bevaka; hvarigenom åter flere
confiscationer af skrifter skulle uppkomma,
än om denna rätt att anmäla skrifter endast
vore öfverlemnad åt de utländske sändebuden
sjelfve. Jag vill sålunda hellre t. ex.
åt Engelska Ministern öfverlemna domsrätten
i detta fall, än till vår egen HofCanzler,
hvilken vore tvungen att likaväl skydda
England, som Turkiet, hvilket ej har
ombud härstädes. Jag anser således det
närvarande lagbudet bättre, emedan det ger
åt sändebuden Svensk medborgarerätt om
deras ära förnärmas. På denna grund anhåller
jag, att man måtte återställa denna
punkt i samma skick den nu innehar i Tryckfrihetslagens
5 § i3 moni., hvilket är det
enda ändamålsenliga, emedan man deraf ej
befarar några rättegångar eller confiscationer
förrän något utländskt sändebud detsamma
begärt. Jag anser ej detta lagbud,
som de fleste skulle önska funnes om vi
vore i vissa politiska förhållanden, kränkande
för Statens ära. Jag anhåller om Herr
384
Den 31 J a n u a r i i e. ra.
Grefvens och LandtMarskalkens proposition,
att Ridderskapet Och Adelli såsom sin gemensamma
tanke måtte antaga, det den 1
detta afseende redan existerande punct matte
bibehållas.
Herr Crusenstolpe: Hans Excellence
Herr Grefve af Wetterstedt bar någon gång
tillkännagifvit, då han yttrat sig, om han
gjort det såsom Konungens Rådgifvare eller
Såsom representant, ehuru Hans Excellence
ej mi gjort denna distinctiori. Jag hoppas
likväl, att det ej var i egenskap af StatsMinister
för Utrikes Ärfendérne, sorn Hans
Excellence nyss förklarade, att de utländska
Makterna möjligtvis skulle misstycka1
den ifrågavarande förändringen, ty jag förmodar,
att vår politiska ställning för det
närvarande ej är så betänklig. Den siste
falaren antager, ätt man bör lemna de utrikes
Ministrarne tillfälle att söka straff på
de svenske medborgare, som med smädliga
uttryck kunna kränka deras ära. Här är nu
blott fråga om en godtycklig makt att bestraffa,
och en sådan makt strider alldeles
mot våra constitutionella förmer. Jag instämmer
belt och hållet i det af Herr von
Troil gjorda yrkande.
Hans Excellence Herr Friherre Lagerbjelke:
Som jag möjligen bidragit till frå
gans
ventilerande inom ConstitutionsUtskot
tet,
Den 3 i Januari i e. ra.
385
tet, bör jag något orda om densamma, ehuru
det till äfventyrs skulle synas öfverflödigt
efter Hans Excellence Herr Grefve af
Wetterstedts utförliga yttrande i ämnet. Jag
bär nemligen i min motion haft tillfälle omnämna,
huru alla Magter anse sig i ett visst
moraliskt förhållande till hvarandra i afseende
å skrifter af en mäktigare syftning
mot Institutionerna. Jag har nämnt detta i
anseende till Indragningsmak ten. Jag har
hemställt till Utskottet, om ej den nuvarande
formen, i synnerhet för det speciella
fall hvarom här nu är fråga, horde undergå
en förändring) sådan som Konungens
och Rikets värdighet kräfde. Sådan som
jag ansåg förändringen böra vara, har Utskottet
äfven föreslagit densamma. Utskottet
har ej trott, att de främmande sändebudens
reclamationsrätt till svenske Medborgares
skrifter, horde synas i vår Grundlag.
Lika med Utskottet tror jag, att intet tillfälle
der må inrymmas, som åt dessa sändebud
gifver den af en annan talare nyss
omnämda medborgarerätt. Jag tror, att formen
för ett sådant måls behandling är ganska
riktig, då HofCanzleren öfver den utkommande
skriften äger pröfningsrätt. Han är
så till vida, och på dubbelt sätt, rälta
man, som lian just äger att skaffa med alla
andra tryckfrihetsmål, och, hvad de politiska
förhållandena beträffar, är näst StatsMinistern,
samt i flere afseenden, kallad
59 II. 2 5
386
Den 3i Januarii e. m.
att företräda hans ställe. Herr Hjerta haf
ansett den nuvarande Tryckfrihetslagen i
denna punkt vara bättre, och han har dervid
utgått från den allmänna grund, hvilken
äfven synes vara ganska riktig, att ett
lagstadgande, som i många år funnits, utan
att tillskynda någon olägenhet, bör bibehållas
intilldess behofvet påkallar dess ändring.
Ått likväl formerna af vårt Statsförhållande
synas bättre bevarade, då i grundlagen
ej är synlig en sådan anmärkningsrätt
för de främmande sändebuden, är naturligt.
Man har trott, att utrikes Ministrarne
ej böra hos oss äga större rätt, än våra
sändebud äga hos utländska Magter, men
skillnaden, som finnes, är till följe af olika
institutioner, bruk och vanor. I allmänhet
kan jag försäkra, i stöd af en förfluten erfarenhet,
att reclamationer göras, emottagas
och ofta villfaras. Det har händt mig sjelf,
och jag kan visserligen ej säga, att någon
■utländsk Magt beherrskade det land, der jag
såsom sändebud var anställd, och dock bifölls
reclamationen. Sådane händelser har
ock inträffat annorstädes. Hans Excellence
Herr Grefve af Wetterstedt har upplyst och
Herr Hjerta erkänt, att det nu existerande
lagbudet är lika gammalt med sjelfva Tryckfrihetslagen
, och deraf har ej någon olägenhet
härflutit, eller riket kunnat sägas vara i
något det minsta verkliga eller apparenta
beroende, utan tvärtom i allvarligt hänseende
vår sjelfständighet oupphörligen vuxit
Den 3i Ja ti ua r i i e. m.
387
och står nu på en för fast grund för att
betviflas. Jag hemställer då, om ej anledning
finnes att låta detta stadgande blifva
beståndande. Det är ej af obetydlig vigt om
detta stadgandes tillvaro härstammar från
början af vårt constitutionela samhällsskick.
När, efter år 1809, Tryckfrihetslagen utarbetades,
tror jag att de, som dervid erinra
sig Epoker och personer, skola inse öfvergången
från ett tillstånd af tvång och olycka,
till friare institutionar, och om man
dervid sökte använda alla möjliga medel
och alla kraftsansträngningar, som man kunde
disponera för att komma ur det då herrskande
tvånget, tror jag likväl, alt allmänna
andan då var, att ej medgifva mera än
man skäligen borde. En annan ledamot
har anmärkt, hvad som skulle hända örn
Skrifter på Svenska utkomme mot Stater,
som här ej hålla några residenter? Svaret
är ganska lätt, ty då skulle inga communicationer
ifrån dessa Magter i detta afseende
anlända, och då hoppas jag Ridderskapet
och Adeln är öfvertygad derom, altHofCanzierns
åtgärd blir ganska lätt, ty den
blir ingen. Jag tror dessutom, att om man
sätter sig öfver beräkningar af, om man så
får säga, ett simuleradt beroende, och endast
fäster sig vid de ömsesidiga förhållanden
Folkrätten påkallar, skall man vara
mindre ömtålig vid händelser af denna beskaffenhet.
Under hela tiden af vår lag59
H. a5
388
Den 3i Januari i e. rti.
bundna frihet är ej någon indragning från
de utländska Magterna begärd, oaktadt reclamationer
från oss blifvit å andra sidan
villfarne. Det är således ett utbyte af vänligt
handlingssätt, som, om det ej alltid är
oundvikligt till fredens bibehållande, alltid
tjenar att befästa hoppet om andra fördelar;
och jag vet ej hvarföre man skulle vilja
uppoffra dem, helst man med lagstadgandets
borttagade gåfve anledning att tro
det vår önskan att lefva i lugn nu vore
mindre än förut. Jag vågar, på alla dessa
skäl, hemställa, om ej det redactionsförslag,
som nu blifvit föreslagit, af Ridderskapet
och Adeln skulle befinnas vara det tjenligaste.
Herr Cederschjöld: Då nu gällande
Tryckfrihetslag medgifver indragning af sådana
skrifter, som kunna vara af vådlig
natur, endast då fremmande Magters ombud
deremot göra anmärkning, men den
nu föreslagne punkten stadgar, alt HofCanzlern
sjelf får till Kongl. Maj:t anmäla
hvad han förmodar såra de utländske Magterna,
skall jag inskränka mig, att jemföra
dessa båda stadganden, för att söka ådagalägga,
livilketdera är minst menligt, så väl
mot Författaren, som emot Rikets värdighet.
Naturligtvis har HofCanzlern hitintills
i detta afseende varit alldeles lugn.
De utländske Magterna hafva fått skylla sig
sjelfva, om deras sändebud uteblifvit med
Den 3i Jan u a r i i e. in.
38g
anmälanden mot skrifter af denna natur.
Ora det nya redactionsförslaget antages skall
ett helt annat förhållande inträda. HofCanzlern
är då nödsakad blifva sträng och
granlagad; han vet naturligtvis ej hvilket
uttryck, som kan få passera utan att misshaga
de utländske Magterne. Indragningar
och åtal mot en mängd skrifter skulle då
komma att äga rum, som annars aldrig
kommit i fråga; jag anser derföre ovedersägligt,
att det gamla stadgandet är för
hvarje författare vida mindre menligt. Låtorn
oss nu tillse, hvilketdera stadgandet är
mäst öfverensstämmande med Rikets värdighet.
Om det nya stadgandet antages,
kunna de utländska Magternas ombud låtsa
ej gifva akt på en utkommen skrift förr än
efter längre tid, och då göra sina anspråk
gällande, samt förebrå HofCanzleren sitt
förhållande. Detta kan gifva anledningar
till högst obehagliga efterräkningar. Jag
undrar hvem HofCanzlern skulle få, som
ville på sådane vilkor åtaga sig, att för de
Utländske Magternas räkning blifva Censor.
Jag tror det vara bäst förblifva vid hvad i
detta afseende är stadgadt, särdeles sedan
upplyst blifvit, att ingen obehaglighet hitintills
häraf uppstått. Jag tror det skulle
vara en ganska vådlig opinionssak om HofCanzlern
sjelf skulle gissa sig till, hvad sorn
af de utländske Magterna kunde anses vara
smädligt eller icke. För min del linner
jag intet kränkande i det gamla stadgan
-
3go Den 3i Januari i e, ra,
det, och tillstyrker derföre dess bibehåls
lande.
Herr von Troil: Discussionen bar sluteligen
börjat hvälfva sig omkring en jemförelse
emellan det närvarande och det nu
föreslagne stadgandet i denna del. Jag finner
deremot båda stadganderne lika afskyvärda.
Med förundran har jag hört Herr
Hjerta förklara, att Ministrarne här borde
äga medborgarerätt. Jag bar svårt att finna
denna sorts medborgarerätt vara annan,
än den, som en hop barbarer skulle äga i
en eröfrad stad, att kunna dräpa den förste
de mötte; ty skydd för smädelsen innebär
ej denna punkt, emedan ett sådant
skydd redan finnes i cpde momentet af samma
paragraf. Hvad beträffar det skäl Herrarne
Hjerta och [Cederschjöld mot punctens
afskaffande begagnat, att nemligen den
ända hittintills ej gifvit anledning till något
missbruk, så länder sådant vår Regering
till heder, men jag frågar, om man
stiftar grundlagar för ögonblicket, eller om
ej det sker för framtiden? Enligt min tanka
tillintetgör denna punkt bela vår tryckfrihet.
Friherre Lagerbjelke har trott, att
vi ej borde vägra utländska Magter, hvad
de i detta afseende billigtvis kunde önska.
Jag frågar dock, om dessa Magter billigtvis
kunna fordra mera, än lagen tillåter. Herr
Friherren har äfven tält om den ömsesidiga
folkrätten; men skola vi vara mera öm
-
Den 3i Januarii e. ra.
3g i
f.ålige om yttranden mot främmande Magier,
än emot vår egen Konung, hvilken,
om han skymfas, ej äger magt att låta straffa
förbrytaren utan föregående laglig bevisning.
Jag kan ej frångå den proposition jag yrkat,
att nemligen bela detta moment måtte
ur det nya Tryckfrihets-lagförslaget utgå.
Hans Excellence Herr Grefve af Wetterstedt:
Jag trodde ej, då jag yttrade mig
här, att jag skulle behöfva börja med att
säga, om det sker i egenskap af StatsMinister
för utrikes ärenderna, eller af Riksdagsman,
emedan jag icke känner någon annan
rättighet dertill på detta rum, än den, som
tillhör den sednare egenskapen. Jag har icke
heller hört den värde talaren Herr Crusenstolpe,
som nu med så mycken skicklighet
framställer mig i min dubbla egenskap, i
lagfrågor börja med att framställa de högre
insigter han i sådana ämnen kan äga, i kraft
af sitt Embete i Staten. Derföre anhåller
jag, att, lika med öfrige talare, få yttra
mig i egenskap af en person, som har den
äran att tillhöra detta Stånd. Herr Hjerta
har föreslagit, att bibehålla den gamla redactionen,
och jag har visst ingenting emot
om Ridd. och Adeln täckes förena sig derom.
Jag skulle då måhända kunna föreslå
en redaction, som borttog omnämnandet af
dessa utrikes sändebud, hvilket jag anser
kunna och böra utgå, utan att ändock öfverlemna
till HofCanzlerens egenmyndiga
392
Den 3i Ja 11 tiar i i e. in.
pröfning en sak, för hvilken man, i afseende
på den Ottomaniska Porten, hyser så
stor farhåga. Jag hör härvid återkomma
till besvarande af Herr Crusenstolpes yttrande.
Jag kan icke påminna mig bestämdt
huru mina ord folio; dock tror jag mig icke
hafva sagt, att, om §:n borttogs, främmande
Magter skulle ogilla detta beslut. Då
uttryckte jag åtminstone icke min mening,
ty dessa ord, såsom motiver på ett Svenskt
Riddarhus, böra icke så tolkas af ett Svenskt
sinne. Jag tror mig blott hafva sagt, att
om detta stadgande funnits och icke verkat
någon skada sedan 1809, så skulle, om det
nu borttogs, sådant åtminstone väcka förundran
och uppmärksamhet hos främmande
Magter; och dessa två ord tror jag mig
kunna säga såsom Riksdagsman, utan att de
behöfva tillskrifvas Statsministern för utrikes
ärenderna. Herr Cederschjöld har ansett
säkrare att bibehålla det gamla; men
jag trodde det nya förslaget naturligen innebära,
att HofCanzIeren icke blott skulle
gissa sig till ett sådant missnöje, utan känna
det med visshet. Herr von Troil har
sagt, att, efter detta stadgande, hvarje skrift
skulle kunna åtalas. Visserligen har jag
hört, att Cardinalen Richelien sade: skrif
tvänne ord på ett papper, och jag skall
deruti finna skäl att sätta er på Bastillen,
Men jag tror icke att förhållandet här är
sådant med främmande sändebud, ty jag
får hemställa, 0111 icke sista pröfningsrätten
Den 3i Januari i e. m.
är lemnad Konungen, då der står: sedan
en sådan anmälan är gjord, äge Konungen
derom efter omständigheterna förordna o. s. v.
Hos Konungen ligger således garantier emot
missbruket häraf å de främmande Magternes
sida. Men 0111 meningarna skulle kunna
bättre förenas genom borttagande af HofCanzlerens
pröfningsrätt, så lar jag mig friheten
föreslå följande redaction: häfver någon
af trycket härstädes utkommen, eller,
på Svenska språket författad, utomlands
tryckt och hit i Piiket införd skrift, föranledt
missnöje från andra Magters sida, äge
Konungen att derom, efter omständigheterne
förordna, samt, om Ilan så nödigt aktar,
låta genom HofCanzlern föranstalta om
skriftens sequestrerande och indragning både
hos Boktryckare och försäljare eller andra
utspridare, på sätt om qvarstad här ofvan
stadgas. Så vida HofCanzleren ej öfverlemnar
skriften &c. &c. Då är det bevisadt att
missnöjet verkligen är af utrikes Magt tillkännagifvet,
och en rättvis ordning iakttagen.
Skulle detta icke vinna Ridderskapets
och Adelns bifall, så har jag väl intet emot
att bibehålla det gamla, men tror åtminstone
att något stadgande bör finnas.
Herr Hjerta: Jag vet mig icke hafva
talat om, att det närvarande stadgandet i
denna fråga skulle behaga andra Regeringar
att äga, utan att det skulle vara rätt behagligt
för flere folk, om de hade en sådan
Den 3i Ja nu ar ii e. m.
föreskrift sora denna. Det finnes vissa politiska
svaghetsförhållanden, sora kunna med
vår ställning jemföras, der sådant kunde
vara högst nyttigt. Jag liar dessutom vågat
föreslå, att qvarblifva vid det gamla,
då det är naturligt att hvad jag yttrat om.
främmande sändebuds medborgarerätt icke
innefattar, alt de verkligen skulle hafva ea
sådan medborgarerätt; men jag tyckte det vara
ursäktligt, och till och med vackert, att
lemna en sådan slags rätt åt utländningen,
att hos vår Regering göra kraftiga föreställningar
emot skrifter, som kunde vara utkastade
af en annan Regering, till väckande
af missnöje med den förstnämnda. Jag
vill gerna öfvergå till Hans Excellence Herr
Grefve af Welterstedts förslag, enär det
förutsätter ett bestämdt factum, att en skrift
skall hafva föranledt missnöje. Ännu får
jag likväl göra en anmärkning; i i3 mom.
5 § är icke förutsatt, att ersättning skall
ovillkorligen gifvas. Detta står deremot
uttryckligen i den nya, nemligen såsom en
skälig ersättning för omkostnaderna., hvilket
jag önskar må antagas.
Herr von Troil: Hans Excellence Herr
Grefve af Wetterstedt har till vederläggning
upptagit mitt påstående, att detta stadgande
kunde de facto tillintetgöra hela Tryckfrihetslagen,
och sagt, att det berodde af
Konungen att bifalla eller vägra. Men samma
förhållande existerade äfven, om vi icke
D e n 31 J a n u a r i i e. m.
395
findé någon Tryckfrihetslag. Man har omfalat
förhållandet i andra riken; vi hafva
ett grannrike, der Konungen har den mest
oinskränkta makt, och der likväl Tryckfriheten
är den mest vidsträckta i anseende
till Regentens personliga liberalitet; men
jag hemställer, huruvida ruan skulle vilja
utbyta detta förhållande mot en laglig Tryckfrihet.
Om vi någon gång linge en Styrelse,
som ville bryta vår Tryckfrihet, så behöfde
han, med tillhjelp af denna §, blott skaffa
sig ett sändebud från Krakan, eller någon
annan liten Republik, då han kunde få en
naturlig rätt att förinta hvilken skrift som
helst. För öfrigt må det vara Herr Hjerta
förbehållet, att finna något vackert deruti,
att utländska Magter, utan juridisk pröfning,
kunna vinna upprättelse för ett förolämpande,
då detta hvarken kan lemnäs Svenske
medborgare eller vår Regering.
Herr Cederschjöld: Jag för min del
godkänner den af Herr Grefve af Wetterstedt
yttrade mening, måhända med den redactionsjemkning,
som Herr Hjerta föreslagit.
Hans Excellence Herr Grejven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg den af Herr von
Troil gjorda anmärkning böra, såsom Ståndets
gemensamma tanka, till ConstitutionsUtskottet
hänvisas.
v
Ropades Ja och Nej.
Den 31 Januari! e. m.
Herr von Troil begärde votering.
Herr Cederschjöld: Jag anliåller om
contraproposition i öfverensstämmelse med
Herr Grefve af Wetterstedts förslag.
Grefve Frölich: Jag deremot vågar
hemställa, om icke contrapropositionen må
blifva den af Herr Hjerta föreslagna.
Herr Hjerta: Jag underställer vördsamt
om det går an, att på detta sätt göra
en contraproposition. Det kan blott blifva
fråga om, att propositionen kan antagas såsom
gemensam tanka, eller förfalla. I annat
fall går man in i ett behandlingssätt,
som leder till en mängd eontrapropositioncr,
och de mest besynnerliga omständigheter.
Jag anhåller derföre, att allenast den
fråga Herr von Troil framställt må tagas
till grund för propositionen, och att andra
alternativet må blifva, att anmärkningen
förfaller.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken, som förklarade alt ordningen,
enligt Hans Eoccellences tanka, fordrade
att hvarje anmärkning för sig afgjordes,
föreslog följande voteringsproposition,
sorn godkändes:
Den sorn instämmer i den gjorda anmärkningen,
att ira mom. i i/j §m må inden
föreslagna nya TryckfrihetsFörordnin
-
\
Den 31 J a n u a r i i c. tn. 397
gen vit"?!, samt anser denna anmärkning
Lora, såsom Ridd. och Adelns gemensamma
tanka, till ConstitulionsUtskottet hänvisas,
voterar
Ja;
den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nej, kommer berörde anmärkning
att förfalla.
Voteringen börjades kl. half till 10;
och befunnos, vid dess sint kl. half lill 11
e. m.; rösterne hafva utfallit sfdunda:
Ja — 24.
Nej — 5 a.
I följd hvaraf, och sedan det öfver voteringen
serskildt förde protocoll blifvit uppläst,
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Mar skalken förklarade, att Ridd. och
Adeln ansett Herr von Troils ofvanberörde
anmärkning böra förfalla.
Upplästes oell lades på bordet GonslitutionsUtskottets
den 21 dennes under
N:o 64 aflåtne memorial, med föreslående
af ett tillägg i i2:te §:n Riksdagsordningen.
3gS Den 31 Januarii e. m.
llögloflige Ridderskapet och Adeln åtskildes
klockan något efter half till 11 om
aftonen.
In fidem protocolli
O. J. Lagerheim.
