# ID: svediakorp-gov412
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 22,854
# sentences: 687
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 7.5 Jan aari i f. m.
hända i första påseendet kunde förefalla
mindre betydande, men hvilkas resultater,
sedde i deras naturliga sammanhang, likväl
mången gång visat sig lika vådliga för
Samhällenas lugn och trefnad, som kränkande
för den enskildta medborgarens dyrbaraste
rättigheter.
Såsom ett helt, bestående af inbördes
oskiljaktiga delar, har ConstitutionsUtskottet
först föreslagit åtskilliga förändringar
och tillägg uti TryckfrihetsFörordningen,
hufvudsakligen, ehuru med vissa modificationer,
hemtade från Hans Excellence Herr
Friherre Lagerbjelkes till Utskottet ingifna,
lika sakrika, som väl utarbetade, motion. Förslaget,
i denna del, angår mindre sjelfva de
lagbod, som äro uppställde mot tryckfrihetens
missbruk, än formerne och garantierne
för dessa lagbuds verkliggörande och tillämpning
på förekommande fall. Mitt första
åliggande torde således böra blifva att
undersöka, om de nu bestående formerne
äro ändamålsenliga eller icke; och skulle
här omdömet utfalla nekande, må sådant
ingalunda tydas såsom något tadel, rigtadt
emot deras åsigter, som införde dessa dä
ännu i Sverige okända och oförsökta former,
utan endast anses såsom en lätteligen upphemtad
erfarenhets-lärdom efter försöket.
Men innan jag ingår i denna undersökning,
torde det vara mig tillåtit, att som ett förord
uttrycka den allmänna öfvertygelse, att
3o2 Den a5 Januarii f. m.
så väl i denna, som i andra delar, af CriminalLagsliftningen,
endast de Lagar och
Rättegångsformer kunna gifva ett varaktigt
skydd åt aila sidors lagenliga intressen, och
i längden erbjuda en tillräckligen, och dock
med måtta, återhållande kraft, hvilka, stående
i otvunget sammanhang med principerne
för hvarje lands lagstiftning i det
liela, och utgörande likartade länkar af en
enda sammanhängande kedja, sålunda småningom
blifvit införlifvade med Folkets vanor,
lynne och allmänna rättsbegrepp.
Sveriges nu gällande TryckfrihetsLag
innefattar deremot tvänne vigtiga undantags-bestämmelser,
som stå alldeles ensamme
för sig, utan något sammanhang med
den allmännaRättegångsOrdningen. Den första
ibland dessa är den Jury eller Nämnd,
som i 5 §:s i, 2, 3, 4> 5 och n:de Momenter
omnämnes, och hvilken det nu tillkommer
att pröfva lagligheten af åtalade tryckta
Skrifters innehåll.
Biträdande Motionairens första alternatif,
har ConslitutionsTJlskottet, på skäl som
synas mig ganska giltiga, föreslagit Nämndens
afskaffande; —• pröfvom dock än ytterligare
sjelfva halten af denna inrättning,
så väl under den allmännare synpunkten af
dess relativa rättsenlighet och gagn,—jemförelsevis
med de vanliga Domstolarne,—
som äfven med mera specielt afseende å Juryns
sammansättning, dess pröfnings- och
Den a5 Januarii f. m.
3o3
afgörande-rätt, sådane de i den Svenska nu
gällande TryckfrihetsLagen finnas bestämde.
De inkast, som kunna göras emot Juryinrättningen
i allmänhet, synas mig vara hufvudsakligen
följande:
1:0 En bland de första garanlierne för
Lagens rättvisa tillämpning torde onekligen
ligga i möjligheten, att i en högre instans
vinna rättelse uti en dom, som kan vara
felaktig, derföre att den fälles af menniskor,
och icke af den eviga rättvisan. Hela
vår Rättegångsordning visar den vigt,
som Lagstiftaren fästat vid detta beneficium
juris; och antingen rättegången föres emellan
tvänne enskildte, eller emellan allmän
åklagare och enskildt svarande, lärer det vara
ovedersägligt, att en fortsatt pröfning i
liera instanser måste bidraga till befrämjande
af rättvisa domslut. Denna dyrbara
rättighet, att söka ändring, äger ej, och kan
ej äga rum, då domen är fäld af en Jury,
ty samvetets dolda pröfning kan ej underhastas
en Öfverdomares ytterligare skärskådande;
men svårligen kan jag inse nyttan
eller billigheten deraf, att i tryckfrihetsmål,
mera än i alla andra, det skall vara
den anklagade betagit, alt söka vinna ändring
i en dom, som synes honom olaglig,
eller hvarföre, å andra sidan, den allmänna
åklagaren, handlande i den allmänna
ordningens namn, icke äfvenledes skulle
äga att söka ändring, om han trodde sig
3c>4
D ii 2 j J a n u a r i i f. m.
finna domen vara tillkommen genom en obehörig
efterlåtenhet, eller ett misstagit begrepp
om lagens råtta förstånd.
2:0 Att, till följe af Inrättningens natur,
opinion bär inträder i stället för laga
bevisning, såsom grund för domslutet, —
och således, sägom det oförtäckt, godtycket
i stället för den af Lagen bestämda
evidencen.
3:o Att jag bos Juryn alldeles saknar
den ytterligare borgen för Domaremagtens
rättsenliga utöfning, som man vanligen anser
sig kunna hemta från Domarens egen
ansvarighet inför Lagen. Tryckfrihetsmålen
afgoras nu i första och sista instansen
af en Nämnd, i hvars band det blifvit lagdt,
att ansvarslöst och godtyckligt, och derjemte
utan minsta möjlighet till rättelse, afgöra
frågor, som dock ibland kunna röra icke
mindre än det Allmännas lugn, samt medborgares
lif, ära och egendom. Bättre skulle
dessa dyrbara samhälls-intressen synas
mig blifva bevakade, om deras vård öfverlemnades
i ansvarige händer.
4:o Att Juryn antingen är vald för tillfället,
eller åtminstone alltid består af en
mer eller mindre ombytlig personal, och
således icke erbjuder samma säkerhet, soni
de permanenta domstola ine, om en likformig
behandling af likartade mål. Exempel
sak
-
Den 7.5 J a n u a r i i f. m.
3o 5
salsnäs också ej, alt en Jury friat, och en
annan Jury fällt för alldeles enahanda åklagade
handling. Ville man häremot invända,
att detsamma kunde äfven inträffa, och
har inträffat, vid domstolarne; så svarar jag
på förhand, att correctivet mot detta missförhållande
ligger i rättigheten, att genom
besvär fullfölja målen ända till Högsta Instansen,
der enhet i lagtillämpningen både
kan och bör och måste finnas.
Det vill dessutom synas, som skulle den
för tillfället bildade Juryn nog mycket arta
sig till likhet med de så mycket och så rättvist
öfverklagade Commissions-domstolarne,
der omgifvelsernes inverkan, dagens rådande
opinion, och enskilt fördom ej sällan
dicterade domen. Jag upprepar här Cancellerens
de VHopital, af Motionairen äfven åberopade,
i högsta måtto minnesvärda, ord:
"namnen Domare" säger han, "för en viss
"sakj och varén försäkrade, att desse, in”nan
de satt sig vid domare-bordet, haf"va
redan i målet hemligen dömt."
I möjligheten af rättelses vinnande, —
i förut bestämda reglor för bevisningen , —
i domarens ansvarighet, — i domstolarnes
permanence, — samt den deraf följande större
enheten och opartiskheten i målens behandling,
anser jag således, att de vanliga
Domstolarne äga gifna företräden framför
Jury-inrättningen i allmänhet,
58 K 20
3o6
Den 25 Januarii f. m.
Jag öfvergår nu till den speciellare
pröfningen af den Svenska TryckfrihetsJuryn.
Mot denna synes mig mera särskildt
vara att invända:
j:o Alt den utgör ett undantag från
Svenska RättegångsOrdningen i allmänhet,
och derigenom gör fin mera påtagliga de
Jury-inrättningen i allmänhet vidlådande
brister.
2:0 Att den icke allenast väljes för
tillfället, utan äfven till två tredjedelar
väljes af parterne sjelfva, hvarigenom den
nog mycket löper fara, att synas representera
på förhand motsatta meningar, de
der åtminstone skulle kunna tänkas vara
ett blott genljud af parti-åsigter, helst i
stormigare tider.
3:o Att, den svurna eden likmätigt,
allt hvad som under öfverläggningarne förefaller,
skall hemligt hållas. — I ett Land
och i ett tidehvarf, der man synes tro sig
aldrig nog kunna hopa controller på controller,
der man utom en ansvarighet inför
Lagen, så mångsidigt utbildad som möjligt,
dock anser sig böra yrka, att hvarje
offentlig förhandling, som helst, må underkastas
den ytterligare controllen af den allmänna
pröfningen; i samma Land och samma
tidehvarf medger man dock, i sanning
nog contradictoriskt, alt just den domstol,
Den 25 Januarii f. m.
sora är intet ansvar underkastad, och denna
ensam, må af tysthetsedens helgd från
den så allmänt och så högljudt äskade forskningen
få undantagas, under ett för mig åtminstone
alldeles oförklarligt sammanställande
af hemlighet vid sidan af ansvarslösheten.
4:o Alt, till följe af det i 5 §. 4 Morn.
föreskrifna röstberäkningssättet, minst tvåtredjedelar
af löslerne erfordras, till den
anklagades fällande. Då man i sammanhang
härmed tager i betraktande, att af
de Nio rösterne, den återstående tredjedelen,
eller trenne, äro af svaranden sjelf utvalde,
synes omlankan, alt uppställa skyddande
former för- den anklagade, här hafva
utsträckt sig nog långt, pä bekostnad af
Lagens verksamma handhafvande. Vid Rikets
alla öfriga Domstolar afgöras deremot
de vigtigaste mål genom enkel pluralitet,
och jag kan icke inse någon giltig rättsgrund,
hvarföre den upprättelse, som Staten
eller den enskildte medborgaren äro berättigade
att utkräfva af en brottslig författare,
skulle Vara större svårigheter och omvägar
underkastad, än det straff, sorn bör
följa på hvarje annan förbrytelse,
5:o Att erfarenheten äfven synes bevittna,
det Juryn, såsom Sambälls-inrättning
betraktad, torde hafva varit nog litet
verksam till missbrukens hämmande. Vare
58 H. 20*
3oS
Den 9.5 J a n u a r i i f. m.
detta sagdt, ulan all slags syftning till klander
emot Nämnders fordna eller möjligen
blifvande medlemmar. Jag har blott velat
tala om sak, och jag bär så stor aktning,
som någon, för hvarje på inre öfvertygelse
grundadt domslut, fastän det skulle stå i
strid med mina åsigter om rättvisans fordringar,
Grannlagenheten ålägger kanhända mig,
mera än någon annan, att bär undvika allt
vidrörande af speciella fall; jag ställer blott
till hvarje opartisk den allmänna frågan:
månne de få exempel, som sedan i8i5 kunna
åberopas för möjligheten deraf, att en
Jury någonsin kan fälla, — månne, säger
jag, dessa lätt räknade exempel få antagas
såsom bevis på en motsvarande hofsamhet
hos våra skriftställare i allmänhet? •— En
allvarlig blick på tryckprässens alster, —
och svaret torde vara gifvit. — Hvar ligger
då felet? — Månne i våra Lagars för
stora mildhet?-— Nej, ingalunda.— Månne
då i vanmagten af deras tillämpning?— Ja,
— och derjemte i det naturliga förhållandet,
att, så länge menniskolynnet är, hvad
det alltid varit och troligen alltid blifver,
skall påräknelig strafflöshet alstra förbrytelser,
hvilka åter skola locka till nya, i
ett alltjemt stigande förhållande, intilldess
den dag en gång inträder, — vare den från
Fäderneslandet så aflägsen som möjligt, —
då missbruken, komne till sin höjd, fram
-
Den 0.5 Jan 11 ar i i f. ra.
tvinga botemedel af den art, att friheten
går under, för den kränkta säkerhetens, d<i
i sin ordning, kanhända äfvenledes högljudda
och bjudande kraf.
På dessa sammanlagda skäl tvekar jag
ej, att, för min enskildta del, yttra deri
öfvertygelse, att Juryn i Tryckfrihetsmål
bär afskaffas. Då jag nu framställer denna
mening, åtlyder jag en redan vunnen
erfarenhetsröst; men skulle jag för densamma
behöfva ett ytterligare stöd, funne jag
det snart uti det visa uch nästan prophetiska
förutseende, som legat till grund för
Rikets Ständers redan år i8i5 fattade Beslut,
att till kommande Ständer hänskjuta
ett Förslag, att derest den då stadgade Juryn
i Tryckfrihetsmål ej skulle finnas svarande
mot ändamålet, eller lämplig efter
Nationens lynne, det förut gällande Rättegångssättet
då måtte kunna återställas. I så
måtto önskar jag dock en modification i
denna Aterföring, att jag, instämmande med
Utskottet, anser att Tryckfrihetsmålen lampligast
af Öfverdomstolarne kunna behandlas,
dock, på sätt äfven blifvit tillstyrkt, med
bibehållen möjlighet af local-undersökningars
anställande genom Underdomstol, i de
troligen sällsynta fall, då sådane kunde komma
i fråga. Jag finner äfvenledes de skäl,
som Utskottet anfört emot den af Motionairen
alternatift föreslagna förändrade Jury-inrättningen,
vara så talande, att jag ej
3io
Den i5 Januari i f. m.
vill trötta Ridderskapets och Adelns tålamod
med att något ytterligare dervid til—
lägga,
I ordningen förekommer nu, att betrakta
det andra exceptionella stadgandet i
TryckfrihetsFörordningen; jag menar deri,
genom 4 §• 8 Morn,, åt HofCancellersEmbetet
uppdragna åtgärd, att tills vidare, och
intilldess alt Kongl. Maj:t i StatsRådet fattat
sitt definitiva Beslut, låta inställa utgifvandet
af sådane Dagblad eller Periodiska
Skrifter, som skulle finnas vara vådlige för
allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis
förnärmande personlig rätt, eller af en fortfarande
smädlig egenskap.
Om uppkomsten och verkningarne af
denna så kallade Indragningsmagt, — till
men för den periodiska litteraturens utbildning,
eller till hejdande af dess missbruk;
— lill godtycklig behandling af äganderätt,
eller till skydd för andra lika dyrbara allmänna
och enskildta rättigheter;— till obehörigt
återhållande af nyttiga, om än misshagliga,
sanningar, eller till nödvärn emot
den djerfva smädelsen och det ensidiga partisinnet
och den oblyga lögnen;—om allt
detta har redan vid så måuga tillfällen och
så tillräckligen, under motsatta åsigter, blifvit
ordadt och skrifvit, att jag tror mig här
kunna följa min derjemte lätt förklarliga böjelse,
och endast fästa mig vid en del af
frågan, den nemligen, huruvida stadgandet
Den a5 Januari i f. m.
om indragning i vissa fall af Periodiska
Skrifter, i sitt närvarande skick, motsvarar
det dermed åsyftade ändamål. Erfarenheten
visar genast, att mångfaldiga utvägar
linnas, hvilka svårligen kunna stängas, och
som med stigande fintlighet begagnade, gjort
detta stadgande vid hvarje deraf gjord tillämpning
i större eller mindre mån overksamt.
Det är af detta skäl, som jag tror
mig kunna, dock alltid såsom enskilt Riksdagsman,
biträda Motionairens och Utskottets
mening, att \ §. 8 Mom. kunde ur
Tryckfrihets-Förordningen utgå, samtidigt
med de båda Stats-Magterues beslut om
Tryckfrihetsmålens återflyttande från Nämnden
till de vanliga Domstolarne, Jag säger
samtidigtx ty ehuru svagt det nödvärn än
må befinnas, som Indragningsmagten ännu
kan erbjuda emot missbruken, skulle jag
dock kanske tveka att alldeles borttaga det,
innan Lagen återinträdt i en mera säker,
samt af slump och omständigheter mindre
beroende verksamhet, genom undanrödjande
af de, efter min tanka, origtiga former,
som från och med år i8i5 förlamat dess
ursprungliga kraft.
Den tredje delen af Utskottets, på Hans
Excellence Herr Friherre Lagerbjelkes motion
grundade, framställning, är förslaget om
borgens ställande för periodiska skrifter.—
De frågor, som här hufvudsakligen förete sig
till besvarande, torde vara följande. För det
3i2
Den 25 Januarii f. m,
första; Är detta ökade åliggande för utgifvarne
af periodiska skrifter rättsenligt? Oell
för det andra: Är det behöfligt och nödigt?
Man har påstått, att borgen skulle innebära
ett sådant af offentliga magten i förväg
lagdt hinder emot hvarje Svensk mans
rättighet alt utgifva skrifter, som i 86 §.
RegeringsFormen omtalas. Jag delar ej denna
åsigt, och tror, att Lagstiftaren genom
njrssberörde stadgande, endast och allenast
haft för afsigt att förebygga Censurens återinförande.
Jag gör dessutom en väsendtlig
skilnad emellan den hvarje Svensk man,
utan undantag, enligt 86 §. tillkommande
rättighet att utgifva skrifter i något visst
ämne, hvilket som heldst, och rättigheten
att utgifva periodiska skrifter, det vill säga,
att på vissa förut bestämda tider, och öfver
alla möjliga ämnen, få tala lill Allmänhetens
omdöme, — och tilläggom, — till
Allmänhetens passioner; — en rättighet,
hvilken icke utan undantag genom närvarande
lagstiftning finnes vara medgifven. —
Den, som blifvit dömd för nesligt brott,
eller som blifvit förklarad ovärdig att föra
andras talan, kan nemligen icke förmenas,
att, med den allmänna rätt, 86 §. RegeringsFormen
åt hvarje Svensk man förbehållit,
få utgifva skrifter, men i §. 4 Mom. TryckfrihetsFörordningen
förbjuder honom dock,
att någonsin utgifva periodiska skrifter. Den
princip, att andra och högre prestanda före
Den 25 Januarii f. m.
3i3
utgifvandet kunna rättsenligt åläggas sådane
skrifters utgifvai’e, som äro af periodisk egenskap,
framför utgifvare af vanliga skrifter,
ar således redan erkänd i vår närvarande
TryckfrihetsFörordning, och om vilkoren
sedermera skulle behöfva skärpas, verkar
sådant icke på principen; nog af att olika
prestanda redan finnas föreskrifna, samt således
rättsenligt och i öfverensstämmelse
med Lagens anda kunna äga rum.
Då jag nyss talat emot exceptionella
stadganden, utber jag mig vidare, för att
icke synas inconseqvent, att få fästa uppmärksamheten
derpå, att här ingalunda är
fråga om olika rättegångsordning eller olika
straffbestämmelser för Tidnings-skrifvare,
emot dem som gälla för alla andra författare,
och att här ännu mindre är fråga om
någon utgifningen föregående pröfning af
periodiska skrifters innehåll; —- här åsyftas
endast en utsträckning af den redan i någon
nion medgifna grundsatts, att högre garantier
kunna affordras periodiska förfaltare.
Frågan om behofvet deraf är åter af
Motionären redan så mästerligt behandlad,
•— och jag förmodar, det de fleste, om icke
alla, här närvarande tagit kännedom af den
upplysande skriften, att jag icke vill upptaga
tiden med onödiga upprepanden. Eli
hvar torde vid första påseendet utan svårighet
inse, att Tidningslitleraluren verkar
lättare, hastigare, måugfaldigare och derjemte
3i4
Den i5 J a n u a r i i f. m.
mera fortfarande på den allmänna opinionen,
än den vanliga Bok-litteraturen; och
stegrad inflytelse måste väl i detta, som i
alla andra samhällsförhållanden, kräfva ökade
garantier emot de möjliga missbruken.
Frågan är således, om Staten af periodiska
författare behöfver fördra några andra egenskaper,
än de blott negativa, att icke vara
dömd för nesligt brott, eller hafva förverkat
rättigheten att föra andras talan. Jag
tror det för min del; —< jag tror, att den
periodiska skriftställaren, om han skall värdigt
uppfylla sitt kall, måste äga åtminstone
någon grad af bildning och verldskännedom;
jag tror, att lian måste äga några
egna intressen, ibland de mänga, hvaröfver
lian finner sig äga kallelse att tala; jag tror
att han måste hafva tillvunnit sig något förtroende
ibland den Allmänhet, till hvilken
han ämnar ställa sitt tal. Den, sorn har
denna bildning, dessa egna intressen, detta
förtroende, finnér utan minsta svårighet den
föreslagna borgen, om lian icke äger medel
att anskaffa den motsvarande depositionssumman;
och den, som saknar dessa egenskaper,
bör, i min tanka, icke få beträda
den publicistiska banan förr* än han hunnit
dem förvärfva.
På dessa ytterligare skäl, instämmer
jag fullkomligen med hvad Utskottet äfven
i denna del föreslagit, som jag tror, Lill
verkligt gagn för tryckfriheten i ordets ädlare
bemärkelse.
Ben 25 Januarii f. ra.
3.5
Jag tillstyrker således vördsamt antagandet
af de uti ConstitutionsUtskottets Memorial,
som ett oskiljaktigt helt, framställda
3:ne hufvudgrunder, hvilka stödja
sig på Hans Excellence Herr Friherre Lagerbjelkes
förslag, och anhåller i sådant afseende
om Herr Grefvens och LandtMarskalkens
proposition; förbehållande mig dock,
att när de speciella redactionsförslagen komma
under pröfning, få framställa de anmärkningar
deremot, hvartill jag då kan finna mig
äga anledning.
Friherre Boye* Ludvig* hade till undertecknad
Riddarhus-Secreterare aflemnat
ett skri fiel ig t anförande, hvilket, i anledning
af Ridderskapets och Adelns den i5
sistlidne December f. m. lemnade tillstånd,
nu upplästes, så lydande:
Erkännande tryckfrihetens stora värde,
såsom garanti åt Folket, är jag så öfvertygad
om dess nödvändighet, alt om fråga
nu vore alt förminska den, skulle jag täfla
med hvarje representant i försvaret för densamma;
men lika öfvertygad är jag äfven
om angelägenheten af, alt garantier också
gifvas emot tryckfrihetens missbruk.
Om vi medgifva, att det är egentligen
genom tryckta skrifter, som vi uppnått den
grad af upplysning vi nu äga; så kunna vi
ej eller förneka, att det också är genom tryckta
skrifter, som denna upplysning kan förderfvas;
och om vi medgifva att tidningspräs
-
Den 23 Januarii f. m.
sen är ett verkningsmedel på vårt förstånd»
huru kunna vi neka, att den jemväl är ett
ganska starkt, på våra passioner, samt också
lika användbart till ondt, som till godt.
Att, å ena sidan, freda tryckfriheten
fran allt intrång; men att också, å den andra,
freda samhället från farorna af tryckfrihetens
missbruk, är den dubbla pligt,
som bör uppfyllas; men som svårligen kan
det, så länge den nu rådande opinionsförvillelsen
fortfar, att sammanblanda båda föremålen,
på sådant sätt, att hvarje redbart
och allvarligt återhåll på missbruket, nedskrikes,
såsom hinder i det fria bruket; och
det i beräknadt ändamål, att hindra de rättelser
i Tryckfrihetslagen, af hvilka en lång
erfarenhet redan ådagalagt behofvet.
Att bryta denna opinion, och häfva dess
kraft, tilltror jag mig icke; men så skall
icke eller farhågan för de anathemer, som
opinionsarbetarne hafva att afkunna, tillbaka
h å 11 a något af mitt varma nit, att, om
möjligt vore, bidraga till återförvärfvande
af allmän säkerhet, i den enda punct, der
den icke mera finnes; säkerheten för de dyrbara
begrepp, på hvilka vår religion, vår
moral, vår statsförfattning oeh våra seder,
hvila och äga bestånd.
Yår Tryckfrihetslag brister icke, hvarken
i förbrytelsernes antydande, eller i straffbestämmelser;
men den brister i förmåga,
att utkräfva sin verkställighet; och då denna
Den 5.5 Ja nu ari i f. m.
hrist borttager farhågan att begå missbruken,
upphör också säkerheten deremot. Osäkerheten
inträdde med den dag, då tryckfrihetsmålen
undantogos ifrån Domaremagtens
afgörande, och lemnades åt vår nya
Jurylnrätlning. Det dröjde icke länge att
visa sig, alt man hade derigenom' utbytt
säkerheten emot skyndsamheten; och man
insåg snart, att felet låg i sjelfva det nya
rättegångssättet. I stället för Domare, ansvarige
inför Lagen, inför ÖfverDomaren och
Konungen, hade man gifvit afgörande magten
åt Jurymännen, som väl veta, att de —
okända förut, och glömda efteråt — äga
ingen ansvarighet att befara, men väl ett
beröm att förvärfva, om de troget uppfylla
kallet af OpinionsDomare, d. v. s. troget
följa den opinion, rigtig eller falsk, för hvilken
Tidningsredactionerne förklarat sig; och
hvars försakande jemväl har sin betänklighet,
i påföljden af redactionens granskningsrätt,
samt deri förväntande stränghet.
Icke nog härmed; man hade, af en antagen
större benägenhet för förbrytaren, än
för samhället, hvars talan Actor förer, stadgat,
att, i afgörandet, borde Lagen, redan
på förhand, stå till två tredjedelar på förbrytarens
sida, så att blott lian kunde, till
sine egne Jurymän, erhålla en enda bland
de öfrige två tredjedelarne af röster, så var
lian frikänd; en uppmuntran, som ej är obetydlig,
synnerligen då den jemföres med
vår allmänna Lag, enligt hvars föreskrift,
3i8
Den 25 Januari i f. ra.
hvarje tilltalad mäste åtnöja sig med blott
vanlig pluralitets beräkning. Till bristerne
af denna Inrättning hörer också dess sammansättning,
som, i andra länder, förut gifven,
bär är dagens verk; samt alt Jurybeslutet
bär fastades vid KämnersRätten, såsom
för afgörandet, på en gång, första och
sista Domstolen. Om, med allt detta, meningen
var, att democralisera rättvisan, så
vanns också ändamålet Fullkomligen, till särskild
fördel för Tidnings-redactionerne, hvilka,
sjelfve bjudande den opinion, efter hvilken
de vilja bedömas, icke behöfva oftare
befara afvikelser derifrån, an då de brustit
i förmåga att tillräckligen ingifva opinioner;
ett fall, som icke bör vara särdeles att förmoda,
och hvari åter den missgynnande
utgången blott vore att anse, såsom en följd
af egen otillräcklig skicklighet.
Att, med en sådan rättegångsordning,
begära ovilkorlig verkställighet af Lagens
straffbestämmelse; eller att, i saknad af den,
begära helgd åt några begrepp, af hvilket
värde som heldst; det är mera än enfaldigt.
Erfarenheten har besannat det; och såsom
bevis derpå, må mig tillåtas, alt, medskyldig
glömska åt författarne, åberopa utgången
af någre sådane actioner. I en af våra
Provincestäder hade en tryckt skrift utkommit,
som icke blott anföll, utan hånade
sjelfva den heliga Försoningsläran; men åtalet
blef ogilladt, och författaren frikänd från
Den 25 Januarii f. m.
allt ansvar. En annan, i hufvudstaden utkommen,
skrift åtalades, såsom till den grad
predikande Fatalismen, att, enligt den, mördaren
och rånaren hade ingenting att förebrå
sig, emedan de blott uppfyllt den bestämmelse
ödet förut gifvit åt deras lefnadslopp;
en lära, hvarigenom begreppet om
skilnad emellan dygd och brott, ja,begrepget
om en belöning eller ett straff efter döden,
voro tillintetgjorda; men af Jurymännen
ogillades åtalet, och författaren frikändes
från ansvar. — Med visshet kan man
antaga, att om någon af våra HofRätter varit
Domare i dessa mål, hade en så oförsynt
strafflöshet icke varit att påräkna. Alt
man, efter ett så fåfängt bemödande att gifva
beskydd åt våra religiösa och moraliska begrepp,
lemnat våra politiska åt förgängelsen,
kan ej skäligen klandras; och om det
sträfvande, som, i allmänt tryck, mera än
ofta framställes, att bortjaga våra monarkiska
begrepp, för att, i deras ställe, inflytta
rent republikanska; om det ej innebär någon
fara för vår tid, så ligger förtjensten
deraf åtminstone sannerligen icke i vår tryckfrihetslag,
eller i någon dess förmåga till
återhåll deri. — Såsom ett icke indifferent
bevis på Juryinrättningens böjlighet under
dagens och ställets opinion, må jag äfven
erinra om ett förefallit tryckfrihetsmål, äfven
i en Provincestad. En medborgare
var der tilltalad, för det han utgifvit en skrift
af smädeligt innehåll, mot någre der bo
-
Den 25 J a n u a r i i f. m.
ende personer; men lian invände, alt skriften
var Rättegångshandling, och alltså ej
föremål för tryck fri hets-åtal. Delta bestreds,
på grund af skriftens presentatum, hvarpå
den åtalade bevisade, med betyg af Boktryckaren,
att, i detta presentatum hade,
på en del exemplar, det tryckfel förelupit,
att siffran 9 fallit i omvänd ordning, oell
blifvit en 6:a, eller tvertom; men oaktadt,
att, nied företeende af de andra exemplaren,
som buro rigtigt presentatum, tryckfelet
var fulltygadt, blef den tilltalade dock
af Juryn dömd ärelös. Något annat skäl för
ett så laglöst, så förnuftsvidrigt, förfarande,
kunde icke utfinnas, än det, att dagens och
ställets opinion ville så hafva det.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra,
och i den orubbliga öfvertygelse, att
Juryinrättningen är oförenlig med all redbar
och allvarlig garanti, anser jag ConstitntionsUtskottets
förslag, att densamma upphäfva,
samt att återlemna tryckfrihetsmålen
åt den ansvarige Domaremagten, utgöra ett
nödvändigt steg, till återvinnande afen lagbunden
tryckfrihet, samt till säkerhet emot
dess missbruk; och jag tillstyrker alltså, att
Memorialet må, till grundlagsenlig behandling
antagas; med ändring blott i den del,
som angår förslaget, att TryckfrihetsCommitléen
skulle, i hvarje mål, afgifva yttrande
till HofRätten; en omständighet,hvaraf
jag
Den i5 Januarii f. in.
jag icke inser nyttan, då HofRätten ändå
skulle, oberoende och ensamt, målet afgöra,
samt visserligen ägde samma rätt lill
förtroende, för erforderlig upplysning, sotn
Committeen. —■ För denna min mening träder
jag frivilligt i ansvar, inför hvarje upplyst
och rättsinnig man; och tror icke, att
han skall anse mig brista i liberalitet, derföre,
att jag ville säga till samtelige våra
Tidningsredactioner, äfvensom till alla våra
Författare: Skrifven och trycken allt hvad
J viljen; men gälden ärligt lagens och samhällets
fordran på bestraffning, hvarje gång
J missbruken tryckfriheten; och, såsom ett
vilkor, hvarförutan ärligheten deri är ingen,
samtycken också, att Edra tryckfrihetsbrott
må afdömmas af Sveriges ansvariga domaremakt;
och på samma sätt, som den af
dömmer
alla andra förbrytelser; emedan, af
*/ ' ~
alla undantag i lagar, gifves dock icke något
sämre än undantag från redbar ärlighet i
garantier till Nationen.
Herr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Då
tiden nu är så långt framskriden, hemställer
jag, om icke Herr Grefven och
LandtMarskalken täcktes inhemta Ståndets
mening, huruvida icke öfverläggningen kunde
få uppskjutas till eftermiddagen.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken fiågade, om Ridderskapet
och Adeln med bifall till Herr Cederschjölds
58 H. ar
322 Den 25 Januarii f. ra.
framställning, behagade tillåta, alt discussionens
fortsättning finge till eftermiddagens
plenum uppskjutas.
Bifölls.
Upplästes till justering oell godkändes
följande från ExpeditionsUtkottet mkomne
Förslag till Rikets Ständers underdåniga
Skrifvelser till Kongl. Majit:
Nio 32C). Angående Presterskapets aflöning.
N:o33o. I anledning af Kongl. Majits Nådiga
Proposition om låneunderstöd till återuppbyggande
af Staden Borås, samt Kongl.
Majlis Nådiga Skrifvelse angående lånebiträde
åt Staden Norrköping.
Högloflige Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan tre qvart till 3 eftermiddagen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
Måndagen den 2 5 Januarii 1 8 3o.
Plenum klockan half till 6 Eftermiddagen.
Fortsattes den i förmiddagens Plenum
började pröfning af ConstitutiorisUtskottets
Den 25 Januari i e. m.
3a3
den 3o sistlidne September under N:o 5i
afgifne, samt den 5 derpåföljde October e.
in. på bordet lagde, Memorial, med förslag
till ändringar i Tryckfrihets-Förordningen
och till ny redaction af samma Grundlag.
Herr Cederschjöldj Pehr Gustaf: Sedan
jag i ConstitutionsUtskottet, dels uti
min reservation, och dels under discussionerne,
yttrat allt hvad jag i delta för fäderneslandets
närvarande och kommande väl
vigtiga ämne, för min del haft att säga, hade
jag vid detta tillfälle ernat iakttaga tystnad;
men sedan jag på förmiddagen af den värde
Motionären blifvit hugnad med en mängd
anmärkningar, har jag ansett mig böra frångå
min föresatts, och får nu begära Ridderskapets
och Adelns öfverseende, då jag
för en stund vågar upptaga liden med besvarandet
af dessa anmärkningar, så vidt
jag vid afhörandet kunnat uppfatta och i
minnet bevara dem. Särskilt får jag hos
den värde motionairen sjelf anhålla om ursägt,
i fall jag icke ordagrant kan återgifva
de framställda anmärkningarne; det bör
likväl vara så mycket ursägtligare, som han
nekat mig tillfälle att från LandtMarskalksbordet
få tillgång till hans skriftliga anförande
på förmiddagen. Men då jag nu uppträder
i förenämnde afseende, sker det icke
utan en billig tvehogsenhet; ty å ena sidan
måste det vara påkostande att nödgas
5S II. 21*
3j4
Den 25 Januari! e. m.
omsäga hvad man redan sagt; och å andra
sidan är det nedslående, att hafva en så
öfverlägsen motståndare, hvars hela hållning
i tal och skrift utvisar, att han känner
sin styrka, och vet, att han endast beliöfver
komma och se för att segra.
Till en början har den värde motionairen
anmärkt, att jag i min reservation,
om icke sårat honom, åtminstone trädt hans
personliga ömtålighet nog nära. Att detta
icke varit min afsigt, kan jag försäkra; och
jag hoppas, att ingen, som är opartisk och
utrustad med någorlunda vanlig känslighet,
skall i min reservation kunna finna någonting
personligt sårande. Men jag får såsom
Läkare erinra, alt det gifves menniskor, som
äro så ömtåliga, och hafva så retligä nerver,
alt de kunna få spasmer af en flugas
surrande; och det är allmänt bekant, att
en, som blifvit förfrusen, kan af vanlig kammarvärma
retas till inflammation. Emedlertid
bemstäiler jag till hvars och ens
lugna bedömande, om uti min reservation
på något ställe ens finnes mer än vanlig
värma, eller större, än sakens vigt fordrat.
Den värde Motionären har äfven anmärkt,
alt jag skulle hafva satt i fråga, huruvida
han vore upphof till förslaget. Jag
har endast sagt, att det inom ConstitutionsUtskottet
var bekant, att Konungens
Rådgifvare ernat tillstyrka Konungen att till
Sländerne afgifva en dylik proposition; men
Den a5 Januarii c. m.
3aS
livi lken som vore förslagets upphofsman, har
jag lemnat derhän; och kan försäkra, att det
åtminstone icke varit missunsamliet öfver
författare-äran, som föranledt min framställning.
Den värde motionären, säger vidare,
att jag framställt honom såsom hafvande
endast låtsat hylla folkets intresse, men i
sjelfva verket gynnat Regeringens, Jag för
min del har icke tillåtit mig att säga, det
motionären låtsat det ena eller andra; ej
eller att tro, det han låtit leda sig af annat,
än sin öfvertygelse. Jag tror likväl, att
samtid och efterverld skola finna, att den
princip, Motionären hyllar, icke slår tillsammans
med folkets intresse; men jag har
här, liksom alltid, sökt respectera den motsatta
meningen, och gör fullkomlig rättvisa
åt dess försvarares rena afsigter, samt härleder
olikheten i våra åsigter blott ifrån den
omständigheten, att vi sett saken från särskilta
sidor.
Den värde Motionären anmärker, att
folkets och Regeringens intressen i sjelfva
verket äro desamma. Äfven jag vet och erkänner
delta, då nemligen intressena äro
rigtigt förstådda; men så länge detta icke
inträffar på någondera sidan, tror jag det
tillkomma folksrepresentanten, att alltid vara
på sin vakt, och snarare hysa för mycket
misstroende, än vara alltför lättrogen. Man
bör, om jag så får säg-a, frukta äfven för
326
Den a5 Januarii e. m.
skuggor; ty då kroppen till skuggan visar
sig, torde det vara för sent att taga sig till
vara. Jag har i ungdomen lärt af en bland
fornverldens största Politici, att det tillhör
en klok man att så handla, att han aldrig
behöfver säga: ”detta hade jag icke trott.”
Derföre har jag ansett mig böra Se in i framtiden
och fråga mig, hvilka följder denna
sak framdeles skulle kunna medföra. Jag
hemställer till dem, som ännu finnas här
från 1812, till dem, som då medgåfvo en
olaglig inskränkning i vår tryckfrihet, —
jag hemställer, säger jag, huru många bland
dem trodde väl då, att man nu skulle vägra
att lemna tillhaka en magt, som endast
medgafs i anledning af en tillfällig och längesedan
öfverstånden erise? Det är mot dylika
händelser, som representationen har af
nöden att taga sina försigtighetsmått. Jag
påminner mig från en föregående Riksdag,
huru en Ledamot, som erinrade om det
1812 gifna löftet, endast fick af Ministéren
till svar, att detta löfte tillhörde frihetens
menlösa tider. Man ansågs således för barn,
då man endast mot ett löfte lät aflocka sig:
u
denna inskränkning i vår tryckfrihet; och
jag tror, att vi nu böra visa, det vi vuxit
till män, och åtminstone icke vilja förtjena
förebråelsen att ännu vara lika menlösa.
Motionären frågar, hvem skall man tro?
Jag svarar, att jag i främsta rummet sätter
förtroende till mitt eget förnuft; samt der
-
Den 2 5 Januari i e. ra.
näst lill dem, som städse ådagalagt ett satint
nit för frihet, och i detta fall för tryckfrihet.
Men jag bekänner upprigtigt, att jag
icke kan sätta förtroende till dem, som hafva
intresse af att förvilla mig; och icke eller
till dem, som söka endast framställa för
mig fördelarne af en sak eller dess vackra
sida, utan att tillika öppet framlägga olägenheterne;
ty jag fruktar då alltid alt det
icke är annat än förespeglingar och smickrande
förvillelser.
Motionären förebrår mig vidare, att jag
icke bevisat mina påståenden. Men i så beskaffade
ämnen som detta, är ingen mathematisk
bevisning möjlig, och jag kan
blott vädja till den opartiske läsaren, på
hvilkendera sidan den klaraste bevisningen
ligger. Jag kan åtminstone för min del
icke upptänka någon starkare bevisning,
än den jag redan tillvägabragt. Det är
dessutom på opinionen, som jag velat verka,
icke blott genom det kalla förnuftets
egoistiska beräkningar, utan äfven genom
intryck på känslan för frihet och fosterland.
Den värde Motionären har ytterligare
anmärkt, att jag i afseende på Franska Karn»
rame misstagit mig, och förblandat tiden
för tryckfrihetsmålens öfverlemnande till
Domstolarne med Tidnings-censurens införande
och Helgerånslagen. Jag tackar i detta
hänseende för erinringen, och vill gerna medgifva,
att jag häruti kanhända haft orätt, och
3a8 Den a5 Janua r i i c. m.
tilläfventyrs begått någon anachronism; men
den synes mig i sjelfva saken vara af föga
betydenhet, då den ena af dessa Ministerer
i Frankrike icke varit stort bättre än den
andra.
Slutligen anmärker den värde Motionären,
att jag icke gjort nog afseende på
enskildes behof af skydd mot smädelsen. Detta
personlighetens sk}'dd utgör den punkt,
omkring hvilken så väl Motionärens hela förslag,
som dess försvar i dag egentligen synes
vända sig. Och just i olikheten af våra
åsigter härutinnan, torde grunden ligga dertill,
alt vi kommit till alldeles rakt motsatta
resultat. Motionären håller sig nemligen
endast vid det enskildta intresset, och
tyckes göra föga afseende på det allmänna;
då jag deremot trott mig snarare böra försaka
mig sjelf och det enskildta för fosterlandet.
Jag bekänner ock, alt jag gerna skulle
vilja blifva en martyr för tryckfriheten,
hellre än att medgifva dess inskränkande
till mehn för mitt fädernesland. Jag tror
mig jemväl något berättigad att tala i detta
ämne; ty jag har så mycket, som någon,
sjelf varit föremål för smädelse i Tidningar.
Men det oaktadt bar det aldrig fallit
mig in att vilja lägga munkafle på Tidningsutgifvarne;
och dessutom har jag i min reservation
tillräckligen bevist, att Juryn lemnar
den enskilte.vida större skydd mot smädelsen,
än Domstolar någonsin skulle kunna
göra.
Don 2j .Ian u a lii c. rn. 3ag
En annan värd talare hav försäkrat,
att behofvet af förändring i tryckfrihetslagen
vore af allmänheten erkändt. Jag medgifver,
att talaren har vida större tillfälle
än jag att vara i beröring med en mängd
menniskor, och att han till följd häraf bör
bättre än jag kunna bedöma allmänna tänkesättet.
Men åtminstone bar bland de personer,
med hvilka jag umgås, ingen så allmän
önskan om ifrågavarande förändring
blifvit uttalad.
Samme värde talare bar äfven klagat
öfver de ansvarige Tidningsutgifvarnes dålighet.
Jag medgifver det vara obehagligt
att se personer, med hvilka man icke kan
visa sig i sällskap, uppträda såsom ansvarige
Tidningsutgifvare. Men hvad är orsaken
dertill, om icke just Indragningsmagteu,
som tvingat de verkliga Redacteurerna
att låna andras namn? Borttåg blott Indragningsmaglen,
och vi skola icke allenast genast
få se de lånta namnen utplånas; utan
jag är öfvertygad, att vi äfven skola få se
vida värdigare personer intaga Tidningstribunen.
Samme talare har önskat, att något bevis
för duglighet kunde affordras dem, som
vilja erhålla rättighet att utgifva en Tidning.
Jag skulle för min del icke hafva
något deremot, om Tidningsutgifvarne kunde
underkastas någon examen; men jag ville
då tillika önska, att della åliggande kun
-
33o Den i5 Januarii e. m.
de utsträckas äfven till våra höga Embetsman,
hvilka ofta komma till sysslor, som
icke hafva ringaste gemenskap med deras
föregående befattningar. Efter att sålunda
hafva i korrthet genomgått de väsendtligaste
anmärkningar, som röra saken i allmänhet,
vill jag nu som hastigast upplaga
några af dem, hvilka blifvit rigtade
mot särskildta delar deraf. Hvad sålunda
den föreslagne borgen beträffar, har man
ansett densamma i synnerhet nödvändig,
såsom en garanti för Tidningsutgifvarnes
qualificering. Jag hoppas likväl, att redan
i min reservation hafva tillräckligt ådagalagt,
att borgen endast blifver ett i förväg
lagdt hinder för den torftiga skickligheten,
utan att innebära någon garanti mot
missbruken; ty ingen ting hindrar ju att
en Tidning med borgen kunde blifva sämre
eller af smädligare beskaffenhet än någon
hittills varit. Alt för öfrigt utsätta dylika
vilkor för rättigheten att utgifva skrifter,
kan jag ej betrakta annorlunda, än såsom
ett ingrepp i RegeringsFormens 86 §,
Hvad Jury-inrättningens afskaffmde och
tryckfrihetsmålens bänskjutande till Domstolarne
angår, så bar den värde motionairen
klandrat mitt intryck, alt en skrift blir
brottslig endast genom det uttryck den gör
på allmänna opinionen, samt vidlyftigt utbredt
sig deröfver. Till besvarande deraf
vill jag blott påminna, alt månget uttryck
Den 25 Januarii e. m.
kan vara brottsligt, endast derföre att det
utgör en allusion; och jag hemställer, om
på en annan tid, då allusionen icke haft
något föremål, uttrycket kunnat vara brottsligt.
Nu blir således detta uttryck ett brott,
endast genom den tillfälliga omständigheten,
att det innefattar en allusion; och det
är följaktligen icke sjelfva orden, utan det
menliga intrycket på opinionen, som gör
uttrycket brottsligt; och det är detta jag
åsyftat. Jag utbeder mig för öfrigt få erinra,
att i vanliga brottmål är brottet gifvet,
och frågan endast att genom vittnen
Öfverbevisa brottslingen; men i tryckfrihetsmål
är förhållandet omvändt. Der är
den handlande personen gifven, och frågan
blott att genom vittnen bevisa, alt handlingen
är brottslig. Och dessa vittnen äro
Jurymännen, på hvilkas vittnesbörd domen
skall grundas.
Den värde Motionären har ytterligare
sagt, att inför Domstol hafva kärande och
svarande lika lång tid att plåga hvarandra.
Jag hemställer likväl till den värde Motionären
sjelf, om han gerna skulle vilja ägna
sin tid åt svaromål inför Domstolarne på
krångliga Advokaters insidiösa och smädliga
libeller? Jag tror, alt hvar och en bör vara
belåten att så snart som möjligt få saken
afgjord, för att slippa gå alla instantierna
igenom med folk, som ej hafva annat
att göra, än att skrifva ovett.
332
Den 20 Januarii e. m.
En annan talare har klandrat Juryinrättningen
derföre, att der fordras två
tredjedelars pluralitet för att fälla. Men
jag har redan i min reservation erinrat,
och får nu påminna, att i mål af denna
beskaffenhet, der det egentligen beror af
känslan att afgöra, om skriften är brottslig
eller icke, der fordrar försigtigheten mera
än enkel pluralitet till fällande. Denna
princip igenfinnes ock i 78 §. Riksdagsordningen,
der det fordras icke mindre än
-Jtdelars pluralitet, innan en Ståndsledamot
kail dragas inför Domstol för sina yttranden
i Ståndet.
Samme värde talare har påstått, att
Domslolarne före 1815 mer skyddade mot
sjelfsvåldet, än Jury-inrättningen sedermera.
Mitt minne sviker mig alltför mycket,
om icke förhållandet är just tvärtom.
Jag minnes med rysning de skrifter,
som före Juryns införande ofta vexlades
och sednast emellan Friherre Boije och
Grevesmuhlen, hvilka nära ett helt år inför
de vanliga Domstolarne angrepo hvarandra
i skrifter, af hvilka den ena var
värre än den andra, intilldess Juryn omsider
gjorde ett lyckligt slut derpå,
Samme talare har äfven påstått, att inga
Författare af Jury blifvit fällde. Jag
kan likväl för tillfället erinra mig flere
som haft detta missöde, såsom Grevesmiihlj
linneliusj Fryxell samt till och
Den a5 Januarii e. m.
333
med en Ledamot af detta Stånd, hvaraf
man således kan se, att Juryn icke år så
efterlåten, som man velat påstå.
Samme talare liar sagt, att det uppväxande
slägtet borde uppfostras under en
förändrad tryckfrihet. Nog vet jag, att en
Philosophisk Sect fordom fanns, som begynte
sin uppfostran med tystnad; men
jag kan icke tro, alt det nu mera är lid
att sätta visdomen endast i konsten att ti
ga.
Nu är det i synnerhet genom den
möjligen lifligaste utvexling af ideer, som
den högre uppfostran bäst kan verkställas;
och dertill fordras tryckfrihet. Det är nemligen
Författarne, som skola uppfostra både
de öfriga och hvarandra. Låtorn oss derföre
bibehålla den dertill nödvändiga tryckfriheten
oförminskad, och lemna den åt våra
efterkommande åtminstone icke sämre jin
vi mottagit den af våra företrädare.
Friherre Boije har uti sitt afgifne yttrande
ansett Domstolarne innebära den enda
säkerheten för enskildas fredande, samt
uppgjort en historik utaf Juryns domareåtgärder.
Jag beklagar, att den värde Ledamoten
icke är här tillstädes; jag skulle
då fora honom till minnes hans eget exempel,
och hemställa lill honom, hvad hans
egen erfarenhet i detta hänseende kunde
intyga.
Jag slutar nu försvaret för den åsigt
jag yttrat, och öfverlemna!’ till Ståndet,
334
Den 25 Januari i e. m.
såsom Domare i första instantien, samt vidare
till Svenska Folket, och sist till den
lugna efterverlden, att bedöma mitt förhållande.
Åtminstone kan jag försäkra, att
jag med lugnt samvete begagnar samma uttryck
som den värde Motionairen på förmiddagen,
nemligen att jag heldre velat
gagna än behaga.
Herr Munck af Rosenschöld, Eberhard,
anförde skriftligen:
Det ligger i det ännu rådande menniskolynnet,
att heldre höra och läsa klander,
än beröm af medmenniskors handlingar,
och således äfven af Styrelsens och
Embetsmäns åtgärder. Också af denna orsak
har merendels, och i alla constilutionella
länder, ett Oppositionsblad flere läsare, än
ett Ministeriellt. Det får Styrelsen och dess
Organer hålla till godo; och Samhällets väl
kräfver snarare granskning af deras mått
och steg, än loftal öfver dem. Äro åtgärderne
nyttige, föra de sjelfve sitt beröm
med sig; äro de skadlige, bör en Regering,
som älskar landets väl och upplysning, gerna
se, att de i en anständig lon granskas
och bedömas. Vanställas af en kittslig eller
okunig skribent dessa åtgärder, så måtte
de väl tagas i försvar af en annan, äfven
icke för en blind anhängare af Ministeren
känd, oväldug skribent; annars vore
det en tort för en Nation, som älskar
frihet och rättvisa.
Den 25 Januari i e. m.
335
Då Rikets Ständer i8oq införde tryckfriheten,
försummade de vidtaga skyddsmedel
mot dess missbruk, icke i afseende
på allmänna angelägenheter, Regeringens
och Embetsmäns åtgärder, utan i afseende
på medborgares enskilta förhållanden. Hvad
som i England och andra med tryckfrihet
begåfvade länder skulle blifvit straffadtmed
fängelse och dryga böter, fick här passera
opåtaldt. Det sätt, på hvilket denna frihet
blef använd till personlig hämnd, eller
till den mindre bildade allmänhetens
roande med enskilta tviser om husliga förhållanden,
hade redan 1812 hunnit att göra
den i många rättsinniges opinion förhatlig,
ja i fleres, som ändå skenbarligen hyllade
tryckfriheten, och i synnerhet i deras, sorn
ej gjorde sig reda för skillnaden emellan
friheten, att för allmänheten framställa allmänna
åtgärder, medborgares publika förhållanden,
och friheten att angripa deras enskilta.
Hade detta opinionens förvillande
icke föregått, så hade det vid 1812 års
Riksdag väl ej lyckats, att införa trycktvånget,
och sätta godtycket i lagens ställe.
Må det tillåtas mig här anföra, att jag,
af brist på boningsrum, blott få dagar bevistade
nämnde Riksdag, och icke under
den tid, då tryckfrihetsmålet förevar. Jag
införde dock i Örebro Tidning en artikel,
som i det väsendlliga innehöll en del af
hvad jag nu har äran andraga. Styrelsen,
i stället för att fordra återhållande lagar
336 Den i5 Januarii e. m.
mot sjelfsvåldet och den personliga smädelsen,
begärte och erhöll då en godtycklig
indragningsmagt. Sedan hafva vi hvarken
haft rättighetj att i tryck öppet uttala
våra opinioner om allmänna ärenden,
ej eller den, alt utan omklädnad framställa
verkliga facta. Dessas så viii som tankens
fria kungörande besvärar hvarje Ministere,
beklädd med en arbitraire myndighet.
Men om denna ock med återhållsamhet
och blott i få fall användes, är
dock godtycket lika stridande mot en sann
medborgerlig frihet. Negerslafven är ändå
slaf, om ock husbonden tillåter honom aldrig
så mycken frihet, ja sjelfsvåld. Af
ven
sedan 1812 har friheten, eller rättare
sagdt tillåtelsen, alt i tryck med smädelser
eller allusioner angripa medborgares enskilla
förhållanden och husfriden, varit
nära så stor, som förut, och större, än i
något annat land. Dock har, märkom det,
detta missbruk varit ännu större, innan
Jury inrättades. I andra constitulionella
länder hjelper det ej libellisten, att han
nied allusioner, och utan att nämna personen,
angriper dess enskilta förhållanden;
ja t. ex. i England icke en gång, att lian,
sedan lian låtit trycka den äreröriga beskyllningen,
först då leder den i bevis.
Opinionen dömer den strängare, som på
ett lömskt och allusoriskt sätt angriper
en medborgares goda namn och rykte, än
den,
Den 25 J a n u a r i i e. ni.
den, som directe utpekar en sådan. Och
Juryn har den rätt och förmåga ^ som en
Domare icke i så vidsträckt mån kan tillerkännas,
att afgöra, det en icke nämnd
person är den, som af Libellisten menas,
och att mera afse syftningen och andemeningen,
än den bokstafliga lydelsen. Vi hafva
haft en Tidning i Skåne, som nästan
hufvudsakligen egnade sig åt enskilta smädelser
och personlig hämnd. Så länge den
ej klandrade publikens åtgärder, fick den
oantastad fortfara; men en gång vågade den
göra en, likväl indirect, anmärkning mot
en högre Ernbetsmans i Länet åtgärd, och
straxt blef den indragen.
En Juryinrättning är tryckfrihetens
nödvändigaste skyddsvärn. Derföre vid sin
återkomst från Elba, för att tillfredsställa
allmänna opinionen, som lian då såg sig
vara i behof af alt vinna, gaf Napoleon
åt tryckfriheten denna dess oumbärligaste
sauvegarde, äfven för de fall, då straffet
kunde blifva blott correctionellt. Så var
det sedan ej i Frankrike, der, af brist på
denna garanti, skriftställare ofta funno sig
föranlåtne, att begära, och ibland fåfängt,
att bli ställda inför Cours d’assises, och
anse som en välgerning, alt blifva dömde
af en Domstol, som har befattning med
gröfre brott, men en Jury bredvid sig, i
stället för af Tribunal de la Police eor
-
58 H.
22
338
Den 2,3 Januari i e. m.
rectionelle, således heldre såsom för gröfre
brott, men med Jory, än för ett mindre
utan den.
Friherre Åkerhjelm påstår, att i England
tillsätter Sheriffen Juryn. Men förhållandet
är ej så. Han föreslår, enligt fastställda
grunder, en lista på Jurymän, af
hvilka den anklagade får, utan anförande
af skäl, förkasta en del, och i fall Sheriffen
sjelf är recusable, hela listan.
Resultatet af Grefve Lagerbjelkes förslagsynes
mig vara, att då, som han så öppenhjertigt
säger p. 3o: ”Indragningsmak”ten
icke uppfyllt Regeringens ändamål,
”genom öfverflödigt bevisad lätthet, att undandraga
sig dess påföljd;” bör Regeringen
göra concession af denna makt i utbyte
mot concession af Jury, d. ä. bortkasta ett
maktlöst angreppsvapen mot det naturen
efterger sitt kraftigaste skyddsvärn.
Vid tryckfrihestbrott bör anonymiteten
anses för en aggraverande omständighet,
och medföra större ansvar, af samma
rättvisa grund, som många andra lagar straffa
vissa brott med mera stränghet, ju lättare
de äro att begå, och ju mindre den
brottslige risquerar, under det han begår
dem. Anonymiteten utomdess ej blott
döljer den verklige författaren, utan kastar
ofta misstanka på den oskyldige.
I vårt land med flere års intervaller
mellan den lagstiftande och contiollerande
Den 25 Ja nu ar i i e. m.
339
maktens sammanträden, är den granskande
tryckfriheten ännu angelägnare, än i andra
constitulionella länder. Jag önskar derföre
fullkomlig obehindrad frihet, alt i tryck
granska allmänna åtgärder, Styrelsens så
väl som Embetsmäns, men skydd mot lömska
angrepp på enskiltes goda namn och
rykte, och husliga förhållanden; och jag
önskar derföre 1:0 bibehållande af Jury i
det närmaste med nuvarande organisation,
men med en större personal; 2:0 ökadt ansvar
för tryckfrihetsbrott, då de begås under
anonymitetens slöja. På de af mig och
af flere Ledamöter anförde grunder yrkar
jag derföre återremiss.
Herr Hjelsta Gustaf: Då jag går att
yttra mig i detta vigtiga ämne, anser jag
för min skyldighet att söka utreda, huru
närvarande Tryekfrihets-förordning tillkommit;
emedan andan af densamma derigenom
säkrast kan bedömas. Detta är så mycket
nödvändigare, som vi här emottagit
ett besynnerligt förslag, hvilket går ut på
hvarken mer eller mindre än att förändra
denna anda i den måhända vigtigaste af
våra Grundlagar. Det må förlåtas mig, om
jag med en viss helgd betraktar hvad de
Ständer och den Konung, som gemensamt
befästade vår constitulionella frihet, genom
de år 1809 tillkomne Grundlagar, vidgjorde
till försäkrande af yttrande rätten för
58 H. 22*
3fo
Den 25 Ja tinar ii e. m.
Svenska folket. Den, som kan liisa 85 och
86 §§. af vår Regerings-Form, kan ej missförstå
de grundsatser, hvarifrån de begge
lagstiftande makterne då utgingo; grundsatser,
hvilka hafva en ännu större rätt till
vår trogna efterföljd, om man erinrar sig
den belägenhet, hvari nationen då befann
sig; det inbördes behof af enighet, och
ömsesidiga uppoffringar, som alla folkklasser
då kände, och de Svenska tänkesätt,
som lifvade den Furste, hvilken antog och
besvor denna Grundlag. Det är under ,sådane
förhållanden man ser de Svenska lagstiftarne,
till vårdande af den enskildes
frihet och säkerhet, då införa i den Akt,
sorn skulle blifva grundvalen för Konungs
och folks ömsesidiga rättigheter, den vigtiga
bestämmelse: att en Tryck frihets-förordning,
med Grundlags kraft, skall vid
samma Riksdag utfärdas. Det är då man
ser dem skynda, att i 86 §. uppgifva de
grundsnttser, hvarpå skall byggas det fasta
värn för nationella rättigheter, hvars behof
tillfälliga olyckor och Regentens godtycke
ådagalagt. Då jag läser dessa ord: ”Med
”tryckfrihet förstås hvarje Svensk mans rättighet,
att, utan några af den offentliga
”magten i förväg lagda hinder, utgifva skrif”ter;
att sedermera endast inför laglig Domstol
kunna tilltalas för deras innehåll, och
”att icke i annat fall kunna derföre straffas,
”än om detta innehåll strider emot tydlig lag,
”gifven att bevara allmänt lugn, ulan att åter
-
Den 25 Januari! e. m.
”hålla allmän upplysning; alla handlingar
”och protocoll, i hvad mål som helst, de pro”tocoll
undantagne, sorn uti Stats-Rådet
”och hos Konungen uti Ministerielle ärenden
och Commando-mål, föras, må ovilkorligen
genom trycket kunna utgifvas;” och
jag dervid besinnar tidpunkten den 6 Juni
1809, samt mitt fäderneslands dåvarande
ställning, väckas på en gång hos mig de lifligaste
önskningar, att man ej, genom förhastade
beslut, må öfverändakasta dessa lagbud,
eller, genom obestämda och motsägande
detalj-föreskrifter, förvränga den Tryokfrihets-lag,
hvars blott tjugo-åriga bestånd
ännu icke kunnat visa oss de goda följder,
den kan medföra. Tjugo år äro en ringa
tid, då det är fråga om nationers öden;
och då lagarne hafva uppfattat den friare
anda och de vigtigaste rättigheter, för hvilkas
framgång folken uppoffrat, och ännu
måste uppoffra så mycket, bör man icke
med otålighet, och må hända utan annan
erfarenhet, än ögonblickets outvecklade resultater,
lägga en osäker och darrande hand
på desamma. Vi böra derjemte erinra oss
sedernas inflytande på dessa lagar, sora i
alla tider skola blifva ofullkomliga för nationens
framtid, och den sköna pligt Regeringen
eger, att, genom dessa seders utbildande,
genom upplysningens befrämjande,
och genom ordningens och förtro *ndets
bibehållande, fullkomna de brister, sorn
uti lagens, på papperet uppfattade, före
-
342
Den 25 Ja n 11 ar i i e. ra.
skrifter aldrig kunna förekommas. Men
framför allt böra vi icke låta förleda oss
af framställningar, åsyftande att genom andra
nationers institutioner bevisa behofvet
af förändringar i våra, ty om det onekligen
är sannt, att menniskan i vissa afseenden
öfverallt är lika, bör man dock besinna,
att bennes ställning i samhället icke
derföre är det; att magtens mer eller mindre
öppna, mer eller mindre af vanorne
och bruken stadgade, verksamhet gifver en
tusenfaldig skiftning åt samhällsförhållanderna,
och att på lagstiftningens väg blott
det steg tages säkert, sorn göres på en gång
af bela nationen.
Dessa och andra betragtelser hafva hos
mig stadgat den öfvertygelse, att hvarken
förändring i vår närvarande tryckfrihet ännu
bör önskas, eller alt några väseudtliga
bestämmelser deri saknas. Jag har derföre
bemödat mig, att kunna förklara anledningen
till den motion, som fört våra öfverläggningar
ända derhän, att en splitter
ny Tryckfrihets-förordning kunnat ifrågakomma.
Jag finner då, att denna är belt
och hållet rigtad emot den periodiska pressan.
Den vanliga bokpressen, (som jag
skulle vilja kalla den), är derigenom föga
eller intet träffad. Men då jag betraktar
dessa pressars olika kraft och nödvändighet
för vårt land, vår bildning och våra
ekonomiska tillgångar, finner jag, att tno
-
Den 25 Januari i e. m.
343
tionen ovilkorligen bor anses stridande mot
tidens kraf och folkets sanna fördelar; och
jag frågar mig, hvad som verkligen kan
vara anledning till alla dessa öfverdrifna
klagomål och denna väl öfverlagda plan
emot den periodiska pressen? Jag måste
då, sedan jag icke kan förneka dess större
kraft, anse bemödandet vara en fortsättning
af den rädsla, magten alltid visat för
hvad som kan befordra upplysningens spridande
ibland mängden, och jag måste sålunda
ytterst anse den såsom ett verkligt
brott emot mängdens eller folkets känsla.
Det är derföre jag äfven anser, alt den
nya förordningens rubrik hellre bordt blifva:
Trycktvångs-förordning, än Tryckfrihetsförordning.
Jag bär sagt, att förslaget åsyftar en
inskränkning i periodiska pressens frihet;
ätt denna är vigtig för folket bar af ingen
blifvit motsagdt. Att denna press likväl
icke är mera farlig för Styrelsen, än de
öfriga sätt till motstånd, som i alla tider
begagnats, torde äfven lätt inses af den,
hvilken fördomsfritt betragtar händelsernas
utveckling i alla nationers historia. Huru
många medel eger ej Regeringen, att tillrättavisa
opinionerna, om den sjelf handlar
ädelt och öppet? Huru fruktlösa äro ej
alla de försök, som i sådant fall skulle
göras emot densamma? Vi höra ej dölja
för oss, mine Herrar, att sjelfva rnennisko
-
344
Den 23 Ja n ua r i i e. m.
naturen, genom benägenheten till njutning
och hvila, redan i årtusenden gifvit och
ännu skall gifva allt för mycket spelrum åt
magtens rastlösa inkräcktnings-begär, och
alt den verklige fosterlandsvännen bör motstå
all ökad eftergift af de rättigheter, folket
lyckats att i lagarna sig förbehålla.
Jag måste motsätta mig Utskottets förslag.
Jag kan ej dela dess grundsaltser,
hvilande på en panisk fruktan för den utvidgning
tryckpressen gifver åt menniskans
naturligaste och heligaste kraft: yttranderätten.
För mig står den enda rätta Tryckfrihets-förordning,
som bör finnas, klart
och tydligt innefattad i denna enda regel;
Bestraffa osanningen; men gif frihet åt tanken,
åt opinionen, åt den enskildes klagan,
ja till och med åt folkets missnöje. Ty
ingenting är i denna väg till samhällets,
ej ens till Regeringens, skada, utan tvertom
till deras inbördes fördel. Ett folk,
som fritt får yttra sig, behöfver ej låta
tvinga sig till hämnd. En Regering, som
ej förtrycker yttrande-rätten, behöfver ej
frukta, att hopen skall handla, innan den
klagat. Man säger sig vilja återkalla vår
tidnings-litteratur till lugn och vanlig ordning.
Det förundrar mig, att böra dessa
upprepade klagomål öfver dagblads-litteraturen.
Jag medger gerna dess ofullkomligheter,
dess brister. Men, mine Herrar,
kunna väl dessa med skäl framställas så
-
Den 25 Januarii e. m.
345
sorn bevis, att vår Tryckfrihets-förordning
icke är ändamålsenlig. Är det tänkbart,
att nya lagar, nya institutioner, genast
kunna verka allt det goda, de i längden
skulle kunna medföra. Bevisa några onödiga,
några måhända opassande skrifter,
rigtade mot Regeringen, några smädelser
mot enskilda, att nationen icke förtjenar
att ega den tryckfrihet den nu eger? Om,
åsin sida, nationen ännu icke hunnit inse
allt, hvad som är hennes rättighet eller
skyldighet, enligt vår tjugo-åriga Constilulion;
och bevisa väl några individers förbrytelser
någonting deremot; frågar jag,
om Regeringen å sin sida visat sig i alla
delar inse, hvad som är bennes pligter?
Och hvad är väl detta rop på erfarenheten
af några 3o å 4° tryckfrihets-rättegångar
under denna tid, för att ådagalägga
behofvet af en ny Tryckfrihets-förordning,
som, på sätt jag redan sagt, tydeligen visar
sitt käraste mål vara, alt undertvinga
periodiska pressen, att borttaga Juryinrättningen,
och öfverlemna afdömandet af
tryckfrihetsmålen till de vanliga domstolarne.
Hafva dessa lyckats att förekomma
de andra slag af brott, som nu höra till
deras afgörande? Och är det ej deremot
lätt att inse, huru de flesta tryckfrihetsmål
äro af natur att mera tillhöra opinionernas
dom, än lagbokstafvens. Om ock
Juryn ofta nog frikänt, der ett brott mot
våra lagar måhända varit begånget, böra
346
Den 25 Jan naii i e. in.
vi ej, det oaktadt, nöja oss med, att i den
ega en domstol, som åtminstone icke skall
frikänna, derest brott mot våra seder, vår
nationalkänsla, vår frihetskänsla, skulle
blifva vådliga för det älskade fosterlandet!
Jag ber Ridderskapet och Adeln, att ej göra
afseende på de klyftiga framställningar,
som åsyfta att väcka rädsla för periodiska
pressens inflytande. Det vore en verklig
spökrädsla, om man deruti såg ett medel
för partiyran, eller den så mycket hatade
folk-vännen, att störta Regeringarne. De
hafva, utan att all fråga, de största medlen,
att begagna sig af densamma till deras
egen fördel; och ega de ej dem, då
hafva de genom sina handlingar redan satt
sig i den ställning till samhället, att deras
fall är en verklig välgerning.
Då vi läsa den nu gällande Tryckfrihetslagen,
skola vi lätt tinna, att den innehåller
ganska tillräckliga stadganden för
de fall, hvaruti vi så lätt kunde falla idet
misstag, att tro ändringar nödiga; jag menar
de personliga förhållanderna. 3 §. r r
mom. lyder: ”Angripelser emot enskild man,
”hvilka å ära gå eller för dess borgerliga
”namn och rykte förklenliga äro; brottet
”straffas efter 6o Cap. Missgernings-Balken,
”och varde dessutom skriften confiskerad.”
Skulle detta ej vara nog af lagen? Blifver
detta bud ej tillräckligt, i samma molm
våra seder göra smädelsen föracktlig och
\
Den 25 Januari i e. m.
347
obevisliga beskyllningar förhatliga? Och,
då jag betraktar hela samhällets väl, huru
skulle jag för hvarje enskilds dåsiga lugn
kunna uppoffra fördelarne af en lag, som
lemnar tillräcklig säkerhet för den, hvilken,
såsom en god Christen, heldre förlåter
än hämnas. Och, mine Herrar, akten
oss att fästa för stor vigt på dessa utrop,
att de mest verksamme medborgarne —
så, tyckte jag, de förvaltande embetsmännen
kallades — äro mest utsatta för smädelser.
Yi och de sjelfva böra ihogkomma,
att missbruken af magten och misstagen
om den ringa inagtutöfning, som det
allmänna för sin sanna fördel af dem endast
behöfde fordra, hafva redan vållat,
att de kunna förtrampa; de böra väl då
någon gång kunna hejdas af klagoropen!
Men om i 1 mom. är nog för säkerheten
i de enskildta förhållanderna, låtom
oss tillse, om ej 12 mom. är nog för de
allmänna. Dervid behöfves allenast betraktas
den del af yttranderättens utöfning,
som afser berättelser och opinionens yttringar;
ty att den tillräckligt är skyddad
i fråga om politisk handling, det utvisas
tillräckligt af de 10 första momenterne i
3 § ; der all hädelse mot Gud, allt förnärmande
af Konungens Majestät, all uppmaning
lill uppror m. m. finnas med stränga
straffbestämmelser belagda. Det 12 mom.
lyder sålunda: ”Lögnaktiga uppgifter och
348
Den 20 Ja n na ri i e. m.
"vrängda framställningar til! allmänhetens
”förvillande och förledande; brotten umgällas
med böter &c. och skriften confi”skeras.
” Månne ej häruti är en tillräcklig
garanti för enskildta interessenai allmänhet.
Uppgifter, som skulle missleda vår handel,
våra näringar, sorn skulle bedraga den enskildta
och missleda mängden; kan en verksam
och uppmärksam Styrelse begära mera,
än att i lagen hafva rättighet, att genom
allmänna åklagare-magten kunna vaka
öfver denna del af tryckpressens produkt;
och kan den enskilde begära mera för sitt
betrygggnde i detta afseende? Och om vi
lu gnt vilja ingå i granskning af Indragningsmagteus
inrättning och instiftelse; månne
den — utan att vi derföre gilla en inflytelse,
som olagligt tillkommit, och, i
trotts af Ministrarnes löften, folkets bildning
och lagbudets löjlighet, ännu qvarstår;
månne den, säger jag, icke kunnat och ännu
kunde, bordt och ännu borde, begagnas
företrädesvis i den anda, sora ii och
12 morn. uttrycka, mot personliga smädelsen
och lögnen.
Och om den så behandlas, skulle jag
gerna förena mig med Grefve Frölich i
dess åsigt, att man nu, i synnerhet med
anledning af tilldragelserna vid denna Riksdag
inom det Hedervärda Ståndet, icke
borde ifrån Rikets Ständers sida något
besluta angående Indragnings-magten. Om
sålunda i dessa fall våra nuvarande la
-
Den si j a n n a r i i e. m.
349
gar äro nog; hvarföre skulle man behöfva
förändra rättegångssättet, och fästa ännu
flera band och controller på dagbladen ?
Har nationen visat, att de nu införde gjort
den mera böjd för enskild smädelse, osanna
rykten och obesinnade handlingar, än
förut? Manne ej tvärtom nationen visar sig
förtjent af den frihet hon eger ? Föreställom
oss ej, mine Herrar, att det är nationen,
som underhåller, som uppmuntrar dessa
eländiga tidningar, hvilka utspy sitt etter
emot den enskilda medborgaren, och göra
sig lill utbud af osanna rykten och obevista
anklagelser. Alt tro det, är ett brott
mot Svenska nationens heders-känsla. Dessa
tidnings-missfosler hafva ej sin näring
af folket — prenumeranternas antal utvisar
det — utan af pensioner och nådegåfvor.
Om dessa belöningar indragas, skola
de skynda undan till tj^stnaden och glömskan;
och derefter skulle man måhända äfven
af vårt tidnings-väsende kunna göra
sig en sann föreställning om folkets bildningsgrad
och Styrelsens moralitet. Nu må
man af tidningarne icke dömma till någotdera.
Och huru besynnerligt förefaller det
ej, att se Rikets Ständer hälsas med en så
ovanlig kraftyttring, som ett helt förslag
till grundlagsförändring, i Capitel och §§.,
för att åstadkomma en så kallad förbättring
i den minst öfverklagade bland våra
tre Grundlagar; som upptager hela folkets,
högas och lågas rätt, att sig fritt yttra öf
-
35o
Den 25 J a n u a r i i e. m.
ver alla föremål för mensklig kunskap.
Länge har man beklagat sig öfver vårt representationssätt;
öfver Riksdagarnes stadgade
förmer, deras arbetssätt och vacklande
beslut. Det synes till och med som Regeringen
sjelf understundom vill antyda
och nära brister i den delen. Men hvarföre
har man ej då heldre roat sig med
ett fullständigt förslag till ny Riksdagsordning?
Månne ej ett sådant varit mera
af behofvet på kalladt? Och månne man, i
det nu framställda, kan se ett allvarligt
bemödande till Svenska folkets fördel, när
man icke ser något göras, om ej upplösningsvis,
till afhjelpande af de vida större
oell mera allmänt öfverklagade bristerne i
vår samhällsförfattning? Jag tillstår, att
mig synes försöket till och med vara olagligt;
ty jag kan lika litet tro, att Rikets
Ständer kunna ega rätt, att ändra hela
Tryckfrihets-förordningen, som hela Regerings-formen;
och jag väntar mig af samma
skäl, att få se vid nästa Riksdag ett förslag
till ny Regerings-form, utan Rådgifvares
ansvarighet och Riksdagar hvart femte år.
Sådane äro mina tänkesätt i hufvudfrågan.
Innan jag går att närmare utreda
dem, i hvad angår de detalj-föreskrifter
Utskottet föreslagit, anser jag att Ridderskapet
och Adeln bör betragta, huru formen
för en dylik frågas afgörande, enligt
våra Grundlagar, kan och bör vara. En
-
Den a5 Januarii e. m.
35i
ligt 81 §. R. F. jemförd med 56 §. i samma
Grundlag, kunna Rikets Ständer vid samma
Riksdag helt och hållit förkasta ett
Constitutions-Utskottets förslag till ändring
i Grundlagarne; emedan dessa Grundlagsstadganden
endast söka förhindra, att en
sådan ändring må kunna, genom en enda
Riksdags beslut, tillvägabringas.
Ridderskapet och Adeln eger alltså,
enligt Grundlagen, att återsända ifrågavarande
förslag till Constitutions-Utskottet,
med förklarande af Ståndets gemensamma
tanka, att någon ändring i nuvarande Tryckfrihets-lag
icke för närvarande af behofvet
påkallas; och Constitutions-Utskottet måste,
i händelse tre Stånd skulle så besluta, låta
hela förslaget förfalla; eller i annat fall
låta frågan i förstärkt Constitutions-Utskott
genom volering afgöras.
Jag anhåller nu, att då jag eger ordet,
få yttra mig öfver detalj-föreskrifterna,
i händelse min åsigt af hufvudsaken icke
af Ridderskapet och Adeln samt Herr Grefven
och LandtMarskalken delas.
Den första af de nya grundsatser, Utskottet
föreslagit, är, att borgen skall ställas
för de böter, som kunna periodiska
skrifters Utgifvare åläggas. Med andra ord
är detta, att säga: betala förut, skall du
få synda sedan. En sådan nymodig aflatsinrättning
synes mig föga förenlig med vå
-
352
De ii a5 Jan u aril .c m.
ra öfriga lagars anda, och jag förenar mig
i den betänklighet en högaktad Ledamot
här framställt, att en sådan lag vore stridande
mot 86 §. R. F. Jag medgifver likväl,
att jag anser denna del af förslaget
vara den minst vigtiga; och att jag icke
skulle mycket ifra mot densamma, om jag
icke måste betrakta den, såsom ett steg
till godtycklighet, föregående tryckningen,
som icke i våra lagar bör tillåtas.
Jag har åtminstone ej, för min del,
kunnat af Herr Hof-Canzleren öfverlygas ,
att i8og års Grundlag tänkt sig någon skilnad
emellan periodiska pressen och vanliga
bok-pressen. Sjelfva Tryckfrihets-förordningen
synes ej en gång uppdraga en sådan,
utom i de fall, hvilka angå ordningens vinnande
med Hof-Canzlerens bevakningsskyldighet
öfver tryckta skrifter. Så föreskrifver
i §. 4 morn., angående tillståndsbevisets
uttagande; 7 mom. angående författareansvaret;
8 mom. angående uppgiften af
utgifvarens namn, derest rättegång mot dagblad
ifrågakommer m. fl. Men någon skillnad,
som bevisar, att Lagstiftaren ansett
tryckfrihetsbrott i tidning eller bok vara
till deras natur olika svåra, känner jag icke;
och en sådan ordnings-anstalt, som borgen,
synes mig derföre onödig. Skadas ej samhället
mera af den brottsliga skriften, än
af författarens oförmögenhet, att de ådöm
de
-
Den 25 J a n u a r i i e. m.
de böterne erlägga, synes vådan af borgens
uteslutande föga betydlig.
Dernäst förekommer Indragningsmagtens
upphäfvande. Jag har redan derom
yttrat så mycket, att jag ej behöfver mera
än förena mig uti Grefve Frölichs åsigt öfver
denna del af förslaget; jag anser, att
Proposition om denna lagföreskrifts indragning
bör väntas af Konunga-rnagten. Den
mätte nu hafva insett alla de oformligheter
indragnings-rättigheten innebär, och
det ringa inflytande den kan medföra. Den
måtte hafva hunnit skåda, hvad ondt denna
rättighet har vållat; och huru omöjligt
det är, att den kan uträtta något godt. Om
den åter blott bl ef använd på ett sådant sätt,
att den förhindrade smädelse och osanning,
skulle den gerna för mig få qvarstå. Vill
Ridderskapet och Adeln likväl, på grund af
dess olagliga tillkomst och utlofvade afskaffning,
nu å nyo besluta dess upphäfvande,
skall jag icke bestrida det. Men, mine
Herrar, låtom oss för all del ej utbj^ta
denna oeftertänkta, och således lätt eluderade,
lag mot det nya rättegångssätt, Utskottet
oss föreslagit. Jag skyndar nu att
komma till detta, onekligen det vigtigaste
föremålet för vår öfverläggning i dag.
Jury-inrättningen skall afskaffas, och
de vanliga domstolarne mottaga Tryckfri
58
H. 20
D cn 25 J a n u a r i i e. m.
hetsmålen lill afdömmande. Sådant är Utskottets
förslag; ett förslag, som i grundvalen
rubbar det nationella af vår Tryckfrihetslag.
Ibland ett folk, som af ålder varit vant, att
ali dom fälles af likar, framstå de ständiga
domstolarne, för alltid, såsom en utväxt
på dess offentliga samhällsskick. Nämnd,
har kunnat urarta; våra privilegierade domstolar
kunna afskaffas; men oaktad allt står
det dock fast, att Svenska lynnet, Svenska
misstroendet, Svenska erfarenheten, förr
eller sednare återfordrar en rättegångsordning,
grundad på likars dom, med ett ord:
en Jury; och i Tryckfrihetssaker kan väl en
tjenligare inrättning finnas? Bör der ej vara
mer fråga om att försona, än att bestraffa?
Hvad är trycket för en slags kraft?
Äro dess brottsliga företaganden vådliga för
lif, för egendom? Äro enskildta anseendet,
hedern, äran, af natur alt ej tåla ett anfall
af ord, då det så lätt tillin te tgöres,
icke blott af domen, utan af opinionen.
Och skulle jag väl misstaga mig i den tro,
att den, som kan lägga handen på sitt bröst
och säga: ”Jag vet med mig sjelf, att jag
”rätt handlat,” utan att ådraga samhället
förargelse och sig sjelf misstanka, icke endast
kan, utan bör, låta obevista beskyllningar
och smädelser opåtalt passera? Är
slutligen magtens välde så uteslutande hvilande
på menskliga fördomar, alt det ej
tål ett enda anfall af fraser, som skulle
vara alltför osanna, eller måhända ännu of
-
Den 25 Januarii e. m.
355
tare alli för sanna? Nej mina Herrar! låtom
oss icke onödigtvis frångå den.en gång införda
ordningen. Lålorn oss ej, på alitför
ofta vanligt sätt i lagstiftande församlingar,
kasta oss från en ytterlighet till en
annan, i följd af några ögonblickliga olägenheter
eller svårigheter, vållade af lagar,
sorn måhända äro de mest ändamålsenliga,
ehuru ännu' icke nog införlifvade med seder
och bruk.
Svenska Tryckfrihets-Juryn är att anse
som en compromiss emellan tvenne parter,
dem lagen heldre vill försona än bestraffa.
De tvenne af Domstolen valde Jury-män
äro de verklige dotnarne. De af parterna
valda äro representanter för tvenne motsatta
opinioner, sorn kunna, endera begge,
eller ingendera vara brottsliga, oförsonliga,
skadliga eller vilsefÖrda. Allt efter
dessa förhållanden uppstå de mångfalldiga
olikartade Jurydomar, man öfverklagar.
Men medgifvom, att 3:ne af en ojäfvig domstol
valde ombud böra utgöra en stor garanti
för rättvisan, förnuftet, billigheten
och tidens fordringar. Att de åter äro da
verkligen beslutande, lärer- väl af ingen
nekas.
Man har sökt ett stod för nödvändigheten
att upphäfva Jury-inrättningen
deri, att personerna beständigt ombytas,
och parlerne sjelfva få välja; att röstberäk58
H, a3*
356
De» 25 Januari! e. m.
ningen Ur så illa fördeld, att minoriteten
kan afgöra beslutet, och att hemligheten
vid domstolens öfverläggning vore skadlig;
man har slutligen sagt, att erfarenheten visat
Juryns föga verksamhet till brottens
förekommande. Då man deraf dragit den
slutsatts, att Juryn borde upphöra, synes
mig, att man alltför häftigt går ifrån ena
ytterligheten till den andra. Motionären,
jag medger det, har åtminstone föreslagit
en Jury, sådan som i Frankrike, och hvilket
kunde anses såsom en förbättring, i
stället för att Utskottet föreslagit en total
omstöpning. En annan fråga blir väl, om
en sådan Jury, sorn den Franska, skulle
vara passande för vårt glest bebodda land
och vår bildningsgrad. Jag tror det ej. Det
blefve då möjligen ett föremål för specnlationen
alt beräkna, hvarest man skulle
låta trycka ett arbete, för att hafva största
sannolikheten att blifva bedömd af en mild
Jury; och om partiförhållanden någonsin
blefvo verksamma, skulle det blifva lätt att
bedömma, i hvilka orter man i politiska
frågor hade opinionen för eller mot sig.
Man har gått så långt, att till och med
säga, att Juryn skulle vara farlig, emedan
den blott utgör en instans; och tillagt, att
der nu menniskor skola dömma, bör ock
appell finnas. Jag har, för min del, trott,
att sådant ingenting bevisar, och förmodar,
att samma förhållande måste äfven räcka
Den 25 Ja nu ari i e. m.
tili Högsta Domstolen, hvars Ledamöter
äfven äro menniskor. Hvad hemligheten i
öfverläggningen beträffar, så kan jag ingalunda
finna den jemförlig med den hemlighet,
som man afskaffat i andra hänseenden;
emedan helgden af Juryns befattning till
en stor del ligger deruti, att man obehindradt
öfverlägger, utan att vara exponerad
för den enskilda hämnden eller missnöjet.
Jag vet väl, att denna tyslliets-ed ej alltid
blifvit iakttagen, och att det handt,
att Jury-mannen, vid utgången från Rådhuset,
fått höra omtalas på Riddarhustorget,
hvad han nyss yttrat i Juryn; men
detta är ett missbruk, som icke kan hindra
mig, att anse sjelfva föreskriften för
rigtig och ändamålsenlig.
Då jag nu yttrat mig öfver de tre
punkter, som stå i sammanhang med hvarandra,
tror jag mig hafva fullgjort min Representantpligt;
och slutar med att förklara,
att jag anser Tryckfrihetslagen alldeles icke
för närvarande böra förändras, åtminstone
icke hvad Jury-inrättningen beträffar. Borgen
betraktar jag såsom föga vigtig. Beträffande
Indragningsmagten åter, är det
utan all fråga nu tillfälle, att återbegära
dess upphäfvande; men, det oaktadt, får
jag förklara, att jag hellre skulle se den
qvar, än bortsälja den för Juryns afskaffande.
— Jag förenar mig, på dessa grunder,
uti Grefve Frölichs framställning, att
358
Den 25 J a n u a r i i e. ra.
Ridderskapet och Adeln måtte meddela
Constitulions-Utskottet den gemensamma
tanka, att Ståndet för närvarande icke anser
någon ändring i Tryckfrihetslagen nödvändig,
och jag begär proposition derå.
Hans Excellence Herr Grefve Lagerbjelke,
Gustaf: Föranlåten af det närmare
deltagande i delta ämne jag sjelfvilligt
ålagt mig, ber jag att, så långt milt minne
räcker till, få besvara åtskilliga besinningsvärda
anmärkningar; men hos dem, hvilkas
anföranden jag kommer att vidröra,
anhåller jag såsom ett vänskapsprof, att, i
händelse mitt minne skulle slå mig felt,
de täcktes sjelfve erinra mig derom, hvilket
jag tued tacksamhet skall erkänna,
och icke anse såsom ett afbrytande. Den
förste, sorn framträdt med motsatta åsigter
emot mine, nemligen Grefve Frölich, har
i en sakrik inledning sökt ådagalägga Tryckfrihetens
allmänna nytta såsom en controll
på alla offentliga tilldragelser. Jag har intet
ord deremot att anmärka. Jag hyser
samma öfvertygelse om Tryckfrihetens nytta,
behöflighet, nödvändighet, Men då Herr
Grefven dertill lägger, om jag ej missminner
mig, att "förslagets ändamål tyckes va”ra
en systematisk plan, att genom Tryckofrihetens
inskränkning nedsätta oss till civilisationens
lägsta ståndpunkt,” torde det
icke förtänkas mig, som gifvit anledning
till detta förslag, om jag ej kan erkänna
Den a5 Ja nu ar i i e. in.
3%
en sådan syftning. I den motion, som
gifvit anledning till denna öfverläggning,
har jag ej trott mig vidröra någon enda
af Tryckfrihetens verkliga principer. Det
torde härvid vara nödvändigt, att först öfverenskomma,
hvad man med principer
menar, ty ord få en trängre eller bredare
betydelse, allt som föremålen äro. Uti en
mera inskränkt bemärkelse är allt. hvad
här nu afhandlas, verkliga princip-frågor;
ty sådana äro frågorna, örn Indragningsmagten
skall bestå eller försvinna; om det
skall blifva Domstol eller Jury; om borgen
skall ega rum eller ej; men den hufvudprincip,
som ligger till grund för Tt^yckfriheten,
den, som finnes i RegeringsFormen
anförd, består i hvarje Svensk mans
rätt att fritt yttra sina tankar öfver alla
det mänskliga vetandets föremål, ulan att
kunna till ansvar ställas, annorlunda än
(efter de former lagarna föreskrifva. Denna
princip vågar jag tro icke i min motion,
icke i förslaget, vara vidrörd; och jag tror
ej, att den inför denna församling ens kunde
vidröras. Skulle af det förslag, som nu
är Ridderskapet och Adeln understäldt, en
sådan slutföljd kunna dragas, så vore det
ej genom egenskapen af sjelfva förslaget,
utan på grund af i en aflägsen framtid
möjligtvis uppkommande missbruk. — Förslaget
innehåller hufvudsakligen tillstyrkande
af rättegångars i tryckfrihetsmål förflyttning
från Nämnd till Domstol. Frågan är
36o
Dets a5 Januarii e. in.
således ingalunda om en ytterligare inskränkning
i tänka, tala, skrifva, trycka; den grundar
sig endast på Utskottets, liksom på Motionärens
öfvertygelse — om hvad som befordrar
den säkraste och tillika rättvisaste ansvarspåföljd;
och man kan ej sägas handla
emot lagens anda, då man söker att göra
lagbudets kraft gällande. En lag, som ej
efterlefdes, vore näst under ingen lag.
Den måste således genom de uti densamma
lagde former sjelf kunna göra sig gällande.
Sättet är en opinionsfråga; den ena
tror, att Jury är förmånligare, en annan
anser vanliga Domstolar vara bättre; men
af ingendera mening synes deri slutföljd
kunna dragas, att grundsattsen för hvarje
Svensk mans rätt, att skrifva och trycka,
derigenom vore förnärmad. Men delta ämne,
Tryckfriheten nemligen, har här och
öfverallt, nu och i alla lider, haft ett eget
förhållande. Den synnerliga vigten af detsamma
har alstrat en äfven så ovanlig ömtålighet.
Deraf har följt, att den ringaste
betänklighet, om ock blott uti form eller
sätt, genast blifver mera eller mindre omstridd
såsom vore den ett försök att inskränka
sjelfva Tryckfriheten. Jag känner
intet ärende, der opinionen så på förhand
aflagt en trohetsed, in verba magistri.
De stora orden Frihet, Upplysning, Menniskorättj
Naturrätt, Yttranderätt, kunna
ej annat än mägtigt verka på sinnena, och
vid minsta fråga om ett ämne, som der
-
Den 25 Januarii c. tu.
med bär gemenskap, tror man, alt sjelfva
dessa högre föremSl bestridas eller förnekas.
Att så måste ske i de omdömen, som
en tidningsutgifvare meddelar, är naturligt,
och derföre ej klandervärdt; jag har
nästan aldrig sett, alt en tidningsutgifvare
förklarar sig nöjd med den Tryckfrihet,
som finnes; ty om han visade sig alltför
belåten, fruktar han, att den kunde inskränkas.
Men i en lagstiftande församling
måste förhållandet vara annorlunda. Lagstiftaren
bör ej förirra sig i generalisationens
omätliga rymder; han jemförer principer
med verkningar; han söker och måste söka
det positiva. Det är till denna forskning
jag vädjar; och jag skulle tro, att den,
som oväldigt anställer den, skall till en
vida mindre vigt nedstämma de förslag om
förändringar och jemkningar, som nu blifvit
gjorde. Herr Grefve Frölich anser likväl
dessa förändringar, dessa jemkningar,
så ingripande i det hela af vårt Statsskick,
att, om jag icke minnes galit, han jemfört
dem roed frågan om en representationsförändring.
Jag vill ej fortsätta denna jemförelse;
jag vill icke jemföra hvad som omlvoälfver
med hvad som står. — Herr Grefven
finner tiden illa vald att föreslå dessa
förändringar. Jag har sjelf haft mycken
tvekan i denna del, och fastän på andra
grunder, skulle äfven jag tro mig icke väl
hafva valt min tid. Men den har valt sig
sjelf. Den, som tror, att missbruken öf
-
362 Den a5 Janu ari i e. m.
verväga fördelarne, har ej valet af sin tid;
Iian söker första tillfälle, som erbjuder sig,
att afgifva sin trosbekännelse i ämnet, och
den för öfrigt väl beräknade långsambeten
i våra former gör att, om än motionären
skulle förhasta sig, Rikets Ständer
dock ej göra det, och äro satte i omöjlighet
att så göra. Motiverna til! de föreslagne
förändringarne genomgås af Herr Grefve
Frölich, och han fäster uppmärksamheten
hufvudsakligen blott vid ett enda, det nemligen
otn frambringande af enhet i vår lagskipning.
Detta motiv, jag erkänner det,
bär äfven ingått i min beräkning; men Herr
Grefven förkastar deremot ett annat af mig
mera bestämdt uppgifvit och utförligen afhandladt
motiv, nemligen medborgarens
personliga rätt till moralisk okränkbarhet.
Herr Grefven finner deliat af så liten betydenhet,
att har» nästan, ehuru i former,
af hvilka jag ingalunda finner mig sårad,
tyckes tveka om upprigtigheten af ett dylikt
motivs framställande. Både vördnadspligt
för det Stånd, inför hvil ket jag talar,
och personlig aktning för Herr Grefven
ålägga mig den förklaring, att detta motiv
icke allenast hos mig är upprigtigt, utan
djupt inrotadt, och att det vunnit allt
mera' kraft genom det mått af erfarenhet
jag kunnat förvärfva både här och i främmande
länder. Menniskan, om i något, är
i personliga förhållanden sig lik öfverallt;
och jag har i länder, der Stals-ärender af
-
Den 25 Januarii e, m. 363
handlas, lyckligtvis för oss, häftigare än
inom våra landamären, haft tillfälle att
göra betraktcdser ej utan all nvtta. Anledningen
till den stora vigt jag satt på personlighetens
fredande, har jag i skriften
afhandlat; men ödet har velat alt, under
den mängd af vigtiga föremål, som förevarit,
en tid af 8 å p månader förelupit emellan
utgifvandet af denna skrift, och tillfället
alt här göra den gällande. Det är således
omöjligt, att jag af den kan vänta
samma verkan, som om ämnet genast efter
utgifvandet kunnat företagas, och på
andra sidan är jag dock icke indiscret nog,
att trötta Ridderskapets och Adelns tålamod
med återupprepande deraf. Jag får endast
öfverhufvud nämna, att jag uppfattat det
personliga fredandet under en annan synpunkt
än den hittills gällande. Jag har
aldrig kunnat rätt förstå den skilnad, som
i allmänhet uppdrages, emellan enskilta
och allmänna tryckfrihels-öfverträdelser,
emedan, om den sattsen står fast, att personlighetens
fredande för hvarje medborgare
är orsaken, hvarföre han i Staten inlåtit
sig, underkastat sig dess lagar, och
deltager i dess bördor, så hör äfven
den djupt kränkta personligheten enligt sakens
natur vara en Statens angelägenhet
så länge, lills upprättelse blifvit vunnen.
Dessutom, huru svårt är det icke, att hindra
inblandning af det personliga med sak?
Hela min skrift, hela min motion, går ut
364
Den 25 Januarii e. ro.
på försöket, att uppresa en skiljemur deremellan.
Jag vet, och om vårt land företett
färre exempel än andra, så är dock
verldserfarenheten oss öppen, jag vet, att
så snart personlighetens lagliga omskansning
blifvit nedbruten, instörta skaror på
den lättbefarna banan. Sak blifver då endast
ett öfvergångsmedel till person; och
embetsmannen, så rättvisligen i allt, hvad
han som offentlig person handlar, underkastad
kritik och äfven klander, vidröres
blott i flygten såsom sådan, för att så
m\'cket ömtåligare träffas såsom medborgare.
Men om på den ena sidan detta är
svårt att undvika, är det på den andra så
mycket nödvändigare, att vidtaga det enda
medel, som dertill finnes, hvilket är,
att genom saken komma till personen, men
icke genom personen framleta sig tili saken.
I det förra fallet tarfvas bevis; i det sednare
kan man vara dem förutan, och då
blir följden ett sammanvefvande af allt
det allmänna med det enskilta, ärender
med individer. Derföre tror jag, att Tryckfrihetens
verkliga lifs-element eller dödspriucip
ligger i den frågan: kan personligheten
fredas eller icke? — Herr Grefve
Frölich har anmärkt, och historiskt riktigt,
att vid tillfälle af stora missbruk, som för
snart ett och ett halft decennium sedan
inträffade, Jury tillkom just i förhoppning,
alt dessa missbruk dymedelst skulle kraftigare
hämmas än genom Domstolarna, Mert
Den a5 Ja nu ar ii e. m.
365
min öfvertygelse är, att detta experiment
icke lyckats, och följden har nu blifvit
hvad den naturligtvis skulle blifva, ett
vädjande från i5 års erfarenhet lill seklernas,
en föreslagen återgång från en mera
theoretiskt beundrad, än praktiskt rätt begagnad
method, till den sorn i århundraden
varit öflig, och hvaröfver, likasom öfver
våra lagar, man i allmänhet ej egt
skäl att beklaga sig. Hvad den slags Jury
beträffar, som här finnes, har Herr Grefven
ansett den ega Nationens förtroende.
Nationen är ett stort ting; den beslår af
många personer och många opinioner, och
jag har lyckt mig finna, att tankarne åtminstone
äro ganska delade. Herr Grefven
synes frukta, att, i händelse af nuvarande
Jurys upphäfvande, detta skulle försvaga
förtroendet. Ja, visserligen hos dem,
som egt förtroende till Juryn, men icke
hos dem, sorn ej trott den fylla sitt ändamål.
Jag bör dervid erinra, att i den tid,
då Juryn inrättades i8i5, Rikets Ständer
sjelfve syntes så tvebågse om sitt nya experiment,
att de uttryckligen i RiksdagsBeslutet
anförtrodde åt kommande Ständer,
att deruti göra ändring, i händelse
inrättningen, som orden lyda, "antingen
”skulle befinnas mindre lämplig till Natio"nens
lynne, eller icke motsvarande sitt
”ändamål.” Jag vill icke ingå i pröfning
af den första af dessa förutsättningar; dertill
är tiden för kort, och Juryinrättnin
-
366 Den 25 Januarii e. m.
gen hos oss för ofullkomlig. Men livad
angår den senare af Rikets Ständers förutsättningar,
att Juryn ej fyllt sitt ändamål,
så är detta äfven min tanka, och jag har
sökt bevisa den. Herr Grefve Frölich omtalar
Indragningsmagten, och anser densamma
i sakernas nuvarande skick af ingen betydenhet.
På visst sätt delar jag denna
åsigt; jag tror äfven, och har sökt, i det
arbete jag deröfver utgifvit, ådagalägga,
icke allenast att den efter min öfvertygelse
varit i de fleste fall olämplig, utan äfven
vid några (och dermed har jag menat
fallen, då personligt skydd erfordrats)
otillräcklig. Hvad som är olämpligt och
otillräckligt, är visserligen icke af betydenhet.
Men från den tidpunkt det blifvit
föreslagit att insätta lagliga former, i
stället lör godtyckliga, har Indragningsmagten
förlorat mycket af den förmenta
kraft till allt ondt, som förut så idkeligen
påbördades densamma. Naturligt var att,
som Indragningsmagten endast varit rigtad
mot tidningar, tidningarne äfven skulle
bekämpa densamma; men mera anmärkningsvårdt
är, att just då fråga uppstått
om dess försvinnande, elen så märkbart
mildare bedöinmes. Om denna magt hittills
blifvit beståndande, oaktadt de förhoppningar
man haft anledning göra sig
om dess upphörande såsom temporär och undantagslag,
månne det är möjligt att dertill
söka andra orsaker, än bristande surro
-
Den 25 J a n ua r i i c. m.
gater? Man kan ej tro, alten Regering bibehåller
ett vapen, som hotar, meri icke
verkar; men hon har nödgats finna, att
äfven det obetydligaste skyddsmedel är
bättre än intet; utan att derföre hvarken
Regeringen eller Conslitutions-Ulskottet
uti dess bibehållande behöft söka medel
till ett politiskt utbyte. Af flere Ledamöter
är erinradt, att ett af Indragningsrnagtens
föremål vore att åtkomma sådana förbrytelser
mot lagens anda, som enligt dess
bokstaf ej kunde bestraffas. Om sådan var
meningen med Indi agningsmagten, så återstår
ju samma motiv, ty i alla dessa fall
har lagen blifvit oförändrad.
Herr Cederschjöld har uppträdt lill
besvarande af de anmärkningar, sjelfve i
form af svar å dess reservation, som jag i
förmiddags uppläste. Det obetydliga jag
dervid har att erinra, skulle äfven af mig
blifvit undertryckt, om jag icke önskat
finna ett tillfälle att, i afseende på hvad
Herr Cederschjöld anfört, förklara å min
sida mig anse allt det obetydliga personliga,
som synts vara oss emellan, såsom alldeles
förbi. Herr Cederschjöld har nämnt,
att han nödgats besvara mitt yttrande,
utan att deraf kunna taga kännedom, Det
hade varit af mig illiberalt, att icke lemna
det till LandlMarskalksbordet, om jag det
kunnat; men jag hade sammanfattat det på
en större skala, så väl öfver GonstitutionS
-
368
Den a5 Januarii e. m.
Utskoltets egna förslager, sora några mindre
jemkningar i redactionen, och jag befann
mig, genom det beslut Ridderskapet
och Adeln vid öfverläggningens början vidtog,
nödsakad, att undanrödja detta, för
att följa den ordning af deliberationen, sora
Ridderskapet och Adeln fastställt. Jag kunde
således icke i det hela aflemna mitt anförande,
emedan jag framdeles behöfde det.
Herr Cederschjöld förklarar, och jag var
tillförene derom öfvertjgad, attingen personlig
afsigt fanns i det sätt, hvarpå lian
uppfattat och recenserat mitt yttrande.
Han tyckes tillskrifva det sätt, hvarpå jag
uppfattat hans reservation, såsom härrörande
af någon ömtålighet, den jag tror
han liknade vid en flugas. Jag är dock
ingen fluga, men vore jag det, så måste
Herr Cederschjöld icke förtänka mig, att
jag, fruktande öfvermagten, vore rädd för
spindlar. Herr Cederschjöld anmärker, att
jag ansett honom icke hafva ledt i bevis
sina i den nämnda reversationen yttrade
saltser. Jag har endast anfört delta vid
ett tillfälle, eller med anledning af hvad
lian anmärkt emot de af mig föreslagna
borgensförbindelser. Herr Cederschjöld har
till exempel anmärkt, att sådant vore stridande
emot 86 §. Regerings-Formen, hvaruti
står, att hvar och en Svensk man har
rätt att yttra sina tankar, utan något af
den offentliga magten i förväg lagdt hinder.
Jag
Den Jan tiar ii e. m.
Jag vågar tro, alt denna satts, ensamt ufcsagd,
icke utgör något bevis, emedan beviset
skulle ligga i §:ns ådagalagda oföi enbarhet
med förslaget. I sådan mening vore
hvarje lag ett i förväg lagdt hinder,
och bela Tryckfrihetslagen intet annat än
ett dylikt. Då lagen erkänner en rättighet
lios medborgaren, tillerkänner den sig likväl,
att reglera utöfningen af denna rätt.
Eljest kunde ju hvarje §., som ordnar formen
af denna utöfning, anses såsom ett i
förväg lagdt hinder; men om man jemför
detta med ordalydelsen i Tryckfrihetslagen,
skall man finna, att inga andra hinder
förbjudas, än de, som lagen sjelf icke
utsätter. Ett vilkor för utöfningen af en
rätt kan ej vara hinder. Hvar och en Svensk
man har rättighet, enligt Slats-författningen,
att till alla embeten och tjenster befordras
utan afseende på börd. Detta hindrar
icke den speciella reglering, att vilkor
bestämmas i afseende på hvad som erfordras
för att vara lagmässig sökande. Lagen
utsätter borgen för uppbördsman; hvar
och en kan blifva det, men han måste
uppfylla vilkoret; och att det vilkor jag
föreslagit ännu ej står i lagen, bevisar ej,
att förslaget är oförenbart dermed, emedan
lagstiftaren, som sjelf är den befogade
myndigheten, när han stiftar, upphäfver
eller förändrar lag, kan gifva lagbjudande
egenskap åt hvad ännu blott är ett förslag.
58 H. A
3 7*
Den 25 Januarii e. m.
Herr Cederschjöld anför, i afseende å de
anmärkningar jag gjort om tillvaron af personalitets-andan,
att han, den värde Talaren,
sjelf icke kan vara okunnig derom,
emedan han sjelf varit föremål derföre,
men att lian ansett det allmänna bästa kräfva
en uppoffring af hans känsla i delta hänseende.
Detta är ädelt tänkt. Skilnaden i
våra åsigter ligger blott deruti, att jag icke
tror denna uppoffring så alldeles öfverensstämmande
med det allmänna intresset;
den ligger ytterligare deruti, att jag tror,
att om hvar och en med denna personligen
berömliga försakelse uthärdade smädelse,
så torde, långt ifrån att förolämpningarna
skulle upphöra, just i denna strafflöshet,
i denna bristande ömtålighet ligga
en uppmuntran för libellisterne, att i
deras ofog än vidare framhärda. Herr Cederschjöld
har, i afseende på de garantier,
som skulle synas erforderlige för Tidningsutgifvare,
äfven omnämnt den af en annan
Talare ifrågasatte speciminering, eller
bevis om kunskaper, sorn berättigade en
skribent, att i den vidsträckta bemärkelse,
som allmänna tidningar nu innefatta, vara
en målsman för Statens intressen och för
Nationens opinioner. Jag skulle gerna förena
mig i denna åsigt, om jag insåg någon
möjlighet att verkställa förslaget. Herr Cederschjöld
synes på ett annat sätt deruti
vilja instämma. Han vill utsträcka dessa
examina tili alla, äfven lill de högre Em
-
Den a5 Januari i e. m.
hetsbefattningarne. Jag bör erinra, alt allt
inträde i Statens tjenst kräfver en speciminering;
men sedan den är aflagd, torde
den svårligen böra återkomma i alla grader;
och den, som en gång aflagt den, synes
böra vara lika berättigad, alt icke vidare
examineras, som de vid våra Universiteter,
efter fullgjorda prestanda, promoverade
Medicinae Doctorer. Herr Cederschjöld
framställer en anmärkning vid den
erinran jag gjort i anledning af hans yttrande,
att en skrift endast vore brottslig
genom det intryck den gör på allmänna
opinionen. Han förklarar det så, att visserligen
sådana fall kunna inträffa, då en
allusion blefve brottslig, om den vore förstådd,
men ej vore det, om den ej förstodes.
Detta är visserligen sannt, roen månne
ej såsom undantag? Och mårine icke
den allmänna regeln står fast, att ett brott
icke efter sina följder, utan efter lagstridigheten
och uppsåtet, kan såsom moralisk
förbrytelse bedömmas, hvadan en anklagad
blott på dessa sistnämnda grunder kan
frias eller fällas? Herr Cederschjöld anser
Jurymän såsom vittnen i Tryckfrihetsmål,
emedan gerningen ej genom andra vittnen
kan bevisas. Vittnet är skriften; och till
Jurymäns i öfrigt ansvariga kall ville jag
ej tillägga det af vittne, hvilket är föga
passande att förena med det af Domare,
helst af en sådan, hvars dom ej kan återkal58
H. a4*
372
Den i!> Januarii e. m.
las. Herr Cederschjöld försvarar den i lagen
nu stadgade verkliga minoritet, men
lagliga pluralitet, som uppkommer derigenom,
att 4 af 9 kunna frikänna. Utan att
uppehålla mig vid hvad Herr Cederschjöld
anför om Tryckfrihetsmålens egna beskaffenhet,
som synes kräfva denna fördel, och
som jag tror vara i mitt skriftliga anförande
besvaradt, bör jag blott erinra något
vid det exempel han anfört, om behofvet
af £ pluralitet i vissa frågor, som nära röra
detta Stånd. Dessa äro absoluta opinionsfrågor.
I de fall åter, der | erfordras,
förutsattes en större eller mindre förseelse,
icke ett brott vara begånget.
Herr Munck af Rosensköld har i sitt
yttrande till försvar af närvarande Juryinrättning
anfört den rättighet, som en Jury
eger, men en Domstol icke skulle ega,
att dörrima, mindre att fördömma, i de
fall, der personen, som ås\'ftas, ej vore
nämnd; korrt sagdt, han vill ådagalägga
olägenheten deraf, alten Domstol icke eger
rätt att, sorn Tryckfrihetslagen dock tillåter,
dömma efter syftningen. Den i sanning
stora fördel för den rättsökande, som
af en sådan Jurvn ensam tillkommande rättighet
skulle uppstå, fruktar jag ginge ofta
förlorad vid en Nämnd, så sammansatt
sora vår. Herr Munk af Rosensköld nämner,
att i Frankrike de correctionella Domstolarne
i Tryckfrihetsmål härröra af en
Den 25 Jann ar i i e. ro.
373
mindre autoritet, och att det är svårt
att blifva dömd af de så kallade Cours
d’assises. Jag tror häruti vara någon irring.
Det är alltid samma Domstolar, som
domina i Tryckfrihets-mål, nemligen les
Cours Roy ales. Dessa äro indelade på Divisioner,
hvaraf det är en, som, efter en
viss rotation, döm mer en po lic e correctionelle;
men dess utslag kan genom vädjande
hänskjutas till hela Domstolen, eller,
sorn det kallas, till les chainbres assemble'es.
Det är således alltid en Öfverdomstol, som
dömmer i båda instanserna. Herr Munck
af Rosensköld betviflar, att i England Scheriffen
utser Jurymän. Jag tror mig kunna
försäkra, att så förhåller sig. Han gör det
ej utan föreskrifter, men den hufvudsakligasle,
som finnes, är den, att inora hvarje
Grefskap är hvar och en notabel, det vill
säga, skicklig att vara Juryman,-sorn eger
10 punds grundränta. Deribland tager Sheriffen
Jurymän, och det stora antal af recusationer,
som i England eger rum, gör,
att han får upprätta en ansenlig lista, men
då man besinnar Englands folkmängd, och
antalet af dem, som kunna uppfylla det
för en Juryman nödiga pekuniära vilkoret,
finner man, att hans inflytande i alla fall
är stort.
Herr Hjerta har i begynnelsen af sitt
anförande omtalat Utskottets, såsom orden
lyda, besynnerliga förslag-, som skulle än
-
374
Den 25 Januarii e. m.
dra andan af vära Grundlagar. Besynnerligheten
att, sedan man åkt fram ettstycke,
vända om dit man kom ifrån, är icke stor;
och hvad andan af våra Grundlagar angår,
tror jag mig hafva besvarat denna anmärkning,
då jag visat, att principerne af Svenska
Tryckfriheten icke blifvit förnärmade.
Herr Hjerta önskar, att i ett så vigtigt
mål, som detta, Ståndet ej måtte taga förhastade
beslut. Detta är allas önskan, och
jag tror, att långsamheten af våra former
gör det omöjligt att förhasta sig. Herr
Hjerta anser motionens syftning vara att
hindra kunskapers spridande, emedan i
det tillstånd litteraturen nu är, ovedersägligt
vore, att dess alster lättare genom
den periodiska, än genom bokpressen, skulle
ega framgång. Visserligen är, — och Herr
Hjerta erinrar det sjelf, då han omnämner
de speciella fördelar, hvaraf den periodiska
pressen är i besittning, — visserligen
säger jag, är den periodiska pressen i en
närmare contact med massornes bildning;
men månne icke just närheten af denna
contact autoriserar en högre uppmärksamhet
på lagstiftningens sida, ty denna opinionskraft,
som på massornas bildning inverkar,
kan, om alldeles obevakad, leda
denna bildning på hvad sätt som för ögonblickets
passioner ansåges tjenligt, och
delta i en helt annan riktning än i lagarnas
syfte, ty lagstiftningens föremål är icke
ogönblicket.
O en 25 Januarii e. ni.
I7S
Af sådan öfvertygelse om den periodiska
pressens inflytande på den stora allmänheten,
en öfvertygelse den jag delar,
drager Herr Hjerta en slutsats, den jag
deremot omöjligen kan dela, den nemligen,
att genom de föreslagne åtgärderne, i afseende
på den periodiska pressen, det är, om jag
icke origtigt uppfattat yttrandet, mängdens
bästa man vill hindra. Jag vet icke,
i den conflict af olika meningar, som i
denna fråga uppstått, huruvida man, å
den sida, hvars opinioner den värde Talaren
söker göra gällande, kan med så
mycken säkerhet påstå sig ensamt försvara
mängdens intresse, och att således å den
motsatta sidan, man icke skulle hafva
mängdens, utan minoritetens, intressen i
syfte. Det synes mig ingalunda omöjligt,
att äfven aritmetiskt upplösa denna fråga»
Min utgångspunkt har jag visat vara per*
sonlighetens fredande. Denna har jag trott
vara så rättvis, att den i sina fordringar
innefattade allmänneliga intressen. Vi känna
alla Sveriges population. Af 1000 dess
innevånare är det troligen knappast en,
som skrifver och trycker; ty vore det flere,
så hade vi mera än 23oo författare, hvilket
jag ej tror. Af 100, som skrifva och
trycka, är det knappt en Tidningsutgifvare;
ty vore det flere, så hade vi att fägna
oss åt mera än 280 publicister, hvilket
jag icke heller förmodar. Af dessa publicister
hr det visserligen icke få, utan, jag
/
376
Den 25 Januarii e. ni.
älskar tro det, största delen, söra ingalunda
befatta sig med personliga smädelser,
och således inträda i den skyddsfordran,
som är hela anledningen till detta förslag.
Nu vågar jag fråga: från hvilken sida försvaras
bär majoritetens intresse? Stödd på
öfvertygelsen, att detta sker från hans, anser
likväl Herr Hjerta den nu föreslagne
Tryckjrihetslag såsom orätt benämnd; han
vill kalla den en Trycktvångslag. Som
egen opinion, allt för gerna; men lagstiftare
irrledas icke af antitheser. Herr Hjerta
uppgifver åtskillige, och jag tror, nästan
alla de fall, der i vår Tryckfrihetslag
smädelse förbjudes och belägges med
straff. Detta är visserligen grundadt, men
har ej varit föremålet för min motion,
icke heller, som jag tror, för ConstitutionsUtkottets
förslag. Vi veta alla, att smädelse
är förbjuden. Fråga har blott varit
derom, att aosvars-påföljd äfven i verklighet
må ega rum; detta har gifvit anledning
till förslaget, ty lagens döda bokstaf
gifver ej säkerhet. Nationen, säger Talaren,
är ej böjd, att gilla smädelsen. Så
tror äfven jag. Men huru många läsa den
icke, helst när den finnes i de så lätt tillgängliga,
så lutt lästa periodiska skrifterne.
Man läser, man missaktar den; men då
den ofta återkommer, slutar man med att
lyssna till det gamla, så ofta falskt tillämpade,
ordspråket: ingen rök utan eld. Man
tror väl, att mycket är öfverdrifvet, men
Den 25 Ja n nai i i e. m.
J/7
man säger; något mätte det dock vara;
och på sådant sätt kommer detta något
att gälla för sanning, fastän rätta sanningen
vore intet. Herr Hjerta öfvergår till
en närmare granskning af de tre punkter
ConstitutionsUtskoltels förslag innefattar.
Han anmärker först emot den föreslagne
borgensförbindelsen sjelfva dess oformlighet.
Han anser sådant vara, att liksom
taga på hand rättigheten att begå brott.
Men hvarföre draga denna slutsatts mera
af en dylik caution, än af cautionen för
uppbördsmannen, som då skulle hafva tagit
på hand, för att begå malversationer?
Jag kan ej anse della som ett motskäl.
Det allvarsammare motskäl Herr Hjerta
dragit af 86 §. RegeringsFormen har jag
förut sökt vederlägga. Den värde Talaren
bar ur Tryckfrihetslagen uppläst åtskilliga
ställen, sorn röra periodiska skriftställare,
och deraf velat draga den slutföljd, att på
en enda skyldighet när, eller anmälan hos
HofCanlzleren, desamma icke äro af Tryckfrihetslagen
ansedde som varande under
en speciel lagstiftning. Jag bör härvid anmärka,
alt han öfvergått en hufvudpunkt,
som tydeligen ågagalägger tillvarelsen af
en speciel lagstiftning för periodiska pressen,
och det alltifrån 1810, nemligen alt
dubbla böter äro Tidningsutgifvare ålagda
i alla de fall, der böter ega rum. I hänseende
till Indragningsmagten har Herr
Hjerta förenat sig med Grefve Frölich,
378
Den 25 Januari i e. m.
och ansett densamma numera såsom likgiltig;
men den värde Talaren har för egen
räkning tillagt, att han ansåg alltför dyrt,
att blifva denna magt qvitt genom densammas
försäljande emot tryckfrihetsmålens
öfvergång från Jury till Domstolar. Jag
har haft flera tillfällen, alt öfver detta ofta
förekommande inkast först utlåta mig;
men som jag tror det vara af natur, att
göra verkan på sjelfvilljande sinnen, så
bör icke eller jag tröttna att upprepa, hurusom,
så väl i motionen, som uti förslaget
helt andra till en del af hvarandra
oberoende motiver blifvit uppgifne; och
att således hela denna aversions-handel
icke har någon grund hvarken i förslaget
eller i motionen. Det sista af de föremål,
som den värde Talaren omnämner, är den
fråga, som han med rätta anser här vara
bufvudfrågan, nemligen om Tryckfrihetsmålens
återgång från nuvarande Jury till
Domstol. Herr Hjerta tror icke, att efter
det tjugu-åriga Statsskick, som sedan 1810
års händelser ti 11 vari t, det är rådligt att
tro på Domares inviolabilitet. Inför allmänna
opinionen finnes icke denna och bör
icke finnas; men i hänseende till Styrelsen
är det nog till garantien, att den finnes
under ett annat namn, under det nemligen
af oafsätt/ighet. Vid betraktande af
det sätt, på hvilket Juryn tillkommer, anmärker
Herr Hjerta, att af de tre persosoner,
som af Domstolen nämnas, och
Den 25 Januarii e. m.
379
hvilka visserligen äro i en närmare position
af oväld än de öfriga sex, 2 roslev
skulle jemte åklagarens 3:ne fordras lill
fällande. Jag har ingen anmärkning att
göra emot detta Domstolen tillerkända val.
Det är visserligen denna oformliga sammansättnings
bästa del, alt Domstolen eger
3 Jurymän att nämna; men då redan minoriteten
blir pluralitet till frikännande,
och Domstolen ej kan, ej bör nämna andra,
än de, som noloriskt äro mera böjde
att fria än fälla, är det ganska litet troligt,
att alla 3 komma öfverens att fälla,
hvadan äfven erfarenheten visat, att detta
sällan sker. Jag har aldrig varit Juryman;
och jag skulle ej vilja vara det; men jag
har stark anledning tro, att, bland andra
olägenheter af Juryns nuvarande organisation,
äfven finnes den, att då Actor ensam
eger att bestämma den lag-§, hvarefter
den anklagade skall dömmas, det bar kunnat
bända, att en Jury funnit den anklagade
till en viss grad brottslig efter en
annan §., af ringare ansvars-påföljd, än
den af Actor åberopade, och som det ej
är möjligt att vara rättskaffens Domare och
dömma till högre ansvar än man finner
skäligt, har Juryn nödgats frikänna den anklagade,
ehuru den ansedt honom vara
skyldig. Herr Hjerta har, i afseende på
personliga smädelser, yttrat en ganska besinningsvärd
opinion, då lian nämnt sig
icke obenägen, att till Domstol öfverlåta
38o
Den 25 J a n u a r i i e. in.
alla personliga smädelser i skrift liksom
de, hvilka i tal begås, af ålder dithora.
Jag bör i hänsigt dertill högtidligen förklara,
att om delta förhållande verkligen egde
rum, hade troligen min motion uleblifvit.
Herr Hjerta har väckt en fråga, hvaruti
han stödt sig på 8i och 56 §§. RegeringsFormen,
hvilkas andemening han tror vara,
att Rikets Ständer, bundne att icke vid
samma Riksdag, då förslag framställas, bifallande
j yttra sig, dock skulle vara befogade
att dem af slä. Jag tror ej, att denna
discussion, så rik på ämnen den i alla
fall är, bör besväras med en så ömtålig
sak, som en tolkning af Grundlagen. Jag
tror helt enkelt, att det generiska ordet
besluta har afseende på så väl afslag som
bifall. Hvarföre dessutom detta brådskande
afslag? Om mot min förmodan under
de flere år som ännu skola tillryggaläggas,
innan Rikets Ständer sammankomma;
om tinder denna tiderymd den periodiska
pressen skulle hafva bättre, mångsidigare,
oväldigare utbildat sig; om agtning för
hvarje inedborgares dyrbaraste egendom,
bans ära och rygte, hade inträdt i stället
för okynnet att såsom lekverk ofta nog begagna
dessa vigliga föremål; ega icke Rikets
Sländer en alltid förvarad rätt att afstå,
hvad först dä genom erfarenheten blifvit
bevisadt vara såsom skyddsmedel öfverflödigt?
— Men om åter periodiska pressens
framsteg i en annan väg, icke blott
Den i5 Januari! e. m.
har utan öfverallt, hvilka bevittnas af deras
märkbara utveckling äfven under den
korta tiderymd, som förflutit emellan min
motions första framställande och den dag,
då derom bos Ridderskapet och Adeln öfverlägges,
om, säger jag, dessa framsteg
omisskänneligen skulle antyda elt ytterligare
fortsträfvande på en allt mindre begränsad
bana; om periodiska publicitetsmedel
småningom skulle urarta till elt
slags Stat i Staten, till ett välde, som förlamade
den lagbestämda verkningen af andra
välden, —• värdigens besinna det, mina
Herrar, bör då vår i alla fall genom
formerna återhållna förmåga ännu mera
och sjelfvilligt motverkas uti en epok, der
både tankans och tingenas föränderlighet
hastigare fortlöper, på ett Decennium, än
fordom på Sekler? Skola vi nästa Riksmöte
nödgas ytterligare invänta 5 år för
att vinna en nödig rättelse, och slutligen
möjligtvis falla in i en tidepunkt, då just
genom den ökade kraft, som det nyss omtalta
moraliska väldet hunnit förvärfva,
det ej mera vore görligt, att i lagliga former
tillvägabringa den rättelse, hvars oundgänglighet
alltför sent blifvi t insedd?
Herr Crusenstolpe > Magnus Jacob:
ConstitutionsUtskottets förslag har den förtjenst,
att hafva omklädt ganska svaga motiver
uti ganska hänförande ord . Utskottet
har haft för afsigt, att unda11 rödja ett
382
Den 25 Januarii e. m.
af hindren för vår Tryckfrihet, men Utskottet
har blundat för de nya fjettrar, af
vida värre natur, som inan velat pålägga
oss. Jag blef vän af publiciteten i sjelfva
födseln, och ur denna anda skall jag anhålla
att få yttra några ord om de tre hufvudprinciper,
som förekomma i Utskottets
Memorial. Jag skall dock så mycket mindre
falla Ridderskapet och Adeln besvärlig,
som de anföranden, hvilka redan äro afgifne,
utgöra, så att säga, ett Bibliothek
för sig sjelfva. Borgen för tidningar vore
detsamma, som borgen för att bruka
sitt förnuft; den skulle innefatta en garantie
för missbruk, hvilka endast äro en följd
af Indragningsmagten, ty endast deraf kommer,
att man måste taga personer för att
så till sägandes skjuta framför sig vid utgifvandet
af en tidning, enär man förut
haft den olyckan att få sin tidning indragen.
Faller Indragningsmagten, faller äfven
detta. Jag mäste derföre på det högsta
ogilla förslaget om borgen, synnerligen
i en tidpunkt, då den financiella ställningen
för transactioner man och man emellan
icke är gynnande. Den andra principen
Utskottet framställer, är att Tryckfrihetsmålen
skola afdömas vid Domstolarne.
Det har, såsom fördel af denna förändring
blifvit anfördt, att man då skulle
kunna fullfölja ett mål ända till högsta Domare-instancen.
Jag får deremot anmärka,
att det icke är afgjordt, huruvida Instance
-
Den 9.5 Januari! e. m.
383
väsendet är till fromma eller nackdel för
de rättsökande. För min del tror jag det
skulle vara nyttigt, om Instanceväsendet
upphörde, ty det kan icke lända till fromma
för allmänheten, att se alldeles motsatta
åsigter vid olika Domstolar blifva tillämpade.
Dessutom är det icke förenligt med
en Domares göromål, att bedöma opinionssaker.
Domaren mäste följa saken och lagens
bokstaf. Det är ej nyttigt, att vänja
Domaren vid sidoafvägar. Af vana kunde
han sedan förfara på enahanda sätt i andra
saker. Den 3:dje principfrågan är, att
Indragningsmagten skulle upphöra. Det är
helt naturligt att jag röstar derföre, då jag
gått till ConstitutionsUtskottet med motion
derom. En Talare har sagt, att den ej kunde
lemnäs, utan att Regeringen erhölle något
surrogat derföre. Regeringens högsta
öfverhufvud emanerar ju från Gudomen;
Gud låter oss födas; han vet, att vi äro
syndare, men han fordrar ej af oss garantier
förut, att vi icke skola synda. Äfven
jag har varit föremål för den allmänna kritiken,
och första gången, jag erkänner det,
sved såret och sved ganska djupt. Men man
får taga sitt parti och le, om den är rolig;
tillrättavisa, om den förljenar det; och när
man icke kan begagna någon af dessa utjrägar,
förakta en sådan kritik, ty förr elier
senare skall dock sanningen och rättvisan
segra. I det formela af saken kan jag ej
förena mig med Grefve Frölich och Herr
3S{
Dpii ij Januari i e. m.
Hjerta, ty jag anser det ej lämpligt, att
Ridderskapet och Adeln förklarar sig ej
vilja veta af förslaget. Jag tror, att Ridderskapet
och Adeln ej bör lemna ur sigte,
att Ståndet kan få Indragningsmagten bort;
äfven om det ej skulle lyckas, bör man
doek försöka. För att komma till något
resultat, anser jag det vara bäst, att Ridderskapet
och Adelil förklarar Herr Ugglas
hufvudmomenter innefatta Ståndets gemensamma
tanka, hvarå jag vågar anhålla
om Herr Grefvens och LandtMarskalkens
proposition.
Herr Rosenqvist} Fredrik Leonhardj
uppläste följande:
Lika med ConstitutionsUtskottet tycker
jag, att, då Hans Excellence Herr Friherre
Lagerbjelkes till Utskottet öfverlemnade
förslag till Tryckfrihetsförordning förorsakat
de nu af Utskottet projecterade ändringar,
så förtjenar samma skrift hvarje
medborgares högsta uppmärksamhet. —Jag
går längre än Utskottet, ty jag erkänner,
att Hans Excellences förslag fordrar tacksamhet
— och belöning, men, om denna
tacksamhet och belöning skall tilldelas
Hans Excellence af den ena eller andra
Statsmagten, det öfverlemnar jag att bestämmas
af kommande Ständer, som hafva
beslutanderätten. — Skulle denna fråga,
vid
Den 25 Ja nu ari i e. rfi. 385
vid nu varande Riksdag afgöras , erkänner
jag uppriktigt, att jag icke skulle besvärat
mig att göra, eller Högloft. Ridderskapet och
Adeln att hörå dessa anmärkningar5 men
med full förtröstan och hopp derpå* att Rikets
Ständer, vid deras nästa sammanträde,
skola se saken från en annan synpunkt,
vill jag nu i förhand yttra mig öfver de
skäl, som Hans Excellence Friherre Lagerbjelke
samt ConslitutionsUtskottet andragit.
Utskottet har funnit, att Indragningsmagten
bör upphöra, likväl med iakttagande
af proponerade alternativer och med
erforderliga modificationer vid rättegångssättet,
borgensbeloppet och borgensvilkoren,
samt i flera andra detailler. Om nu
dessa alla omnämnde anstalter förenade utgöra
en vida utsträcktare Indragningsmagt,
än den, som till upphörande är föreslagen,
tycker jag, att man kan likna allt detta vid
Cleopatras blomsterkorg, hvarest, uti den
med blommor fyllda korgen var förvarad
den giftigaste, fast minsta, bland alla ormar
— Espingen. Med denna i figurlig bemärkelse
gjorda liknelse tror jag mig hafva fullkomligt
yppat mina tankar om Hans Excellences
af ConslitutionsUtskottet gillade
förslag till den för Svenska folket projecterade
nya Tryckfrihetslagen, och jag begifver
mig alltså till mina anmärkningar emot
de partiella ändringar, som Hans Excel
58
H. a5
386 Den 2:> Januari! e. m.
lence föreslagit, och Utskottet sA begärligt
och patriotiskt till antagande tillstyrkt: i:o
Att Indragningsmagten af Tidningar och Periodiska
skrifter må», med förutsättning af de
här nedan , under N:ris 2, 3 och 4> föreslagne
ändringars antagande, fullkomligen upphöra,
hvadan nu gällande Tryckfrihetslags 4;de
§:s 8 moment skulle helt och hållet utgå.
Ehuru jag varit en af dem, som under
denna Riksdag talat för återbekommande
af den rättighet Rikets Ständer bortlänte
vid 1812 års Riksdag, skall jag likväl aldrig
blifva till den grad fiende mot Svenska
Tryckfriheten, att jag skulle tillstyrka
återköpande af detta lån mot en lösepenning
af ej mindre belopp, än bela Tryckfrihetens
förlust. Ty af sådan natur anser
jag de särskilta lagbestämmelser för Periodiska
skrifter, som Utskottet ansett böra
blifva surrogat för Tryckfrihetslagens 4;de
§:s 8:de moment.
I den 3:dje af Hans Excellences propositioner,
har Hans Excellence föreslagit,
”att nu varande Tryckfrihets-Nämd må af”skaffas,
samt alternatift
”a) antingen Tryckfrihetsmålen öfverlem”nas
till laga Domstols, nemligen HofRätts
”åtgärd, hvadan 5:te §:s 1, 2, 3, 4» 6 och
”7 momenter skulle dels utgå och ersät”tas,
dels undergå förändring; eller ock
”b) en ny TryckfrihetsNämd, med princips
-
Den i5 J a n u a r i i e. m.
387
”enligare organisation, tillskapas, hvarigenom
ändring i 5 §:s i, 2 och 4 nio”xnenter
skulle följa.”
Utskottet har delat Motionairens öfvertygelse,
att nu varande TryckfrihetsNämd
saknar många Liand de egenskaper,
som constituera en verkelig Jury eller edsvuren
JNämd, och att ali förändring härutinnan,
följaktligen äfven återvändandet lill
den vanliga, af ålder beståndande, af erfarenheten
godkända, Rättegångsmethoden,
skulle mera säkert och rakt leda till ändamålet,
eller bestämdhet i sakens qualification,
klarhet i dess utredning, noggrannhet
i pröfningen, och rättvisa i Domslutet.
Med Utskottet kan jag ingalunda instämma
deruti, att Juryn eller edsvuren
Nämd bör upphöra. Jag anser den oskiljaktig
från Tryckfriheten — och skall alltid
i samma stund den kunde uppköra, anse
ordet Tryckfrihet vara förvandlad t till
Tryck-tvång. — Att åt Domaremagten ensamt
öfverlemna ansvarsbestämmelser för
Tryckfrihets-förbrytelser, är att låta Domaren
dömma i sin egen sak, ty då större
delen af Tryckfrihetsmål innefatta utpekande
och offentliggörande af vissa Öfver- och
Underdomares fel och olagligheter, våld
och mannamån; är det ju tydligt, att den
Domare, som ser sig inför allmänheten utpekad
och utskämd, skall med straff be
25*
-
388
Den 33 Ja uu ar ii e. m.
lägga den medborgare, genom hvilken opinionens
gissel agat honom; och att således
hvarje Domare ovilkorligen, om ej för annat,
åtminstone för Domare och Ernbetsmannacorpsens
heders skull, mäste vara
fiende af hvarje Tidning, som uppenbarar
något af en Embetsman begånget fel.
Utskottet har fattat ett sådant tyckeför
Hans Excellences förslag att afskaffa
Juryn, att Utskottet lill och med afstyrkt
införandet af all annan, utom Domstolen
ställd, eller från densamma afsöndrad, Juryinrättning.
Hvilket anspråk på Svenska folkets
aktning har icke Utskottet derigenom
förvärfvat sig?
Utskottet säger sig hafva med så mycket
större tillfredsställelse omfattat det af
Motionairen föreslagne första alternatif, eller
Tryckfrihetsfrågors behandling vid Öfverdomstol,
”sorn derigenom icke allenast
”86 §:n RegeringsFormen återvunne sin ursprungliga
betydelse, utan ock laga rätts”former
förliktes med Juryns sanna lefvande
anda, en upplyst och samvetsöm,
”pröfning af ämnen, alltid vexlande, ofta
”immateriela som tanken, inom hvars om”råde
de ligga, äfven sedan begrepp för”sinligats
af ord. HofRätten kallas, i all”mätjna
Lagen, Konungens Högsta Nämd;
”den dömmer i första instancen öfver hög”mål,
och bland dem, öfver förgripelser
Den 23 Januarii e. m.
38g
”mot Rikets frihet. Denna ständiga, utan
”tvifvel bättre, Nämd må derföre gerna
”ersätta eller utgöra TryckfrihetsNämden —
”gerna afdöma förbrytelser mot vår icke
”minst dyrbara frihet, Tryckfriheten.”
Så talar Utskottet. — —- Jag deremot
får anmärka, att om HofRätt, eller hvilken
annan Domstol som helst, blefve den Tryckfrihets-Nämd,
sorn skulle döma i Tryckfrihetsmål,
hade ju medborgerligheten förlorat
den del i Lagskipningen, som afser
det så högst grannlaga ämnet, nemligen
Tryckfriheten, hvilken ensam uti sig förvarar
grundämnet för den borgerliga friheten.
Våra Tidningar äro ju inga Domstolar,
lill hvilka skrifter af parter ingifvas
för att få deras skäl och motskäl pröfvade.
— Tidningsredacteuren lägger händelsen i
öppen dag inför hela menigheten, att af
densamma bedömas. — Det är således menigheten,
som är domare, och det måste
följaktligen tillhöra menigheten, alt
inom sig få utvald den Jury, som äger
domsrätten. I motsatt fall skola ju våra
Tidningar icke blifva annat än annonceblad,
då inga andra än servila personer skola våga
uppträda som TidningsRedacleurer, hvarigenom
endast osmakligt smicker skulle komma
till allmän kännedom, och ett uselt beröm
öfver ännu uslare åtgärder till läsning
3t)o
Dci: i5 Ja n u a r i i e. ni.
påtrugas allmänheten. Jag finner mig således
förbunden, att på det högsta bestrida
Juryns a (skaffande.
Hvad åter beträffar 4'de punkten, eller
förslaget rörande borgens ställande för periodiska
Skrifter, tillstyrker ConstitutionsUtskottet
bifall derå i hufvudsaken, förnämligast
på de grunder: ”Att genom den materi”ella
garantien skulle i viss måtto beredas
”en större moralisk garanti, utan att likväl
”detta vilkor för uppfyllandet af lagens kraft
”innefattade ett hinder för Periodiska pressens
tillbörliga, från samhällets fordringar
”oskiljaktiga, frihet, och alt i följd af för”slagets
antagande, gemensamt med det un”der
irsta punkten, vunnes ej allenast ett
”önskodt medel att betrygga Utgifvaren
”mot hans egendoms godtyckliga behandling,
ulan ock eri säker utsigt, att de fle”sla
anledningar, till honom ådömde bö”ters
förvandlande i annat straff, komme
”att försvinna.”
Häruti ligger ovedersägligt det stöYsta
« band på Tryckfriheten, — grunden, hvarpå
den hvilar, blifver undergräfven, och
liela byggnaden skall följagleligen ramla;
och hvart taga då efterföljande ord i 86:te
§:n RegeringsFormen vägen: Med Tryckfrihet
förstås hvarje Svensk mans rättighetj
att utan några af den offentliga magten
i förväg lagda hinderutgifva skrifter.
Den s5 Januarii e. m.
Blefve icke, genom det nya förslaget,
hvarje Svensk man, som vill utgifva skrifter,
nödsakad, att anskaffa en till penningebeloppet
så ansenlig borgen, att den oftast
icke kunde 611151138? — Den vanliga
prenumerations-afgiften för elt Blad, som
2:ne gånger i veckan utgifves, är på året
6 R:dr B:co, som för i5o Exemplar gör
goo R:dr, hvilka antingen skola contant
nedsättas, eller borgensförbindelse derföre
anskaffas. —Den, som icke äger denna förmögenhet,
eller så stor credit, lian är således
stängd från utgifvande af en periodisk
Skrift, änskönt han skulle vara begåfvad
med det ypperligaste snille, och med
en Tidnings utgifvande bidraga till allmän
upplysning och gagn.
Tidningsredacleurer skulle efter det
nu föreslagna projectet kunna hänföras lill
handtverkare, och de Lilteraira produeterne
kunde icke eller blifva annat än handtverksmässige,
eller sådana, hvartill modeller
kunde tagas af de förträffelige, till styl,
smak och syftning utmärkte tvenne Svenska
Tidningar, som bär i Stockholm af
snart sagt livar man äro kände.
Vi hafva ju redan förut erfarenhet af en
Penninge-aristocratie, — en Slånds-aristocratie;
— en Embetsmanna-aristocralie; —
en Befordrings-aristocratie; det blefve då
ingen surpris, om äfven vi finge plågas af
en Tidnings-aristocratie.
Den a5 Januarii e. m.
Mina Herrar! Vår Tryckfrihet är ifrån
sin primitiva syftning och utsträckning redan
nog mycket inskränkt för att i sjelfva
verket förtjena det dyrbara namnet frihet;
och skulle den komma att ännu mera inskränkas,
blifver återstoden ingenting annat
än ett squelette af en kropp, hvars lefvande
ande längesedan är utslocknad.
Jag anser TryckfrihetsFörordningen tills
vidare böra blifva oförändrad, och med afstyrkande
af bifall till det nya förslaget,
yrkar jag Memorialets återremitterande.
Herr Rosenblad, Bernhard: Jag skall
ej vara vidlyftig. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
vid en sak, nemligen att till
grund för Domsluten Juryn eller Domaren
skall taga allmänna opinionen. Denna opinion
må vara hvilken som helst, vill den
dock alltid kallas allmänna opinionen. Jag
skall taga exempel af hvad här i dag förefallit.
Ridderskapet och Adeln torde erindra
sig, att mani början af Riksdagen såsom
exempel på misstag anförde den förändring,
som tillvägabringades i i8ro års
TryckfrihetsFörordning, och huru den sida,
hvarifrån detta yttrades, ej kunde finna
nog kraftiga ord uti Svenska språket för
att uttrycka sin förtrytelse, utan lånade ord.
från de Asiatiska despoternes seraljer. Nn
då frågan egenteligen är, att återföra Tryckfrihetslagen
till hyad den var före 1813,
Den J n nu a lii c. m.
kallas sådant'brottsligt och afskyvärdt. Elt
mindre vigligt tillägg dertill är borgen för
Tidningar; men då man känner de kostnader,
som fordras, för att utgifva en Tidning,
är denna borgen af föga vigt, och
man kan sålunda anse den vara ganska likgiltig.
Jag hemställer, huru detta står tillsammans
med att i dag kalla Indragningsmagten
så högst obetydlig, och ett återgående
till 1810 för en Trycktvångslag.
Jag har just anfört detta för att bevisa, alt
den sämsta dom af alla är dea, som grundas
pä en sig kallande allmän opinion, den
må vara utgifven af Jury eller icke. Jag
förklarar således, att jag gerna ger min röst
för afskaffandet af Jury på samma gång
Indragningsmagten afskaffas. Jag vågar hos
Herr Grefven och LandtMarskalken anhålla
att få veta, om flere Talare anmält sig, då
möjligen discussionen kunde draga för långt
på tiden, och det sålunda torde vara bättre
att uppskjuta den till nästa plenidag.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken yttrade, att 9 Ledamöter
anmält sig, att ännu ytterligare tala öfver
ämnet.
Herr Rosenblad: I sådan händelse vågar
jag vördsammast föreslå, att discussionen
måtte blifva uppskjuten till nästa plenidag.
Grefve Frölich s David: Om den hemställan
Herr Rosenblad framställt, kan bifallas,
instämmer jag deri på det bogsta,
3g4
Den a5 Ja nu ar i i e. m.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken yttrade, alt Ridderskapet
och Adelil vid flere föregående tillfällen,
då en vidlyftig öfverläggning uppstått,
uppskjutit fortsättningen deraf från ett plenum
till ett annat; i anledning hvaraf Hans
Excellence ansåg sig böra hemställa, om
Ridderskapet och Adeln behagade instämma
i Herr Rosenblads framställning.
Ropades Ja och Nej.
Hans Excellence förnyade den af honom
nyss gjorda proposition, hvilken åter
med Ja och Nej besvarades.
Grefve Frölich: Då jag underslödt
Herr Rosenblads framställning, får jag förklara,
alt, i fall Ridderskapet och Adela
fortsätter discussionen, tilldess jag blifver
uppropad, kommer jag att anhålla, att få
dröja med mitt yttrande intill nästa plenum.
Herr Ugglaj Carl Wilhelm, förenade
sig med Grefve Frölich.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde å nyo, om Ridderskapet
och Adeln behagade instämma i
Herr Rosenblads ofvanberörde framställning.
Ropades starka Ja jemte några Nej.
I anledning hvaraf Hans Excellence
förklarade, att som, efter hvad Hans Excel
-
/
Den 25 Januari i e. m.
3g5
lence tyckt sig finna, Ja öfverrösta! Nej,
Ridderskapet och Adeln således bifallit den
sist gjorde propositionen; och komme således
fortsättningen af förevarande öfverläggning
att till nästa plenum uppskjutas.
Justerades i Protocolls-utdrag, innehållande
Ridderskapets och Adelns i plenum
denne dag f. m. fattade Beslut.
Upplästes följande från nedannämnde
Utskott inkomne Utlåtanden:
Från Stats- och Banco-Utskotten:
af den 3 sistlidne December:
N:o 34. I anledning af väckt motion
om understöd af allmänna medel Lill fullbordande
af Ystads Hamnbyggnad.
N:o 35. I anledning af väckt fråga
om understöd af allmänna medel till Hamnanläggning
vid staden Cimbritshamn.
N:o 36. I anledning af väckt motion
om understöd af allmänna medel till iståndsättande
af Landscrona Hamn.
N:o 37. I anledning af väckt motion
angående understöd af allmänna medel till
så vål Hamnbyggnad vid staden Halmstad,
som upprensning af Nissa å.
N:o 38. I anledning af väckt motion
angående understöd af allmänna medel till
3g6
Den jd Januari e. m.
befordran af en Hamnbyggnad vid Lastageplatsen
Hästholmen i Tollstads Socken, Lysings
Härad, af Östergöthlands Län.
N:o 3p. I anledning af väckt fråga
om Låneunderstöd af allmänna medel till
Hamn-anläggning vid Jönköpings Stad.
N:o 4°* I anledning af Kongl. Majrls
Nådiga Skrifvelse angående afskrifning af de
från Banken och Riksgälds-Contoiret till
Hjelmare Canal- och Slussverksbyggnad lemnade
låneunderstöd.
N:o 4r. I anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Skrifvelse angående Landshöfdingen
J. af Wingårds anhållan om befrielse från
ersättningsansvar för de af förre Lands-Secreteraren
Kleman tillgripne och förskingrade
allmänna medel.
N:o 44' J anledning af väckt motion
om inlösen af några f. d. Filial-Disconternes
vid sistlidne Riksdag presenterade Assignationer,
Af den a3 dennes:
N:o 45. Angående anstäld omröstning
öfver åtskillige frågor rörande Myntbestäm»ingen
och dermed gemenskap ägande ämnen,
Från Lag-Utskottet:
af den 19 dennes:
N:o iSg. Öfver anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 116 i anledning af
Den 2 5 Januari e. in. 397
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående
ansvar å den, som borlförer andras minderåriga
barn.
Lades på bordet.
Högloflige Ridderskapet oell Adeln åtskildes
klockan half till 10 om aftonen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
