# ID: svediakorp-gov394
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 15,604
# sentences: 461
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 23 Oclober f. m.
Friherre Anckar swärd, Carl Henrik,
förenade sig med Herr von Hartmansdorff.
Uppå derom framställd proposition, beslöt
Ridderskapet och Adeln, att LagUtskottets
ifrågavarande Betänkande skulle blifva
hvilande på bordet, lills samma Utskotts
Betänkande N:o 89, i anledning af
åtskillige Motioner om indragning af Lagmans-
och KämnärsRälter samt serskilta
Domstolar, så ock om förändring i vissa
Domstolars organisation och i rättegångsordningen,
m. m. blifvit afgjordt.
Upplästes och lades på bordet Högvördige
PresteStåndets genom Deputation i dag
meddeldte här ofvan omförmälte ProtocollsUtdrag
af denna dag.
Högloflige Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan 2 eftermiddagen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
Fredagen d. 2 3 October 1829.
Plenum klockan half till 6 Eftermiddagen.
Grefve von Rosen, Aäcel'. Den oro och
det lifliga deltagande Ridderskapet och Adeln
3o2
Den October e. m.
ådagalagt i anseende lill Hans Maj:t Konungens
sjukdom, hafva nu blifvit ombytte
till känslor af glädje öfver Hans Maj:ts
ätervundna hälsa. I anledning häraf får
jag vördsamt hemställa, att Rikets Ständer
målte genom en stor Deputation inför Hans
Maj:t Konungen i underdånighet frambära
uttrycken af deras synnerliga glädje öfver
Hans Maj:ls lyckligen ätervundna hälsa, uti
en lyckönsknings-adress, hvilken borde af
ExpeditionsUtskottet uppsättas; och torde,
derest denna framställning af Ridderskapet
och Adeln gillas, de öfrige RiksStånden inbjudas,
att i delta beslut med Ridderskapet
och Adeln sig förena. Härå får jag
utbedja mig Herr Grefvens och LandtMarskalkens
proposition.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken gjorde proposition till bifall
å Grefve von Rosens berörde framställning.
Ropades Ja.
Föredrogos å nyo följande från förstärkta
StatsUtskoltet den 24 sistlidne September
aflåtne, och den 28 i samma månad e.
ni. på bordet lagde, Memorial:
N:o 266. Angående verkstäld votering,
i fråga om Bevillnings erläggande för ProsteTunnor;
-
Den 23 Oetober e. ni. 3o3
N:o 267. I anledning af skil jäktige beslut
inom RiksStånden, angående Stämplade
Pappersafgiften;
Oell fann Ridderskapet och Adeln, att
berörde tvänne Memorial borde till BevillningsUtskottet
öfverlemnas.
Å nyo föredrogs och bifölls Lagutskottet*
den 28 sistlidne Augusti under N:o g3
afgifne, och den 17 derpåfÖljde September
på bordet lagde, Betänkande, i anledning
af Kongl. Maj:ts Nådiga proposition
om Lagförklaring, angående rätta grunden
för förvandling till fängelse vid vatten och
bröd af böter, sorn ådömmas för sådane
stölder, hvilka enligt allmän Lag ligga i
tväböte mot annan tjufnad.
Företogs till pröfning LagUtskottets
den 28 sistledne Augusti under N:o g4 afgifne,
och den 17 derpåföljde September
på bordet lagde, Utlåtande, i anledning af
gjorde anmärkningar vid Utskottets under
N:o 2 förut meddeldte Betänkande, öfver
väckt motion, om anstalt till beredande af
noggrann efterlefnad af Kongl. Förklaringen
den 14 Maji i8o5 och öfrige Lagbud, rörande
Lagfart å fast egendom.
Herr Ribbing, Arvid'. Då fråga sista
gången här förevar om skyldighet att upp
-
3o4
Den 23 Octo ber e. m.
visa åtkomsthandlingar, när lagfart sökes,
blef Utskottets Betänkande återremitteradt
på den grund, att man ansåg äganderätten
vara tvifvelaktig, om den endast genom vittnesmål
skulle styrkas. Lagutskottet har
icke deslomindre vidhållit sitt förra förslag,
yttrande sig sålunda: att enär lagfart sökes
j de handlingar, som styrka förre egarens
åtkomstj böra uppvisas, samt innehållet
deraf i Lagfartsprotocollet antecknas.
Kunna icke sådana handlingar företes, då
må förre egarens åtkomst genom annan
laglig bevisning styrkas. Jag förblifver vid
min förra mening, och yrkar afslag å Utskottets
sednare Utlåtande. Ehuru jag visserligen
ej vill vara envis, anhåller jag
dock ödmjukeligen om Herr Grefvens och
LandtMarskalkens proposition derå.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Marska/ken gjorde proposition till bifall
å LagUtskottets förevarande Utlåtande.
Ropades Ja och Nej.
Hvarefter Hans Excellence hemställde,
om Ridderskapet och Adeln behagade
afslå berörde Utlåtande.
*
Ropades äfven Ja och Nej.
Herr von HartmansdorffAugust: För
dem, som anse Utlåtandet godt, bör det
yara tillfredsställande, att 3 Stånd bifallit
det
-
Den a3 Octo ber e. m. 3o5
detsamma. Jag kan ej hålla det för sådant,
och vill icke antaga annat än handlingar,
såsom bevis på äganderätt lill jordegendom.
Hvar och en, som haft åtkomsthandlingar
att granska, vet, det man i de flesta
vanligen finner några brister. När så
förhåller sig, oaktadt äganderätten ej får
styrkas utan med handlingar, huru mycket
större skola icke dessa brister blifva hädanefter,
om frihet från handlingars företeende
tillåtes. Jag anser Ridderskapet och
Adeln följagteligen böra afslå ifrågavarande
Utlåtande.
Uppå derefter af Hans Excellence Herr
Grefven och LandtMarskalken förnyad proposition,
blef LagUlskotlels Utlåtande af
Ridderskapet och Adeln afslagit.
Å nyo föredrogs LagUtskottets den 2
sistlidne September under N:o c)5 afgifne,
och den 21 i samma månad e. m. på bordet
lagde, Betänkande, i anledning af väckte
motioner, om ändringar i Kongl. Förordningen
den 24 Augusti 1813 emot fylleri
och dryckenskap.
Herr Ribbing, Arvid: Utskottet har
bibehållit de straffbestämmelser, som förut
ägde rum för fylleri. Egenteliga förändringen
är, alt Utskottet öfverflyltat från execuliva
magten till domaremagten behand46
II. 20
3o6
Den a3 Octo ber e. m.
lingen af dessa mål. Erfarenlieten liar visat,
huru anklagelser drifvas af Fiscaler snarare
såsom näringsfång, än till moralisk förbättring.
Jag tror derföre, att ContractsProsten
Nordins reservation är väl motiverad;
den innehåller, att förbrytelsen icke
bör straffas med penningeböter, sorn ofta
blott träffa hustru och barn, utan med något
annat, såsom varningar först af Presterskapet
och derefter af Kyrkorådet. Jag
skulle derföre nu, i likhet med hvad jag
vid Riksdagens början gjorde, föreslå, att
inga penningeböter må äga rum, utan att
de böra förvandlas till ansvar vid vatten
och bröd, på det straffet icke orättvist må
träffa den oskyldige. Likväl då så många
upplyste män pröfvat och bibehållit penningeböter,
må de tills vidare stå qvar.
Men jag tror, att presterliga varningar icke
böra underlåtas. Tvenne Stånd hafva återremitterat
Betänkandet; det kommer således
uti Utskottet under förnyad pröfning, och
jag anhåller derföre, att, jemte den anmärkning
jag redan gjort, få göra några
andra.
För ^:de resan fylleri bestämmer Utskottet,
utom böterne, att den brottslige
skall, om han är myndig, ställas under förmynderskap,
samt förklaras oberättigad att
deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar,
sorn innefatta medborgerligt förtroende.
Utskottet föreslår sedermera: ”Den,
”sorn för 4^de resan fylleri till ansvar dömd
Den i3 October e. m. 3oj
”är, fortfar att stå under förmynderskap,
”till dess lian gitter visa, att lian från sin
”vanart så återkommen är, att han sig och
”gods sitt sjelf råda kail.” Utskottet har
likväl ej yttrat sig, huruvida han, med
återfående af rättigheten att råda öfver
sitt eget gods, äfven återfår medborgerligt
förtroende. Detta är en brist i Betänkandet,
hvilken bör fyllas. I slutet af ii §.
har Utskottet föreslagit: De fylleribrott,
sorn äro af urbota beskaffenhet, och icke
inora 6 månader, sedan de sig tilldragit,
hvarje månad till trettio dagar räknad,
blifva hos vederbörlig Domstol eller Polisinrättning
anmälde, äro sedermera icke åtal
underkastade. Efter detta förslag skulle
den, som begått en förseelse, hvarföre lian
bordt förklaras omyndig och förlora medborgerligt
förtroende, flere år efter, sedan
förseelsen vore begången, och han bättrat
sig, kunna blifva anklagad för densamma,
och dömas förlustig medborgerligt förtroende;
men tvist kunde deremot uppstå,
huruvida den brottslige skulle sättas under
förmyndare, eller icke. Jag tror, att dessa
felaktigheter böra undanrödjas, och yrkar
således återremiss af Betänkandet.
Friherre Cederström, Jacob: I händelse
Rikets Ständer skulle vilja hämma fylleriet,
vore det i hogsta grad betänkligt,
att ändra de nu gällande författningar. Skut
46
IL 20*
3o8 Den 23 October e. m.
]e deremot Rikets Ständer vilja bereda Domare
någon obetydlig löneförökning, på
bekostnad af tillräckliga åtal mot fylleri,
så bör Utskottets förslag antagas.
Herr Tham, Wollrath'. Den liberalitet,
som tyckes vid denna Riksdag visa sig mot
dem, hvilka öfverlasta sig med starka drycker,
skulle visserligen hafva orsakat, att jag
ej vågat uppstå i detta ämne, om ej andra
gjort det före mig. Jag skall då äfven bifoga
några anmärkningar mot Betänkandet,
men först till besvarande upptaga Herr R i b—
bings klander af penningeböter. Jag skulle
visserligen vara nöjd, om de emot annat
lämpelignre straff kunde utbytas, men
jag tror ej, att Prosten Nordins förslag till
grader af varningar är hvarken lämpligt,
eller användbart; och finner icke eller, att
Utskottet deruti har rätt, att Dryckenskap
endast då kan anses för last, när derigenom
orsakas allmän förargelse; jag skulle
förmoda, att det måste innebära last, som
borttager bruket af sunda förnuftet, förvandlar
menniskan till ett oskäligt djur,
samt bereder oordning och brott. Jag tror
ytterligare, att enligt kyrkolagen har hvarje
nitisk prestman rätt, att efter behofvet
varna sina församlingsboar utan något nytt
lagförslag. Har dryckenskapen orsakat allmän
förargelse, så äger Kyrkorådet, enligt
1812 års Förordning, full rättighet att verkställa
den bestraffande varningen. Jag fin
-
Den a3 Octuber e. ni.
ner således inga lagar om varningar vara
af behofvel påkallade. Alt borttaga domsrätlen
öfver fyllerimålen från Konungens
Befallningshafvande, anser jag vara att gifva
ett privilegium till lastens idkande
opåtalt. Ett fyllerimål, gjordt anhängigt
vid IläradsRält, skulle då kunna utdragas
två till tre Ting, och den liderlige under
tiden öfverlasta sig; det kan nu icke
ske, då Konungens Befallningshafvande äger
domsrätten, emedan ett mål på sin böjd
i4 dagar eller 3 veckor kan utdragas för
vittnenas af hörande, men ej längre. Erfarenheten
skall visa, att lasten ökar sig
genom förändring af forum. I händelse af
återremiss anhåller jag, att dessa anmärkningar
måtte få åtfölja, ehuru jag alltförväl
känner, att Utskottet för mycket vidhåller
den juridiska enheten, för att göra något
afseende på den sista af anmärkningarna.
Herr Hjerta, Lars: För egen del, såsom
en bland niolionärerne uti ifrågavarande
ämne, och såsom den deribland, hvilken
varit nog lycklig alt se min öfvertygelse
nästan i alla punkter delad af Utskottet,
och uttalad i dess Betänkande, hade
jag visserligen icke något egenteligt skäl att
yrka återremiss; men då en sådan, enligt
en Talares lemnade upplysning, redan blifvit
af 2:ne Stånd beslutad, och äfven synes
komma att ske härifrån, anhåller jag
att, till det afseende Utskottet kan linna
Den 23 O c tobe r e. m.
det förtjena, få anmärka ett pär omständigheter
i Betänkandet.
Utskottet har, för uteslutande af all
definition å fylleribrottet, anfört såsom motif,
att hvart och ett brott, hvarå straff'
skall stadgas, måste förut vara till natur
och beskaffenhet så allmänt kändt, att dess
blotta namn är tillräckligt för dess urskiljande
frän andra handlingar, utan att det
behof ver serskildt beskrifvas. Samma förutsättning,
som här fö ra nied t definitionens
uteslutande, låg äfven till grund för mitt
yrkande, att, i likhet med 1^33 års Förordning,
den borde lyda så: ”Den som i
"allmänna lefvernet så öfverlastar sig, att
”enhvar, som honom ser, kan märka, alt
”han är drucken &c.” Någon definition på
det rusiga tillståndet finnes icke eller på
detta sednare ställe. Endast gradationen
deraf är något starkare bestämd till den anklagades
säkerhet emot tvetydiga vittnesmål,
och hela den egentliga skillnaden ligger
i en större rättighet till motbevisning
å hans sida. Jag anhåller, att Utskottet,
vid åter remissens besvarande, täcktes fästa
uppmärksamhet derpå, att denna omständighet,
ehuru skenbart obetydlig, likväl icke
saknar vigt i afseende på den juridiska vissheten
om brottets tillvarelse, eller icke.
Hvad de af Herr Ribbing understödda
varningsgrader beträffar, anser jag någon
annan invändning deremot icke behöflig,
än att hänvisa till framtiden, hvad kraft
Den a3 October c. in. 3ii
och verkan de kunna medföra. Sluteiigen
och hvad de gjorda anmärkningarna i afseende
på forum vidkommer, hyser jag den
tillförsigt, att Utskottet står så fast i den
af några Talare här angripna juridiska enheten,
att Utskottet icke ens af beskyllningar
om ”liberalitet mot bränvinssupare”
deiifrån afskräckes.
Herr Munck af Rosenschöld., Eberhard:
Ehuru jag ej läst eller hört Betänkandet,
slutar jag dock af denna discussion, att
Utskottet tillstyrkt fortfarandet af de vid
förra Riksdagen vidtagne strafflagar mot
fylleribrott. En väsendtlig egenskap hos
strafflagar är, att de kunna verkställas ulan
afseende till person. Ännu har jag ej hört
de ifrågavarande användas på dem, som
supit sig fulla af viner och andra kostbara
drycker. .Tåg delar äfven farhågan, att
dessa strafflagar mindre användas lill att
förekomma fylleribrott, än till förskaffande
af en ny näringsgren för vissa underordnade
tjenstemän. Uti dessa strafflagar igenkänner
jag för öfrigt samma anda, som,
sedan man genom rörelsecapitalets förminskning
tillskapat penningebrist, mot dess följder
vidtog strängare utsöknings- och konkurslagar,
eller som, i stället för alt vidtaga
de lättare och mindre kostsamma anstalter
tili förekommande af sjukdomar,
blott söker att uppbygga och utvidga präktiga
sjukhus, samt ali öka läkares antal,
3l2
Den 23 Octo ber e. ra.
eller som tror, att brott bäst förekommas
genom Correctionshus, o. s. v. Jag, för
min del, tror det vara bäst, att vidtaga
sådana åtgärder, att man ej ofta beliöfver
straffa. Det första medlet uti ifrågavarande
fall, är en ändamålsenlig uppfostran.
Härvid är isynnerhet angelägit, att tillse
det allmogen icke uppföder sina barn
med bränvin, ty sedan man en gång vant
sig vid dess dagliga och omåttliga njutande,
är det merendels för sent, att söka afhålla
sig derifrån. Jag skulle derföre, om
någon ny strafflag vore i fråga, heldre yrka
den ganska sträng mot dem, som vänja
sina barn från späda åren vid bränvin. En
tilltagande, allmännare utspridd, och af egit
efterdöme bekräftad upplysning i detta afseende,
vore dock ett säkrare medel, än
hvilken strafflag som helst. Men som det
är isynnerhet husbehofsbränningen, som bidrager
till det dagliga bränvinssupandet,
ej blott af bonden sjelf, utan af dess hustru,
barn och tjenstfolk, så anser jag en
oinskränkt pannerymd vara ett hufvudsakligt
medel emot detta dagliga missbruk af
bränvin, ty den skulle småningom minska
husbehofsbränningen med de små pannor,
som då ej mera lönte sig. Ingen vara bör
fördyras genom att öka produktionskostnaderne,
hvilket blir en förlust för landet i
det hela, utan heldre genom drygare afgifter
till Staten. För inskränkande af det
så väl i physiskt som moraliskt hänseende
é
Den a3 Octo ber e. m.
3i3
rysligt förstörande bränvinssupandet är äfven
nödigt, att bereda massan af nationen
en större tillfredsställelse med sin egen belägenhet,
och således att undanrödja skälen
till misströstan om sin egen och sin
familles tillräckliga bergning. Och som
livar menniska vill och bör hafva några
förströelser, bör man föranstalta om andra
för den arbetande klassen, än den bränvin
kan åstadkomma. I ingen hufvudstad har
jag sett så litet gjordt för detta ändamål,
som i Stockholm. Jag uppmanar någon,
att uppgifva hvad anstalter här blifvit vidtagne,
till förskaffande af ädlare nöjen för
de lägre klasser, då man i s-tället vidtagit
sådane, som afhålla dem, att t. ex. med
dans eller musik roa sig. Och som, isynnerhet
i vårt climat, starkare och uppvärmande
drycker ibland äro nödige, så borde
man föranstalta om tillgång för de mindre
förmögna på andre mera sunda, än bränvin,
isynnerhet på godt öl, som nu mera
utom hufvudstaden knapt kan fås, sedan
konsten att brygga det, efter bränvinssupandets
öfverhandtagande, nästan gått förlorad,
så att då t. ex. bonden på en resa i
elakt väder behöfver en värmande dryck,
kan han sällan få annat än antingen bränvin
eller ett illa bryggdt öl, merendels
osundare, än sjelfva bränvinet.
Jag tror det äfven vara för hardt, att
då någon första gången beträdes med fyller
ibrolt , han skall lida något straff för ett
3i4
Den i3 Octo ber e. m.
brott, som han möjligen af okunnighet kan
hafva begått, t. ex. om han på morgonen,
innan han ätit något, förtärt ett par supar,
som annars ej skolat åstadkomma något
rus. Jag anser äfven den mer brottslig,
som dagligen lager sig ett halft rus, änden
som någon gång i sällskap råkar, att supa
sig full.
Jag är derföre af den tankan, att fylleribrott
i allmänhet nog straffas genom den
skam och det förakt, som den ådrager sig,
hvilken ofta dertill gör sig skyldig, samt
derigenom, att han får ansvara för den allmänna
förargelse och för de brott han kan
tinder sitt mer och mindre sanslösa tillstånd
råka att begå. Visligen har lagstiftaren
ej medgifvit skonsamhet mot den,
som i rusigt tillstånd begär något brott. I
följd af alla dessa skäl anhåller jag om återremiss
af Betänkandet.
Herr Crusenstolpe, Magnus Jacob: Den
sista talaren har genom sitt yttrande ådagalagt,
att han icke läst Betänkandet. Jag
vågar betvifla, att Utskottet kan fästa sig
vid hvad talaren sagt om uppfostran och
diet. För min del ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå, att om Ridderskapet
och Adeln ej bifaller Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande
örn domsrätt i Bränvinsmål, vore det
en stor besynnerlighet. Herr Ribbing har
yrkat, att afseende borde fästas å Prosten
Den 23 Octoher e. tn.
315
Nordins reservation. Jag deremot tror, att
den redan fått allt det afseende den kan
få. Om återreruiss af Betänkandet beviljas
utan votering, sker sådant visserligen endast
af aktning för Ridderskapets och Adelns
dyrbara tid.
Herr Ribbing: Jag ber, att, till hvad
jag redan yttrat, få lägga en anmärkning,
att då för 4;de resan fylleri stadgas den
påföljd, att man skall ställas under förmyndare,
är detta endast stadgadt för fylleri,
som sker utomhus. För det fylleri, som
sker hemma, anklagas man icke. Jag vill
då begagna tillfället, att fästa Utskottets
uppmärksamhet derpå, huruledes det är lika
vådligt för egendom och famille, att supa
hemma, som borta, och alt den, som
super hemma, är lika oförmögen att vårda
gods sitt, som den, hvilken annorstädes tager
sig rus. Jag tror derföre, att intet
sammanhang finnes uti detta stadgande; och
jag önskar, att Utskottet ville fästa sin
uppmärksamhet derpå. Då jag nu har ordet,
skall jag besvara en anmärkning emot
mig, att jag nemligen lagt för mycken vigt
på de presterliga varningarue. Jag åter tror ,
att de verka godt, ty den, som beträdes
med fylleri, serdeles om han har förmögenhet,
aktar föga 3 R:dr 16 sk., men det
är mindre behagligt, att kallas af Sexman
inför Kyrkorådet.
316
Den a3 Octo ber e. m.
Herr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Jag
tror äfven, att penningeböter äro ändamålsvidriga
till hämmande af fylleriet; och vatten-
och bröd-stralF är i högsta grad olämpligt,
isynnerhet för sådana stackare, hvilkas
helsa är förstörd af starka drycker.
Bättre synes det mig vara, alt låta dem genomgå
varningsgrader, men i stället för
Correctionshus, borde uslingen hällre insättas
på Dårhus under läkares tillsyn, emedan
så väl lasten, som dess följder äro
verkliga sjukdomar, och böra såsom sådana
behandlas. Enligt ii §. skulle ingen
prescriptionstid finnas för åtal af urbota,
nemligen 5:te gången åtaladt, fylleribrott.
Men när man besinnar, att dessa slags angifvelser
vanligen ske antingen för prejeri
eller af enskilt hat, så synes en tidsgräns
böra sättas för rättigheten att åklaga. Den,
som icke inom 6 månader gjort åtal, gör
det säkerligen sedermera icke för sakens
skull, utan endast af enskilta orsaker. För
öfrigt vill jag begagna detta tillfälle, att
uttrycka min enskilta öfvertygelse, att fyl—
Jerilasten är i aftagande. Oin man råd frågar
historien, skall man finna, att 200 år
ännu icke äro förlidna, sedan rus ansågs
nödvändigt tillhöra hvarje godt gästabud,
äfven bland Kongliga personer. Sedan den
tiden har opinionen om fyllerilastens skamlighet
spridt sig ifrån de högre samhällsklasserna
allt mer och mer nedåt, och på
de sista 4° åren med en tilltagande hastig
-
Den ij Octo ber e. m.
het, så att då nu redan endast de lägsta
klasserna inom samhället vidhålla den for tiald
riga lasten, är det att hoppas, att den
tid ej skall vara långt borta', då ingen äfven
den ringaste vill blottställa sig för
skammen, att göra sig till någonting sämre,
än ett oskäligt kreatur. Jag tror således
icke, att strafflagen för denna last behöfver
skärpas, utan snarare lindras; helst
vissa redan stadgade straff icke mera tillämpas
åtminstone i Stockholm, såsom t.
ex. stockstraff. Hvad slutligen Utskottets
förslag beträffar, att återflytta detta
slags mål ifrån Konungens Befallningshafvande
tillbaka till de vanliga domstolarne,
så anser jag för min del detsamma i alla
afseenden ganska rigtigt, och utom all annan
fördel äfven medföra den, att saken
kan afgöras på närmare håll, och den tilltalade
slippa betungas med så långa och
kostsamma resor hvaraf helt visst endast
åklagare hittills haft nytta såsom serskild
anledning till större prejeri.
Herr Munck af Rosenschöld: Om jag
ej misstager mig, har Utskottet föreslagit
för 4:de resan fylleri, att man skall ställas
under förmynderskap. Jag får härvid
åtminstone fästa det vilkor, att den brottslige
skall vara oskicklig, att förvalta sina
egna affairer, och förmyndaren mera skicklig
alt förvalta dem, ty motsatsen kan verkligen
ega rum, och den som super, ändå
3.3
Den a 3 October e. m.
förvalta sina affairer bättre, än den, som
aldrig supit sig full. Vi känna ett visst
land i Europa, der män ej äro så sällsynte,
som med anseende i staten och förmåga
att förträffligt sköta sina affairer, ändå
bruka att ej så sällan laga sig ett rus. Skulle
man dessutom bos oss vara lika sträng
i valet af förmyndare, som man varit emot
myndlingen, så torde det ofta vara svårt,
att finna någon, som icke gjort sig saker,
att sjelf komma under förmynderskap. Jag
kan icke med Herr Cederschjöld tro, att
bränvinssupandet aftagit, för det man nu
ej så ofta, som förr, ser fulla personer.
Jag medger, att man kanhända ej så ofta
super sig full, men man super deremot mera
dagligen, hvilket är mycket skadligare,
än att någon gång taga sig ett rus, och annars
dagligen lefva alldeles nyckter. Man
super derföre nu i det hela mera, men
mindre på en gång. Som 2:ne Stånd redan
återremitterat Betänkandet, förmodar
jag, att Ridderskapet och Adeln ej har något
emot återremiss.
Grefve von Rosen„ Axel'. Då jag finner
discussionen föranleda till återremiss,
måste jag yttra mig i den punkt, som rörer
öfverflyttandet på Domstolarne af bränvinsmålen.
Kanske är det ensidigt af mig,
men jag måste bekänna, att för det mig i
nåder anförtrodda län är nu varande stadgande
icke lämpligt, emedan afstånden äro
Den a3 October e. m.
3'9
så stora, att då pliglen med vittnens ersätta
ning för en tilltalad uppgår till 5 R:dr,
kan den för en annan, innan målet är utageradt,
gå till 67 R:dr Banco. Jag tror
Häradshöfdingen lättare vara i tillfälle att
känna folket inom deras domsagor, än Landshöfdingen
inom ett vidsträckt Län. Jag
finner de flesta anledningar till bränvinsmålen
ej komma från så rena driffjädrar,
som jag önskar, då personaliteter ofta äro
orsaker till angifvelserna. Om domaren då
känner folket, kan han bättre genom varningar
förekomma falska eder, än någon
annan. Delta har jag icke anfört, för att
« slippa besvär med bränvinsmålen, utan
emedan verkliga förhållandet är sådant jag
anfört.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg de vid LagUtskottets
förevarande Betänkande gjorde anmärkningar
böra föranleda till detsammas återremitterande.
Ropades Ja.
Företogs till pröfningLagUtskottets den
i5 sistlidne Augusti under N:o 89 afgifne,
och den ro derpåföljde September e. m.
på bordet lagde, Betänkande, i anledning
af åtskillige motioner om indragning af Lagmans-
och KämnersRätter, samt serskille
3?.o Den 23 Octo b er e. in.
Domstolar, så ock om förändring i vissa
Domstolars organisation och i RättegångsOrd
ningen m. m.
Herr Tharrij Wollrath} uppläste följande:
Vid
LagUtskottets förevarande Betänkande
nödgas jag göra följande anmärkningar.
Utskottet har tillstyrkt upphäfvande af
KämnersRätter och LagmansRälter.
Om KämnersRätterna upphäfvas, och
alla mål till RådstufvuRätt, såsom första
instantien, instämmas, lärer det icke kunna
nekas, att dessa domstolar blifva öfverhopade
med göromål, så vida det lärer få
anses som sanning, att flera saker stadna
vid KämnersRättens beslut. I de större
städerna, der KämnersRätter egenteligen
finnas, torde antingen flera Ledamöter i
RådstufvuRätterna behöfva antagas, för att
utarbeta och afgöra målen på divisioner,
eller till och med flera RådstufvuRätter inrättas.
Fråga lärer väl då uppstå om nya
löner, och hvarifrån de skola tagas; de kostnader,
som besparas genom KämnersRätternas
indragning, torde härtill icke förslå,
särdeles som man af de nya Rådmannen,
och kanske nya Borgmästarne, torde böra
fordra mera och bättre pröfvade kunskaper,
än af personalen i KämnersRätterna,
hälst rättelse blir svårare att vinna emot
de misstag, hvilka kunna begås af Råd
stuf
-
Den 23 Octo ber e. m.
stufvuRätterna, såsom första Domstol, än
emot dem, hvilka man nu kan få vidkännas
vid KämnersRätterna. Den af Utskottet
åberopade, och högt beprisade, enheten
i lagskipning lemnar jag i sitt värde;
jag tror mig förut under denna Riksdag hafva
be vist, att den, orätt förstådd och för
långt tillämpad, orsakar oreda; och genom
de beslut StatsUtskottet föreslagit, och Ståndet
antagit, är bevist, att denna enhet redan
orsakat stora nja kostnader, medelst
tillökad embelsmanna personal i en del Öfve!
Domstolar, utan hopp, enligt min tro,
att vinna full ersättning genom minskande
af sysslor vid de ÖfverDomstolar, derifrån
domsrätten blifvit tagen. Måhända denna
anmärkning torde kunna tillämpas vid frågan
om KämnersRätternas upphäfvande.
Indragning af LagmansRätterna skall,
säger man deremot, ovillkorligen orsaka lönebesparing.
Detta kan icke nekas, om
man tager för gifvit, att icke flera inål dragas
genom vad från HäradsRätterna till IlofRätterna,
än förut skedt från LagmansRätterna;
skulle åter motsatsen, den jag anser
trolig, inträffa, särdeles om Häradshöfdingarnes
permission eller tjenstledighets rättighet
får begagnas hädanefter som hittills,
och deras sysslor ofta bestridas af ovana,
understundom nog mycket i ekonomiska
frågor oerfarne ynglingar, då bl ifver HofRätternas
personal otillräcklig; flera Leda
46
H. 2I
32* Den s3 Oetober e. m.
möter måste åter tillsättas, och lönebesparjngen
försvinner.
Att förekomma tvisters fullföljande från
HäradsRätt till HofRätt, har Utskottet såsom
correctif stadgat uti förslaget till 26
Cap. 2 §. RättegångsBalken, att den som
tappatj skall omant utgifva hvad dömdt är}
eller sätta det hos Konungens Befallningshafvande
eller i taka händer; med ett ord
att på lika sätt fullgöra en UnderRätts dom,
som förut 2:ne UnderRätters sammanstämmande
domar. Härigenom kan enskildta
parters välfärd helt och hållit blifva beroende
af en enda persons mer eller mindre
kunskap, goda vilja, fördom eller förutfattade
mening, och en parts hela välfärd kan
på detta sätt vara förstörd genom en endas
nyck eller orättvisa; ty det må förlåtas
mig, att jag alldeles icke tager Nämnden i
någon beräkning i och för Domslutet. Våra
förfäder funno icke nyttigt, att lemna
Häradshöfdingarna en så oinskränkt magt,
och en skadlig erfarenhet torde visa, att
detta steg på den juridiska enhetens bana
är ett af de ovisaste, som blifvit föreslagit.
Ehuru hatare jag är af allt, som gynnar
trätolustan, nödgas jag, vid valet emellan
dess befrämjande och det föreslagna
juridiska enväldet rösta för den förra, och
yrka, att ingen nedsättning af det ådömda
i anledning af en enda UnderDomares dom
må äga rum, utan att, för åläggandet af
I
Den a3 O e t o b e r e. ro. 323
sådant fullgörande, alltid må fordras två
sammanstämmande domar.
Att helt olika och andra kunskaper fordras
att ransaka, utreda och afdöma många,
och snart sagt de flesta, mål, som angå
Bruks- och Bergshandteringen, än de
vanliga mål, hvilka förut vid HäradsRätterna
varit anhängiga; att genom dessa frågors
dragande till Domare, sorn icke varit
eller äro skyldiga, att för deras bedömmande
skaffa sig erforderliga kunskaper,
lagstiftaren sjelf ger anledning till deras
oriktiga behandling; och att en del Häradshöfdingars
göromål derigenom blifva så ökade,
att Domsagorna troligen måste delas,
och nya löner anslås, äro småsaker, som
icke kunnat hindra Lagutskottet, att till
den Juridiska enhetens förmon helt enkelt
föreslå, att BergstingsRätters, Grufve- och
BergsRätlers domsrätt i alla de ofvan anförda
mål, hvilka genom Kongl. Förordningen
den 17 April 1828 blifvit öfverflyttade
från Bergscollegium till Svea HofRätt,
. må uppdragas åt HäradsRätterna; men deremot
hafva de Academiska Domstolarna vunnit
mera nåd för Utskottet, ty oansedt till
de ‘der anhängige frågors afgörande säkerligen
icke fordras andra kunskaper, än de
juridiska, som hvarje domare är skyldig att
sig förskaffa, har Utskottet icke i förhand
brutit stafven öfver dessa Domstolar, utan
tillstyrkt, att pröfning måste föregå, innan
46 H. 81*
3a4
Den 23 October e. m.
uti sistnämde Domstolars domsrätt ändring
skall vidtagas. Huruvid:i ett sådant behandlingssätt
är conseqvent, öfverlemnar jag till
andras omdöme; men kan icke annat än
finna, att omsorgen om den näringsgren,
hvarpå Rikets förnämsta export beror, påkallat
lika varsamhet vid behandlingen af
dertill hörande urgamla rättegångsordning,
som de Akademiska skråprivilegierna.
Att Ridderskapet och Adeln skall afsäga
sig den rättighet, att i vissa mål dömas
af HofRätt, såsom första Domstol, dertill
skall åtminstone jag säga nej. Detta,
utom representationsrätten på deras egen
bekostnad, återstående enda privilegium,
medförer icke skada för någon annan medborgare,
och den förmån, att vid dessa få
tillfällen undvika kostnaden af UnderDomstolens
behandling, bör icke uppoffras hvarken
för den juridiska enheten, eller för att
tillskynda Häradshöfdingarne större inkomster
eller mera inflytande, hälst jag fullkomligen
tror, att de adliga omyndigas säkerhet
och bästa bättre vårdas af HofRätterna,
än af tillförordnade UnderDomare,
hvilka, nyligen sjelf myndiga, icke hunnit
visa särdeles prof af ekonomisk kunskap,
eller skaffa sig nog erfarenhet att bedöma
andras. A.f alla dessa skäl yrkar jag antingen
afslag å LagUtskottets hela Betänkande,
såsom i principerna oriktigt, och till
följderna mera skadligt än nyttigt, eller åtminstone,
att det lill Utskottet måtte åter
-
Den 23 October e. tu. 320
remitteras, på det Ståndet, då det återkommer,
må vara i tillfälle att afslå de
mest skadliga delar utaf tillämpningen af
juridiska enhetens grundläror.
Herr Törneblad, Carl, hade inlemnat
ett så lydande anförande:
För det närvarande, då alla våra Civila,
Crimiuella och Kyrkolagar undergått
revision och skola i förändradt skick för
lagstiftande magten framläggas; då Styrelseverken
äro nära, att blifva å nyo organiserade;
och då Krigslagarne samt en stor
del af våra Ekonomiska författningar äro
under omarbetning, anser jag mer än vanlig
varsamhet höra iagttagas vid partiella
förslag till ändringar i våra gamla institutioner.
Behofvet af ändring, elier förbättring,
kan hvar och en erfara och inse;
men följderna deraf kunna svårligen beräknas,
derest speciella stadganden varda lösryckte
utur sammanhanget af det nya Lagsystemet,
hvars alla delar blifvit beräknade
och sammansatte för gemensamma verkningar.
Ifrån denna öfvertygelse, hvilken
ligger till grund för mitt eget handlingssätt,
utgår den mening, som jag härmed
vördsamligen yttrar: att LagUtskotlets Betänkande
om LagmansRätternes indragning
icke må i dess nu varande skick bifallas;
och jag får nu vidare, utur Betänkandets
egna beskaffenhet, i korthet utveckla skälen
för denna mening.
3a6 f§j Den a3 October e. m.
För den del, som jag, i egenskap af
Ledamot i LagComiteen, eger i dess .afgifna
förslag till en förändrad Domstolsorganisation,
hvari Lagmansrätternes uteslutande
ingår, är det visserligen tillfredsställande,
att detta förslag blifvit af Lagutskottet
genom dess Betänkande i denna fråga
godkändt; men LagComite'ens förslag i berörde
afseende har, åtminstone för min del,
livilat på förutsättningen af någon annan
institution, hvarigenom svårigheten af ändringssökandet
vid de nu varande Hofrätterna,
såsom apellations-domstolar, skulle
undanrödjas inom, de ifrån Hofrätter aflägsna
landskapen. Denna förutsättning,
som blifvit antydd i LagComite^ns motiver
till IV Cap. RättegångsBalken, finnes likväl
ej i Utskottets Betänkande antagen; och
det vore saknaden af dylik inrättning, som,
efter min tanka, skulle göra LagraansRätternes
plötsliga indragning till en stor olägenhet
för rättsökande ibland Sveriges allmoge.
Vår rättegångsordning har framför andra
nationers ett stort företräde i de få,
men väl beräknade, formaliteter, som äro
nödvändiga för parters säkerhet emot öfverilning,
och domares egenmägtiga åtgärder,
men i öfrigt göra processen så enkel, att
invecklade tvistemål kunna af parter sjelfva,
utan lagkunskap, utföras, hvilket ock
vid UnderDomstolar i allmänhet, med få
undantag, inträffar. Deraf uppkommer lik
-
Den 23 Octo Ler e. in. 327
viii den följd, att många rättsökande, som
i sjelfva verket hafva rätt, men icke söka,
eller bevisa, eller försvara densamma uti
laglig ordning, rättvisligen lappa hos underdomaren,
som ej eger, alt forsanntoch
rätt antaga annat än det, som, på ett af
lagen föreskrifvet sätt, blifvit hevist, att
vara sådant; men som Underrättens utslag
i sådana fall egentligen utgör en underrättelse
för parten om hvad som bör iagttagas,
för alt bringa saken lill öfverensstämmelse
med den lag, som han vill göra gällande;
och då parten måste ställa sig denna
undervisning till efterrättelse vid appellations-domstolen,
hvilken i dessa händelser
får utöfva underdomarens function, att
höra vittnen, granska handlingar och låta
parterna vid mundtliga förhör utreda sådana
förhållanden, som icke tillförene varit
framställde; så visar sig hvilka svårigheter
skulle möta hvarje rättsökande, som
saknar råd och lägenhet, att vid en långt
aflägsen ÖfverDomstol inställa sig sjelf och
sina vittnen, och att hålla sakförare, till
undvikande, att sjelf vid Hofrättsresidenset
tillbringa den tid af flera månader, som
åtgår, innan dom i saken faller. Erfarenheten
har ådagalagt, atti sådana brottmål,
som ej underställas Hofrätten, äro UnderRätterne
i aflägsna landsorter nära nog souveraina;
och detta förhållande skulle, genom
lagförslagets antagande, blifva utsträckt
till alla tvistemål, emedan andiingssökan
-
;5a8 Den a3 O c lo ber c. m.
det i vadeväg Liefve vida svårare än det,
genom besvärs anförande i brottmål, nu är.
Genom det föreslagna stadgandet, att
dom skall fullgöras i alla mål, har Utskottet
gått vida utöfver det, som LagComitleen
funnit vara rätt och billigt. Då Utskottet
genom sådan tillskapad svårighet,
att vinna rättvisa, velat afskräcka den af
Domaren förorättade parten ifrån att söka
den, kan sådan afvikelse ifrån Utskottets
egen yttrade grundsatts svårligen förklaras
annorlunda, än genom antagen prassumtion,
att den tappande, har orätt, intilldess
appellations-dornstolen annorlunda sig
utlåtit. Denna prassurntion är dock alltför
vådlig, att antaga; ty om än afräkning
finge göras för alla orätta domslut, som vid
Underrätter kunna falla, och man egde förutsätta
alla goda egenskaper hos hvarje Underdomare,
skulle ändock inträffa, i följd
af rättegångssättets egen natur, enligt hvad
jag redan anfört, att parten blott af okunnighet
eller misstag om sättet, att försvara
sin rätt, förlorar den, fastän dess evidencé
ligger för Domaren klar; och beklagansvärd
vore förmonen, att söka ändring
i första instantiens dom, derest den icke
finge utöfvas, förrän man afträdt det gods,
som vederparten vill åtkomma. Jag anser,
att lagförslaget i denna del . bordt stanna
inom den i LagComitteens utkast till 33
Cap. 4 §• RällcgångsBalken bestämda gräns,
och förnyar min hemställan, att Betänkan
-
Den 23 October e. in. 32g
det om LagmansRätters indragning icke må
i dess nu varande skick af Ridderskapet
och Adeln bifallas, men varda till Utskottet
återremitteradt.
Friherre Anckar swärd j, Carl Henrik:
I en samling, der så många personer såsom
hufvudsak egnat sig åt Lagkunskapen,
är det måhända förmätet af den, hvars yrke
Lagfarenheten icke varit, att våga yttra
sig i ett ämne sådant som det förevarande.
Jag har icke uppstigit, för att försvara
den juridiska enheten, men för att
medverka till undanrödjandet af hvad i
min tanka kan anses för en juridisk oformlighet.
Jag tror i motsatts med hvad af
2:ne talare här blifvit yttradt, att något afseende
bör göras på Svenska allmogens vid
flere Riksdagar framstälde yrkanden, att
LagmansRätterne måtte indragas. Efter min
egen erfarenhet utgöra dessa domstolar icke
något särdeles skydd för rättvisan, eller
fördel för de rättsökande parterne. Jag
tror, att man vid en högre domstol måste
fästa begreppet om en högre upplysning,
och en annan sammansättning, än vid den
underordnade domstolen. Jag vädjar, i afseende
på förhållandet vid LagmansRätterne
i denna del, till historien, och man
skall säkerligen finna dessa Rätters organisation
helt annorlunda förr, än nu. Med
all aktning för våra nuvarande Lagmän,
tror jag, att Lagmännen fordom voro af
33o
D f o 23 OcyHober e. rn.
helt annan beskaffenhet relativt till Häradshöfdingarne.
För min egen personlighet
mäste jag säga, att, då jag i första instantien
dömes af min Häradshöfding, som äfven
heter Lagman, och jag då vädjar till
dén andre Lagmannen med samma slags bisittare
i domstolen, vet jag verkligen icke
hvad tanka jag skall fästa vid den högre
grad af lagkunskap hos denna Lagman,
framför HäradsRättens Lagman. Då dertill
kommer den omständighet , att LagmansRälten
blott lemnar tillfälle till en vidsträckt
juridisk chican derigenom, att den
blott en gång om året sammanträder, och
. ett mål sålunda genom ena partens uteblifvande
kan minst i arne år utdragas, innan
dom faller, så tror jag sjelfva domstolen
innefatta en stor oformlighet, och att det
af BondeStåndet varit väl insedt, då det
önskat LagmansRätternes upphörande. Jag
kan sålunda icke annat än, på grund af
min egen erfarenhét, tillstyrka bifall å Utskottets
Betänkande. Hvad KämnersRätterna
beträffar, så inskränker jag mitt omdöme
derom, och öfverlemnar afgörandet tilt
Stadsboarne, som bättre känna förhållandet.
Hvad åter angår den af Herr Tham
framställde önskan, att Ridderskapet och
Adeln skulle förblifva vid sin förmonsrätt,
att blifva dömd af HofRälterne, anser jag
mig böra förklara, att jag för min del ej
känt någon fördel af detta privilegium, utan
afsäger mig det allt för gerna. Herr Tham
Den 23 Qctober e. m.
liar sagt, att adliga myndlingars rätt bättre
bevaras af HofRätterna, än af HäradsRätten.
För min del känner jag ej någon större
rätt för våra myndlingar, än för hela
Svenska folket. Tvertom tror jag större
olägenheter deraf uppkomma, att HofRätten
är första Domstol, emedan det vore
vida beqvämligare, att slippa de långa resorna
man mäste göra, eller de ombud
man der nödvändigt mäste hålla.
Herr Piibbingj Arvid: Andre talare hafva
vidlyftigare yttrat sig mot LagmansRätternes
indragning; orsaken hvarföre jag egeriteligen
instämmer i deras åsigtér är: att,
ehuru målen nu vanligen ett år uppehållas
för att genomgå LagmansRätten, blir uppehållet
längre, om, i stället för LagmansRätten,
de skola genomgå Hof Rätten, der
de pläga få hvila oafgjorde ändå längre. Likaså
plägar i Högsta Domstolen, som skulle
komma i nu varande 3:dje instantiens,
eller HofRättens, ställe, uppehållet vara ändå
längre. Vinsten af tid blef således ingen,
men utomdess är förslaget overkställbar^
så länge Högsta Domstolen, efter
Grundlagen, består af så få Ledamöter, att
den icke kan arbeta på flere divisioner,
hvilket biefve nödigt, då den finge HofRätternes
nu varande plats och göromål,
de sednare troligen något inskränktare, men
ändå utöfver hvad Högsta Domstolen kunde
medhinna. Första villkoret för ett förslags
33a
Den a3 O c to b er e. m.
duglighet är, ,»tt det skall kunna verkställas;
dernäst kommer frågan om dess gagnelighet.
Vöre det nyttigt, om t. ex. genom
arbete på flere divisioner, lagtolkningens
enhet i högsta instantien ginge förlorad?
Man har mycket talat om, att någon högre
skicklighet i LagmansRätterne än i HäradsRätterne
ej vöre att förvänta; med samma
skäl kan man då säga, att i militairen någon
högre skicklighet icke är att förvänta
af den mera er färne, af Capitaine!), än af
Fendriken o. s. v. Är åter meningen att
klandra utnämningarne till Lagmän, Så tror
jag mig vara befriad från att derå svara.
Man har anfört till skäl mot LagmansRätterne,
att Svenska allmogen önskar att slippa
dem. Den torde häri, som i mycket
annat, ej förstå sitt eget bästa. Nog torde
det eljest böra anses fördelagtigt, att
den slipper anförtro sig åt advocater genast
i aldra instantien, utan eger sjelf der
utföra sin talan; har domstolen på närmare
håll; vet dagen, då målet blir afgjordt
o. s. v. Med LagmansRättens domar hafva
parterne emedlertid varit så pass belåtne,
att de iåtit i allmänhet minst | af dit vädjade
mål der afstadna. Dessa skulle nu,
till en större del, öfverhopa HofRätterne,
om hvilkas otillräcklighet vi snart skulle
få känbara underrättelser. Utskottet talar
väl om utvägar, att hämma rättegångar,
men synes icke med' ett finger vilja bidraga
dertill, då icke ens mitt förslag om af
-
Den 23 O c t o b e r e. m.
333
skaffande af Expeditions-lösen fått erfara
ringaste framgång.
Herr Danckvardt, Magnus Georg: Då
jag förmodar, att förevarande Betänkande
kommer att återremitteras, tager jag mig
friheten dervid göra en mindre betydlig
anmärkning. Utskottet hemställer i 5:te
punkten af förslaget till Förordningen om
Lagmans- och Kämners-Rätters upphäfvan”de,
att den befattning vid syn å Lands”höfdinge-Residencehus,
som enligt 9 och
”10 §§. af Kongl. Reglementet den 22 Februari
1756 tillhört Lagmannen i Länet,
”hädanefter skall utöfvas af Häradshöfdingen
i det Härad, inom hvars gräns Resi”dencehuset
är beläget.” Denna förändring
är redan i Kongl. Förordningen om upphörande
af Styrelseverkens domsrätt i visse
mål af den 17 April 1828 afKongl. Majrt
anbefalld, och således öfverflödig att vidare
upptaga. Detta har förmodligen undfallit
Utskottets uppmärksamhet. Herr Tham
har nu åter framkommit med sin förut gjorda
anmärkning mot Bergs-Tings-Rätternas
upphörande. Jag har, såsom jag tror, redan
förut fullständigt besvarat Herr Thams
motion i detta ämne; Ekonomiutskottet,
som behandlat den, har afstyrkt, och Rikets
Ständer äfven redan afslagit densamma.
Lagutskottet, som särskilt fått nämnde
motion genom remiss från BorgareStåndet
till sig öfverlemnad, har nu äfven af
-
334
Den 2 3 October e. rn.
styrkt densamma; och jag förmodar således
att Utskottet icke vid den blifvande återremissens
besvarande lärer fästa något afseende
å Herr Thams anmärkning i denna
omständighet.
Herr von Schulzenheim, David: Till
de skäl, som redan blifvit anförde för återremiss
af Betänkandet, anhåller jag att få
lägga ett ytterligare. Jag vill nemligen fästa
uppmärksamheten derpå, att KämnersRätterne
i Stockholm uti en af Rikets gällande
Grundlagar, Tryckfrihets-Förordningen,
äro bestämdt omnämnde, såsom fora
för Tryckfrihetsmål. Dessa KämnersRätter
kunna således icke utan en förutgången
grundlagsförändring indragas. Då Betänkandet
första gången är under öfverläggning,
och sålunda icke med förändringar
kan antagas, har jag uti det förhållande,
jag nu haft äran uppgifva, funnit en ytterligare
anledning till förslagets återremitterande,
och anhåller vördsamt i sådant
afseende om Herr Grefvens och LandtMarskalkens
proposition.
Herr Ribbing: Hvad den öfverklagade
långsamheten beträffar, kunde den afhjelpas,
om, på sätt Lagutskottet vid sista
Riksdag föreslog, LagmansRätten två gånger
om året sammnträdde. Ridderskapet
och Adeln samt ett annat Stånd biföll då
detta förslag, men som två Stund stadnade
Den a3 OctobeF e. m. 335 j
mot tvä, förföll liela saken. Jag anhåller,
att detta förslag må antingen bli en särskild
motion, eller ock såsom anmärkning
föranleda lill återremiss.
Uppå derefter framstäld proposition,
blef LagUtskottets ifrågavarande Betänkande,
på grund af de dervid gjorde anmärkningar,
till Utskottet återremitteradt.
Å nyo föredrogos och biföllos följande
LagUtskottets den g sistlidne September afgifne,
och den 21 i samma månad e. m.
på bordet lagde, Betänkanden:
N:o 96. I anledning af väckt Motion
om ett tillägg till sista Momentet af 6 §. i
23 Cap. RättegångsBalken.
N:o 97. I anledning af gjorde anmärkningar
vid Utskottets under N:o 38 förut
meddeldte Betänkande, om ändring af 3 §.
i 21 Cap. RättegångsBalken.
Föredrogs ånyo LagUtskottets- den 9
sistlidne September under N:o 98 afgifne,
och den 25 i samma månad e. m. på bordet
lagde; Betänkande öfver Herr Rosenqvists
motion om stadgande, att förskrifningar
skola, för att vara gällande, ställas
till viss man, m. m.; och skulle berörde
Betänkande, uppå begäran af Friherre TV rån
-
336 Den a3 October e. m.
gel, Henning, och Herr Tham, Wollrath,
jemlikt 49 §• Riksdagsordningen, ytterligare
hvila på bordet.
Företogs till pröfning LagUtskottets den
g sistlidne September under N:o gg afgifne,
och den 25 i samma Månad e. m. på
bordet lagde, Utlåtande öfver gjorde anmärkningar
vid Utskottets under N:o 3o
förut meddeldte Betänkande om straff å
den, som falskeligen å sig bekänner missgerning,
äfven af mindre svår art, än alt
den dödsstraff förtjenar.
Herr Munck af Rosenschöld, Eherhard:
Ehuru Utskottet uti det sednare Utlåtandet
något mildrat sitt första förslag, som
innehöll, att på den falska bekännelsen skulle
följa samma straff, sora om det uppgifna
brottet verkeligen hade blifvit begånget,
kan jag likväl icke eller tillstyrka Utskottets
sednare förslag, att falsk bekännelse
på sig sjelf skall bestraffas med fängelse
vid vatten och bröd efter omständigheterna;
ty straffet af fängelse vid vatten
och bröd är gradvis svårare, så att
högsta graden är lika med lifsstraff, och,
enligt Utskottets förslag, skulle det bero på
Domaren att efter omständigheterne döma
till denna högsta grad af fängelse vid vatten
och bröd, för det en person falskeligen
å
Örn 23 October e. rn.
337
å sig békännt ett brott. Jag tillstår för öfrigt,
att hela grunden för Utskottets, så
väl första, som sednare Utlåtande synes
mig vara ett fullkomligt misstag; ty Utskottet
vill genom den föreslagna straffbestämmelsen
förekomma, att en fängslad missgerningsman
genom bekännelser om begångna
brott må gifva anledning till onödiga
transporter emellan domstolarne, i afsigt
att vinna tillfälle till rymning; och således
vill Utskottet att afsigten att rymma skall
bunna beläggas med lika hårdt straff, som
det grofsta brott. Mig synes, att en fängslad
person, för bemödandet att sätta sig
i frihet, icke bör straffas, såsom för det
gröfsta brott; och då Utskottet derjemte
föreslagit en art af straff, som kan verkställas
på ett sådant sätt, att det blifver
lika med lifsstraff, för en falsk bekännelse,
hvilken dessutom någon gång skulle
kunna vara sann, ehuru omständigheterne
göra deli osannolik, kan jag ej annat än yrka
afslag å Utskottets Utlåtande.
Herr Ribbing:, Arvid: Den siste värde
talaren har ansett nog hårdt, att en person
för blotta uppgiften om ett brott skulle
kunna straffas, likasom brottet vöre begånget,
med ända till högsta dagantalet af
fängelse vid vatten och bröd. Men jag ber,
att få fästa uppmärksamheten derpå, alt det
af Utskottet föreslagna stadgande icke är
4(i Hs 32
338" Den 23 Ocfeber e. m.
v
det enda inom vår Lagstiftning af dennå
sort. Det finnes i vår CriminalLag ett capitel
om beskyllningar, som innehåller, att
om någon osannfärdigt beskyller en annan
inför domaren, och icke sin beskyllning
återkallar, skall han stå samma straff, livart
med det diktade brottet i Lagen är belagdt,
i fall det varit verkligt. Eli sådan grund
för bestraffning är således redan lagd i
vår Lagstiftning, och utgör ingen nyhet.
Utskottet hade väl i sitt första Betänkande
tillämpat denna princip i all sin stränghet
på den, som bekänner brott på sig sjelf,
samt förklarat, att hän skulle umgälla den
falska bekännelsen med samma straff, som
om ban verkligen begått brottet; men Utskottet
bar nu frångått detta första förslag,
och blott tillstyrkt, att den falska uppgiften
må, efter föregången varning, straffas
med vatten och bröd efter oraständigheterne.
Och med något straff bör väl en sådan
uppgift beläggas, såsom i sig sjelf brottslig,
och endast föranledande till ökadt besvär
för authoriteterna och kostnader för
det allmänna. För min del tror jag icke,
att något lämpligare straff finnes, än det
Utskottet nu sednast föreslagit, och jag tillstyrker
derföre bifall till det sednare Utlåtandet,
dock med det obetydliga tillägg,
att det måtte bestämdt utsättas, alt den varning
för påföljden af falsk bekännelse, som
Utskottet ganska rigtigt ansett böra föregå,
alltid må ske inför Konungens Befallnings
-
Den 23 Octo ber o. lii.
33g
hafvande eller Domstolen_, hvarigenom jag
tror, att den skulle komma att medföra
större verkan, än om den enskildt wifves,
äfvensom detta sätt skulle lemna full
trygghet, att varningen verkeligen meddelades»
Friherre
An ekar swärd, Carl Henrik‘
Jag är ledsen att jag icke kan instämma
med den siste värde talaren; jag delar tvärtom
Herr Munck af RosenschÖlds åsigter.
Då Utskottets förslag lill straffbestämmelse
för falsk bekännelse förra gången var under
öfverläggning, tog jag mig fribeten göra
åtskilliga anmärkningar emot detsamma;
och ehuru jag harden tillfredsställelse, att
i Utskottets sednare Utlåtande , finna den
högre grad af billighet iagltagen, alt man
icke ansett lifsstraff eller högsta kroppsstraff
lämpligt för den ifrågavarande förbrytelsen,
kan jag likväl icke ens godkänna
detta sednare Utlåtande, Jag utber mig,
att härvid få fästa uppmärksamheten på
den väsendtliga omständighet, att, genom
bifall till detta Utlåtande, skulle afsigten
och uppsåtet lill brottet straffas mer än
brottet sjelf. Ty hvad är det man här
söker straffa? Jo, afsigten hos den falska
hekännaren, att bereda sig tillfälle till rymning.
Men då vår Lag icke förmår belägga
sjelfva rymningsförsöket med straff, emedan
man måst antaga det vara hvarje raen40
H. 22*
3^0 Den ?.3 Oe lobei' e. m.
niskas rättighet alt söka sin frihet, och vårdarens
sak, alt förekomma den fängslades
flykt, tror jag alt Lagstiftningen med varsamhet
måste gå lill väga vid bestämmandet
af straff för ifrågavarande fall. nöthår
jag äfven den invändning emot Utskottets
förslag, att straffet blifvit utsatt till
fängelse vid vatten och bröd, hvilket efter
mitt tanka är det oformligaste af alla straff.
Ty om det ännu icke bland tankarne är
så bestämdt afgjordt, huruvida samhället
äger rätt att aflifva någon medlem, mäste
det vara så mycket mer afgjordt, att samhället
ej äger någon rättighet att, genom
ohyggliga straff, förderfva en menniskas
hälsa. Då vi uti vår Lagstiftning ännu icke
varit nog lycklige, att utfinna lämpligare
straff, tror jag det vara så mycket nödvändigare,
att med ytlersta försigtighet tillämpa
dem vi äga; och jag hemställer på dessa
skäl, om icke afslag å Utskottets Utlåtande
vore det rätta. Jag tror, att man,
genom förbättrad rältegångs-ordning, men
icke, genom hårdare straff, bör förekomma
olägenhelerne af sådane händelser, som
man sökt förebygga, och hvilkas obehagliga
följder jag gerna medgifver.
Herr Munck af Rosenschöld: Det förundrar
mig, att Herr Ribbing velat uppställa
en jemförelse till påföljden af lika
straff för den, som gör falska beskyllningar
mot en annan, och för en redan dömd
Den a3 Oktober e. m. 341
missgerningsman, sorn falskeligen bekänner
brott på sig sjelf. Jag har icke yrkat, alt
den sednare skulle undgå allt straff, men
jag har trott, att det enda lämpliga består
i ett strängare fängelse, i händelse afsigten
bevisligen varit att rymma. Friherre
Anckarswärd har rätteligen visat, att upp-,
såtet icke bör straffas strängare än sjelfva
rymningsbrottet; och det ifrågavarande förslaget
påminner mig om ett nu mera upphäfdt,
men ganska länge gällande, och ännu
i vissa dagböcker bibehållit, stadgande
om sex par spö för den hållkarl, som begärde
drickespengar af resande, då det likväl
kostade honom ganska litet, i fall han
stal pengarne. I Preussen har man numera
afskaffat vatten- och bröd-straffet, som
gör fångvaktmästaren lill högsta iustantien
öfver brottslingen i de fall, der ett sådant
straff användes; ty då det med stränghet
verkställes, kunna fjorton dagar vara tillräckliga
för lifvets förlust. Här hafva vi
detta straff ännu i behåll ända tili 28 dygn ;
och då Utskottets Utlåtande öfverlemnar
åt domaren, att för falsk bekännelse använda
ifrån några dagars ända lill 28 dygns
fängelse vid vatten och bröd, förmodar
jag, att ingen lärer vilja bifalla detsamma,
utan hvar och en gerna medgifva afslag
derå.
Herr Ribbing: Friherre Anckarswärd
bar velat fästa uppmärksamheten derpå, att
34a Deri 2] O c t ober e. in.
det vore afsigten att slippa lös, som man
här åsyftade att bestraffa, men icke brottet.
Jag deremot tror det vara ett verkligt
brott, att göra en osannfärdig uppgift,
och, sedan man blifvit varnad, ändock vidhålla
den inför rätta. Att påslå motsatsen,
är detsamma sorn att säga, det intet
brott kan föröfvas genom ord, och dock
gifvas ord, hvilka vår Lag anser så brottsliga,
alt de äro belagde äfven med lifsstraff.
Föi1 alt besvara Herr Munck af Rosensehölds
anmärkning, att jag origtigt jemfört
osanna beskyllningar mot andra och
falska bekännelser på sig sjelf, får jag blott
erinra, att, om det kan bevisas, att fångens
osanningar på sig sjelf medföra för
andra lika svåra följder, som osanna beskyllningar
emot en annan, torde effecten
af båda brotten vara lika stor, och bägge
äfven i sådant fall förtjena att lika bestraffas.
Men nu har man icke sällan sett, huru
fångar genom sådnne lögner mot sig
sjelfva förskaffat sig tillfälle, att med andra
föröfva så grofva och svåra brott, att
dessa osanningar lernnat fullt bevis på ett
länge förvaradt uppsåt och en ihärdig föresatts,
att fullfölja brott; detta synes i
elakhet icke eftergifva ogrundade beskyllningar
emot andra. Vid besvarandet af
Friherre Anckarswärds anmärkningar, förglömde
jag nyss att upptaga den salts Friherren
sökt göra gällande, att om del ej
vöre gifvit, att samhället ägde rättighet att
Den i'i Octo be i' e. in.
343
använda lifsstraff, vore det icke eller gifvet,
att samhället kunde belägga med straff,
som skada hälsan, och jag återvänder derföre
nu lill betraktande af denna sats, Jag
hemställer nemligen, huru långt man på
detta sätt skall gå i mildhet mot brottslingar.
Jag medgifver väl, att olämpliga
och öfverdrifvit stränga straff kunna räknas
bland orsakerna till brott; men icke att
man i motsattsen eller en för långt drifven
mildhet skall finna correctivet. Icke får
man gå lill väga efter sådane grundsaltser,
att för det fängelse vid vatten och
bröd skadar invärtes hälsan, och för det
andra kroppsstraff skada linden, alla dessa
straff skola borttagas; ty hvad skulle då,
med våra svaga tillgångar för tiilvägabringandet
af bättre corrections-anslalter, återstå
för dem, som förolämpade andra fredliga
medborgare och bröto mot samhällsordningen,
annat, än en fullkomlig strafffrihet,
hvaraf alla snart skulle erfara de
beklagliga följderna, likasom man hittills
fått erfara följderna af de falska bekännelsernas
strafflöshet. För min del tror jag
icke, att Utskottet gått för långt i det nu,
föreslagna straffet, då det öfverlemnat till
domaren, att detsamma bestämma efter omständigheterna,
och det således icke ovillkorligen
blir det högsta, som kommer att
tillämpas; jag fortfar derföre att yrka bifall
till Utskottets sednare Utlåtande.
344 Den 23 October e. in.
Hans Excellence Herr Grefve Löwen*,
hjelmj Carl Ascel: Jag får börja nied den
förklaring, att jag icke kan instämma med
Friherre Anckarswärd i den allmänna sats,
att det tillhör en fånge såsom en slags rättighet,
att söka sin befrielse. Jag vet väl,
alt en sådan grundsats någon gång tillhört
sednare tiders liberalitet men jag vet ock,
att man nu mera kommit mycket ifrån denna
åsigt. För min del ser jag saken från
den synpunkt, att den, som enligt samhällslaga
me gjort sig förlustig af sin frii
het, står redan utom Lagen och friheten;
han äger således icke mera rätt att sjelf
återtaga sin frihet, ty den kan icke rättsligen
ålerfås, utan genom dom eller Konungens
nåd. Att en fånge i praktiken så
mycket mindre äger en sådan rättighet,
visar sig ock deraf, att då han är i. verkligt
fängelse, staten äger utställa post eller
skyldlvakt, och befullmägtiga denna att med
skarpa skott taga lifvet af fången vid försök
till flykt. Så litet äger fången i sjelfva
verket någon laglig rättighet, att söka
sin befrielse. Men denna theoretiska afhandling
anser jag hvarken böra eller kunna
verka på ämnet. Mera på saken har
bär blifvit anmärkt, alt det föreslagna sträf- *
fet af fängelse vid vatten och bröd vore
olämpligt. Jag tror det äfven, och till och
med, alt flere bland våra antagna straff
gifvas, om hvilka d etsa india kan sägas, Men
sedan man funnit della, återstår en svårare
Ben aä Octo ber e. »i.
3:45
(omständighet, nemligen att utfinna ett lämp-t
ligare, och intill dess sådant skedt, torde
man vara tvungen, att åtnöja sig med de
sträft' man har. Jag nödgas likväl göra en
anmärkning emot Utskottets Utlåtande. Utskottet
har nemligen tillagt Domaren rättighet,
att tillämpa det föreslagna straffet
efter omständigheterna; men jag har icke
kunnat riktigt reda för mig, hvad dessa ord
efter omständigheterna här vilja säga; ty
jag kan icke inse, att några olika omställa
digheter här kunna komma i fråga. Antingen
har fången sagt osannt, och hör då derföre
straffas, eller har han sagt sannt, och
kommer då, att lida det straff Lagen för
hrottet bestämt; men emellan desse hägge
alternativer finner jag inga gradationer möjliga.
Herr Munck af Rosenschöld har sagt,
att all anledning saknades för antagandet
af Herr Rihbings jemförelse emellan dem,
hvilka inför rätta säga osanning om andra,
och dem, som säga det om sig sjelfva. Det
kan väl vara att Herr Munck af Rosenschöld
häruti har rätt, ty jemförelser ära
sällan fullkomligt rigtiga; men ett står qvar,
nemligen att fångens falska bekännelse föranleder
till onödig rättegång, och att rättegångsmissbruk
förtjenar straff. Jag tror
likväl icke, att det förtjenar högsta kroppsstraff,
men önskade se det bestämdt och i
Lagen utsatt, icke att det öfverlemnas till
olika pröfning af Domaren,
346
Den 2j (Jetober e. na.
Herr Tham, Wollrath: Hvar och. en,
sorn haft tillfälle bivista Under-domstolarne,
eller tjenstgjort inom HofRätterne, och
sett der förekommande ransakningar öfver
brott, som redan dömda och fängslade personer
diktat på sig sjelfva, lärer ock känna
alia de olägenheter, som d-sssa falska
bekännelser, för att bereda sig tillfälle till
rymning och begåendet af nya brott, medföra;
och hvar och en, som känner allt detta,
lärer äfven inse nödvändigheten af en
straffbestämmelse, för att förekomma dessa
olägenheter. Ått dertill använda strängare
fängelse, vet jag icke, huru det skulle
tillgå; ty den, som redan är dömd till
lifstids fängelse eller högsta kroppsstraff,
är redan så strängt förvarad, att jag icke
känner något slag af strängare fängelse, så
vida man icke vill använda tortur och det
hoppas jag icke vara meningen. Väl erkänner
jag, att vatten- och bröd-straffet är
ett ibland de olämpligare; äfven derföre,
att det kan strängare eller lindrigare verkställas,
och fången således göras beroende
af vaktmästaren; och jag skulle gerna önska,
att detta straff kunde borttagas; men
så länge hos oss icke blifvit infördt att begagna
mörkt fängelse såsom straff, tror jag,
att fängelse vid vatten och bröd måste bibehållas.
Jag kan således ej annat än tillstyrka
bifall till Utskottets Utlåtande; men
då jag delar Hans Excellence Herr Grefve
LÖwenbjelms anmärkning örn olämplig
-
Den 23 Octo b 11- e. tn.
3.47
heten deraf, alt öfverlemna straffets bestämmande
helt och hållet åt domaren, och
jag således äfven önskar, att någon bestämd
norm mätte i Lagen utsättas; samt det torde
vara svårt, att här utfinna den mest
passande, och någon återremiss nu icke vidare
kan äga rum, tillstyrker jag bifall till
Utlåtandet med det tillägg, att straffet aldrig
utsträckes öfver fjorton dagar, och
föreslår följande redaction af slutmeningen
i Utskottets förslag: ”Plikte med fängelse
”vid vatten och bröd efter omständigheters’na,
dock icke öfver fjorton dagar/’
Friherre Än eka r swärd : Olyckligtvis
kan jag ännu icke finna mig öfvertygad af
mina motståndares skäl. Herr Grefve Löwenhjelm
har trott sig finna, att jag påstått
det vara en förbrytares rättighet, att
söka rymma. Detta har jag väl icke sagt
vara en rättighet; men innan Grefve Löwenhjelm
visar mig något i Lag stadgadt
straff för sjelfva rymningen, förblifver jag
vid den mening, att det vore besynnerligt,
om man skulle stadga straff för afsigten till
ett brott, som sjelf icke är straffbart, Att
detta begrepp icke ensamt tillhör nyare
theorier, trodde jag att Grefve Löwenhjelm,
lika väl som jag, skulle känna, då vi båda
för ganska lång tid tillbaka erfarit ett
af de mest talande bevis på verkställande
magtens åsigt af lagstiftningen i den vägen,
Jag påminner mig nemligen, alt vi för 26
348
Den aS O c tobe r e. in.
år sedan vid det Regemente, der vi båda
tjente, hade under kriget på främmande
botten en märkvärdig Krigsrätt om flere
rymmare, af hvilka blott en, som varit
vållande till hela rymningen, slutligen förIdarades
straffbar, oaktadt KrigsRätten der
Grefve Löwenhjelm presiderade och jag var
ledamot, dömde dem allesammans; ty de
öfrige blefvo af Konungen frikände från allt
ansvar, för det de rymt ur arresten, med
fäs t a dt afseende derpå, alt de icke öfverträdt
Krigslagarne. Jag finnér således, att
det nu skulle blifva en alldeles ny Lagstiftniugstheorie,
om man stadgade ett straff
för afsigten till en handling, som, verkställd,
icke är något af Lagen åtkomligt
brott. Jag tror för öfrigt, att de olägenheter,
hvaröfver man klagar, på annat sätt
böra förekommas; ty om brottslingen fälldes
till straff för det brott, om hvilket han
blifvit öfvertygad, och utstod sitt straff,
der han befann sig, utan att föras från den
ena orten till den andra, skulle de falska
bekännelserne vida bättre förekommas, än
genom en olämplig straffbestämmelse. Jag
fortfar derföre, att yrka afslag, och anser
äfven fjorton dagars fängelse vid vatten och
bröd vara för strängt, och dessutom icke
ledande till ändamålet; det skulle blott vaja
ett bevis på lagstiftningens oförmåga,
att förekomma de olägenheter, om hvilkas
tillvaro man är öfvertygad. Ty just i er-,
Jsäiinandel af det ifrågavarande straffets mim*
Den 23 October e. tn. 34g
dre lämplighet» och oförmågan att utfinna
något lämpligare, ligger ett bevis, att förbrytelsen
är af den natur, att intet lämpligt
straff för densamma finnes. Den förbrytare,
som icke skyr att begå brott, hvilkas
i Lagen utsatta påföljd han känner, lärer
icke afhålla sig från försöket, att bereda
sig tillfälle till flyckt och nya brott
genom ett straff af högst 14 dagars fängelse
vid vatten och bröd; och jag finner således
ingen anledning att bifalla Utskottets
Utlåtande, äfven med den modification man
nu här framstält.
Herr Ribbing: Då troligen hvar och en
förblifver vid sina grundsattser, är det visserligen
fåfängt, att i detta afseende ytterligare
söka inverka på öfvertygelsen; jag
har derföre också anmält mig endast för
att i anledning af Herr Grefve LöVvenhjelms
anmärkning mot de i Utskottets förslag förekommande
ordent efter omständigheterne,
upplysa att dessa ord endast åsyfta en
qvalification af större eller mindre dagantal
i straffet, allt efter som domaren pröfvar
fångens uppsåt med den falska bekännelsen.
Jag medger visserligen, att det bestämdare
stålt: i nion af fångens mer eller
mindre visade arghet, eller något dylikt;
men talesättet: efter omständigheterné, är
ett i juridisk stil ganska vanligt uttryck,
och hör således icke kunna hindra bifall
till Lagförslaget.
35o Den 23 Octo ber e. ni.
Friherre Åkerhjelm, Guslaf Fredrik:
Med anledning af den framställning, som
jag här hört under discussionen, aLt vi för
närvarande icke äga något lämpligt straff
att använda i utbyte emot spö eller fängelse
vid vatten och bröd, af hvilka det
ena är vanhederligt, och det andra skadligt
för hälsan, har jag trott mig böra upplysa,
att jag under ulöfningen af min befattning,
såsom chef för correctionsväsendet,
ofta som straff låtit använda enskildt
fängelse i ljusa eller mörka rum, allt efter
förbrytelsens beskaffenhet, och att jag alltid
funnit den största verkan deraf, uttryckande
sig uti en djup ånger hos brottslingen
öfver dess begångna förbrytelser, hvaraf
följt, att en del för beständigt, en del
för en längre eller kortare tid, rättat sitt
uppförande. Jag tror visserligen, att de
annu bruklige kroppsstraff äro olämplige
för förevarande fall; men jag kan icke
neka, att något straff bör träffa den, som
genom sig pådiktade brott, åstadkommer
kostnader för Staten, alldeles onödiga besvär
och embetsbestyr för Domstolarne, och
utvägar till rymning ur redan ålagdt fängelse,
och deraf följande oordningar och
brottsliga handlingar i det fria tillståndet;
jag skulle derföre föreslå, såsom en modification
i Utskottets Utlåtande, att, så ofta
det låter sig göra, falsk bekännelse bestraffas
med enskildt mörkt fängelse från 8 till
»4 dagar. Jag får för öfrigt nämna, att vid
Den a3 Oc t olber e. ni.
denna Riksdag flere motioner blifvit väckte
om förekommande af allt för täta transporter
med fångar, samt de dermed förenade
kostnader, och att Lagutskottet, i anledning
häraf, afgifvit ett förslag, sorn jag
tror i det närmaste skall förebygga de olägenheter,
öfver hvilka man klagat, och
hvilka således, om detta förslag anta ges >
hädanefter mera sällan skola förekomma.
I öfrigt anser jag kroppsstraff i intet fall
vara tjenligt, men tror uti det ifrågavarande
enskildt mörkt fängelse vara det straff»
sorn icke allenast skulle afskräcka fångar
ifrån falska uppgifter, utan, sedan en sådan
är gjord, äfven förmå honom att bekänna
det verkliga förhållandet.
Hans Excellence Herr Grefve Löwenhjelm:
Till besvarande af Friherre Anckarswärds
sednare yttrande bör jag först erinra,
att då jag nyttjade ordet: liberalitet,
skedde det icke i samma mening, som ordet
fått efter revolutionen; jag hade snarare
bordt säga filantropi, hvilken från medlet
af förra århundradet yttrade sig i synnerhet
uti en tillgjord ömhet om fångar.
Då Friherre Anckarswärd för öfrigt saknar
straff för sjelfva rymningen, torde jag blott
behöfva påminna, att skildtvakt eller patrull
äger i vissa fall att skjuta på fånge,
som rymmer, och något strängare äfventyr
för rymningsförsök kan jag icke tänka mig.
Jag instämmer dock med Friherre Anckar»
Den 23 O ctober e. m.
swärd deruti, att om fångar dömdes på dell
ort, der de befunnos, skulle detta vara det
kraftigaste medlet att förekomma de falska
bekännelserna, och de deraf följande olägenheter.
Hvad beträffar Friherre Åkerbjelms
förslag om enskilt mörkt fängelse,
i stället för de hittills brukliga kroppsstraff,
så instämmer jag visserligen med honom i
bufvudsaken; men då detta slag af straff
hittills icke varit jnfördt hos oss, och tillgång
till mörka rum icke finnes i alla fängelser,
betviflar jag, att Friherre Åkerhjelms
förslag nu kan intagas i beslutet,
med mindre det tillägg göres, alt straffet
förvandlas till fängelse vid vatten och bröd,
der mörkt fängelse icke kan äga rum,
Herr Munck af Rosenschöld: Herr
Tham bär ansett strängare fängelse icke
kunna äga rum utan tortur; men Friherre
Åkerhjelm har framställt ett förslag, sorn
jag i detta afseende finnér lämpligt, utan
att anse det lika med tortur. Jag kan icke
instämma med Herr Ribbing, att man bör
straffa fången för det brott han möjligen
skulle begå, om det lyckades honom alt
rymma. Jag finner äfven 14 dagars fängelse
vid vatten och bröd vara för strängt;
ty jag känner ett exempel af en utaf de
1811 insurgerade bönder på Malmö citadell,
isom efter i3 dagars fängelse vid vatten
och bröd utsläpptes, men dog 36 timmar
-
Den a3 October e. m.
353
mar derefter, emedan straffet blifvit verkstäldt
med all stränghet. Som intet nytt
slag af straff lärer kunna beslutas utan ny
motion, och fråga här endast är att godkänna
Utskottets förslag, eller afslå detsamma,
så förnyar jag min anhållan om
proposition till afslag.
Herr Rosenqvist j Fredrik Leonhard:
Uti Friherre Ancknrswärds yttrande instämmer
jag till alla delar; men då Hans Excellence
Herr Grefve Löwenhjelm kunnat
vara af den tanka, att en fånge bör straffas
för blotta uppsåtet att bereda sig tillfälle
att genom flykten varda fri, så måste
jag upprktigt förklara, att lika så litet
jag å ena sidan väntat ett sådant tänkesätt
hos den ädle Grefven, lika så mycket anser
jag det vara stötande för mensklighet,
en. Har då icke äfven en olycklig fånge
någon rättighet; och bör då allt medlidande
med bonom vara utestängt från menniskohjertat.
'’ Detta ämne tyckes hafva en tämmeligen
nära likhet med den af Kongl.
Majit äfven till nu församlade Rikets Ständer
gjorde Nådiga proposition, om tillåtelse
för patroull, post, fångförare eller vaktkarl,
alt få begagna skjutgevär, för att kunna
undanrödja fånge, som försöker, att genom
flykten undankomma. En sådan proposition
har jag på det kraftigaste beslridt,
såsom vådlig för medborgerligheten; men
46 H. 23
354 Den i3 Octo ber e. m.
då Herr Grefve Löwenhjelm såsom Stats»
Råd och Konungens Rådgifvare understödt
högstberörde Kongl, proposition, har den
adle Grefven icke gerna kunnat förråda
mildare tankesätt i den nu förevarande nästan
likartade princip-frågan.
Äran att hafva velat göra den olycklige
fångens belägenhet ännu svårare, än
den nr, vill jag icke göra Herr Grefve Löwenhjelm
stridig; än mindre afundas jag
en sådan ära. Jag erkänner blott, att jag
hyser alldeles motsatta tänkesätt; och underkastar
mig gerna de omdömen, som öfver
mig derföre fällas.
Jag anhåller vördsamt om Herr Grefvens
och LandtMarskalkens proposition till
af slag å Utlåtandet.
Herr Cederschjöld., Pehr Gustaf: Principen
för den Lag, som här är i fråga,
griper så djupt in i nalurrätlen, att det är
svårt att här utreda frågan på ett praeliskt
sätt. Jag skall likväl bjuda till, att i korthet
framställa mina åsigter om saken. Det
gifves nemligen vissa rättigheter, som äro
menniska!) medfödda och med hennes väsende
så införlifvade att de icke kunna frånskiljas;
och Lagstiftningen synes icke äga
någon rättighet, att fordra hvad som ej är
möjligt. Om en person för hungersnöd stjäl
så mycket som han beböfver till hungerns
stillande för tillfället, så kan han derföre
icke straffas; och om två personer äro i
Den a3 O c t o ber c. m. 355
sjönöd, kan den ena icke straffas, för det
han skuffat undan den andra från plankan,
och dymedelst räddat sig sjelf. Men kärleken
till friheten är mägtigare, än kärleken
lill lifvet; och jag kan icke föreställa
mig, att samhället har någon rättighet att
straffa en menniska, för det hon följer en
drift, sorn icke står i hennes förmåga att
motstå. I samma stund en person är fängslag,
är han på visst sätt återförsatt i naturtillståndet;
och samhället äger väl rätt
att stänga in honom, men icke att straffa
hans försök att återfå friheten annorlunda,
än att styra våld med våld. Men för bemödandet
att följa en drift, som naturen
inlagt hos alla menniskor, kan man lika litet
straffa individen, som man kan klandra,
att ett samhälle begagnar tillfället att
afskudda sig ett despotiskt ok och återförsätta
sig i frihet. Dessutom får jag påminna,
att Lagen stadgar intet serskildt straff
för det att en person inför rälta nekar lill
ett brott, hvarom han sedermera öfverbevises;
men lill följd af det skäl man velat
hämta från straffbarheten af en osannfärdig
uppgift inför rätta, borde serskildt straff
för falskt nekande äga rum lika väl, sorn
för falsk bekännelse. Jag tillstyrker således
afslag å Utlåtandet.
Herr Ribbing: För alt icke förlänga
discussibneu vill jag blott upptaga Herr
46 H. ni*
Den 23 Octo ber e. tu.
Cederschjölds sista jemförelse mellan en
fängslad person oell ett folk under despotismens
ok, sorn söker återtaga sin frihet.
Ett sådant folk kan icke jemföras med den,
som, rättvisligen lagdi bojor, genom osanningar
och diktade brott söker befria sig
ur häktet; ty det mål, hvartill folket sträfvar,
är byggt på samma rättsgrunder, sora.
införandet af det tillstånd, hvari fången sig
befinner. Det hade varit önskligt, att Friherre
Åkerhjelm, vid återremissen af första
Betänkandet, sökt bibringa Utskottet
öfvertygelse om lämpligheten af fängelse i
mörkt rum; mig har det tillförene, hvarken
vid förra eller denna Riksdag, lyckats
och nu fruktar jag, att förslaget för sent
blifvit framstäldt, och att binder äfven skola
möta af Härads-häktenas inskränkthet,
emedan de icke öfver allt medgifva enskildta
fängelserum för fångarne. Men för
att emedlertid icke upphäfva de straff vi
äga, intilldess lämpligare kunna tillvägabringas,
kan jag ej annat än tillstyrka bifall
till Utskottets Utlåtande.
Friherre Åkerhjelm'. Med anledning af
Herr Ribbings yttrade önskan, att jag vid.
återremissen af Utskottets första Betänkande
bordt uppgifva mitt förslag om mörkt
fängelses användande, får jag upplysa, att
jag beklagligtvis icke var närvarande, då
denna återremiss ägde rum. Grefve Löwenhjelm,
som äfven yttrat sig för den
Den a3 October e. ni.
mildare och likväl mera verkande bestraffning,
som jag föreslagit, hvilken, såsom
rätta tecknet på en ljus lagstiftning, redan
visat sig medföra just den verkan straff
i allmänhet borde åstadkomma, att väcka
ånger och bättring och icke såsom nu, med
de kroppstraff våra lagar utsätta, leda till
förakt för dem, deras tolkare och verkställare
i förening med den straffades förhärdelse;
han har derjemte omnämnt, att tillgång
på mörka rum icke i allmänhet vid
fängelserna finnes. Men jag får härvid erinra,
att ingenting är lättare, än att medelst
en lucka för fönstret, förvandla hvilket
fängelse som hälst till mörkt rum, och
derifrån åter till ljust, när man öppnar eller
borttager luckan. På detta sätt äro många
celler inrättade vid Corrections-inrättningarna
i Stockholm, och jag ser således
ingen omöjlighet att äfven göra på enahanda
sätt vid våra Länshäkten. Beklagligtvis
tillåter den trånga localen i allmänhet
vid dessa häkten rätt ofta ej, att ett
fängelserum upplåtes åt en enda fånge;
men detta hör till bristerna inom fångväsendet,
som böra afhjelpas, och det vöre
kanske möjligt, att, i fall en Lag stiftades
om enskildte fängelsestraff i mörkt eller ljust
rum, i utbyte mot andra straff, nödige
penninge-anslag till slika förbättringar äfven
beslutades. Jag skulle önska, att denna
åsigt kunde ingå i det beslut, som vid
detta tillfälle kommer att fattas,
358 Den 2 3 Octo Ler e. m.
Herr Stråle, Nils Wilhelm: Jaganhåller,
att få fästa uppmärksamheten derpå,
att i vår nu gällande Lag redan finnes ett
stadgande om den, som falskeligen å sig
bekänner brott, nemligen sådant brott, som
medför lifsstraff. I sådant fall utstakar lagen,
att han skall straffas, och denna lag
är åtskilliga gånger tillämpad; således ligger
deruti ej något nytt. Äfven finnes ansvar
utsatt för den, som missbrukar rättegång
och .besvärar Domare och Embetsmän,
utan att dertill hafva laglig anledning. Deruti
finne vi äfven ett skäl att straffa den,
som på sig sjelf bekänner brott, hvarigenom
Embetsmän utan ändamål besväras,
och kostnader förorsakas Staten. Tillförene
saknades bestämda föreskrifter, huru förhållas
borde, då en fånge, hvilken redan
blifvit förvunnen om brott, som medförde
högsta kroppspligt, på sig bekände missgerning,
den der å annan ort skulle vara
begången, Det hände då ofta, att personer
gjorde sådane bekännelser på sig, att
de forslades från ett ställe till annat för
att undergå ransakning; och det vanliga var
att, om de ej under tiden fingo tillfälle alt
rymma, de sluleligen återkallade sina bekännelser,
Detta har gifvit anledning lill
ytterligare lagstiftning i detta ämne, och
nästan hvarje Riksdag har fråga derom uppstått
och nya föreskrifter blifvit meddelade.
Äfven vid denna Riksdag är fråga vackt
om det ytterligare [stadgande, att i visst
Den al O c to b er e. m. 35g
foll ransakningen skall kunna ske, utan att
flen brottslige dervid i usta lies; och delta
lagförslag beror ännu på Kongl. Maj:ts pröfning
och sanclion. Det blifver likväl alltid
svårt, att belt och hållet förekomma
onödiga ransakningar. Det bänder merendels,
alt en arrestant uti fängelset af andra
brottsliga hörer omtalas begångna brott,
neli derom erhåller så noga beskrifning, att
lian sedermera kan göra en så deta ill erad
bekännelse, att lian åtminstone i början
synes vara saker. När då brottet finnes
vara begånget, kan det ofta icke undvikas,
att lian skickas till en annan ort till
ransakning, och först efter långa undersökningar
finner man, att lian bekant falskt.
Alt ett sådant förfarande å fångens sida ej
bör aflöpa onäpst, synes klart. Men icke
bör skälet, att straffa honom, sökas deruti,
att lian sökt återvinna sin frihet, utan deruti
alt han gäckats med Lagarne, orsakat
Staten kostnader, och onödigtvis besvärat
embetsmännen, hvarigenom andre göromål
till äfventyrs måst stå efter. Hvad åter angår
sjelfva straff bestämmelsen , erkänner
jag, att jag befarar, det vatten- och brödstraffet
ganska sällan skall medföra en erforderlig
verkan. Vanligen har den, sorn
falskeligen bekänner på sig brott, redan
blifvit öfvertygad om så grofva förbrytelser,
att högsta kroppspligt derföre äger
rum. För denne kan således ej högre ansvar
bestämmas; han blir ostraffad för sin
36o
Den a3 Octo ber e. ro*
uppgift. Ett annat förhållande inträffar åter
med. de personer, som äro lifstidsfångar,
och bekänna brott för att komma till ny
ransakning, och få tillfälle att taga flykten.
För dem betyder straffbestämmelsen intet.
Jag har sett besvär af en fånge, hvilken för
falsk bekännelse af brott, som går å lif,
blifvit dömd till spöstraff; men det var icke
öfver straffet han klagade, utan deröfver,
att ytterligare ransakning blifvit förvägrad.
Således tror jag ej, att sådane personer genom
straff af vatten och bröd skola afhållas
från försök att komma till ransakning.
Det skullesåledes tyckas, att Friherre Åkerhjelms
förslag vore det enda, som kunde
tilläfventyrs medföra någon verkan, och
jag tillstyrker, att, der det kan ske, fängelse
i mörkt rum må stadgas, samt att
Utskottets Utlåtande måtte bifallas med
ett sådant tillägg.
Herr af Uhr, Gustaf: Jag ber, att till
vederläggning af hvad någon talare anfört,
få omtala ett factum, som visar, att omständigheter
kunna förekomma, hvilka förtjena
afseende vid tillämpningen. Det har
handt i Frankrike, att en ung man blef
dömd att vara galerslaf för ett mord, sorn
han enligt sin egen bekännelse skulle hafva
begått. Han blef galerslaf, och följakteligen
brännmärkt, Sedan han varit galerslaf
ungefär ett år, uppställdes en dag
alla slafvarne, och det gafs högtideligen
Den j3 October c. m. 36i
tillkänna att han var oskyldig, och att han
erkänt hrottet för alt rädda sin far, hvilken
var rätta banemannen. Det bränmärke
han bar, var i många afseenden den
skönaste distinction han kunde bära; och
således kunna många omständigheter förekomma,
hvilka förtjena afseende.
Hans Excellence Herr Grefve Löwenhjelm,
'. Min afsigt är att besvara den satts
Herr Cederschjöld framställt, att naturrätten
här bör åberopas. Jag vågar tro, att
när tnenniskan inträdt uti samhällstillståndet,
upphöra alla förbindelser, som härröra
af naturrätten. Samhället uppkommer på
ruinerna af naturtillståndet. Äfven naturrätten
har, om den skulle åberopas, lika
så väl sina skyldigheter, som rättigheter.
Vill man der åtnjuta rättigheter, måste man
äfven underkasta sig skyldigheter. De äro
ej svåra; de innefattas i sattsen, att ej göra
åt andra, hvad man ej vill, att andra
skola göra åt sig. En fånge, som diktar
på sig brott, för att komma på fri fot, och
kunna begå nya brott, sårar både samhällsrätten
och naturrälten. Derföre har jag velat
vederlägga livad min värde vän Herr
Cederschjöld anfört. Beträffande hvad Friherre
Åkerhjelm yttrat, att våra fängelser
lätt kunna förändras till mörka, så förenar
jag mig i hans tanka, att det må ske, der
det är möjligt, så vida medel dertill finnas,
och tillstyrker sålunda att, i stället
36a Den 23 Octo ber e. m.
för vatten och bröd, gradationen af fängelse
i mörkt runi, på högst i4 dagar,
måtte antagas.
Herr Ribbing: Ehuru önskligt det vore,
att kunna discutera hvarje ämne så väl
i afseende på naturrätten som samhällsrätten,
tror jag dock, att de, hvilka inbjudit
oss att med största skyndsamhet afhandla
förekommande ärenden, af denna omständighet
skulle hafva föga tillfredsställelse.
Jag vill blott anmärka vid hvad Friherre
Åkerhjelm anfört om ensligheten af fängelserne,
alt visserligen de vanliga Häradshäktena
äro ensliga, ty de bestå mest blott
af ett rum, men flera personer skola stundom
deruti förvaras. Deraf uppkommer
svårighet, att genast sälta den brottslige i
mörkt rum, hvilket annars är en äfven af
mig såsom god erkänd utväg. Ehvad vi
besluta det, eller icke, tjenar det till intet,
emedan åtminstone två Stånd bifallit
Utlåtandet, och troligen har äfven det tredje
afgjort saken. Jag hemställer derföre
till Herr Grefven och LandlMarskalken, om
icke, med afseende å alla dessa omständigheter,
vi nu kunde få slut på saken, sådan
den är.
Herr von Hartmansdorff, Augnst'. Sällan
lärer något mål så hastigt hafva fått en
så onisländeiig utredning, som detta. Filantroper
hafva upplyst, att det gamla sträf
-
Den 23 Octo ber e, in.
363
fet är olämpligt; läkare, att det är osundt.
Deremot har på andra sidan Chefen för Corrections-inrättningarne
och fängeisevårdeu
förklarat det nya straffet vara både lämpligt
till förbättring, och möjligt att verkställa;
en Ledamot af Konungens Viogsta
Domstol har ansett öfverensstämmande med
rättsgrunder, att införa det, och sluteligen
har en Konungens Rådgifvare godkänt verkställighets
-åtgärderna. Ridderskapet och
Adeln torde således kunna utan betänkande
förändra de sista ordalagen i Utlåtandet
således; att, i stället för orden vid
vatten och b rödj sättes i enskilt rum.
Herr Cederschjöld: I anledning af den
anmärkning, som blifvit gjord emot hvad
jag anfört, får jag erinra, att det är en väsendtlig
skilnad emellan naturtillstånd och
naturrätt. På naturrätten önskade jag, alt
alla våra Lagstiftnings-åtgärder måtte grunda
sig. I anledning af den siste talarens
resumé af alla yttranden här, får jag påminna,
att Ledamoten af Högsta Domstolen
medgifvit olämpligheten af det straff,
som af Utskottet blifvit föreslagit, och att
det ej vore svarande emot ändamålet.
Herr Munck af Rosenschjöhl: I anledning
af hvad Herr von Hartmansdorff
anfört, får jag erinra, att jag ej talat
om vatten och bröds sundhet eller osundhet.
364
Deri a3 Octo!}er e. ra.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landf Marskalken gjorde proposition till bifall
å LagUtskottets ifrågavarande Utlåtande.
Ropades Ja och Nej,
Hans Excellence hemställde, otn Ridderskapet
och Adeln behagade afslå berörde
Utlåtande.
Ropades äfven Ja och Nej.
Hans Excellence föreslog bifall till
Utskottets Utlåtande ined den förändring,
att, på sätt Friherre Åkerhjelm tillstyrkt,
straffet i stället för fängelse vid valten och
bröd, må bestämmas till fängelse i mörkt
enskilt rum, dock ej öfver i4 dagar.
Ropades likaledes Ja och Nej.
Friherre Anckar swärd'. Jag hemställer
till Herr Grefven och LandlMarskalken, om
det icke skulle vara möjligt förena åsigterna
, derest Herr von Hartmansdorffs förslag
antoges, i stället för Friherre Åkerhjelm
s.
Friherre Åkerhielm'. Jag har tagit mig
friheten föreslå fängelse i mörkt enskildt
rum på högst i4 dagar. Herr von Hartmansdorff
har föreslagit fängelse i enskildt
rum. Menar han mörkt, så äro våra meningar
lika; annars icke. Jag anser ej bestraffningen
vara tillräcklig fördetta okynne,
om icke brottslingen med mörkt fängelse,
dock ej öfver 14 dagar, bestraffas.
Den a?) O c to ber e. in.
365
Herr von Hartmansdorff: Såsom jag
fattade Friherre Åkerhjelms yttrande, trodde
jag att fängelse i enskildt rum skulle
göra god verkan; men jag rättar mig gerna
efter hans på erfarenhet grundade mening.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Marskalken framställde å nyo proposition
till bifall å Friherre Åkerhjelms ofvanberörde
förslag.
Ropades Ja och Nej.
Herr Tham'. Jag får anhålla om votering,
i händelse Friherre Åkerhjelms förslag
icke bifalles.
Herr Ribbing: En föregående afton,
, då en fråga förevar, hvarom vi voro nära
att få votera, lyckades det mig att afböja
denna votering genom förslag att Betänkandet
skulle läggas till handlingarne. Jag
hemställer, om icke Herr Grefven och
LandtMarskalken nu ville vidtaga samma
utväg.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken yttrade, alt enär votering
i sjelfva saken redan blifvit begärd, ansåg
Hans Excellence den af Herr Ribbing föreslagne
utväg nu mera icke kunna vidtagas.
Hvarefter Hans Excellence framställde
följande Voterings-proposilion:
366 Den a3 0'ctober e. rn.
Den, hvilken bifaller LagUtskottets för'*
nyade Utlåtande om straff å den, som falskeligen
å sig bekänner missgerning äfven
af mindre svår art än att den dödsstraff
förtjenar, likväl med den förändring, att
straffet, i stället för långelse vid vatten och
bröd, bestämmes till fängelse i mörkt enskilt
rum, dock ej öfver fjorton dagar, voterar
» Ja;
Den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nej, anses LagUlskoltets berörde
Utlåtande hafva blifvit af Ridderskapet
och Adeln afslagit.
Hvilken voterings-proposition af Ridderskapet
och Adeln godkändes, samj, anslogs.
Voteringen börjades klockan half till
io e. m. och befunnos vid voteringens slut
klockan ett qvart tili ti e. m. sedan en
voteringssedel blifvit undantagen och förseglad,
samt de öfrige voterings-sedlarne
öppnade, rösterne hafva utfallit, som följer:
Ja — 20.
Nej — 15.
I följd hvaraf, och sedan det öfver
voteringen särskilt förde protocoll blifvit
uppläst, Hans Excellence Herr Grefven
och LandtMarskalken förklarade, att Ridderskapet
och Adeln således gillat LogUt
-
Den 2 3 October e. m.
367
skottets ofvanberörde Utlåtande, med dea
förändring, att straffet, i stället för fängelse
vid vatten och bröd. bestämmes till fängelse
i mörkt enskilt rum, dock ej öfver
fjorton dagar.
Justerades 2:ne ProtoeollsUtdrag, innehållande
Riddersknpets och Adelns i plenum
den 21 dennes e. m. faltade*beslut.
Upplästes följande från nedannämnde
Utskott inkomne Memorial och Utlåtanden:
Från Bevillning.s- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskotten:
Af den i3 dennes:
N:o 23. I anledning af anmärkningar
vid Betänkandet N:o 12, om inrättandet af
PortoFranco på Gottland, m. m.
N:o 26. I anledning af anmärkningar
vid Betänkandet N:o i5, angående yrkad
högre Tull A vissa från Ryssland och Finland
inkommande varor.
Af den 17 dennes:
N:o 2.4. I anledning af anmärkningar
vid Betänkandet N.*o 13, angående yrkadt
förbud mot införandet af utländska varor.
N:o 25. Angående rnotionet om prapmier
för Bränvins exporterande, samt be
-
368 Den 9,3 O o lo lier e. m.
redande af utvägar för utförande deraf till
Norrige.
Från Expeditions-Utskottet:
Af den 22 dennes:
N:o 2o5. Angående erhållande af OriginalExemplar
utaf StatsUtskottets Utlåtanden
och Betänkanden, m. m.
Lades på bordet.
Högloft. Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan half till 11 om aftonen.
tn fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim,
