# ID: svediakorp-gov367
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 20,565
# sentences: 478
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


De ii 9 Ju n i i e. m.
2 99
rörelse i stort, täger jag mig friheten föreslå,
att Rikets Högloflige Ständer täcktes till
Kongl.Maj:tingå med en underdånig anhållan,
det Westgölha-handeln matte, till hämmande
af det utaf Westgötharne drifna lurendräjeriet
inskränkas, på så sätt, att Westgöthar
eller Gårdfarihandlande hädanefter icke må
tillåtas försälja någon vara, annorstädes än
i öppna salubodar i Städerne eller på marknader,
men ej såsom hittills skett å kammare,
eller i hus på landet, vid hela sitt
varulagers förlust, och mot plikt af dess dubla
värde, hvilket allt borde tillfalla den, som
derå gjort beslag. Kunde förbrytaren ej genast
erlägga plikten, skulle lian häktas, lill
dess den erforderliga summan erlad es, men
om han vore oförmögen att anskaffa den,
skulle han å Correctionshus arbeta af den,
hvarjemte han i alla afseenden för alltid borde
anses hafva förverkat allmänna förtroendet
och rättighet att idka handel.
Sorn jag icke kan till alla delar förena
mig med Utskottet, och till ingen del med
dem, som dervid bifogat sina Reservationer,
får jag vördsamt anhålla, att detta anförande
må få åtfölja den redan beslutade återremissen
till Utskotten.
Remitterades till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och UkonomiUtskotten.
3oo
D e d g J u n i i e. m.
Företogs till pröfning LagUtskottets den
18 sistlidne April under N:o 5g afgifne,
samt den i dennes på bordet lagde Betänkande
öfver väckt motion om ändring och
tillägg i 8 §. af 17 Cap. RältegångsBalken.
Herr Ribbing, Arwid: Utskottet har föreslagit
att, ehvad jäf som emot vittnen kunna
förekomma, skola de icke hindra vittnesmåls
afläggande, om än skäl och omständigheter
styrka desse jäf, så snart de ej voro
fullt beviste. Eden skall afläggas och den
edeliga berättelsen afgifvas, och först eftei’-  åt är det tillåtet att genom jäfvets bevisning
göra ed och berättelse om intet, eller,
som är detsamma, ådagalägga, att. orätt man
bar svurit och allagt en till intet gällande
berättelse. Att onödigtvis bruka edgångar,
lärer aldrig kunna gillas, minst under en tid,
då man allmänt klagar öfver edgångars minskade
helgd, och således bör vara nion örn
att. de ej missbrukas. När man emedlertid
efterforskar hvad som ledt Utskottet till detta
Lagförslag, hvilket Utskottet kallar blott en
förändrad redaction af 8 §. i 17 Cap. RältegångsBalken,
så synes det först vara ett
origtigt begrepp om denna §:s mening. Der
står nemligen, att om vederdeloman till viter
vittne det, som honom ifrån vittnesmål
stänga skulle, så skall sådant i staden, der
Domstolen är permanent, bevisas, innan vittnesmål
får afläggas, men å Landet må vittnesmålet
gå för sig, utan att först afvagta
Den 9 J u n i i e. m.
3oi
(lenna bevisning. Nu bär Utskottet ansett detta
slags tillvitande för att stänga från vittnesmål,
betyda detsamma, som att i allmänhet
göra jäf, men jag hemställer, om man
t. ex. kan uttrycka sig så, att man tillvitar
en att vara slägt med den eller den, vara
i tjenst hos den eller den. Detta måtte ej
vara en tillvitelse. Å Landet, der Rättens
sammanträden mera sällan inträffa, och personer,
som till vittnen åberopas, under de
långa mellanskåfven ofta kunna aflida, der
tillät 1734 års Lagstiftare vittnesmål, oagtadt
jäf gjordes, men endast sådane slags jäf,
som innefattades i tillvitelser, ämnade till
att från vittnesmål utestänga; att meningen
ej varit andra jäf, det synes klart af 23
der det föreskrifves, att de vittnen, somför
dödsfall skull åberopas, ej få höras, förr än
Domaren underrättat sig, om skäl till jäf äro.
Men kort efter sedan 1734 års Lagstiftare
hade tillåtit, att ej tillvitelser fingo utestänga
från vittnesmål, fann man sig nödsakad
att göra inskränkningar häruti, och, genom
Kongl. Brefvet den 23 Mars 1738,4 år derefter
förklara, att Domaren alltid skulle undersöka,
om ett vittne hade godt namn och
rykte, och vidare i5 år derefter, genom
Kongl. Resolutionen den 7 Aug. 1^53, att
innan vittne, som var okunnigt i christendom,
fick aflägga vittnesmål, skulle det undervisas
af Presterskapet. Hade Utskottet,
haft dessa Författningar i minne, hade det
säkerligen ej funnit så särdeles skillnad i
3oa
Den g J u n i i e. m.
tillåtelsen att afhöra vittnen på Landet, emot
i Staden, ty genom dessa Författningar är
det påbjudet detsamma för Landet, som för
Staden, eller i allmänhet att en Domares
pröfning af vittnets fräjd och moralitet,
hvilka alla slags tillvitelser nödvändigt måste
anses röra, skall alltid föregå vittnenas
afhörande. Om jag sålunda har visat,
att den olikhet för Land och Stad, som Utskottet
trott sig finna genom nyssnämnde
Författningar blifvit undanröjd, så är ock,
i och med detsamma, bevisadt, att detta
Utskottets enda skäl för dess Lagförslag ej i
verkligheten är till; och för en hvars sunda
omdöme, äfven utan juridik, lärer det falla
sig kärft att ingå på ett stadgande, att
vittnen i allmänhet skola edeligen höras,
om än skäl och omständigheter, som styrka
deras jäfagtighet, företes. Jag förmodar således',
att detta Förslag lärer böra återtagas;
och så mycket mindre kunna gillas, som då
den ena §., den 8:de nemligen, skulle efter Utskottets
förslag förbjuda att afse gjorde jäfsanmärkningar,
den :>.?> deremot fortfarande skulle
bjuda, ej allenast att dem afse, utan äfven
att Domaren skulle dem sjelfmant efterforska,
då vittnen för dödsfall höras.
Vid de många tillsatser, som föreslås
vid vårt gamla Lagverk, föras mina tankar
ovilkorligen på varningen: att icke méd
nya klutar lappa ett gammalt kläde, erne
-
Den 9 J u n i i e. m. 3>o3
clan de rifvas borrt, och hålen derefter blifva
värre.
Jag anhåller om återremiss.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMar skal ken frågade, om Itidderskapet
och Adeln ansåg Herr Ribbings anmärkningar
böra föranleda till återremiss af LagUtskottets
förevarande Betänkande.
Ropades starka Nej, blandade med några
Ja.
Hvarefter Hans Excellence gjorde proposition
till bifall å berörde Betänkande.
Ropades starka Ja, jemte några Nej.
Herr Ribbing: Jag anhåller om Votering.
Jag ser allt för ogerna, att jag skall
föranleda uppehåll, men då ingen vederlagt
mine anmärkningar, torde det vara skäl för
mig ätt deruti fortgå. Blifva mina skäl veclerlagde,
så är det en annan sak.
Friherre Ehrenborgh , Casper Wilhelm:
Jag skall försöka att vederlägga Herr Ribbing
genom en generel anmärkning, att när satser
blifva yttrade rakt emot hvad Utskottet
anfört, utan att vara åtföljde af andra skäl,
än dem, sorn af Motionairen varit begagnade,
att satsen styrka; så anser jag ingen vederläggning
behöfvas. Herr Ribbing har nu
yttrat sig i rak motsats emot Utskottet, utan
att, som mig synes, hafva vederlagt de skäl
3o4
Den 9 Junii e. ra.
Utskottet för sin mening anfört. Utskottet
torde sålunda icke gå ifrån sin mening, men
jag begär icke votering, om återremiss skall
medges, eller ej.
Herr Ribbing: Ehuru laconisk den vederläggning
var, jag fick höra, skall jag dock
söka att kunna upptaga den. Det är sant,
att jag yttrat mig rakt i strid emot Lagutskottet.
Utskottet har framställt såsom grund
för sitt Betänkande, att olika förhållanden
äga rum på landet och i staden, och har,
till stöd för denna framställning, åberopat
lagrummet, som föreslås till förändring, nemligen
8:de §:n i7:de Cap. RättegångsBalken.
Jag tror, att denna framställning, och detta
stöd för LagUtskottets åtgärd, äro ofullständiga.
Det finnes icke allenast detta lagrum,
utan äfven tvänne andra Författningar, som
Utskottet helt och hållet förbigått, och hvilka,
så vidt Betänkandet utvisar, Utskottet
ej haft i åtanka. Dessa håda Författningar
ålägga Domare, att alltid pröfva vittnens mera
eller mindre jäfaktighet i afseende på hvad
som dem kan tillvitas i moraliskt afseende,
eller om mer- eller mindre god frejd. En
sådan pröfning är Domaren ålagd vid alla
tillfällen, och således är det ovilkorliga stadgandet,
som förekommer i lagparagraphen, att
utan afseende på tillvitelsejäf höra ett åberopadt
vittne, upphäfvit, så att genom dessa
Författningar lagstiftningen för landet och
sta
-
Den g Juni! e. m»
3o5
Staden är bringad till likhet. Derigenom är
det enda skäl, som Utskottet åberopat, undanröjdt,
det nemligen, att göra lagen för
land och stad lika. När dertill kommer, att
Lagutskottet orätt förstått Lagens uttryck
om tillvitelser, som göras för att stänga vittne
från vittnesmål, i det Utskottet förblandat
desamma med jäf i allmänhet, hvilket
linnes vara så mycket mindre rigtigt, som
slägtskaps och andra sådane jäf icke kunna
benämnas för tillvitelser, så torde Ridderskapet
och Adeln finna, att icke allenast
skälet, som Utskottet åberopat, alldeles saknas,
utan ock att det gamla lagstadgandet
är orätt uppfattadt, och att den öfversättning
Utskottet deraf gjort, icke är trogen.
Jag kan ej fatta saken annorlunda, och i en
tid, då man ser, att vittneseden nog ofta
missbrukas, tror jag det icke vara riktigt
att stadga, det vittnen ovilkorligen skola
höras, ehvad jäf sorn framställas. Det kunde
t.ex. uppgifvas, utan att genast med arne manna-vittnen
vara bivisligt, ätt en person vöre
bror till, eller lika delaktig i brott, med, , en lilltalad;
han skall, efter nya Lagförslaget, icke
dess mindre sättas på det hårda SämVetsprof,
att vittna isin brors eller sin egen sak,
den må då angå lif, ära, eller gods. Jäg tror
ej, att sådana själatörtutfcr äro iofligä, Sedan
man afskaffat tortimer för kroppen, .lag
kan ej finna saken annorlunda, ali jag framställt
den. Jag anhåller om återremiss. Det
'37 IL ao
3o6
t
Den g Junii e. ra.
torde vara en concession att bevilja den, men
om den ej göres för min eller sakens skull,
torde dea kunna göras för Ridderskapets och
Adelns.
Herr Hjerta, Gustaf: Mig synes, att
Herr Ribbing häller på att inleda oss i dis—
cussion om annat, än Motionen åsyftat och
Utskottet svarat på. Sedan Motionairen anmärkt,
att lagen i 8 §. af 17 Cap. RättegångsBalken
tillåter, att vittne, emot hvilket
jäf anföres, som ej genast kan fulltygas,
icke dess mindre må vid Domstol på landet,
under förbehållen jäfsrätt, för dödsfall
skull, edeligen af höras, men deremot bjuder,
att, om en sådan jäfsanmärkning göres
vid Domstol i stad, Domaren skall förelägga
viss dag till jäfvets bestyrkande; bar Motionairen
endast föreslagit, att ordalagen måtte
så förändras, att det komme att heta:
Sker det å landet, eller är det i staden sålunda
för jäf tillvitade vittnet på landet boende,
varde vittnet &c. Det synes sålunda
tydligt, att det var endast Motionairens mening
att få samma fall i staden antaget, som
nu gäller på landet, förmodligen ej i någon
annan afsigt än att bespara onödig ersättningskostnad
för den, som tappar. Nu har
Utskottet svarat, som mig synes, ganska upplysande,
att sedan det granskat Motionairens
förslag, har det val icke kunnat för gildge
antaga de skaij genom hvilka behofvet
af den yrkade lagförandringen velat åda
-
Den 9 Junii e. m. 007
galäggas. Detta angår nemligen bristen i 17
Cap. i detta fall; men då den grundsatts,
hvilken i omförmälde lagrum är antagen
för den händelse, att mot vittne vid domstol
å landet göres jäf, som ej straxt kan
bevisasj efter Utskottets tanka, bör följas
äfven vid Domstol i stad, så att, då omständigheter,
som kunna utesluta en person
ifrån vittnesmål, icke genast ledas i bevis,
Domstolen, så väl i stad, som på landet,
skall, på sätt lagen nu tillåter endast
vid Domstol å landet, anställa vittnesförhöret,
med öppen rätt att pröfva verkan
af vittnets berättelse. På denna grund har
Utskottet tillstyrkt en redäctionsförändring,
som jag underställer Herr Ribbing, om den
innehåller något felaktigt, då lian håller sig
till Motionen. Det heter nemligen: Görman
jäf, men kan det ej med fullt bevis fästa,
ändå att skäl eller omständigheter företes,
sorn det jäf styrka; då skall vittnet höras,
men Rätten prof ve, när dom i saken gifves,
hvad verkan vittnets utsago äga må.
Detta är bibehållit utur det gamla lagstadgandet.
Nu är den, sorn jäf gör, ej beredd
att sina bevis genast förete, varde ock
då vittnet hör dt, och lä g ge Rätten honom,
som jäfvet gjort, viss. tid före, att det bevisa,
gitter han jäfvet med fullt bevis fästa,
vare vittnesmålet ogilldt; har han ej
fullt bevis, pröfve Rätten, hvad verkan
det ega må. Utskottet bar således ej gjort
3o8
Den 9 Ju n i i e. in»
annat, än skiljt sig ifrån Motionairen i det
fallet, att det ej velat göra ett särskilt stadgande
för stad oell land, såsom Motionairen
begärt, men ansett, att det borde vara något
medel att påskynda afgörandet derigenom,
att vittnet kunde böras, och att den,
som gjorde jäfvet, hade viss tid alt sitt jäf
bevisa. Mig synes, att detta ej är skadligt,
och det finnes redan till en del, ehuru
mindre tydligt, i 17 Cap. 8 §., hvilken jag
ber att få uppläsa. Det gamla stadgandet
der heter: Tillviter vederdeloman then, som
till vitfie kallad är, thet honom ifrån vitnesmålet
stänga skulle, och nekar han ther
till: gitter ej then, som jäfvet gjorde, thet
strax t fulltyga; lä g ge i staden Domaren
honom före viss dag ther till. Sker thet å
landet; varde vitnet ej thess mindre, för
dödsfall skull, edeliga hardt, och håfve parten
äntå rådrum, att till nästa 11ing bevis
till jäfvet skaffa, om han thet äskar; och
skjute Domaren med slut i saken up. Nu
har Utskottet föreslagit den redaction jag
uppläst, lika för landet och staden. Jag frågar,
om ej den innebär en tydlighet, och
om ej slutet är tillräckligt, för att uttrycka,
att om den, som jäfvet gjort, kan bevisa
det, sådant i alla fall efteråt har sin verkan.
Jag tror derföre ej, att anmärkningen
förtjenar återremiss, utan anhåller om proposition
till bifall å Betänkandet.
Herr Ribbing: Det är visserligen obehagligt,
att upprepa hvad man förut sagt,
Den g Junii e. m.
3og
och jag Vill ej eller göra det. Jag får blott
förklara, att jag ej finner Herr Hjerta hafva
uppfattat hvad jag yttrat. Han har uppläst
förslaget, hvaraf jag naturligtvis tagit kännedom,
innan jag derom yttrade mig, men
han har icke vederlagt det af mig uppgifna
förhållandet, att Utskottet talat om jäf i allmänhet,
då det gamla lagstadgandet talar
blott om tillvitelser eller till vi telsejäf. Jag
liar sökt visa skillnaden, ungefär densamma
som emellan tviste- och brottmål. Jag hemställer
till Herr Hjerta, efter han ingått i
denna fråga, om t. ex. då denna förändring
sker, som ålägger Domare att strax ovillkorligen
höra ett vittne, så snart jäf ej genast
kan bevisas, om det då är skäl, att det
stadgandet qvarstår några §§. längre fram
i samma Capilel, som ålägger Domaren, att
när ett vittne för dödsfall skull skall höras,
han först ovilkorligen skall göra sig underrättad,
om jäf emot vittnet förefinnas. Detta
måtte vara en inconseqvens.
Friherre Ehrenborgh: Jag hade önskat
undvika, att yttra mig i en discussion, som
jag tror ej kommer att leda till något ändamål,
men jag har ej kunnat undertrycka
den förklaring, att Utskottet sökt återföra
§:n till det, som varit ändamålet för Motionen,
eller att göra förhållandet med vitnesförhör
vid Stads- och LandsDomstolar lika.
Utskottet har hämtat stöd för denna sin
åtgärd från den naturliga orsaken, att för
-
3io
Den 9 Junii e. m.
hållandet vid håda bör, så vidt möjligen
ske kan, vara enahanda. Ytterligare har
Utskottet hämtat det från den i det nja Lagförslaget
gillade grundsats, att det ej i något
fall skall vara olikhet uti rättegångsordningen
vid Domstolarne i Stad och på Landet.
I afseende på den omständighet, som
Herr Ribbing omtalat, då vittnen för dödsfall
höras, är förhållandet redan lika på
Landet och i Stad, och genom den redaction,
som Utskottet föreslagit, har Utskottet
sökt återföra likheten äfven för de ifrågavarande
fallen. För öfrigt får jag åberopa,
hvad jag redan-sagt, och hvilket jag
vid alla tillfällen yttrat, då fråga uppstått
om återremiss af LagUtskottets Betänkanden,
att då sjelfva anmärkningen är riktad
emot satserne, och de ej beledsagas med ytterligare
skäl, än dem Utskottet redan pröfvat,
ser jag ej hvarken behof eller möjlighet
att vederlägga genom något annat, än genom
den vederläggning, som ligger i Betänkandet.
Det är ej möjligt för mig, att få rätt på några
bättre skäl, än de, som finnas af Utskottet
anförde.
Herr Hjerta: Jag börjar nu fatta, hvad
jag ej i början kunde förstå, att det är längden
af den gamla lagen, som Herr Ribbing
önskar måtte bibeaållas. Jag underställer,
om ej orden: Gör man jcif, men kan det
ej med fullt bevis fästa_, borde hafva företräde
för: Tillvita'vederdeloman then} som
Den 9 Junii e. ra.
lill vitne kallad är, ihet honom ifrån vitnesmålet
stänga skulle, och nekar han ther
till: gitter ej then &c. För min del kan jag
ej förstå, att Herr Ribbing lägger så mycken
vigt vid ordet tillvitelse, om det ej är för
dess sammanhang med den långa meningen.
Jag vet ej, hvarföre det ej skulle kunna
kallas: gör man jäf, ty jäf kallas just samma
tillvitelse å redan nästa raden i den lag,
som finnes. Jag vet i detta ställe af lagen
ingen skilnad emellan jäf och tillvitelse,
ty när man tillviter en något, som från
vittnesmålet stänga skulle, så jäfvar man
honom med detsamma. Jag kan ej finna
annat, än attalia håde korthetens och tydlighetens
behag tala för förändringen. Den
stora förändringen ligger deruti, att förhållandet
skall blifva lika så i Stad som på
Landet, och således skulle utgå: sker det i
Staden, Icigge Domaren honom viss dag före
ther till. Det säges i det nya förslaget, lika
sorni det gamla, att Rätten får pröfva. Nit
är, heter det, den, som jäf gör, ej beredd
att sina bevis genast förete, m. m. Vittnet
får då afgifva sin berättelse, och den andra
får fullt rådrum att skaffa bevis. Jag kan
ej finna någon skilnad i hvad Herr Ribbing
fäster den synnerligaste vigten på, men finner
väl fördelar af förslaget. Således tillstyrker
jag bifall derå.
Herr Ribbing: Jag förglömde, då jag
sist yttrade mig, att upptaga hvad Friherre
De n g ) u n ii c. m,
Ehrenborgh anfört, att då man i principer
är af motsatt tanka, det är fåfängt att söka
en öfverenskommelse. Här är likväl icke
fråga 0111 olika principer. LagUtskottets princip
är, att göra lagen lika å Landet och i
Staden, och jag påstår, att ej allenast så
hör vara, utan att äfven så är. Vi hafva
hört uppläsas §;u, sorn upptager dessa skiljaktiga
förhållanden; men jag har citerat två
Författningar, sorn jemna denna olikhet;
författningar, som Utskottet ej upptagit och
sorn jag tror, att Utskottet ej känt eller
påtänkt, efter det ej omtalt dem. Således
äro våra principer ej olika, utan fråga är
egenleligen om hvad som är, eller icke är.
I afseende på hvad Herr Hjerta anfört, att
det egentligen i de särskilta redactionerne
skulle vara längden, som gör den gamla
behagligare, än den nyare, så har jag mera
än en gång tillkännagifva hvad det är som
gör, att jag ej kan anse tillvitelse och jäf
vara detsamma. Om jag skulle säga, attén
person, som yttrar sig i en juridisk fråga,
icke tagit deraf tillräcklig kännedom, så vöre
det en tillvitelse, men om jag säger, att han
icke är jurist, och icke kan känna den, så
är det ej en tillvitelse, utan uppgift af ett
enkelt förhållande.
Friherre Ehrenborgh: Som det lär vara
fruktlöst, att söka komma till någon förening
de stridiga meningarne emellan, anser jag
det kanske vara bäst att återremittera Be
-
D e u 9 J u n i i e. m.
tänkandet. Utskottet skall då söka, att uppleta
ytterligare skäl, för att bevisa den mening
Utskottet trolt vara den rätta.
Hans Excellence. Herr Grefven och
LandtMarskalken förnyade dess ofvan framställde
proposition till ålerremiss af LagUtskottcts
ifrågavarande Betänkande.
Ropades några Ja, jemte starka Nej.
Hvarefter Hans Excellence gjorde proposition
till bifall å nämde Betänkande.
Ropades starka Ja, jemte några Nej.
I anledning hvaraf Hans Excellence
förklarade, alt som, efter hvad Hans Excellence
tyckt sig finna, Ja öfverröstat Nej,
LagUtskottets Betänkande blifvit af Ridderskapet
och Adeln bifallit.
Herr Ribbing yttrade, det lian i sådant
fall måste förnya sin förut gjorde anhållan
om votering.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken föreslog derefter följande
voteringsproposition:
Den, som bifaller LagUtskottets Betänkande
öfver väckt Molion om ändring och
tillägg i 8 §. af 17 Cap. RättegångsBalken,
voterar
Ja;
Den det ej vill, voterar
Nej;
3i4
Den g Junii e, m.
Vinner Nej, anses berörde Betänkande
böra, på grund af de dervid gjorde anmärkningar,
till Utskottet återremitteras.
Hvilken voteringsproposition af Ridderskapet
och Adeln godkändes, samt anslogs.
Sedan 41» 43» 4^ oc^ 44 §§• i Riddar
husOrdningen
blifvit upplästa, böljades voteringen
kl. Ett qvart till 8 e. m., och befunnos
vid voteringens slut, kl. half till g
e. m., sedan en voteringssedel blifvit undantagen
och förseglad, samt de öfrige Voteringssedlarne
öppnade, rösterna hafva utfallit
sorn följer:
Ja — 47.
Nej — 28.
I följd hvaraf, och sedan det öfver voteringen
serskildt förde Protocoll blifvit uppläst,
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förklarade, att LagUtskottets
Betänkande således blifvit af Ridderskapet
och Adeln bifallit.
Företogs till pröfning BancoUtskottets
den 22 sistlidne Maji under N:o 44 afgifne,
och den 2g i samma månad på bordet lagde,
Betänkande, i anledning af väckt Motion
om förändring i grunderne för återbetalningen
af det till Götheborgs Stad utgifne
Bancolån.
Den 9 Junii e. m.
3i5
Grefve von Rosen, Axel: Jag medgifver,
alt BancoUtskottet i denna sak ej kunnat
lemna ett annat Utlåtande; men då Rikets
Ständer beviljade Götheborg ett lån af
200.000 R:dr, och genom ett missförstånd
Staden ej ingick på samma vilkor, sorn an-,
dra Städer, hvilka erhållit lån, att nemligen
ansvara en för alla och alla för en, utan
accepterade det andra alternativet, att årligen
betala io procent på Capitalet och 5
procents Ränta, samt således i 5 år afbetalt
100.000 R:dr utom Ränta; så har Staden
verkligen gjort mycket. Och då nu betänkligheten,
såsom jag tror, är försvunnen, samt
efter hvad jag vid min sista sejour i Götheborg
försporde, Borgerskapet nu vill ansvara,
en för alla och alla för en, skulle
jag tro, att .Staden borde få på den återstående
skulden tillgodonjuta det först föreslagna
vilkoret; hvarföre jag vördsammast vågar
anhålla om återremiss af Betänkandet.
Herr Tham, Wolrath: Utskottet tyckes
i synnerhet hafva afslagit Götheborgs Stads
önskan, derföre att icke Borgerskapet, en för
alla och alla för en, velat ansvara för summan.
Borgerskapet har visserligen i detta
afseende haft orätt; men lika med hvad Grefve
von Rosen anfört, är jag Öfvertygad, att
de vilkor, som Rikets Ständer vid sista Riksdagen
för lånet fastställde, att En för alla
och alla för en skulle borga för lånesumman,
och Staden då endast betala 7 procent om
3i6
Den 9 Jani! e. m.
året, eller 5 procent i Ränta och 2 procent
i afbetalning på Capitalet, nu vilja af Götheborg
uppfyllas. Af denna anledning anhåller
jag om återremiss af Betänkandet, samt
att BancoUtskotLet alternatift måtte föreslå
en sådan åtgärd.
Herr Rosenqvist, Fredrik Leonhard:
Jag anser Betänkandet vara ganska väl grundadt,
ocb då Götheborgs-boarne ej vela gå.
in på de vilkor, som Rikets Ständer utstakat,
kan jag icke finna, hvarföre nu, mera
än förr, Rikets Ständer skulle ändra sine
vid Lånets beviljande bestämda villkor. Då
i allmänhet långifvaren determinerar conditionerne
för låntagaren, inser jag icke,
hvarföre ett motsatt förhållande med Götheborg
bör äga rum. Jag anhåller alltså
vördsamt örn proposition till bifall å Betänkandet.
Herr von Hartmansdorff', August: Utskottets
förslag lyder sålunda: 3'Så anser
”BancoTJtskottet sig icke kunna eller höra
31 tillstyrka någon förändring i de vilkor för
33återbetalningen af Götheborgs Stads lån,
33sorn, vid s ednäs te Riksdagen, utaf Rikets
33Ständer blifvit bestämde; utan föreslår,
33att, i enlighet dermed, vederbörande än
33vidare lemnäs öppet, att, antingen såsom
33hittills, till Banken erlägga, utom ränta
3320,000 R:dr årligen, eller ock, med oför,
3ändradt antagande af Reversformulairet,
De ii g Juni! e. ro.
3*7
*'kunna återgälda skulden långsammarej ge”,
nom betalning i ett för allt af 14/>oo R:dr
”hvarje är uti ränta och capital-procent
Om Ridderskapet och Adeln således bifaller
Betänkandet, så är det, om en för alla
och alla för en ansvara för återbetalningen,
Staden öppet att få lindrigare vilkor. Det
synes således ej vara skäl till återremiss af
Betänkandet, ty Utskottet skulle icke kunna
svara annat, än att Betänkandet redan är
sådant, att, genom dess bifallande, Staden
kan få bättre vilkor, om den vill ingå på
det rätta formulairet tili skuldsedeln. Jag
anhåller om proposition till bifall.
Grefve von Rosen: Jag vill visst ej neka,
att den siste värde Talaren har rätt i
sin framställning; men å andra sidan, om
Staden hädanefter betalar, såsom Betänkandet
innehåller, 14,000 R:dr årligen, så afbetalar
Staden g procent på Capitalet i stället
för 2, och detta är ej enligt med Rikets
Ständers beslut. Andra Städer betala icke
mer än 4 procent i ränta på de lån de undfått,
men Götheborg får betala 5 procent,
och jag tviflar, att några Städer så accurat
betalt på dagen, under loppet af 5 år i5o,ooo
R:dr B:co, såsom Götheborg gjort.
Herr von Hartmansdorff: I fall man
skulle ingå på det betalningssätt, Grefve
von Rosen föreslagit, skulle man afvika från
den grundsats, som gäller för fastighets Ban
-
3i8
Den g Junii e. ro.
colån i allmänhet, att nemligen afbetala 2
procent på det ursprungliga Capitalet. Jag
erkänner, att det är ovanligt, om en Gäldenär
fullgör sina skyldigheter, och att det
i närvarande tider är en förtjenst; men
dock ej till den grad, att Banken, såsom
en belöning derföre, bör frångå sitt Reglemente.
Slutföljden skulle blifva, att hvar
och en Bankens Gäldenär, som ordentligen
fullgjorde sina åligganden, skulle med samma
skäl kunna yrka förändring i sina betalningsvilkor.
Man har nyligen anmärkt,
att Bancoförvaltningen är för dyr, i förhållande
till Bankens vinst. Detta är omöjligt
att hjelpa, om undantag skola göras, hvarigenom
förvaltningsbesväret ökas, utan att
vinsten stegras i samma förhållande. Denna
omständighet tror jag äfven böra tagas i betraktande,
och anhåller åter om bifall på
Betänkandet.
Grefve0)071 Rosen: Den siste Talaren har
anmärkt, att Bancomethoderna rubbas, om
livad jag föreslagit antages. Jag vill då endast
erinra, att just mitt förslag bibehåller
methoden, emedan i/fjooo R:dr i årlig afbetalning
på 100,000 R:dr gör q procents årlig
afbetalning på Capitalet, då deremot det
jag föreslagit, eller 7000 R:dr, gör 2 procents
afbetalning på Capitalet. Om dessa
i4,ooo R:dr nu skola blifva att anse såsom
afbetalning, räknad på det gamla lånet, då
har Herr von Hartmansdorff rätt; men min
* .
Den 9 Junii e. m.
mening är, att när nya betalningsvilkor beviljas,
skola dessa rätta sig efter den summa,
sorn vid dessas inträdande återstår.
Jag anhåller 0111 återremiss af Betänkandet.
Herr Ribbing_, Arvid: Om jag ej fattat
Betänkandet oriktigt, lemnades vid sista Riksdagen
Götheborg, att välja emellan 2:ne betalningssätt.
Staden ville ej antaga det fördelaktigaste,
emedan det var förbundet med
vilkor af en borgen, som skulle lyda på en
för alla och alla för en. Nu lärer detta hinder
i så måtto vara häfvit, som Götheborgsboerne
förenat sig om, att ingå på en borgen
efter det föreskrifna formulairet; och då
Utskottet jemväl bibehållit rätten för dem
öppen, att nu antaga hvilketdera af de vid
sista Riksdag dem erbjudna betalningssätt,
de hälst behaga, så lärer icke något återstå
att önska, utan Utskottets Betänkande böra
bifallas.
Herr Tham: Jag anhåller endast få fästa
uppmärksamheten derpå, att om Götheborgs
innevånare varit så enliällige, att de
kunnat antaga det lindrigare betalningssättet
af 7 prcts betalning årligen, nemi. 5 pc:ts
ränta och 2 prcts afbetalning på Capitalet, så
hade på dessa 5 år endast 20,000 R:dr varit
afbetaldte ; nu äro lik vist 100,000 R:dr
redan afbetaldte, det vill säga 5 gångor så
mycket. Jag hemställer, om detta ej är ett
talande skäl för bifall af den önskan, att
Den g Junii e. ro.
den återstående summan må anses, såsom
nytt lån, hvarpå de lindrigare afbetalningsvilkoren
nu inträda. Lånet blir genom de
gjorde stora afbetalningarne i alla fall förr
inbetaldt, än Banken annars hade fått det.
Herr von Hartmansdorff: Det har blifvit
erinradt, att Staden betalt större proportion,
än andra Städer; men så är också
lånesumman större, än hvad andra erhållit.
År 1818 var största lånesumman 6,000
R:dr; år i8a3 var den 2,000 R:dr; nu är
denna likväl 200,000 R:dr. Sedan man begagnat
Ständernas godhet, för att få ett stort
undantag, begär man nu det andra; och
kommer säkert att nästa Riksdag begära det
tredje. Detta bör varna Ständerna alt inse,
det tiden att hålla upp, redan är för
handen.
Grefve von Bosan: Om jag ej misstager
mig, har Götheborg, i förhållande till
sine fasta egendomar, visserligen icke fått
större proportion af lån. Borås har t. ex.
fått 100,000 R:dr, då Götheborg fått 200,000
R:dr, och denna proportions-beräkning utfaller
visserligen icke till Götheborgs fördel.
Jag instämmer fullkomligen med H:r Tham
deruti, att om Borgerskapet genast velat cautionera
för lånet, en för alla och alla för
en, så hade endast 20,000 R:dr nu varit afbetaldte,
och Banken har således fått 80,000
R:dr
Den 9 J u n i i e. m.
R:dr mera, än i denna händelse. Jag liar
ingenting emot, att Staden betalar 14,000
R:dr årligen, så vida det retroactift får afräknas
på de redan öfverbetaldte 80,000 R:d.
Jag anhåller ytterligare om återremiss af Betänkandet.
'
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg de vid BancoUtskottets
Betänkande gjorde anmärkningar böra
föranleda till detsammas återremitterande.
Ropades Ja och Nej.
Hvarefter Hans Excellence gjorde proposition
till bifall å berörde Betänkande.
Ropades äfven Ja och Nej.
Hans Excellence förnyade båda dessa
propositioner, men de blefvo åter, hvar för
sig, på enahanda sätt besvarade.
Herr Ribbing: Jag vill endast anhålla,
att Herr Tham behagade yttra sig, örn icke
Herr Tham i slutet af Utskottets Betänkande
finnér föreslagit just hvad Herr Tham
Önskar, och att således ingen återremiss behöfves.
Hans Excellence Herr Grefve af Wet~
terstedt, Gustaf: Jag hemställer om ej, med
bibehållande af de vilkor Utskottet föreslagit,
i Betänkandet dock blifvit utsatt en jemt
27 H. I 31
322
Den g J u n i i e. m.
dubbel så stor summa mot hvad der bort
stå. Götheborg är ännu skyldig 100,000
R:dr; örn nu de betalningsviljor antagas,
sorn vid sista Riksdag, vid lånets beviljande,
jag medger det, alternatift, fastställdes,
att nemligen betala 7 procent årligen, hvaraf
5 procent i Ränta och 2 procent å Capitalet,
så hemställer jag, om denna afbetalning,
just i stöd af förenämnde beslut, bör blifva
större, än 7000 R:dr årligen, i stället för
14)000, som Utskottet föreslår; och anhåller
således om återremiss af Betänkandet.
Herr von Hartmansdorff': Jag vill ej
yrka den 3:dje voteringen i dag, men endast
anmärka, att, om man antager Hans
Excellence Herr Grefve af Wetterstedts betalningsproject,
så inträder man på Transport-lånesystemet,
som är ett stort missbruk,
och hvilket BancoUtskottet i allo afstyrkt.
Så vida Utskottet ej förändrar denna åsigt,
hvilket jag betviflar, är återremiss alldeles
fruktlös.
Herr Rosengvist: Då jag anser detta
Betänkande vara ett af de bäst Motiverade,
som under hela Riksdagens lopp till Ständerna
inkommit; så hemställer jag vördsamt,
om det ej vore illa, att återremittera detsamma.
För min del kan jag ej tillägga mängden
af Utskottens Betänkanden samma fullkomlighet,
och då man ifrån Utskotten får
något, som är värdt att antaga, tycker jag,
att det vore ovist handladt, att återremittera
Den 9 J u n i i e. ra.
3a3
hvad godt och dugligt är. Jag förenar mig
derföre med Herr von Hartmansdorff i anhållan
om proposition till bifall å Betänkandet
Hans
Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken framställde ånyo proposition
lill återremiss af LagUtskottets förevarande
Betänkande.
Ropades några Ja, jemte starka Nej*
Hvarefter Hans Excellence hemställde,
om Ridderskapet och Adeln behagade bifalla
Betänkandet.
Ropades starka Ja, jemte några Nej.
I anledning hvaraf Hans Excellence
Herr Grefven och LandtMarskalken förklarade,
att som, efter hvad Hans Excellence
tyckt sig finna, Ja öfverröstat Nej, Ridderskapet
och Adeln således bifallit LagUlskottets
ifrågavarande Betänkande.
UppliiStes följande från nedannämnde
Utskott inkömite Utlåtanden:
Frän StatsUtskotlet:
Af den 6 dennes:
N:o r 58. I anledning af Kongl. Majrts
Nådiga Proposition angående öfverlåtelse till
3'a4
Den 9 Ju ni i e. m.
Stockholms Stad afen del utaf Kongl. Maj:ts
och Kronans Tomt, Beridarebanan kallad,
till HöTorgets utvidgande.
Frän Bevillnin^sUtskottet:
O
Af den i5 sistlidne Maji:
N:o 27. Angående Stora SjöTullsBevillningen.
Lades på hordet.
Upplästes 2:ne från RiddarhusUtskottet
inkomne så lydande
Hör sam ste Memorial!
Sedan, till följd af föreskriften uti 1 Art.
16 §. af den för Högloflige RiddarhusDirectionen
den 22 November 18a3 utfärdade Instruction,
Directionen till RiddarhusUtskotset
aflemnat dess till Högloflige Ridderskapet
och Adeln ställda berättelse öfver hvad, under
Riddarhusärendernas styrelse och förvaltning,
sedan sista Riksdag sig i allmänhet
tilldragit; så och efter det Utskottet icke
allenast till pröfning förehaft de särskilda
ämnen och hemställanden, som i berörde
berättelse förekomma, utan ock fulländat
granskningen så väl af RiddarhusDirectionens
protocoller för samma tid, som ock af
1823, 1824, 1825, 1826 och 1827 årens afslutade
Hufvudböcker öfver RiddarhusCassan,
Adeliga CadettScholasFonden jemte alla
Den 9 Junii c. m.
3a5
öfriga under Directionens förvaltning ställde
Cassör och medel, får Utskottet nu, till följd
4 7 §• RiddarhusOrdningen, med öfverlemnande
af omförmäldte berättelse, dess Utlåtande,
i anledning deraf, till Högloflige Ridderskapet
och Adeln vördsamt afgifva, dervid
Utskottet, i afseende på uppställningen,
skall följa den ordning, som i Directionens
berättelse blifvit iakttagen, äfvensom Utskottet,
beträffande de egentligen historiska
uppgifter, som meddelas i den bifogade berättelsen,
och hvilka icke synts Utskottet föranleda
till någon åtgärd, endast hänvisat till
hvad samma berättelse derom innehåller.
§. 1.
Uti berättelsens första §. bar Directionen
anmält RiddarhusCassans, Adliga CadettScholaeFondens,
jemte öfrige under Directionens
förvaltning ställda särskilde Testamentsfonders
tillstånd. Den minskning
sedan 1823 års början af 333 R:dr 45 sk.
1 rst., som visar sig i RiddarhusCassans Capital-fond,
härrörer från flera, ehuru opåräknade,
likväl oundgänglige utgifter.
Fondernas förvaltning öfverensstämmer
emedlertid i allmänhet med de föreskrifter,
sorn blifvit Directiouen till efterrättelse meddelade;
och räkenskaperna hafva funnits med
särdeles noggranhet och ordning förda, synnerligast
ifrån den tid, som förflutit sedan
den 1 Junii 1826.
320
Den 9 J u n i i e. ni.
Utskottet får likväl härvid anmäla, att
Utskottet ansett den nuvarande formen för
Räkenskapernas förande icke fullkomligt öfverensstämma
med det i allmänhet antagna
och, i Utskottets tanka, jemväl redigare bokföringssätt;
hvadan Utskottet trott sig äga
anledning tillstyrka :
Att, i stället för den hitintills summariskt
förda afräkningen med alia Debitorerne för
hvarje fond, en särskild räkning må upprättas
med hvarje Debitor, samt ett IlufyudConto
för ingående, och ett för utgående
balancen, för hvarje år, afslutas vid
hvarje räkning.
Vid granskning af räkenskaperne sedan
sista Riksdag för framlidne RiddarhusSecreteraren
Bungencronas fond, har Utskottet
förnummit, att de från samma fond till
Adeliga Enkor utgående årliga Gratificationer,
till följd af Riksens Ständers beslut vid
sista Riksdag om Bevillnings-afdrag jemväl
å ad pius usus anslagne Capital, kommit
att förminskas ifrån i5 till 14 årligen; men
sorn, sedan berörde Gratificationer, jemte
Bevillnings-afdraget, samt de till RiddarhusKamereraren
och RiddarhusFiskalen anslagne
arfvoden, blifvit bestridda, ett öfverskott
å Räntan af något öfver a5 R:dr Banco årligen
uppkommer, har Utskottet deraf hemtat
anledning föreslå :
Att åtminstone hvart 3:dje år antalet af
Gratificationer, som böra utdelas, må varda
fastställdt till i5.
Den 9 J u n i i e. tn.
§• 2-
Af andra §. inhemtas bland annat, att
den så kallade Riddarlius-reparations-fondens
skulder, hvilka, vid början af sistlidne
Riksdag, uppgingo till j,5og Riksdaler
ia sk. 8 r:st. Banco blifvit, genom influtne
capitationsmedel så betydligen afbetalde,
att de den i sistlidne November utgjorde
endast 533 R:dr 16 sk. Banco med
ränta från 1828 års början; men då, enligt
Ridderskapets och Adelns den 7 October 1823
fattade beslut, den förlust af 2,000 R:dr Banco
i Capital utom uteblifne räntor derå, som
RiddarhusCassan lidit i Majoren Printzenskölds
Concurs, blifvit anvist lill gäldande genom
öfverskott å inflytande Capitationsmedel,
samt den utgift, som i följd af Högloflige Ridderskäpet
och Adelns beslut den 3o September
i8a3 ägt rum, försatt Cassan dessutom
i en skuld af omkring i,5oo R:dr Banco;
hvarförutan Cassans årliga inkomster vanligen
befinnas ganska knappt tillräcklige för
bestridandet af årliga Ordinarie aflöningnr
lill Riddarhusets Tjenstemän, pensioner, Riddarhusets
årliga underhåll och onera 111.111.;
alltså och emedan en betydligare kostnad
flir en större reparation å Riddarhuset torde
innan korrt blifva nödvändig, har Direclionen
ansett en af Högloflige Ridderskapet
och Adeln ytterligare åtagen Capitationsafgift
icke kunna umbäras; hvilken afgift
Directiönen, pä dessa med flera skäl, föreslagit
att intill slutet af det år, då nästa
De ii 9 Jun ii e. tu.
Riksdag upphör, fortfarande utgå till belopp
af i Riksdaler Banco årligen för hvarje Adelig
mansperson, som erlägger bevillning för
lön eller förmögenhet. Och då, för att
godtgöra RiddarhusCassan ofvannämnde betydliga
ersättningsbelopp och utgifter; hvilket
likväl blifver oundvikligt, derest Cassan
skall kunna dels befrias från skuld, dels
upphinna den Capital-fond, som erfordras,
för att kunna bestrida derå anviste årliga
utgifter, aflöningar med mera, Utskottet icke
inser någon annan utväg, än att sådant
sker genom en Capitations-afgift; alltså och
enär dessutom kostnader tilläfventyrs torde
komma att äga rum, i anledning af Ridderskapets
och Adelns denna Riksdag fattade
beslut om främmande åhörares tillträde vid
Ståndets öfverläggningar; hvarjemte det torde
blifva nödigt, att innan början af nästa
Riksmöte förse Bänkarne i RiddarhusSalen
med nytt kläde, till hvilka utgifter RiddarhusCassan
jemväl saknar tillgång; har Utskottet,
lika med RiddarhusDirectionen, funnit
CapitationsAfgiftens fortfarande oumbärligt,
och har vid betraktande af ofvanberörde
omständigheter, samt, enär de å Capitationsmedlen
möjligen blifvande öfverskott
i allt fall komma Ridderskapets och Adelns
egen Cassa tillgodo, trott sig, i afsende å
samma afgifts belopp, böra vördsamt tillstyrka:
Att densamma må intill slutet af det år,
då nästa Riksdag upphör, fortfarande ut
-
Den 9 J u n i i e. ra.
göras med i Riksdaler Banco af hvarje
mantalsskrifva» Adlig mansperson, sorn
betalar Bevillning för lön eller förmögenhet;
i hvilket afseende Ridderskapet och
Adeln lärer hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Ridderskapets och Adelns
blifvande beslut varder allmänligen
kungjordt, äfvensom att med uppbörden
och redovisningen af dessa medel må förhållas,
på sätt hitintills stadgadt varit; dock
med den förändring, att sedan RegementsSkrifvarne
nu mera blifvit fritagne från
ali lefverering af allmänna medel, ChefsEmbetena
vid vederbörande Regementer
och Corpser må, i anseende till en närmare
Controll å de personer, hvilka äro
underkastade ifrågavarande afgift, föreläggas
att årligen insända så väl till Kongl.
Majrts Befallningshafvande, som ock till
RiddarhusDirectionen af RegementsSkrifvarne
upprättade förteckningar å de Adelsmän
vid Regementet eller Corpsen,
som det föregående året njutit så stor lön,
att bevillning deraf bordt utgå;
en uppgift, hvarom Riddarhus-Direetionen
emedlertid hos Herrar RegementsChefer omedelbart
anhållit, och hvilken de äfven med
beredvillighet meddelat.
I sammanhang härmed har Utskottet
jemväl bordt anmäla, att Räkenskaperna öfver
uppbörden af Capitations-afgiften blifvit
ända ifrån år 1822 till och med 1827
33o
Den 9 Junii e. m.
af Riddarhusutskott granskade, samt befunnits
med den yttersta noggrannhet, genom
nu varande RiddarhusKamereraren, Herr
CanzliRådet och Riddaren von Hartmansdorffs
omsorg, ordnade; äfvensom vid de
förstnämnde 5 årens räkenskaper anmärkningar
blifvit, likaledes genom bemälle Herr
Ca nzliRåds åtgärd, gjorda till belopp af omkring
5oo Riksdaler Banco; i hvilket sednare
afseende RiddarhusDirectionen, på anförde
skäl, hos Ridderskapet och Adeln hemställt,
om icke RiddarhusKamereraren må
förklaras berättigad att, af de tili följd ej
mindre af ofvanomförmäldte, än framtida
Re visi o ris-a i) m ä r k n i n gar inflytande, medel,
åtnjuta 20 procent, i likhet med hvad uti allmänna
Författningar funnes stadgadt för Revisorer
och ContorsChefer i Kongl. KammarRätten;
hvarförutan 5 procent derutöfver
borde till RiddarhusCanzliet anslås; och
ehuru Utskottet icke finnér sig kunna godkänna
den grundsats, till följd hvaraf så kallad
anmärknings-procent skulle vid Riddarhuset
fastställas såsom vedergällning åt dess
Tjenstemän, hvadan Utskottet Directionens
hemställan i denna del afstyrker; likväl och
som nu varande RiddarhusKamererarens Herr
CanzliRådet von HartmansdorfFs åtgärd att
verkställa granskning äfven utaf sådane Capitations-räkenskaper,
som före hans den i
Junii 1826 skedda tillträde af RiddarhusKamererare-befattningen
inkommit, utgjort
ett arbete, det der erfordrat en betydlig tids
-
Den g J u n i i e. m.
uppoffring, och hvilket Herr CanzliRådet
utan grund af dess Tjenstepligt, endast af
särdeles berömlig omtanka företagit och fullgjort,
har Utskottet, med anledning deraf,
trott sig böra hos Ridderskapet och Adeln
vördsamt hemställa:
Om icke en gratification af 100 Riksdaler
Bamco må Herr CanzliRådet och Riddaren
von Hartmansdorff, i och för berörde
arbete, af Capitations-medlen tillerkännas,
Och emedan Utskottet insett den synnerliga
möda, som tillskyndas RiddarhusKamereraren
genom Räkenskaps-föreningen och
redovisningen för de esomoftast i spridda
summor från LänStyrelserna insände Capitationsmedel,
äfvensom genom granskningen
och Controllen å samma medels ordentliga
uppbörd; har Utskottet ansett sig äga anledning
hos Ridderskapet och Adeln vördsamt
föreslå:
Om icke, så länge ifrågavarande befattning
fortfar, ett särskildt arfvode af 100
Riksdaler Banco årligen, motsvarande omkring
4 procent af de sednare årens uppbörd,
måtte från i83o års början räknadt,
åt RiddarliusKamereraren af Capitationsfonden
anslås.
§. 3,
Uti 3:dje §. har Directionen tillkännagifva,
att genom en dess Ledamots, Gene
-
332
Den 9 Junii e. ra.
ralMajorens m. m. af Melins synnerligen nitiska
och verksamma omsorg, 5,o5i Tabeller,
tillhörande lefvande Ätters Genealogier,
äro vordne completterade, äfvensom ^33 Tabeller
af de utgångne Ätternas Genealogier,
hvilka med de lefvande Ätternas ägde sammanhang,
jemväl äro bragte i fullständigt
skick, ett förhållande hvars verklighet Utskottet
med tillfredsställelse finnér sig kunna
vitsorda.
§. 4 i Directionens berättelse innefattar
blott uppräknande af sedan sista Riksdag
på Riddarhuset utslocknade och tillkomne
Ätter.
§. 4-
§. 5 i Directionens berättelse meddelar
uppgift, dels å de Ledamöter, hvilka blifvit
af Directionen utsedda att, å Ridderskapets
och Adelns vägnar, deltaga i de under
sistförflutne 5 åren förrättade årliga Revisionerne
ej mindre öfver RancoDiscontVerkels
förvaltning och förra RiksDiscontens fortfarande
utredning, än äfven vid de i Götheborg
och Malmö befintlige LåneContor,
dels ock om de särskilda val, sorn, till fyllande
af de bland Ridderskapet och Adeln
vid i8a5 och 1827 årens Revisioner öfver
Stats- Banco- och Riksgälds-Verken inträffade
ledigheter, ägt rum; och har Directionen
derjemte anmält, att sedan genom f. d.
CanzliPresidenten Friherre Fredric Ehren
-
Den 9 Juni! e. m.
333
beims den 2 sistlidne Augusti timade död,
en plats bland Ridderskapets och Adelns Fullmäktige
i Banken är vorden ledig, Directionen,
i anledning af Herrar Bankofullmäktiges
anmodan att om denna ledighets återbesättande
foga anstalt, och med stöd af föreskriften
i 5 §. 1 Art. af RiddarhusDirectionens
Instruction, förklarat den utaf Riddeiskapet
och Adeln den 2 September 1823
i 3:dje rummet utsedda Suppleant, CanzliRådet
och Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden,
G. A. Bruncrona, höra såsom Ridderskapets
oell Adelns Fullmäktig, i BancoYerkets
Styrelse inträda; varande likväl uppmärksamhet
af Directionen flistad vid deu
tvetydighet i föreskrifterne, angående ordningen
för Suppleanternes inträde i Banken
och RiksgäldsContoret, som förefinnes,
vid jemförelse af stadgandet härom i RiddarhusDirectionens
Instruction, der det heter:
”att Directionen hör genom Val återhe”sätta
de ledigheter, hvilka emellan Riks”dagarne
kunna yppa sig bland Ridderska”pets
och Adelns Fullmäktige i Banken och
”RiksgäldsContoret, sedan de af Ridderska”pet
och Adeln valde Suppleanter inträdt,”
och uti Ridderskapets och Adelns den 25
Aug. i8a3 i detta hänseende fattade beslut,
livarigenom blifvit förordnadt, ”att, vid invträffad
ledighet bland Fullmäktige, den af
”de trenne Suppleanterne, hvilken i ordnin”ningen
hade samma rum bland Supplean”terne,
som den afgående bland Fullmäkli
-
334
Den g Junii e. m.
”ge innehaft, borde i BancoStyrelsen inträ”da;”
deraf man kunde draga den mening,
som skulle ingen bland de utsedda Suppleanterne
böra inträda i annat rum, än det
vid valet efter Matrikeln fastställda ; med
iakttagande hvaraf vid ifrågavarande tillfälle
nytt val skulle kunna anses hafva bordt
förrättas; hemställande Directionen, om icke
mera bestämda föreskrifter angående återbesättande
af de emellan Riksdagarne, uti ofvanberörde
afseende, uppkommande ledigbeter,
må Directionen meddelas.
Utskottet, som finnér det RiddarhusDirectionen
vid förevarande tillfälle rätteligen
förklarat CanzliRådet Bruncrona berättigad
att i BancoStyrelsen intaga dét, genom
CanzliPresidenten Friherre Ehrenlieims
död, lediga rum, har jemväl i allmänhet
ansett ordningen för Suppleanternes inträde,
icke böra fastställas efter nummerföljden
i Matrikeln, utan efter röstantalet, hvilket
säkrast utmärker graden af Ridderskapets
och Adelns förtroende, och således
torde vara den naturliga grunden för bestämmandet
af företrädesrätten i detta hänseende:
utur hvilken synpunkt Utskottet, uti
det ingifna förslaget till ny Riddarhusordning,
hemställt, att de flesta rösterna borde
afgöra den ordning, hvarefter af Ridderskapet
och Adeln utsedde Suppleanter
böra tillkallas;
Den g J11 n i i e. ra.
335
genom hvilket stadgande den af RiddarhusDirectionen
anmärkta tvetydighet är
undanröjd.
§• 5.
IJti 6 §. har Directionen anmält, att
Directionen, bland sine afHögloflige Ridderskapet
och Adeln vid sista Riksdag förordnade
Ledamöter, förlorat Öfversten och Riddaren
af Konung Carl XIII:s Orden Herr
Friherre A. G. Lejonhufvud, som den p November
1826 aflidit; ocb sedan, bland de
3:ne af Höglofiige Ridderskapet och Adelil
vid sista Riksdag utsedda Suppleanter, TullDistrict-Chefen,
Assessoren m. m. Herr G.
M. Danckvardt förklarat sig icke kunna emottaga
den således lediga platsen i Directionen,
samt Amiralen m. m. Herr Friherre
Salomon von Rayalin den a3 September 1825
allidit, har 3:dje Suppleanten, Herr Öfversten
och Riddaren af Kongl. SvardsOrden,
Conrad Åkerhjelm, såsom ständig Ledamot
i Directionen inträdt; och då Directionens
Ledamot, Herr Majoren och Riddaren Michael
Selvius von Hohenhausen, till sin hälsas
förbättrande, företagit en Utrikes resa,
bar Directionen, med anledning af 4:de och
6:te §§. 1 Art. af dess Instruction, utsett
Herr Förste ExpeditionsSccreteraren i KammarExpeditionen
af Kongl. Maj:ts Cancelli
och Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden
Georg Ulfsparre att, såsom Suppleant, under
Major von Hohenbausens bortovaro, intaga
dess rum i Directionen.
336
Den 9 Junii e. ro.
Då Utskottet ansett Expediti onsSecreteraren
Ulfsparres inväljande i RiddarhusDirectionen,
i afseende på grundsatsen för
dylika val i allmänhet, förtjena en särskild
uppmärksamhet, har Utskottet trott sig höra
i korthet meddela närmare upplysning om
hvad RiddarhusDirectionensProtocoller i detta
ämne innehålla.
Sedan nemligen val till Suppleant efter
Major von Hohenhausen ansetts böra anställas,
till följd af pluralitetens inom RiddarhusDirectionen
den 20 Januari 1827 fattade
beslut, derifrån Herr Kammarherren Friherre
Boije samt Herr IIofRätttsRådet Carleson
, på anförde grunder (af ett dåvarande tillräckligt
antal tjenstgörande Ledamöter inom
Direclionen, samt den besparing af Idonorarariet
till den inträdande Ledamoten, som
för RiddarhusCassan genom Vacancen skulle
uppkomma,) varit i så måtto skiljaktige,
att de med anledning af 1 Art. 6 §. i RiddarlmsDirectionens
Instruction, ansett Suppleantsvalet
böra tills vidare uppskjutas; så
och efter det sistbemälte 2:ne Ledamöter,
ehuru öfverröstade, likväl förklarat sig icke
kunna i nämnde val deltaga, blef detsamma
med slutna sedlar emellan de återstående
fyra Directionens Ledamöter, nemligen
Hans Excellence m. m. Herr Grefve De la
Gardie, Herr HofMarskalken m. m. Friherre
Klingspor, Herr Öfversten m. m. Åkerhjelm
-
Den 9 Jun i i e. ra.
hjelm samt Herr Genera Majoren m. m. af
Melin, förrättadt, och utföll på det sätt,
att Herr Förste ExpeditionsSecreteraren Ulfsparre
erhöll 3:ne och Herr CommendeurCapitainen
Friherre af Klercker en röst; hvarefter,
vid Directioncns påföljande sammankomst
den lyrde Mars 1827, RiddarliusSereteraren
till protocollet afgaf ett så lydande
anförande:
”Vid justeringen af Högloflige Directio”nens
Prolocoll för den 20 sistledne Januari,
”torde det tillåtas mig få till denna dagens
”Protocoll ödmjukast förklara, att som jag
”i fråga om Högloflige Directioncns rättighet
och pligt att utse en Suppleant efter
”Herr Capitain von Hohenhausen, fullkomligt
instämde i pluralitetens fullständigt ut”vecklade
åsigt, ansåg jag mig förstnämnde
”dag i denna omständighet icke böra afgif”va
något yttrande; men då 41 §• Riksdagsordningen
stadgar, att ”Tjenstgörande Stats”Secreterare”
icke må i utskott eller val till
”Utskotts Ledamöter deltaga, samt 48 §. af
”RiddarhusOrdningen förjnår, att Riddar”liusDirectionens
Herrar Ledamöter böra vid
■”'Riksdagarne af Högloflige Ridderskapet och
”Adeln väljas ibland sådane Adelsmän, hvil”ka
äro behörige att vara Ledamöter i Utskott;
alltså och enär, efter hvad allmänt
”är kändt, den af Directionen utsedda Suppleant,
Herr ExpeditionsSecreteraren U11-  27 H. 22
338
Den 9 J u n i i e. m.
”sparre, icke allenast under flera af de nyss
”förflutna åren, utan ock för närvarande i
”Rikets Ärenders Allmänna Beredning, Stats”RådsBeredningen
och jemväl inför Kongl.
”Majit i StatsRådet i underdånighet föredra”ger
flere till Kongl. KammarExpeditionen
”inkommande såkallade besvärs-mål, hvilka
”af den Ordinarie StatsSecreteraren till Ex”peditionsSecreterarens
handläggning och föredragning
öfverlemnas, samt Herr Expe”ditionsSecreteraren,
vid slikt förhållande,
”mäste, efter mitt omdöme, betraktas såsom
”åtminstone till en del bestridande de Em”betsgöromål,
hvilka StatsSecreterareEmbe”tet
tillkomma; ty anser jag mig böra liärå
”fästa Högloft. Directionens uppmärksamhet,
”med hemställan derjemte, om icke då Ex”peditionsSecreteraren
Ulfsparre, till följd
”af åberopade stadganden, jemte nyss om”förmäldte
förhållande, synes icke lämpeli”gen
kunna till Suppleant antagas, Höglofl.
”Hirectionen skulle täckas företaga nytt val
"af en annan Suppleant.”
Vid den öfverläggning som, i anledning
häraf, inom Directionen uppstod, och
dervid skiljaktige meningar förmärktes, yttrade
sig Herr GeneralMajoren af Melin, att
han, för dess del, instämde i den af RiddarhusSecreteraren
här ofvan anförde mening,
samt ansåg följakteligen nytt val till
Suppleant böra företagas.
Den 9 Jun i i e, m.
339
Herr HofRättsRådet Carleson åter förklarade,
alt han fann Directionen icke nu
vara i tillfälle att afgöra, huruvida Herr ExpeditionsSecreteraren
Ulfsparre vore behörig
att väljas till Ledamot i RiddarhusDirectionen,
enär Directionen icke ännu ägde
kännedom, om och i hvilken egenskap Herr
ExpeditionsSecreteraren vore Föredragande
hos Kongl. Majit, hvarföre Herr HofRättsRådet
yrkade infordrande af en sådan upplysning,
derefter Herr HofRättsRådet ville vidare
yttrande meddela.
Härmed förenade sig Herr Kammarherren
Friherre Boije, med tillägg derjemte,
att han i allmänhet fann det vara stridande
mot grunderna i 4r §* Riksdagsordningen,
jemförd med 4^ §• RiddarhusOrdningen,
att någon inför Rikets Ständer ansvarig
Embetsman valdes till Ledamot i RiddarliusDirectionen;
hvaremot Herr Öfversten
Åkerhjelm, Herr HofMarskalken Friherre
Klingspor samt Hans Excellence Herr Grefven
och Ordföranden förklarade, att då ExpeditionsSecreteraren
Ulfsparre endast vid
särskilda tillfällen föredragit några af StatsSecreteraren
till honom öfverlemnade mål,
och således, efter bemälte Herrar Ledamöters
tanka, ingalunda för närvarande kunde
anses såsom bestridande SlatsSecreterareEmbetet
eller hänföras till de i /\i §. Riksdagsordningen
omförmälte Tjenstgörande
22*
34°
Den 9 Junii e. »,
Stats Secreterare, funno dessa Herrar ExpeditionsSecreteraren
vara behörig att i RiddarhusDirectionen
inväljas och att följakteligen
vid det skedda valet borde förblifva;
tilläggande Herr Öfversten Åkerhjelm, att
lian, uti sin öfvertygelse om ExpeditionsSecreteraren
Ulfsparres valbarhet, ytterligare
styrktes af den omständigheten, att bemälte
Herr ExpeditionsSecreterare under sista
Riksdag, då han i Kongl. Cancelliet tjenstgjort,
i samma egenskap som för närvarande,
icke funnits upptagen på förteckningen
på de personer, hvilka icke voro behöriga
att väljas till Utskotts Ledamöter.
I följd af denna omröstning ansågs således
Herr ExpeditionsSecreteraren Ulfsparre
behörig att i Directionen inträda, samt
började sin tjenstgöring derstädes med den
3i Mars 1827. Då Herr ExpeditionsSecreteraren
den 1 derpåföljande Augusti förordnades,
att under Herr StatsSecreteraren vid
Kongl. KammarExpeditionen M. G. Danckwardts
på 2:ne månader Nådigst förunnade
tjenstledighet, hans Embete förvalta, så lät
Herr ExpeditionsSecreteraren hos Directionen
anmäla, det han i egenskap af tjenstgörande
StatsSecreterare funne sig, med anledning
af 4i §• Riksdagsordningen jemförd
med 48 §• RiddarhusOrdningen, böra under
tiden af en slik Embetsförvaltning upphöra
med utöfningen af dess i RiddarhusDirectionen
innehafvande Ledamots befatt
-
Den g Junii e. m.
»ing, hvilken åsigt af Birectionen godkändes;
dock så, att Directionen, enär dess
pluralitet ansett Herr ExpeditionsSecreteraren
behörig att till Ledamot yäljas, fann
något hinder icke möta, med mindre lian,
då Herr StatsSecreteraren Danckwardt återtoge
sin EmbetsfQrvaltning, kunde i Directionen
till tjenstgöring inträda; hvilket ock
skedde den i:ste derpåföljande October, hvarefter
Herr ExpeditionsSecreteraren oafhrutit
fortfarit, och ännu fortfar att i Directionens
befattningar deltaga;
Och har Utskottet, ulan anmärkning dervid,
att val till Suppleant blifvit vid ifrågavarande
tillfälle förrättadt, hvilket Utskottet,
vid jemförelse af stadganderne i
4 och 6 §§. i Art. af RiddarhusDirectionens
Instruction, väl funnit icke af densamma
ovilkorligen föranledt, men icke
heller deremot stridande, i afseende å ExpeditionsSecreteraren
Ulfsparres behörighet
att till Suppleant väljas, skolat, med
instämmande uti den af RiddarhusSecreteraren
till Directionens Protocoll reser.
verade, och på, i Utskottets tanka, bå~
• de klara och giltiga skäl grundade åsigt,
hos Högloflige Ridderskapet och Adeln endast
vördsamt anmäla ofvanherörde förhållande;
hvarjemte Utskottet anmärkt,
såsom icke enligt med lagligen vedertagna
jeglor för omröstningar i allmänhet,
att 2:ne Directionens Ledamöter, ehuru
deras mening, att med Suppleants-valet
34?. Den 9 Junii e. m.
borde uppskjutas, blifvit af Pluraliteteu
ogillad, likväl undandragit sig att uti samma,
sålunda i behörig ordning beslutade,
val deltaga.
§. 6.
Uti y:de §;ns 1 mom. af Directionens
berättelse upptagas de förändringar, som
sedan sista Riksdag ägt rum bland Riddarhusets
Tjenstemän; och inhämtas deraf, att
sedan Förste RiddarhusCancellisten Kammarherren
och Assessoren i Kgl. Svea HofRätt
Grefve Nils Snoilsky samt Andre RiddarhusCancellisten
och Secreteraren vid Adliga
JungfruStiftsDirectionen nu mera BancoCommissarien
W. Netherwood, uppå derom
gjorde ansökningar, den 1 Junii 1825 erhållit
afsked från deras vid Riddarhuset innehafvande
befattningar; så har Directionen,
den 16 i samma månad, förordnat Copisten
i JustitiseFördelningen af Kongl. Majrts Cancelli
W. F. Dalman till Förste RiddarhusCancellist,
samt Kammarjunkaren, Copisten
i nyssnämnde JustitiseFördelning Abraham
Renstjerna till Andre Cancellist och Secreterare
vid Adliga JungfruStiftet; och då RiddarhusKamereraren,
nu mera JustitiasRådet
och Riddaren af Kongl. Nordstjerne Orden
N. W. Stråle hos RiddarhusDirectionen anmält,
det han, såsom af Kongl. Maj:t i Nåder
kallad till Ledamot i Konungens Högste
Domstol, derigenom blifvit urståndsatt
att längre fortfara med dess befattning så
-
Den 9 Junii e. m.
343
sorn Kamererare vid Riddarhuset och Wadstena
Adliga Jungfrustift; har Directionen,
under den 18 Maji 1826, beviljat Herr JustitiasRådet
afsked från berörde tjenster, med
det hedrande vitsord, som uti berättelsen
närmare upptages; hvarefter Directionen, under
den 25 i samma månad, till RiddarhusKamererare
förordnat Fullmäktigen i Rikets
Sländers RiksgäldsContor, CancelliRådet,
Riddaren af Kongl. Nordsljerne Orden,
Kejserliga Ryska S:t Annae Ordens 2:dra Class
och af Kongl. Preussiska Johanniter-Orden
August von Hartmansdorff.
I sammanhang härmed har Utskottet
funnit lämpligt, att till Högloflige Ridderskapet
och Adeln hemställa ett ämne, som rörer
Riddarhusets vigtigaste tjensteman eller
RiddarhusSecreteraren.
Efter vid sista Riksdag utaf Grefve Cronhjelm,
Polycarpus, väckt Motion, beslöt Ridderskapet
och Adeln, den 16 November 1823,
att RiddarhusSecreterare-tjensten icke må i
framtiden med något Embete i Statens tjenst
förenas. Bland motiverna för berörde Motion
anfördes förnämligast, att det skulle
vara både mest lämpeligt och gagneligt, alt
RiddarhusSecreteraren, hvilken af Ridderskapet
och Adeln ensamt tillsättes, icke eller
vore i beroende af någon annan Autoritet
än denna, samt att föreningen af RiddarhusSecreterare-tjensten
med en befattning
Den g J u n Ji e. ni.
i ett Stålens Embetsverk tilläfventyrs skulle
leda derhän, att den förra tjensten i en
mindre nitisk innehafvares hand vårdslösades;
i hvilket afseende blifvit åberopad erfarenheten
af de menliga följder, som, genom
flera Tjensters förening, för Staten skola
uppkommit.
Vid granskning af den för RiddarhusDirectionen
vid sista Riksdag utfärdade Instruction,
uti hvars i3 §. och 2:dra mom.
Ridderskapets och Adelns ofvanberörde beslut
finnes infördt, har inom Utskottet fråga
blifvit väckt derom, att af nämnde stadgande
inför Ridderskapet och Adeln föreslå
en så beskaffad modification, sorn endast
medgåfve RiddarhusSecreterare-tjenstens förening
med de Statens Embeten, från hvilka
innehafvarne ej utan föregången ransakning
och dom kunna emot sin vilja skiljas;
och ehuruväl inom Utskottet betänkligheter
blifvit yttrade mot ett förfarande, hvarmed
åsyftades att till granskning och möjlig förändring
företaga ett af Ridderskapet och Adeln,
för icke längre tid sedan än vid sista
Riksdag, fattadt beslut, innan ännu erfarenheten
hunnit bekräfta de olägenheter, detta
beslut förmenas kunna medföra; hafva dock
Utskottets flesta Ledamöter ansett sig just
derigenom värdigast motsvara Ridderskapets
och Adelns förtroende, att de vid behandlingen
af de ärender, som uti Utskottet kunna
förekomma, icke antaga någon annan in
-
Oen 9 Junii e. m.
345
skränkning af deras öfvertygelse, än hvad
Ridderskapet och Adeln sjelf Utskottet till
efterrättelse föreskrifvit; och då 47 §• RiddarhusOrdningen,
som innehåller dessa föreskrifter,
ej allenast medgifver, utan ock
anbefaller Utskottet att uti sin Berättelse
föreslå de förändringar, hvilka Utskottet kan
finna nödige; har Utskottet icke tvekat att
taga den angående RiddarhusSecreteraretjensten
väckte fråga under öfvervägande.
Utskottet har dervid ansett sig först
höra taga i betraktande hvad inflytelse tillåtelsen
att förena en Statens tjenst med
RiddarhusSecreterare-tjensten sannolikt bör
hafva på Innehafvaren af denna sednare beställning,
utan afseende på de större eller
mindre inkomster, som göra en Tjensteman
mer eller mindre oberoende; och får Utskottet
vördsamligen tillkännagifva sin öftygelse
härutinnan vara, att, hvad göromålens
mängd emellan Riksdagarne beträffar,
Riddarhus-Secreterare-befattningen ej allenast
kan, utan äfven bör, med något Embete
i Statens tjenst förena; så vida Ridderskapets
och Adelns Secreterare icke skall
komma att helt och hållet sakna den erfarenhet
och skicklighet, som genom tjenstgöring
inom Statens Embetsverk vanligen
erhålles. De från förflutna tider hämtade
exempel af RiddarhusSecreterare, hvilka, utan
att emellan Riksdagarne uti något Statens
Embetsverk bibehålla, utveckla och fullkorn
-
346
Den 9 Junii e. m.
na en skicklighet, hvarmed de till alla delar
motsvarat Ståndets förtroende, anser Utskottet
snarare såsom lyckliga undantag från
hvad, i Utskottets tanka, skulle oundvikligen
inträffa under nu varande tidsförhållanden,
i händelse RiddarhusSecreterare-tjensten
ej får med någon Statens tjenst förenas,
nemligen att Ridderskapet och Adeln vid
sine sammankomster under Riksdag kunde
finna sig äga en Secreterare, som, ovan vid
träget arbete, tillika vore helt och hållet
främmande för allmänna ärenders behandling.
Utskottet har ej förbisett den invändning
emot tillåtelsen att förena RiddarhusSecreterare-tjensten
med ett Statens Embete,
som torde liemtas från det beroende, uti
hvilket en sådan tillåtelse möjligen kunde
försätta denna Tjensteman; men som, i Utskottets
tanka, detta beroende omöjligen kan
grundas på något annat, än ett af de båda
förhållanden, att RiddarliusSecreteraren söker
antingen bibehålla en i Statens Tjenst
redan vunnen befordran, eller ock erhålla
en ny, anser Utskottet detta beroende, i
förra afseende!, vara fullkomligen undanröjdt
derigenom, att RiddarhusSecreterare-tjensten
ej får förenas med andra Embeten än dem,
från hvilka innehafvaren ej kan emot sin
vilja, utan föregången ransakning och dom,
skiljas; samt finnér, i sednare afseendet, då
RiddarliusSecreteraren icke kan mer än någon
annan medborgare utestängas från utsig
-
Den g Junii e. ra. 347
ten af att söka sin befordran på den offentliga
Tjenstemanna-banan, farhågan för hans
förmenta beroende i detta fall icke genom
bans utestängande från all annan tjenstbefattning
upphöra.
Hvad vidare beträffar sjelfständigheten
hos Ridderskapets och Adelns ifrågavarande
Tjensteman, så vidt denna sjelfständighet
af hans åtnjutande inkomster kan bero; har
det förefallit Utskottet påtagligen gifvit, att,
enär RiddarhusSecreterare-tjensten endast åtfölja
640 R:dr B:co i Lön, jemte Ved och
Boningsrum, hvartill torde kunna räknas
200 å 3oo R:dr årlig inkomst af Introductions-afgifter,
så bör ett Embete i Statens
Tjenst, sorni någon mån förökar dessa nog
knappa utvägar för en tarflig, men anständig
och bekymmerfri, bergning, snarare anses
såsom ett nytt värn mot de försök af
otillbörlig inverkan på denna Tjenstemans
handlingssätt, hvilka, utan en sådan förökad
inkomst, nöden, långt ifrån att motverka,
tvertom skulle göra sannolika och farliga.
Att RiddarhusSecreterare-tjensten under
Riksdag omöjligen kan med någon annan
Tjenst förenas, erkänner visserligen Utskottet,
men anser det böra på RiddarhusSecreteraren
få bero, huruvida han vid inträffande
Riksdag vill från sin Tjenst vid Riddarhuset
för alltid afträda, eller ock i laglig
väg förskaffa sig ledighet från sitt i Sta
-
34«
Den 9 Ju ni i e. m.
tens Tjenst innehafvande Embete, under det
Riksdag påstår.
I Öfrigt torde den nu gjorda framställningen
finnas så mycket billigare, som då
Staten, vid befordringar inom dess Embetsverk,
och vid bedömande af Sökandes större
eller mindre skicklighet och förtjenst, ej
lärer taga i beräkning den tjenstetid, som
uti Riddarhusets enskilda Tjenst blifvit tillbragdt,
all möjlighet af vidare befordran
vore stängd för en RiddarhusSecreterare, som
jemte sin tjenst vid Riddarhuset, icke tillika
innehade något Statens Embete; och lärer
det ej kunna anses sannolikt, att den
man, som i någon mån motsvarar de fordringar,
Ridderskapet och Adeln bör kunna
göra af skicklighet och sjelfständighet hos
sin Secreterare, skall för hela sin framtid
finna sig belåten med den, så väl i ekonomiskt
som politiskt hänseende, mindre upphöjda
plats, på hvilken han såsom RiddarhusSecreterare
sig befinner.
Af dessa anförde skäl, anser RiddarhusUtskottet
sig böra vördsamligen hos Högloflige
Ridderskapet och Adeln hemställa:
det en så beskaffad ändring uti nu gällande
Instruction för RiddarhusDirectionen
må beslutas, som tillåter RiddarhusSecreterare-tjenstens
förening med det Embete
i Statens tjenst, från hvilket Innehafvaren
ej kan emot sin vilja, utan före
-
Den 9 Junii e. m.
349
gången ransakning och dom, enligt Grundlagen
skiljas.
§• 7*
Uti 7:de §:n har Directionen vidare, på
anförde skäl, föreslagit, att det dagtractamente,
hvilket Riddar husKa mer eraren under
sistförflutna Riksdagar utaf RiddarhusCassan
uppburit, hädanefter måtte indragas; hvaremot
Directionen till Ridderskapets och Adelns
bifall anmält en af nu varande Riddar
husKa mer erare hos Directionen gjord anhållan,
att, till vinnande af någon lättnad
vid bestridandet af de betydligen ökade RiddarhusKamererare-göromålen,
undfå såsom
Skrifvare-hjelp vid RiddarhusContoret årligen
100 R:dr B:co, att utgå med Sextiosex
Riksdaler 3s sk. B:co från Wadstena Adeliga
JungfruStiftsCassan, samt 33 Riksdaler
16 sk. från Adliga GadettScholaeFonden.
Utskottet anser väl, lika med Directionen
något särskildt Arfvode af Riddarhusets
Medel, icke vidare böra åt RiddarhusKamereraren
anslås, i och för dess under
Riksdag i obetydlig mån ökade göromål; men
då den RiddarhusKamereraren i allmänhet
åliggande ansvarsfulla befattning, genom särdeles
Stifts- och CadettScholaeFondernes fortgående
tillvext, med hvarje år formeras, och,
sedan den tid, då de vid nämnde Fonder
för närvarande utgående Arfvoden bestämdes,
för Adliga JungfruSliftet till 133 R:dr
35o
Den g Junii e. ra.
16 sk. och för CadettScholceFonden till 66
R:dr 32 sk. årligen, berörde Fonder blifvit,
den förra tre, och den sednare fyra gångor
förstorade, samt göromålen dervid följakteligen
i enahanda mån ökade; alltså, och
på i öfrigt af RiddarhusDirectionen anförde
skäl, anser Utskottet sig böra bos Ridderskapet
och Adeln vördsamt föreslå:
Att RiddarhusKamereraren må från innevarande
års början och allt framgent tillgodo
beräkna en tillökning uti sitt Arfvode,
vid Wadstena Adliga JungfruStiftsCassan
utaf 66 R:dr 32 sk. Banco, samt
vid CadettScholaeFonden af 33 R:dr 16
sk. Banco årligen.
§. 8.
I anledning af RiddarhusDirectionens
hemställan, att det åt RiddarhusFiskalen hitintills
vanligen från RiddarhusCassan anordnade
Riksdags-arfvode hädanefter alltid måtte
af de till Riksdagskostnaderne anslagne
Statsmedel utgå, har Utskottet redan den
3:dje sistlidne December afgifvit särskildt
Memorial, hvilket Högloflige Ridderskapet
och Adeln, enär bemälte Tjensteman, till
följd af Rikets Ständers beslut, med innevarande
Riksdag, redan erhållit Arfvode af
Riksdagskostnadsmedlen, funnit böra läggas
till handlingarne.
§• 9-
Ytterligare har RiddarhusDirectionen,
uti ofvannämnde 7 §., framställt behofvet
Den g J u n i i e. ni.
deraf, att, i likhet med hvad som jemväl
tillförene ägt rum, ett Arfvode af 3^ R:dr
^4 sk:r B:co årligen måtte å Riddarhusets
Stat uppföras till en Extra Vaktmästare; och
som Utskottet inser behofvet af att kunna
påräkna en dylik Extra Vaktmästare för
nödig Betjening under den Ordinarie Vaktmästarens
ej sällan, hälst på förmiddagarne,
inträffande sysselsättningar å annat håll
för Riddarhusets räkning; alltså och med
afseende å det föreslagna Arfvodets ringa belopp,
har Utskottet ansett sig äga skäl vördsamt
tillstyrka,
att detsamma må med 3^ R:dr 24 sk:r
Banco, ifrån och med nästkommande år,
uppföras å Riddarhusets Stat, för att tilldelas
den af Riddarhusets Extra Vaktmästare,
sorn af Directionen dertill må anses
förtjent.
§. 10.
Uti 8:de §. har Directionen anmält ej
mindre de Pensioner, hvilka, sedan sista Riksdag,
äro vordne å framlidne Hofjunkareri.
Bergenstjernas, samt Kamererare)! Stråles
Testaments-fonder, bildade, än ock de, dels
af Fröken Sara Charlotta von Hauswolff,
dels af Hans Excellence m. m. Herr Friherre
G. L. Cederhjelm gjorda Stiftelser, som
sedan nämnde tid blifvit ställde under RiddarhusDirectionens
inseende; äfvensom att
den rättegång, Fröken Ulrica Carolina von
Hauswolffs syster, Fru Brita Maria von Haus
-
35a
Den 9 Jun i i e. ta.
wolff emot Directionen anställt, rörande beståndet
af bemäldta Frökens Testamente,
blifvit, genom Kongl. Maj:ts den 24 Januarii
1826 meddeldte Dom, slutligen afgjord, till
följd hvaraf Directionen emottagit ett Capital
af 3,852 R:dr /fö sk. 10 r:st. Banco,
hvilket Fru von Hauswolff behagat sjelf öka
med en summa af 6,980 R:dr 20 sk. 2 r:st.
Banco, hvarigenom denna Fonds primitiva
belopp uppgått till 10,833 R:dr 16 sk. B:co,
deraf räntan för närvarande utgår till de af
Testatricen i lifstiden utnämnde Pensionairer.
Och har Utskottet härvid bordt tillkännagifva,
att någre särskilda räkenskaper
för Fröknarne Ulrika Carolina och Sara Charlotta
von Hauswolffs ifrågavarande TestamentsFonder
icke blifvit för åren 1826 och 1827
upprättade och sålunda ej heller af Utskottet
granskade, utur det skäl, att tvisterne
med Sterbhusets Utredningsman, angående
Fondens rätta belopp och Boutredningen för
det öfriga ej blifvit slutade tidigare, än att
derpå beroende Capital-medlen först hunnit
insättas i slutet af 1827; hvadan något Bokslut
för berörde Fonder först år 1828 kunnat
uppgöras.
§. ir.
Jemte lillkännagifvande af hvilka Adliga
ynglingar, som sedan sista Riksdag antingen
åtnjutit de för Studerande vid Rikets
Universiteter anslagne fyra högre och åtta
lägre
D e n g J ti n i i e. m.
353
lägre RiddarhusStipendier, eller varit till FriCadetter
vid KrigsAcademien på Carlberg
antagne, har Direcdonen i g §. hemställt,
om icke, enär den händelse inträffar, att
en RiddarhusStipendiat eller Cadett tillika
erhåller understöd af annan allmän eller enskild
stiftelse, eller eljest någon opåräknad
inkomst, hvarigenom tillfälle för honom beredes,
att, utan det från Riddarhuset anslagna
understöd, kunna sine Studier vid Universitetet
eller KrigsAcademien fortsätta,
RiddarhusDirectionen må äga att, efter sig
företeende omständigheter, pröfva, huruvida
Stipendiaten eller FriCadetten må vid
det af Riddarhusets medel utgående understöd
varda bibehållen;
Å- hvilken hemställan Utskottet får vördsamt
tillstyrka bifall, samt att ett stadgande
i denna väg må inflyta såsom tilllägg
till de för Riddarhusets Stipendier
fastställde Reglementen.
Sedan, enligt hvad RiddarhusDirectiolien
nedanföre i samma g §. anmäler, Adliga
GadeliSchokeFouden numera vunnit den
förkofran, att ett af de utaf Högloflige Ridderskapet
och Adeln, medelst vid sista Riksdag
fattadt beslut, sorn vidden innevarande
är vordet bekräftadt, å nämnde Fond
anslagne så kallade NäringsStipendier skulle
kunna af det tillökta Capitalet såsom ränta
utgå; så återstår för detsammas kungörande
27 H. a3
3”4
Den g J u n i i e. m.
såsom ledigt, endast att Höglofl. Ridderskapet
och Adeln för dess begagnande fastställer
ett erforderligt Reglemente, hvarom Utskottet
med vördsam framställning skall inkomma.
§• ia
Till
följd af föreskriften i i Art. 12 §.
af RiddarhusDirectionens Instruktion, har Direetionen
uti io§. tillkännagifva, att tryckningen
af Ridderskapets och Adelns PleniProtocoll
vid sist förflutne Riksdag, utgörande
tillsammans i,o4o tryckta ark, blifvit
fulländad vid slutet af Januarii månad i8a5,
och således med fem veckor öfverskrida den
för berörde trycknings fullbordande i nyssnämnde
§. af Instructionen bestämde praescriptionstid;
men då, dels det. af RiddarbusUtskottet,
vid början af sistlidne Riksdag,
med BoktryckeriDirecteuren O. Grahn om
uteslutande rättighet för honom till tryckning
af Ståndets Protocoll, ingångne Contract,
utgjort eft hufvudsakligt hinder för
tryckningens fortskyndande, enär Grahn icke,
enligt berörde Contract, kunnat förpligtas att
producera mera än högst Tolf Ark i veckan,
och han ej heller förr äii vid slutet af 1824
medgifvit den jemnkning i Contractet, att,
först med September månad samma år, en
annan Boktryckare jemte Grahn, och sedan
med början af November månad ytterligare
fyra andra Boktryckare fått antagas, dels
det förhållande ägt rum, att 106 Pleniprotocoller
ännu vid slutet af Riksdagen be
-
Den 9 Junii e. m.
355 '
funnits ouppsatte, för hvilkas författande
RiddarhusSecreteraren måst uteslutande använda
de Ellofva första veckorna afår 1824,
hvartill ock kom att RiddarhusSecreteraren,
i anseende till dess under Riksdagen ådragne
sjukdom, erhållit Directionens tillåtelse
att under sistnämde års sommar begagna Sju
veckors tjenstledighet, för att dricka brunn
och resa; alltså och med afseende å dessa
omständigheter, samt enär den tid, hvarmed
den af Högloflige Ridderskapet och Adeln
bestämde ofvanberörde praescriptionstermin
blifvit öfverskriden, icke ens motsvarar
den tidrymd af år 1824, hvarunder
RiddarhusSecreteraren, på grund af styrkt
sjukdom, haft ostridig rätt att åtnjuta tjenstledighet,
har Directionen funnit sådane hinder
vara af RiddarhusSecreteraren företedde,
i afseende på fullgörandet af den honom
i 1 Art. 12 §. af RiddarliusDhectioxiens
Instruction, rörande Protocolls-tryckningen
ålagde skyldighet, att desamma, såsom
i lag grundade, bordt af Directionen
godkännas; varande likväl ett sådant förhållande
Högloflige Piidderska pets och Adelns
pröfning understäldt. Och då Utskottet, lika
med Directionen-, anser de omständigheter,
hvilka, på sätt ofvanberördt är, med
några få veckor utöfver den stadgade tiden
fördröjt afslutandet af tryckningen utaf Ridderskapets
och Adelns Protocoll vid sista
Riksdag, för RiddarhusSecreteraren innefat
23*
-
356
Den 9 Jun ii e. m.
ta fullt giltiga förhinder, har Utskottet skolat
RiddarhusDirectionens anmälan om förhållandet
med ett sådant yttrande beledsaga,
under vördsam hemställan,
om icke Ridderskapet och Adeln skulle
linna för godt att deruti instämma.
§• *3.
I sammanhang med frågan om Protocollstryckningen,
har RiddarhusDirectionen
hemställt, icke allenast att Directionens Protocoll
vid det tillfälle, då de återstående af
Ridderskapets och Adelns Protocoller, hvilka
under Riksdagens lopp ej hunnit justeras,
efter densammas slut inför Directionén
varda justerade, alltid mätte, jemte Ridderskapets
och Adelns Protocoll, på StatsVerkets
bekostnad, till trycket befordras, utan
ock att anslag af allmänna medel måtte ti IIvägabringas
för upprättandet och tryckning
af behörigt Register å Ridderskapets och Adelns
Protocoll vid i8i5 års Riksdag; och
får Utskottet berörde hemslällanden understödja;
lärande likväl Ridderskapet och Adeln
täckas dessa ämnen till StatsUtskottet
remittera.
§• t4«
Jemte anmälan, att möjligheten för placerandet,
emot Hypolhek i fast Egendom,
af de nästan årligen ökade fonderna och tillkomne
stiftelserna, under de sednare åren,
varit märkeligen försvårad, har Directionen
Den g Jun i i e. m.
35/
i ii §:n af dess berättelse, för att i möjligaste
mån befordra en slik utlåning, föreslagit
följande förändringar i de LåneReglemeutets
stadganden, hvilka Directionen funnit
innefatta hinder för ernåendet af ett sådant
ändamål, nemligen i:mo att den i LäneReglementets
1 införda föreskrift af en inaximisumma
till endast 10,000 R:dr B:co, för
utlåning åt en och samma person eller på
en och samma pant må upphäfvas, och det
följakteligen vara Directionen öppet, att med
iakttagande af de i 2 §. nämnde Reglemente
bestämda föreskrifter, i afseende å Lånesummans
förhållande till pantens värde, fastställa,
hvilket belopp högst må kunna å en
erbjuden pant såsom Lån beviljas; 2:0 att,
med ändring af Stadganderne i 2 §. 2 mom.
af LåneReglementet, samt 2 mom. i anmärkningarne
dertill, angående LåneSökandens skyldighet
att, enär län begäres på Landtegendom,
låta genom Domaren i orten derå anställa
värdering enligt BancoMethod, samt
Instrumentet deröfver förete, innan Lån erliålles;
Directionen måtte äga att, efter omständigheter
ne i h varje särskildt fall, pröfva,
huruvida undantag från skyldigheten
att förete Bancovärdering å panten må äga
rum, samt om icke officiel uppgift å det
belopp, hvartill den pant, derå lån sökes,
varit under de fern nästförflutna åren vid
BevillningsTaxeringen uppförd, må för utrönande
af pantens rätta värde göra tillfyllest
; samt 3:o att 8 mom. af LäneReglemen
-
358
Den 9 J u n i i e. rn.
tets 4 §• angående skyldigheten för Låntagare
att anskaffa Borgen för räntans ordentliga
erläggande af någon inom Stockholms
Län boende och af Directionen godkänd
person må utur Reglementet utgå.
Såsom utlåtande häröfver får Utskottet
vördsamt meddela, beträffande maximisumman
för lån å fastighet, att ehuru Utskottet
anser den nu bestämda af 10,000 R:dr
Banco, derutöfver utlåning hvarken till en
och samma person eller på en och samma
pant icke får ske, utgöra ett alltför inskränkt
belopp, helst för sådane Lånesökander, hvilka
innehafva betydligare egendomar, och
som torde åsyfta att genom ett från Riddarhusets
Fonder erhållande Lån befria sig
från i dessa Egendomar förut befintlige enskilde
gra va Lionel', hvaremot, derest lån utan
inskränkning till någon viss summa, men
endast efter Egendomarnes värde afpassade,
kunde å en hand bekommas, troligen ett
vida större antal dylika* Possessionater skulle
såsom sökande till ifrågavarande lån sig
anmäla, samt lätthet att få Riddarhusets
Capitaler emot inteckningssäkerhet utlånta
följakteligen i märklig mån beredas; likväl
och som, genom allt för stora summors placerande
uti en Mans hand, denna Gäldenärs
brist på accuratesse eller möjliga obestånd
tilläfventyrs skulle kunna genom, om
ock endast på kortare tid, uteblifne inbetalningar
af större Ränteposter, medföra icke
Den 9 Junii e. m.
35g
ringa svårigheter att i rätter ordning bestrida
utbetalning af på bestämda lider anvista
Pensioner, Stipendier eller öfrige utgifter;
hvarförutan en likaledes oförmodad uppsägning
å Gäldenärens sida af någon summa
till 5o a 60,000 Riksdaler Banco lätteligen
torde sätta Directionen i förlägenhet
att, i den ordning som vederborde, få ett
slikt belopp, utan betydligare ränte-förlust,
genast vid medlens inbetalning å nyo utlånadt;
Alltså
har Utskottet icke trott sig höra
annorlunda tillstyrka bifall å RiddarhusDircclionens
berörde hemställan, än att
den nu stadgade Maximi-summan för lån
emot pant å fast Egendom må förhöjas
till 3o,ooo Riksdaler Banco till en och
samma person eller på en och samma
pant; dock med iakttagande i öfrigt af de
i LåneRcglemenlets 2 §., i afseende å Låpesummans
förhållande till pantens värde
lagde grunder.
Beträffande åter Directionens hemställan
, det må på Directionens pröfning bero,
huruvida undantag från Lånesökandens skyldighet
att å Panten förete Bancovärdering
må äga rum, hvaremot uppgift å Pantens
Taxeringsvärde för de fem nästförflutna åren
skulle göra tillfyllest för bedömmandet af
Egendomens rätta värde, så emedan de efter
Bancomethod upprättade värderingar,, hvilka
dessutom i det af Rikets Högloflige Ständers
36o
Den 9 Junii e. in.
den 19 December 1823 utfärdade BancoReglemente
nu mera blifvit, i afseende å Lån
från Banken, afskaffade, jemväl ofta, på sätt
Directionen upplyst och hvilket jemväl vid
granskning af inkomne Lånehandlingar vitsordas,
funnits innehålla mindre tillförlitliga
beräkningar; hvarförutan sådane värderingar
i öfrigt äro förknippade med både
kostnad och uppehåll för Lånsökande; ty
och då, enligt Utskottets tanka, en säker
grund för omdömet angående Pantens värde
alltid finnes, vid jemförelsen mellan de
summor, hvartill Egendomen under flera efter
hvarannan följande år blifvit till Bevillning
taxerad;.
har Utskottet ansett stadgandet, att hvarje
Lånsökande ovilkorligen bör förete en
öfver Egendomen efter Bancometbod upprättad
värdering lämpligen kunna bort- *
tagas, hvaremot det bör vara Directionen
öppet att, derest så nödigt pröfvas, en
slik värdering af Lånsökanden serskildt
infordra, innan lånet beviljas; äfvensom,
för att bereda en ännu tillförlitligare grund
för utrönandet af Pantens rälta värde, Lånsökanden
bör åläggas att vid dess ansökning
bifoga behörig uppgift å det värde,
hvartill Fastigheten under de Tio nästförflutne
åren varit till Bevillning taxerad
; anseende Utskottet ett medium af
dessa summor alltid kunna tagas till grund
vid bestämmandet af det lånebelopp, som
efter stadgade grunder må kunna beviljas.
Den 9 J u n i i e. m.
'Vidkommande derefter den för Gäldenär
föreslagna befrielse från skyldigheten
att för räntan å lånet praestera särskild borgen,
så alldenstund, vid låns beviljande,
afseende bör fästas å den erbjudna Pant-säkerhelens
tillräcklighet, ej mindre för Capitalet,
än räntan, samt det stränga äfventyr
finnes för försummad inbetalning af räntan
å utsatte terminer stadgadt, att Capitalet
derigenom är till betalning förfallit; fördenskull
och då en i öfrigt säker och ordentlig
Lånsökande eller Låninnehafvare tilläfventyrs
ofta torde blifva satt i nödvändighet,
att, i saknad endast af utväg att anskaffa
Löftesman för räntan, afsäga sig sitt
lån;
bar Utskottet, på dessa skäl. ansett föreskriften
om särskild borgen för räntan bö--  ra upphäfvas.
Vidare bar Directionen uti 11 §. anmält,
att då tillfälle ofta på längre tider
saknats t:!l utlåning, emot säkerhet i fast
Pant, af de under Directioncns förvaltning
ställda betydliga Capilalmcdel, bade Directionen,
på det penningarne icke skulle lemnäs
ofruktbara, och i sådan händelse tillgång
på bestämda tider komma att brista för de
å Ränte-afkomsterne anviste Pensioner eller
lika beskaffade oundgängligt nödige utgifter,
sett sig i den oundvikliga nödvändigheten
att, vid medlens utlånande mot säkerhet af
namn och borgen, understundom öfverskri
-
362
Den 9 Jun ii e. m.
da det i 2 §. 5 mom. af LåneReglementet
för dylika lån stadgade maximi-belopp af
xo,ooo R:dr Banco; hvarjemte Directionen,
som tillika tillkännagifvit, att någon den
ringaste förlust, genom en slik utlåning,
hvarken till Capital eller ränta, tillskyndats
Riddarhuset, ansett sig, uppå ofvan anförde
skäl, äga anledning hemställa, huruvida
icke, utan bestämmandet af någon viss
maximisumma, Directionen må, emot fortfarande
af dess Ledamöters, personliga ansvarighet
för återbetalningen af ifrågavarande
lån, berättigas att, i saknad af inteckning
i fast Egendom, emot annan godkänd
säkerhet, pä kort tid, utlåna och förränta
till Riddarhuset inflytande medel.
Vid öfvervägande af hvad sålunda anfördt
blifvit, har Utskottet funnit, att det
varit för RiddarhusDirectionen oundvikligt,
att, så framt det skulle blifva' möjligt
att å utsatta tider utbetala Pensioner, Stipendier,
Aflöningar m. m., någon gång i
saknad af inteckningssäkerhet, öfverskrida
det bestämda maximi-beloppet af 10,000
Riksdaler för lån emot namn och Borgen;
hvadan Utskottet., för dess del, finnér Direetionens
förfarande i denna omständighet
vara af en behörig omtanka påkalladt.
Och då Utskottet i öfrigt förmodar, att
med en Capita 1-fond af utöfver 45o,ooo Riksdaler
Banco, hvilken dessutom nästan årligen
tillökes, > jemväl i framtiden de händelser
icke lära blifva sällsynta, då till
-
\
Den g J u n i i e. m.
363
fälle för någon kortare tid saknas till utlåning
emot fast pant af inflytande Capitalmedel,
lill större belopp än 10,000 Riksdaler,
anser Utskottet äfven nödigt, att berörde
maximibelopp varder förhöjdt, hvarvid
Utskotlet dock, utur de i frågan om lån å
fastigheter anförde skäl, samt på det att Riddarhusets
Cassör icke må möjligen äfventyra
alltför stora förluster;
anser en sådan förhöjning icke böra 'sträcka
sig utöfver 3o,ooo Riksdaler Banco,
hvilket är den högsta summa, som efter
uppsägning från en hand kan till Riddarhuset
inflyta; äfvensom Utskottet anser ett
maximi-belopp af 6,000 Riksdaler Banco
höra bestämmas, utöfver hvilket lån emot
säkerhet af lös pant eller borgen icke må
kunna till en och samma person beviljas;
hvarförutan det torde vara nödigt stadga,
;^tt minst fyra af Directionens Ledamöter
höra vara om beslutet till ett slikt låns
beviljande ense, samt, på sätt hittills varit
föreskrifvit, derföre personligen ansvara.
Och torde, i händelse Ridderskapet och
Adeln bifaller ofvan föreslagne förändringar
i LåneReelementet, detsamma böra der
O
O
efter förändras.
§. i5.
Med tillkännagifvande, att en af Bokbindaren
P. Wahlström, uti October månad
år 1824, till RiddarhusDirectionen ingifven
räkning, å för Riddarhusets behof
under i8a3 års Riksdag verkstäldt åtskilligt
364 ®en 9 Jun*> e> ra>
Bokbindare-arbete, blifvit med 56 R:dr 36
sk. Banco af Riddarhusets enskildte medel
betald, enär Räkningen i Kongl. StatsContoret
öfver i8a3 års Riksdags-utgifter redan
vid förstnämnde tid blifvit afslutad,
samt några odisponerade medel å det för
slikt ändamål beviljade anslag icke, enligt
meddeld upplysning, funnits att tillgå; liar
Directionen uti 12 §. af dess Berättelse gjort
framställning, att ersättning för den summa,
RiddarhusCassan i omförmälde måtto
måst utbetala, må varda genom i behörig
ordning vidtagen åtgärd Cassan meddelad;
hvarförutan Directionen hemställt, om icke
bestämd föreskrift må lemnäs, att räkningar
å verkstäldt arbete för Ridderskapets och
Adelns räkning vid Riksdag hädanefter ovilkorligen
skola,- genom RiddarhusKamererarens
föranstaltande, inom fyra månader efter
Riksdagens slut till betalning hos vederbörande
företes.
Och får Utskottet yttra alt det uti berörde
hemställanden i så måtto instämmer:
att Utskottet icke allenast anser ersättning
för ofvannämde utgift böra genom Remiss
till Stats-Utskottet söka till vägabringas,
utan ock tillstyrker, alt det hädanefter
må åligga RiddarhusKamereraren, vid ersättningsansvar,
att, inom 3 månader efter
hvarje Riksdags slut, så vida icke laga
förfall inträffar, hvilket likväl inom nämnde
lid bör inför RiddarhusDirectionen an
-
Den 9 J u n i i e. m-.
365
mälas och styrkas, hafva från vederbörande
infordrat och till RiddarhusDirectionen
ingifvit behöriga Räkningar å sådant arbete,
som för Ridderskapets och Ådelns
behof vid Riksdag verkställes, och sålunda
bör af Riksdagskoslnads-medlen betalas.
§• l6-
Sedan, i anledning afvid sista Riksdag
väckt Motion om Riddarhusets brandförsäkrande,
Bögloflige Riddaskapet och Adeln,
medelst beslut den t g December i8a3, uppskjutit
frågan om en slik brandförsäkring
lill nu instundande Riksdag, samt derjemte
anmodat RiddarhusDirectionen att emedlertid
gå i författning om upprättande af en
ordentlig Brandförsäkrings-värdering öfver
Riddarhuset med dess tillhörande byggnader,
så att vid nästa Riksdag Högloft. Ridderskapet
och Adeln, lill hvars pröfning Directionen
då borde å nyo anmäla frågan, måtte
komma i tillfälle att med säkerhet känna,
till hvad värde Riddarhuset borde kunna
för berörde ändamål uppskattas; så har Directionen,
i följd deraf, uti i3 §. anmält,
att, efter det besigtning å Riddarhuset med
alla dertill hörande byggnader i behörig ordning
föregått, och beskrifning deröfver blifvit
upprättad, Directionen öfver Stockholms
Stads BrandförsäkringsContoir, uti skrifvelse
den a5 sistlidne October, tillkännagifvit,
att Riddarhuset med tillhörande Byggnader
kunde till försäkring antagas för ett sam
-
366
Den g Jun ii e. m.
manlagdt belopp af 66,666 R:dr 32 sk. B:co,
hvarföre BrandförsäkringsAfgifterne uppgå
dels för de första tolf åren, om afbetalning
gen enligt Tariffen fördelas på lika många
år, till 4>589 R:dr a3 sk. 6 r:st.; men om
de åter på en gång afbördas, till 4,347 R:dr
43 sk. 4 r:st, dels ock för de tjuguålta derpåföljande
åren, derest afgifterne erläggas efter
års-tariffen, till i,58pR:dr 11 sk. 4 r:st.,
hvarå, om inbetalningen sker på en gång,
lämnas en rabatt af 397 R:dr i4sk. jo r:st,
så att återstående beloppet blefve 1,191 R:dr
44 sk. 6 r:st. allt Banco; och bar Directionen
derjemte öfverlemnat ej mindre clet öfver
Riddarhuset med dertill hörande byggnader
upprättade Besigtnings- och Yärderingslnstrument;
än ock de öfver nyss omförmäldte
Brandförsäkrings-afgifter författade
uträkningar.
I anledning af berörde anmälan bar
Utskottet trott sig böra meddela dess yttrande,
i frågan örn Riddarhusets brandförsäkrande.
Utskottet finner sig dervid böra för det
första undersöka, huruvida faran för vådeld
å Riddarhuset verkeligen är så stor, att
husets brandförsäkrande må vara af en nödig
försigtighet för det närvarande oundvikligen
påkalladt.
Vid en sådan undersökning befinnes,
att Riddarhusets tomt är, å tvenne sidor ge
-
Den 9 J u n i i e. m.
367
norn vatten, och å den tredje af ett öppet
torg, på ett längre afstånd skijjd från angränsande
hus; att å den fjerde en tämligen
bred gränd framlöper emellan Riddarhuset
och Stadens Rådhus, som åt denna
sidan till det mästa utgöres af Embetsrum,
der mindre fara för eldsvåda vanligen sig
företer, och att i allt fall afståndet till Riddarhuset
är så stort, att detsamma, i fall
af eldsvåda, genom brandsegels användande
och öfrige vid dylike tillfällen vanliga
försigtighetsmått synes höra kunna bevaras.
Föga anledning förekommer således till
den farhågan, att eld från närgränsande hus
skulle träffa Riddarhuset med dess Byggnader.
Hvad åter angår den eld, sorn genom
olycka skulle kunna uppkomma inom sjelfva
Riddarhuset, eller de på gården varande
Byggnader, så synes åtskilliga omständigheter
tala för den förmodan, att en sådan
eld lätteligen borde kunna dämpas, innan
den hinner förorsaka någon betydligare skada.
Dessa omständigheter bestå deruti, att Riddarhuset
bevakas af a:ne poster, af hvilka
den ena nattetid har sin plats inne på gården;
att i anseende till Riddarhusets läge
inuti sjelfva staden ett tillräckligt antal folk
bör vid första allarm kunna påräknas, för
att handtera Riddarhusets spruta, som, stående
uti ett rum på nedra botten, kan, med
lätt vattentillgång inom en ganska kort stund
vara i verksamhet; hvarförutan Stadens spru
-
368
Den 9 Junii e. m.
tor ock äro föga aflägse från Riddarhuset förvarade.
.
Och som, äfven med antagande af den
utaf Brandförsäkrhigs-Contoret till lågt belopp
fastställda värderingssumma, afgifterne
för Riddarhusets brandförsäkrande skulle bestiga
sig till det betydliga beloppet af omkring
5,84o R:dr B:co, hvartill RiddarliusCassan,
på sätt ofvan omförmäldt är, för
närvarande saknar all tillgång; alltså och
emedan i öfrigt genom Riddarhusets brandförsäkrande
någon större säkerhet icke vinnes
för bevarandet af derstädes befintlige
handlingar af allmän beskaffenhet, samt,
hvad angår iståndsättandel af sjelfva byggnaden,
i händelse af den olycka, att Riddarhuset
afbrunne, någon bestämd skyldighet
för Ridderskapet och Adeln icke torde böra
anses gifven, att enskildt och utan bidrag
af Statsmedlen bekosta reparationen af ett
bus, som utgör icke allenast Sessionsrum för
ett bland RiksStånden jemte dess Caricellie,
utan ock Archif för en mängd äldre och
nyare Riksdagshandlingar;
finner Utskottet, på dessa skäl, sig icke
äga tillräcklig anledning att Riddarhusets
Brandförsäkrande för närvarande tillstyrka;
hvaremot Utskottet tror sig böra vördsamt
hemställa, att, efter å nyo af tillförlitlig
person å Riddarhuset verkställd
besigtning, de dervid nödige befundne re
para
-
Den g Jun i i e. ro. 36g
paratioiier, för hvilka kostnaden dock torde
kunna betydligen nedsättas emot hvad
det af Professoren Estenberg uppgjorde
förslag upptager, måtte af de till CapitationsFonden
inflytande medel varda bestridda.
§• 1/ •
Sedan Höglofl. Ridderskapet och Adelil
Vid sista Riksdag, under den irste September
1823, beslutat att utsätta ett premium
af 5öo R:dr B:co för den person äf Adelig
börd, som vid nästa Riksdag visade sig äga
fullkomlig färdighet i såkallad snällskrifning;
samt anmodat RiddarhusDirectionen att om
berörde beslut uti allmänna Tidningärne införa
kungörelse, med anmaning till den eller
de Frälsemän, som åstundade täfla om ifrågavarande
belöning, att i sådant afseende
bos Directionen sig anmäla; hvarefter Directionen,
enär Riksdagskallelsen vore utfärdad,
borde sammankalla de täflande, för att
låta dern inför sig aflägga prof på deras färdighet,
yttra sig öfver de täflandes skicklighet
samt antaga den person, sorn visade
en fullkomlig färdighet, till Extra RiddarliusCancellist
för instundande Riksdag; hvarom
anmälan bos Ridderskapet och Adeln
borde göras; och att derest sedermera Ridderskapet
och Adeln skulle finna snällskrifVarens
skicklighet svara emot Ståndets väntan,
det utsatta premium borde till honom
27 II. ' a4
370
Den 9 J u n i i e. m.
utbetalas en månad efter Riksdagens början;
så liar RiddarhusDirectionen uti 14 §•
af dess berättelse tillkännagifva att, efter i
allmänna tidningarne särskildte gånger uti
ämnet införde Kungörelser, tvenne sökande,
nemligen Ryttmästaren i Generalstaben,
Lieutenanten vid Skånska Kongl. DragonRegementet
F. O. Silfverstolpe, samt Notarien
i Kongl. Bergscollegium L. J. Hjerta, till
täfling om det utsatta snällskrifningspremium,
bos Directionen sig anmält. — Och ehuru,
vid inför Directionen med dem anstäldt prof,
de visat sig hafva, tili ernående af ifrågavarande
färdighet, använt högst berömvärda
bemödandea, samt jemväl ådagalagt utmärkt
skicklighet att med såkalladt Stenografiskt
Alphabet anteckna hvad i berörde ändamål
blifvit mundtligen anfördt, har Directionen
« likväl icke funnit det af Ridderskapet och
Adeln med snällskrifningen åsyftade ändamål
kunna vara fullkomligen vunnit genom
de särskilde methoder Sökanderne vid ifrågavarande
tillfälle inför Directionen begagnat;
dock har Directionen, i anseende till
Ryttmästaren Silfverstolpes och Notarien Hjertås
vid förande af MemorialProtocoll i öfrigt
ådagalagda skicklighet, antagit dem till Extra
OrdinarieCancellister vid Ridderskapets
och Adelns Cancellie för denna Riksdag.
Och då Ryttmästaren Silfverstolpe samt
Notarien Hjerta, hvilka under hela Riksdagens
lopp tjenstgjort såsom biträdande vid
Den gJunii e. m.
förandet af Ridderskapets oeh Adelns Protocoll,
samt dervid sannolikt ännu ytterligare
uppöfvat deras färdighet uti ifrågavarande,
icke utan särdeles möda inhämtade,
konst, torde äga ett billigt anspråk, att äfven
inför Ridderskapet och Adeln, å deras
derutinnan förvärfvade skicklighet, aflägga
prof,
har Utskottet ansett den af Ridderskapet
och Adeln vid sista Riksdag utsatte täflingstid
af en månad från Riksdagens början
böra utsträckas till en månad ifrån
det detta Betänkande till Ridderskapet och
Adeln inkommit, hvarförinnan Ridderskapet
och Adeln torde tillåta bemälte Sökander,
derest de sådant åsLunda, att inför
Ståndet aflägga prof i snällskrifningsmethoden,
efter fullgörande hvaraf det
ankommer på Högloflige Ridderskapets och
Adelns pröfning att, efter de för dess beslut
vid sista Riksdag lagde grunder, bestämma,
om det utsatte praemium må kunna
någondera af de täflande eller den ena
företrädesvis, eller ock tilläfventyrs dem
begge gemensamt tillerkännas.
§. ,8.
Efter sålunda meddeldt utlåtande öfver
RiddarhusDirectionens vid tagne åtgärder,
fullgör RiddarhusUtskottet en för sig angenäm
pligt, då Utskottet vördsamt hemställer,
om icke Ridderskapet och Adeln skulle
24*
4
372 Den 9 Junii e. m,
finna för godt förklara RiddarliusDirectionen
dess tillfredsställelse öfver det sätt,
hvarpå Riddarhusärendena sedan sista Riksdag
blifvit af Directionen handhafda och
förvaltade.
Hvilket dock allt lill Högloflige Ridderskapels
och Adelns eget ompröfvande vördsamt
öfverlemnas. Stockholm den 26 Maji
1829,
På RiddarhusUtskottets vägnar
CARL MÖRNER.
fVi F. Dalman.
Utdrag af Protocollet, hållet hos Högloflige
RiddarhusUtskottet den 26
Maji 1829.
S. D. Vid justering af RiddarhusUtskottets
Betänkande, i anledning af RiddarhusDirectionens
RiksdagsBerättelse, 1x1. m.
anmältes följande reservationer, nemi. vid:
§.2. Af Herr Bruncrona Gustaf Adolphj
som yttrade:
I anseende till de ökade göromål Kamereraren
blifvit tillskyndad genom de under
RiddarlmsDirectionens vård ställde fonders
tillväxt, finner äfven jag, att en,tillökning
i dess löneförmoner hör äga rum, och
anser den föreslagne af 100 R:dr Banco ingalunda
vara för högt tilltagen. Alen då
samma motif till löneförhöjning äger rum
. I
Den 9 J un i i e. m.
för alla de under Directionens inseende ställde
fonder, hvilkas Capitaler efterhand tillväxa
och en fixerad summa äfven i så måtto
synes olämpelig, att enär en fortfarande
tillväxt af dessa Capital måste, liksom hittills
inträffat, medföra i förhållande dertill
förökadt besvär, så borde ock rätteligen förhöjningen
i arfvodet fortgå, hvilket ändamål
bäst kunde vinnas genom bestämmande
en gång för alla af en viss provision, beräknad
efter procent å räntan eller per mille
af hufvudstolen. I följe häraf anser jag,
att de af Directionen såsom ökadt arfvode
åt Kamereraren föreslagne 100 R:dr icke måga
utgå endast af räntan å Adeliga Cadettoch
Wadstena Adeliga JungfritStiftsFonderlie,
utan reparteras, så väl på den Capitaltillökning,
desse, som andre till Directionen
öfverlemnade fonder vunnit, sedan de
hittills uppburne arfvoden blifvit faststäldte
i nion af hvarje tillöknings-belopp, efter
hvilken grund den årliga provisionen i procent
eller per mille komme att uträknas,
dock till redighets vinnande endast ungefärligen
och ej i allt för stora bråk, samt
sålunda, att det hela ej måtte understiga
ioo R:dr B:co; och skulle sedermera samma
provisions-belopp beräknas på all ytterligare
skeende tillväxt å Capitaler.
De summor äro betydliga, som utom
ifrågasatte 2:ne fonder stå under Directionens
vård. De finnas i Directionens Berat
-
374
Den 9 Junii e. m.
telse upptagne tillsammans till öfver i3j,ooo
R:dr Banco. Om ej alla vunnit tillökning,
utan befinnas i deras primitiva skick med
bestämda arfvoden, så lära andra finnas,
hvilka i berörde afseenden kunna ställas i
fullkomlig cathegorie med Adeliga CadettFonden
och Wadstena Adeliga JungfruStifsCassan,
hvarutom en Capita 1-tillökning för
de förstnämnde i en framtid ej torde vara
omöjlig.
§. 6. Af Herr Ribenj Carl JVilhelm,
som anförde:
Uti 6 §. af Utlåtandet öfver RiddarhusDirectionens
RiksdagsBerättelse bar RiddarhusUtskottet
tillstyrkt, ”det en så beskaffad
”ändring uti nu gällande Instruction för Rid”darhusDirectionen
må beslutas, som tillätter
RiddarhusSecreterare-tjenstens förening
”med det Embete i Statens tjenst, från hvil—
”ket innehafvaren ej kan emot sin vilja utan
”föregången ransakning och dom enligt Grundlagen
skiljas.”
Emot detta Utskottets tillstyrkande får
jag anmäla min reservation med anhållan,
att densamma måtte få åtfölja Betänkandet.
Ridderskapet och Adeln beslöt vid 1823
års Riksdag, att vid nu varande RiddarhusSecreterares
afgång, RiddarhusSecreteraretjensten
icke vidare finge med något Statens
Embete eller Tjenst förenas. Jag utbeder
Den 9 J u n i i e. m.
mig få fästa uppmärksamheten derpå, att
alldeles samma omständigheter och förhållanden,
som sig företedde den dag, della
beslut af Ridderskapet och Adeln fattades
existera ännu, och ingen anledning, okänd
då heslutet togs, framställer sig nu såsom
skäl till dess upphäfvande, hvadan jag också,
för min del, anser Utskottet hafva saknat
behörighet till den gjorda framställningen.
Jag vet väl, att 47 §. i RiddarhusOrdningen
tillåter RiddarhusUtskottet, att i RiddarhusDirectionens
Instruction föreslå de ändringar,
som Utskottet kan finna nödige,
men denna tillåtelse mätte väl icke så böra
förstås, som skulle Högloflige Ridderskapet
och Adeln dermed hafva öfverlåtit rättigheten
åt sitt Riddarhusutskott att, utan
afvaktan af ändrade tids- och andra förhållanden,
utan andra motiver än Utskottets
egen möjligtvis i få Ledamöters närvaro hastigt
uppfattade opinion, tillstyrka ett upphäfvande
af Ridderskapets och Adelns vid
sist hällne Riksdag fattade beslut, ett tillstyrkande,
som, i hvad för ordprål det än
må inlindas, aldrig kan fråiikännas att innebära
den icke ens indirecta beskyllningen,
att Ridderskapets och Adelns eget vid sista
Riksdag fattade beslut varit förkastadt eller
byggd t på origtiga grunder; en förklaring,
som ehuru blott tacite uttryckt, i min öfvertygelse,
icke öfverensstämmer med den
vördnad, som Utskottet är Ridderskapet och
Adeln skyldigt och den aktning, som Ut
-
>
4j6 Den g J u n i i e. ni.
skottet bör yisa Ridderskapets och Adelns
beslut,
I afseende på sjelfva hufvudfrågan, beböfver
jag nu mera icke vara mångordig,
och jag ämnar icke företaga någon utförlig
granskning af de motiver, Utskottet framletat
såsom förmenta skäl för sitt tillstyrkande,
hälst jag från min Bänk in plena
äger tillfälle att öfver dem yttra mig. I förbigående
måste jag likväl tillkännagifva min
förvåning öfver den upptäckten, att det endast
är genotn RiddarhusSecreterare-tjenstens
förening med något Embete i Statens tjenst,
som Ridderskapet och Adeln kan hoppas att
hos sin Secreterare slippa att helt och håfö
let sakna den erfarenhet och skicklighet, som
genom tjenstgöring inom Statens Embetsverk
vanligen skall erhållas, Jag erindrar
härvid endast, att det allt ifrån Riddarhusets
stiftelse till 1818 aldrig ens satts i
fråga, att en Riddarhus Secreterare skulle,
jemte sin Riddarhus-Secreterare-tjenst, få
förena ett Embete i Statens tjenst, och det
torde kanhända icke vara förolämpande för
någon, om man helt oförtäckt yttrar den
önskan, att Ridderskapet och Adeln äfven i
en framtid måtte äga Secreterare, jemförlige
med en Bungencrona och en Axel Silfverstolpe,
hvilka likväl, likasom alla deras
företrädare, voro i den cathegori, att såsom
icke Statens Tjenstemän, enligt Utskottets
åsigt, böra sakna erfarenhet och skicklighet,
D e ii g J u u i i e. m.
377
Sanning är, att RiddarhusSecrsterarens
nu innehafvande Löne-förmoner icke motsvara
lians rättmätiga fordringar, derest lians
tjenst icke får med ett Statens Embete förenas;
men jag tror icke, att utvägar saknas
att öka dessa Löne-förmoner till det belopp,
som erfordras.
Såsom exempel vill jag blott nämna, att
en Syssla finnes vid Riddarhuset, genom hvars
indragning, vid nu varande innehafvarens
afgång, säkert ingen olägenhet skulle uppkomma,
nemligen RiddarhusFiscals-tjeiisten. De
denne befattning tillhörande ringa och obetydliga
göromål emellan Riksdagarne kunna
lämpligen bestridas af Secreteraren, och de
ytterligare göromålen, sorn nu åligga RiddarhusFiscalen
att bestrida under Riksdagarne,
nemligen uppropen och böters upptagande
af de StåndsLedamöter, som bryta
mot OrdningsSladgan, kunna bestridas al en
extra Canzlist.
Genom en sådan indragning uppkomme
en fullt tillräcklig tillgång till RiddarhusSecreterarens
efter tidens kraf lämpade
aflöning.
Man byse i afseende på RiddarhusSecreterare-tjenstens
förenlighet, eller icke förenlighet,
med Embete i Statens tjenst hvilken
öfvertygelse som hälst, så synes det mig
klart, att det är tid nog, att tänka derpå
när tjensten blir ledig; och då i3§. 2 morn.
378
Den g Juni e. m.
af i Art. i RiddarliusDirectionens Instruction
tydcligen tillåter en af Directionen tillförordnad
RiddarhusSecreterare att till blifvande
Riksdag fortfara i utöfningen af förut
innehafvande tjenst, så synes mig, att
Ridderskapet och Adelil vid fattandet af sitt
beslut vidtagit alla nödiga försigtighetsmått.
Härmed förenade sig HerrPrinzenskfäld,
Axel.
Herr Grefven och Ordföranden yttrade:
Jag var af sjukdomsförfall hindrad att
tillstädes vara i Utskottet vid det tillfälle,
man beslöt, att tillstyrka upphäfvande af
Höglofl. Ridderskapets och Adelns vid sista
Riksdag fattade beslut derom, att RiddarhusSecreterare-tjensten
hädanefter icke fick förenas
med annan tjenst i Staten; och ehuru
jag icke finnér Utskottet hafva, på sätt Herr
Riben anmärkt, hvarken brustit i formerne
eller i skyldig aktning mot Höglofl. Ridderskapet
och Adeln medelst föreslående af en
ändring i RiddarhusOrdningen, hvartill Utskottet
i min tanka ägt ostridig rättighet,
kan jag likväl icke anse Utskottets förslag
för närvarande vara af hehofvet påkalladt,
hvarföre jag deremot reserverar mig.
§. 14- Herrar af Ekenstam, Israel,
Brunkrona, G. A. och Bråkenhjelm, Pehr
Beinhold, ansågo maximi-beloppet å Lån på
last pant icke, med tillbörligt afseende å
Den 9 Ju n i i e. m.
379
garantien för Pensions-fonderne, att i rätter
ordning sina utbetalningar bestrida, kunna
förhöjas utöfver 20,000 R:dr B:co till en och
samma person eller ä en och samma pant;
äfvensom Herrar Bruncrona och Bråkenhjelm
ansågo Cassorne icke höra äfventyra
ett sammanlagdt högre utlåningsbelopp än
nämnde Summa, endast mot säkerhet af
lös pant eller borgen.
Herr Riben, C. TV., Friherrarne Stael
von Holstein, I. S., Taube, Carl Evert,
Oxenstjerna, Carl samt Grefve Sparre,
Carl, voro åter af den tankan, att då för
bestridandet af å fonderne anvista bestämda
utgifter, det vore alldeles oundgängligt att
penningarne icke stodo oförräntade, och beloppet
af de Capital-medel, som genom uppsägning
eller på annat sätt tid efter annan
inflölo, utan att kunna mot säkerhet af inteckning
genast å nyo placeras, omöjligen
kunde fixeras, utan alltid korn me att hero
af omständigheterna; borde icke eller Riddarhus-Directionens
rättighet till utlåning
emot annan godkänd säkerhet af lös pant
eller borgen utaf dylika, eljest ofruktbara
medel vara. begränsad af något bestämdt
total- maximi-belopp; och förvissade sig bemälte
Herrar Ledamöter, att de af Utskottet
i öfrigt föreslagne vilkor: af ett till 6000
R:dr såsom det högsta fixeradt belopp för
hvarje Låntagare; Directionens personliga
ansvarighet, samt minst 4 Ledamöters in
-
38o
Don 9 Ju nii e. m.
stämmande i beslutet om slika låns beviljande,
skulle förekomma alla förluster för
Cassorne; äfvensom, enär Låne-summorne
derigenom blefvo spridda på flere händer,
samt utlåningen dessutom skedde med en
utsatt kort förfallotid af 6 månader, någon
förlägenhet för fonderna vid de årliga pensions-utdelningarne
m. m. icke deraf torde
blifva att befara.
Herr af Ekenstam tillstyrkte, att, till afhjelpande
af den allt mer och mer ökade
svårigheten att få Riddarhusets medel emot
första inteckning placerade, det i LåneReglementets
3 §. befintliga stadgande, ”att
”uti den egendom, hvari lån af Riddar”husets
Cassör meddelas, ej annan gällande
inteckning med förmånsrätt framför
”Cassan må ega runi, än ett proportione”radt
Banco-lån, må erhålla den utsträckning,
att Lån från Riddarhusets-fander
”måtte emot pant af fastighet å Landet
”beviljas, jemväl efter enskild mans der”uti
förut egande inteckning, så framt
”nemligen det sammanräknade beloppet
”af det eller de förut intecknade lånen
”och det som från Riddarhuset beviljas ej
”öfverstiga Egendomens halfva värde efter
”ett medium af i o års Bevillningstaxering.
Herr Bruncrona förenade sig härmed.
§. 17. Herrar Riben och Bråkenhjelm
förklarade, i fråga örn Riddarhusets brand
-
Den g J u n i i e. iu.
3Sr
försäkrande, att då Riddarhuset vore en Ridderskapets
och Adelns enskilda Egendom af
ett ganska betydligt värde, och en rigtig
omtanka således fordrade, att Ridderskapet
och Adeln försäkrade sig om tillräcklige tillgångar
för dess återuppbyggande, i händelse
detsamma genom vådeld afbrunne; bemälte
Herrar Ledamöter alltså ansågo sig böra Riddarhusets
brandförsäkrande tillstyrka; hvartill
de förmodade att medel skulle kunna
erhållas, derest Ridderskapet och Adeln, på
sätt Utskottet föreslagit, Atoge sig en fortfarande
Capitationsafgift af i R:dr B:co. Herr
Bråkenhjelm fann likväl det värde af 66,666
R:dr 32 sk. B:co, hvartill Riddarhuset till
försäkring antagits, vara alltför lågt.
Och skulle ofvanherörde Reservationer
åtfölja Utskottets till Ridderskapet och Adeln
afgifvande Betänkande, angående RiddarhusDirectionens
RiksdagsBerättelse .Öfver Riddarhus-ärenden.
Ut Supra:
Ex, Protocollo
AU. F. Dulin an.
\
Id ö r s a m s t e Memorial!
Jemlikt 47 §• RiddarhusOrdningen, har
RiddarlmsUtskottet till granskning förehaft
den af RiddarhusDirectionen till Högloflige
Ridderskapet och Adeln den 4 sistlidne November
aflåtne, samt, enligt i Art. i6§. af
RiddarhusDirectionens Instruction, lill Ut
-
382
Den g Jun i i e. m.
skottet ingifne terättelse öfver hvad, sedan
sista Riksdag, vid förvaltningen af Wadsten
stena Adliga JungfruStiftet samt derunder
ställde fonder sig tilldragit; äfvensom Utskottet
särskildt genomgått de inför Directionen
öfver dithörande ärender intill Riksdagens
början förde Protokoll; hvarförutan
ej mindre StiftsCassans än Grefliga SchefFerska
Stiftningens, samt den så kallade Ilildebrandska
Fondens, Hufvudböcker från och
med år 1823 till och med 1827 blifvit reviderade;
och får Utskottet, med bifogande
af omförmälte berättelse, öfver allt detta
sitt vördsamma utlåtande nu aflemna.
§• i«
Denna §. upplyser, att StiftsCassan
sedan sista Riksdag intill 1827 års slut
vunnit en effectiv förkofran af <7,287 *R:dr
a5 sk. 10 r:st., hvarifrån likväl komma att
afräknas, dels de till liqviderande af Cassans
skuld till Beigenstjernska Testamentsfonden
utbetaldta 2,23q R:dr 16 sk. dels
ock ett belopp af 711 R:dr 25 sk. arst., utgörande
af Ridderskapet och Adeln vid sisla
Riksdag beslutad afskrifning af osäkra
fordringar för inskrifnings-penniilgar och famillegåfvor,
så att den synbara tillökningen
i Capitalfonden endast utgör 6,3o6 R:dr
3a sk. 8 rst. till följd hvaraf fondens totalbelopp
vid 1827 års slut uppgick till 153,i 80
R:dr 14 sk. g rst. Grefliga Schefferska stiftningens
tillgångar och fordringar bestego sig
Den 9 J u ri i i e. tn.
383
vid samma års ulgång lill 25,288 R:dr i o sk.
Banco.
Och får Utskottet, i anledning häraf, hos
Höglollige Ridderskapet och Adeln anmäla,
att de räkenskaper rörande ofvannämnde
fonder, sorn varit underkastade Utskottets
Revision, funnits, särdeles under de sednare
åren, med ordning och noggrannhet författade,
samt dertill hörande Lånehandlingar
i behörigt skick; äfvensom Stiftsärendernas
förvaltning i allmänhet, lemnar
grund för det omdöme, att Directionen
med nit och uppmärksamhet densamma
handhaft.
I afseende å formen för ifrågavarande
Räkenskaper har Utskottet ansett
samma förändring deruti böra äga rum,
som blifvit för RiddarhusCassan, Adliga
CadeltScholae-fonden, jemte de smärre Testaments-fonderne
föreslagen uti Utskottets
denna dag öfver RiddarhusDirectionens
Riksdagsberättelse, angående Riddarlms-ärender,
afgifne Betänkande, hvilket
Utskottet i denna del åberopar.
§. 2.
Vidare anmäler Directionen i i §:n,att,
sedan genom en dess Ledamots, Herr GereralMajoren
m. m. af Melins handläggning,
StiftsMatrikien blifvit med noggranliet genomgången,
hafva ett antal af 66 Stiftsjungfrur
i Sverige och Finland befunnits
384
Den 9 J n n i i e. m.
vara, clels gifte, dels ock med döden afgångne,
ehuru någon anteckning derom förut icke
blifvit uti StiftsMatrikeln gjord; hvarjemte
åtskilliga Fröknar dessutom funnits vara
uti Stiftet inskrifne, oaktadt de icke äro å
deras Ätters genealogier uppförde, hvarföre
ock Directionen den 2 Maj 1826 beslutat,
att de af Ridderskapets och Adelns Döttrar,
hvilka icke finnas i Genealogierna härstädes
upptagne, derefter ej heller fingo i Stiftet
inskrifvas förr, än Sökandens Genealogie blefi*
ve, hväd henne anginge, behörigen completterad.
Utom bemälte 66 Stiftsjungfrur, hade
från 1828 års början intill den 1 November
sistlidet år ett antal af 134 Stiftsjungfrur,
genom giften eller dödsfall, utur Stiftet
bortgått, hvaremot under samma tid 107
blifvit inskrifne; och har antalet af Pensioner
blifvit ökadt med 18, så att för 787 i stiftet
inskrifna och, så vidt Directionen vetterligt
vore, nu lefvande Stiftsjungfrur, 228
pensionsrum finnas. Utskottet, som, vid granskning
af den, utaf GeneralMajoren af Melin
med serdeles möda och noggrannhet uppgjorda
berättelse, angående den högst behöflige
Revisionen af StiftsMatrikeln, bland annat
inhemtat, det exempel funnits derå, att personer
blifvit i Stiftet inskrifne, utan att vara
af Adel, hvaraf ock handt, att pension till
dylik person, på grund af hennes inskrifningsbref,
kommit att utbetalas, har deraf
ansett
Den g J u ni i e. ra.
385
ansett sig ega anledning tillstyrka, icke allenast,
att ett med
RiddarliusDirectionens ofvanberörde den 2
Maj x826 fattade beslut, öfverensstämmande
stadgande må i RiddarliusDirectionens
Instruction införas, utan ock att uti de framdeles
till utfärdande Stiftspensions-brefven
må inflyta, att, derest någon blifvande
Stiftsjungfru skulle befinnas, af något
begånget misstag, å Adlig slägts Gcnealogie
uppförd, utan att ett sådant misstag
vid inskrifningen kommit att upptäckas,
lion, enär ett dylikt förhållande varder
styrkt, må förklaras sin pensionsrätt förlustig
och pensions-brefvet henne affordras.
I sammanhang härmed har Utskottet
trott sig böra anmäla hvad Utskottet inliemtat
af Stifts-Protocollen för den 2 Maji
1827, samt den 20 Januarii och 2 Maji sistlidet
år, eller att, sedan Stiftsjungfrun Gustafva
Catharina Blåfield underlåtit att för
år 1826 uttaga den henne tillkommande Stiftspension,
så hade anmälan derom skedt till
Directionens Protocoll för förstnämnde dag,
dervid blifvit beslutadt, att bemälda Stiftsjungfru
skulle, genom Kungörelse i allmänna
Tidningarne, anmodas, att innan den 1
derpå följande November uttaga sin pension
för nämnde år, hvilket dock blifvit uraktlåtit;
hvarefter RiddarhusKameieraren till prolocollet
den 20 Januarii sistlidet år ej min27
11. 25
386
Den g J un i i e. in.
dre ett sådant förhållande hos Directionen
tillkännagifvit, än ock att 1827 års pension
likaledes vore outtagen; i anledning af hvilken
anmälan Directionen förordnat, att en
Annonce skulle uti Post- och InrikesTidningen
införas, hvarigenom Fröken Blåfielcl förelädes,
att inom den 1 derpå följande Maji
sig till utbekommande af sine innestående
pensionsbelopp i RiddarhusContoiret anmäla
, vid förlust af all andare rättighet till
pension; och då hon icke eller inom denna
tid sig infunnit, har Directionen, medelst
beslut den 2 Maji sistlidet år, förklarat henne
all pensionsrätt förlustig.
Men somRiddarhusDirectionens Instruction
uti 2ulra Art. i4 §■ iöreskrifver, att
sedan i Maji månad hvarje år, Kamereraren
aflemnat uppgift på alla de pensionairer,
som då ännu ej anmält sig till erhållande
af pension för det förflutna året, Directionen
ägde att, genom annonce i Tidningarne
förelägga de uteblifna, att inom den
i Maji det påföljande året sådant fullgöra
aud förlust af ali vidare rättighet till pension;
alltså och då derigenom ett rådrum
för pensionairen af minst ett år från Kungörelsens
utfärdande, och i£ år efter det,
hvarföre pensionen vore förfallen, finnes vara
åsyftadt; hvilket uti ifrågavarande fall desto
mindre är vordet iakttaget, som Fröken
Blåfield blifvit förelagd, vid ofvannämnde
äfventyr, att inom irenne månader e fter an
-
Den g Junii e. tn.
387
noncens utfärdande anmäla sig, till uttagande
både af 1826 och 1827 års Stiftspensioner;
har Utskottet deraf trott sig äga anledning
vördsamt hemställa,
om icke, med upphafvande af Direclionens
nyssberörde den 2 Maji 1828 fattade
beslut, ny Kungörelse måtte varda i
Tidningarne införd, hvarigenom oftabemälda
Fröken ålägges, att inom den 1 Maji
nästkommande år hos RiddarhusDirectionen
anmäla sig till utbekommande af 1826,
1827 och 1828 årens Pensioner; vid påföljd
att, derest hon försummar denna tid,
varda all pensionsrätt förlustig.
§. 3.
Andra och tredje §§. af Stiftsberättelsen,
såsom endast innefattande underrättelse, den
förra om en af framledna Fröken Friherrinnan
Brita Christina Stjerncrona, genomTestamente
till Wadstena Adliga Jungfrustift öfverlernnad
Pensionsfond af 16,000 R:dr B:co,
jemte vilkoren derför, samt den sednare angående
Directionens den i4 Octoher 1826 fattade
beslut om återställande till Kammarherren
A. Bruce af inskrifnings-penningarne
för hans Barn, Christina Therese Isabelle Janette
Louise Bruce, hvilken, af serdeles anledningar,
hvarom Protocollet upplyser, kommit
att utur Stifts-Matrikeln afföras; torde
icke å Utskottets sida erfordra något särskildt
yttrande; dock har Utskottet bordt
388
Den 9 Jun i i c. m.
tillkännagifva, att Fröken Stjerncronas ofvanberörde
Testaments-fond icke, i anseende
till tvister om behörigheten emellan de
Pensionssökande Slägtingarne, kunnat förr
än i början af sistlidet år bildas, hvadan några
särskilda Räkenskaper för samma fond
icke blifvit för åren 1826 och 1827 afslutade
eller af Utskottet granskade.
§• 4-
I afseende på de StiftsCassans för inskrifnings-penningar
och famillegåfvor ägande
fordringar, hvarom Högloflige Ridderskapet
och Adeln vid sistlidne Riksdag förordnade,
har Directionen uti §. af dess berättelse
anmält, att, beträffande det af Capital
uen Claes Fred. Uggla den 16 April 1808
till Stifts-Cassan utgifne skuldebref, å 33 R:dr
16 sk. B:co, med 6 procents årlig ränta, såsom
inskrifnings-penningar för hans Dotterdotter
Anna Beata Lovisa Storchenfeldt, å
hvilken förbindelse Majoren och Riddaren C.
Clerck och Ryttmästaren J. Kafle tecknat borgen
såsom för egen skuld; så hade bos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs Län,
hvarest bemälde Gäldenär och Löftesmän vid
Skuldebrefvets^ uthändigande varit boende,
handräckning till utbekommande af nämnde
fordran blifvit af Directionen begärd; i
anledning hvaraf Kongl. Majrts Befallningshafvande,
uti skrifvelse af den 3o Mars i8a5,
gifvit Directionen tillkänna, att så väl Capitaine
Uggla, som Majoren Clerck’och Rytt
-
Den g J u n i i e. in.
38g
mästaren Kafle vedan voro med döden afgå
ugne, och att någon upplysning om deras
Arfvingars vistelseort ej kunnat erhållas;
att hvad anginge Lieutenanten Christoffer
Lagerbjelkes den i Maji 1796 till StiftsCassan
uthändigade förskrifning å 66 R:dr 32
sk. B:co, utgörande frivillig gåfva och inskrifnings-penningar
i Stiftet för hans Dotter
Beata Lagerbjelke; så hade Directionen
emot honom anstalt Lagsökning hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs Län,
som genom resolution den 28 September
i8a4 förklarat, att då skuldsumman ej blifvit
kräfd inom de 10 sistförflutne åren, fann
Kongl. Majrts Befallningshafvande målet vara
af tvistig beskaffenhet och förviste detsamma
till vederbörlig Domstol; hvilket beslut,
efter af Directionen förd klagan, blifvit
först af Kongl. Maj:ts och Rikets Götha
HofRätt, samt slutligen den 24 Augusti 18a5
af Kongl. Maj:t i Nåder, faststäklt; och har
Directionen angående Capitaine Ugglas Skuldebref
funnit någon vidare åtgärd icke vara
att vidtaga, samt, beträffande Lieutenant
Lagerbjelkes berörde förskrifning, ansett det
desto mindre vara skäl att någon rättegång i
detta ämne emot honom anställa, som det icke
kunde, i bevis ledas, det Lieutenanten inom
de sednaste 10 åren någon Ränta å omförmälte
Capital sjelf erlagt, samt i öfrigt upplyst
blifvit, att all tillgång hos honom saknas;
utan har Directionen hos Ridderskapet
och Adeln hemstält om icke, vid omför
-
3go
Deri 9 Junii e. tu.
mälte förhållande, berörde 2:ne poster måga
utur Räkenskaperne afskrifvas;
hvilken hemställan, såsom stödd på i Utskottets
tanka giltiga grunder, Utskottet
således får vördsamt understödja, helst då,
hvad serskildt angår Lieutenanten Lagerbjelkes
skuld, uraktlåtenheten att hos honom
i behörig tid bevaka Cassans rätt,
icke inträffat inom tidrymden sedan sista
Riksdag; i följd hvaraf någon undersökning
om anledningen härtill icke heller
nu kan tillhöra Utskottet.
Directionen har äfvenledes till afskrifning
utur räkenskaperna anmält: 1:0 framledne
General-Lieutenanten m. m. Eberhard
E. G. von Vegesachs 2/ne skuldebref af den
2 Maji 1798 å 33 R:dr 16 sk. hvardera, det
ena mot 6 och det andra mot 5 procents
årlig ränta, för sin Dotters Ulrica Beata Sofia
von Vegesachs inskrifning i Stiftet; 2:0
framlidne Öfversten Friherre Sven Palmstjernas
skuldebref af den 22 April 1802,
å 33 R:dr 16 sk., för sin Dotter Beata Christina
Palmstjerna, af hvars blifvande pensionsbelopp
skulden bordt, enligt Ridderskapets
och Adelns beslut vid sistlidne Riksdag,
liqvideras. Och emedan upplyst är,
att Fröken Ulrica Beata Sofia von Vegesach,
redan den 28 Maji 1798 med döden afgått,
samt att efter hennes fader Concurs inträffat,
och, i afseende å Fröken Palmstjerna,
förekommer, att Ridderskapets och Adelns
Den 9 Junii e. m.
rörande ersättning för hennes inskrifningspenningar
fattade ofvanherörde beslut icke
kunnat verkställas, sedan bemälda Fröken år
1824 inträdt i Ägtenskap, och den 26 April
1826 i Paris aflidit, ty finner Utskottet, lika
med Directionen,
afskrifning för nämnde fordringar böra
beviljas.
Vidare har Directionen anmält, att bland
bokförda skulder, som äro för gamla att kuni)a
af Gäldenärerna sjelfva utfordras, befinnes
äfven ÖfversteLieutenanten Carl Donnat
FeifFs skuld till StiftsCassan för hans Dotters
Gustava Juliana Feiffs inskrifning i Stiftet,
utgörande, enligt skuldebref den 18 April
i8o5, 66 R:dr 32 sk. B:co med ränta för
halfva beloppet å 6, och för den andra hälften
a 5 procent; och som samma skuld icke
finnes upptagen bland dem, hvilka, enligt
Högloflige Ridderskapets och Adelns beslut
af den 22 November 1823, borde liqvideras
med vederbörande Stiftsjungfrurs
Blifvande pensionsbelopp; altså och då ingen
annan utväg vore öfrig för att undanrödja
StiftsCassans förlust af ifrågavarande
fordran, bar Directionen hemställt, att en
dylik åtgärd måtte af Högloflige Ridderskapet
och Adeln beslutas;
å hvilken hemställan Utskottet anser sig
böra vördsamt tillstyrka bifall.
§. 5.
Slutligen och med åberopande af hvad
Den 9 Ju n i i e. m.
Utskottet uti i §:n härofvan yttrat, får RicldarhusUtskottet
hemställa,
om icke Ridderskapet och Adeln skulle
behaga förklara RiddarhusDirectionen dess
tillfredsställelse öfver det sätt, hvarpå Stiftsärenderna
blifvit sedan sista Riksdag af
Directionen förvaltade.
Hvilket" dock allt till Ridderskapets.och
Adelns vidare pröfning vördsamt öfverlännäs.
Stockholm den 26 Maji 1829.
På RiddarhusUtskottels vägnar:
CARL MÖRNER.
IV. F. Dalman.
Dessa 2:ne Memorial lades på hordet.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan 9 om aftonen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
