# ID: svediakorp-gov356
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 18,100
# sentences: 574
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 4 December e. m.
3oi
nen nu livilat för länge på bordet. Det
torde derföre böra inskränkas blott dertill,
att Utskottet ofördröjligen, och sist innan
månadens utgång, matte besvara densamtna.
Då denna Motion nu skall remitteras,
ber jag tillika att få fästa Utskottets uppmärksamhet
på vigten deraf, att Rikets
Ständer linder deras härvaro måtte komma
i tillfälle, att inse följderna af ett det enklaste
och vanligaste Credit-bruk vid Bankrörelse;
och att, i händelse Utskottet ej
skulle anse sig kunna så hastigt besluta, att
tillstyrka Rikets Ständer begagnandet af
begge upplåningssätten, Utskottet åtminstone
mätte tillstyrka den af mig föreslågne
upplåningen mot låg ränta, för att dermed
sätta Banko-Disconten i tillfälle, att kunna
bispringa allmänheten med lån på korta
tider.
Detta upplånings-sätt afser att sätta i
rörelse de penningar, som eljest mäste hållas
i Cassa, och att sålunda, utan ökning
af Credit-Sedelstocken och endast genom
en ringa räntebetalning, förskaffa Banken
medel till penninge-rörelsens befordrande.
Jag anhåller att detta yttrande må få
åtfölja Motionen.
Friherre Cederström_, Jacob: Jag bade
egentligen ämnat dröja med att yttra mig
i denna fråga, till dess den återkom från
3oa Den 4 December e. m.
Utskottet; men dä Herr Hjerta nu önskar,
att Banko-Utskottet måtte tillstyrka den
åtgärd, att Rikets Ständers Rank med början
af nästa år skulle mot lag ränta upplåna
penningar, så önskar jag blott få fästa Utskottets
uppmärksamhet derpå, att en slik
åtgärd af Banken endast skulle gagna Handels-Classen
i Stockholm.
Herr Hjerta: Jag måste ej mycket bedraga
mig, om jag vågar påstå, att det väl
ej kan vara allenast de Handlande i Stockholm,
som hafva nytta af den föreslagne
2 procent-upplåningen. Det finnes väl andre
än Handlande, så väl i Stockholm som
närliggande orter, hvilka hafva behof af
att hålla Cassa. Men, mine Herrar! det
finnes dessutom en stor del medborgare,
som hafva i Banko-Disconten beviljade Lån,
hvilka icke kunna utbetalas på flera månader
af brist på medel. Månne ej dessa äfven
äro betjente med att utfå dem? Och om
Rikets Ständer besluta den åtgärd, jag anvisat,
skola de erfara, att redan uti Januarii
månad tillräcklige medel skola erhållas
för Discont-låningens behof, och att alla
de nu hvilande lånen skola kunna utassigneras.
Friherre Boije_, Ludvig: Så skiljaktigt
jag i många delar af Herr Hjertås financeprojecter
tänker med honom, så skjddig anser
jag mig att hålla honom mycken räkning
Den 4 December e. m.
3o3
för det nu ifrågavarande förslaget. Det
allmänna intresse det rörer, påkallar mig
alt derföre böja min röst; ocb jag tror att
Rikets Ständer icke handlat ratt, om de,
efter att 2:ne månader hafva varit tillsamman,
synts hafva velat göra intet för att
afhjelpa den tryckande penningeförlägenhet,
hvaruti allmänheten nu befinner sig.
/
Friherre Cederström: I händelse den
förlägenhet Friherre Boije omnämner, är
verklig, anser jag vida lämpligare, att Rikets
Ständer då öka Discont-fonden, utan
att betala ränta till Stockholms Handelssocietet.
Herr Tham, TVolrath: Friherre Cederströms
förslag att genom ett större Creditiv
på Banken öka Discont-fonden, synes
mig vara rakt stridande mot de principer,
som af 1823 års Ständer etablerades
och sedan blifvit följde, att nemligen ej
utgifva några nya sedlar, utan att in få en
motsvarande valuta i metalliska fonden.
Om Rikets Ständers Bank utgifver flere sedlar,
än hvarföre valuta ingår, tror jag den
handlar mot nyssnämnde principer, och
således ej rätt. Deremot förenar jag mig
nied Herr Hjerta; ty då man upplånar de
sedlar, som till utlåning behöfvas, finnes
motsvarande valuta i Banken, utan alt man
ökar sedelstocken, och utan att man rubbar
förhållandet emellan den och metalliska
3o4
Den 4 December e. m.
fonden. Dessutom tror jag, att då man ger
två ocli får fem procent för samma summa,
har man ej bortskänkt något.
Herr Lefrerij Johan Pehr: Jag hemställer,
om ej Creditiv behöfver anvisas,
då fråga är att upplåna penningar, utan
viss bestämd tid till deras återbetalning.
Jag tror man behöfver ett sådant Creditiv,
för att göra face mot de anvisningar på
Banken, som för dagen inkomma, och hvil-,
bas större eller mindre antal man på förhand
icke kan bestämma.
Herr Hjerta: Något Creditiv behöfves
visserligen icke. Upplåningen sker genom
insättning i Vexel-Banken för Banko-Discontens
räkning. Obligationens betalning
sker i Vexel-Banken, sedan Disconten godkänt
densamma. Disconten vet alltså ständigt
Läningens tillstånd. Komma mycket
Obligationer in, hvilket ej ofta händer, då
de på Beursen äro begärlige papper, annonceras
allmänheten, att upplånings - behof
förefinnes, och nya insättningar ske då genast.
Hvad Herr Lefren lärer befara, då han
anser ett Creditivs bestämmande nödigt, kan
blolt hända genom tvänne tilldragelser.
Den ena vore, att räntepapper till högre
procent utfärdades, och allmänheten sålunda
ut
-
Den 4 December e. m.
3o5
utbyter Obligationerne emot sådane. Men
detta bestämmes ju af Rikets Ständer sjelfva,
ty andre oifentlige papper finnas få eller
inga. Den andra vore, om ett krig eller
annan händelse gjorde Rikets Ständers Bank
osäker, och allmänheten derföre skulle på
en gång tillströmma, att uttaga Sedlar. Detta
fall synes ej nu vara att befara; men
om det än inträffade, hvad vore väi faran
deraf? Så länge den kära Silfver-fonden är
•tryggad för utvexlingen mot sedlar, synes
anig i sådant fall det föga betyda, om litet
mera Sedlar dä utgifvas.
Friherre Cederström: Det förefaller mig
verkligen besynnerligt, att samme Talare,
■sorn yrkar, att Handels-societeterna och.
privata Cassa-ägare borde mot 2 procent få
insätta sina penningar i Banken, för att i Discontväg
utlånas, äfven påstår, att denna åtgärd
icke sätterBanken i tillfälle alt behöfva
någon Creditiv-summa, hvaraf dessa Cassa-ägare
kunna vid anfordran erhålla betalning.
Det är ju då påtagligen klart, att hela
denna anstalt medför ingen annan fördel
än för dem, som få sina Cassör fruktbara;
ty då Diskont-lånen endast på bestämda
tider kunna återfås, men Cassa-ägarne vid
anfordran, och således på högst irreguliera
och obestämda tider, skola betalas, måste
man göra nya sedlar, eller tillgripa den
metalliska fonden, och i hvilketdera fall
2 EL 20
Den 4 December e. m.
sorn helst, star man pä elen punkt, att
två procent äro rent af bortkastade.
t
Hans Excéllence Herr Grefven och
Lan dt Marskalken föreslog, att så väl Herr
Hjertås ifrågavarande Motion, sorn de af
åtskillige Ledamöter i anledning deraf nu
afgifne yttranden, mätte till Bariko-Ufcskottet
remitteras, hvilket bifölls.
Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts den 19
sistlidne November afgifne, och den 28 i
samma månad e. m. på bordet lagde, Nådiga
Proposition till Rikets Ständer om
anslag af medel till Navigations-Skolors inrättande.
Herr von Hartmansdorff', Jugust: Då
jag förra gången yttrade mig angående denna
Kongl. Proposition, skedde det ej i afsigt
att fördröja Remissen, utan blott för
att fästa LTtskottets uppmärksamhet på de
ord i den Nådiga Skrifvelsen, hvilka antyda,
att en Proposition om Rikets Läroverk
i allmänhet är att förvänta, och att derigenom
föranleda Utsköttet, ätt företaga dessa
frågor i ett helt.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, alt Kongl.
Majrts Högstberörde Nådiga Proposition måtte,
tillika med de af Herr von Hartmans
-
Den 4 December e. m.
dorff i anledning deraf afgifna yttranden,
till Stals-samt Allmänna Besvärs- och EkönomiUtskotten
remitteras; hvilket bifölls.
Å njm föredrogs Herr Montgommeries,
Gustaf, den 28 sistlidne November e. m.
på bordet lagde Motion, angående en förböjd
Bränvins-skatt.
Herr Rosenqvist, Fredrik Leonhard,
anförde skriftligen:
Det ämne, jag här tänker vidröra, är
så ömtåligt, och tillika så vidt omfattande,
alt jag nästan icke vet hvarken huru jag
skall börja eller sluta. Det angår Bränvinet,
denna ömsom välgörande, ömsom förskräckliga
product, som gjort Tiggaren till Millionair,
och Millionairen till Tiggare, som
gjort den dygdige till brottsling och brottslingen
till sjelfmördare eller offer för bödelsyxan,
med ett ord en product, som
genom dess omåttliga tillverkning och lika
ömåttliga förtäring hotar att i grund förstöra
båda Land och Folk, sedan vissa
Bran vins-fabrikanter systematiskt riktat sig
på bekostnad af deras svaga likars moralité,
hälsa och välfärd. Långt ifrån att ens
våga ett försök till Bränvinets historia, eller
beskrifva vidden och mångfaldigheten af
alla de olyckor och rysligheter, denna vara
förorsakat, är min enda önskan, att den
svarta vinningslystnaden en gång målte
ioB Den 4 De ceni !>er e. m.
uppföra med en speculätion, som alltid
stall vara afskyvärd och föraktlig , i samina
måu deri är skadlig och förderflig. Men
sedan penningen börjat blifva den Talisman,
hvarvid dumheten och okunnigheten söker
lasta begreppet om sine innehafvares värde,
och sedan allt således bör vågas för att
samla förmögenhet, huru är det då tänkbart,
ätt oegennyttan skall lemna rum för
upphöjda tänkesätt och ädla försakelser?
Bränvinet, såsom en källa till rikedom och
till brännmärkt heder för GrossJminnaren,
måste således fortfara, sedan det alltifrån
år 1531, då det första gången erhöll Regeringens
tillåtelse ätt besöka vårt Fädernesland,
bar härstädes fjvai blifvit, Landet till
så ringa båtnad, att redan år iGg8 Regeringen
fann sig föranlåten förbjuda bruket
deraf; och Gud gifve, att berörde förbud
aldrig blifvit upphäfvet, En otalig mängd
projecter och Författningar, i fråga ej mindre
om tillverkningen, än äfven om bruket
åf Bränvin, hafva sedermera tillkommit;
och då Rikets Ständer vid sista Riksdagen
Tältade det beslut, att utverka bifall till
KronoBränneriernas förstörande, öppnades
ött rart och vidlyftigt fält för alla Bränvinsspeculanter.
Det anses nu icke mera skamligt,
alt i Bränvin fördränka vett och förstånd,
heder och förmögenhet, än att i
mäsk-karet Fördränka den skörd, som är
ämnad till försvar mot den grymma hun.
gersnöden. Man har till och med uu nyli
-
Den 4 December e. m.
gen horten hop Arbetskarlar på Stockholms
gator, likväl med anständighet, sjunga till
Bränvinets lof en visa, der re fr amen i hvarje
vers lydde så här: Bränvin„ Bränvin,
mine Herrar! Bränvin. Så långt har förderfvet
ändtligen. hunnit. Vi,, uti vårt ansvarsfulla
kall som Nationens Representanter,
böra likväl se litet framför oss,, och
icke längre anse för en småsak, hvad som
är en hufvudsak. Nu. super allt hvad lif
och anda har, så väl man sorn qvinna,
så väl fullvuxen sorn hara, åtminstone
Bland' den lägre Folk-klassen. Gesällen,
Fabriksarbetaren., Arbetskarlen och Dagsverkshjon
et pockar på dryg betalning; dea
mäste gifvas, så framt man icke vill blifva
Strandsatt. Man finner sig ändock föga belåten
med desse försupne uslingars, arbete,
och desse äro lika litet belåtne eller Indine
med den upprejade vecko- eller dagspenningen;
ty så snart q vallen kommer,
Bä res allt på krogen eller lill Bräavinsfabrikören.
I stället att understödja Bränvins-supandet,
lättjan och liderligheten,. med hvilka
fattigdomen, sjukdomen och nöden slutit
ett troget förbund, mäste således Åkerbruket
och det rätta Landtmannayrke.t uppmuntras
och upphjelpas; och det sker, efter
min öfvertygelse, säkrast, örn följande
antages:
Det ligger, efter min oförgriplig» mening,
en inconsequence af största slaget uti
3io
Den 4 Den em ber e. m.
ordet: Husbehofs-B ränning, jemförd med
sättet, huru denna Bränning practiseras;
ty sjelfva ordet Husbehofs-Brämling_, rätteligen
förklarad! och förstådt, är ingenting
annat, än att af eget Hemmans spannemåls-afkastning
tillverka så mycket Bränvin,
som man till eget Husbehof behöfver.
Går man härutöfver i något afseende, antingen
med att hålla ett eller flere tjenstehjon
i och för Bränvinstillverkningen, eller
att använda mera säd, än manafHemmanet
erhåller, eller annan än den, som
antingen är slö, oren, eller illa bergad*
och således till brödföda eller föryttring
oanvändbar, så är det Fabriks- och icke:
HusbehofsBr anning.
Inom denna gräns har mitt förnuft
velat återföra Bränvinsbränning, och endast
med dessa villkor kati jag, för inia
del, anse den af förnuftiga menniskor och
Fäderneslandets vänner böra tålas inom
Svea Land. Till en sådan Husbehofsbränning
bör icke få begagnas större panna, än
om 3o kannors rymd, eonstruerad, enligt
Kongl. Förordningen den i5 Junit 1800,
sålunda, att Pannans höjd skall vara hälften
af dess tvärlinea eller diameter. Detta
är det maximum, som borde få brukas
på den största Egendom, och under intet
villkor mer än en enda sådan Panna vara
tillåten, och det med lika skatt, som den
derstädes förut tillåtne go kannors Panna,
Den 4 December e. m.
oell så proportionaliter mindre, allt efter
Hemmanens, värden. Inga sammansättningar
af mindre Hemmansdelar, eller deras
förening om en gemensam Panna, borde
bunna äga rum; äfvensom ingen annan än
den, som har skattlagd och till visst mantal
salt jord, borde få utöfva Brau vinsbränning.
Jag tycker mig redan höra de ve- och
klagorop, som skola upp höfvas öfver detta
mitt project; huru de,, som lagt sig till
stora Bränvinsfabriker med pistoriska och
andra konstverk, samt flere 90 kannors
Pannor, skola med fulla halsar skrika öfver
våld och tnannamon, förluster och un.
dergång; men ondt måste med ondt botas,
om eljest icke farsoten skall blifva fullkomligt
epidemisk.
Jag smickrar mig visserligen icke med
att hafva varit så lycklig påfinna det rätta,
men jag bibehåller min bär yttrade
tanka, intill dess jag Blir öfvertygad om
något mera ändamålsenligt sätt, att förekomma
Bran vins-bran ning och bränvinssupande
i parti. Om Remiss till vederbörligt
Utskott anhålles vördsammeligen.
Herr Thanij T Völ rath: Jag misskänner
visserligen icke de ädla motiver, som legat
till grund för denna Motion; men må
det förlåtas mig, om jag tror den härled»
3ia
Den 4 December e, m.
sig från mindre bekantskap med landtmannens
ställning oell behof. Innan jag vidrör
sjelfva hufvudsaken, vill jag blott framställa
en anmärkning. Hvarföre skulle Konung
Gustaf III så många år efteråt» nus
på sin döda mull, göras skymöiga tillmålen
och så exemplarisk^ bestraffas för uppkomsten
af de regala Bränneri erna 2' Måhända
bade den gunstling, sorn smickrad®
Regentea och hans slösaktighet, samt uppgaf
ideén * bordt ihågkommas och Gustaf
glömmas. Motionären har sagt, att Krogar
finnas på hvarje halfmil, tror jag; (jag mins
ej precist), sådant är åtminstone ej öfverensstämmande
med nu varande förhållande.
Kanske finnas de kring Ilafvudstaden,.
men ej i den Provins jag bor; der är o,
Krogar strängt förbjudna, till och med på,
Gästgifvaregårdarne. De finnas endast på
sådane ställen», der de för sjöfarande eller
andra dylika trafikerande är o oundgängligen
nödvändiga. Motionären har satt ifråga
nyttan af Bränvinsbränningen för ladugårdsskötseln,
och påstått att våra förfäder
liade flera kreatur, än vi. Detta skulle vara
roligt att se bevisadt. För min del tror
jag, att det just är införandet af Pötatoesplantering,
nyttiga Foderväxter och Bränvinsbräuning',
som gemensamt bos oss verkat
en förbättrad och förökad boskapsskötsel.
Jag känner visserligen det moraliska
onda, som är en följd af ett omättligt
bruk af Bränvin; men då man ej kail för
-
Den 4 December e. m.
3i3
Ljuda Bränvin, Lör raan åtminstone vara
så mycket mera varsam, att ej åter införa
de många bedrägerier och fiscaliska
actioner, som under den regala Bränvinstiliverkningens
dagar ägde rum. Motionären
har sagt, att Nationen blifvit fattig genom
Bränvinsbränningen. Detta tror jag
ej, — men väl att flera blifvit bankrutt,
som byggt hela sin existenee på öfverdrifvet
stora Brännerier, och detta af det enkla
skäl, att sedan Bränvinsbränningen är
fri för alla, och priset på Bran vinet sålunda
fallit, löna de för stora anläggningarne
sig icke. Motionären har sagt, att 60
millioner kannor årligen tillverkas i Sverige;
men kanske torde det böra lagas för
afgjordt, att ej mera tillverkas, än sorn fortares,
så vida ej den lyckliga händelsen
inträffat hos oss, likasom i Preussen, hvilket
land nu utskeppar Bränvin till Södra
Amerika; men då får bran vi usta flan en ganska
ljus färg, om vi får räkna det såsom
export-vara. Detta tror jag dock ej ännu
inträffat. Innevånarnes antal är 2,800,000,
deraf hälften äro qvinnor; visserligen finnas
qvinnor, sorn supa, men detta är ej
ännu ett allmänt fel. En sådan last anses
åtminstone i den landsort, från hvilken
jag är, med sådan afsky, att q v innan blir
ett allmänt åtlöje; således kan största delen
af dem borttagas från räkningen. Om
nu de barn, som ej supa, äfven afräknas,
blir den supande delen af Nationen högst
3i4
Den 4 December c, m.
omkring million. Om man nu antager
34 kannor på hvarje supande, så skulle
det utgöra tillsamman. 36 millioner kannor..
Om bränvin förtäres i högre proportion i
Stockholm, bör man också ihågkomma alla
de resande till lands och sjös, som der
inträffa. Ått lägga en skatt af 16 sk. på.
hvarje kanna bränvin, ville förutsätta utrotandet
af bran vins förtäring; men detta
lyckas ej; ty en skatt, som skulle utgöra
f af rörelse-capitalet, lära de flesta Jordbrukare
ej kunna uttaga af jorden. Alla
sådane beskattningar kunna omöjligen controlleras,
och leda till de grofsta missbruk.
Beklagligtvis är det ej något nytt
att mängden af menniskor,— ja! jag säger
mängden af menniskor ej anse för orätt,
att undandraga Kronan och det allmänna,
hvad de böra rättligen skatta. Nu skulle
hvar och en säkert söka undanhålla en så
orimlig beskattning, och livad skulle följden
deraf blifva? jo! fiscaliska actioner,,
angifvelser, menederi, ja! mord, och det
till högre grad än under regala brännings—
tiden. Jag önskar derföre, att Motionären
ville taga mina anmärkningar i öfvervägande
och afstå från Motionen, eller upplysa
BevilluingsUtskottet, huru hans förslag skall
kunna bringas till verkställighet. Motionären
har sagt, att ej högre kanntal borde
få finnas på någon- Bränvinspanna,. än 3o
kannor. Betta vore rakaste vägen till anläggande
af Lön-bräunerier, der ej 3o utan,
Den 4 December e. m.
po kannors Pannor skulle begagnas; sådane
minnas säkerligen de äldre Do marne
bland oss, från den regala bränningsidden.
Lyckades det ej, så skulle brist uppstå på
bränvin, och tror man val, att begäret
derigenom skulle blifva mindre? Man skulle
fylla det såsom under Gustaf Adolphs
tid, då Handlande inföfskrefvo tusentals
åraar Rumm, hvilket utspäddes med valten
eller svagdricka. Det skulle blifva ett härligt
lif; man skulle supa ihjäl sig, ecb,,
om Rumm förbjöds, skulle lurendrejaren
sjunga te Deum, och vinna så mycket mera.
Ålla inskränkningar på Jordbrukaren,,
att få använda produetionen af sin jord
såsom honom bäst synes, äro skadliga, 0111
de ej göras med ytlersta varsamhet. Ilar
har blifvit mycket k lagad t öfver den ofantliga
Bränvinsfabrikalionen; jag medgifver,
att den är skadlig, men jag medgifver ej
sådane Författningar, som leda till lisen 1 i—
ska actioner och brottmålens förökande.
Om man linner det bättre, att den sämre
redskapen brukas, karr, man lägga en passande
högre beskattning på den bättre redskapen,
i morr efter dess förbättrade beskaffenhet»
Denna beskattning är åtminstone
gifven, och ej underkastad sådane missbruk,
sorn den föres lagné. Jag anhåller,
att dessa anmärkningar mätte £å åtfölja till
vederbörligt Utskott..
Herr Mont gomm erie: Det är icke för
mig ©väutadt, att anmärkningar i ett så
316
Den 4 De ceni ber c. rn.
besknffadt ämne oell ;if så egen natur, sorn
det förevarande, skulle äga rum. Jag hade
till och med väntat större motstånd, emedan
man aldrig förgäfves strider mot det
enskilda intresset. Hvad den siste värde
Talarens påstående beträffar, att jag icke
bordt hvälfva på Konung Gustaf lil'följden
afRegala Brännerierna, utan på hans favorit.
som uppfunnit desamma; så må den
värde Talaren förlåta mig, att jäg icke är af
samma tanka-. Jag tror nemligen, attingen
Favorit, om i aldrig så stor nåd, bordte
kunna öfvertala en förnuftig Regent till
några afsteg från moral oell rättvisa j och
aldra mins t så stora som de, hvilka genom
Regalä Brännerierna, till Svenska Folkets
oberäkneliga olycka, åstadkommits. Be
mångå krogar jag uppgifvit, gällde för den
icke för nu-tiden, ehuru brist på sådana
icke eller i våra dagar finnes, om också
icke på hvarje lia 1 fm i r.
Att min uppgift af 60,000,000 kannors
årlig Brån vins-till verkning låter otrolig,
förundrar mig ingalunda; men att jäg icke
skulle kunna bevisa verkligheten af detta
oerhörda belopp, derpå bedrager man sig.
Jag har grundat min calcul på i8a5 års
Rikshufvudbok och på uppgifter å Bränvins
pannors rymd, som till beskattning
blifvit af ägarne anmälde. Dessa Pannerymder,
ifrån och med 6 kannor till och
med kannor, uppgå till icke mindre aa
Don 4 December e. ru.
3*&m,3o2 konno!'. Jag har blott beräknat
-{ ikannas tillverkning om dagen och, att
börja med, antagit 60 dagars eller circa
2:ne måna ders tillverkningstid om året,
hvaraf uppstår det otroligare beloppet af
108,33g,060 kannor Bränvin om året; men
som jag sjelf ansåg denna summa för nog
oerhörd, att icke väcka tvifvel om dess
verklighet, nedsatte jag till verkningstiden
till mindre än månad eller blott 4° dagar,
och deraf uppkommer ändå 7-2,226,040
kannors tillverkning årligen. Man torde
således föranlåtas medgifva, att det belopp
af 60 millioner kannor jag uppgifvit, icke
är för mycket, minst otroligt. Hvem sorn
förtär och super allt detta, vet jag icke,
och lärer af ingen kunna kontrolleras. Att
Svenska medborgare icke göra det, skulle
jag önska, äfvensom att export deraf ägde
111m till främmande orter; men att detta
oerhörda belopp både tillverkas och consumeras,
är åtminstone otvifvelagtigt. Alt
jag, hvad den värde Talaren förmodar,
icke skall kunna uppgifva något antagligt
.sätt till beskattningens utgående, hoppas
jag komma i tillfälle att vederläggande bevisa,
så snart jag hinner författa mitt reglera
entariska ppoject, och detsamma till
Utskottet aflemna. Att en beskattning af
j6 sk. kannan låter öfverdrifvet för Svenskar,
raedgifves, mea icke för Engelsman,
bosthvilka redan 1819 nära s>.-J R.'dr afgift,
på hvarje kanna Bränvin, ägt rum.
318
Den 4 December e. m.
Herr Hjerta, Gustaf: Det kan visst
e] förundra mig, att personer, som, endast
med uppmärksamhet å verkningarne af Bränvinets
bruk, åskåda våra landsvägar, våra
Marknadsplatser och våra Städers talrika
krogar, ifra emot det samma, och uti sin
ifver fördömma både bruket och tillverkandet.
Men om de rigta sina undersökning
till orsakerna för detta tillstånd och söka
att utreda förhålla liderne, anser jag, att
de lätt betra öfvertygas om otjenligheten,
att genom pålagor å varan, det vare sig
vid tillverkningen, försäljningen eller förtäringen,
söka att förekomma fylleriet, och
att de tvärt om skulle finna, att alla dylika
åtgärder snarare skada eller motverka
det ändamål de åsyfta.
Jag vill dela min bevisning i tvänne
delar. Först vill jag visa, att all skatt
på Spannmålens förädling till Bränvin, är
otjenlig, och sedan att, i händelse den
beskattas, bör åtminstone ingen högre beskattning
påläggas de förbättrade tillverknings-apparater,
som kunna uppfinnas och
begagnas. Hvad det första angar, tror jag,
att hvar och en, som kan göra sig reda för
det sätt, hvarpå våra omsättningsbruk, vårt
Credit-system och vår beskattning äro beskaffade,
lätt skall öfvertyga sig, att det
i vårt Land ovillkorligen skulle blifva producenten,
som fick betala hela taxan. Våra
ofantliga kuster, orngifna af Länder, der
Den 4 De ceni Ii er e. ni.
Bränvin i stora qvantiteter fabriksmässigt
tillverkas, medgifva en lätt införsel af denna
vara, så lätt, att, oagtadt den värde
Motionärens förundran öfver, huru vårt hemtillverkade
^Bränvin kan förtäras, dét dock
är en välkänd sak, att Jutiskt och annat
Danskt Bränvin införts, och det utan afseende
å de redan hos oss låga Bränvinspriser.
Det behöfves ej mera än 4 k ö sk.
högre pris på kannan, för att i detta fall,
i oell för denna artikel, åter framlocka det
Jurendrejare-handtvefk, som en klokare tulltaxa
och bättre bevakningsanstalter just nu
börjat att göra till intet på dessa kuster.
Skulle vi väl då obetänksamt höja prisen
genom en så hög taxa, att återigen,
alldeles som på iycjo-talet, Spanska och
Franska Bränviner skola med fördel hitföras?
Och detta blef dock följden; tjr huru
kan man väl tro, att genom taxor afhålla
Folket från fylleri ?
Deremot skulle all skatts upphörande
i och för sjelfva Bränvins-bränningen, och
blott inkomstens beskattande, sätta tillverkarne
i tillfälle, att lemna denna vara för
bättre pris och att fullkomna sina anstalter
och redskap.
I denna förbättring af inrältningarne
finnes det bästa medlet, att frambringa ett
bättre tillstånd i näringslifvet och att afvänja
ifrån fylleriet. Om detta är sannt,
39.0
Den 4 December e. m.
tor man alltså ej heller, på sätt jag tjockt
mig finna Herr Tham yttra, förhöja skatten
för de bättre Apparaterne.
Mine Herrar! det torde få anses såsom
■ett factum, att man tydligt förmärker ett
antagande i fylleri hos den bättre delen
af Allmogen. Betta är icke endast hvad
]ag sjelf trott mig finna, utan flera af mina
ränner hafva äfven bestyrkt detta. Det är
i allmänhet den uslaste, fattigaste och alla
nöjen, alla njutningar beröfvade delen af
Folket, som är offer för denna rysliga
last: en last, sorn i allmänhet åtföljer olyckan
och sjukligheten, men ej utöfvas af
trefnaden och hälsan. När man nu ser, att
de förmögnare Bönder och medelclassen i
Städerne icke öfverdrifva Bränvinssupandet,
sedan de hafva lätt tillgång dertill i egna
hus, och således ej behöfva söka sin förnöjelse
på krogar och värdshus; när man
på landet redan begynner förmärka, att
den förmögnare delen af Allmogen sällan
finnes drucken, utom vid de tillfällen, då
de gifva hvarannan calaser vid den lilla
hnsbehofs-pannans klarande, synes mig det
bästa sättet att äfven vänja dem derifrån,
vara, att göra dessa små pannor öfverflödige.
Och detta sker bäst, till gemensam
fördel för våra skogar, arbetsstyrka och
Cassör, medelst befordrandet af de större
ocii bättre B rein vi n sbrän n ings-Appura tern e.
Ge
-
Den 4 Dece m ber e. m. 3n
Genom dessa skola de icke mera lönande
små pannorna försvinna, och, i mon af befolkningens
tilltagande, sammanflyttningar
i Städer och Machineriernes utbildande,
slutligen fabriksmessig bränvins-brän ning
uttränga den nu brukliga. Men den ringare,
den ej allenast arbetande, utan oftast
släpande folk-classen, huru skall den undanryckas
dryckenskap och de rysliga följder
af ett öfverdrifvet supande, så mycket
farligare, sorn födan är usel och oordentlig?
Mine Herrar! Jag svarar: det finnes blott
ett medel, och behjerteu det! delta medel
hafva vi i våra händer. Vården Eder om
dem; befordren deras upplysning; medgitven
dem oskyldiga nöjen; rigten deras
•önskningar till en oskadligare luxe. Och
se der sättet för att vinna ändamålet. Men
frågar man, huru skall det ske? Jag tillstår
att jag oberedd yttrat mig i denna
fråga, och att jag ej nog fullständigt kan
afhandla ämnet; mea jag vågar dock tro,
att om man befordrade en ändamålsenlig
praktisk undervisning i de angelägenheter,
sorn kunde verka till de ringare classernes
välstånd; om man tillät dem, att fritt slöjda,
arbeta och förkofra sig; om man icke
tvingade dem ifrån alla andra nöjen, på
deras lediga stunder, än just sådane, som
krogen endast erbjuder; om man ifrån barndomen
höll sträng vård öfver Tjenstefolks,
Torpares och deyas barns renlighet, m. m.
2 H. 21
Den 4 December e. m.
sorn andre, bättre än jag, torde kunna föreslå,
skulle, såsom jag förmodar, långt förr
dryck enskapen utrotas, helst en ökad skatt
på varan skall i allt motverka, i stället
att befordra, ändamålet.
Friherre Cederström, Jacob: Jag har
här afhört åtskilliga ekonomiska paradoxer.
Man säger: alt taxera Brån vins-tillverkningen
efter pannornas rymd vöre, att alldeles
icke taxera pannorna o. s. v. I allmänhet
gäller den grundsatts, alt i den
män en näring förbättras, i samma män
bör den bidraga till Staten, det må föröfrigt
vara alldeles likgiltigt, örn denna näring
kallas bränvins-tillverkning, eller något
annat. Men bär ar nu fråga om, huru
tillverkningen skall lämpligast kunna contrcdleras;
jag anser ej beskattningen af pannor
vara tjenlig, men deremot af mäskkar
och andra kar för bränningen mera ledande
till ändamålet. Om man noga beräknar
den lid, sorn åtgår för rriäskningen, samt
har kannerymden på karen stämplad till
sitt fulla belopp, blir delta vida säkrare,
än att beskatta pannorna. Man skulle på
det nu föreslagne sätt naturligtvis skatta
efter hvad man kunde bränna. Jag anhåller,
att BevillningsUtskottet vid målets beredande
ville taga de nu anförde omständigheter
i betraktande.
Friherre Ridderstolpe, Fredrik: Då
Herr Montgommerie gjorde sin Motion, kun
-
Den 4 De cera ber e. m.
3a3
de jag ej undgå att gifva hyllning åt lians
vackra afsigter, men ansåg mig ej böra dela
hans förtroende till verkställigheten deraf.
Jag ämnade då föreslå att förminska
Bränvins-till verkningen, och tillika operera
till annat mål, hvartill hvarken LandtbruksAkademien
eller Hushållningssällskapet kunnat
hinna; jag menar en utvidgad boskapsskötsels
antagande. Detta skulle vinnas,
•om tillåtelsen af Bränvins-bränningen grundade
sig på antalet af klafbundna nöt. Sådant
öfverensstämmer med de åsigter Herr
af Billbergh framställt i sin Motion; mea
jag instämmer ej med honom i utförandet;
ty controllen skulle då blifva ganska svår.
Om man beräknade bränningen efter antalet
af klafbundna nöt, skulle Städernas
onaturliga rätt att bränna inskränkas. Mången
Stadsbo med 2 å 4 kor sitter nu med
2:ne femtio kannors pannor. Detta skulle
inskränkas, om mitt project antoges. Det
instämmer äfven med Brandförsäkringsverkets
fördel; ty burn många eldsvådor hafva
ej inträffat, hvilkas orsaker man ej känner,
men sorn lika väl kunna härleda sig
från farliga Brännerier, som från andra
Fabriker. Emot mitt förslag kan man ej
Heller invända, att Bonden derigenom ej
får rättighet till större pannor, ty de flesta
Bönder hafva från 10, 20 till 3o klafbundna
nöt; men sällan brukar någon Bonde
öfver 18, 20 till 25 kannors panna. Hvad
åter beträffar controllens lätthet, så vet
324
Den 4 December e. m.
Kronobetjeningen mycket snarare, harn mänga
kfafbundna nöt Bonden äger, än hura
mycket han sår, eller uttröskar; ty Bonden
kallar en fidi säck för en tunna. — Jag har
Bort yttras, att de stora pannorna och
Verken skulle tillintetgöra de små; men
jag, som mera lefver med Bönder, är öf■yertygad,
att Bönderna, sorn bränna med.
*i5 å 20 kannors pannor, ej kunna neka
sig detta, ehuru deras Cassör känna den
gifna förlusten. Hvad åter beträffar det
förslag, att ej skattlägga pannorna, utan
mäskkaren; så finner jag ej, huru det skulle
blifva möjligt för Kronobetjeningen, att
då controllera tillverkningen, eller på hvad
sätt underslef skulle undvikas; ty den sorn
•ville gäcka controllen, kunde endast hafva
ett ätämpladt kar om 11 Lisp. i Bränneriet,
men deremot ett på 42 Lisp. i källaren eller
under jorden, hvarur han fyllde det förra
■genast efter det blifvit afverkadt.
Herr Tham_, Wolrath: Förmodligen
bar jag uttryckt mig illa; åtminstone har
jag tyckt mig finna det af den anmärkning,
Herr Hjerta gjort vid mitt sista yttrande.
Min mening var ej, att förbjuda tillverkning
med förbättrade redskap, eller att den
skulle högre beskattas, så mycket mindre,
som jag vid förra Riksdagen talte för tullfrihet
i afseende på Bränvins-redskapeus
förbättring. Men jag sade, at.t om den
fabrikation, som beror af förbättrade Bran
-
D cn 4 D-ecember e. m. 325
■vins-verktyg, nödvändigt bör högre beskattas,
än husbehofs-bränningen, vore det bättre
och säkrare att beskatta redskapen, anti
llverk nings-q v antite ten.
Grefve Spens , Carl Gustaf: Med fullkomligt
instämmande uti Friherre Cederströms
ingenieusa förslag att, såsom mera
ändamålsenligt, beskatta karen oeh icke
pannorna, har jag endast begärt ordet,
för att yttra den önskan, att då förslaget
hos Utskottet förekommer, den förändring
måtte blifva gjord, alt gäskaret ock
ej mäskkaret taxeras i anseende till den
nyare uppfinningen, alt ali mäskning inom
samma Bränneri sker i samma kar,
och att den varma blandningen sedan hastigt
aftappas i ett kärlafstor vidd, kalladt
kylskepp, der vid' viss temperatur gästen
tillsättes, hvarefter massan åter tappas på
serskilta kar, för att gäsa. Det är af yttersta
vigt, att vid Bränvins-bevillningens åläggande
nyttja alla försigtighets-mått, emedan
författningen nog ändå eluderas; just
derföre är detta förslag antagligt emedan
det är vida lättare att controllera karen,
än pannorna; de sednare stå inmurade, de
förra i syne, då ej större bedrägerier ske,
och sådant kan ej annorlunda, än af folket
i orten upptäckas. Man har om pannan
ej annat än krönings-beviset; och det är ej
omöjligt, att detta bevis kan vara origtigt.
På det nu föreslagne sättet är controllen
320
Den 4 December e. m.
åter så fullständig som möjligt, emedan det
finnes en någorlunda stabel jemfornghet
emellan karens cubikinnehåll och hvad som
kan afverkas ur den deri gästa mäsken;
den är åtminstone fullständigare, än der
man besläindt vet, att ej jemförelse äger
ruin, såsom emellan pannerymd och tillverkning,
En tillverkar 13o kannor i veckan,
eu annan ()3o. Är det då rimligt,
alt deskola skatta lika. Eller tilltror man
sig att kunna i förordningen upptaga alla
slags pannor, som redan äro uppfunne
och framdeles kunna uppfinnas?
Friherre Ridderstolpe: Till kort svar
på hvad den sista värde Talaren anfört,
får jag försäkra, att jag varit med om upptäckandet
af ett stort Bränneri, sorn aldrig
hade blifvit upptäckt, om del ej hade rökt
från pannan; men att jag ännu aldrig sett.
rök från något mäsk kar,
Uppå derefter af flans Eoccellence
Herr Grefven och Landt Marskalken gjord
Proposition, fann Ridderskapet och Adeln
för godt, att så väl Herr Montgommeries.
ifrågavarande Motion, som de af åtskilige
ledamöter rörande samma ämne afgifoe
yttranden, till Revillnings- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomiutskottet* remittera.
Föredrogs å nyo Herr af Uhrs, Carl
David, den 28 sistlidne November e, m»
Den 4 December e. m.
på bordet [agde Motion, om ett ökadt anslag
för Bergsskolan i Fahlun.
Grefve Hamilton > John uppläste följande:
Herr
af Uhr har föreslagit, att iooo
R:dr B :co skulle anslås såsom lön till en
malhematisk och physisk Lärare vid Fahlu
Bergsskola, samt 800 R:dr B:co till inköp
af nödiga instrumenter. Herr Lefren har
önskat, att denna fråga blefve hvilande,
för att kunna i ett sammanhang afgöras,
då UppfostringsCoraite^ns Förslag inkommer
till Rikets Ständer; men då det synes
osäkert, alt detta senare inkommer innan
Motionstidens utgång, anser jag mig böra
begagna tillfället af Herr Uhrs Motion , för
att fasta Ridderskapels och Adelns upp--  märksamhet på vigten af denna Motion,
som jag önskar icke allenast måtte vinna
bifall, utan ätven få en betydlig utsträck--  »ing.
Få Stater hafva gjort mindre till uppmuntrande
af sin industrie än Sverige;,
också slå vi stilla, under det andra Nationer
framgå med jetlesteg. De små framsteg
vi gjort, kunna endast lillräknas den
individuella energien. Med hvad olika
framsteg hade vi gått, om Regering och
Ständer hos oss sökt att uppmuntra associations-
och företagsandan, hvilken anda
Amerika, Nederländcrne och England haf-.
328 Den 4 December e. m.
va att lacka för deras välstånd. Det är
sannt, att kallsinnigheten hos begge Statsmagterna
väl icke ensamt varit orsaken,
utan får väl våra financers ereda tillskrifvas
en stor del af detta olyckliga förhållande.
Af moraliska orsaker får val i andra
rummet sättas okunnigheten, så väl
hos dem, som äro ägare af våra vigtigaste
industri-inrättningar, som hos dem, som
närmast lägga hand dervid. Vi äro likväl
korona så långt på förbättringens väg, att
denna sanning inses af de flesta, sorn hafva
någon vana att tänka och följa tidshändelserna
åt. För att afhjelpa detta senare
onda, har Fahlu BergsSkola blifvit inrättad;
men jag anser den vara bygd efter
för liten scala, att verka till den grad behofvet
påkallar. Jag vill gifva denna Skola
den utvidgning, att derifrån kunde utgå
Lärare till alla Rikets Städer, för att inplanta
principerna i Geometrien, Mathematiken,
Physiken och Cheimen hos dem,
som egna sig åt de interessantasle delarne
af handtverkerierna och slöjderna. Skulle
ej denna utväg vara ett medel alt åt tusentals
raenniskor öppna ett nytt fält, som
nu endast är förbehållet åt några privilegierade?
Men innan jag förklarar mig, torde
det tillåtas mig att få andraga några
upplysningar, hämtade från främmande länder,
som jag hoppas skola mägtigt verka
på Eder öfvertygelse, mina Herrar!
Den 4 December e. m.
Tvenne Holländska Handtverkare uppfinna
teleskoper, och snart upptäckas nya
verldar och aflägsna planeter: nyttan, som
handel och sjöfart dragit af denna uppfinning
är för mycket känd, att jag dervid
skulle behöfva att uppehålla mig. En annan
Handtverkare, Watt, förbättrar Ångmachinen
, och denna förbättring hastar
fram England på ett förvånande sätt på
industriens väg. Denna machine gör i dag
samma tjenst, som 3oo,ooo hästar och a
millioner menniskor, som arbeta natt och
dag utan uppehåll. En hoffrisör uppfinner
en machine att spinna bomull. Den industrigren,
som har bomull till lifsprincip
och innan Arkwright uppfann denna machine,
sysselsatte endast 3o,ooo, sysselsätter
i dag öfver en million menniskor. Se
der, tror jag nog exempel, för att visa geniets
inflytande pä slöjderna. — De flesta
af oss hafva upplefvat den tidpunkt, då
man trodde sig säga en grof förolämpning,
då man sade, att England vann sina segrar
snarare genom sitt guld, än genom
sina försvarares hjeltemod. Nå väl! dessa
smädare, tillstå de icke, att guldet är äfven
en militairisk styrka. Men en annan
fråga blir: bur har England fått detta guld?
Det bar inga Guldgrufvor, ocb hvarken Indien,
ej eller Amerika hafva någonsin riktat
dess publika Skattkammare. Hvarifrån
har då flutit källan lill denna rikedom?
Jo, från folkets industri och arbete, som
33o
Den 4 December e. m.
ar elementet. i4 millioner Engelsmän producera
mera, än, 4° millioner på Conti nenten:
se der! hvarföre i4 millioner hafva
kunnat strida» så i fred som i krig, mot
motståndare, vida öfverlägsna till antalet.
Ja, mine Herrar! de genier, som utgått
från handtvei ksclasserne, (Hargraves, Arkwright
och sednare AVatf), hafva åstadkommit
detta phenomen, sorn framkallat
de hufvudsakliga källorne till Englands magt.
Het skulle ej vara svårt att bevisa, att upphofsmännen
lill dessa lyckliga uppfinningar
bidragit alt assurera England dess politiska
öfvervigt, mera kanske, än deras
Generalers och Statsmäns beräkningar. Det
är genom de fördelar dessa skaffat sitt fädernesland,
som Engelsmännen kunnat uthärda
en krigsbörda, som i grund hade
förstört deras fader. De hafva att tacka
desse, att de gått triumpherande ur den
förskräckliga striden mot Napoleon. Se
der! de stora resultater de practiska vetenskapernas
nyttiga användande förmå i ett
land, sorn vet att göra dem gällande..
Efter att hafva visat, hvad en verksam
industri uträttar, frågar jag Eder, mine
Herrar! böra vi ej söka alt gå i samma
fotspår, för att, så fort sig göra låter, och
relatift till vår belägenhet, bereda oss ett
bättre tillstånd; böra vi draga i betänkande,
alt göra några små uppoffringar, när
vi jemföra dem med de stora resultater*
Den 4 December e. m,
som äro att hämta derigenom, att nya källor
öppnas till allmän välmåga, hvarigenom,
säger jag, kanske i en icke aflägsen
framtid ett af de kraftigaste medel beredes
oss att försvara vår sjelfständighet. Sverige
har, enligt min öfvertygelse, temligen
stora ressourcer inom sitt territorium; de
behöfva endast framkallas, genom en activ
industri, för att taga ett mera tillfredsställande
utseende. Jag föreställer mig, att
ett af de verksammaste medel till ernående
af detta mål vore, att låta de lägre
folkelasserne komma i åtnjutande af de applicativa
vetenskaperna, genom inrättandet
af Industri-skolor. Oberäknad den vinst,
som tillskyndades derigenom alla näringsgrenar,
skulle en annan, kanske icke mindre
väsendtlig fördel vinnas, nemligen: alt
en mängd ynglingar, som i närvarande sakernas
skick intränga i Trivial-skolorne,
för att sedan endast öka antalet af tjenstsökande,
hvaraf icke sällan händer, all en
stor del af dessa blifva parasiter på Stalsfrukten,
skulle deremot, om Industri-skolor
funnos, troligen föredraga att ingå i dessa,
då de, i stället för att, som nu sker, medverka
till allmänna välmågans undergräfvande,
tvärtom blefvo de kraftigaste häfslänger
lill Landets förkofran och välmåga.
Detta system har dessutom för afsigt,
att bilda den interessanta medel-classen,
som i alla civiliserade Stater utgör grundstyrkan
för dess bestånd.
33a
Den 4 December e. m.
Elnira jag* här uppstått som e» varm
förfäktare af de practiska vetenskaperne,
är ingalunda min mening, att den moraliska
delen af uppfostran skall åsidosättas.
"De fattige äro våra Bröder.” Detta
Evangelii preeept har nästan, under 18
sekel, endast varit en död bokstaf i- Lifsboken.
— Under denna långa tid hafva
de högre classerna, jemte materiella njutningar,
förenat laxen af en förfinad uppfostran,
på samma gång folket i sitt armod,
trvckt af arbete, varit beröfvadt den
ersättning, tankens angenäma sysselsättning
lemnar från sig. Detta förhållande
varade till dess den oförgätlige Pestalozzi
gjorde application af denna Evangelii maxim.
Hans exempel har ifrigt följts så på
Continenten, som synnerligast i England
och Skottland, der Folk-skolor mångtusende
till antalet inom få år formerat sig. Kunna
vi högmodas öfver enahanda värme?
Ty värr, nej. Under det vi mycket ordat
om deras nytta, hafva vi dock endast i5o
Skolor på papperet, i hela Sverige, då Danmark
räknar öfver 1000. Hvarifrån kommer
denna påkostande skillnad, om ej från
vår falska patriotism, som anser allt närvarande
förträffligt. Denna beqväma lära
har röjt sig synnerligast vid våra Riksdagsdiscussioner,
och jag går så långt, att jag
tillsl^rifver detta patriotismens lyte hufvudsakligen,
att vi slumrat under det andra
Den 4 December e. ni.
333
Nationer gått framåt. Förutan den mängd
af Skolor, som blifvit inrättade, har i England
år 1825 bildat sig ett sällskap till
publicerande och kringspridande af nyttiga
böcker, som tillhandahållas de fattiga folkclasserna
för godt köp. Detta sällskap har
i spetsen för sig John Russel, Brougham
och Hertigen afBedford, alla män, utmärkta
för deras allmänt kända menniskokärlek.
Dylika sällskaper hade troligen längesedan,
hos oss äfven bildat sig, om ej saknaden
af postvagns-inrättningen lågt ett oöfvervinnerligt
hinder i vägen. Utom denna
anstalt blifva alla menniskovänners bemödanden
paralyserade, och civilisationen framskrider
ändock med trånande steg. Huru
mycket mera smärtande förefaller icke denria
brist; då man undantar Turkiet och
Spanien, är Sverige det enda land i den
civiliserade verlden, som är i saknad deraf.
Lika anmärkningsvärd! är, att, under
det vi se i andra länder sällskaper bilda
sig till upplysningens utbredande, hos oss
till och med Catechesen göres till monopolium
i en vinningslysten Boktryckares
händer, hvarigenom den blifvit 2:ne gånger
så dyr, sorn den eljest kunnat säljas
för. Med glädje har jag likväl erfarit, att
detta skamliga monopolium upphör med
nästa år. Men ännu mera skulle jag glädja
mig, om min röst vunnit inträde i
Edra h jerten, om jag lyckats väcka Eder
uppmärksamhet på vigteti, att hos oss bil
-
334
Den 4 De ceni Ler e. m.
da sådana sällskaper, som <le förutnämnda.
Jag tror intet säkrare medel finnes, för
att hämma det i Småland och vissa delar
af Westergöthland allt för vidt omkring
sig gripande svärmeriet.
Gode Herrar! förläten denna digression,
hvilken jag tror ej vara så ur vägen,
då det är fråga 'om räddningsmedel, sorn
kunna hafva så stort inflytande på hela
folk-classers ve eller väl.
Mine Herrar! tidens tecken är onekligen
vetgirighet; hvarföre skola vi då ej
begagna denna lyckliga sinnesstämning hos
folket; hvarföre ej söka gifva den en ädel
rigtning genom kringspridande af böcker,
som väcka dess inbillning på det, sorn är
godt och nyttigt, sorn utvisa den plats
livar och en har i samhället, och i följd
deraf dess verkningskrets. An en gång förlåten
denna digression, som har endast för
afsigt att väcka uppmärksamheten på en
för Allmänheten så vigtig fråga. Mitt mål
vore uppnådt, om jag uppfordrat någon
annan att inkomma med ett moget förslag,
rörande ett så interessant ämne, och derigenom
gifvit anledning till dylika sällskapers
bildande.
Hvad hufvudfrågan angår, föreslår jag
vördsammast, att io Stipendier stiftas,
livartdera om 3oo R:dr B:co, att uppbäras
immerfort, intill nästa Riksdag, i två år af
Ben 4 December e. ni.
335
hvarje Stipendiat. Ingen bör komma i Åtnjutande
af’ dessa Stipendier, utan att förut
hafva tagit Bergsexamen. I samma mån,
sorn det Liefve tillgång på Lärare, skulle
industri-skolor inrättas i alla Rikets Städer.
Men som UppfostringsComitéen troligen ej
förbisett detta vigtiga ämne, inskränker jag
mig nu till förbehåll, att i motsatt fall få
inkomma med förslag. Tillgång till detta
projects realiserande synes mig vara att
tillgå af Tullintraderna.
Om Remiss till Stats- och EeonomiUtskotten
anhåller jag emedlertid vördsammast.
Hans Excellence Herr Grefvert och
Landt Mar skalken föreslog, att Herr af Uhrs
Motion mätte, tillika med Grefve Hamiltons
rörande samma ämne afgifne Anförande,
till Stats- samt Allmänna Besvärsoch
EkonomiUlskoLlen -remitteras.
Bifölls.
Föredrogs å nyo och remitterades till
StatsUtskottet:
Friherre Anckarswärds, Carl Henrik,
*den 28 sistlidne November e. m. på bordet
lagda Motion, att StatsUtskottet måtte
anmodas till Rikets Ständer ofördröjligen
afgifva en specifik uppsatts å det belopp,
336
Den 4 December e. m.
som dels i allmänna Cassör, dels i ännu
icke influtne Skatter eller utestående Fordringar,
innefattas under den, enligt RiksHufvudboken,
befinteliga StatsVerkets tillgång
af omkring 5,000,000 R:dr.
Bevillning*;- samt Allmänna Besvärsoch
EkonomiUtskotten:
/
Herr Rosenqvists, Fredrik Leonhard,
den 28 sistlidne November e. m. på bordet
lagde Memorial, angående upphörande
af Caraclers-Fullmagter, eller Bevillning
derå.
Lagutskottet:
Herr Grundelstjernas, Axel Willielm,
den 28 sistlidne November e. m. på bordet
lagde Motion, om en förändrad Redaction
af 16 Cap. ÄrfdaBalken, rörande Testamenten.
Föredrogs å nyo Herr Reutersvärds,
Pehr Adam, den 28 sistlidne November
e. in. på bordet lagde Motion, angående
förtydligande af stadgandet i nu gällande
Expeditions-taxa, i frågan om lösen för vederliäftighetsbevis.
Herr Rothlieb, Ascel,, anförde skriftligen
:
Jag anser för en pligt understödja den
af Herr Reutersvärd väckta Motion om bestäm
-
Den 4 December e. in.
stämmandet af 24 sk. för ett af behörig
person tecknadt vederhäftighets-belyg. Det
utgör vanligen 5 å 6 vader; jag kanner
Domare, sorn ej fordra mera, men ock andra,
som äga olika åsigter, hvilka tagit
och å Reversalet tecknat lösen efter 24 sk•för
hvarje person, hvars vederhäftighet blifvit
styrkt. Utom det att en sådan mening
ej bör fästas vid Stadgan, som bestämmer
24 sk. för ett vederhäflighets-betyg, hämtar
jag skäl till min öfvertygelse deraf, att
jag känner både Landshöfdinge-Embeten
och Magistrater, sorn å slika docurnent tecknat
lösen 24 sk., änskönt flere personers
■vederhäftighet blifvit intygad. För Allmogen
isynnerhet, som vanligen erhålla mindre
lån, är det en tryckande omständighet
att nödgas betala blott i lösen för vederhäftighets-betyg,
för endast ett Diskontlån
3 a 4 Ihdr om året, om Låntagaren,
sorn vanligt, har 2 å 3 Borgesman. Det
är på dessa skäl jag förenar mig med Herr
Reutersvärd, och anhåller om ExpeditionsTaxans
förtydligande sålunda: för ett vederhäftighets-betjg,
om ock flere personer
deri inbegripas, 24 sk.
Jag anhåller, att denna anmärkning
må åtfölja Herr Reutersvärds Motion till
behörigt Utskott.
Friherre Ridderstolpe, Fredrik: Jag
uppmanar den värde Motionären, att här
2 H. 22
338
Den 4 December e. m.
uppgifva hvarest det handt, att man begärt
24 sk. för hvarje person, soir nämnts
i ett vederhäftighets-betyg; åtminstone har
det ej skett inom det Län jag bebor, hvarken
af Domare- eller Administrativa makten,
Herr Rothlieb: I följd af denna uppmaning
får jag upplysa, att så tillgått i
Ydre härad af Östergöthland; äfvensom i
närmast derintill belägne liärader. För
öfrigt har jag uttryckligen förklarat, det
olika åsigter och tydning af ExpeditionsTaxan
gifvit mig anledning att väcka frågan.
Herr Hjertas Gustaf: Jag bör ej förneka,
att inom Rikets Ständers Bank anledningar
kunna finnas dertill, att afgifterna
för vederhäftighets-betyg olika beräknas;
men jag tror, att vi icke böra vidröra
sådane personliga förhållanden under
offentliga discussioner, och anhåller derföre,
att all fråga derom måtte upphöra.
Mö bion är en har ju sjelf grundat sin Motion
på tvetydigheten i Taxans föreskrift. För
öfrigt bör jag yttra, att jag ännu äger det
hopp, alt Rikets Ständer vid denna Riksdag
måtte påbjuda upphörandet af så usla
Credit-inrättningar, sorn fordra dylika bevis,
för att kunna utlåna penningar. Det
är väl det mest otjenliga, som kunnat uttänkas,
att kasta en utlåning i händerne på
Embetsman i orterne; ty det är onekligen
dessa, mera än Discont-styrelsen, som be
-
Den 4 December e. m.
slämma, genom betyget, bifallet till låneansökningen.
Men skulle Rikets Ständer ej vid denna
Riksdag, genom ändamålsenliga anstalter,
bereda bättre Credit-bruk, utan nuvarande
bruk, att i Stockholm bedomina hela
Landets behof af och rättighet till Credit,
ytterligare fortfara; önskade jag, att BevillningsUtskottet
måtte vid Taxans uppsättande
söka att bringa Domarens skyldighet så
långt, att han äfven borde vitsorda underskrifternas
rigtighet; ty nu har det blifvit
en serskild industri bland Allmogen, att
dels skrifva falska namn, och dels förneka
underskrifterne. Detta kan blott förekommas
derigenom, att namnteckningen sker,
och betyget afgifves, inför Domstolen.
Grefve Frölich, David: Jag är förekommen
af Herr Hjerta och finner, äfven
såsom han, olämpligheten af att på detta
rum föredraga enskilda förhållanden, samt
enskilda personers misstag eller olagligheter.
Framstälde frågor om sådane facta
uppmana väl till svar derå; men både frågorne
och svaren äro olaglige.
Herr Tham, Wolrath: Jag har blott
begärt ordet för att göra den anmärkning,
att Herr Hjerta trott denna fråga höra till
BevillningsUtskottet. Det lärer ej vara BevillningsUtskottet
tillständigt att yttra sig
i densamma, utan Lagutskottet.
Den 4 December e. na.
Friherre Ridderstolpe: Jag vill blott
nämna, att jag ej delar Grefve Fröliehs
lunka r i detta afseende. Jag sitter visserligen
här såsom Ledamot af Ridd erska pet
och Adelli, men kan ej med tystnad hora
beskyllningar, sorn möjligen kunna drabba
Westerås Länsstyrelse eller de Domare, soni
-inom Westerås Län bekläda Embeten.
Herr Lefrén, Johan Pehr: Jag instämmer
fullkomligt isamma åsigt, som Grefve
Frölich yttrat, -och önskar blott att Grefven
täcktes utsträcka denna grundsatts till alla
.tillfällen.
Herr von Q vantenj Carl: Här har blifvit
tält om olyckan af att Allmogen söker
lån i Disconlen; visserligen vore bäst, om
den mindre Jordbrukaren kunde undvika
-dessa lån, emedan de i afseende på betal■*iiuj?s-vilkoren
stundom medföra hans un
O
•dergåug;
men då de sökas, medföra de
-mångå svårigheter och kostnader i afseende
,på vederhäftigt» ets-betygen, hvilka skola anskaffas
mot lösen af Domare och andra
Auctorileter, ofta långt aliägsne från sökandens
hemvist.
Jag skulle derföre anse lämpligast, om
Pastorerne inom Försam Hogarne utfärdade
ifrågavarande vederiiäflighets-betyg; de känna
bättre, än någon annan, Bondens ekonomiska
ställning, och hans förmåga att
Den 4 December e. m.
uppfylla, gifna förbindelser; och jag, är öfveilygad,
att de utan betalning rätt' gerna
skulle utfärda dessa betyg.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Mar skalken hemställde, alt såväl Herr
Reutersvärds ifrågavarande Motion, sorn de
af åtslullige Ledamöter rörande samma anine
nu algiftie yttranden, måtte lill LagUtskottet
remitteras; hvilket bifölls.
Föredrogs å nyo Herr Halléncreutz’s
Sten Engelbert, den 28 sistlidne November
e. m. på bordet lagde Motion, angående
uppresande af ett Monument vid Lidzén åt
Konung Gustaf II Adolph,
Grefve Frölich j, David3 anförde skrifteligen:
Då
jag hörde uppläsas Herr Halleacreutz’s
Memorial och Herr Rosenblad straxt derefter
vältaligt utvecklade ämnet, bekänner jag, att
jag hänfördes till samma känslor, som ligga
till grund för båda desse Herrars framställningar.
I det ögonblicket skulle jag varit böjd att
votera för ett anslag af Femton till Tjugotusende
R:dr i sådant ändamål; men jag
är nu af annan öfvertygelse, sedan jag haft
tid sansa mig och betänka saken.
Jag anser icke nu mig äga rätt att tillstyrka
något användande af allmänna me
-
Den 4 December e. m.
elei till ett företag, som icke medför någon
fördel för Svenska Folket. Endast enskilda
resande, men icke Svenska Folket kunna
samla sig omkring ett, på främmande
botten upprest, Monument; må Konungar
visa sin rikedom och frikostighet med sådane
förelag, utom sitt eget Lands gränsor;
men Folken böra afhålla sig från en så
öfverdrifven ärelystnad.
Dessutom, mine Hervar! vore det val
i sannt ästhetiskt hänseende rätt, alt i
den gamla Schwedensteinens ställe uppresa
ett nytt Monument? Icke ligger i den kalla
stenens mer eller mindre slipade yta eller
granna inscription det, som rörer känslan
och smälter hjertan. Jag har icke sett
den omnämnde Schwedensteinen; men jag
tycker mig kunna ana, att huru simpel
den än må vara, så är det just densammas
åsyn på Liitzens fält, som gjort ett sådant
intryck på Motionärens och den värde förespråkarens
fantasi. Hvilka romantiska ideer
uppstå icke af dess snart tvåhundraåriga
ålder! Med desse måste associera sig begreppen
om den då lefvande generationen,
om dess uppriktiga tacksamhet för den store
främmande Konungen, om forntidens
anspråkslösa men rörande enkelhet. Och
liar icke denna sten ännu en annan rygtbarhet
i att hafva öfverlefvat Fransmännens
vanmägtiga förstörings-begär, som jag på
detta rum hört omtalas? Ligger icke i sjelf
-
Den 4 December e. m.
345
va namnet Schwedenstein ett Monument
för Svenskar, som jemte alla sköna minnen
skulle försvinna, då den nya Granit-piecen
uppsattes? Hvem ansvarar för att ett nytt
Monument, ansedt måhända blott för ett
tecken till Svenskarnes stolthet, skulle i en
framtid respecteras af Tyskarne sjelfva ?; Den
tvåhundrade-åriga stenen, den älska» de att
se, den stöter icke deras egen Nationaistolthet,
den uppresa de visst åter, den
skola de plantera omkring ånyo. Lenmora,
då forntidens döda Monumenter i fred, och
latona oss tillse,, om vi ej äga andra värdigare
offer att erbjuda den store Konungens
minne, då jubeldagen af hans död
inträffar. För tvenne sekler sedan uppflyttad
i odödlighetens sköte, hvad tillgöra
våra processioner och deputalioner till hans
oförgängliga ära? Han ser ned på afkomlingarne
af det Folk han fordom ledde på
upplysningens och frihetens bana, frågande
livad de deri förkofrat sig? Hafva vi. försummat
att vidga en nyttig Litteratur, hafva
vi ej purifierat och reorganiserat våra
Academier och HögSkolor, som han till en
del stiftat, hafva vi icke, när den 6:te
November i832 kommer, för Folket öppnat
nya Skolor, i enlighet med tidens kraf; så,
i stället för att jubilera, döljom oss i botfärdig
ödmjukhet hvar i sin hydda, och
önskom, att den förklarade store anden
måtte ännu ett sekel hafva fördrag med ett
fåviskt folk, som, förstörande sine krafter
344
Den 4 December e. m.
i framsläpandet af stenar till granna Monumenter,
vare sig onyttiga Canaler, Slott
eller Caserner, gjort intet eller litet för de
ädlare föremål, för hvilka Han stridde och
dog.
Flere hördes häruti instämma.
Friherre Boije , Ludvig: Den tanken
är smärtsam, att Riksdagsmannen ej skulle
hafva någon annan omvårdnad* att uppfylla#
än den materiela och pecuniara, samt ej
få lyfta sig till själens och känslans högre
fordringar och tillfredsställelser. Här är
fråga om uttrycket af ett Folks tacksamhet
mot en stor Konungs minne; en Konung,
hvars värde hedrar Svenska namnet. Eli
jappris-summa, använd till detta ändamål,
är åtminstone i min tanka ej illa använd'.
Jag förenar mig således med Herrarne Rosenblad
och Hallencreutz, men tror, att
en Deputation ej behöfves för att resa
stenen. Om Rikets Ständer göra något,
blir säkert äfven vår gode Konung icke
overksam; och det vore tillräckligt,, om vår
Minister vid Preussiska Hofvet vore vid
tillfället närvarande. Dessutom, om jag äfven
instämde deruti, att Schwedenstein vöre
nog, för att åt efterkommande bära vittnesmålet
om vår tacksamhet; så frågar jag:
hvad garanterar oss väl, alt ej denna sten
försvinner, om vi ej gifva skydd deråt?
Jag tror ej Motionärens mening var, att
bestämma hvad och hurudant Monumentet
Den 4 December e. m.
345
sluille blifva, Schwedenstein eller något
annat, blott något , hvarmed uttrycktes
Svenska Folkets kärlek för ett af Dess dyrbaraste
historiska minnen.
Herr Hjerta, Gustaf: Jag får till alla
delar instämma uti Grefve FrölicÄis åsigter
af ifrågavarande ämne. Men jag är skyldig
namnet af en Nation, sorn jag innerligen
vördar och högaktar för hvad den nu
så ädelt och verksamt uträttar för borgerlig
frihet och allt livad sorn är ädelt, sanni
och rätt; jag är skyldig, säger jag, att yttra,
att det ej var Franska troupper, sora
förstörde popplarna omkring den såkallade
Schwedenstein. Det var Österrikiska Generalen
Gjulaijs Corps, eller de densamma
åtföljande Ryska Cavallerier och Iiossacker,
som använde dem till Bivouaqueeldar
åt sig, natten till den 19 October
1813; ingalunda dessa Franska flyktande bärar,
hvilka till och med under retraiten
iagltogo de GeneralOnlres Napoleon en gång
för alla utfärdat: att hvarje det märkvärdiga
stället förbimarcherande Fransk trouppe
skulle bära rättadt gevär.
Grefve Spens, Carl Gustaf: Herrarne
Hallencreutz och Rosenblad föreslå, om jag
ej fattat deras mening orätt, att, på den
minnesfulla dagen i November i832, Deputerade
af alla fyra RiksStånden skola utresa
till Lutzeus slätter, åskådade af Europas
346
Den 4 December e. m.
uppmärksamma ögon» för att, med hvarken
för liten eller för stor ståt, helt enkelt
uppfylla alla Protestanters billiga fordringar.
I afseende härå har Grefve Frölich
redan så fullständigt förekommit mig, alt
något vidare för mig icke återstår, än att
blott förena mig med honom.
Hvarefter Grefve Spens uppläste följande
:
Då likväl de nämnde Herrarnas Motion
förmodligen remitteras till StatsTJtskottet,
anhåller jag att dermed få förena en mia
önskan, att de Monumenter Sverige redan
har, måtte blifva något bättre vårdade. Jag
bar nyligen hört af trovärdig man berättas,
hvad jag nu tager mig friheten anföra, öfvertygad
dels att det i allmänhet har ett
interesse med sig att höra, hvad öde som
ofta förestår ärestoder, dels att allt sorn
med Gustaf Wasas minne sammanhänger,
icke skall af ett Svenskt RiksStånd utan
deltagande åhöras.
Vid Isala i Svärdsjö Socken, der Gustaf
Wasa, förklädd till Tröskman, undgick
Christjerns efterspaningar, lät Konung
Gustaf III tätt utmed den ännu bibehållna
rian uppresa ett Monument af porfyr,
med förgyld inscription och granit-piedestal.
Detta bekläddes då med ett provisionelt
brädskjul. Vid midsommarstideu
detta år stod brädskjulet ännu qvar, nära
Dcii 4 December e. m.
347
nedruttet, och sjelfva Monumentet dessutom
lutande och på väg att falla. Jag hemställer
om ändamålet med detta Monument
icke varit, att det skulle aftäckas och synas,
och om ej den obetydliga kostnad
förljente användas, som fordras till dess
uppresande och omgifvande med ett vackert
och passande staket, i stället för det
murkna brädskjulet. Dalarne är dock Sveriges
sagotrakt, mera än Sachsen, och der
lefver, i egna landsmäns hjeltan, känslan
utaf hvad Sverige varit. Måtte denna aldrig
behöfva yttra sig genom en bilter
blick på kullfallna vårdar, dem välmening
och tacksamhet upprest och sednare
tiders lättsinne försummar, fåfängt anmälda
till reparation af Allmoge i orten.
Herr RosenbladBernhardhade inlemnat
följande, som upplästes:
Såsom ett tillägg till hvad jag i förra
Plenum muntligen yttrade, i anledning af
Herr Hallencreutz’s Motion, får jag vördsamt
anföra:
1:0 Att kostnaden för den tillämnade
Minnesvården, äfvensom för Ständernes Deputation
vid invigningen, torde böra utgå
af RiksgäldsContorets behållningar å Öfverskotten,
dels å Allmänna Bevillningen dels
å af Statsverket inbetalta Öfverskotts- och
33et6parings-medel.
348
Den 4 December e. uv
3:0 Alt, från ocb med år i83a, Etthundrade
R:dr Preus. C:rt eller motsvarande
summa i Svenska Baakosedlar torde böra
blifva uppförda å RiksgäldsContorets stafe
till lön för en Svensk Invalid, sorn erhöll
■vården öfver ifrågavarande Minnesvård. Då
densamma skulle vara en gärd af Svenska
folkets tacksamma vördnad för en stor Konungs
minne,, lärer finnas lämpligast, att
all i anledning deraf uppkommande kostnad
utgår af omedelbart under Rikets Ständers
disposition stående medel.
3:o Att i fall Motionen vinner bifall,.
Rikets Ständer torde böra deras beslut hos
Kongl. Majrt i underdånighet anmäla, med
anhållan om Dess Nådiga godkännande.,
äfvensom att Kongl. Maj:t mätte täckas anbefalla
Dess Beskickning vid Kongl. Preussiska
Hofvet att vidtaga alla de åtgärder,
som i och för verkställigheten kunna blifva
erforderliga. Af en Konung, så varm
för allt, som äger gemenskap med Fäderneslandets
ära, och som Sjelf ägt tillfredsställelsen
att föra Sveriges fanor i striden
för en ädel sak segrande öfver samma fält,
der Gustaf den Store Adolphs Baner för
nine århundraden tillbaka varit förenings*
punkten för striderne mot samvetets ocb
den politiska frihetens förtryckare — af
denna Konung kan ej annat än den liflLi—
gaste medverkan vara att förvänta.
Den 4 December r. m.
Herr Anckarswärd, Augnst: Hufvudsakligen
förekommen af Grefvarne Frölich
och Spens samt Herr Hjerta, förenar jag
mig med dem och vill blott tillägga, att
det finnes historiska storheter, sorn man
fåfängt bjuder till att genom Monumenter
uttrycka. Yi uppresa åt Gustaf II Adolph
ett Monument, i samma nion sorn vi vandra
på den bana df borgerlig och religiös
frihet, hvarföre han föll; och just den lilla,
men betydelserika, Schwedenstein anser
jag vara nog; allt annat skulle vara
ofullkomligare. Denna min öfvertygelse har
vunnit ny styrka, då jag i Berlin, i sjelfva
Preussens Hufvudstad, der jag öfverallt
såg Monumenter efter Kurfurstar och Generaler,
vid frågan efter Monumentet åt
Vien store Fredrik erhöll det svar, att
Preussiska Monarkien var hans Monument,
och att man ej funnit något annat värdigare.
Jag har blott exempelvis velat nämna detta.
Herr Cederschjöld: Afven jag nitälskar,
så mycket som någon annan, för den store
Konungens Gustaf II Adolphs dyrbara minne;
men jag drager likväl i betänkande att
tillstyrka bifall till den värde Motionärens
framställning om uppresande afen Minnesvård
på Liitzens fält. När man nemligen
ser, huru svårt vi hafva att från åverkan
bevara våra Konungars Bild-stoder midt i
vår egen hufvudstad,, ända derhän att man
nödgas hos deni utsätta mili tär-va k-t, så
Den 4 December c. m.
lärer man läll kunna föreställa sig livad
öde skulle förestå den föreslagna minnesvården
i ett främmande Land. Och jag
lämnar åt hvar och en att sjelf bedöma,
huru påkostande det skulle vara, att i framtiden
till äfventyrs nödgas se denna minnesvård
misshandlad. Anledningar skulle
kanhända till och med derigenom kunna
gifvas till diplomatiska obehagligheter. Till
denna senare farhåga väckes jag förnämligast
af minnet om den försigtighet, hvarmed
Regeringen, såsom jag hört sägas, är 1817
utan svar lemnade Superintendentens i Eisleben,
i anledning af Reformations-festen,
gjorda anhållan om ett Portrait af Gustaf
II Adolph, för att uppsättas i Luthers sal,
hvarest det saknades i samlingen bland de
öfrige store Mäns, som bidragit till Reformations-verkets
utförande och befästande.
Herr von Hartmansdorff, Aubust: Utan
att inlåta mig i något yttrande om hufvudfrågan,
vill jag, då Herr Rosenblad ansett
kostnaderne böra utgå från RiksgälsContoret,
blott anmärka, att 0111 det än för närvarande
äger fordringar af omkring 1,700,000
R:dr, så är det förnämligast hos sådane
gäldenärer som Götha Canal och andra dylika;
hvarföre det torde vara osäkert, huruvida
de växlar man drar på Gontoret, kunna
blifva infriade.
Uppå derefter af Hans Excellence Herr
Grejven och LandtMarskalken gjord pro
-
Den 4 Decemie.r e. m.
position, fann Rirlderskapet och Adeln för
godt, att så väl Herr Hallencreutz’s ifrågavarande
Motion, som de af åtskillige Ledamöter
rörande samma ämne afgifne yttranden,
till StatsUtskottet remittera.
Ånyo föredrogs Grefve Horns, Claes
Fredrik, den 28 sistlidne November f. m.
på bordet lagde Memorial, angående upplysning
om de åtgärder RiddarliusDirectionen
vidtagit, i afseende å den nuvarande
RiddarhusOrdningens promulgerande.
Friherre Klingspor , Fredrik Philip,
anförde skriftligen:
I anledning af Herr Grefve Horns, uti
Höglofl. Ridderskapets och Adelns Plenum
den 28 sistlidne Novembej’, väckte Motion,
att genom RiddarhusUtskottet upplysning
måtte äskas om de åtgärder RiddarhusDirectionen
vidtagit i afseende å den nuvarande
RiddarhusOrdningens promulgerande,
torde jag, som genom Ridderskapets och
Adelns förtroende bar den äran att vara
Ledamot i bemälte Direction, få vördsamt
meddela några upplysningar, hvartill jag,
såsom vid nämnde Plenum frånvarande, då
saknade tillfälle.
Riksdagsordningen bestämmer visserligen
de constitutionella åligganden, hvilka
RiddarhusDirectionen tillhöra, men deri
-
35i
Den 4 December e. m.
hland förekommer alldeles icke hvarken någon
rättighet ellfer skyldighet för Directiolien,
alt vaka öfver tillkomsten och utfärdandet
af Riddarhusördningen. RiddarhusDirectionens
Instruction stadgar icke något
derom, och något särskildt uppdrag af Ridderskapet
och Adeln i detta afseende har
ej eller blifvit Birectiouen meddeladt.
Enär i öfrigt, vid denna författnings
promulgerande, hos RiddarhusDirectionen
tillgått på enahanda sätt, sorn i anseende
lill de af Kongl. Majit tillförene sanctionerade
RiddarhusOrdningar alltid varit iagt—
taget; torde Högloft. Ridderskapet och Adelil
vid detta förhållande täckas finna, att RiddarhusDirectionen,
som ingalunda varit behörig
att ingå i pröfning af den nuvarande
RiddarhusOrdningens tillkomst och innehåll,
ej eller haft anledning att, i afseende å
de.nsa.mmas
åtgärd.
Friherre Boije, Fredrik: Då jag ägt
och ännu äger det smickrande förtroende
att vara en bland Riddarhusets Directörer,
vill det synas sorn äfven jag nu borde orda
i denna sak, enär en annan af RiddarIrusDirectionens
Ledamöter afgifvit sitt yttrande;
men då saken icke angår mig såsom
enskilt man, utan Herr Grefve Horn
uttryckligen begärt, att RiddarhusUtskottet
skall infordra RiddarhusDirectionens Utlåtande,
Den 4 December e. rn.
353
tande, torde jag framdeles komma i tillfälle,
att mera bestämdt, och, såsom jag
hoppas, tillfredsställande för Motionären,
yttra mig i saken.
Hans Excellence Herr Grefvert och
Landt Marskalken hemställde, om Ridderskapel
och Adeln ansåg nödigt anmoda
RiddarhusUtskottet, att från RiödarhusDirec
lione n infordra, samt lill Ridderskapet
och Adeln afgifva upplysning om de åtgärder
RiddarhusDirectionen vidtagit, i afseende
å den nuvarande RiddarhusOrduingens
promulgerande.
Ropades Ja.
Föredrogs ånyo Herr von Vegesachs,
Ernst, den i dennes på bordet lagde Motion,
angående ett årligt anslag till militaire
Stipendier.
Herr af Wingård3 Johan, hade inlemnat
ett så lydande Memorial:
Det skulle visserligen icke obetydligt
bidraga till vårt Na ti o n al-fö r s va rs fullkomligande,
att, på sätt Herr Vegesach föreslagit,
Officerare på Statens bekostnad lemna
des tillfälle deltaga uti de krig, som föras
på andra ställen; men jag förutser, det våra
tillgångar icke medgifva Stependier af den
betydlighet, som dem den värde Ledamo2
IL 23
Den 4 December e. m.
ten föreslagit, och att ancha, äfven angelägna
utgifter skola medtaga de tillgångar,
sora kulina finnas. Yi mötas tyvärr oftast
af nödvändigheten att hushålla, då välviljan
leder oss till önskningar, afseende vissa
yrkens bästa, och nödgas ej sällan uppoffra
framtida fördelar för närvarande tiders
kraf.
Efter denna inledning är det visserligen
mindre väntadt, alt jag bekänner mig
vara förekommen af den värde Ledamoten
i en Motion, hvarmed jag umgåtts de tre
sist förflutne Riksdagarna, men alltid uppskjutit
af anförde anledningar. Jagar dock
lyckligare än den värde Ledamoten, att
kunna anvisa en tillgång för utgifterne,
redan för många år tillbaka afsatt för detta
ändamål; men för att träffa denna tillgång,
nödgas jag upptaga Ridderskap!;ts och Adelns
tid med en berättelse, vigtigare för ämnet,
än mången princip-byggnad , hvarifrån man
vanligtvis söker leda sig lill projecterade
beslut. Från långliga tider tillbaka bade
Arlillerie-Regementerne ett anslag af vissa
centner Krut på hvarje Compagnie till exércilie-ammunition,
och som detta anslag var
ganska betydligt, kunde man endast använda
en del deraf; resten försåldes och delades
mellan C om p agn i e B ela 1 e t, enligt gammalt
bruk. Man lyckades ändteligen rubba
denna ekonomi, och i anledning af ett
inlemnadt förslag till mera vetenskapliga
D e n 4 D e c e tn b e r e. m.
355
Artilleri-öfningar och försök, som bifölls,
blef rict möjligt för öfverbefälet att uträkna
på lodet, hvad. som skulle åtgå af det anslagna
krutet. Resten försåldes årligen med
hög vederbörligt tillstånd för gemensam räkning,
och bildade en fond, hvarutur Stipendier
bland annat skulle utgå till ArlilleriOfficerare,
som reste utomlands, för att
utbilda sig i yrket. Jag bekänner, att jag
och en afliden vän, ÖfversteLieutenant Berg,
hade i sigte vid Cassans formerande möjligheten
att komma i åtnjutande af dessa
Stipendier; men kriget afbröt våra förhoppningar,
och Cassan fanns orörd i Kongl.
KrigsCollegium vid 1809 års Riksdag, då
Rikets Ständer uti Statsverkets betryckta
tillstånd funno för godt, alt taga den jemte
några andra Cassör under sin vård. Jag
sökte väl här ifrån min bänk försvara den;
men det ville icke lyckas: Cassan försvann,
och Ständerne lofvade bekosta hvad som
kunde erfordras för Artilleriets behof. Jag
erkänner, alt detta löfte är uppfyldt, hvad
ArtilleriOfficerares vetenskapliga bildning
angår, på ett högst tillfredsställande sätt,
gonom ArtilleriSkolan på Marieberg, och
Ren gamla Cassan kan på clet hela anses
hafva gifvit en god ränta; men det finnes
en högre bildnings-grad, än den som kan
hämtas utur Böcker vid ett Läroverk, och
den vinnes synnerligen genom resor i främmande
Länder, samt under betraktandet af
hvad som på andra ställen blifvit uttänkt
356
Den 4 December e. m.
oell verkstäldt. För en gammal man, som
med minnet af sina gladaste dagar förenar
en innerlig tillgifvenhet för det vapen,
hvarvid han t jent', vore det en stor tillfredsställelse,
att kunna på något vis gagna
ett yrke, som fordom utgjort hans käraste
sysselsättning, och jag hoppas, att, då äfven
billigheten synes vara på min sida, det
icke ogunstigt upptages, att jag föreslår,
det ett anslag må beslutas af 2 eller 3ooo
B:dr Svenska BancoSedlar _, att ärligen
utgå såsom Rese-stipendinm för en ArtilleriOjfieer:
valet af personen och sättet
för dess resa att bero af Vapnets högste
Befälhafvare. Jag återfordrar således icke
Cassan; det vore obilligt, ty den var alltid
Statens tillhörighet och bör förblifva det;
jag blott hemställer ödmjukeligen, att räntan
må få återgå till sin primitiva bestämmelse,
och då jag vill minnas, att Cassan
år 1809 var några och tjugotusende
Riksdaler, skulle, genom räntans läggande
till Capitalet, den nu väl kunna anses
motsvara ett bokfördt lån af 3ooo R:drs
.ränta.
Ehuru denna min ödmjuka framställning
remitteras i sammanhang med Herr
von Yegesachs Motion till StatsUtskotlet,
önskar jag dock, att Utskottet måtte betrakta
min Motion särskildt, och om förmånsrätt
vid beslutet kommer i fråga, är
jag berättigad dertill; ty det är nära tre
-
Den 4 December e. m.
35/
tio år, sedan jag första gången ledde uppmärksamheten
på detta ämne.
Herr von Vegesach: Jag vill visst icke
bestrida Herr af Wingård den hedern alt
för längre tid tillbaka hafva haft någon
dylik plan; men jag kan icke neka mig den,
att här hafva först framställt ifrågavarande
Motion.
Herr von Arbin, Axel: Jag hade ej
ämnat uppträda sorn Talare; men jag kan
ej underlåta att understödja Herrarne von
Vegesachs och af Wingårds Motioner om
Stipendier åt Officerare; och jag har dessutom
ansett mig böra tillkännagifva min
tanka, att om medel dertill beviljas af Rikets
Ständer, bör det öfverlemnas åt Konungen,
eller, hvad Artilleriet angår, åt
detsammas Höga Chef H. K. H. KronPrinsen,
att förordna om deras rätta användande.
Herr Bråkenhjelm, Pehr Rainhold: Som
jag nu finnér denna fråga vara på vägen
att remitteras till Utskott, åtföljd af det
nya förslaget att inskränka Stipendierne
blott till ArtilleriOllicerare, får jag begära
frågan på bordet.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken yttrade, att då Herr von
Vegesachs ifrågavarande Motion sedan, den
i dennes livi lat på bordet, borde ock Re
-
358
Den 4 December e. m.
miss deraf till vederbörligt Utskott, enligt
4q § Riksdagsordningen, nu ovilkorligen
äga rum.
Friherre von Duben, Carl: Herr von
Vegesachs vackra Motion, att Rikets Ständer
med anslag af Statsmedel ville understödja
Officerare, som önska gå i utrikes
tjenst, för att bevista krig, kan ej annat än
af hvar och en understödjas. Jag anser
alldeles nödvändigt, att den bifaltes, hälst
jag ingalunda tviflar, att Kongl. Maj:t till
elt så nyttigt ändamål lemnar sitt Nådiga
samtycke. Lik väl torde det projecterade
anslaget, ehuru ej för stort för sitt ändamål,
men med afseende på de många och
stora Stats-utgifter, sorn föreslå, kunna något
nedsättas t. ex. lill tS å 20,000 R:dr_
Motionairen har bestämt afseende på ett
visst antal Officerare af alla vapen, och ej
ensamt ArtilleriOlIicerare, för hvilka sednare
Herr af Wingård utsett mojenger. Jag
är dock ej ense med Motionairen om sättet
alt utvälja de Officerare, som till bevistande
af främmande krig böra komma i åtnjutande
af de föreslagne Stipendierna, hvilket
jag anser böra och skola bero af Konungen,
sedan vederbörande RegementsChefer
fått befallning uppgifva Sujetterne.
Friherre Tollj Gustaf Philip, förenade
sig med Friherre von Duben.
Herr von Vegesach: Jag trodde ej, att
Herr af Wingård hade afseende endast på
Dt; ii 4 Decem ber e. m.
ArlilleriOllicerare, utan jag fattade lians
mening vara att föreslå ett alternatif, i
händelse min Motion icke blef bifallen. I
afseende å hvad Friherre von Duben yttrat,
får jag svara, alt jag hvarken vill
eller kan betaga Kongl. Majrt Dess höga
rätt, att bestämma hvilka Officerare skulle
få utresa. Jag bär blott föreslagit sättet
huru RegementsGheferne borde utvälja de
Officerare, som härtill kunde komma i fråga;
och detta har jag ansett så my.cket; mera
lämpligt, sorn endast RegementsGbeférne,
men, hvarken Kongl. Majrt eller ens
GencralAdjutanten kan känna Individerne
inom hvarje Regemente. Någon minskning
i anslaget är jag ej emot, om det för närvarande
är nödvändigt; men man måste då
äfven minska antalet af de Officerare, som
skola resa. Om den af mig föreslagne summa,
10,000 R:dr Hamb. B:co, icke skulle
kunna nu anslås, torde det likväl kunna
ske successivt.
Herr Hjerta, Gustaf: Då denna Motion
nu genast skall remitteras, hvilket jag
bekänner, jag icke trodde vara nödvändigt;
ber jag att få fästa Utskottets uppmärksamhet
derpå, att det vore mera ändamålsenligt,
att anslå Slipendii-medel åt Generaler
eller högre Militairpersoner, än till
unga Officerare. De förre kunde, med den
erfarenhet och sakkännedom de ägde, till
Regeringen afgifva berättelser och beskrif
-
36q
Den 4 December e, m.
ningar på utländska inrättningar och krigsbruk,
samt skulle kanhända ej förnekas alt
åtfölja Högqvarteren. De yngre åter kunna
föga gagna, och få troligtvis ej tillåtelse
att vara med.
Ett annat» ja kanske flera goda ändamål
kunde derigenom vinnas, t. ex. att
inga stora Öfningsläger behöfdes, för att
inöfva Generalerne» utan våra Regementen
lunde få använda sin Exercistid att lära
sig hvad för kriget är oumbärligt och nyttigt,
saint de yngre Officerare dervid inhemta
nödige kunskaper, och göra långt
nyttigare lärospån, än i utländska härar.
Herr von Vegesach: Herr Hjerta har
trott, det jag föreslagit att utskicka Officerare
af Subaltem-graderne; jag har nämnt
Ryttmästare och Capitai ner, samt en RegementsOfficer,
och ifrån denna ståndpunkt
i Armeen tror jag man lätteligen kan blifva
emploijerad, och inhämta detsamma*
som Herr Hjerta i sitt yttrande åsyftat»
Friherre von Duben: Mig tyckes, sorn
Herr Hjerta ej rigtigt uppfattat Herr von
Vegesachs Motion. Att stipendiera Generaler,
för att på ett år utrikes lära sig
föra Armeer, är ej meningen , och skulle icke
eller uppfylla ändamålet. Meningen måtte
vara, att stipendier» Majorer, Capitaine!,
Subajtern-Officerare och tilläfventyrs en
och annan Öfverste, för alt som Volontai
-
Den 4 December c. m.
rer, der de ej som Officerare kunna blifva
anställde, deltaga i ett actift krig, se huru
det tillgår vid främmande Armeer, och dymedelst
tillvinna sig kunskaper och erfarenhet
i krigsyrkets practiska delar. Fäderneslandets
vinst blir då, att, oaktadt fredens
lugn, inom sitt sköte alltid äga tjensthare
Officerare, som varit i fält och gjort
krig. Om fredslugnet ännu io år fortfar,
äger vår Armee kanske ej en enda Regementschef,
än mindre i de lägre graderne
någon, som ens känt krutröken.
Hans Excellencej Herr Grefve Löwenhjelmj
Carl: Med synnerlig glädje har jag
hört Herr von Vegesachs vackra Motion
understödjas. Rikets Ständer hafva med
frikostighet lämnat bistånd af Stipendier
åt flera andra grenar af de practiska vetenskaperna;
det är då billigt, att äfven ihågkomma
MilitairStändet. Allt är tillräckligt
utveckladt i detta afseende under loppet
af discussiorien, och jag vill blott tillägga,
att om ifrågavarande kostnad innebär en
ökad utgift för Staten, så innebär den ock
en ren och klok hushållning; ty den största
misshushållning vore väl, att anförtro
landets försvar åt en fullkomligt ovan och
oöfvad Armee; det är således onekligen
billigt, alt söka förskaffa den öfning. Jag
kan ej annat, än på det ömmaste anförtro
denna magtpåliggande sak åt Rikets Ständers
omvårdnad.
362
Den 4 December e. m.
Grefve Cronstedt„ Claes: Jag vill blott
för den goda sakens skull upplysa hvad som
vid Sjövapnet i delta afseende blifvit tillgjordt,
äfvensom visa nyttan af ifrågavarande
Stipendier. En Svensk ConstructionsOfficer,
Lieutenanten Carlsund, reste i England
pä Statens bekostnad, och blef på det
utmärktaste sätt crnottagen för de kunskaper,
som han i Sverige förskaffat sig och
sedermera meddelade, nemligen i Theoretiskt
afseende. Han har i England inhemta!
mycket i practiskt afseende, af sådant
nemligen, som våra inskränkta tillgångar
hindra oss att uppfinna. Denna person
kostade Staten 12,000 R:dr på tre år; detta
ar visst mycket penningar, det är sannt; men
genom den nytta, han kommer att gifva
Flottan och andra näringar, samt genom
den resebeskrifning han ämnar utgifva, tror
jag, att han fullt skall återgälda den på
honom uppoffrade kostnad, och hvilken jag
sålunda anser för en ren besparing. Flottan
har dessutom haft fyra Officerare i Engelsk
tjenst. Jag har ej nämnt detta, sorn
skulle icke Flottan behöfva flere Stipendier,
utan blott för att visa nyttan af sådane
åtgärder, hvilka jag dessutom anser högst
nödvändige.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Ma rska Iken föreslog, att såväl Herr
von Vegesachs ifrågavarande Motion, som
de af åtskilligt* Ledamöter rörande samma
Den 4 December e. m.
363
ämne afgifne yttranden, måtte lill Statsutskottet
remitteras.
Bifölls.
Herr von Qvanten Carl, uppläste
följande :
Kongl. Majrts Nådiga Förordning af
den 19 December 1827, angående vilkoren
för hemmansklyfningen och afsöndring af
jord, grundar sig visserligen på Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse, att en Nådig
Författning i ämnet måtte utfärdas; men
jag kan derföre ej erkänna, att Rikets Ständers
beslut och skrifvelse voro grundlagsenlige,
elier öfverensstämmande med landets
sanna fördelar. Då denna fråga sistlidne
Riksdag förevar, återremitterades den
af BorgareStåndet, genom ProtocolisUtdrag
af den 3o Augusti 1823, på följande goda
grunder: Att Ekonomiutskottet icke bordt,
utan i förening med Lagutskottet, besvara
ifrågavarande Motion, såsom innefattande
ett stadgande af ny grund till öfverlåtelse af
ägande rätt lill jord; att det icke vore nyttigt
införa någon allmän författning, sådan
sorn den föreslagne, utan alt den ställdes
i ett noga sammanhang med Stadgarne om
skattskyldig jords förminskning och hemmansklyfningar;
att 1807 års Enskiftesförfaltiiing,
i hvad den rörer tillåtelsen att
försälja viss jordrymd från hemman med
orubblig ägande rätt utan åtföljande skatt
-
364
Den 4 December e. ra.
skyldighet, lunde 1 vissa Provinser medföra
olägenheter i framtiden ; att genom elt
sådant abalienerande af inägor ganska betydande
hinder skulle möta uti skötsel,
förbättringar och disposition af en egendom,
och en mängd tvister derifrån härledas,
enär derigenom uppstod anledning
till afhandlingar, stridande emot Författningarne
om skattskyldig jords förminskning,
hemmansklyfningar, m. m„, samt
enär, efter förslaget i Utskottets Betänkande,
enstaka hemmansegare, eller de som
genom enskifte fått sina ägor afskiljde, ega
att försälja T\:del eller -|:del af sin jord,
egendomen härigenom skulle förlora i värde,
Inteckningshafvare blottställas för rättegångar
med nybyggenas Egare, och Arfvingar
eller Köpare för flerfuldiga hinder
vid skattläggning och egolotternas inrättande.
Rikets Ständers EconomiUtskott lastade
ej minsta afseende på denna af BorgareStåndet
gjorde anmälan Kongl. Majrts Nådiga
Förordning utfärdades i enlighet med
Rikets Ständers Skrifvelse, hvilken egentligen
grundar sig på Enskiftes-förordningeu
af den i Febr. 1807, §. i5, som tillåter
enskiftade hemmansegare af ouppodlad jord,
att aflåta T%:del af sin egolott med fult
egande rätt, mot blott en afgäld i Spanmål
&c. Denna Författning, tillkommen under
enväldet utan Ständers hörande, har lik
-
Den 4 December e. ra.
365
val rubbat 4 Cap. 9 §. JordaBalken, som
förbjuder en så beskaffad afsöndring; hvaraf
tydligt följer, att 1807 års Författning
§. i5 utgör en underordnad del till JordaBalkens
4 Cap. 9 §> hvilken långt för
detta i följd deraf bordt haft en annan redaktion.
Hvad sorn rubbar allmänna lagen,
bör ej tillkomma på annat sätt, än 87 §
Regeringsformen utstakar. Man har här
lösryckt en till en lagparagrapn hörande
del, sorn man på åtskilligt sätt varierat,
och hvarigenom man fråntagit hufvudparagraphen
dess rätta kraft och verkan.
Hemmanskly fningen _, utan afsöndring
af jord, är onekligt endast en ekonomisk
fråga, och hvarmed man fullkomligt kan
vinna det ändamål, Kongl. Majrts Nådiga
Författning åsyftar; hvaremot afsöndring
af jord tydligt ingriper i hvad allmänna
Lagen stadgar i 4 Cap. 9 §, och har således
bordt behandlas enligt 87 § Regeringsformen;
men har genom Piikets Ständers
Skrifvelse och Kongl. Majrts Nådiga Förordning
af den 19 December 1827 blifvit
behandlad enligt 89 § Regeringsformen.
Ofvannämnde Kongl. Förordning tror jag
innefattar så många misstag, hvilket af hvar
och en sakkunnig måste medgifvas, att jag
anser öfverflödigt att paragraphvis genomgå
den, hvarföre jag genast öfvergår till
ämnet, och vågar ödmjukast föreslå:
iro Att Kongl. Majrts Nådiga Förordning
af den 19 December 1827, äfvensom
S66
Den 4 December e. m.
15 § i En-skiftes-förordnlngen af 1807, må
upphafvas, såsom varande i sirid med allmänna
Lagen, 4 Gap. 9 § JordaBalken,
livars bibehållande, med några undantag, jag
anser säkrast leda till hemmanens och jordens
bestånd samt förkofran.
i
2:0 Hcmmanskljdhingen hör för alla hemman
af hvad natur som hälst vara tillåten,
så vidt man på hemrnansdelen är besutten,
hvilket genom serskild undersökning hör
bestämmas för hvarje Provins, med utsättandet
af vissa tunnland helgod mark, men
ej på sätt Kongl. Förordningen af den 19
December sistlidet år 1 Gap. 2 §. utstakar,
såsom alldeles olämpligt och endast ledande
lill Rättegångar, hvilka aldrig posilift
kunna afdömmas; ty några tunnland jord kunna
i en skicklig och flitig jordbrukares hand
lemna föda åt de i 1 Cap. 1 § omnämde
men niskor och kreatur, hvaremot på samma
jord en annan alldeles icke kan vara besutten.
Man bör derföre antaga, att, för att vara
besutten i Sädesprovinserna, fordras i5, 20
å i5 tunnland helgod mark inägor, i skogsbygden
hälften, } a 5 mindre, allt efter
lokala förhållanden, men aldrig böra binäringar,
såsom fiske och sjöfart, komma i beräkning,
enligt 1 Gap. 2 §. i ofvan åberopade
Nådiga Förordning; ty om t. ex. en
Sjöman är besutten på en hemmanslott,
skulle Sjömannens son ej vara det, om haa
öfvergaf fadrens yrke, 0. s. v.
Den 4 December e. ni.
3:o Ilemmansklyfningen bör ske i jemna
tal, såsom till f, tV» t\ o. s. v. eller
till tö» 55. tö. °- s* v* Det är nödvändigt
i afseende på debiteringen, bade för
Häradsskrifvare och Egarne, hvilket ock
vid klyfningen genom jemkning blifver
lätt att iagtlaga. Nu finnas hemmansdelar
i Elfborgs Län med bråk på flera 100,000-  delar, hvarigenom uppbörd, controll och
redovisning myckét försvåras.
4:o Alla de jordlotter, som genom
köp eller undantag äro skiljde från Stamhemmanen,
af den storlek, att Egarne derpå
äro besuttne, böra ovilkorligen åsättas
hemmantal, ehuruväl nuvarande hufvudhemmanets
Egare, enligt trälfad öfverenskommelse,
bör utgöra dess onera, hvilket
likväl borde upphöra efter iöåaoår, synnerligen
örn undantaget öfver stiger hufvudlotten,
hvilken händelse genom sednare
skedde klyfningar torde hafva inträffat;
hvaremot alla andra undantag, hvilka sedan
sistlidne December tillkommit, äfvensom
de., hvilka af gammal praxis blifvit
afskiljde, böra få begagna deras äganderätt
såsom förpantning till högst 3o år, samt
derefter återgå mot skälig lösen; likväl borde
de af Ilufvud-jordegaren erhålla gärdsel,
vedbrand och bete, der hemmanets
tillgångar sådant kunde medgifva, hvilket
eljest stundom sker på Grannars bekostnad,
hvilka oordningar, omöjliga att con
-
368
Dun 4 December e. m.
trollera, genom sådane köp af blott några
tunnor jord utan härligheter blifva en följd;
ty en fattig arbetare förmår väl köpa sig
sjelfständigheten på några tunnland jord med
några 100 R:dr B:co, men han kan derföre
ej undvara gärdsle, vedbrand och bete,
hvilka äro honom lika oumbärliga sorn födan,
och hvilket stundom ej för penningar
kan erhållas. För öfrigt bör en besutten
jordegare, nu som hittills, äga rätt
upplåta större eller mindre del af sin jord
elier utmark mot afgäld eller spannemål,
(likväl med bibehållandet af besuttenhet),
hvilket upplåtande emellan jordegaren och
nybyggaren så bör uppgöras, att den sednare
har att påräkna beskydd och hjelp,
då oförutsedda olyckor sådant påkalla*, såsom
vid sjukdomar och missväxtår. Att
afsöndra jord, och dervid använda 2 Cap.
2, 7, 8 och 12 §§, eller snarare de flesta
^:ne af den åberopade Kongl. Förordningen,
anser jag olämpligt och i hufvudsaken
endast ledande till oberäkneliga rättegångar,
hvilket i all lagstiftning synnerligast
bör undvikas.
Visserligen synes som genom dessa liberala
principer en utväg för den fattiga
till utkomst skulle öppnas; men om man
beräknar följderne och det sjelfvåld sotn
derigenom uppstår, torde i längden förmånerna
ej uppväga olägenheterna. Nybyggen
-
Den 4 December e. m.
3%
gen uteblifva ej, när folkökningen sådant
påkallar. Fattigdom bland dessa nybyggare
är ännu allmänt rådande, och huruvida ett
ökadt antal af fattiga gifver någon vinst åt
det allmänna, lemnar jag derhän; de kunna
likväl aldrig vinna det oberoende och
den sjelfständighet, som Författningen åsyftar.
Helt annorlunda blifver förhållandet
nära större Bruk, Fabriker och Städer,
der handel och sjöfart är liflig, hvarföre
också nybyggen och bosättningar, utan allt
behof af Författningar, der ega rum, och
hvarföre everldelig eganderätt endast borde
erhållas på byggnader och trädgårdar.
Det finnes nu flera iooo Bönder, egare af
■jordbitar på | till 2 å 3 tunneland, hvilka
alla kunna rubbas, enligt den åberopade
Författningen, 2 Gap. i3 och 14 §§.
Hvad rättegångar skola väl härigenom uppkomma,
om Författningen blifver rätt förstådd
?
5:o Vattenfall höra kunna afsöndras
och förvärfvas med everldelig eganderätt;
för nödig jord härtill betalas jordlega, som
vid sådana tillfällen med lika everldelig ego
JfSr anslås, dock så att ej besuttenheten
derigenom för jordegaren rubbas. Industrien
skulle härigenom befordras, ty en
stundom mindre bemedlad jordbrukare förmår
ej åstadkomma, hvad en Capitalist med
äganderätten skulle förmå.
2 H. 24
370 Den 4 December e. m.
6:0 Städernas jord bör deremot ft
styckas huru som hälst, blott den efter godhet
erlägger sin ovilkorliga afgift till Stadscassan,
och är det nödvändigt, att dess
onera och skyldigheter noga utstakas, till
Städernas framtida bestånd. Det finnes för
närvarande Städer, hvilka bortsålt jorden
till enskilda mot ägande rätt, utan dermed
förknippade onera, hvilka de tid efter
annan lagt på tomter och husägare, till
men för den fattigare classen i Staden,
och hvilket bör väcka en upplyst lagstiftnings
uppmärksamhet, till ernående af rättelse.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition rörande
abalienering af Säteri- och Frälsehemman
till i af hemmanets hela jordrymd,
torde härigenom förfalla, hälst deruti erkännes
Adelns, och säkerligen öfriga Egares
af sådan jord, oinskränkta dispositionsrätt,
enär sådana hemman icke, efter 4 Cap.
9 §. JordaBalken, blifvit under egenskapen
af skattskyldig jord hänförde; men jag vågar
likväl hemställa, huruvida de icke äfven
böra anses lika med skattejord.
Lades på bordet.
Herr Rosenqvist j Fredrik Leonhard,
anförde skrifteligen:
Ibland de ämnen, som med synnerlig
uppmärksamhet torde af Rikets församlade
Ständer böra omfattas, anser jag Lagen
visserligen vara det förnämsta, och följaktligen
huru och på hvad sätt densamma
Den 4 December e. tn.
af våra Domare handhaftfes. Att vår Allmänna
Lag, fastän gjord oell antagen för
ioo år sedan, är i sin grund förträfflig, det
är och förblifver en obestridlig sanning.
Men huruvida hvarje Domare, vid utöfningen
af sitt vigtiga kall, respecterar Lagen
och, såsom de märkvärdiga orden lyda i
i Cap. 12 §. RättegångsBalken, noga pröfvar
Lagens rätta mening och grund, och therefter
dömer, men ej theremot, efter egen
godtycko, det är ett problem, som af erfarenheten
redan lärer vara upplöst.
Våra Tidningar lemna ej sällan bevis,
huru Medborgare af Domare-makten
våldföras i deras heligaste rättigheter. Sjelfva
Rikets Ständers JustitiaeOmbudsmans Berättelser,
ehuru ofullständiga de ock äro,
utmärka likväl inkräktningar af Domare-makten
på Lagens och Rättvisans fridlysta områden,
oberäknadt alla de händelser i Domare-och
Embetsmanna-vägar, hvilka berörde
Berättelser alldeles icke upptaga, men
likväl af allmänna rösten blifvit utmärkte
som motbjudande för begreppet om Lag
och rätts tillgodonjntande. Huru odrägligt
länge den mäst enkla sak stundom utdrages
på tiden; huru rättegångskostnad på svaga
anledningar qvittas; huru besynnerliga
skäl användas för att grundlägga ett favorabelt
domslut för den ena Parten, i stället för
den andra; huru, med ettordsagdt, Lagen
kan på mångahanda sätt tydas, allt efter
372
Den 4 December e. m.
Domarens. egna åsigter och godtycke* allt
detta behöfver jag icke genom exempel bevisa
, om det ock skulle vara mig tillåtet,,
livilket det likväl icke är.
Allmänna Lagen, i 1 Cap. 12 §. RätiegångsBalken,
stadgar väl ansvar för Domare
, som fäller orätt dom, äfvensom
Kongl. Brefvet den 10 December 1756 ålägger
Öfver-Rätterne att noga tillse, om vederbörande
UnderDomare gjort rätt; men
då sjelfva Lagen äfven i nyssnämnde §.
lemnat åt godtycket att bestämma ansvaret,
derest icke visas kan, att den orätta domen
tillkommit af hat eller illvilja (och hvem
kan visa det), samt det åberopade KongL
Brefvet tyckes liksom antyda, att orätt dom
icke kan emanera från ÖfverRätt; så får,
till tryggande af Medborgares säkerhet att
blifva dömde efter Lagens klara ord och
tydliga mening, jag vördsamt föreslå, det
ofvan åberopade 12 §. i 1 Cap. RättegångsBalken
kunde undfå följande lydelse: ”Fäller
Domare i UnderRätt orätt dom, vare
”sig antingen af uppenbar vårdslöshet, okunnighet
eller oförstånd, eller gitter Parten
”visa, att Domaren antingen genom oriktig
”tillämpning af Lag och Författningar, eller
”ock genom sjelfgjorde skäl och slutföljder,
”tvärtemot den ledning lian af handlingar”ne
bordt taga, beredt sig tillfälle till med”delande
af Dom eller Utslag, som af Öf”verRätt,
utan förekomne nya eller andra
Den 4 December e. ra,
”skäl, varder ändradt och ogilladt uppå
”grunder, som i ÖfverRättens Beslut skola
”bestämdt oell tydligt upptagas, varde vid
”sakeus slut skiljd från DomareEmbetets
”utöfning på längre eller kortare tid, dock
”icke under en månad, samt ersätte till
”hälften med den tappande Parten ali den
”kostnad och det besvär, som den vinnande
Parten bevisligt blifvit tillskyndadt. Är
”det ÖfverRälts Dom eller Utslag, som sålunda
af Högsta Domstolen ogillas, varde
”ÖfverDomare på dubbelt längre tid, ärr
”UnderDomare, från Embetets utöfning
”skiljd, och kostnadsersättningen blifve sora
”nyss är nämndt. Gifver Domare oriktig
”hänvisning till ändrings sökande, ersätte
”likaledes all kostnad och förlust, sorn Par”ten
derigenom fått vidkännas; och skall
”den Domstol, eller det Embets-verk, dit
”Partén oriktigt blifvit för vist, genast bestämma
berörde ersättning, i fall Parten
"det äskat och förteckning derpå ingifvit.”
Om Remiss till Lagutskottet, samt.
communication med de öfrige RiksStånden,
anhålles.
Lades på bordet.
Upplästes ett från Riddarhusutskott©!;:
inkommet så lydande
3/4 Den 4 December e. m.
Hörsam ste Memorial.
Genom ProtocollsUtdrag af den i^:de
i denna månad, har Högloft. Ridderskapet
och Adeln behagat till RiddarhusUtskottet
remittera Herr Ribens, Carl Wilhelm,
Motion, att Herr Generalintendenten och
Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden F.
dorchimont icke måtte anses behörig, att
för Adeliga Ätten d’Orchimont N:o 2227
intaga Säte och Stämma å Riddarhuset,
jemte de af flera Ledamöter rörande samina
ämne afgifne yttranden.
Vid besvarandet af berörde Remiss bar
RiddarhusIJtskottet först trott sig böra taga
i öfvervägande den af Friherre Åkerhjelm
gjorde, och utaf åtskillige Ridderskapet och
Adelns Herrar Ledamöter understödda hemställan,
att med pröfning af Motionens hufvudfråga
måtte uppskjutas intilldess det af
Högloft. ConstitutionsUtskottet vid iSaöårs
Riksdag afgifne, och nu till behandling
efter 56 § RegeringsFormen hviiande förslag
till förtydligande af § samma Grundlag,
blefve af Konung och Rikets Ständer afgjordt.
Men då, i Utskottets tanka, dels
den nu befintlige redaction af sistnämnde
Grundlags §, är för bedömmandet af ifrågavarande
fäll tillfyllest tydlig, dels ock,
med förutsättning af en motsatt åsigt, det
torde blifva mindre enligt med formens
helgd, om icke deremot bestämdt stridande,
att tillämpa den senare förtydligade
Den 4 December e. m.
Lagen på en casus, som inträffat innan
densamma blifvit fastställd, helst då förlusten
af en rättighet, som enligt det gamla
stadgandet tilläfventyrs inför fleras omdöme
kunde bestå, blefve en följd af den
supponerade tvetydighetens undanrödjande,
bar Utskottet, för dess del, ansett ett slikt
uppskof med frågans afgörande hvarken
erfordras eller lämpligen böra äga rum.
Då Utskottet således nu företager profningen
af Herr Generalintendenten f*Vd’Or~.
cliimonts behörighet,, att under sin framlidne
Faders, Ma joren Carl Ferd i liand d’Orchimonts,
Nummer 2227 å Riddarhuset intaga
Säte och Stämma, får Utskottet tili
en början förklara, det Utskottet anser, alt
uti en så beskaffad fråga, som rörer en
Medborgares uti Grundlagen stadgade rätt,
ingen annan Lag än denna bör åberopas
eller tillämpas: Och utur denna synpunkt
förfaller, efter Utskottets öfvertygelse, det
sföd för Generalintendenten d’ Orchimonts
behörighet alt bibehålla den uttagne Poletten,
som någre Ledamöter velat hemta från
4 §. RiddarhusOrdningen; äfven om Utskottet
kunde instämma i den åsigt af berörde
§:s mening, att den hade afseende på andre
fall, än der tvist vore, emellan tvänne
eller flera Adliga personer af en ätt, om
företrädesrätt alt för Slägten representera,
(^hvilket nu icke varit ifrågasatt) och der
båda personernas egenskap af Adelsmän
376 Den 4 December e, m»
således vore gifven. Och emedan Utskottet
uti ordalydelsen af 37 §. RegeringsFormen
icke finner något stadgande, som berättigar
en yngre Son af Stamfadren till en efter
år 1809 Adla,d Ätt, att i något enda'fall
inträda uti denna sednares Adelskap, så
_ länge någon manlig Descendent af den äldre
Sonens gren ännu lefver, utan det i nämnde
§. fast mera uttryckligen heter, att Adelskap
eller Greflig eller Friherrlig värdighet,
som derefter förläntes ”icke til t folie'flere
än den, hvilken adlad eller upphöjd
”blifvit, samt, efter honom, bans äldste
”manlige Rröst-arfvinge i rätt nedstigande
led efter led, samt efter denna grens ut"gångj
Stam-fadrens närmaste manliga Af”komling,
och så vidare;” Thy och då Generalintendenten
d’ Orell i monte äldre Broder
jemte en Son till honom ännu lefva,
och denna gren sålunda icke, i Utskottets,
tanka, kan betraktas såsom ”utgången
finner Utskottet, med iakttagande af 83 §„.
RegeringsFormen, sig icke kunna, emot 37 §,
samma Grundlag, anse Generalintendenten,
dorchimont för det närvarande vara berättigad,
att för Adliga Ätten dorchimont
N:o 2227 å Riddarhuset intaga Säte och
Stämma; hvadan Utskottet vördsamt tillstyrker,
att den honom i sådant afseende
tilldelte Pollett måtte återfordras. Hvilket
dock allt till Höglofl. Ridderskapets oell
Adelns vidare ompröfvande vördsamt öfverlemnas,
jemte bifogande af den utaf 3:ne
Den 4 December e. m, 377
Utskottets Ledamöter yttrade särskilda mening.
Stockholm den 27 November 1828»
På RiddarhusUtskottets vägnar
CARL MÖRNER.
W. F. Da fm an.
Utdrag af Protoeollet, hållet hos Högloft.
RiddarhusUtskottet vid Lagtima Riksdagen
i Stockholm den 27 November
1828.
S. D. Föredrogs en från Höglofl. Ridderskapet
och Adeln» genom ProtoeoilsUtdrag
af den 17 dennes, till RiddarhusUtskottet
aflåten Remiss, uppå Herr Ribens,
Carl Wilhelm, Motion, att Herr Generalintendenten
och Riddaren af Kongl. Nordstjerne
Orden F. dorchimont icke måtte anses
behörig att för Adliga Ätten N:o 2227 intaga
Säte och Stämma på Riddarhuset.
Efter discussion i ämnet, förenade sig
Utskottets flesta Herrar Ledamöter om algi
fvande till Höglofl. Richlerskapet och Adeln
af ett så lydande Utlåtande i ämnet.
(Se Memorialet.)
Friherre Stael von Holstein samt Herrar
Kuylenstjerna och af Ekenstam vore äter
af den mening, att frågan om Generalintendenten
d’Orchimont’s behörighet till Säte
och Stämma å Riddarhuset, berodde hufvudsakligen
på tolkningen af de i 87
378
Den 4 December e. m.
RegeringsFormen förekommande ord ”efter
denna grens (nemligen den äldstes) utgång.’'
Men desse ord innefattade, efler bemälte
Herrars åsigt, icke allenast begreppet deraf,
att samma gren vore utslocknad genom
de dithörande Personernas död, utan ock
alla händelser, der den äldre grenen, antingen
förverkat eller afsagt sig rättigheten,
att ärfva Stamfadrens värdighet. Man
kunde icke ärfva, hvad man redan ägde:
Lagstiftaren hade sålunda förutsatt, att den
Adelskapet ärfvande Sonen skulle vid Fadrens
död vara ofrälse; och det syntes i
förevarande fall tydligt, att då Generalintendenten
d’Orehimonts äldre Broder, Öfverste
dorchimont, emottagit nytt Adelskap,
sökt introduetion under annat nummer
och namn, samt redan inträdt i dermed
förenade rättigheter, så borde han ock
anses hafva afsagt sig allt anspråk på sin
Faders ätt och nummer; hvarföre så val
Öfversten sjelf, sorn hans Afkomlingar, håde
de facto och de jure borde betraktas
såsom derifrån utgångne. På dessa grunder
ansågo Friherre Stael von Holstein,
samt Herrar Kuylenstjerna och af Ekenstam
, ordalydelsen i 3^ §. R. F. icke böra
annorlunda förstås, än att Generalintendenten
d’Orchimont, vid ofvan omförmäldte
förhållande, ägde rätt att inträda i sin
Faders nummer, samt följaktligen borde bibehålla
den honom rätteligen tilldelta- Pollet.
Hvilken särskilda mening skulle till
Den 4 December e. m. 37g
Höglofl. Ridderskapet och Adeln åtfölja Utskottets
Betänkande i ämnet. Ut supra.
Ex ProtocoIIo
W. F. Dalman.
Lades på bordet.
Upplästes och lades på bordet följande
ExpeditionsUtskottets den 27 sisllidne
November aflåtne Memorial:
1:0 Angående antagande afen Canzlist.
2:0 Angående en summarisk sammanfattning
af innehållet vid slutet af hvarje
utaf Utskottens Betänkanden.
3:o Angående tryckning och utdelning
ibland RiksStåndens Ledamöter af Bihangen
till RiksStåndens Prolocoll.
Hans Excellence Herr Grefvert och
LantltMarskalken tillkännagaf, all PleniProlocollet
för den 18 sistlidne November
e. m. nu korame att för Ridderskapet och
Adeln justeras.
Herr von Hartmansdorff, August: Vid
förra Riksdagen var det vanligt, att till
förekommande af lika lång tidsutdrägt med
justeringen af ett Protocoll, som med sjelfva
debatterna, hvilka det innefattade, man vid
38o
Den 4 December e. m>
uppläsningen uteslöt såclane yttranden, hvilka
förut blifvit af Talarne genomsedde,
såvida ej någon, af Ridderskapet och Adeln
åstunda de, att de skulle uppläsas. Jag underställer
vördsamt Ridderskapet och Adelil,,
om ej delta bruk äfven under denna Riksdag
kunde få fortfara; likväl med obetagen
rättighet för hvar och en, som det önskar,
att få antingen vissa delar, eller det hela af
Protocollet uppläst. Om proposition härå,,
anhåller jag vördsamligen.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Marskalken yttrade, att då den af
Herr von Hartmansdorff cmförmälte justerings-method
varit med Ridderskapets och,
Adelns tillstånd vid sista Riksdag nyttjad,
samt ganska mycken tid derigenom vunnits,
ansåg Hans Excellence sig böra hemställa,
om icke Ridderskapet och Adeln behagade
tillåta, att samma justerings-method äfven
finge under innevarande Riksdag begagnas.
Ropades Ja.
Härefter justerades PleniProlocolIet för.
den i8 sistlidne November e. m.
Justerades följande:
Utdrag af Protocollet, hållet hos Högloft.
Ridderskapet och Adeln vid T^agtima:
Riksdagen i Stockholm e. m. den 4 December
1828.
Den 4 December e. m. 381
S. D. Remitterades till
ConstitutconsUtskottet :
1:0 En i den form 29 §. Riksdagsordningen
föreskrifver anmäld anledning
till anmärkning mot Föredraganden af KrigsÄrender.
2:0 En i den form 29 §. Riksdagsordningen
föreskrifver anmäld anledning
till anmärkning mot Föredraganden af K.asneralÄrender.
Ut Supra.
Högloft. Ridderskapet och Ådeln åtskiljdes
klockan ett qvart till 10 om aftonen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim*
J
