# ID: svediakorp-gov352
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 21,662
# sentences: 679
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 3o Mars f. ra.
3oi
gör afkastnings-behållningen i penningar,
samt efter 5 procent förvandlar den till
Capital. — Kommandes detta Capital förslagsvis
och under förväntan af RiksComittéens
sanction, att utgöra det hvarje
skattskyldig förmån åsätta värde, hvarefter
antalet af de å densamma sig belöpande
hevillningsdelar bestämmes.
3:o Riks-Comitté,— som granskar, dömmer
och beslutar öfver de föregående arbeten,
samt upptager och afdömmer alla
Bevillningsmål utan Appell.
Ehuru så väl dessa Comitteers sammansättning
som formerne för deras verksamhet
kunde utur olika synpunkter olika
modificeras, har jag dock trott följande
vara mest öfverensstämmande med den af
mig för deras arbeten framställda rigtning.
Socken-Comitte väljes af alla i Socknen
boende röstägande personer. Den består
af en Ledamot från hvarje tionde mantal
inom densamma. Valet förrättas i Sockenstugan
eller annat dertill utsedt ställe.
De till SockenComitte, valde Ledamöter samlas
äfven derstädes, samt aflägga, då de äro
samlade och före arbetets början, den uti
allmänna Lagen utsatta vittnes-eden, hvilken
dem af Socknens Prest affordras. Socknens
Prest bör under hela arbetet vara närvarande,
han aflägge äfven samma Ed. Ledamöterne
välje sjelfve en Ordförande och
en Protocollist.
3oss Den 3o Mars f. m.
Då Socken-Comitteens åliggande är, att
i nogaste mån uppgifva och beskrifva hvarje
inom Socknen skaltskyldigs förmån, bör
denna beskrifning till sin vidd uti Protocollet
upptagas, samt uti dertill inrättade
Tabeller införas. — Hvar och en skattskyldigs
egen uppgift bör handiingarne bifogas.
Då Comitteens arbete är fulländadt,
utses, genom val bland alla dess Ledamöter,
en lili Ledamot af den tillkommande
Läns-Comilteen. Till denne öfverlemnas
alla de arbetet tillhörande handlingar, hvilka
han vid sitt inträde i Läns-ComitteW
ovilkorligen skall derstädes uppvisa och
öfverlemna.
Läns-Comitte/ består af en Ledamot
från hvarje Socken-Comite. Den samlas uti
Länets Hufvudstad, som alltid blir sätet
för dess arbeten. Efter skedd samling och
före arbetets början, aflägges af dess Ledamöter
den i Lagen utsatta vanliga Domareeden.
Socken-Comitte^ns arbeten företagas sedan
till granskning, i stöd hvaraf hvarje
skattskyldig förmån dess afkastnings-behållning
påföres, hvilken sedan den, enligt
hvad ofvan sagdt är, blifvit förvandlad lill
Capita], uti Tabellen utföres. Alla LänsComitteens
beslut samt moliverne, som till
desamma föranledt, blifva noga till Protocollet
upptagne.
Den 3o Mars f. m.
3o3
Dessa Protocoller, jemte både Länsoch
SockneComitéernes hela arbeten, öfverlemnas
derefter till RiksComitéen.
Riks-Comité skall sammansättas och
bestå af fyra Ledamöter från hvarje Län,
en af hvarje Stånd, hvilka dertill valde
äro. Desse böra anses såsom Rikets Ständers
Fullmägtige, efter fullbordad granskning
alla Taxeringsmål utan appell afdömma,
samt resultatet i Tabellen utföra. De
böra äfven före arbetets början aflägga Domare-ed,
och äfven derjemte, om så nödigt
funnes, någon annan efter naturen af
deras göromål afpassad, hvilken af Rikets
Ständer särskilt kunde föreslås.
Då likväl den Riks-Comittéen tillagde
Domsrätt utan appell möjligen kunde synas
tillintetgöra den skattskyldiges med skäl förväntade
rätt till en med billighet öfverensstämmande
nedsättning, i händelse dess
i Staten åtnjutande förmåner blifvit för högt
värderade, tror jag mig till denna svårighets
afhjelpande böra föreslå följande:
I fall af missnöje med den af LänsComittéen
uppgjorde värdering, äger den
skattskyldige att genast vid denna Comité
detsamma tillkännagifva, samt derefter hos
Riks-Comitéen anmäla de af honom i värderingen
förmenta felaktigheter. Den skattskyldiges
klagomål skall alltid vara åtföljdt
af bevis; eller ock skall han med intyg
3o4
Den 3o Mars f. m.
från LandshöfdingEmbetet i Länet styrka,
det hail hos detsamma anmält sig till erhållande
af Landtmätare, och hör en sådan,
om dertill skäl är, genom RiksComite^ns
anmodan till Konungens Befallningshafvande,
och i stöd af desses derpå följande
skyndsamma åtgärd, honom utan uppskof,
och så fort sig göra låter, till värderingsruålets
utredande förunnas. Skulle den klagande
efter slutad mätning finnas hafva haft
fog till sina klagomål, bör ej allenast den
nya värderingen derefter lämpas, utan äfven
halfva Landtmätare-kostnaden honom af
allmänna medel inom viss utsatt kort tid ersättas.
Skulle åter den öfverklagade värderingen
finnas vara med verkliga beskaffenheten
öfverensstämmande, får den klagande,
utan någon förändring i värdering,
sjelf vidkännas hela den Landtmätare-arhetet
åtföljande kostnad.
En dylik rättighet, att till värderingsförhållandens
utredande förordna Landtmätare,
skall äfven till bevakande äf Kronans
rätt vara Konungens Befallningshafvande
förbehållen, i händelse de anse en värdering
vara för lågt uppgjord. De böra då
äfven på nyssbeskrefne sätt till Riks-Comitéen
inkomma med sina anmärkningar, med
bifogad förklaring, att Landtmätare redan
till det ifrågasatta värderings-målets utredande
blifvit förordnad, hvarå Comitéen,
om dertill skäl är, äger att göra afseende.
Den 3o Mars f. m.
3o5
Den kostnad, som häraf uppkommer,
bestrides af den skattskyldige till hälften,
så framt Konungens Befallningshafvande finnas
hafva haft fog till de af dem gjorda
klagomål; i annat fall vare den skattskyldige
från all kotsnad fri.
Efter slutadt arbete utväljer RiksComiteen
bland (sig sjelf en Ledamot från
hvarje Län, sorn på af dem utsatt tid, sedan
de anmälte Landtmäteri-förrättningar
äro fullbordade, sammankomma för att dessa
målen till slutligt afgörande upplaga och
afdÖmma, dä den skattskyldige tillerkännes
de honom tillkommande skäliga afdrag
eller tillökningar»
Till noggrannhet vid värderingarnes
förrättande, blifva, till följe af det föregående,
Tabeller af noden. Dessas mer eller
mindre fullkomlighet blifva äfven vid sakens
utförande ett ämne af mycken vigt.
Af sådan anledning tror jag mig till ändamålets
vinnande böra föreslå, det Kongl.
KammarCollegium och LandtmäteriContoiret
anmodades, att i stöd af ägande sakkännedom
uppgöra förslag till YärderingsTabeller
för jordbruket, och att hos Kongl.
Bergscollegium äfven anhölls om en dylik
åtgärd, hvad Bergshandteringen och Bruken
beträffar.
Då emedlertid de af Herr Friherre Henning
"Wrangel redan för Jordbruks-värde18
H. 20
3o6 Den 3o Mars f. m.
ringar uppgjorde Tabeller synas mig vara
af mycken förtjenst och äga en för ändamålet
stor grad af användbarhet, finner
jag mig smickrad att med dess tillstånd få
desamma härjemte bifoga.
Sådane äro de af mig för värderingssättet
i allmänhet föreslagne grunder. Men
månne nu alla de till beskattning upptagne
Statsförmåner kunna efter detta värderingssätt
till deras verkliga beskaffenhet bestämmas?
Mig synes, att ej mer än enda artikel
derifrån bör undantagas — men denna artikel
är af betydlig vigt uti vigtskålen, och
icke dessmindre synes undantaget nödvändigt,
icke dessmindre synes ett särskilt värderingssätt
för densamma böra föreslås. Man
förutser redan, att jag menar handel och
rörelse.
Handel och rörelse, dessa källor till
förmögenhet, skola väl af den uppmärksamme
utan särdeles omtvistande medgifvas,
till naturen, vara ganska skiljaktige
från de här ofvan upptagne Statsförmåner.
Ofta till inre förhållandet mera dolde, äro
de det äfvenså till verkningarne. Värdet å
de af idkaren dertill använde Capitaler,
så i varor som penningar, är så mycket
svårare att bestämma, som de i dess egen
hand med hvarje dag förändras; hvar är
då fonden att beskatta?
Den verkelige ägaren af Fonden, så
väl i skepnad af penninge- som varu-capi
-
Den 3o Mars f. m.
tal, är1 svär om ej omöjlig att utfinna: hvar
är då mannen att hålla sig till? — Och då
fond och ägare äro nästan lika svåra att
bestämma, hur stall väl handel och rörelse
utan någon säker grund kunna värderas?
Verklige, måhända de verkligaste af alla,
Statsförraåner, efter devid begagnandet kanske
mest påfordra skyddande Lagars både
antal och kraftiga åtgärder, synas handel
och rörelse, ur denna synpunkt betraktade,
efter samma grundsattser böra behandlas;
men en i öfrigt olika beskaffenhet, och
framför allt ändamålets vinnande i stort,
torde här till förmån för dem böra föreskrifva
någon förändring i värderingssättet.
Så väl dessa förhållanden, som hvad
man af forntida häfder har sig bekant om
Städers uppkomst och fortgång, synas visa
behofvet af att beskatta Städer mera efter
allmänt öfverslag, än partielle undersökningar
och värderingar. Till sin natur
mera oberoende af all gransknings-förmåga,
än andre innehafvare af Stats-förmåner,
hafva dock behofvet af Lagarnes beskydd,
handels och vissa rörelsers redan på gifna
orter vundne blomstring, och sjelfva handteringarnes
deruppå stödde bestånd, nödgat
dem till billiga och mot fördelar afvägda
uppoffringar. Men alltid torde dock
böra anmärkas, att Närings- och Handelsidkares
interesse synts förestafva dem den
30*
3o8
Den 3o Mars f. m.
önskan, att hällre genom vissa förut bestämda
afgifter få afbörda sig sina tillskott
till det Allmänna, än genom inqvisitive och
delvis utsträckta värderingar godtgöra Statens
fordringar.
1 noga förening med detta i sakens natur
grundade förhållande tror jag derföre
följande värderingssätt för Städerna böra
föreslås.
Af BevillningsUtskottet uppgöres till
en början noga proportionen af den del
utaf hela bevillnings-beloppet, hvilken Städerne
jemförelsevis till det öfriga Landet
böra utgöra.
Hela den för Städerna sålunda uppiomne
Bevillningssumma bör sedan uppå
dem i mån af deras bandel och rörelse fördelas,
samt i följd deraf antalet af de Bevillningsdelar
hvar och en kommer att utgöra,
af Rikets Ständer bestämmas och på
densamma utföras.
Om distributionen till utgörandet af
den så uppkomna bevillningssumma äga Magistraterne,
eller af Städernes invånare bland
dem sjelfva utsedde Ledamöter, att i proportion
till hvars och ens större eller mindre
rörelse gå i författning, på sätt dem
lämpligast synes; dock så alt hela det påräknade
beloppet under ingen förevändning
förminskadt utfaller.
Den 3o Mars f. m. S09
Härefter fortsattes uppläsningen af Friherre
Cederströms ofvanberörde skrifteliga
anförande, så lydande;
Till den nu upplästa tryckta skriften
tager jag mig friheten än ytterligare foga
några anmärkningar, hvilka, som jag hoppas,
skola ännu mera förtydliga hvad jag
redan haft äran anföra.
Då ett folk väljer sig en Styresman,
för att, såsom den mäst kraftfulle och mäst
upplyste, skydda dess rättigheter och skipa
dess lag, så betingar det sig af honom
vissa förmoner, emot hvilkas erhållande det
utfäster sig, att till honom afgifva vissa
skatter. Då en Regent åtager sig den sköna
pligten, att försvara ett helt folk och
vara dess högste Domare, betingar han sig
för dessa förmåner, han lemnar dem, en
viss ersättning, om jag så får kalla den.
Denna ersättning, denna skatt, denna bevillning,
eller huru som hälst den må uttryckas,
bör vara viss, det vill säga bestämd,
emedan de förmåner folket af honom
och genom honom njuter, äfven äro
vissa, eller bestämdt desamma för alla tider.
Såsom det förhåller sig uti ett land,
der Regenten ärsouverän, så bör det i detta
afseende äfven förhålla sig i en constitutionel
Stat, der Regeringen och Rikets
samtlige Embetsman äro de, hvilka, för de
förmåner de lemna folket, af detsamma betingat
sig vissa bestämda mot-fördelar. Detta
3io
Den 3o Mars f. m.
ömsesidiga gifna förhållande, grundadt på
ett ömsesidigt frivilligt ingånget contract,
skall ovedersägligen, i nion af contractets
bestämdhet, bereda såväl den högste, som
den lägste lugna fördelar, och förebygga
hvarje brytning af det inbördes förtroendet.
Från denna enkla princip har jag utgått
uti mitt Bevillnings-förslag, och kan
lika litet frångå den, som antaga någon
annan. Men denna princip bör, såsom hvarje
annan, grunda sig uppå ett o vilkorligt
axiom, en klar och enkel förstånds-sanning,
och detta axiom har jag trott mig finna uti
den i mitt förslag uppgifna fördelningsgrunden.
Måhända har jag irrat mig uti
hvad jag med redlig öfvertygelse och varmt
nit såsom det rätta framlagt; men hvad
jag ovedersägligen ej irrat mig uti, är, att
om möjligen något bestämdt resultat skall
vinnas, grunden dertill ovilkorligen bör vara
ett sådant axiom, en sådan sanning. Jag
frångår, att mitt är det absolut rätta, och
skall vara den förste, som med fullkomlig
tillfredsställelse skall erkänna den större
rigtigheten uti ett annat. Jag önskar endast,
att ett sådant någon gång måtte frarntes,
och vill då helt och hållet afstå från
den hedern, att åt ett upplyst Utskott hafva
visat den väg, som leder till det för
Regering och folk mäst lyckliga resultat.
Men så länge detta absoluta axiom ej är
funnet, samt orimligheten och origtigheten
Den 3o Mars f. m.
af mitt förslag blott är sagd, ej visad, ännu
mindre bevisad, kan jag hvarken sorn
friboren Svensk, eller tänkande menniska,
i ringaste nion medgifva, att den öfvertygelse,
som nu lifvar mig, är falsk. BevillningsUlskottet
yttrar sig uti sitt Betänkande,
att detsamma äter ej funnit mitt pro--  ject vara så fullständigt utveckladt, att det
kunnat inse dess fördelar och företräden
m. m. — Härpå kan jag endast svara, att
jag, såsom varande hvarken Embetsman
eller UtskottsLedamot, ej funnit det vara
min skyldighet, att utveckla ett förslag af
denna art, då Utskottet i sådant afseende
bade kunnat vända sig till KammarCollegium,
eller andra tillbörliga Auctoriteter.
Detta inkast finnér jag derföre ej vara "en
skälig anledning, att icke göra afseende uppå
mitt förslag,"
Vidare "har Utskottet ej kunnat undgå
finna, att de föreslagne värderingarne
och alla dermed sammanhängande undersökningar,
jemte flera andra vid verkställigheten
mötande omständigheter, säkert
skulle medföra oberäkneliga svårigheter, betydlige
kostnader samt mycken tidsutdrägt.”
— Blott utur det enkla skäl, att detta yttrande
är alldeles vilkorligt, kan detsamma
ej innebära "en skälig anledning.” Men,
med förbigående af detta logiska motskäl,
vill jag, hvad Utskottet hvarken logiskt eller
factiskt gjort, nu factiskt bevisa orig
-
312
Den 3o Mars f. m,
tigbeten af denna del utaf Utskottets Betänkande.
1812 års BevillningsFörordning stadgar,
att tre särskilte slag af Comitleer böra
finnas, hvilka skola uppgöra och bestämma,
huru mycket på hvarje medborgare, i
proportion af dess förmögenhet, i Bevillning
bör sig belöpa. Dessa trenne Comittéer
äro Berednings-, Taxerings- och PröfningsComitte'erne.
— Emot den förstnämnda
svarar den af mig föreslagne SockneComittéen.
I stället för TaxeringsComite'en
har jag åter föreslagit en så kallad LänsComitte,
som med den förra är enahanda,
dock med den hufvudsakliga skillnad, att,
inom hvarje Län, de enligt 1812 Ars BevillningsFörordning
faststälde TaxeringsComitteer
äro flera, och min projeeterade
LänsComitté för hvarje Län blott är en.—-  Detsamma gäller ock om de år 1812 förordnade
PröfningsComittéer, istället för hvilka
jag projecterat en RiksComité, som för heta
Riket är en, då deremot af PröfningsCommilteerne
finnes en för hvarje Län. — När
nu allt detta tillsammanlägges, och man
tillika attenderar dertill, att de Comitteer
jag projecterat, ej fordra en större personal,
än de förra, och att dessa af mig
föreslagna äro ojemförJigen förre till antalet,
samt dessutom att deras sammanträden ske
endast hvart femte år, då de förras ske hvarje,
så blir det mig omöjligt alt, med au
-
Den 3o Mars f. m.
3i 3
strängning af all tanke- och beräknings-förmåga,
utgrunda, huruledes mitt förslag, om
det verkställdes, rimligtvis kunde åstadkomma
mera kostnad, än de nuvarande Comitte^r
göra. Tvärtom: alla de nuvarande
Comitteer i Riket åstadkomma en onödig
dagspillan för flera hundrade menniskor och
lika många hästar, då dessa oftast från
mycket aflägsna trakter skola infinna sig till
Taxerings- och PröfningsComittéerne. Huru
mycket större hushållning skall ej uppkomma
derigenom, att all denna dagspillan
på fem år försvinner. Om man antager
hvarje dag för en karl vara värd en
R:dr, och lika mycket för en häst, så torde,
då man noga kalculerar, allt detta til 1-  sammanlagdt utgöra något öfver en Million
på fem årstid, och således, om denna onödiga
omväg skulle undvikas, inom fern år
uppstå en besparing af mera än en Million.
Men uppå en så betydlig besparing gör ingen
afseende, och tager jag mig derföre
friheten, att då BevillningsUtskottet påstår,
att det af mig uppgifna förslaget skulle medföra
större kostnader, med ofvanstående
factiska bevis framställa den ovilkorliga besparing,
som genom verkställandet af mitt
förslag skulle uppkomma. Jag kallar denna
besparing ovillkorlig, emedan jag anser
den vara ett lika klart axiom, som det,
hvilket bör ligga till grund för principen
af bevillningens fördelning.
314 Den 3o Mars f. m,
De af Utskottet omnämnda svårigheterna
kan jag ej heller fatta, då de af mig
föreslagna Committeer lika så lätt kunna
samlas, som de enligt 1812 års BevillningsFörordning
fastsLällde. Jag får derföre anhålla,
det Utskottet behagade, i händelse
af återremiss, i detta afseende explicera sig,
och härutinnan, så väl som i allt öfrigt
motivera sina yttranden, emedan det annars
så väl för mig, som för hvarje annan,
den der är van vid, att gifva med endast
för skäl och sanningsenlig bevisning, är
omöjligt att inse värdet af Utskottets Betänkande.
Eller skulle väl Utskottet med
dessa svårigheter, som förmodas möta, endast
åsyfta svårigheten af Bevillningens utgående
från städerna? Jag vill presumera
detta fall. Redan för längre tider tillbaka
äro, såsom för allom bekant är, Städerna
i Sverige classificerade uti en viss ordning.
Denna classification är grundad uppå det
mera eller mindre förmonliga läge de hafva,
deras storlek, folknummer, speciella industri
m. m. Nu borde, enligt min tanka,
bevillningen från Städerna utgå proportionaliter
efter den rang de hafva sig emellan,
så nemligen att hvarje Stad betraktas såsom
ettj ej som bestående af så eller så
mångå personer, med så eller så stor förmögenhet.
En Stads intrader kunna temligen
säkert calculeras, då deremot hvarje
individs förmögenhet är variabel, och inom
en handvändning kan flyttas från ho
-
Den 3o Mars f. m.
3i5
nom till en annan. Staden bör således inom
sig taxera sina innevånare på grund af
deras näringar, sarnt äldre statuter och
privilegier m. m., för att derigenom sammanbringa
en gifven summa, hvilken såsom
bevillning från densamma skall utgå.
Är väl härigenom någon större kostnad, svårighet
eller tidsutdrägt förorsakad? Äfven
detta är för mig ofattligt.
Längre fram i Betänkandet lyda orden:
”då man dertill tagit i beräkning ovissheten
”om Bevillningens utgående och rättvisa fördelning
m. m.” Hvad det första, nemligen
ovissheten om Bevillningens utgående, angår,
kan jag ej finna ringaste fara derföre
vara för handen, emedan det enligt mitt
project utfallande resultatet är grundadt uppå
verkligaj ovilkorliga ting, då deremot
den nuvarande Bevillningens resultat endast
är bygdt på synbara och vilkorliga.
Vidare hvad den andra punkten vidgår, är
det väl ej att supponera, då de betalande
sjelfva inom sig välja dem, som skola fördela
bevillningen dem emellan, att de med
sitt förtroende falla på någon annan, änden
de anse så väl äga sakkännedom, som ock
vara oväldig. Hvad skulle då väl blifva af
medborgerliga förtroendet, hvad af den aktning,
som landsmän hysa för hvarandra,
den tro de bära i sina bröst om en i liäfderna
beprisad redlighet, om de behöfde
frukta svek och väld af dem, de sjelfva af
316
Den 3o Mars f. ro.
förtroende valt till sina sakfullmäktige? Näppeligen
torde detta behöfva befaras då mera
än nu.
För att ej längre upptaga en dyrbar
tid, vill jag, ehuruväl ämnets vigt fordrade
en närmare detaillering, dock med afseende
derå, att mången ännu torde önska,
att i denna sak få orda, endast tillägga följande
korta öfver 1812 års BevillningsFörordning,
som 1111 gäller. Principen för denna
Bevillning är synbar förmögenhet, eller
också finnes der ingen princip. I förra fallet
innefattas en conlradiction; ty huru är
det väl möjligt, att principen för något reelt,
något verkligt ting, kan vara något blott synbart,
det är inconstant, föränderligt? I sednare
fallet åter, huru kan väl en Förordning
möjligen utgå, en Förordning, hvars innehåll
sträcker sig till ett helt fritt folk,
huru kan väl den, med bibehållande af aktning
för detsamma, emanera, utan någon
princip?
Nu återstår mig endast, att hos Högvälborne
Herr Grefven och LandlMarskalken
samt Högloflige Ridderskapet och Adeln
anhålla, att detta mitt anförande måtte med
de öfriga Stånden communiceras, samt proposition
om återremiss mig beviljas.
Friherre Toll, Gustaf Philip: Då under
discussionen till min förundran blifvit
yttradt, att Rikets Penninge-väsende icke
Den 3o Mars f. m.
kunde anses stå i sammanhang med Frågan,
om Bevillningsgrunderne, anhåller jag blott
få besvara detta anförande dermed, att all bevillning
utgårj erlägges och indrifves, contant\
— Jag anser den rubbning i euskilta
och allmänna säkerheten, som vållas af
Statsmagternas mellankomst hvart 5:te Ar,
då nya behof fyllas genom ökade contanta
skattebidrag, i sakernas närvarande skick
ensamt verka Näringarnes obestånd och vanmagt,
mera tryckande än sjelfva skattebördorne
och deras ojemna fördelning. Den
Näringsgren, som mäst deraf beror, är visserligen
jordbruket; och erfarenheten besannar
tillräckligt, huru myntförändring och
varuprisernes deraf följande omvexling i betydlig
mån ingripit till och med uti helgden
af ägande-rätt; ty om den, som för
20 år sedan emottog fädersjord och derefter
fullgjort sine förbindelser, att till syskon
och anförvandter contant utbetala Jeller
af egendomens värde, nu, i följd
af skyldigheten att skaffa penningarne, äfven
måste förlora sin egen andel, visar sig
åtminstone för mig ett beklagansvärd! ingrepp
uti sjelfva minskningen af det värde
samma Egendom ägde vid emoltagandet,
hvilken minskning åter har sin grund
uti myntvärdets föränderlighet. I följd häraf
anser jag omöjligt uppfatta de rättvisaste
grunder för allmänna bevillningens
utgörande, förr än man genom Myntväsendets
reglerande någon gång återgifvit
3i8
Den 3o Mars f. m.
näringarne ett förloradt lif, samt hvar*
je enskilt man den högst efterlängtade säkerhet,
att veta precist hvad han äger,
för att kunna bevilja hvad han bör. För
ett fattigt land är ettordnadt, och uti allmän
Lag grundadt, CreditSyste,m (afskildt
från mynt-bestyret) en i min tanka icke
olämplig utväg att undgå den högsta orättvisa
i beskattningsväg, nemligen att påbörda
sin egen tid alla tyngder, utan att vilja
lemna något åt den kommande, som egentligast
uppbär frugterna af den närvarandes
alla ansträngningar, der sådane äro att
se. Jag förenar mig, på ofvannämnde skäl,
uti anhållan om återremiss, med varmaste
önskan, att Utskottet behagade taga myntväsendets
reglerande i beräkning i afseende
på möjligheten att utgöra den contanta
Be viHningen.
Uppå derefter af Hans Excellenc Herr
Grefven och Landt Marskalken framställd
proposition fann Ridderskapet och Adeln
för godt, att BevillningsUtskottets ifrågavarande
Betänkande, i anledning af de dervid
gjorde anmärkningar, till Utskottet återremittera.
Justerades ett ProtocollsUtdrag, innehållande
Ridderskapets och Adelns i plenum
den 26 dennes e. m. fattade beslut.
Den 3o Mars e, m. 319
Hogloflige Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan ^ till 3 eftermiddagen
tn fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
Måndagen den 3o Mars 1829.
Plenum klockan half till 6 Eftermiddagen.
Föredrogos å nyo och remitterades till
Stats- och BancoUtskotten:
Kongl. Majrts den 6 dennes aflåtne,
och den ig derpåföljde e. m. på bordet
lagde, Nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer,
angående afskrifning af de från Banken
och RiksgäldsContoiret till Hjelmare
Canal- och Slussverks-byggnad lemnade läll
e-und erstöd;
Stats- Banco- och LagUtskotten :
Kongl. Majrts den 6 dennes aflåtne,
och den 19 derpåföljde e. m. på bordet
lagde, Nådiga Proposition till Rikets Ständer,
angående förändring och tillägg i ansvarighets-lagarne
för Rikets Ständers Fullmäktige
i Banken och RiksgäldsContoiret
samt Directeurerne vid LåneContoiren i Götheborg
och Malmö.
3ao
Den 3o Mars e. m.
Å nyo föredrogs Kongl. Maj:ts den 6
dennes aflåtne, och den 19 derpåföljde e.
m. på bordet lagde, Nådiga Skrifvelse till
Rikets Ständer, rörande BevillningsStadgans
tillämpning för 1824 och påföljde år, i frågan
om hemmansvärdets nedsättning i vissa
Län.
Herr Rothlieb^ Axelj uppläste följande!
Uti Kongl. Maj:ts nu föredragneNådiga
Skrifvelse till Rikets Högloflige Ständer
förekommer: ”1 händelse Rikets Ständer
”finna för godt att vid PröfningsComitté”ernes
åtgärder i dessa delar låta bero,
”komma naturligtvis de gjorda anmärkning
”garne och alla deraf föranledda mål att
”förfalla.”
Henna af Kongl. Maj:t Nådigst åfgifna
förklaring till Rikets Ständer, tydligeu grundad
på 57 §. RegeringsFormen, der Svenska
Folkets rätt att sig sjelf beskatta är
förvarad, måtte väl ej af någon annorlunda
förstås, än som ett uttryck af den Ömmaste
vård om Svenska Folkets rätt. Jag
har under denna Riksdag i detta ämne
väckt motion, med önskan, att Rikets Ständer
genom underdånig skrifvelse till Kongl,
Maj:t ville anhålla, det de af KammarRätten
gjorde anmärkningar måtte förfalla. Någon
annan åtgärd, än den Kongl. Maj:t nu
Nådigst föreslagit, är ej mera behöflig, så
vida
Den 3o Mars e. m.
3a t
vida den, efter hvad jag vågar hoppas, af
Rikets Ständer antages. Med lifligt deltagande
beledsagar jag till det Utskott, till
hvilket Ridderskapet och Adeln täckes remittera
den Nådiga Skrifvelsen, och hvilket
jag förmodar blir BevillningsUtskottet, min
innerliga önskan i allas deras namn, som
utgöra föremål för de gjorda anmärkningarne,
att Utskottet må tillstyrka, det PröfningsComittéernes
åtgärder sedan sista Riksdag
blifva beståndande; och jag förmodar
med tillförsigt, det Rikets Högloflige Ständer
härvid icke förbise deras egen värdighet
, då den är så nära förenad med heliden
och orubbligheten af de beslut, sorn
deras Committerade, Berednings-, Taxerings-
och PröfningsCommittéerne, fattat,
Ilans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken föreslog, att så väl Kongl.
Maj:ts HÖgstberÖrde Nådiga Skrifvelse, som
Herr Rothliebs, i anledning deraf, nu afgifne
yttrande, måtte till BevillningsUtskottet
remitteras; hvilket bifölls.
Herr von Hartmansdorff, August: Sedan
Högloflige Ridderskapet och Adeln behagat
nyligen besluta, att de arne såkallade
NäringsStipendierna komma att bibehållas
och utgå, hemställer jag vördsamt,
om det icke borde åt RiddarhusUtskottet
18 H. 21
322 Den 3o Mars e. m.
uppdragas, att uppgöra samt Ridderskapets
och Adelns pröfning underställa ett reglemente
för deras begagnande. I afseende
på de öfriga Stipendierna, som af Riddarhusets
medel utbetalas, finnas sådane föreskrifter,
med afseende ej mindre på de kunskaper
och öfriga egenskaper ynglingarne
böra äga, för att kunna söka dessa Stipendier,
än på de vilkor af kunskaper och färdigheter,
som Stipendiaterna böra visa sig
äga, innan Stipendierne aflemnas. Jag skulle
tro, att dylika vilkor borde stadgas, äfven
hvad NäringsStipendierne beträffar, på
det man måtte i möjligaste måtto försäkra
sig om, att de endast tillfalla värdiga personer
och uppfylla det ändamål, som med
dem åsyftas.
Lades på bordet.
Föredrogos å nyo och remitterades till
StatsUtskottet:
1:0 Herr Bråkenhjelms, Pehr Reinhold,
den 1 g dennes e. m. på bordet lagde Motion,
dels om ett årligt anslag af 5ooo R:dr
intill nästa Riksdag till belöning åt Författare
af tjenlige Läroböcker, dels om 4°°
R:drs Löneförhöjning för hvardera af de vid
KrigsAkademien å Carlberg anställde fyra
Lectorer.
2:0 Herr Thams, Wolrath, den 23
dennes f. m. på bordet lagde Motion, att
Den 3o Mars e» m. 3a3
Utskottens CancellieBetjening måtte, vid
hvarje månads utgång, erhålla de dem til—
lagde arfvoden och tractamenten.
Grefve Gyllenborg, Johan Henning, hade
inlemnat ett anförande, som upplästes,
så lydande:
Icke längesedan blefvo tvenne Konungens
Nådiga Propositioner, med åberopadt
inbördes sammanhang, till Rikets Ständer
öfverleinnade, den ena med förslag till Passevolance
för indelta Arméen, den andra
om inqvarteringar i Släderne, hvaruti, vid
öfverläggningarne i StatsRådet, väl förekommit
det alternativa tillstyrkande, att de föreslagne
kostnaderne borde, i förenämnde
tvenne frågor, af Statsmedel bestridas, men
hvaruti jemväl propositioner blifvit framställde,
att Passevolancen borde, i följd af
jordens skyldighet att meddela möteskost
för indelte trupperne, Hemmanen åläggas,
äfvensom att för inqvarterings - besväret
rättvisare fördelningsgrunder borde af Ständerne
bestämmas. Med kännedom af författningarne,
har jag väl, vid remissen af
förstnämnde proposition, till StatsUtskottet
framställt den öfvertygelse, att, jemlikt
KneckteContracten, det icke vore jordens
eller hemmanens skyldighet, att möteskostnaderne
bestrida, eller att meddela krigsfolket
matsäck, samt att, om icke medgåf
21
*
3a4 Den 3o Mars e. m.
ves, att, i öfverensstämmelse med författningarne,
besörja underhålls-kostnaderne
vid indelte Cavallen- och Infanteri-Regementers
möten, jag nödgades yrka att, så
vida penningebidrag fordrades, de borde
af Allmänna Bevillningen bestridas. Hvad
åter angår den andra Konungens Proposition,
om inqvartering i Städerne, ansåg jag
mig sakna tillförlitlig kännedom om förhållandet,
då den till StatsUtskottet remitterades,
för alt kunna i något omdöme
deröfver ingå, ehuru jag tviflade, att inqvarterings-skyldigheten
borde såsom en allmän
skyldighet anses; men då jag sedermera,
i följd af äldre och sednare författningars
stadganden, kommit till öfvertygelse
häruti, anhåller jag vördsamligen, att
få framställa mine åsigter, rörande detta
ärende, till StatsUtskottets pröfning, i sammanhang
med förenämnde Nådiga Proposition.
Redan i äldre tider har inqvarterings-skyldigheten
varit ansedd såsom Städeriies
enskifte åliggande, hvarom flere Riksdags-beslut
och Kongl. Resolutioner på Borgerskapets
besvär vitsorda. Riksdags-beslutet
af 1664 innehåller i VI §.: ”Vi af
”Borgerskapet låfve och lillsäge, att, för”utan
de andre väre utlagor, underdånigst
”vela komma Hans Kongl. Maj:t till undsättning
näst vårt båtsmanshåld, i lika proportion
som Ridderskapet och Adeln och
”Allmogen, med sådan krigshjelp i penningar
på tvänne följande åren, som anno
Den 3o Mars e. m. 3a5
"1660 i Götheborg af Städerne vard t beviljat,
inqvarteringen derunder icke be"gripen.
" Kongl. Resolutionen af 1680 på
Städernes besvär upplyser vidare i i4 §•*
att den lill ökade inkvarteringen i krigstid
blifvit afskaffad; men förhållandet i detta
ämne utvecklas närmare i Konungens
Skrifvelse till Kammar- ocRCommerceCollegierne
den 16 Julii 1688, angående förhöjning
på tolags-penningarne, hvaruti, i
anledning af Borgerskapets i Stockholm sökte
lindring i inqvarteringen, Kongl. Maj:t
förklarar: ”att, genom medgifven förhöjning
i tolags-afgiften, Borgerskapet blifvit
”betydligen hulpne, enär inqvarteringen på
”sådant sätt af handeln i gemen underhålles;
men att igenom ^n öppen resolution
”låta publicera, det Borgerskapet här i
”Stockholm ifrån inqvarteringen skola var”da
befriade, så att den, som något lius"rura
härefter af Borgaren hafva vill, skall
”det med penningar betala, således, sorn
”de å begge sidor åsämjas kunna; dertill
”kunde Kongl. Maj:t ingalunda samtycka,
”utan blifver väl itiqvarteringen härefter,
”sorn han för tiden inrättad är, men de
”medel, som insamlas af den nya tolags”förhöjningen,
skola delas proportionaliter
”ibland de förmögne och fattige af Borger”skapet,
som inqvartering draga, så att alla
"få deraf en viss hjelp och understöd.” Ytterligare
meddelar Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning
af den i3 November 1766, angå
-
326 Den 3o Mars e. m.
ende inqvarteringens utgörande i Stockholm
och öfrige Garnizons-orter, en fullständig
upplysning om Städernes åliggande i detta
afseende, ej allenast att inqvarterings-skyldigheten
är såsom en Stadstunga att anse,
”utan ock, att Kongl. Maj:t ansåg för Stad”sens
innevånare angeläget , att de, så fort
”sorn möjligt är, sätta Casern-byggnaden i
”'verket, samt dertill tjenlige platser utse;
”finnande Kongl, Maj:t i Nåder godt, att
”hvad här förut, rörande GarnizonsRegemen”ternes
inqvartering i Stockholm, förordnas,
”må, så vidt lämpligt är, jemväl sträckas
”till de öfrige Städer i Riket, der Garnisoner
ligga inom Staden.” Innehållet af
alla förenämnde sammanstämmande stadganden
synes mig undanrödja all tvetydighet
i afseende på inqvarteringsskyldigheten
för Städerne; och skulle den anses
mera betungande än fordom, torde möjligen
lindring kunna vinnas genom ytterligare
förhöjning i tolags-afgifterne, äfvensom
i en jemnare fördelning af denna skyldighet
Städerne emellan, som synes mig
böra ankomma på dem allena. Emot denna
af mig nu framställda åsigt torde anmärkas,
att Rikets Ständer, vid sista Riksdagen,
till lindring i inqvarterings-besväret,
medgifvit uppbyggandet af Caserner
med Statens medel, hvilket förmodligen
föranledt till det omdöme i StatsRådets Protocoll,
att inqvarterings-besväret ej borde
falla Städerne allena till last; men dervid
Den 3o Mars e. ra. 327
får jag erinra, att Rikets Ständers yttrande
derom är af så evasif och obestämd beskaffenhet
till tid och biträde, nemligen
så vidt och sa fort tillgångar medgäfvo,
att icke derifrån kunde skäligen ledas något
yrkande af tillämpning i närvarande
tid, då tillgångarne icke synas kunna uppfylla
nödvändigare behof; och i alla fall
borde icke ett vilkorligt medgifvande af
lindring i en mindre del af inqvarteringsbesväret
föranleda till ett allmänt eftergifvande
af samma inqvarterings-besvär för
Städerne, hvarigenom allmänna bevillningstyngderna
skulle obehörigen ytterligare höjas.
Jag anhåller, att detta anförande må
till StatsUtskottets pröfning remitteras.
Hans Eoccellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, att Grefve Gyllenborgs
anförande, som blifvit afgifvit, i
anledning af Kongl. Majrts den i3 dennes
e. m. till Stats- samt Allmänna Besvärsoch
EkonomiUtskolten remitterade Nådiga
Skrifvelse till Rikets Ständer, angående inqvarterings-besväret,
äfven måtte till StatsUtskottet
remitteras.
Bifölls,
Herr Rosenquist, Fredrik Leonhard,
hade inlemnat följande, som upplästes:
Då jag omöjligt kunnat föreställa mig,
att uli ett civiliceradt Land, under en con
-
3a8
Den 3o Mars c. m.
slilutionel Regeringsform, någon Domare
eller Executor skulle kunna eller våga i
sin t jenst begå så svåra brott som de, hvilka
uti Herr JustitiasOmbudsmannens afgifne,
och till Högloflige Lagutskottet remitterade,
EmbetsBerättelser finnas upptagne,
och hvaribland förekommer det å pag.
85 uti Berättelsen för åren 1826 och 1827
framställde fasansfulla förfarande af Herr
Lagmannen och Häradshöfdingen J. J. Pamp,
alt, i egenskap af tillförordnad PoliceMästare
i Norrköping, hafva låtit, i st:ne omgängar,
gifva en karl femtio prygel hvardera
gången, således 100 prygel på en dag,
och derefter uppspika honom på väggen i
fängelset, och låta honom uppspikad förblifva
i tolf timmar, för att tvinga honom
till bekännelse; hvarjemte Herr Lagmannen
ökat sin brottslighet dermed, att han, i
stället att, enligt bestämda föreskriften i 29
och 38 puncterne af Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, tillse, alt den så barbariskt
marterade arrestantens klagoskrift
blefve befordrad lill vederbörlig Hofrätts
emottagande, tvärtom förmått honom underteckna
en annan skrift, som genom Herr
Lagmannens försorg blifvit författad, så lärer
hvarje samvetsgrann, rättvis och medlidsam
menniska finna, att då Herr Lagmannen,
sorn nu har en god Domsaga i
Nerike, fått försona ofvanberörde sine fel
med endast 100 R:dr böter, det är en af
menskliglieten och allmänna säkerheten högt
Den 3o Mars e. m. , 3ag
påkallad nödvändighet, att en Ansvarighetslag
stadgas äfven för Domare och Befallningshafvande,
som under Embetsutöfning
begå brott, och således i stället att
deras EmbetsEd likmätigt, skipa lag och
rätt, samt tillämpa Lagar och Författningar
till medborgares hägn, tvärtom sjelfva
öfverträda Lagarne och begagna Embetet
till medborgares skada och förderf. Herr
Lagman Pamp har, sorn sagdt är, för sine
tredubbla brott mot den i Norrköping häktade
Båtskepparen Nils Sjöberg pliktat endast
lumpna 100 R:dr B:co i ett för allt;
och som orsaken till en så himmelsvid skillnad
emellan brott och straff nödvändigt
måste ligga deruti, att Allmänna Lagen i
17 Cap. 37 §. RättegåugsBalken icke alls utsätter
något ansvar för den Domare eller
Befallningshafvande, som låter någon till
bekännelse pinas och plågas} utan blott tillåter,
att en sådan Domare eller Befallningshafvande
må plikta som'saken är tillj
hvilket med andra ord vill säga, att det
berott på Kongl. HofRättens eget godtycke
och välbehag, att belägga Herr Lagman
Pamp med 3a sk:s böter, eller, med tillämpning
af 12 §. i 1 Cap. RättegångsBalken,
dömma honom alt undergå samma pinliga
tortur, som han låtit emot den arma
martyren Sjöberg utöfva; alltså och då den
Lag omöjligt kan kallas god och fullständig,
som gifver medborgares lif, lemmar,
heder ära eller välfärd till pris åt en då
-
33o
Den 3o Mars e. m.
lig, okunnig och grym Embetsmans infall
och nycker, samt sjelfva den Christna Religionen
bjuder och befaller, att häldre låta
Nio och Nittio skyldige gå fria, än pina
och plåga en enda oskyldig, får jag,
med hemtad anledning af åtskillige uti Herr
JustiticeOmbudsmannens till Rikets Ständer
afgifne EmbetsBerättelser, och LagUtskottets
derom meddelte Betänkande, föreslå
att 37 §. i 17 Cap, RättegångsBalken må erhålla
följande redaction:
”Varder någon i brottmål bunden till
”saken med klara skäl och fulla bevis, än”tå
att han ej kan förmås titl bekännelse,
”ther galle ej hans nekande. Ej må Do”mare
eller Befallningshafvande låta någon
”till bekännelse pinas och plågas: gör det
”någon, och således bryter den frid, som
”Konungen svurit häfver att bålla undersåtare
sina, straffes, som för Edsöre, med
”ett års fängelse å fästning, plikte ock ther”till
100 R:dr i Silfver till tveskiftes emelian
den som pinad blifvit och Socknens
”fattige; orkar han ej böta, sitte derutöfver
i Sex månader å fästning, och varde
”aldrig brukad i Konungens Tjenst eller i
”värf, som medborgerligt förtroende medförer.
Är det Under-betjent, som pinat
”eller plågat någor till bekännelse, umgäl”le
sitt brott med högsta kroppstraff, och
”arbete Två år å Kronans Fästning.”
Detta correctiv kan väl af mången an
-
Den 3o Mars e. m.
33i
ses för strängt; men då man med smärta
och harm ser, huru långt tilltagsenheten
och föraktet för Lagen nu för tiden kunnat
gå, och då man af en hederlig, rättskaffens
och samvetsgrann Embetsman aldrig
kan förmoda, att han i sitt Embete
skickar sig så, att den nu föreslagne Lagen
på honom tillämpas, så vet jag icke,
hvarföre en malplacerad ömtålighet skulle
vilja hindra, att en Lag finnes, som skyddar
medborgare emot Embelsmanna-våld,
då Lagen redan har så många och svåra
straffbestämmelser mot medborgare, som
förgå sig emot Embetsmän under deras Embets-utöfning.
Någon reciprocitet måste äga
rum; ty på den fot det nu står, och på
det sätt som det, enligt Herr JnstitiaeOmhudsmannens
Berättelse, tillgått på många
ställen i Landet, torde det icke bära sig i
längden.
Konungen Sjelf och Hans Rådgifvare,
jag är viss deruppå, skola med välbehag
se, att Sveriges Lag, der den är mörk eller
ofullkomlig, varder klar, bestämd och kraftfull,
och att alla tillfällen för Lagskiparne,
att sjelfve efter godtycke göra tillfällighetslagar,
varda, såsom högst vådliga, alldeles
undanröjde. Detta Memorial torde remitteras
till Lagutskottet.
Lades på bordet.
332
Den 3o Mars e. m.
Till pröfning företogs BevillningsUtskottets
den 6 dennes under N:o 8 afgifne,
och den 23 derpåföljde e. m. på bordet lagde
Betänkande, i anledning af väckt Motion
om Bevillning å hvarjehanda utländska öfverflödsvaror.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Marskalken yttrade, att då på förmiddagen
BevillningsUtskottets Betänkande
om grunderne för allmänna Bevillningen
blifvit af Ridderskapet och Adeln återremitteradt,
och under discussionen derom
flere anmärkningar jemväl blifvit gjorde i
det ämne, som ifrågavande Betänkande afliandlar,
ansåg Hans Excellence sig böra
fö reslå, att äfven detta Betänkande måtte
till Utskottet återremitteras.
Herr Hjerta, Gustaf: Jag får högt förklara,
att jag för min del visserligen önskar
bifall på Utskottets Betänkande; men jag
tror äfven, att ett billigt afseende bör göras
på deras opinion, som i dag gjort anmärkningar
vid förslaget till Bevillningsgrunder,
och att detta må pröfvas i ett
sammanhang dermed. Det är på denna
grund jag anhåller, att Betänkandet måtte
få hvila, till dess Betänkandet om Bevillningsgrunderne
återkommer från Utskottet,
Herr von HartmansdorffAugust: Då
de anmärkningar, som denna förmiddag
gjordes i detta ämne, i sammanhang med
Den 3o Mars e. m. 333
förslaget till Bevillningsgrunder, blifvit Återremitterade,
får jag vördsamt hemställa, om
icke äfven detta Betänkande bör varda likaså,
emedan Ridderskapet och Adeln annars
kunde, när del förra återkommer stadna
i tvifvelsmål öfver formfrågan, huruvida
det sednare må kunna antagas medförändringar
eller icke.
Herr ThamWolrath: Då anmärkningar,
som röra detta Betänkande, blifvit framställde,
skulle jag snarare önska, att Betänkandet
återremitterades, än alt det blefve
b vilande på bordet; ty annars kunde bända,
att det blelve återremitleradt en annan
gång, sedan Bevillningsgrunderne redan voro
afgjorda, och inom Utskottet skall det
visserligen icke åstadkomma något bryderi
eller uppehåll.
Herr Rothlieb, Axel, förenade sig med
Herr Tham.
Uppå derefter af Hans Excellence Herr
Grefven och LandtMarskalken framställd
proposition, blef BevillningsUtskottets ifrågavarande
Betänkande, i anledning af de
dervid gjorde anmärkningar, lill Bevillningsutskottet
återremitteradt.
Föredrogs å nyo Bevillningsutskottets
den 6 dennes under N:o g afgifna, och den
a3 derpåföljde e. m. på bordet lagde, Be
-
334 Den 3o Mars e. m.
tänkande, rörande väckte Motioner om Bevillning
å kortspel.
Herr Nordenanckar, Gustaf: Detta Betänkande
är af lika beskaffenhet sorn det
förra, och jag hemställer derföre, om det
icke äfven borde återremitteras.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken föreslog, att, i anledning
af den redan beslutade återremissen af BevillningsUtskottets
Betänkande om grunderne
för Allmänna Bevillningen, äfven det
ifrågavarande Betänkandet, såsom dermed
ägande sammanhang, måtte återremitteras
lili Utskottet; hvilket bifölls.
Å nyo föredrogs BevillningsUtskottets
den 6 dennes under N:o io afgifne, och den
23 derpåföljde e. m. på bordet Jagde, Betänkande,
angående väckt Motion om befrielse
från Bevillning af Recognitions-smide.
Herr Rothlieb, Axel: Då anmärkningar
i förmiddag gjordes af Friherre Lilljehorn
rörande Recognitions-smide och Bevillning
af Bruk, samt alla anmärkningar
böra behandlas i ett sammanhang, hemställer
jag, om ej äfven detta Betänkande
bör återremitteras.
I anledning häraf blef äfven detta Betänkande,
uppå derom af Hans Excellence
Den 3o Mars e. ra. 33$
Herr Grefven och LandtMarskalken framställd
proposition, af Ridderskapet och Adeln
till BevillningsUtskottet ålerremilteradt.
Företogs till pröfning och gillades Bevillningsutskottets
den 7 dennes under N:o
ii afgifna, och den 23 derpåföljde e. m.
på hordet lagde, Betänkande, angående särskilde
Förslag till förenklande afBeredningsoch
Taxerings-Comitteernes förrättningar.
Föredrogs å nyo BevillningsUtskottets
den 7 dennes under N:o 12 afgifne, och
den 23 derpåföljde e. m. på bordet lagde
Betänkande, angående dels väckte Motioner
om inskränkning uti Kongl. KammarRättens
Befattning med Bevillnings-ärender, dels
ock ett gjordt förslag till inrättande af en
Riks-PröfningsComitté.
Herr Hjertaj, Gustaf: Jag vågar i detta
mål anhålla om återremiss, emedan jag anser
så väl Grefve Spens’s Motion, sorn Herr
Crons Reservation förtjena mera afseende
af Utskottet. Det ämne, som innefattas i
detta Betänkande, rörer helt och hållet frågan
om en rätt eller orätt tillämpning af
de föreskrifter, Rikets Ständer meddela för
Beskattnings-rättens utöfning. Det ingriper
således på ett väsendtligt sätt i Svenska
folkets rätt att sig beskatta, och det så
mycket mera, som det fall här inträffar, att
336 Den 3o Mars e. M.
beskattnings-frågorne slutligen afgöras hoå
Konungen i StatsRådet, enär alla besvär öfver
origtig taxering dragas under KammarRätten,
hvarifrån de gå till Konungen. Det
är detta, som jag ansett böra förändras.
Det finnes dessutom en annan oformlighet,
nemligen att Kronan, såsom part i Bevillningsmål,
har vida längre tid att få rättelse,
an den enskildte. Hon har tre, och
har haft io år; den enskildte åter blott månader.
KammarRattens anmärkningsrätt kati
och bör icke ändras, hvad debiteringen angår,
utan bör Statens verk hålla controllen
på Statens Uppbördsman. Men hvad taxe*
rings-förrättningarne angår, såbördenauctoritet,
som kommer* att i sista instansen
bedömma dem, anses utöfva denna myndighet,
i följd af ett, från det sig sjelf beskattande
folket utgående, förtroende, och
man bör kunna förutsätta en lika tid för
det allmänna som för den enskilte, att hos
denna Auctoritet sig besvära. På denna
grund vågar jag föreslå, att i de fall irsta
och 2:dra punkterne af Utskottets förslag
omnämna, nemligen:
i:o besvär af skattskyldige eller Kronans
Ombud i Taxeringsmål, samt
2:0 pröfning af öfverklagad felaktig fastighets-väi'deri
ng, samt huruvida inom något
Län summan af fastigheternas taxeringsvärde
understiger Minimi-tariffen,
KammarRätten icke måtte äga domsrätt,
utan
Den 3o Mars e. m. 337
utan dylika mål i stället gå till Fullmäktige
i RiksgäldsContoret. Skulle denna Auctoritet
anses för ringa, att i dessa ärender
besluta, så ginge det kanhända an, attJustitise-Ombudsmannen
samt Fullmäktige i
RiksgäldsContoret och Banken förenade utgjorde
denna Auctoritet och finge afgöranderätten
sig uppdragen. Jag anser sådant icke
komma att öfverhopa dessa Auctoriteter med
göromål, sedan jag inhämtat, huru många
frågor af denna egenskap af KammarRätten
blifvit behandlade, och funnit deras antal
icke vara så stort, att jag ju för min del
tror de kunde till RiksgäldsContorets Fullmäktiges
afgörande öfverlåtas. Hvad åter
3:dje punkten, eller Räkenskapernas Revision,
beträffar, så är det ganska naturligt,
att sådant bör tillhöra KammarRätten.
Jag vet, att man mot detta förslag kan
göra den invändning, att det innebär ett
slags besynnerlighet, då motsatsen så lång
tid ägt rumj; men jag tror det icke vara
otjenligt att söka bryta ett förhållande, hvars
oformlighet förr eller sednare måste ändras.
Att det ännu icke verkat någon olägenhet,
kommer deraf, att rättigheten hittills blifvit
utöfvad på ett varsamt sätt; men säkert
skall en gång deraf inträffa ett allmännare
missnöje, då man finner, att beskattningen
icke ligger i händerna på Folkets edsvurne
Comitterade, hvilka det efter Grund18
H. 32
338
Den 3o Mars e. n>.
lagen tillhör att taxera medborgare, utan
på ett Embetsverk, samt beskattningsärender
till slutligt afgörande lemnäs åt den
Statsmagt, som Grundlagen frånkänt all andel
i Beskattningsrätten.
Herr Nordenanckarj Gustaf: Då man
kommit i erfarenhet af nödvändigheten att
inskränka den vidsträckta anmärkningsrätt,
som KammarRätten utöfvat mot den af 1824
års Taxeringsman verkställde nedsättning af
fastighetsvärdet, och hvilken varit af den
betänkliga art, alt en Kongl. Proposition i
ämnet blifvit aflemnad, bar BevillningsUtskottet
trott sig böra antyda det förhållande,
som emellan Taxeringsman och KammarRätten
bör äga rum, eller bestämma
buru långt IiammarRättens anmärkningsrätt
må sträcka sig. Detta bar Utskottet sökt
anvisa i de 3 föreslagne punkterne, och då
ej mindre Kronans än de skattskyldiges rätt
härigenom, enligt min tanka, är bevarad,
anhåller jag om bifall på Betänkandet. Jag
liar af Herr Hjerta endast hört anmärkas,
att de i i:sta och 2:dra punkterna omnämnde
mål borde, i stället för att gå tili
KammarRätten, pröfvas af Rikets Ständers
Fullmäglige i RiksgäldsContoret. Jag ber
att härvid få anmärka, att i:sta punkten
endast handlar om sådane mål, då antingen
den skaltskyldige eller Kronans Ombud
anför besvär öfver för hög eller för
låg taxering; och sådane mål kunna, efter
Den 3o Mari e. ra. 33g
mili tanka, ingalunda tillhöra Fullmäktige
i RiksgäldsContoret, utan måste i vanlig
Domstolsväg afgöras. Sådane mål åter, som
a:dra punkten omnämner, eller att ett Läns
taxeringsvärde skulle understiga Minimi-tariffen,
tror jag aldrig skola förekomma, enär
håde Landshöfdingen och Landskamereraren
äro närvarande i PröfningsComitteen,
och visserligen icke skola underlåta att tillse,
det Länets Minimi-tariff ej understiges.
Då man dessutom medgifvit, att de i 3:dje
punkten omnämnde målen, rörande debitering,
uppbörd och redovisning, böra tillböra
KammarRätten, skulle af Herr Hjertås
förslag följa, alt Bevillningsmålen blefvo
styckade, så att en del tillhörde KammarRätten
och en annan del Fullmägtige
i RiksgäldsContoret. Jag tror, för min del,
det vara bättre, att de alla pröfvas på samma
ställe, nemligen i KammarRätten.
Herr Printzenskjöld, Carl: Under åberopande
af de anmärkningar jag vid elt föregående
tillfälle gjort vid Grefve Cron»
hjelms Motion, utber jag mig att få förklara,
det jag ej kan instämma i de inskränkningar
af KammarRättens granskningsrätt,
som Utskottet föreslagit. Men då det
lärer vara fruktlöst att nu bär uppträda
emot den princip Utskottet antagit, inskränker
jag mig till att blott instämma i
Herr af Billberghs Reservation, och önskar
22*
34o Den 3o Mars e. ta.
att Utskottet, i händelse af återremiss, må
taga de af honom framställde skäl i närmare
öfvervägande.
Friherre Cederström, Jacob: Det har
blifvit framställt såsom vådligt för Svenska
Folkets egen beskattningsrätt, om KammarRätten,
såsom hittills, skulle afgöra frågor
om BevillningsFörfattningarnes tillämpning.
Jag får härvid anmärka, att denna Domarebefattning
förr tillhörde KammarCollegium,
och har derifrån öfvergått till KammarRätten.
Då dessa frågor dessutom endast äro
frågor om tillämpning af gifven Lag, skulle
man med samma skäl yrka öfverflyttandet
af hela Lagskipningen från de ordinarie
Domstolarne till Fullmägtige i RiksgäldsContoret.
Jag hemställer tillika, huru det
föreslagne öfverflyttandet skulle låta sig göra,
utan en mera ingripande rubbning i våra
constitutionella förhållanden. Ty om
KammarRätten nu dömer orätt, har den
lidande att vända sig till Rikets Ständers
Justitieombudsman, hvilken det åligger att
beifra felet. Men om Justitieombudsmannen
förvandlades till Domare, i förening
med Fullmägtige i RiksgäldsContoret, skulle
ingen Actor finnas för sådane fall, då
Bevillningen för någon blifvit förhöjd öfver
författningens föreskrift och flere dylike
frågor, der ansvarighet å Domaren kunde
äga rum. Jag finner således intet lämpligare
stadgande, än det som nu förefinnes,
Dea 3o Mars e. m. 341
att frågor om origtig taxering gå till KammarRätten
och derifrån till Kongl. Maj:t,
med rättighet att vända sig till Justitieombudsmannen,
i händelse man anser sig
hafva skäl att klaga öfver KammarRättens
förfarande.
Man har äfven yttrat, att KammarRätten
utöfvat sin anmärkningsrätt på ett
så betänkligt sätt, att det föranledt en
Kongl. Proposition i ämnet. Jag lemnar
det derhän; men i alla fall är icke här stället
för en sådan anmärkning. Det bör beifras
genom Justitieombudsmannen, i fall
man tror sig hafva fog dertill.
Jag skulle således i allo tillstyrka bifall
till Utskottets Betänkande, om icke i
a:dra punkten förekom den besynnerligheten,
att Utskottet inskränkt KammarRättens
granskningsrätt i taxerings-frågor, deröfver
besvär ej anföras, till de fall, då taxeringen
understiger Minimi-tabellen. I följd
häraf skulle KammarRätten ej äga rätt till
anmärkning emot en partiel nedsättning för
en eller annan socken i ett eller annat Län,
emedan klagomål deröfver icke Länsvis kunna
anföras, och förhållandet dessutom icke
kan vara kändt, förrän alla PröfningsComittéernes
arbeten inkomma till KammarRätten.
Jag skulle likväl tro, att frågan,
huruvida partiel nedsättning någonsin bör
äga rum, först borde afgöras. Man har
34a
Den 3o Mars e. m.
äfven sagt, att de i Minirni-tabellen fastställda
liemraansvärden aldrig kunde understigas,
då Landshöfdingen och Landskamereraren
äro närvarande. Men härvid
torde få erinras, att Landshöfdingen ej äger
mer än en röst i Committeen och kan öfverröstas.
Jag anhåller således om återremiss.
Herr von HartmansdorffAugust: Äfven
jag anhåller om återremiss, men hufvudsakligen
derföre, att jag i det hela instämmer
i Herr af Billberghs åsigter. Dock
önskar jag att få göra några anmärkningar,
i anledning af hvad Herr Hjerta yttrat.
Han har ansett det vara otjenligt,
att frågor om beskattningen dragas ifrån
PröfningsCommitteerna till KammarRätten,
och under Kongl. Maj:t i StatsRådet. Orsaken,
hvarföre nu så sker, är väl den, att
KammarRätten är ett Kongligt Verk. Desse
frågor kunna, efter min tanka, ej gerna
öfvergå i sista instansen till Rikets Ständers
Verk. Förhållandet skulle derigenom
endast omvändas, så att ämnen, hvilka i lägre
instanserne behandlades af Kronans Embetsverk,
skulle slutligen afgöras af Rikets
Ständer, i stället att de nu gå från Taxerings-
och PröfningsComrnitteerne till KammarRätten
och Kongl. Majit. Ville man förekomma
detta, så måste man under Ständernas
Fullmägtige, såsom domstol, organisera
en ny ÖfverRevison, egen för Bevill
-
Den 3o Mars e. m. 343
ningsfrågor och skild från KammarRätten,
för den öfriga uppbörden. Detta vore alt
drifva den splittrade penninge-förvaltningen
till sin ytterlighet, liksom i Spanien, der
hvarje pålaga har sina serskilta uppbördsman
och redogörare. Man har äfven sagt,
att tiden för anmärkningar å KammarRättens
sida borde vara inskränkt, liksom tiden
till besvärs anförande för enskilte. Jag
vill ej ingå i vidare pröfning af delta ämne,
än fästa uppmärksamheten derpå, att
om en inskränkning i den nu gällande tiden
skall äga rum, den likväl måste rätta
sig efter den tid, då Räkenskaperna hinna
inkomma till granskning, och i sådant afseende
vederbörligen genomgås, X sjelfva
saken tror jag ej, att man har skäl till klagan
emot liammarRätten. Missnöjet skulle
ofelbart blifva lika med hvilket Verk, som
sattes i stället; men kanske skulle det nya
ej kunna behandla frågörne med samma
skicklighet, som KammarRätten, hvilken
har tillgång till hela Redogörelseverket,
och således äger en blick öfver det hela,
hvaremot den nya myndigheten blott hade
att göra med en del. Jag anser visserligen
nödigt, att något Verk finnes, som motsvartir
den af Grefve Spens föreslagne RiksPröfnings-Commilteen;
men jag tror, att
KammarRätten bäst kan uppfylla detta ändamål.
Det finnes intet skäl, hvarföre KammarRätten
skulle mera än hvilket annat
Verk, som sattes i stället, besvära veder
-
344
Den 3o Mars e. m.!
hörande med öfverdrifna anmärkningar; och
dessutom finnas medel till rättelse derutinnan,
på sätt Friherre Cederström redan anmärkt.
Jag kan således ej tillstyrka den
af Utskottet föreslagne inskränkning i KammarRättens
rätt att af egen drift göra anmärkningar,
äfven då inga Besvär anföras
öfver PröfningsCommitteernes Beslut, och
jag befarar, att Rikets Ständer sjelfve skulle
Blifva illa Belåtne, om annorledes tillginge.
Grefve Horn, Claes Fredrik: Jag instämmer
i de af Herr Hjerta yttrade åsigter,
och förenar mig med honom i begäran
om återremiss. Jag anser det vara en
pligt af Representanten att tillse, det 57
§. Regeringsformen hålles i helgd, tillika
med tillämpningen deraf. Nu synes §:n stå
der, liksom så många andra Bokstafs-garantier,
endast såsom sken af en constitutionalitet,
som icke finnes i sjelfva verket, så
länge §:n paralyseras af BevillningsFörordningen,
derigenom att Konungen och StatsKådet
i sista instansen pröfva beskattningsfrågor.
Grefve Spens synes mig hafva insett
detta, och derföre ganska rigtigt föreslagit,
att denna pröfning helt och hållet
Bör tagas från Kronans Verk. Jag önskar,
att BevillningsUtskottet måtte fästa en särdeles
uppmärksamhet på realiserandet af
denna ide, som utgör grunden för all samBällsfrihet.
Jag anser i detta afseende, lika
med Herr Hjerta, lämpligast, alt de
Den 3o Mars e. m. 345
skattskyldiges besvär i beskattningsfrågor icke
böra tillhöra KammarRätten, utan inlemnas
till JustitiasOmbudsmannen, hvilken, i
förening med Rikets Ständers Fullmägtige
i RiksgäldsContoiret, formerar en Comitté,
under det namn, som t. ex. Grefve Spens
föreslagit, för att upptaga och i sista instancen
afgöra sådane frågor. Äfvenså böra
de mål, som KammarRätten, till följd
af dess RevisionsContoirs egne anmärkningar,
finner böra upptagas, till RiksPröfningsComiteens
afgörande remitteras, så att
KammarRättens myndighet skulle inskränkas
till att vara en bevakande Auctoritefc
öfver uppbördsmännen och till granskning
af siffran. I enlighet med desse grunder
önskade jag ändring i de 3 första punkterne
af Utskottets förslag, och yrkar derföre
återremiss.
Friherre Anckar swärd, Carl Henrik:
Svenska folket äger i afseende på beskattningen
ingen appell, det måste åtnöja sig med
hvad Representanterne besluta. Skatternes
fördelning bestämmes, enligt BevillningsFörfattningarne,
af Rikets Ständers Ombud.
För mig visar det sig oformligt, att tillämpningen
af dessa författningar i slutinstancen
skulle bedömmas af ett Kronans Verk. Deraf
uppstå ganska besynnerliga förhållanden,
hvaribland jag ur egen erfarenhet vill
citera ett exempel, då KammarRätten tillämpat
författningarne tvärtemot Taxerings
-
346
Den 3o Mars e. m.
och PröfningsComitteernes, tvärtemotLandshöfdingens
och Kronofogdens, åsigter. Det
är nemligen stadgadt, att Sågare och Stampare
skola erlägga i R:dr i bevillning, om
jag ej minnes orätt. Men nu finnes en
mängd Såg- och Stampverk, der inga sä-rskilte
Sågare eller Stampare äro anställde,
utan verket bedrifves genom ägarens dräng.
KammarRätten har dock antagit, att särskilde
Sågare och Stampare skola finnas.
Fåfängt har Landshöfdingen anmärkt, att
sådane personer ej funnits, och att det vore
svårt att lägga afgiften, såsom personel
på någon annan. Följden har icke destomindre
varit, att Såg- och Stampverks-ägaren
blifvit af KammarRätten dömd att betala.
De tre första åren klagade jag icke, och
jag tager mig i anledning häraf friheten fästa
uppmärksamheten på obilligheten af våra
institutioner, som ofta göra det bättre
att vara nöjd och lida, än att klaga, för
att vinna rättelse. Den Kongl. Resolution,
som jag var öfvertygad skulle utfalla till
min fördel, kostade i lösen 7 R:dr; mitt
lidande deremot under de 3 första åren
endast 6. Jag lät det derföre passera. Men
då man äfven på 4;de äret ville pålägga
mig en sådan orimlig afgift, klagade jag
deröfver. Jag hemställer, om det är lämpligt,
att en Rikets Ständers egen författning
på sådant sätt tillämpas af ett Verk,
som har procent af alla anmärkningar, hvilka
göras. Vi måste göra afseende på det
Den 3o Mars e. m. 347
Besvär den skattskyldige måste vidkännas,
för att vinna rättelse mot sådane anmärkningar.
För KammarRätten tror jag visserligen
icke det är besvärligt att göra origtiga
anmärkningar; men att vinna rättelse
aflöper ej utan besvär. Man skulle åtminstone
ej nödgas erlägga så dryg lösen, om
målen behandlades af ett Rikets Ständers
Verk. Jag tror derföre med Herr Hjerta
det bästa vara, att hänskjuta dessa måls afgörande
i sista instancen till Fullmägtige i
RiksgäldsContoiret eller Banken. Jag inser
ingen menlig verkan deraf, oin KammarRätten
bibehålies vid rättigheten att göra
alla möjliga anmärkningar vid debiteringen
och uppbörden. Men att tillåta den
att tillämpa författningarnej tvärtemot alla
Auctoriteters åsigter, är orätt och både kan
och bör förekommas genom fästadt afseende
på Grefve Spens motion. Jag anhåller
derföre om återremiss.
Herr Hjerta: Jag får bedja Ridderskapet
och Adela om ursägt, ifall jag ej rigtigt
kunnat utföra den åsigt af saken jag sökt
göra gällande; men jag har hela dagen varit
så illamående och är det ännu i denna
stund, att jag fruktar jag illa uttryckt min
mening. Herr von Hartmansdorff måste
likväl orätt hafva fattat mine uttryck, om
han trott, att jag föreslagit, det klagomålen
öfver BevillningsTaxeringarne först skulle
passera något Kronans Verk, innan de
348
Den 3o Mars e. m.
kommo till Rikets Ständers Verk. Jag har
endast yrkat, att om någon finner sig befogad
till klagomål Öfver PröfningsComitte'en,
skulle den klagande i stället att gå
till KammarRätten, vända sig till Fullmägtige
i RiksgäldsContoiret, eller, på sätt Grefve
Horu föreslagit, inlemua sina besvär
till JustitiasOmbudsmannen, för att af honom
lemnäs lill Fullmägtiges i RiksgäldsContoiret
pröfning. Då kan ingen fråga
uppstå, att sådane mål någonsin skulle behandlas
af Kronans Verk, enär Pröfningsoch
TaxeringsComitteerne äfven äro sammansatte
af Rikets Ständers Deputerade.
Herr Nordenancker har väl sagt, att det
aldrig skulle kunna hända, att ett Län taxerades
under minimivärdet. Jag tror likväl
icke, att det förhåller sig så, emedan
Kronans Ombud vid TaxeringsComitte'erna
icke kunna känna resultatet af hela Länets,
och Landshöfdingen, eller hans Ombud vid
PröfningsComilteen, kunde misstaga sig, så
att Kronans rätt icke behörigen bevakades.
Men för att vinna rättelse häri, ser jag ingen
oformlighet att äfven sådane frågor afgöras
af Fullmägtige i RiksgäldsContoiret.
Det är alltid bättre, att de behandlas af
några utaf Rikets Ständer sjelfve valde personer,
än att de ölverlemnas åt ett Kronans
Verk, för att derefter gå till StatsRådet.
Friherre Cederström har förundrat sig, att
jag velat fastställa en skiljaktig behandling
af hevillningsfrågor mot andra rättsfrågor.
Den 3o Mars e. m. 349
Men skillnaden ligger redan deri, att bevillningsfrågorne
för närvarande slutligen
afgöras af Konungen i StatsRådet, då deremot
Rättsfrågor afgöras af Konungen i Högsta
Domstolen. Yi mäste derföre betrakta
saken sådan den är. För öfrigt har jag aldrig
fordrat, att controllen öfver debitering,
uppbörd och i allmänhet Uppbördsmännens
åtgärder skulle undandragas KammarRätten.
Lika med Herr von Hartmansdorff
tror jag, att KammarRätten gör sitt
bästa, och i detta sednare afseende är
den, i min tanka, den ändamålsenligaste
Auctoriteten. Jag hemställer blott, huru
det kan stå tillsammans, att Rikets Ständer
äga ensamme rätt att beskatta sigsjelfve,
och att frågor om beskattnings-lagarnes
tillämpning skola tillhöra ett Kronans
Verk och slutligen afgöras af Konungen.
Dessutom, huru många instancer uppkomma
icke härigenom, och huru många lagliga
rättvisa klagomål tillintetgöras ej genom
denna mängd af omgångar och deraf följande
kostnader? Jag ser således för mine
medborgare ingen förlust, men väl vinst
uti, att de i irsta och 2:dra punkterne
omnämnde frågor öfverlemnas till Fullmägtige
i RiksgäldsContoiret, hvilkas tid, åtminstone
för närvarande icke är särdeles
upptagen. Jag förnyar derföre min anhållan
om återremiss.
Herr Nordenanckar: BevillningsUtskottet
har ej velat inskränka, utan blott när
-
35o Den 3o Mars e. m.
mare antyda och bestämma KammarRättens
anmärkningsrält. Då så väl vid Beredningssom
Taxerings- och Pröfnings-Comittéerne
Kronans Ombud äro tillstädes för att bevaka
Kronans rätt, och då de påräknade Statsbehofven
ej understigas, ser jag ej hvarföre
KammarRätten derutöfver skulle äga
att flere år efter göra anmärkningar mot
Comitteernes sätt att tillämpa författningarne,
hvilket endast väcker oro i Länen.
Herr Hjerta har sagt, att Kronans Ombud
ej alltid k unna vara tillstädes för att bevaka
Kronans rätt. Jag ber om förlåtelse,
alt detta icke är möjligt. Jag utbeder mig
att i detta afseende få fästa uppmärksamheten
derpå, att TaxeringsComitteens längder
alltid inkomma till LandsContoiret 3
veckor före PröfningsComitleens sammankomst,
och Landskamereraren har således
god tid att granska och hopsummera dem,
så att, då PröfningsComitteen sedermera
kommer tillsammans, det icke är möjligt,
att man understigit minimivärdet, utan att
ett sådant misstag skulle märkas. Det enda
möjliga felet är misstag i siffran, och
granskningen deraf har Utskottet oinskränkt
öfverlemnat åt KammarRätten, som måste
betraktas såsom ÖfverDomstol. Men då Kronan
fått hvad den har rätt att fordra, och
de skattskyldige erlagt de afgifter, som blifvit
dem påförde, utan att klaga öfver ojemn
fördelning, har Utskottet funnit, — och
jag bekänner, att jag varit af samma tan
-
Den 3o M^ls e. re. 35i
ka, — att man borde slippa alla anmärkningar
efteråt, helst Comitte'erne, som äro
valde af alla 4 Stånden, handla på Ed och
efter samvete. Skulle KammarRätten blifva
berättigad att säga till Comitteerne: J
håfven gjort orätt och måste göra om Edert
arbete; så skulle man få svårt att finna några,
som ville komma i Comitteerne, och
ändamålet skulle helt och hållet förfelas.
Jag anhåller derföre om bifall till Betänkandet.
Herr Thanij Wolrath: Flere anmärkningar
emot Taxerings- och PröfningsComitteernes
arbeten hafva de sednare åren
blifvit gjorde af KammarRätten. Jag bestrider
ej, att anledningar förefunnils till
en del, men jag tror, att de äfven stundom
blifvit gjorde utan tillräcklig anledning. Sådant
har väckt oro i Landet och föranledt
åtskillige motioner om inskränkning i KammarRättens
anmärkningsrätt. Jag tror, att
olägenheterne genom Utskottets förslag blifvit
undanröjde, derigenom att KammarRätten
endast blifvit tillagd pröfningsrätt
öfver de Besvär, som af enskifte skattskyldige
eller Kronans Ombud anföras. Ty
det lärer egentligen hafva varit de svåra
anmärkningar, som KammarRätten på eget
bevåg gjort, utan anledning af besvär, som
förorsakat missnöjet. Man har här föreslagit
en särskild Domstol för behandlingen
af dessa mål, dels med dels utan Ju
-
352
Den 3o Mars e. m.
stitiasOmbudsmannen, bestående af Fullmägtige
dels i Banken oell dels i RiksgäldsContoiret.
Jag hade trott, att man ej borde
äga mer än en Högste Domstol; att,
utan förändring af Grundlagarne, göra Justitieombudsmannen
och Fullmägtige i Banken
eller RiksgäblsContoiret till Domare,
tror jag i alla fall icke låter sig göras. BevillningsUtskottet
bar åtminstone ej tilltrott
sig att föreslå något sådant.
Friherre Anckar swärd: Jag är ej af
Herr Tham öfverbevisad, att någon ändring
af Grundlagarne erfordras. Tvärtom, då
BevillningsUtskottet kunnat föreslå inskränkning
i Kammar-Rättens verkningskrets, ser
jag intet hinder för förslaget att inskränka
denna verkningskrets ännu ytterligare, och
endast lemna KammarRätten pröfningsrätten
öfver debiteringen och uppbörden. Jag fortfar
således att yrka, attalia sådane frågor,
som angå tillämpningen afBevillnings-författningarne,
må öi'verlemn3S åt en Rikets Ständers
myndighet, hvarom Rikets Ständer lika
väl kunna besluta, som de ensamme bestämma
Bevillningssumman. Dessa mål skola
blifva få; ty sällan anföras klagomål af
de skattskyldige. De fleste hafva härflutit
från KammarRättens egne anmärkningar och,
som jag fruktar, till stor del från anmärknings-procenten.
Till följd af min egen
erfarenhet önskar jag lifligt en ändring här
-
Dén 3o Mars e. m. 353
uti, men ser derföre i förslaget ingen rubbning
i Grundlagarne. Jag förnyar således
min anhållan om återremiss.
Herr von Hartmansdorff: I anledning
af åtskilligt, som bär blifvit anfördt, anhåller
jag om Ridderskapets och Adelns
ytterligare uppmärksamhet. Hvad Fullmägtige
i RiksgäldsContoiret beträffar, hafva
de kanske bättre om tid, än de fleste
andra myndigheter, isynnerhet om dé
ej hädanefter få mera arbete än hittills;
men deraf följer icke, att de hafva mera
skicklighet att handlägga bevillningsfrågor
än andre, som för närvarande behandla
dem. För min del tror jag, att desse mål,
då de från KammarRätten gå till Konungen,
vida bättre och med större sakkännedom
afgöras, än om de skulle, utan KammarRättens
mellankommande utredning, omedelbart
gå från PröfningsComitte'erna till
ett Rikets Ständers Verk. Man har sagt,
att KammarRätten icke bör göra anmärkningar
på eget bevåg, såsom man kallat
det. Detta kan jag för min del ej godkänna;
ty det skulle då kunna hända, att
ett helt Län , ehuru Minimi-tariffen ej blifvit
understigen, taxerades alltför lågt iförhållande
till de öfriga. Hvem skulle anmärka
det, om icke KammarRätten? Det
ena Länets Comittegr befatta sig i sådant
hänseende icke med det andras, och känna
18 H. * 23
354 Den 3° Mars e. m.
oftast icke det olika förhållandet. Om någon
enskild jordägare har egendom i 2:ne
Län, lärer han förmodligen icke sjelf anmärka,
att han i det ena betalar för litet,
eller vilja göra sig ovän med grannarne
för en sådan anmärkning. Af egen erfarenhet
vet jag, att KammarRätten gjort anmärkning
vid taxeringsvärdets ringhet i ett
Län, der jag någorledes känner det verkliga
hemmansvärdet, och att anmärkningen
var befogad. Ingen hör heller kunna göra
sådant bättre än KammarRätten, som
har vana vid dylika göromål och tillfälle
att anställa jemförelser mellan de serskilta
Länens taxeringsvärden öfver hela Riket.
Om derföre en sådan granskningsrätt öfver
de särskilte Länens åsatte taxeringsvärden,
i förhållande till hvarandra, fortfarande öfverlemnas
åt KammarRätten, så böra dess
anmärkningar, tillika med vederbörandes
förklaringar, blifva för Rikets Ständer vid
hvarje Riksdag den säkraste grunden att
rätta de ojemnheter, som kunna förefinnas
■ i Minimi-tariffen. Man har äfven yttrat,
att enskiltes klagomål voro få, och att de
borde kunna af utsedde gode män afgöras,
nästan utan vädjande till högre myndigheter.
Jag var närvarande i vårt Grannrike,
då man der började afgöra bevillningsfrågor
utan appell, i förlitande på oväldigheten
hos sina utsedda Ombud. Men det föranledde
så mycken orättvisa och så många
klagomål, alt man såg sig nödsakad till
Den 3o Mars e. ra. 355
en förändring och medgifvandet af appell.
Äfven här skulle man ofelbart komma till
att ångra borttagandet af en slik inrättning.
Men har slutligen sagt, att så många anmärkningar
ej skulle göras, om ej anmärkningsprocenten
funnes. Det är då väl, att den
finnes. Det skulle annars kanske gå med anmärkningarne
så, som en värd Ledamot sagt,
att det går med taxerings-förrättningarne,
att nemligen ingen ville befatta sig dermed.
Då vi ännu ej hunnit så långt, att
Communal-inrättningarne hos oss vunnit
någon stadga; bör man ej borttaga de medel,
som redan finnas, för att förmå vederbörande
till nit vid allmänna ärenders
handläggning.
Herr Nordenanckar: En värd Talare
har sagt, att om taxeringsvärdet för ett
Län befans för litet, borde det tillböra
RammarRätten att deri göra ändring. Jag
skulle tro, att det endast tillkommer Rikets
Ständer att fastställa Minimi-tariffen, och
att det icke tillkommer jaågon annan att
förändra densamma.
Uppå derefter af Hans Excellence Herr
Grefven och LandtMarskalken framställd
proposition, blef BevillningsUtskottets ifrågavarande
Betänkande, i anledning af dervid
nu gjorde anmärkningar, tili Utskottet
återremitteradt.
356 Den 3o Mars e. tn.
Grefve Posse, Erik: Med anledning af
discussionen på förmiddagen kunde jag icke
föreställa mig, att de redan förehafde BevillningsUtskottets
4 Betänkanden skulle så
hastigt blifva afgjorde, och det var orsaken,
att jag icke var närvarande, då Betänkandet
N:o ix, angående Berednings- och TaxeringsComitteer,
blef bifallet. Ridderskapet
och Adeln har nu fattat sitt beslut, och
för mig återstår således endast att hoppas,
det uti a:ne af de andra Stånden finnas så
många verklige Landtmän, att återremiss
derifrån kan väntas, och frågan å njo förekomma,
äfvensom att begagna detta tillfälle,
för att anmäla min reservation mot
beslutet.
Friherre Anckar swärd, Carl Henrik:
Det är anledning lill anmärkning emot StatsRådets
Ledamöter samt StatsSecreteraren för
KrigsÄrenderne nu mera StatsRådet Friherre
C. J. af Nordin; hvarom Remiss begäres
till ConstitutionsUtskottet, inför hvilket
anledningarne skola uppgifvas.
Hvarjemte Friherre Anckarswärd till
Protocollet aflemnade ett försegladt coiivolut.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förklarade, att den, enligt
29 §. Riksdagsordningen, sålunda anmäldte
anledning till annmärkning emot
SbatsRådets Ledamöter, samt StatsSecrete
-
Den 3o Mars e. ra. 357
raren för KrigsÄrenderne n"u mera StatsRådet
Friherre af Nordin kommeatt, jemte
ProtocollsUtdrag derom, tili ConstitutionsUtskottet
afgå.
Föredrogos å nyo och biföllos följande
BevillningsUtskottets den 7 dennes afgifne,
och den 23 derpåföljde e. m. på hordet
lagde, Betänkanden:
N:o i3. Angående väckt motion om
infordrande af upplysningar, rörande Kongl.
KammarRättens anmärkningar emot BevillningsComitte'erne
i åtskillige Län.
N:o 14. Om bestämmande af viss tid
för utfärdande och pröfning af KammarRättens
anmärkningar emot skattdragande
och Uppbördsman, samt om inställande af
gjorde anmärkningar, rörande Hemmansvärden.
Föredrogs å nyo och gillades LagUtskoltets
den 17 sistlidne Januarii under
N:o 29 afgifne, och den 16 dennes e. m.
på bordet lagde, Betänkande öfver väckt
motion om stadgande, att rättighet till återlösen
af förpantad Frälserätt må upphöra,
så snart den i förpantningsbrefvet utsatte
tid tilländagått, m. m.
Då nu å nyo föredrogs BevillningsUtskotlets
dan 7 dennes under N:p i5 afgif
-
V
358 Den 3o Mars e. m.
ne, och den 26 derpåfÖljde e. m. på bordet
lagde, Betänkande, angående Stämplade
pappers-afgiften, begärde Herr Hjerta, Gustaf',
och Herr Printzenskjöld, Carl, att detsamma
ytterligare måtte få hvila på bordet.
I anledning hvaraf Hans Excellence
Herr Grefve?i och Landt Mar skalken förklarade,
att, enligt 49 §■ Riksdagsordningen,
detta Betänkande komme att tills vidare
hvila på bordet.
Företogs till pröfning LagUtskottets
den 17 nästlidne Januarii under N:o 3o afgifne,
och den 16 dennes e. m. på bordet
lagde, Betänkande, öfver vackt motion om
en La^, sorn stadgar ett efter förbrytelsens
beskaffenhet lämpadt urbota straff för den,
sorn falskeligen å sig bekänner missgerning,
äfven af mindre svår art, än att den dödsstraff
förtjenar.
Friherre Sprengtporten], Jacob Wilhelm:
Det ämne, som innefattas i detta Betänkande,
kunde visserligen anses såsom
främmande för mig, hvilken ej är Jurist;
men jag finnér deruti utvecklad en så alldeles
ny lagstiftnings-princip, att den har
måst fästa min uppmärksamhet. Utskottet
har föreslagit, att en person, som diktat
på sig ett brott, skulle först underrättas
om det straff, som åtföljer ett sådant pådiktande;
och att, om det sedan befinnes,
Den 3o Mars e. m.
att uppgiften är falsk, skall han straffas
just för det, att Iian är oskyldig. Det går
väl an att stifta en sådan Lag, och äfven
att ådömma ansvaret, men att låta en person
undergå straff för ett brott, som han
ej begått, skulle jag anse för omöjligt. Visserligen
behöfves något correctif emot det
missbruk man velat hämma; men jag tror
ej, att Lagutskottet träffat det rätta. Af
dessa anledningar anhåller jag om återremiss.
Grefve Posse, Erikj uppläste följande:
Jag instämmer fullkomligt uti Utskottets
åsigt, att falska bekännelser om begångne
brott böra allvarligen straffas; men
jag fruktar, att den nu fÖreslagne Lagen i
vissa fall blir så sträng, att mången domare
finnér sig nödsakad att undvika dess
tillämpning. Om t. ex. en person, häcktad
för ett obetydligt brott, skulle på sig
göra en falsk bekännelse om brott, hvarpå
högsta kroppsstraff följde, så vore väl icke
billigt, att han skulle straffas lika med den
grofsta brottsling, som icke förverkat sitt
lif. När härtill kommer, att, enligt nu
gällande lag, finnes ett maximum för straff,
och den brotslige icke straffas serskilt för
hvarje brott, så blir följden, att den, som
gjort sig saker till högsta kroppsplikt, icke
får något straff för falsk bekännelse, då
deremot den mindre brottslige derföre blir
straffad. Jag skulle derföre tro det vara
mera billigt, om för den ifrågavarande för
-
36o
Den 3o Mars e. m.
brytelsen stadgades samma straff, som 5 §.
i 13 Cap. MissgerningsBalken bestämmer,
med det tillägg, att då den tilltalade är
för andra brott förfallen till högsta kroppsplikt,
skulle han, så snart uppgiften, vare
den om honom sjelf eller medbrottslige,
funnes vara falsk, derföre särskilt afstraffas.
Friherre Ehrenborgh^ Casper Wilhelm:
X anledning af den anmärkning Friherre
Sprengtporten gjort, får jag till en början
erinra, att ändamålet med den lag Utskottet
föreslagit, har varit, att förekomma de
täta händelser, som nu inträffa, att häcktade
brottslingar bekänna påsig brott, som
de aldrig begått, för att få slippa utur fängelset
och rymma. Jag medgifver, att det
vid första påseendet synes besynnerligt, att
dömma en person för ett brott, som han
ej begått. Dock utbeder jag mig få fästa
uppmärksamheten deruppå, att lagen redan
uti i3 Cap. 5 §. MissgerningsBalken antagit
denna princip, då den förklarat, att
den som bekänner på sig falskeligen,- att
han sådan gerning gjort, som dödsstraff förtjenar,
skall dömmas till urbota straff, ända
till och med högsta kroppsplikt. Utskottet
hade först ämnat föreslå endast en
förändring i denna §., syftande derhän,
att den äfven kunde lämpas till alla falska
bekännelser; men derigenom hade inträffat,
att urbota straff skolat följa på all falsk
bekännelse; och dervid gjorde Utskottet sig
Den 3o Mars e. in.
den invändning, att då det sannolikt alltid
skulle blifva en häcktad persons intresse,
att slippa ut ur häcktet, samt att, för
att undgå högt straff, bekänna på sig brott
af den ringaste beskaffenhet, som snatteri
eller den ringaste graden stöld, skulle för
bekännelsen af ett brott, derå, enligt våra
lagar, endast böter följa, efter den pricipen
hafva följt en större straffbestämmelse
för det diktade brottet, än som egt rum,
om han begått brottet. Utskottet fann, att
en sådan straffbestämmelse icke kunde föreslås.
Detta torde få gälla till vederläggning
af Grefve Posses anförande. Det
torde äfven få gälla till vederläggning af
livad flere Domstolar och äfven Högsta Domstolen,
någon gång antagit, att ålägga urbota
straff för bekännelser af brott, som
ej äro af urbota natur. Frågan är således
här, om för ett sådant fall straff skall bestämmas,
eller ej. Jag tror att syftningen
är god, så väl af motionen, som af Utskottets
Betänkande. Deraf skulle följa, att
ingen bekände på sig något brott, som han
ej begått, då han ser ett så svårt ansvar
derå. Men jag får förklara, att, ehuru jag
hyser denna öfvertygelse, är jag ej så förmäten,
att jag vill tro mig kunna verka på
Ridderskapets och Adelns beslut. Jag skulle
endast tro, att den anmärkning, som af
Friherre Sprengtporten blifvit gjord ej skall
föranleda till något förändradt beslut uti Utskottet,
der samma anmärkning redankom
-
36a Den 3o Mars e. m.
mit i öfvervägande. Jag tror mig kunna
försäkra, att en återremiss i anledning af
denna anmärkning ej skulle verka till annat,
än att Betänkandet i samma skick återkomme,
och då det således är lika lätt att
afslå det nu genast, om ej Ridderskapet och
Adeln gillar principen, skulle jag tillstyrka,
att vi fingo proposition icke på återremiss,
utan till bifall eller afslag å Betänkandet.
Friherre Anckar swärd; Carl Henrik:
Såsom jag fattat lagstiftnings-principen, har
jag trott, att straffbestämmelser borde vara
noga afvägde efter förbrytelsernes natur.
Jag finner i det förslag Utskottet afgifvit
ej denna grundsatts iakttagen. Brottet kan
ej blifva af mer än en natur; här är det
nemligen lögnen, som skall bestraffas, och
den är enahanda, ehvad brott som angifves;
den blir ej reiatif till den bekände för-,
brytelsens storhet. En person, som, i tanka
att rymma, diktar på sig ett brott, sorn
har till påföljd xo par spö, eller ett brott,
som har till påföljd 4° pär spö, har begått
lika brott, och det diktade brottets
beskaffenhet kan ej verka något på ansvaret
för osanningen, eller för uppsåtet att
rymma. Det är från denna synpunkt jag
anser det felaktigt, att ålägga straffet efter
den diktade förbrytelsens natur, och utan
afseende på sjelfva brottet eller lögnen. Men
jag går längre, och antager Friherre Ehren
-
Den 3o Mars e. m. 363
borgs framställning, huruvida någon straffbestämmelse
bör äga rum för ett sådant
brott. Jag tror, att då vi i den civila CriminalLagen
anse, att man ej kan ålägga
straff för rymningsbrott, så blir det besynnerligt,
om man för blotta uppsåtet kunde
ålägga ett så grymt straff, som det föreslagne,
Jag föreställer mig, att då samhället
genom sina lagar bör bidraga till
samhälls-medlemmarnes moraliska uppfostran
, kan det ej ske genom höga straffbestämmelser.
Jag tror, att då man, utur
ganska riktiga synpunkter, gör stora uppoffringar
för Correclionslnrättningar; står
det ej i något sammanhang dermed, att göra
straffbestämmelser af den natur, som
den ifrågavarande. Ännu en anmärkning
emot Betänkandet torde förlåtas mig. Den
torde alldeles förfalla, då den bedömmes
af en Domare} men mitt omdöme är förvilladt
af ordställningen. Jag vet nemligen
icke, om, då en förbrytare, som redan är
dömd till högsta kroppsplikt, genom denna
nya lag blir ålagd ett straff, den gamla
lagen förblifver gällande, att han skall
straffas i ena bot, eller om han skall straffas
dubbelt, för det verkliga brottet och för
det diktade. Det torde kanske vara orätt
af mig att sätta i fråga, det tydningen kunde
blifva sådan; men i alla fall uppkomme
det förhållande, att en till högsta kroppsplikt
förfallen person, som pådiktade sig
ett brott, för hvilket högsta kroppsplikt är
364 ®en 3o Mars e. m.
bestämdt, skulle slippa allt straff för denna
dikt; då deremot en person, som blifvit
dömd till 20 par spö och pådiktade sig
ett brott, som medförde en lika bestraffning,
finge ut äfven desse 20 par. Jag föreställer
mig, att lagstiftningen bör vara
försigtig att framställa sådane förslag,
som ej blifva antagne. Yi se att vår styrelse
är ganska mild och menniskoälskande;
vi hafva sett den anbefalla lindringar
i verkställigheten af spöstraffet, detta barbariska
straff, som vi ännu ej torde kunna
undvika, men som vi böra hoppas att framdeles
kunna afskaffa. Jag hemställer derföre,
om icke det samhällsonda, hvarom nu
är fråga, kunde på något annat sätt motverkas.
Jag tror, att det redan till en stor del
är motverkadt genom den Författning, som
i senare tider blifvit vidtagen, att ej brottslingen
genast förflyttas, utan att en undersökning
föregår, och att således de tillfällen
äro minskade och ännu mera måste
minskas, då brottslingar bekänna på sig
diktade brott. Jag tillstyrker afslag å förslaget,
såsom innefattande en olämplig lag.
Herr Ribbing, Arvid: En god lagbyggnad
finnes alltid uti en viss ordning uppförd,
och då förändringar eller tillägg vid
densamma skola ske, är det af vigt, att gå
till väga med varsam hand, tinder klarseende
uppfattning af det hela, på det att
ordningen icke måtte störas; och denna
Den 3o Mars e. m. 365
varsamhet torde företrädesvis vara att påyrka,
då det är fråga om att vidröra grundvalarne
för brottmåls-iagstiftningen. Belägger
Lagstiftaren en ringa förbrytelse, med
ett, i förhållande till öfrige straffbestämmelser,
strängare ansvar, så retar han till
brottet, i stället för att motarbeta det; och
det är derhän jag fruktar, att bifall till LagUtskoltets
visst i god mening meddelade
Betänkande skulle leda. Låt hända, attén
för ett mindre brott anklagad person blifvit
häktad och med halfva skäl öfvertygad;
en långsam ransakning fördröjer hans
vistande i fängelset; för att komma ut, bekänner
han å sig t. ex. en stöld, begången
å annor ort; man följer då den af Lagutskottet
föreslagne åtgärd, att underrätta honom,
det en fortsatt bekännelse medför
straff, såsom hade han verkeligen begått
stölden. Fruktan för straffet är väl stor,
men kärleken till friheten är ändå större,
den lockar honom att fortfara i sin bekännelse
och han kommer ur häktet, afföres
till ransaknings-stället, och måhända lyckas
det honom, att under vägen göra sig
lös och komma på fri fot. Då först erindrar
han sig den för honom i förtid afkunnade
domen, huru han ovilkorligen skall
strängt straffas, men utan att hafva begått
något straffet motsvarande brott; och hvilken
tanka skall mer än denna fresta honom
att begå ett sådant. Lyckas det honom
åter icke att komma lös ifrån fångfö
-
366 Den 3o Mars e. m.
raren, så inställes han inför Domstolen.
Han vet, att ehvad han visar sin oskuld
eller icke, drabbar honom för den en gång
gjorda bekännelsen enahanda sträf!’. Han
skall deraf blifva förstummad och döf för
alla efterforskningar till sakens rätta upplysning,
ehuru han kanske vöre i stånd, att
upptäcka den eller de verkeligen brottslige;
ty det är att marka, att den ena brottslingen
vet bäst om den andra, och att uppgiften
att hafva begått ett brott, merendels
förutsätter kännedom, att ett sådant verkeligen
blifvit begånget. Det visar sig ock
ofta under ransakningen, att den, som falskeligen
åtagit sig brottet, bar fått kunskap
om dess begående och de minsta omständigheter
dervid, just af sjelfve våldsverkarne.
Men LagUtskottets förslag skulle för
Domaren systematiskt stänga vägen till sådane
ganska upplysande kunskapskällor, och
klokheten skall åtminstone säga den sjelfgjorda
brottslingen, att den enda fördel han
liar att vinna, är någon erkänsla af de verkligen
brottslige, derigenom att han framhärdar
i sin osanning, och dermed befriar
dem från straff, enär Staten i Lagen uttryckt
och på förhand afkunnat sin känslolöshet
för återgång till sanning eller ånger,
och straffar lika, ehvad det erkända brottet
är begånget eller icke.
Men den befarade ovarsamma Lagstiftningen
blir ändå skadligare, om den icke
Den 3o Mars e. m.
ställes i sammanhang med den förut i samma
ämne varande, utan sammanblandas med
olikartade Lagbud, hvilka deraf i grunden
kunna skakas eller till sin princip och syftning
förvillas.
17 Cap. 36 §. RättegångsBalken förutsätter
till fullkomnad bevisning af ett brott,
som skall kunna straffas, att det skall vara
kändt och erkändt, således äfven verkeligen
begånget. Med tillämpning häraf föreslår
Utskottet straff för erkännandet, som
likväl, om det är osannt, icke har sammanhang
med det begångna eller icke begångna
brottet. Eller månne stadganderne i 4o
Cap. MissgerningsBalken, om den som stjäl,
kunna stå i sammanhang med dem, som i
60 Cap. förekomma om den, som ljuger*
Ännu mindre torde man böra med Lagutskottet,
från stadganderne om Rättegångsformerne
för en fullständig bevisning, låta,
på en tillämpningens sidoväg, sig inledas
på b rott måls-dags tift ningens fält, utan helst
taga hvar sak för sig.
Det torde vidare tillåtas mig fråga, hvad
consequens som finnes deruti, att binda Domaren
lill tvånget att straffa ljugaren just
med det straff, som svarar emot det gröfre
eller ringare brott han uppgifver, då (om
än denna slags gradering af osanning vore
rigtig) Utskottet bibehåller Domaren vid
rätt, att efter omständigheterna hårdare el
-
368
Den 3o Mars e. m.
Jer lindrigare straffa den, som i de grofsta
brott eller lifssaker gör falska bekännelser.
Efter Utskottets förslag skulle näpsten fölen
brottsling, hvilken å sig falskeligen bekant
mord och rån, efter omständigheterna
kunna bestämmas af Domaren till ex. till
4 dagars fängelse vid vatten och bröd, men
Domaren nödsakas, att till högsta kroppspligt
utan förskoning fälla den, som begått
ett snatteri och origtigt å sig bekant, att
lian olofligen tillgripit något öfver 39 R:drs
värde; och det skulle i sanning ofta blifva
båldt, alt tillämpa en sådan Lag. Ur dessa
skäl synes mig Utskottets Lagförslag icke
kunna gillas; och jag anhåller att Utskottet,
genom härifrån beviljad återremiss, måtte
sättas i tillfälle, att föreslå andra stadganden,
hvarigenom det onda, som falska bekännelsermedföra,
må, i öfverensstämmelse
med redan gällande Lagprinciper, kunna
motverkas.
Det torde anses såsom dens skyldighet,
hvilken ej godkänner ett framstäldt förslag,
att uppgifva ett annat, och jag får derföre
i förhand framställa ett så lydande: Uppgifver
häktad person, som för brott under
tilltal står, eller fånge, som till fästningsstraff
eller allmänt arbete på längre eller
kortare tid dömd blifvit, att han föröfvat
missgerning, för hvilken han ej redan är
tilltalad, eller dömd, utan att dertill pint,
skrämd
Den Jo Mars e. m.
skrämd eller svikeliga förleUd vara, oeh förekomma
dervid sådane omständigheter, som
gifva skälig anledning, att sätta uppgiftens
sannfärdighet i tvifvel, då skall lian först
underrättas om det ansvar, som å falsk bekännelse
följa kan; fortsätter han ändå sin
bekännelse, och befinnes den sedan vara
.falsk, plikte med fängelse vid vatten och
brod, spö eller ris, efter omständigheterne.
Om denna redaction antages, tror jag,
att den skulle stå i närmaste förhållande
med i3 Cap. MissgerningsBalken.
Grefve Posse: Jag har börjat mittanförande
med erkännande, att straff bör bestämmas
för ifrågavarande förbrytelse; men
jag har icke ansett Utskottets förslag antagligt.
Jag kan således icke förena mig
med Friherre Ehrenborgh deruti, att Betänkandet
bör bifallas eller afslås. Jag förutser
väl, att Betänkandet kan återkomma
i samma skick; men då kan Ridderskapet
och Adeln antaga det med modificationer.
Herr Ribbings nu uppgifne förslag synes
mig vara antagligt, helst om man tillägger
penningeböter, och använder denna Lag,
som är enlig med i3 Cap. 5 §,, äfven då
den brottslige icke förverkat lifvet. Friherre
Anckarswärd har, lika med mig, fast
troligen mera tydligt, fästat uppmärksamheten
på den omständighet, då den brott
18
H. 24
Den io Mars e. m.
slige gjort sig förfallen till högsta kroppspligt;
och det är just i den händelsen jag
föreslagit särskild, men lämplig, bestraffning,
på det att den gröfre brottslingen ej må blifva
ostraffad för osanna uppgifter.
Herr Hjerta, Gustaf: Jag har blifvit
förekommen af de siste Talarne. Jag tror,
att orsaken till de många transporter, som
äro ifråga, hufvudsakligast är, alt våra fängelser
äro så illa inrättade. En mängd brottslingar
förås der tillsammans, sorn ej hafva
någon annan sysselsättning, än att för hvarandra
berätta de brott, som de begått. De
yngre erhålla der rigtiga lectioner, huru
de skola förhålla sig vid rättegångar, och
genom bekännelser af brott skaffa sig tillfälle
att rymma. De erhålla underrättelser
om verkligt begångne förbrytelser, hvilka
de sedan kunna begagna för att gifva sannolikhet
åt sine uppgifter. Det är i detta
förhållande, som hufvudsakliga anledningen
ligger, att så många bekännelser synas troliga.
Föremålen för dessa bekännelser tagas
vanligen på långa afstånd, på det man
lättare må få tillfälle att undkomma. Således
tror jag, att det vore nyttigt, om
man kunde ändra detta förhållande och inrätta
våra fängelser med celler, så att hvar
och en fånge finge vara för sig sjelf. Då
nu ej är fråga derom, utan detta hör till
ett annat ämne, skulle jag endast önska,
att Lagutskottet toge de anmärkningar, som
Den 3o Mar* e. m.
371
liär blifvit gjorde, uti ett närmare betraktande,
för alt göra någon lindring i det
föreslagne stadgandet. På denna grund anhåller
jag om återremiss.
Friherre Ehrenborgh: Sedan numera,
genom Herr Ribbings anförande, anmärkningar
emot Betänkandet blifvit gjorde af
den art, att de böra af Utskottet närmare
öfvervägas, då han nemligen uppgifvit, alt
andra medel skulle finnas att förekomma
de händelser, hvarå motionen syftar, än
dem Utskottet föreslagit; så kan jag ej bestrida
återremissen. Jag har endast förklarat
anledningen, hvarföre Utskottet ej trott
sig böra gifva en bestämd lagbestämmelse
för dessa fall, och det var den, att straffbestämmelsen
skulle blifva större för lögnen,
än för det brott, hvaruppå syftades
med den falska bekännelsen. Jag tror, att
hvad Herr Ribbing nu anfört, kan tåla att
ytterligare begrundas, och vill således ej
sätta mig emot återremiss, utan återkallar
min begäran om proposition till bifall å
Betänkandet.
Herr Bruncrona3 Gustaf Adolphi hade
inlemnat ett anförande, som upplästes,
så lydande:
Vid LagUtskottets Betänkande N:o 30
anser jag mig böra göra några anmärkningar,
hvilka torde föranleda till återremiss,
24*
373 Den 3o Mars e. m.
Enligt hittills godkänd rätts- och lagprincip
har fånges bemödande att försätta
sig i frihet icke blifvit belagd med straff, enär
brott ej dermed varit förenadt, af det skäl,
att begär till frihet är naturlig och att den
inspärrade icke frivilligt underkastat sig ett
så naturvidrigt tillstånd, ehuru påkalladt af
allmänna säkerheten; hvarföre ock för fånges
löskomst hela ansvaret i allmänna Lagen
blifvit hvälfdt på fångvården. Den af
Lagutskottet, till sin påföljd, såsom brott
stämplade falska bekännelsen har emedlertid,
på sätt äfven uppgifvit blifvit, just denna
befrielse till sannolikt föremål, eller måhända
det ännu förlåtligare, att få straffet
fördröjdt, eller att förskaffa sig rörelse och
åtkomma frisk luft. Om brott i och för
befrielsen, eller unde,r rymningen, föröfvas,
så medför det ett gifvit och särskildt
straff för sig; men försöket att på längre
eller kortare tid undkomma fängelset kan
svårligen hänföras under rubrik af egentligt
lagbrott, utan torde snarare innefatta endast
afvikelse från nödig PolisOrdning. Vådan
för det allmänna ar ock densamma,
antingen flygt beredes genom falsk bekännelse,
eller andre listige utvägar; men, enligt
LagUtskottets tillstyrkande, skulle det
svåraste straff kunna åläggas den, som diktat
på sig brott, ehuru möjligen på blotta
anledningar häktad och under tilltal ställd,
under det den öfverbeviste brottslingen,
som gjort verkliga rymnings-försöli och äf
-
Ben 3o Mars c, ra.
ven lyckats deri, skulle Gndgå "allt ansgar
derföre; äfvensom af Utskottets förslag skulle
följa, att afsigten belädes med straff och
icke gerningen. Jag kan således icke gilla
de allmänna grunderne för Utskottets Betänkande.
I öfrigt håller jag före, att om
anstalterne vid fångföringen och vården derunder
äro behörige, samt ansvaret för dem,
hvilka dermed hafva befattning eller äga
att vaka deröfver, vore strängt och vid förefallande
tillfällen tillämpades utan skonsmål,
så borde ej de svåra följder för allmänna
säkerheten uppstå, som befaras af
fångars osannfärdiga bekännelse och deras
deraf föranledda kringforslande. Men som
genom sådan falsk angifvelse Kongl. Maj:t
och Kronan tillskyndas kostnad, samt allmogen
ökad skjutsningstunga, och onekligt
är, att under forsling brottslingar ofta undkomma,
hvarigenom de sättas i tillfälle att
begå nya brott, vill jag dock medgifva, att
bestraffning må följa den falska angifvelse!!,
endast bestraffningen blifver lämpad efter
denna quasi-förbrytelses beskaffenhet. I detta
afseende kan jag likväl ej godkänna den
af Utskottet gjorde tillämpning af 36 §. 17
Cap. RättegångsBalken, emedan der förutsattes,
att brott verkligen blifvit begånget
och icke, såsom nu är fråga, alt det tvärtom
i sjelfva verket ej ägt rum. Med antagande
af hvad Utskottet tillstyrkt, skulle
möjligen en enfaldig häktad person, tubbad
af andra, kunna origtigt på sig bekänna ett
I
3y4 Den 3o Mari e. m.
brott, för hvilken bekännelse lian skulle
komma att lida högsta kroppsplikt och lifstidsfängelse,
ett straff, alltför strängt för
en lättsinnighet, som i moraliskt afseende
icke tål jemförelse med det brott förenämnde
person å sig bekänt men icke föröfvat,
och för hvilket lagstiftaren stadgat straffet.
Den oformlighet skulle ock derigenom uppkomma,
att om en häktad förbrytare bekände
på sig gerning, som han ej begått
hvarå dödsstraff borde följa, lian, enligt 5 §.
i3 Cap, MissgerningsBalken, der kroppsstraff
i ty fall efter omständigheterne föreskrifves,
skulle beläggas med ett lindrigare straff, än
om han orätt bekänt på sig ett mindre brott.
Efter min tanka bör det straffvärda icke mätas
efter beskaffenheten af det brott, hvilket
den häktade emot sanna förhållandet
bekänt på sig, emedan det obehöriga i dess
förfarande är enahanda, antingen det diktade
brottet är större eller mindre, och afsigten
med den falska bekännelsen i det
ena eller andra fallet är densamma, det vill
säga att kringföras, eller att vinna befrielse
från fängslandet. För öfrigt får jag anmärka,
att i lagförslaget ej finnes tydligen
utmärkt, hvar och när den omnämnde
varningen skall gifvas, antingen i häktet
eller vid Domstolen. Meddelas densamma
först på sednare stället, så har det onda,
hvilket man sökt förekomma, nemligen
fångens obehöriga kringförande, redan
inträffat.
Den 3o Mars e. m.
På grund af hvad jag sålunda anfört,
tillstyrker jag, att, med ändring i LagUtskottets
förslag, antingen 5 §. 13 Cap. MissgerningsBalken
må lämpas till hvilken falsk
bekännelse som helst, nemligen alt den skyldige
derföre må plikta med fängelse vid vatten
och bröd, spö eller ris, efter omständigheterne,
eller att det må stadgas, att den
häktade person, som falskeligen å sig angifver
brott, af hvad beskaffenhet det vara
må, med undantag af sådant, på hvilketdödsstraff
bör följa, skall för sådan angifvelse
straffas med sex pär spö eller deremot svarande
par ris, eller fängelse vid vatten och
bröd, derest, på anledning att uppgiften ej
är sannfärdig, han icke, efter erhållen varning
af vederbörande, samma origtiga angifvelse
återkallar, innan han till ransaknings
undergående förpassas och afsändes,
hvaröfver behörigt protocoll borde uppsättas
och fången åtfölja lill den Domstol, der
han skall ransakas och dömmas; börande,
efter min tanka, bestraffningen i lämpelig
mon ökas, om genom den falska bekännelsen
eller andra utvägar fånge, som sedan
ertappas, beredt sig flykt och densamma i
verket satt.
Måhända vore extra-judiciel bestraffning
i dessa fall lämpligast, enär förbrytelsen
mera torde tillhöra Polismagtens be-'
handling, än Domare-magtens; men som sådant
kunde leda till missbruk, torde ett bestämdt
lagstadgande icke vara ur vägen.
376 * Den 3o Mars e. m.
Den fredlige och laglydige medborgaren
bör visserligen skyddas, så vidt möjligt
är, till person och egendom; men detta
bör dock icke ske på bekostnad af allmän
rättsprincip, och ehuru de olyckliga
varelser, hvarom lagförslaget handlar, utgöra
Nationens afskum, äro de dock ej satta
utom rättstillstånd, och måste, under det
förhållande, hvari de genom sina förbrytelser
försatt sig, såsom dock ännu varande
medlemmar i samhället behandlas.
Pä grund af de emot LagUtskottets ifrågavarande
Betänkande sålunda gjorde anmärkningar,
blef detsamma, uppå derom af
Hans Excellence Herr Grefven och LandtMarskalken
framställd Proposition, af Ridderskapet
och Adeln till Utskottet återreisitteradt.
Vid förnyad föredragning-biföllos följande
LagUtskottets den 17 sistlidne Januarii
afgifne, och den 16 dennes e. m. på
bordet lagde, Betänkanden:
N:o3i. Öfver väckt motion, attKongl.
Förordningen den i3 Junii 1800, huru med
städsel och lego af jord på landet förhållas
bör, må utsträckas till arrenden af jord i
städerne.
N:o 3a. I anledning af väckt motion
om förnyande af Kongl. Kungörelsen den
37 Augusti i8a3, angående vederbörandes
Den 3o Mars e. m. 377
Sliggande, att tillställa sä väl Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som Presterskapet, förteckningar
öfver dem, hvilka för lagbrott
blifvit vid Domstolarne sakfällde, eller under
framtiden ställde m. m.
N:o 33. Öfver väckt motion om förhöjning
af afgiften till Kyrkan för förnyadt
lägersmål.
Upplästes till justering PleniProtocoIlet
för den 22 sistlidne December förmiddagen,
intill slutet af Grefve Frölichs, David,
deruti upptagne första munteliga anförande.
Hans Excellence Herr Grefve af Wet~
terstedtj Gustaf: Jag tyckte mig höra uti
det nyss till justering uppläste Protocoll,
att stampningar hade afhrutit en Talare.
Jag hemställer, om det icke vore bäst, att
delta uttryck af stampningar finge utgå;
särdeles som det icke betecknar något, hvilket
förtjenar att öfverflyttas i tryck.
Herr Hjertaj Gustaf: Jag får underställa
så väl Herr Grefven och LandtMarskalken
som Ståndet, huruvida icke våra
Protocoller måste innehålla en fullständig
beskrifning på hvad sig tilldrager. Jag tror
således, att det icke kan undvikas, att vid
de tillfällen, då en sådan oordning inträffar,
det anmäles i Protocollet. Men om Ridderskapets
och Adelns uppmärksamhet blir
3y8 Dea 3t> Mars e. m.
Väckt på origheten af ett sådant oskick, hoppas
jag, att Protocollen ej skola bära vittne
om dessa sorgliga uppträden, att Talare
blifvit tvungne afbryta sine yttranden.
Jag tror, att i OrdningsStadgan redan
finnas correctiver deremot; men jag
medgifver, alt stadgandet är sådant, att det
med svårighet kan handhafvas, emedan det
nästan är omöjligt att märka, hvem sorn i
detta fall förbryter sig. Jag tror, att de
vitén, som i OrdningsStadgan finnas föreskrifne,
ej skulle behöfvas, om Ridderskapet
och Adelil gaf uppmärksamhet till de
skadlige följder, som kunna uppkomma genom
den omtalade oordningen. Derföre
anhåller jag, att hvad som vid denna Riksdag
passerat måtte få stå qvar, men att vi
tillika inom oss göra en öfvenskommelse
och, på utaf Herr Grefven och LandtMarskalken
framställd önskan, besluta, att sådane
uppträden ej mera skola förekomma.
Grefve von Schwerin, Fredrik Bogislaus:
Jag hemställer, om icke ordet oro
eller liflig oro kunde begagnas vid detta
tillfälle; att säga, med hvilka instrumenter
den blifvit uttryckt, torde vara onödigt.
Friherre Boije, Ludvig: Lika med den
värde Talaren, som föreslagit en öfverenskommelse,
att vi icke må yttra vårt missnöje
på detta rum medelst stampning, skulle
jag önska; att en sådan öfverenskommelse
Den 3o Mars e. m.
379
kunde blifva gjord; men nu är ej fråga derom,
utan med hvad term ett missnöje,
som ägt rum, skall uttryckas, med bibehållande
af sanning, i Protocollet. Jag skulle
tycka, att, till motsvarighet af det redan
antagna uttryck: ”härtill hördes flere
”yttra deras bifallkunde bullret eller
stampningen, då den ägde rum, uttryckas
med: ”härtill hördes fleres ogillande.” Man
hade då sparat sig obehaget, att uttrycka
sättet.
Herr Hjerta: I fall de uttryck begagnades,
som Friherre Boije och Grefve von
Schwerin föreslagit, skulle följden blifva,
att man finge höra beständiga stampningar,
emedan detta sätt, att uttrycka sin känsla,
derigenom finge en slags laglig helgd. Det
rätta sättet att uttrycka sitt missnöje med
en Talare, är att förena sig med de Talare,
hvilka bestrida sådane sattser, som han
yttrat. Detta är det naturligaste och mest
instämmande med vår värdighat. För öfrigt
innebär det ett nödvändigt vilkor för
lagstiftande församlingar, att icke känslan
får ögonblickligt uLtrycka sig med händer
eller fölter, eller rop. Det är i djupet af
sitt bröst, som Lagstiftaren bör qväfva sitt
missnöje eller hemta sitt bifall till dagens
Talare; och det är blott hans handling,
hans beslut, som deraf böra bestämmas,
ej hans lemmar, som böra sättas i rörelse.
Jag anhåller derföre, ehuru jag visserligen
38o
Den 3o Mars e. ro.
inser det obehagliga, för Ridderskapet och
Adeln att hafva sådant intagit i Protocollet,
att det måtte stå qvar, emedan det som
har skett, icke mera kan eller tor hjelpas;
rnen jag ber, att Herr Grefven och LandtMarskalken
täcktes till Ståndet framställa
sin önskan, att Ståndet måtte Öfverenskomma,
att ett så sorgligt uppträde framdeles
ej skall komma i fråga.
Herr von Hartmansdorff, August: Jag
är visserligen bland deras antal, som högligen
ogilla, att man uttrycker sitt missnöje
på ettsätt, att en Talare derigenom möjligen
förhindras att yttra sig. Om detta sätt begagnades
på båda sidor, ömsom med och
ömsom emot de för ögonblicket rådande
meningarne, kunde det hända, att sanningar
ej fingo höras på detta till hennes fria
yttrande egnade rum. Men jag tror ej, att
LandtMarskalken kan framställa till Ridderskapet
och Adeln en proposition i detta
afseende. Hvarje framställning af LandtMarskalken
bör vara sådan, att den kan besvaras
med Ja och Nej. Om då någon
skulle svara Nej och begära votering, kommo
vi att votera öfver tillåtligheten af ett
olagt förhållande. En annan utväg finnes,
som går an att vidtaga, den nemligen, att
livar och en inom sig sjelf, utan proposition,
besluter, att icke afbryta någon Talare
med stampning.
Grefve Posse, Arvid: Då Ridderskapets
Den 3o Mars e. m, 38t
och Adelns Protocoller böra innehålla hvad
här tilldrager sig, tror jag, att hvad som,
blifvit af RiddarhusSecreteraren uppläst bör
bibehållas oförändradt, ehuru oangenämt det
är att höra uppläsas. Jag tror det så mycket
mera, som jag, lika med Herr Hjerta, förmodar,
att, sedan uppmärksamheten en gång
deruppå blifvit fästad, det icke mera skall
inträffa. Men då detta uttryck här kommer
att stå qvar, vänder jag mig enskilt
till Herr RiddarhusSecreteraren med anhållan,
att det framdeles äfven måtte iakttagas
vid alla de särskilta tillfällen, dådet
ägt rum. Jag förenar mig med Herr von
Hartmansdorff, att, om äfven Ståndet svarade
Ja, det ej vore lämpligt att framställa
en proposition, som innehölle, att man
ej skulle handla orätt.
Herr LefrénJohan Pehr: Min tanka
är att instämma uti hvad Grefve von Schwerin
yrkat. Om det är obehagligt, att saken
ägt rum, och att derom besluta, kan
det ej heller vara behagligt, att den står
qvar i våra Protocoller. Då det beror på
Ridderskapet och Adeln att jemka uttrycken
deruti, tror jag att det vore väl, om
Ståndet ville antaga den jemkning, sorn
Grefve von Schwerin föreslagit. I afseende
på frågan om en proposition för framtiden,
instämmer jag med Herr von Hartmansdorff.
Det går ej an att komma öfverens
om att följa lagarne; man måste lyda dem,
och har ej yal.
38a
Ben 3o Mars e. ro.
Undertecknad RiddarhusSecreterare:
Jag utber mig blott få den äran tillkännagifva,
att jag i början trodde mig på det
ifrågavarande stället uti Protocollet kunna,
såsom jag äfven sedermera under loppet af
samma discussion gjort, nyttja endast ordet:
missnöje, likasom man vid andra tillfällen
i Protocollet uttrycker: att Ridderskapet
och Adeln yttrat sitt bifall, utan att
nuancera sättet; men att den värde Ledamot,
emot hvilken stampningarne ägt rum,
enständigt och ovilkorligt yrkat, att händelsen
skulle åtminstone första gången i Protocollet
teknas alldeles så, som den tilldragit
sig. Detta har varit örsaken till det
nu anmärkta uttryckets begagnande i Protocollet.
Grefve Frölich, David: Den uppgift,
som RiddarbusSecreteraren lemnat, är alldeles
riktig. Jag anser ej en händelse, som
skett, kunna blifva annorlunda derigenom,
att man beskrifver den på ett annat sätt;
och jag tror, [lika med Herr Hjerta, att
detta uttryck kan tjena som en varning för
Ridderskapet och Adeln, att hädanefter icke
på det sättet förhålla sig. Olyckligtvis har
det äfven inträffat flere gångor, då jag ej
varit föremålet, dock hoppas jag, att det
hädanefter icke mera skall ske. På sådan
grund anser jag, fatt jag hade rätt i min
förmodan, att rätta sättet att förekomma
oordningen vore, att den bestämdt och ut
-
D«n 3o Mars ,e m. 383
tryckligen omnämndes i Protocollet. Jag
kan således ej annat än yrka, alt nämnde
oordning må vara uttryckt med de ad aeqvata
orden, på det att den för framtiden måtte
undvikas.
Herr Hjerta: Jag vill gerna afstå från
min begäran om den af mig ifrågaställde
proposition till Ståndet, då jag finner skälen
emot dess framställande vara grundade.
Det var, jag medgifver det, mindre
välbetänkt af mig; men det bör ursägtas
mig, att jag ej i ögonblicket fann ett annat
sätt, då hela saken så oförmodadt ifrågakomma,
och jag ej visste att denna justering
nu skulle inträffa. Det bör förlåtas
mig, om jag trodde, att i en sådan församling
som denna, den oformligheten ej
skulle kunna inträffa, att delade tankar uppstodo
i detta ämne, och att sålunda Herr
von Hartmansdorffs befarade votering derom
ej hos mig kom i fråga. Hvad jag på
det högsta bestrider, är all slags förändring
åf beskrifningen om det som verkligen här
förelupit. Det vore högst olyckligt, om
ett sådant förslag blef gillad t. • Jag anser
visserligen, att stampningar icke böra få „
existera; men om de ägt rum en gång, och
berättelsen derom i Protocollet skulle så
förändras, skulle det låta, som om man hade
laglig rätt, alt yttra sitt missnöje eller
sitt bifall. Då skulle våra discussioner betydligen
urarta; de skulle säkerligen i alla
384 Den 3o Mars e. no.
vigtiga frågor omväxla med stampningar och
bifallsskrik. De, som voro af olika åsigter,
(eller som jag här för korthetens skull vill
kalla) det ena Partiet, komme alltid att
stampa emot det andras Talare. Jag anser
derföre, att Protococollsföranden bör
bestämdt upptaga allt, som säges och förefaller.
Friherre Boije: Det är visserligen efter
Svensk Lag hvarje Ledamots rätt, som
talat till Protocollet, att få sine ord deruti
införde, och således är jag alldeles af
den tanka, att de värde Ledamöter, hvilka
bestridt Talares rätighet att ändra yttranden,
kunna hafva rätt; men om Ridderskapet
och Adeln vill hafva ett yttradt
oljud eller missnöje uttryckt i Protocollet
på ett sätt, eller på ett annat, så har ingen
rättighet att lägga hinder deremot. Jag
begär derföre proposition på en sådan framställning,
som Herr Grefve af Wetterstedt
gjort, att Ridderskapet och Adeln måtte
tillåta utbyte af ord, så att man endast
nyttjar ordet missnöje i stället för stampning.
Jag försvarar icke stampningarne,
men någon gång hafva de gagnat. Såsom
exempel derpå, begär jag ett minne af ord,
hvilka icke längesedan fälldes af en Talare,
som troligen sjelf efteråt var missnöjd
dermed. Grannlagenheten förbjuder mig
att gå närmare i min erinran; men de, sorn
på
-
Den 3o Mars e. ra.
385
påminna sig tilldragelsen, medgifva troligen,
alt så obehagligt det är, att Protocollet
omtalar dessa stampningar, är det
dock bättre, än att sådane förhastade yttranden
skulle der influtit.
Herr Hjerta: Jag kan ej göra anspråk
på att i Protocollet få bibehålila ordet
stampa, derföre att jag stampat. Jag har
aldrig gjort det och kommer aldrig att göra
det på detta rum; men jag anhåller dock,
att sådane händelser, då de inträffat, måtte
blifva upptagne i Protocollet. Jag supponerar,
att Herr Grefven och LandtMarskalken
slutligen behagar framställa till Ståndet,
om benämningen stampning eller missnöje,
bör i Protocollet införas, och det är
gifvet, att jag underkastar mig hvad Ståndet
då beslutar; men jag tror att den satts,
att stampningen bör stå qvar, är vigtigare,
än Friherre Boije inser. Jag tror, att om
vi en tid skulle nyttja ordet missnöje, komme
Friherre Boije snart att sjelf begära, att
vi måtte utsätta ordet stampning; ty många
uppträden i denna väg skola blifva en
följd deraf, att man, genom en sådan antagen
benämning för uttrycket af Ståndets
missnöje, äfven liksom ger tillåtelse till
sältet.
Friherre Boije: Jag skulle ej särdeles
lemna afseende åt hvad en Ledamot, Herr
18 H. ' 25
386 Den 3o Mars e. m.
Hjerta sagt, att jag skulle komma att önska,
det stampning framdeles i Protocollet
utsättes, men hvad som är säkert, är, att
jag ej fruktar detta uttryck af missnöje,
och icke eller deraf skall ombyta tankar
och meningar så lätt, som Herr Hjerta tror.
Jag är af den öfvertygelse, att stampning
ej bör nämnas i Protocollet, och det är
af ömtålighet för oss sjelfve, som jag yrkar
det. Jag bör tillika erinra, att sättet,
huru Protocollet i denna del bör uppsättas,
tillhör Ståndet att afgöra, men ingalunda
hvarken en eller några Ledamöter;
och jag hoppas alltså, att Herr Grefven och
LandtMarskalken derom inhemtar Ståndets
vilja.
Grefve Frölich: Så vida den discussion,
som nu här uppstått, huruvida ordet
stampning skall i Protocollet för den 22
sistlidne December begagnas eller ej, för
att beteckna den då limade händelsen, kommer
att i denna dagens Protocoll inflyta,
lärer det göra litet till saken, om man uteslutar
detta ord eller nyttjar några andra.
Skola emedlertid våra Protocoller vara öfverensstämmande
med förhållandet, lärer
det falla sig besynnerligt för personer, som
läsa dem, att se, det en discussion om ordet
stampning ägt rum, då de ej finna i
Protocollet någon stampning omnämnd. För
öfrigt, om Ridderskapet och Adeln skulle
anse för framtiden lämpeligt att utesluta allt
Den 3o Mars e. m. 38y
annat, än det som säges bär, har jag ej
något emot, att anteckningen om stampning
må uteslutas, men yrkar då, att icke
eller i Protocollet måtte nyttjas något annat
uttryck, såsom oro, missnöje, värma
eller sådane anteckningar, hvilka bero på
Protocollistens godtfinnande och det sätt,
hvarpå han uppfattar händelserne, samt således
möjligen kunna differera från x^erkliga
förhållandet. Skall någon anteckning
ske, bör den blifva i enlighet med sjelfva
verkligheten. Finner åter Ridderskapet och
Adeln, att vi framdeles skola utesluta alla
anteckningar derom, huru man sig förhåller
emellan det man talar, har jag, såsom
jag nyss nämnde, ej något deremot.
Undertecknad RiddarhusSecreterare: I
anledning af hvad Grefve Frölich nyss anfört,
att, i händelse Ridderskapet och Adeln skulle
besluta, att ordet stampning bör utur
Protocollet för den 22 sistlidne December
utgå, den i dag derom förefallne discussion
dock skulle komma att i denna dagens Protocqll
qvarstå, anser jag mig vördsamt böra
upplysa, att när, vid Protocollsjustering,
ändring och rättelse göres i ett Protocoll,
den följd deraf uppstår, att discussionen,
sorn föranleder berörde ändring och rättelse,
äfvenledes ur den dagens Protocoll, då justeringen
verkställes, försvinner. Endast när,
vid Protocolls justering, mot Protocollet göres
en anmärkning, hvilken Ståndet finner
25*
388
Den 3o Mars e. m.
ej böra föranleda till ändring af Protocollet,
qvarstår discussionen derom i den
dagens Protocoll justeringen äger rum.
Herr Tham, Wolrath: Jag anhåller endast
att få yttra några ord om ordet stampning.
Det kan vara mig likgiltigt, om detta
uttryck qvarstår i Protocollet eller ejj
men i anledning af ett yttrande afFriherre
Boije om den ömtålighet, som Ridderskapet
och Adeln i detta afseende bör hafva
för sig sjelf, hemställer jag, om denna
ömtålighet nu kan hjelpas med utbyte af ett
för örat mindre stötande ord, sedan flera
Tidningsutgifvare, med så mycket nöje samt
under varierande tillämpningar och omdömen
gifvit den passerade stampningen på
Riddarhuset ali möjlig publicitet.
Hans Excellence Herr Grefven och
Landt Marskalken yttrade, att Ridderskapet
och Ådeln visserligen ägde att bestämma
sättet, på hvilket den anmärkte ifrågavarande
omständigheten borde i Protocollet upptagas;
men att, enligt 26 §. RiksdagsOrdnigen
berörde omständighet icke kunde alldeles
ur Protocollet utgå. Hans Excellence
hemställde derefter, om icke Ridderskapet
och Adeln behagade godkänna Protocollet,
sådant det blifvit, i afseende å nämnde
omständighet, uppstäldt.
Ropades Ja,
Ben 3o Mars e. m. 389
Fortsattes justeringen af PleniProtocoIlet
för den 22 sistlidne December förmiddagen
intill slut.
Justerades PleniProtocoliet för den 22
sislledne December eftermiddagen
Upplästes till justering PleniProtocollet
för den 23 sistlidne December intill
slutet af discussionen, i anledning af Grefve
Horns, Clas Fredrik, Motion angående
förändring af nuvarande Gästgifvare- Krono-
och Kungs-skjutser.
Friherre JFockj Berndt Wilhelm: I följd
af hvad som blifvit anfördt i plenum den
23 sistlidne December, rörande oordningar,
hvilka skulle hafva förefallit i Upsala
Län, hvarvid nämndes Litslena Gästgifvaregård,
ansåg jag det vara min pligt att
förehålla vederbörande KronoBetjente, att
de icke sådant inrapporterat och beifrat,
på det den brottslige kunde blifva straffad.
Till svar på dessa ordres har jag erhållit
följande rapport;
Till Landshöfdingen öfver Upsala Län!
Ödmjukaste Rapport:
Så vidt mig och de mig underordnade
KronoLänsmän kunnigt och vetterligt
är, hafva, vid Hans Majit Konungens resa
till och ifrån Norrige år 1818, hvarken af
■ > 1 (
3go Den 3o Mars e. ra.
Hans Maj:t Konungens Egen Betjening eller
Dess Svite och dess Betjening, eller af
de vid dessa tillfällen åtföljande LifGardister,
några skjutsbönder blifvit slagne, och
illa handterade eller deras skjutshästar ihjel—
körde, eller med sablar stuckne och slagne,
inom 2:dra Fögderiet af Upsala Län;
hvilket, i anledning af väckt fråga derom,
jag får i all ödmjukhet tillkännagifva. Enköping
i KronoFogdeContoiret den 7 Januarii
1829.
A. G. Moren.
Grefve Puke, Johan Carl'. Då jag icke
var närvarande uti Plenum den 23 sistlidne
December, vid det tillfälle Grefve Horn
anförde sina beskyllningar mot Kongl. LifGardet
till bäst, har det icke varit mig
möjligt att förr än nu besvara detta anfall.
Mitt svar kommer visserligen sent; mera
än 3 månader äro förflutna, sedan Grefve
Horn yttrade sig i detta ämne; men
detta är icke mitt fel. Kanhända jag gjorde
bäst, alt icke alls svara. Hade anfallet
varit rigtadt emot mig personligen, skulle
jag ej eller borttagit ett ögonblick af Ridderskapets
och Adelns dyrbara lid; men här
är ett annat förhållande. Frågan är om det
Regemente, deri jag tjenar, hvars uniform
jag anser för en heder att få bära. Allmänheten
dömmer gerna den skyldig, som
stillatigande emottager en beskyllning; dessutom
finner jag mig pligtig att svara, med
Den 3n Mars e. m.
afseende på detta ställe, der frågan blifvit
väckt, samt dea aktning jag är Ridderskapet
och Adeln skyldig.
Lnndshöfdingens i Upsala Län nu upplästa
intygande torde vara tillfyllest för
att besvara Grefve Horns berättelse örn den
oordning, som af Gardisten vid Lifgardet
till häst skall blifvit begången; men jag vill
gerna medgifva möjligheten af att Gardister
misshandla skjutsbönder och deras hästar.
Detta lär icke vara något så besynnerligt;
ty jag skulle kunna berätta anekdoter
om personer med vida bättre education,
än Gardisten kunna hafva erhållit,
personer, så förnäma och högt uppsatta,
att de se ett omätligt svalj emellan sig och
en Gardist; jag skulle kunna visa, huru dessa
personer, fara lika illa, oin ej värre, fram
på landsvägarne, och det utan att resa i
Konungens ärenden eller med CourierPass.
Grefve Horn har sagt, alt han vid sin
ankomst till Stockholm anmälte det fel han
bär uppgifvit för en Major vid Lifgardet
till häst; att denne Major endast svarat
Grefve Horn, att det förundrade honom,
emedan de ifrågavarande Gardisterne voro
de bäste vid Regementet, och då desse vörö
de bästa, leinnar Grefve Horn åt Ridderskapet
och Adeln att bedömma, huru
goda de andra äro.
Jag har härom ingen upplysning kunnat
inhämta, enär de Majorer, som voro
Den 3o Mars e. ta.
tjenstgörande vid den tid Grefve Horn uppgifvit,
äro döda; i sin lifstid voro de visserligeu
icke kände för att vara eftergifvande
eller för goda i tjensten; de voro kanske
snarare kände för stränghet. Utomdess får
jag påminna att ännu har, Gudilof, icke
publiciteten hunnit så långt, att en Befälhafvare
är skyldig att för främmande uppenbara,
, huru han straffar sina underhafvanvande.
Ingen af Riddersltapets och Adelns
Ledamöter, icke ens de, hvilka aldrig haft
någon Militairbefattning, lära misskänna den
princip, som är en grundval för Militaire
esprit, att en Befälhafvare, sorn finner
sig nödsakad att prygla, arrestera och straffa
, håller detta hemligt, likasom han vakar
öfver, att hvad inom Regementet eller Corpsen
passerar, ej utsprides utom densamma.
Jag uppmanar nu Grefve Horn att i
vederbörlig ordning och på vederbörligt
ställe uppgifva och åklaga de fel och försummelser,
han här tillvitat Lifgardet till
häst. Jag ikläder mig i‘detta fall full ansvarighet
för mina afledne kamrater; hafva
de felat, skall jag gerna uppbära deras straff,
och må hvar och en, hög eller låg, sorn
förgått sig, blifva derföre straffad. Att de
ifrågavarande Gardister, hvaraf endast i
man äro qvar vid Regementet, ej voro så
fasligt dåliga, bevises deraf, att af de öfriga
äro åtskilliga nu Underofficerare vid andra
CavalleriRegementen i Svenska Armeen.
Den 3o Mars e. ifi. 3g3
Grefve Horn liar bedt Ridderskapet och
Adeln, nied anledning af hvad han anfört,
dömma, hurudana de andra Gardisterne vid
Lifgardet till häst kunna vara. Jag lemnar
åt Ridderskapet och Adeln att dömma,
huruvida en dylik framställning är pas?
sande eller ej.
Grefve Hornj, Claes Fredrik: Ridder-?
skåpet och Adeln måste med obehag se,
att dess tid upptages med enskilta, och
för öfverläggningariie främmande, ämnen.
Det är ej mitt fel; men då jag deruti har
den dej, att jag gjort framställningen, hvilken
föranleder depna discussion, begär jag
derföre undseende. Jag nödgas likväl, i
anseende till hvad som nu blifvit anfördt
af Friherre Fock och Grefve Puke, anhålla,
att mitt yttrande till Protocollet för
den a3 sistlidne December i detta ämne
måtte särskilt uppläsas, Jag tror, att Grefve
Puke missförstått hvad jag deruti anfört.
I anledning häraf upplästes omförmälte
af Grefve Horn den 23 sistlidne December
afgifne yttrande.
Grefve Horn: Sedan jag nu, genom uppläsningen
af mitt anförande, kunnat återföra
i mitt minne, hvad jag för 3:ne månader
sedan yttrade, hemställer jag, om
det kan anses såsom någon attaque emot
Lifgardet till häst. Jag hade uppgifvit, att
våldsamheter blifvit begångne; jag hade fått
3<j4 Den 3o Mars e. m.
underrättelse, att de, som begått dem, varit
utvaldt folk af samma Regemente, hvilket
urval är naturligt vid dylika tillfällen;
jag fällde då ett raisonnement, som visserligen
icke kunde hafva afseende på ett helt
Regementes conduite. Att de, som förbrutit
sig, blifvit straffade, vill jag anse troligt,
i anledning af den disciplin, som äger
rum vid detta Regemente, men jag hemställer
till Grefve Puke, om dylika oordningar
vid en värfvad trupp, lemnad åt sig
sjelf, äro oförväntade. Våldsamheter äro
flere gånger äfven af Lifgardet till häst begångne,
och lika ofta beifrade; och jag
skulle äfven tro, att det förhållande jag
uppgifvit, kunde igenfinnas uti någon straffJournal.
Beträffande åter hvad Friherre
Fock uppläst, så tyckes denna ursägt af en
Kronobetjents försummelse vara lemnad,
för att gifva mig dementie. Ett sådant lösligt
bevis, affordradt med Embetsmyndighet,
kan ej åberopas emot mitt anspråk på
trovärdighet, som jag utan förmätenhet hoppas
hittills varit och framdeles skall blifva
gällande.
Friherre Fock: Under framställningen
af detta ledsamma ämne, har jag, med all
möjlig grannlagenhet för Motionären, endast
sagt, att jag trott det vara min pligt,
att förehålla vederbörande KronoBetjening
dess försummelse, att icke till mig inrapportera
dessa oordningar; men jag får, eller
Den 3o Mars e. m. 3g5f
nödgas nu tillägga, att jag derjemte sökt
göra mig underrättad om sammanhanget
härmed genom så väl en Riksdagsman af
BondeStåndet, som här nu närvarande Possessionater
af detta Stånd, hvilka ho nära
Litslena , och samma dag skjutsat Konun->
gen och Dess Svite, och att ingen af desse
personer hört eller känner något deraf;
hvadan jag är tvungen förklara den uppgifna
händelsen "för icke passerad.
Grefve Horn: Jag tror det icke vara
mig tillständig!, att här ingå uti någon Polisbevisning;
det är på ett annat ställe jag
skall besvara sådane tillvitelser, om jag dertill
finner mig befogad; dock anser jag ett
sådant tillmäle, som Friherre Fock tillåtit
sig, icke förtjena något svar.
Härefter fortsattes justeringen af PleniProtocollet
för den 23 sisllidne December
intill slut.
Justerades PleniProtocollen för den 2g
sistlidne December för- och eftermiddagen,
samt för den 3o December förmiddagen.
Upplästes följande, från nedannämnde
Utskott inkomne Memorial och Betänkan,
den:
3g6
/
Den 3o Mar* e. m.
Frän ConstitutionsUtskottet:
Af den 20 dennes:
N:o ii, I anledning af åtskilliga mo«
tioner om ändringar och tillägg i JustitiaeOmbudsmanslnstructionen.
N:o 12. Rörande StatsUtskottets anmärkningsanledning
i fråga om Herr GeneralMajoren
m. m. Friherre von Schulzenlieims
befrielse från yrkad accords-ersättning.
N:o i3. Angående StatsUtskottets anledning
till anmärkning vid gjord disposition
å MilitiseBoställsCassan för inköpandet
af ett Boställshus.
Frän Lag- samt Allmänna Besvärs- och
EkonomiUtskotten:
Af den 18 dennes:
%
N:o q. I anledning af väckte Motioner
om jemkningar och rättelser i den af
Kongl. Maj:t under den 5 Julii 1827 i Nåder
utfärdade Taxa på arfvode för Landtmäteri-förrättningar.
N:o 10. Rörande väckt fråga om behofvet
af tillägg i Kongl. Majrts Nådiga Instruction
för LandtmäteriContoiret, ProvinceLandtmäteriContoiren
samt Landtmätarne
i Riket den \ Maij 1827.
Den 3o Mars e. ra. 397
N:o in I anledning af gjorde Motioner
om förändring i skyldigheten att bygga
och underhålla broar och vägar.
N:o 12. Om ett förändradt sätt för
Kungörelsers publicerande i Kyrkor.
N:o i3. Öfver väckte Motioner örn
ändring i Kongl. Förordningen den 19 December
1827 angående grunderne peli vilkoren
för Hemmansklyfning samt afsöndring
af jord eller andre lägenheter från Hemman.
N:o 14. I anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, att Kongl. Förordningen
den 19 December 1827 angående grunderne
och vilkoren för Hemmansklyfning
samt afsöndring af jord eller andra lägenheter
från Hemman må gälla äfven i afseende
på Säteri,- Rå- och Rörs- samt Frälse-Hemman,
och att föreskrifterne om Säteri-byggnads
underhållande å Säterier må
upphöra.
Af den 31 i denna månad:
N:o i5. Öfver Grefve Johan Henning
Gyllenborgs, förslag, att Konungens Be- ,
fallningshafvande må förpligtas, att till JustitiffiCancelleren
och JustitiaeOmbudsmannen
insända ett exemplar af Kungörelser,
som Konungens Befallningshafvande utfärda;
att Konungens Befallningshafvandes obe«»
398 Den 3o Mars e. ra.
stämda rättighet att kalla Länens innevånare
till sammankomster och muntliga förhör
må inskränkas; och att med utmätning
af debiterad afgift må innehållas, då jäf
emot krafvets behörighet väckes.
Högloflige Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan 11 om aftonen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
