# ID: svediakorp-gov343
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 11,669
# sentences: 365
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 12 Februarii c. m.
3or
tillgänglig. Att i Mälaren en afdelning eller
en särskilt skärgårdsflotta, af möjligen
mindre konstruktion och efter denna insjö
lämpadt behof, äfvenledes borde finnas, anser
jag böra till det, efter mina åsigtcr, fulländade
försvarssystemet.
Efter så beskaffade förberedande försvarsanstalter,
tror jag Stockholm icke lätteligen,
och måhända icke alls, ens af den
mest öfverlägsna fiende, kunna tagas. Jag
är således icke af deras tanka, som yrka
att hufvudstaden bör flyttas. Men jag tror
deremot, alt då den bättre och lättare än
någon annan stad kan försvaras, så bör det
ovilkorligen ske, icke blott derföre att den
ar vår hufvudstad, och som sådan dyrbar,
eller derföre att den innehåller Statens redbarheter,
ty de kunna flyttas; men derföre,
alt den i merkantilt, kommercielt och
industrielt, afseende alltid bibehåller företrädet
inom Sverige, derföre att den kan
anses som Statens lifsådra, der den enskilta
rörelsen, verksamheten, rikedomen äro
förenade, der allmänna byggnader, kaserner,
sjukhus, fabriker och handtverkerier
af nästan alla slag i öfverflöd finnas, så nödiga
för troppars behof, och särdeles under
ett längre försvar; — dit landets öfriga
tillgångar af alla förnödenheter sjelfmant
tillströmma,, hvarigenom oberäkneliga fördelar
uppstå; och synnerligen derföre, att den
i militäriskt hänseende är den vigt/gaste
Den ra Februari i e. ni.
strategiska punkt jag inom Sverige känner;
derföre, att den endast i dénnä egenskap
är ytterst vigtig för oss att äga, och för
fienden lika maktpåliggande att söka intaga,
i fall han vill ha (och hvilken fiende
vill icke det?) en säker stödjepunkt för sina
vidare operationer, (den enda på hela
denna trakt af 118 mil ifrån Torneå lill
Stockholm), hvarförutan han icke kan bibehålla
sig i landet; derföre, att hufvudstadens
läge är nyckeln, icke blott till operationslinierna
omkring Mälaren *'), utan
ock till sjelfva hjertat af Riket; att den tillika
är nyckeln till sjelfva Mälaren och den
oskattbara transportväg, och de i mer anett
fall fördelaktiga kommunikationer denna i/isjö
bildar, är naturligt; samt ändtligen derföre,
att ägandet af Stockholm sätter oss
i tillfälle att dit sammandraga nästan alla
våra stridskrafter, att derifrån på alla håll,
till sjös och lands, oroa fienden, att från
samma koncentriska punkt verka i hvad direktion
sorn helst, för att derigenom alltid
få initiativen af krigsoperationerna, att
bringa fienden i nödvändighet att dela sin
styrka för att observera oss, på det lian
sålunda i detalj må kunna anfallas och förstöras.
Hvad åter, i dessa omständigheter, Herr
Fri herrens högst olycksbådande syn, att i
*) Det uppenbarar sig, att jag häri delar lika
öfvertygelse med Författaren i Journalen N:o
3ö3 förlidet år.
Den 12 Februarii e. m.
3o3
Februari månad erfara en Rysk arme’e,
med fulla förråder på Åland, anrycka mot
Stockholm, beträffar, så är jag, för mia
del, öfvertygad derom, att denna syn, om
den förverkligades, mera vore en högst betydelselös
skräckbild, än någon orsak till
sann farhåga. Den som, lika med mig *),
sett Ryska armeens marsch öfver Qvarken
1809, den hyser ingen särdeles fruktan för
en lika beskaffad promenad öfver Ålands
*) Jag hade nemligen yttersta posteringen vid
Degerforss, då Ryssarna kommo öfver Qvarken,
nästan stelnade af köld, och derföre så
litet tjenstbara, att de icke om aftonen kunde
poussera sig fram till byn för att få nattqvarter,
oaktadt att deras styrka bestod af
mer än dubbelt så många tusende, som vi voro
hundrade. Skulle de icke öfverkommit ett
skepp, som de antände, och vid hvars brand
de fingo tillfälle att turvis och gruppvis uppvärma
sig, så hade de otvifvelaktig! mangrannt
frusit ihjäl; eller hade vi, under deras värrnnings-manöver,
haft några kanoner, som med
drufhagel spelat på de halft förstelnade högarna,
så skulle troligen ingen enda fiende
kommit till Umeå. Af de, som ditkoromo, vörö
ändå en mängd af befäl och manskap förfrusna
och måste fylla sjukhusen. Jag vill
icke omnämna min egen erfarenhet af kölden
vid samma tillfälle; ty sådant hör till krigets
oundvikliga, ehuru obehagliga, följder. Hvad
jag deremot bör nämna, efter del är så ljuft
att göra rättvisa åt förtjensten, är Major Gregori
Aminoff* (nu mera vid Westmanlands Regemente),
vid detta som vid alla tillfällen,
tappra och skickliga uppförande: han gjorde
fienden det största afbräck.
3o4
Den 11 Februarii e. nt.
haf. Det var i sanning bedröfligt att se, t
hvilket förstelnadt tillstånd Ryssarna befunno
sig vid deras öfverkomst till kusterna
af Umeå. De tillstodo sjelfva, att företaget
var halsbrytande. Isen der ar dock icke
så opålitlig, som imellan Åland och Grisslehamn.
Likväl blefvo de utsatta för en
spricka eller så kallad ruke på isen, imellan
Wasa och Holmönj hvaröfver de icke
kunde komma, och hvilken, jemte en uppkommen
dimma, orsakade för dem en, såsom
de sjelfva yttrade, till förtviflan gränsande
omväg af ett eller halftannat dygns
marsch (jag mins icke bestämdt hvilketdera).
Ett sådant foretag är verkligen så ä(-  ventyrligt för angriparen, att, om han också,
hvad sällan inträffar, lyckligen skulle
komma öfver den vådliga isen, som livart
ögonblick af storm eller tö kan brista under
hans fötter, för att i hafvets djup begrafva
honom och hans resenärer, — om
lian, säger jag, äfven lyckades att öfverkomma,
är det likväl icke tänkbart, mindre
möjligt, att han derföre kunde intaga
hufvudstaden, ty dessförinnan skulle väl
så stor del af den närmast belägna Svenska
armeen hinna sammandragas, att den utan
svårighet mäktade att slå, skingra och förstöra,
en på äfventyr utskickad ströfkorps,
ty att en betydligare armé med artilleri,
kavalleri, tross, utredning och proviant,
skulle
Den ia Februarii e. m.
3o5
slullie utsätta sig fplr ett dylikt vågspel, är
ingalunda troligt. Jag är således af den
fullkomliga öfvertygelsen, att den syn, att
erfara en Rysk arme' i Februarii eller Mars
månad öfver Alands haf anrycka mot Stockholm,
vore vida mera olycksbådande för
Ryssarna, än för oss, om vi nemligen icke
med armarna i kors skulle afvakta deras
ankomst.
Att återkomma till befästnings-systemet,
så är jag i öfrigt af deras tanka, som
tro, att befästade öfvergångspunkter vid vissa
af Mälarens sund borde påtänkas, att
Qvicksunds eller i£«ttg\yöA/\y-passagerna i sådant
fall icke böra lemnäs ur sigte, att,
till lättnad för armens operationer, om möjligt,
inom hvarje regionsområde, på transportvägarna,
mindre befästade biförråder
eller operationsdepoter, efter hand, borde
anläggas, att det ställe vid Wiby kyrka,
der alla vägar från Stockholm, Westmanland,
Dalarna, Nerike, Wermland, Westergöthland,
Södermanland och östergöthland
förena sig, samt den punkt vid Jönköping,
der vägarna från Öster- och Westergöthland,
Småland och, med ett ord, hela södra
Sverige, sammanstöta, åtminstone så
mycket borde befästas, att arnmns ekonomiska
operationsbas derigenom blefve försäkrad,
och fiendens framträngande till
Wanås hufvud-depot tillika betydligen försvårad.
12 H. 20
3o6
Den ia Februari i e. m.
Sålunda uppenbarar det sig tydligen,
att afven jag hyllar det så kallade centralförsvaret,
af hvars vetenskapliga benämning
Friherre Anckarwärd sett så många
förbryllas. Jag hyllar det af orsak, att det
är det minst kostsamma, lättast verkställbara
och ändamålsenligaste för ett fattigt
land, hvaremot dess motsatts: peripheri- eller
gränsförsvaret, fordrar ett så ojemförligt
större antal fästningar och så stora armeer,
att anskaffandet utaf endera af dem,
mångfaldigt skulle öfverstiga Sveriges tillgångar;
jag hyllar det af orsak, att det för
alla länder, men synnerligast för Skandinavien,
är det kraftigaste och säkraste, ty
i samma förhållande som peripheri-försvaret
sprider, i samma förhållande förenar
centralförsvaret nationens både materiella
och intellektuella fÖrsvars-styrka; jag hyllar
det af orsak, att deri ovilkorligen ingår
den defensiva principen, som så väl
passar för vårt läge och våra behof; jag
hyllar det af orsak, att centralförsvaret är
så nära förenligt med Svenskars och Norrmäns
urgamla sjelfständighetslynne, och jag
hyllar det ändtligen af orsak, att detsamma
helt och hållet öfverensstämmer med Skärgårdsflotta
och NationalBeväring: dessa
tvenne de minst kostsamma och mest nyttiga
af alla våra försvarsanstalter.
Jag har nämt NationalBeväring, och
i begreppet derom, att det är hufvudgrun
-
Den 12 F e b r 11 a r i i e. ni.
den för vårt förevar, öfverensslämmer jag
i allo med Herr Friherre Anckarswärd. Att
den af styrelsens organer, som närmast har
lill pligt, att i dessa ämnen tänka och
handla, gör detsamma, kan icke annat vara
än högst tillfredsställande för oss båda,
och säkerligen äfven för hela Svenska Nationen.
Herr Grefve Brahes minnesvärda
ord, i detta fall, äro: ”Bevärings-systemet
”har, under form af skyldighet, återgifvit
”folken den fria mannens ursprungliga rättigheter
att hära vapen till sitt lands förtvar,
och ett folkfaltigt land, som hvar”ken
kan uppställa, eller på fredsfot bör
”underhålla någon betydligare stående ar”mé,
måste på NationalBeväringen utan tvif”vel
beräkna och finna sitt hufvudsakliga”ste
försvar.”
Denna grundsatts, uttalad af en af styrelsens,
i militäriskt afseende vigtigaste, organer,
uppenbarar ingalunda, att någon
excentrisk politik ingår uti Regeringens planer.
Tvertom ogillar Herr Grefve Brahe
Friherre Anckarswärds utsträckning af sjelfva
Bevärings-systemetvisar olämpligheten
och de oerhörda kostnaderna deraf, samt
återför honom till den måtta och medelväg,
man hittills iakttagit.
Alltför besynnerligt, att icke böra anmärkas,
är Herr Friherrens nuvarande tro
20*
3o8
Den 11 Februarii e. m.
(pag. 47)» ”att Sveriges slående armé är otillräcklig
för hvilken försvarsplan som helst,
”och alt bristen ofullkomligt fylles genom
”vår nuvarande Bevärings-lag.” När man
jemför dessa tänkesätt med Herr Friherrens
yrkanden under de föregående Riksdagarna,
att minst 10,000 man af indelta armén
både kunde och borde indragas, så stannar
man, icke utan anledningar, i villrådighet
om hvad man skall tro vara det egentligen
antagliga af Friherrens projekter. Närman
lägger härtill, att Herr Friherren nu vill
utsträcka Beväringspligten ända till och med
det 4o:de året, och sålunda med 4°° Pr0“
cent förnya de ledsamheter och obehagliga
intryck, detta stora och nyttiga försvarssystem
i sin första, af måtta och billighet
begränsade, tillämpning, inom Svenska nationen
uppväckte; så kan inan med skäl
påstå, att ingen mer än Herr Friherren sjelf
tycks lia fallenhet för en excentrisk politik.
Likväl är Herr Friherren strax derefter
(pag. 57) af den tankan, att ”sjelfva fö”remålet
eller försvarsbehofvet är det största
af allt samhällsondt. Man bör i sanning
vara erkänsam mot Regeringenj som
icke lyssnat till Herr Friherrens föreslagna
utsträckning af detta ondaj — som hellre
öppet visat, att Frilierrens projekt, för blotta
bevärings- och utrednings-persedlarna,
skulle leda till den oerhörda kostnaden af
icke mindre än öfver 17 millioner R:dr;
V
Den 12 Februarii e. m.
3°g
och sorn, med den mot denna förfärliga
summa ojemförligt ringa tillökning i anslag,
och utan att i något fall vilja öka armens
numerär, — dock anser det nu befintliga
förhållandet tillräckligt för den försvarsplan
hon uppgjort och ämnar följa.
Att (pag. 47) nuvarande Beväringsexercisen
är bra kort, medgifves; men att
den är utan ändamål, det måste jag bestrida,
Den har redan varit af stort ändamål
blott derföre, alt den farhåga, som BondeStåndet
och Beväringsynglingarna i början
hade för vapenöfningen, derigenom nu mera
alldeles försvunnit, ja till och med förvandlat
denna första fruktan lill elt nästan
allmänt tycke för exercisen. Som militärisk
bildning bar den äfven haft sin goda
— ehuru visst icke fullkomligt syftesenliga
— verkan. Man finner nemligen med verklig
hugnad, alt de unga män af allmogen,
som undergått vapenöfningen, i tal, i hurtighet,
i gång och ställning utmärka sig
framför dem, som icke varit med i den,
af Herr Friherren ansedda, ändamålslösa
12 dagars leken med geväret.
För min^del fäster jag vida mindre
vigt vid en lång vapenöfning, än hvad man
i allmänhet anser så ovilkorligen nödvändigt.
Jag delar i detta, likasom i många
andra militäriska fall, Herr Lefre'ns öf
-
*) Se hans anförande mot Herr Friherre Anckarswärd,
i Plenum den 8 December 1828.
Den 13 Februari! e. rr».
verlygelse. Jag liar sjelf varit vittne, under
pröfningens hårdaste Ögonblick, hurusom
några veckors öfningstid kan bilda alldeles
råa ynglingar till oväntadt fullkomliga
krigare. Wasa Regemente, en i största
hast föranstaltad frivillig uppsättning
under 1808 års krig, exercerades icke många
dagar längre än vår nuvarande Beväring,
men bestod dock soldatprofvet, då det under
reträtten från Cuopio, genast vid ankomsten
till armen mottog arrieregardet,
och charmerade plutonsvis i retirerande med
en ordning, köld och säkerhet, som väckte
sjelfva de blodbestänka veteranernas förvåning.
Jag tror således, alt Herr Friherre Anckarswärds
förslag, i afseende på barns, ynglingars
och Beväringsmanskapets exercerande,
icke förtjenar någon uppmärksamhet.
Jag tror, att om redan 12 års barn förpligtades,
att (pag. 5a) ”med eller utan
"trädgevär, exercera hvarje skoldag (minst
”3:ne dagar i veckan) efter slutad läsning
”minst 2:ne timmar; att *(pag. 53) ifrån
”i6:de till och med 2o:de året, under he”la
sommaren, vid kyrkan alla helgdagar,
”före Gudstjensten,” också 2:11c timmar, att
(pag. 53, 54) ”ifrån och med 21 lill och
"med 25 år, utom 12 dygns årlig bataljons-*
"exercis, 2:ne gånger, nemligen vid hvarje
Ilan tror nemligen 3:nc lämpligt länga öfningsmölen
vara tillfyllestgörande.
Den 12 Februarii e. ra.
3 r i
"sommars början och slut, sammandragas,
"mönstras och exerceras; att, efter fyllda 25
"lill och med fyllda 35 års ålder, en gång om
"året på kyrkobacken mönstras och exerceras,
och att Bevärings-skyldigheten ändå
"icke upphörde förrän med /\o års ålder,”
jag tror, vill jag säga, att detta idkeliga
mönstrande och exercerande under icke
mindre än 23 års tid, — tillika med den
ifrån 5 lill 20 års tid utsträckta Beväringspligten,
— skulle, icke utan skäl, utledsna
liela nationen, förvandla det sköna sjelfförsvaret
till en fruktad samhällsbörda och afskräcka
hvar och en från skolan och kyrkan*
dit man i stället borde mer och mer
söka uppmuntra och öfvertala äfven dem,
som, utan att der mönstras och exerceras,
dock sällan besöka någondera. Endast genom
ett sådant förfarande, som det Herr
Friherren föreslagit, skulle sjelfva föremålet
eller försvarsbeliofvet blifva, hvad det
ingalunda nu är, det största af allt samhälls-ondt.
Man bör akta sig alt, genom för mycket
långvariga, onödiga eller småaktiga vapenöfningar,
göra Beväringspligten obehaglig
och dymedelst småningom fruktansvärd.
Den mätta och medelväg som dermed
hittills iakttagits, har, som sagdt är, haft
flera moraliskt — fast icke så många militäriskt
— välgörande följder. Man bör
312
Den 12 Februari i e. m.
icke obetänksamt tillintetgöra de förra för
de senares skull. På sinnesstämningen, på
den intellektuella bildningen, på känslan
för yrket fäster jag vida mer vigt, än på
exercisen och färdigheten att mer eller mindre
prydligt handtera geväret *). Allmogens
nuvarande belägenhet och behof af all
den lilla arbets-styrka den äger, påkallar
dessutom ett allvarligt behjertande, som,
utan stora olägenheter och brydsamma följder,
icke kan åsidosättas. Att vid det personliga
deltagandet i den fria mannens
*) Målskjutningen, såsom en folk-lek, anser jag
icke heller så nödvändig, söm Herr Friherren.
Lek och pligt kunna icke gerna sammanparas.
Hos tänkande menniskor blir pligten icke länge
lek, och lekandet med skarpa skott är dessutom
löga eller intet syfteseniigt. För öfrigt
ar det icke, i vår tid, den mer eller mindre
säkra skottvexlingen, som egentligen afgör en
bataljs utgång. Det är manövern som gör det.
Den beror af högste befälhafvarens eller tillfälliga
befälhafvares insigt och fintlighet, och.
det är dessa egenskaper, som böra utbildas
företrädesvis, och det hos befälet. Hvad nationaldrägten,
som skall uttränga Adels-, Brukspatrons-
och Borgare-uniformerna, beträffar,
så, ehuru nyttig den kan vara, hör den dock
till ett underordnadt värde, och bör öfverlemnas
till hvars och ens godtfinnande; ty dea
blåa eller grå rocken, lång eller kort, gör ingenting
till saken, då det gäller att ställa sig
i ledet för fäderneslandets försvar, och dessimellan
må man få kläda sig efter råd och
lägenhet, såsom man finner för godt, utan att
stöpas i vissa skråmessiga, allmänna eller enskifta,
hvarken yttre eller inre former.
>
Den 12 Febru a l ii e. m.
313
sjelffors var flista så få uppoffringar af lid
och kostnader, som möjligt; se der höjden
af ali statsmannavishet i ordnandet af ett
folkfattig och medellöst lands försvarsanstalter.
Att uttänka de ändamålsenligaste
medel derföre, är åter ej mindre en liderligt
öm Regerings, än hvarje omtänksam
medborgares både rättighet och pligt. Jag
skall längre fram, med min välvilliga, ehuru
ringa, skärf, söka bidraga dertill. Jag
vill förut göra några inkast vid Herr Friherre
Anckarswärds slutliga tankar.
Herr Friherren påstår, att (pag. 5i)
”folkbildningen är ännu hos oss uti ett alltför
uselt tillstånd,” och att ”råheten är
”stor och tankelyftningen ringa eller ingen.”
Jag kan icke gilla detta i allmänhet stränga
domslut. Jag anser det icke rättvist.
Visserligen har folkbildningen icke uppnått
och icke ens kunnat upphinna sin kulminationspunkt;
men jag tror derföre ingalunda
, att den är i ett alltför uselt tillstånd:
jag är tvertom böjd att tro, att den
hos oss, relatift lill andra länder, ,är i ett
ganska godt tillstånd.
Frankrikej som så ofta åberopas såsom
exempel, och som på upplysningens
allmänna bana, i många fall, hunnit längre
än nästan alla andra nationer, är likväl,
i afseende på folkbildningen, mycket
efter oss. Vår vidsträckta och glesbebod
-
3i4
Den 12 Fe b r u a r i i e. m.
da lokal, med små tillgångar och föga utbildad
industriell verksamhet, skulle dock
kunna göra motsattsen både lätt förklarlig
och med skäl ursäktlig.
Frankrike räknar i5 millioner invånare,
som ej kunna läsa i bok.
Långt ifrån att halfva folkmängden hos
oss saknar denna ytterst nödvändiga kunskap,
finns det snart sagdtingen enda menniska
i Sverige, som ej kan läsa i bok, och
nästan tredjedelen af våra sjelfbesultna Bönder
kunna derjemte både skrifva och räkna.
Huruvida råhetetij under sådana förhållanden,
med någon sanningsgrund, kan
sägas vara stor, påkallar Herr Friherrens
närmare upplysning om den måttstock> hvarefter
Friherren bedömmer bildningsgraden
hos vår menighet? Likaså förhåller det sig
med Herr Friherrens yrkande, alt tankelyftningen
hos allmogen är ringa eller ingen.
Om sedlighet och ordnings-kärlek kunna
anses för igenkännings-tecken på urskiljning
och tankelyftning, så kan man icke,
med skäl, fråndömma Svenska allmogen
dessa egenskaper; stora brott och laster äro
hos oss lyckligtvis sällsynta, och härröra,
— då de som undantag någon gång röjas,
— mera från den sinnesförvirring, hvari
brännvinet bringat deras utöfvare, än från
vildsinthet och råhet.
Den 12 Februari i e. m.
Inrättningen af folkskolor efter vexelundcrvisnings
-method är otvifvelaktig! en
önskansvärd sak. Men att, utan afseende
på lokala hinder, ålägga alla ynglingar, ifrån
12 till 16 års ålder, att minst 3:ne dagar
i veckan besöka dem, är icke verkställbar!,
och dessutom för mycket ingripande i hvars
och ens fri- och rättigheter, om uppfostran
skall ske på befallning och efter en viss
method. Att vid dessa skolor borde exerceras
minst 2:ne timmar hvarje skoldag efter
slutad läsning, är icke heller välbetänkt,
ty detta allmänna och tidiga exercerande
skulle, såsom jag redan nämt, troligen
mera skada än gagna, och kostnaden
alt vid hvarje liten by-skola underhålla en
exercitie-mästare, torde äfven förtjena att
öfvervägas.
Möjligheten oell kraften af ett lands
försvar, — jag upprepar det—-beror dessutom
icke så mycket på soldatens eller rättare
bevärings-karlens utbildade färdighet
i de mekaniska handgreppen, som icke mer
och hufvudsakligast på befälets skicklighet.
Jag har åberopat ett, i delta hänseende,
talande och bevisande exempel ifrån
1808 års krig. Jag skulle kunna, ifrån
denna tid, åberopa flera dylika. Men jag
väntar mig en invänning deremot, tagea
från det då varande Landtvärnets föga användbarhet
i allmänhet, som jag bör besva
-
3i6
Den 12 F e b r u a r i i e. m.
ra, och tror mig icke kunna göra det bättre,
än derigenom, att jag företrädesvis begagnar
det till styrka för mitt påstående.
Det var nemligen icke den så kallade
otillräckliga och korta excercis-tiden, som
gjorde Landtvärnet i det liela så litet gagneligt;
det var endast och allenast den.
ringa urskillning, hvarmed man tillsatte befäl
vid detsamma. Der befälet var någotsånär
dugligt, befanns också denna landets
ungdom fullkomligt uppfylla sin bestämmelse.
Att studenterj bodbetjenter och gesäller
j utan afseende på konduit, utan kunskap
i krigsyrket, icke kunde, såsom officerare
och under-officerare, hvarken exercera
, bilda eller vårda underlydande manskap,
säger sig sjellt.
Det ar således just Landlvärnets i allmänhet
olyckliga öde, som, främst af alla
exempel, vitsordar den större nödvändigheten
utaf ett dugligt befäl, än behofvet
af mycken exercis-vana bos troppen.
Sättet att i tid åstadkomma det förra, är,
i följd deraf, bufvudsakligen vigtigt.
Jag anser denna stora fördel lättast
och med minsta kostnad vinnas genom en
liten utvidgning af det förslag—jag, i sammanhang
med min motion om upplösningen
af Kongl. Krigs Akademien på Carlberg,
vördsamt framställt.
Den 12 Februari i c. m.
3*7
Jag liar deri föreslagit tvenne MilitärProfessorers
anställande vid Universiteterna
i Upsala och Lund, samt en Militärlektors
vid hvarje af Rikets Gymnasier; Liefve
dertill en Exercis-mästare förordnad vid
hvarje Trivial- och Apologistskola, och dessa
Militär-lärare, jemte den praktiska undervisningen,
förpligtades att meddela åt
de studerande de nödvändigaste theoretiska
militärkunskaperna; — så tror jag att, i
hehofvets stund, då national-försvaret i
större eller mindre massa påkallades, ämnen
till tjenliga Officerare och Underofficerare
framdeles icke skulle komma att saknas
Det skråmässiga i krigs-yrket skulle
derigenom tillika försvinna, och den allmänna
och offentliga uppfostran blifva hvad
den, i väl ordnade samhällen, hör vara,
nemligen på en gång vetenskaplig, medborglig
och militärisk.
Det är denna gemensamhet i uppfostran,
som förenar och förhrödrar alla samhälls-klasser,
som mångdubblar deras verk
-
*) Derjemte borde de i arme'n qvarstående Officerarne
dervid påräknas, och, till vinnande
af öfning i yrket, ensamt — och årligen —
begå gnas för Bevärings-manskapets exercerande
inom hvarje Län eller Regemente, hvarigenom
3:dje Bataljonshefälet kunde indragas
till betydlig besparing för Stats-kassan. —
Lif-Bevärings-Regementets befäl kunde, af samma
skäl, äfven indragas.
318
Den 12 Februar i i e. m.
samhet, som utvidgar deras krafter, som
sammansmälter de individuella åsigterna,
som, med ett ord, befordrar det helas trefnad
och bestånd; och det är sålunda national-andan
och ncitional-försvaret, dessa
tvilling-syskon, säkrast både lifvas, näras
och stärkas. När man, genom en dylik
förening af den medborgliga och militäriska
bildningen i våra offentliga läro-anstalter,
försäkrat sig om ett dugligt och tillräckligt
befäl, — anser jag den vigtigaste
grunden lagd för ett kraftigt och ändamålsenligt
national-försvar.
Likväl tror jag, att denna princip, som
upplöser all skråmessighet i utöfningen af
försvarspligten, ända till sjelfva roten bör
utsträckas.
Privilegiernas tid är försvunnen. Man
kan, eller åtminstone borde man kunna,
säga detsamma om de omrfvade, och på
denna omedborgerliga grund stående härarnas.
Vårt indelnings- eller Carl XI:s storverk
har mildrat följderna — af dessa nationernas
frätande kräftor, hos oss.
Vår stående armé är tili det mesta införlifvad
med national-försvaret, och är
dessutom icke stor eller af egenskap att direkt
betunga stats-kassan.
Jag medger således fullkomligt denna
inrättnings välgörande verkningar hittills.
Den 12 Februarii e. m.
Men med konskription-systemet liar ett
annat förhållande uppkommit. Detta system
har verkligen öppnat en helt ny epok
i Europas militär -väsende i allmänhet.
Och sjelfva vårt hittills med skäl beprisade
och prisvärda indelnings-verk, kan icke
undgå att rubbas deraf. Denna tid är ännu
icke inne, men den förestår såsom en
oundviklig följd af sakernas nya ordning.
Vår indelta soldat är dock lejd, ehuru
jordbrukande, — bär icke den fria mannens
vapen, — hör under en skråmessig
behandling, måste tjena så länge han kan ,
och står, i många fall, uti heterogena förhållanden
till de öfriga medborgarne och
sina jemlikar, i synnerhet Rote- och Rusthållare,
hvilka ofta med honom, i afseende
på hans yrke och dermed gemenskap
ägande ämnen, tvista om mitt och ditt„
om rättigheter och skyldigheter. Sådana
stridigheter äro icke välgörande, de äro
tvertom så mycket mer skadliga, som det
nästan ligger i aflönings- och underhållssältet,
att tvister icke gerna kunna undvikas
dem emellan. Ett sådant förhållande är lika
obehagligt, som ändamålsvidrigt. Det
är lika stridande emot sjelf-försvarets och
konskriptions-systemets egen natur, som en
uppenbar motsägelse, att det, i anseende
till krigsyrket, skall finnas mer än ett stånd.
Att verkligheten, likasom begreppet af Krigare
och Medborgare, bör sammansmälta,
320
Den 12 Februari i c. m.
lior lill national-försvarets ovilkorliga kraf,
hvaråt raan icke nog kan skatta, och hvarmed
en serskilt krigare-kast, om ock indeltj
icke är förenlig. Det ena, liylladt
såsom sig bör, måste upphäfva det andra.
Framtiden skall visa nödvändigheten deraf.
Dessutom åtföljer med indelta soldaten
flera vigtiga olägenheter. Han är antagen
på lifstid: han måste tjena så länge han
möjligen förmår, detta är öfverensstämmande
med Rust- och Rothållares fördel, som,
icke utan anledning, vanligen afses framför
tjenstens fordringar.
Det är derföre den indelta armen, efter
en längre tids fred, består af gamla
och bräckliga soldater, hvilka, om krig utbryter,
af orklöshet och håglöshet icke kunna
åtfölja armens rörelser, blifva otjenstbara,
fylla sjukhusen, och minska sålunda
effektiva styrkan, ofta under hälften af armens
numerär. Afskedas de för ålderdom
eller andra orsaker, så betunga de pensionsanstalterna,
som ändå icke ens nödtorflligen
kunna underhålla dem, eller blifva de
tiggare på sina gamla dagar, ty sedan de
icke mer anses tjenstbara, äro de icke eller
nog arbetsföra att kunna lifnära sig. Dessa
omständigheter verka lika menligt på landet,
som på armen *).
L§gger
*) Officerarnes och Under-Officerarnes behöriga
instruktion och bildning försvåras äfven genom
deras spridda och fasta bonings-platser inom
Regementernas vidsträckta läge.
Den 12 Februarii e. m. 3at
Lagger man dertill, att rekryteringen
under fredstid är svår och legans utbetalning*
ej sällan, kännbar ocb tryckande för
jordbrukaren, liksom underhållet af soldatens
beklädnad *), kost under möten och
mönstringar, tillika med reparations- ocb
nybyggnads-skyldigbeterna vid torpet, ocb
äfven skötandet deraf, då soldaten är kommenderad;
— så lärer ingen kunna neka
att, ehuru stats-kassan undgår att i detta
fall vidkännas någon betydligare utgift, drabbar
den deremot så mycket mer direkt ocb
nästan för hardt Jordbrukaren, hvars öde
för tjenar alt behjertas.
Att på en gång afhjelpa dessa olägenheter,
tror jag icke vara möjligt; ty att
reducera indelta armen, går icke an; den
är för närvarande en nödvändig stam för
vår mindre öfvade Beväring.
Ått, utan rubbning af någonderas hufvudgrunder,
amalgamera båda, •— se delen,
såsom jäg vågar tro, ej mindre nyttig,
än verkställbar gärd åt tidens, åt armens
ocb jordbrukarens gemensamma fordringar.
Den är dessutom öfverensstämmande med
den Rote- och Rusthållare förut beviljade
rättigheten, att under krig icke behöfva
rekrytera pä annat sätt, än genom allmän
-
*) Nemligen en viss del deraf.
12 H.
322
Den 12 Februarii e. m.
na Beväringen. Samma rättighet, att efter
fri vilja begagnas kunde ju, utan svårighet,
äfven utsträckas till fredstider, dock emot
en till denna lättnad svarande ringa afgift *).
Soldat-tjensten skulle likväl icke vara längre
än Beväringspligten, utan upphöra efter
fem års förlopp.
Då denna amalgamation icke annorlunda
hvarken kan eller bör ske, än småningom,
i mån af sig yppande vakanser,
och i öfverensstämmelse med vederbörandes
fria vilja, — så blir den händelsen
otänkbar, att hela armén eller ens någon
betydligare del deraf, på en gång kunde
blifva rekryter. Förhållandet i detta fall
blefve, att börja med, detsamma som nu,
och framdeles, i händelse förslaget i allmänhet
antogs, skulle afgången och rekryteringen
komma att stå i bestämdt och lätt
beräkneligt förhållande till hvars och ens
olika, men alltid högst femåriga tjenstetid,
som naturligtvis icke inträffade på samma
*) Denna afgift borde bli så liten som möjligt;
roen billigt är det, att Rust- och Rothållare
erlade något, både derföre att de icke behöfde
lega, och derföre att de lingö soldat-torpet
till eget bruk mot arrende, hvilken summa
skulle inberäknas i den årliga afgiften, som
t. ex. i ett för allt af Roten kunde utgöras
med io R:dr om året, hvarigenom, i tidens
längd, en årlig inkomst af nära en half million
blefve att påräkna, m. m.
Den 12 Februarii e. m.
3a3
åratal för flera än ilem, hvilka, tillfälligtvis,
på samma gång ingått i nummer.
Arbets-styrkan för jordbrukaren blefve
derigenom icke eller minskad, ty om Beväriogskarlen
eller soldaten utkommenderas
eller exerceras, blir ju sådant detsamma:
det är endera af dem, som i alla fall
mäste afgå. Man skulle till och med kunna
påstå, att det är bättre att den äldre
arbetskarlen, än den yngre®), stannar qvar
lill jordbrukarens tjenst.
Deremot skulle, genom denna inrättning,
uppkomma flera ytterst maktpåliggande
och väsendlliga fördelar. De bestå i
synnerhet deri: att hela armeen blir en
verklig national-arme', att konskriptions-systemets
liufvudprincip sålunda göres, utan
undantag, gällande, att den fria mannens
rättighet och pligt att till sitt lands försvar,
en viss tid bära vapen, blir allmän;
alt ingen derefter ”kan sägas köpa en an”nans
lif eller sälja sitt eget för penningar
**);” att de som exepcerat i fern år,
och det i sin bästa och lifligaste ålder,
*) Vanligen är den indelta soldaten eller den
person, sora dertill leges, äldre och mera jrbetsara,
än Bevärings-ynglingen emellan 21
och i5 år.
**) Se pag. 174, 1 Del. af Lej rens Föreläsningar
i Krigs-velensknpen.
21*
34
Den 12 Februarii e. m.
aldrig kunna glömma hvad de lärt; att liela
den uppvexande generationen efterhand,
på detta sätt, blir vapenför och af oberäknelig
nytta och användbarhet, då försvaret
i massa sättes i fråga; att försvars-pligten
blir jemt delad, och all skråmessighet bannlyst,
hvarigenom rättskänslan tillfredsställes
och förtroende och enighet alstras; att
”massan af nationen vänjes vid ordning
”och laglydnad, samt att hastigt fullgöra
”sina skyldigheter, som verkar fördelaktigt
”på enskilta företag, hvilket åter har en
”mäktig inflytelse på industrien och natio”lial-välståndet
*);” att armens öfver- oell
under-befäl vinner genom den i längden
betydligare, årliga rekryt-undervisningen,
en allmännelig färdighet och vana att bilda
och handleda soldater, hvilket är af
mycken vigt, och vanligen saknas, då soldaten
tjenar på lifstid och årliga rekryteringen
sålunda är liten; att man framdeles
om mitt förslag vinner Regeringens och
Nationens bifall, kan, med skäl, skryta af
att äga en exercerad och på sitt sätt stående
arme, hvaraf ingen soldat är öfver 25
år '*■■); att det är denna ungdomlighet, sorn
*) Se Lefréns Föreläsningar i Krigs-vetenskapen,
der fördelarna af en national-arme' upplysas.
**) Det var ined sådana ynglingar, ehuru mindre
exercerade, som Napoleon slog det öfriga
Europas gamla, till antal och krigsvana öfverlägsna,
soldater; det var i spetsen för dern
han utropade, du han besteg Bernhards-ber
-
Den 12 Febr na lii e. ni.
325
i krig är ovärderlig; att det är med den
man kan trottsa alla möjliga faror, att uti
den företrädesvis herrskar lif, verksamhet
och rörelse, att hos den finnes en brinnande
fosterlands-känsla, tillika med ärans och
modets allsmäktiga hänförelse, och djerflietens
eldkraft, förenad med ungdomens
sjelf-förtroende; att den ännu icke hunnit
fästa sig vid lifvets små bekymmer; att
den är oberoende af vanornas, maklighetens
och vissa behofs mäktiga inflytelser,
att slutligen en sådan nalional-armé är, i
ordets vidsträcktaste bemärkelse, krigisk
och krigslysten, och derföre —åtminstone
inom landets egna gränsor — utan öfverdrift
sagdt — oöfvervinnerlig.
Jag hoppas att ett förslag, som, om
det verkställdes, skulle bereda så väsendtliga
och så vigtiga fördelar, förtjenar all
möjlig uppmärksamhet.
Jag vet väl, att 7 och 14 §§. RegeringsFormen
öfverlemna endast och alle
-
get, för att besegra de Österrikiska veteranerna
och befria Italien: aro alla unga, sol
claier
och generaler s för oss ar o mödorna en
”lek, vi kunna tillintetgöra alla hinder och ar”méer.
JJ Carl XI:s ärorika seger vid Lund
och Stenbocks icke mindre lysande vid Helsingborg
skedde med lika beskaffade, nyss
sammandragna, föga eller intet exercerade ynglingar;
flera in- och utländska exempel att
förtiga.
3a6
Den 12 Februarii e. m.
nast till högste Befälhafvaren öfver Itrigs—
makteti till lands och vatten, att, efter sin
vishet och sitt godtfinnande, besörja om våra
försvarsanstalter. Jag vet äfven, att denna
Konungsliga Hjelte och Härförare, —
som så afgörande deltagit i ordnandet af
Europas öden under de tider, då dess sjelfständighet
var satt på de hårdaste prof,—
är vårt dyrbaraste bålverk, vår säkraste
central-fästning, till hvilken fosterlandskänslan
och modet med de herrligaste förhoppningar
kunna ila och med fullt förtroende
sluta sig, för att finna ett osvikligt
stöd för Skandinaviens oberoende. Men jag
vet derjemte, att Han, med de upphöjda
tänkesätt, som äro Honom så egna, icke
kan misstycka, alt medborgare täfla omatt
uppfinna och framställa de medel, de anse
kunna bidraga till det älskade gemensamma
fosterlandets försvar.
Det är också derföre jag icke tvekat,
att inför Thronell, Svenska Folket och dess
Representanter vördsamt frambära mina
ideer om våra försvars-anstalter.
Jag har gjort det utan något slags anspråk
på ofelbarhet.
Prof ningen af dem tillkommer hvar
och en sakkunnigare än jag; antagandet
heror, som sagdt är, blott af En, och till
Hans djupa insigt och vidsträckta erfarenhet
öfverlemna!’ jag mina förslag, med full
-
Den 12 Februari! c. m.
komligaste tillförsigt och glad förhoppning
att vinna öfverseende, äfven om min ringa
förmåga litet eller intet motsvarat min innerliga
vilja att gagna.
Jag har nu slutat mina anmärkningar
öfver Herr Friherre Anckarswärds tankar
om Sveriges försvars-anstalter; jag har uttalat
dem med den frimodighet, som egnar
en Svensk medborgare, och öfvereusstämmer
med min värde motståndares eget sätt
att handla och uttrycka sig. Hvem som af
oss har mer eller mindre rätt, tillkommer
icke mig att afgöra. Mig tillhör blott att
på ett ställe samla de ideer, som jag vågar
anse vara de ändamålsenligaste vid ordnandet
af våra försvars-anstalter; nemligen:
Att konskriptions-systemet är hufvudgrunden
för försvaret af vår politiska
sjelfständighet;
Att central-försvaret dermed sjtär i ett
bestämdt och ovilkorligt samband;
Att en tillräcklig skärgårdsflotta derifrån
är lika oskiljaktig, sorn deri af hufvudsaklig
nytta och synnerlig användbarhet.
Att för densamma ett sjö-etablissement,
oåtkomligt för belägring från fasta
landet, i närheten af Stockholm borde inrättas
;
Att hufvudstaden borde befästas, och
kan sålunda utgöra ett vigtigt och uthållande
försvar;
Den i a F e b r u a r i i e. m.
Att i Vanäs fästning är en ganska nyttig
och icke plan/öst uppförd, centralt belägen,
hufvud-depot;
sitt baserade derpå och i sammanhang
dermed, längs armens ekonomiska operations-linier,
om möjligt, inom. hvarje af
landets regioner, filial- eller operations-depoter
borde uppföras, icke starkare hejdstäde,
än som fordras att sätta dem i säkerhet
för fiendtliga ströj-korpser ;
s4tt vissa af Mälarens sund, och de
märkvärdiga förenings-punkterna af landets
vigt i gas te vägar vid Jönköping borde
befästas, dock icke med kostsamma permanenta
verk;
sitt allmänna Beväringen och indelta
Armeii, i mån af sig yppande vakancer,
borde amalgameras;
Att militär-lärare borde anställas vid
alla offentliga högre och lägre skolor '* j ;
Att de i armen qvarstående of peer arne
borde årligen exercera den Beväring,
som icke ingått i Regementernas nummer;
*) Hvarvid, äfvensom under Beväringsmanskapets
årliga exercismöten, gymnastik-inrättningar
och öfningar, såsom särdeles nyttiga, icke
böra förbises. Dessa välgörande kropps-öfningar
böra i synnerhet förenas med den praktiska
och theoretiska individuella utbildningen
för guerilla-krigpt, såsom det vigtigaste och
nödvändigaste föremålet för Svenskarnas krigiska
uppfostran.
Den 12 Februrfrii e. ni.
ylit guerilla-kriget till lands och vatten
är närmast öfverensstämmande med
landets lokala fordringar och det fruktansvärdaste
för en inryckande fiende.
Med d essa tänkesätt lior jag naturligtvis
icke bland dem, som, oaktadt våra små
tillgångar, misströsta om möjligheten af
Skandinaviens tillbörliga försvar. Jag är
Ivertom innerligen öfverlygad att, om vi
blott veta akta oss för all excentrisk politik,
hvartill böra gränsfästningar och örlogsskepp,
— och inskränka oss inom ett
ändamålsenligt och inre försvar, —så kail
ingen öfvermakt i verlden besegra oss. Blott
en omständighet fordras ytterligare dertill,
nemligen en allmän, oförfalskad, innerlig
fosterlands-känsla ®).
*) Finnes den, så tan ingen fiendtlig öfverlägsenhet
underkufva ett samhälle, oru också
ägande ringa synbara ressurser i rikdom eller
folkmängd: allt ersättes dock i oberäknelig
mångfald af den immateriella kraften, genom
den allt trottsande foster/ands-kärleken;
den heliga lågan, som vid Thermopyle lifvade
en handfull Grekerj att motstå Xerxes’
millioner, sora höjde några kolonister till verldsbeherrskande
Romare, som bragte Schytherne
att saga Alexander: ”Vi kunna icke vara nå”gons
slafvar, och vilja ej vara någons her”rar.
— Gå blott öfver Tanais—och du skall
”erfara vidden af vårt välde, — du skall fin—
”na, att vårt armod är starkare än alla dina
”millioner,” — densamma allsmäktiga fosterlands-känsla,
som gjorde, alt dessa Schyther
Den 12 Februarii e. m.
Svenskar oell Norrmän lia hittills aldrig
saknat den; de skola, som förenade
Bröder och Skandinavien, framdeles ännu
mindre sakna den; ty de veta att, näst
Gudomen., finnes icke något skönare än Fäderneslandet,
med dess ära och sällhet.
Lades på bordet.
Uplästes och lades på bordet LagTJtskottets
den 16 sistlidne Januarii under N:o
16 afgifne Betänkande öfver väckt förslag
till en Lag, att då oenige makar, som af
undergången varning ej låtit sig rätta, blifva
för kif och osämja ställde under tilltal
vid vederbörlig Domstol, DomCapitlet må
äga tillåta Makarne, att flytta från hvarandra,
under den tid Rättegången varar m. m.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln åtskiljdes
klockan 10 om aftonen.
In fidem Protocolli,
O, J. Lagerheim.
voro de enda, som förblefvo obesegrade, och
som ännu hänförde deras senaste efterkommande
— Svenskarna — att under Engelbrekt
och Gustaf Wasa frånskaka sig tyranniets
ok, samt att icke blott våga sig i strid,
men äfven slå med 8000 — 80,000 fiender vid
Narva. Det är således kärleken till fäderneslandet
eller fosterlands-kånslan, som, näst religionen,
högst bör vårdas, främst värderas;
ty den gör en upplyst nation på en gång ädel
och krigisk, och, ehuru liten som helst, stark
och sjelfständig.
Den i4 Februari i.
331
Lördagen d. 4 Februarii 1829.
Plenum klockan | till 6 Eftermiddagen.
Justerades 6 ProtocollsUtdrag, innehållande
Ridderskapets oell Adelns i plena
den 12 dennes f. och e. m. fatLade beslut.
Friherre Anckar swärd, Carl Henrik:
Det är anledning till anmärkning mot SlutsMinistern
för Utrikes Ärenderne, HansExcellence
Herr Grefve G. af Wetterstedt, hvarom
Remiss begäres till ConstitutionsUtskottet,
inför hvilket anledningen skall uppgifvas.
4
Hvarjemte Friherre Anckarswärd till
Protocollct aflemnade eLt försegladtconvolut.
Hans Eoccellence Herr Grefven och
LandtMarskalken förklarade, att den utaf
Friherre Anckarswärd emot SlatsMinistern
för Utrikes Ärenderne Hans Excellence Herr
Grefve af Wetterstedt framställde anledning
till anmärkning komme alt, jemte ProtocollsUtdrag
derom, enligt 29 §. Riksdagsordningen,
till ConslitutionsUtskottet afgå.
Föredrogos ånyo och bi föllos följande
StatsUtskottets den 1 g och 24 sistlidne Januarii
afgifne, och den 3 dennes e. m. på
bordet lugde, Utlåtanden:
332
Den 14 FebruarIi.
N:o 4o. Om inrättande af en allmän
Klubb för alla fyra RiksStåndens Ledamöter.
N:o 44. I anledning af ifrågaställd förändring
i tiden för levereringen af Kronoarrenden.
Företogs lill pröfning StatsUtskottets
den 24 sistlidne Januarii under N:o 43 afgifne,
och den 3 dennes p. m. på bordet lagde,
Utlåtande, i anledning af väckte motioner
om förändring af stadgandet uti Kongl. Placatet
den 27 Augusti 1723 angående vilkoren
för Bergsbruks anläggande.
Herr von Hartmans dorff\ Angust: StåtsUtskottet
liar föreslagit: ”att afgifterne till
”Kronan för Bruks- och Bergshandteringen,
”må bestämmas efter enahanda grund, el”ler
till livart 3o:de Sffi, ehvad rudimaterie
n hemlas å Frelse- eller Krono- och
”Kronoskatte-jord, emedan de med nämnde
”handteringar förenade förlags- och hruk”ningskostnader
äro af jordens natur oberoende.
” Jag förmodar, att i detta tillstyrkande
är uteglömdt ordet framdeles j eller
hädanefter , enär förslaget endast kan
hafva afseende på de Bergsbruk , som i framtiden
anläggas. Ty om det tillämpades äfven
på dem, som redan äro anlagdé, under
andra beskattningsvilkor, skulle sådant medföra
en betydlig minskning i Kronans inkomster;
hvilket icke lärer kunna vara Stats
-
Den i4 Februarii.
Utskottets mening att tillstyrka. Jag anhåller
derföre om återremiss af Utlåtandet,
för att i denna omständighet rättas.
I anledning af denna anmärkning hlef
StatsUtskottets ifrågavarande Utlåtande, uppå
af Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken framställd proposition, till
StatsUtskottet återremitteradt.
Yid förnyad föredragning af StatsUtskottets
den 24 sistlidne Januarii under
N:o 45 afgifne, och den 3 dennes e. ro.
på hordet lagde, Utlåtande, angående understöd
af allmänna medel för' Arvika köping,
hlef detsamma af llidderskapet och
Adeln gilladt.
Företogs till pröfning StatsUtskottets
den 24 sistlidne Januarii under N:o 46 afgifne,
och den 3 dennes e. na. på hordet
lagde, Utlåtande, i fråga om uppresandet
af en minnesvård vid Lutzen, der Konung
Gustaf II Adolf stupade. -
Herr Rosenblad, Bernhard: Då jag hörjade
läsningen af StatsUtskottets ifrågavarande
Utlåtande, och dervid fann Utskottet
erkänna den store, den ovanligt store,
ja kanske den störste af våra Konungar,
Gustaf II Adolfs utmärkta förtjenster, hoppades
jag, att Utlåtandet skulle innehålla
334
lien 1.4 Februarin
ett belt annat slut, än ett afslag pä motionen;
men då jag derjemte funnit Utskottet
hafva antydt ett annat sätt, än det i motionen
föreslagna, att uttrycka vår erkänsla
för, och bevara minnet af denne ovanlige
Regent, är jag också lika öfvertygad,
alt man i enskild väg icke skall underlåta
att vidtaga de åtgärder, som kunna visa,
det vi icke glömt, att vi ägt en sådan Konung.
Af detta skäl ensamt vill jag ej yrka
återremiss, ehuru jag ej godkänner det
resultat, dit StatsUtskottet kommit. StatsTJtskottet,
som i allmänhet gjort rättvisa åt
Gustaf II Adolfs egenskaper och förträffliga
inrättningar i Riket, har dervid i synnerhet
fästat sig vid hans organisation af UndervisningsVerket.
Såsom jag fattat Utlåtandet
i detta afseende, är Utskottets mening
den, att det vore genom vidare befrämjande
af UndervisningsVerkct, genom
ytterligare anslag till dess befordrande, som
man häst skulle hylla minnet af den, som
sjelf för samma ändamål gjort så stora uppoffringar.
Detta gifver mig hopp, att man,
när frågan om UndervisningsYerken förekommer,
begagnar denna utväg att hembära
en skyldig minnesgärd åt Gustaf II Adolf;
och jag skulle, bland annat, anse lämpligt,
om man vid Upsala Akademi, som nästan
helt och hållet är grundad på hauf enskifta
gåfvor, stiftade en ny Profession t. ex.
i StatsYetenskapen, och lät densamma bära
den store Konungens namn. — Jag be
-
Den i4 Februari i.
335
gär ej återremiss, men jag liar velat till
Protocollet yttra förenämnde önskan, emedan
jag erkänner mig hafva mer än vanligt
con amore behandlat detta ämne. Och
jag får derjemte tillägga en omständighet,
som synnerligt tillfredsställt mig. Man har
nemligen sagt mig, attdå StatsUlskottets ifrågavarande
Utlåtande, som på en afdelning
var utarbetadt, i Utskottet föredrogs, hade
någon der yttrat den anmärkning, att ett
afslag på motionen icke behöfde så utförligt
motiveras; men dervid skola Lednmöterne
af BondeStåndet hafva sagt: ”Denne
”Konung var så stor, att man om honom
icke kan säga för mycket.” Dessa få ord,
jag upprepar det, hafva till mig talat mera
kraftfullt, än all den oratoriska prydnad,
hvari Utskottets afslag blifvit iklädt.
Uppå derefter af Hans Excellence Herr
Grefven och LandtMarskalken gjord proposition,
blef StatsUtskottets ifrågavarande
Utlåtande af Ridderskapet och Adeln bifallit.
Föredrogos å nyo och bi föllos StatsUtskottets
den 24 och 28 sistlidne Januarii
afgifne, och den 3 dennes e. m. på bordet
lagde, Utlåtanden:
N:o 47* I anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga remiss uppå underdåniga ansökningar
om nedsättning i arrendet för hemmanen
Rörby och Barkarby.
336
Den 14 Februarii.
N:o Angående uppförande af clt
Kronomagazin vid Mörby Långa köping på
Öland.
Till pröfning företogs StatsUlskottets
den 28 sistlidne Januarii under N:o 5o afgifne,
och den 3 dennes e. m. på bordet
lagde, Utlåtande, angående inrättande af
ett Rikets Ständers Archiv.
Herr Cederschjöld> Pehr Gustaf: StatsUtskottet
bar missförstått mig deruti, att
det ansett min motion endast hafva afseende
på Riksdagshandlingarne efter år 1809.
Deremot har jag förnämligast fästat mig vid
de äldre handlingar, hvilka finnas hos Ridderskapet
och Adeln från år 1 Gay, hos PresteStåndet
från i633, hos BorgareStåndet
från 1719 och hos BondeStåndet från 1728.
Det är desse, som innehålla de lmfvudsakligaste
källorne för vårt fäderneslands historia
från bemälte tid, och då det är historien,
som kraftigast befordrar en sann
upplysning och lefvande kärlek till fosterlandet,
så synes man icke böra underlåta
att sorgfälligt vårda nämnde handlingar; men
min motion åsyftar icke blott desse handlingars
bibehållande, utan äfven deras ordnande
i ett mera användbart skick. Det
är hög tid, att åtgärder vidtagas till deras
bibehållande. Jag har anledning tro, att
BorgareStåndet och kanske äfven de andre
Stån
-
Den i4 Februarii.
Stånden ägt äldre Riksdagshandlingar än
som nu finnas; och de, som PresLeStåndet
har qvar, äro i väggskåp sammanpackade och
redan mycket skadade af fugt, så att de
snart blifva obrukbara, I afseende på användbarheten,
äro dessa mångfaldiga och
vidlöftiga handlingar i deras närvarande
skick nästan alldeles otillgänglige för forskaren:
och det är för honom nu omöjligt,
att ur dem kunna hemta hvad han behöfver.
Det fordras derföre, att en serskild
Embetsman tillsattes att genomgå dem, och
deröfver upprätta fullständige register. Också
torde flere år behöfvas, innan de kunna
så ordnas, att man deraf kan hafva fullkomlig
nytta, och de blifva rätt brukbara.
Ilvad åter angår Riksdagshandlingarne
efter 1809; så hemställer jag, huru stor
nytta Historieforskaren väl deraf kan hafva,
om icke deröfver upprättas fullständiga
allmänna register för t. ex. hvart 20-tal
af år. Hvilken lättnad skulle icke äfven
en sådan åtgärd medföra för Utskotten vid
utarbetandet af deras Betänkanden, då de
härigenom kunde se, huru frågorne blifvit
förut behandlade och ansedde. Saken synes
mig vara ganska vigtig och förtjena
mera afseende, än Utskottet derpå fästat.
Jag hemställer derföre, om ej återremiss af
Utlåtandet kunde medgifvas.
Grefve von Schwerin, Fredrik Bogislaus:
Herr Cederschjöld har visserligen rätt
12 H. 22
338
Den 14 Februari i.
i sin anmärkning; Utskottet synes ej liafva
sträckt sin åsigt af motionen så långt, som
Herr Cederschjöld; men jag hemställer, om
väl genom en återremiss af Utlåtandet kan
vinnas något annat resultat, än att Utskottet
förklarar, det ingen tillgång af Statsmedel
finnes till de föreslagne kostnadernes
bestridande. Dessutom får jag fästa Ridderskapets
och Adelns uppmärksamhet derpå,
att i PresteStåndet blifvit väckt motion
om anskaffande af en större byggnad till
samlingsrum och Canzlier m. m. för de
ofrälse RiksStånden; om detta förslag gillas
och kommer att verkställas, blifva i samma
byggnad rum att tillgå för Ståndens Archiver.
Derföre synes mig förevarande fråga
kunna förfalla.
Herr RosenbladBernhard: För min
del instämmer jag helt och hållet med Herr
Cederschjöld. Jag tror det vara för oss vigtigt,
att känna Riksdagshäfderne från förra
tider. De böra finnas på ett ställe; och jag
hemställer, om ej Statsverket kan äga tillgång
att bekosta årligen 6oo Rrclr till lön
för en Rikets Ständers Archivarie, och 200
R:dr till tryckning af nödige handlingar.
Jag tror denna tillgång skulle lätt vinnas
på RiksgäldsContorets Stat, der tjenster nyligen
äro och vidare komma att indragas.
Dessutom skulle, om sedelutgifningen från
Riksgälds-Contoret upphörde, derigenom
uppkomma en årlig besparing af flere tu
-
Den 14 Februari i.
33g
sende Riksdaler, hvaraf en del kunde användas
till ifrågavarande ändamål.
Herr Cederschjöld: Jag vill ej ingå i
att söka några utvägar lill bestridande af
kostnaderne för verkställandet af mitt ifrågavarande
förslag; men mig synes, att, då
man uppoffrar millioner för 3:e HufvudTiteln,
och till Canalers anläggande och dylikt,
så kan man väl också finna utväg till
några hundrade R:dr för forskningar i vårt
fäderneslands historia. Emedlertid anhåller
jag nu, alt detta utlåtande, hellre än
att bifallas, måtte få hvila, intilldess motionen
om ett gemensamt hus för de ofrälse
RiksSlåuden blifver afgjord. Bifailes den,
så kunna Ståndens Archiver der förenas,
och då må mitt förslag förfalla; men afslås
deremot nämnde motion, så vill jag hafva
min talan i förevarande fall öppen.
Herr von Hartmansdorff} August: Med
Herr Cederschjöld är jag ense om vigten
och nyttan af ett Rikets Ständers Archiv,
och med Grefve von Schwerin delar jag
den mening, att om ett gemensamt hus
för de ofrälse RiksStånden anskaffades, kunde
deras Archiv der äfvenledes förvaras.
Men om också den väckta motionen att anskaffa
ett sådant hus icke bifölles; så bör
dock icke Herr Cederschjölds ifrågavarande
förslag fördenskuld förfalla, hälst jag tror
22®
/
34o Den 14 Februarii.
det kunna utan stor kostnad utföras. Det
är redan beslutadt, att vissa Exemplar af
RiksStåndens tryckta handlingar vid sednare
Riksdagar skola i RiksgäldsContoret förvaras
; och der finnes rum nog äfven för de
3:ne ofrälse Ståndens hela archiv. En tjensteman
derstädes kunde förordnas alt hafva
vård derom. Två eller tre tjenster äro sedan
sista Riksdag i RiksgäldsContoret indragne
såsom öfverflödige. Om någon af
dessa förvandlades till en Archivariebeställning,
behöfdes icke något nytt anslag för
detta ändamål, utan fråga blefve endast
om fortfarande af ett gammalt. Jag begär
följakteligen återremiss af Utlåtandet, med
anhållan, att Utskottet måtte låta denna fråga
hvila oafgjord, intilldess motionen om
anskaffande af ett gemensamt hus för de
ofrälse RiksStånden blifvit af Ständerne
pröfvad.
Herr Lagerhjelm, Pehr: I det skick
Herr Cederschjölds motion förekom i Utskottet,
var det svårt att urskilja, om motionen
blott angick RiksStåndens tryckta
handlingar, eller äfven de äldre. Den omständighet,
att motionen var framställd i
så stor skala, var liufvudsakliga skälet till
Utskottets afstyrkande. Att tillsätta en särskild
Embetsman, för att granska och ordna
alla Rikets Ständer rörande handlingar,
ansågs vara en alltför stor och onödig omsorg.
Jag tror, att om man sörjer förför
-
Den 14 Febru ar ii.
34t
varandet af äldre handlingarne före år 1809,
så att de oförstörde må i framtiden vara
att tillgå, har man gjort nog för saken.
Hvad sorn af dessa icke redan är kändt,
torde lill större delen icke eller förtjena att
blifva det. Men då nu motionen blifvit inskränkt
till en mindre skala, eller blott till
anskaffande af ett gemensamt förvaringsrum
för Ståndens Archiv, så tror jag Utskottet
hafva skäl att tillstyrka anslag dertill, och
får för sådant ändamål förena mig med
dem, som begärt återremiss af Utlåtandet.
Herr Riben, Carl Wilhelm: Äfven jag
tror, att Herr Cederschjölds motion förtjent
mera afseende, än Utskottet derpå fästat.
Det är visserligen sannt, att derigenom
en utgift för Staten skulle föranledas;
men jag säger, såsom Motionairen: då man
begär millioner till Tredje Hufvudtiteln och
till Canalers anläggning, så synes man ej
böra hushålla på några hundrade Riksdaler,
som äskas till nytta för fäderneslandets
historia. Jag tror dessutom, att det undfallit
StatsUtskottet och de värde Talarne
i detta ämne, att RiddarhusSekreteraren är
den ende piermanente Tjensteman, som Representationen
äger, och derföre just den,
som bör ordna och hafva uppsigt öfver desse
handlingar. De sedan år 1809 äro de
minst vigtiga, ty de äro redan tryckte; men
de vigtigaste äro de gamla handlingarne
från 1G00- och 1700-talen. Herr Ceder
-
342
Den 14 Februarii.
schjöld sjelf har en stor förtjenst, hvarför
man ej kan hålla honom nog räkning, deruti
nemligen, att han meddelat allmänheten
åtskillige handlingar om 1719 års Riksdag
oc h B a ron Görtz. De gifva oss begrepp
om hvad som finnes i de gamla handlingarne,
och huru angeläget det är att forska
i dem. Följaktligen anhåller jag oin
återremiss af Utlåtandet; men tror, oaktadt
Motionairens eget medgifvande, frågan
ej böra hvila, intilldess förslaget om ett
gemensamt samlingshus för de ofrälse RiksStånden
blifver afgjord. Detta förslag är
remitteradt till RiddarhusUtskottet; och ehuru
Utskottet ännu ej deröfver afgifvit silt
Utlåtande, tror jag dock icke någon synnerlig
profetisk förmåga fordras, för alt
kunna med någorlunda visshet säga, attingen
af Ridderskapets och Adelns närvarande
Ledamöter upplefver den tid, då en sådan
byggnad blifver uppförd.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken frågade, om Ridderskapet
och Adeln ansåg de emot StatsUtskotlets
ifrågavarande Utlåtande gjorde anmärkningar
böra föranleda till detsammas återremitterande.
Ropades Ja.
Företogs till pröfning StatsUtskottets
den 28 sisllidne Januarii under JN:o 5i afgif
-
Den 14 F e b r u a r i i.
343
ne, och den 3 dennes e. m. på bordet lagde,
Utlåtande angående uppförande af ett
Lazarettshus på Gottland.
Friherre Cederström, Jacob: Det ämne,
hvarom SlatsUtskotlels ifrågavarande Utlåtande
handlar, är äfven föremål för Allmänna
Besvärs- och EkonömiUtskottets handläggning;
och dess 3:e afdelning har redan
derom fattat sitt beslut, som kommer att
StatsUtskottet meddelas, och hvilket icke
öfverensstämmer med förevarande Utlåtande.
Den häri gjorda uppgiften om Rikets
Ständers beslut i denna fråga vid sistlidne
Riksdag, är rigtig, men den deraf dragne
conclusion, att Motionairens önskan redan,
är eller blifver uppfylld, saknar grund, ty
Kongl. Maj:t har ej bifallit den gjorda hemställan
om Wisby Ilospitalsmedels oförryckta
disposition inom Länet. Jag anhåller derföre
om återremiss, på det saken måtte blifva
gemensamt behandlad af Stats-samt Allmänna
Besvärs- och EkonomiUtskolten.
Grefve von Schwerin, Fredrik Bogislaus:
Jag vill ej bestrida den yrkade återremisseu,
emedan kanske något misstag skett
i BondeStåndets Canzli vid expedierandet
af remissen med denna motion; men deu
till StatsUtskottet ankomna remiss lyder ej
på något annat Utskott än detta.
Friherre Cederström: Den i BondeStåndet'Väckta
motion i förevarande ämne har
visserligen ej blifvit remitterad till jemväl
Den 14 Febr 11 ar i i.
Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet;
men delta Utskott har dessutom fått lill
sig ensamt öfverlemnad en dylik motion
från PresteStåndet; frågan hör således behandlas
gemensamt af Stats- och EkonomiUtskotten,
och så behandlades äfven frågan
vid förra Riksdagen. EkonomiUtskottets afdelning
har ansett ett dylikt behandlingssätt
jemväl nu böra iakltagas, såsom icke
allenast enligt med remisserne, utan äfven
af ämnets beskaffenhet påkalladt.
Herr Lagerhjelm, Pehr: StatsUtskottet
har ej sagt, att Molionairernes önskan redan
vore uppfylld; men Utskottet har trott, att
då Hospitalsinrättningen på Gottland lärer
blifva på innevånarnes egen begäran skiljd
från SerafimerOrdensGillet, och Wisby
Hospitalsmedel således få, enligt innevånarnes
önskan, bibehållas inom Länet, med
vilkor af befrielse för SerafimerOrdensGillet
från alla-framtida utgifter för berörde
Läns Hospital, borde icke nu StatsVerkct
betungas med utgifter för uppbyggande af
LänsLazarellet på Gottland, hvilket bör af
Ilospitalsmedlen och Länets innevånare bekostas.
Huru än EkonomiUtskottets Utlåtande
i denna fråga kommer att se ut; så
skall dock alltid den sats stå fast, att något
Statsanslag för nämnde Lazaretts byggnad
ej kan beviljas. Jag anser derföre
StatsUIskottets ifrågavarande Utlåtande kunna
bifallas.
Den i4 Februari i.
345
Friherre Cederström: Det är ej eller
i Ekonomiutskottet fråga om att tillstyrka
något bidrag af StatsVerkets medel till uppbyggande
af LänsLazarettet på Gottland.
Men uppgiften att Hospitalslnrättningen på
Gottland nu är skiljd från SerafimerOrdens
Gillets och den för Riket allmänna, är så
mycket mindre rigtig, som Kongl. Maj:t,
genom Resolution i October månad sistlidet
år, förklarat, det Gottland icke får uteslutande
begagna afkastningen af Wisby
Hospitals tillgångar för sin enskilta hälsovård,
men att likväl af Hospitalets öfverskottsmedel
tills vidare finge användas 4°o
R:dr årligen till Lazarettets behof. Denna
summa förslår ej till de sjukas underhåll,
och lemnar således än mindre något bidrag
till Lazareltsbyggnad. Om icke Idospitalsmedlen
få oförryckt inom Länet användas,
kan Lazarettet ej bestå. — Som man nu
härstädes ingått i pröfning af sjelfva saken,
tror jag mig också böra nämna, att Ekonomiutskottets
afdelning i denna fråga ansett
sig ej kunna ingå i någon pröfning om
vederbörandes bättre rätt till Wisby Hospitalsmedel,
hvarom, tvist mellan Hospitalets
Föreståndare och LazarettsDirectionen,
å ena, samt SerafimerOrdens Gillet, å andra
sidan, uppstått; men tillstyrkt en underdånig
hemställan till Kongl. Maj:t, att,
i anseende till behofvet af en ny Lazarettsbyggnads
uppförande på Gottland och en
bättre hälsovård derstädes, Kongl. Maj:t täck
-
346
Den i4 Februari i.
tes i Nåder tillåta Wisby Hospitalsmedels
framtida användande ensamt för hälsovården
på Gottland, med vilkor, att HospitalsFöreståndarne
och LazarettsDirectionen fullgöra
deras åtagande, att för lånte penningar,
inom viss tid, uppföra Lazareltsbyggnaden
efter den derföre långt för detta fastställda
ritning. Skillnaden emellan StatsUtskottets
samt EkonomiUtskottets Utlåtanden
är således hufvudsaklig; och jag får
derföre förnya min anhållan om återremiss
af ifrågavarande Utlåtande.
Herr Hjertcij Gustaf: Jag kan för min
del ej fatta, huru Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottet kan taga någon befattning
med denna fråga, då den ej rörer allmänna
hushållningen, utan blott ett Statsanslag.
Jag tror det derföre vara bäst, att
nu bifalla Utlåtandet, för att slippa vidare
discussion i ämnet. Då Hospitals-Inrättningen
på Gottland blifvit, enligt Innevånarnes
egen begäran, skiljd från de öfriga
i Riket, så finner jag ej skäl att betunga
StatsYerket med någon utgift till Lazarettet
derstädes, åtminstone ej förr, än
det sig visar, att hälsovården ej kan derförutan
besörjas.
Herr Lagerhjelm: Jag anser i allmänhet,
att det fordras starka skäl, innan man,
i följd af enskildes motioner, i sådane fall
som detta, beviljar Statsanslag; och här
linner jag icke något sådant; hvarföre jag
Den 14 Februarii.
34/
får äran anhålla om Herr Grefvens och
LandtMarskalkens proposition till bifall på
StatsUtskoltets Utlåtande.
Friherre Cederström: I anledning af
Herr Hjertås yttrande, alt denna fråga icke
skulle tillhöra Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
handläggning, får jag erindra,
att alla frågor rörande hälsovården böra i
första rummet behandlas af nämnde Utskott,
som yttrar sig öfver behofvet af en föreslagen
åtgärd i sådant afseende, samt först
i andra rummet af StatsUtskottet, i afseende
på Statsbidragen dertill. Nu är dessutom
ej fråga om något nytt Statsanslag,
utan blott om rättighet för Gottland, att
för sig ensamt få använda Hospitalsmedlen
i Länet, till Lazarettets behof. Detta blef
af Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag bifallet
och underdånig hemställan derom
gjordes hos Kongl. Majit; men sedermera
har Kongl. Majit, genom Beslut den
2g nästlidne October, förklarat, att ej mer
än 4°o R:dr årligen af dessa medel få användas
på Gottland. Länets Lazarett är
emedlertid af den beskaffenhet, att ingen
sjuk kan läggas derstädes; det blef redan
för mer än 10 år sedan af Brandsynen utdömdt,
och kan när som helst af Staden
nedrifvas, hälst redan på 1770-talet denna
byggnad var erkänd oduglig till Lazarett,
och ritning lill ett nytt hus af Högstsalig
Konung Gustaf lil fastställd. Provincen
348
Den i4 Februarii.
Iean ej vara utan Lazarett; ett nytt mäste
anskaffas; och nu har man föreslagit en utväg
dertill, utan bidrag af Staten. Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet tillhör
det att dömma om behofvet af Lazarettet;
först derefter är rätta tiden för Ständerne
att afgöra saken. Följaktligen bör
äterremiss af Stats-Utskottets förevarande
Utlåtande äga rum, samt frågan af begge
Utskotten gemensamt behandlas.
Herr Lagerhjelm: Då man numera, i
följd af Friherre Cederströms förklaring,
bör kunna antaga, att icke fråga är om något
Statsanslag för Lazarettet på Gottland,
så hemställer jag, om väl StatsUtskottet vidare
behöfver taga någon befattning med
saken, och om icke det rätta är, att Motionairerne
vända sig i ansökningsväg direcle
till Kongl. Maj:t.
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken hemställde, om Ridderskapet
och Adeln ansåg de vid StalsUtskottets
ifrågavarande Utlåtande gjorde anmärkningar
böra föranleda till detsammas
återremitterande.
Ropades .Ta och Nej.
Friherre Cederström: Om återremiss
icke beviljas, nödsakas jag derom begära
votering.
Herr Tharrtj Wolrath: Jag tror oss
förut icke hafva varit så sparsamma på ti
-
Den 14 Februari i.
3.fg
den, att vi nu böra vägra en återremiss af
ett Utskotts Utlåtande, helst fråga är om
sjukas och uslingars rätt och bästa. Jag
tror det vara oss värdigt att bevilja den,
för att ej afgöra frågan förhastadt, innan
vi erhållit de upplysningar Friherre Cederström
uppgifvit vara från Allmänna Besvärsoch
Ekonomiutskottet att förvänta.
Herr Hjerta: Jag kan ej befara något
för de sjuka, så länge högsta vården om
Lazaretterne tillhör Konungamagten. Friherre
Cederström kan således vända sig i
denna sak directe till Konungen, hvars Befallningshafvande
han har den Nåden att vara.
För öfrigt anser jag tiden bäst besparas
derigenom, att vi genast börja voteringen.
Herr Lefrén, Johan Pehr: Som vi i
alla fall lära komma att discutera öfver
detta ämne, när Allmänna Besvärs- och
EkonomiUtskottets Utlåtande derom hitkommer,
och Grefve von Schwerin upplyst,
att sannolikt något misstag ägt rum i
BondeStåndets Canzli vid remitterandet af
ifrågavarande motion; synes mig detta ensamt
vara tillräckligt skäl till återremiss af
StatsUt,skottets förevarande Utlåtande.
Herr von Hartmansdorff, August: Då
detta Utlåtande, enligt hvad man upplyst,
har nära sammanhang med ett annat mål,
som snart lärer från vederbörande Utskott
till RiksStånden inkomma; anhåller jag att
Den i4 Februarii;
Utlåtandet måtte få hvila på bordet, intilldess
vi fått emottaga Utlåtande äfven i den
andra saken.
Flere hördes häruti instämma.
l
Hans Excellence Herr Grefven och
LandtMarskalken yttrade, att sedan Hans
Excellence redan framställt proposition till
återremiss af StatsUtskottels ifrågavarande
Utlåtande, och denna Proposition blifvit
besvarad med Ja och Nej, samt votering
begärd, ansåg Hans Excellence målet icke
vidare kunna få hvila på bordet; hvarefter
Hans Excellence framställde följande
voterings-proposition:
Den som bifaller StatsUtskottets Utlåtande
angående uppförande af ett Lazaretlshus
på Gottland, voterar
Ja;
Den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nej, anses berörde Utlåtande böra
på grund af de dervid gjorde anmärkningar,
till Utskottet återremitteras.
Hvilken Voteringsproposition af Ridderskapet
och Adeln godkändes, samt anslogs.
Sedan , 42» 43 och 44 §§• i RiddarhusOrdningen
blifvit upplästa, börjades
voteringen klockan J till 8 e. m.; och be
-
Den i4 Februarii.
funnos efter voteringens slut klockan g om
aftonen, sedan en voteringssedel blifvit undantagen
och förseglad, samt de öfrige votei
ingssedlarne öppnade, rösterna hafva utfallit
som följer:
Ja — 65.
Nej — 80.
I följd hvaraf, och sedan det öfver
voteringen serskildt förde Protocoll blifvit
uppläst, Hans Excellence Herr Grefven och
LancltMarskalken förklarade, att Ridderskapet
och Adeln således återremitterat ifrågavarande
Utlåtande till StatsUtskottet.
Upplästes följande från StatsUtskottet
inkomne Memorial och Utlåtanden:
Af den 29 sistlidne Januarii:
N:o 54* Angående beräkningen af StatsVerkets
inkomster.
Bil. A. I fråga om beräkningen och
utgörandet af Mantalspenningar, Lagmansoch
Häradshöfdinge-räntan med Tingsgästningspenningar
samt Sterbhusprocenten; äfvensom
rörande åtskilliga i vissa delar häraf
afgifne Motioner.
Bil. B. I anledning af väckt motion,
alt Bötesmedlen hädanefter ej må upptagas
bland StatsVerkets Inkomster.
Bil. C. I anledning så väl af Kongl.
Maj:ts Nådiga proposition om afhjelpande
35?.
Den i4 Februarii.
af den årliga bristen i Saltpeter-Fonden,
och om ett förändradt sätt för Saltpetergärdens
uppbärande, som någre i ämnet hos
Hedervärda BondeStåndet väckte förslag.
Bil. D. Öfver väckt Motion om nedsättning
utaf ControllStämpel-afgiften å GuldSilfver-
och Tenn-arbeten.
Bil. E. I anledning af väckt fråga om
Nummer-Lotteriets och General-AssistanceContoirets
indragning.
Bil. F. Angående dels ersättning för
Gods- och Fartygsägare vid olyckor, som
genom Lotsars förvållande inträffa, samt
dels om användande af inflytande Lotsoch
Båk-afgifter.
Bil. G. I anledning af väckte Motioner
om SaluAccis afgiftens upphörande.
Af den 4 dennes:
N:o 55. I anledning af Kongl. Maj.‘ts
Nådiga Remiss , rörande nedsättning af
Grossliandlanden Weners arrende för Svartsjö
Kungsgård.
N:o 56. I anledning af Kongl. Majrts
till Utskottet aflåtne Nådiga Skrifvelse den
19 Nov. 1828 angående afskrifning uti Räkenskaperna
af NummerLotteriets fordran
hos Hamnbyggnads-Directionen i Helsingborg.
Af
V
Den r4 Februarii. 353
Af den 7 dennes:
N:o 58. I anledning af väckt fråga om
de så kallade Djekne-penniugarnes upphörande.
N:o 59. I anledning af väckt Motion
om öfverlåtande lill Staden Iljo af Kronans
andel i der fallande Sakören.
N:o 60. Rörande väckt motion, angående
grunden för räntornas utgörande af
någre Thorshälla Stad upplåtne hemman.
N:o 6r. I anledning af väckt Motion
om öfverlåtande af en Kronan tillhörig
tomt åt Oelrcichska Enkhus-Inrältningen i
Landscrona.
Lades på hordet.
Höglofl. Ridderskapet och Adelil åtskiljdes
kl. en qvart till 10 om aftonen.
In fidem Protocolli,
O. J. Lagerheim.
12 H.
23
