# ID: svediakorp-gov288
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1823
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 69,903
# sentences: 1,744
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 15 Februarii,
3n9
vill anlägga Magazin, öppnas låne-rättighet i
Banken, och alla districtets jordägare gå gemensamt
i borgen för lånet. Vilkoren höra
till de mindre reglementariska detailler, som
lätt uppgöras. Om ock den summa, som på det
sättet utsläppes, blifver större än MagazinsDirections
creditif, står den dock på fullkomligt
säkrare fötter, och sprider sig directe bland
folket.
Styrelsen af dessa Magaziner, bör anförtros
åt vissa män i districtet, hvilka för hvarje
år väljas af och bland districtets innevånare.
För att bekosta Magazinsrum, aflöna
nödig betjening och betala räntor, erlägges för
hvarje tunna spannmål, som utlånas, en ränta
af två kappar. Hvarje låntagare äger ovilkorligt,
att in natura återbetala, hvad han till
undsättning bekommit,
Denna enkla inrättning anser jag tillräcklig,
att ersätta allt annat Magazinsverk,
och dessutom icke så beskaffad, att den kan,
såsom MagazinsDirectionens, föranleda på en
gång Statsförlust och Folkets skuldsättning.
Jag anhåller vördsammast, att detta mitt
Memorial, må till behörigt Utskott remitteras,
samt de öfrige Med-Ständerne communiceras,
N:o 10.
Herr Gripen/värd, Fredric Adolphi
Hvem har ej känt olägenheterne af de in1
38o
Peh 15 Fcbruarii'
skränkningar, som vår nu gällande RrSnvins-.
förordning stadgar, i afseende på rättigheter»
att begagna pannor af hvad form och constru-*
ction som man behagar.
Då vi äga uppfinningar, hvarigenom minst
30 procent af ved och arbete besparas vid
spannemålens förvandling till brännvin, är det
nästan otroligt, att förordningen lägger hinder
i vägen för dessa uppfinningars fria begagnande.
Skälet säger man vara, att deri, som
äger och nyttjar redskap af deri gamla vanliga
constructionen, skulle vara obilligt beskattad,
ifall han skulle betala lika mycket, i
förhållande efter kannerymd, för sin rättighet
att bränna, sorn en annan, hvars beqvämare
redskaper, göra tillverkningarne lättare. Skall
man lägga hinder i vägen för nya nyttiga
uppfinningars spridande? skall man uppmon-^
trädet gamla odugligas bibehållande, genom
beviljande af fördelar? kunde man icke af
samma skäl lägga en skatt t. ex. på bruket af
ny åkerredskap, hvarigenom jorden bättre häfdas,
med mindre dragare och på kertare tid?
De, som behålla den gamla oviga redskapen,
kunde ju påstå sig prejudicerade, då de skatta
för sin jqrds afkastning lika mycket med
den, sora med mindre mödor erhåller den lika
stor? lika rimligt vore detta påstående, som
det, att man bör skatta mer för beqvämare
bränvinsredskap.
Den nu varande författningen, tjenar blot!
alf bibehålla de s tid- och ved-ödande gamla
Ben T 5 Februarii,
38i
pannorna. Hadé dessa ingen fördel Vid beskattningen,
skulle de snart utträngas, af mera
beqväma och riksgagneliga verktyg.
På dessa grunder, om hvilkas oomkullstötlighet
jag är innerligt öfvertygad, vågar
jag således föreslå, att ingen skilinad i formen
af bränn vinsredskap, hädanefter må föranleda
skillnad i beskattningen.
I sammanhang härmed kan jag icke underlåta
att anmärka, huru förderfliga Kronobrännerierne
äro. Om dem är här ej stället,
att egentligen tala 3 de måste falla med MagazinsDirectionen.
Men hvad som hufvudsakligen
gör dem förderfliga, (oberäknad den förlust,
hvarmed de drifvas) finnes äfven förenadt
med all bränvins-tillverkning, som ej står i
förening med jordbruks och ladugårds skötsel.
Hvarje landtman kan med mig intyga,
hvilken fördel ladugården hämtar af bränvinsbränningen.
Men öfver allt, der denna
drifves skiljd från landtskötseln, gå dessa fördelar
förlorade.
Jag anhåller, att detta mitt Memorial,’
måtte till behörigt Utskott blifva remitteradt,
samt med de öfrige Med-Stånden communiceradt.
N:0 II.
Herr von Qvanteiiy Carl:
Som brännvins-tillverkningeo är nära för
-
382
Den 15 Fcbvuarii.
enad med jordbruket, nödgas jag fästa uppmärksamheten
på de vilkor, mot hvilka jordbruket
får begagna denna binäring, hvilka efter
min tanka nödvändigt måste undergå någon
förändring.
I de provinser sorn hafva åkerbruk till hufvudnäring,
och som sakna grannskapet af större
Städer, eller Bergslager; där nödgas innevånarne,
för att finna en tillgång till alla vid
jordbruket fästade utgifter, att förädla sin spannemål
till bränvin. Häruppå lades 1812 en
bevillning, som då, i afseende på uppstegrade
bräruivinspriser, ganska väl kunde bära sig,
men som nu genom förändrade tider, blifvit
den största och orimligaste skatt, för de större
egendomarne, som någon förädling af rudimaterier
i hela verlden kan uppvisa. En egendom
t. ex. värderad till 30,000 R:dr betalar
i årlig bevillning för capital värdet 60 R:dr
Banco; den får begagna tvenne nittio kannors
pannor, och för att nu äga rättigheten att förädla
dess egen production, drabbar honom ytterligare
en bevillning 4 och en half gång
högre, än den primitiva, eller 270 Rör Banco.
Med nu varande bränvins-pris, emot spannmålen,
är jordbrukarens vinst ungefär hvad
Kronan tillkommer, då man sätter ved och
arbete i sitt tillbörliga värde. Jag vill bevisa,
att der transporterne äro längre och svårare,
efterskänker jordbrukaren vid försäljningen
något af veden och arbettts verkliga värde.
Det är således endast penninge-behofvet och
förlägenheten, sorn tvingar jordbrukaren taga
Den i? F einiar ii.
383
sin tillflykt till detta verkligen mödosamma
och odrägliga arbete, hvarigenom han erhåller
en vara, säljbarare än spannmålen, och dymedelst
för en stund kan afvärja behofvet. Det
ser ut som ändamålet härmed vore, att hindra
jordbrukaren från möjligheten af att kunna
tillverka bränvin, för att lika med åren 1812,
1813 och 1814. uppdraga åt utländningen besväret
med spannemåls-förädlingen. Följderne
af ett sådant systeme hafva vi redan i frisk minne
och kan bäst inhämtas af Särskildta Utskottets
Betänkande vid 1815 års Riksdag.
Då den höga Brännvinsskatten lades på
de större Brännerierna, hvilka egentligen fylla
behofvet af denna vara i Sverige, hade lagstiftaren
grundade skäl dertill j då gällde 1
Tunna Råg 13 R;dr 16 sk. B:co, 1 Tunna
Korn 10 R:dr Banco-, Summa 23 B:dr 16 sk.,
deraf erhöllos 35 kannor brännvin å 1 R:dr 32
sk. (det gällde ofta 2 R:dr B:co) gör 58 R:dr
16 sk-; när härtill läggas alla omkostnader
som äro de samma nu som den tiden, circa 6
sk. per kanna, kostade Bränvinet i tillverkning
42 sk. B:co, och då det betaides med 1
R:dr 32 6k., blef således en ren vinst å
hvarje kanna af 38 sk. Banco, sorn för en
tillverkning af blott tio tusen kannor med
tvenne nittio kannors pannor, skulle lemna en
behållning af 7916 R;dr 32 sk-> då var bevillningsskatten
270 R:dr Banco ej svår att utgöra-
Men nu deremot gäller en tunna Råg
6 R;dr 32 sk. En tunna Korn 6 R:dr 32 sk.
Summa 13 R;dr 16 sk-, lemna 35 kannor
384
Den 15 Fébruarii,
brännvin å 24 sk. gör 17 R.dr 24 sk., när härtill
iägges omkostnaden 6 sk. kannan, kostar
det i tillverkning 24 och en tredjedels skilling,
och således förlorar tillverkaren en tredjedels
skilling. Då Potates brännes uppstår visserligen
någon vinst, och är det egentligen Potaresodlingen
som gör det möjligt för jordbrukar
ren att bränna. Städerna kunna snarare betala
denna höga skatt, émédan de försälja sitt bränvin
sjelfve alltid emot 4 å 6 sk;s högre pris,
äfvensom dranken, då deremot jordbrukaren
nödgas låta bränvinshandeln först gå genom
Köpman, då forslandet tillkommer och graderce
nedsättas. Köpman skall billigtvis hafva
sin vinst och samma öfvervinst hafva således
äfven de som bränna och försälja i Städerne.
I de provinser der spannmålen kostar mindre*
är äfven brännvinet i lägre pris; i vestra provinserne
kostar det 30 å 32 sk. Riksgäldssedlar
kannan, i Skåne lärer det kosta omkring
24 sk. Riksgäldssedlar; att Kronan har
säkraste vinsten äfven der, lärer vara one~
keiigt,
jag vill äfven förklara på hvad grund
omkostningarne Uppgå till 6 sk. Banco per
kanna. Med tvenne nittio kannors pannor
kunna tillverkas natt Och dag 60 kannor bränw
vin, gör på 200 bränndagar, 12,000 kannor.
Skatten härföre, 270 R:dr Banco, gör något
öfver 1 sk. Banco per kanna. 200 famnar ved
ås R.dr 36 sk.} gör 550 R:dr Banco, äfven något
öfver 3 sk. per kanna, 4 man dagligen
i
y
Den i? Februarii,
385
i bränneriet gör 800 dagsverken å 16 sk.
Banco, 266 RMr 32 sk,, circa 1 sk. per
kanna;
ett sådant bränneri tarfvar 1 bok
håll,
ä 266 R:dr 32 sk , gör circa 1 sk. per kanna.
Nu tillkomma nattarbetet i bränneriet, qvarnkörslor,
mältningen och Spannemåien; bränvinets
forslande till städeine, läckage, m m.
som jag blott vill upptaga till i sk. per kanna,
ehuru det går vida öfver, och resultatet
är, att 0 sk Banco p^r kanna, är det aldraminsta
bränvinstillverkningen kostar.
Jag får derföre ödmjukast föreslå, att:
1:0. Bevillningen för alla inmurade bränJ
vinspannor blifver fastställd lika med bevillningen,
eller 2 R:dr per iooo, efter hemtnansvärdet
för hvilket tillverkning sker, efter den
tariff, som i nu gällande förordning finnes utstakadt.
Härigenom biifver den omättligt höga
bevillningen å de större pannorna nedsatt.
Det är en orimlig princip att en 60 kannors
panna får tor 15 R drs afgift tillverka 3000
kannor bränvin, då 2tne 90 kannors pannor,
sorn äro blott 3 gänger så stora, och ej kunna
tillverka mera än 3 gånger så mycket
bränvin eller 9000 kannor, skall derföre i stället
för 3 gånger 15, eller 45 R:dr betala den
oerhörda bevillningen af 270 R:dr Banco, eller
13 gånger 15 R.dr, då naturligtvis en
större egendom kräfvcr större tillgångar och
större utgifter.
Bil. till Ridd. o. Ad. Pr, 1 Band, 25
586
Den I s Februarii,
2:0. Att bränvinsbränningen med inmurade
pannor, ej får ske annorlunda än efter
jordenä värde, så att intet bruk, sågars eller
qvarnars värde deruti får ingå, att sådant värde
ej får bestämmas af ägaren, utan skall vid
större bränneriverk, noga undersökas af Taxerings-
och PröfningsCommitéer.
3:0, Lyftpanneafgiften blifver oförändrad.
40. Om bevillningen ej kan nedsättas,
utan att tillgång till samma summa å annat håll
måste sökas; så vågar jag ödmjukast föreslå,
att den lägges å btänvins-consumtions-afgiften.
Kongl. Maj:ts Nådiga Utslag till förmån
för Gefle Stad, hvarigenom Staden å 16 stycken
90 kannors pannor fått en årlig afkrifning
af 1350 R:dr Banco, visar äfvenväl att Hans
Maj;t anser den nuvarande bränvinsbevillningen
alltför hög och landet torde äfven behöf-j
va en sådan lindring.
N:o u:
Herr Reen fl jerna, Nils Svante:
En Jordbrukare som bidragit till landets
förskönande och uppodling, som nu klagar,
afspisa» med det orimliga ordet öfverproduction.
Det är bristen på penningar (och för
hvilken brist, skylle sig törhända Ständarne
Den 15 Februarii.
38?
ejelfve) och denna brist ensamt som vållat,
att en större production blir sin egen mördare,
då producten faller till halfva värdet, men
productionskostnaden blir densamma.
Det må vara klart, som dagen, att rörelsecapitalet,
långt ifrån att förminskas, bör
växa i samma mån,, som production, om icke
allt skall tvingas åter, till sin förra låga ståndpunkt
och odlingarne blifva ödemarker, då
rågtunnan i alla tider varit ansedd, för en
lika säker mätare, som silfver Riksdalero, har
producenten genom ökad production, förmodat
sig öka sin förmögenhet. O'ätt visan af
rörelsecapitalets förminskning hade ändock varit
mindre skiiande, Oin dermed hade vunnits
coursens förbättring; då denne icke infunnit
sig, så måste det bevisa, att Sverige
ännu producerar: hoc est exporterar för litet, att
vända handels balancen till sin fördel; utlänningen
lärer föga bekymra sig om vått pappersmynt?
indragning och producters fall, och
torde hända gjorde vi bäst, om vi öfverlemnade
åt köpmannen, som har med utlänningen
att skaffa, omsorgen att jämka förhållandet,
emellan hans och våra varor, hans och
våra penningar, och om vi åtnöjde o<s med
att till circul-itionens befordran och varumätare
inom landet, skaffa ett tillräckligt belopp
representativer, som gingo man och man
mellan och hade Svensk jo*d till hypothek J
mot feögst 4 procent. Bevlllningens storhet
har i sin man blifvit ansedd som en orsak
till förlägenhet, likväl mäst derföre, enligt
Den l5 Februarii\
min tanka, att för stort qvantum varor åtgått
för den skattskyldige att skaffa sig den enda
sak, hvarmed bevillningen fått erläggas.
Tillvaron af province-Banker måste med*
föra en erkand nytta i rörelsens befordrande,
då fonden är tillräcklig, organisation rigtigt
uppgjord och Styrelsen säker.
Om rörelsecapitalet till och med fördubblades,
hvilket likväl ej är min åsigt skulle det
ej ensamt kunna afhjelpa förlägenhetenj men
åtföljdt af den yttersta möjliga frihet uti handel
och näringar, skulle resultatet inom korrt
tid visa sig, och våra efterkommande i alla
Stånd och Classer välsigna detta Riksmöte.
Jag anser hufvudvillkoret till förlägenheters
afhjelpande ligga uti omnämnde handelsoch
näringsfrihet, och ej uti låneanstalter,
hvarpå jag endast yrkar, derföre, att de äro
ett vilkor för begagnandet af de förra, nemligen,
(handels- och näringsfrihet) och en skyldighet
af Staten att lemna resoursser, synnerligast
åt dem som ett annat systeme inledt,
uti för dem sjelfve menlige, men för Staten
högst nyttige speculatioaer
nemligen od
lingar.
Från handelsfriheten måste nödvändigt
undantagas införskrifvandet af spannemål och
bränvin, hvilka varor, uteslutande böra vara
landtmanneo förbehållit att producera och försälja.
Jag vågar derföre föreslå, att Krono
-
Den 15 Febr ilar ii,
38»
brännerierna böra nedläggas och försäljas j
jag tror att de 1 senare åren ietnnat ringa behållning
; Städernes bränningsrättighet, om
ej uppbä!vas åtminstone nedsättas tiil motsvarigheten
af det jordbruk de inhafva. Görliga
indragningar af Statens mångfaldiga utgifter
hvarom jag emotser sakkunnigas motioner verka
äfven i sin mån fördelaktigt på förlägenhetens
lättande.
Crediten emellan enskifta, torde sedan
upphjeipas af sig sjelf, utan konstigare hjel—
pemedel än tillgång på penningar och utan
landsförderflige realisationer, hvarpå ett naboRike
visar oss ett mindre tillfredsställande exempel.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott
anhålles vördsamt.
N:o 13.
Herr Tahmi Wollrath:
Det hade varit min afsigt, att då mitt på
bordet liggande memorial föredrogs, iå göra
några tillägg i afeeende på den af mig deruti
nämnde frihet i näringar, med anledning af
H err Friherre Cederströms om corporationers
Och skråordningars afskaffarde redan tiil vederbörligt
Utskott remitterade memorial samtHerr
Hammarskölds dervid gjorda anmärkningar,
men då Herr von Hartmansdorff nu begärt att
39®
Den i5 Fehruarii.
nämnde mitt memorial ännu längre skulle få
hvila på bordet, hvaremot jag icke har att påminna,
anhåller jag att inför Högloft. Ridderskapet
och Adeln få uppläsa hvad jag i detta
ämne antecknat.
Allmän klagan höres om medborgares förlägenhet
och behof af hjelp, denne sednare
påyrkas under yttrad fiuktan att förlägenheten
eljest kan öfvergå till nöd Jag tillstår
mig dela dessa farhågor, men hoppas att hjelp
ksn finnas, icke genom våldsamma förändringar
af äldre och nyare lörfattningar, de må angå
financer, jordbruk, bergsbruk, handel eljer
näringar; men genom omtänksam eller varsam
utgallring af dem, som förfela eller motarbeta
sitt ändamål samt införande af sådana,
som öfverensstämma med tidens fordringar
och saketras skick Jag anser ej möjligt att
penningeförlägenheten på en gang kan afhjelpas,
rnen jag hoppas att Riksens Ständer sko'
Ja utfinna och stadga medel, sorn säkert, fastän
må hända långsamt leda till målet och då vågar
jag tro, att ett bland de kraftigaste deribland
ar, att lossa de bojor, hvari Svenska näringsfliten
ännu tvingas Mine Herrar! om olika
åsigter kunna bland oss väcka olika öfvertygelse,
så öfverensstämma vi dock alla uti det stora ändamålet
att söka bidraga till fo-terlandets välgång.
Denna visshet och ruin rena afsigt gifva
rmg hopp om tillgift för de ofullkomligheter
och misstag mitt yttrande kan innehålla; jag
Den i5 Februarif.
391
begär ej bättre än rättelse och upplysning af
den mer kunnige och erfarne.
Då näringsfrihet omtalas, bordet som jag
tror, ske m*-d afseende på hela landet, ej
blott på vi*sa delar deraf; hufvudstaden må
vara af hvad vigt som helst, får dess erskilta
fördel och beskaffenhet ej lägga hinder i vägen
mot författningar, nyttiga för och påfordrade
af antingen hela det öfriga, elier största
delen af det öfriga landet, sä mycket mindre,
som vid tillfälle af behof undantag kan
ske för den d«T af samhället, hvars locala omständigheter
sådant fordrar. Till denna anmärkning
föranledas jag af de, från dylika omstänt
digheter hem*ade skäl, Herr Hammarsköld anfördt
till försvar för Skråordningar. Om den
insigt uti historien jag haft tillfälle förvärfva
ej missleder mig, tror jag, att dessa ordningar
uti Sverige infördes af den om sitt lands väl
omtänksamme Gustaf den bste. Han emottog
ett på folk, näringar och näringsflit uiblottadt
land, sorn länge varit en blodig tummelplats
för utländskt våld och inhemsk oenighet; för
att upphjelpa näringarne och i afseende på dem
göra landet lika oberoende sorn han gjort det
emot utländsk öfvermagt, nödgades han införskrifva
Tyska mästare och tillåta dem, att
njuta samma privilegier som voro införda uti
deras af små Stater och rrägtiga Städer bestående
land, der hade Skråinrättningame vunnit
burskap. Jag medgifver äfven att de vid införandet
här medförde nytta, men frågar: göra
de ännu lika nytta, befordra de uti vårt vid
-
392
Den 15 Februarii,
sträckta fädernesland, der egenfeligen endast
a:ne större Städer finnas, lika ordning, lika
visshet örn förfärdigande af goda varor, lika
tilltagande näringsflit och näringsbåg, sorn
dermed varit åsyftad, och är ett systeme, sorn
uti ltode Sedet gagnade Tyska Hans^städerna,
nu mera nyttigt 1 Sverige eller bör det,
om äfven skadeligt, bibehållas för dess Gerinaniska
anda? Jag nekar det dristigt och tror
att Svenska folket, som från oberoende för fäder
ärft egen nationalanda. bör uti den uppsöka
grunden til sina lagar och efter den inrätta
dem. Af samma anledningar som Gustaf
den Itste vid införskrifvandet af Tyska
handtverkare tillät dc-m bibehålla sina Skråordningar,
af lika anledningar medförd'’ de
Bruksidkare och smeder, som Korungarne Carl
den gide Och Gustaf den ctdre Adolph med
flere af Sveriges omtänksamme Regenter från
utländske orter införde de privilegier och ordningar,
hvilka voro gällande uti de land derifrån
de kommo, och af anförda skäl böra äfven
desse nu undergå ändring uti allt som
lägger hinder uti näringarnes tillväxt och förkofran.
Nu frågas:
i:0 Äro Skråordningarne ännu uti allt eller
till någon del nyttiga för hufvudstadens
erhålles genom dem af aila slags handtverkare
goda varor, för bästa möjeliga pris, och
bbr den som ti! Ii tat handtverkaren betjent med
ordning och villighet; befordras eller motarbetas
täflan, genom dessa ordningar? Den klagan
här höres öfver långsamhet, öfver bort
-
Den 15 Februarii.
sk§mdt arbete, öfver dyrhet, orsakad af sammansättningar
emellan handtverksclasser, talar
åtminstone icke till deras fördel.
2:0 Äro Skrålnrättningar oumbärlige för
Stadens proviantering; kan priset tor kött, bröd
och dricka, alltid med säker billighet bestämmas
af Policemagten och rätta medelvägen träffas
emellan säljarens vinningslystnad och köparens
behof, eller skulle denna gräns, som här
med möda måste sckas, icke af sig sjelf visa srg,
0,11 frihet meddelades att utan skråtvång mföra
, sälja och köpa dessa varor? Jag vågar icke
bestämdt besvara dessa frågor, men kan ej
förneka min öfvertygelse, att uti allt hvad
handtverkeri heter, skråtvång mera skadar än
gagnar, Täflan uti tillverkningen af goda varor
kan ej med skiå-inrättning förenas, så länge
skråma tarén är säker, att endast han kan
tillitas, frågar han föga efter afnämarens fördel.
Uti våra tider talas och skrifves öfverallt
om menniskans medfödda fri- och rättigheter,
om rätts-känsla och det rätts-enliga: kan skråtvång
härmed stå i bredd, eller böra ej dessa
grunder tillämpas vid användandet af medborgares
aib*tslörmåga; är det intet näst personliga
friheten , samhälis-rm nniskans dyrbaraste
rättighet att då hon ej förnärmar sina medmenniskor
och utgifver till S atén hvad af
hennes förmåga billigt kan fordras, obehindradt
få använda sin arbetsförmåga och de
kunäkaper hon förvärfvat; och finnes någon
naturligare och med erfarenheten mer öfverensstämmande
utväg än sådan arbets- och
e ,
394
Den 15 Februetrii,
näringsfrihet, för att uppväcka täflan och ernå
förbättring uti tillverkningarna?
Hvad Stockholms proviantering åter be.
träffar, tilltror jag tnig icke lemna något yttrande;
det tillhör dem som varit eller äro i
tillfälle att undersöka och bedöma hvad dermed
gemenskap äger; men om för hufvudsta,
den svårigheter sig yppa att uti allt upphäfva
Skrålnrättningarne, möta dock, enligt min
tarka dessa hinder icke för den öfriga delen
af landet Att döma efter den tillförsel, som nu
finnes uti alla Rikets öfrige Städer, der landtb
mannen sjelf mången gång på torget köper
Jandtmannavaror för bättre pris, än uti sin
egen hemort, så måste upphäfvandet af allt
skråtvång äfven uti Städernas proviantering
medföra fördel både för säljare och köpare.
Att ökadt afsältnir.gstillfälle med frihet från
skråtvång åstadkommer och ökar tillgångarna
progressivt, sådant har alltsedan 18.0 ögonskenligt
visat sig vid Götha Canals arbetsstationer
i Skaraborgs Län samt sednare åren vid
den i mitt grannskap uti en mager ort påbegynta
Warnäs Fästning. Vid början af dessa
arbeten måste proviant anskaffas för hela arbetstreuppens
behof, men efter hand har detta
behof betydligt blifvit minskadt genom ymnig
tillförsel, utan att densamma aftagit för
provincens Städer och aldrig med uppstegrade,
men ofta med fallande priser. Orsaken är enkel,
den igenfinnes uti behof, afsättningstilljtille
och frihet Otjenligheten af skråtvång uti alta
handtverkerier så väl i småstäderna som på
Den 15 Felntarii,
395
landet ligger i 'öppen dag för hvar-och en,
60m uti dessa orter något är hemmactadd. Man
träffar icke sällan på landet goda handtverkare,
som aldrig lärt uti Mästare-Skrå och deremot
rätt ofta uti småstäderne, de som föga
duga. så är åtminstone ej sällan förhållandet
uti Städerna inom Skaraborgs Län, hvad Skräddare,
Skomakare, Smeder och Vagnmakare angår
Frihet att efter anmälan hos ortens auctoritet
idka det handtverk man kan, skall otvifvelaktigt
väcka täflan för att få förtjenst och
såmedelst skaffa förbättrade tillverkningar. Blifva
derjemte författningarne i afseende på lär—
gossar och gesäller lämpeligen fötäudrade och
dessa förpligtade att taga tjenst på år, samt
förbudna att som tiggare och lättingar stryka
omkring lsndet, skall bättre ordning dem emellan
erhållas och landtmanneh borrag irån
de olägenheter deras kringvandrande orsakar.
Hvad SkråOrdningar,äroför handtverkerierna,
äro uteslutande privilegier för manufacturer
och öfriga näringar, ofta af behofvet införda,
nyttiga någon gång, men merendels 1
längden skadliga, om de ej rättas, modifieras
eller äfven understundom alldeles upphäfvas;
exempel torde bäst upplysa detta.
Uti vår Svenska Bruksrörelse var infördt
det skråtvång, att vissa Stångjerns-Bruk icke ägde
rättighet smida annat tackjern, än sådant, hvartill
lättaste tillgången tycktes finnas den tid
då Bruks-privilegier utfärdades; bergskarlen
ägde rättighet sälja sitt Tackjern lill hvem
396
Den 15 Februarii.
han ville, Städernas Borgare fingo dermed fritt
köpslaga; men om Bruksägaren handlade af
desse, till fri försäljning berättigade, var han
förfallen till plikt och taekjernets confiskation,
om det ej vid viss masugn var tillverkadt;
denna författning ansågs länge för Bruksägares
palladium, ändteligen blef den högt öfverklagad,
af vår om rätta sammanhanget upplysta
Konung upphäfven, jag tror för 3 eller 4
år sedan, och erfarenheten har visat, att ingen
olägenhet derigenom har uppstådt, utan
tvärtom deraf blifvit en följd att den Bergsman,
hvars tackjern är elakt, nödgas genom
inblandning af goda malmer eller förbättringar
vid sin tackjernsblåsning göra sin vara till
försäljning mera begärlig.
Inom Bruksrörelsen finnas ännu författningar,
som nog likna Skråtvång. Huruvida
den ibland dem, sorn vid stort vite inskränker
Bruksägares rättighet att årligen smida utöfver
ett visst Skeppundtal, är af behofvet påkallad
i afseende på de Bruk, som begagna
köpekohl och köpe-tackjern, derom tilltror
jag ej mig ingå i pröfning, ty annan mans lika
goda gällande rättigheter kunna härvid
komma i fråga ; men att Bruk finnas, hvilka
äg-ande egna kohl, egen malm och eget tackjern,
och sådant oagtadt hvarken till andra få
afyttra öfverskottet af deras tillvsrkade tackjern,
sedan deras eget behof är uppfylldt, ej
heller deraf smida så mycket Stångjern de
medhinna, då de derföre villja till Staten erlägga
afgiften, detta vågar jag anse vara ett
Den 15 Februarii,
39?
olämpligt ingrepp uti medborgares-- rättighet
att begagna sin egendom och ett lika onödigt,
sorn onyttigt Statens förmynderskap för dea
enskilta medborgaren.
Ägande-rätten tyckes i sin grund innehålla
den rättigheten, att ägaren på sätt han
bäst finner får förbättra sin egendom, följakt**
ligen fritt använda och förädla de natur-alster
der finnas. Detta har icke allenast varit, det
är äfven ännu förknippadt med många hinder
af undersökningar, protester, resolutioner och
derigenom orsakade uppehåll och kostnader,
vid snart sagt anläggandet af hvad verk eller
manufacturer som hälst. Jag påstår icke att
alla sådana författningar böra upphäfvas, men
jag tror, att de mycket kunde förenklas och
förkortas, mycken för Embetsman derigenom
förspild tid besparas och för anläggaren äfven
mycken kostnad, som bättre kunde användas
på sjelfva inrättningen.
Vid dessa förslager, till fördel för näringsfriheten,
möter mig må hända den anmärkning,
att bevillning betalas till Staten för alla
Skrå-rättigheter, och att för många privilegier
och derpå grundade verk och inrättningar, ej
allenast betalas bevillning men äfven grundränta.
Att så förhåller 6ig, känner jag fullkomligt;
men då hvarje medborgare i Staten,
i raon af sin handtering, näringsfång eller egendom,
ovilkorligen är skyldig, att skatta
för det skydd han i samhället åtnjuter, och
jag är öfvertygad, att näringarne skola genom
398
Den 15 Februarii.
frihet i hög grad förbättras och förökas, så
blifva ökade inkomster för Staten deraf en
naturlig följd och full ersättning skall således
erhållas för de skatter, sorn försvinna genom
upphäfda eller modifierade Skråförfattningar
och uteslutande privilegier.
Med sann tillfredsställelse har den för
laglig frihet nitälskande medborgaren, tid efter
annan sett flera Författningar och Kongl. Resolutioner
utkomma, som elter hand visat flera
på Svenska näringarne lagde band, eller motat
skrå-andans försök att upplifva den samtiden
förlamadtj om Riksens Ständer efter
allvarlig, men varsam, undersökning om hvad
uti dessa vigtiga frågor till fosterlandets förkofran
bör vidgöra?, till KonungaThronen der«
om framföra sina underdåniga framställningar,
skall Konungens vishet och kärlek för sitt folk,
visserligen skänka landet författningar , som
skola bidraga till dess förkofran och sällhet.
Jag skulle förnärma de ädla tänkesätt,
som tillhöra det Stånd, hvaraf jag har den äran
vara en medlem, om jag anhöll om tillgift
för den tid jag upptagit till föredragande
af ett ämne, så vsgtigt för landet som detta,
men om jag emot min innerliga önskan, gjort
framställningen derom ofullkomligt och illa,
det anhåller jag vördsamt mätte mig tiligifvas.
Jag anhåller ödmjukast att detta anförande
blifver communiceradt med de öfriga Riksstånden,
samt jemte mitt förra memorial 01®
Den 15 Februarii,
399
handels- och näringsfrihet remitteradt till ve -  derbörligt Utskott.
Bilagor
till PleniProtocollet för d. 17 Februari!.
N:o i.’
Friherre Palmjlievna, Carl Otto'.
Ett ögonblick får jag utbedja mig, för att
fästa Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
vid ett ämne af vigt för Fäderneslandets framtid,
af vigt för allmänna vettets utbredande i
samhället. Det år den uti alla landsorter kånbara
bristen på skolor, der barn kunna undervisas
uti låsa, skrifva och råkna. Ingen upplyst
man lärer bestrida nyttan af sådana Skolors
allmånlighet
ingen lärer bestrida nyttan
deraf, att hvarje medlem i samhället får inhämta
dessa första grunder till upplysningen, råtta
ursprunget till all ordning i en lagbunden Stat,
till all ändamålsenlig verksamhet, all Industrie,
all medborgerlighet och all sann känsla af den
allmänna anda, hvilken bör utgöra föreningsb
vndet emellan Statens så skildta medlemmar.
Förbättringen af de gamla läroanstalterna och
400
fDen 17 Fcbrucirii.
upprättande af nya, har ock i en sednare tid
varit föremål för Regeringens omtanka och för
patriotiska bemödander af tänkande ädle medborgare;
men dels har detta verkstälts blott md
Gymnasier och Högskolor, dels genom locala
inrättningar här och der. De ännu gällande
Författningar om barnaundervisningen uti landtförsamlingarne
hafva redan länge visat sin ofullståndighet
och hundradetals Socknar sorn äro
utan några slags skolor, vittna om nödvändigheten
att vidtaga någon allmänt verkande åtgärd
uti detta hänseende.
Den med mångahanda omsorger bekymrade
Landtmannen, saknar på de flesta ställen
medel att enskilt afhjelpa denna brist Bonden,
som framför allt måste utgöra sin betydliga sk »tt
till Prästen, torde ock med billighet kunna
fordra dennes bestämda tidiga hjelp vid sina
barns bildande till nyttiga medlemmar af samhället.
Detta var älven förr uttryckligen föreskrifvet,
men denna skyldighet har sedan blifvit
öfverflyttad till större delen på församlingarne
sjelfve och till en del på Klockarne, hvilkas
oduglighet i allmänhet i detta afseende år
tåmmeligen vål bekant. Nu åro visserligen de
nitiske Prästmän ej sällsynte, hvilka hvarken
spara tid eller möda, att efter otnståndigheternes
möjliga medgifvande, arbeta på sina Sorknebarns
tidiga undervisande, men lika obestridligt
år ock, att detta på de flesta ställen ej sker
förrän barnen nalkas manbara åldern och då
sker ytterst ytligt; samt att all sådan undervisning
-
Den 17 Felruarii,
ning motverkas af* det obestämda uti skyldigheten
för lärande att undervisa grundligt och tilln
racl^ligt, samt för föräldrarne, att längre tid
sända sina barn till undervisnings erhållande,
oberåknadt den tidspillan, som föråldrade låromethoder
medföra. Derföre ses äfven allmäna
ligen Allmogens barn sakna all annan uppfostran
ån den personliga erfarenheten kunnat
gifva dem, samt så mången vårdig lärare skörda
ringa frukt af sin härvid använda betydliga
möda.
Det år i betragtande af våra stora behof
utaf folkundervisningsanstälter och af de möjliga
tillgångar som kunna vara att påräkna uti
vårt fattiga Fädernesland, som jag kommit till
den öfvertygelse att, åtminstone uti de mera
tätt bebodda trakterne af Riket, nödige simpla
Elementarskolor kunna med nu ägande
tillgångar småningom bildas i alla Socknar, om
för handen varande medel rigtigt begagnas, och
den nyare läromethod, som äfven uti Fäderneslandet
på flera orter en god tid varit nyttjad,
till allmänt användande införes.
De för handen varande medel, hvilka i
detta afseende kunna användas, anser jag
vara;
1) Alla Klockar eidner uti Rikets Landsfor
samlingar. Om till Klockare blott antagaa
»ådana personer, sorn till lärare uti låsa, skrif
-
JBil. till Ridd. 0. Ad. Fr, 1 Band. 26
4o2
Den 17 F einiar ii.
va. råkna efter nyare läromethoder kunna an
våndas
om de tillsattes af Consistorierne i
den nion så beskaffade Candidater kunde fås
och ledigheter sig yppade, om det blef dem
ålagdt att dagligen besörja barnaundervisningen
under Pastors tillsyn
om det förböds attén
Klockare tillika fick vara Torpare eller Hemmansbrukare,
samt om Författningarne bestämdt
ogillade hvarje annorlunda qvalificerad Klockare
med lön, så torde förnämligaste bristen derige-j
norn alhjeipas.
2) Atskillige Pastor sboställen och stommar.
Om på de orter, der localen det medgifver,
Församlingar eller Socknar förenades
med angränsande Pastorat och Prästerskapets
vanliga befattning på dessa orter verkställdes
utaf ett något mindre antal personer, under det
att lärare af detta stånd åtnjöt de öfverflödiga
Boställenas afkastning, med 'vilkar att förestå
vissa Skolor. På slåttbyggderne uti några tråk.
ter af Riket, torde detta kunna verkställas på
ett och annat ställe.
3) Hemmamtionde uti en del orter, der
ovanligt stora Pastorat finnas; om dessa delades
så, att Pastor af sin Församling uppbar tertial*
och qvecktionde till ett värde af 120 till l8o
tunnor spannmål, samt att det öfriga nu årligen
utgående af denna tionde, afgafs till Skollärare
af PråsteStåndet, hvilken vöre att anse såsotn
PastorsAdjunct,
Den 17 Februarii.
4o5
4) Begagnande af åtskilliga redan, fast
titan särdeles nytta ansiegne privatbidrag.
Öfvertygad att Herrar Biskoppar samt Högtördige
PrästeSfåndet med sann patriotisk känsla
omfatta hvarje ny anledning att visa det
vackra outtröttliga nit för allmänt väl, för stigande
upplysning samt lör en allmännare cultur,
hvarmed detta Stånd från lång tid tillbaka
hår utmärkt sig framför andra länders, får jag
åran framlägga denna min motion nam ett förbättradt
Skolväsende uti Bandtjör samlingarne
till barns fullständiga coll tidiga undervisande
uti läsa, skrifva och räkna, med ödmjuk
anhållan om remiss deraf till Allmänna
Besvärs- och OeconomicUtskottet, hvars mog„
na bepröfvande torde afgöra huruvida förslaget
år användbart eiler icke.
N:0 2.
Herr Heijkenskjöld, Carl Vilhelm%
För att i minsta nion Upptaga en tid, egnad
åt flera vigtiga föremål, vill jag i ali kort*
het framställa mitt ämne, angående en billigare
bevillning för jerntillverkningen.
Hår har flera gånger blifvit ordadt om landets
närvarande svåra ställning och i synnerhet
jordbrukets betryck, samt om lindring och hjelp
under förevarande omständigheter, hvaribland
ock med skål yrkats Hemmansbevillningens nedsättning
i öfverensstämmelse med f&etigheterae®
404
Den 17 Februarii
nu mera fallna värde. Samma afseende förmenar
jemväl den Rikets hufvudnäring som står i
bredd med landtbruket, jag menar Bergs- och
Jernhandteringen. Denna handtering har undergått
lika om ej ån starkare skakningar ån
Landtmannarörelsen. Från 1807 till 1815 voro
vål de flesta Bergsmån och Jerntillverkare i
yttersta trångmål, derefter återhämtade de sig
tämmeligen igen under några få års gynnande
Jernconjuncturer, då år 1821 afsåttningen åter
började aftaga och Stångjernspriserne betydligt
och hastigt föllo; sistledne år gaf ett ännu sämre
resultat och det nyss ingångna lofvar föga
bättre. All skadan häraf har egentligen drabbat
Stångjerns- och Manufactur-tillverkaren, som
måste erfara den så mycket hårdare, då närvarande
bevillning å Bruk är på den grund uppgjord,
att minst en sjettedel af Hammarskattsjernets
pris skall anses för behållning å hvarje
Skeppund tillåtet smide. Utan fruktan att blifva
vederlagd, vågar jag påstå, att Bruk, grundade
på köpetackjern och till stor del äfven på
köpekol, knappast vid något tillfälle lemnat en
så dryg behållen inkomst, utan oftast högst en
sjettedel och ej sällan blott en niondedel. Maximitabellen
utsätter en tredjedel af Hammarskattsjernets
värde, såsom Bruksägarens gifna
förtjenst å det privilegierade smidet; äfven de
så kallade sjelfståndiga Bruksegendomarne låra
sällsynt kunna producera en lika vågbehållning,
men väl få stanna vid en fjerdedel eller en
sjettedel deraf. Då härtill äfven kommer, att
Hammarskattsjernets pris blifvit mera rättadt efter
de högsta prisen å StapeUtadsvågarne, ån
Den 17 Febru ar ii.
4o 5
afseende gjorts å det som Bruksägaren kunnat
erhålla, samt bevillningssumman måst utgå, om
ock de olyckligaste omständigheter mer eller
mindre hindrat smidesråttighetens fulla begagnande,
och slutligen, bevillning jemväl erlägges
för sjelfva grundegendomen, så kan med fog
sågas och yrkas, att nuvarande smidesbevillning
år tryckande, och åtminstone behöfver en jemkning,
att den ej må förblifva obillig både i
princip och verkställighet.
Vid detta tillfälle anser jag det mindre
nödigt ingå uti vidare detailler, eller föreslå bestämdt
sätt till smidesbevillningens uträknande
och fördelning på nya och drägligare vilkor;
men blifva närvarande grunder för smidesbevillningens
utgörande bibehållna, hvarvid jag
får erinra, att Hammarskattsjernets lösen aldrig
borde få blifva så uppsatt, att Bruksägaren’ eller
Jerntillverkaren förmås aflämna det in natura,
till StatsCassans ringa båtnad, så skulle jag
vid deras tillämpning våga föreslå, att då Bruk
nu endast fördelas uti 4 Classer nemligen: till
en tredjedel, en fjerdedel, en femtedel och en
sjettedels behållning af Hammarskattsjernets värde,
så borde classerna utsträckas till de vid en
sjundedel, en åttondedel eller en niondedels behållen
inkomst, inskränkta Bruk
ty så mån
ga
och stora skiljaktigheter finnas verkligen
Bruksegendomar emellan, i anseende till läge
och tillgångar rn. m. och böra tagas i noggrant
betraktande, om ej bevillningen skall blifva allt
för ojemt fördeld.
åoG
Den 17 Feiniar ii,
Jag förmodar det nu vara nog att hafva
väckt uppmärksamhet på ifrågavarande ämne
och få det hånvist till BevillningsUtskottet, hvilket,
å denna framställning torde i sinom tid
göra allt möjligt afseende; och anhåller derföre
att detta mitt anförande måtte till nämnde Utskott
blifva remitteradt.
N:o 3.
Herr von Heijne, Georg'.
Om någon större liflighet i tänkesätten
visat sig vid detta Riksmöte, ån som ytlrat sig
vid de föregående, vågar j^g tro, alt den mindre
haft sin grund från något hufvudsakligt
missnöje med det framfarna i landets styrelse
än uti de allvarliga förhoppningar Nationen hyser,
att dess Önskningar innefattade uti Representanternes
— hädanefter icke skola lemnäs
utan afseende. Då beslut, och önskningar, uti
samma ämnen, som vid förra Riksdagar, äfven
nu komma i fråga, då Riksens Ständer icke
utan noga betänkande å nyo låra framställa
dem, år det af vigt att de söka göra sina förhoppningar
gällande om verkställigheten derå.
Uti RiksdagsBeslutet för 1815 års Riksdag,
intogs Ständernas framställning om nödvändigt
heten af en ny och rättvisare fördelning af extra
Roteringen i landet
hvilket uti en brådskande
stund af Konungen anbefalltes och med
lika brådska måste i Provincerne provisionel»
Den 17 Febr uarH,
verkställas ; __ Indelningen efter Hemmantal
kunde icke blifva annat än orättvis, då tid icke
gafs för en ordentlig undersökning af Hemmanens
beskaffenhet om Embetsmannaåtgårder vid
RoteringsCommissionerne torde sträckt sig mera
till uppnående af en stor nurneraire extra Soldater,
än till begagnandet af de upplysningar för
en billig minskning deraf, sorn för ögonblicket
kunde vara att tillgå. Flere Säterier hade ett
Öfverdrifvet Hemmantal, detta var för ägarna
likgiltigt så långe Hemmanet var så fritt för
orera sorn han årft eller köpt detsamma, och
hvilken frihet, icke rättvisligen bordt förloras
utan ersättning. Men då detta emellertid beslöts,
borde en ny beskattning, lagd på en del
af Nationen, utan någon motsvarande lagd på
den öfriga delen, åtminstone gjördis så litet
tryckande som möjligt.
Förmedlingar hafva sedermera under mö -  tande af alla möjliga i vågen lagda hinder blifvit
verkställda å flere sådana roterade Hemman.
Jag vill som exempel nämna tvånne mantal Säteri
Ladugård uti Jönköpings Län sorn tillhörde
mig 1812, roterades med ett mantal Säteri som
äfven tillhörde mig till utgörande af 2 extra
Soldater; dessa tre hela mantal åro nu förmedlade
till en och sju åttondedels mantal, som
under kriget höllö 2 Soldater. Mångfalldiga
sådana exempel finnas. Skola nu desse, itali
krig inträffade, uppsätta extra rotering efter
förra eller nu utrönta och lagligen bevista beskaffenheten
af Hemmanen? Mig synes att det
år högst angeläget att en reglering öfver hela
4o8
Den 17 Februarii,
Riket af behörige Tjensteman verkställes ofördröjligen,
medan fredens lugn letnnar tid fös
lugn pröfning af billighet och rättvisa.
I sammanhang härmed vågar jag fästa Höglofl.
Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
på en åtgärd, vidtagen med de extra roteringsi
skyldige, nu för andra gången nemligen: kallelsen
att genom Fullmågtige från Socknarne
infinna oss hos Lånstyrelsens för att svara på
propositioner, 1813 örn vi ville betala spannmål
och sistlidet år, om vi ville hålla häst i
stället för karl att vid hvarje utbrytande krig
lemna till Kongl. Mnj:ts disposition. Dylika
Linsstå nmor, från hvilka de flesta afvikelser
från Knecktecontraoterne räkna sin tillvarelse,
vora måhända nödiga under förra styrelsesättet,
då Ständers råd så sällan funnos behöflige, men
under närvarande regeringssätt, då Ständerna
hi lva heståmda tider för sina sammankomster,
åro sådane fram stål b ängar som endast inför
Ständer synas höra göras, om ej stridande emot
Constitutionen, åtminstone onödiga och olåmp
fy
deliberation om vilkor kan ej inför
Länsstyrelser komma i fråga, utan blott ett jakande
eller nekande till en bestämd proposition,
då deremot hela Nationens Representanter, åro
både berättigade och beredde, att med sin Konung
öfverlägga och besluta om skatter och
annan tungas förändring, ökning eller minskning.
I anledning af hvad jag nu anfört, får jag
vördnadsfullt föreslå:
Den 17 Februariu
jJ Att en ny fördelning af extra rotarnes
så fort Riksdagen är slutad, verkställes,
52) Att inga förändringar med extra roteringen
emellan Riksdagarne må pä hvad sätt
sorn hälst föreslås,
S'uteligen anhåller jag att detta anförande
må till CK conouiieUtskotiet remitteras, oell sjelfva
ämnets beskaffenhet bestämma, huru detta
mål i enlighet med Riksens Ständers deröfver
tillhöriga beslutande rått, enligt 34 §. i Riksdagsordningen,
bör afgöras*
N.o 4.
Herr Montgommerie, Gustaf Adolph:
Arrnéens nya organisation på Inspectioner
och Brigader, har, isynnerhet de sednare åren,
mött mycket klander, må hända dock mindre
bland militairen ån allmänheten. Att denna
organisation haft välgörande afsigter till bevekelsegrund,
är hvad jag för min person aldrig
betvillat eller kan betvifla, blott derföre, att
den Furste som bekräftat den, år Europas,
kanske största Härförare och visaste Statsman,
äfvensom den Föredragande i Commandomål,
som såges projecterat den nya organisation,
delar på en gång Allmänhetens och Arméens
vålförtjenta aktning, förtroende och bifall; men
huruvida densamma icke kunnat ske med iakttagande
af besparingar för Statscassan, eller
4io
Den 17 Februarii,
huruvida den icke äfven medför många olägenheter,
blir en fråga, sorn jag trott mig helt öppet
böra framställa till dens besvarande, som
bäst år i tillfälle att bedöm ina detta ämne, på
det Allmänheten genom ett, såsom jag hoppas
nöjaktigt svar, må upplysas härom och med
detsamma öfverfygas om nyttan, kanske nödvändigheten
af ifrågavarande organisation.
Intilldess får jag anmärka hvad man i allmänhet
yrkar deremot, nemligen:
j) Olåmpligheten deraf, att RegementsChefslönerne
blifvit anslagne till Inspections- och Eril
gadGeneraler, och att ÖjversteLieutenants~
lonerrie derigenom förbytts till Regementschef
s-loner, utan att alltid och vid alla Regeinenter
vara tillräckliga dertill; så mycket mindre,
som samma aceordssummor och representations-skyldighet
för de sednare ännu fortfara,
2) Om denna förändring af indelningarna
från deras första bestämmelse icke skedt; så
hade ÖfversteLieutenants-platserne, såsom öfverflödig?,
kunnat indragas för Statens båsta,
eller och användas till förmon för de mindre
vål lönte bland CompagnieOfficerare eller Underbefälet,
som nästan vid alla Regementer åro
högst illa lönte.
31 Att då Generalerne tillika voro RegementsChefer,
mäste de vistas inom deras Bege:
menters stånd och derigenom båttre kånna Re~
Den 17 Februarii*
gementernas behofver under den activare tjenst^
göringen och närmare detaillerne dervid.
4) RegementsChefs voro förut endast ansvarige
Konungen för deras Regementers duglighet
och brukbarhet, och kunde således mera
direct verka för Regementernes båsta, ån nu,
då de åro beroende både af Brigade- och InspectionsGeneraler,
och dessa i sin verksamhet
alltid hindi ade, åtmindstone hejdade af dessa
omvågar.
5) General - mönstringorne förrättades
förut ef för tillfället commenderade Generals-personer
, hvilka derföre icke åtnjöto
några särskilta löner, och icke eller de Adjutanter,
några särskildta ärliga arfva den,
som voro anställde hos desse Generaler. Hvar.
före hade icke samma utväg till Stats-cassans
besparingar, älven framgent kunnat begagnas
?
6J Om organisationer nödvändigt skulle
ske, hvarföre icke hellre sammanslå 2 och 2 ÖfversteLieutenanfs
Indelningar, att dermed utgöra
Brigad- och Inspections-Generals-löner,
hvaremot RegementsCheferne kunnat bibehålla
Öfverstelndelningarne, hvaraf de, såsom nämnt
år, åro mer ån Generalerne i behof. För det
sista och
7) År det äfven en obehaglig följd af den
nya organisationen att avancementeme förtrögats
inom Arméen, emedan Herrar Inspections
-
4l2
Den 17 Februarii.
och BrigadGeneraler med Öfverstelöner och en
lätt tjenstgöring icke hafva någon orsak att taga
afsked.
Dessa åro de invåndningar man i allmän^
het gör emot den nya organisation af Arméen,
hvilka visserligen af många dermed lörenade
fördelar till någon del kunna motvägas, men
om icke fördelarna helt och hållet öfverväga så
manga olägenheter och kostnader; så hemställt
jag vördsamt, om icke underdånig begäran
borde göras om Arméens förra organisations
återinförande?
N:o 5.
Herr Pereswetoff Morath, Anders Wilhelm
:
I en tid då ej mera bestrides , att creditbrist
betydligen bidragit till den allmänna förlägenheten,
och att Lagarne rörande Exekutionsverket
äga ett stort inflytande på penningerörelsens
liflighet eller aftynande, skulle jag tro,
att hvar och en, som tagit närmare kännedom
om beskaffenheten af denna förlägenhet inom
vårt land, och haft tillfälle att erfara bristerne
i samma Lagar, bör för sin egen tillfredsställelse,
såsom medborgare, väcka uppmärksamheten
på dessa brister, och framlägga sin mening
om sättet, att dem afhjelpa.
För FoIk*tsRei
presentanter år sådant en ovilkorlig pligt, som
ej utan förebråelse kan underlåtas,.
Den 17 Februarii,
4i3
Det år ur dessa skål jag finner mig föranlåten,
att väcka en motion om nödvändigheten, att
gifva mera helgd åt panterått i fast Egendom.
För utvecklingen af åmnet fordras äfven
en kort öfversigt af den ställning, hvari Långifvare
och Låntagare nu till hvarannan kommit,
och fastän jag skall söka undvika vidlyftighet,
nödgas jag dock för mera ån ett ögonblick
påkalla Högloflige Ridderskapets och
delns uppmärksamhet.
Man påminner sig utan tvifvel, att för icke
många år tillbaka Penningeinnehafvare gerna
meddelade lån mot inteckning i Landtfastighet,
och man satte då sådant förlitande till inteckningar
i allmänhet, att när fråga var om ett
större lån, den penninge-ågaren, som utan gså
beskaffad pant, meddelade ett dylikt, ansågs såsom
oförsigtig. Förhållandet är nu i det närmaste
tvärtom.
Derhän håfve vi kommit, att
det som i sin natur borde innebära den största
säkerhet, ej antages såsom sådant, och de ovilkorliga
eller löpande skuldebrefven, utan verkelige
garantier, kallas goda papper.
Så lätt öfvergår opinionen om säkerheten
i ett land, der credit-lagarne sakna den rättvisa
i grundsatser och den energie, hvarförutan de
aldrig uppfylla sin bestämmelse, och huru denna
öfvergång från det naturliga till det onaturliga
så hastigt kunnat ske, skall den ej hafva svårt
att inse, som i minnet återkallar den ej eller
Den Fehr Hatti,
aflägsna tid, då FilialDisconterne nästan på en
gång försvunno, och med deni ett sa stort antal
af deras utelöpande förbindelser oell assignationer,
att penninge-rörslsen i flere provinser
var nära att afstanna, sorn besinnar, att hvarje
åtgärd, hvilken gifver penningerörelsen en annan
rigtning, oemotståndeligt ombyter medborgarens
oeconomiska ställning, sorn eftertänker,
att våra creditlogars brister, mindre kände under
tider af allmänt förtroende, skulle vid ett
så ovanligt förhållande, som det genom Disconternes
fall uppkomne, på en gång framträda
i dagen.
Man fann då, att dessa lagar blott
i afseende på löpande förbindelser svarade mot
den nya tidens fordringar, och man förskräcka
tes då man erfor, att lagarne genom exeptioner
de facto störde ägande-rättens helgd, emedan
de icke såsom grundsats antagit, att inteckning,
lagligen erhållen, skulle vara gällande äfven
i det fall, alt låntagaren före inteckningens
beviljande i hans egendom, var förmyndare,
kyrko- och fattig-medels föreståndare elier upp.
bördsman.
För den lagkunnige eller den som blott
öfverskådat våra lagar voro de skadliga t xeptio—
nerne i detta fall ej någon ny upptäckt, men
för massan af långifvare, som endast fastat sig
vid det allmänna begreppet om inteckning, och
hvad jag här förut nämnt har afseende på dem,
var det visserligen en sådan.
Dels genom den sålunda uppdagade osäkerheten,
dels ock genom mångfaldigheten af
Den 17 Felruarii.
form åliteterne vid utmätning och försäljning
ef fastighets-pant, tvingade sig de löpande reverserne
till ett i och för sig sjelf obehörigt
företräde, som hastigt måste försvinna om lagarne
satte långifvaren i tillfälle att inom korrt
tid få dylik pant förvandlad i penningar.
Låntagares och långifvares gemensamma
fördelar fordra att exeptioner af förenämnde
art ej må äga rum, ty de hindra den förre att
med lätthet erhålla, och den sednare att med
trygghet gifva lån mot inteckning.  Det år tid
att dessa mågtige parters klagan höres, och att
Lagen icke för närmar utan beskyddar dem.
Nationen hoppas, att sådane financiella åtgärder
nu blifva vidtagne, som återbringa förtroendet,
och med förtroendet en lifligare pen»
ningerörelse. — Om detta hopp svikes eller icke
skall tiden utvisa, men det, hvarom jag år viss,
år att det otvifvelaktig! skall svikas om executions-lagarne
förblifva i det skick de nu åro.
Meningen med denna motion år dock icke^
att i förtid och innan de åtgärder i hänseende
till penningeverket i allmänhet, som kunna pröfvas
nödige, hunnit vidtagas, föreslå ändring i
samma Lagar, i afseende på en skyndsammare
gång af de årender, sorn efter deras föreskrift
skola behandlas, emedan jag vål vet att om finance-planen
måste man först vara ense; men
då frågan om skydd för ågande-råtten ej har
ofelbar gemenskap med frågan om den mer eller
mindre skyndsamhet, hvarmed en sådan rätt
416
Den 17 Februarii.
göres gällande, och då erfarenheten visat, att de
nu kraftågande stadganden, enligt hvilka inteck.,
ning i fastighet år eller icke år säkerhet, allt efter
sorn ägaren deraf före inteckningens meddelande
var, eller icke var förmyndare, föreståndare
eller uppbördsman , hunnit bereda det
misstroende hos penninge-innehafvare, att de ej
våga gifva lån mot inteckning, äfven når, hvad
förmynderskap angår, bevis företes från den
Hol-Rått, under hvars doinverjo den egendom
är belägen, deri inteckning erbjudes, att ägaren
deraf ej sådan befattning i samma ort innehar,
emedan lånesökanden i annan del af Riket kunnat
erhålla ett dylikt uppdrag, och inteckningen
alltså ej medförde den säkerhet, den annars ägde,
kan jag ej finna annat, ån att förändring af
Lagens stadgande i detta fall ju förr dess hellre,
och utan afbidan af den revision utaf exeeutionsLagarne
som i öfrigt kan erfordras, bör
äga rum, hålst hvarje lidande blir svårare ju
längre det fortfar.
17 Cap. 8 § HandehBalken stadgar, attotn
någon åger inteckning i Förmyndares, Föreståndares
eller Uppbördsmans fasta gods. innan
han Förmyndare, Föreståndare eller Uppbördsman
blef, inteckningen år gällande, hvaraf följer,
att vid motsatt förhållande barnarf hos
förmyndare, kyrkors och fattighus fordringar hos
deras föreståndare, så och uppbörd i allmänhet
äger förmonsrått.
Af desse exeptioner synes mig den som
lemnar
Den 17 Fehruarii.
4i?
iemnar förmånsrätt för kyrko och fattighusmedel
rtiäist grundlös, sedan sådana medel nu me*
ra éj godtyckligt för vältas, utan flere personer,
förenade i Commitéer eller kyrkoråd,
dermed hafva befattning, Och uppbörden har
en 6å närä controll^ att baiance ej äc att befara.
Jag kari således i betragtande af det hinder
vid periningeförstfäcknihgar, bibehållandet
af detta stadgande förorsakar ej finna,
att lagstiftaren bör anse betänkligtj att borttaga
eri sådan förmånsrätt, emedan man
kan Vara visä, att försigtigheten och uppmärksamheten
hos demj sorn äro satte * att vaka
öfver slike medels uppbärande, och användande,
och sorn derföre i allt fall stå i ansvar,
skall göra förmonsrätten öfverflödig.
Hvad angår ali annan uppbörd, såsom i
allmänhet ägande större omfattning, och hvarpå
controllen i följd deraf ej kari vara så verksam,
visar erfarerihéten, hvilken måste stå i bredd
ined théorien, då fråga är örn lagstiftning!,
att nu gällande till sin princip örigtiga föreskrift
om förmånsrätt i uppbördsmans egendom för
oredovisad uppbörd, icke gör tillfyllest, ty när
så beskaffad uppbördsman kommit derhän, att
han tillgriper de medel han om händer har,
är beloppet omöjligt att bestämma, helst dét
fceror äf deri riter eller mindre skicklighet hvarmed
häri förstår att till en tid dölja tillgreppet
•lier ock måttet af haris tilltagsenhet^ och
Bil till Ridd. o. Ad. Pr. I Band. 2?
Den 17 Fclruarii,
då uppbördsman sällan äga större enskild Förmögenhet
vinnes vanligtvis ingenting genom
förenämnde stadgande, utan lägger det endast
hinder i vägen för den redligt uppbördsmannen,
att beläna sin lilla fastighet , för att genom
förbättringar och odlingar derå, gifva
den ett högre värde och genom denna utväg
i förening med omtanka och verksamhet åt
sin ålderdom bereda det oberoende, som utgör
föremålet för hvarje tänkande mans omsorger.
Det synes derföre, som tidens fordringar
änteligen borde medgifvas, och en rätt afstås
som tillkommit genom usurpation af andras j
men det återstår ändock, att undanrödja den
sista delen af desse exeptioner ; eller den sorn
har afseende på förmyndare, och jag medger
att lagbudet här är byggdt på någon grund.
När jag å ena sidan nitälskar för trygghet
och säkerhet vid penninge-transactioner
och är öfvertygad, att derförutan intet Iand
kan vinna den inre styrka och det oberoende
utom hvilket det ej kan sägas vara ett
lyckligt land, är det å den andra klart, att
jag skall erkänna Statens skyldighet, att skydda
deras rätt, som ej sjelfve förmå det — neni-,
ligen de omyndige
men jag tror att detta
skydd kan äga rum och blifva verksamt utan
att idéen om förmånsrätt för dem bibehålles,
eller som är det samma, utan att göra intrång
i de myndiga-s rättigheter.
beti bcbrUarii.
4*9
År jag lycklig hog* att hafva funnit ett
annan och s örre ga räntie skall ofelbart med»
gifvas, att det allmänna vunne vid förändringen.
En tid gåfs då min ansag nödvändigt alfe
all Oeconomisk styrelse lades i Embetsman
nens
händer. Vår tid predikat eh annan lära
och andra Staters exempel hafva befästat öfVertygelsen
i detta fall
Jag är af den mening, att CommUhåUtéef
Vid alla de fall der de billigen kunna anlitaS,
bereda trygghet och ordning vid handhåfvart*
de af folkets oeconömiska angelägenheter, öcfl
mig vill det synas, som nyttan deraf är obestridlig
då håga är om löcal-inrättnirtgar ^
åt sådana Communautéer skulle jag vilja öfverlemna
vården om de omyndiges gods» oelt
bibehålla förmyndare endast för uppsigtett
Öfver myndlingens fysiska och moraliska bild*
ning, samt den nödiga tillsynen att hah af sin,
genom arf, gåfva eller testamente bekomntt éS!
gendom, erhåller, ett passande underhåll*
Jag föreslår således* att stadgandet i i?
Cap. 8 $ HandelsBalken och dermed gemenskap
ägande föreskrifter örn förmånsrätt i fast
egendom för Barnarf» kyrko- och fattighus^
medel samt uppbörd af hvad namn Och beskaffenhet
som helst, må upphäfvas, så att In^
teckning i fast egendom i följd deraf förklaras
gällande ehvad egendomen äges af fot'»
myndare, föreståndare eller uppbördsman, dock
42d
Den. 15 Febriinrii.
att detta stadgande ej må upphäfva hvad i
öfrigt om förmånsrätt föreskrifvit ät* eller äga
retroactiv verkan i hänseende till de lån
mot inteckning, sorn hittills blifvit meddelade
It så beskaffade personer som öfvannäinnde a*
ro, eller meddelas inom ett år från den dag
Lagförändringen genom trycket kommer till
allmän kunskap.
Med ördén éj retroactiv verkan förstårjag
häri att Innehafvare af de inteckningar, son»
uti Uppbördsmäns och föreståndares egendom
finnas vid slutet af nämnde år väl få vidkännas
det äfventyr lagen sådan den nu ar om*-  talar, men att alla de inteckningar sorn efter
dett tiden tagas i sådane personers fastigheter
komma att blifva gällande till betalning ur
pantén, ehvad sedermera upptäckes att fastighetsägaren
åsamkat sig uppbördsbrist eller icJte,
Och att hvad angar Inteckningar tagne efter
samma års utgång i förmyndares egendom
dé blifva gällande endast i det fall, att en sådan
förmyndare inför de Auctöriteter, sorn här
nedan skola närmare bestämmas, redogjort
för det eller de förmynderskap han för lag—
förändringen innehaft, och hvilket hvarje lärin
gifvars skall på sätt här nedan visas, kunna
genast inhämta af de gravationsbevis, sorn ut*
fordras då ett år förflutit från det lagforän:
dringen genöirt trycket kungöres.
Vidare, att uti hvarje Läns hufvudort*
(med hufvudort förstår jag jjen Stid der Länstyrelsen
har sitt såte?) organiseras ett Förmym
Den 17 Febril arti".
dareKammare för Länet, som benämnes efter
Länen till ex. Östergöthlands Läns Förmyn-»
dareKammare, Södermanlands, o- s. y.
Hvarje sådan FörmyodareKarnmare skall
utgöras af sex Ledamöter och biträdas af eix
Kamrerare, sorn skall föra Kammarens räkenskaper,
och tillika vara dess ombudsman,
Desse sex Ledamöter skola, på sitt bar
nedan förmäles, hvarje jrdje år väljas bland fastighets
ägare, boende antingen i Länets hufvudort
eller ej långt derifrån, så att de så
qfta göromålen sådant fordra, kunna sammanträda*
Ingen
kan till Ledamot af en sådan Kam-^
mare väljas, sorn ej fyllt 30 år, och hvars fasta
egendom i Stad, eller I landet eller på
begge ställen tillsammans ej uppgår efter 1822
års Taxeringsvärde till minst 10,QcoR:dr Banco,
och skola af de valde minst 2:ne vara
ägare af fastighet å landet för att i frågor om
Sådan egendoms skötsel och afkastning kunna,
lämna Kammaren nödig upplysning.
Vid valet till dessa Ledamöter tillgår på
följande sätt:
Hvar och en Häradshöfding i Länet läte?
första Söndagen i December månad hvart tredje
år kungöra i Stads- och landskyrkorne af
hans domsaga, att fidén är inne till val af nya
ledamöter i Länets Förmyndarekammare, och
|22
Den 17 Februarii*
tillkännagifver dagen då från hvarje Härad,
Sqckneombud och ombud från den Stad eller
de städer som kunna inom Häradet finnas, å
Häradets tingstad skola sammanträda för att
välja Electorer.
Samma Söndag vä’ja Socknarne ecb Stad»-  församlingarne e»t ombud för hvarje Socken
eller Stad, med iagttagande deraf att den valde
nödvändigt måste vara ägare minst af ett
halft mantal inom Socken och i Staden af
Stadsfastighet.
Å utsatt© dagen sammanträda dessa ombud
inför Häradshöfdingen, och sedan de legitimerat
sig genom Sockenstämmoprotocollena
uppseende, utvälja de en Elector för hvarje
Härad, öfver hvilket val Häradshöfdingen för
Protocoll, som genast af honom och ombuden
undertecknas.
Sedan detta skedt och Eiectors valet genom
Häradsböfdingens försorg blifvit nästpåföljande
Söndag i Häradets kyrkor kungjordt,,
infinna sig åtta dagar derefter i Länets huf~
vudort, å det rum som af Landshöfdingen
dertill utses, Eiectorerne under ordförande af
den äldste bland dem.
Dessa välja då bland så qvalificerade
personer som ofvan nämndt är, 9. hvaraf 6
blifva Ledamöter i Förmyndarekammaren för
de irenne påföljande åren, och de återstående
tre suppleanter, hvilka äga» att nät någon af
Den 17 Fehruarii.
423
de sex Ledamöterne med döden afgår eller
öfver 3:ne veckor af sjukdoms förfall hindras
att i kammaren vara tillstädes, intaga det lediga
rummet allt efter den ordning dessa sup:
leanter på vallistan blifvit uppförde.
Sedan valet skedt och Protocollet, som af
någon bland Electorerne föres genom samtelige
Electorernes underskrift är vordet godkändt,
aflämnar ordföranden samma Protocoll
till vederbörande Embetsman i LandsCanzliet
mot dennes bevis öfver emottagandet, och åligger
det Landshöfdingen att genom kungörelse
i Länet genast meddela allmänheten kännedom
om valets utgång.
De på detta sätt valde sex Ledamöter,
hvaraf den äldsta alltid är ordförande, sammanträda
den första helgfria dag i nästpåfölr
jande Januarii månad, och emottaga Kammarens
styrelse samt meddela de afgående Ledamöterne,
efter verkställd inventering, qvitto å
de i Cassan befintelige contante medel, äfvensom
å skuldebref eller andre säkerhetshandlingar
samt Kammarens Böcker och Räkenskaper,
öfver hvilket allt Kamreraren upprättat
tvåfaldig förteckning.
Kammarens nya Ledamöter skola inom 6
månader från det de tillträda sin befattning
hafva i laglig ordning mot de afgåendes förvaltning
inför RådstufvuRätten i den Stad
der Kammaren är inrättad, gjort anmärkning,
m Dm T? Febriiarii.
i annat fall anses förre Ledamöterne hafva erhållit
decharge.
Då Kammaren första gången organiseras’,
för hvilket tillfälle tiden till valens förrättande
serskildt kommer att bestämmas, men hvilket
ej förhindrar, att örn mer eller mindre än
3:ne år derigenom skulle erfordras för iagttagande
af den här ofvan nämnde allmänna för
reskrift om valens vekställande i December
månad, det andra gängen skeende valet samina
månad i allt fall äger ruin, skall Kamreraren
som för sin förvaltning står i personligt
ansvar såsom kronouppbördsman, af Le-,
damöterne väljas och kan icke behålla samma
befattning längre än -?me år så vida han,
icke af de då tillträdande nya Ledamöterne
återyäljes
Så
snart Kamrarne första gången orga niteras
skola HofRätterne genom Konungens vederbörande
Befallningshafvandes försorg låta
tillställa dem en på grund af HofRätternes och
UnderDomstoIarnes Protocollerlör 50 år tillbaka
Läns- Stads och Häradsvis upprättad förteckning,
innehållande namnen å de personer
som under samma tid i hvarje Län blifvit
till Förmyndare förordnade, äfvensom mynd*
lingarnes namn.
Bestämmandet af en så lång tid tillbaka
torde blifva nödvändigt, för att vara viss det
alla förmyndare utan undantag blifva uppgifne,
som om förre års uppgifter bestämdes, tilläf
-
Den 17 februarii.
425
ventyrs ej skulle blifva fallet med dem, hvilka
ovanligt länge b i b,e hållit slik befattning
för dem af qvinnokönet som förbli)vit ogifta,
och dem af mankönet som efter 21 års ålder
blifvit under förmyndafevård ställde.
Hvarje Läns Kammare later genast trycka
samma) förteckning, sedan deri befintelige
namn blifvit satte i alfabetisk ordning, och
kungöf derefter i officiella Tidningarne samt
i alla Länets kyrkor att då varande förmyndare
i Länet skola inom 3'ne månader eiler
kungörandet hos FörmyndareKammaren redogöra
för deras förvaltning och mot Kammarens
qvitto, der afjämna de af dem om hände*
hafde förtpyndaremedel samt alla förmynderskapet
rörande handlingar, och äger Kammaren att
i händelse af någon förmyndares Uedskande *
detta fall anlita vederbörande Domstolars biträde
för redogörelsens erhållande.
Sedan FörmydareKammaren sålunda mottagit
de omyndigas Egendom skall Kammarens
Ledamöter gemensamt med dtrns Egendom ocl\
personer derföre stå i ansvar, och mot säkerheter
ochdaglig ränta utlåna Capjtalerne, samt
vidtaga lämpeliga åtgärder för afkomst och
förkofran af de omyndiges fastigheter m, m.
Sist yid slutet af utte månaden efter lag»
förändringens offentlig-görande genom trycket
afgifver hvarje Kammare vid Länets, vederbörliga
Domstolar i Städerne och til;l Häradshöfdingarne
å Landet mot qvitto förteckoin
-
Den 17 Februarii,
gar S alla de förmyndare, hvilka hos Kammaren
till den tiden ej redogjort, och iagttages,
att då någon sådan förmyndare är i annat Härad
eller Län boende ära det hvarest myndlingens
egendom är belägen, slik förteckning till
Domstolarne pä bägge dessa ställen aflemna»
på det att när Gravations-bevis antingen från
StadsRätt eller från Häradshöfdingarne efter
det förenämnde 12 mår.ader förflutit, meddelas
å fastigheter inom Städerne och å landet, de
genom nyssnämnde förteckningar kunna blifva
i tillfälle att, som de ock vid ansvar 6åsom för
Embetsfel skola, i Gravationsbevisen tillkännagifva
om egendoms-ägaren finnes upptagen på
samma förteckningar eller icke.
Genom denna åtgärd och de tryckta för-*
teckningarne kunna långifvare genast veta om
det nya stadgandet, jag här ofvan föreslagit i
afseende på Inteckningens giltighet år förden
egendom, hvari Inteckning erbjudes, gällande
elier icke, och torde genom detta stadgande,
hvilket har någon likhet med det Kongl. Förordningen
den 1 Junii 1748 om försträckning
af Brandförsäkringsskilling innehåller, vinnas,
att hvarje förmyndare skyndar med afgifvande
af redogörelse, emedan han i annat fall ej
kan med säkerhet påräkna lån å sin fasta egendom
Af
hvad jag förut nämnt angående Förmyndares
vård om myndlings person är lätt att
finna det jag ej föreslår någon ändring i nu
gällande sätt att förordna förmyndare, utan
Dan 17 F elmar ii,
427
önskar, att sådane hädanefter som hittills må
af Domstolarne utses; och mitt förslag rubbar
således icke den del af Adelige Privilegierna
som legat till grund för stadgandet i 8 Cap.
2 §. RättegångsBalken, att HofRätt må förordna
förmyndare för deras barn och arfvingar,
som frälse äro.
I fall mitt förslag antages skall den motvilja
att blifva förmyndare , som i anseende
tills acsvars-skyldigheten för myndlingens egendom
och svårigheten att såsom Förmyndare
erhålla lån mot inteckning i sin fasta egendom,
hittills varit ridande troligen försvinna, Och
då tillsynen öfver myndlingens person och utw
tagande från FörmyndareKammaren af den del
utaf honom tillhörige medel som till hans år;
liga underhåll erfordras, komma att utgöra
Förmyndares enda befattningar; kan jag ej
finna att den ersättning som egenteligen för
ofvannämnda ansvar och olägenhet hittills va.
rit Förmyndaren tillerkänd, skäligen bör äga
rum sedan FörmyndareKammare blifvit inrättade,
hvaremot någon ersättning bör Kamrarna
tillkomma.
Vid bestämmandet deraf utgår jag från
den synpunkt, att då Hamrarne komma attbafva
befattning med alla inom Länet varande
omyndiges Egendom böra Hamrarne kunna åtnöjas
med en ringare procent af inkomsten af
samma Egendom än den, hvarmed Förmyndar
re i anseende till deras nu varande ansvarsskyldighet
kunnat anseB belåtne j och synea
Den 17 Februarii.
äfven denna besparing för de omyndige talande
för mitt försjag.
Jag föreslår då att hvarje Läns FörmyndareKainmare
ej får beräkna sig högre arfvode
än 5 procent af räntan å de omyndiges Cap<-  taler och af årliga afkastningen af annan deras
Egendom, samt att denna £ procent som årligen
afdrage» delas i 7 lika lotter, hvaraf hvarje
Ledamot i Kammaren erhåller en $ och den
7 de frdelen tillkommer Kamreraren , äfven sorn
att dä rågop Ledamot dör linder loppet af de
trenne år, för hvilka han blifvit vald eller
för någon tid af sjukdom hindras, af hans f
af förenämnde ersättning så mycket tillkommer
Suppleanten, som svarar mot den tid denne,
delande Kammarens öfrige Ledamöters ansvarighet,
i Kammaten tjenstgjort.
Derigenom att denna ersättning till Kammaren
ej bestämtnes till visst oföränderligtpen.
pingebelopp utan endast till viss andel af afkgrnsten
skall Kammaren af eget intresse manas
att nitiskt arbeta för de omyndiges fördel,
efter sorn denna fördel är så nära förenad
med Kammarens, egen.
Men då ingen mensklig inrättning gifves
der tf ister ej röja sig, och då de nty föreslagne
Kamrgrne ej kunna i frågan om deras förvaltning
annorlqnda anses än såsom de nu va*
rande förmyndare, böra Kamrafne i afseende
på deras redovisningsskyldighet vara underkastade
domaremagten, och det måste således
Den 17 Februarii.
429
blifva de af Domstolarne tillika förordnade Förmyndares
lika sorn myndlingarnes närmaste
franders rätt >4 att jemte det de äga att af
Kamtarne erhålla aliade upp-lysningar om egen
domsförvaltningen, som de för sig finna nödige
Och Kamrarne äro i tillfälle meddela, kunna
vid vederbörlige Domstolar tilltala Hamrarne,
om någon olaglig åtgärd med myndlingens
Egendom af dem vidtages eller högre
arfvode än det stadgade, i räketiskapérne upptages
o. s. v.
På enahanda sätt tnå ock Hamrarne kunna
vända sin talan mot fötmyndarne, om de
ej behörigen tilldela myndlingatne det årliga
underhållet sorn från Kamrarne af detri Uttages.
Det följer af sig sjelf att öm lägförändringen
sker, i sammanhang dermed dels bör öfverses
förhållandet med den i Stockholm inrättade
FörmyndareKamaren, dels ock stadgandet
i 22 och 23 Cap. ÄrfdaBalken lämpas ef.
ter de genom förändringen uppkommande o~
lika förhållaiidén.
Om Hamrarne blifva inrättade och den
ömsesidiga controll jag företagit iagttages, anser
jag den omyndiges rätt vara långt mera
tryggad än den nu är, dfels derföre att den
förmögenhet Katnrarnes Ledamöter måste anses
hvar för sig äga* är en borgen för dera*
uppmärksamhet på förvaltningen, dels ocjt
derföre att de en för alfa och alla för en deli
433
Dea 17 Februarii,
ansvaret och det är ingen trolighet att det då
skall hända hvad nu så ofta sker, att omyndiges
Egendom anförtros åt personer som icke
äga något att förlora, och som när myndlingen
blifvit berättigad att fordra redo för förvaltningen
af sitt Gods, möter honom med en
Cessionsansökning, och den bedöfliga underrättelsen
att af hans arf endast återstår —
minnet.
Jag vet att man kan säga mycket mot
hvad jag nu föreslagit, och deribland förnämligast,
att förmyndare äfven med den befattning
de nu äga kunna gifva de omyndiga ga-1
ranti derigenom att förmyndares egendom intecknades
till det belopp, som svarade mot de
medel den omyndige ägde, och som under förmyndarens
inseende lemnades, hvarigenom långifvarens
rätt kunde skyddas, men utom det,
att ingen Lag kan befalla någon att mot sin
villja förpanta sin egendom, skulle på sådane
villkor ej nödigt antal förmyndare kunna anskaffas
med förmögenhet nog att på sådant
6ätt trygga myndlingens rätt. Jag vet vidare
att mången ej Önskar rättelse i våra CreditLagar,
derföre att de för mången, som ej är mån
om egen och allmän Credit äro beqväma, och
/let kan vara troligt, att när man antager en
FinancePlan man sätter frågan om CreditLagarnes
förbättring alldeles å sido i from förhoppning,
att allt ändock går väl, men jag är
öfvertygad, att den dag skall komma då alla
halfheter måste försvinna och alla hinder för
Creditens fria utveckling måste vika, och jag
Den 17 Februarii,
431
skall, om jag upplefver denna tid, åtminstone
hafva den tillfredsställelsen att kunna säga till
mig sjelf; Du har ej tegat då du borde tala,
N'0 6.
Herr Gripensvärd, Fredric Adolph:
Både i beslutet om våra Protocollers tryckning
och i det angående Bulletinens utfärdande
till de Tidningsredactioner, som sådana åsfundade,
anser jag Höglofl. Ridderskapet och
Adeln hafva ådagalagt sin afsigt, att så vidt
möjeligt är, tillfredsställa den läsande allmänheten
på kännedom af våra öfverläggningar.
Jag slutar deraf, att Höglofl. Ridderskapet och
Adeln icke ogerna skulle se, att dessa öfverläggningar
kunde mera fullständigt, än som i
någon tidning, nyligen skedt, läggas i sammandrag
för allmänhetens ögon, och föreslår
i sådan öfvertygelse, det Ridderskapet och
Adeln ville besluta, att våra justerade Protocoller
hädanefter i RiddarhusCanzliet blifva
tillgänglige för de Tidningsutgifvare, som der,
af villja sig begagna.
Om detta förslag bifalles, torde beslutet
genast få gällande kraft, utan att behöfva afvagta
justering.
N/o 7.
Friherre Ankarsvärd, Carl Hindric:
Syfns.ka folkets constitutionella rättighet
\
432
Den 17 Februarii.
att genom Riksens Ständer allena beskatta sig
sjeilt, än ÖSkiljagtigt förbunden méd grariskningsrätten
öfver beskattningens användande,
styrelse och vård; och om det är en öbestridélig
sanning; ått all rättighet innefattar någon
skyldighet, så var den aldrig istörre; än för
Riksens Ständer att undersöka handhafvandet
och användandet af de medel, som under
namn af Statsbidrag, ifrån folket erläggas i
utbyte emöt de förtnöner, som äfo Samhällsinrättningens
föremål. Riksens Ständer hafva
åt sine välde Revisorer under Riksdagarnes
mellantider uppdragit detina så magtpåliggan*
de granskning af allmänna medels förvaltning;
och jag anser det vara ett af Riksens Ständers
första åligganden, att åt detta dera9 Revisorers
arbete lemna ali möjlig uppmärksamhet,
och att genom den aldra nogaste granskning,
visa den anda, som hos Riksens Ständer är
rådände, i anseende till Statsförvaltningen. Riksens
Ständer skulle endast på svaga grunder
kunna fordra noggranhet och niyfrån Statens
Embetsman om det minsta öfverseende fick
äga rum i anseende till de åligganden, sorn
genom Riksens Ständers dyrbara förtroende tillhöra
Riksens Ständers Herrar Revisorer, och
jag går att uppfylla en, i min tanka väsendtlig
del af mine åligganden sorn representant,
då jag företer dé anmärkningar, hvartill senaÉté
Riksens Ständers Revisorers berättelse uti
siågra delar synts mig lemna anledning.
I»g fruktar att den berättelse Riksens
Stan*
Din 17 fiebriiarii,
Ständers Herrar Revisorer öfver Allmänna Ma*
gazmslnrättningen afgilvit, på långt när icke
framvisa? den verkligt brydsamma, eller kanhända
bättre sagt, aldeles ohjelpliga ställning
hvaruti denna Inrättning sig befinner. Jag har
tyckt mig med säkerhet kunna se, att Herrar
Revisorers calcul öiver Magazinslnrättningens
tillstånd vid slutet af ar ittzi , på långt när
icke i verkligheten framställer det öfverskott
af .*10,137 R:dr som calculen utvisar. Mig
synes det Herrar Revisorer bort framlägga åt.
minstone en probabilitet® beräkning öfver de
ofelbara förlusterna vid ännu förestående indrifning
af undsättningsskulderne, då en sådan
beräkning syne* kunnat verkställas i grund
af redan derom inhämtad erfarenhet: då härtill
kommer, att förfusten af Italienska Expeditionen
sannolikt biifver större än den af Revisorens
är beräknad: att en del egendomar
m. m. troligen äro upptagne till vida högre
värden, än hvartill de möjligen skulle kunna
realiseras: stt vinsten af brännerirörelsen redan
visat sig vara ingen, och för framtiden synes
icke mera lefvande, att det nu förhanden'
varande spannemåls lagret, ej kan utan en högst
betydlig förlust realiseras; och att det är förskämning
och afskritningar undsrkastadt. Om
detta sålunda blifvit tagit i betragtande så skill,
le ett betydligt deficit i stället för behållning
visat sig; och då ännu härtill kommer, attinrättsningen
på sådant sätt saknar all möjlig; ut vägtil!
inkomst; så finner man att Verket redan saknar ali
utväg till räntebetalning af 60,000 R:dr till Banket»,
äfvensom till bestridande af Verkets adBil.
till Ridd, o. Ad. Pr. 1 Band, 28
434
Den 17 Februarii.
minisftationskostnad af omkring 60,000 R:dr
Banco. Om nu dessa slutsatser med någorlunda
visshet kunna hämtas itrån Herrar Re.
visorers berättelse, sfi synes mig följden het
enkelt vara, att Allmänna Magazinslnrättningen
är banqueroutte. Om nu detta utslag är
rigtigt, så synes mig, att Herrar Revisorer
bordt helt oförställd; som sådant för sine principaler,
Rikets Ständer, framställa det: ochanser
jag nu förhållandet af StatsUtskottet böra upplysas
och Riksens Ständer ofördröjligen till—
kännagifvas. Då det på förhand lärer kunna
antagas såsom afgjordt att Allmänna MagazinsInrättningen
verkeligen är banqueroute, så bör
det genom StatsUtskottet upplysas, huru, af
hvad orsak, och genom hvilka verkningar, inrättningen
kommit uti detta obestånd, om det
är en följd af ett illa beräknadt lörvaltningssätt
å Directionens sida, och till hvad grad
Directionen handlat oberoende af Regeringens
föreskrifter. Directionens berättelse öfver
1818 och 1819 årens förvaltning utvisade
båda ett öfverskott af 2,000,000 R:dr efter
afdrag af inrättningens skulder, dem till Riksens
Ständers Bank naturligtvis deruti inberäknade;
hvilken behållning efter en förslagsvis
antagen decorte af 500,000 R:dr i afseende
å de utestående fordringarnes möjeliga osäkerhet,
troligen bör kunna antagas minst till
1,500,000 R;dr. Inrättningens obestånd har således
under de sedan förflutne åren uppkommit,
och ehuruväl af 1820 års revision så väl
sorn af hela allmänheten, annat likväl icke
kunnat i sin fulla dager genom andra än sed
-
Den T 7 Felmar ii.
435
naste Herrar Revisorer ådagaläggas, så synes
de, öfver detta förhållande älven uti ziffran
bordt kunna afgifva mera bestämde upplysningar
olver det verkliga förhållandet, i stället
för det skenbara öfverskotta som till inrättningens
iördel blifvit, uti Herrar Revisorers
berättelse, Riksens Ständer förelagt Det
synes mig varit ett väsenteligt föremål för
Herrar Revisorers verksamhet, att efterfråga
huru och på hvad sätt verkets förra så betydliga
behållning försvunnit eller bortsmält
till den obetydliga summa, hvilken nu som
sådan visar sig. Då Herrar Revisorer till sin
berättelse bifogat alla Kungabref angående
undsättningsverket, eller egenteligen rörande de,
åt undsättningstagare i serskildte Län förunnade
förmåner af lqvidation in natura, så synes
mig, att Herrar Revisorer äfven bordt sätta
sine principaler i tillfälle, att liksom för spannemålsutdelningen
lära känna de principer
hvarefter spannemålsupphandlingen varit styrd.
Allmänna Magazinsjnrättningens verksamhet
har i de sednare åren fått en dubbel rigtning,
att göra upphandlingar af spannrmål till spannemälsprisets
upprätthållande, samt att afsätta
och till behöfvande såsom lån utdela denna
spannemål. Utan tvifvel ligger orsaken till
inrättningens undergång inom någondera af
dessa linier, eller kanske säkrare inom båda,
och det hade säkerligen för Riksens Ständer
varit ganska nyttigt, att genom sine Herrar
Revisorer fått sig en framställning förelagd
om upphandlingarnes, så väl som om
undsättningarnes historia under de sista åren;
436
Den 11 Febi uarii.
Riksens Ständer skulle derigenom säkrare kommit
att sjelfve inse orimligheten af inrättningens
sålunda, under de sednare åren vidgade
verkningskrets, sorn blifvit att tillfredsställa
2;ne hvarandra rakt motsatta interessen;
det ena, som är dea större span nema Isproducentens,
possessionatens; och det 3ndra, som
är den mindre bemedlade allmogens, såsom
spannemålsköpsnde; för att tillfredsställa det
förra, måste inrättningen uppköpa spannemål
till det högjta ivöiiiga pris: och för att kunna
gå det sednare till mötes, måste denna spannemål
till de behöfvande undsättningstagare kunna
lämnas till det möjligt IcigJJa pris. En jämförelsetabell
öfver upphandlingsprisen i 8 18»
1819, 18:0 och 1821 med de priser till hvilka
undsättningstagare fått liqvidera sina spannemålsskulder
åren isjo, 1821, 1S22, skulle
utan tvifvel ådagalagt huru man också ömsom
sökt att gynna producent och consument intresset:
om uti en sådan tabell äfven blifvit
uppfört, så väl beloppet af den för hvarje år
upphandlade, som den utborgade spannemålen,
eä skulle man troligen uti det deraf härflytande
slutförfeållandet funnit anledning att
framvisa orsaken till den största af de förluster,
som drabbat inrättningen. Om jag icke
misstagit mig uti mitt omdöme härutinnan,
så torde det tillåtas mig, att finna anmärkningsvärd!,
det Herrar Revisorer icke funnit
dessa förhållanden nog magtpåliggande för att
genom ett yttrande, dervid fästa Riksens Ständers
och det allmännas uppmärksamhet, fös
att såmedelst genom verkningarnes ådagaläg
-
Den 17 Februarii.
437
gande, påkalla orsakernes hafvand?. I sammanhang
härmed synes det helt och hållet
legat inom Herrar Revisorers verkningskrets,
att böra fästa Riksens Ständers uppmärksamhet
vid sådana åtgärder, som framför andra
verkat inrättningens obestånd, och ibland desse
synes det af Regeringen direct till åtskilige
Ländshöfdingar lemnade tillstånd för undsättningstagare
rörande återbetalningsmethoden,
såsom mäst i ögat fällande, förtjent alt af Her
rar Revisorer till en närmare Riksens Ständers
granskning utredas, hvarvid den omständigheten,
att en högst, betydlig förlust blifvit inrättningen
tillskyndad särdeles genom den, åt
undsättningstagare i jemtland förunnade tillåtelsen,
att tunna mot tunna avbörda ett belopp
af utöfver 20,000 tunnor spannemåi, bordt
föranleda till undersökning huruvida spannemålsDirectionen
iagttagif, att tili bevakande
af Verkets fördel och det allmännas derun -  der beroende rätt, göra behörige föreställningar
emot ett så ofördeiagtigt och till Verkets
totala undergång ledsr>de iiqvjdationssätt. Då
desse Magazinslnrättningens allmänna förhållanden,
icke synas påkalla Riksens Ständers Revisorers
uppmärksamhet til! sådant afseende,
att anmälan derom till Riksens Ständer blifvit
gjord; så tyckes likväl att åtskilliga bicmstän’
digheter vtd för valsning?,grunde! ne för all inanna
Mag*zmslnrättningea bordt, tili Riksens
Ständers underrättelse al Kerrar Revisorer fullständigare
utredas Jag nödgas i följd deraf
exempelvis yttra min förundran deröfver, att
Herrar Revisorer icke funnit förfarandet nied
4^8
Den 17 jFebruarii,
spannemåls upphandlingen 1821 förtjena till
Riksens Ständers skärskådandeöfverlcmnas Ali
sp nnemål: upphandling detta år, likasom det
föregå; ndv, äsy tade höjande och upprätthållande
al de tå enormt fallne spannemåisprisen:
det visar tig härvid 1 högsta måtto an*
märkningrv irdt, att upphandiingame ej började
lött än b månader efter skörden, eller i
slutet af Mars månad. hvaraf det synes tydligt,
att hjelpen <j gagnade de n äst behöfvande,
hvilka denna tidpunkt säkerligen hade utsållt
sitt öfverskott; utan blott speculanten och den
större producenten: men hvad sorn synes ännu
märkvärdigare, är att denna upphandling
fortsattes unds-r loppet af Maj, Juni och Julii
månader, eiler m< d ett ord så länge några
disponible medel funnos för upphandlingens fort-*
sättande. Att söka uppdrifva priserne vid den
årstidy då varan äger sitt naturliga maxiwiprist
synes vara så stridande emot all princip att.
detta förfarande visserligen förtjent att anmärkas,
såsom alltid ledande till det resultat att
möjligen så medtaga inrättningens tönder, att
den, vid en inträffande rikare skörd icke kunde
fortsätta upphandlingen till prisers upprätthållande
vid den tidpunkt, rom straxt efter
skörden är minimipriset och som egenteligen
är som skulle påkalla cn sådan åtgärd; och
då detta är hvad som inträffat under hösten
l83t i följd af upphandlingen under sommarv
ånademe, så synes ett sådant förhållande
hafva berdt fästa Herrar Revisorers uppmärksamhet
till någon påföljd, och jag kan
ej undgå att så mycket ineta fästa min upp
-
Den 17 Februarii,
439
märksamhet härvid, som det synes att upphandlingarne
börjats på Regeringens befallning,
och till följe äfen sadan äfven blifvit fortsatt
under loppet af Maj, Junii och julii månader,
eller så länge upphandlingsfonden varade,
och detta oaktadt MagazinsDirections hemil
ällan om dess upphörande. Cassan var också al*
deles uttömd, då Landsböfdingame i flere Län
efter skörden 1821 inkommo med hemställan
otti upphandlingars verkställande. Ett ibland
Revisorernas hufvudföremål är utan tvifvel att
vägleda Riksens Ständer vid bedömandet af
falska åtgärder, ehvar de ägt rum, och ehvar
sorn helst ifrån de utgått. Den anda 50m utmärkt
1S20 års Herrar Revisorer lemnar ver"
k - i i g anledning till den förmodan, det de,
icke skulle lemnat detta förhållande oanmärkt,
då de yid spannemålshandeln anmärkte åtskilige
egenheter, och jag har svårt att utgrunda
hvad som kunnat föranleda 1822 års
Herrar Revisorer till ett sådant öfverseende
med ett i min tanka högst vigtigt föremål för
deras uppmärksamhet. Vid Revisorernes berättelse
om företaget att utskeppa korn och
hafre tili Italien förekommer den omständigheten,
att Revisorerne tillkännagifva, expeditionen
blifvit föranstaltad af Allmänna MagazinsDirection
med dertill af Kongl. Majit pijven anledning.
Då detta företag i sig sjelf var af
en ny, af en aldeles egen beskaffenhet, och
genom utgången ytterligare märkvärdigt, så
synes Herrar Revisorer bordt mera bestämdt
utreda af hvad natur den af Kongl. Maj:ts gifne
anledningen varit, när fråga utan tvifvel
'44<>
Den 17 Februarii.
bör komma att väckas om skadestånd för de
förluster Staten lidit eller ännu halver att vanta
af detta så illa beräknade foretag•, och det
bade i sådant afseende lör Riksens Ständer
varit högst nödvändigt att veta emot hvilken
skadestånds- eller ansvarighetsirågan bör
rigtas, emot Directionen, eller emot Regeringen,
i fall den åt Directionen gifna anledningen
varit af en befallande beskaffenhet. Då
Herrar Revisorer sorgfälligt anmält den förlust,
sorn drabbat Magazinslnrättnirtgen genom den
klagazins-Förvaltaren Kongl. Räntmästaren
Ouchterlony af Kongl. Maj:t beviljade afskrifning
*f 50 tunnor, så synes en lika bestämd
framställning varit påkallad öfver anledningen
till den förlust af kanske 40,000 tunnor som
sannolikt drabbat inrättningen genom dan Italienska
expeditionen. Utaf de genom Herrar
Revisorer vid Revisionsförrätningen i Ivlaga2ins-Dlree*ionen
granskade handlingar och protocoller,
lärer befinnas att export afsp.nnemål
till Portugal äfven varit anbefalld, men hvilken
likväl aldrig kommit till verkställighet, i
anseende till den Italienska expeditionen; det
synes sorn denna ansta Ht äfven bordt få en
plats j Revisorernes berättelse, till vägledning
för omdömet efter grundern® för detta sednare
så förlustgifvande företag.
Vid berättelsen om Eldqvarnsköpet, yttra
Reviäorerne, att Regeringen befallt detta inköp
sedan Magasins Directionen uti affordradt utlåtande
vitsordat nyttan och fördelm af inköpet.
Riksens Ständer och hela Allmänheten skulle
Dm 17 Fclviiarii,
lätteligen häraf kunna ledas tiiTdet omdömet, att
Regeringen genom någon ensidig framställning,
af Directionen blifvit föranledd til! köpet, hvadan
det icke torde varit olämpligt, att i revisionsberättelsen
meddelat den underrättelsen,
att åtminstone en af Directionens Ledamöter,
Herr KammarRådet Levin i särskilt anförande
upplyst Regeringen, det inköpet ej skulle
för inrättningen vara af någon nytta och fördel;
hvadan Regeringen åtminstone synes icke
varit i saknad af upplysningar om förhållandet,
vid en tidpunct, då inrättningen i brist af
tillgångar, syntes försatt i den fullkomligaste
overksamhet, och oförmögen att uppfylla når
gon af sina bestämmelser. Genom Revisorernes
skrifvelse til! allmänna MagszinsDirection
utaf den 25 November, erfar man att Revisorcrnes
afsigt varit, att i sin berättelse införa
en beskrifning öfver den sp3nnemålsbqvid som
ägt rum emellan Hans Majit Konungen och
Directionen, i anseende tili 500 tunnor hafre,
som tillföljd af Hans Excelience von Engeström*
befallning år 1818 till Norrige afsändes; och
inan har anledning tro uppfyllandet af denne
Revisorernas yttrade föresatts varit en förpligtelse,
hvarvid Herrar Revisorer varit ovillkorligt
bundne, genom det afseende den föregående
eller 1820 års Revision redan å detta för.
hållande fästat, då den uttryckte sin önskan,
att liqviden nu m?ra måtte ske contant; och
det lärer utan tvifvel vara en efterföljande Revisions
skyldighet, att anmäla i hvad moa ett
af en föregående R.evision anmärkt förhållande
atveckladt sig, eller blifvit brsgt till slut,
443
Den 17 Februarii.
hvilken noggranhet 1S22 års Revisorer äfven
i andra af 1820 års Revisorer anmärkte pun
eter iagttagit. Jemte att detta underställes StatsUtskottet,
hemställes äfven till dess uppmärksamhet
huruvida SpannmålsDirection iagttagit,
att till inrättningens förmån å nämnde Spannmälslån
med omkostnader, fordra ränta, hvilket
synes vara så mycket billigare, som inrättningen
betalar ränta till Banken , och äfven
kräfver ränta af alla undsätta ings-tagare.
Genom den af Riksens Ständers
Ombudsman emot Stockholms RådhusRätt å
bane bragte action harman blifvit underrättad,
det de, på Helge Ands Holmen här i Stalén
belägne Husen, Niris 3, 4, 5 och 6, sorn år
1816 för Statens räkning inköptes, år 1819
blifvit Kronan åter afhände medelst RådhusRättens
åtgärd, att till följe af en, ntafStatsSecreterareo
Ehrenborgh contrasignerad Skrifvelse
till ÖfverSiåthåliaren, på Hans Majit Konungen
omskrifva de år 1816 för Kronan i
laga ordning utfästade faste-bref. En så vigtig
omständighet hade, då den inträffat inom
Revisions-åren bordt fästa Herrar Revisorers
uppmärksamhet tili anmälande inför Riksens
Ständer; flere än en anledning synas mig dertill
förevarit och ibland annat, att medel blifvit
använde, ifrån en till benämning visserligen
okänd fond, men som just, i anseende till
namnet lemnar all anledning för allmänheten,
att tro den vara under allmänna medels förvaltning.
Ofver dessa förhållanden, äfvensom
äöfver den så kallade Rubelfondens uppkomst,
Den 17 Februarii.
443
öden och närvarande tillstånd, har jag ansett
Riksens Ständer genom sitt Statsutskott böra
b gära nödge upplysningar.
Med anledning af det redan anmärkta, torde
det älven af StatsUtskottet böra observeras,
att ingen anmärkning af Herrar Revisorer blifvit
gjord i anseende till den förlust, sorn är
allmänna Magazinslnrättningen tillskyndad, genom
uppköp af Silfver och dess hitsändande,
i stället att medelst växlar öfverstyra beloppet
för den på utrikes ort försålde Hafre. Likaledes
torde det med mycket skäl af Riksens
Ständers Herrar Revisorer bordt anmärkas, huru
det ifrån Allmänna MagazinsDirecnon anförde
klagomål öfver ett betydligt lidande, oreakadt
genom Herr Landshöfdingen Baron Nieroihs
UTagtiåfenbet, att hörsamma en Directionens
föreskrift, blifvit utan laga åtal lemnadt,
och att således skadeersättningen uteblifvit, till
förlust för Inrättningen.
Vid granskningen af StrömrensningsComitéens
räkenskaper, lära Herrar Revisorer utan
tvifvel varse blifvit den förlust, som drabbat
Statsverket, genom de af Comitéen på Regeringens
befallning gjorde mindre lyckliga försök,
att utbreda kunskapen om strömmingshandeln
ibland Norrlänningarne. Man skulle
väl kunna säga, att summan sorn gick förlorad
ej var betydlig, men då Revisorerne fästat
sig vid föga annat än dylika smärre omständigheter,
så har jag nu sedt förbigåendet
häraf vara ett öfverseende, sora genom Stats
-
444
Den 17 Februari i.
Utskottets Utlåtande torde böra rättas; ej mindre
till förekommande af faiska åtgärder af sadan
art för framtiden, än till ådagaläggande
utaf nödvändigheten, att med den största noggrannhet
följa, äfven de minsta deiaillerna lör
förvaltningen af de allmänna medel, hvars sammanbringande
orsaka Statsborgaren så mycken
möda, och ofta nog ett stort bekymmer.
Desse äro de anmärkningar, hvartill anledning
för mig framstäidt sig, vid genomläsande
af Herrar Revrsorers berättelse. De framläggas
utan anspråk å någon fullständighet, hvadan
jag också hoppas att luckorne genom andra
mera sakkunnige måtte fyllas, och är jag säker,
att de rätta åsigterna af ämnet genom
StatsUtskottet nog tillvägabringas. jag har förnämligast
fästat mig vid Allmänna MagazinsInrättningen,
i anseende till det vigtiga rum,
som den vid denna Riksdag säkerligen kommer
att intaga ibland Riksens Ständers åtgärder,
och i anseende till de sammansatte frågorne
om trolig ansvarighet för deri framfarne
förvaltningen, och om Inrättningens fortgång
eller upplösning, hemställande jag vördsamt,
om icke StatsUtskottet bör anmodas, att så
fort sig göra later, med sitt betänkande öfver
hvarje del af dessa ämnen serskildt inkomma,
för att sätta Riksens Ständer i tillfälle, atte!
ter mogen öfverläggning kunna rådpläga och
besluta så väl öfver det ena sorn det andra,
Den 17 Februarii,
445
N:o 8*
Herr von Weigel, Christian Ehrenfrid•.
Herr Landshöfdingen Ehrenborgs den 12
dennes till Höglofl. Ridderskapet och Adeln
lemnade Memoral, i anledning af Kongl Maj:ts
Nådiga proposition till Riksens Ständer om
nödvändigheten af den så kallade 3 skillirigs
afgiftens fortfarande, innefattar, enligt min öfvertygelse
ämnen af så allmän nytta, och af
så betydlig vigt till vinnande af en behörig
hälsovård inom Provincerna, att jag ansett mig
böra understödja hans förslag, medelst några
få tilläggningar, hämtade af erfarenheten uti
en verkningskrets, där frågan om anstalter till
hämmande af veneriska smittan, och befrämjande
af en behörig hälsovård öfverallt i Riket,
höra till de mäst magtpåliggande mai?
som där förekomma.
Den myckenhet af veneriska och dermed
beslägtade sjukdomar uti de fleste provincer af
Riket, som ännu fordrar Riksens Högloflige
Ständers uppmärksamhet och som tid efter annan
gifvit anledning till flere af Kongl. Majt
och Rikets Ständer, till deras utrotande vidta»
ne åtgärder, har äfven förmått Riksens Ständer,
att vid 1818 års Riksdag besluta ”att, i
stället för de förut åtagne frivillige afgifter
till veneriska smittans hämmande, Lazarettet
anläggande och Curhus-anstalters utvidgande,
hvarje mantalsskrifven person skulle intill nu
varande Riksdag årligen erlägga 3 SkiUingår
446
Den 17 Fehr uarii.
Banco: hvaraf inkomsten i det hela ansågs bö
ra uppgå till 86,115 R:dr 42 sk. Banco årligen
och hvarföre 8000 R:dr blefvo indragne,
som för samma ändamål, sedan år 1815, å
medicinal-staten varit uppförde.
Af Kongl. Seraphimer-Ordens till Kongl.
Maj:t den 3 December sistledne år inlemnade
berättelse, angående Län*-Lazaretterne och denna
3 skillings afgift, inhämtas ock, att summan,
hvilken till följd af nämnde afgift blifvit
iefvererad uti de samfälte länen , uppgått
år 1819? till 69,797 R.dr 6 sk., och år 1820
till 80,836 R:dr 41 sk. Banco, hvilka summor,
sammanräknade med balancens till år 1821,
stor 7,968 R.dr 11 r.st. utgöra inalles 158 601
R:dr 47 sk. 11 r;st„ som under loppet af 2
år af berörde afgift influtit och bordt inflyta ;
hvaraf följer, att oagtadt derna årliga inkomst
således blifvit under det af Rikets Ständer förmodade
belopp, likväl omkring 80,000 R:dr
årligen med säkerhet af 3 skillings afgiften
kunna påräknas; med hvilket anslag, och de
8,400 R:dr hvilka Kongl. Seraphimer-ordens
Gillet hädanefter ännu ansett sig årligen kunna
af Hospitalsfonden lemna till understöd för
de Läns Lazaretter, som utan ett sådant ej kunna
äga bestånd, äfven ändamålet troligen skulle
kunna vinnas, om fördelningen af dessa medel
kunde ske på ett emot länens behof svarande
sätt.
En sådan fördelning blifver likväl omöjlig,
så länge, enligt Riksens Ständers beslut
Den 17 Februarii,
447
3 skillings afgiften qvarstadnar i hvarje Län
och således hvad sorn deraf kan blifva öfverskott
uti det ena, ej får användas till afhjelpande
af bristen uti ett annat j hvarföre ock
följden varit, hvilket af Kongl. SeraphimerOrdens
Gillets förutnämnde berättelse äfven
kan inhämtas, att flere län under loppet af de
4 år som 3 skillings afgiften utgått, oagtagt
det anslag af 19,400 R.dr, hvarmed Kongl. Sexaphimer
Ordens Gillet under samma tid årligen
bidragit till La/.aretternas underhåll, fått
vidkännas brist på erfordeilige tillgångar,
hvaremot andra län kunnat behålla betydliga
öfverskott.
På samma sätt skall förhållandet blifva
äfven i framtiden och i synnerhet uti de län,
der 3 skillings afgiften ej uppfyller behofvet,
emedan Kongl. Seraphimer Ordens Gillets bidrag
till Lazaretternes underhåll, nu mera blifver
förminskadt, om ej någon ändring i afseende
på berörde afgift företages j och följden
blifver, såsom hittills, att uti de lån, hvarest
erforderlige tillgångar saknas, de åtgärder måste
inskränkas, som erfordras för att kraftigt
motverka veneriska sjukdomars spridande, och
att i anledning deraf derstädes alltid en del
af dermed behäftade sjuka, måste utan hjelp
qvarstanna hemma, intill dess tillgångarne
medgifva deras intagande å Curhusanstalterne,
och således genom ytterligare spridande af
sjukdomen, blifva en orsak till fleras olycka
och till större utgifter för samma sjukdoms botande
i framtiden. Uti de län deremot, hvar-1
448
Den 17 Fehruarii.
est 3 skillings afgiften lemnar öfverskott, kan
dermed ej heller något nyttigt uträttas, dä
den grur.dade fruktan, att sjukdomen möjligtvis
under ett kommande år skulle kunna blifva
mera allmän och således erfordra förökade
kostnader till dess botande, bör afhålla länets
styrelser ifrån användandet af dessa öfverskott
till den öfriga hälsovårdens befrämjande; hvarföre
dessa öfverskott således knappt kunna anses
för annat än döda Ca^italer, hvilkas samlande
medelst 3 skillings afgiften öj kan vara
åsyftad.
Vid ett sådant förhållande och för att kunna
afhjelpa och förekomma dessa ofullkomligheter,
tyckes väl den enklaste utväg vara, att
då troligen summan af hela 3 skillingsafgiften
skall räcka till, att, i förening nied det understöd
Kongl. SeraphimerOrdens Gillet lemnar uppfylla
ändamåletuti samtlige Länen, denna afgift
hädanefter ej qvarstadnadei Länen , utan ingick
till StatsCassan och derifrån fördelades i mån af
behof på Lånen; men då flere svårigheter skut-,
le derifrån blifva oskiljaktige, som undvikas,
enär medlen qvarstadna i de Län der de uppbäras
och deribland hufvudsakligen den, att i
detta fall åt någon authoritet borde uppdragas,
att en sådan fördelning ombesörja; och detta
svårligen skulle kunna ske med ledning af så
fullständig kännedom om Länens behof, sona
dertill erfordras och denna utväg dessutom är
stridande emot de vilkor, under hvilka 3 skil»
lingafgiften blifvit beviljad; så anser jag mig
ej
Den 17 Februarii.
449
fej böra föreslå densamma; men finner mig sl
inycket häldre vid hvad Herr Ehrenborg föreslagit
om ett förändradt sätt af denna afgifts
Utgående, sorn derigenom, enligt min tanka,
äfven en Fullkomlig utväg beredes, att för
hvarje år erhålla emöt behofvet svarande till.
gångar för hvarje Län, och ätt Vinna ändaInålet,
i och för hvilket 3 skilling» afgiften
blifvit beviljad, och habs förslag dessutom är
ixiindre afvikande ifrån de grunder Riksens
Ständer för i skillihgsafgiftéh fastställt.
Beträffande de fördelar, söm i öfrigt deri
Ined 6kola kunna vinnas* om efter behofvet
afpasääde tillgångar, lemnades åt Länens 16-  calförvaltningar, till befrämjande af fierfaidi—
ga nyttiga föremål, på sätt Herr Ehrenborg
föreslagit, hat han enligt min tanka så grundeligen
visat detn*, ätt jag äfven i detta afseende
är fullkomligt af hans tanka Och får eiw
däst tillägga att* enligt den uppmärksamhet
Kongl Majit och Rikets Ständer fästat på ett
för Riket äfveilludes gaisska vigtigt ämne,nemligen
befrämjande af véterinäir-ansta Itérne i
Riket, berftdahdet äf sådana i Provincerna och
äntagandet af skickliga bjurläkäre Uti déLän,
hvarest de antili saknas* äfVfeh torde böra tillhöra
nämnde localförvaltnihgar att besörja^ £
händelse något öfverskott skulle blifva* sedaft
hufvudändamålet vöre viinneL
Bil. till Ridd. 0. Ad. Pr. I Band. 29
48®
Den 17 Fobruarii.
N:o 9.
Herr Reutersvärd, Per Adam:
Hos Herr Grefven och LandtMarskalken
samt Höglofl. Ridderskapet och Adeln anhåller
jag vördsammeligen om en stunds uppmärksamhet,
då jag nu dristar miggöra några anmärk»ingar
vid Herr af Ekenstams memorial, rörande
fångars användande till boxering af fartyg,
eller fartygs fortskafFande med användande af
trampning genom ett enkelt machineri, till
Ivars förfärdigande Herr af Ekenstam begärt
förskott.
Jag förmodar att denna mekanik är densamma
som Assessoren Juringius här i Staden,
redan uppfunnit, och med framgång försökt,
den han kallar rörlig vcindningsplan, på hvilken
menniskors eller kreaturs krafter kunna användas
vid allahanda machinerier och äfven
till fartygs fortskafFande.
Under förleden sommar var jag flere gån-i
ger i tillfälle att få se denna, troligen blifvanJ
de nyttiga inrättning, och äfven huru bemälte
Assesor på det enklaste sätt man kan tänka
sig, låt 2:ne karlar trampa fram en 8 årig
slanga.
. Detta fartyg, 60m med sitt machineri,
nu händelsevis är liggande på strömmen här
vid Riddarhusgården, och kan beses af hvilken
son det åstunda^ har blifvit af en häst fort
-
Den 17 Februarii.
45*
skaffadt, med ungefärligen lika stor hastighet,'
som den, ångfartygen här i Stockholm hafva.
Assessor Juringius har äfven under de många
försök han förliden sommar anställt, utrönt
huru mycken tyngd, som ungefärligen fordras,
för att få vattenhjulen att gå omkring med
erforderlig skyndsamhet, och uppå dessa rön,
har han grundat de ytterligare försök han
framdeles ämnar anställa med användandet
af trampning. Hvad han således redan utrönt
och öppet communicerat mig med flere, bevisar
således att möjligheten att använda menniskors
tyngd till fartygs förskaffande redan
är gifven; hvarföre jag för min del icke kan
finna skäl, att Herr af Ekenstam må beviljas
något förskott till det försök han erbjuder sig
att anställa eller eftergöra. Men hvad sjelfva
denna idée angår att vilja använda fångar
till boxering, så skulle deras öde ej blifva
mycket olikt Galerslafvarnes, deras bevakning
vara svår, och de resandes tillstånd alltför o-*
behagligt, om ej vådligt.
Med Herr af Ekenstam är jag dock fullkomligen
ense om fångarnes sysslosättning med
nyttigt arbete, men detta inom fängelsets murar,
och jag är öfverygsd, att Assessor Juringii
rörliga vändningsplaner eller trampinrättningar,
skulle i afseende på det lilla utrymme
och den obetydliga kostnad, hvartill de
kunna förfärdigas,äfven dertill hvarjehanda mechaniska
verk med fördel kunna användas,
såsom till qvarnar, spikhamrar, öfverskäreri
och spinmachiner, stampverk m. m* Jag tror
452
Den 17 Februarii,
alltså att {ängarne, utan att mycket ansträngas,
härigenom skulle kunna, i någon mån er»
sätta den skada de Förut åstadkommit, äfvensom
kostnaden till deras dagliga underhåll i
fängelset; och vågar derföre icke tillstyrka de7
ras, enligt Friherre Björnstjefnas calculer nog
kostsamma deportation. Men för alt vid detta
tillfälle uppfylla hvad så väl hjertat som förnuftet
mig ålägga, och då anledning således
nu mera än förr kan vara, att få utväg till
alla slags fångars nyttiga sysselsättning, endast
de kunna gå och verka med sin tyngd; får
jag vördsammeligen hemställa, om icke det
barbariska spöstraffet, äfvensom svältstraffet
vatten och bröd, nu bör upphöra, sedan det
visat sig att desse straff endast föranledt till
förhärdelse och till ingen förbättring, och om
icke de straffen kunde förbytas till arbete i
fängelse.
Tjufve» stjäl oftast för att slippa arbeta,’
föraktande några ögonblicks plågorj men får
han till straff arbetk för att först och främst
ersatta den bestulne sin skada och sedan Staten
sitt underhåll, torde detta vara det säkra-'
ste correctivet mot en förnyad stölld, då han
återkommer i samhället.
Dessa mina anmärkningar, och må hända,
©mogna erinringar, anhåller jag vördsamme^
ligen må remitteras till vederbörligt Utskott
samt åtfölja de flere värde talares anförande!
i samm* ämne.
Den 17 Februarii,
4S3
N:q 10.
Friherre Lagerbjelke, Johan:
Önskelig hade varit att Herr Monfgotne-t
rie uti sitt den 12 dennes gjorde anförande
om DykeriCompagniet, föreslagit något bättre
sätt till sjöfarandes räddning vid strandningshandelser,
än hvad sorn nu sker igenom Cornpagniets
åtgärd Uti ett land* så glest bebodt
med så vidsträckta och farliga kuster som Sverige,
är det en obestridelig sanning, att någon
anstallt till ett så angeläget behof måste vidtagas,
och detta gaf första anledingen till Dy*
keriCompagniets octroijerande, om jag mins
rätt pä »7,o talet. Äfven är det ofelbart, att
någon inrättning i denna väg måste finnas, om
handelen skulle kunna hoppas dräglige sjö»
försäkringspremier. För min del anser jag
visst att modificationer böra och kunna vidtagas
med Dykeriprivilegierne vid octroijerandet
af ett nytt Compagnie, som likväl icke kan
ske förr än 1827, emedan nu varande Compagnie»
privilegier icke löpa till ända förr än
med 1856 års slut. Hvad för öfrigt vidkommer
Herr Montgommeries anförande om den
fördubblade olyckan, att icke sjelf få berga
om man kan den strandade egendomen, får
jag upplysa att efter mitt omdöme, är åtminstone
för Svenska skepp den tillräckeligt ut-;
sträckt, då skeppare äga 60 timmars tid , att
dermed göra försök, äfven med biträde af enskilt
tillkallad hjelp oeh att i de mästa falt år
mer än troligt, att om ett fartyg som icke sa-*
454
Den 17 Februarii,
om den tiden kan befrias, ifrån grund eller
klippor, så fordras kraftigare åtgärder dertill,
hvilket i allmänhet af enskiha ej kunna åstadkommas
För öfrigt torde jag äfven härvid
böra tillägga, att under den tid af 7 år som
jag varit ledamot i det Embestverk som har
öfverinseende af DykeriCompagniets åtgärder,
har jag under denna tid icke hört ett grun-,
dadt klagomål emot Compagniet.
N:o 11.
Herr Mannerhjerta, Ulric Emanuek
Herr Montgomerie har i sin motion om
Dykeri- och BergningsCompagniets upphäfvande,
eller reglementariska förändring afmåla!
det med de mörkaste färgor, och då han derunder
säger, att det är en authoriserad Corporation,
som grundar sin tillvarelse och rikedom
på olycklige sjöfarande och på deras
plundring, så måste den sorn ej närmare kanner
förhållandet, på det högsta förvånas att
något så stridande mot samhällsordningen kan
i ett constitutionelt land äga rum. Hade mo»
ticmairen inskränkt sig till att fordra ändring
af sådana reglementariske brister, som vidlåda
hvarje samhällstiftelse, eller i det han önskar
denna inrättnings upphäfvande, gifvit utkast
till hvad sorn hör uppföras på ruinen af den
byggnad han vill kullslå, då skulle jag visserligen
under tystnad afvagtadt de kunnig®
Den 17 Februarii,
455
mans yttranden, hvilka det vederbör att behandla
ämnet, men då nu allmänna tillmålen
göras, hvilka, om de voro rättvisa, skulle
sätta allt för myken fläck pä samhälsskicket,
så anser jag som en pligt att yttra de olika
åsigter med motionairen, sorn jag i detta ämnet
äger.
Det är icke första gången sorn Dykerioch
BergningsCompagniet fått röna häftiga
anfall, och hvad nu blifvit anfördt, är blott
ett genljud af hvad| under sista Riksmötet
derom yttrades. Under fordna Riksdagar
hafva icke klagomål saknats- men äfven då,
när denna inrättning var i ett mera ofullkomligt
skick, hafva de samma hufvudsakligen
befunnits obefogade.
Dykeri-Inrättningen uppkom under en stor
ehuru enväldig Konungs tid, en Konung som
gifvit Sverige de flesta af dess ännu varande
administrativa former. Det var nemligen Carl
den XI som utfärdade de första stadganden att
beskydda sjöfarande för strandboernes roflystnad.
De enskilte män sorn i anledning häraf erhöllo
privilegium, och tillädes vissa inkomster
för sine bergningsåtgärder, voro deremot underkastade
pligter och controll på de simmas
uppfyllande. Bland dessa män räknar man äf--  ven en Trievald, ett namn, som i lärdomshistorien
intager ett för utmärkt rum, för att det äfven
skulle kunna återfinnas på listan af barbariska
inrättningar.
45fi
Dien. 17 Februarii.,
Ptivilegierne, ehuru tid efter annani modifierade
och förändrade hafva alltid blifvit
Stadf^stade såsom gagneliga och svarande mot
det ändamål roan deraf väntat, Och de försök,
som årep I731 o,ch 1734 inför Rikets då församlade
Ständers Deputerade anställdes med
Dykeriklockan och de så kallade lutt kanti:-  perne bidrogo icke i ringa mån att stadga ep
god opinion om inrättningen.
Ben, sedoaste octroijen härleder sig från.
år 180.3 Och beviljades på 25 år. sedan Cqrvmiterade
till förvaltning af Örlogsflottans ärender,
varit hörde och vitsordat ej mindre Dykeri»;So,
ciet(?tens förtjenster, än sjelfva inrättningens
nytta för Staten samt för handeln och,
och Sjöfarten. I sitt närvarande skick starden
samma specielt under Konungens General-Adjutant
för Flottorna och generelt under För-!
valtningen af Sjöärenderna, Dessutom tillhör
det Konungens Befallningshafvande och. Magi.
straterne i städerna att; öfver Compagnie!;
hafva tillsyn; äfvensom närmaste Tulikammai
re skall vid alla bergningar conttolleita det
sammas, åtgärder.. Man bör således svårligen
kunna förmoda, att DykeriCompagniet, mot
hvilket man icke hört anföras några på bestämda
facta grundade förbrytelser, skulle straff,
löst kunna undgå alla dessa sutonteters vaksamhet,
och genom arbitraira handlingar rikta
sig på olyckligas bekostnad.,
1 det- man ifrar emot Dykeriet, förblandar
man detsammas rättighet på bergningslön med
Den 17 Februarii.
457
fordna strandrätfen, då det likväl år sjelfva
denna barbariska rätt, som blifvit upphäfyen
och kraftlös gjord, genom tillvarelsen af
en Corporation, som sedan den bergat skepp
eller gods, tager det samma i sitt hägn, och
under högre authoritet än sin egen, derföre
är ansvarig- Denna Corporation må bestå af
enskildte män, eller Statens Embetsman, dä
den samma står under Dgar och reglementarista
formar, blir förhållandet till dein, som få.
röna detsammas åtgärd, af enahanda beskaffenhet.
Med en så vidsträckt och föga bebodd
sjökust som vårt land äger, skulle säkerligen
rriånga brott mot den allmänna ordningen förefalla,
om icke en särskildt autoritet vore till,
spm genom sine inrättningar och med öfvadfc
manskap vida bättre än hvad enskildte personer
kunde uträtta, förmådde hjelpa den. förolyckade,
och vore till hands för att utöfva sin,
pligt på det sätt närvarande reglementariska författningar
utstaka. Compagniet äger, att onder
olika förhållanden räkna i bergnings-lön frånö,
till 25 procent, och om man jemför resultaterna
häraf, med hvad de sjö-förolyckade mäste för
stin räddning på frme främmande orter uppoffra,,
så tror jag på säkra anledningar att jemförelsen
icke utfaller till last för denna inrättning
i vårt land. Denna inkomst, som mot Compagniet
tyckes uppväcka så mycken ovilja, lärer
ofta ej vara så betydlig. Dess bevillning
till Staten u.tgör 4000 R:dr Banco, och trovärdiga
personer försäkra att den mångå å?
uppgår till 20 procent af Cotnpagniets he--  hållne inkomst,
458
Den 17 Februarii,
Efter närvarande Samhällsformer stå Dykerilnrättningen
i en nära beröring med andra
Statens stiftelser och förnämligast TullVerket
och AssuranceCompagnierne. Så länge
ännu namnet contraband är till, skulle de
derunder hörande varor, utom en bergningsauthoritet,
med ännu mera lätthet kunna inkomma
på kusterna; ty vinningslystnaden rik
på utvägar att eludera, skulle snart lära att
nied fördel göra skeppsbrott. AssuranceCompagnierne
®å väl utländske som inländska, om
de icke i den bergningsanstallt, som nu är
rådande, sago en möjlighet att få det gods
bergat, för hvilket de gått i ansvarighet, skulle
säkerligen icke till så låga procent som nu
äga rum, teckna sina premier. Föreställningen
om olyckliga som efter ett skeppsbrott måste
dela qvarlefvan af sin egenaom, med de som
räddat densamma, blir derjemte verkeligen
mindre ryslig, då man besinnar att nu förtiden
ganska få skepp gå utan försäkran och att
Assuradörerna äro så tillsägandes lika mycket
ägare af de skepp som befara håfven, och de
egodelar hvilka föras derpå, som de personer
hvilka de egentligen tillhöra.
När man nu härtill lägger att klagomål
öfver Dykerilnrättningen icke förspörjas från
dem, hvilka närmast vore befogade att framställa
de samma, så har man någon anledning
förmoda, att de sorn från andra håll
väckas, härleda sig från felagtiga uppgifter,
under saknad om en närmare kännedom om
sanna förhållandet,
Den 17 Februarii,
^59
Jag anhåller vördsamt att dessa mina anmärkningar
få till vederbörligt Utskott åtfölja
den väckte motionen.
Nto lä.
Herr Nordenankar, Gustaf:
Efter den förändrade tydning Herr Heijkenskjöld
angifvit sin motion, innefattar der
blott en önskan. Nog är säkert, att hvarje
Utskotts-Ledamots yttersta bemödande skulle
vara att efterkomma Högloft. Ridderskapets
och Adelns äfven minsta önskningar; men jag
frågar om denne är verkställbar? Man skulle
för att fullgöra den bedöma sj den förflutne,
eller närvarande tiden, som man känner; utan
den kommande som man icke kanner. Den bevill.
ningssuimna , som i närvarandeallmänna penningeföriägenhet
ej utan stora svårigheter skulle
kunna åläggas, torde med lätthet kunna utgå,
då Ofsakerne till förlägenheten genom närvarande
Riksens Ständers beslut säkerligen till
en stor del blifva upphäfne-, och hvilken kan
tilltro sig att redan nu bedöma resultater och
följder af de förändringar och åtgärder, som i
Rikets financiella och oeconomiska förhållande
troligen vid detta Riksmöte komma att
vidtagas? och då man det ej kan, kan man ej
heller bestämma någon tanka om huru stor
Bevillningssumtna hädanefter må kunna utgöras.
Jag hemställer således vördsamt till Högvälborne
Herr Grefven och LandtMarskalkeo
samt Högled. Ridderskapet och Adeln om »j
46o
Den 17 Fehruarii.
denna motton såsom overkställbar, må få förfalla,
Nso 13,
Herr Heijkenskjöld y Ludvig Detloff•
Om en motion skall anses stridande mot
Grundlagarne, mäste den vara sådan att dess
antagande skulle upphäfva eller motverka ett
mtryckeligt stadgande i lagen, och af denna
beskaffenhet kao jag för min del icke finna
den föreslagne motionen vara, RiksdagsOrcfningens
30 §. ålägger StatsUtskottet att till
Riksens Ständer uppgifva huru mycket genom
bevillning bör utgöras; motionen åter åsyftar
ett utlåtande från bevillningsutskott om beloppet
af de summor, Utskottet anser Riket i
närvarande belägenhet kunna utgöra såsom be.?
villning. Ett sådant utlåtande skulle endast
lemna upplysning om den tillgång genom be.»
vtllning hvaröfver Rikets Ständer skäligen kunde
disponera, som på intet sätt inskränkte Rikets
Ständers rätt och frihet att sedermera
fastställa bevillnings-sutrtman till det belopp
forn StatsUtskottet uppgifver böra utgöras genom
allmän bevillning.
Ej ejler torde motionen kunna anses vara
Stridande emot 31 § Riksdagsordningen, då i
densamma ej föresläs något som lagger hinder
j vägen för Bevillningsutskottet att uppgifva
de allmänna grunderae för den blifvande beyillningecs
fördelning, och sedan summan är
Den 17 Febr ilar ii.
461
faststäld', författa förslag till dess utgörande.
Desse åligganden hvarken förhindra eller förbjuda
Utskottet att, uppå ett RiksStånds begäran,
förslagsvis uppgifva de summor, hvilka
efter Utskottets tanka, geöom serskildté
bevillnings-artiklar kunna blifva att påräkna,
och den Upplysning Riksens Ständer häraf
skulle hämta, blefVe ett ledning och ej ett
hinder för bevillningssummans sluteliga fast-;
Ställande till det belopp som erfordras.
Jag Vågar äfven Utan anspråk framställa
min tanka om den nytta jag ansett motioneti
kunna medföra om den skulle vinna Höglofl.
Ridderskapets och Adelns bifall. Jag har trott
■att en tidigt vunnen kännedom om de summor
Riksens Ständer i landels närvarande ställning
kunna bevilja, skulle undanrödja den
tvekan sorn ofta mäste uppstå att godkänna
de utgifter StatsUtskottet nödgas föreslå,
då de blifvande tillgångarne ej äro tillräcke^-  ligen kände. Jag har trott att upplysning om
utvägarne att fylla behöfven skulle förekomma
betänkligheter och alstra beredvillighet
hos Rikets Ständer att gå regeringens önskningar
till mötes vid beviljande af de summor
som för StatsVerket Oundvikligen fordras.
t Jag har ansett för en väsendtlig fördel
om ett samband kunde beredas emella!)
Stats- och Bevillningsutskottens åtgärder 4
hvilka båda Utskott hvar för sig icke fullständigt
kunna öfverse alla Statens tillgångar. Bevillningsutskottet
uppgifver ej blott grundetne
för dea Allmänna Éevillningen, till desi
Den ]'7 Februcvrii,
befattning hörer afven grunderne för de såsom
bevillning Statsverket tillegnade inkomster
af Tull, Post, Charta; Sigillatmförsäijningsmedel.
Marn e ej det Utskott som skall
uppgifva desse grunder , som således måste
undersöka så väl de grunder som hittills varit
gällande, som de medel hvilka derigenom
influtit till StatsCassan, närmast bör vara i
tillfälle att kunna författa förslag å de summor
som i närvarande ställning kunna påräknas
att ingå dels genom Tull, Post, Charta;»
Sigillatse försäljning m. m. d»ls genom allmän
bevillning å synbar förmögenhet och behållen
inkomst. Skulle icke sådane calculer med
möjlig fullständighet uppgjorde blifva en anvisning
och en ledtråd, hvarefter StatsUtskottet
med mera säkerhet kunde förfara vid RiksStatens
uppgörande och vid pröfningen af utgifterne.
Den blifvande Statsinkomsten i alla
dess detailler, härledande sig från ordinarie inkomster
och bevillningar borde härigenom
kunna i ett helt öfverses och jemföras med de
nödige utgifterne intill nästa Riksdag.
Slutligen ägde Riksens Ständer att förvänta
från deras Statsutskott en tillförlitelig
financeplan, som lemnade på samma gång en
öfversigt af utgifterne och af inkomster som
motsvarade dem.
Om idéen som ligger till grund för Motionen,
skulle vinna Högioflige Ridderskapets
och Adelns bifall, torde de nyttjade
uttrycken behöfva rättaa, och mera be
-
Den 18 Februariii
453
stämdt tillkannagifvas dea upplysning sorn af
Bevillningsutskottet äskas. Orden torde tilläfventyrs
så böra ställas: 1 Att Bevillningsutskottet
anmodades till Riksens Ständer inkomma
med utlåtande om beloppet af de summor,
hvilka Utskottet med fästadt afseende å
landets förmåga och näringarnes tillstånd anser
kunna dels genom de i 60 § Regeringsformen
uppräknade Be vil 1 rain gs—tit 1 ar, dels genom
allmän bevillning af riket årligen utgöras intill
nästa Riksdag.
till PleniProtocollet för d. 18 Februarii,
Innehållande några ytterligare tankar rörande
Sveriges Financer, i anledning af Kongl.
FinanceCommitéens föreslagne penningereglering
och Herr Rosenblads yttrande vid mitt
enkla förslag i detta högst vigtigtiga ämne för
Rikets Ständers ompröfvande och afgörande.
eftermiddagen.
N:o 1.
Herr af Darelli, Isac:
Ödmjukt Memorial,
464
Den 18 Februarii,
Att Sverige är mycket |silfverfattigt böfi
de erkännas då Bankens silfverfond, om också
fult 5 millioner Riksdaler icke gör ^fyllest
2 på hvart hufvud; då hvar patriotisk medborgare
i början af 1790 talet insatte sine silfverpiecer
i Banken och då nu föga något silfver
kunnat erhållas i betalning för undsättjningsspannemåien»
Att
var Bank nu skulle kunna erhålla
3 Millioner Riksdaler i silfver genom inhemskt
tillskott* till ökad säkerhet för myntregleringeö,
anser jag för en absolut omöjlighet, Om ické
vinsteh af insättningsactierhe, af Kongl. FinahtéCommitén
föreslagne till 50 R.dr stycket, blefve
så stor att silfver af de få rika, kunde införskrifva»
till skada för de mångå fattiga sötft
Skulle erlägga denna deras vinsti
Att myntregleringen af Kongl. FinancéComitéen
föreslås efter l20skillings Cours äf
Obilligt möt de medborgare som äro Skyldige*
då coursen för det härvarande är högre, då en
stor del lån äro upptagne Under tid af högre
Cours Och då lånbetalningame måste ske efter
ett supponeradt beslut af ett sedelförminsk^
ningssystéme.
Det är val latt ätt eriticera, then ganska
Svårt att uppgöra en financeplan som för fosterlandet,
i härvarande conjunctur verkställd*
kunde leda till allmänt väl. Också jag har
last mångå financetheorier, men föga hägen
Den 18 Fehruarii.
4-Sg
så vidlyftigt snillrik och dock så vådligt förledande,
sorn den af Kongl. FinanceCommiteén,
Denna dess theori är synnerligast af Herr
Baron Björnstjerna befunnen för vårt land olämplig
och så patriotiskt och grundligt vederlagd
att föga något dervid återstår att tillägga.
Erfarenheten är den säkraste ledaren för
allt omdöme och hvad kan försäkra nationen
att den, af Kongl. FinnanceCommitéen, före*
slagna peningeregleringen, skulle hafva mera
bestånd än dem vi belefvat, I synnerhet den
af 1776, under den mäst lyckliga handelsconjunctur?
kunde det icke hända att om Banken
förpligtades gifva silfver mot sina utelöpande
skuldsedlar, till 120 skillings Cours, icke allenast
iinhemska capitalister, utan äfven alla
de sorn i grannrikena ägde dessa sedlar presenterade
dem till inväxling med vinst då cour*
sen vore något öfver 120! och, då en betydlig
del af sedelstocken finnes utom riket, kunde
ju|hända att utlänningen^droge största fördelen
af vår realisation, och att hela den grund,
hvarpå Kongl. FinanceCommitéen byggt sin
penningereglerings ° princip störtade vid ett
förändradt förhållande af det dyrbara inlås-,
ningsmedlet?
Kunde det icke hända att, då Svenska
nationen, af beständig patriotisme, åter fransik.
till Ridd, o. Ad, Pr, 1 Band, 30
466
Den ig Februarii,
bure på fosterlandets altare sin sista ehuru otilli
äckliga 9 silfverskärf, oförutsedda händelser
kunde beröfva henne en i otid använd
styrka?
Det är allt derföre jag på det högsta yrkat
och ännu ifrar för bevarandet af Bankens
silfverfond och önskade dess årliga förökelse
både genom provision på utländska insättningar
af ädla metaller, mot depositionsattester utan
ränta, genom årliga allmänna insättningar af
någre rikets intrader i silfver och genom inhemske
enskilda insättningar af silfver, mot
depositionsattester utan ränta, hvilka attester
likväl skulle blifva af säkraste värde för både
inhemska och utländska relationer.
Det ankommer på ett blifvande reglemente
för Bancostyrelsen att försäkra Bankens bestånd
och fullkomliga oberoende ända till en
framtid då dess functioner kunna fullständigt
uppfylla en Banks rätta bestämmelse. Emedlertid
är mitt förslag lättast antagligt att begagna
ett, allt förtroende ägande, myntrepresentativ,
till inhemskt rörelsecapital.
Erfarenheten har länge bestyrkt Riksgäldssedlarnes
nytta, och min Financeplan är
nästan densamma, som den af framlidne Haas
Excellence Herr Grefve Ruuth.
Herr Rosenblad, som bevisar sig, vara en
kunnig och talangfull ung man, behagade erhindra
sig att X-aws systeme antogs under en
Deri i g Febrtitirii, 467
aldeles enväldig regent och drefs till öfvermätt
utan att hafva minsta garanti eller ui~
lösningsfond, hvaiföre assignaterne» vanvårda
bief oundvikeligt.
Med Assignater kunna icke Riksgäldssed
Jarne förliknas, då en fri nation, under
constitutionelle Konung skulle garantera dem,
och då de dessutom ägde ett säkert och till en
del rörligt hypothek, af Sveriges hittills, tn n
icke hädanelter intecknade jord och brandförsäkrade
fastigheterj ett hypothek, som för
det närvarande utgör Bankens största egendom
och sorn borde öfver Hyttas på RiksgäldsContoiret.
Erfarenheten har bevisat att dessa sedlar,
en tid utan hypothek, varit gångbare utan
minsta agio, och att de ännu efter sin närvarande
myntfot äro lika goda med Banco, och
att förnämligast de höjde vårt jordbruk och
följaktligen all näring och handel.
Sverige är i många afseende lyckligt:
främst genom sin frihet, sin store Konung ,
sin största hoppgifvande Kronprins, sitt läge,
sina, till stor del obegagnade naturalster, m. ni.
Sverige har icke någon utländsk skuld och
har sin ingen förstörelse underkastade jord till
säkerhet för inhemskt mynt.
FilialDisconternes fall, den, på halfva seklet,
svåraste och mäst totala missväxten år
13 1$, undsättningsspannemålen* höga pris och
468
Den ig Februarii.
Sedan spannemålens vanvärde, relatift till undsättnings-betalningen
, productions-kostnaden,
Stadsvarornes bibehållna värden och lika hö-,
ga utskylder, äro orsakerne till närvarande
penningeförlägenhet.
Om det af Ridderskapet och Adeln före-;
slagne särskildta Utskott icke kunde vinnas,
kan dock förlägenheten bestyrkas genom utdrag
af Landshöfdingarnes diarier som bevisa,
att utslagen till utmätningar och seqvester-auctioner
blifvit mångdubblade och att i många
jördbrukandes hem icke den minsta betalningstillgång
qvarfinnes.
Jag tror med all visshet att nämnde förlägenhet
kunde skyndsamt och fullkomligt afhjelpas
om mitt enkla Financeförslag skulle
antagas; men förmodar att mera upplyste män
skola gifva ett ännu bättre, hvarom icke, är
det vida klokare att endast hoppas på Försynens
skickelse och låta tiden afhjelpa närvarande
svåra förlägenhet än att oförsigtigt antaga
ett strypsysteme, som ytterligare skulle
förminska landets*alltför knappa rörelseCapital
och säkert bereda en ännu stötre olycka.
Måtte fosterlandskärleken i denna högst
vigtiga sak bevisa sin allkraft.
Jag anhåller ödmjukast om detta memorials
communicerande med de öfrige respective
MedStånden, och remitterande till vederbörligt
Utskott.
4
/
Dea ig Februarii,
N.'0 2.
469
Herr Cederschjöld, Pehr Gujlaji
Enligt Regeringsformens 100 §. åligger
det Riksens Stäeders Justitieombudsman bland
annat, atf, i den allmänna redogörelsen forsin
Embetsförvaltning, anmärka ”lagarnes och förjdttimgarnes
brijler; det skulle visserligen tyckas,
som måste våra lagar och författningar,
äga en, för alla menskliga inrättningar alldelet
ovanlig fullkomlighet, då nationens ombud
ej deruti kunnat upptäcka någon enda brist:
och i samma mån torde det äfven synas obetänksamt
af mig, att tala i ett ämne, hviket
jag af bristande sakkännedom tvingas att endast
flygtigt vidröra. Det är också utan ringaste
anspråk på grundeligliet, som jag går
att framställa följande anmärkningar, under
anhållan, att de må till Utskottet få
åtfölja Justitias-Ombudsmannensl Embetsberättelse
såsom anledning för Utskottet att
kunna vinna ett större utrymme, för sin
verksamhet.
Uti våra lagar och författningar har jag
tyckt mig finna följande slags brister nemligen:
hrist pd upphåfning, ela de blifvit föråldrade
och olämplige får tidens upplysning, lynne och
öfriga fordringar; brist på mätta i antal;
brist på plan i syftning och billighet i medel;
brist pd öfverensstämmelse sins emellan samt
sluteljgen brist pd laglighet i tillkomst. Alla des
-
Den i g Febi nan'i.
sa slaga brister vill jag i största korrthet särskilt
vidröra.
För att öfvertyga sig; att mångå lagar
annu finnas lefvanda i bokrtafven, hvilka redan
längesedan äro dode i allmänna opinionen
samt upphört att gälla till efterlefnad,
behöfver man blott genomögna t. ex. kyrkolagen
samt förbuden mot utländska öfverflödsvaror
m* m. Dylika föråldrade s<adgar liade
längesedan bordt upphäfvas, äfvensom aliade,
hvilka, tillkomne under et t annat regeringssäit,
finnas ti[1 sin natur stridande mot våra
Grundlagars anda, såsom t ex Kongl, kungörelsen
af den 7 December 1787, hvaruti
Kongl. Majt i nåder åtvarnar sina undersåta
re, att hvarken skriftligen eller mundtltligen
fälla obehöriga och vränga omdömen öfver
de Författningar Kongl Majit vidtagit eller
framdeles vidtager, vid äfventyr att varda
halshuggen. Denna kungörelse är visserligen,
hvad angår frifteliga yttranden, upphäfven
genom Tryckfrihetsförordningens 1 §. I
morn. jemfördt med 2 §. 1 morn och 3 §. 4
moni.; men oagtadt det i sjelfva verket kan
synas öfverflödigt, bör den likväl för yttermera
visso, ordentligen dödaä äfven i förbudet
mot de muntliga yttranden. Bibehållandet
af dylika föråldrsdé lagar, är i dubbelt afseende
skadligt, nemligen, dels genom det föragt
som deras fria öfverträdelse åstadkommer för
lagar i allmänhet; och dels derigenom, att desea
lagar kunna tjena till redskap för den enskilta
härndén, förföljelsen och vinningslysfna
-
Den ig Februai ii.
47»
den. Dessi slags lagar böra derföre uppsökas
och formligen upphäfvas.
Att våra lagar och författningar åro alltför
talrika, lärer ingen kunna bestrida, sorn blott
vill taga deras massör i ögnasigte, samt fnr—
teckningarne på de årligen utkommande förordingnr,
bref, stadgar, kungörelser, circulair,
universal°r m m- hvilka allas blotta ämnen,
ännu mindre hela innehåll förmodeligen intet
menskligt minne skulle kunna uppfatta De lagar
och författningar, som hafva ti»l föremål
att befrämja den allmänna välmågan och bibehålla
ordningen, hafva liksom ett af motsatta
hvirfveivindar upprördt haf öfversvämmat landet
0( h försvårar fortkomsten af hvarje brodd
ti 11 °ny kraftutveckling- Det är dessa lagar och
författningar, som fjettra den enskilta näringsfliten
genom onödiga bandj som störa den personliga
säkerheten, genom omöjligheten för
någon att fullkomligt kunna känna sina rättigheter,
och skyldigheter. Det är dessa lagar
och författningar som påkalla de ofantliga ska
roma af Embetsmän, för att drifva ett konstverk,
som blott synes tjena till att motverka
den fria utvecklingen af aienniskonaturens inneboende
krafter. Jag för min del vågar derföre
anse det högst angeläget att just t»11 allmänna
välmågans och ordningens befrämjande,
större de len af de så kallade oeconomiska och
polisfötfattningar till intet göras eller åtminstone
förenklas, ända ifrån t. ex. lagarne för
J' rntillverkningsrättigheten och öfrige skråordoingar,
till och med påbudet afår 1812
I
Den IS Februarii.
om uppsigten på resande. Om någon skulle
finnas, för hvilken massorna af de allmänna
ellerom jag så får säga Riksförfattningarne icke
synas förskräckande, må han blott erindra sig
den ofantliga mängden af-provincelagar, som
Landshöfdingarne tillskapat, lagar, hvilka, högst
skiljagtiga i länen sins emellan, göra det på
visst sätt nästan lika äfventyrligt för någon
att flytta till nästgränsande län, som till ett
annat rike} helst han i båda fallen är lika
blottställd; att de i hans hembygd oskyldigaste
handlingar kunna på andra sidan gränsen,
ådraga honom betydliga olägenheter. Hög
tid vore väl derföre att utgallra alla öfverflödiga
och otjenliga lagar och författningar, samt
vidtaga för framtiden en sträng sparsamhet i
deras utgifvande.
Att våra lagar och förjattningar äro J bristfälliga
i anseende till planen och syftningen, synas
ej allenast nästan alla våra ekonomiska lagar
mer än tillräckligt ådagalägga, utan äfven åtskilliga
polisförfattningar, såsom t, ex. förbudet
af den 30 November 1820 mot bildandet af
talöfnings- sälls kaper. Eller månne förståndets
och talegåfvans uppodling skulle någonsin kunna
vara annat än högst nyttig i ett constitutionelt
samhälle? Att författningar gifvas, som
äro bristfälliga, i anseende till medlen för ändamålets
vinnande, lär nogsamt inhämtas t. ex.
af Lurendrägeri-förordningen, hvarest fäst- '
ningsarbete och förlusten af medborgerligt förtroende
utsättas för handlingar, hvilka endast
lagstiftarens godtycke stämplat såsom brott j
Den 13 Februarii.
473
samt af åtskilliga Polis-författningar här i Stockholm,
hvarigenom t. ex. den på svag is drunknade
förmenes att Christeligen begrafvas; den
som utkastar sopor eller annan orenlighet på
vissa fridlysta ställen fälles till viss tids stående
i halsjern, hvilket senare straff utsträckas
ända till 3 timmar för den , som grafvit
sand på ett visst ställe, och ej genast mägtar
erlägga de utsatte böterne 3 R:dr 16 sk. B:o.
Att våra lagar och författningar ej alltid öfverensstämma
sins emellan, i anseende straffens gradationer,
kan bäst inhämtas t. ex. af Lurendrägeriförordningen
jemförd med allmänna lagen;
samt till öfverflöd, af nyssnämnde polis-författning
om ståendet i halsjern. Att de skulle
kunna öfverensstämma i anseende till plan och
syftning, kan man ej begära, då de på så olika
tider, och under så olika förhållanden,
samt så styckevis tillkommit.
Att stut elig en våra lagar och författningar
ej alltid i laglig väg tillkommit, torde bäst kunna
finnas deraf, att Polis-lagstiftningen, hvars
område blifvit så ofantligt utsträckt, och hvars
alster så talrika, är för Grundlagen obekant
annorlunda, än^såsom allmän civil- och criminal-lag,
i hvilken egenskap den likväl ej
kan stiftas af Landshöfdingarne i Länen, ej
af ÖfverStåthållaren i Stockholm, ej ens af
Kongl. Maj:t, utan gemensamt med Riksens
Ständer. De allmänna Polis-författningar, som
Kongl. Maj:t kan, emellan Riksdagarne, blifva
nödsakad att låta yidtaga ? synas derföre
474
lien 18 Februarii.
n'ir.'TT*st kunna jemföras med lag-Jörktarivgar,
och således icke kunna gälla längre än till
Riksdag, då det bör ankomma på Riksens
Ständer, att författningen fastställa eller ogilla
Ibland detta slags författningar måste jag
annu en gång, såsom exempel anföra förbudet
mot b idandet af talöfnings-sällskaper; hvilket
förbud jag derföre vågar till upphäfvande vördsammast
föreslå, såsom innehållande en alltför
stor inskränkning i den ädlaste af alla
menskliga rättigheter, nemligen den, att genom
samtal upplysa sig sjelf och andra.
N:o 3.
Herr Cederschjöld, Pehr Gustaf:
Vid Justitieombudsman EmBets-beTä!feiser
får jag ytterligare göra en erindran
på hvilken jag likväl ej yrkar någon remiss.
Idom de allmänna slags bristeT, som jag trot?
mig finna i våra lagar och författningar, kari
jig nemligen ej underlåta att nämna ett serskildt
slugs Brist, nemligen ett bristande "icke’*
uti 2 §. nast si ’a momentet af Tryckfrihetsförord
11 m - n hvilken brist jag anser JusfititeOmbudsmannen
så mycket häldre hafva bordt
anmärka, sorn jag fruktar att just han sjelf
hatt någon del i dess tillkomst, nemligen vid
tryckningen år 1815, så vida eljest denna
tryckning, såsom jag tycker mig vilja minnas,
då skedde under bans inseende. Lietta tryckfel
är så mycket märkvärdigare, som det blifvit
bibshS'!Set äfven i upplagan år iSrS* och
Den 18 Februarii.
475
synes så mycket häldre hafva längesedan bort
rättas, sorn en vid Domstol förefallen och genom
ett Tidningsblad kungjord händelse redan
för ett år «; dan ådagalagt behofvet afen
dylik rättelse Denna min erindraD behöfver
så mycket mindre remitteras, som ConsiitutionsUtskottet
redan beslutat att om detta tryckfels
rättande hos Riksens Ständer ofördröjligen
göra anmälan.
No 4.
Friherre Ankarsvärd, Carl Hindric:
Riksens Ständers Justif>seOmbudsmans befattningen
påkallar säkerligen en större upp -  märksamhet, än den, som åt dess Embetslörvaltning
hitintils varit lämnad; man har nu
vid 5 Riksdagar emottagit Riksens Ständers
JustitiasOmbudsmans berättelse, tned ett stillatigande,
sorn endast genom det åter förnyade
förtroendet till personen, bevittnat Riksens Ständers
tysta bifall öfver utöfningen af Fmbetet;
men då tystnaden icke alltid, uteslutande utmärker
bifallet , utan understundom liknöjdheten,
så är det, genom minnet af händelserne,
tillåtit att tänka, det vanan att icke våga
granska dem, så länge vållat underlåtenheten
att begagna denna rättighet. Öfvergången ifrån
enväldets blott Iydnadbju<tande författningar,
tiil de laglige rättigheternes åtnjutande,
har sällan för sig gådt, utan våldsamma
skakningar, och Sveriges lugna återinträde på
dan coustitutionelle banan, vittnar att infart
4?6
Z>< 'ii 18 Fybruärii.
folk för dess beträdande var mera moget. Om
man förutsätter, att ett långsammare, men fredligt
utbildande för samhällstillståndet är både
det 6äkraste och bästa; så kan man efteråt med
en slags fägnad finna, huru öfverseende och
tålamod hos oss utgjordt tidsandan, intill dess
de svåraste profven varit öfverstådde; och det
är ej en liten lycka för ett land, om 3gtningen
för medborgarens rättigheter, gå i bredd med
dennes känsjighet för sina rättigheter, Att
småningom föra dessa förhållanden i jemvigt,
och att en gång vunnen bibehålla den, är det
vigtigaste, eller snarare den representativa
Statsförfattningens hela föremål; men jemvigten
vinnes och bibehålles, endast genom uppmärksamhet
å vågskålens möjliga lutningar;
och våre vise i framtiden föreseende lagstiftare,
skapade Riksens Ständers JustititeOmbudsmansEmbetet
till en organ för denna uppmärksamhet.
Jag har ej utan eftertanka följt utöfningen
af detta Embete, och jag har ofta nog
kommit till den slutsatts, att det omsider måste
alldeles förslappas genom saknaden af både
bifall och af klander. Grundlagen ålägger
Riksens Ständers Justitieombudsman, att vid
hvarje Riksdag till Riksens Ständer aflemna
en allmän redogörelse, för förvaltningen af
det honom anförtrodde Embete. Grundlagen
tillstädjer att genom nytt val, vid hvarje Riksdag
åt samma person förnya Riksens Ständers
dyrbara förtroende af detta Embete; men Grundlagen
föreskrifver ej, huru granskningen af
denna Embetsförvaltning bör föregå; huru och
på hvad sätt Riksens Ständer kunna öfver den
Den 13 Februarii.
47?
uttrycka sin tillfredsställelse eller sitt missnöje;
och då ombytet af person, genom ett
nytt val ej alltid med säkerhet uttrycker annat,
än de väljandes' mer eller mindre välvilja
för person; så synes mig, att någon uppmärksamhet
å Embetets förvaltning nödvändigt
bör föregå årerbesättandet deraf; ej mindre
till vägledning för omdömet öfver det fram--  farna, än till beredande af någon stadgad opinion,
såsom ett rättesnöre för en framtida förvaltning
af detta magtpåliggande Embete. Då
lagstiftaren för lagstiftningens sammanträden
stadgade ett mellanrum af 5 år, synes det
tydligt huru han vacklat emellan vissheten om
Statsbyggnadens behof af representationens tätare
sammanträden, och fruktan för de oeconomiske
olägenheterne som visade sig genom
vår närvarande Stånds-sammansättning i vårt
Land, derigenom kunna uppkomma. Justitia^
Ombudsmans-Embetet synes varit den utväg
man uttänkt, att fylla luckan af representationens
femåriga overksamhet; JustitiaeOmbudsmans
Instruction visar tydligen, att lagstiftan—
ren med Embetet åsyftat, att under mellantiderne
af representations sammanträden bilda
en stadigvarande organ af representationen.
JustitiasOmbudsmans Instructionen lemnar åt
Embetet de vidsträcktaste rättigheter, att vaka
öfver lagarnes helgd, författningars och instructioners
efterlefnad : att anmärka sådane af
Embetsman begångne fel, som kunna bereda
en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter:
att vid RiksRätt låta tilltala den, eller de,
af Högsta Domstolens Ledamöter, sorn skulle
478
Den 18 Februarii.
så orätt dömt, att derigenom någon mietat, eller
kunnat mista lif, personlig frihet eller egendom:
att öfvervara alla Domstolars Collegiers,
och af Regeringen med oeconomiska mål befattning
ägande Verks öfverläggningar och beslut:
att hos Kongl. Maj:t till granskning anmäla,
hvilket Collegii eller EmbetsVerks åtgärder
sorn helst: att genom resor i landsorterne
förskalfä sig upplysningar om lagskipningens
tillstånd: att hos Riksens Ständer vid
hvarje Riksdag anmärka bristerne uti lagar ,
föifattningar och allmänna hushållningen samt
uppgifva förslag till förbättring: att hos Riksens
Ständer yrka en, till enhet och sammanhang
i hgskipningen verkande förklaring
af all otydlig lag: att inhämta fullständig kunskap
om anledningartie till åklagade personers
häktande, och om tiden af deras hållande i
fängsligt förvar: att hos Kongl. Maj t underdånig
anmälan göra, då han i ärender rörande
ailmänna hushållningen, eller eljest af allmän
beskaffenhet förmärker någon anstallt nödigt,
till befrämjande af Konungens och Rikets bästa
och vältrefnad, att till upphäivande anmäla
och och föreslå sådana lagar och författningar
hvilka han finner ej stå i förening med nu
antagne regeringslagar: att med synnerlig uppmärksamhet
och nitiagttaga hvad Riksens Ständer
till skyddande af Tryckfriheten stadgat.
Alla iöreinalen för Riksens Ständers hela verksamhet
äro med ett ord, till justitieombudsmannens
omvårdnad öfvcrlemnade, under niellantide-n
af representationens sammanträden.
Den 18 Februarii.
475
Lagstiftaren synes, genom en i grundlagen
tillskapad väcktare öfver uppfyllandet af dsn
constitutionella samhällsordningens fordringar
Velat omsorgsfullt för Styrelsen undanrödja det
obehagliga intrycket af den enskilte påminnelsen
eller motsägelsen, derigenom att sjelfva
Grundförfattningen antyder dem: Lagstiftaren
synes visligen insedt, att den constitutionella
ordningen påkallar en opposition, eller m?d andra
ord, en motsägelse till allt hvad som strider
emot denna ordnings besvurna lagar, eiler till
sådane åtgärder, som motarbeta samhällets trefnad:
Lagstiftaren har för oss tillkännagifva
den vackra tankan, af en redan i lagen, till
den constitutionella ordningens underhållande och
stadga bildad opposition; Lagstiftaren sorn insåg,
att en sådan nödvändigt mäste utgöra en beståndsdel
uti, och ett vilkor för den fria Statsförfattningens
utbildande, har velat i allt undanröjda
och förekomma vådan af den partiyra,
som understundom uppkommit ifrån behofvet
att försvara rättigheter, emot begäret
att kränka dem; Lagstiftaren har hos oss, ledd
af en varnande erfarenhet, velat undanrödja
sådane anledningar till delning uti sinnena,
och det var troligen endast utur denna synpunct,
som han. uti JustitireOmbudsmansEmbe.
tet tillskapade en, under representationens fernåriga
overksamhet alltid lefvande och städse
till varande laglig organ för den i sjelfva
Statsförfattningen grundade opposition, och till
hvars vägledning under Riksdagarne Lagstiftaren
troligen afsett Riksens Ständers Justitise-Ombudsmans
berättelse öfver Embetsför
-
430 Dm 18 Februarii.
vältning.' Lagstiftaren trodde säkerligen gifva
en större kraft åt patriotens bemödande, att
ifra emot lag-öfverträdelser och missbruk; äfvensom
emot de falske eller underlåtne styrelseåtgärder
som under tiden kunnat menligt
verka uppå landets trefnad, då Lagstiftaren
uti JustitiaeOmbudsmannens instruction
nästan förutsätter, att ali anledning till anmärkning
borde kunna hämtas utur Justitise—
Ombudsmans-berättelsen och den medborgerlige
uppmärksamheten såmedelst befrias ifrån
lytet af den enskilte småaktigheten och ifrån
tydningen af det ensidige hämdbegäret, som så
lätt fästes vid hvarje anmärkning uti sådan väg,
och hvarigenom dess goda verkningar ofta till
intet göras, ehvad omdömet för motiverne va-j
rit grundade eller ej. Det är ifrån dessa åsigter
jag bedömt utöfningen af Riksens Ständers
Justitiae Ombudsmans Embetet, och jag nödgas
öppet bekänna, att jag utur de årliga berättelserne
aldrig hämtat den tillfredsställelse jag,
som följd af dem, för det allmännas bästa hade
önskat. Jag hade som exempel trott, att
uti dessa berättelser aldrig borde saknas väckelse,
till uppmärksamhet å öfverträdelser af
Statsförfattningens hufvudgrunder, ifall någon
sådan syntes falla uti kraft: att som exempel,
i händelse Styrelsen icke vore så sammansatt
som 6, §. Regeringsformen bjuder, så skulle
en så vigtig omständighet säkerligen påkalla ett
rum uti Riksens Ständers Justitiae Ombudsmans
berättelse: jag hade trott, att orsakcrne hvarföre
LagComitéens arbeten åldrig nå ett slut,
hade
Den ig Fehruarii.
481
hade ostridigt emellan Riksdagarne bordt utgöra
ett föremål för Riksens Ständers JustitiaeOmbudsmans
forskningar, för att i dess Riksdagsberättelser
kunna intaga det rum, hvartill
denna för Samhället så vigtiga angelägenhet
synes framför allt annat vara berättigad. Om
sådane lagar eller författningar, hvilka ej äro
i öfverensstämmelse med nu gällande Grundlagar,
icke ännu af Riksens Ständers Justitia^
Ombudsman till afskaffande blifvit anmäldte,
så ligger sådant till mycken last vid pröfningen
af Embetets utöfning: om sådane förklaringar
eller tillämpningar af Tryckfrihetslagen
utaf administrationen i oafhängighet med Riksens
Ständer gjordes så, att hvad Riksens Ständer
stadgat till skyddande för publiciteten i
någon mån derigenom kunde eluderas, så borde
sådant ovilkorligen intaga ett rum ut2
JustitiasOmbudsmans berättelsen.
Friheten, denna dyrbara Guds gåfva, lik4
åldrig med menniskan, och oskiljaktig från det
upplysta samhällets trefnad och bestånd, börvara
föremålet för hvarje individs och således fördét
helas uppmärksamhet. Publiciteten är ett af dess
förnämsta värn; och lagstiftaren har hos oss
utsedt Riksens Ständers Justitieombudsman,
till vårdare af dess rättigheters oförkränkta
helgd, lika så väl, som han utaf HofCanslersEmbetet
bildat en väcktare emot dess öfverträdelser
och missbruk- Man hade i anledning
häraf i min tanka ägt anledning, att|uti
Riksens Ständers JustitiaeOmbudsmans berätteli
Bil. till Ridd. 0. Ad, Pr. I Band. 31
482
Den 18 Februarii,
se, fordra en fullkomlig redovisning för publicitetens
händelser och öden sedan sista
Riksdag, och då under denna tid mycket uti
sådan väg har tilldragit sig, som fästat det
allmännas uppmärksamhet, som gifvit anledning
till allmänhetens gissningar, sorn ej sällanjVerkat
oblida omdömen i brist af någon tillfredsställande
väganledning för slutsattserne, så
synes JustitiaeOmbudsmannensovillkorliga pligt
varit att för allt detta inför Riksens Ständer
redogöra. Det synes varit enligt med Riksens
Ständers JustitiasOmbudsmans åligganden att inför
Riksens Ständer upplysa hvad han kan hafva
sig bekant af det arbete, som till följd af Ständernes
begäran blifvit förartstaltadt till utrönande af
möjligheten att genom en bättre beräknad inrättning
för Statsmachlnens gång åtminstone i
framtiden kunna göra någon indragning af Em*
bets- och Tjenstemän, till vinnande af den så
högstnödige besparingen uti de redan öfverdrifne
utgifterne. Man hade trott, att Riksens Ständers
Justitise-Ombudsman genom resor uti larn
det icke skulle undgått att finna någon eller
någre hufvudofsaker till den förlägenhet och
vanmagt hvaröfver man så allmänt klagar, och
man hade ägt rättighet, att utaf Riksens Ständers
JustitiasOmbudsman fordra förslag till af~
hjelpande af åtminstone något ondt.
jag tror att vid justitiaeOmbudsmans berättelserne
vore ganska mycket att anmärka i
Synnerhet i egenskap af saknad utaf det, sorn
i min tanka där borde finnas; men då motionairen
i dessa delar nödvändigt måste kryssst
Den 18 Februarii.
4«3
sig förbi 90 §. äfventyrliga klippa, under vå«
da att alltid emot den Iida ett skeppsbrott,
hvarifrån säkerligen intet utaf lasten skulle
räddas undan ett ministerielt Dykeri, med
mindre den innehöll så likgiltigt gods , sorn
det anförda; så bär jag af farhåga för det
ringaste öfverträdande af lagen; inskränkt
dessa anmärkningar vida inom den gräns jag
tror varit den rätta, men det har skedt under
hoppet att någon skickligare än jag, måtte till
de constitutionella inrättningarnes befästande
och utbildning, kunna till hela sin vidd begagna
de medel lagen erbjuder, utan att dervid
öfverskrida den gräns som är utstakad.
N;o 5.
Grefve von Schwerin, Fredric Bogislans:
Det är från förra tiders händelser, sorn jag
bamtät anledning till yttrandet af de tankar*
hvilka hos mig väcktes, då j<?g hördeden be.
rättelse för Ridderskapet och Adeln Uppläsas,
sorn af Herr Justitieombudsmannen blifvit ihiemnad.
ConstitutionsUtskottef, hvars åliggande
det är, art till plena afgifva fötslag å de ändringar
och förbättringar i Rikets Grundlagar,
som synas det samma af tiderna påkallade, afgaf
vid 1815 års Riksdag ett förslag, ägande
afseende på granskiiingeti af den allmänna redogörelse
för förvaltningen af sitt embete,
sorn det åligger Riksens Ständers JustitiasOmbudsman,
enligt 14 af deri för honom ut
-
484
Den 18 Februarii,
färdade instruction, att vid hvarje Riksdag till
Riksens Ständer afgifva,
ConstitutionsUtskottet hade ofelbart be-;
märkt att nationens representanter icke fästade
nog uppmärksamhet vid dessa Embets-berättelser,
och, ofelbart i afsigt att uppehålla
begreppet om Embetets vigt och värdighet, före3
slog det sådane ändringar i Regeringsformens
53 och 96, samt i RiksdagsOrdningens 29 och
63 §• §•> i följe hvaraf det skulle bli ConstitutionsUtskottet9
pligt att granska Ombudsmannens
diarier och registratur, hvarjemte det
föreslogs att nytt val icke skulle få företagas,
förrän ConstituuonsUtskottetä yttrande öfver
den afgåendes Embets-förvaltning inkommit.
Jag var ibland dem, hvilka vid 1818 års
Riksdag afstyrkte Ridderskapet och Adeln att
antaga detta ConstitutionsUtskottets anbud,
att i egenskap af Ständernas ombud, granska
Ombudsmannens redogörelse för förvaltningen
af sitt Embete; och på det Rikets Ständer icke
med fog, om ej af samtiden, dock säkerligen
af efterverlden , måtte anklagas för att illa
hafva motsvarat 18*5 års ConstitutionsIJtskotts
visade omvårdnad, om nationalcaracterens utbildning,
har jag ansett mig förpligtad att på
denna redogörelse fästa Ridderskapets och A,
delns uppmärksamhet.
Med fem Riksdagars Ständer delar jag
agtningen för den person, hvilken allt ifrån
Constitutionens införande beklädt detta höga
Den 18 Februarii.
485
och vigtiga Embete, det är öfver Embetsmannens
åsigt af Embetets idée och ändamål, som
jag ämnar yttra mig.
Enligt berättelsen har ingen ofördelaktig
förändring i lagskipningen, sedan sista Riksdag
ägt rum. Orsaken till detta lyckliga resultat
uppgifves ligga i domaremaktens nu ägande
organisation; den anda hvaraf en corps
talrika medlemmar böra känna sig lifvade,
enligt författarens tanka, uppehälles alltid och
sikrast derigenom, att andans organer få handla
och verka gemensamt.
En hvar som känner samhällsorganismen
måste värdera kraften af en ädel esprit de
corps. Men det är honom icke obekant, att
till dess uppehållande fordras omsorg, möda,
och framför allt förmåga, att försaka; det är
honom icke obekant, att, enär så olyckligt inträffar,
att den enskilta cerpsandan, icke förmår
emotstå inflytelsen af tidens, så blir vådan
för det allmänna i samma mån stor, som
corpsen är talrik, och som dess medlemmar
finna sig i tillfälle att gemensamt handla och
verka.
Justitia - Ombudsmanna Embetes-bestämmelse,
hade jag trott egenteligen deri bestå,
att, genom uppmärksamhetens oafbrutna fästande
på lagarnes och på folkets ömsesidiga
inverkan till gemensam förädling, detta embete
skulle, ock kraftigare än enskilta förmå,
tverka till utbildande af den allmänna andan.
*|S
Den 18 Februarii.
hvilken sa viii corpser som enskifta äga att
godvilligt eller tvungit hylla.
Jag hade trott att då lagen ålägger [uStitiaeOmbudsmannen
att uti sina berättelser
inför Rikets Ständer och Nationen, utreda lagfkipniugms
tillstånd, den anmälan icke kan ann
sts göra tillfyllest, att Herr Justitieombudsmannen,
under den tidsrymd af fern år, 60m
framgått sedan sista Riksdag, inom de delar
af det offentliga lifvet sorn blifvit stälde under
dess inspection, icke varse blifvit sådane
eller så många afsteg från den utstakade banan,
att förändringen i det hela skulle kunna
kallas ojördelak/ig. jag hade trott det åligga
embetet att anmäla, i hvilken män, inom lagskipningen
i allmänhet, och inom hvilka
delar i synnerhet, en Jördelagtig förändring
ägt rum.
Enligt allas erfarenhet som forskat i häfderna
och sorn reflecterat öfver förflutna tiders händelser,
enligt de begrepp religionen ger om
menniskonaturens upphof och, människors bestämmelse,
finnes intet stillastående på bildningens
bana, hvarken för nationer, för individery
eller tor slägtet; man antingen växer
till, man antingen närmar sig målet, eller ock
sktider man tillbaka, ett stillastående eller en
itfke ofördelaktig förändring, plär kunna anses
såsom fört bud till en inträffande ofördelaktig
förändring.
JustitiasQmbudsmanna-Embetet äger att
Den 18 Februarii,
4^
jned synnerlig uppmärksamhet och nit iagttaga
hvad Riksens Ständer till skydd af Tryckfriheten
stadgat. Se Instructionens 22 §.
Delta lagbud synes mig, åtminstone, s|
länge som det finnes inskränkningar för yttranderätten,
böra ovilkorligen i hvarje Riks-*
dagsberättelse föranleda till. en uppgift på verk*
r.ingarne af den, HofCanzlersEmbetet uppdragna
inspectionsrätt öfver dagblad och periodiska
skrifter; om nemligen förändring mot förr
ägt rum; om den synes embetet fördelagtig
eller ofördelaktig för yttranderättens utöfning;
om förhållandet synes embetet sådant att inskränkningens
upphäfvande nu med fog bör
kunna, sökas.
Mångå hade trott i denna Riksdags-be*
rättelse få läsa att, på förekommen anle<lninga
och i kraft af Instructionens 19 § , underdånig
anmälan blifvit gjord hos Kongl. Maj:t ombehofvet
för ett folk, som har Grundlagar, att vid
Rikets första läroverk offentliga föreläsningar
öfver dem må hållas.
Då vår Constitution uppställer såsom en
grundsats: fullkomlig likhet i åtnjutandet af
allmänna rättigheter Och fördelar, har det oroat
mången att i den nya skolordningens J:sta
Section 5 Cap. 4 §., finna ett stadgande, sorn
står i strid med ofvannämnde grundsats.
Enligt detta stadgande nemligen blir den för4
$ta frågan som förelägges den blifvande med-?
488
Den i 8 Februarii,
borgaren, vid sitt första steg på det offentliga
lifvets bana, vid sitt inträde i den offentliga
skolan som på folkets bekostnad underhåller
denna, ’’om han kan styrka att han gerom
egna tillgångar, eller andras bekostnad
kan sig vid läroverket uppehålla” och skulle
han svara, att han det icke kan, utan att
han, såsom andra före honom gjort, bygger
sitt hopp på Guds försyn och fromma menniskors
kärlek så får läroverkets Rector honom
icke inta-ga,” om än han i den fattige gossens
blick skulle ana en Lindjkjöld en von Linné
en Folhem.
Jag förmodar att hvad jag anfört gör tillfyllest
till reservation af folkets rätt, och till
bevittnande att jag fullgjort min Riksdagsmannapligt,
och torde föröfrigt mitt memorial
få åtfölja remissen af JustitiaeOmbudsmannens
berättelse.
N:o 6.
Herr Reutersvärd, Pehr Adam'.
Med anledning af Herr Grefve De Ia Gardies
i plenum den io sistledne gjorde propo,
sition, angående utdelande af sista RiksdagsProtocoller,
och Herr Cederschjöld» deremot
väckte hemställan om deras utqifvande af tryciet,
och försäljning, får jag vördsammeligen
upplysa och anmäla, det Bokhandlaren Magister
Wiborg försäkrat, att högst några få ex;
Den 18 Februarii.
489
emplar kunna påräknas blifva afyttrade uti
Bokhandeln, i händelse desse Protocoller till
försäljning utlemnas och annonceras, hvilket
torde föranleda till antagande af bemälte Herr
Grefves proposition i detta afseende.
N:o 7.
Herr Berghman Ambrosius Magnus;
Vid den af Herr Grefve von Platen väckte
motion om Talemäns Tafflarnes återinförande
torde mig tillåtas få anmärka: att
jag icke anser Riksens Högloflige Ständer möjeligen
kunna vara sig så olika, att de, vid en
sednare Riksdag förändra, hvad de vid en föregående
beslutat, då samma skäl till det fattade
beslutet icke allenast ännu äro förhanden,
utan ock nya förbindande anledningar under
tiden tillkommit. Det var till minskande af
de högst betydlige Riksdagskostnaderne, som
detta beslut fattades vid sista Riksdag, om
berörde Tafflars indragning. Redan då fordrade
Statsverket denna lindring; men Rikets
närvarande ställning och den i alla orter öfverklagade
förlägenheten, påkalla ännu mera
ali den hushållning med allmänna medlen,
som är möjelig, och äro desse taffiar ej allenast
icke nödige utan till och med öfveflödige.
Högst anmärkningsvärdt är det, att kost;
naderne vid hvarje af de 6ednaste Riksdagar,
uppgått till nästan lika sumraa? som hela Sveri
-
Den 18 Februarii,
ge med då tillhörande Finland erlade i bevilL
ning, allt till år 1789, eller 12 tunnor Guld,
Lägger man härtill hvad under en Riksdag,
Ridderskapet och Adeln påkostar sig och det
de öfrige 3:ne Ståndens Ledamöter af deras
committenter uppbära i arfvode, så blifver
för allmänheten en högst betydlig tillökning i
utgifter.
Huruvida det af Herr Grefve von Platen
omförmäldte meddelande, beröring och förening
kunna, igenom Tafflarne vinnas, eller om dervid
för den goda saken något blir uträttadt, öfverlemnar
jag till Höglofl. Ridderskapets och
Adelns upplysta omdöme. Jag tror att Stånds*)
klubbar 6Vara emot detta ändamål.
Om, såsom jag fått anledning att tro, Statsutskottet
vid sista Riksdag, i sitt betänkande
i detta ämne föreslagit: att någon betalning
skulle anordnas Herrar Taleman, för den kostnad
de kunna använda vid deras såkallade
representation j så hemställer jag vördsammast,
i händelse Riksens Ständer skulle bifalla en
sådan kostnad, om den icke nu genast, vid
Riksdagens början, bör till belopp bestämmas,
Likväl tror jag icke att Ständerne, af berörde
betänkande, äro härtill förbundne, utan ödmjukeligen
föreslås, att icke allenast Tafflarne,
Utan äfven berörde representationskostnad, må
ifrån Riksdagskostnaderne uteslutas.
Den ] 8 Februarii,
'191
N:0 8,
Friherre Ankarsvärd, Carl Hindric;
Emot Herr Grefve von Plåtens väckte motion
yörande återupplilvandet af TalmänsTaffiarne,
anser jag mig böra yttra , att jag tror det
dermed åsyftade Represemanternes förtroligare
umgänge, alldeles icke kunna befrämjas. Sådan?
större måltider blifva i min tanka hädanefter
såsom hitintills af ganska likgiltigt
införande på affairernes gång och snarare tidspillande,
än någon annan nytta medförande i
och jag anser dessutom redan genom klubbinrättningarne
åstadkommit, allt hvad man
kunnat önska för umgänges-tillfället emellan
Stånden: men hufvudsakligast anser jag den
hushålls- och besparingsanda, sorn vid detta
Riksmöte måste stämpla Riksens Ständers åtgärder,
och vittna om deras tankar på hemmavarandes
belägenhet fordra, att Riksens Ständer
uti intet fall slösa på sig sjelfve, hvarföre
jag afstyrker Herr Grefve von Plåtens motion
om återupplifvande af TalmänsTaffiarne.
Sf:o 9,
Herr Rothliebt Axel-.
De flere Fiskaliska åtgärder» som tillkommit
och blifvit en följd derutaf, att många
ägare, i synnerhet af mindre bränvinspannor*
vid skattskrifningarne endast uppgifvit, egent;
492
Den 18 Februarii.
liga hela kannnrymdenj men af okunnighet
vid uppgiften, uteslutit det bredvid stämplade
kannetalet beflnteliga bråket af |:dels, § eller
|:dels kanna; föranleda mig att vördsammast
hemställa: om det ej till förekommande af sådana
oredor, det vore lämpligt vid bestämmandet
af bevillning å bränvinspannor, att endast
afgift beräknades efter fulla kannetalet sedan
kokrummet blifvit afdragit, och de mindre
delar af en kanna, som å bränvinspaanor
finnas stämplade, och hvilka hittills vållat oreda,
måtte uteslutas från all sort beräkning.
Jag anhåller ödmjukast att detta må få
åtfölja Herrar Gripensvärds och von Qvantens
memoria ler rörande bränvinspannor, som jag
förmodar, till Bevillningsutskottet.
N:o 10.
Herr Gripensvärd, Fredric Adolph:
Ehuru motbjudande det ock är, att inskränka
någon frihet, måste dock hvarje på
Fäderneslandets väl tänkande man önska, att
bränvinsbränningen i Städerna måtte upphöra
och tndast blifva hvad den naturligen bör
vara, en landtmannanäring. Den är mindre
passande för Städerne, redan genom blotta faran
som den medförer för så tätt bebyggda
ställen som Städer äro, och den kostnad som
nedlägges på transporten af dertill nödig ved
Den 21 Februarii. 493
och spannemål till Städerne, är dessutom all^
deles förlorad,
Bilagor
till PleniProtocollet för d. 21 Februarii.
N:o 1.
Grefve Gyllenborg, Johan Henning:
Vid de 2;ne sista Riksmöten, harjagjem^
te andra Representanter, förgäfves deröfver
fört klagan, att i följd af förändrade bevillningsgrunder
för jordbruket, vid 1809 års
Riksdag, jemte andre ifrån den tiden hemmanen
ålagde förbindelser, ägare af hemman och
qvarnar blifvit i bevillningsväg högre beskattade,
än ett förut förflutit århundrade, och i
jemförelse till andre medborgare-classer, samt
att rättvisan och den allmänna nyttan, deri påkallade
en rättvis ändring. Nu torde åtminstone
förnyade anspråk till rättelse deri icke förbises,
utan till pröfning upptagas vid erindran deraf,
ait hemmansbrukare ytterligare blifvit lidandande
derigenom att, då en bestämd bevillningssumma
var föreskrifven, att utgå af hvar-;
je province, i följd af bestämde hemmansvärden,
men, jemte landtmannaproducters nedfall*
494
Den 21 Februarii,
ne värde, egendomars värden minst till §:det
blifvit nedsatte, har hemmansägaren nu i fyra
år masi erlägga den förut dryga bevillningen,
till ett högre, icke påräknadt belopp. Det har
varit högst orättvist att beräknå z R:dr Bevillning
för hvarje tusende af det uppskattade
egendomsvärdet af landtegendom, lika med
värdet af all annan egendom, som tog sin början
1809, då i öfvervägande kommér, att af
all annan egendom Utgöras inga andra särskilta
förbindelser till Staten, sorn deremot utgå af
jordbruket,genom rotering, väghållning, skjuts»
ning, passevolance, saltpettersgärd m. m. tili
det högre sammanlägde värde och belopp, att
stundom, efter gjorde beräkningar, föga eller
ingen behållning af hemmanen återstår, utan
fördelen af bostad egentligen kommer i beräkning.
Med afsende derå, har också aldrig
tillförene någon sådan förmögenhetsbevillnidg
i likhet med annan egendom blifvit hemmanen
ålagd, utan blott en sådan som kunde vara
6käiig Och lämpelig, med hänsigt till jordbrukets
partielle beskattningstyngder, hvari andré
medborgare icke deltaga, hvaremot man nu i
jemförelse med andras beskattning, icke saknar
anledning till iiiissnöje deröfver, att hemmanens,
i debetsedlar och genom andre föreskrifter
ökade utgifter, öfverskjuta tillökningen för
dem som af andre medborgare sedan i8oy utgöras-
Jag förbigår att nu åter upprepa defc
orättvisa i förbindelsen att uppgifva prsesumtift
värde å sin egendom och det obehagliga
för taxeringsman och skattskyldige att desse
värden, på de förres godtyckliga pröfning al
-
Den 21 Februarii,
495
lena beroende, stundom ogillas, äfvensom den
erindran att med återgående till 1800 års bevillningsförordning,
ej mindre detta stadgande
kunde förefalla, än de mindre nödige 3me taXeirings
instancer som ett förflutit århundrade ansett
Onödige, och som nu till beredande af en rätt.
vis beskattning, kunde som fordom, inskränkas
blott till en taxeringsinstance; och då jag
till vidlyftighets undvikande torde få åberopa
hvad jag de sista Riksdagarne anfort till förändring
i bevillningsprinciper för hemman och
qvarnar, som 1 Högloflige BeVillningsUtskottets
handlingar äro att tillgå, får jag förnya
det yrkande , att med upphäfvande af bevill—
ningsgrunderne för hemman och qvarnar i 1809
års bevillningsstadga, principen för desses beskattning
i 1800 års bevillningsförordning
måtte åter blifva gällande såsom mindre betungande
och hvilkas betydliga nedsättning den’
na Riksdag, Bevillningsutskottet otvifvelaktigt
i alla fall bör hafva till föremål, hvarigenom
den procent af Bevillningen som nu
afdrages, till kostnader i och för desse taxetingsinstancer.
kunde besparas till fördel för
de 6kattskyldige och äfven för embets- Och
tjenstemän, sorn med desse trentie taxetingsinstancer
hafva befattning, hvilkas besvär och
kostnader otvifvelaktigt öfverväga den ringa
ersättning som af bevilliiingsprocenten kunde
dem tilldelas- Men, då jag nu anhåller att få
fästa uppmärksamheten på rättvisan af eri
närmare pröfning af 1800 års bevillningsgrunder
för hemman och qvarnar, som efter
min öfvertygelse äro allena lämpelige, samt att
496
Dea 21 Februarii.
betydlig nedsättning må göras i bevillning för
hemman, om hemmansägare skall rättvisa vederfaras,
får jag tillika hemställa, om icke nu
utan rubbning af föreskrifter för nu gällande
bevillning, som till sine hufvudgrunder icke
får detta år förändras, det likväl kunde med
upphäfvande af det förhatliga stadgande sorn
icke är förenligt med rättvisa, att hvarje Province
skall utgöra en bestämd bevillningssumma,
blifva innevarande års taxerings- och pröfriings-Comitéer
öppet lemnadt, att afseende på
hemmanens nedfallne värden till nedsatt belopp,
beräkna hemmansvärden, der rättvisan sådant
påkallade. Denna förändring för detta
år synes mig icke motsägas af bevillningsgrunderne,
till undanrödjande, åtminstone
för sista bevillningsåret, af den trängsel, hvari
taxeringsmännen sig befinna emellan taxeringsedens
innehåll i 5 art. 6 §. Beviilningsförordningen
samt föreskriften af en för hvarje Province
bestämd bevillningssumma, i följd hvaraf
det sällsamma nu i flere år i Berednings- och
Taxeringscomitéerinträffadt,att det till Protocollet
blifvit bestämdt förklarat, detegendomar voro för
högt värderade och borde nedsättas, men att
den för hvarje Province bestämde bevillningssumman
, som borde utgå, hindrade den nedsättning
som taxeringsmännen, jemlikt deras
edeliga förbindelse, ansett hafva bordt äga rum.
Jag anhåller ödmjukeligen att detta anfö*
rande må till Bevillningsutskottet remitteras.
N:o 2.
'Kkn jr Fuhr uart&, 497
N:0 2.
Grefve Härd, Carl Custaf:
Utaf de i Ridderskapets och Adelns sena»
re Plena lörefallna Discussioner, i anledning af
Herr Friherre Rudbecks föredragne och remitterade
motion, har man inhämtat, att tänkesätten
äro delade, så väl om tillvarelsen af en
nog allmänt ötverklagad förlägenhet och dess
utsträckning derhän, att den skulle kunna benämnas
lör nöd, som ock om orsakerne dertill
och botemedlen deremot. Om jag medgifver,
hvad här blifvit yttradt, att förslaget till
allmän förändring af det financiella och Stats*
economiska systemet borde med mästa nytta
utgå trän högsta Styrelsentagten, såsom ensamt
försatt på den ståndpunct, hvarifrån det hela
kan öfverses, är det likväl med den anmärka
ning att något sådant förslag icke ännu blifvit
Riksens Ständer meddcladt och icke heller
lärer vara att förvänta, et.är Kongl. Majit, vid
Riksdagens öppnande, föiklarat sig, i afseende
på Finance-väsendet, vilja inskränka sig till
den önskan, att Riksens Ständers åtgärder
måtte blifva sådane, att de kunde freda oas
för de omständigheter, under hvilka så många
andra Stater hafva suckat. Om det, å en annan
sida, skulle synas förmätet af mig, att
tillägga något i ett ämne af denna omfattning-,
hvaröfver så många upplyste Talare förut yttrat
sig, och ännu mera öfveiflödigt, sedan fri*
ga uppstått och af Ridderskapet och Adeln
Bil. till Ridd. o. Ad. Pr. i Band. 32
Den 21 Felrunrii,
bifallits om ett särkildt Utskotts organiserande
till dessa vigtiga ämnens förberedande behandling,
får jag, i förra afsesndet, förklara,
att jag anser mångfaldigheten af åsigter bidraga
till ämnets fullständiga utveckling och
deraf finnér mig uppmanad, att, likväl utan
anspråk, yttra mina tankar, och i senare hänseendet
anmärka, att det icke är säkert och,
i anseende till bristen på erforderliga materialier,
knappt troligt, att ett särskildt Utskott
nu kan uppfylla hvad man af detsamma torde
Vänta; äfvensom att, om dess handläggning
skall, som jag förmodar, åsyfta utarbetandet
af ett system, som varagtigt befordrar nationens
välstånd och förekommer de olägenheter,
sorn nu föranledt dess organiserande, måste
det mindre afse den närvarande, än den tillkommande
tiden, kanske till och med i något
fall uppoffra den förra för den senare. Men
äfven vi, som nu lefva, äga anspråk på lindring
i vårt betryck, och den torde också
kunna vinnas blott man bemödar sig att vid
Val af medlen undvika dem, som kunna mot,
verka en allmännare reform för framtiden.
Om förlägenhet och nöd ar förhanden, är
den första frågan. När i ett land, som njuter
förmonen af en lagbunden styrelse, som icke
oroas af yttre fiender, eller skakas af inre
stormar 'och som i tilli äcklig mängd frambringar
allt hvad till lifvets uppehälle erfordras,
likväl lif och rörelse saknas i hvarje näringsgren;
den reela egendomen, jorden icke äger
något värde; en del menniskor lida brist på
Den 21 Februarji,
499
lifsmedel, under det andra sakna afsättning
derpå; hvarje allmän tillväxt af production
nästan anses som en olycka för den enskildte
producenten; den production medborgaren ser
sig nödsakad, att neka sig, icke blott luxen,
utan äfven de större eller mindre beqvämligbeter,
som, i olika förhållanden, för hvarje
menniska utgöra vilkor för lifvets angenäma
njutning ochsparsamhet icke medföra någon förbättring
i tillståndet; den skuldsatta jordägaren
icke äger någon utväg att förekomma sin
undergång, än mindre att förkofra sina omständigheter
; då måste förlägenhet existera;
och en förlägenhet, som åtminstone helt när»
gränsar till nöd, ty lidandet är dermed före-j
nadt. Sådan är ställningen i de från hufvudstaden
mera aflägsna provincerne, mera i somliga,
i andra mindre, men mäst i de orter,
hvars nästan enda Näring går ut på production
af Säd; der penningar icke inflyta på
någon annan väg, än genom afsättning af denw
na vara, utan tvärtom största delen af ally
männa utskylderne derifrån utföres. Sådan äc
ställningen i Westergöthland och attderärsådan
äfven i flera andra provincer, derom vittnar
den klagan, som från snart sagdt alla Rikets
delar här försports- Undantag torde finnas,
men de bevisa intet.
Kronoutskylderne utgå visserligen ännu,
utan betydeliga restantier. Vanan hos folket,
att utan knot betala sina skatter och fruktan
för den hastiga execution, som måste följa på
uragtlåtenheten derutaf bidraga härtill; mea
5C0
Den 21 Februarii.
den omständigheten att utmätning ofta behöfver
användas och att dervid kreatur eller andra
nödvändighetsartiklar merendels komma
i fråga, tillintetgör den bevisning, som af utskyldernas
ordentliga inflytande i Statscassan
skulle vilja hämtas för den sattsen, att nöd
icke existerar. Att man velat anse odlingars
företagande och fortsättande såsom ett bevis
derpå, att jordbruket är lönande, är ett misstag.
Då productioners värde fallit, men contanta
utgifterne äro lika, söker man öka productionen,
för att ersätta den uppkomna bristen
; men det sker då för att förekomma undergång,
icke i hopp om förkofran- Likaså
är det ett misstag, om man som bevis på välstånd
vill anse den ökade folkmängden, ty
der fattigdomen förnekar medlen till det nya
slägtets både fysiska och moraliska bildning,
är dess förökande icke någon vinst.
Uti de framställningar jag här gjort finnes
endast sanning, ingen öfverdrift; och jag
tror icke, att någon inom detta Stånd skall
finnas nog egoist, för att säga: detta tillstånd
är icke nöd. Han skulle i och meddetsamma
säga: Mine medbröder äro icke berättigade,
ali åtnjuta d« fördelar, som jag vetat förskaf^
fa mig; det är ett öfverdrifvit anspråk af dem,
att ens sträfva efter deras förvärfvande. Men
om någon skalle tvifla på tillvarelsen af det
tillstånd, som jag nu benämnt som nöd, förmodar
jag honom vara i den lyckliga ställning,
att han aldrig för egen del känt behof,
icke ens förlägenhet och att han icke heller
Den 51 Felrutirii.
saknat vilja och förmåga, att förekomma dem,
i den krets, som omgifvit honom.
Hvilka äro orsakerne till den öfverklagade
nöden, är den andra frågan. Besvarandet
deraf är kanske ej för ögonblicket af så vigtigt
inflytande, ty om än en stor del af orsakerne
skulle igenfinnas i lagstiftande- eller
administrativa magiens åtgärder.Jkan likväl icke
botemedlet vinnas genom ett hastigt antagande
och tillämpande af motsatta grundsatser; men ijdet
afseendet är besvarandet vigtigt och värdt ett
skickligare utförande, än jag kan deråt meddela,
att genom utvecklingen af de orsaker,
som vålla en nävarande nöd, man kunde härn-*
ta en varning för framtiden, att icke stifta lagar,
utan fästa noggrann uppmärksamhet på
de möjliga och en säker beräkning af de nödvändiga
följderna deraf. Jag vill försöka, att
efter min förmåga utveckla de väsendteligaste
orsakerna till vår bekymmersamma ställning,
och tror dem vara*
ito. Fredslugnet efter ett långvarigt allmänt
krig. Denna orsak har medfört sin verkan i
alla länder. Den spänning af krafter, som genom
ett allmänt krig förorsakas, utvecklar nödvändigt
nya, men de kunna öfver'pännas. När
freden inträffade blefvo alla nationer omtänkte
på medel att bota de refvor, sorn i deras
Financebyggnader uppkommit genom så stora
ansträngningar. Det säkraste medlet ansågs
nästan allmänt vara att helt och hållet förbjuda
eller åtminstone inskränka importen af
501
Den 21 Februarii.
fiämmande Nationers producter och detta system
antons lika allmänt, utan att man betänkte
att häraf skulle uppkomma blott hämmad
rörelse, men icke någon tillökning at inkomst,
utom i den händelse, att en eller annan
nation uteslutande antagit detta system
och såmedelst lått tillfälle retablera sina affairer
genom påskyndandet af de öfriges undergång.
Systemets allmänhet ejorde det icke
allenast onyttigt, utan skadligt för alla Det antogs
äfven här, och jag är långt ifrån att lägga
Konungens Rådgifvare det till last, om de
tillstyrkt eller icke afrådt från dess antagan^e>
^ j3g tror hvad en annan värd Ledamot
yttrat, att vi annars blifvit offer för vår t i bera
li té; men äfven om Systemets antagande varit
illa beräknadt, ville jag icke göra desse
Rådgifvare ett fel derutaf att de tillstyrkt
hvad Rikets Ständer önskat. Det vore vådligt
om dessa skulle kunna på andra öfverflytta
ansvarigheten för egna misstag
och ganska
illa om vi skulle vilja det. Men jag återkommer
till ämnet; för Sverige skulle kanske
det nya Systemet medföra större känning, än
för flera andra länder. Continentalsystemet hade
gjort det till en nederlagsplats lör Englands
fabrikater. Från oss fördes de till andra länder.
En vidsträckt corn missions- och frakthandel
satte oss i tillfälle att bära de bördor,
sorn kanske annars skulle krossat oss
och
gat oss en vinst, motsvarande, om ej öfverstigande
den förlust, som uppkom genom en
ökad Comsumtion af utländska produeter. När
vi upphörde att vara Englands Commissionärer,
Den 21 Februarii,
försvann denna vinst- Handeln, som en rym;
lig tid sysselsatt en mängd menniskor, och
gifvit dem alla förtjenst, afstadnade. Den i
allmänhet minskade vinsten blef för hvar och
en mindre, för de flesta otillräcklig, så mycket
mer, som der lätta tillgångar på öfverflödsariiklar
gjort dem till ett behof, som man
icke hastigt kunde vänja sigutaf med. Följden
häraf blef mångfaldiga banquerouter, en hämnad
circulation i det inre och en rubbning i
den enskilda Crediten
2:0.
Den år i8rS verkställde hastiga in*
dragning af FilialDi6conterne och föreskriften
om deras utredning på fern år i stället för en
förut nästan obestämd tid, hvilken åtgärd ma.
tiverades af en felagtig ansedd förvaltning- Att
Götha OnalDisconts utlåningar skulle utsträckas
längre, äa man kanske förmodat, var
ganska naturligt då intet correctiv var deremot
gifvet. Det enda som kunnat användas,
hade varit, att icke tillåta assignationernes emottagande
i allmänna uppbörden,, ty då hade
dessas inlösen oftare kommit i fråga och treprocentssedlar
troligen icke kommit att gälla,
som verkligt mynt. Om förtroendet för assignationerne
till en början blifvit mindre hos
enskilde har det likväl småningom vunnits
genom DiscontDirectionens uppmärksamhet,
att icke för långt begagna Veikets credit.
Den härigenom uppkomna tillökning i Rörelsecapitalet
var likväl endast skadlig för Capitalisterne,
som lingö för mycket concurrence.
och derigenom sattes i nödvändighet, att ned
-
Den 21 Februarii.
sätta räntan och nöja sig med mindre säkerhet,
äfvensom för penningeläuta jarne, för liv Ika
de stegrade pr i s< me gjorde lönerne o i 11 räck—
lige. Det förre anser jrg icke tor något allmännt
ondt och det senare a• hjeIptes genotn
lönernas betydliga förhöjning. För Näringarne
deremot anser jag denna tillökning hafva
medfört ett gagneiigt inflytande, isynnerhet
för jordbruket. Capitalisterne nödgades använda
sina penningar till egendoms köp eller som
biträde åt näringarne, och production af spmn^mål
ökades oberäkneligt genom vidsträckta
odlingsföretag. Om än mången enskild, genom
för långt utsträckta speculationer, beredt
sin undergångs om än myntvärdet blifvit mera
obestämdt, har dock det allmänna vunnit, ty
den ökade productionen är en nationalrikedom*
som at våra eftejkommande åtminstone skall
bereda förmån och oberoende
och kanske
skola de icke fördöma, utan beklaga offren
för en mindre väl betänkt Financeoperation.
Den oförmodade skyndsamma indragningen
af alla FilialDisconternes utelöpande
ledlar och upphörandet af Götha CanalDisconlens
octroy hade deremot det mäst förderfliga
inflytande på näringarne redan lidande genom
handelns afstadnande, och i synnerhet på jordbruket.
I vissa delar af Riket var nästan intet
annat mynt gångbart, än DiscontAssig
nationer
jordbrukaren hade belastat sig med
skuld, dels genom fastighetsinköp på Credit
i förhoppning om vinst, dels gei om Egendomens
uppodling och förbättring för lanta penJiingtr.
Mttn hade påräknat att under en län
-
Ceri 21 Februarii.
gre tid få begagna Discontens biträde och att
såmedelst efter hand genom ökad afkastning
afbörda sin skuld. Men nu skulle dessa skulder
genast inbetalas eller genom andra lån
omsättas på lem år i stället för sexton. Med
detsamma man ålades att hastigare betala, inskränktes
utvägarne att erhålla penningar Irån
4 Disconter till en
och denne ena bief o
tillgängligare
derigenom, att med 1820 års
början inbetalningen skulle lämpas efter primitiva
lånet, i stället för det närvarande. Istället
att man förut kunnat upplåna penningar på
ramn med Credit, måste man nu anskaffa en
annan säkerhet intekning i fastighet och deraf
uppkomatt månge egendomar blifvit belastade
med skulder långt utöfver det värde, hvartill
de nu fallit. Allmänna Cassör och en:-k Ida
Capitalister anlitades, men dels voro deras tillgångar
otillräcklige att lemna hvad som till
Dlsconternes liqviderande erfordrades, dels felades
sådan säkerhet, som numera ansågs antaglig,
dels skedde kanske också en och annan
beräkning på större framtida vinst af den
allmänna förlägenheten. Osäkerhet, obestånd
och banquerouter följde häraf. Egendomsvärdet
föll 1 samma mån, som penningarne stegrades
och hägen för egendoms köp blef mindre,
äfven i samma förhållande, sorn hoppet
om vinst försvann. Den, som genom egendoms
försäljning under de uppdrifne priserne
blifvit Capitalist, såg sin förmögenhet fördubblad,
utan någon använd moda; ty han kunde
nu återköpa samma egendom lör hälften
af det förra värdet, kanske för mindre,
Den 21 Februarii.
Ått all minskning af ett rörelse-Capital
ar skadelig lärer af alla tiders erfarenhet vara
besannadt — och det v.ar då ganska naturligt,
alt indragning på så kort tid ar en sa
betydlig del deraf skulle medföra svåra
följder,
5:0 Allmänna Magazinslnrättningens felagtigs
organisation och förvaltning. Denna inrättning
hade det dubbla ändamålet, att bibehålla
Spann1 målen vid ett jämnt pris och förekomma
brist. Den har icke uppfyllt nägotdexa.
Dte-s upphandlingar hafva, såsom Herr EhT;
i borgh anmärkt, varit betydligast under de år,
dart^ne, i följe af sämre skördar, varit högre
Och : emot icke ägt rum, de år, då ym
ti.
sise*tiar sänkt priserne så lågt att proi\
- i.m-kostnaden knappast varit ersatt. De
sista upphandlingame ha varit så inskränkta,
att åtminstone i Skaraborgs Län noggrann un*
dersökiing skett om behofvet att sälja, och
frälsegodsbönder ha blifvit uteslutne trån rättigheten
dertill. När åter utlåningar skolat
ske, ba lika beskaffade inskränkningar ägt rum,
så att äfven då Possessionater eller deras underhafvande
icke fått låna eller ens för contant
betalning köpa. Magazinsinrättningens
åtgärder i afseende på upphandling ha i allmänhet
haft den inskränkta tendens, sorn en
småstadsköpmans, som begagnar landtmannens
behof att sälja om hösten för att då köpa,
och om sommaren låta honom högre betala
sin egen produet. Den har sjelf år iSiQutan
behof stegrat priset å Råg till 12 R:dr Ban-‘
Den 21 Februarii.
Sö?
co, då tillförsel icl<e saknades för nR;dr;men
den har ej kunnat hindra samma Sädesslags
fall förliden vinter ända till 4 K:dr. Den har ett
år stadgat upphandlingspriset å Hafre i Skaraborgs
Län till 5 R:dr och längre fram på
våren i Jönköpings Län till 6* R;dr, då likväl
hafre kunnat af den närmare till Jönköping,
än Mariestad belägna slättbygden försäljas
på förra stället till samma pris, som å det
senare. Nu då, efter allt utseende, brist blir
på tjenligt vårutsäde, åtminstone i de fleste
provincer, äger inrättningen ingen tillgång der.
på, emedan den återgått den ensfkilde specuianten
i förväg och afsändt sine förråder till
utrikes orter. Inrättningen har minskat sine
tillgångar genom inköp af fastigheter och nya
Magazinsbyggnader, i en tid, då dess rörelse
allt mer och mer inskränktes.
Desse omständigheter bevisa, att Inrättningen
icke motsvarat sin bestämmelse och
den har tvärtom verkat skadligt i två väsentliga
hänseenden. Den har tillintetgjort ali en6ki!d
spänne målshandel genom dess obestämde
albit»aira mesurer i förening med dess i för.
hållande till enskildas ofantliga penningetillgång.
1 vårt land, der några goda år vanligen
följas af ett eller två missväxtår; der populationen
är i tilltagande och således consumtionen
borde ökas, der jordbrukets tillstånd är
sådant, att flere provincer ha öfverproduetion,
andra brist, lämnsr spannemålshandel alltid
hopp om säker vinst, om ej så hastig eller stor.
Den kan af enskilde bedrifva» med måttlig
Den 21 Fcbrunrii.
bekostnad och mindre risque, med både hastigare
och säkrare beräkningar, än af ett
allmänt verk, som ej kan se med egna ögon
eller verka med egen omedelbar kraft. Om
enskild spannemåls handel existerat hade tror
ligen spannemålsprisen icke stigit så högt som
18*9, ty då hade spannemålshandiares concurrence
vid försäljning bidragit att sänka demj
icke heller hade priserne kunnat falla så lågt
som 1821 och 1822, ty då hade samma Concurrence
vid upphandling bibehållit dem högre.
Följden af Magazinslnsältningens existence har
alltså i detta afseende varit, att då den icke
sjelf kunnat köpa, icke heller bestämdt förklarat,
att den ej vi i le köpa, och den härigenom
afbållit enskilda från speculationer, har spannemålen
blifvit så litet afsättelig, att Jordbrukaren,
hvars mästa utgifter inträffa de n tid,
dä tillgången på denna vara är ymnigast, måst
för att skaffa penningar dertill, liksom truga
bort sin vara, för ett vanpris. Han kan snarare
sägas hafva köpt penningarne, än sålt
varan.
Magazinslnrättningen har, äfven från en
annsn sida betraktad, bidragit till den nu öfverklagade
förlägenheten. Dess origtiga förfarande,
att alla år om våren och sommaren
på borgen utlemna den spannemål, som om
hösten blifvit inköpt, förledde, isynnerhet sedan
penningeförlägenheten blef mera allmän,
många mindre omtänksamme jordbrukare bland
allmogen, alt så snart upphandling börjades,
afyttra allt hvad sorn för det närvarande ö
-
Den 2i Februarii.
gonblicket kunde umbäras, i förtröstan på den
hjelp, man iärt sig att af Magazinslmättningen
i behofvets stund påräkna. Härigenom
vänjdes man ifrån iagttagandet af den i enskild
hushållning så vigtiga grundsatsen’, att
under de goda åren göra besparingar för de
sämre och derigenom bereddes mångas obestånd,
sorn slutligen måste använda till och
med tre tunnor, för att betala en borgad, och
således kunde sägas hafva på förhand förtärt
kanske ett helt års gröda. Icke sällan lärer fastighet
lått säljas, för att betala hvad ägaren
borgat till utsäde derå.
4:0 Stetsutgifternes beständiga ökande och
den synbara förmögenhetens, eller jordens och
näringarnes nästan uteslutande belastande med
bidragen till deras bestridande.
År 1810
bestämdes Statsutgifterne till 3,334,000, 181 st
till 4,292,000, 1815 till 4,824,000 och 1818
till 5,474,000 R:dr. Utgifterne äro således nu
nära 60 procent högre, än 1810.
Det är väl
sant, att bevillningen icke blifvit i samma
mon, som Statsutgifterne ökad, men de indi—
recta pålagorne måste ha bli t vit det. Den åc
1812 stadgade princip, att jordägaren skulleskatta
för sin egendom, utan afdrag för möjlig skuld,
gjorde, i fört ning med bristen på lånetillgångar,
att han äfven fick utgöra den beskattning, sorn
förut drabbatCapitalisten. Den vidtagne författningen,
att för hvarje län bestämma ett minimibelopp
af bevillning, hade den verkan,
att der uppskattningen, förut, i förhållande tili
andra orter, var högre, blef den nu öfver ali
Den 21 Feiniar ii.
billighet förhöjd. Penningelönertles förhöjning,
som gjo t en tillökning i Statsbehofvet,
biet fördubblad genom varuvärdenas fall, men
bevillningen, till numerären nästan densamma,
som 1813 och 1814, blef af samma orsak äfven
mer än fördubblad.
Resultatet af det nu anförda blir, att lian,*
delns afstadnande och Rörelsecapitalets indragJ
ning ur provincerne, jemte Magazmsrörelsens
felagtiga bedrifvande, vållat creditens och näringarnes
förfall; att näringames skuldsättande
i förening med bristande credit, å den ena
sidan, och, å andra, osäkerheten för långifvare
hindrat myntets återbringande i rörelse och
näringarnes deraf beroende uppkomst , samt
att, i följd häraf, utskylderne mäst blifva tryckande,
örn än Statsutgifterne inskränkts till
det mäst nödvändiga.
Huru skall landets svåra belägenhet afhjelpas,
är den slutliga och hulvudsakliga frågan.
Upplösningen af detta problem på ett
sätt. 50m tryggar mot återfall, kan efter min
tanka icke i ögonblicket vinnas, endast förberedas.
Medlen i allmänhet anser jag vara:
näringarnes befriande från det band af enskilda
corporationer, och mångfaldiga auetoriteter,
som nu inskränka dem; Rörelsecapitalets utspridande
till alla delar af Riket och creditens
återställande genom lättade utvägar, å ena sidan
för jordbrukaren och näringsidkaren, att
på vilkor, möjlige att uppfylla, erhålla de lånebiträdena
han behöfver, och, å den andr»,
Den 21 FelruariU
511
genom befrämjandet af säkerhet för långifvaren,
att icke förlora sina penningar, med detsamma
han lemnar dem ur sina händer; och slutligen
skatternas jemnare fördelning och nedsättning
till sådant belopp, som icke öfverskrider
möjligheten, att, med vilkor af framtida
bestånd, utgöra dem.
Med anledning häraf får jag framställ»
följande fösalager.
1:0 Jag anser Allmänna Magazinslnrättningen
böra, icke till sin organisation förändras,
utan helt och hållet upplösas.
Jeg tror det vara tillräckligen ådagalagdt,
att denna inrättning hittills icke uppfyldt sin
bestämmelse, och jag tror det kunna bevisas,
att den icke kan görs det. Den har, med en
bestämd fond af 2 millioner ock ett äfven derutöfver
begagnadt biträde, icke kunnat hindra
Spannemålens betydliga stegrande i miss-,
växt-år, eller dess förfall till vanvärde i goda
år. Den skulle med en fördubblad fond
icke heller kunna göra det. Det ligger i sakens
natur, att om ett medelpris skulle bibehållas,
ett pris skulle bestämma®, hvartill inrättningen
alltid köpte, och ett något högre,
hvartill den alltid saide så mycket, som erbjöds
eller begärdes. Under de sistförflutna
åren, som likväl icke gifvit allmänt ymnige
skördar, har t. ex. Rågen icke uppstigit till
högre pris, än 8 R:dr, men väl nedfallit ända
till 4. Om man ansett det förra böra vara
Den 21 Februarii.
medelpriset och Magazins-Inrättningens upphandiingspris
derefter varit lämpadt, hade den
fått köpa ofantliga qvantiteter. Förvaringsrummens
och Betjeningens otillräcklighet skulle
gjort nya, betydliga kostnader oundvikliga.
Antingen skulle dessa ersättas genom vinst
på försäljningen, hvaraf uppkomme ett vida
högre försäljnings- än inköpspris, och då för
svunne begreppet om medelpris, eller också
skulle de icke ersättas; och den förlust, som
redan, genom dryga kostnader, atkortningar
på Spanneinålslagren, bristande inbetalningar
och en kanske mindre väl beräknad förvaltning,
i betydlig mon drabbat inrättningen,
skulle blifvit mångdubbelt större. Man torde
säga, att denna förlust är mindre vigtig, i
jemnförelse med nyttan för jordbruket; men
Bankens förskotter, af Ständerne garanterade^
måste också af dem honoreras. Valet blir, att
antingen godtgöra Banken genom ökad bevillning,
eller ock förklara garantien utan mening,
samt derigenom minska förtroendet för Bankens
Sedlar och göra deras värde ännu mera
obestämdt. Båda alternativerne vore högst
skadliga.
Inrättningens andra hufvudändamäl, att
förekomma brist, hvilken föröfrigt, i anseende
till jordbrukets betydliga utvidgande, synes
vara mindre att befara, anser jag kunna
säkrare utan dess medverkan åstadkommas. Är
frågan om, att, vid inträffande partiella missväxter,
förse en nödställd provins med dess
behof
Den 21 Februarii,]
513
behof från en annan som har öfverskott af
spannemål, så har erfarenheten visat, att denna
operation af MagazinsDirectionen verkstälts
med mera både tidsutdrägt och kostnad, än
den möjligen, af enskilde tillvägabragt, kunnat
medföra, ty den fordrar i förra fallet flera förberedande
åtgärder. Är åter frågan om, att,
vid inträffande allmän missväxt, från utrikes
orter införskrifva Spannemål, skall ännu mera
dervid samma olägenhet inträffa, ty särskilde
missioner blifva nödvändiga, fartyg sko'a för
allmän räkning befragtas samt vexlar köpas:
och dessa operationer, som den enskilde köpmannen
i ögonblicket kan verkställa, måste
med betänklighet och långsamhet bedrifvas a£
den allmänna inrättningen, sorn är i saknad af
hjelpmedel, hvilka den enskilde har att tillgå.
Den sist af MigazitisDirectionen införskrifna
Spannemåbm blef ganska dyr och kom
för sent. Den nu pågående utrikes försäljningen
af Inrättningens spannemålslager har redan
till en del gifvit ett ganska olyckligt resultat,
och jag fruktar, att den inflytande betalningen
torde knappt betäcka kostnaderne,
ännu mindre ersätta värdet af sj ltva varan,
Dessa omständigheter tala icke till förmån för
Inrättningens utrikes 6peculat:oner.
Magszinslnrättningens upplösande skulle
för framtiden förekomma de med dess fortsatte
verksamhet förknippade förluster Dess
realiserade tillgångar i fastigheter, inventartBil.
till Ridd. 0. Ad, Pr. I Baad. 3 j
5*4
Ben 21 Februarii.
er och spannemålsförråd skulle, så långt de
kunde förslå, ersätta Bankens förskotter och
derifrån i låneväg bringas i ett jämnare om-*
lopp. Den enskilda köpmannens hog skulle
vändas på spannemålshandel och denna möjligen
utvidgas till exporthandel, och hvad sorn
icke är af liten vigt, Svenska jordbrukarenskuli
le vänja sig att drifva sitt yrke med egen omtanka.
Den enda olägenhet, sorn af Magazinslnrättningens
upphörande kunde uppkomma, vore,
att sådan afrads- och räntespannemål, som
nu får i natura erläggas, skulle sakna förvaringsrum
och tillsyn; men detta vore lätt afhjelpt
derigenom, att kronans rätt till sådan
spannemål öfverlemnades på auction till den
högstbjudande, med undantag af sådant qvantum,
som kunde behöfva att för kronans egen
räkning användas, hvilken kunde få i Commisariaternes
Magaziner uppläggas. Om i förra
fallet någon minskning i contanta inkomsten
sknlle uppstå, vöre den mer än ersatt genom
besparing i utgifterne.
2:0. Jag hemställer, att de så kallade
KronoBrännerierne måtte upphöra, såväl de,
som af Allmänna MagazinsDirectionen bedrifvits,
sorn de, hvilka åt enskilde varit, mot årligt
arrende öfverlåtne, desse senare likväl med
iagttagande af ArrendeContracternes^ innehåll.
Att husbehofsbränningen, somför sig sjelf betraktad,
lämnar föga vinst och i detta afseende
är öfverdrifvet högt beskattad, skall lida
Den 21 Feltruarii.
genom concurrensen med sådane Verk, sOm
begagna ett större antal pannor och af större
rymd, men icke beskattade, faller af sig sjelf;
och Kroaobrännerirättighet innefattar dessutom
en art af monopolium, som strider emot andan
af vår Constitution och vära economiska
författningar. Någon allmän nytta af denna
inrättning inser jag icke, och tror knappt, att
den kan åberopas, ty den vinst, Staten deraf
äger, är ingen eller obetydlig; och om man
skulle invända, att den förmenta skadligheten
derutaf förminskas vid betragtande af den omständigheten,
att åtskilliga Städer icke få utöfva
bränvinsbränning, torde dervid blott behöfva
aomärkas, att dessa Städer, som för det
mästa icke hafva eget jordbruk, icke heller
skulle en sådan rättighet med någon förmån
begagna.
3:0. Det må tillåtas hvarje medborgare,
att på landet eller i staden, utan undantag utöfva
all loflig näring, med villkor, att han
derföre skattar.
Sedan Städernas Innevånare, hvilkas jord
blifvit nästan allmänt förlänt eller donerad,
med föreskrift om odlandet af sådane växter,
som icke utgöra födoämnen, nu begagna den
uteslutande till sädesproduction och dessutom
blifvit berättigade, att sjelfve förädla denna
sin production genom bränvinsbränning, ha
de kommit att afvika från sin bestämmelse,
att förse landtmannen med dess behof af fabrikater,
i utbyte mot dennes productioner;
Den 51 Februarii,
och det synes alltså billigt, att landtmannen
ä ven kominer i å njutande af de rättigheter,
som tillhört Städeines Innevånare, att nemligen,
om han så finner för godt, sjelf få förädla
alla råämnen till fabrikater, äfvensom att
hvar som hälst afsätta sine pioductioner och
tillverkningar, samt hvar sorn helst köpa sina
behofver. Lika så är det i allmänhet en billig
fordran, att redan vunnen skicklighet i utöfningen
af ett handtverk må medföra rättighet,
att dermed försörja sig, men icke vissa års
användande, kanske utan framgång, att förvärfva
denna skicklighet. Jag vill ingalunda
säga, att någon direct fördel kan väntas af nä;
tingars sammanblandning, ty ett ringa förlaga
användande på flera näringar skadar dem alla,
ehuru många anse det för en vinst, att kunna
göra sig oberoende -af andras biträde, eller
att i enskild hushållning efterapa det system,
som alla Europas nationer nu synas följa.
Tvärtom tror jag, att näringarnes framgång
Skulle mera beredas, om hvar och en för sig
använde sina krafter och sin förmögenhet på
en enda; m n kamke gör den, förut vissa medborgare
tillerkände uteslutande rättigheten till
så kallade stodsmanna-näringars idkande dem
mera liknöjde ait efte^träfva någon fullkomlighet,
ocii denna liknöjdhet skulle försvinna,
om en allmän täflan gjorde det till ett behof
för dem, att förkofra sig i sina yrken för att
bibehålla öfverv gten.
Då denna fråga till sina grunder, eller
såvida den enskildt rörde något visst Stånds
Den 2i FeLrmrti,
Si?
rättigheter, redan blifvit vid 1809 års Riksdag
med bi’a 11 af Riksens Ständer åtgjord, är nu
endast frågan om til .knipning i detaljer af den
då etablerade principen. Man har härvid föreställt,
att tillätr.pn:ngen borde nud sådan
varsamhet verkställas, att icke öfvergången
från skråtvång till frihet blefve alltför skarp.
I detta afseende får jag anmärka, att utlörandet
redan är väsendtligen förbereda dels
genom etablerandet af principen för tretton år
sedan, dels genom förbudet emot jagandet efter
fuskare och bönhasar. Det är dessutom
icke fruklansvärdt, att några betydliga verkstäder
eller fabriker på landet i någon hastig:
het uppkomma.
Att en allmän utrikes handelsfrihet är en
helt annan fråga, torde icke behöfva sägas.
4:0. Som det förhållande lärer vara gifvet,
att någon allmän och permanent indragning
af sedelstocken sedan 1818 ej ägt ruin
och berättelse om sista revisionen af BancoVerket
upplyser, att öfver 2 millioner af dels
odliagslåns, dels Discontens ordinarie, och
dels andra fonder eller crpditiver dro obegagnade,
är deraf tydeligen bevisadt, att någon
egentlig allmän penningebrist icke är förhanden;
men då likväl i de flesta provinccr tillgång
på penningar saknas, kan af dessa omständigheter
lika säkert slutas, att brist på
Credit, i förening med för svåra lånevilkor,
hindra begagnandet af Bankens lånefonder. Att
deD nu vanliga räntan af 6 procent är för hög,
518
Den 21 Februarii,
utom tilläfventyrs i en mera lönande handelsrörelse,
besannar erfarenheten, ty ingen egendom,
knappt någon näring i landsorten,
ger behållen inkomst till 6 procent af dess
uppskattningsvärde, och hvad fastighet angår,
ännu mindre och dess fordna inköpsvärde. För
låns erhållande i BancoDisconten fordras goda
namn; den som sjelf icke är i behof att anlita
Discontens biträde, undviker naturligtvis, att
lemna sitt namn åt någon annan, och den,
som bäst behöfver lån, har vanligen begagnat
sin credit, så långt den i Disconten får gälla,
Odlingslånen, som endast löpa med 2 procents
ränta, afskräcka likväl från begagnandet
genom den snara afbetalningen, som gör, att
fulla lånet ej får mera, än 2 år begagnas, och
genom den stränga påföljden af försummelse,
att fullfölja en påbegynd odling. Om en odling,
på två eller tre år fullbordad, kanske snart
derefter ger afkastning, följer likväl icke deraf,
att odlarens ställning blifvit så mycket förbättrad,
att han utan olägenhet då kan afbetala
femtedelen af lånet. Dessutom förorsakas
genom besigtningar, anskaffande af nya cau:
tioner och andra omständigheter så mycken
kostnad, att dessa lån uppgå fill nästan samma
ränta som fastighetslånen. .
Jag anser det vara afgjordt, att Creditens
upphjelpande är hufvudsak ligaste medlet, att
återbringa myntet i rörelsen, och detta medel
kan efter min tanka icke åstadkommas på annat
sätt, än att den skuldsatte näringsidkaren,
genom lättade lånetillgångar och på vilkor,
Den 21 Februarii.
sorn icke utesluta möjligheten af deras begagnande,
sättes i tillfälle, att liksom förbereda
sin egen förkofran , i det han undgår att
sälja sin produetion till lägre värde, än den
kostar honom sjelf. Bruksrörelsen och Manufacturerne
ha i detta hänseende förmåner, som
jordbruket saknar. Men detta kan icke annorlunda
vara, emedan jordbrukets produetioner
icke lämpeligen kunna användas sorn pant;
och denna omständighet synes mig äfven för
framtiden hindra inrättandet af en låneanstalt
uteslutande för jordbruket, utan torde denna
näring endast kunna berättigas till biträde af
sådane fonder, som äro tillgängelige för alla.
För att lätta begagnandet af Bankens lånetillgångar,
får jag föreslå följande:
Sedan föreskriften om odlingslån blifvit
sådan, att 40 tunneland måste till odling uppgifvas,
för att erhålla det högsta beloppet eller
2000 R:dr, och de odlingar, som, med iagttagande
af särskilde vilkor, få med större
bidrag understödjas,'ej kunna blifva många,
skulle denna fond knappt behöfva utsträckas
utöfver det belopp, hvartill den redan blifvit
begagnad, eller § million; men som särskilde
lån till odlingars befrämjande alldeles icke
skulle behöfvas i en tid af gynsam conjunctur
och tvärtom i den närvarande kunde ansesvådlige,
emedan de locka till företag, ofta af för
stor omfattning, anser jag denna utlåning mäst
böra åsyftainflytande penningarsåter utspridande
i rörelsen. Man kan då äfven framdeles be
-
S20
Den 21 Febrnarii.
vilja sådana lån, mera såsom medel till circulationens
än riirecte åkerbrukets befrämjande,
men likväl på sådane vilkor, att de äfven
kunna leda till det senare ändamålet. I detta
hänseende vore nödigt, att den löreslagne odlingskostnaden
b."»stämde lånesummans belopp;
a't detta förskottvis senast utbetaldes; att icke
ny borgen, man endast nytt betyg om låatagarncs
och löftesminnens vederhäftighet årligen
infordrades så vida ej låntagaren skulle
begära att få ställa annan borgen; att odlingens
fullbordande inom vissa år bestämdes,
och först efter deras förlopp besigtning anställ!»
des, s>mt att icke återbetalning komme ifråga
förrän efter fem års förlopp, och då med en i
början mindre och sedermera ökad afbetalning,
t. ex. to procent första året, 15 procent
det andra, o. ,s. v. så att hela lånet inom 10
år efter dess utlämnande vore återbetaldt; och
slutligen att icke straffränta finge utkräfvas
till högre belopp, än 3 procent utöfver den
vanliga,
/ Hvad angår de af Discontens och andira
fonder obegagnade medel, borde desamma,
éller den del af fonderne, som vid hvarje års
slut icke finnes i deras egentliga väg utlånade,
få användas till fastighetslån, på enahanda
vilkor, som hittills iagttagits, med den skillnad
för landtegendom, att icke 1S14 års, utan
taxeringsvärdet för det år, då lånet b gäres,
tages till gr o d, och att sådant lån får beviljas
till hvad belopp sorn hälst, blott ej hö.
gre, än som motsvsrar * af egendomens värde»
Den 21 Fehr uarii.
5 2r
I afseende på stadsfgendoms belåning borde
kanske någon inskränkning iagttagas, emedan
den hittills föreskrifne grund möjligen kan
bereda förlust.
För Discontutlåningen anser jag äfven anJ
dra grunder böra följas, så att räntan nedsattes
från 6 till 5 procent och öfverräntan till
8, i stället tor 12; att om ättning finge göras
med f:dels afbetalning, icke af primitiva länet,
utan af den summa, hvarpå Reversen lyder,
eller kanske häldie med Tedels afbetalning
hvarje halft år, och att älven Discontlån
finge utlemnas till högre belopp, än hittills,
med iagttagande af nödig säkerhet, som
af Directionen skulle pröfvas Att helt och hållet
borttaga stadgandet om öfver- eller straff,
ränta, tror jag skulle medföra en skadlig verkan
Något correctiv måste gifvas emot låntagares
liknöjdhet att» verkställa omsättning.
Försvinner det, som straffräntan innefattar,
mäste ett annat antagas, och det blefve ovilkorligt
indrifvande af lånet, då omsättning
försummas.
Om genom de nu föreslagne förändringar
i afseende på Bankens utlåningar, man skulle
befara, att lånefonderne kommo att njäst begagnas
af de minst nödställde, i den män, de
kunde lemna större säkerhet, medgifver jag
att sådant troligen skall händs; men ändamålet
vinnes. Ptnningarne komma i omlopp, u--  tan att Banken risksrar, att gå miste om återbetalning.
522
Den 21 Februarii.
5:0 Sorn det icke lärer af någon bestridas
att 6 procents ränta är för dryg för jordbruket
att bära, särdeles i en tid, då dess produeter
gälla så litet, synes nödvändigheten
också fordra, att räntan allmänt nedsättes till
5 procent. Då, som en ledamot här yttrat,
3 millioner af fastigheter på landet i räntor
betalas, skulle en procents nedsättning göra för
jordbruket en besparing af en half million, och
dermed vöre ganska mycket vunnit. Att emellan
privata directe anbefalla en lägre ränta,
än den hittills vanliga, skulle kanske icke
vara rådligt, men om alla publika cassör, sorn
nu äro berättigade till 6 procents ränta, minskade
den till 5, hvilket ej vore orättvist, då,
om jag ej bedrager mig, en del förut fått nöja
sig med mindre, och 5 procent dessutom
för Räntetagare verkligen nu är mera, än 6
procent för 10 a 12 år sedan, torde deraf små,
ningom beredas den verkan, att private capitalister
äfven nedsatte sin ränta till 6amma
belopp.
6:0 För att förmå enskilde capitalister,
att åter insätta sina capitaler i näringarne och
såmedelst göra dem rörliga, är nödvändigt, att
de försäkras om möjligheten, att kunna återfå
och omsätta dem, när de dertil finna anledning.
Att stora capitaler nu äro ur rörelsen
indragne, är uppenbart deraf, att utom Banken,
åtskillige cassör äga behållningar; som
de icke kunna placera. Samma förhållande
hos enskilda kan icke heller betviflas,
ty dels är ovissheten örn de förändringar, som
Den 21 Februarii,
523
med myntvärdet kunna inträffa, ett hinder för
utlåningen, i så måtto, att capitalisten ej vill
sätta sig ur stånd, att, vid en inträffande eller
förutsedd förbättring eller försämring af myntet,
kunna använda sina penningar till största
vinst eller minsta förlust, dels ock gör osäkerheten
af enskilda penninge-ttansaclioner
det till en nödvändighet för hvar och en, hvars
välstånd väsendtligen beror på Creditens bibehållande,
genom noggrannhet i förbindelsers
uppfyllande, att ofta långt för behofvet har
penningar i beredskap.
Med åsidosättande af myntvärdets stadgande,
som lärer vara en möjlighet, så länge
Banken begagnas såsom en Förlags-cassa för
staten, anser jag de för handen varande medlen,
till befordrande af ett förmånligare förhållande
i ofvanberörde afseende, vara Concursmassors
skyndsammare realisering, Utsök»
ningsförfattningarnes förbättring och strängare
efterlefnad samt ett förändradt stadgande om
räntas beräknande på intecknade Capitaler,
I Westergöthland, der concurser varit mera
allmänna, än jag tror i någon annan delaf
Riket, har den skadliga verkan af massors fördröjda
realisering och långsamma utredning
visat sig. Om någongång en högre köpeskilling
blifvit följden af en uppskjuten försäljning,
har likväl förhållandet oftast varit motsatt,
och i förra fallet merendels vinsten förlorad
genom kostnaden af en långvarigare cu«
524
Den st Febr ilar ii,
ratel. För oprioriterade fordringsägare, som
icke få beräkna ränta efter cessionsdagen, är
den fördröjda realrseringen menlig, tyden föri
lorade räntan ersätts sällan g' norn någon högre
dividend påcapitaletj och deo , som har
full säkerhet för både capital och ränta, förlorar
ändå i det afseendet, att intetdeia blir
för honom tillgängligt på flere år.
Concurslagen innefattar väl en föreskrift
om tillgångarnes försäljande, så snart de blifvit
åt Creditorerne öfverletnnade, men detta
Stadgande efterlefves sällan, i anseende till flerfalldiga
considerationer. Jag hemställer, i
följd häraf, om icke en lag vöre lämpelig,
som föror.dnade, att endast enhälligt beslut
af Creditorerne finge verka uppehåll med försäljning
af concursmassas tillgångar.
7:0 En illa beräknad lag arden, som, vid
concurs, medgifver förmonsrätt för 3 års förfallen
obetald ränta på intecknadt, eller emot
annat hypothek ntlånt capital, ty derigenom
berndes osäkerhet för senare inteckningshafvare
samt andre creditorer, och åstadkomme6
den verkan, att egendom aldrig kan belånas
till sitt ftilla värde. Den händelse, att en egendom
finnes derutöfver intecknad lärer ej
inträffa oftare, än då ägarens befarade obestånd
föranlåter flera fordringsägare, att på en gång
söka genom inteckning någon säkerhet, som
den likväl icke medför. Capitalisten, som vill
placera penningar, måsre alltid på förut intecknade
capitaler beräkna minst 3 års ränta och
Den 21 Februarii,
525
Snau mera, då den äfven löper under concurstiden,
således oftast 30 procent utöfver capitalet
och en egendom lämnar, efter detta förhållande
icke säkerhet för mera, än ;J:delar
af dess värde, ofta mindre. Jag ville derföre
föreslå en sådan ändring, att obetald ränta,
som ej är genom lagsökning utfordrad inom 3
månader efter dess förfallodag icke skulle äga
någon förmåns-rätt. Detta stadgande skulle
äfven bidraga dertill, att gäldenär blefve mera
uppmärksam, att icke genom räntors åsamkande
undergräfva sitt bestånd.
8:0 Våra utsökningsförfattningar lämna
rum för mycket uppehåll vid deras tillämpning
och dessutom har consideration för enskilda
personers ömmande belägenhet gifvit
denna tendens till långsamhet, en utsträckning,
som blott någon gång kunnat medföra
förmän för gäldenären, men på det hela skadat
crediten , i det lättheten att eludera lagens
stränghet och en fordringsägares anspråk bidragit
att öka, eller hos många åstadkommit
liknöjdheten för förbindelsers uppfyllande.
I fråga om utmätning af fast egendom på
landet, äro tvänne värderingar tillåtne samt en
rymlig tid bestämd emellan kungörandet om
auction och sjelfva försäljningen, och dessutom
har den praxis fått kraft af lag, att icke
försälja förrän på tredje auctionen. Härigenom
förorsakas så mycket uppehåll, att om gäldenären
endast begagnar sina rättigheter, men
Domare och Executor iagttaga all möjlig
526
Den 31 Februarii.
skyndsamhet, likväl ingen fast egendom på
landet, kan blifva utmätningsvis försåld på
mindre, än ij år, och dubbelt så lång utdrägt
kan uppkomma, om en gäldenär vill
gynnas.
Der fast egendom till gälds godtgörande
uimätes och försäljes, utan att införsel eller
lagfart sökes, är all värdering öfverflödig, då
det icke får stadgas, att egendomen vid försäljningen
ovilkorligen skall till visst belopp
uppgå, och för sjelfva utmätnings-åtgärden,
så vidt den innefattar bestämmandet, huru
mycket egendom som för gäldens betalande
skall försäljas , torde taxeringsvärdet .kunna
tjena till grund, hälst värderingen ingalunda
ger någon säkrare. Ingen köpare gör sitt anbud
i följd af värderings-instrumentet och
dess större eller mindre noggrannhet är alltså
af ringa vigt. Om 3 månaders tid emellan
auetionens kungörande och verkställande skulle
vara nödig, i det afseende, att speculanten
förmodas behöfva denna tid, för at: göra arréngementerom
penningars anskaffande inser jagicke
något behof af så lång tid emellan den första
och andra, eller emellan denna och tredje auctionen;
och jag anser icke heller tjenligt, att
flera auetioner anställas utom i det fall, att oöfvervinnerliga
hinder anses inträffa för specu
lanter att infinna sig. Den, som verkligen vill
köpa en egendom, inställer sig troligen vid
första auetionen, och man ser sällan, att en
utmätt fastighet vid senare auetioner uppgått
högre, än hvad vid den första bjudits.
Den 21 Februarii.
527
Genom alla dess* utdrägter förlorar gäl—
denären, som skall betala kostnaderne och
fordrindsägaren, som icke får sina resor och
besvär ersatte, samt länge måste vänta på sin
betalning.
I frågan om lös egendoms utmätning och
försäljning inträffar väi ej så långt uppehåll,
ty utmätning och värdering ske der på en
gång, och tiden för auctions-kungörandet är
kortare» men samma praxis gäller der i afseende
på flere auctioner.
Den omsorg, 6om författningarne åsyfta,
att förekomma gäldenärs lidande, har sträckts
så långt, att fordringsägares rätt blifvit uppoffrad,
ty mångens obestånd har vållats derigenom,
att han icke åtkommit hvad han haft
att fordra och såmedelst har ofta fleras undergång
beredts genom omsorgen att förekomma
en endas.
Jag föreslår, i anledning häraf, den ändring
i executionsförfattningarne, att der fastighet
uppgifves till gäldande af domfäst
6kuld, eller densamma, på grund af inteckning,
skall utmätas, någon värdering icke erfordras,
utan utmätningen verkställes efter uppskattningsvärdet,
att auction får verkställas 3 månader
efter kungörandet, och att försäljning
vid första auetionen ovilkorligen sker, så vida
icke fordring s-ägaren och närvarande öfrige
inteckningshafvare medgifva anställandet af en
ny, eller och intet anbud göres, samt att, om
| Den 21 Februarii,
ytterligare gudion blir af nöden, densamma
verkstäiles en månad efter kungörandet; äfvensom
då lös egendom är utmätt, densamma
må vid första audionen försäljas, så vida icke
fordrings-ägaren sjelf äskar en ny, I båda
fallen vilie jag dock, att minst en månads
anstånd med betalningen skuiie lämnas köpare.
9:0. Hvad bysättning angår, är jag långt
ifrån att tillstyrka dess afskaffande. Der personlig
säkerhet är gifven, måste den och kunna
utkräfvas, och bysättning är ett nödvändigt
coriectiv emot bedräglige speculationer.—
Att vilja ersätta detta genom ett stadgande om
oförmögen eller tredskande Gäldenärs arbetsskyldighet,
vore förgäfves och dessutom skulle
derigenom ett slags lifegenskap kunna beredas,
som bör undvikas. Gäldenärs arbets
skyldighet
är orkså mig veterligen blott medgifven
i ett enda fall, som HandelsBalken i
16 Cap. 3 §. bestämmer.
Jag anser tvärtom lämpeligf, att stadgandet
om Utslags verkställande, som dömer till
bysättning, utan afseende pä besvär, hvilket
stadgande icjce alltid efterlefves, blifver upplilvadt.
to'0. 1 afseende på Statsutgifterne är svårt
att yttra något specteit, men man torde kunna
tillåta sig den förmodan, att anslagens förökande
ifrån 3,334*000 Rtdr, hvartill de 1810
uppgingo,
Deh 21 Februarii,
Uppgingö, anda till 5,474,000 R:dr som 1818
Utgjorde dera5* belopp, kunnat i någon mon
undvikas, om noggrann! afseende fästats på
utgifternes större eller mindre nödvändighet,
i sammanhang med de skattdragandes större
eller mindre förmåga.
Då nu Landets svåra belägenhet lärer
vara mera allmänt känd, förmodar jag, att
Riksens Ständers Statsutskott icke lärer underlåta,
att, med fästadt afseende derpå, noga
pröfva Statsverkets Verkliga behof samt iagttagä
de indragningar och besparingar, som äro
nödige och möjlige. örn detta sker, måste
förslaget beviljas.
I en tid, då den énskildte mäste åsidosätta
många nyttiga inrättningar och förbättringar,
af brist på medel till kosfnadernes bestridande
, torde samma nödvändighet i dét
hela inträffa och utgifter för blott nyttiga än„
damål böra besparas till en lägligare tid.
I t:o. I afseende på beskattningar är ett
helt olika förhållande imellan de urgamla, vid
olika hemmans natur fästade grundskatterné
och bevillningen- De förra åtfölja lägenheten
ovilkorligt, liksom en mer eller mindre god
jordmon och kunna icke ändras; men endast
rättelse i deras utgörande åstadkommas, medelst
rättelse af hvad sorn genom arbiträra åt
garder
blifvit för mycket tryckande. Den se
tiare
torde kunna med billighet jämnkas, och
3il. till Ridd. 0. Ad» Pr, 1 Band, 34
53®
Den 21 Februarii.
till beloppet minskas, äfven om icke Statsber
hofvet skulle kunna det.
Herrar BancoRevisorernes berättelse 1822
utvisar, att Bankens behållna inkomst, äfven
med afdrag af dess uppburna ränta af Statsverket
uppgår årligen till omkring 600,000 R:dr.
D enna vinst anses nu sorn fond till nya utlåningar,
men skall, då dessa icke vidare kunna
utsträckas, blifva ett it draget Capital, utan
nytta. Sluiliga följden skulle blifva, att Bank'
ns hela Rörel-eCupital indroges utan minskning
af dess redla förmögenhet eller iordrmgar.
Jag föreslår derföre, att denna rän'ebe~
hållning så långt den räcker, må använd >g
till årlig minskning af Statsverkets skuld till
Banken, hvarigenom den utaf bevillningen årligen
ingående afbetalning 500,000 R:dr upp8
hörde; och otn man skuile vilja bestämma ärliga
afbstalningen till något visst, kunde öfverskottet
användas till sådane nyttiga Statsutgifter,
hvartill tillgångar för närvarande möjligen
saknas. En bestämd minskning i bevillningen,
med en femtedel, eller mera, af dess
närvarande belopp, kunde alltså utan rubbning
i andra förhållanden vinnas, och denna
förändring med afbetalningen skulle således
medföra en direct fördel för den skattdragande.
13:0. Utom den lindring., som liqvideracdet
af Bankens fordran hos Statsverket med dess egen
räntevinst skulle medföra, skulle äfven en
Den 21 Felruarii,
631
annan ganska betydlig åstadkommas genom
direct beskattning af penningeförmögenhet,
hvilken jag nu föreslår.
Der Capitaler finnas
fruktbare, kan någon controll vinnas, och
der de icke äro det, utgöra de icke någon för-}
mogenhet och kunna alltså icke beskattas. Om
än, genom controllens möjliga ofullständighet,
beskattningar skulle blifva lägre än den borde
vara, är det likväl bättre, än att hell tyngden
lägges på Gäldenärerne, Jordbrukaren och
andra Näringsidkare. Äfven skulle härigenom
de*, åtskillige Cassör förunnade skattfribet
kunna fortfara, utan att blitva ett medel till
Gäldenärers olika betungande.
Den lindring i bevillning, sorn jag an-,
sett kunna vinnas, torde böra beräknas icke
allenast å Fastighetsvärde och Näringar, utan
äfven sträcka sig till Bränvinspannerymdsafgifien,
som för större Pannor är öfverdrifven;
sedan förädlingen af Säd till Bränvin medför
alltför ringa vinst, för att motsvara afgiften.
Det synes i alla fall orimligt, att, såsom en
Ledamot här rigtigt anmärkt, Pannerymdsafgiften
skall kunna uppgå till mer än fyrdubbla
beloppet af bevillningen å den Egendom
för hvilka bränningsrättigheten begagnas
3:0
Den för Bevillningstaxeringen å fastighet
på Landet lagde grund af försäsäljningspriserne
och ännu mera den för hvarje Län utsatta
Minimisumma, hasa bundit händtrne på
Taxeringsmännen, att de långt ifrån att kunna
följa sin öfvertygelse? måst våldföra dets
532
Den 21 Febr nar ii.
och deras åtgärder hafva i de senare år;n varit
nästan öfverflödiga. Dessa band bösa lossas.
Riksens Ständers beskattningsrätt, så väsendtlig
i det hela, är icke lika användbar i detaljen
Den utöfvas vid Riksdag med hänsigt
på det allmänna, men vid TaxeringsComiteér
oftast med afseende på det enskilda interesset.
Erfarenheten lemnar kanske öfverallt bevis härom*
Denna Taxeringsmethod torde dock ännu
böra bibehållas, men en säkrare emedlertid
förberedas. Då det redan befunnits i tillämpningen
omöjligt, att taxeringen får rätta sig
efter de ofta betydliga förändringarne i Fastigheternes
eller productionernes värden, kan
utan obillighet ett taxeringsvärde för en längre
tidrymd af t. ex. 50 år bestämmas, icke
absolut, utan relatift hemmanen och lägenheterne
imellan, Detta, verkställdt med erforde»
Sig noggrannhet, skulle medföra den förmon,
att, sedan den bevillning, som af hela FastighetsMassan
bör utgå, blifvit fastställd, beloppet
i och med detsamma vöre bestämdt för
hvarje särskild lägenhet Men för att få detta
relativa värde noggrant stadgadt, skulle en,
icke talrik, Comitée, bestående af vissa ständiga
Ledamöter och i hvarje ort biträdd af vissa
Deputerade, genomresa Landet, och efter
samma grunder, med hänsigt till alla locala
omständigheter, af grundskatter, tjenstbarheter,
productioner, af9iittnings— och transporttillfällen,
åsätta hvarje hemman och lägenhet
ett visst värde i förhållande till andra, så
att det yttersta hemman i Skåne skulle
Den 2t Februarii.
533
blifva i förhållande lika taxeradt med det yt*
tersta i Norrland. Jag inser väl, att detta förslag
skall medföra betydliga kostnader och
äfven fordra en längre tid; men ändamålet
synes mig så vigtigt, att desse Considerationer
icke böra derföre göra hinder. Förberedande
mätningar, der de icke förut ägt rum, kunde
dessutom lätta arbetet.
Att jag här vidrört ämnen, som redan
varit discuterade och till en del äfven gjort
motioner, som förut blifvit väckte, har icke
undfallit mig, men jag har ansett det icke vara
otjenligt, att i ett sammanhang framställa
de medel, som jag tror kunna bidraga och för
närvarande användas till samma ändamål, upphjelpande
af Landets belägenhet. Jag tror att
dessa förslager kunna i vanlig väg bearbetas
och äfven afgöras, utan att hinder derigenom
lägges för utförandet af den plan, afvidstiäcktare
omfattning och inflyiande, som möjligen
från Styrelsemagten kan utgå eller af det till—
ärnade särskilda Utskottet uppgöras. De äro
kanske icke att anse för annat än palliativer,
men deras användande torde icke böra föraktas,
då, såsom jag är öfvertygad, händelsen
här blir, radicalcuren, hvaruti ingå frågor om
Myntvärdets stadgande, ett vidsträcktare OeditSystem,
allmän handelsfrihet m. m. fordrar
ett djupare begrundande, än sorn vid ett Riksmöte
kan hinna deråt egnas.
Om jag skulle synas hafva felat i formen,
derigenom, att jag på en gång framställt flera
53$
Den 21 Felmari!.
särskilda frågor, torde denna anmärkning för*
falla, då hvarje fråga utgör ämne för en särskild
motion och kan särskildt handläggas 5
men jag hemställer, om icke memorialet torde
få, i ett sammanhang med de öfrige Stånden
communiceras och likaså remitteras till de
särskilda Utskotten, med föreskrift, hvilka
ämnen böra af det ena eller det andra upptagas.
Misstag torde i de specifiela uppgifter!!©
icke saknas, men, som jag tror, icke sådane,
som förändra hufvudsaken. Der de finnas,
önskar jag, att de af den mera sakkunnig©
måtte rattas.
N:o 3.
Herr von Becher y Carl Joham
Då vårt Fädernesland, genom en liberal
Statsförfattning, genom «itt geografiska läge,
genom natumga gränser, genom mannakraft
och stridbarhet hos dess försvarare, är i politiskt
afsgnde, att anse för ett bland de lyckligaste
land i verlden, hälst då dess krona håres
af en Hjelte, hvars vapenbragder förvånat
Europa, bäres af en Konung, som, vän af
borgerlig frihet och vän af friden, gifver dem
båda, genom glansén al sin krigsära, en ökad
trygghet; då hvarje upplyst medborgare vet,
att tacksamt i'juta, att högt uppskatta dessa
Den 21 Febrnavii.
535
stora fördelar, huru mörknar icke taflan för
hans blick, då han företar granskmngen afFä~
dcrnesiandets ekonomiska ställning.
Rikets Ständer hafva kommit tillsamman*
för att granska denna ställning, för att afhjelpa
dess brister. Om det är ett fel, att vid en
sådan undersökning kasta omkring sig endast
mjeltsjuka , spökrädda blickar, torde det vara
ett åtminstone lika vådligt, att skåda allt i
rosenfärg och anse hjelp öfverflödig, tills den,
må hända, blifver för sen. Den lugne granskaren
bör undvika bada dessa ytterligheter,
och teknar då säkrast sin tafla efter naturen.
Åtskilligt lärer här före min ankomst vara
ordadt om Rikets ekonomiska belägenhet,
och oin sättet att den förbättra. Sådant må
dock icke afhålla mig att vördsamt lemna äfven
mitt ringa bidrag till det stora förrådshuset.
Ett ämne af så stor och allmän vigt,
torde icke kunna skådas från för många sidor;
ur massan af olika åsigter, kan den kloke lättast
välja det rätta.
Det är tillståndet i min hemort, i det fordom
välmående Westergöthland, jag går att af
hölja:
Anser man möjligheten att annu, genom
tillgrepp af landtmannens kreatur och husgeråd
kunna indrifva kronoutbgorne, såsom ett
fyllestgörande bevis på en fortfarande valma
-
Den 21 Februarii.
ga, då är allt tills vidare godt; men man miste
väl äfven betrakta svårigheten och följ--  derne af detta indrifvande: sedan några utjnätniogsauctioner
å stället blifvit utlyste, utan
«tt någon köpare sig anmält, afföres det utpantade
från flera ägare, till ett ställe utom
orten, till Tingsstället eller närmsta stad, der
bekantskapen och medlidandet icke afhålla egennyttan
att begagna den betalandes nöd, der
alltså hans eflfecter för en ringa penning afyttras;
och der jag af exemplet vet hurustun,.
dom en ko säljes för 6 R:dr 3? sk., en dragoxe
för 7 R.dr 16 sk., o. s. v,
Qm alltså dessa krampaktiga ansträngningar
äio den febersjukes af vanmakt efterföljde
kraftyttring, icke ett uttryck af helsotill—
Ståndets jämna styrka; om det är de flestes enskildtes
individuella välstånd, som sammanlagde
utgöra det allmännas, då nödgas jag
ined bedröfvelse förklara, att detta allmänna
välstånd, efter 3 a 4 års oupphörligt afty-,
bande, nu omsider, genom penningebnst, och
Jandtrnannavarors vanvärde, är bragt i själtåget.
Den fordom rike, och huru fä voro icke
dessa! kan nu hafva en jämn bergning, den
föimögne är nedsatt till inskränkningar, och
dessa hundrade, sorn tillförene ägde en måttlig
utkomst, äro försänkte i nöd
Hvart
man vander ögat, ser man en ruinerad famille,
en husfar sorn ramlat, eller lutar till fall, en
bonde, som för ett pär hundrade Riksdalers
skuld, nödgas lemna sina fäders gård, å en
utmätnipgsauetion, för fjerndel af värdst, och
Den 21 Februarii»
53 7
blifva Inhysesman å den jord, som upphämtat
hans ungdomssvett och moda, å den jord haq
ämnade sina söner till arf.
Vid denna allmänna
skakning, kan icke den ene hjelpa
den andfe, icke fadren sina barn, icke brodern
sin bror; man står sjelf på en halkande
fot
man utsträcker biträdets hand, och —
man följ r den hjelpte i fallet. Credit och
förtroende finnas icke mer. Man är så van
dervid, att man icke ens anlitar någon enskilt
om bistånd. Possessionaten söker fördröja sin
Oiärd medelst publika lån, dyrköpta genom
uppoffringar, långa resor och kostsamt vistande
i Hufvudstaden; när de icke bekommas,
eller blifva otillräcklige, är han, mer än lycklig
om han, äfven till underpris, får sälja sin
egendom till en rik man, och sedan sjelf blifva
Inspector; i annat fall, det vanliga slutet;
Cort curs. Denna utväg, fordom högst sällsynt,
och ansedd såsom en ensak för Handelscorpsen,
hvars speculationer, beräknade på lyckans
tillfälliga ynnest varit till deras natur af
större vansklighet, denna utväg är nu öfverflyttad
äfven på landtmannens mindre vådliga
yrke, och Plogen, detta idoghetens och oheroendets
redskap, är icke mer något vapen
deremot.  Så inryckas landet och småstäder.
na i samma hvirfvel af obestånd
och in
vånarne
kunna beqvämt delas i 2:ne Folkclasser:
en som gjort Cession, och den an
dra,
sorn är invecklad deruti. _ Sjelfva uppbördsmännen
oaktat Länestyrelsens mäst vakande
omsorger, bortföras af strömdraget, och
den isolerade egoisten så vida han har något
Den 21 Februarii,
att försälja, är icke ens, inom förskansningen af
sin objelpsamhet, tryggad mot förluster.
Och huru skulle det annorlunda kunna vara ,
i en tid, då ingen kan realisera sina tillgångar,
for att göra för sig rätt? Klokhet i åt*
gärder och redlighet j uppsåt, tjena då till in'
tet; ty mot döden är ingen ört vuxen. Den
som på sin fastighet är skuldsatt till blott en
åttondedel af värdet, är redan en olycklig man.
Ansattes han af sine Oeditorer, skall han, utur
stånd, att få nya lån, utur stånd, att till
skäligt pris kunna sälja sin egendom, se dea
afyttrad, utan åj ver skot t, i en Concurs eller på
en utmätningsauction Sålanda såldes förliden
sommar ett sexsondels hemman i Saleby,
Skånings härad af Skaraborgs Län, med bördigaste
jurdmon för fyratio Riksdaler. Om den
skuldsatte ock skonas af foglige borgenärer,
skall ärliga räntan af en ringa skuld, under
sjunkna varupriser och bristande afsättning,
medtaga afkastningen af det helat och hans
undergång följa i spåren. Hvad skall det
väl blifva af ett land, der hvarken löst eller
fast, hvarken afkomst eller hufvudsstol kan
realiseras, der en frivillig, egendomshandel är
ett miracle, der spannmålsprisen, för hvad sora
möjeligen kan säljas, nerfallit under hälften
af det penningevärde, hvarpå vår sista beskattning
grundades?
Banken, och de publika
Cassorne äga, genom lemnade lån, vår
Svenska jord, och vi landtman äro endast de*
ras förpaktare. Denna fordom fria jord, lig-*
ger nu allmänt i pantförskrifningars band.
Åkerbruket är likväl Nadonens hufvudnäring>
Den 21 Februarii.
539
källan för Rikets skatter, beräknade på synbar
förmögenhet, källan för dess försvar genom
Indelta arméen, och med ett ord: pulsådern
i Statens kropp; dess betryck visar redan
den bedröfligaste verkan på alla andra näringar,
på slöjder, haudel och allmän rörtlse.
Allt aftynar och domnar i brist af dess lifgifvande
impulse.
När landtmannen får sin Spannmål skäli*
gen betald, handlar han hos köpmannen, sys.
selsätter handtverkaren, ger daglön åt arbetaren,
samt utvidgar kretsen för så väl deras,
som sin egen verksamhet. När hans skördar
falla i vanvärde, och sakna afsättning, hvem
skall då köpa, eller beställa, eller betali? då
uppstår, som nu, denna allmänna förlägenhet,
hvars skri ljuda som modersmålet kring Rikets
landskaper.
Sådan är ställningen i den landsort hvarifrån
jag kommer. Gifve Gud att jag tecknat
den med för starka färgor! men det arty värr
icke så, derom vittnar dagliga erfarenheten,
derom vittna executionsmålens mängd. Skulle
och denna mängd nu hafva i någon mån
aftagit, bevisar det endast, att catastrophen är
förbi, att en dödsstillhet fattat allmänna rörelsen,
och att man icke mera lagsökes, sedan
man allt förlorat.
Det är mig icke obekant, att här finnas
män i hufvudstaden, hvilka anse landet i allmänhet
lyckligt, och förmena, det förlägen
-
549
Den 21 Februarii.
beten endast träffat creditvinglare och okloka
speculanter. Ntkom icke att sådane funnits,
framkallade till verksamhet af en förledande
conjunctur, och störtade med den; nekom ej
heller att deras fall indragit i ofärd mången
annan reel inan; men erkännom ock, att orsakerna
till dessa efemera varelsers brådskande
fall äro just de samme, som med långsammare
verkan, vållat den solide mannens förlägenhet
och obestånd. Dessa orsaker äro allmänt
kände. Rörelsecapitalets hastiga förminskning
, den deraf följande omöjligheten
att kunna realisera fast egendom, och nu omsider,
sedan ett pär år, Spannmålens vanpris
och osäljbarhet. Om det tärande giftet af dessa
olägenheter ännu låter mindre sig känna i
hufvudstaden, central-puncten för allmänna rörelsen,
der aflöningen för en stor embetsmannacorps,
der Kongl Hofvets lefnadskostnad ,
de rikes luxe, Theatrarnas utgifter, och utlänningens
guld, ännu sprida den allt upplifvande
penningen, om, säger jag, detta hjerta
af Staten ännu äger nog af blod för sina pulsslag,
så flyta endast några droppar deraf till
Statskroppens aflägsnare delar, till dessa land^
skap, dem man stundom nog orättvist anser för
endast underordnade verktyg. På deras fulla
kraft beror likväl organismens bestånd; låter
man dem med sina producerande näringar tvina
bort och falla i vanmagt , skola uteblifna
bidrag snart erinra om den sanning , att bufvudstaden
är till för landet; nien icke landet
för hufvudstaden.
Den 21 Februarii,
54*
Det är naturligt att penningelöntagaven
Och capitalisten älska en tid, då alla landtman*
naproducter öfversvämma stadens torg och köpes
till ett ringa pris. Taflan af denna skenbara
rikedom, kan ock lätteligen förblinda äfven
en oegennyttig, om landets ställning foga
kunnig stadsbo; han ser i denna varumängd
i ..dessa låga priser endast ett uttryck, af fulla
tillgångar dem han lätt förblandar med allmän
välmåga, och anar icke att den arme landtmannen,
som en annan Tantalus, under sjelfva
öfverflödet lider brist. Det är äfven i oeconomiskt
afseende sant, att ”Menniska» lefver
icke allenast af bröd." Under det jag bedcf Gild
förskona fäderneslandet från hungersnöd och
dyr tid , delar jag icke med en del rätt välmenande
men också rätt kortsynta statsmän
den tanken, att alla enkla födoämnen böra bekommas
till ganska ringa pris. I en stat af
endast Lazaroner, skulle denna sats kunna vara
god, om allt annat vore inrättadt derefter;
men hos oss galle i stället den satsen, att allt
ytterligt är sfäldt vid gränsen af ett fel; hos oss
der landtmannen det vill säga hemmansägarn,
vare sig Herre eller Bonde, måste bära statens
största tyngder, der han, i Rikets flesta
provincer, i saknad af andra näringar, måste
endast genom försäljningen af dess öfverloppsSpannmål,
åtkomma dessa millioner Riksdaler,
som årligen från honom utgå; hos oss, säger
jag, der all Bevillning, alla Contracter med
Kronan, alla löner till embetsmän och tjenstefolk
äro beräknade på det förra höga
Spannmålspriset, och till största delen utgå i
45 a
Den 21 Februarii,
penningar, der blir det förhållande påtagligt i
att när Spannmålspriset fallit till- och under
hälften, måste landtmannen, för att åstadkom»
ma dessa millioner, iörsälja ett dubbelt qvantum
Spannmål: hvar skall han väl taga den?
ett ymnigt' år, sällsynt bland oss, kan göra
större skörd, men ger den icke dubbel j de
medelmåttige lemna blott ett vanligt öfverskott.
För att komma upp till årets utgifter,
måste han inskränka resten på sin consumtion
det vill säga: iida brist, kanske svälta sig fram.
Så skall han, med himlens välsignelse under
sina händer, kämpa mot nöd, så blir han
skuldsatt, sä utmätes hans lösöre-bo, så måste
han lemna sin jord, den ingen kan köpa anr
norlunda, än till vanpris.
Se här grund vis följderna af den så kallade
Goda liden! må man icke invända, att med
Spannmålspriset, faller äfven landtmannens
productionskostnad. Väl skulle det så tyckas,
men det är icke så. Sjelfva jernet till vår plog,
är dyrt, som för tie år sedan. Tjenstefolkets
löner äro det äfven, gåtan är lätt förklarad:
torparen och inhysesmannen, som endast med
en dräglig capitationsafgift skattar till det allmänna,
som i högst ringa mån faehöfver den
contanta penningen, man endast de i vanpris
fallna, lätt åtkomliga varorna begagnar tillfäl«j
let att göra sin leinad beqväm, behåller hemma
sina arbetande barn , korslägger sina egna
händer och offrar åt den ljufva lättjan. Tillgången
på tjenstfolk blir alltså mindre, och
ali löneförminskning omöjlig. Sammalunda med
Den 21 Februarii,
453
den för dagen lejde arbetarn: några dagars
möda, ger honom Spannmål, det vill säga föda
, för hela veckan. För att då sätta honom
i verksamhet, fordras ej litet af penningar.
Att arbeta, när det icke för dagen behöfs,
anser han ändamåls-löst. Om en och annan
begagnar detta förhållande till stigande förkofran
och välstånd , skola de tusende hellre
sträcka sig i maklighetens famn, som utgör
den materiella menniskans första njutning.
Den skattdragande hemmansägaren nödgas alltså
med lika penningekostnad köpa sig de biträdande
händer hans yrke fordrar, och dem
han följakligen nu liqviderar med två tunnor
Spannmål, i stället för en, medan nationens
arbetskraft förlamas och slumrar bort, inom
den folkclass, der behofvet är enda impulsen
för nyttig verksamhet.
Kastar man ögat åt en annan sida, för,
att granska om icke dessa låga priser på lifvets
första behofver lifvat handtverkerierna och
uppfylt våra verkstäder med fördubbladt antal
arbetare, hvad finner man väl? jo! ett
alldeles motsatt förhållande: mästare utan
beställningar, och föjaktligen verkstäder,
med en åtminstone till hälften inskränkt personal.
Frågar åter menniskovännen om icke
dessa lätt åtkomliga födoämnen, medlört den
moraliska nytta, att minska tjufnader, så nödgas
vi svara honom, med blygd öfver vårt
slägte, det ingen tid af nöd varit mera diger
5.44
Den 21 Fehruarii.
på dessa brott. Medan fängelserna aro uppfyllde
af slike missdådare, och styrelsens verksamhet
således fullt rättfärdigad* har man hört
föröfvas rysliga inbrottsstölder stundom med
öppet våld, hört menniskor lemnäs halfdöde i
deras boningar, hört mord och plundring å
öppen väg. Allmänna säkerheten* denna dyrbaraste
samhällsvinst* har varit till den grad
hotad, att Landels vaksamme Höfding måst
föreskrifva eller tillstyrka extra ordinarie
skyddsmedel, såsom vakter vid broar och vagskillnader,
nattvakter vid Byar och Gårdar >
laddade skjutgevär, ridande patruller m. m.
Under det man sålunda kan taga för afgjordt,
att tjufnadsbrott åtminstone icke förminskats
genom det laga spanmålspriset, finner
man, ty värr! att ett annat moraliskt ondt,
derigenom tilltagit. Jag menar fylleriet hem*
ma i huset- Den Landtman sorn är begifven
på denna osedlighet äger i spanmålens vanvärde
en slags uppmuntran dertill En half
tunna säd gäller så litet, man har mycken njutning
deraf, om den lörvandlas till bränvin och
dranken användes till kreaturen med nästan
lika fördel, som sjelfva säden. Hvilka förledande
skäl att bränna och supa! Erfarenheten
visar att det är en elags högtidsdag för
värden och de närboende, då tillverkningen
klaras, och dessa husfäder, för svaga att emotstå
tillfällets frestelse, hvilka förr kanske hvarannan
månad, vid en färd till Staden, återvände
derifrån något välfägnade, de lulla nu
Den 2i Februarii.
545
jämt ‘och opåtaladt hemma vid deras hvardags,
tus. Följderna af ett sådant lif, ledande till
moraliskt, fysiskt och ekonomiskt förderf, äro
för val kände, att behöfva upprepas.
Från hvilken sida skall man då söka
ett försvar för dessa låga spanmålspriser? Sjelfva
Tiggaren vinner ej dervid; villigt räckes honom
allmosan af välståndets hand; men vid
egen förlägenhet hårdnar hjertat för andras,
och objelpsamketen blir stundom en pligt*
Af hvad jag nu haft äran utveckla torde
idet vara utan gensägelse, att spanmålens vanvärde
och osäljbarhet är ett landsförderfligt
förhållande; att det undergräfver åkerbrukets;
och med detsamma allmänna rörelsens lifj att
denäa ställning är vår; att ingen ting käln realiseras
; att förlägenheten stigit till sin höjd;
och att denna spänning måste upphötå , elter
ock allmänna välståndet) och sådant i skötet
af det djupaste fredslugn och linder d*n frit
constitutionella Styrelsens lifgifvande Spira!
Det onda är kändt men hvar finna ett
Correctiv deremot? —
VisSerligeH Vöre efi minskning i skatter^
ne, i den mohn Statens behofver djt tillita)
en högst önskvärd sak; men jag vågar icke
hoppas den så betydlig, att allmänna förlägen-!
betea derigenom skulle kunna häfvas.
Bil. till Ridd. o. Ad. Pr. i Band. 35
Den 21 Februarii.
FinanceD är för mig, som Landtman, ett
okändt fält; men det synes mig betänkligt, att
begära från Banken, tili Röreise-Capitalets ökande,
en större Sedelstock, i en tid, då den
utelöpande tros sakna hypothek, eller åtminstone
ej kan inlösas
Att
låta dessa Sedlar utkomma i låneväg,
6kulle dessutom vara, att än ytterligare skuldsätta
vår redan nog graverade Svenska jord.
Att undanrödja all Magazinslnräitning och
lemna spanmålshandeln obegränsad åt enskildtas
speculationer, skulle, måhända, under arn*
dra förhållanden än de nuvarande, kunna sättas
i fråga, såsom ingående i den stora och
äfven af mig varmt hyllade idéen om allmän
näringsfrihet; men, generella theorier i statsekonomien,
äro vådlige att antaga. Tid och
omständigheter göra undantag och modificationer
högst nödvändiga. Skulle det vara klokt
att äfven nu, efter gammal vana, springa öfver
från den ena ytterligheten till den andra;
skulle det vara väl betänkt, att från en Magazinslnrättning,
sorn så länge den ägde penningar,
uppköpte vår Säd, stundom till öfverdrifne
priser, till alltid vacklande och ofta
hvar fjortonde dag förändrade priser, hvarigenom
alla enskildta speculationer vändes från
denna handel, skulle, säger jag, det vara klokt
att från ett sådant tillstånd, kasta Landtmanna-intresset
hufvudstupa i den private köparens
band?
Jag frågar hvarje ärfaren man,
som känner Handelns lynne, att begagna cons
Den 2i Februarii,
54?
juncturen, sorn känner att ali ting faller så
lågt det kan falla, som känner närvarande tillgång
på spanmål och brist på penningar, som
känner, att utan penningar existerar ingen
handel, utan dem ingen täflan, intet lif, äfven
i den mäst fria rörelse, jag frågar, om det äc
i en sådan tidepunct elen vacklande Landtman?
nen, med Statsbördan på sina skuldror, bör
lemnäs utan stöd, för att störtas i armarne på
den enskildta vinningslystnadens godtyckliga
behandling, och om det icke, i en tid som denna,
skulle vara, att lemna Spanmålshandel
sorn monopolium, åt några få penningeinän?
Det är en känd sak, att i många *f våra Småstäder,
finnas inga Handelsmän; de hafva ram-'
lat, och deras förra Bodbetjening. med ringa
förlag, ringa credit, kämpande mot penninge -  brist och trög afsättning, drifver mer en slags
commissionshandel, än någon på egen solidi—
té grundad rörelse. Det vere slika Grosseurer,
som skulle täfla om, att till skäligt pris
handla vår Säd, denna vahra så svår att träns?
portera, så tiögsåid, att den stundom fordrar
flera års förlag, det vöre dessas fyllda Magaziner,
som vid dyr tid och hungersnöd, skul*
le öppna sina portar, för att rädda medborgares
lif, qvarhålla inom landet vårt guld och
sälja, utan öfverdrifven vinst!
Hvilken inser ej, huru detta skulle vara,
att förflytta oss som ordspråket lyder, utur
askan och i elden.
Till följd af dessa framställningar, dristas
S4S
Den 21 Februarii,
jag i stället föreslå en Magazinslnrättning t
stort.
Menade jag med Magazinslnrättning en
sådan, som den nuvarande, då borde min framställning
väcka motvilja. Hvem inser icke
bristerna dervid, och huru den, utan gagn för
Landet, sjelf arbetat på sin ofärd, med sådan
framgång, att den troligen ej öfverlefver innevarande
Riksdag? Många allvarliga anmärka
ningar, vore dervid att göra, dem jag för denna
gång lemnar å sido, under ärkännande det
saknaden af kloka och bestämda inötruetioner,
baft stor del i det onda. Men om ofullkomlighet
ar ett vilkor för alla menskliga inrättningar; om
endast ärfarenheten förmår pröfva rätta värdet af
våra teorier, och om det är just från sina misstag
den dödlige bor söka utveckla en större fullkomlighet;
så hafva vi ju i detta ämne redan
genomgått vår Skola, och kunna ju undvika
de kända klippor, hvarpå vi förut strandat.
Jag menar alltså en annan, helt annan
Magazinslnrättning, grundad på enkla principer,
försedd med bestämda instruetioner, oberoende,
inom sin verkningskrets, af all annan
makt, än Rikets Ständers, och underkastad dess
Revisores årliga granskning.
Med det dubbla ändamål, att förekomma
å ena 6idan spanmålens vanvärde, och å den
andra dyr tid, skulle detta Verk stå, med den
stora Balancen i sin hand, för att köpa, så
länge säden ärbjöds för ett visst bestämdt lågt
Den 21 Februarii.
549
pris, och för att säljs, då den till en viss grad
uppsteg deröfver. Båda ytterligheterne skulle
härigenom undvikas; Landtmannen Vara
säker om afsättning, och känna sitt minimum;
den köpande tryggas mot hungersnöd, och
veta ett maximum;
och spelrum, emellan
dessa fixerade puncter lemnäs åt de enskildta
6peculationerne. Under goda år, skulle vi fylla
våra allmänna Magaziner, under de svåra, vara
oberoende af Utländningen, kanske tjena
honom med vårt öfverskott, och indraga i
Landet hans guld, eller hans vexlar. Hvilken
trygghet, hvilken vinst!
Nu hör jag från alla sidor den frågan:
hvar skall man få en fond, som mäktar bära
detta företag, då Banke» ej bör anlitas,
dess Sedelstock icke ökas? Jag svarar, att
vahran sjelf kan ju vara fonden, och garanterade
heviser öfver dess insättning vara betalningen.
Allt pappersmynt bör ju vara beviser
öfver en insatt vahra. Här finnes denna
vahra i alldeles lika mängd med Attesterna
öfver dess deposition. Dessa Attester kunde
ju alltså, med både säkerhet och beqvämlighet,
blifva ett conventionsmynt, emottagas i
Kronans Uppbörd och circulera i allmänna
rörelsen, intill dess en annan behöfde min deponerade
vahra. Han uttog den då, och återlemnade
Attesten, som med det samma vora
realiserad. Vissa Brukspatroner tryckta anvisningar
på Banken, gå ju redan man emellan.
Utrikes lära välkände enskildta personers
och privata Bankars Assignationer i
550
Dm a I Fehr ilar ii.
hvarandra, vara än mer gängse; hvarföre skulle
då icke Magazinslmättningens, eller om man
så vill säga, ÅkerbruksBankens Attester kunna
utgöra något motsvarande hos oss? Man
är här fullt säker, att intet blad af dessa Attester
finnes, som i< ke utgått för en motsvarande
valuta, en valuta, sorn näst de ädla
metallerna, tycks vara det säkraste, det användbaraste
hypothek, så länge nienniskor
vilja äta, så länge missväxt och krig icke
flyktat från jorden. Vid första sådant tillfälle
skulle de realisera sig sjelfve, med så stor
vinst, som fordras för verkets administration,
måhända med större. Emot all möjlig förlust,
hvilken, vid tillräckliga controiler, endast kunde
uppkomma genom någon partiel eldsvåda,
ägde man att ställa Rikets Stan ders garantie,
äfvensom man på förhand kunde bereda sig
ett värn deremot, geno n någon ringa årlig
afgift af hvarje Hemman, samlad i en Cassa ,
och växande ptermni utlåning emot ränta.
Vid hvarje lagtima Riksdag, d v. s hvart s:te
år, kunde Verkets ställning af Ständerne sjelfve
öfverses, och om man så fann lör godt,
allmän realis tion verkställas, så snart spanmålen
någonstädes gällde någorlunda högt.
Må man icke möta mig med det hjernspöket:
ÖJyerprodnction, likasom vi ur Naturens
skattkammare alla år harle löfte om en lika
skänk; må man icke rädas, att under loppet
af många efter hvaran följande goda år, våra
Magaziner skola öfverfyllas, samt dess attester
öfversvämma oss, och genom mängden
Den 21 Februarii.
551
falla i vanväde. Har man då glömt att vi
bebo ett land vid nordpolen-, att söderns sol
icke glöder öfver våra åkrar, att sällan tre,
aldrig fem goda år följt hvarandra efter?
Konung Pharao afskräcktes icke lör sju. Han
ansågs då, må hända, af mangen för tn tok,
men de kommande *ju magre nöten gjorde
honom till en vis man. Må vi dä icke sora
flugan glömma, att det en gång blir vinter;
att missväxt och krig någorstädes i Europa,
sällan länge uteblifva; att en klok hushållare,
vid tillfälligt öfverflöd grundlägger en besparing
för tillfällig brist; att Spannemål om våren
år 18:0 annu stod högt, och att sedermera
våra norra provincer behöft anlita utländningen,
derest de icke genom våra egna
upplag kunnat räddas från hungersnöd.
Det skulle vara en skön hugnande syn,
att se Fäderneslandet på en gång evärdeiigen
tryggadt mot hungersnöd, och mot behofvet
af utländsk spanmål. Än mer, att se detta
nordliga land, genom sin odling, genom sina
besparda förråder, komma i tillfälle, att vid
andra Folkslags krig eller missväxt, kunna afyttra
sitt öfverflöd tili mildare Zoner, emot
ett pris, som elen höga Coursen skulle göra
ganska fördelaktigt. Det skulle höra till storverken
af Carl Johans tid, att ge Sverige
förvandladt från en spannmålsköpande till en
säljande Stat -— hvem känner icke sitt bröst
vidgas vid denna tanke?
Att dessa millioner sedelmynt, med syn
-
Den 21 Februarii,
t»r och flyttbar fond, skulle inom landet upp;
häfva förlägenheten i allmänna rörelsen, skulle
återgifva den lif och verksamhet, skulle
sätta lummansägaie i förmåga, att bära Staters
skatter, att till skäligt pris afyttra sina
skördar, och äfven, om han det önskar, att
kunra finna en köpare till sin jord, vöre emedlertid
d n första och af behofvet högt
påkallade vinsten af denna Inrättning, som, h vilande
på egen grund, icke skulle åstadkomma
den ringaste finnarciella oreda .
Ett närmare utvecklande af ämnet i dess,
organiska och reglementariska delar, b!ef för
denna gång allt för vidlöftigt; må det likväl
tillåtas mig erbjuda en och annan grundsten,
till byggnadsämnen ffir en skickligare hand,
såsom
i:ol Att olika uppköps och salupriser
borde bestämmas i olika sädesrika provincer,
jämförligtvis dem emellan, efter ledningar af
liera års. markegång i hvarje ort.
0:0. Att uppköpspriset i Westergöthland
torde böra blifva, för Råg 8 R'dr, Korn 6,
och Maire 4 R:dr, eller, om man ansåg detta
för högt, för Råg, minst 6 R;dr, 32 sk, Korn
5 och Hafra 3 R;dr 16 sk. allt räknadt efter
otorkad säd, och i förhållande mer för den
torra. Försäljningspriset borde lämpa® efter
inköpspriset, till ungefär 2 R;dr mer på tunnan^
detta vare dock blott förslagsvis sagdt,
till sakkunniges vidare jämkning.
Den 21 Februarii,
555
3:0. , Att Inrättningen aldrig utlemnar
spannmål annorlunda, än mot contant betalning,
utur flera klara och af erfarenheten bestyrkta
skäl.
4'o. Att Inrättningen icke befattar sig
med bränvinsbränning, som skulle leda till inveckling
af denna stora machins enkla sammansättning,
och dessutom intränga å de enskiIdta
näringarnes hana.
5:0. Att den deremot skulle vara försedd
med en egen torkinrättning vid upplagsstället
inom de skoglösa orter, der enskildte landtman
ej kunde sjelfve verkställa sädens för en
längre Magazinering oundvikliga torkning.
6:0. Att den nya Magazinslnrättningen,
Utan att lör öfrigt inhlanda sig i den gamlas
utredning, genast sattes i ett kostnadsfritt begagnande
af alla de byggnader, förvaringsrum
och torkhus, 6om icke behöfdes för Kongl.
Maj ts och Kronans uppbördsspannmål. Gamla
Magz.inslnrättningens nu varande Spannemålslager
kunde ock af den nya öfvertagas till
försäljning, och medlen derefter aflemnas till
dess utredningsmän.
Men
det är tid att sluta en framställning,
redan för lång för åhörarnes tålamod,
kanske för kort för ämnet. Dess vigt skall
dock med värma omfattas, inom denna vörd -  nadsvärda samling af ett högre ljus. Med
glädje skall jag se mitt förslag öfverträffadt
554
Den 21 Fehruarii,
af något bättre, emedan det blott anstår mästaren,
att, såsom en annan Pygmalion, förälska
sig i sitt verkj hvad jag dock. med visshet
vet, är att jag icke misstagit mig öfver
graden af det onda; och om det anstod
mig, att på detta vördnadsbjudande rum orda
om något så ringa, sorn mig sjelf, skulla
jag tillägga, att min framställning af landels
nöd, icke är genljudet af någon egen. Desto
heligare anser jag den pligt, emot betryckta
medbroder, att afhölja taflan inför dessa Rikets
Ädle, som äro Statens första män, derföre
att de alltid varit de första till dess bistånd.
Skulle man åter finna öfverdrift i
min tekning, då bevisen omgifva oss, skulle
jag förgäfves böja en ropandes röst i öknen,
då jag påkallade hjelp åt den dignande landtmannen,
åt de aftynande närmgarne, är det
åtminstone en tröst, att icke genom tystnad
vara medbrottslig i deras fall. Dixi, et salvavi
mimam tneam.
N.o 3.
Friherre Sture,' Gu/Inf:
Herr von Beckers ypperliga anförande,
hvaruti han utvecklat med sann patriotisk
anda och med snillets kraft, landets ställning
och hjelp deremot, kan jag, för min del, ej
nog värdera; så mycket mera som Friherre
Björnstjerna, i sitt grundelig^ och med sakkännedom
goda anförande till FinnanceCorai
-
Den 2i Februarii.
555
téen, vidrört samma ämne- Ett radicalare botemedel
för den vanlottade lsndtmannen är
efter min tanka svårt att förete, man må kalla
dess betryck nöd eller förlägenhet, lika
godt, målningen är eft; r rännen och sista
rapporten ifrån M dmö för räder älven der, en
tafla af lika beskaffenhet.
Man har hotat med en tillämnad realisation,
andra om credit-sedlar, st3ts-obligationer
eller dylikt. Det förra är väl ej tänkbart
innan nationen samlat krafter dertill , genom
enskildt välmåga , utan att förstöra en del deraf,
eller det hela. Det senare är efter min tanka
ett sätt för de rikare att nedlägga än större
medel under cassakistans bommar, utan hjelp
för massan af nation.
Mine Herrar! afläggom alla fördomar om
dessa af Herr von Becker projecterade attesters
värde. Hvilken är säkrare, Banken, som är
bankrutt om den skulle inlösa alla sina förbindelser,
eller den som har full valuta, och
en sådan, som fyller behofven både i hungersnöd
och krigstider? Hvad kan vara mera öfverensstämmande
med sunda förnuftet, än söka
hjelpen i sjelfva grundorsaken: brist på af
sättning
och penningar.
Då jag nu begärt ordet, må det tillåtas
mig, jemte det jag gjort rättvisa åt Herr
von Beckers anförande, äfven fästa Höglofl.
Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet på
de omständigheter, hvilkas rätta utveckling af
55^
T)en 21 Februarii.
en skickligare hand än min torde vidare leda
till det stora ändamålet för våra öfverläggningar,
hjelp för våra landsmän i provincerne,
hvars förlägenhet eller nöd, om jag så får uttrycka
mig, ej mer bestrides, visst ej unddr
tydning af hungersnöd; men i afseende på det
som är kärare än lifvet: hedern, och medvetandet
att kunna göra hvar menniska rätt, äfven
godt. Ingen lärer kunna neka att jordbrukarens
tillvarelse äger större samband med det
allmänna, än med dem, på landets ruin frodige
innevånare. Dessa omständigheter äro;
iso Ett stadgadt rörelsecapital, tillräckligt
för våra h hofver, sorn enligt den beräkning
en förtarta;- gjordt, irer uppgå till 33 millioner,
inbe ?. d. FilialDisconternes ännu
utestående ioi -r
2:0
Att privilegierne angående skråförfattningar
modifieras; frihet i handel och näringar
tillåtes, med afseende pä fabrikanternes möjliga
utkomst och afsättning af sina effecter;
derjemte skatternes jämnare fördelande emellan
jordbrukaren och penningekarlen.
3:0 Räntan nedsättes i alla publika cassör
till 4 procent, hvilka oskyldigtvis, genom händelsernas
lopp, underkäft landtmanner.s utkomst,
helst man ej kunnat, äfven å dylika
lån, med alla omkostnader derföre, beräkna
mindre än 7 procent, då landtegendomar ej
lemna, genom Spannmålsprisens fall, mer än
Den 21 Februarii.
557
2:ne procent, åtminstone de som ej i Stockholm
kunna afsätta sina producter.
4:0 Räntan för lån i BancoDisconten be-5
stämmes efter samma grund, på 9 månaders
omsättningstid, med dels afbetalning. För
felande omsättningar, inom tvänne månader efter
förfallotiden, förfaller hela capitalet. Straff*)
procenten beräknas efter sex procent, för att
ej gifva anledning åt procenteriet samt låntagaren
gå förlustig lånerättigheten på längre eller
kortare tid, eller för alltid, allt efter tiden
han försummat sitt åliggande.
5:0 Tiden för kronoskatternes betalande
förlänges till Februarii månads slut, inom hvil-*
ken den skattdragande kunde finna utväg kanske
förmonligare afyttra de effecter han kan
undvara, i stället för det han nu, innan Jul
nödgas för hvad pris som hälst bortvräka
dem.
6:0 En större ansvarighet för låntagaren,
för sina förbindelsers uppfyllande, hvarigenom
den allmänna crediten torde till någon del återställaSé
Mine
Herrar! Då folkets förlägenhet är
gifven, räntan på låntagne capitaler allt för
dryga för att lemna något öfverskott åt hvad
rörelse som hälst, sammanlagdt med omkostnaderne
derföre; då landtmannen ej får sin
vara betald genom penningebristen och de fleste
ej kunna påräkna någon behållning, samt
558
Den 21 Fehriiarii.
den till verksamhet duglige medborgaren tillbakahålles
från en nyttig kraftyttring; skall
Statsmachinc-n aftyna genom driffjädrarnes bristfällighet.
Deremot om nationen, genom en
efter vår production och våra krafter lämpad
hjelp genom sparsamhet och sann nationalkänsla
att försmå det umbärligaste af utländske
öfverflödet , påtrugade af vinnings lystnaden
och förderfvade seder, genom indragningar,'
som ej betaga styrelsen d< t angelägnaste för
allmänna ärendernes oafbrutna gång genom
handelns och näringarnes lif, kommer; i den
lyckliga ställning att påräkna någon behållning
den må vara så iiten sorn hälstj skola enligt
den erfarenhet man har i dagliga lefvernet,
skulderne småningom försvinna, välmågan tilltaga
och den under bördan svigtande, sluteli—
gen komma i tillfälle, säkrare och med mindre
känning än nu, oberoende al conjuncturen,
erbjuda staten den högsta uppofring, om det
än vore ett realisationsbidrag, till erhållande
af guld och silfvermynt, så framt ej dessa älskade
metaller alltför tidigt återvända till mOi
derlandet på andra sidan oceanen.
N:o 5.
Friherre Skjöldebrand, Pehr Eric:
Flera värda ledamöter så väl af detta
stånd, som af de öfrige RiksStånden, hafva
redan väckt frågor, rörande dels Kongl. Allmänna
MagazinsDirectionens förvaltning, dels
om förändring eller helt och hållet upphöran
-
Den 21 Februarii,
559
de af denna styrelse, och då detta ämne, utredt
af det Utskott, till hvilket det blifvit remitteradt,
återkommer till vidare öfverläggningar
hos Ridderskapet och Adeln, torde lämpeligaste
tiden blifva att söka medverka till
fullständighet och framtida nyttao af det beslut,
som kommer att i detta vigtiga ärende
vidtagas. Men ehvad detta beslut än må blifva
, kommer oundvikligen alltid Krono-magazioer
att bibehållas, där Kronans Ränte-Spannemål
bör emottagas och förvaras och från
hvilke, i händelse af missväxtår, under hvad
styrelse som hälst, icke allenast tillgång till
undsättning af födobehof, utan ock af utsädea
bör kunna påräknas. Erfarenheten af de förflutne
missväxtåren har lemnat bedröflige bevis,
huru, igenom den frihet räntegifvaren ägt
att i Kronans magaziner aflemna otorkad Spannemål
och igenom de uppköp af dylike sädessorter,
MagazinsDirectionen gjort och från det
ena länet transporterat till ett annat, dels un?
der magazinering, dels under transporten, desa
sa sädesslag förlorat sin fröbarhet och, den på
utsäden, i behof varande jordbrukaren, som
.under hopp att erhålla duglig säd, ofta dyrt
tillköpt sig densamma, blifvit bedragen ,
hvarigenom stundom missväxt och brist för
det följande året äfven blifvit beredd. Hvar
och en inser häraf lätt, att det är ett stort
misstag att magazinera otorkad säd, hälst i ett
land där man af nu några lyckligtvis inträffade
goda skördar, ej må glömma att vårt elimats
hårdhet icke kan lemna oss förhoppningar,
att sådant alltid skall fortfara, och der er
-
Den 21 Februarii.
farenheten bevittnat, att man mera än i något
annat land, är i behof af, att, ifrån goda
år samla och bevara dugliga förrådet till fruktansvärdt
kommande svaga skördar.
Jag vågar således till Ridderskapets och
Adelns upplyste pröfning vördsamt hemställa,
om icke den förändring borde vidtagas, att i
stället för det Val som hittills stundom blifvit
lemnadt Räntegifvarne, att till Kronans
Magaziner få lemna antingen oforkad säd eller
torkad säd, med afdrag för intörkningetl
af 4 Kappar per tunna, det hädanefter må
blifva ovilkorligen föreskrifva, att alltid torkad
räntesäd, med ofvannämnda afdrag, bör
lemnäs, och ingen annan än duglig sådan, på
Magazinsförvaltarens aosvar, får emottagas.
Beredd på det inkast, att för sköglösé
Orter, ett sådant sädens torkand eskulle blifva för
betungande, och att, i en del af rikets orter
rior, eller andra torkirträttningar icke finnas,
Och i den öfvertygelse att man aldrig bör föreslå
ändringar utan att kunna uppgifva mej
del och utvägar till befordrande af ett förbattradt
ändamål, har jag låtit förfärdiga små
modeller, som äfven nu äro bär att tillgå på den
torkinrättning, jag vid min i Södermanland belägne
egendom, oaktadt jag der haft arne torkinrättningar
för eld, i många år begagnat, för
all sådan säd, jag velat begagna till utsäde
och bereda till duglighet, att, till ett möjeligen
kommande års behof af utsäden bevara *
ut
-
Den 21 Fcbruarii.
utgörande blott lafvar för soltorkning, der
näst efter skörden, på hvarje höstdag med
solsken, 2;ne tunnor kunna torkas på hvarje
sådan lafve, och hvarmed säkrast af alla torkinrättningar
fröbarheten bevaras. Enkelheten
af dessa tork-lafvar och den obetydliga kostnaden
dervid, torde bevisa att denna inrätt,
ning är verkställbar för hvarje ort af Riket. Jag
vågar således förmoda att hvilket annat inkast
som hälst, icke skall uppväga den allmänna
nyttan af, att i Kronans magaziner, ingen an.
nan än på ett eller annat sätt torkad säd får
emottagas.
I händelse Ridderskapet och Adeln täckes
finna detta förslag antagligt, torde denna
min motion blifva med de öfrige RiksStänden
communicerad samt tilfBesvärs- och OeconomieUtskotten
remitteradtj och ehuru dylika
torklafvar äro afåtskillige jordbrukare både kände
och brukade, likväl och då många ännu
icke torde känna dem, vågar jag vördsamt
föreslå att en af de här inlemnade modeller,
må till hvarje Riksstånd, jemte communicationen
få ailämnas,
N:o 6.
Herr Monigommerie, Gustaf:
Hos oss finnas ännu tvenne inrättningar,
hvilka liksom Dykeriet och BergningsCompagniet
Bil. till Ridd. o. Ad, Pr. I Band. 36
Den 21 F einiar ii.
i dess nu varande skick, icke öfverensstämma
med tidens upplysning och Nationens förädlade
begrepp om rätt och billighet. Det mäst
ojäfaktiga beviset pä denna för mig åtminstone
tillfredsställande slutsats är, att 1818 års
Ständer vid afgörandet af då yppad fråga om
deras afskaffande, lära stadnat tvänne Stånd
mot två. Jag förmodar således att under den
sedan förflutne tid af 5 år, allmänna begreppet
om dessa inrättningars olämplighet nog
stadgat sig, för att nu med framgång kunna
yrka och åstadkomma deras afskaffande, det
vidtfrägdade folkets nu församlade representanter
till oförgätlig ära och i synnerhet
till den tjenande allmänhetens behöfliga wioralförädling.
General-Assiflancen och Nimmer Lotteriet äro
dessa otjenliga inrättningar, som ej sällan räcka
hvarandra en hjelpsam hand, och derföre
kunna hänföras under samma ämne och såsom
lika brottsliga bröder, samfällt åklagas och
dömas.
Då GeneralÅssijlancen lockar lättsinnet att
förvandla ofta stulet gods till contanter, är det
Nummer Lotteriet sorn lika ofta var tjufvars egentliga
mål, ehuru AssistanCen var medlet att
hinna dit. Sålunda vågar den förra mot lag och
rätt att tillhandla sig hvad orättjångii är, och
det sednare att 6åsom rätt och välfången egendom
mottaga detsamma. Den förra är således
det lockande medlet, det sednare, det ofverialande
ändamålet. På samma sätt äro pr ti jer ier
Den ar Februarii,
563
och tillvaratagande af orättfången egendom
förbjuden, under rättvist sträng påföljd i allmänhet,
men hvem öfverträder mer oförsynt
detta förbud än Gener al Assiflancen^. sorn mottager
af aldeles okände personer utan undersökning
huru varan är bekommen hvad sorn
hälst, tillika taxerande den efter behag och
godtycke- Så är äfven hazardspel och dobbel
i allmänhet förbjudna, men kan väl något
störe vågspel finnas än Nummer Lotteriet %
som genom hoppet om en möjlig vinst lockat
och lockar så många korttänkande, nästan
alltid fattiga menniskor i städer och på landet,
att änclamålslöst uppoffra sina små tillgångar,
hvaraf de likväl kunnat äga sitt uppehälle
om förlusterne på NummerLotteriet
icke bragt dem i nöd, ej sällan i förtviflan och
deraf häiflytande många grofva brott. Huru
kunna nu sådane inrättningar stå tillsammans
med lag och rätt, med den stigande upplysninningen
och med vården al moral'förädlingen och
dess heliga fordringar, hvilkas möjliga obrotteliga
uppfyllande äro den enda säkra grunden
och det nödvändigaste vilkoret så väl för allmän
som enjhlt trefnad och sällhet? En authoriserad
kränkning deraf, är ju en authoriserad
brottslighet, och da detta måste medgifvas,
blir lagens bud i strid vid tillämpningen på
corporationer eller allmänna inrättningar och
enskilte, då samma sak som är tillåtlig för
de förra, är straffbar och vanhederlig hos de
sednare. Denna motsägelse är ju orimlig och blott
derföre borde dessa ifrågavarande lag- och
suoralkränkande inrättningar upphäfvas. När
5«4
Den 21 Februarii,
man nu härtill lägger allt det onda, hvartill
dessa inrättningar föranleda i afseende på medborgares
prejerier och likasom offentlig uppmaning
till haz&rd-spel, hvaraf så otaliga olyckor
härflutit och ännu härflyta; så vet jag icke
på hvad skälig eller ens rimlig grund någon
samvetsgrann och ädelt tänkande menniska
skulle kunna försvara deras bibehållande. Man
må icke anföra att StatsCassan af de samma
hämtar en påräknad mer eller mindre betydlig
inkomst: om äfven så vore, hvilket dock
någon gång lärer slagit felt, så tror jag att
denna inkomst genom lofligare och tillbörligare
sätt kunde och borde utgå- För att afskaffa
ett öfver allt verkande ondt, eller för
att tillvägabringa ett allmänt godt i synnerhet
i moraliskt afseende, det yppersta af allt vårt
goda , borde man till och med icke tveka, om
så skulle påfordras, att göra stora uppoffringar.
Men här kan det fårra åstadkommas,
utan att det sednare behöfves.
Om GeneralAssijiancen och NummerLotteriet
enligt hvad jag nu yrkar upphäfvas, så kunde
den Statsbri/l, derigenom tilläfventyrs skulle
uppkomma, med ali rätt och billighet kunna
ersättas och kanske fördubblas genom en besluten
bevillning å all lux såsom guldbroderier',
granna vagnar, Caracters fulltnagter och andre
öfverflödsartiklar; ty den som anser sig smickrad
af dylikt, eller har tillfälle och smak att
begagna sig deraf, har äfven råd att skatta
derföre och det med vida mer billighet än
jordbrukarent sora blott under svett och möda,
Den 21 Februarii,
565
iagttagande all sparsamhet, kan skaffa sig och
de sina ett tarfligt uppehälle; Och har således
nog tyngd af den beskattning han redan måste
vidkännas. Jorden, menniskans modernäring
och det verkligaste och längst beståndande,
allt annat uppehållande af allt hvad vi
äga, bör så mycket möjligt lindras från tung
beskattning; men all flärd och Inx i hvad sak
som helst så mycket mer beskattas, som det är
det enda sått att återföra menniskan till hennes
råtta och ärofulla bestämmelse: verksamhet och
måttlighet samt deraf härflytande fördelar: modi
helsa, trefnad och lycka; hvaremot vällust och
pragt, eller med ett ord lux, medföra så väl för
samhälletsom denemki\t&:veklighet,sjukdom,otref■
nåd och vanära. Då nu den förmodade Statsbristen,
genom en rättvis luxbeskattning, lätt skulle
kunna fyllas, och måhända ett betydligt
öfverskott tillika vinnas, följer deraf att Nimi -  merLotteriets likasom GeneralAssistancens fonder,
meubler, hus och byggnader, hvilka visserligen
uppgå till en icke obetydlig summa, skulle
kunna begagnas för det allmänna bästa,
hvarigenom någon obestridlig fördel kunde
härflyta, såsom till exempel till inrättningen
af en allmän Sparbank, hvilken i stället att såsom
de förra, förleda medborgare till lättsinne
och vågspel, skulle den sednare uppmana dem
till sparsamhet och väl/länd, efter min tanka
ett ibland de värdigaste föremålen för Rikets
nu församlade Ständers uppmärksamhet och
omtanka»
Sluteligen anhåller jag att denna mita
56<$
Den 21 Februarii,
motion, jemte deraf föranledda projecter, må
med de öfrige respective medstånden conimaniceras
samt till vederbörligt Utskott remitteras.
N.'o 7.
Herr af Lehnberg, Magnus:
Jag har anhållit om ordet i anledning af
Herr Monfgomtneries uti Ridderskapets och
Adelns Plenum den 17 dennes uppläste och
på bordet lagde Memorial, angående Arméens
närvarande organisation på Inspactioner
och Brigader j och då jag sålunda för första gången
begagnar en rättighet, den jag anser dyi bar,
att inom detta vördade RiksStånd deltaga i dess
öfverläggningarärdet mindre i en förhoppning, så
främmande för ringheten si mina insigter och min
erfarenhet, att med yttrandet af mina tankar uti
förevarande ämne kunna verka eller föranleda
ett resultat, det jag för min de], kunde
förmoda önskansvärdt, än 5 känslan af den
pligt, bvaije Nationairepresentant, utan afseende
å enskild ställning eller vdkor i samhället,
åligger , att öppet oell utan egsnnyttans
fruktan för möjligheten att misshaga, framställa
sina åsigter uti såda»e\ förekommande ämnen,
sorn utgöra föremål för kännedom eller
öfvertygelse. Ur denna synpunkt torde jag
och kunna hoppas Högloflige Ridderskapets
och Adelns tillgift för min vördsamma anhållan,
att vid den framställning jag går
Den 21 F ebni ar ii.
att göra, få fästa några ögonblicks uppmärksamhet.
Då M:de af Regeringsformen stadgar
det Konungen öfver Rikets krigsmakt tilllands
och sjös förer högsta befälet, lärer fullkomliga
behörigheten af beslutet och verkställigheten
af Arméens ifrågavarande reglering, såsom,
efter min tanka, tillhörande de ärenden, hvil*
ka Konungen, i egenskap af krigsmaktens hög-’
ste befälhafvare, enligt Regeringsformens 7:de
§,, äger att omedelbarligen besörja, icke kunna
ens ifrågasättas. Jag har ej heller fattat
någon sådan syftning af Harr Montgomeries
anförande; men tror mig, i anledning af
den hemställan hvarmed Herr Montgomerie
slutar nämnde sitt anförande att nemligen ’’armeéens
förra organisation” (d. v. s. sådan den
varit före indelningen uti Inspectioner och Brigader)
”måtte åter införas”, böra göra den anmärkning.
att då på grund af ofvan åberopade
Grundlagsstadganden, Konungen allena äger
att om den ifrågaställde förändringen besluta,
frågan derom icke annorlunda, än önskningsvis
kaniunderdånighet väckas;och förmodar jag mig
genom denna anmärkning mindre hafva framställt
en skiljaktighet från en mening, fden
Herr Montgomerie verkeligen hyst, än en nödig
förklaring af den, han icke med nog tydlighet
uttryckt.
Efter hvad jag sålunda haft den äran anföra,
torde det vara klart, att jag anser frågan
om förevarande ämne, böra för närvarande
inskränka sig inom undersökning, huruvi
-
Deri 31 Febr narn.
da grundade anledningar kunna förekomma
Riksens Ständer, att önska en förändring af
Aiméens nuvarande organisation; och jag tror
att vid en sådan undersökning finnas för handen
omständigheter, som förtjena att fästa
Höglofl. Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
och väcka dess behjertande.
Genom den ifrågavarande organisationen
hafva de dittills till löner för RegementsCheferne
vid indeldta Arméen anslagne indelningar
blifvit bestämde till löner för Inspections.
och BrigadChefer, hvarförutan Statens contanta
årliga bidrag, sådane de för närvarande äga
rum, utgöra ungefärligen följande belopp,
nemligen:
Till Expectance-löner åt de Inspectionsoch
BrigadChefer, som ej kommit i åtnjutande
af indelningar: B:co R;dr 14,000
samt till arfvoden för de vid Inspectionerne
och Brigaderne tjenstgörande
Adjutanter g,000.
tillsammans B:co R:dr 23,000.
Härtill kommer, att de till löner för RegementsCheferne
anslagne ÖfversteLieutenantsIndelningarne
äro dels mindre tillräcklige för
ändamålet, och dels till den grad otillräcklige
att årliga tillskott uti deras inkomster funnits
böra någre Regementschefer tilldelas och hafva,
under olika benämningar af Statsmedlen
utgått. Då man härvid jemväl täger i be
-
Dea 21 Februarii•
569
tragtande den vinst för Statsverket eller de
tillgångar för behof, hvilkas fyllande understundom
framställt bekymmersamma föremål
för Regeringens omsorger, gått förlorade genom
uteblifven disposition af Armeéns ÖfversteLieutenants-Indelningar,
hvilkas umbärlighet
för detta ändamål säkrast blifvit ådagalagd
genom deras användande till ett annat j
6å torde man i en tid af allmän penningeförlägenhet,
allmän klagan öfver ökad svårighet
af StatsUtskyldernes utgörande, samt under en
hos Regering och folk. förenad omtanka att
finna utvägar till afhjelpande af de i desse
ämnen befunne olägenheter, äga många och
grundade anledningar, att, såsom ett nytt vedermäle
af Konungens faderliga omsorger för
sitt lands väl och sina undersåtares fördelar,
önska antingen återinförandet af Armeéns förra,
vida mindre kostsamma, organisation, eller
någon annan, den Hans Kongl. Majit i Sin
vishet kunde finna lämpelig att vidtaga i förening
med inskränkning i de dryga kostnader
som åtfölja den närvarande. Att fortfarandet
af denna sednare icke utgör något oeftergifligt
vilkor för Rikets sjelfbestånd och ära, ehuru
möjligtvis i sin mohn dertill bidragande, anser
jag vara af alla medgifvit, och borde närmast
kunna vitsordas af de bland Högloflige
Ridderskapets och Adelns Ledamöter närvarande
Herrar Militaire-Embetsmän, hvilka med
öfriga anspråk på medborgares erkänsla och
högagtning förena den förtjensten, att under
Svenska Armeéns sednaste arne fräjdade Fälttåg
hafva delat sin Höge Anförares ära och
bedrifter.
57»
Den 21 Februarii,
Det synes ej betänkligt, att till vinnande
af säkra oeconomiska fördelar för Staten
, åter införa en organisation, under hvilken
Svenska Arméen i våra dagar gjort Fälttåg
hvilkas följder varit återställandet af Nationens
gamla krigsära bland Europss folk och
föreningen med Sverige af ett Konungarike
under samma Spira. Man erindre sig nemligen,
att Arméens organisation på Inspectiooer
och Brigader daterar sig först från den 11
Junii 1816.
För reda och ordning i administrationen
skulle troligen ingenting gå förloradt genom
upphörande eller förändring af ifrågavarande
organisation. Tvärtom skulle i expeditionssättet
för emanerande Embetsskifvelser från
Inspectionerne och Brigaderne, från hvilka
sednare i synnerhet hvarje mål genomgår långa
kedjor af blotta missiver, omvägar och
tidsutdrägt förekommas, som synes stridande
mot den hos Regeringen och Nationens Representanter
gemensamma syftningen att förenkla
arbetsmethoden i den civilla administrationens
grenar, och i följd deraf, till besparing
för Staten, bereda indragningar af embeten
och tjenster, af hvilkas befattning emedlertid
inga torde kunna med lika lätthet umbäras
eller ersättas, som åtgärderna att missi vera vederbörandes
missiver af andre vederbörandes
memorial, förslag eller ansökningar.
Skulle hvad jag uti förevarande ämne
haft den äran anföra, finnas förtjena något af;
Dm 21 Februarii.
seende, så vöre vid detta tillfälle ett redligt
uppsåt rikeiigen belönt, och torde jag, i motsatt
fall, finna en ursägt för mitt vördsamma
anförande uti de rena bevekelsegrunderne derföre,
hvilka i alla händelser troligen skola
finnas af egenskap att kunna öfvertyga större
insigter än mina. Mig återstår, lör hvilketdera
sorn hälst af dessa fall, tillfredsställelsen
att hafva gifvit ett offer åt medborgerligt nit
utan att öfvergifva dess naturligaste ledare:
undersåtlig vördnad för den Styrande och desa
åtgärder.
Jag anhåller ödmjukast, att detta mitt vördsamma
anförande måtte få åtfölja den remiss,
so® af Herr Montgomeries Memorial i ämnet
må komma att äga rum.
N:0 8.
Herr Gripensvärd, Fredric Adolphi
Redan vid rSig års Riksdag tog jag mig
friheten genom memorial, proponera, att få
tillhandla mig Kongl. Maj:ts och Kronans andel
uti uppbörden vid det så kallade 6ödra
Stäket, i afsigt att genom uppmuddring göra
det segelbart. StatsUtskottets Betänkande, som
af Ständerne antogs, hänviste frågan till Kongl.
Maj^s afgörande, emedan den efter skeende
undersökning, möjeligen kunde komma, att
röra hufvudstadens försvarsverk. Emedlertid
57 2
Dea 21 Februarii,
har hvarken någon undersökning blifvit gjord,
än mindre något beslut fattat.
Om Stockholm efter nuvarande anfallsoch
försvarsmedel kunde befara att angripas
ifrån sjösidan, skulle en undersökning af
detta farvatten genast öfvertyga: det en fiende
omöjligen kunde våga att intränga genom
desse flere smala pass, hvarest han äfventyrade
att lätt blifva både instängd och aldeles
nedskjuten utan någon undflyckt, samt att
för öfrigt första försöket kunde totalt hindras,
blott med sänkning af en så kallad storbåt,
om man icke ville låta honom inlöpa i den
af naturen till vårt försvar så väl danade
snaran.
Nyttan af uppmuddringen och fördjupningen
utaf de några hundrade alnar, som stänga
oss sjelfva från denna genväg, vöre deremot
aldeles utan beräkning, både för vårt verkeliga
försvar och för våra handelsfartyg, hvilket
vid första ögonblicket på chartan genast
visar sig, då hela vår flotta på några timmar,
skulle kunna härifrån, under en enda vind
utlöpa till Dalarön i stället för den långa omvägen
förbi Waxholmen, som upptager | af
compassen och ej medgifver beräkningen af
någon säker tid.
Huru Kongl. Maj:t och Kronan kommit
att taga del i Stäkes sundets uppbörd, utan
att det någonsin varit beräknadt såsom något
försvarsverk, visar dess följande historia. Ä
-
Den 21 Februarii,
573
garen till Boo Säteri, hvarest Stäkes sundet är
beläget, Hans Excellence Nicodemus Tessin,
begärte år 1704 Kongl. Maj:ts tillstånd att få
göra detta sund segelbart och derföre få åt„
njut* bom-penningar. Detta beviljades på vilkor,
att hälften af inkomsten skulle tillfalla
Kongl. Maj:t och Kronan efter 30 fri hets-års
förlopp; men då dessa förflutit, erhöll sonen
Hans Excellence Carl G. Tessin en förlängningaf
andra 30 frihetsår. Dess enskilte fördel hade
likväl icke uppfordrat den äldre Tessin till
större åtgärd än, att då en klippa mötte ett
ställe på 7 fots djup, fick det dervid bero.
Storbåtar kunde emedlertid befara det och med
en ringa afgift ersätta den obetydliga kostnad
som derpå blifvit nedlagd.
Under de sednaste frihetsåren hade RiksRådet
Stockenström blifvit ägare till Boo,£och
erhöll den ytterligare prolongation, att under
sin och sin hustrus lifstid få ensamme uppbära
taxerade afgiften; men efter deras frånfälle
inträdde Kongl. Maj:t och Kronan år 1809 uti
åtnjutande af den betingade andelen, hvilken
per medium för de sista 10 åren uppgått till
det ringa beloppet af omkring 11 a 12 Riksdaler
BancoSedlar om året, som jag med penningar
eller frälse ränta velat lösa, för att åstadkomma
något mera nyttigt af det stora tillfälle som
dertill erböd sig.
Om än mot förmodan man ville, efter en
undersökning på stället ändock fästa sig vid
ogrundade betänkligheter, att en invasion den,
574
Den 2 Februarii,
na segelled, möjligen kunde verkställas innan
något hinder hvarken förut eller vid bemälte
Stäkes sund hant verkställas, så funnes ytterligare
den för ändamålet ganska tjenliga och
lätta utväg, att genom broläggningar och försänkningar
i det smala Skurusundet, blott lämna
en passage, som med en storbåt eller dertill
inrättad pråm, kunde på ett par minuter
försänkas, hvarefter den obetänksamme hendén
ganska lätt vore aldeles instängd utan att derföre
ens behöfde lossas ett enda skott, om lika
försänkning derefter skedde vid Stäket. Men
all farhåga för en fiende i detta farvatten försvinner
ovilkorligen, om man blott gör sig
mödan undersöka belägenheten.
Jag tillstår gerna, att utom den allmänna
nyttan, äfven enskild fördel uppmanat mig
till förslaget; men då jag nogare beräknat den
stora vinst, som skulle tillskynda så väl handelsflottan,
som Rikets yttre försvar, om denne
så nära utväg till hafvet öppnades, är jag
färdig att för detta stora ändamål hembjuda
Staten min andel, till och med utan någon
serskild ersättning, om verkställigheten kan
ske med allmänna medel, eller på allmän be<
kostnad; men derest saken ej väcker den uppmärksamhet
jag anser den förtjena, itererarjag
min anhållan, att på föreskrifvit sätt få lösa
Kongl. Maj:t och Kronans andel, samt sjelf söka
åstadkomma denna, så högst nyttiga anstalt,
och att derföre få uppbära bompenningar
efter fartygens lästetal.
Den 21 Februarii,
Remiss till StatsUtskottet, äfvensom cornmunication
med medständerne, anhålles ödmjukast.
N:o 9.
Grefve Cronstedt, Claes'.
Jag får anhålla om Ridderskapefs och Adelns
uppmärksamhet, ej för att bestämma hu«’
ruvida deportation af lifstidsarrestanter, som af
Friherre Skjöldebrand blifvit föreslagen, är i
öfverensstämmande med våra närvarande lagar
eller kunna förenas med nya; men endast för
att visa motsattsen af hvad Friherre Björnstjerna
anfort, såsom att dylike företag skulle blifva
för kostsamma för Sverige, hvartill exempel
tagits från England, där kostnaden för
hvarje deporterad till Botany-baij uppgifvits
till 200 Pund Sterling, eller efter nu varande
cours 2400 R:dr Banco. Med förutsättning att
våra lagar det tillåta och att i ministeriel väg
en dylik traktat skulle kunna afslutas, skall jag
visa möjligheten att för Sverige åstadkomma
denna deportations eller transportkostnad. Trotigast
skulle en dylik tractat kunna uppgöras
förr med Holland än med England, helst detta
rikets Colonier belägne under ett hetare
climat än Englands, äro mera utsatte före, att
de ditsände personer förr än i vanlig ordning
bortdö och således äro i mera behof att erhålla
understöd af arbetande armar, då England
däremot i anseende till sin egen tillräckeliga
tillgång på förbrytare, hälst deportation till
576
Deri 21 Februarii,
dess Colonier äfven inskränkes inom vissa år
och ej aldeles för lifstiden, sannolikast ej skulle
ingå i underhandling härom. Det är ganska
rigtigt att en Engelsk deporterad kostar
Staten 200 Pund Sterling, men får jag upply*
sa alla de omkostnader som deruti ingå:
1:0 Får man ej reducera Engelska pen»
ningar till vårt mynt efter nu gällande cours
och derefter beräkna ett lika förhållande af
omkostnader i bägge Länderne. Olika Länder
hafva olika priser på vahror, grundade på
olika produetionspris, och alla dylike effe*
eter som ingå i allt hvad Sjöväsendet tillhörer
jemte födoämnen äro i så olika pris i Sverige
mot i England att med säkerhet kan antagas,
det alla omkostnader för en deporterad från
England skulle för halfva summan kunna från
Sverige utföras.
2:0. Transportkostnaden, som i England
är ganska dyr och som aldrig sker på Kronans
fartyg, utan antingen på hyrde Handelsfartyg
eller på Ostindiska Compagniets skepp,
utgör den betydligaste delen af omkostnaderna.
3:0 Dertill kommer att hvarje deporterad
erhåller ett bohag i Stackn Port-jacson vid
Botany-bay med tillhörande verktyg om han
kan något handtverk, men eljest ett dylikt på
landet med kreatur och tillbehör, för att odla
den honom anviste jord-delj och
4:0
Den 21 Februarii.
*77
4:0 Dessutom på endera stallet eft lämplig
tids underhåll i födoämnet! och utsäden, till
dess han genom sitt arbete hunnit förvärfva
sig det nödtorftiga tili sin bergning.
Med dylik af Engelska styrelsen'vidtagen
Omsorgsfull omvårdnad blir visst ej den summa
af 200 pund stor, men kan aldrig kamma i
fråga att utgifvas af annan Nation ån den
sorn sjelf cöloniserar. Jag anser att endast
transportkostnadeh af de deporterade skulle
drabba Oss ifåll en Sådan öfverenskommelse
kunde åstadkommas, och går att uppgifva dess
kostnader på antagen supposition att densamma
med Holland vore uppgjörd. Då det kunde
blifva hörå ställen dit deportation kunde ägä
rum, såsom till Texel Och Amsterdam, till
Surinam eller till Batavia. Dessa äro de 3:ne
ställan jag antagit sorn grund för beräkningen
af kostnäden (hvarvid återségling hem äfven
beräknats) då den första transporten ellef till
Tekel kunde verkställas på 6 Veckof, den andra
eller till Surinam på 6 månader och den
sedaare eller till BataVia på 9 måhader. Då
Kronan för det närvarande äger ett passande
Jastdragarö-färtyg nytt och i godt stånd, hvilket
efter beräknihg af i Ertglähd antagen grund
för dylik på längre väg varande transport ef-i
ter 1 läst per matt, skulle kunna rymma 100
persöner utom sin besättning, proviant och
Vatten för den behöfliga tid af hela resan, synes
mig andra utvägar af endera större fartygs
antagning sorn förhyrde eller «om inköp för
Mil. till Ridd. «. Ad. Pr. x Band. 37
57»
Den 2 1 Februarii,
att på en gång transportera alla de nu varande
lifstidsfångar, aldeles olätnpelig och ej svarande
mot de drygare kostnader sådant skulle
medföra. Jag har således antagit att detta fartyg
skulle dertill begagnas och att årligen så
länge det funnes lifstidsarrestanter att transportera,
det skulle afgå till en bestämd ort.
Då en serskildt inredning å fartyget fordras
för att så val med säkerhet som omvårdnad
kunna bevara och bevaka genom ett litet antal
besättning en sådan mängd brottslingar, ej
egentligen tillhörer sjelfva transportkostnaden
och dessutom en gång gjotd, begagnas sedermera
beständigt, bör denna kostnad serskilt
upptagas och tror jag att 5000 R:dr Banco
dertill är tillräckliga (fastän sängkläder m. m.
deruti inbegripes.) Dessutom får ytterligare
5000 R;dr Banco såsom anslag ej drabbande
transportkostnaden af enahanda orsaker som
hvad inredningen angår, anslås till de högst
behöfliga nauticala instrumenter som hvarje
Kronans fartyg borde vara försedda med för
dess säkra navigering på så afiägsne seglingar,
men sorn nu ej finnes , hvarvid jag lår blott
nämna som exempel för att visa att summan
ej är lör stor, det ett longituds ur ensamt kostar
joo a 150 Pund. Då detta fartyg bemannas
med befäl och gemenskap 34 man inalles,
afiönade i enlighet med gällande reglementen
med någon tillökning för gemene man, provianten
för att på så lång tid och i dessa heta
climater kunna bevaras mot skada, med all
sorgfällighet anskaffad, är upptagen till ett
dubbelt pris mot hvad den nu vanligen kostar
t)rn 21 Febniarii,
579
samt en efter behofvet påkallad summa för
lotspenningar m. m. uppgår kostnaden af 9
månaders resa till 20*000 R:d, af 6 månader
till 14,000, af 6 veckor till 2,500 R.*dr Banco.
Dessa summor delade med 100, visar att omkostnaderne
för en deporterad till Texel blir
25 R:dr, till Surinam 140 och till Batavia*
200 R:dr Banco. För det närvarande lärer
lifstidsarrbstanternes antal ej öfverstiga 350,
och då troligen detta slags brottslingar ej årligen
i den grad tillväxer att sedan det nu varande
antalet genom 4 års afsändningar blifvit
verkställd, dylika expeditioner ytterligare
behöfdes att årligen utföras, så blefve
derefter ders» deportationer sällsyntate och i
följd deraf penning®-besparingar. För det
närvarande är ungefärliga omkostnaderna för
en litetidsarrestant efter 3 sk. om dagen, bröd
efter 3 tunnor råg och korn årligen, samt kläder,
sängkläder, minst 55 R:dr Banco, hvaraf
finnes att ej fyllest 4 års nuvarande underhåll
motsvarar kostnaden för dess borttransporteran»
de efter det hogsta priset och således ett tydligt
bevis att det för Staten äfven i pecuniert
afseende vore en vinst att genom deportation
blifva dessa brottslingar qvitt.
Isbo 10.
Herr af Borneman, Johan Arom
De pligter som vidhäfta Embetsmannen
äro icke ansamt bestämde inom gränsen af dess
Den 21 Februarii.
énskildta tjensteåligsanden. Ofta framställer
sig omsorgen för underhafvande® rätt och billiga
kraf i samma parnell med des personella
skyldighet»*:.
Under denna synpunct betraktar jag dea
post i Statens tjenst jag innehar och torde således
yttrandet af min känsla för andras rättvigande,
så mycket mindre böra ogillas, sora
föremålet innefattar en redan vid förra Riksdagen
af Riksens Höglofl. Ständer behandlad
och billigad sak, nemligen HvarfsStaternas berättigande
till inqvarteringsersättning vid Örlogsflottan
i Carlscrona, Eskaderoe i Stockholm
och Götheborg. Det återstod likvist till
utredande, huruvida dessa Stater kunde anses
åtnjuta eller icke åtnjuta denna fördel i de
löningsvilkor dera redan voro förunnade.
Graderingen af dessa Staters förbättrade,
oftast endast förändrade, någon gång försämrade
Lönings-Stat ifrån år 1774 till år 1816,
synes vara utredd genom Förvaltningens af
SjöÄrenderne till Kongl. Maj;t underdåniga
utlåtande af den 13 April 1819} men hvaruti,
jemte förvaltningens gemensamma erkännande
af berörde Staters rätt till full inqvartering, i
likhet med deras vederlikar vid Flottorna,
framställes alternativ, att med halft belopp e.
mot hvad deras vederlikar bestås, godtgöra
dem.
En af Förvaltningens Herrar Ledamöter, Amiralen
m. ra. Friherre Lagerbjelke vitsordad
Den 21 Fehr narn.
ä ena sidan genom en närmare local-kännedom,
å den andra, såsom verkställare af den
reglering inom hvarfc-staterna, sorn på Kongl.
Majits Nådiga befallning tillvägabragtes år
1816, förenade sig icke i detta sednare alternatif
hvadan han i serskilt betänkande, bilagdt
förvaltningens förberörde underdåniga yttrande,
utvecklade grunderna för denna skiljagtiga åsigt,
och förenade sig Herr General-Amiralen
m. m. Friherre von Stedingk till alla delar i
denna af Herr Amiralen Friherre Lagerbjelke
yttrade tanka.
Häruppå b3r Kongl. Maj;t, med tillkänna,
gifvande a i dess Nådiga afsigt, att inför Rikets
Höglofl. Ständer föreslå nödvändigheten
af ett serskilt anslag till omförmälte behof»
hvilket af Statsmedlen, utan betungande af
Flottans nybyggnads och underhållsfond, borde
beviljas och, till den ändan ytterligare förständiga!
Förvaltningen af Sjöärenderne» att i
underdånighet inkomma med förslag till den
inqyartcrings-stat, hvilken i Förvaltningens
ofvanbercrde underdåniga utlåtande af den 13
April 1819, blifvit i sista rummet tillstyrkt,
sorn vill säga, beräknad till half inqvartering
emot dea som Hvarfs-staternas vederlikar vid
Flottorna åtnjuta»
Då man härutaf måste göra dan slutsålts,'
att|Kongl. Majit i. denna fråga endast fästat sig
vid andra alternatifvet i oftabemälte Förvaltningens
underdåniga yttrande, är också att be«t
fara» att i dea proposition Kongl. Majit Når
Den 21 Februari i.
digst i detta ämne Riksens Höglofl. Siänder
förelägger, de bevekelsegrunder som påkalla
första alternativet, eller desse Staters berättigande
till full inqvartering i likhet med hvad
deras vederlikar vid Flottorna i Nåder bestås,
icke komma att åtfölja den Nådiga propositionen.
Med denna anledning är det, som jag
vördsammast anhåller, att detta mitt ödmjukaste
anförande tillika med bilagde j:ne afskriften
Litt. A B. och C. må till StatsLJtskottet
blifva remitteradt , på det att när frågan
där förekommer, den då i hela sin vidd må
blifva upplyst.
Fyratio års erfarenhet, hvarunder sex åra
befattning såsom Constitutions-DepartementsChef
vid Örlogs-Flottan, har nogsamt fästat
min öfvertygelse vid den sanning: att förfördelande
i rättvis belöning slappar och nedsätter
arbetshågen hos arbetaren , tröttar befälet
och småningom tillintetgör ali besparing för
Staten, som grundas på den physiska kraftens
bekostnad.
Åfven för mig kan StatsVerkets knappa
tillgångar icke vara helt och hållit okända,
men deras tillräcklighet måste icke böra sökas
i en njugghet, som återkastar motsatt verkan
för det ändamål hvarifrån principen för deras
första tillitande utgår.
Jag kan icke betvifla Fäderneslandets o
-
Den 21 Februarii,
583
umgängliga behof af ett sjö-försvar och deraf
den absoluta nödvändigheten att till dess danande
och underhåll, disponera skicklige arbetare,
hogfulle och kunnoge tillsyningsmäni
sådana egenskaper tillvinnas icke genom knappa
, ja orättvisa löningsvilkor för dessa personer,
hvarom jag, under den direction mig lemnats
öfver constructionsarbetena å Örlogshvarf-i
vet, haft nogsamt tillfälle öfvertyga mig.
Med lugn skulle jag afbidat följderna af
hvad i denna fråga hittills tillgjordt blifvit,
om icke anförde omständigheter till någon del
rubbat min tillförsigt. Jag anser denna rubbning
redan då förhanden, när omförmälte hvarfs
stater blifvit, från första hand, i underdånighet
föreslagne till half inqvarteringsersättning
emot deras vederlikar. Denna till sin natur obilliga,
till sina följder visserligen skadliga
nedsättning, skall, i enskilt afseende mäst kännas
inom dessa staters underbefäl, hvilkas löningsvilkor
dessutom, i förhållande till deras
utomordentligt trägna och dageliga, ja i afseende
till material behandling och arbetsdrift,
ansvarsfulla tjenstgöring icke uthärda den ringaste
jemförelse med en stor del af deras vederlikar
och icke ens med sjelfva arbetarens,
till hvars ledning och anförande detta underbefäl
blifvit tillsatt.
Jag framträder således i denna fråga icke
allenast med behjerteniieten för misslåttade underhafvande
anspråk, utan tillika med den varmaste
känsla för det mål som fästar mitt kall
384
Sen 2i Februetriu
vid fäderneslandets
en sådan känsla är i beroende af och i ett snalogt
färhållande till Styrelsens mer eller mindre
conseqventa disposition af de medel son?
alu RiksStatens, behof i denna väg utgå»
N:o n.
Herr Gripenstedt, Jacob:
Att ingenting fordrar, så mycken eftertal,
ka, klokhet och försigtighet sorn hvarje r.y,
ppptänkt samlundsinrättning eller någon för
behofvet påkallad Statsförfattning, har erfarenheten
nogsamt bevisat.
Grunden för desse borde och måste ju nöd»,
vändigt vara statens och samfundets nytta och
fördel, men då detta ändamål så ofta förfela*.
Och enslutlig obotligskada deraf uppkommer, så,
är klart att inse, att sjelfva planen varit illa
Uttänkt och medlen, lika så illa beräknade ,
som följderne i framtiden påräknade. Detta
allt se vi nu genom ett alltför klart förstorings,-  glas uti inrättningen af de nu ändtligen afledne
högst förderflige Disconterne, sorn uti sin
hastigt timade bråd-död, gjorde följden ännu
plyckligare. Dernäst, och med lika lysande
förbländning för det allmännas gagn framträda
de SpannmålsDirection, och har nu,i sine många
omväxlande operationer, visar de oväntade
resultater, som gifva de förutnämnde föga efter
i märkvärdighet och förhållningsmethod; Då be
-
Ben 21 Februarii;
S&5-
vrsea äro klara och tydelig®, hör viii icke eller
framställningen af det sannfärdiga blifva anstötligt
för hvar och en sorn älskar mera kärnan än
skalet. Jag skall derföre med lika enkelhet sora,
korthet, framställa hvad jag sjelf funnit, sett
och erfarit af Magazinsinrättningeps åtgärder
i, den province där jag är bosatt. Allmogen
eller jordbrukaren som höstetiden nödgats afleverera
sin spannemål med stort besvär och
kostnad enot minsta beräknade pris, har seder»
tnera om vårtiden, då han behöft undsättning,,
piåst låna ur magasinet till ungefär en tredjedel
högre pris, än han inlefvererat, en skuld der*
staten likväl bordt försträcka utan åker till
den betryckta jordbrukaren. I de öfrige länen
af riket har olika förhållande gjort olikaeffecter,
dopk alla i större eller mindre mån.
tryckande;; och torde många ännu i denna stund
befinna sig i betryck för en skuld som utpräs-'
sat deras reelaste tillgångar. Felagtigheten uti
en sådan organisation är synbar, hvarföre jag
anser hela inrättningen nu mera alldeles utan,
ändamål, och önskade i dess ställe inrättningen
af Socknemagaziner mera utvidgad och
allmän i synnerhet sorn ett så enormt qvanr
tura af upplaggd säd sorn d.et förr omnämnda,
aldrig kan vara behöfligt inom landet, sedan
potatoesodlingen nu mera hunnit till den höjd;
att den i missväxtår kan lemna den största,
och oftast nog tillräckliga bidrag till lifvets,
bergning I den socken inom hvilken jag boir;-  är ett Socken-magazin inrättadt, grundadt och,
börjadtmed en afgift af en skäppa säd på hva^
586
Deri 21 F ebni arti.
je fjerding, uti ett par goda år och med ett
föreskrifva reglemente tor inrättningen och styrelsen
, det Kongl. Majit i nåder stadfästat.
Detta har genom lån på de lindrigaste vilkor
genom räntorne uppstigit till en fond af 100
tunnor af hvarjehanda säd och således redan
tillräckligt till understöd vid infallande missväxt,
för en socken af 35 och § mantal,
hvarföre den nu öfverflödiga sädesränta användes
tili de fattigas understöd. Vid denna enkla
men ändamålsenliga inrättning behöfvas
inga embetsmän och ingen betjening som betungar
staten. 2:ne välkände socknemän åtaga
sig tourvis förvaltningen af magazinet utan
all aflöning och ingen olägenhet af råttor
och masks åverkan har blifvit förspord, åtminstone
ej af de stora, som endast lärer hålla
sig till de större inrättningarne. Ingen commerce
kan heller äga rum, vid denna enkla
och anspråkslösa inrättning, till någons skada
och töi fäng och ingen balance uppstå genom
förvaltarens orediga förvållande; med ett ord;
Sockenmagaziners inrättande i alla provincer,
skall efter all min öfvertygelse med dubbelt
mera nytta uppfylla sitt ändamål, än Kronomagaziner,
och indragningen af så väl styrelsen
som dess vidlyftiga betjeningslöner, blifva
en stor besparing för staten.
Hvad nu åter å en annan sida gjordt den
så kallade possessionaten en betydlig tunga,
är den dryga sexprocentsräntan för lån så i
Disconten, som andre publika verk; jag hemställer
derföre, om icke alla sådane Cassalån
Dm 21 Februarii,
för hvilka fastigheter äro hypothicerade borde
åtnöja sig med 4 procent, då en redan
högt stigen fond icke tillvägabringar någon
nytta i Cassahvalfven och då Disconten på säker
borgen gjordt sine utlåningar, kunde och
borde val den kunna anses lika god som den
ofta osäljbara jorden och derföre på enahanda
grund åtnöjas med 4 procent.
För andra penningelån , synes mig ingen
bestämd ränta böra äga rum, ty den följes dock
ej, utan skulle det vara hvar och en fritt, att
handla med denna dyra vara bäst han kunde,
och blefve följderne alltså hvar Och ens ensak*
Dessa mina på grundade skäl gjorda framställningar,
anhåller jag vördsamt måtte af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt de öfriga
respective Stånden skärskådas och till
vederbörligt Utskott remitteras.
N:o ia.
Herr von Hartmansdorff, Augufl:
Under den enskildtes närvarande förlägenhet,
StatsVerkets utblottade tillstånd och
oförminskade fordringar för Statens behof, bör
man, om nationens framsteg i upplysning och
välstånd, ej genom den allmänna penningebristen
skola hämmas, vara betänkt på hvarje
möjlig utväg att bestrida Statens förnödenheter,
utan de skattdragandes ytterligare betun
-
$8$
Pen ar Fe&runxii.
gande. I sådant ändamål tillåter jag mig göra
följande vördsamma framställning:
Svenska Staten, eller Kronan, äger* öfver
liela riket, en mängd byggnader, som för Statens
räkning böra underhållas, ecb som, mer
eller mindre fördelagtigt användas i de serskilt^
Styrelsens grenar. För att veta dels om man
icke skulle kunna afhända sig en del byggnader,
såsom öfverflödiga, mot contant betalning,,
dels om icke de, som bibehållas, skulle kunna
begagnas bättre och gifva större afkastning
eller besparing, än hittills, borde man bestämdt
känna, dels hvilka och huru mångå byggnader
Kronan äger, dels hvartill och på hvad
vilkor de användas. Då nya och kostbara
hus icke sällan inköpas eller uppföras för
Statens räkning, antingen till krigsbehof eller
Magazinslnrättningens, e]Jer den civila Statsförvaltningens,
i dess mångfaldiga afdelningar,,
så frågas om icke gamla byggnader i samma
mån blifva fediga och umbärliga? Om do
bibehållas^ gifva, eller bespara, de någon hyra
för kronan, eller kosta de blott att hålla i
Stånd, och hafva icke obehöriga personer der
Och hvar innästladt sig till begagnande af fria
husrum m- m. som Staten icke borde bestå?1
För vinnande af önsklig upplysning i dessa
afseenden och rörande möjligheten att göra
försäljningar eller besparingar åt kronan, föfeslås:
Att
Riksens* Ständers Statsutskott
måtte genom vederbörande infordra
Den 21 Februcit-ii*
Upplysning, från alla styrelsens grenar
hvilka och huru många byggnader
Kronan, eller Staten äger? huru
och af hvem de begagnas? med
hvad rätt de till ett eller annat ändamål
användas? och om de dertill
äro oumbärlige?
\
Ifrån dessa uppgifter torde väl åbygnaden
på indeldta boställen, hvarom särskildta
författningar gälla, böra i allmänhet vara un.
dantagen; men Om sådana boställen blifvit indragne
och till andra ändamål anslagne, såsom
om Regeringen t. ex. i följd af 23 §. i
sistledne Riksdagsbeslut, indragit någon del af
den umbärlig» Skogs- och Jägeribetjeningen,'
och till kronans nytta, på annat sätt, användt
dess boställen och indelningar etc. så
synas äfven dessa förändringar böra uppgifvas.
Man bör förmoda, att vederbörande Embetsverk
hafva noga reda på Statens egendom,'
för att genast kunna gifva dessa upplysningar,
och, i sådant fall, bör nyttan deraf, under
Riksdagens lopp, kunna komma Riksens
Ständer till godo. Skulle vederbörande Embetsverk,
mot all förmodan, icke vara i stånd
att så snart meddela StatsUtskottet dessa underrättelser:
så torde de, efter Riksdagens slut,
böra lemnäs till Riksens Ständers fullmagtigs
i RiksgäldsContoiret, för att framläggas för
Riksens Ständer, innan nästa Riksdag samman*
trädande Revisorer, och åtfölja deras öfriga
590
Den 21 Februarii,
granskningsberättelse till kommande Ständer,
angående StatsVerkets tillstånd och förvaltning,
ej mindre i denna, än öfriga delar.
Om denna motions remitterande till Statsutskottet
anhålles ödmjukeligen.
N:o 13.
Herr von Hartmansdorff, Augufi;
En vetenskapsidkare bland mina vänner,
har fästat min uppmärksamhet på behofvet af
ett Statsbidrag till befrämjande af ett vettenskapligt
ändamål; det nemligen, att sätta det
härvarande under Kongl WettenskapsAcademien
stående Astronomiska observatorium i
stånd att någorledes svara mot sitt syfte, igenom
erhållandet af medel till erforderliga instrumenter.
Då jag nu går, att öfverlemna
detta ämne till Hnglofl Ridderskapets och Adelns
och de öfrige Ståndens behjertande, bör
jag begynna med en korrt framställning af
denna inrättnings uppkomst oeh närvarande
tillstånd.
Kongl. WettenskapsAcademien erhöll tom:
ten till sitt Astronomiska observatorium, jern
te kringliggande sandbacke af Stockholms Magistrat,
1746. Konungen skänkte året derefter,
till begagnande vid observatoribyggnaden, allt
tegel, som fans i ett hus, hvilket för det nya
Slottets uppförande måste nedrifvas: Claes Grill
Deri si Februarii.
591
lemnade till ifrågavarande ändamål, och på
de fördelaktigaste vilkor, ett lån af 80,693
Daler kopparmynt, som, redan 1759 var af
Kongl. Academien tillfullo återbetalt. Friherre
Hårleman gaf planen lill observatorium,
hvartill grunden lades 1748; verkställigheten
besörjdes af Grefve von Seth och inrättningen
invigdes 1753 i Konungens och Drottningens
närvaro. Astronomiske observatoriibyggnaden
har således mäst genom enskildtas bidrag, och
utan Statens betungande uppkommit. Likaså
har förhållandet varit med de dertill hörande
instrumenter.
De första instrumenterna, 3 till antalet,
lära, på Konungens bekostnad blifvit inköpte,
och de, jemte arne andra, hvaraf det ena blifvit
nyttjadt vid sista Lappska gradmätningen,
och ett uhr, utgöra allt hvad till astronomiska
observationers anställande i Stockholm,
blifvit nied andra än Academiens egna tillgångar
anskaffadt. Det har varit alldor otillräckligt,
och man har länge med bekymmer
kännt, att dessa hjelpmedel vore föga svarande
mot den noggrannhet, hvartill den practiska
astronomien för närvarande uppstigit. Academien
har derföre genom egna hopsparade
penningar, beredt sig möjlighet att från Munchen
beställa ett nytt fullkomligt Transitinstrument
, det oumbärligaste bland alla dem,
som saknas. Det kostar omkring 2,500 R:dr
Banco, utom de blifvande betydliga utgiherne
vid dess uppsättande och har till den grad
medtagit Academiens tillgångar, att man ej
Den. 21 Fäbruaril.
kan hoppas, att ifrån dess Cissa se de öfriga
bristerna afhjelpta, förr än efter långa mela
lanryrader af tid, lika hinderliga för vettenskapens
framsteg hos oss, som för den täflan
i verksamhet, hvarifrån Sveriges astronomer
så länge varit utestängde ■, alltid på ett förödmjukande
sätt brydda vid besök af utlänningar,
sorn Velat underrätta sig om observatoriernas
tillstånd i vårt Fädernesland,
De Astronbmiska öbservationsanstålterha
i Upsala och Lund kunna, ännu mindre ari
den i Stockholm, uthärda någon jemförelse med
dem, som finnas i grannrikena. Tvenne nya
obsetvatorier hafva på Statens bekostnad,blifvit
uppbyggda för universiteten i Åbo och
Dorpt, samt utrustade med ett så utsökt förråd
, af mångfaldiga instrumenter, att de ej
öfverträftas af dem i London och Paris. I
Preussen har likaledes, fastän midt under krigsoroligheterna,
observatorium i Königsberg uppetådt,
hvilket redan lemnat de förträffligaste
bidrag till Astronomiens fullkomnande, och i
Berlin hafva instrumenterne blifvit kostbart
förökade* Det sednare har äfven varit händelsen
i Köpenhamn; och i Christiania, hvarest
byggnaden, der observationerna anställas
Väl är ringa, men användbar, försköt StatsCassan,
enligt Koögl. Maj:ts beslut af den 23
Mars 1816 till inköp af astronomiska Instrumentet
en summa af 600 Pund Sterling, eller
efter nu varande myntvärde, nära 7aoo Riksdaler
Banco,
Hos
Den 31 Februarii,
Hos oss allena saknas ännu ett kraftigt och
i astronomiens närvarande skick, fördenna del a£
naturvettenskaperna, nödvändigt understöd, värdigt
ett folk, som alltid med stolthet bör på-*
minna sig, att ur dess sköte framträdt Naturalhistoriens
förnämste grundläggare och chemiens
namnkunnigaste idkare; samt att det ägfc
en Wargentin, som delade rycktbarheten med
sin tids största astronomer. Den utgift
af omkring 5000 Riksdaler som Staten bestod
till vår Svenska gradmätning vid polcirceln, haf
lemnat ett resultat, lika vigtigt för de undersök*
ningar afsamma slag, hvarmed Europas practiska
Astronomer ännu sysselsätta sig, som ärofullt
för den man, jag menaf Professor Svanberg,
af hvars utmärkta skicklighet det hufvudsakligäst
framkallades; men hvilken, ty
värr, icke kunnat ytterligare i Astronomiens
återstående forskningar tillbörligen begagnas
eller anlitas, i brist på dertill erforderliga, nog
pålitliga instrumenter. Att följa med tide -  hvarfvets framsteg 1 upplysning, måste vara
vettenskapsmannens högsta önskan, och att
med dem förena sitt namn, hans Största ära.
Denna delas naturligtvis af hans fosterland*
och dess liknöjdhet för hans framsteg och
afa, skulle vara liknöjdhet för hela samhället
i bägge afssenden. På desse skäl, och då erfarenheten
visat, att aldrig någon brist på
kunskapsförmåga hos våra landsmän blifvit
förspord, då de någorledes ägt medel att ut^
Veckla den, anser jag ett Understöd afstatsme*
Bil. till Ridd. 0. Ad, Pr. I Band» 38
Dm 21 F chrit®'i t.
del böra gifvas till inköp af de angelägnaste
astronomiska instrumenter, som till en början
borde för Observatorium i Stockholm anskaffas.
De äro:
i Heliometeri sorn i Munchen
kostar
1,4 3° Floreneiu
i Cometsökare
468 —
1 Meridiancircel
i,8oÖ
I Achrometiskt Teleskop 692 .—
1 Pendelur — 35b
Summa 4700 Florenerj
eller efter nu gällande cours, ungefär lika
Inånga Riksdaler Svenskt Banco, på stället^
transporten hit oberäknad. Föreslås alltså:
Ätt Riksens Högloflige Ständer
måtte till detta ändamål bevilja
Kongl. Wetten skaps Academien, i ett
för allt 5000 R:dr Banco, eller något
öfver två tredjedelar af den summa,
som blifvit Observatdtium i Chrir
stiania beviljad.
Hvarom Remiss till StatsUtskottet begäres.
N:0 14.
Herr von Franchen, Åugiift:
Uti Herr Montgommerie# den 1% dennes
Den 21 Februarii.
595
framställe önskan att Riksens Ständer skulle
förändra Arméens nu varande organisation i
Inspectioner och Brigader kan jag alldeles icke
instämma, emedan jag anser det vara utom
gränsen af Ständernes befattning, och då en
alskad Konung aldrig vill göra några ingrepp
i våra rättigheter j så böra vi vara så mycket
hiera nogräknade att ej misstaga oss, på de
rättigheter^ som tillhöra Honom och icke oss
■C
e ~ V ' t ■ • '> , ^ 1 ' O, j . : .
Om Herr Montgommerie trott sig äga
skäl, att framställa saken ur den synpunkt
ätt Indelningsverket rubbats genom åtskilige
(ChefsBoställens söndring från de Regementet
dit de en gång för alla varit anslagne, så skulle
Herr Montgommerie iagttagit hvad 29 §i
Riksdagsordningen föréskrifver emot Konungens
föredragande i Comrnåndömål. Men som
detta ej skéttj så lärer Herr Montgommmeries
motion, så stäld den nu var, icke ens kunna
upptagas. Jag kan icke neka att efter min
öfvertygelse, äro de skäl Herr Montgomerie
anfördt emot förenämnde organisation alla ganska
grundade och att kanske ändock flera af
®amma beskaffenhet kunnat tilläggas, hvaribland
ej må förgätas, den olägenhet Konungen
kan komma att vidkännas, om vid någon
hastigt inträffad orolighet Han vöre. föranlåten
ätt i stället för hvad förr varit öfligt kunna
lemna befälet till den .Generalsperson som
bade mästa förtroendet, nu lemna till det
äen på stället varande Inspections- eller BrigädChefeo,
utan afseende på dess skicklighets
596
Den 21 Februari!.
Hade vi en Armée af flera hundratusen
man och en Armée i jemn activitet, så vore
visst den organisation nyttig och kanske äfven
nödvändig.
Att GeneralAdjutanten för Arméen onekligen,
då han ej har med alla RegementsCheferne
directe att befatta, igenom oftanämnde
organisation, är betydligen lättad
i sina göromål, är lika gifvet som att
denna lättnad ej kan vara nödig, då man eftersinnar,
att han nu har hos sig till tjenstgöring
anslagit 8 Adjutanter, och när vi ännu
hade Finland qvar skötte en och samma General-Adjutant
Stockholms Garnizon, Finska
Arméen omkring 14 Regementer, Pommerska
Regementerne och] Svenska Arméen,
utan mera biträde än af 2:ne Adjutanter. Häremot
kan visst invändas att skrifverict något
ökats genom conduit-listor m. m.; men denna
tillökning kan väl ej borttaga mera tid än hvad
den tiden åtgick till expedierande af de då oupphörliga
större och mindre uniformsförändringar,
som nu lyckligtvis mera sällan inträffar.
Vore jag i tjenst, skulle jag anse mig
partiskt om jag talte antingen för eller emot
denna sak, men nu anser jag yttrandet af milia
tankar tillåtit, och som äfven jag, fast i ringa
mån contribuerar till alla extra utgifter, så
anser jag mig berättigad att vördsammast anhålla
om Herr Grefvens och LandtMarskalkens
proposition, det vi i underdånighet hos
Kongl. Majit'- anhålla, att af de skäl Herr
Montgommerie uppgifvit och jag nu tillökt,
Den 21 Februarii.
597
Arméens organisation i Jnspectioner och Brigader
måtte upphöra samt lika som GeneralAdjutantsExpedition
för Arméen förändras så,
att alla Regementer återfå de för dem anslagr.
e Chefsboställen 6amt de contante lönernes
antal blifva sä mycket sig göra låter minskade;
hvilket allt i fail Kongl. Maj:t så i Nåder
för godt finnér lätteligen bör kunna ske,
utan afvagtan på nu varande Herrar Inspections
och BrigadChefers frånfällen, emedan,
om jag ej för mycket bedrager mig, det åtminstone
är anledning att förmoda, att hvarje
General gerna återgår till RegementsChefs befattningen
och hvarje Regementschef till ÖfVersteLieutenantstjensten,
dä de dermed veta
eig kunna tjena sitt fädernesland.
N:o 15.
Herr Bruncrona, Nils Abraham:
I egenskap af Chef för Lotsinrättningen i
Riket, vägar jag några ögonblick utbedja mig
Höglofl. Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
, för att i afseende på den Lotsbetjeningen
ålagde bevillning anföra några anmärkningar,
hvilka äro lika påkallade af mira Etnbetsmannapligt
som af min rättskänsla. Alltifrån
Lotsinrättningens första början på 1500-  talet, dess fullkomliga organisation 1696 och
ända till 1S10 års Riksdag, hafva Lotsarna
varit för deras personer, i likhet med gemenskapen
vid Arméen och Flottorna, undantagnc
593
Den 21 Februarii.
och befriade från bevillning® erläggande; tili
Staten.
Vid sistnämnde Riksdag" funno Riksens
Högloflige Ständer, det oagtadt för godt att
annorlunda derom förordna, och till följe hvar.
af Lotsarne ej allenast ålades den personela
eller skyddsafgilten , utan ock bevillning till
ett så högt belopp, att den för mången Lots
öfversteg lönens och Lotspenniogarnes sam^
manräknade summa.
Uppå ett sådant förhållande fastad/e jag.
vid i8i7'års Riksdag, Riksens Ständers uppmärksamhet,
med anhållan att rättvisare och
billigare grunder måtte vid Lotsarnes taxerande
för framtiden blifva föreskrifn.e och isgttagne;
enär det högst mödosamma och an~
svarssfulla Lotsmannayrket, så vä! under krig
som fred, fullkomligen berättiga Lotsarna till,
enahanda förmåner, som de, hvilka bi,ifvitt
soldater och båtsmän i alla tider förunnade.
Uppå dessa framställningar behagade Riksens
Ständer göra det afseende, att Lotsbetjeningen
blefvo till taxering fördel te uti tern ojasser, på
sätt 11 Art. 2 §. af nu gällande Bevillmngsstadga
derom föreskrifver.
Men ehuru dessa taxerjngs,grunder visserligen
blefvo mindre tryckande än de iSiostadgade,
äro de likväl i afseende på locala förhållanden
och den individuella lotspenningeförtjenstens
stora* olikhet, som för den ena
Lotsen af samma grad, kan uppgå till 100
Den 21 Februarii,
m
p&h föf den andra af högst 2 R:dr om året,
af sådan beskaffenhet, att de nu gällandegrun|>er
svårligen efter billighet kunna tillämpas;
och na så mycket mindre, sedan Ko,ngl. Majit
pnder den 20 Junii 1820 behagat i Nåder föri
klara Lotsinrättningen för ett militairiskt verk
och gi i vit densamma en derefter lämpad nyorganisation,
hvilket förutsätter Lotsarnes rättighet
till enahanda förmåner, som gemenskapen
yid arméen och flottorna åtnjuta.
Uppå dessa anförde beyekelsegrunder,
till vinnande af rättvis ändring härutinnan,och
till bevakande af Lotsarnes rätt, har jag trott
mig böra vördsamt till Högloft. Ridderskapet®
och Adelns bifall hemställa:
1:0,> Att alla i; tjenst varande Lotsålderman,
mäster och secund lotsar samt lotslärlingar,
måtte på sätt 11 Art. 1 §. 1 momentet
och IV Art. 3 §. t momentet af BevillningsFörordningen
derom, stadgar, blifva från bevillningserläggande
frikände, så framt deras,
lön och lotspenningeförtjenst m. m, icke öfverstiga
a 00 R:dr om året,
2:0. Att enligt föreskriften uti sist åberopade
författnings III Art. 1 §» 6 mom- OGh,
sista meningen, lotsarne måtte i likhet medge’!
menskapen, vid arméen pcb, flottorna blifva ifrån
Tobaksconsumtionsafgiften befriade, emedan
nämde öfverflödsartikel, med billigt afseende
uppå lotsens hårda yrke, är för honc^ä
ett oundgängeligt behof.
Den 21 Februarii,
N:o 16.
Herr von Arbin, Axel:
Vid det vanlottade skick, hvaruti Kongl.
Wendes Artillerie Regementes befäl uti Christianstad
i afseende på inqvarteringsförmon s?g
befinner är det min skyldighet å detta ämne
fästa Höglofl. Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet.
Som Christianstad är en liten och trångbygd
stad, samt Borgerskapets antal ringa och
i allmänhet deras förmögenhet inskränkt hafva
alla tider inqvarteringsfrågor föranledt klagomål
och tvister, hvars resultater aldrig blifvit
till förmon för militairen, ej en gång svarande
mot deras billigaste fordringar. Vanligen
åberopas af stadens inqvarteringscommission ,
dels gamla privilegier, dels 1720 års inqvarteringsordning
, hvilken senare svårligen med
de mäst inskränkte anspråk i nu varande tider
låter sig tillämpa. Yngre och ogifte Officerare,
som begära sin inqvartering in natura, få
stundom åtnöjas med de sämsta skrubbar, blott
de innehålla de i nämnde inqvarteringsordning
bestämde, 6 alnar i längd och 4 i bredd. Finna
de ej skäl härmed vara belåtne, så komma
de i likhet med de öfrige och synnerligen de
gifte, att erhålla sin inqvartering i contant och
denna utgör för det närvarande (efter hvilken
princip är mig okändt) för Öfversten 43 R:dr
53 sk*a iför Majgren 26 R;dr 34 sk-, för Capi
-
Den 21 Felruavii.
Sol
tainen 16 R:dr, Soubalterne-Officerare 10 R;dr
32 sk. årligen, och så vidare.
Att desse inqvarteringspenningar icke kunna
svara emot Garnizonens rättmätiga fordringar,
lärer hvar och en finna. Har nu staden sådana
privilegier, eller ock. är så fattig att den icke
kan bestrida en emot närvarande priser svarande
och i jemförelse med andra garnizoner
billig inqvartering, så torde onekligen Statsverket
vara skyldigt härtill bidraga , och Wen-'
des ArtilleriRegementets personal ej längre gå
i mistning af en förmån som är militairen tillerkänd
i alla land och alla tider och förutan
hvilken den knappt beräknade lön, denna corps
nu njuter blir otillräcklig, då i Christianstad hu-shyrorne
äro dyrare än i någon annan, åtminstone
än i de flesta småstäder och veden kostar
omkring 13 R=dr Banco famnen.
Stadens inqvarteringscommissions föregifvande
att den icke mägtar åstadkomma högre
inqvarteringsafgift, lemnar jag i sitt värde j
såsom husägare derstädes, känner jag sjelf, att
origtige grunder följas vid denna skyldighets
utgörande, och att genom dessas förändrande,
inqrarteringen, äfven ökad, blefve mindre känbar.
Man torde icke kunna säga att inqvarteringsafgiften
är dryg, då hela sammanlagdc
summan som staden betalar, utgör circa 1,100
R:dr, eller dubbelt så mycket som FortificationsCapitainen
och dess materialbokhållare
erhålla i inqvarteringspenningar af Statsverket
Den 21 Februarii,
f följd af den värdering å husrum, sorn bor*
gerskapet uppgifvit.
Det vöre kanske här stället att fästa vederbörandes
uppmärksamhet på den omständighet,
att vissa städer äro med garnizoner
försedde, och således sorn, de sjelfve kalla
det med inqvartering betungade, då andre,
deremot icke hafva sådane och således slippa
yidkännas inqvarteringstunga; en allmän reglering
städerne emellan borde kanske äga ruin
till gemensamt biträde.
Hvad jag likväl för min. enskildt! del tror,
är att ingen stad förlorar vid att äga garnison,
emedan större delen af militairens contant
ta underhåll ^Utid blir en behållning lör staden
och kringliggande landsort. Jag fruktår att
Christianstad, beröfvad sin garnizon, snart förföl le
till en. Köping, kanske, vida under Åhus, dess nu
yarande lastageplats. Likväl måste emellan stadens
folkmängd , det vill säga de inqvarteringsskyhjjge
och garnisonens styrka ett visst förhållande
äga rum och detta förhållande finnes,
icke här, sådant det borde vara, ehuru att manskap
och en del underbefäl äro i Kronanscasserne
förlagde.
Uppå de af Regementsbefälet, i detta äny.
ne hos regeringen för längre tider tillbaka, gjorde
besvär, har Regementet erhållit nådigt löfte
om ärendets föreläggande för Riksens Stän*
der, och det är äfven på sådan grund jag
Den H Februarii. 603
yp.dt mig nu böra deruti begära dess afgörande.
Att Regementets Tyg-stat äfvensom corn*
tnendanten måtte blifva ihågkommen vid dea
Reglering jag nu ödmjukeligen begär, torde falla
af sig sjelf. Tvänne härbos bilagde ansökningar
, sorn till mig inkommit bevisa huru
svårt Regementets handtverkare anse sig
vanlottade genom inqvaiteringens nuvarande
skick.
t» 1 . < w • *•
Jag anhåller ödmjukast, att (fetta memorial
må blifva till vederbörligt Utskott remitteradt'
och derjemte communicerat med Vällofl. Borgare
Ståndet.
Cj
N:o, 17%
IJerr Lowenfiröm, Jacob, Johan},
yö-rdsamraa-d vågar jag anhålla,, ali några£
ögonblick få fästa Högloft. R.idderskapets och^
Adelns uppmärksamhet, medelst framförandet
af de tankar hvilka hos mig uppstått i anledning
af den frågan sorn blifvit väckt, om
den inom vårt kära fädernesland härskande,
allmänna nöd, och förlägenhet samt den i följd
deraf ansedde nödvändighet af minskning i allmänna
skatter och utskylder. Jag känner alltför
väl vådan att inför en så upplyst församling
höja min röst uti detta vigtiga ämne,
men då jag icke kan neka mig den tillfreds
-
6:4 Den 21 Febriiarii,
ställelsen att hafva yttrat mine tänkesätt, hop^
pas jag att Ridderskapet och Adeln täckes
finna mine framställningar grundade på sann
patriotisme och fosterlandskärlek, samt derföre
öfverse de brister som deri röja sig.
Flere värde Talare och i bland dem Frie
herre Rudbeck hafva skildradt den nöd hvari
Sverige för närvarande skall vara försatt, samt,
såsom medel till förekommande häraf föreslagit
nedsättning Rf allmänna skatter och utjkylder ;
jag åter vågar påstå, att om det uti vårt Fädernesland
skulle finnas någon verklig nöd, så
kan densamma aldeles icke afhjelpas genom
förminskningen af allmänna utlagor. Första
sättet härtill är, efter min tanka, att medborgarne
i allmänhet lifvas af ett starkare interesse
för den inhemska productionen samt aflägga
den smak för lux och öfverflöd, som så
allmänt tagit öfverhanden från de högste till
den lägste. Att hindra denna förderfliga smak
att vidare fortfara uti vårt kära fädernesland
och att om möjligt är aldeles förjaga den för
kommande tider, bör efter min öfvertygelse
vara hvarje patriotiskt sinnad Riksdagsmans
innerliga önskan och ifrigaste bemödande: att
Riksens Ständer hos Kongl. Maj:t göra underdånig
hemställan om utfärdandet af en allmän
kläd/orordning hvari förbjudes så vidt möjligt
är ali förbrukning af sådane varor och effectertsom
äro af utländfk tillverkning. Härigenom skulle vare
inländska fabriks- och slöjdeidkare uppmuntras.
I afseende på öfverskriaandet af denna
förordnings föreskrifter kunde sådan an
-
Den 21 Fchruarih
svårighet a ga rum, som vore för ändamålet
tjenlig och för brottet lämpelig; så att ingen
Embetsman, vid förin flen af sin tjenft och ingen
Adelsman, titan att förlora sitt Adels skap, kunde
bryta emot den, emedan han vore att anse såJ
som fiende till sitt fädernesland och på sådan
grund hvarken af Konung eller medborgare
förtjenade förtroende. (NB. mannen borde svara
för hela sin famille). Ingen ting kan dessd
utom vara mera olämpligt, än att i ett land
med det climat, som Sveriges, efterhärma Sö-<
derlänningarnes och andra nationers klädsel och
dermed åtföljande lux.
Jag vågar hysa den tankan, ja! jag är
öfvertygad derom, att Höglofl. Ridderskapet
och Adeln, som vid alla tillfällen gifvit de
mäst omisskänneliga prof af sann patriotisme
och oegennytta, skola vara de första, som ock^
så nu för sitt älskade fäderneslands väl göra
någon uppoffring. De öfrige medstånden skola
äfven snart inse nödvändigheten deraf ock
lifvade af samma fosterlandskärlek, icke åsidosätta
något medel, som tjenar till inedborgar-i
nes sällhet och välstånd.
Det som mäst skall upplifva denna ofvan.?
nämnde inhämska production och dermed landets
välmåga, är en fri närings och handelsrättighet.
Rättigheten för en fri medborgare;
att opåtalt få odla de naturliga anlag Försynen
lemnat honom, så vidt de leda till ett
ädelt ändamål och äro påkallade af eget behof,
är efter min öfvertygelse för helig, att
Den 21 Februarii,
den längre bör vara inskränkt inom de trånga
gränsor som Skråfärjattningarne löreskrifva;
utöfningen af denna rättighet står dessutom i
ett så nära samband med allmänna välmågan ,
att jag sannerligen icke kan begripa, huru eh
så upplyst nation som den Svenska , icke längesedan
sökt deraf draga den gifna fördelen. Frihet
i handel, skall för den handlande medborgsclasseri
och för landet i allmänhet, medföra de
största fördelar; då en allmän klädförordning
bestämde, hvarmed icke allenast hvarje Svensk,
borde vara klädd t utan också’ dess boningar
vara meublerade, hvarvid^ sorn jag förut haft
äran nämna, allt utländskt, så vidt möjligt
vore, feorde vid ansvar förbjudas, så torde
någon synnerlig förbrukning af dylika varor
icke Här komma i fråga. Handlande Classen
skulle derigenom icke finna någon annan afsättning
af dylike varor , än den , som genönri
commiésiöDS- och transporthandeln kunde åstädkömriiä.
? , hvarigenom eh icke obetydlig, meri
mera redbar förtjenst stadnade i dens händer
och derigenom vårt jern och andre väre hos
Utländska Mägter begärlige varor skulle för
landet bibringa deri största vinst. Vi undgingo
derigenom att underhålla en kostsam kustbevakning
och en sådan inängd tullbetjening, som
nu, hvilka, enligt hvad allmänna omdömet
påstår, icke på det aldra minsta uppfylla ändamålet
med deras bestämmelse; tydligaste be.;
viset härpå är utan tvifvel det, att mani hvilken
stad, ja snart sagt i hvilken vrå af riket
som hälst, kan få köpa lurendrägeri - varor af
iivad namn det vara må och till öfverflöd j beli
Den 21 Februarii,
dessa skola aldrig upphöra att hos medborgarne
vara begärlige , så lange icke förbruknin*
gen deraf är förbjuden. Huru mycket smaken
för sådane saker inrotat sig hos den ringare
folkklassen och hos tjenstehjon i allmänhet,
har erfarenheten tillräckeligen ädagalagdt. Hvad
sorn också icke ringa härtill bidragit, är Gårdfari,
handeln-, jag är sjelf boende i den ort, hvarifrån
dessa personer utvandra och kan sålunda
intyga icke allenast om den lux sorn råder
inom dess egna boningar, utan äfven huru de
genom credits lemnande förfört andre dertill.
En sådan handlande Vestgöthe medför under
kina resor vanligen högst litet inhemskt ti 11—
Vefkadt gods , hvilket dervid oftare tjenar honom
till att dölja det siörre förrådet af utländskt
och lurendreijadt, än inbringande af någon
påräknad vinst. Huru mycket hafva icke
tjenstehjonslöoerne härigenom blifvit stegrade
emot hvad de för 25 år sedan utgjorde och
detta endast i följe af denna så allmänt rådande
smak för utländsk grannlåt.
Kronans inkomst genom en fri handelsrättighet,
skulle, efter min tanke, blifva mycket
större än hvad den hittills varit j synnerligast
om tull-afgiften för införskrifne varor så
nedsattes, att medborgaren, hvarken af behof
eller begär till egen vinning, skulle vilja göra
någon tullförsnillningo
Näringsfriheten kiinde äfvenledes så InräH
ias, att något sjelfsvåld icke deraf uppkommé
lill skada för rikets städer och genom antagaria
Den 21 F'elruarii.
det af en allmän klädförordning och förbjuden
förbrukning af utländska varor, skulle gårdfari-handeln,
långt! ifrån att medföra någon
skada, fast häldre åstadkomma täflan, i anseende
på godheten af inhämske varor och befordrandet
af allmän Industrie.
Dessa mina vördsamma framställningar aro,
efter min tanka, medlen till landets uppkomst;
och jag vågar hysa det säkra hopp, att om
detta mitt project blefve bifallit af Rikets Höglofl.
Ständer , skulle ej allenast alla skatter och
Kronoutlagor med lätthet utgå, utan också
medborgarnes allmänna välstånd deraf Vara en
gifven följd. Det är sann välvilja för mitt
kära fädernesland som föranledt de af mig framställde
yttranden. I händelse ifren härföre missledt
mig om rätta sättet, så utbeder jag mig
derföre, ädle Herrar, Edert öfverseende , under
den fasta öfvertygelse, att J alla lika med mig
brinna af begär att gå en älskad Konung till
mötes, då frågan är om att hjelpa fäderneslandet.
Detta anhåller jag vördsammast får åtföl;
ja Friherre Rudbecks memorial i samma ämne,
till det Utskott: det blifver remitteradt, äfven,
som att det bäfver de öfrige medstånden cornmunicerat.
N:0 l8.
Den 21 Febe uai t c
No 1 8.
Herr Treffenberg, Curry Gabriell
Korrt före min afresa till detta Riksmöte,
korn jag tillfälligtvis att bese Kongl. Maj:ts och
Kronans dyrbara Bevärings- Utrednings- oct»
Sjukförråder i Götheborg.
Det äfventyrliga läge denna statens betyd,
liga egendom fått undföll inig ej, och beslöt
jag att till förekommande af en kanske aflägsen,
likväl mycket möjlig olycka , andraga detta
ärende inför Riksens Stander, med förslag
att de genom bidrag af statsmedel pä ett eller
annat sätt i tid afvände densamma.
I
Jag bör icke trötta Högled. Riddcrskapet
och Adeln med en utförlig framställning af den
förödelse jag anser, så väl nämnde förrådshus
oell deri befintelige effecter, som i öfrigt de
nära intill belägna Artilleriets och Fortjfkations
boningshus , verkstäder och miterialbodar, sam-t
Götheborgs stads publika hus, såsom Tyska
Kyrkan , f. d. Ostindtska Comragniets hus (hvilket
jag hört är i fråga att för Statens räkning
inköpas) Commendantshuset, Rådhuset, Tyska
Präst- och Skolehusen, Sahlgrenska Sjukhuset
och Fattigförsöijnings - Inrättningens Barraquö
blifva underkastade om eldsvåda yppar sig på
det, med ett antal af emellan 20 och 30 större
och mindre trädhus bebyggda , så kallade
Bil, till Ridd. o. Ad, Pr. 1 Band. 39
61®
Den 2i Februarii,
Qvarteret lilla Berget, hvilket rundt omkring
angränsas af ofvannämnde lägenheter.
I det stället anhåller jag ödmjukast, att
mina detailler i ämnet, få såsom bilaga åtfölja
denna min motion om bidrag af Statsmedel
till inlösande och bortförande, efter med ägarne
derom träffadt accord af ofvannämnde trådhus,
i händelse Götheborgs Stad och Allmänna
Brandförsäkringsverket, skulle vilja hvar
för sig , efter en billig uppgjord reparation äfven
till ett sådant ändamål sammanskjuta medel
för att spara sig en mångdubbel kostnad
och förlust, som snart sagt är säker förr eller
sednare.
Remiss häraf till StatsUtskottet torde benäget
beviljas.
Allegat
till den af mig i Högloflige Ridderskapets och
Adelns Plenum den 21 Febr. 1S23 väckte motion,
om anslag af Statsmedel, till inlösande
af de nära vid Götheborgs förråder belägne
trädhus, på det så kallade Qvarteret lilla Berget.
Kongl. Maj:ts och Kronans dyrbara Bevävärings,
Utrednings- och Sjukförråder i Götheborg,
upptaga 5 etager eller våningar öfver
Garnizonskyrkan, som utgör den understa af
samma byggnad. På 40 å 50 stegs afstånd derifrån
är det så kallade Qvarteret lilla Berget
Den 21 Felruarii.
6n
beläget^ ofver allt tätt bebyggd med trädhus.
Vid ett olycksfall af eldsvåda i denna del af
staden, under en händelsevis på samma gång
varande sydvestlig storm (hvilken i följd af
Götheborgs local, der alltid måste visa sig våldsammast)
synes mig* nämnde förråder blifva
utsatte för en fullkomlig förödelse. Icke alle*
nast husets höjd gör det mera blottställdt för
antändning, utan försvårar, kanske gör omöjligt
, att med nödiga brandsegel i erforderlig
hast åtkomma och förse det stupande taket
derå, och de med ett dylikt arbete sysselsatte,
skola dessutom ej länge kunna uthärda mot
den qväfvande rök och hetta som gemensamt
der angripa dem; hvarföre föga förhoppning
kan äga rum, det icke lågorne snart från samma
ställe uppgå, hälst, om man tillägger det
ofruktsamma i försöket , att medelst sprutning
hålla brandseglen tillräckligt fucktade öfver allt.
Bergningen af de i dessa förråder förvarade
effVcter anser jag aldrig kunna påräknas,
knappast till någon del, sorn i jemförelse med
det hela vore värd att nämna. Ifrån det ögonblick
elden fattat takresningen, skall den antända
de närmsst belägne persedlar af uppstapplade
sängar, linne etc. som upptaga de öfversta
våningarne och det med en ogemen hastighet,
enär till förekommande af mått- och
mai-skador å der äfven i myckenhet liggande
ylletyger, säiskilte inrättningar finnas, bestående
af skåp, hvilkas sidor utgöras af på
trädkarmar spänd buldan, öfverstruken med
Den 21 Februarii,
beck-olja , hvars bränbara egenskap således
skall mycket fortare sprida elden åt alla håll.
Hvad som äfven mycket kommer att lör.
svåra bergningen är, att en enda gemensam
uppgång blott finnes till dessa förråder, och
denne belägen vid den ändan af byggnaden,
som ligger närmast det ställe hvarest jag; antagit
elden utbrista. Trängseln för de t dessa
många trappor trafiquerande kan lägga ett
stort hinder tor ändamålet om förmycket folk.
får befattning att på denna väg undanföra hvad
räddas kan. Det är väl sannt, att man genom
belintelige fönster och luckor har tillfälle
utkasta en stor del, för att sedermera borttransporteras
i säkerhet, af utanföre i sådant
ändamål placeradt manskap; men härvid bör
komma i öfvervägande, att Sjukhus och ötredningspersedlarne
äro af egenskap, att de genom
eldgnistorne som då genast öfverhölja dem,
antändas, åtminstone betydligen skadas; och,
att gevären sönderslås och blifva till större
delen oreparable genom ett så ovarsamt behandlande,
hvartill kommer faran för det nedanföre
med borttransportering sysselsatta folket
då bajonetter och muskötkolfvar hagla i~
från höjden.
Jag vill äfven förutse, att allt efter som
taket å förrådet nedbrinner, tillkommer möjligheten
af en vidsträcktare brand, emedan,
vid ett redan förutsatt tillfälle af storm alla de
i öfversta etagerna liggande sjuk- och utrednings-effecter,
trädbråte, linne och ylletyger,
Den j t Februarii,
»13
deraf upprifva» från sine ställen och föras hvirfvelvis
itände och antändande vidt och rundt
omkring hela nejden- Kn ögonskenlig fara
uppstår då senom detta eldrägn för Tyska kyrkan,
f- d Ostindiska Compagniets hus (hvilket
jag hört är i fråga blifva allmänna Maga-'
rins-inrättningens tillhörighet), Rådhuset, Commenduntshuset,
Tyska Präst- och Skolhusen,
Sahlgrenska Sjukhuset och Fattigförsörjningsanstaltens
Barraque, allt Statens och Götheborgs
Stads publika Byggnader, sorn, oberäknadt de
närmast vid sjelfva förrådet belägne Artilleriets
och Fortificationen» boningshus , verkstäder och
materialbodar, Pgga i nära angränsande omkrets
al Qvarteret lilla Berget.
Den bästa dispositionsförmåg» och presence
d'esprit hos den vid elden befälhafvande
och den yttersta ansträngning af de arbetande,
skall blifva förgäfves, då så väl uppmärksamheten,
som kraften, måste till äiventyrs
delas åt så många särskildte håll, och dertill,
med så delade interessen , att rädda hvar lör sig.
Anledning synes således vara att någre
mått och steg vidtagas, hvarigenom dessa Förfäder
m. m- blifva mindre blottställda för brandskada
Att nybygga lägenheter på en t jeol igare
plats vore visserligen det bästa, om ej all
möjlig besparing af Statsmedel vore nödig,
men då ett sådant företag troligen skulle medföra
en alltför stor kostnad och dessutom det
mästa af dessa så val som andre grärtslörrådernee
effecter, säkert blifva i framtiden för
-
6i4
Den 31 Februarii.
flyttade till Wanäs, när denna nya anläggning
dertill hunnit erforderlig fullbordan, anser jag
följande medel vara det lättaste till vinnande
af ändamålet, nemligen: Att, enligt ett med
ägarne träffat billigt accord, Staten, Götheborgs
Stad och Allmänna Brandförsäkringsverket,
efter en uppgjord reparation, i förhållande
till den risque, hvardera för det närvarande
står, att förlora mer eller mindre vid
ett sådant olyckstillfälle jag framställt, kunna
inträffa, gemensamt inlösa alla trädhusen på
lilla berget för att nedrifvas och bortföras;
hvarefter detta qvarter i likhet med hvad för
Götheborg förut är stadgadt af tomtägarne,
ej fick bebyggas med annat än stenhus.
Om genast behörige upplysningar i ämnet
af vederbörande auctoriteter infordras, tror
jag att Rikets Ständer kunna i denna sak besluta
innan Riksdagens utgång, hvilket är af
så mycket större vigt, som ingen åtgärd för
detta ändamål sedan på en längre tid kan vara
att påräkna; tilläggandes jag min öfvertygelse
vara, att det är en, om jag så får säga,
vårdslösande besparing att ej offra något
för att förekomma mångdubbel förlust.
N:0 19.
Friherre Rehbinder, Johan Fredric;
Sedan år 1800 har jag ej bevistat något
Den 21 Féhruarii.
6i5
Riksmöte, således ej under vår nu ägande constitution.
Vid de 3:ne Riksdagar jag förut haft tilli
fälle öfvervara, har jag, inseende min egen ofullkomlighet
ej någonsin vågat uppträda, för
att sjelf inom en sä upplyst samling, som Höglofl.
Ridderskapet och Adeln, drista framföra
de åsigter jag enfalldigt kunnat hafva. Samma
ofullkomlighet vidkännes jag ännu. Men om
ämnets vigt förbjuder mig tystnad, och 6å
godt som tvingar mig att för första gången
anträda denna bsna; så vågar jag ej allenast
utbedja mig, utan äfven vänta Höglofl. Ridderskapets
och Adelns öfverseende godhet med
de brister, som nödvändigt skola vidlåda novicen}
och i förtröstan härpå ödmjukast framställa
mina tankar, öfver det kanske hufvudsakligaste
föremålet för våra öfverläggningar,
hvilket jag under mitt korta Riksdagsmannakall,
som börjades i Plenum den 12 dennes,
kunnat inhämta, och lärer vara den allmänna
förlägenheten i penningerörelsen, hvilken, ehuru
en ej likgiltig nöd, dock ej får förblandas
med verklig allmän nöd eller brist på födoämnen,
hvilken, prisad vare Försynen, som
skänkt oss goda år, aldeles icke kan komma
i fråga, och om hvilken, den rapport till
Hans Excellence Statsministern ifrån Malmö,
hvilken vi nyligen läst i våra tidningar, meddelar
en snillrik vederläggning.
En minskning och jämnare fördelning af
våra tryckande pålagor, är väl det första sora
6i 6
Den 21 Februarii,
faller i ögonen , då man erindrar sig varupriserne
vid sista Riksdag, och varupriserna nu,
hvilka tor landtman i synnerhet verka så ofördelaktigt:
men huru vinna en sådan minskning?
om ej genom betydliga indragningar i staten.
Huruvida dessa aio möjliga, vågar jag ej determinatift
bestämma. Utan att derföre inlåta
mig i någon hufvudsaklig granskning, oan de
indragningar , som möjligen kunde bidraga tiil
någon utlago nas betydliga minskning , hvilket
öfverstiger mitt bedöinmande, sorn sedan år
lSoo, sysselsatt med mitt lilla enskilta, aldrig
utan vid taxeringar deltagit i det allmänna,
vidare än hvad hvar och en politisk kannstöpare
tillåter sig, vågar jag dock enfaldigt tro
att vår stående annee är större än den kunde
behöfvas, sedan Nationalbeväringen är på ett
så fördelaktigt sätt organiserad; att vår stora
flotta, som blott i anseende till construction,
torde förtjena detta namn, men sorn i alla fall
aldrig k n mäta sig med andra sjöstaters flottor,
är öfverflödig då deremot en stor skärgårdsflotta
tiil försvarande af våra vidlyftiga
kuster är högst nödvändig; och att den skara
af i synnerhet civila embetsmän, hvanned landet
öfveifiödar, äfven betydligt boule kunna
minskas, om K r princip bitr antagit, att hvarje
embetsman använder sin hela arbetslörmåga
i sitt kall, utan att vilja kasta den af sig på
subalterner, hvilka såsom till en stor del utati
lön, väl ej betunga staten, men för att
kunna existera, dock så mycket mera nödgas
höja comtr,issionairs-arivodet för de individuer
hvilka ofta till sin olycka äro tvungne att til
-
Den 21 Februarii.
lita rättvisan vid våra högre och lägre embetsverk.
En underdånig hemställning till Kongl.
Majit om indragning utåt guld och silfver på
de fläste uniformer, hvilken grannlåt så litet
tyckes qvadrera med vär nationalfattigdom ,
skulle, om Kongl. Majit derå täcktes fästa nådig
uppmärksamhet, kanske ej vara utan en
hälsosam verkan på mindre lönte Subalterner
och de lönlöse embetmännens bättre utkomst
och således i 6in man rejailiera på det allmänna.
Att närmare detaillera allt detta och mera
bestämdt uppgöra möjligheten af hvad jag Iramställt,
öfverlemnas i någon skickligare och i
dessa ätender mera förfaren än jag.
Men den kännedom jag i min inskränkta
krets med undersåtlig och vördnadsfull känsla,
kunnat inhämta om vår Nådiga Konungs
landsfaderliga hjerta, hvaraf så talande bevis
öfver hela Riket spordts, vågar jag tro, att
vår Nådige Konung skulle gå sina trogna undersåtare»
önskningar tiil mötes, hvilka ned -  iagde för Thronen med sanningens oförställda
språk, torde sällan, om ej vid ett Riksmöte*
ditkomma.
Om vår Nådige Konung, som af de honom
närmast otngiivande ministär och embetsman
, aldrig får höra annat än en beskrifning
af den lyckliga välmåga som öfvei allt (åder;
618
Den 2 r Felruarii.
om Kongl. Maj:t und^r sina resor kring landet
finner glädjen lysa i allas ansigten, (och
hvilka bekymrets skrynklor skulle icke jämnas
vid åsynen af en nådig, af en god Konung,
som med så mycket skäl kallas landets
får;) om säger jag, äreportar, hvilka isynnerhet
borde resa6 i hvarje trogen undersåte8 hjerta,
och andra högtidligheter, ej utan kostnad
anställda, skulle hos Kongl. Maj:t åstadkomma
den tankan att den allmänna välmågan
framkallade dessa offer, hvilka af folkets tillgifvenhet,
utan afseende på dess belägenhet
framkallas; så borde det vara dess ministrars
och embetsmäns skyldighet att upplysa otn
det verkliga förhållandet. Kanske torde desse
herrar och män ej vilja bedröfva Kongl. Maj.t
med uppvisandet af den sanna tafian, hvilken
ofta skulle framte nog stark skugga: men jag
vågar tro att deras skyldighet att sanningsenligt
framställa det rätta förhållandet, hälst deras
embeten ålägga dem, ej blott en skyldig
consideration att ej med mörka framställningar
bedröfva Kongl. Maj.t utan äfven att vara undersålarenas
tolka:1, om den nöd som i allmänhet
trycker dem och af Konungens embetsman
ej kan ignoreras. I stället ser man våra officiella
tidningar öfverflöda med prunkande rapporter
från de fleste af våra Landshöfdingar,
med ståtelig» beskrifningar frän regeringen,
om den sllmänna välmågan, hvilka oftast motsägas
af allmänna ställningen. Huru såg man
icke 1819, då missväxt på hö och vårsäd nog
allmänt, utom i Skåne, tryckte hela landet, i dessa
tidningar beskrifvas den höga tillfredsställelse
Den 21 Februarii.
619
Kongl. Majit under sin resa haft att ge jorden
öfverallt välsignad med härlig gröda af alla
slag! och huru motsades icke detta af Kongl.
Maj.tp egen landsfaderliga blick, som korttid
efter Dess hemkomst till hufvudstaden, utfärdade
en Nådig Förordning om skjutslegans förhöjande!
Och hvarföre? Jo, för den dyrhet
och brist, som t anseende till den förr om.
nämnde missväxten, öfverallt ägde rum på
foder och vårsäd.
Hvad vidare den nog allmänt rådande penningeförlägenheten
angår, torde visst till en
början orsaken behöfva sökas hos nationen sjelf,
hvars smak för all slags luxe hälst med utländska
vahror, hvilka så tungt nedtrycka vår
handelsvåg, i sednare åren så omåttligt tilltagit;
och dernäst i felagtiga financiella åtgärder,
mera vållade af Riksens Höglofl. Ständer,
än af Regeringen. Som sådan torde få
anses den författning, sorn efter alla filial—
Disconternes indragning och Bankens öfvertagande
af Riks - Disconten, vidtog3. Låtom oss
något härvid fästa vår uppmärksamhet, och
examinera rätta förhållandet. Banken , hvilken
så länge Riks - Disconten var i privates händer.
Åt dem utlånte, kanske millioner emot 3
procent, hvarigenom de som hade penningar
till den myckenhet att de kunde kallas Capitalister,
hvilken epithet ej kan tillhöra den som
med räntan af ett litet capital med knapphet
närer sig och hvars olyckliga belägenhet genom
myntets försämrande , vi allmänt känna. Desse
Capitalister sorn hade tillfälle att filå under sig
Den St Februarii,
alla Actier i Disconten , fingo nu äfven en gifven
utväg, ej allenast att öka sin förmögenhet,
utan att samla rikedomar på behöfvande
medborgares bekostnad; och denna B*nk deremot,
kunde nu vid öfvertagande af Riks Disconten
ej nöj» sig med mindre än nära 61 procent
och straffränta på köpet då bristande omsättning
, på dagen, ej agde rum, äfvensom att
låntagaren ej fick sig till godo beräkna den
bevillningsprocent, som Bevillningsförordningen
ej allenast tillåter utan föreskrifver, hvarigenom
en liten sten blifvit lagd på den börda
som nedtrycker hvarje låntagande, i synnerhet
landtman, sorn såled.s äfven får betala
bevillning för den skuld han i Disconten häftar
före, och för att än mera försvåra desse
låner, sorn så betydligt borde medverka till
penningerörelsen , vidtogo Riksens Ständer vid
jgi8 års Riksdag den författning att vid omsättningen
hvarje halft år £ del eller 20 proc. af
primitiva lånecapitalet skulle inbetalas. Efferen
sådan åtgärd, mine Herrtr! i hvad belägenhet
är isynnerhet jordbrukaren? Lätom oss ett ögonblick
granska hans ställning. En jordbrukare
har exempelvis en liten egendom sorn
med någon skuld behäftad, dock är tillräckelig
att utom räntan för skulden, med familia
indragit lefva af. Denne jordbrukare blir händelsevis
satt i förlägenhet för, jag vill antaga
en liten summa af 2000 R:dr. I den ort der
jag är boende, och jag har anledning förmoda
att det ej är bättre på andra orter, finnes ej
r.å&on utväg att få låna denna summa, om ej
af den dass medborgare, sorn, kände under
Den 91 Febniarii,
namn af barmhertig® bröder, bistå sin jämnchristen
och nästa mot 15, ao, ja efter berättelse
ofta till 50 a 60 procent. Skrämd tor
denna höga ränta och lyckligtvis ännu ägande
vänner* förtroende som borga för honom , vänder
han sig till Disconten och blir hulpen.
Men huru länge? jo till nästa omsättning då
skall han afbetala 400 R;dr utom prenumererad
ränta på återstoden; och hvar skola dessa tagas?
*f egna tillgångar är det omöjligt; ty
man kan ej vänta att med svält och nakenhet
kunna spara hop denna summa till bekofvets
stund. Se då mine herrar! då nödgas denna
landtman lemna sig till samma dass af, jag
vågar säga, blodsugande menniskor, deri han
f är förut undvek, för att på kortare tid få
låna de 2:ne gånger om året förfallande om*
sättningar; och följden häraf blir; hvilken?
jo den, att vid bristande betalning till den
barmhertige brodern, han blir lag9Ökt, naturligtvis
dömd, att under utmätnings- eller bysättningstvång,
betala; och hvad har han
således att välja? Jo, antingen att låta sinlösa
egendom först, och om den ej är tillräcklig,
den fasta sedan springa, eller förlora sin
frihet. På detta sätt torde en stor del exer.utiva
försäljningar vållats och flere fäirtiiler blifvit
bragta till tiggare6tafven. Och vid dylika
tillfällen, mine herrar,! då framträder den
rike som genom sitt inflytande bidragit till
dess landsförderfliga författningar, och slår un.
der sig hans lilla egendom , för ofta mindre
än halfva värdet.
f)22
Den 21 Februarii,
En annan orsak torde kunna uppsökas i
den nog ursägteliga hog elier nästan råge, att
odla, hvartill man i allmänna husnållsskrifter
så rundeligen blifvit uppmanad och de förr
varande höga sädespriser föranledt, hvilka lofvade
om ej en rik, dock en tillräcklig ersättning
för möda och förlag. Denna väntade ersättning
skulle förfela, då production genom
ett så allmänt bemödande öfversteg hvad som
uti ett mera folkfattig! land kunde förtäras.
Följden häraf skulle blifva, nedsatte priser,
bristande afsättning och öfverflödets förvandlande
i bränvin, denna på moral och
physique så menligt verkande vara, då den
till öfverflöd nyttjas, och ändå blef öfverskott,
emedan den ymniga potatoesplanteringen ökade
bränvinsämnets tillgångar. Och månnedenna
olyckliga vara någonsin vunnit den burskap
den hos oss äger, om ej dess tillverkan_
de varit snart sagt det enda medlet att något
när kunna göra rätt för sig. Hvad torde väl
ock den betydligaste vinsten vara på den öfverflödiga
bränvinstillverkningen? Jo en vunnen
lättare afsättning och transport med den begärliga
varan. Någon annan betydlig vinst,
om debet och credit vid bränvinsbränningen
noga uppgöras, om i räkningen förlaget noggrant
upptages och tillfälliga afbränningarej uteslutas,
torde knappast äga rum, då naturligtvis en öf;
verflödig tillgång nödvändigt verkar nedsatt
pris, 6om till någon del ofta händt redan, och
med klok beräkning framdeles än ytterligare
skall uppstå, i den mån detta yrke, såsomdet
hittils enda afsättningsgifvande, skall än me
-
Dm 21 Februarii.
623
ra utvidgas. Den olyckliga inflytelse denna
vara har på arbetslönernas stegring, hvarigenom
i synnerhet landtmannens förlägenhet ej
obetydligt okas, utan att den arbetande, ehuru
med en efter varupriserna nog hög dagspenning,
har deraf den förmån man borde vänta,
emedan iden större förtjensten alltid nästan
åtgår till bränvin, matte vara allmänt känd.
Till odlingens befrämjande och lättande
har Riksens Höglofl. Ständer beviljat odltngslån
i Banken mot låg ränta , N. B.
då odlingen företages på oländig mark: Men
då det vilkoret dervid blifvit bifogadt, att efter
3 års förlopp, årligen inbetala 10 procent
af capitalet så frågar jag hvar och en förfaren
hushållare, hvilken odling kan på sådan mark.
som är foreskrifven, efter 3me års förlopp förse
dess ägare med så stor afkastning, att den
utsatte afbetalningen, utan tillskott af egna särskilda
tillgångar kan bestridas, och om ej således
ändamålet är förfeladt; hvilket bäst bevi«es
deraf, att utaf de till odlingslån gjorde
anslag, en betydlig del är obegagnad, hvilket
under en herrskande penningsnöd, knappast
borde förväntas.
En tillgång för landtman, att på ett ägande
qvantum säd, deponeradt i närmaste Magazin
mot någon billig afgift, eller att på en sedel
af en köpare till des3 säd, på 5, 4 å 6 månaders
credit, ty utan den, lärer föga afsättning
äga rum, och på denna sedel försedd med behörig
borgen och säkerhet, antingen få låna i
6 24
Den si Februarii,
Banken i likhet med Bruksägare mot lindrig
ränta, eller i Disconten i händelse räntan der
blir nedsatt, hvilket bör kunna förmodas, kunde
till någon del afhjelpa förlägenheten tor
större egendomsägare. För den del af allmogen
som ej kunna hafva större poster att på
ofvannämnde sätt använda, borde kanske Magazinsinrätmingen
vara en resource i goda år,
då priserne i följe deraf äro låga, emedan i
svåra år afsättning ej gerna saknas, då Magazinsinriittningen
ej eller behöfdc mlata sig i
någon upphandling, utan tvärtom då hälla de
behöfvande den i goda åren uppköpte spannemål
tillhanda, för ett efter de allnänna prisen
lämpadt, men modereradt pris. Med en sådan
klokare hushållning vid Magazinerna skulle
kanske ej förluster uppstå, hvilka nu beklagligen
ägt rum.
Af en mera sakkunnig än jag, torde flera
utvägar kunna uppgifvas till afhjelpande
af den förlä gpn het, som besynnerligt nog, inom
detta stånd blifvit satt i fråga, huruvida
den existerar eller ej.
Saken talar ty värr nog tydligt för sig
sjelf och torde sålsdes ej af ett särskildt Utskott,
ehuru gagneligt detta verkeligen kan vara,
närmare kunna utredas, än hvad allmänt är
kändt.
Skulle väl den tryckande penningeförlägenheten
behöfva något starkare bevis, än att
belänte
Den 21 FtbruariL
belänfe »gendomar ej vid auctioner kunnat
försäljas till Bankens i egendomen ägande
fordran, Detta bevisar efter min tanka, att
den mindre bemedlade i brist af tillgång på
penningar, ej kan, och Capitalisten i afvagtan
af än bättre tider och än facilare priser, ej
vill inlåta sig i någon handel.
Den åtgärd sorn s låneväg blifvit vidtagen
att låta låntagare förskott vis »'betala
bevillningen lör det låntagne capitalet och den
vid räntans liqviderande sig till godo beräkna,
var så väl uttänkt al Capitalisten, att han derigenom
undandrog sig ail betalning till Staten
försina capitaler, hvarmed rden betryckte låntagaren
så11 des betungades. 1 den trackt af Östergöthland
som jag bor, känner jag ej mera än
tvenne, båda af vårtstånd, och den ena nu medlem
af vårt Riddarhus, hvars noggranna iagttagande
af Bevillningsförordningens föreskrift,
alltid på det strängaste och aktningsvärdaste
sätt observerasj och fragtansvärdt äro de
på andra orter lika tunnsådde. Må derföre
efter min tanka aila sådane liqvider upphöra
långi fvare och låntagare emellan och hvar be.j
tala för sig. Det svaras kanske att då kommer,
man ej åt capitalisten med sin ej synbara
förmögenhet. Jag tror dock att det vore
möjligt, så vida han ej later sina cäpitaler
ligga ofrugtbara i bureauen, och då bör han
slippa att betala. Blir tillgång på allmänna
låneutvägar mot nedsatt ränta; sa torde speculationerca
på andras obestånd ej blifva så
Bil. till Ricld. o. Ad. Pr. i Band, 4°
626 Den 21 Februarii.
lönande, och möjligtvis capitalisten föranlåtasj
om ej att låna på billigare vilkor än hittils,
åtminstone i handel eller manufacturier af alla
slag göra sina capitaler fruktbärande och i
detta fall blir Statens vinst gifven och rörelsen
mera liflig än hittills.
Jag vågar ock yttra en önskan till öfverflödets
hämmande, ej en förbjuden införsel,
som alltid har lurendrägerier i följe med sig,
utan ett förbud att förbruka allt hvad nu förut
till införsel varit förbjudit, hvaremot fri införsel
kunde kanske lemnäs på ailt ting, emot
en mer eller mindre hög tull efter varans umbärlighet,
och strängt straff, som utan nåd och
barmhertighet öfvergick tullförsnillaren och
den tullbetjent som beträddes att genom efterlåtenhet
på hvad sätt som hälst hafva till
tullförsnillning medverkat.
En fullkomlig näringsfrihet, lossad från
allt skråtvång, är ock en sak, bidragande till
mera lättad lefnadsförtjenst, hvatföre jag i allt
hvad det vidkommer, förenar mig med de
Herrar som derom redan väckt motioner.
Detta mitt vördsamma anförande, hvilket
med åsigter i olika ämnen likväl hafva samma
syftning torde få åtfölja, de i desse afseenden,
förr inlemnade memorialer och yttran*
den, till Stats- och OeconomieUtskotten.
Den 21 Februarii,
N.O 20.
Grefve Gyllenborg, Johan Henning;
Vid sista Riksdag har jag på då anförde
grunder, tillstyrkt det Konungens Befallningshafvande
borde föreskri'vas, att med undanH
tag af sådane kungörelser, sorn angå tillkännagifvande
af auctioner, efterlysningar efter
förrymde personer m. m. till JustitiaeCanzleren
och JustitiseOmbud-mannen hvarje månad insända
ett exemplar af alla öfrige ( utgående
kungörelser sorn rön allmänna och enskiltea
rättigheter och skyldigheter, i ändamål, att de
samma måge af JustitiacCanzelleren och Justitieombudsmannen
granskas. Deröfver hafva
I Lagutskottet delade meningar uppstått, sorn
föranledt till framställning af tvenne alternativer
i Betänkandet af den r4 Maji i8»8, det
ena till bifall, det andra till afs*ag, af min
motion, hvilken sedermera genom RiksStåndens
pluralitet, blef afslaget, men, som jag
nu, i afseende på frågans betydlighet och de
af Lagutskottet sista Riksdag anlörde skäl, anser
mig icke sakna anledning, att Riksens StänJ
ders pröfning åter underställa, med förklarad
de, att denna motion icke är föranledd af någon
serskild händelse, eller erh-ndran vid någon
af Konungens Befallningshafvandes åtgärder,
hvilkas lagenliga behandling af ärender,
jag visserligen icke betviflar, ut,n blott af
den allmänna nytta mig synes kunna blifva
en följd af bifall, tHf förslaget. Oi'ka begrepp
kunde ju hos de befallande och lydande upp
-
8 28
Den al Februarii,
$tå om författningars tillämpning, om rättigheter
och skyldigheter, i afseende på för Länen»
innevånare töreskrifne sammankomster; Förslag
till utgifterj vitens åläggande, och i andre
economiske ämnen, som kunde förekomma $
och det vore val i tillbörlig ordning, att hem*
mansbrukaren ägde en trygghet, att en högre
Embetsmyndighet vore i tiiliäile att, med profmingsrätr,
derom taga kännedom, utan att den
enskilte nödvändigt vore förpligtad att öfver
behörigheten af åtgärden, framställa tvekan
eller klagan. Då jig nu föreslår att de kungörelser
och älven allmänna föreskrifter, som
till Länens innevånarnes åtlydnad il ån Konungens
Befallningshafvande utgå, böra hvaije
månad till JustititeCsnzleren och Justitieombudsmannen
öfvetlemnas, får jag i sammanhang
dermed yrka, att alia föreskrifter som
tillätlydnad ifrån kronobetjeningen utgå| böra
vara af Landshöfdingen gillade och äfven
under dess ansvar emanera till förekommande
. »f befallningar stundom af Länsmän, som likväl
måste åtlydas, af den beskaffenhet, att de
troligen icke skulle hafva blifvit gillade af
deras förmän, såsom väglagnings-anstalter
under brådaste skördetiden , föreskrifter för
hemmansbrukare att för obestämd tid icke
begagna sine hästar till resor, i förmodan af
Kungs eller Kronoskjutsningar, med flere sådane
händelser, der den mindre kronobetjunten,
ansvarslöst utsträcker sine föreskrifter längre,
än Konungens Befallningshafvande skulle haf”
va dem tillåtit- Det synes mig äfven att i
sammanhang dermed och till beredande af ord
-
Den il Februarii, Ca 9
ning, det borde stadgas, att alla kungörelser
och föreskrifter, till åtlydnad för Länens
innevånare, borde ordentligen förvaras i kyrkorne,
till en controll öfver LänsStyrelsens
och kronobetj^ningens påbud Och föreskrifter;
då det icke kunde tillåtas hvad, sorn nu inträffar
i en ort, der jag om förhållandet äger
kännedom att kronoberjeningen återtager kunJ
görelser, efter erhållen vederbörlig påskrift,
om skedd uppläsning, hvarigenom man kommer
att sakna utväg att känna hvad som föreskrifva
blifvit, men som likväl måste åtlydas,
vid påföljd af ansvar lör åsidosättande
deraf.
Jag anhåller vördsammeligen att detta
anföiande må till Lagutskottet remitteras.
N:0 SI.
Herr Liljejlråle, Gujlaf:
Det sker aldrig utan farhåga och någon
timidité, som man första gången vågar tala i
detta rum Här finnas, och här äro samlade
män af stora insigter, verklig kännedom af
fäderneslandets behof och brister, stor erfarenhet
och varmaste nit för allmänt väl. Jag
behöfver således mine Herrar, Edert milda
omdöme, jag lofvar icke ett prydligt tal, jag
lofvar blott att tala sanningens språk, efter
min öfvertygelse.
€5o
Den 2l Februarii.
Det är ingen af eder mine Herrar obekant,
uti hvad förlägenhet de flesta individuer
sig befinna, i anseende till den allmänna penningenöd
man fönnärkt och dageligen förmärker.
Genom några källors uttorkande till bibehållande
af enskilta crediten, genom stagnation
i rörelse och handel, genom svårigheten
a»t till och med för billigaste pris, få afsättning
å nödvändighetsvaror, hafva tusendetals
familier blifvit olyckliga. Vi hafva sett
fordom blomstrande hus falla. Med oro och
deltagande hafva vi sett redlige män sjtlfve
bedragne i sina rättvisaste forhoppningar, ej
mera kunna uppfylla sina föi bindclser, utan
vara utan tvungne att för ett underpris sälj*,
eller afstå både ärfd och förvärfd egendom.
Nöden torde till och med vara allmännare hos
vårt hedersvärda RondeStånd, än man nog kan
beklaga; hvem kan utan att rysa se uti våra
tidningar, att hemmansdelar, i synnerhet i en
del provincer, för en ringa fordran gå under
auctionsklubban, och att 30 eller 40 sådane
executiva behandlingar nämnas uti ett enda
dagblad. Det är hög tid att härvid fästa sin
uppmäiksamhet. Jag vet nog att många bördor,
hvarken böra eller kunna borttagas, men
flere kunna lättas.
Jag tycker man bör ej misströsta om hjelpe
medel. Uppå Sveriges Thron sitter en Herre
af de största egenskaper, och vi sakna Gudilof!
icke ibland oss, ej inom dessa murar sådane
män, som både kunna upplysa och råd
Den 21 Februarii,
6^1
gifva; mätte allenast deras ord höras och deras
råd då de goda äro, följas!!
Jag vill nu rakt öfvergå till det ämne,
hvaröfver jag egenteligen vågar tala.
Enligt BevilloingsFörordningens 2:dra Artikel,
är en fastighets afgift ålagd all egendom,
vare sig lands- eller stads, å två Riksdaler
Banco för hvarje tusende af det förmodade
egendomsvärdet. Sista köpet skulle, enligt
samma förordning alltid ligga till grund för
denna beskattning, och hvad sorn ännu var obilligare,
andra egendomars och hemmansskatter,
höjdes äfven i likhet med de förstnämnde eller
sist köpte egandomars. Vid den tiden
BevillningsFörordningen utgafsOch fastställdes,
hade landet tillräckligt af penningar. Flere
Disconter funnos till. Capitalifter voro ock.
då benägnare, att på längre eller kortare tid
assistera med lån, elier funno de skål att sjelfve
köpa egendomar. Men 2:ne Disconter upphörde
att utlåna penningar. De gäldbundne
måste till dem ändå inbetala sine skulder,
ocb hvilken blef följden? Jo, egendomar folio
i värde. Många hafva blifvit tvungne att
till en del frivilligt, eller snarare af nöd sälja
dem och till hvad pris? För halfva värdet
och ganska ofta derunder. Uti ett så allmänt
betryck för innehafvare af fast egendom, och
då bristen på tillgångar är så stor, är det väl
största skäl att tänka på bördornas lindring der
lindring fkäligen äger rum Jag föreslår derföre och
tror mig föreslå med högsta billighet, att Fa
-
632
Den 21 Februarii.
flighetmfgifu-n, enligt 2.dra Artikeln af Kongl.
BeviilningsFörordningen, jemte fyllnadsafgiften
enligt 4:de Artikeln , grundad på den förenämnde,
måtte såsom nu mera aldeles för
hög, ej lämpelig till verklig penningetillgång,
ejler allmännare conjuncturen, till hälften nedsättas,
Det vill säga. blott En Riksdaler för
hvarje Jusende a f fastighetsvärdet; och fyllnadsafgiften
i proportion af hufvudartikeln.
Det tillhör icke mig, det tillhör eder, mine
Herrar, att anvisa den väg, som med detta memorial
bör tagas, antingen det förtjenar eller
bör communiceras med de öfrige respective
MedStånden eller till Bevillnings-Utskottet
directe hänvisas.
Bilagor
till PleniProtocollet för d. 24 Februarii,
föremiddagen.
O
N:o 1.
Herr Hammarfkjuld, Lorenzo:
Bland de flere förbindelser till tacksamhet,
i hvilka Svenska Folket står till sin Konung
och sin Regering, är dea eu af de största,
som vi måste hysa mot den verksamma
Den 24 Februarii.
«33
omtankan för det uppväxande slägtets utbildning.
Redan som Kronprins grundläde Hans
Maj:t den Comité, hvars fulländade arbete Han,
på gjord anmälan såsom lagkrönt Konung gillat
och stadfästas. Naturen af en skolordning
är sådan, att den af verkställande magten
hvarken kan utarbetas eller granskas- Detta
värf måste anförtros till utförande åt andra
personer, hvilka ensamt må uppbära nesan,
om det icke svarar mot samtidens fordringar;
men innerlig varm tacksamhet tillhörer
dock alltid Konung och Regering, för den
intention som legat till grund för arbetets påbjudande.
Ändamålet med ett sådant arbete
är icke mindre än kommande slägters danande
till duglighet, än bildandet af det käraste
vi äga, bildandet af våra barn till föremål
för vår hugnad och tillfredsställelse. Ett efterfrågande
huruvida den med år 1820 till
allmän efterlefnad påbudna Skolordningen svarar
mot detta ändamål, torde således icke vara
ovärdigt Riksens Ständer® uppmärksamhet.
En fullständig detaillerad kritik af Skolordningen,
hvilken, utgående ifrån dess noga
pröfvade princip, enligt denna noggrant af
vägde
alla dess serskildta stadganden
en
sådan kritik kan icke vara på sin plats i en
motion, väckt inför ett RiksStånd. Allt hvad
här passar är anförandet af Dågra anledningar
för vederbörligt Utskott, att mera djupt
gående mäta halten af det hela, och meddela
Riksens Ständer resultaten af denna pröfning
till vidare åtgärd.
634
Den 24 Februarii,
Hvad först synes mig anmärknin^svärdt
vid denna Skolordning är, att den icke äger
den, att jag så må säga
öppenhet, som en
lag tillhör. Den består aftvå delar: först sjelfva
den egentliga, och genom Konungens underskrift
sanctionerade Sko!Ordningen$ sedermera
anvisningar och råd till Lärare om sättet att
verkställa hvad Kongl. Majit i Nåder uti Skolordningen
anbefallt, också utfärdade cum gratia et
privilegio sacra; regier Majestatis och sjelfva lagen
ovilkorligt åtföljande såsom hörande till en corpus.
Då dessa anvisningar och råd innehålla
förklaringar, utvidgningar eller restrictioner af
aj Ifva lagens ofta temligen obestämda och
mångtydiga stadganden, skulle det kanske icke
varit ur vägen, att de blifvit använda på
sina vederbörliga rum , men bortlemnade vid
SkolOrdningens ända. Nu skulle mången kanske
i denna inrättning af Verket vilja se en
syftning till möjlighet af de reservationes mentales
, hvilka gifvit Loijolas lärjungar ett så tvätydigt
ryckte. Om någon ville anmärka ett
yrkande till sin lätta mening fattligt först genom
jemförelse mellan sjelfva lagen och anvisningarne,
är ju nemligen tillfälle lemnadt
och kanske redan begagnadt, att skydda sig
med erindran att detta yrkande blott finnes i
anvisningarne. Då dessa anvisningar åter utgöra
en del af sjelfva lagen, måste dock likväl
den vara att ursägta, som tror att med
deras meddelande vore någon mening och denna
mening bör man väl likligast tro vara den,
att de skola lydas och följas.
Den 24 Februarii.
635
Af en Skolordning upprättad efter frihetens
återvinnande och betryggande, skulle man
kanske med skäl vänta, att den vore utarbetad
i consttmionens anda tor den, tran de yngre
åren beredande den blifvande mannens tillgifvenhet
och danande dess fallenheter att mot*
svara de consiitutionella stiftelserna Jag lemnar
till Höglofl- Ståndet att dumma , om dessa
fordringar äro uppfyllda i en lag, der det
bland annat stadgas (1 Sect. Cap. 5 §. 4): att
ingen må i offentlig skola antagas, som icke
för dess Rector kan styrka, att han genom egna
tillgångar eller andras understöd kan uppehålla
sig vid läroverket. Således, då enligt
constitutionen, alla Svenske medborgare äro
jemlike inför lagen och vid användandet till
Statens tjenst, fastställer SkolOrdningen ett
förmögenhetens u‘e<dutande företräde, vid inhämtandet
af er'ordrrlig skicklighet för detta
ändamål Vidare, der d> t stadgas (1 Sect.
Cap 7 § 6) : att efter någon vi s tid den gosse
skall ovilkorligen fiån lä overket varda
skilid s im för ,bristande naturst åfvor ej kan
uppnå de lör uppfattning påbudne insigter.
Hvem det är norn skall verkställa detta afskiljande,
elkr detta bestämmande af natursgåfvornas
br<st , om det är Classens Lärare,
Läroverkets Rector eller dess så kallade Inspector
proximiis stadgas icke i lagen. Man
kan då temligen säk< rt förutse hvem det skall
vara som tillegnar sig denna rättighet, att gifva
patent på snillrikhet eller dumhet. Från
alla de anmärkningar, sorn detta förhållande
måste föranleda, vill jag afhålla mig och blott
S3ö
Den 24 Februarii.
erisdra derom, att i fall denna lag vid förra
seklets början varit gifven, Sverige åtminstone
gått m;ste om den beundrade lärdomsidkare
som aldravidsträcktast utbredt fäderneslandets
litteraira ära.
Slutligen forde äfven den Skolordning icke
kunna anses vara uttänkt i constitutionell
anda , som långt ilrån att befordra kännedomen
af modersmålet och färdigheten att på detsamma
yttra sig redigt, ledigt och behagligt: en
färdighet, som i hvarje land med representatif
författning, måste vara af yttersta vigt att
förvärfva, ingenting vidgiort att förbereda en
sådan skicklighet, För att förebygga allt sophistiskt
vederläggande , måste jag dock här
erindra, om de båda Classer af elementära
läroverk SkoiOrdningen angifver. Den förra
Classen kallas (1 Sect. C&p. 1. §. 1) Apologist*
Skolor, och de skola, heter det, åsyfta beredande
tili allmän medborgerlig bildning; den
sednare eller LärdomsSkolor åter, beredandet
till den högre vetlenskapsodlingen, liksom den
uteslöt allnjän medborgerlig bildning! Jag vili
ej här tala om det skefva, det törderfliga i ph
sådan uppdragen gränslinia mellan medborgerlig
och lärd bildning, som skall sälta dem i
opposition med hvarandra, till ömsesidig skada,
utan här blott fästa uppmärksamheten derpå
, att då i Skolorna af förra classen, öfning
1 Svenska språkets rättskrifning (1 Sect. C»p,
2 § r) är påbjuden ja befalld till och med
att drifvas ända till färdighet att sammansätta
afhasdlingar (t Sect. Gap, 6. §,3), hvilket nä
-
Den 24 Felrmrii,
65?
stan tyckes vara öfverflödigt i dessa egentligen
blott f ör Näringsidkare bestämda läroanstalter,
är denna öfning alldeles utesluten ifrån
de lärda Skolorna, deremot studium af mo*
dersmålet anbefallt blott såsom ett underordnadt
bihang vid det af latinska Grammatican,
ja, bemödandet att inga i Svenska språket9
egentliga grammatik oell egen hoter, rent af för*
klaradt ändamålslöst (Anvisn. och Råd 2), Deremot
förklaras Ltinska språkets studium för
hufvudtöremålet vid all Skol-undervi3ning och
derföre påb udes att ail vid Skolor och Gym*
nasier använd tal-öfning endast skall ske på
latin \ derföre skola läroböckerna i vissa vettenskaper
vara på latin och derföre skall till
och med den nybörjande gossen nödsakas att
explicera Grekiska på latin, på det, att som
orden lyda, öfningen uti latinska språket icke
mätte lida. Det tyckes dock vara påtagligt,
att under det man är sysselsatt med studium
af Grekiska är man det för Grekiskans skull ,
icke lör Latinens, Och likså påtagligt är det,
att genom denna method lärjungen icke blott
skall hämmas i sina framsteg utan äfven förlora
ali lust till studium af grekiskan, ett språk
hvars litteratur inom sig hyser de erkändt yp*
persta mönster för hög skönhet, djupsinnighet
och tankestyrka. Och d<#tta motverkande af
en närmare bekantskap med den rent frihetssinne
öfverallt uppenbarande grekiska litteraturen
torde just vara åsyHningen Man kao lätteligen
åtminstone förbdas att tro det, då man
erindrar sig, att enligt den Napoleonska SkolQrdningen
för det Franska Kejsaredöraet var
€38
Den 24 Februarii.
studium af grekiskan vid de fläste läroverken
förbudet Deremot lades också enligt denna
Franske SkoIOrdningen , det unga sinnet i d*n
stela kallt beräknade latinska grammatikans
fjettrar, mindre dock för att förvärfv» nyckeln
till bekantskap med denna litteratur, hvilken,
med undantag af de fyra stora aldrig nog
beundrade Romerska historieskrifvarne, har så
föga originel skönhet att framvisa och 1 den
högre scientifika facchen aldeles intet utan fast
mer för att med öfvermåttet af dessa idkeligen
sagda och omsagde phraser och locutioner,
bortnöta all sjelfständighet i tanke och
lynne. Vi hafva ju också, mine Herrar, inom
vårt eget land nyligen nog sett huru föga
dessa i ciceronska talesätt till och med drömmande
så kallade lärde, känt sin tid och vettenskapernas
framsteg, ja till och med huru
uppåt väggarne bakvändt de yttrat sig, så snart
de skulle uttrycka sig på Svenska. Med såJ
dana classiska phrasdockor äro våra dagar föga
betjente.
Deremot öppnar denna Skolordning intet
tillfälle att vid t lementariäroverken inhämta
någon slags urd^rrättelse om fäderneslandet»
allmänna författning och constitution, hvilken
dock redan fiån de spädaste åren så lätt för
den blifvande mannen kunde göras fattlig, interessant
och kär. Det är väl sannt att i apologistskolornas
öfversta dass, påbjudes det,
att jemte fäderneslandets historia skall äfven
läras hufvudbegreppen af fäderneslandets Statskunskap;
förmodeligen efter den anvisning som
Den 24 Februarii,
«39
åtföljer Wåhlins Svenska Historia. Men äfven
föreskriften om denna jämmerligen torftig» handledning
i kännedomen af fosterbygdens statia
6tiska vilkor, saknas så väl för Trivialskolor
som Gymnasier, och den deraf bristande väc~
kelse af national-sinnet, ersättes väl icke ge*
nom det något spectaculösa påbud, att undervisning
för skolgossarne skall meddelas i nordiska
Mythologien efter Nyerups Edda, (1 Sect.
Cap. 3. § 3). Deremot skall till och med den
till universitetet afgående gymnasisten af allmänna
historien ej känna mera än gamla tidens
historia, men af medeltidens och nyare
tidens historia blott hufvudepokerna (1 Sect.
Cap. 6 §. 4) emedan, som Uppfostrings-Committéens
skarpsinnighet uttryckt sig, ”berättelsen
om medeltidens villor samt sednare tiders
invecklade Cabinettshistoria ej förr än vid en
till mogenhet närmare ålder kunna redigt uppfattas.
I grundlighet kan ett sådant stadgande
visserligen endast anses jemförbart med det,
att vid gymnasium skall föredragas ”ett slags
philosophia definitiva, som gifver begrepp om
äldre och nyare tiders i philosophien brukade
terminologi, ”liksom det vöre möjligt att förvärfva
redigt och klart begrepp om philosophiens
termer utan ett fullständigt studium af
vettenskapens hela djup.
Med afseende på ämnets vigt, måste jag
för fullständighetens skull utbedja mig lof att
ännu trötta Riddergkapets och Adelns uppmärksamhet
med några strödda anmärkningar.
Så till prof på den visa noggranhet, med hvil-;
640
Den 24 Februarii,
ken lårjungarnes färdigheter blifvit afmätt*;
må nämnas, huru af den gosse, för hvars flyttning
till högre dass kännedom af Euclides första
bok och färdighet att öfversätta Fransysk
och Tysk prosa angifvcs såsom ovilkorligt,
bestämmer tillika fordran, att han derjemte
må kunna tydligt läsa skrifven handstil (1 Sect.
Cap. 6 §. 2.) I afseehde på disciplinen förunnas
så väl Lärare som Rector att använda antingen
lindrigare eller strängare aga, men ritan
uppgift af hvari denna aga egentligen skall
bestå, ännu mindre de gradationer som tillkännagifva
hvad under benämningen lindrigare
eller strängare skall förstås. Vidare påbjudes
att om flere skolepiltar sammanrota sig
att visa vanvördnad mot sina lärare, skola de
straffas enligt allmän lag (1 Sect. Cap. 10 §.
5.) Då naturligtvis till ett sådant brott, intet
annat lagrum än det om myteri kan vara tillämpligt,
måste man ju medgifva, att det där
stadgade straff är förträffligen användbart i afseende
på gossar af 10 a 12 års ålder. Ändligen
torde det icke böra undgå Riksens Ständers
uppmärksamhet, huru Comitéen yrkat att
en Skol-revision må nedsättas huru denna
revision må förses med en Secreterare och huru
Hans Kongl. Majt må åt honom, förmodligen
af statens medel en lön anslå (5 Sect. Cap?
§. 7), som må med annan innehafvande lön
kunna förenas. Huruvida denna åtgärd är förenlig
med Riksens Ständers fattade beslut om
de på stat lönade embetsmännens förminsk-;
ning
Den 24 Februarii.
ning, öfverlemnar jag åt någon annan att bedöma.
För att fullända taflan, utbeder jag mig
tillstånd att slutligen anföra några ord örn historien
af ifrågavarande skolordnings uppkomst.
Den är utarbetad af en Comitée, tillsatt med
anledning af ett utaf CanzliRådet Silfverstolpe
ingifvit underdånigt Betänkande, o;n hvars
värde längesedan bela Sverige hunnit att bli
ense.
I andra länder anförtros gemenligen upp»
görandet at dylika arbeten åt tidens djupsinnigaste
philosopher. Jag hyser varm respect
för de skarpa tänkare, som lågt verksam hand
vid utarbetandet af denna skol-ordning. Annorstädes
börjar man vanligen med att bestämma
sig ett mål ditåt man vill, att fastställa
en princip efter hvilken man har att gå; våre
skolarcher företogo sig först att reglera skolstatans
allöning och visade åtminstone dermed
att de icke voro svärmande idealister. Derefter
uppsattes skollagen i projeet och utgåfs i
tryck till allmän granskning. Högvördige PrästeStåndets
Pastoral-Utskott vid sista Riksdag
tog den också till skärskådande. Jag vet ej,
om på Utskottets anmärkningar mycket afseende
gjordes. Vid slutliga redactionen, på de anmärkningar,
hvilka i allmänt tryck blifvit anförda,
faun Comitéen deremot för godt afl: göra
löga afseende! så skrefs förordningen ut såsom
färdig, förelädes regeringen till sanctiotl
Bil. till Ridd. o. Ad. Pr. I Band. 41
Den 24 Febrliafii,
och påböds till allmänt antagande, förr än det
å vissa aflägsnare orter var physiskt möjligt.
År 1807 utkom också en skolordning, men
blott att antagas under vissa år på försök;
denna att antagas genast, och om lyckan så
fogar det, att räcka evinnerliga. Den förra
lagen utgafs dock under en despotisk tid, då
allmänheten icke ogeneradt fick yttra hvad
den tänkte, emedan en enda pretenderade rättigheten
att ensamt tänka för alla. Den sednare
lagen deremot har framkommit under en
tid af constitutionsmässig frihet; då yttranderätten
är hvar medborgares, och begagnandet
af denna rätt, nationalrepresentanters skyldighet.
Jag uppmanar derföre Riksens Ständer,
att genom sitt O-conomie-och Besvärs-Utskott
låta undersöka denna skolordning Och om den
befinnes föga eller intet svarande mot sitt ändamål.
då med en underdånig petition ingå
till Konungen om en ny redaction, nemligen,
till den Konung och den regering, som ej blott
i RiksdagsberäUelsen försäkrat, att allmänna
uppfostringen är en af dess ömmaste omsorger,
utan som äfven med verksamma åtgärder
bevisat det, då den framkallat närvarande
skolordning. Regeringen kunde icke pröfva
ett så beskaffadt verk; den borde hafva
rätt att förlita sig på de män, åt hvilka verkeis
utförande blifvit uppdraget. Riksens
Ständer och den upplysta allmänheten tillkommer
det att pröfva om de uppfyldt detta
höga förtroende.
ben 24 FébrUaNii
643
K:0 20*
Herr Tiger/köld, Carl }Vickman:
Sedan de oberäkneliga fördelarne aF det
Så kallrde Wexel - undervisnings - sättet äfven
i vårt fädernesland börja allt tner och iiier inses,
torde den önskan vara billig art dessa fördelar
genom undervisnings sättets allitiännaré
Och hastigare Spridande måtte ännu mera utsträckas*
Dess obetydliga kostnader och isyn^
nerhet förmonen af ett vida större antal lärlingars
både bättre och hastigafe undervisning
än som med det hittills följda lärosättet varit
förenlig, gör det framförallt användbart i alla
så kallade sockemkolor och undervisningsanstalter
tor allmogen» Ehuru jag visserbgeri
kanner, att genom ehskiba upplyste possessionaten
sammanskott en eller annan växel • undervisnings
skoia på landet bildat sig •, har jag
dock anledning till tvifla, att methoden Vid de
redan existerande sockenskolorrte blifvit införd,
Som likväl är så väsendtligt. O saken dertill
borde förnämligast vara saknad af de tillgångar
som tordfas för localens inredning« tä^
bellers och läroböckers anskaffande Ert enskilt
sällskap af upplysningens vänner har häri hufVildstaden
bildat sig, som af ettna tillskott på
det berömligaste sätt fortfar att befordra väXsliindervisningens
framsteg. Det är redan nu
till Täckelig ära för den enskilta patriotismen
i vårt land , att hafva ej allenast insett , men
till en så Oväntad grad föiallmänligadt de tvenne
största tidehvarFvets befordringsmedel för
644
Den 24. Februarii,
menskbghetens val, af växel - undervisningen
oell spirbankarne. Nu då profvet redan är afgjordt,
då bådas fördelar redan ligga för öppen
dag , då fråga blott är att så hastigt som möjligt
låta nationell komma i åtnjutande deraf,
dä uppoffringarne för detta ändamål öfverst!-1
ga den enskilta förmåg3n , nu är det sorn vi böra
komma dem till hjelp. Vi kunna ej underlåta
det, utan att inför hela Europa blottställa
vårt anseende som upplyst nation, utan att
göra oss skyldige till den förebråelsen , att med
mindre värma omfatta föremål af allmänt välgörande
inflytande. I detta afseende vågar jag
härmed föreslå , att Riksens Ständer mätte anslå
en årlig summa till ofvannämnde ändamål.
På utgifterne ej kunna blifva betydliga, anhåller
jag att sällskapet för växel - undervisningen
måtte få rättighet, att elter behörigen
godkände verilicationer, få 6ina kostnader sig
ersatta; och i annat fall att en rund summa,
hvars belopp det tillhör Riksens Ständers ädelmod
att bestämma , måtte anslås , likväl med
det uttrycki ga vilkor att förnämligast användas
till väx 1 - undervisningens befrämjande på
landsbygden. Jag anhåller vördsamt att denna
min motion må de öfrige respective Stånden
communiceras och tili behörigt Utskott blifva
remitteradt.
N:o 3.
Herr Tiger/köld, Carl Wickman;
Man gör väl i att vara betänksam när
Den 24 Februarii,
645
fråga förekommer om införandet af nya inrättningar
elles förändringar af gamla. Likväl gifve»
fall, da man kan drifva denna betänksamhet
alltför långt, och ett dylikt inträffar tvifvelsutan
när man dröjer att införa inrättningar ,
hvilka redan länge i andra länder af lika beskaffenhet
bevisat sin nytta och sin förträff-,
lighet. En sådan inrättning är de i Dannemark
och vårt brödrarike Norrige införda
förlikningn- Domflolarna. En nu mera afliden
Ledamot af detta Stånd, Häradshöfdingen Lejonstolpe,
föreslog redan vid 1800 och 1809
årens Riksdagar dessa välgörande anstalter. Man
har ofta hört klagas, att vi alltför lätt lyssna
till och äfven antaga nya projecter. Ett bevis
af motsatsen synes det mig vara, att ett så
afgjordt godt och nyttigt som detta , ännu icke,
efter 23 års betänketid, kommit i fråga
till verkställighet.
Eller skulle det tilläfventyrs vara just derföre
att den nytta är så bevist, att det ej, som
ett aldeles oförsökt, kan blottställa fäderneslandet
för att förlora något på försöket, att
cLt, med ett ord, ej har egenskapen af ett
vågspel eller derföre att det blott är en til
lämpning af en utländsk inrättning? Ehuru
vi visserligen äga en likaså arbetsam, kunnig
och vältänkande Domareclass, som något annat
land i Europa, höre vi likväl beständige
klagomål öfver lagskipningen6 långsamma gång.
Man har bevist , att oita tre hela år behöfvas
för att få ett vanligt civilt mål , endast i de
tre föista instancerna afgjordt. Då man efter
-
Den 24 Februarii,
ainnar huru många händelser, som på denna
tid kunna inträffa och förändra rättsökandes
borgerliga förhållanden, ja förändra deni till
dtn grad , att det för dem kan blifva en lika
flor lycka att efter det tredje året förlora en
rättegång, som att vinna den under det första,
mäste man visserligen beklaga en sådan
långsamhet. Täger man vidare i betragtande,
Rtt , i anseende till doms olarnes öfverhopade
göromål, de för mindre brott tilltalade personer
måste i väntan på laga ransakning, längre
tiff än annars hehöfdes hållas i häckte;
besinnar man Statens directa förlust genom
den sålunda ökade underhållskostnaden och
dess indirecta genom arbetsföra arresterade per*
soners overksamhet; öfveryäger man framför
allt dtn moraliska förlust Staten måste lida
derigenom att flere vanartige under en längre
tid lemnäs tillhopa att smitta hvarandra med
elaka böjelser och stärka hvarandra i frarns
härdandet deri; eftersinnar man dessutom, att
genom denna längre arrest, den brottslige
V* rikligen 'straffas dubbelt, en orättvisa som han
ej kan undgå att djupt känna och sorn i samma
mohn måste försätta honom i en fiendtlig sinnesstämning
emot staten; besinnar man allt detta»
sä mäste man vara utan deltagande för mensklighetens
och fäderneslandets väl, Om man icke
härutinnan skulle önska en förändring.
Konungen har visserligen sökt, så långt möjligt
varit, att afhjelpa det öfverkiagade ondm
Löner och arfvode n hafva blifvit anslagne till
förstärkande af Hof - Rätcernts ledamöter och
en ny inrättad \ Christianstad, Men det onda
Den 24 Felruarii,
har djupare rötter. Jag vill ej beskylla nationen
lör trätgirighet; men jag tror att den lägre
classen, i saknad af rigtiga begrepp om
hvad som är förnärmande, drifver hvad Holberg
kallar bonette ambition alltför långt; att ea
mängd smärre sakdrifvare, bosatte öfverallt i
Provincerne och Städerne, begagna denna dess
DonRanudiska existimations - ömtålighet, för
ait tillställa rättegångar och reconventions frågor,
såsom en rik källa till egen vinst. När
man ser sylönen för ett par byxor och det oskadliga
slaget af en snöboll vara föremål för
processer och dragas genom alla instantierna
under Konungens Egen höga pröfning, så kan
man ej tvifla, att ju förhållandet måste vara
sådant. I så beskaffade omständigheter, skulle
domstolarnes förökande tjena till ingen ting.
De skulle blott mångdubbla processerna, liksom
för några år sedan de ökade lån-inrätt—
ttingarne, ökade de antalet af de skuldsatte;
en förmodan som jag ej tror skall vederläggas
af den nya Hof . Rättens erfarenhet. Men om
också domstolarnas antal och personal ännu
mera ökades och lagskipningen derigenom er-!
holle en lifligare fart , hvad vore derpå vunnit,
så länge målen i alla fall ej kunde med
samma skyndsamhet afgöras i Högsta Domstolen
eller hos Kongl. Maj:t? Och huru vore
detta möjligt utan en total förändring både af
dess inrättning och dess bestämmelse? Det
enda verksamma medel emot alla dessa olägenheter,
är Förliknings - Domstolar. Det skall lemna
de vanliga domstolarne tid att med skyndsamhet
afgöra de vigtigare målen, det skall
Den 14 Februarii•
uppväcka en ädlare ärelystnad, än den att vinna
processer, nemligen den att förekomma sådana,
det skall återföra fördragsamhet och försonlighet
medborgare emellan, det skall uppmuntra
de välsinnade att genom sann medboiglig
dygd bereda sig det anseende och det inflytande,
som Freds-domare-kallet fordrar; det
skall trygga välståndet ibland den samhällsclass
, der det tryggadt, fostrar lugn och törnöjsamhet,
xnen skakadt, brott och förderf.
Aemi en annan fördel; man klagar öfver den
stora hären af civila Embetsmän, öfver vårt
myckna skrifveri Genom Förliknings • Domsiolarnes
införande skulle säkert af detta skrifveri
tvåtredjedelar försvinna. Man måste gå
till roten af det onda och der angripa det om
man vill åstadkomma verkliga förbättringar.
Så länge man håller sig till ytan förblifver
massan af skrifveriet alltid densamma; man
kan blott fördela den på olika emellan de ad*
rninistrativa verken; det vill eäga för den Embetsman
eller det embetsverk man indrager,
får man skapa en ny eller ett nytt i stället;
och hvad vinner nationen dervid, nästan blott
en förändring af namn. Men begynna med goda
local-styrelssr, låt nationen sjelf deri deltaga
och man skall finna att hon, i allt hvad
som rör locnMörhållarden skall styra sig sjelf,
ined vida mindre bråk och skrifveri än sorni
nu fordras Af förteckningen på de af domstolarne
i Norrige under loppet af år 1821
företagne mai, finner man, att af 35,594 sådane,
hafva 21,97g, eller mera än |:deiar blifvit
af FöriikningsDomstolarne bilagde och af
Den 21 Februarii.
de öfrige |:cielarne, endrst 2-256 till de vanliga
domstolarna instämde. Finmarkens arnt
eller lön företer d n sällsamhet, ait af 252
vid FörijfningsDomstolarne företagne endast q
blifvit genom vanlig rättegång fullföljde. Af
så beskafiöde politie eller ordningsmål, sorn
kunna af FörlikningsDomstolarne behandlas,
hade i tvänne Län endast 2 och ett i ett enda
dragits under domstols handläggning. Intet
mål af dem som höra under FörlikningsDcmstolarnes
competence, får hos vanlig domstol
göras anhängig!, för än parten genom attest
från FörlikningsDomsiolen bevisar, att förlikning
varit sökt, men icke vunnits.
Detta må vara nog till bevisande af denra
domstolens vidsträckta verksamhet och nyt.
ta. Här är ej stället att ingå i någon utförlig
beskrifning om deras organisation i Norrige,
men denna nyttiga ledning för inrättningen
deraf på andra ställen kan ej komma att saknas,
då så manga derom underrättade personer
här finnas, så vida mitt förslag om deras
införande hos oss vinner Riksens Ständers upp-'
lysta bifall.
N:0 4.
Hans Excellence,' Herr Grejve Cederström,
Rudolf:
Ifrån början af denna Riksdag, har man
ofta Ijiört bedröfliga rop och skuggrika teckningar
af den penningebrist, den allmänna nöd
65o
Den 24 Februarii,
och det usla tillstånd, hvarunder Svenska
folket vid närvarande tid säges sucka.
Sällan föreslås andra botemedel till det öfverklagade
ondas afbjelpande, än minskning
Uti skatter och utlagor, hela stora Flottans
och Arméens indragande till hälften eller tredjedelen
af hvad den nu är, möjligaste indragning
af alla slags utgifter, om än deras föremål
äro aldrig så nyttiga. Både i ena och
andra afseendet klandras styrelsen, under det
man synes vilja så inskränka Konungamagten
i financiella och administrativa ärender, att
den ej skull* kunna uträtta något af det goda
och nyttiga.
Detta klander, som ej kan vågas emot
Konungens höga person, vändes med tämmelig
bitterhet emot Dess rådgifvare, StatsRådet,
som ganska inconstitutionelt tituleras som Ministrar.
Man låtsar ej veta huru inskränkt
StatsRådernes magt och verkningskrets är, efter
vår Regeringsform, som visligen velat förekomma
ett regerande Råd, och lemnat den
beslutande och befallande regeringsmagten åt
Konungen ensamt.
Vid allt detta, hvarken kan eller bör jag
dölja mitt tänkesätt och min öfvertygelse.
Någon allmän nöd, hos den talrika arbetande
folkclassen, kan jag ej föreställa mig,
under en tid då alla födoämnen och alla öfrige
fornodenhetsvaror fallit till ett emot föx»
Oen 24 Februarii,
jpa tider lågt pris. Då ingen hungersnöd, inga
farsoter, inga utvandringar af uthungrade
hushåll, såsom vid början af 1770-talet, ägt
rum; då egendomar, och det icke blott de
mindre, ifrån Adelns och Ståndspersoners händer,
mer och mer kommit uti allmogens; dl
föga eller inga restantier efter hällne uppbörds(itämmor,
i landsorterne blifvit anmärkte. Den
rätta nöden finnes endast hos de personer, som
förvillade till misslyckade speculationer köpt
dyra fastigheter med lånte penningar, eller
af fåfänga gjort öfverdrifna depencer, eller
haft sina enskildta affärer i oordentligt skick.
Deras talan föres icke sällan af dem, som vilja
söka märkbarhet genom klander.
Ett värkeligt bekymmer tror jag dork ä~
ga rum, hvilket består i penningeförlägenhet.
Denna åter, lärer vid närmare undersökning
befinnas vara en följd af de beslut Riksens
Ständer sjelfve ansett sig böra vidtaga; men
icke af regeringens åtgärder. Det prohibitiva
system, hvilket 1815 så högljudt påyrkades,
erkännes nu hafva inskränkt industrien, rörelsen
och penningecirculationen. Disconternes
hastiga indragning minskade rörelsecapitalet
och lånetilkångarne, Följderne bade säkert
blifvit ännu svårare, om man ej lemnat betydliga
bidrag till kostsamma företag, såsom
till Götha Canal, strömrensningar, väganläggningar,
fästningsbyggnad m. m. dylikt; och
om Hans Maj:t Konungen icke dels af egna
medel utdelat så betydliga summor på resor,
samt till understöd för inrättningar af flera
652
Den 24 Fcbruarii,
slag, dels genom öfningsläger och möten,
spridt penningar i behöfvande orter; dels användt
det mindre creditivet på nödvändige och
nyttige föremål Erfarenhet n af det gagn dessa
omkostnader åstadkommit, bör vara oss ets
ledning vid öfverläggningen om sätte t att afhjelpa
den öfverklagade förlägenheten När penningen
behöfver spridas och sättas i omlopp,
sker det säkrast genom bekostnsden al allmänna
företag.
Indragningar hafva en rakt motsatt verkan.
Om än dessa kunna och böra påtänkas
i några af administrationens grenar, för att både
bespara utgifter för onödige embeten och
sätta statshjulet i kraftigare gång: så må de
icke så verkställas, att de uttorka källorna,
hvarigenom lifvet sprides i nationen. Verkliga
statsbehof saknas ej. Försvarsverket fordrar
ännu mycken ansträngning. Åtskilliga af
industriens grenar behölva hos oss uppmuntran
och understöd. Hvad som i sådane ändamål
utgifves af nationen genom Statsverket, å~
terkommer till folket sjelf, lifvar arbetsamheten
, väcker omtankan och sprider välmåga.
Denna min öfvertygelse om rätta sättet att afhjelpa
förlägenheten, anhåller jag måtte blifva
genom remiss meddelad det Utskott , som
skall sysselsätta sig med utarbetande af statsregleringen
och rikets financer.
Jag begagnar tillfället och min rättighet
att för nationens ombud framlägga min tanka
i ämnet, den jag äfvso alltid töijt, då jag bordt
Den 24 Februarii.
653
inför Konungen densamma i underdånighet
yttra.
Den eller de com önska en förändring uti
den af dem med benämningen afMinislére utmärkta
corps,
fond', hvarmed afgående StatsRåd och StatsSecreterare
böra pensioneras, då de befinna sig
ur stånd att gilla de grundsattser hvarpå besluten
byggas, och derföre anses, böra resignera
Visserligen kunde både j.ig och flera af
mina herrar medbroder finnas villiga att lemna
våra platser åt de personer, som med staika
armar tro sig kunna föra det administrativa och
financiella 6värd, de sjelfve hopsmidt. Vi kunna
ej sakna all förmodan att finna dessa atmar
innan en ny Riksdag inträffar uttröttade och
opinionen iörändrad samt beholvet af nämnde
pensionsfond derigenom satt uti en ännu klarare
dag.
N:0 5.
Herr Stråle, Nils Wilhelin:
Om det är en oneklig sanning, att ett af de
hufvudsakligaste ändamål, hvarföre menniskor
lelva tillsammans i samhällen, är att trygga
hvarje enskild uti besittningen af hvad hau
lofligen innehafver, så måste det vara lika ostridigt,
att allt hvad som uti märkligare mån
störer äganderättens helgd icke kan någon
längre tid fortfara, utan att på samhället yttra
ett menligt inflytande. Erfarenheten bestyr^
Den 24 Februarii.
jk^r äfven detta och om man noga underSokéf
anledaing<trne, hvarföre de uti vårt fädernesland
inträffade financiella oredor verkat så ofördelaktigt
på den allmänna vältrefnaden,
månne icke denna orsak sluteligen igenfinnes
deruti, att då penningens värde är vacklande
och ingen således med säkerhet kan veta hvad
han verkeligen äger; då hvar och en som på
något sätt deltager i penningerörelsen ar blottställd,
att genom mymrepresentativprnes föt—
bättring eller försämring se sig beröfvad en del
af sin välfångna egendom, har samhällsintättningen
upphört att uppfylla ert af sina heli-;
gaste förbindelser och verkningarna deraf skola
alltid blifva förstörande.
Dessa sanningar äro kan hända nu mera nog
allmänt erkända för att icke tarfva en vidlyftigare
bevisning. Man behöfver endast kastel
ögat på det förhållande, sorn uti Sverige långJ
liga tider ägt rum, för att se huruledes allmänna
öfvertygelsen derom att myntrepresentiverne
beständigt skulle försämras gått så
långt, att tider gifvits, då man trott sig för-;
värfva genom att sätta sig i sku>d, emedan
man förutsatte att lånet alltid skulle komma
att återbetalas uti ett sämre mynt än det erhållits;
men då hvarje förhållande, som uppnått
sin höjd, nödvändigt skill återgå i ert
motsatt rigtning och en reaction uppstå , har
den skuldsatte fastighetsägaren på det känbaraste
sätt fått röna följderne af sitt misstag.
Penningeägaren åter, så snart han insåg deti
fara sorn hotade honom) måste söka bevara
Den 24 Februarii.
655
sig genom penningarnes lemnande på kort tid
Och taga sin ersättning uti höga räntor; men
han kunde ändå aldrig undgå attlida på mynt-,
försämringen eller undvika förluster, som genom
gäldenärernes obestånd nödvändigt skulle
inträffa. Näringsidkaren som saknade säkerhet
för alla vidsträcktare företag, speculerade
i stället på myntets fallande eller stigande,
utan att likväl deruti kunna finna
ersättning för den förlust handel och
näringar lidit. Den sanna industrien stadnade
i overksamhet. Följden blef med få undantag,
att alla hafva förlorat. Mätte man då en gång
inse, att den ena gamhällsclassen icke i längden
kan vinna på den andra, utan att det mål,
till hvars uppnående vi böra använda våra
krafter är gemensamt och att alla ensidiga af*
sigter böra försvinna.
Men hvad äf det då sorn bör görås för
att gifva ett stadgadt värde åt myntrepresentativerne
och trygga den enskildte uti besittningen
af hvad han äger? Denna fråga utgör
den vxgtigasie f.åga som på denna Riksdag
bör upplösas och hvarpå landets väl eller ve
så väsenteligen beror. Att en realisation eller
utväxling af silfver emot sedlar; att Bankens
sättande under sådan förvaltning, att sedlar
utan valuta icke mera kunna utgifvas, äro de
naturliga och theoriskt rätta medlen lärersvårligen
af någon kunna bestridas; men allt hvad
60m är rätt later icke derföre genast verkställa
sig, och man måste noga tillse, att då man
vill utföra en plan i ofvannämnde afseende,
666
Den 24 Februarii.
samhället i det hela derpå icke mera förloraE
än vinner. Allmänna förtroendet är rubbadt
i sina grundhvalar och om äfven silfver nu
utgåtves skalle det fordras en lång tid af år
innan allmänheten upphörde att frukta, det
genom inträffande krig eller olyckor Konung
och Ständer kunna finna sig befogade, att vid
en trängande nöd använda samma hjelpemedel
som år 1809. Silfverutväxlingen som icke på
en gång återförer allmänna förtroendet, skulle
deremot i början ganska mycket medtaga Bankens
reeia fond ; den skulle visserligen icke
till fullo utgå förr än bebotvet af penningar
verkade ett uppehåll i silfvers uttagande ; men
hälften vore kan hända redan lyftad. Derefter
uppkomme en period, då silfverinnehafvaren
vore tvehogse, huru han skulle använda
detsamma; men svårligen skulle han ännu på
lång tid förmå sig att åter inlemna detsamma
i Banken; det behöfdes då endast, att derunder
inträffade en oförutsedd olyckshändelse för
att alldeles störta Bankens credit, och hvad
vore då vunnet med realisationen? Svårligen
kan ock någon ändring i Bankens närvarande
förhållanden såsom långifvare äga rum, utan
att upprätta en annan ny crediranstallt; men
huruledes vill man begagna Creditsystemet
utan att äga credit.
Dessa omständigheter hafva, så vidt jag
för det närvarande kunnat bedöma detta ämne,
öfvertygat mig, att en utväxling af silfver
emot sedlar hvarken är nödvändig eller nyttig
eller
Den 24 Februarii,
657
eller att vidsträcktare planer kunna verkställas,
jag tror deremot det vara högst angeläget, att
bestämma det värde uti silfver, hvarmed
Bancosedeln framdeles kan komma att inlösas:
att vidtaga sådana anstalter, att inlösen med
silfver framdeles inom en ej mycket aflägsen
tid kan verkställas, utan att betunga Staten
med utländska lån och utan att någre för penningerörelsen
inom landet menlige följder deraf
uppkomma: att stadga en lag, hvarigenom
penningeägaren försäkras, att icke nödgas, så^
som betalning emottaga en sämre valuta än
han till gäldenären försträckt. Kunna dessa
vilkor på ett tillfredsställande sätt uppfyllas,'
vöre hufvudsakliga grunden lagd att återställ
la det allmänna och enskildt» förtroendet och
när denna tidepunkt är uppnådd, då kan man
utan fara vidtaga det slutelig* steget för att
skaffa vårt fädernesland ett fullkomligt Stadgadt
myntväsende.
Var allmänna lag stadgar uti g Cip. 2 §.
HandelsBalken, att det som försträckt är skall
i samma slag, jämngodt, tillfullo återgäldas.
Rättvisan häraf lärer icke sättas i fråga; men
denna lag är gjord overksam genom föreskrifter,
som förbinda fordringsägaren att såsom
god betalning emottaga Bankens sedlar efter
deras åsätta valeur, oagtadt deras verkelig»
värde är vida under det som gälde den tid
då försträckningen lemnades. Det är denna onaturliga
ansiallt att genom lag vilja tillägg»
ett pappersmynt högre värdo än det verkeliBil,
till Ridd. 0, Ad, Pr, 1 Band* 43
658
Den 24 Februarii,
gen äger som rubbat allmänna förtroendet,
och upphörandet af ett sådant förhållande är,
enligt min tanka, det enda medel, som kan
gifva garanti för framtida föiluster. Om of~
vannänmde lagstadgande bade erhållit den tillämpning
att en gäldenär borde återbetala lånet
efter det värde i silfver bancosedeln ägde
då länet utgafs, sä hade, oagtadt den stora
utsläppning af sedlar som skedde år j8 <j
föga speculation ä sedelmyntets fallande och
stigande uppkommit och landet befunnits uti
en vida lyckligare belägenhet än nu.
1 följd af de åsigter jag haft äran framlägga,
får jag föreslå:
1:0. Att Riksens Ständer vid innevarande
Riksdag bestämma det värde i silfver, hvarmed
Bancosedeln skall inlösas. Att detta vän
de icke kan blifva annat än det som närmast
öfverensstämmer med närvarande agio och således
inskränka 6ig inom gränsorne af 120 å
128 skil lingar för En Riksdaler i silfver, har
jag tagit för afgjordt och ansett icke tarfva
vidlyftigare utredning.
2 0. Att någon utväxling af silfver för
det närvarande icke må äga rum; utan att
Riksens Ständer vid nästa Riksdag derom närmare
vilja besluta. Härvid kunna likväl föreskrifter
meddelas, som i vissa fall berättiga
fullmägtige låta utväxling af silfver begynna.
Den 24 Februarii,
659
3:0. Att allt der öfverskott som på Bankens
årliga inkomster uppkommer, äfvensom
hvad sorn inbetalas af de Bankens fordringar,
som icke äro af Discont natur, icke åter utlånas,
utan använde till uppköp af myntbara
metaller. Lika mycket sedlar förblifva då i
allmänna rörelsen som nu, men Bankens reela
fond ökas efter hand.
4:0. Att i öfrigt lämpelige utvägar vidtagas,
hvarigenom reelt mynt till Banken
ingår.
5:0. Att shom en förklaring af 9 Cap.
2 § Hand lsbalken till iagttagande för framtiden
må stadgas:
”Är försträckning lemnad uti allmänt i
Riket gångbare sedlar, lydande å Banco Spe^
cie, bör iörsträckningen till hufvudstol oell
ränta gäldas till det belopp uti silfver eller
deremot svarande sedlar, som sedlarne ägde
den tid lånet utgafs.”
6:0. Att om, sedan Bancosedtlns värde,
på sätt ofvan är föreslaget nu blifvit bestämdt,
det skulle inträffa, att ds i Riket gångbara
myntrepresentativer skulle undergå någon
försämring, det bör åligga Riksens Ständers
fullmägtige i Banken och RiksgäldsContoiret
att vid hvarje års början elter föregående å«
rets medelcours på Hamburg bestämma det agio,
som är gällande emellan det Bsncosedeln
nu åsatte silfvervärde och det gångbara. Här
-
66o
Den 24 Februarii.
om nora fullmägtige underdånig anmälan hos
Kongl. Maj.t, sorn derom låter utlärda allmän
kungörelse.
För att förekomma det icke ögonblickliga
misstroende» genom krigsrykten och andre händelser
må förorsaka att agio blifver bestämdt
att gälla emellan sedlar och silfver, utan att
verkeligen någon rubbning i sedelmyntets värde
föregått, torde det likväl vara nödigt, att
vidtaga åtskilige försigtighetsmått och att bestämd
instruction öfver sättet till bestämmande
af agio varder fullmägtige meddelad.
Såsom sådana försigtighetsmått vågar jag
föreslå:
r) Att om coursen någon postdag eller
under någon kortare tidrymd finnes hafva varit
uppjagad utöfver hvad den i allmänhet varit,
sådant limnäs utan afseende och blott det
allmänna förhållandet tages till grund.
2~) Att agio alltid skulle bestämmas något,
t. ex. 234 skillingar under medelcoursen,
em dan skillnaden emellan Bancosedlar
Oih Hamburger Brnco icke alltid till hela dess
belopp utgöres af agio utan äfven till en del
af den uppgäld, sorn köpare af utländskt mynt
måtte b tala.
3) Att fullmägtige böra infordra uppgifter
från Stockholms Auctionskammar» samt
Åuctioiisverken 1 .rikets öfrige större städer,
Den 24 Februarii.
68Z
Öfver det pris, hvartill myntbart silfver kan
inköpas och om deraf finnes att silfver kan
köpas till ett lägre värde än med leoursen
utvisar, agio bör bestämmas enligt silfvervärde»
Många
invändningar kunna säkerligen göras
emot dessa förlag och hufvudsakligast den,
att föga vore vunnet genom bestämmandet af
realisationsgrunden, utan att silfver utväxlades.
Jag har föreställt mig, att om kloka anstalter
vidtagas, hvarigenom Bankens reela fond ökades,
skulle förtroendet till Bankens solidité
hvarje år tilltaga och ingen anledning vara
att nedsätta myntrepresentativernes värde under
det nu gångbara. Lagen om agio skulle
äfven verka till ett stadigt myntvärde, då ingen
genom försämringen kunde vinna. Att
vidtaga en sådan anstalt utan att bestämma
realisationsgrunden skulle åter lätteligen verka
dertill, att Bancosedcln förbättrades öfver
hvad den nu är; då komme den gäldskyldige
som nog lidit, att ännu mera förstöras. Hvad
jag med säkerhet trott mig finna är, att om
dessa förslag voro veik^tällbare, medförde de
de stora fördelarne.' att de icke rubbade de närvarande
förhållanderne, icke störd någon uti
ägandet af hvad han nu innehafver, utan tryggade
detsamma för fiamtiden: att de icke satte
Bankens eller den allmänna crediten på vidare
vågspel, utan skulle bidraga, att så fort
tiden medgriver åter!öra förtroendet: att de
serskillda samhällsclasserne icke vidare skulle
strida om hvilkendera kunde vinna på den
Den 24 Februarii,
andras bekostnad, utan allas interessen förenas
uti myntrepresentativernes upprätthållande till
det värde, sorn nu åsättes, och alt, så vida icke
oförutsedda händelser inträffa, man föga skulle
äga att befara, det författningen om bestämmande
af agio skulle komma att användas:
att likväl denna Författning skulle utgöra
grundvalen för förtroendet enskilda emellan
och behofvet af allmänna lånebiträden således
alt mera minskas och sluteligen kunna upphöra;
och att det då ändtligen kan blifva möjeligt
att sätta vårt myntväsende på den bestämda
fot, sorn det enligt theoretiska grunder bör äga
för att uppfylla sitt ändamål.
Detta förslag torde till Stats- och BancoUtskotten
öfverlemnas, då det sedermera i fall
grunderne deruti antagas, torde tillhöra Lagutskottet,
att utarbeta den lagförklaring sorn
blifvit föreslagen.
N:o 6.
Herr Toll, Florus'.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln
får jag ödmjukast föreslå ett sätt sorn bidrager
till penningarnes utspridande till Rikets
afiägsnare provincer och dessutom medför en
ovärderlig fördel för Staten." Vår Armée\ hvilken
säkerligen är organiserad på en förträ Helig fot,
och styrd på ett sätt att densamma är en heder
lör sin fosterjord, är likväl underkastad
De.n 24 Febr narn.
en brist, som är af stor betydenhet; saknad af
rörelse. Isynnerhet den indeldte Soldaten är i
fredstider ovan vid långa marcher från sin födelseort,
och för att blifva i<gtig soldat bör
han vänjas att marchera och kanna de afligsnaste
trakter af sitt Fädernesland; han blefve
vand vid andra luftstrek, vid annan föda än
den vid hvilken han är uppfödd uti sin egen
provins; hans kropp blefve både stark och vig
af rörelsen, och sinnet muntrare vid ombyten
af föremål. Det är icke nog att ensamt vara
tapper, nian bör äfven förvärfva sig eri härdad
kropp och det mäst tjenliga sätt, att vinna
dessa egenskaper, är att genom marcher få
besöka sina längst aflägsna landsmäns hemvister.
Soldaten bör under dessa tåg icke aflöna»
med proviant, utan med penningar, dem han
får lära sig använda till sin nytta, och bör
af Länens Höfdingar för allmogen föreskrifva»
billiga taxor, hvilka genom kungörelser
skola föregå den annalkande trouppen.
På detta sätt skulle vinnas tvenne så dyrbara
ändamål, penningarnes spridande till Statens
alla Provincer och Svenska Härens fullkomnande,
svarande mot Konungens och Nationens
fordringar. Derigenom alltid vand och
färdig att utan långa förberedelser uppbryta
från sitt boställe skulle hemsjukans olycklig*
följder äfven häfvas och krigarens högsta pligt,
sin Konungs och sitt Fosterlands försvar, blif
-
Den 24 Februarii,
va hvad det är förut, hans dyrbaraste, mea
då äfven hans angenämaste föremål.
Jag får derföre anhålla om remiss af detta
memorial och att penningar mätte anslås
till projectets utförande.
N:o 7.
Friherre Wrangel, Henning:
Att beskatta jord enligt allmänna öfverallt
användbara grunder, är en fråga, som ofta
blifvit framställd, men, mig vetterligeo ännu
aldrig nöjaktigt besvarad. Önskeligt vore att
en hvar, sorn äger insigt i detta vigtiga ämne
ville deröfver afgifva sitt project till Riksens
Ständer, och att personer sorn äga kunskaper
i hvad som rörer Bruksrörelse, handel, manufacturer
och andra näringar, ville uppgifva de
principer, hvilka enligt deras tanka äro användbara
och passande för beskattningen af
hvarje serskilt slags iudustrie. Jag skall försöka
att genom närvarande anförande meddela
i förstnämnde ämne hvad jag af min enskilta
erfarenhet kunnat inhämta.
Om de skattdragande inom ett samhälle
ägde våra förstfödda föräldrars redlighet, skul •
le inga svårigheter möta folkets beskattningar,
emedan hvar och en då skulle uppgifva, utan
svek, allt hvad han ägde. I sådant fall gåfves
visserligen ingen beqvämligare och bättre
Den 24 Februarii,
beskattningsmethod, än den efter behållen in•
komfl; mender egennytta, högmod, girighet
och afund oupphörligt söka medel, att lagarne
till trotts göra sina ansptåk gällande, der
duger ej att påräkna förtroendet såsom hufvudgrund
för Statsinkomster, der blifver det
snarare nödvändigt att taga till beskattningsgrund
den synliga förmögenheten, hvilken Regeringen
i allt fall borde känna, emedan den vid
6å många tillfällen (t. ex. då man mot inteckning
vill belåna sin förmögenhet o. s. v.) borde
tjena till basis
Sedan
Staten genom sin Industrie hunnit
till den grad af välmåga, att blott den indi—
recte skatten, såsom Tullafgift, Accis och
Charta Sigillata, med ett ord, consumtionsafgiften
befäcker hela Statsbidraget behöfde landets
bördor ej mera beräknas efter den synliga
förmögenheten. F.n nation, sorn upphunnit
denna höjd af välstånd, den högsta, sorn lör
menniskoförmågan är möjlig, skulle med allt
skäl kunna skatta sig lycklig.
Hvar och en inbillar sig, att vara skattfri,
så länge han endast genom den indirecta
beskattningen, för sin consumtion och sin beqvämlighet
utgifver hvad som fordras till hans
och Statens sjelfständighet och skydd. — På
visst sätt är han det äfven, emedan han blott
betalar en njutning som gör samhällslifvet angenämt.
Att sträfva till detta mål af endast indirr
f 6s
Den 24 Februarii.
rect beskattning, är derföre högst magtpåliggande,
och att lägga hinder i vägen iör dess
upphinnande än högst ansvarsfullt, emedan det
är att motverka samhälleis trefnad och förkofran,
men då vi äro långt afiägsnade från detta
mål, då vårt fäderneslands närvarande belägenhet
är långt ifrån att dertill närma oss,
så blifver den stora frågan : Huru bör en rättvis,
en allmänt användbar direct beskattning
vara beskaffad P Hvilka äro dess grunder, dess
vilkor, dess föremål och omväxlande modificationer?
Det säger sig sjelf, att utom en rättvis
fördelning af skatterna , iagttagande af tiden
och det minst vexatoriska sätt för deras
uppbärande, äfvensom naturen af uppbörden
i penningar eller effecter bör komma i betragtande.
Hvad uppbördens natur angår, galler
som allmän regel, att dess utgående i penningar,
är det minst kostsamma och med fördel
kan användas i rika länder , men att dess
utgående i effecter likväl alltid bör stå öppet,
för oförutsedda händelser.
Då dessa frågor ej egenfeligen röra mitt
ämne, lemnar jag dem bär att af andri närmare
utvecklas.
Det egenteliga föremålet för detta anförande
vore deremot attj gifva en ledning för den
directa beskattningsgrunden i fråga om ; Hvad
som bör beskattas? och: hvilka åtgärder som
böra vidtagas, för att i sådant afseende åstadkomma
en rättvis jemkning mellan ting af oli
-
Den 24 Februarii.
6S7
ka natur, medelst en säker måttstock för de»
ras badömmande.
Vid värderingen af förmögenhet, i frågt
om beskattning, måste naturligtvis de minst
föränderliga ting väljas såsom grund derföre,
t. ex. hos Köpmannen, skeppens lästetal, magazinsbyggnader
m m. — Hos Fabrikantm: dess
inachinerier, dess nödiga byggnader m. m. Hos
Borgaren-, dess boningshus etc. etc. Hos Capitaliftendess
Capital - fordringar enligt reverser,
som endast böra anses lagligt gällande , då de
äro lagfarne: Hos Jordbrukaren: jorden och de
dertill hörande härligheter, enligt viss princip
förvandlade till uppskattade tunneland jord,
till vinnande af enhet i systemet.
Innan jag företager utvecklingen af de särskilta
omständigheter, som dessa frågor innefatta,
blifver det nödigt, att uppställa vissa
allmänna principer till ledning för det hela.
§. I
Den
måttstock eller värde - mätare', hvilken
genom sin egenskap, att 6å litet, som
möjligt, vara underkastad förändringar och
hvilken enligt min tanka med mästa fördel
kunde öfver hela riket begagnas som beskattnings
- enhet vöre: Ett lod iJ.lödigt Silfver.
§. a.
Till besående af ett geometriskt tunneland
m
Den 84 Februarii.
fordras | tunna råg, en tui»na korn, eller i|
tunna hafra. Denna beräkning skulle kunna
blifva en hjelp vid bedömmandet &i ouppmätt
åkerjord.
$ 3*
Hvart och ett af de i föregående § nämnde
sädesmått anses i värde lika med 4 lod
silfver.
§ 4.
Man kunde visserligen beskatta äng och
bete eber tunnan korn, nun det synes mig
naiurligare att sådant sker i smör. Enhet vin.
nes tillräckeligt dd led silfver utgör den egentliga
måttstocken. 2:ne lisspund sn ör torde i
värde kunna anses lika med 4 lod silfver eller
en tur.ca korn.
$• 5*.
Graderingen som här tages till grund och
hvarefter arrendet blifvi t bestämdt, förutsätter,
att lägenheten är belägen sex dagsresor eller
derutöfver lian afsätmingsorten, dä hvarje
dagsresa till bestämd ort anses innehålla 2:ne
mils längd, d^nna ort må vara i stad, bruk,
hamn eller andra ställen. Den producent som
bar 6ex dagsresor att göra. eller derutöfver,
kan anses icke äga någon fördelagtig afsättning,
hvarföre hsn uti lörmög^nhet upptages
blott efter jordens beskaffenhet , således för
hvarje dagsresa en egendom är närmare belägen,
än att sex dagar iordras till resan lör att
Den 24 Februarii.
6S9
försälja vahran, bör hela egendomens sammanslagna
värde höjas för hvarje dagsresa med
t. ex. 5y.del.
Nu komma jordens egenskaper i betragtande:
jordens beskaffenhet tages till grund,
utan modiBcation:
1:0 Nar dess läge är flackt, utan synnerlig
sluttning åt någon af väderstrecken mer*
än som tili vattnets afledning fordras.
2:0 Då jordens läge, utan att denna är
af vattenflod besvärad, ej befinnes alltförmycket
upphöjdt ofver hafvets yta, hvilken höjd,
som jag tror tillräckligen noggrant kan sökas
med de Barometrar, forn gagnas till denna slags
höjdmätning. Då detta instrument icke gifver
tillkänna natron förändring, synes mig jordeng
högre eller lägre läge icke böra komma i betrag‘ande.
<
3:0 Då jordens yta ända till 10 tums djup
på ler eller härd alf-mylla består utaf simmt
hufvudbeståndsdelar, nemligen af mylla, lera
eller sa- d till större djup verkar ej aljlringskraffen
på växternas rotter, äfvensom alfvens
fasthet bibehåller så väl musten af den använda
spillningen , som ett nyttigt sommar-rägns
läskande kraft åt plantorna, vida bättre, än
då alfven är lös, såsom sand, mojord; således
vid följande förändringar bör för hvarje jord6ort9
gradering och specificering rV-dfl ^sss
godhet minskas särskildt för hvarje händelse,
070
Den 24 Fcbructrii,
nemligen för hvarje tum mindre an 10 turn till
alfven (t. ex. 9 tum o. s. v. 10 graders jord
blifva 9i9ö- grad.)
4:0 Läge från Salen i Norr eller öjier«
5:0 Då alfven är lös.
6 0 Höjden öfver hafvet, hvilken, som ofvan
är sagt sökes, emedan lika jordmohn med
ökad höjd öfver hafsytan lemnar mindre af
kastning
och tror jag bästa proportionen finnes,
när inom den kända latituden sökes höjden
, som är nödig, för att behålla den eviga
snön, eller utgöra så kallade snöväggen, hviU
ken fördelas i så många grader som man känner
förändringar i växtriket, i mohn af närmandet
till snöväggen och till utrönandet häraf,
kan Hagelstams statistiska Charta vara synnerligen
användbar.
För hvarje grad i latitude utöfver Falsterbo,
som är sydligaste delen af Sverige, bör
hela egendomens värde minskas med 5%:del.
Att mathematiskt bevisa det denna proportion
är dea rätta åtager jag mig ej, men att jag
med framgång och få misstag öfvat detta sätt
för att finna; jemförelse måttstocken emellan
hemman sins emellan i Halland och Skåne,
samt mellan Skåne och Halland, det är
hvad jag kan försäkra , och att alla de misstag
jag i beskattning kunnat begå, har skett
före den tid, jag uppgjorde detta systeme, såsom
min norme att lära känna mine hemman,
Den 24 Februarii,
ty förut följde jag den vanliga seden att ge-'
rom frågor af uisäden, hvad kreatur sorn föddes
m m. komma till mitt mål, men bedrog mig;
jag hade tillräckligt omdöme att märka sveken ,
förtrytsamheten deröfver förmådde mig att till
min och arrendatorns skada beskatta en lagen,
het utöfver hvad den kunde fördraga, hvilket
vid ali beskattning blifver följden, när man ej
följer någorlunda rättvisa och systematiska
grunder.
På det jag icke må beskyllas att upprepa
mer, än hvad som är verkligt, har jag ej uti
mine forskningar begagnat mig af höjden öfver
hafsytan, af orsak att jag deruti icke äger
tillräcklig kännedom, men principen enligt min
öfvertygelse tyckes åtminstone vara rigtig ock
kan förmodligen vettenskapligen utredas.
Procenten för transportkostnaden åtager jag
mig deremot att bevisa om sådant äskås. På olika
priser och olika orter har icke gjorts afseende,
dels emedan arrendesumman är tagen
ganska billigt, dels derföre, atti de orter der
priset är högre, andra olägenheter finnas som
motsvara t. e. i Wermland gäller ofta hafren
lika med rågen uti Skåne , men huru ofta är
icke Wermlänningen utsatt för froster som förstör
hela årets gröda.
§. 6.
Som jordens beskattning kommer att blifva
så billigt upptagen som möjligt, torde man
672
Den 2 4 Februarii,
icke göra afseende på jordbrukarens behof af
bränsle, sädens förmälning m- m., hvarken i
det fallet, då en direct utgift är af nöden,
eller i det fallet, då man på dessa tillgångar
har öfverflöd, då i sednare händelsen ej husets
behof afskrifves. Genom detta öfverseende
undvikes alltför många invecklade beräkningar.
§• 7.
Under namn af Härliget inbegripas Wattenqvarnar
och Sågar, Skog, Brändtarjs-mossar,
Tång-, Ler-9 Sand- och Märgel-tcickter, samt
erkända fifkrika vattendrag. Andra befintlige förmöner
öfverflyttas från jordbrukarens verkningskrets
till industriens, och böra beskattas
efter de grunder som i sådant afseende uppgöras.
Det förra är lån af naturen, man kan
icke anlägga Sågar eller qvarnar utan vattendrag;
med väder eller genom eld och luftmachine,
tillhör det genast industrien, äfvensom
Brännerier, med ett ord allt hvad som kaa
läggas hvar som halst, gr ett industriens företag.
§ 8*
Det arrende, sorn för uppskattadt tunland
kan erläggas, anses vara 4 procent af capitalvärdet
och kan vid inteckningar tjena till säker
grund.
$■ 9.
Den 24 Februarii.
673
$• 9-
Ehuru nu mera hemmansnatur Sr Föga
skiljaktig sedan så godt, sorn all privilegierad
jo.rd upphört, så bör ändock, i händelse
af ovanlig onerering genom rustning m. m. den
i orten allmänt kända omkostnaden dragas ifrån
arrendebeloppet, då resten utgör det Vet—
keliga arrende, som kan erläggas, hvilken rust*
ning eller grundränta anses vara »anian af 4 procent
på capitalet hvilket afdtages irän värderingen
t, ex omgrundrärtan är 2tunnor korn eller
8 lod silfver, så utgör capitalet 20 Jod,
och omvärderingen uppgår till 1000 lod ■silfver,
så upptsges rätta värdet till 800 lod silfver.
§ 10.
Det skygd som berg och skogar låna åkerbrukaren
mot skadliga vindar, bör beräknas,
äfvensom den skada morasser och vattendrags
frostnästen kunna åstadkomma, ehuru
det synes för mig omöjligt att fördela nämnde
förmoner eller olägenheter på jordens gradering,
ty de variera på hvart och ett ställe,
således kan man häruti ej komma längre än
hvad man af ägaren eller ortens berättelser
kan döma. Annat var förhållandet med de i
5 §. omnämnde, der, genom erfarenheten och
uppmärksamheten, målet kan vinnas.
§• ii* ,
Alla utgifter på folkmängd, utsäden och
Bil. till Ridd. 0. Ad. Pr. 1 Band. 43
674
Den 24 Februarii.
antal kreatur sorn födas, tillhöra den statistiska
delen af ett lands beskrifning och böra i anseende
till dess föränderlighet ej kunna korn-,
ma i fråga vid beskattning af synlig förmögenhet.
Efter att hafva enligt mitt begrepp, gjordt
uppställningen, så kommer jag nu till andra
afdelningen eller
Graderingm: sorn består af 3:ne hufvudclassificationer
och indelas sålundaattdenutgör
10 olika sorter grader. Jag har varit mohn,
att så mycket som möjligt följa Decimal- methoden
till vinnande af både mera lätthet och
säkerhet vid uträkningarne.
Ulf lia. usta dass, märgelblandad eller hvctejord,
.Lermylla 10 grader
Svartmylla 9 d:o
Klapperblandad mylla
äfven kalkjord 8 giv
Sandblandad mylla
7 grader. .
Iden goda myllan
Hager öfverhand det
j förstår sig.
Lera eller
kornjord. 2. dra dass.
j Björk eller Beckle
-
Sandblandad lera 6 gr.
Stark god lera 5 gr.
Björk eller Becklera,
blandad med godi
my lla .4 gr. J
rån allenaiär obrukbar
och bör då tillhöra
afskärningsjorden,
som nedanföre
är omnämt.
Den 24 Februarii,
<$75
§.14.
Sand eller lättjord, 3:dje classen, eller råg
Och hafrejord.
Sandblandad klapper 3 grader.
Sandmylla 2 d:o
Sandblandad momylla, sandblandad ljungmylla
elter mossjord 1 grad.
Flygsand och andra sämre jordarter äro
under ali beräkning och böra höra till skogsg
planteringsodlingar, hvarföre dess rymder, såsom
afskärningsjord böra anses, intill dess skogen
hunnit mognad och då bland uppskatt-J
ningsjorden kan intagas.
I ordningen efter ofvanstående grader kotna
mer productions- kraften,
15-
På ett uppskattadt tunneland eller zo
grader.
Åkerjorden, sora bör kunna lemna 10
tunnor korn, gifvet i arrende 2 tunnor korn,
då resten fullkomligen bestrider utgifterne till
utsäde, kronan, löner för arbets- och tjenstfolk,
underhåll af byggnader, då arrendatorn
ändock kan påräkna ett öfverskott till belöning
för gin möda.
67*
Den 24 Februarii,
§. 16.
Ängens productionskraft per uppskattadt
tunneland, anses gifva 4 lass hö a 40 Lisp.
per lass’, ett tunnland uppskattad äng afdrages
för hvarje tredje tunnland uppskattad åker till
underhåll af folk och kreatur, som fordras till
åkerbrukets drifvande m- m. och sedan förenämnde
afdrag skjedt, erläggas i arrende för
hvarje tunnland äng ro fkålp. smör, då med
tillhjelp af halmen a får vinterfödas.
§■ 17-
Bete t beteshage, utmark eller skog, anses
på ett uppskattadt tunnland kunna sommarföda
5 ko, eller a^får, och erläggas i arrende
för hvarje sådant tunnland 5 skålpund smör.
Det torde icke vara ur sin ordning, att
här omnämna en jemförelse emellan de olika
sorterne hemtamd» djur i afseende på deras
comsumtion, eller årliga föda, då Fåret eller
Geten, såsom minst kostsam, bli Iver den enhet
hvarefter alla de öfriga kunna bedömas.
Enligt min öfvertygelse, är följande proportion
den rätta, nemligen:
En häst svarar emot _ 10 Får.
En Stalloxe
S dito.
En DragOxe eller Tjur 7 dito.
En Ko
—
5 dito.
Ett Ungnöt
4 dito.
En årskalf eller föl
3 dito.
Ett Får eller en Get
1 dito.
Den 24 Februarii.
677
Svinkreatur äro icke i någon mängd annorstädes
än vid qvarnar, brännerier m. m-,
och vid de förstnämndes beskattning, såsom
Härlighet och de sednares beskattning, såsom
Industrie, inbegrips den fördel, som af dem
kan påräknas.
§. 18.
Qvarnarnes förvandling till uppskattadt
tunland, sker efter följande grunder; Ett pär
stenar, som hafva god mäld och icke sakna
tillräckligt vatten, kunna hela året igenom i
arrende erlägga ao tunnor Korn eller i proportion
andra sorter säd; således böra de anses
lika med tio uppskattade tunland. Genom
folket i orten är icke svårt att undersöka
den tid som förspilles i anseende till saknande
af mäld eller vatten, eller också saknad
af båda delarne, då uppskattningen der-refter
bör jemkas, Sorn t. ex qvarnar kunna ej
begagnas vid andra tillfällen än under VårOch
Höstflod; men om i anseende till dålig
sädesort de blott om bosten efter bergängen
kunna uti j å eller 60 dagar nyttjas, så
skattas paret stenar till ett uppskattadt tunland,
observeras att året räknas till 3C0 ar,
betsdagar. Den qvarn som genom ägarens
kunskapsflit och omtänksamhet vunnit en högre
fullkomlighet än de vanliga och således
jemna vida mer i arrende, bör ej derföre ädraga
sin för Staten nytiige ägare högre beskattning,
hälst han nog träffas genom indirecte
eiler consumtionsafgiften, så vida landet
äger Industrie, och saknas den, är man till
-
678,
Dea 24 Februariu
räckligen beskattad genom bristande afsättning.
Lika litet bör afseende göras på den qvarn,
hvars dåliga sammansättning lemnar ett utslag
vida under den här antagne medelmåttan.
Enligt 7 §. tillhör det icke min plan att
beskatta konstigt sammansatta väderqvarnar
eller eldqvarnar, eller finsigterierna, såsom
tillhörande industrien,
§. 19.
Sågar förvandlade till uppskattadt tunland,
behöfva samma vilkor sorn qvarnar,
och då med ett sågblad drifvit, genom en ordentlig
mekanik m. m kunna utan ansträngning
på året skäras 1200 tolfter bräder, så bör
detta påföljande vis blifva normén för uträkningen.
Genom trädet# beskattning i skogen, kan
blott här komma i håga, vinsten af förädling
då man utan afseende på trädsorten, gör beräkningen
i allmänhet, emedan af dyrare och
hårdare trädsorter dels sågas i mindre mängd,
dels utgöra de en så liten qvantitet, ätt det
acke lörtjenar någon uppmärksamhet. Fuhru
och Gran är det allmännaste i skogrika trakter,
vanligen erlägges en bräda i såglön för
hvarje tolft.
Arrendatorns produetions behållning För
hel* året blifver således 100 tolfter, och kan
iiti arrende för hvarje sågklinga, häraf | er
-
