# ID: svediakorp-gov154
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1778--1779
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 121,023
# sentences: 4,705
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Bankrevisorer.
293
Förevarande ämne fordrar vist Högl. R. o. A:s mognaste omtanka och at
icke som et hastverk handteras. Hvad vij nu besluta, skal antingen blottställa
Banqven för de missbruk och skador, vij redan öfverlefvat, eller
tvertom hämma dem så, at Banqven, som äger det största guarantie, inom
Svea Rike fins, och under Riksens Ständers vård icke annorledes än med
Riksens Ständers tydeliga och uppenbara vilja må nyttjas och medtagas; ty
i annor händelse och om förflutne missbruk åter kunde inträffa, så medgifver
både förnuft och framfarne exempel, at specieräkningen icke kan
hafva annat öde än kopparmyntssedelen, den vij så tydeligen genom 50
procents rabatt set vara hvarken koppar eller dess värde. Icke heller tror
jag den, som brister i valuta och hvars handelsinkomster icke äro större än
utgifterne med specie i handen på en gång, vara rikare, när de äro lånte.
Men nog häraf, då nu endast framtida säkerheten om Banqven är föremålet.
Den torde bestå i två puncter. l:o. At med all frihet få lägga mit väl uti
dens händer, som har mit största förtroende, och 2:o på det ansvar som
förvaltaren af mit väl ålägges.
Man vet uti corruptionstider1, huru valen skje efter listor, och värdet på
en frihet där sådane operationer äga rum. De äro likväl af mindre fara
under principalernes närvaro, som hafva rättelsen i sina händer, men
annars kanskje utan gräntsor farlige. Det torde altså väre efterkommande
bäst gagna, at hvar och en ledamot i hvarje dass väljer directe på den
person, som han vil anförtro förvaltningen af det, som den väljande guaranterar.
Detta är kanskje billigt, rättvist och enligt med den säkerhet, hvar
cautionist til(!), innan han sit väl i annans hand öfverlämnar och på detta
sättet lärer äga nöiaktig säkerhet.
Säkerheten i den andra vinnes derigenom, at herrar bancofullmäktige
emot den lön, de undfå efter tydelige reglementer, bevara Banqven ifrån
allan skada vid ansvar med enskilt egendom. En redig man, arbetsam och
örn om Banqvens väl, lärer icke frukta vitet, och den annorledes tänker
eller mera har afseende på lönen än at sysslan väl skjöta, må sig sysslan
afsäga.
Om valen och ansvaren så fastställas, torde revisorer icke behöfvas, ty
när icke redogiörande fordom kunnat hålla Banqven från skada, hvad
skulle man kunna vänta af ständige revisorer, som representera oss sielfve,
som äga redo fordra ock råd at gifva, som 3 § i projectet lyder, om de under
långt skilde riksdagar ock giorde alt ondt; hvem skall ändra det, som
1 Enligt egenhändigt original vid konceptprotokollet rättat från förlagans; corruptionstiden.
294 1779, jan. 16. Bankrevisorer.
Ständer allena kunna ändra, och när Ständer sammankomma, hvem kan
återtaga deras giorde gierningar och hvad skulle de i sådan händelse mera
lida än tjenstens förlust, den de i olyckeliga tider kunde få til öfverlopps
betald, och hvad skulle då för Riksens Ständer återstå? Jo, at se sit verk
banqveroutera, invånare åter olyckelige och vidkjänna afskrifningar, som
exemplen medgifva.
Vij finne, at Riksens Ständer icke äro mindre bundne vid sit guarantie
för Banqven, antingen de äro samlade eller spridde uti riket. Deraf följer en
lika valrätt til sine fulmäktiges utnämnande, hvarmed så kunde förhållas,
l:o at hvar dass väljer directe på den, som äger des mästa förtroende,
sedan väljes på lika sätt en honoaraire uti hvar dass, summa sex af alla tre.
De tre förste få lönen och sitta först. Efter et års förlopp afträder den
förste dassens representant sit ställe åt den honoraire af samma classen.
Efter 2 år gior andra classen detsamma och efter 3:de året lämnar den 3:die
dassens representent likaledes sit ställe. Hvarefter den först afgångne och
de andra i lika ordning sine rum åter intaga.
Härigenom vinnes först, at controllen roullerar på sex personer, utan at
Banqvens omkostnader ökas, 2:o at ens ombyte hvart år medför revidering,
3:o at icke ens eller annans siukdom minskar upsikten och 4:o at det
vidhängande ansvar nogsamt lärer giöra både den af- och tilträdande noga
om räkningarnes riktighet.
Skulle någon af dessa genom döden afgå eller genom Kongl. Maij:ts nåd
försättas uti en annan dass eller genom syslans afstående giöra vacance, så
kunde det blifva allmänt, på sätt som projectet innehåller, då R. o. A., på
skjäl som redan sagde äro, må innom viss tid insända sina(!) votum til
Riddarhusdirection, hvilken på kundgiord dag uti ståndets bancofullmäktiges
och frälsemäns efter behag närvaro må upbrytas och den valde genom
fullmäktige derom averteras.
Til desse voteringssedlar kunde et formulair upsättas.
Under vacancen gior den honoraire tjensten, utan at någon annan tjenst
bör honom derifrån hindra och njute altid tjenstgiörande lönen men afträde
stället til den valde, om så dess tour är, utan at årsombytet, från nu
skjeende val räknat, får ändras.
På detta sätt och då Bancodeputations project til revisorer synes medgifva
en långt aflägsen riksdag, så conserveras och vårdas Banqven förmodeligen
på sätt, som med guarenteurernes säkerhet och Banqvens bästa
instämmer; ty visserligen böra vij tilse, at förflutne händelser icke mera
inträffa. De äro nu förbi men bevitna icke mindre, huru mången gåt från
både kjöpt och ärfd egendom, under det at tiltagsne män rest sig ur stoftet
Bankrevisorer.
295
och sluteligen så uti regerings- som penningeväsendet vunnit en skadelig
myndighet.
Sluteligen och om änteligen revisorer skulle finnas alldeles oumbärlige,
är min tanka, at de icke väljas nu, utan när bancofullmäktige derom anhålla
och så kort för revideringen, at de icke kunna i annat sammanhang ledas
eller öfvertalas utan ensamt och allena samt med lika ansvar med fullmäktige
deras räkningar och giöromål på det nogaste öfverse; om Banqven
således fredhålles från fåfänga utgifter, då ingen nöd pågår, så kan den i sin
rätta afsigt vara rikets räddning uti alfversamme och tryckande omständigheter,
då Riksens Ständer visserligen lära öfverlämna all dess förmåga til
en landsfaderlig konungs och rikets räddning.
C. von Qvanten
Härunder återkom Grefve Oxenstierna med det utskott, som han
anfört til de andre stånden, och berättade, at de alle tre förklarat sig nögde
med den underdåniga tacksägelsen til Kongl. Maij:t. At Hr Öfversten
Rammels memorial om fri religionsöfning ännu icke kommit til dem; och at
Borgareståndet bifallit lindringen uti lånets afbetalning til Banqven för
Hjelmare slussverks interessenter, men at det nu uti Prästeståndet varit
föredragit utan at hinna blifva afgiort.
Sedan utskottets ledamöter åter intagit sine säten, så fullfölgdes med den
förevarande saken om bancorevisorers förordnande.
Hr Grefven och Lan dm. förestälte, at denne sak syntes dela sig i tre
hufvudfrågor. 1. Om revisorer behöfva förordnas. 2. Ifall det bifalles, om
deras instruction. 3. Om sättet at nu och framdeles välja dem. Och begiärte
derföre, at R. o. A. nu först ville yttra sig öfver den första frågan.
Hr Billberg, Fredric Otto: Til den frågan svarade han Neij.
Bancoverket tål icke at hafva andra principaler än Riksens Ständer. Men
sådane revisorer kunde lätteligen sätta sig i samma myndighet, förre tiders
förfarenhet giorde ei sådane tilbud oväntade. Banqven kunde snart förekomma
honom som en rik jungfru utan förmyndare. Hvem som ville och
endast ägde driftighet talte henne til, och mycket viskades henne i örat.
Han nekade icke, at han ju äfven önskat at få säga henne et ord i enrum;
men hade aldrig för trängsel kunnat komma närmare än i dören. Hvad
behöfde Riksens Ständer revisorer, då de hade fullmäktige. Desse sitta på
ed och ansvar. Revisorerna, til hvad ansvar kunna de bindas. Sällan har
man exempel, at fullmäktige skjenat, men när Ständer kommit tilhopa,
hafva Bancoutskotten nog fritt disponerat allting. Hvad de tilstyrkt, har
merendels blifvit dervid. När Faddergåfvoutskottet sade summan, så mås
-
Deputation
från Prästeståndet.
296 1779, jan. 16. Bankrevisorer.
te vij blifva dervid. Det har ock icke skjedt utan med nöije, så at det icke
sades1 af något missnöije; men om Bancoutskottet gifvit cronan 22 tunnor
guld, så hade de åtminstone [kunnat?] giöra som Faddergåfvoutskottet och
först säga til Riksens Ständer derom. Skulle åter revisorer fordras öfver
bancofullmäktige, för det man fruktar at ei så snart få riksdag, så sågo Hr
Billberg ingen fara för Banqven, om ei riksdagarne blefvo så täte. Efter
primitive inrättningen blifver det altid uti Kongl. Maij:ts höga makt at tilse,
det bancofullmäktige giöra sin skyldighet. Det har redan skjedt i sex år och
kan äfven skje hädanefter lika så väl. Under min lifstid har bäst gåt til i
Banqven desse förflutne sex åren. Om något ovanligit i Banqven skulle
förefalla, hvarvid Riksens Ständers närvaro behöfs, lärer väl Kongl. Maij:t
kalla Riksens Ständer tilsammans. Under en sådan Konung, som Allmagten
i sin nåd gifvit oss, behöfva vi icke draga farhoga och derföre önska oss
täte riksdagar. Hr Billberg kunde uppå desse skjäl icke samtycka til någre
bancorevisorer, och ifrån den meningen begåfvo han sig icke utan votering.
Härunder anmältes, emottogs och infördes en deputation ifrån Prästeståndet,
anförd af Biskopen på Gottland Doctor Lii t kem an, som pr[asmissis]
pr[aemittendis] gaf tilkjänna, at Prästeståndet förenade sig med
glädje uti R. o. A:s beslut at hos Kongl. Maij:t aflägga underd. tacksägelse
för den nådiga omvårdnad, Kongl. Maij:t täckts draga om Bancoverkets
bestånd och uprätthållande i sin jämna gång.
Hr Grefven och Landtm, försäkrade det Högvörd. Prästeståndet om
R. o. A:s aktning och förtroende samt at R. o. A. med fägnad inhämtade,
det Prästeståndet instämde med R. o. A.
Deputation afträdde, ledsagad som vid inkomsten.
Hvarefter fullfölgdes med den förevarande öfverläggningen.
Hr Leijonanckar, Fredric: At hålla sig inom det ämnet, som Hr
Grefven och Landtm, utsatt til öfverläggning, ville han först endast yttra
sig öfver qvajstio an. Om desse tilemnade bancorevisorer skulle blifva
detsamma, som Bancoutskottet är under riksdagarne, så ville han ei neka,
at de kunde blifva skadelige, hälst de då voro utan ansvar. Men då de få
instruction, då de icke äga makt at giöra någon förändring i författningarne,
ei heller at förordna något nytt, då de ei äro någon bjudande magt utan
endast en controll på bancofullmäktige, då de ei blifva principaler utan
endast revisorer, så kunde han ei annat än bifalla, hvad Bancoutskottet
tilstyrkt. Det vore icke utan sin stora nytta at hafva någon, som sågo
1 Konceptprotokollet: säges.
Bankrevisorer.
297
bancoförvaltningen på fingrarna. Herrar bancofullmäktige voro få; ju
längre de sitta vid förvaltningen, ju farligare at de kunna falla uti mindre
aktsamhet och blifva surprenerade. Förfarenheten visade, at de första
månader sällan tröto drift och upmerksamhet hos den, som kommit til
någon syssla. Kommer det sedan an på längre tid, plägade denne drift
gemenligen aftyna. Derföre stadgade och de gamle romare visligen, at
ingen kunde längre än tre månader vara dictator. Om bancorevisorerne,
som skola uplifva bancofulmägtige, icke få mer makt, än dertil behöfves,
så blifva de ei farlige.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Mine Herrar! I håfven för få dagar sedan
hördt, med hvad betänkande jag önskat få hos mig öfverlägga om de af
Bancoutskottet föreslagne revisorer, at jag mot dem hade flere betänkligheter,
dem jag mot deras nytta behöfde i mit sinne i stillhet betragta och på
et längre och fiermare håll skåda. Jag har af Er benägenhet dertil haft
rådrum och är således skyldig Eder och mig sielf at häri säga mina tankar.1
Ingen förehugsan för ens säkerhet är sådan, at tiderne och händelser ju
icke kunna förvandla sielfva det, som tjenar til säkerhet til en väg, där
inbrott kunna skje, men deraf måste man ändå ofta gripa til det, som har
mästa probabiliteten til säkerhet; och derföre ei förakta alla säkerhetsmått
derföre, at våld och odygd kunna dem förstöra. Ju flere värn emot dem, ju
mer arbete måste de hafva, derunder deras makt ofta försvinner.
Jag ser nog, hvad makt och missbruk kunde å ena sidan resa sig mot
Riksens Ständers Banqves rena interesse och at de äf:n kunde åstadkomma
at förgifta denna inrättning. Men när jag å andra sidan betraktar l:o at
då genom vår älskade Konungs och Herres visa regering riksmöten, hvilka
i alla tider fallit mig besvärlige och altid tunga landet, torde blifva mindre
behöfveliga, åtminstone ei täta, så kunde för dem, som bancofullmägtigskapet
anförtros, dels genom tiltagande års, dels menskligheten vidlådande
svaghet, någon sådan dvala åkomma, som ei är ovan, då ei någon uplifvar
deras vaksamhet och drift. Jag vil ei nämna om. hvad det kan verka på
hiertan, som äro lätte at förvandla sin fordna ära och åtanka från dygd och
kärlek för fosterlandet, hvaruti alla tiders historier visa medborgare aldrig
för ofta kunna hvarannan upmana, styrka och stärka. Jag frågar, jag vil ej
nämna, hvad revisorer kunna verka at föra slike så tät til sinnes, hvad en
helig plikt emot et ärofult folk af dem fordrar och hvars kjänsla, då
riksmöten ei väntas, förkolnar, kanskje sluteligen dertil at Riksens Ständer
blifva dem et okjändt folk. 2:o. At desse revisorer på färsk gierning kunna
1 Egenhändigt yttrande bilagt konceptprotokollet.
20-10-307
298 1779, jan. 16. Bankrevisorer.
så väl uptäcka misstag eller afvikelser som uphofsmannen intet kunna
hoppas länge få dolda eller fortsätta, som ock hederlige fullmäktige få tid
deras ära mot löndomar försvara och det loford de förtjena. 3:o. Synes
genom desse revisorer en gnista af Riksens Ständer och deras ömhet för
Banqven genom utsedde nya tilsynare på sine fullmäktige til den dag, de
åter sielfve kunna sammankomma, en gnista, som måste uplifva den vördnad,
hvarmed så de förre som de sednare förväntas måste, och ofta stärka
Banqvens gång i den väg, som för thy til makt och styrka är lagd. 4:o. At i
sednare tider nästan icke et verk gifves mer än Banqven, hvars förvaltning
i en odeterminerad längd af år lämnas under någre fullmäktiges omsorg
utan revision, som fast mindre här synes försiktigt, där detta ombetrodde
volverar vida öfver alla andra verk och har 3 stånds guarantie. 5:o. Jag
tillika förmodar, at instructionen för desse revisorer så kringskjäres, at
hvarken deras giöromål sättes å niveau med Riksens Ständers eller utan de
fölgder, som med et fullmäktigskap öfverensstämma, hvilken extension
med et pennedrag skulle kunna giöra en öpning til oboteliga skador. Men
då Er medborgerliga anda, Er aktning för Er sjelfva, Er egen sjelfständighet
och farhåga at komma under et nesligit förmynderskap sådant
undanrödjer, tillika förstörer alla de olägenheter, som jag hört och sielf ser
af revisorers utväljande kunna uprinna, så kan et missbruk, mot hvilket
sådane hinder är lagt, ei förstöra nyttan af saken. I synnerhet när dertil
kommer, at vahlsättet til desse revisorer blifver bygt på fria och visa
principier, sådane at deruti ei annat må influera, utan hiertat får gifva sin
dolda röst åt den, som hans öfvertygelse önskar. Men bär det icke mindre
så illa til, at folket, som härmed skal inngå, hvarken hafva för sin kung den
sanna vördnad, som ägnar en fri man, ei eller den ståndaktighet och
noggranhet om sin egen och sine medbröders ära och välfärd, nemligen
den oryggeliga föresats at ei låta något skjen bortblanda dess syn på så
höga föremål, hvad onyttigt hufvudbry är det icke at hvarken med revisorer
eller annat vilja hielpa dem, som all hielp förskjuta och ovärdige
blifva sakre til egen undergång och efterverdens hån. Deras banqve får et
olykligt öde, antingen de hafva revisorer eller ei. Den Högste bevare
fosterlandet at någonsin af en sådan afföda öfversvimmas.
Hr Grefve Fersen, Axel: Såsom ledamot denne riksdagen af Bancoutskottet
ville han för R.o. A. ådagalägga de grunder, uppå hvilke utskottet
bygt sit tilstyrkande. Kongl, resolution af den 18 Maii 1698, som
vid utskottets extractum protocolli är bilagt, visar tydeligen, at sådane
revisorer i förra tider redan varit nödvändige. Det är ei obekant, at ifrån
1680 inga böcker i Banqven voro slutne, och at dessutom mycken
Bankrevisorer.
299
vårdslöshet i räkenskaperne upkommit. Orsaken dertil finnes lätteligen, at
då ingen tilsyn var, huru förvaltningen skjöttes. Skulle Banqven lämnas
utan tilsyn nu, kunde framdeles lika oredor upkomma. Det gingo ock utur
all ordning och ifrån det, som vid alle andre verk är etablerat. Alle directioner
uti penningeverk hafva sin controll; så finnér man vid Ostindiske
Compagniet, vid Järncontoiret, Disconten, Generalassistancecontoiret
och de ad pios usus inrättade cassör, samt på flere ställen. Då nu en vis
Konung tager sådane mått, at landet ei behöfver med täta riksdagar besväras,
blifver det en nödvändighet, at Riksens Ständer förordna någre af sine
medel, som på visse tider efterse, at Bancoverket hålles i sin ordning.
Banqven har förr måt väl af en sådan författning: den kan hädanefter ei
giöra ondt. Det är nu första riksdagen under vårt lyckliga regeringssätt.
Hvad nu giöres, blifver en rättelse för framtiden; då Regeringsformen
stadgar, at Banqven tilhör Riksens Ständer, så böra ock Riksens Ständer
visa, at de taga sig an at vårda och skjöta densamma på det ömaste. Hvad
nu lämnas giort, torde en annan tid icke så lätt kunna verkställas. Om
oredan en gång får sig insmyga, upkommer merendels flere hinder, som
människjors egne interessen veta lägga i vägen, at redighet sedan svårligen
kan mera vinnas.
Hr Wachschlager, Gustaf, fant icke något spår dertil i Regeringsformen,
at någre bancorevisorer borde förordnas. Där talas om, at Ständer
en corps äga Banqven, men icke någre få dertil valde personer. I flere tider
hafva Riksens Ständer sökt at bevara sig denne rättighet, och vij veta
nogsamt den tid. at knapt kunde det tillåtas Secrete Utskottet at befatta sig
med bancoförvaltningen. 1698 års resolution är en författning, tilkommen
under souverainite 18 år efter des införande, som icke nu kan tjena til lag.
Den försvann ock såsom til intet nyttig under souverainiteten. Hurudan
var Banqven 1713, ei mer än 18 år efter sedan denne resolution utgafs?
Hvad giorde då bancorevisorerne. Hvem kan förbinda desse bancorevisorer
at följa de instructioner, som dem meddelas, när inga Ständer gifvas
församlade, som kunna ställa dem til ansvar. Det underdåniga förtroende
hyste Hr Wachschlager för vår uplyste och om sit rike örne Konung, at om
bancofullmäktige skulle fela. han nog rättar dem igen, utan at dertil behöfvas
någre revisorer. De mångfaldige prof, vi ägde af Kongl:e Maij:ts ömhet
för rikets väl, öfvertygade enhvar tilräckeligen om denne sanningen. Hr
Wachschlager bad de värde ledamöter, hvilkas tankar han alltid med nöije
vant sig at vörda, om förlåtelse, at han i detta ei kunde tänka med dem lika.
Men då hans öfvertygelse icke lämnade honom något förtroende för en
sådan mellanmakt emellan Ständer och bancofullmäktige at förvalta Banqven,
så kunde han ei eller samtycka til någre bancorevisorers förordnande.
300 1779, jan. 16. Bankrevisorer.
Hr Billberg, Fredric Otto, förklarade sig ånyo vara af samma
tanka och det på de emot revisorer anförde skjäl. Han nödgades likväl
förtiga et, som i hans sinne voro det viktigaste. Men kunde icke glömma,
huru förre tiders Secrete Utskotter under skjen af hemlighet hushållat med
Banqven. Ingen farhåga voro hos honom för bancofullmäktige derföre, at
det kunde blifva långt til nästa riksdag. De hafva sin instruction at följa,
bryta de emot densamma, så kostar det dem både embete och välfärd. Om
12 revisorer tilsättas, lära de icke kunna revidera mera än fullmäktige. Men
var får man något band på dem, hvad kunna de väl komma at lida, om de
skulle missräkna sig.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Det vore icke af farhåga för det at det
kan blifva längre tid, innan riksdag åter infaller, som Hans Exellence icke
kunde bifalla Bancoutskottets förslag om revisorer. Han hade ingen tid
längtat efter riksdag och aldraminst nu, utan ansågo han ei för obilligt at
ligga i fruktan för de misstag, som hos bancofullmäktige kunde sig insmyga,
och den efterlåtenhet uti bancoböckernas snabba afslutande och
reviderande samt lånens bevakande, som kunde falla på bancobetjeningen,
ifall verket i längre tid lämnades utan upsikt af Riksens Ständer. Derföre
kan aldrig meningen vara, at de revisorer, som til denne upsigt förordnas,
skulle blifva Riksens Ständer och få samma makt at disponera Banqven
som deras principaler. Man hoppas at uti instruction så kunna kringskjära
deras magt, at de aldrig måge komma längre än til det ändamål, hvarföre de
äro förordnade. Tiden värkar på mänskligheten någon kjöld, uti hvad sak
det vara vil, då den länge handteras. Den kunde ock falla på bancofullmäktige,
om de uti flere månader och år sitta vid förvaltningen af et verk, som
alltid bör gå i sin jemna gång. Försummelser och misstag, i synnerhet de
smärre hos någon af bancobetjeningen. kunde under en sådan skjöld lätteligen
undfalla dem, ilgrep och en gröfre tiltagsenhet snarare få tilfälle at
döljas under deras ögon, bägge delarne högst skaddige för et sådant verk
som Banqven. Men om fullmäktige hafva at vänta upsyningsmän öfver
deras giöromål, uplifvas de derigenom och få mera värme uti förvaltningen
och noggranhet uti eftersyn, at alt måtte gå med tilbörlig drift och ordning.
Hvem upmuntras icke till omtanka och idoghet uti sine giöromål, då han
vet, at hvad han giort väl, blifver kjänt och vinner sit tilbörliga låford. Det
är Riksens Ständer värdigt at visa inför det allmänna all möijelig omvårdnad
om et angelägit verk, hvars förtroende så mycket beror uppå deras
guarantie, och at hos de redelige herrar och män, som vinna deras förtroende
til bancofullmäktigskapet, upreta den eld om ära, som hos svänska
nation är medfödd. Hans Exellence hade uti denne frågan tänkt mycket
Bankrevisorer.
301
uppå skjälen både mot och med; men han kunde efter nogaste öfvervägande
icke finna annat, än at bancorevisorers bisättande voro det bästa.
Hr Grefven och Landtm, giorde nu proposition: Bifaller R.o.A.
Bancoutskottets tilstyrkande, at revisorer hvart tredje år måge å Riksens
Ständers vägnar efterse bancoförvaltningen.
Men den besvarades med Ja och Nej.
Blef altså följande proposition til votering författad af Hr Grefven och
Landtm.:
Den, som i anledning af Bancoutskottets betänkande bifaller, det revisorer
hvart tredje år må tilsättas, skrifver Ja.
Den, det ej vil, skrifver Neij.
Vinner Neij, kommer inga revisorer at tilsättas.
Proposition uplästes och gillades, hvarefter de 2:ne förste classerne
afträdde uti sine dertil utsedde rum på Riddarhuset at hvar för sig insamla
voteringssedlarne, men den 3:die stadnade i samma ändamål qvar på
Riddarhussalen, hvarunder den äldste i classen med några herrar til biträde
intogo sine rum vid landtmarskalksbordet, hvarifrån Hr Grefven och
Landtm, afträdde.
Sedan alla classerne insamlat hvar för sig voteringssedlarne uti dertil
giorde och med låss försedde samt förseglade lådor af förtent järnbläck,
sammanträdde de åter på stora salen. Lådorne framburos på landtmarskalksbordet,
hvarest de öpnades. Voteringssedlarne uttogos, uplästes och
räknades af Grefve Cronhielm til Hakunge, Charles Emil, uti Hr Grefvens
och Landtrms ställe.
Först för tredje classen och befunnos
Hvaröfver bifogade voteringsinstrument1 genast författades, för R. o. A.
uplästes och af bemälte Grefve Cronhielm i Landtrms ställe underskrefs.
R. o. A. åtskildes häruppå klåckan emot fem eftermiddagen.
Ja 152
Sedan för andra classen, hvarest befunnos
Ja 91
Sidst för första classen och voro
Ja 85
Neij trettiosiu.
Neij 16.
Neij 5.
1 Uteslutet här.
302
1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
Ar 1779 den 18 Januarii.
Bancorevisorernes
instruction
rörande.
Måndag.
Plenum kl. 10 förmiddagen.
Närvarande Hr Grefven och Landtmarskalken Hugo Herman von
Saltza.
Sedan Höglofl. R. o. A. uppå gifvit teken af Hr Grefven och Landtm,
med klubban intagit sine ställen, uplästes instrumentet öfver den sidsta
voteringen, som vid protocoilet för den 16 Januarii finnes bilagt.
Hr Wachschlager, Gustaf, anmärkte, at då nu i ordningen kommo
at företagas den instruction, som desse Banqvens revisorer skulle undfå
sig til rättelse, därvid måtte undvikas at kalla dem Ständers fullmägtige,
efter sådant kunde medföra en vidsträcktare myndighet, än ändamålet
verkeligen vore at lämna dem.
Hr Grefve Fersen. Axel: Sådant undvikes, när de få namn af
Ständers befullmägtigade revisorer, hvilket de ock verkeligen äro.
Häruppå företogs projectet til instruction, som uti Bancoutskottets betänkande
fants infördt, och uplästes 1 §.
Som innehöll, at Riksens Ständers deputerade til Bancoverkets öfverseende
sammanträda i Stockholm för första gången den 1 October 1782
samt därefter framdeles vid samma årstid hvart tredje år, så at ej längre tid
blifver emellan hvar sammankomst än tu år och tio månader. Men skulle
Riksens Ständers sammankomst infalla nära uppå denne utsatte tiden, så
kommer med denne förrättning at anstå.
Hr Leijonankar, Fredrich: Då § föreslår bancorevisorernes sammanträde
hvart tredje år, så trodde han, at första sammankomsten borde
utsättas til 1781 och icke 1782, som vore et år sednare.
Hr Grefve Fersen, Axel: Denne förste termin hade blifvit prolongerad
af den ordsak, at bancoböckerne icke hinna at blifva afslutne och
behörigen collationerade samt uti Banqvens Revisionscontoir reviderade
förr än efter Februarii månad det följande året.
Hr Billberg, Fredrich Otto, påminte, hvad Hr Wachschlager
redan yrkat, at desse revisorer icke måtte kallas deputerade til Bancoverkets
öfverseende utan tilförordnade bancorevisorer.
Hr Wachschlager, Gustaf, förmodade häruti så mycket häldre
bifall, som det genom votering bifallne voteringsinstrumentet nyttjar det
ordet bancorevisorer.
Instruktion för bankrevisorerna.
303
Häröfver såväl som öfver den upläste 1 § gjorde Hr Grefven och
Landtm, proposition til bifall, som med Ja besvarades.
Andra § uplästes af innehåll, at herrar bancofullmägtige i så god tid förut
böra anmäla hos Kongl. Maij:t, när revisorernes sammankomst tilstundar,
at Kongl. Maij:t kan befalla vederbörande landshöfdingar och consistorier,
at de revisorer, som i landsorterne vistas, genom dem måge få kungjörelse
om, då de böra sig inställa, samt at ifall någon af dem antingen genom
döden afgådt eller annars vore hindrad, någon i hans ställe må kunna
väljas. Hvarföre ock herrar bancofullmägtige böra undfå en förtekning
uppå dem, som til bancorevisorer blifvit valde.
Hr Grefven och Landtm, gjorde proposition, och denna § bifölls.
Tredje § företogs, innehållande i synnerhet, huru revisorerne böra
aflägga den för Bancoutskottets ledamöter föreskrifne eden, och hvaruti
deras göromål skall bestå så i anseende til herrar bancofullmägtige som
commissarier och öfrige bancobetjeningen; samt at de vid förrättningens
slut öfver densamma författa en skriftelig berättelse, hvaraf et förseglat
exemplar til hvardere af de tre ståndens cancellier eller directioner ingifvas
emot behörigt recepisse, som vid revisorernes handlingar sedan förvaras.
Hr Leijonankar, Fredrich: Det torde vara angelägit at med upmärksamhet
granska ordalagen i denna §. Hvad första delen om eden
angingo, så hade han intet tvifvelsmål at densamma bifalla; men uti det
följande, hvarest revisorerne magt lämnas at uti vigtigare mål gå herrar
bancofullmägtige med råd och underrättelser tilhanda, dä de sig förfråga,
fordrades nogare jämkning. Instructioner och Ständers förordnanden om
Bancoverket böra tjena herrar bancofullmägtige til efterlefnad; de äro
tydelige, klara och tilräckelige. Utom dem kunna hvarken fullmägtige eller
revisorer gå, och hvad de ej tydeligen innehålla, därmed böra sig hvarken
fullmägtige eller revisorer befatta. Denne meningen kunde altså aldeles gå
ut. Genom et sådant rådande och underrättande kunde Banqven snart uti
revisorer få sine principaler och Riksens Ständer en gång mera blifva
brydde med sine revisorer än med sine bancofullmägtige. Om de anmärkte
orden icke skola verka något utom instructioner och Ständers förordnanden,
hvilket ock i slutet af § synes vara meningen, så kunna de som
öfverflödige tagas bort; skola de åter verka mera och gifva magt at råda,
där författningarne tryta, så blifva desse ord farlige och böra derföre gå ut.
Frih. Ridderstolpe, Carl, instämde däruti, at de til öfverseende af
Bancoverkets förvaltning förordnade deputerade måtte få namn af revisorer;
äfvenväl biföll han det, som i början af § var stadgadt om revisorernes
ed; men vid det, som § innehåller, at om något större eller mindre
304
1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
skulle uti Bancoverkets förvaltning vara försummat eller vara kommit i
olag, revisorerne hade magt at detsamma med all sorgfällighet rätta och
återbringa i behörigt skick och ordning, kunde Hans Exellence icke finna
sig. En sådan rättighet lämnad revisorerne kunde blifva af yttersta betydlighet
i en framtid. Det tilkommer endast Riksens Ständer och deras
Bancoutskott at rätta, hvad som kan vara bristande i förvaltningen. Om
samma magt, som Ständer äga, nu skall lämnas revisorerne, så torde
principalernes magt i en framtid efter handen minskas i samma mån, som
revisorerne kunna häraf få anledning at sin utvidga. Hans Exellence föreslog
altså, at i stället sättas måtte: At herrar fidlmägtige til sinnes föra de
förekomne fel, at sådant rättelse däruti verka må; och där de så grofva
voro, anmoda Banqvens fiscal at dem i Banqvens foro åtala. Hvad det
anmärkte ordet råda angingo, kunde det väl medföra någon influence för
revisorerne på herrar bancofullmägtige, men det gifver dem ingen magt
öfver fullmägtiges göromål och beslut, för hvilke de likväl altid ensamt
blifva ansvarige. Men om R. o. A. så skulle godt finna, kunde det ordet
råda genom någon tilläggning ännu mera limiteras, såsom til exempel:
them therutinnan råda utan att förordna, eftersom författningarne altid
blifva bancofullmägtiges regel och rättesnöre.
Hr Billberg, Friedrich Otto: Af desse anmärkningar fann han, at
man ville inskränka revisorernes magt och endast lämna dem at befatta sig
med ziffran. Men om revisorerne skola revidera utan magt at rätta fel och
råda uti det, som är villrådigt, så hafva de ej där at göra. Nog kan man få
dem, som kunna se efter, om fullmägtige och bancobetjening summerat
rätt, utan at Ständerne behöfva besväras med at välja dem. Om bancofullmägtige
felat, lät revisorerne genast rätta det och för sin rättelse vara
ansvarige. Banqven har tre fiscaler, låt deras skyldighet blifva at genast uti
Banqvens foro anmäla och åklaga de fel, som revisorerne behöfva rätta.
Detta lärer instämma med den instruction, samma fiscaler redan gifven är.
Sedan revisorer af Ständer äro valde och på Ständers vägnar komma
tilstädes, så bör deras göromål väl blifva något mer än at räkna efter, hvad
andre redan öfverräknat; lät dem därföre få råda utan at regera. Detta
tillåter Regeringsformen Riksens Råd uti rikets vigtigaste värf utan at
konungens höghet och magt därigenom på något sätt minskas. Ordet råda
kan således stå qvar utan at förminska Ständernes rätt öfver Banqven.
Däremot påstod Hr Billberg, at det stället i §, som omtalar reglementer,
instructioner etc. etc. för Banqven, hvilka framdeles af Riksens Ständer
eller deras Bancoutskott kunna utfärdas, bör gå ut; ty Banqvens förnämste
bestånd beror altid däruppå, at den bibehålles vid sin primitiva inrättning.
Instruktion för bankrevisorerna.
305
Denne principe hafva Riksens Ständer sjelfve gillat uti den för Bancoutskottet
vid denne riksdag utfärdade instruction. Inge tilläggningar eller nya
författningar böra få rubba samma primitiva inrättning.
Hr Billberg tilläde sluteligen, at han vore så örn om denne primitive
inrättningens bestånd, at revisorerne ej allenast måtte äga magt at råda,
det är at bedja, at cajolera bancofullmägtige för at förmå dem at blifva vid
densamma utan äfven at rätta de afsteg, som därifrån kunna vara gjorde,
och at afsätta den bancofullmägtig, som däremot kan hafva felat. Då
uppfylles ändamålet med bancorevisorers tilsättande, annars blifver det
onödigt at förordna någre.
Hr von Quanten, Carl: Af hvad som nu anfördt blifvit både emot
och med angående revisorernes göromål, sannades nogsamt ordsaken til
de tvifvelsmål, som uti sidsta votering gjorde hans Nej. Nu sedan han med
R. o. A:s pluralitet bör finna revisorers nödvändighet, så finner han ock, at
om de skola verka den påsyftade nytta, så böra de kunna lämna mogna råd
och rätta, hvad som kan vara felat. Likväl ingenting som går emot eller
utom de föreskrifne instructioner och bancoordningar; dock så at deras
rättelser vinna Kongl. Maij:ts nådigste approbation, innan de gå i verkställighet;
ty til vår Allernådigste Konung ägde Hr von Qvanten det fullkomligaste
underdåniga förtroende, at han aldrabäst inser, huru det, som kan
vara felat, åter må i ordning ställas. Härigenom vinnes, at revisorerne
endast komma att revidera, utan at dem betages utväg til at kunna rätta, då
nödvändigheten sådant fordrade.
Hr Wachschlager, Gustaf, yrkade, at man borde följa espriten af
revisorers inrättning, och då komma de anmärkte orden råda och rätta at
gå ut. Aldraminst tillhörer det ordet rätta revisorer. Bancoförordningen
och instructioner äro de, som skola rätta Banquens förvaltning i sin jämna
gång, men icke revisorerne, hvilkas göromål endast är at tilse, om så skedt,
och at däröfver lämna deras berättelse til Riksens Ständer. Råda kan gå an
emellan private personer, som äro gelikar, men passar sig icke emellan
Banquens fullmägtige och revisorer. Antingen skola revisorernes råd influera
på bancofullmägtige, och då blifva revisorerne för mycket myndige
men bancofullmägtige befriade för ansvar, då de fölgt revisorernes råd;
eller skola de icke influera, och då äro de onyttige, fåfängt meddelte och
behöfvas icke emellan fullmägtige och revisorerne.
Hr Leijonankar, Friedrich, förblef därvid, at det ordet råda icke
går någon emot och altså rätt väl kan stå qvar uti instruction för revisorerne.
Meningen lärer väl icke vara, at revisorernes råd skola förvaras uti
papperen, så at, om de ej följas, minnet står qvar; sådant behöfves icke,
306 1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
efter fullmägtige altid äro ansvarige för förvaltningen. Det ordet rätta är
både godt och nödigt; revisorerne böra äga magt at rätta, hvad emot
bancoordningarne kan vara felat; mera innebär icke denne meningen i §.
Månge felsteg äro sådane, at om rättelse ej genast kommer, så blifver den
sedan fåfäng. Den magten at rätta böra revisorer få men icke at genom
bancofiscalen i något forum låta anklaga en fullmäktig. Sådant kan framdeles
degenerera uti förföljelse. Fullmäktige äro af Riksens Ständer förordnade
och inför dem ansvarige för sine göromål; de äro som directeurer för
hela verket. Om de fela, kunna väl Ständernes tilförordnade revisorer
removera dem ifrån förvaltningen men icke afsätta dem, ej eller låta ställa
dem til ansvar inför någon domstol. Redogörelsen kan icke ske utan inför
Riksens Ständer, som äro principalerne; dem tilkommer at afsätta en
fullmägtig och at ställa honom til anvsvar, om han felat.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Det ordet rätta medförer en myndighet,
en imposition uppå bancofullmägtige, som endast bör vara Riksens
Ständers magt öfver dem förbehållen. Det lägger en mera tyngd på fullmägtige,
det gifver revisorerne en större myndighet öfver dem, än Flans Excellence
gärna ville. Därföre hade Hans Exellece föreslagit den åfvan anförde
lindringen uti bägge de orden råda och rätta. Om bancofullmägtige få
rådföra med revisorerne, kan det icke lända Ständers magt til förfång; men
om revisorerne instrueras at råda fullmägtige, blifver det likasom et band,
som fullmägtige pålägges, at följa deras råd. Likaså är det ordet rätta mera
betydande och gifver revisorerne en magt at utom fullmägtige bjuda och
förordna uti Banquens förvaltning; men om revisorerne endast äga at
föreställa fullmägtige, så at rättelse ske må, blifver styrelsen altid hos
fullmägtige och rättigheten hos dem at följa föreställningen, följakteligen
hela ansvaret för förvaltningen uppå dem och ej delat emellan revisorerne
och fullmägtige. Hvad förslaget vidkommo, at den bancofullmägtig, som
felat, skulle af Banquens fiscal anklagas, ville Hans Exellence gärna begifva
sig därifrån. Meningen därmed vore icke, at det skulle dragas til
domstol, som bör tilhöra Riksens Ständer at afgöra, utan endast om sådane
förbrytelser, hvilke Kongl. Svea Hofrätt såsom Banquens forum tilkommer
at afgöra. Men Hans Excellence kunde icke begifva sig ifrån at yrka,
at det ordet råda måtte gå ut. Revisorers råd kunna tjena at urskulda
bancofullmägtiges misstag eller at binda dem til at förfara emot instruction,
at förtaga krafter af Riksens Ständers författningar, at formera statum in
statu. Hans Excellence trodde, at Banquens tilförordnade revisorer borde
vara en exhortatoire corps men icke befallande.
Instruktion för bankrevisorerna.
307
Vid den delen af §, som stadgar, at revisorernes berättelser borde
förseglade ingifvas vid slutet af deras förrättning til de tre ståndens directioner
och cancelliet påminte Hans Excellence, at Prästeståndet icke hade
någon direction emellan riksdagarne; dessutom at desse berättelser ej
borde komma för andre än för Riksens Ständer och deras Bancoutskott vid
riksdagarne; men at genom hvarjehanda händelser sådant kunde snart ske,
om de kommo utom Banquens murar. Banquen vore altså deras yppersta
förvaringsställe.
Hr Durietz, Anders Rudolph, fann väl icke, at det anmärkte
ordet råda vore så farligt eller däraf följa, at bancofullmägtige skulle taga
råd emot sin instruction; men om det stöter, vore han icke emot at det
borttages. Likaså vore det ordet rätta, som endast innebär revisorernes
rättighet at ställa i ordning, om något skett emot instructioner, icke så
farligt; dock samtyckte han gärna til dess borttagande, om något annat,
som bättre exprimerar samma mening, sattes i stället.
Hr Billberg, Friedrich Otto, förklarade sig instämma med Hr
Durietz, at både ordet råda och ordet rätta kunde stå qvar uti instructionen
utan fara. Men hvad som omrörde framdeles til görande författningar med
Banquen påstod han, at det borde uttagas; ty Banquens primitive inrättning,
sådan som den nu är, bör aldrig få ändras eller rubbas, om den genom
sitt bestånd skall äga den påsyftade nyttan för riket och folket. Han sågo
ingen fara uti det ordet rätta. Om ock tilläggas skulle, at revisorerne lika
som förre Secrete Utskottet och Bancodeputationen kunde sätta af den,
som felat, så vore därmed mindre ondt, än tilförene skedt, ty revisorerne
stå inför Ständer i ansvar; men hos Secrete Utskottet och Bancodeputation
kom det blott an på ledamöternes redlighet och samvete.
Hr Grefve Fersen, Axel: Då Bancoutskottet projecterat förevarande
instruction, har utskottet stält sig til rättelse rikets nu varande Regeringzform.
Om instruction blifvit mera utvidgad, så hade revisorerne fått samma
magt som Ständernes Bancoutskott, och det hade varit at emot Regeringzformen
bortgifva Ständernes magt, och altså mer än tillåtit är. En sådan
magt kunde snart förfalla i missbruk. Om revisorerne få afsätta Banquens
fullmägtige, kunde en gång två stånd förena sig at afsätta det tredje.
Revisorer har Bancoutskottet funnit nödige at föreslå, på det under
Ständers frånvaro notion om Ständer måtte hos bancofullmägtige bibehållas
och Banquens credit i allmänheten stärkas; men icke at revisorer skulle
utöfva Ständers magt. De tvänne tvifvelsmål, som af orden råda och rätta
upkommit, förklaras til deras mening af det följande, nämligen: dock altid
på et sätt, som är jämlikt och öfverensstämmande med de i författningarne
308 1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
utstakade grunder. Råda beteknar altså här a consiliis icke något välde;
rätta at ställa i ordning, hvad som kommit i oskick, och pra;supponerar en
föreskrift, hvarefter rättelser bör ske, och icke något nytt in casu gjordt
förordnande. Det tilhör i allmänhet revisorer samma rättighet. Hvaruti
skulle väl annars deras hufvudsakelige göromål bestå? Bancorevisorernes
eftersyn sträcker sig ej allena til fullmägtige och commissarier utan äfven
til casseurer, kammererare och den öfrige betjeningen, hvilkas misstag uti
deras sysslor böra rättas. Hans Excellence förklarade sig nögd med hvad
Hr Riksrådet Frih. Ridderstolpe projecterat, såvida det närmare uplyste
meningen af de orden rätta och råda; som han äfven biföll, at revisorernes
berättelse om deras förrättning måtte uti Banquen förseglad bevaras. Men
at revisorerne skulle få lof at afsätta någon bancofullmägtig, det går aldrig
an utan föder med tiden af sig missbruk.
Hans Excellence Riksrådet Ridderstolpe hade imedlertid skrifteligen
upsatt sine projecterade ändringar; i stället för rätta följande: at
revisorerne sådant bancofullmägtige til sinnes föra, på det rättelse däri
ske må. Och i stället för råda denne mening: dem därutinnan råda, eftersom
författningarne altid blifva bancofullmägtiges regel och rättesnöre.
Hvilke nu uplästes.
Hr Billberg, Friedrich Otto, ville icke samtycka til någon ändring
uti den af Bancoutskottet projecterade §.
Hr Leijonankar, Friedrich, däremot påstod, at det i projectet af
§ nyttjade ordet råda måtte tagas ut.
Frih. von Essen, Friedrich: Efter ordet råda är så mycket emot,
lägg då til: utan at förordna.
Hans Ecxellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe införde häruppå desse
sidste orden.
Hr Wachschlager, Gustaf, förmente, at en stor skillnad vore
emellan revisorers råd, som gåfvos likasom på Ständers vägnar, och de
råd, private kunde gifva hvarandra. De förre blifva altid betydande. Vore
därföre bättre at rent ut säga: tilhålla dem at fullgöra sine skyldigheter.
Hvad eden angingo, som i början af § omtalas, at revisorerne böra
aflägga, så förmodade han, at det icke vore Bancoutskottets ed utan tysthetseden.
Den af Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe projecterade ändringen
uplästes än en gång. Hr Grefven och Landtm, gjorde öfver
densamme proposition til bifall.
som med Ja besvarades.
Instruktion för bankrevisorerna.
309
Hr Billberg, Friedrich Otto, förklarade sig väl icke gå ifrån sin
mening. Dock för at icke uppehålla öfverläggningen ville han ej hindra
bifall på proposition, utan måge alle de öfverflödige orden få införas. Han
yrkade allenast med Hr Wachschlager, at revisorerne måtte aflägga tysthetseden.
Hr Grefve Fersen, Axel, uplyste, at Bancoutskottet hade tvänne
eder at aflägga; den ena inför stånden, som bekant är, och den andra vid
sitt första sammanträde i Banquen. Denne senare innehöll hufvudsakeligen,
at ledamöterne borde iakttaga tystheten och uti alt följa bancoordningarne
och den instruction. de af Riksens Ständer undfått. Och denne
sednare är den, som revisorerne icke kunna undgå at äfven aflägga.
Hr Wachschlager, Gustaf, påminte ytterligare, at med de instructioner,
som revisorerne borde följa, icke måtte förstås någre andre än
sådane, som ifrån Ständer emanerat men icke de, som förre Bancodeputationer
eller Bancoutstkottet kunna hafva efter sig lämnat.
Hr Grefve Fersen, Axel, förestälte, huru det vore möjeligt, at uti et
verk, där åtskillige delar af förvaltningen fordra den nogaste tysthet, icke
åtskillige reglementer skulle gifvas angående desse delar, som äfven lika
tyst hållas borde, och hvilka därföre emanerat ifrån förre Bancodeputationer
eller Bancoutskottet. At desse deputationer haft rättighet dem at
göra lärer vara utom fråga, efter Riksens Ständer altid updragit dem i
sådane mål full magt och myndighet. Skulle revisorerne nu få den rättigheten
at undandraga sig åtlydnaden af alle sådane, följakteligen at omkullkasta,
hvad Bancodeputationerne reglerat och förordnat, som nästan torde
komma på et ut, så blefve det at sätta dem öfver Ständer, en incongruité,
som under våra visa regeringzlagar numera hvarken bör eller kan äga rum.
När skall en gång et öfverdrifvit misstroende innom oss änteligen finna sin
gräns! Någonstädes måste det likväl uti mänskligheten stadna med controller;
deras oändeliga förökande skulle annars omsider förstöra alla samfund.
Förfarenheten af det oss händt endast inom de sistflutne 50 åren,
bärer ojäfaktige vitnesbörd om denna sanning. Vårt sträfvande at sätta
bomar för konungamagten lämnade myndigheten i Rådets händer; då Rådets
myndighet skulle inskränkas, utvidgades Riksens Ständers, öfver och
utom lag, på alla sidor; hvar hade det omsider stadnat, om icke genom
Guds försyn vår älskade Konung Gustaf den tredje frälsat oss och riket.
Hr Grefven och Landtm, förmodade, at alle förefallne tvifvelsmål vid
denne 3 § af instructionen nu vore utur vägen rögde och gjorde altså
proposition: Om R. o. A. densamma, med redan gillande ändringar, bifalla
samt at revisorernes berättelse vid slutet af deras förrättning må förseglad i
Banquen förvaras.
310
1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
Hvilken med Ja besvarades.
4 § af projectet uplästes nu i ordningen, som innehölt. at revisorerne icke
måtte befatta sig med någon disposition af Banquens medel vidare än at
utassignera egit dagtractamente och resepenningar samt betjeningens arfvode,
som vid förrättningen går dem tilhanda. Ej heller befatta sig med
befordringar, löners tilökning, pensioner etc. etc., undantagande at efterse
och rätta, om någon af betjeningen uti befordringzrättigheten för när skedt.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Man bör uti denne saken gå uppå enahanda
principe och ej på lös grund; i consequence af hvad föregående §
stadgar, at revisorerne icke måge befatta sig med förvaltningen af Banquen,
så böra de ej heller få assignera.
Frih. von Essen, Friedrich: Hela denna strophen kan därföre gå
ut.
Hr Grefven och Landtm, gjorde däröfver proposition, som med Ja
besvarades.
Frih. Ridderstolpe, Carl. anmärkte vidare, at revisorerne icke
måtte belastas med at rätta prasjudicer uti befordringar. Praejudicemål hade
i förre tider gjort Riksens Ständer mycken oro. Då nu i en välsignad stund
en ny epoche är ingången, hvarföre skola de åter komma öfver oss?
Säkerligen blifva revisorerne accablerade af preejudicequaereler och största
delen af deras arbetstid endast borttagen med at dem utreda. Det gifves så
olika begrepp om meriter, när befordringzlagarne skola appliceras, at
sällan alle kunna vara nögde. Den revisorerne här tillagde rättighet at
uptaga klagomål och rätta förmente ledne praejudicer strider ock emot den
esprit, som finnes i föregående 3 §. Bäst vore altså at förblifva vid densamma.
Hr de Frietzkij, Claes, förestälte, at om ordning uti befordringar i
alle tider ansedts som angelägen, så blifver det ock lika angeläget at den
handhafves. Lätteligen kan det ju hända, at fullmägtige för vänskap eller
andre orsaker befordra en yngre och mindre förtjent framför en, som tjent
längre och väl. Skulle sådant ej kunna rättas, vore det obilligt. En snäll
bancobetjent mattas i tjensten och hans håg dör ut, om han ser sig intet
hopp til befordran. Men då han vet, at hvart tredje år kan blifva eftersedt
och rättadt, om något i befordringsvägen honom för när skedt, så upväckes
därigenom ej allenast hos honom utan ock hos de öfrige en esprit d’émulation,
hvaraf Bancoverket drager en märkelig nytta och skickeliga ämnen
upmuntras.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Det lärer enhvar nödgas erkänna, at i hela
verlden går det så til, at ej altid meriten gäller vid befordringar. Men hvad
Instruktion för bankrevisorerna.
311
däraf skulle hända, svarar ej emot den olägenheten, som det med sig förer,
at innom sig lika medborgare skola pröfva hvarandras förtjenster. Revisorerne
skulle ej hinna mera på de två månader, som äro dem til arbete
lämnade, än at pröfva qusereler. Det blifver dem ock härigenom för stor
myndighet lämnad; månne icke mensklighet kan falla på revisorer rätt så
väl som på fullmägtige? Kunna de icke blifva venale äfven så vä! som
andre menniskor? Om sådant händer, skola då Ständer rätta, hvad revisorerne
felat? Hafva väl alle varit nögde med hvad Ständer genom sine
Bancodeputationer tilförene i den delen gjordt? Om sådane saker omsider
skola komma til Ständers plena, månne almänheten altid med sin röst gillat
de befordringar, Ständer under pretext af reparationer gjordt? Huru skola
sådane reparationer ske utan tunga för Banquen. Skola embetsmän vid
hvarje ändring hos revisorerne, uti Bancoutskottet, hos Ständers plena
flyttas til och ifrån sysslorne? Hvilken confusion blefve det icke omsider.
Alt detta kan undvikas, om revisorernes göromål uti den vägen äfven
restringeras inom den esprit, som 3§ gifver anledning til, nämligen at
förehålla bancofullmägtige, om uppenbara misstag skedt härutinnan, så at
ändring därigenom vinnas må.
Hr von Nackreij, Olof: Enär enligt första constitution och alla
tiders praxis bancofullmägtige omedelbart hört under Riksens Ständer, så
lärer det föga därmed öfverensstämma at nu flytta dem däriftån under
någre af Riksens Ständer tilförordnade revisorers inseende.
Hr Grefven och Landtm, frågade, om R. o. A. samtycka, at § ändras,
enligit hvad Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe föreslagit.
Hr de Frietzkij, Claes, förklarade, at han för sin del icke kunde
släppa så aldeles den rättighet, som borde tilkomma en hederlig och talrik
betjening i Banquen at söka reparation, då någon uti sin befordran tror sig
varit lidande.
Hr Billberg, Friedrich Otto, yrkade, at § måtte blifva stående
sådan, som projectet innehåller. Kanske at det varit före uti Bancoutskottet
at promovera den ene framför den andre; kanske at bancofullmägtige
gått någon välförtjent förbi uti befordringsvägen, och at sådant gifvit
utskottet anledning at projectera detta. Utan skäl har det väl icke kommit
dit. Om nu sådane misstag hädanefter skulle falla på herrar fullmägtige, så
blifver det en evighet, innan en sådan lidande får reparation. §, sådan som
den är, bör därföre stå.
Hr Stierngranat, Carl: Det vore väl hårdt, om Banquens betjening
skulle betagas all utväg til uprättelse, ifall någon tror sig med rätta vara
förbigången; en utväg, som likväl är öppen lämnad för betjeningen uti alle
312 1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
kronans verk, at inför konungen få andraga sine besvär i sådane fall. Men
så vore det ock utom all ordning, om revisorerne skulle få ändra de
befordringar, som fullmägtige gjordt, och utöfva en magt, som hitintils
endast varit Ständer förbehållen. När altså betydande considerationer
gifvas både mot och med i denna fråga, så ansåg han den medelväg bäst,
som Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe föreslagit.
Hr Grefven och Landtm, frågade, om R. o. A. härtil ville samtycka?
Hvilket med Ja besvarades, undantagande af Hr Billberg, som begärte,
at hans Nej måtte til protokollet anteknas.
Blef altså i följe häraf den ändring i § föreslagen, at de orden: men väl at
på inkomne besvär etc. etc. ända til slutet af § gå ut. Och i stället införes:
Men om någon af betjeningen skulle finnas i thess befordringzrätt vara för
när skedt, göra bancofullmägtige therom en sådan föreställning, som
föregående 3 punct innehåller.
Femte puncten företogs häruppå, innehållande, at desse revisorer af de
tre stånden sjelfve väljas nu för första gången men sedan af Riddarhusdirection,
Domcapitlet i Upsala och Magistraten i Stockholm enligt kongl,
resolutionen af den 18 Maji 1698 eller ock på annat sätt, som Riksens
Ständer finna för godt at nu fastställa.
Hr Leijonankar, Friedrich: Häruti förekomma tvänne frågor: l:o.
Huru revisorerne nu skola väljas. 2:o. Huru de framdeles skola tilsättas
och completteras, då icke riksdag infaller? För at vara sig lika uti detta mål
som uti alla andra, hvilka angå R. o. A:s fri- och rättigheter, och för at ej
bortgifva den magt, honom sådom riksdagman och ledamot af ståndet
tilkommer, föreslog han, at hvarje classe af R. o. A. nu väljer innom sig en
til revisor för nästa gång och sedan til fyra omgångar efter hvarannan. Då
blifva alle valde af sine principaler.
Hr von Qvanten, Carl: At hvar classe väljer sin revisor, däruti var
han ense med Hr Leijonankar. Men hvad completteringen vidkommo, om
någon af dem, som R. o. A. valdt, skulle dö eller annars afgå, trodde Hr
von Qvanten, at man äfven borde tänka därpå, huru den må ske, då icke
riksdag infaller. Och föreslog, om icke då R. o. A. kunde välja hvar i sin
provins och vallängderne genom herrar landshöfdingarne til Riddarehusdirectionen
insändes, hvarest uppå viss utsatt dag, som förut i allmänna
tidningar kungöras, uti närvaro af hvem som hälst af R. o. A., desse
längder öpnas och pluraliteten utrönes.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Den allmänna frågan, at hvart stånd väljer
nu sine revisorer, lärer ingen påminnelse eller motsägelse få. Det är altså
endast, huru R. o. A. vilja välja sine revisorer, som blifver öfverläggningz
-
Instruktion för bankrevisorerna.
313
ämnet, och som det torde fordra närmare öfvervägande men icke borde
uppehålla hufvudsakens afgörande, så föreslog Hans Excellence, at R. o.
A. måtte til en annan gång därpå betänka sig och nu fortfara med de öfrige
puncter. Många project kunde annars nu i hastighet framkomma och draga
öfverläggningen uti en oredig vidlyftighet.
Hr Grefve Fersen, Axel, förestälte vid Hr von Qvantens förslag,
hvad det ville göra för confusion, om ifrån alla landsorter R. o. A. skulle
insända sine voteringssedlar. Många torde uti provincen misstaga sig om
sin classe; ifrån de ätter, hvarest capitisrättigheten är oafgjord, kunde flere
voteringssedlar inkomma. Hvem kan urskilja, hvilkendera sedeln bör gälla.
Detta alt fordrade öfvervägande, innan någon stable method til valsätt
kunde antagas. Och biföll Hans Excellence därföre, hvad Hans Excellence
Riksrådet Frih. Ridderstolpe föreslagit, at låta denne fråga hvila för at
närmare betänka sig därpå.
Frih. von Essen: Om Riksens Ständer skola välja revisorer, så bör
väl sådant ske ordenteligen och någre föreslås därtil, af hvilke den, som
fått mästa rösterne, blifver revisor. Til förslagets uprättande är vanligaste
och naturlige vägen, at electorer väljas och instrueras; därtil behöfves
betänketid. I öfrigt vore detta en lagfråga, hvilken han med rättighet kunde
begära på bordet. At uti landsorterne emellan riksdagarne välja revisorer,
ansåg Frih. von Essen emot constitution och at exercera en ståndets rätt,
som aldrig kan existera, förr än riksdag är ordenteligen börjad och R. o. A.
med sin landtmarskalk in pleno samladt, således et förslag, som icke kan
antagas.
Hr Billberg, Fredrich Otto: Det kortaste och bästa är at följa
Bancoutskottets förslag, som är conformt med 1698 års kongl, resolution.
Ty om saken lägges på bordet och Kongl. Maij:t låter blåsa af riksdagen, så
blifver den aldeles ogjord. Skulle åter R. o. A. nu genast vilja välja sine
revisorer, så anförde Hr Billberg därvid intet annat, än at han ej kände
någon lag, som pålade R. o. A. at välja genom electorer, utan at det måtte
väljas i classerne hvarje classis för sig.
Hr Grefve Fersen, Axel: Frågan delar sig i tvänne: l:o. Huruledes
R. o. A. nu och under påstående riksdagar behagar at valet skall ske? 2:o.
Huru revisorer böra väljas emellan riksdagarne, då de hvart tredje år skola
ombytas. Uti den förra frågan borde man följa, hvad Riddarhusordningen,
som Kongl. Maij:t vid innevarande riksdag gifvit R. o. A., föreskrifver, til
hvilken ända Hans Excellence begärte, at därutur måtte upläsas, hvad som
angående sättet at välja utskotten var R. o. A. föreskrifvit. Hvilket ock
genast blef verkstäldt.
21-10-307
314 1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
Hr Schönberg, Anders, förestälte uti den första frågan, at redigast
vore, om i likhet med hvad Riddarhusordningen om utskottens väljande
stadgar, hvarje classis genom visse utsedde electoer valde sine revisorer.
Och uti den andra, huru svårt det ville blifva, om emellan riksdagarne
revisorerne skulle af R. o. A. uti hela landet genom röster ifrån alle
landsorter väljas. Då frågas med skäl, hvem som skulle decidera emellan
flere af en och samma ätt, om tvist upkommer angående röstningzrättigheten;
och til hvilkendera classis enhvar röstande hörde, när hädanefter
familier af samma namn lätteligen kunna finnas uti olika classer, såsom vi
redan se med Ribbingar, Sparrar, von Duben och flere? At förbigå flere
olägenheter, som detta valsätt medförde. Hvem skulle uti provincen insamla
rösterne och draga försorg om deras öfversändande til Stockholm?
Hvem skall här i Stockholm upräkna rösterne och utröna pluraliteten, och
under hvad controll skall det ske? At reglera alt detta torde mera tid
fordras, än som af riksdagen nu återstår, hvarföre ock Hr Schönberg ansåg
bäst vara at låta den frågan en dag hvila för at få tänka på någon möjeligare
utväg.
Hr Wadenstierna, Carl: Uti den första frågan, om revisorernes val
nu, hade man af Riddarhusordningen fullkomlig anledning at genom electorer
detsamma förrätta. Men som denne casus icke torde hafva blifvit
påtänkt, när nu Riddarhusordningen förbättrades och tilöktes, så torde hos
mången den öfvertygelsen finnas, at denne casus ej hörde til hvad som
angående utskottens väljande är stadgadt. För egen del ansågo han den i
Riddarhusordningen utstakade methode för den bästa, som det vore bäst at
bibehålla en likformig ordning i alt, och det altid förr varit hos R. o. A.
brukeligt at välja genom electorer sine deputerade. Men han ville dock icke
vara envis i denna sin mening. Öfverdtygad, at alle äro måne om at få
redelige och förståndige män til revisorer i Banquen, afbidade han gärna
andras kanske bättre förslag.
Frih. Ridderstolpe, Carl, trodde icke, at Riddarhusordningen talar
om sättet at välja bancorevisorer, då den föreskrifver, huru utskotten til
riksdagsgöromålens bedrifvande böra väljas. At välja bancorevisorer är en
aldeles oeconomisk förrättning, som ej häfver en oskiljaktig gemenskap
med riksdagen, efter det är redan medgifvit, at den emellan riksdagarne
kan göras. Det är altså R. o. A. fritt lämnat at utstaka, huru valet skall ske.
Kanske at någon classis skulle vilja välja sine revisorer genom electorer
och någon annan viritim. Bägge delar kunna vara goda. Men på det en
likhet måtte blifva öfver hela Riddarhuset, där alle ledamöter voro tillsammans
som bröder, så föreslog Hans Excellence, at man måtte välja viritim
hvar classis för sig, så njuta alla lika rätt.
Instruktion för bankrevisorerna.
315
Hr Grefven och Landtm, förestälte, at detta af Frih. von Essen vore
såsom en ny oeconomisk lagfråga begärt på bordet, och at äfven Hans
Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe begärt betänketid.
Hr von Engeström, Jacob, påminte, at hela betänkandet redan alt
ifrån den 12 sidstl. Januarii legat på bordet, och at Bancoutskottet däruti
uptagit och afgifvit sitt förslag uti detta såväl som det öfrige angående
bancorevisorerne, hvilket R. o. A. nu redan til störste delen afgjordt. Hemstälte
därföre, huruvida denne fråga än ytterligare kunde blifva hvilande.
Frih. von Essen, Friedrich: Bancoutskottet har vid sitt yttrande
om revisors väljande ej blott upgifvit sitt förslag utan därjämte hemstält,
om de respective stånden skulle vilja vidtaga något annat. Det vore på
denne anledning och i afseende däruppå, at en ny oeconomisk lag för nu
och framtiden skall stiftas, som han trodde sig berättigad at begära betänketid,
hvilken begäran han icke kunde låta falla.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Låt oss mötas på halfva vägen, en dag
kan väl lämnas rådrum ännu. Denne saken löper ej bort, utan vi få den
alltid igen, innan riksdagen hinner afblåsas, och emedlertid torde frågan
efter föregången beredning inom kårtare stund kunna afgöras än i dag, då
ingen ännu hunnit stadga sine tankar.
Hr Grefven och Landtm, förklarade, at denne saken om sättet till
revisorers väljande blefve liggande på bordet.
Hr Leijonankar, Friedrich: Om nu den första frågan angående
sättet til bancorevisorers väljande under påstående riksdag vore lagd på
bordet, så ville han uti den andre angående deras väljande emellan riksdagarne
gifva det förslag, at R. o. A. välja til fyra omgångar revisorer på en
gång at efter hand succedera hvarannan, ifall riksdag ej skulle på så lång tid
infalla, och at i händelse af än längre uppehåll, innan riksdag blifver, de
förste revisorer åter kunde börja en ny omgång. Ty at til Riddarhusdirectionen
eller någon annan corps bortlämna ståndets valrätt emellan riksdagar,
därtil kunde han icke samtycka.
Frihrr Ridderstolpe och De Geer, Carl, påminte, at ej mera i
saken måtte talas, efter den vore lagd på bordet.
Hr Billberg, Friedrich Otto, ville ej hindra, at saken må ligga på
bordet. Han påminte endast, det han icke kunde antaga Hr Leijonankars
förslag at välja på en gång flere omgångar revisorer. Omständigheter kunde
yppas, som skulle sätta revisorerne i dispute med hvaran, hvem som först
skulle få revidera.
Nu ropades allmänt, at saken hvilar på bordet. Och företogs den 6
puncten af betänkandet, som föreslår, at deputerade revisorers antal
316
1779, jan. 18. Bankrevisorerna.
blifver tjugufyra, tolf af R.o.A. samt sex af hvardera de andre bägge
stånden. De, som ifrån landsorterne väljas, njuta dagtractamente, en riksdaler
om dagen, ifrån den dag förrättningen i Banquen börjar, til dess den
uphör, samt resepenningar fram och tilbakars för fyra hästar hvardera.
Denne § bifölls.
Hvaruppå 7 § företogs, som innehölt, at til hvarje förrättning skulle nya
revisorer väljas, dock at de, som tilförene varit, kunna ånyo inväljas.
Frih. Ridderstolpe, Carl, anmärkte vidden sednare omständigheten,
at R. o. A. äro nog talrike för at kunna hvar gång lämna tilgång til nye
revisorer. At få invälja dem som redan varit, verkade ej annat än at
perpetuera hos samma personer denne förrättning, hvilket altid gåfvo
anledning til misstroende, ehuru oftast ganska ogrundadt. Ingen bör
tvänne gånger å rad få väljas til revisor.
Hr von Engeström, Jacob, begärte detta, sorn ock vore en ny
lagfråga, på bordet.
Frih. von Essen, Friedrich, instämde däruti, at bancorevision
icke borde perpetueras på samme personer. Likväl behöfdes vid en ny
upsättning, at någon af dem, som förr varit, blefvo qvar för at kunna lämna
de nykomne underrättelser, dem de annars med besvär och tidsspillan
måste söka. At därföre § eller puncten kunde så ändras, at ingen kunde
mera än tvänne gånger å rad vara revisor.
Hr Grefven och Landtm.: Som hvar classis skall lämna fyra revisorer,
kanske R. o. A. kunde stadga, at för hvarje gång en af dem skulle afgå och i
dens ställe nödvändigt för hvar classis väljas åtminstone en ny.
Hr Leijonankar, Friedrich: Säkerheten ligger väl däruti, at denne
förrättning, som altid medförer någon slags magt, blifver ambulatorisk.
Det må dock blifva en revisor qvar af hvarje classe til nästa gång, ehuru
han hälst önskade ingen.
Hr Wachschlager, Gustaf: Det vore icke utan, at ju i denne fråga
lågo mycken vigt, och at på densamma kunde bero R.o. A:s säkerhet
såsom garanter för Banquen. Likväl ville han icke vara emot at en revisor
af hvar classis måtte få åter inväljas för den tilkommande förrättningen.
Hr Billberg, Friedrich Otto, trodde, at tvänne af hvarje classis
väl kunde blifva qvar och för de två andre väljas nye.
Hr Grefven och Landtm, gjorde proposition: Bifaller R. o. A. 7 puncten
med den förändring, at en af hvar classis kan tvänne gånger å rad til
revisor väljas men sedan icke vidare därvid bibehållas?
Hvilken med Ja besvarades.
8 § eller puncten uplästes, af innehåll at revisorernes förrättning ej bör
Instruktion för bankrevisorerna.
317
påstå längre än två månader, ej eller dagtractamente dem för längre tid
betalas.
Den blef uppå gjord proposition bifallen.
Hr Wachschlager, Gustaf, begärte, at när revisorernes val emellan
riksdagarne skall företagas, dagen därtil måtte uti allmänne tidningarne
varda i god tid före kungjord.
Frih. Ridderstolpe, Carl, åstundade den tilläggning, at revisorerne
blifva Riksens Ständer endast i den vägen ansvarige, om de emot denna
instruction utvidga deras göromål eller därifrån afvika, på samma sätt som
bancofullmägtige, då de sådant verkställa.
Öfver bägge desse petita gjorde Hr Grefven och Landtm, proposition,
hvilken med Ja besvarades.
Hvad R.o. A. nu uti detta ärende beslutit och afgjordt, innefattades uti
följande extractum protocolli, som til de tvänne andre respective stånden
såsom garanter af Banquen afgeck.
S. d. Företogs til sluteligt afgörande Riksens Ständers Bancoutskotts
extractum protocolli af den 8 Januarii innevarande år angående Bancoförvaltningens
öfverseende och revision genom visse deputerade af hvart
stånd emellan riksdagarne, och stadnade R.o. A. däröfver i följande beslut.
1 puncten bifölls, dock at i stället för deputerade til Bancoverkets öfverseende
sättes: tilförordnade bancorevisorer, som sedan öfveralt iakttages.
2 puncten bifölls.
3 puncten. Efter de orden: kommit i olag borttagas följande ord: detsamma
med all sorgfällighet rätta och återbringa i behörigt skick och
ordning, och i stället införes: bancorevisorerne sådant bancofullmägtige
til sinnes föra, på thet rättelse theruti ske måtte.
Efter de orden: sig hos deputerade förfråga kunde införes den meningen:
them therutinnan råda utan at förordna, eftersom författningarne altid
blifva bancofullmägtiges regel och rättesnöre. Men de orden: gå dem med
råd och underrättelser tilhanda tagas bort.
At revisorernes förseglade berättelse vid slutet af deras förrättning uti
Banquen förvaras men ej i ståndens cancellier.
4 puncten. At den clauderade meningen ifrån och med orden: vidare än
at utassignera etc. til och med: går deputerade tillhanda aldeles uteslutes.
De orden: men väl at på inkomne besvär etc. til slutet af puncten gå ut.
Och sättes i stället: Men om någon af betjeningen skulle finnas i thess
befordringzrätt vara för när skedt, göra bancofullmägtige therom en sådan
föreställning, som föregående 3:dje punct innehåller.
318 1779, jan. 18—19. Lagpropositionerna.
5 puncten bifölls, dock så at R. o. A. angående valsättet innom sitt stånd
vill taga behörige författningar.
6 puncten bifölls.
7 puncten förändras således: At en af hvar classis kan tvänne gånger å
rad til revisor väljas men sedan icke vidare därvid bibehållas.
8 puncten bifölls.
Och fant R. o. A. nödigt at härvid göra följande tilläggningar:
l:o. At thesse revisorer blifva Riksens Ständer endast i den vägen
ansvarige, om the emot thenne instruction utvidga theras göromål eller
therifrån afvika, på samma sätt som fullmägtige då de sådant verkställa.
2:o. At dagen, då revisorernes val skall företagas, varder uti allmänne
tidningarne förut och i god tid kungjord.
Hvilket R. o. A. til sine respective medstånds bifall härmedelst velat
hörsamt och tjenstligen recommendera.
R. o. A. åtskildes kl. 2 eftermiddagen.
Den 19 Januarij år 1779.
Klåckan 1/2 10 förmiddagen sammanträdde Höglåfl. R. o. A. in pleno
efter anslag.
Ordförande under Hr Grefvens och Landtmarschalkens ännu varande
opasslighet
Grefve Lewenhaupt, Generalmajor, Commendeur af Kongl. Sverdsorden.
Justering. Sedan R. o. A. hunnit samlas och intagit de för dem vanlige ställen,
uplästes och justerades:
l:o. Riksens Ständers underdånige svar till Kong. Maijs:t uppå Dess
nådigste proposition angående prasscriptionstid i brottmål.
2:do. Riksens Ständers underdånige bref till Kongl. Maijs:t med svarpå
Dess nådigste proposition angående moraliteten i lagen.
3:o. Riksens Ständers dito till Kongl. Maij:t innehollande dess underdånige
svar på Kongl. Maij:ts nådige proposition ang:de brott och straff.
4:o. Riksens Ständers underdånige svar till Kongl. Maijst:t uppå Dess
nådigste proposition ang:de inskränckning af de i lagen stadgade dödsstraff
för åtskillige brott och missgiärningar samt
5:te Riksens Ständers underdånige svar till Kongl. Maijst:t uppå Dess
nådigste proposition angående det inga andre brott må med ährans förlust
Lagpropositionerna. 319
beläggas än sådane, hvilcka värkeligen uti sig innefatta infamie eller nedrighet.
Alla desse expeditioner gillades.
Hr von Post, Friedrich, berättade, att så många, som kunde
upsättas, hade blifvit upsatte och nu inför R. o. A. justerade men att
allenast en expedition på en sådan Kongl. Maijsttts proposition återstodo,
nemligen ang:de indragning af de vitesböter, som dommare och executorer
af egen åtgiärd och dom tillfalla, uti hvilcket mål tvenne stånd stadnadt
emot tvenne stånd uti någon olikhet, i det att tvenne aldeles instämt uti
bifall till Kongl. Maijst:ts nådigste proposition, men de andre tvenne
dervid blott fogadt en underdånig hemställan, det ville Kongl. Maijstit på
något annat sätt i nåder hugna domare och ärsätta den mistning, de genom
vitesböternes indragning komma att vidkännas. För att således vinna snart
slut i detta ämne, föreslog Hr von Post, om icke R. o. A. skulle täckas foga
sig till de tvenne sine respective medstånds tancka och gå in uti det af dem
giorde hemställandet, hvilcket aldeles icke förändrade det bifall, R. o. A.
redan till Kongl. Maijstis nådigste proposition gifvit.
Hr Grefve Fersen Axel, erindrade, att då enligt påskrifterne tvenne
stånd befinnas hafva stadnadt emot tvenne stånd uti olika tanckar, så
kunde och borde enligt Regeringsformen ingen expedition i en sådan sak
afgifvas. Ty eljest skulle nu R. o. A. nödvändigt böra gå ifrån sitt en gång
fattade beslut, hvilcket han ansåg vara ganska betänckeligt.
Hr Hummelhjelm, Rudolph Willhelm, hoppades, att R. o. A.
ej illa uptogo, om han vid detta tillfälle togo sig den friheten att väcka dess
upmärksamhet. Hr Håfrättsrådet von Post hade redan bragt å bane det
ämne, som nu hos R. o. A. ventileras, och hvaröfver han ämnade säga sina
tanckar. Detta ämne vore efter hans tancka af den aldra största vigt och
just derföre hade han skrifteligen författadt sin mening, den han således
anhöll att för Höglåfl. R. o. A. få upläsa.
Upläste derefter följande
Ad protocollum.
Sedan jag af de under innevarande riksdag utkomne Riksdagstidningar
blifvit underrättad om de af Hr Grefven och Landtmarschalcken och
samtelige Herrar Talemännerne aflagde eeder och deraf märckt, att dem
blifvit ålagdt vid riksdagsärendernes skiötzel att följa en mig förut okunnig
lag, nemligen 1617 års uti Örebro möte faststälde ordning, så har jag om
innehollet af densamma giordt mig närmare underättad. Och då jag funnit
den efter min oförgripelige tancka uti vissa väsentelige delar mindre öfver
-
Hummelhielms
memorial om
Riksens
Ständers
stämma.
320 1779, jan. 19. Hummelhjelms memorial.
ensstämmande med rikets i en lycklig stund år 1772 antagne Regeringsform,
så har jag trodt min skyldighet som riksdagsman fordra att mina
tvifvelsmål deröfver mitt stånds pröfning vördsammeligen underställa.
Såsom lydige och trogne undersåtare, men tillika igenom den Högstes
försyn och Kongl. Maij:ts nåd samt under Dess konungastyrelse sielfständige
och lagstiftande Ständer lärer deras yttersta omtancka böra ställas
därhän att på det nogaste tillsee. det vid värkställigheten, som nu för första
gången vid ett allmänt riksmöte skier, af den antagne och besvurne Regeringsformen
icke något måtte hända, som i minsta måtto strider emot eller
rubbar de grunder, hvaruppå denne för oss och efterkommande i evärdeliga
tider heligt besvurne lag sig stödjer.
Riksens Ständer lära i sådant efseende icke kunna antaga till efterlefnad
hvarcken åfvannämde 1617 års ordning eller någon annan lag vidare, än
hvaruti densamma med 1772 års af Riksens Ständer besvurne Regeringsform
öfverensstämmande eller emot densamma ej stridande är.
Detta stödjer sig äfven på Kongl. Maijst:ts nådiga Försäkran af den 21
Augusti samma år.
Och jag tror mig så mycket mindre kunna uti denne tancka fela. som
nyssnämde begge lagar äro de rätta och enda grunder till de inbördes
förbindelser, som emellan Kongl. Maijst:t och riket ingångne äro, och i
kraft hvaraf svenske konungar i alla tider äro magtägande men lagbundne
och Riksens Ständer frie men laglydige, som orden i Regeringsformens 57 §
lyda.
Skedde annorlunda, så hade riket ingen säker fundamentallag; och hvar
och en af de älsta lagar för sådan blifva att ansee, eftersom konungen eller
Ständer i lagstiftningen ägde mästa vigt och styrka.
Då jag nu på desse grunder granskar förenämde år 1617 utgifne ordning,
kan jag ej dölja, hvad mig dervid förekommit, och hvad jag för min ringa
deel anseer vara i denne ordning med 1772 års Regeringsform icke öfverensstämmande
samt till Sveriges nu antagne lyckelige regeringssätt mindre
lämpeligt.
Hela lagskipningen och rikets styrelse efter Konungabalcken, Landslagen
och Regeringsformen är en Sveriges konung ensam och allena tillhörig
magt och rättighet i stöd af 2 § i Regeringsformen.
Deremot tillägga 40 och 41 §§ i Regeringsformen Riksens Ständer deltagandet
uti lagstiftningen med Kongl. Maijst:t på det sätt och efter den
ordning, som 42 § inneholler, att nemligen, då de sins emellan öfverlagdt
och öfverenskommit. om endera åstundar ny lag, öfverlemna de igenom
talemännen deras underdåniga project till Kongl. Maijst:t att inhämta Dess
Hummelhjelms memorial. 321
nådiga tancka. Och då åter Riksens Ständers underdåniga svar skall afgifvas
på en af Kongl. Maijst:t i nåder proponerad lag, skjer det så, att sedan
de sins emellan derom öfverlagdt och öfverenskommit, lemnäs svaret i
underdånighet till Kongl. M:t på Rikssalen, ifall det innehöllo bifall eller
samtycke, men om det vore ett afslag, aflemnas det jämte Riksens
Ständers orsaker dertill skrifteligen genom talemännen.
Sådan är den ordning, som nuvarande Regerinsform vid lagstiftningens
utöfvande föreskrifver.
Däremot utstakar 1617 års ordning sättet härvid helt annorlunda.
Den föreskrifver, att hvart stånd skall till Kongl. Maijst:t öfverlemna
sine svar skrifteligen. At Kongl. M:t, ifall han vid Ständernes svar funno
betänckeligheter, replicerade, som orden lyda: Att ifall ibland stånden
voro skiljacktigheter, de då i Kongl. Maijst:ts öfvervaro igenom en af de
sine å hvar sida sin mening försvara sökte; och att, enär de ej kunde
förenas, Kongl. Maijst.t togo deraf det bäst voro.
Detta strider i anseende till formen och sättet efter min tancka emot
hvad förenämde 42 § i Regeringsformen förmår, som lemnar Riksens
Ständer frihet att sig emellan öfverlägga och öfverenskomma samt sedan
hos Kongl. Maijst. t sitt underdåniga yttrande tillkänna gifva. Een omständighet,
hvilcken Riksens Ständer i afseende på framtiden ej lära för litet
betydande ansee.
Men det, som i mitt sinne blefvo af mera vigt, är, att konungen uti 1617
års ordning tillägges den rättighet, att då Riksens Ständer ej kunna förenas,
välja af deras meningar den, Kongl. Maijst:t bäst finner.
Härigenom vore lagstiftningen lagd uti konungens händer. Men den
mackt, som jämte lagskipningen tillika ensam kan giöra och ändra lagar,
den är ej likmätig Regeringsformen.
Riksens Ständer, ehuru de innom sig sjelfva hafva 4 stämmor, utgiöra i
lagstiftningen likväl ej mera än ena rösten.
Pluraliteten af deras stämmor utgiöra denne röst. Om denne ej vore
enhällig, kunde den oacktadt pluraliteten uphöra att blifva gällande dymedelst,
att konungen kunde välja af ståndens olika meningar, hvilcken
honom bäst syntes; och således enär ett af ståndens särskildte yttranden
blefvo antagit emot pluralitetens, då kunde ju ej Riksens Ständer sägas
vara i lagstiftningen medvärckande.
Skulle åter Riksens Ständer finnas antingen uti sine röster så skiljacktige,
att de icke till ett slut igenom pluralitets beräknande förenas kunde,
eller tvenne stånd stadnade emot tvenne, så kunde öfver det i fråga stälte
ämne Riksens Ständer icke ansees hafva fattadt något beslut, utan kommo
322 1779, jan. 19. Hummelhjelms memorial.
i sådant fall att förhollas, som 57 § i Regeringsformen förmår, då något i
lagen finnes otydligt. Men om i sådan händelse konungen ägde att decidera,
så vore det han allena men icke konung med Ständers samtycke, som
giordt lagen eller beslutat, och då vore Regeringsformen åter till sin grund
rubbad.
Sådane äro de grunder, som efter mitt ringa begrepp kunna upkomma
utaf de anförde ställen i 1617 års ordning; stridige emot den besvurne
Regeringsformen och vådelige för regeringssättet.
Det är icke för det närvarande, som jag anseer Riksens Ständer kunna
befara denne våda. De känna för väl af det framfarne sin Konungs högt
uplyste tanckesätt och faderlige hierta för sine undersåtare.
Men det är under den bästa konungs regering, som goda lagar kunna bäst
giöras och stadgas.
Och Riksens Ständer kunna ej ett ögnableck sätta i tvifvelsmål Kongl.
Maijstrts nådiga afsigt att med dem instämma uti alt det, som leder till
befästande af de frie lagar, Kongl. Maijst:t skiänckt sitt ärfda rike, och
hvarigenom Kongl. Maijst:t giordt sitt land äfven så lyckeligt som sitt eget
äreminne hos efterverlden odödeligit.
Förvissade derom kunna Riksens Ständer med trygghet enligt 42 och
57 §§ i Regeringsformen inför konungathronen frambära, hvad de på åfvan
anförde sätt finna vid 1617 års riksmötes ordning att påminna, hvilcken
ordning efter mitt ringa omdöme i det afseende blifvit införd uti landtmarschalcks
och talemännens eeder, på det at nödig rättelse skulle finnas för
skick och ordnings bibehollande uti Riksens Ständers sammankomster.
Hvarföre denne ordning och uti alt öfrigit, som Kongl. Maijst:t det i
nåder för godt finner, kunde såsom en lag till framgen efterrättelse antagas.
Skulle desse mine vördsamme tanckar vinna Höglåfl. R. o. A:s bifall, så
underställer jag, om icke i anledning deraf måtte till de öfrige respective
stånden en vänlig föreställning afgå genom utdrag af protocollet. Stockholm
den 19 Januarij 1779.
Rud. Wilth. Hummelhielm.
Sedan detta af Hr Hummelhielm var till ända läst och till protocollet
aflemnadt, framgaf han äfven den åfvan anförde 1617 års Riksdagsordning
uti afskrift, hvilcken sedermera uplästes, sådan som den vid detta protocoll
bilagd1 finnes.
Hrr Wadenstierna och Leijonanckar såväl som Hans ExceL
lence Grefve Fersen begärte hela denne sak på bordet.
1 Icke bilagd något av protokollen.
Bankrevisorerna.
323
Hr Bilberg, Fried. Otto, begärte äfven, at den af Håfrättsrådet
von Post projecterade jämkningen til de andre tvenne ståndens tancka uti
saken ang: de vitesböternes indragning måtte jämte det nu upläste dictamen
vila på bordet.
Grefve Fersen, Axel, trodde det vara så mycket billigare, att begge
desse questioner blefve liggande på bordet, som de ägde ganska nära
gemenskap. Begärte således, att Bancoutskottets betänckande i det stället
nu måtte föredragas och discurserne i den förra saken afstadna.
Detta bifölls enhälligt.
Frih. von Essen Friedric Ulric, ärindrade, att detta Bancoutskottets
betänckande vore tillförene hos R. o. A. upläst samt äfven till en
deel afgjordt, utom i den delen, som angingo sättet till de projecterade
bancorevisorernes tillsättande, hvarom således nu hos R. o. A. blefve
egenteliga frågan.
Dervid kunna tvenne utvägar nyttjas, antingen att välja dem genom
electorer eller och per capita innom hvarje dass.
Hvad den förre utvägen beträffade, så vore han sielf vid denne riksdag af
R. o. A. vald till elector; kunde således icke mycket plaidera derföre. Hälst
såge han, att R. o. A. ville fastställa det sednare medlet att välja per capita
innom hvarje classe. Sluteligen förklarade Frih. von Essen, det han icke
ville gå in hvarcken som revisor eller fullmägtig, om han än dertill blefve
kallad. Han undanbad sig således all åtancka vid det skeende valet.
Frih. Ridderstolpe, Carl, trodde, att R. o. A. lära enhälligt vara af
den tanckan att förrätta valet per capita; ansåg altderföre längre discurser
härom vara onödige utan begärte proposition, på det R. o. A. måtte
komma ifrån saken.
Hr Wachschlager, Gustaf, förklarade, att han icke på minsta sätt
vore emot att våhlet till bancorevisorer förrättas per capita, emedan det
vore det naturligaste och mäst öfverensstämmande med R. o. A:s rättighet
och säkerhet om Bancovercket, för hvilcken de voro guaranter. Han
förenade sig således till alla delar med de herrar ledamöter, som häröfver
anhollit om proposition.
Ärindrade derjämte i stöd af hvad före denne saken hos R. o. A. varit i
fråga ang:de jämkningar i ståndens meningar, att för R. o. A. ännu återstodo
att afgifva det af Kongl. Maijst:t begärte projectet till tienstehionsordningen.
Men som åtskillige olikheter torde vara uti de respective ståndens
meningar i detta ämne, hvilcket med lagen äger en så ganska nära
gemenskap, så hoppades han, att R. o. A. icke vidtager någon jämkning i
det beslut, de en gång af moget betänckande och full öfvertygelse fattadt,
utan stodo faste uti sin tancka.
Om bancorevisorerne.
324 1779, jan. 19. Bankrevisorerna.
Men härtill svarades af åtskilige, att denne saken nu icke vore i fråga.
Grefve Lewenhaupt, Charles Emil, giorde derefter följande proposition:
Bifaller
R. o. A., att de första 12 revisorer, som härnäst skola revisionen
förrätta, väljas per capita innom hvarje dass, fyra af hvarje dass.
Härtill svarades med ett allment Ja.
Hr Grefven och Ordföranden ärindrade derefter, att R. o. A. nu
behagade yttra sig om sättet, huru sådane bancorevisorer emellan riksdagarne
skola kunna utväljas och tillförordnas.
Hr Billberg, Friedric Otto, androg på tredje dassens vägnar,
hurusom en bancofullmägtig för samma dass borde väljas; detta ärende,
hvilcket vore efter hans tanka tredje dassens ensak, önskade han nu måtte
förekomma, hälst frågan derom så ganska länge hade legat på bordet.
Men åtskillige ärindrade härvid, att detta vore en helt annan sak, som
icke på minsta sätt angingo det nu förevarande öfverläggningsämnet.
Hans Excellence Grefve Fersen, Axel, anmärckte uti det nu förevarande
ämnet om bancorevisorernes tillsättande emellan riksdagarne,
och huru sådant skall kunna värkställas, att Bancoutskottets tancka och
tillstyrckande i dess här upläste extractum protocolli vore grundad såväl
på kongl, resolutionen af år 1698 som på den praxis, hvilcken alt ifrån den
tiden till år 1719 vid bancorevisorers tillsättande blifvit efterfölgd. Enligt
densamma befinnes, att Riddarhusdirectionen valt revisorer för R. o. A.,
Upsala Consistorium för Prästeståndet och Magistraten i Stockholm för
Borgareståndet. Och härutinnan befinnes intet enda undantag vara skedt
förrän 1719, då ett nytt regeringssätt giorde hela författningen onödig, i det
att Riksens Ständer vid de sedermera så ofta infallande riksdagar sjelfva
kunde tillse bancohushollningen. En lika procedure har Bancoutskottet nu
äfven upgifvit såsom tienlig att vidtagas. Men sådant hindrar icke R. o. A.
att fastställa ett annat sätt till sine revisorers tillsättjande, om något bättre
kan påfinnas; det är uti Bancoutskottets extractum protocolli aldeles öfverlemnadt
till R. o. A:s egen decision.
Hr Leijonancker biföll aldeles den recit, Hans Excellence Grefve
Fersen nu behagadt giöra om innehollet af Bancoutskottets extractum
protocolli, men önskade tillika, då nu R. o. A. för första gången skola
genom en författnings stadgande bereda sin Banques säkerhet och styrcka,
att de gamla moijens måtte aldeles afläggas, hvarigenom man så ofta sedt
elaka fölgder beredas, och att inga principaler måtte authoriseras uti R. o.
A:s ställe. Regeringssättet vore nytt, R. o. A. för första gången församlade
att enligt nya lagar rådslå öfver ämnen, de där skola bereda dess och rikets
Bankrevisorerna.
325
välstånd; månne det då vore tienligit att gifva bort våra principalers rätt
och lägga den hos få personer. Han för sin egen del tillstyrckte, att hvarje
dass af R. o. A. utom de 4, som nu genast till revisorer väljas, må utsee
och välja ett tillräckeligt antal af minst 12 till deras förstärkning, om de
dessförinnan skulle minskas, samt att kunna remplacera dem, då åren till
en ny revision infaller. Skulle någon af desse således valde afgå, kunde
Riddarhusdirectionen äga frihet att tillsätta en uti den afgångnes ställe;
men att altid den ordning fölgdes, att de afgående revisorer, som äro 4 för
hvar dass, lottade sins emellan om en att vara revisor vid nästa revision,
och de öfrige trenne togos i ordning af de 12, som classen utvaldt till
förstärkning.
Hr Wadenstierna, Carl: Det är ej underligit, att skiljacktige meningar
ibland R. o. A. sig yppa uti detta ämne. Vi äro nu för första gången
under detta regeringssättet samlade att utöfva våra i lagen grundade rättigheter
och således äfven denne, uppå hvilcken vår Banques säkerhet och
styrcka beror. Vi vilja alla detta ändamålet, men vi tänka olika, då det
kommer an uppå att välja medlen dertill.
Säkrast ansåg Hr Wadenstierna det vara att härvid följa den ordning,
som i lagen är grundad och af praxin i alla tider befästad. Revisorer hafva
ju varit uti Riksens Ständers Banque altifrån år 1698 till år 1719, och under
hela denne tiden blefvo de af Riddarehusdirectionen tillsatte. Samma sätt
att välja har, endock att revisorer uphördt. likafult intill våra tider bibehollits,
ity att Riddarehusdirectionen emellan riksdagarne stedse besörgt om
de ledigheters besättjande, hvilcka såväl ibland fullmägtige i Riksens
Ständers Banque som i de öfrige Riksens Ständers värck emellan riksdagarne
och under ståndets egit bortovaro sig yppadt, hvartill de genom en
särskildt ståndets författning varit authoriserade. Om man än såge på
revisorernes ämbetsvigt aldrig så mycket, så kunde den dock aldrig upväga
herrar bancofullmägtiges, och om man förestälde sig, att både de ena och
den andre kunde i sitt kall åstadkomma mycket ondt, så vore dock
otvifvelacktigt, att mera ondt kunde giöras af den, som styrde hela 5 a 6
åren och kanske mera, än af den, hvars myndighetstid blott räckte uti
tvenne månader. Hr Wadenstierna trodde altderföre, att den författning,
som hittils tillagdt Riddarehusdirectionen rättigheten att välja, kunde vara
äfven så hälsosam att efterföljas nu som i vår förra frihetstid, och hemstälte
altderföre, at med bancorevisorers tillsättande, sedan de nu valde
afgådt, må förhollas på samma sätt, som med Riksens Ständers fullmägtiges
tillsättande hittils förhollits, så att Riddarehusdirectionen måtte updragas
att dem utnämna.
326 1779, jan. 19. Bankrevisorerna.
Hr von Nackreij, Olof: Höglåfl. R. o. A. hade efter hans tancka
haft tvenne frågor före. Den förre ang:de sättet, huru revisorer nu borde
tillförordnas, hade R. o. A. på det sätt afgjordt, att de böra väljas per capita
fyra af hvarje dass.
Den andra, huru och på hvad sätt revisorer skola tillsättas, då de första
afgådt, är ännu icke afgiord och således vårt nuvarande deliberationsämne.
Derom hade han nu en stund haft tillfälle at höra flere värde ledamöters
tanckar men trodde dock för sin deel säkrast vara att bifalla Hr Statssecreteraren
Wadenstiernas yttrade mening såsom grundad på skäl och på en i
alla tider brukelig praxis, och att sedermera skrida till valet.
Skulle R. o. A. finna några ytterligare betänckeligheter att vidtaga en
sådan utväg och våra tanckar icke kunna förenas, kunde denne nu förevarande
frågan upskiutas och valet likafult för sig gå enligt förre puncten.
Men hälst såge han, att Riddarehusdirectionen lemnades frihet att välja
revisorer på sätt. Hr Wadenstierna tillstyrckt. Ty huru skulle R. o. A. nu
kunna par avance välja desse revisorer. De kunna ju dö eller afsäga sig
detta förtroende eller bli flyttade i annan dass eller få laglige hinder, innan
de efter så lång tid behöfva att sig här till revisionens förättande inställa,
och huru skulle man kunna i landsorterne af capita familiarum infordra
deras röster till revisors val utan att icke tillika blottställa sig för oredor
och tvister om säten, nummer, dass och rättighet att rösta, hvilcka altid
blifva svåra, torde hända omöjeliga att afgiöra. Riddarehusdirectionen
vore dessutom nu componerad af så ypperlige och om R. o. A:s gagn och
bästa så ömme och högt förtiente män, att ett sådant val utan minsta
tvekan kan dem af R. o. A. öfverlemnas.
Härigenom undsluppo R. o. A. en längre öfverläggning härom och kunde
genast förrätta sitt val till de härnäst blifvande revisorer; vid hvilcket vahl
han likväl för egen deel afsade sig att komma uti någon åtancka.
Hr Stierngranat, Carl: Sedan så många värda ledamöter före mig
yttradt sine tanckar, skall jag biuda till att i få ord säga mina för att icke
vara vidlöftig.
Här äro åtskillige nya vahlsätt upgifne och projecterade, och vid ingendera
finnér jag just några sådane stora betänckeligheter, som kunna giöra
dem omöjeliga eller vådelige. Här är åter på den andra sidan af Bancoutskottet
en utväg föreslagen, som, utom att den stödjer sig på lag och förra
tidens bruk, dessutom är lätt att värkställa. Jag finner således för min del
intet skäl att gå ifrån densamma, hälst jag har ett oinskränckt förtroende till
Riddarehusdirectionen, hvars samtelige ledamöter jag har den äran att
känna.
Bankrevisorerna.
327
Skulle Höglåfl. R. o. A. finna någon betänckelighet vid att lemna vahlrättigheten
till revisorer åt så få personer, som de äro, hvilcka nu utgiöra
Riddarehusdirectionen, så kunde sådant hielpas, om följande mitt välmänte
förslag vidtogos, nemligen att Riddarehusdirectionen i samråd med
de afträdande revisorer utvälja dem, som vid nästa påföljande termin skola
revisionen förrätta. Flere ögon see altid mera än färre, och Riddarehusdirectionen
såsom ständige men revisorerne såsom blott för en gång väljande
blefve då sammansatte och så mycket mera i stånd att uplysa hvarannan,
när de fläste så nyligen hämtadt kännedom om Banquens tillstånd och
veta, hvad egenskaper hos en revisor bör sökas.
HrVoltemat, Joh. Albr.: Det vore förmätit af mig att nu vilja gifva
R. o. A. några nya och bättre förslag, sedan så många värda ledamöter
redan sig yttradt. Jag skall således så kort, som möjeligt är, yttra mig och
holla mig vid det ämnet, som i går upskiöts.
Den första frågan, huru revisorer skola nu tillförordnas, är redan af R. o.
A. afgiord, att nemligen de väljas per capita, fyra innom hvarje dass.
Den andra, huru de för framtiden skola tillsättas, har en lång stund
sysslosatt vår omtancka, och de flere förslag, som blifvit upgifne, har satt
oss i någon villrådighet, då vi skola stadga vårt beslut.
Men denne sednare frågan rörer icke på minsta sätt den förra. Den kan
således utan svårighet upskiutas, till dess R. o. A. närmare fådt besinna sig
öfver alla de här upgifne förslagen. Emedlertid och som vi tagit vårt beslut
uti den förra, att nämligen välja revisorer innom hvar dass, seer jag intet
hinder vara, att icke vi nu genast kunna skrida till detta val.
Hans Excellence Grefve Axel Fersen ärindrade, att R. o. A. väl
hade stadgadt sine tanckar ang:de vahlsättet till de nästföljande bancorevisorer;
men ovist vore, huruvida de andra tvenne respective stånden,
hvilcka med oss concurrera uti inseendet och styrelsen af Banquen. hade
ännu kunnat härom fatta något beslut. Att således nu genast anställa ett
sådant vahl vore efter Hans Excellences tancka ganska onödigt; så mycket
mera när vi besinna, att alla de författningar, hvilcka Riksens Ständer finna
för godt vidtaga till Banquens säkerhet och förkofran, oansedt oss helt och
hollit öfverlemnade, likväl böra hos Kongl. Maijst:t i underdånighet anmälas
och af honom confirmeras för att vid värkställigheten äga full kraft,
hvilcket sednare dock med författningen om revisorers tillsättande ännu
icke hunnit ske.
Flere af R. o. A:s ledamöter biföllo denne Hans Excellences tancka.
Hr Wachschlager, Gustaf: Sedan Hans Excellence Hr Grefve
Fersen så tydeligen visat onödigheten af att anställa bancorevisorsval,
328 1779, jan. 19. Bankrevisorerna.
innan Ridderskapet och de öfrige respective medstånden fulleligen fädt
afgiöra sättet, huru de nu och framdeles skola tillsättas, och Kongl.
Maijst:t denne författning confirmeradt, trodde han bäst vara att fortfara i
deliberation ang:de huru sådane revisorer hädanefter skola tillförordnas.
Flere förslager vore väl upgifne, hvilcka alla synas goda; men det vore
svårt att nu föresee alla de inconvenienter, som vid utöfningen deraf kunna
sig yppa. Han skulle väl hälst bifalla den utväg, Bancoutskottet föreslagit,
som är den lättaste att värkställa, men han buro mycken räddhoga före att
lemna magten uti få personers händer och öfverlemna den väljande rättigheten,
som tillhörde hela ståndet, åt några få dess representanter. Det vore
således blott för detta skälets skull, som han närmade sig till Hr Cammarrådet
Stierngranats upgifne project, hvilcket han helt och hollit ville bifalla,
dock med den lilla ändring, att en utaf hvar classe ibland de af R. o. A. nu
utvalde revisorer genom lottning sins emellan bibehollas att vara revisorer
vid nästa ombyte, och de afgående revisorer, som äro 9, sammaträda med
Riddarehusdirectionen att för hvarje dass utsee de öfrige trenne, som
jämte de lottade skola blifva revisorer. För att närmare städa detta project
vore väl nödigt, att R. o. A. yttrade sig om Riddarehusdirectionens antal,
och hvad förändring dermed nu kunde vara nödig, men denne fråga såsom
ny begärte Hr Wachschlager på bordet; och anholt emedlertid om bifall
uppå Hr Stierngranats project, vid hvilcket han för sin deel funno de
minsta betänckligheter.
Hr Billberg, Friedric Otto: Den värde ledamoten, som nyss för
mig talte, har mästadels borttagit alt, hvad jag ämnade säja. Det kan intet
annat än fägna mig att finna någon, som med mig tänckt lika.
Denne saken delar sig helt naturligen i tvenne delar, den förra, om sättet
att nu välja revisorer till nästa revisionstermin, är afgjord, och vi hafva
beslutadt att välja per capita, innom hvar dass fyra.
Den andra, huru och på hvad sätt revisorer framdeles skola väljas, är nu
i fråga. Jag äger väl så mycken både vördnad och estime som någon för
Riddarehusdirectionen, men jag finnér de därvarande ledamöter vara ganska
få till antalet. Skulle de renforceras med de afgående revisorerne, som
det senaste projectet inneholler, så blifva de många nog att förrätta revisorsvalen.
Här har blifvit sagt, att vi ännu ej kunna skrida till val af revisorer; men
jag för min deel ser icke, hvad som kan hindra oss derifrån. Hans Kongl.
Maijst:t harju uti Regeringsformen gifvit oss låf att vidtaga alla de författningar,
vi finna nödige till Banquens bestånd och bästa. Ett af våra medstånd,
nemligen Borgareståndet, hafva äfven tagit detsamma för afgiordt,
Bankrevisorerna.
329
emedan de allaredan valt sine revisorer. Jag är aldeles icke emot att denne
vår författning hos Kongl. M:t i underdånighet anmäles till Dess nådigste
confirmation, men sådant hindrar icke oss att välja.
Sluteligen får jag påminna om ett annat ämne, nemligen om en bancofullmägtigs
väljande för svenneclassen, som så länge blifvit upskutit; jag ville
giärna, att detta mål äfven i dag kunde förekomma.
Hans Excellence Frih. Ridderstolpe ärindrade, att flere förslag
hade blifvit upgifne till vahlsätt af revisorer. Det ena förslaget voro, att
valen skulle ske i landsorterne af capita familiarum och deras vota till
Riddarehusdirectionen insändas samt där upbrytas och räknas.
Detta förslag ansåg han för sin deel blifva ganska svårt vid värkställigheten.
Riddarehuset hade så nyligen fädt ett annat skick af classer, nya
introductioner hade skedt, och flere famillier voro genom classification
delte i tvenne och kanske flere numror, att capita sielfve hade svårt att
veta, hvem som ägde rätt att rösta, och för hvad dass han borde rösta. Om
han än aldrig så väl kände sin egen ätt, så kände han dock icke alla andra
ätter; kunde således för sin dass äfven så lätt rösta på en, som vore utom
classen, och sielf vara vållande, att dess votum ej kunde antagas. Häraf
skulle altderföre ganska många tvister upkomma, och Riddarehusdirection
blifva nog bekymrade att kunna dem genast afhjelpa.
Det andra förslaget, som Hr Leijonanckar upgifvit, att R. o. A. jämte
valet af de härnäst blifvande revisorer skulle äfven par avance utnämna 12
af hvar dass att successive blifva revisorer efter sin ordning, då terminerne
inföllo, hade äfven efter Hans Excellences tancka flere betydande olägenheter,
dem Hr von Nackreij allaredan så tydeligen be vist. Hans Excellence
sågo således för sin deel ingen möjelighet att vidtaga något af desse båda
förslagen.
Den farhoga, som åtskillige R. o. Ars ledamöter yttradt att bifalla Bancoutskottets
förslag, nemligen att öfverlemna hela rättigheten att välja
revisorer åt Riddarehusdirection, lemnade således blott ett enda förslag
öfrigt, nemligen att låta Riddarehusdirectionen med de för hvarje gång
afgående revisorer välja de revisorer, som vid nästa infallande termin
skulle revisionen förrätta. Denne utväg vore efter Hans Excellences
tancka den bästa, ty Riddarehusdirectionens rätt vore dymedelst sauverad,
och R. o. A:s vahlrätt vore ej lemnad till sin utöfning åt så få
personer. Hans Excellence begärte således bifall på Hr Stierngranats project
så mycket häldre, som det annalckande slutet på riksdagen och flere
återstående mål gior det till en angelägenhet för R. o. A. att vinna tiden.
22-10-307
330 1779, jan. 19. Bankrevisorerna.
Hvad revisorsvalet beträffade, borde efter Hans Exceliences tancka R.
o. A. ej förhasta sig dermed, så länge ämnet och vahlsättet är under de
tvenne andre respective ståndens deliberation, och så länge denne tillämnade
nya författning icke hos Kongl. Maijst:t anmäld och stadfäst blifvit.
Hr von Quanten, Carl, lemnade de herrar ledamöters tanckar i sitt
fulla värde, som hittils yttradt sig i detta ämne; men trodde sig äfven äga
rättighet att yttra sin mening, oansedt den ej i alt skulle instämma med
hvad som redan blifvit anfördt. Han hade skrifteligen upsatt sine tanckar
och utbad sig R. o. A:s tålamod att afhöra dess
Dictamen.
Om samma method i Banquens bevakande hädanefter som förut vidtages,
äro och samma fölgder att frugta. R. o. A. synes altså uti denne
oeconomieförfattning böra bibeholla hvar ättemän och hvar dass vid den
rätt att i samråd med de sine få den till revisor öfver ett värck under deras
vård, som har de mästas förtroende. Sådant kan aldrig ledas därhän, att R.
o. A. derigenom representerar Stender, fast de åtskilde förbeholla sig
samma valrätt, som alla bolag iagttaga. Det har aldrig fallit någon in att
ansee Riddarehusdirectionen för sielfva ståndet, ehuru de i visse giöromål
ständigt representera R. o. A. Det kan än mindre falla någon in om herrar
bancofullmägtige eller revisorer, hvars instructioner så tydeligen utvisa
deras oeconomiske ärender, endast att bevara Banquen från de missbruk
och skador, som medtagit så många medborgares både ärfda och köpte
egendom.
Står det fäst, att Riksens Ständer äger handhafva Banquen efter bästa
begrepp, så är det en sanning, att hvart stånd dertill kan välja de utvägar,
dem bäst synas.
Det vore vist bättre att förskottsvis välja öfverloppsrevisorer än at låta
på tid och händelse ankomma, i hvad tilltagsne mäns händer den rätt kunde
falla, som hvar ättemän tillkommer, nemligen att sielfve välja revisorer,
men dervid möter, att en så långt förut vald revisor kan vinnas m. m. I
hvilcken händelse vi nu genast böra vara beredde derpå, ehuru den frånfallande
skall remplaceras.
I den ställningen synes kortare att slå ihopa begge målen till ett och
samma val innemot den tiden, revideringen skall ske och kan ske af
besuttne och tjenstlösa män, som intet ha att försumma och med nit sitt
kall upfylla, ty förrättningen i anseende til betalningen och sin natur är
snarare ett onus än en förmån.
Bankrevisorerna.
331
Mitt i välmening föreslagne voteringssätt att remplacera de afgående är
äfven så simpelt som vanlig votering. Hvar dass mins väl sin nummers slut
och början. Den första kan icke med de andre blandas; den andre slutar vid
979, och då börjas den tredje. När den valdes namn upskrifves, egenhändigt
undertecknas, med sigill bekräftas och till Riddarehusdirectionen insändes
försegladt innom viss tid, så kunna de alla på kundgiord dag
upbrytas uti directions, bancofullmägtiges och de frälsemäns närvaro, som
vela tillkomma. Detta är hvarcken för den ena eller andra mödosamt,
kommer mycket sällan och undanrödjer alla de misstanckar och äfventyr,
som Banquen åtfölgdt, samt lemnar hvar ättemän deel uti den vård, som
honom om Banquen med rätta tillkommer. Detta är vist säkrare än att
emellan vidt skilde riksdagar lemna vår, säkerheten rörande, Banque åt
ödet, ty den älskade Konungen, som nu utgiör Svea Rikes lycksalighet,
måste en gång frånfalla. Man lärer med bekymmer en gång sakna de mogna
råd, hvarmed Riddarhusdirectionens Ordförande uplyst våra rådplägningar.
Sådane skiften åtfölja menskeligheten, och huru äfventyrlig är icke den
framtida säkerheten, om icke författningarne, som alltid lefva, äga det
sammanhang, som till sakens bestånd hörer.
Uti bästa välmening och afsigt att conservera hvar ättemän den rätt att
uti Banquens säkerhet deltaga, som sig bör, är utvägen framstäld. Tiden
torde utvisa, att vi väl giordt att den antaga. Skulle R. o. A. deremot vilja
lemna denne sak till hvad öde som hälst och vid dess nu förestående
skilsmässa äfven skilja sig från all rätt att under en lång tid genom sine val
förskantzsa Banquens säkerhet, så påminnes endast, att R. o. A. icke äro
mindre guaranter för Banquen åtskilde på sine gods än samlade i Stockholm.
Hr Leijonancker: Han hade förmärckt, att under discurseme i detta
ämne den fråga hade upkommit, huruvida R. o. A. nu genast kunde skrida
till vahl af revisorer, eller om vi borde först afvagta Kongl. Maijstrts
allernådigste bifall och confirmation på denne nya inrättning.
Denne fråga ansågo han vara ganska lätt deciderad, då man genomögnade
54 § af Regeringsformen, hvarest Kongl. Maijts:t tydeligen sagt, att
Banquen så hädanefter som hittils skall förblifva under Riksens Ständers
vård och guarantie, utan att Kongl. Maijst:t dermed vill hafva någon
befattning. Stodo detta fast, sågo han för sin del intet skäl vara att upskiuta
med revisorsvahlet. En sådan vidsträckt aplication af lagen till en casus,
som expresse i regeringslagarne blifvit undantagen, kunde icke annat än
med tiden medföra de skadeligaste fölgder. Han vore mycket häldre då af
den tancka, att Riksens Ständer afsade sig sin bancoguarantie och all
Deput. från
Bondeståndet
om religionsfriheten.
332 1779, jan. 19. Bankrevisorerna.
befattning med Banquens styrelse; den kunde icke öfverlemnas i bättre
händer än i Konungens, som så ofta lemnadt oss så öfvertygande prof af
sitt hulda och ömma tänckesätt för Svea land och folck.
Hans Excellence Hr Grefve Axel Fersen: Vid detta i .sig sielft så
ganska simple ärende hafva flere frågor upkommit, som dragit våra deliberationer
på tiden och ifrån det förevarande ämnet. Man han hoppades,
att tanckarne kunde lätt nog förenas, enär vi få tillfälle att uplysa hvarannan.
Det har af åtskillige värde ledamöter blifvit yrkadt, att Riksens
Ständer kunde och borde besluta och värkställa denne nya inrättning med
bancorevisorers väljande utan att behöfva anmäla densamma till Kongl.
Maijst:ts nådigste stadfästelse, och till stöd för sig hafva de åberopadt 54 §
i Regeringsformen. Hans Excellence vore så mån som någon såväl om
grundlagens hälgd som om bevarandet af de rättigheter, hvilcka Riksens
Ständer i stöd af grundlagen tillkomma; och derpå hade han haft tillfälle att
afgiva flere prof.
Vid detta anmältes, att en deputation ifrån det Hedervärda Bondeståndet
vore ankommen.
Herr Grefve Fersen förbehölt sig att sedermera få continuera med sitt
tahl, och Bondeståndets deputation emottogs och infördes på vanligt sätt,
bestående densamma af 12 personer.
Nils Svensson ifrån Skåne, som förde ordet, berättade efter aflagd
vanlig hälsning, at Bondeståndet hade förehaft och afgiordt Hr Öfverstens
Baron Ramels memorial ang:de en fri religionsöfning och detsamma bifallit
med de tilläggningar, Höglåfl R. o. A:s afgifne protocollsutdrag inneholler.
Han låfvade på ståndets vägnar, att dess extractum protocolli öfver detta
ämne skulle blifva med det första Högl. R. o. A. meddelt.
Och deputationen besvarades af Hr Grefven och Ordföranden samt
afträdde, ledsagad på samma sätt som vid emottagandet.
Hans Excellence Grefve Fersen, fortfor derefter sålunda:
Det vore väl otvifvelacktigt, att Riksens Ständer äga att förordna om
Banquen samt kunna vidtaga hvad författningar som hälst tiena till dess
upkomst och förkofran samt säkerhet. Men värkställigheten af sådane
författningar ankommo ju på Kongl. Maijst:ts nådige bifall. Alt hvad herrar
landshöfdingar och andre cronans ämbetsmän skola värkställa eller bidraga
till sådane författningars fullbordan, beror på Kongl. Maijst:ts nådigste
tillstånd, till hvilcka [a: hvilken] ända herrar bancofullmägtige jämväl hittildags
altid anmält sådane författningar hos Kongl. Maij:t till Dess nådigste
authorisation. Om man än ansåge denne författning med revisorers tillsättande
icke såsom något nytt utan som en gammal författning, så fordras
Bankrevisorerna.
333
likväl, att avertissementer i landsorterne skola ske om tiden till herrar
revisorers sammanträden, och derom lära icke herrar landshöfdingar besörja
utan att af Kongl. Maij:t dertil vara authoriserade och befalte. Hans
Excellence ansåg altderföre så mycket nödigare, att denna författning hos
Kongl. M:t i underdånighet anmäles och af honom i nåder stadfästes, som
herrar bancofullmägtige dessförutan icke äga någon värkställighets kraft.
Han hoppades dessutom, att Kongl. Maijst:t ej lärer refusera sitt bifall
dertill.
Hvad de här af åtskilige ledamöter upgifne förslag till revisorers väljande
beträffade, och först det, som innehöllo, att familliernes hufvudmäns
röster uti landsorterne skulle insamlas och i Riddarehusdirectionen upbrytas,
funno Hans Excellence blifva ganska svårt, om icke omöjeligit att
värkställa. När man considererade, att vi ännu icke hafva någon rätt
matrickel, som kan tiena ättemännerne till hjelpreda, och när vi veta, huru
litet famillierne sjelfva innom sig med säkerhet veta, hvem som är hufvudman,
och om den, de täncka välja, hörer till den eller till en annan dass, så
funne man nogsamt, i hvad oredor och vidlöftighet ett sådant vahlsätt
skulle kasta oss. Dessutom föreställa R. o. A. helt annat vid riksdagarne,
än då de äro åtskilde hvar i sin landsort på sine egendomar; vid riksdagar
äro de fierdedelen af en sielfständig magt, men så snart riksdagen slutats,
äro de hvar för sig adelsmän. De kunna icke då mera votera som stånd utan
äro att ansee såsom private. Ärkände man motsattzen, så skulle på lika
grund följa, att bönder på sine hemman vore sammantagne ett stånd,
hvilcka kunde deltaga i riksdagsärenderne, men sådant lärer icke kunna
falla någon in, hälst det strider emot espriten af regeringssättet.
Lika betänckeligheter yppa sig jämväl vid det andra förslaget, att nemligen
R. o. A. skulle välja så många öfverloppsrevisorer, att de kunde
succedera hvarannan, till dess riksdag infaller. På en så lång tid kunde
många förändringar ske genom dödsfall, flyttning ur en i en annan dass,
laglige hinder af ämbetsförrättningar och siukdom, och således kunde
sluteligen författningen med revisorer uphöra af sig sielft eller åtminstone
sakna sin värkställighet.
Hans Excellence trodde således rådeligast vara att icke afvika ifrån
espriten af regeringssättet, hvilcken tillåter oss att välja som stånd men ej
som Adel. Samt att vidtaga den utväg, som kan blifva möjelig och lätt att
värkställa. Han biföllo således för sin deel Hans Excellence Frih. Ridderstolpes
samt Hr Cammarrådet Stierngranats yttrade förslag, eftersom R. o.
A. torde hända ansågo betänckeligt att lemna sin Riddarehusdirection
ensamme detta förtroende.
334 1779, jan. 19. Bankrevisorerna.
Hr de Frietzkij, Claes, ärindrade, det han väl hade varit af lika
tancka med R. o. A:s ledamöter i Bancoutskottet, det kunde rättigheten att
välja revisorer öfverlemnas åt Riddarehusdirectionen. Men sedan han nu
af discourserne inhämtadt, att åtskillige dervid funnit betänckeligheter,
ville han giärna bifalla det af Hr Cammarrådet Stierngranat framstälde
project.
Vid denne utväg kunde dock en och annan svårighet möta, som R. o. A.
genom en tydelig decision borde nu genast afhielpa. Det kunde nemligen
hända, att de revisorer, hvilcka af Directionen jämte de afgående revisorer
väljas, kunde på den långa tiden, innan de tillträda sitt ämbete, få något
lagligt förhinder, blifva siuke, dö eller flyttas i annan dass, så att deras
ställen stodo vacante, då revisionen skulle försiggå. Det vore altderföre
angelägit att förordna, huru deras ställen skulle återbesättjas. Hr Frietzkij
proponerade derföre, att alla sådane vacancer måtte af Riddarehusdirectionen
i samråd med de qvarblefne revisorer genast tillsättas.
I anledning af discourserne giorde Hr Grefven och Ordföranden
följande proposition.
Bifaller R. o. A., att bancorevisorerne emellan riksdagarne väljas af
Riddarehusdirectionen och de afgående revisorerne.
Härtill svarades med allment Ja, men åtskillige begärte, att vid proposition
måtte tilläggas, hvad Hr Frietzkij nyligen ärindrat, nemligen att då
någon af de således valde revisorer skulle afgå, innan termin till revision
infaller, borde då de qvarblefne revisorer med Riddarehusdirectionen upfylla
de ledige rummen och välja nya i deras ställen.
Sedan Hr Ofverståthollaren Baron Rudbeck närmare expliceradt nödvändigheten
af denne tilläggning och deröfver anhollit om proposition, blef
den af Hr Grefven och Ordföranden giord och med ett allment Ja
besvarad.
Bemälte Hr Baron och Öfverståthollare begärte derefter, att R. o.
A:s nu fattade beslut måtte genom en deputation blifva med de öfrige
tvenne respective medstånden communiceradt.
Detta bifölls.
HrLilljehorn, Pehr, giorde vid det nu fattade beslutet den ärindran,
att om än Riddarehusdirectionen i stället för 4 ledamöter nu skulle blifva
ökte till sex, vore de dock till antalet icke mera än till hälften svarande
emot revisorerne, hvilcka voro tålf. Han föreslog således, för att giöra
deras röster lika gällande och att hindra, det revisorerne icke måtte få för
stor öfvervigt vid vahlen, det måtte revisorerne sinsemellan lotta på sex till
att med Riddarehusdirectionen sammanträda vid det påföljande revisorsvalet
men de öfrige sex icke få deltaga i valet.
Riddarhusdirektionen.
335
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, fandt väl, att någon betänckelighet
härvid kunde äga rum, om dermed på det af Hr Lilljehorn förmente sätt
skulle förhollas. Men så mycket han af R. o. A:s tanckar kunnat förmärcka,
vore väl meningen den, att såväl Riddarehusdirectionen som
revisorerne borde sammanträda och välja classevis, och i sådan händelse
försvunno denne betänkligheten aldeles.
Hr Billberg, Friedric Otto, instämde häutinnan aldeles samt tilllade,
att vid desse vahlen de fläste rösterne kommo att gälla classevis
innom sig.
Hr Grefven och Ordföranden giorde proposition, om icke R. o. A.
biföllo, att Riddarehusdirectionen hädanefter kommer att bestå af classer,
samt att deras sammanträde med revisorerne till valen borde ske classevis
och dervid de fläste rösterne gälla.
Härtill svarades med Ja.
Hr Billberg, Friedric Otto, begärte, att depuationen til de andre
stånden ej måtte affärdas, innan de fådt fullkomlig kundskap om R. o. A:s
beslut.
Frih. von Essen, Friedric Ulric, ansåg äfven för angeläget, att
R. o. A. instruera sine deputerade, så att de veta, hvad de skola berätta de
andre stånden; efter hans tancka borde deras anmälan bestå uti följande:
l:o. Att de berätta, det R. o. A. bifallit Bancoutskottets tillstyrkande, att
revisorer nu af R. o. A. classevis komma att förordnas, och
2:do att det faststälte valet till revisorer upskiutes, intill dess Kongl.
Maijst:ts nådigste svar och tillåtelse om denne nya inrättning ankommit,
till hvilcken ända de tre ståndens Talemän böra densamma Kongl. Maijst:t
i underdånighet föredraga.
Hvad för öfrigit angingo det beslut, vi nyligen fattadt ang:de sättet, huru
desse revisorer såväl nu genast som framdeles komma att väljas, ansågo
Frih. von Essen för ett R. o. A:s oeconomicum, som icke på minsta sätt
angår de öfrige stånden och således icke eller behöfver att med dem
communiceras.
Sedan Hr Grefven och Ordföranden öfver detta Frih. von Essens
hemställande giort R. o. A. proposition, som med Ja besvarad blef, upropades
deputationen, hvilcken bestod af följande ledamöter, nemligen:
Af första classen.
Grefve Cronhielm, Grefve Cronstedt,
Frih. Funck, Frih. Stierneld.
Riddarhusdirectionens
inrättande
efter
classer.
Deput. til de
andre stånden
om sättet at
välja bancorevisorer.
336
1779, jan. 19. Bankofullmäktige.
Om bancofullmägtiges
val.
Af andra classen.
Hr Walckendorff, Hr Rudbeck,1
Hr(!) Ehrensverd, Hr Tigerhielm.
Af tredje classen.
HrKirstein, Hr Nordenschöld,
Hr Bergenstråle, Hr Rosenblad.
Hvarefter åfvannämde deputerade, anförde af Hr Grefve Cronhielm,
afgingo till de andre stånden.
Hr von Billberg, Friedrich Otto, ärindrade, att sedan denne
saken ang:de revisorers väljande nu lyckeligen vore afgiord, torde R. o. A.
tillåta honom att få påminna om en bancofullmägtigs väljande för svenneclassen.
Frågan derom hade så länge legat på bordet, att han hoppades, R.
o. A. ej längre torde vilja uppeholla den utan nu tillåta dess dass att skrida
till valet.
Hr Wachschlager, Gustaf: Då frågan ang:de en bancofullmägtigs
väljande nu hos R. o. A. upkommit, hoppades han, att R. o. A. ville
densamma sig företaga icke styckevis utan relatift till samtelige R. o. A:s
fullmägtige i Bancodirection.
Den nu varande Bancodirectionen bestodo af tvenne ur den första classen,
en af den andra och ingen af den tredje classen. När således här
naturligtvis kommo att blifva antingen en ökning af fullmägtige eller och en
exclusion ibland de nuvarande för att ge rum åt den, som för tredje classen
borde tillförordnas, så vore det en nödvändighet att först etablera författningen
eller de principer, hvarefter direction nu och i alla tider bör formeras.
Ty att giöra detta alt på en gång och att utesluta en af två lika väl
förtiente och redelige, vore ett både granlaga och obehagligt ämne.
Han tviflade väl icke derom, att R. o. A. ju kunde vara hogade att följa
en lika principe med bancofullmägtige som med revisorerne, nemligen att
tillsätta dem classevis, en för hvar dass. Men som just dette skulle nu gifva
anledning till en obehagelig ömsning med herrar bancofullmägtige, med
hvilcka R. o. A. äga så stort skäl att vara fullkomligen nögde, så togo han
sig den friheten att hemställa, att R. o. A. till undvikande af ömsning
bibeholla begge de 2 fullmägtige af första samt den ena af andra classen och
tilläto tredje classen att välja sig en bancofullmägtig att renforcera desse,
då någon af de två i första classen afgingo.
Största vigt läge efter hans tancka deruppå, att R. o. A. ägde kunnige,
vältänckande och redelige bancofullmägtige. Deruppå berodde till det väsentligaste
Banquens både säkerhet och styrcka. Den lilla tid af två måna
1
Skall troligen vara: Rudebeck.
Bankofullmäktige. 337
der, som blifvit lemnad åt Riksens Ständers revisorer att öfversee de
giöromål, hvarmed herrar bancofullmägtige hela två och trettio månader
förut haft att syssla, vore knapt tillräckelig att lära känna en sextondedel,
om man ej äfven vid bancofullmägtiges väljande hade någon lit till deras
redelighet och omtancka om Banquens bästa. Men till hvilcken kan R. o.
A. säkrare sträcka ett sådant förtroende än till dem, som redan utmärckt
sig i den vägen och giordt sig värde R. o. A:s tacksamhet. Han hemstälte
altderföre med så mycket mera skäl, att de nuvarande bancofullmägtige må
conserveras och tredje classen få välja en ny att inträda, då en af första
classen afgår, som sådant instämde med R. o. A:s värdighet och dess
Banques säkerhet.
Hr Leijonancker, Friedr. Willh., gaf vid handen, det han icke
kunde annat än vara sig lik i tanckesätt, såväl hvad denne som den nyligen
afgiorde saken om revisorers väljande beträffade. Han medgofvo väl, att
bancofullmägtigskapet voro vigtigt och angelägnare än herrar revisorernes
ämbete, om det skulle mätas efter tidens längd och sysslornes mängd samt
mer eller mindre tillfälle att åstadkomma oredor. Men just detta styrkte
honom i den tancka, att bancofullmägtigskapet ej borde vara en lifstidsränta
eller ett perpetuelt ämbete.
Vi hafva en nådig och en stor Konung, som hitills gifvit oss flere öfvertygande
prof av sitt hushållssamma tänckesätt, och som hädanefter icke
oftare än hitills torde behöfva att genom riksdagars utskrifvande sammankalla
Riksens Ständer för att af dem med penningegiärder blifva understödd.
Men då vi derigenom sättas i ovisshet, när och huru snart vi kunna
åter här råkas, och vi besinna, hurusom vi äro guaranter af Banquen, så är
det helt naturligt, att vi böra se på dess bästa, så långt vi förmå, och så
laga, att dess säkerhet och styrcka blir vårdad och ökt, oansedt vi på längre
tid icke skulle äga tillfälle att densamma sielfve understödja och bibeholla.
I anseende härtil föreslog han, att hvarje dass af R. o. A. nu välja hvar
sin bancofullmägtig samt att desse valde fullmägtige må i trenne år innehafva
sine bancofullmägtigskap men då derifrån afgå och nya väljas på
sätt, som om revisorers tillsättande R. o. A. sig nyligen förenat.
Denne utväg ansågo han vara den bästa, som efter hans tancka kunde
påfinnas. Men skedde annorlunda, och att bancofullmägtige bibehöllos
samt blefvo ständige qvarsittande, till dess Riksens Ständer dem sielfva
ombyta kunna, så frugtade han, att det vore detsamma som att lemna dem
frihet att giöra, hvad de behagade, och att tillsätta öfverdirecteurer öfver
Banquen, som styrde efter godtycko. Om någon med ett så utmärckt
förtroende borde omfattas, så vore det vist vår nådigste Konung, hvilcken
338
1779, jan. 19. Bankofullmäktige.
Riksens Ständer ej nogsamt kunna tacka och hvars visdom och hvars
hierta giort och åstadkommit mera till Banquens förmån, än vi kunna oss
föreställa.
Hr v. Billberg, Friedric Otto: Om det vore mig tillständigt att
sträcka min omtancka till herrarne af herre- och riddareclassen och ingå i
de considerationer, som vid ombyte af deras bancofullmägtige kunna sig
yppa, så skulle jag torde hända täncka äfvenså ömt som någon för de
nuvarandes bibehollande. Men nu är mina tanckar och mina förslager
bornerade innom min dass och vid min bänck.
Jag skulle väl för egen del kunna samtycka, att de nuvarande bancofullmägtige
må bibehollas och tillökas med 1 ur 2:dra och två för tredje
classen. Men om sådant skedde, så vilja de andre stånden äfven tillsätta
lika många, och fölgden blefve då, att Bancodirectionen kommo att bestå
af 18 i stället för nio, till dubbel kostnad för Banquen och till ingen nytta.
Jag tror således bäst vara, att vi votera classevis och utnämna hvar sin
banquefullmägtig utan afseende på de nu varandes bibehollande eller uteslutande;
hvilcket sednare dock i alla fall med någon bör ske, eftersom de i
Bancodirectionen komma att votera classevis.
Hans Excellence Hr Grefve Fersen ärindrade härvid, att herrar bancofullmägtige
hittils altid voteradt ståndsvis per capita och att detta sätt
jämväl synes böra bibehollas i anseende till de öfrige tvenne ståndens
concurrence vid giöromålen.
Hr Billberg, Friedrich Otto, förklarade, att han ingalunda vore
emot om de tvenne classerne bibehöllo sine fullmägtige; men han ville
blott, att en fullmägtig för svenneclassen blefve tillförordnad, hvilcket han
påstod vara dess classes ensak och tillständiga rätt.
Härvid återkom Hr Grefve Cronhielm med den af honom anförde
deputation till de andre stånden och berättade, det han sökt uppfylla den
honom lemnade commission, samt att de andre tvenne respective stånden
med fägnad emottagit tidningen om det beslut, R. o. A. fattadt.
Hr Schönberg, Anders, förestälte, att då de nuvarande herrar
bancofullmägtiges hittils förde förvaltning varit så ganska god och berömlig,
som Bancoutskottet detsamma anfördt, så vore icke det minsta skäl att
nu skilja dem ifrån sin förvaltning af bancoärenderne. Han vågade altderföre
så mycket häldre tillstyrcka, att de måtte dervid bibehollas, som han
hade funnit det vara instämmande med de flästes önskan.
Svårigheten, som hervid möter, vore den, att de nuvarande fullmägtige
icke äro af hvar sin dass utan 2 af den första, en af andra och ingen af
tredje classen. Att tre nya tillsättas skulle gravera Banquen med nya
Bankofullmäktige. 339
utgifter. Det enda förslag, som således kunde vidtagas, vore att bibeholla
de förra, och att den nya, som svenneclassen nu kommer att välja, denar
utan arfvode eller lön, till dess någon af första classens fullmägtige afgår,
eller och att han delar lönen med de trenne andre, till dess en sådan öpning
sker.
Inga andre utvägar ansåg han för sin del vara möjelige.
Hr von Nackreij, Olof: Det vore efter hans tancka ingenting, som
lade hinder i vägen för R. o. A. att i detta ämne fatta sitt beslut, annat än
den contrast, som är emellan hvad R. o. A. önskade giöra och hvad den
efter lagen borde giöra. R. o. A. synes önska att kunna bibeholla alla sina
bancofullmägtige, och han för sin deel funno det äfven betänckeligt att
skilja dem vid ett förtroende, som de utmärckt väl upfyldt, och hvarvid de
således borde och kunde trygga sig att varda bibehollne. Men denne R. o.
A:s förmodeliga önskan blifver likväl något granlaga, när man considererar
vår Riddarehusordning, vår fördelning i trenne classer och den i anledning
deraf oss åliggande pligt att låta hvar och en dass vid val till fullmägtigskaper
och förtroendesämbeten i anseende till ståndet niuta och utöfva
samma rättigheter. Och skall detta sednare ske, så måste det förra till
någon del mista sin värkställighet.
För att någorlunda vinna begge ändamålen, och då man icke lärer kunna
betaga tredje classen dess rättighet att utnämna en bancofullmägtig, vore
efter hans tancka den enda utvägen öfrig, om svenneclassen begåfve sig
dertill, att den af dem till bancofullmägtig utnämde icke inträder uti Bancodirectioner,
förr än ledighet existerade och någon af första classens fullmägtige
afgår.
Härtil hördes flere ropa Nej.
Hr von Nackreij fortfor. Om jag i min tancka felat, så tar jag rättelse
af Hr Grefven och Landtm, men ej af någon annan och aldraminst på ett
sådant sätt. Det är nu för andra gången, som detta händt mig, och jag
önskade för den värdighets skull, som bör vara under våra deliberationer,
att det ej må hända den tredje. Jag har i bästa välmening sagt min tanka,
huru de nuvarande bancofullmägtige skulle kunna bihollas och tredje classen
få utöfva den dem tillhörande rättighet att välja en bancofullmägtig. R.
o. A. kan vidtaga hvad utväg de behaga samt äfven välja helt nya fullmägtige,
men vi äro altid då i osäkerhet, att vid sedlarnes öpnande finna lika
värdige, redelige och vältänckande män med dem, vi förut haft och kunnat
beholla.
Hr Wadenstierna, Carl: När man är reducerad till att upgifva förslager,
kan det hända, att man ej smakar. Jag är ledamot af svenneclassen,
340 1779, jan. 19. Bankofullmäktige.
hvilckens rättighet att uti val till bancofullmägtig lika med de andre classerne
få deltaga ingen lärer kunna sätta i fråga. Men så giärna jag på ena
sidan seer, att denne dess rätt blifver oförkränckt, äfven så giära önskade
jag, om vi kunde bibeholla de nuvarande bancofullmägtige. Bancoutskottets
dem lemnade vitsord och beröm synes styrcka dertill på det mäst
öfvertygande sättet, och jag ökte det helt visst med mitt förord, om jag
ansåge det hos R. o. A. vara af någon vigt.
Det förslag, som här har blifvit upgifvit, det borde, för att kunna bibeholla
de nuvarande bancofullmägtige, deras antal ökas, torde vara betänckeligt.
1 De votera per capita ståndsvis, böra således vara udda; men
skulle i detta afseende, om de öktes, blifva för många och tredubbelt
öfverstiga det nuvarande antalet. Efter min tanka böra vi bibeholla gamla
författningar, så långt sådant ej strider emot nya lagar, och till detta
ändamålets vinnande föreslås, att svenneclassen må välja en sin ledamot at
genast i Bancodirectionen inträdajämte de trenne, som nu äro fullmägtige.
De tvenne andra respective stånden skulle väl i anledning häraf kunna
påstå att få öka sine fullmägtiges antal; men jag tror de lära begifva sig, om
Hr Grefven och Landtm, skulle vilja föreställa dem, att de hafva trenne,
och att R. o. A. ökt de sine blott i anseende till tredje classen, hvars rätt att
hafva en bancofullmägtig icke kunde dem betagas.
Denne tillökning, hvilcken äfven kommo att medföra någon liten utgift
mera, än vanligt varit, kunde dock tillåtas emot det uttryckelige förbehöll,
att då någon af de 2 för herreclassen afgår, bör hans rum indragas och
framgent ej mera än tre, en för hvar dass, bibehollas, utan vidare utgift för
Banquen än hittils varit vanlig.
Hans Execellence Hr Grefve Axel Fersen: Både sanning och skyldighet
kräfver af mig såsom ledamot af Riksens Ständers Bancoutskott att
gifva R. o. A:s nuvarande herrar bancofullmägtige det vitsord och det
beröm, de för sin med största sorgfällighet och redlighet hittils förde
förvaltning hafva förtient. I samma mån som ett sådant deras berömmeliga
förhollande utkraft vårt vittnesbörd, som om bancosakerne närmast haft
tillfälle att giöra oss kunnige, i samma mån synes de äfven hafva giort sig
värdige att af Höglåfl. R. o. A. med förtroende och ynnest varda omfattade.
Det är väl en R. o. A:s otvifvelacktiga rättighet att välja sina fullmägtige
och att ombyta dem. Men som förtroendet vid valet bör vara den enda
ledaren, så synes ingen vara närmare berättigad att dervid komma i
1 1 konceptprotokollet lyder denne mening: Att öka dem är betänkel.
Bankofullmäktige. 341
åtancka än den, som aflagt prof af sin kundskap, sitt nit och sin ömhet om
det värks förkofran, som honom varit anförtrodt.
Tredje classens påstående att lika med de öfrige classerna få utnämna en
bancofullmägtig äger väl sin grund, då man hämtar skälen af Riddarehusets
nuvarande inrättning i trenne classer enligt vår nya Riddarehusordning
men synes ej vara så aldeles nödvändig på andra sidan, då man considererar,
att bancofullmägtige deliberera och votera icke classevis utan ståndsvis,
samt att ingen särskildt dass kan i desse ärender äga något skiljacktigt
interesse från de andre classerne, utan att det vore gemensamt med hela
ståndet. Icke eller kan till detta påståendets gillande hämtas skäl af praxin i
fordna tider; ty om man gingo till bancoinrättningen i sin första början, så
befinnes fullmägtige för Adelen hafva varit tvenne, oansedt classer då som
nu existerade, och det var långt efteråt, som deras antal blef ökt till trenne.
Det föreföll i början, om jag minnes rätt, på 1660-talet ett stort bekymmer
hos R. o. A. att kunna finna skickeliga ämnen till bancofullmägtige. R.
o. A. gingo och värckeligen med ett underdånigt bref till Kongl. Maijst:t,
hvarutinnan de berätta, det de ej funnit mera än ett skickeligt ämne dertill,
nemligen en borgmästare, hvilcken de ämnade giöra till sin fullmägtig,
allenast Kongl. Maijst:t skulle täckas i nåder utnämna honom till adelsman.
Han blef och värckeligen hugnad med adelskap, men Borgareståndet
lade sig på det eftertryckeligaste deremot och bådo Kongl. Maijst:t, att de
ej måtte mista sin compass.
Då Banquens skiötzsel och ärendernes jämna lopp är hufvudafsigten,
som sökes genom fullmägtiges tillsättande, och då man å ena sidan måste
taga för afgiordt, att den, som längst tient vid ett värck, bör äga den mästa
kundskapen, samt att å andra sidan den, som nyss inkommit, måste åtminstone
i början vara okunnig och ovan, så böra desse considerationer
leda oss, om vi eljest vilja främja föremålet, som är Banquens bästa. Att
öka deras antal, som nu hafva styrelsen och inseendet öfver bancoärenderne,
gior det visst icke, ty trenne kunna altid giöra så godt som flere. Det
har blifvit bevist, at de böra vara udda; skulle deras antal ökas med en,
blifva de jämt fyra och kunna således vid voteringar stadna inactive;
dessutom ökade en sådan tillökning Banquens årliga utgift i staten.
Jag tror således för min del bäst vara, om R. o. A. skulle täckas låta
frågan om fullmägtiges tillökande aldeles förfalla och bibeholla de bancofullmägtige,
som R. o. A. redan äger; samt tillåta svenneclassen at välja en
fullmägtig, hvilken kommo att inträda, då någon af första classens fullmägtige
afgådt, men emedlertid delar arfvodet med de nuvarande fullmägtige.
342 1779, jan. 19. Bankofullmäktige.
Frih. Hamilton, Joh. A b r., ärindrade, att då redan så ganska många
tält i ämnet, vore det väl svårt för honom att vinna R. o. A:s bifall, om han
skulle biuda till att upgifva förslag till tanckarnes förenande. Han önskade
dock å ena sidan såsom rättvist, att svenneclassen måtte få yälja sig en
fullmägtig, och å den andra sidan såsom billigt, at de nuvarande bancofullmägtige
bibehöllos.
Han trodde, att begge desse saker kunde ske och att de tvenne respective
stånden torde dertill samtycka, om skälen blefve dem förständigade
och de försäkrades, att det ej skedde för altid utan blott tills öpning i första
classen infaller; ty på annat sätt vore omöjeligt att träffa förening uti våra
tanckesätt.
Hr Wachschlager, Gustaf: Då det är R. o. A:s ovillkorliga rätt att
ombyta sine fullmägtige, borde efter hans tancka den yttersta försigtighet
dervid nyttjas. Således vore det naturligt, att ombyte ej hade rum, där man
vore så väl nögd med de förre, och där man vore osäker, huru valet kunde
slå ut för det tillkommande. Bancoutskottet har väl i sitt extractum protocolli
tagit sig anledning af den längre tid, som torde förbi flyta, innan en
riksdag åter infaller, att tillstyrcka, det revisorer måtte förordnas, som äga
att tillse Banquens tillstånd vid vissa tider, och R. o. A. hafva haft den
försigtighet att bifalla detta hemställande. Men då han considererade vigten
af bancofullmägtigskapet jämfördt med herrar revisorernes giöromål,
som vore ambulatoriskt, funno han tydeligen, att det förras öfverstego det
sednares. När han derjämte besinnade herrar revisorernes antal, så ville
han tycka, att antalet såväl af R. o. Ars som de andre ståndens fullmägtige
vore i jämförelse mot de förra nog ringa. Alt detta hade bragt honom på
den tancka, att herrar bancofullmägtiges antal kunde ökas ifrån 3 till 6, ty
derigenom vunnos det ändamålet att kunna bibeholla alla de nuvarande
fullmägtige, och det skulle derjämte icke allenast tiena till att upamma
skickel. ämnen uti kundskapen om Banquens tillstånd och styrelse utan
och facilitera utvägen för R. o. A. att hugna de af revisorerne, som
ådagalagdt den största skickel[igheten] och ömheten om Banquens styrsel
och förvaltning, hvilcket således i samma mån ökte säkerheten om dess
bestånd för framtiden. Härvid kunde väl invändas, att en sådan tillökning
skulle gravera Banquens stat; men hvad hindrar, att de, som nu kunde
tillökas, blifva ansedde som extracordinarie samt tiena utan lön, till dess
ledighet efter ordning kan dem tillfalla.
Hr von Quanten, Carl, ville icke bifalla att öka Banquens stat, ty
sådant blefve ett farligt praejudicat; men för att sammanfoga deras
tanckar, hvilcka å ena sidan yrkat tredje classens valrättighet och å andra
Bankofullmäktige. 343
sidan plaiderat för de nuvarande bancofullmägtiges bibehollande, skulle
han kunna bifalla tillökning af bancofullmägtiges antal under namn af
honoraire, på det ingen ny utgift måtte förordsakas. Och således tillstyrckte
han för sin del bifall på hvad Hans Excellence Grefve Fersen
hemstält. Han medgofvo väl, att andra tider kunna medföra svaghet i
tänckesättet och uppfinna brister i våra lagar; men han funno dock ännu
intet skäl att gå ifrån dem. Antalet af herrar bancofullmägtige vore så väl
enligt desamma stadgadt och genom en lång praxis stadfäst, att ingen
ändring kunde äga rum om icke i detta fall, då tredje classen bör få välja sin
man lika med de öfrige, hvilcket på åfvan bemälte sätt kunde ske utan
rubbning af lagen eller utgift för staten.
Hr Sandels: Vid detta för R. o. A. nog brydsamme ämne hafva trenne
frågor upkommit, nemligen l:o om classification skall ibland herrar bancofullmägtige
äga rum, och i sådan händelse om 2:do Bancodirectionen borde
ombytas eller 3:tio ökas till antalet för att vinna det förra ändamålet och
kunna undvika det andra.
Hvad classificationen angingo, så vore han väl af den tancka, at den i
Bancodirectionen borde gälla och observeras, efter det tiente till ordning
och vore enligt med vår nuvarande fördelning. Men han funno tillika, att en
jämkning efter denne författning icke kan ske så lätt och borde icke eller nu
i början så ifrigt yrkas, hälst då man besinnade, huru länge denne lag varit
ur bruk, och huru mycket en hastig ändring skulle kunna föranleda till
oordning och kallsinnighet classerne emellan.
Han hade vågat att något orda härom, icke i den agt och mening att
tredje classen skulle afstå ifrån sin rätt utan blott att derigenom kunna
bereda mera enighet och förtroende.
Ombyte af de nuvarande fullmägtige vore det andra, som yrkats för att
sedermera sätta hvar dass i ett jämlikt utöfvande af sin vahlrättighet. Uti
detta äga R. o. A. väl fulkomlig rätt att giöra, som dem godt synes; men då
de nuvarande trenne fullmägtige så värdigt upfylt det dem af R. o. A.
lemnade förtroende, huru skulle de då kunna förmoda sig mindre bevågenhet
af sitt stånd, än Presteståndet fullmägtige rönt af sine principaler. Och
huru kunde man med skäl begära, att första classen skall tvingas att afsätta
en af de sine för att lemna tredje clasen tillfälle till utöfvande af en vahlrätt,
som var okänd, då de nuvarande fullmägtige utnämdes.
Att öka deras antal har fördenskulld upgifvits som det andra medlet att
kunna iagttaga classificationen ibland bancofullmägtige. Men detta medlet
ansågo han äfven för både onödigt och osäkert. Onödigt i anseende till
Banquens styrelse samt osäkert i anseende till den ovisshet, vi äga om de
andre ståndens bifall.
344 1779, jan. 19. Bankofullmäktige.
När han således öfvervägade alla desse considerationer, bragtes han
med så mycket mera skäl att hemställa, det måtte tredje classen vara nögde
med bibehållandet af de trenne nuvarande fullmägtige emot det uttryckelige
förbehöll, att deras rätt till en bancodirecteur vid första ledighet i
första classen måtte blifva iackttagen och utöfvad. Han styrcktes i denne
tancka, då han besinnade, huru lika interesse alla classerne äga uti Banquens
styrelse, och huru många af både första och andra classen såsom
fullmägtige innehafva på detta Riddarehus säte för tredje classens ätter och
tvertom.
Hr von Platen, Philip Jul., biföll till alla delar den af Hans Excellence
Riksrådet Grefve Fersen yttrade tancka; och trodde bäst vara att
bibeholla de förre bancofullmägtige, hvilcka så värdigt upfyldt det dem
lemnade vigtiga förtroende. Han kunde och icke annat än önska till vinnande
af den enighet och sämja, som bör vara emellan R. o. A., att den
tredje classen ville nu eftergifva sin rätt till valet emot förbehöll att få
densamma utöfva vid första sig yppande tillfälle.
Hr Lilljehorn, Pehr: Då åtskillige på ena sidan yrckadt billigheten
att bibeholla de nuvarande herrar bancofullmägtige och på andra sidan
blifvit påstådt, att 3:dje classen borde få utöfva sin vahlrättighet, funno han
för sin deel ingen utväg mera tienlig till vinnande af det förra och förvarande
af det andra, än den Hans Excellence Riksrådet Gref Fersen föreslagit
Ingenting
vore naturligare än att beholla det, man anseer vara sig gagneligit,
och att belöna den, som giort en till lags. Båda delar ske här, då vi
fortfara i vårt förtroende emot våra fullmägtige; de lära och fortfara uti sin
ömhet och sitt nit om bancovärket.
Tredje classens rättighet att välja en fullmägtig för sin dass är väl
oemotsäjelig. De böra ha del i deliberationerne på alla ställen, där ståndet
influerar, lika med den 1 och 2:dra classen. Men så mån han derom är,
äfven så okärt skulle det vara för honom, om det gåfvo anledning till
kallsinnighet eller åstadkommo de nuvarande fullmägtiges afsättande. Det
är i anseende härtill, som han för sin deel giärna biföllo Hr Statssecreteraren
Wadenstiernas mening, efter den förenade begge ändamålen. Och
som den fördelen tillika vinnes, att den af 3 classen utnämde får taga
connoissence om sakerne och giöra sig skickelig till förestående af sitt kall,
utan att det bringar Banquen på någon ny utgift, så hoppades han, att
herrarne af tredje classen torde dermed vara nögde.
Hans Excellence Frih. Ridderstolpe: Här är nu så mycket tält och
svarat i detta ämne, att jag hoppas, R. o. A. lätt lära kunna förena sig och
komma ifrån saken.
Bankofullmäktige.
345
Jag för min deel bifaller helt och hollit Hans Excellence Riksrådet
Fersens och Hr Bergsrådet Sandels yttrade meningar och deltager altför
giärna i alla de flatteuse loford, som blifvit lemnade de nuvarande herrar
bancofullmägtige, dem jag med visshet veet dem hafva förtient.
Bevare oss Gud, mine Herrar, att vi för en så liten sak, som vår
classification är, skulle blifva kallsinnige emot hvarandra. Jag är öfvertygad,
att vi alla innom detta Riddarehuset lifvas af en lika ädel siäl och lika
ädelt blod, och kunde jag med lika värdighet och styrcka som många ibland
Eder tala och tolcka, hvad jag täncker, jag skulle gierna bortbyta det rum,
jag äger, emot ett ibland Eder. Det är således icke af mindre acktning för
Eder rätt, icke eller af envishet, som jag önskade, att de nuvarande
bancofullmägtige må bibehollas. Det är blott af kärlek till billighet, som jag
det begär, när det på det upgifne sättet utan Eder rätts försvagande kan
ske.
Hr Billberg, Friedric Otto: Jag ämnar icke besvära R. o. A. med
något långt tal. Jag beder endast, att herrarne af herre- och riddareclasserne
icke blanda sig uti svenneclassens val.
Det har väl också händt fordom, att bancofullmägtige blifvit berömde för
sin förvaltning men icke desto mindre blifvit ömsade. Hade det förr kunnat
ske, så kan det ske nu.
Jag begär sluteligen proposition på Ja och Nej till votering, om vi ej på
annat sätt kunna förenas. Men hälst såge jag det sednare, ty tredje dassens
rätt är indisputable.
Hr Wadenstierna, Carl, ville giärna söka persvadera tredje classen
att afstå ifrån sin rättighet för denne gången, men han vore icke nog
vältalig. Han hade sista gången detailleradt, att de andre stånden ej kunna
vara deremot, om vi förordna en bancofullmägtig till för tredje classen.
Deras rätt blir fulleligen bevarad, om de nu få välja en, som genast inträder
i Bancodirection, och till all tvekans undanrödjande, huru med deras
löners beräknade och tienstgiöring borde förstås, kunde hos de andre
tvenne respective stånden tillstyrckas, att en af de fyra altid har trenne
månaders ledighet ifrån fullmägtigskapet och då icke niuter någon lön, men
att denne ledigheten alternatim tillfaller dem i sin ordning. Derigenom
blefve blott tre tienstgiörande i sender, staten graverades icke och författningarne
blefvo i sin kraft bibehollne. Han hoppades, att R. o. A. vidtaga
detta af kärlek för lugn och enighet samt att nu kunna komma ifrån denne
brydsamma saken.
Hr Leijonancker ärindrade, att hvar och en talar för sin dass och
till dess fromma; men desse så stridige tanckar stodo icke att förena med
23-10-307
346 1779, jan. 19. Bankofullmäktige.
lagen, som i Riddarehusordningen lågo förvarad. Han sågo icke, huru det
projectet af fullmägtiges ökande skulle kunna undantagas från praejudicat,
när det vore ett praejudicat, och huru de nuvarande fullmägtige skulle
kunna bibehollas utan att icke tillika öka den andra och tredje classens
fullmägtige till lika antal med första classens.
Hr Durietz, Anders Rudolph, trodde, att R. o. A. nu lära vara så
tillräckeligen uplyste i närvarande ämne, att det ej torde blivfva svårt att
stadga beslutet. Han hade icke hört någon vara emot, att vi bibeholla våra
förre fullmägtige, som haft så godt vittnesbörd, utom den lilla betänckelighet,
som i anseende till classification hos några yppats. Han trodde
således, att första och andra classen lära vara ense om deras bibehollande
och således ej behöfva concurrera i något nytt vahl. Hvad tredje classen
beträffade, så lärer ingen neka dem att votera, om de vilja, och att välja sig
en bancofullmägtig, om de ansee detsamma för nödvändigt.
Hr von Stockenström, Gustaf, förklarade, att han för sin deel
giärna skulle bifalla, det måtte de nuvarande herrar bancofullmägtige continueras
vid sine ämbeten, derest sådant på något vis stodo att förena med
Riddarehusordningen och den deruti föreskrefne classificationen samt, om
det kunde ske, utan förminskande och annihilerande af tredje classens
vahlrättighet. Men då han å andra sidan icke annat kunde finna, än att
tredje classens rätt vore indisputable och att den ena classen är rätt så
förtjent att hafva en fullmägtig i Banquen som den andra; när han derjämte
hoppades, att tredje classen torde innom sig hafva rätt så god tillgång på
goda och värdige ämnen till bancofullmägtige, som någonsin de andre
classerne, så trodde han, att tredje classen ägde de största och mäst
bindande skälen på sin sida, och långt ifrån att påsyfta och föranleda till
någon oenighet classerne emellan, ägde tredje classen full rätt att influera i
Banquens styrelse, när man besinnade mängden af deras ätter och till hvad
betydeiig deel de äro i guarantien deltagande, samt att första classen hafva
tvenne fullmägtige och således flere, än dem tillkommer.
Frih. von Essen, Friedric Ulric: Här äro många projecter upgifne
för att förena våra strödda tanckar; men jag vill ej missbruka R. o.
A:s tålamod att dem uprepa och säga, hvad jag för min del vid den ena eller
andra kan hafva att påminna. Jag seer tydeligen, att R. o. A. ej lära
åtskiljas om ej med denne proposition.
Bifaller R. o. A. att votera classevis till bancofullmägtige, en af hvarje
dass?
Härtill hördes allmänneligen svaras med Ja.
Bankofullmäktige. 347
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen ärindrade, det han trodt sin
skyldighet vara att tillstyrcka bibehollandet af de nuvarande herrar bancofullmägtige.
Men han biföllo nu giärna Frih. von Essens gjorda proposition,
sedan han sedt att R. o. A. på annat sätt ej kunnat komma från saken.
Hr Grefven och Ordföranden giorde derefter följande proposition:
Bifaller R. o. A. att nu genast classevis sammanträda för att genom
votering utnämna en af hvarje dass till bancofullmägtig.
Härtill svarades med allmänt Ja.
Och åtskildes derföre nu genast classerne, första classen till Cancellierummet,
andre classen till Secrete Utskottssalen och tredje classen blefvo
på Stora Salen q vare att förrätta voteringen. Och tillsades samt giordes
anslag i hvarje classe, att hvarje ättemän blott voterar en person till
fullmägtig.
Sedan valet i alla classerne för sig gått och lådorne blifvit på vanligt sätt
förseglade, upkom åter vid pass klockan 5 eftermiddagen Ordföranden
Generalmajoren och Commendeuren Grefve Charles Emil Lewenhaupt,
då lådorne åter framtogos och öpnades, nemligen först tredje
classens inför tillkallade ledamöter af samma dass, som vid bordet togo
säte, för att öfverse sedlarne och föra protocollen vid valrösterne.
Sedan voteringssedlarne blifvit öpnade och räknade, befunnos följande
ifva undfådt röster, nemligen:
Cancellierådet von Engeström
96,
Commercierådet af Söderling
48,
Öfverdirecteuren v. Stapelmohr
26,
Öfverse von Platen
20,
Landshöfdingen Voltemat
13,
Cammarrådet Stockenström
11,
Öfvercerem. mäst. Wachschlager
5,
Assessoren Lagerheim
4,
Bergsrådet Sandels
3,
Lagman af Paleén
3,
Assessoren Psilanderhjelm
2,
Cantzlierådet Fermer
1,
Cammarrådet Stierngranat
1.
Således undfeck Cancellierådet Hr Jacob von Engeström de fläste
röster.
Derefter öpnades andra classens låda och vota öpnades samt räknades
inför tillkallade ledamöter af samma dass, som höllö vahlprotocollet,
hvarvid följande befunnos hafva ärhollit röster:
Votering til
bancofullmägtige.
348 1779, jan. 19—20. Bankofullmäktige.
Håfrättsrådet von Post 67,
Krigsrådet von Nummers 46,
Capitaine Stålhammar 4,
Praesidenten v Celsing 2,
Revisionssecret. Kinninmundt 1,
Generalmajoren af Trolle 1.
Och var således Håfrättsrådet och Riddaren Hr Friedr, von Post utvald.
Sist företogs lådan för den första classen, och befandts, sedan ledamöter
blifvit tillkallade till valprotocollets förande, att följande blifvit med röster
ihogkomne, nemligen:
Håfcantzleren och Commend. Frih. Sparre 40,
Cantzlierådet Grefve Gyllenborg 29,
Riksrådet Grefve Fersen 2,
Landshöfdingen Grefve Gyllenborg 1.
Hr Håfcantzleren och Commendeuren Frih. Sparre var således utnämd.
Voteringsinstrumentet blef derefter upsatt och upläst samt af bordsherrarne,
tvenne af hvarje classe, underskrifvit. Och skulle dessutom ett
extractum protocolli häröfver Bancodirectionen till efterrättelse meddelas,
lydande som följer.
[Utdrag af prot. hos R. o A. den 19 Jan. 1779.]'
[S.d.]1 Som Ridderskapet och Adelen vid det i dag elassevis anstäldte
val till fullmägtige uti Riksens Ständers Banque fallit med de fläste rösterne
uppå nedan nämde herrar och män, nemligen
för den första classen
Håfcantzleren och Commend. Bar. Friedr. Sparre,
för den andra classen
Håfrättsrådet och Riddaren Hr Friedric von Post samt
för den tredje classen
Cantzlierådet och Ridd. Hr Jacob v. Engeström
enligt det deröfver författade och nu upläste protocoll; och dem således
till följe af samma vahl åligger att å R. o. A:s vägnar sig åtaga vården och
1 Extraktprotokollet.
Indragning- av ensaks- och vitesböter.
349
tillsynen öfver bancoärenderne till nästkommande riksdag. Altså beslöts,
det skulle samma val Bancodirectionen genom utdrag af protocollet förständigas.
[Ut supra.]1
Innan R. o. A. hunnit åtskiljas, hade Kongl. Maijst:ts nådigste befallning
meddelst anslag på taflan blifvit kungiord, det borde R. o. A. jämte de
öfrige riksstånden sig i morgon onsdag kl. 11 förmiddagen på Rikssalen
församla att där till Kongl. Maijst:t öfverlemna svar på de propositioner
ang:de vissajämkningar i allmänna lagen, som Kongl. Maijst:t dem den 30
Octob. 1778 på Rikssalen öfverlemnadt. I anseende hvartill anslag hade
blifvit giort till plenum för R. o. A. här på Riddarehuset till kl. 1/2 10 i
morgon förmiddag.
R. o. A. åtskildes kl. 7 om aftonen.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
År 1779 den 20Januarij.
Onsdag.
Klockan 1/2 10 förmidd. sammanträdde Höglåfl. R. o. A. in pleno på
Riddarehuset.
Uti Hr Grefvens och Landtmarschalckens frånvaro i dag fördes ordet af
Generalmajoren och Commendeuren af Kongl. Sverdsorden Grefve
Charles Emil Lewenhaupt.
1 :o.
Uplästas till justering det underdånige svar, som ifrån Riksens Ständer
kommer att afgifvas uppå Kongl. Maijst:s nådigste proposition ang:de
indragning af ensaks- och vitesböterne, hvilcka domare och executorer af
egen åtgiärd tillfalla.
Denne sak hade i gårdagsplenum icke kunnat sluteligen afgiöras i anseende
till någon då af Håfrättsrådet von Post projecterad jämkning till
Präste- och Borgareståndens tancka, som blef lagd på bordet.
Om ensaksoch
vitesböternes
indragning.
' Extraktprotokollet.
Om prescriptionstid
i civile
mål.
350 1779, jan. 20. Ensaks-och vitesböter.
Hr von Engeström, Johan: Om jag ej bedrager mig, är detta just
den saken, som förledne gårdag blef lagd på bordet i anseende till den
anmälte svårigheten med expeditionens upsättande, emedan 2 stånd stadnat
emot tvenne i olika mening. Jag mins, att fråga då upkom, det måtte R.
o. A. bifalla någon af de två stånden giord tilläggning för att kunna få
pluralité i stämmorne, och att flere betänckl[igheter] syntes vara för R. o.
A. att gå ifrån sitt beslut. Han bad således, att denne expedition måtte
ånyo upläsas, på det han måtte få höra innehollet.
Hr von Nackreij, Olof, berättade, att denne expedition vore upsatt
i den tancka, det R. o. A. ej torde giöra svårighet vid att bifalla Präste- och
Borgareståndens begäran, det ett hemställande till Kongl. Maijst:t måtte
giöras, om icke executores och dommare, då de mista desse böter, borde
på något annat sätt hugnas; ty beslutet vore i och för sig sielft detsamma.
Han ärindrade derjämte R. o. A., att tiden presserar, att expeditionerne
här i dag nödvändigt skola justeras, om de skulle kunna in pleno plenorum
närmare middagen till Kongl. Maijst:t aflemnas, och att Borgareståndet väl
hade jämkat sig 12 gånger till R. o. Ars tancka i flere mål, samt vore således
ej för mycket, att R o. A. i denne giorde dem till viljes, då det kunde ske
utan rubbning af beslutet.
Flere af R. o. Ars ledamöter instämde härutinnan med Hr von Nackreij,
och den upläste expeditionen bifölls.
[2:o.]
Hr von Nackreij, Olof: Eftersom han jämte Hr Håfrättsrådet von
Post uppå Hr Grefvens och Landtmrs anmodan hade åtagit sig att besörja
och tillse expeditionen af alt, hvad ifrån R. o. A. skall expedieras, toge han
sig nu den friheten att ärindra Ridderskapet om en sak angrde praescriptionstid
uti civile mål, som genom ett memorial af Hr Borgmästaren Bergström
blifvit väckt i Borgareståndet och här hos oss genom Hr Directeuren
Geijerstams memorial understödt samt i de trenne respective stånden
afgifvit och bifallen blifvit. Denne saken berodde nu på R. o. Ars afgiörande,
i anseende hvartill han anholt, att den nu kunde förekomma; anseendes
han detsamma för så mycket mera angelägit, som det af de andre
stånden fattade beslut till en betydelig del rörde Adelige Privilegierne och
Adelens possessioner, som redan äro i ofrälse händer eller kunna komma,
så att de, om en sådan praescriptionstid etablerades, aldrig sedermera
kunna återvinnas.
Till afböjande af detta för R. o. A. så oangenäma ämne och att hindra
värkställigheten af de 3 ståndens beslut, ansågo han bäst vara, att R. o. A.
Preskriptionstid i civilmål. 351
låta formera en protest samt reclamera sine Privilegier och dermed vända
sig till Kongl. Maijst:t samt utbedja sig Dess nådigste beskydd.
Hr Stierngranat, Carl, trodde, att detta mål icke kunde vara så
farligt. Saker, som rörde privilegier, kunna ju icke gå i någon värkställighet.
Dessutom hade R. o. A. en nådig, en rättvis och en huld Konung,
som säkert ömmar dess rättigheter, om han finnér något vara dem för nära
skedt.
Härvid tycktes någon oro och hetta upkomma ibland R. o. A. och Hr
von Engeström, Johan, insisterade att få tala, men Hr Grefven och
Ordföranden bad att först få läsa upp hela saken.
Således uplästes l:o Borgareståndets underdånige ansökning hos Kongl.
M:t ang:de 50 åra praescriptionstids stadgande i civile mål, justerad förledne
gårdags.
2:do. R. o. A:s ledamöters i Lagutskottet betänckande (Bil. 23) öfver
den fråga, huruvida någon viss tid kunde utsättas, innom hvilcken klander
å fastigheter och i andre civile mål anmälas borde; i anledning af Hr
Directeuren Emanuel af Geijerstams ingifne memorial (Bil. 17).
Det förra af innehöll, att en sådan praescriptionstid i civile mål vore
nödig samt att 50 års tid dertill af Borgareståndet projecteras, under
hvilcken praescriptionstid ej mindre alla i äldre tider vundne jordafång än
sednare och kommande tiders åtkomst af fast ägendom begripas måtte,
efter hvilcken tid.blotta besittningen må trygga enhvar ägare om gods sitt.
Det sednare eller Lagutskottets ledamöters betänckande tillstyrcker i
anseende till flere anförde considerationer, att betänkel. vore utsätta en
sådan praescriptionstid för laga fång af ägendomar och fast jord, men att en
sådan väl kunde vara nyttig i anseende till utsökandet af kronans fordringar
hos private, och desses hos kronan tillbaka, hvilka gemenligen äro af en
annan beskaffenhet, än hvad om fastigheter anmärkas kan.
Hr von Nackreij, Olof, bad R. o. A. om förlåtelse, om han ännu en
gång vågade oroa R. o. A. med sina påminnelser i detta ämne; det skulle
dock ske så kort, som möjeligt vore.
Han ansågo för sin del altid vara farligt att ändra lagar, ännu mera vore
det äfventyrligt, då ändringarne kunna ledas emot våra Privilegier. Hr
Directeuren Geijerstams memorial, torde hända i mycken välmening ingifvit,
är väl i vissa delar ganska godt men torde vid närmare eftersinnande
befinnas leda till anseenl. minskning uti R. o. A:s rättigheter till frälseägendomars
inbördande och besittjande. Det vore olyckligt, att så ganska
månge säterie- och frälseegendomar gådt R. o. A. ur händerne och nu
besittjas af ofrälse. Men ännu olyckligare vore, om en praescriptionstid af
352 1779, jan. 20. Preskriptionstid i civilmål.
50 år skulle giöra denne deras åtkomst laglig och fixera den så, att ägendomarne
aldrig mera stöde att återvinna. Skulle en sådan praescriptionstid
genom trenne stånds beslut vinna framgång och blifva genom en formelig
expedition hos Kongl. Maij:t anmäld, vore intet annat för R. o. A. öfrigt än
att reclamera sine Privilegier och protestera, att ingen sådan
praescriptionstid må gälla, i hvad säteriers köp, förpantningar och dylikt
mera röra kan. Ty eljest få de aldrig mera återbördas, utan besittningen
ansees som laglig.
Som R. o. A. jämte de andre stånden i dag äro upkallade på Rikssalen att
aflemna sine svar på Kongl. Maij:ts nådigste propositioner, borde väl R. o.
A. skrifteligen aflemna en sådan protest emot förevarande ämne. Men som
tiden icke tillåter oss att densamma författa, torde bäst vara, att R. o. A.
genom sin Landtmarschalck hos Kongl. Maijst:t i underdånighet anmäla,
hurusom R. o. A. ej taga någon deel i detta de 3:nne ståndens beslut utan
reclamera sine Privilegier och utbedja sig att dervid af Kongl. Maij st: t
varda skyddade. Ty saken är icke farlig i Konungens hand, som så ofta
lemnadt R. o. A. prof af sitt hiertelag och sin ömhet om dess rättigheter,
derest R. o. A. få tillfälle att om sitt åliggande påminna. Men skedde det ej
nu, kunde snart de trenne ståndens beslut blifva expedieradt och såsom lag
antagit, om R. o. A. det med stillatigande låta passera.
Hr Geijerstam, Emanuel: Det hade aldrig kunnat vara hans tanka,
som så nyss genom Kongl. Maijst:ts dyra nåd fädt inträde här på Riddarehuset,
att gifva minsta anledning till någon rubbning uti R. o. A:s Privilegier.
Ingen slägtskap, vänskap eller främmande afsigter hafva föranledt
honom till författandet och ingifvandet af det memorial, hvarom nu vore
fråga. Han hade endast i största välmening trodt, att en sådan lag om
praescriptionstid i civile mål skulle tiena till befordran af allmänna säkerheten
vid ägendomars besittning, då man icke sällan ärfarit, huru tvister
om laglig åtkomst yppadts, hvilcka medfördt långvarige processer och
ruineradt ägaren eller målsäganden. Hans tancka hade aldrig varit att
sträcka den till säterier, hvilcka genom R. o. A:s Privilegier äro i ett annat
praedicament försatte och af en särskildt beskaffenhet. Skulle R. o. A.
föreställa sig, att en sådan lag i anseende till Privilegierne vore betänckelig,
ville han helt och hollit nedlägga sitt memorial och ej vidare yrka, hvad han
derutinnan begärt.
Hr Stierngranat, Carl, fandt, att R. o. A:s ledamöters af Lagutskottet
betänckande vore så ganska värdigt författadt och på lagen grundadt
samt så ganska tillräckeligit till Privilegiernes bevarande, att R. o. A.
icke behöfde draga i betänckande att detsamma till alla delar bifalla. Han
Preskriptionstid i civilmål. 353
kunde väl för sin deel tala och skrifva mycket i det ämnet, om kronans rätt
vis a vis private och privatorum vis a vis kronan tillbaka uti fordringar;
men som detta icke så egenteligen rörde status questionis, nemligen fastigheterne,
så trodde han betänckandet giöra tillfyllest.
Han biföll för öfrigt Hr Landshöfdingen von Nackreijs proposition,
öfvertygad att Kongl. Maijst:t är nådig och örn om R. o. A:s Privilegier.
Han trodde dock, att det ej giorde tillfyllest, om Landtm, anmodas af R. o.
A. att frambära munteligen inför Kongl. Maijst:t R. o. A:s åliggande, utan
bad, att en formelig protest såsom ett underdånigt bref måtte blifva upsatt,
af Landtm, underskrifvas och af honom på R. o. A:s vägnar till Kongl.
Maijst:t underdånigst öfverlemnas.
Hr Schönberg, Anders, detaillerade de förnämsta skälen, hvilcka
Hr Geijerstam uti sitt memorial och R. o. A:s ledamöter af Lagutskottet uti
sitt betänckande mot och med anfördt. Ärindrade derjämte, att detta
sednare vore så mycket mera grundat, som alla klander öfver jordafång
hittils varit tillåtne enligt lag och således icke kunna dependera af viss tid,
hälst de mästadels bero på försutten tids återvinnande hos Kongl. Maij:t
och på beviljad resning. Det enda, som ledamöterne trodt sig kunna tillstyrcka
såsom nödigt och nyttigt, vore, att en sådan praescriptionstid,
hvad balance och skuldfordringsmål kronan och private emellan [angår?],
blefve etablerad. Detta hade väl kunnat vara nyttigt. Men sedan nu de 3
stånden fattadt ett så generelt beslut, som deras underdånige bref inneholler,
att nemi. en sådan 50 åra praescriptionstid skulle sträckas både till
fasta ägendomar och skuldfordringsmål, ansågo han för sin del bäst, om R.
o. A. bifalla Hr von Nackreijs hemställande ang:de en protests formerande.
Dock borde dervid den största varsamhet brukas, så att R. o. A:s
rätt i anseende till säterierne icke sträcktes till frälset, såsom af en särskildt
beskaffenhet, och att cronans rätt äfven något vidrördes, såsom i många
mål lidande genom en dylik författning. När båda desse delar blefvo i ett
och samma combinerade, giorde det en så mycket säkrare värckan.
Hans Excellence Frih. Ridderstolpe hemstälte, om icke R. o. A:s
ledamöters i Lagutskottet betänkande kunde bifallas och Landtm, af R. o.
A. anmodas att hos Kongl. Maijst:t nu muntel. reclamera dess Privilegier
emot denne sakens expedierande jämte förbehöll att framdeles skrifte[ligen]
till Kongl. Maijstit få inkomma med sitt yttrande och protest.
Hr von Nackreij, Olof, ärindrade, att för honom blott återstodo att
justifiera sig vis a vis Hr Geijerstam. Han vore landsman med honom och
gammal vän samt hade aldrig tänckt att kasta någon skugga på dess
hederliga caractere. Om han kommit att nämna, huru hans memorial gifvit
Om Riksens
St:s röst.
354 1779, jan. 20. Preskriptionstid i civilmål.
anledning till denne sak, hade han derföre icke ment, att Hr Geijerstams
tanka varit så vidsträckt, som de trenne ståndens beslut sedermera blifvit.
Han hoppades derföre, att Hr Geijerstam ville räcka honom handen med
vänskap och förtroende.
Hvad åter sielfva saken angingo, biföll han för sin deel aldeles det
hemställande, Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe giort, och
bad, att detsamma måtte R. o. A. gifvas till proposition.
Frih. Cederhielm, Josias, instämde uti enahanda mening med Frih.
Ridderstolpe och anholt om proposition.
Hvad åter expeditionen beträffade, som skall upsättas och till Kongl.
Maij:t i underdånighet afgifvas, så fandt han för sin deel, att derutinnan ej
så mycket borde yrkas R. o. A:s rätt, som genom detta de tre ståndens
beslut skulle komma att lida i anseende till Privilegierne, utan fastmera
cronans egen rätt, hvilcken derunder på ett märckeligt sätt beror. Detta
ansågo han vara så mycket mera värckande till bifall; och det vore värdigt
för R. o. A. att såsom adelsmän ömma för sina Privilegier och att såsom
redlige svenske män ömma för riket och statens bästa.
I anledning häraf giorde Hr Grefven och Ordföranden följande proposition.
Bifaller Höglåfl. R. o. A. sine ledamöters af Fagutskottet ingifne betänckande,
samt att Hr Fandtm. af R. o. A. anmodas detta dess beslut hos
Kongl. Maijst:t underdånigst anmäla under åberopande och reclamerande
af Adelige Privilegierne och förbehöll att framdeles få inkomma med sin
skrifteligen författade underdånige protest emot de trenne ståndens beslut.
Denne proposition blef allmenneligen med Ja besvarad.
Och upsattes i stöd af föregående beslut R. o. A:s protest i form af ett
underdånigt bref till Kongl. Maijst:t, lydande detsamma, som det härhos
bifogadt finnes (Bil. 34).
3:o.
Hr Hummelhjelm, Rud. Willh., påminte, att om R. o. A. nu hade
besinnat sig öfver dess förledne gårdag ingifne och upläste dictamen ad
protocollum, skulle han önska, att detsamma nu kunde företagas och
afgiöras. Tiden skyndade, riksdagen vore hardt nära sitt slut och detta
ämnet, af största betydenhet, fordrade R. o. A:s skyndesamma åtgiärd, om
det skulle kunna medhinnas.
Hr Grefven och Ordföranden bad, att detta målet nu icke mätte
företagas, hälst tiden nu vore så nära liden, att R. o. A. borde sig genast
jämte de öfrige riksstånden på Rikssalen infinna enligt den kallelse, Kongl.
Hummelhjelms memorial. 355
Maijst:t förledne gårdag afgifvit. Ärindrade derjämte, att orsaken till R. o.
A:s sammankomst här in pleno hade förnämligast varit att justera expeditionen
ang:de vitesböternes indragning samt att afgiöra saken om praescriptionstiden
i civile mål, och som detta alt skedt, kunde intet annat nu
förekomma.
Hr Hummelhjelm, Rudolph Willhelm, ville i anseende till de
anmälte orsakerne begifva sig ifrån sin begäran men reserverade sig, att
saken ofelbart uti nästa pleno måtte förekomma och då af R. o. A. afgiöras.
Frih. von Essen ärindrade, att Hr Hummelhielms dictamen vore
ganska väl författadt och kunde blifva ett nyttigt deliberationsämne för R.
o. A., men trodde å andra sidan, att detsamma i anseende till sin angelägenhet
borde varsamt handteras och således icke kunde determineras till
tid och stund, när det borde komma före. Han såge ingen möjelighet att
kunna nu detsamma företaga, och han kunde ej eller veta, när det kunde
vara lägligt att företagas, emedan sådant förnämligast berodde på Hr
Grefvens och Landtm:s tillstånd.
Hans Excellence Riksrådet Gref Fersen tyckte sig finna så ganska
liten skillnad i tanckarne öfver detta ämnets företagande, att det icke borde
gifva anledning till någon deliberation. Han trodde, att som Hr Hummelhielms
dictamen nu vore lagt på bordet, kunde det företagas, enär Hr
Landtm, och R. o. A. finna det a propos, utan att man nu behöfde
determinera tiden dertill.
Härvid upkom Hr Grefven och Landtm., hvilcken efter äskadt liud
med klubban anmälte, att de öfrige riksstånden nu börja att samlas på
Rikssalen och att R. o. A. jämväl nu borde sig härifrån begifva för att på
samma ställe sig enl. kallelsen infinna.
Hr Hummelhielm, Rudolph Willhelm, insisterade, att någon tid
måtte utsättas, då dess dictamen kunde företagas och afgiöras, men
Hr Grefven och Landtm, ärindrade, att till denne frågas afgiörande
hade R. o. A. ingen tid, eftersom de böra sig genast på Rikssalen infinna.
Och härmed afstadnade discourserne i detta ämne.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen frågade, om Hr Landtm,
och Herrar Talemännen enligt Regeringsformen nu vore färdige att
aflemna Riksens Ständers underdånige svar på Kongl. Maij:ts nådigste
propositioner och om sådant hade blifvit Kongl. Maijsfit i underdånighet
tillkänna gifvit, eftersom samtelige riksstånden nu hade blifvit kallade att
sig till deras aflemnande på Rikssahlen infinna.
Härtill svarade Hr Grefven och Landtm. Ja.
Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe refererade för Hr
Om bancorevisorerne.
356 1779, jan. 20. Bankrevisorerna.
Grefven och Landtm, innehollet af det beslut, R. o. A. nyligen fattadt uti
den af Borgareståndet väckte frågan om praescriptionstid i civile mål, samt
att R. o. A. beslutat anmoda Hr Grefven och Landtm, på sine vägnar
muntel. reclamera dess Privilegier emot denne sakens uptagande, intill
dess R. o. A. kunna medhinna att låta upsätta en formelig protest och den
till Kongl. Maijst:t underdånigst afgifva.
Hr Grefven och Landtm, låfvade att efterkomma R. o. A:s begäran
och att hos Kongl Maijst:t söka andraga detta ämne på det bästa sätt,
honom möjeligt vore.
Hr Grefve Lewenhaupt, Charles Emil, berättade sluteligen, att
det Högvördige Prästeståndet hade låtit gifva R. o. A. tillkänna, att de på
lika sätt som R. o. A. bifallit, det måtte revisorer öfver Bancovärcket enl.
det af Bancoutskottet gifne project emellan riksdagarne tillsättas.
Hvarefter R. o. A. åtskildes och förfogade sig upp på Rikssalen uti
vanlig ordning, varandes klockan redan elifva slagen.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
Protocoll, hållit in pleno plenorum
uppå Rikssahlen den 20 Januarij
år 1779.'
År 1779 den 20 Januarij.
Onsdag.
Plenum plenorum kl. 11 förmiddagen.
Till underdånigste åtlydnad af Kongl. M:ts nådigste kallelse och anslag
för R. o. A. att sig med de öfrige respective stånden vid denne tid in pleno
.plenorum på Rikssalen infinna samlades nu R. o. A., anförde af deras
Landtmarschalck Generalmajoren och Commendeuren af Kongl. Maijsfits
Sverdsorden med stora korsset Hr Grefve Hugo Herman von Saltza.
Och hade de öfrige respective stånden sig något förut instält,
Bondeståndet, anfördt af dess Taleman Anders Mattson,
' Genomdraget och sigillerat.
Plenum plenorum. 357
Borgareståndet, anfördt af dess Taleman Rådmannen Carl Friedric
Ekerman, samt
Presteståndet, anfördt af Ärchiebiskoppen i Upsala Doctorn Carl Friedr.
Mennander.
Sedan de intagit sine vanlige ställen, Hr Grefven och Landtm, innom
skrancket på höger mitt emot Kongl. Maij:ts trohn och de öfrige ståndens
Talemän innom samme skranck[e]t på den vänstra sidan samt R. o. A.
jämte de öfrige ståndens ledamöter de för dem anviste ställen, behagade
Kongl, Maijst:t emot klockan 12 i nåder sielf inkomma genom Råds- och
Riddaresalarne ifrån Dess öfre rum uti följande ordning, nemligen:
l:o. Kongl. Maijest;s pager.
2:do. Håfmarschalcken Frih. Duben med marschalcksstafven.
3:tio. Kongl. Maij;ts embetsmän af Dess Cantzlie.
4:to. Kongl. Maij:ts håfcavaillerer.
5:to, Deras Excellencer Herrar Riksens Råd två och två i bredd, anförde
af Hans Excellence Riksrådet Baron Carl Sparre i Riksmarschalkens ställe.
6:to. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland med mantel och
furstelig crona.
7:o. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland med mantel och
furstelig crona.
8:0. Kongl. Maijst:t uti kongl, skrud med mantel, krona och spira,
omgifven af vagthafvande chefs och cavaillerer samt tiugufyra lifdrabanter.
Deras Excellencier Herrar Riksens Råd tillträdde sine vanlige stolar
innom skrancket, nemligen
till höger om trohnen:
Riksråden Grefve Höpken,
Grefve Hiärne,
Grefve Stockenström,
Frih. Falckengreen,
Grefve Scheffer,
Grefve Falckenberg,
Frih. Sparre.
Och till vänster:
Grefve Ribbing,
Grefve Bielcke,
Grefve Hermansson,
Grefve Beckfries,
358 1779, jan. 20. Plenum plenorum.
Grefve Wrangel och
Frih. Bunge.
Deras Kongl. Högheter Hertigarne intogo sine ställen till vänster om
trohnen och till höger var stolen för Hans Kongl. Höghet Kronprintzen
stäld.
Vid protocollet upvagtade på Kongl. Maij:ts nådigste befallning Expeditionssecreteraren
Fredenheim samt för R. o. A. Håfjunckaren och Riddarehuscantzlisten
Carl von Schönfeldt i Riddarehussecreterarens ställe och
för de öfrige stånden deras Secreterare, författande särskildte protocoll.
Sedan Kongl. Maijst:t satt sig på sin kongl, stohl och lifdrabanterne tagit
afträde, äskade Kongl. Maij st: t liud med tvenne slag af klubban och
yttrade sig på följande sätt.
Välborne etc. etc.
Som enligt Regeringsformen den tid, som föreskrifves till ett riksmöte, i
går uphörde, så har jag i dag sammankallat Eder för att i nåder emottaga
Edre underdånige svar på de propositioner öfver visse lagfrågor, som jag
den 30 nästledne October Eder tillstäldte, och öfver hvilcka jag nu väntar
Edra tanckar.
Landtm, upsteg och med undersåtelig vördnad upträdde till trohnen,
aflemnandes till Kongl. Maijst:t Riksens Ständers underdånige utlåtanden.
Kongl. Maijst:t befalte derpå Dess Håfcantzler Commendeuren af
Nordstierneorden Frih. Sparre upläsa desse följande Riksens Ständers
svar, som innehöllo underdånige bifall, hvilcket Håfcantzleren i underdånighet
värkstäldte.
Och uplästes således:
l:o. Rikssens Ständers underdånige yttrande med bifall till inskränckning
af de i lagen stadgade dödsstraff för åtskillige brott och missgiärningar.
2:do. Likaledes Riksens Ständers underdånige svar med bifall angående
att andre brott icke må beläggas med straff af ärans förlust än de, hvilcka
uti sig innefatta infamie eller nedrighet och skam, samt
3:tio. Riksens Ständers underdånige bifall till Kongl. Maijst:ts nådigste
proposition angående praescriptionstid i brottmål.
Sedan Kongl. Maijst:t deraf behagat inhämta Riksens Ständers yttrande,
fortfor Kongl. Maijst:t i nåder sålunda:
Hummelhjelms memorial.
359
Af de svar, som nu blifvit upläste, finner jag Riksens Ständers bifall till
de propositioner, hvarom de handla. Och som jag och Riksens Ständer
således sammanstämma i enahanda mening öfver desse ärender, så blifver
i kraft af 40:de, 41, 42 §§ i Regeringsformen det, som nu är upläst, härmed
antagit, gilladt och stadgadt för lag. Hvaremot uti de ämnen, hvarom med
mina propositioner Riksens Ständer sig icke förenadt, hädanefter som
hittills kommer att förblifva enligt förr åberopade §§, vid hvad lagen derom
tillförene stadgadt.
Och som Riksens Ständer nu öfverlagdt om de ärender, hvarföre de
blifvit sammankallade, så återstår intet annat, än att de nu låta upsätta och
stadga riksdagsbeslutet för att giöra ända på detta riksmöte.
Men gode Herrar och Männi
En sak ligger mig ännu på hiertat, som jag Eder vill anförtro med lika
uprigtighet, hvarmed jag Eder altid från detta rum tilltaladt. Låten ej
förleda Eder att gå ifrån lagarne med uttydningar öfver dem eller att tro,
det jag någonsin sielf viker från dem. Jag häfver dem med Eder och I med
mig dyrt besvurit, och ingenting i verlden bör kunna rygga så helige
förbindelser. Med onödiga frågor öfver grundlagar, med misstanckar och
onyttig farhoga för sådant, som aldrig varit påtänckt, kunnen I snart ledas i
de förra oenigheter. 1 påminnen Eder alla. huru genom dem och ständiga
förklaringar 1720 års Regeringsform innom 50 års tid blef så helt och hollit
förändrad, att knapt en enda § deruti var beståndande. Hvad hände häraf?
Sinnena upretades och oenigheten tilltog, att både riket, friheten, lagarne
och hvars mans säkerhet voro hardt nära att ramla omkull, och vi hade alla
blifvit förlorade, om ej den Högstes hand så styrt, att på en dag ordning
och skick återfördes. Och hvad jag giort, af hvad jag kunnat giöra, börén I
vara öfvertygade om min kärlek för Eder frihet. Låten Eder aldrig inbilla,
att jag någonsin ämnar taga afsteg från den Regeringsform, jag sielf författadt
och med min lifsfahra och Edert samtycke stadfästadt, eller ifrån det
sätt, hvarmed jag nu i sex år Eder regeradt, under hvilcka jag tror mig
nogsamt hafva ådagalagdt mitt tankesätt för land och folck. Tron icke dem
vara Edra vänner, hvilcka vilja intala Eder, att jag nyttjar förställning eller
nu kunde täncka annat, än då jag uplifvade Sveriges urgamla grundlagar
och återstälde dem i den kraft, de för 1680 ägt. Lagar, som jag altid ämnar
följa, och ifrån hvilckas innehöll och föreskrift jag aldrig tillåter hvarcken
mig eller Eder att afvika, för hvad orsak det vara må.
Sedan detta riksmöte, efter desse lagar styrdt, nu snart kan ändas,
önskar jag Riksens Ständer dertill välsignelse af Högden och ämnar nästkommande
måndag enligt 1772 års Regeringsform och 1617 års Riksdagsordning
sluta detsamma.
Hummel
hielms
memorial
rörande.
1617 års Riksdagsordning.
Om Gr. Gyllenborgs
återinträdande
i
bancofullmägtigskapet
vid
vacance.
360 1779, jan. 20-21. G. F. Gyllenborg.
Detta plenum plenorum var klockan ett till ända.
Kongl. Maijst:t återträdde till sine rum med sin svite i lika ordning, som
han inkommit, och Riksens Ständer åtskildes klockan 1/2 2 eftermiddagen.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
Justerat
på Stockholms Slott
den 21 Januarii 1779.
GUSTAF.
På Riksens samtelige Ständers vägnar
H. H. von Saltza.
Landmarskalk.
År 1779 den 21 Januarij.
Kl. 9 plenum
Närvarande Landtmarschalcken, Generalmajoren och Commendeuren
af Kongl. Sverdsordens stora korss Hr Grefve Hugo Herman von Saltza.
l:o.
Sedan R. o. A. hunnit att samlas och intagit sine vanlige rum, anmälte
efter ärhållit tillstånd
Frih. De Geer, Carl, af Löfstad: Hurusom vid det i förgårs
skedde val till bancofullmägtige Hr Cantzlierådet och Riddarren Grefve
Gustaf Friedrich Gyllenborg genom en ganska liten pluralité af röster måst
sakna den förmånen att såsom bancodirecteur varda bibehollen, hvarom
han likväl, ifall den nya fördelningen af classer icke blifvit etablerad, torde
hafva kunnat giöra sig aldeles säker, hälst då R. o. A. så allmänt äro
öfvertygade om den kloka, försigtiga och nitiske förvaltning, herrar bancofullmägtige
till Bancovärckets bestånd och förkofran altsedan sistledne
riksdag låtit vara sig om hiertat.
Den ärkänsla, R. o. A. åt samtelige desse sine fullmägtige äro skyldige,
och den allmänna beredvillighet, R. o. A. följackteligen lära hysa att på alt
möjeligt sätt reparera det obehaglige öde, som genom voteringen blifvit Hr
Cantzlierådet Gyllenborg ensam tillskyndad, gåfve honom hopp att nu med
bifall varda gynnad, då han ämnade proponera den första classen, om icke
Gustaf Fredrik Gyllenborg. 361
Hr Cantzlierådet Grefve Gyllenborg måtte ansees såsom sielfskrefven att i
Bancodirectionen såsom fullmägtig inträda, enär vacance för första classen
uti Bancodirectionen framdeles kan inträffa. Det är väl en Riddaréhusdirectionens
ovillkorlige rättighet att till sådane vacancer förordna och
utvälja den, de skickeligast finna. Men denne rättighet hoppades han, att
de icke lära yrcka, när de besinna billigheten häraf, och finna det vara en
R. o. A:s enhällige önskan, hvarutinnan de äfven för sin deel lära instämma.
Hr Grefven och Landtm, giorde i anledning häraf följande proposition:
Bifaller
första classen, att Cantzlierådet Grefve Gyllenborg ansees
sielfskrefven att vid nästa vacance för classen i Bancodirectionen inträda
såsom bancofullmägtig.
Härtill svarade första classen med allmänt Ja.
Hr Wachschlager, Gustaf, instämde till alla delar med Frih. De
Geer, att det vore ömt för Cantzlierådet Grefve Gyllenborg att med en så
liten pluralité varda skild från ett ställe, det han såväl som de öfrige hade
förtjent att beholla; och att sådant inträffadt blott derigenom, att första
classen ägde tvenne fullmägtige, som icke begge kunde bibehollas; men
han kunde icke förena sig med honom i den tanckan, som vore hans
proposition blott första classens ensak att decidera. Det kunde aldrig vara
möjeligt, att tvenne classer skulle sitta stumma vid något måls afgiörande
här på Riddarehuset, ty då blefve här en status in statu, som aldrig borde
etableras, och som han önskade aldrig måtte authoriseras för de farlige
exempel och händelsers skull, hvilcka deraf kunna ledas. Han anholt
altderföre, det måtte en allmän proposition giöras, hvilcken han hoppades
skulle med Ja besvaras, äfven så allment som den förrige; och att hvad som
skedt ej måtte blifva något praejudicat för framtiden.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen ärindrade, att det låford,
Bancoutskottet gifvit samtelige herrar bancofullmägtige, och det förtroende,
R. o. A. hysa emot dem alla, hade varit förnämsta driffiädren till den
ynnest, hvarmed R. o. A. nu äro i begrepp att omfatta Grefve Gyllenborg.
Det kunde väl sägas vara en den första classens rättighet att ensamma
decidera denne fråga utan att concurrera med de öfrige classerne, såvida
hvarje classe innom sig förrätta valen till bancofullmägtige, och detta ej
annorlunda vore att ansee än såsom ett val för framtiden. Men som på
andra sidan sådant skulle kunna gifva anledning till ett praejudicat, som
med tiden skulle kunna missbrukas och leda till svåra fölgder, så ville han
för sin deel gierna bifalla till den af Hr Wachschlager yrckade generelle
propositionen.
24-10-307
Om gratification
för Banquens
commissarier
och
kamrerare.
362 1779, jan. 21. G. F. Gyllenborg.
Hr von Billberg, Friedrich Otto: Det gläder mig att höra denne
propositionen från herredassen. Den är så billig och så just, att jag icke
tror, det någon af svenneclassen lärer neka att den bifalla. Men såsom den
förmån, hvilcken nu Hr Grefve Gyllenborg ämnas, förnämligast är bygd på
den goda tancka, R. o. A. fattadt om sine förre fullmägtiges'förvaltning i
stöd af det beröm, som för dem influtit i Bancoutskottets extractum protocolli,
så togo han sig nu den friheten att ärindra, hurusom Bancoutskottet
med låford aldeles förbigådt att nämna herrar bancocommissarier och
bancocammererare, de där likväl, som hvar man veet, äga både trägna och
ansvarige sysslor. Han viste med säkerhet, att de hvar i sin mån giordt sig
värdige R. o. A:s hugkomst och ärkänsla, änskönt både upmuntran och
beröm hittils för dem saknadts; och i anseende härtill vid tillfälle, då R. o.
A. ämna lemna Gref Gyllenborg prof af sin bevågenhet, togo han sig den
friheten att hemställa, om icke bancocommissarier och cammererare kunde
för sitt myckna besvär blifva hugnade med någon gratification af ett års
lön för dem hvardera.
Hr Grefven och Landtm, ärindrade, att detta vore en sak, som icke
hörde till närvarande ämne.
Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe anmärckte, att denne
saken delade sig helt naturligen i tvenne frågor, nemi. l:o huruvida
någon survivence på bancofullmägtigskap kan tillåtas, och för det 2:dra om
Grefve Gyllenborg icke dervid måtte komma i åtanka. Begge delarne hade
han allredan för sin del bifallit och hoppades, att de öfrige classerne deruti
äfven lära instämma.
Men som detta vore ett prof af R. o. A:s förtroende och välvilja emot
Grefve Gyllenborg personellement, så borde R. o. A. så laga, att det ej må
ansees såsom praejudicat för en framtid. Detta skedde derigenom, då R. o.
A. giöra sin reservation emot dylikt i framtiden samt nu stadga, att alla
ledigheter i Bancodirection måtte på det hittils vanlige sättet af Riddarehusdirectionen
emellan riksdagarne återbesättjas, enär de inträffa.
Hr Grefven och Landtm, giorde nu följande proposition:
Bifaller R. o. A., att Cantzlierådet Grefve Gyllenborg, så snart Håfcantzleren
och Commendeuren Baron Sparre ifrån Bancodirection afgår,
bör vara sielfskrefven att i dess ställe för första classen vara bancofullmägtig
Som
allmenneligen med Ja besvarades.
I anledning af detta beslut upsattes altderföre följande extractum protocolli,
hvilcket till Riddarehusdirectionen kommer att aflemnas.
G. F. Gyllenborg. Hummelhjelms memorial 363
S. d. Då R. o. A. nu förde sig till minnes, huru berömmeligen R. o. A:s
herrar bancofullmägtige altsedan sistledne riksdag upfyldt det dem vid
bancoärendernes styrsel updragne förtroende, kunde det icke annat än
oroa R. o. A., att genom det enligt den nya fördelningen af classer i förgårs
anstäldte bancofullmägtiges vahl Hr Cantzlierådet och Riddaren af Nordstjerneorden
Grefve Gustaf Friedrich Gyllenborg icke kunnat bibehollas
vid sitt innehafvande fullmägtigskap.
Detta honom så nyss efter dess utnämnande träffade obehagelige öde,
hvarigenom R. o. A. förloradt en både redelig och för Bancovärcket örn
och drifvnde styresman, ansåg R. o. A. sig böra på alt möjeligt sätt för
framtiden söka ärsätta. Och till den ändan förenade sig nu R. o. A. uti det
beslut, att Hr Cantzlierådet Grefve Gyllenborg, så snart Håfcantzleren och
Commendeuren Frih. Friedric Sparre ifrån Bancodirection afgår, bör vara
sielfskrefven att i hans ställe för första classen till fullmägtig i Riksens
Ständers Banque förordnas. Till hvilcken ända R. o. A. befalte, att bemälte
Hr Cantzlieråd skulle häraf ärholla del samt äfven Riddarehusdirectionen
förständigas genom utdrag af protocollet att sådant R. o. A:s beslut iackttaga,
enär förberörde ledighet framdeles kan inträffa.
2.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen anmälte sig derefter och
yttrade, att i anledning af den öfverläggnig, som i går var före angående Hr
Hummelhielms dictamen, då fråga yppades, huruvida detsamma i detta
pleno skulle förekoma eller icke, hade Hans Excellence närmare haft
tillfälle att stadga sina tanckar.
Hans Excellence hade väl funnit, hurusom detta dictamen innehöllo Hr
Hummelhielms tanckar uti de delar, som röra lagstiftning och deras expeditionssätt,
med hvilcka tanckar han sig conformerade såsom grundade på
40, 41, 42 och 43 §§ i Regeringsformen, hvilcket ämne just då vid det
tillfället, hans memorial aflemnades, var uti fråga, och således sågo han
icke, att derutinnan något kunde finnas, som icke vore ganska godt samt
öfverensstämmande med R. o. A:s altid yttrade böjelse till nit om regeringslagarnes
hälgd.
Dock likväl hemstälte Hans Excellence, huruvida det numera borde
företagas hos R. o. A., sedan Hans Kongl. Maijst:t redan i går inför sine på
Rikssalen församlade trogne undersåtare af samtelige stånden, hvilcka sig
in pleno plenorum på allernådigste kallelse instält, förklaradt samt på ett
för dem så fullkommeligen uplysande sätt declareradt, att 40, 41 och 42 §§
af Dess oss gifne Regeringsform skall vid lagstiftningsmåhlen följas, och
Hummelhielms
dictamen rörande.
364 1779, jan. 21. Hummelhjelms memorial.
således i så måtto allernådigst gilladt, hvad memorialet egenteligen yrkadt.
Altderföre trodde Hans Excellence, att då detta Kongl. Maijst:ts nådigste
yttrande rätt blifvit fattadt och intagit uti protocollet, hvarom han icke
tviflade, äro R. o. A. lätt ifrån denne saken och således ingen vidare tvekan
hos R. o. A. nödig.
Uti de ytterligare allernådigste tillsäjelser, dem Kongl. Maijsrit i går vid
samma tillfälle täcktes lemna oss om sitt faderliga hjertelag, igenkänna vi
förnyade vedermälen af den nåd, hvarmed han oss altid omfattadt, och de
försäkringar han i nåder oss meddelte att vilja vårda lagarne och aldrig
derifrån afvika, förbinda oss, Dess trogna undersåtare af R. o. A., till den
lifligaste ärkäntsla. I samma mån han derigenom ökat vår kärlek emot sin
dyra person, i samma måhn förevigar han sin egen ära och förbinder oss sig
på nytt till den fullkomligaste tro och tillgifvenhet, värdig Svea folck emot
en Konung, hvars höga egenskaper vi önska länge måtte pryda Svea trohn.
Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe: Sedan Hans Excellence
Riksrådet Grefve Fersen nu så tydeligen till protocillet anfördt alt,
hvad som kan sägas i denne sak, samt således helt och hollit borttagit en
deel af hvad jag ämnadt anföra, instämmer jag i principen med honom, för
att icke vara vidlöftig.1
Då Hans Kongl. Maijsrit förledne gårdag uti det då hollne pleno plenorum
så uplyst utmärckt dyrden af 40, 41 samt 42 §§ af 1772 års Regeringsform
om lagstiftning och expeditionssättet, hvarom den dagens protocoll
rätteligen fattadt vittne bär, så finner jag Hr Hummelhielms i förra
pleno yrkade begärna om dess dictamens företagande förfalla och oss ej
behöfva någon vidare deliberation i detta ämne. Jag anholler således, att
proposition nu måtte i conformité deraf giöras för att komma ifrån saken.
Hr Hummelhjelm, Rudolph Willhelm: Den tillfredsställelse,
som hvar och en rättsint menniskia bör söka att innom sig sielf äga, är den
afsigt, som föranlåtit mig att på ett ställe, där skyldigheten biuder att
redligt yttra sina tanckar, inför Höglåfl. R. o. A. aflemna mitt i förgårs
upläste dictamen ad protocollum.
Jag understäldte väl deruti, att föreställning måtte i händelse af bifall till
de öfrige respective stånden afgå. Men som uti det i går emellankomne
1 Härefter ursprungligen i konceptprotokollet: R. o. A. hafva allmänt hört, huruledes
Hans Kongl. Maij:t förledne gårdag uti det då hollne pleno plenorum täckts i
nåder förklara Dess nådiga afsigt vore att icke tillåta något, som kunde leda till
afsteg ifrån hvad Regeringsformen utstakar samt att 40, 41 och 42 §§ rörande
lagstiftuingen och sättet dertill följas bör. När detta rätteligen i protocollet blir
iakttagit, synes Hr Hummelhielms .. .
Hummelhjelms memorial. Tjänstehjonsstadgan. 365
plenum plenorum, det jag sielf ej bivistade, Kongl. Maijst:t skall täckts i
nåder gilla, hvad jag i stöd af 40, 41, 42 och 57 §§ uti 1772 års Regeringsform
anfördt, enligt den berättelse, som Deras Excellencier Riksråden
Grefve Fersen och Frih. Ridderstolpe, hvilcka begge herrar bivistadt gårdags
plenum plenorum, deröfver nu till protocollet yttradt. Altså får jag
härmed förklara, att jag anseer mig ej böra yrcka hvarken communicationen
till de öfrige stånden af mitt dictamen, ej eller vidare öfverläggning
derom; den vore så mycket mera öfverflödig, då Höglåfl. R. o. A. utan all
gensejelse instämt uti det, som förenämde begge Deras Excellencier
Grefve Fersen och Baron Ridderstolpe anfört. Och är det väl för mig det
mäst glädjande slut i denne sak, att Hans Kongl. Maijst:ts i nåder förklarade
vilja gillar mitt oförgripeliga yttrande, samt att Höglåfl. R. o. A. det som
sitt egit antagit.
Sedan flere herrar ledamöter och deribland Hr von Nackreij samt
Hr Billberg hade anmält sig vara aldeles af enahanda tancka med Hans
Excellence Grefve Fersen och Frih. Ridderstolpe,
giorde Hr Grefven och Landtm, följande proposition:
Som jag förmärker, att tanckarne äro enahanda rörande detta ämne, så
lärer R. o. A. enhälligt bifalla, att denne deliberation såsom numera onödig
måtte aldeles förfalla.
Härvid hade R. o. A. intet att påminna, utan svarades med ett allment
Ja.
3:tio.
Uplästes och justerades R. o. A:s underdånige skrifvelse till Kongl.
Maijest:t ang:de en förnyad tienstehjonsstadga jämte det project till en
sådan stadga, som R. o. A. för sin del gilladt och stadfäst.
HrWachschlager, Gustaf, ärindrade, hurusom nödigt vore att vid
17 § giöra en tilläggning enligt med hvad 6 § i 7 artickeln af den gamla
tjenstehionsstadgan inneholler rörande dem, som uti sin tienst fördärfvar
och vårdslöst förfar något af det, som det under händer häfver, vare sig
redskap eller creatur.
Denne tilläggning bifölls.
Vidare önskade Hr Wäch sch lager att få veta innehollet af de öfrige
ståndens projecter, och huruvida derutinnan något kunde hafva influtit,
som i visst mål ändrar eller uphäfver, hvad allmänna lagen om tienstefolck
inneholler.
Grefve Wachtmeister gaf vid handen, att innahollet af deras yttranden
vore honom obekandt; och att R. o. A. icke behöfde dem cognoscera.
Tjenstehjons
stadgan
röran
de.
Tacksäjelseadresse
til
K. M:t för
Dess omvårdnad
om Banquen.
Om spanmåls
föryttrande til
brännerierne.
366 1779, jan. 21. Tacksägelse till konungen.
emedan detta ämne icke kan ifrån oss lemnäs med annat villkor, än vi fädt
det, nemligen såsom ett mål, hvaröfver hvart och ett stånd hade att afgifva
sina särskildte tanckar, och vore det nu upläste att ansee såsom R. o. A:s
särskildte tancka.
Sluteligen anmärckte HrWachschlager, Gustaf, hurusom han uti
det upsatte underdånige brefvet till Kongl. Maijst:t saknade en omständighet,
hvilcken, om han ej bedrog sig, Hr Lilljehorn, då saken var före, hade
yrkadt och R. o. A. bifallit, nemligen att några possessionati i hvarje
landsort borde biträda landshöfdingarne vid taxornes uprättande för tienstefolck
i hvad deras årslön angingo. Han ansågo denne sak vara angelägen
och bad, att en tilläggning härom måtte i brefvet giöras.
Men åtskillige af R. o. A. ansågo detta böra följa af sig sielft, så snart
taxor skola uprättas. Och brefvet samt projectet till tienstehionsstadgan
blefvo på Hr Grefvens och L a n d t m: s giorde proposition gillade (Bil. 35).
4.
Hr Grefen och Landtm, bad att nu för R. o. A. få upläsa och justera
den upsatte tacksejelseadressen till Kongl. Maijst:t i anseende till Dess
omvårdnad om Banquen.
Detta bifölls.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen trodde, att detta väl lärer
vinna bifall, men frågade, om expeditionen angående faddergåfvan ännu
vore till Hans Kongl. Maijst:t övferlemnad.
Hr Grefven och Landtm, svarade, att som denne expedition vore
skrifven i form af biafsked, så borde den underskrifvas af Herrar Riksens
Råd och samtelige stånden likasom riksdagsbeslutet. Det hade således icke
ännu hunnits färdigt men torde till om måndag medhinnas och då kunna
jämte riksdagsbeslutet öfverlemnas.
Åfvannämde Riksens Ständers underdånige tacksejelseadress justerades
derefter samt gillades.
5:to
Föredrogs och uplästes R. o. A:s Allmänna Besvärsdeputations afgifne
project till en underdånig skrifvelse till Kongl. Maijst:t med anhollan om
Dess nådigste förordnande, det må hvarje läns invånare, som hafva någon
å deras egendomar fallen säd att föryttra, hafva tillstånd att innom någon
viss utsatt tid hos landshöfdingen i orten upgifva det quantum af god och
försvarlig spannemål, som de å nästa vinterföre mot åtnjutande af det för
samma år vid Thomasmässan faststäldte markegångspris vilja lefverera,
Spannmålspriserna. 367
samt att icke någon utrikes spanmål från annan ort till kronobrännerierne
må införskrifvas, förr än genom Kongl. Maij:ts befallningshafvandes berättelse
utrönas kan, huruvida tillräckelig tillgång till bränneriernes drift genom
den spannemål, som innom länet således kan aflåtas, vinnas kan (Bil.
32 b).
Hr Durietz, Anders Rudolph, påminte, att om vissa län torde
hända skulle kunna praestera den spanmål, som till deras brännerier
ärfordras, vore det åter de fläste, som ägde litet eller als intet att föryttra.
Det quantum, som hvarje landthushollare skulle kunna hos landshöfdingen
åtaga sig att lefverera, blefve altid på höft uträknadt; men det vore således
svårt för landshöfdingen att bygga derpå och vara ansvarig för den risque,
bränneriet kunde löpa att få mindre för mera. Han sågo för sin deel, att
föga säkerhet i desse upgifter kunna vinnas, förrän säden är aftröskad. och
då vore åter för sent att förskrifva det, som brister, utifrån; och altså holt
han detta project vara både omöjeligt i värkställigheten och torde hända
mindre gagneligit.
Frih. Cederhielm, Josias Carl, ärindrade, att quantum af sådan i
landet befmtelig spanmål kunde efter proftröskning ungefärligen af hvarje
hushollare till cronobetieningen upgifvas, som ägde att deröfver med
uträkning till landshöfdingen inkomma.
Hr de Frietzkij, Claes, fandt, att alt detta beror helt och hollit på
herrar landshöfdingars försorg att giöra, som dem godt syntes. Han trodde
och icke, att denne expedition till Kongl. Maijst:t skulle så märkeligen
bidraga till åkerbrukets upmuntran emot förr, då hvarje landtman är obetagit
att få förryttra sin säd till brännerierne emot det betingade priset. Det
skulle tvert om lägga ett tvång på dem, att de sedan ej till någon annan
kunde den försälja.
Hans Excellence Riksrådet Bar. Ridderstolpe trodde det vara betänckeligit
för R. o. A. att nu söka utvärka för sig en sådan förmån, som uti
värkställigheten vore så mycken svårighet underkastad. Han för sin del
förmente, att R. o. A. ej böra begynna dermed, ty de andre stånden få
deraf anledning att begära en lika förmån, och det kunde inveckla oss uti
vidlöftige och onödige deliberationer; styrckte således dertill att låta detta
ämne helt och hollit förfalla.
Uppå denne Hans Execellences hemställande, hvarmed de fläste syntes
sig förena, giorde Hr Grefen och Landtm, proposition och betänckandet
lades ad acta.
368
1779, jan. 21. Allmänna besvär.
Åtskillige besvärspuncter.
6:to
Föredrogs och uplästes R. o. A:s Besvärsutskotts betänckande1 af den
13 Januarij sistledne ang:de åtskillige af Hr Öfversten och Riddaren Carl
von Qvanten medelst ingifvit memorial anmälte omständigheter uti
husshollningsämnen, hvaruti ej ännu någre tydelige stadgar skola vara att
tillgå, och således trodt desamma böra ibland R. o. Ars öfrige underdåniga
besvärspuncter Hans Kongl. Maijestrts ompröfvande underkastas. Varandes
memorialet författadt uti 7 puncter, nemligen l:o om börd och
återlösen af frelsehemman och säterier, 2:do om fullgiörandet af frälseskatteåboers
skyldigheter, 3:tio om sättet att freda frälseskatteskogar, 4:to
om frihet för R. o. A. från deltagande i fattighusbyggnad, 5:to om intrång
eller ändring i knecktecontracter, 6:to om återfående af votum decisivum
och 7:o om de af kronan utbytte hemmans rå- och rörsrättighet, öfver
hvilcka puncter utskottet särskildt sig yttradt och, utom hvad den första
beträffar, ansedt de öfrige genom lag och författningar dels uplyste, dels
icke hörande till dess uptagande; varandes vid betänckandet bilagdt åfvannämde
Hr von Qvantens memorial.
Frih. Ehrensverd, Friedrich: Jag skall bedja R. o. A., att alla
desse puncter nu ej må uptagas. Våra Privilegier och våra lagar äro tydelige
nog men blifva säkerligen genom nya förklaringar och tilläggningar
otydeligare, om de skulle bringas å bane. Det synes, som författaren af
memorialet icke kändt lagarnes innehöll så noga, men jag veet åtminstone
många af de uptagne §§, som äro genom gammal lag tillfyllest stadgade.
Han hoppades derföre, att detta betänckande jämte memorialet må förfalla,
och att vi ej oroa Kongl. Maijstrt med desse ämnen, hvaröfver vi redan
till fullo hafva lag till rättelse.
Härmed syntes alla instämma och betänckandet blef uppå gifven proposition
af Hr Grefven och Landtm, lagdt ad acta.
7:o
Uplästes och justerades den upsatte skrifvelse, som enligt R. o. A:s
fattade beslut till Hans Kongl. Maijstrt underdånigst skall afgifvas emot
den i anledning af Directeuren Geijerstams memorial af de öfrige respective
stånden nödig befundne 50 åra praescriptionstidens etablerande i
civile mål.
Hvilcken expedition gillades (Bil. 34).
Hvarefter Hr Grefven och Landtm, berättade, att inga flera allmänne
mål nu vore att föredraga.
1 Intaget i Besvärsutskottets protokoll 13 jan. 1779, sid. 595 f. C. v. Quantens
memorial sid. 597 ff.
Medaljen över konungen. 369
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, ärindrade angående bancorevisorers
väljande och frågade, om icke samma val nu kunde företagas.
Hr Wachschlanger, Gustaf,påminte, att för R. o. A. äfven återstodo
att taga sitt beslut, om Riddarehusdirectionen skall vara componerad
af ledamöter ur alla classerne, och att välja dem, som dertill skola förordnas.
Han hade sielf väckt denne saken i förra pleno och lagdt densamma på
bordet.
8:vo.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen behagade derefter anmäla,
huruledes Medailleuren Hr Professoren Liungberger hos honom anhollit,
att storleken af den medaille, som på R. o. A:s bekostnad kommer att slås
öfver Kongl. Maijst:t, måtte blifva minskad, emedan densamma efter det
nu upgifne projectet icke kunde blifva annat än oformelig, svår att gravera
och tung till vigten men ingalunda vacker till utseendet. Hemställandes
altderföre Hans Excellence, om icke Riddarehusdirectionen kunde updragas
att i samråd med bemälte Professor determinera storleken utan afseende
på R. o. A:s förra beslut, så att den måtte blifva portatif och mera
enlig med nya tidens bruk.
Hans Excellence trodde sig med så mycket mera skäl böra styrcka
härtill, som den stora riddarehusmedaillen, med hvilken denne enligt projectet
skulle blifva lika, drager i guld en1 75 a 80 ducater och således blefve
nog kostsam för cassan, i det stället att en mindre, till något öfver riksdalers
storlek, vore lika tientlig till ändamålet, då R. o. A:s tancka omöjeligen
kan vara att genom några ducater mer eller mindre yttra den tillgifvenhet
och vördnad, de hysa för sin allernådigste Konung.
Härmed instämde till alla delar Frih. De Geer, Carl.
Uppå gifven proposition härå blef Hans Excellences Grefve Fersens
hemställande allmänt bifallit. Hvaröfver utdrag af protocollet Riddarehusdirectionen
till efterrättelse utfärdas skulle. Detsamma, såsom blott innehollande
Hans Excellences proposition och beslutet, behöfs icke att här
införas.
9:o
Föredrogs Riddarehusutskottets betänckande af den 24 November sistledit
år, hvilcket den 5 sistledne December före varit men då blifvit lagdt på
Om medallien.
Om genealogiernes
completterande.
1 Detta ord finnes icke i konceptprotokollet.
370
1779, jan. 21. Genealogierna. Kadettskolan.
Om adeliga
cadettescholan.
bordet, ang:de medel och utvägar till genealogiernes completterande,
hvarutinnan utskottet föreslår:
l:o. Att R. o. A. genom sin Riddarehusdirection låta tillskrifva samtel.
consistorierne och tacka dem för den möda, de hittils haft med förteckningars
insändande öfver födde, gifte och döde adelige personer, samt
anmoda dem att på lika sätt hädanefter dermed fortfara.
2:do. Att Riddarehusdirectionen måtte updragas att utaf riddarehusbetieningen
utvälja någon, som med resepengar af riddarehusmedlen försedd
kunde om sommartiden i landsorterne besörja om afritande och afskrifning
af de monumenter och hufvudbaner, som efter afledne riddersman i flere
kyrkor på landet kunna finnas, och
3: tio att de ätter, hvilcka enligit bifogad förteckning ännu icke ingifvit
fullständiga genealogier eller dem completteradt, måtte nu innan denne
riksdags slut detsamma fullgiöra, så kärt dem är att för det stadgade 30 d:r
s:mts vite frikallas.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen förklarade, det han icke
vore emot idéen af riddarehusbetieningens resor för att insamla genealogiske
uplysningar i kyrkorne på landet; den vore ofelbart nyttig, om
dermed på ett rätt sätt tillgeck. Men han önskade endast, att den ej måtte
värkställas med altför mycken känning för riddarehuscassan, utan att
Riddarehusdirectionen måtte lemnäs frihet att, alt eftersom Riddarehusets
inkomster det kan tåla, ställa denne ideé i värcket eller dermed inneholla,
då cassan det fordrade.
Men flere af herrar ledamöterne begärte, att denne delen måtte afslås.
Uppå gifven proposition af Hr Grefven och Landtm, blef betänckandet
bifallit utom uti den delen, som angår tillstyrkandet, det måtte någon af
riddarehusbetieningen emot resepengar och dagtractamente i landsorterne
insamla genealogiske underrättelser, hvilcket såsom för kostsamt nu afslogs.
10:o.
Föredrogs och uplästes Riddarehusutskottets betänckande af den 3 December
1778, hvilcket den 28 i samma månad förevarit men då blifvit lagdt
på bordet, ang:de medel och utvägar att få någon fond till inrättande af en
adelig cadetteschola, hvilcket alt ifrån Konung Gustaf Adolphs tid varit
tillämnadt och flere resor vid förledne riksdagar omtalt och påtänckt men
altid i brist af medel saknadt värkställighet.
Utskottet föreslår uti detta betänkande, att den lilla fonden, som nu
finnes till detta ändamål att tillgå, bestående af köpeschillingen för de
försålde Gyllenhielmske hemmanen samt Öfverståthollaren Baron Rud
-
Adlig kadettskola.
371
becks donation, in alles 6000 riksdahler, måtte genom en ny afgift af alla
hädanefter introducerade blifva ökad, således att för
Samt att R. o. A. genom underdånigt bref och ansökning hos Kongl.
Maijstrt anholla om Dess allernådigste stadfästelse härå, samt att denne
afgift likasom afgiften till Wastena Adeliga Jungfrustift blefve vid sköldebrefvens
expedierande i cantzliet ärlagd och bevis deröfver företedt, innan
det utfärdas.
Hr von Billberg, Friedrich Otto: Att jag vid detta tillfälle rent ut
säger mina tanckar, hoppas jag R. o. A. lära förlåta mig. Min afsigt är ren,
och nit om R. o. A. samt rättvisa och billighet är min driffiäder.
Hans Maijst:t glorvyrdig i åminnelse Konung Carl den 11 :te plägade
altid säja, att orätt kan aldrig bli rätt. Jag applicerar detta till närvarande
ämne.
Vi veta, med hvad villkor de af Kongl. Rådet Baron Gyllemhielm
skänckte hemman blifvit Riddarehuset gifne, och att Hans M:t Konung
Carl den 11 fandt betänckeligt reducera desse hemman såsom till ett
publiqt värck gifne utan således förunnat Riddarehuset dem till en evärdelig
egendom såsom en pur skånek och kongl, gåfva. Emedlertid blefvo de
år 1756 bortsålde för en ganska liten summa, nemligen 6000 plåtar.
Hvem som då gaf Riddarehusdeputationen rättighet att sälja desse hemman,
veet jag icke. Åtminstone hade desse såsom donerade och undantagne
reduetion samt ånyo af en Konung skänkte till Riddarehusets evärdelige
ägo icke bordt föryttras utan Svea konungs nådigste tillstånd. Orätt
kan således aldrig efter min tancka bli rätt.
Jag hemställer altderföre ödmiuckeligen, om icke R. o. A. i beskaffad
sak skulle giöra bäst att med en underdånig skrifvelse till Kongl. Maijst:t
relatera hela sammanhanget af detta köp och hemställa detsamma till
Kongl. Maijstrts nådigste godtfinnande samt derjämte underställa, huruvida
desse hemman i anseende till det vid donation och reduetion häftade
uttryckelige förbehöll nu må kunna emot köpeschillingens utbetalande åter
bekommas. Jag är öfvertygad, att det skulle löna mödan, och vill åtaga mig
att lösa dem och svara för jordeboksräntan.
Hr von Platen, Philip Julius, ansåg denne inrättning af en adelig
cadetteschola vara öfver måttan nyttig men beklagade derjämte, att den
inkomst, Riddarehuset af sine hemman dertill skolat använda, numera
genom deras föryttrande gått förlorad. Han vore väl öfvertygad, att det
grefveintroduetion betalas
För frih.dito
och för introduetion i tredje classen
200 d:r s:mt,
300 d:r s:mt
500 d:r s:mt.
372 1779, jan. 21. Adlig kadettskola.
varit bättre beholla dem; men sedan de nu blifvit sålde och köpet icke mera
kan ändras eller återgå såsom bygdt och stadfäst på så många laglige sätt,
vore ingen bättre utväg, än den Riddarehusutskottet nu föreslagit, nemi.
att använda köpeschillingen till fond för inrättningen. Men som denne
summa vore föga tillräckelig, biföllo han äfven gierna det andra förslaget
om vissa afgifter af de, som adlas, blifva friherrar eller grefvar, och trodde
att ingen lärer neka, att hvar i sin mån dertill bidraga. Dock funno han för
sin deel billigt, det borde afgifterne blifva lika för alla, såvida alla af R. o.
A. lika draga nyttan deraf i framtiden.
Hr Lilliehorn, Pehr: Sedan betänckandet blifvit upläst, hade han
fästadt sina idéer vid tvenne ämnen eller särskildte frågor, hvilcka under
ventlation upkommit.
Den första angående cadettescholan och medels påfinnande att kunna
densamma iståndsätta.
I detta ämne hade väl Riddarehusutskottet upgifvit ett lätt och för R. o.
A. föga känbar! förslag, men det vore derjämte ganska otillräckeligit, och
flere mansåldrar torde kanske förbigå, innan det kan öka fonden så, att den
blefve tillräckelig. Här vore ett memorial ingifvit af innehöll, att R. o. A.
till fondens snarare förökande borde åtaga sig en bevillning af säterier och
alt frälset. Den kunde giöras måttelig, så att den för ägaren ej blefve altför
känbar, och denne utväg ansåg Hr Lilljehorn vara tientlig att, tillika med
hvad Riddarehusutskottet föreslagit, nu vidtagas. Derigenom vunnos
äfven den betydande fördel, att de andre stånden, som äga frälse, till denne
vår inrättning få contribuera för jorden, de äga, utan att det helt och hollit
träffar Adelsståndet ensamt, och inrättningen kunde genom desse begge
combinerade medel snart nog kunna(!) värkställas.
Den andra omständigheten, som här blifvit väckt, är den, huruvida de
försålde hemmanen numera skulle kunna återvinnas. Denne proposition
utmärckte efter hans tancka ganska mycken nit hos den värda ledamoten,
som först väckte henne; men han trodde den vara något för öfverdrifven.
Det vore lyckeligt att fela på sådant sätt, och om det finge namn af feel, så
blefve det helt visst snart förlåtit. Han för sin deel såge ingen möjelighet att
kunna återvinna desse hemman till Riddarehuset efter ett köp, som blifvit
bekräftadt och stadfäst med alla de i lagen föreskrefne laga actus, och om
än de kunde återvinnas, såge han derföre icke, att R. o. A. voro längre
komne till ändamålet, som är att få en större fond till sin påtänckte
cadetteschola.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen: Det är icke för första
gången, som detta ämne ang:de en adelig cadettescholas inrättande varit
Adlig kadettskola. 373
under ventilation. Våra protocoller ifrån år 1719 tills nu lära vittna, då man
dem genomögnar, att detta ämne nästan vid hvarje riksdag varit påtänckt,
ofta i ett eller annat fall vidrördt men alt stilla i anseende till det hela
lemnadt oafgiordt och ofullkomligt. Orsaken har endast och allenast varit
den, att våra villkor ej varit öfverensstämmande med våra önskningar att
kunna bringa en så nyttig inrättning i värkställighet.
Flere medel hafva väl fordom upgifvits att kunna anskaffa fond härtill,
till och med att man föreslagit, det adelsfahnefonden kunde dertill anslås;
men detta har man å andra sidan funnit vara mindre tienligt. Och vi äro i
denna stund icke längre komne än förut.
Det af Riddarehusutskottet upgifne project går förnämligast derpå ut att
småningom kunna öka fonden. Det tyckes vara det enda, som nu kan
vidtagas, ty i ett så fattigt land som detta äro alla penningeresourser små
och knappa.
Man har trodt, att något för fonden kunde vara att vinna, om de försålde
Riddarehusets hemman kunde vindiceras. Jag var emot detta köp, då det
år 1756 skedde, men förgäfves, och jag bifaller Hr Lilljehorns yttrade
tancka helt och hollit i den delen, att desse hemman icke mera lära kunna
återfås, då köpet med alla laga actus är stadfäst.
Riddarehusutskottets project inneholler, att introductionssummorne
måga ökas med en afgift till cadettescholan för grefvar 2, för friherrar 3 och
för adel 500 d:r s:mt. Men detta ankommer helt och hollit på Kongl.
Maijst:ts nådigste godtfinnande att stadga, som honom täckes, och är
aldeles icke vår sak att besluta. Blefve det af Hans Maijst:t authoriseradt,
hvarom han hoppades, så vore ingen betänckelighet för R. o. A. att
detsamma underställa och begära. Afgifterne falla på de ledamöter, som
hafva råd att betala, och de, som finna utgiften för dryg, kunna låta bli att
söka en värdighet, den de med minskning af sin egendom ansee sig hafva
nog dyrt förvärfvadt. Och som detta perspective till inkomst för cadettescholar
altid vore bättre än intet, så styrkte han till bifall på betänckandet.
Uppå gifven proposition af Hr Grefven och Landtm, blef betänkandet
bifallit.
Hans Excellence Riksrådet Frih. Ridderstolpe ärindrade. att då R.
o. A. vid vissa tillfällen vilja vara genereuse, bör vi påminna oss, huru vår
cadettescholas cassa är tom och behöfvande.
ll:o.
Uplästes R. o. A:s Allmänna Besvärsdeputations betänckande af den 18
Januarij sistledne, hvarutinnan tillstyrckes, det måtte Extracantzlisten uti
Om arfvode
för Protocollisten
vid Besvärsutsk:t.
Om gratification
för Banquens
commissarier
och
kammererare.
374 1779, jan. 21. Gratifikationer i banken.
Riksens Ständers Banque Hr Carl Gudmund Silfverstolpe, som biträdt
deputationen med protocollets förande och expeditioners uppsättande, af
riddarehusmedlen åtniuta i arfvode sexton riksdahler trettiotvå schilling.
Betänckandet bifölls.
Hr von Billberg, Friedric Otto, ärindrade derefter R. o. A. om
hvad han förut i dag anmält och begärt för herrar bancocommissarier och
Banquens cammererare, det måtte de, som tysken säger, zum guten Letz
få någon gratification. De hafva haft det största arbetet, mera än herrar
fullmägtige, och hafva ett drygt ansvar men hittils ej fädt hvarcken beröm
för sin flit och ärlighet eller någon den ringaste belöning. Han föreslog
således, att de må få en grafitication af ett års lön hvardera, och trodde, att
det skäl borde bifallas, när både R. o. A. och de andre stånden tillförene
hafva emot en och annan vist sin generosité.
Hans Excellence Riksrådet Gref Fersen invände, att ehuru billig Hr
Billbergs ärindran kunde ansees vara för en betiening, på hvars trogna
tienster och flit Banquens välstånd och styrka till större delen beror, och
ehuru öfvertygad han med flere kunde vara, att de till en sådan douceur
giordt sig förtiente, vore det dock efter hans tancka orådligt att gifva dem
något a part.
De hafva en god lön, passande emot arbetet och ansvaret. Hvarföre
skulle de nu med gratificationer ihogkommas, när det aldrig skedt förr? Vi
kunna icke här veta, hvad Banquen kan tåla att gifva, icke eller kunna vi
här cognoscera, hvem som giort sin syssla väl, eller hvem som giordt den
med mindre flit. Skulle gratiflcationen sträcka sig till alla och bli generell,
så gåfvo vi dem derigenom ett praejudicat att ständigt hädanefter begära
dylika belöningar, som i längden torde blifva af svårare fölgder, än vi nu
kunna oss föreställa. Han ansåg således bäst vara för R. o. A. att icke gå in
i denne generositetsproposition, ty de andre stånden giöra då detsamma,
och derigenom bereda vi för framtiden åt Banquen ett nytt sätt att blifva af
med sina pengar. Han hoppades, att den värda ledamoten, som väckt den,
torde sielf desistera derifrån och komma ihog den vackra sentense, han
nyligen åberopade sig, och som vi alla hörde, nemligen att det, som är
orätt, kan aldrig bli rätt.
Hans Excellence Frih. Ridderstolpe trodde, att ingenting mera och
bättre kunde sägas i närvarande ämne än det, Hans Excellence Riksrådet
Gref Fersen nu anfördt. Han vågade dock föreslå, att herrar bancocommissarier
och cammererare, hvilcka så värdigt bestridt sina sysslor, måtte för
sin flit och arbete hugnas med någon compliment. Beröm flatterar altid och
dertill synas de vara berättigade, då de icke kunna få penningar. Och om
Gratifikationer för bankbetjäningen. Religionsfriheten. 375
detta vidtogos, kunde R. o. A. updraga sitt Bancoutskott att på dess
vägnar förklara dem sin tacksamhet och välvilja.
Hr von Billberg, Friedric Otto, ärindrade, hurusom Bancoutskottet
uti sitt betänckande hade funnit skäligt, det borde bancobetieningen
framdeles ärholla någon tillökning i sine löner. Han trodde således i stöd
häraf, att de nu kunna vara berättigade till en så liten gratification som den,
han föreslagit. Om nu densamma icke kunde blifva så stor som ett helt års
lön, så kunde dock R. o. A. tillägga dem i grafitication ett halft års lön; det
vore dock något och vittnade om R. o. A:s ynnest och bevågenhet.
Men detta begärtes af många på bordet.
Hr von Billberg begaf sig dertill, att saken må hvila, men frågade:
Om vi votera med zedlar, hur går det då mån tro?
Härvid anmältes, emottogs och infördes en deputation ifrån det Högvördige
Presteståndet af 10 ledamöter.
Hr Biskoppen för Götheborgs stift Doctor Lamberg, som förde ordet,
berättade, näst aflagd vanlig hälsning, att det Högvördige Presteståndet
hade i dag l:o bifallit projectet till den tacksejelseadress, som till Kongl.
Maijst:t i underdånighet kommer att aflemnas för Dess nådigste omvårdnad
om Banquen.
2:do. Bifallit, det må enl. Bancoutskottets tillstyrckande revisorer öfver
Bancoförvaltningen af hvarje stånd utses, och om sättet dertill sig förenadt.
3:tio. Förehaft Öfverstens Baron Hans Ramels memorial jämte R. o. A:s
extractum protocolli ang:de religionsfriheten och dervid för sin deel stadnadt
i ett sådant beslut, som det af honom nu medhafde och öfverlemnade
Presteståndets protocollsutdrag närmare utvisar, det han på sitt stånds
vägnar hos R. o. A. recommenderade till en noga och ömsint öfverläggning.
Deputationen besvarades af Hr Grefven och Landtm, och afträdde,
ledsagad på lika sätt som vid ankomsten.
Hvarefter Hr Grefven och Landtm, för R. o. A. upprepade, hvad
Prästeståndets deputerade nu andragit, berättandes tillika, att Presteståndet
nu hade aflemnadt ett sitt extractum protocolli ang:de religionsfriheten,
hvilcken sak R. o. A. så enhälligt afgjordt.
Hr Billberg, Friedric Otto, frågade, om Presteståndet giort så
med, och åtskillige af R. o. A. begärte, att det måtte upläsas.
Åfvannämde Presteståndets protocollsutdrag af den [21 Jan.J blef således
nu upläst, innehollande korteligen de skäl och orsaker, hvilcka förmått
Presteståndet att afslå den väckte frågan ang:de en fri religionsöfning för
alla hit i riket inflyttande utlänningar.
Deputation
från Prästeståndet.
Om bancorevisorerne.
376 1779, jan. 21—23. Bankrevisorerna.
Detta extractum protocolli begärtes att hvila.
Hr Grefven och Landtm, refererade, att Hr Grefve Wachtmeister å
dess samt de tvenne andre ståndens Talemän å sine stånds vägnar nu vore
uppe hos Kongl. Maijst:t för att inhämta Dess nådigste tillstånd till revisorsvalets
förrättande. Så snart sådant skedt, kunde valet för sig gå men
förr icke och således icke nu genast. Men som anledning vore att tro, det
de innan middagen torde ifrån Kongl. Maijst:t nederkomma, kunde med
valet begynnas i eftermiddag.
Åtskillige af R. o. A. begärte, att dermed till om lördagen den 23 måtte
anstå.
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, proponerade, hvad det förre
ämnet eller Presteståndets extractum protocolli ang: de religionsfriheten
angingo, att R. o. A. måtte blifva faste uti sitt en gång tagne beslut och gie
dem nu ånyo detta vårt yttrande genom en deputation tillkänna, innan de
åtskiljas.
Frih. von Essen, Friedr. Ulric, ärindrade, att R. o. A. icke gierna
kunna neka ett sitt medstånd den acktning att ånyo taga den sak under
ventilation, som de funnit vara så många betänckligheter underkastad.
Han såge väl förut, att R. o. A:s tancka lärer i detta ämne blifva sådan, som
Frih. De Geer den proponeradt; men som saken nu vilade på bordet, kunde
den ej i dag förekomma.
Hvad bancorevisorsvalet beträffade, så ägde han ingen anledning att tro,
det Kongl. Maijst:t lärer neka sitt nådigste bifall till denne inrättning.
Emedlertid och som det likväl bör afvagtas, så vore det efter hans tancka
bäst, att Hr Grefven och Landtm, behagade determinera någon dag, hälst
eftermiddag, och den genom anslag dagen förut kundgiöra.
Hr Grefven och Landtm, låfvade att giöra anslag till någon eftermiddag
för classerne att välja revisorer och frågade, om R. o. A. dermed voro
nögde.
Härtill svarades Ja.
Hr von Billberg, Friedric Otto, hemstälte, om icke eftermiddagen
i dag kunde vara tienlig till detta valets förrättade.
Hr von Qvanten, Carl, trodde deremot bäst vara, att Hr Grefven
och Landtm, täcktes sielf in pleno tillsäja, hvilcken eftermiddag han dertill
vill utsätta, på det ej vår angelägna tid genom dylika ventilationer som
denne må frugtlöst gå oss ur händerne.
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, påminte ånyo om afslag på
Presteståndets extractum protocolli emot religionsfriheten och trodde det
vara ur sin ordning, att R. o. A. uptaga och ånyo deliberera öfver ett ämne,
som så enhälligt blifvit afgiordt.
Bankrevisorerna.
377
Hr Durietz, Anders Rudolph, anmärckte, att det hade handt hos
R. o. A. ganska ofta, att sådane afgiorde saker på medstånds remonstrationer
blifvit till ny ventilation uptagne; dock vore icke något exempel, att
R. o. A. gådt ifrån sitt förra i målet tagne beslut. Han anholt således, att
denne saken nu måtte få vila och en annan dag till ny öfverläggning
förekomma.
Som bifölls.
Sedan Hr Grefven och Landtm, berättadt, att inga flere mål nu för i
dag voro att föredraga men att R. o. A. nu behagade afvagta Kongl.
Maijst:ts nådigste svar angående revisorers tillsättande,
inkom Revisionssecreteraren Hr Grefve Carl A. Wachtmeister,
som berättade, att han jämte de tvenne ståndens Talemän varit uppe hos
Kongl. Maijst:t för att inhämta Dess nådigste yttrande ang:de revisorers
tillsättande.
Hans Kongl. Maijst:t hade i de nådigaste ordalag förklaradt, att som han
med nådigt välbehag ansåge alla de författningar, hvilcka Riksens Ständer
till sin Banques förmån och bestånd finna för godt att vidtaga, så vore han
icke eller emot den nu tilltänckte inrättningen med revisorers tillsättande,
alenast den skedde i den vanlige ordningen, nemligen att fyra utnämnas af
hvarje classe.
Och som således intet hinder var med mindre revisorsvalet icke genast
kunde företagas, så utsattes detsamma till i morgon klockan 4 eftermiddag
och genom anslag genast kundgiordes.
Hvarefter R. o. A. åtskildes kl. 2 eftermiddagen.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
År 1779 den 23 Januarij.
Lördag.
Plenum kl. 9 förmiddagen.
Närvarande Landtmarschalcken, Generalmajoren och Commendeuren
af Sverdsordens stora korss Grefve Hugo Herman von Saltza.
l:o.
Hr Grefven och Landtm, androg, det han till tidens vinnande hade
låtit upsätta ett project till extractum protocolli såsom svar på det proto
-
Om religionsfriheten.
25-10-307
Riksdags
beslutets
justering.
378 1779, jan. 23. Religionsfriheten.
collsutdrag, hvilcket det Högvördige Presteståndet i sista pleno med R. o.
A. communicerade ang:de religionsfriheten, och bad, att detsamma nu
måtte få upläsas, då på händelse af bifall saken utan vidare ventilation kan
afslutas.
Härtill samtycktes, och uplästes således nu förenämnde projecterade
extractum protocolli.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen androg, det han väl ville
bifalla denne upsatte expeditionen, om den vore conform med R. o. A:s
förut i detta ämne tagne beslut; men ärindrade likväl, att denne saken, som
Presteståndet ansedt nära röra deras Privilegier, borde med all varsamhet
handteras, ty det vore altid farligt att röra sådane för praejudicaters skull i
framtiden.
Hr von Engeström, Johan, ärindrade, att ehuru Presteståndets
extractum protocolli i förra pleno blef lagdt på bordet och således i dag
bordt under pröfning förekomma, vore han dock icke emot den nu upsatte
expeditionen, som stödde sig på R. o. A:s förra beslut, hvilcket han aldeles
respecterade. Dock önskade han, att i detta projectet hade blifvit utfördt
något närmare skälen, hvarföre R. o. A. ej kunna ansee en sådan tolerance
såsom stridande emot regeringslagarne och Presteståndets Privilegier,
hälst Presteståndet detsamma så enständigt yrkadt.
Upläsandes derefter detta Presteståndets yttrande och tilläde, att det
blifver svårt för Presteståndet att gå ifrån detta sitt beslut, sedan de
rubriceradt saken som en res privilegiae, hälst när inga motskäl dem
gifvas. Skulle de genom trenne stånds beslut dertill blifva föranlåtne, så
blefve det ett farligt praejudicat, ledande till svåra fölgder.
Hr Grefven och L ndtm. giorde derpå följande proposition:
Bifaller R. o. A. det nu upläste projecterade extractum protocolli, som
grundar sig på R. o. A:s förra beslut.
Härtill svarades allment Ja.
Och finnes detta extractum protocolli vid denne dagens protocoll bilagdt
(Bil. 36).
2:do.
Företogs till justering det upsatte riksdagsbeslutet och så många §§
deraf, som i anseende till den knappa arbetstiden ännu kunnat hinnas
färdige.
Således uplästes nu först ingressen till samma riksdagsbeslut, hvilcken
gillades.
Och sedermera i ordning
Riksdagsbeslutet. 379
1 § ang:de Kongl. Maijstrte visa författningar och outtröttelige omsorg i
allmenhet, hvarmed han altsedan sistledne riksdag grundadt och befrämjadt
fäderneslandets närvarande lyckelige tillstånd så i anseende till utrikes
magter som inrikes näringar; och den tacksamhet Riksens Ständer såväl
derföre som för regementsförfattningens återställande till dess urgamla
beskaffenhet finna sig skyldige att ådagalägga och för honom i underdånighet
förklara.
Denne § bifölls.
2 §. Om den glädje, hvilcken för Svea Rike af Försynen blifvit beskärd
genom Hans Kongl. Höghets Cronprintzen Gustaf Adolphs högsthugnelige
födelse med mera.
Denne § gillades äfven.
4 §. Angående den af Hans Kongl. Maijst:t ånyo uplifvade och confirmerade
Konung Gustaf Adolphs Riddarehusordning af den 6 Junij 1626
samt de tilläggningar. Kongl. Maijst-.t med sitt Ridderskaps och Adels
samtycke dertill fogadt att för framtiden tiena till rättelse för R. o. A. vid
thess allmänne möten.
Hr von Qvanten, Carl, giorde ärindran vid det i denne § nyttjade
ordet fundamentallag, förmenandes att Riddarehusordningen icke kunde
under en sådan rubrique ansees. Men
Frih. Cederhielm, Josias Carl, förmente, att den altid kunde
sägas vara en fundamentallag för ståndet, såvida den stadgade dess ordning
och inrättning samt framdeles bestånd. Och som ordet fundamentallag
i denne § ej vore nyttjadt i annan bemärkelse, så tillstyrckte han, att det må
bibehollas.
Uppå gifven proposition af Hr Grefven och Landtm, blef denne §
äfvenledes bifallen.
5 §. Om Landtmarschalckens och de öfrige ståndens Talemäns utnämnande
af Kongl. Maijst:t.
Gillades äfvensledes utan ändring eller tilläggning.
6 §. Angående och innehollande de eeder, hvilcka af Landtm, samt de
öfrige ståndens Talemän och Bondeståndets Secreterare vid detta riksmöte
blifvit aflagde samt hädanefter vid alla riksmöten afläggas böra.
Blef bifallen.
8 §. Innehollande berättelse om hvad Riksens Ständer vid innevarande
riksdag tillgiordt uti de mål, Hans Kongl. Maijst:t med dem i nåder communiceradt,
och enkannerligen vid de Hans Kongl. Maij:ts nådigste propositioner,
som den 30 sistledne October Riksens Ständer meddeltes ang:de
vissa ändringar och förbättringar i allmänna lagen.
Denne § gillades.
380
1779, jan. 23. Riksdagsbeslutet.
Justering af
protocoll.
9 §. Ang:de den sedan sistledne riksdag vundne stadga och säkerhet i
rikets myntvärde samt realisationen, hvilcken Kongl. Maijsrit till rikets
och Banquens förmån både begynt och fullbordat.
Härvid var ej eller något att ärindra.
Den 11 §. Angående statsvärckets närvarande goda ordning och lyckelige
tillstånd.
Gillades.
12 §. Ang:de den vid sista riksdag stadgade bevillningens continuerande
intill nästa riksdag.
Blef äfven bifallen.
13 §. Ang:de de extraordinaire bevillningar, Riksens Ständer vid denne
riksdag på vissa år funnit för godt att sig åtaga, nemligen till faddergåfva åt
Hans Kongl. Höghet Cronprintzen 300000 riksdahler specie; till de vid
detta riksmöte utomordentelige omkostnaders bestridande etthundradetusende
riksdir specie; till Hennes Maijsrit Drottningen etthundradetusende
riksdahler samt till hemgift för Hans Kongl. Höghet Hertig Carl ett capital
af etthundradetusende riksdahler specie, hvaraf den belöpande årlige räntan
till Hans Kongl. Höghet öfverlemnas, och sluteligen ang:de förökandet
af de Hans Kongl. Maijsrit i staten anslagne handpenningar till en summa
af etthundradetusende riksdahler specie.
Gillades.
Sluteligen uplästes den 14 § eller sielfva conclusionen, innehollande
confirmationen af alt det föregående samt stadfästelse på hvad Riksens
Ständers genom särskilte afgångne underdånige skrifvelser belefvadt, samt
hvad Riksens Ständer och vid denne riksdag iackttagit i afseende på
ordningen vid riksdagars hollande.
Som äfven bifölls.
De öfrige här saknade §§ berättade Hr Grefven och Landtm, sig vilja
till justering företaga i nästa pleno.
3:tio.
Uplästes och justerades det hos R. o. A. hollne protocoll af den 21
sistledne Januarij uti målet, som angeck det af Hr Hummelhielm ingifne
dictamen ad protocollum och huruvida det under ventilation borde förekomma
eller icke.
Protocollet blef efter några små ändringar och rättelser bifallit.
Axel Fersen.
381
4:to.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen androg derefter, hurusom
han hade förnummit, det första classen vid sitt förledne gårdag anstälde val
behagadt för honom hysa det utmärckte förtroende att kalla honom till
bancorevisor. Hans Excellence förmälte, det han väl altid gådt giärna, dit
R. o. A:s förtroende honom kalladt, och att det ständigt varit hans liufvaste
pligt, då han kunnat giöra sitt stånd någon nyttig tienst. Men nu, då hans år
tilltaga, och då hans krafter märkeligen aftyna, samt då han nu på några år
mera än förr vandt sig vid en mera stilla lefnad och till den ändan hela
sommaren och en del af hösten vistades på landet, så hoppades han, att R.
o. A. ej skulle illa uptaga, om han nu denne revisorsförrättningen sig helt
och hollit afsade. R. o. A. skulle efter Hans Excellences tancka vara illa
belåtne med dess biträde härvid, och ehuru villigt han tiente dem, vore det
dock för honom numera en omöjelighet, sedan år, krafter och lefnadssätt
bundit hans nit innom trängre gräntzsor, än att de till detta vigtiga kall
kunna förslå. Han anholt derföre att nu slippa revisorsämbetet, och att R.
o. A. måtte vara betänckte att välja en annan i hans ställe.
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, ärindrade, att så allment R. o.
A:s förtroende för Hans Excellence varit att kalla honom till revisor, så
allmän vore äfven deras önskan, att Hans Excellence ville detta ämbete
emottaga. Han vore R. o. A:s stöd och deras mentor, och således behöfdes
hans biträde vid ett värck, som är ett af de angelägnaste både för riket och i
gemen och R. o. A. i synnerhet. Han hoppades derföre, att Hans Excellence
låter öfvertala sig att emottaga revisorsskapet, när han nu seer, huru
allas hiertan förena sig uti enahanda önskan.
Frih. von Essen, Friedrich Ulric, trodde, att då Hans Excellence
Riksrådet Grefve Fersen, som bordt förmoda att blifva kallad till
bancorevisor, icke hade, innan valet skedde, bedt sina vänner att derifrån
afstå eller förklaradt de nu anmälte skälen, hvarföre han ej kunde detta
ämbete emottaga, så vore det icke mer än billigt, att Hans Excellence nu af
R. o. A. ålades att vara bancorevisor samt icke feck detsamma sig afsäga.
Detta vore ett angenämt sätt för R. o. A. att utmärka sitt förtroende och
att å andra sidan straffa Hans Excellence för den ringa beredvillighet, han
har att följa deras samfälta önskningar.
Hans Excellence Riksrådet Gref Fersen bad ånyo R. o. A., det de
täcktes frikalla honom från att vara bancorevisor. Han försäkrade, att han,
innan valet skedde, hade för flere förklaradt sin önskan i denne delen och
hade äfven ämnadt giöra det allmänneligen, om han kunnadt föreställa sig
ett så allment förtroende. Han vore således utan skuld i den delen, men väl
Gr. Fersen,
Axel, undanber
sig revisorsförrättningen.
Banco
revisorerne.
382 1779, jan. 23. Bankrevisorerna.
erkände han, det han nu kunde komma att brista, om han emottogo ett kall,
som hvarken hans ålder, krafter eller domestique omständigheter tilläte
honom att bestrida. R. o. A:s förtroende vore eljest nog smickrande, och
deras nu yttrade önskningar utmärkte mera ynnest, än han ansåge sig
hafva förtient.
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, ärindrade, att sedan Hans Excellence
Fersen nu så tydeligen gifvit sin åstundan till känna och afsagt sig
revisorsskapet, vore det angelägit, att första classen ånyo sammanträder
att välja en ny revisor uti Hr Grefve Fersens ställe utan afseende på hvem
som näst honom vid den förra voteringen haft mästa antalet röster.
Detta bifölls.
Emedlertid upbröts och uplästes de trenne clasernes val till bancorevisor,
och voro dertill utnämde:
Afförsta classen.
Riksrådet Grefve Fersen med
Generalen Grefve Horn med
Cammarherren Bar. Carl de Geer
Capit. Baron Ruuth med
Af andra classen.
Krigsrådet Christoph, v. Numers
Öfversten och Ridd. Abr. Ulfvenclou
Cammarherren Carl Gust. Wattrang
Generallieut. och Corn. Bar. Siegroth
Af tredje classen.
Kongl. Secret. Rud. Willh. Hummelhjelm
Commercierådet af Söderling
Directeuren de Fritetzkij
samt i fierde rummet
Öfversten och Ridd. Lilljehorn och
Majoren och Ridd. von Billberg med lika många eller 75 röster hvardera,
hvilcka begge således nu skulle hafva lottadt.
Men som det anmältes, att Hr Majoren von Billberg nu var frånvarande,
ty upsköts dermed till nästa plenum.
Och som Hans Excellence Hr Riksrådet Grefve Fersen redan förut i dag
hade afsagdt sig det för honom yttrade förtroende och icke kunnat öfvertalas
att detta revisorsämbete sig åtaga, så proponerade Hr Grefven och
95 röster,
59 röster,
75 röster,
67 röster.
101 röster,
91 röster,
66 röster,
54 röster.
158 röster,
138 röster,
125 röster,
Riddarhusbetjäningen. Riddarhusutskottets relation. 383
Landtm., att första classen i dag eftermiddagen efter slutadt plenum må
sammanträda att välja en annan till revisor i dess ställe
Som bifölls.
5:to.
Föredrogs och uplästes Riddarehusutskottets ingifne betänckande af
den 1 Jan. 1779, hvarrutinnan utskottet, (i stöd af Höglofl. R. o. A:s remiss
med befallning att föreslå medel och utvägar, hvarigenom en riddarehusbetient,
som länge och väl tient, måtte vid afskedstagande kunna ärholla
något underhöll utan minskning i lönen för den efterträdande), nu hemställer,
om icke de af riddarehusbetieningen, som tient vid vercket till
sextiofem års ålder eller genom sjuklighet blifvit dessförinnan ur stånd
satte att tiensten förrätta, numera, sedan lönerne blifvit fördubblade, skulle
kunna ärholla afsked med åtnjutande af half lön, hälst både den afskedstagande
och den, som honom mot half lön i sysslan efterträder, genom en
sådan lönens delning sinsemellan endock hvar för sig ärholla, hvad företrädarena
tills dato upburit i full lön, då de tiensten förrättadt.
Uppå gifven proposition af Hr Grefven och Landtm, blef detta betänckande
bifallit.
6:to.
Föredrogs och uplästes Riddarehusutskottets afgifne berättelse angående
de särskilte mål och ärender, hvilcka utskottet vid innevarande
riksdag varit anförtrodde, daterad den 22 sistledne eller förledne gårdag,
hvilcken nu afgiordes med följande ändringar och tilläggningar, nemligen:
1 §. Angående medel och utvägar till genealogiernes completterande
med tillstyrckande, att tiden för de sig försummande ätterne måtte prolongeras
till innevarande års slut, samt att Riddarehusdirectionen måtte
anmodas att efter riksdagens slut med särskildte extracta protocolli eller
handbref till hvar och en af sådane ätters hufvudmän påminna dem om
samma deras åliggande jämte tillökande af intet[o:vitet]2 till dubbelt för
dem, som innom förenämde tid icke fullgiöra sin skyldighet eller med svar
aldeles uteblifva.
Hr Leijonmarck, Gustaf Adolph, ärindrade härvid, att om ättemännerne
skulle blifva i stånd att förbättra sina genealogier, så vore det en
nödvändighet, att de förut averterades om de uplysningars beskaffenhet,
hvilcka af dem fordras. Det vore således efter hans tancka icke nog. att
1 Datum saknas i betänkandet.
2 Relationen.
Om pensioner
för riddarehusbetjeningen
vid afskedstagande.
Riddarehusutskottets
relation.
384
1779, jan. 23. Riddarhusutskottets relation.
Directionen genom handbref anmanade en ättemän att complettera sin
genealogie, de borde äfven låta hvar och en veta, hvad det är, som bör
completteras, ty eljest känna [o: kunna] de icke veta, hvad de böra upgifva
eller icke. Sådant kunde lättast ske på det sätt, att riddarehusbetieningen i
anledning af den bristfällige genealogien upsatte visse puncter eller frågor
till ättemännen öfver de dubieuse och outredde omständigheter, som funnos
i genealogien, och desse frågor kunde uti Riddarehusdirectionens
skrifvelse ättemännen till besvarande föreläggas vid den förelagde tiden
och emot fördubladt vite.
Hr Wadenstierna, Carl, anmärckte, att Riddarehusutskottets tillstyrckande
vore nästan enahanda med hvad Hr Leijonmarck hemstäldt.
Det enda, som där icke blifvit tillstyrckt, vore den omständigheten, som
Hr Leijonmarck yrckat, att nemligen Riddarehusdirectionen, då de tillskrifva
capita familiarum om deras genealogiers förbättrande, tillika borde
genom särskildte puncter låta dem veta, i hvad mål de böra förbättras, och
detta vore efter hans tanka gagneligt samt tiente till rättelse för ättemännerne;
tillstyrckandes i sådant afseende bifall på Hr Leijonmarcks proposition.
1 § bifölls med den tilläggning, att riddarehusbetieningen åligger, då
någon ätts genealogie ansees ofullkomlig, att tillika upgifva, i hvad mål den
bör completteras, och att sådane anmärckningar skrifteligen böra författas,
på det Riddarehusdirectionen må kunna dem med ättemännerne communicera
och ärholla så mycket snarare den uplysning, som äskats nödig.
2 §. Angeck de ätter, hvilcka ännu icke stäldt sig till efterlefnad R. o.
A:s författningar om att inlemna vidimerade afskrifter af deras ärhollne
diplomer eller sine vapneplåtar, och anförer utskottet pro l:o alla de
svårigheter, som mött vid sköldebrefsafskrifternes infordrande; nemligen
att åtskillige ätter enligt pacta et conventa utan föregången naturalisation
blifvit sedan år 1719 introducerade, såsom dansk, liffländsk, pommersk,
skånsk adel, och aldrig uttagit något svenskt diplome, hemställandes utskottet,
om icke sådane ätter måtte från diplomers utlösen och det dem
förelagde vite aldeles befrias.
2:do. Att åtskillige föreburit, det deras ägande diplomer vore i landsorterne
på deras hemvist liggande, andre åter att de i Cancelliet ännu icke
oacktadt täta påminnelser blifvit utfärdade. Hemställande utskottet för alle
sådane såväl som för de med svar aldeles uteblefne, att en ny termin till
detta års slut måtte dem föreläggas vid lika vite, som förut utsatt varit, på
det de innom denne tid må kunna såväl afskrifterne af sine diplomer som
vapenplåtarne inlemna. Samt att Riddarehusfiscalen må antydas att den
Riddarhusutskottets relation.
385
dem förelagde pligten på vederbörligt sätt utsöka, ifall de innom samma tid
ej fullgiöra sitt åliggande, till hvilcken ända Riddarehusdirection kunde
anmodas att genom underdånigt bref hos Kongl. Maijstrt denne R. o. A:s
författning anmäla och underdånigst anholla, att alla desse utsatte vitén
måtte hos herrar landshöfdingar och executorer ansees för executive med
mera.
Hr Leijonmarck, Gustaf Adolph, ärindrade äfvenledes vid denne
§, att ehuru det vore familliernes skyldighet att fullgiöra, hvad dem i
desse delar blifvit ålagdt, vore det dock möjeligt, att de fläste ej kände
författningen eller visste, hvad dem ålågo att fullgiöra. Han ägde sig väl
bekant, att tryckte förteckningar åtfölgdt gazetterne, uti hvilcka alla sådane
ätter, de där ej ingifvit sine sköldebrefsafskrifter och sine vapenplåtar,
blifvit anmante att dermed inkomma; men detta giorde efter hans
tancka icke tillfyllest, ty mången läser aldrig sådane papper, bor långväga
ifrån och har sådane hinder, att han ej kan fullgiöra, hvad af honom
fordras. Det vore således efter hans tancka nu, sedan författningen bifalles
och de förelagde vitén blifva executive, en nödvändighet, att Riddarehusfiscalen
antingen munteligen eller skrifteligen genom memorial, som till
Riddarehusdirectionen inlägges, anmanar desse uteblefne hufvudmän om
sine skyldigheters upfyllande; då Directionen sedan äger att communicera
memorialet till dens utlåtande, hvilcken det angår. Ty eljest få hufvudmännerne
att skylla på en ignorantia invincibilis, när vitén af dem en gång skola
utfordras; och huru vill man då, att denne okända lag skall få executive
värckan.
Den af utskottet förelagde tiden tyckte han jämväl vara nog knapp
tilltagen, i synnerhet för dem, som böra anstalta om nya diplomers uttagande
i Cantzliet, hvilcket går långsamt till väga. Han tillstyrckte derföre,
att tiden måtte dem beräknas 1 år ifrån inhändigandet af Riddarehusfiscalens
ämbetsmemorial. Men
Hr von Engeström, Johan, invände häremot, att svårligen kunde
någon annan utväg påfinnas att låta ättemännen veta sitt åliggande, än den
som blifvit vidtagen med listor, hvilcka åtfölgdt tidningarne. Ty många
ättemäns vistande är både för Riddarehusdirection och Riddarehusfiscalen
en omöjelightet att utgrunda, och ibland dem kunna vara flere, som vid
militairen i tienst genom byten än vore vid ett, än vid ett annat regemente
och således ömsade boställen; hvilcka Riddarhusfiscalen, om han än reste
efter dem, svårligen skulle kunna upsöka. Han tillstyrkte altderföre, det
måtte härmed tillgå på det gamla sättet och § bifallas.
Den 2 § bifölls.
386 1779, jan. 23. Riddarhusutskottets relation.
Den 3 § angeck de af framledne Cantzlierådet Ekestubbe efterlemnade
pleniprotocollers i ordning läggande, och att det nu så långt efteråt vore
omöjeligt att efter hans lösa annotationer formera ett ordenteligt och
påliteligt protocoll.
Denne § bifölls äfvenledes.
Den 4 § innehöll ett tillstyrckande, det måtte Lagmannen Gyllencreutzes
buste framdeles genom Riddarehusdirectionens försorg blifva
guten i likformighet med den, som öfver Landshöfdingen Baron Pehr
Ribbing allaredan blifvit förfärdigad, samt begge sedermera sisseleras och i
stora riddarehussalen upställas, såvida Riddarehusets cassa det tillåto.
Denne § bifölls.
5 § angeck den af R. o. A. öfver Konung Gustaf den förste upreste
statuen, hvarvid utskottet hemställer, l:o att Hr Håfmarschalcken Baron
Manderström, som förfärdigadt den vackra inscriptionen till samma statue,
måtte ärholla något vedermäle af R. o. A:s ärkänsla, och att 2:do
järngallret, som nu är satt ikring samma statue, måtte för framtiden fredas
genom en järnkädja, hvilande på pelare af tackjärn, hvarom Riddarehusdirectionen
kunde anmodas att besörja, när riddarehuscassan blifver i stånd
att bestrida den dervid ärforderliga utgift.
Hr Wachschlager, Gustaf, trodde det vara tids nog att täncka på
en sådan järnkedja och barrers upsättande, då gallret vore så illa medfarit,
att det icke kunde tiena till ändamålet.
Hr Wadenstierna, Carl, förmente åter, att man icke för bittida
kunde taga en sådan praecaution emot våldsamt körande, hvilcket kan
skada icke allenast gallret utan och stenläggningen och piedestalen med
dess ornamenter. Att vänta till dess gallret vore förfallit, skulle blifva för
lång väntan, hälst det är gallret, som genom denne kedja skall förvaras.
Han styrckte således till bifall på hvad utskottet föreslagit.
Hr von Engeström, Johan, hemstälte, om icke i anseende till den
obligation, R. o. A. hafva Hr Håfmarschalcken Baron Manderström för
den af honom inventerade inscriptionen, det kunde vara tienligt att genom
ett extractum protocolli nu för honom betyga sin tacksamhet och ärkäntsla.
Hr Wadenstierna, Carl, ärindrade, att Riddarehusutskottet väl
hade praecaveradt, att någon utgift af cassan skulle härvid påtänckas; men
han vågade likväl föreslå, att Hr Baron Manderström måtte tilldelas en
medaille i guld såsom ett tacksamhetsteckn för den af honom sammanfattade
inscription. Omkostnaden blefve så liten, att den ej kunde gravera
cassan.
Riddarhusutskottets relation.
387
Frih. Cederhielm, Josias Carl, biföll detta och föreslog en medaille
i guld af den senast öfver statuens upresande förfärdigade stämpeln.
Uppå gifven proposition af Hr Grefven och Lantm. blef 5 § bifallen,
hvarjämte R. o. A. resolverade, att en medaille i guld af den senast öfver
statuens upresande förfärdigade stämpeln kommer att på Riddarehusets
bekostnad slås samt tillställas Hr Håfmarschalcken Frih. Manderström å
R. o. A:s vägnar såsom ett tacksamhets vedermäle för den af bemälte Hr
Baron och Håfmarschalck till samma statue gifne insciption.
6 § angeck värkställigheten af R. o. A:s vid förra riksdagar vidtagne
beslut om en quaiebyggnad med brygga på norra stranden af Riddaregården
samt norra riddarehusportens färdigbyggande, att dermed måtte anstå,
till dess riddarehuscassans tillstånd det kan medgifva.
Denne § bifölls.
7 §. Innehöll berättelse, hurusom Lagmannen Svedenstierna hos utskottet
inkommit med ansökning att ärholla den efter framledne Assessoren
Grefve Gyllenborg ledige årlige pension af 300 d:r k:mt. Det utskottet väl
funnit betänckeligt tillstyrka men dock öfverlemnar till R. o. A:s egen
benägenhet att honom hugna utan riddarehuscassans känning, hälst han
såsom fordom varande riddarehusbetient i anseende till sine nu iråkade
omständigheter synes böra med någon hielp understödjas.
Hr Wadenstierna, Carl, recommenderade Hr Lagman Svedenstierna
att ärholla ett sådant understöd af R. o. A. Han hade varit deras
fordna betient och vore nu i ganska beträngde och fattige omständigheter.
Om det kunde ske genom en pension eller på sätt, utskottet det föreslagit,
genom något sammanskott lemnade han derhän men trodde, att ettdera
kunde bifallas, emedan det icke vore apparence, att några flere sådane
ansökningar lära besvära R. o. A.
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen ärindrade, att om barmhärtigheten,
hvilcken alt stilla synes vilja leda R. o. A:s hiertan, äfven vid
detta tillfälle fäller förbön för en man, som varit R. o. A:s betient, så skulle
han för sin deel icke vara deremot. Tvertom, han bifölle gierna, att ett
personligit sammanskott giöres åt Hr Lagmannen Svedenstierna, efter
hans omständigheter äro tryckande; men att genom en årlig pension, en
gratification eller något dylikt gravera riddarehuscassan, som redan vore
nog medtagen och som knappast tillräckelig att bestrida sine förefallande
ordinaire utgifter, det ansåge han ganska betänckeligt. Skedde det en gång,
så skulle man snart få se, huru den ena kommo efter den andra och begärte
lika förmåner och lika understöd, och cassan blefve derigenom minskad,
så att den sedan icke kunde räcka till statens aflöning och de nödvändi
-
Om någon
penningehjelp
för Lagman
Svedenstierna.
388 1779, jan. 23. Riddarhusutskottets relation.
gaste utgifterne. Man såge nu tydeligen, huru R. o. A:s beredvillighet vid
förra riksdagen att lemna Grefve Gyllenborg en pension hade gifvit anledning
till denne ansökning, och blefve den nu bifallen, så stadgades derigenom
ett praejudicat, som vore af de svåraste fölgder.
Hr Wadenstierna, Carl, anmärckte, att emellan afledne Grefve
Gyllenborg och Hr Lagman Svedenstierna vore en betydeligt skillnad. Den
förre hade aldrig varit R. o. A:s betient. Men den sednare hade i flere år
förestådt riddarehusfiscalssysslan, och kunde han således med större skäl
än någon annan giöra sig hopp om bifall uti sin ansökning.
Men Hrr von Qvanten och Wachschlager yttrade, det de icke
kunde bifalla till en utgift, som med tiden satte riddarehuscassan på obestånd.
Frih. von Essen, Friedric Ulrich, ärindrade, det han för sin del
äfven gingo in i denne idéen blott för att freda riddarehuscassan från en
årlig utgift, som hon torde hända i längden icke kan bestrida. Och således
vore han nögd, att den upläste §, som yrkade detsamma, måtte bifallas.
Men som samma § synes styrcka R. o. A. att understödja Lagman Svedenstierna
i dess flere tryckande behof, om möjeligt vore utan cassans gravation,
och sådant synes bäst kunna ske genom att personelt sammanskott,
frivilligt och efter råd och lägenhet, så hemstälte han, om icke R. o. A. nu
skulle täckas åtaga sig ett dylikt sammanskott efter förteckning och lemna
p[en]g[a]rne uti sparbössan, på det Lagman Svedenstierna icke må gå ifrån
R. o. A. aldeles ohulpen.
Uppå giord proposition af Hr Grefven och Landtm, blef 7 § bifallen.
Och åtogo sig R. o. A:s ledamöter att genom frivilligt sammanskott förskaffa
Hr Lagmannen Svedenstierna det begärte understödet.
8 §. Angeck fullbordandet af den för flere riksdagars sedan började
författning om insamlandet af samtel. herrar landtmarschalckars portraits,
och att de herrar och män, hvilcka åtagit sig att dels skäncka, dels lemna
Riddarehuset till afcopiering sådane mäns portraiter, måtte af Riddarhusdirection
genom vänliga skrifvelser anmodas om fullgiörandet af hvad de
utfäst.
Denne § bifölls.
Hr Wachschlager, Gustaf, hemstälte, om icke hela denne författning
kunde i anseende till värkställigheten få vila så länge, in till dess
riddarehuscassan kommo uti något mera florerande tillstånd. Han
styrcktes så mycket mera i denne tancka, som rummet, hvarest desse
portraits skola upsättjas, nu icke mera nyttjas om icke vid voteringar, och
målningen af några sådane portraits om året giorde för riddarehuscassan en
betydelig utgift, som hon väl behöfde spara. Men
Riddarhusutskottets relation.
389
Hr von Qvanten, Carl, fandt det vara mindre apropos. Det vore
altid en skyldighet af R. o. A. att förvara minnet af sine ypperlige män, och
om deras portraiter icke kan upsättas i det rum, som först ämnades, kunde
väl ett annat rum dertill utsees. Kostnaden vore icke eller så märkelig, och
om den i längden skulle befinnas dryg, kunde ju Directionen dermed gå
piano till väga, utan att man nu behöfde inställa hela desseinen.
Och de fläste ledamöter syntes gilla denne Hr von Qvantens tancka.
9 §. Angående Vastena Adelige Jungfrustift, att nemligen utskottet genom
särskildt betänckande hade allaredan inkommit med sitt yttrande
rörande detta värks bestånd och förkofran, hvilket utskottet nu sig åberopade.
Härvid var ingenting att ärindra.
10 §. Innehöll en berättelse, hurusom Riddarehusdirectionen innan denne
riksdags början hade fullgiort R. o. A:s dem gifne tillåtelse att introducera
alla de ätter, som dertill enl. kongl, förordningarnes lydelse sig anmält
och sina praestanda fullgiort, samt hvilcka ätter som sedermera såväl vid
anteckningen till denne riksdag af herrar deputerade som sedermera af
Riddarehusutskottet blifvit till introductjpn admitterade; tillstyrckandes
utskottet, l:o att Riddarehusdirectionen måtte anmodas att af desse introducendi
efter riksdagens slut infordra de praestanda, som ännu icke äro
fullgiorde, och 2:do på lika sätt, som förut skedt, ärholla af R. o. A.
tillstånd att introducera de ätter, hvilcka hädanefter blifva adlade eller
ärholla rättighet till inträde på Riddarehuset med mera.
Denne § bifölls likaledes.
11 §. Angående den af Riddarehuset fordrade afgiften för renhollningen
af dess tomt och Riddarehusplatzen, samt Sabbatsbergs fattighusföreståndares
ansökning om utbekommande af den påstådde årlige afgiften af
Riddarehuset till Sabbatsbergs fattighus, hvilcka begge ansökningar utskottet
i stöd af Konung Gustaf Adolphs Riddarehuset år 1626 förundte
Privilegia funnit för godt att afslå.
Denne § bifölls äfvenledes.
12 §. Angående riddarehuscassans tillstånd innehöll derjämte tillstyrckanden
i flere dermed gemenskap ägande ämnen, såsom l:o ett förslag till
utlåningsreglemente på fastigheter och ägendomar i städer och på landet i
jämlikhet med de grunder, hvilcka hittils tagits till grund vid bancolåns
utgifvande, hvilcka punctevis upräknas och tillstyrkas såsom tienlige att
antagas till rättelse för Riddarehusdirectionen vid låns utgifvande af Riddarehusfets]
och Adelige Cadettescholans medel.
390 1779, jan. 23. Riddarhusutskottets relation.
2:do. Att sådane summor må uteslutas ur riddarehusräkenskaperne
öfver dess stående capitaler, som allaredan blifvit utgifne för inventariipersedlar.
Och
3:tio att i jämlikhet med hvad vid alla andra cassör iackttages, vården
och tillsynen öfver riddarehusmedlen och dess pantkista må hädanefter
gemensamt updragas ått riddarehuscammereraren jämte en av directeurerne,
så att de äga hvar sin nyckel till samma kista.
Hr von Qvanten. Carl, samt Hr Durietz, Anders Rudolph,
påminte vid det af Riddarehusutskottet nu upgifne förslag till utlåningsreglemente,
att de för sin deel ansågo jordeboksräntan för säkrare måttstock
till ett låns storleks determinerande vis a vis panten än att taga två tredjedelar
af värderingssumman till grund, som vore mycken osäkerhet underkastadt.
Frih. Cederhielm, Josias Carl, ärindrade, att lån på fast ägendom
i städer och på landet är mycken osäkerhet underkastade. Man må se sig
före, så mycket man vill, så vore der endock ganska många händelser, som
kunde annihilera eller förminska den klarsyntaste långifvares rätt till återfående
af sine penningar. Han ville blott nämna den enda casus om barnaarf.
Man vet, hvad förmånsrätt de äga att få sitt ut framför andra
creditorer i ett bo, och huru ofta det hade yppadts, att en låntagare häftade
både för förmynderskap och hela sine pupillers egendom jämte sin egen
skuld, där dock sådant den tiden, han sökt och ärhollit lån i cassör på sine
egendomar, icke allena varit obekant utan äfven genom skäl och bevis
documenteradt, att låntagaren vore för sådant fri. Och häraf droge han den
slutsatts, att det vore betänkeligt att stadga ett utlåningsreglemente, så
länge vi ännu hafva så liten säkerhet uti penningerörelsen, och så många
händelser inträffa, genom hvilcka de försigtigaste reglor och föreskrifter
blifva onyttige.
HrWadenstierna, Carl, instämde med denne Frih. Cederhielms
tancka till alla delar så mycket mera, som han hade varit directeur öfver en
cassa och sedt, huru just en sådan casus inträffade. Krigscollegium hade
utlemnadt åt en privat en summa penningar och dervid tagit alla praecautioner,
som möjeliga och tillåteliga varit. Icke desto mindre förlorade
Krigscollegium efter någon tids förlopp altsammans, både hufvudstol och
ränta; ty låntagaren cederade bonis, och vid concursen yppades och
styrktes genom Håfrättens bevis, att han häftade för ett anseenligt barnaarf,
som först skulle utgå och medtog hela tillgången för creditorerne.
Och denne omständigheten var icke bekandt och torde hända med flit dold
vid lånets undfående.
Riddarhusutskottets relation.
391
Han ansågo altderföre för nödvändigt, om riddarehusmedlen skola
giöras frugtbare enl. det nu upgifne projecterade reglementet, att någon
mera säkerhet för långifvare beredes, än hittils varit, och sådant kunde
aldra lättast utvärckas, om Riddarehusdirectionen blefve af R. o. A. anmodad
att genom underdånigt bref på dess vägnar anmäla denne angelägenhet
till Hans Kongl. Maijst:ts egit allernådigste bepröfvande jämte hemställande,
det måtte några kraftigare medel påfinnas och ärhollas till säkerhet
för långifvare och hämmande af bedrägerier hos låntagare, än de som nu
finnas, hvilcka i åtskillige delar äro osäkra och otillräckelige. Detta vore ett
ämne, så mycket mera värdigt R. o. Ars upmärksamhet och åtgiärd, som
allmenna crediten och förtroendet man och man emellan häruppå till det
mästa beror och dessförutan aldrig kan fullkomligen vinnas.
Hans Excellence Riksrådet Gref Fersen gaf vid handen, att icke allenast
desse utan flere andra betydelige betänckeligheter hade esomoftast
förefallit, då Riddarehusdirectionen fädt sådane ansökningar om lån på fast
egendom att afgiöra. Det vore efter hans tancka otvifvelacktigt, att utlåning
på fast ägendom, oansedt den låter fördelacktig, är ganska vådelig och
osäker. Den första olägenheten, som möter, är gemenligen vid värderingen
af den till pant ärbudne ägendom, som gemenligen giöres så hög, att knapt
hälften deraf kan lemnäs ut såsom lån med full säkerhet. Vid inteckningsbevisen
kan åter den andra svårigheten hända, i det en domare, som dem
utfärdat, icke altid kan vara så viss, om panten är graverad eller icke, då
han dömer efter innehollet af handlingar, som företrädaren i ämbetet med
mindre accuratesse vårdat. Sedermera komma de nyss nämde arfspraetentioner
och förmynderskap, som, oacktadt alt annat vore iackttagit, kan
giöra de största säkerheter otillräckelige. Och när härtill lägges, att Banquen
gemenligen för sine lån utom panten fordra tvenne cautionister,
hvilcket vid dette reglemente blifvit förbigådt, så synes tydeligen, att
Riddarehusdirectionens farhoga att utlemna lån mot fast pant icke varit
utan stora skäl, i synnerhet när man tillika besinnar, hvad omgång och
besvär en långifvare ofta har att infordra de förfallne interessen på sådane
lån, där debitor bor i en aflägse landsort, och där flere skola genom
vidlöftig brefväxling anlitas att biträda vid utsökningen. R. o. A. torde
också finna, att det är mindre rådeligt emploijera sine pengar på ett sådant
sätt, när de icke äga större cassa, än att räntan deraf är oumgängelig till
dess ordinarie utgifter. Det kunde ju hända, att Directionen vid yppad
svårighet indrifva interessen å ena och vid pressante utgifter å den andre
sidan blefve nödsakade att sielfva låna, och att med ett så lamt executionssätt
som det nu varande Directionen såge sig äga penningar, utsatte öfver
hela riket men ingen fyrk i cassan.
392 1779, jan. 23. Riddarhusutskottets relation.
Hans Excellence tillstyrkte altderföre, att den nu upgifne utlåningsplanen
väl må bifallas, dock icke såsom en absolut lag, hvarigenom Directions
händer blifva bundne att följa de där nämde principer men inga andra
utan såsom till eftersyn, ifall Direction jämte iackttagande af alla försigtighetsmått
kunna see sig i stånd att utan risque utlemna sådane lån på fast
ägendom i städer eller på landet.
Frih. Cederhielm, Josias Carl, anmärckte vid det upgifne utlåningsreglementet,
att det vore för mycket att belåna stenhus i städerne
med hälften af försäkringssumman. Han hade sielf haft ett stenhus och
visste, att husägare gemenligen haft den försigtigheten att ganska högt låta
assuurera små hus. Det vore således betänckeligt att följa denne principen.
Bäst trodde han vara, om Riddarehusdirectionen anmodas att följa de i
Riksens Ständers Banque vedertagne utlåningsprinciper utan att binda
dem händerne genom några särskildte föreskrifter. Hvad sluteligen Hr
Statssecreteraren Wadenstiernas project angingo att genom underdånig
ansökning hos Kongl. Maijst:t söka utvärcka någon mera activité i
utsökningsärender och någon tillskantzning af säkerhet för de långifvande i
allmenhet, så vore det väl ett nyttigt ämne. Men han frugtade, att sådant nu
i anseende till riksdagens nära annalckande slut icke kan af R. o. A. så
utarbetas, som vederbör.
Härmed förenade sig äfvenledes Frih. von Essen, Friedrich Ulrich.
Och på gifven proposition af Hr Grefven och Landtm, bifölls den
12 § med den ändring i anseende till det projecterade utlåningsreglementet,
att Riddarehusdirectionen må äga frihet bevilja lån utaf riddarehuscassan
på fast ägendom i städer och på landet enligt de låningsgrunder, som i
Riksens Ständers Banque följas; dock att dervid alla möjeliga försigtighetsmått
så vid värderingarnes som inteckningsbevisens granskande iackttages.
13 §. Angående Adelige Cadettescholans nuvarande fond, 6000 riksdahler
specie, och att dessa medel, som i riddarehuuscassan innestå, måtte
under särskildt redo och räkning förvaltas och 6 proc. interesse deraf
beräknas.
Denne § bifölls.
14 §. Angående frihet för Halmstads och Musicaliske Academiens Lotteriedirectioner
att få nyttja Secrete Utskottssalen till deras lotteriers
dragning mot 50 d:r k:mt hyra af hvardera i månaden och att Directionen
borde söka få förhögning på hyran.
Bifölls.
15 §. Angående nödvändigheten af en ny matrickels utgifvande och
Riddarhusutskottets relation. Storskiftet.
393
sättet till dess inrättning; berättandes utskottet, att Håfjunckaren och
Riddarehuscantzlisten Schönfeldt åtagit sig att derom besörja.
Denne § bifölls.
16 § innehöll en berättelse om hvad utskottet vid innevarande riksdag
kunnat tillgiöra vid de ännu oafgiorde adelskapstvister; jämte tillstyrckande,
det Directionen måtte anmodas att med de återståendes afgiörande
fortfara efter riksdagen. Och att några ätter, hvilckas existence icke på
sätt, som vederbör, blifvit documenterad och emot hvilckas existence
stora tvifvelsmål upkommit, måtte dessförinnan genom intimation i gazetterne
åläggas att närmare bestyrka sina ingifne genealogier.
Denne § bifölls äfvenledes.
17 § angeck tillstyrckande, det måtte Riddarehusdirectionen vara för
framtiden componerad af trenne classer, likasom sielfva ståndet, nemligen
1 af hvarje classe, öfverdirecteuren oberäknad. Dock att sådant för denne
gång icke måtte föranleda till någon obehaglig ömsning med de nuvarande
herrar riddarehusdirecteurerne, hvilcka så värdigt upfyldt sitt åliggande till
R. o. Ars högsta nöje.
Hr Grefven och Landtm, begärte, att innan denne § till afgiörande
företages, som torde fordra en lång deliberation, R. o. A. nu förut ville
tillåta Lagmannen Frih. Reuterholm att upläsa och justera den underdånige
ansökning, R. o. A. i stöd af dess Besvärsutskotts hemställande funnit
skäligt giöra hos Kongl. Maijstrt angrde någon viss förklaring öfver storskiftsdehlningar
och den derom utkomne Kongl. Maijstrts nådigste förordning,
hvilcken ansökning bemälte Hr Lagman åtagit sig att upsättja.
Härtill samtycktes.
Och upläste derefter Lagmannen Frih. Reuterholm åfvannämde expedition.
Sedan densamma var till ända läst, ärindrade
Hr von Stockenström, Gustaf, det han för sin deel tyckte, att
man kunde re tranchera alt, hvad som icke på något sätt rörer säterier och
frälseägendomar, ty det tillhörer R. o. A. att bevaka och tala före men icke
de öfrige, och vore det således onödigt att orda derom.
Frih. Reuterholm, Gustaf, ärindrade, att utom det Adelen kan lika
så väl som bönder besittja skatte, så vore det illa tänckt af R. o. A., om de
skulle lemna alt annat i denne sak orördt och blott yrka, hvad de funno
ländande sig sielfva till förmohn. Han trodde, att då R. o. A., enär denne
saken förra gången var före, hade gilladt hans principer, borde han på
deras befallning upsättja expedition derefter, och det hade han giort;
lemnandes för öfrigt nu R. o. A. sielfve att dömma, om något är stridande
mot beslutet eller ej.
26-10-307
Om Riddarehusdirectionens
fördelning
i
classer.
Om storskiftsdelningen.
Om Riddarehusdins
fördelning
i
classer.
394 1779, jan. 23. Riddarhusdirektionen.
Uppå Frih. von Essens tillstyrkande, det måtte R. o. A. förblifva vid
sitt förra i saken tagne beslut, med hvilcket denne expedition vore conform,
och uppå Hr Grefvens och Landtm: s föreställning, att denne nu
af Frih. Reuterholm justerade expeditionen blott vore en underdånig ansökning
att afgifvas till Kongl. M:t och aldrig kunde bli genast en lag, innan
vederbörande ämbetsmän och collegier deröfver blifvit hörde,
blef samma expedition nu antagen och gillad (Bil. 37).
Frih. Reuterholm, Gustaf, gaf derjämte tillkänna, det han projectevis
hade författadt en annan expedition till Kongl. Maijst:t ang:de en
intermediaire storskiftsrätts tillförordnande i Finland, hvilcket ämne likasom
det förre voro af största vigt och angelägenhet. Han bad derföre att nu
få upläsa detsamma, då på händelse af bifall denne expedition kunde i
sammanhang med den förre till Kongl. Maijst:ts nådigste afgörande afgifvas.
Men detta nya ämne begärtes af flere ledamöter att vila på bordet.
Hvarefter det förra ämnet ang:de Riddarehusdirectionens tillförordnande
nu åter kom under deliberation.
Hr von Qvanten, Carl, tyckte det vara så ganska naturligt, att
Directionen bör ikläda sig en lika form med den corps, hon representerar,
hälst då sådant med lika lätthet kan exequeras, att han holt före onödigt att
anföra skälen dertill vidare.
Det enda, som torde vara någon skiljacktighet underkastadt, vore till
äfventyrs frågan, till hvad antal de af hvarje classe böra determineras. Han
för sin deel fandt, det borde de utom öfverdirecteuren fixeras till sex,
tvenne af hvarje classe, på det de måtte sinsemellan kunna alternera vid
händelse af siukdom och andra hinder och sysslorne ej komma att studsa
genom för knapt antal directeurer; och trodde, att R. o. A. icke lära
behöfva så noga see på den besparing, som genom indragning af directeurskapen
kan vinnas.
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, kunde icke finna något skäl att
öka herrar directeurernes antal nu emot förr, då giöromålen snarare af- än
tilltagit. Han trodde det vara tillräckeligit, om den af Riddarehusutskottet
gifne planen fölgdes, så att en directeur af hvarje dass utnämdes, öfverdirecteurskapet
oberäknadt, som så hädanefter som hittills icke lärer kunna
lemnäs i värdigare händer än Hans Excellence Riksrådet Gref Fersens,
som aflagt så många prof af sitt nit för R. o. A. Att öka directeurerne till 6
ansåg han vara ganska onödigt.
Hr Leijonmarck, Gustaf Adolph, hade förnummit af betänckandet,
att utsktotet etableradt den principen, som skulle en af hvarje dass
Riddarhusdirektionen.
395
till riddarehusdirecteur förordnas men icke någon rubbning eller ombyte
ske med de närvarande directeurer, hvilcka äro så många, som de böra
vara. Han för sin deel biföllo giärna, att directeurernes antal måtte determineras
til tre, en af hvar dass, och att de nuvarande herrar directeurerne
må bibehollas vid sine ämbeten samt ingen ömsning ske, förrän öpning
blifver; om sådant hos R. o. A. vinner bifall; men skulle det vara R. o. A:s
tancka att härom annorlunda förordna, utbad han sig att ytterligare deröfver
få säga sina tanckar.
Hvad öfverdirecteurskapet angingo, så holt han väl före, att det kunde
vara billigt updraga detsamma åt Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen
nu som tillförene, hvilcket han äfven förmodade lärer instämma med
R. o. A:s enhälliga önskan. Dock tyckte han för sin deel, att ett sådant
ämbete, om det skall subsistera, borde i parité med landtmarschalcksämbetet
väljas af Kongl. Maij std.
Frih. Hamilton, Johan Abraham, tillstyrckte R. o. A. att bibeholla
Hans Excellence Riksrådet Grefve Fersen vid öfverdirecttionen och
att välja honom till biträde tvenne directeurer af hvarje classe, och sex in
alles, af hvilcka sex de tre yngste kunna förordnas utan arfvode, på det
riddarehuscassan genom denne nya tillökning ej måtte komma att lida.
Hr Wadenstierna, Carl, bad att R. o. A. icke må taga till misstyckes,
om han fritt sade sine tanckar i närvarande ämne.
Han vore icke emot utan tvertom önskade, att Hans Excellence Grefve
Fersen måtte qvarblifva vid öfverdirecteursskapet, såvida det icke allenast
vore ett tillfälle att derigenom få begagna sig af dess lysande egenskaper
utan och en hederspost för att ännu mera utmärcka dess förtienster vis a
vis R. o. A. Men han kunde icke finna, huruvida ett sådant öfverdirectorium,
hvilcket med Hans Excellence sielf begynt, kunde efter dess afgång
med någon annan återbesättjas, när ett sådant ämbete aldrig förr varit
vanligt eller pröfvadts nödigt.
Hvad åter de ordinarie riddarehusdirecteurerne beträffar, funne han det
vara en nödvändighet att tillsätta tvenne af hvarje classe; ty om hvar dass
skulle kunna i alla mål hafva sin röst, så fordrades, då den ena siuknade
eller annars vore förhindrad, att den andra vore tillstädes. Men sådant
kunde aldrig ske, där classen blott ägde en enda. Ett tillökt antal af tvenne
för hvar dass vore dessutom nyttigt om sommarmånaderne, då en altid
kunde vara tillstädes, under tiden att den andre ägde permission och frihet
att resa. Riddarehuscassan borde derföre icke betungas med nya utgifter
och flere arfvoden, än vanlige varit, ty de trenne yngste, af hvarje classe
en, kunna tiena utan arfvode, så länge och intill dess någon af de arfvode
ägande directeurer afgå, då det dem efter ordningen tillfalla bör.
396 1779, jan. 23. Riddarhusdirektionen.
Hr Hummelhielm, Rudolph Willhelm, trodde åter, att en af
hvarje classe, samt öfverdirecteuren dessutom, vore många nog till en
direction, hvilcken torde hända har 8 a 9 sammankomster om året, och
hvars arbeten hvarcken äro af mycken vidd eller fordra lång tid och
omgång.
Frih. von Essen, Friedrich Ulric, berättade, att Riddarehusdirectionen
hittils altid bestådt af fyra, hvartill R. o. A. vid 69 års riksdag
fogade en place till för Hr Grefve Fersen under namn af öfverdirecteur. De
hade väl aldrig ägt någon så kallad viss lön utan blott ett arfvode, bestående
ifrån urminnes tider enl. en gammal resolution uti en åhm renskt vin.
Men detta arfvode vore dock nu mästadels en 1800 d:r k:mt eller hundrade
riksdahler efter det pris, en sådan åhm vin nu emot förr äger. Häraf kunde
således synas, som vore det ländande till anseenl. utgift för cassan, om
directeurerne till antalet förökas och alla få det vanliga arfovdet.
Till undvikande af sådan utgift och att likafult kunna få ett tillräckeligt
antahl directeurer holt han för bäst vara, om Hans Excellence Riksrådet
Grefve Fersen anmodades att qvarblifva som honoraire öfverdirecteur och
tvenne af hvarje classe utnämdes till directeurer, hvilcka alla sex dela sig
emellan det för fyra directeurer bestådde arfvode eller fyra åhmar renskt
vin.
Öfver föregående Frih. von Essens tancka giorde Hr Grefven och
Landtm, proposition.
Men flere och deribland äfven Frih. De Geer af Löfstad, Carl,
ärindrade, att ett sådant arfvode skulle blifva ganska obetydligt, om det
delades emellan flere, och trodde han det icke passa R. o. A. att minska en
riddarehusdirecteurs vanlige honorarium, som af ålder varit enahanda.
Snarare skulle han då bifalla, att blott en af hvar dass finge åtniuta
honorarium och de öfrige ansees såsom extra ordinarie utan arfvode, till
dess någon af de förra gingo undan.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, ärindrade härvid, att den tiden, R.
o. A. blott ägde tvenne directeurer, bestodos dem en åm hvardera. Utgiften
för cassan var då blott för tvenne åmar vin. Men denne utgift växte till
trenne och sedermera till fyra, alt som directeurernes antal ökades. Ville
man nu considerera, huru med denne tillökning tillgådt, och tillika jämföra
vinets pris i jämförelse med den tiden, då desse arfvoden aldra först
inrättades, så vore det solklart, att de nu varande sex directeurer, om de än
delade sig emellen fyra directeurers arfvoden eller fyra åhmar vin, ägde de
dock i värde mera än de directeurer, som först tillsattes. Han styrkte
således till bifall på den af Hr Grefven och Landtm, giorde propositionen.
Riddarhusdirektionen.
397
Uppå ånyo gifven proposition af Hr Grefven och Landtm, blef 17 § af
Riddarehusutskottets relation och det derutinnan upgifne förslag, att Riddarehusdirectionen
hädanefter bör bestå af classer, nu bifallit.
Dock fandt R. o. A. för godt att öka det projecterade antalet af ledamöterne
till tvenne af hvarje dass och förenade sig dessutom allmänt i den
önskan, att Hans Excellence Riksrådet Hr Grefve Fersen vid sitt innehafvande
öfverdirecteurskap måtte qvarblifva.
Valet till riddarehusdirecteurer utsattes att ske i eftermiddag klockan 6.
Och beslöts, hvad deras arfvode angeck, att de således utnämde sex
directeurer komma att sig emellan dela de fyra förr vanliga arfvodesandelar
af en åm renskt vin hvardera.
Hr Grefven och Landtm, anmälte derefter, att Håfcantzleren och
Commendeuren Frih. Sparre genast lärer ifrån Kongl. Majst:t nedkomma
för att med R. o. A. communicera något ärende; anhollandes derföre Hr
Grefven och Landtm., att R. o. A. ville afbida dess ankomst.
Frih. De Geer af Löfstad, Carl, ärindrade vid det förra ämnet
ang:de Riddarehusdirectionens tillsättande, det R. o. A. lära hafva beslutat
att anmoda Hr Grefve Fersen vid öfverdirectionen qvarblifva, samt att
tvenne directeurer af hvardera classen böra till biträde nu i eftermiddag af
R. o. A. utväljas. Men huru deras arfovden skulle beräknas, derom hade
han icke så noga fattadt R. o. A:s tanckar. Han trodde meningen vara, att
öfverdirecteuren och den ålsta directeuren för hvar dass borde niuta detta
arfvode till godo men den yngre för hvarje dass tiena utan gratification, till
dess han kan succedera den förre. Och frågade, om icke detta varit R. o.
A:s egentelige tancka.
Härtill svarade ganska många med Ja.
Begärandes deröfver propostion.
Men Hr Grefven och Landtm, ärindrade, att saken allaredan vore
afgjord.
Och gaf vid handen, det Håfcantzleren och Commendeuren Frih. Sparre
nu vore ankommen till Riddarehuset, begärandes, det R. o. A. ville besörja
om hans emottagande genom deputerade på vanligt vis.
Riddarehusfiscalen upropade genast 12 ledamöter, hvilcka emottogo
åfvanbemälte Hr Baron och Håfcantzler uti förstugan, ledsagandes
honom på vanligt vis fram på högra sidan af landtmarschalcksbordet.
Och sedan Hr Grefven och Landtm, äskadt liud med klubban,
föredrog Hr Håfcantzleren och Commendeuren Frih. Friedric
Sparre, det han af Kongl. Maij:t i nåder anbefald blifvit att med R. o. A.
nu communicera ett ärende, hvilcket Kongl. Maijst:t i anseende till framti
-
Om Svea
Konungaförsäkran.
398
1779, jan. 23—25. Konungaförsäkran.
den ansedt vara af vigt och behöfva Dess trogne Ständers gemensamma
yttrande och stadgande.
Upläsandes derefter ett utdrag af protocollet, hållit i Kongl. Maijst:s
Rådcammare i dag ang:de hurusom Kongl. Maijst:t där anmält angelägenheten,
att den Försäkran, Svea konung bör gifva, då han upstiger på rikets
trohn, blifver öfverensstämmande med den af Kongl. Maijst:t besvurne
Regeringsform och för alla tider af ett lika och enahanda innehöll. I
anseende hvartill Kongl. M:t nu med egen hand hade upsatt den nådiga
Försäkran, den Kongl. Maij st: t för alla tillkommande Sveriges konungar
trodde kunna antagas, begärandes deröfver enl. 42 § i Regeringsformen
Herrar Riksens Råds underdånige utlåtande, på det målet sedermera med
Riksens Ständer måtte kunna communiceras, hvaröfver Herrar Rikssens
Råd sig jämväl då genast utlåtit, igenkännandes i Kongl. Maijst:ts åfvannämde
proposition en för rikets lugn och säkerhet högst berömlig och
högst nödig omsorg, som både samtid och efterkommande lära ärkänna
och hvarvid Riksens Råd för sin deel ej hafva något i underdånighet att
ärindra.
Sluteligen upläste han åfvanberörde allernådigst projecterade Konungaförsäkran,
sådan som den vid protocollsutdraget var bilagd och härhos
åtföljer, begärandes R. o. A:s yttrande, huruvida de vid samma project
kunna i underdånighet hafva något att ärindra.
R. o. A. syntes med then ömmaste ärkänsla och tacksamhet ansee then
sorgfällighet, Kongl. Maijst:t i detta ämne allernådigst behagadt ådagalägga
till en ständig Konungaförsäkrans stadfästande; hälst framfarne
tiders förfarenhet öfvertygadt, att dess uppsättande och afgifvande varit
ett frö till misshälligheter, altsom den behöft att i något mål ändras och
rättas. Och tycktes altderföre R. o. A. nu med glädje instämma i bifall till
det upgifne projectet, begärandes deröfver en formelig proposition.
Hr Grefven och Landtm, frågade: Bifaller R. o. A. det nu upgifne
projectet till en ständig Konungaförsäkran?
Som besvarades med allment Ja.
Och hördes öfveralt utrop af lefve Konung Gustaf den tredje i flere
omgångar.
Håfcantzleren och Commendeuren Frih. Friedrick Sparre beledsagades
sedermera vid utgången utur R. o. A:s samlingsrum på lika sätt, som då
han blef emottagen och införd.
Och R. o. A. åtskildes kl. 2 eftermiddagen.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
Konungaförsäkran. Riddarhusdirektörerna.
Årl779 den 25 Januarii.
399
Måndag.
Plenum kl. 10 föremiddagen.
Närvarande ordförande uti Hr Grefven Landtmarskallkens frånvaro
Hans Excellence Hr Charles Emil Grefve Levenhaupt.
Sedan R. o. A. intagit sina ställen, anmältes en deputation från Borgareståndet,
12 personer, anförd af Borgmästaren Ekman, som berättade, att
dess stånd med R. o. A. till alla delar instämt såväl uti bifall af Kongl.
Maijits nådige proposition till Riksens Ständer med Svea Konungaförsäkran
för evärdeliga tider som äfven uti de tilläggningar, R. o. A. gjordt vid
ricksdagsbeslutet.
Deputationen afträdde, beledsagad som vid ankomsten af 4 R. o. A:s
herrar ledamöter.
Grefve Fersen, Axel, kunde eij annat än med tacksammaste sinne
emottaga et sådant prof af vänskap, som R. o. A. behagat visa, då de uti
sednaste pleno enhälligt yttradt dess åstundan, at Hans Excellence än
vidare ville åtaga sig öfverdirection vid Riddarehuset. Hans Excellence
försäkrade, at det så hädanefter som hitintills skulle vara dess största nöje
at uti möijeligaste måtto söka befrämja Höglåfl. R. o. A:s bästa. Ock som
Hans Excellence åtoge sig Riddarehusets ärender, trodde Hans Excellence
sig tillhöra att föreställa, det han förmodade, R. o. A:s tanka vid Riddarehusdirectionens
tillökande med trenne ledamöter eij vore at dymedelst
afskaffa eller förminska det honorarium, directeurerne ifrån ällre tider och
alt sedan Riddarehusets första inrättning ägt. Det vore af så ringa betydenhet
och kunde utan någon särdeles tunga för riddarehuscassan bibehållas.
Hans Excellence tillstyrkte således R. o. A. at bibehålla sin direction,
äfven dem som denne riksdag blifvit tillökte, vid det vanlige honorarium af
en åm renskt vin för hvardera.
Hvaruppå Hr Grefven och Ordföranden gjorde proposition, som
med Ja allmänneligen besvarades, ock expedierades härom till Riddarehuscontoiret
följande extractum protocolli:
S. d. Kom hos R. o. A. uti öfvervägande i anseende till Riddarehusdirectionens
ökande, hurusom det vanlige honorarium af en åm renskt vin för
hvar ock en af directeurerne äfven borde komma de nu tillökte trenne
herrar directeurer till godo. Ock fant R. o. A. för godt at låta förblifva
dervid, at hvar ock en af herrar riddarehusdirecteurerne så hädanefter som
Deput. från
Borg.st:t om
Kon.försäkr.
och riksdagsbeslutet.
Om riddarehusdirecteurernes
honorarier.
Deput. från
Prästeståndet
om Kon.försäkran
och
riksdagsbeslutet.
Från Bondeståndet
i samma
ämne.
Riksdagsbeslutets
justering.
Ridderskapet
och Adeln kallas
på Rikssalen.
400 1779, jan. 25. Konungaförsäkran. Riksdagsbeslutet.
hitintills årligen undfår honorarium af en åm renskt vin, hvilket gjenom
utdrag af protocollet Riddarehuscontoiret skulle föreständigas. Ut supra.
Anmältes en deputation från Prästeståndet, 8 perssoner, som emottogs
och inträdde, anförd af Biskoppen Hr Doctor Cellsius, som lika med
Borgareståndet berättade, at Prästeståndet instämt med R. o. A. uti bifall
af Kongl. Maij:ts nådige proposition rörande Konungaförsäkran jämte
förändringen af 3 § uti riksdagsbeslutet. För öfrigit recommenderade sig
Prästeståndet hos R. o. A. och afträdde, beledsagad som vid ankomsten.
Härefter anmältes och infördes en deputation från Bondeståndet, anförd
af Per Andersson, som berättade, at Bondeståndet lika med de öfrige
respective stånden bifallit Kongl. Maij:ts nådige proposition af Svea Konungaförsäkran,
jämte hvad som anginge förändringen af 3:die § uti riksdagsbeslutet.
Bondeståndet recommenderade sig för öfrigit hos R. o. A.,
afträdde beledsagad som vid ankomsten.
Hr von Nackreij anmälte at för R. o. A. få justera det svar, som
Kongl. Maij:t i underdånighet skulle aflämnas från Riksens Ständer rörande
Svea Konungaförsäkran, hvarvid R. o. A. eij något hade at påminna.
Grefve Fersen, Axel: At sedan de andre stånden ingått med R. o. A.
i den projecterade förändringen af 3:die § uti 1779 års riksdagsbeslut,
kunde nu altsammans rörande samma beslut hos R. o. A. blifva justerat,
som skedde, och [hade]1 dervid ingen något vidare at påminna.2
Äfven justerades angående realisationen, hurusom de 3:ne ståndens
bancofullmägtige framdeles komma at sig förhålla i hvad som dervid angår
Banquens deltagande.
Anmältes från Kongl. Maij:t 2:ne Kammarherrar, Grefve Posse och
Bengt Sparre, som begjärte företräde, till hvilkas emottagande deputerades
6 st. af R. o. A:s herrar ledamöter at ute på trappan gå förbemälte
Herrar Kammarherrar till mötes, inkom och framträdde till landtmarskalksbordet,
hvarefter Herr Grefven och Ordföranden äskade ljud.3
Kammarherren Grefve Posse gaf tillkänna Kongl. Maij ris nådige hälsning
till R. o. A. jämte befalning, at R. o. A. i morgon efter slutad
gudstjenst i Storkyrkan skulle infinna sig på Kongl. Slottet uti Kongl.
Maij ris audiencerum för at derifrån vara följaktige uti Kongl. Maij ris höga
suite uppå Rikssalen, samt at Kongl. Maijri inviterade 50 af R. o. A:s
1 Konceptprotokollet.
2 Adelns underskrifter vid 1779 års riksdagsbeslut tryckt som Bil. 38.
3 Konceptprotokollet: ... mötes och sedan bemälte Kammarherrar inkommit och
framträdt til landtmarskalksbordet, äskade Herr Grefven och Ordföranden ljud.
Riddarhusdirektörer.
401
ledamöter at efter slutad ceremonie i morgon spisa middag på Kongl.
Slottet uti så kallade Nedre Rådssalen.
Hr Grefven och Ordföranden betygade på R. o. A:s vägnar deras
underdåniga vyrdnad och tillgifvenhet at uti alt efterkomma Kongl. Maij:ts
nådigste befallning.
Hvarefter förenämde Herrar Kammarherrar afträdde, beledsagade som
vid ankomsten.
Uplästes de förledne gårdags hällne protocoller vid valen till riddarehusdirecteurer,
som in originalii lades till handlingarne, sedan R. o. A. hade
inhämtadt, hvilka herrar och män till riddarehusdirecteurer blifvit utsedde
och valde; ock voro nemi. af
Första eller herreclassen.
Håfintendenten och Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden Högvälborne
Grefve Hr Fredric Adolph Ulr. Cronstedt.
Håfmarskallken hos Hännes Maij:t Drottningen och Commendeuren af
Kongl. Maij:ts Nordstjerneorden Högvälborne Hr Baron Christ. Manderström.
Andra eller riddareclassen.
Generalmajoren och Riddaren af Kongl. Svärdsorden Välborne Hr Hans
Hinr. v. Post.
Capitain och Riddaren af Kongl. Svärdsorden Välborne Hr Adam Stålhammar.
Tredje eller svänneclassen.
Statssecreteraren och Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden Välborne
Hr Carl Wadenstierna.
Revisionssecreteraren Välborne Hr Nils Wilh. Marchs von Wurtenberg.
Ock beslöts at gjenom utdrag af protocollet Riddarehusdirectionen härom
behörig underrättelse meddelas skulle.
Ankom Kongl. Maij:ts nådige befallning om anslag, i morgon kl. 11 till
Riksens Ständers församlande på Rikssalen jämte påminnelse om renskrifningen
af riksdagsbeslutet.
Uplästes Vyrdige Prästeståndets extractum protocolli uti frågan angående
fri religionsöfning, hvarutinnan ståndet reclamerar densamma såsom
privilegiisak enligit Usta § af deras Previlegier ock i anledning deraf
tillstyrka, at afgjörandet häraf må tils vidare uppskjutas.
Riddarehus
directeurer.
Anslag.
Om fri religionsöfning.
Ordning vid
plenum på
Rikssalen.
Riksens
Ständers svar
aflämnas til
Kongl. Maij:t.
402 1779, jan. 25. Plenum plenorum.
Grefve Fersen, Axel, önskade, at sedan Vyrdige Prästeståndet reclamerat
denna fråga såsom en privilegiisak, det för framtiden eij måtte
blifva prejudicat in ratio statu, at trenne stånds beslut kan öfverända kasta
det Qerdes privilegier; tillstyrkte för öfrigit, at R. o. A. förblifver vid deras
uti denne fråga förut tagne beslut, hvillket allmänneligen gillades.
Hr Grefven och Ordföranden påminte, at det nu vore tiden, då enl.
Kongl. Maij:ts nådige befallning R. o. A. jämte de öfrige stånden borde
Kongl. Maij:t till mötes på Rikssalen in pleno plenorum sig infinna för at i
underdånighet aflämna deras författade tankar öfver de propositioner,
Kongl. Maij:t dem i nåder vid riksdagens början till öfvervägande öfverlämnat;
hvarföre deliberationerne nu för i dag här afstannade och R. o. A.
begåfvo sig upp till Rikssalen.
Sedan Hans Exellence Hr Grefven och Ordföranden med landtmarskalksstafven
i handen, Ärkebiskåppen och de öfrige Talemännen för
Borgare- och Bondestånden derstädes innom skranket intagit sina ställen,
R. o. A. sina bänkar till höger samt de andre trenne, Präste-, Borgare- och
Bondestånden, till vänster om gången i sahlen, som var på samma sätt
inrättad som vid riksdagens början den 31 sistl. October, då in pleno
plenorum Riksens Höglåf. Ständer der äfven voro församlade, fast nu med
den tilläggning at till höger om tronen var Hans Kongl. Höghets Kronprintsens
stol placerad, inkomm Kongl. Maij:t från Dess rum den vanliga vägen
gjenom Råds- och Riddaresalarna trappan utföre, företrädd och beledsagad
i samma ordning som förenämnde den 31 October, utom det at Hans
Kongl. Höghet Hertigen af Östergöthland förmedelst opasslighet nu var
frånvarande.
Sedan Kongl. Maij:t satt sig på tronen, intog äfven Hans Kongl. Höghet
Hertigen af Södermanland sin stol ock likaledes Herrar Riksens Råd.
De öfrige af den kongl, sviten voro placerade, som protocollet af förenämnde
den 31 October förmäler.
Kongl. Maij:t äskade ljud och tilltalte Riksens Ständer på följande
sätt.
Välborne, Ädel och Välbördige, Ärevördige, Vördige, Väl[l]ärde,
Äreborne, Förståndige, Välaktade, Hedervärde, Redelige, Gode
Herrar och Svenske Män.
Orsaken, hvarföre jag i dag kallat Eder hit, är at få afhöra Edert yttrande
öfver de propositioner, jag Eder vid riksdagens början till öfvervägande
öfverlämnade, ock förmodar, at I nu dermed ären färdige.
Härpå framträdde först Hans Exellence Hr Grefve Levenhaupt till
Kongl. Maij:ts tron ock till Kongl. Maijits egen höga person aflämnade på
Plenum plenorum.
403
R. o. Ars vägnar deras underdåniga yttrande på för omnämnde propositioner,
hvar ock en uti sitt convolut, hvarefter de öfrige ståndens Ta lemån
likaledes å deras stånds vägnar.
Härpå äskade Kongl. Maijrt ånyo ljud, då Håfcantzelleren på
nådig befallning begynte at upläsa:
1 :o. Riksens Ständers författade tilläggning vid Svea Konungaförsäkran.
Kongl. Maijrt betygade härvid sit höga nådiga välbehag och fägnad
deröfver, at Riksens Ständer nu för evärdeliga tider stadfäst denna Svea
Konungaförsäkran enl. [40 och 42] §§ Regeringsformen.
2:do. Uplästes R. o. Ars yttrande angående tjenstehjonsstadgan ock
derefter de andre ståndens.
3:tio. R. o. Ars yttrande angående executionsvärkets förbättrande; äfven
derefter de andra ståndens.
4:to. Uplästes R. o. Ars yttrande angående fri religionsöfning samt
derefter de andre ståndens.
Kongl. Maijrt försäkrade härpå Riksens Ständer at jämföra och med
all granlagenhet öfverväga dessa deras underdåniga tankar ock at Kongl.
Maijrt vore öfvertygad, at för honom Riksens Ständer hade det fulla
förtroende, at alt efter deras önskan skulle blifva expedierat.
Siuteligen behagade Kongl. Maijrt uti nådigaste ordalag yttra sin ömma
erkänsla och välbehag för den nit och tro, han under framfarne riksdag hos
Riksens Ständer förnummit, och särdeles den kärlek, han hos dem funnit
för sin Son, som med den Högstes bistånd Kongl. Maijrt vill upfostra
enligit det höga och nådiga tankesätt, Kongl. Maijrt sjelf hyser. Men som
en örn fader både för honom och alla Svea rikes trogna undersåtare ock
emedan hans lott ändå alltid blifver stor nog, så kunde Kongl. Maijrt eij
tillåta, at Riksens Ständer ginge öfver sin förmåga för långt uti deras
ömhet, utan eftergaf af de trihundradetusende riksdaler, som Riksens
Ständer anslagit till faddergåfva, ethundradetusende, med önskan at denne
eftergift i synnerhet måtte träffa de mäst behöfvande af Kongl. Maijrts
trogna undersåtare.
Kongl. Maijrt önskade för öfrigit Riksens Ständer samt och synnerligen
den Högstes nåd och välsignelse.
Klockan var nu 1/2 till 3 eftermiddagen, då Kongl. Maijrt begaf sig
tillbaka till sina rumm i samma ordning som vid ankomsten.
Hans Exellence Gref Levenhaupt gaf teckn med stafven och Riksens
Ständer skilljdes åt.
In fidem protocolli
M. Kirstein.
Kgl. Mrt efterger
en del
af faddergåfvan.
404
1779, jan. 25. Plenum plenorum.
År 1779 den 25 Januarij.1
Måndag.
Klockan 11 förmiddagen.
Voro inför Hans Kong. Maijst:t vår Allernådigste Konung och Herre
Gustaf III
på Rikssalen i det Kongelige Slottet församlade
Hans Kongl. Höghet Hertig Carl af Södermanland,
Kongl. Maij:ts och Riksens Herrar Råd och samtelige Sveriges Rikes
Ständer
Ridderskapet och Adelen, anförde
af Hans Excellence Hr Grefve Charles Emil Levenhaupt, Commendeur
af Kongl. Maj:ts Svärdsorden, emedan Landtmarskalcken Grefve Saltza
var hindrad af opasslighet,
Prästerståndet, anfördt
af Ärkebiskoppen Doctor Carl Fredrik. Mennander,
Borgareståndet, anfördt
af des Taleman Rådmann Carl Fredric Ekerman,
Bondeståndet, anfördt
af des Taleman Anders Matsson.
I alt blef samma ordning iakttagen, som då Kongl. Maj:t holt plenum
plenorum med Riksens Ständer den 31 nästl. October och den 20 i denna
månad.
Efter gifvit slag med klubban öpnade Kongl. Maj:t sammanträdet
med detta nådiga yttrande.
Välborne etc. etc.
Ämnet, hvarföre jag i dag sammankallat Eder, är att jag väntar Edre
återstående svar på de propositioner, jag giordt Eder, och deribland uti de
oeconomiske ärender, öfver hvilka jag begärt Edre råd och utlåtande.
Hr Grefve Levenhaupt framträdde i underdånighet inför thronen och
anmälte i lika underdånighet, at Riksens Ständer ej kunnat anse än med
den ömaste erkänsla den sorgfällighet, Kongl. Maj:t ådagalagt för fäderneslandets
tillkommande lugn och des lagars oryggelige bestånd, då Kongl.
Majit behagadt meddela Riksens Ständer Des nådiga proposition af d. 23 i
denna månad om en ständig Konungaförsäkrans stadfästande för alle till
-
1 Riksdagsacta 1778—1779, vol. 2.
Plenum plenorum.
405
kommande Svea och Götha konungar, hvilken med den som af Kongl.
Maj:t sjelf vid den lyckeliga regementsförbätringen är gifven, aldeles instämmer,
endast med förändring af hvad till Kongl. Maj:t allena i den tiden
lämpas kunnat. Riksens Ständer hade således med fullt upsåt och välbetänkt
råd antagit denna Försäkran att vara Svea och Götha konungars
Försäkran såväl vid deras anträde till regementet som ock vid deras
kröning och den enda, hvar svensk konung till sine undersåtare öfverlämnar
utan någon tilläggning, minskning, rubbning eller ändring.1 Och hade
Hr Grefven nu den nåden att till Kongl. Maj:t i underdånighet aflämna
Riksens Ständers underdåniga svar af denna dag, vid detta protocoll bilagdt
(Bil, 39), på Kongl. Maj:ts ofvannämde höga proposition jämte R. o.
A:s särskilda underd. utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner
af den 31 Octobr. förledit år ang:de en ny tienstehionsstadga (Bil.
35) och enskildta creditens uphjälpande genom färbättring i executionsverket,
2 varandes R. o. A:s yttrande i det förra ämnet daterat den 12 i denna
månad och i det sednare den 19 föregående Decembr. Åtföljt af en underdånig
skrifvelse af denna dag (Bil 40).
Likaledes aflämnade i Kongl. Maj:ts egen höga hand Ärkebiskopen och
de öfrige Talemännen hvardera i sin ordning de af hvardera ståndet särskildt
afgifne underdånige utlåtanden öfver desse ämnen. Prästeståndets
voro bägge af detta datum. Angående tjenstehjonsstadgan var Borgareståndets
yttrande äfven af denna dag och Bondeståndets af den 20 i denna
månad; angående executionsverket Borgareståndets daterat den 22 huius
och Bondeståndets af den 25 Novembr. förl. år. Det ena och andra åtfölgdes
af de Riksens Ständer tilstälde originale rådsprotocollerne i förra
ämnet af den 11 Februarii 1774 samt 20, 22 och 26 Octobr. 1778 och i det
senare af den 17 och 19 Octobr. förledit år, på sätt altsammans vid detta
protocoll bilagdt finnes.
Sedan Kongl. Maj:t gifvit teckn med klubban, upläste Hofcantzleren
Riksens Ständers ofvannämde svar angående Konungaförsäkran.
Hvarefter Kongl. Maj:t täcktes yttra, med hvad fägnad Kongl. Majit
såg denna til rikets lugn för alla tider så mycket bidragande angelägenhet
vara grundad på en inbördes öfverensstämmelse emellan Kongl. Majit och
Riksens Ständer samt således förklara denna stadfästade Svea och Götha
Konungaförsäkran enligt 40 och 42 §§ uti Regeringsformen för evärdelig
lag.
1 Tryckt i Sveriges regeringsformer 1634-1809 samt konungaförsäkringar 1611 —
1800, utgifna af E. Hildebrand, s. 267 f.
2 Identiskt med Bil. 27, dock har ordet Lagutskottet utbytts mot Ridderskapet och
Adeln.
Riksens
Ständ :s svar
aflämnas til
K. M:t.
406 1779, jan. 25. Religionsfriheten. Dep. till konungen.
1617 års riksdagzordning.
Deputation til
Kongl. Maijit.
På nådigste befallning upläste Hofcanzleren derefter 1:o Ridderskapets
och Adelens, 2:do Prästerståndets, 3:o Borgareståndets och 4:o Bondeståndets
yttrande öfver tjenstehionsstadgan samt 5:o Ridderskapets och
Adelens, 6:o Prästerståndets, 7:o Borgareståndets och 8:o Bondeståndets
utlåtande angående executionsverket.
Kongl. Maj: t förklarade sig hälst hafva önskat, at då Riksens Ständer
ingått uti så skiljaktige meningar öfver desse ärender, med dem hade
kunnat förhållas efter 1617 års Riksdagsordning och en gemensam rådplägning
til jämkning deruti inför Kongl. Maj:t nu anställas. Men som tiden
redan var inne, då riksdagen borde slutas, gjorde Kongl. Maj:t sig öfvertygad,
det Riksens Ständer hade för honom det fulla förtroende, at Kongl.
Maj:t ändå ville jämnföra och öfverväga hvardera ståndets underdåniga
tankar vid de författningars fastställande, som Kongl. Maj:t framdeles i
nåder låter utfärda uti desse till Riksens Ständer endast til utlåtande
remitterade ärender.
Kongl. Maj:t meddelade deruppå Riksens Ständer Des nådiga svar och
bifall till deras underd. proposition uti en i går eftermiddagen af deras
Talemän aflämnad underdånig skrifvelse (Bil. 41) om frihet för främmande
af andra religioner at få i riket inflytta och härstädes utan hinder idka deras
religionsöfning.
Riksens Ständer inhämtade den vidare restriction, som Kongl. Maj:t
fant härvid nödig, då detta höga svar på nådig befallning afHofcantzleren
uplästes; hvarefter Kongl. Maj:t i nåder tillstälde Hans Excellence
Hr Grefve Levenhaupt et i nåder undertecknadt exemplar deraf (Bil. 42) at
ibland Ständernes handlingar förvaras, likasom Kongl. Majits eget höga
utkast är vid detta protocoll bilagdt.
Innan upträdet på Rikssalen hade en talrik Riksens Ständers deputation,
anförd av Grefve Göst. Axelsson Sparre till Söfdeborg, i Kongl. Maj:ts
egna händer i Des sängkammare öfverlämnat trenne deras underdåniga
skrifvelser, den ena innehållande underdånigste tacksägelse för den genom
Kongl. Majits åtgjärd verkstälde realisation, den andra rörande 100000
rd:rs öfverlämnande til Hennes Kongl. Majit Drottningen och den tredje
angående faddergåfva för Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, en ersätttning
för Kongl. Majits utgifter vid detta tillfälle, hemgift för Hans Kongl.
Höghet Hertig Carl af Södermanland och tilökning på Kongl. Majits egne
så kallade handpenningar samt et frivilligt sammanskott til dessa höga
ändamål i sex års tid, och i underdånighet upgifne utvägar, huru sistnämde
tilökning äfven sedermera och alt framgent årligen må kunna utgå.
Eftergift på faddersgåvan. 407
Kongl. Maj: t yttrade sig i afseende på det ena och andra sluteligen i
följande nådiga ordasätt.
Innan jag slutar vår sammankomst i dag, tillåten mig, Gode Herrar och
Män, at yttra för Eder min ömaste erkänsla. Om Ständers möten förra tider
varit tecknade med stora hvälfningar, stundom med ärofulla krig, med
segrande freder, stundom åter med olyckor med inbördes tvedräkt, med
misstankar emellan konung och folk, så är detta utmärkt af inbördes kärlek
och förtroende emellan Eder och mig. De nya prof, jag fått i dag af Eder
tillgifvenhet, då Edre deputerade innan mitt upträde på Rikssalen öfverlämnadt
mig Edre skrifvelser, som angå en älskad Gemål, en kär Broder
och mitt förstfödda Barn, det Barn, som Ni inför Herrans altare uptagit för
Edert, till dess stunden kommer, då han skall blifva Eder far. Dessa nya
prof, säger jag, af Edert tankesätt för mig och mitt hus rörer mig på det
ömaste och ökte, om det vore möjeligt, den kärlek, jag för Eder, mine käre
Undersåtare, altid burit. Den skall jag fortplanta, den skal jag med all
omsorg befästa i det Barns hjärta, som Försynen mig gifvit, at en gång
upträda efter mig på den thron, jag innehafver. Måtte han svara mot Eder
kärlek, mot det hopp, Ni ägen rätt at af honom vänta.
Men Gode Herrar och Män, då I upfyllen Eder plikt, bör jag ej glöma
min och som Eder och Hans gemensamma fader ej tillåta, at I glommen
Eder sjelfve, då I tänken på honom.
Om Gud lämnar mig honom, blifver hans lott nog stor. Den blifver vist
den ädlaste, om han förtjänar, om han bibehåller den kärlek, I honom nu
visen. Den kan ej öfvervägas af de största skatter. Tillåten därföre, at af
hvad I efter gammal sedvana honom tilbudit, jag behåller en del och
återlämnar Eder den andra. Jag eftergifver således af de honom til faddergåfva
förärade trehundrade tusende r:r spec. en summa af etthundradetusende
riksdaler och vill, at denna eftergift af hvad I icke utan tunga kunde
åstadkomma, måtte falla på de minst förmögne och mäst torftige af mine
undersåtare.
Jag önskar Eder för öfrigt den Högstas nåd til et lyckeligt slut på Edre
göromål och förblifver Eder med all kongl, nåd och ynnest altid välbevågen.
Huru Kongl. Maj:ts nådiga vilja vidare var, at denne eftergift skulle
värkställas, och hvilka af Des undersåtare skulle njuta densamma til godo,
täktes Kongl. Maj:t ännu samma dag om aftonen genom et skrifteligt
nådigt förklarande förständiga Riksens Ständer, på sätt den vid detta
protocoll bilagde afskrift utvisar, och sedan hvarje stånd deraf dagen
efteråt erhollit et original, blef detta Kongl. Maj:ts förklarande där upläst
och af Riksens Ständer med djupaste undersåtelig tacksamhet erkändt.
Om eftergiften
af faddergåfvan.
Deput. at upvakta
Kongl.
Huset.
Dep. at spisa
på Slottet.
Riksdagens
slut.
408 1779, jan. 25-26. Faddergåvan.
Kongl. Maj:t begaf sig i den vanlige ordningen ifrån Rikssalen tillbaka til
sine rum, och derefter
åtskildes Riksens Ständer från detta plenum plenorum.
Justerat
på Stockholms Slot den 27 Januarii 1779.
GUSTAF.
Uppå Samteke Riksens Ständers
vägnar under Landtmarskalkens
ok Grefve Magni Brahes frånvaro
C. E. Lewenhaupt.
År 1779 den 26 Januarii.
Tisdag.
Plenum kl. 10 förmiddagen.
I Hr Grefven och Landtmarskalkens frånvaro Ordförande Hans Exellence
Hr Grefve Charles Emil Levenhaupt.
R. o. A. intogo sina ställen ock uplästes Kongl. Maij:ts nådige förklaring
och nådiga villja, huru det borde förhållas med fördelningen af den eftergift,
Kongl. Maij:t i går på Rikssahlen yttrade, på den summan, som
Riksens Ständer anslagit till faddergåfva för Hans Kongl. Höghet Kronprinssen,
hvilket höga document finnes bilagt vid handlingarne till detta
protocoll.
Hr von Quanten yrkade, at en deputation till Kongl. Maij:t borde
afgå för at ådagalägga R. o. A:s underdånigaste tacksamhet för denne
Kongl. Maij:ts faderliga ömhet emot de arma och minst förmögna af Dess
trogna undersåtare; men som dertill numera eij vore någon tid öfrig, så
anmodades Hr Grefven och Ordföranden at uti sitt underdåniga tal till
Kongl. Maij:ts på Rikssalen äfven låta detta inflyta.
Upropades deputerade, som hos den Kongl. Famillen skulle aflägga R.
o. A:s afskedscompliment.
Äfven de 50, som efter slutad ceremonie skulle spisa på Kongl. Slottet.
Anmältes, at de bägge härhållderne, som under procession skulle gå
framför R. o. A., nu vore ankomne, nemi. Andra Secreteraren uti Presi
-
Lantmarskalkens tal.
409
dentcontoiret i Kongl. Maij:ts Canzelli Hr von Mollzer och Canzellisten
Hr von Rosenblad, som lämnades inträde.
Hr Grefven och Ordföranden berättade, at han fått underrättelse,
det de andre tre stånden redan voro upgångne till Kyrkan, hvarföre nu
vore tid för R. o A. at äfven begifva sig dit, som skedde i den ordning, vid
handlingarne bifogade ceremonial närmare utvisar.
Sedan i Kyrkan gudstjensten var förbi, begaf sig R. o. A. upp till Kongl.
Maij:ts rum at derifrån i Kongl. Maijrts höga suite vara Kongl. Maij:t
följaktige på Rikssalen, hvarest Hr Grefven och Ordföranden stadnade
innom skranket och R. o. A. intogo de 58 bänkar, som för dem voro
utsedde till höger om gången.
Enär Kongl. Maij:t satte sig på tronen, äskades ljud af Hr Riksrådet och
Riksmarskalken1 med riksmarskalksstafven, hvarpå Kongl. Maij:t
hällsade Riksens Ständer med et kort och nådigt tal m. m.
Sedan alt på Rikssalen var förbi, återkommo R. o. A. på Riddarehuset
kl. 1/2 7 om aftonen uti samma ordning, som de afgingo till Kyrkan; då
Hans Exellence Hr Grefven och Ordföranden, sedan han med et kort
tal afskedadt de båda härhållderne ock å R. o. A:s vägnar tackat dem för
deras i dag hafde möda, aflämnade landtmarskalksstafven, med hvilken Hr
Grefven och Ordföranden hade nådig befallning att gjenast upkomma till
Kongl. Maij:t, hvarvid Hr Grefven å Hr Grefven och Landtrms vägnar,
som af skiukdom i dag varit frånvarande, androg följande af Hr Grefven
och Landtm, sjelf författadt tal, nemi.:
Högvälborne, Välborne Herrar,
Höglåflige Ridderskap och Adel.
Vij sluta i dag en riksdag, den kortaste, den enigaste, som blifvit hållen
innom 50 år, en följd af vårt nuvarande sälla regeringssätt.
De författningar, vår store Konung tagit i samråd med Dess trogne Råd
och Ständer såväl i lagskipningen som penningeväsendet samt om Banquens
säkerhet och förkofran jämte flere för fäderneslandet nyttiga stadgar,
bereda för oss och våra efterkommande en ännu lyckeligare framtid.
R. o. A. har i synnerhet orsak att glädia sig öfver denna riksdag, ty de
har hördt och sedt en stor Konung räkna sig ibland deras ledamöter samt
stigit ned af tron för at sjelf föra ordet uti R. o. A:s öfverläggningar och
tillåtit dem at inför sig säga deras tankar utan fruktan, et bevis af en laglig
frihet. Denne nåd och för R. o. A. så ärefulla händelse är tecknad i våra
1 Se protokollet vid plenum plenorum sid. 413.
Landtmarskalksstafven
lämnas til Kgl.
Maij:t.
Landtmarskalkens
tal.
27-10-307
Om honorarium
för
Landtmarskalken.
410 1779, jan. 26. Lantmarskalken.
protocoller och bör af oss med underdånigaste vördnad ihågkommas, så
länge vij lefva.
Det enda, jag önskar, at R. o. A. ville glömma, så vore det, ifall jag
begått något fel. Den Högsta är mit vitne, at det eij skedt uppsåteligen utan
at jag på alt upptänkeligit sätt sökt fullgjöra min nådiga Konungs
befallningar samt bevaka R. o. A:s rätt och väl.
R. o. A. lämnas nu frihet at efter behag förfoga sig hemm ifrån detta
riksmöte, som härmed är slutadt.
Jag är öfvertygad, at hvar ock en ädelsint Riddersman förkunnar för våra
hemmavarande medbroder vår sällhet ock tillika med dem glädjas öfver
våra lyckeliga tider.
En för mig vid detta tillfälle olyckelig åkommen sjukdom hindrar mig at
perssonligen försäkra, det jag af upriktigaste hjerta önskar R. o. A:s
välgång, samt anhålla at beständigt få vara innesluten i deras vänskap.
H. H. von Saltza.
Hr Lilljehorn anmälte, hurusom det vid förra riksdagar alltid varit
vanligit, at landtmarskallken af Riksens Ständer blifvit ihågkommen med
något honorarium, sorn varit svarande emot den myckna möda och omsorg,
detta så vigtiga embetet medförer. Men som sådant denne gången eij
stöde uti Riksens Ständers makt, så önskade likväl Hr Öfversten, at hos
Kongl. Maij:t R. o. A. sådant i underdånighet ville anmäla genom sin
nuvarande Ordförande, på det Hr Grefven Generalen och Commendeuren
af Kongl. Maij:ts Svärdsorden med stora korset von Saltza, som med så
utmärkt värdighet vid nu öfverståndne riksdag fört landtmarskalksstafven,
eij måtte sakna något vedermäle hvarken af den hvärkeliga aktning och
tillgifvenhet, som R. o. A. för honom bära, eller hvad dess företrädare vid
detta höga och vigtiga embetet åtnjutit.
Hvarefter allmänneligen begjärtes proposition, hvillken af Hr Grefven
och Ordföranden blef gjord ock enhälligt med Ja besvarad.
Hr Lilljehorn anmälte ytterligare, at vid alla riksdagar varit vanligit,
at R. o. A. anslagit någon liten summa af deras cassa at utdelas till fattiga, i
synnerhet enkor efter
Härvid afbröt Hr Grefven och Ordföranden disscourssen med yttrande,
at han intet hade tillstånd at nu mera tillåta några ventilationer, af
hvad ämne de vara må, utan hade, som förut sagt var, nådig befallning at
gjenast upkomma till Kongl. Maij:t med landtmarskalksstafven; hvarföre
Riksdagens avslutning. 411
Hr Grefven nödgades anmoda R. o. A. at skilljas åt, då kl. nu var 1/2 till 8
om aftonen.
In fidem protocolli
M. Kirstein.
Tisdagen den 26 Januarii 17791
voro inför
Hans Kongl. Maj:t vår Allernådigste Konung och Herre Gustaf den
tredje uppå Rikssalen i det Kongl. Slottet församlade:
Hans Kongl. Höghet Hertig Carl af Södermanland,
Kongl. Maj:ts och Rikses Herrar Råd och
samtelige Sveriges Rikes Ständer
Ridderskapet och Adelen, i Landtmarskalkens ställe anförde af Hans
Excellence Herr Grefve Charles Emil Levenhaupt, Generalmajor och
Commendeur af Kongl. Maj:ts Svärdsorden, i anse[e]nde både til Lantmarskalkens
som och Hans Excelens Grefve Magnus Brahes opaslighet
och frånvaro.
Prästeståndet, anfördt af Ärkebiskopen Doctor Carl Fredric Mennander.
Borgareståndet, anfördt af des Taleman Rådmannen Carl Fredric Ekerman,
samt
Bondeståndet, anfördt af des Taleman Anders Mattsson.
Sedan Kongl. Majit i nåder utsedt denna dag til riksdagens slut och det
genom Rikshärolden i går offenteligen blifvit kungjort; så hade Kongl.
Majit äfven genom anslag å de vanlige ställen låtit sammankalla Riksens
Ständer at sig efter den i Storkyrkan hällne gudstjenst på Rikssalen infinna,
och instälte sig där således Riksens Ständer nu til underdånigste åtlydnad
af denne Kongl. Majits nådiga befallning.
Rikssalen var inrättad som vid riksdagens början den 30 nästledne October
och i alt iakttogs detsamma, som då Riksens Ständer berörde dag
voro på Rikssalen församlade.
Sedan Kongl. Majit inkommit ifrån Des rum öfver inre borggården med
1 Riksdagsacta 1778-1779, vol. 2.
412
1779, jan. 26. Riksdagens avslutning.
Des vid högtidelige tilfällen vanlige suite, satte sig Kongl. Maj:t på
thronen, bakom hvilken sig stäke vederbörande chefs och vakthafvande.
Til höger om densamma stod en stol för Hans Kongl. Höghet Kronprinsen,
och Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland intog sit rum til
vänster.
Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergöthland var opasslig.
Herrar Riksens Råd instälte sig vid sine tabouretter.
Til höger:
Herr Grefve Anders Johan von Höpken, Riddare och Commendeur af
Kongl. Maj:ts Orden.
Herr Grefve Gustaf Adolph Hjärne, Riddare och Commendeur af Kongl.
Maj:ts Orden.
Herr Grefve Erik von Stockenström, Riddare och Commendeur af
Kongl. Maj:ts Orden.
Herr Grefve Ulric Scheffer, President i Kongl. Cantzeliecollegio, Åbo
Academiae Cantzler, Riddare och Commendeur af Kongl. Maj:ts Orden.
Herr Grefve Joachim Beckfriis, Riddare och Commendeur af Kongl.
Maj:ts Orden.
Herr Grefve Christpher Falkengren, President i Kongl. Amiralitetscollegium,
Commendeur af Kongl. Svärdsorden med stora korset.
Herr Grefve Melker Falkenberg, Rikscantzlieråd, President i Kongl.
Fagcommissionen, Lunds Academia: Cantzler, Commendeur af Kongl.
Maj:ts Nordstjerneorden.
Herr Friherre Sven Bunge, Commendeur af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden.
Til vänster:
Herr Grefve Fredric Ribbing, Riddare och Commendeur af Kongl.
Maj:ts Orden.
Herr Grefve Nils Bielke, Öfverstemarskalk hos Hennes Maj:t Drottningen,
Riddare och Commendeur af Kongl. Maj:ts Orden.
Herr Grefve Mathias von Hermansson, Riddare och Commendeur af
Kongl. Maj:ts Orden.
Herr Grefve Maurits Posse. Riddare och Commendeur af Kongl. Maj:ts
Orden.
Herr Grefve Anders Reinhold Wrangell, Commendeur af Kongl. Svärdsorden
med stora korset.
Herr Friherre Carl Sparre, Öfverståthållare i Stockholm, Commendeur
af Kongl. Svärdsorden med stora korset.
Riksdagens avslutning. 413
När Hans Excellence Herr Riksrådet Friherre Sparre, som företrädde
Riksmarskaiksembetet, hvarje gång äskadt ljud med riksmarskalksstafven,
framträdde först Hans Excellence Herr Grefve Levenhaupt i Landtmarskalkens
ställe, sedan de öfrige Talemännen hvar efter annan, och höllö
underdåniga tal til Kongl. Maj:t, under det hvart stånd upstod, så länge des
Taleman til Kongl. Majit höll des tal, och finnes berörde tal trykte vid detta
protocoll bilagde (Bil. 43).
Efter ånyo gifvit tekn upläste Hofcantzleren och Commendeuren af
Kongl. Majits Nordstjerneorden Friherre Fredric Sparre riksdagsbeslutet,
som äfven här är bifogadt.
Som Herr Riksrådet Generalgouverneuren Fältmarskalken, Riddaren
och Commendeuren af Kongl. Majits Orden Grefve Fredric Wilhelm von
Hessenstein, det Helliga] Romerska Rikets Furste, var opasslig, så blef
edens afläggande af honom, hvarom ceremonielet förmäler, icke värkstäldt.
Sidst och efter nytt äskadt ljud med riksmarskalksstafven och sedan alla
i salen uppstått, täktes Kongl. Majit i nåder sluta detta riksmöte och
afskeda Ständerne med det nådiga tal, som likaledes här vidhäftadt finnes
(Bil. 44).
Hvarefter lämnades Hans Excellence Herr Grefve Levenhaupt, sedan
Ärkebiskopen, derefter Borgare- och sist Bondeståndets Taleman hvar
efter annan den nåden at kyssa Kongl. Majits hand.
Då detta alt var förbi. begaf sig Kongl. Maj: t til sina rum ifrån Rikssalen i
samma ordning, som processionen dit skedt.
Riksens Ständer togo däruppå vänligt afsked af hvarannan och begåfvo
sig först Ridderskapet och Adelen, så Prästeståndet, derefter Borgare- och
sist Bondeståndet til sine vanlige samlingsrum, hvarifrån de sluteligen
åtskildes.
Justerat på Stockholms Slot eftermiddagen den 26 januarii 1779.
GUSTAF.
På samtelige Riksens Ständers vägnar under Landtmarskalkens samt
Hans Excellences Grefve Magni Brahes opasslighet ok frånvaro.
Charles Emil Lewenhaupt.
BILAGOR
TILL
RIDDERSKAPETS OCH
ADELNS
PROTOKOLL
VID RIKSDAGEN I STOCKHOLM
1778-1779
417
1.
Kungl. Maj:ts allmänna proposition.
(Allegater 1.)
Protokollet sid. 49.
Kongl. Maij:ts nådiga och allmänna proposition til
Rikets nu församlade Ständer. Gifven Stockholms
Slott på Rikssalen den 30 Octobr. 1778.
Hufvudändamålet af detta riksmöte är för hela riket och dess nu församlade
Ständer ådagalagt. Och det välbehag, hvarmed Kongl. Maij:t deras
sammankomst anser, därom hafva Riksens Ständer redan fått erfara öfvertygande
vedermälen. Ett fortfarande deruti är Kongl. Maij:ts desto fastare
afsigt, som Kongl. Maij:t icke har ordsak til minsta tvifvelsmål om Riksens
Ständers benägenhet att biträda uti alt, hvad til det stora och en konung
allena värdiga ändamålet förer, hela rikets och hvarje dess medlems bästa
och välgång.
Riksens Ständer äro sammankomne på en tid, då flera verldenes delar
äro försatte uti oro och strid, men då Kongl. Maij:t och hela Dess rike
känner både utvärtes samt invärtes fred och lugn, en fölgd af Guds mägtiga
bistånd och de mått och steg, Konghe Maij:t vidtagit.
Religion och rättvisa, tvenne grundpelare för ett rikes bestånd, hafva
varit Konghe Maij:ts föremål att i sin renhet bibehålla samt styrka; och
sedan Riksens Ständers sista sammanvaro hafva de då och sedermera sig
företedde klagoämnen dels aldeles, dels til de betydeligaste delar försvunnit.
Rikets krigsmagt til lands och sjöss har blifvit försatt i det skick, att
Konghe Maij:t kan sitt rike försvara.
För den allmänna och rikets invärtes hushållning hafva de grunder blifvit
lagde, hvilka uti sin stadga böra och kunna upfylla Kongl. Maij:ts ändamål
och Dess undersåtares önskan.
Riksens Ständer sjelfve hafva bland annat vid sidsta riksdag burit den
klagan inför tronen, at enskylte crediten medborgare emellan vore i aftagande
och at vanmagt uti executionsvärket af lagarne vore känbar.
418
Ett ämne, hvaröfver Kongke Maij:t utan Riksens Ständers vidare hörande
ei velat stadga sitt beslut.
Kongl :e Maij:t har i samma afseende låtit öfverlägga om den fråga, huru
saknad ordning och stadga för tjenstefolk må kunna erhållas.
Då Kongke Maij:t af förekomne brottmål funnit dödsstraff icke nog
afskräckande från brott och missgerningar, och i synnerhet hvad barnamord
angår, har Kongke Maij:t låtit tilse, om någon inskränkning däruti
må kunna göras.
Alt hvad uti Sveriges lag upmuntrar angifvare och större förtroende
emellan dem, som naturlig och borgerlig pligt förenat, har äfvenledes väkt
Kongke Maij:ts upmärksamhet.
Därifrån har ei eller kunnat skiljas, hvad redan i Konung Gustaf den l[:s]
tid för personliga säkerheten blifvit iagttagit men i allmänna lagen saknas,
nemligen huruvida någon viss tid icke kunde utsätjas, då brottmål ei mera
finge åtalas.
Åtskillige underdånige ansökningar om ärans återfående hafva gifvit
anledning til den fråga, om ärans förlust bör åtfölja andra brott än de,
hvilka uti sig innefatta infamie eller nedrighet och skam.
De böter och vitén, domare och executorer genom egen åtgärd och dom
tilfalla, har Kongke Maij:t låtit pröfva, om de mera lagligen och på annat
sätt böra användas.
Af desse således anmärkte och öfverlagde ämnen äskar Kongke Maij:t
enligit Regeringsformens 42 § Riksens Ständers mening:
l:o. Rörande lindring och ändring med dödsstraff i allmänhet och för
barnamord i synnerhet.
2:o. Rörande hvad i lagen kan finnas, som upmuntrar angifvare och
störer förtroende.
3:o. Rörande prasscriptionstid i brottmål.
4:o. Rörande de brott, hvilka med ärans förlust böra beläggas.
5:o. Rörande böter och vitén, de där domare och executorer efter
allmänna lagen tilfalla; och då Riksens Ständer sig öfver desse mål yttrat,
vill Kongke Maij:t samfält med dem taga sitt beslut.
Och som Kongke Maij:t icke kan finna någre rådgifvare, som mera än
Riksens Ständer äro honom och riket tilgifne, så önskar Kongke Maij:t at
inhämta deras mogne råd öfver visse ärender; ehuru Kongke Maij:t af sig
sjelf därom kunnat stadga sine tankar, nemligen
l:o rörande en ny tjenstehjonsstadga;
2:o rörande enskylte creditens befästande af executionsvärket; viljandes
Kongke Maij:t, sedan Riksens Ständer meddelat sin mening, taga sitt
beslut.
419
För at närmare uplysa alla desse ärender, vill Konglie Maij:t i morgon
Riksens Ständer inför sig sammankalla och då tillika uti hvarjehanda andre
ämnen dem nödige och särskilte kundskaper i nåder meddela.
Konghe Maij:t med en förenad önskan för sig och Riksens Ständer om
Guds nådiga bistånd til deras samfälte öfverlägningars lyckliga slut förblifver
dem samt och synnerligen med ali kongl, nåd och ynnest städse
välbevågen.
Gifven Stockholms Slott på Rikssalen den 30 Octob:r 1778.
GUSTAF.
2.
Greve Magnus Brahes tal till konungen vid riksdagens öppnande.
{Samtida tryck.)
Protokollet sid. 49.
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Af djupaste ärkänsla intagit för Eders Kongl. Maj:ts nådigste kallelse till
denna allmänne riksdag träder Ridderskapet och Adeln fram för Eders
Kongl. Maj:ts thron.
Ridderskapet och Adeln kan ej annat än med häpenhet vända ett ögnakast
tilbakas på den tidepunkt, då det sednaste riksmöte samlades, för at
med så mycket mera glädjefull förundran åskåda den lyckeliga stund, i
hvilken vi nu i Herrans namn äro sammankomne.
Då företedde sig intet annat än söndrade sinnen, bitterhet medborgare
emellan, ett fosterland förnedrat hos främmande, sönderslitit innom sig
sjelft, enskylte sår som blödde, allmänna refvor som syntes obotelige.
Nu mötes landsmän med förenade sinnen, gammalt agg är utplånat,
fosterlandet är uphögt till sitt fordna anseende, enskylte sår äro läkte och
allmänne refvor botade.
Eders Kongl. Maj:t företog sig ett så dråpeligt värk, och en enda dag var
tillräckelig för at uträtta så stora ting. Men det är ej nog at vara Eders
Kongl. Maj:t för denna dags möda och arbete vördnad och tacksägelse
skyldige, Eders Kongl. Maj:t har under loppet av sex samfälta år räknat
sina dagar genom de välgjerningar, han gjordt fosterlandet.
420
Månge af dem äro ej kunnoge genom annat än den lyckeliga värkan, de
åstadkommit. Men det, som åligger för allas ögon, är at försvarsvärket
blifvit ökat, jordbruket förkofrat, alla nyttige näringar tiltagne, redbart
mynt i riket gängse, allmän och enskylt säkerhet bevarad, skick och
ordning införde, och detta allt under det stiilaste lugn, under hvilket vi oss
nu finna.
Emot desse och mångfaldige flere välgjärningar måtte icke en enda
otacksam innom detta rikets gräntsor finnas.
Eders Kongl. Maj:ts förfäder hafva trampat hjeltars bane. Ridderskapet
och Adelns förfäder hafva ägt den förmån at följa deras fotspår. Eders
Kongl. Maj:t har redan för sig öpnat ärans och odödlighetens tempel. Vi
skola där upresa den ärestod, som hvarken tid eller åldrar skal kunna
förstöra.
Väre efterkommande skola blifva underrättade om Eders Kongl. Maj:ts
regering och vår sällhet.
Men, Allernådigste Konung, äfven omtankan om deras väl hade hos
Ridderskapet och Adeln upväkt en enda saknad, en enda önskan. Det
felades ibland oss en telning af den stora Vasaätten, en afkomma af Eders
Kongl. Maj:t, som måtte ärfva Dess dygder, som måtte gjöra våre barn lika
så lyckelige, som vi äro, och på det intet af vår önskan skulle återstå,
nalkas ock denna innan kort til sin fullbordan.
Vi anropa derföre det gudommeliga Väsendet, det måtte detta späda
barn, som nu väntas till verlden, i en lycklig stund öpna sine ögon åt
dagsens ljus.
Ridderskapet och Adeln är beredt at från Dess dyra Moders lif följa det
til vaggan, at blifva Dess försvar under barnaåren, at dela alla de faror,
som under Dess lefnadslopp påkomma kunde, och at hafva lif och blod
osparde för Eders Kongl. Maj:t sjelf och Dess Konungahus.
Med denna nya förbindelse, som Ridderskapet och Adeln inför Eders
Kongl. Maj:t tager, utbeder sig Ridderskapet och Adeln i underdånighet at
få vara i samma kongl, hägn och beskydd inneslutit, med hvilka Eders
Kongl. Maj:t alt ifrån Dess tilträde til thronen detsamma omfamnat.
421
3.
Protokoll vid plenum plenorum den 31 oktober 1778.1
(Riksdagsacta 1778—1779, vol. /.)
Protokollet sid. 51.
Lördagen den 31 October 1778 voro inför Hans Kongl. Majt, vår Allernådigste
Konung och Herre Gustaf den tredje uppå Rikssalen i det Kongl.
Slottet församlade
Kongl. Maj:t... behagade i nåder öpna detta sammanträde med följande
tal.
Välborne ... Eder säga.
Hvarefter Kongl. Maj:tt munteligen täktes gifva Riksens Ständer beskrifning
af rikets närvarande belägenhet i anseende til utrikes magter,
såvida den behöfde komma til Ständernes kunskap och tilräckelig för at
visa, det Kongl. Majit satt riket i almänhet i större anseende och i synnerhet
uti tilstånd at kunna på en gång med säkerhet bibehålla en gransämja,
som på rikets bägge sidor genom blodsband kraftigast befästes, och vårda
förbunden med gamla vänner, yttrandes Kongl. Majit om det ena och
andra sig i nåder således:
Knapt hade Riksens Ständer slutat deras senaste möte och tagit afsked
från thronen, förr än sådane tidningar inlupo, som upväckte hela min
omtanka.
Riket inom sig sjelft liknade ännu et uprördt haf, hvarest stormen väl
afstadnat men där vågen ännu svallade, och under en sådan invärtes
belägenhet blef jag underrättad om någre ovanlige tilrustningar, som utom
riket i en af de nästgränsande orter förehades. Dageligen blefvo nya omständigheter
inberättade, och ehuru litet benägen jag var at tro, det skulle
jag af en vän och en frände hafva något at befara, ansåg jag dock i alla
händelser bevakandet af rikets säkerhet för den yppersta af mina konungsliga
skyldigheter, och med en sådan öfvertygelse kunde ej vara fråga
om egen beqvämlighet, om eget stillasittande. Jag skyndade til en gräntseort,
hård af naturen, ännu hårdare genom den sena årstiden. Någre
regementer blefvo satte i rörelse, men de vänlige explicationer, hvarmed
1 Om detta av expeditionssekreteraren Fredenheim förda protokoll och dess
förhållande till det av riddarhussekreteraren förda se sid. 2 och 51, noten.
422
bägge hofven beledsagade deras företagande, och i synnerhet de försäkringar,
Konungen i Danmark lät afgifva genom en til mig i Uddevalla
afsänd Generallieutenant, skingrade innan kårt de upstegne måln. Alla
mistankar, som endast i svaga sinnen kunna vinna kraft af öfvertygelse,
uphörde. Regementerne återsändes hvart och et til sin hemort, och jag
fortsatte ensam den mödosamma resetour, som redan var börjad. Frukten
af detta lilla misförstånd har blifvit, at jag, öfvertygad om Konungens i
Danmark vänskapsfull tankesätt, har vid alla tilfällen sökt detsamma
underhålla, och detta sammantagit med både nabolighet och skyldskap har
upväktdet förtroende, at jag under mot vistande förledne sommar i Skåne
kunde ännu lämna et närmare vedermäle deraf genom et personligt besök
vid Danska Hofvet och uti detta besök det tydeligaste bevis af det lugn och
det goda förstånd, som riket njuter åt den sidan.
På den andra ändan af rikets landamären har jag fortsat men ej öfverskridit
de försiktighetsmått, som af en vaksam regering kräfvas. Ryktet
hade ej ännu hunnit göra full rättvisa åt mina fredliga böjelser. Torde ock
vara hade händelserne i början blifvit på en annan sida åskådade, än de i
sjelfva värket sig befunno. Deraf kom, at ock stundom någon upmärksamhet
äfven å den sidan syntes vara af nöden. Men Hennes May:tt ryska
Kejserinnans vänliga böjelser, hennes uplysta begrep öfver sakernas rätta
skick segrade snart öfver alla fördomar. En upriktig vänskap har blifvit
uprättad och underhållen och detta tankesätt med ännu djupare rötter
befästadt under det vänliga besök, jag förledit år hos Kejserinnan aflade.
En personlig kännedom har gjort en personlig vänskap och denne, lika
grundad hos regenter som enskildte men mera värkande, har försatt bägge
i så förbindelige termer, at jag kan försäkra Riksens Ständer, at så länge jag
lefver och hon lefver freden emellan våra länder icke skal uphöra.
Med Konungen i Preussen har jag likaledes bemödat mig at fortplanta
den vänskap, som våra hus och bägge riken emellan för detta subsisterat.
Jag ansåg i denne Herres person en nära anhörig, en i hela Europa högaktad
Konung och derjemte en i anseende til mina tyska stater mägtig granne.
Det kunde således i betraktande af alla desse omständigheter och då jag
önskade at lefva i godt förstånd med alla magter, närmare och fjärmare til
riket belägne, ej annat följa, än at jag skulle vinlägga mig om at alt mer och
mer tilvinna mig deras vänskap och förtroende. Detta har jemväl oaktadt
någre emellankommande omständigheter så utslagit, at vid öpnandet af
detta riksmöte Riksens Ständer kunna vara förvissade om denne Herres
fredliga och vänskapsfull böjelser emot mig och riket.
Med Sveriges gamle och trogne bundsförvant Konungen af Frankrike
423
har det närmaste förtroende och den uprigtigaste vänskap blifvit underhållne
och bevarade. Jag har väl under loppet af detta tidehvarf måst känna
förlusten af en trogen och pålitelig vän genom afgången af den ålderstegne
och vise regenten Konung Ludvig XV. Men des Efterträdare, arfvinge til
des rike, har och varit arfvinge til des egenskaper, och jag har hos honom
igenfunnit samma tankesätt, samma vänskap, den jag med et däremot
svarande förtroende sorgfälligt sökt underhålla och förlänga.
Af den andra grenen af Bourbonske huset, Hans Catolske Maj:tt, har jag
äfven vid alla tilfällen njutit prof af vänskap och beredvillighet. Och som
sådant varit mig lika så angenämt som för rikets interesse angelägit at
bibehålla, så har jag med största nöje sett mitt bemödande häruti med
ständig framgång beledsagadt.
I de tyska rikssaker har jag aldrig afviktit från de grundförfattningar,
som genom de Westphaliske frederne blifvit uprättade, lagar som gifva
våre trosförvanter säkerhet och försvar emot alt intrång i deras med en
myckenhet svenskt och eget blod dyrt förvärfvade rättigheter. Jag har
dock trott, at om skick och ordning i den almänna styrelsen erhållas skulle,
borde sådant ske genom en billig och likaledes på lag grundad myndighet
hos Romerske Kejsaren såsom Tyska Rikets hufvud, och densamma har
jag äfven så vida men ej därutöfver sökt understödja.
De förbindelser, som emellan andre europeiske magter underhållas, och
de underhandlingar, jag haft at bedrifva vid det kejserl. Wienske Hofvet
hafva försatt mig i en vänskapsfull relation med detsamma, så mycket
mera interessante för mig, som jag med hela den ovälduga verlden i
Hennes Kejserl. Kongl. Maij:ts person erkänner de största dygder och den
fullkomligaste böjelse för fred och rolighet, hvilket med mit eget tankesätt
varit aldeles öfverensstämmande. Det är beklageligt, at sådant oaktadt
lugnet icke des mindre nu sedermera blifvit stördt inom Tyska Riket och
det genom händelser, som ej kunna vara obekante; men därom är för
denna gången ej fråga. Det gör tilfyllest, enär Riksens Ständer äro försäkrade,
at jag hvarken i desse eller andre oroligheter tager någon annan del
än den, som kan förenas med den systeme, jag en gång fattat, som billighet
och rättvisa kräfver och som försiktigheten visar med rikets värdighet
öfverensstämmande.
Konungens af Storbritanniens beteende emot mig sedan sista riksdag har
varit lika så vänligt som det jag emot honom och hans rike å daga lagt.
Det har ej varit min sak at undersöka de anledningar, som föranlåtit
colonierne at gripa til vapen emot denne Herre. Det har varit en för mig
främmande stridighet, i hvilken jag ej velat mig blanda. Men hvad jag
424
ansett med folkrätten i gemen, med krönta hufvudens aktning inbördes
öfverensstämmande har varit at ej gynna uproriske undersåtare, som äro i
uppenbart krig med deras lagl. öfverhet, så länge de för independente
stater ej blifvit erkände. På sådan grund hafva americanska fartyg ej ägt
frihet at inlöpa i andre svenske hamnar än dem, som för alla nationer utan
undantag äro öpne lämnade. Och på sådant sätt har ett godt förstånd bägge
Hofven emellan blifvit underhållit, nyttigt för dem båda, och i följe af
hvilket jag eger rätt at förmoda, det skola de ofog, som engelske kapare
redan börjat tilfoga svenske handelen och sjöfarten, blifva med skyndsamhet
och rättvisa afhulpne. Det ligger mig högt om hjertat, at svenska
flaggan måtte blifva fredad och Riksens Ständer kunna vara försäkrade, at
jag därmed sysslosätter en stor del af min omtanka.
De mindre regerande husen hafva med lika vänlighet som de högre
blifvit bemötte, intet tilfälle til deras förbindande ur akt låtit och deras
angelägenheter på deras begäran ofta understödde.
Ibland churfurstarne är efter anstäld underhandling med Sachsiska Hofvet
en öfverenskommelse träffad om uphäfvande af jus detractus af arf och
annan egendom, som utflyttas från det ena landet til det andra. En almän
förordning under den 30 sistl. Septembr. är derom utfärdad och hafva
svänske undersåtare redan njutit frukten af denna öfverenskommelse.
Med alla öfrige europaeiske riken och stater har jag underhållit et mer
eller mindre direct förhållande efter hvad omständigheterne kräfva kunnat.
Men hvad jag deraf kan meddela Riksens Ständer är, at ingen af dem äger
någon skälig anledning til misnöje och at jag således ej ådragit mig sjelf
eller riket det minsta hat eller ovilja, hvaraf några obehageliga fölgder
kunna vara at befara.
Sluteligen får jag nämna, det vänskapen med Ottomaniska Porten och
frederne med samtel. de africanske staterne blifvit underhållne, ehuru de
sednare med nog ansenlig kostnad ständigt måst köpas. Jag har dock trott
sådant vara förmånligare, än om handelen på så aflägsne orter skulle under
ständig betäckning fortsättas eller ock vara den våda underkastad, som af
ett fredsbrott med desse Barbariske magter nödvändigt yppas måste.
Af denna kårta målning lära Riksens Ständer finna, i hvad lyckelig
belägenhet riket är så i anseende til des grannar som öfriga magter.
Den ära, som genom krigsbedrifter erhålles, ehuru lysande den ock vara
kan, ehuru smickrande för min ålder och mit stånd, har jag ej eftersträfvat,
ty den kostar medborgares blod och rikets förmögenhet. Jag har sökt en
annan ära, den nemligen at göra mit folk lyckligt, och den har jag vunnit,
då jag afbögt alt det, som kunnat inleda riket i vidlyftigheter, då jag
425
bibehållit des sjelfständighet, ökt des anseende och bevarat fredslugnet
inom och utom des gränsor.
I fall för öfrigt under Riksens Ständers sammanvaro någre sådane omständigheter
i utrikes ärender skulle förekomma, öfver hvilka jag finner
nödigt at begära deras tankar och yttranden, vil jag framdeles gifva dem
sådant vid handen, på det et utskott til desse ärenders handterande må
blifva förordnadt och utnämndt.
Kongl. Maj:t skred derefter i nåder til at meddela Riksens Ständer Des
särskilta höga propositioner i visse lagfrågor, som Kongl. Maj:tt med
Riksens Ständer ville afgöra och fortfor i nåder således öfver den första af
dem rörande moraliteten i lagen och hvad i lagen kan finnas, som upmuntrar
angifvare och störer ärlighet och förtroende.
Som ingenting är mera vigtigt för et rike, ingenting mera hedrande för
lagstiftaren än at i och genom lagen inplanta de dygder, som mäst äro
angelägne för samhällets lugn och som grunda inbördes förtroende, synnerligen
emellan dem, naturen sielf och religionen pålagt at älska hvarannan,
så har jag funnit nödigt at til Riksens Ständers eftersinnande öfverlämna
det, som synes mig stridande i lagen emot denna principe. Det är
innehållet af den proposition, som dem nu skal föreläsas.
Kongl. Maj:tt yttrade sig vidare i nåder öfver Des andra lagproposition
angående dödsstraff såväl för barnamord som någre andre brott och
misgärningar och de brottsligas beläggande i stället med något så hånligt
som känbart straff sålunda.
Emot ordning i gemen och i synnerhet den sammanstämmning, som bör
vara i et samhälle, äro hårda lagar under en mild regering lika stridande
som milda lagar under en hård regering. Men det förra fallet är så mycket
ömare, som lagen deruti motsäger regentens böjelse och oftast tvingar
honom at blifva hård, då likväl samma ändamål kunde med lindrigare
utvägar vinnas. Och som jag funnit, at i vår lag dödsstraff i gemen äro nog
månge och ej svarande dels mot brottet, dels mot principen af straff at
tjena snarare til varning för sjelfva brottet än til hämd öfver den brottslige,
så har jag ej kunnat neka mit hjerta den tilfredsställelsen at hänskjuta til
Riksens Ständers öfvervägande, om ej vår lag kunde lindras i åtskillige
28-10-307
426
ställen, där den utsätter dödsstraff. Jag ansåg för den lyckligaste dag i min
lifstid den, då jag kunde från dödsstraffet frälsa så många uslingar, som
lagens ändring i denna del sparde. Äfvensom denna tidepunct af min
regering skulle i mit sinne teknas med ära genom sådane uslingars andre til
varnagel skonte lif, som, af en illa tänkt heder tvungne, begå den gruflighet
at bära hand på hvad genom naturens rätt borde vara dem mäst kärt. Detta
innehåller den proposition, som nu skal upläsas.
Den tredje propositionen angeck praescriptionstid i brottmål och Kongl.
Majit utlet sig dervid i nåder.
Säkerhet både för lif och egendom är regeringssättets grundregel och
min yppersta skyldighet är at den handhafva, där den genom lagen föreskrifves,
och den befordra, där lagen är otillräckelig eller aldeles tyst. Det
är i denna akt och mening, jag nu til Eder hemställer, om icke något dylikt i
detta mål bör stadgas, som redan i Örebro 1538 i gamle Gustaf Ericssons
tid af honom och Ständerne beslöts om tid, då brott ej mera böra kunna
fälla den, som en gång därföre blifvit dömd.
Riksens Ständer lära närmare inhämta min mening af den proposition,
som dem skall föreläsas.
At andre brott icke må beläggas med straff af ärans förlust än de, hvilka
uti sig innefatta infamie eller nedrighet och skam var ämnet af den fjerde
propositionen och Kongl. Maj:ts nådiga yttrande i anledning deraf följande.
Ingenting är mera verkande på en nations caractére och sinnelag än det,
som lagstiftaren stadgar til straff eller belöning, och ingenting mera angeläget
at bibehålla än äran samt den rätta kännedom deraf. Sederne äro ock
mera verkande än sjelfva lagen och bägge oftast i stridighet mot hvarannan,
så at det, som lagen anser för vanhederligt och med ärans förlust
belägger, är helt annorlunda ansedt af sederne och de fördomar, som med
dem följa. Denna stridighet åter är både farlig för staten och emot en sund
politique, ty på den ena sidan när lagen ej längre är gällande, så förfaller
den i misvördning, den farligaste af alla olägenheter, och på den andra
upfylles landet af ärolöse personer, hvilka, sedan de lagligen mist äran, ej
tro sig behöfva frukta något mera. Jag har således hållit nödigt och Riksens
Ständer värdigt at i lagen ändra denna principe, hvilket är förnemsta
ändamålet af den proposition, dem nu skal meddelas.
De vitén och böter, som domare och executorer af egen åtgärd och dom
427
tilfalla, ansåg Kongl. Maj:t för det femte, såsom följande nådiga tal innehåller.
Som säkerhet för hvar och en undersåte beror äfven så mycket på lagen
som på utöfningen deraf och på domarena samt ingenting är mera stridande
emot rättvisan än at tillika vara domare och sjelf interesserad i domen, har
jag funnit nödigt at til Riksens Ständers öfvervägande hänskjuta, om ej
ändring i den delen af lagen bör göras, som den proposition, dem nu skall
föreläsas, innehåller.
Justerat på Stockholms Slott den 2 November 1778.
GUSTAF.
På Riksens samtelige Ständers vägnar
H. H. von Saltza.
Landtmarskalk.
4.
Punkter om vilka Kungl. Maj:t velat underrätta ständerna.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 56.
Puncter om hvilka Kongl. Maijt:t i nåder för godt
funnit att underrätta Riksens Ständer.
Kongl. Maij:t, som med innerligaste ärkänsla vördade Försynens skickelse
och ärkände dess besynnerliga omvårdnad om honom och riket i det
stora värk, som vid sednaste riksdags slut återuplifvade rikets urgamla
lagar samt stadfäste frihet och säkerhet, trodde, att Dess första omsorg
borde sig sträcka at bibehålla vördnad och aktning för den Högste Gudens
namn, som så synligen skyddat och frälsat Svea Rike.
Kongl. Maij:t lät därföre under den 28 Augusti 1772 utfärda til samtelige
consistorierne i riket et circulairebref, hvaruti K. Maij:t dem anbefaller at
1 Tryckt 1778. Äveni Riksdagstidningar, s. 52-68, samti Modée, R. G.,
Utdrag ur publika handlingar ..., d. 11, s. 521-546.
428
icke allenast låta alla präster och församlingar veta, huru Kongl. Maij:t
ämnade nytja sin af Gud och riksens inbyggare förlänte konungamagt til
befordran af en rättskaffens gudsfruktan, utan äfven at vid prästemöten,
visitationer och andre dylike tilfällen förmana Ordsens tjenare at med nit
och trohet samt ostraffelig vandel föra sitt ämbete.
I samma akt och mening beflitade Kongl. Maij:t sig att bibehålla vår
evangeliska lära uti sin renhet, befrämja folkets gudstjenst samt afskaffa
det, som til det allmännas mehn kunde ännu återstå af de påfviska bruk,
och hvilket hade dels undsluppit Dess store stamfaders Konung Gustaf den
förstes, dess sons Carl den niondes och dess odödelige sonesons Gustaf
Adolphs skiärskådande, dels ock de ej vågat att vidröra i en ännu från
fördomar och vidskepelser mindre befriad tid. Kongl. Maij:t trodde därföre
gå tryggt i deras fotspår, då han under den 4 November 1772 lät genom
et allmänt påbud afskaffa alla de så kallade lätthelgedagar el:r apostledagar,
af de påfviske instiktade til deras helgons ära, samt mera använde til
lätja och vällust än til en sann och rättskaffens gudstjenst. Och då Kongl.
Maij:t återgaf åt jord- samt bergsbruket så många för dem angelägne dagar,
trodde Kongl. Maij:t ej böra underlåta at ånyo uplifva alla de angående
sön- och högtidsdagar af Dess företrädare utfärdade stadgar. K. Maij:t lät
ock flytta de fyra allmänna bönedagar från fredagen til lördagen samt
Mariae kyrckogång, Michelssmässo- och Allhelgonadag på den näst infallande
söndagen samt Mariae [besökelse]1 på söndagen förut, om den inträffar
i veckan för Fastlagssöndagen; och då härigenom lärarne blefvo mindre
besvärade med täta predikningar, fant Kongl. Maij:t nödigt, att de destomera
sysslosatte sig med barnens undervisande i catechismiförhör samt
alt, som länder til salighetslärans befrämjande. Under det Kongl.Maij:t
sålunda sysselsatte sig att befrämja vår sanna religion, blef det ock för
Kongl. Maij:t en kär skyldighet at til värkställighet befordra et verk,
Kongl. Maij:t vid sednaste riksdag til Riksens Ständers åtgiärd hänskutit,
nemligen den Heliga Skrifts öfversättning på vårt modersmål.
Riksens Ständer hade därtil anslagit en bevillning, hvilken Kongl. Maij:t
til detta bruk ville anordna, och lät därföre Kongl. Maij:t til en början
utfärda under den 29 Januari 1773 et circulairebref til samtel. consistorierne
angående den anslagne procenten af alla kyrckomedel til en fond för
tryckningen och under samma dato äfven lemna öfverståthållaren i Stockholm
och samtel. landshöfdingarne, collegierne och flere publique värk en
nådig upmuntran att genom frivilliga gåfvor af alla stater, som hafva någon
1 Prästeståndets arkiv, F. 109, nr 137.
429
cassa, understödja denna fond. För att sätta sjelfva arbetet i gång, lät
Kongl. Maij:t under den 18 Maji 1773 utfärda constitutorial för Bibelcommission
och utsåg därtil lärde män, både andelige och lekmän. Commissionen
öpnade sina sammankomster den 9 Junii därpå följande och fortsätter
sit arbete dels i Stockholm, dels i Upsala. Öfversättningen går med den
drift, som et så grannlaga arbete kan kräfva, och äro redan åtskillige
böcker af den Heliga Skrift til allmänheten genom trycket meddelade.
Efter gudsfruktans befrämjande har regeringzsättets helgd varit Kongl.
Maij:t angelägen. Kongl. Maij:t anser grundvalen däraf vara enskyld säkerhet
och hvar medborgares beskydd under lagen. Kongl. Maijits första
omsorg har därföre varit at utrota de missbruk, som voro stridande både
emot lagen och et fritt folks rätt, som kunde i mindre lyckeliga tider tjena
til enskildt eller publique förföljelse, begge stridande emot en rättskaffens
frihet. Kongl. Maij:ts upmärksamhet fästade sig altså på de åtskilliga
pinliga förhör, som i särskildt därtil inrättade rum oftast anstältes så här i
Stockholm som i landsorterne och hvilka, då de bruktes i statsbrottsransakningar,
tjente endast til vercktyg för tyranni, och då de öfvades i
vanliga brotts förhör, förde oftast en svag oskyldig, som ei kunde emotstå
pinan, til straff, då de frälste en skyldig, begåfwad af naturen med en
starkare kropp, och som altid både i det ena och andra fallet gingo från
lagens bokstaf och satte i domarens godtycko at pålägga den anklagade,
innan han var öfvervunnen, ofta ett hårdare straff, än det lagen sjelf
utstakade. Kongl. Maij:t förde sig för öfrigt till minnes, huru i de förra
oenighetstider desse pinorum blifvit mot madborgare på det mäst tyranniska
sätt missbrukade, mindre dock af envåldskonungar än af nationens
egne fullmägtige. Ock då Kongl. Maij:t hade genom trogne undersåtares
bistånd och Försynens underbara beskydd så lyckeligen ändat alla desse
misshälligheter, så trodde Kongl. Maij:t sin första skyldighet vara at med
torturens och pinorummens afskaffande tekna första dagarne af sin nya
regering och lät därföre under den 27 Aug. 1772 afgå bref till öfverståthållaren
och landshöfdingarne samt hofrätterne, at de skyndesammeligen
skulle låta förstöra och undanrödja alla de värktyg, som icke ega någon
grund i lag utan strida emot frihet, mensklighet och billighet samt kunde
missbrukas til våld och tyranni emot frie medborgare, samt at öfwerståthållaren
hade at genast låta förstöra den på Smedgården så kallade Rosencammaren,
den hvita hästen och alla dylika marter, hvilket ock landshöfdingarne
anbefaltes at hvar på sin ort värkställa.
Et äfven så stort missbruk emot den allmänna säkerheten blef af K.
Maij:t beifradt och afskaffadt. En billig omsorg om rikets fabriquers up
-
430
komst samt hämmandet af lurendrägeri hade föranlåtit både Riksens
Ständer som ock de förre konungar att taga däremot de kraftigaste mått;
men ofta då man söker förekomma et ondt. yppar botemedlet vägen til et
mycket större. För at finna och straffa lagbrytaren och den, som undandölgde
det emot förordningar inkomne godset, hade husvisitationer blifvit
tillåtne. Desse kunde intet annat åstadkomma än en allmän osäkerhet.
Den laglydige undersåtaren blef här bortblandad med lagbrytaren. Enskildt
hat, enskild hämd fordrades endast för at oroa den bästa medborgare
i sit hus. På angifvelser inkommo fiscaler. Hans hemligaste gömor blefvo
mål för eftersynning, och då han fants oskyldig, blefvo några få penningeböter
den enda ärsättning, han kunde vänta, då oftast hans heder blifvit
blottställd för en kitslig och altid okunnig allmänhets omdöme. Kongl.
Maij:t fant ingenting mera stridande emot regeringssättets grunder och
emot den ed, han vid sin kröning sine undersåtare svurit at beskydda deras
husfred; och fastän det kunde synas, at igenom täta tullförsnillningar
Kongl. Maij:ts inkomster kunde minskas, så tvekade icke Kongl. Maij:t
imellan en penningeförlust, så stor den vara månde, och sina undersåtares
rolighets och säkerhets bibehållande och lät därföre utfärda under den 16
Julii 1776 Dess nådiga förbud emot sådane husvisitationer.
Men då på ena sidan Kongl. Maij:t fant sig skyldig at freda sina undersåtares
hem och bo, trodde Kongl. Maij:t intet mindre instämma med sin
konungaskyldighet att påtänka de mått och steg, som kunde lända til
lurendrägeriernes och tullförsnillningars hämmande. Kongl. Maij:t anbefalte
därföre vederbörande embetsmän at inkomma med project til en ny
förordningz utgifvande mot dessa brott. Och fast ej Kongl. Maij:t funnit
enligt med allmenna friheten el:r sig tillåtit at utfärda til allmän efterlefnad
det project, de Kongl. Maij:t i underdånighet öfverlemnat, har Kongl.
Maij:t trodt sig taga et kraftigare steg at bannlysa utländsk pragt och
yppighet utan tvång och sådane medel, som altid misshaga Kongl. Maij:ts
milda hjertelag mot sina undersåtare. Kongl. Maij:t tror här öfverflödigt at
uprepa för Riksens Ständer alla de skjäl, som föranlåtit den svenska
klädedrägtens antagande och den utländskas afläggande. Riksens Ständer
hafva dem redan inhämtat dels igenom K. Maij:ts circulairebref till landshöfdingarne
af den 16 Februarii 1778, dels igenom deras bref till invånarne
i lähnen och igenom de tryckta reflexioner, som därvid varit bifogade. Men
det ej Kongl. Maij:t kan förtiga, det är den besynnerliga ärkänsla, Kongl.
Maij:t hyser för den vördnad och förtroende, Dess undersåtare visat honom,
då de med en skyndsamhet och en täflan. Kongl. Maij:t hvarken
kunde äska eller vänta, efterkommit Dess åstundan och efterdöme utan att
431
tillbakahållas af gamla fördomar. Det är den största lisa för Kongl. Maij:ts
mödosamma regering, och Kongl. Maij:t anser för den yppersta belöning
för sin möda de tecken. Dess undersåtare frivilligt gifva honom af lydnad
och kiärlek.
Om Kongl, Maij:t haft den hugnaden at ofta ärfara under loppet af sin
regering sina undersåtares tilgifvenhet, har väl dock varit då och då sådane
anklagade, som mot Kongl. Maij:t eller rikets höghet brutit; dock har
Kongl. Maij:t haft det nöjet at se, huru det dels varit mera af okunnighet än
illvillja och otrohet, dels ock att de, som dem anklagat, af ensidiga och
egennyttiga afsigter varit förde mera än af en rättskaffens tilgifvenhet för
det allmänna bästa. Kongl. Maij:t har ock under loppet af ransakningarne
funnit, huru oftast de ringaste utlåtelser, ja, äfwen de, som under dryckenskap
utfallit, blifvit af enskildt hat, gammalt agg och andre aldeles både
från riket och Kongl. Maij:t långt skilde ändmål angifne, hvilket i långväga
orter åstadkommit ransakningar, vidlyftiga förhör och långa arrester samt
satt den anklagade i långt mera lidande både til heder och välfärd, åtskildt
fadren från sina barn, hustrun från sin man, försatt hus i elände och
sluteligen, när det ändteligen hunnit genom flere instantier till thronen,
dels blifvit frikallade eller ock af nåd förskonade, då ofta den frikallade ej
kunnat af sin angifvare blifva ärsatt för alt det honom vederfarits.
I anseende til alt detta hade Kongl. Maij:t häldst på en gång afskaffat alla
ransakningar om brott emot sig; men Kongl. Maij:t har sig ärinrat, at Dess
höghet ej hörde honom allena til, utan at han den voro åt riket skyldig,
hvilket han föreställde; och därföre har Kongl. Maij:t för at på ena sidan ej
låta sine undersåtares lugn blifva stördt af kitsliga eller hädska medborgare
och at på den andra ej från lagsens straff frälsa den. som mot sit fädernesland
sig skyldig gjort, trodt, at han bäst med sin Justitiaerevision kunde
pröfva om målens beskaffenhet, samt om de borde med lagens stränghet
ifras eller ock nedläggas; och lät altså K. Maij:t under den 25 Sept:r 1777
afgå til domstolarne i riket et nådigt bref, hvaruti Kongl. Maij:t bjuder
dem, at när sådane brott vid någon domstol angifvas, låta domstolarne
utan minsta tidsutdrägt til Kongl. Justitiaerevisionen inberätta målet, hvaruti
det består och hvilken det angifvit, då Kongl. Maij:t äfven genast sig i
nåder ville utlåta, huruvida efter de sig företeende omständigheter saken
måtte aldeles nedläggas eller ock med ransakningarne lagligen fortsättas.
Kongl. Maij:t har ock redan njutit frukten af denna författning, då åtskillige
mål af intet värde på domstolarnes berättelse af Kongl. Maij:t blifvit
nedlagde, hvilka annars hade för de anklagade åstadkommit stora och
onödiga olägenheter.
432
Kongl. Maij:t hade önskat kunna i alla mål ej frångå den naturliga
böjelse, Kongl. Maij:t hyser at styra sina undersåtare med mildhet; men
Kongl. Maij:t påminte sig, at Dess undersåtare äskade ock af honom
rättvisa, och at Dess kall krafde ofta stränghet. Kongl. Maij:t hade önskat
at ej för Riksens Ständer uprepa de skjäl, som föranlåto Kongl. Maij:t at
anställa en sträng räfst med en af Dess Hofrätter; men Kongl. Maijt vill til
dem lemna en fullständig underrättelse om Dess styrsel, och då kan ock ej
Kongl. Maij:t förtiga et af de märkvärdigaste ämnen, som sig på dessa
förflutne sex år tildragit. De åtskillige klagomål, så skrifteligen som muntelin,
ja, ända till i trykte skrifter, som under Kongl. Maijits Eriksgaturesa
i Dess Giötha rike Kongl. Maij:t tillhanda kommo om Dess Jönköpings
Hofrätts förseelser, föranläto Kongl. Maijit at sig dit begifva och at där
utnämna två Riksens Råd at där en visitation anställa, hvilken af Kongl.
Maij:t sjelf den 1 October 1773 i Jönlöping öpnades.
En stor del Hofrättens ledamöter blefvo anklagade och för Kongl. Maij:t
och Riksens Råd til rätta stälde och ändteligen den 11 December 1775 lagl.
dömde, en del frikallade, en del öfvervundne och näpste, en del varnade
och fyra afsatte. Kongl. Maij:t förväntar sig af detta exempel samt af dem,
som voro i Hofrätten fundne oskyldige, att lagen hädanefter med mera
skyndsamhet och mera rättvisa skipas.
Till att desto mera bibehålla domarena och öfriga embetsmän vid den
billiga aktsamhet, som deras embeten kräfva, samt at i alt befordra et fritt
folks frihet, utgaf Kongl. Maij:t en förnyad förordning angående tryckfriheten
af den 24 April 1774, sedan den af 1766 enligt 1772 års Regeringsforms
39 § var ikullkastad, emedan den hade då varit ansedd som en
fundamentallag. Kongl. Maij:t hoppas, at Riksens Ständer lära af alt detta
nogsamt finna, huru lagarnes bibehållande, hvars och ens frihet, säkerhet
och beskydd både emot medbröders som ock mot befallandes intrång varit
Kongl. Maij:t angeläget och ömt om hjertat; och Kongl. Maij:t drager til
dem det förtroende, at de äro öfvertygade, at Kongl. Maij:t altid framhärdar
i denna föresats.
Om hvars och ens lagliga säkerhet samt fundamentallagens och regeringzsättets
rätta esprit varit Kongl. Maij:t angelägne, hafva undersåtarne
och landets förkofring ej mindre äskat Kongl. Maij:s omvårdnad.
Riksens Ständer lära draga sig til minnes den ömkeliga belägenhet, uti
hvilken landets invånare voro satte af en olyckelig skjörd vid slutet af
deras sista sammankomst. Denna uselhet tiltog ännu i större måhn vid
vintrens annalkande och försatte Kongl. Maij:ts öma hjerta i det största
bekymber, hälst utvägarne voro knappe och inga tillräckeliga anstalter
433
varit tagne at förekomma det onda, innan K. Maij:t emottog regeringen.
Knapt hade Kongl. Maij:t återkommit från den resa, han företagit til
riksens gräntsors fredande, förr än han såg sig öfverhopad med de mäst
bedröfvelige målningar af provincernes nödtorft, i synnerhet den del af
rikets norra provincer, som genom deras folkrikhet och de mångfaldige
prof, de gifvit af tilgifvenhet för rikets sjelvständighet, voro K. Maij:t så
kära. Den myckenhet af uslingar, som upfyldte Stockholm, var för K.
Maij:ts ögon et dageligt bevis af landets invånares uselhet, och beslöt
Kongl. Maij:t at börja med at frälsa dem ifrån undergång och skaffa dem en
skälig utkomst. Kongl. Maij:t lät därföre under den 5 Martii 1773 inrätta et
frivilligt arbetshus i Stockholm, hvaräst fattigt men arbetsamt folk kunna
ega tilfälle at med arbete förtjena sig födan, under det de, som af en blott
vanart och lätja öfva tiggeri, på Spinnhuset blifva hällne till arbete. Kongl.
Maij:t har til denna inrättning förskutit nödig fond, och Kongl. M:ts efterdöme
har upmuntrat både publique värk och allmänheten at därtil med
sammanskotter bidraga. Detta hade ock en så nyttig värkan, at innan April
månads slut var staden fri af alla de uslingar, som med betlande henne
upfyldte. Kongl. Maij:t sträckte i detta hänseende ock sin omvårdnad til
rikets öfriga städer och igenom circulairebref af den 15 Junii 1773 anbefaldte
landshöfdingarne at stadga sådane anstalter, som förekomma betlande
och tiggande, uplifva[n]des med detsamma alla däremot förut utfärdade
författningar.
Då Kongl. Maij:t på sådant sätt sörgde för Stockholms stad, var Kongl.
Maij:t ej mindre angelägen om landets inbyggares räddning. Kongl. Maij:t
lät därföre med sorgfällighet upköpa all den spannemål,som kunde finnas,
samt det som från utrikes orter väntades, och lät genom landshöfdingarne
åt de mäst nödlidande samt til nödigt utsäde den utdela med förbehåll at
framdeles den återfå, enär den landsplåga, för hvilken den var utdeldt,
aldeles uphördt, då landets invånare genom lyckeliga år kunde finna sig
därtil i stånd.
Detta lyckades ock så väl, at hungersnöden afstadnade vid 1773 års
sommar; och som utsädet ej briste, kunde landet snart hoppas större hjelp.
Kongl. Maij:t har fruktat, at en för hastig återbetalning skulle för dem vara
för tung, och har därföre Kongl. Maij:t, fastän en summa af 127604 tunnor
spannemål, som blifvit utdeldt, gjorde i K. Maij:ts tilgångar en ansenlig
brist, häldst i en stund, då rikets lugn utifrån syntes tvetydigt, anbefaldt
sine befallningzhafvande i orterne at småningom infordra den utlånte spannemålen
och noga iakttaga, at ej med stränghet den utkräfva, och innestår
ännu däraf i landet för en summa af 51656 riksdal. 10 sk. 10 rst, som ej är
434
betaldt. Kongl. Maij:t har sedt sedan denna tid dels ömnig, dels god skjörd;
och kan ej Kongl. Maij:t nogsamt ärkänna den högste Gudens synnerliga
nåd, som på så utmärkt sätt välsignat Dess regering.
Sedan Kongl. Maij:t på sådant sätt anstaltat om desse nödlidandes hjelp,
fästade Kongl. Maij:t sin upmärksamhet på den delens af undersåtares
välfärd, hvars späda värnlösa ålder fordrar den ömaste vård at til nyttige
undersåtare en gång upammas, eller hvars svaghet ådrager sig medömkan
och fordrar af samhällets omsorg och barmhärtighet den tjenst, som de i
sine förbigångne år detsamma lemnat.
Barnhusens och hospitalernes styrsel äskade därföre et sammanhang,
hvilket K. M:t aldrig kunde vinna, så länge deras förvaltande var kringspridt
under flere embetsmen, som ej kunde arbeta i en och samma öfverensstämmelse.
Och då K. M:t beslöt at gifva detta en hufvudstyrelse,
ärindrade sig K. Maij:t, at en del af de gamla ridderliga skyldigheter bestod
at beskydda faderlösa barn och vara ålderstegnes stöd. Kongl. Maij:t
anförtrodde således barnhusens och hospitalernes öfverinseende åt dess
Seraphimerordenscapitel och utnämde 2:ne riddare at hafva däröfver inseende,
för hvilka nödig instruction utfärdades under d. 29 Mars 1773.
Kongl. Maij:t fant äfven nödigt, at lazaretterne i orterne med hospitalerne
skulle förenas. De åtskillige berättelser, Kongl. Maij:t inhämtat om lazaretternes
otilräckelighet samt den allmenna nyttan, desse barmhertighetsinrättningar
kunde åstadkomma, då de sammanfogade kunde understödja
sig inbördes, föranlät Kongl. Maij:t at under den 17 Julii 1776 updraga
desse herrar seraphimerriddare däröfver upsigten i samråd med
landshöfdingarne, och K. Maij:t fant därtil så mycket större anledning,
som Kongl. Maij:t ärindrade sig, at desse lazaretter hade at tacka ordens
uplifvande för deras första inrättning. Kongl. Maij:t tror onödigt at här
uprepa, hvad nytta denna inrättning redan åstadkommit genom mera ordningz
vinnande, barnens bättre uptuktande, ålderstegnas och siukas bättre
och ömare skjötande och medlens förvaltande med mer hushållning
och mer til behofven lämpande1, därtil de af gifvarena blifvit donerade.
Riksens Ständer hafva haft detta under deras ögon i de åtskillige landsorter,
de bebo. Kongl. Maij:t har ej med mindre sorgfällighet tänkt på
landsorternes skjötande och läkares samt läkemedels anskaffande til invånarnes
och i synnerhet de fattigas behof. Kongl. Maij:t har därtil användt
den medicinalfond, Riksens Ständer vid deras sednaste sammankomst
beviljade. De sjukdomar, som i början af Kongl. Maij:ts regering sig
1 Exemplaret i Prästerståndets arkiv, F. 109: lämpade.
435
yppade, en nödvändig fölgd af den hungersnöd, som under 1772 och 1773
års vinter plågade landet, föranlät K. Maij:t att genom läkares omkringsändande
och fria medicamenters utdelande til de torftigaste söka at hindra
farsotens framgång; och på det ej sådan plåga oftare skulle igenkomma,
beslöt Kongl. Maij:t, at provincialmedicorum antal på flera ställen skulle
tilökas samt igenom en skälig förbättring i deras lön de i stånd sättas samt
upmuntras at med mera drift och omsorg upfylla deras skyldigheter, särdeles
hvad Allmogens och de fattigares biträdande angår, och infordrade
Kongl. Maij:t i alt detta Collegii Medici utlåtande under den 5 Mars 1773,
och faststälde Kongl. Maij:t den 21 Julii samma år en ständig stat för
provincialmedici, som innehöll förbättring af deras löner, resepenningar
samt fond til medhjelpares underhåll, medicamenter för de fattigare i
lähnen och det mera, som vid påkommande farsoter utöfver vanligheten
kunde ärfordras. Men som uti så aflägsne orter från thronen Kongl. Maij:t
frugtade, at vårdslöshet i längden kunde sig inrita, fann Kongl. Maij:t
nödigt at den förekomma och til en ny upmuntran för de medici, som
ådagalägga besynnerlig nijt och flit i utöfvandet af deras tjenst, stadga at på
särskildt sätt dem ihogkomma och tillika förpligta dem at draga försorg, at
jordegummor i hvarje län varda inöfvade och underviste. Då Kongl. Maij:t
på sådant sätt sysslosatte sig at underhjelpa landet, blef ej hufvudstaden
glömd. Tre fattigmedicibeställningar blefvo där inrättade samt penningar
til fria medicamenter anslagne, hvilka skulle til de fattiga sjuka för intet
utdelas samt desse medici ständigt utan vedergällning dem skjöta, alt
under vederbörande embetsmäns upseende. Denna inrättning förbättrade
Kongl. Maij:t ännu ytterligare och därom stadfäste genom skrifvelsen af
den 15 Mars 1774 till Collegium Medicum, samt ännu utförligare lät K.
Maij:t under den 29 Julii 1774 utfärda en formelig instruction för samma
Collegium, för provincialmedici och för fattigmedici i Stockholm. Til en
fölgd af alt detta fordrades en ny pharmacopée til alla medicorum och
apothekares efterrättelse i riket samt taxor både för medici, chirurgi och
apothekare samt hela medicinalordningen at utfärdas, hvilket ock under
den 6 Aug. 1777 blef värkstäldt.
Sedan således K. Maij:t fogat anstalt om både provincernes samt de
fattigas ömare skjötsel af läkare, sträckte Kongl. Maij:t sin omvårdnad at
förekomma den stora skada, koppsmittan åstadkommer, och lät Kongl.
Maij:t därföre inköpa et särskildt koppympningzhus, där barn kunde ympas
och skjötas och unga medici undervisas. Kongl. Maij:t lät ock inrätta
et allmänt barnsbördshus och lät under den 20 Februarii 1775 utfärda et
reglemente, hvaruti alt, som til denna inrättning hörer, utstakas. K. Maij:t
436
har så mycket större skjäl at förvänta detta huset blifva ständigt det
allmenna nyttigt igenom den noga omvårdnad, dess föreståndere hafva,
som Kongl. Maij:t med nöije sett en dylik inrättning på et annat ställe i
hufvudstaden stiftas, som kan upväcka en nyttig täflan om företräde til
allmänhetens förtroende.
Kongl. Maij:t vill icke lemna Riksens Ständer i okunnoghet om denna
berömliga inrättning, hvilken värckelige[n] för fäderneslandet välsinnade
medborgare på enskildt bekostnad stiftat, och hvilken förtjenar alla dagar
mer och mer genom den flit, med hvilken den skjötes, och det bemödande,
dess instiftare sig göra til dess upkomst, medborgares och allmänhetens
ärkänsla.
Sedan sådane inrättningar mer och mer inlärde jordegummor1 fant
Kongl. M:t nödigt at för dem låta utfärda et reglemente, hvilket ock under
den 8 Sept:r 1777 värkstältes.
Kongl. Maij:t har ock fästat sin upmärksamhet på nödvändigheten af
goda anstalter til förekommande af veneriska sjukdomars utbredande i
hufvudstaden och bland gemene man, så mycket skadeligare i samhället,
som the utgöra et märkeligt hinder i propagationen och kunna fortplantas
på oskyldiga barn och efterkommande.
Til vinnande af detta nyttiga ändamål, och sedan flere försök blifvit
gjorde med then i andre länder och i synnerhet i Frankerike antagne ganska
litet kostsamme methode till denna sjukdoms botande, som lemnat en
mera fullkomlig visshet och öfvertygelse om framgång däraf, utan at hvarken
climatet eller de sjukas vistande i fria luften eller vanlige sysslors
förrättande funnits däremot hinderl[ig]e, har Kongl. Maijit under den 11
Aug. 1775 i nåder anbefallt en allmän inrättning, utom den på Kongl.
Lazarettet för detta blifvit stadgad, stäld under et särskilt inseende til
sådane veneriska sjukas botande, och ther the fattige ibland dem undfå fria
medicamenter ej mindre än nödig föda under euren.
K. Maij:t har til alla dessa anstalter i nåder anslagit den nödige fond, och
inrättningen har också redan medfört den nytta för det allmenna, att flere
hundrade personer, som annars af blygd eller fattigdom skulle upoffras åt
det veneriska giftet, blifvit här i staden årligen från undergång räddade.
Under det Kongl. Maij:t sysselsatte sig med alla medels stadgande, som
dels kunde befrämja folknumerns tiltagande, dels bevara den från undergång,
fästades Kongl. Maij:ts upmärksamhet på Tabellvärket, och anbefalte
Kongl. Maij:t därföre den däröfver förordnade Commission genom
1 Modée, a.a.,d. 11, s. 530: Sedan jordgummor genom sådana inrätningar alt mer
och mer blefvo inlärde. . .
437
bref af den 12 Febr. 1773 at fortsätta sine arbeten til vinnande af all den
nödige uplysning, som med Tabellvärkets inrättning varit påsyftad.
Kongl. Maij:t utnämnde ock en af Herrar Riksens Råd at där vara
ordförande; och det dröjde ej längre än til den l:sta Martii därpå följande,
at Kongl. Maij:t efter committerades tilstyrkande kunde vid tabellerne
göra åtskillige förbättringar.
Kongl. Maij:t häfver med ej mindre sorgfällighet vakat öfver bergvärkens
och Bergslagens upkomst, och eger K. Maij:t det nöjet at se dem
tiltaga dag från dag.
Til Ädelforss gullvärk har Paulströms bruksegendom uti Calmar lähn
med underliggande hemman och lägenheter blifvit af cronan inlöst, hvilket
gifver guldvärket ansenlig styrka genom större utrymme af skogar och
annan betjening, hvarjemte detsamma til en förestående starkare drift
blifvit försedt med hvarjehanda nödige inrättningar af smält-, bok- och
valsvärk.
Sala Silfvervärks afkastning under desse sednare åren har stigit til högre
än på 60 år tillförene, och en förbättrad smältprocess har därtil synnerl.
bidragit.
På Dahlsland äro åtskillige silfvermalmsanvisningar dels från ödesmål,
dels ånyo uptagne, hvilka drifvas af enskildte bolag och lemna mycket
hopp både om beständighet och utkomst.
Kopparvärksrörelsen finnes i tilltagande vid et och annat af dem, särdeles
vid Garpenberg, där gårkopparen är upbragdt til dubbelt, och vid
Åtvidaberg til mer än tredubbelt mot hvad de 5 å 6 år tillförene gifvit.
Förädlingen af kopparn har vunnit sådan tillväxt, at icke allenast inrikes
behofvet af kopparsmide, som i flere afseenden varit vida större än förr,
blifvit upfylldt, utan ock årlig utskepning af manufacturerad koppar tillika
gjord.
Afvesta bruk har Kongl. Maijt:t velat heldre afstå i Falu Bergslags
händer, än att den större nytta, provincens invånare draga af denna förening,
hade skolat gå dem miste för någon större Kongl. Maij:ts förmån.
En ny vattuledning är blefven öpnad till Bergslagens förmån från sjön
Barken i Dalarne och til Mälaren vid Strömsholm. Kongl. Maij:t har däruti
blifvit understödd både af invånarnes sammanskott som ock hela Bergslagens
hjelp; och drifves detta arbete med en så stor skyndsamhet, at Kongl.
Maij:t hoppas om få år se det fullbordadt.
Hjelmare slussvärk, hvilkets förfall åstadkom en stor känning i den
delen af riket, har ock genom Banquens penningelån blifvit åter satt i stånd
och nu med mycket varagtigare arbete försedt. Detta värk är fullbordadt
och öpnades den 6 Sept:r 1776.
438
Kongl. Maij:t har ej med mindre sorgfällighet låtit fortsätta arbetet vid
Trollhättan; 2:e slussar äro där förfärdigade och i fullt stånd, så at farten
igenom Carls Graf i förleden sommar blifvit nytjad til Kafleströms dam,
hvarifrån varorne nu föras på en därtil inrättad bro en fjerdedels mils väg
till Åkersvass; och arbetet fortsättes nu med så mycken drift, at nästkommande
år varorne kunna föras från Åkersvass1 sjövägen til Götheborg, då
Åkerströms sluss blir aldeles färdig.
Til befrämjande af jernmanufacturer och upmuntring för fristaden Eskilstuna
hafva smeder utrikes blifvit förskrifne, som infört i riket både
deras famille och industrie samt redan i deras handaslöjd undervist infödde
svenske. Jernvärksrörelser och förädlingen af denna vahra har ock återvunnit
sin förra drift genom det stora hindrets undanrödjande, som dem så
länge tryckt. Det blef ock Kongl. Maij:ts första ändamål at återsätta
ordning i rikets penningerörelse; och om Kongl. Maij:t länge tvekat, så har
det varit af full kundskap om det värkets vigt, som Kongl. Maij:t skulle
börja. Kongl. Maij:t fant ock nödigt at till mera ordnings vinnande inrätta
en särskildt Statsexpedition och at däröfver sätta en statssecreterare. Ock
Kongl. Maij:t kan smickra sig, att Dess vahl af person i all sin vidd upfyllt
Kongl. Maij:ts förmodan och den nytta, allmänheten däraf väntade.
Allmenna hushållningens vård i alla dess grenar har Kongl. Maij:t så
mycket mera låtit vara sig om hjertat, som däruti ligger rätta grunden,
hvarpå både allmän och enskildt förmögenhet hvijlar. Det kännbaraste
hinder, som därvid i vägen legat, är den numera lyckeligen afhulpne oreda
och ostadighet i rikets mynt- och penningevärde, hvarigenom sjelfva eganderätten
var största osäkerhet underkastad, alla näringar plågades af en
tvinsot, samt både lust och värkelig förmåga til landets upodling och annat
gagneligt företagande började efter hand försvinna.
Ju mera vådelig denna af tidsens längd befästade oreda befunnits, desto
mera har Kongl. Maij:t låtit vara sig angeläget at vidtaga de kraftigaste och
skyndesammaste medel til dess afhjelpande. At desamma medfört den
behageliga värkan, som redan allmännelfigen] sig visar uti circulerande
speciemynt af silfver til et bestämdt värde uti en jämn och stadig växelcours,
med inga andra förändringar än dem, handelens ombyteliga omständigheter
både här och i alla andra länder måste föranlåta, samt uti en
uplifvad säkerhet i köp, försäljningar och alla andra penningeafhandlingar,
thet förmodar Kongl. Maij:t blifva et så mycket större ämne til fägnad för
Riksens Ständer och samtel. rikets inbyggare, som the flere försök, hvilka
tillförene öfver 30 års tid blifvit gjorde til at vinna detta ändamål, dels varit
blott fruchtlöse, dels ock uti sin tillämpning skakat sjelfva rikssamhällets
grundvalar utan at ändå i någon måtto medföra den påsyftade värkan.
1 Skall vara: Åkersvass.
439
Hvad i öfrigt beträffar sjelfva grunderne och sättet, som Kongl. Maij:t
funnit the lämpeligaste til återställande af behörig stadga och säkerhet uti
rikets mynt- och penningeväsende, så ligga the förvarade uti then allmänna
förordning och kundgörelse, som härom under d. 27 Nov. 1776 blifvit
utfärdad. Och hurudane medel och utvägar Kongl. Maij:t med biträde af
Riksens Ständers Banque funnit nödigt at nytja til utförande af detta
vigtiga värf, thet hafva Riksens Ständers deputerade uti Bancoutskottet
tilfälle at af handlingarne tillförlåtel. inhämta.
Til förekommande af stagnation i penningerörelsen, åcker och höga
interessen, som förnämligast ledt deras ursprung från den fordna osäkerheten
uti myntvärdet, har Kongl. Maij:t ansedt en kraftig och skyndesam
hjelp så mycket angelägnare, som desse olägenheter hade börjat undergräfva
handeln, industrien och alla nyttiga rörelser, understödja växelvinglerier
och föranlåta många at med drygt betungande för riket söka til deras
förnödenhet de lån och penningeförskotter i främmande orter, som här i
riket oaktad stäld säkerhet näpeligen kunde ärhållas utan emot hög och
odrägelig ränta.
I afsigt att kunna desse olägenheter i möjeligaste måtto afhjelpa, har
Kongl. Maij:t under den 26 Maj 1773 låtit på 12 års tid utfärda Dess nådiga
privilegium för et compagnie, som hade at igenom subscriptioner samla
nödig fond til at med förenad styrka emot laglig ränta discontera säkre
mäns växlar, förskrifningar och accepterade invisningar. stäldte på 6 månader
eller kortare tid. Denna inrättning, som kort därefter kom til fullbordan,
har igenom en klok och försigtig förvaltning vunnit den credit och
styrka, at föga något exempel kan företes af et bättre styrdt penningevärk.
Riket och allmänheten har jämväl däraf redan njutit och kan än vidare sig
däraf förvänta en märkelig förmohn och nytta.
Penningerörelsen har blifwit mera qvick och uplifvad, åcker och höga
interessen hafva försvunnit, särdeles här i hufvudstaden, och den, som nu
äger personlig credit eller fullgilltig säkerhet at ställa, är icke mera i
förlägenhet at finna penningar emot lagl. ränta samt behöfver ej som förut
capitaler frugtlöst liggande för at därmed upfylla dess förbindelser, i händelse
dess utestående fordringar eller andre tilgångar ej kunde til bestämd
tid indrifvas. Den nyttiga värkan, som Discontcompagniets inrättning sålunda
medfört, förmodar K. Maij:t kunna blifva mera vidsträckt, i den
mohn en skyndesam handräckning, som vederbörande executorer nu efter
specielt förordnande meddela uti bemälte Compagnies utsökningzmål, hinner
göras allmän medelst en nödig förbättring af executionsvärket i penningesaker.
440
Såsom en nödvändig fölgd af myntets stadgande i et räknevärde, hvartil
det efter en lång tids omlopp ändtel. hade liksom sjelf sig satt, och hvaruti
all rubbning kunnat blifva af de farligaste fölgder, har Kongl. Maij:t ansedt
cronans äldre penningeräntors återställande til det värde, som de egde
efter 1715 års myntvalvation och under det sedermera framflutne tidevarf,
intil dess oredorne i mynt- och penningeväsendet började sig visa. Härigenom
har väl cronan el. statsvärket ej tilflutit någon förmohn, emedan hela
beloppet af berörde räntors förbättrade värde, och ändå något theröfver,
upgår til förbättringen af Kongl. Maij:ts penningelöntagande embetsmäns
och betjentes löner. Men Kongl. Maij:t hade funnit sig icke längre kunna
upskjuta at förhjelpa dessa sina embetsmän och betjente från et genom
myntets försämring ganska ömt och långvarigt lidande, hvarutur de af
Kongl. Maij:ts företrädare och Riksens Ständer vid flere riksdagar fått
löften om en hjelp och uprättelse, som likväl tidernes skick och rikets
omständigheter icke förrän nu tillåtit.
Grunderne och sättet til berörde äldre cronoräntors återställande til
deras nu egande värde utvisar den härom under den 6 Decembre 1776
utfärdade allmänna kundgörelse och förordning, hvaraf jämväl skönjes,
huru Kongl. Maij:t af ömhet för Dess trogne undersåtare eftergifvit större
delen af Riksens Ständers vid sid sta riksdag åtagne bevillning.
Jemte det K. Maij:t sålunda dragit försorg, at Dess ordinarie embetsmän
och betjente undfått deras löner förbättrade til lika myntvärde, hvaruti de
äldre cronans penningeräntor nu utgå, har tillika Kongl. Maij:t faststält en
ständig stat, hvilken hädanefter til grund skall tjena på lika sätt, som den af
1696 hitintils tjent och som med denna, så mycket tidernes omskiften det
kunnat medge, är enlig. Til alla uppå den således fasstäldte nya staten
upförde embeten och tjenster hafva förbättrade löner blifvit anslagne men
icke til de sysslor, hvilka med personernes afgång komma at indragas och
therföre på en extraordinarie stat blifvit anteknade.
Landthushållningen anser Kongl. Maij:t vara den förnämsta kiällan til all
förmåga, och uti den öfvertygelse, at för jordbrukaren den största upmuntran
är säkerhet, at han och dess barn få njuta däraf frugten, har Kongl.
Maij:t, utom hvad förut om cronoåboer är förordnadt, i nåder funnit för
godt at än vidare sträcka denna säkerhet och under d. 8 Martii 1775 genom
rescript til Cammarcollegium nådigst förklarat de ad pios usus anslagne
hemman vara inbegripne under samma förordnande som det om hospitalshemman,
så at åboerne derå blifvit tillagd 20 års städjetid. Likaledes under
d. 26 Aprilis samma år om militien på lön indelte hemman, at äldste sonen
bibehålies vid värdskapet och åborätten, och under den 28 sidstl. Augusti
441
undantagit stubbe- och sämjerättshemman at gå i ärsättning för skatterättsfordringar
hos cronan.
Till lisa och förmohn för jordbrukaren har Kongl. Maij:t jämväl förordnat,
at vid ny vägs inrättande förmedlade hemman måge njuta förmedlingen
til godo, aldenstund därvid ingen rubbning sker uti andre hemmans
vägstycken eller uti fördelningen någre olägenheter kunna sig yppa, såsom
enda grunden til resolution af år 1734, som pålägger förmedlade hemman at
svara til sina förra vägestycken men därhos utnämner orsaken tydel.,
nemi. ständiga ändringar och besvär vid fördelningen, hvilka vid en ny väg
icke hafva rum.
När således upmuntran och säker belöning å ena, idoghet och flit å andra
sidan räcka hvarannan handen, måste däraf en välsignad framgång förspörjas.
Kongl. Maij:t har det dock ganska mycket ornat, at ehuru i flera af rikets
provincer vissa delar af landtskjötslen och särdeles åkerbruket i de sednare
åren haft en betydel. förkofring och tilväxt, likväl uti denna vigtiga hushållsgren
ännu finnas ganska stora brister. Af rikets årliga behof ifrån
utrikes orter utgöra spannemål, victualievahror och rudematerier, som äro
landtskjötslens afkomster, et vida större värde än alt det öfriga, som ifrån
främmande orter i riket inkommer, hvilket beteknar, huru mycket i svenska
landthushållningens framsteg ännu saknas, och huru angeläget det för
riket är at med all kraft befrämja thet stora ändamål, at rikets inbyggare må
kunna hafva theras föda af landets egen gröda och ifrån egen botten hämta
theras behof af sådane råämnen, som climatets hårdhet icke förbjuder.
I en sådan afsigt har Kongl. Maij:t låtit en öfver landthushållningens
förbättring tillförordnad beredning ej allenast höra samtelige landshöfdingarne,
hvad the hvar i sin ort och efter provincernes olika beskaffenhet hade
at til landtskjötslens förkofring föreslå, utan ock sjelf ingifva dess yttrande
i detta vigtiga ämne.
Hvad Kongl. Maij:t i anledning häraf funnit genast kunna åtgöras, har
redan blivit satt i värkställighet. Och som i synnerhet en vig afsättning på
spannemål och et jämt pris därå så afpassadt, at å ena sidan landtmannen
kan hafva en skälig ärsättning för dess nerlagde kostnad och möda samt
upmuntran til åkerbrukets utvidgande; men å den andra spannemålens
stegring på et sätt, at alla andra varors pris därefter måste updyrkas samt
slöjdenäringarne och den fattigare delen af rikets inbyggare ej kunde därmed
bestå, förekommes, säkrast bidrager til åkerbrukets trefnad, så har
Kongl. Maij:t til befordran af et sådant ändamål ej allenast tillåtit en fri och
obehindrad utskepning af svensk spannemål, såsom den therom utfärdade
29-10-307
442
kundgiörelse af d. 21 Julii 1774 utvisar, samt therjemte faststält the grunder,
hvarefter tullafgifterne på utrikes ifrån inkommande spannemål för
hvarje halft år så böra regleras, at therigenom, så vidt thet sig giöra låter,
både et skadeligt vanpris och en omåttelig stegring af denna nödvändighetsvara
må inom riket förebyggas, utan ock tillåtit en fri och oinskränkt
spannemålshandel i de flästa rikets provincer, på sätt som af then therom
under den 22 Martii utfärdade kundgörelse kan inhämtas.
Til befrämjande af hampesädet har Kongl. Maij:t jämväl i flere år låtit
utsätta och anslå betydande prémier för den el. dem, som kunde visa sig
hafva på stadsjord åstadkommit det största quantum af god och behörigen
beredd hampa. Men värkan häraf har ännu icke svarat emot Kongl. Maij:ts
förmodan.
Ibland naturens egna alster, hvilka igenom flit och omtanka at theraf
komma i besittning kunna anses för et lands säkraste och varagtigaste
rikedom, äro the, som hämtas utur vilda hafvet, icke the minst betydande.
Flere riken räkna härifrån deras upkomst til magt och anseende, och
försynen tilbjuder jämväl Sverige de bästa tilfällen at på flere sätt gagna sig
af denna ömnoga rikedomskälla. K. M:t har därföre sträckt Dess nådiga
omvårdnad til alt, hvad befunnits kunna befrämja saltsjöfiskeriernes trefnad
och utvidgande. Til den ändan har Kongl. Maij:t låtit författa och
under den 21 Julii 1774 utfärda et förnyadt reglemente för nordsjöfiskerierne
samt salterierne i Götheborgs och Bohus låhn, lämpadt efter denna
handteringz nuvarande beskaffenhet och til de oordningars undanrödjande,
som befunnits therutinnan hafva sig inritat.
Kongl. Maij:t har jämväl af öfvertygelse, at vahlfiskfänget, som af flere
folkslag idkas under Grönland och Straet Davis, kunde tilskynda Sverige
en betydande fördel och blifva en planteschola af väl öfvadt och tilhärdadt
sjöfolk, under den 1 Junii 1774 låtit utfärda Dess nådiga privilegium för et
bolag til denna nyttiga rörelses idkande, hvilket haft den värkan, at åtskilige
förmögne och välsinnade män theruti instuckit theras förmögenhet och
redan i några år under en försigtig förvaltning med god framgång fortsatt
denna handtering på et sätt, at riket däraf både redan haft och än vidare
under den Högstes välsignelse kan sig förvänta en väsentel. förmohn och
nytta.
Rikets slöjdenäringar hafva icke heller saknat Kongl. Maijits nådiga
omvårdnad. En del ibland them, hvilka mera varit grundade på allmänna
prémier och penningeförskotter än på egen styrka och en försigtig omtanka
at af sig sjelfva kunna bestå, hafva väl, sedan rikets omständigheter fordrat
i denna delen en varsammare hushållning, råkat i obestånd, men thäremot
443
har Kongl. Maij:t, som ofvanbemäldt är, med nöje fått ärfara, åtjern- och
kopparförädlingen i de sednare åren böljat tiltaga, så at jämväl en större
utskepning af thesse varor kunnat skje än tillförene.
Kongl. Maij:t har redan om denna angelägna Bergslagens förkofring sig
yttrat.
Sverigas handel på utrikes orter, såsom hvaraf, tå then rättel. idkas, de
öfrige näringarne uplifvas och kunna förvänta deras behöriga drift, har
Kongl. Maij:t funnit förtjena den ömaste tilsyn och omvårdnad.
Uti ingen del af rikets allmänna hushållning hafva följderne af myntets
för detta ägande ostadiga värde varit mera kändbare än för handeln på
utrikes orter, och därföre förspörjes däruti ännu många lemningar af betydande
brister. I synnerhet saknas hos de handlande, som skola bestyra om
denna vigtiga rörelse, i allmänhet den styrka, som därtii fordras, hvilket
härrörer däraf, at i anseende til den nyssberörde fordna osäkerheten för
myntets ostadiga värde och flere andre tilstötte händelser, de handlandes
capitaler blifvit flyttade in uti andra rörelser och särdeles i fastigheters
inköp, hvilket jämväl bland annat är orsaken därtii, at en vidsträktare
handelsrörelse med främmande varors uplag och återutskepning icke ännu
kan med den framgång och styrka företagas, som likväl eljest kunde
förväntas af en numera återvunnen stadga och säkerhet uti rikets myntväsende.
Under alla dessa med flere ofullkomligheter, som ännu vidlåda sjelfva
värkställigheten af rikets handel på främmande orter, har Kongl. Maij:t
likväl med särdeles fägnad fått förspörja, at rikets producter och vanliga
utskeppningzvaror haft i främmande orter en god afgång och vunnit et så
ansenl. förbättradt värde, at handelsvågen därigenom ofelbart varit til
rikets fördel, hvilket säkrast kan skönjas af den förmohnliga ställning,
hvaruti växelcoursen sig befunnit och som föranlåtit de handlande til
införskrifning af ganska betydande partier silfver.
Brist och dyrhet på salt har tillförene i många år varit ett ämne til allmän
klagan, särdeles af Allmogen. Thenna olägenhet är nu fullkomligen afhulpen
thärigenom, at Kongl. Maij:t redan förr detta vidtagit den författning,
at af alla utifrån hemkommande saltladdningar någon viss del bör i stapelstäderne
upläggas för at däraf formera et sådant beständigt förråd, som
blifver at tilgå, i händelse genom sjöskador, långsam motvind eller flere
sådane tilfälligheter den vanl. salttilförsslen någon gång skulle komma at i
märkel, mohn förminskas.
På det riket utan rubbning af de allmenna författningar, som tid efter
annan blifvit vidtagne i afsigt at sätta svenska handeln, sjöfarten och
444
slöjderne i de fördelar, at de af utländsk medtäflan ej kunna skadas,
likafullt måtte draga någon nytta af de förmohner, som en fri och oinskränkt
handel och sjöfart i flere afseenden kunna et rike tilskynda, så har
Kongl. Maij:t, styrkt af vissa andre länders exempel, som ifrån längre tider
tilbaka vändt sig til stor fördel inrättningen af en sådan fri och oinskränkt
handel uti någon thertil utsedd tjenlig hamn, funnit för godt at igenom en
allmän kundgörelse af den 15 Aug. 1775 på lika sätt förklara staden Marstrand
för en sådan fri handels- och nederlagsort el:r så kallad portofranco,
ther ut- och inländske med lika rätt och frihet samt utan afseende
på allmänna förbud och inskränkningar få idka hvad slagz lofl. handel och
näring, the åstunda. Thet fordras väl sin tillbörliga tid, innan denna inrättning
kan komma til stadga och mognad samt therigenom medföra all den
nytta, som thermed blifvit påsyftad; men Kongl. Maij:t har imedlertid med
fägnad förspordt, at stadens handel och rörelse redan märkel, tiltagit och at
uti dess hamn sådane flaggor sig infunnit, som tilförene i svenska farvatten
aldrig varit synlige.
Til förmohn för rikets sjöfart, som under de sidst framflutne åren gådt i
dess jemna och oafbrutne lopp, har Kongl. Maij:t under den 15 Junii 1774
låtit utfärda en förnyad seglationsordning, hvarigenom the fel och brister,
som efter tidens omskiften förspordts uti den förra seglationsordningen af
år 1724, blifvit afhulpne.
I lika måtto och som ej mindre sjöfarten än hela riket haft en betydande
skada och olägenhet däraf, at det svenska sjöfolket utflyttat och antagit
tjenst i främmande orter, så har Kongl. Maij:t jemte flere mått och steg,
som ansedts kunna förekomma denna betydande olägenhet, igenom kungörelse
af d. 7 Novembr. 1777 til upmuntran för sjöfolket i nåder förklarat,
at de personelle utskylder, som ifrån år 1765 varit svenska coopvardisjömän
ålagda, borde thädanefter aldeles uphöra, ehuru kännbart för statsvärket
det voro at umbära någon af thess inkomster.
Betalningen af then gäld, som riket under den framfarne tiden sig åsamkat
både in- och utrikes, har blifvit för Kongl. Maij:t en ej mindre tung än
nödvändig omsorg. Vid the öfverläggningar, som i detta ämne blifvit
hällne, har det K. M:t förekommit, huruledes en ölänning af cronans
vanliga och couranta utgifter med then, som tarfvas til afbetalningen på
riksgälden, ej kunde medgifva hvarken den säkerhet at hafva til hands de
tilgångar, som det ena behofvet framför et annat på sina bestämda tider
kunde kräfva, eller den ordning och redighet, som til statsvärkets behöriga
förvaltning fordras; i anledning hvaraf Kongl. Maij:t funnit nödigt at skilja
Statscontoiret ifrån all befattning med riksgälden och däremot tilförordna
445
en direction, som med en särskild och ifrån statens öfrige behof afsöndrad
fond efter reglemente och föreskrift besörjer om rikets gälds betalning, i
then mohn större eller mindre del theraf blifver förfallen.
At sätta rikets försvarsvärck uti det skick, som Kongl. Maij:ts eget samt
rikets anseende och trygghet det fordradt, har Kongl. Maij:t städse bland
sina förnämsta omsorger aktat. Riksens Ständer kunna nogsamt ärinra sig
den vanmagt, hvari försvarsanstalterne vid 1772 års slut sig befunno;
huruledes arméen var öfver tredjedelen vacant och den öfriga delen orörlig
genom brist å beväring och utredning; at förrådshusen voro toma eller ock
försedde med någre odugel. persedlar och tyghusen utan amunition; fältartilleriet
dels ur stånd, dels felande och inga magaziner hvarken af fourage
eller proviant; arméens flotta genom tidernas omskiften försummad, dess
fartyg utan stadgad plan till skepnad och antal, dels under nybygnad, dels
under reparation, utan sine tillhörigheter; örlogsflottan till stor del i saknad
af de oundgängeligaste behof af dugeliga skjepp och materialier til deras
byggande samt tillräckeligt sjöfolk.
Kongl. M:ts outtrötteliga vaksamhet och omtanka at til dessa bristers
botande använda både penningar och arbete har dock bragt alt detta uti det
stånd, at arméen til hästar och karlar blifvit récruterad, så at föga återstår i
det antal, hvaraf svenska krigzmagten bör bestå. Nödige och förut saknade
reglementen hafva blifwit utfärdade till arméens bättre discipline och exercise
samt regementerne försedde med sine behof af beväring, beklädning,
tross och utredning; fältartilleriet, canongjuterierne, krutbruken och gevärsarbetet
äro förbättrade samt flere anstalter fogade til hästeafvelns
uphjelpande; genom träffade öfverenskommelser med rust- och rotehållare
äro så cavallerie som de flästa infanterieregementer försatte på rörlig fot
och i det ständigt tjenstbara stånd, att de vid ankommande ordres kunna
aftåga til den ort, Kongl. Maij:t för rikets tjenst nödigt pröfvar. Fästningsvärcken
lofva oförtöfvadt all den nytta, man af dem väntat sig, och är nu
hopp om desse vidlyftige värks ändtel. fullkomnande; hvad därå än återstår,
varder i mohn af rikets penningetilgångar med all drift fortsatt. De
försvarsvärket tilhörande militaire chartor hafva blifwit uprättade, magaziner
på ärforderl. ställen anlagde; arméens flotta är efter en stadgad plan
sammansatt och i fullkomligt tjenstbart stånd, dess dockor til fartygens
förvarande til nästa år färdige; vid örlogsflottan äro inrättningarne, hvartil
för riket odrägelige penningesummor ständigt åtgådt, nu ansenl. förbättrade
i afseende på varfven, skjepsbyggerierne, räkenskapsvärket och medlens
förvaltning samt den därvid nödiga controll; den militaire befattningen
är skilgd ifrån den oeconomiske och gräntsor utstakade emellan collegii
446
och därunder redoskyldige embetsmäns göromål; Amiralitetscollegium är
flyttadt til Stockholm at här lika med rikets öfrige collegier hafva sit
ständiga säte samt under Kongl. Maij:ts egne ögon fortsätta dess arbete.
Här kan det ock lättast handhafva öfverinseendet å sjömagten, som
öfver hela riket är fördeldt; och ändtel. är det påbegynte dåkebyggnadsarbetet
i Carlscrona med all drift fullföljgdt; det har också mycket vunnit
genom arbetssättet och den tilsyn, hvarunder det blifvit stäldt.
I et sådant tilstånd har rikets krigzmagt, dess fästningar och flottor
blifvit bragte sedan Riksens Ständers sidsta sammankomst. En längre tid
hade för Kongl Maij:t visserl. fordrats at sätta alt detta i stånd; men Kongl.
Maij:t har dock den tillfredsställelsen at för Riksens Ständer få yppa den
lyckeligare belägenhet, hvaruti riket äfven i den delen sig befinner, och at
det nu i det hufvudsakeligaste eger, hvad det i många år saknat, sit fulla
försvar.
Kongl. Maij:t har under loppet af regeringzärenderne ej kunnat välja
någon behageligare hvila än vetenskapers, vitterhets och fria konsters
skjötande. Kongl. Maij:t har sedt med nöje Vetenskapsacademien tiltaga
både i samlingar och i nya upmuntringzämnen för vetenskapers framgång,
instiftade af medborgares frikostighet, dem till heder och Academien til
förmohn.
Upsala Academie har ock fäst Kongl. Maij:ts upmärksamhet. K. Maij:t
ärinrar sig altid med nöije, at han innan Dess anträde på thronen varit om
denna Academiens vård ombetrodd; och har ock Kongl. Maij:t där under
den 21 Junii 1774 instiftat en ny profession till undervisning i anatomien.
Kongl. Maij:t har väl saknat en äfven så i hela den vittra verlden namnkunnig
man som för sit fädernesland hedrande medborgare, och Upsala Academie
lär länge påminna sig den namnkunnighet, Linnei namn henne förvärfvat.
Kongl. Maij:t har ock anbefallt Dess Upfostringscommission at inkomma
med project til academiske constitutionernes förbättrande och scholordningens
genomseende.
En för landet kiänbar men ny plåga har ock fordrat en ny lärdomsgren.
De täta boskapssiukdomar, som hemsökt rikets södra provincer, har föranlåtit
Kongl. Maij:t at instifta et nytt lectorat vid Skara Gymnasium til
veterinariska konstens lärande; och har därtil blifvit utsedd en svensk,1
som redan gjort åtskillige lärlingar.
Svenska vitterhetens och språkets förkofring har ock gjort i dessa sednare
åren de största framsteg och lär dagel. tiltaga. Et svenskt skådespels
inrättande bidrager til språkets upkomst och har gjort större framsteg, än
man af en så ny inrättning kunde vänta.
1 Peter Hernqvist.
447
Till fria konsternes befordran har Kongl. Maij:t under den 5 Jan. 1773
utfärdat för Målare- och bildhuggareacademien et fullständigt reglemente,
som gifvit denna Academie en stadga, den hon altifrån sin första instiftelse
saknade. Kongl. Maij:t lät ock under den 31 Julii 1776 utfärda en allmän
förordning, hvad hädanefter skulle iakttagas vid publique byggnader, en
ordning, som skall hafva den nytta at pryda riket både med varaktige och
anständige byggnader. Stockholms stad har sedt sin Beurs fullbordad, och
Ridderskapet och Adelen har uprest, efter 200 år, Gustaf den förste en
ärestod, ett vördnadsbevis äfven så sällsynt i historien som hedrande
denne store Konungen och det stånd, från hvilket han upträdt på svenska
thronen. Kongl. Maij:t hoppas at innom få år få fullborda åt Gustaf
Adolphs minne en dylik vördnadsbetygelse.
1 den mohn konsterne tiltagit har ock handtvärkerierne tillväxt, och om
Sverige nu kan smikra sig at i målning och bildhuggeri ha de störste
konstnärer i Europa, hafva ock dess handtvärkares arbeten blifvit med
förmohn utskeppade och varit utomlands begärlige.
Om Kongl. Maij:ts omvårdnad för résidencestaden varit värkande, har
ej Kongl. Maij:t varit mindre mån om riksens och andre städers trefnad. K.
M:t ville här ej gerna återkalla minnet af de bedröfvelige händelser, som
innom sex års tid lagt i aska 7 städer; men K. M:t, som vill meddela
Riksens Ständer de lyckel. händelser, som sig under Dess regering tildragit,
vill och ej undandöllja de mindre behagliga, som sig timat. At hjelpa
desse nödlidande undersåtare samt at åter utur askan se uprättade Philipstad,
Åbo, Askersund, Gefle, Vennersborg, Åmål och Christinehamn har
K. M:t tagit alla de mått, som rikets knappa tilgångar kunnat tillåta. K. M:t
har därföre dels igenom frihet för alla slags bevillningar på visse år, dels
igenom ordinaire och extraordinaira utskylders eftergifvande, dels igenom
tullfriheters beviljande för byggningzmaterialier, dels igenom stamböckers
tillåtande och lotteris inrättning sökt underhjelpa de mäst nödlidande och
understödt de mera förmögne at åter upbygga sina städer. Men då Kongl.
Maij:t på sådant sätt sökt hjelpa desse olyckelige städer, har Kongl. Maij:t
trodt desto nödigare at i tid påtänka medel at för framtiden förekomma de
svåra fölgder, som dylika vådeldar dem förorsaka samt bereda dem för en
framtid medel at blifva lindrade i dylika omständigheter. Kongl. Maij:t lät
därföre under den 14 Oct:r 1777 utfärda et circulairebref til alla landshöfdingarne
at upmuntra städerne såväl at bygga af sten som ock at imellan sig
sammanskjuta en dylik cassa som den, hvilken redan för långliga år sedan
är inrättad i Stockholm under namn af Assecurancecassan. Och fastän
Kongl. Maij:t ännu ej af alla, för orternes aflägsenhet, fått något svar samt
448
ej ännu kunnat göra böljan til en sådan inrättning, drager dock Kongl.
Maij:t det förtroende til Dess trogne undersåtares, Borgerskapets i städerne,
egen försigtighet, at de lära bidraga at fullborda en för dem så nyttig
inrättning.
Riksens Ständer lärer i alt, som här blifvit anfördt, sakna de mått, som
Kongl. M:t tagit til Finlands upkomst.
K. M:t har billigt velat spara denna målning til det sidsta för att lägga på
en gång hela detta värk under Riksens Ständers ögon, på det de må kunna
inhämta i en kedja alt, hvad K. M:t vidtagit för et lands upkomst, som är
Kongl. M:t så kärt både för dess angelägenhet för Sverige som besynnerl.
för den redelighet och oskrymtade dygder, dess invånare ega, och den
tilgifvenhet, de i alla mål så utmärkt för K. M:ts person ådagalägga, och
hvilken förvärfvat dem K. M:ts ömaste ärkänsla.
Detta vidsträkta land hade nästan intet varit kändt igenom annat än de
olyckor, som öfvergådt detsamma, och de ansenliga förråder, hufvudstaden
hämtat därifrån til förtäring årligen. K.M:t har därföre äfven sträckt
sin nådiga omsorg til Finland, hvars invånare altid varit kände för trohet
mot sina konungar och välvilja för det allmänna bästa. Någre författningar
blefvo ock på längre afstånd tagne, hvilka man trodde skulle lända dem till
förmohn och båtnad; men K. Maij:t trodde ej fyllest därom kunna stadga,
förrän Kongl. Maij:t närmare kunde känna detta land. K. Maij:t företog sig
därföre samt i kraft af Sveriges lag efter sina förfäders sed en Eriksgata til
Finnland och steg första gången på finsk botten år 1775 den 27 Maji. K. M:t
sökte där at se med egna ögon samt afhjelpa alla de mål, som där kunde
afgöras, och vinna om landets nödtorft en säker kundskap.
Hvad till försvarsvärket hörer, vill Kongl. Maij:t särskildt underrätta
Riksens Ständer.
Säkerheten och eganderätten var det, som Kongl. Maij:t ansåg för
angeläget at bevara i et fritt land; och som storskiftsförordningarne ej
mindre än nybyggens inrättande därstädes, begge i sig sjelfva gagneliga,
blifvit genom tillämpningar mindre tjenlige befundna, så lät Kongl. M:t
genast förbjuda all vidare värkställighet af de sednare, intil dess ytterligare
skulle blifva utrönt, på hvad sätt sådant utan olägenhet skje kunde, och
utgafs i Åbo under d. 27 Junii en förordning om storskiftsdelningen, som
sedermera och i följe af den förklaring, K. M:t förlidet år däröfver utfärdat,
blifvit med allmän nytta efterlefvad.
Det blefvo för vidlyftigt at uprepa sammanhanget och därjemte ofullkomligheten
af de skattläggningzmethoder, som förr detta i Finland varit
brukel. De hafva varit stridiga mot hvarandra och äfven stridiga emot de
i
449
ändamål, som därmed påsyftades. Men det lärer synas ännu eftertänkeligare,
at hela län, som Savolax och Carelen, aldrig varit hvarken refvade
el:r skattlagde, ännu mindre åboerne emellan skiftade.
Detta föranlät Kongl. Maij:t at vidtaga sådane steg och författningar i
anseende til Finland i gemen samt i synnerhet til Savolax och Carelens
refning, skattläggning och storskiftsdelning, af hvilka Kongl. Maij:t förväntar
en för kronan äfven så fördelaktig som för invånare därstädes nyttig
värkan.
Flera landtmätare hafva måst därtil förordnas. Men då Kongl. M:t
betragtat vidden af detta land, af hvilket en enda socken, Coupio benämd,
innehåller 51 svenska quadratmil, har ingen annan utväg kunnat påtänkas,
och då deras arbete blifvit med önskelig drift fortsatt, är ej heller den
därvid använde kostnad at ångra.
Förbuden emot olofligt kyttande och svedjande äro genom förordningen
af den 28 Junii 1775 strängeligen förnyade.
Et land, hvilkets jord efter mer än 500 års undergifvenhet under Sverige
ej ännu var deldt, kunde ej hafva nödige vägar. Kongl. Maij:t fant därföre
nödigt at så til lands som sjös öpna flere communicationer, igenom hvilka
invånarna dels kunde med mera lätthet föra sina varor, dels genom handel
dem föryttra och föröka. Imellan Cuopio och Uleåborg blef därföre en ny
väg öpnad, som inom 2 år blifver brukbar. Emellan Vasa stad och Sarijerfvi
samt så vidare til Cuopio landshöfdingesäte är en annan väg börjad
och arbetet under fortsättning.
Till at åter hjelpa den svåra transporten, som en del orter måste vidkännas
til en längd af 40 til 50 mijl, har Kongl. Maij:t beslutit at låta uprensa de
vattudrag, hvarmed detta land nästan öfveralt är genomskuret. Sedan
desse blifvit undersökte och afvägde, har Kongl. Maij:t låtit arbetet börjas
i Lämpälä socken, hvarigenom en sjöcommunication af inemot 12 mijl
vinnes. Cement- och kalkbruk äro därstädes anlagde, stenhuggerier inrättade
och kunnoge arbetare från andra orter anskaffade. Slussbyggnaden
vid Rikala med en ny canal af 3 400 alnars längd blifver inom 2 år aldeles
färdig til den längd och djup, at 100 skeppund drägtiga fartyg där kunna
framlöpa. Sedan detta arbete blifvit fullkomnadt, lärer Kongl. Maij:t låta
detsamma fortsättas framåt stora Päjänäsjön.
Vid första början av desse anstalter och under sit höga vistande fant K.
M:t, huru alla författningar skulle blifva fruktlösa, om de ej tillbörligen
skulle handhafvas, och sådant åter kunde icke förväntas, så länge lähnens
vidsträckta läge hindrade en del landshöfdingar at bese, ja, at ens känna
deras anförtrodde höfdingedömen. Det var således ingen annan utväg än
450
att göra värkställigheten af Kongl. Maij:ts befallningar möjélig genom
delandet af lähnen, och i föllje däraf blef Storfurstendömet Finland, som af
ålder bestådt af 4 låhn, skildt uti 6, nemi.:
Åbo och Biörneborgs låhn med Åland,
Nylands och Tavastehus,
Kymmenegårds,
Savolax och Carelens med en del af Cajaneborgs lähn,
Vasa lähn,
Uleå lähn el. Österbotten med Kusamo lappmark.
Gräntsorne utsattes genast. Socknarne afskildes och fögderier indeltes
med tilläggning af nya, där de tarfvades.
Om härvid på vissa ställen någon jämkning uti värkställigheten har
funnits nödig, har ändamålet därigenom blifvit mera upfyldt och fullkomnadt.
Landshöfdingarnes säten hade gemenligen varit belägne vid den ena
ändan af lähnet, men Kongl. Maij:t förläde dem, så mycket skje kunde,
midt uti hvarje lähn, på det landshöfdingarne så mycket säkrare måtte
blifva i stånd at öfver hela länet hafva jämn och ständig tilsyn samt vägen
til honom för invånarne blifva lika lång.
Residencerne äro eller blifva upbygde dels för kronans räkning, dels af
landshöfdingarne med understöd af cronans medel.
Hvatje landshöfding är försedd med nödig betjening och landsstaterne
hafva til sin flyttning undfått nödig hjelp.
Ordinarie landtmätare och provincialmedici äro i de nya lähnen tilsatte
samt deras stationer lämpade efter folkmängden, orternes belägenhet och
flere omständigheter.
Rättvisans jämna och skyndesamma skipande i landet har af Kongl.
Maij:t altid med besynnerl. ömhet blifvit ansedd; ock fann K. M:t vid Dess
aflagde besök vid Åbo Hofrätt, det, oagtadt all använd berömlig flit, den
dock icke på långt när kunnat afhjelpa alla inkomne ärender. Til at undanrödja
desse hinder i lagskipningen uprättade Kongl. Maij:t en ny Hofrätt i
Vasa stad, imellan hvilken och Åbo Hofrätt gräntsorne deltes, sedan
Kusamo lappmark, som tillförene tillhördt Svea Hofrätt, blifvit underlagd
den förstnämde.
Kongl. Maij:t förordnade därstädes en president, tvenne hofrättsråder, 5
assessorer och nödig underbetjening, hvilka alla, sedan de med ordentel.
löner blifvit försedde, af Kongl. Maij:t sjelf uti deras embeten offenteligen
insattes på Stockholms Slott den 29 Junii 1776, samt öpnade för första
gången sina sessioner i Vasa den 21 Augusti samma år.
451
Den mängd af ärender, som til denna Hofrätt öfverlämnades, äro nu
afhulpne, och ledamöterne hafva uti utöfningen af sina embeten, med
rättvisans oväldige skipande, hugnat landet och svarat emot K. Maij:ts
nådiga förtroende.
Lagmans- och häradshöfdingejurisdictionerne klyfdes och förökades
med 2 af de förra och 3 af de sednare, alt som nödvändigheten det
fordrade. Löner äro anslagne til de förordnade tjenstemän, och vid alt
detta är de förre innehafvarnes samt hvarje mans rätt med ömhet förvarad.
Hvad som i sammanhang med alt detta, antingen til befordran af dess
värkställighet eller ock för något af lähnen särskildt blifvit förordnadt,
finnes vid detta tilfälle icke vara rum at uprepa.
Det är i värkan däraf, i landets tilväxt, lagarnes skyndesamma värkställighet,
rättvisans oafbrutne skipande och invånarnes trefnad, som Kongl.
Maij:t väntar en glad ärsättning för ospard möda, ömhet och landsfaderlig
omsorg.
Af alt detta lära Riksens Ständer hafva kunnat inhämta, at Kongl. Maij:t
ingen möda haft spard at befrämja rikets och Dess undersåtares väl; och
om alt ej har så utslagit, som Kongl. Maij:t det önskat, om mycket ännu
återstår, så väntar K. Maij:t af sina trogna undersåtares tilgifvenhet, at de
besinna, huru många stora brister sig yppat, i huru svag belägenhet Kongl.
Maij:t emottog riket och huru kort tid Kongl. Maij:t det styrt.
K. Maij:ts största belöning för Dess möda blir at se lyckeliga och glada
undersåtares ärkänsla, och Kongl. Maij:t blir dem därföre alt mer och mer
förbunden til den kongl, nåd och ynnest, med hvilken Kongl. Maij:t dem är
samt och synnerligen väl bevågen.
Actum Stockholms Slott den 30 Octob. 1778.
GUSTAF.
452
5.
Kungl. Maj.ts proposition om moraliteten i lagen.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 57.
Kongl. Maij:ts nådige proposition till Riksens
Ständer angående moraliteten i lagen. Gifven
Stockholms Slott på Rikssalen den 31 October
1778.
Ärlighet och förtroende i borgeliga umgänget äro nyttige seder för ett
fritt folck, de däruti lagen böra hafva sin styrka och sitt försvar.
Då de af lagen icke skyddas, förfalla de snart ibland folket, och den ena
menniskjan blifver snart nog så förgäten af sin naturliga pligt, at den gerna
låter sig bruka til den andras förtryck och undergång. Denne mening har
Kongl. Maij:t hyst och i sin Rådkammare i böljan af sin regeringstid ytrat,
då fråga upkom, at en angifvare skulle undgå straff för delagtighet i ett
brott, för det han sin medbrottslige uptäkte.
Kongl. Maij:t fick dervid erfara, at sådant icke vore emot svänska lagens
esprit och Kongl. Maij:t fick veta, hvad han önskade aldrig til Dess
kundskap måtte hafva kommit, at föräldrar och barn, man och hustru,
syskon och syskon äro af lagen likasom tvungne at bereda hvars annars
olycksfall, ty de få och böra emot hvarannan höras uti visse förekommande
brottmål. Kongl. Maij:t har äfvenledes funnit, huruledes de, som af
lagen oskickelige ansedde äro at vetne bära, såsom menedare, biltoge
lagde ärelöse personer med flere, äfven måge af domaren höras at lius i
brottmål gifva. En sådan uplysning grundar ofta en bevisning och värkar i
sin mon til den anklagades fällande, då likväl sådane personers frägd,
gjorde gerningar samt förhållande mot den anklagade borde ei mindre från
uplysnings gifvande än vetnesmål dem utestänga.
Kongl. Maij:t har häröfver inhemtat Riksens Råds tankar, hvilka Riksens
Ständer nu höra få, och blifver Kongl. Maij:ts nådiga proposition, at
hvad anmärkt är och i lagen kan finnas ländande til upmuntran för angifvare,
til störande af ärlighet och förtroende samt sådane medborgelige
dygder, hvilka böra utmärka svänska folket, må från lagen uteslutas.
GUSTAF.
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 20 Nov. 1778.
453
6.
Kongl. Maj.ts proposition om dödsstraffet för barnamord.
(Allegater 1.)
Protokollet sid. 57.
Kongl. Maij:ts nådiga proposition till Riksens
Ständer angående inskränkning af dödsstraff för
barnamord samt någre andre brott och missgjerningar.
Gifven Stockholms Slott på Rikssalen den
31 Octob:r 1778.
Barnamord, et af the brott, som Kongl. Maij:t under sin regeringstid icke
varit lyckelig nog at finna förminskade, har hos Kongl. Maij:t väckt ett
öfverläggningsämne, med yttersta ömhet och granlagenhet undersökt och
handteradt. Kongl. Maij:t har trodt sig igjenfinna förnämsta ursprunget till
denna menskligheten så mycket vanhedrande gjerning uti den skam och
nesa, en lägrad qvinna, utom det i lagen stadgade straff, för sin förbrytelse
måste undergå, en fölgd af visse författningar, af folkets fördomar och
orätta begrepp om laster samt deras mer och mindre skadeliga värkan.
Kongl. Maij:t har ock på thenna grund och efter Riksens Råds tillstyrkande
tillåtit, at en och annan lindrig utväg får vidtagas at gjöra en lägrad qvinnas
tilstånd mindre frucktansvärdt, och at utur elände och nöd hjelpa de barn,
hvilka af oloflig beblandelse kunna tillkomma. Men Kongl. Maij:t har icke
ansedt thesse medel gjöra tillfyllest. Kongl. Maij:t har funnit menskligheten
och sin konungapligt värdigt at ännu närmare hinna till ändamålet,
nemligen om möjeligit är, alldeles förekomma barnamord.
Ett menniskjolifs förökning i staten är en gåfva, så mycket svårare at
mista, som detta folkfattiga landet hvarje stund och timma påminner
Kongl. M:t om dess behof, och menskligheten kan intet annadt än rysa och
kjänna fasa at then ena dagen höra en moder hafva mördadt sitt barn och
then andra at se modren föras till stupestoken.
Nästan aldrig fåfängt sökes botemedlet uti sjelfva uphofvet till en ond
gjerning. Uti detta brott visar det sig uti ett falskt begrepp om heder och en
illa förstådd frugtan för vanära; ett brott af sådan beskaffenhet kan icke
med dödsstraffet afböjas; ty den grund, hvaraf det är begått, gjör thetta
straffet hos barnamörderskan önskadt såsom den enda återstående utväg
at få sin fläckade heder i evighetens glömska borttgjömd. En moder, som
454
ända dertill kan öfverskrida naturen at mörda sitt barn, för en sådan
onaturlig moder är döden icke någon fasa, icke något straff. Den beredelse
hon undergår, den besynnerliga art af medymkan och blödighet, hos åskådarena
upväckes, åstadkommer icke någon afsky för brottet, tarjkan hålles
endast vid dödssättet; och den önskan höres icke sällan af en gråtande
menighet, huru lyckeligt det vore at så väl beredd kunna dö. Icke är thet
lagens öfverträdelse, hvarföre en begången missgjerning bör straffas, hufvudändamålet
af straff är at upväcka varning och förskräckelse hos en
brottslig sinnad menniskja. Mot ett brott, begått för at agta sin heder ifrån
andras misstro och hårda omdöme, synes ej naturligare och lämpeligare
straff äga rum än blygsell och skam.
Thet är en pligt och en grund, hvarifrån en lagstiftare icke bör vika at, så
vidt möjeligit är, spara menniskjoblod, men icke äro the månge dödsstraff,
hvilka uti detta rikets lag äro utstakade, grundade på denna princip. Fåfängt
tages exempel häremot af Guds theocratiske lag: Then, som vill och
kan känna religionens sanna och välgjörande grunder och then lycksalighet,
menniskjoslägtet äger rätt at njuta på jorden och i det samhället, the
lefva, igjenfinner snart sitt misstag.
Då Kongl. Maij:t igjenomgått Missgjerningsbalken af allmänna lagen,
grunden för särskilte författningar i brottmål, har Kongl. Maij:t icke utan
förundran funnit 2 cap., 1 §, handla om trulldom och dödsstraff derföre, ett
orimmeligit brott af papistiske inbillningar digtadt, uti alla uplyste regeringar
icke ens i lagstiftningen nämdt. Det kan och bör icke i svenska lagen
blifva qvarstående, ty det vanhedrar nationen och dess lagstiftning.
Vid ytterligare granskning af de öfrige brott och missgjerningar, hvilka
med dödstraff äro belagde, har Kongl. Maij:t dels funnit sådane, hvilka för
allmänna säkerheten och dess förstörare rätteligen detta straff underkastade
äro1 och hvarföre det bör bibehållas; men kan tåla den mildring, en
god och mild konung, then ther icke ällskar at missbruka lagens magt, kan
finna godt at theråt gifva, dels åter sådane, hvilka till deras natur och
egenskap alldrig kunna eller böra förtjäna döden, och hvarföre dödsstraff å
sådane brottslige på flere år ej verkstellde blifvit utan efter utkomne
författningar af öfverrätterne undergått leuteration, andre åter, hvilka, då.
fullkomligit och stadgadt upsåt till gjerningen saknadts, benådade blifvit,
dels åter sådane, som, ehuru svåre och menniskjor styggelige, likväl mindre
tillkomma af ondsko och arghet än oförstånd och vanmagt at tygla
medfödde begjär, dels åter sådane, hvilka för sin grofhet och myckna
ondsko förtjäna hårdare och ett mera kjännbart straff än döden, såsom
mordbrand, rån och rofvede.
1 Se Anners, Humanitet och rationalism, s. 250, not 45 a.
455
Kongl. Maij:t har i thetta grannlaga ämne hördt Thess och Rikets Råd
och theras tankar blifva Riksens Ständer nu föreläsne.
Kongl. Maij:t har förut ådagalagt Thess mennskliga och konungsliga
pligt at spara menniskjoblod. Kongl. Maij:t lägger härtill, at alla visa och
kloka regeringar vända både brott och straff staten till nytta och låta icke af
en falsk ifver och nit sig till onödige hårdheter förleda och förblinda.
Kongl. Maij:t proponerar Riksens Ständer fördenskull:
l:mo. At en barnamörderska ej må straffas till lifvet utan i thet stället
undergå högsta kroppspligt, therefter försändas till arbete på tugthus i all
sin lifstid eller på viss tid, sedan hvarje år på den dagen, hon sitt brott
begått, utställas för allmänheten tvenne eller flere timmar at skämmas och
therefter med ett par ris afstraffas, alt efter gjerningens mer eller mindre
grofhet och beskaffenhet.
2:o. At utom hvad Kongl. Maij:t sig redan yttradt om 2 cap., 1 §,M:g:b.,
dödsstraff måtte inskränkas för de i följande capitel och §§ upräknade brott
och missgjerningar, nemligen 6 cap., 5 §, 9 cap., 1 §, 10 cap., 1 §, 18 cap.,
3 § och 8 § deraf, i anseende till de deruti nämde och i så vidsträckt
bemärkelse tagne ämbetsmän; vidare 19 cap., 2 §, 22 cap., 1 §, 24 cap., 5,
6, 8, 9 §§, 40 cap., 3 §, 46 cap., 1 §, 55 cap., 3 §, 56 cap., 1 §, 59 cap., 2, 3,
4 och 5 §§.
3:tio. At i stället för dödsstraff å så grofve brott som mordbrandh, rån
och röfveri högsta kroppspligt och lifstids fängelse må utsättas samt den
brottslige årligen undergå något straff på then dagen, han brottet begått.
GUSTAF.
7.
Kongl. Maj:ts proposition om preskriptionstid i brottmål.
(Allegater 1)'
Protokollet sid. 57.
Kongl. Maij:ts nådiga proposition till Riksens
Ständer om praescriptionstid i brottmål. Gifven
Stockholms Slott på Rikssalen d. 31 October 1778.
Personliga säkerhetens befästande och stadgande ibland Kongl. Maij:ts
undersåtare har ifrån första stunden, Kongl. Maij:t till regeringen trädde,
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 14 Nov. 1778.
456
varit ett mål för Dess omsorg och ett ämne för ett Dess noga och granlaga
eftersinnande. Kongl. Maij:t har erfarit, at hända kunnat, thet afdömde
brottmål blifvit ånyo uptagne, och at then angifne brottslige sin en gång
erhållne befrielse icke till godo njuta fädt; at hvad i flere år blifvit lämnadt
utan åtal och likasom af tiden missat all egenskap af brott, sedermera
blifvit upletadt och för domstolen dragit. Thet personer, thet angådt, till så
mycket större lidande, som theras försvarsskäl af tid och omständigheter
kunnat försvinna, hvarigenom brottslighet kunnat finnas i sådane gerningar,
hvilka i sin början åtalade blifvit för oskylldige ansedde.
Mildhet i lagar är en väsentelig egenskap i en fri regering. Den brottslige
har rättigheter både såsom menniskja och medborgare, och enär han en
gång undangådt domaren och åklagaren, blifva desse rättigheter ännu
större. Alla regeringzlagar, the ther syfta på medborgerlig sällhet, taga thet
för grund at häldre fria än fälla. Och then regien står fast, at bättre är at fria
tio skylldige än fälla en oskylldig. Thesse omständigheter och tå Kongl.
Maij:t funnit, att svänska folket redan i Konung Gustaf den förstas tid uti
trettonde puncten af 1538 års Örebro beslut haft ett stadgande till förmån
för sig i brottmål, hafva föranlåtit Kongl. Maij:t at inhämta Riksens Råds
tankar, om icke någon viss tid kunde utstakas, efter hvilkens förlopp
brottmål ej mera fingo åtalas. Riksens Råd hafva sine yttrande afgifvit,
them Riksens Ständer nu få höra sig föreläsas.
Ämnet fordrar ett ömt och noga öfvervägande, hvilket Riksens Ständer
icke lära underlåta at theråt lämna.
GUSTAF.
8.
Kongl. Maj:ts proposition om straff av ärans förlust.
(Allegater l)1
Protokollet sid. 57.
Kongl. Maij:ts nådiga proposition till Riksens
Ständer at andre brott icke må beläggas med straff
af ärans förlust än the, hvilcka uti sig innefatta
infamie eller nedrighet och skam. Gifven Stockholms
Slott på Rikssalen den 31 Octobr. 1778.
Ibland de månge ansökningar, Kongl. Maij:t föredragne blifvit, om nåd
och förskoning ifrån ådömde straff, har Kongl. Maij:t fastadt en särdeles
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 14 Nov. 1778.
457
upmärksamhet vid den mängd av dylike böneskrifter, hvilcka om ärans
återfående ingifne blifvit.
Thet har förekommit Kongl. Maijrt ganska ömt at ibland Dess undersåtare
finna en myckenhet af ärelöse personer, hvilcka igenom den af lagen
undfådde stämpel blifvit skillgde ifrån samhället, af andra skydde och
hatade samt therigenom försatte likasom i en nödvändighet at, om de ej
velat öfvergifva lifvet, med stöld och tjufnad söka sin bärgning. Och
Kongl. Maij:t har ärfarit, at ibland dem äfven gifvits sådane, som, då de
icke fått eller kunnadt, ehuru med förbättradt sinne, förtjäna sig födan,
fallit in i nya brott, oftast svåre och grofve, endast för at af fångförtäringen
uppehålla lifvet och at i fängelset äga en boning.
Kongl. Maij:t har alt sådant med synnerligit medlidande ansedt och trodt
sig gjöra en välgjerning emot menskligheten at icke för mycket hålla
tillbaka sitt för mildhet böjda hjertelag äfven emot sådane uslingar. Men
Kongl. Maij:t har esom oftast funnit thet icke stå i sin magt, icke ens i
lagens, at återgifva en ära, förvärckad med någon neslig samt till sitt uphof
och utbrott skamlig gjerning.
Kongl. Maij:t har ock funnit för sig ganska lätt at återgifva en ära, then
lagen endast borttagit och icke gierningen.
Thenne stridighet har fördt Kongl. Maijrt till en nogare undersökning af
the lagens mening1, deruti brott med ärans förlust äro belagde. Thervid har
för Kongl. Maijrt sig visadt, at åtskillige fel och förbrytelser äro straffade
med mistning af äran, ehuru the icke uti sig innefatta then infamie, nedrighet
och skam, hvilken endast bör stämpla en ärelös menniskja.
Kongl. Maijrt har ansedt sådant för ett fel, värdigt at rätta, och theröfver
hördt sine och Rikets Råd. Och proponerar Kongl. Maijrt nu Riksens
Ständer, at efter the af Kongl. Maijrt anförde skjäl och grunder ändring i
lagen skje må.
GUSTAF.
' Exemplar i Borgarståndets arkiv 1778-1779, vol. 3, har: the lagens rum.
30-10-307
458
9.
Kungl. Maij.ts proposition om böter och vitén.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 57.
Kongl. Maijtts nådige proposition till Riksens
Ständer angående the böter och vitén, hvilka domare
och executorer af egen åtgärd och dom tillfalla.
Gifven Stockholms Slott på Rikssalen den 31
October 1778.
Både naturens och människliga lagar innefatta den billighet emot undersåtare,
at icke någon får döma i sin egen sak eller uti den, hvaraf han kan
hafva nytta. Så lyder och Sveriges allmänna lag på papperet, men vid ett
närmare undersökande är likväl denne lagen sig härutinnan stridig och i
värkställighet mot sin grund olika. Ty då uti 32 capitlet, 1, 2 och 3 §§,
Rättegångsbalken stadgas, at domarena sjelfve få taga del i de böter, de
ålägga, döma de ju i sin egen sak eller uti den, hvaraf de nytto och förmån
sig förvänta kunna. Många domare äro fattige, nöden kan ofta böja sinnet
hos en sådan at med böters åläggande hjelpa sin utkomst.
Vinningslystnad kan också hos de girige åstadkomma samma värkan,
fast han icke är i behof.
Enär ledamöterne uti en rätt äro få och böterne många eller stora, kan
inkomsten ganska lätt obehörigen föröka sig. Hos en part, som till böter
fälles, kan den tankan snart upstå, at sådane orsaker vållat böterne. I
denne händelse åstadkomma de icke någon rättelse utan arghet. Och en
rättskaffens domare bör vara mon at äfven från misstankar vara fri.
Thesse omständigheter hafva föranlåtit Kongl. Maij:t at höra Herrar
Riksens Råd, om icke rättelse i lagen uti ofvannemde delar voro nödig. The
hafva sina tankar afgifvit, them för Riksens Ständer nu blifva upläsne.
Varandes Kongl. Maj:ts nådiga proposition, at alla the böter och vitén,
domare och executorer af egen åtgärd och dom efter lagen tillfalla och till
hvilkas åläggande mer eller mindre fördel them bringa kan, måge hädanefter
till de så kallade pios usus eller barmhärtighetsvärk emot oskyldige
nödlidande i det stället användas.
GUSTAF.
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 14 Nov. 1778.
459
10.
Kungl. Maj:ts proposition om exekutionsverket.
(Allegater 1.)
Protokollet sid. 57.
Kongl. Maij:ts nådiga proposition till Riksens
Ständer angående executionsverket. Gifven
Stockholms Slott på Rikssalen den 31 October
1778.
Stadga uti rikets penningeverk har Kongl. Maij:t genom vidtagne anstalter
vunnit. I sammanhang med grunderne för thetta ämne har Kongl. Maijit
låtit öfverlägga och pröfva, i hvad måtto enskilte crediten uti riket behöfde
hjelp och uprättelse ifrån förfall. Theraf och at inför Kongl. Maij:t Riksens
Ständer vid sidstledne riksdag genom theras fyra Talemänn i underdånighet
anmärckt then svaghet, hvaruti crediten och executionsverket skall
råkadt, har then frågan upkommit, uti hvilketthera, antingen uti sjelfva
lagen eller dess verkställighet, någon sådan vanmagt kunde igenfinnas,
som på enskylta crediten vore verkande.
Kongl. Maij:t har för at få all nödig beredning för sin egen pröfning och
ett derpå fölljande slut låtit höra Dess Lagcommission, hvars yttrande och
ett dessutom särskilt i underdånighet ingifvit project Kongl. Maij:t låtit
komma till Riksens Råds granskning och utlåtande, det Riksens Ständer nu
höra få. Men för Kongl. Maij:t visa sig likafult sådane hinder, at Kongl.
Maij:t till antagande eller ogillande af det förekomne projectet i de delar,
protocollerne innehålla, icke sitt beslut taga kan, innan Kongl. Maij:t
Riksens Ständers råd och tankar inhemta får.
Då Kongl. Maijit i sådan agt och mening detta ärende nu öfverlemnar,
behöfver Kongl. Maij:t icke vidare påminna om thess vigt och ej eller om
then fördel och nytta, som af ett förtroligt samrådande Konung och
Ständer emellan upkommer.
GUSTAF.
460
11.
Kungl. Maj.ts proposition om tjänstehjons stadga.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 57, 221.
Kongl. Maij:ts nådige proposition til Riksens
Ständer angående saknad stadga och ordning
bland tjenstefolk. Gifven Stockholms Slott på
Rikssalen den 31 October 1778.
Then allmänne och enskijlte klagan har icke aftagit utan fast mera sig
ökt, at oordning och oskick bland tjenstefolck i riket sig inritat. Ibland
andre ordsaker dertil har jemväl blifvit föreställt, at någon efter folket och
tiderne lämpad tjenstehjonsordning i författningarne saknades. Kongl.
Maij:t, som å ena sidan funnit Dess undersåtare, som i tjenstehjonsvägen
låta sig bruka, icke böra vara i mistning af en ordentelig och tilbörlig frihet
at om sig och sine gerningar lagligen råda och styra, har å den andra dock
ansedt betänckeligit at låta thet sjelfsvåld och missbruk, thetta folket i en
ganska betydelig måtto visat, längre förblifva utan grants och förordsaka
riket i allmänhet, them sjelfve samt hvar ock en, theras tjenst behöfva,
skada och förfång. Kongl. Maij:t har therföre, sedan vederbörande hörde
blifvit, låtit i Thess Rådkammare til en tjenstehjonsstadga öfverläggas,
hvilcken öfverläggning Riksens Ständer nu höra få.
Kongl. Maij:ts nådiga åstundan är, at med Kongl. Maij:t Riksens
Ständer må om thetta ärende samrådas och theras yttrande meddela.
GUSTAF.
Vi Gustaf etc.
Sedan Riksens Ständer vid flere riksdagar varit omtänkte, huru och på
hvad sätt den år 1739 utfärdade legohjonsstadga måtte kunna förbättras
samt tillika någon beqvämligare flyttnings- och legostämmotid föreskrifvas,
jämte hvad i öfrigt till förekommande af oredor vid upsägning och
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 25 Novemb. 1778. Den 28 Nov.
1778 ånyo före haft, dito remitterat till et särskilt öfver denne Kongl. M:ts nådige
proposition förordnat utskott. Testor Joh. Gust. Psilanderhielm.
461
städsel med mera lända kunde; så hafva Vi i nåder velat bemälde år 1739
utgångna legohjonsstadga öfversee, ändra och förbättra på sätt, som följer.
§ 1.
Hvar och en må antaga och hålla så månge tjenstehjon, som han tarfvar
på landet och i staden.
§2.
Vill man legohjon städsla, tage dess förre husbondes bevis, huru det
tjent, om det upsagt och när dess tjenstetid ute är: förene sig sedan med
hjonet om städsel, lön och tjenstetid bäst han gitter, hälst skrifteligen.
§3.
På landet vare rätter legostämma ifrån den femtonde Junii till samma tid
året derefter, men i städerne vare legostämma från Michaelis dag det ena
till samma tid året derefter, dock må hädanåt som hittils tvänne legostämmor
i Stockholms stad bibehållas.
§4.
Vill husbonde upsäga sitt tjenstehjon eller tjenstehjonet sin tjenst, bör
sådant skje ifrån den femtonde April till den tjugufemte i samma månad;
försummas det, vare så husbonde som tjenstehjon skyldige at följande år
rätta sig efter det gjorde aftalet; är husbonde eller tjenstehjon upsägelsetiden
borta, gälle upsägning å ömse sidor, när det för det öfrige husfolket
kundgöres.
§5.
Nu häfver legohjon tagit städja, äge det ej våld att den återbära utan bör
sig i tjensten inställa; skjer det ej, eller städjer han sig till annan, vare plikt
tre riksdaler sexton skilling och hämtes af närmaste cronobetjent.
6 §.
När upsägelsen skjedt, vare husbonde skyldig att inom dygnet derefter
lemna tjenstehjon orlofssedel. Denne vare sådan, som tjenstehjon förtjent.
Nekas det förra, eller förer husbonde uti orlofssedel sådant in, som med
sanning icke öfverensstämmer, bote i bägge fall en riksdaler trettiotvå
skilling.
462
§7.
Tager någor husbonde legohjon i sin tjenst, innan förre husbondens
orlofssedel är aflemnad, bote tre riksdaler sexton skilling, och tjenstehjonet
plikte, som förr sagt är.
§8.
Husbonde vare skyldig till anteckning af cronans utskylder upgifva alle
dess tjenstehjon; vare ock cronan derföre ansvarig, men det må på husbonde
och tjenstehjon ankomma, om skatten å lönen bör afdragas eller ej.
§9.
De tjenstehjon, husbonde hos sig tekna låtit, vare han skyldig att i
årstjenst behålla; ej må någon till försvar hos sig låta anteckna ogifta hjon,
man eller qvinna, utan vare desse skyldige till sitt försvar skaffa sig
årstjenst.
§ 10.
Vill husbonde vräka tjenstehjon, vise dertil laga skjäl; brister han deri,
gälde skadan och gifve ut lönen till nästa stämmodag.
§ 11.
På stämmodag inställe sig tjenstehjonet, dock må ej husbonde vägra
tjenstehjonet trenne dygn till sine behof vid flyttningen. Dröjer tjenstehjon
längre, ersätte husbondens saknad för hvarje dag, efter thy markegångstaxan
ett dagsverke för samma år utsett. Dröjer tjenstehjon öfver fjorton
dagar utan laga förfall, och vill husbonde det ej behålla, återbäre städseln,
fylle allan skada och bote så mycket, tjenstehjon i lön sig betingat, husbondens
ensak. Finnes hos tjenstehjonet ingen tillgång, vare skyldig att hos
annor husbonde denne skuld aftjena.
§ 12.
Husbonde hämte tjenstehjonet med sin kista och kläder. Och vare
tjenstehjonet skyldig att dess saker behålla uti husbondens hus. Skjer
annorlunda, plikte tjenstehjon ett halft års lön och den, som sakerne hyste,
tre riksd:r sexton skilling, husbondens ensak.
§ 13.
Rymmer tjenstehjon, häfver husbonde magt att det fasttaga och till sin
tjenst åter hämta. Tarfvas i detta fall cronobetjenings handräckning, varde
463
den gjenast meddelt, och tjenstehjon håfve på detta sätt förverkat ett års
lön; svare ock till all skada, kostnad och tidspillan. Den ett rymdt tjenstehjon
hyser, bote en riksdaler trettiotvå skilling.
§ 14.
Tager tjenstehjon i fredstiden värfningspenningar, tjene ej dess mindre
till nästa legostämma. Skulle värfvare eller officerare vålla tjenstehjonets
ostadighet och icke tillhålla honom att tjena ut sin årstjenst, vare skyldig
att gälda husbondens skada och försumelse.
§ 15.
Nu är legostämma ute, gifve då husbonden ut innestående lönen; gitter
han det ej, njute tjenstehjonet hos närmaste cronobetjent gjenast handräckning
till utmätning. Ej må husbonde vägra sitt förra hjon dess saker
afhämta; skjer sådant utan laga skjäl, bote husbonde hälften af den lön,
tjenstehjonet njuta fått; svare ock till allan skada, och vare det tjenstehjonets
ensak.
§ 16.
Jämte en sann gudsfruktan vare ock tjenstehjon skyldig att emot sin
husbonde visa trohet, flit och lydno; före ock en skickelig och nyckter
lefnad samt vise emot den, husbonde i sitt ställe sätter, samma lydno som
emot husbonde sjelf; bryter tjenstehjon häremot, äge husbonde magt att
nyttja föreställning eller måttelig husaga; hjelper det ej, äge husbonde rätt
att vräka tjenstehjonet utur tjensten; bote dessutom tre riksd:r sexton
skilling. I desse mål måge de öfrige tjenstehjon med husbonde vittne bära;
klagar åter tjenstehjon öfver obillig och hård medfart, söke domaren, som
pröfva äger, om tjenstehjon haft fulla skjäl och i thy tillägga honom full
uprättelse.
§ 17.
Ej må tjenstehjon rata husbondes kost eller på något sätt förklena
husbondes hushållning; gör det någon, bote en riksd:r trettiotvå skilling,
husbondens ensak.
§ 18.
Sjuknar legohjon i husbondes tjenst, då äger husbonde det vårda och
skjöta låta; men ej må husbonde äska ersättning för dylik kostnad, utan
vare detta en följd af hvarje husbondes öma sinnelag.
464
§ 19.
Tjenstehjon, som varit stadige i sin tjenst men ej vid annalkande ålder
kunna af sin husbonde till dödedagar underhållas, vare berättigade att uti
socknens fattighus njuta sitt uppehälle.
§20.
De böter, som icke äro ansedde för husbondens eller tjenstehjons ensak,
tillfälle socknens fattighus.
§21.
Skulle Kongl. Maij:ts ämbetsmän, som utmätningen i större eller mindre
mohn är anförtrodd, anbefallas att vid alla tillfällen lemna skyndesam
handräckning och i öfrigt tillsee, att denne stadga varder noga efterlefvad;
äfvensom den en gång om året, i början af Aug. månad, allmänneligen å
predikostolarne bör upläsas.
12.
Konungens fadderbrev till ridderskapet och adeln.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 92.
Vi Gustaf med Guds nåde Sveriges, Göthes och Vändes Konung etc.
etc. etc., arfvinge till Norrige samt hertig til Schleswig-Holstein etc. etc.
etc., tilbjude Eder, Oss älskelige väre trogne män och undersåtare, Grefvar,
Friherrar, Ridderskap och Adel, som bygga och boende äro inom
Sveriges rikes gräntsor, Vår synnerliga ynnest, nådige benägenhet och
gunstige vilja med Gud Alsmägtig. Sedan igenom den Högstes milde nåd
och välsignelse Vår högstälskeliga Gemål Hennes Maij:t Drottningen til
Vår och hela rikets glädje lyckeligen blifvit förlöst med en Cronprints och
Vi högeligen önska at igenom den heliga döpelsen få uptaga denna Vår
kära Son uti Guds församlings gemenskap, finna Vi Oss nu med innerlig
fägnad kunna följa Vår för Eder redan ytrade föresats at inför Herrens
altare Honom uti Edre armar öfverlemna och med religionens insegel ännu
kraftigare bekräfta de skyldigheter, som Eder med Honom redan förenat.
1 Med påteckning: Hörer til protocollet af d. 9 Nov. 1778. Ank. den 10 Nov. 1778.
465
Vi håfve i nåder beslutit at kalla Riksens Ständer til faddrar vid Hans
Kongl. Höghets dop i morgon d. 10 Novembris kl. 1/2 4 eftermiddagen.
Och som de af visse deputerade ifrån hvarje stånd komma at föreställas,
varde härmedelst utaf Ridderskapet och Adeln 3 de första grefvar, 3: ne de
första friherrar, 6 de första riddare och 6 de förste svenner i nåder budne
och kallade at såsom faddrar sig i morgon infinna på den i ceremonielet
utsatte tid och ort. Ock Vi äre Eder, Vårt Ridderskap och Adel med all
kongl, nåd och ynnest väl be vägne. Befallande Eder i öfrigit Gud Alsmägtig
synnerl. nådel. Stockholms Slott den 9 Novembr. 1778.
GUSTAF.
13.
Förteckning på ridderskapet och adelns faddrar vid kronprinsens dop.
(Riksdagsacta 1778—1779, vol. I.)'
Protokollet sid. 92.
Första eller herreclassen.
Grefvar:
Grefve Magnus Ericsson Brahe.
Grefve Charles Emil Lewenhaupt.
Grefve Pontus De la Gardie.
Friherrar:
Friherre Carl Oxenstierna.
Friherre Axel Eric Gyllenstierna.
Friherre Arved Kurck.
Andra classen.
Riddare:
Friedric Adolph Ulric Sparre af Rossvik, Ryttmästare.
Gust. Jöransson Ulfsparre. Ryttmästare.
Åke Soop, Adjutant.
Carl Friedrich [o:Göran] Bonde, Fändrick.
Gustaf Natt och Dag, Lieutenant och Lifdrabant.
Gustaf Ribbing, Ryttmästare.
1 Utdrag ur: Ordningen . .. vid Hans Kongl. Höghet Kronprinsens döpelseact.
466
Tredie classen.
Svenner:
Pehr Elias Gyllenstorm, Lieutenant.
Eric Magnus Cronacker, Kongl. Lifdrabant.
Samuel Jacob Åkerhielm, Vice Corporal vid Kongl. Lifdrabantecorpsen.
Simon Gustaf von Kothen, Lieutenant.
Johan Carl Schmiedeberg, Bancocommissarie.
Hinric Richard Riddersköld, Major och Riddare af Kongl. Svärdsorden.
14.
Greve Axel von Fersens memorial om instruktion för bankoutskottet.
(Allegater I.)'
Protokollet sid. 107.
Ödmiukt memorial.
Efter 1668 års bancoordnings 73 § är väl i allmänhet ålagdt de herrar
deputerade, hvilka de respective tre stånden vanligen utnämna till Bancovärkets
öfverseende, at fordra redo och beskjed för värkets administration
riksdag ifrån riksdag. Men som detta utgjör en del af herrar bancodeputerades
förrättning, och dem tillika tillkommer at ej allenast föreslå och
vidtaga ändringar uti de för värket redan utfärdade oeconomiske författningar
utan ock at upgifva och antaga nya, hvilka kunna befinnas lända till
1 Med påteckning: Upläst hos R.o.A. den 17 Nov. 1778. Dito bifallit. Testor Joh.
Gust. Psilanderhielm. Ånyo förehaft hos R. o. A. den 20 Novemb. 1778. Dito ut a
tergo. Upläst i Presteståndet den 17 Nov. 1778. Dito bifallet. Testor N. Insulin. Den
24 Novembr. 1778 föredrogs i Presteståndet Vällofliga Borgareståndets extractum
protocolli af samma dato rörande en vid Bancoutskottets instruction befunnen
nödig tilläggning, som ock bifölls. Testor N. Insulin. Upläst hos Borgareståndet d.
17 November 1778. D:o bifallit. Testor L. J. Hagtorn. Ånyo förehaft den 24 November
1778. D:o ståndet förb lifv er vid sitt till detta memorial lemnade bifall med den
tilläggning, som ståndets extractum protocolli af detta dato utvisar. Testor Jacob
Lange. Tryckt i Fersen, F. A., Historiska skrifter, d. 4, s. 285 ff.
A tergo: Förehaft hos R.o.A. den 20 Nov. 1778 ochförblefR. o. A. vid sitt den 17
Novemb. sidst!, tagne beslut. Åhr 1778 den 25 November uplästes det Vällofl.
Borgareståndets extractum protocolli af den 24 Novemb. 1778 angående en vid
Bancoutskottets instruction föreslagen tilläggning, hvilken och bifölls. Testor Joh.
Gust. Psilanderhielm.
467
värkets bästa; så hafva Riksens Ständer af en billig omsorg både för
värkets bestånd och deras egen säkerhet såsom guaranter för Bancovärket
för nödigt ansedt, at deras deputerade, hvad de tvänne senare gjöromålen
beträffar, blifvit bundne till iagttagande af det, som en för dem utfärdad
instruction deröfver föreskrifvit.
Denna instruction har merendels varit innefattad uti den, som Riksens
Ständer för deras Secrete Utskott utfärdadt; någon serskilt har icke eller
behöfts, sedan Bancoutskottet icke blifvit af andre ledamöter än af Secrete
Utskottets formeradt. Men som numera ett Bancoutskott kommer immediate
at höra under Riksens Ständers plena, lärer ock vara nödigt, at en
serskilt instruction blifver af plenis Bancoutskottet meddelt, hvarefter det
har at rätta sig uti dess gjöromål och förrättningar af nu varande riksdag.
Under den öfvertygelse, at Höglofl. R. o. A. lärer inse nödvändigheten
af ett bifall till denna min hemställan, har jag äfven till Höglofl. R. o. A:s
pröfning och godtfinnande i ödmiukhet bordt öfverlemna, huruvida följande
momenter kunna uti en dylik instruction finna rum.
l:o.
Jemte den allmänna undersökning öfver Bancovärkets närvarande tillstånd
och huru detsamma sedan sista riksdag styrdt och fördt blifvit, bör
det åligga Bancoutskottet at uti dess öfverläggningar angående antingen
ändring uti redan gjorde författningar eller uti nya författningars föreslående
i det nogaste följa Bancoinrättningens hufvudgrunder, hvilka omständeligen
äro utstakade uti Riksens Ständers beslut och förordning om
Banquen af den 22 September 1668, och hvilket Riksens Ständers beslut
bör anses och gälla såsom en oryggelig lag uti alla de puncter, som angå
Bancovärkets natur och egenskap såväl i anseende till sjelfva grunderne af
dess inrättning som till bancooperationernes styrelse och ändamål; i synnerhet
som Riksens Ständers säkerhet för deras guarantie och Bancovärckets
bestånd och förkofran i den mohn förvaras och vinnes, som detta
värck återföres till dess primitiva inrättning och skick. I synnerhet bör icke
Bancoutskottet till öfverläggning uptaga något, som rubbar och förändrar
Bancoinrättningens uti förberörde Riksens Ständers beslut beskrefne natur
och egenskap.
2:o.
Alla författningar om bancolån eller om afbetalningar uppå redan gjorde
bancolån på fastigheter, hvarutinnan Bancoutskottet kunde finna nödigt at
göra någon förändring, likaledes sådane oeconomiske ärender, hvilka icke
468
äro af den egenskap, at de för värkets bästa och tjenst böra hemliga hållas,
har Bancoutskottet at andraga hos Riksens Ständers plena, hvilka i anledning
af Bancoutskottets derom till gifvande betänkande om sådane ärender
öfverlägga och deras beslut deröfver till efterrättelse meddela.
3:o.
Bancoutskottets förnämsta afsigt och hufvudgöromål bör vara därhän
stäldt, at den af Banquen företagne realisationen med riksdaler må varda
styrckt och befrämjad; i hvilken afsigt Bancoutskottet har at öfverlägga
och förordna, på hvad sätt Banquens operationer kunna så inrättas och
föras samt dess redan ägande och framdeles förväntade fonder så disponeras,
at en jämn och beständig sedlarnes inlösen med mynt må blifva
underhållen. Uti den händelse åter at någre andra utvägar och medel till
realisationens vid magt hållande än som uti värkets nu ägande eller framdeles
inflytande fonder äro at tillgå, behöfde sökas och vidtagas, har
Bancoutskottet at dem föreslå och till Riksens Ständers plenorum godtfinnande
och bifall at anmäla.
4:o.
Som Riksens Ständer uti bancoordningens 74 § sig förbehållit at sjelfve
få disponera öfver Bancovärkets vinst, på sätt som det med Hans Kongl.
Maij:ts och fäderneslandets heder och nytta till publicos usus bäst kan
användas, må icke Bancoutskottet utan plenorum uttryckeliga bifall och
förordnande ingå uti några afskrifningar och eftergifter af Banquens
ägande fordringar, ännu mindre uti någon slags penningeutgift annan än
den, som uti 6 § här nedanföre nämnes.
5:o.
Utan Riksens Ständers plenorum bifall och samtycke må icke eller
någon ny stat eller lön vid Bancovärket inrättas. Bancoutskottet befattar
sig ej eller med tjensters förgifvande uti Banquen, utan bör sådant besörjas
af Bancodirectionen eller fullmägtige under vederbörligit ansvar inför
Ständernes herrar deputerade öfver Bancovärket, hvilka uppå inkomne
besvär äga at pröfwa, huruvida någon i dess tillständiga befordran kunde
vara för när skjedt, samt den, som lidande befinnes, till rättelse förhjelpa.
6:o.
Bancoutskottet har väl rättighet at efter eget befinnande ihogkomma
dess betjening med vanligit arfvode för dess tjenstgöring, hvilket efter
469
arbetstiden och gjöromålens beskaffenhet bör afpassas; men alle andre
gratificationer, af hvad beskaffenhet de ock vara må, söker Bancoutskottet
at undvika, samt därest någon gratification skulle för oumgängelig anses,
bör densamma till Riksens Ständers plenorum bifall anmälas.
7:o.
Skulle Bancoutskottet någonsin vilja företaga något, som emot föreskrefne
puncter strider, äger hvarje dess ledamot den rättigheten at utan
afseende på den i Bancoutskottet aflagde tysthetseden sådant i sitt stånd
anmäla. Och den ledamot, som något häremot stridande proponerar eller
befordra söker, bör vara dess stånds förtroende samt dess säte och stämma
uti Bancoutskottet förlustig.
Stockholm den 16 november 1778.
Axel Fersen.
15.
Generalmajor Henrik af Trolles memorial
om instruktion för bankoutskottet.
(Allegater I.)'
Protokollet sid. 117.
Ödmiukt memorial.
För Höglofl. R. o. A. bekänner jag upriktigt, at då sistledne tisdag en af
Hans Exellence Herr Riksrådet m. m. Grefve von Fersen projecterad
instruction för Bancoutskottet var under öfverläggning, förekom mig denne
instructions reglerande endast som ett oeconomicum för de 3: ne riksstånden,
hvilka guaranterat Banquen, utan atjag då i hast kunde inse några
andra påfölgder deraf än dem, jag altid önskar, nämkn att Banquen måtte
så förvaltas, att derigenom för alla tider underhålles ock befästas den
stadga och säkerhet uti rikets mynt- och penningeväsende, som riket och
hela nationen har att tillskrifva Hans Kongl. Maij:ts outtrötteliga omsorg
och bemödande. Men dervid undföll mig, att uti mynt- och financevärkets
reglering och vidmakthållande, hvarom Koni. Maij:t efter Riksens
1 Tryckt i Fersen, a. a.. d. 4, s. 288 ff.
470
Ständers underdåniga anhållan med biträde af Banquen sedan sista riksdag
dragit försorg och än vidare torde finna nödigt att med Riksens Ständers
Bancoutskott öfverlägga, kan förekomma ett och annat, som icke endast
rörer Bancovärket utan ock rikets allmänna credit samt rikets, cronans ock
hvar mans rätt, i anseende till ett orubbadt bibehållande af thet nu lyckeligen
stadgade penningevärdet. Ifall ibland desse ämnen, såsom ganska
troligt är, något skulle förekomma af den beskaffenhet, at Kongl. Maij:t
ansåge det böra hemligt hållas, äro Riksens Ständers deputerade uti Bancoutskottet
enligt Regeringsformens 47 § förbundne att det iakttaga och att
deröfver sig utlåta med lika rätt som Riksens Ständer sielfve. Enär jag
häremot jämför den projecterade instruction, som ej allenast gifver anledning
dertil, att sielfva medlen ock utvägarne till den redan stadgade realisationens
vidmakthållande för framtiden, ehuru efter alt utseende ett ibland
de vicktigaste arcana regni, kunna dragas till pröfning hos Riksens Ständer
in plenis utan ock tillåter hvar ledamot att uti de mål, som han sielf
förmenar strida emot instructionen, med frikallelse från tysthetseden vända
sig till Riksens Ständers plena, utan att någon annan ledamot vid förlust
af dess säte ock stämma i Bancoutskottet får dervid göra påminnelse, så
synes att imellan den projecterade instructionen ock den förenämde 47 § i
Regeringsformen i visse delar företer sig en collision, som måste sätta
Riksens Ständers Bancoutskott uti mycken villrådighet ock tillika hos mig
upväcker en bekymmersamhet deröfver, att jag med stillatigande deltagit
uti den projecterade instructionens bifallande. Imedlertid ock som ingen af
Höglofl. R. o. A:s ledamöter lär finnas, som icke med sorgfällighet vill
undvika ock förekomma alt, som kunde leda till något afsteg ifrån förenämde
dyrt besvurne grundlags tydeliga innehåll, så hoppas jag jemväl, att
Höglofl. R. o. A. utan afseende derpå, att det omförmälte utkastet till
instruction för Bancoutskottet redan blifvit bifallit, lär finna nödvändigheten
deraf, att samma utkast tages i vidare pröfning, på det att deruti må
kunna göras en sådan jämkning, som förekommer all collission imellan
samma instruction ock den åberopade 47 § af Regeringsformen. Desse
mine tankar, som jag hemställer till Höglofl. R. o. A:s gunstige pröfning,
förbehåller jag mig att likaledes få hos de öfrige respective stånden anmäla.
Stockholm den 19 Novemb. 1778.
af Trolle.
471
16.
Kommerserådet Mikael af Grubbens
memorial om tjänstehjonsstadgan.
(Allegater I.)
Protokollet sid. 143.
Ödmjukt memorial.
Som Hans Kongl. Maij:t i betraktandet af de ofullkomligheter, som såväl
till upsätningen som till utöfningen åtfölgdt de hittils utfärdade tjenstehjonsstadgar,
allernådigst låtit författa ett project till en för allmänheten
mera tjenlig stadga samt deröfver infordrat Riksens Höglofl. Ständers
underdåniga utlåtande, så kan jag deraf ei annat sluta, än at Hans Kongl.
Maij:ts allernådigsta åstundan och faderliga önskan måtte vara, det den
nya tjenstehjonsstadgan måtte blifva lämpelig för alla svenska, norrländska
och finska provincier. Skall detta stora ändamålet vinnas, utom
hvilcket landshushållningen aldrig kan komma till någon högd, så är nödvändigt,
at man förut känner alla provincers serskilta hushållningssätt,
hvilcka i anseende till climaten och andra omständigheter ei annat kunna
än vara skiljaktiga. Skall man åter vinna denna kundskapen, fordras
oemotsäijeligen, at sådana personer deröfver samrådas, som ei allenast äro
boende i desse provincer, utan som ock verkeligen äro sjelfve der jordegare
eller possessionat!.
Ehuru jag hyser all högaktning för Höglofl. R. o. A:s herrar deputerade i
Lagutskottet, såsom de, hvilcka äro kännare både af lag och hushållning,
så hoppas jag dock, at dessa herrar ei lära ogunstigt uptaga, det jag vågar
säga, at jag innom mig sjelf är öfvertygad, det deras tid med lagfrågornas
tillbörliga utredande icke lärer tillåta dem så utarbeta tjenstehjonsstadgan,
at den för alla rikets provincer kan blifva lika tjenlig och nyttig. Icke eller
lära dessa herrar af egen erfarenhet känna alla rikets provincers olika
hushållning. Andras relationer måtte då till grund tagas, hvilckas granskning
ei annat kan än medtaga mycken tid, och ju flera samt ju vidlöftigare
de äro, desto svårare blir granskningen, desto osäkrare blir äfven utslaget.
1 synnerhet förtjenar Finland, hvarest jag har mit hemvist, mycken
upmärksamhet; landet är vidsträckt, men upodlingarna äro ei deremot
svarande. Viljan felas icke jordägarena, i synnerhet Adelen och ståndspersonerne,
men arbetande händer saknas. Skall denna olägenheten kunna
472
hjelpas, så är högst nödigt, at den nya tjenstehjonsstadgan blir äfven
lämpad efter de finska provincernas behofver.
Till vinnandet af alt detta anhåller jag äfven ödmjukeligen, at åtminstone
en jordägare från hvaije province i hela Sverige och Finland må af Höglofl.
R. o. A. väljas till ledamot i det utskottet, som efter Hans Kongl. Maij:ts
allernådigsta befallning skall aflämna sit underdåniga betänkande öfver
den allernådigst projecterade tjenstehjonsstadgan.
Skall et godt ändamål ernås, så måste man äfven antaga de dertill
bidragande medel; det skadar aldrig, om flera medel dertill nyttjas, än som
man i början utan föregången granskning ansedt nödiga.
Stockholm den 29 November 1778.
Michael af Grubbens.
Commerceråd.
17.
Brukspatron Emanuel af Geijer st arns memorial
om preskripstionstid i skuldfordringsmål.
(Allegater 1.)
Protokollet sid. 160.
Ödmiukaste memorial.
Då allmenna lagen uti skuldfordringsmål föreskrifver en viss prtescriptionstid
och äfven uti de af Hans Kongl. Maijestät allernådigst upgifne
lagfrågor en dylik tid i bråttmål projecteras, vågar jag ödmiukast Högl. R.
o. Ars mogna ompröfvande underställa en sak, som vid närmare undersökning
torde finnas på det ömmaste röra den allmenna säkerheten och hvars
mans enskilte rätt.
Det är en välgierning, at en gäldenär efter tiugu års förlopp ej kan blifva
kräfd för sin skuld.
Det blir en nåd, som förevigar den bästa Konungs minne och hedrar
menskligheten, om en brotslig efter nogon föreskrifven viss tid ej vidare
kan blifva anklagad och dömd.
Det tyckes mig vara en naturlig billighet, at en ägares säkerhet och rätt
til en lagligen åtkommen ägendom ej måtte efter flera mansåldrar kunna
sättas i fråga.
473
Icke desto mindre vitnar ärfarenheten, at en dylik fråga ofta väckes,
oftast ef den, som ej har annat ändamål än at påföra en stilla och enfaldig
ägare en förtretelig, långsam och kåstsam rättegång och minska hans
credit. Domstolernas giöromål ökas med de långsammaste, mörkaste och
ovissaste undersökningar, och då det kunnat hända, at eldsvåder och
ägendommernas gång igenom flere händer förstört och förskingrat papper
och handlingar, är man ofta ur stånd at documentera sin rätt och således i
fara at se den lagligaste besitning gå förlorad.
Jag underställer derföre ödmiukast, om icke Högloft. R. o. A. torde
finna värdigt och för den allmenna säkerheten högst nödigt, at Riksens
Ständer hos Hans Konglige Maijestät i underdånighet anhålla, det en viss
tid äfven måtte stadgas, efter hvilcken ingen dommare ägde til undersökning
och afdömmande uptaga nogot slags klander, af hvad namn det vara
må, emot den besitning, som en ägare oqvalt förverfvat och nytjat, Konglige
Maijestät Dess höga rätt at försuten tid återgifva samt fasta och dom
häfva obetagen.
Vinner detta, som iag hoppas, Höglofl. R. o. A:s gunstiga bifall, anhåller
iag ödmiukast, at det äfven med de öfrige respective stånden måtte communiceras
och målet så beredas och hanteras, som 42 § Regeringsformen
stadgar och bjuder.
Stockholm d. 20 Nov. 1778.
E. af Geijerstam.
18.
Protokoll vid deputerades uppvaktning hos konungen
om hemgift för hertig Karl.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 163.
Protocoll, hållit hos Hans Konglig Majestät på
Stockholms Slott fredagen den Utte Decembr.
1778.
Hos Kongl. Majit anmältes af Dess Öfvercammarherre Friherre Ridderstolpe
en deputation af samtelige Riksens Ständer, anförd af Landtmar
-
1 Med påteckning. Upläsl hos Ridd. och Ad. den 15 Decemb. 1778.
31-10-307
474
schalken och Talemännerne, vara på Slottet upkommen, som i underdånighet
anhöll om företräde.
Konghe Maj:tt befalte, att den af tilstädes varande personer af hofstaten,
anförde af Kongl. Majts Hofmarschalk Baron H. J. v. Duben med
håfmarschalksstaf i handen, skulle emottagas och ledsagas til Konghe
Majtts sängkammare, ther Konungen de deputerade nådigt företräde hos
sig lämna ville.
Konungen var därvid stående frammanför sin fauteuil, placerad framför
Dess säng. Bakom Kongl. Maj:t stod Dess Öfvercammarherre Friherre
Ridderstolpe och tjenstgörande Cammarherre Bengt Sparre. På vänstra
sidan om Konghe Maj:ts stol var stäldt ett bord med nödige skrifmaterialier
försedt, hvarvid Håfcancelleren undfick befallning at föra protocollet.
I rummet voro närvarande af embetsmän, som äga i Konungens sängcammare
entrée, Lieutenanten af Dess Lifdrabantecorps Öfversten Grefve
Clas Ekeblad och Konghe Maj:ts lifpager, af hvilka den ena öpnade bägge
dörrarne af sängcammaren, tå deputationen ankom, hvarvid inträdde först
Landtmarschalken Friherre Saltza med landtmarschalksstafven i hand,
åtfölgd af 18 deputerade af Ridderskapet och Adelen, tre grefvar, tre
friherrar, sex riddare och 6 svenner, två och två i bredd, sedan Ärkebiskopen
Doctor Carl Fredr. Menander och tålf deputerade af det Vördige
Prästeståndet, äfvenledes två och två; derefter Borgareståndets Talemann
Rådmannen i Stockholm C. Fr. Eckerman och tålf deputerade af dess
stånd, två och två i bredd, samt sidst Talemannen för Bondeståndet
Anders Matsson med tålf deputerade af samma stånd, i samma ordning
som de förrige.
Sedan alla inkommit och sig i ring upstäldt framför Kongl. Maj:ts person,
framträdde Landtmarschalken och i underdånighet hos Kongl. Maij:tt
anhöll få den nåden i Konungens händer öfverlämna en af Riksens Ständer
författad underdånig skrifvelse, som de deputerade updragit blifvit af hvart
sitt stånd inför Kongl. Maj:ts thron i underdånighet frambära.
Kongl. Maj:tt emottog denna skrifvelse och befalte Håfcancelleren genast
densamma upläsa, varandes dess innehåld som följer:
Att i anledning af Hans Kongl. Höghets Hertigens af Södermanland
förmälning med Hennes Kongl. Höghet Printzessan Hedvig Elisabeth
Charlotta af Holstein hade väl den böijelse hos Riksens Ständer blifvit
yppad att ådagalägga deras innerliga fägnad och underdåniga beredvillighet
genom utgjörande af någon til detta tilfälle lämpad hemgift; men att de
tillika hade funnit samma öfverläggningsämne vara af den art, att dem ej
tillhörde vidare därmed fortfara, innan de detsamma härmedelst hade till
475
Kongl. Maj:tts eget nådigste yttrande i underdånighet hemstält och Kongl.
Majrtts nådigste välbehag därom afvaktadt.
Att Riksens Ständer sådan sin granlagenhet grundade på den öfvertygelse,
de ägde, att allmänna gärder, såsom en väsendtelig del af cronans
rätt, berodde af Kongl. Maj:ts nådigste disposition och således icke dragas
borde til andra och afskilda ändamål, samt att utom Kongl. Maj:ts egen
därtil gifne nådiga anledning och hvad til Kongl. Maj:tt utgjöres, en med
Kongl. Maj:tt så nära förbunden Riksens Arffurstes giftermål vore det
enda tilfälle, hvarvid Riksens Ständer ens kunde våga utbedja sig Kongl.
Maj:ts nådigste tilstånd att genom dylik utväg förklara deras underdåniga
vördnad och tilgifvenhet.
Att Riksens Ständer lefde i den underdåniga förtröstan, att Kongl. Maj:tt
i denna Riksens Ständers underdåniga välmening för Hans Konglig Höghet
Hertigen af Södermanland med nådigt välbehag ansåge deras nitfulla deltagande
i de tankesätt för ett vördat fursteligt par, som Kongl. Maijttt sjelf
genom sitt höga efterdömme och vitsord hade stadfästadt; äfvensom ock
Riksens Ständer i öfrigit gjorde sig i underdånighet förvissade, att den
ordning, de härvid iakttagit, skulle bära vittne för dem om deras upmärksamhet
at med all trogen ömhet, försorg och omvårdnad handhafva och
styrcka, hvad Kongl. Maj:ts och cronones rätt i denna angelägenhet hade
af dem fordrat.
Hans Kongl:e Maj:tt behagade härå nådigast svara med följande ord:
Jag uptager med mycken erkänsla de nya prof, Riksens Ständer mig bete
af deras oafbrutne nit, vördnad och tilgifvenhet för mig och mit Hus. De
gifva mig så mycket större ämne til både nöije och tacksamhet, som de vid
detta tilfälle ock beledsagas med fullkomeligaste vedermälen tillika af den
mohnhet och ömma sorgfällighet, hvarmed Riksens Ständer angelägne äro
att i alt styrka och i akt taga Regeringsformens föreskrifter samt dem i hela
deras vidd oförkränkt upfylla. Jag gifver således med så mycket mera
välbehag mitt samtycke til den begäran, Riksens Ständer hos mig anföra,
om mitt bifall till en af dem ämnad hemgifts utgörande åt min Bror,
Hertigen af Södermanland, i anledning af Hans Kongl. Höghets sedan
deras sidsta sammanvaro ingångne giftermål med en Printzessa af mitt
Hus, som jag anser alt, hvad Riksens Ständer gjöra för min Bror, såsom
vore det gjordt mig sjelf; och min erkänsamhet fördubblas änn vidare, då
jag tillika i Riksens Ständers vid detta tilfälle ådagalagde välmening igenfinner
de tydeligaste bevis af den upmärksamhet, hvarmed de åhötdt, hvad
jag uti mitt första tal till dem på Rikssalen vid riksdagens öpnande om min
Bror mig yttrat, och den achtning, de gifvit til de tankesätt, jag både för
honom och Dess Gemål förklarat.
476
Jag förblifver Riksens Ständer samt och synnerligen med all konungslig
nåd och ynnest städse väl bevågen.
Kongl. Maj:tt täktes derpå tillåta samtelige deputerade den nåden att
kyssa Dess hand, hvarpå thesse deputerade afträdde.
Och befalte Kongl. Maj:t Håfcancelleren draga försorg om ett exemplars
förskaffande til hvartdera af de fyra stånden af detta protocoll, som Kongl.
Maj:tt ville, innan det öfverlämnades, och til så mycken mera authenticité
med sin egen höga underskrift och genomdragande med sitt handsigill i
nåder försee.
In fidem protocolli
Fr. Sparre.
Justerat på Stockholms Slot
den 12 December 1778.
GUSTAF.
19.
Lagutskottets betänkande om moraliteten i lagen.
(Allegater 2.)1
Protokollet sid. 170, 212.
Höglofl. R. o. A:s utsedde ledamöters i Lagutskottet
betänkande öfver Kongl. Maij:ts nådiga
proposition till Riksens Ständer angående moraliteten
i lagen.
När ett samhälle blifver välsignadt med en regent, som vårdar sig om
folket och dess rätt, må man billigt räkna det för den yppersta lycka. En
sådan konung uplyfter ej allenast sin omtanka derhän, att rikets anseende
och försvar samt allmänna välfärden befordras. Han nedsänker sig äfven
till hvar enskild person, ja till den usliga och för brott anklagade, att honom
må ske rätt samt att kärlek och förtroende i hvart hus främjas.
1 Med påteckning: Upläst hos R. och Ad. den 15 Decemb. 1778. Ånyo förehaft
den 8 Januarii 1779. Dito bifallit. Testor Joli. Gust. Psilanderhielm.
477
Ju mera sådane egenskaper anses lysande, med desto större glädje och
vördnad igenkänner Lagutskottet dem uti Kongl. Maijts nådiga proposition
rörande moraliteten i den lag, som kunde handla om angifvares upmuntran
och jäfaktige vitnens hörande till uplysning i förekommande
brottmål.
Lagutskottet anser för ett särdeles granlaga ämne att ändra en gammal
lag, ty sådant verkar på folkets omdöme om de öfrige lagars helgd och
bestånd, på lydnaden emot dem och följakteligen på sederne samt statens
dermed förknippade välfärd eller olycka.
Men så är deremot en obestridelig sanning, att efter den gamle regeln all
lag skall vara sådan, att den tjenar till det meniga bästa, och derföre, då
lagen blifver skadelig, är det icke mera lag utan olag och bör afläggas.
Uti äldre och nyare tider har lagens esprit beständigt varit att med
sorgfällighet uptäcka och bestraffa en brottslig, som ock med sedoläran
instämmer. Ju mera de vanartige se sig rådlöse på utvägar att undangjömma
sig för straffet, dess mera tillväxer allmänt lugn och folket vänjer
sig vid goda seder. När man antager för oemotsegeligt, att en vrångsint
människa vid ett brotts utöfvande mera eftersinnar, huru brottet må döljas,
än han öfverväger, om straffet är större eller mindre, så blifver en fast
principe, att en regering ej bör med mindre granlagenhet stadga tjenliga
utvägar till brotts uptäckande än afmäta deras bestraffningar.
Desse utvägar hafva dock under tidernes omskiften varit olika.
Uti den theocratiska regeringen bland judarna ansågs högst nödigt, att
missgerningsmannen skulle framskaffas, på det alt folket måtte undgå
plåga och straff, till hvilken ända nyttjades lottkastning och andre medel.
Eli måste dö, emedan han förteg och ej straffade sine egne barns brott utan
ärade sine söner mer än Guds lag, som då var den borgeliga lagen hos
judarne. Att förtiga flere främmande folkslags särdeles omsorg i denne
delen, så finner man, att Svea Rikets gamle lagar ansedt såsom en allmänna
säkerheten rörande angelägenhet att uppenbara grofva brott, ehuru
de dertill utsedde medel till en del varit olämpelige eller vidskippelige,
såsom envig, liflig ed öfver helgonens aflefvor, järnbyrden och edgärdsmän
med mera.
Detta bevisar allenast, med hvad ömtålighet lagstiftaren i alla tider
vårdat den angelägenheten att uptäcka en brottslig, men efter vår nuvarande
allmänna lag är uti mörka saker ej annat medel öfrigt till den brottsligas
uptäckande än det enda och rätta, att sammanleta sådane omständigheter,
som kunna vägleda domaren till ojäfaktige vittnen eller åtminstone till
halfva skäl eller till någon annan slags uplysning, som kunde förmå den
478
anklagade till frivillig bekännelse om brottet och upgift af de tecken, som
göra densamma otvifvelaktig.
Det synes således af nöden att ej inskräncka utforskandet af sådane
omständigheter inom alt för trånga gräntsor, men deremot är ock högstangeläget,
att ett öfverdrifvit nit härutinnan ej måtte bereda någon oskyldigt
lidande eller att, tå man söker stadga goda seder, de dertill utsedde
medel ej måtte å en annan sida gifva anledning till deras kränckning. Begge
desse ytterligheter röra rikets säkerhet, hvar i sin mohn, hvarföre Lagutskottet
tror, att en medelväg härutinnan är oundgängelig.
Hvad således först beträffar den fråga, huruvida en angifvare bör undgå
straff för delaktighet i ett brott, då han sin medbrottslige uptäckt, och att ur
lagen må uteslutas, hvad der kan finnas ländande till upmuntran för angifvare,
så anser Lagutskottet ofvannämde utväg till brottmåls uptäckande
aldeles otjenlig och stridande emot den moralité, som en sund lag innefatta
bör; ty utom det ett lika brott förtjenar lika straff, så kan angifvarens brott
med uptäckandet så mycket mindre försonas, som ej allenast detta innebär
mera ett påfund att undgå straff än nit om rikets väl, utan ock ett stadgande
i denna vägen kunde blifva en upmuntran för en illfundig människa att,
jemte det han förnöjde sin elaka böjelse till det onda, förleda andra till
grofva brott just i det afseende att dem uptäcka och sjelf varda fri för straff.
Lagutskottet är derföre så mycket mera af den mening, att alt hvad uti
särskilde författningar kan finnas ländande till dylika angifvares upmuntran,
må afskaffas, som allmänna lagen ej på något ställe dertill anledning
gifver utan deremot i 61 cap., 1 §, Missg.balken stadgas, att en medbrottslig
skall straffas lika med den, som gerningen gjorde, hvarmed 41 cap. i
samma balk jemte flere lagsens rum instemma, så att alle, som vid ett brott
varit i flock och farnöte, äro ovilkorligen till straff skyldige förklarade.
I öfrigt anser Lagutskottet utom ämnet för dess utlåtande, huruvida egit
husfolk och enskilde tjenare måge vittne bära, hälst uti Kongl. Maij:ts
nådiga proposition derom icke uttryckeligen nämnes och utskottet icke
heller kan afse, att deras edelige hörande uti det nödfall, lagen i 7 §, 17 cap.
Rätteg:b. omtalar, må kunna störa det förtroende, som emot husbonden
tjenstehjon bör hafva, emedan förbindelsen är obeständig och af den art,
att den på intet sätt kan upväga emot den dyra pligt, som allmänna
säkerhetens rätt af dem utkräfver, då ett groft brott inom huset begås.
Men vidkommande den fråga om närskylde och andre jäfaktige personer
kunna och böra utan ed höras att ljus i brottmål gifva, så finner väl
Lagutskottet, att svåra och skadeliga påföljder voro ovedersägeligen deraf
att befara, om föräldrar och barn, äkta makar och syskon fingo såsom
479
vittnen emot hvarannan höras eller om något det ringaste afseende till den
anklagades last på sådana blodsförvanters berättelser om sjelfva brottet
göras skulle; hvarföre ock i anseende till faran för mened ifrån urgamla
tider enligt 10 cap. Tingsm:b. Helsingelagen ej mindre än efter vår nu
varande lag närskylde äro förbudne att vittna. Deremot anser Lagutskottet
af en helt annan beskaffenhet den frivilliga berättelse, som lagen uti 17
cap., 9§, Rätteg:b. tillåter domaren att taga af närskylde uti synnerligen
svåra brottmål.
Här inträffar den ofvan omtalte ömtålighet, hvarmed lagstiftaren altid
vårdat och vårda bör angelägenheten att till rikets säkerhet söka uptäcka
en brottslig. Det är väl sant, att sedan enskilde hushåll blifvit sammanfogade
till ett samhälle, så är efter sedoläran och alle politiske samfunds lagar
den förbindelsen den yppersta att befordra detta samhällets säkerhet och
uprätthållande. Men lagen väjer, så mycket möjeligt är, att ställa denne
dygd på prof emot den förbindelsen, som dels blodsbandet knutit, dels af
ärkänsla, vanan i umgänget och inbördes intresse härrörer. Lagen lämnar
allenast domaren frihet att af närskyldas otvungna berättelser sammanleta
omständigheter, ledande till anvisning på ojäfaktige vittnen eller annan
uplysning uti de svåraste brottmål, invecklade i mörker.
Häraf följer, att sådane berättelser kunna äfven så snart föranleda till
den anklagades befrielse och rätta banemannens uptäckande som till den
angifne blodsförvandtens fällande.
Det synes äfventyrligt att, då åklagaren och närmaste grannar är obetagit
att af skylde och oskylde utfråga sanningen, händerne skulle lika som
bindas på domaren att forska efter ljus i en mörk sak genom varsamme och
skickelige spörsmål till jäfaktige personer. Man kunde dervid befara, att
flere blodskulder blefvo nedtystade och grofva missgerningsmän till bekostnad
på enskilde och allmänna säkerheten onäpste, ehuru på intet sätt
värde hvarken förskoning eller sine näsrskyldes vidare aktning och kärlek.
Lagutskottet är altså af den tanka, att då 9 § i 17 cap. Rätteg:b. tages i
den bemärkelse, att med saker af synnerlig vigt och svårhet endast förstås
dråp och mord, hvarom all uplysning saknas, hvilket lagens förstånd af den
förutgående meningen inhämtas, detta lagens rum kunde i sådan motto till
efterrättelse tjena.
Men hvad angår alle andre brottmål, dem lagen i detta fall ej tyckes
påsyfta, så är en del, såsom förräderi, uppror och mera dylikt närmast
rörande rikets säkerhet, af den beskaffenhet, att andre utvägar kunna
finnas till den brottsligas uptäckande, hvaremot närskyldes hörande i den
vägen leder efter en nog bedröfvelig erfarenhet till uppenbara söndringar
480
emellan föräldrar och barn, man och hustru, broder och syster samt till
vådeliga missbruk, derigenom mången oskyldig blifvit lidande; en del åter,
såsom Guds försmädelse, lasteligt tal emot konungen med mera, är af den
natur, att brottet sker uppenbarligen; äfvensom mordbrand, rån och röfveri
synes af den beskaffenhet, att man på hvarjehanda sätt snarare kan
leda sig till banemannen, än då mord och dråp ske uti ett aflägse hus, der ej
flere människor vistas än husbonden med hustru och barn. En del svåre
brottmål äro änteligen sådane, att då de i lönlighet gjöras, de ej kunna
skada samhället i den mohn som mord och dråp, hvaribland räknas tidelag,
hor, blodskam, våldtägt med mera.
Det omtränger fördenskull icke att i alla nu nämde brottmål höra blodsförvanter,
utan i den delen instämmer Lagutskottet aldeles med Kongl.
Maij:ts nådige proposition.
Lagutskottet vördar i underdånighet så mycket mera Kongl. Maij:ts
nådiga omvårdnad för bevarandet af mensklighetens rättigheter, som tideböckerne
tvärtom visa, att borgeliga regeringar hafva ofta hälst gynnat
mindre billiga bevisningssätt emot anklagade undersåtare, förledde af de
oriktige begrepp, att rikets trygghet och regeringens styrka derpå skulle
bero, hvilket icke sällan verkat förtryck och vådeliga följder för allmänna
säkerheten, i synnerhet i de så kallade statsbrott, der en anklagad, hvars
fall politiske orsaker beredt. ofta haft hela regeringens kraft emot sig. Men
Kongl. Maij:t har under sin ärefulla regering undanröjdt sådane tillfällen
till orättvisa, förföljelser och förtryck, då icke allenast alle extra domstolar
blifvit afskaffade och torturen ända till namnet borttagen, utan ock nu i
nåder proponerat, att oskälige bevisningssätt i brottmål må för alla tider
förbjudas.
För öfrigt och i anseende till de redan anförde skäl, som styrka, att
närskylde böra höras i mörka saker, om mord och dråp, kan Lagutskottet
för sin del icke finna, att hvad 9 § i 17 cap. Rätteg:b. i öfrigt innehåller om
andre jäfaktige personers hörande för uplysnings skull strider emot sedoläran
eller den anklagades rätt, hälst ärelösa, biltoge lagde med flere
sådane, ehuru de blifvit söndrade ifrån samhällets förtroende och deras
utsago således inför domaren ej äger vitsord, likväl kunna gifva anledning
till bevis, lika som oförnuftige djur och liflöse ting ej sällan visat spor till
uplysning uti de mörkaste mord- och dråpssaker.
Hvilket alt till Höglofl. R. o. A:s vidare ompröfvande hemställes.
På Lagutskottets vägnar
Carl. A Wachtmeister. And. Schönberg. Fried, von Post.
481
20
Lagutskottets utlåtande om preskriptionstid i brottmål.
(Allegater l.)1
Protokollet sid. 172, 214.
Höglofl. R. o. A:s utsedde ledamöters i Lagutskottet
betänkande om praescriptionstid i brottmål.
Kongl. Maij:t har i afseende på personliga säkerhetens befästande och
stadgande ibland Dess undersåtare i nåder behagat infordra Riksens
Ständers underdåniga utlåtande, om icke någon viss tid kunde utstakas,
efter hvilkens förlopp brottmål ej mera finge åtalas.
Då tideböckerne och de urgamla jemte samtida lagar nästan utan undantag
utvisa, huruledes regenter til deras regerings styrka och uprätthållande
varit sorgfällige om missdådares straffande och brotts åtalan, ehuru de på
många år varit dålde, så upoffrar deremot Kongl. Maij:t sine höga rättigheter
för undersåtarenas ostörda trygghet i den borgerliga samlefnaden; och
Kongl. Maijits til nåd och mildhet böjde hjertelag har afsky til och med för
en möjelig händelse, at en anklagad person under tidens omlopp kunde
förlora sine försvarsskäl och blifva oskyldigt lidande. En så örn och nådig
omvårdnad för den personliga säkerhetens förvarande kräfver den djupaste
vördnad af samtid och efterverld såsom en välgerning för fäderneslandet
och för människoslägtet, värdig en högt uplyst och ädelmodig Konung.
Lagutskottet har derföre med all möjelig upmärksamhet öfvervägat detta
ämne och dervid för ögnamärke haft, at å ena sidan landets invånare må til
godo niuta det dem tilbudne beskydd, och at å andra sidan ej träda
konungens och allmänna säkerhetens rätt för nära; finnandes at berörde
ämne grenar sig uti tvenne särskilda frågor, först huruvida en för större
eller mindre brott anklagad person, som på fulla skjäl eller i brist af bevis
blifvit befriad, må kunna i anseende til nya upkomne omständigheter åter
tiltalas och för rätta ställas; och sedan om icke Kongl. Maij:ts och kronans
sakdrifvare, ej mindre än enskild man, bör inom viss tid instämma och
åkära brottmål.
1 Med påteckning: Upläst hos R. o. A. den 15 Decemb. 1778. Ånyo förehaft den 8
Janoarii 1779. Dito bifallit. Testor Joh. Gust. Psilanderhielm.
482
Hvad nu det förra angår, finnér Lagutskottet intet hinder, at den, som en
gång vid domstol antingen blifvit befriad eller til ett anmält brott i brist af
fulla bevis icke kunnat sakfällas, må också oföränderligen niuta denne
befrielse til godo i alla de mål, som med penningar bötas kunna, ehvad skäl
man ock emot honom sedermera skulle tro sig kunna anföra; men vid de
grofva brottmål, som å lif och ära gå, eller där lagen för brottet utsätter
kroppsstraff, möta flera betänckeligheter at i lika tilstyrkande ingå som vid
de öfriga och nyssnämda. Vid sådane gröfre missgiärningar tyckes allmänna
säkerheten fordra, at missdådaren icke må tro sig befriad ifrån det i
lagen stadgade straffet, för det at det lyckats honom vid första undersökningen
i mörker inveckla bevisen til sin brottsliga gjärning. Illgerningsman
torde däraf mindre afskräckas ifrån dylika brott än stärkas i den föresatsen
at dem i löndom föröfva eller bevisningen förvilla, när målet vid domstolen
före varit. Därjemte styrker förfarenheten, at sådane brott af svårare
beskaffenhet ofta därigenom ånyo vid domstolarne förekommit, at missgerningsmannen
sig sjelf uptäckt. I synnerhet har ofta händt vid menederi
samt vid mord och dråpsaker med mera, där missgerningsmannen icke
kunnat til gjärningen bindas, at han flere år efteråt frivilligt sig anmält.
Guds hämnande hand har förfölgt honom, dess upvaknande samvete har
icke lemnat honom någon ro, och han har begärt, som en välgjärning, at få
undergå det lagliga straffet. I anseende såväl til dessa skäl som the flere,
hvilka anföras i Kongl. Maij:ts nådiga bref af den 1 Martii 1750, anser
utskottet tryggast vara at tilstyrka, det högstberörde konungabref äfven
hädanefter må bibehållas i dess kraft och värkan i alla de grofva brottmål,
som gå å lif och ära samt blott med penningar efter lagens stadgande icke
kunna försonas.
Dock på det at Kongl. Maij:ts nådiga syftemål til den personliga säkerhetens
förvarande tillika må vinnas, så at alt, som någonsin möjeligen med
oskäl i rättegångar til förföljelser och förtryck leda kunde, må för alla tider
bortrödjas, tror utskottet sig tillika böra tilstyrka, at ifrån det allmänna
stadgandet uti konungabrefvet af den 1 Martii 1750 om svårare brotts
uptagande ånyo vid domstolarna må undantagas alla de mål, som få namn
af statsbrott och anses begångne emot regeringen eller de regerandes
personer. När Kongl. Maij:t i nåder täckts i allmänhet proponera at i alla
brottmål skulle den altid vara ifrån tiltal frikänd, som en gång blifvit vid
domstol befriad, kan intet tvifvelsmål äga rum, at ju också desse slags
anklagningar därunder varit innefattade, och således at utskottet medelst
detta tilstyrkande i underdånighet instämmer med Kongl. Maij:ts nådiga
proposition.
483
Under namn af statsbrott komma väl förbrytelser dels af svårare dels af
lindrigare beskaffenhet; men vid dem alla bör det anses för en så stor
olycka at derföre hafva blifvit misstänkt och utan fulla skäl anklagad, at det
icke tyckes vara billigt densamma föröka med ett nytt lidande, om en
oskyldigt anklagad, hvarföre en fridömd anses bör, skulle i hela sin lefnad
blottställas för frucktan och möjelighet till ny lagsökning, hälst vid sådana
anklagningar mäst kan inträffa, hvad Kongl. Maij:t allernådigst täckts
andraga i sin nådiga proposition, at den aklagades försvarsskäl af tid och
omständigheter kunnat försvinna.
Utskottet har härvid fästat sitt afseende därpå, at vid de så kallade
statsbrott företer sig en märkelig skillnad ifrån andra brottmål, i det at
regeringens medvärkan vid anklagningen ofta varit inblandad, som icke
sällan gifvit en förkrossande öfvervigt emot den anklagade; men vid alla
andra brottmål finnes icke något interesse hos åklagare eller domare, som
kunde leda lagens tillämpning til afsteg och förtryckande missbruk.
Tideböckerne utvisa derföre, at nästan aldrig i några andra brottmål har
personliga säkerheten varit blottstäld för större våda än i dem, som fått
namn af statsbrott, och följaktigr at största varsamhet fordras i sådana mål
til at förvara medborgares trygghet och lagliga rättigheter. Än hafva oskyldige
personer på blotta misstanckar blifvit anklagade och bedröfveligen
icke sällan till straff och missöden fälde, til dess at en mera uplyst framtid
updagat deras oslculd utan at kunna bota, hvad på personliga säkerhetens
bekostnad blifvit feladt. Än hafva små förseelser, som mera kunnat härflyta
af okunnoghet och oricktiga begrep än ond vilja, under politisk hetta i
vissa tidehvarf, blifvit aktade lika med de svåraste brott och med de
hårdaste straff belagde. Än åter har man vid sådana anklagningar endast
upsökt praetexter til at fälla och undanrödja den, som i tiden varit mindre
älskad. Fremmande rikens förfarenhet företer et stort antal sådana händelser,
som bestyrka, huru lätt i statsbrott gränserne kunna öfverskridas af
rättvisa och billighet til hårdhet och förföljelser; och thyvärr hafva sådana
händelser icke heller varit obekanta i Svea Rike uti äldre och nyare tider.
Utskottet styrkes så mycket mera at i detta mål til statsbrott i synnerhet
tillämpa Kongl. Maij:is allernådigste proposition, när det förer sig til
minnes, huruledes under Konung Carl den XI:tes regering sådane föregifna
brott nedlades med det förhateliga vilkor, at konungen förbehölt sig
och efterkommande Sveriges konungar, uti alla tider, at målet åter uptaga
emot den anklagade och dess efterkommande, såframt de då eller i framtiden
på något annat sätt kunde förlora konungens nåd. När detta grundläde
träldom och et slafviskt lynne, söker Kongl. Maij:t tvertom för evärdeliga
484
tider undanrödja alt, hvad till undersåtares förtryck kunde leda, såväl
igenom de visa lagar, han redan gifvit sitt folck, som igenom dem, han nu i
nåder proponerat til at afskaffa de rättegångssätt, som kunde vilkorligen
nyttias efter förefallande politiske behof och afsigter.
Kongl. Maij:t har derigenom än ytterligare visat skillnaden emellan de
rätta principer för frihet och säkerhet och de grundsatser, som fölgdes
under det oinskränkta enväldet; en jemförelse, som än mera beprisar
värdet af den lyckeliga tid under Kongl. Maij:ts milda regering, i hvilken
det svenska folket nu får lefva.
Utskottet skulle derföre förebrå sig, om det icke tilstyrkte Höglofl. R. o.
A. at härutinnan i underdånighet instämma med en proposition, hvilken
gifvit det mäst lysande vedermäle af Kongl. Maj:ts höga ädelmod, och
hvilken ofelbart äfven af de sednaste tider med oförgängelig vördnad lärer
högt skattas.
Det har icke undfallit utskottets upmärksamhet, at värkelige statsbrott
vid det svenska folkets urgamla vördnad för öfverhet och lag varit i vårt
fädernesland mera sällsynta än angifvelser för sådane brott, såväl som at
med uphörande af allmän tvedrägt igenom förbättrade lagar och riksstyrelse
böra de hädanefter än mera sällan förmodas. Men utskottet har trott
sig böra följa Kongl. Maij:ts höga och välgiörande afsigt och syftemål til
befästande af den personliga säkerheten för en sådan längd af tider, som
man hoppas, at det svenska samhället må äga bestånd. Då företer sig
nyttan vid de så kallade statsbrott af de mildrande rättegångssätt, som för
framtiden förekomma, såväl at oskyldige medborgare vid sådane anklagningar
icke må blifva lidande, som at sjelfva brotten sällan må kunna
hända.
Utskottet har icke trodt sig behöfva fruckta, det regeringens styrka däraf
skulle förminskas, at den, som en gång i statsbrott blifvit befriad, skulle
ock för vidare anklagning i det afdömda målet vara frikänd. Den vilfarelsen,
uprunnen i fåkunnighets tider samt fördärfvelig till sina fölgder, at
tvetydigheter i lagar och öpna rättegångsginvägar i brottmål, mera afpassade
efter politik än rättvisa och billighet, skulle någonsin tjäna til at
befästa borgerliga regeringars kraft och säkerhet, har nog länge skadat
människoslägtet. Det har varit Kongl. Maij:t förbehållit at undanrödja alla
qvarlefvor af desse vilfarelser. En vördad och älskad regering behöfver
icke dessa falska och svaga stöd. Den har i folckets hjertan sitt tryggaste
värn och befarar icke några statsbrott. Det är icke för sådane tider, som
lagar stiftas. De böra då stadgas för framtiden. Mänsklighetens rättigheter
och rättvisans grundsatser, en gång satte i sin rätta dag och igenom lagar
485
befästade, behålla i evärdeliga tider sin öfvertygande kraft. Det är på det
sättet, som stora konungar regerat hela secler äfven efter sina tidehvarf,
och vördnaden för deras lagar jämväl i de mäst oroliga tider varit oföränderlig
ifrån slägte til slägte.
Beträffande dernäst om viss tid til brottmåls åtalande, så enär någon
åklagare eller målsägande ej förr än efter flere års förlopp instämmer om
ett brott, har man alt skäl at tro det mindre vara genom afsky för brottet
eller för at vinna någon skadeersättning, som åtalan sker, än af tilfällige
orsaker, såsom en annan upkommen osämja, ovänners inrådande eller
försök til jäf emot ett åberopadt vittne i annat mål med mera, hvarföre ock i
fordna tider målsägandens åtalan varit inskränkt i någre mål inom viss tid,
som finnes ej allenast af 13 puncten uti 1538 års beslut utan ock af gamla
Sveriges lagar; ithy 24 cap. Dråpmålab:n i Landslagen innehålla, at målsäganden
bör annan til dråp binda inom natt och år, och 36 cap.
Konungab:n samt 22 cap. Edsöresb:n, at uppå våld och edsöresbrott borde
å nästa ting käras.
Och ehuruväl enligt 17 och 18 cap. Tingm.b:n, 50 cap. Bygg.b:n Landslagen,
resol. på Adelens besvär 1664, § 26, kongl, brefvet til Svea Hofrätt
den 26 Januarii 1688 samt 1604 års Norköpings beslut, § 6, det icke dess
mindre var den, som förde talan å konungens vägnar, obetagit at ställa den
brotslige för rätta för alla förseelser i allmänhet, särdeles i hals- eller andre
högmålssaker; likväl och som en åtskillnad emellan gröfre och mindre
brott härvid skäligen giöras bör, så i anseende til förut anförde omständigheter
är utskottet af den tanka, at både målsäganden och kronans ombud
äro skyldige at genast instämma den, som de för något brott tiltala vilja;
men ifall för bristande bevis skull sådant icke tå ske kunde, bör dem åligga
at åtminstone inom tvenne år talan anställa, efter hvilken tids förlopp de
icke måge hafva rätt öfver den förmente förbrytelsen klaga; dock härifrån
undantagne följande brott och missgerningar, emedan en stor del af rikets
säkerhet deruppå beror, at grofva missdådare blifva androm til skräck och
varnagel lagligen uptäckte och tiltalte, men ej derföre förskonte, at de
kunnat på längre tid deras brott dölja och undangiöma, nemligen för
smädelse emot Gud och affal ifrån den evangeliska läran, förräderi och
brott emot rikets säkerhet, lasteligt tal emot konungen, myteri och upror,
mordbrand, mord och nidingsverck, dråp, slag å föräldrar, rån och röfveri,
blodskam, svek och bedrägeri emot kronan, Banquen och andra, stöld, af
hvad beskaffenhet den vara må, och alle andre brott, hvarföre ej kan bötas
med penningar.
Utskottet har med så mycket mera tryghet antagit denna grund til sin
486
urskilning i detta ämnet, som dessa slags brott också mästadels undantagas
i kongl, pardonsplacater.
Enär banemannen til desse grofva missgerningar i flere år varit obekant,
men han änteligen blifvit yppad samt laglige skäl och omständigheter til
dess öfvertygande sig förete, så finnér utskottet för sin del det icke vara
kronans actor betagit at förbrytaren anklaga och til laga straff befordra.
Hvilket alt til Höglofl. R. o. A:s godtfinnande understäldt varder.
På Lagutskottets vägnar
Carl A. Wachtmeister. And. Schönberg. Fried, von Post.
21.
Lagutskottets betänkande om straff av ärans förlust.
(Allegater !.)'
Protokollet sid. 172, 208.
Högloflige R. o. A:s tilförordnade ledamöters i
Lagutskottet betänckande angående then af
Kongl. Maij:t uti Thess nådiga proposition til Riksens
Ständer nödig fundne ändring i the lagsens
rum, som handla om ärans förlust, tå brottet eij
innefattar infamie el. nedrighet och skam.
Då Kongl. Maij:t i nåder förestält nödvändigheten theraf, at the brott
icke måga med ärerörigt straffbeläggas, som efter theras natur och beskaffenhet
med annan näpst kunna försonas, finner Lagutskottet ett nytt vedermäle
af Kongl. Maij:ts höga rättvisa och uplysta omtancka, thet måtte
icke lagen genom bestrafningssättet i oträngt mål förminska antalet af
nyttige medlemmar i thet borgeliga samfundet.
The förbrytelser, som innefatta bedrägeri, svek och nedrighet, bära sin
stämpel med sig, och straffet består uti allmänhetens omdöme om then
brottsligas ärelöshet.
1 Med påteckning: Uplast hos Ridd. och Ad. den 15 Decemb. 1778. Ytterligare
förehaft den 8 Januarii 1779. Dito bifallit med den förändring, at de föreslagne 10
riksd. specie böter förändras på alle ställen till 33 riksd. 16 sk. specie. Testor Joli.
Gust. Psilanderhielm.
487
Enär således gjerningen är efter allmänhetens tycke af en annan art och
förbrytaren eij thess mindre varder af äran förlustig dömd, så är thet en
dom, som eij kan gå i värkställighet.
I anseende hvartil nödigt är att urskilja sådana ärelösa och merendels på
en nedrig vinst syftande gjerningar ifrån dem, som föröfvas af öfverdåd,
bitterhet och hämd eller på fridlyste rum och personer.
The förre anser utskottet vara utmärkte i följande lagsens rum, hvilka
synas kunna vid theras kraft och värkan blifva bibehållne, nemi. Giftermålsbalkens
IV cap., 6 §, angående list vid äktenskaps ingående; Jordabalken
XIII cap., 3 och 4 §§, om rå och rörs ändrande, therunder och begripes
hvad VIII cap., 3 §, Byggningabalken i sak samma omförmäler; Byggningabalkens
VIII cap., 4 §, om then, som sår ogräs i annans åker; Handelsbalkens
VIII cap., 3 §, om förfalskning af mått och vigt; Missgjerningsbalken
IV cap. 1, 6, och 8 §§, om afvog sköld och förräderi emot
konungen och riket; VI cap., 4 §, om olofligt uppbådande af krigsfolk til
skadeliga stämplingar; VII cap., 1 och 4 §§, om falskt mynt; VIII cap., 1,3
och 4 §§, om förfalskning och missbruk af annars namn och skrifter; IX
cap., 1, 4 och 5 §§, om ett ondskefult angifvande inför rätta, hemliga lögner
och utspridde smädeskrifter rörande heder och ära; Rättegångsbalkens 1
cap., 12 §, angående tå domare upsåteliga fäller orätt dom, therigenom
någon mister äran; XIV cap., 7 §, om then händelse, när någon griper en
domare an til heder och ära; XV cap., 14 §, om fullmägtig, som med
skrifter eller råd biträdt bägge parterne, och XVII cap., 19 §, om mened.
Hvaremot the öfrige här åfvanföre nämde brott, hvilka med annat straff
än ärans förlust kunna försonas, innefattas uti följande lagsens rum, nemi.
Byggningabalkens XXIIX cap., 10 §, angående tå gäst gjör våld å gästgifvare
eller denne å gästen med blånad eller blodvite; Missgjerningsbalkens
XVIII cap., 1 och 5 §§, om kyrko- och rättegångsfrid; 7 § om hämd å sätt,
mål och bott; 8 § om smedelig ord, som gå å heder och ära, emot domare
eller annan konungens ämbetsman, hvilket brott tydeligen skilljer sig ifrån
ärerörigt angifvande eller tilvitelse eli. hemliga lögner och smädeskrifter,
utan kan i sitt mål närmare jämföras med ärerörande oqvädinsord, therom
IX cap., 6 §, Missgjerningsbalken handlar; hvarföre och alla gamla stadgar
gjöra skillnad emilian oqväden och fullt vite; och vidare 9 § angående hugg
och slag å them, som konungens, hans ämbetsmäns eli. rättens ärender gå,
hvartil och höra the betjenter, som utsändes til ransakning efter tjufgods
och LII cap., 3 §, omtalar; XIX cap., 2 §, om våldsamhet emot them, som
hafva fångar om hand; XX cap., 1, 2 och 5 §§, om bruten hemfrid genom
slagsmål; 7 § angående tå man griper, bassar eller binder någon oförvun
-
488
nen, förer annan med våld i fängelse eller til annan ort; och 8 § tå man
pinar någon at thermed tvinga honom til bekjännelse; 10 § om våld och
slagsmål i trägård; XXI cap., 6 §, om försåt och thervid förordsakad
blånad eller blodvite; samt ändteligen Straffbalken IV cap., 3 §, om skarprättares
öfverfallande.
Lagutskottet tror härjämte sin skyldighet vara att föreslå, hvilka straff
uppå sistnämde brott, i stället för ärans förlust, utsättas böra, och i sådant
afseende blifver utskottets tilstyrkande, at then, som bryter hamfrid med
berådde mode genom slagsmål eller bastar och binder någon oförvunnen
eller pinar någon at thermed tvinga honom til bekjännelse eller gjör våld i
trägård och slår ägaren eller hans hjon blå eller blodige; så ock then, ther
lägger sig i försåt och tilfogar någor blånad eli. blodvite, om hvilket alt 20
och 21 capitlen Missgjerningsbalken handla, bör utom then pligt, lagen
stadgar, i stället för ärans förlust försändas til någon kronans fästning at
ther ett eller tvänne år förvaras eller til arbete hållas, efter omständigheterne;
hälst och emedan thesse brott nära röra then borgeliga säkerheten;
men the öfrige förbrytelserne, hvilka likaledes äro från ärerörigt straff
undantagne, finnér utskottet på thet sätt kunna försonas, att then brottslige,
jämte then pligt, lagen i hvarje sak utsätter, må i stället för ärans
förlust varda sakfäld at böta tio riksdaler eller i brist theraf att undergå
kroppspligt efter Straffbalken.
Sluteligen och som XVI capitl., 8 §, Jordabalken förmår, at om jordägaren,
eller the med honom äro, blifva dräpne vid tilfälle, at landbo
bortrymmer och sig til värn ställer, vare straffet, som om edsöre stadgat är;
men utskottet uti thet brottet eij igenfinner någon ärerörig gjerning, så kan
Lagutskottet icke afse, med hvad skjäl en sådan missgjerningsman skall
dömmas af sin ära förlustig.
Dock varder alt thetta Högloflige R. o. A:s vidare bepröfvande understält.
På Lagutskottets vägnar
Carl A. Wachtmeister. And. Schönberg. Fried, von Post.
22.
489
Lagutskottets betänkande om dödsstraff för barnamord.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 172, 201, 205.
Högloflige R. o. A:s tillförordnade ledamöters i
Lagutskottet betänkande öfver Konglie Maij:ts
nådige proposition till Riksens Ständer angående
inskränkning af dödsstraff för barnamord samt
någre andre brott och missgärningar.
16 cap. Missgärningsbalken.
Det finnes eij någon drift och böijelse i naturen, större och häftigare än
den, Skaparen visligen inplantat hos alla kreatur att föröka och bibehålla
deras slägte. Denne drift har människan gemensam med de oskjäliga djuren
och ingen kärlek öfvergår den, som en moder i allmänhet har för sitt
foster.
Enär nu en qvinna så viker ifrån all mänskelig ömhet,ja, ifrån den art, de
oförnuftige kreaturen i gemen äga, att hon sjelf afhänder sitt späda och
menlösa barn lifvet, en varelse, som icke är i tillstånd att sig försvara, så är
hon visserligen skyldig till ett ganska svårt straff. Uti gamla Landslagen
och Högmålsbalkens 2 cap. samt kongke förordningen om barnamord af
den 15 Nov:r 1684 förordnas, att en qvinna, som mördar sitt barn, borde
dömas till döden och att i båle brännas, hvarmed vår nuvarande lag uti 16
cap. Missgärn:sbalken samt kongl:e förordningen af den 12 Julii 1750
aldeles instämma.
Men som en långlig ärfarenhet vittnar, att detta bestraffningssätt eij
kunnat åstadkomma den därmed påsyftade värkan, så synes högst nödigt
att vidtaga andra och sådane utvägar, som efter all sannolikhet kunna
minska, om icke aldeles förekomma barnamord.
Härvid har Lagutskottet i noga öfvervägande tagit, huruvida det kunde
strida emot Guds heliga ord att med annan näpst än dödsstraff belägga den,
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 15 Decemb. 1778. Ånyo förehaft
den 7 och 8 Januarii 1779. Dito resolverat, som protocollet af förstnämde dagar
utvisar. Testor Joh. Gust. Psitanderhielm.
32-10-307
490
som människolif förspilt. Och som Guds positive lagar till rättelse för hela
människoslägtet äro efter hans helighet och rättfärdighet oombytelige; men
den lagen, som gafs Noach om dråpares dödande, icke blifvit af Gud sjelf
fölgd vid det tillfälle, då Cain slog ihjäl sin broder; att förtiga, det fristäder
för vissa dråpare sedermera blefvo inrättade, så kan utskottet eij falla på
annan tanka, än att Gud afpassat detta med flere straff efter det folkets
lynne och beskaffenhet, som han då sjelf behagade styra, samt i öfrigt
lämnat alla regenter frihet att, hvad bestraffningssättet angår, stadga sådane
lagar, som bäst kunna befrämja hans ära och samhällets lycksalighet.
På sådan grund vill utskottet yttra sin mening, huruvida det i lagen
utsatte straff för barnamord, må kunna i annan pligt förvandlas.
Man tager för ostridigt, att sådane brott i allmänhet härröra däraf, dels
att en lägrad qvinna genom barnets undanrödjande söker i andras omdöme
bibehålla sin heder och därmed förknippade lycka till anständigt giftermål,
dels att undvika elände och fattigdom både för sig och det oordenteligen
tillkomne barnet, enär lägersmannen eij kan öfvertygas och alt bistånd sig
undandrager. Det blifver således ett säkert medel till barnamords förekommande,
att allmänna omdömet, som skulle en lägrad qvinna mistat sin
heder och äran, må varda hämmadt, på det hon åtminstone eij straffas
långt utöfver lagens stadgande och afsigt, ja, till och med förlust af sin
timeliga välfärd; så ock att omsorgen för egen och barnets nödtorftiga
utkomst på något sätt underlättas; hvilket alt eij undfallit Kongke Maij:ts
nådiga omtanka, utan tjenliga utvägar i den delen redan vidtagne blifvit.
Det andra medlet åter är eij mindre nödvändigt, bestående däruti, att då
en lägrad qvinna eij ärkänner eller vill nyttja den omvårdnad och hjelp, en
nådig Konung tillbudit, utan likafult af onsko och vanart eller falskt begrepp
om äran med våldsam hand mördar sitt barn, en sådan då bör finna
för sig beredt ett straff, eij mindre afpassadt efter brottets natur och uphof
än tillräckeligt att förmå andra till afsky derföre, hvilket är hvad Kongl:e
Maijrt till Riksens Högloflige Ständers utlåtande i nåder behagat remittera.
Enär nu utskottet eftersinnar, att dödsstraffet eij åstadkommit den därmed
påsyftade fruktan och afsky för berörde brott, utan det fast mera hos
den enfalldiga hopen upväcker en slags förnöijelse att se den brottslige, uti
förmodat lyckeligt tillstånd och välberedd, träda in i evigheten; äfvensom
af den brottslige sjelf lifvets förlust ofta är önskadt för att få begrafva sin
skam i evighetens glömska, hvaraf är klart, att bägge ändamålen af ett
straff saknas, så finner Lagutskottet, att ett för oftanämde grofva brott
mera lämpeligt straff bör vidtagas, och det så, att eij allenast missdådaren
genom en längre och förnyad känsla af straffet samt uppenbar och ständig
491
nesa jämte frihetens förlust under hela lifstiden måtte blifva efter brottets
svåra beskaffenhet näpst; utan ock i synnerhet andre varda afskräckte att
dylika brott föröfva.
Lagutskottet är fördenskull af den tanka, att enligit Kongl:e Maij:ts
nådiga proposition i stället för dödsstraffet, som lagen i 16 cap., I, 3 och
5 §§, Missgärningsbalken för en barnamörderska utsätter, hon bör umgälla
sitt brott med trettio par ris och efter uppenbar kyrkopligt arbeta å kronans
tukthus i all sin lifstid samt hvart år på den dag, brottet föröfvades,
utställas vid en påle i halsjärn att tvenne timar i allmänhetens åsyn skämmas
så ock därofvanuppå med ett par ris afstraffas, på det fasan för den
grofva missgärningen hos åskådarna och allmänheten årligen måtte uplifvas.
Beträffande i öfrigt de flere lagens rum, som Kongke Maij:ts nådiga
proposition förestält till Riksens Ständers granskning och utlåtande, huruvida
de däruti stadgade dödsstraff måtte kunna uphäfvas och till andra
straff förändras; så emedan åtskilige brott äro af den beskaffenhet, att de
efter tidernas omväxling, folkets förvandlade seder och böijelser jämte
allmänne säkerhetens nödtorft med mindre än blods utgjutelse kunna försonas;
hvarföre ock en del af sådane brott efter rikets äldre lagar eij varit
med dödsstraff belagde, och andre christelige nationer till besparing af
människoblod och arbetande händer jämväl i senare tider minskat dödsstraff,
så vidt det med samhällets säkerhet sig göra låtit; ty uppkommer hos
utskottet eij något tvifvelsmål, med mindre dödsstraffet ur följande lagsens
rum i Missgärningsbalken må utgå.
2 cap. I §.
Och hvad således först angår 2 cap., 1 §, i berörde balk om trulldom, så
nämnas väl trollkarlar och trollkonor både uti Gamla och Nya Testamentet
af den Heliga Skrift med utsatt både timeligt och evigt straff; men som ett
slikt brott, hvilket innefattar ett samråd och hjelp eller ingifvande af den
onda andan att genom underbara och obekante medel skada andra människor,
är uti vårt samhälle nu för tiden aldeles okunnigt, och hvad däraf fådt
namn grundat sig egenteligen uti forntidens vidskeppelighet; altså finnér
Lagutskottet för sin del det vara onödigt att uti svenska lagstiftningen
omnämna både brottet och straffet, utan att bäst är, det må berörde
paragraphe till förekommande af vantro hos de enfalldige och däraf härrörande
vidskeppelse ur lagen uteslutas; och det så mycket mera som bevisningssättet
af detta brott är svårt, om icke omöijeligt; men ifall någon
under Guds lastande och smädande, gäckeri med hans ord och sacramen
-
492
ten eller spådom, signeri och vidskeppelse skulle, genom hvad medel det
ock vore, skada annan till kropp eller ägendom eller ock dess död förordsaka;
så äro sådane brott å andra ställen i lagen med särskilte straff
belagde.
6 cap. 5 §.
Uti 6:te cap., 5 §, om den, som i ondt upsåt diktar eller sprider kring
landet ut lögner och falska rykten, de där röra rikets säkerhet eller kommer
därmed allmänt buller och oväsende åstad, är brottet uti så vidsträkte
ordasätt utmärkt, att en osanning af föga betydelse kunde efter domarens
begrepp och godtfinnande hit dragas, som vore äfventyrligt, då saken går å
lif; hvarföre Lagutskottet anser bäst vara. att dödsstraffet inskränkes och
till de nämde förbrytelser, som icke innebära något deltagande i upror,
lämpas de öfrige i detta lagsens rum utsatte straff af landsflygt, spö eller
fängelse, eftersom brottet är till.
9 cap. I §.
Det stadgas väl uti 9 cap., 1 §, att när gift man eller hustru låter viga sig
med annan, som ogift är, har den tvegifte förvärkat lif sitt. Men som
grunden till sådant bestraffningssätt i synnerhet ligger uti en påsyftad och i
sig sjelf nödig ordning uti samhället och, vid sådant brotts begående,
rättvisan kan ske tillfyllest utan blods utgjutelse, hvarföre ock på många år
eij någon tvegift blifvit till döden dömd; så anser utskottet eij någon
betänkelighet möta, att ju lifsstraffet här må uteslutas och den brottslige i
det stället undergå högsta kropspligt och sedan försändas till någon fästning
eller tukthus att ett eller tvenne år i förvar hållas, med eller utan
arbete, efter omständigheterne.
10 cap.
Det uti 10 cap. denne balk omförmälte brott, bestående uti tidelag med
fä och andra oskjäliga djur, är så vederstyggeligt och emot naturen stridande,
att det synes hafva varit bättre, om det brottet likasom andra
stumma synder i anseende tili ungdom och enfalldigt folk icke blifvit nämt
uti en allmän lag, äfvensom i samma afsigt eij mindre bestraffningen än
ransakningen däröfver borde i tysthet ske.
Detta grofva brott föröfves gemenligen af ungdom och, efter ärfarenhetens
intygande, mäst af dem, som äro blygsame och med föga sinnesstyrka
begåfvade. Fåfängt synes dödsstraffet kunna hämma en synd, som har sin
uprinnelse af en medfödd kroppens retelse och otyglade begär. Lagstif
-
493
tarén har velat undanrödja en sådan förbrytare såsom styggelig för alla
människor. Samma ändamål kan vinnas, om han uti fängelse undangömes,
jämte det hans obändiga lustar samt till så omänsklig vällust benägne kropp
varda tyglade och späkte genom spöslitande och lifstids fängelse.
Lagutskottet är altså af den mening, att det uppå berörde brott för
tidelagaren utsatte dödsstraff må försvinna, och att han i det stället
dömmes till högsta kropspligt eller 40 par spö och fängelse å någon kronans
fästning att där för all sin lifstid i halsjärn arbeta.
18 cap. 3 §.
Som uti den händelse, 18 cap., 3 §, omtalar, rörande att någon i kyrka
under gudstjensten eller, där rättegång hålles, drager knif eller blottar
svärd af vrede och gör därmed skada, eij något lif är spildt och sådant brott
tillkommer ofta af hastig öfverilning mera än af stadgat upsåt; så finner
utskottet, att det här utsatte dödsstraff kunde inskränkas till högsta
kroppspligt och fridsbrytaren därjämte dömmas till ett eller tu års fängelse
å fästning med eller utan arbete, efter omständigheterna.
18 cap. 8 §.
Men vidkommande de §§ uti berörde capittel, som innehåller, att hvar,
som bär hugg och slag å någon domare eller annan konungens ämbetsman
i ämbetes ärender eller hämnas derföre å honom, håfve förvärkat lif
sitt, så har Kongke Maij:t uti Dess nådiga proposition endast fordrat
Riksens Ständers utlåtande om dödsstraffets indragning i anseende till de å
berörde ställe nämde och i så vidsträkt bemärkelse tagne ämbetsmän;
hvarföre Lagutskottet anser sin skyldighet vara att blott yttra sig däröfver,
hvilke ämbetsmän böra njuta ett så högt beskydd, som här utmärkes, och i
anseende till hvilka brottet på annat sätt än genom dödsstraff kunde
försonas.
I alla tider har domares och konugens ämbetsmäns beskydd varit ansedt
såsom med rikets säkerhet och regeringens bestånd nära förenade. De äro
konungens armar och han regerar genom dem, då de hans befallningar
värkställa. Den som således upsätter sig emot dem i ämbetes ärenden, han
visar ett uproriskt sinne emot konungens bud, och där sådant eij förekommes,
förfaller laglydnad, säkerhet och statens bestånd.
Sådane ämbetsmän,jämte domarena, äro de, som innehafva de angelägnare
konungens värf och derföre blifvit med Kongke Maij:ts egne fullmagter
försedde, därunder ock begripas de ämbetsmän, hvilka, fast de eij
äga kongl, fullmagter, dock med nyssnämde i samma värdighet äro; i
494
anseende hvartill alla desse i utkomne laga stadgar kallas konungens ämbetsmän
och för anförde skäl, men icke för deras enskilte personer, uti
lagen blifvit lämnat det beskydd, som denne § innehåller. Hvaremot aliade
öfrige, som kunde komma under namn af ämbetsmän, äro i sjelfva värket
betjente, hvilka hafva mindre ansvarige, änskjönt äfven angelägne sysslor
och merendels uträtta, hvad konungens ämbetsmän dem befalla.
Lagutskottet instämmer således i underdånighet med hvad Kongke
Maij:ts nådiga proposition i denne delen synes påsyfta, att desse betjentes
förolämpande med hugg och slag i och för sysslan skull icke kan anses efter
förr berörde lagsens rum, utan bör förbrytaren i sådant fall straffas efter
den påföljande 9 paragraphen i samma capitel.
19 cap. 2 §.
Uti 19 cap., 2 §, utsättes dödsstraff för den, som sargar eller blånad och
blodvite tillfogar de personer, hvilka hafva fångar om hand eller till rätta
och ådömdt straff föra skola. Brottets egenteliga beskaffenhet består uti
olydnad emot konungens ämbetsmäns bud och befallningar samt störande
af den säkerhet, riket däruti äger, att missdådare blifva straffade.
Enär uti förra momentet i berörde § stadgas, att den, som tager fånge
med våld, håfve brutit edsöre, så företer sig föga annan skillnad däremellen
och förstnämde brott än det, som rörer deras egne personer, hvilke förvara
eller föra fången; i följe hvaraf straffet eij kan skärpas till och med lifvets
förlust utan finnér utskottet, att den, som förbryter sig på sätt, senare
momentet i paragraphen omförmäler, bör i stället för dödsstraffet beläggas
med högsta kropsligt och ett års fängelse å fästning med eller utan arbete,
eftersom saken är till.
22 cap. I §.
I stället för det uti 22 cap., 1 §, utsatte lifsstraff för våldtägt, anser
utskottet så mycker mer skäligt, att annat straff gälla må, som sällan med
full visshet kan utrönas, huruvida ett värkeligt våld skedt och om icke ett
oförmärkt medgifvande å qvinnans sida till gärningens fullbordan bidragit;
hvarföre de äldre rikets lagar icke eller ovilkorligen belagt våldtägt med
lifvets förlust. Och är altså Lagutskottets tanka, att den, som blifvit lagliga
förvunnen att hafva tagit qvinna med våld och emot hennes vilja befrämjat
sin onda lusta, skall undergå högsta kroppspligt och 2:ne års fängelse vid
någon kronans fästning med eller utan arbete, efter de i hvar sak befintelige
omständigheter; håfve ockförvärkat alt sitt lösa gods, hälften till konungen
och hälften till målsäganden. För öfrigit är i utskottets tanka det brott att
495
häfda afvita qvinna eller den, som eij fylt tolf år, i vist afseende af lika
beskaffenhet med våldtägt; ithy enahanda sak är, om våld eller list brukas,
då i bägge fallen gärningen varder värkstäld emot qvinnans vilja och
böjelse, under kroppens eller sinnets vanmagt sig att försvara; i hvilket
afseende utskottet föranlåtes att tillstyrka, det må straffet uti sista momentet
af berörde § blifva lika med det, som för våldtägt är föreslagit.
40 cap. 3 §.
Ehuruväl 40 cap., 3 §, innehåller, att om tjuf stjäl 3 :dje gången hundrade
daler, varde hängd, och om han stjäl mer eller mindre fjerde gången, skall
han ock hängas, så finner likväl Lagutskottet, att dödsstraffet i bägge
desse fall kan utgå. En tjuf, som flere gånger återkommer, är utan hopp om
förbättring och, jämte det han likväl för exempel skull straffas, bör såsom
en skadelig medlem ur samhället undanrödjas och till allmänt arbete hållas,
som till hans brott, ledande sig förnämligast ifrån lättjan, är mera lämpeligt
än dödsstraffet.
Lagutskottets mening är fördenskull, att om tjuf kommer tredje gången
åter, och stiger tjufnaden till hundrade daler, bör han pligta med kroppen
efter stöldens värde samt arbeta all sin lifstid under konungens häkte; och
för den, som stjäl mer eller mindre fjärde gången, vare lag samma. I
anseende hvartill och som det i 41 cap., 2§, Missgärningsbalken omnämde
brott, då någon låckar eller bjuder annan att stjäla, hvilket är vid brottets
förnyande ansedt såsom tredje gången föröfvad stöld, äfven finnes med
dödsstraff belagdt, så lärer det likaledes komma att förvandlas till det nu
utsatte straffet.
46 cap. I §.
På enahanda grund, som ofvan anfördt är, tror utskottet, att det uti 46
cap., 1 §, förelagde dödsstraff för den, som stjäl i kyrka hundrade daler
eller mera, må kunna inskränkas och säkerheten för kyrkorne bibehållas,
då en sådan tjuf varder afstraffad med 40 par spö och därjämte skyldig
kännas att arbeta vid konungens slott eller fästning i all sin lifstid.
55 cap. 3§.
Det uti 55 cap., 3 §, utsatte dödsstraff för den, som gift är och hegar
enfält hor fjerde gången, anser utskottet lämpeligen kunna borttagas samt
mera med rättvisan och brottets natur öfverensstämmande vara, om lagen
härutinnan således ändras, att där den gifte begår enfaldt hor tredje gången,
ökas pligten då och hvarje gång, han igen kommer, med åttatio daler,
496
eller i brist däraf straffas densamme med fyratio par spö, trettio par ris eller
en månads fängelse vid vattn och bröd.
56 cap. I §.
Vid eftersinnande, huruvida dödsstraffet för tref alt hor, hvarom 56 cap.,
1 §, handlar, må kunna förvandlas uti annan känbar pligt, så ehuru hor och
ägtenskapsbrott äro grofva laster, dem lagstiftaren bör söka förekomma,
tror dock utskottet, att brott af denne art icke kunna minskas, än mindre
aldeles förebyggas genom den skedde skärpning i straffet till och med
lifvets förlust.
Utskottet är af den tanka, att dödsstraffet kunde borttagas och den
brottslige beläggas med en emot detta brott i anseende till dess uphof mera
lämpelig pligt och i sådan afgift afstraffas med 40 par spö, 30 par ris eller en
månads fängelse vid vattn och bröd.
59 cap. 2, 3, 4 och 5 §§.
Vidkommande de händelser, däruti 59 cap., 2, 3, 4 och 5§§, utsatt
dödsstraff rörande lägersmål i svågerskapsled, så ock emellan syskon
samt med broders- och systerdotter, faster eller moster med mera och
angående hor i desse skyldskaps- eller svågerskapsleder; så finner väl
utskottet å ena sidan någon betänkelighet möta att till allmänhetens kundskap
ändra lagen om desse i sig sjelf grofva brott; ty hvad som förmådt
lagstiftaren att skärpa straffet för lägersmål och hor, särdeles i anseende till
dem, som äga bästa tillfälle därtill, består i synnerhet däruti, att, då sådan
oordentelig lefnad toge öfverhand, laglige giftermål skulle åsidosättas, där
likväl folkökningen i äkta ståndet är säkrast att förmoda. Men som å andra
sidan i betragtande kommit, att högsta kroppspligt och fängelse torde vara
lämpeligare till så beskaffade brott som desse och i längden mera tjena till
deras afböjande; som ock, i händelse lagen blefvo oförändrad och ständiga
leuterationer skedde, densamma med tiden kunde falla i mindre agtning
och vanmagt; så har utskottet funnit nyttigast att tillstyrka, det må dödsstraffet
utgå ur ofvannämde lagsens rum och däremot införas, att den, som
begår lägersmål uti de i 2, 3 och 4 §§ upräknade skyldskaps- och svågerskapsleder,
skall eij allenast afstraffas med 4 par spö, 30 par ris eller en
månads fängelse vid vattn och bröd, utan ock försändas till någon kronans
fästning eller tukthus på halft år eller mera att där förvaras eller till arbete
hållas, alt efter som saken är till; men den, som begår enfält eller tvefalt
hor med någon i desse nu nämde leder, därom 5 § handlar, bör på sätt,
berördt är, undergå högsta kroppspligt och därtill uti fem års tid arbeta
497
under konungens häckte; dock att härunder eij begripes den del af sistnämde
§, som angår den i 1 § förbudne blodskam, emedan bestraffningen
derföre förblifver efter lagen.
11 cap. 1 §.
I öfrigit har Kongke Maij:t enligit Dess nådiga proposition funnit, att
mordbrand, rån och röfveri äro så grofva och onskefulla brott, att de
förtjena hårdare och ett mera känbart straff än döden; hvaröfver utskottet
sig nu utlåta bör.
Och hvad först vidkommer det i 11 cap., 1 §, omförmälde brott, då
någon med vilja sätter eld å konungens hus, slott och fäste, skepp,
kruthus, förrådshus, tyghus eller annat dylikt, så har lagen belagt en sådan
med det straff, att han skall mista högra hand, halshuggas och i båle
brännas.
Den, som är så förgäten af sin plikt emot fäderneslandet ock så känslolös
för all människokärlek, att han eij har försyn före att begå detta grofva
brott, har ock visserligen gjordt sig skyldig till ett emot så mycken ondsko
och arghet svarande straff. Men en slik missdådares mer eller mindre
känsla af straffet är för samhället mindre nödig än den angelägenheten att
därigenom hos andra injaga en sådan fasa och afsky för brottet, som icke
lätt glömes utan ständigt i deras minne inskärpes. Lagutskottet håller
således före, att ett straff på ofvannämde förbrytelse bör utsättas, som kan
vara i så måtto lämpeligare än dödsstraffet, att det må göra ett längre och
årligen förnyadt intryck på allmänheten, det är, att den brottslige bör,
jämte högsta kroppspligt af spöslitande, arbeta i all sin lifstid under kronans
häkte och årligen på den dag, han brottet begådt, med sex par spö
afstraffas. Hvarförutan och emedan så beskaffade brott, de där oftast
kunde syfta på försvagande af rikets styrka och hinder uti dess försvar,
föga lära infalla utan råd och beskydd af illasinnade människor, hvilka
änteligen kunde finna utväg att, till ny våda för den borgeliga säkerheten,
rädda missdådaren utur det honom ädömde lifstidsfängelse; ty anser utskottet
till förekommande däraf nödigt, att utom förenämde straff den
brottslige jämväl borde teknas med bränmärke i pannan, såsom det tjenligaste
vedermäle af hans fridlösa tillstånd och hvad för en ond gärning han
begådt.
II cap. 2 §.
Äfvensom Lagutskottet i anseende till de här ofvan anförde skäl för sin
del finner, att den, hvilken upsåteligen sätter eld i annan mans gård,
498
därom 2 § i berörde capitel handlar, bör i stället för dödsstraff slita 40 par
spö eller 30 par ris och undergå liftstids arbete å fästning eller tukthus samt
därjemte årligen med fyra par spö eller tri par ris å den dag, brottet skedde,
afstraffas.
Nu kan så hända, att vid mordbrand folk upbrinner eller eljest varder
dödadt; så utom det Kongelige Maij:ts nådiga proposition den händelsen
icke omnämt, så håller utskottet betänkeligt att styrka till ändring uti den
delen af lagens stadgande, ithy, utom det den efterlefvande nära skylde eij
kan efter den natruliga lagen ske tillfyllest utan lif för lif, det jämväl för den
borgeliga säkerheten och hvars mans lif skulle vara vådeligt, om så förhärdade
och öfverdådige samt tillika blodtörstige skalkar som de, hvilke
upsåteligen innebränna folk, skulle behållas vid lifvet och någon gång
komma på fri fot, hvarförutan och då enkelt viljadråp belägges med dödsstraff
enligit 24 cap., 1 §, som eij blifvit i fråga satt, synes dödsstraffet fast
mindre kunna borttagas i händelse af långt svårare beskaffenhet, såsom då
vid mordbrand, rån och röfveri människolif förspilt blifvit.
20 cap. 9 §.
Som Kongke Maij:t uti före berörde nådiga proposition äskat Riksens
Ständers utlåtande öfver den nödig funne ändring i straffet för begånget
rån, därom 9 §, 20 cap. handlar-, så emedan de i detta capitel förekommande
flere med dödsstraff belagde brott, såsom dråp, vid bruten hemfrid och
våld i trädgård, äro aldeles skiljaktige ifrån rån, ty finner Lagutskottet sig
icke tillhöra att afgifva sitt yttrande om andre ämnen i ofvan sagde capitel,
än hvad 9 § innehåller, hvarest stadgas, att om man rånar och med fult
våld tager af annan något mer eller mindre, miste lif sitt.
Och finner Lagutskottet, att då i denna händelse lif eij spildt är, den
brottslige må i stället för dödsstraffet umgälla sin förbrytelse med fyratio
par spö, trettio par ris och arbete å fästning eller tukthus hela sin lifstid.
21 cap, 1, 4 och 5 §§.
Och hvad änteligen angår 21 cap. ,1,4 och 5 §§, uti de delar, som handla
om röfveri och till Riksens Ständers utlåtande i nåder förviste blifvit, så
instämmer Lagutskottet med Kongke Maij:ts yttrade nådiga vilja uti högstberörde
proposition, att den, som utan dråp röfveri begådt, må behålla
lifvet men bör i stället, sedan han undergådt högsta kroppspligt af spö eller
ris, försändas till någon kronans fästning, smedja eller tukthus att där
hållas till arbete i all sin lifstid samt yttermera år efter annat, så länge den
brottslige lefver, straffas med sex par spö eller fem par ris å den dag,
röfveriet skedde.
499
I öfrigit och emedan uti 4 och 5 §§ af ofvan nämde capitel förmäles, att
angående stöld så ur strandad farkost som vid vådeld och flere sådane
händelser vore stadgat i 42 cap. Missgär:ngsbalken, ty har utskottet däraf
fädt anledning att jämföra desse lagsens rum och funnit, hurusom dem
emellan är så nära gemenskap, att det ena icke kan ändras, utan att det
andra därefter lämpas; hälst 2 § uti berörde 42 cap. innehåller, att stjäl man
litet eller mycket, då vådeld, vattunöd, skeppsbrott, våldsvärkan eller
fiende åkommer och tränger, eller ock något undan sådan fara och nöd
bärgat är, varde hängd.
Enär nu dödsstraffet uphäfves, då röfveri vid desse olyksfall föröfves, så
tyckes af sig sjelf följa, att samme straff icke kan bibehållas i anseende till
stöld därvid, som dock är ett mindre brott, utan anser Lagutskottet skäligt
och med Kongke Maijits nådiga vilja och påsyftan öfverensstämmande, att
tjufven, i stället för att varda hängd, bör undergå högsta kroppspligt samt
ett eller flere års fästningsarbete, alt eftersom saken är till.
24 cap. 5, 6, 8 och 9 §§.
Sluteligen har Lagutskottet i öfvervägande tagit de uti 24 cap., 5, 6, 8
och 9 §§, stadgade dödsstraff för dråp och funnit, att de här omförmälte
blodsskulder i flere afseenden äro skiljaktige ifrån barnamord både till
uphof och värkan på den allmänna säkerheten, ty en lägrad barnaföderskas
vånda, förenad med blygsel samt fruktan för välfärdens förlust, däraf
förtviflan och sinnesförvirring hos en svag qvinna lätteligen upkomma kan,
gjöra en betydande olikhet emellan hännes brott och ett viljadråp, där
sådane förledande orsaker eij igenfinnes.
Och beträffande först 5 § af innehåll, att, då flere i bråd skillnad lagt
hand å den döda och kan man ljusliga pröfva, hvilken af dem dödssåret
gifvit, miste då han lif och bote de andre hel eller half mansbot, så finner
Lagutskottet eij någon skillnad emellan den i 5 § omtalte banemannens
brott och det, som i 1 § omförmäles, ty bägge äro viljadråp, hvarunder
dråparen gifvit dödssåret; men att lagen ånyo omtalar i 5 §, huru dråparen
skall straffas, sker derföre, att, då flere lagt hand på den döde, tydeligen
måtte vara utmärkt, det icke alle utan dråparen borde lif mista, och huru de
öfrige anses skulle.
Lagens mening synes vara, att om dråparen för exempel haft svärd, men
de öfrige brukat andre vapn och den dräpne fans dödeligen sårad af
svärdet, borde han, som ljusligen dödssåret gifvit, mista lif; men att här
nämnes brådskilnad, mildrar icke dråparens viljagärning eller är ditsatt för
hans skull utan i anseende till de medbrottslige att betekna, det de förut
500
icke öfverenskommit att dråp ske skulle, i hvilken händelse de borde med
dråparen lika straff undergå, som kan inhämtas af de stadgar, hvarutur
detta lagsens rum är tagit; ithy Konghe Maij:ts bref till Götha Hofrätt den 6
April och 17 October 1699 förmå, att om flere sammansätta sig att öfverfalla
en och därigenom dråp timar, så beläggas samtelige, som honom
slagit, med dödsstraff, som instämmer med Edsöresbalkens 35 cap. och
1698 år konungabref, af innehåll, att, då sammansättning skedt, alle borde
lif mista, oaktadt den döde eij fådt mer än ett dödeligt sår eller slag.
Men likasom Konglie Svea Hofrätts criminalresolutioner af den 21
Aprill 1653, den 6 Nov:er 1672 och 22 Junii 1695, hvilke, innan lagen
utkom, tjente till eftersyn, utvisa, att då i brådom skillnad händt, att flere
sårat en, och säkert var, hvilken det dödeliga såret gifvit, banemannen
allenast blifvit belagd med dödsstraff, men de andre, efter skillnaden eij
varit därpå utsedd, att dråp skulle ske, fälde till mansbot, så har ock lagen i
berörde 5 § fölgt samma principe.
I anseende hvartill jämte de gällande skäl, som styrka att bibehålla
lifsstraffet i första paragraphen, utskottet för sin del eij finner, att lagen i
5 § ändras bör.
Likaledes och hvad 6 § angår, som innehåller, att om de alle lagt lika
hugg eller slag å den döda, böra de alle lif mista; så enär med säkerhet eij
kan utrönas, hvilken första dödssåret gifvit och de senare slagen eller alle
tillika kunnat befordra eller förorsaka döden, hafva också efter gamla
stadgar alle de meddelaktige personer varit till lifsstraff skyldige; ty att
samtelige, som Stadslagen förmäler, uti ett elakt förehafvande stadde,
hafva med deras åtgärd befordrat annans död; men emedan Konghe
Maij:ts bref den 17 Januarii 1724 och 3 Junii 1752 i sådane fall tillåtit
lottkastning, ty anser utskottet bäst vara att därvid låta bero och förblifva,
hälst ändring uti detta stadgande torde hafva någon skadelig värkan på
allmänna friden och säkerheten, ithy man då ägde mindre beskydd om sitt
lif för flere, under sken af brådskillnad, sammangaddade än för en enda
person, för hvilken man sig dock bättre värja kan.
Den uti 8 § oförmälte händelse synes väl af den beskaffenhet, som skulle
dråparen af våda hafva dödadt den, han icke hade ondt till, emedan han
träffat den, som han icke måttat åt; men alla brott mätas efter upsåtet och
skadan.
Bägge egenskaperna inträffa här, dråparen hade fult upsåt att dräpa, och
en människas lif är förspilt, som eij mera bör ligga ogildt än den andras, om
han träffad blifvit; hvarförutan i slike fall nästan aldrig hända kunde, att ju
dråparen ursäktade sig därmed, att han eij syftade åt den dräpne, och
således ingen kan vara säker om sitt lif, om lagen härutinnan ändras skulle.
501
9 § innehåller, att om man slår annan med sten, stång eller trä med
mera, så att han dör däraf, eller tager honom i hals eller halsduk, att han
strypes, gifve liffor lif.
Enär dråparen brukade sådant vapn, som döda kan och därmed i vredesmod
slagit sin nästa, att han dödt eller han med handen strypt blifvit, så
synes den undflygt icke kunna gälla, att den döde fädt sin bane emot
dråparens vilja, emedan i alla dråpsmål en lika invändning kunde göras.
Nu alldenstund det synes vådeligt för allmänna säkerheten, om lifsstraffet
i denne och näst föregående § skulle uphäfvas, hälst öfverdådige människor
kunde däraf taga sig anledning att tänka, det dråparens lif vore mera
aktadt än dens, som han ihjälslagit; hvarförutan både efter den naturliga
lagen och sedoläran slutas kan, att en hustru, som genom dråp mistat sin
man, ett barn, som förloradt sin fader och så vidare, bör ske den rättvisa
till fyllestgjörelse, att dråparen må gifva lif för lif, fördenskull håller utskottet
betänkeligit att styrka till någon ändring i desse lagens rum; dock så at
öfverdomstolarna kunde vara obetagit att vid förekommande mildrande
omständigheter leuterera, på det Kongke Maijits eij måtte alt för mycket
med sådane dödsdomar besväras.
Dock har uti den delen af detta betänkande, som rörer barnamord, någre
ledamöter varit af särskild mening, hvilket alt Lagutskottet hemställer till
Höflofl. R. o. A:s vidare ompröfvande.
På Lagutskottets vägnar
Carl A. Wachtmeister. And. Schönberg. Fried, von Post.
23.
Lagutskottets betänkande om klander å fastigheter.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 173.
Höglofl. R. o. A:s utsedde ledamöters i Lagutskottet
betänckande öfver den fråga, huruvida någon
viss tid kunde utsättas, innom hvilken klander
å fastigheter och i andre civile mål anmälas borde.
Uti memorial til R. o. A. har Directeuren Emanuel af Geijersstam
förestäldt nödvändigheten deraf, at som en ägares rätt til en lagligen
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 19 Decemb. 1778. Ånyo förehaft
d. 20 Januarii 1779. D:o bifallit ut in protocollo. Testor C. v. Schönfeldt.
502
åtkommen egendom ej borde efter flere mansåldrar sättas i fråga, men
ärfarenheten likväl vitnade, at en sådan fråga ofta väckes ej i annan afsigt
än at påföra en stilla och enfaldig ägare en långsam rättegång, hvarunder,
tå handlingar voro förskingrade, man kunde löpa fara at förlora den lagligaste
besittning; thet måtte altså en viss tid stadgas, efter hvilken en
domare ej ägde at uptaga något slags klander emot den besittning, som en
ägare oqvalt förvärfvat och nyttjat. Kongl. Maijits höga rätt at försuten tid
återgifva obetagen.
Detta har utskottet i öfvervägande tagit och finner väl å ena sidan, at en
föreskrifven viss tid til klander skulle märkeligen freda fastighets innehafvare
ifrån kostsamma rättegångar och derjemte i sin mohn tjena til den
almänna creditens styrka; men å andra sidan förekomma de omständigheter,
at då en olaglig inkräktning skedt af annans egendom, antingen genom
svek eller annan olaglig utväg, det icke synes med billighet kunna förenas,
at en bortfaren eller omyndig eller enfaldig ägare, som ej förstådt eller i
brist af handlingar och bevis icke gittat i rättan tid klander giöra, skulle
därföre sin talan å en genom arf eller annat laga fång honom rätteligen
tillhörande egendom förlora, ja, ofta därmed hela sin timeliga välfärd
förspilla; hvarföre fatalier uti tvistemål icke annars än i nödfall til en viss
ordnings bibehållande stadgade äro; men i ofvanskrifne händelse kunde en
utsatt viss tid til klander å fast egendoms besittning blifva en snara,
särdeles för de enfaldige och Almogen, genom hvilken tiltagsne och egennyttige
människor skulle tilbringa sig deras lagliga egendom.
I öfrigit och när klander sker, sedan egendomen kommit i flere mäns
hand, finnes redan uti 11 cap. J[orda|b. tilräckeligen stadgat, huru en, som
på god tro köpt eller skiftat, må blifva skadeslös. Det är en ostridig
sanning, at olagligt af tiden ej kan blifva lagligt; hvarpå stödjer sig lagens
stadgande i J[orda]b:s 1 cap., 1 §, at lagligt stånde och olagligt återgånge.
Likaledes och om en viss prasscriptionstid skulle fastställas i anseende til
särskilte ägors återsökande, voro sådane händelser möjelige, at frälse,
kyrko-, krono- och skattejord blefvo bortblandade emot den natur, de af
ålder haft, samt ej sällan skattskyldig jord förminskas och således alle
ståndens privilegier och rättigheter rubbas. Thesförutan skulle den grundsatsen
göra en betydande ändring uti åtskillige lagsens rum samt et nytt
fång yppas til fast egendoms förvärfvande.
I anseende til hvilka skäl Lagutskottet håller betänkeligt at styrka til
någon viss tids utsättande, innom hvilken klander å fastigheter eller ägor
ske bör. I anledning häraf har utskottet fallit på den tanka, at likväl nödigt
vore, det en viss tid blefve utsatt, innom hvilken kronans fordringar hos
503
undersåtare och deras hos kronan anmälas och utsökas borde; och som
skuldfordringar äro af en annan beskaffenhet, än hvad om fastigheter
berördt är, hvarföre ej allenast allmänna lagen utsatt en viss tid til fordringars
utsökande, utan ock genom särskilde stadgar fatalier af trij år faststälde
äro til åtalan af liquidation emellan bruks förläggare och förlagstagare,
samt en lika tid blifvit upbördsmän förelagd at restantier utfordra med
mera dylikt; så emedan Kongl. Maijrts och kronans fordringar hos undersåtarne
samt deras underdånige fordringar hos kronan i långliga tider
förordsakat oreda, efterräkningar och vidlöftige undersökningar af den
ordsak, at fordran så länge blifvit opåtalt, til dess alle försvarsskäl genom
hvarjehanda tilfälligheter försvunnit; det ock ofta händt, at efter månge års
förlopp upbördsmäns enkor, barn och barnabarn fått observationer til
förklaring, som de likväl icke möjeligen kunnat afgifva utan med välfärdens
förlust måst betala, hvad upbördsmannen, om han lefvat, til äfventyrs
undgått; ty är utskottet af den tanka at til Kongl. Maij:ts nådiga godtfinnande
må i underdånighet hemställas, om icke, sedan vederbörande hörde
blifvit, någon viss tid kunde utsättas, innom hvilken Kongl. Maijrts collegier
och ämbetsmän voro förbundne at upgifva och infordra, hvad de
förmena, at någon af undersåtarne kunde vara i en eller annan måtto til
Kongl. Maij:t o.ch kronan skyldige; äfvensom at en lika tid för dem, hvilka
äga fordringar hos kronan, kunde föreskrifvas til deras anmälande, utan
afseende hvarken på Högsal. Konung Carl XI:tes bref af den 13 Juli 1691 af
innehåll, at vana, häfd eller praescription emot Kongl. Maij:ts höga rätt och
interesse icke gälla borde, ej eller uppå hvad särskilde författningar om
tidens förlängande til vissa kronofordringars utsökande innehålla; hälst en
sådan viss stadgad tid til fordringarnes upgifvande å ömse sidor synes på
det högsta bidraga til befästande af den allmänna crediten och hvars mans
säkerhet; hvilket dock til Höglofl. R. o. A:s vidare ompröfvande understäldt
varder.
På Lagutskottets vägnar
Carl A. Wachtmeister. And. Schönberg. Fried, von Post.
504
24.
Lagutskottet betänkande och domares böter och vitén.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 174, 215.
Höglofli. R. o. A:s utsedde ledamöters i Lagutskottet
betänkande öfver den frågan, om icke de
böter och vitén, som tillfalla domare och executorer,
efter deras egen åtgärd och dom kunde i det
stället till pios usus användas.
Kongl. Maij:t har uti Dess nådiga proposition till Riksens Ständer högt
uplyst behagat anmärka den skiljaktighet i grundsatserne, allmänna lagen
derutinnan röjer, att ehuru den efter naturlig billighet å ena stället stadgar,
det ej någon må döma i sin egen sak eller uti den, hvaraf han kan hafva
nytta; så medgifver dock lagen i et och annat rum, att domarena sjelfve få
taga del i de böter, de ålägga, hvaraf kunde hända, att nöden hos många
fattige domare och vinningslystnaden jemväl hos de girige, fastän de ej äro
i behof, kunde ofta böja deras sinnen och verka böters åläggande. Nu som
dessutom en rättskaffens domare borde vara mohn om att äfven från
misstankar vara fri, så har Kongl. Maij:t allernådigst förestält, att sådane
böter och vitén måge hädanefter till barmhärtighetsvärk emot oskyldige
nödlidande användas.
Lagutskottet vördar med djupaste erkänsla Kongl. Maij:ts härvid ertedde
nådiga omsorg både för rättvisans obehindrade lopp och ovälduge
domares bibehållande vid deras värdighet, tå de ifrån ogrundade misstankar
befrias.
Vid öfvervägande af detta ämne har väl å ena sidan för Lagutskottet de
omständigheter sig företedt, att få domare måtte gifvas så obetänksamme,
att de emot lag och rättvisa för vinningslystnad skulle fälla någon åtminstone
till sådane böter, som gå till treskiftes, tå han deraf ej mera än en
niondedel undfår och tillika underkastar sig det svåra straff, lagen i thy fall
ålägger, enär den pligtfälde sig besvärade och en uppenbar orättvisa kunde
ådagalägga; hvartill kommer, att i den händelse någon domare skulle finnas
1 Med påteckning: Upläst hos R. o. A. den 19 Decemb. 1778. Ånyo förehaft hos
R. o. A. den 8 Jänuarii 1779. Dito Kongl. M:ts nådigste propositon lill alla delar
antagen. Testor Joh. Gust. Psilanderhielm.
505
benägen till slik egennytta, kunde de i denne vägen vidtagne hjelpemedel ej
hindra en så illa sinnad ämbetsman att nyttja andra, fast äfventyrligare
utvägar till sin fördel och de rättsökandes skada; men å andra sidan ser
likväl Lagutskottet en möjelighet, att någon kunde vara så förgäten af sin
ed och samvete samt ämbetes pligt och ansvar, att han vågade alt på
bekostnad af den oskyldigas lidande, hvilken antingen ej kunde förstå att
söka laga rättelse eller ock häldre måtte tåla en honom öfvergången oförrätt
än ådraga sig en större kostnad genom besvärs anförande.
Detta har ledt Lagutskottets tankar och eftersinnande derhän, hvad som
må hafva förmått lagstiftaren att från urgamla tider tilldela domaren en viss
lott uti alla sakören.
Man finner af gamla handlingar, att lagstiftaren, som ansedt allmänna
säkerheten till en stor del deruppå bero, att ogerningsmän skulle straffas
samt ordning och skick vid domstolarne handhafvas, trodt sig äga skäl att
befara, det de tillförordnade domare skulle af otidig ömhet och flathet emot
sine medborgare häldre skona de brottslige ifrån näpst och böter än de
begångne förbrytelser till den af regeringen påsyftade allmänna båtnad
rättvisligen beifra, om icke domarena, jämte undsägelse af straff, äfven
blefvo upmuntrade till deras skyldighets fullgörande genom en dem tillerkänd
andel af de ådömde böter.
I sådant afseende stadgas i 4 cap. Tingmålabalken, Landslagen, att
häradshöfdingen äger hafva tridjung af allan häradsrätt i sakören, hvaruppå
enligt besluten 1599 och 1604, § 15, härafshöfdingen njutit hälften af
häradets lott, och Konung Gustaf Adolph, glorvydigst i åminnelse, uti 1614
års rättegångsordinantie stadgat visse böter såsom domarens ensak; äfvensom
resolution på Allmogens besvär af år 1688, § 7, förmår, att nämden
hade att undfå sin lön af häradssakören; och har uti resolution på Allmogens
besvär 1719, § 32, nämden ytterligare blifvit försäkrad om lön och
underhåll efter kongl, resolutioner och förordningar; derefter finnes kongl,
förordningen den 8 Julii 1720, § 2, och resolution på Allmogens besvär
1723, § 32, hafva faststält, att häradshöfdingen skulle få af häradsandelen
en tredjedel, nämden en tredjedel och att en tredjedel borde till häradets
enskilde nytta användas; men rättens ensak, likasom derom redan stadgas
i 6 cap. Tingmålabalken, Landslagen, och 1695 års rättegångsförordning,
kommo att delas till hälften emellan häradshöfdingen och nämden, hvilken
fördelning uti den år 1734 utkomne allmenna lagen är vorden bibehållen.
Äfvensom, hvad Hofrätterne angår, det befinnes, att sedan räfst- och
rättareting, der konungsdom fäldes och sakörenen deltes till hälften emellan
konungen och alla dem, som jämte nämden dermed hade att skaffa,
33-10-307
506
ändteligen uphäfne blefvo, och hofrätterne i desse domstolars ställe år
1614 inrättades, så har högstsalig Konung Gustaf Adolph, enligt 22 § uti
1615 års rättegångsprocess och 1629 års förklaring deröfver, lemnat hofrätterne
att upbära konungens andel i sakören öfver hela riket; men tå de
under Drottning Christinas minnorennité blefvo indragne, har herrar assessorer
såsom vedergällning fått tjugu tunnor spannemål och 100 d:r s:mts
tillökning på lönen. Under Konung Carl X:s tid hafva hofrätterne åter
njutit desse sakören till 1664, tå de åter indrogos till kronan emot vederlag
till hofrätten af trytusende daler s:mt årligen. Hvaruppå Konung Carl Xl:te
år 1683, under åberopande af Konung Gustaf Adolphs högstberörde förordningar,
återgifvit hofrätterne meranämde sakören, dem de behållit till
år 1739, tå de, likmätigt kongl, brefvet den 14 Maji samma år, afstått
konungens andel i saköresmedlen emot undfången ytterligare förbättring
på lönerne.
Och ehuruväl Lagutskottet finner ostridigt vara, att tå en domare får mer
eller mindre andel i böterne, han ofelbart dömer uti den sak, deraf honom
någon nytto tillflyter, och att sådant strider emot naturlig billighet samt en
förut antagen grundsats i lagen, som ej kan motsäga sig sjelf; hvarförutan
och ehvad föga skada häraf tima kunde, alt möjeligt missbruk bör förekommas
och redelige domare för ogrundade och vidrige omdömen ej blottställas;
dock aldenstund hvad förrberördt är nogsamt utmärker, att denna af
domare i flere hundrade år åtnjutne säkre, änskönt större eller mindre
inkomst varit dem till förbättring i lönen anslagen; hvarföre ock häradshöfdingar,
hvilke hafva ett mycket ansvarigt och trägit arbete, uppå stat ej fått
mera lön än tryhundrade daler s:mt och lagmännen sexhundrade daler
samma mynt; nämden åter ej har annan lön än deras ringa andel i sakören,
så att på många orter man allaredan icke utan tvång och vitén kan förmå
någon att antaga denne med åtskillige lönlöse kronoförrättningar förknippade
syssla; executorerne jemväl på de fläste ställen förlänt cancelliebetjeningen
i anseende till dess svaga löner och trälsamma sysslor de vid
executionssäten fallande sakören, äfvensom auditeurers och justitiariers
inkomst till en stor del grundar sig på saköresmedlen; att förtiga flere
stater, hvilkas löner blifvit afpassade och jämkade efter den förmån, de af
sakören hafva kunde; hvarföre ock hofrätterne på enahanda grund ej
någon gång mistat den dem förlänte konungsandelen i sakören, utan att de,
som ofvanberördt är, i stället fått förbättring i lönerna. Fördenskull tror utskottet,
att Kongl. Maij:t ej lärer onådigt uptaga det underdåniga hemställande,
om icke, då de af domare och executorer hittils åtnjutne andelar af
saköresmedlen varda indragne, Kongl. Maij:t täcktes i stället för en sådan,
507
långt innan 1696 års stat inrättades, anslagen förbättring i lönen, hvarom ej
mindre än andre sysslan åtföljande förmohner nuvarande ämbetsmän uti
deras erhållne nådiga fullmagter jemväl försäkrade blifvit, dem i nåder
tillägga så stor ersättning af statsmedlen, som efter undersökning någorlunda
emot förlusten svara må; särdeles som den redan vundne förhöjning i
lönen genom myntets realisation icke synes för de ämbetsmän, hvilke i
afseende på sportler fått ringa löningar, kunna utgöra en tillräckelig ersättning
för mistningen af sakören; hvaraf följer, att samma förhöjning, om
ingen ersättning nu kunde bestås, icke i någon måtto vore bidragande till
det höga ändamål, som Kongl. Maij:t med lönernes förbättring allernådigst
påsyftat, nemligen att ämbetsmän, och i synnerhet domare, måge genom
tillökte löner finna deras nödtorftige utkomst och at de under trångmål och
brist på uppehälle ej måtte göra Kongl. Maij:ts tjenst försummeliga.
Ju mera otvifvelaktigt det är, att sådant alt ej kan undfalla Kongl. Maij:ts
högt uplysta omtanka och landsfaderliga försorg ej mindre för sina trogna
ämbetsmän än de öfrige rikets innevånare, med desto större tillförsigt lärer
och Högloft. R. o. A. kunna i underdånighet öfverlämna till Kongl. Maij:ts
egit höga godtfinnande, antingen meranämde saköresmedel kunde i statscassan
inflyta, eller hvartill de eljest nyttigast måge användas, samt huruledes
och till hvad mer eller mindre del den föreslagne ersättning derföre
skulle kunna bestås.
Detta alt har utskottet bordt till Höglofl. R. o. A:s vidare bepröfvande
underställa.
På Lagutskottets vägnar
Cari A. Wachtmeister. And. Schönberg. Fried, von Post.
508
25.
Projekt till underdånig skrivelse
om remitterade lagfrågor.
(Allegater 1.)'
Prokollet sid. 175.
Project til Riksens Ständers underdåniga skrifvelse
til Kongl. Maij:t rörande de til Riksens
Ständer i nåder remitterade lagfrågor.
Inför Eder Kongl. Maij:t få Riksens Ständer härhos i diupaste underdånighet
afgifva deras underdåniga yttranden öfver de särskilte nådige propositioner,
Eder Kongl. Maij:t nådigst behagat med Riksens Ständer communicera.
Riks. Ständ:r hafva utom de ämnen, som röra allmänna lagens förbättring
i visse delar, funnit dem tillika tydeligen ådagalägga E. K. M:s nådiga
tänkesätt och et sinnelag, som pryder en god och rättskaffens konung. At
vaka öfver lagen, det är at vaka öfver folkets säkerhet.
At afskaffa de hårdare straff, då fasan för missgierningen verkar mer än
fasan för straffet, det är at lämna sederna den aktning, de förtjena.
At freda en anklagad ifrån en förborgad hämd, då lagen icke kunnat fälla
honom til straff, det är at unna oskulden det giällande beskydd, hon aldrig
bör sakna.
At bevara moraliteten i lagen, at genom mildhet och nåd qväfva de
laster, som lagens stränghet icke kunna hålla tilbaka, at kunna beklaga
den, man straffar, och icke glöma mänsklighetens rätt, då svärdet är
blottat, det är alt sådant, hvaraf R[i]k:s St[ä]nd:r igenkjänna sin Konungs
egenskaper, som utkräfja deras för E. K. M:t hysande fulkomligaste vördnad,
kjärlek och tilgifvenhet.
Riks. St[ä]nd:r hafva väl med yttesrsta sorgfällighet sig bemödat at
granska de til dem upgifne ställen i allmänna lagen, hvaruti förändringar i
nåder blifvit föreslagne, samt efter bästa förstånd sökt afpassa mera lämpelige
och lindrigare straff på flere förbrytelser, som hittils varit med lifsstraff
belagde.
1 Med påteckning: Upläst hos Rid. och Ad. den 19 Decemb. 1778.
509
Riks. St[ä]nd:r hafva dervid sökt förena Guds uppenbara ord och religionen
med borgerliga lagen. Men Riks. St[än]d:r kunna doch icke inför en
nådig Konung dölja, det de sielfve äro osäkre, huruvida de föreslagne
förändringar af straffen kunna vara de mäst afpassade, i jemförelse emot
brott och straff, som i andra lagens rum förekomma, hvilka nu ej varit
under granskning tagne.
Riks. St[ä]nd:r hafva under öfverläggningarne härom äfven funnit, at
allmänna lagen under det förflutne tidehvarfvet nästan i alla dess balkar
undergåt förändringar och det i så mångfaldiga särskilte delar, at förklaringarne
tilhopasamlade utgiöra en större kropp än sielfva lagboken.
Det fordrar mycken tid och tillika den granlagnaste urskilning at kunna
med visshet pröfva, om alla både förut giorde och nu i underdånighet
föreslagne förändringar af lagen, jemförde med de ställen deraf, som ingen
förändring undergåt, i sit hela sammanhang tagne innebära den sammanstämning
emellan alla brott och straff til sedernes befrämjande, til allmänna
roligheternas bevarande och til befästande af samfundets trygg- och
säkerhet, at lagen och dess förklaringar kunna sägas instämma uti enahanda
principe vid alla antingen lika eiler olika händelser.
Riks. St[ä]nd:r befara icke utan orsak, at stridige principer ofta torde
förekomma; at deraf yppas olika begrep hos dem, som lagen handhafva
böra, och hvad än mera är, mängden af de utgifne förklaringar torde
öfverstiga alt, hvad man af urskilning och minne kan förvänta vid tillämpningen.
E. K. M:t har af nåd och godhet gifvit riket friheten och fundamentallagen.
Och då store regenter uti detta tidehvarfvet antingen redan låtit
öfverse och stadga en bättre lag eller ännu dermed äro sysselsatte, lärer det
vara E. K. M:t allena i nåder förbehållit at gifva Dess trogne undersåtare
den borgeliga öfversedd, förbättrad och lämpad til närvarande tid.
Riks. St[ä]nd:r erkjänna i underdånighet, at en sådan borgerliga lagens
förbättring blifver et arbete, ej mindre svårt än stort och vidsträkt. Men
R[i]ks. St[ä]nd:r äga den underdåniga glada öfvertygelse, at det under E.
K. M:s styrelse blifver lätt, och at det säkrast vinner sin fullbordan under
en Konung, som så oförtrutit och idkeligen söker sit folks heder, bestånd
och säkerhet.
Det är en erkjänd sanning, at det är lättare at bibehålla en gammal lag
med smärre fel än at ständigt tilskapa nya.
Uppå lagens helgd hvilar laglydnaden och den vördnad, lagstiftaren äga
bör. Men detta kunde icke kallas en ny lag, då det blott blefvo et sammandrag
af de förklaringar deröfver, som tiderne tarfvat och som äro til
510
verkställighet påbudne, eller ock sådane förbättringar deruti som numera
kunna anses för oumngiängelige.
Härvid torde ock Riks. St[ä]nd:r i djupaste underdånighet få anmärka,
huru Regeringsformens 2§ omnämner Konungabalken, hvarefter riket
jemte Landslagen och Regeringsformen styras bör.
Uti Sveriges gamla lagar intager denna balk främsta rummet. Och Riks.
St[ä]nd:r våga i underdånighet önska och til E. K. M:s uplysta ompröfvande
underdånigst hemställa, om icke nuvarande lyckliga Regeringsform,
sådan den ord ifrån ord i bokstafven lyder, äfven måtte intagas och vinna
första rummet uti rikets allmänna lag.
R[i]ks. St[ä]nd:r anhålla altderföre underd:t, at E. K. M:t igenom Des
Råd, Lagcommission, eller på hvad sätt E. K. M:t sjelf i nåder finner
säkrast och bäst vara, täckes i nåder låta öfverse lagen med alla dess både
nu och förut deröfver giorde förklaringar, så at alt uti et project til en
förbättrad lag fingo inflyta, hvilken, sedan Riks. St[ä]nd:r fåt tilfälle deröfver
afgifva sine underdånige tankar, under namn af Codex Gustavianus
eller Konung Gustafs lag kunde utkomma och på en gång ej allenast freda
hvarje medborgares rätt, frid och säkerhet utan ock för alla tider förvara
minnet af E. K. M:s lyckliga regering.
På Lagutskottets af R. o. A. vägnar
And. Schönberg. Friedr, von Post. Olof von Nackrai.
26.
Kapten Johan Jakob von Bilangs memorial om bevillningar.
(Allegater I.)'
Protokollet sid. 175.
Ödmiukt memorial.
Då jag sista plenum tog mig den friheten at i sammanhang med de öfrige
då i fråga varande bevillningar väcka Högl. R. o. A:s omtanka äfven på den
allmänna bevillningen, som nu med denna riksdag kommer at uphöra
enligit sista bevillningsförordningen af d. 8 Sept. 1772, skedde det dels i
afsigt at betyga emot Kongl. Maj:t vår underdåniga beredvillighet at än
1 Med påteckning: Upläst hos R. o. A. den 19 Decemb. 1778. Ånyo förehaft den
28 December 1778. Dito resolverat som påskriften uppå Statsutskottets extractum
protocolli af den 16 Decemb. 1778 utvisar. Testor Joh. Gust. Psilanderhielm.
511
ytterligare efter yttersta förmågan gripa Kongl. Majit under armarne med
all den hielp, vi kunna åstadkomma; och dels i afsigt at tillika påminna om
den naturliga aktning och uppmärksamhet, som Riksens Ständer äro sig
sielfva skyldige uti ett sågranlaga ämne, hvaruppå ej mindre än en väsentelig
del af vår frihet och disposition om vår egendom på ett hufvudsakeligit
sätt hvilar. Ty vi disponera förnämligast om vår frihet medelst rättigheten
att beskatta oss sielfva genom förnyade, påökte eller förminskade
bevillningar. Och vi disponera endast fullkommeligen om vår egendom
eller vår förmögenhet medelst rättigheten at determinera, huru mycket och
huru länge en sådan frivillig gåfva eller beskattning skall continuera.
Jag får således i anseende till det förra nu åter upprepa mitt vördsamma
hemställande at oafkortat förnya åt Kungl. Majit alt det, som under namn
af bevillning till dato varat och ännu varar. Och jag får i anseende till det
sednare, eller hvad vår egen försigtighet fordrar, giöra det tillägg att
tillstyrka Högl. R. o. A. at på lika sätt, som altid förut skedt, fastställa
bemelte bevillning på vissa determinerade år, högst till 5 eller 6; först af
den grund, emedan vi icke kunna veta eller inse, hvad vår förmögenhet kan
tåla eller staten kan behöfva uti en längre eller alldeles odeterminerad
framtid, och för det andra så vore det ingen bevillning, om den vore
perpetuel eller odeterminerad.
Det lärer alldrig nog ofta kunna föras R. o. A. och Riksens Högl. Ständer
till sinnes, at vi träda in uti et nytt tidevarf och ett nytt regeringssätt. Det
som nu blir giordt eller ogiordt, det stadgar exempel för alla tillkommande
tider; det är så mycket mera magtpåliggande, at Riksens Ständer nu i allt
på det ömtåligaste iakttaga eller giöra usage af sine förmente rättigheter,
som det vist intet är till förmodandes, at så ädelsinte regenter altid pryda
svenska tronen som en Gustaf den 3:ie, hvilken skänkte nationen sin
frihet, sedan han hade enväldet i sina händer.
Försummelse och lacheté i alt, hvad som angår våra friheter och rättigheter,
vore altså et fel, som ej allenast skulle ådraga oss en så ädellmodig
och frikostig regents utan äfven utlänningars kallsinnighet, då deremot ett
folk, som på ett billigt och lagligt sätt visa sig ömtålige och uppmärksame
på sine rättigheter, ej annat kan än uppväcka regentens aktning och kärlek.
Det är ock just på den grund, nemlin att en vis regent alltid hällst regerar
öfver ett på sina rättigheter uppmärksamt folk, som vår i minnet odödeliga
Konung uti sitt märckeliga tal på Rikssalen uti Gyllensvanska saken lika
som sielf anmanade Riksens Ständer samt R. o. A. at otvungit i alla fall
yttra sine tankar och yrka sine rättigheter. Och det är äfven på den grund,
som jag i samma förtröstan ej mindre på en stor och ädellmodig Konungs
512
nåd än Högl. R. o. A:s ynnest och vänskap tagit mig den dristigheten at
framställa detta interessenta ämne till samtelige Riksens Högl. Ständers
ömmaste övervägande. Ingalunda i den afsigt at dermedelst directe eller
indirecte villja undandraga Konungen den understöd, som rikets styrsel till
allmänt väl oundgängeligen fordrar. Ty på samma grund, som Riksens
Ständer nu vid närvarande riksdag äro beredvillige at jemte åtskillige
förnyade bevillningar äfven continuera till kongl. Maj:t med den gamla
bevillningen, änskiönt den icke heller blifvit faststäld längre än till denna
riksdags slut, på samma grund lära ock Riksens Ständer otvifvelaktigt altid
finnas beredvilliga at återigen efter vissa utsatte fem eller sex år förnya en
ällskad Konung densamma, derest statens behof det oundgängeligen skulle
fordra och Ständernes förmögenhet efter tidernas föränderliga beskaffenhet
det så möjeligen medgifver. Men som Kungl. Maj:t å sin sida äger den
rättigheten i grundlagen förvarad, at enär och så ofta behof giöres sammankalla
Riksens Ständer för at anlita om deras hielp och understöd, och
Riksens Ständer deremot å deras sida icke äga den rättigheten att sammankomma,
enär och derest i allt fall statens tilltagande välmagt eller deras
knappa omständigheter kunde fordra at antingen få förminska eller upphöra
med bevillningen, så är i alla måttan med högsta billighet och försigtighet
öfverensstämmande at nyttia den reciprocité, som Kongl. Maj:t och
grundlagen i detta fall lämnat Riksens Ständer, nemkn at ej fastställa en
bevillning, som redan efter sista Ständernes yttrande utgiör i det närmaste
allt, hvad undersåtarena förmå åstadkomma på en odeterminerad framtid
eller längre, än Riksens Ständer med någorlunda säkerhet kunna inse, at de
dermed förmå fortfara.
Med detta memorial anhåller jag ödmjukeligen få vända mig till de öfrige
respective stånden.
Stockholm d. 15 December 1778.
J. J. von Bilang.
513
27.
Lagutskottets betänkande om exekutionsverket.
(Allegat er 1.)'
Protokollet sid. 183.
Höglofl. R. o. A:s utsedde ledamöters i Lagutskottet
betänkande angående förbättring i executionsvärket.
Sedan Kongl. Maij:t genom Dess visa anstalter på kort tid hunnit fullborda
den af allmänheten efterlängtade men förut under oräcknelige ord och
skriftväxlingar i många år fåfängt sökte stadga i rikets penningevärk; så har
Kongl. Maij:t, i anseende til sammanhanget med grunderne, förberörde
ämne i nåder funnit nödigt at låta pröfva, i hvad måtto enskilte crediten uti
riket behöfde hjelp.
Riksens Ständer hafva sisthålldne riksdag inför Kongl. Maij:t i underdånighet
anmärkt den svaghet, hvaruti crediten och executionsvärket skal
råkat; deraf den frågan upkommit, om felet ligger i lagen eller i dess
värkställighet.
Häröfver har Kongl. Maij:t i nåder behagat höra Dess Lagcommission
och sedermera infordrat Hrr Riksens Råds underdåniga utlåtande; men
Kongl. Maij:t har ej ansedt detta vara nog. Kongl. Maij:ts högtbepriseliga
ömhet för rättvisan och dess folk har ännu värkat det ytterligare steget, at
Kongl. Maij:t, innan et inkommit project til ändring i lagen kunnat antagas
eller ogillas, äfven i nåder funnit nödigt at inhämta Riksens Ständers råd
och underdånige tankar uti detta angelägna ämne. Kongl. Maij:t har utkraft
denna skyldighet af Riksens Ständer uti så nådige ordalag, at de ej annat
kunna än upväcka den lifligaste känsla af en oförgängelig vördnad och
kärlek för en så mild och nådig Konung.
Lagutskottet har vid öfvervägande af detta för allmänna crediten vigtiga
ärende antagit för en ovedersägelig grundsatts, at lagen ej mindre bör väga
för borgenären än för den, som lånar; ty ömhet för den fattiga äger här icke
rum. Rättvisan anser ej någon person; och den behöfvandes hjelp i den
vägen skulle skada honom sjelf och hela staten. Ärfarenheten vittnar, hvad
ömkansvärd värkan lätta och obehindrade tilgångar på penningelån föror
1
Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 19 Decemb. 1778. Ånyo förehaft
den 28 December 1778, dito bifallit. Testor Joh. Gust. Psilanderhielm.
514
sakat, innan sederna fädt den stadga, at folket varit bögde at använda
penningarne til deras rätta behof, och samma följd drages af den lag, som
skulle underlätta låntagarens åstundan och försök at sent eller aldrig betala
sin gäld.
Mången söker lån under skjen och kanskje värkeligit upsåt at dermed
understödja sin näring och rörelse; men ärelystnaden och den deraf härflytande
bekymmersamhet at likna de förmögne hindra penningarnes användande
til en rättskaffens hushållning och leda i det stället till yppighet och
öfverflöd, hvaraf en ofelbar värkan blifver, at låntagaren, då inkomsten af
näringen ej svarar emot den kostsammare hushåldningen och den äfven
tilökte utgiften af ränta för lånet, hastar med snälla steg til sin undergång.
Hvaremot han under utsigt af en oundvikelig betalning vid förfallodagen
skulle synas böra inrätta sin hushållning efter den nödtorft, näringens
afkastning, lön eller annan inkomst ville medgifva, samt den erhållne
försträckning bättre använda. Derigenom blefve han en nyttig och dygdig
fast icke lysande medborgare, emot det han i förra fallet vore sig sjelf och
staten til last.
Således varder den mindre förmögne snarast hulpen emot sin vilja, då alt
hopp honom betages at undgå upfyllandet af hvad han utfäst. Så ostridigt
det derföre synes, at lagen bör skydda ej mindre långifvares rättigheter än
deras, som behöfva lån; så uppenbart ligger det ock i vår allmänna lags
bokstaf, at den följdt samma principe; han vårdar på det ömaste bägges
rätt, så at, om för borgenären flere års uppehåll skjer, felet måste sökas
icke uti lagen utan i dess värkställighet eller långifvarens mindre drift at
bevaka sin talan.
Det är en i alla tider kunnig sanning, at en allmännelig lag ej kan uttrycka
alla förekommande händelser eller föreskrifva hinder emot alla de inkast
och undflykter, som det vidsträkte menniskosnillet i olika mål kunde
uptäncka; och om man ville insätta någre, blefvo dock flere tusende uteglömde,
som framtiden alstrar; utan hörer det til lagfarenheten at kunna
lämpa hvarjehanda förekommande händelser til någon af dem, lagen omtalar
eller dermed närmast likhet äger. Sådant kan icke kallas domarens
godtycko; det är en nödvändig och oumgängelig tillämpning af lagens rätta
förstånd. Han bör känna och utsöka lagens esprit och derefter afgöra de
mål, som i bokstafven ej äro uttryckeligen nämde. I det afseende är en god
domare och en god executor bättre än lagen, och där sådane icke gifvas,
lärer mödan vara fruktlös med lagens förbättring.
Dock medgifver Lagutskottet, at Utsöknungsbalken uti vår allmänna lag
å et eller annat ställe synes kunna tåla någon jämnkning.
515
Uppå sådane grunder vill således utskottet yttra sine tankar öfver de
ändringar i lagen, som det i Kongl. Maij:ts nådiga proposition nämde
project finnes innehålla. Och beträffande först Utsökningsbalkens
första capitel,
§ 3,
så stadgar lagen, at ingen betjent utan sin förmans befallning får göra
någon utmätning. Dock må borgmästare och råd å dom, som vunnit laga
kraft, der värdet ej stiger öfver femtio daler, och kronofogde, där värdet ej
går öfver tiugu daler, utmätning göra, hvilken senare summa genom kongl,
brefvet den 29 Maji 1747 är ökat til femtio daler silfvermynt; varandes uti
det inkomne projectet föreslagit, at summan må förhöijas til femtio eller
ethundrade riksdaler, tå domen angår penningar eller lösören; och hemställes
derjämte, om icke den tilläggning kunde skje, at underexecutorerne
borde lämna bevis, när de dom til utmätning emottagit, och hvarje halft år
til Kongl. Maij:ts befallningshafvande inkomma med berättelse om desse
sine gjöromål.
Lagutskottet finner för sin del, at ej någon fara dervid vara kan, om
berörde förhögning i summan til ethundrade riksdaler antages, då domen
är laga kraft vunnen och endast angår ovilkorlig betalning af penningar
eller lösören; ty om gäldenären skulle förnär skje, så kan ej någon utmätning
så hastigt fullbordas, at ju han må hinna, liksom hittils skedt, hos
konungens befallningshafvande sig besvära. Men hvad angår underexecutorernes
skyldighet at gifva bevis och berättelse om sine gjöromål, lärer et
stadgande i den delen vara så mycket mera öfverflödigt, som sådant
tydeligen följer af kongl, förordningen d. 11 :te Decembr. 1766 samt executorernes
instructioner, men i synnerhet af kongl, brefvet d. 13 Martii 1751,
som förordnar aldeles detsamma projectet för nödigt ansedt.
Andra capitel,
§ 2,
stadgar, på hvad sätt med utmätningsmål förfaras bör, då den, som
sökes, ej möter sin vederpart med svar, samt om återvinning uti de utslag,
som konungens befallningshafvande emot den uteblefne utfärdar.
Häruti är den ändring tillstyrkt, at, när visas kan, det gäldenär en gång
blifvit kallad men sig ej instäldt, borde sökanden genast njuta sin rätt, och
at likaledes måtte förhållas hos öfverexecutoren, til hvilken ända å bägge
ställen besvären med bilagor skulle trefaldt ingifvas.
Lagutskottet kan ej annat finna, än at et sådant utsökningssätt kunde
516
ledas til det missbruk, at mången oskyldig blefve öfverrumplad. Hvad
skulle då sägas om vår säkerhet, om illa sinnade menniskor funno utväg at
med falska handlingar söka förleda executorer och i samma afsigt kunde
vinna tvänne betjentes intygande om kallelsen; så at man utan ringaste
kundskap måste undergå utmätning och blifva af all sin ägendom förlustig.
Lagen har derföre sökt förekomma detta, så vidt möijeligt varit, genom
tvänne stämningsterminer, på det tillika en oskyldig, som första gången
kunnat hafva et oundvikeligit förfall, ej måtte genom rättegångssättet
blifva lidande til sin välfärd. En sådan vedertagen grundsatts igenfinnes å
flere ställen i lagen; ty alle sökande lika som de svarande hafva ej alltid
rätten på sin sida, och förklaringen plägar ofta uppenbara helt oförmodeliga
skjäl. Deremot och enär ämbetsmännen fullgöra deras skyldighet och
sökanden å sin sida skyndar med communication, blifver en föga skillnad i
uppehållet, om en eller tvänne kallelser för sig går.
2: dra capitel,
§ 3:die,
bjuder, at i det fall, då den, som sökes, bevisligen håller sig undan, må
skriftelig kundgörelse fästas på hans dörr.
Här tilstyrkes den förklaring, at, då någon är borto från sin hemvist, slikt
stämningssätt i utmätningsmål äfven må nyttjas, med den tilläggning, att
om gäldenär förut, och innan han hos executoren sökt blef, instämt målet
til domstolen, sådant ej må hindra utmätning, då saken är klar; honom
dock obetagit, om han det för godt finner, at densamma hos domaren
fullfölja.
Det förra anser utskottet vådeligt för de skjäl, under näst förestående §
äro anförde; hälst en illasinnad i orätt sak kunde få anledning at, tå någon i
laga ärender vore långt ifrån sitt hemvist, afpassa tiden til dess sökande
och stämningens fästande å dörren.
Beträffande åter det sednare, så anser lagen i 25 capit., 21 §, Rätteg:sb.
för domvilla, om någon dömmer i den sak, som förut til annan domstol är
instämd. I följe hvaraf executoren är hindrad at uptaga den sak, som någon
til utmätnings undgående vid domstolen anhängig giordt.
Någon ändring häruti lärer således vara nödig; men den syns bättre
passa sig, at i detta capitels 5:te § införas med sådane ord:
Nekar han til det, som sökes, eller gior deremot jäf, och pröfvar konungens
befallningshafvande, at han ej häfver skjäl dertil, hjelpe då den sökande
til sin rätt, äntå gäldenären om klart och ovilkorligt skuldebref til
domaren instämt men ej utslag erhållit; är jäfvet sådant, at saken deri
-
517
genom tvistig blifver, skjute den under domaren, med hvad mer samma §
innehåller.
2: dra capitel,
§ 4:de,
tillåter executoren at lämna anstånd med betalningen, dock ej öfver 3
månader; hvarvid den tilläggning föreslås, at om någon öfver för kort
betalningstid klagar, må Hofrätten ej besvären uptaga.
Utskottet håller för onödigt et nytt stadgande härutinnan, emedan Hofrätterne
efter redan utkomne författningar äro skyldige at skyndsamt afgöra
utmätningsärender.
I öfrigt, om missbruk skjer, är felet hos executoren och hofrätterne men
ej uti lagen.
2:dra capitel,
§ 5:te,
stadgar, at då saken såsom tvistig skiutes under domaren, bör sökanden
taga stämning å sin vederpart innom natt och år, samt att ren och ostridig
fordran ej må uppehållas för det, som stridigt är.
Härvid projecteras den tilläggning och förklaring, l:mo at då konungens
befallningshafvande dömmer til utmätning men lämnar svaranden fritt at
söka sitt åter hos domaren, bör sådant äfven skje inom lika tid, som
berördt är, vid förlust af vidare talan. 2:o. At der gäldenären ej straxt gitter
visa klara skjäl, at den fordran, han sökes före, antingen är redan gulden
eller af annan orsak försvunnen, må Kongl. Maij:ts befallningshafvande
äga makt, där summan ej stiger öfver trehundrade eller trehundradetrettio
riksdaler 16 sk. spec., at döma til qvarstad och lyftning emot borgen, och
3:o at den, som ej nöijes åt det utslag, må hafva frihet antingen at klaga i
Hofrätten i laga tid eller ock söka återvinning i rätter domstol innom sex
månader; dock at i bägge fallen dom förut fullgiöras bör, där saken uptagas
må.
Utskottet anser onödigt at lägga något band på gäldenären at innom viss
tid utsöka sin genfordran. När han utbetalt sin skuld, så följer af sig sjelf, at
han skyndesamt sin fordran utsöker, utan at han mer än andre i allmänhet
dertil af lagen skal påminnas; och vederparten kan ej eller sägas lida, om
drögsmål ske skulle med återfordran, då han redan sine penningar anammat.
Och hvad qvarstad och lyftning angår, så är derom i 8:de capitel denne
balk tilräckeligen och, så vidt en lag medgifva kan, redan stadgat; ankom
-
518
mandes tillämpningen såsom i andre mål på en redlig och nitisk executor.
Men at gå längre och tillägga konungens befallningshafvande lika rättigheter
och pröfning i lyftningsfrågor, som Kongl. Hofrätterne enligt 8 cap.,
2 §, Rättegångsbalken tilhörer, det anser utskottet så mycket mer betänkeligt,
som en sådan frihet på goda skjäl i lagen endast Kongl. Hofrätterne,
såsom tillika domare, är förbehållen. Och om det dervid får förblifva,
kommer hvad som vidare på detta ställe om ändrings- eller återvinningssökande
i konungens befallningshafvandes utslag eller om dess fullgörande
är föreslagit at förfalla.
3:die capitel.
§ 3:die.
Om befallningshafvande, det är underexecutoren, dröijer med utmätning,
innehåller både lagen i denne § och kongl, förord, d. 11 Decembr.
1766, huru dermed bör förfaras, och om konungens befallningshafvande ej
fullgjör sin ämbetes plikt, har lagen förut uti 9:de cap., 5 §, Uts[ökning]s b.
och 1 cap., 12 §, Rätteg:sbalken förordnat, på hvad sätt han straffas och
skadan gälda bör; så at den härföreslagne tilläggning, det skulle han jämte
skadans ersättning böta fierdeparten af lönen eller mera eller ock mista
ämbetet, om han utan skjälig orsak förhalar utmätning, synes öfverflödig
och aldeles onödig.
3:die capitel.
§ 5:te.
Uti detta lagsens rum är den tilläggning föreslagen, at de [o:å]1 penningar,
som äro til doms fullgörande nedsatte, må ränta beräknas til sex för
hundrade ifrån den dag, parterne i Hofrätten sig inställa bordt, eller han,
som dem utgifvit, sin vederpart det kundgiordt, at han dem lyfta kunnat.
Och som lagen härutinnan ej är nog tydelig, ehuru en domare sådant af
andre lagsens rum borde kunna sluta, så anser utskottet en sådan förklaring
nyttig både til domares och parters efterrättelse.
4:de capitel.
Vid detta capitel, som handlar om utmätning å skuldebref, klara förskrifningar
och godemäns utslag, är det nya stadgande föreslagit, at all handel
och accord straxt bör liquideras genom påskrift å räkningen, skuldebref
eller invisning med utsatt betalningstid vid en eller två procents böter af
1 Exemplaret i Prästeståndets arkiv, F 109.
519
hvardera contrahenten. Och emedan lagen ej något nämner om erkände
räkningar, som dock med andre reverser borde lika gällande anses, ty
projecteras, at slike räkningar eller skuldebref, enär de äro förfallne, om de
icke genast eller sist innom fyra eller åtta dagar efter upvisandet inlösas,
böra vara lika gällande til utmätning som växelbref. Vidare at minuthandlare
eller handtvärkare, som med sine afnämare hafva årsräkning, skola
vara skyldige at innom viss utsatt tid, lämpad efter köparens hemvist,
bevisligen tillställa honom riktig räkning, och bemälte köpare vara pliktig
innom en månad den betala eller derå gifva skuldebref.
Skjer det ej, skulle säljaren äga at vid nästa domstol, der han sjelf bor,
förete sitt bevis om räkningens tilställande, och sedan han densamma
besvurit, såsom med hans bok och räkenskaper enlig, samt deröfver fått
domstolens intygande, derföre niuta utmätning såsom för annat skuldebref.
Ville gäldenär, då han öfver utmätningsansökningen höres, visa fel i
räkningen eller för andre skjäl betalning sig undandraga, ankomme då på
konungens befallningshafvandes pröfning, huruvida målet må til domaren
förvisas eller ock betalning skje och återvinning sökas samt om til qvarstad
skjäl äro.
Lagutskottet har funnit betänkeligit at tilstyrka denna tilläggning uti
lagen, emedan det är ostridigt, at ju mera all slags handel och rörelse i riket
äro frie samt utan besvärande vilkor och tvång, dess bättre trifvas de och
upnå sin höjd.
Egennyttan och den drift, som med menniskans snille är förenat, at sig
försörja, uptäcker väl ändå de medel, hvilcka til säkerhet och vinst efter
hvars och ens omständigheter bidraga kunna; hvarförutan af kongl, förklaringen
d. 30 Junii 1762 är ostridigt, at uti inteknings- eller utsökningsmål ej
någon skildnad göras bör emellan godkände räkningar och andre klara
skuldebref, såsom de der skola med hvarannan lika värkan och anseende
äga.
Det enda, som nyttigt anses kan, är en sådan tilläggning, at när någon
köpman, handtvärkare eller annan man varor utborgar, bör han åtminstone
innan nästa årets slut låta gäldenären påtekna räkningen och den godkänna
elier, om det nekas, deröfver taga deras bevis, som den tilstäldt. Skjer ej
det, vare borgenären förlustig af den rättigheten, som 17 cap., 2 §, Rätteg:sbalken
honom förunnar at med ed fästa sin bok eller räkning.
Vidare föreslås ändring eller förklaring uti följande §§ af berörde 4:de
capitel.
520
§ l:sta.
At uti detta rum, som stadgar, det gäldenär bör sökas, där han bor eller
någon tid sig uppehåller, tydeligen måtte utsättas, hurusom, då han öfver 4
veckor sig annorstädes uppehåller, än der han har sitt bo och vanliga
hemvist, han må å den främmande orten för skuldebref, som förfallit är,
sökas.
Utskottet instämde uti samma tanka, hälst denna förklaring tjenar til
förekommande af en olika lagens tillämpning.
§ 2:dra.
Rörande gäldenär, som nekar sin hand och varder befunnen med osanning,
hemställes, om icke straffet för slik[t] brott måtte utsättas til böter af
lika summa, som den förnekade handskriften lyder på, eller i brist deraf til
14 dagars eller 3:ne veckors fängelse vid vattn och bröd, eftersom saken är
till.
Utskottets oförgripeliga mening är, at detta brott är af lika beskaffenhet,
som då man fordrar den gäld, man vet gulden vara, eller då man nekar til et
lån och sedan beträdes med osanning.
Och som uti 9 cap., 11 §, och 11 :te capit., 2 §, Handelsbaden stadgat är,
at en sådan bör böta hälften af hvad han orätt fordradt eller af lånets värde,
så synes den, som nekat sin hand eller, som detsamma är, til sin skuld,
böra böta hälften af den summa, hvartil gälden sig bestiger, samt förorsakad
skada ersätta.
Och emedan vid alla domstolar det uti ofvannämde rum i Handelsb:n
utsatte straff blifvit til sistberörde förbrytelse lämpad, hvarom ej eller
något misstag skje kan, så tror utskottet sig ei böra tilstyrka någon ny lag i
detta fall.
§ 3:dje.
Detta lagsens rum angår, huru förfaras bör, då någon säger sig vara
tvungen, trugad, lockad eller förledd at gifva skuldebref ut och innom sex
veckor derå talar. Uti projectet föreslås, at något tydeligare utsättas må,
huru slik talan bör styrkas, innan den för tvistig kunde anses, eller ock
dömas til utmätning eller qvarstad, och at straffet för den, som i thy fall
osant föreburit, må blifva likasom i nästfäregående § är utmärkt.
Utskottet finner lagen så tydelig, at förklaring ej lärer behöfvas; och
ehuru å detta ställe ei något straff är stadgat för den, hvilken osant föreburit,
likväl och emedan brottet är detsamma, som då någon nekat til et lån
eller til sin handskrift och befinnes med osanning, eller då man fordrar
521
gulden gäld, hälst den, som säger sig vara lockad, trugad eller förledd till
förskrifnings utgifvande, dermed gemenligen endast har afseende på at
undgå skuldens betalning men ei at tilfoga sin vederpart skymf och vanheder;
och alla gärningar böra, så vidt möijeligit är, efter upsåtet mätas, ty
kan utskottet i sådant fall ei tilstyrka annat straff än det. som i 9:de och 11
capitlarne Handelsbalken redan är föreskrifvit och hvar domare analogice
ofelbart lämpa kan til den, som under förebärande at vara lockad, trugad
eller förledd nekar til lånet och varder med osanning befunnen.
§ 5:te.
Vid denne §, som angår förskrifning, den borgenär utan gäldenärs lof til
annan öfverlåtit, projecteras til förekommande af endossementstvister, at
den, slik zedel emottager och i brist afbetalning hos utgifvaren vill hålla sig
til sin fångesman, bör låta honom uttryckeligen derå skrifva, det han i thy
fall för innehållet svarar. Vidare, at enär löpande zedlar eller invisningar
blifva tvistige ansedde, bör executoren, androm til rättelse, sådant derå
tekna och ändteligen at. enär slike zedlar förklaras utmätningsgilde, sådant
äfven bör skrifvas å originalet.
Utskottet anser denne förklaring nödig, allenast hvad om invisningar
förmäles här uteslutas, emedan, hvad dem angår, i den påföljande 6:te §
särskilt och tilräckeligen stadgat är.
§ 10:de.
Detta angår orten, der betalning skje bör; hvarvid den ändring är föreslagen,
at när gäldenär, som bor i annat höfdingedöme, äger gods i den ort,
der han betalning lofvat, må det i qvarstad sättas, til dess han varder hörd,
och om saken skjutes til domaren, svare tå å samma ort, der godset finnes;
tål det icke så länge ligga, varde såldt, och penningarne satte i taka hand.
Utskottet kan ei annat se, än at, hvad 8:de cap. Utsökningsbalken om
qvarstad innehåller, tydeligen utmärker detsamma, som med förklaringen i
första momentet påsyftas. Men at ändra gäldenärens forum finnér utskottet
ganska betänkeligit at tilstyrka; äfvensom sökanden deraf ofta skulle
hafva mera olägenhet än nytta.
§ 13:de.
Uti denne § rörande räntas betalande å skuldebref är den tilläggning
tilstyrkt, at förskrifven låflig ränta uti löpande zedlar bör beräknas til den
dag, betalning skjer, samt at den, som har lös eller fast pant, må njuta sin
betalning fult ut til hufvudstol och ränta, så långt panten räcker, utan
afseende derpå at gäldenär begärt få på en gång sin ägendom afträda.
34-10-307
522
Vid öfvervägande häraf finnes, at lagen om full räntas betalande ej gior
skilnad, om zedelen är löpande eller icke, så at lagen i thy fall icke
behöfver ändras. Men i anseende til de uti kongl, förordningen d. 19 Mars
1756 anförde skjäl kan utskottet ei styrka til ändring uti hvad där förordnas
om räntans betalning, så länge denna fordrings öfriga innehåll subsisterar.
I öfrigt finner utskottet ei någon anledning at ändra det til samtelige
borgenärernes förmån uti 1773 års concursförordning för panthafvare faststälte
betalningssätt af hufvudstolen, eller hvad kongl, förordningen af d.
10:de December 1756 innehåller om ränta för lån å lös eller fast pant.
5:te capit.,
§ Irsta,
innehåller, at om viss vara skal utmätas och ej finnes, styrcke då gäldenären
med ed, at han ei har penningar, guld eller silfver, i hvilken händelse
lösören böra gå i mät; men nu föreslås, at ock med ed fästas bör en
gäldenärs föregifvande, at han ei har någre lösören; och om han brister
deruti, borde han böta, sorn i 16 cap., 6 §, Handelsbaden stadgas: målsägandens
ensak.
Nu som åtskillige underslef pläga föröfvas i denna vägen, så är utskottet
så mycket mer af den tanka, at den af executionsbetjente vid utmätningar
hällne uptekning på gäldenärs ägendom efter dess upgift bör af gäldenären,
då det äskas, med ed fästas. Som det analogice kan slutas af lagens
stadgande i 9 cap., 1 §, Ärfdabalken om bouptecknings beedigande efter
den, som död är, och jämväl således vid domstolarne varit i bruk, enär
borgenär det påstådt. Men som de föreslagne böter til så stor summa, som
undandölgd är, torde gifva anledning til mened, så synes bättre, at ei något
straff härå stadgas; hälst borgenären nog skjer tilfyllest, om han får sin
fordran betald, som är alt, hvad han önskar.
Det tyckes vara fast angelägnare at fastställa straff af böter eller tjenstens
förlust, utom skadans ersättning, för de ringare betjente, som lägga
sista handen vid utmätningen, om de, efter thy esomoftast klagomål förspörjes,
af otidig ömhet och flathet eller för muto och vinning tillåta gäldenären
at undansticka någon egendom, som bör i mät gå.
523
5: te capit.
§ 5:te.
Vid utmätning af fast gods stadgas här, at borgenär kan njuta införsel för
sin fordran, men om han sedan vill lagfara, gånge dermed, som i 9 cap.
Jordabalken om pant stadgat är.
Härvid föreslås den förklaring, at om borgenär ej vil söka införsel eller
lagfart, varde tå egendomen upskattad och genom utrop försåld, utan at
öfver upskattningen må besvär anföras eller annan borgenär, som intekning
äger, försälgning hindra kunna, sedan kundgörelse derom skjedt;
äfvensom Banquen, om egendomen där är pantsatt, ej eller ägde våld at
uppehålla försälgningen, utan vid borgenärs anmälan borde Banquen genast
låta lagfara och värckställa försälgningen, på sätt särskildt om Banquens
auctioner förordnat är.
Lagutskottet bör härvid anmärka, at lagen synes lämna alt för långt
råderum för borgenären, och förestående project åter inskränker tiden nog
mycket; ty vådelige följder kunna befaras, om alt för många fastigheter
kommo på en gång at försäljas. Deras gemensamma vanpris kunde värcka
på allmänna rörelsen och till slut alla egendomar stadna uti någre få
personers händer.
Det synes således säkrast, at en medelväg härvid iakttages, på det
gäldenären må hafva något råderum at höra sig om köpare; och det så
mycket mera, som en borgenär, då han för större säkerhet lånar på fast
pant, ehuru han känner den längre omgången med betalning, ei kan sägas
genom utmätningssättet vara lidande; ty det hade stådt honom fritt at låna
sine penningar emot blott zedel och dervid den snällare executionsvägen
till godo njuta.
Nu som kongl, förordningarne af d. 17 Februari 1748 med förklaringen
deröfver 1749 samt af den 4:de Mars 1752 tydeligen förmå, at Kongl.
Maij:ts befallningshafvande vid utmätningsansökningar äger genom auction
försälja låta gäldbunden fast egendom; så lärer ej vidare förklaring
tarfvas, än at gäldenären ei bör få söka mer än en eller högst tvänne
värderingar; hvarpå egendomen, enär borgenären ej åstundar införsel och
lagfart, bör efter de i högstberörde förordningar anbefalte kundgörelser et
år ifrån den dag, utmätningsutslaget föll, under offenteligit utrop til den
mästbjudande försäljas, men ej behöfves någon tilläggning om Banquen,
emedan den aldrig hindrar någon egendoms försälgning, och i öfrigit lärer
böra vid dess privilegier efter derom utkomne förordningar bibehållas.
524
5:te cap.
§ 9:de.
Vid denna §, som förmår, at all utmätning bör skje utan förfång af den
rätt, som annor til gäldenärs gods äger. är anmärkt, at svek derunder vara
kunde; hvarföre edgång föreslås til hämmande deraf, samt at den, som
gods undanstuckit, borde böta dess fulla värde.
5:te capit.
§ lOrde.
Handlar om bysättning, hvarvid den tilläggning förmenes vara nödig, at
om gäldenär föregifver sig annorstädes äga gods, eller om han öfver bysättningsutslaget
sig besvärar, eller om han giordt ansökning at på en gång
alt sitt gods afstå, sedan säkerhet på hans person begärd blifvit, borde alt
sådant gäldenär ifrån bysättning icke befria; och personlig borgen kunde ej
gälla utan i oafgjorde mål; ei eller då saken anginge löpande zedlar.
Enär utskottet tagit berörde 9:de och 10 §§ under öfvervägande, har
utskottet funnit, at då dessa ställen med andre lagsens rum och förordningarne
om concurser jämföres, är om alt det, som til ändring föreslås,
förut stadgat, så at icke vidare förklaring deröfver stadgas kan; utom hvad
under sista § anföres angående värkställighet af konungens befallningshafvandes
utslag om bysättning, oaktadt anförde besvär, hvilket strider emot
all billighet, emedan besvären i sådane fall blefvo onyttige.
7:de capitel.
§ 2:dra.
Om årlig löns och förlänings utmätning til hälften.
Och ehuru det är tilstyrkt, at där hälften af lön eller förläning förut til
annan gäld voro anslagen, och den ei blefve innom tvänne år ledig, borde
gäldenär för bristen bysättas; så finner likväl utskottet ei skjäl at styrka til
ändring uti alla förklaringar öfver thetta lagens rum, hälst icke allenast
thetsamma, utan ock hvad lagen annorstädes om bysättning i allmänhet
stadgadt, tyckes vara tillräckeligit.
525
9 capit.
§ l:sta.
Angående huru ändring i konungens befallningshafvandes utslag sökas
må; hvarvid den förklaring är upgifven, at ehuru lagen ei tillåter utmätning
vid besvär öfver utslaget, då saken går öfver trehundrade daler silfvermynts
värde, summan dock kunde förhöijas til tuhundrade eller trehundrade
riksdalers värde, som den fordrande finge lyfta emot borgen; så ock at
kongl, brefven af år 1751 och 1766 om besvärens communicerande måtte
förnyas samt besvären ej communiceras, då saken är klar.
Utskottets utlåtande öfver detta ämne blifver likaledes, at ej någon
förklaring synes af nöden; så mycket mindre som detta förslag ei innehåller
annat, än hvad lag och förordningar förut stadga, utom förhöjning i löftningssumman,
då besvär anföres. Hvilket åter synes betänkeligt at vidtaga
mer i thetta än alla andre fall, tå dom eller utslag skal fullgjöras, i synnerhet
som i alle sådane händelser, genom then skedde förbättring med penningevärket
och riksdalers beräknande til 3 daler silvermynt, then i sådant
dalertal i lagen utsatte summa blifvit fördubblad. Det ankommer i öfrigit
uppå at besvären varda skyndesamt afgjorde hos öfverexecutoren, och at
den sökande, om han vinner, får sin kostnad fulleligen betalt.
I detta afseende brister ei något i lagens förordnande. De fläste besvära
sig för at vinna tid. Men några kunna hafva skjäl dertil, och i det fallet vore
det ömt, om en oskyldig, genom det en alt för hög löftningssumma stadgades,
skulle genom utmätning mista all sin egendom utan annan ersättning
än at få contante penningar efter det värde, den på en executionsauction
bortgådt.
9 capitel.
§ 4:de.
I stället för at denna § förmår, det skal den, som besvärar sig öfver
Kongl. Maij:ts befallningshafvandes utslag utan skjäl, böta tijo daler eller
mera, tilstyrkes den ändring, at böterne utsättes til 2 eller 3 af hundrade
efter den omtvistade summans storlek, af hvilke böter hälften skulle tilfalla
torftige betjente innom värket och den andra hälften till Frimurarebarnhuset,
lazarettet eller hospitalet.
Lagutskottet kan ei instämma i berörde tilstyrkande, emedan lagen
lämnat Hofrätten frihet at föröka de utsatte tijo daler silfvermynts böter til
så stor summa, som klagandens brott kan finnas förtjena.
526
Detta är hvad Lagutskottet vid meranämde hos Kongl. Maij:t til utmätningslagarnes
förbättring i underdånighet ingifne project för sin del funnit
nödigt at anmärka. Hvilket til Högloft. R. o. A:s vidare ompröfvande
understäldt varder.
På Lagutskottets vägnar
Carl A. Wachtmeister. And. Schönberg.
28.
Kungl, sekreteraren Johan von Engeströms memorial om barnamord.
(Allegat er 1.)'
Protokollet sid. 190.
Ödmiukt memorial.
Ibland de många stora gerningar och höga tankesätt, hvarmed vår allernådigste
Konung utmärcker sin regering, böra vi med alt skjäl räkna det
prof af menniskjokjärlek och ömhet om undersåtares lif, som finnes i den
delen af Dess nådiga proposition, hvilcken handlar om straffet för barnamord.
Sjelfva frågan har Högloft. R. o. A. behagat öfverlämna till sine deputerade
uti Lagutskottet at föreslå ett underdånigt yttrande dervid.
Men mig torde tillåtas at hemställa, om icke Högloft. R. o. A. skulle vilja
nyttja detta tilfället at hos Hans Kongl. Maij:t i underdånighet föreslå
något medel till förekommande af barnamord, ett brott, hvilcket sårar
menskligheten på det ömmaste och skadar samhället igjenom förlust af
nyttige medlemmar.
Ganska få lära de mödrar vara, som blott af illska bära våldsam hand på
sine foster och afhända dem lifvet. Förmodeligen lär ett så faseligt brott
sällan eller alldrig utöfvas utan så tryckande omständigheter, at modren i
sitt oförstånd tycker dem öfverväga alla möijeliga motskjäl. Och hvar skola
sådane omständigheter sökas om icke af skam och nöd?
Ofelbart var det ett omtäncksamt och vist steg, när regeringen för flera
år sedan afskaffade den så kallade pligtepallen; men ärfarenheten har visat,
1 Med påteckning: Upläst hos Rid. och Ad. den 28 Decemb. 1778.
527
at det eij varit tillräckeligt till ändamålets vinnande. En del af skammen,
eller rättare det allmänna begabberiet, försvann derigenom. Men ännu
återstår en annan del, som jag vågar säga vara anledningen till hälften, om
eij största antalet af de förekommande barnamord. Den består deruti, at
lönskaläge efter lagen är ett kronomål, hvilcket kronans actores icke
allenast äga utan äfven äro skylldige at åtala. Icke finnes lönskaläge uptaget
ibland brott, för hvilcka den store Guden uti sin uppenbarade lag
utstakat något verldsligt straff. Näppeligen lär något land vara, där lönskaläge
anses med en så oförsonlig stränghet, som vår lag innehåller. Vid
närmare eftersinnande torde finnas, at lönskaläge är ett fel eller förhastande,
derigenom de i gerningen delagtige kunna skada sig sjelfve. Men at
det icke är ett brott, såvida ingen annan derigenom förfördelas uti värkeliga
rättigheter. Står detta fast, så följer deraf, at en sådan gerning icke
mycket angår samhället i allmänhet, at allmän säkerhet derigenom icke
rubbas, at den orätt fädt namn af brottmål och at den således icke bör vara
ibland kronomål under publique actorers beifrande. Påfölgderne af det
begrepp, man hittil gjordt sig om slika gerningar, ha varit ömkeliga, Efter
lagen ha de i gerningen delagtige personer ofelbart bordt af kronans ombud
dragas för rätta, då de och bordt sjelfve vara tillstädes at svara, såvida
gerningen varit räknad för brottmål. I allmänhet har vårt kjön förstådt at
vid sådana tillfällen någorlunda skudda blygden ifrån sig, och i öfrigt ha
karlarne funnit många utvägar at icke ens bli nämde. Qvinnokjönets öde
har eij varit så lyckligt. Det är nästan ogjörligt at hålla doldt, när en flicka
framföder ett barn. Och få äro de, som icke tro sig berättigade at förebrå
henne den händelsen såsom det nesligaste af alt. När då en flicka funnit sig
igenom en förtida kjärlighet ha råkat uti välsignadt tillstånd, har hon
frugtadt at bli utstäld för ett allmänt begabberi, för ett allmänt föragt, då
hennes ofärd inför en domstol skulle bli allmänt kundgjord. Farhågan
derföre har bragt henne på det öfvergifna beslut at döfva naturens röst,
mörda sitt eget foster och undangömma det med det usla hopp, at hennes
heder vore bevarad, när det olyckliga fostrets tillkomst icke voro kunnig.
Sålunda har då en efter min tancka otidig stränghet vid bestraffande af ett
mindre fel gifvit anledning till ett af de ohyggeligaste brott i verlden.
Monne eij sådant någon gång borde ändras?
Skammen har likväl icke varit ensam vållande till alla barnamord efter
lönskaläge. Nöden torde ock haft sin dryga del deruti. Ett fattigt qvinfolck
har nogsamt kjändt, huru svårt det varit at med sitt arbete förtjena mera,
än hon behöft till nödig utkomst för sig allena. När hon då märckt sig vara
uti välsignadt tillstånd, har det eij kunnat undfalla henne, at hunger och
528
nöd förestodo både henne och hennes barn, om hon fingo ett sådant at
försörja jemte sig sjelf. At likasom värja sitt eget lif undan hungersnöd, at
fria sitt barn ifrån en pinsam död igenom svält och at bespara sig den
smärtande åsynen af sitt barn uti en långsam kamp emot döden, griper hon
i sin förtviflan till det våldsamma råd at sjelf sluta det späda fostrets lefnad
i sin första början. Erfarenheten har visat flera prof på slika tanckesätt hos
olyckeliga mödrar. Lagen tillägger väl en lägrad qvinna den förmohnen at
af lägersmannen få hjelp till barnafödan. Men icke är dermed mycket
vunnet i anseende till den gång, sådana mål tagit vid domstolarne. Qvinnan
åligger det at med bevis binda lägersmannen till gerningen, om han eij är så
redelig, at han den vidkjännes. Och sådan redelighet saknas hos ganska
månge. Bevis i lönskaläge äro svåra at skaffa. Sällan lämnas tillfälle at ha
åsyna vitne till hands. Sällan låter det sig gjöra at skaffa bindande liknelser.
Och om qvinnan änteligen hinner samla anledningar till halft skjäl, har
karlen likväl den utvägen at fria sig igenom en värjemålsed. Ja. gifve Gud,
at eij en myckenhet menederier blifvit begångne i den vägen. På det sättet
blir ofta ett barn utan far och den arma modren utan all hjelp till barnets
upfödande, då bägge råka i yttersta nöd. Är det eij då likasom mindre
underligt, at ett qvinfolck faller på det orådet at på ett mordiskt sätt hjelpa
sig sjelf? Händer det åter, at en lägrad flicka får barnefadren ärkjänd, och
lagen skall tillägga henne hjelp till barnafödan, så är den eij utsatt till sitt
belopp, och den utstakas efter olika omständigheter, kanskje efter godtycko.
I några landsorter är plägseden at tillägga qvinnan en tunna säd till
hjelp vid barnafödan; en usel hjelp, för ingen del tillräckelig till fjerdedelen
af barnets oundgängeliga förtäring, och deraf blir eij det minsta till at skyla
dess nakna kropp. Hvar skall då qvinnan hämta det öfriga af det nödvändigaste?
Monne hon då eij har skjäl at vid åtanckan af sin hårda framtid råka i
yttersta bekymmer? Få af mankjönet emotstå de frestelser, som upkomma
af en förestående nöd; mindre kan sådant väntas af qvinnokjönet, som för
större delen har mindre sinnesstyrcka. Den fattiga flickan, som blifvit
lägrad, måste uthärda många plågor, under det hon går med barnet. Derpå
följer den smärtefulla barnsbörden. Igenomgår hon alt detta med behållande
af lifvet, så väntar henne den svårigheten at ensam få draga största,
om eij hela tyngden vid barnets framfödande och upfostran. Lägersmannen
deremot kjänner inga plågor till sin kropp; får ibland ett lindrigt besvär
af den lätta omtanckan, huru han må undgå at vidkjännas sin gerning. Blir
han åter sjelfmant eller igenom lagen bunden dertill, slipper han likväl
sluteligen med en ganska ringa kostnad för några år. Qvinnan och mannen
äro lika delagtige i gerningen, men ingen jemförelse är emellan påfölgderne
529
för dem begge. Det är ovedersägeligit, at qvinnan lider många gånger mera
än lägersmannen. Men är väl minsta teckn till billighet deruti? Och monne
eij samhällets nytta fordrade, at ställningen alldeles omvändes i de delar,
som kunna ankomma på en lagstiftares anstalter?
Om jag varit lyckelig nog at visa, det vår lag i anseende till lönskaläge är
för sträng; at den vid sådana tillfällen icke är billig emot qvinnokjönet; och
at många barnamord härrört ifrån sådane brister i lagen, torde nu frågan
bli, huru sådant må kunna hjelpas.
Efter min tancka blir dervid det första: At lönskaläge må förklaras icke
vara ett brottmål utan blott ett tvistemål, dervid allmänne böter icke äga
rum, och som eij kan dragas för domstol af någon annan än den lägrade
qvinnan, om hon eij med barnefadren kan öfverenskomma om kostnaden
till barnets upfödande. Kommer saken för rätta, ökas derigenom den
förargelse, som det oordenteliga lefvernet upväckt, i synnerhet innom den
församling, der qvinnan bor. Och synes eij oskjäligt, at de i gerningen
delagtige då måtte likasom till en försoning deraf utbetala den förr vanliga
afgiften till kyrckan af en riksdaler 16 sk. för mannen och 32 sk. för
qvinnan.
Varder ett lönskalägersmål instämdt, så torde för det andra vara tjenligit
at sättet till bevisningen om delagtighet i gerningen måtte på alt sätt gjöras
lättare för qvinnan och henne dervid hälldre lämnas öfvervigt emot karlen.
At i det afseendet barnaföderskans bekjännelse i födslostunden måtte
antagas för halft skjäl, då den blifvit utrönt igenom de dervid närvarandes,
en eller fleres, afhörande på ed. At om halft skjäl är eller något brister i
fulla skjäl, den lägrade qvinnan då må äga at såsom halft skjäl med ed fylla
sin talan, så framt hon är af den frägd, at hon kan vitne bära, och icke är
allmänt kjänd för ett lösagtigt lefverne eller kan med laga skjäl öfvertygas
at ha plägat kjötsligt umgänge med flere. Och at mannen må med värjemålsed
sig fria, om qvinnan icke hinner skaffa sig ett fullgiltigt halft skjäl
emot honom.
När omsider en lägersman är bunden till gerningen, vågar jag för det
tredje föreslå såsom nödigt och nyttigt, at hans årliga utgift till barnafödan
måtte fastställas till ett visst allmänt dalertal och den tilltagas något rundeligare,
än vanligt varit; at således denna årliga kostnad för en arbetskarl
måtte jämkas emellan fem och tijo riksdaler, alt efter olikheten af nödige
vahrors dyrhet i hvarje landsort, men för en ståndsperson emellen femton
och tiugu ricksdaler, alt specie. Och at qvinnan för denna afgift bör ställas
nöjagtig säkerhet, eller, om hon så äskar, henne lämnas införsel i mannens
lön, der han någon njuter, eller ock, om han äger någon fastighet, henne då
530
på ansökning lämnas inteckning deruti för en hufvudstol, uträknad efter
den utsatte barnafödan såsom afkastning til sex af hundrade om året.
Härvid må man icke förebrå mig, at mine förslag skulle befordra tillväxten
af en lösagtig lefnad. Jag frågar, kan den ännu mycket tillväxa? Icke lär
den odygdigaste delen af qvinnokjönet rosa mig. Det står eij i min magt at
skaffa dem männer. Jag skulle ock icke önska at kunna borttaga den
allmänna tanckan, at en redelig man icke gjerna gifter sig med annars mans
hora, ty deruti ligger ett tjenligit medel at bevara anständighet och ordning
innom hushållen, som är så angelägit i ett välbeställt samhälle. Jag har
endast föreslagit någon hjelp för de flickor, som råka uti välsignadt tillstånd
och just derigenom äro mycket medlidande värde, ja, förtjena vår
agtning i jemförelse med dem, hvilckas liderlighet är så stor, at de icke ens
kunna komma i ett sådant tillstånd. Hvad mankjönet angår, jag talar om
dem, som kunna förbättras; de fläste, och i synnerhet arbetarne, lära finna
påfölgderne bli så tunga, at återhållsamheten blir mera nödig än förr. Det
är och troligt, at om en arbetare blifvit öfvervunnen af sin svaghet, han då
hälldre gifter sig med den lägrade qvinnan, än han årligen utbetalar en för
honom betydande summa penningar. Sådant voro ju ingen förlust för
samhället?
Stockholm den 5 December 1778.
Johan von Engeström.
29.
Överkommissarie Samuel Löfvenskjölds projekt till underdånig skrivelse
om ny tjänstehjonsstadga.
(Allegaler I.)'
Protokollet sid. 201, 222.
Stormägtigste Allernådigste Konung!
At Eder Kongl. Maij:t behagat kasta en nådig blick på den stora angelägenhet
för hela landet, ordnings och skicks återställande emellan husbönder
och tjenstefolck, samt i en sådan lika nådig afsickt låtit vederböran
-
1 Med påteckning: Project til Ridderskapets och Adelns svar. Ingif. d 7 Januarii
531
de författa et project til en ny tjenstehjonsstadga, hvilcken uti Eder Kongl.
Maij:ts Rådcammare granskad blifvit;
at Eder Kongl. Maij:t allt detta till R. o. A. i nåder behagat hänvisa med
lika nådig tillåtelse at däröfver få yttra sina underdåniga tanckar,
thet äro alt nya vedermälen af den nåd och den vishet, hvarmed Eder
Kongl. Maij:t steg för steg behagar lyfta sitt rike til den sällhet, som
Vasastamen grundlagt och nu blifvit thess stora ätteläggares, Eder Kongl.
Maijits lott att fullborda.
Ther fattas R. o. A:s ord at, som sig borde, kunna tolcka dess underdåniga
tacksejelse, men om möjeligit vore se inn i R. o. A:s hiertan, huru de
äro upfylde med underdånig vördnad för alt, så skulle hela bristen i denne
del försvinna.
Såsom nära kännare af det onda, hvilcket i hvarje landsort på olika vis
betungar åkerbruk och andre näringar blott derföre, at de gamla klooke
lagarne om ordning emellan husbönder och tjenstehjon föga mer än til
namnet äro qvare, har R. o. A. dristat allerunderdånigast föreslå några få
ändringar i projectet.
Inga ändringar som äro nya, det är blott de gamla, stadgade och bepröfvade
lagarnes återhämtande, som R. o. A. påsyftar. Lagar, som den dråpelige
grundläggaren till rikets rätta sällhet, den stora Konungen, Konung
Gustaf den Este, glorvyrdig i åminnelse, sielf stiftat och bland månge
andre hushålldspåbud utgifva låtit, men sedermera af konung och Ständer
blifvit sammandragne uti en särskilt omständelig tienstehjonsordning af
den 30 Aug. 1664, författningar för 1680, då friheten var i sitt rätta skick
och regeringsättet aldeles sådant som nu och således aldra snarast tyckas
kunna återuplifvas.
Enär således R. o. A. nu dristar framlemna sitt underdåniga project til en
ny tjenstehjonsstadga, är det föga annat än en copia af nyssnämde gamla
lagar; det lilla, som skiljer, har blifvit nödvändigt för de ändringar skuld,
som senare tider i berörde gamla lagar giort.
En enda strophe har R. o. A. bibehållit af 1686 års förklaring öfver de
äldre tjenstehjonspåbuden, at nemi. jemte häradsrätter och magistrater,
som 1664 års tjenstehjonsstadga ensam nämner, böra Eder Kongl. Maij:ts
befallningshafvande vara med om lönernas reglerande för hvarje landsände.
En utväg, som R. o. A. äfven i underdånighet tilstyrckt, uti den i fråga
upkomne nya och derhos olika ömsningztid emellan pigor och drängar,
emot hvad förut var.ligit varit.
Angående oinskränckt tid at få städja tienstefolck, när man vill, har R. o.
532
A. stride fölgt, hvad högstsahl. Hans Maij:t Konung Gustaf den riste
tillgjordt, som i den delen ingenting föreskref, och således på ny räkning
ådagalägger denne dråpelige Konungens diupa eftertancka i hvart enda
steg.
För det at de nyare tjenstehjonsordningarne varit annorlunda och föreskrifvit
limitterad tid, har händt, at städja många gånger och af flere händer
på et år tagits i smyg, alt som större löner, flere friheter och förmåner på
auctionsmaner kunde utprässas.
Ibland behöll tienstefolcket sådane för tidigt tagne städjor aldeles utan at
ändå komma i tjenst, ibland buro de dem tilbakars Larsmässodagen eller
kort förut, då man trodde sig om folck vara som säkrast.
Oordningen var odrägelig, städias gifvande var blott et lyckospel, om det
båtade eller var onyttigt, ingen menniskia hade minsta säkerhet om folck,
innan Larsmässan var passerad, om än aldrig så många voro stadde och
aldrig så ofta.
På sådant sätt har R. o. A. sökt uppfylla Eder Kongl. Maij:ts befallning,
så godt som möjeligit varit i bistånd med de förklaringar, som i senare tider
tillkommit öfver de urgamla lagarne om fullsädesbönder.
Det betänckande, som inkommit ifrån R. o. Ars utskott till beredande af
en ny tjenstehjonsstadga med et dervid fogadt särskilt votum, är i detta
ämne omständeligare.
Som Eder Kongl. Maijrt i denne delen ingenting befalt, inskräncker R. o.
A. sin åtgärd till det ena at sådant alltsammans allerunderdånigst hosfoga.
Eder Kongl. Maijrts vishet pröfvar sielf aldra bäst, om något i den delen
tillgiöras bör eller icke.
At R. o. A. ansett meningen med de bestådde nya torparefriheter vara
sådan, at jordegaren af gift folck skulle hafva hielp til sin jords skötande,
visar också det underdånigst härhos fogade projectet, hvilcket R. o. A. ökt
med par förändrade articlar, emot hvad som stått i de förra tjenstehjonsordningarne,
nemi. belöningarnes inskränckande af Numerlotteriet til sådane
tjenstehjon, som i 4 år haft lagården om hand.
533
29 a.
Löfvenskjölds projekt till ny tjänstehjonsstadga.
(Allegater I.)'
Protokollet sid. 201.
Vi Gustaf etc. etc. etc. gore vitterligit: At sorn Vi icke utan misshag
förnimma stor oreda på landet och i städerna dageligen dags mer och mer
sig inrita bland tjenste- och legohjon, dels med städjas flere gångers tagande
och återbärande, dels på annat vis, til och med at om Vår förordning
rörande p[ennin]g[a]rs hädanefter beräknande i riksdalertal icke til annat
värde, än hvartil myntet sig sielf hade satt och det allmänt ty förutan gälde,
har tjenstefolck i en del orter giort sig et oricktigt begrepp och i mån deraf
påstått löner, ty håfve Vi för nödigt acktat, at i likhet med hvad i detta
ämne från uråldriga tider varit stadgat, låtit göra och författa en sådan
ordning, som följer.
l:o.
Til det första vele Vi, at inga landstrykare och lösdrifvare eller lättingar
skola i städerna eller, å landet lidas, utan at hvar ock en karl eller dreng
under 50 år samt frisk och färdig, som icke är sielfsuten borgare eller ock af
then förmögenhet, flit och förfarenhet i dess hantering, at han innan långt
drögzmål kan varda en dugelig borgare eller ock är i årstjenst hos andra,
som ock, ther han å landet vistas, häfdar heman eller och något dagsverkstorp
med så många dagsverckens utgörande til jordegaren, som mot jordens
godhet och utryme vid torpet svarar och i hvarje landsort vanligit är,
eller häfver sin vissa husbonde och lagstadde tjenst, skall vara skyldig utan
städja träda i tienst hos then, som en sådan angifver och sin angifvelse
bevisar, emot den lön, som enligt 7 § i denne förordning kan blifva utsatt
för sämsta drengen.
Sak samma med pigor under 50 år, friske och färdige, dock de undantagne
som hafva gamla och orkeslösa föräldrar at sköta.
2:o.
Efter nu alla the, som äro på landsbygden och icke mägta förestå
hemman eller dagzverckstorp, skola vara plicktige årstjenst antaga på sätt,
1 Med påteckning: Project til en ny tjenstehjonsstadga. Ingif. d. 5 Januarii 1779.
534
som sagt blifvit, så skall intet inhysesfolck der lidit vara, om icke sådane
omständigheter sig förete, som i nästföregående § äro nämde. I lika måtto
skola ock i städerne icke heller inhysesfolck tålas, utan the bevisa för
magistraten, som näst tilförene är stadgat, sig värde vara at vistas i staden
och vara utan tjenst.
Vanföre eller eländige fattige försörjas efter tiggareordningen.
3:o.
Legostemma skall ordenteligen efter thet bruk, som thet sig uti Vårt rike
satt häfver, eller enligt 7 § af denne förordning kan satt blifva, vara ifrån
then dag i ena året til samma dag i et annat. Siu dagar emellan stemmodagen
måge legohjon frie vara och ei längre. Sedan skola the i tjenst gånga
eller antastas och undergå det vilkor, som förr är berört; dock om legohjon
vid städjandet med nya husbonden kommer öfverens om denna ledighets
nyttiande på annan tid, sedan det i tjenst kommit, antingen på en gång eller
i flere terminer, så måste det dervid förblifva. Vill någon 2:ne legostemor
hafva i städerne och som enkannerligen i Stockholm brukeligit är, då
stånde det til tjenstehjons och husbondes goda förening och förlikning;
men the, som thessemellan under pretext, at deras tjenstetid är ute eller af
annat förevändande hålla sig utan tienst, om dem gälle, hvad i lista § är
nämt.
4:de §.
Försumar tjenstehjon at träda i tjenst, då sådant skie bör, håfve husbonde
makt och tilstånd at genom laga medel hämtan och tagan i den
tjenst, han eller hon sig fäst, om han honom eller henne hos sig vill behålla;
hvar och icke så bote legohionet så mycket, som husbonde kan sig et annat
tjenstehjon om året lega före, eller om han eller hon icke orkar botom,
gånge så länge til arbete, at han eller hon sig dermed löser.
Ingen må sig mer än en husbonde til tjenst städja; gör han eller hon thet
flere, straffes med en årslön eller arbete derföre och blifve hos then, som
han eller hon först fästepenning aftog.
Städja må tagas och gifvas alla tider på året, och då kome husbonde och
tjenstehjon öfverens, efter hvilcken dass i taxan, som 7 § beskrifver,
hjonet skall lönas.
Enär städja är emottagen, så förstås hjonet thermed stadt och kan icke
mer klandras; men then, som en annars hjon städer, vara skyldig sådant
dess husbonde kundgiöra innom 3:ne veckor derefter vid tre rd:r 16 skillingz
böter.
535
5.
Sedan lego- och tjenstehjon hafva sig stadt och äro trädde i tiensten,
skola de sig derutinnan jemte gudsfrucktan trogne och flitige förhålla, til
dess stemotiden är ute, drifvandes det arbete och the syslor görandes, som
husbonde eller matmoder, eller then i thess stelle satt är, them skäligen
befalla och föresätta och de veta deras plickt af dem äska och fordra.
Är någon theruti försumelig, rättas först med godo, förmanas thernäst
alfvarligen, och ther sådant intet vill hielpa, hålles thertil med en skälig och
tilbörlig aga, eller anklages hos vederbörande embetsmän, at then må en
sådan skaffa til behörig ort at straffas och hållas til något tienligit arbete.
Eij må någon utur tiensten gånga för laga stemodag; gör thet någon, gifve
åter fästep[ennin]g:r och så mycket thertil, som husbonde i lön honom
tilsagt häfver; men vill husbonden taga samma hjon igen, då är sådant
honom tillåtit, hvar han en sådan finnér, dock lagligen, och legohjon bote
eller tiene för brott thess, som förr är mält, och thet så at ock omkostnaden
til löpande hjons igenhämtande kortas i thess lön.
Lockar någor annars tjenstehjon at löpa ur tjensten för stemotid, bote 3
rd. 16 sk. och husbonde eller matmoder tage then saklöst igen genom laga
medel, eller bote hionet, som förr är sagt, om husbonde eller matmoder
honom eller henne icke åstundar i thess tjenst behålla.
Vräker och husbonde legohjon bort utan sak, och the biudas honom igen
med 2:ne någranna vitnen, och han vill them icke emottaga, så gifvas them
theras lön och afskiedspass, så framt the hafva väl tient, och the tiäne
sedan, hvar them bäst synes och behagar. Men icke skola de bekomma
rätta afskiedspass och bevitnas väl hafva tient, om the icke hafva sig rätt
och väl förhållit.
6:o.
Enär lego- och tjenstehjon ärligen och väl sitt år eller stemmotid ut tjent
hafva och villa icke längre blifva qvar i tjensten, då skola de 2 månader
förr, än the uttjänt hafva eller förr, gifva sådant husbonden tilbörligen
tilkänna och om et godt bevis eller afskied anhålla. Sammaledes och
husbonde legohjon, om han med deras tienst icke är tilfreds. Tiga de ock
innom bemelte tid tjensten icke upsäga, tå vare plicktigt at tjäna änn et år
eller en stemotid för så stor lön, som the året tilförene bekommit hafva.
Om husbönder och matmödrar vare lag samma.
Och som tjenstehjon icke måge sig utur tjensten olofligen begifva, så
skall icke heller husbonden hafva mackt them, som ärligen tient hafva och i
laga tid om ett gunstigt afskied anhålla, theras redelige förlof och tilsagde
536
förtiente lön vägra eller förhålla. Gör thet någon af upsåt at hindra sitt
tjenstefolcks välfärd och thet skada tilfoga, då betale detsama, förutan
sielfve utfäste lönen, än halfva delen så mycket; dock så at om en husbonde
eller matmoder på egen bekostnad häfver hållit någon til lära,
handvärck, bokhålleri eller annat slikt, då må en sådan icke afträda, förr än
husbonden är skäligen förnögder, utan hålles heller at tjena thensama än en
annan.
På lika grund böra kuskar och laqueijer, som få kläder, hvilka annars
skulle bli mindre nyttige, tjena i 2 år, om eij husbonden sielf samtycker, at
dessa förr gå ur tjensten.
Men thet tienstehion, som utur tjensten vräkt eller löst blifvit, skall icke
thess mindre straxt begifva sig i någon annan tienst eller sig anmäla uti
arbetshus, ther han eller hon kan för lön hafva sitt arbete, til dess han eller
hon kan sig laglig tienst ankaffa. Annars gånge som i 1 § är nämt.
7.
Lego- och tjänstehjons lön skall bestå i kläder eller p[ennin]g:r, begge
eller etdera, eller p[ennin]g:evärde. Men som landet är vidt och på åtskilige
orter åtskilige bruk dermed, så skall häradshöfding och nämd vid ting
samt magistrater i städerne göra så therpå som på städselens storlek et
stadgande, olika för bästa drengen, olika för 2:dra och 3:die och så för
pigor i proportion, sålunda at både husbonden må hafva skjäl för lönen och
legohion niuta rätt sine tjenst til godo, dock skall intet legohjon hafva makt
at fordra någon åker, äng eller svedieland, icke heller at hålla öl- ock
brennevinssälgning bredevid thess lön.
Blifver någon bonde thermed beslagen, at han sådant til sitt och andras
legohjon utlofvar, håfve förlorat 3 rd. 16 sk. och then, som vilkören antog,
miste årsväxten til Oss ock kronan, om jorden är krono och skatte; men är
jorden frälse, då faller den frällsemannen hem, hörer och jorden staden,
häradet eller socknen til, falle thå til then och gore vederbörande derföre
noga räkenskap.
Thetta häradsrätters och magistraters stadgande skickas sedan inn til
Vår öfverståthållare i Stockholm och landshöfdingar i andre orter, hvilcka,
sedan de deröfver hört vissa possessionati i orten af alla stånd, samma
stadgande efter pluralitetens tankar rätta eller stadfästa och derefter til Vår
nådiga pröfning insände. Imedlertid gäller hvad öfverståthållaren och
landshöfdingarne i den delen, på sätt som sagt blifvit, tilgöra, intil dess Vi
Oss derom utlåtit.
Then husbonde eller matmoder, som mer biuder eller gifver, eller thet
537
tjenstehjon, som mer begär eller tager, än desse stadgande i endera classorne
utstaka, de skola begge hafva förverkat hela lönens belopp hvardera
til socknens fattighus, dock en husbonde eller matmoder obetagit at särskilt
få med någon gofva ihogkoma den eller dem af sitt tjenstefolck, som
med utmärkt flit och trohet sina syslor förrätta eller länge i tjensten
förblifva, dock at tjenstefolk sig sådant vid städjandet icke få betinga och
förbehålla viderbot, som sagt är.
Hvad här är nämt om sättet til at få lönens storlek determinerad i
orterna, det skal til alla delar gälla och vidtagas, om ömsningztid med
tjenstefolk deruti någon ändring, emot hvad hittils vanligit varit, af somlige
orter åstundats, af somlige orter icke.
Hvarcken dreng eller piga må hafva sin kista annorstädes än hos sin
husbonde.
9.
Siuknar legohjon i husbondens tjenst, då äger husbonden det skiöta och
vårda låta, men ei må tienstehjon lön niuta för den tid, det siukt varit.
10.
Then, som uptager barn under 14 års ålder och gifver them nödig
upfostran, undervisning, kost och kläder, niute til vedergällning therföre af
them så lång tjenstetid öfver 14 år, som the varit yngre, när the blifvit
uptagne.
11.
Som boskapsskiötselen är så nära förenad med jordbruket, at dettas
bestånd och vidare förkofran är omöjelig utan den förra, så följer ock, at
det eller de tienstehjon, som få sin husbondes så nära förtroende, at
skötselen af denna angelägna del, dess boskap, blir dem o[m]betrodd,
förtienar mer heder än de andre arbetstjenstehionen i huset. Kongl. Maij:t
finner derföre skäligt at befalla, det icke allenast lagårdspigor och de i
södre orterne så kallade rycktare, som begge sköta boskapen, skola i huset
och andre samqväm hafva et slagz företräde för de andra arbetstjenstehjonen,
utan ock at häradsrätter, magistrater och Väre befallningzhafvande
skola vid regleringen af hvad 7 § föreskrifver, tillika vara omtänckte,
huru detta folck efter hvarje orts olika bruk måtte med någon fördel uti
klädedrägten bli hugnade, som de andre icke få bruka, äfvensom Vi här
-
35-10-307
538
med i nåder vele hafva förordnadt, at Väre befallningzhafvande icke må
upföra på förslag til vinsters erhållande vid Numerlotteriet någre andre än
sådane hjon; dock ingen deribland ment, som icke i 4 år tjent vid dylik
sysla.
12.
Hvad eljest handvercksfolck och embetsman vidkommer, så måste de
rätta sig efter de ordningar, som för sådana för detta kunna vara stadgade
och auctoriserade eller härefter för them stadgas kunna.
13.
Thet som utom desse mål om tjenstehjon, såväl i Sveriges lag som ock i
ett eller annat stånds privilegier och friheter, kan vara ordnadt och befallt,
blifver vid thess gång och bör icke härmed förstås afskaffat eller förändrat.
Vi biude och befalle derföre alle them, som detta angår, at the rätta sig
härefter, äfvensom thenne förordning en gång om året skall å predikostolarne
upläsas. Til yttermera visso etc. etc. etc.
30.
Friherre Josias Carl Cederhielms projekt till underdånigt svar å propositionen
om vitén och böter.
(Konceptprotokollet.)
Prokollet sid. 216.
Stormägtigste, Allernådigste Konung.
Öfver Eder Kongl. Maij:ts nådiga proposition till Riksens Ständer, gifven
Stockholms Slott på Rikssalen d. 31 Octob:r 1778, angående böter och
vitén, som domare och executorer efter eget föreläggande och utslag
tillfalla, får R. o. A. härmed afgifva dess underdåniga utlåtande.
Lagar och författningar böra altid afpassas efter det gemensamma bestå
och således inrättas med en lika upmerksamhet på den menniskliga svaghet,
hvilken ifrån de lagskipningen ombetrodde embetsmännerna är oskiljagtig,
som på den slags svaghet hos menige folket, hvars rättelse författningen
påsyftar. Men i olika tider har en sådan grundregle varit olika i agt
tagen. Lagstiftningen har stundom af våda och oförstånd, stundom af
enskilta personers öfverlägsna styrka blifvit behäftad med omstendigheter,
539
som giort skada i stellet för bot och förtryck i stellet för uprettelse.
Sveriges öde har i den delen varit gemensamt med andra länders, och äro
flere vedermälen deraf igenom Eder Kongl. Maij:ts egen höga omtanka
ådagalagde.
Hvad X cap, 2 §, Utsökn:b. och XXXII cap., 1, 2 och 3 §§, Rätteg:b.
innehålla, är redan af Eder Maij:t utmärkt med den styrka, at R. o. A. för
sin del anser sig ingenting därtill lägga kunna. Och ehuru ägande innom sig
åtskillige ledamöter, som innehafva domare- och executorsembeten, kan
dock deras mistning genom den föreslagne lagens rättelse icke åstadkomma
en ögnablecks förgätenhet af skyldigheten mot Eder Maij:t och fäderneslandet.
Ty at härvid yrka någon saknad i lönimgsinkomsterna vore
otacksamt mot den mest välgiörande Konung och Herre, som nyligen
gifvit alla löntagare nådigt vedermäle af omvårdnad så i löneförbettringen
som beräkningssättet af sportlerne.
Det utmärkta anseende, hvarmed Eder Kongl. Maij:t behagat hedra R.
o. A., är dem en ständig påminnelse at skillde från alla egennyttige afsigter
vörda, hvad Eder Maij:t uti sin nådiga kundgiörelse af d. 24 Jan. 1778
behagat stella samtel. sine tienstemänn under ögonen, at nemi. lönerna äro
ett sammanskott af medborgare, så at det villiga betalningssätt af gamla
cronoräntorna efter cours, som svenska folket sig påtagit til löntagares
båtnad, förtiänar at bemötas med mera ärkensla än at man utaf statsverket
skulle fordra ärsettning för de omrörde vitén och böters saknad. Vare det
longt från Riddersmäns tankesätt at trackta efter folkets penningar på den
ena eller andra vägen, och vare äfven all anledning til misstankar i den
delen, så longt möijeligit är, skild från hvar redlig embetsman.
R. o. A., hvars arfskap efter sine förfäder består i oskrymtad tillgifvenhet
för thronen, låter icke sinn vid alla tillfällen osparda välfärd, sin
uprigtiga nit och sin tienstfärdighet minskas eller ökas i mån af mindre eller
större accidensier och öfvertygad om Eder Kongl. Maij:ts kloka val af
redelige männ till embetens bestridande anser hoppet om tiensternas försvarliga
förrättning säkrare kunna grundas på personernes moraliska egenskaper
än på de sielfgiorde inkomsterna, som det ock icke utan högsta
våda synes kunna medgifvas syslornas förrättare at sielfve verdera sin
möda och efter eget behag tillskapa sin belöning. Det blir äfven en fölgd af
Eder Maij:ts flere anstalter till sedernas förbettring, at ingen betydelig
inkomst af menighetens förbrytelser i framtiden venntas bör.
Icke desto mindre och på det nämdemännen uti häradsrätterne icke
måga sakna deras lilla andel i dessa böter och vitén, såsom ock i afsigt at
befremja de flere oeconomiske anstalter, hvartill häradets medel vanligen
540
användas, så anser R. o. A. nyttigt, at alla nu i fråga varande böter och
vitén på landet måtte få tillfalla det härad, hvarest förbrytaren sitt hemvist
häfver, för at efter Eder Kongl. Maijits nådigste välbehag användas först
till en viss löneförbettring åt nämdemännen och sedan till andre publique
behof i häradet.
Med all undersåtlig vördnad och tillgifvenhet framhärdar R. o. A. etc.
etc.
31.
Överste Carl Jakob von Quantens diktamen om tjänstehjonsstadgan.
(Konceptprotokollet.)
Protokollet sid. 238, 244.
Till protocollet.
Rörande en förbättrad tienstejonsstadga har Kongl. M. allernådigst infordrat
Riks. Ständers yttrande, icke på den grund at tienstefolket klagat
utan derföre, at tid efter annan och kanske lika som förledit år ifrån den
province, jag bebor, betydeliga klagomål, af Allmoge och ståndspersoner
underskrefne, inlupit öfver tienstefolckets sielfsvåld, hvilket så väsentligen
skadar hvar bofast man där i landet, at tiden lärer utvisa, om icke hielp
emellankommer, huru den ena efter den andra blir oförmögnare at hemman
rät skiöta och de numera drygare utskylder fullgöra.
Det vore kanske icke nyttigt at under namn af frihet uphäfva alla ordningslagar
uti detta som andre mål och at tillåta den om sitt eget väl mindre
förståndiga hopen vara sig sielfve och staten så onyttige, de kunna och
behaga, icke heller svar på tal at just då K. M. äskat R. o. A. yttrande,
huru klagomålen skola kunna afhielpas och sielfsvåldet hämmas, aflämna
et svar, som sådant icke innebär utan tvert om de öfverklagade puncterne
oafhulpne och sielfsvåldet et vidare utrymme lämnar.
Hvar en lärer inse begrepet af det, jag haft den äran anföra, således at
utskottets betänkande, som bygt på annan princip, icke aldeles lärer innehålla
det svar, vi böra aflämna, hvarföre och då vi främst böra tillse, huru
arbetsnummern i den ordning, som vederbör, kan bli nyttigast och at det är
kortare vidtaga och förbättra en redan brukad och granskad förordning än
at tillskapa och sämjas om en aldeles ny. Altså är min vördsamma hemstäl
-
541
lan, om Högt. R. o. A. behagade för sin tancka anse 1739 års tienstejonsstadga
med de ändringar, som utskottets betänkande eller vårt granskande
punctevis kan gifva anledning till. Jag har haft tillfälle läsa densamma, hon
är vist görd af kloka och omtänksamme. Vi må icke af kärlek till nyheter af
hastverk förderfva den princip af ordning, hon uti största vanvård dock
hittils kunnat bibehålla.
Men på det stadgan, hvad löners utstakande rörer, må bli desto fullkommeligare,
vore min tancka at underdånigst hos K. M. anhålla, det måtte
herrar landshöfdingar få till K. M. innom vis tid inkomma med utslaget af
de öfverläggningar, som i detta ämnet med et vist antal possessionater af
adel, presterskap och bönder så i skogs- som slätbygden samt borgerskapet
kunna företagas. Derigenom kan de säkra grunder vinnas, som gör
tienstejonsstadgan i anseende till stedsell, löner, sedvanor och flyttningstider
för hvarje ort nyttigast i anseende till deras läge och näringar, ty både
naturen och ärfarenheten utmärker, at icke Stockholm och Torneå, Karelen
och Skåne kan hafva lika förmon af en och samma författning.
Skulle Högh R. o. A. om detta i vänlighet behaga sig förena, torde vi
lättast komma till ändamålet. I annor händelse förklarar jag 1739 års
tienstejonsstadga vara närmast mina tancker i detta ämne, hvarföre jag
icke aflåter at des bibehållande yrka.
C. von Quanten.
32.
Besvärsutskottets memorial med projekt
till underdåniga skrivelser om storskifte
i Finland och om spannmålspriserna.
(Allegater I.)'
Protokollet sid. 266.
Hörsamste memorial!
Ibland de ärender, som till R. o. A:s förmon dess Allmänna Besvärsutskott
ansedt höra till sin befattning, har utskottet förekommit eij mindre
den författning, som angår storskiften i Storfurstendömet Finland, än
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 14 Januarii 1779.
542
någon lättare afsättning på spannemål för landtbrukare i riket. Utskottet
har fördenskull i begge desse ämnen stadgadt sine tankar, sådane som de
härhos uti project till underdånig skrifvelse till Hans Kongl. Maij:t bifogade
finnas, och hvilka således Höglofl. R. o. A:s närmare bepröfning
underkastas.
Stockholm den 18 December 1778.
På R. o. A:s Allmänna Besvärsutskottets vägnar:
F. A. U. Cronstedt. P. Arnell. J. H. Langenskiöld.
32 a.
Besvärsutskottets projekt till underdånig skrivelse om storshifte i Finland.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 266.
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Inför Eders Kongl. Maij:ts thron anhåller R. o. A. i djupaste underdånighet
at få vörda Eders Kongl. Maij:ts nåd och rättvisa samt at få betyga
deras underdånigste vördnad för Eders Kongl. Maij:ts allernådigste omvårdnad
för rikets välgång och för landthushållningens uphjelpande uti alla
dess landsorter. De kongl, förordningar och de författningar, som Eders
Kongl. Maij:t behagat vidtaga för landtbrukets befordran uti Finland,
erkänna Eders Kongl. Maij:ts undersåtare af Adelen derstädes med den i
deras hjeltan grundade vördsamma kärlek, tillgifvenhet och lydnad för en
nådig öfverhet.
Deras högsta åstundan skall altid vara at fullgjöra Eders Kongl. Maij:ts
befallningar och at söka bidraga till de ändamål, som Eders Kongl. Maij:ts
allernådigste författningar påsyfta. Den utmärkta nåd, som Eders Kongl.
Maij:t behagat visa sine undersåtare i dessa landsorter, vördas i djupaste
underdånighet af samtida och bevaras uti tacksamt minne hos efterkommande.
Då R. o. A. härvid, jemte de öfrige för riket nyttige författningar till
1 Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 14 Januarii 1779.
543
landthushållningens uphjelpande, får betyga deras underdånige vördnad
för de anstalter, som till befordran af storskiftesförrättningarne uti Finland
blifvit vidtagne, och för kongl, förordningen derom af den 27 Junii 1775,
förekommer i detta ämne, at vid de nyttigaste författningar kunna hos dem,
som skola befordra desamma till verkställighet, yppa sig olika begrep och
olika tillempning, hvilka kunna verka både på eganderätt och på landets
upodling, och derföre anhåller R. o. A. underdånigst at till Eders Kongl.
Maij:t få hemställa följande, som på det ömaste rörer deras säkerhet, som
på den orten äro ägare af säterier och frelsehemman.
Genom högstbemelte kongl, förordnings 5 § äro i 11 till och med 14
momenterne stadgat, huru med delningsgrunden vid storskifte skall förhållas,
för säterier efter de inägor, som de af ålder åtnjutit och deras andel i
proportion af den samfäldte skogens vidd uti utmarken, samt för frelsehemman
efter gamla skattören eller jordemarker eller efter den delningsgrund,
som å orten af ålder varit.
Af annan beskaffenhet äro de ställen uti Österbottn, som uti 26 momentet
af samma kongl, förordning omnämnes, hvarest ingen byasamfällighet
finnes utan hela eller halfva socknen gemensamt nyttjar all skog och mark,
och hvarest eij äro gamla hemman eller ständige skattören, hvarom uti
förestående monjenter stadgas. På dessa ställen är förordnadt, at 6 till
1 200:de tunland af åker, äng, betes- och skogsmark tillägges hemmanen,
och det öfrige uplåtes till krononybyggen. För Savolax och Carelen har
Eders Kongl. Maij:t låtit utfärda om sättet till skattläggningarnes förrättande
Dess nådiga förordning af d. 28 Junii 1775. Uti dessa landsorter lära
ännu vara sådane tracter, hvarest krono- och skattehemman eij ännu blifvit
skattlagde, utan årl. skattläggningar äro brukelige, och der har blifvit
förordnadt, at marken efter dess vidd och godhet skulle taxeras och at
hemmansägarne skulle stå fritt att mot räntas erläggande behålla all den
mark, som till hemmanet nyttjas, men det öfrige till krononybyggen indelas.
Uti denna kongl, förordning är eij något visst tunlandtal på hvaije
hemman prasscriberadt, och då hemmanen blifva enl. samma kongl, förordning
bibehållne vid deras ägande jord emot räntas erläggande, der den
eij förut varit faststäld, lärer samma kongl, förordning eij annorlunda
kunna förstås, äri att hemmanen bibehålla sin natur, ehuru frelsehemman
der eij särskildt äro nämnde, och at säterier och säterierusthåll, hvilka enl.
förre kongl, stadgar äga utom rustningen lika rättigheter med de förra,
undfå vid storskiftet efter deras af ålder tillhörande ägor. Sedermera har
genom kongl, förklaringen af den 25 April 1777 öfver högstbemelte 1775
års kongl, storskiftesordning blifvit tillagt vid ofvannemnde delnings
-
544
grunder för frelsejord, at om den öfverstiger 6 å 1 200 tunland på hvarje helt
hemman af in- och utägor sammanräknade, så skulle dermed förhållas efter
ofvannämnde moment om vissa tracter i Österbottn och efter skattläggningsmethode
för Savolax och Carelen.
Denne sidstnämnde Eders Kongl. Maijrts nådiga författning föreställer
sig R. o. A. har blifvit tagen uti ett annat och vidsträcktare begrep, än
Eders Kongl. Maij:ts nådiga villja och förordningar innehålla. Därigenom
at hvad som är förordnadt om storskifte och om skattläggning, och att
serskildte districters olika förhållande uti Finland, då en del hafva gamla
skattläggningar, hemmantal och ägande jord men andre tracter icke ännu
blifvit skattlagde och at en del socknar hafva vidlyftig skogsmark, som eij
till hemmanen blifvit nyttjad och uptagen; derigenom at dessa olika förhållanden
eij synas vara tilräckeligen åtskilde uti Kongl. Cammarcollegii bref
af d. 10 Aug. innevarande år till Eders Kongl. Maij:ts Befallningshafvande
i Nylands och Tavastehus län, har vid början af dess verkställande en
sådan tillempning af detta bref blifvit gjord, at hemmansägarne vid dess
fortgång hafva fruktan at förlora en del af deras lagligen förvärfvade
egendom och at nödsakas från en aflägsen landsort i hvarje serskildte mål
besvära Eders Kongl. Maij:t med underdånig ansökning om nådrättvis
rättelse.
Det begrep, som en del fattat om meningen af ofvannämnde Kongl.
Kammarcollegii bref, ehuru det skulle synas hafva till ändamål kronans
förmån och landthushållningens uphjelpande, är det, at äfven i de landsorter
af Finland, der gamla skattläggningar varit och vissa hemmantal och
räntor äro utsatte, men hvarest de nya storskiften eij ännu med dom blifvit
faststäldte, där, om till hvarje hemmanstal säterij eller frälsehemman vore
större ägor än 6 till I 200 tunland, all jord sammanreknad, så skulle de
öfrige ägor förklaras för krono och mot ny ränta till ägarna eller andre
uplåtas, änskönt innehafvarena genom arf eller köp af ålder äro på god tro
deraf ägare, och oaktadt för åtskillige hemman laga kraftvunne domar
fastställa råmärken och tilhörande jord, dels af vanlige domstolar i orten,
dels af de förordnade compromissrätter, dels äfven faststälte af Högsta
magten.
Uti Nyland och en stor del af de öfrige finske provincer hafva hemmanen
i 15:de, 16:de och innevarande seculo blifvit skattlagde på samma sätt som
uti åtskillige andre rikets provincer, och ehuru på ömse ställen eij öfver
hvarje hemman geometrisk charta varit författad, så hafva sådane skattläggningar
varit stadfästade till grund vid delningars förrättande emellen
grannar och byalag. Uti desse delar af Finland är eij någon åker och äng,
545
som icke har sin ägare eller tillhör visst hemman, äfvensom skogen enskildt
eller samfält med flere, då kronoallmänningar, på sätt som högstbemelte
1775 års kongl, förordning innehåller, förut undantagas. At nu på
sådane ställen sätta hvarje helt hemman eller i proportion deraf de mindre
hemman till et visst och för alla lika tunlandtal, kan eij annat än rubba
laglige besittningar, hvilka dels genom allmänna förordningar, dels genom
serskildte resolutioner och skatteköp blifvit faststälte. Det är väl en olägenhet,
at hemman kunna hafva olika ränta och olika ägor; men detta, som
äfven finnes i rikets öfrige delar, synes både för kronan och undersåtarena
medföra mindre svårighet än den at afskilja från et hemman dess af ålder
innehafvande ägor, änskönt det skulle få mindre ränta. Denna olikhet
blefve ändock mera synbar uti Finland, då enligit högstbemelte kongl,
förordning de hemman, hvilke redan i desse åren erhållit storskifte, som
med dom blifvit faststält efter deras räntor, hemmantal och innehafvande
jord, skulle få dem behålla. Men de hemmansägare, till hvilka storskifte eij
ännu hunnit, eller som eij varit nog lyckelige at ännu få det vid domstolen
faststäldt, skulle, oagtat större ägor tillhöra hemmanen, inskränkas innom
ofvannämnde tunlandtal. Ehuru ordenteligt det vid första påseendet synes,
at alla hemman ägde lika jord och lika ränta, lärer det vara äfven så många
svårigheter underkastadt som at bringa alla saker till sin naturligaste simplicitet.
Uti högstbemelte kongl, förordning 1775, såväl som i flere kongl, författningar
d. 5 October 1741 och den 18 Februarii 1757 med flere, har Eders
Kongl. Maij:t gifvit Dess trogne undersåtare den nådiga försäkran at bibehållas
vid gjorde upodlingar. Men om et lika tunlandtal för hvarje hemman
skulle äga rum, så kunde deraf hända, at de, som gjort de största upodlingar,
blefvo derigenom mäst lidande. Om et helt hemman eij skulle erhålla
mera än 600 tunneland inägor och skog sammanräknade, oaktadt större
ägor dertill hörde, så kunde det hända, at ett sådant hemman, hvarest
ansenlig åker och äng vore upodlat, antingen deraf komme i mistning eller
blefve aldeles utan skog och utmark. Detta är ännu mera känbart för de
hemman, som allenast blifvit satte till et mindre hemmantal, såsom 1/8
eller 1/4 uti en landsort, där i inre delar af landet jorden ännu är mindre
värd i anseende till afsättning och flere omständigheter. At på ofvannämde
sätt minska de ägor, som nu tilhöra hemmanen, synes äfven kunna leda till
osäkerhet både för rotering och rustning af frelsehemman och säterirusthåll,
hvilka till krigsmagtens underhållande äro indelte, samt till förlust vid
de af Banquen på desse säterier och hemman gjorde lån. Det synes äfven
kunna gifva anledning till vidlyftige rättegångar emellan säljare och köpare
546
af ägendomar. Och R. o. A. förtröstar med djupaste underdånighet på
Eders Kongl. Maij:ts nåd, at frelsejorden i riket eij blifver förminskad. Det
skall och vara R. o. A:s högsta ombeflitande at af all håg och efter yttersta
förmåga söka befordra landets upodling, som är Eders Kongl. Maij:ts
allernådigste ändamål med storskiftesförfattningarne, och i allmänhet lärer
det befinnas, at frälsejorden är bättre upodlad än den öfrige, och at Allmogen
genom eftersyn deraf uti de mindre odlade landsorter mera än af
underrättelser och föreställningar verkställa det, som länder både till deras
och det allmännas förmon.
I grund häraf anhåller R. o. A. i djupaste underdånighet hos Eders
Kongl. Maij:t om nådigt förordnande till vederbörande embetsman, at vid
storskiftes förrättande för frelsehemman, säterier och säterirusthåll bör
förhållas, såsom Eders Kongl. Maij:ts nådiga förordning af d. 27 Junii 1775
uti 5 §, 11 till och med 14 momentet stadgar, och at, sedan kronoallmänningar
på det sätt blifvit utbrutne, som samma kongl, förordnings 5 §
utstakar uti 17 momentet, den öfrige delen bör emellan hemmanen ordenteligen
skiftas efter de i samma kongl, förordning utsatte grunder, utan
afseende på ett något större eller mindre tunnelandtal.
32 b.
Besvärsutskottets projekt till underdånig
skrivelse om spannmålspriserna.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 266, 366.
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Bland de medel, som besynnerligen lända till åkerbrukets upmuntran
och förkofring, är en säker spannemålsafsättning till ett någorlunda jämt
och stadgadt pris, och som åkerbrukets utvidgande är ett af de angelägnaste
ämnen uti allmänna hushållningen, så har ock Eders Kongl. Maij:t
genom flere Dess nådige författningar sträckt sin omsorg till åkerbrukares
upmuntran. Ibland de inrättningar, som i synnrhet bidraga till vidsträck
1
Med påteckning: Upläst hos Ridderskapet och Adelen den 21 Januarii 1779. D:o
lagdt ad acta. Testor C. v. Schönfeldt.
547
tare spannemålsafsättning, äro de uti hvarje län inrättade kronobrännerier,
hvarest länets innevånare kunna hafva tillfälle at få afyttra deras spannemålsförråder.
Nu på det R. o. A., som ifrån deras gods och säterier kunna
hafva spannemål till afsalu, måge hafva en viss och säker afsättning till et
efter hvarje orts beskaffenhet stadgadt pris utan at behöfva frukta genom
bristande afsättning med sin vara råka i förlägenhet, och Kongl. Maij:ts
embetsmän likafullt tidigt må veta, hvad tillgång till brännerierne i orten
finnas kan, på det anstalt till spannemåls anskaffande från annor ort, i fall
så behöfves, må kunna gjöras; så fördristar hos Eders Kongl. Maij:t R. o.
A. underdånigst anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maij:t i nåder förordna,
det må hvarje läns invånare, som hafva någon å deras egendomar fallen säd
at föryttra, hafva tillstånd at innom någon viss utsatt tid hos Eders Kongl.
Maij:ts befallningshafvande i orten upgifva det quantum af god och försvarlig
spannemål, som de å nästa vinterföre emot åtnjutande af det för
samma år vid Thomasmässan faststälte markegångspris vilja lefverera,
samt at icke någon utrikes spannemål från annor ort till kronobrännerierne
må införskrifvas, förrän genom Kongl. Maij:ts befallningshafvandes berättelse
utrönas kan, huruvida tilräckelig tillgång till bränneriernes drift genom
den spannemål, som innom länet till det således projecterade pris till
salu aflåtes, vinnas kan. dock at det må vara jordägare obetagit, derest de
sådant heldre åstunda, at å annor ort, än derest de hafva sin egendom,
gjöra sine anbud, såvida de åtnöjas med det länets markegångspris, hvarest
anbudet skjer, och lefverantsen till föresatt tid å den orten fullgjöra.
33.
Överste Hans Ramels memorial om religionsfrihet.1
(Allegater I.)
Protokollet sid. 289.
Ödmjukt memorial.
Det är en lycka at vara svänsk medborgare. Landets naturliga rikedomar,
regeringssättets visa inrättning och Regentens höga egenskaper gifva
oss derom den gladaste öfvertygelse.
1 Påteckningarna från riksdagsbehandlingen uteslutna.
548
Folkbristen vore förmodeligen snart afhulpen, deräst utlänningen hos
oss funne samma frihet och säkerhet, som vi sjelfva åtnjute. Men han
saknar här friheten at utöfva sin religion och säkerheten för alt samvetstvång.
Och det måste nödvändigt afskräcka honom at hos oss fästa sina
bopålar.
Blefve detta hindret undanrögdt, kunde man vänta starka inflyttningar,
hälst nu då en på många orter utbristande krigslåga hotar at gjöra en
myckenhet människor dels husville, dels näringslöse och om sin timmeliga
välfärd osäkre.
Det smärtar ännu patrioten, at färderneslandet icke drog någon fördel
hvarken af hugonotternes flyckt eller saltzburgiske emigrantionen. Och det
vore ömt, om de tilfällen, sig nu förete til den arbetande folkhopens
förökelse, skulle likaledes gå förlorade.
Til förekommande deraf önskade jag Riksens Höglotl. Ständer sig derom
kunde förena at hos Kogl. Maij:t i underdånighet anmäla nyttan och
billigheten af en fullkomlig religionsfrihet för inflyttande utlänningar samt
at detta vigtiga ärendets närmare reglerande til Kongl. Maij:ts hulda försorg
i underdånighet öfverlemna.
Anhåller ödmjukast, at Höglofl. R. o. A. täckes taga denne angelägenheten
i ett ömt öfvervägande och deijemte lemna mig frihet at med detta
memorial äfven vända mig til de öfrige respective stånden.
Hans Ramel.
Stockholm
den 14 Jan. 1779.
34.
Underdånig skrivelse om preskriptionstid i civila mål.
(Alle galer 1.)
Protokollet sid. 354, 368.
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Uti memorial til R. o. A. har Directeuren Emanuel af Geijerstam förestält
nödvändigheten deraf, at som en ägares rätt til en lagligen åtkommen
egendom ej borde efter flere mansåldrar sättas i fråga, men erfarenheten
likväl vittnade, at en sådan fråga ofta väckes, ej i annan afsikt än at påföra
549
en stilla och enfaldig ägare en långsam rättegång, hvarunder, då handlingarne
voro förskingrade, man kunde löpa fara at förlora den lagligaste
besittning; det måtte altså en viss tid stadgas, efter hvilken en domare ej
ägde at uptaga något slags klander emot den besittning, som en ägare
oqvait förvärfvat och nyttjat. Kongl. Maij:ts höga rätt at försuten tid
återgifva obetagen.
R. o. A. har för dess del funnit betänkeligit at i civile mål någon
preskriptionstid antaga, annorlunda än allmänna lagen föreskrifver, hvarest
allenast urminnes häfd uti jordatvister och 20 års tid til fordringars
åtalande stadgas, men hvad possessioner angår, har R. o. A. anset 1 cap:t,
1 §, J[orda]b[alken] böra oförändrad bibehållas med dess deruti stadgade
principe: Lagligit stånde och olagligit återgånge. En principe, så värdig
Eder Kongl. Maij:ts regering och det svänska folket, som under stora
konungar altid varit trygge, at olaglige possessioner af tiden ej kunde vinna
stadga.
Af et til Eder Kongl. Maij:t stält underdånigt bref ifrån Vällofl. Borgareståndet,
hvaraf R. o. A. fåt del, har R. o. A. inhämtat, at denne prescriptionstid
i civile mål blifvit nödig ansedd samt 50 års tid dertil i underdånighet
upgifven med den i R. o. A:s underdåniga tanka emot deras Privilegier
stridande tilläggning, som orden lyda; Hvarunder ej mindre alla i äldre
tider vundne jordafång än sednare och kommande tiders åtkomst af fast
egendom begripas kunde, efter hvilken tid blotta besittningen må trygga en
hvar ägare om gods sit.
Inför en nådig och uplyst Konung behöfva icke R. o. A. i underdånighet
dölja, huruledes i sednare tider både säterijes och frälseegendomar genom
förpantningar, hemliga salubref, försälgningar til skatte, besittningar på
längre och kortare tid med mera emot Privilegierne äro gångne ifrån R. o.
A. Skulle nu 50 åra besittning giöra sådane åtkomster laglige, befara R. o.
A. icke utan mycken anledning, at deras Privilegier til sin kraft och verkan
mer och mer försvinna och at säteries och frälseegendomar sluteligen
kunde stadna uti förmögnare ofrälsemäns händer.
R. o. A:s Privilegier äga sin säkraste vård uti Eder Kongl. Maij:ts höga
hand. De skulle i denne delen alsintet frukta, derest icke frågan om prescriptionstiden
nu under Riksens Ständers sammanvaro blifvit väckt. Om
de trenne öfrige riksstånden uti lika tanka med Borgareståndet ingå och
sådant i underdånighet skulle läggas inför Eder Kongke Maijits ögon utan
reservation eller förbehåll af R. o. A., skulle ock deraf efter R. o. A:s
underdåniga tanka följa, at R. o. A:s stillatigande såsom et bifal och
samtycke voro at anse, och det är på en sådan grund, som R. o. A. våga
550
med den fullkomligaste tilförsikt til Eder Kongl. Maij:ts nåd frambära
deras tanka i detta dem så nära rörande ämne.
Härvid få R. o. A. äfven i underdånighet anmäla, at R. o. A. för sin del
icke kunnat samtycka til någon viss praescriptionstid, inom hvilken kronans
fordringar hos undersåtarne och deras hos kronan borde anmälas och
utsökas, i underdånighet derom förvissade, at under Eder Kongl. Maij:ts
rättvisa styrelse och vördade regering hvarken kronan uti sin tilständiga
rätt eller undersåtare uti deras hafva något det minsta at befara.
Ridderskapet och Adeln framhärda med djupaste undersåtelig vördnad
Stormäktige Allernådigste Konung
Eder Kongl. Maij:ts
allerunderdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtare
På samtelige Ridderskapets och Adelns vägnar
H. H. von Saltza.
Landtmarskalk.
Då inför Eders Kongl. Maij:t R. o. A. nu får den nåden meddela sine
underdånige tankar om en för i synnerhet alle jordbrukare nödig förnyad
tjenstehjonsstadga, har R. o. A. et fägnesamt tillfälle at med underdånigste
Stockholm d. 21 :a
Januarii 1779.
Joh. Gust. Psilanderhielm.
35.
Underdånig skrivelse om tjänstehjonsstadgan.
(Allegater 1.)'
Protokollet sid. 366.
Stormäktigste Allernådigste Konung!
' Med påteckning: Upläst hos Ridd. och Ad. den 21 Januarii 1779. D:o gilladt.
Testor C. v. Schönfeldt.
551
vördnad erkänna Eders Kongl. Maij:ts prisvärda nåd och omsorg, som
äfven sträckt sig till mera skick och ordning undersåtare emellan uti denne
hushållningsgren. R. o. A. skulle altför mycket fela, om icke de med Eders
Kongl. Maij:t däruti aldeles instämde, at de, som i tjenstehjonsvägen låta
sig bruka, icke böra vara i mistning af en ordentelig frihet at om sig och
sine gärningar lagligen råda och styra, men därmed anser R. o. A. förenas
kunna, det tjenstehjonen icke måge ega en oinskränkt frihet till löners
betingande. Den allmänna klagan, som år från år tilltagit och i en märkelig
del tryckt landtbruket, har egenteligen varit en tjenstefolkets obilliga stegring
af löner, sedan de förre utfärdade taxor genom myntets försvagande
och varuprisens stegring blifvit utan verkan. Enär friheten för hvar man at
föda och nära sig. bäst med hans lynne kan öfverensstämma, genom denne
nya tjenstehjonsstadga i en märkelig mån är utvidgad, kan den af Eders
Maij:ts undersåtare, som vill låta i tjenstehjonsvägen sig bruka, icke få
orsak klaga, då han efter billig taxa får lön; sådane taxor äro ock vid
bergsrörelsen samt flere för riket nyttige handteringar oumgängelige
fundne.
Något vist stadgande om städsel och lön hindrar icke allenast en skadlig
sammansättning af tjenstefolk utan förekommer ock, det slösaktige hushållare
icke med sin frikostighet kunna i obillig lönstegring skada andra och
belasta jordbrukaren öfver förmågan. Flere soknar finnas äfven, som äro
vidsträckte, hvarest få personer kunna skrifva och ojäfaktige vittnen så
snart, som erfordras vid beting om årstjenst, ej altid tillgängelige, i hvilket
afseende taxor äfven synas nödige till rättelse för domstolarne vid ej sällan
förefallande tvister om husbondens skyldighet och tjenstehjonets rättighet.
På thesse grunder vågar R. o. A. underdånigst tillstyrka, det E[ders]
Kfungliga] M[ajestet], sedan vederbörande landshöfdingar hörde blifvit, i
nåder täcktes till rättelse om städsel och lön husbönder och tjenare emellan
utfärda taxor.
Legostämmotiden kunde väl för en del landsorter vara tjenlig uti Junii
månad, men utom det at med en billig frihet för den tjenande delen af
E[ders] Kfungliga] Mfajestetjs undersåtare synes stå tillsamman, då en och
samma legostämmotid blifver öfver hela riket så i städerne som på landet,
har ock R. o. A. förekommit, at flyttningstiden om sommaren torde, om
icke befordra, åtminstone mycket lätta folkutflyttningen; hvartill äfven
kommer, at uti Junii månad merendels förefaller compagnie- och regementsmöten
samt uti en eller annan landsort flyttning för officerarne
infaller. Det är af sådane anledningar R. o. A. ansedt legostämmotiden
vara för riket och samtelige E[der] Kfungliga] Mfajestetjs undersåtare
552
lämpelig och tjenlig den 15 October, hvarföre ock E[der] Kfungliga] M[ajestet]
lärer med R. o. A. inse nödvändigheten däraf, at flyttning sker af
upsägningsdagarne, hvilka ock fordra inskränkning, såvida en beklagelig
erfarenhet vittna, at flere upsägningsdagar och flere dagars rådrum emellan
upsägnings- och städslotiden har märkeligen understödt det tilltagande
missbruk och sjelfsvåld.
R. o. A., förde af ofvannämnde grunder och understödde af långlig
erfarenhet, hafva igenomgådt den af E[der] Kfunglig] MfajestetJ dem meddelte
tjenstehjonsstadga och får nu till E. K. M. i underdånighet öfverlämna
hosföljande project, som i flere mindre delar, tjenande till ordning
och tydelighet, innefattar R. o. A:s underdåniga yttrande.
Uti E[der] Kfungliga] M[ajeste]ts nåd innesluter sig R. o. A. och med
djupaste undergifvenhet framhärdar
St[ormäktige] A[llerådigste] Kfonung]
E[der] Kfungliga] M[ajestet]s
Vij Gustaf m. m.
Sedan Riksens Ständer vid flere riksdagar varit omtänkte, huru och på
hvad sätt den år 1739 utfärdade legohjonsstadga måtte kunna förbättras
samt tillika någon beqvämligare flyttning- och legostämmetid föreskrifvas,
jämte hvad i öfrigt, till förekommande af oredor vid upsägning och städsel,
med mera lända kunde; så hafva Vi i nåder velat bemälte år 1739 utgångne
legohjonsstadga uphäfva och en ny förbättrad utfärda, på sätt som följer.
§ 1.
Hvar och en må antaga och hålla så många tjenstehjon, som han tarfvar,
på landet och i staden.
§ 2.
Vill man legohjon städsla, tage thess förra husbondes bevis, huru det
tjent, om det upsagt[s] och när thess tjenstetid är ute; och må sedan
husbonden tjenstehonet städja samt bägge så därvid som om årslönen rätta
sig efter de utsatte taxor.
Dristar sig husbonde mera i städsel och lön at låfva och gifva eller
legohjon at fordra och taga, bote 3 r[iksd.] 16 sk.
553
§ 3.
Rätter legostämma, så å landet som i städerne, blifver hädanefter ifrån
den 15 October till samma tid året därefter; dock må tvänne legostämmor i
Stockholms stad bibehållas, näml. d. 15 April och d. 15 October.
§ 4.
Vill husbonde upsäga sitt tjenstehjon eller tjenstehjonet sin tjenst, bör
sådant ske ifrån och med den 1 September till och med den 3:dje i samma
månad samt om våhren uti Stockholms stad den 15 Februarii. Försummas
det, äge sedan ingen upsägning rum, utan tjenstehjonet förblifveri sin förra
husbondes tjenst. Är husbonde eller tjenstehjon upsägelsetiden borta, gälle
upsägning å ömse sidor, när den för det öfrige husfolket kundgöres.
Men den lagstadde dräng, som bär livrée, bör tjena 2:ne år för hvart
livrée och ej hafva frihet sig förr upsäga utan sin husbondes samtycke.
§ 5.
Nu häfver legohjon, sedan det sin förra tjenst upsagt eller husbondens
orlof fädt, tagit städja, äge det ej våld at den återbära utan bör sig i tjensten
inställa; sker det ej eller städjer han sig till annan, vare plikt tre rd:r sexton
sk. och hämtes af närmaste kronobetjent.
§ 6.
När upsägelsen skedt, vare husbonden skyldig at innom de uti 4 §
utsatte trenne dagar lämna tjenstehjon orlofsedel; denne vare sådan, som
tjenstehjon förtjent; nekas det förra, eller förer husbonde uti orlofssedel
sådant in, som med sanning icke öfverensstämmer, bote i bägge fall en rd:r
trettiotvå sk.
§ 7.
Städjer husbonde legohjon i sin tjenst eller med annans tjenstehjon söker
aftala om nästa års tjenst, innan upsägningsdagarne äro förbi och förra
husbondens orlofssedel eller annat bevis om laga upsägning är aflämnadt,
bote tre riksd:r sexton sk.; samma lag vare ock för tjenstehjon, som sig
häremot förbryter. Dock må hvar och en husbonde obetagit vara at förut
med egne tjenstehjon om nästa års tjenst öfverenskomma och städja gifva,
hvilken städja ej heller återbäras får.
§ 8.
Husbonde vare skyldig till antekning af kronans utskylder upgifva alle
dess tjenstehjon, vare ock kronan därföre ansvarig.
36-10-307
554
§ 9.
Ej må husbonde hos sig tekna låta andre tjenstehjon än de, som till
husbondens disk går eller stat njuter. Hvarföre ock förbudit är at blott till
försvar hos sig antekna låta ogift man eller qvinna, utan vare thesse
skyldige sig årstjenst förskaffa.
§ 10.
Vräker husbonde tjenstehjon, vise därtill laga skäl; brister han däruti,
gälde skadan och gifve ut lönen till nästa stämmodag.
§ 11.
Å stämmodag inställe sig tjenstehjonet, då må ej husbonde vägra tjenstehjonet
trenne dygn till sine behof vid flyttningen; dröjer tjenstehjon
längre, ersätte husbondens saknad för hvarje dag, efter thy markegångstaxan
et dagsverke för samma år utsatt. Dröjer tjenstehjon öfver fjorton
dagar utan laga förfall och vill husbonde det ej behålla, återbäre städslen,
fylle allan skada och bote et halft års lön.
§ 12.
Tjenstehjonet tage med sig i tjensten sine saker och kistan och behålle
dem sedan uti husbondens hus. Sker annorlunda, plikte tjenstehjonet et
halft års lön och den, som sakerne hyser, tre rd:r sexton sk.
§ 13.
Rymmer tjenstehjon, håfve husbonden makt at det fasttaga och till sin
tjenst återhämta; tarfvas i desse fall kronobetjenings handräckning, varde
den genast meddeld, och tjenstehjon håfve förvärkat et halft års lön, svare
ock till all skada, kostnad och tidsspillan. Den et rymt tjenstehjon hyser,
bote en rd:r trettiotvå sk.
§ 14.
Tager tjenstehjon i fredstider värfningspenningar, tjene ej dess mindre
till nästa legostämma.
§ 15.
Nu är legostämma ute, gifve då husbonden innestående lönen ut; gitter
han det ej, njute tjenstehjonet hos närmaste kronobetjent genast handräckning
till utmätning af det, som husbonden medgifver å lönen kan
brista. Ej må husbonde vägra sitt förra tjenstehjon dess saker afhämta;
555
sker sådant utan laga skäl, bote husbonden tjenstehjonets halfva årslön
och svare till allan skada.
§ 16.
Jämte en sann gudsfruktan vare ock tjenstehjonet skyldigt at emot sin
husbonde visa trohet, flit och lydno, före ock en skicklig och nykter lefnad
samt vise emot den, husbonde i sitt ställe sätter, samma lydno som emot
husbonde sjelf; bryter tjenstehjon häremot, ege husbonde makt at nyttja
föreställning eller måttelig husaga; hjelper det ej, håfve husbonde rätt
vräka tjenstehjonet utur tjensten, bote dessutom tre riksd:r 16 sk. I desse
mål måge de öfrige tjenstehjon med husbonde vittne bära; klagar åter
tjenstehjon öfver obillig och hård medfart, söke domaren, som pröfva eger,
om tjenstehjon haft fulla skäl, och i thy tillägga honom full upprättelse.
§ 17.
Är tjenstehjon vårdslöst och försummeligt at förfärdiga sitt slögde, som
honom efter hvarje orts beskaffenhet åligger, köpe husbonden sådant
annostädes och korte det af legohjonets lön.
Sak samma vare, när tjenstehjon uti sin tjenst fördärfvar och vårdslöst
förfar något af det, som thet under händer häfver.
§ 18.
Ej må tjenstehjon rata husbondes kost el. på något sätt förklena husbondens
hushållning; gör det någor, bote 1 rd:r 32 sk.
§ 19.
Sjuknar legohjon i husbondens tjenst, då eger husbonde det vårda och
sköta låta, men ej må husbonde äska ersättning för dylik kostnad, utan
vare det en fölgd af hvarje husbondes öma sinnelag.
§ 20.
Then, som af fattigmans barn uptager någon under och med tolf år, eger
makt at hafva detsamma i sin tjenst, tills han fyllt aderton år, under hvilken
tid husbonden en sådan christligen bör handtera samt nödtorfteligen kläda
och föda. Samma rätt håfve ock föräldrar öfver sine barn.
§ 21.
Tjenstehjon, som varit stadige i sin tjenst men ej vid annalkande ålder
kunna af sin husbonde till dödedagar underhållas, vare berättigade at uti
soknens fattighus njuta sitt uppehälle.
556
§ 22.
Alle böter efter denne förordning tillfälle socknens fattigcassa.
§ 23.
Alle Kongl. Maij.ts embetsmän. sorn utmätningen i större el. mindre
mån är anförtrodd, anbefalles at vid alla tillfällen lämna skyndsam handräckning
och i öfrigt tillse, at denna stadga varder noga efterlefvad, äfvensom
den en gång om året i början af Aug. allmänneligen å predikstolarne
bör upläsas.
36.
Extraktprotokoll den 23 januari 1779 om religionsfriheten.
(Protokolled, fol. 569.)'
Protokollet sid. 378.
Utdrag af protocollet, hållit hos R. o. A. den 23
Januarii 1779.
S. d. Högvördige Prästeståndets genom utdrag af protocollet under d. 21
i denne månad giorde hemställan, om icke för anförde orsaker frågan
ang:de en fri religionsöfning tils vidare måtte upskiutas, uptager R. o. A.
som et sanskyldigt vedermäle, ej mindre af det Högv. Pr[äste]st:s förtroende
til R. o. A. än af den varsamhet i beslutet, hvarmed Högv. Pr[äste]st.
anser et så granlaga och vigtigt mål böra handteras.
De Prästerskapet i nåder förundte Privilegier innehålla tydeligen i den
åberopade 1 §, at den rätta och rena evangeliska religionen skal varda här i
riket vid makt hållen.
R. o. A., långt ifrån at anse frågan om en fri religionsöfning, då den
innom vissa gräntsor utstakas, kunna omkullkasta eller til intet giöra et så
stort och vigtigt privilegium, hvilcket hela riket sig tilägnar, hoppas igenom
den Högstas nåd, at icke ens friden innom Zions murar derigenom skal
kunna varda anfäcktad. Vår religions starka grundvalar, vår nådiga Konungs
vård öfver lagarne och lärarenas insigt och vaksamma nit äro derföre
den säkraste borgen. Det Högv. Prfäste]st:s uplyste pröfvande kan det
1 Med påteckning: Justerat d. 23 Jan. 1779 och gilladt. Testor C. v. Schönfeldt.
557
icke undfalla, at den åberopade §, tagen i dess bokstafveliga rätta bemerkelse,
så mycket mindre emot en inskränkt fri religionsöfning kan anses
stridande, som samma § innehåller, huru främmande och af annan religion
här i riket böra tålas, få sig här nedsättja och hafva sin skiäliga gudstjenst.
Annan mening tror R. o. A. icke heller kunna dragas af den i Regeringsformen
omnämde enighet i religionen, än at rikets undersåtare skola blifva
vid den tro, de bekänna. Lagen straffar de affällige och den citerade 1 §
Reg:formen häfver icke minskat de reformertas rätt at hafva å flere ställen i
riket sin offenteliga gudstjenst.
R. o. A. tror sig icke behöfva uprepa alla de skiähl, som liudt tala för
religions- och samvetsfriheten, förvissat derom, at dess nytta och nödvändighet
af et uplyst och för lärdom kändt prästerskap än närmare inses.
Riket häfver redan 2:ne gånger försummat de bästa tilfällen at med öpna
armar emottaga nyttige medborgare i staten.
R. o. A. tilförser sig derföre nu det Högvördiga Pr[äste]st:s lika nit för
rikets allmänna bästa at biträda en nyttig sak och väntar af deras beslut, at
de lycklige ändamål för staten måtte vinnas, som härmed endast påsyftas.
P[ramissis] p[raemittendis],
37.
Underdånig skrivelse om storskifte i Finland.
(Protokollet, fol. 571.)
Protokollet sid. 394.
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Dageliga vedermälen af den höga konungsliga nåd och rättvisa, hvarmed
Eders Kongl. May:t ömmar, vårdar och skyddar både allmänn och enskilt
säkerhet och förkofran, uppfylla Eders Kongl. May:ts trogne undersåtare
af R. o. A. med ei mindre glädjefull ärkänsla än underdånigste vyrdnad.
Öfvertygade därom, att sådant utgiör hufvudföremåhlet af alla Eders
Kongl. May:ts vise regementsförfattningar och att Eders Kongl. May:ts
med nådigste och högst upplyst sorgfällighet afböjer, rättar och undanrödier
alt, hvad som uti ringaste måtto skulle kunna ledas till vådelighet för
en laglig äganderätt eller kränkning af de privilegier, Eders Kongl. May:t
Dess trogne undersåtare i nåder förunnat, vågar R. o. A. med undersåtelig
558
vyrdnad och fullkomligaste tillförsigt i underdånighet för Eders Kongl.
May:ts thron nedlägga ett hos dem uppkommit nära rörande bekymmer
samt i lika måtto bönfalla, det Eders Kongl. May:t värdes detsamma med
vahnlig kongl, nåd behjerta och afhjelpa.
Till befrämjande af landets uppodling och landthushållningens förkofran,
som hufvudsakeligen beror uppå en utstakad äganderätts gränts, har
Eders Kongl. May:t under d. 27 Junii 1775 utfärdat Dess nådige förordning
ang:de storskiftsdehlningar uti Finland. Denne förordnings 5 § är författad
och tryckt uti 28 särskillte perioder eller så kallade momenter, hvilka dock
icke finnes med sine särskillte nummer distingverade.
Sedermera har Eders Kongl. May:t under d. 25 Apr. 1777 låtit utgå Dess
nådigste förklaring, som innebär tilläggningar uti d. 14:de och 27:de momenterne
uti högstberörde 1775 års förordnings 5 §.
Ehuruvähl sakens naturlige beskaffenhet, som ock det nådige yttrande
uti den underdånigst nyss omförmählte förklaringen, att nemligen det
27:de momentet nämnes för det sidsta, tydeligen visar, att någondera af de
28 perioder, som uti merber:de 5 § värkeligen finnas, bör collective med
någon föregående eller efterfölljande utgiöra ett moment, värdes Eders
Kongl. May:t allernådigst finna, det betydeligheten af all tvekan uti en lag
af så högvigtigt ämne måste för R. o. A. blifva så mycket mera ömmande,
då Kongl. Cammarcollegium igenom rescript till herrar landshöfdingar i
Finland under d. 10 Aug. nästledit år 1778 uttryckeligen förklarat, att vid
anställande storskiftsdehlning hvart helt mantahl allenast må tilläggas 6
högst 1200 tunnelands vidd, sielfva inägorne äfven inberäknade, och sådant
utan förmälan af någon skillnad uti hemmanens natur och beskaffenhet.
I föllje hvaraf och däräst den perioden, som uti 1775 års förordning
handlar om säteriers andehl i utmarck, skulle blifva räknad för den 14:de,
det för R. o. A. blefve högst tryckande att finna den tilläggning därvid
häftas, som 1777 års förklaring innehåller.
Bokstafvelige ordaförståndet af 1775 års storskiftsförordning synes vähl
fullkomligen trygga säterier och frelse för alt inbrott uti deras urgamle
äganderätter, som däraf skulle kunna ledas. R. o. A. förtröstar ock underdånigst
sådant vara vida skilldt ifrån Eders Kongl. May:ts höga rättvisa
och millda tänkesätt, på hvilket R. o. A. fast hällre grundar det osvikelige
hopp, att hvarken berustade säterier, ei eller de skattelägenheter, hvilkas
gräntsor igenom af urminne ärkände eller ock med i älldre eller senare tider
domfäste råmärken blifvit utstakade, kunna undergå en reduction, som
skulle försättia större dehlén af Eders Kongl. May:ts trogne undersåtare
uti osäkerhet om deras urålldrige rättigheter och lagligen förvärfvade egendomar.
559
Alla under Eders Kongl. May:ts glorvyrdigste företrädares prisvärde
regeringar utfärdade skattebref tillägna kiöparen eller skattemannen det
hemman, honom upplåtes, ei allenast med alla tillhörigheter i åker och eng
utan äfven i skog och marck, och det som ännu mera strider emot den nya
principe, ofvannämnde Kongl. Cammarcollegii rescript synes innebära,
intet undantagande af hvad därunder af ållder lydt och lagligen tillvinnas
kan.
Genom 1677 års placat emot skattskyldig jords förminskning hafva
ganska månge Eders Kongl. May:ts trogne undersåtare tid efter annan
blifvit förbundne att, oftast med drygaste kostnad, revindicera sådane
tillhörigheter, som uti älldre eller senare tider deras hemman tillfälligtvis
ifrångådt.
I förmågo af allmänna lagen är skatteman förbunden att med egen
kostnad välja sin egendoms gräntsor och tillhörigheter. Det har ock icke
blifvit försummat, och flere Eders Kongl. May:ts undersåtare, äfven af
Allmogen, hafva tymedelst varit nödsakade till de kännbare kostnader,
som härads-, lagmans- och riddaresyneförrättningar medföra.
Så billigt och högrättvist det ovedersägeligen är, att enligit Eders Kongl.
May:ts år 1775 utfärdade nådige förordning samt förklaringen af år 1777 uti
Österbottn och andre orter, hvaräst hemmanen och äganderätten med inge
ordentelige råmärken för detta blifvit befästade, någon vis principe måtte
fölljas, hvarigenom vid en så högst nödig förrättning lika medborgare,
bredevid hvarannan boende, måtte vederfaras en lika rätt; så äfventyrligit
samt ledande till allmän osäkerhet om äganderätt, jemte tusendetahls
hemulsrättegånger, värdes Eders Kongl. May:t allernådigst finna det skulle
blifva att utsträcka en dylik principe till de orter, där äganderätternes
vidd uti flere hundrade år genom dels alltid och allmännt ärkände, dels
domfäste råmärken redan vunnit laga kraft, samt i anseende till hvart och
etts särskillte läge, beskaffenhet och utrymme efter ett däremot lämpat
större eller mindre värde flere gånger gådt uti arf och kiöp med de förhögningar
däruti, som tidernas omskiften och den allmänne industriens förkofran
tillika med därå nedlagde förbättringsomkostnader kunnat åstadkomma.
Intet land i verlden gifves, hvaräst jordelägenheter icke äro af olika
utrymmen och villkor. Sielfva naturliga beskaffenheten af såvähl olika
jordmohner och tillfällen att giöra deras afkastning mer eller mindre förmohnlig,
såsom ock den hos alla folkslag oundvikeliga förändring och
olikhet af omtanka, kunnskap och förmögenhet medborgare imellan förorsakar
en total omöjelighet att giuta alt uti en jemnlik forme. De för allmänn
-
560
heten så nyttige bruksinrättningar här uti riket skulle ock alldrig kunnat
uppkomma, om ett så knapt utmåhl af mindre än l/4-dels mihl uti längd och
bredd, som Kongl. Cammarcollegium nu behagat fastställa, för hvarje
hemman till dess inägors och utmarkers största rymd, af ållder varit
utstakat.
Kongl. Cammarcollegii förordnande nämner vähl icke specifice säterie
och frelsehemman men undantager icke eller uttryckeligen ifrån den allmännt
påbudne inskränkningen någre andre hemmanslägenheter än de,
hvarå redan föregångne storskiften med lag och dom blifvit fastställde.
En betydelig dehl af R. o. A:s medlemmar äro redan igenom tidernas
omskiften uti den knappe belägenhet, att de anse för lycka till att på något
rusthåll eller skattelägenhet under en torftig utkomst kunna uppföda deras
ofta nog tahlrike afkomma till Eders Kongl. May:ts och rikets tiänst. Flere
behof, tillika med det tillfälle de kunnat hafva att förvärfva mera insigter,
än hos blotta landtbrukare i gemen finnas, har redan föranlåtit många att
förelysa den okunnogare allmänheten med gagnande exempel och nödsakat
dem att med möda och all den kostnad, de förmådt åstadkomma,
anlägga nybyggen och uppodlingar, hällst sedan Kongl. May:ts flere älldre
och senare nådige författningar till landsculturens förkofran samt i synnerhet
förordningen af d. 18 Febr. 1757 därtill gifvit så kraftig uppmuntran;
men ehuru samma esprit uti Eders Kongl. May:ts nådigste storskiftsförordnings
5 § jemvähl nådrättvisligen blifvit bibehållen, måste värkan däraf
icke allenast för framtiden blifva förqvafd, då utrymmet af hemmanslägenheterne
till så knapt skulle inskränkas uti ett land, som med så månge
besvärligheter är behäftat och hvaräst climatets stränghet fordrar ett så
ganska betydeligit skogens nyttiande men däremot förorsakar dess högst
långsamme återväxt, utan skulle äfven den olyckan mångom och i synnerhet
de idogaste uppodlare tima att antingen alldeles sakna detta siasta
oumgängelige behof af skog eller ock afstå deras anlagde uppodlingar, torp
och nybyggen, enär, utan annan åtskillnad än landtmätarens och ägodehlningsrättens
pröfning, icke mera än ifrån 6 till 1200 tunneland mark, den
må vara uppbrukad eller skogvuxen, ett helt mantahl får tilläggas.
Det är vähl sant, att förre innehafvaren förunnas den rättighet att emot
ny skatts åtagande framför någon annan bibehålla sig vid besittning och
nyttiandet af den jord, som ofvanbem:te embetsmän ifrån dess hemman
och ägo behagat pröfva böra afskilljas. Möjeligen torde utvägar här och
hvar både finnas och i nöden tillgripas att afböja kännbar stränghet uti en
sådan pröfning. Men Eders Kongl. May:t värdes allernådigst finna, att i
det senare fallet en olaglig börda Eders Kongl. May:ts undersåtare skulle
561
påkomma, och att uti alla fall de som mäst tryggat sig vid de allmänna
författningar, som ifrån urålldrige tider uti Svea Rike varit gällande; de
som med största zéle sökt uppfylla såvähl Eders Kongl. May:ts egen som
alla Dess framfarne glorvyrdigste företrädares betygade och högst bepriselige
önskan, att landets uppodling skulle befrämjas, och de som uti afseende
att till ett så prisvärdigt föremåhl bidraga genom dryga inkiöp,
nedlagt all deras förmögenhet uti hemmanslägenheter af större utrymmen,
än Kongl. Cammarcollegium genom denne nye antagne principe behagat
utstaka, blifva till deras vählfärd oärsättligt lidande, enär däremot andre,
som utan omtanka om icke alldeles försämrat, åtminstone utan förbättring
i långlige tider skafvat på mindre lägenheter, dem de utan märkelig kostnad
förvärfvat, afkomma utan annan känning än kanske den att vinna en
oförskylld tillökning.
Enär härtill kommer, att af ållder och äfven efter 1775 års storskiftsförordning
skatteören och jordemarker framför alt är den grund, hvarå delningar
i by böra fotas, samt att hemmantahlet sällan därefter finnes proportionerat,
men tvärtom tvenne lägenheter af lika hammantahl, ofta vida
skillde uti öretahlet, på hvilket sidsta likvähl jordeboksräntan är grundad,
så förekommer det R. o. A. alldeles obegripeligit, huru en sådan jemnlikhetsprincipe
uti andra fall skulle kunna finnas lämpelig, än då man på ett
tillförene alldeles orefvat ställe är mähtare att stadga ränta, öre- och
hemmantahl efter vählbehag samt befundne omständigheter och altsammans
uti tiänlig jemnförelse emot hvartannat.
R. o. A. förmoda altså uti diupaste underdånighet, att Eders Kongl.
May:t af vahnlig mildhet och rättvisa med allernådigst vählbehag upptager,
det R. o. A. nära ömmar den rubbning i allmänna säkerheten och jordäganderättigheten,
som meranämnde uti Kongl. Cammarcollegio vidtagne principe
synes medföra för samtelige rikets inbyggare, och anhålla underdånigst,
det Eders Kongl. May:t igenom en nådig förklaring uti detta ämne
värdes densamma allernådigst upphäfva och rätta likmätigt Eders Kongl.
May:ts egit höga och nådrättvisa tänkesätt, som uttryckeligen uti 18 perioden
af 1775 års storskiftsförordnings 5 § finnes förklarat, då Eders Kongl.
May:t högrättvisligen där täckts förordna: Finnes ei någon sådan cronoallmänning,
eller är den lagliga utbruten, så må den öfrige marken, n. b.
utan afseende å vidden, den samfällighet tilldehlas, som af ållder däraf
varit i besittning. I föllje hvaraf det synes alldeles contradictoirt att lämpa
innehållet af Eders Kongl. May:ts d. 25 Apr. 1777 i nåder utfärdade
förklaring till andre än pure cronolägenheter samt till Österbottn och de
flere landsorter, hvaräst hemmanens eller samfälligheternes utrymmen
562
med någre visse råmärken för detta icke blifvit fastställde. På det nu
Kongl. Cammarcollegii rescript under d. 10 Aug. 1778 igenom missförstånd
icke må hafva en besvärlig värkan för Finlands aflägsne provincers
inbyggare, anhålla R. o. A. uti underdånighet, det Eders Kongl. May:t
igenom en nådig kunngiörelse ang:de detta hela riket så nära rörande
ärende täcktes gifva samtelige Dess trogne undersåtare ett förnyat nådigt
vedermähle af den konungsliga huldhet och rättvisa, hvaraf de dageligen
glädias och af dem samt senaste efterkommande med underdånigste tillgifvenhet
skall blifva ärkänd och vyrdad.
Uti den underdånigste tillförsigt, att Eders Kongl. May:t med vahnlig
nåd täckes upptaga en undersåtelig nitisk vählmening att i möjeligaste
måtto befrämja Eders Kongl. May:ts alltid lysande mer än faderlige afsigt
och omsorg till Dess lands och undersåtares vählfärds förkofran, vågar R.
o. A. jemvähl nyttia detta tillfälle att i underdånighet anhålla om Eders
Kongl. May.ts högst upplyste och nådigste närmare öfverseende af merhögstber:de
1775 års storskiftsförordning, i synnerhet uti de omständigheter,
som röra de däruti förordnade ägodehlningsrätter. De orsaker, som
föranlåta denna R. o. A:s underdånigste anhållan, täcktes Eders Kongl.
May:t i nåder tillåta sig underdånigst föredragas.
l:o. Genom 8 § af 1777 års förordning har Eders Kongl. May:t af vahnlig
mildhet och nåd bekräftat den frihet, som socknarne i Finland tillförene
blifvit förunnad att sielfve få utvällja ledamöter till desse ägodehlningsrätter,
af hvilka den ordförande alltid borde vara en i domareembetet fulleligen
pröfvad och otilltahlt man. Då nu, utom de ordinarie domare och
embetsmän, hvilka ifrån deras vahnlige embetssysslor hvarken få eller
kunna på det sätt dragas till desse giöromåhl, att de därmed ständigt skulle
sysselsättias, allestädes icke finnes män af så bepröfvad ärfarenhet både
uti landthushållnings- och lagfrågor, som förekomma uti det högst vigtige
tillfället af ägodehlningar, kan en menighet ganska lätt råka uti ett olyckeligit
misstag vid sådane vahl, hvilket den synes altför drygt få umgälla, enär
förordningen stadgar, att desse ladamöter, sedan de vahlde blifvit, icke få
ombytas. Då jemvähl R. o. A. uti de fläste socknar af Finland hafva de
minsta antahl af röster, kunna de vid detta vahlesätt alldrig komma till
åtnjutande af den naturliga rättighet, som sielfvahlde domstohlar synes
böra åtfölja, att deras rätt och angelägenhet af deras vederlikar blifva
pröfvade.
Igenom desse likvähl extraordinarie domhafvandes perpetuerade och så
vida sträckte myndighet, att deras giöromåhl endast blifva Eders Kongl.
May:ts egen höga pröfning och rättelse underkastade, kan möjeligen hän
-
563
da, och torde äfven exempel gifvas, att sådane ordförande innom några få
år förvärfva en förmögenhet, som vida öfverstiger den förtiänst eller arfvodesbelopp,
som Eders Kongl. May:ts förordning dem tillagt, fastän man
ock såsom laglig ville beräkna den fördubbling därutinnan, som de af
ensidig tilltagsenhet sig tillägnat. Och änskiönt hvar man så mycket närmare
skulle känna de medel, hvarigenom en sådan förmögenhet kunnat till
väga bringas, som den alltid blifvit mäst lidande, som minst velat eller
förmådt därtill bidraga, så torde de[t] sällan på det sätt kunna ledas i bevis,
att den befundne missräkning uti en sådan persons vahl kan blifva håfven.
Till nådig hielp och rättelse uti dessa omständigheter underställer R. o.
A. underdånigst, huruvida Eders Kongl. May:t icke skulle i nåder finna för
godt att tillåta de samfälligheter, för hvilkas skiften och ägoskilinaders
skull en sådan domstohl behöfver utses, att utan förbindelse till annat
afseende än deras förtroende till kände personers frägd och insigt sielfve få
vällja de flere eller färre ledamöter, som en sådan ägoskillnadsrätt utgiöra
skohla, samt att denna domstohls myndighet upphörer, så snart det måhl,
hvarföre den vahld blifvit, hunnit afgiöras. Och som denna utväg tillika
betydeligen leder till den af Eders Kongl. May:t högstupplyst påsyftade
skyndesamhet af storskiftsvärkets fullbordan, anhåller R. o. A. underdånigst,
att deras vählmente uppgift däraf må komma under örn och nådig
pröfning.
2. Desse domstohlar är icke allenast uppdragit att döma öfver alla
ägodehlnigstvister utan ock öfver de råtvister, som af ägodehlningen härröra
eller därmed äga en oskiljaktig gemenskap. Däraf befaras med skähl
det möjelige missbruk, att då en vinningslysten samfällighet påsyftar att
utvidga sin gränts uppå nästliggande samfälligheters eller äfven enstaka
grannars bekostnad, tillställes ett storskifte, påfordras en ägodehlningsrätt,
och desse grannar, som i öfrigit med storskiftet intet hafva att beställa,
nödgas sakna de beneficiae juris, som uti allmänna lagen alla Eders
Kongl. May:ts undersåtare i gemen är tillärkänd att genom härads-, lagmans-
och riddaresyn, af tillförlåtelige och ärfarne domare, med in loco full
förvärfvad kännedom af måhlet, få de uppkomne ägo- och rågångstvister
noga granskade och afdömde. Det är vähl en lyckelig tillflygt för dem, som
uti slike tillfällen blifvit lidande, att få söka rättelse uti Eders Kongl.
May:ts höga revision; men då ordförande uti ägodehlningsrätterne ofta
hafva att syssla på vidt aflägsne orter, som icke kunna vara alla parter
bekante; då hvar och en icke alltid sielf äger nog skickelighet att skrifteligen
författa sin klagan och hielpreda därtill ofta långt bort ifrån måste
sökas, äfventyras icke sällan, att den uti 14 § utsatte korta fatalietid af en
564
månad till ända går. Men om man änteligen öfvervunnit alla dessa svårigheter,
finnes ingen viss tid ordföranden föreskrefven, innom hvilken honom
åligger acten till Eders Kongl. May:ts Revision insända, hvarmed han
altså efter egit behag kan förhala, och imedeltid går likvähl dess fällde dom
uti värkställighet. Enär ock änteligen acten till Eders Kongl. May:ts Revision
inkommit, blifver måhlet där i flere år oafgiordt, icke så allena genom
de ärenders myckenhet, hvilka där ifrån alla rikets landsändar sammanstöta,
som till äfventyrs fastmera af den prisvärde farhuga de upplyste
herrar och män, hvilka desse besvärsmåhl åligger utreda, innan de uti
underdånighet Eders Kongl. May:t föredragas, skähligen kunna hysa att
öfver sådane ärender, som fordra en locale besigtning, med fullt lius och
däruppå grundad rättvisa förmå aflemna deras betänkande, hällst de tillförene
allenast undergådt en enda persons granskning, hvars ärfarenhet och
insigt icke så fulleligen kan vara känd.
I anseende till desse förmodeligen högvigtige omständigheter fördristar
R. o. A. uti underdånighet föreslå, det Eders Kongl. May:t i nåder täcktes
förordna en intermediaire öfverdomstohl, till hvilken de, som finna sig
befogade att besvär anföra öfver ägodehlningsrätternes domar, må hafva
frihet att sig vända, samt hvilken må vara förplicktad att på stället, däräst
tvisten förefallit, besigtning anställa och dom fälla, på hvilken då vähl
genast måtte föllja värkställighet, men likafullt den, som vid denne domstohl
även tror sig vara för när skedt, såsom tillförene niuta öppen tillgång
att hos Eders Kongl. May:t i underdånighet söka nådig rättelse utan andre
bekostnader, än hittils åtfölgt besvär öfver ägodehlningsrätternes domar.
Eders Kongl. May:ts högst uplyste nådige bepröfning underställer R. o.
A., huruvida en eller flere sådane öfverdomstohlar uti Finland, i anseende
till landets vidd, kunde behöfvas, då vähl är att förmoda, det inrättningen
däraf torde värka den uppmärksamhet hos de till en skählig mindre myndighet
nedsatte underrätter, att deras domar ock mindre ofta blefvo
klander underkastade, i synnerhet då desse underdomare icke mera såsom
hittils blefvo perpetuelle.
Täcktes Eders Kongl. May:t i nåder tillåta parterne på lika sätt, som
ang:de ägodehlningsrätterne i underdånighet är föreslagit, sielfva utse ledamöter
till denna öfverrätt, torde det med invånarnes minsta kostnad
aflöpa. Men i den händelse att Eders Kongl. May:t i nåder skulle finna
någon betänkelighet därutinnan, hemställes uti underdånighet, om icke
herrar lagmännen, hvar uti sin domsaga, kunde uppdragas att uti desse
ärender såvähl lindra Eders Kongl. May:ts undersåtares besvär uti desse
ifrån thronen aflägsne orter, som och förminska myckenheten af de klago
-
565
mål, hvarmed Eders Kongl. Mayits höga Revision hittils blifvit öfverhopad.
3. Den frihet, ägodehlningsrätterne uti 1775 års förordning blifvit tillagd
att sielfve vällja och antaga sine secreterare, har å de fläste ställen på det
sätt blifvit nyttiad, att ordföranden, till dess arfvodes fördubbling, secreteraresysslan
sig sielf åtagit, och altså intet rum till controll gifves, då
öfrige ledamöter sällan förstå ett ord svenska, fast mindre kunna läsa en
enda skrefven bokstaf. Det är sant, att sådant händer äfven vid häradsrätterne
och torde jemvähl där ibland icke utan missbruk aflöpa; men förutan
det att ordinarie domhafvande efter Hofrätternes förslag af Eders Kongl.
May:t sielf i nåder utnämnas och aliså, såsom mera bepröfvade, jemvähl
såsom mera tillförlåtelige kunna acktas, så utöfvas de vahnlige tingsförrättningar
på allmänne ställen och vid öppne dörar, där flere ojäfaktige personers
vittnesbyrd i de fläste tillfällen kunna vara att tillgå, hvaremot ägodehlningsrätterne
hållas på afsides enskillte orter och blott i närvaro af
dem, som med deras giöromåhl hafva gemenskap, hvarföre till nödig
säkerhets vinnande, hällst för den enfalldigare allmänheten, uti underdånighet
hemställes, om icke Eders Kongl. May:t allernådigst skulle
täckas finna rättvist och nyttigt att i nåder förordna, det secreteraren
hädanefter på lika sätt som ägoskillnadsrättsledamöterne må utväljas.
4. Ytterst fördristar R. o. A. uti underdånighet föredraga ett ämne, som
enkannerligen rörer dem af Eders Kongl. May:ts trogne undersåtare, som i
Finland hafva egendom men för deras embetens eller andre omständigheters
skull nödgas hafva deras hemvist på svenska sidan.
Uti 2§ af 1775 års förordning stadgas, att när landtmätaren slutat sitt
arbete vid de tillförene började samfälligheter och i stället företager sig
något nytt, bör han 3 veckor förut detsamma å predikostohlen låta kunngiöra
och då tillsäga alla dem, som uti samfälligheten äga dehl, tillika med
dessas rågrannar, att sig därvid till den utsatte dagen infinna.
Likaledes uti 9 § åter, att ordföranden allenast 3 veckor förut pålyser
ägodehlningsrättens sammanträde, och att jordägarne sielfva, eller genom
fullmägtige, böra sig ovägerligen infinna. Uti begge fall förordnas, att ei
någon parts utevaro må hindra sakens fortgång.
Om desse så ganska korte terminer är det fast omöjeligit, att en å
svenska sidan vistande jordägare kan vinna nog tidig underrättelse, att det
blifver för honom möjeligit bevaka dess uti så betydelige tillfällen nära
rörande rätt, hällst oftast händer, att postgången imellan Sverige och
Finland af storm och motväder flere veckor uppehälles, hvaraf sedermera
blifver en oundvikelig följd, att Eders Kongl. May:t med underdånige
566
ansökningar om försuten tids återvinning oftast måste blifva besvärad,
hvilke å alla sidor förorsaka kännbare olägenheter, och att därföre har uti
allmänna lagen af urållder ett så tillräckeligit tidsutrymme för alle rättegångsärenders
lopp imellan Sverige och Finland blifvit utstakat.
R. o. A. anhålla i underdånighet på dessa grunder, att äfven i de omrörde
tillfällen, som, näst heder och lif, närmast röra den allmänna och enskillta
vählfärden, niuta till godo den möjelighet att bevaka sin egendom och
rättigheter, som allmänna lagen i alla öfrige och ofta mindre betydande fall
hvar undersåtare förvarat, att icke ohörd, fast mindre ovetande blifva
dömd.
Hufvudföremåhlet af Eders Kongl. May:ts nådigste förordning, som uti
alt visar sig vara att påskynda den högst vigtige storskiftsdehlningen, kan
icke med underdånigaste vyrdnad nog beprisas. Enär hvar inbyggare vinner
en samlad och vist determinerad äganderätt, grundlägges ei allenast
landtbrukets förkofran utan ock det så allmänne som enskillte ändamåhlet
af alla regeringar och samfund, som är fullkomlig trygghet om hvar medborgares
egendoms besittning. Men Eders Kongl. May:t värdes ock allernådigst
finna, att förmohnligheten icke fullkomligen kan vinnas uti ett så
vigtigt värf, hvars bestånd för flere secler påsyftas, däräst det icke under
ordenteligit lopp och ärfaren handläggning med nogaste granskning utföres.
Och altså hyser R. o. A. den underdånige förhoppning, det Eders
Kongl. May:t nådigst lärer täckas under Dess egit högst upplyste och om
Dess trogne undersåtares vähl alltid ömmande pröfning låta komma de
omständigheter, som R. o. A. uti undernådigste vählmening vågat föredraga.
38.
Adliga underskrifter vid 1779 års riksdagsbeslut.
Protokollet sid. 400.
A. J. v. Höpken.
Gustaf Ad. Hiärne.
E. v. Stockenström.
Ulr. Scheffer.
H. H. v. Liewen.
Fridrich Ribbing.
Nils Bielke.
M. v. Hermansson.
1 Uppgift om sigill, som finnes under nästan vaije namn, har här uteslutits.
Jochim Beckfries.
Chr. Falkengréen.
M. Falkenberg.
S. Bunge.
M. Posse.
A. R. Wrangel.
F. W. v. Hessenstein
Carl Sparre.
H. H. von Saltza.
Landtmarskalk.
[FÖRSTA CLASSEN:]1
[Grefwar:]1
1. M. F. Brahe.
2.
C. E. Lewenhaupt.
3. P. De la Gardie.
8.
J. G. Oxenstierna af
Korsholm.
12. A. N. Stenbock.
25.
Carl A. Wachtmeister.
29. Grefwe Bielke, fulm.
41.
N. Bonde.
Frih. Fr. Hamilton.
42. Jac. Joh. Gyllenborg.
46.
C. G. Piper.
49. D.H. Frölich.
50.
Grefve Stromberg, fullm.
Frih. Fredr. Sparre.
51. Fredric Arvidsson Posse.
54.
C. G. Spens.
57. Reenstierna, fullm.
59.
J. A. Meijerfeldt.
J. J. De Geer.
66. Gustaf Axelson Sparre.
67.
Grefve Liewen, fullm.
Frih. Evert Taube.
69. C. E. Cronhielm.
• 7t.
Clas Julius Ekeblad.
80. C.W. v. Duben.
81.
I Gref Barcks ställe
Carl August Ehrensvärd.
83. F. A. U. Cronstedt.
87.
C. G. Löwenhielm.
88. Axel von Seth.
89.
Grefve v. Höpken, fullm.
Nils Posse.
90. Carl Hermansson.
92.
Fredric Horn.
93. A. J. Wrangel.
94.
Axel Fersen
fullmägtig för Gref.
Schwerin.
97. Falckenberg af Bolby, fullmäktig
Carl Strömfelt.
1 Samtida tryck.
568
1. Carl Oxenstierna.
16. A. F. Kurck.
31. C. A. Wachtmeister.
41. Frih. Herman Wrangel,
fullmägtig
Grefve Arvid Eric Posse.
57. Gustaf Maur. Posse.
64. Joh. Died. Duvall.
76. Kruse af Verchow, f.
Gref. Clas Carlsson Sparre.
79. P. Siöblad.
97. E. G. Fa;gerschiöld.
118. P. Ad. Stromberg.
137. Bildstein, fulm.
Gr. Gust. Fr. Gyllenborg.
144. Pehr Scheffer.
189. A. Funck.
195. F. G. Gyllenkrok.
202. P. N. v. Gedda.
214. Carl Bunge.
220. Palmstierna, fulm.
Georg de Besche.
230. A. F. Barnekov.
237. C. Biörnberg.
241. Alb. v. Lantingshausen.
244. Carl Gripenstjerna.
247. J. M. Lilljesvärd.
249. Joh. Adelswärd.
254. Joh. Gust. Lagerbielke.
258. Conrad Chri. von Blixen.
261. Friedrich Preis.
263. Marcks von Wurtemberg.
266. Adle[r]marck. fulm.
I. L. Silfversparre.
272. S. G. Hermelin.
[Friherrar:]1
3.
17.
37.
A. E. Gyllenstierna.
J. C. Fleming.
Fredrich Ulfsparre.
44. Fab. Wrede.
59. H. G. Rålamb.
69. J. G. Uggla.
77. J. Ad. Rehbinder.
88. Gustaf Ad. Lovisin.
99. J. A. Hamilton.
136. Fredr. Cronstedt.
139. Henric Jacob von Duben.
168. Jean Otto Lillie.
192. W. R. Stackelberg.
200. A. L. Friesendorff.
210. E. Ph. G. Ehrencrona.
215. Liljecreutz, fullm.
Anders Cederström.
226. H. W. Gyllengranat.
236. Ad. Louis Stjerneld.
240. B.J.Hastfer.
243. C. G. v. Roxendorff.
245. Carl Gustaf Lagerfeldt.
248. Gudm. Hiärne Tilas.
251. Johan Rosir.
257. Mauritz Klingspor.
259. A. von Axelson.
262. Thure Klinckowström.
265. Carl G. F. Horn.
267. Fried. Ehrenswärd.
273. J.G. Lillienberg.
1 Samtida tryck.
569
277. A. Mannerheim.
278.
C. Ludvig Beckfriis.
279. Friedr. Ulr. Wrangel.
281.
Carl Ephr. Carpelan.
284. Carl Örnsköld.
285.
Carl Otto v. Segebaden.
287. Carl Rappe.
289.
Carl Pfeiff.
290. Rosen, fullmägtig
291.
C. J. Schmidefeldt
Lars Arnell.
293. Falckengren, fullm.
295.
Hans Ramel.
de Besche.
296. E. Ruuth.
297.
J. Liljencrants.
[ANDRA CLASSEN:]1
1. Lilliehök, fullmägtig
9.
Gustaf Johanson Ulfsparre.
J. C. Hasenkampff.
10. Åke Soop.
13.
Gust. Natt och Dag.
15. Gustaf Ribbing.
17.
And. Hård.
23. Barnekov, fulmäktig
25.
C. F. Walkendorff.
C. R. Wrangel.
26. Tage Thott.
38.
Johan Fred. Carpelan.
43. Mag. Ludvig Kruse.
51.
H. J. Roos.
52. Rosenbielke, fulmägtig
53.
Lake, fullm.
Joh. von Engeström.
Anders Schönberg.
56. Carl Magnus Ulf.
86.
Eric G. Stuart.
87. C. F. Stråle.
96.
Wilh. Pauli.
98. Er. Gust. Stålhandske.
99.
Dan. Georg Silfwersparre.
100. Sven Fried. Uggla.
107.
And. Mag:s Ulfsax.
114. R. J. Jägerhorn.
118.
Carl Bagge, fulm.
120. Bengt Lilljestielke.
130.
Friedrich Hökenberg.
A. F. Munck.
136. Krusbiörn, fulm.
137
Eketrä, fullmägtig
Rob. Charpentier.
Johan Simmingsköld.
154. Nils Hind. Skytte.
184.
Carl Silfversverd.
187. Hästesko, fullm.
193.
A. Bäck.
E. G. Gyllengranat.
201. Brandt, fulm.
208. Hökeflygt, fulm.
G. J. Fock.
Bror Cederström.
215. Otto W. Ramsay.
222. Carl Magn. Starck.
226. G. H. Jägerhorn.
233.
Carl Ludewig Stårck.
1 Samtida tryck.
37-10-307
570
236. Reinhold Anrep.
258. Magnus C. Swenske.
280. De la Mot, fulm.
C. F. Leijonhielm.
291. Fred. De Geer.
302. C. G. Hjulhammar.
325. H. Appelbom.
360. Klingenberg, fulmägt.
Weidenhielm.
406. P. G. Fahnehjelm.
436. J. A. Stierncreutz.
447. O. J. Wijnbladh.
473. Carl Coijet.
491. Ad. Fr. Kalmberg.
501. Ad. Fr. Påhlman.
513. R. Macklier.
550. Eric Teet.
566. Lilieschöld, fulm.
Schering Rosenhane.
601. Uttermark, fulm.
Jac. B. v. Utfall.
626. Sinclair af Finnekumla,
641. Tornerfeldt, fulm.
Carl Fredr. Lostierna.
Landskamrerare.
657. G. W. Palmstruch.
666. And. Rud. Du Rietz.
678. Knut Bildt.
689. M. Brunow.
718. Gustaf Modée.
725. Fried. Wilh. Fraser.
740. Nasokin, fullm.
C. G. Aminoff.
254. Lilliecrona, fullm.
Herr A. Schmiterlöw.
264. J. Silfverlood. fullm.
Leonh. v. Hauswolff.
285. Ulr. Ekestubbe.
292. Stålhana, fullmägt.
Georg H. Jägerhorn.
317. Sabelfeldt, fulm.
Fredrich Ribbing.
332 Stiernflyckt, fullm.
H. S. af Botin.
395. D. Kempensköld.
408. C. J. Dackwardt
Lilieström.
446. W. Netherwood.
456. Carl M. Aminoff.
484. J. M. Breitholtz.
495. Adam Stålhammar.
506. Carl v. Quanten.
536. Carl Joh. Järnefelt.
563. B. v. Wolffradt.
596. C. v. Numers.
610. A.H. Ulfklou.
631. A. Tandefeldt.
645. Carl A. Möllersvärd.
663. B.L. Dahlepil.
673. S. Gyllenspetz.
687. Hans Hind. von Post.
706. G. Rosenmiiller.
723. N. D. v. Essen.
732. Adlerhielm.
742. Carl Fred. von Gröninger.
765. C. R. Charpentier.
781.
J. O. Silfverström.
787. C. v. Schönfeldt.
789.
Johan Plaan.
815. Carl Gripenschiöld.
821.
C. Ad. Dougleitz.
828. Pehr Gus. Nisbett.
830.
Hind. A. von Vicken.
848. C. G. Wattrang.
854.
G. F. Stiernecrantz.
863. Leijonstéen, fullm.
873.
J. G. Hägerflycht.
H. O. Wagenfelt.
888. Lilliestierna, fullmägtig
889.
Furumark, fullmägtig
P. A. Hårdh.
C. F. Jägerhorn.
897. Ankarström, fulm.
903.
Georg H. Coch.
Friherre A. Ehrensvärd.
920. G. Gripenmark.
922.
G. Berghman.
929. F. W. Grönhagen.
938.
J. G. Hupenfelt.
943. Johan C. Franc.
944.
J. De Besche.
1104. Ulric D. Cronstedt.
1502.
Jac. v. Utfall.
1877. Adolph Ludv. Carleson.
1921.
C. C. de Carnall.
1560. Gustaf Celsing.
2105.
H. af Trolle.
2128. P.J.B. v. Platen.
[TREDIE CLASSEN:]1
981. P. E. Gyllenstorm.
1001. J.C. Schmiedeberg.
1016. Planting Berglod, fullmäcktig
Olof Cederström.
1034. C. A. Wallenstierna.
1040. C.G. von Schwartzenhoff.
1044. Witting, fulm.
C. F. Aminoff.
1062. Cederström, fullmakt.
Fried, von Post.
1085. J. Schmedeman.
1095. von Könichsfeldt, fulmägtig
Frijherre Rålamb, Claes.
1105. Joh. Anckarfeldt.
1107. Carl Joh. Tavaststierna,
fullmächtig
Gust. Ad. Tigerstedt.
987. S.J. Åkerhielm.
1006. H. R. Ridderschiöld.
1032. Nils Grotenfelt, fullmägtig
G. Fried. Tigerstedt.
1039. Georg Stiernhoff.
1061. J. Adlerberg.
1073. N.N. Silfwerskjöld.
1092. G. A. Leyonmarck.
1100. Carl Joh. Jägerschiöld.
1 Samtida tryck.
572
1108. Lindcrantz, fullm.
A.J. Ramsay.
1127. Vinblad von Valter, fullmägtig
Fred. von Platen.
lill.
Gust. Silfverberg.
1152.
Friedrich Cederstiärna.
1153.
Gust. Lilliesverd.
1160.
N.G. Höökenberg.
1181.
A. U. Kirstein.
1191.
D. Ankarloo.
1199.
Simmingsköld, fullm.
Frih. N. Silfverschiöld.
1210.
Fredr. Reuterswärd.
1220.
A. Riddersverd.
1222.
C. Ax. Linroth.
1227.
G. A. Tigerstedt.
1242.
G. A. Ehrenström.
1272.
P. M. Adlerfelt.
1276.
C. W. v. Königstedt.
1280.
C. G. Frölich.
1284.
A. B. Silfversparre
fullmägtig för Rappe.
1287.
Schauman, fullmäg.
Fr. Pfeiff.
1288.
Carl W. Iserhielm.
1292.
G. C. v. Brunijan.
1293.
Transköld, fullmägtig
U. Gripenmarck.
1313.
Joh. Ehrenpreus.
1315.
Lejonstolpe, fullm.
Ulrik Nordenskjöld.
1331.
J. L. Kuhlhielm.
1364.
Magn. Ljungfeldt.
1375.
Clas de Frietzcky.
1393.
Wingeflykt, fullm.
J. R. Franc.
1404.
Jon Cederstedt.
1406.
Roxendorff, fullm.
Adam Willh. Fahnehielm.
1413.
Eric Gust. Råfelt.
1417.
Carl G. Ehrenhoff.
1418.
Ädelberg, fullm.
Jacob Cederström.
1424.
P. G. Wennerstierna.
1428.
Lorentz Ridderborg.
1431.
J. Lillienberg.
1435.
Hammarfeldt, fullmägtig
Ulric Cederström.
1442.
Ekfelt, fullmägtig
Lars v. Engeström.
1464.
Ax. de Brenner.
1467.
Gustav Otto Hederhielm.
1468.
Clas Hind. Stedt.
1474.
Schenfelt, fullm.
F. Silverstolpe.
1481.
Carl Henric König.
1500.
Claes Leon. Hjelmstjerna.
1506.
M. B. Stierngranat.
1517.
Gust. Fred. Linnerhielm.
1520.
J. O. Bergenstierna.
1525.
M. von Tholijn.
1532.
Carl Joh. Leijel.
1538.
Carl Falcker.
1539.
Carl J. Giötherhielm.
1540.
S. Heldenhielm.
1554.
Carl Fred. von Flygarell.
573
1580.
Gustaf von Carlson.
1586.
Raab, fullm.
J. A. Hierta.
1590.
Arvid v. Gardemein.
1592.
J. W. Lannerstierna.
1593.
J. A. Voltemat.
1594.
J. G. v. Heijne.
1599.
S. Ehrenlund.
1601.
Pehr Cederfellt.
1607.
L. Meldercreutz.
1615.
Carl Ad. Swedenheim.
1618.
Elgenstierna, P. Otto.
1620.
Lagerborg, fullm.
G. von Stapelmohr.
1628.
L. Benzelstierna.
1629.
Dan. Wulfcrona.
1637.
J. O. Rudbeck.
1646.
C. J. Stiernheim.
1648.
Joh. Gust. von Bahr.
1649.
Joh. Fr. Segercrona.
1653.
Renstråle, fulmägtig
A. Cederström.
1656.
Höckerstedt, fullmäktig
P. Lilljehorn.
1671.
J. F. Lilljehorn.
1673.
Herr Ehrenclow, fullmägtig
Friherre Adolph von Roxen-  dorff.
1676.
Fredrich Jernfeltz.
1678.
Herr Estenberg, fullmägtig
Gust. Adlersparre.
1681.
C. A. Ehrenfalk.
1682.
Ehrenstam, fullmägtig
A. F. Nauckhoff.
1683.
J. L. Lostierna.
1686.
Fried. Wagenfelt.
1696.
A. V. Bergenstråhle.
1703.
Blomcreutz, fullmäcktig
E. G. Wettercrona.
1709.
C. Sandelhielm.
1712.
Olof von Nackreii.
1725.
C. W. von Christierson.
1726.
N.W. Marcks v. Wurtenberg.
1727.
C. T. von Burguer.
1732.
G. Adlerbeth.
1737.
Bungencrona.
1738.
Kalitin, fullmägtig
O. R. von Essen.
1753.
Hedenstierna, fulm.
C. A. Ehrensvärd.
1763.
Eric V. Grunér.
1764.
I. A. Brovald.
1768.
G. A. Schmiterlöw.
1771.
v. Delvig, fullmäcktig
Fredric Lindekrona.
1778.
E. J. Meck.
1785.
v. Duben, fullmägtig
Pehr Lagerhielm.
1788.
J. Psilanderhielm.
1796.
Munsterhjelm, fullmägtig
C. H. Ramsay.
1798.
Bruncrona, fullmägt.
F. W. Taube.
1800.
Ad. Fredenstierna.
1814.
Nordenadler, fulm.
Nils Siöblad.
574
1830. A. J. v. Schoting.
1850. G. U. Wrangel.
1859. A. F. Wrangel af Fall.
1872. B. G. Wallencrona.
1874. Frans Jennings.
1882. F. v. Stenhagen.
1884. R. V. Hummelhielm.
1886. Adelheim, fulm.
Malcolm Hamilton.
1892. Sam. Löfvenskiöld.
1907. Mannerhjerta, fulmägtig
Carl E. Benzelstjerna.
1922. B. A. v. Platen.
1924. G. v. Quillfeldt.
1929. N. P. v. Björnmarck.
1932. Oldenschöld, fulmäcktig
Friedrich Posse.
1938. Patrick Alströmer.
1948. Jac. von Engeström.
1951. F. v. Aula;vill.
1955. Oelreichs fullmäcktig
C. Lewenhaupt.
1961. Ehrenstråle, fullm.
Carl Arnell.
1975. Ul. Th. Scheffer.
1980. Carl Fr. Fredenheim.
1982. J. Wallencreutz.
1984. H. Schutzercrantz.
1987. J. V. Liliestråle.
1989. Jean Lefebure.
1995. Joh. af Bierkén.
1997. J. A. Grevesmöhlen.
2000. Carl Jac. Adlervald.
1835. Törnrose, fullm.
H. E. Benzelstjerna.
1857. von Törne, fulm.
Bar. R. v. Essen.
1863. F. G. von Marqvard.
1873. Joh. C. von Morian.
1881. Joh. Cronswerd.
1883. Joh. Linderstedt.
1885. Jonas Arnell.
1888. G. E. Wefverstedt.
1906. Otto Fredrich Engelcrantz.
1912. A. J. Nordenskjöld.
1923. A. P. Ridderstam.
1927. P. A. Hårleman.
1931. J. von Echstedt.
1936. G. v. Stockenström.
1939. D. S. Silfverstolpe.
1949. Joh. M. von Kiörning.
1952. And. von Plomgren.
1960. R. Montgomerij.
1973. Segercrantz, full.
C. Wadenstierna.
1977. Freytagh, fullm.
J. L. v. Ehrenheim.
1981. Magn. Nordenstolpe.
1983. C. F. Heijkenskiöld.
1985. J. Nordenankar.
1988. Carl Adlersparre.
1992. Clas Lagerstråle.
1996. E. J. af Palén.
1999. Ad. Fr. Falkenstedt.
2002. Hisinger, fulm.
2004. D. v. Schulzenheim.
J. Fred. Aminoff.
2005. J. Gripenstråle.
575
2006. Sam. Sandels.
2010. Emanuel af Geijerstam.
2015. Jonas Gyllenstam.
2017. J. Biörnstierna.
2025. Ernest v. Heidenstam.
2035. P. C. Cederbaum.
2037. Fredric Wallenstråle.
2041. Olof von Celse.
2045. Joh. von Rosenheim.
2046. Jöran Schröderheim.
2052. Carl Fr. Hultenheim.
2055. Nils Rosén von Rosenstein.
2059. Ad. von Schéele.
2064. af Winklerfelt.
2068. Isac af Darelli.
2073. Pollet, fullmächtig
Friherre Frid. von Köhler.
2076. Em. Hederstam.
2078. J. C. Toll.
2086. M. Ribben.
2093. Eric af Wetterstedt.
2097. H. R. v. Francken.
2102. E. Huusgavel.
2108. J. G. af Donner.
2111. Sam. af Ugglas.
2115. Carl Stiernefeldt.
2123. C. F. Sebaldt.
2008. C. af Stenhof.
2013. M. Rosenblad.
2016. J. E. Hallencreutz.
2019. J. afWanoch.
2027. Sam. Sernskiöld.
2036. C. von Stapelmohr.
2038. Olof von Lagerlöf.
2043. Ihre fullmägtig
Joh. Henning Gyllenborg.
2048. Olof von Stjerneman.
2054. A. M. v. Arbin.
2057. M. Adlerstam.
2060. E. Wettercrona.
2067. Magnus Crusenstolpe.
2070. C. A. Plommenfelt.
2074. M. F. Kierulff v. Wolffen.1
2077. Georg Jon. v. Wright.
2084. Jac. af Alnord.
2090. Joh. Ar. Adelborg
2094. Dav. af Sandeberg, fulm.
Gref Carl Joh. Gyllenborg.
2098. Elfcrona, fullmägtig
Frih. Christ, von Blixen.
2107. Abr. Gustafschöld.
2109. M. Anckarsvärd.
2114. Joh. Nordensvan, fullm.
F. af Enehielm.
2118. C. E. Lagerheim.
1 Felaktigt skriven på nr 2044.
576
39.
Ständernas underdåniga svar å propositionen
om konungaförsäkran.
iRiksdagsacta 1778—1779, vol. 2.)
Protokollet sid. 405.
Uppå Kongl. May:ts nådiga proposition af den 23
innevarande månad om en till antagande Konungaförsäkran
för alla tillkommande Svereges
konungar är detta Riksens Ständers underdåniga
svar och utlåtande, underdånigst afgifvit på Rikssalen
i Stockholm den 25 Januarii 1779.
Med all undersåtelig vördnad hafva Riksens Ständer emottagit Eders
Kongl. May:ts förenämde nådiga proposition såsom ett vedermäle af
Eders Kongl. May:ts nitiska omsorg äfven för ett tillkommande slägte,
hvaröfver Eders Kongl. May:ts ätt uti en framtid skall styra och regera.
Om Riksens Ständer någonsin under Eders Kongl. May:ts ärofulla regering
saknat den rättvisa, hulldhet och nåd, som gör en konung stor och
ällskad, skulle Riksens Ständer snart tro, att Eders Kongl. May:ts kärlek
för fäderneslandet kunnat ökas, då Eders Kongl. May:t tillika vårdar ett
arf åt sin efterträdare, Svea Rikes borne Kronprins.
Regenter af detta Konungahus, då de högagta sig sjelfva och sine förfäders
dygder, skulle väl kunna bestiga Svereges thron utan försäkran,
hällst Riksens Ständer böra vänta mera af deras hjertelag för fosterjorden
än af deras ed, men då den å ena sidan blifver för dem en påminnelse om
deras skylldigheter och å andra en säkerhet för undersåtarne, tro Riksens
Ständer sig icke kunna bortgifva efterkommandes rätt.
Hvad nu den i nåder upgifne Konungaförsäkran vidkommer, så häfver
det icke fordrat någon brydsam öfverläggning att densamma genast i underdånighet
antaga, bifalla och stadfästa och till Eders Kongl. May:ts
nådige proposition således till alla delar underdånigst samtycka.
Riksens Ständer hafva därvid ingenting annat att tillägga än den önskan,
577
som sjelfva ämnet dem påminner: Sent inträffe den tidepunct, då denna
Konungaförsäkran ibland rikets handlingar behöfver uppsökas.
Underdånigst på Riksens Ständers vägnar
På Rid. och Ad:s På Pr.ståndets På Borg.strs
vägnar vägnar vägnar
H. H. von Saltza Carl Fridric Menander Carl F. Ekerman
Landtmarskalk. Taleman. Taleman.
På Bondest:s
vägnar
Anders Matson
Tallaman.
40.
Underdånig skrivelse om exekutionsverket.
(Allegaler I.)
Protokollet sid. 405.
St[ormäktigste] All[ernådigste] Kjonung].
Inför E[der] K[onglige] M[ajeste]ts thron får R. o. A. uppå allernådigste
befallning nedlägga sine underdånige tanckar öfver den till Riksens
Ständer allernådigst lämnade proposition angående et förbättrat executionsvärck
(Bil. 27).
Dessa tanckar innefattas uti det underdånige yttrande, som R. o. A.
härvid fördristat sig at bilägga, och de skäl, hvaruppå R. o. A. detta sitt
underdånige yttrande grundat, äro deruti med all möijelig omständelighet
uptagne, så at R. o. A. tror sig icke böra dem ånyo uprepa.
Då uti alle E[der] K[onglige] M[ajeste]ts på det visaste anlagde och med
den Högstes välsignelse så lyckeligen utförde vigtige konungslige förrätningar
R. o. A. tydeligen igenkienna den Alsmägtige hand, som utsedt och
utrustat E[der] K[onglige] M[ajestet] till det store och dråpelige värcktyg,
hvarigenom fäderneslandets försvagade välstånd och föråldrade anseende
skall åter uprättas och Efder] KfongligeJ M[ajeste]ts trogne undersåtare,
Sveriges inbyggare, vinna en hitintills fåfängt efterlängtad sällhet och
578
lycka; då hos E[der] Kfonglige] M:t R. o. A. får vörda ibland alle öfrige
egenskaper, som giöra regenter store och odödelige, äfven den at icke
lämna undan sin nådige omvårdnad någon den minste refva på ricksbyggnaden
utan at densamme med mästerlig hand bota, så har R. o. A. så
mycket villigare efterkommit den skyldigheten at uti detta sitt underdånige
utlåtande eij gå längre, än det vid E[der] K[onglige M:ts nådige proposition
fogade project leder; som R. o. A. äga den underdånige öfvertygelse, at
den godtrogne borgenärens och den förtryckte gäldenärens beskydd men
den oskälige ockrarens och slösande vinglarens näpst aldrig kan lämnas i
bättre än den Konungs milda och kraftiga hand, som nu till vår och
framtidens outsägelige glädie och båtnad förer Sveriges spira och pryder
dess thron.
Uti E[der] Kjonglige] M:ts konungslige nåd och ynnest utbedia sig R. o.
A. at få vara inneslutne, då de med undersåtelig trohet och lydno framhärda
Stjormäktigste]
All[ernådigste] Kjonung]
H. H. von Saltza.
jJoh. Gust. Psilanderhielm.
41.
Ständernas underdånige skrivelse om religionsfrihet.
(Riksdagsacta 1778—1779, vol. 2.)'
Protokollet sid. 406.
Stormägtigste Allernådigste Konung.
Uti ett ömt och noga öfvervägande häfver hos Riksens Ständer vid
innevarande riksdag förekommit, huru till handelens utvidgande, fria konsters,
åkerbrukets och slögders befrämjande genom ett förökadt antal arbetande
och näringsidkande inbyggare riket skulle kunna draga en väsendtelig
båtnad, om under nu varande nästan allmänna krigsoroligheter i Europa
1 Med påteckning: Af Talemännen i underd.t öfverlämnat i Kongl. Maij-.tts egne
händer på Stockholms Slott d. 24 Januarii 1779.
579
utlänningar och främmande ägde frihet att sig här i riket nedsätta och om
de till vinnande af ett sådant ändamål jämte ett lagligit hägn till person och
ägendom äfven fingo njuta en fri religionsöfning.
Af de tillfällen, som redan i denna delen blifvit försummade, hafva
Riksens Ständer trodt sig uti ett så riksvårdande mål icke böra dröja att
inför Eders Kongl. Maij:ts thron nedlägga deras önskan, att Svea Rike
måtte blifva en fristad och ett säkert hemvist för dem, som söka sig ett nytt
fädernesland, och att den nästan i alla välbeställta stater skyddade samvetsfriheten
och tolerancen icke måtte här i riket saknas till medbröders
fast främlingars räddning och säkerhet.
Riksens Ständer behöfva icke inför en upplyst och om människors rätt
ömsint Konung upprepa alla de skäl, hvarpå Riksens Ständer med trygghet
grundat detta deras beslut.
Uti Regeringsformen, Sverges lag och flere stadgar, uti Eders Kongl.
Maij:ts vaksamma vård och outtrötteliga omsorg för rikets bästa, uti påtänkte
författningar till ett förbättradt uppfostringsvärk, uti läroämbetets
nitällskan och, hvad som förnämligast är, uti vår religions visshet och
oomkullstöteliga sanningar hvilar dess bestånd och under den Högstes
beskydd frugtar vår rena evangeliska lära inga anfall och anfägtningar.
Riksens Ständer hafva doch för sin egen tillfredsställelse trodt sig uti ett
så granlaga och angelägit mål böra i underdånighet styrka till efterföljande
inskränkningar och förbehåll, som både grundlagarne och en rådig eftertanka
och försigtighet synes kräfva, dem Riksens Ständer underdånigst
anhålla i följande puncter få uppgifva.
limo. Att de af främmande religion, som villja hit i riket inflytta att
härstädes bygga och bo, ej måge under någon förevändning antagas i rikets
högre eller lägre ämbeten och sysslor.
2:do. Att de ej måge på något ställe i riket inrätta publique scholaehus
heller undervisningsställen till sin läras utvidgande.
3:io. Att dem i sådant afseende ej må tillåtas antaga eller afsända missionairer
inom eller utom riket.
4:to. Att kloster ej måge inrättas och munkar ej tillåtas heller admitteras,
af hvad religion och sect de vara må.
5:to. Att judar ej må tillåtas hafva sin synagoga på flere ställen i riket än
Stockholm samt högst 2 a 3 andre större städer, hvarest de under en bättre
police kunna vara under en vaksammare tillsyn.
6:to. Att de af främmande religioner öflige allmänna processioner och
ceremonier må dem förbjudas til undvikande af förförande anledningar till
villfarelser och förargelser ibland de enfalldigare.
580
7:mo. Att hvad som uti Missgärningsbalkens 1 cap., 3 §, stadgas om
den, som affaller ifrån vår rätta evangeliska lära och träder till en villfarande,
måtte på det nogaste handhafvas.
8:vo. Att ingen af främmande lära må någon riksdagsmannarätt åtnjuta.
Detta allt lärer Eders Kongl. Maij:t nådigst finna vara af yttersta vigt och
de betydeligaste fölgder i detta granlaga ärende.
Riksens Ständer öfverlämna således i diupate underdånighet detta högst
angelägna mål till Eders kongl. Maij:t med den underdånigste tillförsigt och
det fullkomligaste undersåtelige förtroende till en samvetsöm och för religionen
nitisk Konung, som på den stora Gustaf Adolphs thron med lika
ifver uppfyller alla de orna religionsförbindelser, han med sin blod beseglat,
och som vid värkställigheten häraf genom vidtagande författningar
fullkomligen lärer förebygga och af\ ärja all våda för vår christeliga antagna
och besvurna religion samt allt äfventyr och fara för allmänt lugn och
stillhet.
Riksens Ständer framhärda med djupaste undersåtelig vördnad
Stormägtigste Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maij:ts
allerunderdånigste och tropliktigste
undersåtare och tjenare
På Ridd. och Adelns På Prästerståndets
På Borg.ståndets
vägnar
Carl F. Ekerman
Taleman.
vagnar
H. H. von Saltza
Landtmarskalk.
vagnar
C. F. Mennander
Taleman.
På Bondeståndets
vägnar
Anders Mattson
Talleman.
581
42.
Kungl. Maj.ts svar på ständernas förslag om religionsfrihet.
(Allegater 1,)
Protokollet sid. 406.
Kongl. Maj:ts nådiga svar uppå Riksens Ständers
underdåniga proposition angide frihet för främmande,
som äro af andre religioner, at få i riket
inflytta och härstädes utan hinder idka deras religionsöfning.
Gifvit Stockholms Slott på Rikssalen
den 25 Januarii 1779.
Kongl. Maj:t har med nådigt nöje funnit af den af Riksens Ständer
honom gjorde underdånige proposition den omsorg, med hvilka Riksens
Ständer varit betänkte på rikets tillväxt medelst folkmängdens ökning och
industriens förkofring. Kongl. Maijit instämmer med dem i lika tankesätt
och anser dette deras beslut som ett det mäst hedrande för mänskligheten
och för en uplyst och fri nation. Kongl. Maj:t samtycker därföre till denne
deras proposition och till alla de förbehåll, de till den fogadt, och detta så
mycket hällre, som Kongl. Maj:t anser vår sanna lära på så oomkullstöteliga
grunder befästad och i alla svänske mäns hjertan så rotad, at ej något
mera kan vara att för henne frugta, hälst Riksens Ständer tagit alla de mått,
som kunna hindra en fåkunnig menighet att blifva förledd och förvillad.
Kongl. Majit tror dock nödigt att tillägga och förmodar, att R[iksen]s
Ständer med honom däruti instämma, att tryckfriheten för sådane böcker
af främmande religionssatser förbiudas, som kunde bestrida vår sanna
religions dyra grundsanningar och söka att kasta villrådighet i de mindre
upplystes sinnen. Kongl. Majit sjelf född och uppfödd i den sanna evangeliska
läran och som nu besitter den thron, hvilken af tvänne store Konungar,
hvars namn han bär, blifvit lysande igenom deras nit för den sanna
läran, försäkrar Riksens Ständer, att han med ej mindre uppmärksamhet
än zéle skall vaka över kyrkans renhet och den rätta evangeliska lärans
bibehållande, hvilken igenom Gustaf den 1 istes mod och ståndacktighet
blifvit här i riket införd och för hvilken Gustaf Adolph uppoffrat sitt dyra
lif. Datum ut supra.
GUSTAF.
(Sigill)
582
43.
Greve Charles Emil Lewenhaupts tal till konungen vid
riksdagens avslutning.
(Samtida tryck.)'
Protokollet sid. 413.
Stormägtigste Allernådigste Konung.
När R. o. A. vid denne riksdags början fick i djupaste underdånighet
framte sig inför Eders Kongl. Maj:ts thron, voro allas hjertan intagne af
den lifligaste glädje öfver all den lycksalighet, som Försynen Svea Rike
beredt under Eders Kongl. Maj:ts ärofulla och milda regering.
Riksens Ständer fingo då sammankomma första gången under vårt välsignade
regeringssätt, vid förbättrade lagar och en lycklig riksstyrelse,
befriade ifrån den tvedrägtsanda, som i framfarne tider har värkat allmän
förstöring. Med förenade sinnen fingo de då under lika gemensam trohet
för sin högstvördade Konung och lika brinnande kärlek för fäderneslandet
sammanstämma til et enda syftemål, hela det svenska samhällets välfärd.
Til detta värdiga föremål blefvo de beständigt upmuntrade af Eders
Kongl. Maj:ts egit höga efterdöme och af den underdånigste ärkänsla för
de välgjärningar, Eders Kongl Maj:t i nåder har bevisat sit folk och rike.
Frid med rikets grannar och andre magter i Europa på en tid, då krigslågan
blifvit uptänd uti flere främmande länder, återstäldt lugn inom landet,
den sanskyldiga frihetens befästande stadgad, lagars och rättvisans tilbörliga
handhafvande, myntets och financevärkets redbara förbättring, näringarnes
vältrefnad och den invärtes hushållningens upmuntran, fäderneslandets
återvundna styrka och anseende, alla desse oskattbara förmoner
hafva blifvit Svea Rike förlänte igenom Eders Kongl. Maj:ts visa författningar
och högt uplysta regementsstyrelse.
Riksens Ständer hafva om alt detta vidare blifvit underrättade vid denna
deras sammanvaro igenom de underrättelser, som Eders Kongl. Maj:t i
nåder låtit dem meddela.
De hafva deraf funnit förnyade anledningar til den aldraunderdånigste
tacksamhet, hvilke de äro sin nådige, hulde och välgjörande Konung
skyldige.
1 I universitetsbiblioteket i Helsingfors. Saknas såväl i riksarkivet som i de
svenska universitetsbiblioteken.
583
Et enda återstod til fäderneslandets fullkomliga lycksalighet, och äfven
detta har Försynen oss förunnat. Hvad hela riket under längtan och det
gladaste hopp förbidade vid början af detta riksmöte är nu fullbordat. En
Gustaf Adolph, en telning af Vasa stam, en arfvinge af de store Gustavers
höga egenskaper, har undanrögt all den oro, som utsikt på framtiden kunde
upväcka. En Kronprins har nu stadgat Svea konungathron och befästadt
det svenska folkets sällhet för tilkommande tider.
Måtte han upväxa efter Eders Kongl. Maj:ts önskan til thronens prydnad,
folkets hugnad, människoslägtets glädje! Måtte han länge af Eders
Kongl. Maj:ts höga eftersyn få lära, huru store konungar bereda sit tidehvarfs
och eftertidens lycksalighet samt belönas med sine undersåtares
upriktiga välsignelser!
Riksens Ständer hafva gemensamt med alla Eders Kongl. Maj:ts trogne
undersåtare til Himmelen uplyftadt tacksamma hjertan för denna dyrbara
nådeskänk. De hafva för Dess vagga nedlagt et litet vedermäle af deras
underdånigste vördnad och de skatta sig lycklige, at Eders Kongl. Maj:t
med hög kongl, nåd täkts anse deras välmenande nit, då de tillika aflägga
sin underdånigste tacksägelse för den ansenliga eftergift af hundrade tusende
riksdaler, de fattigaste til förmon och lisa, såsom et nytt vedermäle
af Eders Kongl. Maj:ts menniskokärlek.
Under denna deras sammankomst hafva Riksens Ständer med allerunderdånigste
trohet för Eders Kongl. Maj:t och med den redeligaste åhåga
för fäderneslandets bästa sökt fullgjöra, hvad lagen och Eders Kongl.
Maj:ts allernådigste propositioner, hvaruppå de sine underdånige svar
aflemnadt, dem föreskrifvit. Hafvande ock i alt igenkjändt den höga vård
för den rätta frihetens oryggeliga befästande, för rättvisa, billighet och
mensklighetens rättigheter, som ifrån Eders Kongl. Maj:ts första anträde
til regeringen gjordt det svenska folket lyckligit och som förvärfvat Eders
Kongl. Maj:t regenters högsta ära, den at herrska öfver trogne och ärkjänsamma
hjertan.
Gud förläne Eders Kongl. Maj:t så många och lyckliga regementsår, som
R. o. A. af trognaste och underdånigste nit det önska.
Uti Eders Kongl. Maj:ts höga nåde anhåller R. o. A. i djupaste underdånighet
at altid få vara inneslutne.
584
44.
Konungens avskedstal till ständerna.
(Riksdagsacta 1778—1779, vol. 2.)1
Protokollet sid. 413.
Välborne, Ädle och Välbördige, Ärevördige, Vördige,
Vällärde, Äreborne, Förståndige, Välaktade,
Hedervärde och Redelige
Goda Herrar och Svenske Män.
Jag slutar nu i dag et riksmöte, som Olifver teknadt i våra tideböcker med
vida skilda färgor från dem. som utmärkt de förra.
Sveriges gamla lagars uplifvande har ock uplifvat svenskt tankesätt; alla
fremande afsigter hava varit från våra rådplägningar stängde, och om
skiljaktighet i meningarne upväckt stundom någon mera hetta i öfverlägningarne,
har det endast tient at desto mera uplysa de vigtiga ämnen, som
förehades, eller ock at öfvertyga Eder, at I kunnen fritt säga Eder tanka
och utöfva Edra i lagarne grundade rättigheter.
Om förra tiders riksmöten ofta blifvit märkelige genom medborgares
förtryck, misförstånd emellan konung och folk och inbördes hat, så har
detta stadgat et nytt tidehvarf, der alla de gamla oenighetsfrön, som delat
oss svenske snart i siutio år i tvänne folk. lika skilde i föremål och ofta lika
brotslige, blifvit utrotade och lugn och säkerhet befästade.
Efter jemt hundrade år är jag den förste af Edra konungar, som kan
lemna fria Ständer utan at se dem undertrykta eller af dem det vara. Och
jag drager til Eder den tilförsigt, at I lemnen detta rum med fullt förtroende
för mig, at jag städse blifver Eder frihets och lagars beskyddare, som jag är
den, som Eder dem gifvit af fri vilja och sann öfvertygelse; och at jag anser
för min yppersta ära at vara i detta rike både frihetens stiftare, befordrare
och beskyddare. Och då I fören detta tankesätt hem til Edra medbroder i
landsortearne, så blifva deras hiertan upfylde af kärlek för regeringssättet
och förtroende för mig. Och då befästes ännu kraftigare de band, som
förena dem med mig och hvilke stadga hela rikets lugn och välgång.
Om orsaken til Eder sammankomst varit skild från dem, hvilke mäst
altid i förra tider förorsakat riksdagar, har ock loppet af våra öfverläg
-
1 Tryckt 1779.
585
ningar blifvit endast utmärkt af gemensamt bemödande at befästa et gemensamt
kärt fäderneslands väl, och jag har af Eder niutit de mäst rörande
prof af erkänsla och tilgifvenhet både för mig, för mit Hus som ock för en
kär Gemål, som under Eder sammanvaro upfylt målet af min önskan och
gifvit mig en Son, en kär stöd för min thron. Den lifliga del, I tagit i min
glädie, de nära förbindelser, I med honom ingått, hafva fördublat de band,
som förena Eder med mig, mine käre undersåtare, och som jag ej kan nog
öka. Jag önskar endast, att detta Barn måtte i loppet af Des lifstid både
kunna bibehålla och förtjena den kärlek, som 1 vid Des första ingång i lifvet
honom visat, och at det vördade namn, I honom gifvit, blifver honom
städse en påminnelse af de skyldigheter, honom äro pålagde, och ej en
gång en förebråelse af de dygder, I af honom väntat och hvilka 1 haden rätt
at af honom äska. Min möda skal blifva ospard at upfostra honom i detta
tankesätt och min ömaste omsorg skal blifva at fotplanta i hans späda bröst
den kärlek,jag för Eder bär.
Med detta tankesätt öpnade jag detta riksmöte.
Med samma kärlek och förtroende för Eder slutar jag nu denna riksdag.
I vänden nu hem hvar til sin ort at återtaga Edra särskilta kall, at dem
vårda i frid och ro och at glädjas öfver fäderneslandets lyckelige belägenhet.
I, gode Herrar af Ridderskapet och Adelen, som under denna riksdag
sett ånyo uplifvas och samfält med mig återstadgat de lagar, som den
odödelige Gustaf Adolph Eder gifvit. bären til Edra medbroder det vitnesbörd
om min ömhet för Eder och om den aktning, jag hyser och jag mera än
mine siste företrädare haft tilfälle at visa för det stånd, som tapperhet och
ära satt til det första i riket. Och glommen ej bort, at om rikets nu varande
lyckeliga fredslugn ej af Eder kräfver de mandoms efterdömen, som I så
ofta gifvit Edre medborgare i mine företrädares tid, så har jag dock rätt at
af Eder äska, at I upmuntren och föregåen Edra medborgare med exempel
af tilgifvenhet för mig och förtroende til mit tänkesätt för dem.
Gode Män af det Vördiga Presteståndet. Jag hembär til Eder en glad
tacksägelse för all den kärlek och tilgifvenhet, I mig visat under loppet af
Eder sammankomst. Jag har med nöje igenkänt hos Eder den trohet och
det tänkesätt för mig, som riksens Presterskap altid visat sina konungar.
Fortplanten detta tankesätt hos Edra hemmavarande medbroder.
Uphögd af Försynen på Gustaf den föstas thron, uplifvad som han af den
lifligaste nit för den evangeliska läran skal min största omsorg blifva at
bibehålla den i des renhet.
Gode Män af det Lofliga Borgareståndet. Eder nit och tilgifvenhet hafva
38-10-307
586
varit för mig så mycket mera behagelige, som jag anser mina undersåtares
kärlek för den största belöning, den största upmuntran, den största lättnad
för tyngden af min krona.
I återtagen i dag Edra vanliga göromål, och då I nu lemnen min thron, så
fören til Edra medbroder den försäkran, at i deras välstånd anser jag mit
välstånd och at min möda skal bli ospard at skydda och befrämja Eder
handel, Edra näringar och alt, som kan bidraga til Eder förmon.
I, Gode Män af det Hedervärda Bondeståndet, som varit de förste at
gifva mig prof af Edert förtroende och tilgifvenhet vid detta riksmöte och
hos hvilka jag med ömaste rörelser igenkänt det hiertelag, som Sveriges
Allmoge altid hyst för sina konungar och som jag altid skal söka at af dem
förtjena, bären hem til Edra medbroder dessa mina utlåtelser och försäkren
dem om den kärlek, jag bär för det ståndet, som odlar och försvarar
riket och som så ofta frelsat fäderneslandet.
Jag försäkrar Eder, samtelige Gode Herrar och Män, at min möda skal
blifva ospard at städse befrämja rikets väl, och jag hoppas, at då rikets
angelägenheter det fordra, åter emottaga Eder i samma lyckeliga belägenhet,
som vi nu skiljas åt, och at finna i kära undersåtare et enigt och för
rikets väl brinnande folk.
Jag önskar Eder den Högstes beskydd til Eder återfärd, förblifvandes
Eder alla samteligen och hvar och en i synnerhet med all kongl, nåd och
ynnest välbevågen.
BESVÄRSUTSKOTTET.
PROTOKOLL
OCH
BILAGOR
Besvärsutskottet.
589
Besvärsutskottets protokoll.
År 1778 den 14 December1 sammanträdde
för första gången de herrar och ledamöter af Högloflige
Ridderskapet och Adelen, som enligt företedt
utdrag af Ridderskapets och Adelens protocoll
under den 5 i denne månad blifvit till reglerande
af Ridderskapets och Adelens allmänna besvär
utsedde, bestående af följande herrar och
män:
Första classen.
Grefve Cronstedt, Fredric Adolph, Hofintendent och Kammererare vid
K. M:ts Orden.
Grefve Hamilton, Adolph, Kammarherre.
Friherre Cederhjelm, Germund, Lagman.
Friherre Hermelin, Samuel Gustaf, Assessor.
Andra classen.
Hr Zelow, fullmägtig Hr Arnell, Pehr, Assessor.
Hr Macklier, Rutger, Kammarherre.
Hr Rothlieb, Philip Fredric, Kammarråd och Riddare af Kongl. Nordstjerneorden.
Hr Leijonankar, Fredric Wilhelm, Major vid Ammiralitetet och Riddare
af Kongl. Sverdsorden.
Tredje classen.
Hr Feltstjerna, Jonas, Öfverstelieutenant och Riddare af Kongl. Sverdsorden.
Hr Hummelhjelm, Rudolph Wilhelm, Kongl, Secreterare.
Hr Rosencrantz, Holger Anders, Öfverste och Riddare af Kongl.
Sverdsorden.
Hr Langenskjöld, Jean Hindrich, Capitaine.
Af hvilka alle, utom Friherre Cederhjelm samt Herrar Leijonankar,
Hummelhjelm och Rosencrantz, voro närvarande.
Sedan utskottets herrar ledamöter intagit sine ställen uti fordna Secrete
Uskottets sessionsrum på Riddarehuset samt förordnadt Extra Cancellis
-
' Marginalanteckning: Jusi. d. 22 Dec. 1778.
590
Besvärsutskottet.
ten i Riksens Ständers Banque Carl Gudmund Silverstolpe at i utskottet
föra protocollet, förestälte Hr Öfverstelieutenanten och Riddaren Fältstjerna,
huruledes i fordna tider, hvad bergsbruk angår, en så kallad
frälsehammare eij betalte uti hammarskatt mer än hälften emot en annnan,
hvilket i tillämpning af närvarande tid äfven tyckes böra förhålla sig lika.
Och vidkommande visse rättigheter, som frälsebönder tycktes böra äga, så
förmente Hr Öfverstelieutenanten och Riddaren med R. o. A:s år 1617
erhållne Privilegier öfverensstämma, att de ifrån kronoskjuts borde aldeles
vara frikallade.
Till bestyrkande häraf inhämtades och uplästes sjelfva Privilegierne,
hvilkas 18 § stadgade, att Adelens landtbönder skola vara frije ifrån de två
årlige slottshästar, som de dertills utgjordt till kronones behof, samt för
alle dagsvercken, kjörslor, skjutsresor, gästning och hästelopp, som Adelens
landtbönder härtill hafva varit betungande med, så att ingen befallningsman
eller fogde skall härefter hafva magt något sådant dem att tillägga
och påbjuda, undantagandes de fall, då konungen för dess och riksens
lägenheter genom landet droge eller sändebud till främmande orter förskickades
eller någre främmande sändebud hit in i riket ankommo eller the
lägenheter föreföllo, som i Sveriges lag uttryckeligen förmälte stå, då såväl
Adelens som Kongl. Maij:ts egne landtbönder både med skjutsresor,
gjerder och andre pålagor skulle hjelpa till; och att uti alle gjerder och
hjelper räknades två frelselandtboar emot en skatte- och kronobonde och
två halfva emot en hel och två fjerdingstorpare emot en half. Ävensom the
frälsebönder, hvilka under Adelens sätesgårdar uppå en mil när ligga till
dagsverken, blifva frie för all skjutsning och tunga. Men the, som längre
ifrån sätesgårdarne belägne äro, skola gjöra hvar tredje skjutsferd emot en
skatte- och kronobonde efter riksens stadgar och Adelens rätt och Privilegier
med mera; dock upsköts detta ärende till vidare öfverläggning.
Hr Kammarherre Grefve Hamilton förestälte, om icke nu som fordomdags
hälften af all betjening i riksens collegier borde bestå af Adel, på
det enligit de förr nämnde R. o. A:s Privilegiers 16 § the gode män af R. o.
A. icke skole vara förpliktade at stå till rätta för någre lifssaker för mindre
män än theras vederlikar. Härvid erindrade Hr Assessor Baron Hermelin,
at l:o skickelighet och förtjenst borde befordras framför alt adelskap,
och 2:o at question derom aldrig borde väckas, emedan deraf alt för många
oredor kunde upväxa, samt at för öfrigit med de orden theras vederlikar
förmodeligen förstodes sådane, som voro af lika rang och heder som en
frälseman. Fördenskull upskjöts detta ämne till vidare öfvervägande.
Föredrogs och uplästes:
Besvärsutskottet.
591
l:o HrÖfverstens och Riddarens af Kongl. Sverdsorden Carl von Quantens
memorial af den 9 i denne månad (Bil. A), innehålande visse ämnen,
dem han förmente böra åtfölja de puncter, som i stöd af 18 § i Konung
Gustaf Adolphs Riddarehusordning skulle komma Kongl. Maij:ts allernådigste
godtfinnande och välbehag at underställas. Upskjöts tills vidare.
2:o. Hr Capitainens C. F. Charpentier memorial (Bil. B) rörande storskiftsdelningen
i Finland och i synnerhet uti Carelen och Tavastehus län,
hvilket Hr Kammarrådet Rothlieb tog att vidare öfverse och upsätta de
puncter, som betänkandet deröfver till R. o. A:s plenum borde innehålla.
3:o. Hr Capitainenes Zacharias Ugglas memorial (Bil. C) i samma ämne
med bifogad Kongl. Kammarcollegii skrifvelse till Landshöfdingeembetet i
Nylands och Tavastehus län angående storskiften. Hr Assessoren Baron
Hermelin tog detta till sig att deröfver upsätta de puncter, som till R. o. A:s
plenum skola afgå.
In fidem
Carl G. Silverstolpe.
Den 16 December.1
Närvarande:
Grefve Cronstedt.
Grefve Hamilton.
Hr Arnell.
Hr Leijonankar och
Hr Langensköld.
1 anledning af hvad uti protocollet för den 14 sidstledne är anfördt
angående antalet af frälsemän i riksens collegier, yttrade sig Hr Kammarherren
Grefve Hamilton dess mening vara, att med ordet Adelns vederlikar
uti 16 § af Privilegierna eij annat förstodes än dem, som sjelfve voro
frälsemän. Uppå Hr Grefvens föreställning, om icke nu som i fordna
tider, eller omkring år 1680, hälften af Höfrättens ledamöter borde bestå af
Adel, beslöts, det skulle Hr Kammarherren häröfver upsätta sine tankar
skrifteligen, hvilket han äfven åtog sig.
Uplästes Hr Majorens och Riddarens af Kongl. Sverdsorden Carl Ephraim
Carpelans ingifne memorial, at som det esomoftast händt och än
1 Marginalanteckning: Just. d. 22 Dec. 1778.
592
Besvärsutskottet.
existerar, det ofrälsemän, ja, intill och med bönder, innehafva och besitta
berustade säterier samt dervid njuta utom rusttjensten alla de fri- och
rättigheter, som säterier åtfölja, de äfven uppå en del undfått Kongl,
Kammarcollegii skattebref, dock utan att i detsamma nämnes, det hemmanet
finnes i jordeboken anteknadt för berustadt säterie, så borde utskottet
efter dess tanka understödja frälseståndets rätt att få ett sådant hemman
inbörda efter den kjöpeskilling, ofrälseman bevisligen gifvit, emedan efter
Adelige Privilegierne intet annat stånd äger säterijord besitta. Och medfölgde
äfven afskrifter af Kongl. Cammarcollegii skattebref å Taipele säterierusthåll
för Rusthållarne Jacob Hindrichsson och Anders Christensson
Yléen jämte utdrag ur 1774 års jordebok för Abo och Björneborgs läner
vidrörande bemelte säterierusthåll. Hvilka documenter jämte sjelfva memorialet
lades på bordet.
Förekom under öfvervägande, om icke hos Hans Kongl. Maij.t underdånig
ansökning borde göras om renovation af R. o. A:s Privilegier; och
åtog sig Hr Majoren och Riddaren L e i j o n a n k a r att upsätta de puncter,
som deröfver till R. o. A. borde afgå.
Föredrog Hr Hofintendenten Grefve Cronstedt, huruledes flere klagomål
förspordts deröfver, at åtskillige såväl af Adelen som ofrälse eij
kunnat blifva af med sin spannemål, då de sig vid kronobrännerierne i riket
och i synnerhet uti Finland anmält, utan at dem det svar blifvit lämnadt, att
man derstädes vore ganska mycket öfverhopad med utländsk spannemål.
Och som således icke allenast penningarne gå ur landet utan ock spannemålsägarne
måste sälja sine förlager för vanpris till köpmän, hvilket äfven
af Hr Capitainen Langens kjöld bestyrktes, så beslöts, det skulle en
underdånig supplique afgifvas till Hans Kongl. Maij:t med anhållan, att
Kongl. Maij:t täcktes vidtaga den författning, det Dess undersåtare till
lättnad kronobrännerierne måtte blifva ålagde att efter markegång emottaga
deras till salu afgifvande spannemål eller mjöl.
Uplästes Hr Kammarrevisionsrådets Carl G. Ehrenhoffs promemoria
(Bil. D) rörande yppighets och gästabodspragts hämmande. Hvilar.
In fidem
Carl G. Silverstolpe.
