# ID: svediakorp-gov153
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1778--1779
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 128,587
# sentences: 5,540
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


SVERIGES
RIDDERSKAPS OCH ADELS
RIKSDAGSPROTOKOLL
FRÅN OCH MED ÅR 1719
TRETTIOANDRA DELEN
1778-1779
PÅ RIKSGÄLDSFULLMÄKTIGES UPPDRAG
UTGIVNA AV
STEN LANDAHL
STOCKHOLM 1982
NORSTEDTS TRYCKERI
FÖRORD
I skrivelse till riksdagens konstitutionsutskott av den 10 februari 1972
hemställde riksgäldsfullmäktige, att medel skulle utverkas för utgivningen
av bl. a. riddarskapet och adelns protokoll för 1778-1779 års riksdag.
Detta tillstyrktes av utskottet i utlåtande av den 27 april 1972 (nr 23), vilket
den 9 maj bifölls av riksdagen.
Riksgäldsfullmäktige uppdrog åt undertecknad att ombesörja utgivningen
av nämnda protokoll.
I en Inledning har dels redogjorts för vissa av det nya statsskicket
föranledda ändringar i rikdagspraxis, dels för den handskriftliga karaktären
hos protokollen och de i editionen ingående bilagorna samt tvenne utskotts
protokoll och handlingar.
Då adelns protokoll från och med riksdagen 1786 föreligga i samtida
tryck, är föreliggande del den sista i serien, vars första del, efter beslut av
1872 års adeismöte, utkom av trycket år 1875.
Alltsedan 1956 har jur. kand. Richards Ritums vid sidan av sitt tjänstearbete
utfört all avskrivning för denna publikationsserie. Jag tackar honom
varmt för ett väl utfört arbete, som varit mig till stor hjälp.
Stockholm i oktober 1982.
Sten Landahl.
■ ■ <■ ■ . *C r
■rl
* i. '
* * ' -
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Förord  III
Inledning
1-4
I. Protokoll
vid plena och plena plenorum  5-413
II. Bilagor
Till protokollet den 30 oktober 1778:
1. Kungl. Maj:ts allmänna proposition
417
2. Greve Magnus Brahes tal till konungen vid riksdagens öppnande
419
Till protokollet den 31 oktober 1778:
3. Protokoll vid plenum plenorum den 31 oktober 1778
421
4. Punkter om vilka Kungl. Maj:t velat underrätta ständerna 427
5. Kungl. Maj:ts proposition om moraliteten i lagen
452
6. Kungl. Maj:ts proposition om dödsstraffet för barnamord 453
7. Kungl. Maj:ts proposition om preskriptionstid i brottmål 455
8. Kungl. Maj:ts proposition om straff av ärans förlust
456
9. Kungl. Maj:ts proposition om böter och vitén
458
10. Kungl. Maj:ts proposition om exekutionsverket
459
11. Kungl. Maj:ts proposition om tjänstehjonsstadga
460
Till protokollet den 9 november 1778:
12. Konungens fadderbrev till ridderskapet och adeln
464
13. Förteckning på ridderskapet och adelns faddrar vid kronprinsens
dop
465
Till protokollet den 17 november 1778:
14. Greve Axel von Fersens memorial om instruktion för bankoutskottet
466
Till protokollet den 20 november 1778:
15. Generalmajor Henrik af Trolles memorial om instruktion för
bankoutskottet
469
Till protokollet den 28 november 1778:
16. Kommerserådet Mikael af Grubbens memorial om tjänstehjonsstadgan
471
Till protokollet den 5 december 1778:
17. Brukspatron Emanuel af Geijerstams memorial om preskriptionstid
i skuldfordringsmål
472
Till protokollet den 15 december 1778:
18. Protokoll vid deputerades uppvaktning hos konungen om
hemgift för hertig Karl
473
19. Lagutskottets betänkande om moraliteten i lagen
476
20. Lagutskottets betänkande om preskriptionstid i brottmål 481
21. Lagutskottets betänkande om straff av ärans förlust
486
22. Lagutskottets betänkande om dödsstraff för barnamord .. 489
Till protokollet den 19 december 1778:
23. Lagutskottets betänkande om klander å fastigheter
501
24. Lagutskottets betänkande om domares böter och vitén ... 504
25. Projekt till underdånig skrivelse om remitterade lagfrågor 508
26. Kapten Johan Jakob von Bilangs memorial om bevillningar 510
Till protokollet den 28 december 1778:
27. Lagutskottets betänkande om exekutionsverket
513
28. Kungl, sekreteraren Johan von Engeströms memorial om
barnamord
526
Till protokollet den 7 januari 1779:
29. Överkommissarie Samuel Löfvenskjölds projekt till underdånig
skrivelse om ny tjänstehjonsstadga
530
29a. Löfvenskjölds projekt till ny tjänstehjonsstadga
533
Till protokollet den 8 januari 1778:
30. Friherre Josias Carl Cederhielms projekt till underdånigt
svar å propositionen om vitén och böter
538
Till protokollet den 9 januari 1779:
31. Överste Carl Jakob von Quantens diktamen om tjänstehjonsstadgan
540
Till protokollet den 14 januari 1779:
32. Besvärsutskottets memorial med projekt till underdåniga
skrivelser om storskifte i Finland och om spannmålspriserna 541
32 a. Besvärsutskottets projekt till underdånig skrivelse om
storskifte i Finland
542
32 b. Besvärsutskottets projekt till underdånig skrivelse om
spannmålspriserna
546
Till protokollet den 16 januari 1779:
33. Överste Hans Ramels memorial om religionsfrihet
547
Till protokollet den 20 januari 1779:
34. Underdånig skrivelse om preskriptionstid i civila mål .... 548
Till protokollet den 21 januari 1779:
35. Underdånig skrivelse om tjänstehjonsstadgan
550
Till protokollet den 23 januari 1779:
36. Extraktprotokoll den 23 januari 1779 om religionsfriheten 556
37. Underdånig skrivelse om storskifte i Finland
557
Till protokollet den 25 januari 1779:
38. Adliga underskrifter vid 1779 års riksdagsbeslut
566
Till plenum plenorumprotokollet den 25 januari 1779:
39. Ständernas underdåniga svar å propositionen om konungaförsäkran
576
40. Underdånig skrivelse om exekutionsverket
577
41. Ständernas underdåniga skrivelse om religionsfrihet
578
42. Kungl. Maj:ts svar på ständernas förslag om religionsfrihet 581
Till protokollet den 26 januari 1779:
43. Greve Charles Emil Lewenhaupts tal till konungen vid riksdagens
avslutning
44. Konungens avskedstal till ständerna
III. Besvärsutskottets protokoll och bilagor
Protokoll  589-
Bilagor
A. Överste Carl Jakob von Quantens memorial med besvärspunkter
B. Kapten Carl Fredrik Charpentiers memorial om storskiftesdelningen
i Finland
C. Kapten Zakarias Bernt Ugglas memorial om d:o
D. Kammarrevisionsrådet Carl Gustaf Ehrenhoffs promemoria
om yppighets hämmande
E. Projekt till underdånig skrivelse om adliga privilegierna
IV. Tjänstehjonsutskottets protokoll och bilagor
Protokoll  611 —
Bilagor.
a. Löjtnant Henrik Adolf von Vickens memorial om tjänstehjonsstadgan
b. Kapten Carl Gustaf Tolls memorial om d:o
c. Kapten Johan Henrik Wallencronas memorial om d:o ....
d. Kapten Zakarias Bernt Ugglas memorial om tjänstehjon
e. Kommerserådet Mikael af Grubbens memorial om tjänstehjonsstadgan
f. Landssekreteraren Hans Gustaf Hiorts af Ornäs memorial
omd:o
g. Löjtnant Lorens Henrik Ridderborgs memorial om d:o ...
h. Tjänstehjonsutskottets förslag till underdånig skrivelse om
d:o
i. Tjänstehjonsutskottets förslag till tjänstehjonsstadga
Personregister
582
584
597
597
603
604
606
607
■637
638
640
641
643
647
651
653
654
657
663
■ i > . i 1' “
- . . > , T . * I. , M
I
• .>• * - ' ''ii , ft • .. • V .i* .
s. * .j- > ' < * j
•-.XV ►
I
' -Trp .?< ■
-;■??/ -3^ ; ?h» -.v ?vj<" i , C? . .
. ?-y . -v» ?-jrV>«< . -■? ?^.. •• K-: ->
fl!, e ,
«■' :5i:dt
.
1 t>3 ■ ■ . rc-i. - .< : . ' ■■■ . ■
i
i
• ••■•. ••;. i .vOvs.^' 4 • .
. . . ■ i, ■: arg* .t
., ,1- ■ ; . . '--i .•). . 3..V! ^
:' > ,'jÄ Ä'r ' !/•■/,’ >■ < . : V f«v<3:i '' ’ * '
I
m .’ "lirf* i»---' *.< . ^ •' f*i' - Ä * *>••
■k .[ y
I
;rv-£:g
INLEDNING
I
Då Gustaf lil den 9 september 1772 hemförlovade 1771-1772 års riksdag,
hade han förklarat sig vilja se ständerna samlade på nytt om sex år. I
enlighet härmed utfärdades den 9 september 1778 kallelse till riksdagen att
sammanträda den 19 oktober. Däri angavs uttryckligen, att adeln skulle
ställa sig 1626 års riddarhusordning till efterrättelse.1 Konungen stödde sig
härvid på § 39 i 1772 års regeringsform och på sin konungaförsäkran, enligt
vilka ”Sveriges gamla lagar, sådane som de före 1680 varit”, blivit återställda.
2 I enlighet härmed ansåg sig konungen äga rättighet att utnämna
lantmarskalk och till detta ämbete utsåg han generalmajoren friherre Hugo
Herman von Saltza.
I den av konungen fastställda eden för lantmarskalken förband sig denne
att föra sitt ämbete ”aldeles efter riddarhusordningen af 1626 som den nu
endast varande stadga och aldrig tillåta något skje”, som kunde vara
menligt eller skadligt för konungen eller fäderneslandet.3 Denna förbindelse
torde ha ersatt en bestämmelse i en av Gustaf III före riksdagens
begynnelse utarbetad instruktion för lantmarskalken, enligt vilken denne
icke skulle tillåta, att någon proposition gjordes, utan att konungens samtycke
inhämtats.4 Denna instruktion har visserligen aldrig framlagts, men
såsom det framhållits, ”lider det intet tvivel, att den kommit till användning
och av Gustav III betraktats såsom lika väsentlig och bindande som
någon grundlag”.5 Exempel härpå finnas i protokollen från riksdagen.
Lantmarskalkens liksom de ofrälse ståndens talmäns ställning till konungen
framgår även av att de enligt ett av hovkansleren Sparre fört
protokoll av den 22 oktober fingo order att varje dag anmäla sig hos
monarken för konferens och för att mottaga direktiv för sitt handlande.
Detta Sparres protokoll ingår i hans riksdagsarkiv, som utgör volymerna
1—2 i serien Riksdagsacta för denna riksdag. Förteckningen över detsamma
har följande rubrik: ”Acter för 1778 års riksdag, samlade af Hofcantzleren
Friherre Sparre, som sielf förde protocollerne hos Kongl. Maj:t
1 Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf lilis regering, d. 1, s.
537 f., 542. Tidningar för riksdagen i Stockholm år 1778 (cit.: Riksdagstidningar),
s. 6. Lagerroth, Konung och adel, s. 21.
2 Regeringsformer, Sveriges, 1634-1809 samt konungaförsäkringar 1611 —
1800 utg. av E. Hildebrand, s. 137 och 266. Landberg i Sveriges riksdag, bd 7, s.
45.
3 Sid. 8.
4 Stavenow, Bidrag till den Gustavianska tidens författningshistoria, s. 36.
5 Landberg, a. a., s. 47.
2
jemte anteckningar för alla dagar, då något hos Konungen och Ständerne
passerade, och aflämnade altsammans til Kongl. Riksarchivum den 18
Apr. 1779”. En annan anteckning har följande lydelse: ”Dessa afskrifter
och handlingar rörande 1778 och 1779 års riksdag äro til det mästa tagne af
sådane Hofcantzlerens och Commendeuren Herr Friherre Sparres för hela
riksdagen förde anteckningar och protocoller eller sådane deras bilagor,
hwilka antingen icke til hela sitt innehåll eller aldeles icke förekomma uti
Riksdagstidningarne. Någre flere dels märkeligare protocoller hos stånden,
dels särskildt tryckte piecer hafwa blifwit tillagde, på det alt tilsammans
måtte utgöra en fullständig samling af det, som rörer nämde riksdag.
”1
Häri ingå bl. a. protokoll från de fem plena plenorum, till vilka konungen
kallade ständerna. De tre första liksom det femte ha förts av förste expeditionssekreteraren
Fredenheim. Troligen har han fört även det fjärde. Det
första protokollet av den 30 oktober 1778 från riksdagens öppnande har i
editionen införts på sin kronologiska plats bland ståndets protokoll. Något
av riddarhussekreteraren Psilanderhielm fört protokoll från denna sammankomst
finnes icke. Det andra protokollet av den 31 oktober avviker
delvis från ett av riddarhussekreteraren vid detta sammanträde fört protokoll,
varför Fredenheims protokoll i avvikande delar tryckts som Bil. 3.
Det tredje protokollet av den 20 januari 1779 är likalydande med det av
riddarhuskanslisten von Schönfelt hos ståndet förda, vilket justerats av
konungen. Det fjärde protokollet av den 25 januari finnes i avskrift i
ståndets protokollsvolym, placerat efter det av vice riddarhuskamreraren
Kirstein förda protokollet för denna dag. Originalprotkollet har lagts till
grund för ederingen. Det femte protkollet av den 26 januari finnes endast i
Riksdagsacta och utgör i editionen det sista protokollet för riksdagen.
Något av riddarhusbetjäningen fört protokoll för denna sammankomst
inför konungen finnes icke.
Förutom dessa plena plenorumprotokoll ingå i Sparres riksdagarkiv
även de av Fredenheim förda protokollen vid de två plena, till vilka
konungen kallat ståndet för att under hans ordförandeskap besluta om en
ny riddarhusordning.2
Vid det den 31 oktober 1778 hållna plenum plenorum överlämnade
konungen dels ett aktstycke med titeln ”Punkter, om hvilka Kongl. Majit i
nåder för godt funnit att underrätta Riksens Ständer”, utgörande en redogörelse
för vad sig i riket tilldragit — den första i sitt slag - dels ”särskil
1
Om hovkanslerns roll vid riksdagen se Landberg, a. a., s. 174.
2 Se sid. 58, noten, och 83, noten.
da” propositioner i lagärenden.1 Samtliga dessa aktstycken ha tryckts som
bilagor.
Då konungen inte tillät för stånden gemensamt utskott för behandlingen
av propositionerna, tillsatte de tre högre stånden var sitt lagutskott.2
Utlåtandena från adelns lagutskott ha också tryckts som bilagor.
En proposition om ny tjänstehjonsstadga föranledde adeln att tillsätta ett
tjänstehjonsutskott. Dess protokoll med bilagor, som ingå i volymen Allegater
1, ha intagits i editionen som särskild avdelning. Så har även skett
med i Riddarhusets arkiv förvarade protokoll och handlingar från det
utskott, som adeln tillsatte för att bereda frågan om dess allmänna besvär.
Den återupplivade riddarhusordningen av år 1626 stadgade i sin 13 §, att
varje till laga år kommen adelsman i Sverige och Finland skulle infinna sig
till de allmänna riksdagarna eller ock skriftligen anmäla laga förfall. I dess
14 § bestämdes, att varje ätt skulle inom sig välja en huvudman, som enligt
den 15 § ägde att utöva ättens rösträtt. De adelsmän, som icke valts till
huvudmän, skulle stå på golvet bakom sin ätts säte och tigande åhöra
diskussionerna.3
Den 1 oktober 1778 diskuterades i riddarhusdirektionen dessa bestämmelser
om huvudmän och övriga, vilka som extra capita ägde rätt att
bevista sammankomsterna. Oro uttrycktes för hur utrymmena i riddarhussalen
skulle räcka till för hela det församlade ståndet och åtgärder härför
diskuterades.
Den 12 oktober föredrog riddarhussekreteraren åtskilliga ankomna brev
från capita och extra capita med deras ”excuse och förfall” att kunna
åtlyda riksdagskallelsen. Den 16 oktober anmäldes ytterligare ursäkter och
direktionen beslöt, att dessa skulle ”läggas tillsammans för att sedermera
vid anteckningarna bliva lantmarskalken föredragna”.4
I enlighet med detta beslut torde den förteckning över adelsmän, som
”ursäktat sig”, ha upprättats, vilken i ståndets protokollsvolym placerats
efter två av Schönfelt förda protokoll för de deputerade, som hade att taga
emot ansökningar om säte i andra klassen. I editionen har denna placering
av förteckningen bibehållits.
De från denna riksdag bevarade ståndsarkivalierna utgöras av renskrivna
protokoll, konceptprotokoll, uppropslista, diarium och allegater
1-2. Del 1 av allegatvolymerna innehåller Kungl. Maj:ts ovannämnda
' Landberg, a. a., sid. 163
2 Landberg, a. a., sid. 181
3 Riddarhusordning uthaf ... Gustaf Adolph gifne Sveriges Rijkes Rådh, Ridderskap
och Adhel ... then 6 Junii 1626. Tryckt ... 1634.
4 Riddarhusdeputationens protokoll, Riddarhusets arkiv.
4
propositioner, riksens ständers expeditioner och löpare, memorial och
handlingar, inkomna till ståndet, handlingar från lag- och riddarhusutskotten,
ståndets expeditioner och extraktprotokoll, handlingar från ståndets
besvärsutskott samt ovannämnda protokoll i tjänstehjonsutskottet med
handlingar.
5
År 1778 den 19:de October.
Måndag.
Enligit bifogade Kongl. Maij:ts öpne bref och påbud var nu den dagen
inne, då denne af Kongl. Maij:t i nåder befalte Riksens Ständers allmänna
sammankomst skulle taga sin början.
Klåckan något för 11 förmiddagen förfogade sig altså undertecknad
Riddarhussecreterare Johan Gustaf Psilanderhjelm tillika med Riddarhusfiscalen
Fackenstedt samt Hofjunkaren och Riddarhuscancellisten Carl
Schönfelt up til det Kongl. Slottet och uti Kongl. Maij:ts öfre rum, uti
Kongl. Maij:ts sängcammare, hvarest under påklädningen Kongl. Maij:t
upvaktades af en stor mängd såväl här i staden boende som ifrån andre
orter i riket ankomne embetsmän och ståndspersoner.
Sedan Kongl. Maij:t blifvit påklädd och emottagit af vederbörande de
vanlige rapporter samt nådigt låtit för sig praesentera åtskillige til staden
ankomne embetsmän och ståndspersoner, inkom något efter klåckan 11
förmiddagen Hans Kongl. Höghet Hertigen Carl af Södermanland och icke
långt derefter utur Kongl. Maij:ts Rådcammare Deras Exellencer Herrar
Riksens Råd. Och infunno sig äfven Kongl. Franska Ambassadeuren samt
de utrikes minister. Kongl. Maij:t satte sig nu uti den frammanför paradesängen
stälde lähnstol, vid hvilken stod et bord, hvaröfver var dragit et
blått sammetstäcke, med guldcronor broderat, och lät för sig kalla Rikshärholden
Förste Expeditionssecreteraren af Inrikesexpedition och Ordenshärolden
Elis Schröderheim, som framträdde, åtfölgd af tvänne härolder,
Kongl. Secreterarne Samuel af Ugglas och Carl Lagerbring, alle klädde uti
häroldsdrägt. Kongl. Maij:t gaf då Rikshärolden sin nådige befallning at
uppå de vanlige torg och platser i residencestaden förkunna under klang af
pukor och trumpeter riksdagens början och tilstälte honom med egen hög
hand sielfva publicationen, hvilken skulle allmänneligen upläsas och den
Rikshärolden med underdånig djup bugning emottog, så lydande:
Kongl. Maij:t låter härmed nådigast bjuda och befalla Riksens Ständer,
som til denne här i Stockholm nu snart börjande riksdag kallade äro, både
Ridderskap och Adel, Clerkeriet, Städernes Utskickade såsom ock den
Riksdagens
början.
6
1778, okt. 19. Lantmarskalk utnämnes.
Landt marskalks
utnämnande
Friherre
Saltza.
Menige Allmoge, at de sig öfördröijeligen angifva, Ridderskapet och Adelen
hos Landtmarskalken, Präste-, Borgare- och Bondestånden efter gammalt
bruk i Riksens Cantzli hos Rikscantzleren, eller den des embete
förrättar, Riksrådet och Cantzlipresidenten Grefve Ulric Scheffer, på sätt
och vis som igenom offentelige anslag kundgiort är, at lagliga vahlen af
deras hemmavarande medbroder låta antekna, deras namn upgifva och
laglige fullmagter inlefverera, på det Kongl. Maij:t sedermera må dem på
Rikssalen kalla och där med riksdagen låta giöra en begynnelse. Det alle,
som vederbör, hafva sig at efterrätta.
Stockholms Slott d. 19 October 1778.
GUSTAF.
Härolderne afträdde häruppå genast at verkställa denne Kongl. Maijrts
nådige befallning.
Kongl. Maijrt fattade sedan uti sin hand landtmarskalksstafven, hvilken
någre dagar förut genom Herr Grefven Presidenten Commendeuren af
Kongl. Nordstjerneorden och Riddarhusdirecteuren Carl Wilhelm von Duben
blifvit tillika med den nyare och af Riksrådet Cancelliepresidenten
m. m. Grefve Arfvid Horn skjänkte ifrån Riddarhuset uppå nådigste befallning
uplämnad; och holt densamma, under det Kongl. Maij:t talade,
som följer:
Sedan jag nu låtit riksdagen taga en början, har min första omsorg varit
at för R. o. A„ ibland hvilka jag anser mig enligit mine förfäders sed sjelf
vara en ledamot, utnämna en värdig landtmarskalk.
Ibland en mängd af Riddersmän, hvilka genom deras snillen och vetenskaper
kunde med skjäl finnas värdige til mit förtroende, har valet varit
svårare at giöra än ämnen at finna. Jag har doch trodt bäst upfylla, hvad de
väntat af mig och det jag mig sjelf och riket skyldig är, då mit val fallit på en
man, som både i krig och i fred visat sig sit fädernesland trogen och
hvilken, lika tilgifven sin Konung som sit stånd, är af dem lika acktad.
Jag utnämner derföre nu til landtmarskalk Generalmajoren och Commendeuren
af Vår Svärdsorden Friherre Hugo Herman von Saltza. Men
som han nu är opasslig, så anmodar jag Eder Grefve Magnus Erichson
Brahe och Eder Grefve Charles Emil Lewenhaupt såsom de bägge förste af
herreclassen at honom mit val förkunna.
Jag öfverlämnar Eder Grefve Brahe landtmarskalksstafven at den honom
antvarda. Säg honom, at då han efter 60 år är den första Riddersman,
som emottager denna staf efter Gustaf Adolphs lag, väntar jag och natio
-
Lantmarskalk utnämnes.
7
nen, at han den förer på gammalt svänskt sätt, til förening af Konung och
Ständer, til lagens och frihetens stöd och til stadgande af de lagar, som
giort rikets fordna styrka, under hvilka R. o. A förvärfvat sig en odödelig
ära och hvilket verk skal giöra denne riksdagen äfven så merkvärdig som
angenäm i väre tideböcker.
Under det Kongl. Maij:t detta talade, tilstälte han tillika Grefve Brahe
landtmarskalksstafven och derjemte den ed, Landtmarskalken skulle
aflägga inför Kongl. Maij:t, då han blefvo frisk, men nu til en början genast
underskrifva.
De bägge Grefvar afträdde och vid nedergången utur det Kongl. Slottet
instego och begåfvo sig til Herr Baron och Landtmarskalken Saltza uti en
Kongl. Maijits statsvagn, bespänd med 8 hästar, omgifven av 6 Kongl.
Maij:ts laqveijer uti livrie.
Underteknad Riddarhussecreterare förfogade sig ock genast dit i följe
med en Riddarhusdirecteur, Öfverhåfintendenten och Commendeuren af
Kongl. Nordstjerneorden Friherre Adelcrantz, samt vid anmälning och
lämnat företräde fant Herr Baron och Landtmarskalken sängliggande af
podagra. Sedan hos Herr Baron och Landtmarskalken så Öfverhåfintendenten
Baron Adlercrantz som Riddarhussecreteraren och Håfjunkaren
Schönfelt tillika med Riddarhusfiscalen Falckenstedt, hvilka äfven infunnit
sig, fåt aflägga deras vördsamma lyckönskan och de 3 sidstnämde utbedja
sig hans benägenhet, anmältes de 2:ne Herrar Grefvar ifrån Kongl. Maij:t,
hvilka genast infördes. Grefve Brahe med landtmarskalksstafven i handen
holt då följande tal:
Om i alla tider varit anset för et af de yppersta äreställen at vid Riksens
Ständers sammankomster förestå det viktiga landtmarskalksembetet, synes
sådant ännu mera smickrande, då den hedren erhålles genom förtroende
af den visaste af alla regenter, och denne förmån äro från vår Allernådigste
Konung vij afsände R. o. A:s ledamöter anbefalte at förkunna Herr
Generalmajoren och Landtmarskalken.
Kjärlek för fäderneslandet, tilgifvenhet åt Hans Kongl. Maij:ts dyre
person, ömhet för vårt lyckelige regeringssätt och omvårdnad för R. o. A:s
derpå grundade rättigheter äro de egenskaper, som fästat Hans Kongl.
Maij:ts val, och i följe af detsamma får vij nu den äran at i Herr Generalmajorens
och Landtmarskalkens händer öfverlämna den staf. Hans Kongl.
Maij:t oss til den ändan anförtrodt. Vij våge derjemte försäkra Herr Generalmajoren
och Landtmarskalken om R. o. A:s fullkomliga högaktning och
8
1778, okt. 19—21. Lantmarskalkseden.
Landtmar
skalkseden.
tilgifvenhet och hoppas, at Herr Generalmajorens och Landtmarskalkens
möda skal varda lättad genom den enighet och samdrägt, hvarmed alle
öfverläggningar under detta så merkvärdiga riksmöte lära blifva utmärkte.
Uti Herr Generalmajorens och Landtmarskalkens vänskap utbedja vij oss
at ständigt få vara inneslutne.
Grefve Brahe öfverlefvererade under detta tal landtmarskalksstafven,
som Herr Baron och Landtm, emottog och lade bredvid sig på sängen.
Hvarvid han anmodade bemälte Hrr Grefvar, då han sielf icke nu voro i
stånd at inför Kongl. Maij:t sig inställa, at frambära och förklara, med hvad
underdånig vördnad och lydno han emottogo denne stafven. Det vigtige
embetet, Kongl. Maij:t honom i nåder anförtrodt, voro väl af den beskaffenhet,
at dertil fordrades flere insikter och sådane egenskaper, som Herr
Baron och Landtmarskalken uti den militaire tjensten, hvartil hans tid
blifvit använd, icke medhunnit at sig förvärfva; likväl upmuntrade honom
Kongl. Maij:ts höga och nådiga förtroende, och då han kommo at föra
landtmarskalksstafven under en vis och mild Konungs styrelse, uti en tid,
som med skjäl kan räknas för den sällaste, Sverige i flere mansåldrar haft,
så fruktade han icke, at den kunde blifva honom för tung; hvarföre han sig
ock underdånigst utbad at uti Kongl. Maij:ts höga kongl, nåd och ynnest få
vara innesluten.
Häruppå praesenterade Grefve Brahe landtmarskalkseden, hvilken Herr
Baron och Landtm, emottog, underskref och genast återstälte at uti Kongl.
Maij:ts höga hand återlämnas, så lydande:
Jag Hugo Herman Saltza, Friherre, låfvar och svär vid Gud och Hans
Heliga Evangelium, at som jag af den Stormäktigste Högborne Furste och
Herre Gustaf d. III:die, Sveriges, Göthes och Vändes Konung, nu är
utnämd at vara Landtmarskalk vid detta allmänna riksmöte, så skal jag
med all kraft och förmåga allan konungsligan rätt styrka, bibehålla och
handhafva samt oväldugt och oförskräkt försvara både R. o A:s Privilegier
som ock Riksens Ständers fri- och rättigheter enligit den oryggeligen
besvurne Regeringsformen af den 21 Augusti 1772 och Riksdagsordningen
af d. 24 Januarii 1617. Jag skal ock föra mit landtmarskalksembete aldeles
efter Riddarhusordningen af 1626, som den nu endast varande stadga, och
aldrig tillåta något skje, som kunde lända min Kånung eller mit fädernesland
til meen eller skada. Detta lofvar jag alt på min ridderliga tro och ära,
och beder jag mig Gud min själ så vist hielpa, som jag varder detta troligen
hållandes. Så sant mig Gud hielpe til lif och själ.
Anteckning av ledamöterna.
9
De bägge Herrar Grefvar togo häruppå afskjed och återföra till Kongl.
Maij:t at om deras förrättning lämna underdånig berättelse och at i underdånighet
öfverlämna den underskrifne landtmarskalkseden.
Herr Baron och Landtm, befalte häruppå underteknad at giöra anslag för
R. o. A., det de i morgon skulle inställa sig på Riddarhuset uti Secrete
Utskottssalen klåckan 9 förmiddagen at låta antekna sig efter den ordning,
som famillerne uti matriklen finnas införde, alt som de upropades, grefvar
och friherrar först och sedan den öfriga adeln. Och som Herr Baron och
Landtm, dervid icke kunde vara närvarande för sin siukdom, så anmodade
han Grefve Brahe och Grefve Lewenhaupt, Friherre von Essen samt af
Riddarhusdirectionen Friherre Manderström och Friherre Adelcrantz at
dervid vara i hans ställe närvarande, om hvilkas kallande dertil genast
anstalt fogades.
Ridarhussecreteraren tillika med Fiscalen och Cancellisten togo häruppå
afträde.
D. 20 October.
Tisdag.
Klåckan 9 förmiddagen.
Instälte sig uti Hr Barons och Landtrms ställe redan bemälte Hrr af R. o.
A. uti Secrete Utskottssalen på Riddarhuset, och sedan de intagit sine rum
vid et där stält bord tillika med Riddarhussecreteraren, Camereraren Cammarrevisionsrådet
Kirstein, Riddarhusfiscalen Falckenstedt och Riddarhuscancellisten
Håfjunkaren Schönfelt, uppå hvilket bord lågo alle immatriculerade
ätters genealogier, börjades med anteckningen, först grefvar
och friherrar, hvilka, eftersom de upropades, framträdde til bordet, blefvo
inskrifne och undfingo sine riddarhuspolletter.
Efter middagen.
Fullfölgdes med antekningen på samma sätt, och hants den dagen til n:o
601 ibland adelige famillerne.
År 1778 den 21 October.
Fullfölgdes med antekningen på lika sätt, och hants ifrån 601 til n:o 1 500
uti matrjklen.
Ridderskapets
och Adelns
anteckning.
2-10-30?
10
1778, okt. 22—24. Anteckning av ledamöterna.
Den 22 October.
Praetentioner
at flyttas
i riddareclassen.
Fortfors ytterligare ifrån n:o 1 500 och til slut.
Den 23 October.
Genom anslag kallades til i dag de, som vid första antekningen saknades,
blefvo upropade och, så fort de sig instälte, anteknade.
D. 24, 25 och 27 October.
Emmottogs inlagor och bevis af alle dem, som förmente sig äga rättighet
at komma uti riddareclassen.
Närmare innehållet af desse dagars giöromål utvisar det af Håfjunckaren
Schönfelt deröfver hällne protocoll.
År 1778 den 24 October.
Klockan 11 f. m.
Sammanträdde de af Hr Baron Generalmajoren och Landtm, samt Commendeuren
Hugo Herman von Saltza utsedde deputerade af R. o. A.,
hvilcka förrättadt anteckningarne, för att i dag enligt förutom derom giordt
anslag emottaga och afhöra de så skrift- som muntelige ansökningar och
påståenden, hvilcka R. o. A. finna sig befogade att anmäla rörande sätens
ärhållande i andre eller riddareclassen.
Af Hrr Deputerade voro nu närvarande:
Grefwe Brahe, Magnus Friedrich, Capitaine,
Grefwe Lewenhaupt, Charles Emil, Generalmajor och Commendeur af
Sverdsorden,
Frih. von Essen, Friedric Ulrich, Kongl. Cammarherre,
Frih. Manderström, Christopher, Håfmarschalck, Commendeur af
Nordstierneorden och Secreterare af alla Kongl. Maij:ts Orden,
Frih. Adelcrantz, Öfverintendent, Commendeur af Nordstierneorden.
Sedan förbemälte hrr intagit sine säten och de närvarande af R. o. A.
blifvit förständigade att nu anmäla, hvad de i sådant afseende kunde hafva
att ärindra, framkommo af R. o. A. följande ledamöter i den ordning,
härefter följer, nemligen:
l:o. Vice Landshöfdingen och Riddaren af Kongl. Sverdsorden Herman
Julius Roos, af n:o 51 i matrickelen.
Deputerade för flyttning till andra klassen. 11
Innan han anmälte de skäl, uppå hvilcka han ansåg sig berättigad till säte
i andre classen, begärte han upplysning, huruvida antalet af de ätter, som
före år 1719 utgiorde andre eller riddareclassen, blifvit sedan den tiden
rubbadt och förminskadt genom någon förändring eller omflyttning i numrorne;
eller åter på den andre sidan om desse ätter värkeligen ännu bibehollas
till antal och numror lika med hvad som varit innan classernes
uphäfvande. Han ägde skäl att tro, det någon ändring därmed förelupit,
emedan han eljest icke kunde förstå, huru Roseätten af Hjelmsäter fådt en
så hög nummer i matrikelen och icke blifvit transfererad uti andra classen.
Hrr Deputerade gåfvo Hr Vice Landshöfdingen tillkänna, att enligt
de här vid Riddarehuset förvarade så äldre som nyare matricklar befinnes
de till andra classen fordom hörande ätter änu stå i samma ordning orubbade
och utgiöra de 37 första numror af den nuvarande adelsclassen. Men
vid classernes uphäfvande år 1719, och då både riddare- och svenneclassen
slogos tillhopa, hade svennernes numror blifvit successivement tillökte
med 37, så att Carpelanske ätten eller n:o 1 i svenneclassen dåfeck n:o 38 i
adelsclassen.
Hr Vice Landshöfdingen företedde derefter genealogien öfver sin
ätt och åstundade att blifva underrättad, huru descendencen af Svea Rikes
Råd nu skall beräknas, antingen på fädernet eller mödernet eller och begge
tillika. I händelse af det förra hade han väl inga praetentioner, emedan
hans ätt förde annat vapen och vore af annat ursprung än den garni.
Roseätten, hvaraf fordom flere riksrådsvärdigheten innehaft, men Riksrådet
Johan Turesson Roos till Mörby och Lindholmen hade likväl med
Karin Knutsdotter Roos af Hielmsäter varit stamfader för Rosenhaneslägten.
1 Och på sitt möderne hade han ibland Ribbingar och Torstenssöner
flere, som beklädt rådsvärdigheten.
Hrr Deputerade ärindrade härvid, att descendencen beräknas å fädernet
i rätt nedstigande led enl. praxis i fordna tider med 2:dra classen,
och att deras giöromål nu icke vore att afgiöra desse mål med något
formeligt slut utan blott att emottaga och låta inprotocollera de praetentioner,
som häruti kunna anmälas.
Hr Vice Landshöfdingen gaf vid handen, att i den ovisshet, han
varit derom, hvad med föräldrar och förfäder förstås, hvilcka ord kunna
sträckas såväl till mödernet som fädernet, hade han trodt sig böra detta sitt
nu giorde anmälande anföra; och bad, att det måtte inflyta till protocollet.
Ansåg dessutom principen att räkna mödernesdescendencen för lika gällande
som fädernes och kanske mera säker och otvifvelacktig.
1 Se härom Gillingstam, H., Ätten Siöblads: medeltida släktförbindelser, s. 66,
not 176.
12 1778, okt. 24. Flyttningen till andra klassen.
2:do. Öfversten och Riddaren af Sverdsorden Evert August Franc,
af n:o 945, företedde en upsatt slägtlinea, som utreder, det han i 3:die led å
mödernet descenderat ifrån Kongl. Rådet, Fältmarschalcken och Generalgouverneuren
Gref Dahlberg, som var dess Mormors fader, och begärte,
att denne slägtlinea måtte läggas till protocollet, på then händelse något
afseende kommer att giöras uppå de ätter, som äro afkomlingar på mödernet
ifrån Riksens Råd.
3:tio. Majoren Johan Herman Lode af adelige ätten n:o 173 företedde
en afskrift af Högstsalige Konung Carl den ll:tes bref till Landtm.
Baron Gustaf Duvall, dateradt den 28 September 1675, ang:de att låta
transferera samtel. slägterne von Loode, v[on] Wrangel och von Hastfehr
uti 2:dra eller riddareclassen.
Orsaken hvarföre sådant då icke skedt, berättade Hr Lode vara honom
aldeles obekant; men trodde, att numera icke något tvifvelsmål borde äga
rum om hans famillies descendence ifrån de Lodar, som i Dannemark varit
Riksens Råd, sedan hans år 1765 ingifne slägtregister af då varande Riddarehusdeputation
blifvit godkändt, hvaröfver han jämväl framgaf bevis utur
protocollet.
Hrr D e p u t e r a d e funno för godt att låta för sig upläsa afvan åberopade
bref och beslöto att i riddarehusprotocollerne för år 1675 låta eftersee,
af hvad orsak denne Kong Carl den ILtes nådige remiss blifvit utan
värkställighet.
4:to. Håfrättsrådet Hr Adolph Friedric Tandefelt förmente, att
om descendence på mödernet kommo i consideration, borde han blifva
flyttad i andra classen, emedan hans mors Mormoder var en dotter1 till
Riksrådet Grefve Lichton.
5:to. Lieutenanten Eric Jöran Gripenwaldt, som dernäst sig anmälte,
af ätten n:o 875, androg, att Riksrådet Grefve Taube varit dess Mors
morfar, och förbehölt sig sin rätt till flyttning i andra classen, om den skulle
tillåtas andre på samma grunder.
6. Håfjägmästaren Oto Julius v. Schverin af Spankou, n:o
1775, berättade, det han icke allenast å rätt fäderne vore en afkomling af ett
mechlenburgiskt försteligt hus utan och å mödernet en dotterson af Riksrådet
Grefve Gustav Cronhielm.
7:o. Lieutenanten och Lifdrabanten Hr Natt och Dag trodde sig icke
behöfva bestyrka sitt härstammande å rätt fäderne ifrån Svea Rikes Råd,
hälst hans ätt långt för detta sutit uti andra classen. Begärte allenast att vid
denne förmån framgent varda bibehollen.
Hrr Deputerade funno äfven så mycket mera skäl att härtill bifalla,
1 Skall vara: systerdotter.
Deputerade för flyttning till andra klassen. 13
som de ätter, hvilcka före 1719 setat i andra classen, icke nu böra kunna
komma i fråga.
8. Cancellirådet och Riddaren af Nordstierneorden Harald Appelbom
trodde äfven, det han ägde rätt till flyttning i andra classen både i
anseende till sin härkomst af den gamla berömlige Wångaslägten som
äfven för sin descendence å mödernet; han visste sielf icke just så egenteligen,
huru dermed förevette, men åberopade sig sin till Riddarehuset ingifne
genealogie, hvilcken han trodde kunna fullkomligen utreda hans
praetention.
9:o. Underlieutenanten vid Artilleriet Hr U lric Pi per androg derefter,
att ehuru den adelige Piperske slägten, hwaraf han härstammade, sent
blifvit uppå Riddarehuset intagen, vore han dock af samma stam som
Grefvarne Piper och räknade framledne Kongl. Rådet och Cancelliepraesidenten
Grefve Piper för sin Fars farbror.1 Han ansåg sig således jämte de
flere, som sig nu anmält, lika berättigad till flyttning i andra classen.
10. Hr Fendricken Klick äfvenledes för sin ätt anmälandes, att han å
mödernet vore en afkomling af Boijeätten till Gennäs, som altid varit
räknad til andra classen.
ll:o. Capitaine Hr Carl Mörner, af ätten n:o 91, berättade sig icke
allenast härstamma af en ganska gammal utländsk adelig ätt utan kunde
och namngifva flere i slägten, som varit Riksens Råd, och deribland hans
Farfaders Farbror.2
12. Majoren och Riddaren Henric Richard Ridderschöld, af
adelige ätten n:o 1006, påstod i händelse af upflyttning i 2 classen för dem,
som å mödernet descendera från Riksens Råd, sig äfven dertill vara berättigad,
emedan såväl hans Mor som Mormor3 varit Riksråds döttrar.
13. HrDahlcrona likaledes, emedan hans Moder varit en Gripenhielm
och dotterdotter4 af en Svea Rikes Råd.
14. Hr Marquard ansåg sig på lika grund äfven berättigad att komma i
2:dra classen och förbehölt sig att framdeles få inkomma skrifteligen med
sina skäl.
15. Hr Majoren Rosenstierna anmälte äfven som skäl för sig att
komma i andra classen, det hans Fars Faster varit gift med Riksrådet
Grefve Lichton, och han dessutom å mödernet descendent af en Riksråd
och allierad med åtskillige förnäma slägter.
Sedan inga flere nu voro tillstädes, som hade något i detta ämne att
' Skall vara: farfarsfars kusin.
2 Skall vara: farfars kusin.
3 Endast mormodern riksråds dotter.
4 Skall vara: sondotter.
14 1778, okt. 24. Flyttningen till andra klassen.
andraga, låto Hrr Deputerade sig föredraga de anmälanden, som skrifteligen
inkommit.
Således refererade Riddarehussecreteraren Psilanderhjelm
l:o innehollet af Capitaine Adlerhielms till Riddarehusdirection ingifne
memorial, bestående körtel, deruti, att hans stamfader Johan Hartman
varit en stjufson1 tilli framledne Kongl. Rådet Baron Adler Salvius, som
för sin stiuffaders förtienster blifvit hugnad med adelskap och tillstånd att
uptaga dess namn och vapn, dock med någon tilläggning; samt i öfrigt
anseed och uptagen som dess egit barn enligt det i afskrift bilagde diplomets
lydelse. Han hade således i stöd deraf ansedt sig berättigad att niuta
säte i andra classen.
2:do. Lieutenanten Hr Eric Gustaf Adlerberg hade jämväl anmält sig
vara på mödernet en descendent ifrån Riksrådet Grefve Eric Dahlberg.
3:tio. Hr Ulric Daniel Cronstedt ifrån densamma å mödernet samt på
fäderne ifrån Riksrådet Gref Jacob Cronstedt enl. dess skriftelige inlaga
under n:o 1.:
4. Ryttmästaren Hr Eric Adolph Printzenschöld å mödernet ifrån Sparreätten.
Se n:o 2.
5:o Hr A. W. Bergenstråle hade gifvit vid handen, det han vore systerson
till framledne Riksrådet De Geer och hemstälte, om han i riddareclassen
kunde blifva antagen. Se dess memorial n:o 3.
6. Hr Auditeuren Friedric De Geer såsom broderson till åfvannämde
Riksråd likaledes. Se dess memorial n:o 4.
7:o. Hr Capitaine Grefve Gustaf Snoilsky, son af Riksrådet Grefve
Johan Snoilsky, hade anmält sig till säte i 2:dra classen. Se n:o 5.
Detta fandt Hrr Deputerade vara så mycket billigare, som Riksråds
barn enl. Riddarhusordningen äga denne rättighet och Riksrådet Snoilsky
hvarcken som friherre eller grefve låtit sig introducera på Riddarehuset.
8. Capitaine vid Fortification Hr Petter Maxim. Adlerfelt hade sig äfven
anmält till samma förmån såsom brodersons son till Riksrådet Friherre
Adlerfeldt. Se dess inlaga n:o 6.
9:o. Lieutenanten Hr Torsten Tavast hade anmält, det han enligt den för
ätten ingifne och af framledne Landshöfdingen Tilas upstälde genealogien
för Tavasteätten vore å fädernet en rätt afkomling ifrån Oluf Niclisson
Tavast, Svea Rikes Råd.
Detta fandt Hrr Deputerade behöfva något närmare bestyrckande,
hälst den förteckning, som Cancellierådet Stiernman upsatt på Svea Rikes
1 Skall vara: styvsonson.
2 Memorial nr 1 liksom en del av de följande finnas i volymen Allegater 11.
Deputerade för flyttning till andra klassen. 15
Råd ifrån hedenhös, icke uptagit honom såsom ägande en sådan qualité.
10. Capitaine Carl Willhelm Königstedt ansåg sig äfven berättigad att
komma i 2 classen, emedan han förmenade sig å mödernet härstamma af
Gyllenstierneätten och haft en Hielmborg till mormor.1 Se dess skriftel.
nota under n:o 7.
11. Hr Johan Plaan likaledes såsom en descendent å mödernet af afledne
Riksrådet Siöstierna. Se n:o 8.
12. Hr Lieut. Carl Nathanael Franckenheim dito såsom afkomling på
mödernet af afledne Riksråderne Cederström och Cronstedt och nuvarande
Deras Excellencer Hiärne och Bunge. Se n:o 9.
13. Hr Öfversten och Riddaren Holger Rosencrantz hade begärt att i
anseende till sitt härstammande ifrån danska riksgeheimeråder blifva
transfere|ra]d i 2 classen. Se n:o 10.
14. Hr Håfrättsrådet Samuel Ehrenmalm hade anmält en lika ansökning
såsom varande svärson till Riksrådet Baron Samuel Åkerhielm. Se n:o 11.
15. Lieutenanten Jacob Gustaf Qveckfeldt hade ingifvit ett memorial
med förbehöll att äfven blifva flyttad till andra classen såsom descendent
ifrån Riksrådet Johan Skytte. Se n:o 12.
16. Capitaine Hr Sven Friedric Uggla hade inlemnadt en af honom upsatt
ättelängd, hvarmedelst han påstår sig härstamma å rätt fäderne ifrån Hans
Pehrson Uggla, som vid år 1470 i Riksföreståndaren Sten Stures och
danske konungarnes regering skulle hafva varit Svea Rikes Råd. Se n:r 13.
Denne ättelängd fandt Hrr Deputerade öfverensstämma med den
genealogie, som af ätten blifvit till Riddarehuset för detta inlemnad. Dock
nämnes Hans Pehrson Uggla där blott för Sten Stures rådgifvare, i anseende
hvartill något tvifvelsmål kunde upkomma, om han varit värckeligen
riksråd eller icke. Och som dess namn ej eller fandts igen uppå riksrådsförteckningen,
så beslöts, det skulle Capitainen Uggla tillsägas att närmare
documentera detta sitt påstående.
17:o. Capitainen Hr Gustaf Willhelm von Unge hade äfven anmält sig till
andra classen såsom dotterson af frami. Riksrådet Siöstierna. Se n:o 14.
18:o. Capitaine Hr Adam Jacob v. Schoting hade likaledes anfördt, det
han i anseende till sitt gifte med en Lilliehök af Fårdala vore på sin Hustrus
sida i slägtskap med flere Riksens Råd och således trodde sig jämte de
flere, som sig anmält, böra niuta lika rätt.
19. Majoren vid Artilleriet och Riddaren Gustaf Modée hade likaledes
inlemnadt en ödmiuk promemoria rörande dess descendence på mödernet
ifrån Riksråderne Örnflycht,2 Lillieroht och Barck. Se n:o 15.
18(1). Bancocommissarien Hr Friedrich Silfverstolpe anmälte
1 Skall vara: moder.
2 Något riksråd Örnflycht har icke funnits.
16 1778, okt. 24—27. Flyttningen till andra klassen.
derefter munteligen sine barn samt sin broders, Kammarrådet Silfverstolpes,
barn till flyttning i andra classen, de förra i anseende till sin
härkomst å mödernet af Leijonhufvudeätten och de sednare i betragtande
af sin descendence å mödernet ifrån friherrelige Wredeslägten. Han hade
sedermera deröfver författadt ett memorial, som härhos bilägges n:o 16.
19:o. Assessoren i Kongl. Svea Håfrätt Hr Johan Ludvig von Ehrenheim
hade såsom fullmägtig vid innevarande riksdag för Freitagske adelige ätten
skrifteligen anmält, att Öfverstelieutenanten och Riddaren Gustaf Freitagks
barn voro dottersöner af Hans Excellence Riksrådet Grefve Hård,
förmodandes således, att deras säte torde blifva uti 2 eller riddareclassen.
enligt dess inlaga n:o 17.
20. Lieutenanten vid Cronobergs Reg:te Hr Jacob Rudebeck anmälte
derefter munteligen, att dess Moder vore af Natt och Dageslägten,
och han således berättigad till flyttning af säte i andra classen, och begärte,
att det i protocollet måtte blifva intagit.
21. Contoirsskrifvaren Hr Carl Magnus Ulf anmälte jämväl genom inlemnadt
memorial, det han vore å rätt fäderne en descendent ifrån en
Gudmund Larsson, som i sitt gifte haft en Sture och varit ståthollare på
Stockholms Slott samt förmodeligen äfven riksråd,1 och ansåg sig derföre
berättigad till säte i 2:dra classen. Bestyrckandes sitt härstammande genom
inlemnad genealogie. Se n:o 18.
21. Lagmannen Hr Eric Gustaf Stålhandske, vid det han såsom
nyss ankommen till staden lät sig anteckna, anmälte muntel., det hans
Farfars Farmoder2 varit dotter af en Riksråd Fleming2 och trodde således
på samma grund vara berättigad till säte i 2:dra classen.
22. Hr Assessoren H i ärne kunde väl icke namngifva någon bland sina
förfäder, som beklädt rådsvärdigheten, men anmälte likväl, att ätten härstammar
af en gammal adelig ätten Hijärne ifrån Norrige, som där beklädt
anseenl. ämbeten. Hans slägtskap med nuvarande Hans Excellence Riksrådet
Hiärne trodde han jämväl vara en anledning för honom att anmäla sig
till 2:dra classen.
23. Fältväbeln Hr Mauritz Johan Rennerfelt hade sluteligen äfven inlemnadt
memorial med begäran för sine pupiller af den adelige Gööseätten att
varda transfererade i andra classen, emedan flere af deras förfäder skola
hafva beklädt rådsämbetet.
Och som för i dag icke flere nu voro tilstädes, som något i detta ämne
hade att andraga, så åtskildes Hrr Deputerade kl. 1/2 2.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
1 Memorialet fortsätter: Dess son Lars Gudmundsson var gift med Riksrådet Christiern
Johanssons dotter eller Vase till Örby. Enligt Elgenstierna, Svenska
adelns ättartavlor, 8, s, 482, är denna genealogi felaktig.
2 Skall vara: farfarsmor, dotter till vice amiral Henrik Fleming.
Deputerade för flyttning till andra klassen. 17
År 1778 den 27 October.
Kl. 4 eft. midd.
sammanträdde åter de af Hr Baron Generalmajoren och Landtm, samt
Commendeuren Hugo Herman von Saltza utsedde Deputerade af R. o. A.
att enligt anslag emottaga och afgöra de ansökningar, som af R. o. A.
kunna giöras om flyttning i andra classen, och voro nu närvarande:
Grefve Brahe, Magnus Friedrich, Capitaine,
Grefve Lewenhaupt, Charles Emil, Generalmajor, Commendeur af
Sverdsorden,
Frih. von Essen, Friedrich Ulric, Kongl. Maij:ts Kammarherre,
Frih. Manderström, Christopher, Håfmarschalck, Commendeur af
Nordst. orden och Secreterare af alla Kongl. Maij:ts Orden,
Frih. Adelcrantz, Öfverintendent, Commendeur af Nordstjerneorden.
1 :o. Föredrogos följande sedan sednaste sammankomsten ingifne ansökningar
om flyttning och säte i andra dassen, nemligen:
N:o I. Secreteraren Mårten Friedr, v. Engelhardts,
N:o 2. Underceremoniemäst. von Morjans,
N:o 3. Majoren Gustaf Gripenmarcks,
N:o 4. Öfverstelieut. Willh. Paulis,
N:o 5. Öfversten och Riddaren Berchs,
N:o 6. Majoren Magnus Ludv. Kruses,
N:o 7. Öfversten Pehr Lilljehorns,
N:o 8. Öfversten och Riddaren von Qvantens,
N:o 9. Majoren David Anckarloos,
N:o 10. Hr Pehr Arnell på Zelowske ättens vägnar,
N:o 11. Hr Major Carl Magnus Sparrschölds,
N:o 12. Hr Commercierådet af Grubbens,
N:o 13. Hrr de Beschers,
N:o 14. Kongl. Secret. Jonas Arnells,
N:o 15. Hr Carl Friedrich v. Gröningers,
N:o 16. Hr Håfrättsrådet Linderstedts samt
N:o 17. Hr Ryttm. Samuel Åkerhielms
hvar för sig ingifne memorialer, hvilckas innehöll, som af de härhos
bilagde acta närmare utrönas kan, nu för Hrr Deputerade uplästes.
Och gafs sluteligen vid handen, att Hr Öfverstelieut. Toll, Hr Öfverstelieutenenten
Silfwersparre, Hr Ryttmäst. Meck och Hr Ryttmästaren
Steuch hade muntel. angifvit sig på mödernet härstammande ifrån Riksens
18 1778, okt. 27. Flyttningen till andra klassen.
Råd och således anmält sitt förbehöll om sine ätters upflyttning i andre
classen, derest på en sådan descendence kommer att giöras afseende.
Desse såväl som de flere särskilte ansökningar, hvilcka vid Hrr Committerades
senaste sammankomst anmältes rörande praetenderad flyttning
utur tredje till den andre eller riddareclassen företogo sig Hrr Committerade
till nogaste öfverseende och granskning. Och som de dervid funno, att
större delen fotadt sine ansökningar på en föregifven descendence å mödernet
eller annan sidoskyldskap å fäderne eller möderne med fordom
varande Riksens Råder, så kunde Hrr Committerade, emot hvad Riddarehusordningen
stadgar och de äldre Riddarehusets protocoller inneholla, för
desse på en sådan grund sig anmälande ätter icke bevilja någon upflyttning.
Vidkommande åter Majoren Hr Lode, som med en vidimerad afskrift af
Konung Carl den 11: tes remiss af år 1675 bevist sig böra till andra classen
transfereras, så emedan samma kongl, resolution är fotad på den förmodan,
att ätten med klara skäl och documenter skulle bevisa sitt härstammande
ifrån Dannemarks rikes råder, hwilcket ifrån den 28 September
1675 intill den tid, då classerne uphäfdes, icke befinnes hafva skedt, så
kunde Hrr Committerade icke eller ansee honom till säte i andra classen
berättigad, innan han med skäl och bevis bestyrcker sin till Riddarehuset
ingifne genealogie.
Hr Capitaine Uggla och Lieutenanten Torsten Tavast hafva väl i anledning
af sine genealogier ansedt sig äga rätt till flyttning i andra classen.
Men Hrr Committerade ansågo sig icke kunna derå äga afseende, innan
deras härstammanden med klara skäl bestyrkas, hvarvid Hr Capitaine
Uggla i synnerhet bör befästa sin upgift, att dess stamfader Hans Person,
som varit Sten Stures rådgifvare, värckeligen ägt lika ämbete och värdighet
med Riksens Råd, och den sednare, att Oluf Niclisson Tavast, ifrån
hvilcken han sig leder, värkeligen varit Sveriges Rikses Råd.
Detta Hrr Committerades beslut blef nu för de närvarande af R. o. A.
upläst. Och som Hrr Committerade tillkännagåfvo, det borde alla, hvilcka
å fädernet ifrån Riksens Råd härstamma, sig nu anmäla, om de flyttning till
andra classen åstunda, men inga andra sig anmälte än sådane, hvilcka, å
mödernet afkomlingar, vore lika att ansee med de redan i detta protocoll
namngifne. Och Hrr Committerade således funno, det ingen på sådan
grund, som Ridd[arehu]sordningen utstakade, lärer till flyttning i andra
classen vara berättigad, så
åtskildes nu Hrr Committerade kl. 1/2 6 om aftonen.
In fidem protocolli
C. v. Schönfeldt.
Förteckning på frånvarande adelsmän. 19
Följande af R. o. A. hafva ursäktadt sig vid innevarande riksdag år
1778:'
Af första classen.
Grefvar.
N:o
25. J. G. Wachtmeister,
51. Carl Posse,
Hindric Posse,
64. Friedric L. Bonde af Säfstaholm,
66. Johan Sparre af Söfdeborg,
68. Jan Carl Creutz,
73. C. W. Leijonstedt,
78. C. Hårdh,
84. A. Löwen.
Friherrar.
1. Eric Gustaf Oxenstierna till Eka,
3. Nils Gyllenstierna,
6. Thure Johan Bielke,
41. A. H. Wrangell,
45. Berendt Malte von Lieven,
49. George Otto Fleetvood,
53. M. W. Leijonsköld,
55. Carl Gust. Wrangell af Ludenhoff,
Gabriel Adolph Wrangell,
64. Carl Gustaf Duvall,
Fredrik Gustaf Duvall,
Christopher Johan Duvall,
Axell Wilhelm Duvall,
76. Carl Magnus Kruse af Werchou,
77. Gustaf Reinhold Rehbinder,
118. Nils Stromberg,
Clas Stromberg,
137. Carl Eberhard Bildstein,
139. J. von Duben,
167. Johan Gustaf von Köhler,
Claes Wilh. von Köhler,
174. Gerhard Adolph Grundel,
177. Georg Isac von Knorring,
1 Om denna lista se sid. 4.
20
Förteckning på frånvarande adelsmän.
184. Otto Koskull,
189. C. Funck,
C.G. Funck,
192. R.J. Stackelberg,
199. H.R. Wrangel,
Carl Adam Wrangel,
216. Jan Ribbing,
220. M. Palmstierna,
265. Carl G. F. Horn,
266. Adlermarck,
268. Joh. Wilh. Wrangel von Brehmer,
276. A. W. Löwen,
290. Otto Wilhelm von Rosen.
Af andra classen.
10. Carl Soop,
13. Jacob Joh:s Natt och Dag,
15. Carl Ribbing,
Pehr Ribbing,
Arfvid Ribbing,
Carl Otto Ribbing,
Pehr Ribbing,
16. Nils Boije af Gennes,
Eric Johan Boije,
38. Carl N. Carpelan,
53. Leonh. Lake,
66. Thure Lilljehök af Gällared,
87. J. M. Stråle,
C. A. Stråle,
93. Joh. Abr. Silfverhielm,
Magnus Silfverhielm,
98. Axel W. Stålhanske,
99. Lars Johan Silfversparre,
100. A. M. Uggla,
Knut Uggla,
Carl Uggla,
Carl G. Uggla,
Göran Uggla,
C. U. Uggla,
Förteckning på frånvarande adelsmän.
Carl Fried. Uggla,
Fredric Uggla.
Leonhard Magnus Uggla,
J. Friedric Uggla,
L. M. Uggla,
C. Fr. Uggla,
Carl Thomas Uggla,
Jacob Uggla,
102. Oxehufvud,
107. Carl Gustaf Ulfsax,
Magnus Ulfsax,
109. Carl G. Lilje af Aspenäs,
118. Carl Bagge af Berga,
126. Claes J. Bure,
139. A. Kåsé,
136. E. G. Krusebiörn,
F. C. Crusebjörn,
147. Jean G. Bagge af Söderby,
159. Jacob Johan Fi[n]ckenberg,
163. Carl Eric Holst,
Joh. Gabriel Holst,
Fendrick Holst,
164. Adolph Axel Rosenquist,
167. Sten Gete,
T. M. Gete,
175. Johan W. Rohtkirck,
Daniel Rothkirck,
183. Joh. Fridrick Dufva,
Adolph Fredrik Dufva,
187. A. J. Hästesko,
Jean Henning Hästesko,
189. Axel Leonhard Rääf i Småland,
201. Hindric Johan Brand,
208. Eric Gustaf Hökeflycht,
212. Bengt Lind af Hageby,
213. C. G. Utter,
223. Johan Christian Stråle,
240. Gustaf Gyllensvärd,
244. Berndt Johan Skalm i Finland,
A. Reinh. Skalm,
22 Förteckning på frånvarande adelsmän.
245. Eric Adam Blåfjeld,
250. Friedric Ludvig von Lillieström.
263. Carl Johan Planting Gyllenbåga,
Willhelm Mauritz Planting Gyllenbåga,
280. Carl Gustaf de la Motte,
Reinholdt de la Motte,
282. G. W. Schildt,
P. G. Schildt,
285. Carl Fredric Ekestubbe,
286. Johan Adolph Hästesko af Fortuna,
291. Johan Ot. De Geer,
Alex. De Geer,
Carl Gust. De Geer,
292. E. M. Stålhane,
293. E. W. Lilliebrunn,
317. Nils Sabelfelt
Carl Johan Sabelfelt,
360. A. Klingenberg!!,
377. Hans Gustaf Silfverlåås,
401. Carl Wilhelm Reuterfelt,
431. Johan Jernskiöld,
448. Harald Jacob Lenck,
455. Carl Ludvig von Siegroth,
458. Carl Armfelt,
460. M. W. von Krustenstjerna,
478. Axel Friedric Printzenschiöld,
489. A. J. Rosenlindt,
Jacob Christ. Rosenlindt,
Gabriel Rosenlindt,
B. J. Rosenlindt,
Sam. Rosenlindt,
495. Axel Hindrich von Schrove,
519. Gotth. Wilh. Trafvenfelt,
585. Gust. J. Eneskiöld,
592. D. E. Bosin,
596. O. U. von Nummers,
A. F. von Nummers,
614. Kamarherren Burenskiöld,
Förteckning på frånvarande adelsmän.
23
642. Mich. von Becker,
And. von Becker,
Herm. von Becker,
645. Gustaf Möllersvärd,
655. Johan Friedr. Gyllenadler,
C. G. Gyllenadler,
Claes Jacob Gyllenadler,
660. Joh. W. Skunck,
661. Jonas Klingstedt,
674. Fredr. Ulfschiöld,
Eric Gustaf Ulfschiöld,
687. Ernst von Post,
706. Christer Adrian Rosenmuller,
718.' Anders Reinh. Modée,
Carl Wilh. Modée,
725. A. J. Fraser,
Joh. Jacob Fraser,
749. C. M. von Gertten,
751. Gustaf Ulric Schmiedefelt,
777. A. S. von Hagendorn,
789. Edv. Plaan,
792. Alexander Lagerhielm,
Carl Lagerhielm,
794. Pehr Bergenhielm,
812. Axel Fredr. Goes,
815. M. G. Gripenschiöld,
Gustaf Adolph Gripenschiöld,
818. Abr. Reenstierna,
821. Joh. Douglietz,
833. C. M. Werdenhoff,
839. Carl J. Rehnberg,
843. Maur. Gus. Sneckenberg,
863. Carl G. Leijonsten,
872. Joh. Rudebeck,
Isac Johan Rudebeck,
879. Joh. Petter Ehrencrona,
888. Adolph Wictor Lilljestierna,
889. C. H. Furumarck,
922. Paul Gustaf Bergman,
' Skall vara: 778.
24 Förteckning på frånvarande adelsmän.
932.' A. Gyllenskiepp,
Wilhelm Magnus Gyllenskiepp,
Petter Gyllenskiepp,
Salom. Gyllenskiepp,
945. Joh. Pfeiff,
959. Hindr. Otto Sahlefeldt,
979. Samuel Gustaf Queckfeldt,
Joh. Carl August Queckfeldt.
Af tredje classen.
987. Samuel Åkerhielm,
996. Sam. Granatenhielm,
1013. Samuel Fredr. Franc,
1025. Carl Gustaf Pistolschöld,
1032. Nils Grotenfelt,
1035. Eric Westfeldt,
Johan Fredric Wästfeldt,
1050. Axell Germund Lilliegren,
1064. Claes Er. Örnhielm,
1083. Pehr Marcus Mannerstedt,
Nils Julius Mannerstedt,
1095. M. S. Königsfeldt,
W. Königsfeldt,
1098. Adolph Mag. Lindelööf,
1100. Christer Lud. Jegerschöld,
1108. Axel Lindcrantz,
Friedr. Lindcrantz,
1115. Adolph Fred. Gyllenhöök,
P. S. Gyllenhöök,
1127. J. L. Winblad von Walter,
1153. J. F. Lilliesvärd,
Georg Fr. Lilliesvärd,
1187. Hind. Her. Haij,
1195. Eric Sparrschöld,
M. Sparrschöld.
1196. P. G. Bäärnhielm,
1210. Adam Ulr. Reutersvärd,
1227. F. J. Tigerstedt,
C. U. Tigerstedt,
1 Skall vara: 902.
Förteckning på frånvarande adelsmän.
25
1233. Joh. von Strokirk, Advocatfiscal,
C. S. von Strokirk,
Joh. von Strokirck,
Carl Reinh, von Strokirck,
1242. M. Ehrenström,
1245. Eric Otto de la Grange,
1293. H. G. Transkiöld,
1313. Fried, Ehrenpreus,
1330. Ebbe Lud. Rosentwist,
1341. Samuel E. Engellcrona,
1378. F. Lagerbielke,
Carl Gustaf Lagerbielke,
1381. Elias v. Porat,
1386. Hinr. Adlercreutz,
1391. Joh. Gust, Hermelin,
1398. Carl Gustaf Sodenstierna,
1406. Axel Gabriel Roxendorff,
1428. Carl Ad. Ridderborg,
1430. Gabr. Gyllengahm,
Fred. Gyllengahm,
1442. Carl Ludvig Ekfelt,
1464. Carl de Brenner,
1474. Jonas And. Schenfelt,
1481. Peter Theod. König,
Hindric König,
1482. Lars von Hyltén,
1505. Jean von Seth,
1511. Petter Johan Cedersparre,
Jacob Johan Cedersparre,
1521. Bror Dan. Jerlström,
1547. T. C. von Greiff,
G. I. von Greiff,
1580, Carl v. Carlson,
1586. Carl Gustaf Raab,
1590. Axel Christopher von Gardemein,
1603. C. G. von Block,
1606. Hans Philip Flack,
1607. Jonas Meldercreutz,
1613. C, G. von Gripenschuttz,
3- 10-307
26 Förteckning på frånvarande adelsmän.
1626.' Jonas Ludvig Blixenstråle,
1647. Magnus Borgenstierna,
Gabr. von Borgenstierna,
Carl Borgenstierna,
1652. Carl Fridric Kunckel,
1653. Reenstråle, omyndig,
1656. J. von Hökerstedt,
1659. J. N. Svedenstjerna,
Lars Svedenstierna,
E. W. Svedenstierna,
Nils Fried. Svedenstierna,
N. L. Svedenstierna,
J. A. Svedenstierna,
Jacob Svedenstierna,
1668. Joh. Hind. Winter,
1675. Carl Johan Adlerbjelke,
1682. J. H. Ehrenstam,
1696. Alex Bergenstråle,
N. G. Bergenstråle,
C. J. Bergenstråle,
C. W. Bergenstråle,
1697. Fred. Jac. Nordencreutz,
1701. Arvid Johan Ekenstierna,
1703. Carl Dav. Blomcreutz,
1712. L. von Nackreij,
1718. Jan Fredric Dalman,
F. Dalman,
1725. P. von Christierson,
Carl von Christierson,
1741. Otto Magnus Wollfelt,
1744. Adolph Johan v. Wendell,
1752. G. L. von Olthoff,
1753. N. I. Hedenstierna,
F. G. Hedenstierna,
1757. Adam Tallberg,
1771. C. G. Dellvig,
1781. Christopher Magn. von Rehausen,
1786. Gustaf Blomstedt,
1789. Johan F. Ridderhjerta,
1798. A. C. Bruncrona,
1 Skall vara: 1627.
Förteckning på frånvarande adelsmän.
1805. Carl Axel Stjernspetz,
1818. Joh. Gab. Bildenskiöld,
1853. Gottf. U. von Hertell,
1857. Olof von Törne,
1859. Arendt Joh. Wrangel af Fall,
M. O. Wrangell af Fall,
1871. Axel Ehrenpohl,
1872. Olof Lorentz Wallencrona,
1880. Justus Christopher von Hausvolff,
1884. D. F. Humme|l]hielm,
1889. Gustaf Vult v. Steijern,
1890. Carl Carlskiöld,
1899. Piper, Friedric,
Carl Ulr. Piper,
1907. St. lm. Mannerhierta,
1911. Nils Psilanderskiöld.
1912. C. F. Nordenskiöld,
A. G. Nordenskjöld,
1921. H. H. de Carnal,
1927. Jan. Jac. Hårleman,
1932. E. v. Oldenskjöld,
1937. R. Ruckerskjöld,
Carl Christoph. Ruckerskjöld,
1939. Lars Silfverstolpe,
1943. Carl Bergenschiöld,
1947. Jan Odencrants,1
J. Odencrants. Assessor,
1948. Jonas von Engeström,
1949. G. v. Kiörning,
C. G. von Kiörning,
1957. Otto R. v. Essen.
1976. Gustaf von Knorring,
1977. G. J. Freijtagh,
1979. C. J.(!) M. Brakell,
1981. A. G. Nordenstolpe,
1987. Axel Eric Liljestråle,
Carl Petter Liljestråle,
A. W. Liljestråle,
' Finns ej i Elgenstierna, a.a. Troligen dubbelskrivning.
28 1778, okt. 28. Förteckning på frånvarande adelsmän.
1991. E. Skiöldebrand,
2001. Lars af Sillén,
2002. Johan Hisinger,
2023. Jacob Kiermanskjöld,
2027. Pehr Sernskiöld,
2032. H. I. von Liphardt,
2042. Gustaf Cederstam,
2046. E. Schröderheim,
2048. Carl Petter von Stjerneman,
2049. Carl Noringer,
2066. Mag. Hedersvärd,
2072. P. S. Malmskiöld,
2073. Johan Frantz Pollet,
2078. L. Toll,
2083. Majoren von Böhrén,
2094. B. af Sandeberg,
2099. Svante Ferd. von Kruus,
2101. Joh. Hisingskiöld,
2114. Joh. Nordensvan.
År 1778 den 28 October.1
Onsdag.
Klåckan half til tålf förmiddagen.
Samlades Riksens Höglofl. R. o. A. för första gången under denna af
Kongl. Maij:t påbudne och i Herrans namn påbegynte allmänna riksdag på
vanligit ställe uti Stora Riddarhussalen, sedan R. o. A. den 20 och de
följande näst föregående dagar,2 hvarje ätt enligit 1626 års Riddarhusordning
valdt sin ättemän, som under denne riksdag för ättens säte och
stämma på Riddarhuset svara skulle, och desse ättemän blifvit anteknade,
hvilkas namn uti en särskild vid detta protocoll bifogad3 lista finnas.
Den af Kongl. Maij:t till R. o. A:s Landtmarskalk förordnade Herre,
Generalmajoren och Commendeuren af Kongl. Maij:ts Svärdsorden Fri
-
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat hos Ridd. och Ad. den 25 Novemb.
1778.
2 Härefter ursprungligen i konceptprotokollet: låtit sig anteckna och . . .
3 I volymen Uppropslista.
Lantmarskalkens hälsningstal.
29
herre Hugo Herman von Saltza upkom, hvilken, sedan han med
klubban äskat ljud samt anmodat det Höglofl. R. o. A. at intaga sine
ställen, holt til R. o. A. följande tal:
Hans Kongl. Maij:t har nådigst befalt mig at vara landtmarskalk under
denne riksdag.
Hvilket embete jag anser af den vikt, at jag önskat Konghe Maij:t med
sit nådiga val fallit på någon, som ägt mera kundskap och skickelighet än
jag.
Då jag påminner mig en del af mina företrädare på detta stället och huru
värdigt de fört styret hos Höglofl. R. o. A., och jag deremot saknade hos
mig tilräckelig kundskap och erfarenhet i sådane värf, så bäfvade min
hand, då jag emottog denne staf.
Men fattade åter mod, då jag besinnade, at jag förde den under en vijs
och mild Konungs regering, hvars högsta syftemål altid varit at giöra sit
folk lyckeligt och at samla de strödda sinnen til et enda mål, som är
fäderneslandets väl.
Högloflie R. o. A. torde draga sig til minnes våra förra olyckliga tider
endast i den afsikt at jemföra dem med den, vi nu hafva.
Knapt trädde någon riddersman inom denna dör, som icke i sit hierta
holt en stark del af denna hedervärda samling för sin och fäderneslandets
ovän.
Fölgden af en sådan oenighet, så ovärdig af det första ståndet i riket, var
den, at Högh R. o. A. var på vägen at förlora all den aktning och det
anseende, som förfäders och egne förtjänster gifvit R. o. A. rättighet til
hos1 de andra stånden.
Mina Herrar, som detta är den första riksdag, vij hålla under vårt nu
varande sälla regeringssätt, så lät oss börja vår första sammankomst med
at aflägga alt gammalt hat, ifall något ännu skulle vara qvar, och i det stället
binda et ouplösligt vänskapsband.
Då upfylle vij vår nådige Konungs önskan. Då lättas våra arbeten. Då
återvinner Högh R. o. A. sin med rätta tilhörande högaktning. Då efter väl
förrättat arbete sluta vij detta riksmöte uti en välsignad stund.
Och då skal såväl samtida som efterkommande säga, at vij som trogne
svänske riddersmän tjänt Konung Gustaf den 3:die och fäderneslandet. Jag
inneslutar mig uti Högh R. o. A:s ynnest och benägenhet.
Landtmarskalkens
tal.
1 1 egenhändigt original, bilagt konceptprotokollet, ursprungligen: framför.
Deputation at
upvakta
Kongl. Huset.
30 1778, okt. 28. Deputation till de kungliga.
Sedan detta var slutat, förestälte Hr Baron och Landtm., at R. o. A.
borde, såsom altid vanligit varit, med et talrikt utskott i sällskap med
utskott af de andre 3 stånden, anförde af sine Taleman, upvakta Kongl.
Maij:t och det Kongl. Huset, til hvilken ända altså 48 af R. o. A:s herrar
ledamöter dertil voro utnämde:
4ffar 1 af första classen.
8 friherrar I
12 af andra classen,
24 af tredie classen,
som följande lista utvisar, nemligen:
Grefvar.
25. Gr. Wachtmeister, Carl Axel, Revisionssecreterare,
57. Gr. Reenstierna, Fredric Ulric, Landshöfdinge,
66. Gr. Sparre til Söfdeborg, Gustaf Axelsson.
87. Gr. Löwenhielm, Carl Gustaf, Öfverste.
Friherrar.
3. Frih. Gyllenstierna, Axel Eric, Lagman,
29. Frih. Rosenhane, Fredric, Camirherre,
47. Frih. Stake, fullm. Hr Fock, [Jakob, Major],
57. Frih. Posse, Gustaf Mauritz. Assessor,
69. Frih. Uggla, [Johan Gustaf], Kongl. Cammarherre,
99. Frh. Hamilton, Joh. Abr., Landshöfding,
236. Frh. Stierneld, Adolph Louis, Ryttmästare,
288. Frh. Rudbeck, Thure Gustaf, Öfverståthållare och Landshöfding.
Adelsmän.
4. Hr Fleming, fullm. Hr Wagenfelt, Pehr Gustaf, Major,
7. Hr Sparre af Rossvik, Fred. Ad. Ulric, Ryttmestare,
10. Hr Soop, Åke, Adjutant,
11. Hr Bonde, Carl, Fendrik,
15. Hr Ribbing, Gustaf, Ryttmestare,
17. Hr Hård, [Anders], Cammarherre,
26. Hr Tott, Tage, Landshöfdinge,
99. Hr Sifversparre, [Daniel Georg, Överstelöjtnant],
215. Hr Ramsaij, [Otto Vilhelm, Kapten],
455. Hr Siegroth, Gustaf Adolph, Gen.major,
478. Hr Printzenskiöld, i stället Frih. Köhler,
Deputation till de kungliga.
31
541. Hr Sparfvenfeldt, Carl Jacob, [Major],
596. Hr von Nummers, Cristopher, Krigsråd,
921. Hr Cedercrantz, Joh. Wilh., Håfjunkare,
943. Hr Franc, Evert August, Öfverste,
1044. Hr Witting, Fredric Charles Emil, Cammarherre,
1181. Hr Kirstein, Adolph Ulric, Slottsbyggmestare,
1502. Hr Utfall, Jacob, Directeur,
1659. Hr Svedenstjerna, Joh. Jacob, HåQunkare,
1668.' Hr Schmitterlöv, Gust. Ad., Öf:rlieutnt,
1676. Hr Jernfeltz, [Nils Fredrik], Ryttmestare,
1775. Hr Schverin af Spankov, Otto Julius, Hofjägmästare,
1877. Hr von Carleson, Adolph, Cammarherre,
1939. Hr Silfverstolpe, David Samuel, Major,
1956. Hr Klementioff, fullm. Frh. Cederhielm. Josias, Cam:rråd,
1980. Hr Fredenheim, Carl Fred., l:a Expdts.secreterare,
1992. Hr Lagerstråle, Clas, Statscommissarie,
1993. Hr Gripenbielke, [Johan Peter], Lagman,
1994. Hr Lillienankar, Mathias, Amiral,
1999. Hr Falckenstedt, Adolph Fredric, [Kanslist],
2008. Hr af Stenhoff, [Christian], Justitiarius,
2074. Hr Kjerrulff von Wolffen, [Mårten Fredrik], Major,
2078. Hr Toll, Joh. Christoph., Öf:rlieut:nt,
2107. Hr Gustafskiöld, Abrah., Öfverste,
2111. Hr af Ugglas, Samuel, Kongl. Secret:re,
2128. Hr von Platen, Philip Julius Bernhard, Generalmajor.
Hr Baron och Landtm, anförde vidare, at han väl hade önskat sielf
kunna anföra denne deputation. Men som han ännu icke så vida hunnit
öfvervinna sin giktplåga i fötterne, at han vågade sig gå ifrån Riddarhuset
up til Kongl. Maij:ts Slott, så nödgades han anmoda Grefve Brahe såsom
äldste grefven at företräda sit ställe.
Häruppå upropades herrarne af detta utskott och, sedan de framkommit
i skranket inför landtmarskalksbordet, nederträdde de uti den så kallade
Secrete Utskottssalen at möta de andre ståndens utskått och Talemän och
samfält med den upträda til Kongl. Maij:t.
Hr Liljehorn, Pehr, anmälte sig, och sedan han af Hr Baron och
Landtm, fåt tilstånd, begiärte at få veta, huru långt den andre eller så
kallade riddareclassen kunde sig sträcka?
Riddareclassen
rörande.
' Skall vara: 1768.
32
1778, okt. 28—29. Om riddareklassen.
Regeringsformen
och Riddarehusordningen
upläste.
Hr von Nackreij, Olof, anmälte sig äfven; men då han nu i följe af
erhållit tilstånd ville börja sit tal, påminte Hr Liljehorn, at han önskade
blifva bibehållen i sin tour och at få fortfara med det, han hade at anföra, så
snart Hr Baron och Landtm, lämnat honom svar på sin nu giorde fråga.
Hr Baron och Landtm, gaf tilkjänna, at innan R. o. A. på Rikssalen fåt
inställa sig inför Kongl. Maij:t, så at riksdagen ordenteligen blifvit öpnad,
kunde han icke tillåta anmälning af något ämne, som ledde til någon slags
öfverläggning.
Hr Liljehorn, Pehr, förklarade sig uppå denne grund nögd at ej
vidare fortfara uti det, han ämnade anmäla, och Hr von Nackreij
afstod äfven ifrån det, han hade ämnat proponera.
Emedlertid afgeck det utskott, som skulle upvakta Kongl. Maij:t.
Uplästes Svea Rikes Regeringsform af d. 21 Aug. 1772 och derefter
Riddarhusordningen, gifven R. o. A. af Konung Gustaf Adolph, glorvyrdig
i åminnelse, d. 6 Junij 17261, utur sielfva originalet på pergament skrifvit,
som uti Riddarhuset är förvarat och med högstbemälte Konungs egenhändiga
underskrift teknat samt det konungsliga sigillet undersatt.
Sedan detta var til slut läst, önskade väl Hr Baron och Landtm, at
kunna afvakta det utskottets återkomst, som på R. o. A:s vägnar i underdånighet
upvaktat Kongl. Maij:t, men som tiden började lida och blef
omsider half til tre efter middagen, så
åtskildes R. o. A. för i dag.
År 1778 d. 29:de October.2
Torsdag.
Plenum klåckan 10 förmiddagen.
Hr Baron och Landtm, hindrades af sin giktplåga, at han i dag icke
kunde upkomma.
Hr Grefve Brahe, Magnus Friedric, såsom äldste grefven, förde altså
ordet.
Hr Grefven och Ordföranden berättade R. o. A., at Kongl. Maij:t
med nådigt nöije behagat R. o. A:s underd. upvaktning emottaga och
tillåtit enhvar af utskottets ledamöter at kyssa sin hand samt derjemte
1 Skall vara: 1626.
2 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat hos Ridd. och Ad. den 25 Nov.
1778.
Uppvaktningen för de kungliga.
33
befalt Hr Grefven såsom utskottets ordförande at förklara emot R. o. A.
Kongl. Maij:ts nådiga välbehag deröfver, at de så enhälligt och talrikt sig til
denna riksdag instält, samt Kongl. Maij:ts nådiga erkjäntsla för den vördnad
och kjärlek, hvarmed Des dyra och helgade person R. o. A. äro
tilgifne, försäkrandes R. o. A. om Des höga kongl, nåd och ynnest.
Äfven hade Hr Grefven och Ordföranden med utskottet fåt upvakta
Hennes Kongl. Maij:t Drottningen och Deras Kongl. Högheter Hertigen
och Hertiginnan af Södermanland samt Hans Kongl. Höghet Hertigen af
Östergötland och på alla ställen med all nådig ynnest blifvit emottagen. Det
återstodo altså allenast, at utskottet fingo i underdånighet upvakta Hennes
Maij:t Enkedrottningen och Prinzessan af Sverige på Fredrichhof, hvartill
Hennes Maij:t gifvit timan klåckan 1/2 til 4 i eftermiddag; hvarföre Hr
Grefven och Ordföranden anmodade samtelige utskottets ledamöter at
klockan 3 eftermiddagen samla sig uti Secrete Utskottssalen at begifva sig
dit, och skulle anstalt giöras om et nödvändigt antal vagnar til ledamöternes
tjenst, som eij hade egne eqvipager til hands.1
2. Anmältes tvänne Cammarherrar ifrån Kongl. Maij:t, Hr Bengt Sparre,
tjenstgiörande Cammarherre hos Kongl. Maij:t, Des Envoije Extraordinaire
vid Kongl. Spanska Håfvet och Commendeur af Kongl. Nordstjerneorden,
samt Grefve Johan Gabriel Oxenstierna, hvilka genast af 4 R. o.
A:s ledamöter emottogos och infördes.
HrSparre, som förde ordet, frambar till R. o. A. Kongl. Maij:ts nådiga
hälsning och förmälte, at som Kongl. Maij:t i dag genom Rikshärholden
ville låta på vanligt sätt allmänneligen förkunna, at Riksens Ständer, sedan
de bivistat gudstjensten i Storkyrkan, skulle sig på Rikssalen infinna inför
Kongl. Maij:ts thron at börja riksdagen, så ville Kongl. Maij:t härmedelst
hafva kallat samtelige R. o. A. af l:a, 2:a och 3:de classerne at sig uti
Kongl. Maij:ts rum infinna och gå framför Kongke Maij.t in på Rikssalen,
samt at Kongl. Maij:t äfven kallade och böd femtijo af R. o. A. at i mårgon
til middagen på det Kongl. Slottet blifva undfägnade.
Hr Grefven och Ordför anden anholt, at hos Kongl. Maij:t R. o. A:s
underdånigste tro och vördnad måtte anmälas, samt derjemte at R. o. A. til
följe af denne Kongl. Maijrts nådigste befallning skulle sig infinna.
De tvenne Cammarherrar afträdde åter, ledsagade på samma sätt, som
de blifvit införde.
Ridd. och
Ad:s kallande
at infinna sig
på Rikssalen.
1 Greve Brahes tal vid uppvaktningarna för de kungliga personerna tryckta i
R i k sdags t id n i nga r, s. 22, 24 ff.
Deputation at
tacka för
Landtmarskalk.
34 1778, okt. 29. Deputation till konungen.
Hr Lewenhaupt, Charles Emil, anmälte sig och, då honom lämnades
tilstånd, försäkrade, at han icke hade något riksdagsärende at til
öfverläggning föredraga utan en omständighet at påminna om, som icke
borde upskjutas, om den skulle komma i sin rätta tid. Han ansåg nemligen
ibland R. o. A:s angelägnaste och första skyldigheter det vara at inför
Kongl. Maij:t aflägga underdånigste tacksägelse, som nådigst behagat för
R. o. A. utnämna en så värdig Landtmarskalk.
Hr Generalmajorens och Commendeurens af Kongl. Svärdsorden Frih.
von Saltzas förtjenster emot konung och fädernesland voro redan en
tillräckelig anledning, som ensamt kräfde R. o. A:s underdånigste tacksamhet,
och när dertil lägges en Konungs utmerkta nåd, ökad äfven derigenom,
at Kongl. Maij:t behagat vid landtmarskalksstafvens öfverlämnande
anse sig såsom en ledamot af R. o. A., så borde sådant icke allenast
förvaras i handlingarne och i hvarje svänsk riddersmans bröst utan ock
inför en vördad Konung i underdånighet erkjännas, hvilket genom et talrikt
utskott af R. o. A. torde kunna verkställas.
Härtill svarades enhälligt Ja.
Til detta utskottet utnämdes af alla 3 classerne följande herrar:
1 :a classen
Gr. Lewenhaupt, [Charles Emil, Generalmajor],
Gr. Hermansson, [Carl Henrik, Ryttmästare],
Frih. von Ungern Sternberg, [Fredrik, Major],
Frh. Uggla, [Johan Gustaf, Kammarherre],
Frh. Funck, [Fredrik Adolf Ulrik, Major],
Frh. Gripenstierna [Carl, Kanslist],
2:a classen
Hr Hård [af Segerstad, Anders, Kammarherre],
Hr Trolle, fullm. Hr Mörner [af Morlanda, Otto Vilhelm, Ryttmästare],
Hr Sjöstjerna, [Otto Adlersten. Löjtnant].
3:e classen
Hr Carpelan, [Johan Fredrik, Kapten],
Hr Kruse af Elghammar, [Magnus Ludvig, Kapten],
Hr Lillje, [af Aspenäs, Brynte],
Hr Roos [af Hjelmsäter, Herman Julius, Överstelöjtnant],
Hr Lode, [Johan Herman, Major],
Hr Bildt, [Knut Reinhold, Kanslist],
Deputationer till konungen och till middag på Slottet.
35
Hr Eketräd, fullm. Hr Simmingskiöld, [Johan, Kungl. Bibliotekarie],
Hr Räf, [Leonard Henrik, Häradshövding],
Hr Godenhielm, fullm. Hr Piper, [Carl Ulrik, Löjtnant],
Hr Cederstedt, [Jonas, Kanslist],
Hr Silfverstråle, [Gustaf, Hovjunkare],
Hr Lindencrona, [Erik Gustaf, Lagman],
Hr Wallencreutz, [Johan Georg, Statssekreterare],
Hr Adlerbrandt, [Gabriel, Notarie],
Hr Langman, fullm. Frih. Klingsporr, [Otto Reinhold, Kapten],
Och anmodades en cammarherre at giöra sig underrättad, om Kongl.
Maij:t ville i nåder lämna detta utskott företräde samt hvad tima Kongl.
Maij:t i nåder dertil täcktes utsätta, hvilken genast återkom och gaf tilkjänna,
at Kongl. Maij:t nådigst uptagit detta R. o. A:s ärende och utsatt
klåckan 12 i förmiddag at emottaga R. o. Ars utskott.
3. At til åtlydnad af Konglre Maijrts nådigste befallning spisa middag i
mårgon på det Kongl. Slottet valdes inom bänkarne en ifrån hvar bänk af
de förste femtijo bänkarne och blefvo altså utnämde, som följer:
1. Gr. Duker, Carl Fred., Ryttmästare,
2. Gr. Leijonstedt, Carl Joh., Capitaine, Ridd af Sv[ärd]sord[en],
3. Frih. Sparre, Sigge, Major och Ridd af Svrsord,
4. Frh. Meijendorff von Yxkull, Axel Didric, Öfverste. Ridd. af S:o.,
5. Frh. Bennet, Wilh[e]lm, Öfverste, R[iddare] af S:o., Corn. af Vasaorden,
6. Frh. Posse, Mauritz, Major, R[iddare] af S:o.
7. Frh. Hastfer, [Bernt Johan], Öfverste, Rfiddare] af S:o,
8. Frh. Carplan, Carl Ephraim, Öfverstelieutert, Ridd. af Svrsorden,
9. Hr Sjöstierna, Otto Adlersten, Lieut. vid Am[i]r[a]l[i]t:et,
10. Hr Carpelan, Joh. Fred., Capitaine,
11. Hr Lillie af Aspenäs, Brunte,
12. Hr Lode, [Johan Herman], Major och Ridd. af S:o.,
13. Hr Ramsay, Otto Wilhelm, Capitrne, Ridd. af Svrsorden,
14. Hr Lilliebrunn, fullm. Hr Uggla, Zacharias, Capitaine,
15. Hr Biörnram, Anders Gustaf. Lieut.,
16. Hr Fahnehielm, [Per Georg, Sekreterare],
17. Hr von Nummers, Gustaf, Capitrne, fullm. för Hr von Schrove,
18. Hr Wullfrath, Baltzar Philip, Generallieutrnt, Commenrr af Sro,
19. Hr Sinclaire, Carl, Öfverste, Ridd. af Sro.,
20. Hr Ruuth, Simon, Öfverste, Ridd. af Sro,
Deputation at
spisa på Slottet.
36
1778, okt. 29. Deputation till middag på Slottet.
Deputation
från Bondeståndet
at
beneventera
Adeln.
21. Hr von Gerdten, Berndt Joh., Major, Ridd. af S:ord,
22. Hr Plaan, Capit:ne och Ridd.,
23. Hr Gyllenkrook, Axel Wilh[el]m, Cam:rh:re,
24. Hr Franc, Evert August, Öfverste, Ridd. af S:o.,
25. Hr von Kothen, Simon Gustaf, Lieut:nt,
26. Hr Westfeldt, Adolph Fred., Lieut:nt,
27. Hr Silfverskiöld, Nils, Ryttmestare, Ridd. af S:o.,
28. Hr Winblad von Walter, fullm. Hr von Platen, Fred., Capitaine,
29. Hr Kirstein, Adolph Ulric, Kongl. Slottsbyggmestare,
30. Hr De la Grange, fullm. Hr Stålhammar, Carl, Ryttmest., Ridd. af
Sv: sorden,
31. Hr Rappe, Johan Gustaf, Major, Ridd. af Sv:sorden,
32. Hr Ljungfeldt, Magnus, Major, Ridd. af Sv:sorden,
33. Hr Råfelt, Eric Gustaf, Lieutnant,
34. Hr1
35. Hr Riben, Adolph Wilh:m, Lieutnant,
36. Hr von Seth, Pehr, Häradshöfdinge,
37. Hr Dahlefeldt, Carl Daniel, Ryttmestare,
38. Hr Stök, Joh. Henr., Ryttmestare,
39. Hr Svedenheim, Carl Adolph, Ryttmestare,
40. Hr Dankvardt, [Magnus Gustaf, Häradshövding],
41. Hr Bergenstråle, Axel Wilh:m, Lieut:nt,
42. Hr von Schwartzer, Johan, Öfverste, Ridd. af Sv:sorden,
43. Hr1
44. Hr von Duben, fullm. Hr Lagerhielm, Pehr, Ryttmestare,
45. Hr Bildenskiöld, fullm. Hr Ehrenpreus, Jöran, Capitaine,
47. Hr Adelheim, fullm. Frh. Hamilton, Malcom, Capitaine,
48. Hr Wrangel af Fall, [Adam Fredrik, Ryttmästare],
49. Hr Ridderstam, Öfverstelieut:nt, Riddare af Sv:sorden,
50. Hr Rosencrantz, Holger Anders, Öfverste, Ridd. af S:orden,
51. Hr Wallencreutz, Joh., Statssecret:re, Ridd. af Norst.orden.
4. Under det at detta förehades, blef anmält och af 4 R. o. A:s ledamöter
emottagit samt på vanligit sätt infört et utskott ifrån det Hedervärda
Bondeståndet, 12 personer.
Sven [Håkansson] i Smedboda2, som förde ordet, holt följande tal:
1 Uppgift saknas både i renskrivna protokollet och i konceptprotokollet.
2 Skall vara: Smedjebo.
Bondeståndets hälsningsdeputation.
37
Til Högvälborne Herr Baron, Generalmajoren, Riddaren och Commendeuren
af Kongl. Maij:ts Svärdsorden och Landtmarskalken samt Höglofl.
Ridderskapet och Adelen
anmäler Bondeståndet genom oss, sine deputerade, sin vördsamma,
vänliga och kjärliga helsning. Bondeståndet, som nu uppå Hans Kongl.
Maij:ts, vår allernådigste Konungs och Herres, nådige kallelse äro församlade
til en allmän riksdag, ja, en märkvärdig riksdag, hvars make Svea
Rikes Ständer icke bivistat uti detta seculo. En riksdag, som den store och
nådige Guden har igenom vår allernådigste milda Konung och store Monarck
samt landsens högtvördade Fader skingrat de moln, som uti långt
tidehvarf försatt Svea inbyggare och Riksens Ständer uti skiljaktiga sinnen,
som medfört bedröfveliga fölgder för hela rikets välfärd. Och i det
stället inpläntat kjärlek, frid och enighet medborgare emellan, at vij få
mötas som bröder, som bröder öfverlägga och efter väl förrättade ärender
skiljas åt som bröder. Hans Kongl. Maij:t, vår allernådigste Konung och
Herre, har kallat Riksens Ständer til at med Hans Kongl. Maij:t deltaga uti
den förnöijelse och tilfridsställelse, hvaruti Hans Kongl. Maij:t inom sig
sielf befinner i anseende til rikets välstånd så inom som utom riket; men
aldra besynnerligast at deltaga i den stora och ovärderliga glädie, som
såväl Hans Kongl. Maij:t. vår Allernådigste Konung, som alla Svea Rikes
inbyggare fåt skjörda igenom den milda och nådiga Gudens höga försyn
och skickelse, som nådigst har behagat at välsigna Hennes Kongl. Maij:t,
vår allernådigsta Drottning och landets hulda Moder, uti et välsignat och
fruktsamt tilstånd. Den nådige Guden bevare Hennes Kongl. Maij:ts dyra
person ifrån alla olyckeliga händelser samt, när tiden infaller, förläna
Hennes Kongl. Maij:t en lyckelig och snar förlossning til Hans Kongl.
Maij:ts och hela Svea Rikes obeskrifveliga frögd och glädje. Bondeståndet
önskar Herr Baron och Landtmarskalken samt Höglofl. R. o. A. uti sine
öfverläggningar all nåd, lycka och välsignelse af den aldrahögste Guden.
Bondeståndet utbreder sig at altid få vara innesluten uti Högvälborne Herr
Barons och Lndtmarskalkens samt Höglofl. R. o. A:s vanliga ynnest och
vänskap.
Hr Grefven och Ordföranden betygade R. o. A:s erkiänsamhet för
den af Bondeståndet viste aktning och bad, at R. o. A:s vänliga helsning
måtte återbäras til det Hedervärda Bondeståndet.
Utskottet afträdde häruppå och ledsagades af 4 R. o. A:s ledamöter
tilbakars likasom vid inträdet.
Nu var klåckan 12 och afgeck altså det utskott, som ifrån R. o. A. skulle
upvakta Kongl. Maij;t,
Deputation
från Borgareståndet
at beneventera
Adeln.
38 1778, okt. 29. Borgarståndets hälsningsdeputation.
5. Anmältes en deputation ifrån Borgareståndet, som af 4 R. o. A:s
ledamöter emottogs och infördes, 12 personer.
Rådmannen och Riksdagsfullmäktigen för Stockholm Hr Johan Wellander,
som förde ordet, anmälte Borgareståndets vördsamma hälsning
och talade å ståndets vägnar på följande sätt.
Ju mera Borgareståndet påminner sig de tidehvarf, då våra riksmöten,
oroliga i sin beredning, bullersamma i sit omlopp och tunga i sine fölgder,
sällan styrde utan främmande åtgiärd, väckt öfverhetens misshag och
folkets ledsna, då skilda tänkesätt och afsigter så när hade satt hela rikets
värdighet och sjelfbestånd i våda; desto lifligare kjännes glädjen af det
närvarande, då alla sinnen syfta til et och samma ändamål, då en kraftig
och tillika välgiörande konungamakt styr det hela under ömaste aktning för
alla des delar och med beskydd för hvar enda trogen medborgares välfärd,
heder och rättigheter.
En så lyckelig förändring jemte det glädjefulla ämne, som denne gången
föranlåtit vår allernådigste Herre och Konung at sammankalla sine trogne
undersåtare, Riksens Ständer, lämnar det säkraste hopp, at närvarande
riksdag i sin fortgång skal fägna både Konung och folk med äfven så
mycket lugn, som des början varit merkelig af en i förflutna tiders förvirring
merendels okjänd, åtminstone ganska sälsynt, frids och saktmodighets
anda.
Borgareståndet, som härutinnan med förundran ingenkjänner Försynens
hand och Konungens vijshet, ser sig med glädje försatt i den efterlängtade
ställning at under en för hela rikskroppen visligen afpassad ordning och
rörelse kunna i stillhet förehafva sine ofverläggningar och med enighet
fatta sine beslut til främjande af den högste Gudens ära, Kongl. Maij:ts
höga nöije och fäderneslandets bästa.
Och som Höglofl, R. o. A. med sin gamla storfrägd och ära altid sträfvat
til desse föremål, så önskar Borgareståndet til alla deruti förestående både
enskilte och gemensamme deliberationer lycka och välsignelse; utbedjande
sig at i Högh R. o. A:s ynnest och förtroende altid få vara inneslutit.
Hr Grefven och Orföranden försäkrade Borgareståndet om R. o. A:s
förtroende och tjenstberedvillighet, deras erkjänsamhet för den af
Borgareståndet nu visade aktning och begiärte, at R. o. A:s tjenstlige och
vänlige hälsning måtte til det Vällofke Borgareståndet åter förmälas.
Utskottet afträdde häruppå, beledsagat af de 4 dertil utsedde herrar.
Adelns hälsningsdeputation.
39
6.
Grefve Lewenhaupt, som med utskottet upvaktat Kongl. Maij:t,
återkom och berättade, at Kongl. Maij:t med nådigt välbehag emottagit R.
o. A:s underdånige tacksägelse för den af honom R. o. A. gifne Landtmarskalk,
at Kongl. Maij:t hade sökt uti sit val en man, hvars förtjenster emot
konung och fädernesland förvärfvat honom en allmän aktning, och då
Kongl. Maij:t nu funno, at Dess höga förtroende öfverensstämde med R. o.
A:s åstundan, ville Kongl. Maij:t så mycket nögdare hafva önskat R. o. A.
lycka til sine öfverläggningar under sin Landtnäs anförande och i öfrigit
försäkra R. o. A. om sin konungsliga nåd och ynnest.
7.
Häruppå utnämdes det utskott, som ifrån R. o. A. med hälsning skulle
besöka de andre stånden; och voro följande dertil utsedde:
1 classis.
Grefve Douglas, [Robert Delphicus, Lagman],
Grefve Hammilton, [Adolf Ludwig, Kammarherre],
Friherre Sparre, [Sigge, Major],
Frh. Uggla, [Johan Gustaf, Kammarherre],
Frh. Ruuth, [Erik, Kapten],
Frh. Koskull, [Gustaf Fredrik. Ryttmästare],
2 classen.
Hr Liljehöök, fullm. Hr Hasenkampf, [Johan Christoffer, Lagman],
Hr Soop, [Åke, Adjutant],
Hr Steuck, [Jean Henric, Ryttmästare],
Hr Sjöstjerna, [Otto Adlersten, Löjtnant],
3 classen.
Hr Fraser, [Fredrik Vilhelm, Löjtnant],
Hr Nordenstolpe, [Magnus, Ryttmästare],
Hr Grefvesmöhlen, [Johan August, Hovrättsråd],
Hr von Arbin, [Axel Magnus, Generalmajor],
Hr Schröderheim, [Göran, Sekreterare],
Hr Liljenankar, [Mattias, Amiral],
8.
Anmältes och emottogs af 4:a R. o. A:s ledamöter samt infördes en
deputation ifrån Prästeståndet, 12 til antalet.
Biskopen ifrån Lund Doctor Olof Celsius, som förde ordet, anmälte
Prästeståndets hörsamma aktningsfulla hälsning och förklarade å sit stånds
vägnar, huru merkelig ståndet ansåg denne riksdag, som voro den förste
Utskott at besöka
de andre
stånden.
Prästeståndets
hälsning
genom en deputation.
Utskott afgår
til de andre
ståndens påhälsning.
Riks.Ständer
kallas til riksdagens
öpnande.
40 1778, okt. 29—30. Prästeståndets hälsningsdep.
efter regeringssättets lyckeliga återställande uti sit första och urgamla
skick, hvaröfver fäderneslandet och Riksens Ständer hade at glädja sig ei
mindre än deröfver, at då Riksens Ständer vid deras skilsmässa 1772 kunde
fägna sig öfver vår store och milde Konungs och det höga Kongl. Husets
välmåga, de nu efter sex års förlopp återfinna sin Konung lika stor, lika
mild, lika nådig, vid lika hög välmåga, som då han dem hemförlåfvade;
Hennes Maij:t Drottningen ei allenast uti högstönskelig välmåga utan ock
af den Alsmäktige med lifsfrukt välsignad til hela rikets och alle trogne
undersåtares innerligaste glädje; det höga Kongl. Huset efter allas önskan
vid hälsa och sundhet. Derjemte betygade Prästeståndet sin fägnad at få se
Riksens Ridderskap och Adel åter församlade friska och helbregda och sin
glädje at uti en sållare tid, som Försynen och vår vijse Konung oss beredt,
få med R. o. A. uti enighet och lugn öfverlägga om de ärender, som Kongl.
Maij:t i nåder behagar låta Riksens Ständer föredraga. At Prästeståndet
önskade R. o. A. samt sig sielfve lycka och välsignelse til desse giöromål
och inneslöto sig uti R. o. A:s ynnest och vänskap.
Hr Grefven och Ordföranden betygade R. o. A:s erkjäntsla för
denne Prästeståndets viste aktning och vänlige påhälsning samt lät til
ståndet förmäla R. o. A:s hörsamme och kjärliga hälsning.
Utskottet afträdde, ledsagad på vanligt sätt.
9.
Häruppå afgeck det åfvanförmälte utskott til de andre stånden at til dem
frambära R. o. Ars första helsning vid denne riksdag.
Och som klåckan nu var emot 1 eftermiddagen, så åtskildes R. o. A. för i
dag med tilsägelse at i morgon klåckan 10 förmiddagen sig åter infinna för
at gå up på Rikssalen.
Emedlertid och under det R. o. A. in pleno voro församlade, hade
Kongl. Maij:t genom Riks- och Ordenshärolden Kongl. Maij:ts Första
Expeditionssecreterare Hr Elis Schröderheim, beledsagad af 2: ne Härolder,
1 låtit med pukor och trumpeter å de vanlige platser i staden och på
Malmarne omblåsa, at Riksens Ständer den följande dagen skulle sig uti
Storkyrkan til gudstjensten och sedan uppå Rikssalen til riksdagens öpnande
infinna.
1 Se sid. 5.
Lantmarskalksstaven.
41
1778 d. 30 October.1
Fredag.
Klåckan 10 förmiddagen.
Sammanträdde Höglofl. R. o. A. på Riddarhuset at til underdånigste
åtlydnad af Kongl. Maij:ts nådigste befallning upträda uti gudstjensten uti
stadsens Storkyrka och derifrån upp på det Kongl. Slottet at beledsaga
Kongl. Maij:t in på Rikssalen för at öpna riksdagen.
Hr Baron och Landtm., hindrad af sin giktplåga, kunde sig vid detta
tilfälle icke sjelf infinna, utan förde Hr Grefve Magnus Ericsson Brahe,
såsom äldste grefven på Riddarhuset, ordet.
Hr Toll, Johan Christopher, påminte, at ehuru R. o. A. måste
sakna sin Landtm., vore det doch icke en fölgd deraf, at R. o. A. skulle
sakna vid et så högtideligit tilfälle som i dag landtmarskalksstafven uti dens
hand, som företrädde Landtrms ställe. Denne staf vore et hederstekn,
hvarmed Svea konungar behagat utmärka framför de andre ståndens R. o.
A:s ordförande. Under det sidstförändrade regeringssättet hade R. o. A.
nämdt den, som skulle föra denne staf, och under hans frånvaro har den
äldste grefve såsom reprensenterande Landtm, fåt föra den framför ståndet.
Då nu efter urgammal lag Kongl. Maij:t öfverlämnar stafven i dens
hand, som han nådigst utser til R. o. A:s Landtm., tviflade Hr Toll icke, at
ju Kongl. Maij:t allernådigast skulle tillåta den äldste Grefven, som nu
föreställer Landtrms person, at til R. o. A:s heder få föra stafven vid detta
tilfället, då ståndet skal inför allmänheten uti en högtidelig procession visa
sig en corps.
Grefve Reenstierna, Fredric, instämde uti samma önskan som Hr
Toll och trodde altså, at man hos Kongl. Maij:t borde derom i underdånighet
anhålla; men det i anseende til den korta tiden nu icke kunde skje
genom et utskott, så hemstälte Hr Grefven, om icke Hr Toll, hvilken
såsom Kongl. Maij:ts Adjutant af flygelen hade tilträde til Kongl. Maij:ts
höga person, samt ännu en ledamot af R. o. A. kunde anmodas at denne R.
o. A:s önskan hos Kongl. Maij:t i underdånighet anmäla.
Detta bifölls.
Afgingo altså genast i detta ärende Generalmajoren och Commendeuren
af Kongl. Maij:ts Svärdsorden Grefve Charles Emil Lewenhaupt
och Hr Toll; hvilka kort derefter återkommo och berättade, at Kongl.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat hos R. o. A. den 25 Novemb.1778.
Landtmarskalksstafvens
förande
af äldste Grefven.
4-10-307
Bifalles af
Kongl. M:t.
Deputerade at
undfägnas på
Kongl. Slottet.
Procession til
Kyrkan.
Anslag at träda
på Rikssalen.
42 1778, okt. 30. Lantmarskalksstaven.
Maij:t nådigst uptagit R. o. A:s underd. begiäran och utlofvat at snart vilja
gifva R. o. A. sin nådige vilja tilkjänna.
Det drögde ock icke länge, förän anmält blef, at ifrån Kongl. Maij:t voro
ankommen Dess Första Håfstallmestare Hr Munck, Adolph Fredric,
Ridd. af Sv:sorden, hvilken altså med 4 deputerade emottogs, och
sedan han framkommit til skranket och til höger om landtmarskalksbordet
och hälsat Hr Grefven och Ordföranden, vände sig til R. o. A. och sade:
Kongl. Maij:t har anbefalt mig at bära Des nådiga hälsning til R. o. A. och
säga dem, at som Landtm, i underdånighet låtit sig enskylla för dess
opasslighet at eij kunna i dag vid riksdagens öpning sig på Rikssalen
infinna, och Kongl. Maij:t ogierna ansåg, at R. o. A. skulle något mista,
som kunde tjena til deras tilbörliga aktning, så tillåter Kongl. Maij:t Grefve
Brahe at föra landtmarskalksstafven, och det så mycket hälre, som R. o.
A. sådant i underdånighet önska och Kongl. Maij:t sig erindrar, at en dylik
distinction hans Fader af R. o. A. vid 1751 års riksdags slut blifvit gifven.
Hr Håfstallmestaren Munck begaf sig häruppå tilbakars, företrädd af de
4 R. o. A:s hrr ledamöter, som honom emottagit och infört.
Uplästes åter listan på de 50 herrar, hvilka i dag på det Kongl. Slottet til
undfägnad på R. o. A:s vägnar skulle sig inställa.
Häruppå begyntes procession til Kyrkan klåckan half til 12 förmiddagen:
Grefve Brahe först med landtmarskalksstafven i handen; så l:a classis,
grefvar och friherrar tre och tre, de äldste först, de yngre sedan efter
ordningen i matrickelen. Sedan den 2 classen och sidst den 3:die, alt i
samma ordning.
Hvad sig i Kyrkan och vidare tildragit samt Kongl. Maij:ts ifirån]
thronen hällne nådige tal igenfinnes alt uti de bägge vid detta protocoll
fogade tryckte bilagor.1
Då nu alt var slutat, återkommo R. o. A. til Riddarhuset i samma
ordning, som de afgåt.
Hr Grefve Brahe tilsade R. o. A. at sig i morgon klåckan half til 10
förmiddagen på Riddarhuset infinna för at i ordning träda up på Rikssalen
och därjemte de andre stånden emottaga Kongl. Maij:ts nådiga propositioner.
Detta var ock på Riddarhusets anslagstafla genom anslag med Kongl.
Maij:ts höga underskrift och sigill jemte Håfcantzlerens m. m. Frih.
Sparres contrasignation allmänneligen tilkjänna gifvit.
R. o. A. åtskildes klåckan half til fem eftermiddagen.
1 Bilagor finnas varken vid det renskrivna protokollet eller vid konceptprotokollet.
Riksdagens öppnande.
Fredagen den 30 October 17781
43
voro inför
HANS KONGL. MALT vår Allernådigste Konung och Herre GUSTAF
den tredje uppå Rikssalen i det Kongl. Slottet församlade
Hans Kongl. Höghet Hertig Carl af Södermanland,
Hans Kongl. Höghet Hertig Fredric Adolph af Östergöthland,
Kongl. Maj:ts och Riksens Herrar Råd och samtelige Sveriges Rikes
Ständer,
Ridderskapet och Adelen, anförde af Grefve Magnus Eriksson Brahe, i
Landtmarskalkens ställe,
Prästeståndet, anfördt af Ärkebiskopen af Upsala Doctor Carl Fredric
Mennander,
Borgareståndet, anfördt af dess Taleman, Rådman Carl Fredric Ekerman,
samt
Bondeståndet, anfördt af dess Taleman Anders Mattsson.
Sedan Kongl. Maj:t i nåder utsedt denna dag til riksdagens öpnande på
Rikssalen och det genom Rikshärolden under pukor och trumpeter i går
blifvit kungjordt samt Riksens Ständer i Kongl. Maj:ts höga namn af 2:ne
Kongl. Maj:ts Kammarherrar budne at sig på Rikssalen infinna, sedan de
förut bivistat gudstjensten i Storkyrckan, men Ridderskapet och Adelen at
enl. 1617 års Riksdagsordnings 1 § och 1626 års Riddarehusordnings 24 §
beledsaga Kongl. Maj:t på salen; så hade Kongl. Maj:t äfven genom anslag
å kongl. Slottsporten samt Riddarhuset, Storkyrkan, Börsen och Rådstugan
nådigst låtit bjuda och befalla Riksens Ständer, så af Ridderskap och
Adel som Klerkeri, Städernes Utskickade och Menige Almoge, at sig på
Rikssalen församla til underdånigste följe deraf och i jämlikhet med det
trykte ceremonielet.
Efter vanligheten var där främst en stor uphöjd afdelning med et skrank,
beklädt med blått damast, kantadt med guldgaloner och golfvet därinom,
såväl som trappstegen vid ingången af skranket och up til thronen, belagde
med blått kläde med gula kronor och fransar.
Kongl. Maj:ts thron af silfver var stäld sex trappsteg högre än gålfvet
inom skranket under en himmel af blått sammet, kantadt med guldgaloner
och broderadt med gyldene kronor samt fulla kongl, svenska vapnet i guld
1 Riksdagsacta 1778-1779, vol. 1.
44 1778, okt. 30. Riksdagens öppnande.
på släpet, som åtfölgde väggen bakom thronen emellan bägge främste
fönstren, och under thronen bredt et täcke af blått sammet, likaledes beströdt
med gyldene kronor och kantadt med guldgaloner.
För Hennes Kongl. Maj:t Drottningen, som äfven var i Rikssalen närvarande,
beledsagad af Hennes Kongl. Höghet Hertiginnan af Södermanland
och Hennes Kongl. Höghet Princessan, alla åtfölgde af sine hofstater, voro
stolar utsedde på främsta läktaren öfver dörren til Riddaresalen, klädde
med blått sammet och guldgaloner.
På vänstra sidan af thronen fyra trappsteg ned voro tvänne förgylde
karmstolar, hölgde med blått sammet, kantadt med guldgaloner, för Deras
Kongl. Högheter Hertigarne Kongl. Maj:ts Herrar bröder, och längs med
hvardera sidan inom skranket åtta förgylde tabouretter, klädde med blått
damast, för Herrar Riksens Råd. Til höger vid ingången en dylik för
Landtmarskalken och til vänster äfven inom skranket en bänk med blått
kläde med gula kronor och fransar för Ärkebiskopen och de tvänne öfrige
Talemännerne.
Uppå läktaren näst efter Hennes Maj:ts Drottningen suto Herrar Riksens
Råds fruer och fröknar, och efter dem de öfrige på Kongl. Hofvet
presenterede fruentimmer. På läktaren midt emot åter suto främst Kongl.
Franske Ambassadeuren samt de öfrige utländske sändebuden och sedan
stadens hederligare invånare af bägge könen och alla stånd, som därtill
blifvit med billetter försedde.
I sjelfva salen var golfvet emellan skranket och bänkarne samt stora
gången ända til dörren åt slottshvalvet belagd med blått kläde och bänkarne
på bägge sidor lika beklädde.
Så snart de trenne stånden församlat sig uppå Rikssalen och intagit de
för dem tilordnade säten, Ärkebiskopen och Talemännen innom skranket
och stånden efter hvarannan till vänster om gången i salen, anmältes det
åter hos Kongl. Majit af Herr Riksrådet Sparre, då vid Kongl. Majits
gående till Rikssalen, som skedde öfver inre Borggården, följande ordning
iakttogs, nemligen:
l:o. Stånddrabanterne.
2:o. Deras Kongl. Högheters pager.
3:o. Kongl. Majits så bords- som stall-, rid- och kammarpager.
4:o. Hofmarskalken Friherre Rålamb.
5:o. Extra capita.
6:o. Cantzliecollegium.
7:o. Hofcavaillererne efter förut nämde ordning.
Riksdagens öppnande.
45
8:0. Däruppå gick Grefve Brahe i Landtmarskalkens ställe, allena,
hafvandes framför sig 2: ne Ridderskapets och Adelens härolder,
sedan efter honom tre och tre af svennerne, därnäst ridderskapet
och deras vederlikar och så friherrarne, hvaruppå fölgde gref
varne,
som säte hafva, aldeles som 24 § af 1626 års Riddarhusordning
lyder.
9:o. Tvenne härolder Kongl. Secreterarne af Ugglas och Lagerbring;
derefter Riks- och Ordenshärolderne.
10:o. Herr Riksrådet och Riksmarskalken Riddaren och Commendeuren
af Kongl. Maj:ts Orden Grefve Hans Henric von Lieven
med riksmarskalksstafven.
11 :o. De öfrige Herrar Riksens Råd.
12:o. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergöthland.
13:o. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland.
14:o. Kongl. Maj:t fölgd af Dess stora vakt.
Sedan Kongl. Maj:t satt sig på thronen, bakom hvilken sig stäke ofvannämde
vederbörande chefs och vakthafvande, intogo Deras Kongl. Högheter
Hertigarne äfven sine stolar.
Likaledes Herrar Riksens Råd, Grefve Höpken til höger, Grefve Lieven
til vänster och så vidare efter åldren.
Grefve Brahe instälte sig vid sit rum inom skranket och Ridderskapet
och Adelen på sina 58 bänkar til höger om gången.
På de nedersta trappstegen af thronen stadnade til höger Hofcantzleren
och Commendeuren af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden Friherre Fredric
Sparre och til vänster Justitiaecantzleren och Riddaren af Kongl. Maj:ts
Nordstjerneorden Joachim Liljestråle.
Vid ingången til skranket härolderne, trenne på hvardera sidan.
Hofmarskalken förblef midt för trappstegen af thronen utanför skranket.
Extra capita rangerade sig på ömse sidor bakom Herrar Riksens Råd;
lifdrabanterne på ömse sidor af gången.
De af hofstaten och Cantzliet, som hade säte på riksdagen, intogo då
sine ätters rum bland Ridderskapet och Adelen; men de öfrige af hofvet
och cantzliet, som sutit i choret under gudstjensten, intogo de för dem
tilredde ställen.
Kongl. Maj:t hade i nåder anbefalt Dess Förste Expeditionssecreterare
af Utrikes Statsexpeditionen Carl Fredric Fredenheim at öfver denna act
författa ett protocoll.
Sedan Herr Riksrådet och Riksmarskalken äskat ljud med riksmar
-
46 1778, okt. 30. Riksdagens öppnande.
skalksstafven. hälsade Kongl. Majit Ständerne och öpnade riksdagen med
följande nådiga tal.
Wälborne, Ädle och Välbördige, Ärevördige, Vördige, Vällärde. Äreborne,
Förståndige, Välaktade, Hedervärde och Redelige
Gode Herrar och Svänske Män!
Då Vi på detta rum sista gången åtskildes, lofvade jag at efter sex år
Eder åter sammankalla.
Sex år äro nu förflutne efter Edert senaste riksmöte, och utom den
glädjen jag altid hyser at se Eder, mine käre undersåtare, inför thronen
församlade, njuter jag i dag en innerlig förnöjelse, då jag här emottager
Eder utan at behöfva anlita Eder hjelp och understöd til rikets behof.
Fast utgifterne varit store och behofven trängande, har dock en försigtig
hushållning tillåtit mig at återsätta riket i försvar och anseende.
I påminnen Eder, uti hvad skick I lemnade mig riket. Af de berättelser,
jag låtit författa, skolén I finna, om mitt bemödande varit frugtlöst at
återställa skick och ordning.
Ståndagtighet i beslut och trofasthet i löften hafva bibehållit freden och
skingrat de moln, som hotade at störa rikets lugn, och jag emottager Eder i
dag i frid och ro, då de öfrige magter i Europa dels äro redan i örlig
försatte, dels rusta sig at krig emotstå.
Jag har ej åsidosatt at bibehålla de gamla förbund, som i så långliga tider
sammanbundit riket med sine trognaste och naturligaste bundsförvandter.
Och jag har med personlig bekantskap stärkt de blodsband, som mig förena
med rikets mägtigaste granne. Jag äger en vän uti en Prinsessas person,
som på alla sidor med Svea konungablod befryndad upväcker samtidens
förundran och bereder sig efterverldens vördnad.
Detta lugn. denna stillhet är ej endast mit värk. I och Edre hemmavarande
medbroder hafva på det högsta dertil bidragit igenom Eder enighet,
Eder vördnad för lagar och Eder lydnad för de bud jag Eder föreskrifvit til
Eder egen välgång, til fäderneslandets lycka. Och det är ej för mig en ringa
tilfredsställelse at se Sverige igenom sin enighet, sin vördnad för lagarne
gifva Europa äfven så hedrande efterdömen, som det tyvärr i förra tider
igenom oordning och inbördes tvedrägt ofta upväkt och retadt des ärelystnad.
Om bibehållande af rikets utvärtes aktning varit mig angelägit, har des
inre förkofring ej kraft mindre sorgfällighet. Rättvisans befordran har varit
mit första syftemål. Jag har sökt den handhafva både med stränghet och
lämpa. Nya domstolar hafva blifvit instiftade, där de gamla ej varit tilräckelige,
och de gamle rättade, då de afvikit från lagen.
Riksdagens öppnande. 47
Invärtes hushållningen är befrämjad både med upmuntran och nya inrättningar.
Där höfdingedömen varit för vidlyftige, hafva de blifvit delade,
durchfarter öpnade, de gamle återstälde i deras förra skick och nye dels
började dels påtänkte. Åkerbruket är i tiltagande, och om jorden under
Eder sednaste sammankomst syntes neka sin skörd, har Försynen på et
besynnerligt sätt visat sin nåd emot riket, och man finner nästan intet
exempel af en så ständig och ymnog välsignelse som i dessa senaste åren.
Af de berättelser, Edre fullmägtige i Banquen lära Eder gifva, och af
hvad jag vil meddela Edre medbroder i utskottet, skolén I finna, at en
äfven så stor som angelägen förbättring i detta värk sig tilldragit. Jag har ej
eller allena därtil bidragit. De män, jag till detta granlaga värk nyttjat,
hafva genom deras mogna råd och oförtrutna bemödande gjort sig til både
medborgares och efterkommandes erkänsla värdige.
Rikets krigsmagt både till lands och siös har ej blifvit utur akt låten, och
laren I äfven uti denna delen finna en märkelig förkofran.
Om alla brister på en så kort tid ej kunnat botas, om mycket ännu
återstår, så påminnen Eder, at konungar äro människor och at tiden endast
kan sluteligen bota de sår, som tiden sjelf har gjordt.
I finnen mit Hus förökadt med en Prinsessa, som gör en af des största
prydnader, härstammande liksom jag af den store Gustaf Vasa och som,
ehuru utländsk född redan aldeles svänsk, har blifvit et nytt föreningsband
emellan mig och en kär Broder. En Broder, hvars dygder, tilgifvenhet för
mig, kärlek för fäderneslandet ofta lindrat mina bekymmer och lättat den
tunga regementsbördan, och hvilken altid lika i alla omskiften aldrig afvikit,
för hvad orsak, huru smikrande han vara må, ifrån den skyldighet, som
honom binder vid fäderneslandets lugn och välgång samt de förtroendes
och vänskapsband, hvilka oss ifrån spädaste åren förenat. Detta tankesätt,
jag för en kär Broder hyser, har af alla mina gärningar ej kunnat undfalla
Eder: men det är för mit hjerta en innerlig fägnad at kunna det för hela
nationens ögon ådagalägga och det i Edert sköte anförtro.
Riket, återstäldt i ro, njuter nu et fullkomligt lugn både inom och utom
des landamären. och den Högstes hand, som på et så besynnerligt sätt
beskyddat detta rike, som så ofta dragit det utur de största faror, synes nu
på et märkeligt sätt vaka öfver vårt tilkommande öde och befästa thronen
för långliga tider.
Mit hjerta för Eder, gode Herrar och Män, är af Eder kändt. Född
svensk har jag från de spädaste åren älskat mit fädernerike, och sedan
Försynen uphögt mig på min Faders thron och satt styrseln i mina händer,
har mit första syftemål varit at öfvertyga Eder, at jag anser mit folk som
48 1778, okt. 30. Riksdagens öppnande.
mina barn. Då alt pålägger mig denna skyldighet som konung, som medborgare,
huru mycket mera blifver den icke ökad, då jag nu snart som fader
får arbeta för mit barns arfrike.
Få dagar återstå, til des jag hoppas i Edra armar kunna anförtro den,
hvilken Försynen mig gifvandes varder til min ålderdoms tröst och min
throns stöd.
Til hvilken kunde jag väl med mera trygghet anförtro den, som näst riket
mig kärast blifver i verlden, än åt Eder, gode Herrar och Män, som här
föreställa hela det svänska folket? Det är ej ännu någon af oss kunnogt,
hvad nåd Försyn oss ämnar; men jag emottager den med lika erkänsla,
förvissad, at om det är en dotter, I drager försorg för hennes svaghet och
kön; men skulle Försynen upfylla målet af sin nåd och en arfvinge til min
thron födas, så glommen aldrig bort, at I den uti Edra armar til Herrans
altare framburit och med religionens insegel ännu kraftigare bekräftat de
skyldigheter, som Eder med honom redan förenat. Anhållen med mig om
den Högstas välsignelse öfver den, för hvilken jag begär af Eder all den
kärlek och all den erkänsla, jag under loppet af min regering kan förtjena.
Måtte han blifva värdig at en gång upträda på Gustaf Ericssons och Gustaf
Adolphs thron. Men om detta barn skulle en gång glömma de dyra plikter,
som alt från första stunden af hans lifstid honom äro pålagde, om han
glömde, at en svensk konungs första skyldighet är at älska och hedra et
fritt folk, om han skulle afvika ifrån den väg, de store konungar honom
visat, som sutit på denna thron, så ansåg jag för en nåd, at Herren återtog
sin gåfva, så stor min glädje blifver at honom få, så stor min sorg at honom
mista; men jag blef otröstlig, om mit blod en gång efter min död skulle
glömma, at om Försynen satt dem til regenter öfver et stort rike, hafva de
tillika fått frie och ädelmodige undersåtare, hvars lycka och trefnad är
anförtrodd i deras händer.
Med sådant tankesätt öpnar jag i dag denna riksdag. Den oenighet, som
så länge sönderslitit riket, är försvunnen, och det ankommer på vårt
gemensamma bemödande at utrota de sista froen deraf. Bibehållom endast
för efterkommande minnet af vår fordna split til en varning för dem, at
hämd ej åstadkommer annat än hämd samt oenighet och parti ådraga de
mägtigaste riken förakt och et sluteligt fördärf. Låtom därföre detta riksmöte
tjena til en evig förening emellan Konung och Ständer. Och det
förtroende, I mig visen, blifve et evardeligt exempel för mig och mine
efterträdare at förtjäna nationens kärlek och för Edre efterkommande, at
enighet, uprigtighet och inbördes förtroende äro de säkraste grundvalar at
befästa frihet och lag.
Riksdagens öppnande. 49
I laren finna af de propoisitioner, jag nu skal låta Eder föreläsa, at alt
detta är mit uprigtiga upsåt. Jag önskar Eder den Högstas nåd til Edra
rådslag. Förblifvandes alla i gemen och hvar ock en i synnerhet med all
kongl, nåd och ynnest väl bevågen.
Hvarefter af Hofcantzleren uplästes Kongl. Maj:ts nådiga och allmänna
proposition til rikets nu församlade Ständer, som här vid protocollet är
bilagd (Bil. 1).
Därnäst upstego alla fyra Talemännen och fingo af Kongl. Maj:t emottaga
den upläste nådige propositionen, et exemplar för hvardera ståndet.
Hvaruppå Herr Riksrådet och Riksmarskalken åter äskade ljud, då först
Grefve Brahe, i Landtmarskalkens ställe, sedan Ärkebiskopen, därefter
Borgare- och sist Bondeståndets Taleman framträdde och höllö til Kongl.
Majit underdåniga tal,1 som äfven vid detta protocoll bilagde äro.
Sedan detta skedt, hade Grefve Brahe samt de öfrige ståndens Talemän
hvar efter annan den nåden at kyssa Kongl. Majits hand.
Då de begifvit sig til sina ställen, gaf Herr Riksrådet och Riksmarskalken
åter tekn, och Rikshärolden framkallade de Herrar Riksens Råd, som ej
ännu gjordt sin rådsed, nemligen Grefvarne Anders Johan von Höpken,
Jacob Philip von Schverin och Joachim Beckfriis samt Friherrarne Sven
Bunge och Carl Sparre, sägandes: ”Gode Herrar och Riksens Råd. träden
fram och gören Kongl. Majit Eder ed”.
Desse Herrar Riksens Råd föllo då på knä framför Konungen, uppå de
för dem framlagde hyenden, och förestafvade Herr Riksrådet och Cantzliepresidenten,
hvilken til den ändan ställte sig på Konungens vänstra sida,
rådseden, som Herrar Riksens Råd aliade med 2:ne finger af den högra
handen upräkte, hvarpå de til thronen framgingo och Kongl. Majit i nåder
lämnade dem sin hand til kyssning.
När detta alt var förbi, begaf sig Kongl. Majit ifrån Rikssalen tin sine
rum i samma ordning, som processionen dit skedde, och sist förfogade sig
Riksens Ständer klockan 4 efter middagen därifrån til sine vanlige samlingsrum,
först Ridderskapet och Adelen, så Prästeståndet, därefter Borgare-
och sist Bondeståndet; hvaruppå de åtskildes.
På samtelige Riksens Ständers vägnar och under Landtmarskalkens
Friherre von Saltzas opasslighet och frånvaro
M. F. Brahe.
Justerat på Stockholms Slott den 5 November 1778.
GUSTAF.
1 Brahes tal tryckt som Bil. 2.
50 1778, okt. 30—31. Plenum plenorum.
År 1778 d. 30 October.
Riks. St:ndrs
kallande på
Rikssalen.
Procession til
Rikssalen.
Ordning vid
riksdagens
öpnande på
Rikssalen.
Eftermiddagen.
Kom bud ifrån Kongl. Maij:t med följande anslag:
Kongl. Maij:t kallar härmed Des trogne undersåtare, samtelige Riksens
Ständer, så af Ridderskap och Adel som Klerkeri), Städernes Utskickade
och Menige Allmoge, at sig i morgon, lördag den 31 october klåckan 10
förmiddagen, på Rikssalen församla för at där emottaga de propositioner,
Kongl. Maij:t dem gifvandes varder. Stockholms Slott d. 30 October 1778.
GUSTAF
L. S.
Fr. Sparre.
Hvilket ock genast på Riddarhusets anslagstafla anslogs.
År 1778 d.3 1 October.
Lördag.
Sammanträdde R. o. A. klåckan 10 förmiddagen på Riddarhussalen,
hvarifrån, sedan de hunnit samlas, de begåfvo sig i procession up til
Rikssalen klåckan half til elfva, företrädda af sin Landtm., Generalmajoren
och Commendeuren af Kongl. Maij:ts Svärdsorden Frih. Hugo Herman
von Saltza, hvilken nu så vida hunnit öfvervinna sin giktplåga i fotterna, at
han sielf årkade föra landtmarskalksstafven.
Vid ankomsten på Rikssalen intogo R. o. A. de för dem utsedde bänkar
til höger ifrån thronen i salen, hvaruppå de andre stånden äfven ankommo,
hvarefter annan, företrädde af sine Talemän och intogo de för dem utsedde
bänkar uti salen til vänster ifrån thronen.
Sjelfva Rikssalen var städad som dagen förut vid riksdagens öpning med
den skilnad och tilökning, at frammanföre thronen var stält et bord, öfverklädt
med blått sammetstäcke, hvaruppå voro broderade gyllene cronor
och med breda guldgaloner omkring kanterne. Uppå bordet stodo skrifförnödenheter
af silfver och bredevid dem låg den silfverklubban, som fordna
Sveriges konungar ifrån Konung Gustaf d. Lstes tid nyttjat vid riksmöten.
Til höger nedanför trapporne til thronen, bredevid den äldste Rådsherrens,
Hans Exellence m. m. Grefve von Höpkens tabourette, var stäldt et bord,
Plenum plenorum. 51
öfverklädt med blått sammetstäcke, kantat med guldgaloner, och längre
inåt väggen på samma sida et dylikt bord, vid hvilket Kongl. Maij:ts Första
Expeditionssecreterare vid Des Utrikesexpedition Hr Carl Fredric Fredenheim
upvaktade at föra protocollet.1 På ömse sidor vid väggen utanför
skranket voro bänkar, öfverklädde med blått kläde för Kongl. Maij:ts
embetsmän uti Des Cantzli.
Hr Baron och Landm. intog sit ställe inuti skranket til höger om ingången
och de öfrige tre Talemän til vänster.
Deras Kongl. Högheters Hertigens Carls af Södermanland och Hertig
Friedrich Adolphs af Östergiötland cavaillerer stälte sig til upvaktning
bakom de stolar, som för högbemälte Herrar til vänster om thronen voro i
beredskap.
Sedan alle voro samlade och alt i ordning, inkom Kongl. Maij:t ifrån sine
rum genom Rådssalarne och Riddaresalen lilla trappan upföre i följande
ordning:
1. Kongl. Maij:ts pager, företrädde af deras håfmästare.
2. Kongl. Maij:ts Håfmarskalk Frih. Hans Rålamb, Riddare af Kongl.
Nordstjerneorden, med marskalksstaf i handen.
3. Kongl. Maij:ts embetsmän uti Des och Riksens Cantzli samt cantzliexpeditioner,
ifrån de högre til och med protocollssecreterare, de yngre
först och de äldre sedan, två och två i bredd.
4. Kongl. Maij:ts Justitiaecanceller Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden
Hr Joachim Wilhelm Liljestråhle samt Kongl. Maij:ts Håfcantzler
Commendeuren af Kongl. Nordstjerneorden Frih. Fredric Sparre.
5. Kongl. Maij:ts tjenstgiörande håfcavaillerer, håfjunkare först, sedan
understallmestare och lifpager.
6. Ytterligare Kongl. Maij:ts Håfstallmestare Frih. von Essen och
Kongl. Maij:ts Första Håfstallmestare Hr Adolph Friedrich Munck af
Fulkilla, Ridd. af Kongl. Svärdsorden.
7. Kongl. Maij:ts verkeligen tjenstgiörande cammarherrar, två och två,
de yngre först, då äldre sidst.
8. Tvänne härolder, Kongl. Secreteraren Samuel af Ugglas och Kongl.
Protocollssecreteraren Carl Lagerbring.
9. Hr Riksrådet Öfverståthållaren m. m. Frih. Carl Sparre uti Riksmarskalkens
Grefve von Lievens ställe, som var sjuk, med riksmarskalksstaf
-
1 Detta protokoll, som finnes i Riksdagsacta 1778—1779, vol. 1, avviker från det av
riddarhussekreteraren förda protokollet och är därför i avvikande delar tryckt som
Bil. 3.
52
1778, okt. 31. Plenum plenorum.
ven i handen, klädd uti fulla rådsdräkten med commendeurskjedjan af
Kongl. Svärdsorden om halsen.
10. Deras Exellencer Herrar Riksens Råd uti deras rådsdräkter med
sine ordenskjedjor om halsen, två och två, de yngre förut och de aldre
sedan.
11. Hans Kongl. Höghet Hertigen Fredrich Adolph af Östergötland med
blå sammetsmantel, beströdd med guldcronor, fordrad med hermelin och
öppen furstlig crona.
12. Hans Kongl. Höghet Hertigen Carl af Södermanland uti lika furstelig
drägt med lika crona på hufvudet.
13. Kongl. Maij:t uti sin konungsliga drägt, purpurmanteln af sammet,
med guldcronor beströdd, fordrad med hermelin, hvars släp upbars af
Öfvercammarherren m.m. Frih. Ridderstolpe och tvänne tjenstgiörande
cammarherrar, Konung Gustaf Adolphs crona på hufvudet och den kongl,
spiran i handen, klädd uti burgundiske drägten af silfverduk.
Omkring Kongl. Maij:t gingo Des stora vagt, Capitainelieutenanten af
Lifdrabanterne Generalleutenanten m. m. Grefve Casimir Lewenhaupt, af
Lifgardet i öfverstens ställe Öfverstelieutenanten och Riddaren af Kongl.
Svärdsorden Öfversten Carl Mauritz Aminoff; chefen af Kongl. Maij:ts
Lätta Dragoner Cammarherren Öfversten och Commendeuren af Kongl.
Svärdsorden Frih. Taube, Evert Wilhelm, Öfverhåfstallmestaren m. m.
Grefve Ludvig Adolph [a: Adolph Fredrik] Lewenhaupt och Öfverhåfjägmestaren
m. m. Frih. Axel Oxenstierna, hwarutom gingo på båda sidor 24
Kongl. Maij:ts lifdrabanter med full uniform och carabiner, anförde af sine
officerare.
Vid det Kongl. Maij:t ankom i salen, upstego alle närvarande och blefvo
stående.
Kongl. Maij:t satte sig på den kongl, thronen, bakom hvilken Kongl.
Maij:ts stora vakt intog sine ställen.
På högra sidan bredevid thronen blef Håfcantzleren Frih. Sparre
stående.
Deras Kongl. Högheter intogo sine stolar til vänster nedanför thronen.
Deras Exellencer Herrar Riksens Råd hade sine rum inuti skranket på
ömse sidor om thronen på dertil utsedde tabouretter, hvars hyenden voro
öfverdragne med blått tiokt dammast och guldgaloner omkring.
Vid ingången til skranket stadnade de tvänne Härolderne.
På bordet framför Kongl. Maij:t lades Kongl. Maij:ts nådiga Berättelse
til Riksens Ständer om rikets tilstånd och Kongl. Maij:ts nådiga propositioner,
af hvardera fyra exemplair, et för hvart stånd.
På bordet framför äldsta Riksrådet, Hans Exellence m. m. Hr Grefve
Plenum plenorum.
53
von Höpken, lågo Herrar Riksens Råds yttrande öfver Kongl. Maij:ts
nådiga propositioner, äfven 4 exemplar af hvardera, och på bordet hos
Expeditionssecreteraren Fredenheim Svea Rikes Regeringsform in originali
af d. 21 Augusti 1772, på pergament skrifven, inbunden i blott sammet
med gullgaloner, riksvapnet derunder uti en stor silfverkupa, som hängde i
et gyllene tåg med stora dofsar och valknutar samt 4 exemplar af protocollen,
hällne uti Kongl. Maijits Rådcammare angående Konglie Maij:ts nådige
propositioner.
Sedan alla nu kommit på sine behörige ställen, afträdde Kongl. Maij:ts
lifdrabantevakt, ibland hvilke likväl de af Adel, som voro riksdagsmän,
återkommo och intogo sine rum ibland R. o. A.
Hvaruppå Kongl. Maij:t fattade klubban och eskade med densamma
ljud. Och då genast öfveralt blef helt tyst, tiltalade Konglie Maij:t i egen
hög person Riksens Ständer sålunda:
Välborne, Ädle och Välbördige,
Ärevördige, Värdige, Vällärde,
Äreborne, Förståndige, Välaktade,
Hedervärde och Redelige,
Gode Herrar och Svänske Män!
Ibland de urgamla rättigheter, som genom rikets fordna lagars uplifvande
jag återvunnit, anser jag som en af de yppersta den frihet at tala sjelf
til mit folk och utan hinder öfverlägga med dem om rikets angelägenheter.
Mit käraste giöromål är derföre vid vårt första möte at sjelf kunna lämna
Riksens Ständer del af det, som sig med riket, dess grannar och bundsförvanter
sedan Eder sednaste sammankomst sig tildragit.
Intagen derföre Edre säten, Gode Herrar och Män, och afhören med
nödig upmerksamhet det, jag nu ärnar Eder säga.
Uppå detta erhållne nådiga tilstånd satte sig alle närvarande på de för
dem utsedde ställen, och efter et kort uppehåll begynte Kongl. Maij:t at
sjelf berätta angående rikets belägenhet i anseende til sine grannar och
Utrikes makter. Kongl. Maij:t giorde denne berättelse munteligen, utan at
hafva något skrifteligen för sig anteknat, och det så mycket man i det
ögnablicket kunde hinna fatta i följande ordning.
1. Med Danmark hade år 1772, och sedan Riksens Ständer voro åtskilde,
något missförstånd yppat sig, hvilket i början liknade sig til mera
vidtutseende fölgder, så at Kongl. Maij:t ännu samma höst fant sig föranlåten
at låta troupper närmare nalkas rikets gräntsor åt den sidan til betäckning.
Men sedan emellan bägge höga makterne kommit til närmare uplys
-
Kongl.
Maj:t[s] tal til
Riks Stidr.
K. M:s nd:e
Berättelse om
rikets tilstånd
i anseende
til utrikes
makter.
Danmark.
54
1778, okt. 31. Berättelse om rikets tillstånd.
Hålland.
England.
Frankrike.
Spanien.
ning och förklaring, har förtroendet utan vidare verkeligheter blifvit fulkomligen
återstält och sedan alt intil denne stund fullkomligen bibehållit.
Giörandes Kongl. Maij:t sig försäkrad om vänskapens och förtroendets beständighet
med et håf, som så nära uti skyldskap nu voro med Kongl.
Maij:t förenat och med hvilket Kongl. Maij:t på det heligaste ville upfylla
sine ingångne förbindelser til bägge rikens samfälte nytta.
2. Med Herrar Generalstaterne af de Förenta Nederländer hade Kongl.
Maij:t på det nogaste sökt at underhålla vänskapen och de afhandlingars
obrotsliga fullgiörande, som emellan bägge makter redan ifrån längre tider
voro slutne. Kongl. Maij:t hade ock hos denne magt funnit all önskad
beredvillighet at bibehålla vänskapen, och hade til befrämjande af bägge
nationers handel flere nyttige öfverenskommelser blifvit tagne, ibland
hvilka äfven vore den, at ömse makters undersåtare obehindrat få ärfva
sine döde anhörige i ömse länder och derifrån hemföra arfvet emot en
afgift, som i bägge magters länder är lika stadgad.
3. Engeland hade väl uti de förre tider icke visat Sverige alt förtroende;
men genom flitige, doch med rikets värdighet likväl altid öfverensstämmande
underhandlingar hade Kongl. Maij:t hunnit så vida, at alt missförstånd
emellan bägge cronorne blifvit undanrögt och förtroendet fullkommeligen
återstält, så at nu bägge håfven hade hos hvarandra accrediterade
och väl ansedde ministrer. De oredor, som igenom engelske caperierne på
svänske fartyg kunnat upkomma under Engelands nu varande krig med
americanerne, har Kongl. Maij:t genom vänliga ministerielle negotiationer
sökt at få rättade, och hoppades Kongl. Maij:t at deruti vinna all önskad
framgång.
4:o. Frankrike, Sveriges naturlige, äldste och trognaste bundsförvandt,
hade Kongl. Maij:t på alt sätt sökt at bibehålla uti vänskap och förtroende;
det voro icke utan, at ju Kongl. Maij:t lidit en märkelig och smärtefull
förlust genom Konung Ludvig den XV:des död i anseende til den personliga
vänskap och kjärlek, som högbemälte Herre i lifstiden under Kongl.
Maij:ts vistande i Frankrike så förtroligen med Kongl. Maij:t uprättat.
Men då Kongl. Maij:t hos den höga Efterträdaren på franska thronen
funnit samma tänkesätt, så kunde ock Sverige vara försäkrat at hos cronan
Frankrike njuta alt, hvad gens amicissima kan sig önska.
5. Ehuru cronan Spanien genom sin aflägsenhet icke kan närmare deltaga
uti Sveriges interesse, har likväl Kongl. Maij:t i anseende til den
verkan, samma crona kan äga hos andre europaeiske makter, icke trodt sig
böra försumma at söka och bibehålla des vänskap. Kongl. Maij:t har
derigenom vunnit för sit rike, at des handel fåt en tryggare och lifligare fart
Berättelse om rikets tillstånd.
55
uti alla de farvattn och haf, som stöta intil detta rike, utom den fördelen
som uti spanska hamnar kan densamma tilflyta.
6. Genom denne bibehållne vänskap har ock svänska handelen närmare
blifvit länkad och ledd åt Italien; och har i följe deraf handelstractater med
flere italienske stater blifvit öpnade, hvilke i en framtid, om de rätt nyttjas,
kunna lända Sverige til mycken båtnad.
7. At få denna handel så mycket säkrare fredad har Kongl. Maij:t icke
kunnat utur akt låta de Barbariske Stater i Africa. Som sättet at med dem
negociera altid är genom gåfvor och penningar, så har det väl å Sveriges
sida icke aflupit utan kostnad. Likväl har Kongl. Maij:t genom vänskapen
med kronan Spanien blifvit i stånd satt at derjemte kunna sända sine
krigsskjepp uti dessa farvattn at kryssa och derigenom giöra svänska
flaggen respecterad hos desse röfvande nationer.
8. Den vänskap, som kronan Sverige altid ståt uti med Turkiske Keijserlige
Håfvet i Constantinopel, har Kongl. Maij:t med all sorgfällighet sökt at
underhålla; den svänska handelen på Levanten har derigenom vunnit
verkelige förmåner, och svenske skjepp hafva med all benägenhet blifvit
uti Turkiska Rikets hamnar bemötte. Den förmån är ock derigenom vunnen,
at de afrikanske republiqver, som stå under Storsultans beskydd,
hafva härigenom hållits uti tygeln at eij så lättsinnigt, som deras vana är,
bryta tractater och fredsfördrag.
9. Uti upfyllandet af de förbindelser, som Kongl. Maij:t ingåt med
Romerske Keijserlige Håfvet, har Kongl. Maij:t varit nogräknad at å sin
sida icke brista, och har Kongl. Maij:t ifrån högbemälte Håf förspordt
samma benägenhet tilbaka, så at vänskapen och förtroendet med den
österrikiske magten altid oafbrutit blifvit bibehållen. Som Kongl. Maij:t
ock sökt at gifva tilbörlig vigt åt de rådplägningar vid Tyska Rikets riksdag
i Regensburg, uti hvilka Kongl. Maij:t såsom hertig i Pommern deltager.
10. Konungen i Pålen och Republiqven hafva lämnat sig til de underhandlingar,
hvilka Kongl. Maij:t understödt angående väre religionsförvandters
mera friheter och rättigheter, hvilka dem under den titul af
dissidenter blifvit betagne. Således är vänskap och fred med denne Konung
och republiqve icke på något sätt blefven rubbad sedan Riksens
Ständers sidsta sammanvaro.
11. Ryssland, Sveriges östra och mäktigaste granne åt den sidan, har
Kongl. Maij:t på alt sätt, som rikets värdighet och sjelfständighet kunnat
medgifva, sökt at menagera, hvilket ock så lyckats, at om något missförstånd
ibland upkomma kunnat, detsamma doch blifvit til ömse sidors nöije
i godo bilagt. Sedan Kongl. Maij:t i egen hög person giort et vänligt besök
Italien.
Africanske
stater.
Turkiet.
Tyskland.
Pålen.
Ryssland.
56
1778, okt. 31. Berättelse om rikets tillstånd.
Preussen.
Chursachsen.
Continuation
om inrikes tilståndet.
Några ställens
i allmänna
lagen
öfverseende.
hos den ryska Keijsarinnan uti hennes hufvudstad och munteligen med
denna sin höga och nära blodsförvandt fåt samrådas, hade vänskap och
förtroende så blifvit stadgat, at Kongl. Maij:t kunde gifva Riksens Ständer
det säkra löfte, at (som Kongl. Maij:ts egne nådige ord lydde): så länge
hon och jag lefva, Sverige uppå den sidan kan förvänta fred, lugn och all
säkerhet.
12. Det voro icke utan, at ju åtskilligt sedan sidsta riksdag förefallit
emellan svänske och preusiske Håfven, som Konungen af Preusen velat
med mindre nöije anse; men genom varsamme och vänlige negotiationer
hade doch Kongl. Maij:t öfvervunnit de svårigheter, som dertil gifvit
anledning. Vänskap och förtroendet voro aldeles återstält, det nära blodsband,
som med Kongl. Maij:t förenar den preusiske Monarchen, gåfvo ock
Kongl. Maij:t det hopp, at samma vänskap och förtroende blifver varaktigt,
då Kongl. Maij:t aldrig lärer utur akt låta at på det nogaste upfylla sine
med samma crona ingångne förbindelser, och Hans Preusiske Maij:t blifvit
föranlåten at vända sine afsikter åt en helt annan del af Europa.
13. Chursachsiska Håfvets vänskap har Kongl. Maij:t äfvenledes icke
försummat at underhålla. At man kan räkna uppå des beständighet, visar
sig uti den öfverenskommelse, som eij länge sedan blifvit träffad angående
svänske och sachsiske undersåtarnes reciproqve rättighet til arf uti bägge
respective håfvens länder. Kongl. Maij:t hade eij heller någon anledning at
befara, det denne stadgade vänskap skulle på något sätt blifva rubbad.
Enär således genom den Högstas välsignelse Kongl. Maij:ts omsorg
lyckats at för sit rike bibehålla utvärtes frid och ro, hade Kongl. Maij:t
nyttjat fredslugnet at sätta försvarsverket inom riket uti alt möijeligen
fullkomligt stånd och äfven hielpa och förbättra, hvad til den invärtes
styrseln och hushållningen fordrades. Hvad häruti blifvit tilgiort och huru
långt dermed hunnits, derom ville Kongl. Maij:t nu i nåder låta underrätta
Riksens Ständer.
Sedan Kongl. Maij:t sålunda slutat sit tal, äskade Kongl. Maij:t åter ljud
med klubban och lät häruppå genom Håfcantzellern och Commendeuren af
Kongl. Nordstjerneorden Frih. Sparre upläsa den berättelse, som ibland
bilagorne til denne dagens protocoll under n:o 2 igenfinnes, hvaraf Kongl.
Maij:t sedan behagade lämna Hr Baron och Landtm, samt de öfrige ståndens
Talemän hvar sit exemplar, hvilke til den ändan til thronen upträdde
at det af Kongl. Maij:ts egen hand emottaga (Bil. 4).
Häruppå eskade Kongl. Maij:t åter ljud och förklarade, det Kongl.
Maijt:t önskade, at någre ställen uti rikets allmänna lag måtte närmare
genomses och jemkas, hvaröfver, sedan Kongl. Maij:t enligit 42 § Regeringsformen
inhämtat Riksens Råds tankar. Kongl. Maij:t äfven i nåder
Kungl. Maj:ts propositioner.
57
ville höra Riksens Ständers underdåniga utlåtande för at i desse mål stadga
en lag på sätt, som åberopade § uti Regeringsformen föreskrifver, och voro
författade uti följande propositioner, som af Hr Baron och Håfcantzleren
uplästes, nemligen:
1. Kongl. Maij:ts nådiga proposition angående moraliteten i lagen, eller Propositioner,
hvad som i lagen kan finnas at upmuntra angifvare, och at af närskyldas
berättelser framskaffa uplysningar i brottmål (Bil. 5).
Äldste Riksrådet Hans Exellence m.m. Grefve von Höpken upstod
häruppå och upläste Herrar Riksens Råds underdåniga yttrande öfver
samma nådiga proposition.
Hvarefter Hr Baron och Landtm, tillika med de öfriga Talemän hvar
efter annan upstego til thronen och emottogo af Kongl. Maij:t propositionen
samt, sedan de återkommit til sine ställen, genom Kongl. Expeditionssecreteraren
Fredenheim undfingo Riksens Råds yttrande med dertil hörande
rådsprotocoll.
På samma sätt fortfors med de öfrige Kongl. Maij:ts nådige propositioner,
som voro:
2:o. Angående dödsstraffets inskränkning för barnamord samt någre
andre brott och missgierningar (Bil. 6).
3:o. Om en viss förelagd tid at angifva och beifra brott eller praescription
i brottmål (Bil. 7),
4:o. Ang:de ändring uti någre lagens rum, som pålägga ärans förlust, där
brottet ei innebär nedrighet eller infamie i sjelfva gierningen (Bil. 8).
5. At de domare och executorer bifallande böter måge användas ad pios
usus (Bil. 9).
Sedan detta var förbij, gaf Kongl. Maij:t i nåder tilkjänna, at ännu
Kongl. Maij:t uti tvänne ärender eskade Riksens Ständers uderdåniga
yttrande, nemligen angående någre föreslagne förbättringar uti executionsverket
(Bil. 10) och angående en förnyad tjenstehionsstadga (Bil. 11).
Kongl. Maij:t tilstälte häruppå med egen hög hand såväl Hr Baron och
Landtm, sorn de öfrige ståndens respective Talemän hvar sit exemplar af
Kongl. Maij:ts nådiga propositioner. Herrar Riksens Råds yttranden och
rådsprotocollen i dessa mål, hvilke til den ändan hvar efter annan upträdde
til thronen at dem i underdånighet emottaga.
Kongl. Maij:t tiltalade häruppå åter Riksens Ständer och tilsade dem, at
de hvart stånd på sit samlingsställe kunde taga Des nådiga propositioner uti
närmare öfvervägande samt afhandla de ärender, som enligit Regeringsformen
dem tilhörde, och sedan de sins emellan öfverenskommit, lämna
Kongl. Maij:t dera? underdåniga svar. At Kongl. Maij:t ville dertil hafva
önskat deri) lycka och välsignelse och försäkrat dem, at Kongl. Maij:t med
kongl, nåd och ynnest voro dem samt och synnerligen väl bevågen.
5- 10:307
Anslag til
plenum på
Rikssalen för
R.o. A.
Plenum på
Rikssalen.
58 1778, okt. 31—nov. 3. Plenum på rikssalen.
Sedan detta var slutat, inkom åter Kongl. Maij:ts lifdrabantevakt, och
upstod Kongl. Maij:t och förfogade sig i samma ordning och procession
som vid ankomsten, lilla trappan upföre genom Riddare- och Rådssalarne,
tilbakars til sine rum.
Hr Baron och Landtm, eskade ljud med landtmarskalksstafven och
åtskilde Riksens Ständer för denne gången ifrån Rikssalen, så at enhvar
begaf sig derifrån til sit hemvist klåckan tre eftermiddagen.
År 1778 den 2 November.
Måndag.
Ankom til Riddarhussecreteraren Kongl. Maij:ts nådiga befallning,
skrifteligen författad, som följer:
Kongl. Maij:t kallar härmedelst samtelige sine trogne undersåtare af
Ridderskapet och Adeln, Grefvar, Friherrar, Riddare så ock Svänner, som
til detta riksmöte sig infunnit, at i mårgon tisdag d. 3 November klåckan
elfva förmiddagen på Rikssalen sig in pleno inställa för at där med Kongl.
Maij:t öfverlägga om de propositioner, Kongl. Maij:t dem giörandes
varder, i mål, som deras stånds angelägenheter röra. Stockholms Slott den
2 November 1778.
Detta var med Kongl. Maij:ts höga underskrift och sigill i vax underteknat
samt af Håfcantzleren m. m. Frih. Fredric Sparre contrasignerat, Och
blef genast på Riddarhusets anslagstafla til allmän underrättelse upsatt.
År 1778 d. 3:die November.1
Tisdag.
Til underdånigste åtlydnad af Kongl. Maj:ts nådigste kallelse instälte sig
Hr Baron och Landtm, med samtelige R. o. A. uppå Rikssalen på det
Kongl. Slottet klåckan 11 förmiddagen.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: 1778 d. 6 Nov. justera! för Kongl. M:t den 9
Nov. på Rikssalen. — Ett av expeditionssekreteraren Fredenheim fört protokoll
finnes i hovkansler Sparres riksdagsarkiv, Riksdagsacta, vol. I. Bortsett från de i
noter redovisade ursprungliga formuleringarna i konceptprotokollet överensstämmer
det av riddarhussekreteraren förda protokollet med Fredenheims. Men den
sistnämndes har anteckning om justeringen den 9 november och har underskrivits
av konungen och av lantmarskalken å adelns vägnar.
Plenum på rikssalen.
59
Sedan alle voro samlade och intagit sine ställen, Hr Baron och Landtm,
med landtmarskalksstafven fram i choret på höger mitt emot Kongl.
Maij:ts thron och de öfrige på sine 58 bänkar efter numer, behagade Kongl.
Maij:t i nåder sjelf inkomma genom Riddaresalen trappan utföre uti följande
procession:
l:o. Kongl. Maij:ts pager.
2:o. Håfmarskalken Frih. Rålamb med marskalksstafven.
3:o. Kongl. Maij:ts embetsmän och betjening uti Dess Cantzlie, sorn voro
af Adel, de yngre först och de äldre sedan.
4:o. Kongl. Maij:ts håfcavaillerer i samma ordning.
5:o. Hans Excellence Riksrådet m. m. Frih. Carl Sparre uti Riksmarskalkens
ställe med riksmarskalksstafven i handen uti rådsdrägten.
6. Deras Excellencer Herrar Riksens Råd, två och två, de yngste först
och de äldste sidst, alle klädde uti sine rådsdrägter.
7:o. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland med mantel och furstelig
krona.
8:o. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland med mantel och
furstelig krona.
Kongl. Maij:t uti svenska drägten af purpurfärgat sidentyg, kappan med
hermelin fordrad och hatt på hufvudet, omgifven af vakthafvande chefs
och cavaillerer samt 24 lifdrabanter.
Kongl. Maij:t satte sig på thronen, framför hvilken ett bord var stält,
med blått sammetstäcke öfverdraget, hvaruppå guldkronor voro broderade.
Deras Kongl. Högheter intogo sine ställen till vänster ned vid thronen,
til höger var stolen för Hans Kongl. Höghet Cronprinsen stäld.
Och där nedanföre var ett bord stält, hvarvid Kongl. Maij:ts Förste
Expeditionssecreterare uti Dess Utrikes Statsexpedition Carl Fredric Fredenheim
upvaktade til protocollets förande.
Deras Excellencer Herrar Riksens Råd tilträdde sine vanlige stolar inom
skranket, på båda sidor framför thronen, nemi.:
Til höger.
Deras Excellencer Herrar Riksens Råd
Grefve von Höpken,
Frih. Ribbing,
Grefve von Stockenström,
Grefve Scheffer,
Grefve Beckfriis,
Grefve Posse,
Ordning
därvid.
60
1778, nov. 3. Konungens tal.
Kongl. Maij:ts
tal.
Frih. Wrangel,
Frih. Bunge.
Till vänster.
Grefve Hiaerne,
Grefve Bielcke,
Grefve von Hermansson,
Grefve von Schwerin,
Frih. Falkengren,
Frih. Falkenberg,
Frih. Sparre.
Innanför ingången till skranket på vänstra sidan var ett bord, till hvilket
Riddarehussecreteraren uppå nådigste befallning trädde at föra protocollet.
Kongl. Maij:ts lifdrabantevakt afträdde och Kongl Maij:t äskade liud
med klubban. Hvaruppå Kongl. M a i j t:t i egen hög person behagade
tilltala R. o. A. på följande sätt:
Välborne Edle och Välbördige Gode Herrar Riddare och Svenner
Jag häfver kallat Eder tilsammans uti den afsigt at med Eder få öfverlägga
ang:de flere ärender, som angå R. o. A. i synnerhet och den ordningen
inom R. o. A. på Riddarehuset, hvilken af den store Konungen Gustav
Adolph blifvit föreskrifven men genom tidernes omskiften behöfver at til
nu varande omständigheter närmare lämpas.
Men innan jag företager detta, får jag förkunna Eder den glada tidning, at
den Högste ökat måttet af sin välsignelse, som han så rikeligen utgiutit
öfver mitt rike, mig och Konungahuset, då han i desse dagar skänkt mig
och fäderneslandet en Kronprints. Mine glädjerörelser, såsom fader, kunna
icke uttryckas, men såsom konung delar jag dem lika med alle mine
trogne undersåtare; denna dyra pant af Allmagtens oändeliga nåd och
välsignelse öfver Svea Rike öfverlemnar jag uti R. o. A:s armar såsom en
telning af den stam, hvilken utur Svea Rikes Ridderskap och Adel leder sitt
ursprung och uti flere mansåldrar rönt så många prof af svenske R. o. A:s
ofärgade tro och tillgifvenhet, uti det glada hopp, at han får i lika mått niuta
densamma.
Efter en liten tystnad fortfor Kongl. Maijrt: Vi skola nu för Oss, honom
och efterkommmande bereda ordning och skick ibland Svea Rikes Ridderskap
och Adel och uplifva de lagar, som den store Koungen Gustaf
Adolph derom låtit utfärda, med den tillämpning, som närvarande tiders
omständigheter kräfva; sätten Eder derföre och afhören, hvad jag derom
häfver at Eder föredraga.
Konungens tal. 61
Sedan uppå denna nådiga befallning alle intagit sine ställen, fullfölgde
Kongl. Maijt:t sitt tal sålunda:
Jag har längtat efter den dagen, då jag på gammalt svenskt sätt får
öfverlägga med R. o. A. om mina och deras angelägenheter.
Jag säger, mina Gode Herrar och Männ, emedan jag gior mig en heder af
at räkna mig af Ert stånd, och at påminna mig, det den store Gustaf Adolph
vid riksdagen, som holts i Örebro 1617, det offenteligen förklarade och af
den anledning öfverenskom då med Eder om den ordning, som skulle i akt
tagas vid Edre sammankomster.
Sedan nu genom den 39 § af Regeringsformen väre förfäders lagar hafva
blifvit uplifvade, hvilke aldrig för rikets lycka skull bordt blifva ändrade,
fants ingen annan ordning, som kunde vid Eder sammankomst efterföljas,
än den som af Gustaf Adolph blef 1626 stadfäst, och som alt sedan til 1719
både i frihets- och envåldstiden blifvit efterlefvad.
Både fäderneslandet i gemen och R. o. A. i synnerhet äro så stor
erkänsla skyldige denne store Konungs minne; han var så uplyst och dess
regeringsgrunder så visa, at allenast vördnaden för hans namn bör helga de
lagar, han oss gifvit, och giöra deras efterlefnad för oss en skyldighet. Men
ett större skiäl at ej dervid röra lärer ej undfalla Eder skarpsinnighet. Alla
de oredor, under hvilke riket i hundrade år suckat och hvilka sluteligen
hade beredt dess fall, äro komne af de täta ändringar af lagar, som altsedan
den första skakningen vid 1680 års riksdag uphördt och städse vältat riket
stundom under envåldstyngd, stundom under ett anarckiskt sielfsvåld.
Regeringssättet är nu grundat på frihet och säkerhet, och det kan ei vinnas
utan en blind vördnad för grundlagarne. Och är det nyttigare för det
allmenna bästa at bibehålla en mindre god lag, än at igenom täta ändringar
tilreda osäkerhet i lagar och sluteligen, som förr skedt, både ordnings och
lagars förfall.
Detta är besynnerligen högst angelägit vid detta första möte, hvilket
blifver för våra efterkommande ett exempel, som af dem kan åberopas.
Jag har derföre ej i dag samlat Eder at proponera någon ändring i Gustaf
Adolphs lag, hvilken på dubbelt sätt bör oss vara kiär, och jag lärer aldrig
dertil samtycka; men min mening är endast at öfverlägga med Eder, huru
de olägenheter kunna botas, som den långa tid. denna Riddarhusordning
varit utur bruk, nu hafva funnits, då hon åter uplifvas, samt til Edert egit
skärskådande framlägga, på hvad sätt dessa svårigheter kunna ur vägen
rödjas. Den första håfven I sielfve redan erfarit, då upskrifningen af ätterne
och valet af den, som skulle för ätten svara, utdragit i snart åtta dagar och
Om 1626 års
Riddarhusordning.
62 1778, nov. 3. Konungens tal.
satt både ståndet och de öfrige Ständer i en så lång inactivitet samt för
öfrigit förordsakat hela Adelen, som har blifvit nödgad at sig infinna, en
stor kostnad.
Jag fant väl genast vid riksdagskallelsens utfärdande denna olägenhet,
men jag trodde mig ei vara berättigad at något om lagen stadga eller den
uttyda utan Eder åtgiärd, ty så mån jag är at mig bibehålla vid den rätt, mig
efter lagen tilkommer, så granlaga är jag ock at ei träda öfver de skiljemären,
den hon mig föreskrifver, och häldre än at ådraga mig den förebråelsen
at något inkräkta på mitt folks rätt, uttyder jag snarare lagen emot
mig, då han är tvetydig.
Sådan var min belägenhet före riksdagen, men nu äro vi samlade och nu
kunna vij samfält öfverenskomma. At hielpa detta R. o. A:s besvär utgiör
min första proposition.
Då Konung Gustaf Adolph inrättade Riddarhuset 1626, bestod hela
svenska Adelen af tre grefvelige, åtta friherrliga och vid pass etthundradesiuttio
adelige ätter. Ett sådant litet antal kunde snart samlas och inrymmas
på ett ställe.
Adelen bestod af en stor del så gamla ätter, at ei de sielfve visste, då de
hade blifvit adlade, mindre emellan sig sielfve, hvem som var af den äldste
grenen. De måste låtta om ätternes säten, då de ei kunde dem bevisa
igenom åldern af deras adelskap, och då hade det varit på visst sätt en
orättvisa, at en af famillen skulle altid utesluta de andra från den rätt at
sitta på riksdagen. Den vise Konungen stadfäste derföre ganska oväldigt,
at ätten skulle välja och at det valet skulle skie inför landtmarskalken.
En del af Adelen voro ock ei mera ansedde som svenske. Sigismundi
afsättning, Carl IX:des hårdhet och Linköpings torg hade lemnat sådane
sår, som endast af Gustaf Adolphs dygder under en lång regering kunde
helas, men som blödde ännu för mycket vid Riddarehusets formation at ei
något rubba dess grundläggning, Konungen skulle nu giöra. Adelen, mera
vane vid krig än vid ordentelige öfverläggningar, dels upfödde under vapnegny,
dels under inbördes krig, satte sielfve ei det värde på den rätt, de af
födslen hade at på rik[s]dagarne rösta och infunno sig sällan på konungarnes
kallelse. Men sedan R. o. A. har så ansenligit tiltagit, at på Riddarehuset
räknas vid pass trehundrade grefvar och friherrar och nijohundrade a
ettusende adelige ätter, har detta ändrat aldeles natur. Bruket i de senare
tider har ock infördt en naturligare ordning, och ättemannen, utan någon
annan stadgad rätt än vanan, har ansedts i de senare femtijo åren för
sjelfskrifven, til dess at dess rätt år 1762 igenom en lag blef stadfästad.
Denna lagen är uphäfven med alla dem, som efter 1680 blifvit stadfäste, i
Riddarhusordningen. 63
kraft af 39 § af 1772 års Regeringsform. Men då vid denna riksdagens
början man sedt, huru många svårigheter för R. o. A. valrätten är underkastad,
så kunde R. o. A. utan at sig från Gustaf Adolphs Riddarehusordnings
13:de och 14 §§ skilja, om de nu för sig och efterkommande utvalde
ättemannen til famillens representant; men skulle detta medel finna någon
svårighet, så har jag velat upgifva ett medel at utan R. o. A:s besvär med
enhällig ankomst till riksdagarne dock utöfva valrätten. Detta är innehållet
uti första puncten af min proposition.
Hvarefter Kongl. Maij:t i nåder förklarade, at han först ville låta upläsa
alla de puncter, sex til antalet, ang:de Riddarehusordningen, som Kongl.
Maij:t hade at R.o. A. proponera, och sedan hvar punct särskilt, då han
nådigst tillåto enhvar af R. o. A. at deröfver yttra sine tankar.
Håfcantzeleren och Commendeuren af Kongl. Maijits Nordstierneorden
Frih. Fredric Sparre upläste häruppå en svite Kongl. Maij:ts hela
proposition, stående på öfversta trappsteget til höger framför Kongl.
Maij:ts thron, lydandes desse sex puncter, som de in originali med Kongl.
Maij:ts höga underskrift härvid bifogade finnas.
Kongl. Maij:tz
nådige proposition till Ridderskapet och Adelen ang:de någre puncter, som
äro nödige at stadgas til Riddarehusets bättre ordnings iakttagande.
l:o Om icke R. o. A. för at undvika alla misshälligheter inom famillerne
samt at bibehålla ordning emellan ätternes åtskillige grenar, hvilken lätt
kunde störas, om 1626 års Riddarehusordnings 13 och 14 §§ stride fölgdes,
nu en gång för alla utvalde den äldste af ätten eller den så kallade caput
familia; för ättens representant til evärdeliga tider och hans äldste son efter
honom och alt efter förstfödslorätten, men at, då den äldste eller caput
familia; vore frånvarande i rikets tjenst. Riksens Råd, vanför af ålder,
vanfrägdad eller öfvermaga, tå äger ätten enligit förber: de §§ at välja
representant.
Men skulle intet R. o. A. vilja åter uplifva capitarättigheten utan bibehålla
valrätten, at R. o. A. förentes, det hvar ledamot af ätten, då han sielf ej
kan komma tilstädes vid riksdagen, utnämner i bref til Ridderehusdirectionen
den af dess ätt, på hvilken han väljer til sin ätts representant.
2:do. At som igenom den långa tiden, som Konung Gustaf Adolphs
Riddarehusordning varit utur bruk, den andra classen dels genom flyttande
til den förste, dels genom åtskillige ätters utslocknande så ansenligen
minskats, at den nu ej består mera än utaf sexton ätter, och för at altså
Kongl. Maij:ts
propositon til
Riddarhusordningens
förbättrande.
Om ätternas
representanter.
Om andra
classens förökning.
Om utskottsledamöters
val.
64 1778, nov. 3. Riddarhusordningen.
vinna en jemnare proportion, Kongl. Maij:t finnér nödigt at den til trehundrade
ätter föröka; viljandes Kongl. Maijrt inhämta R. o. A.:s mening om
desse efterföljande alternativer:
Primo. At det synes en billighet vara, at de, som längst sutit främst i
tredje classen, böra nu flyttas i den andra, alle de, som under Konung
Gustaf Adolphs tid blifvit introducerade på Riddarhuset samt af denne
store Konung adlade, nu genast sättas i den andra dassen, börjandes med
Carplanske ätten och så i nedstigande, till dess dessas antal slutas, och så
at andra classen utgiör trehundrade ätter.
Secundo. At endast flytta i andra classen de ätter, som ännu öfrige äro af
dem, som vid Riddarehusets förste formation, 1625, låttade om sine säten,
samt at til antalets completterande taga alla de af svennerne, som kunna
med lagliga bevis bekräfta, at de äga ett fideicommiss, som gifver i årlig
inkomst ifrån ettusende riksdaler til femhundrade.
Tertio. Och ändteligen, som endera af desse bägge utvägar endast bör
för denna gången stadfästas, samt på det ej riddareclassen må hädanefter
så ansenligen minskas och på det svennerne oftare få tilfälle at i andra
classen flyttas, nu för alltid blir beslutat, at alla de af svennerne, som blifva
til commendeurer af Svärds- och Nordstierneorden dubbade och med ett
så utmärkt hederstekn benådade, blifva genast i den andra classen för sig
och sin manliga afkomma i rätt nedstigande led flyttade, hvilket äfven bör
hafva en retroactiv värkan til deras barn, som dermed sedan ordens åter
uplifvande eller uprättande blifvit benådade, och som kunna med deras
comendeursbref bevisa, at deras förfäder med denna dignitet blifvit hedrade.
Kongl. Maij:t finner detta så mycket billigare, som det närmaste
hedersteknet och som mäst uphöijer Adelen, näst riksrådsvärdigheten, är
orden, och hvilken dignitet säkerligen af den store Gustaf Adolph blifvit
inbegripen i den 7:de §, om den då varit i Sverige brukelig, samt til hvilken
endast en ypperlig förtjenst, ett högdt embete och en hedrande vandel
kunna föra.
3:o. At som ingenting är stadgat uti Riddarehusordningen, huru med
utnämnandet af de personer skal förhållas, som R. o. A. deputerar så i
Bancoutskottet som i de särskilte utskott, Kongl. Maij:t af Ständerne äskar
enligit Regeringsformens 47 § at öfverlägga om de saker, som Kongl.
Maij:t aktar at hemlige hålla, om icke R. o. A. finner bäst, at af hvardera
classen tages ett lika antal af personer, och at hvar dass träder särskilt
ihop och med lykta sedlar utnämner en viss numer af electorer af hvarje
dass, iakttagandes den ordning at på hvarje sedel sättja så många namn
som den numer af personer, som af classen til electorer skola väljas, nemi.
Riddarhusordningen.
65
fem af förste classen, siu af den andra och ellofva af den tredje, hvilke
sedan särskilt hvar för sin dass träda tilsammans at utvälja af classen de
ledamöter, som i utskottet skola sittja.
4:o. At vid alla voteringar, som ej angå electorers val, trykte sedlar med
Ja och Nej böra brukas, och då tvenne skulle sittja tilhopa eller synligen
teknade, sådane sedlar för ogille räknas skola, samt at då numern är
upropad och upropet af bänken, som voteradt, är ändat, bör ei den, som
sig försummat, tillåtas at votera förr än vid andra upropet.
5:o. At då proposition af landtmarskalken blifvit giord och med Ja och
Nej besvarad samt votering begärd, de bägge förste classerne träda i
särskilte rum at där hvar för sig votera; den tredje classen voterar i Stora
Riddarhussalen. De, som sittja vid bordet vid hvarje dass, emottaga voteringssedlarne
och dem i en låda eller påse förvara, hvilken med de 2:ne
förste af dassens ledamöters signete förseglas. Då nu voteringen i alla tre
classerne sluten är och sedlarne skola öpnas, upbäras påsarne eller lådorne
af de af classen, som dem förseglat, til landtmarskalksbordet, hvaräst
sedlarne öpnas, räknas och med listorne jemföras, nemligen först tredje
dassens sedlar, så den andras och sidst den förstes, och då pluraliteten
blifvit utdragen, blifver voteringsbeslutet af landtmarskalken kundgiordt
enligit 20 § af 1626 års Riddarehusordning.
6. At som den 9:de § af 1626 års Riddarehusordning synes mörk i det,
som angår främmande Adel, som sig i riket nedsätta och sig i frälse gifta,
samt deras barn, om icke R. o. A. finna, at ingen kan i Riddarehuset
introduceras el. imatriculeras utan konungens naturalisations- eller sköldebref.
Actum Stockholms Slott på Rikssalen den 3 November 1778.
GUSTAF.
L. s.
Sedan uplästes Usta puncten ånyo ang:de ättemäns väljande för hvar
famille. Kongl. Maijit lät ock upläsa 13 och 14 §§ uti 1626 års Riddarehusordning
och förklarade åter, det han nådigst ville tillåta enhvar, som sig
anmälte, at få yttra sina tankar öfver samma punct.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf: Då Kongl. Maij:t allernådigst
behagar tillåta R. o. A. at inför thronen få yttra sina underdåniga tankar
öfver den framstälte puncten, så utbad han sig at få förklara sitt bifall för
det första alternativet uti samma punct och önska, at capitis rättigheter
åter måtte blifva uplifvad, så at ättemannen ovilkorligen varder förbunden
at
Om voteringssättet.
Om introductionsrätt.
Ventilation
om Usta
puncten
rörande
ätternes
representanter.
66 1778, nov. 3. Ätternas representation.
sig vid riksdagen infinna och för ättens säte och stämma på Riddarehuset
svara; men skulle genom något lagligit förfall han derifrån hindras, at då
den, som i ätten honom närmast är, sig inställer, hvarom ättemän bör vara
skyldig at honom avertera.
Hr Grefve Fersen, Axel: Det vore visserligen det gladaste ögnablick,
som någonsin Kongl. Maij:ts trogne undersåtare af svänska R. o. A.
öfverlefvat, då inför Kongl. Maij:t de få hvar för sig frambära sine underdånige
tankar uti de ärender, som röra R. o. A:s välfärd, dess bestånd och
anseende för nu och framtiden. Då en stor och mild Konung allernådigst
behagar sjelf så nära deltaga uti R. o. A:s väl och angelägenheter, då
Konungen sträcker sine armar ifrån thronen til skydd för lag, trogne
undersåtare och frihetens helgade altare. Den principe Kongl. Maij:t nådigst
behagat antaga uti första alternativet af sin nådige proposition at
återställa förstfödslorätten, vore så billig, så naturlig, så enlig med hvad
hos alla hyfsade folkslag ifrån urminnes tider varit en lag. at Hans Excellence
densamma med fullkomligaste öfvertygelse biföll. Sielfva propositionen
innefattade ock alt, hvad dertil fordrades, endast ville Hans Excellence
til sin närmare uplysning i underdånighet fråga, om ättemän i händelse
af siukdom eller annat laga förfall vore berättigad at befullmägtiga någon
af ätten i sitt ställe?
Kongl. Maij: t behagade allernådigst förklara, at denna casus vore
redan uti Konung Gustav Adolphs Riddarehusordning tillräckeligen afgjord,
hvilken förordning Kongl. Maij:t på intet sätt ville hafva rubbad,
mindre uphäfven.
Hans Excellence underställe häruppå i underdånighet, om icke i
händelse at någon vore ensam af sin ätt och genom laga förfall hindrades at
sig vid riksdagen inställa, det måtte honom tillåtas at utur en annan introducerad
famille befullmägtiga någon.
Kongl. Maij : t behagade i nåder förklara sig icke dervid finna någon
betänkelighet, at ju denna casus kunde vid puncten tilläggas, som det
naturligt följer af sig sielf.
Frih. Riderstolpe, Carl: Stormägtigste Allernådigste Konung. At
under vår allmenna glädje se Eder Kongl. Maij:t lysande af stort, af vishet
och af lycka samt alla kongl, egenskaper på sin Faders stol fordra af R. o.
A. svar på någre propositioner, dem Eders Maij:t i nåder ansedt nödige at
giöra, upväcka underdånige rörelser, som snart skulle qväfva all förmögenhet
att sansa sig.
En händelse så utur minne at infödd svensk konung på detta sätt tält med
R. o. A., kan ej annat än gå til undersåtares hiertan, det yppersta de hafva
Ätternas representation. 67
at offra sinom Konung, och hvarmed jag i diupaste underdånighet vill lägga
mina underdåniga tankar för Eders Kongl. Maij:ts thron.
Eder Kongl. Maij:t har i den nu upläste punct af Dess nådiga proposition
i det ena alternativet uplifvadt förstfödslorätten.1 Så urgammal som den är;
den aktning af företräde den vunnit ibland lika; den kraft den måst haft, då
de förste husfäder, som den respecterat, utgjiorde forntidens förste ädlingar,
värkar hos mig, at jag underdånigst ber ät vid det första alternativet
förblifva kunde; hemställandes tillika underdånigst, om icke, då Eders
Kongl. Maij:t etablerar den til mer ordnings vinnande än val medgifva,
Eder Kongl. Maij:t skulle i nåder täckas continuera samma principe til
deras förmån, som gå ättemannen närmast, då förfall hindra ättemän at
komma til riksdagen.
Hr Wadenstierna, Carl: Ingen ypperligare förmån kan tilflyta R.
o. A. än den, som i dag händer, at uti en stor och nådig Konungs egen höga
närvaro få öfverlägga om de ärender, som detta rikets stånd i synnerhet
angå; en Konung, som nådigst vill tillåta enhvar at få säga sina tankar, då
frågan är at för nu och framtiden stadga en lag. Uppå denne nådigste
tillåtelse drister jag at yppa min mening utan farhåga at behöfva vara
noggran uti de ord, som ämnet kunde lägga mig i munnen. Men innan jag
kan komma dertil, måste de rörelser, som nu upfylla mitt hierta, först
utbrista.
Jag känner i min själ och jag måste tala om den glädje öfver Sveriges
lycka, hvaraf nu hvar trogen undersåte är uplifvad. Den Högste har beskärt
oss en Kronprints. Jag har sedt glädjetårar rinna. Jag har sedt vår
allernådigste Konung sjelf deltaga uti denna vår allmenna frögd, hvad kan
mera värka på hvar trogen undersåtes innersta, än då vi äga en Konung,
som vill rikets bästa, som vill återställa sitt trogne R. o. A. uti dess förra
anseende; som af den högste Guden på ett synbart sätt välsignad uti alle
1 Ursprungligen i konceptprotokollet: Ifrån hedentiden har hos svänske män förstfödslorätten
varit helig hållen ock bevarad, den äger ock intil närvarande stund uti
flere delar sit bestånd; ingenting kan altså vara mera öfverensstämmande med
nationens lynne än at den äfven ibland R. o. A. inom tittente bibeliålles. Hans
Excellence ansåg altså den bästa utvägen at antaga förste alternativet af Kongl.
Maij. ts nådiga proposition, at ätterne inom sig kåra och utvälja den af ätten, som
sielf ock sedan des manlige äldste descendenter i rätt nedstigande led skal vara
ättens hufvudman. Härvid kunde derjemte komma i consideration, om endast den
äldste i ätten förstfödde skal vara sjelfskrifven ättemän och ensam få befullmäktiga,
eller om icke den, som i ätten är honom närmast, kunde få intaga famillens säte på
Riddarehuset, då ättemannen honom sådant updrager. Det skulle åtminstone vara
godt uti de ätter, som äro manstarke och som i den ovisshet, de äro om sit första
ursprung och äldste grenen, nu skola förena sig och välja en hufvud- och ättteman.
68 1778, nov. 3. Ätternas representation.
sine vise och store företaganden undfår af Allmagtens hand en för sig och
oss så dyrbar gåfva. Måtte denna telning af den vördade Vasastammen en
gång likna sin store Fader, at med vishet och nåd få intaga våra hiertan,
som han är berättigad at en gång uti väre efterkommande finna trogne och
lydige undersåtare. Då vi nu äga en af Gud med vishet och kraft utrustad
Konung, som så utmärkt vill hugna sitt R. o. A., så kunna vi med säkerhet
kasta oss uti hans armar; med sådan öfvertygelse, och at hvad Kongl.
Maij:t allernådigst sjelf förut behagat öfverlägga och sedan oss proponera,
är det bästa, bifaller jag första puncten och det första alternativet af
propositionen på det sätt, at capitis rättigheten må tilhöra den förstfödde af
äldsta grenen i hvar ätt, hvarigenom ett besvärligit val inom ätterne undvikes
och äfven den vidlyftiga brefväxling, som annars til hvar riksdag
måste anställas inom slägterne. Jag talar häruti med så mycket mera
förtröstan på min oväldighet, som jag äger en äldre broder med manlige
bröstarfvingar och altså för egen famille aldrig kan uppå denna grund
komma at blifva ättemän.
Kongl. Maij: t behagade nu, då alle så enhällligt instämde uti att
bibehålla capitis rättigheten, nådigst giöra följande proposition:
Antager R. o. A. det första alternativ, som blifvit föreslagit, nemligen at
hvarje ätt väljer sin hufvudman, som för nu och i framtiden, sielf och sedan
hans äldste son, son efter son, vid riksdagen på Riddarehuset förestår
famillens säte och stämma, med den tilläggning, at då hufvudmannen är
ensam af sin ätt och häfver laga förfall, han då må äga rättighet at af en
annan introducerad ätt befullmägtiga någon i sitt ställe?
Härtil svarades allmenneligen Ja.
Efter undfången nådig befallning upläste nu Hr Baron och Håfcantzeleren
den 2:dra § af proposition, innehållande: At til den andra dassens
förstärkning, som genom tidernes omskiften blifvit ansenligen förminskad,
och at försätta den uti en någorlunda jemnlikhet emot de andre bägge
classernes tilökade talrikhet, densamma med trehundrade ätter må förökas,
antingen på det sättet at de äldste familier nu genast, 300 til antalet,
sättas uti den andra classen, börjandes med Carplanske ätten och så i
nedstigande, eller ock at endast de ätter flyttas i andra classen, som ännu
öfrige äro af dem, hvilke vid Riddarehusets första formation 1625 lottade
om sine säten; samt at til antalets complettering tages alla de familier af
svännerne, som bevisa, at de äga fideicommiss, som gifver i årlig inkomst
ifrån ettusende til femhundrade riksdaler; eller ock at alla de af svännerne,
som blifva til commendeurer af Svärds- och Nordstierneorden dubbade,
måge genast för sig och sin manliga afkomma i rätt nestigande led flyttas
Andra klassens förstärkning.
69
uti andra classen, hvilket äfven bör hafva en retroactiv värkan til deras
barn, som dermed sedan ordernes åter uplifvande eller uprättande blifvit
benådade och som kunna med deras commendeursbref bevisa, at deras
förfäder med denna dignitet blifvit hedrade.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, förklarade sig i underdånighet tilstyrka,
at det måtte förblifva vid det första alternativet jemte den complettering,
som genom commendeurer och commendeursbarn utur 3:die classen
nu och framdeles kunde skie, och at classen sedan måtte fixeras vid ett
antal af 300, som ej borde öfverskridas men completteras, så snart antalet
gingo under 300. Han förmodade, at derigenom lättast förebygges den
jalousie, som man i anseende til menniskiolynnets beskaffenhet väl kunde
föreställa sig, men han likväl hoppades aldrig nu mera skola öfver den
2:dre classen upkomma hos den 3:die, då Kongl. Maij:t sjelf i nåder
behagar den så proportionera emot hela antalet af familier på Riddarehuset
och all misstanka om någre partieafsigter ej mera kan äga rum. Han lefde i
den tillförsikt, at den Högste välsignar vårt lyckliga regeringssätt, så at vi i
flere hundrade år ej behöfva tänka på denna classens återuprättande, som
nu måste skie. Om efter den tiden classen skulle hafva lidit någon ansenlig
minskning, så kunna de då lefvande få öfverlägga, huru den skal förstärkas.
Frih. Riddertolpe, Carl:1 Vid det nu upläste 2:dre momentet vördar
jag underdånigst den utväg, Eders Kongl. Maij:t i första alternativet nådigt
vidtagit at genast gifva en billig proportion emellan classerne, at för få ej
skulle förädla mer den classens röst än de öfrige, och anholler lika underdånigst,
at dervid förblifva kunde.
Kongl. Maij:t behagade härvid i nåder förklara, at om det alternativet
vidtogos at med 300 äldste ätterne utur 3:die classen, räknade ifrån
Carplanske ätten och så utföre, förstärka den 2:dra classen, så vore detta
endast för denna gången; men at sedan ersätta den minskning, som hädanefter
kunde uti samma classe sig tilldraga, genom det at famillerne dö ut
eller uti första classen förflyttas, borde man vara omtänkt på medel dertil,
' Ursprungligen i konceptsprotokollet: Då Kongl. MaijA, som bäst kjänner sit
Ridderskap och Adel, i nåder behagat gifva denne utväg at uplifva en gammal lag.
hvarigenom R. o. A. återstå lies uti sit rätta anseende, så vore Hans E.xellence
öfvertygad, at medlen dertil voro de bästa, som Kongl. Maijtl behagat i nåder
föreslå, och utvalde Hans E.xellence ibland dem det första alternativet, at classen
förstärkes af 300 de äldste familier utur svänneclassen ifrån Carpelanske ätten
räknade. Det vore den utvägen, som upvukte del minsta missnöje ibland alle de
ätter i 3:die classen, sorn förmente sig äga någon anledning at begiära at uti den
andru classen blifva förflyttade, ty ingen kunde missunnas öfver den förmånsrätt,
som tid och ålder en tillägga.
Ventilation
om 2:dra
classens
förstärkning.
70
1778, nov. 3. Andra klassens förstärkning.
uti hvilket afseende det 3:die alternativet, som är, at commendeurer af
Kongl. Maij:ts Svärds- och Nordstierneorden med deras descendenter
utur 3:die förflyttas i andra classen, kunde med det första alternativet
combineras.
Frih. Ridderstolpe vördade i underdånighet detta Kongl. Maij:ts
nådiga förslag.
Hr Gyllensvahn, Fredric:1 Ingen glädje för svenske adelsmän kan
öfverträffa den at uti alt få instämma med Eder Kongl. Maij:ts nådiga vilja
och högsta nöije, och å andra sidan kan i min tanka ingen skyldighet vara
ypperligare, än at hvarje ättemän förvarar den permanente rättighet, som
dess famille lagligen tilhörer.
Då den uti svenske äreminnen odödelige och nu högstsalige Konungen
Gustaf Adolph utfärdade 1626 års Riddarehusordning, hades väl afseende
derpå, at grefve- och friherreclassen visserlig ägde en tredjedel utaf all
rikets belänta och frälsta jord, som de än i dag lärer innehafva, och den
1 Ursprungligen i konceptprotokollet: Betygade dea glädje lian kjände deröfver, at
honom vore tillåtit få förklara, det han af fall öfvertygelse i underdånighet antogo
Kongl. Maijtts nådigst gifne förslag at förstärka den andra classen med JOO.tle de
äldste ätter atar den Jalie. Uti denna fråga trodde han likväl, at många af R. o. A.
torde hafva et olika begrep angående sättet at förstärka denne andra classen,
grundat ali de alternativa medel dertil. som Kongl. Maij:! i nåder behagat npgifva.
Då Kongl. Maij:! allernådigst tillåtit R. o. A. at ibland desse medel fä välja och
under denne tillåtelse han ansågo för sin yppersta skyldighet at yttra de begrep, lian
hos mångå funnit om gntnderne til R. o. A:s rättigheter uti classerne. så borde lian
eij förbigå nämna, det Konung dustaf Adolph, glorvördig i åminnelse, då han
stadgade classerne. synes mycket hafva haft afseende pä possessionerne. Svänska
Adelen var då ej talrik. De sorn finga rättighet al komma uti Irsta classen, hade af
konungen egendomar i förläning och de. sorn uptogos i 2:a classen, voro descendenter
af Riksens Råd af såtdane fäder, som ofelbart lämnat sine harn i urf aiiseenlige
frälseegendomar ali riket. Del \ il altså synas, sorn den högstsalige Konungen
uti classernas reglering mera hafi afseende uppå possessionerne än uppå personer.
Mången ibland oss torde tro. at delta fordrade en närmare öfverläggning och
utredning, huruvida det alternative, soni Kongl. Maij:! i nåder behagat npgifva til
classens förstärkning genom possessionati. kunde antagas. Men derom inför
Kongl. Maijtts thron nu rådgiöra deli fulkomligen öfverväga alla de omständigheter.
sorn härvid böra iakttagas, voro at för mycket drista uppå Kongl. Maijtts
allernådigste tillåtelse at borttaga den tid. sorn för en stor och med omsorgen för sit
rike sysslosatt Konung är altför dyrbar. Hr Gyllensvahn hemställe altså i underdånighet.
om icke R. o. A. kunde tillåtas at få taga denne proposition med sig til sitt
vanliga samlingsställe at med mera frihet densamma öfverväga och. om ej annorledes
skje kan. densamma genom votering afgiöra medelst lykle sedlar, sorn innehålla
Ja eller Nej på det ifrån äldste tider heligt förvarade sätt. Men skulle detta
förslag ej kunna allernådigst tillåtas, så förklarade sig Hr Gyllensvahn, sorn lian
redan uti början af sit tal giort. det han aldeles antogo det första alternativet, al
andra classen förstärktes med et vist antal de äldsta familier utur J .elie classen, men
hvilket antal han i underdånighet unliöll mätte utsättas til 400:de Ifrån Carpelanske
ätten räknade. — Denna ursprungliga formulering av Gyllensvaans yttrande har
ersatts av hans ovanstående till konceptprotokollets fogade egenhändiga yttrande.
Andra klassens förstärkning.
71
tidens riddareclass possiderade äfven i det närmaste en svarsgod del deraf,
emot hvad svenneclassen då besuto; men nu lärer vara ett helt annat
förhållande, sedan de til riddareclass ämnade äldste 300 släkter igenom
förökelse och flere händelser bortmistat den större delen utaf sådan jord,
hvarföre jag (som nu i hast icke häfver tilgång på adelsmatrikeln och kan
utröna deras besittningar och tillika önskar, at enhvar må med sin röst
kunna äga en billig influence uppå besluten uti alla förekommande mål och
i synnerhet dem, som röra frälsejordens bevillningar och beskattning,
såsom den ömaste del utaf alla adeliga fri- och rättigheter) uti underdånighet
begär och tillstyrker, at riddareclassen måtte ökas til ett antal utaf
400 familier; hemställandes äfven underdånigst, om icke hela frågan rörande
ett proportionerat riddareclassens antal kunde få remitteras til
öfverläggning uti R. o. A:s vanliga samlingsrum, hälst både 1626 och den
utaf glorvyrdig i åminnelse och högstsalig Konung Adolph Friedric år 1762
gillade Riddarehusordning tilerkänner R. o. A. rättighet at sinsemellan
omrösta med ihopveklade sedlar, hvilka osedde Ja eller Nej för hvar och
en altid blifver dess fria viljas och hiertats sanna tolk.
Hr Grefve Fersen, Axel: Ehuru Hans Excellence såsom hörande til
första classen icke hade något interesse at deltaga i denna öfverläggning,
ville han dock med Kongl. Maij:ts allernådigste tillåtelse yttra sine underdånige
tankar.
Om Riddarehusets fördelning i tre classer, som genom Konung Gustaf
Adolphs lag redan blifvit stadgat, vore ingen fråga, utan endast huru den
andra classen måtte genom förstärkning af ledamöter sättas uti en någorlunda
jemlikhet med de andre bägge classer, då den nu skal retableras.
Härvid borde man icke förbigå at tilse, huru det må kunna skie på ett sätt,
hvarigenom denna dass kan i en framtid äga bestånd. At endast Riksens
Råds barn skola tagas til classens complettering är otilräckeligit; likaledes
hinner man ei långt med commendeurer af Kongl. Maij:ts bägge orden och
deras barn utur 3:die classen; den blifver ändå altid nu i början disproportionerad
svag emot första och tredje classerne men kan framdeles blifva
dem öfverlägsen i manstyrka; at giöra den öfrige tilökningen efter possessionerne,
vore ännu ovissare och aldeles stridande emot de grunder, hvaruppå
adelskap är bygt. Dygd och förtienster gifva rättighet at vinna konungens
nåd och adelskap men icke gods och ägodelar.
Ägodelar äro ock obeständige. Mången är i dag rik, som i morgon äger
föga något öfrigt. Gods delas i arf och och försvinna utur slägterne.
Dessutom huru skal man kunna bevisa inkomsterne af sine possessioner,
hvem skal pröfva det utan at vara osäker i sin pröfning; huru många
72
1778, nov. 3. Andra klassens förstärkning.
vidlyftigheter leder den icke till. Deremot är det första alternativ billigt och
uti en principe, som i alla tider i utöfningen blifver invariable, nemi. at af
de äldste uti 3:die classen flytta 300 familier, räknade utföre ifrån Carplanske
ätten, in uti den 2:dre classen.
Kongl. Maij:t behagade i nåder fråga Hans Exellence, huru han då
trodde, at classen framdeles skulle completteras.
Hans Exellence förklarade sin underdåniga tanka vara, at då någon
ätt af den 2:dra classen framdeles utgår, så inflyttas den äldste och närmaste
i ordningen utur 3:die classen.
Kongl. Maij:t behagade ytterligare nådigst fråga, huru Hans Exellence
då trodde, at förhållas skulle med Riksens Råds barn utur 3:die
classen.
Hans Exellence svarade i underdånighet, at deras rätt vore dem på
intet sätt betagen eller influencen med deras röst ibland R. o. A. på
Riddarehuset förminskad, om de behöllo sine ställen uti 3:die classen.1
Frih. Ridderstolpe, Carl2: Då Eder Kongl. Maij:t nu gifvit en del
slägter steg i riddareclassen blott efter deras säten på Riddarehuset och
derigenom gifvit lika ädlingar lika lått, så hemställer jag underdånigst, om
icke ock framdeles, at antalet dess närmare altid hädanefter må kunna
fyllas, lika svenskar lika steg kunde förunnas. Det torde annars gå mången
ärlig man til hiertat, at då en del niutit deras numers ålder til godo, han i
sådant ädelt samqväm utan egit förvållande skulle se jemlikar blott på
förfädrens förtjenster gå flere hvarf öfver honom. Riksens Råds barn af
svenner torde det icke ens önska; om de det niöto, torde derigenom i tiden
den jalousie, classerne emellan skal varit, få lif, altid ömt i en corps, som
drifs af så ädel anda.
Hr von Nackreij, Olof: Jag saknar både ord och meningar at betekna
min underdåniga glädje vid detta tilfälle, dåjag såsom fri svensk man
inför en nådig Konung får yttra mina underdåniga tankar öfver de i nåder
framgifne propositioner.
Eders Kongl. Maij:ts visa och kloka styrsel har varit alt ifrån dess början
skyddad af en Högre Hand. Ifrån tilträdet af Eders Kongl. Maij:ts regemente
är jord och land välsignat, och hvad i desse dagar händt, då riket
fädt hugna sig af en Kronprins, är väl det säkraste vedermäle af den
1 Ursprungligen i konceptprotokollet: At om dem vore lagen klar, och deras antal
kunde alrdrig blifva så stort, at derigenom någon merkelig förändring skjedde uti
sielfva classen.
2 Ursprungligen i konceptprotokollet: Förenade sig med Hans Exellence Riksrådet
Grefve Fersens underdåniga tilstyrkande.
Andra klassens förstärkning.
73
Högstes synnerliga nåd och välsignelse. Mitt hierta känner en glädje deröfver,
svår at utföra, min önskan blir lika upriktig som kort: Gud läte
Sonen blifva Fadren lik; så blir väl Sverige än en gång, hvad det förut har
varit.
Uti nu varande fråga om classification har Eders Maij:t i nåder förklarat,
at 1626 års lag icke får rubbas utan endast i tillämpningen efter närvarande
tid afpassas. Det af Eders Kongl. Maj:t i nåder upgifne första alternativ
anser jag för min del i underdånighet vara det naturligaste, det billigaste
och tillika det ädelmodigaste. Jag instämmer derom til alla delar med hvad
Hans Excellence Hr Riksrådet Grefve Fersen så väl grundat anfördt. Om
intagande af Herrar Riksens Råds söner i riddareclassen lärer ej gärna
fråga kunna upstå, då 1626 års lag i den delen en sådan rättighet för dem
utstakar. För min underdåniga del finnér jag det ingenting betyda, om
riddareclassen ei ständigt kunde hållas inom 300 ätter. Riksens Råds descendenter
äro ej många, som varda i denna dass antagne, och det vill i
anseende til principen ingenting betyda, om classen stundom är 300, 320,
deröfver eller derunder. Ändamålet, som sökes, är ändå vunnit, och då
någon afgång inom denna dass skier, kan dess fixerade antal altid bibehållas
på det sätt, at ingen ny flyttning skier, innan classen blir mindre, än den
bör vara.
Inför en nådig Konung bekänner jag utan fruktan och inför Höglofl. R. o.
A. utan förvitelse, at jag hvarken är caput familia;, eller at min ätt i
svenneclassen har den ålder, at den til riddareclassen kan flyttas. Såsom
sven vil jag dock aldrig eftergifva någon uti de bägge classerne uti trohet
och vördnad för ett älskat fosterland.
Frih. von Essen, Fredric, anholt, det Kongl. Maij:t täcktes allernådigst
tillåta honom at förbigå til at yttra den glädje, han uti ett troget
hierta kände öfver fäderneslandets lycka under en vis och mild Konungs
spira. Han vore ej vältalig men eftergåfvo ingen uti trohet och nijt och
mente af innersta hierta väl med konung och fosterland.
Uti den proposition. Kongl. Maij:t i nåder behagat gifva til andra dassens
förökande, fant han för sin underdåniga del det första alternativet at
med 300 de äldste numer utur 3:die classen förstärka classen vara billigast
och rättvisast, hvaremot det 2:dra alternativet, tagit af en viss ränta i gods,
vore mindre lämpeligit til R. o. A:s nuvarande ställning. Adelskap vinnes
genom dygd, mandom och skickelighet men ej genom penningar och gods;
heder uti Adelsståndet bör ock vinnas genom förfäders och egne dygder
och förtjenster men ei gerfom ägodelar. Dessutom huru oviss är icke
upgiften af ens egendom och huru obeständig possessionen deraf i en
6-10-307
74 1778, nov. 3. Andra klassens förstärkning.
framtid. Frih. von Essen anholt derföre i underdånighet om nådig proposition
uppå det första alternativet. Hvad de descendenter af Herrar Riksens
Råd angingo, som ännu voro i 3:die classen men til följe af Ridderehusordningen
borde flyttas uti den 2:dra, så vore deras antal så obetydeligit, at det
icke kunde förordsaka någon rubbning uti det utsatte antal familier, af
hvilka classen bör bestå. Bevare den högste Guden ifrån, at de ohyggelige
tider skulle återkomma, då täta ombyten skiedde uti Kongl. Maijits Rådkammare;
likväl när desse ombyten ei gordt någon stor tillökning, kan man
med säkerhet förmoda, at den hädanefter mindre skier. Propositionen
emellan classerne blifver ock likare, när Kongl. Maij:t efter sitt nådiga
löfte sparsamt utdelar adelskap och completteringen skier af de äldste
familier utur 3:die classen, så fort någon ätt utur den 2:dra afgår. Hvad
comendeurer och deras barn vidkommer, kunde de äfven flyttas uti 2:dra
classen utan at den derigenom öfver proportion ökades; ty deras antal vore
ej stort och kunde föga utgiöra öfver 20 ätter.
Kongl. Maij:t behagade nådigst gifva tilkänna, at han låtit efterse uti
ordens archivo och at på 30 år, sedan de kongl, orden blifvit instiktade, ei
funnits mer än 28 commendeurer uti svenneclassen, men at alle de andre
varit eller hade blifvit uphöijde uti grefve- eller friherrestånd och at ovisst
vore, huru månge af desse 28 lemnat manlig posterité efter sig.
Hr Wadenstierna, Carl, förklarade sig i underdånighet antaga det
första alternativet, at 300 de äldste ätter flyttas utur 3:die classen i den
andra; men hvad anginge denna classens complettering för en framtid,
kunde han för sin underdåniga del icke tillstyrka, at den sker utur 3:die
classen i den andra genom de äldste numer, utan at det måtte i alla tider
skie genom commendeurer af de kongl, orden, hvilke äro i 3:die classen,
och deras barn; ty det vore mera uti enahanda esprit, at när Kongl. Maij:t
för trohet, dygd och mandom med adelskap eller grefve- eller friherrevärdighet
benådar dem af sine trogne undersåtare, som det förtjena, och
således sjelf i nåder completterer den första och tredje classen. Kongl.
Maij:t äfven må genom högre riddarevärdighet complettera den andra
classen; derigenom blifver grunden til alle adelige värdigheter lika och
samma principe bibehållen, som den store Konung Gustaf Adolph i sin tid
behagat följa. Hr Wadenstierna vågade altså at för sin del öfverlemna uti
Kongl. Maij:ts egen höga hand den omsorgen at för en framtid complettera
andra classen ibland R. o. A.
Frih. von Essen, Fredric, utbad sig i underdånighet at få tillägga,
det han redan anfördt, at genom commendeurers flyttning uti 2:dra classen,
jemte Herrar Riksens Råds barn, tilökningen blefvo så obetydelig, at
utom dem 300 ätter utur 3:die classen kunde dit flyttas.
Andra klassens förstärkning. 75
HrPlaten, Philip Julius Bernhard: Då jagi underdånighet vördar
och erkänner den nåd, Eder Kongl. Maij:t nådigt lemnat at på detta stället i
underdånighet få anföra mina tankar om Eders Kongl. Maij:ts nådigst gifne
propositioner, då jag i underdånighet är öfvertygad om Eders Kongl.
Maij:ts nådiga omsorg at vid magt hålla de författningar, som genom Eders
Kongl. Maij:ts glorvyrdigste företrädare, den store Gustaf Adolph, äro
åstadkomne, vågar jag i underdånighet anföra en omständighet, som utom
mig sielf endast torde röra någre få här på detta stället närvarande. Eij i det
ändamål at begiära något annat rum, än jag på detta stället innehar eller
mig tilkomma kan, allenast i den afsigt at kunna mig för mine landsmän
justifiera at vid detta tilfälle ei hafva fösummat i underdånighet anföra,
hvad dem för nära rörer.
År 1630 slöt denne store Konung med då varande Hertig af Pommern
Bogislaus den XIV en alliance, hvaruti ibland annat stipulerades, at de
pommerske adelsmän skulle åtniuta uti Sverige en mutuelle infödslerätt
såsom de svenske uti Pommern.
Denna sålunda nådigast förlänte infödslerättigheten är sedermera af
Hennes Maij:t Drottningen Christina 1649 och af Hennes Maij:t Enkedrottningen
Hedvig Eleonora 1663 och 1669 särskilt confirmerat.
Då nu Eders Kongl. Maij:t uti Dess nådige proposition täcktes nådigst
omnämna de familier, som utaf högstsalige Konung Gustaf Adolph blifvit
til adelig värdighet befordrade, torde mig den nåden vara tillåten at i
underdånighet få inhämta, huru de då varande gamle pommerske familier,
som af denne store Konung fädt infödslerättigheten, härvid komma at
anses, som i anseende dertil ej torde få räknas ibland utländske och
främmande.
Aldeles nögd med det Eders Kongl. Maij:t härutinnan nådigst godtfinner,
långt från at härmed påsyfta någon enskilt förmån, har jag tillika den
nåden i underdånighet försäkra, at jag pradererar det sednaste stället, jag
genom Eders Kongl. Maij:ts nåd ibland R. o. A. innehar, framför all
annan, som mig ei genom Eders Kongl. Maij:ts nåd åstadkommes eller
med det kunna förenas, som af Höglofl. R. o. A. för billigt erkännes. För
öfrigit kan jag ej annat än uti underdånighet för min del bifalla den förste
propositionen, Eder Kongl. Maij:t nådigst täcktes giöra, tillika med den
3:die rörande afgångens ersättning uti riddareclassen.
Frih. Hamilton, Joh. Abraham, antog likaledes i underdånighet
det första alternativet af proposition uti sammanhang med det 3:die alternativet
ang:de classens complettering af commendeurer och deras söner
utur 3:die classen; men utbad sig i underdånighet få anmärka, at han icke
76 1778, nov. 3. Andra klassens förstärkning.
hördt nämnas commendeurer af Vasaorden, hvilke likväl syntes förnämligast
vara til denna förmån berättigade, efter Kongl. Maij:t, under hvars
höga styrsel R. o. A. återställes uti sin fordna ordning och anseende, vore
sjelf denna ordens höga instiftare.
Kongl. Maij: t behagade häröfver lemna den nådiga förklaring, at
emedan ofrälsemän, då de voro välförtjente, kunde erhålla commendeursvärdighet
uti Vasaorden, så hade Kongl. Maijit af nådig ömhet för sitt R. o.
A. uti 3:die classen icke velat nämna dem, på det sådane commendeurer
eller deras barn, om de en gång skulle blifva adlade, icke vid sitt första
inträde på Riddarehuset måtte genast stiga förbi den 3:die in uti 2:dra
classen.
Hr Schönberg. Anders: Den lyckan har i längre tider icke händt R.
o. A. at få öfverlägga om de ärender, som röra ståndets välfärd, i närvaro
af sin nådige Konung. Det är så mycket mera frögdefullt för R. o. A. at få
niuta en sådan heder, som man tillika inför den bäste Konung får tolka sin
underdåniga vördnad, sin erkänsla och sine välsignelser.
Kongl. Maij:ts nåd emot R. o. A. bör på det högsta skattas och i
underdånighet erkännas, då Kongl. Maij:t i nåder täckts til R. o. A:s
samråd lemna ett ärende, hvilket Kongl. Maij:t enligit regeringslagarne
kunnat afsluta af egen kongslig makt och myndighet utan at derom med
ståndet öfverlägga.
Det är allment vetterligit, at ingen riksdag var år 1626, då högstsalig
Konung Gustaf Adolph utfärdade Riddarehusordningen, hvilken således
blef utgifven, utan at R. o. A:s yttrande dervid ansågs nödigt.
Då jag nu till underdånig åtlydnad af Kongl. Maij:ts allernådigste befallning
får yttra mina tankar öfver de af Kongl. Maij:t nådigst proponerade
alternativer til jemkande af 2:dra classen på Riddarehuset efter senare
tiders förändringar, skulle jag snart anse det 2:dra alternativet såsom mäst
fördelaktigt. Fideicommisser medföra en beständigare förmögenhet, som
icke lätteligen kan försvinna. Af alla distinctioner, oundvikelige i menniskiosammanlefnaden,
har den altid mycken värkan, som beror af olika
förmögenhet. Större förmögenhet medbringar den förmån, at den understödt
af god upfostran, hvartii den gifver mera tilfälle, förmodes inplanta
mycken medborgerlig anda, emedan den gifver större interesse i samhällets
välfärd och bestånd.
Desse grunder tyckas väl på ena sidan styrka til upfyllande af 2:dra
classen igenom de ledamöter af den 3:die, som äga fideicommisser til en
viss revenue; men deremot möter, at rätta inkomster, af ett fideicommiss
svårligen torde kunna pröfvas, och at deras antal är alt för litet, som äga
Andra klassens förstärkning.
77
sådane fideicommisset. Det första alternativet at föröka den 2:dra classen
med ett visst antal familier i ordning efter Riddarehusets matrickel är då
mera simpelt och blottstält för mindre svårigheter, hvarföre jag i underdånighet
tror mig böra detsamma tilstyrka. Det torde ock minst kunna upväcka
jalousier, som jag hördt här nämnas. Sådane jalousier tyckes dock i
detta ämnet minst kunna och böra äga rum; de förspordes aldrig i det förra
årahundrade til år 1680. i anledning af classerne på Riddarehuset. De misshälligheter,
som på den tiden delade R. o. A., härrörde af den tidens
förläningar och af de förmåner, som åtfölgde grefskaperne samt friherredömen.
R. o. A. var tvärtom så nitiskt för classerne, at ståndet vid riksdagen
1664 med häftighet bestridde de danske familier, som hade egendomar i
Skåne och hvilkes förfäder varit riksråder i Dannemarck, til at intagas på
det svenske Riddarehuset i den andra classen, hvartil de voro berättigade
enligit fredsfördragen. R. o. A. förestälte då detta såsom rörande fundamentallagen.
För öfrigit är det icke möijeligit, at inom desse murar och hos
det första ståndet i riket skulle finnas någon annan jalousie än den, som
flyter utaf känslan af ära, utaf en inbördes täflan at vara den förste til at
gagna. Men då själ och hierta äro fästade vid fäderneslandet, då man
såsom ledamot af ett riksstånd icke annat önskar, intet annat söker än at
vara nyttig för det allmenna, hvilket ofelbart är hvarje riddersmans oföränderliga
tänkesätt och föresatts, huru skulle då tilfällen felas för alla til at
kunna gagna. Om man då kunde bidraga til någon nyttig uplysning, om
man kunde vara lycklig nog til at hos sine medlefvande upelda de gemensamma
känslor af underdånig vördnad för Konungen och nijt för ett älskat
fosterland, så är det ju lika, til hvilken dass man hörer, om det är den
förste, andre eller tredje. Vij äro lyckelige, at all enskilte personers betydelighet
vid väre riksmöten nu har uphördt, och at ingen annan betydelighet
nu finnes än lagens, dygdens och sanningens. För min lilla del anser jag det
för en så stor förmån til at få vara ledamot af R. o. A., så at jag skulle skatta
det för den största heder at ock vara den sidsta på den yttersta bänken.
Och hvilken skulle icke tänka på det sättet.
Kongl. Maij: t förklarade häruppå sig hafva funnit af discourserne,
huruledes alle instämma uti det, at 2:dre classen må ökas med 300 de äldste
familier utur 3:die classen, och om någon olikhet varit uti meningarne,
densamma mäst roullerat uppå classens complettering framdeles. Kongl.
Maijit ville altså til bättre redighets vinnande dela proposition i 2:ne delar;
den förste om classens tilökning och den andre om dess complettering i
framtiden.
Hvaruppå Kongl. Maij:t allernådigst behagade fråga, om R. o. A. bifalla,
78
1778, nov. 3. Andra klassens förstärkning.
at den andra classen må nu och endast för denna gången ökas med 300 de
äldste famillerne utur 3:die classen, räknade ifrån Carplanske ätten och så
utföre?
Hvilket med enhälligt Ja besvarades.
Koni. Maij: t behagade häruppå giöra den andra proposition.
Bifaller R. o. A., at commendeurer af Svärds- och Nordstjerneorden
med deras manliga afföda flyttas utur 3:die i den 2:dra classen och at
derigenom, jemte det som angående Riksens Råds barn redan är stadgat,
classen framdeles completteras.
Denna fråga besvarades med Ja och Neij.
Hr Toll, Johan Chritopher, hemstälte i underdånighet, huruvida
Herrar Riksens Råds barn borde anses hörande til andre classen, då deras
fäder blifvit med grefve- eller friherrevärdighet benådade men icke uttagit
diplomer eller fullgiordt de til introduction hörande prestanda. Och hvad
för öfrigit angingo sättet til andra classens completterande, så kunde han
för sin del icke finna någon anledning at bestrida, det sådant skedde af
commendeurer och deras barn, så mycket mindre som det innan insticktelsen
af grefve- eller friherrevärdigheten varit altifrån Konung Magnus Ladulåses
tid Svea konungs rätt at slå riddare och dem såmedelst en utmärkt
heder tilägna; och då Kongl. Maij:t nu lemnar til R. o. A. at deliberera om
sättet til andra classens completterande, så förmodar han, at ingen lärer
kunna motsäga den mening och proposition, Kongl. Maij:t derom i nåder
framstält, hälst den naturligaste ordningen vore, at Kongl. Maij:t snarare
directe än medelbarligen inflyttade ifrån 3:die classen i den andra det antal,
som i framtiden kunde finnas nödigt.
Grefve Horn, Fredric: Det vore dristigt at vilja tala inför en stor
Konung och et uplyst samhälle, om ei Kongl. Maij:ts nådigste tillåtelse
dertil upmuntrade. Men då R. o. A. äga den oskattbara lyckan at inför sin
store och allernådigste Konungs thron otvungit få öfverlägga om ståndets
angelägenheter, som Kongl. Maij:t sjelf i nåder behagar proponera, så
kunde han i likhet med den gamla greken, som gladde sig öfver at han var
född grek, säga: Jag skattar mig lycklig at vara född svensk. Under en
sådan lycka tviflade han icke at upriktigt säga sin mening och förklara, det
enligit all principe om adelskap och heder aldrig bör kunna sättas i fråga,
då Kongl. Maij:t finner, at commendeurer med deras barn på sverdssidan
kunna utur den tredje flyttas i den andra classen. Födseln är väl god, men
förtjenster böra vara det hufvudsakeligaste skiäl at vinna ett sådant steg.
Den förtjenst ibland riddare, som Kongl. Maij:t belönar med commendeurs
värdighet, har derigenom fädt en så utmärkt fördelaktig stämpel, at företrä
-
Andra klassens förstärkning.
79
de til säte på Riddarehuset ibland R. o. A. icke utan obillighet kan den
betagas. Och på denna grund besvarade Hr Grefven Kongl. Maij:ts allernådigste
proposition med ett underdånigt Ja, af full öfvertygelse.
HrLeijonanker, Fredric: Så länge mandom och tapperhet varit til
i verlden, häfver riddarevärdighet varit til och denna ärosgrad således
äldre än både friherre- och grefvetiteln.
Konungens rätt har altid varit at slå riddare och dymedelst belöna
krigsförtjensten.
När nu Kongl. Maij:t genom sin nådigste proposition täckes uplifva
denna uråldriga riddarevärdigheten och giöra förfäders ära ärftelig på
barnen samt sätta mandom och tapperhet, dygd och tjenster mot fäderneslandet,
som genom kongl, nåd utmärkas med gula och svarta commendeursband,
uti lika värdigt anseende, lärer det endast varit ett misstag af de
herrar och män, som ei funnit sig härvid.
Mine Herrar! Det är ett ostridigt jus majestaticum at belöna dygd och
förtjenst med adelskap. Det är en lika konungslig rätt at höija belöningen
med friherre- och grefve värdigheten; huru skulle det då kunna nekas vara
konungens rätt at förmera den mellanclass af riddare, som nu finnes billig
at åter tildanas.
Min underdåniga önskan blir derföre, det Kongl. Maij:t nådigst täckes
städse hädanefter utmärka förtjensten bland svenner med riddarevärdighet,
och tviflar ingalunda, det R. o. A. å Eders Kongl. Maij:ts nådigste
proposition svara ett gladt och enhälligt Ja.
Hr von Post, Fredric, instämde icke allenast deruti, at 2:dra classen
med commendeurer och deras barn utur 3:die classen måtte framdeles
blifva completterad, utan anholt derjemte i underdånighet, at äfven andre
af R. o. A., som ägde utmärkte förtjenster men icke kunde til commendeursvärdigheten
blifva uphögde, i anseende til commendeurernes inskränkte
antal, måtte, då Kongl. Maij:t i nåder så för godt finner, kunna uti
andra classen inflyttas.
Hr Wachschlager, Gustaf, instämde i underdånigt tilstyrkande
med Hr von Post. Hr Wachschlager talade icke för egen ätt denna gången
utan såsom fullmägtig för en annan famille; och ehuruväl denna ätt i
anseende til sin numer på Riddarehuset skulle hafva anledning at önska
2:dra classens complettering i framtiden efter numer, biföllo han dock den
af Kongl. Maij:t i nåder gifne proposition.
Frih. von Essen, Fredric: Den bifråga, som under öfverläggningen
blifvit inskuten, angående de Herrar Riksens Råds manlige descendenter
uti 3:die classen, som, ehuru uphögde til grefve- eller friherrevärdighet,
80 1778, nov. 3. Andra klassens förstärkning.
icke tagit introduction i förste classen, huruvida de kunna få inträde uti den
2:dra classen, hörer icke til förevarande ämne; altså lemnade han, hvad
dervid kunde vara at andraga. Hvad åter vidkommer commendeurer af de
bägge Kongl. Maij:ts orden och deras manlige posterite i 3:die classen, så
vore deras antal så obetydeligt, likasom descendenterne af Herrar Riksens
Råd, hvilke ej redan blifvit uti greve- eller friherrestånd uphöijde, så få, at
de utan någon märkelig förändring för den 2:dra classen kunde dit flyttas,
jemte det redan stadgade antal af 300:de den 3:die classens äldste familier,
ifrån Carplanske ätten räknade. Önskeligit vore väl det bästa at nu öfverdraga
til Kongl. Maij:ts nådigste omsorg completteringen af 2:dra classen
framdeles; men som R. o. A. böra vara sig altid lika, och hvad som nu
giöres tjena till ett efterdöme för at giöras i alla tider, och Kongl. Maij:t
allernådigst sjelf behagat föreslå classen[s] complettering för framtiden
genom commendeurer och deras söner, så ansåg Frih. von Essen för sin
underdåniga del nyttigast, at dervid måtte få förblifva. Detta borde efter
hans underdåniga tanka icke värka någon skilnad emellan adelsman och
adelsman utom Riddarehuset, när 1626 års Riddarehusordning tydeligen
förklarar i 26 puncten, at dessutom hvar och en vare respecteret, som han
är man til. Han anholt derföre i underdånighet om nådig proposition
deröfver, at 2:dra classen måtte hädanefter med commendeurer af de
bägge Kongl. Maij:ts orden och deras manlige barn i rätt nedstigande linea
completteras. Men skulle classen derigenom icke kunna framdeles bibehållas
vid antalet af 300:de, at då de äldste famillerne utur 3:die classen
inflyttas på samma sätt, som nu skedt är.
Hr de Frietzkij, Clas, anholt i underdånighet om underrättelse,
huru förfaras skal, om någon ofrälse man blifver til commendeur utnämd
uti de 2:ne kongl, orden.
Kongl. Maij:t behagade häröfver nådigst förklara, at det kunde så
mycket mindre hända, som det vore emot orden[s]statuterne at til commendeur
nämna någon ofrälse.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, anholt i underdånighet, at
utsättas måtte, huru det bör förhållas, om commendeurer och deras barn ej
äro tillräckelige at utur 3:die classen bibehålla 2:dra classens antal vid
300:de.
Kongl. Maij:t svarade häruppå allernådigst, at man ej kunde så noga
i en framtid hålla sig vid den proportion af 300:de.
Hr Ehrenmalm, Samuel, öfverlemnade i underdånighet til Kongl.
Maij:t sjelf at öka classen med 300 familier och at förordna om dess
framdeles complettering.
Voteringssättet. Introduktionsrätt. 81
Grefve Fersen, Axel, underställe i underdånighet, om genom en
commendeurs flyttning i 2:dra classen hans ätt äfven skulle flyttas, eller
om derigenom blefve på Riddarehuset 2:ne ätter under särskilt numer,
äfven för Riksråds barn enligit författningen.
Kongl. Maij : t förklarade, att commendeurer med sine manlige efterkommande
utgiorde en ny ätt med ny numer.
Kongl. Maij:t behagade häruppå eska R. o. A:s underdåniga svar, om R.
o. A. antager, at utom Riksens Råds barn på svärdssidan, hvilkas rätt uti
1626 års Riddarehusordning redan är stadgad, äfven commendeurer af
Kongl. Maij:ts Svärds- och Nordstierneorden med deras barn på manssidan,
som ännu äro i 3:die classen, måge förflyttas i den 2:dra och at classen
hädanefter genom dem completteras; hvilket äfven äger retroactif värkan
på redan afledne commendeurers barn.
Dertil svarades allment Ja.
Häruppå lät Kongl. Maij:t genom Håfcantzeleren Frih. Sparre upläsa
3:die puncten af sin nådige proposition ang:de sättet at välja dem, som uti
de utskott blifva deputerade, hvilka antingen Kongl. Maij:t äskar eller R.
o. A. behöfver sätta öfver de ärender, som enligit Regeringsformen kunna
komma til R. o. A:s afgiörande.
Sedan den var upläst, frågade Kongl. Maij:t allernådigst, om R. o.
A. antogo denna punct.
Hvilket med Ja besvarades.
Vidare upläste Hr Baron och Håfcantzeleren 4:de puncten af
Kongl. Maij:ts nådige proposition ang:de at på Riddarehuset skall voteras
med trykta sedlar genom Ja och Nej, hvilka sedlar ei få vara dubbla eller
synligen teknade.
Kongl. Maij:ts nådiga fråga om bifall på denna proposition besvarades
äfven med enhälligt Ja.
Hr Baron och Håfcantzeleren fortfor altså at uppå nådig befallning
upläsa den 5:te puncten ang:de sättet at votera i hvarje dass och at samla
och sedan upräkna rösterne.
Hvilken punct likaledes, sedan Kongl. Maij: t i nåder derom behagat
tilspörja R. o. A., med enhälligt Ja bifölls.
Ändteligen upläste uppå erhållen nådig befallning Hr Baron och Håfcantzeleren
den 6:te och sidsta puncten ang:de främmande Adels
naturalisation och imatriculering, som sig i riket nedsätta och i frälset gifta;
hvarjemte Kongl. Maij:t äfven lät upläsa sidsta delen af 9 § uti 1626 års
Riddarehusordning.
Hr von Platen, Philip Julius Bernhard: Utan afseende på säte
Om utskottsledamöters
val.
Om voteringssättet.
Om introductionsrätt.
Anslag til
plenum på
Rikssalen.
82 1778, nov. 3—9. Introduktionsrätt.
och stämma på Riddarehuset, som allenast ankommer på Eders Kongl.
Maij:ts nåd och resolution til introduction, utan afseende på de inom
Riddarehuset dermed förknippade förmåner understår jag mig i underdånighet
anholla, at denna § ej må röra den infödslorättighet, de gamla
pomerske familier långt för detta nådigt förlänt är.
Kongl. M a i j : t lemnade häruppå det nådige svar, at denna punct icke
anginge jus indigenatus utan allenast R. o. A:s riksdagsmannarätt.
Härpå Hr von Platen i diupaste underdånighet tackade för ett sådant
Kongl. Maij:ts nådige yttrande.
Hvaruppå Kongl. Maij: t allernådigst behagade fråga, om R. o. A.
antogo denna punct.
Som med allment underdånigst Ja besvarades.
Sedan således alt var upläst och afgiordt, som Kongl. Maij:t föresatt sig
att R. o. A. i dag proponera, beslöt Kongl. Maij:t denna sammankomst
med at på det nådigste önska R. o. A. lycka til at hafva vunnit
ordning och skick inom sig och försäkrade samtelige R. o. A. om sin kongl,
nåd och ynnest.
Häruppå inkallades åter Kongl. Maij:ts vagthafvande Lifdrabantecorps
och Kongl. Maij:t afträdde trappan upföre genom Riddaresalen til sine rum
uti samma ordning, som han inkommit.
Under det Kongl. Maj:t således förfogade sig utur Rikssalen, beledsagade
samtelige R. o. A. sin store och milde Konung med trogne och
underdånige önskningar för hans välgång, utropandes med hög röst
Gud välsigne Konungen!
R. o. A. åtskildes häruppå klockan 3 eftermiddagen.
År 1778 den 8 November.
Söndag.
Kom bud ifrån Kongl. Maij:t med följande anslag.
Kongl. Maij:t kallar härmedelst samtelige Des trogne undersåtare af
Riksens Ridderskap och Adel, Grefvar, Friherrar, Riddare och Svänner,
som sig til detta riksmöte infunnit, at i morgon måndag den 9 November
klåckan 11 förmiddagen på Rikssalen in pleno sammankomma til öfver
-
Plenum på rikssalen. 83
läggning med Kongl. Maij:t i deras stånds ärender. Stockholms Slott d. 8
November 1778.
GUSTAF.
L. s.
Detta var med Kongl. Maij:ts höga underskrift och sigill samt af Håfcantzleren
Frih. Fredric Sparre contrasignerat. Och blef efter allernådigste
befallning genast på Riddarhusets tafla upslagit.
År 1778 den 9 November.1
Måndag.
Klåckan 11 förmiddagen.
Instälte sig til åtlydnad af Kongl. Maij:ts nådigste befallning på Rikssalen
Hr Baron och Landtm. Generalmajoren och Commendeuren af Kongl.
Maij:ts Svärdsorden Hugo Herman von Saltza jemte samtelige ledamöter
af Höglofl. R. o. A.
Hr Baron och Landtm, intog sit ställe inom ingången til skranket på
högra sidan mit emot Kongl. Maij:ts thron. R. o. A. på sine 58 bänkar.
Då alle voro samlade, behagade Kongl. Maij:t inkomma genom Riddaresalen
trappan utföre, företrädd af sin håf- och cantzliestat uti följande
ordning:
1. Kongl. Maij:ts pager.
2. Håfmarskalken och Öfverceremoniemestaren samt Riddaren af
Kongl. Polske Hvita Örns Orden Frih. Jacob Henric von Duben med
håfmarskalksstafven.
3. Kongl. Maij:ts embetsmän och betjente uti Des och Riksens Cantzlie
och Statsexpeditioner, som voro af Adel, de yngre förut och de äldre
sedan.
4. Kongl. Maij:ts håfcavaillerer, de yngre förut och de äldre sedan.
1 Konceptprotokollet har påtackningen: Justerat för Kongl. M:t d. 10 Dec. 1778. D.
15 Dec. 1778 för Ridd. och Ad. Ett av expeditionssekreteraren Fredenheim fört
protocoll finnes i hovkansler Sparres riksdagsarkiv, Riksdagsacta, vol 1. och överensstämmer
i sin helhet med det av riddarhussekreteraren förda protkollet. Fredenheims
protokoll har emellertid anteckning om justering den 10 november och har
undertecknats av konungen och av lantmarskalken å adelns vägnar.
Ordning vid
plenum på
Rikssalen.
84
1778, nov. 9. Plenum på rikssalen.
5. Hans Exellence Hr Riksrådet m.m. Frih. Carl Sparre uti Riksmarskalkens
ställe i sin rådsdrägt med riksmarskalksstafven i handen.
6. Deras Exellencer Herrar Riksens Råd i sine rådsdrägter, två och
två, de yngre först, de äldre sedan.
7. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland uti mantel med furstelig
krona på hufvudet.
8. Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland uti mantel med
furstelig crona.
9. Kongl. Maij: uti svänska drägten af purpurfärgat sidentyg, kappan
fordrad med hermelin, omgifven af cheferne för Des Lifvakt och vakthafvande
håfcavaillerer.
10. 24 kongl, lifdrabanter med sine officerare.
Kongl. Maij:t satte sig på thronen.
Til höger om hvilken Hans Kongl. Höghets Cronprintzens stol var stäld.
Deras Kongl. Högheter Hertigarne intogo sine stolar til vänster om
thronen, upvaktade af sine cavaillerer.
Deras Exellencer Herrar Riksens Råd inom skranket på de för dem satte
tabouretter,
Til höger:
Deras Exellencer
Grefve von Höpken,
Grefve Hjaerne,
Grefve von Stockenström,
Grefve Scheffer,
Grefve Beckfries,
Grefve Posse,
Frih. Wrangel,
Frih. Bunge.
Til vänster:
Frih. Ribbing,
Grefve Bielcke,
Grefve von Hermansson,
Grefve von Schwerin,
Frih. Falckengrén,
Frih. Falckenberg,
Frih. Sparre.
Om Gyllensvaans yttrande.
85
Framför Kongl. Maij:ts thron stod et bord, öfverdragit med blått
sammetstäcke, hvarpå guldcronor voro broderade.
Til höger nedanför thronen et bord med blått sammetsbordtäcke, hvarvid
Kongl. Maij:ts Första Secreterare vid Des Utrikesstadsexpedition Hr
Carl Fredric Fredenheim til protocollet upvaktade.
På vänster inom ingången til skranket var et dylikt bord, vid hvilket
Riddarhussecreteraren efter Kongl. Maij:ts allernådigste befallning förde
protocollet.
Kongl. Maij:ts lifdrabantevagt tog afträde.
Kongl. Maij:t eskade med klubben ljud och, då alt var i sin ordning
stilla, behagade Kongl. Maij:t i nåder sielf förkunna, det Kongl. Maij:t i
dag låtit sammankalla R. o. A. til at gifva stadga åt de beslut, som den 3
November sidstl. inför konungathronen uti pleno på Rikssalen blifvit tagne
angående de omständigheter, som tidernes förändring giort nödvändiga at
tillägga den af högstsalige Konung Gustaf Adolph R. o. A. gifne Riddarhusordning.
Kongl. Maij:t ville altså nu låta justera det protocoll, som då
blifvit hållit; hvaruppå Kongl. Maij:t allernådigst befalte Riddarhussecreteraren
at detsamma upläsa.
Under läsningen och då det var upläst, som Hr Gyllensvahn til protocollet
anfört, anmälte sig
Frih. Hamilton, Johan Abraham, och efter erhållit Kongl.
Maij:ts allernådigste tilstånd anmärkte, huruledes han uti Hr Gyllensvahns
utlåtelser funnit något, som föreföllo honom så otydligt, at deraf en olika
mening kunde dragas. Frih. Hamilton begiärte altså at få veta, om Riddarhussecreteraren
författat i pennan, hvad Hr Gyllensvahn då talat, efter
som han kunnat det höra, eller om Hr Gyllensvahn på något sätt sedan
justerat detta sit tal.
Med Kongl. Maij:ts allernådigste tilstånd berättade Riddarhussecreteraren,
at Hr Gyllensvahn skrifteligen författat sin mening och
densamma til protocollet inlämnat. Och hade Riddarhussecreteraren anset
sin skyldighet at samma mening ord ifrån ord, sådan som han den undfåt, i
protocollet införa.
Frih. Hamilton, Joh. Abrah., fullfölgde häruppå, huruledes han uti
de sidsta orden af Hr Gyllensvahns tal, då han önskar at få frågan, hvaröfver
ventilerades, nemligen om andra classens tilökning, dragen til R. o.
A:s öfverläggning uti sit vanliga samlingsrum, och det i kraft af den
rättighet, 1626 och 1762 års Riddarhusordningar R. o. A. tilerkjänner. Då
han talar om omröstning med hopviklade sedlar och at de blifva hvars och
ens fria viljas och hiertats sanna tolk, funno sådan tvetydighet och så olika
Justering af
förra protocollet
på
Rikssalen.
Jnvändningar
därvid rörande
Hr Gyllensvahns
yttrande.
86 1778, nov. 9. Om Gyllensvaans yttrande.
mening, i synnerhet när de blifvit sagde vid et sådant tilfälle som detta, et
tilfälle för R. o. A., det ärofullaste och merkvärdigaste, som någonsin kan
uti tideböckren för efterkommande bevaras, då Sveriges Stormäktigste
Konung med den handen, som han förer spiran, behagar allernådigst fatta
klubban och i egen hög person vara R. o. A:s Landtmarskalk, då Kongl.
Maij:t mera än en gång allernådigst behagar förklara, det han tilläto enhvar
af R. o. Ars ledamöter at fritt och otvunget yttra sina tankar uti de ämnen,
som Kongl. Maijrt ti! öfverläggning behagat låta framställa, at han icke
kunde lämna dem oanmärkte. Frih. Hammilton önskade altderföre, at
desse Hr Gyllensvahns ord måtte blifva närmare granskade och, om uti
dem funnos något mindre lämpeligit, utur protocollet tagne, hvarföre han i
underdånighet anholt at få härom uti et R. o. Ars plenum på Riddarhuset
öfverlägga, uti hvilken underdåniga anhållan han förmodade, at de fläste af
R. o. A. skulle med honom giöra et.
Efter en kort tystnad, som häruppå fölgde, anmälte sig i underdånighet
Hr Gyllensvahn och efter allernådigst erhållit tilstånd anholt at blifva
underrättad om hvad som nu vore sagt och hvilket han ville förmärka, at
det angingo något hans tal, som vore fört til protocollet. Han hade sit rum
längst i ändan af Rikssalen på läcktaren, så at honom vore omöijligt at med
redighet kunna höra, hvad framme i salen och inför thronen blefvo talat;
skulle altså något vara anfört, som angingo honom eller det tal, han förra
gången hållit til protocollet, så vågade han i underdånighet anhålla at
derom blifva underrättad.
Frih. Hammilton, Joh. Abr., med Kongl. Maij:ts allarnådigste tilllåtelse
vände sig då til Hr Gyllensvahn och uprepade, hvad han redan
anfört samt sin underdåniga begiäran at få hvälfva denne sak til R. o. A:s
öfverläggning på Riddarhuset.
HrGyllensvahn. Friedrich, deremot anholt i underdånighet at, då
anmärkningarne öfver honom blifvit giorde inför thronen, honom ock i
nåder måtte tillåtas at inför thronen få sig förklara.
Kongl. Maij:t behagade i nåder at härtil lämna honom tilstånd.
Hvaruppå Hr Gyllensvahn anförde:1
Stormäktigste Allernådigste Konung! Så och Höglofl. Ridderskap och
Adel!
Då sednaste öfverläggningen holts, gaf jag genast tilkjänna, at intet
hördes til min bänk utaf alt, hvad som sades och förestältes, utan blef af de
ikring och bredevid mig placerade ledamöter talat, at ventilation voro om
1 Egenhändigt vid konceptprotokollet.
Om Gyllensvaans yttrande. 87
riddareclassens formerande til et antal utaf 300 de äldste släkter, och nu
vet jag ej heller, ho det är, som på mit derutinnan förde tal giörer anmärkning,
icke heller hörer jag, hvad af honom säges.
Sedan jag nu veta fåt, at Frih. Hammilton funnit mit yttrande förgripeligt,
beder jag i underdånighet at få imhemta kundskap om den förmente
förgripelsen och hvilket som kunnat stöta des hörsel, då jag genast är
beredd at inför Eder Kongl. Maij:t mig deröfver i underdånighet förklara,
eftersom det här på Rikssalen handt.
Jag nalkas snart mine 60 år, och enär min dödsstund inträffar, kan ingen
dödsplåga blifva för mig svårare än åtankan derutaf, at jag för någon afsikt
hade kunnat förtiga den fri- och rättighet, som billigt och lagligen kunnat
tilhöra famillen, för hvilken jag här talat; och orsaken til mit giorda underdåniga
hemställande, om icke frågan rörande et proportionerat och större
riddareclassens antal kunde få remitteras til öfverläggning på Riddarhuset,
bestod egentelig derutinnan, at jag på mit samvete icke hörde, hvad som i
den delen talades, varandes deremot öfvertygad, at en och hvar uppå
Riddarhuset kunnat höra den andras yttrande och alla dervid förekommande
skjäl mot och med på det nogaste utredas och uplysas, til hämmande af
oenighet och jalousie emellan familier och classerne uti framtiden, derjemte
förvissad, at 1772 års Regeringsform gillar 1734 års allmänna lag,
som lämnar enhvar flere dagars betänketid, då öfver någons rättighet
måste skiljas och dömas.
Hr Leijonanckar, Fried. Wilh : m: At få tänka högt och eij hysa
uti hiertat andre tankar, än man kan framlägga, har jag altid anset för
mänsklighetens yppersta förmån och yppersta ära. Jag kan derföre aldrig
förmoda, det den ledamotens tankar, som flutit til protocollet, varit at sätta
mindre värde å den lycka at inför thronen få tänka fritt och fritt yttra sine
tankar. Men vid des dictamen finner jag dock någre expressioner, dem jag
ei påminner mig uti des tal hafva hördt, nemligen åberopande af 1762 års
Riddarhusordning, en lag, som är död, en lag, som vij med andre olyckelige
tvedrägtstiders foster må vara glade at få lämna i förgiätenhet och
blifva vid de äldre stadgar, som låfva oss lugn och lycka; min önskan
blifver derföre, det Hr Öfversten Gyllensvahn täktes låta utur protocollet
utgå det åberopande, som för nu eller framtid kunde föra ledsamma tidehvarf
tilbakars uti väre minnen, och R. o. A. således slippa alt, som kan
oroa dess enighet.
Hr Toll, Johan Christopher: Det vore icke utan, at ju Hr
Gyllensvahns utlåtelser inför Kongl. Maij:t i sidsta pleno förefallit honom
och flere andre högst anmärkningsvärde. Då Kongl. Maij:t i nåder behagat
88
1778, nov. 9. Om Gyllensvaans yttrande.
at i egen hög person kalla R. o. A. inför thronen at låta föredraga de
ärender, som så hufvudsakeligen angå R. o. A.; at uti de nådigste utlåtelser
förklara ei allenast, at enhvar af R. o. A. ägde fullkomlig frihet at öfver
desse ärender säga sina tankar, utan ock at Kongl. Maij:t sjelf allernådigst
ville deltaga uti öfverläggningen, efter Kongl. Maij:t ansågo sig såsom ifrån
R. o. A. härstammande; så kunde Hr Toll icke oanmärkt lämna, at Hr
Gyllensvahn begiärt at få undandraga denne öfverläggning Kongl. Maij:ts
höga närvaro, at hans utlåtelse at, som orden lydde: på R. o. A:s vanliga
samlingsrum få rösta med lyckte sedlar, hvilke osedde Ja eller Neij för
hvar och en altid blifver dess fria viljas och hiertats sanna tolk, onekeligen
utmärkte den hos Hr Gyllensvahn fattade mening, at Kongl. Maij:ts höga
närvaro icke tilläto R. o. A:s ledamöter at med den frihet, som Hr Gyllensvahn
önskade, få yttra sina tankar öfver de föredragne ämnen, och at Hr
Gyllensvahn til at gifva sin begiäran vigt vågade åberopa 1762 års Riddarhusordning,
en lag, som genom 1772 års Regeringsform likväl voro aldeles
uphäfven och förkastad. Hr Toll trodde, at Hr Gyllensvahn bordt hafva
mera aktning för Maijestetet än at våga sig sätta Kongl. Maij:ts tydeliga
ord uti tvifvelsmål och at upväcka en farhåga, som skulle Kongl. Maij:t
vilja betaga R. o. A. deras lagliga frihet i öfverläggningen. Detta voro
insimulationer, som förtjente at alfvarsamt räpsas, och at altså Hr Gyllensvahns
förhållande kräfver et rättmätigt straff.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf: Ehuru han i 40 år bivistat riksdagar,
hade han doch aldrig öfverlefvat någon merkeligare än denne, i synnerhet
för R. o. A., och knapt lära tideböckren kunna upvisa någon för R.
o. A. mera ärefull, då Sveriges Konung tillåter sit R. o. A. at komma inför
thronen, då en stor och mild Konung i egen hög person behagar meddela
öfverlägningsämnen och tillåta enhvar at öfver dem med all laglig frihet
säga sin mening; då Kongl. Maij:t allernådigst behagar uptaga de tvifvelsmål,
som kunna under öfverläggningen frambäras, dem utreda och til
beslutens vinnande giöra proposition. En sådan för R. o. A. högtidelig och
lysande händelse bör med gyllene bokstäfver uti väre minnesböcker anteknas
och för efterverden förvaras. Om vid et sådant tilfälle enhvar anset för
herrligt at få tala och at inför sin allernådigste Konung yttra sin underdåniga
vördnad för Konungen, sin kjärlek och sit nijt för fädernesland och R.
o. A:s rätt och bästa, så voro det ei underligt. Men om dervid tungan,
förvänd af förre tiders sielfsvåldigare öfverläggningssätt, staplat, så vore
det et svaghetsfel, som Frih. Rudbeck i underdånighet hemstälte, om det
icke kunde förlåtas. Hälst då han nu derjemte bad Hr Gyllensvahn, at hvad
han anmärkningsvärd! talat, måtte få tagas utur protocollet.
Om Gyllensvaans yttrande. 89
Åtskillige af R. o. A. förmärktes häruti med Frih. Rudbeck instämma.
Häröfver behagade Kongl. Maij:t allernådigst yttra sig på följande
sätt:
Jag har eij velat afbryta öfverläggningarne uti detta för at lämna R. o. A:s
ledamöter frihet at säga sina tankar; flere hafva åstundat, at de ord, öfver
hvilka anmärkningar blifvit giorde, måtte få tagas utur protocollet. Men jag
önskar, at de blifva där qvarstående, icke uti den mening, at de skola
besvära någon nu eller framdeles, utan at bevaras må såsom et monument
för efterkommande, at jag varit beskyddare af mit folks lagliga frihet; och
at då jag 1772 nödgades taga det merkvärdiga steg, som dämpade sielfsvåld
och laglöshet, det icke skjedde i annan afsigt än at återställa regeringssättet
i sit rätta skick och at återföra allting under den lag och ordning, som väre
fäder uti Sveriges ärerikaste tidehvarf fölgt. Om något blifvit sagt inför
mig, då jag sjelf representerat Landtmarskalk och fört ordet uti R. o. A:s
pleno, som en eller annan funnit stötande, så förlåter jag det och vil, at om
någon af mine efterträdare skulle kunna i någon del glömma, hvad han är
sig sielf och sine undersåtare skyldig, efterverden då uti väre handlingar
må igenfinna och lära kjänna, at under GUSTAF den tredjes regering
det varit svänske män lofligit at inför thronen fritt få yttra sina tankar öfver
de ärender, som blifvit dem til öfvervägande på våre riksmöten förelagde.
De rörelser af underdånig glädje, vördnad och kjärlek, som desse Kongl.
Maij:ts nådiga och merkeliga ord uti allas hiertan upväkte, förorsakade uti
hela Rikssalen et sakta dån. Glädjetårar utbrusto utur fleras ögon och
omsider hördes öfveralt R. o. A:s underdåniga tacksamhet yttra sig genom
det enhälliga utrop: Gud välsigne Konungen.
Hr Gyllensvahn utbad sig i underdånighet nådig tillåtelse at få
betyga, huru han erkjände denne Kongl. Maij:ts nåd.
Men Kongl. Maij:t vinkade honom med handen, sägandes: I åren
mig ingen tack skyldig; hvad jag har talat, är för lagen och friheten.
Efter nådigste befallning fullfölgde häruppå Riddarhussecreteraren med
protocollets justering til slut, hvarvid ei något vidare blef påmint.
Sedan anmälte sig i underdånighet Hr Ridderstorm, Carl Fredric,
hvilken efter allernådigst erhållit tilstånd yttrade sig på följande sätt:
De visa anstalter och förtreffeliga författningar, som Eder Kongl. Maij:t
til et söndrat folks hielp vidtagit, äro alla beundransvärda storverk, som nu
Gudi lof hunnit den mognad, at det kan sägas med skjäl, det vij äro
förenade barn under en huld och nådig faders öma vård, och at våra
irrblåss äro utslockade och svenske hiertan åter uplifvade igenom vår
nådige Konungs lysande exempel. Ja, alt detta jemte den oskattbare nåd,
7-10-307
Om 2:dra dassens
förstärkning.
90 1778, nov. 9. Andra klassens förstärkning.
som Eder Kongl. Maij:t allernådigst bevärdigat R. o. A. vid alla tilfällen
och särdeles nu at i Dess höga öfvervaro få öfverlägga om sine närrörande
angelägenheter, hvaraf nyss et dyrbart vedermäle röntes, hafva hos mig
ingiutit en förtjusande glädje och vördnadsfullaste erkjätslor, ehuru min
svaga uttolkningsgåfva tillåter mig ej annat uttryck än uti denna min
upriktigaste undersåteliga önskan, at Kongl. Maij:t och hela den Kongl.
Famillen må uppehållas uti fullkommeligaste sällhet, och at denna spiran
högstvärdiga konungastam må evärdeligt befästa Svea thron; så är jag
förvissad, at svänska folket äro i samtid och framtid lyckelige inom sig och
utom sig respecterade. Hvad jag nu vid förevarande ämne underdånigst vil
andraga, är at jag önskar, at de äldste af svänneclassen nu tilerkjändes
inflyttningsrätt i riddareclassen, då ledighet därstädes framdeles yppas.
Kongl. Maij:t behagade häruppå lämna det nådiga svar, at 1626 års
Riddarhusordning, som nu åter blifvit uplifvad och genom den proposition,
som i sidsta pleno på Rikssalen voro bifallen, vunnit stadga, icke tilläto at
något om en sådan flyttning nu förordna.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, frågade i underdånighet, om
icke, i händelse at 2 classen i en framtid blefvo för svag, men uti 3:die
classen icke voro tilräckelig tilgång på commendeurer, hvarmed den kunde
förstärkas, det då blefve tillåtit at flytta de äldste familier utur 3:die classen
in uti den 2:dra, alt som classens styrka emot de andre 2:ne classer det
fordrade.
Kongl. Maij :t förklarade i nåder, at sedan puncten om andre classens
förstärkning voro afgjord och protocollet nu justerat, kunde denne
fråga icke ånyo uptagas.
Kongl. Maij:t lät häruppå genom Riddarhussecreteraren upropa
de trehundrade familier jemte commendeurer och commendeursbarn,
hvilke blifvit enligit det tagne beslut förflyttade utur den 3:die uti den andre
classen, och lät dem, så fort som de blefvo nämde, framträda inom skranket
inför thronen.
Hvarest Kongl. Maij:t i nåder dem tiltalade: At då de nu uti 2:dre
classen ibland R. o. A. blifvit framflyttade och vunnit inom sit stånd et
ansenligare ställe, så blefvo deras förbindelse derigenom förökad at med
tro och huldhet gå konung och fädernesland tilhanda, at vinlägga sig om at
öfva ridderliga gierningar och adelskap, och förmanade dem at likmätigt
deras förfäders exempel sielfve och genom sine efterkommande söka bibehålla
R. o. A:s anseende, värdighet och lagliga rättigheter, så at intet deraf
måtte missvårdas och komma uti förfall.
1626 års riddarhusordning.
91
Sedan de åter afträdt och intagit sine bänkar, behagade Kongl. Maij: t
i nåder tilkjänna gifva, at då nu protocollet blifvit justerat och de tagne
beslut vunnit stadga, hade Kongl. Maij:t varit omtänkt at gifva denna lag
sin behöriga kraft genom sin egen höga och konungsliga stadfästelse. At
Kongl. Maij:t altderföre, i jemnlikhet med hvad hans höge och glorvördige
företrädare på den kongl, svenske thronen Drottning Christina, Konung
Carl Gustaf, Konung Carl XI:te och Konung Friedrich giordt, då de med
deras konungsliga underskrift stadfästat 1626 års Riddarhusordning och de
flera R. o. A. i synnerhet rörande förordningar, äfven ville låta utfärda
1626 års Riddarhusordning med de nu stadgade tilläggningar och densamma
med sin höga kongl, underskrift stadfästa.
Uppå allernådigste befallning upläste häruppå Hr Håfcantzleren och
Commendeuren af Kongl. Nordstierneorden Frih. Sparre det författade
project til sielfva ingressen til denna höga kongl, förordning samt den
konungsliga stadsfästelsen, som skulle följa til slutet, sedan hela 1626 års
Riddarhusordning ord ifrån ord blifvit införd med de nu giorde tilläggningar.
Kongl. Maij : t behagade häruppå allernådigst förklara, at då nu R. o.
A. fåt sin Riksdagsordning gillad och stadfästad i det skick, som sednare
tiders förändrade omständigheter nödvändigt kräfde, så kunde R. o. A. nu
begynna sit riksdagsarbete, hvartil Kongl. Maij:t allernådigst behagade
önska R. o. A. lycka och försäkra, det Konghe Maij:t voro dem samt och
synnerlige med all kongl, nåd välbevågen.
När nu således alt var slutat, inkallades Kongl. Maijt:s Lifdrabantecorps
och Kongl. Maij:t afträdde, beledsagad i samma ordning, som han inkommit,
trappan upföre genom Riddaresalen til sine rum tilbakars.
Hvarefter R. o. A. genast åtskildes klåckan emot tre eftermiddagen.
År 1778 den 9 November.1
Måndag.
Klåckan 5 eftermiddagen.
Samlade sig R. o. A. på Riddarhuset.
Hr Baron och Landtm. Hugo Herman von Saltza, närvarande,
äskade ljud med klubban och R. o. A. intogo sine ställen.
1626 års
Riddarehusordnings
stadfästelse
och tilökning.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat d. 19 Dec. 1778.
92 1778, nov. 9. Kronprinsens faddrar och namn.
Faddrar af
Adeln vid
Kronprinsens
dop bjudas.
Om Kronprinsens
namn.
Om Kronprinsens
namn.
Hr Baron och Landtm, gaf tilkjänna orsaken til R. o. A:s sammankomst
vara, at Kongl. Maij:t genom en beskickning ville kalla och bjuda R.
o. A. med de öfrige stånden at såsom faddrar vara vitnen til Hans Kongl.
Höghets den nyfödde Cronprintsens döpelse, hvarom ock Kongl. Maij:ts
nådige fadderbref (Bil. 12), så snart det hunnit blifva färdigt, skulle ankomma.
Hr Baron och Landtm, anmälte äfven, at uti Slottscapellet voro rum
för 58 af R. o. A. at bivista döpelseacten.
Sedan utvaldes 16 af R. o. A. at emottaga och införa Kongl. Maij:ts höga
beskickning.
Och som det anmältes, at en Kongl. Maij:ts vagn, bespänd med 3 par
hästar, omgifven med kongl, laqveijer och lysande facklor nalkades Riddarhuset,
så utgingo de 16 dertil af R. o. A. utsedde herrar, hvilke emottogo
och införde Kongl. Maij:ts Öfverhåfstallmestare Ceremoniemästaren
af Kongl. Maijrts Orden och Riddaren af Kongl. Maijrts Svärdsorden
Grefve Adolph Levenhaupt, hvilken, sedan han framträdt på högra
sidan om landtmarskalksbordet och hälsat Hr Baron och Landtm, och det
församlade Ridderskapet och Adeln, förkunnade, det Kongl. Maij:ts nådiga
vilja voro, at jemte Hr Baron och Landtm, af R. o. A. sex af hvar
classe skulle i morgon eftermiddagen klåckan 4 infinna sig på det Kongl.
Slottet at sedan såsom faddrar1 och vitnen å R. o. A:s vägnar vara tilstädes
vid Hans Kongl. Höghets den nyfödde Cronprinsens döpelseact i det
Kongl. Slottscapellet.
2:o. At för 58 af R. o. A. voro rum utsedde i Slottscapellet at få vid
denne act vara närvarande, efter rummet eij tilläto flere.
3:o. At Kongl. Maij:t öfverlämnat til Riksens Ständer at gifva den
nyfödda Printsens namn.
Hr Baron och Landtm, anmodade Hr Grefve Lewenhaupt at hos
Kongl. Maij:t i underdånighet anmäla, det R. o. A. skulle ställa sig Kongl.
Maij:ts nådiga vilja til underdånig efterlefnad.
Hvaruppå bemälte Grefve åter afträdde, ledsagad som vid ankomsten.
2.
Hr Baron och Landtm, hemstälte, om icke Hans Kongl. Höghet kunde
få det namnet Gustaf Adolph; hvilket med et enhälligt utrop af lefve Gustaf
Adolph antogs.
1 Förteckningen på faddrarna tryckt som Bil. 13.
Kronprinsens namn.
93
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, förmodade, at R. o. A. icke
lära giöra detta utan gemensamt med de andre stånden, hvilke han eij
tviflade, at de ju med R. o. A. häruti skulle instämma.
Grefve Horn til Åminne, Fredric, var öfvertygad, at R. o. A. eij
lära ensamme vörda och med underdånig tacksamhet erkjänna all den nåd,
Kongl. Maij:t visar sina trogna undersåtare; och aldra minst när det angår
detta nya vedermäle deraf, då Kongl. Maij:t öfverlämnar åt Riksens
Ständer at gifva Hans Kongl. Höghet Cronprintsen namn. När nu R. o. A.
genast förenat sig om det vördade och älskade namnet Gustaf Adolph, så
böra R. o. A. icke låta anstå et ögnablick at derom lämna sine medstånd
kundskap, hvilket kunde skje genom et utskott, som nu genast til dem
kunde derom afgå.
Hr Baron och Landtm, giorde häröfver proposition, som med allmänt
Ja besvarades.
Grefve Horn updrogs at anföra detta utskottet, hvilken ock genast
afgick, åtfölgd af 24 af R. o. A., dem han under afgåendet samlade.
Härvid väktes den fråga, huru detta hos Kongl. Maij:t i underdånighet
skulle anmälas, hvaröfver
Hr Baron och Landtm, lämnade den underrättelse, at Kongl. Maij:t
befalt Hr Baron och Landtm., tillika med de andre ståndens Talesmän, at i
mårgon klåckan 11 förmiddagen hos Kongl. Maij:t sig infinna och derom i
underdånighet Kongl:e Maij:t underrätta.
3.
Hr Baron och Landtm., til verkställighet af Kongl. Maij:ts nådige
befallning, at 58 af R. o. A. skulle sig uti Kongl. Slottscapellet til den höga
kongl, döpelseacten i mårgon infinna, anmodade R. o. A., at hvar bänk
utser en dertil, som sedan hade at framträda til landtmarskalksbordet för at
få sin polette; at de, som vid denne act således kommo at sig infinna, borde
vara klädda antingen uti galadrägten eller uniform. Derjemte påminte Hr
Baron och Landtm., at icke någon måtte väljas, som enligit det utkomne
ceremoniellet hade någon syssla vid detta tilfället; ingen håfcavailler, ingen
ledamot uti något af de kongl, collegierne eller någon, som redan vore
nämd ibland faddrarne, efter desse utomdess hade sine rum för sig utsedde.
Om deputerade
at
bivista Kronprinsens
döpelseact.
94
1778, nov. 9. Kronprinsens namn.
Deputation
från Prästeståndet
rörande
Kronprinsens
namn.
Om en masqueradebal
til fägnads
betygelse vid
Kronprinsens
födelse.
Deputation
från Borgareståndet
rörande
Kronprinsens
namn.
4.
Anmältes, emottogs och infördes en deputation eller et utskott ifrån det
Högvördige Prästeståndet, 13 personer.
Biskopen ifrån Lund Hr Doctor OlofCelsius, som förde ordet, pr[temissis]
pr[aemittendis] anförde, at Prästeståndet eij kunnat med kraftiga
ord uttrycka deras vördnadsfull förundran och tacksamhet til den högste
Guden, som med så mycken nåd och välsignelse ifrån Högden behaget
utmerka Kongl. Maij:ts regering. Och at samme Högsta Allmagt ytterligare
nu behagat öka sine nådegåfvor, då han skjänkt oss en Cronprints. Uti
ståndets glädje deröfver ankom R. o. A:s utskott angående Hans Kongl.
Höghets Cronprintsens namn, hvilket Prästeståndet så mycket gladare
emottog och sig med R. o. A. förenade, som det kjäre namnet Gustaf
Adolph redan låg alle i ståndet på tungan. Måtte denne dyre Printz en gång
blifva vis och mild som sin höga Hr Fader samt långlifvad som sin glorvördige
Stamfader; så kunde man vara säker, at fäderneslandet ännu en gång
skulle upnå Gustaf Adolphs lyckelige och ärofulle tider.
Hr Baron och Landtm, betygade R. o. A:s tacksamme erkjäntsla för
det vista vänliga förtroendet samt fägnad deröfver, at R. o. A. med det
Högvördige Prästeståndet råkat uppå samma tanka angående det tilkommande
konungslige namnet.
Prästeståndets utskott afträdde, ledsagat som vid ankomsten.
5.
Ifrån Hr Riksrådet Öfverståthållaren och Commendeuren med stora
korset af Kongl. Maijrts Svärdsorden Frih. Carl Sparre anmältes, at Magistraten
och Borgerskapet ibland andre fägnebetygelser vid detta högst
hugnelige tilfälle äfven voro sinnade at nästkommande söndag den 15 i
denne månad gifva en masqveradbal på Beursen, hvarest alla anständige
masqver ägde fritt tilträde; och at til den ändan billetter voro uti Riddarhuscancelliet
lämnade så tilräckeligen, at hvar och en af R. o. A:s ledamöter
efter behag kunde där afhämta, om han så behagade.
6.
Anmältes et utskott ifrån Borgareståndet, 16 personer. Ordförande,
Rådmannen ifrån Stockholm och Riksdagsmannen Johan Wellander,
anmälte pr[asmissis] pr[cemittendis], att Borgareståndet med glädje instämt
uti R. o. Ars ståndet meddelte önskan, at Hans Kongl. Höghet, vår
nyfödde Cronprints, måtte få det älskade namnet Gustaf Adolph med
önskan, at då Hans Konglre Höghet en gång efter mänsklighetens oförän
-
Kronprinsens namn. Deputerade vid dopet. 95
derliga lagar skal intaga sin Faders stol, måtte där lysa och likna sin store
Fader.
Hr Baron och Landtm, betygade R. o. A:s fägnad deröfver, at
Borgareståndet med R. o. A. sig häruti förenat.
Borgareståndets utskott afträdde och ledsagades vid utgåendet på samma
sätt som vid ankomsten.
7.
Grefve Horn til Åminne, Fredric, återkom med det utskott, som
angående Hans Kongl. Höghet Cronprintsens namn blifvit til de andre
stånden affärdat. Ifrån Preste- och Borgarestånden hade R. o. A. genom
deras utskickade redan erhållit underrättelse, huru de med R. o. A. instämma;
Bondeståndet hade med vördnad emottagit R. o. A:s beskickning och
utlofvat at snart genom et utskott låta hos R. o. A. sit beslut anmäla.
8.
Sedan nu R. o. A. hvar uppå sin bänk valdt de herrar, som skulle bivista
den kongl, döpelseacten så blefvo de nu anteknade och framträdde uti
skranket efter bänkarnes ordning til Hr Baron och Landtm., där de undfingo
sine billetter til inträde och rum uti Slottscapellet, som följande lista
utvisar:
l:a bänken. Gr. Douglas, Robert Delphicus, Lagman.
2. Gr. Lövenhielm, Carl Gustaf, Öfverste, Ridd. af Sv:sorden.
3. Frih. Creutz, Stephan, Kongl, lifdrabant.
4. Frih. Mellin, Gustaf Adolph, Capitaine.
5. Frih. Örnfelt, Fredric, Lieutnant.
6. Frih. Ribbing, Bengt, Capitaine.
7. Frih. von Kothen, Gustaf, Capitaine vid Nylands dragoner.
8. Frih. Falckengrén, Abrah. Gustaf, Lieutenant.
9. Hr Boije af Gennes, Otto Christer, Capitaine och Ridd. af Sv:orden.
10. Hr Tavast, Torsten, Lieutenant.
11. Hr Stålhandske, Eric Gustaf, Lagman.
12. Hr Dufva i Vestergötland, fullm. Hr Malmskiöld, Joh. Gustaf, Öfverstelieutenant,
Riddare af Svärdsorden och Kongl, franska orden Pour
les merites militaires.
13. Hr Ramsaij, Otto Wilhelm, Capitaine, Ridd. af Sv:sorden.
14. Hr Lilljebrunn, fullm. Hr Uggla, Zacharias, Capitaine.
15. Hr Grubbe, Carl Gustaf, Amiral, Ridd. af Svrsorden.
16. Hr Didron, Carl Johan, Capitaine.
Lista på
deputerade at
bivista
döpelseacten.
96 1778, nov. 9. Dep. vid kronprinsens dop.
17. Hr Coijet, Carl, Lieutenant.
18. Hr Peresvetoff Morath. Carl Gustaf, Lieutenant.
19. Hr Eneschiöld, Carl Fredric. Öfverstelieutenant. Riddare af Sv:sor
den.
20. Hr Modee, Gustaf, Major vid Artill., Ridd. af Sv:sorden.
21. Hr von Gröninger, Carl Fredric, Capitaine.
22. Hr Klingenstierna, Samuel, Capitaine.
23. Hr Rudebeck, Johan, Lieutenant.
24. Hr Franc, Evert August, Öfverste, Ridd. af Sv:sorden.
25. Hr Rosenleuw, fullm. Hr Ehrenpohl. Adolph. Major, Ridd. af
Sv:sorden.
26. Hr Planting Berglood, fullm. Frih. Cederström, Olof, Capitaine,
Riddare af Svärdsorden.
27. Hr Freidenfelt, Axel Reinhold, Capitaine, Riddare af Svärdsorden.
28. Hr Tavaststjerna, fullm. Hr Tigerstedt, Gustaf Adolph, Lieutenant.
29. Hr Lagerbom, fullm. Frih. Klingsporr. Gustaf Adolph. Ryttmestare.
30. Hr von Schantz, Jacob Ludvig, Lagman och Vice Landshöfdinge.
31. Hr Königstedt, Carl Wilhelm, Capitaine, Riddare af Svärdsorden.
32. Hr Weidenhielm, Lars Ernst, Öfverstelieutenant, Ridd. af Sv:sorden.
33. Hr Feiff, Carl Fredric, Öfverste. Ridd. af Sv:sorden.
34. Hr Gyllengahm, Adolph, Capitaine.
35. Hr Rosenborg. Fredric, Öfverstelieutenant vid Artilleriet, Ridd. af
Sv:sorden.
36. Hr Gyllenrahm, Carl Johan, Capitaine.
37. Hr Göterhielm, Carl Jacob, Öfverstelieutenant, Riddare af Svärdsorden.
38. Hr Woltemat, Joh. Albrecht, Landshöfdinge, Riddare af Nordst.orden.
39. Hr Elgenstierna, Petter Otto, Capitaine, Ridd. af Sv:sorden.
40. Hr Lilljehorn, Joh. Fredric, Major vid Lifregementet.
41. Hr Ehrenstam, fullm. Hr Nauckhoff, Adolph Fredric, Cancellist i
Justitierevision.
42. Hr Gunter, Gustaf Ernst, Ryttmest., Ridd. af Sv:sorden.
43. Hr von Conowen, fullm. Hr Uggla, Carl. Cornett.
44. Hr Bruncrona, fullm. Hr Taube, Fredric, Capitaine vid Lifdragoneregementet.
45. Hr von Schoting, Adam Jacob, Capit[ai]ne, Ridd. af Sv:sorden.
46. Hr von Rappolt, Bengt Gustaf, Lieutenant.
Deputerade vid kronprinsens dop.
97
47. Hr Von Hauwolf, Hans Reinhold, Major, Ridd. af Sv:sorden.
48. Hr Mannerhjerta, fullm. Hr Bentzelstierna, Lieutenant.
49. Hr Silfverstolpe, David Samuel, Major vid Lifregementet, Ridd. af
S:orden.
50. Hr Ehrenstråhle, Hans, Öfverstelieut., Ridd. af S:o.
51. Hr Spaldencreutz, Johan Adolph. Lagman.
52. Hr Gripenbielcke, Johan, Lagman.
53. Hr Gyllenstam, Jonas, Öfverste, Riddare af Svärdsorden.
54. Hr Lutkeman, fullm. Hr Stuart, Carl Alexander, Fändrik.
55. Hr Wincklerfelt, Sven, Generalmajor, Ridd. af Sv:sorden.
56. Hr Mannerschantz, Nils, Öfverstelieutenant, Riddare af Svärdsorden.
57. Hr von Francken, Hans Reinhold, Öfverste, Riddare af Sv:sorden.
58. Hr von Platen, Philip Julius Bernhard, Generalmajor, Ridd. af
Sv:sorden.
9.
Nu ankom, anmältes och infördes, under det at detta förehades, en
deputation ifrån Bondeståndet, 24 personer.
Sven Håkansson, som förde ordet, pr[aemissis] pr[eemittendis] gaf
tilkjänna, at Bondeståndet, som tackade den högste Guden för sin stora
välsignelse öfver Konung och riket samt R. o. A. för den gunstige del, de
fåt af R. o. A:s beslut om Hans Kongl. Höghets Cronprintsens namn, med
så mycket mera glädje antogo för Hans Kongl. Höghet namnet Gustaf
Adolph, som detta älskade namn ifrån långlige tider tilbaka varit ingrafvit
uti svänska Allmogens vördnadsfulle hiertan.
Hr Baron och Landtm, försäkrade om R. o. A:s benägenhet och
fägnad, at Bondeståndet med R. o. A. instämde uti enahanda önskan.
Hvaruppå detta Bondeståndets utskott afträdde, ledsagat som vid ankomsten.
Sedan nu listan var upläsen uppå de herrar, som skulle bivista döpelseacten
och enhvar fåt sin hillet, så åtskildes R. o. A. klockan 7 om
aftonen.
Deputation
från Bondeståndet
rör: de
Kronprinsens
namn.
98
1778, nov. 12—14. Elektorsval.
År 1778 den 12 November.1
Electorsval
Concerter på
Riddarehussalen
under riksdagen
tillåtas.
Tisdag.
Plenum klåckan 10 förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtm. Hugo Herman von Saltza med
samtelige R. o. A.
Hr Baron och Landtm, eskade ljud och, sedan R. o. A:s ledamöter
intagit sine ställen, gaf tilkjänna, at R. o. A. voro nu samlade för at enligt
den faststälte Riddarhusordningen välja sine electorer, hvar classis för sig,
den första classen fem electorer, den andra classen sju och den tredje
elfva. At derföre de första bägge classes kommo at afträda uti sine särskilt
dertil utsedde rum; den l:a uti et rum innanför Riddarhuscancelliet, den
2:dra uti för detta Secrete Utskottssalen, men den 3:die skulle stadna qvar
uti Riddarhussalen. At ledamöterne af hvarje classis hade at skrifva så
många namn på en sedel, som antalet af classens electorer borde vara. Och
at efter den ordning, som matrickelen innehöllo, afgifva til den förste af
classen med någre adjungerade, som jemte honom skulle dem emottaga
och suto vid bordet i hvarje classis, desse sine voteringssedlar, alt efter
som de upropades.
Häruppå öfverlämnade Hr Baron och Landtm, til den äldste grefven,
Grefve Brahe, Magnus Ericsson, listan på herreclassen, som dermed jemte
classen afträdde til det för classen utsedde rum, upp i våningen inom
Cantzliet.
Til den äldsta af riddareclassen Hr Lilliehök af Fårdala, fullmäktig Hr
Hasenkampf, listan på den andra classen, som dermed jemte hela classen
afträdde til Secrete Utskotssalen; och til Hr Gyllenstorm såsom den äldste
af svänneclassen listan uppå samma classis, hvilken, sedan Hr Baron och
Landtm, upstigit från sin stol, intog jemte sex af classen landtmarskalksbordet
och började at efter uprop insamla rösterne.
Men innan Hr Baron och Landtm, afträdde, anmälte han, at Cammarherren
Baron Barnekow såsom Directeur för Kongl. Operan och Håforchestren
begiärte R. o. A:s tilstånd för åtskillige af Kongl. Håfcapellet at
upföra concerter om söndagseftermiddagarne på Riddarhussalen.
Hvilket bifölls.
Hvarje classis förrättade altså valet, aldeles som Riddarhusordningen
föreskrifver, enhvar uti sine särskilte rum.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 19 Decemb. 1778.
Antalet ledamöter i utskotten.
99
Den första classis blef dermed färdig til klåckan '/2 4 eftermiddagen och
lefvererade sin vallängd förseglad til Riddarhussecreteraren.
Den andra classis på lika sätt, då klåckan var vid pass fem eftermiddagen.
Men den tredje classis, sedan den arbetat hela dagen til klåckan half 11
om natten, nödgades, med Hr Barons och Landtm:s tilstånd, försegla valet
och kommo igen den andra dagen eller den 13 Nov:br klåckan 9 förmiddagen
at fullfölja det återstående; då endteligen, sedan mer än 500 voteringssedlar
blifvit öpnade och vederbörligen collationerade, emot middagen
vallängden förseglad lämnades til Riddarhussecreteraren, och classen åtskildes.
1
År 1778 den 14 November.2
Lördag.
Plenum klåckan half tolf förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtm. Hugo Herman von Saltza och samtelige
R. o. A.
Sedan Hr Baron och Landtm, eskat ljud och R. o. A. intagit sine
ställen, anmälte han, at nu R. o. A. giort sit val til electorer uti hvarje
classis och at han voro sinnad öpna detta vahl, på det herrar electorer
sedan måtte komma i arbete och riksdagen fölgakteligen uti activitet.
Frih. von Essen, Friedric, hemstälte, om icke först kunde utsättas
antalet af ledamöter uti hvarje utskott, som skulle väljas, innan listan på
electorerne öpnades. Och om icke Bancoutskottets ledamöter kunde blifva
18, efter de andre två stånden valt 9 hvardera; äfvenväl om icke uti det
utskott, som öfver lagfrågorne, hvilka Kongl. Maij:t til Riksens Ständer
öfverlämnat, kunde väljas 12, lika många af hvarje classis. Detta antal
trodde Frih. von Essen nu icke vara för stort, då hvart stånd komma at
arbeta för sig särskilt.
Hr Billberg, Fredric Otto, frågade, om utskotten och i synnerhet
Bancoutskottet icke behöfde någon instruction? Och om icke denna in
-
1 Härefter i konceptprotokollet: N.b. Den 12 Nov. kl. 7 om aftonen var hela staden
illuminerad i anledning af Kronprinsens döpelse, som skedde den 10 Nov., men
illumination upsköts till den 12 om aftonen. Riddarhuset var med lampor i alle
fönster och mareschaller omkring Konung Gustaf 1 :stes statue.
2 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 19 Decemb. 1778.
Om antalet
af 3anco- och
Lagutskottens
ledamöter.
100
1778, nov. 14. Om bankoutskottets instruktion.
Instruction
för Bancoutskottet
rörande.
struction först borde in plenis justeras, eller om Bancoutskottet hade
någon redan gifven instruction, som det borde följa?
Hr Grefve Fersen, Axel, anholt, at man icke måtte med öfverläggning
om lagar och instructioner afbryta det, som nu förehades. Det första,
man borde giöra, voro at få electorerne nämde, på det de sedan måtte
komma til at välja de utskott, som genast kunna få sysselsättas.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition:
Bifaller R. o. A., at til Bancodeputation väljas aderton ledamöter af R. o.
A., sex af hvarje classis, och til Lagutskottet tålf, fyra af hvar classis?
Som med Ja besvarades.
2.
Hr von Engeström, Johan, hemstälte, om icke detta genom et
utskott borde de andra stånden notificeras. Och hvad instruction för Bancoutskottet
angingo, önskade han, at den måtte blifva upsatt och justerad,
innan herrar electorernes vahl til ledamöter uti Bancoutskottet upbrytes.
Frih. von Essen, Fredric: At med utskott notificera de andre
stånden om antalet af R. o. A:s ledamöter uti de utskott, som skola väljas,
har förr icke varit brukeligt, kunde eij eller nu passa sig, sedan de redan
giort ifrån sig sine vahl til Lagutskottet och Bancoutskottet, dessutom
förmodeligen ock Hr Baron och Landtm, lärer hafva öfverenskommit med
de andre ståndens Talemän om detta antal. Hvad vidkommo den andra
frågan, om instruction för Bancoutskottet, skulle det endast draga ut tiden
och hindra, at riksdagen kommer uti activitet, samt voro mindre nödigt, då
Bancoutskottet ägde gamle instructioner at följa, som det lärer finna för sig
liggande uti förre Bancodeputationers acter.
Hr Grefve Fersen, Axel, begiärte denna frågan om en instruction på
bordet.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, intygade med Frih. von Essen, at
Bancodeputation hade instructioner ifrån förre tider, och kunde med visshet
sig påminna, at aldrig vid de förflutne riksdagar af Ständerne blifvit
gifven någon instruction för Bancodeputation, utan finnas de, som blifvit
fölgde, uti handlingarne förvarade i gamla böcker ifrån äldre tider.
3.
Electorer. Upbröts listan på de af R. o. A. valde electorer och uplästes, hvilka voro
af
Elektorerna.
101
1 classis.
Grefve Brahe, Magnus Ericsson, Capitaine vid Kongl. Maij:ts Lifgardes
lätta dragoner.
Grefve Gyllenstolpe, Nils, Landshöfdinge, Commen:dr af Kongl. Nordstjerneorden.
Frih. von Essen, Friedric, Konglie Cam:rherre.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, Öfverståthållare, Landshöfdinge,
Comn:drm. st. k. af K. Sv:sord.
Frih. Rammel, Hans, Öfverste, Commendeur af K. Vasaorden.
2 classis.
Hr Tott, Tage, Landshöfdinge, Riddare af Kongl. Svärdsorden.
Hr Schönberg, Anders, Cancellieråd, Riddare sf Kongl. Nordst.ord.
Hr Roos af Hjelmsäter, Herman Julius, Öfverstelieutenant, Vice Landshöfdinge,
Ridd. af K. Sv:sord.
Hr Armfelt, fullm. Frih. Armfelt, Magnus, Öfverste, Ridd. af K.
Sv:sord.
Hr af Trolle, Henric, Generalmajor, Comn:drm. st. k. af K. Sv:sorden.
Hr Silfversparre, Daniel Georg, Öfverstelieut:nt och Ridd. af K. Sv:sorden.
Hr Aminoff, Carl Mauritz, Öfverste och Riddare af Sv:sorden.
3 classis.
Hr Schönström, Joh. Albrecht, Contreamiral, Riddare af K. Sv:sorden.
Hr de Frietskij, Claes, Directeur.
Hr Stedt, Claes Henric, Cammarherre.
Hr Hederstierna, Salomon, Öfverste, Riddare af Sv:sorden.
Hr Ehrenbill, Ulric Gottlieb, Öfverste, Ridd. af Sv:sorden.
Hr Lindencrona, Eric Gustaf, Lagman.
Hr Alströmmer, Patric, Commerceråd, Ridd. af K. Vasaorden.
Hr von Engeström, Jacob, Cantzlieråd, Ridd. af K. Nordst.orden.
Hr af Sandels, Samuel, Bergsråd och Ridd. af Nordst.orden.
Hr Toll, Joh. Christopher, Öfverstelieutn:t, Gen.adjutant af flygeln.
Ridd. af Sv:sorden.
Hr von Platen, Philip Julius Bernh., Gen.major, Ridd. af Sv:sorden.
4.
Hr Baron och Landtm, förestälte, at nödigt vore til at förordna et
utskott, som hade at öfverse riddarhusärenderne och at utarbeta, hvad
Riddarehus
utskott.
Medaille
öfwer
H. Kgl. Maij:t
102 1778, nov. 14. Medalj över konungen.
som ifrån R. o. A. kunde blifva dit remitterat, och föreslog derföre, at
electorerne äfven måtte updragas at välja det förr vanlige antal, lika många
af hvarje classis.
Hvilket bifölls.
5.
Uplästes et af Hr Simmingschiöld, Johan, ingifvit memorial, hvaruti,
sedan han uptagit vår nådige Konungs store välgierningar emot fäderneslandet,
men i synnerhet R. o. A. uti de 2:ne sidsta på Rikssalen hällne
plena, föreslår, om icke vij borde lämna åt efterverden et bevis af vår
underdåniga erkjäntsla emot den omsorg för rikets säkerhet och lugn, för
hushållningen, för lagar och ordning, med et ord för alle de välgierningar,
som sedan sidsta riksmöte Kongl. Maij:t oss visat. At R. o. A. häruti icke
bör låta förekomma sig af de andra stånden. Och trodde han, at sådant
tienligast kunde skje genom en medaille.
Hr Grefve Fersen, Axel, instämde med Hr Simmingschiöld at åt
efterverden öfverlämna bevis af den underdåniga vördnad, tro, kjärlek och
erkjäntsla, som vij buro för vår nådiga Konung, men Hans Exellence voro
jaloux, at R. o. A. ei måtte dela det med någon. Det voro R. o. A. värdigt at
giöra sådant för egen. Det vore en skyldighet, när Kongl. Maij:t nu så nära
antagit sig R. o. A. och låtit dem blifva uphögde at närmare få nalkas sin
höga person och sin thron. En medaille vore tjenligast at föreviga denne
Kongl. Maij:ts R. o. A. viste välgierning, hvars sinnebild och öfverskrift
innehöllo det hufvudsakeligaste häraf. Detta kunde och borde icke hindra
de andre stånden uti hvad de trodde sig böra giöra, eller hindra R. o. A.,
om så för godt funnos, deruti at med dem deltaga.
Öfver detta, som Hans Exellence Hr Riksrådet m. m. Grefve Fersen
föreslagit, giorde Hr Baron och Landtm, proposition, som med allmänt
Ja besvarades.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, frågade, hvem som skulle projectera
denna medaille.
Hr Baron och Landtm, föreslog, om icke den omsorgen kunde updragas
Riddarhusutskottet?
Härtill svarades Ja.
I conformité af detta beslut upsattes följande extractum protocolli til
Riddarhusutskottet.
Medalj över konungen. Faddergåva.
103
Utdrag af protocollet hållit hos R. o. A. d. 14 Nov. 1778.
S. d. Då R. o. A. icke utan de fullkomligaste kjäntslor af undersåtelig
vördnad och glädje sig til minnes förde den utmärkte nåd, hvarmed vår
store och milde Konung ifrån sit anträde på thronen men i synnerhet vid
denne riksdag behagat omfamna detta sit första riksstånd, i det Kongl.
Maij:t ei allenast i egen hög person behagat föra ordet hos R. o. A. och
styra det derhän, at den R. o. A. af den stora Konungen Gustaf Adolph
gifne första och primitive lag blifvit åter uplifvad samt dymedelst ordning
och skick stadgad inom Adelsståndet, utan ock at Kongl. Maij:t genom sit
höga och nådiga deltagande uti ståndets angelägenheter i nåder behagat
uphöija R. o. A. at närmare få nalkas sin thron; så fant R. o. A. icke något
värdigare sätt at kunna uttrycka de underdånige glädjerörelser, hvarmed
deras tacksamme hiertan äro upfylte, och at åt efterverden lämna en
åminnelse såväl deraf som af denne för R. o. A. i alla tider märkvärdiga
och för Adelsståndet så ärofulla händelse än genom en medaille, hvars
sinnebild och omskrift borde densamma innehålla. R. o. A. beslöt altså at
updraga sine ledamöter uti Riddarhusutskottet den omsorgen at med förslag
til en sådan medaille hos R. o. A. inkomma. Ut supra.
Ex protocollo
5.
Frih. Reuterholm, Gustaf: Det som uppå Hr Simmingschiölds
memorial blifvit bifallit, gåfvo honom anledning til en tanka, den han
trodde sig icke böra undgå at R. o. A. hemställa. Fäderneslandet vore nu af
Gud välsignat med en Cronprints. Riksens Ständer hade hatt den hedren at
vid denne Herrens döpelse såsom faddrar få vara vitnen; hemstälte altså,
om icke det voro Riksens Ständers skyldighet at efter gammalt svänskt
bruk söka at få vid denne Herrens vagga nedlägga et så kallat fadderband
eller faddergåfva. Frih. Reuterholm önskade, at R. o. A. måtte häröfver
snart taga sit beslut för att eij af de andre stånden deruti förekommas.
Gåfvan kunde blifva R. o. A. värdig; och om af hvart frälsehemman
beviljades at årligen i 2 a 3 år betala en half riksd:r, skulle det utgiöra af R.
o. A. allena en summa af snart 200000 d:r silf:rmt.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, approberade aldeles förslaget om
faddergåfvan och trodde, at om en fördelning skjedde på flere år samt
dervid iakttogos hvars och ens olika förmögenhet, kunde man giöra det
mindre kjänbart för den fattige; föreslog altså, at detta med bifall måtte
remitteras til Bancoutskottet. En länebancosedel kunde formeras uppå
hela summan, med vanligit bancointeresse, som genast frambars til Hans
Kongl. Höghets den nyfödde Printsens vagga, och kunde penningarne,
Om faddergåfva
åt H:s K. H.
Kronprinsen.
104 1778, nov. 14. Faddergåva till kronprinsen.
som sedan af landet upbäras, ungefärligen efter samma fördelning, som
kröningshielpen blifvit utgjord, til Banqvens betalning oafkortat inflyta.
Hr Grefve Fersen, Axel, instämde ock med Frih. Reuterholms proposition
om en faddergåfva men trodde icke, at in pleno vore stället,
hvarest kunde afgiöras, hvarken huru stor den må blifva eller om sättet at
densamma af landet upbringa; utan at det lämpeligast skjedde uti et utskott
af ledamöter utur alla fyra stånden, hvarest såsom uti en bevillningsdeputation
desse frågor om summan och sättet at den anskaffa kunde beredas,
allenast qvaestio an blefvo först afgjord.
Från flere ställen i salen hördes väl, at ingen bevillningsdeputation
behöfdes, men
Hr Liljehorn, Pehr, förestälte, at utan någon slags beredning sättet,
huru denne faddergåfva skal upbäras och til hvad summa, svårligen lärer in
plenis kunna utstakas.
Hr Billberg, Fredric Otto, instämde med Hans Exellence Hr
Riksrådet Grefve Fersen och ville för ingen del, at detta skulle komma til
Bancoutskottet; han mindes ännu rätt väl den riksdagen, då det blef sagt,
at Banqven icke ägde sex plåtar.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition:
l:o. Bifaller R. o. A., at en faddergåfva af Riksens Ständer frambäres til
Hans Kongl. Höghet, vår nyfödde Cronprintz?
Hvartil svarades enhälligt Ja.
2:o. At närmare regleringen af densamma remitteras til et bevillningsutskott?
Härtil
svarades äfven Ja.
3:o. At detta utskott kommer at bestå af 12 af R. o. A. samt 6 af hvardera
de andra stånden?
Härtil svarades äfven Ja.
Hr Billberg, Fredric Otto, yrkade härjemte, at ledamöterne uti
detta utskottet måtte väljas af possessionati ibland R. o. A., hvilket påstående
han grundade uti 9 § Adelige Privilegierne.
Frih. von Essen, Fredric Wilhelm: Som han hade den äran at
vara elector, så bad han, at ingen idee måtte väckas til at nu in casu giöra
annan lag för electorerne, än den de i alla tider haft. Sådane frågor om
instructioner förorsakade endast tidens utdrägt och verkade icke des mer;
den bästa instructionen voro den, som lågo uti hvar redlig mans hierta och
samvete. Man kunde med trygghet öfverlämna det i electorernes händer;
han voro förvissad, at R. o. A. skulle blifva nögde med deras vahl.
Derigenom vunno man tiden at få komma til at giöra något.
Faddergåvan. Remiss av propositioner.
105
Hr von Nackreij, Olof, föreslog, at de andre stånden genom en
deputation måtte härom underrättas.
Hvilket bifölls.
Frih. Reuterholm, Gustaf, var icke emot, at regleringen af faddergåfvan
måtte remitteras til et bevillningsutskott, men begiärte endast, at R.
o. A. ville utsätta summan, huru stor den bör blifva. Frih. Reuterholms tal
afbröts med många Ja och Neij. Han bad deföre at få tala ut, och då det
åter blifvit tyst, fullfölgde: Det han trodde, at saken härigenom skulle få et
nog behagligare utseende, om summan genast utsattes til något visst, och
understälte detta til R. o. A:s bifall.
Men härtil svarades ifrån flere ställen i salen, at saken voro redan
remitterad och borde eij vidare uptagas.
Hvarmed den ock afstadnade.
6.
Under detta var Riddarhusfiscalen Falckenstedt sysselsatt med at uptekna
de herrar, som skulle afgå til de andra stånden uti et utskott med R.
o. A:s beslut om faddergåfvan; så hände sig, at flere herrar stodo på
gången, hvilket Hr Baron och Landtm, anmärkte, hemställandes om
icke, då det i 1762 års Riddarhusordning varit förbudit vid två daler
silfvermynts vite at stå på gången, denne oeconomiske lag inom Riddarhuset
åter kunde uplifvas.
Härtil svarades Ja.
Doch beklagade sig flere herrar, i synnerhet af andra classis, at de på
sine utsedde bänkar icke hade nog rum utan nödgades stå bredevid.
Hvaröfver lämnades den förklaring, at meningen voro hufvudsakeligen
om den stora gången mit uti salen, hvarest ingen fingo stadna utan borde
hållas öppen och ren.
Hr Baron och Landtm, proponerade äfven den lag, at enhvar borde
tala ifrån sin bänk och i den ordning, som han blifvit upropad, vid två daler
silfvermynts eller sexton skillings vite.
Hvilket bifölls.
7.
Uplästes Kongl. Maij:ts nådiga proposition, gifven til Riksens Ständer
på Rikssalen, at andre brott eij må beläggas med straff af ärans förlust än
de, hvilka uti sig innehafva infamie eller nedrighet och skam (Bil. 8).
Derjemte Herrar Riksens Råds yttrande och rådsprotocollet i samma
fråga.
Böter för
dem, som
stöde på
gången.
För dem som
tala före sin
tour.
Trenne Kgl.
Maij:ts propositioner
upläste och
remitterade
till Lagutskottet.
8-10-307
106
1778, nov. 14—17. Remisser. Faddergåvan.
Deputation
från Prästeståndet
om
faddergåfva.
Om statue åt
H. K. M:t.
Deputation
från R. o. A.
om faddergåfvan.
8.
Dito Kongl. Maij:ts vid samma tillfälle gifne nådiga proposition angående
de böter och vitén, hvilka domare och executorer af egen åtgiärd
och dom tilfalla (Bil. 9).
9.
Dito om prasscriptionstid i brottmål (Bil. 7).
Hvilka alla 3 remitterades til Lagutskottet.
10.
Ankom, emottogs och infördes på vanligt sätt en deputation från Prästeståndet,
16 personer.
Biskopen i Strengnäs Doctor Carl Jesper Bentzelius, somförde
ordet, anmälte pr[aemissis] prjaemittendis], at Prästeståndet beslutit, det
Riksens Ständer måtte til Hans Kongl. Höghet den nyfödde Cronprintsen
frambära en underdånig faddergåfva, hvilken närmare uti et utskott kunde
regleras.
Hr Baron och Landtm, gaf tilkjänna, at R. o. A. stadnat uti et lika
beslut och voro i begrep at derom lämna det Högvördige Presteståndet
kundskap.
Vidare anmälte Prästeståndets utskott, at ståndet, som på det högsta
varit omtänkt, huru det skulle kunna för samtida och efterkommande
uttrycka sin undersåtelige tacksamhet öfver den omsorg och vijshet,
hvarmed Kongl. Maij:t alt ifrån början af sin regering styrt sit rike, hade
beslutit, at til åminnelse deraf en statue måtte upresas.
Hr Baron och Landtm, låfvade at detta R. o. A. föredraga.
Hvarefter Prästeståndets utskott afträdde, ledsagat som vid inkomsten.
Nu afgeck den deputation, som skulle notificera R. o. A:s beslut angående
faddergåfvan, bestående af följande herrar:
l:a classis: Grefve Lewenhaupt, Grefve Löwenhielm, Frih. Hamilton,
Frih. Reuterholm.
2:a classis: Hr Ribbing, Hr Snoilskij, Hr Ulfsax, Hr Rehnberg.
3:de classis: Hr Planting, lullm. Frih. Cederström, Hr Tigerstedt, Hr
Bergenstråhle, Hr Svedenhjelm.
Hvilka efter någon stund återkommo och berättade, at de besökt Prästeoch
Bondestånden, men at Borgareståndet ej varit samlat.
R. o. A. åtskildes klockan half til två eftermiddagen.
Faddergåvoutskott. Bankoutskottet.
År 1778 d. 17 November1
107
Tisdag.
Plenum klåckan half til elfva förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtmarskalken Hugo Herman von Saltza
och samtelige R. o. A.
Sedan R. o. A. intagit sine ställen och Hr Baron och Landtm, eskat
ljud, anförde
Hr Grefve Fersen, Axel: Det hade väl uti sidsta pleno, då frågan var
om en faddergåfva för Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, blifvit af Hans
Excellence proponerat en bevillningsdeputation af alla fyra stånden at
reglera något project til en sådan faddergåfva. Hans Exellence vore ännu
af samma tanka, allenast trodde han, at detta utskottet icke måtte få namn
af något bevillningsutskott. Då hvarken Kongl. Maijtts nådigste riksdagskallelse
eller proposition innehölt någon begiäran om bevillning, torde et
sådant namn af bevillningsutskott uti allmänheten och i synnerhet i landsorten^,
som ej så noga kunna få underrättelse, huru dermed förevetter,
upväcka någon upmerksamhet; namnet kunde altså förändras och i stället
detta utskott blifva kjändt under namn af Deputerade at föreslå och reglera
den beviljade faddergåfvan.
Häröfver begiärtes proposition, som af Hr Baron och Landtm, blef
giord och med Ja besvarad.
2.
Uplästes et af Hans Excellence Hr Riksrådet m. m. Gr. Fersen ingifvit
memorial, innehållande project til en instruction för Riksens Ständers
Bancoutskott, med hvilket han begiärte at få gå til de andre tvänne stånden;
och feck dertil påskrift (Bil. 14).
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, biföll för sin del detta memorial
och den deruti projecterade instruction, önskade allena, at tilläggas måtte:
l:mo. Det utskottet bör tilse, huru den talrika betjeningen i Banqven
efter hand må kunna indragas, och
2:do at Banqven icke må besväras med at inkjöpa fastigheter, i synnerhet
hus i städerne, utan at snarare sälja de inkjöpte.
Hr von Nackreij, Olof, biföll äfven det upläste projectet såsom
conformt med äldre brukelige bancoinstructioner och 55 § af Fundamen
-
Rörande utskottet
til faddergåfvans
reglerande.
Instructionen
för Bancoutskottet
rörande.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat hos R. o. A. den 25 Nov. 1778.
Deputation
från Bondeståndet
om
faddergåfvan.
Om en bevillning
til betalande
av K.
M:ts gäld.
108 1778, nov. 17. Faddergåvan. Bevillning.
tallagen. De deruti nu föreslagne tilläggningar voro efter hans tanka mindre
tjenlige och uti instructionen samt den deputerade i anledning deraf updragne
allmänna vården redan inbegrepne. Långa instructioner voro icke
altid de tydeligaste. Öfverflöd af instructioner och explicationer af lagen
giorde icke et samhälle altid lyckligt. Godt folck, som med redelighet, nit
och omtanka handterade ärenderna, voro det väsändteligaste. Och för dess
del vore han derom säker, at electorerne valdt sådane män til detta utskott,
at R. o. A. med trygghet kunde hvila vid deras vård och omsorg. Instructionen
skulle vara öfverflödig, åtminstone för denne gången, om eij människliga
författningar och efterkommandes säkerhet giorde densamma
både nödvändig och nyttig.
Flere yrkade at få proposition til bifall uppå memorialet, som ock af Hr
Baron och Landtm, blef giord och med Ja besvarad. Hvaruppå detsamma
med påskrifvit bifall afgeck til de andra stånden.
3.
Anmältes, emottogs och infördes en deputation ifrån Bondeståndet, 24
til antalet. Sven Håkansson, som förde ordet, anmälte ståndets ödmjuka
och vördsamma hälsning samt gaf tilkjänna, det Bondeståndet förehaft
angående faddergåfva för Hans Kongl. Höghet den nyfödde Cronprintsen,
och då ståndet densamma bifallit, önskade ståndet, at 6 af dem
måtte med et utskott af R. o. A. få sammanträda för at om närmare
reglerande deraf få gemensamt öfverlägga.
2. Ehuru ståndet vördade och erkjände den ordning och hushållning,
Kongl. Maij:t nådigst behagat använda vid styrelsen af rikets medel, kunde
doch möijeligen hända, at Kongl. Maij:t ifrån längre tider tilbakars hade
någon enskilt privat skuld, hälst uti dessa svåra och dyra tider de handpenningar,
som uti staten varit Kongl. Maij:t anslagne och hvilke icke blifvit
ökade, svårligen lära hafva varit tilräckelige til Kongl. Maij:ts enskilte
utgifter. Ståndet hade altså bifallit en bevillning til en sådan giälds betalning
och åstundade, at samma utskott äfven måtte denne bevillining reglera.
Hr Baron och Landtm, berättade, hvad R. o. A. angående faddergåfvan
redan afgiort, och tilläde, det han eij tviflade, at ju R. o. A. lärer
företaga sig angående den af Bondeståndet projecterade bevilningen och
stadna i det slut, som med Regeringsformen öfverensstämmande kan lända
til Kongl. Maij:ts höga nöije och välbehag.
Konungens gäld. Staty över konungen.
109
Deputation afträdde, ledsagad såsom vid ankomsten.
Hr Grefve Fersen, Axel, påminte vid detta Bondeståndets andragande,
at så villig han vore at med sin egendom tjena vår allernådigste
Konung och understödja honom i alle sine behof, hvaruti han vore öfvertygad,
at enhvar af R. o. A. med honom instämde, så borde man doch vara
varsam uti sättet at til Konungen frambära en sådan föreslagen bevillning.
Efter Regeringsformen äger Kongl. Maij:t at förordna om alle de medel*
som uti statscassan inflyta, efter sit nådigste välbehag. Det tilkommer altså
icke Riksens Ständer at säga, hvartil deras bevillningar skola användas.
Fölgakteligen får man icke uppå bevillningen sätta någon sådan titul, til
Kongl. Maij:ts handpenningar eller til betalande af någon Kongl. Maij:ts
enskilte giäld. I öfrigit voro Hans Exellence af upriktigste hierta beredd at
ingå uti alt, som kan lända til Kongl. Maij:ts höga nöije; hvarföre Hans
Exellence och tilstyrkte, at denna fråga jemväl måtte remitteras til det
utskott, som kommer at regelera den beviljade faddergåfvan.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, instämde med Hans Exellence Hr
Riksrådet Grefve Fersen och trodde, at det kunde hielpas, om utskottet
fingo i commission at föreslå en rundeligare bevilning. så at något hederligt
öfverskuto, som sedan kunde uti statscassan til Kongl. Maij:ts höga disposition
inflyta.
Frih. Ridderstolpe, Carl, förenade sig ock med Hans Exellence
Grefve Fersen deruti, at icke Ständer tillhörde föreslå någon titul, under
hvilken de beviljade medel skulle disponeras, utan borde man noga taga sig
til vara för alt, som hade anseende af at inskränka Kongl. Maijits uti
Regeringsformen grundade höga rätt at disponera om rikets inkomster.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition, om R. o. A. bifalla, at
denne fråga om at bevilja en summa utom faddergåfvan til Kongl. Maij:ts
egen höga disposition må remitteras til utarbetande hos herrar committerade
at reglera den beviljade faddergåfvan.
Hvilken med Ja besvarades.
4.
Hr Schönberg, Anders: Förevarande ämne påminte honom Prästeståndets
med R. o. A. communicerade beslut at til åminnelse af de flere
vår allernådigste Konungs för riket och sine undersåtare under desse sine
regeringsår merkelige och store förrättningar låta upresa en ärestod, och
hemstälte Hr Schönberg, om icke denna sak äfven kunde hos R. o. A.
komma under öfverläggning.
Hr Baron och Landtm, gaf tilkjänna, at såväl han som de andre
Om statuen.
Om tryckning
af Gr. Fersens
memorial
rör:de Bancoutskottets
instruction.
Om hemgift åt
H. K. H. Her
tig Carl.
110 1778, nov. 17. Om hemgift för hertig Carl.
ståndens Taleman fåt Kongl. Maij:ts nådiga befallning at hvar i sit stånd
nedlägga denne frågan.
Frih. Carplan, Carl Ephraim, begiärte, at det nu upläste Hans
Exellences Grefve Fersens memorial måtte få tryckas.
Hr Grefve Fersen, Axel, förklarade, at det voro nu uti R. o. A:s
våld, som ägde rättighet at derom disponera.
Flere åstundade bifall på Frih. Carplans begiäran.
5.
Men under det Hr Baron och Landtm, var i begrep at gifva tilkjänna, det
härom skulle först inhämtas Kongl. Maij:ts nådige vilja enligit den befallning,
han och de andre Talemän af Kongl. Maij:t munteligen fåt, och
proposition af somlige begiärtes och af andre med Ja besvarades, afbröts
öfverläggningen genom et utskott ifrån Bondeståndet, 12 personer, som
emottogs och infördes på vanligt sätt.
Pehr Jeppesson, som förde ordet, pr[aemissis] pr[aemittendis] anmälte,
at Bondeståndet påmint sig, huruledes sedan sidsta riksdag vårt
Konungahus blifvit förökat genom Hans Kongl. Höghets Hertig Carls af
Södermanland höga förmälning med en dyr, älskansvärd och dygdig
Printsessa af den vördade Kongl. Vasastammen och at til betygande af sin
underdåniga fägnad öfver denna Sveriges tilökade lycka Bondeståndet
beslutat at bevilja en hemgift til detta höga par på det sättet, at summan
sättes i Banqven til et capital, och at länebancosedeln öfverlämnäs Hans
Kongl. Höghet, som derföre årligen njuter interesset, samt at Bondeståndet
öfverlämnat til det utskottet, som kommer at reglera faddergåfvan, at
utse medel, huru denne hemgift må uti landet lämpeligast blifva upburen.
Hr Baron och Landtm, låfvade, at detta ärende skulle R. o. A. blifva
föredragit, och Bondeståndets utskott afträdde, ledsagade som vid ankomsten.
Hr Grefve Fersen Axel: Inge gladare ärenden kunna hos R. o. A. til
öfverläggning förekomma än de, som angå at visa sin undersåteliga tacksamhet
emot en mild Konung och sin vördnadsfull tilgifvenhet för Konungahuset.
Vårt Konungahus är i alla riken kjänt och vördat för de höga
personers dygder och store egenskaper, hvaraf det består. Ingen redlig
svänsk är, som icke kjänner deras värde och Sveriges lycksalighet uti at få
äga dem. Hvem af oss vil icke bidraga til deras nöije och behag. Men då vij
bevilja sådant, böra vij taga oss til vara, at det må skie på et sätt, som icke
rubbar och skakar Regeringsformen. Konungen äger ensam magt at disponera
våre bevillningar, uti hans hand böra de inflyta, och han utdelar deraf
Illumination. Besvärsutskott.
lil
efter sit nådiga välbehag. Genom Kongl. Maij:ts förordnande äga väre
höge kongl, personer, hvad han behagar dem anslå, och vij måge icke
befatta oss med någre slags anordningar. Hans Exellence trodde altså
nödigt vara, at Hr Baron och Landtm, med de öfrige Talemän måge sins
emellan öfverlägga, huru detta må kunna skje utan at stöta de grunder,
hvaruppå regeringssättet är bygt.
Som det häruppå allmänt begiärtes proposition, frågade Hr Baron och
Landtm., om R. o. A. bifalla, at Talemännen uti det til faddergåfvans
reglerande förordnade utskottet öfverlägga om, huru detta ärende må
kunna företagas och afgiöras?
Härtil svarades Ja.
Om illumination
i Riddarehuset
vid
Hennes M:t
Drottningens
kyrkotagning.
6.
Uplästes utdrag af protocollet, hållit uti Riddarhusdirection den 16 November
sidstl., hvaruti Direction hemställer, om icke vid det tilfället, då
Hennes Kongl. Maij:t efter återvunnen hälsa förste gången går i kyrkan,
och flere här i staden varande så publiqve som private hus torde blifva
illuminerade, R. o. A. ville äfven genom illumination på Riddarhuset
betyga sin underdåniga glädje. Då i händelse af bifall Directionen ville
derom föranstalta, at det med all möijelig besparing må skje på et til detta
höga tilfälle lämpeligit och för R. o. A. värdigt sätt.
Detta bifölls.
7.
Frih. Cederhielm, Josias: Utom annat, som Sveriges inbyggare Om et be
och
i synnerhet R. o. A. vunnit genom den lyckeliga förändring, som utskotts
återstält regeringssättet uti sin fösta och primitiva ordning, voro ock den sättande,
dyrbare förmån at få directe til konungathronen frambära sine besvär och
derifrån förvänta hielp och bättring. Under det förre tidehvarfvet måste
hvad R. o. A. hade at andraga underställas de andre ståndens decision, och
förfarenheten har visat, at derif. icke var mycken hielp at vänta; hvarföre
ock R. o. A. undvikit alle sådane, som i synnerhet angåt R. o. A. Nu då vij
lefva under en lyckeligare regering, torde det blifva angelägit, at åtskilligt,
som under sielfsvåldstiden börjat inrota sig, Adelsståndet til mehn, må
varda rättat.
Frih. Cederhielm föreslog altså, om icke visse af R. o. A. kunde förordnas
uti et utskott, hvilke, biträdde af så månge R. o. A:s ledamöter, som
behagade, hade at samla desse saker och dem uti visse puncter sammandraga
på sätt, som för 1680 varit brukeligt, på det de, sedan R. o. A. in
Deput. från
Prästeståndet
rör: de faddergåfvan.
Om tryckning
af K. M:ts tal
samt beskrifning
om rikets
tilstånd.
Om tryckning
af rikssalsprot.
d. 9 Nov.
112 1778, nov. 17. Faddergåvan. Tryckningsfrågor.
pleno dem pröfvat, måtte kunna uti Kongl. Maij:ts Cantzlie ingifvas at, när
Kongl. Maij:t i nåder så för godt finnér, deröfver erhålla Dess höga och
nådiga decision.
Grefve Horn til Åminne, Fredric, begiärte detta på bordet.
8.
Anmältes, emottogs och infördes en deputation ifrån Prästeståndet, 12
personer. Biskopen uti Vesteråhs stift, Doctor Lars Bentzelstierna,
som förde ordet, anmälte jemte ståndets vördsamma hälsning, at Prästeståndet
bifallit Bondeståndets förslag, at vissa måtte utses til at reglera den
faddergåfva, som Riksens Ständer beslutit at frambära til vår nyfödde
Cronprints, och at Prästeståndet dertil af sine medel utset sex ledamöter.
Hr Baron och Landtm, förklarade R. o. A:s erkiäntsla för det förtroende,
Presteståndet behagat visa, och gaf tilkjänna, at R. o. A. stadnat uti
enahanda beslut om et utskott och dertil utsedt tålf sine ledamöter.
Deputation afträdde, ledsagad efter vanligheten.
9.
Uplästes et af Frih. G. U. Fleetwood ingifvit memorial, hvaruti han
förklarade sin önskan at få se på trycket utkomma Kongl. Maij:ts på
Rikssalen den 31 October sidstl. til Riksens Ständer hällne tal, beskrifning
om rikets tilstånd och nådigst aflämnade propositioner; at derföre Hr
Baron och Landtm, måtte anmodas at å R. o. A:s vägnar anhålla om
Kongl. Maij:ts nådiga bifall härtil.
Proposition begiärtes, och Hr Barons och Landtmrs fråga, om R. o. A.
biföllo Frih. Fleetvoods memorial, besvarades med Ja.
Hr von Qvanten, Carl, begiärte på samma grund, at det protocoll,
som blifvit hållit uppå Rikssalen den 9 November, måtte få tryckas, i
synnerhet i afseende på Kongl. Maij:ts allernådigste yttrande öfver de
anmärkningar, som blifvit giorde uppå Hr Gyllensvahns tal, hvilket vore så
nådigt, så ädelmodigt, så stort och konungsligit, at det borde för samtida
och efterkommande allmänneligen kundgiöras.
Hr Grefve Horn af Åminne, Fredric, ansåg det vara nog, om det
enligit Kongl. Maijrts egen höga utsago blefvo uti väre protocoll bevarat.
Kongl. Maij:ts storverk voro desutom många nog at uti trykte skrifter
omtalas, så at den vördnad och förundran, Kongl. Maij:t uti hela den
kjända verden sig förvärfvat, icke derigenom lärer kunna få någon tilökning,
at detta tryckes. Deremot ömade Hr Grefven, at för allmänhetens
ögon skulle läggas, hvad som inom lyckta dörrar inför Kongl. Maij:t uti R.
Tryckningsfrågor. Faddergåvan. 113
o. A:s plenum händt, och at gifva menigheten anledning at ännu om honom
döma mot eller med uti en sak, som Kongl. Maij:t med sin höga och nådiga
decision slutat.
Hr Gyllensvahn, Fredric: Då någon begiär en sak til trycket, lärer
det svårligen kunna vägras, efter han har Tryckfrihetsförordningen på sin
sida; Hr Gyllensvahn vågade altså icke at sätta sig deremot. Han hade talat
efter sin öfvertygelse och trodt sig hafva lagen och friheten på sin sida uti
välmening och utan alt ondt upsåt. Voro dervid något fel begångit, slogo
han villigt ned ögonen och erkjände det, det kunde nu icke skada honom,
sedan han fått förlåtelse.
Hr Baron och Landtm, påminte, at R. o. A. icke lära härom kunna taga
något beslut, för än Kongl. Maij:t deröfver yttrat sin nådige vilja.
Hr von Qvanten, Carl, förklarade, at han icke ment det annorlunda
utan endast at få et ytterligare document, som kunde föröka svenske
undersåtares glädje öfver den lyckeliga regering, hvarunder de lefva.
Hr Durietz, Anders Rudolph: Denne saken vore eij allmän och
altså icke allmänheten berättigad at derom taga connoisence utan en R. o.
A:s ensak, den han trodde mindre lämpelig til R. o. A:s egen värdighet at
publicera. Man behöfde icke underkasta allmänheten, om någon inom R.
o. A:s plenum talat och fåt deröfver anmärkningar.
Hr Baron och Landtm, frågade, om icke R. o. A. finnér, at Kongl.
Maij:ts nådige vilja först bör inhemtas, innan något vidare om tryckningen
talas?
Hvilket med Ja besvarades.
10.
Anmältes, emottogs och infördes på vanligt sätt en deputation if:n Borgareståndet,
12 personer.
Riksdagsmannen för Landscrona Commercerådet Schau förde ordet
och gaf tilkjänna pr[aemissis] pr[a:mittendis], at Borgareståndet utset sex af
sine ledamöter til at uti et utskott reglera den til Hans Kongl. Höghet
Cronprintsen af Riksens Ständer i underdånighet ämnade faddergåfva.
Hr Baron och Landtm, gaf Borgareståndet tilkjänna, hvad R. o. A. uti
detta ärende beslutit, och deputation afträdde, ledsagad som vid inkomsten.
Deput. från
Borgarest. rörande
faddergåfvan.
114 1778, nov. 17. Riksdagstidningar. Lagutskottet.
R.r. Scheffers
bref til Landtmarskalken
om
Riksdagstidningars
författande.
Ledamöter
i Lagutskottet.
11.
Uplästes Hr Riksrådets, Cantzliepresidentens, Riddarens och Commendeurens
af Kongl. Maij:ts orden Grefve Ulric Scheffers bref til Hr Baron
och Landtm., hvaruti tilkjänna gifves, at Kongl. Maij:t förordnat sin Förste
Expeditionssecreterare vid Utrikes Statsexpedition Carl Friedric Fredenheim
at författa och utgifva Tidningarne för innevarande riksdag, uti
hvilke i et sammanhang alt, hvad sig dervid tildrager, jemte alla tal och
andre handlingar, som få til trycket befordras, komma at allmänheten med
möijeligaste skyndsamhet meddelas, det ena och det andra enligit den
munteliga instruction, Fredenheim i nåder undfåt; och at derföre ståndens
och utskottens secreterare hade at lämna bemälte Expeditionssecreterare
en skyndesam handräckning och för hvarje dag, då något hos dem förevarit,
som icke aldeles hemligt vara bör, utan uppehåll tilställa honom en
kort lista deröfver, hvarutur Kongl. Maij:t sielf vil utvälja det, som kan
finnas förtjena at i Tidningarne omnämnas.
12.
Häruppå upbröts de af herrar electorer giorde vahl til ledamöter uti
följande utskott, nemligen:
Uti Lagutskottet.
1 :a classen.
Grefve Wachtmeister, Carl Axel, Revisionssecreterare.
Grefve Sparre til Söfdeborg, Gustaf Axelsson.
Frih. Kurck, Arfvid Fredric, President i Kongl. Vasa Håfrätt och Ridd.
af Nordst.orden.
Frih. Duvall, Diedric, Generallieutenant, Cormndr m. st. k. af Vasaorden
och Ridd. af Sv:sorden.
2:a classen.
Hr Lake, fullm. Hr Schönberg, Anders, Cancellieråd och Ridd. af K.
Nordst.ord.
Hr Siegroth, Gustaf Adolph, Generalmajor och Cormndr af Kongl.
Sv:sorden.
Hr von Nummers, Christopher, Krigsråd och Härold af Kongl. Maij:ts
Orden.
Hr Tandefelt, Adolph, Håfrättsråd i Kongl. Vasa Håfrätt.
3:de classen.
Hr Cederström, fullm. Hr von Post, Håfrättsråd och Ridd. af Nordst.orden.
Hr [von] Nackreij, Olof, Landshöfdinge, Ridd. af Nordst.orden.
Faddergåvoutskottet. Riddarhusutskottet. 115
Hr Reutercrona, Carl Gustaf, Lagman.
Hr Spaldencreutz, Johan Adolph, Lagman.
Uti det til faddersgåfvans reglerande beviljade Utskott.
l:a classen.
Gefve De la Gardie, Pontus, Generallieutnt, Comrndr af K. Sv:sorden.
Gr. von Schwerin, fullm. Grefve Fersen, Axel, Kongl. Maij:ts och Svea
Rikes Råd, Fältmarskalk, Ridd. och Com:ndr af K. M:s Orden.
Frih. Reuterholm, Gustaf, Lagman.
Frih. De Geer af Löfstad, Charles, Kongl. Cammarherre.
2:a classen.
Hr Ulfsparre, Gustafjohansson, Ryttmestare.
Hr Rosenstierna, Nils, Ryttmestare och Ridd. af K. Sv:sorden.
Hr Ulfvenclou, Abraham Henric,1 Öfverste och Ridd. af K. Svisorden.
Hr Wattrang, Carl Gustaf, Cammarherre.
3:die classen.
Hr Falcker, Carl, Håfmarskalk.
Hr Woltemat, Johan Albrecht, Landshöfding, Ridd. af Nordst.orden.
Hr Ehrenstråle, Hans, Öfverste, Ridd. af Sv:sorden.
Hr Segercrantz, fullm. Hr Wadenstierna, Carl, Statssecreterare, Ridd.
af Nordst.orden.
Uti Riddarhusutskottet.
l:a classen.
Gr. Oxenstierna af Korsholm, Johan Gabriel, Cam:rh:re hos Kongl.
Maij:t.
Gr. Horn af Åminne, Fredric, Generallieut:nt och Comindr m. st. k. af
K. M:s Sv:sorden.
Frih. Gyllenstierna af Lundholm, Axel Eric, Lagman.
Frih. Beckfries, Corfitz Ludvig, Generalmajor, Commendant och Riddare
af K. Sv:sorden.
2:a classen.
Hr Silversparre, Daniel Georg, Öfverstelieutnant och Ridd. af K.
Sv:sord.
Hr Stålhammar, Adam, Capitaine och Ridd. af K. Sv:sorden.
Hr von Post, Hans Henric, Generalmajot, Ridd. af K. Sv:sorden.
Hr Franc, Evert August, Öfverste och Ridd. af K. Sv.sorden.
3:de classen.
Hr Schenfelt, fullm. Hr Silfverstolpe, Fredric, Bancocommissarie.
' Enligt uppropslistan ändrat från förlagans: Erik.
Til faddergåfvans
reglerande.
Riddarhus
utskottet.
Rörande ed
för Bancoutskottet.
Riddarhus
directions
relation.
Ehrenstråle
ursäkt at mottaga
rum i
Lagutskottet.
116 1778, nov. 17—20. Riddarhusdirektionen.
Hr Fock, Georg Wilhelm, Öfverstelieutn:t, Ridd. af Sv:sorden.
Hr von Engeström, Jacob, Cancellieråd, Ridd. af Nordst.orden.
Hr Fredenheim, Carl Fredric, Expeditionssecreterare.
Hr Baron och Landtm, påminte, at desse utskott nu genast måtte med
deras arbeten begynna.
Som med Ja besvarades.
Hr Grefve Fersen, Axel, påminte, om icke, då Bancoutskottet numera
immediate hörde under plena, någon ed måtte för dess ledamöter
projecteras at in plenis afläggas i stället för den, som de förut såsom
secrete utskottsledamöter aflagt, och föreslog, at Hr Baron och Landtm,
måtte densamma i samråd med de tvänne ståndens Talemän, som hade
sine ledamöter i Bancoutskottet, låta projectera.
Detta bifölls.
13.
Uplästes Riddarhusdirectionens riksdagsrelation angående Directionens
giöromål sedan sidsta riksdag och cassans tilstånd med det mera.
Hvilken remitterades til Riddarhusutskottet.
Frih. Cederhielm, Josias, betygade sin erkjäntsla emot samtelige
Directionens herrar ledamöter och i synnerhet Hans Exellence Hr Riksrådet
Grefve Fersen såsom öfverdirecteur för den omsorg och nyttiga möda,
Hans Exellence haft ospard til förbättring och uprätthållande af alt, som til
Riddarhusets förmån och R. o. A:s heder och gagn lända kunde, och
beklagade, at så få af R. o. A:s ledamöter under upläsandet qvarstadnat för
at med honom deruti instämma.
14.
Hr Ehrenstråle, Hans, ingaf et memorial, som uplästes, hvaruti han
anmälte, at hushållsangelägenheter, som nödgade honom at resa bort,
hindrade, at han eij kunde emottaga det rum uti Lagutskottet, hvartil han
blifvit vald. Detta remitterades til electorerne af tredje classen at välja uti
Hr Ehrenstråles ställe någon annan ledamot.
R. o. A. åtskildes klåckan 3/4 til tu eftermiddagen.
Bankoutskottets instruktion.
117
År 1778 d. 20 November.1
Fredag.
Plenum klåckan elfva förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtmarskalken Hugo Herman von Saltza
och samteliga R. o. A.
Sedan R. o. A. intagit sine ställen, eskade Hr Baron och Landtm,
ljud.
1.
Uplästes Kongl. Maij:ts til Riksens Ständer öfverlämnade nådiga proposition
angående moraliteten i lagen och egenteligen hvad som rörer föräldrars
och barns, syskons, äkta makars hörande eller angifvelser emot hvarannan
inför domstolen samt tjenstefolks emot sine husbönder (Bil. 5).
Hvilken proposition, sedan den blifvit upläst, tillika med Herrar Riksens
Råds yttrande och dertil hörande rådsprotocoller remitterades till Lagutskottet.
2.
Föredrogs et memorial, underteknat af Hr H. af Trolle, hvaruti han
anförer visse betänkeligheter, som honom förefallit vid det af Hans Exellence
Hr Riksrådet Grefve Fersen uti sidsta pleno ingifne och upläste
project til instruction för Bancoutskottet, och hvilke betänkligheter af det
vid detta protocoll bilagde memorialet in extenso närmare kunna inhämtas
(Bil. 15).
Hr Leijonmarck, Gustaf Adolph: Uti så vigtigt ämne som detta
förmodade han, at R, o. A. icke illa uptager, at de tvifvelsmål,, som kunna
uprinna öfver rätta förståndet af orden uti den hos R. o. A. förehafde
instruction, för R. o, A. framläggas. Uppå en sådan förtröstan bygde han
ock, då han nu vågade at anföra någre betänkligheter, som honom vid
närmare påseende af denne instruction förefallit.
Vid 1 § funno han vara stadgat, at 1668 års bancoordning skulle ei
allenast läggas til grund utan ock i alle delar följas. Det voro väl en önekelig
sanning, at Banqven uti sine penningerörelser ägde ganska nära gemenskap
med den allmänna financeställningen i riket; när så är, och ingen lärer
vara obekant, huru förändrat penningeväsendet blifvit, emot hvad det var
K. M:ts proposition
om
moraliteten i
lagen upläst.
af Trolles
memorial rörande
instruction
för
Bancoutskottet.
Ventilation
i anledning
däraf.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 28 Dec. 1778.
118
1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
1668, huru svårt och inveklat genom sådane förändringar et financeverk nu
blifvit emot förre tider; huru mycken tysthet det fordrar för at reuissera(l);
så lärer man lätteligen finna, uti huru många delar 1668 års bancoordning
kan vara mindre lämpelig til nu varande ställning; man borde altså noga se
sig före at eij genom 1668 års förordning genera Bancoutskottet uti sådane
operationers verkställande eller fullföljande, som tidernes ombytlighet redan
giort eller hädanefter kunna giöra nödvändige.
Uti 3:die § anmärkte Hr Leijonmarck sig finna, då där talas om realisation,
de orden, at om någre andre utvägar til realisation, än som uti
Banqvens nu ägande eller framdeles inflytande fonder äro at tilgå, behöfde
at sökas och vidtagas, borde sådant til plenorum godtfinnande
anmälas. Af desse ord kunde en mindre välsinnad eller mera korttänkt
finna anledning at sätta uti tvifvelsmål om Banqvens validité och huruvida
den torde vara solvendo, hvilket på et ganska farligit sätt skulle kunna
influera ej allenast på Banqvens utan ock en stor del af rikets credit. Vidare
innehölt denne sidsta del af §, at ifall någre andre förslag til realisation
blefvo upgifne än det, som nu följes, så borde Bancoutskottet, innan
någondera fastställes, upgifva dem til Riksena Ständers plena. At sådant
icke kunde förenas med naturen af en financeoperation torde enhvar
lätteligen finna. Om planen til en sådan operation icke hålles hemlig, så
förloras gemenligen hela nyttan, man sig deraf kan vänta; at förbigå hvad
en tiltagsen egennytta inrikes härvid kunde giöra, må man endast betänka,
hvad influence utrikes operationer skulle kunna äga på sådane i allmänheten
upgifne planer; och at de gifvits, derom lära vij af förre tiders förfarenhet
nogsamt vara öfvertygade.
Den 7:de §:n kunde han ei heller lämna utan at vid densamma yppa sin
villrådighet. Om hvarje ledamot, som ej vil förena sig med det beslut,
pluraliteten af Bancoutskottet stadnat uti, äger frihet at anmäla saken uti
sit stånds plenum, så kunde derigenom framdeles hända, at de hufvudsakeligaste
utskottets giöromål stadnade uti inactivite. Så böra vij icke binda
händerne på vårt Bancoutskott. Hr Leijonmarck ansåg derföre icke vara
utur vägen, at denne § aldeles gingo ut. Han ägde väl sielf icke den insikt
uti banco- och financeärender, at han vågade sig projectera någon i stället,
men han hade den öfvertygelse, at ibland R. o. A. funnos så många uti
dessa ärender fullkomligen uplyste herrar, at om någre af dem sammanträdde,
kunde de lätteligen föreslå något, som tilfredsstälde R. o. A. på den
ena sidan i anseende til den säkerhet, de äro berättigade at fordra uti
Banqvens förvaltning, och å den andra icke belägger Bancoutskottet med
et sådant band, at dess hufvudsakeligaste giöromål derigenom hämmas och
Bankoutskottets instruktion.
119
afstadna. Ehvad instructioner ock på papperet gifvas kunna, blifver doch
för Riksens Ständer störste säkerheten uti de herrars och mäns ärlighet och
redlighet, som til ledamöter uti Bancoutskottet blifva förordnade; altså
kunde den författas helt kort, nemligen at utskottet hade at rätta sig efter
bancoordningarne och at til Riksens Ständers eget afgiörande anmäla,
hvad som enligit bancoordningarne eij hemligit hållas bör.
Hr Leijonankar, Fred. Wilh:lm: Om det hos R. o. A. bifallne
projectet til instruction för Bancoutskottet ville han icke tala uti den akt
och mening at få någon ändring deruti utan endast at få någon närmare
uplysning angående meningen af den 3 och 7 §:n, hvilke med hvarannan
jemförde skulle kunna olika förstås, om de ej blifva så förklarade, som han
förmodade, at R. o. A:s såväl som Hans Exellences Hr Riksrådets Grefve
Fersens mening verkeligen varit. 3:die §:n innehöllo, at om någre andre
utvägar til realisation än de, som redan äro vidtagne, skulle föreslås, borde
sådant in plenis anmälas. Och 7:de §:n tillät en ledamot i Bancoutskottet at
i sit stånd få tilkjänna gifva, ifall något emot bancoordningarne och instructionen
skulle i utskottet förekomma. Om detta toges noga efter bokstafven,
kunde framdeles och i andre tider hända, at et enda envist hufvud kanskje
skulle kunna draga til plena saker, som alla de andra utskottets ledamöter
funno för Banqve och det allmänna de nyttigaste, men derigenom at de
blefvo uptäkte i otid, förlorade sig så aldeles, at de sedan blefvo onyttige.
Andre kunde åter genom dessa §§ och i synnerhet den 7 taga sig anledning
at draga til Riksens Ständers plena, hvad Kongl. Maij:t enligit 47 §:n
Regeringsformen i nåder behagade med Bancoutskottet communicera och
Kongl. Maij:t ville, at det hemligit vara borde. Til at förekomma all olika
förtydning framdeles uti desse §§ af instructionen föreslog Hr Leijonanckar,
at vid instructionens 3 § följande tilläggning måtte giöras: Såvida
icke operationen i det hela eller medlens vidtagande i afsigt på deras
verkan fordrar tystnad, i hvilket fall Bancoutskottet tillätes, til följe af
Regeringsformens 47 §, vidtaga de för realisationen oundvikelige utvägar.
Om denna tilläggning gillades, förmodade han, at all förtydning framdeles
uti instructionen kunde förebyggas. Och Riksens Ständer såsom guaranter
för Banqven förebygga, at ej deras välfärd sättes i fara för et envist hufvud,
som skulle vilja i otid uppenbara, hvad hemligit vara bör.
Nu anmältes, emottogs och infördes på vanligit sätt en deputation, 12
personer, ifrån det Vällofl. Borgareståndet.
Deputation
från Borgareståndet
rörande
instructionen.
120
1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
Talemannen för ståndet och Riksdagsfullmäktigen för Stockholm Hr
Rådmannen Eckerman, som sielf anförde densamma, förmälte Borgareståndets
vördsamma och vänliga hälsning samt gaf tilkjänna, at i
anseende til någre förekomne anmärkningar vid det project til en instruction
för Bancoutskottet, som den 17 sidstförledne November blifvit bifallit,
hade Borgareståndet ånyo företagit sig denna instruction och önskade at få
någon betänketid för at stadga sina tankar, hvilke ståndet sedan icke ville
underlåta at då med R. o. A. communicera; och hade ståndet icke trodt sig
uti en omständighet sådan som denne kunna gifva mera bevis på sin
högaktning för R. o. A., än då detta ärende genom ståndets Taleman
frambäres.
Hr Taleman och deputation besvarades af Hr Baron och Landtm,
med tacksägelse för det af ståndet visade förtroende, och berättelse, at hos
R. o. A. något dylikt nu voro under öfverläggning.
Taleman och deputation ledsagades tilbaka på samma sätt, som de blifvit
emottagne.
Häruppå fullfölgdes med den afbrutne öfverläggningen och kom i ordningen
ibland dem, som sig anmält,
Hr von Engeström, Johan: Om meningen med det nu upläste
memorialet voro at giöra någon tilläggning til Bancodeputations instruction,
så begiärte han den frågan på bordet. Voro det åter at i afseende på
47 § Regeringsformen vilja giöra någon ändring uti den redan bifallne
instruction, så funno han sig på intet sätt deruti. Regeringsformens 55 §,
som handlar om Banqven, bör på intet sätt blandas med 47 § i samma
Regeringsform, hvarest talas om de utskott, hvilka Riksens Ständer äga at
nämna och med hvilka Kongl. Maij:t vil öfverlägga om de ärender, som
honom synas hemlige hållas böra. Sådane har Kongl. Maij:t ännu icke
eskat, kan altså icke frågan nu vara om dem, mindre om 47 §:n Regeringsformen,
då endast för Bancoutskottet, som Riksens Ständer enligit 55 §:n
äga at förordna, en instruction är giord. Uppå denna grund och då instruction
hos R. o. A. redan är bifallen, så protesterade Hr von Engeström emot
all ventilation uti et redan afgiort ämne.
Hr Grefve Fersen, Axel, hoppades, at R. o. A. giorde honom den
rättvisa at tro, det hans underdåniga vördnad för vår Konung, kjärlek och
ömhet för fäderneslandet, vördnad för Högh R. o. A. voro fullkomlig,
oföränderlig och kunde aldrig uphöra för än med hans lif. Uti sådant
tänckesätt hade Hans Exellence icke kunnat sätta pennan på papperet at
författa detta project utan at förut noga öfverväga, hvad han trodde dit
borde höra. Vår dyrt besvurne Regeringsform kunde ej vara Hans Exel
-
Bankoutskottets instruktion. 121
lence obekant, dess 55 §:n vore den, hvaruppå han anset sig berättigad at
föreslå denna instruction. De alt ifrån 1668 upkomne bancoordningar och i
synnerhet dess 73, 74 och 75 §§ samt förre riksdagars instructioner för
Bancodeputationen och i synnerhet 1769 års instruction för Secrete Utskottet
uti bancoärender voro de grunder, som han dertil nyttjat och i det
nogaste fölgt. Hans Exellence trodde altså, at de inkast lätteligen kunde
utredas, som emot hans project blifvit giorde och uti Hr af Trolles memorial
äro innefattade. Den åberopade 47 § Regeringsformen vore på intet sätt
lämpelig til denne frågan om en instruction för Bancoutskottet. Där talas
om de utskott, som Kongl. Maij:t eskar af Riksens Ständer at öfverlägga
om sådane saker, som Kongke Maij:t ämnar proponera och hemlige vara
böra. Detta utskott deremot är af Hans Kongl. Maij:t ej begiärt utan
härleder sig af Banqvens natur och Riksens Ständers i lagen förvarade
ostridiga rätt at om des vårdande och styrande försorg draga. Denne
instruction är således endast för et utskott, som Riksens Ständer hafva
rättighet enligit 55 §:n Regeringsformen at förordna.1 Et utskott, sorn2 har
at skjöta et ärende, som enligit regeringzlagarne är i hela sin vidd öfverlämnat
Riksens Ständer och hvilkets instruction icke kan gifva hvarken någon
mera inskränkning eller vidd til Regeringsformen, än den uti sjelfva ordalydelsen
äger, mindre dragas derhän, at den på något sätt skulle vidröra en af
oss alla erkjänd och dyrt besvuren grundlag, som ordalydelsen af nyss
upläste memorialet insimulerar. Tankan är endast, at då Riksens Ständer i
anledning af 55 § Regeringsformen äga at förordna ibland sig dem, som
skola öfverse Bancoverket och handtera de ärender, som des vård och
förvaltning fordra, desse Riksens Ständers committerade måtte förses med
en instruction, hvarefter de i sådane giöromål hafva at rätta sig, sedan
desse committerade mumera hvarken böra eller kunna, som förr skiedt, få
densamma af något Secrete Utskott. At vid en sådan instruction 1668 års
förordning såsom den förste och ännu sit bestånd ägande lag, som om
denne Banqve blifvit utfärdad, bör läggas til grund, ansåg Hans Exellence
vara så naturligt, at han deruti minst väntat sig contradiction. Tidernas
förändringar hade icke giort ändring uti den grundval, som i denna förord
1
Härefter urspungligen i konceptprotokollet: utan at behöfva deröfver afvackta
Kongl. M:ts nådiga befallning
2 Härefter urspungligen i konceptprotokollet: skall företaga sig flere ärender,
hvilke till följe af sidst åberopade § endast tillhöra Riksens Ständer; et utskott, som
icke kan företaga sig något, som Kongl. M:l skulle vilja i nåder med Ricksens
Ständer communicera, förr än Kongl. M:l det af Ricksens Ständer begärte, då
Ricksens Ständer aldrig böra kunna underlåta at dermed förfara enligit 47 § Regeringsformen,
hvilcken § altså uti denne instruction icke ens kan komma i fråga,
mindre instrucfionen bör dragas därhän . ..
9-10-307
122 1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
ning til Banqven blifvit lagd. Hr Leijonmarck skulle dessutom förlåta, det
Hans Exellence påstodo, at en Banqves financeoperationer böra vara
simple och at de alraminst tålte at underkastas någre förändringar, hvars
värkningar framfarne tiders erfarenhet nogsamt bevitnar hafva varit riket
och allmänheten til kjänbar olägenhet. På en sådan principe hade Hans
Exellence bygt den 3:de §:n uti sit project. Långt ifrån at denne § skulle
gifva anledning til någon förändring uti nuvarande realisationsplan, voro
meningen deraf nog tydelig ingen annan än at ytterligare befästa samma
plan; åtminstone hade Hans Exellence den öfvertygelse, at den bör bibehållas
och blifva beståndande såsom den bästa. Sidsta delen af §:n är icke
något nytt utan aldeles öfverensstämmande med de instructioner, som vid
förre riksdagar Secrete Utskottet och Bancodeputation af Riksens Ständer
blifvit föreskrifne. Banqven skal ju realisera med hvad den äger eller
framdeles kan få äga. Skulle til exempel någon i en framtid (ty hvad som nu
giöres, blifver säkerligen1 til regel för framtiden), vilja föreslå, at Banqven
skall giöra utrikes lån eller2 styra lånebancorörelsen i en annan väg, än
dess primitiva inrättning och af Sveriges konungar priviligerade författning
medgifver, så bör det hos Riksens Ständer anmälas. Det är eij något nytt,
som redan sagt är, utan har vid förre riksdagar blifvit Bancodeputation
föreskrifvit. Hvad Kongl. Maij:t i nåder proponera täckes åt Bancoutskottet
och hemligit vara bör, det hörer visserligen icke til denne 3 § och än
mindre til den 7:de. De anmärkningar, som blifvit giorde uppå projectet til
instruction, synes vilja leda derhän, som skulle denne instruction medföra
någon rubbning uti grundlagen. At föreslå något, ledande til rubbning i
grundlagen, är at träda Kongl. Maijits höga rättgheter för nära. Sådant kan
och bör aldrig falla uppå en trogen undersåte, en om sit fädernesland örn
medborgare, aldraminst kunde Hans Exellence förvänta sig en sådan misstänka.
Hvilken svänsk man bör icke vörda och älska vår allernådigste
Konung? Hvem hade mera orsak dertil än Hans Exellence? Hvem brunno
icke af underdånig erkjäntsla och nijt at försvara en sådan Konungs i
grundlagen stadgade höga rättigheter.3
Hans4 Exellence fullfölgde sit tal med desse ord:
1 Urspungligen i konceptprotokollet: allid.
2 Härefter urspungligen i konceptprotokollet: på annai sätt utvidga sig öfver egne
krafter längre, än bancoordningerna och förre instructioner medgifva; så bör . ..
3 Härefter urspungligen i konceptprotokollet: 7 tre dagar ägde han oss och heta
riket, alt utan undantag; med et ord at säga, han var despot. Han hade kunnat
behålla att. Men han återgaf oss frivilligt och otvungen den rätta och lagliga
friheten. Finnes något exempel i historien, at en regent giordt det för honom?
Månne någon kommer, som gior det efter honom?
4 Orden: Hans Exellence - Frihetens Konung tillagda i marginalen.
Bankoutskottets instruktion.
123
Deruti täflar jag med Eder alla, mine Herrar, det undfaller mig aldrig, at
det ställe, jag här nu bekläder, och den frihet, jag med Eder i detta rum
utöfvar, är en gåfva af Konungens hand, i odödligt minne förknippad med
tacksamhet förvarar jag, at Gustaf den 3:die ägt oinskränkte väldet från
den 19:de til d. 21 Augusti, at Des höga själ och hierta, brinnande af
människjokjärlek den med oss delt och tillagt oss och sit folk säkerhet om
lif, välfärd och egendom med mera, som den af Dess egen nådiga hand
författade lag oss tilskantsar. Hela den kjända verdens historie från uråldrigaste
til närvarande tider framter ej et sådant efterdöme af en monarchs
ömhet om sit folk; och af försakelse af oinskränkt myndighet och välde.
Gustaf Ericsson är odödelig i svänska hiertan, han giorde stora ting men
afhände sig ingen makt. Gustaf Adolph är utmerkt af segrar, och rikets
puisance och makt har genom honom blifvit befästad men folkets frihet
obefäst. Carl den Xl:te utvidgade den magt, han af folkets röst sig tilläde.
Det var Gustaf den 3:die allena förbehållet at fästa råmerken emellan
slafverie och frihet och förvärfva så i samtida som efterkommande minnen
det oförgiängeliga ärenamnet af Frihetens Konung. Hans Exellence förklarade
vidare sig vara så öfvertygad, at den grundlag, vij af Konungen fåt och
nu äga, är den bäste1, så at Hans Exellence, långt ifrån at vilja samtycka til
et enda ords förändring eller förtydning deruti, vore färdig at för densamma
våga lif och blod. Uti et sådant tänkesätt hvad kunde vara trösteligare
ord än de, som 57 § Regeringsformen innehåller, nemligen: At då något
otydeligt skulle finnas i denne lag, så må man sig då rätta efter des
bokstafveliga innehåll m.m. I kraft deraf, då vij upoffre med trogne hiertan
egendom och lif för at hålla vår Konung allan konungsligan rätt, så äro vij
äfven förbundne at bibehålla de rättigheter. Konungen oss i denne grundlag
gifvit. sådane som de i bokstafven lyda. utan förtydning hvarken til mer
eller mindre. 1 kraft deraf ägde Hans Exellence den rättigheten at utlåta sig
om Banqven och at påstå, det de grunder, hvaruppå den står, icke böra
rubbas. Banqven är en af rikets dyrbaraste clenodier, den har tjent riket uti
flere merkelige tider; hvem bar tyngden af Konung Carl den 12:tes förödande
härfärder? Banqven. Hvem har vidkjändts Sveriges sednare 2:ne
krig? Banqven. Hvem har understödt och i denna stund befrämjar handelen,
hvem har gifvit lif åt fabriqvesrörelsen? Banqven. Hvem har vid flere
trängande penningebehof biståt cronan, om icke Banqven det giort. Det
vore outräkneligit, hvad cronan och riket vunnit på besparde capitaler och
interessen til främmande genom Banqvens förskotter. Då nu denne clenod
1 Härefter urspungligen i konceptprotokollet: vij någonsin kunna få.
124 1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
tilhör Riksens Ständer, förtjänar den ej at vårdas och at de, som skola
efterse, huru den blifvit förvaltad och framdeles skal förvaltas, förses med
tilbörlig instruction? Hans Exellence hade nu hunnit til sine 60 år. Under
sin lefnad hade han mer än en gång varit hedrad af sine medborgare med
deras yppersta förtroende. Hans Exellence trodde sig icke hafva det missbrukat,
Hans Exellence ville eij heller nu förlora detta förtroende, hvaruppå
han satte så mycket värde. At tjena samtida och efterkommande hade
Hans Exellence upsat detta project til instruction. som inskränker committerades
makt och regelbinder, så mycket möijeligit är, människiors begiär
och ofullkomligheter, och uti öfvertygelse, at hvad vid denne första riksdag
under vårt nuvarande lyckliga regeringssätt giöres, lägger grunden til
det, som hädanefter med lag och rätt giöras kan och bör. Det hade sit
afseende på Banqvens bästa och icke något hans eget interesse. Och slöt
Hans Exellence med de orden: För öfrigit, det är icke min utan Eder sak,
projectet är mit, men det är nu i Edra händer, giören med det, hvad 1 viljen.
Frih. von Essen, Fred. Wilh.1: Då Hans Exellence Grefve Fersens
memorial blef upläst, hade Frih. von Essen varit frånvarande och siuk, så
at han då eij kunde hafva tilfälle at yttra sin mening. Uti nijt för fäderneslandet
satte han väl ingen under sig, men eij heller någon öfver sig: han
kunde fägna sig, at denne hans nijt blifvit belönt med R. o. A:s förtroende
och at han af dem ofta varit vald vid riksdagarne at skjöta flere angelägne
värf, och deribland bancoärender; han kjände altså Banqven för mycket
för at eij erkjänna, huru dyrbar den är, och huru den bör vårdas. Derföre
gladde det honom, at den tid voro kommen, så det täckelset voro borttagit,
som undanskymt flere missbruk, hvilka under namn af hemligheter kunnat
hållas dålde. Men så ville han eij heller, at det, som voro Banqvens
verkelige hemligheter, skulle uppenbaras och derigenom et så dråpeligit
verk prostitueras. Grunderne, hvaruppå Banqven är bygd. böra stå, men at
des operationer efter tidernes omväxlingar förändrat sig, lärer ingen kunna
neka. Man behöfver endast komma ihog, då man för en 6 d:r k:rmtssedel
feck 6 mark kpr:mt för att erkjänna denne sanning. Frih. von Essens
mening härmed voro likväl icke den at vilja bifalla någre nye afsteg ifrån
Banqvens verkelige grundinrättning utan endast at visa. huru Banqven
genom sit sammanhang med det hela varit nödsakad at uti sin rörelse följa
de upkommande tidernes förändringar i deras fortgång.
Frih. von Essen kunde väl aldrig draga den mening af 3 §:n uti instruction
för Bancoutskottet, som skulle leda til något afsteg ifrån Regeringsfor
-
1 Rättat med blyerts: Ulr.
Bankoutskottets instruktion.
125
men, utan at tvertom snarare deruti lyste den fullkomligaste nijt och ömhet
för et så angelägit verk. Men den sidsta delen af §:n, om den eij tydeligare
förklaras, kunde hos en mindre underrättad allmänhet snart upväcka den
misstanka, at Banqven eij ägde inom sig tilräckelig fond at fullfölja den
redan antagne och i verkställighet satte realisationsplanen. En sådan misstänka
kunde blifva högst äfventyrlig för et så granlaga verk; derföre borde i
hans tanka denne delen af §:n gå aldeles ut eller åtminstone nogare jemkas.
Hvad vidkommer 7 §:n uti den föreslagne instructionen, blifver det en
contradiction emot hvad förr angående tystheten sagt är, om den eij rättas.
Uppå desse skjäl hemstälte Frih. von Essen, om icke den l:a, 3:de och
7 §:n uti instructionen måtte få undergå någon närmare ändring och granskning.
Härtil ropades af ganska många: Neij, saken är afgjord.
Hr Schönberg, Anders, fant för sin del uti den projecterade instructionen
ingenting, som störde regeringssättet, ehuru han densamma
vid upläsandet noga afhörde. Någre ordasätt syntes honom väl på et eller
annat ställe kunna tåla någon jemkning. Men för sådane små saker ansåg
han sig icke böra uppehålla det allmänna bifall, som detta vant, allraminst
när projectet kom ifrån en vördad hand, som hos oss alla äger så mycket
värde.
Men skulle dessa ordalag nu blifva ansedde sådane, at de tåla jemkning,
så lärer enhvar nogsamt finna, at denne jemkning icke kan skje uti et pleno.
Föreslog altså Hr Schönberg, at Bancoutskottet måtte denne commission
updragas; detta hade så skjedt i de förre tider, voro altså eij ovanligit. Det
torde ock, när nu en instruction skal giöras, som tjänar til rättelse för alla
tider, vara nyttigt; hvarföre Hr Schönberg hemstälte til Hans Exellence
Grefve Fersen, om han icke til en sådan remisse ville samtycka.
Detta besvarades ock med många Neij ifrån bänkarne och någre Ja.
Hr Billberg, Fredric Otto, förklarade, at han anset denne saken
för afgiord; och at således ingen kunde vara berättigad at nu mera uti
densamma tala. Men då hon nu väckes ånyo, ville han säga sin tanka, som
voro den, at han ännu ansågo saken för afgjord; at han med sin röst instämt
uti det enhälliga bifall, som R. o. A. gifvit til denne instruction, och at han
giort det af full öfvertygelse, efter han ägde fullkomligt förtroende för Hans
Exellence Hr Riksrådets Grefve Fersens insigter och mogna förfarenhet i
desse ärender. Han hade väl hört talas åtskilligt, såsom anmärkningar uppå
denne instruction, men betygade, at han deraf icke det ringaste begripit.
Han hade ock hört talas om, at den 7:de §:n borde gå ut, men icke fåt veta,
hvad som skulle sättas i stället. Han kunde altså icke gå in uti någon
126 1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
ändring af det, som redan blifvit gillat, utan fant rådligast och nyttigast at
förblifva vid det, som är giort.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, påstod, at saken ordenteligen
genom proposition voro afgjord, at en afgiord sak icke kunde åter
uprifvas, och förklarade, at han icke begåfvo sig ifrån detta påstående utan
votering.
Hr Leijonanckar, Fred. Wilh., trodde ock, at saken vore afgiord;
derföre föreslog han, at derom eij mera måtte ventileras, utan begiärte
endast, at R. o. A. ville afbida de andre tvänne ståndens yttrande; gingo de
i någon skiljaktighet, då vore det tiden, at R. o. A. företaga sig deras
utlåtande och deröfver fastställa sit ultimate beslut. I öfrigit tilläde Hr
Leijonanckar den reflection, at Riksens Ständer böra vara sig lika, då de
sidsta riksdag öfverlämnade til Kongl. Maij:t at, sedan han behagat höra
Banqvens herrar fullmäktige, i nåder förordna om realisation af Banqvens
sedlar; så bör nu ingenting läggas i vägen, som kan hindra verkställigheten.
Men om realisation skal annorlunda verkställas, så hemstälte han, om icke
utan at rubba det gifne bifall den tilläggning uti instruction, som han
föreslagit, kunde antagas.
Men häremot hördes många Neij; saken är afgiord.
Hr Wadenstierna, Carl: Vid det tilfället denne sak hos R. o. A. blef
föredragen, hade han af sjuklighet hindrad ei varit närvarande; altså kiände
han densamma nu endast af det upläste memorialet och hvad flere värde
ledamöter talat och nu anfört. Han kunde icke annat än föreställa sig, at
detta ärende med skjäl vore enhvar om hiertat. Ingenting kan vara mera
ömt för Riksens Ständer än deras Banqve, altså icke underligt, at då en
instruction skal giöras för dem, som böra öfverse Banqvens förde förvaltning
och lägga grunden för den tilkommande, olika meningar upkomma.
Det Hans Exellence Hr Riksrådet Grefve Fersen giort sig den mödan at
författa projectet til denne instruction, voro en tilökning af de förtjenster
emot fäderneslandet, som förvärfvat denne Herre sine medborgares vördsamma
tacksamhet; Hr Wadenstierna trodde sig eij behöfva tala om hvad
alla erkjände. Han hade altid giort sig en ära af at följa denne Herrens
tankesätt; men nu då tiderne äro ombytte, skapade ny lag nytt tänkesätt.
Emedlertid lefde han i det hoppet, at med fogelighet å ömse sidor meningarne
kunde sammanjämkas. Han bad, det man ville koma ihog, at detta
vore den första riksdag efter regeringssättets lyckeliga förändring, at mycket
under dess lopp genom ärendernes handterande skulle gifva anledning
at sluta til en framtid. At utlänningens ögon och upmerksamhet voro stälde
uppå oss vid detta tilfället. De olika meningar, som upkommit, torde hafva
Bankoutskottets instruktion.
127
sit ursprung i de olika rykten, som blifvit väkte ibland folket. Han hade
hört talas om 2:ne afsigter med Banqven, den ena at utvidga dess rörelse,
hvarvid fruktan upkommit, at det kunde skje öfver dess förmåga, den
andra at inskränka Banqvens rörelse, hvarvid varit den farhåga, at det icke
kunde skje utan at betaga kronan den nödiga hielp, som hon af Banqven
bör få. Begge desse meningar kunna likväl lätteligen förenas, allenast vij
sielfve det vilje och til den ändan å ömse sidor bortlägga alle onyttige
rykten. När de äro borta, skal snart finnas, at vij alle vilja et och detsamma,
fäderneslandets välstånd förknippat med Banqvens bestånd. Hr
Wadenstierna för sin del ville aldrig drifva en motsägelse så högt i en sak,
deruti alla hade et ändamål; om någon tror en instruction vara nödig för
Bancoutskottet, så respecterade han den meningen. Skulle någon åter tro,
at Banqvens rörelse kan extenderas, så respecterade han äfven den meningen,
och på sådant sätt voro han öfvertygad, at bägge meningarne
kunde jemkas. Om det vinnes, så befästes med vår enighet rikets säkerhet
och den rätta Banqvens styrka.
Hr Grefve Fersen, Axel: Jag trodde mig hafva nöjaktigt förklarat
afseendet af mit memorial och deruti projecterade instruction. Men då mig
här til last lägges at hafva åsidosatt och för nära trädt grundlagen och
Kongl. Maij:ts deruti förvarade rätt, så utbeder jag mig at få tillägga den
uplysning, at jag eij framsmygt mit memoria! utan det förut med Hr Baron
och Landtm, communicerat och at samtelige Riksens Ständer det afhört,
deröfver delibererat och det bifallit. Det voro således en insimulation emot
min afsigt, den jag tilförene fullkommeligen förklarat. Men skulle ännu
någon drista sig at vilja påtvinga mig afseenden til förkränkande af lag och
Kongl. Maij:ts rätt, så vädjar jag til ingen annans domstol, än hans och
min, at å annat ställe afgiöras.
Jag har nogsamt gifvit tilkjänna, at jag anser nu varande realisation som
den bästa, derpå behöfves eij annat bevis, än at mit antagne projects 3 §
det uti amplaste termer tilstyrker. Frih. von Essens andragne tvifvelsmål
häröfver, som hade jag i tanka at befordra någon annan realisationsplan,
torde således aldeles förfalla, när denne § läses in extenso och eij afskuren;
då annars af de tydeligaste ord kunde ledas de otydeligaste och mörkaste
meningar.1
1 Härefter ursprungligen i konceptprotokollet: som jag med förundran nyligen
hördt af en värd ledamot, som förklarat 55 § Regeringsformen af ingen betydelse
och till dess kraft och värckan uphörd med 1772 års ricksdag. Denna ursprungliga
formulering återfinnes i den i Fersen, A. F., Historiska skrifter, d. 4. s. 294 f,
tryckta lydelsen av hans anförande.
128 1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
Hvad den klandrade 7 § uti instruction beträffar, som uphäfver tysthet i
de mål, som gå utom instruction, så är den ord ifrån ord lika lydande med
1769 samt flere riksdagars instructioner, och hvaraf inge farlige fölgder för
Banqvens bestånd och credit härflutit.
Men som för sagt är, lärer R. o. A. väl finna, at hvad som nu giöres.
blifver en regel för väre efterkommande och at det i alla tider blifver en
orimlig sats, at då Riksens Ständers tre stånd äga Banqven, de då skulle
öfverlämna en oinskränkt magt åt 36 personer at den efter godtycko
disponera, så til dess bestånd som behållning utan redogiörelse.
Mit project har syftat på våre committerade allena. Vår vördade och
älskade Konung kan och bör där icke inblandas. Gifve Gud, at hans anda
voro för evigt i Sverige införlifvad! Men beklageligen är han mänsklighetens
oryggelige öde underkastad. Våre efterkommande få en gång begråta
deras saknad, men riken och stater dö icke. Våre författningar böra förknippa
närvarande och tilkommande tiders interessen och rättigheter. Jag
önskar at sluta mina dagar under Gustaf den 3:die. Hans rättigheter vil och
kan jag eij kränka. Har Konungen någon hemlighet enligit 47 §:n Reg:sformen
Bancoutskottet at meddela, så förhålles dermed enligit grundlagen,
hvilken eij behöfver eller kan genom en särskilt instruction få en bekräftelse.
Ingen annan än Konungen är mästare öfver sin hemlighet och den lärer
ingen fördrista sig at missbruka.
Hr Gyllensvahn, Fredric: Det har altid varit mig en ära at kunna
tala med lagen; altså vil jag ock nu grunda min mening uppå 1626 års
Riddarhusordning och 1772 års Regeringsform. Då en sak på Riddarhuset
föredrages, bör öfver densamma til slut giöras proposition; blifver proposition
enhälligt besvarad, så är efter lag saken afgiord. Besvaras den med Ja
och Neij, så skrides til votering, och då utgiör pluraliteten beslutet, i bägge
fallen blifver sedan saken ansedd för afgiord och får sedan eij mera underkastas
ny ventilation. Då jag afhörde i sidsta pleno den för Bancoutskottet
författade instruction och fant den stödja sig på 1668 års bancoordning och
de i conformité med densamme tagne författningar om Banqven, biföll jag
samme instruction med fullkomlig öfvertygelse; at den måste vara god,
behöfver eij mera bevis, än at genom desse grundförfattningars efterlefnad
Banqven alt ifrån den tiden bibehållit sig och tilvuxit uti credit och styrka
samt i alla tider kunnat assistera riket och det allmänna. At 1772 års
Regeringsform i 55 § tillåter Riksens Ständer giöra en sådan instruction,
förmodar jag icke får motsägelse, och at den behöfves at giöras vid denne
riksdag för Bancoutskottet, tror jag enhvar bör finna, på det utskottet må
veta, hvad det skal rätta sig efter, när nu likasom et nytt tidehvarf börjas.
Bankoutskottets instruktion.
129
At den bör giöras sådan, så at den kan tjena til rättelse för tilkommande
tider, lärer eij heller någon vilja sätta i fråga. Efter den kundskap, jag äger
om bancoärender, öfver hvilke genom R. o. A:s förtroende jag äfven haft
tilfälle at sitta, finner jag den af Hans Exellence Hr Riksrådet Grefve
Fersen författade instruction til alla delar nöijaktig, uppå bancolagarne
bygd och til säkerhet så för Ständerne, hvilke guaranterat Banqven, som
för committerade, hvilke skola föranstalta å Ständers vägnar om bancoärenderne,
ganska lämpelig. De inkast, som emot denne instruction blifvit
giorde, behöfver jag eij utreda. Hans Exellence har, uti hvad han behagat
anföra, redan fullkommeligen uplyst alle desse tvifvelsmål. Deruppå har
jag ock i sidste pleno bifallit samma instruction, och som det påstås, hafva
flere äfven giort detsamma. Är nu saken afgiord, så lärer all vidare öfverläggning
vara onödig och R. o. A. mindre värdigt at uti så til sägandes den
förste sak, som R. o. A haft under öfverläggning, visa så mycken villrådighet.
Skulle åter det påstås, at saken icke är afgiord, så förbehåller jag
mig at få yttra min tanka.
Hr Toll, Johan Christopher, trodde icke, at frågan nu kunde
vara, om saken är afgiord eller eij, utan endast om justeringen, och dervid
ägde enhvar efter lag at säga eller rätta sin mening. 1 synnerhet ansåg han
nödigt, at formulairet til den eden, som Bancoutskottets ledamöter böra
aflägga, må varda justerat och så inrättat, at det öfverenskommer med
Regeringsformen. Detta formulair bör innehålla, hvad i synnerhet Bancoutskottets
åliggande kan blifva, och hvilka förr utfärdade bancoreglementer
de hafva at rätta sig efter. Anledningen til detta hade han fåt af det i
dag upläste memorial, som icke utan mycket skjäl synes begiära den
tilläggning uti instructionen, at Bancoutskottet hade at ställa sig 47 §:n i
Regeringsformen til efterlefnad. Torde ock vara nödigt at undersöka närmare
om de flere författningar, hvilka nu Riksens Ständer kunna finna
nödige at för framtiden antaga. Vid detta tilfället, då justeringen skal
företagas af Bancoutskottets ed, torde det vara mäst lämpeligit at tänka
derpå; ty med 1772 års riksdag uphörde alle de, som derintils blifvit giorde.
Hr Wachschlager, Gustaf, som i sidsta pleno eij hade tilfälle at
vara närvarande, förklarade sig icke så noga kjänna den i fråga varande
instruction för Bancoutskottet. Men då det i dag upläste memorial erkjänner,
at samma instruction blifvit bifallen, och flere påstå, at saken, som nu
blifvit väkt, skal vara afgiord, så önskade han at få underrättelse, huru
dermed förevetter. Är det afgiort, så var Hr Wachschlager af den tankan.
at R. o. A. icke borde gå ifrån sit beslut. Hvad eden angingo, som af
Bancoutskottets ledamöter fordras, och som tilförene, då Secrete Utskott
130 1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
existerade, blifvit aflagd inför Secrete Utskottet, sedan det giordt sin ed uti
ståndens plena, så lärer väl, då nu icke något sådant secrete utskott kan
existera, eden böra afläggas in plenis. Regeringsformen uplåter til Riksens
Ständer at vårda och besörja om Banqven; men icke åt något bancoutskott.
Hr Wachschlager kunde icke kjänna, hvilka som blifvit valde til
ledamöter i Bancoutskottet. Men han kjände sig sielf bäst och visste, at
han vore ibland dem, som guaranterat Banqven och altså med sin egendom
måste ersätta, om något en gång skulle komma at där brista; han förbehölt
sig derföre at få säga sin mening, om saken icke redan voro afgiord,
hvarom han begiärte at af Secreteraren utur protocollet blifva underrättad.
Frih. von Essen, Fred.: När R. o. A. ville besinna, at instruction
blifvit bifallen, utan at någon synnerlig öfverläggning föregåt, så är det ju
möijeligt, at vid et eller annat någre tvifvelsmål kunna upkomma, då man
litet mera fåt rådrum at betänka sig, ja, ganska ofta sådane tvifvelsmål,
som förtjena upmerksamhet och kräfver en inbördes förtrolighet, efter vi
alla önska et ändamål at, för det man en gång sagt Ja til en sak, icke alle de
betänkligheter, som dervid sedan kunna sig förete, skola förkastas. När
häril kommer, at et riksstånd, som är medguarant af Banqven, genom et
utskott, hvilket Talemannen sielf anförer, begiärar ytterligare betänketid,
innan det meddelar sit beslut, så passar det sig än mindre at afslå alle
considerationer endast derföre, at en sak är en gång afgiord. Til närmare
uplysning öfver det, som Frih. von Essen sagt om sex d:rssedelens olika
förhållande emot mynt och vahror, så voro det endast anfört af honom för
at genom förfarenheten visa, at Banqven oaktat förändringar, som tidernes
ombytlighet medföra, kan äga bestånd. Han hemstälte altså, om icke de
författningar, vi redan äge om Banqven, och de instructiöner, efter hvilka
Banqven i så många år blifvit styrd, då de conserverat henne under så olika
tidehvarf, ännu må äga bestånd och följas, sådane som de äro. Giöra hvad
lagar och instructiöner man vil, om de icke är redelige och förståndige
män, åt hvilke Banqvens förvaltning och styrelse blifver anförtrodd uti et
Bancoutskott, så äro lagarne fåfänge och af ringa betydlighet.
Frih. Cederhielm, Josias: Frågan om en instruction för Bancoutskottet
är icke hos R. o. A. genom någon surprise företagen och afgiord.
En värd ledamot, Hr Billberg, väkte först frågan derom, som då til bättre
eftersinnande blef lagd på bordet. Sedan den således blifvit väkt, giorde en
annan värd ledamot, Hans Exellence Hr Riksrådet Grefve Fersen, sig den
mödan at uti et memorial ingifva project til denne instruction; det blef
upläst och, utan någon den ringaste motsägelse, proposition begiärd til
bifall, omsider giord och med enhälligt Ja besvarad, hvarefter R. o. A:s
Bankoutskottets instruktion.
131
bifall memorialet påskrefs, som geck til de andre stånden. Mera ordenteligen
lärer icke et beslut kunna tagas och befästas. Hvad sielfva saken
vidkommo, voro det, som Hans Exellence Riksrådet Grefve Fersen det
ock redan tydeligen förklarat, en aldeles särskilt fråga om instruction för et
Bancoutskott, hvarom 55 § Regeringsformen handlar såsom endast hörande
til Riksens Ständer at förordna, och et utskott, som då Kongl. Maij:t det
enligt 47 § Regeringsformen eskar, Ständerne böra utnämna, hvarföre ock
desse §§ uti Regeringsformen stå långt skilde ifrån hvarandra. Den författade
instruction har1 blifvit giord uti det tilstånd, saken nu är, utan [at]2
Konungen gifvit tilkjänna, at han med samma utskott hade något at communicera.
Skulle något sådant komma, kan det icke annorlunda skje, än at
det gifves Ständerne tilkjänna, och då först är den casus inne, som 47 §
Regeringsformen omtalar, hvilken då ingen lärer vilja undandraga sig at
lyda. Såsom guaranter för Banqven bör detta verket i synnerhet interessera
R. o. A.; ty Prästeståndet såsom stånd äger icke annat än prästebord
och flere dylike ecclesiastiqve staten anslagne hemman och fastigheter at
sätta til säkerhet för sin guarantie; altså är deras guarantie såsom Prästestånd
null. När borgaren såldt sine varor, så är tilgången för Banqvens
creditorer hos honom såsom borgare all; men R. o. A:s possessioner gå
oförändrade ifrån man til man och ligga altid tilreds, om nöden skulle
påtränga. R. o. A. lära altså finna nödvändigheten, at en instruction giöres
för Bancoutskottet, fölgakteligen at när den är giord och bifallen, det må
förblifva vid R. o. A:s beslut derom. Regeringsformen gifver uti 55 § låf
dertil, och ingen lag föreskrifver tiden, då den skal giöras. Altså kunde
Frih. Cederhielm icke annorlunda än anse för lagligt alt det, som blifvit
giort, och önska at det, som lagligen blifvit giort, måtte varda beståndande,
hvarföre han eij heller kunde utan votering begifva sig ifrån den frågan, om
saken ånyo kan företagas eller eij.
Hr Durietz, Anders Rudolph: Uti alla tider har det varit hos R.
o. A. brukeligt, at instructioner, som deputationer och Secrete Utskott fåt,
uti plenis förut blifvit reglerade, och til den ändan hafva ofta visse af R. o.
A:s ledamöter blifvit utnämnde at dem förut genomse. Voro altså intet
olagligt deruti, om R. o. A. äfven nu ville genom någre låta öfverse den nu
projecterade instruction för Bancoutskottet, det skulle åtminstone vara et
medel at ihopfoga R. o. A., som tycktes vara af så olika tankar angående
denne instruction; och önskade han derföre, at det måtte skje af någre
uplyste och i bancosaker kunnige herrar.
1 Enligt konceptprotokollet rättat från förlagans: här.
2 Konceptprotokollet.
132 1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, påstod, at aldrig de instructioner,
som hos R. o. A. en gång blifvit bifallne, kunnat åter ånyo uptagas
och sättas under granskning.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, erkjände, at den nu åter ifrågasatte
instruction voro hos R. o. A. bifallen. Men om ifrån de andre stånden
skulle komma någon tilläggning eller jemkning uti densamma, hvilket det
ifrån Borgareståndet utskickade utskott gåfvo anledning at förmoda, så
voro genom sitt1 gifne1 bifal R. o. A. icke betagit at öfver en sådan ny fråga
yttra sig. Tvertom, det vore en skyldighet hos R. o. A., och då förmodade
Frih. Rudbeck, at det med mera enighet kunde skje, hvarföre han ock fant
bäst at låta nu bero vid det, som giort är, til dess något sådant ifrån de
andre respective stånden inkommer.
Hr Grefve Rosen, Fred. Ulric, beklagade, at han så sent kommit at
få yttra sina tankar i detta ämnet, annars hade han redan i början kunnat få
förklara, at han ansågo denne sak för ganska ordenteligen afgjord, så at
vidare öfverläggning uti densamma icke ägde rum. Men han hade dermed
innehållit för at lämna Hans Exellence Riksrådet Grefve Fersen rådrum at
närmare förklara afsigten med den instruction, han författat, och des
egenteliga innehåll; hvilken ock mycket fullkomligen uplyst denne sak.
Frågan voro ännu densamma och i sig sielf den enda, som först bör
afgiöras, nemligen om saken är afgiord eller eij. Den besvarar sig ock
ganska lätt, ty R. o. A:s bifall är redan påskrifvit på memorialet och vid
denne påskrift böra väl R. o. A. låta det bestå. Emedlertid ehuru R. o. A.
onekeligen äro enige uti ändamålet, nemligen Banqvens säkerhet och
conservation, så hade Hr Grefven likväl set mycket skuggverk kastas
fram, hört mycken advocature och orationer, ja, ända til at man talat om
votering. Han trodde icke, at det vore tiden at tala uti saken, sedan den
redan är afgiord. Åtminstone hade Hr Grefven för sin del sagt Ja til
memorialet och den deruti projecterade instruction för Bancoutskottet och
det med beråt mod och nogsam öfverläggning. Och hvad Hr Grefven en
gång på sådant sätt jakat til, dertil kunde han sedan icke neka.
Hr Baron och Landtm, förmente, at då han i sidsta pleno giort
proposition öfver denna instruction, hade det kunnat tagas såsom et bifall,
at projectet til densamma skulle kunna antagas såsom ganska godt til
närmare öfverseende. Men
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, påstod, at det icke ansågs
som et project, utan at proposition skjedde til bifall på instruction, och då
' Enligt konceptprotokollet rättat från förlagans: et sådant.
Bankoutskottets instruktion.
133
den med Ja besvarades enhälligt, så blef derigenom samma instruction
gillad och stadfäst.
Hr Baron och Landtm, frågade, om R. o. A. biföllo, at en jämkning
må skje uti den projecterade instruction för Bancoutskottet.
Men härtil svarades med Ja och Neij.
Hr Toll, Johan Christopher, förmente, at den för Bancoutskottet
projecterade eden må jemkas, och efter den jämkningen sedan instructionen
rättas uti det, som kunde deruti vara skiljaktigt ifrån eden.
Men häremot svarades Ja och Neij.
Öfverläggningen blef mera upeldad, och hördes ifrån flere ställen påstås,
doch utan ordning och på en gång, så at det med redighet icke kunde til
protocollet fattas, at saken voro afgjord och eij borde vidare uptagas, at
memorialet med R. o. A:s påskrift skulle inskaffas ifrån Borgareståndet,
där det förmodeligen stadnat, at utur R. o. A:s protocoll skulle inhämtas,
om icke saken voro ordenteligen afgiord med mera, som icke så noga
kunde höras.
Då detta, genom det hr Baron och Landtm, med klubban eskade ljud,
hunnit sakta sig, påminte
Frih. von Essen, Fredric, at den frågan, om saken är afgiord eller
eij, lärer så af R. o. A. vara besvarad genom både Ja och Neij, at all
recours til protocoll och påskrift blifver onödig, utan om R. o. A. icke
kunna sig förena, lärer väl votering skola decidera det.
Frih. Duvall, Joh. Diedric, ansåg onödigt at votera öfver den
frågan; ty om saken än blifver antagen som afgiord, lärer doch R. o. A.
icke kunna undgå at sig densamma ånyo företaga, om något af de andre
stånden, som all liknelse dertil är, komma in med någon tilläggning eller
förändring.
Hr Ridderstorm, Carl Fredric: Uti sidste pleno ansågs den af
Hans Exellence Riksrådet Grefve Fersen projecterade instruction för Bancoutskottet
för ganska god och blef som god bifallen. Den voro ännu lika
god och kunde eij förlora sin egenskap af en genom R. o. A. gillad lag för
deras utskott ; de, som vilja väcka ny öfverläggning om densamma, komma
alltså för sent dermed. Hafva de något at anmärka, kan det vara tid nog
dermed, om de andre respective stånden med någre anmärkningar eller
tilläggningar inkomma.
Hr Lagersvärd, Fredric: Det må nu blifva beslut eller ej i dag,
hvad som i sidsta pleno afgiordes; så är det altid en sanning, at instruction
med R. o. A:s påskrifne bifal afgåt til de andre stånden, hvilken svårligen
lärer kunna ändras. När densamma kommer tilbakars, då kan R. o. A. utan
at behöfva neka til sit första Ja taga hvad beslut R. o. A. nyttigast finner.
134
1778, nov. 20. Bankoutskottets instruktion.
Frih. Duvall, Joh. Diedric, tilstyrkte äfven, at R. o. A. nu ville låta
det förblifva vid hvad som giort är. Skulle något af de andra stånden finna,
at ändring, jemkning eller tilläggning blifver nödig, då är det altid R. o. A.
öppet at öfver densamma yttra sig.
Under alt detta förmärktes ständigt nog oro och mindre tystnad ibland
R. o. A., i det flere nekade, andre åter jakade til hvad som talades.
Grefve Horn til Åminne, Fredric: Då Högh R. o. A. tillåtit mig at
framföra mine tankar, har jag altid öpnat mit hierta och aldrig dölgt sanningen.
Jag har aldrig trodt mig kunna på värdigare ställe den framföra än
här inför detta ädla samfund af uplyste och mogne män. R. o. A. hafva altid
med benägenhet behagat höra mig, och jag förväntar mig nu samma ynnest.
Då Hr Riksrådets Grefve Fersens memorial uplästes uti sidsta pleno
och blef bifallit, deltog jag uti det gifne bifallet med full öfvertygelse; det
var godt i min tanka, och den rättighet äger Hans Exellence til vårt
förtroende, at vij kunna vara försäkrade om det, som kommer ifrån honom.
at det är godt. Emedlertid gior det mig ondt, om ännu skal ställas i
fråga, huruvida saken är afgjord eller eij och det med så mycken hetta å
ömse sidor, och beklagar jag vår värde Landtm., om han på detta sättet
skal giöra sin riksdag. At memorialet är bifallit, blifver emedlertid altid en
sanning, som den alsmäktige Guden sjelf numera icke kan giöra til osanning.
Men för at komma ifrån denna obehagliga tour, som vår öfverläggning
fåt, låtom oss med tålamod höra hvarandra; vilja de skiljaktige meningar
då icke förenas, så måste väl votering til slut decidera frågan.
Här afbröts Hr Grefvens tal genom flere Neij, som hördes.
Men sedan han åter erhållit ljud, fortfor han: Jag vördar Edert Neij, mine
Herrar, men önskar då, at I mågen upgifva något medel at komma ifrån
hvarannan i denna frågan, utan at pluraliteten utrönes genom votering.
Hr Wachschlager, Gustaf, sade det vara fägnesamt at höra, det
alla, som yttrat sine tankar i dag, anset saken för afgiord; och hemstälte
derföre, om man icke kunde förena sig deruti, at det må stadna vid hvad
som giort är. Skulle de andre stånden inkomma med något mera angående
denna instruction, så blifver det då tilfälle at taga saken uti ytterligare
öfvervägande.
Hr Baron och Landtm, förestälte ock, at R. o. A. icke kunde undgå at
yttra sig öfver hvad de andre stånden kanskje hade at vidare tilägga eller
förändra uti instructionen.
Men häremot hördes många Neij, och
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, förklarade, det saken voro
så afgiord, at hvarken Preste- eller Borgareståndets tiläggningar eller jemkningar
kunde förändra hans redan gifne bifall.
Bankoutskottets instruktion.
135
Hr Durietz, And. Rudolph, fattade det eij heller annorlunda, än at
saken blifver afgjord förklarad, om de andre bägge stånden förena sig med
R. o. A. Men om de ändra sig, så måste man väl jemka, til des en
instruction med alla tre ståndens samtycke kan blifva deraf; ty derigenom
vinnes då ingenting, at R. o. A. så enständigt påstå at blifva vid sit beslut.
Man kunde altså stadna dervid, at saken förblifver i det tilstånd, den var,
då R. o. A. uti sidsta pleno åtskildes.
Men häröfver förmerktes mycken skiljaktighet i meningarne, och öfverläggningen
blef mer än vanligen uprörd.
Frih. Posse, Gust. Mauritz, påstod, at saken vore så ordenteligen
afgiord, at den icke mera borde uprifvas; han kjände eij annat sätt efter
Riddarhusordningen at taga beslut än genom proposition. När den af
Landtm, blifvit giord och bifallen, protocollet är justerat samt bifallet på
documentet skrifvit, så är beslutet stadgat. Besvaras propositionen med Ja
och Neij, skrides til votering, då sedan rösterne blifvit upräknade och
pluraliteten utrönt samt af Landtm, anoncerad, det äfven bör vara et
beslut, som eij kan rubbas. Då detta är enligit med Riddarhusordningen, så
begiärte Frih Posse at få veta, om icke R. o. A:s beslut på detta sättet i
sidsta pleno blifvit tagit.
Hr Grefve Fersen, Axel, hade eij tänkt at vidare tala i denne sak,
men då han hörde frågan vändas derhän, om saken blifvit afgiord eller ei,
så ville han derom gifva uplysning, huruledes dermed tilgåt, efter han sielf
varit närvarande. Hans Exellence behagade derpå berätta, huruledes hans
memorial blifvit upläst Och genast fåt den första påskrift, som fordras för at
kunna gå til de andre stånden, at deruppå en eller annan af R. o. Ars
ledamöter talat i saken, men alle concluderat til bifal; at af flere proposition
begiärtes, som ock af Hr Baron och Landtm, til bifal på memorialet blef
giord och med enhälligt Ja besvarad. Hvarefter detta R. o. Ars bifall äfven
skrefs på memorialet, som dermed afsändes til de andre stånden. Hans
Exellence provocerade Riddarhussecreteraren at tilkjännagifva, om icke
sålunda tilgåt.
Secreteraren efter befallning gaf då vid handen, at ehuru han icke
hunnit få protocollet så färdigt, at han ännu kunnat det enligit sin skyldighet
för Hr Baron och Landtm, upläsa, så erkjände han doch sig icke hafva
fattat förloppet af denne sak annorledes i protocollet än aldeles så, som
Hans Exellence det nu behagat berätta.
Frih. von Essen, Fredric: Sedan nu R. o. A. fåt all möijelig
uplysning om denne sakens förlopp, så återstodo ei annat än at låta den
förblifva i det skick, den är genom R. o. A:s tagne beslut, til dess man finge
Protocolls
justering.
K. M:s nåd.
proposition
om ny tjenstehjonsstadga.
136 1778, nov. 20—25. Bankoutskottets instruktion.
se, hvad de andre stånden ville giöra; hälst alt, hvad nu kunde deruti
företagas, torde blifva et öfverflödsverk. Häröfver begärte han derföre
proposition.
Hr Baron och Landtm., sedan han med klubban eskat och erhållit
ljud, giorde den ock. Men til denne proposition svarades Ja och Neij, Och
det under så mycken rörelse inom R. o. A., at omöijligt var med någon
redighet fatta til protocollet, hvad som å ömse sidor talades.
Och som Hr Baron och Landtm, förmärkte, at derunder någre mindre
tjenlige ord föllo, eskade han ljud med klubban och frågade, hvem ibland
herrarne det varit, som ropat på utvotering, hvartil af någon ifrån bänkarne
svarades, at hans namn voro Tigerstedt.
Hr Baron och Landtm, förklarade, at sådane utlåtelser vora otillåtelige,
at ingen utan genom Konungen kunde på Riddarhuset inkomma, och
at ingen utan Kongl. Maij:ts nådiga vilja kunde taga någon derifrån; hvarföre
han tilsade, at med sådant skulle innehållas.
Sedan rörelsen omsider hunnit mera sakta sig, giorde Hr Baron och
Landtm, åter den proposition: Om då R. o. A. ansågo saken afgiord?
Hvilket med Ja besvarades. Ehuru et eller annat Neij deribland hördes,
som likväl eij vidare fullfölgdes. Ty när Hr Baron och Landtm, häruppå
frågade, om R. o. A. behagade åtskiljas, basvarades det allmänneligen med
Ja.
Hvaruppå detta nog oroliga plenum slöts klåckan 3/4 til 4 eftermiddagen.
År 1778 den 25 November.1
Onsdag.
Plenum klåckan half til elfva förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtm. Hugo Herman von Saltza.
Sedan R. o. A. intagit sine ställen, justerades protocollen för den 28, 29,
30 October och 17 Novb:r.
Uplästes Kongl. Maij:ts nådiga proposition, gifven Riksens Ständer på
Rikssalen den 31 October 1778, angående en förbättrad tjenstehjonsstadga
(Bil. 11), med dertil hörande handlingar, nemligen:
l:o. Herrar Riksens Råds tankar.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 5 Januari 1779.
Bankoutskottets instruktion.
137
2:o. De uti Kongl. Maij:ts Rådcammare öfver denne sak hällne protocoller.
3:o. Et project til denne förnyade stadga.
2:o.
Uplästes Borgareståndets extractum protocolli af den 24 November
sidstl. af innehåll, at sedan ståndet ytterligare förehaft och bifallit den
projecterade instruction för Bancoutskottet, och ståndet sig dervid til
minnes förde, at Kongl. Maij:t uti Des höga tal ifrån thronen til Riksens
Ständer i nåder behagat förmäla sig vidare hafva något at meddela Riksens
Ständer uti deras Bancoutskott; så har Borgareståndet funnit nödvändigt,
at då Kongl. Maij:t sådant enligit 47 § Regeringsformen i nåder täckes
verkställa, Bancoutskottet då hade at ställa sig samme § til underdånig
efterrättelse.
Hr Grefve Fersen, Axel: Som uti detta extractum protocolli icke
funnes något, ledande til ändring uti den redan faststälte instructionen,
altså voro icke heller frågan nu derom; ty deruti lärer R. o. A. icke vilja gå
ifrån sit beslut, utan kunde detta eij annorlunda anses än som en tilläggning,
den Borgareståndet begiärte måtte uti instructionen införas. Då Hans
Exellence nu blifvit underrättad, at Kongl. Maij:t ville meddela Bancoutskottet
något, som han i nåder eskar, at det hemligit vara bör, och 47 §
Regeringsformen i detta fall voro tydelig, hvilken Hans Exellences tanka
aldrig varit eller kunde blifva at på minsta sätt gifva anledning til at rubba,
som Hans Exellence förmodar sig hafva uti sidsta pleno tilräckeligen inför
Höglofl. R. o. A. förklarat och ådagalagt; så kunde Hans Exellence icke
finna någon svårighet at bifalla denna Borgareståndets begiäran, så mycket
mindre som, vid det Hans Exellence författat denne instruction, tankan
icke varit annan än den, at hvad som redan uti grundlagen voro stadgat,
förstodo sig af sig sielf, at enhvar borde lyda, och behöfde icke uti en
särskilt gifven instruction ånyo uprepas.
Hr Ridderstorm, Carl Fredric, ville til protocollet hafva förvarat,
at han i sidsta pleno, då frågan var om denna instruction för Bancoutskottet,
ansåg det vara afgiort, som den innehöllo, och at samma instruction,
sådan som den i bokstafven lydde, blifvit af R. o. A. bifallen. At 55 §
Regeringsformen tilläde R. o. A. rättighet til at gifva en sådan instruction,
då den förklarar, at Banqven borde förblifva, som den varit under Riksens
Ständers egen guarantie och vård, och förvaltas efter de reglementer och
stadgar, som redan voro giorde eller af Riksens Ständer giöras kunna. At
d. 47 § Regeringsformen altså icke hörde til denne frågan om Banqven eller
med den förrnämde 55 § kunde bortblandas, och at det voro farligt at rubba
et redan tagit beslut. Detta voro ännu hans öfvertygelse, men nu då en
10-10-307
Instruction för
Bancoutskottet.
Om tryckning
af R. R. Gr.
Fersens mern.
om Bancoutskottets
instruction.
Edsformulair.
Ledamöter i
Bancoutskottet.
138 1778, nov. 25. Bankoutskottet.
proposition uti bancoärender lärer komma ifrån Kongl. Maij:t, hvilken
Kongl. Maij:t i nåder förklarar sig vilja med Bancoutskottet communicera,
uti hvilken fråga såsom ny 47 § Regeringsformen borde tjena til rättesnöre,
så ansåg han för sin skyldighet at lyda och at bifalla Borgareståndets
extractum protocolli.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition: Om R. o. A. bifaller
Borgareståndets upläste extractum protocolli?
Hvilken med Ja besvarades.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, påminte, at hos R. o. A.
blifvit begiärt, det Hans Exellence Riksrådet Grefve Fersens memorial,
innehållande det nu bifallne project til instruction för Bancoutskottet,
måtte varda trykt, och at Hr Baron och Landtm, utlåfvat at denne begiäran
behörigen anmäla. Han anholt at nu tilstånd dertil måtte ifrån det stället,
där det bör erhållas, blifva utverkat.
Hvilket Hr Baron och Landtm, utlåfvade sig vilja å högvederbörlig ort
anmäla.
3.
Uplästes project til den ed, som ledamöterne uti Bancoutskottet böra
inför R. o. A. aflägga.
Hvilken gillades.
4.
Häruppå upbröts och uplästes herrar electorernes vahl til ledamöter uti
Riksens Ständers Bancoutskott och voro följande herrar dertil utvalde,
nemligen af
l:a classis.
Grefve Brahe, Magnus Ericsson, Capitaine.
Grefve Lieven, fullm. Frih. Taube, Öfverste, Kongl. Cammarherre,
Commedeur af Kongl. Svärdsorden.
Grefve von Schverin, fullm. Grefve Fersen, Axel, Riksråd, Ridd. och
Comnd:r af Kongl. Maij:ts Orden.
Frih. von Essen, Fredric Ulric, Cammarherre.
Frih. Rammel, Hans, Öfverste, Comnd:r af Kongl. Vasaorden.
Frih. Lillie[n]crantz, Johan, Statssecreterare.
2:a classis.
Hr Tott, Tage, Landshöfdinge, Riddare af Kongl. Svärdsorden.
Bankoutskottet. Tigerstedt. 139
Hr Munck af Fullkila, Kongl. Maij:ts Första Stallmästare, Ridd. af
Sv: sord.
Hr Armfelt, fullm. Frih. Armfelt, Öfverste, Ridd. af Sv:sord.
Hr Durietz, And. Rud., Generallieutenant, Landshöfdinge m. m.,
Commnd:r af Sv:sord.
Hr Utfall, Jacob, Directeur, Commendeur af Vasaorden.
Hr af Trolle, Henric, Generalmajor, Comnd:r af Sv:sord. m. st. k.
3: classen.
Hr Schönström, Joh. Albrecht, Contreamiral, Ridd. af Sv:sorden.
Hr de Frietskij, Claes, Directeur.
Hr Stedt, Claes Henric, Cammarherre.
Hr Alströmmer, Patric, Commerceråd, Ridd. af Vasaorden.
Hr Sandels, Samuel. Bergsråd, Ridd. af Nrdst.orden.
Hr von Platen, Philip Julius, Generalmajor, Ridd. af Sv:sorden.
Hvilka sedan uti skranket framträdde och tillika med Hr Baron och
Landtm, aflade den för Bancoutskottet författade eden, som dem af Riddarhussecreteraren
förestafvades.
Hvarefter de åter enhvar til sit ställe afträdde.
Hr Baron och Landtm, tilsade, at samtelige Bancoutskottets ledamöter
hade at i morgon klåckan elfva samlas uti Secrete Utskottssalen för
första gången.
Hr Baron och Landtm, anförde, det R. o. A. icke kunnat undfalla den
oordning, som uti sidsta pleno förelupit, och i synnerhet at derunder blifvit
ropat på utvotering. At Hr Tigerstedt, Adolph Gustaf, blifvit nämd at hafva
fält denne utlåtelse, hvartil han eij eller nekat. Hr Baron och Landtm,
kunde väl i förmågo af Riksdagsordningen genom Riddarhusfiscalen inför
behörig domstol låta angifva et sådant förseende, som icke utan all anledning
kunde få anseende af brott emot 51 § Regeringsformen; doch likväl
och såvida det vore första gången under riksdagen, som något sådant
händt, och Hr Baron och Landtm., under de många orsaker vij hafva at
glädjas öfver den lycka och sällhet, Allmakten utgiutit öfver vår Konung,
Kånungahuset och fäderneslandet, hälst ville afböija alt, som kunde förorsaka
någon oro och bekymmer; så voro Hr Baron och Landtm, beredd at
låta alt åtal häruti falla; och frågade, om icke R. o. A. med honom häruti
instämde?
Tigerstedts
ropande
på utvotering.
140 1778, nov. 25. Tjänstehjonsordningen.
Tjenstehionsordningens
hvilande å
bordet.
Hvilket med Ja besvarades.
Grefve Horn til Åminne, Fred., önskade väl, at Hr Tigerstedt
måtte träda fram och inför Hr Baron och Landtm, och R. o. A. förklara sit
missnöije öfver hvadt som skjedt och erkjänsamhet för den vundna tilgift,
men som detta icke vidare uptogs, så let Hr Grefven äfven sit påstående
falla utan at mera deruppå yrka.
6.
Hr Baron och Landtm, hemstälte, om R. o. A. icke funno för godt at
remittera det i dag upläste project til en tjenstehionsordning med dertil
hörande handlingar til Lagutskottet, hvarest hvem som behagade af R. o.
A. kunde hafva tilfälle at skrifteligen ingifva, hvad han trodde kunna tjena
til uplysning häruti; och hade bemälte utskott sedan at med sine tankar
deröfver til R. o. A. inkomma.
Hr Wachschlager, Gustaf, trodde, at som det uti olika delar af
riket hade olika förhållande uti flere saker emellan husbönder och tjenstehjon,
så voro icke utur vägen, om projectet kunde någre dagar få ligga på
bordet, så at den, som åstundade, måtte få tilfälle at närmare genomläsa
det.
Hr Modée, Gustaf, önskade, at det måtte remitteras til et särskilt
utskott, hvars ledamöter kunde väljas af possessionat! ifrån flere landsorter,
som förmodeligen bäst kjände enhvar sin hemorts brister uti den
ordning, som bör vara emellan husbönder och tjenstefolk. Frågan voro
mera oeconomisk än juridisk och herrar ledamöterne uti Lagutskottet nog
tilräckeligen sysselsatte med de ärender, som blifvit til deras utarbetande
öfverlämnade, så at de icke med någon sådan tilökning som denne kunde
skjäligen besväras.
Hr Wachschlager, Gustaf, var icke emot detta Hr Modees förslag,
endast at uti detta utskott flere ledamöter valdes, så at man kunde
nyttja de herrars insigter ifrån hvar province uti riket, sorn hade sig den
därvarande hushållningen i det närmaste bekant.
Frih. von Essen, Fredric, trodde, at R. o. A. varit nögde med Hr
Baron och Landtm:s proposition at remittera saken til Lagutskottet, enhvar
öppet lämnat at där ingifva sine tankar. At välja en ifrån hvar province
låter nog ganska väl och synes äfven billigt; men det skulle ofelbart
utgiöra et nog manstarkt utskott, och sällan är det myckenheten, man får at
tacka för det at en sak är väl utredd och utarbetad. Han tilstyrkte, at det
måtte få gå til Lagutskottet efter proposition, där voro nog förnuftige män,
som skulle eij lämna detta ärende halffärdigt. När det redan förut voro så
Introduktionsfråga.
141
utarbetat som detta, och enhvar dessutom ägde frihet at biträda utskottet
med uplysningar, så kunde et särskilt utskott endast för detta ärendet
synas onödigt.
Hr Wachschlager, Gustaf, förnyade sin begiäran, at saken måtte
hvila på bordet; hvarmed öfverläggningen derom för denna gången ock
afstadnade.
7.
Uplästes Riddarhusutskottets memorial af den 21 November sidstl.,
hvaruti och i anledning af Majorens vid Östgöta Infanterieregemente och
Riddarens af Kongl. Svärdsorden Pehr Georg Wilskmans ansökning, at
ehuru han försummat den tid, som Kongl. Maij:ts nådiga förordning af den
8 Maji 1775 och den 4 Junii 1776 föreskrifver at fullgiöra de skyldigheter,
som til introductionens vinnande på Riddarhuset erfordras, honom likväl i
anseende til anförde skjäl måtte förunnas denne förmån, Riddarhusutskottet
väl anser sig icke kunna på denne ansökning tilstyrka bifall, emedan
densamma angingo återvinnande af fatalier, hvilka at återställa endast voro
Kongl. Maij:ts höga rättighet. Likväl och som de af Majoren Wilskman
anförde skjäl, hvilka utskottet äfven uprepar, synas vara för honom nog
talande och dertil kommo, at flere välförtjente medborgare, som i sednare
åren blifvit genom Kongl. Maij:ts nåd uti adeligt stånd uphöijde på enahanda
sätt, försummat at densamme höga nåd för sig giällande gjöra,
tvifvelsutan dertil bragte dels genom deras vistande utrijkes och således
möijelige okunnoghet om författningens innehåll, dels genom mindre Ålgång
på medel, dels genom andre utom deras förvållande timade orsaker;
så hemställer utskottet, för at efter möijligheten kunna bidraga til Majoren
Wilskmans och de fleres förmån, hvarigenom äfven cronan och flere
allmänne cassör en betydelig vinst tilskyndas, icke at förtiga det som
blifver för Riddarhuset en inkomst, om icke R. o. A. skulle för godt finna at
detta hos Kongke Maij:t i underdånighet anmäla med anhållan, det Kongl.
Maij:t allernådigst täcktes förlänga den uti högstberörde nådiga förordnande
utsatte och redan med April månads slut sidstledit år til ända lupne
tiden til någon viss utsatt ny termin och nådigst tillåta Majoren Wilskman
med de flere, hvilka hittils icke kunnat söka och erhålla introduction, at nu
få sine praestanda fullgiöra och sig til introduction anmäla; hvarigenom de
ock återvinna det af Kongl. Maij:t dem förlänte adelskap, hvilket de annars
genom högstberörde förordnande hade förlorat.
Hr Billberg, Otto Fredric, begiärte at om sammanhanget häruti
blifva närmare underrättad.
Prolongation
af den til
introductionssökande
förflutna
tiden.
Tilstånd för
Hr Bergenstråle
at åter
inträda på
Riddarhuset.
142 1778, nov. 25—28. Bergenstråhle.
Hvaruppå Hans Exellence Hr Riksrådet Grefve Fersen, Axel, såsom
öfverdirecteur uti Riddarhusdirectionen behagade giöra berättelse
om, huru Riddarhusdirectionen, på det enligit Konung Gustaf Adolphs
Riddarhusordning af 1626 all Adeln i Sverige och Finland måtte blifva på
Riddarhuset anteknad, hos Kongl. Maij:t i underdånighet anhållit om åfvannämde
höga förordning, som Kongl. Maij:t i nåder beviljat och låtit
utfärda; huruledes riddarhuscassan derigenom kommit utur sit försvagade
tilstånd med det mera, som Directionens riksdagsrelation och det nu
upläste betänkande innehåller. Hvarefter Hans Exellence, ifall R. o. A.
skulle bifalla detta Riddarhusutskottets tilstyrkande, hemstälte, om icke
det voro i sin ordning at, som förr brukeligit varit, updraga Riddarhusdirectionen
at detta underdåniga bref til Kongl. Maij:t expediera.
Hr Baron och Landtm, gjorde proposition til bifall såväl uppå Riddarhusutskottets
hemställande, som hvad Hans Exellence Riksrådet Grefve
Fersen föreslagit om expeditions besörjande af Riddarhusdirection;
hvilken med Ja besvarades.
8.
Hr Liljehorn, Pehr: Under det R. o. A. nu voro i begrep at uti
denne rikets allmänna fägnad bereda äfven för enskilte orsak til glädje uti
deras angelägenheter, vågade han hos R. o. A. anmäla en värdig medborgare
och anhålla, at han utur sit lidande måtte förhielpas. De fläste af
Höglofl. R. o. A. lära påminna sig. huruledes Hr Håfrättsrådet Bergenstråhle
sidsta riksdag blef för tvenne riksdagar utesluten ifrån Riddarhuset,
såväl som det som kunde vara orsaken dertil. Hr Liljehorn trodde sig eij
behöfva at vidlöftigt tala derom, alt nog at enhvar lärer kjänna, at det
skjedde för at frälsa honom ifrån et värre ondt och at hvad som då skulle få
namn afbrott, uti en annan tid snarare borde förtjena beröm. Hr Liljehorn
hemstälte altså, om icke bemälte Håfrättsråd kunde få njuta den allmänna
glädjen til godo, så at hans uteslutningstid förkortas och honom nu lämnas
frihet at åter få på Riddarhuset inträda.
Flere herrar leto förmärka, at de häruti med Hr Liljehorn instämde.
Hr Baron och Landtm, giorde altså proposition: Bifaller R. o. A., at
Hr Håfrättsrådet Rudman Bergenstråhle åter må uppå Riddarhuset nu
vinna inträde.
Hvilken med Ja besvarades.
R. o. A. åtskildes härefter klåckan half til tu eftermiddagen.
Statsutskott. Tjänstehjonsordningen.
År 1778 d. 28 November.1
143
Plenum klåckan tålf förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtmarskalken Hugo Herman von Saltza.
Hr Baron och Landtm, äskade ljud, och R. o. A. intogo sine ställen,
hvarefter
1.
uplästes Kongl. Maij:ts nådige skrifteligen gifne åstundan, daterad
Stockholms Slott den 28 November 1778, af innehåll: At som Kongl.
Maij:ts oryggeliga föresats är at i alt iakttaga, hvad Regeringsformen
föreskrifver, och Kongl. Maij:t altsåjemlikt 50 §:ns lydelse i densamme för
Riksens Ständer nu i nåder vil upvisa låta staten; så äskar och Kongl.
Maij:t af dem, at de til den ändan, och på sätt 47 § föreskrifver, ofördröijeligen
utnämna de personer, hvilka böra utgiöra det hemliga utskott, som
Kongl. Maij:t desse underrättelser meddela vil, och hvilkas antal Kongl.
Maij:t utsätter til tålf af R. o. A., nemligen af herreclassen 2 grefvar och 2
friherrar, af riddareclassen 4 och af svänneclassen 4. Underteknat Gustaf
samt Kongl. Maij:ts sigill i vax påtryckt, sådant som det ibland bilagorne til
detta protocoll in originali finnes. Til underdånig åtlydnad häraf anmodades
herrar electorerne at välja 4 af hvarje classis til et Statsutskott.
2.
Uplästes et memorial, ingifvit af Hr Michael af Grubbens, hvaruti han
yttrar sin önskan, at den nya tjenstehionsstadgan må blifva lämpad efter
hvarje provinces särskilte oeconomie och hushållning, och i synnerhet
Finlands; at derföre til ledamöter uti et särskilt utskott öfver tjenstehionsstadgan
må väljas en jordägare ifrån hvar province i riket (Bil. 16).
Hr von Qvanten, Carl, förklarade sig til alla delar instämma med
Hr af Grubbens deruti, at et särskilt utskott måtte förordnas af possessionater
ifrån hvarje province at öfverse den projecterade tjenstehionsstadgan.
Derjemte påminte han, at et utskott måtte förordnas til at reglera R. o.
A:s allmänna besvär, enligit hvad redan hos R. o. A. af Frih. Cederhielm
blifvit proponerat men då lagt på bordet.
Har Baron och Landtm, förbehölt, at först måtte frågan om tjenste
-
Kongl. M:s
åstundan af et
Statsutskott.
Hr af Grubbens
om
tjenstehionsstadgan
.
' Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 5 Januarii 1779 och den 7
Januarii till slut.
144 1778, nov. 28. Tjänstehjonsordningen.
hionsstadgans remitterande blifva afgiord; så skulle sedan den andra, som
Hr von Qvanten väkt. få företagas.
Hr Ehrenmalm. Samuel, yttrade sig gierna vilja instämma med Hr
af Grubbens, om han ej fruktade riksdagen vara så långt liden, at et utskott
icke skulle hinna med sit arbete häruti til ända, innan riksdagen slutas.
Dessutom kunde, hvad R. o. A. ock ville angående tjenstehions och
husbönders reciproqve skyldigheter föreslå, icke vinna kraft af lag, förrän
Kongl. Maij:t det i nåder behagat gilla och stadfästa, som äfven lärer fordra
sin tid; skulle altså R. o. A. för at vinna denna tiden vilja in pleno företaga
sig det project, som Kongl. Maij:t låtit aflämna, och genast afgiöra det, så
hoppades han at kunna gifva sådane utvägar dertil, om R. o. A. behagade
afhöra och yttra sig öfver de anmärkningar, han giort dervid, at R. o. A.
utan så mycken omgång skulle kunna utreda och lätt nog komma ifrån
denne sak.
Hr Wachschlager, Gustaf: Det voro icke utan at ju flere ledamöterne
äro, som skola handtera en sak, ju svårare blifver det at komma med
densamma til slut, men sedan Kongl. Maij:t låtit förelägga R. o. A. projectet,
så blifver det väl en skyldighet at deröfver aflämna något underdånigt
utlåtande, och det lärer svårligen låta sig giöra, om icke någre förordnas,
som det för R. o. A. projectera. Om denne omsorgen updrages Lagutskottet
eller något särskilt utskott, så voro han dermed nögd, allenast at enhvar
fingo tilstånd ingifva sine tankar i detta ämne til samma utskott. Skulle
innan riksdagens slut eij alt hinna blifva färdigt, så hade man doch gjiort,
hvad man kunnat, och så länge vij hafva 1739 års tjenstehjonsstadga,
funnes altid en lag at följa, så mycket mindre at vika ifrån, som den
verkeligen uti de fläste delar alt hittils tjent til nyttig efterlefnad och
rättesnöre. At någon landthushållare från hvar province, så mycket möijeligt
är utan at för mycket öka ledamöternes antal, förordnas uti detta
utskott, ifall något särskilt behöfver förordnas, deruti fant han intet ondt
utan sådant snarare nyttigt. Men om R. o. A. vilja uti pleno företaga sig
saken, så förbehölt han sig at öfver hvar § i projectet få säga sin tanka.
Hr Bilberg, Fredric Otto, gladde sig at af Kongl. Maij:ts i dag
upläste nådige yttrande om et Statsutskott få den förklaring, at rätta
meningen af 47 § Regeringsformen voro den. som han altid ägt: at Hr
Riksrådet m. m. Grefve Fersen icke, som någre velat det inför R. o. A.
påstå, trädt Regeringsformen för nära genom sit project til instruction för
Bancoutskottet och at 47 § Regeringsformen är vida skild ifrån den 55 §.
Orsaken til hans glädje kunde eij vara annat än billig, efter han tvänne
gånger med sit Ja bekräftat denne instruction. Om han sedan bifallit den
Tjänstehjonsordningen. 145
giorde tilläggningen, hade det icke skjedt för det at han ändrat sin öfvertygelse,
utan giälde dervid det eij okjände: Sic volo, sic jubeo; ty när de
tvänne stånden redan deciderat, at tilläggningen om 47 § Regeringsformen
skulle skje, så hade hans nekande varit kraftlöst och utan verkan.
Hvad projectet til tjenstehionsstadgan vidkommo, borde det väl remitteras,
efter omöijligt blifver at in pleno rätt utarbeta, hvad dertil hörer. Om
remissen skjer til Lagutskottet, kan det lika fult tillåtas enhvar at dit ingifva
skrifteligen, hvad han tror vara nyttigt til at i denna stadga iakttagas. Men
saken måtte ock handteras, hvar man ville, och ehvad förordningar än
giordes, så voro Hr Bilberg likväl öfvertygad, at ändamålet aldrig vinnes
för at få tilräckeligit troget och lydigt tjenstefolk, så länge hemmansklyfningen
så generelt som nu vore tillåten, åtminstone uti Sveriges mäst
folkrika landskaper. Då ännu jorden ej feck delas i mindre än fjerdedelshemman,
älskade bonden at få barn; af så månge han kunde föda, ägde han
nytta och af de öfrige blef för andre tilgång at få tjenstehion. Nu då där
finnes til 16 och flere åboer på et hemman, hade hvar och en af dem så
otilräckelig del, at han omöijeligen deraf kunde lefva sielf, mindre underhålla
barn; emedlertid går han eij derifrån utan gifter sig, förstörer skogarne
med byggnad, giärdslande, bränsel och til afsalu. Men en tilökad
mängd af barn ökar blott hans och deras elände, han har altså afsky för at
få barn, och om han får någre, låter han dem förfaras eller ock tjäna de eij
til annat än at med föräldrarne öka tiggarehopen. Lika sådan verkan hafva
de många inhysestorp, anlagde utan jordbruk, som blott tära skogarne,
stegra dagspenningen, först öka tiggarehopen och sedan mortalitetslistorne,
då de af elände förgås, samt tjäna til intet annat än at skydda
lösdrifvare och landsstrykare; de giöra, at tilgången på tjenstehion omsider
försvinna och at värfningen til krigstjensten blifver svår, om icke aldeles
omöijelig.
Har Baron och Landtm, frågade, om R. o. A. behagade remittera
projectet til tjenstehionsstadgan til Lagutskottet, hvarest enhvar skulle äga
frihet at ingifva sine tankar i detta ämnet?
Men härvid förmärktes hos flere någon olika mening.
Hr Durietz, And. Rudolph, trodde, at et särskilt utskott skulle
hafva bättre tid och rådrum at utarbeta, hvad som uti et så vidsträckt ämne
kunde vara at anföra, och at lättare där alla de anmärkningar kunde
öfvervägas, som förmodeligen lära inkomma, än i Lagutskottet, som redan
är sysselsatt med de lagfrågor, hvilka Kongl. Maij:t i nåder behagat proponera
och dit blifvit remitterade.
Utskott til
tjenstehjonsstadgans
öfverseende.
Riddersk:pts
allmänna
besvär.
146 1778, nov. 28. Allmänna besvären.
Hr Baron och Landtm, giorde altså proposition, om R. o. A. behagade
förordna et utskott, 4 af hvar classe, at utarbeta project til R. o. A:s
mening öfver den föreslagne tjenstehionsstadgan, där enhvar af R. o. A:s
ledamöter må äga frihet at med sine tankar uti denne sak inkomma munteligen
eller skrifteligen.
Hvilken med Ja besvarades.
I följe häraf updrogs electorerne at välja ledamöter till detta utskott.
3.
Hr von Qvanten, Carl, efter erhållit tilstånd återtog nu sit redan
anförde ämne angående R. o. A:s allmänna besvär och begiärte, at et
utskott måtte til deras utarbetande förordnas. Flere saker voro R. o. A. uti
deras Privilegier gifne, som genom tidernes skick nu så aldeles gåt ifrån
ståndet, at de kommit aldeles utur bruk men på detta sätt under vår
nuvarande sälla regering kunde återvinnas. Han hade deraf satt sig til
minnes åtskillige puncter, hvaraf han upläste den förste ang:de at R. o. A.
fåt åtskillige förmåner på sine frälsehemman, i synnerhet friheten för
kronoskjuts m. m., för det at R. o. A. til cronan åtagit sig at betala lilla
tullen och accisen, men hvilke förmåner R. o. A. nu förlorat til en stor del
genom det, at en stor del af frälsehemmanen kommit uti ofrälse händer,
som niöto frukten af hvad R. o. A. med sine Privilegier betalt; derföre
borde sådane hemman nu sökas, huru de måtte komma til Adelsståndet
tilbaka, och någre utvägar tagas, at de icke mera så fritt kunna utur R. o.
A:s händer skingras. Utom desse voro ännu flere, hvilke Hr von Qvanten
förbehölt sig at få aflämna, om något utskott til sådane besvärs granskande
blefvo förordnat.
Frih. von Essen, Fredric: Proposition om et utskott til reglerande
af R. o. A:s besvär hade tvänne sidor, och at en ledamot behagat gifva
materialier til arbete för detta utskott, lämnade han i sit värde. Äfven
kunde mycket sägas angående frälsehemman, som kommit i ofrälse händer,
då frågan naturligen vändes derhän, om eij R. o. A. uti lagen njuta all
säkerhet på sin egendom, och hvem som är orsaken, at så mycket jord gåt
ur frälse händer? Men hvad han med visshet kunde af erfarenheten säga
voro det, at ofta frågan om R. o. A:s allmänna besvär varit före vid
riksdagarne och at, ehuru länge riksdagarne än påståt, likväl ingenting
blifvit uträttat. Nu då riksdagen bör vara kort och redan är half liden til
slut, då enhvar af R. o. A. kan komma til thronen med det, sorn han tror
emot Privilegierne vara sig för när skjedt, syntes Frih. von Essen bäst
Allmänna besvären.
147
vara, att frågan om någre besvär åtminstone för denne riksdagen måtte
förfalla.
Hr von Nackreij, Olof, instämde med Frih. von Essen deruti, at
sådane R. o. A:s allmänna besvär måge åtminstone för denne gången
förfalla. Det voro väl icke utan, at R. o. A. vid riksdagarne haft orsak uti en
eller annan omständighet til allmänna besvär. Men som R. o. A:s nijt för
sine Privilegier gierna drifvit det derhän, at uti besvärspuncterne man
begiärt mera, än man kunnat få: så har det sällan kunnat komma til slut
med desse puncter. hälst när andre interessen legat i vägen, ja, ofta har R.
o. A. eij kunnat behålla, hvad de haft, då de satt något i fråga, som de velat
återvinna; har altså i sednare tider R. o. A., så mycket möijeligit varit, sökt
undvika at komma fram med allmänna besvär. R. o. A:s besvär lära icke
vara af mer än tvänne slag; det ena slaget som angår R. o. A:s Privilegier i
allmänhet, och deruti betarfvas, då Privilegierne äro tydelige och orubbade,
eij någon hielp; det andra slaget om någon enskilt skulle emot
Privilegierne vara för när skjedt. Uti förra fallet lärer vara rådligast at icke
sätta i fråga något, som man redan äger, eller at röra vid redan afgiorde
saker för at eij löpa fara at förlora, hvad man har. Det andra kan af
domstolar, collegier och embetsmän, ja, om icke annorledes af Kongl.
Maij:t i hvarje casu hielpas; och bör icke hvad som kunde någon enskilt
hända, giöras til allmän sak. Mera blifver det altid R. o. A. värdigt at uti
enskilte mål taga sin tilflykt hvar för sig til konungathronen, hvarest för
enhvar, som har lag och Privilegier på sin sida, aldrig kan tryta beskydd
och hielp, men at icke röra vid Privilegierne i allmänhet och sätta dem i
fråga utan hällre ställa det så, som hade man altid njutit dem til godo i alla
delar. Uppå desse considerationer hemstälte Hr von Nackreij, om icke R.
o. A. för denne gången ville låta frågan om allmänne besvär falla.
Detta besvarades med Ja och Neij.
Hr Bilberg, Fredric Otto, var af den tankan, at ingen kunde eller
borde tvifla, det ju Kongl. Maij:t beskyddar R. o. A. vid lag och Privilegier.
Men här voro endast frågan, huru Konungen skal få veta, när deremot
brytes. At komma til thronen genom deras händer, öfver hvilka man tror
sig hafva skjäl at klaga, vore en svår och med många hinder upfyld väg.
Ibland flere funnes af desse klagomål ofta sådane, som snarare kunna
komma under rubriqve af R. o. A:s allmänne än under namn af enskilte
besvär. I förre tider voro åtminstone åtskillige af den beskaffenhet, at R. o.
A. funno sig böra antaga dem som allmänna. At de icke kommo igenom,
hände väl deraf, at de skulle granskas i alla stånd. Man båckade sig för
prästen, för borgaren och för bonden utan at vinna något dermed. Lyckeli
-
148 1778, nov. 28. Allmänna besvären.
gen hade R. o. A. nu sluppit detta band och kunde omedelbarligen få söka
sin allernådigste Konungs hielp; derföre borde man ock nu nyttja tiden
dertil. I många saker behöfva R. o. A. hielp at komma utur de inkräktningar,
som på deras Privilegier voro giorde. Om et utskott fingo i commission
at företaga sig sådant och efter granskning utarbeta de besvärspuncter,
som kunna vara antagelige, så kan R. o. A. sedan ytterke pröfva dem,
innan de komma til thronen; och det beror altid uppå Kongl. Maij:ts eget
nådiga behag, när och huru han deröfver behagar resolvera.
Hr Liljehorn, Pehr: At til Kongl. Maij:t R. o. A. måge inkomma
med sine underdånige besvär, kan icke vara olämpeligit. Rättigheten dertil
grundar sig uti 1626 års Riddarhusordning. Altså voro eij utur vägen, om et
utskott förordnades at emottaga, granska och i pennan författa det, som R.
o. A. kan hafva at önska sig hielp uti. Deraf följer icke, at någre sådane
puncter skulle antagas, som på något sätt kunde stöta. De skola alla gå
genom R. o. A:s plenum, och kunna de, som R. o. A. eij vil antaga,
förkastas, så komma de eij längre. Mycket torde doch blifva af den beskaffenhet,
at R. o. A.lär finna nödigt dem til konungathronen frambära. Om
eij mera vunnes, än at R. o. A. mätte få disponera åboerne uppå sine
frälsehemman uti den dem mycket tryckande hållskjutsen, så voro redan
mycket godt dermed uträttat.
Hr Durietz, And. Rudolf, förklarade sig aldrig kunna vara skiljaktig
uti det, som länder til R. o. A:s väsendteliga nytta. Men då man tänker
nogare uppå förevarande fråga, lärer väl finnas, at et utskott til reglerande
af allmänne besvär nu skulle lända til föga gagn. Hvad som kunnat eller
kan hända emot Privilegiernes klara innehåll, såsom til exempel om för
svår skjutsning blifvit af något frälsehemman uttagit, det kan hielpas genom
Kongl. Maij:t, om eij collegier och embetsmän giöra enom rätt. Hvad
åter under allmänne besvär skulle kunna komma, hvilket likväl förut, och
innan det bör som sådant antagas, en noga pröfning fordrar, så lärer, då
riksdagen nu så långt hunnit och snart bör skrida til slut, föga tid blifva til
sådane besvärs samlande, i ordning sättande och granskning, såi utskottet
som in pleno, då de öfrige riksdagsärender nödvändigt måste först afgiöras,
åtminstone Kongl. Maijrts nådiga propositioner besvaras; derföre
Hr Durietz ock trodde, at man denne gången kunde låta anstå med at häruti
något begynna.
Hr Wachschlager, Gustaf: Det voro honom kjärt at höra någon,
som ville taga sig an och tänka uppå, huru de svårigheter måge kunna
afhielpas, som R. o. A. under de förflutne åren på månge sätt tryckt och
hindrat dem uti åtskillige deras rättigheter; åtminstone hade han ofta hört
Allmänna besvären. Skjöldebrev. 149
klagomål deröfver, at uti Privilegierne skjedt intrång. Om et utskott skulle
förordnas öfver sådane besvär, voro väl deruti icke något ondt, när lagen
det tillåter; man kunde åtminstone få se, om något inkommer af den
beskaffenhet, at det blifver antageligit. Alla besvär torde eij blifva så
specielle, som man vil sig föreställa. Hr Wachschlager fruktade, at flere af
dem torde blifva generelle nog, mången mera tålamodig eller maktlös tiger
nu och lider, hvad han kan.
Flere af R. o. A:s ledamöter förmärktes önska, at et utskott til allmänna
besvärens reglerande måtte förordnas.
Hr Baron och Landtm, giorde altså proposition, om R. o. A. samtycka,
at et utskott väljes, som emottager alle de besvär, hvilka R. o. A:s
ledamöter kunna förmena sig äga anledning at ingifva, och sedan de blifvit
granskade, med sit yttrande til R. o. A. inkommer öfver dem, som kunna
finnas antagelige?
Detta besvarades med Ja.
1 följe häraf updrogs herrar electorer at välja til detta utskott fyra af hvar
classis.
4.
Uplästes Riddarhusutskottets hemställande af den 24 November sidstl.,
om icke de ätter, hvilka ännu återstå med at hafva til Riddarhusarchivum
ingifvit afskrifter af sine skjöldebref eller sine vapneplåtar och altså til följe
af R. o. A:s vid 1769 års riksdag tagne beslut nu borde plikta, de förre
trehundrade och de sednare 30 d:r srrmt, måtte för denne plikt frikallas,
om de innan riksdagens slut denne dem åliggande skyldighet fullgiöra,
hvarvid var bifogad förteckning l:mo uppå de ätter, hvilkas skjöldebref
ännu saknades, och voro 23 af första classen samt 56 af den 3:die. 2:do. De
ätter, som ännu icke ingifvit sine vapneplåtar, och voro 14 af första
classen, 7 af den andra och 19 af den tredje.
Hr Wachschlager, Gustaf: Det voro aldeles i sin ordning, at R. o.
A:s beslut böra gå i verkställighet; och derföre kunde Riddarhusutskottets
hemställande bifallas, på det R. o. A. icke måtte vara sig olika. Någre ätter
torde likväl gifvas, hvilke man icke kan vänta det af, at de skola fullgiöra
R. o. A:s beslut, såsom til exempel adelige ätten v[on] Holmer n:o 1966
och adel. ätten Mackenzie n:o 1972, af hvilke den förre nu lärer vara bofast
under hollstenska regeringen och den sednare återrest til sit fädernesland
Engeland, sedan han där återvunnit sine förfäders rättigheter; altså lärer
det vara onödigt at upföra dem på någon förtekning. Hvad i öfrigit de andre
angingo, som finnas på förtekningen, och med hvilka icke voro samma
beskaffenhet som med desse tvänne, hade Hr Wachschlager icke deremot,
Felande
skjöldebref
och
vapenplåtar.
Riddarhus
ordnings
projec
terande.
Hr Bergenstråles
åter intagande
på
Riddarhuset.
150 1778, nov. 28—dec. 5. Riddarhusordning.
at dem lämnades det anstånd, som utskottet föreslagit. Vidkommande
vapneplåtarne, så biföll han äfven, hvad utskottet tilstyrkt, kunde doch
dervid eij oanmärkt lämna, at vapneplåtarne nu på Riddarhussalen voro
upsatte i mycken oordning; och at föga utrymme gifves, om flere inkomma;
hvarföre nödigt blifva lärer, at riddarhusbetjeningen efter slutad riksdag
rangera dem uti en bättre ordning.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition. Och Riddarhusutskottets
hemställande bifölls.
5.
Hr Baron och Landtm, förestälte, at åtskillige stadgar saknades, som
bidraga til ordning inom Riddarehuset men icke kunnat intagas i den lag
eller Riddarhusordning, som R. o. A. inför Kongl. Maij:t belefvat och
erkjändt vid denne riksdag. Han hemstälte derföre, om icke R. o. A. skulle
vilja updraga Riddarhusutskottet at en sådan ordning inom R. o. A. projectera
och til vidare pröfning hos R. o. A. ingifva at sedan deruppå söka
Kongl. Maij:ts nådiga stadfästelse.
Hvilket bifölls.
Hr Bilan g, Johan Jacob: Sedan R. o. A. numera bifallit, at Håfrättsrådet
och Ridd. af Kongl. Nordstjerneorden Rudman Bergenstråle
måtte få på Riddarhuset åter inkomma, som sidstl. riksdag blifvit utesluten,
för det han då sökte nitfult yrka en af oss alle älskad Konungs rätt, så
hemstälte han, om icke et extractum protocolli måtte til Hr Bergenstråhle
härom afgå, hvilket kunde tjena som en tilfredsställelse för det lidande,
bemälte Håfrättsråd oskyldigt öfvergåt.
Hr Baron och Landtm, förestälte, at det icke kunde passa sig, at R. o.
A. genom någon expedition likasom vederläde sit förr tagne beslut. Men
om Hr Bergenstråhle önskade at få utur protocollet utskrifvit, hvad R. o.
A. honom sedan beviljat, skulle det icke vägras.
R. o. A. åtskildes klåckan 3/4 til tu eftermiddagen.
År 1778 d. 5 December.1
Lördag.
Plenum klåckan 12 förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtmarskalken.
Sedan Hr Baron och Landtm, eskat ljud och R.o.A. intagit sine
ställen, anmältes, emottogs och infördes på vanligit sätt et utskott ifrån det
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat d. 7 Januarii 1779.
Konungens handpengar. Hertig Carl.
151
Vällofl. Borgareståndet, 12 personer, anförde af Borgmästaren och Riksdagsfullmäktigen
ifrån Hernösand Mathias Kiörning, hvilken pr[aemissis]
prfaemittendis] gaf tilkjänna, at vid det Borgareståndet förehaft
angående faddergåfvan för Hans Kongl. Höghet Cronprintsen, hade
Borgareståndet dervid icke kunnat undfalla, huruledes detta för hela riket
högst hugneliga tilfälle med alla dervid förefallande högtidligheter icke
aflupit utan anseenlige kostnader för Kongl. Maij:t, hvilka såväl sielfve
saken som bibehållandet af rikets värdighet för de utrikesministrer och
andre närvarande främmande giort nödvändige, och derjemte at denne
Riksens Ständers sammankomst äfven förorsakat Kongl. Maij:t flere och
tilökte utgifter; i anseende hvartil Borgareståndet varit omtänkt at förskaffa
Kongl. Maij:t för desamme någon ersättning och derföre updragit
committerade til faddergåfvans reglerande äfven den omsorgen at föreslå
utvägar dertil, såsom ock huruledes de medel, som Kongke Maij:t til egne
handpenningar behagar disponera, måge blifva ökade i den mån, at de
svara emot det penningevärde, som närvarande tider uti beräknandet af de
förre tiders dalertal fordra. Vidare hade ståndet påmint sig den för riket
glada händelsen, som sedan sidsta riksdag inträffat, at Hans Kongl.
Höghet Hertig Carl af Södermanland blifvit förmäld med en hög och
älskansvärd Printsessa af det Kongl. Vasahuset, och at Borgareståndet,
ifall Kongl. Maij:t i nåder skulle dertil vilja samtycka, önskade at i anledning
af denne höga förmälning få til Hans Kongl. Höghet öfverlämna någon
summa penningar at diponera såsom en hemgift, hvilket ärende ståndet
äfven öfverlämnat til utskottet om faddergåfvans reglerande at närmare
utarbeta och föreslå, och utlofvades, at Borgareståndets extractum protocolli
häröfver skulle med det första blifva meddelt.
Hr Baron och Landtm, försäkrade, at R.o. A. icke lära underlåta at
taga desse ärender uti behörigt öfvervägande.
Hvarefter Borgareståndets utskott på samma sätt, som det blifvit infört,
åter ledsagades tilbaka.
Häruppå uplästes utdrag af protocollet, hållit hos Riksens Ständers
committerade at reglera faddergåfvan för Hans Kongl. Höghet Cronprinzen
den 3 Decembr. 1778, hvaruti committerade tilkjänna gifva, huruledes
Bondeståndet uti extractum protocolli af d. 18 sidstl. November updragit
sine ledamöter hos bemälte committerade eij allenast at reglera samma
faddergåfva utan ock at öfverlägga med de öfrige ståndens deputerade om
medel och utvägar til ersättning för de extraordinarie utgifter, som vid
Hans Kongl. Höghets Cronprintsens dop och denne Riksens Ständers
sammankomst för Kongl. Maijesitt varit oundvikelige. Äfven at uti Kongl.
Deput:e fr.
Borgareståndet
om
K.M:ts utgifter
och
handpeng:r.
D:o hemgift
för H. K.
Hgh:t Prints
Carl.
152
1778, dec. 5. Hemgift för hertig Carl.
Maijits handpenningar, som oaktat tidernes ombyten och utgifternes nödvändige
tilväxt icke någon gång blifvit förhögde, föreslå en efter alt detta
lämpad tilökning årligen. Och änteligen huru til hemgift för Hans Kongl.
Höghet Hertigen af Södermanland någon summa uti Riksens Ständers
Banqve kunde nedsättas samt räntan deraf Hans Kongl. Höghet årligen
öfverlämnäs. Men som committerade af de tre öfrige stånden härvid saknade
sine respective stånds bifall, så utbådo sig desse committerade sine
stånds utlåtande öfver qvaestio an, innan de sågo sig i stånd at vid desse af
Bondeståndet upgifne nya ämnen lägga den hand, som med deras önskan
och välmening öfverensstämmer.
Hr Baron och Landtm, frågade, om R.o.A. bifaller, hvad deras
committerade uti detta extractum protocolli hemstält, som med Ja besvarades.
Hvarvid doch Hr Billberg, Otto Fredric, anförde, at då detta
genom et utskott ifrån Bondeståndet blef proponerat, hade han hört sägas,
at det tilhörde Kongl. Maij:t at disponera alle medel, som i rikscassan
inflyta, men icke Riksens Ständer at utsätta, hvartil den ena eller andra
delen deraf skal användas. Derföre vågade han eij heller då at något vidare
sig yttra. Men då han nu hörde, at R. o. A. bifallit committerades hemställande
och äfven qvaestio an om en bevillning för Hans Kongl. Höghet
Hertigen Carl af Södermanland, så påminte han, at Hans Kongl. Höghet
Hertigen Fredric Adolph af Östergötland äfven måtte af Riksens Ständer få
något, som kan ersätta de kostnader, högbemälte Herre nödgats giöra på
sine utrikes resor med mera för rikets heder under den tiltagande allmänna
dyrheten,
Hr Wadenstierna, Carl: Då ifrån Bondeståndet detta hos R.o.A.
först blef anmält, hade han, af siukdom hindrad, icke haft tilfälle at vara in
pleno tilstädes och då höra, huru R. o. A. sig deröfver yttrat. Emedlertid
fägnade det honom, at äfven häraf lärer finnas, huru oskyldigt utskottet
kommit at hos plena giöra denne förfrågan. När Bondeståndets ledamöter
uti utskottet burit fram sit stånds beslut, kunde det icke tilkomma de öfriga
ståndens ledamöter at nedlägga detsamma och än mindre at det utan
erhållit tilstånd uptaga. Utskottet kan nu, sedan det erhållit låf dertil,
komma i fullt arbete och, som han hoppades, äfven til snart slut dermed.
Han ville eij nu andraga alle de öfrige skjäl, som häruti kunde sägas för at
visa, det utskottet bordt förfara häruti på sätt, som det giort, utan önskade,
at R.o.A. måtte snart taga sit beslut. Ty han fruktade, at Prästeståndet
annars torde förekomma R. o. A. uti at visa sin underdåniga tro och kjärlek
för Kongl. Maij:ts höga person.
Hemgift för hertig Carl. 153
Hr Baron och Landtm, giorde än en gång proposition: Om R.o. A.
bifalla, at deras committerade til faddergåfvans reglerande måge få gå in uti
öfverläggning om desse ärender?
Hvilken med Ja besvarades.
Hr Baron och Landtm, gaf vid handen, at ännu et extractum protocolli
ifrån samme committerade voro ankommit angående hemgiften för Hans
Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland och at dertil Kongl. Maij:ts
nådiga bifall bör sökas.
Frih. Cederhielm, Josias: Det voro väl icke utan, at uti den frågan,
som angingo någon hemgift för Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland,
förekommo den viktige betänkelighet, at gärder, utskylder och
bevillningar, som af rikets undersåtare utgiöras, omedelbart stå under
Kongl. Maij.ts egen höga disposition, och at det således icke lärer tilhöra
Riksens Ständer at på något sätt föreskriva, hvartil de skola användas;
men då Riksens Ständer vidtaga den utväg at anhålla om Kongl. Maij:ts
nådiga bifall härtil, så hade han dervid icke något at påminna utan önskade
endast, at äfven måtte blifva anmält, hvad R.o. A. önskade at få giöra i
samma väg för Hans Kongl. Höghet Hertig Fredric Adolph af Östergötland.
Hr Baron och Landtm, lät häruppå upläsa det andra extractum protocolli
ifrån committerade til faddergåfvans reglerande, äfven af den 3 December
sidstledne, hvaruti committerade anmäla Bondeståndets til sine
ledamöter i utskottet lämnade fullmagt at med de öfrige ståndens
committerade öfverlägga om någon hemgift för Hans Kongl. Höghet Hertig
Carl af Södermanland men dervid förmäler sig icke undfalla, at enligit
1772 års Regeringsform inge rikscassan tilhörige medel, af hvad namn det
vara må, kunna eller böra nu eller i framtiden disponeras utan Kongl.
Maij:ts nådiga vettskap och samtycke; hvarföre ock utskottet hemställer,
om icke uti detta ämne man bör särskilt utbedja sig och afbida Kongl.
Maij:ts nådiga bifall. Hvarefter Riksens Ständer icke lära underlåta at så
häruti som i alt öfrigt ådagalägga prof af den underdåniga tilgifvenhet och
vördnad, hvilken de i alla tider erkjänna sig vara skyldige Kongl. Maij:t för
alla Des emot dem och riket beviste välgierningar.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition, om R.o. A. bifalla detta
utskottets tilstyrkande?
Hvilken med Ja besvarades.
Flere begiärte, at uti det underdåniga hemställande, som härom skulle
afgå, äfven hvad som angående Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergiötland
blifvit föreslagit måtte få införas, och yrkade at häruppå få proposition.
11-10-307
154
1778, dec. 5. Hemgift för hertig Carl.
Allmänna bevillingen
ang:de.
Hvilken Hr Baron och Landtm, altså giorde och erhölt deruppå R. o.
A:s Ja til svar.
Hr von Platen, Philip Julius, påminte, at detta hemställande, om
det skulle innehålla såväl angående Hans Kongl. Höghet Hertigen af
Södermanland som hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland, då hälre
måtte ställas uti generelle termer utan at nämna någon särskilt, för hvilken
de beviljade medel skulle användas, utan endast summan i underdånighet
öfverlämnäs Kongl. Maij:t.
Någre begiärte, at et utskott måtte härom afgå til de andre stånden.
Hr Baron och Landtm, trodde, at det til vinnande af tiden och at
undvika all vidlöftig omgång voro nog, om han i samråd med de andre
respective ståndens Talemän fingo utbedja dag hos Kongl. Maij:t, då de
med deputerade af hvart stånd kunde uti detta ärende upvakta Kongl.
Maij:t, och at til den ändan af R. o. A. nu skulle utses 24, hvilka vid det
tilfället blefvo Hr Baron och Landtm, fölgaktige.
Detta bifölls.
Hr Wadenstierna, Carl, förklarade sig ock härmed nögd, likväl at
derjemte något skrifteligit blefvo ifrån Riksens Ständer aflämnat at förvaras
til en justification och rättelse för framtiden, då dylike casu kunde
förefalla.
Hr Baron och Landtm, förklarade, at om R. o. A. dertil samtycka, så
ville han i samråd med de öfrige Talemän draga försorg om, at denne
expedition måtte blifva upsatt och til Kongl. Maij:t öfverlämnad.
Hvilket bifölls.
Derjemte tilsade Hr Baron och Landtm., at som de tilförordnade
utskotten behöfde några dagar at oafbrutit få arbeta uti de ärender. som til
dem blifvit lämnade, så kommo under den tiden inge plena at hållas;
hvarföre de herrar, som blifvit utsedde at vara honom fölgaktige uti det
utskottet, som til Kongl. Maij:t skulle afgå, behagade at rätta sig efter det
anslag, som blifver giort angående dagen, då denne deputation kunde hos
Kongl. Maij:t få företräde, at förut samla sig på Riddarehuset.
2.
Hr Bilang, Johan Jacob: Ibland de förmåner, svänske män under
vårt lycklige regeringssätt njuta, voro icke minst den rättigheten at beskatta
sig sielfve. Det skjer genom bevillningar, som utgiöras ifrån den ena
riksdagen til den andra; med denne riksdagen uphörer altså bevillningen,
som Riksens Ständer 1772 sig åtogo. Ehuru Kongl. Maij:t allernådigst
förklarat sig icke hafva kallat Riksens Ständer tilsammans i det ändamål, at
Bevillingen. Utskottsledamöter. 155
vilja af dem begiära någon bevillning, lärer doch enhvar inse, at alla rikets
tarfvor icke kunna bestridas utan penningar och blott med kronans ordinarie
räntor; at derföre nödigt blifver, innan Riksens Ständer åtskiljas, at de
yttra sig, hvad de dertil vilja bidraga. Och trodde Hr Bilang, at man lättast
kunde komma ifrån denne frågan, då man endast continuerade i så många
år, som Riksens Ständer det för godt finna, den bevilning, som nu utgiöres,
och det så mycket hälre, som Konglie Maij:t af Riksens Ständer icke eskat
något mera.
Hr Wadenstierna, Carl: Detta ärende torde vara svårt för R. o. A.
at nu genast yttra sig öfver. Utom annat, som dertil fordras, lärer blifva
nödigt at se uppå den sidsta bevillningsförordningen, hvilken uti någre
omständigheter tarfvar at jemkas, om eij i annat likväl uti det, som rörer
myntets räkningesätt i riksd:r, som upkommit sedan sidsta bevillning, där
alt är räknat i daler och öre silftrmt.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Som det är en svänska folkets ypperligaste
rättighet at beskatta sig sielfva, altså blifver den nu väkte frågan altid
af mycken vikt och af mera granlagenhet, än at den på en kort stund kan
afgiöras. Man bör härvid hafva afseende uppå den vördnad, vij äro vår
Konung skyldige, den ömhet och omvårdnad, som riket kräfver, den
aktning, som vij böra hafva för oss sielfve och väre rättigheter. Det blifver
icke något hastverk utan bör giöras med eftertanka samt berådd och mogen
öfverläggning. Dertil fordras tid. Hans Excellence begiärte derföre denne
fråga på bordet. Hvarmed ock alt vidare tal härom uphörde.
3. ,
Upbröts och uplästes herrar electorernes af 3:die classen vahl til ledamot
uti
Utskottet at reglera faddergåfvan.
1 stället för Hr Ehrenstråhle, som sig afsagt,
Hr von Stenhagen, Fredric, Cammarråd.
Uti Riddarhusutskottet.
I stället för Hr Fock, som bortrest.
Hr Adlerbeth, Gudmund Jöran, Kongl. Secreterare och Riksantiqvarius.
Ledamöter i
utskotten.
Äfvenledes upbröts herrar electorernes val til ledamöter uti följande
utskott:
Statsutskottets
ledamöter.
Ledamöter i
Utsk. til tjenstehjonsstadgans
öfverseende.
156 1778, dec. 5. Utskottsledamöter.
Statsutskottet.
1 classen.
Grefve Lewenhaupt, Charles Emil. Generalmajor, Comrndr af K.
Svtsorden.
Grefve von Duben, Carl Wilhelm, President, Comndtr af K. Nordst.orden.
Frih. Bunge, Carl, Landshöfdinge.
Frih. Rudbeck, Thure Gustaf, Öfverståthållare, Landshöfdinge och
Comndtr m. st[ora] kforset] af Svtsorden.
2 classen.
Hr Aminoff, Carl Mauritz, Öfverste, Ridd. af Svtsorden.
Hr Wattrang, Carl Gustaf, Cammarherre.
Hr Bentzelstierna, Mathias, Statssecreterare, Comndtr af Nrdst.orden.
Hr Celsing, Gustaf, President, Comndtr af K. Nrdst.orden.
3 classen.
Hr Leijonmarck, Gustaf Adolph, Bergsråd.
HrEhrenbill, Ulric Gottlieb, Öfverste, Ridd. af Svtsorden.
Hr Grewesmöhlen, Joh. August, Håfrättsråd, Ridd. af Nordst.orden.
Hr Gustafskiöld, Abraham, Öfverste och Riddare af Svtsorden.
Utskottet til öfverseende af den projecterade tienstehionsstadgan.
1 classen.
Grefve Spens, Carl Gustaf, Lagman.
Grefve Rosen, Fredric Ulric, Landshöfdinge, Öfverhåfstallmästare,
Ridd. af Svtsorden.
Frih. Rappe, Carl, Generalmajor, Landshöfdinge, Ridd. af Svtsorden.
Frih. Armfelt, Carl Gustaf, Öfverste, Ridd. af Svtsorden.
2 classen.
Hr Roos af Hjelmsäter, Herman Julius, Öfverstelieutenant, Vice Landshöfdinge,
Ridd. af Svtsorden.
Hr Uggla, Samuel [o: Sven] Fredric, Capitaine.
Hr Printzenskiöld, Eric Adolph, Ryttmestare, Ridd. af Svtsorden.
Hr Grubbe, Carl Gustaf, Contreamiral, Ridd. af Svtsorden.
Utskottsledamöter. Genealogierna.
157
3 classen.
Hr Berch, Otto Christer, Öfverste. Ridd. af Sv:sorden.
Hr Ehrenmalm, Samuel, Håfrättsråd.
Hr Löfvenskiöld, Samuel, Öfvercommissarius vid Amiralitetet.
Hr Geijerstam, Emanuel, Brukspatron.
Uti Utskottet till beredande af R. o. A. allmänna besvär.
1 classen.
Grefve Cronstedt, Fred. Ad., Håfintendent, Camerer af K. M:s Orden,
Grefve Hammilton, Adolph, Cammarherre.
Frih. Cederhielm, Germund, Lagman.
Frih. Hermelin, Samuel Gustaf, Assessor i Bergscollegio.
2 classen.
Hr Zelow, fullmäktig Hr Arnell, Pehr, Assessor i Göta Håfrätt.
Hr Macklier, Rutger, Cammarherre.
Hr Rothlieb. Philip Fred., Cammarråd, Ridd. af Nordst.orden.
Hr Lejonankar, Fred. Wilh., Major vid Amirktet, Ridd. af Sv:sord.
3:die classen.
Hr Feltstierna, Josias, Öfverstelieutn:t, Ridd. af Svrsorden.
Hr Hummelhjelm, Rudolph Vilh[e]lm, Kongl. Secreterare.
Hr Rosencrantz, Holger Anders, Öfverste, Ridd. af Sv:sord.
Hr Langenskiöld, Jean Henric, Capitaine.
Hr Baron och Landtm, gaf tilkjänna, at desse utskott nu kunde
sammanträda för at börja sine arbeten.
4:o
Uplästes ifrån Riddarhusutskottet et betänkande af den 24 November
sidstledne, hvaruti til completterande af de introducerade familiers genealogier
hemställes, om icke R. o. A. skulle vilja genom en skrifvelse til det
Högvördige Prästeståndet aflägga tacksägelse för den benägenhet, de visat
R. o. A. at enligit Kongl. Maij:ts skrifvelse af den 4 Julii 1770 ifrån
församlingarne til Riddarhusdirection insända årlige förtekningar på födde,
gifte och döde af Adel, samt begiära, at de framdeles uti samma benägenhet
måtte fortfara, och at det updrages Riddarhusdirection at sådane förtekningar
genom bref infordra ifrån de ställen, hvarifrån de ännu saknas.
Besvärsutsk:s
ledamöter.
Genealogiers
complette
rande.
Resor til
uplysning om
släkterne.
Medaille öf:r
1626 års Riddarhusordnings
uplifvande.
158 1778, dec. 5. Medalj över riddarhusordningen.
Vidare hemställer utskottet, om icke til vinnande af all möijelig uplysning
uti de äldre släkter Riddarhusdiraction måtte få frihet at af riddarhusbetjeningen
utvälja någon, som med resepenningar af riddarhusmedlen
kunde sommartiden resa omkring uti landsorterne och uptekna samt afrita
alle monumenter, hvilka uti kyrkorne samt annorstädes finnas efter döde
adelige personer, hvilken sedermera för sit besvär njuter det arfvode,
arbetet i anseende til sin egenskap och nytta förtjenar. Sluteligen meddelar
utskottet en förtekning uppå de ätter, hvilka ännu icke til Riddarhuset
ingifvit fullständige genealogier eller de ingifne completterat, utgiörande 4
greflige, 6 friherrlige och 40 adelige ätter, femton af den andra classen och
25 af den 3:die, tilsammans 50, hvilka utskottet förmenar, at de vid innevarande
riksdag, sedan capitisrättigheten nu åter blifvit uplifvad, genom de
närvarande hufvudmäns försorg lätteligen skulle kunna blifva completterade.
Hr Lejonmarck, Gustaf Adolph, förestälte sig, at åtskillige
torde finnas, som icke hade sig bekant, hvaruti den brist består, som uti
deras genealogier skal finnas; för at lämna dem tid at derom blifva underrättade
begiärte han altså detta på bordet.
5:o
Uplästes Riddarhusutskottets memorial af den 27 November sidstl.,
hvaruti uskottet enligit R. o. A:s remisse upgifver förslag til den medaille,
som R. o. A. beslutit at låta slå til åminnelse af den för R. o. A. så ärofulla
händelsen, då Kongl. Maij:t i nåder behagade uplifva R. o. Ars urgamla
heder genom Konung Gustaf Adolphs Riddarhusordnings återställande uti
sin första laglige kraft och at uti R. o. Ars pleno sjelf föra klubban.
Utskottet anmäler flere projecter til medaille öfver denne märkvärdige
händelse, alle hvar för sig ganska vackre och sinrike, nijo stycken til
antalet, ibland hvilka utskottet i synnerhet fäster sit tilstyrkande för et af
dem, som
på ena sidan föreställer följande inscription i räta rader:
Gustavo III
Optimo Regi
Ordo Eqvestris
Ob redditum Sibi
Pristina cum Forma
Pristinum Decus
A. MDCCLXXVIII.
Medalj över riddarhusordningen 159
Och på den andra:
Konung Gustaf Adolphs och Konung Gustaf den III:s bröstbilder med
bar hals en regards eller emot hvarandra vände med öfverskrift:
Pater est et Rector uterqve.
I exerguen:
A. MDCXXVI et MDCCLXXVIII.
Utskottet föreslår ock, at denne medaille må determineras til den 23:de
storleken, i jemlikhet med den större Riddarhusmedaillen, då den i guld
torde komma at väga circa 50 ducater och uti silfver omkring 11 lod, samt
anmäler, at den för sin skicklighet kjände Professoren och Riddaren af
Kongl. Vasaorden Gustaf Liungberger åtagit sig at förfärdiga densamma
efter detta projectet för en summa af 6000 d:r kpr:mt, fastän bemälte
Professor likväl i anseende til sine flere nu under händer hafvande arbeten
för Kongl. Maij:t icke låfvat medaillestämpelen färdig för än efter någre
månaders förlopp.
Ifall R. o. A. skulle detta förslag bifalla, hemställer utskottet, om icke 9
medailler bör slås i guld för Riddarhusets räkning at i underdånighet
öfverlämnäs åt Kongl. Maij:t, Hennes Maij:t Drottningen och de öfrige
Höga Personer af Konungahuset samt en för R. o. A:s nuvarande Landtmarskalk.
Men til undvikande af större kostnad icke någre af silfver på
annat sätt än för dem af R. o. A., som sig derom anmäla och kostnaden
derföre erlägga vilja.
De öfrige projecter voro uppå et särskilt vid detta betänkande fogat ark
äfven upteknade samt uplästes häruppå för R. o. A.
Hr Bilang, Johan Jacob, fant, at ibland så många goda projecter
det voro svårt at för R. o. A. välja; hemstälte derföre, om icke alla
projecterne kunde i underdånighet Kongl. Maij:ts eget höga vahl underställas,
som efter den fullkomlige insikt, Kongl. Maij:t äger äfven af det,
som i de vackre vettenskaper bör bära namn af det sanna skiöna, torde
behaga at ibland dem utse något.
Hr Billberg, Fred. Otto: I förlitande uppå de herrars kundskap i
sådane saker, hvilka uti Riddarhusutskottet utvalt den föreslagne, och at
de ingenting utur akt låtit, som erfordrats för at med sit vahl stadna vid
den, som förtjente at antagas, tilstyrkte han R. o. A. at förblifva vid hvad
Riddarhustuskottet häruti för godt funnit.
Hr Modee, Gustaf: Efter denne medaille blifver til åminnelse af d. 3
November en för R, o. A. i alla tider märkvärdig dag och det vore til
Praescription
i civile mål.
Deputation
om
hemgift för
Hertig Carl.
160 1778, dec. 5—15. Preskription i skuldfordringsmål.
förmodandes, det något hvar ibland R. o. A. lära önska at äga et exemplar
af denne medaille, men om den blifver så stor, ganska många icke torde
vara i stånd at lösa densamma, så föreslog han, om icke jemte de större,
som af guld eller silfver preglas, äfven smärre måtte blifva slagne, som af
den mindre förmögne lättare kunde lösas.
Frih. Cederhielm, Josias, påminte häremot, at dertil fordrades
tvänne särskilte stämplar, som blefvo en dryg tilökning i Riddarhusets
kostnad. Den, som ej ville lösa en af silfver eller hade förmögenhet dertil,
ägde ju frihet at få den slagen i koppar; sådant vore eij ovanligit, utan funno
man i alla myntcabinetter dylika i koppar preglade medailler.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition, om R. o. A. bifalla Riddarhusutskottets
tilstyrkande.
Hvilken med Ja besvarades.
6.
Uplästes memorial, ingifvit af Hr Emanuel af Geijerstam, hvaruti han
föreställer, at då lagen uti skuldfordringsmål föreskrifver en viss praescriptionstid
och den bästa Konung föreslår den lag, at en brotslig efter viss
föreskrifven tid icke vidare må blifva anklagad och dömd för sit brott, om
icke naturliga billigheten fordrar, at en ägares säkerhet och rätt til en
lagligen åtkommen egendom eij måtte efter flere mansåldrar kunna sättas
ifråga; och derföre R. o. A. underställer, om icke det vore Ständer värdigt
och för den allmänna säkerheten högst nödigt at hos Kongl. Maij:t i
underdånighet anhålla, det en viss tid måtte stadgas, efter hvilken ingen
domare ägde til undersökning och afdömande uptaga något slags klander,
af hvad namn det vara må, emot den besittning, som en ägare oqvalt
förvärfvat och nyttjat, Kongl. Maij:t Des höga rätt at försuten tid återställa
samt fasta och dom häfva obetagen (Bil. 17).
Detta remitterades til Lagutskottet.
7.
Under det at detta förehades, voro af Riddarhusfiscalen upteknade de
herrar, som jemte Hr Baron och Landtm, skulle uti den förr omnämde
deputation upvakta Kongl. Maij:t angående hemgift för Hertigen af Södermanland;
hvilka nu upropades och voro följande:
1 classis.
Grefve Frölich, David Harald, Capitaine.
Grefve Spens, Carl Gust., Lagman.
Deputation om hemgift för hertig Carl. 161
Grefve von Hermansson, Carl Henric, Ryttmestare.
Frih. Leijonhufvud, Eric Abraham, Capitaine.
Frih. Köhler, Carl Fromhold, Öfverstelieutenant.
Frih. Gripenstierna, Carl, Cancellist i Kongl. Cancelliet.
Frih. Adlermarck, fullm. Hr Silfversparre, Isac Lars, Häfjunkare.
2 classen.
Hr Sparre, Adolph Fred. Ulr., Ryttmest.
Hr Ulfsparre, Gustaf Johansson, Ryttmestare.
Hr Walkendorff, Carl Fred., Cornett.
Hr von Schrove, fullm. Hr von Numers, Gustaf, Capitaine.
Hr Möllersvärd, Carl Adolph, Capit:ne.
Hr Modeé, Gustaf, Major.
Hr Leijonanckar, Fred. Wilh., Major.
Hr Rehnberg, Carl Jöran, Öfverstelieutenant.
3:de classen.
Hr Ankarloo, David, Major.
Hr Steuch, Joh. Henr., Ryttmestare.
Hr Adlerbeth, Gudm. Jör., Riksantiqvarius.
Hr von Rappolt, Bengt Gust., Lieut:nt.
Hr von Kiörning, Joh. Mathias, Cancellist.
Hr Scheffer, Ulr. Theophilus, Major.
Hr Nordenstolpe, Magnus, Ryttmestare.
Hr Heijkenskiöld, Detlof, Assessor.
Desse herrar tilsades at, när anslag skjer, infinna sig på Riddarhuset, Hr
Baron och Landtm, til mötes.
R. o. A. åtskildes klåckan 2 eftermiddagen.
År 1778 d. 15 December.1
Tisdag.
Plenum klåckan 1/2 11 förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtmarskalken Hugo Herman von Saltza.
R. o. A. intogo sine ställen och protokollet, hållit på Rikssalen den 9
November sidstl., justerades.
Justering.
'Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 7 Januarii 1779.
Deput:n fr.
Prst.st:ndt
om gåfva til
Hennes K.
M:t.
162 1778, dec. 15. Gåva till drottningen.
Hvilket afbröts genom en deputation ifrån det Högvördige Prästeståndet,
12 personer, anförd af Biskopen i Lund Doctor Olof Celsius, som
blef af 4 emottagen och införd på vanligit sätt, hvilken pr[aemissis] pr[aemittendis]
medbragte, at då Prästeståndet med af vördnad och tacksägelse til
det Gudomeliga Maijestetet upfylde hiertan för alt det goda, Svea Rike af
Des mildhet njutit, sågo snart den lyckeliga stunden nalkas, då Hennes
Kongl. Maij:t Drottningen efter sin lyckliga nedkomst med bibehållen
hälsa snart til vår nådigste Konungs, det Höga Kongl. Husets och hela
rikets outsägeliga glädje åter lärer visa sig, och Prästeståndet härvid påminte
sig all den myckna välsignelse, som genom Hennes Konglie Maij:ts
dyra person fäderneslandet är tilskyndat, samt huru med sin milde Konung
hans trogne undersåtare glädja sig deröfver, at vid et så ömt och högst
betydande tilfälle alt efter Konungens och allas önskan aflupit, så at
Hennes Kongl. Maij:t af Herrans hand likasom återgifven har blifvit et
välsignat medel til den stadga, Svea konungathron vunnit, såväl som til
uplifvandet af en stor Konungs åminnelse, hvars namn eij mindre uti hela
Europa än vårt fädernesland högt aktas; så har af desse anledningar hos
Presteståndet kommit i öfvervägande, om inför Hennes Kongke Maij:t
Riksens Ständer möijeligen skulle kunna vid detta tilfälle frambära något
vedermäle af deras djupa undersåteliga vördnad. Hvad ock Riksens
Ständer skulle kunna inför Hennes Kongl. Maij:t nedlägga, blefve väl altid
en obetydelig ting emot den overderliga skatt. Hennes Kongl. Maijrt har
riket förärat. Men i den underdåniga förmodan, at det af en mild och nådig
Drottning torde mätas mera efter deras undersåteliga upsåt än efter sin
beskaffenhet, har likväl Prästeståndet fördristat sig tänka, at någre sådane
utensiler af guld borde beredas och Hennes Kongl. Maij:t i underdånighet
öfverlämnäs, som kunde betyda, fast icke upväga, den tacksamhet, vördnad
och obeskrifveliga glädje, hvaraf alla svänske hiertan vid denne tiden
upfyllas. Och voro Prästeståndet förvissat, at des respective Medständer i
samma tankar instämma och denne sak til beredningen af faddergåfvan
remittera, hvilken om sättet, med hvad mera dertil hörer, hos Riksens
Ständer häfver at inkomma. Och öfverlämnade Hr Doctoren och Biskopen
häröfver et ståndets extractum protocolli.
Hr Baron och Landtm, försäkrade, det R. o. A. icke lära upskjuta at i
öfvervägande taga et så med deras underdåniga vördnad, tacksamhet och
glädje för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen nära instämmande ämne.
Prästeståndets utskott afträdde, ledsagat som vid ankomsten.
Hvaruppå Hr Baron och Landtm, genast lät upläsa Prästeståndets
extractum protocolli, daterat som i dag, angående detta ärende.
Gåva till drottningen och hertig Fredrik Adolf. 163
Frih. Cederhielm, Josias, förmodade, at R. o. A. genom sit af
vördsammaste och upriktigaste hiertan gifne bifall til detta lära otvungit
förena sig med det Högvördige Prästeståndet; hemstälte derföre endast,
om icke den varsamhet härvid borde iakttagas, at Riksens Ständer förut
anhålla hos Kongl. Maij:t om nådigt tilstånd at til Hennes Kongl. Maij:t få
frambära denna underdåniga gåfva.
Och som alle häruti hördes med Frih. Cederhielm instämma, altså giorde
Hr Baron och Landtm, proposition, om R. o. A. bifalla Prästeståndets
nu upläste extractum protocolli, och at hos Kongl. Maij:t i underdånighet
anhålla om nådigt tilstånd härtil, hvilket Hr Baron och Landtm, trodde
lämpeligast kunna skje, för at vinna tiden, genom de respective ståndens
fyra Talemän utan vidlöftig omgång med skrifvelse eller något stort utskott
af alla stånden.
Härtill svarades Ja.
2.
Hr Baron och Landtm, berättade, at han tillika med R. o. A:s deputerade
samt Talemän och deputerade af de andre respective stånden den 11
sidstl. December klåckan 12 förmiddagen i underdånighet upvaktat Kongl.
Maij:t och aflämnat Riksens Ständers underdåniga skrifvelse och anhållan
at i anledning af Hans Kongl. Höghets Hertigens af Södermanland höga
förmälning få til högbemälte Herre frambära en hemgift såsom prof af
deras underdåniga vördnad för Konungahuset och dertil erhållit Kongl.
Maij:ts allernådigste samtycke, på sätt som et vid detta tilfälle af Håfcantzleren
och Commendeuren af Kongl. Maij:ts Nordstjerneorden Frih. Sparre
hållit protocoll utvisar, egenhändigt underteknat med Kongl. Maij:ts höga
namn, hvilket uplästes, lydande ord ifrån ord som det här bifogat finnes
(Bil. 18).
3
Hr Bilberg, Fredric Otto: Uti detta påminte han sig nogsamt, at
då Borgareståndet genom et utskott gaf R. o. A. tilkjänna, at hos dem
blifvit samtykt til en hemgift för Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland,
hade han med R. o. A. af gladt hierta samtyckt dertil uti den
öfvertygelse, at ehuru hans vilkor icke tilläto honom at likt den rike och
välmående phariseén frambära store gåfvor af sit öfverflöd, skulle doch,
om han med den fattiga enkan lade sin enda skärf uti offerkistan, sådant
blifva ansedt med lika välbehag och af lika värde. Han älskade sin Konung
och sit Konungahus så högt, at han til deras höga nöije gierna bidrogo med
Hemgift för
Hertig Carl.
Penningegåfva
för Hertig
Friedrich
Adolph.
J64
1778, dec. 15. Gåva till hertig Fredrik Adolf.
alt. hvad han ägde: och kunde han altså icke bringa öfver sit hjertelag at
häruti emellan den ena och den andra af vår allernådigste Konungs Herrar
Bröder, Svea Rikes Arffurstar, giöra en så merkelig skilnad, at då Riksens
Ständer utbedja sig tillåtelse at för den ena få visa sin vördnad medelst en
gåfva, den andra skulle blifva likasom bortglömd; derföre hade Hr Billberg
ock vågat sig at uptaga den derom redan tilförene väkte frågan och vunnit
R. o. A:s samtycke, at hos Kongl. Maij:t skulle anhållas om tilstånd för
Riksens Ständer at få emot Hans Kongl. Höghet Hertig Fredric Adolph
äfven genom någon penningesummas anbjudande visa deras vördsammaste
tilgifvenhet, men såväl uti Riksens Ständers underdåniga skrifvelse
som Kongl. Maij:ts nådiga svar, hvilket nu blifvit upläst, saknade han
detta, och som honom blifvit sagt, at de tre stånden icke velat lämna någon
upmerksamhet til det, som R. o. A. häruti beslutit; altså önskade han. at
genom et til dem afsändt utskott deras utlåtande måtte begiäras. Äfven at
då hos Kongl. Maij:t Riksens Ständer i underdånighet anhålla om tilstånd
at få upvakta Hennes Kongl. Maij:t med det vedermäle af deras underdåniga
vördnad och tacksamhet, som nu blifvit bifallit, äfven detta ärende om
Hans Kongl. Höghet Hertig Fredric måtte anmälas, efter de 3 stånden icke
lära kunna hindra verkställigheten af R. o. A:s beslut, enligit 18 § uti 1626
års Riddarhusordning, och begiärte Hr Billberg häröfver proposition.
Hr Leijonanckar. Fred. W i I h., förklarade sig af alt hierta villig at
samtycka til det, som proponerat blifvit för Hans Kongl. Höghet Hertig
Friedrich Adolph, om han vore öfvertygad, at sådant med grundlagen
kunde förenas. Men då Riksens Ständer erkjäridt. at Kongl. Maij:t endast
tilhörde, hvad af trogne undersåtare uti giärder och utskylder kan utgiöras,
så at det enda, de trodde sig våga at hos Kongl. Maij:t begiära, vore Des
allernådigste tilstånd at i anseende til Hans Kongl. Höghets Hertig Carls af
Södermanland förmälning få genom en hemgift för detta höga fursteliga par
yttra sin underdåniga glädje och vördsamma tilgifvenhet. Men hvad som
för Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland blifvit proponerat. voro
uti et helt annat ändamål, nemligen til at understödja och föröka de inkomster,
som högbemälte Herre til sin stats underhåll betarfvar, hvilke
inkomster enligit Regeringsformen aldeles är Kongl. Maijrts höga rättighet
at förordna om efter sit nådiga välbehag, hvilket ock de 3 respective
stånden lära hafva funnit, då de icke uptagit R. o. A:s proposition härom;
så vågade sig icke Hr Leijonankar tilstyrka R. o. A. at ytterligare yrka
detta utan önskade at förblifva måtte vid hvad som redan giort är.
Frih. Cederhielm, Josias, erkjände, at han med nöije understödt
och bifallit R. o. A:s beslut uti detta mål. Men som han vid närmare
Gåva till hertig Fredrik Adolf.
165
eftersinnande funnit Regeringsformen deruti ganska tydelig, at det är
Kongl. Maijrts egen höga rättighet at anslå för alla det Kongl. Huset
tillhörande höga personer, hvad han i nåder finnér, at de böra hafva til stat
och underhåll, och han dessutom blifvit sedermera förvissad derom, at
Kongl. Maij:ts sjelf voro omtänkt at i denne delen giöra sin Hr Broder til
nöije, så afstod han ifrån sin förre mening och tilstyrkte, at R. o. A. ville
giöra detsamma.
Men åtskillige låto förmärka, at de med Frih. Cederhielm häruti icke
voro af lika tanka.
Hr Baron och Landtm, förestälte väl, at han icke kunde giöra någon
proposition, sedan de 3 stånden lämnat frågan oafgjord, och det af den
grund at Ständerne icke tilkommo at disponera någre giärder eller bevillningar,
hvilket ock Riksens Ständer erkjänt, då de inför Kongl. Maij:t
förklarat, at Hans Kongl. Höghets Hertigens af Södermanland förmälning
voro det enda tilfälle, som kunde gifva dem anledning at hos Kongl. Maij:t
få anmäla deras önskan och utbedja sig Kongl. Maij:ts tillåtelse at hos
högbemälte Hertig få infinna med denne hemgift. Desutom tilhörde det
Kongl. Maij:t, men icke Riksens Ständer, at proponera, hvad uppå riksdagen
bör företagas och afgiöras.
Hr Billberg, Fred. Otto. utbad sig at heremot få påminna, huruledes
han funnit, at alle propositioner, som denne riksdag förekommit
angående faddergåfvan, ersättning för de utgifter, som den kongke döpelseacten,
Riksens Ständers sammankomst med meraförordsakat, äfven om
hemgiften för Hertigen af Södermanland hade blifvit väkte hos Riksens
Ständer uti stånden men icke kommit ifrån Kongl. Maij:t; hvarföre ei med
detta kunde förfaras på samma sätt, sågo han ingen orsak til. Om Kongl.
Maij:t allernådigst bifaller det, voro ingenting, som hindrade Riksens
Ständer. Han trodde sig icke böra lägga ned en sak, som vunnit R. o. A:s
bifall, för at eij bryta emot 18 § uti Riddarhusordningen och begiärte
derföre, at en deputation må til de andre stånden afgå at anmoda dem til at
med R. o. A. samfält anhålla hos Kongl. Maij:t om låf at få visa för
Hertigen af Östergiötland samma beredvilliga och vördnadsfull hjertelag
som för Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland.
Frih. Cederhielm, Josias: Det vore väl sant, at han icke kunde
undgå at vörda den ädla drift, som föranläto R. o. A. at vilja lämna Hans
Kongl. Höghet Hertigen af Östergiötland något prof af deras underdåniga
vördnad och kjärlek, när den kommo af så ädel kjälla som denne, nemligen
svänska inbyggares tilgifvenhet för sit Konungahus. Äfven erkjände han,
at R. o. A:s beslut häruti voro ordenteligen tagit. Men då man vil något,
166 . 1778, dec. 15. Gåva till hertig Fredrik Adolf.
bör man se uppå medel och utvägar dertil. Icke lärer det gå an at, emot
hvad Riksens Ständer inför Kongl. Maij:t i underdånighet sig redan förklarat,
infinna sig hos Kongl. Maij:t med underdånig begiäran om låf at til
Hans Kongl. Höghet få lämna någon summa i penningar; svårligen lära de
3 respective stånden kunna ändra det beslut, hvaruppå denne förklaring sig
grundar; det är altså icke i den vägen, som R. o. A. bör söka vinna sit
önskade ändamål. Men en annan väg är för oss redan öpnad, den vij endast
behöfva följa för at få se vår önskan upfyld. Allmakten har skjänkt oss och
riket en Konung, som med et uplyst och genomträngande förstånd sträcker
sin omsorg til den minsta omständighet uti riksstyrelsen; som med de stora
gåfvor, han äger, och den vördnadsvärde människjokjärlek, som lyser uti
alle hans store gierningar, aldraminst lärer kunna glömma sin Herr Broder.
Uti alle saker håfve vij ju de tydeligaste prof af hans omtanka och visshet,
huru han sjelf bereder dem, huru han vårdar dem, huru han med mogenhet,
visdom och styrka utförer dem; fåfengt söker man beskrifva alla hans stora
konungsliga egenskaper; det är endast Apelles, som kan måla en Alexander.
Han tänker ju för oss i alt annat så nådigt, så visligen, så fullkomligt,
hvarföre skulle han icke tänka för oss i detta. Låtom oss lämna saken uti
vår Konungs höga omsorg, jag är försäkrad, at han redan har beredt för
Hans Kongl. Höghet det, som i denne delen til fullo upfyller vår önskan.
Om Kongl. Maij:t sjelf åstundar at fägna sin Herr Broder, så böra ju vij
hafva försyn at likasom komma hans höga afsikter i förväg. Man bör altså
först giöra sig förvissad, om R. o. A:s upsåt kan vara Kongl. Maij:t
behageligt, förän man med en deputation besvärar Kongl. Maij.t om nådig
tillåtelse dertil. Vördnaden för Maijestetet fordrar detta. Skulle R. o. A:s
åstundan icke instämma med Kongl. Maij:ts nådiga afsigt, så hade R. o. A.
förlorat hela värdet af sin underdåniga välmening; ty det, som misshagar
Kongl. Maij:t, kan aldrig blifva Hans Kongl. Höghet behageligt. Desse
med flere betänkligheter upväkte hos Frih. Cederhielm det hopp, at R. o.
A. låta denna sak falla.
Flere läto genom sine Neij förmärka, at de häruti icke med Frih. Cederhielm
instämde.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, vördade så mycket som
någon svänsk man sin Konung och Des store egenskaper. Han voro ock
försäkrad, at Kongl. Maij:t uti det, som R. o. A. nu önskade, redan hade
tänkt och allernådigst vore beredd at giöra sin Herr Broder nöije. Men då
R. o. A. tagit härom sit beslut och han sedt, huru det, som de andre
stånden i sådane ärender beslutit, gåt til verkställighet, så funno han icke,
at R. o. A:s borde nedläggas mer än Präste- och Bondeståndens propositioner;
yrkandes at få proposition.
Gåva till hertig Fredrik Adolf. 167
Hr Baron och Landtm, förestälte, huru det kunde vara honom tilständigt
at giöra proposition uti en sak af sådan beskaffenhet, at den kan räknas
ibland dem, som Riksens Ständer redan förklarat sig icke våga at hos
Kongl. Maij:t anmäla och hvilken fölgakteligen de andre stånden icke trodt
sig böra vidröra.
Hr Bilberg, Fredric Otto, förmodade icke, at de andre ståndens
uppehåll nu mera borde influera på R. o. A:s beslut, tvertom at hvad hos
dem afgiöres, bör hos R. o. A. fastställas, innan det kan anses för Ständers
beslut. Desutom förmente han, at hvad inför Kongl. Maij:t blifvit declarerat,
vore endast af utskottet författat men icke ifrån plena.
Hr Baron och Landtm, försäkrade, at det voro Riksens Ständers men
icke något utskotts skrifvelse, som i underdånighet til Kongl. Maij:t angående
hemgiften för Hertig Carl blifvit aflämnad.
Hr Billberg, Fred. Otto, yrkade, at samma skrifvelse hos R. o. A.
borde fastställas; ty så förstodo han 18§ uti 1626 års Riddarhusordning.
Han kunde icke föreställa sig, at en gåfva til Hans Kongl. Höghet Hertigen
af Östergiötland skulle vara Kongl. Maij:t obehagelig.
Hr von Platen, Philip Julius, trodde eij, at R. o. A. ville gå ifrån
sit eget beslut, då de förklarat, at Ständer utan Kongke Maij:ts nådige
samtycke ei tilhörde at giöra någre bevillningar eller gåfvor. Han kunde eij
heller se, det tilhörde Landtm, at emot tydelige bokstafvens lydelse uti den
åberopade 18 § giöra R. o. A. någon proposition, som eij voro med Kongke
Maij:ts nådiga tilstånd.
Hr Leijonankar, Fred. Wilh.: Med all möijelig vördnad och
kjärlek samt i yttersta välmening tänkte han för vårt höga Konungahus.
Men sådane praejudicater, at Riksens Ständer med sine bevillningar och
gåfvor skulle gå til någon annan än sin Konung, vågade han icke för
framtidens skull nu tilstyrka. Det voro farligt sätta sig i den cas, at frågan i
andra tider skulle kunna blifva om bevillning för någon annan än Konungen.
Han trode eij behöfva at för et uplyst R. o. A. vidare utbreda sig öfver
fölgderna. Den frågan, som varit väkt, är om at öka Hans Kongke Höghets
stat. Enligit Regeringsformen är det Kongl. Maij:ts rättighet at förordna
om stat för de höga personer af det Kongl. Huset, kan altså aldrig blifva
Kongl. Maij:t behageligit, om Riksens Ständer skulle vilja sig därmed
befatta. Desutom hade Hr Leijonanckar de tre ståndens beslut för sig, som
tydeligen förklara, at angående Hans Kongl. Höghets Hertig Carls hemgift
voro den enda sak af sådan beskaffenhet, som de hos Kongl. Maij:t vågade
anmäla. Han kunde altså eij annat än tilstyrka, at R. o. A. ville låta detta
falla.
168
1778, dec. 15. Gåva till hertig Fredrik Adolf.
Deput. från
Borgareståndet
rörande
ofvan anförde
Prästeståndets
extr.
prot.
Härunder anmältes, emottogs och infördes på vanligit sätt et ifrån Borgareståndet
afsändt utskott, 12 personer, anfört af Riksdagsfuilmäktigen
och Borgmästaren ifrån Sala Pehr Wallentein, hvilken pr[aemissis]
prfaemittendis] gaf tilkjänna, at Borgareståndet förehaft och bifallit Prästeståndets
här åfvanföre omnämde protocollsutdrag.
Hr Baron och Landtm, tackade Borgareståndet på R. o. A:s vägnar för
deras förtrolige communication, gaf tilkjänna, hvad hos R. o. A. häruti
blifvit tilgiort, samt lät til det Vällofl. Borgareståndet förmäla R. o. A:s
tjenstliga och vänliga hälsning.
Hvarefter detta utskott åter afträdde, ledsagat som vid ankomsten.
Öfverläggningen om föregående ämne fullfölgdes häruppå ytterligare,
och fölgde nu i ordningen ibland dem, som sig anmält
HrToll,JohanChristopher, hvilken förklarade, at ehuru han med
nogaste upmerksamhet sökt följa öfverläggningen, måste han doch bekjänna,
at han hade svårt at utreda sig i alla de ämnen, som deruti förefallit,
och at nu i hastighet yttra sig deröfver så, som hans vördnad för Konungahuset
och nit för lagen det fordrade. Flere frågor voro sammanblandade; ty
under det man talat om det Högvördige Prästeståndets extractum protocolli
angående någon underdånig gåfva för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen,
hade andre väkt den frågan at hos Kongl. Maij:t i underdånighet
anhålla om låf dertil; andre om tilökning uti inkomsterne för Hans Kongl.
Höghet Hertigen af Östergötland; andre at genom en deputation anhålla
hos Kongl. Maij:t om nådigt tilstånd dertil, andre at med et utskott hos de
öfrige respective stånden söka förmå dem at med R. o. A. giöra et häruti.
Hr Toll behöfde tid at uti så granlaga ämnen stadga sina tankar och anholt
derföre, at alle desse sednare frågor måtte få hvila på bordet, undantagande
den som angick en present för Hennes Kongl. Maij:t, vår nådigsta
Drottning, hvilken han med glädje bifallit och således ansåg för afgiord.
HrBillberg, Fredric Otto, beklagade, at sakerne så bortblandas, at
det ena kommer uti det andra. Rätta frågor voro icke mer än den enda, at
sätta R. o. A:s beslut angående en penningesumma för Hans Kongl.
Höghet Hertigen af Östergötland i verkställighet; han hade icke förväntat
sig så mycken motsägelse uti medlen at verkställa detta, sedan R. o. A.
bifallit qvasastio an. Han visste ganska väl, at Kongl. Maij:ts höga rättighet
voro at disponera alla medel, som uti rikscassan inflyta. Men han visste
ock, at Kongl. Maij:t icke vil eller kan neka någon af sine trogne undersåtare
at fritt disponera sine egne, då de icke användas til rikets eller
medborgares förderf. Han begrepo ei heller, huru man förut vågade sig
gissa, at en sådan Ständernes anhållan skulle vara Kongl. Maij:t mindre
Gåva till hertig Fredrik Adolf. 169
behagelig för de til denne gissnings bestyrkande anförde skjäl. Konglx
Maij:t kan omöijeligen afslå en sak, som ännu eij på ordenteligit sätt
kommit til hans kundskap; låt saken först blifva hos Kongl. Maij:t i
underdånighet anmäld, så kan man sedan af det svar, han i nåder behagar
gifva, vara förvissad om hans nådiga vilja. Om de andre stånden eij vilja
förena sig med R. o. A., så begåfvo han sig ifrån at vidare anmoda dem
derom, men han satte det värde på R. o. A:s beslut, at han icke ville se det
utan verkan, och derföre påstod, at R. o. A. ensamme måtte hos Kongl.
Maij:t genom et utskott, anfört af Hr Baron och Landtm., anhålla at få
fullgiöra deras beslut och efter erhållit tilstånd dertil genom eget frivilligt
sammanskott upfylla den förbindelse, R. o. A:s beslut dem ålagt.
Hr Baron och Landtm, anhöll, at ingen måtte taga sig den rättigheten
at disponera om hans person; han kjände, hvad hans embete ålåg, och det
skulle han icke underlåta at opåmint fullgiöra.
Hr Billberg, Fredric Otto, förklarade, det hans mening ingen
annan voro än at få verkställighet uppå R. o. A:s beslut, lika som de andre
stånden fåt uppå sine. Til den ändan önskade han, at då förmodeligen nu et
utskott lärer ifrån R. o. A. afgå med bifallet uppå Prästeståndets extractum
protocolli angående Riksens Ständers underd. gåfva til Hennes Kongl.
Maij:t Drottningen, samma utskott äfven måtte få i commission at begiära
ståndens bifall uppå det, som R. o. A. beslutit ang:de en summa penningars
vördsamma öfverlämnande til Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland.
Detta begiärtes af flere.
Hr Baron och Landtm, giorde altså proposition: Om R. o. A. för godt
finna, at et utskott ifrån R. o. A. afgår til de andre stånden at underrätta
dem om R. o. A:s beslut uppå Prästeståndets extractum protocolli angående
en underdånig gåfva för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen. Och at
derjemte hos dem påminnes om deras yttrande öfver det, som R. o. A.
föreslagit angående en summa penningar för Hans Kongl. Höghet Hertig
Fredrich Adolph af Östergötland.
Härtil svarades Ja.
I följe häraf blefvo genast af Riddarhusfiscalen anteknade de herrar, som
i detta utskott skulle afgå.
- i 4*. '
Hr Wachschlager, Gustaf: Då Riksens Ständer nu söka at visa
deras underdåniga vördnad för flere af det höga Kongl. Huset, kunde han
eij förbigå at hos R. o. A. föreslå, det Riksens Ständer måtte för Hennes
Gåfva för
Printsessan
Sophia Albertina.
12-10-307
170
1778, dcc. 15. Gåva till prinsessan.
Utskott af
Bondest:ndt
om gåfva för
H:s K. M:t
K. M:s proposition
om moraliteten
i lagen.
Kongl. Höghet Printsessan Sophia Albertina äfven utmerka deras underdåniga
vördnad och tilgifvenhet genom någon gåfva, den han lämnade åt
utskottet öfver faddergåfvan at närmare utstaka. Och at om Kongl. Maij:ts
nådigste tilstånd dertil kunde anhållas med detsamma, då Riksens Ständer
anmäla sig om låf at få för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen nedlägga en
underdånig present. Hr Wachschlager voro så mycket mera föranlåten at
detta proponera, som han hade haft den äran at såsom cammarherre tjena
högbemälte Printsessa och icke sågo sig i stånd at på annat sätt visa den
underdåniga erkjäntsla, hvarmed han voro upfyld för all den nåd och
mildhet, han under sin tjenstetid njutit. Och trodde Hr Wachschlager, at
det utskott, som nu skulle til de andre respective stånden afgå, äfven
kunde anmoda dem om bifall häruti.
Hr Baron och Landtm.: I anseende til det åfvanförmälte Riksens
Ständers beslut, som til Kongl. Maij:t i underdånighet blifvit öfverlämnat,
vågade han icke at häruti giöra någon proposition. Hvad frågan om Hans
Kongl. Höghet Hertig Fredrich Adolph vidkommo, hade Hr Baron och
Landtm, icke kunnat vägra den, då frågan varit endast om at begiära slut
uti en sak, som redan förut varit väkt och hos R. o. A. bifallen.
Hr Wachschlager, Gustaf, begaf sig uppå denne föreställning ifrån
at vidare yrka denne sak, nögd at hafva i det, som på honom ankom,
fullgiort sin skyldighet.
5.
Ankom, anmältes och infördes et utskott ifrån Bondeståndet, 12 personer.
Sven Håkansson, ordförande, gaf pr[aemissis] prfaemittendis] tilkiänna,
at Bondeståndet bifallit Prästeståndets extractum protocolli angående
en praesent för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen.
Hr Baron och Landtm, betygade tilbaka, at R. o. A. vänligen emottogo
Bondeståndets nu visade prof af förtroende, och låfvade, at R. o. A. snart
skulle genom et utskott gifva Bondeståndet tilkjänna deras beslut i samma
sak.
Utskottet afträdde, ledsagat efter vanligheten.
6.
Uplästes R. o. A:s uti Lagutskottet förordnade ledamöters yttrande
öfver Kongl. Maij:ts til Riksens Ständer lämnade nådige proposition angående
moraliteten i lagen eller huruvida föräldrar och barn, tjenstefolk
och husbönder m. m. måge emot hvarannan vitne bära eller angifvare vara
(Bil. 19).
Lagutskottet om moraiiteten i lagen. 171
Hr Liljehorn, Pehr, fant detta betänkande ganska godt och väl
utarbetat. Men som frågan voro om at stadga en lag för sig och efterkommande,
den yppersta rättighet, som et fritt folk tilkommer, och således af
högsta vigt, hvaruti man eij kunde gå nog varsamt tilväga; altså och på det
ingen ledamot måtte gifva sit bifall utan at kunna säga, jag har med egna
ögon sedt och läst samt noga öfvervägat projectet til lagen, innan jag det
bifallit, så begiärte han, at betänkandet någre dagar måtte få ligga på
bordet.
Hr Schönberg, Anders, instämde häruti och föreslog, at de öfrige
ifrån Lagutskottet inkomne betänkanden äfven måtte få läggas på bordet,
och at vinna tiden de endast nu kunde anmälas til protocollet utan at
behöfva upläsas.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Så billigt han funno och i sin ordning, at
desse betänkanden måtte få hvila til närmare öfvervägande för enhvar, så
litet kunde Hans Exellence dertil samtycka, at de icke förut blefvo upläste,
då Riddarhusordningen och den värdighet, som bör åtfölja alle R. o. A:s
giöromål, sådant fordrade.
Utskott f. R.
o. A. om gåfvor
til H:s K.
M:t Drottn.gn
och Hertig
Fredric
Adolph.
1 :a classis.
Grefve Cronhielm til Flostad, Gustaf, Öfverstelieutn:t, Ridd. af Sv:sorden.
Grefve Kalling, Pehr, Capitaine.
Frih. Diurclou, Nils, Öfverstelieutn:t, Ridd. af Svrsorden.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, Cammarherre.
2 classen.
Hr Natt och Dag, Gustaf, Lieutenant.
Hr Walckendorff, Carl Fredric, Cornet.
Hr Eketräd, fullm. Hr Simmingsköld, Johan, Kongl. Bibliotecarius.
Hr Leijonanckar, Fred. Wilh., Major, Ridd. af Svisorden.
7.
Det utskott, som skulle afgå til de andre stånden angående en gåfva för
Hennes Kongl. Maij:t Drottningen och derjemte påminna om svar på R. o.
A:s beslut angående en penningesumma för Hans Kongl. Höghet Hertigen
af Östergötland, var nu upteknad; upropades derföre och afgick bestående
af föjande herrar.
172
1778, dec. 15—19. Riddarhusordningen.
R. o. A.
utskottsbetänkande
öf. 3: ne
propositioner.
Deputerade at
af K. M:t
emottaga
förnyade
Riddarh:sordn:gen.
3 classen.
Hr Bärenhjelm [ö: Bäärnhielm], fullm. Hr af Dittmer, Joachim, Inspector.
Hr Gripenstedt, Jacob, Håfjunkare.
Hr Gadde, fullm. Hr Hård, Fredric Ulric, Capitaine.
Hr Bergenstråhle, Axel Wilh., Lieuten:t.
8.
Uplästes R. o. A:s ledamöters uti Lagutskottet betänkande uppå Kongl.
Maij:ts nådigste proposition angående prasscription uti brottmål. (Bil. 20).
Äfven samme utskotts betänkande uppå Kongl. Maij:ts nådiga proposition
angående de ställen i lagen, som handla om ärans förlust. (Bil. 21).
Likaledes samma utskotts betänkande angående dödsstraffet (Bil. 22)
samt et dervid fogat särskilt votum1. Alla tre desse blefvo uppå samma
grund som det förstnämde om moraliteten i lagen lagde på bordet. Hvarunder
9.
Hr Baron och Landtm, gaf tilkiänna, at Kongl. Maij:ts nådiga vilja
voro, det R. o. A. i dag klåckan 12 skulle sig genom deputerade hos Kongl.
Maij:t inställa at emottaga den af Kongl:e Maij:t i nåder förnyade och
stadfästade Riddarhusordningen. Afträdde altså vid den tiden samtelige
ledamöterne af Riddarhusutskottet, hvilka efter någon stund återkommo
och med sig förde denne förordning, skrifven på pergament, af Kongl.
Maij:t egenhändigt underteknad, uti blott sammet med guldgaloner inbunden,
derunder stora rikssigillet, hängande uti en stor förgyld silfverkupa.
Grefve Oxenstierna, som förde ordet, berättade, at Kongl. Maij:t i de
nådigaste ordasätt, då denne förordning af utskottet i underdånighet emottogs,
förklarat sin nådiga önskan, at denne Riddarhusordning måtte tjena
til at hos R. o. A. uplifva de tiders, då den först utgafs, dygd och ära/samt
at Kong. Maij:t voro R. o. A. med all kongl, nåd och ynnerst välbevågen.
Sedan förenämde betänkanden voro til slut läste, åtskildes R. o. A.
klåckan 2 eftermiddagen.
1 Har icke påträffats i något stånds arkiv.
Lagfrågorna.
År 1778 d. 19 December.1
173
Lördag.
Plenum klåckan half til tio förmiddagen.
Närvarande Hr Baron och Landtmarskalken.
Justerades til slut protocollet, hållit på Rikssalen den 9 Novembr., dito
för den 9 November om eftermiddagen på Riddarhuset. Dito för den 12 och
14 November.
Lo.
Uplästes R. o. Ars förordnade Lagutskotts betänkande uppå det af Hr
Geijerstam ingifne och til utskottet remitterade memorial angående äganderättens
förvarande genom praescription eller viss utsatt tid, efter hvilkens
förlopp klander derå eij må äga rum (Bil. 23).
Härvid uplästes äfven et af en Borgareståndets ledamot Riksdagsfullmäktigen
och Borgmestaren ifrån Örebro Joh. Eric Bergström ingifvit
memorial, hvaruti föreslås, at hos Kongl. Maij:t Riksens Ständer måge i
underdånighet anhålla, at en praescription eller terminus fatalis blifver
stadgad i civile eller tvistemål, som angå mit och dit, til bevarande af den
säkerhet, enhvar bör äga i besittningen af sin lagligen förvärfvade egendom.
Bägge desse lades uppå bordet til följe af R. o. A:s i sidsta pleno tagne
beslut.
' 2.
Hr von Engeström, Johan: Sedan nu de flere frågor blifvit uti
Lagutskottet afgiorde, som Kongl. Maij:t til Riksens Ständers underdåniga
yttrande behagat öfverlämna och de andre respective stånden förmodeligen
äfven torde vara färdiga med sine underdånige yttranden: så hemstälte
han, om icke för at jemka meningarne tilsammans, som emellan stånden uti
mer eller mindre delar skulle finnas skiljaktige, och at i det, som de fleste af
dem äro ense, få underdånigt svar til Kongl. Maij:t författat, alle fyra
ståndens utskott öfver lagfrågorne kunde sammanträda, hvarigenom han
förmodade, at mycken och vidlöftig omgång skulle kunna förekommas.
Frih. von Essen, Fredric, anholt, at nu måtte fortfaras med at
Justering.
Lagutskottets
betänkande
om prascription
i
civile mål.
Sammanträde
emel.
ståndens
utskott öf:r
lagfrågorne.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat d. 9 Januarii 1779.
174
1778, dec. 19. Allmänna lagen.
Ensaksböter.
Lagutskottets
betänkande.
Allmänna
lagens
förnyande
upläsa alle de betänkande, som enligit R. o. A:s beslut böra ligga på
bordet, så kunde R. o. A. sedan lättare yttra sig angående det vigaste sättet
at dem afgiöra.
Härmed förklarade sig alle nögde.
3.
Och uplästes altså i ordningen R. o. A:s Lagutskotts betänkande öfver
den frågan, om icke de böter och vitén, som tilfalla domare och executorer
efter deras egen åtgiärd och dom eller de så kallade rättens ensaksböter,
kunde i det stället til pios usus användas (Bil. 24).
Hvilket äfven lades på bordet.
4.
Hr von Nackreij. Olof: Af alle de til R. o. A: s Lagutskott remitterade
mål återstår det enda angående exekutionsverket, hvaröfver Lagutskottet
doch med det snaraste lärer sit yttrande til R. o. A. aflämna. Vid
utarbetandet af alle desse lagfrågor har icke kunnat undfalla utskottet,
hvad merkelige förändringar uti Sveriges allmänna lag upkomma genom
det, som uti de nu hos Riksens Ständer förevarande lagfrågor kan blifva
stadgat; flere § uti Rätteg[å]n[g]sbalken, som handla om laga bevis; uti
Missg[ä]r[ning]sb:kn, som handla om brotts beläggande med dödsstraff
eller ärans förlust; och på flere ställen, där böterne blifva rättens eller
executorns ensak, torde komma at aldeles icke mera kunna tjena til efterlefnad;
när härtil lägges den mängd af förordningar, förklaringar med mera,
som blifvit utfärdade, sedan vår lag utgafs, lärer man icke säga för mycket,
då man erkjänner, at lagboken redan til en större del af sit innehåll undergåt
ändring uti hufvudsakelige delar. At kjänna desse förändringar blifver
väl för domare en besvärlig skyldighet men för allmänheten nästan en
omöijlighet och kan äfven gifva en högst skadelig anledning til mångfaldige
rättegånger, så af den icke kan begiäras at kiänna, hvad lagen i särskilte
förklaringar och rescripter stadgar öfver de medborgare emellan förefallande
tvistemål, at förbigå där lagen ännu är tvetydig, otydelig eller i
anseende til mera uplyste tider onödig. Lagutskottet hade altså häraf fåt
tilfälle at inse nödvändigheten af en förnyad allmän lag. Det voro ock nu
rätta tiden inne at arbeta deruppå, då riket af Gud välsignat ägde frid och
lugn både utom och inom sig, då en stor och vis Konung styrer alt i riket til
rätt ordning och skick och kan gifva et så angelägit arbete sin tilbörliga
drift, med et ord, detta verk tilhör Gustaf den 3:dies merkeliga och lycklige
tidehvarf. Arbetet blefvo väl drygt och fordrade tid; men om Kongl. Maij:t
Bevillningen.
175
skulle täckas dertil samtycka och anförtro sin Lagcommission eller något
utskott af lagfarne män at utarbeta project til lagen, så torde det med
mindre möda låta sig giöra än i de tider, då den lagbok, vij nu äga, blef
författad. Hr Nackreij hade i afseende häruppå med Lagutskottets bifall
upsatt en underdånig skrifvelse til Kongl. Maij:t ifrån Riksens Ständer,
som han begiärte at nu få upläsas och sedan ligga på bordet til närmare
öfvervägande.
Hr Baron och Landtm, lät häruppå upläsa detta af Hr von Nackreij
författde project, som sedan efter hans begiäran lades på bordet. (Bil. 25).
Vidare anmälte Hr Baron och Landtm., at ifrån Borgareståndet voro
ankommit en dess ledamots, Hr Borgmästaren Eric Noreéns, riksdagsfullmäktig
för Vimmerby stad, memorial, hvaruti uppå andragne skjäl han
tilstyrker detsamma som Hr von Nackreij nu å Lagutskottets vägnar
hemstält, och trodde Hr Baron och Landtm., at det jemte det sidst upläste
project kunde få ligga på bordet.
Hvilket bifölls.
5.
Uplästes utdrag af protocollet, hållit uti Riksens Ständers Statsutskott d.
16 sidstl. Decembr., hvaruti utskottet tilkjännagifver, at Kongl. Maij:t låtit
förelägga detsamma rikets stat så til inkomst som utgift, at utskottet kunde
fägna Riksens Ständer dermed, at på 50 år staten icke varit i så fördelaktigt
stånd, som den sig nu befinner. Icke des mindre och som Kongl. Maij:t uti
de många utgifter, sorn rikets oundgiängeliga behof fordra, ei bör lämnas
utan tilbörligt understöd, altså tilstyrker utskottet, at den bevillning, som
Riksens Ständer vid 1772 års riksdag sig åtagit, måtte bibehållas, likväl
med den lindring deruti, som Kongl. Maij:t redan sine trogne undersåtare
eftergifvit och det til nästa riksdag.
Härjemte uplästes et memorial af Hr Bilang, Johan Jacob, hvaruti han
väl instämmer med utskottet deruti, at bevillningen, sådan som den nu är,
må bibehållas; men at den på visse utsatte år, högst til fem eller sex, som
altid förr brukeligit varit, må fastställas (Bil. 26).
Bägge desse begiärtes på bordet afHrBillberg.
Hr Lilliehorn, Pehr: Då han voro öfvertygad, at Kongl. Maij:t, som
så ömt och nådigt vårdar sit rike, icke lärer underlåta at sammankalla
Riksens Ständer, när rikets behof sådant fordrar, men fant onödigt at
betunga statscassan och undersåtare med de utgifter, som en riksdag
oundvikeligen medförer, förklarade sig beredd at bifalla Statsutskottets
tilstyrkande.
Borgmästaren
Noréens
memor.
i samma ämne
Statsutskottet
om statens
tilstånd och
1772 års
bevillnings
prolongerande.
176
1778, dec. 19. Statsverket. Bevillningen.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, önskade deremot, at det
måtte få ligga på bordet.
Hr Wachschlager, Gustaf: Af det upläste hade han funnit, at
ehuru statsverket kommit uti det förbättrade tilstånd, som det eij varit på
50 år, kunde doch riket ei vara utan bevillning. Han hade deruti eij något at
påminna, hälst då saken nu ligger på bordet. Men om 1772 års bevillning
skal blifva beståndande, torde vara nödigt at förordna et utskott, som
närmare reglerar, huru den bör utgiöras, efter som altid hos Riksens
Ständer vanligit varit, ty 1772 års bevillning beropar sig på den ifrån 1769
års riksdag. Derefter kommer åtskilligt uti 1772 års bevillning, som Kongl.
Maij:t allernådigst eftergifvit utaf denna bevillning. Et utskott lärer altså
blifva nödigt, som närmare utstakar, hvad enhvar bör betala eller icke, och
drager alle articlar, som ännu skola utgiöras, tilsamman uti en ordentelig
act. Allmogen och de, som i landet bo, skulle härigenom få en visshet om
sine utskylder, den de nu icke äga, utan dependerar af taxeringsmännens
och ofta upbördsmännens behag.
Frih. von Essen, Fredric: Statsutskottets extractum protocolli är
lagt på bordet; altså kan icke något deröfver nu talas, men uti den nya
upkomne fråga, om bevillningen, då den förblifver sådan, som den uti de
sidstförflutne åren i landet utgåt, skal behöfva at ånyo uti et utskott
regleras, utbad han sig få giöra den anmärkning, at om det än kunde vara
nyttigt, så lärer den för vår riksdag återstående tiden icke tillåta det.
Riksdag får eij hållas längre än tre månader, tvänne äro nu förledne, den
tredje behöfves altför väl för at i utskotten utarbeta, in plenis pröfva och
gilla de underdånige svar, som uppå Kongl. Maij:ts nådiga propositioner
böra aflämnas, samt det mera, som redan är börjat, utarbeta och til slut
bringa. Methoderne, hvarefter bevillningen hittils blifvit upburen, ligger ju
redan färdig i alle landscontoir, de kunna nu som förr tjena til rättelse, och
hvad som emot dem skulle giöras, deruti får man hos konungens befallningshafvande
och vederbörande magistrater hielp. Enhvar lärer snart
börja längta at få komma hem; derföre bör man undvika at genom nya
frågor öka och förlänga riksdagsarbetet.
Hr Grefve Fersen, Axel, föreslog, at denne frågan såväl som Lagutskottets
extractum protocolli måtte få ligga på bordet at sedan i et sammanhang
företagas och afgiöras.
Hvarmed öfverläggningen häruti ock afstadnade.
Tjänstehjonsordningen. 177
6.
Föredrogs ifrån R. o. A:s Utskott til beredande af en ny tjenstehjonsstadga
utskottets i detta ämne yttrande med dertil hörande handlingar1 och
uplästes:
1. Utdrag af protocollet, hållit i utskottet d. 19 Dec:br. 1778.
2. Project til underdånig skrifvelse til Kongl. Maij:t, innehållande underdånigt
svar på Kongl. Maij:ts häröfver i nåder giorde proposition til Riksens
Ständer.
3. Project til sielfva tjenstehionsstadgan, lämpad uti någre § efter utskottets
yttrade tancka uti förenämde underdåniga bref.
4. Tvänne ledamöters i utskottet särskilte tankar och votum.2
Frih. Reuterholm, Gustaf, betygade sin tacksägelse emot de 2:ne
ledamöter uti utskottet, som så grundeligen utredt orsaken til brist på
tjenstefolk i riket och i synnerhet dugligt samt upgifvit de verkelige medel
til en sådan siukdoms botande.
Flere begiärte hela denne saken på bordet och afbröto derigenom Frih.
Reuterholms tal.
Frih. Ridderstolpe, Carl: En tjenstehionsförordning ligger mycket
makt uppå, at den med varsamhet och yttersta omtanka utarbetas. 1
synnerhet rörer den R. o. A. närmast, som genom tjenstehjon och legofolk
måste skjöta sine egendomar. Det, som nu blifvit upläst, behöfver altså at
ligga på bordet, äfvensom nödigt torde vara, at et särskilt plenum utsättes
endast för denne sak. Det voro uti det särskilte votum åtskilligt, som
manligen och med styrka blifvit utfört men äfven något, som Hans Exellence
eij kunde i första påseendet med sin öfvertygelse förena, och önskade
sig derföre dertil betänketid.
Den proposition, som Hr Baron och Landtm, härom giorde, blef med
Ja besvarad.
Hr Wachs[ch]lager, Gustaf, begiärte, at detta pelnum snart måtte
utsättas, på det R. o. A. ei måge förekommas af de andre stånden.
Hr Lilliehorn, Pehr, trodde, at någon tid borde lämnas, på det
saken derigenom bättre kan hinna at mogna. När enhvar fåt läsa och tänka,
1 Tjänstehjonsutskottets protokoll och handlingar särskilt tryckta i denna volym,
sid. 615 ff., varvid projectet till underdånig skrivelse utgör Bil. h, projectet till
stadgan Bil. i.
2 Ingår även i tjänstehjonsutskottets protokoll, sid. 626 ff. Tryckt i Hushållning
sjournal 1779, s. 15 ff. Se Utterström G.. Jordbrukets arbetare, d. 1, s.
306, not 182. Ledamöterna voro S. Löfvenskjöld och S. F. Uggla.
Om en
förnyad
tjenstehjonsstadga.
Pr:st.st:ndts
deput:n om
bevillningen.
Bondest:ndts
dito.
Om riksdagens
slutande.
Borg.stmdts
deputrn om
bevillningen.
178 1778, dec. 19. Bevillningen.
då kan man med mera kiännedom yttra sig öfver innehållet af de upläste
projecter.
Hr Baron och Landtm, förklarade, at han skulle söka at afpassa tiden
til detta plenum så, at den, som behagade, hade förut kunnat genomläsa
handlingarne.
7.
Under det föregående uplästes och förehades, anmältes, emottogs och
infördes på vanligit sätt deputationer ifrån de andre stånden, hvilke hvar
efter annan ankommo och af Hr Baron och Lantdm. besvarades, nemligen:
1.
En deputation eller utskott ifrån Prästeståndet, 12 personer, anförde
af Biskopen i Calmar Doctor Schröder, som pr[asmissis] pr[asmittendis]
gaf tilkjänna, at ståndet bifallit Statsutskottets tilstyrkande, at bevillningen
af år 1772 med den lindring deruti, som Kongl. Maij:t sjelf behagat i nåder
redan deraf eftergifva, må blifva beståndande til nästa riksdag.
2. Ifrån Bondeståndet, 12 personer, anförde af Gabriel Månsson,
som prfaemissis] prfasmittendis] gaf tilkjänna Bondeståndets glädje at genom
Statsutskottets extractum protocolli vara förvissade derom, at statsverket
nu voro uti det goda tilstånd, som det på 50 år icke varit; at ståndet
derföre ganska villigt gifvit sit bifall dertil, at 1772 års bevillning måtte
blifva beståndande til nästa riksdag, likväl med undnatag af det, som
Kongl. Maij:t redan behagat i nåder sine trogne undersåtare eftergifva.
Vidare anmälte Gabriel Månsson, at Bondeståndets ledamöter började
längta hem och derföre önskade slut på riksdagen, försäkrandes, at Bondeståndet
tjenstligen och vänligen önskade sig få vara uti R. o. A:s benägna
förtroende inneslutat.
Sedan Bondeståndets utskott afträdt, anmärkte
Grefve Horn til Åminne, Fredric, at ehuru han altid med tilbörlig
aktning ville emottaga, hvad som til R. o. A. ankommo ifrån något af dess
medstånd, kunde han doch eij giöra någon reflexion uppå hvad Bondeståndet
hade nämt om riksdagens slut; ty det voro Kongl. Maij:ts höga rättighet
at hemförlofva Riksens Ständer men icke något stånds at derom giöra
påminnelse.
3. Et utskott ifrån Borgareståndet, 12 personer, för hvilken Borgmestaren
och Riksdagsfullmäktigen för Örebro J. E. Bergström förde
ordet, hvilken pr[aemissis] pr[asmittendis] gaf tilkjänna, at Borgareståndet
genom det ifrån Statsutskottet ankomne extractum protocolli fåt et nytt
tilfälle at vörda Kongl. Maij:ts landsfaderliga omsorg för oss och riket, då
Allmänna lagen. O. F. Engelcrantz. 179
statsverket blifvit satt i den styrka inom 6 år, som det i 50 år icke varit, at
ståndet derföre med glädje gåt in uti det beslut, at nuvarande bevillning,
sådan som den är, då det afdrages, som Kongl. Maij:t redan i nåder
eftergifvit, må förblifva til nästa riksdag.
Äfven hade Borgareståndet bifallit en des ledamots memorial, som tilstyrker,
at hos Kongl. Maij:t Riksens Ständer i underdånighet måge anhålla
om förnyandet af Sveriges allmänna lag, i conformité med hvad de i
sednare tider giorde eller ännu tilgiörande förändringar fordrar.
8.
Uplästes Riddarhusutskottets memorial och betänkande af d. 9 i denne
månad, hvaruti visas nödvändigheten af tvänne cantzlistsyslor vid Riddarhuset
och i anseende dertil föreslås, at bägge desse syslor måge så hädanefter
som hittils bibehållas såsom ständige syslor på stat, så at ingen indragning
af någondera verkställes, ifall framdeles någon ledighet skulle sig
yppa.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition, och detta Riddarhusutskottets
tilstyrkande bifölls.
9.
Uti memorial af den 9 i denne månad, som nu uplästes, anmälte Riddarhusutskottet
Assessorens och Förste Riddarhuscantzlistens Otto Fredric
Engelcrantz ansökning om afskjed ifrån sin innehafvande cancellistbeställning
och at få för sin öfriga lifstid behålla halfva lönen, 400:de d:r s:rmt
eller 66 rdr 32 sk. specie årligen, och tilstyrker utskottet i anseende til de
flere uti memorialet anförde ömande skjäl, at denne Assessorens och
Riddarhuscancellisten Engelcrantz ansökning måtte honom beviljas.
Frih. Cederhielm, Josias, förbehölt, at desse 400 d:r s:rmt tages af
den lön, som Assessoren Engelcrantz successor kommer at på Riddarhusets
stat åtnjuta.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition: Bifaller R. o. A. för
Riddarhuscancellisten och Assessoren Engelcrantz det begiärte afskjed,
och at han för sin öfriga lifstid åtnjuter 400 d:r s:rmt eller 66 rdr 32 sk.
specie årligen af den lön, som efterträdaren til den härigenom ledig blefne
andre cantzlistsyslan uti staten bestås?
Hvilken med Ja besvarades.
Allmänna lagens
förnyande.
2:ne cancellistsysslors
bibehållande
vid
Riddarhuset.
Afskjedsvilkor
för Assess:rn
Engelcrantz.
180 1778, dec. 19. Riddarhusbetjäningens löner.
Löners oförminskade
bibehållande
vid
sysslorne och
om pension
för riddarhusbetjeningen.
10.
Hr Grefve Fersen, Axel, förklarade, at han väl bifallit den skjedde
proposition men önskade för en framtid, det R. o. Ars beslut, at lönerne
hela och oförminskade måtte förblifva vid syslorne inom Riddarhuset och
icke til mer eller mindre del dragas derifrån, så at ingen Riddarhusets
betjent må tjena utan eller för half lön, som man i sednare tider funnit, at
det handt uti cronans embeten och sysslor, hvilket utom annat åtminstone
medfört den olägenheten, at syslan förlorat den tid, som en lönlös embetsman
nödgats använda til at förtjena sig föda och underhåll.
Hr Lilliehorn, Pehr: Uti det, som Hans Exellence Hr Riksrådet
Grefve Fersen så moget behagat proponera, förenade han sig med nöije,
men då han sig derjemte förestälte, huru ringa utsigt R. o. Ars betjente
numera hade för sig til vidare befordran; och at det eij kunde blifva annat
än tungt at tjena utan hopp om en bättre framtid, helst om dertil kommer,
at ingen får gå utur tjensten med bibehållande af hela eller en del af lönen,
så hemstälte han, om icke, enär någon af dem länge tjent och bräckligheten
med ålder nödgade honom söka hvila, en fond kunde utses til underhåll för
en sådan gammal och af arbete uttröttad man.
Hr von Post, Fredric, biföll äfven Hans Exellences Grefve Fersens
idé men trodde, at en R. o. Ars betjent, som utan hopp om någon vidare
befordran länge och väl tjent, nog voro värd den ömhet, at då åldren satt
honom utur stånd at längre giöra tjenst, han til slut måtte vara hugnad med
något underhåll på sine gamle dagar och icke til belöning för den tid och
arbete, han upoffrat, vinna annat än at lida nöd. At derföre R. o. A. til följe
af Kongl. Maijrts författning med sine och cronans embetsmän och betjente
kunde unna dem hela lönen i pension, sedan de ifrån 20 til 70 års
ålder och således i hela 50 år varit i tjenst.
Hr Wadenstierna, Carl Eric: R. o. Ars betjening hafva i anseende
til sine inkomster varit eij i bättre men väl uti långt sämre vilkor än deras
vederlikar uti cronans tjenst. Lönerne hafva icke fåt tilökning efter tidernes
tiltagande dyrhet. R. o. A. lärer likväl icke vilja, at de skola tjena
för ringa lön utan hopp om befordran och derjemte i farhoga, at då ålderdom
gior dem oskickelige til tjenstgiöring, förgås af brist på nödigt underhåll.
Derföre voro billigt, at när någon tient i 40 år, han må äga låf at taga
afskjed med bibehållande af hela eller halfva lönen på samma sätt som
Kongl. Maijrts och cronans betjente.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Hvad Hans Exellence Hr Riksrådet
Grefve Fersen tilstyrkt är billigt. Den frågan at ei lämna gamle och välförtjente
embetsmän oförsörgde, strider icke deremot, utan är en annan
Riddarhusbetjäningens löner. 181
casus, som kan remitteras til Riddarhusutskottet at utse och föreslå fond
dertil. Svårt lärer blifva för en 60 års man at värdigt föra R. o. A:s
protocoll, då uti detta ädla samfund med värdighet talas.
Grefve Fersen, Axel: Uti alla tider hafva R. o. A:s betjente njutit til
fullo den lön, som deras sysslor på stat varit anslagen. Föga kunde de
skiöta, hvad dem ålegat, om annorlunda skjedde; ty de blefvo då utan alt
underhåll, de fläste Kongl. Maij:ts och cronans betjente äga utom lönen
någre loflige inkomster vid sine syslor, til exempel de så kallade sportler,
cantzligebuhr, äfven commissioner. Riddarhusbetjeningen inga. Om vid
slutet af riksdagen R. o. A. ei ihogkommit dem med någre gratificationer,
hade de säkert uti sednare dyre tider måst fördjupa sig i giäld och, hade de
derjemte tjent utan lön, aldeles måst lämna sy slån ogiord för at med annat
förtjena födan; det voro altså til betjeningens eget bästa, som Hans Exellence
giort denne proposition. Hvad underhåll för gamle välförtjente men
uttröttade betjente vid Riddarhuset angår, då de få taga afskjed, var Hans
Exelience icke emot at derom remitteras til Riddarhusutskottet.
Hr Baron och Landtm, giorde proposition: Bifaller R. o. A., at ingen
lön må dragas ifrån Riddarhuset til mer eller mindre del in uti något annat
verk, utan at hvar och en, som vid Riddarhuset innehafver en värkelig och
ordinarie beställning, bör densamma förrätta och derföre åtnjuta den uti
staten för samme sysla bestådde lönen; och derjemte at til Riddarhusutskottet
updrages at föreslå medel och utvägar, hvarigenom en R. o. A:s
betjent, som länge troget och väl tjent, när krafterne vid tiltagande år så
försvinna, at han på sin ålderdom behöfver lugn och hvila utan minskning i
lönerne för de verkelig tjenstgiörande, då han erhåller tjenstfrihet eller
afskjed, må med något emot hans innehafvande syssla svarande årligit
underhåll varda hugnad och understödd?
Hvilken med Ja besvarades.
Häröfver upsattes och afgieck til Riddarhusutskottet följande extractum
protocolli.
Utdrag af protocollet, hållit hos
R. o. A. d. 19 December 1778.
S. d. Vid det R. o. A. med bifall afgiorde Riddarhusutskottets tilstyrkande
af den 9 i denne månad angående afskjed för äldsta Cantzlisten vid
Riddarhuset Assessoren Otto Fredric Engelcrantz med bibehållande af
halfva lönen 400 d:r s:rmt eller 66 rdr 32 sk. spe[cie] årligen på det sätt, at
hans efterträdare i sysslan afstår desse 400 d:r s:rmt af sin i staten anslagne
lön och åtnöijer sig med återstoden, til des genom Assessoren Engelcrantz
182 1778, dec. 19—28. Riddarhusbetjäningens löner.
afgång eller befordran hela lönen kan honom tilfalla; så kom dervid hos R.
o. A. uti öfvervägande, hvad olägenheter det i allmänhet medförde, at
embetsmän och betjente nödsakas förrätta sine embeten och sysslor utan
at åtnjuta den dem derföre til deras uppehälle och utkomst i staten bestådde
lönen, hvilke olägenheter för R. o. A:s betjente voro så mycket
kjänbarare, som då cronans embetsmän och betjente jemte sielfve lönen
kunde af de så kallade sportler eller dylike syslan åtföljande loflige inkomster
desutom hafva något understöd, riddarhusbetjeningen deremot endast
vid riksdagarne under nog drygt arbete fingo vänta sig af R. o. A:s egen
benägenhet någon liten belöning til upmuntran för deras möda men desemellan
icke den ringaste inkomst utom lönen hade at räkna uppå.
Til förekommande af desse olägenheter, som sig yppat, enär sysslorne
blifvit skjötte genom lönlöse embetsmän, hvaraf man i de framflutne tider
nogsamt fåt röna verkan, och då icke exempel gifves, at någon ordinarie
betjent vid Riddarhuset varit, som ei njutit hela den för sysslan på stat
anslagne lönen, faststälte R. o. A. den lag för nu och framtiden, at ingen
lön må dragas ifrån Riddarhuset til mer eller mindre del in uti något annat
verk; utan at hvar och en, som vid Riddarhuset innehafver en verkelig och
ordinarie beställning, bör densamma förrätta och derföre åtnjuta den uti
staten för samme syssla bestådde lönen oafkortad.
Likaväl och som numera för riddarhusbetjeningen et mindre utrymme til
befordran visar sig, så at möijeligen för den, som länge, troget och väl tjent
R. o. A., krafterne med tiltagande år kunna så försvinna, at han på sin
ålderdom behöfver lugn och hvila, altså och på det en sådan ei må sakna
det nödiga understöd, som hans långliga, trogna och trägne arbete förtjent
och som icke nekas sådane bedagade embetsmän uti Kongl. Maij:ts och
rikets tjenst, altså fant R. o. A. för godt, det skulle Riddarhusutskottet
updragas at föreslå medel och utvägar, hvarigenom en så beskaffad riddarhusbetjent
utan minskning i lönerne för dem, sorn giöra verkelig tjenst, vid
det han erhåller tjenstfrihet eller afskjed uti sin ålerdom, må med något
emot hans innehafvande syssla svarande årligit underhåll varda hugnad
och understödd. Ut supra.
Ex protocollo.
R. o. A. åtskildes klåckan tre fierdedelar til två eftermiddagen.
Lagutskottet om exekutionsverket.
År 1778 d. 28 December.1
183
Måndag.
Plenum klåckan half tijo förmiddagen.
Sedan Kongl. Maij:t förleden gårdag den 27 December uppå Hennes
Kongl. Maij:ts, vår Allernådigsta Drottnings, kyrkiogångsdag ibland flere
utdelte konungslige nådetekn och belöningar afven behagat uti grefve
stånd och värdighet uphöija R. o. A:s nuvarande Landtmarskalk Generalmajoren
och Commendeuren med stora korset af Kongl. Svärdsorden
Friherre Hugo Herman von Saltza; så var välbemälte
Hr Grefve och Landtm, nu närvarande, börjades plenum, sedan R. o.
A. intagit sine ställen, med at låta justera protocollet för den 20 November
sidstledne, hvarvid ingen påminnelse giordes.
Uplästes R. o. Ars Lagutskotts betänkande uppå Kongl. Maij:ts nådigste
proposition angående någon föreslagen förbättring uti executionsverket
(Bil. 27).
Kongl. Maij:t härjemte denne sin nådiga proposition låtit medfölja et til
Kongl. Maij:t inlämnat underdånigt project, som uti åtskillige delar af
Utsökningsbalken föreslår ändring, följandes dervid denne balk efter capitlen
och §§ från början til slut.
Utskottet iakttager samma ordning och yttrar sig efter capitlen och de
vid §§ i hvarje capitel föreslagne ändringar, som kan läsas ibland bilagorna
til detta protocoll. Utskottets yttrande öfver den föreslagne ändring uti
Utsökningsbalken 1 cap:t, 3 §, 2 capit., 2, 3 §§ biföllos.
Vid 4 § af samma capitel, som handlar om upskof med betalningen, som
af giäldenär sökes och in foro executivo beviljas och hvaröfver utskottet
tilstyrker, at det må förblifva vid lagens stadgande, påminte
Grefve Horn til Åminne, Fredric: At om giäldenär fingo besvära
sig hos öfverdomaren, at honom för kort betalningstid blifvit af executoren
lämnad, så kunde deraf hända, som ock verkeligen nu händer, at sådane
skuldfordringsmål blifva liggande oafgiorde uti Håfrätterne, hvarföre Hr
Grefven trodde, at sådane besvärsmål angående förelagd betalningstid icke
borde hos öfverexecutorerne uptagas.
Frih. Cederhielm. Josias: Då sådane besvär, som angå endast at få
längre anstånd med betalningen, merendels utan communication uti Håf
-
Hr Baron
Saltzas
uphöijelse til
grefveligt
stånd.
Justering.
R. o. A:s
Lagutskott
om
förbättring
i executionsverket.
' Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 9 Junnar. 1779.
184 1778, dec. 28. Lagutskottet om exekutionsverket.
rätterne och hos öfverexecutorerne afgiöras, så synes ingen annan lag
häruti behöfvas än den, vij redan äge. Men skuldfordringsmål äro tväggehanda.
Uti somlige har borgenär icke annorledes at komma til sin rätt, än
at han judicialiter måste söka den. Uti andre åter är skulden så ostridig och
giäldenärs skyldigheter så klara, at inga undflykter böra äga rum. Uti dessa
kunde genom en underdånig förklaring til Kongl. Maij:t sökas och föreslås
åtskillige vägar til hämmande af missbruk, som deruti förelöpa. Med alla
laglige försiktighetssteg lånar man sin vän, men då betalningen skal erhållas,
utdrages tiden genom mångfaldiga omsvep och hinder. För at komma
til sin betalning fordras flere år. Konungens befallningshafvande och executorer
äro aldrig lika uti sine resolutioner öfver ovilkorlige skuldsedlar
utan resolvera efter omständigheterne. Voro lagen tilräckelig, borde sådant
aldrig kunna skje. En embetsman bör giöra, hvad sysslan bjuder och
fordrar, men icke sielf säga, hvad han i sit embete vil giöra; derföre
utmerka alla ställen i lagen, som tala om embetsmans godtfinnande, om
domarens pröfvande, ofullkomlighet. Där lagen är tilräckelig, där embetsman
följer men eij pröfvar, hvad lag han vil följa, där är lydnad, där finnes
icke misstroende för embetsmannen, där lefva folket enige och fredligt
men annars tvert om.
Hr von Post, Fredric: Genom discourse hafva R. o. A. nu kommit
ifrån ämnet.Frågan är endast nu, om någon hos öfverexecutoren får besvära
sig öfver en tid, som in foro executivo lämnas til anstånd med betalningen.
Uti denne Svea Håfrätt kunde han försäkra, at aldrig betalningstermin
blifvit emot borgenärs vilja förlängd öfver hvad executoren beviljat, ifall
icke omständigheterne varit deruti högst talande för anståndet. Om utsökningsmål
där blifvit liggande oafgiorde, är det, at borgenär sielf missvårdat
sin sak. Hvad Frih. Cederhielm nu omrördt, hörde icke til den ifrågavarande
§ utan snarare til den redan upläste 2 § i detta under ventilation varande
capitel af Utsökningsbalken.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition til bifall uppå detta Lagutskottets
betänkande öfver 4 §, som med Ja besvarades.
5 §. Lagutskottets betänkande öfver denne § i samme capitel uplästes
äfven och bifölls.
Likaledes des betänkande öfver 3 och 5 §§ uti 3:die capitlet samma balk.
Hvad Lagutskottet sig yttrat öfver 4:de cap:t samma balk uplästes äfven
och bifölls.
Vid slutet påminte
Frih. Cederhielm, Josias: At panteinnehafvare icke ägde den säkerhet,
de förlitade sig uppå uti sine panter; at eij beskrifva omgångarne
Exekutionsverket. Bevillningen. 185
med pantförskrifne fastigheter, löpa ägare af lösa panter icke mindre fara
at mista sine lån. När giäldenär söker cessio bonorum til exempel, så kan
han gifva up sin utestående pant, den kommer då uti concursmassan och
under medcreditorers prsetentioner, åtminstone kan han mista panten för
et värde, som icke svarar emot lånet, och får sedan se sig om betalningen
för det, som återstår, i det stället at han kunde få sin summa ut, om han
säljer panten sielf. Försummar pantägare proclamadagen, så mister han då
förmån af sin pant aldeles. Han borde likväl få disponera sin pant såsom
sin egendom, efter den står i des stale. Hvem kan på alla ställen i riket hålla
sig avisor eller besöka rätternas dörar, och det är enda utvägen at få veta,
när en giäldenär förklarar sig oförmögen; derföre fant Frih. Cederhielm
nyttigast at instämma med Kongl. Maijits nådiga proposition. På det sätt
försvinner pupillers egendom genom osäkerhet uti laglige utvägarne at
värja densamma. Förtroendet emellan medborgare at få och gifva lån, och
ingen intekning blifver så godt som tagen.
Hr von Post, Fredric, anholt, at man icke förgiäta måtte, det denne
sidstupläste § endast handlade om ränta för det lån, som blifvit gifvit uppå
lös pant. Lagen voro tydelig, at räntan njutes, til des betalningen skjer, och
voro uti detta lagens rum icke fråga om, huru förfaras skal, när giäldenär
sin egendom afstår til borgenärs förnöijande; ty derom handlar concursförordningen
tilräckeligen.
Utskottets yttrande öfver 5 cap:t, 5 och 9 §§, Uts[öknings] b:kn uplästes
häruppå, hvilket med det öfriga bifölls.
Och skulle R. o. Ä:s underdåniga betänkande i conformité med detta nu
upläste författas at til Kongl. Maij:t öfverlämnäs.
3.
Uplästes Statsutskottets betänkande af den 16 uti innevarande månad,
hvaruti tilkjännagifves, huruledes utskottet haft tilfälle at genomse rikets
statsverk och inhämta, at oaktat de store brister för statsbehofven, som vid
sidstl. riksdag befunnos och då gåfvos Riksens Ständer tilkjänna, samt de
medels obetydlighet, som då utsågos til hielp för samme brister, hade doch
utskottet med största fägnad nu fåt inhämta, huruledes genom Kongl.
Maij:ts landsfaderliga omsorg och egne bemödande desse behof blifvit
besörgde vida öfver hvad förmodas kunnat och statsverket bragt i sådan
ordning, hvaruti det förut på mer än 50 års tid icke varit.
Kongl. Maij:ts nådiga försäkran at för rikets behof än ytterligare vilja
draga en lika nådig försorg utan at nu besvära sine trogne undersåtare med
någon ny bevillning dertil voro et nytt ämne til underdånig vördnad och
Statsutskottet
om bevillningens
continuerande.
13-10-307
186
1778, dec. 28. Bevillningen.
Tillökning i
lön för riddarhusbetjeningen.
tacksamhet för Riksens Ständer och hade befriat utskottet ifrån et svårt
bekymmer. Likväl funno Statsutskottet, at den delen af sidstledne riksdags
bevillning, som ännu utgår, sedan mera än hälften deraf för detta redan
nådigst blifvit eftergifven, för rikets nödigaste tarfvor ingalunda kunde
umbäras, och underställer altså, om icke med utgiörandet af samma ringa
del af 1772 års bevillning må än vidare fortfaras.
Hr Billberg, Fredric Otto, begiärte uti sidsta pleno, d. 19 December
sidstl., at denne sak måtte hvila, och borde förklara sig nu, at orsaken
dertil voro icke at hindra bifall uppå Statsutskottets tilstyrkande utan
endast at få underrättelse, hure denne bevillning borde nu expedieras; ty
han kjände icke den nuvarande Riksdagsordningen. Tilförene blef altid en
bevillningsdeputation af alle 4 stånden satt, som beredde sådane bevillningar.
Nu merkte han, at det skjedde genom et statsutskott. Det voro
honom en glädje at höra statsverket vara så förbättrat, som det på 50 år
icke varit. Han upmuntrades deraf at med nöije betala sin andel, kunde
doch eij underlåta at anmärka, det Adeln och bonden samt arbetaren voro
de enda, som verkeligen betalte all contribution. Handlande borgaren voro
endast casseur, som insamlade utur landet sin egen och de andras contributioner
genom förhögning på sina varor. Prästen drager sig merendels
undan. Vare sig härmed huru det vill, så lärer väl ingen af R. o. A. begiära
undandraga sig at understödja sin Konung och riket med denne bevillning
och det til nästa riksdag. Hvarmed han sig ock förenade, ehuru han eij
visste, på hvad sätt detta skulle til verkställighet befordras genom någon
slags expedition.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition, om R. o. A. bifalla
Statsutskottets betänkande, så at med nuvarande bevillning fortfares til
nästa riksdag.
Hvilken med Ja besvarades.
4.
Riddarhussecreteraren afträdde ifrån protocollet för följande, hvarunder
Hr Cantzlierådet och Ridd:rn af Kongl. Nordstierneorden Anders Schönberg
åtog sig den mödan at föra detsamma, hvaruppå uplästes Riddarhusutskottets
memorial och betänkande af den 21 Decembr. sidstl., som
anmäler riddarhusbetjeningens insinuerade och af Riddarhusdirection understödde
ansökning at, i jemnlikhet med hvad cronans penningelöntagande
embetsmän redan genom Kongl. Maij:ts nåd vunnit, erhålla förbättring
uti sine löner. Och tilstyrker utskottet uppå anförde skjäl, at lönerne
för R. o. A:s betjening måtte tilökas på en lika grund, som Kongl. Maijtt
Riddarhusbetjäningens löner.
187
fölgt vid aflöningsverkets reglerande för cronans betjente, samt ställas i
riksdaler specie, i jemnlikhet med hvad deras löner vid sin första inrättning
varit. Således at riddarhussecreterarens lön må blifva utsatt til, hvad den
enligit gamle staten på 1600:detalet varit, 400 riksd:r specie.
Riddarhuscamererarens lön enligit hvad för densamma på gamle staten
varit upfört, til 300 rdr specie.
Riddarhusfiscalens och äldste riddarhuscancellistens löner hvardera til
200 rdr sp[ecie], til hvilken sednares eller cancellistlönens undfående efter
Assessoren Engelcrantz erhållne afskjed Riddarhusutskottet föreslår såsom
närmast förtjent och berättigad Andre Riddarhuscancellisten Håfjunkaren
Schönfelt, som redan i 12 år tjent vid verket uti sin nu innehafvande
syssla.
Lönen för den andra riddarhuscancellisten tilstyrker utskottet må blifva
ethundrade rdr som den förr varit. Men som deraf komma at afräknas för
Håtjunkaren Schönfelts successor de 400 d:r s:rmt, som blifvit Assessoren
Engelcrantz vid afskjedstagandet lämnade, hvarigenom blott 200 d:r s:rmt
blifva öfrige, så kunde denne rest nu i början af riddarhusmedlen tilökas
med 200 d:r s:rmt i hushyra samt med en årlig gratification 200 d:r s:rmt, så
at den in alles blifver ethundrade rdr årligen. Likväl och med det förbehåll,
at som secreteraresysslan vid Vadstena Adelige Jungfrustift bör med andre
cancellistsysslan vid Riddarhuset förenas och lönerne sammanslås, så
snart nuvarande Stiftssecreteraren derifrån afgår eller niuter befordran, så
kunde den årliga gratification af 200:de d:r s:rmt riddarhuscassan til besparing
indragas, så snart denne ledighet yppas, eller då de af Assessoren
Engelcrantz nu innehafde 400:de d:r s:rmt vid hans afgång eller befordran
kan andre cancellistsysslan hemfalla. Hvarjemte hemställes, om icke denne
syslas återbesättande kunde updragas Riddarhusdirectionen.
Riddarhusvaktmestarens lön föreslår utskottet til 50 rdr årligen.
Hr Grefven och Landtm, proponerade bifall til Riddarhusutskottets
betänkande.
Hvilket enhälligt bifölls.
Hvarefter Frih. Cederhielm, Josias, proponerade, at Riddarhusutskottet
hvarken nu eller i framtiden skulle ingifva til R. o. A. något
förslag om penningeutgifter, för än R. o. A. blifvit underrättade, hvad
tilgång dertil funnos uti Riddarhusets fonder.
Härmed instämde Hans Exellence Hr Riksrådet Grefve Fersen.
Hr Grefven och Landtm, proponerade bifall häruppå, hvilket enhälligt
lämnades.
Riddarhussecreteraren återträdde nu til protocollet.
Deputation
om bevillning
en.
Relation för
Adelige Jungfrustiftet.
Deput:n om
bevillningen.
Deputerade at
lyckönska öf.
H:s K. M:t
Drottn:gs restitution.
188 1778, dec. 28. Bevillningen.
5.
Frih. De Geer til Leu[f]stad, Charles, hemstälte, om icke en
deputation borde afgå til de andre stånden at notificera dem R. o. A:s
beslut om bevillningen.
Hr Grefven och Landtm, trodde icke, at det behöfdes. Sådane beskickningar
borttaga merendels den tid för stånden, som de til andre
riksdagsgiöromål behöfva.
6.
Uplästes Directionens för Adelige Jungfrustiftet riksdagsrelation med
dertil hörande summariske räkningar öfver stiftets inkomst och utgift.
Dito Riddarhusutskottets betänkande deröfver, hvilket sednare uppå
skjedd proposition bifölls.
Desse handlingar kunna in extenso läsas ibland bilagorne til denne
dagens protocoll. Och kommer at genom bref til Stiftsdirectionen expedieras
såväl R. o. A:s tacksamma erkjäntsla för Directionens förvaltning,
som ock hvad R. o. A. til stiftets framdeles bästa beslutit och bifallit.
7.
Frih. De Geer, Charles, bad om förlåtelse, at han ännu påminte om
deputation til de andre stånden angående bevillningen. Han trodde, at
hvad han anfört åtminstone borde uptagas til at få proposition derpå, hälst
när det angingo at möta de respective stånden med en aktning, som de
redan visat R. o. A. i detta ärende.
Hr Grefven och Landtm, ansåg sig väl icke förbunden at giöra proposition
öfver alt, hvad som kunde af ledamöter på Riddarhuset proponeras,
men ville likväl af aktning för de andre stånden nu dertill samtycka. Och
giorde deruppå den frågan, om R. o. A. samtycka, at en sådan deputation
må afgå.
Som med Ja besvarades, doch hördes någre Neij.
8.
Som Kongl. Maij:t utsatt morgondagen at emottaga underdånige lyckönskningar
öfver Hennes Kongl. Maij:ts återvundne hälsa af Riksens
Ständer och alle stater, så utvaldes 24 af R. o. A. at med Hr Grefven och
Landtm, upvakta Kongl. Maij:t, hvilke voro, som följer:
Deputation till drottningen.
189
Första classen.
N:o. Grefvar.
49. Frölich. David Harald, Capitaine vid Hennes Kongl Maijits Enkedrottningens
Regemente.
57. Reenstierna, fullm. Hr De Geer, Johan Jacob, Cammarherre.
66. Gr. Sparre til Söfdeborg, Gustaf Axelsson.
83. Cronstedt, Fredric Adolph Ulr., Håfintendent och Camererare vid
Kongl. Maij:ts Orden.
Friherrar.
234. Djurclou, Nils, Öfverstelieut:nt vid Nerke och Vermlands Reg:nte,
Ridd. af Sv:sorden.
278. Beckfries, Corfitz Ludvig, Generalmajor, Com:ndnt och Ridd. af
Sv:sorden.
286. Raab, Claes Jacob, Major.
296. Ruuth, Eric, Capitaine, Riddare af Vasaorden.
Andra classen.
26. Hr Tott, Tage, Landshöfdinge, Riddare af Sv:sorden.
51. Hr Roos, Herman Julius, Öfverstelieutenant, Vice Landshöfdinge
och Riddare af Sv:sorden.
102. Hr Oxehufvud, fullm. Hr Lilliehorn, Joh. Fredric, Major vid Kongl.
Lifregementet.
203. Hr Langman, fullm. Frih. Klingsporr, Otto, Capitaine.
215. Hr Ramsaij, Otto Wilh., Capitaine vid Jägarcorpsen, Ridd. af
Sv:sorden.
666. Hr Du Rietz, And. Rud., Gen.lieut:nt, Landshöfd:e och Comn:dr af
Sv:sorden.
687. Hr von Post, Hans Henr., Generalmajor, Ridd. af Sv:sorden.
943. Hr Franc, Joh. Carl, Kongl. Secreterare.
Tredje classen.
1370. Hr Stjernblad, fullm. Frih. Beckfries, Joh., Öfverste, R. af Sjvärds]-  o[rden].
1375. Hr de Frietzskij, Claes, Directeur.
1468. Hr Stedt, Claes Henr., Kongl. Cammarherre.
1593. Hr Voltemat, Joh. Albr., Landshöfdinge, Ridd. af N[o]rdst.orden.
1656. Hr Hökerstedt, fullm. Hr Lilliehorn, Pehr, Öfverste, Ridd. af
Sv:sorden.
Deputin om
bevillningen
instäld.
Förekommande
af barnamord.
Riddh:sutsk:t
om fond til
cadetteschola.
190 1778, dec. 28—1779, jan. 5. Barnamord.
1923. Hr Ridderstam, Aug. Pehr, Öfverstelieutenant, Riddare af Sv:sorden.
1939. Hr Silfverstolpe, David Samuel, Major, Ridd. af Sv:sorden.
2029. Hr Adelskjöld, Joh. Christian, Lagman.
Hr Grefven och Landtm, tilsade desse herrar at möta honom i mårgon
förmiddag klåckan 11, alla klädde uti uniform eller galadräkten.
9.
Uppå Frih. von Essens föreställning, och då det nu var lidit in på
middagen, funno R. o. A. för godt at inställa med det utskott, som til de
andre stånden skulle afgå angående bevillningen.
10.
Uplästes et af Hr von Engeström, Johan, ingifvit memorial, hvaruti han
föreslår åtskillige utvägar, genom hvilka, om de vidtagas, han förmodar, at
barnamord skulle förekommas. Och låses ibland denne dagens bilagor til
protocollet (Bil. 28).
Detta begiärtes på bordet at företagas, då Lagutskottets betänkande om
dödsstraff förekommer.
11.
Föredrogs Riddarhusutskottets memorial och betänkande af d. 3 Decembr
sidstl. angående fondens förökande til den Adelige Cadettscholan,
som efter Konung Gustaf Adolphs författning borde på Riddarhuset inrättas;
och föreslår utskottet dertil, utom de redan anslagne fjortontusende
daler silf:rmt capital med interesse, at betalas måtte vid framdeles
skjeende introductioner, för grefvar tvåhundrade daler, friherrar trehundrade
d:r, adel i tredje classen femhundrade d:r, alt silf:rmt.
Detta begiärtes på bordet.
R. o. A. åtskildes klåckan 1/4 öfver et eftermiddagen.
År 1 779 d. 5 Januarii.1
Tisdag.
Plenum klåckan 1/2 10 förmiddagen.
Närvarande Hr Grefven och Landtmarskalken.
' Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 12 Januarii 1779.
Faddergåvan. Konungens handpengar. 191
l:o.
Justerades protocollen för den 25:te Novembr. och den 28 November til
en del.
2:o.
Uplästes Riksens Ständers til reglerande af faddergåfvan utsedde utskotts
betänkande af den 22 December 1778 angående faddergåfvan för
Hans Kongl. Höghet Cronprintzen samt de flere ärender, som af Riksens
Ständer til detta utskott blifvit remitterade.
Och föreslår utskottet til faddergåfva för Hans Kongl. Höghet Cronprintsen
trehundradetusende riksdaler specie.
Til ersättning för Hans Kongl. Maij:ts utgifter vid Hans Kongl. Höghets
Cronprintsens döpelseact samt omkostningar vid närvarande riksdag ethundradetusende
riksd:r specie.
Til hemgift för Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland ethundradetusende
riksd:r specie.
Och at tilöka Hans Kongl. Maij:ts handpenningar en årlig summa af
femtiofemtusende riksd:r specie.
Hvilka summor genom en personelle afgift utskottet lindrigast tror kunna
af landets inbyggare upbäras, då den fördelas på sex år.
Hvarföre ock utskottet giort denne fördelning och deröfver författat et
project. Men som fond til den uti Kongl. Maij:ts handpenningar i underdånighet
erbudne årlige tilökning kunde efter sex års förlopp försvinna, då
den nu projecterade personelle afgiften skulle komma at uphöra; så föreslår
utskottet, om icke denne brist då kunde ersättas genom en proportionerad
tilökning så uti postporto som chartassigillateeafgiften.
Vid detta betänkandet var bifogat den omtalte fördelning på afgiften i
project, hvilken utskottet författat i form af et Riksens Ständers biafskjed
och nu uplästes.
Äfvenväl uplästes et af utskottet projecterat bref, som til Kongl. Maij:t
skulle afgå ifrån Riksens Ständer uti detta ämne.
Hr Lilliehorn. Pehr, anmärkte, at han uti det upläste projectet til
taxeringen funnit öfverstarne vid Amiralitetet vara satte under en lindrigare
taxering än öfverstarne i arméen. Han funno väl ock, at utskottet
häruti haft afseende uppå öfverstarnes vid Amiralitetet mindre löner; men
anholt, at lika värdiga och lika nitiske undersåtare måtte lika få blifva
ansedde och deltaga uti det, som bör utgiöras för at uti vår allmänna glädje
visa allas underdåniga vördnad och kjärlek för vår store och milde Konung
och Konungahuset.
Betänkande
om faddergåfva,
Kongl.
Maij:ts utgifter,
Hertig
Carls hemgift
och K. M:s
handpengar.
Rörande tilökning
i postporto
och
chartssigillaUeafgiften.
Utskott från
Prästestånd:t
om föregående
ämne.
192 1779, jan. 5. Faddergåvan. Bevillningen.
Hr af Trolle, Henric, förklarade samma önskan uppå samtelige
öfverstarnes vägnar vid Arméens Flotta.
Hvaremot ei någon påminnelse giordes.
Öfverläggningen afbröts genom et utskott ifrån det Högvördige Prästeståndet,
som ankom, emottogs och infördes på vanligit sätt, 12 personer.
Biskopen på Gottland Hr Doctor Lutkeman, som förde ordet, anmälte
pr[aemissis] prfsemittendis], at Prästeståndet bifallit det af Riksens
Ständers utskott til reglerande af faddergåfvan upgifne betänkande om
samma faddergåfva med det mera samt det til taxeringen projecterade
biafskjed. Prästeståndet önskade allenast, at det, som för Hennes Kongl.
Maij:t blifvit ämnat, måtte snart och på en gång kunna öfverlämnäs,
utbedjandes sig Prästeståndet at med de öfrige respective stånden få öfverlägga,
huru sådant måtte skje.
Hr Grefven och Landtm, betygade R. o. A:s erkjäntsla för det
Högvördige Ståndets förtroliga communication och tviflade icke, at ju R.
o. A., som nu hade detta ärende under öfverläggning, genom sit bifall lärer
söka at visa deras underdåniga tro och kjärlek för sin store och nådige
Konung och det Kongl. Huset.
Prästeståndets utskott togo deruppå afträde, ledsagade som vid ankomsten.
Hvarefter fullfölgdes med den härigenom afbrutne öfverläggningen.
Hr Wachschlager, Gustaf, begiärte at få veta, hvad grund, som
blifvit tagen til den föreslagne bevillningen, och hvad den årligen efter
taxeringen kunde utgiöra.
Frih. Reuterholm, Gustaf, såsom ledamot af detta utskott gaf vid
handen, at utskottet sökt uti Statscontoiret af förre bevillningar få underrättelser
til grund för denne, och ibland alle funnit ingen närmare kunna
lämpa sig til en personel afgift än den, som Riksens Ständer beviljat til
medicinalfonden. Statscommissarien Ruter hade en conseqvence häraf
updragit detta project uppå utskottets vänlige anmodan och dessutom
benägit giort sig den mödan at biträda utskottet med alle nödvändige
uplysningar; derigenom voro man i stånd med visshet kunna säga, at denne
afgift skulle årligen kunna utgiöra emellan 7 och 8 tunnor guld. Det voro
väl i det knappaste uträknat, men så hade doch utskottet förmodat, at hela
summan genom capitation skulle uppå 6 eller 7 år kunna utgå. At utskottet
uti sit betänkande icke upfört, hvad summa hvart år skulle förmodeligen
inbringa, dertil hade man fåt anledning af förre tiders bevillningar, vid
hvilka sådant icke varit brukeligit.
Hr Wachschlager, Gustaf, anmärkte, at när det talas om at denne
Gåva till drottningen.
193
afgift skulle betalas antingen i sex eller siu år. så giorde det en skilnad uppå
et helt år, hvilken skilnad såsom betydelig gifvit honom anledning til sin
fråga. För öfrigit erkjände han, at det förr icke varit brukeligt utsätta
summan, huru mycket hvart års afgift kunde utgiöra, men förmodade, at
det icke voro utur vägen begiära all möijelig uplysning, då det angingo at
åtaga sig och hemmavarande en årlig afgift.
Hr Grefven och Landtm, gaf vid handen, at när R. o. A. låto sig
föreläsas utskottets andra betänkande angående det, som til Hennes
Kongl. Maij:t Drottningen skulle öfverlämnäs, så torde orsaken finnas,
hvarföre det 7:de året blifvit tillagt.
Hvaruppå företogs och uplästes det andra Riksens Ständers utskotts til
faddergåfvans reglerande upgifne betänkande af d. 23 sidstl. Dec:br.,
hvaruti utskottet föreslår den för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen beviljade
underdånige gåfva til en summa af 100000 rdr specie at under Hennes
Kongl. Maij.ts egen höga disposition användas til inkjöp af en guldservice
eller något annat efter Des eget nådiga tycke och val; hvilken summa
kunde efter utskottets tankar upbäras, om den föreslagne personelle afgiften
ännu på et år och således til 7 år förlängdes. Då öfverskottet af hvad på
det 7:de året inflyter, kunde komma statsverket til godo.
Hr Wadenstierna, Carl Eric: Då hos någon af R.o. A. tvekan sig
yppat om grunderne til utskottets projecterade personelle taxering och
orsaken, hvarföre 6 a 7 år blifvit föreslagne til afgiftens betalande, då
bevillningar voro ibland Riksens Ständers ypperligaste rättigheter, fölgakteligen
de ömtåligaste, och R.o. A. således ägde at derom begiära uplysning,
så voro han som ledamot af utskottet beredd at densamma gifva.
Utskottet fant icke mer än tvänne utvägar för sig öpna at af landet upbringa
den summa penningar, som efter Riksens Ständers beslut skulle föreslås til
de beviljade behofven. Den ena at efter methoden af förre bevillningar
belägga alla egendomar, näringar, slögder och vahror med afgifter. Den
andre capitation. Då i den förre allting redan fåt uppå sig så mycken tunga,
som det kunde tåla, valde utskottet den sednare. Ifrån Statscontoiret
erhölts förtekning på alla i riket varande människjor, som kunde contribuera;
de utgiöra et antal af vid pas 1200000. När nu utskottet jemförde
sidsta begrafnings- och kröningshielpen, som utgiorde 12 tunnor guld a 1
d:r s:rmt person, och förminskade den til hälften eller 4 sk. spfecie]
person; så blef deraf årligen 6 tunnor guld, til hvilka när lägges, hvad bättre
och förmögnare i alla stånd åtagit sig at betala öfver 4 sk. om året, så kan
med tämmelig säkerhet räknas på 8 tunnor guld. Dessle] på 6 år giöra 48
tunnor guld. Den utsatte faddergåfvan utgiorde 18 och det öfriga til Kongl.
Betänkande
om gåfva til
Hennes
Kongl. Maij:t
Drottningen.
. 194 1779, jan. 5. Gåva till drottningen.
Maij:t och Hans Kongl. Höghet Hertig Carl 30, tilsammans denne summan
48 tunnor guld. Om med denna uträkning och fördelning utskottet ei skulle
råkat den bästa utvägen, anholt han, at det måtte ursäktas; på de 14 dagar,
som utskottet til detta arbete fåt använda, hade ei mera kunnat giöras. Uti
saken torde ännu mycket kunna sägas, men det lärer vara föga tid dertil,
om alt skal blifva färdigt, innan riksdagen slutas. Riksens Ständers beslut,
at utskottet skulle föreslå en gåfva för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen,
kom eij förr än det andra redan i utskottet var reglerat; utskottet, som icke
länge feck uppehålla sig dervid, efter det trodde sig böra lägga för Riksens
Ständer sit project på en gång och uti et sammanhang, antog derföre den
utvägen at förlänga den föreslagne afgiften ännu på et år; hvilket altså vore
orsaken til det tilkomne 7:de året. Hvad öfverstarnes vid Amiralitetet och
Armeens Flotta begiäran vidkommo, kunde den dem icke vägras; utskottet
hade föreslagit dem en mindre taxering i anseende til de mindre inkomster,
som deras embeten åtfölja.
Hr Billberg, Fredric Otto: Sedan han nu hört alt, ville han icke
vidare uppehålla R.o.A:s bifall. Endast anmärkte han, at hvad som för
Hennes Kongl. Maij:t Drottningen blifvit anslagit, voro nog litet, då likväl
hennes höga. dyra och vördade person vid detta för riket lycksalige och
glade tilfälle varit på et så merkeligit sätt interesserad och bidragit til den
oss af Gud förlänte välsignelsen. Derföre hemstälte han, om icke, hvad
som vid 7:de årets slut öfverskjuter den föreslagne summan, kunde såsom
en tilökning lämnas til Hennes höga och nådiga disposition.
Frih. Cederhielm, Josias, önskade äfven, at en sådan tilökning
kunde skje och likasom uplysningsvis varda omnämdt, men icke såsom
kommande ifrån Riksens Ständer; ty utom de visse utsatte summor ägde
icke Riksens Ständer rättighet at disponera någre eventuelle inkomster i
rikets cassa. Desutom som han hördt sägas, at faddergåfvan för Hans
Kongl. Höghet Cronprintsen först varit uti utskottet til 200000 rdr specie
och sedan til 300000, så önskade han at få veta, hvarifrån denne olikhet
kommit.
Hr Wadenstierna, Carl Eric, erkjände, at utskottet vågat projectera
i början 200/m. rdr, hvarvid ibland utskottets ledamöter, intagne af de
första glädjerörelser, äfven någon olikhet torde hafva upkommit, men på
en ledamots förslag förenade de sig alla om 300/m. Utskottet har upgifvit
denne med de andre summor endast som et project. Det står i Riksens
Ständers magt at förändra det, efter som de bäst finna. Men sedan summan
nu blifvit bekant, et stånd densamma bifallit, så hemstälte han, om det
kunde vara R.o. A. värdigt at jemka derpå. Skal jemkning skje, måste det
Gåva till drottningen. 195
väl ånyo remitteras til utskottet. Det fordrar tid, går långsamt genom
stånden och mister det glada och behageliga, som det bör äga, när det
kommer fram. Den, som gifver fort, han gifver två gånger.
Hr Woltemat, Joh. Albr.: Sedan Hr Wadenstierna förklarat så
tydeligen alt, hvad som fordrats uplysning uti, så hade han ei mer at
tillägga än sin önskan, det R. o. A. ville icke längre upphålla sit beslut.
Frih. Cederhielm, Josias, förklarade sig nögd med den erhållne
uplysning och ville eij uppehålla R. o. A:s bifall. Lade dock til, at utskottet
visat mera aktning för Ständer, om de först upgifvit alle förslagen til
summorne och sedan efter de, som blifvit faststälde, projecteradt reparation
på afgiften. Hvad den för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen föreslagne
summan vidkommo, kunde han eij veta, om Kongl. Maij:ts nådigste
tilstånd dertil blifvit sökt och vunnit. Länge hade han varit i ovisshet, hvad
Hennes Kongl. Maij:t skulle få för denne summan, ty han visste ei rätt väl,
hvad det franska ordet ustenciler betydde, för än han nu lärde at det voro
en guldservice. Dervid vågade han tro efter den smak, som fruntimmer i
allmänhet yttra pläga, at jouveler torde mera falla Hennes Kongl. Maij:t
lämpelige, då frågan är om en gåfva. Sådane jouveler kunde sedan blifva
cronans och komma i skattcammaren. Han mente icke dermed at följa
förra sielfsvåldstidens prayudicat utan hade fäst sin upmerksamhet på et
monarchiskt rike, nemligen Frankrike, hvars efterdöme gifvit honom anledning
til detta förslag. Alla jouveler, som komma til de kongl, personer,
vare sig genom presenter eller kjöp. blifva sedan rikets och förvaras såsom
en tilökning uti det kongl, bijouterie at vid högtidelige tilfällen nyttjas. Den
uphöijer glantsen vid sådane tilfällen, at allting lyser af jouveler, och blifva
desse jouveler derigenom ifrån riket inalienable.
Härtil svarades ifrån många ställen i salen Neij.
Hr Grefve Fersen, Axel: Fastän han icke fåt tiifälle at uti utskottet
vara närvarande utan blifvit hindrad genom giöromål uti Bancoutskottet,
visste han doch, at utskottet fölgt den remisse, som ifrån Riksens Ständer
kommit til detsamma. At uti förslagen til summorne utskottet haft afseende
å ena sidan på sine medborgares håg at täfla med hvarannan uti at visa nit,
trohet och underdånig kjärlek för sin öfverhet och å andra sidan uppå deras
förmögenhet; om repartition allena skjedt på hemmans och jordbrukaren,
näringsidkaren med mera, hade den blifvit för tryckande; derföre blifver
den personelle taxeringen den bäste, då alle undersåtare hafva orsak at
glädja sig, böra de ock alle hvar i sin proportion deltaga uti det, som skal
utmerka nationens och folkets glädje, ei jordens och de liflösa vahrors.
Hans Exellence begiärte af desse skjäl bifall på utskottets tilstyrkande.
196 1779, jan. 5. Gåva till drottningen.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Det voro värdigt en fri nation, som sielf
gifver lagar och pålägger sig utskylder, at vara nogräknade uti mål af sådan
vigt. Med sedan nu allting blifvit granskat och uplyst och på den sidan
nations rätt tilfredsstäld, så erkjände Hans Exellence ock på den andra, at
utskottet efter de ifrån Riksens Ständer erhållne remisser ei kunnat giöra
annorlunda, än som skjedt. Tiden har ei tillåtit närmare utarbetning och
granskning uti hvar punct. Det voro nu giort och blifver, om det genast
bifalles, angenämt. Hans Exellence funno nogsamt, at minsta summan
blifvit för Hennes Kongl. Maij:t utsedd, som likväl uti det, som nu gior
folkets allmänna och rättmätigaste glädje, haft den betydeligaste andelen.
Men tiden tilläto ei någon jemkning deruti, det voro derföre det bästa,
R. o. A. nu kunde giöra, at bifalla betänkandet.
Hr Wachschlager, Gustaf, hoppades, at ingen skulle misstycka,
at han begiärt uplysning uti någre honom förefallne tvifvelsmål. Sedan han
den fåt, vore han nögd at bifalla, hvad utskottet tilstyrkt, endast syntes
honom, at den til Hennes Kongl. Maij:t anslagne summan voro för liten
och kunde ökas med två tunnor guld, som, efter hvad han i hastighet kunde
calculera, öfrigt blifver odisponerat af det 7:de årets upbörd. Denne bevillning
voro af annan natur än andre giärder och utskylder. När Kongl.
Maij:t nådigst tillåtit Riksens Ständer at giöra densamma til visse behof,
ägde ock Ständerne rättighet at disponera dertil hvar styfver, som af
densamma inflyter.
Hr von Arbin, Axel, biföll utskottets betänkande, begiärte allenast,
at uti biafskjedet generalqvartermestaren vid Fortification måtte nämnas i
den ordning och classe, som han bör vara efter sin tour med öfverstar, och
generalqvartermestarelieutenanter vid Fortification, som blifvit uteglömde,
få sit ställe ibland öfverstelieutenanter.
Hr Stierngranat, Carl, biföll äfven, hvad utskottet föreslagit, allenast
at den fonden, som blifvit anslagen för tilökningen i Kongl. Maij:ts
handpenningar, 55000:de rdr spjecie] årligen at, sedan afgiften efter 7 år
uphör, tagas af post- och chartassigillataemedel. måtte ändras, ty desse
medel förslå eij dertil, utan kunde snarare denne fond utses af tull, licent
eller andre sådane mera tilräckelige inkomster.
Hr Hummelhielm, Rudolph Wilh:m, beklagade, at han så sent
kommit uti sin tour at tala. Om det i början af ventilation varit honom
tillåtit, hade han begiärt saken på bordet; nu ville han icke uppehålla
R. o. A. ifrån at skrida til beslut men utbad sig doch at få säga sine skjäl.
När han jemförde, hvad uti projectet til taxeringen blifvit honom och hans
vederlikar pålagt at årligen betala, som stego til 24 el. 32 sk., med hvad
Gåva till drottningen. 197
torpare, dagakarlar, soldater och båtsmän, med et ord den fattige, skulle
erlägga, nemligen 4 sk., så kunde han eij neka, at det föreföllo honom nog
ömande. Folk af sådane svaga omständigheter, när de betalte för sig,
hustru och barn, stadnade merendels för drygare utgift än mången af bättre
stånd och med mera inkomster;
Hr Hummelhjelm bad, at det eij måtte till misstycke tagas, om han i
anseende til desse considerationer och at få en för den fattige något
billigare jemkning häruti begiärte saken på bordet. Denne jemkning kunde
ei giöra något betydeligt hinder, den fattige bör ju lika med en i bättre
vilkor satt få deltaga uti vår allmänna glädje; men hvad anledning kan han
få dertil, när hans frögd skal medföra at blifva så drygt betungad med
afgift, at han måste för densamma minska uti det nödvändigaste til föda
och kläder för sig, hustru och barn.
Ganska många, rörde af denne Hr Hummelhielms föreställning, begiärte
saken på bordet. Andre åter at det voro redan längre kommit med öfverläggningen,
än at den numera kunde läggas på bordet.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Den anmärkning. Hr Hummelhjelm
giort, kunde icke annat än hos Hans Exellence verka all högaktning för
hans öma och goda mäniskohierta. Men Hans Exellence önskade, at den
icke måtte uppehålla det beslut, som R. o. A. af glada och trogna hiertan
nu voro beredde att taga. Vid närmare påseende torde Hr Hummelhielms
beskrifning på den fattige arbetskarlens tilstånd tåla någon limitation. Uti
sine behof anlitar han dem, för hvilka han arbetar, han taxerar sit arbete i
möijeligaste måtto högt; hvilken possessionat får eij sörja för sina bönders
och torpares föda, husbonden betalar ju för sin tjenare denne afgift. Den
öfriga delen af Adeln, som är utan jord, måste ju, om de hafva inkomster,
kjännas vid utgifter derefter och äfven derjemte betala för sin tjenare och
arbetare. Dagakarlen tager sine utgifter af oss. Hans Exellence begiärte
altså, det ville Hr Grefven och Landtm, söka förmå Hr Hummelhjelm at eij
yrka vidare at få denne sak på bordet.
Hr von Qvanten, Carl, förklarade sig gierna bifalla utskottets
betänkanden men kunde eij neka, at ju Hr Hummelhielms föreställning
rörde honom; egen förfarenhet styrkte denna hans ömhet. Utan at draga
någon kronans lön eller äga några andre inkomster än sin lilla landtegendom,
som voro en nog liten och svag fond, nödgades han doch för at frälsa
sine underhafvande bönder och torpare ifrån svält och undergång eftergifva
dem deras skyldigheter i dagsverken. Han kunde ei taga spanmål af
dem i ränta, de voro så utblottade, at de ei tålte en dalers tilökning i sine
utlagor utan at nödgas gå ifrån hus och hem. Den fattige menige man borde
198 1779, jan. 5. Gåva till drottningen.
derföre lindras och i det stället de förmögna upsökas at betala mera. Låt
dem, som hafva capitaler i allmänna fonder, Discont, Assistencecontoiret,
Ostindiske Compagniet och uppå flere ställen, betala för den fattige, men
lindra honom så mycket möijeligit är. Hvad förslaget at taga tilökningen uti
Konungens handpengar framdeles af post- och charta;sigillataemedlen angingo,
fant Hr von Qvanten, at man icke så mycket au hazard borde utsätta
fonden dertil utan determinera något, som blifver så säkert, at det ei kan
variera; ty om desse fonder i framtiden eij skulle blifva tilräckelige, kunde
det under en annan konung än vår milde och välgiörande Gustaf den IILdie
gifva anledning til en ny beskattning, genom det at desse afgifter förhöijas.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles: Såsom varande ledamot uti
det utskottet, hvarifrån detta kommit, hade han väl aldrig anset det annorledes
än som et project. Men om R. o. A. behagar det bifalla, förenade han
sig gierna dermed. Sant voro väl, at för Hennes Kongl. Maij:t Drottningen
voro nog litet destinerat, men då alt, som kan giöra uppehåll uti bifallet,
förminskar det glada och vördnadsfull anseende, som detta bör äga, så må
dervid förblifva, allenast at alt det, som directe eller indirecte determinerar,
hvartil desse penningar af Hennes Kongl. Maij:t kunde användas,
går ut.
Hr Wadenstierna, Carl, utbad sig få visa, hvad omgång någon
förändring uti den nu upgifne capitationen skulle giöra. Om de, som komma
at betala, utgiöra nu 1200000 människjor. och afdragas skulle ifrån
denne summan vid pass 200000, som borde lindras, så måste nödvändigt
detta afdrag läggas på de återstående. Det fordrade en ny repartition, som,
sedan den blifvit först projecterad, borde uti alla stånden föredragas, innan
den kunde få kraft af bevillning; den tid, sådant fordrade, lärer enhvar
kunna sig föreställa. Utskottet hade nog tänkt uppå desse fattigare medborgare,
ty afgiften 4 sk. på personen, synes vara dryg, men då utskottet
besinnade, at de uti crönings- och begrafningshjelp betalt dubbelt och nu
fingo lindring til hälften, så förmodade utskottet sig icke hafva försummat
deras rätt. Den fattige kan eij igenom sine barn belastas med denne afgift;
ty kan han gifva dem i sit hus kläder och föda, sedan de fylt 15 år, så kan
han ock betala 4 sk. för dem. Då man önskade sluta denne sak, innan
riksdagen bör slutas, och dess beredning fordrat 14 dagar, så skulle det
visst medtaga 4 veckor at helt och hållit giöra om bevillningsprojectet.
Frih. Ridderstolpe, Carl, anholt sielf och önskade Hr Gr[e]fv[en]s
och Landtnäs biträde at kunna förmå Hr Hummelhjelm ifrån at begiära
saken på bordet.
Hr Grefven och Landtm, understödde ock Hans Exellence Frih.
Ridderstolpe häruti.
Gåva till drottningen. 199
Hr Hummelhjelm förklarade, at då han såg R. o. A:s impressement
uti at vilja bifalla de förevarande betänkanden, hvaruti han af undersåteligt
upriktigt hierta gierna deltogo, så begåfvo han sig villigt ifrån sin begiäran,
hälst då Hr Grefven och Landtm, samt Hans Exellence Riksrådet Frih.
Ridderstolpe det önskade. Men hemstälte. om icke, då detta Kongl. Maij:t
af Riksens Ständer i underdånighet föredrages, äfven de torftigas omständigheter
kunde på det ömaste anmälas. Ho vet, om icke vår store och
milde Konungs människjohierta, nog uplyst at kjänna. hvad den fattige
likar, rördt deraf torde sjelf i nåder finna utväg at för dem lindra.
Frih. von Essen, Friedrich, kunde eij annat än älska den ädla
kjälla, hvarutur Hr Hummelhielms föreställningar hade sit ursprung. Men
då Riksens Ständers underdåniga välmening förlorade genom en långsam
deliberation sin grace och det svårligen kunde sammanbindas at säga:
Allernådigste Konung, vij gifve med godt hierta men tag sjelf i nåder undan
den torftige, som vij belastat, så tilstyrkte han bifall utan vidare ventilation
och begiärte dertil proposition med det undantag likväl, som Frih. De Geer
föreslagit.
Hr Wachschlager, Gustaf, önskade blifva underrättad, om saken
oaktat det gifne bifall icke voro för R. o. A. öppen, ifall något af de andre
stånden eij bifalla på samma sätt.
Frih. Ridderstolpe, Carl, med flere förklarade, at det förstodo sig
af sig sielf, enligit hvad i alla tider uti bevillningsfrågor varit brukeligt.
Hr Grefven och Landtm, giorde nu proposition öfver det först upläste
betänkandet med dervid fogade project til Riksens Ständers biafskjed och
underdåniga bref til Kongl. Maij:t, om R. o. A. desamma bifaller med den
förändring och tilläggning, at generalqvartermestare vid Fortification sättas
uti bijafskjedet uti det stället, de i jemnlikhet med öfverstar böra äga; at
öfverstar vid Amiralitetet och Armeens Flotta betala lika med öfverstar vid
arméen; och at generalqvartermestarelieutenanter vid Fortification betala
lika med öfverstelieutenanter?
Hvilken med Ja besvarades.
Vidare giorde Hr Grefven och Landtm, proposition öfver det betänkande,
som angeck den underdåniga gåfvan för Hennes Kongl. Maij:t
Drottningen, om R. o. A. detsamma bifalla, dock at til Hennes Kongl.
Maij:ts eget nådigste godtfinnande ovilkorligen öfverlämnäs, huru desse
medel skola användas, utan at derom något i underdånighet föreslå?
Hvilken äfven med Ja besvarades.
Hvaruppå R. o. A. åtskildes, klåckan 1/2 til 2 eftermiddagen.
200
1779, jan. 7. Faddergåvan.
År 1 779 d. 7 Januarii.1
Justering.
Bondeståndets
deputation
om faddergåfva,
handpengar
m. m.
Borgarståndets
om dito
R. o. A:s dito.
Ang:de gåfva
för Hertig
Fred. Adolph.
Torsdag.
Plenum klåckan half 10 förmiddagen.
Närvarande Hr Grefven och Landtmarskalken Hugo Herman von
Saltza.
Justerades protocollet för den 28 November til slut och för den 5 December
sidstledit år.
Ifrån Bondeståndet anmältes en deputation, 12 til antalet, anförde af
Paul Jönsson, sorn tilkjännagaf, at Bondeståndet lika med R. o. A.
bifallit deputerades upgifne project rörande faddergåfvan åt Hans Kongl.
Höghet Cronprintsen, Hans Kongl. Maij:ts handpenningar jemte ersättning
för Des i nåder hafde utgifter vid tilfälle af Cronprintsens födelse såväl
som de, hvilka Kongl. Maijtt i och för riksdagens skuld varit föranlåten
giöra, äfven den underdåniga gåfvan til Hennes Kongl. Maij:t Drottningen
och hemgiften til Hennes Kongl. Höghet Hertiginnan, altsammans på det
sätt at utgå och betalas, som deputerades deröfver författade project
innehåller.
Äfvenledes ankommer ifrån Lofl. Borgareståndet 12 deputerade, anförde
af Borgmästaren Kiörning, som å ståndets vägnar tilkjännagaf, at
Borgareståndet på lika sätt til alla delar bifallit förenämde project endast
med den förändring, att den magistraterne och städernes äldste föreskrifne
taxering uphörer, och at i det stället enhvar i städerne utbetalar, hvad på
honom efter des classification är utfört.
Derefter utnämdes 12 stycken af R. o. A:s ledamöter, anförde af Revisionssecreteraren
Grefve Wachtmeister, som hos de öfrige stånden uti
förenämde ämne skulle tilkjänna gifva R. o. A:s under gårdagen tagne lika
och enhälliga beslut härutinnan.
Hr Billberg, Fredric Otto, hemstälte, om eij desse deputerade
äfven kunde få hos de öfrige stånden giöra påminnelser om svar uppå R. o.
A:s tagne och genom deputerade de öfrige stånden tilkjänna gifne beslut
rörande någon underdånig gåfva til Hans Kongl. Höghet Hertig Fredric.
Hr Grefven och Landtm, gaf tilkänna, at Bondeståndets Taleman hos
Hr Landtm, anmält, at ståndet eij kunde denne fråga utom Kongl. Maijits
nådigste tilstånd uptaga, uti hvilket beslut Hr Grefven och Landtm, äfven
trodde, at de öfrige stånden stannat.
1 Konceptprotokollet har påteckningen: Justerat den 12 Januarii 1779.
Lagutskottet om dödsstraffet.
201
Hr Billberg ansåg det vara ståndens skyldighet at sielfve svara på de
beskickningar, som til dem ifrån R. o. A. afgå.
Hr Cederhielm holt orådeligit at i detta ämne någon vidare påminnelse
giöra. R. o. A. kunde genom riddarhusbetjeningen anskaffa sig
underrättelse om de öfrige ståndens tagne beslut häröfver.
Deputation afgick.
Hr Grefven och Landtm, berättade, at Hr Öfvercommissarien
Löwenskiöld ingifvit et project til tjenstehionsordningen (Bil. 29 och 29 a),
hvilket til R. o. A:s genomseende kunde hvila på bordet at på en gång
föredragas med det ifrån Kongl. Maij:t i nåder remitterade project i detta
ämne och utskottets deröfver afgifne betänkande.
Derefter föredrogs Lagutskottets betänkande öfver Kongl. Maij:ts nådiga
proposition til Riksens Ständer angående inskränkning af dödsstraff
för barnamord samt någre andre brott och missgierningar (Bil 22), uti
hvilket mål deputerades betänkande af Präste- och Borgarestånden samt
Bondeståndets beslut, som til R. o. A. inkommit, vid hvarje särskilt mål
äfven blefvo föredragne.
16 cap:t Missgiärningsbalken om barnamord och et särskilt votum, som
tilstyrker dödsstraffets bibehållande uti upsåteliga mord lika med Borgareståndets
deputerade, hvaruti denna missgierning uti fyra särskilte gradationer
fördelas.
Hr von Nackreij, Olof, och Hr von Post, Fredric, tilstyrkte
af anförde skjäl bifall på deputerades af Borgareståndet tanka såsom i
principen instämmande med R. o. A:s särskilte votum.
Frih. Ridderstolpe, Carl, ansåg det vara både med Guds och
naturliga lagen öfverensstämmande, at den, som människjoblod utgiuter,
des blod skulle och utgiutit varda. Guds lag vore i den delen aldeles
ovilkorlig och den naturliga lagen krafde en sådan fullkomlig reciprocite,
hvilken äfven uti alla Sveriges äldre lagar på det nogaste blifvit fölgd, det
förolämpade samhällets rätt verserade äfven derunder, at blodskulder icke
drabbade på landet, och för desse skjäl tilstyrkte Hans Exellence bifall af
Borgareståndets deputerades tanka.
Hr Billberg, holt före, at barnamord aldrig kunna förekommas, innan
här som i Preussen upfostringshus inrättas. En lägrad piga åtnjuter där af
staten 5 rksd:r sp., då hon sit barn aflämnar.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition pä Borgareståndets deputerades
tilstyrkande såsom instämmande med det särskilte votum af R.
o. A:s ladamöter i Lagutskottet.
Som bifölls.
Project til
tjenstehionsordning.
Lagutskotts
betänkande
om inskränkning
för dödsstraff
å barnamord
och flere
brott.
14-10-307
202
1779, jan. 7. Dödsstraffet.
2 cap:t, 1 §, Missg:sbalken, om truldom.
Och bifölls Lagutskottets betänkande.
6 cap:t, 5 §, Missg:sbalken, om dem som i ondt upsåt diktar eller sprider
kring landet ut lögner och falska rykten, de där röra rikets säkerhet, eller
kommer dermed allmänt buller och oväsende åstad och
bifölls betänkandet.
9 capt, 1 §, Missg:sbalken, om tvegifte och
bifölls betänkandet.
10 c[ap], M[issgärnings]b[alken], om tidelag.
Hr Nackreij, Olof: Under sakernes beredande i Lagutskottet hafva
väl särskilte meningar ofta förefallit ibland R. o. A:s ledamöter, men man
har icke trodt, at det med giöromålens myckenhet och riksdagens i fundamentallagen
föreskrifne tid kunde förenas at i hvarje särskilt mål upgifva
olika tankar. Man har anset ändamålet ändå vunnet, när hvarje ledamot i
ståndet upgaf sin olika tanka. Hr Landshöfdingen Nackreij holt före, at det
på menigheten skulle medföra en skadelig verkan, om lagen i denne del
ändrades, hvarföre han ock på de goda grunder, som Prästeståndets deputerade
härom afgifvit, tilstyrkte bifall deraf.
Frih. Ridderstolpe, Carl, instämde äfven häruti. Desse brott äro af
så olika art, så at en missgierningsman icke sällan blifvit genom leuteration
med lifvet benådad; när på lika sätt framdeles får med sådane brott förfaras,
lider icke lagen i sin helgd, i det fasan för straffet hos menige man
äfven måtte upväcka afsky för gierningen. Guds lag stadgar härom dödsstraff
på et ganska eftertänkeligit sätt, och om Sveriges lag blefvo dermed
olika, kunde sådant medföra en mindre aktning för sielfva religionen.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition på deputerades af Prästeståndet
afgifne betänkande,
Som bifölls.
Hr Modée utbad sig at få öfverlämna dess tanka skrifteligen, genom
hvad medel och utvägar han trodde barnamord säkrast kunna förekommas.
Gref Wachtmeister, Carl Adam: At Kongl. Maij:ts nådiga proposition
dertil eij gaf anledning, så lärer Kongl. Maij:t sjelf i nåder vidtaga de
nödiga mått och steg, som til förekommande deraf kunna pröfvas tjenlige
och nödige, och som saken vore afgjord, lärer all ytterligare ventilation
derom förfalla.
Hr von Engeström instämde äfven deruti.
18 cap:t, 3 §, Missg:sbalken.
Frih. Ridderstolpe, Carl, ansåg af yttersta vigt at vara fredad i
Lagutskottet om dödsstraffet.
203
Guds hus under den stora Gudens dyrkan; sjelfva lagen qvalificerar brottet
genom det ordet vrede. Hans Exellence förenade sig altderföre med Prästeståndets
deputerades tanka om dödsstraffets bibehållande på de starka
skjäl, som deruti anföres.
Hr von Nackreij, Olof, instämde häruti och yrkade proposition på
deputerades af Prästeståndet betänkande, som af Hr Grefven och
Landtm, giordes.
Och bifölls.
18 cap:t, 8§, Missg:rgs:blkn.
Hr Liljehorn saknade uti alla ståndens betänkande, som voro
upläste, den högstnödvändiga reciprociteten emellan embetsmän och folket.
Om någon domare, embetsman eller landshöfdinge voro af sin plikt så
förgiäten, at han igenom hårda och olaga förvitelser af sjelftagen myndighet,
hvad afsikt det än kunde vara, förolämpade folket och emot deras vilja
sökte at påtruga dem beslut, som de eij ville eller kunde ingå, och dervid
emot någon hade håniska utlåtelser under eder och svordomar, så borde en
sådan embetsman, hvilken härigenom lätteligen kunde upreta någon til
vrede och ondska emot sig, visserligen sakna det hägn, som en redelig
embetsman endast tilkommer.
Hr von Post, Fredric: Om embetsmännen fela under deras förrättningar,
så hafva de lagen för sig i anseende til deras straff, hvilken redan är
så alfvarsam, at reciprociteten derutinnan icke saknas.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Om någon konungens embetsman sig så
förbryter, som här är omtalt, så äger ju den part, som derigenom blifvit
lidande, frihet sine klagomål i en laga ordning utföra, då han vist icke
undgår laga näpst. Det är af yttersta vigt för samhället, at embetsmän äga
en fullkomlig skygd under deras förrättningar; sakna de densamma eller
inrättas lagen sålunda, at enhvar efter sit begrep lämnas utrymme at på
stället utöfva sin hämd på embetsmännen för en förment oförrätt, så
förfaller både ordning och laglydnad. Konungens bud och befallningar
blifva då utan all verkan och samhället råkar i obestånd, men går han utom
sin gränts, kan sådant af den förolämpade lätteligen vinnas bot emot på
vederbörlig ort. På desse och flere gode skjäl, som i Lagutskottets betänkande
äro utförde, tilstyrkte altså Hans Exellence bifall af betänkandet.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition til bifall derå,
som med Ja besvarades.
19cap:t, 2§, Missg:sbalken.
Om den, som sargar eller blånad och blodvite tilfogar de personer.
204 1779, jan. 7—8. Dödsstraffet.
hvilka hafva fångar om hand eller til rätta och ådömt straff föra skola.
Deputerades betänkande bifölls.
22 kap:t Missg:sbalken.
Om våldtägt.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Man har eij på lång tid hört, at någon för
våldtägt blifvit dömd; dess värkelika möijlighet voro svår at utröna, hvarföre
ock Hans Exellence fant, at deputerade til dödsstraffets borttagande
haft nog anledning, men hvad den af Borgareståndets deputerade föreslagne
olika bestraffning at häfda öfvermaga, som eij fylt tålf år, eller at
häfda afvita qvinno, angår, så inträffade efter Hans Exellences tanka
derutinnan emellan bägge desse brott sådane omständigheter, som til sin
egenskap voro nog olika. Det sednare brottet voro altid mindre än det
förra, och på sådane grunder tilstyrkte Hans Exellence, at Borgareståndets
deputerades mening i denne delen måtte bifallas.
Hr Billberg förestälte sig icke någon våldtägt möijelig. Af Guds lag
hade han inhämtat, at man vore förbunden at akta den, som vid sådane
tillfällen skriker. Han fant i öfrigit ingen proportion emellan fem plåtars
plikt och högsta kropsstraff för en tvungen beblandelse, hvilken ändå torde
föra liten vilja med sig.
Hr von Nackreij, Olof, instämde til alla delar med Hans Exellence
Frih. Ridderstolpe, hvarefter giordes proposition af Hr Grefven och
Landtm.: Bifaller R. o. A. Lagutskottets betänkande med den förändring,
at den delen deraf, som rörer häfdandet med afvita qvinno, förblifver
efter Borgareståndets deputerades afgifne mening, som
med Ja besvarades.
Derefter uplästes Lagutskottets betänkande angående ärans förlust i
vissa deruti upräknade händelser, hvaröfver deliberationen til nästa plenum
upskjöts.
R. o. A. åtskildes klåckan half til tu.
År 1779 den 8 Januarii.
Fredag.
Justering.
Ang:de
banco
fullmäktige.
Plenum hos R. o. A. klåckan 10 förmiddagen.
Protocollet justerades för d. 19 December 1778.
Hr Billberg, Fredric Otto: Som nu snart 3:ne månader äro förbij,
sedan riksdagen börjades, och ovisst vore, om icke Kongl. Maij:t enligit
Bankofullmäktige. Dödsstraffet.
205
Regeringsformen å den 19 i denne månad i nåder täckes Riksens Ständer
hemförlofva, så ansåg han nödigt, at R. o. A. tager någon författning om
sine bancofullmäktige enlig med den vård, Riksens Ständer sielfve öfver
Banqven äga.
Det vore så mycket angelägnare at härom snart rådgiöra, som den af
Kongl. Maij:t R. o. A. i nåder gifne Riddarhusordning härvid efter des
tanka i anseende til classificationen lärer komma at iakttagas, och hvarvid
äfven den frågan torde upkomma, om icke Banqvens angelägna vård
kräfver, at Bancofullmäktiges antal förökas.
Hr Grefven och Landtm, lämnade til svar, at denne fråga skulle
företagas på en gång, då Bancoutskottets afgifne betänkande förekommer.
Derefter fortfors med Lagutskottets betänkande angående dödsstraff.
40 cap:t, 3 §, Missg:sbalken.
Om tjufnad 3:die gången.
Och bifölls Lagutskottets betänkande.
46 c., 1 §, M[i]ssg:sbalken.
Om kyrkotjufnad.
Och bifölls likaledes Lagutskottets betänkande.
55 cap:t, 3§, M[i]ssg:sbalken.
Om den sorn är gift och 3:die gången begår enfält hor.
Bifölls äfvenledes Lagutskottets betänkande.
56 cap:t, I §, M[i]ss[gärnings]balken.
Om tvefalt hor.
Bifölls äfven Lagutskottets betänkande.
59 cap:t, 2, 3, 4 och 5 §§, M[issgärnings]b.
Om lägersmål i förbudna leder.
Hr Billberg, Fredric Otto: At han instämde med Präste- och
Bondestånden, at dödsstraffet eij kan borttagas i blodskam och förbudne
leder, men som i Tyskland vore tillåtit under samma religion, som vij äga,
at giftas med sin afledne hustrus sysster, så trodde han, at straffet på
lägersmål sbrott i denne skyldskapsgrad kunde ändras.
Hr von Nackreij, Olof: At öde § uti detta capitel, som handlar om
lägersmål i nyssnämde skyldskapsgrad, nu icke voro i fråga för de många
och goda skjäl, som Prästeståndets deputerade uti deras afgifne betänkan
-
Lagutskotts
betänkande
om dödsstraff
å vissa
brott.
206 1779, jan. 8. Dödsstraffet.
de utfört om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande uti de lägersmål,
som förenämde §§ innehålla, ansåg Hr Landshöfdingen Nackreij
säkrast at uti desse brott bibehålla lagen oförändrad.
Brotten voro af den egenskap, at konungens nåd vid särskilte tilfällen
mera skulle bidraga til ordning och skick än at genom förändring af lagen
borttaga en nödig afsky för sielfva gierningen.
Frih. Ridderstolpe, Carl, instämde äfven häruti med tilläggning, at
som Bondeståndet lika med Prästeståndet bibehållit dödsstraffet och desse
synder snarast äro at befara af gemene folket, som ligga inom et och
samma rum och äga således til desse synders begående bättre och dageligit
tilfälle, så vore betänkeligit at giöra någon ändring uti lagen.
Proposition giordes öfver Präste- och Bondeståndets betänkande, som
bifölls.
11 cap:t, 1 och 2 §§, M[i]ss[gärnings]b.
Om mordbrand.
Hr von Nackreij, Olof: At i Lagutskottet många betänkligheter
mött vid borttagande af dödsstraffet i dessa fall. Borgareståndets deputerades
betänkande innehöllo i denne delen så viktige, många och goda skjäl
til dösstraffens bibehållande, såsom hvarmed allmänna säkerheten endast
vore bevarad, at Hr Landshöfdingen Nackreij för sin del styrkte til bifall
derå.
Hr Lilliehorn: Om sådane förrädare slippa med lifstids fängelse och
annat straff, som upbränna konungens skjeppsflotta, konungens tyg- och
förrådshus med mera, så vore allmänna säkerheten aldeles förlorad. Där
ligger mycken magt på at sådane förrädare skiljas utur samhället, de borde
efter hans tanka gå til döden med en tafla, som utmärkte deras grofva
förräderij emot staten.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Desse brott äro af den grofvaste egenskap
och kunna leda til de eftertänkeligaste fölgder för samhället, om
sådane missgierningsmän, under hvad fängelse det vara må, fingo blifva
vid lifvet. Fängelsen kunde vara osäkre, och där en sådan missdådare
kunde practicera sig på fri fot, vore samhället och hvar medborgare blottstäld
för ny våda.
Och giordes proposition öfver Borgareståndets deputerades betänkande,
som bifölls.
Dödsstraffet. Expeditionssättet.
207
20 cap:t, 9§, och 21 cap:t, 1, 4 och 5 §§, M[i]sstgärnings]b:kn.
Om rån och röfverij.
Hr von Nackreij, Olof: At det af Borgareståndets deputerade
tilstyrkte bibehållande af dödsstraffet voro på så goda skjäl grundat i
anseende til dessa brotts grofva egenskap, at lagen deruti synes böra blifva
oförändrad. De människjor, som i ondska och arghet hunnit så långt, at de
våldsammeligen råna och röfva, lära aldrig blifva för samhället nyttige at
behålla.
Häröfver giordes proposition och bifölls, at lagen i dessa fall blifver
oförändrad.
24 cap:t, 5, 6, 8 och 9§§, M[issgärnings]b.
Om dråp.
Lagutskottets betänkande, som i desse blodsskulder på goda skjäl dödsstraffet
efter lagens stadgande för hvarje särskilt gierning och händelse
tilstyrker och bibehåller, fants vara med Guds uppenbarade ord och Sveriges
gamla lagar så öfverensstämmande, at R. o. A. efter deröfver giord
proposition af Hr Grefven och Landtm, detsamma til alla delar biföll.
Sedan således Lagutskottets betänkande rörande dödsstraffens inskränkning
blifvit afgiort, hemstälte
Hr von Nackreij, Olof, om icke nödigt vore at genom extractum
protocolli lämna de öfrige stånden del af de förändringar, som deruti af R.
o. A. äro giorde för at derigenom vinna den öfverenskommelse uti besluten
alla stånden emellan, som 42 § Regeringsformen föreskrifver.
Gref Fersen, Axel, Frih. Ridderstolpe, Carl, ansågo detta
högstnödvändigt, i anledning hvaraf Hr Grefven och Landtm, häröfver
giorde proposition,
som bifölls, och skulle detta extractum protocolli genast expedieras.
Hr von Nackreij, Olof, hemstälte vidare til R. o. A:s pröfning,
huru och på hvad sätt det svar skulle expedieras, som häröfver til Kongl.
Maij:t i underdånighet skulle aflämnas, antingen den skulle författas för
hvarje stånd särskilt eller af Riksens Ständer gemensamt och uti Riksens
Ständers namn af Landtmarskalken och de öfriga Talemännen underskrifvas;
för dess egen del holt han före, at expedition kunde afgå ifrån Riksens
Ständer. Det skulle annars blifva ståndens svar men icke Riksens
Ständers.
Grefve Fersen, Axel, förenade sig med detta hemställande til alla
delar såsom grundat uti bokstafveliga innehållet af 42 § Regeringsformen,
hvarest Riksens Ständer nämnas men icke stånden.
Om expedit:nssättet
af
R. o.A. beslut.
Lagutskits betänk:de
om
edsöresbrott
och ärans förlust.
Om expeditionssättet.
208 1779, jan. 8. Lagutskottet om ärans förlust.
I anledning häraf ansåg Hans Exellence bäst, at Hr Landshöfdingen Olof
von Nackreij och Hr Håfrättsrådet von Post af R. o. A. kunde anmodas at
til expeditionens författande lämna sit biträde, sedan de öfrige stånden
med R. o. A. sig förenat. Hvarvid Hans Exellence doch giorde det uttryckeliga
förbehåll, at ingen expedition i lagfrågorne skulle underskrifvas
eller afgå, innan den inför R. o. A. blifvit upläst och justerad. Hvilket äfven
kunde införas uti extractum protocolli, som til de andre stånden afgår för at
vinna en jemlikhet stånden emellan äfven uti denne delen.
Frih. Ridderstolpe, Carl, instämde häruti til alla delar och ansåg et
sådant expeditionssätt vara ifrån Regeringsformens tydeliga föreskrift aldeles
oskiljaktigt.
Frih. Cederhielm, Josias, upläste 42 § Regeringsformen och instämde
äfven med Hans Exellence Riksrådet Grefve Fersens tankar i alt
det, hvarom Ständer öfverenskommit, men om stånden i en eller flere af
desse lagfrågor icke kunna öfverenskomma utan stadnade uti olika beslut,
då yppades först den frågan, om icke hvart och et stånd särskilt borde til
Kongl. Maij:t afgifva sit underdåniga svar.
Frih. Ridderstolpe, Carl, ansåg för bittida at ingå uti ventilation
om expeditionssättet, ifall skiljaktighet stånden emellan skulle upkomma.
Hans Exellence förväntade, at de andre stånden med R. o. A. skulle i alla
frågor öfverenskomma, och holt derföre bäst vara at i det afgående extractum
protocolli ingenting om en oförmodad skiljaktighet omröra.
Härmed instämde äfven Hans Exellence Grefve Fersen, Hr Woltemat,
Joh. Albrecht, Hr Wachschlager, Gustaf, Hr von
Nackreij och begiärte proposition, som derföre af Hr Grefven och
Landtm, blef giord och med Ja besvarad.
Enär härefter föredrogs Lagutskottets betänkande (Bil. 21) öfver Kongl.
Maijt:s nådiga proposition angående ändring uti åtskillige §§ i lagen, som
belägga brott med ärans förlust, anmälte sig
Hr Stierngranat, Carl, och efter erhållit tilstånd påminte, at som
uti det tagne beslutet rörande expeditionssättet endast nämnes öfverenskommelse
stånden emellan, så upkommo hos honom något tvifvelsmål,
huru desse lagfrågor borde expedieras i alla de fall, där de tre stånden voro
ense men det fjerde skiljaktigt, och om pluraliteten då skulle giälla.
Hr Billberg, Fredric Otto, åberopade sig 18 § Riddarhusordningen,
at hvad R. o. A. med konungens samtycke beslutit, deremot må ingen
sig sätta, i anseende hvartil han förmente, at all fråga om pluralitetens
utrönande voro onödig.
Lagutskottet om ärans förlust.
209
Af flera ledamöter föreslogs, om icke de andre stånden kunde anmodas
at genom någre sine ledamöter biträda R. o. A:s utsedde ledamöter til
expeditionernes författande.
Hr Grefven och Landtm, gaf häruppå til svar. at som sådant skulle
leda til en expeditionsdeputations formerande, så kunde utom Kongke
Maij:ts härtil lämnade nådigste tilstånd Hr Grefven och Landtm, häruti
icke ingå.
Hvarefter fortfors med det redan började Lagutskottets betänkande
öfver Kongl Maij:ts nådiga proposition angående ändring uti åtskillige
lagens rum, som belägga vissa brott med straff af ärans förlust.
Hr Håfrättsrådet von Post, Fredric, såsom ledamot af R. o. A:s
Lagutskott, hade åtagit sig den mödan at jemföra de respective ståndens
särskilte Lagutskotts meningar sins emellan och at derigenom utröna, uti
hvad de med R. o. A:s ledamöters yttrande instämde, och föredrog altså
detta ärende med de handlingar, som dertil hörde, för R. o. A.
Lagutskottet hos R. o. A. tilstyrkte, at följande lagens rum kunna vid sin
kraft och verkan förblifva:
IV cap:t, 6 S, G[iftermåls]b. om list i äktenskaps ingående.1 Hvaruti de
andre ståndens utskott ock instämt, men hvad 13 cap:t, § 8, Gfiftermålsjb.
angår, hade R. O. A:s utskott gåt det förbij, efter där icke talas om ärans
förlust utan endast plikt som för bedrägeri, hvilket voro olika och ei altid
straffat i lagen med ärans förlust.
XIII cap:t, 3, 4 §§. J[orda]b. om rå och rörs ändrande, deruti inbegripit
VIII cap:t, 3 S, B[yggninga]b., 4 § i samma cap:t om de som sår ogräs i
annars åker.
VIII cap:t, 3 §, Hfandelsjb. om förfalskning af mått och vigt.
M[issgärnings]b. IV cap., 1, 6, 8 §§, om afvog skjöld emot riket. VI
cap:t, 4 §, Mfissgärningsjb. om krigsfolks olofliga uphådande, som hos
Bondeståndet blifvit förbijgångit. VII cap., I. 4 §§. Mfissgärningsjb. om
falskt mynt. VIII cap:t I, 3, 4 §§, samma balk om förfalskning af annars
namn. LX cap., 1, 4, 5 §§, samma balk om falskt angifvande inför rätta,
som gå ä heder och ära. 1 cap:t, 12 §, Rfättegångsjb., som likväl af de tre
stånden blifvit förbijgångit, då genom orätt dom någon mister äran. XIV
cap., 7 §. R[ättegångs]b. när domare angripas til heder och ära. XV cap.,
14 §, Rfättegångsjb. om den, som för bägge parterne drifver rättegången.
Continuation
om edsöresbrott.
1 Kursiveringar enligt konceptprotokollet.
210 1779, jan. 8. Lagutskottet om ärans förlust.
XVII cap., 19 §, R[ättegångs]b. om mened, uti hvilke mål de öfrige ståndens
utskott voro af enahanda tankar med R. o. A:s Lagutskott.
Men uti följande lagsens rum tilstyrker deremot Lagutskottet, at de
brotslige måtte få behålla äran och deremot anses med annat straff, nemligen:
XXVIII cap:t, 10 §. B[yggninga]b. om våld på giästgifvare eller af
denne på giäst, at det må straffas med böter 10 rdr spe[cie].
Härvid berättade Hr von Post. at Prästeståndet tilstyrkt lika med R.
o. A., men böterne anslår ståndet til närmaste lazaret. Borgareståndets
utskott lika med R. o. A. men Bondeståndet i et för alt 66 rdr 32 sk.
spfecie].
Frih. Ridderstolpe, Carl, förklarade, at 10 rdr sp. voro för litet
svarande emot det straff af ärans förlust, som nu skulle borttagas. Och som
Bondeståndets tanka voro den mäst analoge til et brott, som förr blifvit så
högt anset, så tilstyrkte Hans Exellence bifall derpå.
Häröfver giordes proposition, som med Ja besvarades.
Hr von Post, Fredric, hemstälte, om icke, då nu alt rikets mynt
räknades uti riksd:r och skfillingajr och daler silf:rmt uti böter beräknades
3 på hvar r[i]ksd:r, så at 100 d:r s:rmts böter blefvo 33 rdr 16 sk. sp., bäst
voro at utsätta detta i rdr specie.
Hvilket äfven bifölls.
XVIII cap., 1 och 5 §§, Mfissgärningsjb., som handlar om kyrko- och
rättegångsfriid. hade R. o. A:s Lagutskott tilstyrkt 10 rdr i stället för ärans
förlust. Präste- och Borgarestånden hade förblifvit vid lagen, men Bondeståndet
utsatt et års fängelse på fästning med eller utan arbete utom 100 d:r
s:rmts böter och i brist af böterne fyra månaders fängelse dertil samt
skadeersättningen af den brotsligas egendom uttagas.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Vid desse frågor om lagens förändrande,
där det handlades om ärans förlust, påminte sig XXIII cap. M[issgärningsjb.
, där det talas om at bryta edsöre, hvilket lagstiftaren eij utan skjäl
belagt med straff af at förlora eller mista äran; bryta edsöre voro at bryta
den frid, konungen sine undersåtare svurit häfver, hemfrid, kyrkofrid,
rättegångsfrid. Uti bestraffningarne af sådane brott borde lagstiftaren noga
iakttaga en jemnlikhet och en proportionerad gradation. När nu R. o. A:s
Lagutskott i denne § borttagit XXIII cap. M[issgärnings]b. och kanskje
likaså på flere ställen, så önskade han at få veta, hvad Lagutskottet satt i
stället, och om det voro lika iakttagit vid alla de ställen i lagen, där XXIII
cap. M[issgärnings]b. gåt ut.
Hr von Nackreij. Olof: R. o. A:s Lagutskott har antagit den
principen, som Kongl. Maij:t uti sin nådiga proposition upgifvit, at alla
Lagutskottet om ärans förlust.
211
brott, som uti sielfva gierningen medföra infamie och ärelös nedrighet,
blifvit med detta straff af ärans förlust belagde, men uti de öfrige har
utskottet sökt at föreslå sådane straff, som svara emot brottet, utan at taga
äran af den brotslige. At vår lag så ofta straffar brott med ärans förlust,
härrör väl deraf, at vid dess beredning man fölgt den esprit, som i gamla
lagen regerade. Då en storsint nation, sedan christna läran blifvit införd,
skulle hållas ifrån den hos dem af förfäderne ärfde osed at sielfve hämnas
ledne oförrätter, så tycktes det starkaste band vara at taga äran af den
brotslige, och lärer detta vara förste ratio legis, men då i sednare tider
omständigheterne så förändrat sig, at ganska många brotslige blifvit ärelöse
dömde, som deraf hafva föga kjänning, och å andra sidan de, som
kunde framdeles blifva i samhället nyttige, derigenom förloras, så har
utskottet sökt jemka i alla de mål, som tålte jemkning.
Proposition begiärtes, blef giord och R. o. A:s Lagutskotts tilstyrkande
bifölls, likväl efter den antagne principe, at böterna utföras til 33 rdr 16 sk.
specie.
XVIII cap:t, 7 §, M[issgärnings]b. om hämd å sätt mål och bott, hvarvid
i stället för ärans förlust R. o. A:s Lagutskott föreslagit 10 rdr, och bifölls
Lagutsktotets tilstyrkande, doch at böterne förökas till 33 rdr 16 sk. sp.
8 § i samma cap:t, om smädeliga ord emot domare och konungens
embetsmän, som gå å heder och ära, hvarvid utskottet tilstyrkt 10 rdr och
afbön. Men Hr Håfrättsrådet von Post anmälte, at de tre stånden blifvit
vid lagen.
9 § om hugg och slag å dem, som konungens, rätters eller embetsmäns
[embets]'(trender gå, med XVI cap:t., 3 §, alt Missgierningsbalken.
R. o. A. biföllo sit utskotts betänkande, men at böterne efter den
antagna principen utsättes til 33 rdr 16 sk. sp.
XIX cap:t, 2 §, om våldsamhet på den, som bevakar fångar. XX cap., 1,
2, 5 §§, om bruten hemfrid genom slagsmål.
7 § om at gripa, basta och binda någon oförvunnen.
8 § då man pinar någon til bekjännelse.
10 § om våld och slagsmål i annans trägård.
XXI cap., 6 §, om försåt och dervid förorsakad blånad och blodvite.
IV cap., 3 §, St[raff]P. om skarprättarens öfverfallande.
Utskottet stadnar i det tilstyrkande, at uti alla de brott, hvarom uti XX
och XXI cap:t. Mfissgierningsjb., handlas, bör, utom den plikt, lagen
1 Konceptprotokollet.
212 1779, jan. 8. Lagutskottet om ärans förlust.
stadgar, i stället för ärans förlust den brotslige försändas till någon kronans
fästning at där et eller tvänne år förvaras eller til arbete hållas efter
omständigheterne. Men de öfrige här förut upräknade brott finnér utskottet
kunna försonas, då den brotslige jemte den plikt, lagen i hvarje fall
utsätter, sakfälles til 10 rdr eller i brist deraf undergår den kropsplikt, som i
Straffb[a]lk[e]n utstakas.
Sluteligen finnér äfven utskottet, at det straff af ärans förlust, som XVI
cap:t., 8 §, J[orda]b. förmår, kan äga rum.
R. o. A. biföllo deras Lagutskotts betänkande uti alla desse delar, endast
med den förändring, at de föreslagne 10 rdr böter på alla ställen utsättas til
33 rdr 16 sk. sp.
Hr Håfrättsrådet von Post, Fredric, anmälte, at ledamöterne uti
Borgareståndets Lagutskott föreslagit, at den, som andra gången begår et
brott, hvarå ärans förlust är stadgat, må, jemte det lagen redan utsatt i plikt
vid hvarje sådant ärerörigt brottmål, i stället för dubbla böter dömas til
fängelse och fästningsarbete för all sin lifstid.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Ehuru Borgareståndets ledamöters i
ståndets Lagutskott skjäl kunna förtjena upmärksamhet, nemligen at en
ärelös dömd och således utur samhället skuten, lättast kan förledas til nya
brott i samma väg och, då han andra gången igenkommer, nogsamt visar,
at straffet icke ländt honom til förbättring; så fant likväl Hans Exellence
denne fråga af så mycken betydlighet, at til dess afgiörande fordrades mera
tid, än riksdagens annalkande slut lämnar; och at dessutom Kongl. Maij:t
icke uti sin nådige proposition denne casus omrördt. Hvarföre ock Hans
Exellence holt före, at R. o. A. icke kunde denne fråga nu uptaga.
Häröfver giorde Hr Grefven och Landtm, proposition, som med Ja
biet besvarad.
5:o.
Uplästes R. o. A:s Lagutskotts betänkande öfver Kongl. Maij:ts nådiga
proposition om moraliteten i lagen eller angifvares upmuntran och jäfaktige
vitnens hörande utan ed til uplysning i förekommande brottmål (Bil.
19).
Lagutskottet anser den utvägen til uptäckande afbrott, at angifvaren må
undgå straff för delaktighet i brottet, aldeles olämpelig, och at alt, hvad uti
särskilte författningar kan finnas ländande til dylike angifvares upmuntran,
må afskaffas, som allmänna lagen ei dertil anledning gifver, utan deremot i
61 :a cap:t., 1 §, Mfissgärningsjb. stadgas, at en medbrotslig skal straffas
lika med den, som gierningen giorde.
Lagutskits betänkande
om
moraliteten i
lagen.
Lagutskottet om moraliteten.
213
Hvad åter angår bevisningssättet i brottmål, tilstyrker Lagutskottet, at
tjenstefolk väl måge få höras uti det nödfall, som lagen uti XVII cap:t, 7 §,
R[ättegångs]b., omtalar. Äfven at närskylde och jäfvige måge höras utan
ed enligit XVII cap:t, 9 §, R[ättegångs]b., men endast uti de grofve brott af
synnerlig vigt och svårhet, som äro dråp och mord, för at derigenom få
anledning til sanningens uptäckande, hvaremot de andre svåre brottmål,
som lagen i samma § eij tyckes påsyfta, såsom förräderi, upror, Gudsförsmädelse,
lasteligit tal emot konungen med mera äfvensom mordbrand,
rån, röfverie, synes af den beskaffenhet, at man på hvarjehanda sätt
snarare kan leda sig til banemannen, än då mord och dråp skje uti et aflägse
hus, där eij flere människjor vistas än husbonde med hustru och barn. En
del svåre brott äro änteligen sådane, at då de i lönlighet giöras, de eij kunna
skada samhället i den mån som mord och dråp, hvaribland räknas tidelag,
hor, blodskam, våldtägt med mera, uti hvilka alle det icke omstränger at
höra närmaste blodsförvandter. Hvad åter angår ärelösas och biltoge
lagdes hörande för uplysnings skul, XVII cap:t, 9 §, R[ättegångs]b., finnér
icke utskottet, at det strider emot sedoläran, efter de kunna gifva anledning
til bevis, likasom oförnuftige liflöse ting eij sällan visat spor til uplysning
uti de mörkaste mord och dråpsaker.
Hr von Nackreij, Olof, gaf vid handen, at alle stånden vore ense
deruti, at angifvare eij bör undgå sit straff för delaktighet i missgierningen.
At i det öfrige Präste- och Borgarestånden instämt med R. o. A:s Lagutskotts
tanka, men at Bondeståndet ville, det 9 § uti XVII cap. Rfättegångsjb.
aldeles skulle gå ut.
Frih. Cederhielm, Josias, ansåg icke utur vägen, om angifvare,
hvilken varit delaktig i brottet, kunde vid visse tilfällen blifva frij för straff;
ty genom något skal väl en sådan förmås at gifva sanningen fram uti grofve
och för allmän säkerhet betydelige brottmål, men hans berättelser borde
aldrig äga det vitsord som vitnesmål.
Frih. Ridderstolpe, Carl: En sådan principe sökte Sveriges lag at i
möijeligaste måtto undvika, den skulle icke heller stämma öfverens med
naturen af en fri regering at genom befrielse för straff framlocka delatoren.
Uti souveraine regeringar torde regenten behöfva sådane utvägar at efterspana
och uptäcka det, som kan til intrång uti hans välde vara å färde. Men
då vij äga en Konung, hvilken befäster sin magt uti sine trogne undersåtares
hiertan och sielf nådigst behagat undanrödja, hvad uti detta ämne kan
hos hans trogna undersåtare upväcka farhåga för allmän säkerhet i anseende
til domstolar och pinliga förhör, samt äfven sträkt sin nådiga omtanka til
denne delen af Sveriges rättegångssätt vid ransakningar; så vördade Hans
Lagutsk:ts betänkande
om
praescription i
brottmål.
214 1779, jan. 8. Preskription i brottmål.
Exellence äfven häruti Kongl. Maij:ts milda och nådiga regering samt biföll
Lagutskottets betänkande.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition, och Lagutskottets betänkande
bifölls i conformité med Borgareståndets yttrande.
Föredrogs R. o. A:s Lagutskotts yttrande öfver den af Kongl. Maij:t
Riksens Ständer i nåder gifne proposition om en viss utsatt tid, efter
hvilken brottmål icke måge vid domstolarne få åkäras (Bil. 20).
Utskottet finnér detta ämne kunna anses vara af tvänne delar eller bestå
i 2:ne frågor, först huruvida en, som på fulla skjäl å sin sida eller i brist af
bevis emot honom vid domstolen blifvit befriad, må i anseende til nya
yppade omständigheter kunna för samma brott åter för rätta ställas. Och
sedan om icke den, som å Kongl. Maij:ts och kronans vägnar har at talan
föra, eller enskild målsägare bör inom viss tid brottmål instämma och
utföra.
I den förre frågan finner utskottet, at i alla brottmål, som med penningar
bötas kunna, må den, som vid domstol blifvit befriad eller til brott, hvarföre
han är anklagad vorden, icke kunnat fällas, njuta sin erhållne dom til
godo. Men uti brott, som å lif och ära gå, eller för hvilka lagen utsätter
kropsstraff, finner utskottet, at Kongl. Maij:ts bref af d. 1 Martij 1750 må
bibehållas i sin kraft och verkan, doch at derifrån undantagas alle de mål,
som få namn af statsbrott och anses begångne emot regeringen eller de
regerandes personer, hvaruti utskottet förnämligast tror sig instämma med
hvad Kongl. Maij:t om föreseelser, hvilka kunna dragas under den rubriqven,
redan i nåder behagat kundgiöra låta, och deruti igenfinna det mäst
lysande vedermäle af Kongl. Maij:ts höga ädelmod, hvilket ock af de
sednaste tider med oförgiängelig vördnad lärer högt skattas.
Uti den andra frågan om viss tid för dem, som vilja åtala brott, är
utskottet af den tankan, at både målsägande och kronans ombud äro
skyldige at genast instämma den, som de för något brott tiltala vilja. Och
om sådant i brist af bevis då eij genast skje kan, bör dem åligga at
åtminstone inom tvänne år talan anställa, hvarefter de icke hafva rätt at
öfver den förmente förbrytelse klaga; doch härifrån undantagne följande
brott: försmädelse emot Gud och affall ifrån den evangeliska läran, förräderie
och brott emot rikets säkerhet, lasteligit tal emot konungen, myteri
och upror, mordbrand, mord och nidingsverk, dråp, slag å föräldrar, rån
och röfverie, blodskam, svek och bedrägerie emot cronan, Banqven och
Lagutskottet om vitén och böter.
215
andre, stöld, af hvad beskaffenhet den vara må, och alle andre brott,
hvarföre eij kan bötas med penningar.
Proposition begiärtes, blef giord och utskottets betänkande bifallit.
>7.
Uplästes R. o. A:s Lagutskotts yttrande (Bil. 24) uppå Kongl. Maij:ts til
Riksens Ständer gifne nådige proposition angående vitén och de böter,
som tilfalla domare och executorer, såsom ensaksböter, hvaruti utskottet
tilstyrker, at böterne enligit Kongl. Maij:ts nådiga proposition ei måge
hemfalla domare och executorer utan antingen gå in uti statscassan eller til
pios usus användas, men at hos Kongl. Maij:t i underdånighet anhålles, at
de domare och embetsmän, hvilka i afseende på desse inkomster erhållit
svagare löner, måtte, när nu böterne ifrån dem indragas, genom kongl.
Maij:ts nåd på annat sätt få deras förlust ersatt.
Hr von Nackreij, Olof: Hos landshöfdingarne hafva dessa böter
merendels blifvit använde til aflöning för flere arbetare i landscancellierne,
åtminstone skjedde så uti det honom i nåder anförtrodde Cronobergs län.
På staten bestås allenast en cancellist och kunde vara tilräckeligt, när
resolutionsboken för hela året utgiorde en volume af en, högst två fingers
docklek. Nu sedan arbetet så ökat sig, at det utgiör 2 alnars tiocklek, vore
det omöijeligit at med så liten hielp bestrida arbetet, utan fordrades derdl
10 cacellister.
Frih. Cederhielm, Josias, önskade, at R. o. A. simpliciter ville
bifalla Kongl. Maij:ts nådiga proposition. Det blifver altid R. o. A. mera
värdigt at eij visa sig hafva afseende på en sådan inkomst. Uti sit hierta
voro han öfvertygad, at ingen landshöfdinge af desse böter togo en styfver,
men det kunde väl hända, at någon landssecreterare, hvilken ofta utöfvar
större makt än någon embetsman i riket, drager vinst deraf, mer än sig bör.
Til exempel: Han utfärdar och publicerar i länet at något bör skje och det
vid vite; då är han lagstiftare. Han sakfäller til plikt dem, som han finnér
icke hafva lydt publicationen; då är han domare. Han låter taga ut böterne
genom kronobetjeningen; då är han executor. Han stoppar dem i sin ficka;
då är han part. Där böterne eij kunna utfås, belägger han den skyldige med
arrest. Således är han i sådane mål lagstiftare, domare, executor och part
på en gång. Om sådant skjer, kastas ju misstanka på embetsmannen, at han
pliktfäller folk i afseende på egen vinst. At undanrödja en sådan misstanka
vore bäst at bifalla Kongl. Maij:ts nådiga proposition utan någon tilläggning.
Ingen kan tänka bättre för riket än Gustaf den lil. Om härigenom
någon af hans embetsmän och tjänare skulle sakna något til sit nödvändiga
Lagutskottets
betänkande
om ensaks-,
vites- och
treskiftsböter.
216
1779, jan. 8. Vitén och böter.
underhåll, vänder en sådan Konung snart sin ädelmodiga och milda omsorg
til en sådan och förbättrar hans vilkor, utan at Riksens Ständer
behöfva bedja derom. Frih. Cederhielm hade i denne principe projecterat
expedition til Kongl. Maij:t, den han utbad sig at få föredraga, och upläste
häruppå samma project, som vid detta protocoll bilagt finnes (Bil. 30).
Hvarefter Frih. Cederhielm fullfölgde, det han icke kunde öfvertygas om
annat, än at ju alle sysslor voro indrägtige hvar i sin mån, emedan de med
så mycken ifver söktes, ja, ända til genom accorder kjöptes, så at utom
nämdemanssysslan ingen gåfvos, som icke voro begiärlig. Om embetsman
finner sin räkning, så blifver han nog vid sysslan oaktat denne lilla minskning
uti inkomsterne. Förmår han ej blifva vid densamme, voro Frih.
Cederhielm färdig at skaffa honom 10 successorer för en. Det vore blott
nämndemän i deras brödlöse sysslor, som förtjente at ihugkommas; hvarföre
ock Frih. Cederhielm i sit project tillagt den strophen om dem uti det
hopp, at R. o. A. instämma med Kongl. Maij:ts nådiga propostion, hvilket
han begiärte eller i annat fall votering deröfver.
Hr Billberg, Fred. Otto, instämde med Frih. Cederhielm deruti, at
det måtte förblifva vid Kongl. Maij:ts nådiga proposition utan någon förbön
för dem, som mista sin andel uti böterne. En domare tror sig vara för
när skjedt, han vrider mig så länge, til dess han får mig at giöra en mine, på
ögnablicket blifver jag pliktfäld til hans profit, hvar är någon reciprocité
häruti. Om jag efter mycket omgångar å högre ort skal vinna ändring
deruti, så kostar det mig dubbel både utgift och möda. Öfver herrar
landshöfdingar har ingen orsak at klaga, enhvar vet, at de aldrig taga något
af de böter, som hos dem falla. De lära ock derföre lätteligen kunna begifva
sig til det önskade bifallet. Om någon härvid ömar landssecreterarne, som
härigenom förlora deras skrifvarehielp, så svaras deruppå, at de hafva nog
ersättning uti den fördubblade expeditionstaxan, då de nu få fyra plåtar
arket. Hr Billberg önskade, at Kongl. Maij:ts nådiga proposition simplicitet
måtte bifallas; ty at votera öfver tilläggningen om förbön fant han
hvarken vara R. o. A. tilständigt eller värdigt.
Frih. Hamilton, Joh. Abrah.: Då han förklarade sig nögd, at domares
och executorers andel i böter måtte gå til pios usus, ansåg han för en
glad moment, at han nu kunde inför R. o. A. declarera, det han uti det sig
anförtrodde län aldrig tagit någre sådane böter. Likväl kunde han icke
undgå at hos R. o. A. recommendera betjeningen i landscancellierne, som
för sine trägne giöromål endast af desse böter njuta deras lön, at de hos
Kongl. Maij:t måtte i underdånighet anmälas til något understöd i stället
för det, de härigenom förlora.
Lagutskottet om vitén och böter.
217
Hr Durietz, And. Rudolf, förklarade sig äfven nögd med at bifalla
Kongl. Maij:ts nådiga proposition simpliciter. Men han kunde eij oanmärkt
lämna, hvad som blifvit sagt angående landshöfdingeembetet, och huru
derstädes med sådane böter kan förfaras. Han påstod at utsägas måtte,
hvarest så tilgåt, och tålte ingen fläck på landshöfdingeembetet. Det drabbar
altid på landshöfdingen, hvad som uti embetet skjer; ty där landshöfdinge
existerar, bör landssecreteraren icke synas. Uti det Hr Durietz i
nåder anförtrodde Göteborgs län voro landssecreterarelönen eij större än
300 d:r s:rmt penningelön. Men han vore guarant, at aldrig någon inkomst
blifvit sökt genom orättvisa böter. Hvad det upsatte project til underdånigt
svar på Kongl. Maij:ts nådiga proposition vidkommo, som blifvit upläst,
ansåg han det för en vidlöftig verbiage, den han icke kunde antaga utan
ville, at Riddarhussecreteraren skulle författa R. o. A:s underdåniga svar.
Hr von Stockenström, Gustaf, antog sig domares försvar emot
den misstanka, som af Frih. Cederhielms beskrifning kunde falla uppå
dem. Han hade beklädt flere domaresysslor, hade ock fölgt andre domare;
men visste icke, at någon sådan eller annan egennytta med böter och vitén
blifvit bedrifven. Nog kunde han veta, hvad raison som föranlåtit Frih.
Cederhielm til denna beskyllning. Han torde ock nog veta den sielf, om
han nogare behagar eftersinna. Den må icke här omtalas. På ganska många
ställen användas desse böter af domare ad pios usus, hvarigenom innehållet
af Kongl. Maij:ts nådiga proposition blifver upfylt, och på flere kan det
genom upmuntrande exempel skje. Då nu ratio legis är, at domare igenom
sådane böter, hvilka dem tilfalla, måtte förmås at icke för mycket öfverse
med mindre brott och missgierningar, som med penningar kunna försonas,
eller af flathet eftergifva den vördnad, som domstolen tilkommer; så tilstyrkte
Hr von Stockenström, at det måtte förblifva vid lagen.
Frih. Cederhielm, Josias, betygade, at han på intet sätt ville,
genom hvad han sagt, hafva kastat skugga på någon hederlig embetsman,
utan allena velat visa, hvad missbruk med sådane böter kunde skje, för at
förmå R. o. A. til bifall simpliciter uppå Kongl. Maijits nådiga proposition.
Hr Leijonmarck, Gust. Ad., förmodade, at inga personaliteter
borde inflyta uti R. o. A:s öfverläggningar och altså at hvad som af den
beskaffenheten upkommit, måtte förfalla.
Hvad sjelfva frågan vidkommo, om så beskaffade böter, hvilka förr
tilfallit domaren och executoren, måtte ad pios usus anslås, fant han icke
någon skiljaktighet i meningarne, utan at alle voro ense om den principen
at instämma med Kongl. Maij:ts allernådigste proposition. Hvad de treskiftes
böter vidkommo, som kunde höra til de i fråga varande slags böter,
15-10-307
218 1779, jan. 8. Vitén och böter.
så utgiorde den delen af dem, som tilfalla domaren, så litet, at derutaf han
icke kunde kjänna någon afsaknad. Sedan så många anledningar i dessa
tider voro påtänkte och författningar vidtagne at uptäcka och åklaga brott
och missgierningar, behöfde domaren icke någon särskilt upmuntran at
beifra dem efter lag och kunde svårligen nedlägga, hvad som kommer för
hans domstol och bestraffas bör.
Hr von Platen, Philip Bernh. Julius: För herrar landshöfdingar,
som icke taga något af desse böter, voro han försäkrad, at deras användande
til pios usus eller andre gode inrättningar icke giorde någon afsaknad.
Men han kunde eij undgå at lika med herrar landshöfdingarne öma landscantzlie-
och contoirsbetjeningen. Landssecreterarnes löner voro ganska
svage; uti det län, hvarest hans regemente hade sin station, voro lönen för
landssecreteraren 300 d:r s:rmt i penningar; de böter, som inflyta, voro det
hufvudsakelige til hans årliga underhåll; tages de bort utan at gifva honom
något annat i stället, så tages födan af honom, och det är at giöra våld på de
vilkor, med hvilka han fåt detta embete. Utskottet, som ornat denne
omständighet och derföre tilstyrkt, at til Kongl. Maij:t underdånigst hemställas
måtte om någon ersättning för hvad landssecreteraren härigenom
förlorar, har giort, hvad billighet och rättvisa kräfva, och önskade altså Hr
von Platen, at R. o. A. ville låta dervid förblifva.
Frih. Reuterholm, Gustaf, tilstyrkte bifall på Kongl. Maij:ts nådiga
proposition. Herrar landshöfdingar, som bäst kjänna, hvad deras cantzlier
härigenom förlora, kunna ock bäst andraga hos Kongl. Maij:t om ersättningens
nödvändighet; ty på alla ställen lärer det icke häruti förhålla sig
lika.
Frih. Segebaden, Carl Otto, förenade sig deruti at bifalla utskottets
betänkande. Men kunde eij undgå at derjemte såsom landshöfdinge
förklara, det han eij kjände något sådant sätt at vid landshöfdingeembetet
förfara, som en värd ledamot beskrifvit. Det vore efter beskrefven lag och
Kongl. Maij:ts påbud, som böter föreläggas och hos den felaktige uttagas,
men icke efter landshöfdingeembetets egenvillige resolutioner. De användas
för landssecreterarne til skrifvarehielp och skrifmaterialiers inkjöp; ty
10 d:r s:rmt, som i staten til de sidstnämde bestås, lärer enhvar finna, at det
dertil icke vil förslå. När böterne nu bortgå, så är väl billigt, at något i
stället dertil anslås.
Hr von Nackreij, Olof: Såsom landshöfdinge kunde han icke hafva
sig bekant, til hvilken classe af dem, den onda eller goda, den värda
ledamoten, som beskrifvit, huru med böter vid landshöfdingeembeten kan
tilgå, ville honom föra. Det vore ock en förmån at eij berömmas af alla.
Lagutskottet om vitén och böter. 219
Han kunde eij veta, vid hvilket landshöfdingeembete så tilgåt; at urskulda
de öfrige begiärte han derföre, at det måtte upgifvas. Uti det honom såsom
landshöfdinge i nåder anförtrodde län voro desse böter ganska ofta eftergifne,
men där eftergift eij kunnat äga rum, äro de använde til cancellisters
löner och skrifmaterialier. Utskottets hemställande instämmer til alla delar
med Kongl. Maij:ts allernådigste proposition. Det, som är tillagt angående
ersättning för dem, som härigenom få minskning uti sine loflige inkomster,
underställes Kongl. Maij:t i underdånighet och beror helt och hållit uppå
hans nådiga välbehag, så at det på intet sätt förändrar sielfva bifallet. Det
är et underdånigt hemställande, som innebär eij annat, än huru vid landshöfdingeembeterne
sysslorne hädanefter måge skjötas; ty på staten bestås
endast landssecreteraren och en cancellist. Nog skulle Hr Landshöfdingen
fullgiöra sin skyldighet och tilhålla dem i sit cancellie at skrifva, men mer
än 12 ark om dagen af hvardera kunde han ei begiära, och huru länge de
stöde ut dermed, lämnade han derhän. Detta oaktat vore han doch öfvertygad,
at den myckenhet saker, som i landscancellier ändå blefvo oexpedierade,
icke lära kunna undfalla Justitiecancellerens upmerksamhet, hos
hvilken det då blifver en bedröfvelig förklaring, at sysslorne i brist af
arbetare stockat sig.
Hr Tott, T åge, biföll, at R. o. A:s underdåniga yttrande blifver til alla
delar instämmande med Kongl. Maij:ts nådigste proposition. Angående
understöd til arbetets bedrifvande uti landscancelliet trodde han, at enhvar
af herrar landshöfdingarne kunde sig hos Kongl. Maij:t i underdånighet
anmäla. Öfver det, som en värd ledamot anfört angående missbruk med
desse böters påläggande och utexeqverande hos landshöfdingeembeterne,
instämde han til alla delar med Hr Durietz.
Frih. Ridderstolpe, Carl: De böter, som efter lagen kunna sägas
böra tilfalla domare och executorer, äro af 3:ne slag. Ensaksböter, om
hvilka nu lärer vara frågan, vitesböter och en del af de böter, som gå til
treskiftes. Såsom den där uti Kongl. Svea Håfrätt beklädt et domareembete,
kunde Hans Exellence försäkra, at denne domstolens värde ledamöter
aldrig reflecterat på desse ensaksböter, utan at de altid blifvit anslagne
til de fattige men likväl varit nog otilräckelige för det stora antal,
som anmält sig at få deraf. Af böter, som gå til treskiftes, hemfaller icke
mer än en 9:dedel domaren; den blifver altderföre så obetydelig, at ingen
har kjänning af den förlusten. Vanligen hafva domare anslagit densamma
til något nyttigt företagande inom häradet eller til dess gemensamma nytta.
Vitesböter böra eij heller reflecteras uppå. Om domaren af dem i framfarne
tider haft någon hielp och lindring til sit understöd, då han för tienstens
220
1779, jan. 8—9. Vitén och böter.
Expeditionssättet
af R. o.
A. beslut
öfver
lagfrågorna.
skull nödgats lefva uti en dyr ort, så har Kongl. Maij:t genom lönernes
förbättring och fördubblad lösen af domar och protocoller det fullkomligen
redan ersatt. Desse böter borde altså efter Hans Exellences tanka anslås til
upmuntran för upodlingar at genom en sådan inrättning eternisera minnet
af vårt lyckeliga och sälla tidehvarf.
Frih. von Essen, Fredric, hemstälte, om icke vitesböterna kunde
äfven räknas ibland dem, som hemfalla til pios usus.
Hr Gr. och Landtm, giorde proposition, om R. o. A. bifalla utskottets
betänkande uti alt, hvad det instämmer med Kongl. Maij:ts nådiga proposition,
och at hos Kongl. Maij:t i udnerdånighet anhålles, det vitesböterne
hädanefter måtte användas i hvarje härad.
HrBillberg, Fred. Otto, yrkade at få bifalla proposition utan någon
tilläggning. Vitesböterne voro af så ringa betydlighet, at det icke meriterade
besvära Kongl. Maij:t med någon ansökning derom.
Frih. von Essen, Fredric, tilstyrkte äfven proposition simpliciter til
bifall uppå hvad Kongl. Maij:t i nåder behagat til Riksens Ständer öfverlämna.
HrGr. och Landtm, frågade, om R. o. A. bifalla Kongl. Maij:ts nådiga
propositon.
Hvilket med Ja besvarades.
Hr von Nackreij, Olof, hemstälte, om icke meningen voro, at
ensaks- och vitesböterne indragas ad pios usus och at med treskiftesböterne
förhålles efter förra vanligheten.
Men då Hr Grefven och Landtm, härom giorde proposition, besvarades
dén från alla sidor med Neij.
Altså beslöts, at R. o. A. til alla delar i underdånighet antaga Kongl.
Maij:ts nådiga proposition.
Hvad R. o. A. således angående de af Kongl. Maij:t förestälte lagfrågor
sig yttrat blef til de öfrige respective stånden genom följande extractum
protocolli genast expedierat:
Utdrag af protocollet, hållit hos
R. o. A. den 8 Januarii 1779.
R. o. A. har vidare förehaft des deputerades i Lagutskottet afgifne
särskilte betänkanden öfver efterföljande af Kongl. Maij:t til Riksens
Ständer i nåder gifne propositioner:
l:o. Om pra;scriptionstid i brottmål, som bifölls.
2:o. Angående moraliteten i lagen, som bifölls.
3:o. Angående böter och vitén, som tilfalla domare och executorer efter
Expeditionssättet.
221
deras egne åtgiärd och dom; hvarutinnan R. o. A. til alla delar i underdånighet
antagit Kongl. Maij:ts nådige proposition.
4:o. Angående förbättring i executionsverket, som bifölls.
5:o. Ang:de nödige fundne ändringar i de lagens rum, som handla om
ärans förlust, hvarutinnan R. o. A. bifallit des deputerades betänkande
med den förändring, at i stället för de föreslagne 10 rdr för ärans förlust,
har R. o. A. lika med det Hedervärda Bondeståndet funnit, at utom den i
lagen för hvarje särskilt mål utsatte plikt för sjelfva gierningen och brottet,
där ärans förlust tillika varit ålagd, men förlusten af äran utur lagen
bortgår, ökas straffet med 33 rdr 16 sk. specie. Och uti 18 cap:t, 8§,
[Missgierningsjb., är straffet enligit Vällofl. Borgareståndets deputerades
tanka jemte förenämde 33 rde 16 sk. sp[ecie] ökat med afbön.
Vidkommande den af Vällofke Borgareståndets deputerade föreslagne
ändring i 23 cap:t, 1 §, M[isgiernings]b:kn rörande dem, som andra gången
begå edsöresbrott, så fant R. o. A., då sådant eij af Kongl. Maij:t i nåder är
proponerat, at numera emot riksdagens snart annalkande slut eij är nog tid
öfrig at denne granlaga fråga uptaga.
På lika grund och emedan Kongl. Maij:ts nådiga proposition icke egenteligen
innefattar 13 cap:t, 8§, Gfiftermålsjb. angående bedrägeri vid äktenskaps
ingående, kan eij heller R. o. A. denne gång derom sig utlåta.
Ut supra.
Ex protocollo.
Hvarefter R. o. A. åtskildes klåckan emot half trij eftermiddagen.
År 1779 d. 9 Januarii.
Lördag.
Plenum klåckan half til tijo förmiddagen.
Närvarande: Hr Grefven och Landtmarskalken.
Justerades protokollet för d. 28 sidstl. December, som gillades.
l:o.
Företogs den ifrån Kongl. Maij:t til Riksens Ständer öfverlämnade fråga
om en förnyad tjenstehionsstadga (Bil. 11) med R. o. A.:s til denne frågas
utredande förordnade utskotts betänkande deröfver samt project til en ny
Tjenstehjons
stadgan
rör:de.
222 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
stadga;1 äfven någre ledamöters uti utskottet särskilte tanka samt i confirmite
deraf upgifne project (Bil. 29 och 29 a).
Frih. von Essen, Fredric: Uti desse projecter finnas någre §§
aldeles skiljaktige, andre åter öfverenstämmande; något uti det ena, som
det andra icke vidrört, til exempel uti frågan om husbonde bör betala
contribution för tjenstehionet eller på lönen det afdraga, då de ei förut
derom öfverenskommit, voro den olikhet, at det ena projectet ålade husbonden
denne skyldighet, det andre rörde icke något om den frågan; det
torde altså blifva nödigt, at såväl desse bägge projecter som det, hvilket
Kongl. Maij:t i nåder behagat öfverlämna, upläsas § för § och sedan at R.
o. A. öfver hvarje § taga sit beslut.
Hr Grefven och Landtm, förklarade sin mening vara at i den ordningen
låta föredraga detta ärendet.
Härpå uplästes alla tre projecterna i ordning.
l:o. Det ifrån Kongl. Maij:t öfverlämnade (Bil. 11).
2:o. Det som R. o. A:s utskott utarbetat.2
3:o. Det som de i utskottet dissentierande hrr ledamöter föreslagit (Bil.
29).
Hr Stierngranat, Carl: Uti början redan af desse projecter företeer
sig en märkelig åtskilnad i den frågan, huruvida visse löner böra utstakas
för tjenstehion eller ock frihet lämnas at husbonde och tjenstehion öfverenskomma,
sorn de bäst kunna. En tjenstehjonsstadga intresserar ganska
mycket staten och rörer i det närmaste hvar medborgare uti dess näring
och enskilta hushållning. Om upstegrandet af tjenstehions löner kunna
med taxor hämmas, derom lärer svårligen alla öfverenskomma, åtminstone
visar oss förfarenheten med de taxor på löner, som vij hittils haft, helt
annat. At förordna det en fri född skal giöra all tjenst och alt arbetet, som
fordras för en viss utsatt penning, är at lägga tvång uppå honom. At han eij
skal få råda om sin person och efter sine omständigheter få söka värdet för
sit arbete, är onaturligit. Et sådant tvång har kiört folket ifrån landet til
städerne och ifrån städerne ut til främmande orter. Om i Konung Carl
XI:tes tid icke klagades öfver folkbrist så mycket som nu, är orsaken dertil
helt annan, än at då voro taxor. Vår folkstock var den tiden ungefärligen 2
och 1/2 million. Genom Konung Carl XII:tes krig och andre svårigheter
1 Utskottets för tjänstehjonsstadgan protokoll och handlingar särskilt tryckta i
denna volym, sid. 615 ff.
2Tryckt sid. 658 ff.
Tjänstehjonsstadgan.
223
minskades den til en million; den har väl sedermera hunnit til växa, oaktat
2:ne krig sedan medtagit mycket folk, til 2 och 1/2 million. Men om
tilväxten varit så liten, at den icke förslår på en gång til jordbruket, som
blifvit utvidgat til flere nya näringar uti handtverkerier, manufacturer och
slögder, som upkommit, til krigsmakten, som blifvit förökad, och til den
luxe, som i sednare tider tagit så mycken betjening utur den arbetande
hopen; så ligger skulden mycket uti väre författningar, som så betungat
åkerbruk och öfrige näringar, at då folket hvarken set sin utkomst eller
möijlighet uti at följa naturens drift at bygga hionelag och blifva sine egne
uti fäderneslandet, så hafva de sökt denna frihet hos främmande, där den
kunnat erhållas. Nu när åkerbruk hedras och alle näringar vinna en bättre
stadga, bör man hoppas, at folket stadnar qvar i landet och ökar sig, och at
emot det, som mången nu tror, taxor då eij skola blifva nödige. Emot den
särskilte meningens andragne exempel af Egyptens och Roms storverk kan
med skjäl invändas, at de genom våld på medborgare blifvit uträttade, men
at desse folkslag derigenom icke varit lyckligare. Vårt tidehvarf, mera
uplyst och deruti lyckligare, at medborgare nu eij par principe våldföras,
lärer svårligen tåla sådane utvägar at få arbetsfolk och tjenare. De förre
sieclers servitude är nu mäst försvunnen, den var en fölgd af göthernes
barbarij och människjolystnaden, som altid sträfvar efter at inkräkta andre
folkslags personer och egendom. Om det är en sanning, at frihet i näringar
ökar folket och at en tilökt folkhop gior tilgången lättare på tjenstehjon, så
böra människjor icke skrämas derifrån, ty i räddhåga för den taxa, som R.
o. A. nu skulle vilja giöra, söka de at i andra länder draga sine personer
undan taxan och hata at i fosterlandet framföda barn, hvilkas öde skulle
blifva at efter en viss taxa njuta under sin bästa lifstid deras föda och
upphälle. All taxa emellan husbonde och tjenstehjon blifver altså til sine
fölgder skadelig och dessutom, så länge eij tilgången är tilräckelig på folk,
uti verkställigheten utan åtlydnad. När man nu jemförer det project,
Kongl. Maij:t nådigt låtit uti sin Rådcammare utarbeta, med det, som
utskottet upgifvit, så stämma de bägge öfverens i denne principe. Om R. o.
A. behagar antaga densamma, så kunde man hålla sig vid desse projecter
och vid hvarje § jemka uti de skilnader, som dem emellan finnas, för at
lättast komma ifrån saken. Men det hufvudsakeligaste [för]1 at vinna
ändamålet, som är at få tilgång på tjenstefolk, blifver at skilja sig vid alt
det, som har smak af tvång.
1 Konceptprotokollet.
224 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
Frih. von Essen, Fredric: Det är svårt at tala mer i denna sak,
sedan Hr Cammarrådet Stierngranat så väl utredt hufvudprincipen til en
förnuftig och nyttig författning i detta ämne. Det är underligt nog, at
Sverige i nuvarande omständigheter ännu kan hafva tjenstefolk, sedan alle
väre grannar så merkeligen förbättrat deras vilkor. Det bevisar en sedighet
och dygdig kjärlek för fäderneslandet, som ingenting annat än tvång uti
medel och utvägar at försörja sig kan utsläcka. Då saken angår sådane
medborgare, är det R. o. A:s heder at tala för mänsklighet och billighet. Då
vij äga en så nådig, mild och människjoälskande Konung, böra vij följa et
så högt efterdöme och hos honom i underdånighet anhålla, at människjan
må vara fri under hans spira och få betinga sielf om sin person, sit arbete,
och at Kongl. Maij:t, som bäst ser, hvad hvarje landsort nyttigast vara kan,
endast utsätter tid til upsägning och ömsning af tjenstehjon; så behöfves
för öfrigit ingen vidare tjenstehjonsstadga; ty under väre gode allmänne
politielagar jemkar det öfrige sig bäst af sig sielf utan taxor, at säga rätt
sanningen håfve vij i 20 år, om icke mera, rätt väl hitintils hulpit oss fram.
Utan taxor torde det hädanefter gå lika så väl, om icke bättre.
Hr Billberg, Fredric Otto: De värde R. o. A:s ledamöter, som
redan talat, hafva sagt mer, än jag kan säga, men icke i den vägen. Jag är
icke emot at vi i underdånighet bedja vår nådige Konung om en tjenstehjonsstadga,
uti bättre händer än hans kunna vij aldrig lägga denne vår och
hela landets angelägenhet. Enhvar vil vara fri,jag ock! Likväl tjenar jag för
en uti författningarne utstakad lön; hvarföre må icke den hopen, utur
hvilken tjenstefolket tagas skal, vara förbunden til detsamma? Om det icke
är mig tillåtit at uti tjensten accordera om hvad jag vil giöra eller eij,
hvarföre skola tjenstehion vara berättigade at föreskriva deras husbönder,
hvad sysslor de vilja förrätta eller eij? Men siukdomen botas icke med
förordningar och taxor, derföre fordras, at man går til grunden. Om uti en
fri nation ingen bör nekas at råda om sin person och hvad han äger, så
fordrar samhällets rätt, at ingen bör njuta denne förmån, som icke visar, at
han med sit arbete och sine giöromål bidrager til samhällets nytta. Men
hvad nytta backstugu- och inhyseshion, som nu på flera ställen så merkeligen
förökat sig, giöra samhället, lärer knapt kunna visas; derföre blifver
högst nödigt at inskränka de öfverflödiga. Tiden, då tjenstefolk skola ömsa
tjenst, bör ock blifva olika i städer och på landet, för det sednare i medio
Junii, men för städerne bibehålles den hittils vanlige för at hindra inflyttningar
från landet til städerne. Som det hittils varit, komma tjenstehionen
om hösten hopetals ifrån landet til de större städerne i synnerhet. Knapt är
pigan inom tullporten, förrän hon gior bekantskap med artiga madamer,
Tjänstehjonsstadgan.
225
som bjuda henne på bal och välfägnad, där får hon smak för sidenkoft,
kjortel, stor upsatt mössa och fina skor til dantsen. Drängar få sina bekantskaper
på spisqvarter, dansbodar och spelhus med monsieurer i snörslagne
råckar, hvaruppå, lika som de, drängen måste hafva klädesråck och tilbehör.
Detta ökar alt lönerne, retar til veklighet och lättja. När inkomsterne
ei räcka til at underhålla den, så tilgripas merendels andre utvägar, pigan
stadnar på spinnhuset eller det, som värre är, drängen, sedan han blifvit
lätting, antingen på någon cronans fästning eller blifver han en bortskjämd
soldat, eller ock söka de utvägar at komma utur riket, där de merendels
såsom bortskjämde och odugelige förgås. Vidare blifver det nödigt at
proportiornera lönerne, på det de större städer, där en mera penningeroulence
tillåter at gifva större löner, eij må locka arbetaren ifrån plogen. Huru
skal bonden någonsin kunna upmuntras at sätta värde på sin jord och dess
afkastning, när alt hans arbete icke bringar honom mer, än hvad som åtgår
til utskylder och tjenstehions lön, när cronan tager 15 plåtar men hans
dräng allenast i lön utom annat 40, utan at derföre giöra des mer sin
husbonde til gagn. Får han ei det, går han til staden at blifva sin egen
svälting. Städerne böra derföre icke heller få skydda så många under namn
af extra mätare, vägare, arbetskarlar med flere titlar, och qvinfolk under
namn af spinnerskor med mera. De giöra litet eller intet, slå dank, spekulera
på mera skaddige än nyttige saker och blifva merendels för staten
betungande eller onyttige.
Hr Schönberg, Anders: Ingen af oss lärer tvifla om detta ämnets
vigt; landtbrukets och näringars bestånd eller förderf beror deraf. Allmänna
raisonnements bevisa ingenting vid pröfning af en tjenstehjonsstadga.
Mycket synes vackert, då det i theoden betraktas, hvilket förfarenheten
likväl ofta visar icke kunna verkställas. Här gifves ingen annan
grund til mogna omdömen i detta ämnet än at enfaldigt granska förfarenheten
i vårt samhälle.
Exempel af främmande rikens författningar bevisa äfven så litet, minst
grekers och romares åberopade plägseder. Det som vid större folkmängd,
vid lifligare rörelser, vid andre inrättningar kan vara möijeligt på några
utländska orter, vore derföre icke hvarken giörligt eller nyttigt i Sverige.
Så är til exempel med de berömde backstugorne, där man nedsätter hionelag
utan jordbruk i hopp, at de skulle försörja sig med arbete hos andre för
dagspenning. Det lyckas väl på de orter, där arbete aldrig tryter och där de
således dageligen blifva lagde, men deremot är detta endast et säkert medel
til mångas elände, där rörelsen är trög, där sällan någon efterfrågar deras
arbete utan vid andetiderne och derest således desse backstuguhjon vänjas
226 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
til lättja och tröghet genom brist på arbete och förtjenst. Missväxtår
fullkomna deras elände, deras barn förgås av vanskjötsel och svält samt
vänjas vid lättja och tiggerie. Så aldeles misstager man sig, när man på
detta sättet vil hielpa folkbristen. Här förmärker jag målningar updragas af
tvång och våld, som skulle förderfvat alla väre tjenstehions författningar
samt jagat folket utur landet. Alt detta förekommer mig likväl såsom
onyttige busar, som åtminstone icke förskräcka mig. Jag kjänner intet
annat tvång, än at näringslösa personer äro förpliktade at taga årstjenst.
Detta är grundat i urgamla lagar, at den, som icke ägde tre mark, hvilket
svarade emot et års föda, skulle antaga årstjenst. Kan väl någonting vara
billigare, än at sådane näringslöse personer icke lämnas at försörja sig med
tiggerie, med laster och odygder, hvartil en lättjefull lefnad leder. Ibland
sådant tvång räknar man också, at årslönen blifvit för tjenstefolket med lag
stadgad. Men har deras årslön icke satt sig efters myntets förändrade
värde? Man kan icke klaga, at den ju icke mästadels stigit långt öfver
denna proportionen. Skulle botemedlen mot de i landet öfverklagade missbruk
af tjenstefolket och emot legohionsstadgarnes brister böra sökas uti
borttagandet af desse taxor och föreskrifter, så skulle alle olägenheter
länge sedan botat sig sjelfva. Ty lagen har föga varit efterfölgd, men
förfarenheten visar, at det icke så tilgåt, utan ju mera friheter tjenstehionen
kunnat sig tilskantsa, desto mera hafva deras begiär blifvit utsträckte,
desto flere oordningar och missbruk hafva väkt allmän klagan, och det är
just denne klagan, som föranlåtit Kongl. Maij:t at i nåder vara betänkt på
en ny tjenstehjonsstadga.
Men hvad tjenar de lagar, stadgar och taxor, säger man, då de icke
efterlefvas och då deras efterfölgd eij kan controlleras? Jag svarar, at de
åtminstone tjena til något band, at det gagnar åtminstone, det icke öfver
hela riket må publiceras, at det unga upväxande arbetsfolket, utan principer
och utan stadga, som de mästadelen äro, nu lämnas likasom in statu
naturali, skilde och frie ifrån alle de förbindelser, som samhället äger en
ostridig rätt at dem pålägga. En sådan kundgiörelse i stället för en förbättrad
legohionsstadga skulle vara det olyckligaste för landtbruket och för
hela fäderneslandet. Landtbrukaren skulle icke vidare kunna lega arbetsfolk
för deras omåttelige dyrhet, som hvarje år skulle förhöijas. Soldaters
och ryttares legor skulle omsider stiga så högt, at antingen bonden sielf
fingo låta sig inskrifvas til soldat, eller skulle den indelte armeen gå under.
Oordningar, missbruk och sjelfsvåld skulle öfverskrida alla gräntsor samt
omsider bereda de svåraste fölgder. Sielfsvåldet, botat hos det bättre
folket, skulle då gynnas och upmuntras hos dem, som minst kunna det tåla.
Tjänstehjonsstadgan.
227
Jag täflar med alla medborgare at älska frihet, men jag kjänner icke, at i
borgerlig samlefnad kan finnas någon frihet utan ordning och lag. Hvarje
medlem af samhället är underkastad den ordning, de förbindelser, den
allmänna välfärden giöra nödvändiga och tjenstefolket icke mindre än alla
andra. Desse äro ju det friaste folk af alla, hvilken vägrar dem väl någonsin
at välja sig, hvad tjenst de hälst behaga, til des at de få egen näring at som
husbönder sielfve skjöta, då de få sielfve röna nyttan eller skadan af
tjenstehionsstadgarne. Man må ei så mycket skrämas af farhåga för tjenstefolkets
utflyttningar. Efter svänske ministrernes relationer til Kongl :e
Maij:t dömer jag i detta ämnet, at det icke är något tvång för tjenstehionen.
som drifver svänskt folk utur landet. De fläste, som stadna utomlands, äro
sjöfolk, som hos sjömakterne få större betalning, samt handtverkare, som
finna utomlands sin bärgning, likasom månge utlänningar i Sverige. I
gräntseorterne, i synnerhet i Petersburg och Kjöpenhamn, finnas en hop
svänske tjenstehjon, mäst ifrån närmaste provincier och mäst liderligt folk,
hvilkas utflyttning aldrig kan hämmas, och när kunna vij vid väre tilgånger,
svaga rörelser och lilla folkhop betala som de folkslag, hvilke äro så
mycket öfver oss i rikedom och förmögenhet. Ju mera man utvidgar
tjenstefolkets begiär och friheter, at det går til et sjelfsvåld, desto mer
förderfvas deras hiertan och seder och desto mera befordras utflyttningar.
Min tanka är derföre, at Hr Öfvercommissarien Lövenskiölds votum samt
dess föreslagne tjenstehionsordning med någre små jemkningar närmast
träffat sanningen; hvarföre jag tilstyrker, at hans project jemte votum må
til Kongl. Maij:t i underdånighet öfverlämnäs, såsom detta ämnet är Riksens
Ständer af Kongl. Maij:t i nåder meddelt endast til uplysnings afgifvande.
Hälst önskade jag, at R. o. A. tillika täktes i svaret til Kongl. Maij :t
förklara sit bifall för Hr Lövenskiölds tankar.
Frih. Reuterholm, Gustaf: Rörd af den människjokjärlek, som
lyser uti det, som på ena sidan blifvit sagt til tjenstefolkets försvar och
emot den mening at binda dem vid taxor, måste jag tilstå mig hafva blifvit
äfven så mycket bevekt af det, som å andra sidan blifvit talat. Men då jag
erkiänner, at ordning måste vara uti allting, kan jag ej annat än bifalla den
sednare meningen. Människliga lynnet är sådant, at utan ordning löper
begiäret alt vidare och vidare utan återhåll, utan lydna, och då det af vanan
omsider kommer häruti til ytterligheter, hvad blefvo icke fölgderne deraf
för medborgare i allmänhet, för alle husbönder i synnerhet. Påminnom oss,
huru förr tilgick, innan folket ännu lärt sig at vara laglöse i denne delen, en
husfader var besuten, hos honom saknade aldrig cronan sine rättigheter, et
tjenstehjon tjente länge hos sin husbonde och satte heder uti at tjena väl,
228 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
det älskade husbonden och blef vårdat, det satte heder uti at giöra mycket,
och husbonden var mån om at skaffa sit tjenstehjon et förtjent brödstycke.
Nu tjenar et sådant hion kort tid, försummar gierna sine giöromål och gior
det minsta, som möijeligt är, i tjensten, kan litet eller intet och vil sällan
lära något utan tänker blott på ömsningstiden och at gå i ny tjenst. Något
går det ändå an för den välmående landtmannen och skattebonden, men
jag talar för den fattige frälsebonden. Huru skal han stå ut med at betala
efter tjenstehionets begiär för at få skicligt tjenstefolk? Hvad kan han våga
sig at begiära för arbete af sit hion utan at blifva motsagd och vid nästa
ömsning öfvergifven? Han törs icke tiltala det af fruktan at blifva utan
hielp, när den bäst behöfs. Sådan är hans belägenhet och blifver, om all
taxa uphäfves, än värre. Månne R. o. A:s egendomar derigenom förbättras?
Utflyttningar härröra icke, som mången sig föreställer, af tjenstehionsordning,
hvaruppå Spanien och flere länder gifva oss tydelige bevis,
utan torde snarare den tyngd, som åtföljer jordbruket uti vårt kallare
climat, vara dertil orsaken. I andre länder äro somrarne längre. Hvad som
giöres på 5 a 6 månader, måste här förrättas på 2, högst 3, en trälsam
creaturens vård inomhus i 6 a 7 månader och at på 6 veckor bärga för dem 7
månaders föda, fordrar arbete och manshielp. När nu dertil kommer, at i
städerne tjenstehionets arbete är mycket lindrigare, at lönerne merendels
äro högre, at flere tilfällen til lustbarheter för ungdomen gifvas, at tjenstefolket
derigenom låckås ifrån landet til städerne. där få smak för lättja,
veklighet och utländsk yppighet, så bör ingen undra, at de ifrån landet söka
sig til städerne och sedan, låckade af ryktet om utrikes ännu större härligheter,
i synnerhet ifrån sjöstäder och gräntseorter, söka sig ut och til de
orter, där de tro, at detta alt af dem lättare kan vinnas. Ju mera ordning
hålles med detta folket och ju mera de hindras ifrån sysslolöshet, ju mindre
ombyten och flyttningar; men råda de sig sielfve, blifver ingen måtta med
deras begiär. Jag önskar derföre, at R. o. A. icke måtte bifalla en så
oinskränkt frihet uti accorder emellan husbönder och tjenstehjon, som
utskottets project innehåller. Jag erkjänner väl, at taxor icke kunna så i det
nogaste handhafvas, som sig borde, men de hålla likväl någorlunda tilbaka,
at ej tjenstefolkets löner öfver höfvan stegras til en obotelig skada för den
jordbrukande husbonden, som altid är, i jemförelse mot tjenstehionshopen,
den svagare. Af de bägge upläste projecter ifrån utskottet är ingendera
fullkomligt; altså tilstyrker jag Höglofl. R. o. A. at hos Kongl. Maij:t i
underdånighet anhålla om Dess höga förordnande häruti, med det at bägge
projecterne öfverlämnäs, doch at R. o. A. underdånigst anhålla om taxa för
lönerne och en olika flyttningstid i staden och på landet, hvarvid äfven
Tjänstehjonsstadgan.
229
nödigt torde blifva, at taxan giöres lika öfver hela riket, på det genom olika
högre löner folket ei må låckås ifrån det ena landsorten til den andra.
Grefve Horn til Åminne, Fredric: Ämnet är så viktigt både för
dem, som uti den enskilte hushållningen skola befalla, som för dem, hvilka
skola lyda, at det angår hvar medborgare i riket. Svårt lärer det falla sig at
uti detta giöra och jämka så, at det blifver bägge delarne til nöijes. Men
huru det är, kunna vij icke dölja oss, at ju sielfsvåldet såväl hos tjenstefolk
som hos husböndren at tubba dem gåt ganska långt. En vis och nådig
Konung har hört vår klagan. Rörd deraf har han nådigst velat höra sina
Ständer, innan han gifvit oss hielp deremot. At ju orsaken til det, som nu
vållat denne klagan, närmast torde vara uptäkt uti Hr Öfvercommissarien
Lövenskiölds särskilte votum, hoppas jag, at flere med mig lära finna; jag
önskar derföre, at han ville låta trycka det, på det mera allmänneligen hans
skjäl måtte kunna blifva öfvervägade. Om vij på detta stället alle vilja
upgifva medel och utvägar emot det onda, som häruti trycker landet, så
böra vij företaga oss saken i ordning och följa punctevis de upgifne projecter.
Detta torde blifva et vidlöftigt och kanskje flere dagars arbete;
knapt lära de återstående dagar, innan riksdagen bör slutas, dertil förslå,
efter flere angelägne ärender fordra dem, om de skola blifva afgiorde. Då
Kongl. Maij:t nådigst behagat uptaga detta ämnet, så kan ej fela, at han ju
vet deruti förordna sådane botemedel, som hielpa det onda af grunden.
Vore det derföre icke bäst at til hans eget nådiga förordnande öfverlämna
denne sak. Den enda frågan om folkömsningstiden torde gifva vidlöftigheter.
Är det nödigt på landet för utfordringen, at den, som bärgar, tjenar
qvar öfver vintern, så är det lika nödigt, at det tjenstehjon i staden, som
lägger in om sommaren alla hushållsprovisioner, blifver qvar öfver vinteren
för at vara ansvarig för deras vård och utspisning. Den värde ledamoten
Hr Stierngranat har så visligen talat til försvar för tjenstefolkets frihet,
så at jag icke heller kan styrka deremot utan önskar uti min villrådighet, at
det må altsammans Kongl. Maij:ts nådigste decision öfverlämnäs. Han
täckes sjelf i nåder vara den förste medborgaren i sit rike, han kan och lärer
ei underlåta at vårda med ömhet de öfrigas rätt.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Uti den generelle frågan, om taxor för
tjenstehions löner måge äga rum, ville Hans Excellence nu yttra sig. At gå
uti den speciellare detaillen, hurudane de borde blifva, dertil fordras underrättelser,
dem Hans Exellence ännu saknade ifrån flere landsorter,
hvilkas hushållning Hans Excellence icke kunde kjänna. Det voro icke
utan öma rörelser, som Hans Excellence hört emot taxors införande talas
för mänsklighetens rätt. Hans hierta kunde ei vägra sig at taga del uti hvad
230 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
medborgaren på den sidan kan lida. Men han måste qväfva desse kjäntslor
til någon del genom sådane, hvilka väckas på andre sidan äfven af mänsklighetens
rätt. Kan det vara billigt, at den tjenande hopen skal häruti blifva
utan lag men husbondeståndet nödsakas at taga lag af de förre och betala
löner efter de taxor, som de sammansätta sig at föreskrifva. Huru blifver
då mänskligheten vårdad med den billiga jemnhet, som vederbör? Husbönderne
äro ju de, som nödsakats taga sin tilflykt til thronen och söka
Konungens beskydd emot en folkhop, ibland hvilka ganska månge med en
fräck tiltagsenhet drifva sine begiär öfver höfvan. Taxor lära altså blifva
angelägne at åter förnyade upgifvas och föreskrifvas, och kanskje särskilte
för hvar province, då de förre genom myntets olika värde blifvit ändrade
och nu äro ej mera möijelige at efterlefvas; äfven i det at förre taxor nu så
föraktas, finne vij ju tydelige vedermälen af den tjenande hopens makt och
at våldet är i deras hand. Sådane taxor strida ej emot folkets frihet; uti alle
frie regeringer ser man ju taxor; hvarföre skola tjenstehion hos oss slippa
at lyda dem? Men som behofver och priser äro af olika beskaffenhet städer
och städer, städer och landet emellan och än mer emellan provincerne, och
hvad hvarje ort häruti skiljer sig den ena ifrån den andra, ännu icke är
tilräckeligen uplyst, altså då Riksens Ständer nu icke hafva tid at samla de
underrättelser, som härom äro nödige, hemstälte Hans Excellence, om
icke alt måtte i underdånighet öfverlämnäs til Kongl. Maij:t at i nåder
infordra landshöfdingarnes och flere vederbörandes utlåtelser och sedan til
nästa riksdag utgifva project til förordnande härom. Men om R. o. A. icke
antaga detta förslag, så voro Hans Excellence af den tankan, at det ifrån
Kongl. Maij:ts Rådcammare meddelte project borde blifva det, hvaröfver
R. o. A. efter hvarje § hade at sig utlåta.
Hr Hummelhielm, Rud. Wilh:m, förenade sig med Hr Stierngranat
och Frih. von Essen uti den principe, at om man ville hafva tilgång
på folk, måste det skje genom frihet och at giftermål befordras; taxor
kunna läggas på varor men ej på människjor; uti et1 fritt land är oerhört, at
man skal utsätta, hvad en människja bör giälla. Dessutom qväfva taxor all
semulation; ty duglige och oduglige få lika lön, eller också om lönerne skola
classificeras efter tjenstehionets mer eller mindre skickelighet, så lärer
omöijeligit blifva at deröfver hålla hand. Hr Hummelhielm biföll ock, at det
ifrån Kongl :e Maij:ts Rådcammare ankomne project måtte blifva ämnet til
'Enligt konceptprotokollet rättat från förlagans: en.
Tjänstehjonsstadgan.
231
öfverläggningen, hvilket han ansåg mäst i sin ordning, hvarförutan han i sit
sinne satte det af utskottet utarbetade project långt öfver det, som innehölt
den särskilte meningen. Härvid tilläde han doch, at hvad flyttningstiden
vidkommo, den måtte olika utsättas för piga och för dräng, at de ei måtte
tubba hvarandra utur det hus, de tjena.
Hr von Nackreij, Olof: Uti discourserne förete sig två olika begrep
om tjenstehions naturliga rätt. När en stor och vijs Konung skyddar
hvar undersåte uti sin lagliga frihet, så lärer det ock endast tilhöra honom
at säga, hvad rätt den ena undersåten äger vis a vis den andre. Jag anser
den värd beskydd, som älskar sin konung och lagen, som, då han icke äger
någon röst at uphöija til försvar för sine rättigheter, lefver stilla, trogen,
arbetsam och lydig uti at upfylla sine skyldigheter. Dessa äro den tjenande
hopens omständigheter och hos de flästa af dem finnas desse dygder.
Månne de eij förtjena, at man talar för dem, åtminstone så långt at då deras
öde är at upoffra sig, sin tid, sine krafter, sine personer til andras tjenst, de
åtminstone uti en fri nation måtte sielfve få sätta alt det värde, som för dem
möijeligit är, på et för dem så dyrbart offer. Uti denna principe conformerar
jag mig med hvad Herrar Stierngranat och Hummelhielm samt Frih.
von Essen redan tilstyrkt. Vilja vij hafva folk, böra de äga frihet at til
hvem, de vilja och för hvad de derpå kunna vinna, upoffra deras tjenst och
icke at föras med våld til den, de ei finna sin räkning at tjena hos.
Roms åkerbruk, förnämsta grunden til dess första styrka, var i sit högsta,
icke då de ägde prånga trälar, utan då ägarn och husbonden sielf plögde
och arbetade up jorden; när de sedan dertil brukade tjenare och trälar,
förföll det och derigenom småningom hela rikets styrka och anseende. Jag
önskar likväl häruti någon ordning, en riktigt utstakad tjenstömsningstid är
eij något skadeligt tvång; men alla taxor för lönerne medförer tvång och
våld på mänsklighetens naturliga rätt. I öfrigit tilhör denne sak såsom
oeconomisk och icke någon lagfråga vår allernådigste Konungs decision,
dit den derföre bör öfverlämnäs med alle tilhörige handlingar, memorialer
och protocoller.
Hr von Engeström, Johan: Den gemena hopen har eij mera än sig
sielfve och sit arbete at råda om, tages det ock bort, huru kan den sedan
kallas fri? Fastän den fåt namn af den ringa, den gemena hopen, torde den
doch utgiöra landets styrka, böra heta de arbetande medborgare och visserligen
icke med träldoms band försvagas. Ibland de upgifne projecter är
onekeligen det bäst och med principen öfverensstämmande, som kommit
ifrån Kongl. Maij:ts Rådcammare; derföre finner jag ock, at det bör blifva
ämnet til R. o. A:s öfverläggning och den gå i samma ordning, som det
232 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
projectet utstakar. Hvad för öfrigit häruti är talat å ömse sidor, kan jag ej
annat än med mycket värde anse; men för egen del fogar mig til Frih. von
Essens mening. Uti den principen anser jag alle hus och så kallade backstugor,
där arbetande medborgare kunna sätta sig ned, för nyttige och til
folkstockens förökelse bidragande. Uti min ort finnas de redan' til stort
antal, men derigenom har hvarken soldatlegan blifvit dyrare eller drängar
och pigor af upstegrade årslöner rikare. Skulle R. o. A. icke vilja bifalla
denne principe, voro det äfven så godt at låta förblifva vid de gamle
författningarne, vi redan håfve, altid med det förord at de hädanefter likaså
litet lydas som hittils.
Hr Billberg, Fredric Otto: Efter det begrep, han ägde om denne
sak, lärer den väl sluteligen bero uppå Kongl. Maij:ts egit nådigste afgörande.
Han kunde likväl icke ännu rätt fatta af de ibland R. o. A. yttrade
meningar, hvad det voro för en skilnad emellan frihet och sjelfsvåld eller
om frihet voro detsamma som sjelfsvåld. När uti en välbestäld regering
ordning bör vara i alting, hvarföre skola tjenstehjon lefva utan ordning? En
laglig ordning är lifvet och själen i samhället. Utan taxor uppå tjenstehions
löner förstöras den störste delen af husbönder; månne de ei förtjena
regeringens omvårdnad lika så väl som tjenstehionen. Skal då den fattigare
jordbrukaren drifvas ifrån sit hemman och at lämna det öde i brist af at ei
kunna hålla dyrlegde arbetare? Flyttningstiden i städerne och på landet bör
ock vara olika, på det arbetsfolket ei måtte dragas ifrån landtbruket. Om
landshöfdingarne kunna giöra taxor för dagsverken, kjörslor med det
mera, hvarföre må icke regeringen kunna giöra taxor på tjenstehions löner
med samma rätt.
Frih. von Essen, Fredric: Frågan lärer vara om principen, hvaruppå
tjenstehionsordningen skal byggas, antingen at tjenstehionens löner
med taxa skola determineras, eller enhvar få fritt med sit legohjon accordera
om lön och vilkor. Uti den frågan har blifvit påståt taxors nödvändighet,
på det husbonde ei måtte af tjenstehjon tvingas. Men mine gunstige
Herrar, betänken! Accord äro ju frivillige, huru kan någon tvingas at
accordera bort mer, än han vil gie. Stegrade löner komma ei af friheten at
få accordera utan af otilräckeligheten, som är på tjenstefolk. Orsaken dertil
ligger i folkbrist, och folkbrist härrör af den mindre frihet, som våre
författningar lämna folket at sätta sig ned, bygga hionelag och på et lofligit
sätt föröka sig. Innan tvånget häruti blifver häfvit, kunna vij aldrig räkna
på någon folkökning; så snart människiorne råda sig sielfve men hindras at
sätta sig ned och bygga hionelag, söka de sig utur landet til ställen, där
sådant kan blifva dem tillåtit. Om Sverige lågo mit uti Europa, omgifvit
Tjänstehjonsstadgan. 233
med folkrike och fruktbare länder på alla sidor, jag undrar, om med väre
taxor och öfrige författningar vij hade nu tilgång til et enda tjenstehjon.
Låtom oss vara christlige och betänka, hvad andre likar. Om jag voro
nödsakad at taga mig tjenst, månne jag giorde det i et land. där min
medborgare kunde säga til mig, du skal tjena mig, men ei för mer om året
än så och så mycket? Den rätta och lagliga friheten består deruti, at jag
råder om min person och kan giöra alt, hvad jag vil, undantagande det som
är ondt.
Jag anhåller uppå desse skjäl om den proposition, at af Kongl. Maij:t i
underdånighet begiäras må, det alla taxor för tjenstehions löner måge
varda uphäfne, men at tiden til tjensteombyte utsättes.
Häremot hördes ifrån många ställen i salen Neij och ibland annat de
orden: Duger icke.
Frih. von Essen, Fredric, anmärkte genast dessa ord och förklarade,
at då han ägde den rättigheten at på detta stället tala för egen räkning,
så tilkommo det ingen enskilt ledamot af R. o. A. at med så hårda utlåtelser
gilla eller förkasta hans mening.
Hr Billberg, Fredric Otto, erkjände sig vara den, som sagt: duger
icke, och det i afseende på den af Frih. von Essen föreslagne proposition,
hvilken han för sin del aldrig kunde bifalla. Vij böra alle lyda lag och ej
lämnas at fara fram i sielfsvåld, den menige man aldra minst; ty den blifver
sedan svårast at rätta, om den släppes lös. At til Kongl. Maij:t R. o. A. bör
lämna sit underdåniga utlåtande om en tjenstehionsordning, ansåg Hr
Billberg för en skyldighet. Han kunde altså ei vara deremot, allenast at
utlåtandet icke blefve i den principen om tjenstehionens löner, som Frih.
von Essen försvarat.
Frih. von Essen utbad sig tilstånd få förklara, at om han märkt, det
desse orden kommit från Hr Billberg, hade han visserligen icke resencerat
dem. Såsom hans vän ifrån längre tid tilbaka kjände Frih. von Essen
nogsamt hans goda hierta för at icke draga denna utlåtelsen åt sig, som
endast angåt saken. I öfrigit hade hans begiäran endast varit stäld til Hr
Grefven och Landtm, om en proposition, enlig med hvad han sagt, utan at
derigenom vilja eller kunna hindra någon at begiära en annan.
Hr Stierngranat, Carl: Om med ordet laglig frihet förstås, at hvar
och en på lofligit sätt får försörja sig, så följer deraf, at han får sätta det
värde på sit arbete, som han vill, likasom samma frihet å andra sidan
tillåter, at jag för detta arbete får gifva, hvad jag vill. Då en sådan billig och
naturlig reciprocité iakttages och stadgas, jemkar sig snart af sig sielf såväl
dens begiär, som behöfver taga lön, som dens vilja, som skal gifva lön, alt
16-10-307
234
1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
efter enhvars behof, hvilke behof aldrig kunna vara mindre hos den. som
nödgas tiena, än hos den som vil antaga tjenstefolk.
Detta ämne delar sig utomdess i så många olika vägar, som landsorterne
i riket äro olike til sine omständigheter häruti. At uti et R. o. A:s plenum
kunna sammanbinda det til en principe, som kan giälla för alla, blifver väl
omöijligt, när R. o. A. ei kunna förena sig om at antaga den grund, som är
lagd uti det ifrån Kongl. Maijits Rådkammare nedkomne project, och det
som utskottet ingifvit. Derföre torde bäst vara at i underdånighet öfverlämna
saken til Kongl. Maij:t, som, då han allernådigst ömar sit folks
besvär, icke lärer underlåta at infordra behörige underrättelser ifrån alle
orter uti sit rike och derefter uti detta såväl som i alt annat förordna efter
sit eget nådiga godtfinnande, ofelbart det bästa och nyttigaste.
Hr von Post, Fredric: Så mycket är i detta ämnet talat om menige
mans och tjenstehions frihet, at man rätt nu eij vet, hvar lag eller lydnad för
lag hos dem skal börja. Det torde blifva en oriktig slutsats, då man påstår:
Derföre at en förordning eller lag nu icke efterföljes, så skal den ända til
principen afskaffas. På samma skjäl borde de tijo Guds bud, som af oss
syndare dageligen öfverträdas, utur alle christne makters lagstiftning nu
afskaffas. At våga ifrån et större med jemförelsen gå til et mindre kan man
likväl säga, at likasom desse helige lagar hålla den christna menigheten
inom vissa skrankor, så bör och kan genom öfverhetens förordnade taxor
en osedig och illa upfödd tjenstehions menighets otamde begiär stängas
inom sine gräntsor. Det är icke allena tjenstehionens behof, man bör anse,
då man skal giöra en tjenstehionsordning; ifrån dem höras föga eller inga
klagomål, ty är husbonden elak, äger ju tjenstehionet den frihet at säga up
tjensten och gå ifrån honom. Hos de gode njuter det mera omvårdnad, än
det kan få af sine egne eller skaffa sig sielf. Det är husbönders allmänna
klagan öfver oskikligt, okunnigt och odugligt men dyrt legt tjenstefolk, som
trängt sig fram til thronen, sedan den förut länge ifrån alla landsändar
hördts. Det är deras hielp, vij böra tänka uppå, sedan de förre missbruka
på et landet så tryckande sätt sine vundne förmåner och friheter. Ibland
husbönder äro landt- och jordbrukare de, som hafva mästa kjänningen af
tjenstehionens vanartige sätt, at likasom på marknader giöra sammansättningar
och derefter reglera prisen på sine tjenster och taxera husbonden
efter behag. Det är denne vanart, som bör dem ifråntagas, men ei lärer
kunna skje, om de få taxera husbönder efter behag och sielfve blifva frie
från all taxa. Med husbönder förstås icke allena de rike och förmögne af
alla stånd (ty vij hafva deraf flere äfven uti Bondeståndet), de behöfva icke
giöra något afseende på hvad de skola betala sit tjenstehjon i lön, utan den
Tjänstehjonsstadgan.
235
mindre förmögne eller, som han rätteligen kan kallas, den fattige jordbrukaren
är den, som ropar om hielp, hvilken uppå en mindre jordtorfva
genom eget och sit legde tjenstefolks arbete, sedan han som stilla, trogen
och lydig undersåtare betalt til cronan, presten, capellan, klockaren, fattigstugan,
kyrkan, länsman, brofogden och all annan landets öfverhet sine
utskylder, knapt kan draga så mycket af hela sit jordbruk, som han behöfver
at på det tarfveligaste med lifsfödan uppehålla sig och de sine.
Fattige enkor, oförsörgde döttrar efter hederlige föräldrar, ålderstegne och
utur tjensten gångne torftige embetsmän af alla slag, deras hustrur och
barn, frälsebonden med flere sådane, det är dem man bör tala före. Månne
de icke äfven så väl förtjena vår omvårdnad som en arbetsför och til arbete
född men i okunnoghet och oseder upvuxen ungdom, som ännu ej förstår
at leda sig sielf.
Hurudant skulle sådane husbönders och matmödrars öde blifva, om inga
taxor giöras? Jo! Den rike droge til sig de få skickelige, som ibland
tjenstehionen ännu gifvas; de mindre förmögne kunde med svårighet få,
hvad som återstodo af dräglige eller rättare sagt halfnyttige tjenstehjon. De
fattige fingo åtnöija sig med det sämsta urvalet, som utan at kunna giöra
någon sysla icke oftare ville arbeta, än nöd och svält drefvo dem dertil
men, så snart de fåt kräfvan full, åter lägga sig på latsidan. Fölgden blefvo,
at denne mindre förmögne delen af jordbrukare, som likväl utgiöra största
antalet, i brist af arbetare, eller för det at de eij mäkta lösa til sig duglige
arbetare, måste lämna sin jord öde och obrukad, derigenom ei allenast de
sielfve blefvo förstörde utan äfven igenom landtbrukets iråkade lägervall
riket. At eij omröra den reflection, som kunde giöras, at härigenom den
rike och förmögne fingo tilfälle at slå under sig all den jord i riket, som han
möijeligen kunde komma åt, hvilken reflection icke skulle til R. o. A:s
såsom första ståndets och det, som supponeras äga den mästa jorden i
riket, heder komma at i framtiden stå i våra annaler.
Uppå sådane grunder tilstyrker jag, at hos Kongl. Maij:t anhållas må om
taxor för tjenstefolkets löner och en tjenstehionsordning, som bibehåller
såväl husbönder som tjenstehion vid alt, hvad billigt och rätt är å ömse
sidor.
En sådan förordning bör vara i möijeligaste måtto kort; ty ju vidlöftigare,
ju flere förtydningar underkastad. Det ifrån Kongl. Maij:ts Rådcammare
öfverlämnade project är tilräckeligit, allenast den § om taxor på tjenstehionens
löner och någre smärre förändringar, som R. o. A. torde finna
nödige på sine ställen, få inflyta. Det äro icke taxor, som kjöra folcket utur
landet, utan snarare visse författningar, som så inskränkt föräldrars i
236 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
naturens lag grundade välde, så at de föga mer rå om sine barn; barnalydnaden
har försvunnit til största delen, men en lättsinnig flyktighet intagit
des ställe. Hvar taxor efterlefvas, bibeholles alt uti ordning och skick,
dagsverken, soldaters värfning och lön med oändeligit mera, alt utgiöres
efter taxor och sällan höras klagomål, hvarföre skulle häruti taxa ej giöra
samma verkan. Blifva här ej taxor för tjenstehionens löner, jag låfvar, at
om 3 år får cronan ingen soldat mera, och om 6 år finnes här knapt något
ämne dertil i landet, så skola alle de stryka ut, som eij kunna få någon sig
behagelig årstjenst; ty den vore väl galen, som för en ringa lön och knapt
underhåll underkastar sig at som militaire slita ondt och våga lif och lem,
då han kan hos mig få 600 d:r för det han äter, dricker, säfver, låter
herbergera och kläda sig varmt och väl och eij gior mer än han vill.
Hr Durietz, And. Rudolph, instämde ock deruti, at författningarne
hos oss i andra mål torde vara mera orsaken til vår folkbrist än
tjenstehionsförordningar, helst när de, hvad löningarne angår, redan äro
länge öfverskridne och tjenstehionet får mer än alterum tantum öfver hvad
taxan i gamla tjenstehionsordningen säger. Saknaden af tjenstefolk på
husböndernes sida torde ock mycket ligga deruti, at tjenstehionet nu gior
långt mindre än förr gagn för sig och at en stor del det vackraste och
raskaste folket drages bort til de förmögnares paradebetjening, som i några
år omåtteligen blifvit ökad, af hvilke sedan blifver odugelige lättingar och
på åldren medborgare betungande usslingar. Om taxor för tjenstehionslöner
tagas bort, skal här sluteligen blifva en sådan confusion, at man
hvarken vet, hvad man vil gifva, eller tjenstehionet, hvad det vil fordra i
lön. Månne förre tiders strängare tjenstehionsordningar förorsakade mera
utflyttningar än sednare tiders förhögde löner, månne man icke de tiderne
hade mera tilgång på skickeligt och arbetsamt tjenstefolk än nu. Saken är
af mera vigt, än at den hastigt kan afgiöras. Den bör altså öfverlämnäs til
Kongl. Maij:t, som nådigst lärer låta sig föreläggas alt, hvad dertil hörer,
och onekeligen, när han det i nåder för nödigt pröfvar, härutinnan lärer
taga det bästa och för riket nyttigaste beslutet.
Hr Modee, Gustaf, fant icke, at detta ärende kunde Kongl. Maij:t i
underdånighet återlämnas utan något R. o. A:s yttrande. Hade Kongl.
Maij:t icke velat häröfver inhämta Riksens Ständers underdåniga utlåtande,
så voro det visserligen icke til Riksens Ständer öfverlämnat. Uti sielfva
saken påstod han, at så länge folk fattas, voro det fåfengt vänta, at någon
taxa skulle hielpa. Husböndren bjuda öfver hvaran och bryta först taxan.
Sjukdomen borde af grunden häfvas. De medel, som han trodde skulle
dertil blifva bidragande, hade han uti et promemoria til utskottet öfver
Tjänstehjonsstadgan. 237
tjenstehionsstadgan upgifvit, som likväl ej blifvit uptagit, förmodeligen för
den orsaken at det eij directe hörde til dess åtgiärd. Han utbad sig altså at
få det nu upläsa,
som af Hr Grefven och Landtm, beviljades.
Hvaruppå hr Modee detsamma upläste, lydande som följer:
Uti et såfolkfattigt land, som Sverige är, torde den omsorgen at hushålla
med den arbetande handen vara et af de viktigaste ämnen vid en tjenstehionsstadgas
beredande. Detta är detsamma som at i möijeligaste måtto
förekomma, at icke näringar och rörelser sakna den hielp, et folkfattigt
land kan åstadkomma. Eller at med sunda författningar afböija, det den
arbetande hopen ei må få tilfälle at begifva sig til lättja och sjelfsvåld och
dymedelst öka den tärande delen. Hvaraf i samhället upkommer den
skadeliga verkan, at näringar och rörelser afstadna och ödeläggas, rikets
drätsel förminskas och husbonden förvandlas antingen til tiggare eller
tjenare.
Om dessa olyckor antingen redan kjännas hos oss eller hota vårt kjära
fädernesland, så tyckas de af följande oredor hafva sin uprinnelse, såsom:
Erno. Af den ymniga folkflyttningen ifrån landet til städerne, då hvar
och en stad bör kunna supponeras at framalstra nödvändigt tjenstefolk.
2:o. Af det skadeliga öfverflöd hos husbönderne i städerne at i deras
tjenst antaga för statens skuld större än en nödvändig betjening, hvilken
sällan eller aldrig återgår til arbete igen, sedan han fåt smak för en lättjefull
herrskapstjenst.
3:o. Af en otrolig myckenhet försvarskarlar och qvinfolk hvaraf större
delen, ifall de giöra något gagn, förfördela handtverksembeter och antaga
sielfva betjening.
4:o. At arbetsfört folk nyttjas til sådane förrättningar af smärre handelsgrenar,
där gamla och orklösa människjor med lika nytta kunna hafva sin
bärgning.
5:o. At ynglingar utan förut skjedd pröfning af deras mer eller mindre
lyckeliga pund, snille, härkomst eller vilkor, få emottagas til studiers
idkande vid de allmänna lärosäten.
6:0. At inhyses och backstuguhjon få sätta sig neder, hvilka merendels
föda sig och de sina med tiggande samt närgräntsande skogars och grödors
olofliga tilgripande.
7:o. Af en för mycket vidsträkt hemmansklyfning.
8:0. Af den så kallade gårdfarihandelen och flere dylika sysslolösa
tidsfördrif.
9:o. At så tilräckelige barnhusinrättningar saknas, så at alla fattiga barn
238 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
kunna för publici kostnad där intagas och räddas antingen ifrån at dö af
elende eller ifrån böijelse til tiggerie och odygd. Och
10:o husböndernes ogena förhållande emot sine tjenstehion.
Uti samma mohn, som desse beskrifne oredor antingen aldeles eller til
en del, så vidt privilegier det tillåta, varda håfne, så måste fölgakteligen
tilgångar til arbetande händer och tjenstehion upkomma, hvarutaf bristen
är det verkeliga onda, som trycker hushållare och gior, at desse måste låta
sig föreskrifva lagar af sit tjenstehion, tilskapade efter pöbelns lynne i det
och det tidehvarfvet.
Blifver det möijeligit at genom författningar sysselsätta alla i Sverige
sysslolösa händer, så uplifvas såväl rörelser som näringar; så får hvar och
en husbonde en nödvändig tilgång af tjenstefolk, och tjenstehionsordningen
blifver lätt, både at giöras och at följas.
Hr Modee fullfölgde häruppå, det han hört sägas, at författningar, som
hålla folk til arbete, skulle medföra et tvång, som kjörde det utur landet.
Men han trodde, at det endast voro lättingar, son gingo utur landet undan
arbete. Dem kunde man väl umbära, efter man på dem ägde godt förråd.
Vinsten voro mer, om man i stället kunde framdeles få en arbetsam och
dygdig generation i stället. Hans tanka voro derföre, at hos Kongl. Maij:t i
underdånighet anhållas må om författningar, hvarigenom lättingen hålles
til arbete.
Hr von Qvanten, Carl, hade författat sine tankar skrifteligen, dem
han upläste och här bifogade finnas (Bil. 31), tilläggandes munteligen, at
klagomålen öfver elakt tjenstefolk och brist på dem i synnerhet voro
komne ifrån hans ort, hvaraf Kongl. Maij:t fåt anledning at detta til Riksens
Ständer öfverlämna. På Dalsland hade tjenstefolkets sielfvåld stigit til
högsta grad. Ganska många äro redan utan och de, som hafva tjenstefolk,
komma icke med dem utur fläcken. Uti det project, utskottet gifvit, finnas
flere contradictioner emot sielfva principen, hvarpå det är bygt, til exempel
at ingen taxa på tjenstehionslöner skulle skaffa bättre tilgång på tjenstefolk,
än det varit under sednare tider, då tjenstehionet redan varit uti
besittning af den rättigheten at tjena utan annan taxa, än det sielf behagade.
Vidare at husbonde och tjenstehion skola sinsemellan få öfverenskomma
om lön och vilkor men tvingas at ibland vilkoren icke få utsätta på
huru lång tid, efter legostämma skal vara ifrån den 15 Junij til den 15 Junij
et helt år. Uti et land, där halfparten af husbönder och de fläste tjenstehion
eij kunna skrifva, där eij heller vitnen altid kunna vara tilstädes vid accorderne,
hvad anledning til rättegångar och oenighet människjor emellan skal
det icke gifva i landet, om alt skal af tjenstehionet giöras efter accord.
Tjänstehjonsstadgan.
239
Huru många sysslor komma icke at blifva ogiorde, hälst där husbonden
icke kan som bonden gå sielf med i arbetet och hålla i tyngsta ändan. Ehuru
de störste klagomål, som redan sagt är, kommit ifrån Hr Öfversten von
Qvantens hemort Dalsland, hördes doch aldrig någon klagan ifrån tjenstehionen
där, hvilket bevisar, huru de tyrannisera sine husbönder och råda
sielfve. At få hielp deruti var hans och hvarje husbondes, som ei är
penningerijk, önskan. Genom hvad Hr Lövenskiöld och Hr von Post
anfört, voro nogsamt ådagalagt, hvilken väg man skal gå för at vinna denna
hielp och deras yttrande biföll Hr Öfversten til alla delar, önskandes at R.
o. A. ville deruti instämma, ty om eij snar hielp kommo, så försäkrade han,
at Dalsland, som voro en gräntseort, snart skulle blifva öde.
Hr Wachschlager, Gustaf, antog för en skyldighet, at R. o. A.
borde afgifva sit underdåniga utlåtande, då Kongl. Maij:t, genom det at
tjenstehionsordningen blifvit Riksens Ständer meddelad, det eskat. Han
ville altså säga sin tanka, jemte det han ansåg som et förnyat vedermäle af
Kongl. Maij:ts nåd emot sit folk, at de, som voro nödsakade betjena sig af
tjenstehion, fingo yttra sig deröfver. Ju kortare en sådan stadga kan blifva,
ju bättre allenast at den med tilbörlig drift sättes i verkställighet; ty deruti
trodde han det största felet ligga. 1739 års tjenstehjonsstadga voro tilräckelig,
allenast den handhafves och en billig jemkning skjer med lönerne, samt
flyttningstiden utsättes belägligare för folkömsningen, än den nu är. Om uti
detta ärende, som så nära interesserar hvar rikets inbyggare, ingen lag
skulle vara, som skiljer dem emellan uti de tvister, som dageligen uti hvart
hushåll upkomma, utan det anses för band på friheten at häruti vilja stadga
ordning, så bör på samma skjäl största delen af alla politiselagar äfven
uphäfvas. Det blifver onekeligen lika stort band på friheten at eij få taga,
hvad man vil för sit bröd, sit kjött, at nödgas föra sine sopor utom staden,
at utan betalning arbeta vid eldsvådor, at nödgas laga allmänna broar och
farvägar, at ligga i hållskjuts för 12 öre silfver:mt milen, med mera dylikt.
Ordning bör vara så för husbönder som för tjenstehion, likasom det är för
alt, hvad nu upräknat blifvit, annars kommer man til det naturliga tilståndet
tilbaka, där näfrätten ensam giäller. En sådan frihet, som uti utskottets
project föreslås för tjenstehion, bör snarare få namn af sielfsvåld; man
behöfver eij gifva dem mera deraf, än de redan tagit sig sjelfva.
Derföre recommenderade Hr Wachschlager 1739 års tjenstehjonsstadga
såsom fullkomlig uti sine omständigheter och af mogne män utarbetad.
Denne stadga kunde hos Kongl. Maij:t af R. o. A. recommenderas allenast
med 3:ne förändringar: l:o. At lönerne fördubblas för tjenstehionen, så
vida nu priserne på allting äro fördublade. 2:o. At ömsningstiden för
240 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
tjenstefolket utsättes belägligare. 3:o. At bonden får hafva så många tjenstehjon,
han vil, allenast at de gå til hans duk och disk. Enhvar lärer veta,
huru det står til i landet, sedan så mycken frihet blifvit lämnad den
allmänna hopen. Denne förfarenhet bör lära oss, at frihet, gifven åt folk,
som eij vet, hvad en rätt frihet är, förvandlas af dem til sjelfsvåld.
Projectet, som utskottet upgifvit, kunde Hr Wachschlager för ingen del
antaga. Utom månge flere emot sakens natur stridande omständigheter,
som deruti funnos, och dem Hr Wachschlager icke ville uprepa för at eij
blifva vidlöftig, voro äfven den, at ingen viss tjensteömsningstid blifvit
utsatt, utan alt skulle förhållas emellan husbonde och tjenstehjon efter
contract. Om det blefvo antagit, huru månge gånger om året skulle icke
tjenstehionet flytta utur det ena huset i det andra. Om med hvart tjenstehjon,
som således ombyter, skal skrifvas contract, fingo man väl inrätta sig
et a part contoir endast för den saken. Än i de landsorter, där få kunna
skrifva, huru skal där tilgå? Månne det icke blifver en ny näringsgren för
rabulister och dylike, som redan kastat sig öfver landet såsom egyptiske
gräshoppor och förtära det Allmogen til dryg tunga, at emot betalning
skrifva contracter emellan husbönder och tjenstehjon.
Hr von Platen, Philip Julius, kunde väl icke säga, huru det
förhöllo sig uti de andre rikets provincier. efter han icke så noga kjände
dem, men hvad Skåne angingo, där han fåt sit regemente och boställe,
kunde han försäkra, at det icke gingo an genom förordning föreskrifva,
hvad tjenstehjon skal få i lön; ty sådant skulle drifva tjenstefolket utur
landet. Fastän där nu betalas långt större löner, än någon taxa skulle kunna
utstaka, gå de doch ut, och Kjöpenhamn är upfylt med svänskt tjenstefolk,
efter deras löner ändå äro större där. Skogsboen kan omöijeligen gifva en
dräng 200 d:r s:rmt i lön och slättboen gifver gierna det och mera til, om
han får den, som är duktig. Så olika förhåller det sig uti en och samma
provints i riket. Huru kan där någon taxa för löner stadgas. Den enda
utväg, vij haft, har varit at låta ankomma uppå fri öfverenskommelse, och
det har härtildags gåt an. Således bör det ock gå an på andra ställen i riket,
hvart efter sin beskaffenhet, aldra bäst där hvarken så stor skilnad finnes i
löningssättet som emellan den skånska slätt- och skogsboen, eller en
främmande magts hufvudstad ligger så nära, som med sine store löningar
låckar tjenstefolket til sig. Vij säga med orätt, at tjenstehions löningar äro
så dryge i Sverige. Uti Tyskland, Hr Generalen von Plåtens födelseort, där
man utaf sine så kallade underdåner tager sit tjenstefolk, få de mera än här;
de kunna eij heller bärga sig här med hvad de få; bevis deraf hade Hr
Generalmajoren af sine egne underdånige, dem han ifrån Tyskland tagit hit
Tjänstehjonsstadgan. 241
med sig, och hvilke begiärt mera af honom i lön och underhåll eller ock
tilstånd at få vända om til deras hemort, efter de ej kunde komma ut med
hvad de här njuto. I Tyskland hade et sådant tjenstehjon alt efter sin
duglighet ifrån 8 til 20 riksdir i årlig lön och voro ändå genom födslen
förbundit at tjena sin husbonde. Desse och flere considerationer, hvilka
icke uti et plenum kunde, som sig borde, öfvervägas, föranläto Hr Generalmajoren
tilstyrka, at R. o. A. måtte denne sak med alle sine omständigheter
til Kongl. Maij:ts allernådigste decision öfverlämna, som icke lärer
underlåta at ifrån alla landsorter inhämta nödige underrättelser, innan han
sit nådiga förordnande deröfver meddelar.
Hr Grefven och Landtm, hemstälte, då det lärer blifva för R. o. A.
ganska svårt at förena sig uti något beslut, om icke bäst voro at öfverlämna
til Kongl. Maij:t hela denna fråga och dervid äfven i underdånighet upgifva
alle handlingar och protocoller.
Frih. Ridderstolpe, Carl, förklarade, at ehuru han förut tilstyrkt,
det denne sak måtte til Kongl. Maij:t öfverlämnäs, nödgades han doch vid
närmare eftersinnande ändra sin tanka. Uti sådan akt och mening hade väl
aldrig Kongl. Maij:t kunnat uti sine nådige propositioner intaga detta
ärendet, at det skulle honom återlämnas, utan at han deröfver skulle få
något svar. R. o. A. hafva låtit genom et sit utskott utarbeta saken; de
hafva i sit pleno ventilerat öfver densamma; och sedan gifva de den tilbaka
utan at hafva giort någonting dervid. Hvad kan det annat marqvera än
svaghet i besluten och en feghet, då det giäller at tänka och arbeta. Om de
andre respective stånden inkomma med sine underdånige yttranden til
Kongl. Maij:t, men det första ståndet säger ingenting utan förklarar sig
icke kunna säga något, huru skulle det se ut? Månne vördnaden för
Maijestetet tillåter sådant? Hans Exellence tilstyrkte derföre, at R. o. A.
måtte fästa sig vid någre visse grunder, hvaruppå deras underdåniga utlåtande
må byggas och nu praealablement sig om dem förena, ibland hvilke
kunde blifva den förste, hvad som nu varit i ventilation, nemligen huruvida
uti en sådan tjenstehjonsstadga må föreskrifvas, hvad et tjenstehjon skal
hafva i årlig lön.
Frih. von Essen, Fredric, erkjände R. o. A:s skyldighet vara at
lämna Kongl. Maij:t sit underdåniga yttrande, då han detsamma i nåder
behagat äska. Men han önskade at få utväg at komma dertil, innan riksdagen
slutas, då R. o. A. ännu ei hunnit at förena sig om en enda af de
principer, hvarefter det skal inrättas. Önskade derföre at hvar fråga, som
uti discourserne upkommit och til detta svar höra, måtte i ordning särskilt
företagas och altså nu först afgiöras, huruvida tjenstehionens löner til
något visst kunna utsättas eller eij.
242 1779, jan. 9. Tjänstehjonsstadgan.
Frih. Rudbeck. Thure Gustaf, antog äfven nödvändigheten af et
underdånigt svar til Kongl. Maij:t och trodde det lättast kunna skje, om
man recommenderade 1739 års tjenstehjonsstadga med de förändringar,
som under discourserne blifvit föreslagne, och i synnerhet at för lönerne
taxor utsättas, lämpade efter mynt och varors nuvarande värde. Utan
taxor blifver saken aldrig hulpen, utan tilskapa vij endast 100000:de sielfsvåldige
i landet, som redan börjat sätta sig til en stor del på den foten at
icke vilja lyda någon taxa och ingenting högre önska än at genom lag
derifrån blifva befrijade. När vij hafva 70000:de ryttare, soldater, båtsmän
med mera, som måste åtnöijas med hvad taxorne föreskrifva, så voro det
ock besynnerligit, om vij eij skulle kunna tilhålla tjenstehionshopen at
lefva efter taxa.
Frih. Reuterholm, Gustaf, förenade sig med Flans Exellence Riksrådet
Ridderstolpe och tilstyrkte eij allenast taxor för lönerne, utan ock at
en mera beqvämlig tid för tjenstehionen at ömsa årstjenst måtte utsättas än
den, som hittils varit, hvilken i allmänhet fallit landthushållaren besvärlig.
Flere sådane omständigheter torde vara nödige at iakttaga, hvarföre han
önskade, för at kunna dem på sine ställen införa, at det ifrån Kongl. Maij:ts
Rådcammare ankomne projectet måtte § för § hos R. o. A. föredragas och
komma under öfverläggning. Uti den ordning visste han, at tilförene sådane
saker, som beståt af flere delar, blifvit afgiorde.
Frih. Carplan, Carl Ephraim, förenade sig uti den meningen, at
R. o. A. borde gifva Kongl. Maij:t sit underdåniga yttrande. Det påstående,
at taxor på löner för tjenstehjon skulle medföra tvång på svänska
inbyggares frihet, kunde han icke finna vara grundat, när i så många andre
saker af dylik beskaffenhet lag är gifven, hvarefter betalning bör fordras
och gifvas, til exempel dagsverken, kjörslor, skjuts med mera. Men at
bonden blifver ruinerad och all product af jorden omätlig dyr at lösa för
stadsboen, om eij taxor på årslönerne sättas, det önskade han, at en
beklagelig förfarenhet eij måtte besanna framdeles. Elvad legostämmotiden
angingo, förklarade Frih. Carplan, at för Finland voro October eller November
den bästa, sedan seglation uphört, genom hvilken folket annars
drager sig öfver til Sverige. Men upsägningstiden borde för Finland och
Österbotn vara et halft år förut, på det såväl husbonde som legohion uti en
så glest bebodd provintz måtte vinna tilräckeligit rådrum at höra sig om.
Dessutom som priserne uti den ena finska orten eij voro lik den andras på
tjenstehions löner, utan Åbo läns inbyggare gifva 50 plåtar i lön, när längre
inuti Finland icke gifves stort mer än 50 d:r k:rmt; altså fant Frih. Carplan
äfven nödigt, at taxorne jemkas efter hvar landsort.
Tjänstehjonsstadgan. 243
Hr Hummelhjelm, Rud. Wilhilm: Sedan han förut redan uti
generelle termer yttrat sig för den principen, at taxor icke borde på tjenstehionens
löner utsättas, så utbad han sig få tillägga, at all taxa, som icke
efterlefves, är chimeriqve och leder til laglöshet, då icke kan hållas hand
öfver lagens efterlefnad. Hvem kan hindra en skogsbo i Skåne at gå til
slätten, där han efter taxa får större lön, och derifrån til Köpenhamn, om
lönen gifves än drygare där, än taxan på slätten tillåter honom at få. Hvad
som blifvit sagt om soldater och båtsmän, at de ei äro trälar, fast de lönas
efter taxa, hörer ei hit, vidare än hvad som rörer legan, och då finnes, at
taxa deruti likaså litet efterlefves af dem som af tjenstehionen; ty då taxan
är för karlen 120 d:r k:rmt i lega, så nödgas man gifva honom til och med
1 000 d:r k:rmt och derutöfver. At förtiga alt det öfriga, hvaruti knektecontracterne
genom tilökte löner och förmåner i hemlighet öfverträdas. Om en
principe skal hålla stånd, bör den kunna slå in uti detaillen, men som det
befmnes, at de taxor, vij haft hittils, hvarken hållit folket qvar i landet eller
kunnat hindra stegring på löner och lega, så följer, at de hädanefter eij lära
giöra mera verkan än förut.
Grefve Horn til Åminne, Fredric, understödde den proposition,
at öfverläggningen måtte få gå i ordning, så at eij det ena blandas uti det
andra. Han gillade så mycket mer, at Kongl. Maij:t borde få R. o. A:s
underd. utlåtande uppå sin nådiga proposition, som det förslaget at öfverlämna
saken tillika med R. o. A:s deröfver hällne ventilation i protocollet,
ehuru i denne sak af ingen conseqvence, kunde leda til et betydeligit
praejudicat för en framtid. Ordningen uti öfverläggningen trodde Hr Grefven
blifva den bästa, om det ifrån Kongl. Maij:ts Rådcammare ankomne
project företages och R. o. A. för hvarje § deruti stadga sine tankar til et
visst beslut, och öfver detta sit förslag begiärte han Hr Grefvens och
Landtm:s proposition.
Hr von Post, Fredric, instämde häruti och förmodade, at öfverläggningen
ej skulle blifva vidlöftig; ty då R. o. A. tagit sit beslut angående
tjenstehionens löner samt angående upsägnings- och flyttningstiden för
tjenstehjon, så skulle det öfriga sedan snart kunna jemkas derefter.
Hr Wachschlager, Gustaf, bagaf sig icke härtil, ifall R. o. A. icke
skulle vilja enligit hans förslag hålla sig vid 1739 års tjenstehjonsstadga
med de förändringar, som lönerne och flyttningstiden nu fordra.
Hr Grefven och Landtm, fant, at tiden för i dag voro förliden, och
tilsade altså, at nästa gång det project til en förnyad tjenstehjonsstadga,
som ifrån Kongl. Maij:ts Rådkammare blifvit öfverlämnat, skulle företagas
och punctevis genomgås.
Om tjenstehjonsstadgan.
244 1779, jan. 9—11. Tjänstehjonsstadgan.
Härtil svarades Ja.
R. o. A. åtskildes häruppå klåckan inemot tre eftermiddagen.
År 1 779 d. 11 Januarii.
Måndag.
Plenum klåckan 9 förmiddagen.
Närvarande: Hr Grefven och Landtmarskalken Hugo Herman von
Saltza.
Sedan Hr Grefven och Landtm, äskat ljud med klubban och R. o. A.
intagit sine ställen, företogs åter den uti sidsta pleno förehafde sak om en
förnyad tjenstehjonsstadga.
Hr von Qvanten, Carl, upläste nu ånyo sit dictamen ad protocollum,
som han uti sidsta pleno hos R. o. A. föredragit och lagt til protocollet
(Bil. 31).
Hr Grefven och Landtm, förestälte, at til vinnande af ordning uti
öfverläggningen hade blifvit beslutat i sidsta pleno, at det project, som
åtfölgt Kongl. Maij:ts nådiga proposition, skulle genomgås hvar § för sig
och vid hvar och en särskilt R. o. A. taga sit beslut; altså at I § deraf nu
kommo först at upläsas och blifva ventilationsämnet, innan man gingo
längre; hvarföre ock de frågor, som Hr von Qvanten uti sit dictamen
vidrördt, icke heller nu kunde företagas.
Hr Wachschlager, Gustaf, hemstälte, om icke jemte detta project
äfven de bägge särskilte, som ifrån utskottet ankommit, måtte vid hvarje §
få paragraphevis upläsas och jemföras, at R. o. A. af dem alla måtte hafva
tilfälle at välja de bästa; ty sedan de på R. o. A:s anmodan uti utskottet
blifvit utarbetade, så förtjente de ock at pröfvas. Och som detta angingo at
giöra förändring och förbättring uti en gammal förordning, så kunde eij
vara utur vägen at efterse, hvad vid hvarje § 1739 års tjenstehjonsstadga
redan derom stadgat.
Frih. von Essen, Fredric, trodde, at i sidsta pleno den principen
blifvit1 tagen at endast följa det ifrån Kongl. Maij:ts Rådkammare ankomne
project och derom öfverlägga. Nu hörde han, at utskottets projecter
äfven skulle komma i fråga, och sluteligen framtogos här äfven til
jemförelse 1739 års tjenstehionsstadga. Detta voro icke at procedera, som
R. o. A. sig föresatt. Han utbad sig derföre, at man måtte följa beslutet och
läsa endast hvar § särskilt i det förstnämde projectet; skulle sedan öfver
' Enligt konceptprotokollet rättat från förlagans: blifven.
Tjänstehjonsstadgan. 245
§:n blifva ventilation, då kunde man uti discoursen framtaga utskottets
projecter och äfven åberopa sig 1739 års förordning, hvilken han icke
ansåg nödig at upläsa, efter han förmodade, at något hvar skulle kjänna
densamma.
Härtil samtycktes.
Uplästes altså 1 § af det ifrån Kongl. Maij. ts Rådkammare öfverlämnade
project, som innehölt frihet för enhvar at få antaga så många tjenstehjon,
han för godt funno. Härvid uplästes äfven utskottets projecterade § och 1
§:n uti projectet, som af de i utskottet dissentierande ledamöter blifvit
upgifvit. Hr Wachschlager upläste äfvenledes 1 § af 1739 års tjenstehjonsstadga.
Men härvid påmintes, at desse bägge sednare handlade om
förbud emot lösdrifvare och lättingar men icke om det, som voro nu rätta
frågan enligit den först upläste §, nemligen om frihet at få hålla tjenstefolk
och huru många.
Hr Wachschlager. Gustaf, deremot trodde, at det hörde til frågan,
efter det angick, huru man skal få tilgång på tjenstefolck för de
husbönder, som §:n tillåter at hafva dem och äfven föreskref, hvilka som
icke kunna försvara tjenstefolck hos sig. At det särskilte ledamöternes uti
utskottet project voro lika med 1739 års förordning häruti, men at han hälre
valde 1739 års förordning uti den §:n, efter den vore kortare.
Hr Grefven och Landtm, påminte, at man borde hålla sig vid ämnet,
som §:n uti det ifrån Kongl. Rådkammaren ankomne project upgifver, och
icke med något annat bortblanda öfverläggningen utan endast företaga den
frågan om husbondes rätt och tjenstehions rätt utan at tala om folkbristen.
Frih. Ridderstolpe, Carl, förklarade, at vid den §:n voro föga at
tillägga, at den ju kunde bifallas, allenast at friheten på landet restringeras
til dem, som hafva jordbruk, men eij sträckes til dem, som bo i backstugor.
Hr von Post, Fredric, trodde, at om 9 § uti det af utskottet upgifne
project tages til hielp, så voro meningen af denna § tilräckeligen förklarad.
Hr Rappe, Carl: Uti denna 9 § står tydeligen, at ingen får försvara
backstuguinvånare under namn af tjenstehion; ty tjenstehion bör dageligen
gå til husbondes duk och disk.
Frih. von Essen, Friedric: R. o. A. torde altså icke giöra någon
svårighet vid at bifalla §.
Hr Wachschlager, Gustaf: Allenast at krögare äfven undantagas,
ty 1765 års förordning gifver dem eij låf at försvara så mycket folk, de vilja.
Hr Modée, Gustaf: Uti den brist, man nu allmänneligen kjänner på
tjenstefolk, torde vara nödigt, at icke enhvar så fritt fingo öka antalet af
sine tjenstehion efter behag. Den ena får då för många, den andra deremot
ingen.
246 1779, jan. 11. Tjänstehjonsstadgan.
Hr Billberg, Friedric Otto, var aldeles nögd at bifalla §:n. Någon
ändring deruti kunde ock giöra ändring uti R. o. A:s Privilegier.
Proposition giordes; och den I § uti det ifrån Kongl. Maij:ts Rådkammare
ankomne projectet bifölls.
Företogs häruppå 2 § af det ifrån Kongl. Maij:ts Rådkammare ankomne
projectet och uplästes, innehållande l:o at den, som vil legohion städsla,
bör taga förre husbondes bevis om förhållandet i tjensten och upsägningen,
samt 2:o at man sedan må förena sig med hionet om städsel, lön och
tjenstetid, hälst skrifteligen.
Likaledes uplästes 2 §:n uti utskottets project, som innehölt nästan
detsamma med tilläggning, at den, som städjar, bör derom underrätta
hionets förra husbonde inom tre veckor, och förböd at uti vilkoren, som
låfvas tjenstehion, innebegripa jord, bergning, skogsbruk, utsäde, fiske
eller dylikt.
Frih. Rappe, Carl: Ledamöterne uti utskottet hafva trodt sig kunna
genom denne tilläggning hämma, at tjenstehion hädanefter icke måtte,
såsom de sig nu en lång tid för sed tagit, hafva tilfälle at löpa ifrån det ena
stället til det andra och taga städsel, hvarigenom samt det, som sedan
kommer uti 5 och 9 §§, nemligen, at icke någon, som tagit städsel, kan få
den återbära eller ogift hion lefva utan tjenst, utskottet förmodat at bäst
förekomma folkbristen.
Hr Billberg, Friedric Otto, förklarade sig snarare instämma med
den ifrån Rådkammaren ankomne och först upläste §:n än med den, som
utskottet projecterat, åtminstone biföllo han förste delen deraf om städsel;
ty annars skulle tjenstehion få mera frihet än husbonde. At uti §:n står
hälst skrifteligen fant han giöra mindre gagn, ty ganska många husbönder
kunna icke skrifva och än mindre kan det förväntas af tjenstehionen.
Föreningen om vilkoren skulle väl, som man tror, kunna giöras i vitnens
närvaro. Men månne de altid ojäfvige vid et sådant tilfälle äro at tilgå? Alt
sådant skulle icke behöfvas, om uti den principe, som han tilstyrkt och
hvarom i sidsta pleno så vidlöftigt öfverlades, visse taxor, lämpade efter
hvarje orts beskaffenhet, utsättas för löner och öfriga vilkor; de som för
brukelige varit, och af hvilka någre af högstsalig Konung Friedrich utfärdade
Hr Billberg nu hade flere tryckte hos sig, dem han upviste, kunde
läggas til grund och allenast fördubblas på samma sätt, som konungen giort
med sine penningelöntagande embetsmän. Fria accorder emellan husbonde
och tjenstehion om lön och vilkor kunde han aldrig samtycka til, ty
det bryter halsen af den fattige jordbrukaren; utan taxor påstod han eller
ock votering.
Tjänstehjonsstadgan. 247
Frih. Reuterholm, Gustaf: At utreda det, som i denne § afhandlas,
måste man dela den i 3 delar,l:o om städsel, 2:o om lön, 3:o om tjenstetid.
Den första delen, som handlar om städsel och bevis, at tjenstehion blifver
ledigt utur sin förre tjenst och huru det sig förhållit, den biföll han aldeles.
Men när uti de 2:ne sednare hvarken tjenstetiden determineras, ei eller
någon viss årlig lön utsättes utan lämnas at ankomma uppå frit accord, så
kunde han för sin del icke deruti ingå, aldraminst uti det, som utskottet
projecterat. Rådkammarens project synes väl vilja hielpa det uti den följande
3 §, men när i denne föregående står, at man skal med legohjon
förena sig om tjenstetid, bäst man gitter, så lärer icke något tjenstehion, då
ställningen hos oss är sådan, at tjenstehionet föreskrifver lagen, vara så
enfaldigt, at det accorderar om årstjenst, utan blifva säkert de fleste
accorder endast på veckor och månader; hvad villervalla skulle det icke
giöra uti landet; hvad uppehåll i bergning och alt jordbruk; hvad missförstånd
medborgare emellan? Knapt visade sig någon i mit hus, då jag ägde
dugligt tjenstefolk, hvarpå nu är största bristen, förr än jag drogo misstänka,
at han voro kommen för at tubba dem ifrån mig. Man bör eij förtiga, at
orsaken til vår klagan mycket härrört ifrån husbönderne sielfve, som
hitintils i hemlighet låckat de duglige tjenstehionen ifrån hvarandra; men
hvad skulle icke hädanefter blifva, om de genom lagen auctoriserade fingo
giöra det uppenbarligen. Uti den första delen tilstyrkte Frih. Reuterholm,
at R. o. A. ville bifalla den ifrån Kongl. Maij:ts Rådkammare aflämnade §,
uti den andra delen om tjenstetiden, at den rättas efter 3 § uti samma
project, och uti den 3:die, som angår lönen, at viss stadgad lön må föreskrifvas.
Uti den frågan voro redan så mycket sagt, at han borde tro, det
enhvar vore öfvertygad, at sådant hvarken stridde emot folkets lagliga
frihet eller förorsakade utflyttning, mindre lade hinder i vägen för population,
utan tvertom tjenade til at inskränka sjelfsvåld hos den tjenande
hopen; hindrade at den slösaktige jordägaren icke må skada andre hushållare
med sin öfverdrifne gifmildhet; blefvo för domare en rättelse vid
förefallande tvister emellan husbonde och tjenstehion om inbördes rättigheter
och skyldigheter och, det som mäst är, förekom, at bondens barn
icke uti otid genom stora och utom höfvan drifne löner låckås ifrån hans
hus och tjenst, honom til största skada och afsaknad. Ty at i förbigående
säga, så trodde Frih. Reuterholm en af hufvudorsakerne til vår kjänbara
folkbrist ligga deruti, at vår öfverdrifne frihets principe alltför mycket
inskränkt och minskat den naturliga och lagliga rättighet, som tilhör föräldrar
at råda öfver sina barn. den omogna ynglingen och den efter granlåt och
glitter lystrande Hickan.
248 1779, jan. 11. Tjänstehjonsstadgan.
Svårigheten med skriftelige contracter är redan visad. 1 förra tider giälde
et ord och et handtag mer än alla skrifvelser. på många ställen är det sa
ännu emellan husbonde och tjenstehjon. Lätom oss söka bibehålla denne
gamla sed, den torde vara säkrare än både contracter och vitnen och
afböija, at ungdomen eij i förtid vänjer sig vid oredlighet: ty ju flere
pratcautioner, som påtänkas, ju flere utvägar upsöker mänskliga geniet at
illudera dem. Taxor för löner blifva altså nödvändiga. Men torde hända
äfven så angelägit. at de afpassas efter hvarje landsorts beskaffenhet,
hvilken aldrabäst genom herrar landshöfdingarne i hvart län kan utrönas,
och tviflade Frih. Reuterholm icke. at ifall hos Kongl. Maij:t R. o. A.
derom anhålla, han icke i nåder lärer låta infordra all nödig underrättelse
och sedan i nåder stadga de bästa.
Frih. Rappe, Carl. anholt, at R. o. A. icke mätte tro annat, än at
utskottet til beredandet af tjenstehionsordningen i det högsta önskat at
kunna förekomma alla illusioner och bedrägerier. Det voro ock i afseende
på dem, som hittils skjedt vid de förre tjenstehionsstadgar och där utsatte
taxor, som utskottet föreslagit frie accorder: genom dem hoppades utskottet.
at folket skulle mera låckås at tjena. Principen har altså varit at skaffa
folk och tjenstehion. Om den skulle förkastas, så försäkrade han. at det
icke voro brist på välmening hos utskottet, som giort. at de ej råkat R. o.
A:s tanka: det blefve dervid, men han kunde doch ej underlåta önska, at R.
o. A. då ville antaga det project. som ifrån Kongl. Maij:ts Rädcammare
blifvit meddelat.
Frih. Cederhielm. Josias: Hvad den första delen af i fråga varande
§ om städsel och tjenstehionets bevis ifrån sin förre husbonde angingo. sä
trodde han alla vara ense at densamma bifalla, och derföre at ej blanda del
ena uti det andra, så begiärte han deröfver proposition, hvarefter han
förbehölt sig at om det öfriga få yttra sig.
Hr Grefven och Landtm, gillade denne begiäran och giorde proposition:
Om R. o. A. bifalla första delen af den upläste §:n. som handlar om
legohionets bevis.
Hvilken med Ja besvarades.
Hvarefter Frih. Cederhielm fullfölgde: At hvad nu angingo lönerne
och tjenstetiden, så vore redan deruti så mycket sagt til bevis, at de både
delarne borde fixeras til något visst, så at han icke ville deröfver länge
uppehålla R. o. A. utan med få ord förklara, det han til alla delar conformerade
sig med Frih. Reuterholm och önskade öfver hans mening få
proposition, hvilken han ansåg så mycket nödvändigare, som endast ryktet
derom, at en ny tjenstehjonsstadga skal utkomma, hvarigenom folket
Tjänstehjonsstadgan.
249
blifver mera fria och alla taxor på lönerne för tjenstehion uphäfvas, verkat
redan så mycket, at laqvaijer och drängar i Stockholm börjat hålla sin lilla
riksdag och öfverlägga, huru mycket de til en början skola stegra sine löner
och kostpenningar.
Frih. von Essen, Friedrich, förklarade sig icke kunna antaga den
proposition, som Frih. Cederhielm begiärt, varandes öfvertygad, at flere
voro af lika mening med honom at önska bifall på den projecterade och nu i
fråga varande §; hvarföre och innan proposition skjedde, han begiärte, at
tid måtte lämnas dem, som åstundade at få säga sina tankar. Hans mening
voro åtminstone den, at om man någonsin på et naturligt sätt vil bereda sig
tilgång til folk, et sätt, som skal hålla ut med at giöra sin verkan äfven i
längden, så bör det skje genom frihet deruti, at folket sielf får accordera.
Ty derigenom låckås de at tänka uppå, huru de skola få taga sig tjenster,
och at ilfänas, det den ena icke måtte gå den goda tjensten undan den
andre. Då upväckes emellan dem en täflan at kunna lära något för at få
tjena hos gode och förståndige husbönder. Men som han sågo, at denna
principe, ehuru den bäste efter hans öfvertygelse ibland de flere, icke torde
af alla vinna bifall, altså och för at någorlunda jemka meningarne tillsammans.
då han icke hört någon motsäga at ju hos Kongl. Maij :t underdånigst
må anhållas, det han, innan taxor utsättes, ville nådigst höra vederbörande
landshöfdingar med flere ifrån hvarje landsort, hemstälte Frih. von Essen,
om icke §:n må bifallas med den tilläggning, at sedan de således hörde
blifvit. Kongl. Maij:t i underdånighet må tillstyrkas at föreskrifva taxor i de
landsorter, där han dem nödiga pröfvar. Ehvad taxor man än ville giöra, så
visade en flerårig förfarenhet, at de icke efterlefvas; det vore icke politicum
uti at giöra sådane lagar, som ostraffade kunna öfverträdas; derföre
hade han ock afstyrkt ifrån taxor. Men om de änteligen skola nämnas, så
tillstyrkte han, at det måtte skje på det viset, som han föreslagit, och
begiärte derföre ånyo deröfver proposition. Men när deruppå ifrån flere
ställen svarades Neij, begiärte Frih. von Essen votering.
Frih. Ridderstolpe, Carl, förestälte, at R. o. A. ei vore det enda
ståndet, som uti detta mål lämnar til Kungl. Maij:t sit underdåniga yttrande.
Derföre borde R. o. A. vara omtänkte. at deras yttrande måtte ibland
de andre ståndens behålla den vikten, som R. o. A. gierna önskar, och
altså uti sit beslut gå med all möijelig varsamhet til väga. När R. o. A.
enhälligt deruti öfverensstämma, at taxa eller, om så behagas, taxor icke
här kunna utstakas, utan önska, at Kongl. Maij:t må giöra dem, sedan
behörige underrättelser ifrån hvarje landsort blifvit infordrade, hvad hindrar
då R. o. A. at antaga Frih. von Essens förslag at anhålla, det Kongl.
17-10-307
250 1779, jan. 11. Tjänstehjonsstadgan.
Maij:t ville förordna dem uti de landsorter, där de pröfvas nödige. R. o.
A:s mening blifver ju altid densamma i verkställigheten, de tilstyrkas där
de finnas nödige: där de icke behöfvas, hvarföre skal man giöra dem.
Emedlertid vinnes härigenom et af de goda ändamål, som R. o. A. förmodeligen
påsyftar, nemligen at hålla en myckenhet obändig ungdom af
tjenstefolk i tygeln genom den ovisshet, man lämnar dem uti, om de få
lefva utan taxa eller ej. Hans Exellence trodde icke, at taxor på tjenstefolkets
löner medförde mera tvång på friheten, än hvad de giöra uti andre
dylike mål, där de äro antagne. Det vore derföre icke af den grund, som
Hans Exellence understödde Frih. von Essens förslag, utan i afseende
deruppå, at han icke kunde samtycka til någon lag, för än han sågo tillika
utvägar at få densamma efterlefvad.
Hr Wachschlager, Gustaf: Utom annat, som redan emot denne
sednare delen af §:n blifvit anmärkt, vore äfven den svårighet, at emellan
husbonde och tjenstehion skal giöras accord, hälst skrifteligt. Hvad kan
det annat än gifva anledning til inkomst för cronobetjeningen, där en
okunnig Allmoge ej kan skrifva; hvilken ny tunga blifver det ej för landet
med charta sigillata: ty efter förordningen böra alla skrifteliga contracter
vara charterade. Alt detta slipper man. då man endast vil hälla sig vid 1739
års tjenstehionsstadga, som med mycken mogenhet är utarbetad. Hr
Wachschlager anholt, at sielfsvåldet för tjenstehion ej måtte släppas mera
löst, utan at han såsom husbonde måtte blifva fredad för deras oförskjämda
tiltagsenhet och åtminstone få en lag, uti hvilken han niuter så
mycket beskydd som de. Man har sökt afstyrka taxor på löner, efter
Bondeståndet ei lära samtycka dertil. at tvång lägges på deras barn. Men
tjenstehion äro sällan bondens barn utan afföda af torpare, soldater, ryttare,
båtsmän, gierningskarlar med flere, som satt sig ner i landet. Snarare är
soldaten af bondens kjött och blod, han får likväl lefva efter taxa. Så är det
i flere näringar, hvilka idkas af svänske män, likaså frie, vil man hoppas,
som tjenstefolket. De understå sig giöra sammansättningar och föreskrifva
lönerne inom sig. Den, som understår sig at taga mindre, än de utsatt,
blifver af dem utskuten utur deras samfund. Skola de äga den friheten at
taxera oss, men icke öfverheten få taxera dem. Hr Wachschlager begiärte,
at vid sednare delen af p[a]r[a]gr[a]ph[e]n må tilläggas de orden: gifve
sedan lön, som taxan utvisar; då voro han villig at bifalla §:n, annars
begiärte han votering.
Hr Stierngranat, Carl, förklarade sig bifalla Frih. von Essens och
Hans Exellence Riksrådets Frih. Ridderstolpes förslag. Han visste med
säkerhet, at Bondeståndet bifallit Kongl. Maij:ts Rådcammares project,
Tjänstehjonsstadgan. 251
och voro R. o. A:s votering fåfeng, om Kongl. Maij:t i nåder behagar giöra
detsamma. Om Hr Grefven och Landtm, behagade giöra proposition uppå
detta förslag, voro han nögd, annars förbehölt han sig at vidare få säga sin
mening.
Hr Durietz, And. Rudolph: Den principe om frie accord emellan
husbönder och tjenstehjon söker man at försvara äfven med hvad som
skjer uti andra länder. Men man kan icke taga exempel af länder, som äga
10 a 12 millioner människjor, för et land som knapt äger 21/2 million,
hvilke dertil bo ganska glest och skingrade. Länder, där folk årligen inströmma
och där man utan afsaknad kan årligen låta 1 000:tals, som ei vilja
eller kunna giöra något, dö bort af hunger och elände, böra eij tjena Sverige
til exempel, där det behöfs, at hvar människja gior gagn för sig uti det
allmänna. Det har nog kostat Sverige de förflutne 30 eller 40 åren at vilja
imitera dem: giöra vij det äfven häruti, taga vij en skada, som vij sedan ej
kunna bota. Om taxor än skulle, som icke nekas, at det ju härtils skjedt,
kunna illuderas, så följer ej deraf, at det hädanefter skal skje, hälst då det
jemkas efter myntets nu stadgade värde. Men det blifver altid onekeligt, at
taxor giöra den nyttan, at de altid hålla lönerne fast uti et visst skick,
hvilket icke gierna uti så stor mån öfverskrides, at det blifver för landtmannen
odrägeligt. Utan de förra taxor hade redan tjenstehions löner varit
stegne öfver all höfva; derföre behöfvas taxor ännu och för hvarje ort
särskilte, som redan tilstyrkt är; hvaröfver altså R. o. A. kunde få proposition.
Hr Grefven och Landtm, frågade, om R. o. A. vore ense deruti at hos
Kongl. Maij:t i underdånighet anhålla om taxor för tjenstehions löner och
at, sedan vederbörande blifvit hörde, de måge utfärdas efter hvarje landsorts
beskaffenhet och omständigheter?
Men härtil svarades Ja och Neij.
Hr Schönberg, Anders: De herrar, som svarat Neij, torde vilja
hafva proposition enligit Frih. von Essens förslag, at taxor giöras endast
för de landsorter, där Kongl. Maij:t dem nödige pröfvar, men icke generelt.
En sådan skilnad skulle blifva för de landsorter, som önska och
behöfva taxor, i högsta måttan skadelig; ty ifrån dem skulle tjenstefolket
hopetals strömå ut til de landsorter, hvarest inga taxor äro. Om endast en
tjenstehjonsstadga skulle innehålla, at ingen taxa är satt för löner, skulle
snart den menige man, som böra tjena, draga deraf slutsatser och giöra sig
begrep, som icke duga. Men om endast R. o. A. stadna i det beslut, at
taxor öfver hela riket böra giöras, så hållas de inom det ordningsband, som
ännu icke är sönderslitit, ehuru det blifvit mycket utsträkt. Det kan icke
252
1779, jan. 11. Tjänstehjonsstadgan.
annat vara än en uppenbar contradiction, at då man skal hielpa en allmän
klagan, som höres öfver elakt tjenstefolk, man projecterar alt, hvad möijeligit
är, för at favorisera dem. Skjälet dertil skal vara folkets frihet. Men är
man ännu ense, hvad med ordet frihet förstås. Icke bör det vara sjelfsvåld.
En sådan frihet gifves icke uti verden; ty ända til uti det naturliga tilståndet
måste den svagare giöra, hvad den starkare vil. Uti samhällen, där lagar
gifvas, kan en sådan frihet icke äga rum; uti alla politiske regeringar strider
den emot constitution. Montesqvieu säger, at frihet icke är at få giöra,
hvad man vil, utan at få giöra, hvad som nyttigt är. Kan det nu vara nyttigt
för landtman och hushållaren, som utgiöra en så väsendtelig del af staten,
at drängar och pigor för at kunna förnöija deras begiär til slöseri och
vällefnad, för at kunna pryda sig med sidenkoftor, höga mössor och fina
skor, skola få taxera dem efter behag med löner och andre vilkor? Månne
husbönder kunna stå ut at med lönernes och flere förmåners tilökning gå in
infinitum? Måste icke på slutet de fläste husbönder gå under? Tyngden
häraf skulle i synnerhet och först falla uppå den fattigare delen af Adeln,
som äro jordbrukare, sedan skulle det drifva åboerne ifrån hemmanen och
omsider skattebonden ifrån sin jord. Hvilken minskning skulle det icke
förorsaka uti landets afkastning, hvad dyrhet på alle lifsförnödenheter?
Deremot kan det eij giöra någon merkelig flyttning af tjenstefolk, om taxor
utsättas för hvar landsort; ty där taxan blifver högre, där blifver ock
arbetet drygare, men svänske menigheten söker merendels at undvika
strängt arbete, så mycket möijeligit är. Uti den ort, jag har min landthushållning,
går icke tjenstefolket gierna utur orten, fastän i nästbelägne
bergslag högre löner gifvas; ty de få i hemorten beqvämligare giöromål än
uti Bergslagen. Hela svårigheten med nya taxors författande lärer lättast
kunna undanrödjas och tjenstehionen på et billigt vis blifva hulpne, om R.
o. A. hos Kongl. Maij:t i underdånighet anhålla, at 1739 års taxa fördubblas.
Det är väl erkjänt. at 1739 års taxa icke blifvit efterlefvad, och skulle
mången deraf vilja sluta, at det likaså förhållas kunde med den nya. Men
missbruk bör eij tjena til bevis emot nyttan, desutom äro det de förmögnare
husbönder, som bidragit til lönernes stegring, och om förordningen
innehöllo, at den husbonde, som utfäster större lön och förmåner, än taxan
tillåter, skal plikta så mycket, som han utfäst til tjenstehionet, at delas
hälften til angifvaren och hälften til nästa barnhus, så skulle detta snart
uphöra. Desse och flere viktige skjäl, som redan blifvit omnämde, bevisa
så tydeligen taxors nödvändighet, at den, som nekar det, verkeligen misstager
sig om landets sanna bästa, ty det blifver en säker fölgd, at tagas
taxor bort, så ruineras med detsamma 5/8 af alt rikets jordbruk, som nu är i
de mindre förmögne husbönders händer.
Tjänstehjonsstadgan. 253
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition, om R. o. A. bifalla at
hos Kongl. Maij:t anhålles i und[e]rd:h[e]t om taxor för tjenstefolkets
löner?
Som besvarades med Ja och Neij.
Hr Hummelhielm, Rudolph W i I h e I m, begiärte proposition enligit
hvad Frih. von Essen tilstyrkt, med hvilken han på redan andragne
skjäl sig til alla delar conformerade, samt med Hans Exellences Riksrådets
Frih. Ridderstolpes sidsta tilstyrkande.
Hr Grefven och Landtm.: Som R. o. A. ej lära komma ifrån detta utan
votering och ännu någon tid vore öfrig innan middagen, altså hemstälte
han, om icke R. o. A. ville företaga sig någon af de följande §§ uti
projectet, hvilke med mindre svårighet torde vinna bifall, och sedan emot
middagen företaga voteringen.
Detta understöddes af någre, men flere ropade deremot Neij.
Voteringsproposition författades altså och uplästes, så lydande:
Den, som bifaller 2§ af Kongl. Maij:ts upgifne tjenstehjonsstadga med
den tilläggning, det täcktes Kongl. Maij:t nådigst förordna taxor, om och
hvar de finnas nödige, skrifver Ja.
Den, det eij vil, skrifver Neij.
Vinner Neij, anhålles i underdånighet om den ändring uti denne 2 §, at til
rättelse emellan husbonde och legohion om städsel och lön Kongl. Maij:t,
sedan vederbörande landshöfdingar hörde blifvit, täckes i nåder utfärda
taxor öfver hela riket.
Hr Billberg, Fredric Otto, ville uti proposition hafva infört, at
både landshöfdingarne och landthushållare skola höras.
Frih. von Essen, Fredric, tyckte så liten skilnad vara emellan Ja
och Neij, at R. o. A. deruti väl kunde förena sig och slippa votering, då
förut under hela riksdagen ingen votering behöfts. Men skulle det änteligen
skje och hans mening förlorade, så förbehölt han sig at med densamma få
särskilt gå til Kongke Maij:t.
Härtil svarades Neij.
Frih. von Essen trodde, at det voro hans rättighet, men flere förestälte
häremot, at Kongl. Maij:t eskat ståndets men icke särskilte personers
yttranden. Hvilket alt sades under mera oreda och sorl å ömse sidor,
än at det som en ordentelig öfverläggning kunde til protocollet fattas.
Hr Wachschlager, Gustaf, gladde sig finna, at likväl i dag det
ordet taxa ville tillåtas, som i sidsta pleno ej tåltes. Det torde altså kunna
komma til jemkning, om man å andra sidan endast påminner sig, at det
ordet taxa bör föras in uti förordningen endast för at ej lämna allmänheten
Votering
öfver tjenstehjonsstadgans
2 §.
254 1779, jan. 11-12. Tjänstehjonsstadgan.
uti ovisshet, om det skal vara någon taxa eller ej. Derföre ville han ock, at
uti proposition skulle skje en tilläggning af de orden at sätta i §:n: gifve
sedan städsel och lön efter de taxor, som Kongl. Maij.t utsätter. Komma
desse ord ei i proposition, så begiärte han votering öfver sjelfva propositionen.
Frih. Ridderstolpe, Carl, försvarade, at proposition voro simpel
och naturlig, sådan som densamma efter discourserne borde vara, men han
trodde, at votering voro onödig i denne sak, då man icke visste, hvad de
andre stånden sagt, hvad Kongl. Maij:t sjelf i nåder behagade förordna. At
fria R. o. A. ifrån et kanskje fåfengt arbete voro ju lämpeligast, at R. o A.
öfverlämnar til Kongl. Maij:t at förordna taxor, om och hvar han i nåder
finner dem behöfvas. Då är i detsamma R. o. A:s önskan at få taxor, med
hvilken önskan Hans Excellence sig ock förenade, sauverad.
Frih. Reuterholm, Gustaf, förklarade sig med nöije skola antaga
Hans Exellences tilstyrkande, om det ei voro, at R. o. A. i sidste pleno
beslutit, at det eij gingo an at återlämna denne sak utan något yttrande.
[Skall det vara yttrande],1 så bör det ej vara odeterminerat. Altså bör R. o.
A. enligit Neijpropositionen säga sig ovilkorligen önska taxor öfveralt i alle
provincer. Ty annars stycka vij sielfve principen til lagen i två delar, där
likväl uti et och samma land en principe bör regera. Hvad Japroposition
angår, så få de herrar sielfve, som den begiärt, justera densamma.
Hr Grefven och Landtm, upläste ånyo voteringspropositionen, sådan
som den här åfvanföre införd finnes,
hvilken nu gillades.
Hr Wachschlager, Gustaf, frågade, ifall Neij vinner, om icke då
de orden contract och accord gå ut utur §:n,
hvartil Hr von Post, Friedric, som åtagit sig at i följe af R. o. A:s
yttrande öfver hvarje § upsätta R. o. A:s underdåniga project til en tjänstehionsstadga,
svarade Ja, det förstås af sig sielf.
Häruppå börjades voteringen klåckan 12 om middagen. De tvänne förste
classerne afträdde i sine särskilte rum, men den tredje stadnade qvar i
Riddarhussalen, hvarest, sedan classerne hvarför sig insamlat rösterne uti
låste och förseglade lådor, de åter sammanträdde, och af Hr Grefve Magnus
Fr. Erichson Brahe i Landtmarskalkens ställe, som var frånvarande
och hindrad, voteringssedlarne öpnades och anteknades, först för tredje
classen, då där befunnos:
Ja fyratijosex 46
Neij ethundrafyratijosiu 147.
1 Konceptprotokollet.
Tjänstehjonsstadgan.
255
Sedan för andra classen, och befunnos:
Ja sjutton 17
Neij nittiotre 93.
Sidst för första classen, och befunnos:
Ja tjugutvå 22
Neij fyratijosiu 47.
85 287
Hvaröfver bifogade voteringsinstrument1 genast författades, för R. o. A.
uplästes och af Grefve Brahe i Landtm:s ställe underskrefs.
R. o. A. åtskildes klåckan tre eftermiddagen.
År 1779 den 12 Januarii.
Tisdag.
Plenum klåckan 1/2 til tijo förmiddagen.
Närvarande: Hr Grefven och Landtmarskalken Hugo Herman von
Saltza.
Hr Grefven och Landtm, eskade ljud, R. o. A. intogo sine ställen och
protocollen för den 5:te och 7:de Januarii sidstl. justerades.
Häruppå uplästes instrumentet öfver R. o. A:s i går hällne votering.
Hr Billberg, Fried. Otto, påminte, at uti contraproposition, som
vunnit R. o. A:s bifall, icke voro infört, at herrar landshöfdingarne hvar uti
sit lähn skulle höra possessionat! angående taxor på lönerne, hvilket han
likväl trodde hafva varit R. o. A:s mening; men nu fruktade, at det torde
förbigås, om R. o. A:s beslut ej tydeligen derom påminte.
Hr Liljehorn, Pehr, ansåg onödigt, at derom något behöfde införas i
proposition; ty som häruti icke varit någon dissensus, såförstodo det sig af
sig sielf, at uti R. o. A:s und:rd. svar til Kongl. Maij:t sådant kommo at
intagas.
Hr Wachschlager, Gustaf, förmodade, at den 2 § af projectet,
som i går varit i fråga, nu blefvo ändrad efter R. o. A:s beslut.
Hr von Post, Friedrich, som åtagit sig at, alt eftersom R. o. A.
hunno stadga sina tankar, författa det project til en förnyad tjenstehions
-
Justering.
Continuation
om tienstehionsordning.
1 Uteslutet här.
256 1779, jan. 12. Tjänstehjonsstadgan.
ordning, som R. o. A. ville til Kongl. Maij:t i underdånighet upgifva,
upläste nu den af honom i conformité med R. o. A:s beslut författade §,
hvilken gillades sådan, som han uti projectet ibland expeditionerne til
Kongl. Maij:t i slutet af detta band finnes införd.
Företogs nu i ordningen 3 §:n af det ifrån Kongl. Maij:ts Rådcammare
öfverlämnade project til en förnyad tjenstehionsordning, som utsätter legostämma
ifrån den 15 Junij til samma tid året derefter, på landet, men i
städerne från Michaelis, Stockholm doch 2:ne legostämmor förbehållne.
Hr von Post, Friedric, fruktade, at ifall legostämman blefvo för
landet om sommaren, skulle de tjenstehjon, som bo vid sjökusterne, nyttja
sin ledighet ifrån tjenst at, under det seglation är öppen, draga sig utur
landet. Ej heller voro det nyttigt at sätta olika för landet emot städerne. Ty
de, som vilja til staden, nyttja endast tiden emellan, då landets och stadens
tjensteflyttning bör begynna, at under det de vänta på flyttningstermin,
lefva ledige och vänjas derigenom til lättja. Utan ansåg Hr von Post d. l:a
November för lägligaste flyttningstiden så i stad som på landet; ty då är
seglation afstadnad til största delen och de fläste utsysslor på landet
merendels förbij.
Hr Billberg, Fred. Otto, ansåg deremot det ifrån Rådcammaren
ankomne project för bäst, nemligen den 15 Junij; ty då är ännu icke
bergningen med höet begynd, hvarförinnan landtmannen får sit nya folk sig
til hielp, som sedan skola sielfve spisa ut det bärgade fordret och derföre
naturligen beflita sig om at godt få det i hus. Det bör icke betyda stort, om
de, som ifrån landet vilja til städerne, skulle draga sig dit in och, under det
de vänta på tiden at få gå i stadstjenst, sätta sig neder på en lös fot; ty det
bör kunna förekommas, om policen i städerne är god. Deremot om den ena
drängen på landet skal stilla ut, hvad den andra bärgat, blifver gemenligen
fordret vårdslösat, kreaturen vanskjötte och husbonden lidande men skulden
altid lagd på en elak och illa giord bergning, hvarigenom alt blifvit
odrygt, som kommit i hus.
Hr von Platen, Philip Julius Bernhard: Om enhvar skulle få
jemka folkömstningstiden efter sin beqvämlighet, så fingo man kanskje
ingen tid, som icke hade sine olägenheter; til exempel för indelningshafvande
vid regementerne i Skåne är flyttningstiden til och ifrån boställen
den l:a Maij. Om han nu vid den tiden skal med hushåll, boskap och sit
tjenstefolk flytta til et långt bort uti annat härad och sokn belägit boställe
och sedan til den 15 Junii åter skicka tilbakars sit medförde tjenstefolk,
hvilka kanskje uti deras hemort tagit sig tjenst för nästa sommar, höst och
vinter, så blifver det visserligen en sådan bostälsinnehafvare til mycken
Tjänstehjonsstadgan. 257
tunga at endast föra sine tjenstehjon fram til sit nya boställe för at 6 veckor
derefter skicka dem tilbaka; ty på andra vilkor än at skaffa dem fri resa
fram och tilbaka bör han icke begiära, at de kunna följa honom. Om nu
denne nye legostämmotiden den 15 Junii skal antagas, så utbad sig Hr von
Platen, at den författning måtte giöras för boställen, at tjenstehionen vid
landtbruket förblifva, där de äro utan at följa den, som afflyttar, och at den
tilträdande emottager alla tjenstehionen, som äro på bostället, han kommer
til, och svarar för deras lön, kläder, föda med mera, som är dem låfvat för
den återstående tiden, til des han på lagligt sätt kan släppa dem utur sin
tjenst. Rådeligast voro likväl efter Hr von Plåtens tanka at blifva vid den
redan kjände legostämmotiden; man är van vid de olägenheter, som den
häfver med sig, hvilket gior dem drägliga; men man kjänner ännu icke alla
dem, som en ny kan medföra; hvarföre de ock torde blifva så mycket
besvärligare och mindre dräglige at vidkjännas.
Frih. Reuterholm, Gustaf, önskade, at flyttningstiden för tjenstefolcket
måtte öfver hela riket blifva lika; och trodde d. 1 :a November vara
lämpeligast, efter alt åkerbruk, bergning, sådd, ja, ända til fisket i skärgården,
med et ord alt utarbete, då plägar afstadna.
Hr Wachschlager, Gustaf: Det voro 2:ne frågor, öfver hvilka R.
o. A. hade at stadga sine tankar, nemligen först om flyttningstiden för
tjenstehjon på landet, och den andra om deras flyttningstid i städerne.
Angående flyttningstiden på landet voro det icke utan at han som landtman
funno den 15 Junii för sig ganska beqväm; men han ville häruti hafva mera
afseende på Allmogen, för hvilka det den tiden om året torde falla ganska
svårt at aflöna de bortgående tjenstehjon och med uttömt visthus emottaga
de ankommande. Den tiden voro ock för bonden angelägnast at hafva hielp
i sine utsyslor, då han skal bygga och arbeta på sin åkers förbättring.
Desutom torde det än mera öka bristen på tjenstefolk, om de vänja sig den
oart at öfver sommaren icke taga tjenst utan i stället at ligga i lador eller
under andre skjul samt, då de behöfva penningar, arbeta för en dryg
dagslön under bärgnings- och såningstiden och emot hösten draga sig in åt
städerne at där taga halft års tjenst eller ock skaffa sig derifrån tilfälle at
resa utur landet. Hr Wachschlager önskade derföre at på landet måtte
blifva vid gamla folkömsningstiden. Det kunde väl medföra någon olägenhet,
när bärgningen är seen; men den voro mindre, än hvad han nu omrört,
och inföllo ei alla år. At sätta tiden til den l:a November ansåg Hr Wachschlager
vara för sent och hade sine store besvärligheter både med flyttning
och uti hushållet med sysslor, dem hvar landtman torde så väl kjänna,
at Hr Wachschlager icke trodde sig behöfva dem uprepa.
258 1779, jan. 12. Tjänstehjonsstadgan.
Hvad ömsningstiden i städerne vidkommo, förbehölt sig Hr Wachschlager
at få säga sina tankar, när frågan derom förekommer.
Frih. Cederhielm, Josias: Angående at utsätta ömsningstiden på
landet til den 15 Junii understödde han alla de af Hr Wachschlager deremot
anförde skjäl och tilläde den olägenhet, at på flere ställen, åtminstone i
Nerke, börjar då landtman at bärga sine kjärrängar och behöfver då sit
folck, hvilket han skulle blifva utan, om deras ömsningstid inföllo uti de
dagarne. Desse dagar äro derjemte i anseende til deras längd och merendels
tempererade värme för landtmannen, som förstår at nyttja dem, de
dyrbaraste. Snart skulle legofolket lära kjänna detta och med dyr dagspenning
förstå at prässa den, som då icke kan vara arbetshielp förutan. De
tjenstehion åter, som gåt utur tjenst och fåt sin årslön, torde svårligen, så
länge den räcker, låta förmå sig at arbeta, utan under det de vänta på at om
hösten gå i stadstjenst, blifva priviligerade lösdrivare. Det voro ock bättre
at blifva vid den gamla ömsningstiden i anseende dertil, at folket äro vane
dervid, än at påtruga dem en annan, som de icke kjänna och som gifver
dem anledning til speculationer, dem de nu ei kjänna. Hälst borde man
lämna denne til sjelfsvåld bögde hop i sit lugn utan at densamma genom
nyheter upröra, då man det kan undvika.
Hr Liljehorn, Pehr, instämde med Frih. Cederhielm och Hr von
Post ang:de bibehållandet af flyttningstiden om hösten. Det skjäl, som
deremot blifvit anfört, at fodret bärgas ovarsamt, när en annan skal det
utdela, torde missta något af sin styrka, om man besinnar, at det mäst
kommer an uppå husbondens öga, om bergningen skal blifva god.
Frih. Ridderstolpe, Carl, conformerade sig dermed, at folkflyttningstiden
den 15 Junii medförde större olägenheter än båtnad. Genom
dryga dagspenningar kan arbetshionet om sommaren förtjäna så mycket,
at det bärgar sig öfver vintern; och således lära få taga årstjenst af sådana,
när de kunna tilbringa någre månader i lättja, hvilket ei annat kan än giöra
tjenstefolk sällsynte och dyrlegde. Hans Exellence önskade, at flyttningsdagen
måtte blifva den l:a November, då derjemte nödigt blifver, at
upsägnings- och städslotiden flyttas längre fram utur Augusti in uti September
månad, sedan bergningen är slutad; ty då är jollertiden förbij och
busklekarne til ända, hvilka gifva mästa anledningen, at tjenstefolk löpa
ifrån den ena husbonden til den andra.
Åtskillige trodde, at d. l:a November voro för sent, ty på många ställen
äro då1 redan kreaturen införde i hus och utfordringen börjad, och derföre
begiärte deruti någon jemkning.
' Enligt konceptsprotokollet rättat från förlagans: på
Tjänstehjonsstadgan. 259
Hr Grefven och Landtm, giorde omsider proposition, om R. o. A.
bifalla, at flyttningstiden må utsättas til den 15 Octobr. på landet och i
städerne lika, undantagande i Stockholm, hvarest, efter hvad förr vanligit
varit, 2:ne flyttningsterminer bibehållas om året, nemligen d. 15 October
och 15 April?
Hvilken med Ja besvarades.
HrWachschlager, Gustaf, förbehölt, det man måtte sig förese, at
härigenom ei skjedde någon rubbning uti det, som allmänna lagen om
legostämma stadgar.
Härtil svarades af flere, at om Riksens Ständer förena sig at hos Kongl.
Maij:t i underdånighet anhålla härom, och Kongl. Maij:t i nåder skulle
täckas at med sit höga bifall detta stadfästa och gilla, så voro denne lilla
förändring uti allmänna lagen både ordenteligt och lagligen giord.
Fölgde nu i ordning 4§ af projectet til en förnyad tjenstehionsstadga,
som ifrån Kongl. Maij:ts Rådcammare blifvit öfverlämnat, hvilken nu
uplästes och handlade om upsägningstiden för husbonde och tjenstehion,
hvilken utsattes ifrån den 15 til d. 25 April.
Härvid påmintes, at upsägningstiden borde jemkas efter R. o. A:s vid
nästföregående 3 § tagne beslut om flyttningsdagen d. 15 October.
Hr von Post, Fredric, holt före, at upsägningsdagarne icke behöfde
vara så många och at en dag, nemligen den l:a September, dertil voro
tilräckelig. De många upsägningsdagarne medförde föga nytta men gåfvo
anledning til mångfaldig villervalla. Under desse dagar äro tjenstehionen
gemenligen, som de vore litet hufvudyra, husbonden drager föga gagn af
dem, och ingen är rätt säker, om han kan giöra sig räkning på de tjenstehion
för det följande året, med hvilka han öfverenskommit, eller eij; ty
ända til sidsta upsägningsdagen tro de sig berättigade at bära igen den
emottagne städslen. Som ock ibland husböndren, när de få så mycken tid
uppå sig, ganska många giöra sit bästa at tubba til sig andras lagstadde
tjenstehion.
Frih. Reuterholm, Gustaf: Tilförene hade upsägningsdagen varit
den 10 Augusti och deromkring; blefvo nu den l:a Sept:br dertil utsatt, så
voro samma tid bibehållen emellan upsägnings- och flyttningsdagen, som
altid varit, och i den delen hade ingen något at klaga. Men en dag til
upsägningsdag voro för litet, åtminstone borde man för många orsaker,
hvilka kunna hindra upsägningen den dagen, lämna dertil i det minsta tre
dagar, hvartil Frih. Reuterholm föreslog den l:a Sept:br och de tvänne
nästföregående dagar.
260
1779, jan. 12. Tjänstehjonsstadgan.
Frih. Carplan, Carl Ephraim, lämnade, hvad Sverige angår, at vid
det, som är föreslagit, må förblifva. Men uti Finland voro upsägningstiden
för kort; et så vidsträkt och mindre bebygt land behöfde den längre, och
önskade han, at emellan upsägning och flyttning måtte utsättas i det minsta
en tid af 3 månader.
Flere af R. o. A. förklarade sig nögde. at upsägningstiden må blifva d.
I :a September och de 2:ne därpå följande dagar d. 2 och 3 September.
Hr Grefven och Landtm, giorde altderföre proposition: Bifaller R. o.
A., at upsägningen emellan husbonde och tjenstehjon bör skje ifrån och
med d. l:a Sept:br til och med den 3:die i samma månad samt för flyttningstiden
i Stockholm om våren d. 15 Februarii, så at den upläste §:n i
följe deraf jemkas men i öfrigit bifalles med den tilläggning, at den dräng,
som tjenar med livrée, bör för detsamma tjena i tu år?
Hvilken med Ja besvarades.
Fölgde nu i ordningen den 5 § af det ifrån Kongl. Maijtts Rådcammare
ankomne projectet, hvilket altså uplästes angående förbud för tjenstehjon
at återbära tagen städsel eller sig til annan städsla.
Härvid påmintes, at utsättas måtte, det ingen städsel kan giälla, för än
legohion utur sin förra tjenst ordenteligen upsagd är och bevis deröfver kan
upte.
Uppå giord proposition bifölls §:n med denne tilläggning.
6§:n uplästes nu i ordningen, angående husbondes skyldighet at gifva
tjenstehjon, som lagligen upsagt, en med sanningen öfverensstämmande
orlofssedel, och det inom dygnet af upsägningen.
Hr Wachschlager, Gustaf, påminte härvid, at inom upsägningsdygnet
voro för kort tid, utan borde husbonde dertil få åtminstone så
många dagar, som tjenstehionet fåt til upsägningen.
Frih. Cederhielm, Josias, instämde härmed och föreslog dertil de 3
utsatte upsägningsdagarne.
Proposition giordes och §:n bifölls med den förändring, at orlofssedelen
bör vara utgifven inom de uti 4:de §:n utsatte 3:ne dagar eller til och med
den 3:de Sept:mbr.
7 §:n uplästes häruppå, som förbjuder husbonde at taga något tjenstehjon
i sin tjenst, innan det kan aflämna förre husbondes bevis, at det utur
hans tjenst ledigt blifver.
Härvid anmärktes, at frågan här icke egenteligen voro om at taga genast
en i tjenst utan om at sluta accord om tilkommande tjenst; at det altså voro
bättre at nyttja det ordet städsla, städja än ordet taga.
Tjänstehjonsstadgan.
261
Hr von Post, Fredric, förmälte, at som afsikten med denne § hufvudsakeligen
lärer vara at, så mycket möijeligt är, hindra det sjelfsvåld,
som hittills blifvit saklöst öfvat deruti, at man genom hemliga underhandlingar
anstälte flere månader för upsägningstiden, tubbat tjenstefolk ifrån
sine husbönder och ändå tilgifvit dem städsel; så borde man något tydeligare
utsätta detta uti §:n, husbonde doch obetagit at med eget tjenstehion
öfverenskomma om nästa årets tjenst, och hade han til den ändan upsat et
project dertil, som han utbad sig at få upläsa.
Häruppå lät R. o. A. sig föreläsas detta project och efter giord proposition
biföll detsamma, sådant som det uti R. o. A:s underdåniga project til
en tjenstehionsordning finnes infört (Bil. 35).
8§ af Kongl. Maij:ts Rådcammares project uplästes häruppå i ordningen,
som stadgar, at husbonde bör vara ansvarig för sine tjenstehions
utskylder til cronan och komme an på öfverenskommelse, om det på lönen
må afdragas.
Frih. Cederhielm, Josias, fant §:n väl grundad. Ty då endast
husbönder kunna komma til den rättigheten at bevilja, så är det billigt, at
de äfven betala, hvad de sielfve eller genom sine fullmäktige samtykt til.
Hr Wachschlager, Gustaf, påminte härvid, at detta voro at aldeles
ändra och uphäfva den gamla lagen; ty uti 1739 års tjenstehjonsstadga
voro tvert böter pålagde det tjenstehion, som påstår, at husbonde
skal betala contribution. Och fant han, at denne lag t orde bibehållas, om
icke til annat ändamål, endast at den må tjena til et band på studsigt
tjenstefolk at gå husbonde tilhanda med lydnad, på det han måtte för dem
betala deras utskylder; ty annars påcka de med honom äfven i den delen
och giöra icke desto mera i tjensten.
Frih. Reuterholm, Gustaf, föreslog, at til undvikande af det sjelfsvåld
, som äfven tjenstehion kunde taga sig deraf, om de befrias genom
lagen ifrån at betala contribution, denne § aldeles kunde gå ut. Är tjenstehionet
beskjedligt och skickeligt, så betalar husbonden gierna; är det
odugligt, må det betala sielf. Ingen rättighet har tjenstehion mer än andra at
slippa; ty alla, som njuta beskydd och säkerhet uti riket, böra bidraga til
dess uprätthållande. Derföre äro icke barn uti föräldrars hus, som hunnit til
mogen ålder, derifrån undantagne.
Frih. von Essen, Fredric: At undvika oenighet och missförstånd
emellan husbonde och tjenstefolk, som svårligen lära kunna tagas utur den
vanan at vara skattfrie, trodde nödigt blifva at tydeligen förordnas, antingen
tjenstehionet eller husbonden skal betala. Det är sant, vij dragas med en
myckenhet odugligt och sielfsvålligt tjenstefolk, men. törs jag säga, vij
262 1779, jan. 12. Tjänstehjonsstadgan.
hafva och många elaka husbönder, som äro i många mål obillige emot
deras tjenare.
Hr von Post, Fredric, förmodade, at bägge meningarne kunde
förenas och § blifva beståndande, om endast den sidsta meningen jemkas
på det sätt, at husbonde blifver kronan ansvarig för contribution, utan at
nämna något mer.
Hr Grefven och Landtm, giorde häröfver proposition, som med Ja
besvarades, undantagande af Hrr Wachschlager och Billberg, som
bägge ville, at § aldeles skulle gå ut, men likväl eij yrkade votering.
9 § uplästes häruppå, innehållande, at husbonde bör i årstjenst behålla
dem, han hos sig tekna låtit, och icke under sit försvar taga ogifte hion,
man eller qvinna.
Hr Wachschlager, Gustaf, fruktade, at denne § kunde giöra någon
inskränkning uti Adelige Privilegierne.
Hr von Post, Fredric: Som detta icke kan vara meningen, så
föreslog han för at giöra densamme tydeligare, at utsättas må, det husbonde
icke bör låta tekna hos sig andre tjenstehjon än dem, som til hans
disk gå eller stat njuta hos honom, samt förbjudes at blott til försvar låta
hos sig antekna ogifte personer.
Med denne förändring förklarade sig alla nögde; hvarföre ock §, på det
sättet stäld, uppå giord proposition bifölls.
10 §. At husbonde utan laga skjäl eij må vräka tjenstehjon utur tjensten.
Uplästes och bifölls.
11 § uplästes, innehållande, at tjenstehjon bör å stämmodag sig i tjensten
infinna. At det må njuta tre dygn til sine behof i flyttningen; at om det
längre dröijer, bör det ersätta hvart dagsverke efter det årets markegång.
Blifver det öfver 14 dagar ute och visar ei laga förfall och husbonde ei vil
det behålla, återbäre städslen, fylle all skada och bote så mycket, det sig i
lön betingat,' husbondes ensak. Mäktar det ei betala, aftiäne skulden hos
annan husbonde.
Hr Wachschlager, Gustaf, påminte, at som frie öfverenskommelser
angående löner för tjenstehjon blifvit af R. o. A. ogillade, så borde
det ordet betingat gå ut. Äfven kunde vara nog, om tjenstehionet böter
halfva årslönen. Det sidsta af §:n vore onödigt och kunde gå ut, ty på något
lofligit sätt må väl tjenstehionet få frihet at skaffa sig de ålagde böter. Icke
heller böra desse böter vara husbondes ensak, som, då han fåt skadan
1 Kursiveringen enligt konceptprotokollet.
Tjänstehjonsstadgan. 263
ersatt, ei kan begiära mer, utan cronobetjentens, som då nog lärer taga ut
dem; derföre må detta sidsta af §:n gå ut.
Denne Hr Wachschlagers tanka gillades och bifölls uppå skjedd proposition,
at §:n derefter skulle jemkas.
12 § uplästes af innehåll, at husbonde bör hämta tjenstehion med sin
kista och kläder, och at det bör hafva dem i husbondes hus vid plikt af halft
års lön och 3 riksd:r 16 sk. för den, som sakerne hyser.
Hr Wachschlager, Gustaf, anmärkte härvid, at det blefvo et nytt
onus, om husbonde skal hämta tjenstehion och dess saker. Huru skal det
giöras af den husbonde, som vid flyttningstiden ei har folk at hämta med
och icke kan gå åstad sielf; mången kan vara husbonde utan at äga hästar
och åkedon eller båt, hvarpå sakerne kunna föras.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Desse små omständigheter, som höra til
de mindre hushållningsgrenar, kunna väl gås förbij och lämnas til husbonde
och tjenstehion at derom öfverenskomma. Blifver något derom i
förordningen utsatt, gifver det endast anledning för tjenstehion at kinka
och ogienas, hvartil de desutom äro nog bögde.
Hr Grefven och Landtm, giorde proposition och § bifölls med den
förändring, at angående tjenstehionets hämtande med des saker går ut.
13 § uplästes, innehållande, at om tjenstehion rymmer, bote det halft års
lön och ersätte skadan, och håfve husbonde makt at sielf eller genom
cronobetjent hemta det åter. Hvilken bifölls.
14 §. At tjenstehion, som tagit värfning i fredstider, bör tjena til nästa
legostämma.
Bifölls.
15 §. At då legostämma ute är, bör husbonde utgifva, hvad utfäst varit.
Gitter han eij, äge tjenstehion handräckning genast af närmaste cronobetjent.
Husbonde må eij eller vägra sit förre hion at hämta sine saker, vid
bot af tjenstehionets halfva lön och skadans ersättning, tjenstehionets
ensak.
Hr Wachschlager, Gustaf, förklarade sig icke kunna samtycka til
den rättighet för cronobetjeningen, at de på et tjenstehions blotta utsago
skola kunna komma uti hans hus och exeqvera. Man vet nog, huru tilgår.
Tjenstehionen taga merendels under tjenstetiden litet i sänder ut på sine
löner; hvem kan ställa sig i den skyldigheten at inför cronobetjenten
bevisa, hvad tjenstehion på sin lön undfåt.
Frih. Reuterholm, Gustaf; Om tjenstehionets fordran ei är liqvid
och erkjänd, kan väl icke cronobetjenten äga större rätt at giöra utmätning
än sielfa executorn.
264
1779, jan. 12. Tjänstehjonsstadgan.
Hr Wachschlager, Gustaf, tilläde, at 10 §, VI articlen, uti 1739
års tjenstehionsstadga häruti voro tilräckelig lag, så at man eij behöfde
någon annan.
Hr Liljehorn, Pehr, trodde likväl, at tjenstehion borde hafva någon
hielp at tillita emot tredske husbönder eller dem, som icke förmå betala.
Hr von Post, Fredric, föreslog, om §:n icke kunde så förändras, at
tjenstehion må njuta promt handräckning af kronobetjent at utbekomma,
hvad husbonde erkjänner, at det ännu af sin lön har innestående.
Detta blef uppå skjedd proposition bifallit, tillika med det öfriga af §.
16 §. Om tjenstehions skyldighet emot husbonde och seder; och husbondes
skyldighet vid inseendet deröfver.
17 §. Om husbondes rättighet at emot afkortning på tjenstehionets lön
kjöpa annorstädes, hvad tjenstehion försummeligt och vårdslöst tilverkat
af det slögdearbete, som dy åligger at efter hvarje orts beskaffenhet tilverka.
18 §. Angående husbondes skyldighet at vårda tjenstehion, som siuknar.
19 §. Angående förmån för tjenstehion på deras ålderdom, som varit
stadige uti deras tjenst, at få uti fattighuset njuta underhåll, då husbonde eij
kan dem försörja.
20 §. At alle böter, som eij äro husbondes eller tjenstehions ensak, tilfalla
soknens fattighus.
21 §. Ang:de konungens embetsmäns och befallningshafvandes skyldighet
at handhafva denne förordning samt at den hvarje år i början af April
borde på predikostolarne upläsas.
Bifölls. Dock med den jemkning, at som flyttningstiden af R. o. A. blifvit
projecterat til medium October ifrån medio Junii, så skulle ock förordningen
i stället för början af April upläsas i början af Augusti hvarje år.
Sedan nu således det ifrån Kongl. Maijits Rådcammare meddelte project
til en tjenstehionsordning var genomgångit och R. o. A. vid hvarje § stadgat
sit yttrande, anförde
Hr Wachschlager, Gustaf, huruledes han ännu saknade, hvad
som uti 1739 års tjenstehionsstadga förordnas om tjenstehion, då de vårdslöst
handtera husbondes dem anförtrodde saker, förstöra eller sönderslå
dem, hvilket likväl voro högst nödigt, at derom något måtte införas, annars
Bifölls.
Bifölls.
Bifölls.
Bifölls.
Tjänstehjonsstadgan. 265
voro han nödsakad at tilstå, det uppå en allmän klagan i landet öfver
sjelfsvåldigt tjenstefolk icke fölgt annat än project ifrån R.o. A. til en
förordning, som lämnar dem än mera sjelfsvåld. Han trodde, at VII articlen,
5 och 6§§, af 1739 års förordning voro ganska angelägne at införas.
Hr von Post, Fredric, föreslog, at detta kunde skje genom en
tilläggning vid den 17 § af R. o. A:s project.
Hvilket bifölls.
Ytterligare anförde HrWachschlager, Gustaf, huruledes han saknade
de författningar, som voro nödige at giöras för den betjening, som
bära livrée, för at med den få någon bättre ordning, huru länge man bör
tjena för et sådant livreé med mera, som behöfves at bland det folket styra
et tiltagande öfverdåd. Äfvenledes huru förhållas skal, då någon ifrån
barndomen upfostrat en til sin tjenst, om den skal giöra det utan at njuta
derföre i framtiden någon slags ersättning, eller om et sådant fosterbarn, så
snart det hunnit til myndige år, skal få öfvergifva efter eget behag sine
fosterföräldrar?
Frih. Reuterholm, Gustaf: Hvad laqvaijer angingo, önskade, at
för dem ingen stämmotid måtte vara: ty uppå dem blifver väl aldrasidst
någon brist. Det torde vara en ren vinst at eij behöfva behålla dem längre i
tjenst, än man är med dem belåten, och den osäkerhet, de lefva uti, huru
länge de få blifva på et godt ställe, torde blifva et band på deras lättja och
tiltagsenhet. Hvad barn anginge voro det billigt, at de icke borde få gå utur
fosterföräldrarnes hus och tjenst, åtminstone icke förr än de fylt 18 år,
sedan de njutit upfostran för och ifrån 12 års ålder. Lika sådan bör barns
skyldighet vara emot föräldrar.
Hr Billberg, Fredric Otto, instämde uti det sednare härmed. Men
hvad laqveijer angingo, ansåg han farligt vara at låta dem löpa fria, när de
behaga. Merendels blifver af dem odugligt folk, inöfvade uti oseder, och
värre skulle de blifva, om de eij voro bundne som annat tjenstefolk til viss
tid at tjena i ordentelige hus, där de tvingas öfva sig i seder.
Som det förmärktes, at R.o.A. voro nögde med denne Frih. Reuterholms
mening, så giorde
Hr Grefven och Landtm, proposition til bifall deruppå, som med Ja
besvarades.
I följe hvaraf altså en § skulle tilläggas uti R.o. A:s project; hvilket Hr
Håfrättsrådet von Post åtog sig at upsätta i conformité af R.o. A:s nu
fattade beslut.
18-10-307
266 1779, jan. 12—14. Banken. Storskifte i Finland.
Berättelse om
Banqvens til
stånd.
Angående
Bancoverket.
Storskiftsdelningar
och
spanmålspriser.
2.
Uplästes extractum protocolli ifrån Bancoutskottet af den 8 Januarij
sidstl., innehållande berättelse om Banqvens nuvarande tilstånd, vid hvilket
R. o. A. eij fant något at påminna; och kan läsas ibland allegaterne til
denne dagens protocoll.
Uplästes Bancoutskottets extractum protocolli af d. [8 Januarii sidstl.]1
angående förslag til visse nödige författningar vid bancoförvaltningen hädanefter.
Dito angående revisorer af alla 3 stånden at hvart 3:die år öfverse
Bancoverkets tilstånd.
Dito af d. [31 Decemb. sidstl.]1 at ingen må vara bancofullmäktig, som
för skuld nödgats hos domaren söka cessio bonorum.
Dito om Convojicommissariatets skuld til Banqven.
Desse fyra begiärtes hvar efter annan på bordet.
Och åtskildes häruppå R. o. A. klåckan emot tu eftermiddagen.
Ar 1779 den 14 Januarii.
Torsdag.
Plenum klåckan half tijo förmiddagen.
Närvarande: Hr Grefven och Landtmarskalken.
1.
Uplästes ifrån R.o. A:s Allmänna Besvärsutskott et memorial, (Bil 32),
hvaruti utskottet til R.o. A. öfverlämnar project til R.o. A:s underdåniga
skrifvelser til Kongl. Maij:t, det första rörande någon mera tydelighet uti
författningarne om storskiftsdelningar i Finland och det andra angående
spanmålspriserne (Bil. 32 a—b).2
R. o. A. lät sig häruppå föreläsas det första, som angick storskiftsdelningarne.
Utskottet anförer deruti, huruledes genom Kongl. Maij:ts nådiga
omvårdnad för Finland storskiftsdelningar såsom högstnödvändige til landets
upkomst blifvit därstädes påbudne, hvarom i synnerhet Kongl.
1 Konceptprotokollet.
2 Besvärsutskottets protokoll och handlingar tryckta sid. 593 ff.
Storskifte i Finland.
267
Maij:ts nådiga förordning af d. 27 Junij 1775 utkom, som utom annat til
detta ändamål nyttigt stadgar, at uti Österbotn, där hela eller halfva soknar
gemensamt nyttja skog och utmark, så at den icke blifvit lagd til hemman
eller byalag, och hvarest eij äro gamle hemman eller ständige skatteören,
skulle ifrån 6 till I200:de tunneland af åker, äng, betes- och skogsmark
tilläggas hvart hemman och det öfrige lämnas at afdelas til krononybyggen,
men genom det, som angående sättet til skattläggningarnes förrättande uti
Savolax och Carelen den 28 Junij 1775 och genom kongl, förklaringen af d.
25 April 1777 blifvit förordnat angående grunderne til hemmansdelningen,
et olika begrep vid verkställigheten upkommit, så at i anledning af Kongl.
Cammarcollegii bref af d. 10:de Augusti 1778 til Landshöfdingen i Nylands
och Tavastehus län man råkat i farhoga, at om til et hemman, säterie eller
frälse, af ålder voro lagt och afbytt större ägor än 6 til 1200:de tunland,
skulle det, som öfverskjuter, förklaras för crono och emot ny ränta til
ägarena eller andre uplåtas, änskjönt innehafvarne genom arf eller kjöp nu
på god tro voro ägare, och änskjönt för sådane hemman laga kraft vundne
domar fastställa råmerken och tilhörande jord.
Då uti Nyland och en stor del af de öfrige finske provincer redan uti förre
och nu varande åhrhundrade såväl det 15 som 16, 17 och 18:de hemman af
flere slags natur fåt sin tildelte jord, skog och mark, likasom uti de öfrige
rikets västre provincer, så skulle en sådan ny hemmanens delning ifrån 6 til
1 200 tunneland på hemmanet medföra en betydelig rubbning uti besittnings-
och äganderätten, aldeles icke öfverensstämmande med hvad privilegier,
förordningar, resolutioner och redan beviljade skattekjöp medgifva,
samt de i sednare tider giorde upodlingar tvertemot kongl, författningarne
af d. 5 October 1741 och d. 18 Februarii 1757 gå ifrån sine ägare, om de
icke hunnit at få hemmanet lagt i storskifte [och öfver samma storskifte)1
behörig stadfästelse erhålla, så at den, som giort störste upodlingen och
derföre förtjente den störste upmuntran, ofta kommo at förlora det mästa,
utom den osäkerhet härigenom skulle förorsakas uti indelningsverket och
för Banqven i des beviljade lån samt för R. o. A. uti frälsejordens förminskande.
Utskottet tilstyrker altså R. o. A. at hos Kongl. Maij:t i underdånighet
anhålla om nådig befallning til vederbörande embetsmän i Finland,
at vid storskiftesdelningen på frälsehemman, säterier och säterierusthåll
bör förhållas så, som [i] kongl, förordningen af d. 27 Januarii 1775 uti 5 §
ifrån det 11 til och med 14 momentet stadgas, och att sedan kronoallmänningar
på sätt, som 5 § uti samma kongl, förordning uti 17 momentet
1 Konceptprotokollet.
268
1779, jan. 14. Storskifte i Finland.
föreskrifver, blifvit utbrutne, den öfriga delen bör emellan hemmanen
ordenteligen skiftas efter de i samma förordning utsatte grunder, utan
afseende uppå et större eller mindre utsatt tunnelandstal. Detta alt hade
utskottet upstält och vidlöftigare utfört i form af en underdånig skrifvelse
til Kongl. Maij:t, som vid denne dagens protocoll kan ibland bilagorne
läsas.
Frih. Reuterholm, Gustaf, anförde, huruledes uti Finland på flere
ställen jorden ännu icke blifvit ordenteligen delad emellan inbyggarena,
hvaraf mycken oreda upkommit såväl emellan ägarena inbördes som vid
de årlige skattläggningar och taxeringar; ehuru storskiftsdelning blifvit
begiärd och flere förordningar utkommit om hemanens indelning och afmätande,
hade de doch altid blifvit otilräckelige, så at vid verkställigheten
hinder mött. Detta föranlät landets inbyggare, at då Kongl. Maij:t nådigst
behagade i egen hög person besöka Finland, allmänt begiära hielp emot
denne oreda. Kongl. Maij:t lät derföre projectera en förordning om storskiftsdelningen,
hvilken, sedan vederbörande i orten blifvit hörde, år 1775
allmänneligen kundgiordes. Hvad samme förordning uti 5 § och 11 samt de
följande momenter stadgar angående den odelte och omätte jorden i Österbotn,
nemligen at ifrån 6 til 1 200 tunneland skulle läggas til hvart hemman
och det öfriga blifva cronans jord at til nybyggare uplåtas, och hvad kongl,
förklaringen af d. 27 Junij 1775 föreskrifver, at likaså borde förhållas uti
Savolax och Carelen, det har Kongl. Cammarcollegium uti sit bref til
Landshöfdingen uti Nyland förklarat böra förstås om all annan jord i
Finland, som icke redan blifvit lagd i storskifte; åtminstone hafva vederbörande
landtmätare och delningsmän af samma bref sökt draga den meningen.
Huru mycken fara frälsejorden löper at härigenom blifva förminskad,
lärer enhvar kunna sig föreställa, utom alle andre händelser endast at
nämna en: Om til exempel uti en by ligga tilsammans crono- och frälsehemman,
det ena af 8:a och det andra af 4:a öresland (ty öreslandsräkningen är
som enhvar vet ganska ojämn); ehuru 4 öreslandshemmanet drager lika
ränta som 8 öreslandshemmanet, så skulle efter methoden, som enligit
Kongl. Cammarcollegii bref delningsmännerne vilja följa, kunna hända, at
2:ne åboer på cronohemmanet fingo hvardera 400 tunneland men frälsehemmanet
icke stort mer än 300:de; derigenom förlorar frälsejorden, utan
at cronan uti sine inkomster det ringaste vinner. Månge landtmätare äro
väl uti Finland förordnade men icke alla lika goda. Hvad de fela, skal
igenom de beviljade ägodelningsrätter hielpas. Men som til dessa rätter
esomoftast väljas obetydelige personer, hvilka för egne afsikter ofta vandla
med jorden efter godtycko och giöra til oländig mark den, som är både
fruktbar och lätt upbrukad, när deras afsikter sådant fordra, så är oord
-
Bankens fonder.
269
ningen derigenom icke håfven. Och som desse rätters domar icke kunna
ändras utan genom konungen, så blifver det för et så aflägsit land som
Finland icke en ringa tunga at söka få dem håfne. Desse med flere omständigheter
förtjena at hos Kongl. Maij:t i underdånighet andragas för at
deruti få hielp. Frih. Reuterholm erböd sig at projectera en underdånig
skrifvelse härom til Kongl. Maij:t i R. o. Ars namn och at densamma för R.
o. A. justera.
Hvilket uppå skjedd proposition samtycktes. Tog altså Frih. Reuterholm
til sig den upläste besvärspuncten.
2.
Föredrogs och uplästes ånyo Bancoutskottets betänkande af d. 8:de
Januarii sidstledne angående medel och utvägar at så disponera Banqvens
fonder, at derigenom nu och framdeles man må förskaffa Banqven stadga
uti sine operationer och at rikets inbyggare äfven kunna framdeles med
penningelån blifva af Banqven undsatte. Hvilket utskottet enligit 2 § uti sin
instruction Riksens Ständers bepröfvande understält, och var detta betänkande
redan uti sidsta pleno den 12 Januarii hos R. o. A. upläst och lagt på
bordet.
Utskottet tilstyrker häruti:
1 :o. At enligit 1772 års författning för alle i Banqven skjedde lån betalas
årligen 6 procent, nemligen uti interesse 4 och i afbetalning på capitalet 2
procent, hvilka 2 procent uträknas altid efter capitalet, sådant som det var
vid 1777 års slut, utan afseende på den minskning, som derigenom sedan
skjer på samma capital årligen, til des hela capitalet blifvit betalt, och at det
må åligga Banqvens fullmäktige och commissarier at med all flit desse
betalningar tidigt och skyndesamt indrifva.
2:o. At med desse afbetalningar fullföljes, til des hela capitalet med sit
interesse är betalt, utan at 1756 års författning hädanefter frikallar dem,
som betalt halfva capitalet och hvilka med innevarande år 1779 komma at
börja med desse inbetalningar.
3:o. At enligit författningen af den 11 Januarii 1770 redan giorde lån på
fastigheter få til större eller mindre del styckas och transporteras uppå
annan fastighet, men enligit författningen af d. Ira Martij 1770 bör efter
förrättad laga värdering en tredjedel mindre i transportlån utgifvas, än som
efter de för 1770 utgifne låneförfattningar kunnat på samma fastighet
utlånas.
4:o. At som Banqven til en början nu kommer at giöra lån på visse
exportable och sälgbare varor, hvilke icke under förpantningstiden kunna
Bancoutskottet
om disposition
af Banqvens
fonder.
270 1779, jan. 14. Bankens fonder.
försämras, och det allenast uppå en kort determinerad tid; altså kommer
den lånfrihet, som genom kundgiörelsen af d. 20 Octobr. 1772 uti 4 puncten
varit de nyare kopparverken beviljad och hvarom ansökningar icke redan
äro inkomne, at uphöra.
5:o. At herrar bancofulmäktige hvart år determinera, hvad summa til
lån uppå exporter af järn och metaller kan utgifvas, hvilket likväl icke får
öfverstiga 4 1/2 rd:r spec. för et skjeppund stångjärn men väl derunder, om
sådane förändringar skulle inträffa i järnpriset, som fordrade lånsummans
förminskning. Och kommer 3:de puncten i 1772 års stadgande om lån på
järn och metaller til des kraft och verkan at inställas.
6:o. Enär realisation kommit til den stadga, at Banqven utan hinder och
äfventyr kan öpnas til lån på fastigheter, och hvartil tiden kommer genom
kundgiörelse at til allmän efterrättelse meddelas, bör utlåning endast skje
på följande fastigheter: säterier och frälsegods, skatterusthåll, skattehemman,
järnbruk, försäkrade hus i Stockholm, likaledes uppå tomter, arfoch
egne åkrar, ängar och vretar uti och vid de öfrige rikets städer samt de i
städerne belägne stenhus, biifvandes all annan fast pant, än nu nämd är,
ifrån rättighet til lån utesluten. Hvad lånens storlek angår, så föreslås:
At på säterie och frälsegods må Banqven utlåna tre fierdedelar af jordeboks-
och mantalsräntan efter kronans kammarverdering, utan borgen,
räntan så uträknad til penningevärde, at 4 1/2 d:r i ränta giöra 100 d:r i
penningar och at hvarje daler silfv:rmt beräknas til 16 sk. spc. Skulle något
gammalt frälsesäterie til belåning anbjudas, som uti jordeböckren icke
voro til ränta utsatt, så bör vid des belåning giälla, hvad l:a puncten uti
förordningen af d. l:a Octob:r 1741 angående lån i Banqven på fast och lös
egendom stadgar.
På skatterusthåll och skattehemman blifver äfven jordeboksräntan och
mantalsräntan efter kammarverdering grund för lånet, doch at räntan
uträknas til capital efter 6 procent och hvar daler silf:rmt til 16 sk. spc.
hvarefter hälften af denne summa kan emot borgen i lån utgifvas.
Frälse- och skattejärnbruk, som efter behörige bevis äga egen skog och
andre tilägor af den tilräckelighet, at åtminstone hälften af det tillåtelige
smidet med egne kohl af egne eller recognitionsskogar kan tilverkas, måge
i Banqven få låna utan värdering och borgen 250 rd:r spc. för hvart
skjeppund hammarskatt, som af et sådant bruk utbetalas, men de, som
drifvas med kjöpekohl, få ei låna emot samma vilkor mera än 150 rd:r spc.
för hvart skjeppund hammarskatt, som af bruket utgår; de bruk, som icke
ligga på egen skatte- eller frälsegrund och som ei äga någre bruket til styrka
underlagde hemman, få eij låna i Banqven, ei heller få de hemman särskilt
belånas, som til bruken utgiöra kohlning, kjörslor och dagsverken.
Bankens fonder.
271
Försäkrade stenhus i Stockholm få emot borgen låna halfva försäkringssumman.
Tomter, arf och egne åkrar, vretar uti och vid städerne måge emot
borgen belånas med hälften af den summa, hvartil de blifvit skattade och
ansedde uti en lagligen förrättad och af Banqvens commissarier sedermera
öfversedd och jemkad verdering.
Stenhus i de öfrige städer utom Stockholm belånas med en 3:diedel af
värderingssumman, utrönt på sätt som näst förut nämnes, emot borgen.
Men hälften af verderingssumman, när en lika försäkrings inrättning för
dem blifvit vidtagen, at Banqven äger samma säkerhet som af Brand- och
försäkringscontoiret i Stockholm, börandes vid alle värderingar förordningen
af d. 4:de Novemb:r 1757 efterlefvas. Och må ingen högre låningssumma,
än nu föreskrifven är. uppå någon pant i fastighet beviljas.
7:o. Alle förr utfärdade förordningar angående praestanda til låns erhållande
på fast egendom böra hädanefter som hittils giälla, tjenande til
Banqvens säkerhet för lånet.
8:0. Alla lån på fastigheter böra enligit förre förordningar erlägga räntan
årligen och den stadgade afbetalningen på capitalet derjemte.
9:o. Skulle flere sig til lån anmäla, än at den limiterade summan, som til
utlåning är anslagen, för alle blifver tillräckelig, så skiljas emellan låntagarne
efter förordningen af d. l:a Martij 1770 och des 3:de och 5:te
puncter.
10:o. Icke något af desse lån får öfverskrida 3000 rd:r spc. hvarken för
enskilt person eller flere i bolag tilsammans, ehuru stor ock säkerheten kan
gifvas för lånet.
Sluteligen hemställes, om icke herrar bancofullmäktige, ifall detta af
Riksens Ständer gillas, genast måge få anmäla de 5 förste puncterne hos
Kongl. Maij:t och om Des nådiga förordnande anhålla; men at uti den 6:te
puncten om framdeles lån på fastigheter bancofullmäktige icke förr anhålla
om Kongl. Maij:ts nådiga kundgiörelse deruti, än den tid infaller, som
Bancoutskottet determinerat til Banqvens öpnande för lån på fastigheter.
Hr Billberg, Fredric Otto: Bancolån på fastigheter hafva väl hufvudsakeligen
blifvit inrättade til understöd för landtbruket, men de hafva
blifvit nyttjade i förvänd ordning, til en öfverflödig husbyggnad, til yppighet
i kläder, meubler och hushållning, til vingleri med penningar och
vexlar, som höijt priset på alla varor och infört en siukdom i rikskroppen
lik kräfvetan, kallad vexelcours, som förtärt folkets goda och giort, at den,
som af sine föräldrar ärft 100000 d:r, icke vetat et ord af, för än han, utan
at deraf förskingra et runstycke, ei haft mer igen än en fjerdedel. Detta
272
1779, jan. 14. Bankens fonder.
onda har man nu någorlunda fåt hämmat, at det eij mera må fräta omkring
sig, genom bancolånens förbud. Om man eij noga ser sig före, uprifves
såret ånyo. Väl kan det vara nyttigt, at lån beviljas på jord, som är eller kan
blifva fruktbärande, och det uti speciemynt, hvarvid noga bör efterses, at
domaren icke, som förr skjedt, rättar värderingssumman efter som han får
sin betalning. Men på hus och gårdar i städerne böra icke lån utur Banqven
beviljas, ty de lånte penningar användas hufvudsakeligen til granlåt och
öfverflöd, och skulle lån omträngas, kunna de altid i städerne få låna uti
andre publiqve cassör. At Banqven så mycket snarare måtte blifva i stånd
med lån understödja jordbruket, synes ock billigt vara, at de äldsta lånen
nu betala årligen 4 procent på capitalet.
HrWachschlager, Gustaf, önskade, at af detta Bancoutskottets
betänkande hvar punct för sig måtte företagas och afgiöras; den skilnaden
til exempel, som giöres emellan lånen på fastigheter, at den ena får låna
utan borgen, men at den andra deremot måste jemte panten ställa borgen,
synes icke medföra den jemlikhet, som bör vara, enär panten är af enahanda
beskaffenhet; fruktbärande jord å landet eller vid staden är ju lika
säker pant, då låntagaren legitimerar panten enligit författningarne. Enhvar
vet, hvad besvärlighet en sådan borgens anskaffande förorsakar och
huru litet den betyder; hvarför kunde icke på stenhus i de öfrige städerne
lika såväl få lånas hälften af verderingssumman. som på stenhusen i Stockholm
får lånas hälften af försäkringssumman, då försäkringssumman icke
är mera säker än den förstnämnde, utan äfven dependerar af en föregången
laga värdering. At interesset skal blifva 4 procent och endast 2 procent
årligen afbetalas på capitalet, torde ock förtjena någon närmare jemkning i
anseende till lånens och panternes beskaffenhet, hvlket alt med det mera
Hr Wachschlager trodde, at det kunde lättast punctevis regleras.
Hr von Qvanten, Carl, förenade sig med Hr Wachschlager uti
samma begiäran. Han ville anmärka vid den puncten, som föreslår årlig
afbetalning på lånte capitalet, at de Banqvens låntagare, som inbetalt
halfva capitalet för år 1777, borde icke vara förbundne at årligen betala
mera än interesset 4 procent.
Hr Grefve Fersen, Axel: Bancoutskottet har författat detta sit betänkande
uti det systeme och sammanhang, at om något deraf rubbas, så
förderfvas hela verket och måste altsamman omarbetas. Utskottet har
nogsamt inset, hvad olägenhet arbitraire och föränderlige värderingar medföra,
och derföre tagit cronans jordeboksränta såsom oföränderlig til grund
afjordens värde. Utan lån, hvaraf Banqven drager en billig och nödvändig
inkomst, kan den icke bestå, mindre uti trängande behof bispringa riket,
Bankens fonder.
273
men det bör ej vara uti papper och creditmynt, som hon söker detta sit
bestånd utan i verkeligt och reelt mynt, hvilket derigenom bör blifva
roullerande i riket; altså må Banqven icke utsträcka sine lån vidare, än
hennes förråd på mynt det tillåter och en viss emot myntstocken svarande
mängd af rikets reele varor och effecter det medgifver. Bancoutskottet har
i sådant afseende enligit sin erhållne instruction sökt reducera detta angelägna
verk til sin primitiva inrättning. När jordeboksräntan tages til grund
för jordens värde, uppå hvilken lån begiäres, så behöfver Banqven eij
större säkerhet och kan altså umbära borgen såsom onödig och öfverflödig.
Annorlunda förhåller sig med städerne, deras hus kunna brinna, värdet
af deras jord är mera arbitrairt och, då det vid hvart tilfälle skal
utsättas, mera förändring efter tidernes ombytlighet underkastat; derföre
äger Banqven häruti icke samma säkerhet utan måste nödvändigt derjemte
hafva borgen. At Banqven icke förr må öpnas til lån, än en viss del af des
utlånte penningar influtit, lärer enhvar finna naturligt och billigt, utom flere
skjäl äfven derföre at den roullerande penningestocken ej måtte ökas öfver
sin proportion emot varumängden, förorsaka en skadelig och öfverdrifven
dyrhet och derigenom qväfva all flit och industrie, och at Banqven måtte
bestå af sin egen styrka men icke af den credit, som efter hvad förfarenheten
oss lärt, så lätt kan blifva anfäktad. Med et ord Bancoutskottet har uti
detta sit upgifne betänkande sökt at i det nogaste följa sin instruction, som
tydeligen leder til samma ändamål. Om R. o. A. endast behagar detsamma
bifalla, kan med skjäl hoppas, at alle skola blifva nögde.
Frih. Ridderstolpe, Carl, instämde med Hans Exellence Hr Riksrådet
Grefve Fersen. At följa systeme voro uti alla saker bäst och uti en så
angelägen som denne nödvändigt. Om man uti en ordenteligen sammansatt
byggnad, där det ena stödjer sig på det andra, rörer grundstenen, så svigtar
hela bygnaden och faller omsider. Varornes pris, hvilket öfver höfvan är
stegrat, visar nogsamt, at penningestocken är för stor, derföre måste den
minskas genom lånens indrifvande, at creditmyntet må förminskas och
proportion emellan folk, penningar och effecter återvinnas, samt på det at
rättigheten til bancolån icke måtte stadna ensamt i deras händer, som nu
äga dem, utan äfven blifva öpnad för andre medborgare, som hittils varit
derifrån utestängde. Stenhus i Stockholm äro eij försäkrade för annat än
för skada af eld och brand, derföre blifver oumgiängeligt, at för de lån, som
på dem kunna beviljas, Banqven måtte få caution; för stenhus i de andre
städer lärer det vara utom all fråga, med et ord hela betänkandet fant Hans
Exellence så väl och i den ordning utarbetat, at det eij annorlunda än uti
hela sit sammanhang borde bifallas, hvartil han ock styrkte.
Bancoutskot
tet
om
Banqvens
förvaltning
emel.
riksdagar.
274 1779, jan. 14. Bankens förvaltning.
Hr Billberg, Fredric Otto, begiärte, at interesset måtte minskas;
ty 4 procent för lån, som medförde så mycken säkerhet, voro i hans tanka
för drygt interesse.
Hr Grefve Fersen, Axel, förestälte, at minskning uti interesset voro
emot bancoordningarne. Dessutom likasom en privat subsisterar deraf, at
han gior sine penningar fruktbara, när han ei äger annan inkomst, likaså
måste Banqven bestrida alle sine utgifter och befordra sin consistence
genom inflytande interessen på sine utlånte capitaler. Hans Exellence
tilstyrkte derföre, at betänkandet måtte bifallas utan någon förändring.
Hr Grefven och Lan dm. giorde proposition, om R. o. A. bifalla Bancoutskottets
förevarande betänkande?
Som med Ja besvarades.
Hr Leijonanckar, Fredric, frågade, om en låntagare, som afbetalt
uppå sit lånte capital så mycket, at någon del af panten kunde anses för
ograverad, skulle på denne ledige delen få giöra nytt lån.
HrSandells, Samuel, förklarade meningen af betänkandet icke kunna
häruti tagas annorledes, än som orden lydde, nemligen at lånet borde til
fullo så til capital som interesse efter den föreskrifne methoden inbetalas,
doch trodde han, at Banqven öpnas ånyo til utlåningar, innan alle redan
giorde lån hinna åter inflyta. Härmed instämde Hans Exellence Riksrådet
Grefve Fersen. Innan Banqven til lån åter öpnas, kan icke frågan blifva
om at få där låna något hvarken på större eller mindre del af panten.
3.'
Föredrogs ånyo det d. 12 sidstl. upläste Bancoutskottets betänkande
angående öfverseendet af Banqvens förvaltning emellan riksdagarne af
visse dertil förordnade Riksens Ständers deputerade. Sedan det blifvit med
tilhörig bilaga upläst, anholt
Hr Billberg, FredricOtto, at denne sak, såsom varande af mycken
vigt och den där fordrade et moget betänkande, måtte få blifva en af de
sidsta til afgiörande.
Hr von Qvanten, Carl, begiärte detsamma som Hr Billberg.
Frih. Ridderstolpe, Carl, understödde denne begiäran. Märkelige
omständigheter förekomma uti detta betänkande, öfver hvilka Hans Exellence
behöfde at stadga sine tankar. Den af utskottet bilagde kongl, resolution
af 1698 ville Hans Exellence gierna närmare kjänna, sättet at välja
desse revisorer bör utstakas, deras gratification determineras och med
försiktighet tydeligen utsättas gräntsor för deras giöromål, öfver hvilka de
icke få gå. Alt detta fordrade omtanka och Hans Exellence önskade, at
Konvojkommissariatet. 275
innan saken förekommer, R. o. A:s ledamöter måtte få något rådrum at
derom få något tala vid hvarandra och stadga sine begrep.
Hr Grefve Fersen, Axel, fant eij eller något ondt uti at denne sak
måtte hvila på bordet. Den tid användes icke illa, på hvilken en sådan sak
får beredas och mogna; den kunde sedan så mycket lättare blifva afgiord.
Som ingen häremot påminte, så blef detta ärende ytterligare liggande på
bordet.
4.
Uplästes Bancoutskottets extractum protocolli innehållande Convoijcommissariatets
hos Banqven iråkade giäld. Denne skuld, som blifvit
åsamkad alt ifrån år 1747 och til år 1765 uti 53 särskilte lån och nu bestiger
sig til en summa af 364 298 rd:r 20 sk. 3 rst. spc., styrker utskottet, at den
nu måtte få afskrifvas såsom en Banqvens gåfva til riket, efter Commissariatet
i anseende til sine årligen tilökte nödvändiga utgifter aldrig lärer
blifva i stånd at detta lån betala, doch med det uttryckeliga förbehåll och
beslut af Riksens Ständer, at aldrig någon tid Convoijcommissariatet må af
Banqven få mera något understöd, til styrka af hvilket beslut utskottet
föreslår, at Riksens Ständer detsamma hos Kongl. Maij:t i underdånighet
anmäla.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Jag kjänner nog, at Convoijcommissariatets
fond är så medtagen, at den eij kan betala sin skuld och uprätthålla des
skyldigheter i anseende til rikets handel; en kundskap, som jag af serno(!)
har qvar och som lät är at inse. Jag kjänner ock, at de vidsträkte behof,
som fordras, i förflutne tider icke kunnat med des fond bestridas. Men jag
kjänner tillika, at handelens uprätthållande i et rike är rikets sak, är det
allmännas båtnad och sprider sig, ehuru det ej är så synbart, til hvar man.
Riksens fordna Ständer hafva ock derföre i lånvägen hos Banqven gripit til
detta verkets underhielpande, hvaraf ingalunda afskrifningsskyldigheten
uprinner utan fast mer den at besörja om sammanskott at den betala, icke
med licentens förhögning, detta verks ordinarie fond, utan genom andre
utvägar, altid möijlige, om Riksens Ständers håg faller derpå at gå denne
naturlige vägen, som motar framdeles anticipationer. At afskrifning visst
faller i verkställigheten beqvämare, står eij at neka, men jag har dervid
följande betänkligheter:
l:o. Synes det i mit sinne giöra någon upmerksamhet mot Banqven för
det tilkommande, at man så nys på des stadga i fredstider, och då ingen
nöd är på färde och alt synes öfverflöda, likväl gior öfver 20 tunnor gulds
afskrifning uti en branche.
Bancoutskot
tet
om
Convoijcommissariatets
skuld.
276 1779, jan. 14. Konvojkommissariatet.
2:o. Synes, då tilståndet och välmågan, sorn allmänt säges, är så godt,
contradictoairt at genom non betalning äska en skulds försvinnande.
3:o. Håller jag betänkeligt för en nation at giöra detta första steget, som
glattar vägen oftare ditåt och at i nödenes tid falla hårdt på denna utväg,
som synes böra blifva den sidsta och Banqvens behållning til den stunden
medeltid1 en skattkammare för et rike, som för dess läge och omständigheter
ei är så a porté för andra tilgångar. Jag tror, at nationer liksom enskilte
människjor behöfva bevara sig sielfve för sig sielfve, jag menar de fel och
svagheter dem öfverkomma kunna af vanor och lätta accisioner.
4:o. Är det ei eller nyttigt at härigenom giöra det 4:de ståndet, som i
Banqven icke interesserar på detta sättet, en okjänd förmån, som kan
blifva brukbarare, än man framdeles önskar.
Jag är således af dessa skjäl och dem, jag utber mig få berga inom mig, af
den tankan, at Convoijcommiss[a]r[ia]tet blott förunnas anstånd med des
skulds betalande til capital och interesse, som i Banqvens böcker löpa, til
des Riksens Ständer hinna des betalning sammanskjuta, som kunde skje
efter de nu åtagne utgifters slut.
Men denna min tanka vil jag ej drifva högt, nögd at för en framtid, som
jag eij ser, efter medborgerlig plikt tala til mit sinnes lugn, få1 fölgderne1
gilla eller ogilla mine tankar. Om jag felat, hoppas jag felet blifver mindre,
än om jag sökt med mine råd insinuera mine medborgare et öfverdrifvit
begiär at af Banqven lätta deras bördor.
Frih. Liljecrantz, Johan: Convoijcommissariatet äger. som bekant
är, ingen annan fond än extra licenten, som vid tullen betalas. Afseendet
med des inrättning har varit at samla en fond, som skulle användas til at
freda vår handel och genom mutor eller magt hålla Barbaresqverne på
africanske kusten i styr och freda vår handelssjöfart. Den fond, som dertil
anslagen och beviljad blifvit af extra licenten, har aldrig varit tilräckelig at
bestrida de utgifter, som dertil fordrats och hvilka årligen ökat sig. Commissariatet
har altså varit nödsakat at med Riksens Ständers samtycke tid
efter annan giöra lån i Banqven, men hvarken har det med sin nu ägande
fond varit i stånd eller kan det blifva i stånd at någonsin betala något på
dessa lån. At öka fonden genom det at man med nya afgifter belastar
varorne, lärer icke låta sig giöra utan at mera qväfva och afmatta handelen,
hvarigenom denne fond snarare skulle minskas än ökas. Denne giäld kan
icke sägas vara cronans, såvida den blifvit åsamkad uppå en fond, som af
1 Enligt egenhändigt yttrande vid konceptprotokollet rättat från förlagans: medeltid
resp. påfölgderne.
Konvojkommissariatet.
277
särskilte personer, valde utur Handelssocieteten, förvaltas. Den är likväl
allmän, såvida penningarne til allmän nytta blifvit använde, nemligen til
handelens beskydd. Det skulle väl synas, som den genom en allmän
bevilning kunde betalas; men då man noga eftersinnar, lärer nogsamt
finnas, at det blifver svårt pressa penningar til handelens beskydd af et
folk, som til största delen eij vet, hvad handel är, och aldraminst frågar
efter sjöfarten i främmande haf. När ingen utväg gifves för Banqven at få
sin betalning, hvarföre skal då denne fordran stå uppå papperet och fåfengt
år från år fylla Banqvens böcker. Desse med flere skjäl hafva föranlåtit
Bancoutskottet at tilstyrka afskrifning, hvilken Frih. Liljecrantz ock önskade,
at R. o. A. ville bifalla.
Frih. Ridderstolpe, Carl, förklarade, at han icke ville vidare yrka
sin mening; för at undvika en vidlöftigare öfverläggning begiärte han endast
at få densamma för framtiden uti protocollet bevarad.
Hr Billberg, Fredric Otto, biföll väl til alla delar Hans Exellence
Riksrådets Frih. Ridderstolpes tanka. Men begiärte endast, at det måtte
äfven uti protocollet varda anteknat til hans justification i framtiden.
Hr Grefven och Lan dm. frågade, om R. o. A. bifalla Bancoutskottets
betänkande?
Som med Ja besvarades.
Hr von Qvanten, Carl: Det föreföllo honom besynnerligt, at Convoijcommissariatet
ända til 1772 riktigt betalt til Banqven interessen, men
at det sedan den tiden icke skulle hafva varit i stånd at betala interessen,
mindre något på capitalet, då likväl inkomsten af licenten årligen til Commissariatet
inflyter eij utan tyngd för handelen och deras kjänning, som
dyrt måste kjöpa sine varor af de handlande. Åtminstone borde deraf
årligen någon liten del på capitalet kunna afbetalas, ifall nu räntan skal
eftergifvas, om eij nu genast doch framdeles, hvarföre ock detta lån bör stå
qvar uti Banqvens böcker til sine ziffror, på det om Convoijcommissariatet
hädanefter skulle vilja låna, man må kunna säga: Betala först, hvad du
skyldig är. Genom eftergiften upkommer et praejudicat, som sedan något
hvar af Banqvens låntagare tror sig hafva rättighet at nyttja.
Hr Grefven och Landm. frågade, om han vidare skulle giöra proposition.
Men härtil svarades allmänneligen: Proposition är giord och bifallen.
278
1779, jan. 14. Hjälmare slussverk.
Bancoutskot
tet
om
Hjelmare
slussverks
interessenters
skuld.
5.
Uplästes Bancoutskottets extractum protocolli och betänkande af d. 2
sidstl. Januarii, hvaruti förmäles, huruledes af Örebro stads invånare interessenterne
och delägarne i Hjelmare slussverk, utom den försträkning
de af Kongl. Maij:t och cronan erhållit til samma verks reparation och
iståndsättande, äfven på särskilte tider fåt i Banqven läna, först 10000 rd:r
utan ränta och sedan 22222 rd:r 10 sk. 8 rfunjst. specie emot vanligt
bancointeresse 4 procent om året. Men at då Banqven, enär ingen betalning
fölgde hvarken på interesset eller capitalet enligit bancoordningarne,
började låta lagfara med det för samma lån i pant satte slussverk med de
derunder lydande hemman och lägenheter samt låtit seqvestrera nitton
Örebro stads til verket hörande fartyg med deras så kallade nummerrättighet;
så hafva desse interessenter, då de icke sågo sig istånd at af
slussverkets afkastning godtgiöra cronan och Banqven för de erhållne
lånen räntan, mycket mindre något på capitalen afbetala, hos Kongl. Maij:t
i underdånighet anhållit, det i anseende til detta verkets nytta för det
allmänna någon utväg måtte nådigst varda utsedd, hvarigenom de, som
häruti nedlagt den ansenligaste del af deras förmögenhet, måtte från undergång
varda räddade.
Hvilken underdåniga ansökning, sedan Kongl. Cammarcollegium,
Bergscollegium och Statscontoiret samt herrar bancofullmäktige deröfver
hörde blifvit och i Kongl. Cammarrevision slussverksinteressenternes räkenskaper
öfversedde, Kongke Maij:t äfven behagat öfverlämna Bancoutskottet
med alle dertil hörande handlingar. 1 anledning häraf har Bancoutskottet
kommit at uptaga detta mål. hvars beskaffenhet fordrade des handläggning.
Bancoutskottet tilstyrker uppå flere andragne skjäl, det må intressenterne
uti Hjelmare slussverk uppå den händelse, at Kongl. Maij:t i nåder
bifaller, hvad Des och Riksens Cammar- och Bergscollegier samt Statscontoir
i underdånighet tilstyrkt om interessets eftergift för det af statsverket
til Hjelmare slussbygnad förskutne lån, äfven befrijas ifrån räntas erläggande
för det sednare i Banqven til samma behof uptagne lån 22222 rd:r 10
sk. 8 r[un]st. sp. under den ovilkorliga förbindelse at hädanefter årligen
afbetala 1 000 rd:r sp. på det capital, som vid sidsta afbetalningen återstod
af bägge Banqvens lån til slussverket samt med denne årliga inbetalning
fortfara, til des Banqven för samma capital njutit sin fulla betalning. Och at
Banqven förutan den säkerhet, som redan är för lånet gifven, ännu derutöfver
erhåller intekning uti ei allenast slussverksinteressenternes utan
ock i alle öfrige samtelige Örebro stads invånares fasta egendom med
Hjälmare slussverk. 279
rättighet at af desse egendomar giöra sig vid bristande betalning för sin
fordran betald.
Vidare uplästes någre utskottets ledamöters af R. o. A. samt Prästeståndet
särskilte tanka, at de, emot hvad Banqvens rörelse och dess
hädanefter tilgiörande operationer fordrade, icke kunde tilstyrka eftergift
af den ränta til 4 procent, emot hvilken interessenterne bekommit af
Banqven det större lånet 22 222 rd:r 10 sk. 8 r[un]st. specie, utan borde
med godtgiörande såväl af detta lån som det mindre på 10000 rd:r sp.,
hvilket interessenterne njuta räntefritt, förhållas efter deras gifne förskrifningar
och förbindelser.
Frih. Cederhielm, Josias: Uti den eftergift, som gafs Convoijcommissariatet
uppå dess bancoskuld, var mycken billighet. Et verk, hvars alla
inkomster användes til allmän nytta, förtjenar denne omvårdnad och hielp.
Men detta är et interessentskap, et bolag af enskilte personer, som åtagit
sig reparation och underhållet af Hjelmare slussverk, emot det de stoppa
hela inkomsten, som genom slusspenningar, slussverkets hemman och
lägenheter samt nummerbåtar kan inflyta, uti egen ficka. Det gior en stor
olikhet. De hafva emottagit detta verket på vinst och förlust; ehuru stor
inkomsten ock kunnat för dem blifva, är man säker, at de aldrig lämnat
något deraf til cronan eller Banqven. Drottning Christina fullfölgde at
bygga detta verk, sedan Konung Carl IX och Konung Gustaf Adolph dertil
redan gjiort en början, men hufvudsakeligen är det Konung Carl XI, som
vij hafva at tacka för det att slussarne och durchfarten kommit i stånd, så at
alt var färdigt 1701. Men då de efter 60 år fordrade reparation, hvilken efter
vanligheten i sednare tider hade kommit cronan mera dyr än någon annan,
skjänktes hela verket och alla des inkomster år 1765 til Örebro stad. Det
voro ännu ei utur minnet fallit, huru angelägen denne staden då var at få
slussverket och äfven sedan, huru Magistraten och invånarena stridde med
hvarannan om rättigheten at få disponera det. Under den tiden var visserligen
icke frågan om, at det mera skulle anses såsom cronan tilhörigt och
publiqt, men sedan det så begynte förfalla, at det behöfde reparation och
icke gaf mera något hopp om dagelig inkomst, var staden ganska nögd at
blifva derifrån befriad. Då updrogs det af staden godvilligt til et bolag af
enskilte män, hvilke på vinst och förlust åtogo sig all reparation, emot det
de fingo alle inkomsterne. Til desse och ei til cronan eller staden har
Banqven emot säkerhet i verket lånt penningar och af desse såsom privatae
bör Banqven få dem igen. Det första lånet skjedde 1769 med Ständers
bifall; ty efter bancoordningarne kunde det dem icke beviljas. Det andra
och större erhöllo de på samma sätt vid 1772 års riksdag. Af cronan hafva
280 1779, jan. 14. Hjälmare slussverk.
de ock erhållit lilli rd:r 5 sk. 4 rfunjst. sp. eller 200000 d:r kpr:mt til låns,
oanset deras förbindelse varit och än är at utan någon publici gravation
besörja slussverkets reparation och ständiga underhåll. Dessutom är dem
ock beviljad förhögning på slusspenningarne; de hafva altså kommit i vana
at få, hvad de begiära. Och som det är artigt at slippa interesset och efter
beqvämlighet på några och 30 år få betala capitalet, så hafva de genom
denne ansökning budit til at äfven få det. När härvid äfven merkes, at det
icke äro Örebro stads invånare och husägare, som innehafva Hielmare
slussverk och giort desse lån, utan enskilte personer och interessenter,
allenast et rederie uti staden, så blifver det obilligt, om alla stadens invånare
och husägare skola häfta för återbetalningen. Åtminstone protesterade
han som husägare och flera med honom deremot. Han bad för alt hvad
heligt är, at staden skulle förskonas för at betala enskilt mans giäld, och at
betänkandet måtte afslås. Ty på samma grund kunde hvar landtman, som
fåt låna i Banqven och vil giöra sig oförmögen, slippa betala interesse, när
han visar, at afkomsten af panten ei är tilräckelig dertil; [samt]1 om han
brister uti at afbetala på capitalet, häradet aller soknen förklaras skyldig at
svara för bristen. Ifrån hvilken mening han icke begåfvo sig utan votering.
Hr von Qvanten, Carl, var icke obenägen at bevilja bolaget eftergift
på räntan, efter inrättningen för det allmänna voro ganska nyttig, då
den lättade communication emellan flere rikets större landskap, ända til
hufvudstaden. Men undantog husägarna i Örebro at stadna för något
ansvar eller at betala, ifall interesenterne deruti skulle brista.
Frih. De Geer til Löfstad, Charles, förklarade sig ei vara för
eftergifter och afskrifningar i Banqven men ville i anseende til denne
slussverksinrättningens nytta och nödvändighet dertil för denne gången
samtycka, hälst det vid räkenskapernes genomgående uti Cammarrevision
befunnits, at inkomsterne icke räkte til årliga räntans betalande.
Frih. Cederhielm, Josias, påminte härvid, at interessenterne nu
fåt en fördubblad graf- eller slusstaxa.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Då Hans Exellence uti frågan om Convoijcommissariatets
skuld til Banqven var nog delicat at icke kunna lämna
sit samtycke til afskrifning utan endast begaf sig til at proposition måtte få
giöras, efter det angick et publiqt verk och afskifningen icke skulle komma
någon enskilt person til godo; så kunde Hans Exellence ännu mindre
samtycka til någon eftergift i denne casu, då det endast angår några
enskiltas vinst. Vij skjänke efter åt dem, som gåt in uti entreprenader för at
3 Ursprungligen i konceptprotokollet.
Hjälmare slussverk.
281
vinna, men kunna icke benificera medbroder de skador, som de oförskylt
och utan afseende på egna fördelar råkat at vidkjännas och som för det
allmänna bästa kanskje gåt ifrån alt, hvad de ägt. Desse interesenter hafva
ännu dertil det emot sig, at de ingåt uti förbindelser, dem de icke hållit. Om
de ändå ville genast betala det lånta capitalet, så kunde man eftergifva dem
räntan, som ännu står obetalt; men at taga igen capitalet på 33 år utan
interesse, det är at skjänka dem snart 30000 rd:r sp. på samma tid och at så
länge sakna 30000 rd:r, hvilket sammanlagt gior för Banqven en förlust på
den tiden af vist 50000 rd:r sp. Hans Exellence afslog altså detta betänkande
men biföll det dervid fogade särskilte votum.
Hr Stierngranat, Carl: Huru dessa slussar tilkommit, hade R. o.
A. redan inhemtat. De voro först cronans. Deraf fölgde, at när de började
förfalla, så blef det en cronans skyldighet at dem åter iståndsätta och
underhålla. Men det befants, at dertil skulle fordras mycken kostnad; hela
verket utböds altså til arrende, men ingen infant sig, som ville det antaga.
För at slippa kostnaden skjänktes altså slussverket til Örebro stad med det
vilkor, at för de inflytande slusspenningar med det mera, som verket
åtfölgde, slussarne skulle repareras och underhållas. Staden har sedermera
arrenderat bort detsamma til visse interessenter. Huru litet inkomsten
svarat emot de drygare utgifter, som reparation fordrar, visar sig nog
genom de betydliga lån, som blifvit gjiorde; tilståndet är altså icke obekant.
Men det lärer ei heller kunna undfalla, huru nödvändigt slussverket är för
rörelsen i landet öch järntransporten. Om nu lånen genast skola betalas, så
fastnar hela staden för betalningen; ty det är des invånare men icke
interessenterne, som äga och äro ansvarige för verket; och det kunde icke
skje utan en allmän ruin för stadens Borgerskap. Banqven behöfver väl
icke reflectera på annat än at få sin betalning på de tider, den bör erläggas,
men cronan och Riksens Ständer böra besinna, at en hel stad förstöres,
och at det sedan likafult blifver för cronan en kostsam skyldighet at
underhålla slussarne, hvartil penningarne då måste tagas utur hennes
cassa. Deremot om afskrifningen på skulden skjer småningom genom
årliga inbetalningar, skonas cronans cassa, verket bibehålles och Banqven
har fulll säkerhet i staden för den årliga inbetalningen, at den riktigt skal
inflyta, och får omsider sine utlånte penningar igen til sidsta skillingen.
Detta är afsikten med Bancoutskottets betänkande, hvilket Hr Stierngranat
derföre tilstyrkte, at det måtte bifallas.
Hr Wachschlager, Gustaf: Uti den frågan om Convoijcommissariatets
skuld var han af lika tanka med Hans Exellence Riksrådet Ridderstolpe,
ehuru han med sitt Neij ei ville hindra sakens afgiörande. När altså
19-10-307
282 1779, jan. 14. Hjälmare slussverk.
nu frågan är om lån. som private personer giort i Banqven, kunde han så
mycket mindre skilja sig ifrån välbemälte Herres mening. När Örebro stad
fåt til skjänks hela slussverket med dess appartinentier och inkomster, så
bör den ock kunna detsamma underhålla; det är ei sagt, at staden skal
draga deraf någon vinst, förrän den skulden, som hon sig på vérket ådragit,
är betald. Således få andre giöra, som låna penningar på sine egendomar.
Har staden lupit in uti större och kostsammare byggnad, än at den genom
revenuen kan betalas, så är det för hennes räkning. Så har skjedt med
andras egendom genom en sådan hushållning, at de måst gå under auctionsklubban;
således må det ock gå med denne och til den ändan det
särskilte votum, som är enligit med bancoordningarne, bifallas.
Frih. Reuterholm, Gustaf: Det särskilte votum stödjer sig på
bancoordningarne, hvarföre det ock vore lag likmätigt at detsamma bifalla.
Men härvid föreföllo likväl den consideration, at slussverket ehuru nu uti
private händer likväl är giort til nytta för en stor Bergslag. Under den
tiden, det var cronans, blef det ständigt uplåtit åt private under arrende.
För 40 år sedan var det en verkelig förmån at arrendera slussverket;
derföre trätte ock Örebro häftigt om rättigheten til detta arrendet. Men
sedan arrendatorerne negligerat slussarnes vidmakthållande, förföll det så,
at reparationskostnaden öfversteg långt, hvad inkomsten kunde ersätta.
Då ville ingen åtaga sig arrendet. Til at undvika en betydelig kostnad för
cronan, som reparation hade fordrat, skjänktes det altså til Örebro stad.
Denne stadens inbyggare, ledde af sine förmän, hafva ingåt uti at arrendera
verket af staden. Ingen utan de, som styra stadens inkomster, hafva deraf
dragit nyttan til stadens cassa. Ingen enskilt kan sägas hafva vunnit derigenom,
at til staden arrendet betalas; men emedlertid lida alle stadens
invånare oskyldigt, örn de nu skola fastna för den ådragne reparationskostnadens
betalning; någon lisa förtjena de altså. På det nu icke cronan må
belastas med detta för Bergslagen angelägne verkets underhållande framdeles
och derjemte stadens Borgerskap nu ruineras, som ofelbart bägge
delarne skjer, om utmätning ska! gå fort öfver Banqvens pant, men Banqven
ei heller å den andra sidan må för mycket förlora på sit utlånte capital,
föreslog Frih. Reuterholm, at årligen på desse lån måtte til Banqven
inbetalas 4 procent på capitalet och 2 på interesset, tilsamman 6 procent.
Derigenom fölgdes i det närmaste bancoordningarne. Banqven hade för
desse procent årligen sin säkerhet i verket och hos Örebro invånare, utan
at de ruinerades, den kommo ock snarare til sine penningar med mindre
förlust, nemligen allenast af 2 procent på interesset, än då den mister hela
interesset och eij förr än efter 32 års förlopp kan få igen sit capital.
Hjälmare slussverk. 283
Hr Leijonanckar, Fredric: Då frågan för en stund sedan var om
Convoijcommissariatets skuld uti Banqven, samtyckte han gierna til eftergift;
ty publicum hade ensamt dragit vinsten af desse medel, efter de blifvit
använde at freda svenska seglation för barbariske sjöröfvare. Men at
enskilte personer, som i flere år stoppat uti egen böxsäck slusspenningarne
men så illa med dem hushållat, at de nödgats låna penningar till slussarnes
reparation, nu skola få räntan på desse lån eftergifven och capitalet til
skjänks, åtminstone på några och 30 år, dertil kunde Hr Leijonanckar så
mycket mindre samtycka, som det skulle leda til skadeliga och för Banqvens
credit högst farlige prayudicater. Då intressenterne såsom private
lant, så böra de ock såsom private betala. Derföre tilstyrkte han ock bifall
på det särskilte votum.
Hr Grefve Fersen, Axel: Bancoutskottets förra betänkande om Convoijcommissariatet
och det nu förevarande äro af ganska olika beskaffenhet.
Genom Riksens Ständers eget föranstaltande hade Convoijcommissariatet
fåt anvisning at giöra lån i Banqven. Om Riksens Ständer 1747
missräknade sig på inkomsten af de fonder, som blefvo Convoijcommissariatet
anslagne, och desse fonder ei tåla någon förhögning, så tilhörer det
nu Riksens Ständer at rätta denne missräkning och lindra en tyngd, som
ligger uppå en til allmänt bästa inrättad cassa, på det cassan må giöra den
med dess inrättande påsyftade nyttan, de barbariske sjöröfvaremakternes
bibehållande vid fredligt lynne.
Den förevarande casus är helt annorledes. Sex personer, som hafva
missräknat sig, då de giort lån, komma nu och begiära att få afskrifning. De
tilbjuda väl at på capitalet vilja årligen betala 1 000 riksd:r. Men det går ut
på 30 år, och hvad säkerhet har Banqven emedlertid för sine penningar.
Om personerne blifva oförmögne eller dö, deras fartyg rutna och slussarne
falla igen, så är Banqven efter desse 30 år i värre förlägenhet om sine
penningar än nu, då hon kan få sin betalning utur et verk, som åtminstone
är nytt och fullkomligen i stånd satt och således mera begiärligt. Riksens
Ständer böra undvika at statuera så farlige exempel med Banqvens förordningar.
Inga limitationer vid et så granlaga verk, som Banqven är, böra
någonsin tillåtas. Sådan som förskrifningen är til sielfva bokstafven, sådan
bör ock betalningen vara. Skrifven hällre af både capital och interesset,
efter slussarne äro et nyttigt verk för communication uti landet och järnhandlen.
Låt det åter hemfalla cronan til någon inkomst, så får cronan
besörja om reparation, när det en gång förfaller. At private skola draga
profiten men cronan, som härtils skjedt, altid få kjännas vid reparationskostnaden,
som nu intenderas, lärer enhvar finna vara för mycket begiärt.
284 1779, jan. 14. Hjälmare slussverk.
Hr von Nackreij, Olof, instämde aldeles med Hans Exellence Hr
Riksrådet Grefve Fersen. Om arrendatorerne missräknat sig på inkomsten
af Hielmare slussverk och den kostand, som reparation fordrade, är det för
deras räkning. Banqven bör derföre icke plikta. Hvilken oordning, om
private låntagare skola få gå til collegier, Banqven. ja, ända til konungen
och likasom hota med sin oförmögenhet, om de eij få afskrifning. Den som
redeligen lånt, bör redeligen betala. Sådane tilbud kunna framdeles flere
hända. När interessenterne nu vunnit detta, så komma de härnäst och
begiära ren afskrifning. Då sådane försök lyckas, föder det alltid nya begiärelser
efter mera.
Frih. von Essen, Fredric, erkjände sig uti mindre Bancoutskottet
hafva bifallit det särskilte votum. Han hade icke något obytt med Örebro
stad utan voro oväldug, det han hoppades, at enhvar kjände honom före.
Vid sakens närmare eftersinnande fant han sig likväl sedan föranlåten at gå
ifrån sin första mening och det af följande skjäl. Desse interessenter hafva
icke sökt afskrifning eller eftergift, utan de hafva anmält sin oförmögenhet
at betala lånen och i underdånighet anhållit, at cronan måtte taga igen
slussverket och betala giälden, hvaröfver Kongl. Maij:t ei allenast hört
sine och riksens collegier utan ock remitterat ansökningen til Bancoutskottet.
På det sättet är ärendet kommit at i Bancoutskottet uptagas och til
Riksens Ständer öfverlämnäs. Konungen hade visserligen ei på det sättet,
som skjedt, tagit saken an, om han icke anset slussverket såsom en för det
allmänna nyttig och nödig inrättning, hvilken ei bör lämnas handlös. Det
förslag, som Bancoutskottet upgifvit och som öfverensstämmer med hvad
Kongl. Maij:ts collegier tilstyrkt angående interessenternes skuld hos
cronan, går icke ut på någon eftergifr utan kommer allenast an på tid, så får
Banqven hela sit utlånte capital åter. Säkerheten för lånet tyckes vara
tilräckelig, när hela Örebro stad derföre är vederhäftig, undantagande
Frih. Cederhielm och Hans Exellence Rikrådet Grefve Kalling, hvilke för
sine där i staden belägne egendomar förbehållit sig at slippa alt deltagande
häruti. Detta jemte sielfva slussverket med sin afkastning blifver altid
Banqven nog säkerhet för 1 000 rd:r om året, och på denne öfvertygelse
tillstyrkte Frih. von Essen bifall på Bancoutskottets betänkande.
Hr von Platen, Philip Jul. Bernh., tilläde hvad Frih. v. Essen
anfört, at den säkerhet, som Banqven förut haft för sit giorda lån, varit
mindre durable än den, som nu anbjudes; ty interessen[t]skapet består af
folk, som på et eller annat sätt kunna försvinna, farygen kunna förruttna
och slussarne blifva bristfällige, men en hel stad bör efter all sannolikhet
äga mera bestånd. At interessenterne nödgades sätta sig i skuld, var, på det
Hjälmare slussverk. 285
at byggnaden måtte gå fort och farten snart öpnas til Bergslagens och det
allmännas beqvämlighet; det är altså til publici nytta och ei privatorum,
som de lånte penningar blifvit använde. När nu en hel stad är guarant för
lånet, blifver säkerheten visserligen större, och när det allmänna af de
särskilte penningarne draga nyttan, blefve det ei private utan publicum,
som borde betala dem, då desse privatas förmögenhet ei räcker til. På
dessa skjäl hemstälte Hr von Platen, om icke R. o. A. ville samtycke til
hvad Bancoutskottet föreslagit. Det voro ei något nytt, at sådane inrättningar,
giorde til allmän tjenst, kostat cronan och publicum. Går slussverket
under, så förlorar Bergslagen all vighet i transport, så nödig til uppehälle
för en stor bergstracts invånare, och Örebro stad det betydligaste af
sin rörelse, hvilket skulle lända riket til ansenlig skada. Hr von Platen
försäkrade, at han talade af öfvertygelse och utan något afseende på eget
interesse. Kongl. Maij:t ansågo sjelf detta för et stort, nyttigt och nödigt
verk, och önskade Hr von Platen, at Banqven altid måtte med sine penningar
kunna bidraga til sådane.
Hr de Frietskij, Claes, förklarade sig likaledes anse Hjelmare
slussar för et publiqvt verk; derföre hade han som ledamot i Bancoutskottet
bifallit detta betänkande. Det vore mindre billigt, om private skulle
förlora den betydeligaste delen och kanskje all deras egendom, för det de
bygt til en sådan allmänhetens betydliga nytta och tjenst. Men de blifva
räddade från undergång, om Bancoutskottets förslag vinner bifall, och
Banqven kan ei förlora sit capital, då den får dubbel säkerhet, först uti
slussverkets inkomster och sedan uti hela Örebro stad. Hr de Frietskij
styrkte altså härtil.
Frih. Ridderstolpe, Carl: Om man ock bör medgifva, at interessenterne
genom slussverkets reparation giort riket nytta, så blifver det en sak,
för hvilken Kongl. Maij:t aldrig lärer neka dem ersättning. Men aldrig kan
det blifva Banqvens skyldighet at hålla dem skadeslöse. Ser man ock på
den säkerhet, som anbjudes Banqven för sit lån, torde den icke blifva så
stor, som det låter. Inkomsten af slussverket taga ju interessenterne årligen
under egen förvaltning. Om betalningen af de 1 00():de rd:r för hvart år
skulle uphöra, stadnar ju Banqven vid detsamma, som hon nu är, för at få
sine penningar, nemligen at låta lagfara med slussverket och at omsider
taga det i besittning, men med större gravation, om det åter börjat förfalla.
Hvem kan försäkra, at egendomarne i Örebro stad, som skulle blifva den
andra säkerheten, icke äro redan graverade, åtminstone til större delen.
Hvar får då Banqven sine penningar, om betalningen studsar? Än om dertil
kommer, at adelns, prästens och landtmannens fastigheter i samma stad
286 1779, jan. 14—16. Hjälmare slussverk.
skulle undantagas ifrån at gå i mät för den giäld, som endast är giord med
Borgerskapets i staden samtycke, och hvaraf vinsten varit ämnad för
staden och Borgerskapet allena, om någon blifvit? Skulle detta kunna
kallas säkerhet, sådan som bancostadgarne fordra, så må man ock få lof at
ändra bancostadgarne til en lika förmån för andre medborgare, som genom
nyttige inrättningar kommit i behof, men hvad Banqven deraf uti sin credit
vinner, lärer framtiden snart nog utvisa.
Frih. Hamilton, Joh. Abrah.: Det är väl sant, at slussverket med
des byggnad hittils blifvit förvaltat af private; ty alting måste ju gå genom
enskilte personers händer på et eller annat sätt; men genom gåfva af
cronan är det verkeligen en Örebro stad tilhörig egendom. Sjelfva staden
som ägare är alltså ansvarig för de deruppå gjiorde lån. Hvad kan vara
större säkerhet, än när en hel stad, icke af de minst betydelige i riket, och
dess Borgerskap med personer, lös och fast egendom sättas i underpant för
lånet och derjemte hela slussverket med alle de inkomster, som dervid
dageligen inflyta. Är något mer, som kan erbjudas i guarantie för betalningen
af 1000 rd:r om året. Om ock interessenterne i afseende på någon
enskilt vinst dervid åtagit sig förvaltningen af slussverket och des reparation,
så måste uträkningen på vinsten hafva varit mycket drägelig och
billig, hvilket utgången nogsamt visar; ty vid reparationen äro icke allenast
alle interessenternes egne penningar sprungne utan ock alle, som dertil
blifvit uplånte. Med upoffrandet af sine egne åtgångne medel vilja de likväl
betala, hvad de lånt, så långt inkomsten af slussverket räcker. Men at af
eget lägga til de interesseri, sorn fordras dertil, äro de numera aldeles
oförmögne. At genom den af Banqven började lagfart och utmätning skilja
dem vid verket och det hopp, de kunna äga, at en gång i framtiden kunna
återfå åtminstone något af sine egne uti byggnaden instukne penningar,
lärer väl ingen anse vara billigt. At genom executionstvång taga det af
staden och derigenom förorsaka en stagnation uti en hel stads betydeliga
rörelse, lärer ei heller någon finna för riket nyttigt. At Banqven hädanefter
skal betungas med slussverkets förvaltande och underhållande, lärer enhvar
finna stridande emot en banqves rätta egenskap och ändamål. Ingen
privat lärer våga at kjöpa det och betala skulden. Alt detta kan undvikas
och Banqven få sine penningar åter, om det förevarande förslag vidtages,
hvilket Frih. Hamilton på det ömaste för rikets, Banqvens, stadens och
medborgares bästa tilstyrkte.
Hr Grefven och Landtm, giorde häruppå proposition: Bifaller R. o. A.
Bancoutskottets betänkande.
Men den besvarades med Ja och Neij.
Hjälmare slussverk.
287
Hr Grefven och Landtm, författade altså följande voteringsproposition:
Den,
som bifaller Bancoutskottets betänkande, skrifver Ja.
Den, det ei vil, skrifver Neij.
Vinner Neij, antages det särskilte votum som R o. A:s beslut.
Hvilken uplästes och gillades.
Häruppå skreds til votering.
Den första och andra classen afträdde til sine särskilte rum, men den
3:die classen stadnade qvar uti Riddarhussalen. Voteringssedlarne insamlades
uti hvarje classe uti dertil förfärdigade blecklådor, hvilka sedan
igenlåste och förseglade inburos på landtmarskalksbordet, hvarest Hr
Grefven och Landtm, dem öpnade samt voteringssedlarne framtog, en i
sänder upropade och upräknade, först den 3:die dassens och befunnos:
Ja 31 Neij 85
Sedan andra classens och befunnos:
Ja 12 Neij 52
Sidst första classens och befunnos:
Ja 4 Neij 31'
Hvaröfver bifogade voteringsinstrument1 förfärdigades, för R. o. A.
genast uplästes och af Hr Grefven och Landtm, underskrefs.
R. o. A. åtskildes häruppå klåckan 5 eftermiddagen.
Ar 1779 den 16 Januarii.
[Lördag.]2
Plenum klåckan 10 förmiddagen.
Närvarande: Hr Grefven och Landtmarskalken Hugo Herman von
Saltza.
1 :mo.
Uplästes voteringsinstrumentet, författat öfver voteringen i sidsta plenum.
1 Voteringsinstrumentet, här uteslutet, har uppgiften 39 i stället för protokollens
31.
2 Konceptprotokollet.
Votering om
Hielmare
slussverks
skuld.
288 1779, jan. 16. Bankens fonder.
Frih. Cederhielm, Josias, föreslog, om icke en deputation kunde
hos de andre tvänne stånden, som guarantera Banqven, gifva detta R. o.
Ars beslut tilkjänna.
Hr de Frietzkij, Claes, trodde sådant vara mindre passande uti et
ärende, som hos R. o. A. blifvit ei annorlunda än privat anset.
Hr Billberg, Fred. Otto: Om det vore mindre anständigt at notificera
beslutet genom en deputation eller, som det nu kallas, utskott, så
kunde det skje genom et extractum protocolli.
Häröfver yttrades af herrarne i salen olika meningar genom Ja och Neij.
2:o.
Hr Wadenstierna, Carl Eric: En utväg torde gifvas at förena de
häröfver skiljaktige meningar.
R. o. A. hade hört sig föreläsas Bancoutskottets berättelse om Banqvens
tilstånd, då utskottet upgifvit sit förslag, huru Banqvens fonder framdeles
må disponeras. Ingen lärer vara, som icke påminner sig, huru det var
beskaffat för 1772, då vår nådigste Konung åtog sig styrelsen, och dervid
giöra jemförelsen emot hvad som nu är. Med hvad ömhet har icke Konungen
utfört det stora realisationsverket, huru har icke genom Des visa och
milda regering Banqven fåt rådrum at stadga sine tilgångar, så at den snart
lärer kunna understödja allmänheten med lån i speciemynt. Alt detta och
mycket mera af Des nådiga omvårdnad för Bancoverket upväcker naturligt
den skyldigheten, at Riksens Ständer derföre hembära sin nådiga Konung
underdånig tacksägelse och at den af Bancoutskottet upgifne berättelsen
måtte blifva tryckt, på det at väre öfrige medborgare i riket äfven måge
njuta denne förnyade anledning til allmän glädie och tacksamhet. Om R. o.
A. behaga dertil samtycka, så kunde genom en deputation eller så kallat
utskott sådant de andre respective stånden notificeras med begiäran, at de
häruti med R. o. A. sig förena och samma utskott kunde få in commissis at
gifva tilkjänna R. o. A:s beslut angående Hjelmare slussverks interessenters
lån i Banqven.
Hr Bilberg, Fred. Otto, begiärte denne sednare proposition på
bordet för at ei blanda frågan om beslutets i sidsta pleno notificerande med
frågan om tacksägelsen til Kongl. Maij:t.
Hr Leijonanckar, Fred. Wilhelm, ansåg deremot Hr Wadenstiernas
proposition så värdig, at han med nöije släpte alt annat för at dertil
lämna sit bifal och anholt, at Hr Bilberg ville begifva sig ifrån sin begiäran,
som häruti giorde uppehåll. Hvem kjänner icke redan nyttan, som vij hafva
at förvänta af den verkstälta realisation.
Förslag om religionsfrihet. 289
Hr Grefven och Landtm, frågade, om R. o. A. bifalla, hvad Hr
Wadenstierna föreslagit.
Hvilket med Ja besvarades.
3:o.
Uplästes et af Frih. Hans Rammel, Öfverste och Commendeur med
stora korset af Kongl. Vasa- och Riddare af Kongl. Svärdsorden, ingifvit
memorial, hvaruti han til förökande af näringar och folk tilstyrker, at
Riksens Ständer hos Kongl. Maij:t anhålla, det måtte fri religionsöfning
förunnas främmande religionsförvandter, som vilja i riket inflytta och sig
här nedsätta (Bil. 33).
Hr Grefve Fersen, Axel: Frij religionsöfning är väl i många afseenden
god och tjenande til et rikes upkomst och förkofran, hvarföre ock
Hans Exellence icke hade något emot det upläste memorialet at påminna.
Men den kan ock förordsaka mycket ondt och et rikes försvagande inom
sig sielf, om den ei med varsamhet handteras; derföre trodde Hans Exellence
flere restrictioner vara nödige vid denne tillåtelse. Ibland annat at
catoliqver, hvilka äro farligast och i sednare tider giöra betydelige inkräktningar
på andre religioner, om dem än tillätes at bygga kyrkor, döpa sine
barn och hålla offentelig gudstjenst, likväl icke få här i riket bygga kloster,
hålla offentelige processioner, ei heller uti riket utsända sine så kallade
missionairer, icke uprätta allmänna scholor och lärohus; at aldrig någon
munkeorden tåles, af hvad religion den vara må; ei heller at någon af
främmande religion må kunna bekläda något rikets högre eller lägre embete,
under hvad förevänning det hälst vara må; och at judar icke få vistas
eller hafva synagoger på andra ställen än uti visse dertil utsedde städer.
Hr Leijonanckar, Fred. Willem, förklarade sig nögd at bifalla
memorialet med de förbehåll och inskränkningar, som Hans Exellence
Riksrådet Grefve Fersen proponerat. I synnerhet trodde han, at catoliqver
borde inskränkas; ty de voro ibland alla den christna religions förvandter
de mäst intolerante och som i egna länder förfölgde de andra christna
religioner.
Frih. von Essen, Fredric: Han märkte ingen difference uti at
bifalla memorialet. Det innehöllo ei eller annat än et generelt tilstyrkande
til tolerence. Om R. o. A. äfven med sit samtycke stadna dervid och
öfverlämna i underdånighet til Kongl. Maij:t at i conformité med Regeringsformen
reglera vilkoren, så vore saken bäst och lättast afgiord.
Hr Grefve Fersen, Axel:1 Detta blifver et förslag, som ifrån Riksens
Ständer skal bäras inför Konungen. Det bör noggrant och värdigt fram
1
Enligt konceptprotokollet rättat från förlagans: Carl.
Rammels memorial
om fri
religionsöfning.
290 1779, jan. 16. Religionsfrihet.
bäras til thronen. Frih. Ramel har blott giort proposition. Om den bifalles,
så bör den ordentligt och til hela sin vidd utarbetas, innan den kommer
längre utur R. o. A:s händer.
Hr Grefven och Landtm, föreslog, at til den ändan et extractum
protocolli kunde författas, som innehölt de vilkor och förbehåll, med
hvilka Frih. Ramels memorial blifver bifallit; och frågade, om R. o. A.
härtil samtyckte?
Som med Ja besvarades.
Hr von Nackreij, Olof: Frågan om en frij religionsöfning har vid
flere riksdagar och ofta tilförene varit väkt men i anseende til då varande
omständigheter måst tystna af, ty den är af sådan beskaffenhet, at den
ganska varsamt bör handteras at förekomma de oredor, som religionsfrågor
tilförene uti vårt fädernesland upväkt. Svänska folkets stadiga lynne tål
icke något, som kunde leda til oriktige begrep, hvaraf någon slags reformationsprincipe
af okunnige eller illasinnade kunde ledas. Torde altså nödigt
blifva, at den deputation, som efter R. o. A:s beslut skal afgå uti de redan
förut nämde ärender, äfven anmäler detta samt tillägger, at R. o. A. vil
meddela sit extractum protocolli deröfver.
Detta bifölls.
Hr Nackreij åtog sig ock at författa detta extractum protocolli, som
af honom verkstältes i följande form;
Utdrag af protocollet, hållit hos R.
o. A. den 16 Januarii 1779.
R. o. A. har förehaft Öfverstens och Commendeurens af Kongl. Vasaorden
Frih. Hans Ramels memorial af d. 14 i denne månad angående fri
religionsöfning för de utlänningar, som i riket vela inflytta.
R. o. A. finner för des del, at en fri religionsöfning kan blifva för riket
nyttig och förmånlig, samt at densamma instämmer med den nästan uti alla
välbestälta stater mänskligheten hedrande tolerancen och tillåtne samvetsfriheten,
som synes vara människjans medfödda rätt, hvarföre ock R. o. A.
bifallit samma memorial med efterföljande inskränkningar och förbehåll,
som rikets grundlagar och en rådig eftertanka och försiktighet synes
kräfva.
l:o. At de af främmande religioner, som vilja hit i riket inflytta at
härstädes under Sveriges lagar bygga och bo, ej må, under hvad förevänning
det vore, antagas i rikets högre och lägre ämbeten och sysslor.
2:o. At de ei må på något ställe i riket inrätta publiqve scholaehus eller
undervisningsställen til sin läras utvidgande.
Religionsfrihet. 291
3:o. At dem i sådant afseende ei må tillåtas antaga eller afsända missionairer
inom eller utom riket.
4:o. At kloster ei måge inrättas och munkar ei tillåtas eller admitteras, af
hvad religion och sect de ock vara må.
5:o. At judarne ei må tilstädjas hafva sin synagoga på alla ställen i riket
utan endast i Stockholm samt 2 a 3 andre orter eller städer dem dertil
anvisas, hvarest de under en bättre police kunna vara under en vaksammare
tilsyn.
6:o. At de af främmande religioner öflige allmänna processioner och
ceremonier må dem förbjudas til undvikande af förförande anledningar til
vilfarelser samt förargelse ibland den enfaldigare hopen.
Med förestående inskränkningar samtycker R. o. A., at uti Riksens
Ständers namn detta mål må til Kongl. Maij:t i underdånighet öfverlämnäs,
som ifall Kongl. Maij:t skulle nådigst finna godt at dertil lämna Des nådiga
bifall, torde lika uplyst i nåder intaga, at de härvid giorde förbehåll äro af
yttersta vigt och de betydeligaste fölgder. Hvilket alt med de öfrige respective
stånden vän- och välvilleligen skulle communiceras.
Medan detta förehades, hade Riddarhusfiscalen hunnit författa förtekningen
uppå de herrar, som skulle uti utskott besöka de andra stånden och
voro följande:
Af första classen.
Grefve Oxenstjerna af Korsholm, Joh. Gabriel.
Hamilton, Adolph Ludvig.
Frih. Lieven, Carl Gustaf.
Bennet, Wilhelm.
2:a classen.
Hr Hård, fullm. Frih. Cederhielm, Josias.
Hr Walckendorff, Carl Fredric.
Hr Möllersvärd, Carl Adolph.
Hr Bildt, Knut Reinhold.
3:e classen.
Hr Schönfelt, fullm. Hr Silfverstolpe, Fredric.
Hr Liljehorn, Joh. Fredric.
Hr Lagersvärd, Fredric.
Hr Fermer, Bengt.
292
1779, jan. 16. Bankrevisorer.
Bancoutskottets
extr. prot.
om 2 000
riksd. ad pios
usus.
Bancorevi
sorer angående.
Desse herrar upropades, framträdde i skranket til Landtmarskalken och
af honom updrogos at anmäla R. o. A:s beslut om den underdåniga tacksägelsen
til Kongl. Maij:t, 2:o om fria religionsöfningen, 3:o ang:de Hjelmare
slussverksinteressenters bancolån. Hvarmed de ock nu genast afgingo.
4:o.
Uplästes Bancoutskottets utdrag af protocollet af d. 11 sidstl. Januarii,
hvaruti hemställes, om det icke må tillåtas Banqven at anordna 2000 rd:r
sp. til pios usus en gång för alla at utbetalas; samt at Riksens Ständer hos
Kongl. Maij:t i underdånighet anhålla, det han täktes efter eget nådigt
godtfinnande förordna, huru denne summa til förenämde bruk må varda
använd, och det af den anledning, at den särskilte vård, som bancohusets
förvarande för eldsvåda och alt annat äfventyr, som kunde sig vid en
illumination yppa, icke medgifvit, at bancohuset lika med de öfrige i
Stockholm blifvit illuminerat vid tilfälle af de allmänne glädjebetygelser,
som Hans Kongl. Höghets Cronprintsens födelse förorsakat.
Detta bifölls.
5:o.
Uplästes ånyo det den 12 och 14 i denne månad förehafde Bancoutskottets
extractum protocolli, hvaruti tilstyrkes, at til bibehållande af Banqvens
ordning och drift tjugufyra personer väljas af de respective stånden,
tålf af R. o. A. samt sex af Präste- och sex af Borgareståndet, hvilka d. 1
Octobr. 1782 i Stockholm sammankomma at öfverse, huru Banqven blifvit
förvaltad, samt sedan at dermed fortfares hvart tredje år, då ei riksdag
infaller, likväl at altid andre personer dertil väljas. Och föreslår utskottet
äfven den instruction, hvarefter desse hafva at sine giöromål inrätta. Vid
detta extractum protocolli var bilagt en kongl, resolution af d. 18 Maii
1682, hvaraf finnes, at detta icke var något nytt utan redan af Högstsalig
Konung Carl XI tillåtit och förordnat.
Hr von Qvanten, Carl: Som det är ganska angelägit at på alt sätt
söka förekomma, det Banqven såsom Riksens Ständers dyraste clenod
icke måtte vanvårdas, hvilket man hittils beklagligen set kunna skje, och
detta extractum protocolli förnämligast syftar til detta ändamål, så hade
han skrifteligen upsat sine tankar, dem han utbad sig få upläsa. Och upläste
altså följande, som bilagt finnes under n:o 2.1
1 Vid konceptprotokollet.
