# ID: svediakorp-gov142
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1769--1770
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 37,875
# sentences: 1,202
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


57
värcken, emedan det är oskjäligit, att något hemman skall
skatta för mer än det värckeligen innehafver och är skattlagdt
före; kan och bör jag eij annat än tillstyrcka bifall af
Hedervärde Bondeståndets protocollsutdrag i detta mål, att
Allmogen i Gefleborgs och Västernorrlands höfdingedömen
må njuta till godo utan nogon 'slugs förhögning 1670 års af
Kongl. Maij:tt i nåder gillade och derefter i jordeboken uptagne
afhandling om 6 m:r s:rmt dagzvärkspenningar af
hvart helt hemman. Och det så mycket mer som de fläste
hemman i anseende till deras slätare jordmån, åker och äng
emot andre orter i riket, drygare knekte- och båtsmanstunga
samt öfrige utlagor omöijel. med bestånd kunna draga den
anseenlige förhögning, som kan stiga emellan 16 och 20 d:r
s:rmt på desse dagzvärcken, om de vidare enl. 1765 års bref
skola fördubblas och efter markegången lösas.
19.
Assessor Carl Gustaf Ehrenhoffs memorial
om skriften En patriots tankar.
(Borgarståndets arkiv 1769—1770. Vol. 17, fol. 395.)
Protokollet sid. 269.
Ödmiukt memorial.
Att regeringssättet på det ömaste må vårdas, derom kan
ingen tvifla, sorn kommer ihog desse ord i vår besvurne Regeringsform:
Den skall achtas för en afsöndrad ledamot och
riksens förrädare, som vågar hemligen eller uppenbarligen
stämpla något till Regeringsformens uphäfvande och förändrande.
Än mindre strid lärer den härom upväcka, sorn i aflagd
huld- och trohetsed förbundit sig uptäcka, hvad som
förehafvas kan till det oinskränckte enväldets åter införande.
I följe af en sådan eds plickt bör inför Riksens Höglofl.
Ständer såsom de största vächtare om lag och frihet allerödmiukast
tillkänna gifva, med hvad ängslan och oro jag nyligen
läst en utgifven tryckt skrift under titul: En patriots
tanckar om grundlagens nödvändiga förbättring.
Denne skrifts auctor menar sig föreslå goda medel till förbättring,
då han, pag. 64, med tydelige ord säger, att ko
-
58
nungens egen nådiga tancka bör styra och utgiöra beslut utan
afseende på Rådets pluralitet i mål, som röra Riksens Ständers
tagne besluts ändrande eller häfvande. Men om 13 §
Regeringsformen och Kongl. Maijt:s dyra Försäkran härigenom
förbättras eller ock uphäfvas, det fordrar i min taneke
icke mycken djupsinnig urskilning, Ingen regering kan vara
fri för ständige anfall af mensklige begärelser, derifrån härstamma
flere slags missbruk. Men at derföre gifva regeringssättet
skuld och giöra detsamma misstänckt, det är så godt
sorn icke vilja hafva regering, efter ingen kan gifvas fullkomlig,
ja, det är högst farligit för samhället och stridande emot
syftemålet af ali borgerlig lag och ordning.
Menniskior måste ju styra menniskior. Äro de senare goda
undersåtare, så ärsättes rikeligen lagens brist, äfvensom en
god värckställighet af lag fördubblar dess värde och styrcka.
Missbruk och oredor kunna lika fult botas och rättas, när
de upsökas från sine rätte ursprung, men grundlagars helighållande
är den yppersta lag för ett fritt och sjelfständigt
folck.
Således följer, at ju mindre skiften i högmål, desto tryggare
blir sammanlefnaden, skulle än reglorne icke i alt
öfverensstämma med de eldigaste genier.
Vidare följer, at denne auetors skrift blir förgripelig med
sin påsyftade välmening och dy lär Höglofl. R. o. A. rätvist
pröfva, på hvad sätt land och folck må befrias ifrån de olyckelige
fölgder, som en slik till constitutions förderf förförisk
skrift kan å bane föra.
Stockholm den 15 Aug. 1769.
Carl G. Ehrenhoff.
59
20.
Kanslisten Johan von Engeströms memorial
om sekreta deputationens instruktion.
(Allegater I, fot. 22b.)
Protokollet sid. 275.
Ödmiukt memorial.
Vid jemförande af 9 § uti Secreta Deputationens instruction,
sådan som den redan undergått Höglofl. R. o. Ars
granskning, och samma § så tilskapad, som Välloflige Borgareståndet
den föreslagit igenom dess utdrag af protocollet
under den 18 Julii sistledne, lär utan möda kunna dömmas,
hvilkendera bör ega företrädet.
Första regelen uti all morale är den at tildela hvar och en
det, honom med rätta tilhör. Skulle någon komma at med
orätta vinna det, hvartil en annan egde full och laglig rättighet,
då är intet rättmätigare, än at den således lidande åter
förhielpes til åtniutande af sin rätt, när bevist bliver, at han
varit förfördelad. Då är ock intet skiäligare, än at den, som
honom förolämpat, ej får draga all nytta af hvad han med
orätt vunnit och åter försätties uti någorlunda lika stånd,
som han varit, om han ej giort ett olagligit framsteg på bekostnad
af en annans rätt. Så talar den stränga och blinda
rättvisan, hvilken ej känner någon person. Och så talar den
af Höglofl. R. o. A. faststälte 9 § uti Secreta Deputationens
instruction, då den stadgar, at vid reparationer för liden prejudice
tilses bör, det icke andre derigenom bliva lidande,
utan den allena, igenom hvilken prejudicen skiett, må mista
den genom sista fulmagten erhålne tour och förmån.
Deremot synes den af Välloflige Borgareståndet projecterade
förändring uti 9 § efter min oförgripeliga tanka icke
kunna leda til ett lika rättvist ändamål, ty den innehåller:
At Secreta Daputationen väl må granska vederbörande förslagsgivares
såväl som Deras Excellencers Herrar Riksens
Råds åtgiärd vid befordringsmål men at deputationen ej skall
ega magt at för någon lidande föreslå någon uprättelse, hvarken
til värkelig befordran eller rättighet til tour.
För min del kan jag ingalunda finna det vara enligit med
Riksens Höglofl. Ständers ömhet om rättvisan och frie med
-
60
borgares rättigheter at veta och se dem vara lidande men ej
komma dem til hielp. I almänhet tror jag väre medborgare,
så högre som lägre, ega rättighet at fordra af oss, det deras
angelägenheter ifrån de större til de mindre, hvilke komma
under Riksens Höglofl. Ständers beprövande, varda med yttersta
sorgfällighet handterade, ty friheten är ej annat än
hela sammanhanget af frie mäns medborgerliga rättigheter,
och i den mån någon af dess delar bliver eftersatt, i samma
mån lider ock friheten. Man plägar säga, at uprättelser uti
befordringsmål äro för små saker för Riksens ständer at sig
dermed uppehålla. Men utom det ingen fri man är så liten,
at dess uti lag grundade rättigheter få föragtas, så kan ett
befordringsmål här i landet ofta afgiöra om en eller flere
menniskiors hela välgång. Och lär derföre en fråga om en
lidande svensk mans uprättelse så mycket mindre kunna
bliva för liten för svenske Ständer at bevaka.
När en med orätta förbigången, en lidande man, ej kan
vinna någon uprättelse hvarken til värkelig befordran eller
rättighet til tour, tyckes i och med detsamma all granskning
af Rådets öfverlägningar i befordringsmål bliva nog onyttig.
Häremot skulle kunna invändas, at om något voro tilstyrkt
någon sökande til förfång, detsamma efter giord anmärkning
af deputationen skulle kunna af Riksens Höglofl.
Ständer beifras och derigenom förekommas, at dylikt en annan
gång icke måtte hända. Men en flerårig erfarenhet lär
redan hava visat, at i dylika mål ej många anmärkningar blivit
giorde, då icke tilfälle varit för en lidande at tillika vinna
uprättelse. Dessutan lär en hvar kunna finna, at saker kunna
sättias i olika dag alt efter flere vederbörandes bätre eller
sämre vilja och mer eller mindre habilité. Det kan således
lätteligen hända, at skiälen uti befordringsmål antingen icke
bliva alla för Deras Excellencer Herrar Riksens Råd upgifna
eller ock de förnämsta ej bliva satte i sin rätta dag och at
Deras Excellencer med all sin vördnadsvärda benägenhet för
rättvisan likväl derigenom kunde ledas at något tilstyrka,
som voro stridande emot en välförtient mans rättigheter. I
en sådan händelse voro det väl ock alt för hårdt, om Riksens
Höglofl. Ständer skulle emot Herrar Riksens Råd ytra något
missnöje över deras rådslag. Och i almänhet lär det efter min
oförgripeliga mening vara i högsta måtton betänkeligit at igenom
alvarsamt beifrande af mål, som icke til någon huvud
-
61
sakelig och mycket betydande del röra rikets frihet och välstånd
eller utmärka uppenbar väld, blottställa Riksens Råds
myndighet och giöra dem i förtid ledsne vid sine så vigtige,
bekymmersamme och ansvarige embeten.
Tienligaste utvägen at rätta hvad af en eller annan händelse
kan i Rådcammaren hava förefallit emot någons lagliga
befordringsrättighet lär derföre vara den, sorn Riksens
Höglofl. Ständer hela tiden bortåt nyttiat, nemligen at igenom
tilstyrkanden hos Hans Kongl. Maj :t i underdånighet
utstaka, hvad befordringsrätt en lidande må til uprättelse få
åtniuta. Och til det ändamålet är den af Höglofl. R. o. A.
faststälte 9 § uti Seoreta Deputationens instruction ganska
lämpelig. Den rättighet, Riksens Ständer härutinnan tilförene
utövat, är grundad uti vårt rikes constitution; den tilhör
dem efter våre så dyrt besvurne grundlagar. Jag anser
den vara oskiljagtig ifrån friheten, och såsom riksdagsman
hvarken kan eller vill jag begiva mig ifrån deltagande uti
den rättigheten och dess utöfning.
Men mitt påstående blevo kraftlöst, om ej Höglofl. R. o. A.
skulle finna skiäligit at häruti med mig instämma och ytterligare
fastställa den redan af dem gillade 9 § af Secreta Deputationens
instruction, hvarom jag derföre ödmiukast anhåller.
Och derjemte utbeder jag mig at med detta mitt ödrniuka
memorial få vända mig til de öfrige respective stånden.
Stockholm den 9 Augusti 1769.
Johan von Engeström.
21.
Löjtnant Carl Natanael Franckenheims memorial
om sekreta deputationens instruktion.
(Allegater I, fol. 228.)
Protokollet sid. 275.
Ödmiukt memorial.
Ibland lagar och författningar, hvilka synas fordra Riksens
magtägande Ständers skyndesamma hand til granskning och
62
förbättring, möter mig i första påseendet Kongl. Maij st :s
uppå Riksens Högloft :e sist församlade Ständers underdåniga
betänkande af år 1766 d. 12 Novembr. utfärdade nådiga
förordning til befrämjande af lagarnas värkställighet m. m.
De flere betänkligheter, som "rid detta kongl :a förordnande
uti hela dess vidd samt vid hvarje moment särskilt lära finnas
at andraga, lemnar jag för denna gång obemälte och utbeder
mig allenast inför Högloft. R. o. A. i ödmiukhet få ådagalägga
min upmärksamhet vid den 12 :te puncten, hvaräst
stadgas, det hädanefter ingen privat persons elter ämbetsmans
klagan i befordringsmål öfver liden prejudice hos Riksens
Ständer andragas må eller vid riksdagen til skiärskådande
varda uptagne. Fotar jag mitt omdöme öfver detta ämne
på intet annat än sielfva riksconstitutionen och grundlagarna,
hvilka endast gifva mig den rätta och sanna kundskapen
därom, samt sedan gior en jämförelse emellan Kongl:e
Maijst:s nådiga förordning om tiensters besättande m. m. af
den 23 Nov. 1756 och denna författning, så kan jag ei annat
än studsa vid denne senare och lemna den förra ett otvungit
bifall. At militaire och civile ämbetsmän utgiöra en ganska
betydelig del ibland samfundets medlemmar är lika så ostridigt,
som rike och regering dem förutan aldeles icke kunna
äga bestånd. Äro de frie medborgare, så hafva de ock sina
rättigheter, hvilka lika ömt och lika heligt som alla de öfrigas
hvar för sig böra vårdas och handhafvas, och den saken
at dämma öfver en sådan rättighet, som utgiör en del af
tienstsökandes, ja, oftast hela deras välfärd, är uti en fri regiering
en af de aldravigtigaste. Uteslutas ämbetsmän ifrån
öpen tilgång' til högsta magten med sine så nära rörande angelägenheter,
så giöres å den ena sidan en värkelig åtskilnad
emellan dem och rikets andra invånare, och jag ser intet annat
därmed uträttas än det, at de förvandlas til Kongl :e Rådcammarens
och icke rikets män och tienare, hvilket alt
snörätt strider emot grundlagarne; å andra sidan åter afstå
och bortskänka i och med detsamma Riksens Höglofl. Ständer
någon del af deras tilständiga magt och jag fruktar den, som
i längden torde befinnas mäst betydelig och för sielfva friheten
icke mindre vådelig. De hafva fördenskull uti alla tider
enligt grundlagarna ägt och utöfvadt den rättighet at efterse
och pröfva, hvilka vid tiensters utdelande blifvit förbigågne
och prejudicerade, samt sådane til är sättning förhielpa, alde
-
63
les sorn kongl :e förordningen af d. 17 Decembr. 1756 emot
ansökningar om tienster och befordringar hos Riksens Ständer
och instructionen för Riksens Ständers Urskillningsdeputation
innehålla och förmå; och jag tror mig icke fela, om
jag påstår, at Riksens Höglofl:e Ständer efter ed och samvete
samt til bibehållande af deras egen magt äro bärtil icke mindre
förbundne än til något annat af de dem åliggande högviktiga
giöromål. Hvaraf tillika högrättvisligen lärer pröfvas,
at desse värkeligen äro rätte riksdagsmål samt det uti högstbemälte
förordning om lagarnas värkställighet såsom ende
skiäl emot uptagande däraf influtne yttrande, som skulle desse
i mångfalldigt afseende vara Riksens Ständer vid n. b. rätta
riksdagsmåls afhandlande til hinder, af sig sielft aldeles
förfalla. Det synes ock föga rimligt, at ämbetsmäns fri- och
rättigheter skulle så aldeles varit väl bevarade och handhafde
af de nu afgågne Herrar Riksens Råd, sorn i flere betydelige
ämnen vist så märkeliga mistag, utan lärer et öpnat öra för
den klagandes rop och en nogare granskning af hvad han kan
hafva at andraga ofelbart sanna, at de flere, sorn sedan sista
riksdag blifvit lidande, äfven så väl förtiena uprättelse af
Riksens Höglofl:e Ständer sorn de, hvilka då och tilförene
densamma ärhållit. I afseende af alt detta samt de för ämbetsmän
så talande omständigheter torde fördenskull Riksens
Högloft :e Ständer täckas pröfva så nyttigt sorn nödvändigt
at oftanämde 12:te punct af Kongl:e Maijst:s nådiga
förordning om lagarnes värkställighet aldeles uphäfva samt
ett sådant beslut til nådig kundgiörelses utfärdande härom
hos Kongl :e Maijs:t i underdånighet anmäla.
Hemställandes detta i ödmiukhet til Högloft:e R. o. A:s
uplysta bepröfvande och tillika anhåller at med detta mit
vördsamma memorial få vända mig til de öfrige respective
stånden.
Stockholm d. 31 Julij 1769.
Carl Nathanael Frankenheim.
64
22.
Assessor Samuel Gustaf Qveckfelts memorial
om sekreta deputationens instruktion.
(Allegater I, fol. 230.)
Protokollet sid. 276.
Ödmiukt memorial.
Sedan Höglofl. R. o. A. vid instructionens för Secrete Deputation
justering uti 9 § af projectet eller förra instruction
allenast uteslutet the orden: tå then klagande thertill äger
större rätt men i öfrigit thensamma gillat, så häfver Vällofl.
Borgareståndet uti samma § föreslagit den ändring, som thess
med R. o. A. communicerade extractum protocollii innehåller.
Och emedan, i anseende till nödvändigheten at instruction
för Secrete Deputation må blifva expedierad till efterrättälse
vid the inkomne måls handterande, nu under öfverläggning
hos Höglofl. R. o. A. lärer komma, huruvida then af
Vällofl. Borgareståndet föreslagne ändring må antagas eller
ej, ty utbeder mig therom ödmiukast få yttra mine tankar.
När man eftersinnar ändamålet med deputationer vid riksdagar
och nyttan af them, som är, at alle vid riksdagen inkomne
mål må utarbetas och deputationerne först therom
med sitt betänkande till ståndens plena inkomma, innan någon
sak hos Ständerne till afgjörande företages, och tillika
ihugkommer, at icke allena Riksdagsordningen uti 14 § i
allmenhet thetsamma stadgar, utan jämväl denna instructions
4 §, hvilken the tre respective stånden redan faststäldt,
uttryckeligen bjuder, at Secrete Deputation bör i alle mål,
som till densamma blifvit remitterade, afgifva betänkande
till samtelige respective stånden, samt derjemte öfvervägar,
at fast efter kongl, förordningen d. 12 Nov. 1766, § 12, uti the
sedan sidsta riksdag yppade praejudicemål icke ordentelige
besvär få anföras utan praejudicens rättande skall genom deputations
anmärkningar skje, hafva likväl Riksens Ständer
sig förbehållit at vid rådsprotocollernes öfverseende lägga
thervid then hand, som beskaffenheten fordrar, så förmodar
jag Riksens Höglofl. Ständer lära högt uplyst finna, at Vällofl.
Borgareståndets projecterade förändring uti 9 § af bemälte
instruction så mycket mindre lärer passa sig ock instämma
65
med Riksdagsordningen och förutgående 4 § af samma instruction
samt berörde förordnings 12 § :s slut, som thesse
stadgander kräfja deputations betänkande; och när någon
värkeligen blifvit genom the uti Kongl. Maij :ts Rådkammar
beviljade befordringar prsejudicerad, beskaffenheten tå fordrar,
at han bör njuta uprättelse, hvilken deputationen bäst
kan jämka ock tillstyrka efter lidandet, då then meddelar
thess betänkande; men Vällofl. Borgareståndets ändring theremot
betager deputation en sådan billig åtgjerd och den lidande
then uprättelse, hvartill han kan lagligen vara berättigad,
änskjönt saken genom anmärkningar uptages, hvilka
oförgripeligen synas böra medföra lika värkan och säkerhet
för en lidande at få uprättelse, som af honom sjelf anförde
besvär, när förbudet blifvit at besvär anföra, hvilka
dock enligt 13 § uti Riksdagsordningen, pag. 123 i Samlingen
af acta publica, äfven uti prsejudicemål, såsom af then beskaffenhet
at the annorstädes ej stå at rättas, tillförene lika
så väl voro tillåtne hos Riksens Höglofl. Ständer at andraga
sorn i andre mål af sådan beskaffenhet. Till Riksens Höglofl.
Ständers uplyste pröfning hemställes fördenskull ödmiukast,
om icke 9 § af instruction för Secrete Deputation bör förblifva
sådan, som Höglofl. R. o. A. och Högvördige Prästeståndet
den redan faststäldt; men om Riksens Höglofl. Ständer skulle
täckas antaga Vällofl. Borgareståndets ändring af 9 § uti instruction
och thymedelst förbjuda Secrete Deputationen at
uti the praejudicer, hvilka sedan sidsta riksdag kunna händt,
jemte anmärkningar om theras beskaffenhet föreslå och tillstyrka
för the lidande en theremot svarande uprättelse, så
ehuru ingen lag kan äga någon retroactive värkan och jag
är förvissad, at Vällofl. Borgareståndet med bemälte ändring
icke haft afseende på the vid förflutne riksdag anhängige
men tå oafgjorde praejudicemål utan endast påsyftar thylike
nye, sedan sidsta riksdag excisterade och vid thenna riksdag
antingen till Urskillingen inkomne eller them, som uti rådsprotocollerne
kunna anmärkte blifva, så torde väl, när uti
Borgareståndets beslut ingen åtskilnad är gjord emellan
gamle oafgjorde och nye, vid thenna riksdag anmälte eller
genom anmärkningar befintelige thylike mål, någon vara af
tlien tankan, at tå the nye praejudicemålen icke få till pröfning
ock uprättelses föreslående uptagas, det Secrete Deputationen
icke heller skall vara tillåtit at the äldre och vid för
39—610798
-
66
ra riksdagen inkomne och antagne men oafslutade mål nu
afgjöra och efter hvart och etts beskaffenhet deröfver till
ståndets plena upgifva dess betänkande; altså om berörde af
Borgareståndet föreslagne ändring skall antagas, (hvilken jag
för min del dock icke samtycker utan är af then tankan, at
jemte anmärkningar om sakens beskaffenhet deputationen
må i betänkandet för the lidande föreslå uprättelse, emedan
åtnjutande af laglige rättigheter till tjenstebefordringar är
en ämbetsman lika så angeläget och ömt sorn at få i frid behålla
dess enskylta ägendom) synes nödigt, at Riksens Höglofl.
Ständer uti instruction för Secrete Deputation tydeligen
utsättja then omförmälte åtskilnad emellan the äldre och af
Riksens Höglofl. Ständer antagne prsejudicemålen, så at med
them efter instructionen för Secrete Deputation vid 1765 års
riksdag må förfaras, och the nyare sedan sidsta riksdag upkomne,
på thet ej någon therom må kunna sig misstaga, hvilket
jämväl till Höglofl. R. o. A:s och the öfrige respective
ståndens högt uplyste pröfning ödmiukast hemställes, hvarföre
utbeder mig at äfven till them få vända mig med thetta
memorial.
Stockholm d. 15 Augusti 1769.
Sam. Gust. Qveckfeldt.
23.
Rikshistoriografen Anders Schönbergs memorial
om skriften »En patriots tankar».
Protokollet sid. 291.
Ödmjukt memorial.
Uti sistledne plenum hos Höglofl. R. o. A. väcktes frågor
om åtskilliga skrifter. Aldraförst påmintes om en skrift, kallad
En patriots tankar om grundlagens förbättring i anseende
til fides publica, såsom anstötelig emot våra lagar. Sedermera
påmintes också under discourserna om andra skrifter,
såsom Parrhesiastes, den så kallade Uplysningen för svenska
folket, Svar på en högmålsfråga i svenska jure publico med
1 Originalet saknas. Återgivet efter år 1769 tryckt exemplar.
67
mera, såsom alle innehållande flera förgripeliga fel emot
kongl. Tryckfrihetsförordningen. Jag hade då tilfälle at säga
mina tankar, det enligt kongl. Tryckfrihetsgrundlagen borde
alla skrifter, som anstöteliga finnas, anklagas vid laga domstol
och at för öfrigt Riksens Höglofl. Ständer icke vore det
forum, där sådane skrifter kunde bepröfvas.
Ifall nu ytterligare någon fråga hos Riksens Höglofl. Ständer
härom skulle förekomma, anhåller jag at än vidare skrifteligen
nu få yttra skälen til mina tankar för at underställa
dem Högloft. R. o. A:s uplyste pröfning. Såvida här är frågan
om skrifter, så är kongl, förordningen om skrif- och
tryckfriheten det rättesnöre, enligt hvilken härvid skal dömmas,
och på den där utstakade grund vil jag fota mina tankar,
öfvertygad at den nu förevarande fråga rörer icke mindre
ämne än sjelfva tryckfrihetens bestånd för framtiden.
Här är nu icke frågan om at bepröfva de nu nämnde skrifters
innehåll, hvilket, om det vore Riksens Ständers giöromål,
i en deputation förut hade bordt utarbetas och aldrig i
Riksens Ständers plena directe och immediate kan granskas.
Utan enda frågan är nu, om Riksens Höglofl. Ständer
kunna och böra lägga hand därvid på något sätt. Den skriften,
kallad En patriots tamkar om grundlagens förbättring,
har redan i Höglofl. Kongl. Svea Hofrätt vederbörligen blifvit
anklagad. Om det nu här vore stället at yttra sig öfver
des innehåll, skulle jag anföra mycket däraf, sorn misshagat
mig, och sedan jag redan, straxt den kom ut, offenteligen
ogillat många delar af den skriften, torde jag icke vidlyftigt
behöfva afskildra mitt missnöje öfver en skrift, som väckt
så mycken allmän oro och bekymmersamhet. De andre nämnde
skrifter, en Parrhesiastes, Uplysningen med mera, hafva
alle gjort mycket ondt, upretat mycken bitterhet och stiftat
mycken oro i landet. Men då jag redan i Norrköping såg memorialer
emot de sistnämnde skrifter, af styrkte jag altid at
hos Riksens Ständer anmäla dem, dels för at undfly ända til
anseendet af förföljelseanda, ehuru dessa skrifter väl hade
förtjänt en alfvarsam åtgärd, dels förnämligast för at icke
leda granskningen af skrifter til denna vägen, och af lika
grund kan jag icke annat än beständigt afstyrka, at Riksens
Ständer någonsin skulle befatta sig med bepröfvandet af
skrifter, skriften må heta En patriots tankar eller Uplysningen
eller hvilken skrift det ock vara må. Det är icke dessa
68
skrifters försvar, sorn man ämnar sig åtaga; de måga gerna
genom vederbörlig domstols laga åtgärd åtnjuta sin förtjänta
näpst, mer eller mindre, efter domstolens lagliga bepröfvande.
Men tryckfrihetens oryggeliga förvarande samt medborgerliga
säkerheten därvid rörer hvarje medborgare, och
därföre är det en hufvudsak för hvar och en at tilse, det intet
prejudicat må öpnas, hvarigenom denna medborgerliga
säkerheten nu eller framdeles kunde komma at lida.
Det är en ostridig grundsats, at hvarje medborgare, ehuru
mycket den ock må hafva felat emot lag, bör ändock njuta
lag til goda, ända til den minsta formalitet, och icke annorlunda
dömmas än efter lag och i laga ordning. Det blefve eljest
et farligt prejudicat, som skulle öpna vägen för flera dylika
händelser och således skulle försätta medborgare i oro
om sin lagliga säkerhet eller, som är detsamma, om sin frihet.
Just då man trodde sig nitälska för friheten, skulle man
förstöra säkerheten, utan hvilken frihet är et tomt namn utan
betydelse och värkelighet. Om också laglig ordnings uraktlåtande
någon gång kunda leda til et billigt beslut, skulle det
dock sedan hundrade gånger kunna ske emot skäl och billighet
och gifva anledning til otaliga pretexter för at störta
oskyldiga medborgare.
Äfven så ostridigt är, hvad den store Montesquieu anmärkt,
at då något ämne ådragit sig allmän ifver och missnöje, bör
man vara mäst sorgfällig at i det nogaste följa lag och laga
ordning, ty då i första hettan fästar man icke altid så noga
sin upmärksamhet vid iakttagande af alla formaliteter och
vid laglig ordnings bibehållande, man tycker ofta då, at det
är billigt något öfverskrida vanliga vägen, men man ser icke,
at man just då öpnar prejudicatet, sorn blifver en vane i
framtiden och då en annan gång kan förstöra frihet och säkerhet.
Alt förnuftigt folk i Ängeland fördömde den bekante
Wilkes grofva skrifter, men såsom medborgare fant han alt
försvar til sina borgerliga rättigheter äfven af dem, som eljest
ogillade dess skrifter.
Vid detta ämnet nu om skrifter, som ådraga sig medborgares
missnöje, så är det ganska visligen stadgadt i kongl,
förordningen om skrif- och tryckfriheten, at alla sådana ämnen
icke skola dömas eller bepröfvas utan vid laga vederbörlig
domstol. Denna grunden til medborgerliga säkerheten i
allmänhet är så mycket nödigare vid skrifter som pretexter
69
til förtryck, där eljest lättare kunde finnas och per bonam
consequentiam sådana tankar ofta blifvit härledde af skrifter,
som icke funnits i skriften. Men en dommare är bunden
til ansvar och måste noga följa lag och laga ordning, som i
detta ämne föreskrifvit är uti kongl. Tryckfrihetslagen. At
en enda gång vika från denna lagen skulle blifva först et inbrott
vid en grundlag och sedan blefve det et af de farligaste
prejudicater, som i längden skulle aldeles kunna förstöra
både tryckfrihet och personliga säkerheten. Så snart Riksens
Höglofl. Ständer en enda gång befatta sig immediate med
skrifter, så väckes en allmän farhåga hos dem, som eljest
med nyttiga skrifter kunde gagna fäderneslandet. Ingen kan
då veta, hvad sorn i en framtid möjeligtvis kunde anses som
förgripeligt, då det dömmes af sjelfva lagstiftaren, hvars beslut
äro lagar utan appel. Vid delade tankesätt och de däraf
följande hvälfningar skulle skribenters fruktan och af skräckande
ännu mera förökas. Det sorn ingen ansåge såsom anstöteligt
eller i det minsta förgripeligt i en tid, kunde blifva
därföre ansedt i en annan tid. Slutsatser och consequencer
kunde dragas ur skrifter, som vore aldeles emot auctorernes
tankar, hvilket kongl. Tryckfrihetsförordningen uttryckeligen
förbjuder, men ingen laga domstol vågar emot tydelig
lag draga sådana slutsatser af skrifter utom deras bokstafveliga
innehåll. Då man har vilja at förtrycka, hvilket skadeliga
begär i mänskeligheten icke är så sällsynt, felas aldrig
pretexter och vackra målningar til at öfverskyla sin afsigt.
Därföre tilhörer det en god lag at förebygga tilfällen til at
nyttja sådana pretexter och det har värkeligen kongl. Tryckfrihetsförordningen
gjort, hvarföre man ock sorgfälligt bör
förvara den i sin helgd. Det gifves intet rike eller land i verlden,
hvarest icke varit tillåtit at skrifva lappri och småsaker.
Men för at beskydda tryckning i vigtiga ämnen är Tryckfrihetsförordningen
gjord til en grundlag hos oss. Dock huru
ville man vänta, at någon skulle våga låta trycka något sådant,
sorn kunde stöta mäktiga interessen, ehuru enligt det
ock vore med lag, när auctoren altid vore i fara, at dess skrift
kunde dragas ifrån laga domstol och således någon pretext
kunde upfinnas at gjöra skriften och des författare bråttslig,
när likväl ingen domstol skulle kunnat dömma på sådant
sätt. Jag lemnar då hvarje medborgare at dömma, om icke
tryckfriheten då aldeles försvinner och i sjelfva värket blif
-
70
ver en chimere, fastän den ock skulle förblifva orubbad i
bokstafven. Den skulle likna all annan slags frihet utan säkerhet.
Ehuru de skrifter, sorn man först hos Riksens Höglofl.
Ständer kunde angripa, väl måga förtjänt beifras, blifver
ändock följden densamma, at farhåga väckes hos rikets medborgare,
så snart sådane ämnen dragas til det minsta bepröfvande
ifrån sina lagliga domstolar.
Huru skulle väl Riksens Höglofl. Ständer kunna gjöra en
sådan bepröfning af skrifter? Icke kunde det ske immediate
i plenis, ty huru skulle man där vederbörligen kunna utarbeta
sådane ämnen; således i en deputation, som nödvändigt
skulle äga domsrätt, ty där domstols bepröfvande skulle ske,
kunde ock domstols utslag följa. Men Riksens Ständers deputationer
med domsrätt i bråttmål äro commissioner, antingen
de kallas så eller icke. Riksens Ständers commissioner
åter äro så väl kände af förfarenheten, at allas enhälliga
önskan synes vara til at för sådan domstol förskonas. Åtminstone
skal jag aldrig för min röst någonsin tilstyrka någon
Riksens Ständers commission, i hvad ämne det ock vara
må.
Beträffande åter en sådan anmälan ifrån Riksens Höglofl.
Ständer til Hans Kongl. Maj :t, som i sista plenum omtaltes,
hvarigenom Riksens Höglofl. Ständer skulle begära del af slutet
vid domstolen om den då i fråga varande skriften, så ehuru
detta föregifves förvara domstolarnas lagliga åtgärd i
detta ämne, så är det ändock efter min tancka aldeles detsamma
som at draga bepröfvandet af skrifter immediate til
Riksens Ständer. Följden däraf skulle då blifva, at Riksens
Höglofl. Ständer sjelfve ville sluteligen befatta sig med målet.
Då denna äskade underrättelsen hade ankommit, kunde den
åtminstone leda til målets företagande och bepröfvande hos
Riksens Höglofl. Ständer. Hvartil tjänade då lagliga domstolars
åtgärd, om Riksens Ständer skulle pröfva saken på annat
sätt, än det där är befunnit. Om det prejudicatet får öpnas,
vore icke då följden aldeles densamma, som man tilförene
afskildrat, at hvar och en, sorn kunde med någon styrka
sätta penna på papper för at genom trycket utgifva sina
tankar, skulle försättas i beständig farhåga, och osäkerheten
för tryckfriheten blefve til slut så stor, at inga andre vågade
låta trycka något än de, som skrifvit lappri och slag
-
71
dängor eller sådane skrifter, hvarpå ingen människa skulle
hafva något at säga i de mäst despotiska välden i verlden.
Sedermera drages också härmed en ny gren af lagskipning
til lagstiftande makten emot all sund statsklokhet, som altid
fordrar at icke förena lagskipning med lagstiftningen, så långt
de någonsin åtskiljas kunna, om et fritt regeringssätt någonsin
skal kunna bära sig med förvarande af allmän säkerhet.
Så snart en enda gång et sådant bref i et mål afgått til Hans
Kongl. Maj :t, skulle man i hvartannat plenum på lika sätt
anmäla andra skrifter, som altid förut skulle fordra ny bepröfning,
ny utdrägt af tid och draga oss in i ny lagskipning.
Med den åhåga för medborgares skrif- och tankefrihet samt
för medborgerliga säkerheten, som jag flera gånger tilförene
inför Höglofl. R. o. A. haft tilfälle at yttra och hvarom protocollerna
skola bära vittne, tilstyrker jag således, at Riksens
Höglofl. Ständer icke måga befatta sig med den ena eller den
andra skriften utan låta alt sådant på vederbörliga domstolars
lagliga åtgärd ankomma.
Stockholm den 18 Aug. 1769.
Anders Schönberg.
24.
Korporalen Johan von Eckstedts memorial
om finansverket.
(Allegater I, fol. 391.)
Protokollet sid. 334.
Ödmiukaste memorial.
Vid Högl. Secrete Utskots upgifne betänkande rörande
financevärket har det i synnerhet intagit min upmärksamhet,
at rikets penningelöntagare äi på något sätt blifvit ihugkomne
utan snarare försatte i den öfvertygelse, at deras förut ansenligen
förminskade löner derigenom torde ännu blifva til
25 procent försämrade.
At penningelöntagare enligt 1696 åhrs stat, hvilken äj ännu
är annulerad, äga en ostridig rätt til hela lönens utbekomande
i riksdaler eller silfvermynt, lärer äj nekas. At efter
72
1715 åhrs myntförhöining dessas löner til 33 procent biet försämrad
är äfven en sanning. At varorne sedan stigit äj allenast
i samma mån som penningeräkningen utan äfven långt
deröfver är äj eller obekant.
Månne någon utan ömhet och kändsla kan ärhindra sig
den bistra växeltiden såsom en epoque, utmärkt med penningelöntagares
ruin.
Hvem af svänska medborgare skulle äj med hierta och mun
vilja bereda hielp åt dem, som ända ifrån 1715 eller några
och femtio åhr saknat denna sin lagliga rätt. Högl. R. o. A.
behagar gunstigast tillåta mig nämna Lifdrabantecorpsen i
synnerhet, som ibland andra des vederlikar i armén niuter
den minsta och otilräckeligaste lön och är så mycket mer
försatt uti et kändbart lidande, som denne corps til tienstgöring
måste uppehålla sig på den dyraste ort i hela rike. Hvad
vore derföre billigare och med Högl. Riksens Ständers ömhet
för högsta rätvisan mera enligt än at alla penningelöntagare
finge åtniuta sin lön efter 1696 åhr[s] stat i riksdalrar eller
dess närmaste betydelse? Men derest emot förmodan Riksens
Högl. Ständer äi skulle kunna ingå i någor författning til
samtel. penningelöntagares understöd, så underställer jag i
ödmiukhet, om äj åtminstone til Lifdrabantecorpsen, såsom
aldra knappast lönt, kunde anslås en tilökning af femtio
procent, hvilken endast utgör en summa af 10 000 plåtar och
hvaraf likväl 150 officerare sågo sig någorlunda bärg [a] de.
Desse mina oförgripeliga tankar har jag härmed den ähran
öfverlemna til Högl. R. o. A:s utmärkta ädelmod och uplysta
pröfning och utber mig at härmed få vända mig til de öfrige
respective stånden.
Stockh, d. 14 Sept. 1769.
J. von Echstedt.
73
25.
Fänrik Carl Rikard Stenfelts memorial
om finansverket.
(Allegater I, fol. 405.)
Protokollet sid. 335.
Ödmiukt memorial.
Sedan flere af respective stånden fallit på den tanckan, at
rikets iråkade bekymmersame och utblåttade tilstånd skulle
kunna hielpas igenom brännevinstilvärckningens inskränkande
öfver hela riket, har det hos mig väckt den omtanckan,
huruvida hushållningen skulle dermed kunna bestå eller
riket finna någon sanskyldig hielp i et botemedel, sådant
som detta synes. Såsom ombetrodd at för mine hemmavarande
medbröders jämte egen röst, och dem derföre redo skyldig,
tror jag mig böra inför Riksens Höglofl. Ständer frambära
mine tanckar öfver detta ämne och detsamma till ömaste
öfverläggning recommendera.
När riket behöfver hielp, torde billigheten fordra, at hvar
tager del i hielpens åstadkommande, hvilket icke kan skie
igenom brännvinsförbud, som endast värkar på landtmannen.
At förbinda brännvinstilvärkningen, som i en och annor
måtto ökar statens underhållande med ungefehr 12 tunnor
guld och theröfver, synes så mycket mindre rådeligit, som
statsbrist deraf förorsakas, och des fyllande skulle säkert
falla på menigheten tilbaka i något annat oskyldigt ämne.
At förbiuda landtmannen tillvärka brännvin af egit förråd
och derigenom nödga honom at kiöpa en vara, sorn han icke
kan umbära, är detsamme sorn förbiuda bergsmannen at nyttia
sitt jern till egit behof, hvilket och synes strida emot hushållningens
natur och hvilketdera man här förbiuder, så synes
det klarligen leda till näringens förkväfvande men aldrig
upmuntran.
Detta förbud skall grunda sig på en nödvändig indragning
af spannemålens consumtion, som till ett ansenligit quantum
inför skrifves och utdrager landets pänningar; men månne
icke Riksens Höglofl. Ständer kunde finna något bättre medel
emot denna brist?
74
Vårt land är af den gode Skaparen välsignat med alla de
förmåner, som till en bördig åkerjord hörer, hvarföre skall
landthushållningen sakna den hielp, som svarar emot den
kostnad, som på fabriquer blifvit använd eller, om det lättare
kan åstadkommas, hvarföre skall då icke häldre åkerbruket
upmuntras än blifva liggande i sitt qvaf?
Det botemedel, som jag dristar föreslå, skall icke hafva
afseende på statens brist, hvilket skier, om brännvinet förbiudes;
eij eller skall åkerbruket förqväfvas igenom all upmuntrans
afskiärande.
At landtmannen hvarken kan vara brännevin förutan eller
statscassan förlora den deraf gående beskattningen, det seger
sig sielf, ty om brännvinet förbiudas å landet, så blifver
fölgden onekeligen den, at arbetsfolcket går strömvis utur
riket och söka de orter, hvaräst de tror sig vara i mer frihet
at använda sin förtjenst efter behag, och detta skulle då bidraga
altför mycket till landtbrukets kjänbara lidande och
statsbristens ökande.
Det är icke utan at missbruk med öfverflödsbrännvin föröfvas,
men icke är saken hulpen dermed, at ett missbruks
hämmande skall förkväfva ett helt lands hushållning. Om
derföre alt brännvinsbrännande förbiudes i städerne, på krogar
och alla enskylde brännerier och brännvinet sattes under
en ständig taxa at icke få säljas till högre pris än 3 dahl:r
kpp:mt och 4 dahl:r dito mynt i minut kannan vid 10 dahl:r
silf:mts bot för hvar kanna, angifvarens ensak, så lärer dermed
alt missbruk uphöra, sorn kan förekomma alt öfverflöd.
Landtmannen, sorn brukar jord och föder boskap, tyckes
så mycket mindre böra förbiudas at använda sin jords afkastning
sig till nytta, sorn han igenom en nödig brännvinstillvärkning
kan underhielpa och förfordra sin hushållning.
Om landtmannen får tilreda bränvin och detsamme til
ofvannämde pris till städernas behof försälja, så kan han
med drancken föda kreatur, förskaffa kiött, smör, ost, talg
och fläsk med mera, hvarigenom han sättes i stånd at åtaga
sig de 12 tunnor gulds contribution, som nu af både landtmannen,
städerne och krogar utgiöres.
Fördelas desse 12 tunnor guld emellan 80 000 hemman, boställen,
kungsgårdar och torp, så belöper på hvart mantal 15
dahl:r silf:mt, hvari torpare, sorn har jordebruk och kreatur,
bör deltaga med by och bonde.
75
Den lilla vinst, sorn landtmannen härvid kan hafva i anseende
dertill, at han kan föda sine kreatur till afsalu, icke använda
dugelig skog till bräntsle utan endast bruka det, sorn
afrödjes, då han upodlar sin mark, blir således en utväg för
honom at bibehålla sitt arbetsfolck, sorn, ehvad slags tvång
de må vara, giärna gå utur riket, upphielpa sin egen hushållning
och bättra sin utkomst samt gifva kronan en stadig
skatt nu och i tillkommande tider.
Skulle ock landtmannen förbiudas att förädla sin vara till
egit behof, så lärer snart hos honom visa sig en sådan brist
både på arbetare, förtjenst och pänningar, at han måste finna
sig utom stånd at afbörda skyldigheterne till kroman eller
vidmakthålla landtbruket, hvilket redan af folckbrist är i så
svagt tilstånd, at om det ingen hielp och uppmuntran får,
torde snart nog mer spannemål få införskrifvas, än tilförene
skiedt.
Det är icke för landtmannens skull spannemåhl införskrifves;
bergsbruken, städer och fabriquer bårtaga altför mycket
folck ifrån jordens skiötsel; desse uppmuntras på alt sätt,
de få försträckningar af publicum, de niuta stora friheter,
sorn i kronans cassa saknas, och kunna med alt detta icke
föda sig sielfve; hvartill tjena då alle dem gifne uppmuntringar.
Bergsbruken och fabriquer tilsammans tagne utgiör långt
öfver 100 000 personer; de förtära mer spannemål, än som i
riket inför skrifves, och alle desse arbetare saknas vid jordbruket.
Månne icke landtmannen blir lidande på flere sätt,
om han först saknar de bårtgående arbetare och sedan friheten
at använda sin egen product sig till nytta, för det at han
icke kan skaffa den födan, sorn med honom icke arbetar?
Jag öfverlemnar till Riksens Högl. Ständers öma behjertande,
om icke landtbruket bör hållas i den aktning som någon
af de öfrige näringsgrenarne? Och at det må niuta någon
slags uppmuntran, sorn emot des dyra värde svarar?
Skulle Riksens Höglofl. Ständer finna, at riket eij har annan
hielp än brännvin sförbudet, så påstår jag å egne och
hemmavarandes vägnar, at alt bruk af vin, utom Kongl. Hofvet
och kyrkorne i Sverige, samt spetzerier må vid svårt
straff förbiudas och at den, sorn sådant i riket införer, må
förlora sitt skiepp och borgeliga frihet samt plikta 1000 dahl:r
silf:mt; och skiepparen, som sig dertill bruka låter, om han
76
sielf eij redare är, plikte 1000 dahl:r silf:mt och varde siöfarten
förbuden.
Och som Höglofl. Secrete Utskått tycks hafva fästat sin
finance- och realisationsplan på bränvinsförbiudandet och
creditsmyntets förändrande emot specie såsom det endaste
medel at bota pänningebristen, och det i brist af tilräckeligare
lius om förra författningar, så lärer vara nödigt, at Riksens
Höglofl. Ständer låta sig förelägga förra riksdagars författningar
at deraf inhämta all den upplysning, sorn till ett
så vigtigt ämnes afgiörande behöfves, då mig sedan förbehålles
ett fritt yttrande öfver denna sak, sorn med rikets sanna
välfärd efter mitt begrepp och öfvertygelse öfverensstämmer.
Stockholm d. 14 Septemb. 1769.
Carl Richard Stenfelt.
26.
Assessor Carl Gustaf Ehrenhoffs memorial
om finansverket.
(Allegater 1, fol. 408.)
Protokollet sid. 335.
Ödmiukt memorial.
Vid sisth ricksdag yttrade jag mina oförgripeliga tanckar
om den i flere år öfverklagade växelcoursen efter den ställning,
sig då företedde; iag insåg, at oredan var kommen från
myntets förändring genom de alt för stora utlåningar ur Banquen
i reprsesentativer; jag fant äfvenväl, at detta onda fädt
för länge grassera, sorn ej skiedt, om icke egennyttan haft
någon förborgad vinst af jernhandelen; jag fick begrep om
växelcontoiren och circulationsväxlarne, at de förre voro för
riket kostsamma palliativer och de senare förödande konstvärck;
jag biföll alt derföre så mycket hellre til en skyndsam
bot, som alle symtomer voro för handen, at handel, näringar,
rörelse och credit elliest skulle aldeles afstanna och
gå under.
Uti botemedlens föreslående var då som nu flere särskilte
77
meningar; men Riksens Högl. Ständer blefvo ense derom, at
en sedelmyntets realisation skulle anställas, och jag påminner
mig intet, at Secrete Utskottets förslag til coursens fällande
fick betydande motstånd.
Icke des mindre tror man sig nu kunna skylla all skuld til
näringars förderf på botemedlen och Riksens Ständer tilvites
at deruti hafva trädt rikets och undersåtares rätt för nära.
Flere sådane skrifter har jag läst och deras auctorer är o
af tungomålet nog uppenbarligen igenkjände.
En liten omärckelig krämpa på vår kropp kan grena sig
så vidt omkring, at ofta sin emellan stridige medicamenter
måste brukas, innan alle kroppens angrepne delar blifva
friska, och just för den orsaken händer icke sällan, at ett
hielpemedel lastas, som i sig sielf är godt fast intet souveraint.
Likaså är det beskaffat med en rickshushållnings siukdom.
Hvarje gren af hushållningen tarfvar sin egen skiö tzel,
men så stridige botemedlen ock synas, kunna de dock tiena
till hälsans återvinnande.
I föllje häraf blir endaste omsorgen i mit tycke at noga utforska,
om et medel skadar, ty at det ej allmänneligen gagnar,
är intet fel och minst at förmoda, när alt är siukt.
På denne grund vågar jag fälla mit omdöme öfver Högl.
Secrete Utskåttets betänckande rörande financevärcket; men
för at få et sammanhang måste jag utbedja mig en nödig
distinction emellan den finance, som rörer statens inkomster
af rörelser, och den finance, som blott angår mynt- och
penningeväsendet.
Så visst sorn det är, at rikets finance af handel och näringar
är basis til all välmåga och styrcker penningefinancen,
så säkert är också det, at den senare kan blifva siuk,
utan at handel och rörelser förmå hindrat. Förfar enheten har
lärdt oss, at så länge credit och penningecirkulation gaf rörelserna
lif, var ändå orsaken qvar til den chimaerique växelcoursen
i creditifsedlarnes omåttelige utösande.
Härmed nekas derföre icke, at ju bägge desse financer hafva
något gemensamt, så at peningefinancen väl kan aldeles
dö bort, om handel och näringar stanna, och vice versa.
Jag är således med Högl. Secrete Utskåttet af enahanda
mening, at bancosedlarnes realisation utgiör förnämsta ändamålet
uti rikets penningevärcks och hushållnings förbätt
-
78
rande och at deraf härflyter trefnad och säkerhet; men at
samma realisation til sin värckställighet bör hvila, til des utrikeshandelen,
hvilcken åter af bränvinsförbudet skall uphielpas,
får fördelachtigare skick, det finner jag för min
ringa del snarare vara skadeligit än ländande til en fullkomlig
bot emot ali den förlägenhet och våda, sorn Secrete Utskåttet
anfördt rickshushållningen råkat uti.
Visserligen bör den ena financen hielpa den andra, men
af hvilckendera man fordrar mer, än des styrcka medgifver,
densamma måste deraf försvagas och uphöra; ty sorn realisation
af bancosedlarne kan bekomma alt hinder af för
många sedlars tilskapande genom lån, så kan ej heller af
handelen väntas hielp i et sådant pen[nin]gefinancens tilstånd,
fast snarare blir rörelser derigenom på slutet vanmägtige
och afstannande.
Häraf kan altså icke blifva svårt at sluta, det afpassningen
til realisation hufvudsakel. ankommer på myntets credit,
hvilcken svårligen retableras utan vidtagande af de utvägar,
som dels minska sedelstocken til en proportionerlig storlek
emot folck- och varumängd, dels skaffar Banquen redbart
mynt til inlösen af des sedlar.
Imedlertid blir det til föga nytta at tala om förvandlingen
af en specierd:r emot 12 d:r k:mt i sedlar, ehuru elliest hvarjehanda
reflexioner dervid förekomma.
At närmare öfverväga Högh Secrete Utskåttets upgifter,
det förbiuder mig min mindre insigt i den diupsinniga connexion,
alle upräcknade vigtige ämnen sin emellan äga.
Det endaste, jag dristar framgifva rörande botemedlen, är,
aL jag tviflar om em rd:rssedel kunde få säkrare värde än en
kopparmyntssedel, då ingen redbar betalning genast fölljer,
och då jag redan erfarit, huru bancotransportsedlarne kunnat
sätta sig i värdet efter det courante myntet i slantar, som
varit gängse, hvarutaf jag otvungit vill draga den fölgd, at
sedan coursförordningen äfven blifvit häfven, lär, i synnerhet
om nya lån blifva tillåtne, altsamman småningom maka
sig i sit förra skick, så at cronan, löntagaren och många närande
lemmar, hvilcka icke äro på det fältet, hvarest alt
skier på speculation, torde få åtnöija sig med vanliga hoppet
om bättre tider.
I öfrigit kan jag ej undgå föra mig til minnes, at siukdomen
i myntfinancen är ursprunget til all den villervalla, hvar
-
79
med de öfrige rickshushållningzdelar varit plågade, och at
fölljacktel. Riks:s Ständer vid sista ricksdag högst uplyste
vidtogo sådane botemedel, som svarade emot en i alla vettenskaper
antagen grundsats, at då orsaken är undanrögd, måste
des värckan uphöra. Riks:s Ständer åtskildes och sågo
handel och näringar i tiltagande, kunde ej heller åt den sidan
förvänta någon annan anstöt, än hvad naturligtvis kunde
komma af et ömtåligt sårs läkande; jag frågar således med
alt fog, om ej den oförväntade händelsen af coursens brådfall
til 42 m:r såsom den af Högl. Secrete Utskåttet upgifne
egentelige orsak til rickshushållningens våda bör ju förr des
hellre komma i dagsliuset i anseende til des uphofsmakare
och alle omständigheter på det alfvarsamaste examineras?
Nyttan af en sådan undersökning blefvo den, at hvar och
en öfvertygades derom, at coursens hastiga omväxling mer
vållat den öfverklagade allmänna nöd än sättet och medlet
til des styrande, hvarförutan Riks:s Högl. Ständer få et önskeligit
tilfälle at för alla tider mota så farlige dispositioner
til högsta machtens besluts hindrande och turberande.
Slutel:n gior jag mig förvissad, at Riks:s Högl. Ständer
lära skarpsynt inse, huruvida det instämmer med en banks
credit at låta den utgifva nya stora lån, då Banquen ännu
på långt när ej kan realisera de redan löpande sedlar, och
om icke en slik tilökt penningeståck värkel:n absorberar all
realisations principe samt ådrager mynt och penningefinancen
en oundvikelig och kanskie obotelig olägenhet.
I gemen är den satzen richtig, at alt mynt, sorn rörelserne
framskaffa, är båtande för riket; men då frågan egentel.
rörer penningefinancens hielp, så torde mer visshet fordras
om varande penningeståcks storlek, än jag af Högl. Secrete
Utskåttets betänclcande kunnat inhämta.
Handel och rörelser hafva merendels öfverstådt den värsta
puffen. Bergslag och manufacturer, som altid ömat Riksens
Ständer, äro innom sina förmurar af jerncontoirs- och manufacturcassorne
och kunna mer och mer förkofras; men
penningefinancen, så oumbärlig den ock är, måst sakna ali
handräkning, derest icke Riksens Högl. Ständer nu täckas
sig erindra, hvad Secrete Utskåttet mogit sagt: at Banquens
credit, som uti puncten af realisation sig visar, icke kan bestå
utan en värckelig fullbordran af hvad Riksens Ständer löfval
och försäkrat.
80
Med detta mit memorial beder jag ödmiukel. få vända mig
til de öfrige respective stånden.
Stockh, d. 13 Sept. 1769.
Carl G. Ehrenhoff.
27.
Fänrik Fredrik Adolf Svinhufvuds memorial
om finansverket.
(Allegater I, fol. 411.)
Protokollet sid. 335.
Ödmjukt memorial.
Att snart sagt hvarje näring och rörelse af närvarande allmänna
penningebrist märkeligen aftagit, det har Höglofl.
Secrete Utskott med all ömhet anmärkt uti dess utdrag af
protocollet under den 1 :ste hiijus och därföre såväl till landtbrukets
sorn stångjern stillvärkningens hjelp vakra penningesummor
föreslagit. Beträffande de lån, sorn på jern kunna
göras, så finner jag för min del, att de med tiden förekomma
missbud uppå denna rikets ansenligaste product; men
tviflar derpå, att handelstvång dermed kan förekommas,
därest icke låningstiden prolongeras för hela utskjeppningstiden
uppå stapelstadsvågar samt minst 9 månader uppå upstadsvåg
och, det sorn än bättre vöre, att ingen viss termin
föreskrefves, emedan ingen utan rätta tvång söker lån på
jern till 4 rd:r, då vahran är värd 6 rd:r.
Jag saknar jämväl något understöd för rikets jernmanufacturer
och ståhltillvärkningar, som värkeligen tarfvar enahanda
rättighet till lån på effecterne i proportion af deras
värde emot stångejern, hälst denna manufactur alltid måtte
stadna på metallvågar, är underkastad en trög afsättning
men ibland rikets naturligaste slögder bör räknas och hvarför
en viss fond till särskilt discont för desse värk torde
blifva oum[gän]gelig, som väl sista riksdag var påtänkt och
bifallen men till värkställigheten kommit att hvila.
Oförgripeligen räknar jag nödvändigheten fodra, det kopparvärken
vinna någon kraftigare hjelp än de till exporta
-
81
tionsprsemier för kopparförädling utsatte 20 000 dr s :rmt,
äfvensom mässingsbruk, alun-, rödfärgs- och victriolsvärken
sådant ofellbart tarfva och hvilket jag ej kan undgå att ödmjukeligen
tillstyrka, emedan en ständig tillvärkning af våra
metaller och fossilier och deras afsättning och utskjeppning
till utrikes orter ofelbart befordra en lyckelig realisering af
Banquens sedlar och hindra det redbara myntets utförande.
För min ringa del frucktar jag likväl, att den första hjelp
för bergvärken, fossilierna och jernförädlingen måste vidtagas
ifrån tillvärkningarnes början, ty det är nu mer en beklagelig
sanning, att större delen af desse idkare hvarken
sj elfve äga eller kunna ärhålla de för dem nödiga förlager
till deras värks uprätthållande och hvarföre det torde blifva
nödigt, det Höglofl. Bergsdeputation upgifver desse värks
oundgängeliga tarfvor med de utvägar, sorn kunna befordra
yttersta säkerhet för sådane förskott, då jag hoppas, att Höglofl.
Secrete Utskott lärer finna utvägar och medel därtill,
hälst desse förskott kunna indragas, så fort crediten återställes
och penningar på annat sätt komma i roulance, ty i
annat fall upgår en längre tid till rörelsernas uplifvande, som
ofelbart blifver en stor skada för riket och ovedersägligit hinder
vid spanmålsafsättningen.
Jag skulle ock önska, att våra öfriga manufacturer hade
den fond, sorn till deras räddning i en eller annan måtto tarfvas
och hvarom mig tillräckeliig kundskap fattas.
Detta mitt ödmjuka memorial anhåller jag ödmjukeligen
få under höguplyst skärskådan och dermed få vända mig till
de öfrige respective stånden.
Stockholm d. 14 September 1769.
Fredrich Svinhufvud.
40—610798
82
28.
Kommendör Johan Adam Heldenhielms
memorial om finansverket.
(Allegater 1, fol. 4-16.)
Protokollet sid. 335.
Ödmiiukt memorial.
Högloft. Secrete Utskottet har användt mycken tid och möda
at utarbeta en finanee- och realisationsplan till Riksens
Höglofl. Ständers vidare pröfning, hvilken man trodt finna
sådan, at han kunnat ur vägen rodia alla de brister, som någon
tid varit öfverklagade.
Ibland de botemedel, sorn blifvit föreslagne, har kopparoch
sedelmyntets realisation jemte bränvimsförbudet blifvit
såsom de förnämste ansedde och synes hielpen endast vara
bygd på desse grunder.
Såsom fri riksdagzman lärer thet vara mig tillständigt at
gå i pröfning af the föreslagne botemedlen och således öfver
them mig yttra. Då jag således efterser, på hvad grund financeplan
blifvit bygd, neml:n brännevinets förbindande och
deremot förnämsta delen af handelens förbigående, sorn egenteligen
värckar på rikets penningevärk, så drister åtminstone
för mig sielf behålla den tankan, at på så vaklande grunder
ingen beständig bygnad upföras kan.
Att realisera både koppar- och sedelmyntet till specie är
både nyttigt och angeläget; men om thet och kunde skie, så
at all koppar och alla sedlar i speciemynt med en hast förbyttes
och handelen lämnas så tygellös, som förr skiedt, så
lärer speciemyntet eij länge i riket qvarblifva. Bygges icke
financevärket på utrikeshandelen och des naturs beskaffenhet,
så kan thet aldrig äga bestånd, ty hvar man vet, at innom
eget land kan handelen drifvas med hvad slags mynt,
som hälst antages, men utrikesvaror måste betalas antingen
med reda penningar eller landets producter, och en större
eller mindre hushållningz bestånd beror af en försiktig handel,
så at inkiöp svarar emot försälgning, och så vidt thet
förra öfverstiger det senare, blir hushållningen i en förvänd
ordning ruinerad.
Då alla försiktighetsmått tages vid et lands handel och
83
hushållning, böra importerne eij öfverstiga exporterne. Blifva
importerne större, så måste penningarne utgå och försvinna,
då tvärtom et större qvantum goda tilvärkningar och
exportable varor draga penningar in i landet och hålla dem
qvar.
Ett lands invånare och medborgare kunna drifva handel
sig emellan utan stora capitaler och speciemynt, allenast det
antagne myntets värde finnes å säker ort, så at crediten altid
behåller sin jämvigt.
Att äga guld, silfver och dyrbare clenodier utan att nyttia
dem rätt är alt detsamma sorn hänga brödet högt up och
svälta ihjäl derunder, då man eij räcker det. Att hafva en till
allmänhetens nytta inrättad Banque, sorn af allmänheten
icke får nyttias till behof, låter väl i orden men betyder ingenting
i sielfva värkam.
När man eftersinnar, hvad sorn föranlåtit våra förfäder at
inrätta bancovärket, må man billigt upställa den frågan, för
hvad ordsak har man inrättadt en banque? Jag är öfvertygad,
at det skiedt til den ändan at kunna behålla det reela
myntet qvar i landet och sträcka crediten längre, än metaller
och slagit mynt kunna räcka. Och lärer få riken vara,
sorn icke behöfver en emellan folket roullerande credit. Credite
uträttar alt detsamma sorn penningar i ali handel och
rörelse innom et land, då man är säker om debitors förmögenhet
och styrka; credit förskaffar och värkelige penningar,
så at han kan innom en viss tids förlopp förvärfva sig liggande
capitaler och derigenom så tilväxa, at om den skiötes
af ärlige och välsinnade män, skulle snart rummen utvidgas
til penningars förvar i Banquen. Och hvem tager icke då den
utelöpande bancosedelen så god och häldre för des beqvämlighet
skuld än den innestängde riksdaleren, sorn, liggande
sluten innom läs och bommar, kan uträtta alf, hvad til folkets
nytta behöfves. Brist af penningar i et land är sådan,
sorn folket tycka sig mer eller mindre behöfva, och den som
vill använda penning:r til nytta, har sällan förmåga; ty hvarest
godt är om penningar, dit samlas arbetande händer, och
hvarest mycket arbete med konst och försiktighet drifves,
där kunna tillvärkningar säljas och för dem erhållas penningar.
Om således hos oss antages en god creditsystem, skulle
den, om alt sielsvåld therifrån utestänges, kunna uprätta
84
hvar dugelig man, som icke redan till seder och lefnad aldeles
förderfvad är, och i följe theraf rikets välmågo tillväxa i
den styrka, at det för ingen granne eller fiende skulle hysa
den minsta fruktan utan snart se sig i stånd at lika med lika
bemöta.
Ett lands styrka består i mycket folk och penningar; hvar
mycket penning :r är, där arbetas mycket och folkhopen tilväxer,
hvar mycket folk är, där får cronan mycken personel
skatt, sorn underhåller staten.
Om folket vore aldrig så mycket och penningen til sitt
värde ostadig, så kan folket icke må väl, ty ingen vet, hvad
han äger i värde och huru han skall betala arbetaren, hvaraf
följer, at han icke sielf kan utse sitt försälgningspris, sorn
närvarande tid bevises, och cronan kan vid en sådan penningens
ostadighet icke heller veta sina tilgångar såsom vissa
och påliteliga. Där den så kallade och af onda menniskior
påfunne coursen får hålla myntet i et ostadigt värde, där kan
aldrig landet komma i välmågo, och coursen är just den, sorn
aldrig bör äga rum i vårt land, efter han ingen annan grund
har än et omått el: t åckrande på medborgaren, hvilket här
skall bevisas.
Riksens Högl. Ständer stadgade väl förra riksdagen, huruledes
coursen, sorn af ogudaktige medborgare var oskiäligen
förhögd, hvarigenom rikets mynt till sitt räknevärde var
förderfvat, skulle småningom falla och efter hand aftaga, så
at icke hela folkhopen eller besynnerl. de ibland folket, som
handla med ut- och inrikes producter, skulle med en hast
råka i et altför kiänbart lidande. Man såg väl, at detta medel
skulle värka hielp efter hand, til des bancosedelen blefve godkiänd
såsom speciemyntet, hvilket de då tagne författningar
syntes klarligen medgifva; men hvad oförmodad händelse?
De missnöijde, sorn förr arbetat på coursens stigande at derigenom
äckra på sine landsmän, då de sågo sitt inrättade
penningevingleri icke hafva framgång på förra sättet, då uptänka
de et annat medel år 1767 och fälla coursen så fort,
som han efter Riksens Ständers stadga hade bordt falla i
någre år. Meningen kan både uträknas och ses, at de, som
förr upjagat coursen ända till 108 m:r och derigenom förskaffat
sig medborgares penning :r samt för dem upkiöpt
Statscontoirets obligationer och pantsatt å främmande ort at
därpå draga växlar, sågo sig igenom coursens fällande i stånd
85
at betala sin utrikes skuld med hälften af hvad de här hemma
upburit, och då de fälde cour sen, hade därmed afseende
på lindrig uphandling af inhemske producter, sorn de ville
utskieppa, och så snart utskieppningen voro giord, kunde de
höija coursen efter behag til det marktal, som af Riksens
Ständer var faststält.
Hvad de därmed kunnat vinna på inländsk man, om de
sielfve fått råda, kan lätt begripas, då man eftersinnar några
hundrade 1000 :de Sk® järn, koppar, messingztråd, bräder,
tiära, beek och öfrige utgående producter, hvarigenom alle säljare
innom vårt land hade måst undergå; ty om visse personer
hade fått åter höija och fälla coursen efter behag, så hade
de och afpassat beqvämliga tider at derigenom förderfva
alla kiöpare och säljare innom riket, som icke äro exporteurer
af inrikes producter; då nu sådant hastigt coursens fall
och åter påföljande stigande med ali des ostadighet och skadeliga
värckan på medborgare syntes för handen, täktes Hans
Kongl. M:tt med Råds råde af faderlig ömhet för sitt folk, til
förekommande af almänt förderf genom nådig förordning
stadfästa coursen till 42 m:k, hvaröfver han icke skulle få
boijas; men kunde icke förbiudas at falla, ty sedan penning:r
hos oss blifvit ansedde sorn en handelsvara, har hvar och en
ägare deraf satt hvad sielfsvåldigt pris eller cours derpå, sorn
han sielf behagat, eller med sine consorter kommit öfverens.
När nu desse, som fält coursen, sågo, at kongl, förordningen
om 42 m:k låg dem i vägen at efter sine speculationer vinna
på medborgaren medelst coursens åter stegrande i en för
dem beqvämlig tid, då klaga de öfver kongl, förordningen och
säga, at hon värkat mångas förderf; men tiga aldeles med
coursens ostadighet, sorn värkar hundradefalt värre.
Hvad är väl sorn utgiör et folks välmågo? Månne det är
imaginaire penning:r eller föda och kläder med andre nödige
behof? öfverflöd af försämrade penning:r gior arbetaren
lat, men öfverflödige varor och lindrige priser befrämjar et
folks välmågo och landets upkomst. Huru långt behöfva vij
väl at räkna tilbaka, då 34 1/2 m:k kopparmynt svarade
emot en utländsk specierd:r? Och månne icke Sverges innebyggare
lefde sållare då än nu? Man förundrade sig den tiden
öfver en skeende banqveroute. Sällan talades om gäldbundnie
medborgare; men sedan coursein begynte fritt stiga
och penningar blefvo ansedde sorn handelsvara, då har deraf
86
sådane skaddige värkningar förspordts. Uti et land under en
välbestäld regering anses en loflig handel såsom ganska mycket
bidragande til landets och folkets välmågo; men blir handelen
så fri och tygellös, at han värkar på de fläste medborgares
förderf, så är den deraf förmente välmågon till intet
giord och blir för folket skadelig. Blifva inbyggarena i et land
utmattade, så blir landet af mindre betydelighet och des inbördes
kraft och styrka försvinner. Detta onda är alt värkat
genom dem, som satt cours på Sveriges goda mynt och giordt
des valeur ostadig.
At nu förekomma alt det onda, sorn ooursen värka kan,
hvilket ofelbart lärer vara Riksens Högl. Ständers syftemål,
så täger jag mig frihet at upgifva följande förslag, hvilket
torde förekomma all cours innom vårt eget land.
Sorni det står fast, at ibland et fritt men tillika lagbundet
folk ingen sielfsvåldig medborgare bör få så handla och vandla,
at de laglydige deraf taga skada, så bör och icke heller
den, som har tilstånd at exportera vårt lands producter, äga
frihet at de derföre å utländsk ort fångne penningar bortsälja
til någon annan, sorn vil införskrifva varor för det värde,
sorn, exporteuren sätter på sine penning :r under namn af
cours, utan bör exporteuren skiäligen påläggas at införskrifva
utländska erforderl. varor för så stor summa penningar,
som des utskieppning bevissligen här kostat.
Att då handelen går i sit rätta och jämna lopp och ingen
cours behöfves eller bör äga rum bevises af följande skiäl.
En kiöpman, som utskieppar 1000 Ska järn, betalar derföre
til brukspatron 60 000 d:r mer el:r mindre i hancosedlar.
Samma järn försälger han i London för reda penning:r
och speciemynt, hvarvid han har frakten betalt och en skiälig
avance; desse penning :r bör han använda til uphandling
af sådane varor, sorn här hemma behöfvas, hvarpå han äfven
har för andra gången en skiäliig vinst; och sorn han sielf inkiöpt
järnet för det här gångbare creditmyntet, så bör han
och sälja sine importer och beräkna sin vinst i samma myntsort,
Igenom detta handelsrätt skall snart det ordet cours dö
bort och blifva så främmande ibland oss hädanefter, som det
för några och 30 år sedan hos oss var, och coursens skadeliga
värkan uphöra. Detta kan icke sägas vara något tvång på
handelen, ty hvad han vinner på utskieppningen, må han
som. et öfverskott använda efter eget behag, och man kan va
-
87
ra öfvertygad, at samma öfverskott blår hemdragit i reela varor
eller silfver och guld.
Ville någon invända, at det kan icke förnekas en kiöpman
at sälja sine utom riket stående penning:r på hvad sätt han
vill, lika sorn han försäljer handelsvaran, så svaras, at så
visst han niuter borgerlige förmoner och frihet at få utföra
riketz producter, så vässt bör han och handla på det sättet,
at riket och medborgare få tilbaka af främmande lands producter,
hvad vij här hemma behöfva, efter et land icke kan
bestå, med mindre thes öfverflödige varor varda i nödige behof
af främmande varor förbytte, och sielfva billigheten och
rättvisan fordrar thenna skyldigheten af en kiöpman.
I brist af en så billig lag och thes skyldiga efterlefnad föreställe
man sig, huru hela riket innom et år skulle kunna
aldeles ruineras. I Sverige äro icke månge, som exportera betydeliga
handelspåster, the igenfinnas alle i tullspecialen. Om
tliesse få exporteurer kommo öfverens at för rikets creditmynt
uphandla alla exportabla varor och dem utom riket
försälja, aldeles intet bil rikets behof införskrifva, icke häller
aflåta sine penningar til inländsk man; för hvad penningar
skulle då behofven kiöpas? Hvarmed skulle salt, vijn, specerier
och spanmål samt alla andra behof å främmande ort uphandlas?
Eller manne riket skulle stanna i brist af alt thetta,
på det at exporteuren måtte niuta en för riket skadelig och
sjelfsvåldig frihet i sin handel. Häraf synes, huru högst angeläget
det är at sammanbinda den ut- och ingående handelen.
Att nu annorlunda skier, det bevises af coursen samt des
ställning och skadeliga värkan; de som nu exportera rikets
producter, införskrifva sällan varor utan sälja bort sina utestående
och för rikets varor undfångne penningar til den,
som vill införskrifva handelsvaror och sättia derpå så högt
värde i svenskt mynt, sorn de hälst vilja. Derigenom blifva
alla utländska varor dyra och gå til dubbelt värdet och inhemske
varor stiga i samma mon, hvaraf har handt, at först
de mindre förmögne och sedan de förmögnare måst stanna i
obestånd och gå från hus och ägendom, då deremot någre få
personer, sorn styrt coursen, blifvit omåttel. rika.
Att landet icke har mådt väl eller kan må väl af för mycket
minderhaltige penning :r eller dyra priser på varor, det
kan i anseende til des värkan ses af Kongl. Bergscollegii be
-
rättelse til riksdagen 1765, hvarest tydel. säges, at näringarne
och bruksrörelserne afstanna för höga priser skuld. I Kongl.
Cammarcollegii berättelse ses, at det essentieleste, sorn är
landthushållningen, af tager och förfaller; hvad mån vara
ordsaken dertil? Jo, et förhögt beräkningzsätt på våra penning
:r och de i följe deraf å varorne satte dyra priser, som
gior, at arbetaren förhöijer sin dagelön, hvarigenom jordägaren
och landtman, som icke kan åstadkomma så mycket penningar,
sorn dagakarlen och en sjelfsvåldig tienare honom föreskrifver,
nödgas nedlägga den ädlaste handteringen, som
är at skaffa föda och kläder såväl för eget folk sorn för andre.
Deraf ser man, at fattigdom upkommer af dyra priser;
dyra priser af högt beräknade och imaginaire penning:r och
til slutet sielfsvåld och lättia hos et folk, som tilförne haft
beröm för idoghet och flijt.
Således kan et godt lands goda hushållning vändas up och
ned med den förblindande och så kallade nödvändiga coursen,
och den, som något omgåts med främmande nationer
och sedt deras hushållning och handelsrörelser, måste stanna
i förundran, huru våra handlande kunnat tilvälla sig en
så sielfsvåldig frihet at under namn af cours få ruinera sine
medborgare och hela fäderneslandet.
At utlänningen icke förordsakar oss coursen är lätt at se,
ty icke sälger han oss gueneer, lui d’or, livres, moi d’or, gyllen
eller piaster för bancosedlar, utan han tager våra reelaste
producter för sine penning :r. Således bor och hvilar det onda
innom oss sielfve och kommer från egne medborgare, sorn
hafva lust at undertrycka sine landsmän och först dem, sorn
minsta motstånd kunna giöra, sedan ropa de högt och beklaga
sig, at en hög cours snart ruinerar dem sielfva, hvilka
dock såsom exporteurer aldrig behöfva kiöpa någon växel
men vilja inbilla folket, at utlänningen sätter coursen, som
dock är emot sakens natur.
I brist af penningar på utrikes orter kan Sverge icke vara
eller stå i underballance i handelen, som skulle förordsaka
coursen; ty då Riksens Höglofl. Ständer behaga infordra underrättelse
af tullvärket, lärer säkert befinnas, at rikets exporter
någorlunda svara emot importerne, och när dertil lägges
alla contanta penning:r, sorn svenska skiepp för frakter
å främmande orter förtiena, samt de växlar, som Ostindiska
Compagniet lefvererar, då måste vid en rätt calcul aldrig vara
89
brist på penning :r och växlar och öfverskottet bör vara ansenligt.
Således förmodar jag at hafva tydeligen bevist, at
ingen cours bör existera eller hafva rum.
Det är icke något nytt för vår tid at höra talas om en skadelig
cours; menniskiors ondska har framföddt detta vildiuret.
Andra riken omkring oss hafva varit derföre illa utstälte,
såsom England och flere, men altid värst af egne medborgare.
Judarne visste redan i sin tid at sätta cours på sine
penning:r och förhöija sicklen; men så obehageliget det då
var för den rättfärdige juden at se slik missgiärning och den
med straff hota, så vederstyggelig och straffbar är samma
oskiäliga penningeförhögning än i dag, emedan den förderfvar
både land och folk.
Jag hemställer derföre denna ömma saken til Riksens Högl.
Ständers granlaga öfverläggning och anhåller ödmiukeligen,
at sådan författning må giöras, at exporteurer måge åläggas
at införskrifva utländske varor til rikets behof för de utgående
rikets producter och at således ingen cours vidare än
et skiäligt agio eller remislage hädanefter må tillåtas.
När nu det är bevist, at ingen cours bör vara tillåten, så
lärer en banquens creditsedel vara så god som speciemynt,
emedan han utan någons mans skada efter förlopp af en viss
tid förvandlar sig til speciemynt.
Om nu thet är vist, at penningar nu för tiden brista i landet,
ehuru landet ovedersäijeligen har mer penning :r nu än
för 30 år sedan, så tyckes ingenting vara billigare än at öpna
Banquen til lån för samtel. rikets inbyggare emot säker pant
och billige intressen. Til detta lån bör en viss summa determineras,
lånsedlarne böra ställas på specierd:r å 9 d:r
koprrmt men böra tydeligen innehålla, at de icke få giälla
utom rikets gränsor.
Emot säker pant af fastigheter på landet, guld, silver eller
andre metaller bör hvar man, sorn förut icke niutit förmon
af bancolån, få låna emot 4 a 5 procents ränta. Den, som vil
upodla jord, bör få låna emot pantsättiande af sin ograverade
ägendom så mycket, sorn dommaren pröfvar den god och
des löftesmän vela borga före, emot 3 procent, och räntan
icke uttagas på de första 5 åren, efter hvilken tid han bör
bevisa sin giorde upodling svara emot lånet, och ifrån den
tiden bör han betala först den förflutna tidens ränta och sedan
årl. 9 procent, hvaraf 6 procent afgå på capitalet; säle
-
90
des har Banqven sit capital åter på 21 år och 63 procents
avance på sin utgifne credit.
Här kan invändas, at Banqvens avance, som genom årl.
räntan inflyter, består allenast i creditsedlar och icke mynt;
det är och så. Men då man tilser den med creditsedelen giorde
upodlingen och des afkastning, som kan utskieppas, så finner
man, at sådane utgående producter draga hem reda penningm
och speciemynt, och det är ovedersäijeligit, at den
utlånte summan måste således efter visse års förlopp hafva
förvandlat sig i speciemynt, sorn bör inlöpa i Banqven, hvarest
aldrig kan för mycket deraf införas, och ju mer ther införes,
ju större blir crediten.
At detta lånesätt kan mycket lindra undersåtare i sin beskaftningzvärk,
finner man deraf,
l:o at Banqven bör vara nöijd dermed, at han innom en
viss tid kan förvandla sin blotta credit i speciemynt och således
des styrka tillväxa.
2:o. Den inflytande räntan bör, sedan banoobetieningen
fått sin lön och kostnaderne blifvit afdragne, anslås til statens
underhållande och riksgiäldens afbetalning, hvarigenom
contributionerne hos undersåtarne kunna årl. lindras til några
och 30 tunnor guld.
At vinna den påsyftade landets upodling, så at folket ökes
och landtbruket förbättras, bör den, som efter de första 5
årens lån visar sig af sin upodling föda 5 personer mer än
tilförne, niuta 1/2 procents afskrifning på räntan ifrån lånets
början, och den, som ökat sine arbetare till 10 personer
öfver sit förra antal, bör niuta en procents afskrifning, och
desse personers antal bör af kyrkoboken bevisas.
Upodlar någon en måssa, myra eller sänkt tiärr til 25 tunneland,
niute lån i 10 år emot 2 procent; går thet til 50 tunneland,
niute lånet emot 11/2 proc. Men går upodlingen til
100:de tunneland, niute lån emot 1 proc:t i 10 år.
Gior någon så stor upodling, at des hemman kan skattläggas
innom 10 år til helt mantal, niute frihet för räntan
den förflutne tiden och betale sedan 6 för 100 :de, hvaraf 4
proc:t afräknas årl. på capital et, och niute icke desmindre de
i frihetslagarne honom tillagde förmoner.
Alla desse förmoner kunna vinnas, såväl landets upodling
som folkets förökelse och personelle skatten til statens underhållande,
så framt penningen giöres stadig i sit räkne
-
91
Tärde och får circulera genom n. b. en god credite; men aldrig
förr än sielfsvåldet från en landet nyttig handel jemte
den förderfvande coursen ntestänges. Då kopparmyntet och
plåtarne antoges för hufvudmynt i riket, blef thet och stadgat
emot silfver i sit värde. Härvid hade thet och orubbat
kunnat förblifva, om icke en skadel. och egennyttig växeleours
fått blifva rådande öfver både myntet och folkets välfärd.
Kopparmyntet har altid varit godlciänt innom riket och
till utrikes handel behöfves thet icke; ty rikets redbara exporter
betala alla nödiga importer, och så framt handelen
driifves på annat sätt, må hvar och en vara öfvertygad, at den,
ehvad det lider, öfverända kastar både mynt, finance och hela
rikets hushållning.
Att kopparen skall vara en metall, som i sig sielf äger et
obeständigt värde, det kan iag icke finna; ty metallen är altid
densamma, och om den skadeliga växelcoursen utestänges
samt myntets ostadiga beräkningzsätt borttlägges och rikets
flere myntsorter får behålla det derå emot silfver satte proportionelle
värde, så erkiännes det så godt hädanefter innom
riket, sorn det tilförne varit, och det bör icke äga den minsta
influence på den utrikes handelen, sorn icke med kopparmynt
bör betalas utan med det speciemynt, som å främmande orter
för svenska producter fås; men så snart kopparmyntet utskieppas
til försälgning, så ikläder det sig en handelsvaras
natur, och ju mer deraf utskieppas, ju mer måste des värde
falla i likhet med andre råämnen.
Att bygga rikets financevärk på et bränvinsförbud tyckes
aldrig kunna medföra den påsyftade Värkan, ty sedan nation
vant sig vid des bruk och lärt kiänna de förmoner, sorn hushållningen
deraf tilflyter, lärer et nytt förbud eij hafva annan
eller bättre värkan än de förre och reta den odygdige at
på et konstigare sätt sig förbryta samt omsider giöra mången
man olyckelig, då han eij mindre hädanefter, än hittils skiedt,
af förbudet retas til en olofl. vinning.
Att bygga financevärket på et nytt och förhögt beräkningzsätt
af vårt creditmynt synes nog äfventyrligt och lärer vara
stridande emot grundlagen, sorn icke tillåter någon ändring
i skrot och korn af myntet. Och fastän det påstås, at bancosedelen
äger hvarken skrot el:r korn, så vet dock hvar man,
at det insatte kopparmyntet i plåtar ägt fullkomlm desse
92
egenskaper såsom et emot silfver proportionerat mynt, hvilket
Riksens Ständer med ed befästadt. Har Banqven emottagit
en 9 d:rs plåt, då giällande såsom 1 specierd:r, och derpå
utgifvit sin giällande sedel och försäkran at densamma med
9 d:r kop:rmt inlösa, så kräfver billighet och rättvisa, at sedelen
inlöses med samma mynt, som ägaren insatt, och det
i och af samma värde som insättningen skiedt; i annor händelse
och om bancosedelen numera icke skulle giälla lika med
det värde, som han utgafs, så förlorar ägaren så mycket på
en 9 d:rs sedel, som en annan på rd:n vinner, och detta skulle
då upjaga alla oumbärlige varor til et sådant pris, sorn
et försämrat sedelmynt derpå sätter; alla nödiga arbeten och
hushålsförbättringar afstanna och penningelöntagaren försättas
i samma olyckeliga belägenhet, som han för kort sedan
var.
Riksens Högh Ständer lärer således vid närmare påseende
finna, at den vid förra riksdagen vidtagne financeplan, sorn
redan visat god värkan, varit stadgad på god grund, och så
framt han fått behålla et oafbrutit lopp, hela riket deraf nu
redan kunnat vara i fult åtniutande, hvarföre jag ödmiukel.
underställer R[iksen]s Högl. Ständers godtfinnande, om icke
samma författning, som til financevärkets förbättring vid
förra riksdagen giordes, må ännu ytterligare bibehållas.
Och som Högl. Secrete Utskottet erkienner sig icke haft
tillräckel. uplysning om de grunder, hvarpå förra finance\örket
blifvit bygdt, så anhåller jag ödmiukel., at R[iksen]s
Högl. Ständer täktes för sig infordra 1761 års och sistförledne
riksdags financeplan, på det at R[iksen] s Ständer sielfve
eij måge sakna ali nödig uplysning vid denna saks befästande,
hvarpå hela rikets och hvars mans väl nu och för en framtid
beror, hvarefter jag mig förbehåller at få öfver hvar särskild
del mig yttra.
Stockholm d. 14 Septemb. 1769.
J. A. Heldenhielm.
93
29.
Kapten Lars von Bromells memorial
om finansverket.
(Allegater I, fol. 443.)
Protokollet sid. 335.
Ödmiukt memorial.
En sådan grundsanning den är, at mynt bör vara en stämplad
vahra uti metaller, hvarutinnan högsta säkerheten befinnes
af beständighet uti värdet, är äfven det en oryggelig sanning,
at den vahra bör anses som mynt, hvilken alle europeiske
nationer, med hvilka handel drifves, ansedt som mynt
och eij som sådane vahror, hvilkas värde efter omständigheter
och behofvet stiger och faller. Och som alle nationer anse
guld och sölfver för metaller til mynt men eij koppar,
hvaraf väl en del nationer nyttiadt til skilgemynt, dels helt
och hollit af koppar dels ock af pagement upblandadt med
sölfver, så häfver dock ingen nation nyttiadt helt och hollit
kopparen til hufvudmynt, kan, eij heller bör Sverige på kopparen
grunda någon myntprincipe. Konung Gustaf Adolph,
glorvyrdigst i åminnelse, i anseende af kopparvärkens ömnigare
tiltagande än sölfvervärken under Des regeringstid, låt
högstbemälte Konung år 1632 af 2181 skiep:d koppar slå et
mynt, kalladt creutzermynt, af hvilket blef äfven uti Nykiöping
en stor summa myntadt, hvilket Konungen betingade
skulle gå och gälla uti Nurenberg och Frankfurt och at
60 creutzer emot 1 riksd:r specie skulle emottagas, igenom
hvilket kopparmynt utländsk sölfvermynt upväxlades, såväl
som sölfver uphandlades och öfverfördes til Sverige och der
upmyntades til svenskt sölfvermynt, så at högstbemälte Konung
nyttiade kopparen til mynt at thermed få sölfvermynt
in uti riket; men sedan kopparmyntningen år 1707 och följande
åhren ånyo påbegyntes, då kriget hindrade kopparens
utförande och sölfrets införskrifvande, blef åsidosat, efter
freden, förvandla kopparmyntet til sölfvermynt, som var och
äfven än i denna stund bör vara rikets hufvudmynt, hvarigenom
mycken olägenhet uti rikets myntfinance härört. Sedan
bancosedlarne lättade kopparmyntet, at det uti handel och
vandel inrikes blef snart lättare än guld och sölfvermyntet,
94
häfver samma beqvämlighet mycket ökadt kopparmyntningen,
hvilket dock haft svåra fölgder i anseende til kopparens
ostadiga värde vid utrikes handeln samt haft skilgacktige
värkningar på rikets växelcours; och som jernet är äfven en
oädel metal likasom kopparen, hvilken med kopparen äger
lika beskaffenhet at hvarken surna eller af mått och mal
förtäras, kan äfven jernstongen blifva igenom creditsedlar
eller bancosedlar lika så lätt som kopparplåten samt äger
hos utlänningen lika så säkert värde som kopparen at therföre
få myntmetaller, det är guld och sölfver, är det intet skäl
at mehr nyttia kopparen til mynt än jernet, hvilka bägge metaller
äro med de öfrige oädla metaller sådane vahror, som
eij til mynt af andre nationer nyttias, således eij heller bör
skie uti Sverige. Guld och sölfver äro väl äfven sådane vahror,
som til hvarandra alt efter behofvet och tilgongen kunna
vara ändringar underkastade, i synnerhet sedan ostindiska
handeln ifron Europa drager sölfret, och om flere guldgrufvor
skulle uptäckas, kunde hända, at sölfret finge större
värde och förehollande til guldet, än det nu äger, så skier
det då lika öfver hela Europa, hos alla handlande nationer,
som nyttia desse metaller til mynt och då äga uti handeln
lika del therutinnan. Men enär Sverige allenast äger kopparen
til hufvudmynt och kopparen steg eller föll, blef lasten
theraf endast svenske medborgares och Svea rikes förlust,
hvarutinnan de öfrige nationer eij hade någon del af lidandet
utan tvertom vinst och fördel, eij heller vahruprisen på
utrikes orter för rikets producter och retourer sig therefter
rättade, som dock skiedde, om ändring af Värdet imellan
guld och sölfver sig skulle yppa. Spanmålen vore väl den redbaraste
vahra at nyttia, om mögelit vore, til mynt, som brödet
är nödigast, hvilket dock ovigheten och obeständigheten
aldeles förbiuder, aldenstund mynt skal äga egenskap af
högsta beständighet och spanmåln i anseende til tilgongen
och behofvet et så osäkert värde emot andra vahror äger,
hälst spanmålen i anseende til nödvändigheten är aldra mäst
til värdet ändringar underkastad på lika sät som boskapen,
hvilkas förhollande til andre vahror förfäderna nyttiat som
mynt, hvarutaf upkommit ordet pecunia.
At fästa spanmålspriset minst til 2 1/4 riksd:r och taga
sådane steg och förfatningar, som holler spanmåln uti högdt
värde, är detsamma som at ställa riket beständigt uti underbalance.
Öfverbalancen vinnes therigenom, at riket häfver
95
flere vahror på utrikes orter at föryttra, än riket behöfver
vahror af utländsk man; skal således öfverbalancen vinnas
uti handeln igenom godt köp och goda vahror hos utländsk
man, och aldenstund priset på rikets tilvärkningar sig rättar
efter spanmålspriset, är spanmåln dyr, blifva nödvändigt rikets
producter dyre, äro de dyre, vinnes mindre afsätning
och dela de nationer vinsten med Sverige, som hafva lägre
spanmålspris och för den orsak hafva afsättning af sina tilvärkningar,
då de svenske producter blifva svenska handeln
til last, och af mindre afsätning upkommer mindre tilvärkning,
mindre vahrumängd, mindre näring, mindre folkmängd,
underbalance uti handeln och et maktlöst land och folck.
Hvad är annan täflan imellan Ängland och Frankerike om
deras fabriquers upkomst än godt pris på lifsmedel, sedan
nu alla nationer veta grunda sin styrka på folk- och vahrumängd.
Uti Konung Carl XI:s tid var rikets mynt- och kammarfinance
i sit högsta flor; betragtas cronans markegång på spanmåln,
hvaruppå indelningen är grundad, som efter rikets
grundlag ej rubbas, blifver 2 1/4 riksdaler eij spanmålspriset;
under den tid var spanmålspriset 1 a 1 1/2 riksd., dyrtid
2, aldra dyrast 3, och enär spanmåln gälde 18 d. eller 3
riksd :r, blef al brenvinsbränning förbuden, som den tid var
tillåten, så til salu sorn husbehof, utan beskatning hos landtman
och ringa accis i städerna, och om spanmålspriset blifver
2 1/4 riksd :r, skal spanmålspriset i Bergslagen i anseende
til transporten blifva minst 3 riksd :r, aldenstund 3/4
riksd :r upgå uti transportomkostningar och vid dyrare spanmålspris
4 a 5 riksd :r, och som metallernas värde beror på
behofvet och tilgongen hos utlänningen, skulle jernet falla
i sit förra värde til 4 a 5 riksd. och då lika uti värde med et
tunna spanmål, så at en tunna råg och et skieprd stongjern
blefvo lika uti värde, vore då icke fölgderne desse, at Jernbergslagen
ruinerades, eländet större än denna tid, riket
maktlöst utan redbara producter.
Svea rikes högsta hushålds lyksalighet är, om landets
fruktbarhet kunde ökas, och som iag af nyligen trykte tidningar
sedt någon anledning thertil, kunde tunneland åker
tillika med tunnor spanmål tiltaga med folkhopen och svänska
män äta svenskt bröd, vore et af de vigtigaste ämnen,.
Riksens Höglofl. Ständer borde föredragas.
Blifver spanmålspriset med lag och förfatning stadgadt til
96
2 1/4 riksd:r, huru skola rikets löntagare då vinna sin bärgning
efter 1696 åhrs stat, då de år 1715 igenom myntförhögningen
förlorade en del af sin lön och denna tid utom lag
igenom origtige mynt- och bancofinanceprincipier varit lidande,
och som hända kan, at spanmålspriset emot lag kan
stiga öfver 2 1/4 riksd:r, då ingen säker motvigt är, hälst riket
eij äger penningar til landets upodling, som äro de säkraste
spanmålsmagaziner, mindre at hafva som Holland ansenlige
spanmålsuplager; huru skal då 1696 åhrs stat som
beständig och 2 1/4 riksd:r spanmålspris sådan beständighet
med hvarannan kunna förenas? Utan varder löntagares
behof och betryck än större, än det någonsin tilförene varit,
då intet faststält spanmålspris existeradt.
Det förtienar at närmare öfvervägas och moget ompröfvas.
De 2 1/4 riksd:rs pris på spanmåln hos en penninglös
nation, hvaräst minst 6 proc:t och mäst 12 a 18 proc:t för
penningar betalas, om landet kan upodlas igenom en sådan
husholdsprincipe, torde hända denna principe kunde hafva
samma värkan som de monga tunnors utsäde på en del orter,
slätbonden äger, at desto flere tunnors utsäde, desto
mindre säd efter tunnelandet ärholles, och på lika sät kunde
hända, desto dyrare spanmål, desto mindre upodling af åker,
emedan et mindre antahl tunnor säd anskaffade lika så stor
summa penningar, som et större antahl tunnor spanmål fodras
vid et lägre spanmålspris. Enär spanmålspris skal fästas,
bör efterses, hvad spanmålspriset är uti Pohlen, Lifland
och Pommern, som äro de östersiöske spanmålsmagaziner,
sedan hvad spanmåln gäller uti Ängland, Francrike, Spanien
och Holland; therefter bör öfvervägas, med hvilken nation
Sverige vil söka sin jämlikhet uti spanmålspriset, om det i
anseende til spanmålen vil vara til des pris lika ansedt med
Holland, hvilket land snart sagt eij äger något åkerbruk utan
skal igenom handeln förvärfva sig brödet, om Sverige vil
fästa sit spanmålspris på en holländsk handelsfot, då Sverige,
som häfver i anseende til handeln et mindre handelsinteresse,
kommer då mycket at lida både uti folk- och varumängd.
Det är lättare uti Holland, hvaräst större tilgong
är efter penningar och penningeförtienst igenom handeln, at
betala en tunna säd med 4 a 5 riksd:r än uti Sverige til 2 1/4
riksd :r.
Högt pris på säd, ondt efter penningar, dyra dagsvärken
97
äro starke skäl til folkets utflyttning, at lämna landet öde
både för äring, bärgning och näring.
Besparingsprincipierne äro eij at lita på, dock äga de sin
grund, alt hvad som sparas är en ren beholdning, lika så med
brenvinsförbudet; men bör besparingen skie utan tvång,
hälst menniskorne äro sig like alt ifron Adams tid at hafva
åtrå til det, som förbudet är och kitlar deras utvärtes sinnen,
och enär man känner menniskan och menskligheten, böra
lagarna therefter sig passa, emedan de äro för menniskor.
Tvingas besparing af fattigdom och behof, penninge- och
vahrubrist, lida näringarna, då äfven vahrumängden tillika
med rikets penningestock uti redbart mynt förringas, emedan
ingen annan utväg är til redbart mynt uti riket än igenom
redbara vahror, al annan principe är schimerique; och
är hvad hos Riksens Höglofl. Ständer nation nu afvagtar, at
näringarna igenom penningerörelsen få lif, varumängden
ökas och eij förminskas, och som credit är detsamma som
contant, enär den bygges på contant, är fördenskul det enda
medel, under nu varande conjunctur, frälsa rike och folk, at
förena credit och contant.
Med detta mit memorial anholler få vända mig til de öfrige
respective stånden.
Stockholm d. 14 Sept. 1769.
L. von Bromell.
30.
Löjtnanten friherre Adam Carl Duvalls memorial
om finansverket.
(Allegater I, fol. U7.)
Protokollet sid. 335.
Ödmjukt memorial.
Till en urtima riksdag blefvo Ständerne sammankallade
att hielpa riket ur dess vådeliga belägenhet och undersåtarena
ur deras nöd och elände. Detta är antagit för skiäl till
Ständers sammankallande, hvarom Secrete Utskottet ej kan
vara okunnigt. Det förekommer mig derföre så mycket mera
41—610798
98
besynnerligt att se Secrete Utskottet upgifva project till en
ny financeplan, ledande till flere tusende svenske undersåtares
fördärf och undergång, jag menar alla penningelöntagare
i riket; efter det pris, som var i landet 1696, blefvo deras
löner rättade. Allting har sedan stigit mycket högre men lönerne
blifvit minskade, i det riksdalern blifvit förhögd ifrån
2 till 3 d. silfvermynt. Lönerna för dem, som äro penningelöntagare
(jag menar ej dem, som hafva indelt lön på stat)
måste således nu nödvändigt vara otillräckelige. Detta oaktadt
proponerar Secrete Utskottet att förhöija riksdalern till
4 d. silf:mt, det är detsamma som att fråntaga penningelöntagaren
en fierdedehl utaf hans förut otillräckelige lön. Jag
vet ej, för hvad ordsak penningelöntagaren skall sakna den
ömhet, Secrete Utskottet för andre svenske undersåtare visar.
Min tanka är den, att Secrete Utskottets betänkande rörande
financeplanen bör återsändas till Secrete Utskottet
och de med ett annat till plena inkomma, dock ej så stält som
detta, hvarigenom, om det skulle följas, en del af nationen
skulle ruineras och en annan hielpas. Med detta mitt ödmjuka
memorial anhåller jag få vända mig till de andre respective
stånden.
Stockholm d. 14 September 1769.
Adam Carl Duwall.
31.
Hovrättsrådet Johan Gabriel Bildenskölds memorial
om finanssaken.
(Allegater 1, fol. 440.)
Protokollet sid. 336.
Ödmjukt memorial.
Under några veckors opasslighet har jag haft tilfälle att
igenomläsa åtskillige tid efter annan rörande financevercket
utkomne skrifter, men Secreta Utskottets den 1 i denne månad
i samma ämne till Ricksens Höglofl. Ständer utgifne betänckande
har i synnerhet upväckt min upmärcksamhet.
Andra sysslor hafva under min lefnads tid hindrat mig
99
att flere resor med flit och acktsamhet lägga handen vid
denne hela rikets och dess inbyggares välfärd både betydeligen
och ganska nära rörande angelägenhet. Jag borde således
med rätta häldre tiga än yttra mina tanckar uti en
sak, hvilcken mogne och erfarne män hitils vårdat och egenteligen
tillhörer att hädanefter närmare bevaka, hälst mina
tanckar eij kunna ledas ifrån någon fullkoml. kundskap;
men ofullkomlige ärindringar kunna ofta gifva anledning till
bättre, och det är på denna grund jämförd med den skyldighet,
hvarmed såsom både svänsk undersåte och riksdagsman
jag är mit fädersnesland förbunden, jag vågar framställa mine
enfaldige tanckar under hopp att de af välmente och med
mig lika nitiske landsmän och medborgare varda med välbehag
och vänskap ansedde och rättade.
Utan vidare omsvep begifver jag mig till sjelfva saken och
förklarar mig till alla delar vara ense med den realisationsplan
uti silfver emot koppar eller på kopparmynt stälde bancotransportsedlar,
Secrete Utskottet föreslagit och på de skäl,
Secreta Utskottet uti sitt betänckande anfördt; på det, ifall
denna realisationsprincipe uti silfver nu eij skulle fastställas,
det framledes eij måtte hända, att realisation uti silfver
en annan gång måtte blifva långt svårare och skadelig för
riket med förlust af en tredjedehl på hvar ricksdahl. specie,
om coursen möijeligitvis kunde falla till 36 marck, innan realisationsplanen
kunde på en gång både fastställas och värckställas
i silfver, hälst den förlust, riket redan lidit på 1767
års hastigt nedfallande cours, i annat fall framdeles kunde
blifva ökad gienom en lika stor, om icke större.
Men som en sådan realisation eij kan verckställas utan
tillgång på silfvermynt och Secreta Utskottet eij nog tydeligen
yttrat sig om tillgång deraf, hvarpå både möijeligheten
uti verckställandet och tidens utsättjande dertill enkannerl.
beror, så har jag ansedt nödigt att dervid mig närmare utlåta.
Efter min oförgripeliga mening bör ingen realisation i silfver
företagas och verckställas, innan tillgång finnes i Banquen
till hela summan på en gång; jag föreställer mig väl
å ena sidan, att så snart kunnigt blifver, thet hela summan
finnes i Banquen på en gång att tillgå, knapt en tijondedehl
deraf eller åtminstone eij mer, än hvad som kan behöfvas
till något skilljemynt i dageligit bruk, uttages, utan de fläste
100
önska att i stället erhålla af Banquen sedlar eller attester på
insatte speciericksdaler; men deremot och ifall realisationen
anställes endast med tillgång till exempel af 1/3, 1/4, 1/5
eller 1/6-dehl i silfver, hvilken tillgång omöijeligen kan hållas
så hemlig, att icke densamma för någre hundrade personer
åtminstone kan blifva lcunnog, så kan det deraf å andra
sidan hända, att denne 1/3, 1/4, 1/5 eller 1/6-dehl af Banquen
i början kan uttagas, just derföre att man vet summan
eij vara större att tillgå blott i speculation af en förment loflig
vinst, när författningarne thet hvarcken förbjuda eller
kunnat förbiuda, på det Banquen och rikets credit, så framt
allena en viss dehl skulle vara tillåten at i silfver på en gång
uttagas, dertill jag för min del icke vågar styrcka, eij skulle
helt och hållet förstöras.
Om jag i förenämda fall ponerar, att någre hundrade
personer kunde skaffa tillsammans en summa af etthundrade
tunnor guld eller mindre uti kopparmynts bancos transportsedlar,
hvilket är äfven så möijeligt, som att en sådan
summa, om icke större i denna stund ligger uti flere händer
undangömd, dragen utur rörelsen i speculation på vinst,
på sätt Secreta Utskottet, fast utom att nämna någon summa,
ehuru jag för min dehl anser den undangömde summan
i kopparmynts transportsedlar långt större, hälst närvarande
penningenöd och brist eij kunde vara så stor, som den är,
om två tredjedelar af banco kopparmyntssedlar vore fult ut
i allmänna rörelsen löpande, i sitt betänckande tydeligen
andragit, och hvaraf Secreta Utskottet bland annat äfven
dragit en betydande fölgd till närvarande penningebrist, så
kunde den dehl af silfver, hvarmed realisationen i början
verclcstältes, snart nog uttogas (!) och utur rörelsen bortgömmas,
i hopp att, när den öfriga dehlén af banco kopparmynts
sedelstocken blefvo realiserad med banco ricksdahlers sedlar,
dessa senare då kunde i brist af tillgång på reelt mynt
falla uti värde till 10, 20, 30, 40 eller 50 procents agio samt
den, som var ägare af den förut sig tillväxlade dehl i silfver,
således kunna vinna lika många procent i silfver, när den
senare dehlén af banco ricksdahl. sediarne efter handen kunde
realiseras, hvilken olägenhet skulle för riket blifva långt
rådeligare och medföra svårare fölgder i anseende till credit,
rörelse, egendomars och vahrors värde än then, riket
hittils redan lidit och ännu vidkännes.
101
Om jag skulle medgifva, att realisationen kunde börjas
med en tredjedehl i silfver å tolfdahl. kopparmynt för en
specie ricksdahl. och med två tredjedehlar i kopparplåtar å
en sexdahl :s plåt för en sexdahl. kopparmynts bancotransportsedel,
en nijodahl, plåt för en nijodahlers sedel och en
tolfdahl :s plåt för en tolfdahlers sedel med vilkor, att hvar
och en skulle vid realisations början eller förväxlingen vara
förbunden att uttaga plåtarne eller och i stället af Banquen
erhålla sedel eller attest på insatte ricksdahl. å tolf dahl.
k:rmt i plåtar emot hvarje ricksdahl :r, så vöre saken ändå
densamma, ty så snart hvar och en undfådt sine banco ricksdahl.
sedlar och efteråt begärte utt ricksdahlem specie i silfver,
så skulle Banquen antingen förklara sig äga brist på
specie ricksdahler eller och inlösa densamme med en tolfdahl.
kopparmynts plåt; såmedelst skulle både kopparmynt
och silfvermynt på en gång blifva tillsammans gängse, hvilket
Secreta Utskottet likväl i sit betänckande ansedt både
orådeligit och vådeligit, thet jag äfven för min dehl bifaller,
hvarförutan och om det, äfven sedan en sådan realisation
dels med silfver och dehls med plåtar vore börjad, hända
kunde, att ett skeppund myntade kopparplåtar kunde falla
i pris under 52 specie ricksdahler, hvartill Secreta Utskottet
ansedt det vara värdt och svarande i jemförelse med en
specie ricksdahl. emot en tolfdahlers plåt, så skulle agio och
procent på sådane ricltsdahlers sedlar, hvilka vid upvisandet
i Banquen ei kunde genast med ricksdahl. specie inlösas,
förringas till theras värde på ofvan anförde grunder.
Innan derföre någon realisation i silfver på en gång kan
företagas, anser jag äfven onödigt, att någon tid dertill utsättes;
emedlertid lärer dock blifva angelägit, att Secreta Utskottet
fogar derom anstalt, att ricksdahl. specie varda efter
handen myntade och i Banquens förvar noga gjömde, till
des realisationen kan företagas. Men till ricksdahler fordras
silfver; detta kan efter handen för myntade kopparplåtar köpas
från utlänningen, på det, ifall silfrets inköpande i en hast
skulle forceras, kopparen eij må falla och silfret stiga i theras
värde, hvaraf flere oredor kunna upkomma och tillskynda
riket oboteliga skador; stora sjö- och landttulln bör hädanefter
utsättjas till betalning i specie ricksdahl. Then förre
bör betalas antingen med specie ricksdahler in natura eller
med vexel ricksdahler eller rättel. så kallade vexlar till så
102
många i proportion, som svara emot specie ricksdahler, hälst
den senare är en god dehl bättre än den förre, eller och med
omyntat silfver i godhet lika med en specie ricksdahl., alt
som den handlande finner för sig lägligast och bäst samt han
sjelf åstundar; den senare eller landttulls ricksdahlern bör
betalas med tolf dahl. kopparmynt för hvarje ricksdahler;
jag menar alt in till dess realisationen i silfver kan till sin
verkställighet börjas; af silfret, som för stora sjötulln inflyter,
kunne specie ricksdahler myntas och för vexlar kan silfver
efter hand till myntning inköpas; äfven som desse vexlar
kunna en eller annan gång nyttjas till operation på beursen,
att coursen, innan realisation kan företagas, eij må hvarcken
falla under eller stiga öfver 48 marck per ricksdahler; till
att vinna detta senare ändamåhlet fordras likväl flere anstalter,
hvilka på detta ställe eij kunna rättel. utredas och
hvilka Secreta Utskottet, om det eij redan skedt, förmodeligen
lärer påtäncka och i vercket ställa, dock utan någon afgift
eller kostnad för kronan eller Banquen, af hvad namn
den vara må; och anser jag för min dehl lika med Secreta
Utskottet såsom det mäst bidragande medel både till realisationens
verkställande samt dess säkerhet och bestånd i
framtiden såväl som till en stadig cours, att det utländske
spannemåhlsbehofvet genom bränvinsförbudet i hela sin
vidd må förekomas såsom det påliteligaste till rikets upprätthållande
i framtiden, såsom ock att alle sådane utländske
vahror, hvilka blott tjena till öfverflöd samt för hvar välsinnad
svänsk undersåte och inbyggare mehra bidraga till hälsans
försvagande än dess styrckande, måge till införsel, bruk
och nyttjande förbjudas såväl som alle sådana vahror, hvilka
inrikes förarbetade kunna erhållas, samt lurendrägerier
på det nogaste förekommas och hindras.
Af alt detta gör jag följande slutsatser, nemligen:
1 uno att den af Secreta Utskottet föreslagne realisationsplan
i silfver till en specie ricksdahl. för en 12-dahl:s plåt
eller en tolfdahl. banco kopparmynts sedel må till sin principe
samt den dervid föreslagne ricksdahl.myntning fastställas
på det sätt, att en sådan realisation framdeles, och så
fort det ske kan, kommer att verckställas utan minsta förändring
deraf i anseende till tid och omständigheter.
2:do. Att denne realisation kommer att taga sin början, så
snart tillgång till hela banco kopparmynts sedelstockens förväxling
på en gång med silfver finnes och eij förr.
103
3:tio. Att Secreta Utskottet efter hand fogar anstalt om
silfvers inköpande och förmyntande dehls för de i Banquen
redan befintelige eller vidare inflytande kopparplåtar och
vexliar samt omyntat silfvers myntande utan at forcera denne
handel, till förringande af verdet på koppar och prisets
stegrande på silfver.
4:o. Att Secreta Utskottet vidtager alla möijel. medel till
coursens bibehållande vid 48 marck per ricltsdahler, så att
coursen eij må stiga öfver eller falla under 48 marck, intill
dess realisationen kan företagas, dock utan kostnad för kronan
eller Banquen.
5:to. Att sjötulln hädanefter må betalas i ricksdahl. specie
omyntat silfver eller vexlar, som i godhet svara emot en
specie ricksdahler samt landttulln i banco kopparmynt sedlar
å tolf dahl. k:rmt för en specie ricksdahler, alt in till dess
realisationen blifver verckstäld.
Och sluteligen tillstyrcker jag i denna omständighet för
min dehl, att hvarclten någon realisation må börjas och företagas
å annan tid, än då Ricksens Höglofl. Ständer sjelfve
äro församlade och närvarande, på thet alla möijeliga hinder
thervid måge genast med säkerhet kunna förekommas,
eij eller någon realisation i silfver företagas med lånte penningesummor,
minst af utländsk man, hälst desse capitaler
till rikets stora skada utkräfja årligen af riket store interessen,
hvilka innan kort tid kunna förtära hela rikets capital
i silfver och såmedelst all tillgång till de lånte capitalers betalning
samt tillika alt silfvermynt i rörelsen så småningom
försvinna, hälst jag, om jag ei för mycket missräknar mig,
tycker mig kunna med nog trygghet sluta, att realisationen
aldra sidst vid näst tillstundande ricksdag kan börjas och
företagas, i synnerhet om emedlertid noga hushållas med rikets
koppar och öfrige producter såväl som med vexlar samt
brännevinsförbudet varder verclcstält, öfverflödsvahror förbudne
och alla lurendrägerier hämmade; ett ändå får jag
dock härvid tillägga, att de vexlar, af hvilka Banquen kan
blifva ägare, varda, så ofta de på beursen till försäljande
gagnas, i synnerhet lemnade först till importeurer af alla
nödvändigheter, vahror eller rudematerier, som vid egne fabriquer
i riket förarbetas, sedan till sädes- och salthandlande
och sidst till importeurer af sådane öfverflödsvahror, som
kunna umbäras, ifall de eij skulle blifva till införsel, bruk
och nyttjande förbudne, hälst jag gerna skulle önska, att,
104
om skilnaden vöre endast möijelig, coursen för vexlars ärhållande
till utlänske öfverflödsvahrors betalande kunde stiga
långt öfver 100 marck och coursen för vexlar till alla nödiga
vahror jämt bibehållas vid 48 marck, på det öfverflödsvahror,
om eij på annat sätt dock för deras excessive dyrhet,
kunde förbjuda sig sjelfva; men jag räknar denne min önskan,
ehuru loflig fast tillika omöijelig med flere, ibland pia
desideria.
Hvad dernäst angår de förfatningar, Secrete Utskottet föreslagit
till creditens och rörelsernes uplifvande med det vanliga
myntet, intill dess realisationsplanen kan varda faststäld,
så bifaller jag Secreta Utskottets betänckande med följande
förändringar, nemi.
1 :mo att årliga räntan för alla Banquens på fastigheter utlånte
capitaler utsättes hädanefter till tre procent om åhret
samt två procents afbetalning på capitalet till nästa ricksdag.
2:do. Att vid fastighetens försälgande på bancoauction eller
af egarne sjelfva köparen betalar både på capital och
ränta, hvad sorn enligit föregående punct bort betalas.
3:tio. Att i stället för sexton, trettijo tunnor guld varda
använde till alla bergsrörelsernes understöd samt låhn på
exporterade hvaror, på sätt Bergsdeputationen uti sitt betänckande
af den lii denna månad föreslagit.
4:o. Att alla lånebancocapitaler utan åtskillnad varda utaf
Banquen upsagde och betalte, undantagne de från redbart
och speciemynt till kopparmynt förvandlade capitaler, samt
att Banquen hädanefter inga capitaler hvarcken i specie eller
annat mynt, af hvad slag det vara må, till förräntande
emottager.
5:to. At de för kopparvercken i riket men i synnerhet för
Fahlu bergslag till kopparens förädlande utsatte 20 000 dahlér
silfvermynt årligen komma alla kopparvercken i allmänhet
efter hvars och ens tillstånd till godo; dock på det sätt
at mehr än ett slags sätt till kopparens förädlande eij varder
på hvart ställe antagit, på det ferdighet i hvart och ett sätt
till kopparens förädlande må genom ständig öfning till säker
afsättning på utrikes orter med fördel vinnas, hvilket genom
mångslögder på ett enda ställe eij kan erhållas; dock att plåtmyntningen
i koppar må likafult utan hinder varda tillåten
vid Avesta kronobruk till så stor myckenhet, som Kopparbergslagen
sjelf åstundar, så länge och in till dess realisatio
-
105
nen företages, samt att alla myntade kopparplåtar emedlertid
åtminstone til 50 ricksdahler för hvarje skeppund eller
till tolf dahl. kopparmynt för hvarje ricksdaler af kronan eller
Banquen emottages; då kronan eller Banquen efter thet
här ofvantill til 52 ricksdaler för ett skeppund koppar i plåtar
utsatte pris njuter två ricksdahlers behåldning på hvarje
skeppund, för hvilken koppar silfver sedan kan inkjöpas
och myntas. Det kan hända, att kopparen, ifall plåtmyntningen
nu genast förbjudes, kunde falla i underpris; man har
bevis derpå i förra seculo, då kopparen i brist af plåtmyntning,
sorn var förbuden, föll i pris innom riket till 180 dahl.
kopp:rmt, som den tiden å 6 dahl. för en ricksdaler utgjorde
trettijo speciericksdaler för ett skeppund koppar; men att
kopparen deremot vid samma tid, sedan plåtmyntningen blef
åter tillåten, innom tre veckor derefter steg till 360 dahl.
k:rmt eller 60 ricksdahl. per skeppund; detsamma hände till
någon dehl, om jag rätt mins, vid slutet af åhr 1767 eller början
af åhr 1768, då kopparen, enär slantmyntningen ånyo
blef tillåten, innom någre få veckor steg 60 å 70 dahl. k:rmt
i pris, fast denna händelse är mig icke rätt fullkoml. kunnog,
men att den för en viss slags förut förbuden men ånyo
tillåten myntning anse [n] ligen steg i priset på en kort tid,
det är mig bekant; således syns det eij vara billigt, att kopparen,
enär behofvet deraf till brännevinspannor eij åtgår,
då bränvinet förbjudes, thär ofvan uppå skall sakna plåtmyntningen,
innan realisationen företages, samt kopparen
fölgackteligen till Kopparbergslagens undergång falla i vanpris
innom riket, när den kan af Banquen med fördehl förvandlas
i silfver till rikets understöd vid framdeles företagande
realisation.
6:to. Beträffande landtbruket att priset må sättas till 2
och 1/2 ricksdahl. för rågen och 2 ricksdahl. för kornet uti
de starckaste bergslager, såsom uti Vermelands och Fahlu
bergslager med flere, ty som säden merendels altid gäller i
desse orter mehr än på något annat ställe samt mehrendels
al tid dubbelt mehr än i Skåne, så följer och deraf, att om
priset altid skulle vara i Skåne 2 1/2 ricksdahl. för rågen
samt 2 ricksdaler för kornet, så skulle thesse sädesslag aldrig
kunna bringas till lägre pris än 5 och 4 ricksdahl. uti
förberörde bergslagsorter, hvilket vore alt för drygt och för
bergslagerne känbart, hvaremot Skåne ensamt, ehurudane
106
priserne och voro, undantagande i allmänne missväxtåhr, altid
kunde få njuta den förmån att få utskeppa sin spannemåhl
årligen emot premiers undfående men de öfrige provincer
i riket icke annorlunda, än Secrete Utskottet föreslagit,
samt att Secrete Utskottets betänckande för öfrigit i denna
dehl må vinna bifall.
7 :mo. Och på det brist på spannemåhl eij må någon tid
på åhret gifvas, hvilket aldra säkrast kunde förekommas genom
tillräckelige cronomagaziner, dem cronan dock eij äger
råd och lägenhet ännu att till alla nödiga behof anlägga, så
anser jag bäst och säkrast vara, det nederlagsfrihet må lemnäs
på utlänsk spannemåhl, på sätt Hr Grosshandlaren Dassau
uti sitt särskilte betänckande föreslagit, samt att sättet
dertill och alt underslefs afböijande dermed närmare varder
utstakat tillsammans af Cammaroeconomie- och Tulldeputationerne,
hälst det i brist af nederlagsfrihet på utländsk spannemål
kunde hända, att riket, när brännevinsbrännandet varder
förbjudit, kan råka i förlägenhet och nöd i brist af spannemål,
bergsmannen och näringsidkaren samt den fattige till
undergång; det bör med all billighet räknas Hr Dassau och
lika handlande med honom till heder, då de blott, under åtnjutande
af nederlagsfrihet, tillbjuda sig af egne förlager inrätta
sädesmagaziner, när hvarken cronan eller någon annan
privat man i riket kan eller vill åstadkomma en så betydande
hjelp för riket; det är väl sant, att kronan häraf får
vidkännas någre månaders eller ett halft års saknad af tullen,
innan den betales; men om och intet betydande qvantum
utlänsk spannemål införskrifves, när brännevinsbrännandet
varder förbudit och nederlagsfriheten eij skulle blifva
tillåten, månne kronan då tillflyter mehr i tull och hvar
tages då tillräckelig spannemål, när nöden tränger och kronans
få magaziner trutit? Man kan eij skäligen begära, att
de handlande på nederlagsspannemål skola hafva förlust, och
jag hvarcken kan, vill eller bör önska deras skada i denna
dehl; men deras vinst kan och vara ganska drägelig men i
anseende till myckenheten för dem något, fast i mindre mån,
lönande, utan at någon enda landthushållare, som har mindre
quantité spannemåhl att försälja, till äfventyrs kunde
gifvas, som kunde eller ville låta åtnöija sig med lika liten
vinst på hvarje tunna.
8:0. När alla rörelser på föregående sätt varda uplifvade,
107
hvarigenom de äfven kunde tilldela landtmannen betalning
för sin säd och afvel samt landtbruket njuter de öfrige här
upräknade förmåner, så ser jag icke, att de nu af Secreta
Utskottet föreslagne trettijo tunor guld ärfordras till landtbrukets
uphjelpande; ty hvem är väl rätteligen berättigad
till desse 30 tunnor guld eller hvem kan ansvara, att de äro
tillräckelige till alla behof, och när de äro uttagne, hvar skola
de öfrige rikets undersåtare få understöd, när det eij kan
räcka till för alla? Thessutom strider det i mitt sinne emot
den af Secreta Utskottet förslagne nödige plan, at sedelstocken
eij må ökas, ifall någon realisation med säkerhet må
kunna påtänckas. Detsamma kunde väl sägas om de till rörelsernes
uplifvande af Bergsdeputationen föreslagne trettijo
tunor guld; men desse äro mäst alla af den beskaffenhet,
att de kunna merendels innom ett halft åhr åter indragas,
när nöden så tränger; men thet kan tvärtom eij verckställas
med något enda af de lån, som användas på landtbruket,
utan låntagarens undergång samt alt för stor saknad i pris
på egendommars och vahrors värde, hvarföre jag är af den
tanckan, att i stället för desse 30 tunor guld, sorn öka bancosedelstocken,
alt i Banquen årligen inflytande interesse
och afbetalning på capitaler varder, sedan hela Banquens åhrliga
stat derifrån blifvit af dragen, åhrligen användt till nya
utlåningar för landtbrukaren, som härigenom vinner ett årligit
understöd och kan efter handen för alla landtbrukare
blifva nyttigt, så att ingen skall sakna, ehuru den ene litet
tidigare och den andre senare får deraf gagna och hvarvid,
ifall detta mitt välmenta förslag vinner bifall, de landtbrukare
synes vara först berättigade till låhn, som förut icke
häfver någre låhn erhållit, med ett generailt bifogat vilkor,
att alla desse botemedel till nästa ricksdag varda vidtagne.
Jag medgifver väl, att den föreslagne realisationsplanen i silfver
till en specie ricksdahl för tolf dahl. i plåtar eller sedlar
synes vara något tvungen i anseende till den cours, vexelricksdalern
verckel. torde nu till äfventyrs få, om coursen
lämnades straxt sitt fria lopp; men utom det någon ovanlig
hög cours eij kan länge räcka, när penningerörelsen, handel
och näringar ställes med alla sina författningar uti jämn
gång, så torde och alt tvång uti föregående realisationsplan
försvinna, om endast alt tvungit förhastande uti verckställigheten
afböijes och förekommes. Men hvad jag mera befah
-
108
rar är, att private creditorer kunde, sedan realisationsplanen
blifvit faststäld, falla på denn tanckan att ju för ju häldre
infordra sine utestående låhn i hopp att af egendomars och
vahrors änu mehra försämrande värde tillräckeligen vinna,
hvad de förmedelst änu flere yppande banqueroutter i contant
kunde förlora, hvarigenom den enskylte crediten skulle
till stagnation i all rörelse och rikets oboteliga skada få sin
sidsta stöt. Men detta kan i det närmaste förebyggas dermed,
att bancointeressen nedsättjas till tre procent och de öfrige
här framantill föreslagne medel till rörelsernes uplifvande
vidtages, hvaraf äfven händer, att de, som få sina capitaler
af Banquen betalte, äfven lära se sig nödsakade att derpå
nedsättja interessen, om capitalerne med säkerhet annars
skola kunna förräntas och hvarmed enskylte creditorer kunde
blifva betalte, utan att man af slikt lågt interesse nu mera,
och sedan hvar och en lärt kjänna skadan af egendommars
upstigande till för höge priser, har at fruckta, det sådant
af interessernes lägre nedsättijande skulle vidare hända,
sedan hvar och en vet, att realisationen i silfver kommer
att anställas samt att silfverpenningen eij tål högre pris på
egendomar och vahror, än de rätteligen äro värde. Ifall alt
detta eij skulle kunna vidtagas och det ena med det andra
förenas till förekommande af alla skaddige påfölgder, så
skulle jag häldre önska, att Hr Cammarrådet Botins Förslag
till förbättring i mynt och financevercket, tryckt åhr 1765,
i Salvii boklåda, kunde vidtagas, endast med den förändring
i coursen, som till närvarande tid kunde vara lämpelig, hvarmed
ett i åhr nyligen hos Hr Peter Hesselberg tryckt Förslag
till ett naturligit financesysteme med påskrift, quo simplicius
eo melius, i det närmaste öfverensstämmer. Thet är bättre
att gå en banad än obanad väg och likaledes lättare att
antingen tadla eller bättra, hvad andre uti angelägne ährender
först upgifvit och skrifvit; ingendera af desse ändamål
har jag hyst i jämförelse emot Secreta Utskottet, när jag
detta memorial författadt, utan jag har blott i den af sickt,
jag i början af detta memorial nämdt, upstält desse mine
enfaldige tanckar på papperet, på det de af Secreta Utskottets
värda ledamöter och flere mogne medborgare måtte kunna
antingen nyttjas, rättas eller förkastas.
Stockholm d. 13 Septemb. 1769.
Joh. Gab. Bildenskiöld.
109
32
Överstelöjtnant Mårten Ludvig Löth-örnskölds
memorial om finanssaken.
(Allegater I, fol. 460.)
Protokollet sid. 336.
Dictamen ad protocollum.
Då jag med all högaktning erkiänner den möda, Riksens
Höglof. Ständers Secreta Utskott behagat giöra sig vid utredandet
af de orsaker, som försatt vårt financevärk i oreda,
samt botemedels föreslående till näringars eller rätta medborgares
hielp, emedan näringar icke kunna trifvas, då deras
idkare äro i nöd och elände, utbeder jag mig Riksens
Höglof. Ständers höggunstiga tillstånd att dervid få giöra
några erhindringar, grundade merendels i de principer, hvarpå
Höglof. Secrete Utskottet bygt des financeplan.
Den förlägenhet och våda, hvaruti rikshushållningen i gemen
och hvarje des gren i synnerhet sig nu befinner, samt
creditens förfall och penningerörelsens afstannande härleder
Höglofl. Secrete Utskottet ifrån det sätt och de grunder,
hvarefter man i en sednare tid velat återställa Banquens
sedlar på daler kopparmynt till ett bättre värde, pag. 3, hvilket
Höglof. Secrete Utskottet närmare på 4:de sidan således
förklarar, att man dervid icke haft afseende på den penningestocks
storlek, som för allmänna rörelsen var oumgängelig.
Att af den faststälte sedelindragningen den fölgd blef
oundvikelig, att i den mon som sedelmyntet blef indragit,
utöfver hvad allmänna rörelsen nödvändigt fordrade, och
något annat mynt i stället icke substituerades för rörelsens
behof, borde väl sedelmyntet blifva mera värdt, då det blef
mera sällsynt, men derjemte penningecirculation först trög
och sedan i det mästa afstannad samt näringsidkaren uti en
deremot svarande gradation förlägen, nödstäldt och änteligen
aldeles af sig kommen, såsom och egendommars och inrättningars
värde tillika förminskatt både af näringarnes
förfall och växelcoursens reduction till obestånd för alla fastighetsägare,
då i följe deraf förminskning uti enskilt förmögenhet
efter ett nödvändigt sammanhang måst medföra
den kiänbaraste förändring uti rikets allmänna välmågo.
110
Vidare yttrar sig Häglof. Secrete Utskottet, det värckan
af en sådan tillställning torde icke hafva blifvit så snar, känbar
och handgripelig, derest icke näringsidkaren efter 1766
års förbättringsgrunder uti myntverket tillika blifvit satt i
den belägenhet, att han nödgades sälja sin tillvärkning för
mindre än hvartill des tillvärkningskostnad sig besteg, ty
vexelcoursens fall var till sin grund och värkställighet ouplöseligen
förbunden med sedelstockens indragning, hvarförutan
växelcoursens hastiga nedsättning till 6 d:r kopp:rmt
på hvar riksdaler innom knappa 3 månaders tid medfört en
skyndesammare oreda och förvirring uti egendomars och varors
värde.
Ytterligare utlåter sig Höglof. Secrete Utskottet, at innehafvarne
af sedelmyntet, för hvilka författningarne i allmänhet
så tydeligen utstaka ett interesse at återfordra sina utlånta
capitaler samt at dem förvara, till des en sådan realisation
för dem infölle, som, efter den antagna förbättringsgrunden
var den enda möij eliga, nembligen at på det lägsta
värde kiöpa fastigheter och varor, fingo ännu ett annat och
nytt skiäl till sedelmyntets infordrande och gömmande af
den osäkerhet, som genom coursens hastiga fall uppkom uti
all estimation af egendomars och varors rätta och egenteliga
värde; samt pag. 5 at under hvad tid en på dylika grunder
bygd sedelmyntets förbättring och måtte hafva blifvit företagen,
hade den altid bort blifva för riket och näringar vådelig,
och pag. 6, at af alt detta borde hända, hvad beklageligen
till rikets och medborgares mångfalldiga lidande skiedt,
att då näringar och gagnelig industrie förfallit genom penningebrist,
hög ränta för de få capitaler, som kunnat vara
rörlige, samt misscredit och en merendels afstadnad circulation,
har rikshushållningen till thes grundvahl blifvit så angripen
och skakad, at den föga har någon liknelse qvar af
det tillstånd och skick, hvaruti densamma var vid början af
sidsta riksdag.
Enär jag sammandrager hela detta Höglofl. Secrete Utskottets
raisonement, som uptäcker rätta ordsakerne till den
våda, varuti rikshushållningen och hvarje des gren råkat,
så stadna de uti tvenne, nemi. penningebristen, härrörande
af den starcka skiedde sedelindragningen utan substitution
af annat mynt i stället och
2:o uti sedelmyntets skiedde förbättring medelst coursens
lil
nedsättning, hvarigenom en hvar måst sälja sin tillvärkning
till mindre, än hvartill des tillvärkningskostnad sig besteg
och en hvar förmögenhet i fastigheter eller varor försämrades,
så att, änskiönt coursfällningen förblifvit vid den påsyftade
planen till 4 mark om året, hade den endå altid blifvit
för ricket och näringarne vådelig.
Jag slutar häraf, om jag felar, så beder jag om ursäkt, at
så vida stora förluster för riket och medborgare voro med
växelcoursens nedsättande förknippade, hvartill och kommer,
at riket eller kronan då hade flere 100: de tunnor guld
kopparmynts in- och utrikes skuld, giord på minst 54 marks
cours men större delen på 70 å 80 å 90 marks cours, som med
dubbla effecter eller contributioner icke borde betalas, så
ifall nu varande Höglof. Secrete Utskottet haft vid sidsta
riksdag financeverket om händer, hade des tillstyrckande
blifvit at låta sedelmyntet förblifva uti des dåvarande värde
och ställa realisationen på 72 marks cours eller riksdalerns
ständiga värde till 18 daler kopparmynt.
Alla dag- och arbetslöner samt råvarors pris hade derefter
satt sig, och så snart myntets dalertal skulle nedsättas,
fölgde förluster för tillverkare, som skulle ruinera dem.
Myntevalvationer hafva derföre aldrig väl lycka[t]s i något
land, och der de skiedt, häfver högsta magten städse dragit
den christeliga försorg, att debitorer straxt fått liquidera efter
samma myntsort, de lånt, till undvikande af auctorisation
utaf ett obilligt och i våra lagar förbudit ocker.
Att vidare följa Höglof. Secrete Utskottet uti tillämpningen
af berörde des andra väl grundade principer förekommer
först frågan, till hvad värde i daler kopparmynt svänska
riksdalern bör fixeras.
Höglof. Secrete Utskottet anförer pag. 6, at då växelriksdalern
gullit 10 1/2 d. kopp:mt, har specieriksdalern betalts
med 13 å 16 d:r kopp:rmt, och hela Sveriges menighet vet,
at på år och dag har ej specieriksdalern kunnat kiöpas för
mindre än 13 å 13 1/2 d. kopp:rmt, sedan växlar började
tryta på beursserne i riket, och at den nu hela tiden gäldt
16 d. kopp:rmt och deröfver, som svarar emot 64 marks
cours, samt att alla köpmannavaror derefter blifvit och äro
upsatte.
Sorn jag vet, hvad opinion hos menniskior värkar, och jag
frucktar, at den är emot riksdalerns fixerande till 16 d.
112
kop:mt, så ehuruväl jag har full öfvertygelse, at den är mäst
ense med hvad som kunde passa sig för landet i gemen eller
näringsidkare och fastighetsägare, som till stor del ifrån och
med den minsta af Allmogen till de förnämsta ståndspersoner
i riket äro för åsamkad skuld genom försämrade varu
och egendomars värden samt dryga contributioner på brädden
af sin undergång; altså och emedan jag förmodar, at
dag- och arbetslöner samt spannemålen icke särdeles än upstigit
öfver det pris, som svarar emot 13 1/2 daler kopp:mtt
specieriksdalern och hvarefter de städt nu snart ett helt år,
ty är jag af den tanckan, att riksdalern dertill bör fixeras eller
att des värde bör blifva 13 d. 16 öre kopp:rmt. Landtman
kan då hafva å 2 1/4 riksdaler tunnan emellan 30 och 31
daler kopparmynt för des spannemål. Bruksegaren för sitt
skiep:d jern omkring 70 daler och litet derutöfver för bättre
sorter, om stångjernspriset än vidare icke nedfaller, bergsmannen
i proportion derefter för sitt tackjern och så vidare
alla de öfrige, som hafva landtmannavaror att sälja. Fastighetsägare
kunna med bestånd icke umbära den tillökning
uti deras egendommars och afkastningars värde, som denna
evalvationspunct innebär. Jag vågar därutinnan nämna, hvad
jag har mig bekant i den ort, jag har egendom, och des granskap.
Bergsmännen i Grangierdes, Norr- och Sörberkes samt
Norbergs bergslager kunna aldrig räddas, då de skola betala
med 2 skiep:d tackjern, hvad de lånt till tillvärkningen af
1 skiep:d. Hvar 8:de å 9:de bergsman är eij så giäldfri, at
han ju icke hemsökes för skuld hos förläggarne. Då deras
egendomar emot förra priset nu endast stå uti halfva värdet,
fins ej någon innom ståndet, sorn kan betala halfva värderingssumman,
som af Kongl. Bergscollegii tryckta riksdagsrelation,
pag. 124, kan intagas. Han måste gå derifrån
för mindre. En medfart, som hos oss icke kan vara acceptable.
Då en mängd bergsmän med hustru och barn således
blifva skilde vid deras egendomar, dem ingen ståndsperson
får inlösa, kan eij annat än skiäligt missnöije, ja, förtviflan
upkomma, hvilken enligit en den 13 Maij i Norberg och
den 18 d:o 1768 i Grangierdes sochn af en urtima bergstingsrätt
hållen undersökning, som pag. 33 och 49 i det tryckta
exemplaret visar, redan varit inne men af hoppet om bättre
tider vid denna för allmän nöd upkomne urtima riksdag hittils
ej fädt bryta ut. Allmogen i Åkerbo härad, som varit af
de förmögnaste i riket, är af den skiedde coursstörtningen
113
så medtagen, att då högst executionsmål till 12 000 d:r
kop:rmtt tillförene existerat emellan riksdagar, häfver nu
executionssumman sedan sidsta till denna riksdag stigit till
369 000 daler efter kronofogdens riksdagsrelation.
Uti Arboga stad har jag sedt de fläste rum i Rådhuset upfylte
af utpantade varor och har pantningen ther gådt så
långt, at hos gammalt folk eij funnits mer öfrigit än likkistan,
den de under välmågon låtit giöra för sig.
Uti Kiöpings stad hafva åtskillige af de förmögnare handlande
nödgats cedera bonis och ibland dem sådane, som förr
legat uti högsta bevillningsclassen. Dessa upstäders förr ägde
förmögenhet står hos de gäldskyldiga bergsmän, jemte
hvad de hos andra fädt på credit, som nu, då han skall betala
dubbelt emot hvad han lånt, kan ej annat än tillika förlora
större delen af sin egendom. Men skulle riksdalers värdet
allenast blifva 12 d:r kopparmynt, så måste alla näringar,
som fordra hielp, långt ifrån at kunna tåla nya förluster,
underkastas den skakning, som Höglofl. Secrete Utskottet anmärkt
såsom misstag uti förra financesistemen, och säkerligen
undergå en ny krossning.
Jag är oförgripeligen af den tanckan, at då rikets och
menighetens bästa och upprättelse utur nöd och elände kräfver
en myntförhöijning, bör högsta magten den påbiuda,
hälst salus populi suprema lex. Men här är nu ej frågan om
någon myntförhögning utan allenast at låta sedelmyntet förblifva
i sitt nu varande skick och värde. Riket har på mångå
år eij haft annat mynt än sedlar och slantar.
Sedlarnes nedsättning ifrån 20 å 18 daler riksdaleren till
13 1/2 d:r har redan giordt de ohyggelige värkningar, som
Höglofl. Secrete Utskottet så lifligen afbildat, hvarföre skall
man ytterligare nedsätta sedelmyntet, hvaraf jag befarar de
hiskeligaste påfölgder? Dervid kunde inga andra vinna än
l:mo capitalisten i riket, som merendels samlat sina capitaler
ifrån år 1758, ifrån hvilken tid riksdaleren gäldt
minst 13 1/2 d:r kop:rmt, om jag undantager några få månader
1768, då bancooperationerne nedsatte honom något
derunder.
2: do. De lansmän, som hafva utrikes riksdalers skuld och
3:o utlänningar, som äro innehafvare af svänska bancosedlar
och Statscontoirets obligationer till större summor
tunnor guld, än mången tror.
Men deremot förlora alla näringsidkare och fastighetsega
42—610798
-
114
re, som under de förflutne åren med egen, snart sagt ruin
underhållit hela staten, hvarom en år 1768 utkommen trykt
piece rörande nyttan af 72 marks cours fastställande förtienar
at läsas. Och emedan penningelöntagare äro visserligen
all egard och medlidande värde, så böra de härigenom uti
sina löner ej förlora utan oafkortat njuta efter 3 daler silfvermynt
riksdaleren, han må blifva hurudan han vill i kopparmynträkningen.
Hvartill landet villigt contribuerar, då
en hvar utan nöd och elände får idka sin näring och icke
gior as husvill.
Att utsätta riksdalers värde till 13 1/2 d. kopp:rmt medförer
ej eller Banquens discredit eller något intrång uti deras
rättigheter, som ega svenska kopparmynts bancosedlar,
emedan dessa sedlar icke äro ställte på plåtar utan på daler
kopparmynt, som kunna äfven såväl enligit lagarne betalas
med runstycken och slantar, hvilka äro utmyntade efter 900
d:r kopp:rmtt eller 64 marks cours skiep:det, som med plåtar
utmyntade till 540 dahlér kop:rmt sk:det, ty kongl, förordningen
af den 29 October 1743 angående dubla slantar
påbiuder, at de uti all handel och vandel som kronans upbörd
skola emottagas utan at betalaren till någon viss dels erläggande
deri blifvit bunden förr än igenom kongl, förordningen
af år 1766 i conformite af den då antagne financesisteme,
den man trodde skulle lyckas; innehållande förordningen
af den 25 October 1745, at Banquen ej annorledes än
med plåtar, då slantar ej voro at tillgå, skulle inlösa sina
småsedlar, som att döma efter hvad man ser i rörelserne nu
utgiöra det mästa af Banquens sedelstock. Med förtigande
af flere Kongl. Maij :ts förordningar har man således ett vidsträckt
fält at gå på, då man skulle till rikets största förmon
determinera riksdalerns värde, utan at någon kan derigenom
sägas lidande.
Dessutom om Banquen vid en förestående realisation skulle
på en gång utsläppa en större del af sina plåtar, så skulle
priset på kopparplåtar äfven falla under detta riksdalers
värde, så att innehafvaren af plåten, om han än den fått
för en 6 drssedel, blefve mindre belåten än med den af mig
föreslagne evalvationspunct.
I anledning af hvad publiquen utgifver Banquens sedelstock
vara har jag räknat, at flere tunnor guld till mångas
hielp skulle utur Banquen kunna utlånas i sedlar genom
115
evalvationspuncten till 13 1/2 daler riksdaleren, utan at derföre
skulle behöfvas större silfverquantum till realisationen
än eljest, då riksdaleren fixeras till 12 d:r.
Sedan jag således gådt igenom den omständigheten, som
angår riksdalernes värde i kopparmynt, samt den hielp, näringarne
af min föreslagne fixation derå kunna hafva, återstår
at taga under skiärskådande de ytterligare medel, Högloft.
Secrete Utskottet uti den senare delen genom sedelståckens
tillstånd föreslagit till näringarnes uprättande. Enskilta
creditens återställande beror på desse bägge omständigheter.
Jag kan härvid eij afse orsaken, hvarföre 1756 års sedelstock,
pag. 14, härutinnan nämnes, som då under full credit
fants otillräckelig, hälst bancolånen continuerades.
Deremot vet man af ärfarenheten, at den vid 1767 års slut
varande sedelstock var otillräckelig och att penningebrist redan
kiändes år 1766. Jag finner för min del ej, at riket är
dermed hulpit, at des rörelsecapital i Banquens sedlar bibehållas
till nästa riksdag vid des nu ägande storlek efter Högl.
Secrete Utskottets utsago, och om eij Höglofl. Secrete Utskottets
tancka är att öka sedelstocken, så lär all den penningehielp,
Höglofl. Secrete Utskottet ärnar för näringarne,
vara blott grundad dels på hädanefter inflytande Banquens
interessen, dels på nu obetalte interessen och afbetalningar,
för hvilka 4 å 500 stora egendomar skola nu vara under lagfart
med bedröflig visshet för egarne att blifva husville.
Jag kan ej anse rikets näringar annorledes än en efter
häftig åderlåtning vanmägtig kropp. Att säga det densamma
ej mer får åderlåtas, vore väl at bibehålla honom vid des
ägande usla lif men ej befordra honom till välmågo och
styrcka.
Då Höglofl. Secrete Utskottet såsom orsaker till den yppade
penningebrist samt höga räntor upgifvit den uti förra
financesissteme faststälte plan till sedlarnes indragning och
hvar man vet ej allenast, att sedelstocken på långt när ej
blifvit så mycket minskad, som samma plan innehåller, utan
och at öfver penningebrist och höga interessen klagades redan
år 1767, så faller det lät en hvar uti ögonen, at nu varande
sedelstock är otillräckelig.
Penningar äro siälen af alla näringar och rörelser; deras
stadgade värde gör ej allenast tillfyllest hvarken att återstäl
-
116
la crediten, ej eller att hålla egendomar och varor i tillbörligit
värde, icke eller at vid magt hålla och utvidga näringar
och rörelser.
Då få personer hafva penningar at köpa före och månge
om penningar nödige personer sig infinna på en marcknad,
måste de sednares varor säljas till vanpris.
Då många äro skyldige, de der ej hafva annat att betala
med än egendom, samt äro satte utur tillstånd at få låna på
ograverade egendomar men antalet af kiöpare ringa, så kunna
de mista sina egendomar så godt som för intet och några
få personer, som nu hafva capitaler, slå under sig stora trackter
af riket.
Jag häpnar, när jag fäster min tancka vid det bedröfveliga
perspective, som visar sig af förestående förändringar med
landtegendomars besittning samt med deras vanhäfd och förfall
under ombytet af egare och till des nya egare hunnit dem
kiänna och till sin samt rikets rätta nytta skiöta, så framt
Riksens Högloflige Ständer ej meddela de nödstälte den kraftigaste
penningehielp.
Tillräckelighet af penningar, som svarar emot folkmengden
och deras industrieusa speculationer jemte en billig
evalvationspunct, är det som nu erfordras. Det är ej nog, att
tillgång blifver på penningar att skaffa en tillvärkare säker
och skyndesam afsättning på sin vara. Varan måtte tillvärkas,
innan hon kan säljas, och dertill fordras förlag uti alla
handteringar. I hvarje näring bör efter min mening uti begge
desse delar understödias och, då det sker, produceras varor.
Creditmynt, som våra bancosedlar äro, blifva ej blotta
representativer, då nya varor genom dem framalstras. De
föda af sig redbarheter till större värden, än de sielfva betekna,
och det i den mon som en färdig vara öfverskrider
tillvärkningskostnaden. De föda af sig redbarheter, då varor
genom deras hielp uti förlager produceras och då fastighetsegare,
som äro uti nöd med lån, hielpas derutur och i stället
att genom penningebrist låta egendommarne förfalla i
vanskötsel sättas genom dem i tillstånd at öka deras afkastningar;
ty varor äro penningevärden i alla riken, som, då de
bespara förbrukning af utrikes varor, behålla uti riket ett
emot dem svarande capital, som eljest skulle gå utur landet
och, då de säljas utrikes, indraga deremot snarare penningar.
117
Ju mera riket frambringar varor och ju mera de förädlas,
desto mindre behof af utrikes varor och desto mera tillgång
till utrikes gälds betalande samt desto förr ledighet från all
sådan skulld jemte derifrån oskilgjaktig öfvervigt i handelen.
Instämmande jag aldeles med Höglofl. Secrete Utskottet
då det, pag. 14, säger, at realisation ankommer på näringarnes
trefnad och tillväxt, hvartill åter et för allmänna rörelsens
bestridande tillräckeligit mynt oumgängeligen fordras.
Det vore således önskeligit, at Höglofl. Secrete Utskottet
hade behagat åtminstone comparative emot förra åren utsätta,
huru stor sedelstock det anser nödigt för rörelserna.
Vid de flere särskilte medel och utvägar till näringarnes
hielp, Höglofl. Secrete Utskottet föreslaget, utbeder jag mig
vördsammast at följande ärindringar få giöra.
l:mo. Då jag förenar mig med Högh Secrete Utskottet,
at afbetalningsprocenten på alla privatorum lån i Banquen
tills nästa riksdag må hvila och uphöra, kan jag ej annat
än föreslå, såväl at ingen, som under de förflutne åren ej
förmåt göra denna inbetalning, må derföre sökas utan och
at de, som ej mäktat betala fulla interessen, måge äfven
befrias från utsökning derföre samt det uplupna interesset
slås till capital, enär bancocommissarierne finna, att Banquen
för både capital och detta uplupna nya interesset uti
den pantsatte egendomen har full säkerhet.
Det är ej af lika betydenhet, at så många stora i Banquen
pantsatte egendomar, som här ofvan är nämt, äro nu under
lagfart. Ho vet, om icke en stor del af dem kunde för utländska
penningar blifva inropade, om auctionsklubban får
gå och deras afkastningar eller reveneuer årligen sedan dragés
utur riket.
2:o. Den hielp, Högh Secrete Utskottet anslagit för bergslagerne,
måste jag i mitt sinne finna ganska otillräkkelig
och förenar jag mig i den omständigheten med hvad Högloflige
Bergsdeputation föreslagit.
3:tio. Förenar jag mig äfven dermed, att de i Banquen
stående kopparmyntscapitalerne må genast upsägas på sätt
Höglofl. Secrete Utskottet föreslagit.
4:o. Till jernförädlingens hielp önskar jag at få något vidare
förslag ifrån Höglofl. Secrete Utskottet, äfvensom för
andre fabriquer i riket, dem jag anser både behöfva och äga
rättighet at få låna på råvaror enligit 1739 års kongl, förordning.
118
6:o(!). Äfvenledes anser jag ganska nödigt, at lån i Banquen
må genast giöras på arbetadt guld och silfver enligit
samma förordning, ty det tienar till märkelig lindring för
fattigt folk här i staden, som nu nödgas betala drygare interessen,
och kan härtil ei någon betydelig summa utgå. Att
sidsta kongel. förordningen angående lån på desse panter ej
blifvit nyttjad, tror jag härrörer af dervid fogade svårare
onera af drygt interesse och speciemynt, då sådant ej finnes
i rörelserne.
7:o (!). Med Högloft. Secrete Utskottet instämmer jag äfven
angående de oeconomiska förslagne författningar till
spannemålens hållande i skiäligt pris. Landtbruket är ibland
de första näringar, som förtienar Riksens Höglofl. Ständers
ömmaste vård och hielp, och landtmännens tillstånd och behof
har jag här ofvanföre beskrifvit.
Jag tror således, att 30 tunnor guld för dem ej göra tillfyllest,
utan tager mig den friheten och dertill föreslå 50
tunnor guld uti lån på ograverade fastigheter till modererade
summor af 1/3-del eller hälften af theras värde.
Enär alla näringar, på sätt jag dristat föreslå, blifva uplifvade
och utvidgade, skulle jag så mycket häldre förmoda,
att öfverbalancen vinnes i handelen, som Höglofl. Secrete
Utskottet, pag. 18, är af den tanckan, att realisation genom
des föreslagne utvägar och medel blifver gagnelig, hvilket
utom öfvervigt uti handelen ej kan vinnas, och att handelens
tillstånd således skall hålla växelcoursen jemn; men som en
värkelig växelbrist ännu någon tid i anseende till utrikes
gälden torde vara att befara, så lära nödige medel at styra
växelen icke kunna undgås att emedlertid vidtagas.
Jag hemställer, om det icke må öfverlämnäs till Höglofl.
Secrete Utskottet.
Dessa mina ödmiuka och välmenta tanckar, som endast
haft afseende på medborgares och fäderneslandets väl, har
jag ödmiukeligen till Ricksens Högloflige Ständer velat hemställa.
Har jag misstagit mig, så är det ej i brist af välmening
utan härrörer af mindre insikt, då jag hoppas, at det
mig icke till last räknas.
Stockholm den 14 September 1769
Mart. Ludvig örnskiöld.
119
33
Kapten Carl Mauritz von Gerttens memorial
om finansverket.
(Allegater I, fol. 478.)
Protokollet sid. 336.
Ödmiukaste memorial.
Sedan jag med eftertancka igenomläst Höglofl. Secrete
Utskottets under den 1 :sta innevarande till Ricksens Höglofl.
Ständers plena inlämnade betänckande rörande finencevärckett,
såå haar jag funnitt det af den nytta, att ifrån den
högsta till den lägsta i rikett ej annadt kann än vinnas nogodt
märckeligitt till dess förkofran, hvarföre jag och efter
min fulla öfvertygelse icke annadt kann än styrcka till Höglofl.
R. o. A.:s bifall i alla dess delar, det jag och för min
dehl ganska trygdt gior.
Sedan nu alla medborgare i rikett och besynnerligen alla
indehlningzhafvare derigenom tillskyndass temmelig stora
men billiga fördehlar och hvar och en i sin proportion utom
penningelöntagaren, såå är jag föranlåten att som i samma
omständighet stadd gior a en liten påminnelse, den jag hoppass
Höglofl. R. o. A. ömsint betracktar. Densamma beståår
deruti, att sedan rikett och hvar mann, utom dem, igenom
den stadgade coursen nu niuter till 48 m. per ricksd., penningelöntagaren
just är den enda, som härvid förlorar jämte
hälften af dess löön efter 1696 års stat eller till det minsta
fierdedelen, som är 25 proc. efter det sedan 1715 vanliga räknevärdett,
sedan riclcsdalern varit räknad till 3 d. silf:rmt,
då lickvähl alle andre löntagare erholla tree- till fyradubbla
löner, hvarvid jag ännu icke funnit nogon anmärckning
till dettass hielpande, hvilcket giordt mig litet ömtålig.
Vare långdt ifrån mig, det en så nedrig taneke hoos mig
skulle kunna hysass, att Ricksens nu församblade och af såå
mycken rättvisa intagne Ständer skulle kunna vara såå obillige
och vilja, att den arma penningelöntagaren, som nu i en
så long tid tient för fierdedels, trediedels och halfva lööner,
skulle påståås betala dess halfva löön, utom flere proc. af
densamma uti contribution, emot det andre åter skulle fåå
förhögningar. Neij, det kan aldrig hoos mig vinna inrymme,
120
utan täger jag för afgiordt, att alla penningelöntagare ärholla
åtminstone 25 proc:s tillökning å sine nu hafvande löner,
som gior, att de ändå knappast ärholla dess rätta difference
emellan 3 å 4 dr. silf :t för ricksdalern, så vida de ändå
då icke fåå avance som de öfrige på sine lööner.
Mitt ändamåhl med detta mitt ödmiukaste memorial blifver
således icke annadt än det, att Ricksens Höglofl. Ständer
må anmoda dess Secreta Utskott att ofördröijeligen med dess
betänckande inkomma till Ricksens Ständers plena med upgift
till fonden af samma medell, på det penningelöntagaren
måtte kunna niuta sine rättigheter ifrån samma dag, som alt
det öfriga af betänckandet nu rörande financesaken sättess
uti sin värckställighet.
När hvar medborgare med riket samfält genom en stadgad
finencesysterne vunnit stadgad cours och varupriser och
hvars vinning samfält utgiöra otroligt många tunnor guld,
lärer aldrig tryta medell för vältänckte och af goda hiertan
upfylte medborgare att af sin genom detta ärhollne vinst
contribuera (högst halfannor tunna guld, som hela denna
difference i alla löner utgiöra) till eljest olyckelige och med
de knappaste löner försedde medborgares yttersta räddning.
Denne rättvisa och vällvilja pretenderar jag som medborgerliga
skyldigheter och den jag vet vist, att ingen af penningelööntagrane
sig undandroge, om de nu vore eller blefve ägare
af de fördehlar, som å andra sidan igenom detta finencebetänckandets
stadfästelse vinness.
Med detta mitt ödmiukaste memorial utbeder jag mig fåå
vända mig till de öfrige respective stånden.
Stockholm den 13:de September 1769.
v. Gertten.
121
34
Rikshistoriogrctfen Anders Schönbergs diktamen
om finansverket.
Protokollet sid. 367.
Dictamen ad protocollum.1
Då en stor del af Höglofl. R. o. A:s ledamöter i gårdags
plenum genom memorialer yttrade sina tankar öfver det vigtiga
ämnet, som vi nu förehafve, nämligen financevärket, i
anledning af Höglofl. Secreta Utskottets betänkande, hörde
jag flera omständigheter dervid anföras, sorn torde fordrat
at under en ventilation utförligen utreda, men tidens korthet
förbjuder mig at så omständeligen, som vederborde, kunna
utföra därom mina tankar; jag anhåller endast at i några
delar få yttra min mening dervid. Financevärk är et så
invekladt ämne, at jag af alla tiders anledning har orsak at
tvifla, det just månge financesnillen i något tidehvarf funnits.
Jag för min del bekänner gerna, at det icke är mitt ämne;
hvarföre jag ock icke vil sträcka mina omdömen til andra
ämnen än sådane, som i sig sjelfva äro tydeliga til sina
grunder.
En del af de upläste memorialer börjades med granskningar
om orsakerna, hvarifrån våra financeoredor måga
hafva härrört, och stridigheten i den delen stannar merendels
vid den frågan, om dessa orsaker borde sökas i et närmare
eller fjärmare tidehvarf. Efter mitt begrep gjör detta
i förevarande ämne ganska litet til saken. Et det allmännas
bästa rörande men inveckladt ämne hjälpes mycket litet
därmed, om den ena medborgaren skjuter skulden på den
andra til den oreda, som däri kan vara, och så vice versa den
andre tilhaka. Detta vore altför litet Värdigt åtminstone åt
en lagstiftande makt i et rike, hvilken, ehuru bestående af
ombyteliga personer, utgjör samma corps och är beständigt
densamma, följakteligen skylldig en lika och beständig aktning
åt sig sjelf. För at icke gå in i et sådant skadeligt gjöromål
undviker jag gerna at här omröra, när och hvarest den
methoden börjades at måla svarta taflor om föregående Stän
-
1 Originalet saknas. Återgivet efter år 1769 tryckt exemplar, bilagt protokollet.
122
der och om förra författningar. Jag skyndar mig häldre at
betyga den fägnad, som jag däröfver hyst, at det icke är närvarande
Riksens Höglofl. Ständers tankesätt utan al tid, oaktadt
at förre författningar stundom kunde förändras, at man
stannat endast vid at anföra skälen, hvarföre man funnit en
förändring däri nödig, med alt undvikande af de hårda ordasätt
och af de häftiga förebråelser åt förra lagstiftare, som
långt ifrån at gagna et gemensamt fädernesland endast skulle
vid delade tankesätt tjäna at väcka och underhålla en skadelig
ifver i medborgares sinnen.
Detta, som alle vid denna riksdag utfärdade acter bestyrka,
finner man äfven af det nu i fråga varande Höglofl. Secreta
Utskottets betänkande. Det var där oumgängeligt at visa,
hvaruti den nu föreslagne realisation skiljer sig ifrån den,
som sistledne riksdag blef antagen. Allmänheten, som rönt
skadeliga värkningar af sättet til den förra realisation, skulle
eljest genast afskräckas vid blotta namnet af den realisation,
som nu föreslås. Man måste således visa, at de til sin natur
och medlen därtil voro vida skilde, äfvensom at en realisation
genom sin natur icke medförer de skadeliga känslor,
som allmänheten nu rönt, utan at det endast härrört af sättet
til des värkställande och af de flera omständigheter, som
tillika och på en tid bidragit til försvagande af den allmänna
och enskilta crediten. Hvar och en, som oväldigt läser Höglofl.
Secreta Utskottets betänkande, lärer genast finna, huru
olika de anmärkningar, som där gjöras öfver förra realisations
grunder, är o med den målning af förre Ständers gj öromål,
som åtfölgde sista riksdagsbeslutet.
Densamma aktning har ock Höglofl. Secreta Utskottet förtjänt
vid våra ventilationer öfver detta ämnet, åtminstone
lärer det vara vår skyldighet at icke i någon del förvända
meningen i betänkandet på annat sätt, än orden tydeligen
lyda. Til at förtiga hvarjehanda exempel härvid vil jag endast
nämna et, som jag i et upläst memorial hörde. Då orden
tydeligen lyda i Höglofl. Secreta Utskottets betänkande,
at genom det öde, som träffade de associerade, blefvo i flera
månaders tid en summa af 200 tunnor guld uti egendomar,
n. b. skuld och fordringar orörliga, blef detta så förestäldt
i det nämnda memorialet, som skulle Secreta Utskottet nu
funnit hos dessa associerade en fyra gånger större egendom,
än man förut vetat af, när likväl betänkandet med tydeliga
123
ord därunder nämt desse handelshusens skulder eller hela
roullance, som hvar man vet i store handelscontoir genom
creditrörelse öfwergår många gånger och oändeligen mycket
en handlandes egen behållna egendom och hvilken roullance
naturligtvis afstannar, då en handlande sättes i arrest och
dess egendom belägges med sequester. Genom förtydningar
emot tydeliga ord finnes ingen act och ingen sanning i verlden,
hvaraf man icke skulle kunna leda de största orimligheter.
Beträffande nu sjelfva den frågan, hvarifrån våra financeoredor
måga hafva härflutit, så lär det vara bekant för hvar
och en, som något litet känner vårt fosterlands öden, at de
härröra från äldre tider tilbaka. Huru mynt tilräckeligen til
rörelsen altid saknats i riket i förra århundrade är allom
vitterligt. Penningar, som genom krigsbyten i förra tider influtit
i riket, lisade stundom känslan af de plågor, som åtfölgde
rikets svagare tilstånd i handel, slögder och rörelse,
men de försvunno ock hastigt ur et land, där man hämtade
sina flesta behof från främmande länder. Kopparmynts antagande
bestyrkte rikets förlägenhet i sina financer och ökade
oredorna i financevärket. Konung Carl den XII:tes långvariga
krig minskade rikets penningetillgångar och ökade
ännu mera de gamla financeoredorna med andra nya. Efter
dess död upkom et tidehvarf, då försålde provincer för redbart
mynt gjorde redbara penningar på en kort tid synbara,
hvartil ock 80 000 ducater i redbart mynt årligen införde
från Cassel til någon del kunde bidraga. Men beständigheten
däraf kunde icke vara at lita på i en tid, då man införde ända
til gjorda skor, toflor och skoremmar utifrån. Krigsbyten
kunde man icke mera vänta, provincer ägde man icke mera
at försälja. Man fant med alt skäl, at riket borde innom sig
sjelft skaffa sig sina behof och den tilgång på penningar,
som til en vidsträcktare handel fordras. Man började upmuntra
egna slögder, handel och industrie. Då mötte åter
den gamla svårigheten, at penningestocken var för liten til
en vidsträcktare rörelse. Man vidtog den i sig sjelf förnuftiga
och af andra länders förfarenhet godkända utväg, som är
ganska nyttig, då den måtteligen brukas, at utvidga rörelsecapitalet
med credit. Nyttan däraf visade sig i många omständigheter
och rikets rörelser, landets upodling, handel och
slögder vunno et mångdubbelt förbättradt tilstånd; men det
124
öde, som ofta träffar mänskeliga författningar och som kanske
snarare än i något land stundom inträffat hos oss, at man
gerna vil gå til ytterligheter, mötte äfven härvid. Den nytta,
som först visat sig af rörelsecapitalets förökande, var nog
förledande skäl at vilja utsträcka det ännu vidare. Det lyckades
länge med fördel, til des at de eljest gagneliga bancolånen
fingo ske til en odeterminerad summa. Banquen kunde
icke mera med redbart mynt inlösa de til större mängd
förökade sedlar, hvilka, ehuru eljest i anseende til de pantsatte
egendommars värde nog säkre, likväl i handel och vandel
däraf började förlora en del af sit värde eller, som är
detsamma, växelcours upkom imellan sedlar och redbart
mynt. De däraf flytande olägenheter väckte ny omtanka at
afhjälpa dessa olägenheter, hvartil början gjordes vid flera
af de förra riksdagar. Imedlertid värkade rörelsecapitalets
tilräckelighet och i synnerhet creditens bibehållande
imellan medborgare, at näringar, handel och rörelse gingo
mästadels med beständig drift. Sådan var ställningen vid
sista riksdags början. Man ville då ännu ytterligare hjälpa
detta ämne. Alle medborgares önskan var vänd på en realisation.
Om sättet därtil var nästan den enda stridighet därvid.
Växelcoursen skulle efterhand nedsättas. En förminskning
i rörelsecapitalet faststältes med mera; men förmodeligen
gick man härvid åter til en annan ytterlighet, hvaraf
upväxte nya olägenheter, kanske förökade af flera andra vid
samma tid vidtagne författningar och instämmande omständigheter,
som bidrogo til creditens försvagande. Härvid tilstötte
äfven, at coursen hastigt föll til 24 mark på riksdalern.
Borde man bibehålla det sättet at börja ransakningar ab executione
och ur någons enskilta handlingar söka bevis til at
gjöra någon brottslig, torde kanske kunna visas, at hvarken
Ostindiska Compagniets remisser vid en tid, då coursen var
högre i Gjöteborg, ej heller de handlandes utrikes skulders
betalande i allmänhet varit orsaken därtil, utan det torde
kanske stanna på andra ställen, än allmänheten just föreställer
sig. Imedlertid så snart det blifvit människors interesse,
at cours hastigt skulle falla, borde man ock föreställa
sig, at det ofelbart skulle ske. Det var mera oförmodadt, at
ingen anstalt gjordes däremot och at denna ställning genom
en ny författning faststältes. Imedlertid voro fölgderna sådane,
som de allmänt äro af förfarenhet kände. Penninge
-
125
stocken blef ännu mera otilräckelig för rörelsen genom medborgares
misstroende sinsimellan och genom ouphörliga banquerouter
til et så stort antal, at så månge icke i något tidehvarf
förut varit försporde. En stor del af penningestocken
försvan ur rörelsen och nästan hela det roullancecapital
tillika, som består af folkets credit, reverser och förtroende
til hvarandra, hvilket utgjör altid en betydande del af et rikes
roullance. Dessa äro altför kjända sanningar för at vidlyftigt
behöfva bevisas och förminskas icke hvarken af våra
importers eller exporters antal de sistledne åren. De förra bevisa
icke al tid välmåga i et land. Til exempel at för flera
tunnor guld blifvit mera ängelskt sålläder infördt årligen,
sedan det svenska ängelska garfveriet måste nedläggas, bevisar
endast vår brist i den slögden och rikets förlust, som
dock icke kan minska behofvet af en nödvändighetsvara.
Exporterna åter, fastän i några delar förminskade, hafva
måst tilvärkas ehuru med många idkares förlust, så framt
icke idkarena skulle aldeles gå under, och med lika förlust
hafva de ofta måst utskeppas i brist af växlar för at underhålla
de handlandes rörelse utomlands; men månge näringsidkares
undergång, flere slögders aftagande och arbetares
bortgång ur landet bevisa icke en lyckelig ställning i
finance, i handel och rörelse.
Vid denna ställning äro vi nu sammankomne til denna urtima
riksdagen. Landets klagomål öfver trångmål och brist
hafva fölgt oss hit. Allas väntan på hjälp vändes nu med
otålighet på de författningar, som här kunna vidtagas. Det
är lätt at säga, som jag i går hörde, at om man saknar den
ställning, man tilförene ägde, behöfver man endast mynta
sedlar på nytt. Men det är icke lika så lätt at komma tilbaka
til den ställning, hvari näringarna förut varit, i et ämne,
hvarvid på en dag kan nedbrytas med et pennedrag i en författning,
hvad som varit bygt i många år förut och som icke
lika så hastigt kan hjälpas up igen. Månge och i synnerhet
förmögne näringsidkares undergång drager ofta med sig antingen
hela eller en betydelig del af näringens förlust tillika,
och det fordras längre tider, innan det kommer i ordning, i
synnerhet om osäkerhet vid näringar genom vana och förfarenhet
väckt allmänhetens farhåga. Imedlertid har man all
orsak at vörda Höglofliga Secreta Utskottets sorgfälliga bemödande
i detta ämne, som nu på knapt två månaders tid
126
utarbetat detta nyttiga och inveklade ämne, ty det är ganska
bekant, at man under hela vistandet i Norrköping icke
kunde vidröra någon del deraf utan någon tilgång til Banquens
i Stockholm varande och til en del där förseglade
handlingar, så at detta ämne icke kunde företagas förr än
efter ankomsten hit och således på kortare tid blifvit utarbetadt,
än som vid förra riksdagar til dylika gj öromål upgått.
Då man nu vidare med ömsint omtanka fästar sin upmärksamhet
vid grunderna til Höglofl. Secreta Utskottets beslut,
lärer man lätteligen kunna fatta sina omdömen vid hvarje
punct däraf. Det första är at Secreta Utskottet tilstyrker en
realisation. Därmed lärer allas enhälliga önskan instämma.
Men Secreta Utskottet har icke så ensamt fästat sin upmärksamhet
vid hehageligheten af redbart mynt, at det skulle
förgätit alla andra considerationer därvid. Det har icke ansett
mynt såsom det enda ändamål för et rike utan som det
bör anses, såsom et medel för et rikes näringar och rörelse,
et medel, som med sit ändamål altid sammanbindas borde.
Det har derföre besörgt tillika, at rörelsecapitalet må vara
tilräckeligt och til alla rikets hufvudnäringar kunna kringspridas.
Det har besörgt, at realisationspuncten icke må så
utstakas, at rörelser och näringar skulle förqväfvas, innan
man kunde hinna til denna önskade valvation. Denna realisation
har Secreta Utskottet funnit böra ske i silfver, såsom
den rätta grunden til alla rikens myntfot, och icke i
koppar, som aldrig kan utgjöra et påliteligt mynt. Om denna
delen förestälte jag mig icke, at det skulle blifva någon
tvist, då äfven förut vid sista riksdag var faststält, at kopparen
til mynt vore odugelig. At någon medborgare skulle vara
belåten, fastän ock därvid skulle vara någre marks difference,
at häldre uttaga koppar, hvarpå sedeln är satt, och sjelf
förvandla den i silfver utomlands, anser jag blott som et infall.
Ingen annan än en handlande skulle kunna värkställa
det, om det ock vore gjörligt, och då skulle transportkostnad,
provisioner, försälgningskostnad med mera snart förtära
den lilla och obetydeliga vinsten, som dessutom i anseende
til kopparprisets ojämnhet vore ganska osäker; utom
det at här är hufvudfrågan, på hvad sätt man må skaffa hela
riket et beständigt mynt, som ej kan ankomma blott på enskilta
ovissa handelsspeculationer.
127
At Secreta Utskottet vid denna realisation icke förgätit rörelsecapitalets
tilräckelighet i riket vittnar betänkandet tydeligen,
utom de ansenliga summor, som blifvit anslagne til
vissa rörelser. Därjämte kan et stadgadt mynt ej annat än
öka rörelsecapitalet i et land. De gjömda capitaler måste
återkomma i rörelsen, då intet mera är at vinna vid deras
undangj ömmande ur rörelsen. Alla omständigheter hafva nu
nödsakat största delen medborgare at utsöka och hastigt låta
utpanta utlånte capitaler, då man varit oviss om värdet af
hvars annars egendom och således alltid fruktat för förluster.
De penningar, man fått in, som gerna gått trögt at få
betalte, har man ofta för samma osäkerhet icke vågat utlåna,
dels ock af speculationer på större vinst vid egendomars försälgning
trodt mäst fördelaktigt at hålla inne til hands, då
egendomar genom brist på kjöpare och penningar ofta fallit
under deras värde. Alt detta måste uphöra, då myntets
värde tillika stadgar egendomarnas. Det redbara mynt, som
finnes i enskiltes gjömmor, kan då förlossas och circulera,
som icke kunnat ske ihop med sedlar af ombyteligt värde.
Ju mera banquerouter minskas, undgår ock penningestocken
at därvid gjöras orörlig. Och i den grad som grunderna til
visshet om värdet af egendomar vinnes, måste förtroende
imellan medborgare stadgas och det rörelsecapital åter ärhållas,
som består blott i credit enskilte imellan.
Beträffande sedan sjelfva valvationspuncten eller värdet
af sedlarna vid omväxlingen til silfvermynt så är detta det
ämnet, hvarvid de flesta olika meningar förspörjas. HöglofL
Secreta Utskottets betänkande utsätter detta til 48 mark eller
12 daler kopparmynt på riksdalern. Vid denna medelväg,
som utgjör den ena tankan, yppas tvänne andre olika meningar,
i det en del påstå, at det bordt ske til mindre marketal,
andre åter yrka, at det bordt vara til högre.
Hvad nu först angår den tankan, at det skulle hafva bordt
ske til mindre marketal, så strider det emot sjelfva kopparmyntets
värde emot silfvermyntet. Då sedeln är utgifven på
kopparmynt, kan ingen klaga, då han får dess värde i silfver.
Kopparmyntets medelpris emot silfvermyntet svarar
ungefärligen emot 45 mark. De återstående 3 mark upgå
nogsamt för kronan och Banquen i omsättnings-, omväxlings-
och förmyntningskostnad och må gerna hvar och en
vara nögd, om han för 3 mark på riksdalern kan få et be
-
128
ständigt silfvermynt och en gång kunna vara viss på hvad
han sjelf äger, samt slippa de ständiga myntets förändringar,
hälst det icke vore vigare och lättare för honom sjelf at
för denna kostnad emot uttagen koppar skaffa sig silfvermynt.
Så mycket och ofta högre millangift gafs också ofta
vid 36 marks cours, då man emot kopparmynt ville tilväxla
sig silfvermynt. För öfrigt som näringarnas bestånd altid
måste komma med i räkningen, så lärer hvar och en finna,
at jämte den obillighet i anseende til sjelfva myntets förehållande,
som det vore at fordra en omväxling til 36 mark,
så skulle också näringarne genom et sådant ytterligare coursens
fällande i sedlar taga en ny stöt, den de icke uthärda
kunna, sedan en stor del näringsidkare ändoch värkeligen i
det knappaste komma ut med den omväxlingspunct, som
man måste antaga för at icke å en annan sida gjöra dem
orätt, som för sedlar böra få lyfta deras valuta.
At en del penningelöntagare tro sig lidande genom valvationspuncten
til 48 mark vittna någre inkomne memorialer,
men om de gifvit akt på det förehållande och värde, som
Högl. Secreta Utskottets betänkande utsätter på det redbara
myntet, sedan realisation skedt, skulle deras farhåga snart
hafva försvunnit. Vår myntfot är aldeles orubbad och 1/3-  dels riksdaler är som tilförene faststäld til 1 daler silfvermynt.
Följakteligen då alle penningelöner äro utsatte i daler
silfvermynt, få penningelöntagare därigenom sina löner aldeles
efter 1716 års myntfot och vinna således, hvad de på
lång tid icke fått. Det vore önskeligt, om de någonsin kunde
hjälpas efter 1696 års stat, då riksdalern svarade emot 2 daler
silfvermynt. hvilket de altsedan 1716 icke fått; men därtil
skulle fordras, at kronans penningeinkomster på lika sätt
skulle upbäras, hvilket icke så lätt lärer kunna vinnas, åtminstone
förrän näringarne upnå större stadga. Således hafva
penningelöntagare minst orsak at klaga, då de få efter
1716 års myntfot. Imedlertid til des realisationen sker, som
icke kan fordra så lång tid, njuta de lika öde som andre rikets
invånare, altid bättre för dem än om coursen skulle blifvit
stadgad efter en del andres önskan til ännu högre marketal.
Valvationspuncten, som är helt annat än myntfoten efter
realisationen, rörer endast dem til någon betydande del, som
äga capitaler, hvilka få mindre antal riksdalrar vid 48 marks
129
omväxling än vid en mindre, men då desse i det närmaste,
som någonsin möjeligt är, få full valuta för sedeln, då också
icke månge lära vara, som icke under högre cours fått sina
sedelcapitaler för försälgning af egendomar eller varor,
hafva desse efter mit begrepp ingen orsak at klaga.
Hvad åter angår den tankan, at omväxlingen skulle hafva
bordt ske efter et högre marketal, så strider det emot sjelfva
Banquens föreskrifning och myntets egit värde.
All högre cours häri skulle haft ingen annan grund än
godtycko och man skulle med lika rätt kunna antaga 100
marks omväxling som 54. Men jag vil ändoch medgifva, at
nödtvång skulle kunna gjöra sådant billigt och at näringarnes
bestånd är så vigtigt föremål, at alt annat för det borde
vika. I den tankan återstår då at pröfva, om detta skulle
gifva näringarna någon pålitelig hjälp. Då finner man först,
at alla stora omväxlingar i myntvärden gifva näringarna de
farligaste skakningar. Om nöd skulle hafva tvungit at fastställa
realisation vid högre marketal, då coursen stod vid
sådant högt marketal, hade det för näringarne kunnat hafva
mycket mera skäl än at uphöja det, sedan en stor del varors
värden satt sig efter coursens fall, och hvilket på en annan
sida skulle förorsaka mycket missnöje i landet. Sedan vore
näringarne dermed icke hulpne i längden, då större rörelsecapital
skulle fordras, då deras rudimaterier och tilvärkningsbehof
skulle stiga därefter och kunde vid somliga stiga
så högt, at varans tilvärkning blefve svår. De näringar, som
tilvärka exporter, skulle lida mäst däraf, då vi i samma mån
skulle svårligen kunna hålla pris med utlänningen, således
svårligen kunde debitera våra exportvaror och upmuntrade
sådane tilvärkningar hos andre jämte den olägenhet, at utlänningen,
som genom sina commissionairer äger så stor del
i vår handel, skulle då få betala våra varor med så mycket
mindre antal riksdaler.
Jag känner nog med ömmaste hjärta den sidan härvid,
som är ömmast, det är för de näringsidkare, som tidernas
svårighet betungat med gäld. At desse all ömhet och medlidande
värde medborgare skulle lättast kunna hjälpas genom
realisations upskjutande, endast genom nya bancolån och
högre cours, kan jag icke finna; man tager icke tunnor guld
ur luften. Då man anordnar sådane, måste det grundas på
nogaste calculer om tilgången därtil. Icke heller kunde oin
43—61079S
-
130
skränkte bancolån på fastigheter blifva gagneliga för riket.
Sedan man sett olägenheterna af sådane oinskränkte bancolån,
hvaraf fölgden blifver, at Banquen med mynt ej kan inlösa
sina sedlar, och således et ovisst myntets värde, vore
det icke ursäkteligt at vidare gå in däri. Vid försälgning af
egendomar skulle kjöpare af skräckås af farhåga för et förestående
coursens fall på nytt, hvars fölgder de med förskräckelse
nyligen sett. Handel och rörelse skulle då ännu
mera afstanna och rörelsecapitalet skulle minskas, just då
det fordrades större. Vid en realisation åter hjälpas desse
värde medborgare i liquidationen med sina creditorer så
långt, som valvationspuncten medgifver. Det vore ganska
önskeligt, om den kunnat sträckas längre til deras hjälp,
men då däraf skulle upkomma en realisation efter godtycko
och ej efter principe, då det åter skulle oförrätta andra medborgare,
då näringarne i allmänhet däraf icke vore hulpne,
då gjorde läner äfven i sednare tider såväl kunnat ske efter
42 marks som förut under högre cours, då större rabatter
för fordringsägare skulle å en annan sida förorsaka ganska
mycket allmänt missnöje, då detta alt och många flera skäl
sammanläggas, kan jag för min del ej annat finna, än at en
realisation efter högre marlcetal än den antagna och i myntets
natur grundade skäliga medelvägen 48 mark vore skadelig,
hvartil jag således för min del aldrig kunde samtycka.
Då gjömda capitaler komma ut i rörelsen, underlättade
med de summor, som Höglofl. Secreta Utskottet til näringarnas
hjälp anslagit, då medborgare blifva vissare om värdet
af hvars annars egendom, måste tilgången på låner blifva
lättare, handel och kjöp också lättare och ordenteligare kunna
ske och följakteligen hvar och en kunna beqvämligare reda
sig utur sin enskilta skuld, så framt omständigheterna
därvid icke vore sådane, at de i ingen tid någonsin skulle
kunnat hjälpas eller utan at egendomar skulle få et imaginairt
värde, hvilket aldrig för riket i allmänhet kunde vara
nyttigt.
Det vore visserligen önskeligt, om något medel vore möjeligt,
hvarigenom medborgare kunde få ärsättning för det lidande,
som näringarnes betryckta omständigheter dem förorsakat;
men då något, sorn kunde svara emot deras lidande
af egendomars fallne pris med mera, icke möjeligtvis kan gifvas,
återstår då icke annat än at sträcka hjelpen så långt, sorn
131
möjeligt är, med rikets och näringarnes bästa. Hvad som är
omöjeligt eller utan rikets skada icke vore möjeligt, lär ingen
omtänkt medborgare vidare önska. En bättre ställning i
mynt- och penningerörelsen, en måttelig dyrhet, stadga i näringsförfattningar,
pålagornes lindrande med mera är det
enda, som man då vidare kan föreslå, sedan man gådt så
långt man därvid kunnat, under beständig omöjelighet at
vidtaga allmänna författningar för hvar och en medborgares
enskifta, ehuru bedröfeliga och medömkansvärda omständigheter.
Därjämte lär til allmänhetens stora fägnad en stor
hjelp i handel och rörelse af fastigheter vinnas genom de
lindringar, som Högl. Secreta Utskottet föreslagit för dem,
som innehafva bancolån, och af den hjelp, som är anslagen
för bergvärken och landtbruket, hvilket med det mera är en
känbar fördel för näringsidkare af Riksens Ständers sammankomst.
Detta utgjör egenteligen det förnämsta af Högl. Secrete Utskottets
betänkande, til hvilket jag således för min del samtycker.
Sättet, huru denna realisation skulle ske och medlen
at imedlertid hålla coursen vid det faststälte marketalet, har
jag icke kunnat vänta i Secrete Utskottets betänkande, emedan
et upgifvande däraf skulle möjeligtvis kunna gjöra hela
utförandet däraf omöjeligt och leda enskilta interessen til
speculationer, som mera gagnade dem än riket. Jag förlitar
mig i den delen aldeles på Högl. Secrete Utskottets försäkran,
förvissad at de noga öfvervägat möjeligheten, förrän de
gifvit allmänheten et så betydande löfte.
Det öfriga, som Högl. Secrete Utskottets betänkande innehåller,
äro omständigheter, som höra dels til utförandet af
realisationen, dels til näringarnes hjelp därvid. Angående
brån vinsförbudet är jag aldeles öfvertygad om des nödvändighet
för realisationen och om des nytta i allmänhet, dock
tänker jag därvid ännu, hvad jag sista gången, då därom ventilerades,
hade äran at säga, at det vore önskeligt, om tillika
kunde gifvas något medel at öpna någon slags liten husbehofsbränning
endast af den grund, at våra landsmäns tycke
så allmänt är fästadt vid denna varan och at man torde böra
på något sätt foga sig därefter för at vinna tilbörlig kärlek
för sina beslut. Härvid bör jag tillika anmärka til vederläggande
af några oriktiga begrepp härom, at Secreta Utskottet
icke grundat realisationen blott på bränvinsförbudet, ty det
132
är ganska tydeligt, at all handelsvågens förbättring gifver
inga penningar åt Banquen at realisera med; utan Secreta
Utskottet har ju tydeligen nämnt i sit förra betänkande härom,
at bränvinsförbudet vore nödigt endast för at få behålla
qvar i landet det speciemynt, som utgifves utur Banquen,
och det är i sig sjelf ganska ostridigt, at ju mera landet är
skyldigt åt utlänningen, ju mera mynt måste gå ut ur riket,
och ju mindre rikets utrikes skuld är, ju vissare är man at
behålla myntet qvar i landet.
Hvad som om spannemålspriset förmäles i Höglofl. Secrete
Utskottets betänkande, har Secrete Utskottet utstält til vidare
utarbetning och jämnkningar i vederbörande deputationer,
som då lära iakttaga proportioner imellan särskilta orter
i riket, då et pris öfver hela riket ej är möjeligt, hvarigenom
spannemålen i sädesorterna antingen skulle blifva osåld
eller i de aflägsnare provincer genom prisets förhöjande af
frakt och forlöner icke kunde lösas. Om de 30 tunnor guld
til landtbruket tänker jag, at det naturligtvis tilhör oss först
at yttra oss, om vi bevilja dem, och sedan at gifva vårt bifall
om sättet til deras användande, då det vederbörligen blifver
utarbetadt; och således återstår nu för mig sluteligen icke
annat än at förklara et oinskränkt bifall til Högl. Secrete Utskottets
betänkande.
För rikets och medborgares allmänna hjelp äro vi nu här
sammankomne. Det enskilta interesset bör visserligen, så
långt möjeligt är, förenas med det allmännas. Men då alles
interesse icke kan härvid vara i alt aldeles lika, tilhörer oss
at fästa förnämsta ögnamärket på det allmännas välfärd och
medborgares största och allmännaste fördel; och jag är öfvertygad,
at hvar och en af Högl. R. o. A. lär gärna förgäta
alt egit interesse, då det kommer an på icke mindre föremål
än et helt rikes hjelp.
Anders Schönberg.
133
35
Kapten Carl Magnus Sparrskölds diktamen
om finansverket.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 382.
Ad protocollum d. 16 Septbr. 1769.
Jag har med största uppmärksamhet afhördt flere inkomne
och upläste memorialer jemte discourser här på Riddarehuset
rörande Höglofl. Secreta Utskots betänkande om financevärket.
Detta har jag och haft tillfälle, ehuru för min siukelighet
i hast, dock med attension igenomläsa. De vid alt
detta af mig giorda reflexioner utbeder jag mig R. o. A:s
grace a t få anföra. Jag låter icke bedraga mig af egenkärlek,
kännes gierna vid ferre insigter i detta betydande ventilationsämne,
och ehuru mina dock torde vara så vidsträckta
sorn många afhörda financierers här innom Riddarehuset,
skall jag dock icke vara dän, som hvarken genom många
omsvep, långa utprydda meningar utan ltiärna, inblandade
och till hufvudsaken mindre hörande omständigheter, icke
heller genom etn myckenhet kitsliga anecdoter vill spilla R.
o. A:s tid.
Innan jag dock ingår i sielfva ventilationsämnet, nödgas
jag anmärka, at jag aldeles icke undrar uppå det något hvar
är älskare af sin, som jag förmodar på öfvertygelse en gång
fattade idée och begrep; denna caractére är och efter min
tanka långt hederligare för en skielf och gagneligare för riket,
då den af förnuft styres, än den hvilken, sedan han i
dag inhämtat kundskap om en saks rätta beskaffenhet och
därpå fästat sit beslut, dock är lika osäker, om icke dess
tanka vid afgiörandet hvälfver tvärt däremot. Men det gifves
tillika vissa genier i alla samhällen, som hvarken af de klaraste
skiäl, ögonskienliga prof af förelupne misstag eller
kiännbaraste förfarenhet af fäderneslandets elende, förordsakad
at hvidtagne författningar, stå att rätta. Dessa måste
altid blifva förfäktare af en elak sak. Hvar och en har dock
rätt uti en fri nation at följa sin mening och öfvertygelse,
äfvensom det är min och hvarje riddersmans ostridiga förmohn
at här få säga sin tanka, dock tror jag det böra skie
134
med anständighet och icke uppfyldt med bittra förevitelser
och piquante ordasätt mot Secreta Utskottets lofligaste och
nitefullaste uppgifter.
Det tyckes strida emot des värdighet och Ridderskapet och
Adelens egen heder at gång efter annan afhöra utan den ringaste
anmärkning dervid flere med galla uppfylde memorialer,
helst författrana sluteligen af okunnoghet å sin sida,
hvarifrån det säkert lärer härröra, torde anse denna vahna
antingen som en inbillad rättighet för dem eller och genom
vårt tålamod för skrifteliga hieltebragder. Den regelen står
då fast, at med samma mått, I mäter andra, skall och Eder
mätet varda. Detta vare sagdt in parenthesis.
Går jag nu åter till skielfva saken eller Höglofl. Secrete
Utskottets betänkande, finner jag det för min del (jag talar
så mycket mindre om andras omdömen sorn jag intet vill
blifva mästrader skielf) med all den styrka och ordning
samansatt, med all den ömhet för riket, medborgare och näringar
uppfyldt, som jag väntat mig af så nitiska och patriotiska
öfverläggningar. Derutinnan ser jag tillika den medelväg
fölgd vid låns tillstyrkande och vahnmägtiga näringars
uphielpande, som är billig, måttelig och oundvikelig, så framt
vi icke vela på en gång förkasta all realisationsplan. Jag tror
och de tillstyrckta lån skola blifva til afsigten så mycket mera
bidragande och tillräckeliga, som, då alla i Banquen upsagde
capitaler och alla penningevinglares undanstuckne
summor här tillägges (hvilka vid et fixeradt myntvärde måste
framkomma), effter min souposition visst en hundrade
tunnor guld mer måste snart komma i circulation, jemte det
at förbättradt mynt och stadgad säkerhet måste återställa
credit och förtroende ibland medborgare.
Äfvenså begripeligit det är, at icke näringar eller rörelser
kuna trifvas, äga bestånd eller utom penningetillgång drifvas,
äfven så skadeligit tror jag vara, om peningestocken för
mycket öfverskrider det förhollande, han bör äga emot folknumer,
arbetande händer och däremot möijeligtvis tillvärkad
vahrumängd, i synnerhet då utelöpande myntet är chimeriquet
och äger således mycket sitt värde utaf andras förtroende
dertill. Näringars lif och trefnad består icke heller
just i en öfverflödig utan i en proportionerad lättare penningetillgång
på fördelaktiga vilkor och i en vig afsättning.
135
Afsättning vinnes väl först genom penningars undfående
emot lågt interesse men tillika genom alla andra behofs, som
rudimatheriers, ätande sakers och arbetslöners mindre stegring
och dyrhet, hvarigenom näringsidkaren sättes i stånd
at med mindre kostnad tillvärka sina vahror och fölgaktl.
för bättre pris kan aflämna dem. Härigenom befordras så
mycket mera afsättningen, som han då tillika kan undersälja
på utländska orter andra med oss i slögder och handel
täflande nationer. Genom denna undersälgning eller afyttrande
för billigare pris af våra exportvahror bortrödjes lättast
vår undervigt i handelen och när tillika inskränkningen
af importer, som till skadeligit bruk nyttjas, vidtages,
måste vij snart nog vinna et öfverskott på handelsvågen,
som af utlänningen med contant oss skall gottgiöras. På
detta sättet förrättas och en förnuftig realisation på andras
men ej på egne medborgares depence, då intet hvarken guld
eller silfvergrufvor i mängd gifves i riket och ej heller reelt
mynt lärer rägna ned af himmelen till oss som manna til
Issraels barn i öknen. All annan realisation, som består i
starka indragningar af det enda gängse myntet i riket utan
något annat eller réelts anskaffande i samma mohn, som
det förra försvinner, underminerar näringars lif, borttager
medborgares välmågo samt medförer således et slags tyranni,
vida öfverträffande Christian Tyrans, hvilken, då han
älskade vara meniskioödare, giorde pinan kortt och icke genom
bortt tråning utaf hunger, nakenhet och flere slags elenden
anrättade ett lidande, mera långsamt och fölgacktl. mera
kiännbart för meniskioslägtet.
Att olika beräkningssätt af mynt eller flere myntsorter förordsakadt
många oredor i riket är klart och att således omsättningen
på en fot, som är brukelig hos andra folkslag, är
nödvändig, dät är oemotsägeligt. Förslaget härtill ser jag
och vara af Secrete Utskottet upgifvit enligit i det aldra närmaste
med kopparens förhollande emot silfvermynt. Härigenom
torde väl för visso tyckas uppkoma något lidande i början,
men då man vid en courses rasande af och till är underkastadt
samma öde, synes väl bäst at en gång vidtaga et medel,
hvarigenom för framtiden alla dylika förändringar undvikes
och man på sin egendom får et fixeradt säkert och
beständigt värde.
136
Jag förklarar mig derföre aldeles nögd med Secrete Utskottets
upgifna betänkande, hvari jag tror grunder utstakade
till et framtida rikets hvaraktiga välstånd.
Mine gunstige Herrar! Utom en rätt kundskap i financesalcer,
hvilken få lära kunna skryta af, utom tillgång till nödiga
handlingar, som kunna tiäna till upplysningar, utom
flere års förfahrenhet, som ärfordras för at utröna ordsaken
till förr existerade misstag och at derefter uppfinna botemedel
till des rättelse, är jag för min person nog varsam at
klandra uppgifter, då jag intet har något bättre at lägga
fram i stället för R. o. A:s ögon. Jag hoppas och, at om Secrete
Utskottets tillstyrkande vinner Riksens Ständers bifall,
skall det mogna (jag brukar, mine Herrar, här hörda och lärda
ordasätt) utan at skiörda medborgares välmåga och gjöra
millioner till uslingar utan tvärt om till rikets, näringars
och hvar medlems i samhällett väl och trefnad. Detta Secrete
Utskottets syftemål finer jag ock vara at frias ifrån de
olägenheter och vådeliga fölgder, som förra tiders förnyade
misstag kunde värka, men tillika icke at qväfja all industie
utan at bispringa näringar på et möijeligt och för rikets
bästa gagneligit sätt samt at vidtaga den billiga utväg för en
på peningar fattig nation, at arbeta sig efter hand till en värkelig
rikedom; härutinnan lärer och ingen motsägelse äga
rum, om man icke vill antaga den satsen at afkläda sig alla
menskeliga beqvämligheter och svälta för at bli rik. Denna
financeplanen tror jag dock icke vinner R. o. A:s samtycke,
hoppas således, at den föreslagne bifalles.
Under discourserne har jag tillika hördt flere ledamöter
yrkat, det 1761 och 1765 års financeplaner skulle upgifvas
till Riksens Ständers plsena endast för den orsak at derigenom
bevisa, det realisationsprincipen tagit sin början 1761
års riksdag och af 1765 års Ständer blifvit allena fortsatt.
På dessa skäl finer jag det så mycket mindre nödigt, som jag,
fastän första gången riksdagsman, intet är så ignorant, at
jag icke är kännare utaf at realisation af våra sedlar 1761
som nyttig fast[st]äldes, än är nödvändig och af ingen förnuftig
meniskia förkastas.
Här blir således egenteliga frågan, huru denna realisation
uti värkställandet blifvit utförd på olika tider. 1761 beslöts
indragning af en utelöpande öfverflödig sedelstock men vidtogs
ingen enda författning, hvarigenom allmänna crediten
137
komm at lida. 1765 geck åter våra förnämste handelscontoirer
öfver ända, sorn underhöllo crediten både inom- och
utomlands, och Statscontoirets förskrifningar sattes på en
offentelig auction samt med rabatte försåldes, hvilket alt naturligtvis
mäste värka creditens förlust och misstroende
emellan medborgare. Dessa tvenne omrörde omständigheter
tror jag och framalstradt mera olyckeliga fölgder för riket
än all stagnation i peningerörelsen, hälst det är en klar såning,
at i flästa riken det värkeliga myntcapitalet aldrig är
svarande emot utelöpande rörelsecapitalet, hvilket således
där vunit sin högd genom actie- eller andra medborgerliga
creditsedlar. Skielfva stagnationen tror jag och yppats genom
en år 1765 för hastig låfvad realisation, hvarigenom
flere capitaler blifvit af vissa i hopp af vinst undangiömde
till andra medborgares dryga kiänning.
Då jag fädt den ähran tolka dessa sanningar1 för R. o. A.,
finer jag intet nödigt, at R. o. A. öfverhopas med desse financeplaner,
hälst jag med äfven så stort skäl kunde uppbegära
alla handlingar från 1664 och sluteligen vij blifva inhegrafne
bland volumer. Genom husbehofsbränevinets tillåtelse
har och några trodt hela grunden till Secrete Utskottets
financeplan rubbad och begärt derföre det skulle återremitteras,
men då det hufvudsakeligaste som tillvärknings- och
salubrännvinsförbod i städerna än står qvar, kan jag icke
heller samtycka till remisse. Jag anholler så mycket mer,
at detta financebetänkande må genast företagas och afgiöras,
som jag hoppas derigenom mycket godt skola tillskyndas
et beträngdt fosterland och betryckta medborgare tyckas
och länge nog väntat samt vänta stundeligen på hielp och
räddning. För Höglofl. Secrete Utskottet ligger och derför intet
hinder i vägen at framdeles uppge alla de utvägar och
tillgångar, som kunna tiäna till deras financeplans vidare
stadgande och befästande, hvilka då af Riksens Höglofl. Ständer
lika kan vidtagas och godkiännas.
Carl Magnus Sparrschiöld.
Capitaine vid arméens flåtta.
1 Ordet »sanningar» skrivet ovanför raden över ordet »uplysningar»,
vilket satts inom parentes.
138
36
Direktör Claes de Frietzckys diktamen
om justitiekanslersämbetet.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 411.
Ad protocollum.
När jag besinnar, huru mycken mackt blifvit lagd uppå
Justitisecantzlersämbetet, så kan des ledighet hos mig eij annat
än upväcka största upmärcksamhet.
23 § i Reg.form. ålägger justitiaecantzlern the vicktigste
giöromål vid lagarnes handhafvande och at häröfver inför
Riksens [Ständer] immediate giöra eller visa redo; i anseende
härtil hafva Rik. St:r ansedt thetta ämbete såsom stående
i närmare förening med them sielfve, i thet lagarnes
vård, hvaruti folckets rättigheter ligga bevarade, blifvit på
thet besynnerligaste thetsamma updragit, hvarföre Riks.
St:r hafva trodt, at et ämbete, som borde förvara theras frioch
rättigheter och ty innefattar thet yppersta förtroende,
som et fritt folck åt någon af sine medlemmar gifva kan,
borde af them sielfve vid hvarje ricksdag efter egit val tilsättias.
På en så betydelig och vår frihet så nära rörande grund
hafva Ricks. St:r vid sista riksdag vidtagit then författning
til Justilisecantzlersämbetets tilsättiande, som 7 :de § uti
Kongl. Maij :ts nådige förordning om lagarnes behörige
värckställande af den 12 Nov. 1766 förmäler; tå nu Kongl.
Maij :t uti Thes nådiga stadfästelse öfver Sverges nya lag
förklarat, at ricksdagsbesluten böra anses och skattas såsom
en af Kongl. Maij :t och Riks. Ständer angående regeringssättet
antagen fundamentallag och den åberopade förordning
finnes uti sista ricksdagsbeslutets 6:te § intagen, så följer
theraf, at then är en grundlag, oryggelig til sit bestånd
och vådeligt at vidröra, ty i samma stund, som jag besvurit
Regeringsformen och Svea Konungaförsäkran, har jag ock
besvurit alla de lagar, sorn ifrån Ständer i anledning af deras
uti dem stadgade rätt emanera och som för grundlagar medelst
deras intagande i ricksdagsbesluten förklarade äro,
1 Med påteckning: D. 25 Sept. 1769. H. de Fritskij.
139
hvilcka den första med den sista utan at bryta denna dyra
ed eij kunna häfva annorlunda, än som then nu i fråga varande
lag föreskrifver.
När såleds thenna grundlag, som red. i flera delar gådt i
värckställighet, ännu ytterligare bör efterlefvas, så anser jag
upskiutandet at enligt densamma tilsättia Justitisecantzlersämbetet
alt mer och mer vådelig t för frihet och regeringssättet.
Justitisecantzlerns skyldighet at vid Ständers sammankomst
inkomma med berättelse om lagars och förordningars
efterlefvande och at föra talan, om något emot Reg.form.
förelöper, bevisar ännu mera angelägenheten, at detta ämbetet
äfven under påstående ricksdag straxt bör åter tilsättas.
Härmed öfverensstämma Ricksens Ständers förra författningar,
at alla ledige ämbeten skola under ricksdagarne förr
åter besättas än desemellan, hvarföre ock tilsättandet af de
ledige rådsämbeten är det första Riksens Ständers giöromål.
Riksens Ständ :r skulle eljest under deras sammanvaro
sakna den vård om lagarne och deras författningar, som
detta ämbetet är updragit, och utkomne skrifter, som trädt
nog nära in på regeringssättet och högsta magtens rättigheter,
då de föreslagit lagstridige band på Ständers beslut, bevisa,
hvad oreda kan hända under ämbetets ledighet och huru
nödigt thet blir til förekommande af sådane hemlige och
uppenbarlige försök, at det straxt blifver på sätt, som åberopade
sista Ständers författning föreskrifver, igienom theras
egit val tilsatt.
Det är och så mycket billigare, at Rik. Ständer sielfve utnämna
personen til detta ämbetet, ty då justitiaecantzlern i
synnerhet är ålagd at vårda menige mans rätt igienom lagarnes
vidmagthållande såväl inför den kongl, thronen som vid
den lägsta domstol, så bör han ock tilsättas eij af konung
och Råd utan af menigheten sielf igienom sine befullmägtigade
Ständer, hvilcka, då de altid så försicktigt utnämna til
ricksrådsämbetet, eij mera kunna mistaga sig vid detta ämbetes
tilsättande, som står i den nära gemenskap med Ständer
och deras frihet och derföre kräfver deras egit yppersta
förtroende.
Häraf synes tydeligen, huru angelägit och med Ständers
rätt öfverensstämmande det är, Just.cantzlersämbetet tilsät
-
140
tes efter sitt föreskrefne sätt utan at afvika derifrån; ty när
man redeligen ömmar sin frihet och regeringssättet, så anser
man alla medel, som bidraga til des försvar, såsom hufvudsakelige
och den minsta försummelse af dem såsom medförande
större olägenheter, än man förut vil inse.
Et litet afsteg ifrån en ärkiänd lag kan gifva anledning
til et stort inbrott. Om den lagen, som ingressen til Regeringsformen
och 6:te § i Svea Konungaförsäkran innehålla,
nemi. at Rik. Ständ, såsom magtägande nu och framdeles
äga giöra sådane beslut, som the pröfva tienlige til thet allmänna
bästa samt theras frihet, säll- och trygghet, blifver
rubbad, så är hela regeringsbandet rubbad, ingen säkerhet
för vår i besvurna lagar grundade frihet, ty hvad som kan
skie i thet mindre, kan ock skie i thet större, ingenting blir
säkert, ingen lag helig, när Ständers senare författningar,
som igienom nyss åberopade grundlag och dermed förknippade
Ständers rättigheter vunnit samma kraft som all annan
grundlag och igienom ricksdagsbeslut blifvit för grundlag
förklarad, kunna sättas i fråga och under ventilation.
Fåfengt inbilla smickrare sig at med sådane försök giöra
sig behagelige. Jag för min del tror som en trogen undersåte,
at jag enligt 24 § i Svea Kon.förs. skulle förtiena vår hulda
och nådiga Konungs onåd och misnöije, om jag skulle
vara så illa betänckt at påstå eller föreslå någon ändring uti
the författningar, som utaf Riksens Ständer enligit theras
förut beviste rätt blifvit vidtagne och igienom theras ricksdagsbeslut
stadgade.
Men om någon förbettring skulle utaf magtägande finnas
nödig vid theras lagar och författningar, så bör then på sätt,
som 11 :te § i förordningen om lagarnes värckställighet och
6:te § i sista ricksdagsbeslut föreskrifver, på vederbörligt
ställe utarbetas i project och sedan lemnäs til nästa Ständers
bepröfvande at thet uti et unanimt beslut förvandla; hvilcket
blir det enda medel, hvarigenom et lagligit och med magtägande
Ständers värdighet öfverensstämmande band och
stadga af theras beslut kan vinnas.
Detta är den visaste författning, som i et sådant ändamål
hos et fritt folck kunnat vidtagas och uppå den hvilar förnämligast
säkerheten af våra lagar och författningar; ty
ingenting kan vara mera tienligt at stadga vårt regeringssätt
än at en så tilräcklig tid lemnäs åt nationen til bepröfvande
141
af thes och lagarnes förbettring.
All annor motvigt vid Ständers giöromål är stridande mot
regeringssättets art och natur, som eij kan innefatta någon
magt jemte sig, som skulle kunna hindra des utöfning, ty
eljest skulle intet Riksens Ständer enligt sin laglige rätt ensamt
utgiöra den lagstiftande magten; och om jag för egne
afsigter eller i hopp om någon slags befordran skulle kunna
bli så förgäten af min ed at vilja betaga Riksens Ständer denna
essentiella del af den lagstiftande magten eller åläggia
dem et annat band och motvigt än det, de sig sielfve uti 6:te
§ af deras sista ricksdagsbeslut åtagit, så borde jag billigt
såsom then allmänna fredens och rolighetens förstörare
blifva ansedd.
37
Kapten Carl Mauritz von Gerttens diktamen
om justitiekansler sämbetet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 412.
Dictamen ad protocollum.
Högvälborne Herr Grefve och Landtmarschalck, Högloflige
Ridderskap och Adell. Detta ventillationsämnett angående
en justitiecantzleerssyslas tillsättande af Ricksens Högloflige
Ständer kan ej annadt än hoos mig och huar vältänckt
medborgare upväcka den största uppmärcksamhet, huarföre
jag och i stööd af den rättighet, mig sorn frij riddersmann
och Höglofl. R. o. A:s medlemm tillhörer, utbeder mig R. o.
A:s tålamod att dero ver till protocollet fåå yttra följande välmenta
tanckar.
Jag haar flera gånger noga igenomlässt vår besvurne Regeringsforme
af 1720 och finner där ej minsta anledning eller
spåår till nogre förtroendessysslors bortgifvande af Ricksens
Högloflige Ständer utom Herrar Ricksens Råds; men
oachtadt detta alt måste jag stadna uti förundran och häpenheet,
när jag nu ånyo höör omtalas en justitiecantzelerssyslas
tillsättiande af Ständer sielfve ock att vij således vilja
blifva färdige att fastställa och bevilja ett nu för första gång
-
142
en i fråga men nytt varande inbrodt uti vår med liflig ed
besvurne Regeringsform.
Mine gunstige Herrar, när ett contract emellan tvänne personer
är uprättadt och afslutadt, såå lärer icke gierna vara
tillåtit detsamma att rubba utan bägge contrahenternes goda
jaa och sammtycke, ty skulle den ena vilja biuda dertill emot
den andras vilja, lämnar lagen den lidande all handräkning
till samma contracts bibehollande, skier annorlunda, kallar
man det våld, och lämnar jag till Edert egitt ompröfvande,
mine gunstige Herrar, att dömma, huru sådane contractsbrytare
i allmenheten böra ansees.
1720 års Regeringsforme kan jag ej ansee för annatt än
sorn ett oryggeligitt och ett det kraftigaste contract, som
stadfäster vår allernådigste Konungs rättigheter uti Dess regerings
utöfvande och väre i anseende till vår frij- och säkerheet.
Låt oss, mine Herrar, utan partiehaat och förut fattade
fördommar see efter, huru desse delar af oss holdne
blifvitt, huru den tid efter annan och besynnerlig sidsta
ricksdag lappadd blifvitt ock vij än i denna stund och nu
söker den att rubba, så nu snart intet, åtminstone myckett
litet är quar af vad vij vår allernådigste Konung där med ed
lofvadt, icke heller myckett af den lagliga säkerheet, vij innom
oss sielfve äga böör. Huad säkerheten innom oss sielfve
angåår, kan man icke säga äga mycken, då Ständerne sielfve
gifva bordt tienster, som tillhöör konungen, och då vij sedt,
på huad sätt och med huad rättvisa det blifvitt utöfvadt.
När jag nu läser 1766 års förordning om grundlagarnes
värckställigheet och dess 11 §, sorn säger, »thet böör först vid
then ricksdag, sådant kommit under öfvervägande, väl ock
grundeligen utarbetas och i project ställass men n. b. icke
få genast såsom en stadgad lag till fullbordan gåå utan vid
then nästföljande ricksdagen under sluteligitt bepröfvande
komma och the förbättringar, som thå med Ricksens Ständers
4 stemmor genom enhälligt bijfall vara antagne och
gillade, the böra sedan i framtiden orubbade stånda och efterlefva®.
» Som nu denne förordning sidsta ricksdag är utgifven
och nu den nästföljande ricksdag är den, då vij deröver
äga rättigheet att härom öfverlägga, ock ej för än den
nu blifver faststäld haar kunnadt och bordt för annadt än
project ansees, emedan de, som dänsamma då giorde, ej voro
någre änglar utan menniskior, sorn kunnadt giordt misstag,
143
såå lärer detta sig i mitt tycke bäst giöra, när vij remitterar
denne sak tillika med alla de såå kallade förbättringar, som
skiedt på våra grundlagar, sedan 1720 års Regeringsforme
bleef faststäld, till Secreta Utskottett, som med Justitie- och
Secreta Deputationerne tillsammansträdde böra fåå rättigheter
att granska, öfversee och med sitt betänckande till oss
inkomma, huruvida alt detta, som skiedt är, må vara enligitt
med Regeringsforme och Konungaförsäkran, på det vij sedan
deröver oss måå kunna utlåta och uti ett förnuftigt slut
stadna.
Detta är, huad jag i ödmiukheet efter full öfvertygellse Högloft.
R. o. A. tillstyrcka skoladt, och begifver mig på intet
sätt derifrån utan votering; som jag med liflig ed besvuritt
att med lijf och blod försvara vår antagne och besvurne Regeringsforme
utan förkränckning på nogondera sidan, såå
skall jag det ock ärligen giöra, såå länge nogon blodsdroppa
rinner i dessa mine ådror och det som en ärlig svänsk mann
och undersåte ängnar och anståår, huilcket alt jag beder
måå för min räkning uti protocollett intagas. Mine gunstige
Herrar, jag kan med såå myckett större skiäl tillstyrcka denna
remiss, som jag tillika med större dehlén af R. o. A. vid
sidsta ricksdag protesterade denne förordning som inbrytande
på Regeringsformen och således togo vårt afträde ifrån
denna ventilation.
Stockholm den 25:te Septembr. 1769.
v. Gertten.
38
Rikshistoriografen Anders Schönbergs diktamen
om järnkontoret.
(Bil. till prot.)
Protokoll sid. 483.
Dictamen ad protocollum.
Sedan Höglofl. Handels- och manufacturdeputationen til
Riksens Höglofl. Ständer upgifvit sitt betänkande om Järncontoirets
förvaltning sedan sednaste riksdag och om det då
144
för Järncontoiret uprättade reglemente, har en värd ledamot
af Höglofl. R. o. A., Hr Directeuren Fritskij, därvid inlemnat
et memorial. Såsom den där i Handels- och manufacturdeputationen
arbetat i detta ämnet, til Järncontoirets revision
varit deputerad och sist vid betänkandet lagt hand, har jag
skyndat mig at genomläsa Hr Fritskis memorial och därvid
funnit följande at ärindra efter den kunskap, som jag nu
om detta ämnet haft tilfälle at mig förskaffa.
At Järncontoirets herrar fullmäktige fullgjort hvad dem
ålegat på et dem hedrande sätt, så långt som cassans tilstånd
och tidernas omständigheter det kunnat medgifva, et
vittnesbörd, som deputationen enligt med acterna varit dem
skyldig, är visserligen smickrande för dem likasom för hvar
och en medborgare, som sina skyldigheter värdigt upfyller,
men detta låford är icke smickradt, såsom på sanningen
grundadt. Men at däraf sluta, at det sista reglementet måtte
hafva synnerligen tjänat til rikets och bergsbrukens gemensamma
fördel, kan jag icke finna någonsin kan blifva en
riktig slutsats. Ehvad fel kan finnas i et reglemente, så kunna
de, som skola iakttaga reglementet, därföre hederligen
fullgjöra sina skyldigheter til fördel för ändamålet, så långt
omständigheterna medgifva, och det är hvad deputationen
sagt. Fullmäktige i et Järncontoir böra fullgjöra äfven det,
som kan vara felaktigt i deras reglemente, och äfven då de
gjöra det, fullgjöra de sin skyldighet och efterkomma den
lag, som dem då är föreskrifven.
Imedlertid at deputationen icke lärer haft orätt, då den
ansett det sista reglementet för mindre fördelaktigt, kan aldrig
få tydeligare bevis, än at Hr Fritski i sitt project til et
nytt reglemente uteslutit de flesta delar, sorn deputationen
i reglementet för mindre gagneliga anmärkt, och äfven i flera
omständigheter följt deputationens betänkande.
At Handels- och manufacturdeputationen icke härvid begärt
sammanträde med Bergsdeputationen, härrör däraf, at
detta ämne i instructionen blifvit til Handelss- och manufacturdeputationen
öfverlemnadt, hvarföre också sista riksdag
det sista reglementet från denna deputationen enskilt
kommit, men deputationen nyttjade förut den vanliga varsamhet
til uplysnings vidare vinnande at däröfver höra
Kongl. Bergscollegium.
At deputationen skulle hafva bordt til Riksens Höglofl.
145
Ständers plena upsända de förra och det sista reglementet,
på det at plena skulle kunnat genom alla derass j ämnförande
formera et nytt reglemente, skulle varit en aldeles ny och
ovanlig methode. Aldrig pläga deputationer upsända til Riksens
Ständers plena de acter, som de haft til granskande.
Hvartil skulle då deputationernas arbete behöfvas, om reglementer
så vigt kunde gjöras i plenis, och huru skulle det arbetet
kunna värkställas i et plenum? Den, som sedan ej är
nöjd med en deputations utarbetning, framlägger då i plenis
ur acterna de skäl, hvarpå han bygger sin tanka.
Då 1752 års reglemente var grundadt på Riksens Höglofl.
Ständers tilstyrkande, så hade ju redan före sista riksdag
Järncontoiret blifvit af Riksens Ständer förklarat för Brukssocietetens
enskilta värk. Då nu det sista reglementet skulle
förändras, var ju det åtminstone i denna omständigheten
nödvändigt at låta bero vid detta 1752 års reglemente. Hvilka
delar i de förra reglementer genom sednare författningar
blifvit förändrade, har deputationen uttryckeligen nämnt.
Hvad som borde tilläggas har deputationen tydeligen tillagt.
Redogjörelsen för Järncontoirets förvaltning har deputationen
satt på det sätt, som instruction för deputationen innehåller,
hvarest uttryckeligen stadgas, at den skulle ske utan
intrång i Brukssocietetens på 1747 och 1752 års reglementer
grundade rätt, hvilket är helt annat än hvad 7 § af sista reglementet
innehåller, hvilken väl utstakar, at Riksens Ständers
deputerade icke borde befatta sig med hushållningen
vid Järncontoiret och des cassa, såsom alt til Brukssocietetens
egen vård hörande, hvarföre ock alt detta af denna societets
enskilte valde revisorer öfverses; men likväl har samma
§ lemnat Riksens Ständers deputerade tilgång til alla
contoirets räkenskaper eller til detsamma, hvarmed dessa
deputerade blifvit förbudne at sig befatta. Om det icke varit
contradiction, så vet jag icke, hvad som någonsin är det.
Med alt öfrigt, såsom Brukssocietetens egna hushålsärender
vid deras enskilta värk, har deputationen icke kunnat
sig vidare befatta, hvarföre den lemnat til Brukssocietetens
egen öfverenskommelse, hvilka, hurudana och huru många
fullmäktige de sielfve åstunda. Då det är förklaradt tilförene
af Riksens Ständer för societetens enskilta värk, så följer
detta af sakens natur. Så är det också med revisionen i
cassan och alle bruksägares tilgång därtil, hemligheters und
44—610798
-
146
vikande med mera. Brukssocieteten är ju som alla andra
bolager berättigadt at sj elfve reglera alt sådant och lära icke
försumma at gjöra sådane anstalter därvid, som de finna
för ändamålet nyttigast. Det rörer icke riket mera, än at
Järncontoiret må befrämja de ändamål för riket, hvarföre det
är inrättadt. Cassans öfriga disponerande är redan lemnadt
åt societeten sjelf at besörja. Om et reglemente skulle af
Riksens Ständer utfärdas, som utstakade sådant, så blefve
händerna bundne för Brukssocieteten, om de i något mål
funne något undantag eller annan anstalt nödig, och det är
efter min tanka intet at klaga, då de sjelfve få reglera alt
sådant.
Det af Hr Fritski upgifne project til et nytt reglemente
innehåller mästadels detsamma som deputationens betänkande,
men et regelemente kan ej granskas directe i plenis;
och om det nu skulle remitteras til deputationen, så går tiden
bort för Brukssocieteten, som nu ifrån hela riket är sammankallad
och i många delar icke kan af gjöra ändamålen
af sin sammankomst, förrän detta är afgjordt, hvarföre ock
deputationen skyndat sig at få detta färdigt ifrån sig til den
tid, då Brukssocieteten varit sammankallad; och då deputationens
betänkande innehåller alt detsamma och det öfriga
blifvit til Brukssocietetens egen öfverenskommelse lemnadt,
ser jag intet hinder at tilstyrka Höglofl. R. o. A. at utan vidare
omgång bifalla Handels- och manufacturdeputationens
betänkande.
Stockholm d. 7 Octobr. 1769.
Anders Schönberg.
39
Kapten Carl Mauritz von Gerttens memorial
om bevillningen.
(A llegater I, fol. 1031.)
Protokollet sid. 489.
Ödmiukaste memorial.
Uti ingifvitt memorial haar en värd ledamot af Höglofl.
R. o. A väckt frågan, huru landetts invånare måtte blifva
147
skadeslöse för thet lidande, hvaruti the råkadt genom then
år 1767 till 42 m. å ricksdalern nedsatte coursen, och anhållitt,
att anstalt måtte fogass, thet alle undersåtare, som
af thenne författning vid kronoutskylders afbördande haft
en emot Ricksens Ständers försicktiga anstalter vid sidsta
ricksdag plågsam klänning, måga niuta en skyndesam afskrifning
uti framdeless utgiörande contributioner för hvad
the mera betalt, än rätteligen ärläggass bordt.
Jag medgifver, att härutinnan röijes ett patriotiskt hierta,
och jag går gierna inn uti en så billig omtancka för medborgares
rätt och thet allmänna bästa. Men enär jag eftersinnar,
huru thetia ändamåhl skall vinnas®, utan att Kongl.
Maij :tet och kronan må sakna oumgiengelige tillgångar för
statsutgifterne, finner jag ej annadt, än att sådant genom
nya contributioner, under hvad namn thet och må vara,
måste skie, hvilcket blifver thetsamma, som aldrig nogon afskrifning
hade händt, theräst Kongl. Maij det och kronan
tillika med landett icke på annadt sätt kunna hållass skadeslöse.
I thenne afsickt och tå thet lagarne enlegitt står fast, att
then, som förordsakar lidandett, höör ärsätta skadan, haar
jag trodt, att grunden till svenska undersåtares lidande genom
then nedsatte coursen ofehlbart ligger uti thet förordnande,
the Herrar Ricksens Rååd, som Ricksens Höglofl.
Ständers förtroende i början af thenne ricksdag förloradt,
(tvärt emot 1766 års Ständers beslut) utfärdadt, bordt upsökas,
skiärskodas och pröfvas. Och emedan thetta eftertänckeliga
afsteeg från Ricksens Höglofl. Ständers både hälsosamma
och försicktiga anstalt, att coursen efter hand af
sig sielf skulle falla efter det utsatte vissa marcketal årligen,
varit endaste och hufvudordsaken till landets lidande, ty
blifver frågan, om icke bemälte Herrar Ricksens Råder en för
alla och alla för en af theras egendomb, så långdt then räcker,
först böra refundera Kongl. Maij det och kronan the
billige afskrifningar, undersåtarena kunna niuta, och hvad
sedan i statsutgifterne kan komma att brista, på accis och
framdeles bevillningar fördehlass.
Att största rättvisa och en från väld skild billigheet sig
häruti visar, lärer Höglofl. R. o. A. uplyst finna, hälst lika
såå billigdt thet är, att then, som oskyldigt lider, höör ärholla
uprättellse, såå rättvist är äfven, att den, som lidandett
148
förordsakadt, skall ärsätta skadan, i anseende hvartill jag,
af ömmaste kiärleek och välvilja för älskade landsmänn och
medborgare drifven, trodt min skyldigheet fordra thetta förslag
till Höglofl. R. o. A:s högdtmogna handläggning öfverlämna.
Thet oroar mig af alt hierta, att thetta ämne gifvit anledning
till ett förslag, som otvifvelachtigt torde öka R. o. A:s
bekymmer samt icke utan ett ömt medlidande lärer kunna
värckställass, och kan väl hända, aitt thenne tanckan lioos
mig aldrig blifvit Höglofl. It. o. A:s granskning understäld,
om icke ofvanberörde memorial thertill gifvit en oförmodad
anleedning. Men emedan the theruti giorde påminnelser äro
af then beskaffenheet, att the fordra både min och hvar redlig
medborgares uppmärcksamheet och omtancka, huru vij
måga undgå ytterligare trångmåhl medelst nya och dryga
contributioners utgiörande, i thet samma vij vänta ärsättning
för hittills liden skada genom redan uthärdade svidande
olyckor, hvartill vij icke men allenast någre fåå i sammhäldett
varit vållande, ty tager jag lika som Hr Mannerfeldt1
bladett ifrån munnen samt seer mera på thet allmännas räddning
ifrån hotande elände och undergång än visse personers
oförtiente fördehlar och beqvämligheter, hvarföre jag ock
anholler, att detta mitt memorial måå fåå blifva Hr Marmerfeldts1
följachtigt till det ställe, Höglofl. R. o. A. finner nödigt
detsamma remmittera, samt att härmed fåå vända mig
till de öfrige respective stånden.
Stockholm d. 12:te October 1769.
v. Gertten.
40
Överste Carl Hiertas diktamen om
fabriks privilegier.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 495.
Ad protocollum.
Höglofl. Handels- och manufacturdeputations betänckande
af d. 21 Sept:br sidstl. angående ordning vid privilegiers
1 Skall vara: Malmerfeldt.
149
meddelande i fabriqueshandteringen har väl å ena sidan
grundlin och omständlin utredt och anfördt alla de skiähl,
som styrcka därtill, att såväl denna nähring som alle andre
rörelser i riket böra hägnas med visse för densamma afpassade
lagar och ordningar; ock å den andra vid utstakande
af de grunder, som vid en sådan ordning böra följas, lemnat
alle skickelige arbetare tillräcki :t utrymme och frihet
att af sine händers värck sig föda; det tarfvar således icke
någon min ytterligare förklaring el:r tilläggning, ty saken
kan ej undfalla Höglofl. R. o. A:s mogna urskillning och
grannsynta bepröfvande. Men då i ett betänckandet åtföljande
särskilt votum med många goda skiähl sökes visa, att frihet
såsom den ädlaste och väsendteligaste förmåhn, hvar
menniskia äger, snarast befordrar slögders uppkomst, så
skulle vid ett blott åhörande däraf någon kunna föras på de
tanckar och tro, att betänckandet tillstyrckt något tvång,
som man ansedt nödigt bestrida och sätta sig emot, samt således
under en liksom vådelig tillställning för manufacturarbetares
frihet att visa sig deras försvare! Och därföre har
jag trodt min skyldighet fordra någre omständigheter anföra
såsom tienande att i korthet visa de grunder och afsichter,
deputationen fölgt.
Uti hela betänckandet finnes icke en enda mening, som
betager en skickl. arbetare hopp el:r tillstånd att få idka den
slögd, han lärdt, fast mehra är sådant uti 1 och 6 puncterne
uttrycki:n tillstyrckt; men hvad deputationen trodt fordra
Riksens Höglofl. Ständers åtgiärd och författning, har varit,
1 :mo att slögder öfveralt i riket måtte varda utspridde,
så att ej alle desse nähringar måtte sammandragas i Stockholm,
hvarest victualier, ved, husrum, arbetzlöhner och alle
andre nödvändighetzvahror naturligtvis borde falla dyrast
och hvaraf följachtl :n tillvärckningarnes höga pris nödvändigt
måste följa. Detta har deputation ansedt så mycket angelägnare,
som slögderne aldrig kunna blifva rotade el:r vinna
borgarerätt i riket, såvida de ej öfveralt varda kringspridde,
ej heller landet och städerne utom Stockholm nånsin hinna
till välmåga, så framt allehanda nyttige nähringar icke
varda där i gång brachte och upphielpte. Högsta machten
bör därföre sträcka sin omsorg därhän, att ett sådant ändemåhl
må vinnas. Riketz och hvarje invåhnares, följachtlin
idkarens och arbetarens egen fördehl ligger däruti förvarad!
150
Är därföre något billigare än att högsta magten såsom hvarje
undersåtares bäste och försichtigaste förmyndare genom
läckande författningar leder en hvar -att vidtaga sitt största
intresse? Att ock häruti ej ligger det minsta tvång synes tydeligen,
då deputation tillstyrcker, att de, som söka privilegier,
böra hälst rådas och uppmuntras att begifva sig dit,
där nähringen bäst passar, men att det icke desto mindre är
en hvar fritt lemnat att antaga el:r förkasta ett sådant råd;
och hvad vill el:r kan idkaren i nähringzfriheten då mehra
äska el:r begiära? Månne en sådan ordning nånsin kan anses
hinderl. el:r böra få namn af tvång?
2:do. Har deputationen giordt en ungefär!, fördehlning af
slögderne. En dehl tillvärckningar kunna lättare afsättas,
andre svårare, fåå utom riket; någre åstadkommas af inrikes
råämnen, de fläste af främmande; månge fordra dryga
förlager, flere arbetare och tjenstevärck, somlige knapt andre
inrättningar, än egen industrie kan tillväga bringa. Af
sådane blifver ju consumtionen olika; följahtl:n bör tillvärckningen
därefter proportioneras. Hvad voro väl skadeligare,
än om de fläste arbetare och idkare rusade till en och
annan nähring med försummande af de öfriga? Månne vårt
tillstånd och belägenhet tål att ovåligt hushålla med menniskior,
då vij äga så till sägande en handfull med folck? Böra
icke Ständerne lika sorn hvar försichtig hushållare nyttja en
hvar medborgare på det stället, där han gior mästa gagnet?
Men icke heller härvid är något tvång föreslagit el:r något
visst antahl af fabriquer i ena el:r andra slaget utsatt, hvaröfver
det ej skrida får! Fast mehra står uti 7 puncten, att
landetz behof skall sökas och att man heldre bör vara för
rund än för knapp med privilegier! Så lyda orden i betänckandet.
Men månne det är skadeligt, att hallrätterne och magistraterne
bindas Aud sådane grunder och att dem uppdrages hålla
ordning vid privilegiers meddelande? Det är ju den kortaste
omväg, nånsin kan upptänckas; ty för min dehl kan jag,
som i alt älskar ordning och öfvertygad af hvad nödvändighet
den är samt hvad styrcka den gifver, aldrig gilla den
idéen att borttaga alla hallrätter och all tillsyn, hälst så vidsträckt
frihet i detta ämnet då snart skulle bytas i skadeligt
sielfsvåld och riket innom kort periode se hela manufacturinrättningen
öfver ända.
151
Dess ålder i Sverige kan ej räknas stort mehr än 30 åhr;
följachtl:n så till sägandes i sin linda i jämnförelse mot de
länder, sorn för mångfaldigt längre tid tillbakars börjat därmed
och så mycket heldre kunnat gå med stora steg till sin
fullkomlighet, som de varit bland de första i Europa och således
haft den fördehlen att därmed förse alla sine grannar,
då vij borde skatta oss lyckelige, om vij i fred finge förse
oss med egne behof; ty utrikes afsättning är för oss så
mycket svårare, som alle väre grannar biuda till att täfla
med oss.
En sådan tillsynens afskaffande skulle kanske mehra tålas
på de orter, där slögderne äro rotade och stadgade; men
ingalunda här, hvarest så mycken ofullkomlighet ännu roijer
sig; och med samma skiähl skulle flere domstolar, intendancer,
publique controller och ordningar böra upphöra och
indragas; men jag vill ej hafva sådant för min räkning och
ådraga mig samtida jämte efterkommande medborgares missnöijen.
Sådane äro i korthet sagt de grunder, deputationen trodt
böra följas vid privilegiers meddelande. Dömme en hvar oväldugt,
om däruti ligger något tvång fördolt? Sakna väl våra
bergvärck arbetare, för det en hvar ej äger frihet att blifva
brukspatron och inrätta egit smide, på hvad ort och när han
vill? Eller månne det skulle vara rådeligt och gagneligt att
borttaga ali ordning och tillsyn därvid och tillstädja en hvar
att drifva och utvidga smidet, så långt han ville?
Hvad det särskilte votum vidare innehåller om mehr el:r
mindre förmögne idkare hörer ej till förevarande öfverläggning,
såsom däruti af deputationen icke någon skillnad är
giord.
Det skiählet, sorn vid handelssocieteter och skråhandtvärck
ständigt och dagl:n åberopas emot privilegiers runda
utdehlning på desse nähringar, neml:n att ej flere böra därtill
få tillstånd, än som kunna föda sig, och att för många
nya taga födan från de öfrige, bör och får ej giälla för fabriquesidkare,
ehuru alla desse rörelser äro borgelige och med
hvarandra i närmaste slächtskap; men man ömmar här ej
idkaren utan endast slögden; står el:r faller den förre, lika
mycket, andre stiga väl upp igen på dess axlar och nähringen
trifves samt genom semulation förkofras; doch torde jag
få täncka, att en för långt och utom alt mått drifven täflan
torde kanske ock hafva sine skadelige fölgder. Medellvägen
i alt synes mig altså bäst!
Höglofl. R. o. A. lärer härutaf benägit finna, att friheten
för fabriquesidkare ej står i fara, om deputationens betänckande
bifalles; men ordning, säkerhet och stadga vinnes.
Slögderne varda till landsorterne utspridde; folcket öfveralt
får däruti öfning och på sådant sätt blifva desse nyttige
nähringar nationelle och få rotfäste, då de mot alla stormväder
kunna äga bestånd och ej anses såsom växter, frambringade
i drifhus. Och på sådan grund bör jag af renaste
öfvertygelse och kundskap om riketz, manufacturernes och
medborgares väl skyndsamt tillstyrcka bifall uti höglofl. deputations
förberörde betänckande.
Stockholm d. 12 Oct:br. 1769.
Carl Hierta.
Bihang.
Förteckning å lios ridderskapet och adeln föredragna, här ej avtryckta
memorial.
Aminoff, Carl Fredrik, major, om riksrådet. (Sid. 76. Tryckt.)
Bilang, Jakob Johan von, löjtnant, om Eskilstuna och brukspatronerna
Rothoff. (Sid. 537. Prästest. arkiv, F. 94, nr
95.)
Boije af Gennäs, Adam Ludvig, ryttmästare, om major von
Schwartzer. (Sid. 469. Allegater I, fol. 559.)
Bromell, Lars von, kapten, om finansverket och speciemynt.
(Sid. 448. Prästest. arkiv, F. 94, nr 77.)
Brummer, Carl Magnus, major, om major von Schwartzer.
(Sid. 470. Allegater I, fol. 563.)
Cederström, Claes, friherre, överstelöjtnant, om finansverket.
(Sid. 334. Allegater I, fol. 358. Tryckt.)
Christiersson, Robert von, ryttmästare, om borgmästare Cervin.
(Sid. 456.)*
Clerck, Jakob, löjtnant, om major von Schwartzer. (Sid. 470.
Allegater I, fol. 567.)
Cronhielm af Flosta, Johan, greve, generalmajor, om generalmönstringar.
(Sid. 163. Prästest. arkiv, F. 94, nr 20.)
Dahlcrona, Nils Gabriel, fänrik, om växelkursförordningen.
(Sid. 339.)x
de Carnall, Carl Constantin, överste, om gäldbundna ämbetsmän.
(Sid. 247. Prästest. arkiv, F. 94, nr 31.)
de Frese, Paul Joakim, major:
om sitt lidande genom 1765 års kommission. (Sid. 313.
Allegater I, fol. 234.)
om major von Schwartzer. (Sid. 399, 469, Prästest. arkiv,
F. 94, nr 72.)
de Frietzckg, Claes, brukspatron:
om riksrådet. (Sid. 76. Borgarst. arkiv 1769—1770, vol. 17,
fol. 365. Tryckt.)
om tacksägelse till kollegierna m. fl. (Sid. 141.)1
om finansverket. (Sid. 334. Allegater I, fol. 344. Tryckt.)
om järnkontoret. (Sid. 467, 483.)*
1 Detta memorial har icke återfunnits.
154
Didron, Carl Johan, fänrik, om kapten Ehrenhielm. (Sid. 316.
Allegater I, fol. 245.)
Durietz, Anders Rudolf, överste, om finansverket. (Sid. 537.
Allegater I, fol. 607, Tryckt.)
Ehrenhielm, Jonas, kapten, om Didrons memorial. (Sid. 330.
Allegater I, fol. 247.)
Ehrenhoff, Carl Gustaf, assessor:
om riksrådet. (Sid. 76. Tryckt.)
om tacksägelse till kollegierna m. fl. (Sid. 141. Prästest.
arkiv, F. 94, nr 11.)
om assessor Ubbman. (Sid 392. Prästest. arkiv, F. 94, nr
70.)
Ehrenmalm, Georg, major, om riksrådet. (Sid. 76. Borgarst.
arkiv 1769—1770, vol. 17, fol. 361.)
Engeström, Johan von, kanslist, om skriften En patriots tankar.
(Sid. 289. Borgarst. arkiv 1769—1770, vol. 17, fol. 397.
Tryckt.)
Essen, Carl Johan von, kapten, om Wargska kronofordran.
(Sid. 451.)i
Falkengréen, Christoffer, vice amiral:
om greve Per Brahe. (Sid. 197. Allegater I, fol. 157.)
om tullverket. (Sid. 496. Tryckt.)
Gertten, Carl Mauritz von, kapten:
om generalmönstringar. (Sid. 163. Prästest. arkiv, F. 94,
nr 19.)
Gertten, von,
om oavgjorda prejudicemål. (Sid. 459, 480.)1
Gripenberg, Magnus Vilhelm, hovrättsråd, om finansverket.
(Sid. 335. Allegater I, fol. 413. Tryckt.)
Gripenstierna, Fredrik, hovjägmästare:
om riksrådet. (Sid. 76. Borgarst. arkiv 1769-—1770, vol. 17,
fol. 353. Tryckt.)
om Gustaf I:s arve- och jordegods. (Sid. 529. Allegater I,
fol. 586.)
Grönhagen, Claes Vilhelm, friherre, tullråd, om en från fiskerifonden
indragen penningsumma. (Sid. 400. Allegater I,
fol. 496.)
Ggldenstolpe, Edvard, kapten, om grosshandlare Classon.
(Sid. 469. Allegater I, fol. 556.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
155
Heldenhielm, Johan Adam, kommendör, om skatteköp av kronojord.
(Sid. 520. Prästest. arkiv, F. 94, nr 89.)
Hierta, Carl, överste, om finansverket. (Sid. 537. Allegater I,
fol. 605.)
Hierta, Lars, överste, om indragna riksrådspensioner. (Sid.
194, 478. Prästest. arkiv, F. 94, nr 22.)
Horn af Åminne, Fredrik, friherre, överste, om generalkrigsrätten.
(Sid. 401. Prästest. arkiv, F. 94, nr 67.)
Hägerflycht, Nils Henrik, ryttmästare:
om sin tur. (Sid. 404.)x
om major von Schwartzer. (Sid. 470. Allegater I, fol. 570.)
om skeppet Per örnskiöld. (Sid. 518. Pärsterst. arkiv, F.
94, nr 90.)
Höpken, Carl Fredrik von, friherre, president, om justitiekanslersämbetet.
(Sid. 409. Prästest. arkiv, F. 94, nr 73.
Tryckt.)
Kurck, Axel Johan, friherre, kammarherre, om riksrådet.
(Sid. 76. Tryckt.)
Leijonancker, Fredrik Vilhelm, kaptenlöjtnant, om riksrådet.
(Sid. 71. Borgarst. arkiv 1769—1770, vol. 17, fol. 357.
Tryckt.)
Leijonmarck, Per, ryttmästare, om riksrådet. (Sid. 76.
Tryckt.)
Leijonsten, Georg Vilhelm, kommendörkapten, om lots- och
fyrbåksavgiften. (Sid. 266. Prästest. arkiv, F. 94, nr 40.)
Lilliehorn, Per, kapten, om salpetertillverkningen. (Sid. 200.
Prästest. arkiv, F. 94, nr 44.)
Lilliesvärd, Carl Julius, ryttmästare, om riksrådet. (Sid. 76.
Tryckt.)
Linderstedt, Erik, kapten:
om generalmönstringar. (Sid. 163. Prästest. arkiv, F. 94,
nr 18.)
om generalmönstringar. (Sid. 185. Borgarst. arkiv 1769—
1770, vol. 8, fol. 466.)
om finansverket. (Sid. 334. Allegater I, fol. 370. Tryckt.)
Linnerhielm, Jonas, hovrättsråd, om justitiekanslersämbetet.
(Sid. 336, 408. Prästest. arkiv, F. 94, nr 64. Tryckt.)
Lode från Livland, Göran Vilhelm, vice landssekreterare:
om riksrådet. (Sid. 76. Tryckt.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
156
om skriften En patriots tankar. (Sid. 269, 289. Prästest.
arkiv, F. 94, nr 30.)
Malmerfelt, Carl Fredrik, löjtnant, om lindring i bevillningen.
(Sid. 463. Allegater I, fol. 1027.)
Mannerhierta, Esaias Immanuel, notarie, om skeppet Per örnskiöld.
(Sid. 518. Prästest. arkiv, F. 94, nr 91.)
Meck, Nils Vilhelm, kapten, om generalmönstringar. (Sid. 163.
Prästest. arkiv, F. 94, nr 17.)
Modée, Gustaf, löjtnant, om cessio bonorum. (Sid. 393. Prästest.
arkiv, F. 94, nr 71.)
Oelreich, Niklas von, president:
om riksrådet. (Sid. 76. Tryckt.)
om ett bankfinanskontor. (Sid. 329. Allegater I, fol. 323.
Tryckt.)
om finansverket. (Sid. 448. Borgarst. arkiv 1769—1770,
vol. 8, fol. 599. Tryckt.)
Palmstruch, Carl Magnus, major, om riksrådet Rudenschöld.
(Sid. 195, 479. Prästest. arkiv, F. 94, nr 21.)
Pauli, Vilhelm Maurits, kapten, om dagsverksräntan i Ångermanland.
(Sid. 249. Prästest. arkiv, F. 94, nr 26.)
Pechlin, Carl Fredrik, överste:
om en hushållningsbalansdeputation. (Sid. 183, 197. Bor»
.garst. arkiv 1769—1770, vol. 8, fol. 448. Tryckt.)
om skriften En patriots tankar. (Sid. 268, 289. Prästest.
arkiv, F. 94, nr 36. Tryckt.)
Pereswetoff-Morath, Carl Gustaf, överstelöjtnant, om riksrådet.
(Sid. 76, Borgarst. arkiv 1769—1770, vol. 17, fol. 360.
Tryckt.)
Pfeiff, Per Gustaf, kapten, om finansverket. (Sid. 334. Allegater
I, fol. 383. Tryckt.)
Queckfeldt, Samuel Gustaf, assessor, om sitt prejudicemål.
(Sid. 197. Bondest. arkiv 1769—1770, vol. 17, nr 7.)
Reenstierna, Fredrik Ulrik, greve, landshövding:
om brukssocietetens sammankomst. (Sid. 59. Borgarst. arkiv
1769—1770, vol. 8, fol. 410.)
om riksrådet von Rosens änkas pension. (Sid. 168. Borgarst.
arkiv 1769—1770, vol. 8, fol. 438.)
om sin befordran. (Sid. 490. Allegater I, fol. 577.)
Reuterholm, Gustaf Gottfrid, friherre, lagman, om riksrådet.
(Sid. 76. Bondest. arkiv 1769—1770, vol. 17, nr 16. Tryckt.)
157
Schmiterlöw, Gustaf Adolf, major, om major von Schwartzer.
(Sid. 399, 469. Prästest. arkiv, F. 94, nr 68.)
Schönberg, Anders, rikshistoriograf:
om cessions- och konkurstvister. (Sid. 392. Prästest. arkiv,
F. 94, nr 69.)
om justitiekanslersämbetet. (Sid. 409. Allegater I, fol. 515.
Tryckt.)
Silfversparre, Erik Gustaf, major, om capitisrättigheten i ätten.
(Sid. 174. Handlingar till riddarhusdeputationens protokoll.
)
Silfversparre, Nils Harald, kapten, om capitisrättigheten i ätten.
(Sid. 196. Handlingar till riddarhusdeputationens protokoll.
)
Soop, Carl, kapten, om riksrådet. (Sid. 76. Borgarst. arkiv
1769—1770, vol. 8, fol. 436. Tryckt.)
Sparrsköld, Carl Magnus, kapten, om växelstadgan. (Sid. 202.
Allegater I, fol. 182. Tryckt.)
Sparrsköld, Erik Daniel, överjägmästare, om skriften En
patriots tankar. (Sid. 290. Prästest. arkiv, F. 94, nr 39.
Tryckt.)
Tallberg, Carl Fromhold, kapten, om sin befordran. (Sid. 404.
Bondest. arkiv 1769—1770, vol. 11, nr 2.)
Tranefelt, Johan Verner, om översten greve Johan Sparre.
(Sid. 286. Borgarst. arkiv 1769—1770, vol. 17, fol. 736.)
Uggla, Knut, vice lantjägare, om capitisrättigheten i ätten.
(Sid. 196. Riddarhusdeputationens protokoll och acta, fol.
230.)
Uggla, Leonard Magnus, brukspatron:
om myntförvandlingen. (Sid. 329. Allegater I, fol. 332.
Tryckt.)
om finansverket. (Sid. 335. Allegater I, fol. 393. Tryckt.)
Ulfsparre av Broxvik, Gustaf Johansson, löjtnant, om capitisrättigheten
i ätten. (Sid. 166. Handlingar till riddarhusdeputationens
protokoll.)
Ulfsparre af Broxvik, Göran Carl Johansson, kapten, om
capitisrättigheten i ätten. (Sid. 49. Handlingar till riddarhusdeputationens
protokoll.)
Virgin, Arvid Bernhard, assessor:
om växelkursen och brännvinsbränningen. (Sid. 202. Borgarst.
arkiv 1769—1770, vol. 17, fol. 534. Tryckt.)
om finansverket. (Sid. 335. Allegater I, fol. 426. Tryckt.)
