# ID: svediakorp-gov124
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1760--1762
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 63,592
# sentences: 2,048
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


28
15.
Kapten J. L. Hammarhielms diktamen om en särskild deputation
över krigets upphov.
(Allegnter I, N. 8.)
Protokollet sid. 93.
Ödmiukt memorial.
Riksens Ständer äro nu sammankomne uti en så vådelig
belägenhet, at des like knapt finnes i väre gamle handlingar
upteknad. En belägenhet, som vid sidsta riksdag var oförtänckt,
ty et krig är dragit oss öfver hufvudet, hvarigenom vår
ro och fredsamma tilstånd inom och utom oss blifvit spild.
En blodig belägenhet, ty det redan kostat oss öfver
20 000:de man til siös och lands, väre medbroder upofrade
samt deras enkor och faderlöse barn til et ännu större antal i
alla rikets ändar kringspridde.
En usel belägenhet, hvarigenom alla rikets cassör, ränterier
och magaziner blifvit uttömde och förstörde.
En odrägelig belägenhet, ty riket blifvit försatt uti diupaste
skulder och vidlyftigheter, oskyldige undersåtare til en
sådan tunga och besvär, så at man på et halft seculum ej kan
bota de refvor, som på fierde året äro tilkomne.
En mindre lysande belägenhet, ty riket har ej vunnit land
och jord eller haft tilfälle at visa mindre ovanlige vedermälen
af mandom och tapperhet, som satt våra förfäder genom deras
förde krig hos vänner i vördning och hos ovänner i fruktan.
En oärhörd belägenhet, då tvänne bittra tyranner, jag
menar den grufveliga växelcoursen och den ochristeliga stegringen
på alla varor, hafva utbredt deras härskande magt öfver
fosterlandet, vid hvilket alt vi billigt darré för den allmänt
tryckande penningebristen, då man måste löpa sig trött,
innan man emot en liten sedel kan lösa sig någre slantar och
runstycken och således långt svårare än i sielfva mynttekns
tiden, då man icke desto mindre såg speciemynt samt caroliner
och hvitt skiljemynt roullera kring landet. Desse och flere
olägenheter trycka det arma fäderneslandet. Den milde
Guden vände alt detta onda til vårt bästa och giöre Svea
Rikes Ständer, som nu äro sammankomne, et nådigt och väl
-
29
signat biträde at finna så tienlige läkemedel, som emot desse
våldsamma siukdomar kunna svara.
De herrar, som til Secreta Utskottet äro valde, lära sättia
oss och våra efterkommande uti en ärofull förpliktelse, enär
de med all mensklig huldhet och trohet til Svea Rikes heder
och uprättelse utföra detta dem anförtrodde fullmägtigskap
och i akt taga följande puncter.
l:o. Åligger Secreta Utskottet hos Riksens Ständer,
som sine härvarande principaler, uppå anfordran inkomma
med en tilförlåtelig berättelse om alle ofvannemde riket nu
högst tryckande belägenheter, samt igenom hvad ordsaker
och förvållanden de tilkommit, så ock med deras rättsinte
betänckanden, huru sådant må kunna botas och uphielpas.
2:do. At vid hårdaste ansvar sig icke inlåta uti sådane
handlingar, förbund och alliancer, som kunna föra riket uti
hvarjehanda vådeliga och skadeliga vidlöftigheter, hvaraf
vi nu så ömkanvärda prof i händer hafva.
3:tio. At om en eller flere ledamöter uti Secreta Utskottet
skulle af en besynnerlig huldhet (hvilket man ock af dem alle
förväntar) samt af visse nödgande vigtige skiäl och samvetsdrift
icke vågade (!) sig at förtiga för Riksens Ständer den fara
och olägenhet, som rikets allmänna välfärd och vårdande
nödtorft förestodo, så bör en sådan el. flere ledamöter, utan
hinder af den vanlige tysthetseden, obetagit vara sådant in
pleno skrifteligen tilkänna gifva, det han eller de hafva något
viktigt at uptäcka, då plenum har sig at samråda, inför
hvilke och på hvad sätt et sådant uptäckande må skie, til des
man hinner taga vidare mått och utvägar, som rikets rätt,
frihet och säkerhet kräfver, utan at man får förebära någon
nödvändighet af tysthet; ty våre trängande belägenheter äro
sannerligen icke i löndom eller i tysthet förelupne, men de
äro för alle svänske mäns, ja, hela verldsens ögon til värckställigheter
befordrade.
4:to. Bör detta med all skyndsamhet skie, ty hvar
minut löper med våre egne och våre hemmavarande medbröders
stora kostnad, icke at förtiga, det fäderneslandets
upeldade lågor tarfva hvart ögnablick släckande händer samt
at en senfärdig hielp är ingen hielp.
I svenske män, som ägen frihet, vitterhet och mandom,
sen icke för mycket med andras utan jemväl med edre egne
ögon, på det en öfverflödig godtrogenhet och säkerhet, som
38—322307
30
altid skadat store saker, ej må leda oss uti ånger och vilrådighet.
Ock som en redlig undersåte, den der träder til sin nationelle
plikt med helt frie tankar och et hierta, som ej är falt
för annat än sanning och rätt, icke bör stadna vid vanmäktige
önskningar, hvilke ej häfva vådan, och jag finner, at et rike
med så välbestält lag som här ej kunnat råka i det äfventyr,
som öfverklagas, utan at lagen måst fallit i dvala, så är den
refvan i lagen, som genom krigets förklarande synes vara
giord, det första mig förekommer som en kiälla, derifrån de
största olyckor uprunnit.
Vi hafva väl redan ålagt Riksens Ständers Secreta Utskott
at upgifva skiälen, som föranlåtit regeringen til detta
krig, men som det icke är egenteliga frågan, hvad mer eller
mindre fördelaktige afsikter förmådt Riksens Råd at tilstyrcka
berörde krig, utan om samma krig kunnat, innan Ständerne
blifvit hörde, förklaras och sedermera utan at dem sammankalla
fortsättias; altså och emedan detta rörer hela allmänheten
och tarfvar des hielp samt således, i anseende til hvad
förelupit är, icke innefattar någon hemlighet, ty hemställer
jag ödmiukeligen, om icke en särskilt deputation må förordnas,
som, sedan Secreta Utskottet aflemnat förberörde sin berättelse,
utarbetar och til plena inkommer med sitt betänckande,
om och huruvida med detta krigets förklarande är så förfarit,
som nations rätt, frihet och fundamentallagar kräfja. Och på
det uti detta ej må inblandas något, som dit ej hörer, är jag
av den tanckan, at sådan efterfrågan af nations rätt icke bör
tagas til något hinder för Secreta Utskottet at vid krigets
fortsättiande lägga så alfvarsam hand, som nations heder,
sedan det är förklarat, des förbindelse med andre magter och
öfrige considerationer fordra. Denna min tancka, i förhoppning
at deraf kan hämtas det, som til allmänt väl kan tiena, ber jag
at få communicera de öfrige respective stånden. Stockholm
den 4 November 1760.
J. L. Hammarhielm.
31
16.
Kaptenen greve Fredrik Larsson Cronhielms af Flosta memorial
i capitafrågan.
(.Allegater I, N. 9.)
Protokollet sid. 103.
Ödmiukt memorial.
Vid den öfverläggning, som hos Högloflige R. o. A. varit
angående de hrr capita, som ifrån arméen med interimsafskied
hemkommit, då, sedan det hos R. o. A. afgiort blifvit, att de
dertill haft fog i anseende till den dem tillständiga riksdagsmannarätt,
deraf sökt dragas den fölgd, att de, som dertill
vållande varit, att samma hrr capita ej utan afskiedstagande
fått tillstånd att sig från fällttåget till riksmötet begifva,
handlat mot grundlagarne, har i följe deraf en och annan riddersman
förment, att det voro ett mål, som ej annorlunda än
efter 13 § Riksdagsordningen af en särskilt Riksens Ständers
commission kunde el:r borde uptagas och afdömas. Såsom
här altså ej någre andre lära kunna fordras till redogiörande i
den saken än Riksens Råd, emedan det hrr capita rörande förbudet
att till riksdagen hemkomma utur Rådkammaren utgått,
ty måste väl ock efter samma åberopade 13 § Riksd:ordn. först
efterses, huru Riksens Råd sine rådslag ställt och sig förhållit,
efter denne 13 § sådant förrut stadgat, innan den om
någon commissions förordnande stadgar, som den ock eljest,
då den om de ömare måls undersökande och afdömande handlar,
tydekn utsätter en alternative af någon annan deputation
el:r ock särskilt commission, som Ständerne deröfver förordna
kunna. Jag tror derföre, när jag finner för mig en sådan alternative,
mig icke något fela, då jag för den nämde sakens skiärskådande
i Secrete Utskottet eller Secrete Deputationen hos
mig böjelse finner och dertill styrker. Riksens Ständer hafva
ju altid en sådan Secrete Deputation och Secrete Utskott
förordnat och varda äfven nu sådane förordnande, hvars giöromål
ju är att ibland annat utur rådsprotocollerne inhämta och
pröfva rådslagens hallt och Rådsherrarnes förhållande. När
samma deputationer giöra sin skyldighet i det målet, hvartill
de äro äfven så förbundne och kunna anses för lika skickelige
som en särskilt commission, så voro det ju då, i fall den sed
-
nare förordnas skulle öfver de mål, som de förre undersöka
och bereda kunna och efter förr öfligt bruk under deras skiärskådande
haft, att föröka varelser utan nödvändighet och i
oträngt mål sysslosättja mycket folk med sådane sysslor, som
på vanlig ort och sätt bestyras kunna. Dessutom håller jag
i det afseende för rådeligare att hänvisa den omtalte saken till
Secrete Deputationen el:r Secrete Utskottet, att derigenom,
efter sådant vanligt är, förekomma hos allmänheten en mindre
hederlig tanka om Riksens Hrr Råd, hos hvilka näst Konungen
största vördning vara och förblifva bör, intill dess Husliga
bevist och utrönt är, att de deras ämbeten missbrukat, men
deremot, när bekant blefvo, att öfver dem besynnerkn en särskilt
commission satt vore, torde ofelbart hos mången ett
ogrundat misstroende till dem i otid upväxa, emedan en enfaldig
allmänhet torde af utgången blifvit vahn vid att anse
dem, hvilke någon Ständernes särskilte commission till förhör
kallat, för stora missgärningsmän, efter den flere resor mot
sådane lagens rätt och stränghet varit nödsakad att bruka.
I den händelsen skulle ju Riksens Råd kunna anse sig i förtid
med straff belagde, innan de hint sig försvara och innan de
dömde voro, emedan allmänhetens förtroende och högagtning
är den vigtigaste och endaste mot deras mödosamma ämbete
svarande belöning, den de således kommo att sakna, innan
de den lagligen ovärdige förklarade blifvit. Huru angelägit
det är att förekomma villfarande begrep om de mäns frägd,
dem Riksens Ständer till sine fullmägtige giort och med detsamma
i deras skiöt en del af sitt egit anseende nedlagt, det
lärer R. o. A. nogsamt med deras vanliga skarpsinnighet inse
och torde derföre finna rådeligast att skiärskådandet af rådslagen
i Rådet Secrete Deputationen el:r Utskottet anförtro,
såsom de ställen dit det egenteligast hörer, hvilke ock kanskie
vid närmare eftersinnande befinnas de enda, som med tillräckeligt
lius i den sak, som handlas om, kunna pröfning
möjeligast anställa, emedan, så vida det förbud, hvilket
capita ifrån riksdagens bivistande utan afskiedstagande
hindrat, af öfverläggningarne i Rådet om krigsrustningarne
och krigets kraftiga utförande förmodel: n upkommit, torde
det derföre med förenämde öfverläggningar vara till sin anledning
och sine skiäl så förknippat och så väsentekn deruti
influtit, att de både delarne näppekn torde åtskiljas kunna,
i hvilket fall jag för min del ej ser, huru någon särskilt com
-
33
mission sig dermed borde befatta, emedan då fast alle rådsprotocollerne,
hvarutur uplysning och kundskap hämtas
skulle och hvilka dock egentekn efter alle förflutne riksdagars
sedvana till Secrete Utskottet och Deputationen höra, kommo
af commissionen att genomses, hvilket för de hemliga omständigheters
skuld, som deri lära finnas, såsom en betänkeHg
nyhet anses bör. Om denna fråga ang:de förbudet för capita
att hemkomma dit remitteras, som jag föreslagit, så torde vid
granskningen af rådslagen finnas, att Riksens Råd stödt sitt
giöromål i den puncten om ej på oomkullstötelige, dock på
välmenande grunder och skiäl, emedan likast är att tro de män
väl, som så trogit och trägit för rikets heder, säkerhet och
frihet vakat och arbetat, hvarom de vid sista riksdag till
deras pris och upmuntran flera gångor ärhöllo Riksens Ständers
hedrande vitnesbörder, och att de således af oss förtient att
med mera ömhet och större menagement bemötas än att inför
en dylik commission, som de, hvilka tillförene öfver hätske,
oroliga och följaktehn med skiäl förhatelige undersåtare
dömt, dem till ansvar fordra. Att lagen ang:de capita, såsom
ej nog tydelig och minst i application till den oftanämde casus
der ej uttryckekn omrörd, lätt kunnat gifva anledning åt
Rådsherrarne, upfylte af nit för rikets heder och försvar
samt svenska vapnens värdighet och framgång, att fatta en
idée, som ej öfverensstämt med R. o. A:s nu sedermera giorde
förklaring och fastställte beslut, det tyckes mig ej böra så
underligt förefalla el:r behöfva så hårdt beifras, om ej någon
skadelig afsigt el:r förderfvehg påfölgd dervid varit utan
tvärtom ett hälsosamt upsåt och godt hjertelag. Olika begrep
i ett och samma mål äro icke sällsamma utan snarare med det
menniskliga förnuftets äfven hos de uplystaste ändå alltid
inskränkte insigter enlige. Bevis derpå är den långa och beniga
ventilation, som hos R. o. A. sjelf uti denna sak rörande capita
varit mot och med. Ingen lärer just derföra vilja el:r behöfva
medgifva, att någondera af de skilj aktige meningar angående
tillämpningen af ett icke aldeles klart lagsens rum till en speciel
casus af mindre ömhet om lagens helgd och annars rätt ibland
ett ädelsinnadt Ridderskap härflutit el:r för straffelig anses
bör. Hvarföre skulle vi då döma andre strängare, än vi vilja
sjelfve dömde varda? När en gernings grundorsak varit välment,
om den ock ej vore ovillkorligen behagelig el:r väl afpassad,
synes bättre hysa blidare omdömen än bedröfva väl
-
34
menande folk, hälst då det angår sådane personer, hvilkom
förrut och intill denna dag och stund hvar och en af oss i nästan
oräkneliga mål lärer finnas tack och vördsam ärkänsla skyldig.
Stockholm d. 29 Octobris 1760.
Fredrik Larsson Cronhielm af Flostad.
17.
Friherre Gustaf Adam von Nolckens memorial i capitafrågan.
(Allegnter I, N. 10.)
Protokollet sid. 103.
Ödmjukt memorial.
Då Höglofl. R. o. A. under ventilation förehade de tvenne
nu af g jorde ämnen rörande hrr capitum rättighet att bivista
riksdagen och den i föllje deraf till Kongl. Maij:tt afgångne
deputationen om deras återställande uti sine förra tjänster
och beställningar, som till denne sin rätts bevakande funnit
sig nödsakade att begära interimsafsked, förestältes äfven af
flere R. o. A:s värda ledamöter, det måtte i föllje af Riksdagsordningens
13 § en särskilt deputation el. commission genast
förordnas, som undersöka borde, hvad som gifvit Hrr Riksens
Råd anledning att betaga undersåtare en medfödd rättighet,
och sedermera meddela Högl. R. o. A. tillräckelig uplysning
och underrättelse till att sluteligen kunna yttra sig derom efter
målets beskaffenhet. Sådant var, så mycket jag mig kan påminna,
kärnan af förenämde herrars påstående.
Grunden härtill hämtas uti den åberopade Riksdagsordningens
13 §, som innehåller följande ord. »Och så framt någon
funnes hafva sitt embete så förestådt, att han derföre tilltalas
bör, skall sådant, äfvensom ock hvad emot Regeringsformen
och Ständernes frihet, af hvem det ock vara må, antingen
emellan eller under ricksdagarne directe el. indirecte försökt
vore el. försökes, till ransakande och afdömande uptagas och
efter sakernes beskaffenhet till behörig straff och bot utan
uppehåld befordras. Är saken af sådan beskaffenhet, att den
ej allmänt kunnig blifva kan, bör den uti Secrete Utskottet
35
men eljest af någon annan deputation el. ock särskilt commission,
som Ständerne deröfver förordna kunna, behörigen undersökas
och afdömas.»
Härutaf fölljer efter mitt begrep, att en sådan deputation
el. särskilt commission endast förordnas, då saken redan
vunnit den mognad, att med visshet kan utmärckas, det Hrr
Ricksens Råd tilltalas böra samt att Regeringsformen och
Ständernes frihet af dem blifvit försökt. Sådan är casus, som
vår grundlag determinerar, innan till en särskilt commissions
förordnande skridas kan. Och sådan bör ock denne vara
befunnen, innan dess afgörande till denne § hänskjutes.
Ehuruväl hrr capitum ovedersägeliga rättighet enhälleligen
af Högl. R. o. A.blifvit ärkänd, kan jag ej derutaf draga den
slutsatz, att Hrr Ricksens Råd, då de lagt hinder i vägen till
deras hemkomst, haft dervid den straffbara anledning och upsåt
att försöka Regeringsformen och Ständernes frihet. Där
kunna finnas värdiga skäl och anledningar till det af dem härvid
gjorde steget, nemi. l:o det vid 1743 års ricksdag lemnade
efterdöme, 2:o deras skyldiga nit för ricksens tjänst uti närvarande
tider.
När således andre än straffbare skäl kunna tillgås, så
tyckes det vara stridande emot det lyckliga tillstånd, hvaruti
en fri svensk man, såväl utan som uti embete stadd, under
lagens skygd bör sig finna, och emot den ömhet, hvar och en
medborgare för den andra bör hysa, att innan skäl mot och
med äro jemförde, påtruga dess göromål anledningar och sätta
dem under en deputations skärskådande, som ej vid andra
tillfällen förordnas, än då ett straffbart upförande skall sättas
i dagsljuset.
Sedan hrr capita uti sine beställningar blifvit återstälte
och således, om något oordenteligit härvid förelupit, det redan
blifvit botat, så tyckes så mycket mindre behöfvas att draga
denne saken till en särskilt deputation ifrån dess behörige ort,
nemi. Secrete Deputationen, som ingen så mycket drifvande
omständighet mera dervid finnes och Höglofl. R. o. A. ej låter
dymedels betaga sig sin rättighet att yttra sig öfver målet,
när detsamma hinner att utredas.
Men jag håller oförgripeligen före att särskilte commissioner
och deputationer, enl. den kundskap jag om våra lagars
förstånd tror mig äga, sparsaml. förordnas och ej förr än
vägen dertill genom de vanliga deputationer blifvit banad,
36
hvilket af den vid ricksdagar brukade praxis bestyrckes.
Ricksens Ständer hafva visligen utdelt ricksdagsarbetet till
visse deputationer. En lag hafva de uti fundamentallagarne
stadfäst, att alla mål på sine behörige ställen skola skärskådas.
Och således dristar jag i ödmjukhet tillstyrcka Höglofl. R. o. A.
att äfven låta denne sak gå den vedertagne vägen. Stockholm
d. 30 Octob. 1760.
Gust. Adam Nolcken.
18.
Kanslisten Anders Schönbergs memorial i capitafrågan.
CAllegater I, N. 11.)
Protokollet sid. 103.
Ödmjukaste memorial.
Med fullkomligaste nöje måste hvar redligt sinnad ledamot
af R. o. A. anse den enighet och de förenade tankesätt,
hvarmed Höglåfliga R. o. A. vårdar sina privilegier och bevakar
den hvarje caput familia: tilhöriga riksdagsmannarätt.
Saken är nu afgjord om de hrr capita, hvarom i dessa dagar
varit fråga. Den vore obetänksam, som vidare ville upröra,
hvad en gång blifvit afgjordt, eller klandra Höglåfl. R. o. A:s
beslut. Men jag anhåller om tillåtelse, innan vi släppe detta
ärendet, at få anmärka en omständighet, som synes mig vara
ganska vigtig. Felar jag däri, skal ingen vara mera benägen
at antaga rättelse.
Jag anmärker, at frågan vid detta tilfället endast varit,
om de hrr capita familiarum, som nu gått hem til riksdagen,
därtil haft rättighet. Frågan har blifvit afgjord, at de haft
rätt til at gå hem til riksdagen. Höglåfl. R. o. A. har grundat
sitt beslut på den fundamentala lag, som Riksdagsordningen
nu i denna puncten innehåller, hvilken lag genom någon annan,
som tydeligen skulle utmärkt händelsen af krig, icke blifvit
inskränkt. Jag har således trodt mig böra påminna, huru
noga det bör märkas, at Höglåfl. R. o. A. genom detta sitt
beslut endast för närvarande tid befriat hrr capita för olägenhet,
då de vid detta tilfället iakttagit sin riksdagsmanna
-
37
rätt, men icke betagit sig rättigheten at för framtiden stadga,
hvad allmän välfärd och rikets nödtårft kan fordra.
Den frågan, om riksdagsmannarätt hos den älsta riddersman
af hvarje ätt altid och vid alla tilfällen bör gå för tjänstgjörande,
är vigtigare, än den i hast kan afgjöras, och den bör
med största omtanka skjötas; om den altid och vid alla tilfällen,
skrifver jag, befriar ifrån tjänstgjörande, ty den frågan
kan aldrig ställas i tvifvelsmål, at det vanligtvis bör ske, enligt
lagen. Men händelser äro ju möjeliga, där högsta nöd fordrar
annat förehållande. Hr Lejonankar anmärkte förleden dag,
at flottan hade til större delen officerare, som vore capita.
Om flottans utrustande blefve högstnödig til rikets bästa
under en riksdag, i hvad svår belägenhet skulle då icke riket
försättas? En fiende kunde falla in i landet under en riksdag,
hrr generaler vore, som de fleste äro, capita för sina familier
och största delen af hrr officerare likaledes. Skulle man då
vänta, at en fiende skulle fördrifvas med blotta öfverläggningar
på Riddarhuset? På det sättet blefve vårt fädernesland den
mäst vanmägtiga af alla nationer, och tiden af en riksdag blefve
den tjänligaste för rikets fiender at fullbringa den ofärd, som
vår riksdagsmannarätt oss beredt.
Inför et så uplyst och så ädelt tänkande riksstånd, som
Höglåfl. R. o. A. är, behöfver jag icke uprepa, til hvad ändamål
människor förenat sig i borgerliga samhällen. Allas säkerhet,
såväl för utrikes fara som inrikes förtryck, veta alla vara de
ändamål, som genom borgerlig samlefnad påsyftas och som
hvar medborgare förbundit sig at med lif och blod söka och
försvara. Medlen måste vara tilräckeliga at vinna ändamålet.
Man är säker för inrikes förtryck, då frihet befästes och då
ibland et fritt folk hvar och ens riksdagsmannarätt förvaras
på et med allmänt bästa enligt sätt; men man måste genom
andra försvarsmedel sättas i säkerhet för utlänsk magt. Så
litet som säkerhet för utlänsk fara gagnar, då man är blottstäld
för inrikes förtryck, så litet gagnar ock säkerhet för den sednare,
då man är utstäld för fara af rikets fiender. Sådan händelse
med flera torde förtjäna namn af yttersta nöd, hvilken
bör afvärjas på det sätt, som därtil är tilräckeligt. Sådant
nödfall betager väl ingen i sjelfva värket sin riksdagsmannarätt.
Men jag underställer Höglåfl. R. o. A:s högtuplysta
ompröfvande, hvad en patriotisk och ädelmodig riksdagsman
skulle gjöra vid sådant nödfall, om des närvaro vore nödigare
38
på annan ort til rikets försvar. Monne des ömma hjärtelag
för fäderneslandet kunde tillåta honom at undandraga sig
därifrån, eller, om han försummade at efter sin förmåga bidraga
til fäderneslandets räddning, monne då något skäl,
hämtadt af des riksdagsmannarätt, kunde befria honom ifrån
sine medborgares klagan och eftertidens förakt. Äro dessa
händelser möjeliga; är detta grundadt i billighet och borgerliga
samhällens natur, så torde vara nödigt at nu, då saken är i
öfvervägande, utstaka tydeligen för framtiden, huru i sådana
nödfall förehållas bör, om då riksdagsmannarätt också befriar
en medborgare ifrån fullgiörande af sina borgerliga pligter,
hvarpå allas och hvarje medborgares välfärd bero, och om denna
riksdagsmannarätt bör vid alla tilfällen äfven med fäderneslandets
fördärf försvaras; eller om i sådana händelser en
exception bör gjöras vid den allmänna lagen om hvarje riddersmans
medfödda rättighet at bivista riksdag, hvilken ingen för
öfrigt kan bestrida.
Et sådant förordnande om dylika nödfall strider icke emot
Höglåflige R. o. A:s nyss fattade beslut om de ifrån arméen
hemkomna hrr capita, ty man har däruti dömt efter den lagens
föreskrift, som man hittils haft; och ännu har ingen fråga varit
ventilerad om sådana nödfall; icke heller strider et sådant förordnande
emot fundamental lagen, ty utom det at Ständer
förbehållit sig at förbättra och förklara den, står det altid i
et stånds behag at vid sina privilegier stadga om det, som förut
icke varit tydeligen deter miner adt. Och om detta också skulle
kunna anses som en limitation af sina rättigheter, tror jag, at
ingen ledamot af et så ädelmodigt stånd lär vilja förklara sina
rättigheter på et sätt, som ögonskenligen skulle strida emot
ändamålet af borgerlig sammanlefnad och emot fäderneslandets
välfärd. Stockholm d. 29 Octobr. 1760.
Anders Schönberg.
39
19.
Friherre Josias Carl Cederhielms memorial i capitafrågan.
{Allegater I, N. 12.)
Protokollet sid. 103.
Ödmiukt memorial.
Under de rådplägningar, som de framflutne dagar förelupit,
hafva åtskilliga hrr ledamöter utaf R. o. A. begärat
och föreslagit, det en särskild deputation förordnas måtte at
utransaka grunden och anledningen till det hinder, som hrr
capita nödgats ärfara vid sin resa till riksdagen.
Jag hade tänkt at munteligen ådagaläggia min tanka i
detta ärendet, men af en mellankommen ohelsa derifrån hindrad
anhåller jag om tillstånd at härmedels inför Högl. R. o. A.
med vördnad nedläggia, hvad mig i detta granlaga ärende förefallit
med lag, ordning och billighet öfverensstemmande.
Herrarna hafva väl behagat säga, at de intet hysa någon
misstanka emot regeringen; men då de allegera 13:de § Riksdagsordningen
till at få den proponerade commissionen å
gonge, gifves oss nogsamt till kienna, at de med föredom
afgiordt och hos sig faststelldt, at Stendernas frihet verkel.
blifvit underminerad och at ett försök till Regeringsformens
rubbande allaredo giordt blifvit, ty den citerade § lemnar intet
rumm dertill, förr än man funnit, n. b. funnit, sådant skiedt
vara.
At utransaka sanningar, at läggia laster i sin retta dag
och at straffa orettvisa äro skyldigheter, ifrån hvars fullgiörande
ingen riddersman bör afstyrkas. Jag håller ock för min
del före at vi som redofordrande Ständer böra äga connoissance
om riksens ärender. Men jag kan aldrig gå in i den idéen at
någon ohördan döma eller till annat foro draga än hvad med
lagarna öfverens stämmer.
Så snart vi begära en commission, så säga vi ju uttryckeligen,
at ett brott är begongit. Jag nekar intet möijeligheten
deraf, men omöijeligit är det för oss at med säkerhet säga det,
så lenge vi intet sett, på hvad skiäl steget emot hrr capita
varit grundat och hvad som förmått regeringen dertill. Jag
tror ock, at hela den förnuftiga verlden skulle med förundran
anse oss, om vi i dag skulle säga, at en för några månader
40
sedan giord gierning vöre olaglig, då vi likväl för några dagar
sedan ansågo nödvendigt at framstella den expressa och tydliga
questionen, om icke de hemkomne hrr officerares giöromål
måtte såsom välgrundadt få ansedt blifva.
Om vi uti saken tilförende ägt klar lag, hvarföre sattes
det då in questione hos oss?
Deremot om här ingen lag var, huru kan här vara någon
öfverträdelse?
Vidare täckes Ii. o. A. besimia, at rådsprotocollerna böra
gå till Secrete Deputation och at där är retta forum för Deras
Excellencier. Den andra instancen är i vissa saker hos oss.
Derföre så länge saken icke blifvit på vederbörlig ort uptagen
och utarbetad, kunna vi oss med henne icke befatta.
Sluteligen om den föreslagne commission settias skulle,
kunde det icke skie utan at inkalla ledamöter dertill utur de
öfrige stonden, ty intet kunna vi ensamne constituera en deputation
i det ärendet. Och huru ville väl sådant rima sig med
R. o. A:s beslut at innom sina egna murar afgiöra questionen
om hrr capita. Vore icke det at klandra våra egna beslut, rifva
up en afgiord sak och desertera, hvad R. o. A. så enhälligt
antagit för en del af sina privilegier.
Det blir således min tanka, at detta så väl som de öfrige
regeringens steg och giöromål väl settias under alfvarsamaste
upsigt, refst och granskning men intet på annat sätt eller vid
annat forum än grundlagen utstakar. Och således anhåller
jag, at denna saken till Secrete Deputations skyndesamaste
uptagande hänvisas med det kraftigaste förbehåll, at så snart
saken derstädes blifvit utarbetad, hon genast oss tillstelles at
öfverse och afgiöra.
Skulle intet herrarna, som begärt den oftanämde commission,
låta desse skiäl gella hos sig, så anhåller jag, på samma
sätt som åtskillige herrar det redan begärat, om votering i
saken.
Stockh, d. 30 Ocfcr 1760.
Jos. Carl Cederhielm.
41
20.
Häradshövding friherre Fredrik Otto Wrangels diktamen i
capita frågan.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 105.
När denna fråga sidst var under ventilation, stadnade
R. o. A. uti densamma mening, som jag uti mitt memorial då
påstod, nemi. at en embetsman, som är caput familia:, äger
rättighet riksdag bivista utan af dess tjenst därifrån hindras;
men uti det af Hans Kongl. Maijit ankomne och här upläste
svar blef R. o. A:s underdåniga föreställning, om jag rätt
minnes, delad uti 2:ne omständigheter och momenter. Den
förra om sjelfva rättigheten har Hans Kongl. Maij:t dragit
i tvifvelsmål och synes ej medgifva; här är alltså en uppenbar
fråga om riksdagsmannarätt, som R. o. A. hållit för ostridig.
Den angår ej capita af arméen alena utan alle embetsmän i
gemen, som alle åtagit sig ett slags förbund med riket. Tjenstens
angelägenhet kan ej gjöra någon skillnad, ty hvar och
en tjenst kan få tilfälle at vara angelägen samt rikets bestånd
rörande; schismer i religionen kunde afstänga prestmän, grofve
brottmål kunde hindra domare och så vidare. Men grunden
blir alltid densamma, huruvida en embetsman, som är caput
farn., får komma til riksdag, om han vil. Ar här nu fråga om
riksdagsmannarätt, så är och fråga om grundlagarnes förstånd
och verkställighet. At sådant bör uptagas vid en särskilld
deputation visar 13 § Riksdiordningen, och huru den
bör förstås och utöfvas, visar Rikets Ständers egit förfarande
vid sidsta riksdag, då fråga var om funddagarnes förstånd
och desamma utan gensäjelse blef til en särskilld stor deputation
remitterad.
Skulle R. o. A. ej enhälligt härvid finna sig, instämmer jag
med dem, som begärdt votering.
42
21.
Major J. E. von Vickens diktamen i capitafrågan.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 135.
Sedan Höglåfl. R. o. A. innom sig fast[st]ält, att en särskilt
deputation bör sättas för att undersöka de orsaker, som
föranlåtit Hans Kongl. Maij:tt att låta förvägra capita
familiarum vid armén resa hem till riksdagen, så är hos oss
upläst ett extractum protocolli från Borgareståndet, hvaröfver
R. o. A. intet svar afgifvit. Detta synes böra så mycket
mera skie, som de öfrige stånden utlåtit sig med Borgareståndet
instämma, oaktadt den af R. o. A. hos dem giorde föreställning
om vår menings biträdande.
När jag nu betraktar detta på bordet liggande Borgarståndets
extractum protocolli, finner jag, det R. o. A:s riksdagsmannarätt,
som man här för ostridig ansedt, där åter
sättes in questione, och när jag mig till minnes förer första
momentet af Hans Kongl. Maij:ts nådiga svar på R. o. A:s
underdånige förestellning om väre tiensters återfående, finner
jag, det Kongl. Maij:tt och Rådet ännu är af den tankan, att
alt bör vika för embetsmans skyldighet att tiena riket. Kongl.
Maij:tt har och uti dess bref till regementscheferne, hvaraf
jag undfådt dehl, utlåtit sig, att tiensterne blifvit oss återlemnade
endast på R. o. A:s föreskrift, men med intet ord
nämdt, att sådant skiedt i stöd af vår oberopade(!) rätt.
Här är altså en ny fråga upkommen om denna vår riksdagsmannarättighet,
och så länge grunden til vårt beslut
emotsäijes af regeringen och giöres tvifvelaktig af de andre
stånden, ser jag ej för min dehl, huru någon embetsman i vårt
samfund kan med tryghet hvila på des riddaresäte och inlåta
sig uti de vid riksdagen förefallande öfverlägningar. Mig
synes ock af den nu varande tilställning, det hrr capita stå i
äfventyr att ånyo blifva bortcommenderade eller och mista
deras tienst för andra gången. Jag hemställer Höglåfl. R. o. A.,
huru det vill passa sig för vårt stånd att fortsättia någon riksdag,
medan dess ledamöter äro i sådan belägenhet. Så länge
ett stånd är stäldt utom säkerhet om de personers rätt och
habilitet, som samma stånd utgiöra, så vaklar sammansätt
-
43
ningen af regeringskråppen, rikets grundpelare skakas; besluten
blifva så osäkra, som de personers qvalification, hvilka
på besluten influera.
Yij hafva väll en gång hos de andra stånden oberopat
oss 13 § Riksdagsordning[en] och begiert en särskilt deputation,
i almenhet till fredande af vår riksdagsmannarätt och i synnerhet
öfver orsaken till det för vår hemresa från armén i
Pommern lagde hinder, men Borgareståndet hade redan, innan
vår föreställning kom, ansedt saken annorlunda. Jag
lemnar således till Högl. R. o. A:s godtfinnande, om det icke
är för vår säkerhet nödigt, ja, aldeles oumgängkt att igenom
en ny deputation hos de andra respective stånden föreställa
denna oss å nyo stridige giorda fråga om riksdagzmannarättigheten
och om grundlagens förstånd, föreställa att denna
fråga i och för sig sielf är independent af den särskilte händelsen,
som till frågan gifvit anledning; att Secrete Deputationen,
som endast har med casus speciales att giöra och uti dess
instruction blifvit förbuden befatta sig med grundlagarnes
uttydning, eij rimligen kan och bör uptaga denna almenna
lagfråga, utan att densamma nödvändigt och efter klara lagen
måste utarbetas vid en särskilt deputation.
Mine Herrar, låtom oss alla med förenade krafter utan
inbördes oenighet arbeta på att stadga den rätt, som födseln
oss gifvit och vid fundamentallagens första inrättning blifvit
til grund lagd. Äro vij ömma om beslutet, så måste vij vara
ömme om dess värkställande. Vij håfve alle under förra deliberationen
befarat, att de andre stånden eij måtte ingå uti
något, som kunde kränka våra rättigheter; nu är början därtill
skiedt; gifva vij nu efter, så kunna snart nog nya försök giöras;
om vij eij emotstå början, torde sedan botemedlen för sent
sökas. Låtom oss med en på lagen grundat frimodighet visa,
att vij äro de samme svänska riddersmen, som ej kienna
annan öfvermagdt än lagen, visa att vij till dess och frihetens
bibehållande äro orörlige och oöfvervinnerlige.
u
22.
Kammarherre friherre J. A. Hamiltons diktamen i capitafrågan.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 135.
Riksd:sordning:s 6 § stadgar tydeligen, hvilka till riksdag
komina skola, den tillägges(!) och R. o. A. at af hvarje familie
skall vara härredagzman. Naturlig billighet och en urgammal
häfd, både i Svea rike och hos alla andra civilliverade(!) folk,
der Adelen samlas en corps, har utvisat, hvem denna rättigheten
tillkommer och denna skyldigheten åligger, nemkn
den äldsta af hvar ätt, som derföre både hos oss och annorstädes
kallas caput familia}; blefvo denna häfda rätten tvåtydig,
hvad oreda, misshällighet och frö till intriguer skulle icke deraf
upväxa.
Det blir altså i mitt sinne en ostridig sanning, en grundpelare
af vårt regeringzsätt, att ifrån den stund, konung
riksdag sammankallar, ifrån samma stund är och hvarje svänsk
riddersman, som 24 åhr fylt och är caput för sin familie,
värkeligen härredagzman, på samma grund och lika rätt
som de andre ståndens deputerade äro härredagzmän ifrån
den stund, de af sine respective stikt och prosterier eller
städer- eller häradzmän äro dertill lagligen utnämde och befullmächtigade.
Eder mogna eftertanka, mine Harrar, har utan tvifvel
omfattat hela vigten af denne grundprinsipe och stannar dervid
med behörig upmärksamhet. Den rörer och alla lika nära,
antingen vi siälf äro capita familia; eller föra stämman för
annan slägt. Blir riksdagzmannarätten oviss för caput familia},
så sväfvar han vilse i alla slägter, och de, som här med fullmagt
sittia, stola på ovissa sätten.
Det är beklageligit, at dessa sanningar ej lära kommit
i nog örn öfvervägan, när order utfärdades, at de i Pommern
vid kongl, arméen tiänstgiörande capita ej skulle få komma
till riksdagen. Men Höglofl. R. o. A. har tillbörligen ornat sin
rätt, har gillat deras nit och ädelmod, som satt sin egen personelle
välfärd å sido och oachtadt alla de omdömmen, som
för en riddersman och en officerare eljest äro så öfvermottan
delicate, hafva sökt deruti sin rätta point d’honneur att skynda
45
sig hem till at styrka ståndets rätt och svänska mäns samfälta
frihet.
Jag talar dristeliga i detta ärendet, ty hvad som rörer ett,
det rör samtel. Riksens Ständer, alla lemmar i en kropp.
Kan genom förrättningar i publique tiänst den ene utestängas
i dag från riksdagmannarätt, så kan i morgon en annan drabba
detsamma. Om sådant skier under Konungens namn, så skier
det doch af dem, som vid riksdagen skola siälfva stå till ansvars
för sine rådslag och ämbetens förvaltning. Om den tiänsten,
en härredagzman bekläder, är högst angelägen, så måste en
ömsint omtanka på tre eller fyra månaders tid ju hinda utgrunda
något mildare expedient än det at förbiuda en riksdagzman
komma till riksdag.
Om det ej vore en af de angelägnaste skyldigheter för
friboren svensk man at komma till riksmöte, när han lagligen
kallad är! Om den ej vore mera betydande än all annor ämbetsplikt,
hur nändes då en biskopp, en herde skiljas från
sin hiord i flere månader och likväl niuta rättigheterne för sitt
ämbete, utom herredagzpenningarne? En borgmästare eller
magistratsperson från sin stad och domstohl? Huru finge då
landshöfdingar, lagmän, häradzhöfdingar och andre ämbetsmän
från landsorterne komma till riksdag och likväl behålla
embete, syssla och löhn? Som våra värda medbroder af
militairen så dyrt förtiäna den heder, de söka med vedervågan
af ägendom, lif och blod, gior deras vilkor i riksdagzmannarätt
mera ovisse än dessas? Skulle de mista den, efter
de ej hafva den förmon som de andre ståndens representans,
hvilka och till en stor dehl äro löhntagare, blott derföre at vi
ej som de niuta härredagzpenningar af våra frånvarande medbroder?
Det
står således fast, både i förnuftets lag, i våra dyrbara
grundlagar och riksförfattning, at välfreijdad svänsk riddersman,
som är caput familie och fylt 24 åhr, [är] siälfskrefven
härredagzman ifrån den stund, riksdagzkallelsen utgår, at
intet annat än omöijeligheter kan och bör honom derifrån
afhålla. Och att fölgagteligen våra värda medbroder, som
nu från arméen på detta sätt hemkomne äro, giort rätt och väl
för sig siälfva, för sitt stånd och för samteke Riksens Ständer.
Höglofl. Ridderskapets beslut i detta måhl har det ådagalagt,
och tviflar jag ingalunda, det ju de öfrige respective stånden
låtit sig derom uplysas genom en tiänlig och vänlig föreställ
39—322307
-
46
ning, om den hunnit skie, innan de detta ärendet hos sig till
öfvervägande tagit.
Nu är måhlet i den ställning kommit, at icke allenast de
andre ståndens, särdeles det Lofke Borgareståndets yttrande,
utan och det ifrån Kongl. Maij:tt i Rådcammaren meddelte
nådige svar synes aldeles sätta riksdagzmannarätten för våra
capita i tvifvelsmål samt Ständerne villja hänskiuta saken till
Secrete Deputations skärskådan. Utan tvifvel har sådant
härrört af olika tanka om siälfva hufvudfrågan i detta högmåhl.
Siälfva factum, som gifvit anledning härtill, nemkn att
våra bröder vid undsägelse af tienstens förlust och straff efter
Krigzarticklarne blifvit förbudne att resa hem till riksdag, de
besynnerlige och märkvärdige omständigheter, som dervid
förelupit, med mera, synes väl kunna skiärskådas i den deputationen,
som efter Riksdagzordningen har att granska
rådsprotocollerne. Men den stora och vigtiga och vår grundförfattning,
ja, samteke Ständernes rätt rörande lagzfrågan,
som olyckligtvis af detta facto uprunnit, hvart skall den taga
vägen?
Det vore önskeligit, at man den nu som tillförene med en
delicat försiktighet undvikit, ju så mycket mera om så vore,
at våra grundförfattningar i den delen icke vore så klara, som
jag doch menar i föregående hafva enfaldigt bevisat och ännu
ytterligare med goda skiähl bättre utföras kunde; men efter
nu frågan är rörd och en så angelägen sak för R. o. A. synes
stå i någon tvetydighet, så är vist högsta tider at dervid taga
lagliga, varsamma och alfvarsamma mått, innan saken mulnar
bort under våra händer och allmänheten faller på den tankan,
at våra berömliga medbroder hafva felat, då de ej låtit krigzarticklarne
skrämma från sig riksdagzmannarätten, och att
R. o. A. förhastat sig at taga dem i försvar.
Att härom negotiera genom mångfaldiga beskickningar
ståndens plenis emilian torde icke allenast bli odrägeligit
vidlöftigt utan och otiänligit och kanskie mindre säkert,
deremot i ett sammanträde af 50 R. o. A:s samt 25 hvardera
andra ståndens deputerade detta högvigtige ärende med förtrolighet,
stillhet och lämpa aldra bäst lärer kunna utarbetas
och sedan fullmogit komma till plenorum afgiörande.
Jag kan aldrig föreställa mig den ovänlighet af de öfrige
respective stånden, at de härtill neka skulle, om de genom en
47
deputation af Höglofl. R. o. A. derom besökas med ett extractum
protocolli, som l:[o] föreställer sakens höga vigt och allmänt
riksvårdande beskaffenhet, 2:o visar huru nära de är o
R. o. A. om hiertat samt at de respective ståndens billighet
fordrar at ej afslå des begiäran, 3:o til vidare separerar den
hufvudsakligaste qusestionen ifrån facto, som dertill anledning
gifvit, till des Secrete Deputations berättelse derom hinner
inkomma.
Få vi således, gunstige Herrar, saken i sin rätta dag utbredd
och uplyst, kan den förmodeligen ej annars utfalla än
till Höglofl. R. o. A:s nöije och des rätts förvarande, som jag
hierteligen önskar, deremot vi värkeligen förlora mer, än jag
törs säija, knapt tänka, om vi, sedan så vida redan dermed
kommit är, låta henne gå kräftgången eller afsomna.
23.
Kapten F. Lagersvärds memorial i capitafrågan.
(.Allegater I, N. 22.)
Protokollet sid. 135.
Odmiukt memorial.
Ett ibland de ömmaste ämnen, som Riksens Höglofl.
Ständer förekomma kan, är det, att capita familliarum till
följe af Kongl. May:ts nådigste tryckta kallelse till allmen
ricksdag sig instält, ehuru deras resa sedermera blifvit förbuden.
Som jag har den ähran att vara en ibland de capita, som
på interimsafsked mig vid ricksdagen instält, så anhåller jag
ödmiukast, det Ricksens Höglofl. Ständer täcktes anse följande,
hvarpå jag bygt rättigheten att mig vid ricksdagen inställa.
Riksdagsordningens 6 § innehåller, det vid ricksdagar
skall sig inställa en af hvar ätt, som fylt 24 åhr och säte och
stämma för famillien förer eller kortare sagt familliens caput,
hvilken till följe af 7 § äger rättighet att sig sielf inställa eller
någon annan dertill fullmägtiga. Således äger caput valrättigheten.
Denna valrättighet har Hans Kongl. May:t nådigst
confirmerat vid dess anträde till regeringen uti 8 § af Konunga
-
48
försäkran, nembl. uti riksdagsmannaval vele vi intet intrång
giöra eller tillåta; uti samma försäkrans 11 § förbinder sig
Kongl. May:t att bibehålla hvart och ett stånd vid dess privilegier
och sagt, ey må något stånds privilegier utan alla fyra
Riksens Ständers enhälliga samtycke vidröras eller förändras;
äfven uti samma § har Kongl. May:t nådigst försäkrat så föranstalta
låta, att hvad för hvart och ett stånd är resolverat,
måtte utan förtydning emellan ricksdagar värkställas.
Denna capitorum rätt ömmade Ricksens Ständer vid 1743
åhrs ricksdag uti det af dem sielfva förklarade kriget, att
capita ey utan högsta nödfall skulle commenderas emot rikets
fiender, som då voro några få mil ifrån stället, hvarest Ricksens
Ständer voro samlade.
Denna rättighet har Hr General en chef, Öfverståthållaren
och Commendeuren Baron Lantingshausen noga vid arméen
observerat, hvilket af närlagde dess skrif:le till hrr regementscheferne
af d. 23 Juli kan inhämtas. Högbemälte Hr General
en chef åstundar att få veta, hvilka af capita ärnade ricksdagen
bevista, på det att, om antalet af dem skulle blifva större, än
tiensten det skulle tillåta, borde andra ifrån Sverigie requireras.
Till följe af detta bref giorde något hvar af capita sig resfärdige,
så att när Hr Generalen en chef fant tiden för Krigsbefälet
vara inne, de då kunde samma tid få resan anträda.
Men innan den tiden vardt beramad, ankom ett under Hans
May:ts frånvaro af sex Deras Exellencier Hrr Ricksens Råd
underskrifvit förbud emot capita att till ricksdagen resa. Jag
trodde mig enligit privilegier och förut nämde rikslagar förbunden
att till Hr Generalen en chef ingifva memorial att bevisa
min ricksdagsmannarätt och anhålla om resepass. Det
förra svarade högbemelte herre ey uppå, och det sednare vardt
mig refuserat. Jag trodde min skyldighet vara, nu sedan jag
fulla 3: ne åhr varit officer, som blott lefvat efter ordres, antaga
den person, privilegier mig tillagt, nembl. att såsom riksdagsman
efterfråga ordsakerne och af hvem detta kriget blifvit
begynt, efter jag tillika som possessionatus i riket redan tillsatt
och förlorat ryttare, soldater och hästar samt nu dessutom
skulle samtyckia giärderne till krigets behof och vidare continuation.
Jag lät derföre tiensten häldre i sticket än att mina
efterkommande skulle få ordsak på mig klaga att varit skuld
till välfågne privilegiers bortmistande. Detta mitt på lag å
särskilta ställen grundade giöromål häfver Höglofl. R. o. A.
49
approberat och afgiordt, att det är capitas rätt sig vid ricksdagar
inställa, och anhållit derföre hos Hans Kongl. May:t
om tiensternas återfående för dem, som undfådt confirmation
uppå deras interimsafsked, hvaruppå Hans Kongl. May:t
dess nådiga bifall gifvit, dock allenast på R. o. Å:s begiäran
men ey såsom en res privilegii utan, om jag mig rätt ärindrar,
nämner, att för rikets tienst bör alt vika.
Detta Hans Kongl. May:ts nådiga beslut vördar jag uti
en så prisvärd och om rikets grundlagar så högst örn regering,
men som tiderne kunna ändras och privilegier med mindre
ömhet då kunde handteras, blefvo fölgderne sådane, att
militaere capita för dess tienst ey kunde komma till ricksdagar,
civile capita kunde ey heller ifrån collegier, domställen med
mera få vid riksdagar sig infinna, rikets clerecie, som äfven äro
under löntagare begrepne tillika med borgmästare och rådman
samt dessutom ämbetsmän, borde äfven för rikets tienst låta
alt vika och ey till riksdagar komma.
Fölgderne af alt detta lämnar jag till Riksens Höglofl.
Ständers vittra bepröfvande.
Vare det långt ifrån mig och hvar riddersman, att när
rikets värn fordrar att upoffra mitt lif, att jag eller någon annan
skulle vara af den tanckan att lämna rikets soldater utan anförare
och häldre ricksdagar bevista; en sådan affödinge förtiente
de högsta förvitelser och straff. Sådant har ey tillståndet
varit denna gången, hälst Kongl. May:t har utaf generalförslaget
in Junij inhämtat, det antalet af ryttmästare och
capitainer samt subalternofficerare vidare öfverstiger det vanliga
behof af 4 officerare på compag., utan att räkna på de
siuka. Till Riksens Höglofl. Ständer är derföre min ödmiukaste
anhållan, att denna capitorum rätt, som i grundlagarne så
tydeligen utstakad är, blifver af den dertill förordnade deputationen
så uplyst, faststäld och undersökt, att aldrig sådane
irringar må vidare förekomma. Stockholm d. 18 November
1760.
F. Lagersvcerd.
50
24.
Assessor J. G. Bildenschölds memorial i capitafrågan.
{Bil. till prot.)
Protokollet sid. 147.
Ödmjukt memorial.
Riksens Höglofl. Ständers sammankomst har sitt förnämsta
afseende uppå sådane ärenders öfvervägande och afslutande,
som angå rikets och thess inbyggares välfärd samt
til Riksens Ständers bepröfvande höra.
Med lydnad för lag och achtning för ordning, begge grundade
uppå inbördes förtroende och vänskap så väl emellan
hvarje stånds ledamöter enskylt som emellan samtelige stånden
i allmänhet, hafva våre vördade förfäder af Riksens
Höglofl. Ständer i äldre och senare tider funnit förenämde
ändamåhl säkrast kunna vinnas samt thärföre uti 1723 åhrs
Riksdagsordning och flere stadgar utstakat sättet thärtil samt
den kraft och värckan, Riksens Ständers beslut böra i och för
sig sjelfve betrachtade äga och medföra.
En sak, som fordrar Riksens Höglofl. Ständers mogna
öfverläggning, äskar tillika Riksens Ständers beslut. Thetta
säges med fult skjähl enligit 17 § i berörde Riksdagsordning
vara fulbordat och förafskjedat, enär antingen alla fyra stånden
eller the fläste stånden thärom öfverenskommit.
Uppå samma grund som 16 § i Riksdagsordningen föreskrifver,
at de fläste röster böra uti hvart stånd särskilt anses
för hela ståndets beslut, uppå enahanda grund förordnar 17 §,
at hvad antingen Ständerne enhälligt komma öfverens om
eller de fläste stånden falla uppå, bör vara ständigt och gjälla
för Ständernes beslut.
Af lydnad för thenne lag och achtning för samma ordning
följer jag, försäkrad om Höglofl. R. o. A:s thärutinnan med
mig förenade tanckesätt, altså enahanda grund vid thet tilfälle,
jag nu äger at skriftel:n yttra mine tanckar angående
then hos Höglofl. R. o. A. upkomne förnyade fråga om thet
anseende, Riksens Höglofl. Ständers redan fattade beslut bör
äga angående frågan om hrr capita, hvilken the öfrige tre
respective stånden hänvist til Secreta Deputationen at först
51
behörigen granska och at sedan med sitt betänckande thäröfver
til Riksens Höglofl. Ständer inkomma.
Ett stånds privilegium kan ej af Riksens Höglofl. Ständer
efter min oförgripeliga mening med ringaste skjähl sägas vara
af Riksens Ständer vidrört eller thess rätta förstånd uttydt
och afslutat, förr än Riksens Ständer thetsamma hufvudsakeligen
til hela sin vidd bepröfvat och af gjort.
Således kunna ej eller the öfrige tre respective stånden
sägas ännu hafva vidrört Höglofl. R. o. A:s privilegium angående
capitum rätt thärmed, at de beslutit, thet bör thenne
sak remitteras til Secrete Deputationens granskning at thärefter
hela saken til Riksens Ständers närmare hufvudsakeliga
bepröfvande upgifva.
Riksens Höglofl. R. o. A. har icke en utan flere gånger
jemväl stadnat i det beslut samt är ännu af samma tanka, at
föromrörde måhl i alla the delar, hvilka ej röra Höglofl. R. o.
A:s privilegium, bör af en deputation skjärskådas, samt i och
med thetsamma beslutat, at bepröfvandet thäraf uti en deputation
är förut angelägit; och fast Höglofl. R. o. A:s beslut är
ifrån de andre ståndens i så måtto skiljachtigt, at detta måhl
bör uti en särskilt deputation ransakas, men the andre tre
respective stånden thäremot enhälligt förafskjedat och samtyckt,
at thenne granskning bör skje uti Secreta Deputationen,
så följer likvist häraf icke, at the öfrige stånden thärmed ännu
på minsta sätt vidrört Höglofl. R. o. A:s ofvan omrörde privilegium.
Theras mening kan ej eller thärhän förtydas, som
skulle Secreta Deputationen befatta sig med någon dehl af
thetta ärende, som rörer R. o. A:s privilegium; sådant hafva
the öfrige respective stånden på intet sätt befalt; och när the
thetsamma icke befalt, så synes jemväl i mitt sinne, thet jag
dock med all vördnad Riksens Höglofl. Ständers närmare
skjärskådande härmed ödmjukelrn hemställer, vara onödigt,
at något nytt beslut el:r ny befallning härom må utaf Riksens
Höglofl. Ständer nu förut vidtagas eller afgå til Secrete Deputationen,
hälst Secrete Deputationen utan en slik påminnelse
af sig sjelf kan och bör finna af 14 § i Riksdagsordningen, p. 128,
såsom tydelig och klar, at berörde deputation ej är tillåtit
at i thetta måhl ingå i någon dehl af Höglofl. R. o. Ars enskylta
rättighet, hvarutinnan jag med fulkomlig vördnad ärkjänner
Höglofl. R. o. Ars redan fattade beslut.
Sedan Secrete Deputationens ledamöter nu jemväl blifvit
52
af Riksens Höglofl. Ständer utnämd e, så kan thenna sak såsom
then första, tkäruti alt thet öfriga, som thit efter lag hörer och
thit förvist blifvit, äfven skyndesammare granskas än uti en
särskilt deputation, som ännu icke blifvit utnämd och til hvilket
senare ännu längre tid torde fordras, thär likväl Riksens
Ständer uti thet Lofl. Borgareståndets den 4 i denne månad
gifne och af Riksens Ständer faststälte extractum protocolli
tydeligen befalt, at thetta ärende borde skyndesammast företagas.
Secrete Deputationens ed kan ej eller hindra berörde
deputation at upgifva thenne sak med alla thess omständigheter
efter then beskaffenhet, then kan äga; ty uti sistnämde
Lofl. Borgareståndets af Riksens Ständer faststälte beslut är
en sådan skyldighet Secrete Deputationen så tydeligen ålagd,
at ingen om thess rätta förstånd förmodeligen kan tvifla.
Af allt thetta blir thet således uppenbart och klart, at
något Höglofl. R. o. A:s privilegium på intet sätt blifvit vidrört
eller rubbadt utaf the öfrige ståndens fattade beslut om
sakens förvisande til Secrete Deputationen samt at thenne
sak kan til sitt egjenteliga ursprung och beskaffenhet med
största säkerhet af Riksens Höglofl. Ständer pröfvas, enär
Secrete Deputationen med sin berättelse och betänckande
inkommit.
Thet vare således långt ifrån mig at tänka el:r påstå, thet
Riksens Höglofl. Ständer ej skola förstådt rätta meningen af
thenne sak, hvilken, tå Riksens Ständers beslut ej innehåller
någon befallning, som är stridande emot Riksdagsordningen,
icke heller kan förändra sig uti Secreta Deputationen, som vid
slikt före vettande åligger at ej sträcka sitt gjöromåhl längre,
än Riksens Höglofl. Ständers befallning, jämmförd med 14 §
i Riksdagsordningen, ljusligen utstakar.
R. o. A. har gifvit the öfrige stånden tilkjänna theras
beslut af d. 28 sistl:a Octobris, hvarpå Lofl. Borgareståndet
beslutat under den 4 i denne månad at förvisa thetta måhl
med thess bekante omständigheter til Secreta Deputationen,
och sedan thetta Lofl. Borgareståndets slut blifvit af the öfrige
respective stånden faststält samt R. o. A. den 8 i denne månad
tilkjänna gifvit, så har R. o. A. sistnämde dag gjenom en deputation
til de öfrige stånden öfverlemnat sitt extractum protocolli
af d. 7 i samma månad, som innehåller, at målet måtte
til en särskilt deputation och ej til Secrete Deputationen hän
-
58
visas, hvarefter the öfrige tre stånden under den 11 i denne
månad med särskilte deputationer gifvit Höglofl. R. o. A. tilkjänna,
at the förblifvit vid theras med Lofl. Borgareståndet
under den 4 i thenne månad redan tagne beslut.
The fläste ståndens uppå så månge förutgångne särskilte
öfverläggningar gjorde beslut synes således i thenne sak böra
anses för ständigt och gj älla för Ständernes beslut enligit 17 §
i Riksdagsordningen, hälst R. o. A:s enskylta rättighet och
privilegium i samma beslut ej blifvit vidrörd eller rubbad.
Thenne ordning anser jag vara så laglig, at jag, såsom
med Höglofl. R. o. A. ägande lika och fulkomlig vördnad och
högachtning så väl för R. o. A:s egit som the öfrige respective
ståndens beslut, ej får enligit berörde § sätt ja mig emot thet
af the fläste stånden härutinnan redan fattade senare beslut,
hvilket altså stadgar hos mig thet lika vördnadsfulla tanckesätt
at i thenne sak ärkjänna the fläste ståndens fattade beslut
uti en afgjord sak för ständigt och gjällande, som i anseende
til the thäraf flytande betänckelige påfölgder för andre afgjorde
saker med ömhet och mogen ståndachtighet förtj enar
häldre at befästas än ändras; och i sådant afseende anhåller
jag tillika ödmjukelin, at med thetta mitt memorial få vända
mig til the öfrige respective stånden, hvilka samfält med R. o.
A. lära vara omtänckte at hålla lagen i sin helgd och ställa
then uti behörig värckan, hälst the til Riksens Höglofl. Ständers
rådplägningar hörande saker på en sådan grund kunna
säkrast uti enighet och förtroende slutas och värckställas.
Stockholm den 19 Novembris 1760.
Bildenschiöld.
25.
Kaptenlöjtnant Per Lilljehorns diktamen i capitafrågan.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 149.
Sedan med största fog och grundrikaste ordsaker ibland
Höglofl. R. o. A. förekommit hrr capitas förnyade lidande, i
det de icke på sätt, som man i anseende til lagar, Regeringsform
och Riksdagsordning medgifver, återfådt sine tienster,
54
hvilcka the som nitfulle, redelige och vördnadsvärde detta
Riddarhusets medlämmar måst obilhgen och snörrätt, sträfvande
mot alla the frihetens beskydslagar, som vår sälla säkerhet
naturligtvis befästa borde, nedlägga måst, har det icke
kunnat annat än bringa hvar och en, som vet rätta värdet af
dess sälla frihet, til yttersta uppmärcksamhet.
Jag har förthenskull velat, och utan att uppehålla Högh
R. o. A. med långt, konstigt och insnört skrifsätt, åberopa
mig the memorialer, som vid sidsta plena af någre värde ledamöter
uplästes, hvarutinnan klarligen vistes, at then älste af
hvarje ätt hade en oinskränckt rättighet att infinna sig vid
påbudne riksdagar. Detta har äfven Högl. R. o. A. befästat,
då thenna fråga var för kort sedan uti anordning, med det
beslut, ab hrr capita, som rest hem ifrån arméen, hade giordt
rätt och hvad theras privilegier them tillåtit, hvilcket ock
uttryckeligen omförmältes uti det extractum protocolli, Högh
R. o. A. i underdånighet igenom en deputation hos Kongl.
Maij:t inlämnade. Huruledes tycker nu Högh R. o. A. om
thesse 2:ne föreställningar, iag ödmiukt beder få giöra? Den
första är, huruvida hrr capita äro dermed tillfredsstäldte at på
nådh åter få sine beställningar; mine Herrar, thet går ju icke
an, at thesse, för sin medfödda rätt och frihet stridande
herrar skola sättas i paralel med en, som giordt sig igenom
begångne brott sin syssla och tienst förlustig, ty en sådan
vederfars nåd, enär han återfår sitt ämbete, men thesse herrar
rätt; och således är icke blott nåd vid detta tilfället, hvad utdelas
bör, utan rätt med kongl, nåd och beskydd.
Den andra föreställning eller fråga blifver denna, at om
Högh R. o. A. skulle åtnöija sig härmed och icke taga tillbörlig
del uti hrr capitas hårda medfart, R. o. A. då icke efterlämnade
och afstodo med en sin högsta rättighet och lämnade sin förstfödslorättighet
för mindre än en grynvälling, hvilken af väre
förrfäder så prisvärdigt med heder understödd och upprätt
hållen blifvit, som the thensamma sig med ädelmod och mandom
blodigt förvärfvadt. Höggunstige Herrar! Närvarande
tiders grymma och faselige ställning, vådeliga och bekymmersamma
belägenhet borde med fog afskräcka mig at visa eder,
mine Herrar, in uti tillkommande, men at icke begiära för
mycket, så vill iag anmoda Herrarne at sträcka sine tanckar
blott ett spann in uti framtiden, så tauperar iag, at man får se
saken uti sine rätta färgor och hvarthän pilarne äro stäldte.
55
Såsom nu R. o. A. med sitt fullmogna beslut lika som
tryckt ett fast och orubbeligit insegel uppå hrr capitas lagliga
tagne mått och steg, har Högh R. o. A. såsom en ovedersägelig
och ostridig påfölgd beslutit, at then eller them, som vågat
föröfva på grundlagarne en sådan storm och giordt på vår
halta frihet ett ytterligare mordslag med hrr capitas förhindrande
ifrån sin riksdagsmannarättighet, skulle igenom en särskildt
deputation undersökas och ransakas ordsakerne och
motiverne härtill. Thetta Högh R. o. A:s beslut har icke blifvit
the öfrige 3 respective stånden tilkiänna gifvit, för än the redan
förehafvit och afslutadt saken och således igenom sina deputerade
gifvit oss ett svar, som aldeles icke hörer til hvad vij
them kunnogt giordt; thet the behagat svara, det de redan
beslufit. at hrr capitas giöromål skulle hänskiutas och skiärskådas
uti Secrete Deputation. Hrr capitas giöromål äro redan
granskade och gillade af Högloflige R. o. A., som äga för
vidsträckt uplysning, för sundt begrep, för redigt tankesätt,
för diup insigt och alt för mycken kiännedom af lagarnas och
sine privilegiers rätta förstånd at annat besluta och at annat
Kongl. Maij:t under nambn af enskylta rättigheter til ändring
i underdånighet föredraga än det, som är lagarne och privilegierne
likmätigt. Således och i anseende dertil at the andre
respective stånden icke tilkommer at gå in i disposition af
väre fri- och rättigheter på annat sätt än såsom väre privilegiers
och rättigheters garanner och med försvarare taga del
uti bibehållandet oss thervid med lika ömhet, såsom vij äro
förpligtade at meddela them vår hielp och undsättning, tå
the kunna finna sig til sine fri- och rättigheter hafva lidit.
Högl. R. o. A.! En ostridig sanning är således det, at vi
icke af the öfrige respective stånden fådt svar uppå hvad vij
them tillkiänna gifvit, hvarföre iag icke kan vara af annan
tancka, än at Högl. R. o. A. ännu gior igenom en deputation
the andre respective stånden om sitt tagne beslut underrättade,
med erindring att R. o. A. icke kan lämpa thet svar the förut
undfådt såsom hörande til vårf kundgiorda slut, emedan det
rörer en redan av R. o. A. rättad sak, och således icke annat
begiära än ståndens åtgiärd at tillika med oss här utöfver anställa
en noga granskning och igenom en Ständers commission
laglikmätigt utröna orsakerne til detta på Riddar- och Adelsståndets
rättigheter giorda inbrått.
Höggunstige Herrar! Tro och låfven, försäkringar och
56
afslut folckslagen emellan giöra, at livar och en får niuta sine
förvärfvade rättigheter och laglige förmoner til godo, nationer
och riken försäkra sig sins emellan med alliencer och vänskapsförbindelser,
så att de icke fruckta usurpateurer och kriggiruga
menniskior; åter igen nationerne innom sig, alt efter theras
regeringssätt, gå hvarandra i borgen för sine betingade rättigheters
ovedersägelige vidmagthållande. Detsamma har vij
äfven uti vårt sälla regeringssätt at hugna oss af. Hvi skulle
oss då någonsin kunna förekomma, än at de andre våre medborgare,
the respective stånden, enär vi med rena och obemängde
färgor för them afskildra the olagligheter, som på
vårt tryckta adelsstånd föröfvade äro, icke påminte sig med
äfven så stor nit theras borgen och garrentie, såsom the kunna
giöra sig med trygghet förvissade om at R. o. A. aldrig äro
capable at förgiäta sine pligter uti de aldra minsta ämnen,
mycket mindre i hvad som kan fordra theras åtgiärd, uti theras
medborgares frihets orubbebga vidmagthållande.
Högl. R. o. A.! Olyckelig är then tid och olyckelig är det
folck, för hvilcken thenna sanningen är förbårgad, att tvåtydigt
tanckesätt under en nation gier des sluga grannar tillfälle
at spela sine fördelaktige roller såsom de behaga. Så förhåller
det sig äfven, då iag giordt mig skyldig til straff och dom, så
länge iag då kan inblåsa olika begreper under mina dommare,
så länge har iag ock apperence at undslippa det straff, lagen
binder vid mitt brått. Men åter lyckeligt tiaevarf, när lagar
blifva af hvar och en oväldugt påsedde, då får betryckta rätt
och lagbrytare straff, då hielper eij konster, och onda ränckor
blifver eij beståndande, då kiöps eij folck, då säljes eij land.
Högl. R. o. A.! Öma om the rättigheter, som I och prisvärde
förfäder igenom ädelt förhållande och trogne giorde
rikets tiänster eder förvärfvadt, se med öma och af medlidande
rörde hiertan uppå thenna högst angelägna sak; här
handla vi om ett rigtigt giöromål; det kommer an uppå at
afstå rättigheter, mine Herrar, det är en fahrlig sak; lätt oss
så förvalta härmed, at efterkommande icke hafva orsak at
sucka öfver våra giöromål; seen in något litet uti saken, så få
vi finna the grufvelige frugter, som det en gång frambär oss;
om vi låta saken gå sminckad förbi, då kan på lika grund
landshöfdingar och biskoppar, som äro capita och sielfskrefne
riksdagsmän, för deras sysslors vigt ifrån riksdagar förbiudas
och hindras, samt i lika måtto alla andra löntagare, som af
sine stånd til riksdagsmän utvalde äro, på samma grund
hindras och afhållas. Skulle detta skie, så döm, höggunstige
Herrar, hvad förvirrelse skulle icke då börjas. Det blefvo
sannerlig en babylonisk förbistring; ty hvad våre medbroder
händt är i dag, öfversvimmade oss i morgon, och acktar man
sig intet och är man icke om sine rättigheter mån, kan snart
förvaltare blifva husbönder. Derföre blifver det mitt fasta och
oryggeliga beslut, hvarifrån iag aldrig vika skall, och utan at
fälla fördomar, at then, som giordt och handladt emot lag, bör
straffas efter lag, och det träd, som icke bär goda frugt, bör
afhuggas och kastas uti elden.
26.
Överste Ture Gustaf Rudbecks diktamen i capitafrågan.
{Bil. till prot.)
Protokollet sid. 152.
Denna nu förevarande status questionis finner jag för
min dehl bestå i följande. l:o. At efter en värd ledamots
här för 8 dagar sedan gorde förbehåld få aflämna svar på det
af Höglofl. Borgareståndet insände extractum protocollii,
hvilket innehåller en förebråelse, det R. o. A. i sitt första beslut
at ensamma gå til Konungen med capitasaken derigenom
förminskat de öfrige ståndens lagliga rätt; och på det at grundlagarne
måge varda bibehåldne uti deras afsigt och kraft, det
besvurne regeringzsättet befästadt, så föreslår och afgör Borgareståndet,
at denna sak till hela sin vid i Secreta Deputationen
bör uptagas och utredas. 2:o. At sedan Hans Kongl. Maijest.
medelst des nådiga svar icke ährkiändt capitum rättighet at
gå ifrån sine embeten och bevista riksdagen, när den är påbuden,
så är det nu mera icke allenast hela R. o. A:s gemensamma
sak utan äfven de öfrige ståndens, och således upkommer
questio legis. Mine Herrar, sedan capitasaken fåt detta utseende,
hvad kunna vij vähl för oss värdigare göra och som till
enighet stånden emilian bidraga skall, än at vij med et extractum
protocolli gå till dem och gifva den rätta statum questionis
vid handen men och tillika föreställa, at de äfven emot 13 §
Riksdagzordningen och Secreta Deputations instruction hän
-
58
vist detta måhl, som angår grundlagarnes bibehållande eller
deras uttydning, till Secreta Deputationen, h[vil]k[e]t likvähl
allena tillhör en särskilt deputation at utreda, samt derjemte
med dem communicera Hans Kongl. Maijest:s nådiga svar,
h[vil]k[e]t de än icke sijtt och som likvähl i anseende till des
innehåll och fölgder i tiden kan angå dem såsom embetzmän i
riket. För öfrigit utbeder jag mig R. o. A:s än ytterligare tålamod
at få för min egen räkning följande lagbundna tänkesätt
till protocollet dictera.
Lagen är det enda band, som binder och håller et samhälle
tillhopa. Detta band kan aldrig nog heligt vårdas, ty allas vähl
beror deruppå, den minsta rubbning gior en skakning öfver
hela samhället.
Lagen tåhl inga motsägelser, inga propositioner, som äro
emot lagen stridige, inga voteringar, som sätta klar lag uti
question. Lagen binder alla till lydnad. Så snart lagen är
bekant giord, böra alla discourser afstadna och beslutet efter
lagen rättas. Så förmår hela grundlagen, h[vil]k[e]n sätter
straff på den, som grundlagen eij vårdar, och at om någon
sätter sig emot densamma, bör den derföre under laga tilltahl
och afstraffande ställas.
Hvad råd är då, när uti et stånd klara lagen ofta och utaf
många upläses.
Votering har icke då rum i de måhl, der lag gifves, ty man
kan icke votera öfver om man skall efterlefva en besvuren och
ännu varande lag; när derföre votering eller omröstande eij
får gälla, så måste ju lag efterlefvas och eij de flästas röst.
Uti måhl, der ingen lag är, kunna någre begära votering,
och det förnekas aldrig, utan varder denne lag trogit efterlefvad.
Men hvarföre har intet et annat lagsens rum samma
kraft, när lagen förbiuder votering och befaller excecution,
i synnerhet då lagen åberopas och bevises, och det så mycket
mer som et annat lagsens rum stadgar, at ho som söker eller
befordrar något, som emot fundamentale lagen sträfvar eller
sig deremot sätter, bör derföre anklagas och straffas.
Huru kunna då förra prsej udicater literas, då de är emot
lag?
Talemannen i hvart stånd åligger först hålla hand deröfver,
at eij något emot lag excequeras, och dernäst stånden.
Huru bör det anses, när et stånd ensamt går med någre
propositioner till Konungen?
59
Huru bör regeringen anses, som då går in med et stånd
allena deruti? Tanken efter, mine Herrar, hvad bedröfveliga
földer det kan hafva, om eij häremot kraftigt motstånd göres.
Hadde et vist stånd åhr 1723 gåt till regeringen och fåt den
at bifalla des anhållan, så hadde enväldet, så vida hos dem
stått, blifvit de öfrige stånden på tvungit.
At regeringen en Lid icke emottagit et enda ståndz propositioner,
enligit 13 och 18 §§ Riksdagzordningen, en annan tid
åter eij vägrat dem at af ett enda stånd emotaga, jämvähl då
samma ståndz anhållan rördt des enskilta privilegier och rättigheter,
hvaröfver dock endast stånden gemensamt äga rättighet
sig at utlåta.
Om regeringen hadde på lag grundat sit beslut at förbiuda
capita resan till riksdagen, huru kunde då regeringen på ett
enda stånds anhållan häfva samma lag?
Det åligger alla stånden at opåminte och oanmodade, det
är sielfmante, försvara grundlagarne, så snart de få kundskap,
om något deremot förehafves. De tre stånden böra hindra
det fierde at handla emot grundlagarne, och särdeles böra de
hindra all excecution och värkställighet deraf.
Om de öfrige stånden vettat rätta statum questionis och
de facta, som vid capitaquestionen äro förelupne, så är jag
öfvertygad derom, at de öfrige stånden med all skyndsamhet
antagit sig denne R. o. A:s privilegier och rättigheter rörande
angelägenhet.
Desse med många flere, som angå grundlagarne och till
god ordningz hållande så uti hvart och et stånd som sielfva
stånden emellan hörande måhl, äro oumgänglige at äfven uti
denna särskilte deputationen blifva uptagne och utarbetade,
ty det är nödigt, mine Herrar, det vij en gång måtte banlysa
det talesättet, at lagen är som lagen läses.
60
27.
Kapten Fredrik Lagersvärds diktamen om flera plenidagar.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 164.
Hos R. o. A. finnas många solide, ärfarne och uplyste
män, som ej äro uti Secrete Utskottet eller i någon deputation
emploijerade, hvilka utaf ömhet för det allmänna ej vela vara
arbetslöse. Desse äga efter grundlagen rättighet att til plena
inkomma med sina memorialer och betänckande om rikets
sanfärdiga nytta och fördelar, derföre är ganska nödigt, att
vissa plenidagar, åtminstone tvenne om veckan, fastställas.
Denna författning skulle äfven hafva en särdeles förmån, så
för vissa Secrete Utskottets som för de öfrige deputationernes
betänckande, då man vore säker om vissa plenidagar, ty då
skyndade deputationerne sig att till nästinstundande plena få
sina arbeten färdige.
Men i synnerhet äro tvenne vissa plenidagar nödige i
anseende till Expeditionsdeputationen, så framt 20 § uti
Ricksdagsordningen skall kunna efterlefvas, hvilcken tillbiuder
Expeditionsdeputationen att ej låta utgå någon expedition,
innan den först uti deputationen är jämkad och öfversedd
samt sedan i stånden behörigen justerad och af Landtm,
och ståndens talemän alena underskrefven.
Och efter i följe af bemelte lagsens rum inga expeditioner
ifrån Expeditionsdeputationen böra efter ricksdagens slut
utgå, så måste tvenne i hvarje vecka stadige plenidagar
nödvändigt fastställas och att desse plenidagar ej komma för
tätt efter hvarandra, på det råderum må gifvas några dagar
emellan att med mogen eftertancka öfverse och afsluta ricksens
ärender, alla ifrån Secrete Utskottet och deputationerne
till plena inkomne betänckande, alla memorialer, som merendels
behöfva at några dagar hvila på bordet. Måndagar
och torsdagar torde vara dertil de beqvämligaste och ledamöterna
klockan 8 om mårgonen enhälligt tilstädes, då plenum
deremot ordinairt kunde slutas klockan ett.
Ärfarenheten har nog vist, med hvad brådska emot
ricksdagens slut de vigtigaste ricksdagsärender äro blefne
afslutne, då plenidagar immediate efter hvarandra ifrån
61
mårgonen klåckan sex och ofta in på sena qvällen äro hällne,
ja, det som värre varit, att plena och Secrete Utskottet på en
och samma tid existerat. På sådant sätt är det aldeles omöjeligit,
at ricksdagsärenderne kunna med en så mogen eftertancka,
som vederbör, blifva väl afgiorde.
Så länge plenidagarne äro ovisse, så blir det nog trötsamt
för 8 å 900 personer af R. o. A. och i synnerhet för dem, som
bo något långt borta, att dageligen vinteren öfver uti svårt
väder och smutsiga gator underrätta sig om plenidagar.
28.
Över adjutanten greve Charles Emil Lewenhaupts memorial om
subsidier och rikets gäld.
(Allegater I, N. 26.)
Protokollet sid. 168.
Ödmiukt memorial.
Upfödd til at vara örn om fäderneslandets väl samt hvar
svensk mans fri- och rättigheter, tror iag min skyldighet fordra
at underställa Riksens Högloflige Ständers mogna ompröfvande,
om icke, til undvikande af dryge contributioner, som
utom ploenorum vetskap kunde samhället ådragas, hälst
ingen säkerhet gifves, der lif och egendom utom hela samhällets
vettskap och samtycke kan disponeras, på en tid, då hvar och
en söker orsaken til en dryg vexelcours och brist på reelt och
skiljemynt, Secrete Utskottet bör förbiudas at til krigets
vidare fortsättjande disponera någre cronans medel, utom
hvad til arméens sudsistence(!) in instanti och i stånd sättj ande
oundvikehn ärfordras, til dess de (som genast kunde ske) til
ploena inkommit med tydelig underrättelse, l:mo huruvida de
ifrån utrikes mackter influtne subsidier varit tilräckelige til de
omkostningar, som på kriget redan giorde äro, eller i fall de
eij varit tillräckelige, tydeligen upgifvit, huru mycken giäld
riket redan sig ådrag[it] samt hvaräst, på hvad grund och
hvad säkerhet sådane penningar blifvit upnegotierade. 2:do.
Huruvida man kan giöra räckning på slike subsidiers tilräckelighet,
i fall Riksens Höglofke Ständer skulle finna rikets
40—322307
62
bästa och heder kräfja at än vidare fortsättja kriget, antingen
på den foht, sorn til dato skedt, eller och totis viribus.
Riksens Höglofke Ständer lära finna så mycket angelägnare
vara at bruka denna försiktighet, som riket annars med
total undergång hotas, hälst vårt svenska mynt nu olyckeligitvis
befinnes emot utländskt i så ringa värde, at dubbelt deraf
erfordras til et och samma ändamåls vinnande med utlänningen,
och härigenom nalkas rikets undergång, i samma
proportion som rikets penningestock til krigets behof angripes
och användes.
Med detta memorial ärnar iag vända mig til de andre
respective stånden, hvilcket iag bordt Höglofke R. o. A. tilkänna
gifva.
C. E. Lewenhaupt.
29.
Advokatfiskal Carl Estenbergs memorial om kriget.
(Allegater I, N. 24.)
Protokollet sid. 168.
Ödmiukt memorial.
Ett af the ömaste och vigtigaste ämnen vid thenne, gifve
Gud i en lyckelig stund begynte riksdag är visserligen närvarande
krig.
Ett oförtänkt krig, som vij aldrig förmodade, då vij sidst
skiljdes åt.
Ett högst skadeligit krig, som störtat riket i största älende.
Ett högst förunderligit krig, som til thess början och fortsättning
icke kan begripas.
Ett krig, som af oss med redelig nit och oförskräckt mod
till alla sina omständigheter noga bör bepröfvas, hvarvid vij
lära finna åtskillige queestioner, som vår upmärksamhet
fordra.
Af hvilka jag anser t vänne hufvudfrågor vara af then
beskaffenhet, at Riksens Ständers plena theröfver utan at
förrut infordra någors betänkande kunna och böra sig utlåta,
innan något vidare i thetta ämne företages; nemligen först om
63
icke thetta krig är stridande emot våre heligt besvurne grundlagar,
och för thet andra hvilcka som hafva magt och rättighet
att thetta krig fortsättja eller sluta och uphäfva.
At thesse frågor böra afgiöras, innan något vidare angående
kriget företages, är ögonskenligen nödvändigt, när man besinnar,
at vij icke kunna utse medel til förekommande af
slike steg i framtiden, ej eller thessförinnan yttra oss, huru
och hvaräst ansvar therföre bör anställas, innan förut är
afgiordt, om kriget är olagligen skiedt. Äfvensom thet är emot
all ordning att tala om krigets fortsättjande eller slutande,
innan thet förrut blifvit afgiordt, hvilka thertil äro behörige
och magt ägande personer.
Hvad således angår then första af ofvannämnde tvänne
frågor, nemligen om icke thetta krig är stridande emot våre
heligt besvurne grundlagar, så allthenstund thesse lagar, som
äro sielfva siälen, hiertat och förmuren för vår sälla frihet,
tydeligen och på flere ställen med oförtydelige ord innehålla,
at krig utom Ständernes samtycke ej får börjas eller utom
theras sammankallande fortsättas, och thetta krig är begynt
utom Ständernes samtycke samt utom theras sammankallande
fortsatt, hvilket är så allmänt bekant, att häremot ingen motsats
kan tålas; förthenskull följer häraf så ostridigt, som 2
gånger 2 är 4, att thetta krig tvärt emot grundlagarne är börjat
och fortsatt, om än vederbörande thertil kunde upte oändeliga
skiäl och orsaker, som af inge andre än stånden bordt bepröfvas.
Och hvad vore thet bevändt med vår frihet, om
hvilcken hvart ärligt svenskt hierta, vij och våre med ära i
sine grafvar liggande förfäder, altid med en högst bepriselig
nit sorgfällige varit, om vårt lif och vår egendom, vårt enskildte
och allmänna väl skulle utom vår vettskap kunna ställas
i största äfventyr och fara.
Ho ser icke, som ej med flit vill giöra sig blind, at högsta
magten i then händelse blefve Ständerne beröfvad och att vij
mitt under namn af frihet blefvo the uslaste trälar.
Hvad sedan then andra frågan vidkommer, nemligen
hvilcka som hafva magt och rättighet at kriget fortsätt ja eller
sluta och uphäfva, så emedan nu af grundlagarnes uttryckeliga
innehåll är bevist, at thet är Ständernes eller plenorum
rätt och ensak at börja krig, och thenna rättighet skulle blifva
oss aldeles onyttig, om vij, då ett krig olagligen är begynt,
icke skulle äga magt att tillika yttra oss, om och huru länge
64
thet bör fortsättas eller om och när thet bör uphöra och fredsunderhandling
til then ändan anställas, ty följer häraf ganska
tydeligen, at thet äfven är Ständernes eller plenorum rätt och
ensak att fortsätt ja eller sluta och uphäfva thetta krig, hvaruti
riket utom theras samtycke är invecklat.
Ändteligen och som svaren på thesse frågor icke lära
kunna bestridas utan att uppenbarligen tala emot grundlagarne
och friheten, så gior jag mig fullkomligen försäkrad,
att samtelige Riksens Ständer härutinnan med mig instämma
samt med all ärforderlig alfvarsamhet och stränghet anse,
om någon skulle finnas så förmäten at häremot och således
emot grundlagarne och friheten tala.
Hvarefter vij i Herrans välsignade namn få tillfälle at
med hvarannan i enighet och förtroende öfverlägga om tjenlige
botemedel mot rikets och frihetens genom thetta krig
utiråkade våda.
Förbehållandes jag mig at då vidare i hvarje quaestion
få inkomma med skriftelige påminnelser samt at the andre
respective stånden theraf så väl som af thetta ödmiuka memorial
del lemna. Stockholm then 18:de November 1760.
Carl Estenberg.
30.
Advokatfiskal Carl Estenbergs memorial om kriget.
(.Allegater I, N. 25.)
Protokollet sid. 168.
Ödmiukt memorial.
Sedan uti mitt den 18 i denna månad ingifne ödmiuka
memorial är bevist, at närvarande mer än olyckeliga krig
tvärt emot grundlagarna är börjat och fortsatt samt at det
är Ständernes eller plenorum rätt och ensak at detsamma
fortsättia eller sluta och uphäfva, så vill jag nu, efter förbehåll,
yttra mine på lag grundade tankar om de botemedel, som emot
rikets och frihetens genom detta krig utiråkade våda böra
vidtagas.
65
Detta är så mycket mera nödigt, som vi med största sveda
erfara och i allmenheten föga höra talas om annat än de mångfalldige
vådelige belägenheter, som detta krig vårt öfveralt
med jämmer, suckan och veklagan upfylte arma fädernesland
tillskyndat, samt den nästan oboteliga anstöt, som vår sälla
frihet härigenom lidit.
Såsom ärlige och frie svenske män kunna vi ey annat än
at öfver alt sådant stadna uti hiertrörande häpenhet, grämelse
och förundran, ty detta oförtänckta och oförmodeliga elände
trycker oss hårdeliga, och ända ifrån scholsebarnen intill
och med mannamogne Sveriges inbyggare äro vi ju alle med
mycken sorgfällighet därom underrättade, huru våra heligt
besvurne grundlagar, Regeringzform, Riksdagsordning och
Konungaförsäkran, gemensamt förbiuda krigz begynnande och
fortsättiande utom Ständernes samtycke och sammankallande;
men likväl har det skiedt.
En oerhörd gärning! Dierf och förmäten, utan afseende
på rikets rätt, lagarnas helgd och Riksens Ständers frihet, som
satt knifven mitt i hiertat på svenska fri- och säkerheten, den
heliga, lagen.
Ef få denna hvilar ju allmänna friheten och hvars mans
säkerhet, och dess bibehållande är ju bundit vid Rådets ansvar,
enligit med handlingarne om grundlagarnes värckställighet
vid riksdagen 1756.
Ho är, som ey ser, ho är, som ey finner, och ho är, som eij
känner, at vår frihets och vår säkerhets starkaste förmur lidit
et gräseligt inbrott?
Ingen ärlig svänsk lärer villja, kunna eller våga sig neka
därtill.
Skäl och bevis äro öfverflödige och tvifvelsmål för oss icke
tillåtelige men har allenast at framlägga, det giärningen är
giord, och det finne vi alle.
Det är ju icke svårt at visa, huru friheten icke kan hafva
bestånd med mindre den pluralitet uti Rådet, som gior utslag,
bör vid lag och ansvar vara bunden.
Hvad kan då underkasta Hrr Riksens Råd mera ansvar,
än då de nu ifrån en af Konungen sielf giord vägledning uti det,
som lag och undersåtarenas välfärd kräfver, värkeligen afvikit
?
I Sveriges Herrar och ättstora män, I friborne, vittre,
redelige och ärlige män, I rikets och rikets barns samteliga
66
förmyndare, låtom oss nu icke finnas af låck klenmodige
eller af hot försagde. Soken nu med yttersta krafter liuset, ty
vi hafva alt hittils vandrat i mörkret. Låtom oss i denna
olyckeliga belägenheten behiertade tillträda våra skyldigheter
emot riket, hvartill vi sammankallade och komne äro, på
svenskt vis, med aldeles svenske hiertan och en oöfvervinnerlig
rättrådighet.
Gud och naturen, borgerlig förbindelse, lag, fri- och säkerhet
samt våre olyckelige medbröders till himmelen ropande
blod och gråtande barn utfordra och kräfva vår rättmätiga
nit om fäderneslandets snarliga räddande utur denna alldra
äfventyrligaste belägenhet.
Nu eller aldrig!
Låtom våra hiertan behierta, hvad våra ögon veta bevittna.
Låtom oss icke förvillas af skrymteri, förstäld skenhelighet
och fördärfvelige partiandar at afvika ifrån Guds och
Sveriges lag.
Låtom oss nu efterse och undersöka med den granlagenhet,
som sakens vigt af oköpte samveten kräfver, om till äfventyrs
den förrädiska skökan, egenyttan, på vårt blod penningar tagit
och hvarföre man så slaktat utan barmhärtighet.
Vi veta ju, at det är blifven och blifva skall en oemotsägelig
sanning, at regeringen als ingen makt emot grundlagarna, Regeringzformens
6 §, Riksdagzordningens 3 § och Svea Konungaförsäkrans
17 §, har eller hafva kan at börja och förklara, mindre
utom Ständernes Ja och samtycke at fortsättia något krig.
Den häremot talar och gior, directe eller indirecte något
försöker, bör ställas under ansvar, ransakning och dom samt
till behörigt straff befordras. Och at alt sådant bör skie af en
särskilt deputation eller commission, då saken sådan är, at
den allmänt kunnig blifva kan, det stadgar den helige grundlagen
uti 13 § Riksdagzordningen. Och således är det utan all
fråga redan en afgiord sak i sielfva grundlagen, hvad om denna
särskilte commissions eller deputations anställande mot eller
med kan deliberative eller rådslagzvis ventileras.
Hvad är då obegripeligare än at det i fråga ställas skulle,
om grundlagen skall värkställas i anseende till Rådets redogörelse
eller icke.
Riksens Råd äro bundne till ansvar och redogiörelse, och
utom det är för rikets inbyggare ingen säkerhet, och hvaräst
ingen säkerhet är, där är ock ingen frihet.
67
Vi äro ju icke här sammankomne at uphäfva utan at med
egne efterdömen bekräfta och i värket ställa vår heliga grundlag.
Jag för min del är af den tankan, l:mo at grundlagen utan
afseende på personer, om de ock voro primse magnitudinis eller
i ära, mackt och höghet de förnämsta, bör på det nogaste
fölljas och altså en särskilt deputation eller commission af
samtelige Ständerne förordnas, som sedan utan uppehåll
detta hela rikets och hvars mans välfärd så nära rörande mål
uptaga, ransaka och med dom sin jämte hufvudsakelige
berättelsen till plena inkomma bör, hvilka den hafva at fastställa
eller ändra, hvarvid vi böra tillse, at lagen ey blifver
kraftlös genom för mycken lindrighet emot öfverträdelsen; ty
som all lag utom värkställighet är ingen lag, fölgackteligen ingen
fri- och säkerhet kan äga bestånd, så förorsakar och en lam
värckställighet alla möijeliga försök däremot, synnerligen uti
fria regeringar, där begrep om lag och dess rätta tillämpning
får förklaras vara emellan de regerande personer olika, hvarigenom
friheten lösbunden eller snarare obunden stadnar
antingen uti en- eller mångvälde, som nationen måste anse
och kalla en vådelig belägenhet för sig och riket.
Men vi böre och härvid vara sorgfällige därom, at vi emot
dem, som varit så olyckeliga, at de lagarna öfverträdt, icke
öfva den stränghet, som hos allmenheten kunde skäligen synas
hafva smak af blodtörstighet och hämndgerighet, väl vetandes,
at så många tusende landsmäns blod och pinsamma död därigenom
dock icke kan försonas, ey eller riket utur dess olyckor
och våda därigenom räddas, ty därtill fordras sannerligen kraftigare
medel.
2:do. Upstår den frågan, huru för framtiden förekommas
skall, at riket och friheten ey så svårliga, som nu skiedt, äfventyras
må.
Jag förmenar, at i den händelsen utom värckställigheten
af vår redan i detta fall stadgade lag för sådane händelser
framdeles än vidare lag stadgas må, så bör nu som sist förledne
riksdag, då frågan var om grundlagarnas värkställighet, en
stor deputation förordnas, som efter behörig öfverläggning
med sitt betänkande därom till plena inkommer, hvarvid en
hvar då tillfälle äger efter beskaffenheten sig at utlåta.
3:io. Ändteligen böre vi eftersinna, om och huru vi skole
draga oss utur detta krig.
68
Att krig är ett syndastraff och landsplåga vete och känne
vi alle. Krig är ett frätande villdiur, för hvars nödvändiga
våld ju allting måste med sielfva lifvet upoffras. Ja, krig
passar sig för ingen annan än dem, som under sielfsvåldig och
tygelfri styrelse söka sin förmån, med hela landets elände och
menige allmogens förtryck, utan redogiörelse och utan ansvar.
Frid åter bringar frihet at tala, frid befordrar ordnung
och lag.
Nulla salus bello, pacem te possimus omnes.
Uti blodige krig vi oss eij sälle befinna,
Dig, o ljufliga frid, vi längte snarliga vinna.
Det är fördenskull högst nödigt, att vi mitt i krigzlågan
syfta med våra rådslag därhän, huru vi måge finna och vinna
en önskelig och för fäderneslandet hederlig fred. Härtill vill
sannerligen mer än blotta önskningar.
At föreslå medel tillkommer [ejgenteligen Secreta Utskåttet,
men at urvällja och vidtaga, hvad i så måtto föreslås och för
det allmänna bästa tienligast aktas må, det lärer väl ingen
våga bestrida vara plenorum rätt och ensak, hvarföre Secreta
Utskottet med sitt mogna betänkande därom till plenorum
bepröfvande bör inkomma. Hvilket betänkande, om det skulle
mot förmodan gå ut på detta olyckeliga krigets fortsättiande,
så bör, efter min mening, tillika ey allenast förslag upgifvas
till erhållande af därtill ärforderlige medel utan och behörig
berättelse, huruvida vi genom väre utrikes alliancer för våre
krigzkostnader kunna skadeslöse hållas.
Hvarförutan äfven till plena tillförlåtelig underrättelse
upgifvas bör om rikets igenom detta krig iråkade gäld med
förslag, huru den så kan blifva betald, at fides publica å den
ena sidan ey lider, och hela landet å den andra genom drägelige
contributioner, skatter och utskylder ey varder ödelagt
och alldeles utarmat.
Innan redogörelse för alla desse puncter efter grundlagarnes
tydelige föreskrift fullgiord blifvit och till plena inkommit,
förklarar jag offenteligen, at jag till krigets fortsättiande och
utförande icke bevilljar någon halföres contribution, äfvensom
jag ock, såsom en af principalerne både för Secreta Utskottet
och Hrr Riksens Råd, dessförinnan icke eller kan samtycka,
at de till sådane behof utan plenorum, det är samtelige Ständernes,
samtycke måge riket med någon vidare gäld belasta,
som omsider måste falla på allmenketen och då utprässar tårar
69
utur det arma folkets ögon, suckar utur deras hiertan, klagan
och rop af deras tungor, blodet utur deras ådror, märgen utur
deras ben och tvingar dem sluteligen at vanmägtige falla neder
till jordene.
Bevare oss Gud för den skändeliga statsläran, at allmän
fattigdom och folkets utarmande äro de tienligaste medel at
qväfva menighetens mod och bästa sättet at kufva hela nationen.
Alt sådant at undersöka och bringa vederbörande till
lagbehörig redogiörelse är den pligt, vi äro skyldige fosterlandet,
hvars oinskränkta makt vi nu hafva at sköta dess välfärd.
Allmenheten förser sig till oss, att vi giöre hvad vi umbudne
äro, fordra redo och räkning för detta olyckeliga krig.
Utan redogiörelse är det ute med oss, sie[l]fsvåld tager
öfverhanden och vår frihet är en politisk chimere, en fåfäng
inbillning, om vi blifva hvars annars tyranner.
Vår och rikets allmänna säkerhet beror hufvudsakeligast
deruppå, at vi bibehålla vår lagstiftande och redofordrande
makt för tillkommande tider obesmittad, äro vaksamme och
ömsinte om våre fri- och rättigheter och alt derföre nu och
hädanefter mer upmärksamme på våre ämbetsmän, at sådane
dristige steg och tilltagsenheter emot allmänne och fundamentale
lagarna ey må försätt ja vår ädla frihet i et odrägeligit
slafverie.
Himmel och jord tager jag nu till vittne, at jag varnat och
rädt till hvad jag efter lag pligtig är och mitt samvete fordrar.
Detta mitt ödmiuka memorial beder jag få communicera
de öfriga respective stånden. Stockholm d. 27 November 1760.
Carl Estenberg.
70
31.
Kommerserådet Anders Nordencrantz memorial om växelkursen.
(Borgarst. arkiv 1760—62, Yol. 20, N. 17.)
Protokollet sid. 187.
Ödmiukt memorial.
Åhr 1754 blef af Kongl. Maij:tt med Råds råde mig i nåder
befalt at till den då instundande 1755 års riksdag, Riksens
Höglofl. Ständer till tienst, skrifteligen författa mina tanckar
öfver vissa oeconomiska ämnen, hvaribland också voro orsakerne
till den höga växelcoursen.
Orsaken hvarföre detta arbetet Riksens Höglofl. Ständer
vid sistledne riksdag eij förekom, är icke det, jag för denna
gången ärnar anmäla, eij eller hvad som så väl näst före och
under som efter sistledne riksdag angående detta arbetet i
gemen och vexelcoursen i synnerhet hos Kongl. Maij:tt i
Rådet förelupit, utan som jag förnummit hos Riksens Höglofl.
Ständer åtskillige föreställningar vara giorde om nödvändigheten
af så väl en undersökning om den höga vexelcoursen
som om botemedlen deremot och orsakerne, som dertill föregifves,
äro så månge och olika, som föreställningarne äro till
antalet, men alla stämma dock derutinnan öfverens, at undersökning
om orsakerne bör skie och bot påtänckas, så torde om
sättet till denna undersökning gifvas äfven så många olika
meningar, som om orsakerne äfvensom om botemedlen altid
skall gifvas så olika meningar som om orsakerne, så länge de
sanskyldiga eij äro uptäckte.
När man betänker alla desse olika meningar, hvilka så
skrift- som munteligen inför Riksens Höglofl. Ständer yttras
öfver dessa öma ämnen, så tyckes såsom vore altsammans ett
mörksens och hemligheters foster och skulle uplysning härom
på intet annat sätt än utur hemligheter kunna hämtas. Men
ifall åter den höga växelcoursen och des fölgder skulle vara
fölgder af några anstalter, som under tyst- och hemligheter
giorde blifvit, så kunde gifvas anledning at befara, det orsakerne
vid denne eij mer är de förra riksdagar för Riksens Höglofl.
Ständer blefvo uptäckte.
71
Jag mistäncker ingen för ondt upsåt, bevare mig Gud
derifrån, men menniskior kunna fela, menniskior hafva haft
saken under hemligheter de förflutne tider, och menniskior
äro satte deröfver denna gången. Mynt- och växelvettenskapen
är af alt för vidsträckte gränsor at kunna begripas af alla,
och än mindre kunna alla hafva sig bekant alla hemliga medel,
som kunna brukas at åstadkomma convulsioner i en växelhandel.
Vilje Riksens Höglofl. Ständer låta undersökning om så
vidt utseende och hela riket så nära rörande ämne som detta
ånyo ankomma på en hemlig undersökning af de få personer,
som å ena sidan kunna äga insicht häruti men å andra sidan
möjeligen kunna hafva ett stridigt interesse emot riket deruti,
det är hvad på Riksens Höglofl. Ständers eget omdömme beror.
Det skulle tyckas som en 20-årig förfarenhet om de bedröfveliga
fölgder, som riket redan kiändt deraf, at denna
angelägenheten varit innesluten under tyst- och hemligheter,
nu omsider skulle kunna intyga, det eij någon särdeles ändring
i det derigenom redan åstadkomne allmänna förderfvet voro
at förmoda, ifall för anförde omständigheter undersökning
om orsakerne ånyo blefvo dragne under tyst- och hemligheter.
Den höga vexelcoursen är ingen hemlighet i och för sig
sielf.
Hela riket och alla de länder i Europa, med hvilka Sverige
har någon gemenskap, hafva kundskap derom. Des fölgder
kiänner hvar man med sveda; des continuation hotar oss med
ett ouprätteligit förderf och många nu allmänt osedde olyckor.
Hvarföre skola orsakerne vara en större hemlighet än sielfva
fölgderne? Vidare continuation af hemligheter om orsakerne
kan föda af sig fullkomnandet af de olyckor, som ännu vid
continuation återstå och äro oundvikeliga. De som redan
handt, de som ännu hända och bestå och de som ännu vid
continuation äro at befara, äro alla tillsammans af en sådan
beskaffenhet, at de allena förtiäna en Riksens Höglofl. Ständers
sammankomst och ömaste öfverläggning. Als intet, äfven vid
denna riksdag, öfvergår detsamma i angelägenhet, ehuru vichtige
de ärender elliest äro, som kunna förekomma.
De ingifne memorialers innehåld samt hvad i allmenhet
talas gifver anledning at sluta, såsom tänkte man, det till
desse orsakers utredande eij skulle behöfvas särdeles stor
vidlyftighet, men det är dock icke så. Växelcours är ett ord,
72
sorn är snart nämndt men eij så lätt utredt till sine egenskaper,
betydelser, värckningar och fölgder, emedan den grenar sig
in uti alla ett regeringzhusbålds och financevärks hemligaste
delar. Det vore jämväl sällsamt, om någon skulle förmena,
at i kort begrep och på kort tid skulle kunna utredas alla vexelcoursens
invecklade orsaker, som i 25 år vid siu riksdagar eij
ännu blifvit utredde, oachtadt alla de vidlyftiga öfverläggningar,
rådslag och anstalter, som derom blifvit håldne och
giorde. Jag säger det vara undersamt, om någon tänkte, det
på ett eller få arck papper, i en eller få dagar, skulle kunna
utredas orsakerne till en siukdomb, som begyntes för etthundrade
åhr sedan, utbrast för tiugufemb åhr sedan och öfver
tiugu åhr mer blifvit retat till raseri än botadt genom orätte
läkemedel.
Nu althenstund vexelhandel och cours, då den anses till
hela des vidd, är af en ganska stor vidlyftighet, orsakerne till
des raseri jämväl äro ock mycket åldrige och mångfaldige,
en hvar af oss eij eller lärer kunna säja sig vara i tillstånd att
begripa, mindre at utreda hela sammanhanget, eij eller hvarken
rådeligit eller möjeligit är att anställa derom en publique
undersökning för vidlyftigheten och tiden, som dertill erfordras,
eij eller tillåter de mindre utskåtten af Secreta Utskåttet för
deras många och vigtiga sysslor sig at företaga och fullgiöra
en sådan undersökning, så fort som angelägenheten fordrar,
häldst alla tider om åhret äro icke lika skickeliga at använda
botemedlen emot växelcoursen, men den rätta tiden nu för
handen är, om något derutinnan skall kunna uträttas under
Riksens Höglofl. Ständers sammanvaro, förthenskull underställes
Riksens Ständers höggunstiga bepröfvande, om de
behaga samtycka till och förordna någre särskilte personer at
öfverse och bereda det, som jag på Kongl. Maj:tts med Råds
rådes höga befallning till Riksens Höglofl. Ständers tienst i
pennan författadt häfver.
Men som ingen bättre kan veta än jag sielf, hvaruti alla
de ämnen bestå, som böra skiärskådas, om ett rätt lius skall
kunna erhållas angående orsakerne till den höga växelcoursen,
så torde ock ingen bättre kunna gifva förslag till Riksens Höglofl.
Ständers egen höga approbation än jag på de höga personer,
som till denna beredning äro tjenlige.
Det är oumgiängeligit, at några ledamöter dertill uttagas
utaf de fyra Secreta Utskåttets mindre afdelningar, emedan
73
saken har mycken gemenskap med allas deras giöromål; men
på det samma utskått eij må försvagas till ledamöter för deras
öfrige angelägenheter, så kunde denna beredning förstärkas
med några personer utaf hvart och ett af de respective stånden,
som slike saker tillhörer at skiärskåda.
Vidare och emedan alt, hvad härutinnan förelupit, rörer
lagen, riket, cronan och alla rikets ecclesiastique, militaire och
civile stater, ty erfordras en blandning af krigzkunnige, lagfarne,
oeconomiske, finance och äfven något i främmande
språk kunnige män.
Riksens Höglofl. Ständer täcktes höggunstigt tillåta det
ödmiukaste förbehåld, at de personer, som till denna beredning
förordnas, måge varda förbundne till tysthet under aldra
strängaste ed, så länge undersökning påstår, men sedan vara
frie ifrån samma tysthetsed samt skyldige för Riksens Höglofl.
Ständer at upgifva hela sammanhanget efter dess då befintelige
beskaffenhet; ty såsom på ena sidan beredningen möjeligen
torde kunda förvirras och blifva onyttig, om öfverläggningen
eij skier i tysthet, så torde ock på den andra blifva så äfventyrligit
hädanefter som hitintills för alla rikets inbyggare at
vidare begrafva sammanhanget under tyst- och hemligheter
hos få personer, häldst sakens uppenbarande kan lända så väl
detta slächtet som de tillkommande till varning emot slike
olyckshändelser.
Täckas Riksens Höglofl. Ständer behaga samtycka till
hvad jag nu i ödmiukhet förestält, så är jag beredd, at sedan
de af mig föreslagne personer utsedde och förordnade blifvit,
till dem upgifva alla de underrättelser, som jag kan åstadkomma,
såväl om orsakerne till den höga växelcoursen som
botemedlen deremot, förmodar ock, det samma beredning eij
längre än 3 å 4 veckor dermed skall uppehållas. Stockholm
den 18 Nov. 1760.
Nordencrantz.
74
32.
Kommerserådet Anders Nordencrantz förslag till ledamöter i en
beredning om växelkursen.
(Allegater I, N. 32.)
Protokollet sid. 216.
Ödmiukt memorial.
Till ödmiukaste följe af det nådgunstiga bifall, hvilket
Riksens Högloflige Ständer behagat lämna til mit ödmiuka
förslag om en secret beredning angående orsakerne til den
höga vexelcoursen samt at til höggunstig approbation få
upgifva förslag på ledamöterne, så har jag nu till den angelägna
tidens vinnande ödmiukeligen hos Höglofl. R. o. A. at föreslå
de härjemte upräcknade herrar, så framt de sig detta besväret
täks åtaga. Antalet kunde väl vara mindre, men som allesammans
torde vara sysslosatte med andra angelägenheter
och följakteligen ej altid, medan beredningen påstår, torde
kunna vara tilstädes, så torde antalet ej finnas för stort,
och emedan Riksens Höglofl. Ständer jemte alt det öfriga
af mit ödmiuka memorial jämväl behagat bifalla, det tysthetsed
skall af läggas, så underställes ödmiukel., om icke detsamma
aldra bäst kan skie uti beredningen, när samtelige
ledamöter af alla respective stånden äro församlade.
Sist beder jag jämväl ödmiukekn, det beredningen ju
förr dess helldre må sammanträda, af orsak at om med sammanträdet
alt för länge upskiutes, den tjenst ej torde kunna
giöras, som elljest torde kunna vara möjelig. Stockholm
d. 8 Decembr.1 1760.
Nordencrantz.
Förteckning på de hög- och välborne herrar, som til
Högloflie R. o. A:s egen höggunstiga approbation, til ödmiukaste
följe af dess egit höga beslut, äro utsedde til den förordnade
beredning och undersökning om orsakerne til den
höga vexelcoursen samt at efter skiedt beredning och sakens
befintelige beskaffenhet underrätta samtelige Riksens Höglofl.
Ständer derom.
1 I originalet: Xbr.
Grefvar.
Hr Eric Sparre, Öfveramiral,
Hr Adam Horn, Generallieutenant,
Hr Mörner, Landshöfdinge,
Hr Carl Emil Leijonhufvud.
Friherrar.
Hr Ungern von Sternberg, Fältmarskalk,
Hr von Friesendorff, President,
Hr Funck, Landshöfdinge,
Hr Christer Horn, Minister,
Hr Lehusen, Kongl. Secretairare.
Riddersmän.
Hr Ehrensverd, Generallieutenant,
Hr Roxendorff, Generallieuten. och Landshöfdinge,
Hr \von\ Hauswolff, Landshöfdinge,
Hr Hierne, Öfverste,
Hr Rudbeck, Öfverste,
Hr Pechlin, Öfverste,
Hr \von\ Oelreich, Cancellieråd,
Hr Hermelin, Krigzråd,
Hr Ridderstolpe, Hofrättsråd,
Hr Blomcreutz, Major,
Hr Falkengren, Commendeurcapitain,
Hr Falk [o: Flach]1, Major,
Hr Gyllensvan, Major,
Hr Hammarhielm, Capitain,
Hr Deurietz, Öfverstelieutenant.
1 Enligt Utskottshandlingar 1760—1762, Vol. 15.
76
33.
Överste Carl Fredrik Pechlins memorial om en stor deputation.
(Allegater I, N. 45.)
Protokollet sid. 219.
Ödmiukt memorial.
Höglofl. R. o. A. täckes gunstigt föra sig til minnes Riksens
Ständers sorgfällighet och författningar vid sidsta riksdag
at utreda the då upväckta tvifvelsmål om the flesta rösternes
uti Rådet gällande kraft at befordra lagarne til en qvick och
ofelbar värkställighet, att befägta regeringssättet eller rikets
constitution emot alt intrång och våld, at lägga fredens bibehållande
til grundval för rikets och thess inbyggares välfärd
och frihetens bestånd, at i enlighet med thenna hufvudprincipe
lätta utskylderne och bereda väg till fleras afskaffande, inrätta
försvarsvärket efter rikets naturliga läge och tarf samt sjöfart
och handelsrörelser, at återställa jemnvigt i handelen medelst
lurendrägeriers hämmande, umbärlige varors förbud, nyttiga
och lofliga handelsrörelsers öpnande och befordran, at styrka
then inbördes crediten och penningerörelsen genom snabb
utmätning å skuldebref och domar, at främja landt hushållningen
medelst landets skyndesamma afmätning och ägodelning,
farleders eller canalers fullföljande eller upgräfvande
samt then inrikes spannemålens försättande i skiäligt pris, at
förse riket med dugeliga ämbetsmän til befordran af thess
tjenst och theras hugnad utan medborgares skiäliga missnöije
och att öpna alla välsinnades tungor och händer at upgifva
hvad the trodde bidraga til thet allmänna bästas förkofran;
korteligen huru Ständer til theras evärd eliga beröm och
oförgängeliga äreminne hos efterkommande sträckte sin upmärksamhet
och omsorg til alla omständigheter, som kunde
öka Konungens gloire, rikets anseende och beständigheten
af svenska mäns frihet och sällhet.
Ett så olyckeligit som vid vår sednaste skillnad oförtänkt
öde har, mine Herrar, theremot försatt oss i en ganska äfventyrlig
belägenhet, som öfvertygar oss, at the förenämnde
principer ej blifvit fölgde.
77
Yij finna, thet riket ej allenast accederat the alliancer,
som skulle freda Tyska riket, hvari väre allierade med stilla
händer låtit oss afhändas the fördelaktigaste länder, utan
ock har regeringen tillåtit värkelig offensiv rörelse emot en
gemensam fiende af mer än 20 000 man, hvilka sedan blifvit
med 10 000 man förstärkte.
Af thetta deltagande uti kriget var att föreställa sig en
påfölgd, som ock infunnit sig, at fästningsbyggnaderne i
Finland och Skåne, flottans och galereescadrens tilökning,
förbättring och i stånd sättande, skiärgårdens och farvattnens
plickt och peijling och arbetet vid canalerne i Finland,
Västergiöthland, Östergiöthland och Södermanland måst aldeles
eller til mästa delen sättas å sido, då the thertil anslagne
utrikes subsidier, landtarméens indragande och inländske
statsmedel blifvit til kriget använde, hvars omkostnader,
som the ändå icke kunna stoppas medelst the bekanta tvänne
kongl, lotterier, så hafva thertil blifvit emploijerade, man
vet icke på hvad grund, upnegotierade penningestockar.
Så vigtige ämnen och lika ofelbare som äfventyrlige
påfölgder för rikets välfärd och Ständernes frihet äro likväl
icke ansedde för tilräckelige skiäl att, enligt Regeringsform
och Riksdagsordning, gienast sammankalla Ständer at öfverlägga
och vidtaga the mått, som sakernes hvälfning fordrade.
Theraf har vidare händt, at riket förlorat mycket folck,
rust- och rothållare måst vidkänna dryga ärsättningar af
manskap och hästar, durchtåg och flera allmänna besvär.
Siöfarten och handelen, hvilcken under vår neutralité
kunnat värkeligen utbreda och förkofra sig, har ådragit sig
preussiska flaggans kaperi och thess medhållares afvoghet.
Levantiske handelen, then Ständer ansåg så fördelaktig
för riket, att the drygt betalte compagniet för then tid, som
återstod af thess octroij, lärer näppeligen ännu vara börjad.
Växelcoursen har råkat i raseri. Landtbruket har saknat
flera tusende arbetande händer. Afmätningarne äro hvarken
i then ordning eller med then drift, som vederbordt, fortsatte.
Canalerne föga vidrörde.
Efter Ständers öfverenskommelse och underdåniga anmälan
hos Kongl. Maij:t skulle förbudet emot bränvinstilvärkningen
ej vara längre, än til thess spannemålen såldes
til siu daler silfvermynt. Oaktadt then fallit til sex daler,
hvartil then i orterne men icke efter Ständers förordnande
41—322307
78
vid kungiorda och utlysta auctioner blifvit för kronan uphandlad,
hvilken såsom starkaste köpare stadgat priset, är
dock icke förbudet ändradt, och landtman således mist then
betalning, som han skiäligen til sin belöning och upmuntran
bordt niuta, jemväl til något vederlag för then dyra spannemålen,
han the förra åren måst sielf kiöpa.
Och ehuru förbudet blifvit förlängt, har dock thet icke
blifvit handhaft; the, som nöijt sig och pliktat efter underdomstolarnes
utslag, hafva haft then känning, lagbrytare
böra hafva, men the, som vändt sig til högre ort, theras
brott äro lika förgätne, då theras besvär icke afgiöras.
Ständer, som kändt theras medborgare, hafva förbudit
vissa öfverflödsvahror men icke alla; ty tbet är oskiäl at stifta
lagar, som man ser förut skola snart och af the flesta öfverträdas.
Sedermera äro flere vahror til införsel förbudne
men förordningen icke handhafd, kronan har förlorat sin
inkomst, then dygdige medborgaren mer och mindre af sin
näring, lurendrägaren all aktning för lagar och riktat sig med
kronans, medborgares och lagens förlust.
Stadgar och påbud måste regeringen emellan riksdagarne
giöra til rikets oumgängeliga välfärd. Men [att]1 bägge
förenämnde förbud icke varit oumgängelige tyckes äfven
theras iakttagande under regeringens ögon vittna.
Til uplifvande af handelsrörelsen och stadgande af credit
förordnade Ständerne, thet ofördröijelig utmätning skulle
följa på ovilkorlige skuldsedlar. Men allmänheten talar, thet
en medborgare icke kunnat få utmätning värkstäld, sedan
han thertil utvärkat konungens befallningshafvandes utslag,
utan skall saken ligga ännu på fierde året oafgiord.
Ständer hafva giordt then författning om tjensternes
besättjande vid militairestaten, at när någon begär afskied
med tilstånd at accordera, skall efterträdaren betala then
i reglementet om pensionscassan stadgade eller öfverenskomne
summan.
I Tjenstbetänkandet hafva the stadgat, at then, som är
i tour och mäst förtjent, skall få ledigheten.
Emellan thessa stadgar är ingen contradiction, ty när
then, som är i tourén, vill betala accordssumman, så bör han
få tjensten, men annars anses han, såsom han icke anmält sig,
1 Enligt det i Borgarståndets arkiv 1760—1762, Yol. 20, förvarade
exemplaret (n:o 26).
79
efter han ej sökt på thet sätt och med the vilckor, som lagen
föreskrifver.
Lag bör med lag förklaras men icke fördunklas.
Theraf att thenne principe icke är aktad har händt, at
gamle hederlige officerare, som genom theras ålder och
bräckeliga hälsa icke äro tjenstföre, behållit theras tjenster
och yngre i tourén måst commenderas at med sina mindre
löner giöra tjenst och med then olägenhet, at ehuru the äfventyra
lif och egendom, kunna the dock icke avancera theras
hemmavarande äldre camerader förbi utan at förorsaka ett
skiäligt missnöije, hvilket undvikes, tjensten vinnes, the
tjenstgiörande upmuntras och the gamle välförtjente män
understödjas, när lagen efterlefves.
Belöningar äfven genom högre caracterer äro skiälige
men böra sparsamt utdelas. Annars väckes ej allenast missnöije,
utan skier ock medborgare orätt och förordsakas mycken
oreda i tjenstgiörande. Att en officerare bivistar en affaire,
ther han är commenderad, kulor susa och äfven skada honom,
gior honom ingalunda berättigad til någon belöning framför
thess camerader, som icke varit commenderade. Han har ej
giordt mer, än thess skyldighet fordrat och thess camerader
giordt vid lika tilfälle, om han och the ej velat underkasta sig
straff och nesa. Men om han lagt å daga någon utmärkt ståndaktighet,
som man icke så egenteligen kunnat fordra, då har
han förtjent belöning, då höfves honom en riddareorden, då
bör ett tacksamt fosterland förbättra thess vilkor. Förhålles
annorlunda med belöningar, förderfvas nationens genie, och
lärer hvar och en fordra belöning utom sin sold.
Att medborgare, som på kallelse lemnat utländsk krigstjenst
och kommit hem at tjena fäderneslandet, icke böra
lida utan niuta vederlag för vad the mist, är billigt och Tjenstebetänkandet
enligit; men at genast avancera them, förolämpar
medborgare och sätter förakt på vår egen tjenst.
Att gamle och trogne ämbetsmän och betjente af civilstaten
efter välförrättade tjenster kunna hugnas med ett hederligit
understöd genom inrättning äfven af en pensionscassa, hafva
Ständer beslutit och lofvat at vid thenna riskdag utse medel
at stärka en sådan författning med en inkomst, som är aldeles
jemngod med thet, hvad militairestaten redan undfått; men
ännu är ej Ständers beslut värkställd utan vederbörande
allenast hörde, om the vilja åtlyda Ständers beslut.
80
Likmätigt lag och Tjenstebetänkandet böra ämbetsfel
icke kunna med åtvarningar försonas, utan bör med them
efter lagens stränghet förfaras; men icke thess mindre äro
fel öfversedde utan laga tiltal, med föreställningar.
Skonsamhet och medlidande emot lag håller jag likväl
för orätt och i en fri regering för en skadelig anledning til allmänhetens
osmak för regeringssättet.
Thet är en Ständer förbehållen rättighet at ålägga gärder
och utskylder samt bifalla til förhöijning eller ändring i myntet
til skrot och korn, och hafva Ständer uttryckeligen befalt,
at i pommerska regeringens riksdagsberättelser skall uptagas,
hvad vid myntväsendet vore at ärindra.
Icke thess mindre är pommerska myntet så förringadt
til sin halt, at thet ej håller öfver [50]1 procent.
I mitt sinne en skadelig efterfölgd af vår granne.
Skriffriheten, som är ett fritt folcks oförnekeliga och
ganska nyttiga rättighet, när then icke missbrukas emot
läran eller regeringslagarne utan sådan som then vid sidsta
riksdag af Riksens Ständer blef gillad, då frågan var om
veckoskriften Ärlig Svensk, är inskränckt, oaktadt hvarcken
auctoren eller censor blifvit lagförde, mindre straffade, ifall
the brutit emot Riksens Ständers författningar för censuren,
hvilket under förra riksdagen hände med en olofligen tryckt
skrift af lagstridigt innehåll.
När sådant icke bevises och censor tillåtit aftryckningen,
så är thet at binda munnen til på medborgare, betaga them
theras egendom och att sätta allmänheten i mörker, at förbjuda
skrifters utdelande.
Min mening är icke, mine Herrar, att yttra mig om thesse
facta. Billighet och Sveriges lag kräfja, att vederbörande
böra förklara sig och gifva vid handen anledning samt theras
akt och mening vid the steg, som the tagit.
Men som thet emot Ständers förmodan händt, att grundlagars
rätta förstånd har blifvit tvifvelaktigt, theras värkställighet
eftersatt och Ständers utstakade systeme til rikets
välfärd utur akt låtit medelst deltagande i kriget utan at inhämta
Ständers utlåtande therom och thess fullföljande
medelst rikets fördjupande i gäld, medelst myntets förändring,
medelst gärders påläggande, medelst the flesta och vigtigaste
1 Enligt det i Borgarståndets arkiv 1760—1762, Vol. 20, förvarade
exemplaret (n:o 26).
81
inrättningars försummande i then allmänna rikshushållningen,
och Riksens Ständer både funnit och sielfve förklarat, att hvad
som händt en gång, kan therefter giöras oftare, hvilcket icke
utan mycken svårighet kan hielpas och af skaff as, om thet
blifver en vana, föranlåter mig en sanskyllig ömhet om vår
frihet, som utan lagars noga handhafvande och ofelbara värkställighet
emellan riksdagar aldrig kan vara trygg och varaktig,
at anhålla, thet Högloft R. o. A. med våra medständers
biträde behagar uti en särskild stor deputation öfverlägga
och afgiöra thessa queestiones legis.
Ingenting bör vara Riksens Ständer mera om hiertat
än at minska, ja, aldeles betaga thet nuvarande allmänna
skiäliga missnöjet, som i synnerhet härrörer therutaf, at
the allt för ofta blifva varse, thet riksstyrelsen är mycket
vacklande, såsom vöre theruti ingen principe, ingen hufvudställning,
och thet som än värre är, att lagarnes handhafvande
nästan saknar all värkställighet. Riksens Ständer kunna
therföre icke gifva kraftigare bevis om theras sorgfällighet
för thet allmänna, än då the på thet ömaste vårda rikets lagar,
uprätta then lidande och sätta the emot lagarne brottslige
ur stånd at ej vidare kunna skada hvarken thet allmänna eller
någon enskild.
Thetta mitt ödmiuka memorial beder jag the öfrige
respective stånden få communicera. Stockholm then 3:die
December 1760.
Carl Fried. Pechlin.
U.
Hovrättsrådet Christopher Rappes memorial om en stor deputation.
(Allegater I, N. 42.)
Protokollet sid. 219.
Odmiukt memorial.
Uti ett till Höglofke R. o. A. ingifvit memorial har Hr
Baron Peckelin med en så behagelig ordning som grundelig
urskillning uppräknadt hufvudstycken af de hälsosamma
stadgar och författningar, som Riksens Höglofke Ständer
82
vid sist förflutne riksdag vidtogo. Så angenäm som denne
vackra målningen är, så bedröfligt är perspectivet å den andra
sidan, då han vidare visar, att desse nämnde författningar
dels intet skola blifvit efterlefvade, dels sådane steg vara tagne,
som leda tvärt däremot.
Jag är viss och försäkrad, att alt sådant intet annat kan
än till siälen öma hvar redelig riksdagsman och att ingen finnes,
som icke bedröfvelse och ifver ömsom våldföra, då man täncker
på dessa ämnen.
Jag måste likväl härvid tillstå, att jag eij äger tillräckelig
underrättelse om dem alla eller den upplysning, som tarfvas
till att stadga sine tankar om en sådan sak; men af den lilla
insikt, jag har, ledes jag beklageligen till att tro, att afskildringen
lärer i det närmaste svara emot sielfva saken, då den
blir lagd i sin rätta dag.
Det kan således aldrig blifva någon dissensus derutinnan,
att desse ömande mål böra efterfrågas, att de böra uplysas
och att de böra anses på det sättet, som lagen i all sin vigueur
äskar och kräfver.
Vare den alldrig någon svensk eller niute svenskmannarätt,
som annorlunda tänker och annorlunda ämnar giöra!
Olikheten består därföre endast uti sättet, huru desse
riksvårdande ärender böra handteras, af hvem och i hvad
ordning; och därom utber jag mig att i ödmiukhet få säga
mina tankar, dem jag grundar på vår besvurna Riksdagsordning,
på ett rent samvete att vela densamma efterlefva och
på mitt oföränderliga upsåt att eij nedtysta någon sak utan
tvärt om draga hvar och en i liuset efter sin egenteliga beskaffenhet
och den ordning, som lag kräfver, samt det så skyndesamt,
som någonsin möijeligit blifver.
Uti det memorialet, hvarå jag nu tager mig den friheten
svara, projecteras, det Riksens Ständer borde förordna en
stor deputation till att öfverlägga och afgiöra qusestiones
legis uti alla de där uppräknade mål, hvarvid jag först bör
anmärcka, att eho, som blir förordnad till desse sakers handterande,
så är det en ren omöijelighet till att yttra sig öfver det,
man kallar quaestio legis, utan att tillika skärskåda alla facta.
Och vill detta föreslagne sättet således i sielfva värket eij
säga något annat än att den projecterade stora deputation
skall uptaga och utan restriction handtera alla de mål, som
memorialet innehåller.
83
Huruvida detta må vara möjeligit eller eij, lagligit eller
icke, det kan på intet annat sätt utrönas, än att man måste
skärskåda hvar sak för sig, gå igenom hela listan och anmärka,
hvarthän hvart och ett mål efter vår gamla methode och
Riksdagsordning hörer.
Det förekommer då först vårt närvarande krig, uti
hvilket riket blifvit inveckladt.
Om detta högst betydande ämne har redan flere resor
tillförene hos Riksens Höglofl. Ständer varit ventilerat, och
slutet har stadnadt däruti, det Secrete Utskottet borde sin
berättelse därom till Riksens Ständers plena uppgifva samt
ordsakerne, hvarföre kriget utan Ständernes sammankallande
blifvit belefvat.
Enligit detta beslut har en af Secrete Utskottets deputationer
härmed sedan den tiden sysselsatt sig och de få dagar,
som densamma varit lemnade, genomgådt de vidlöftige acta,
som till detta högst granlaga mål höra.
Om samma deputation blir något mera råderum lemnadt,
så torde Riksens Ständers vilja och befallning snart nog få
sin fullbordan och Riksens Ständer sättas i stånd att på den
uppgifne berättelsen sig antingen sielfve definitivt utlåta eller
ock ytterligare remittera denna saken, hvarthän dess egenskap
och deras välbehag kräfver.
Men skulle utarbetandet af denna saken emot Ständernes
redan tagne beslut nu åter ryckas därifrån, så lemnar jag hvar
och en att döma, hvad antingen i tiden eller methodens laglighet
därigenom skulle vinnas.
Såsom fölgden af denna hufvudsaken, neml:n kriget, uppräknas
uti memorialet fästningsbyggnadens uti Finnland och
Skåne eftersättjande samt flottans och galéerescadrens underlåtne
förbättring och i stånd sättiande.
Hvad nu detta beträffar, så lärer, om jag intet bedrar mig,
vara tydeligit, att desse ämnen, efter 18 § Riksdagsordningen,
höra både i anseende till utarbetande och afslutande till
Secrete Utskottet.
När Ständernes förra planer till byggnadernes fullföljande
där företagas och när vederbörandes relationer sedan sista
riksdag däremot jämnföras, då först visar sig, hvad som blifvit
giordt och hvad som blifvit eftersatt. Då yppas skyldigheten
för Riksens Råd att uppgifva ordsaken till det sednare; men
en sådan examen lärer alldrig kunna anställas utan på det
84
stället, där desse papper och documenter äro förvarade;
och desse åter lära aldrig med Riksdagsordningens bestånd
kunna dragas ifrån deras ofvannämnde rätta forum.
Skärgårdens ovärkstälta peijlande samt arbetets eftersättande
vid canalerne uti Finnland, Vestergöthland, Östergöthland
och Södermanland räknas ock såsom fölgder af kriget.
Därmed må vara, huru det vill; men när frågan är,
hvarest desse saker skola handteras, så tycker jag oförgripeligen,
att de måste höra till Landt- och sjömilitie- samt
Cammar- och oeconomisedeputationerne.
Levantiska handelen lärer efter min tanka höra till
Secreta Handels- och manufacturdeputationen, dit äfven
klagan om växelcoursens raserie både hörer och blifvit remitterad.
Ordsakerne till lamhet uti landets afmätning lära nödvändigt
höra till Cammar- och oeconomiedeputationen.
Om bränvinsförbudet blifvit längre extenderadt än
Ständernes tanka och expedition medgifver, så måste den
saken examineras uti nästnämnde deputation, så framt icke
Ständernes sista remiss leder den till den nya Bevillningsdeputationen.
Den nämnda yppighetsförordningen tillika med värkan
däraf samt det tvång i handel, som däraf existeradt, synes
naturligtvis höra till Secrete Handels- och manufacturdeputation.
Lamheten i executionsvärket kan ingen upleta grunden
till, om icke Justitia:- och Protocollsdeputationerne, som umgås
med sådane acter och handlingar, hvilka kunna leda på
spåren därtill.
Hvad som emot våra lagar om tjenster, förslager och
pensionscassan kan vara syndadt, det måste naturellement
yppa sig uti Secrete Députationen, dels i anledning af protocollerne,
dels genom vederbörandes där ingifne besvär, och
dit hörer äfven caractérers ovarsamma och altför liberala
utdelande.
Om med ämbetsmäns fel blifvit sedt genom finger, det
yppar sig af protocollerne, dels i Secrete, dels i Justitiseoch
dels i Protocollsdeputationerne.
Men skulle någon tro, att tillräckelig upplysning om
någre speciele händelser eij finnas därstädes, så är honom
ju fritt att flere anledningar till desse deputationer uppgifva.
85
Myntvärket har efter alla tiders praxi hördt till Secrete
Utskottet. Om något däremot är felat, så lärer det äfven nu
därstädes böra beifras.
Och hvad som slutekn om skriffriheten nämnes samt emot
väre lagar i den delen kunde vara förelupit, derom kan ingenstädes
besked hämtas utan ifrån de protocoller, som Secrete
Deputationen åligger revidera.
Om nu, mine gunstige Herrar, alla desse uppräknade
mål, som utgiöra de reelaste ämnen af hela vår riksdag, skulle
sammansmältas och på ett ställe eller af en så kallad stor
deputation handteras, så lemnar jag till hvar upplyst mans
omdöme, hvad utgången däraf skulle blifva.
Uti min enfalldighet afser jag intet mer än tvänne alternativer.
Ettdera att både i anseende till ledamöternes antal
i samma deputation och ärendernes myckenhet och variation,
som där förekommo, alla saker måste möta en oundvikelig
stagnation samt de mästa blifva ogiorde; eller ock borde
samma deputation bruka ungefärligen samma methode, som
annars vid riksdagar ordinairt är vanlig, nemi. att den fördelte
sig uti så många utskott, som nu finnas ordinarie deputationer,
inrättade innom sig en Urskillning och förviste hvart mål
till sitt behöriga ställe.
Hände det förra alternativet, så vore alt förloradt och alt
ogiordt. Hände det senare, så hade man väl vid denna riksdagen
fördubblade deputationer; men att skyndesamheten i
arbetet därigenom skulle fördubblas, därom tar jag mig
den friheten att för min del tvifla. Åtminstone vet jag,
att mycken tid skulle gå förbi, innan alla papper och handlingar
hunno samlas ifrån de ställen, där de nu finnas, och innan
alla de gamle deputationerne kunde sluteligen upphöra.
Således anser jag för min del å ingendera sidan genom
denna nya methoden vara något att vinna.
Men jag måste bekänna, att jag eij skulle räkna den förlusten
och den faran för ringa, som ett nytt sätt skulle medföra,
af hvilket jag uti Riksdagsordningen eij igenfinner det
ringaste spår.
Grunden till hela vår riksdag anser jag ligga uti den nära
correspondence, som Riksdagsordningen pekar på, emellan
plena och deras deputationer. Att ärenderne utarbetas och
beredas af få, däraf blifva mogna betänkande en probable
om icke altid viss fölgd. Att desse ärender däremot sluteligen
86
och finalt afgiöras af mångå, därigenom kan aldra bäst ensidiga
och oriktiga beslut förekommas.
Så länge denne kloke method följes, så kunna vi spå oss
en lyckelig framtid; men den dag önskar jag aldrig lefva, då
densamma skall lida men.
Stockholm d. 7 Dec. 1760.
Christopher Rappe.
i'ö*
Generallöjtnant Augustin Ehrensvärds memorial om en stor
deputation.
(Allegater I, N. 44.)
Protokollet sid. 219.
Odmiukt memorial.
Sedan jag efter min ankomst hit till Stockholm funnit
Riksens Höglofl. Ständer sysslosatte med de störste riksvårdande
ärender och jämnfört ärendernes vigt med det lilla vägstycke,
som på 8 å 9 veckor blifvit giordt, så utber jag mig
den friheten at säga mig hafva stadnat i största förundran.
Tyngderne af sakernes vigt, som nu på en gång fallit
på Riksens Ständers axlar, lära vara vållande härtill.
Vij se samtelige ett ömt fädernesland tråna bärt af en
fyraåhrig feber. Vij äro alle lika ifrige att skaffa botemedel;
men som jag har tyckt, så äro utvägarne endast skilgaktige.
Det är ogörligt, att någon svänsk nu finnes, som icke
vill stadga vår frihet, sätta våra lagar i högaktning och hjelpa
sitt fädernesland ur den vådeliga belägenhet, det sig nu befinner,
med ett ord, skydda oss för utvärtes och invärtes våld.
Det är fölgakteligen icke heller någon, som icke vill
söka up roten till vårt iråkade tillstånd, kringskära ett så
skadeligt ämne och försätta sakerne i sitt förra lugn.
Men när vij börja at upsöka utvägarne att komma till
vårt ändamål, så äro vij skilgaktige.
Våre förfäder hafva så vijsligen inrättat så månge slags
deputationer, som saker kunna förefalla i en rikskropp, uti
hvilka alla ärender, hvar och en efter sin natur, kunna granskas,
utarbetas och plenorum sluteliga afgörande underställas.
87
Då sakerne varit mera componerade eller af större vigt,
så hafva de sedan blifvit föredragne och utarbetade uti en
större deputation, såsom vid sidsta riksdag skjedde, och sedan
plenorum afgörande understälte.
När man beskådar de nu förehafvande måhl, så tillstår
jag, at om denne gången allenast ett enskylt existerade,
hvilcket det ock hälst vore, så skulle jag tycka, att det kunde
och borde gå den simple vägen, nemligen till en vanlig deputation
och därifrån till plena. Men tyvärr, nu förekomma så
mångfaldige saker, som alla tyckas vara i en annan dager
stälte, än den Riksens Ständer dem lemnade förleden riksdag,
dels sammanhängande i en ny principe, dels äfven innom
sig sjelfve skilgaktige.
I så författe omständigheter tyckes vara oumgängeligt,
at en större deputation för ordnas, just sådan som vid sidsta
riksdag, til hvilcken alla de mål hänvisas ifrån sine laglige
deputationer, sedan de där först blifvit utarbetade, hvilcka
icke tyckes stämma öfverens med det genie, som grundlagarne
innehålla och uti hvilcket Riksens Ständer lämnade sakerne
förleden riksdag.
Af alle de ämnen, som blifvit upräknade uti åtskillige af
våre värde ledamöters memorialer, har jag den ähran underställa
Riksens Höglofl. Ständer, om icke under denne rubrique
må komma kriget relative till grundlagarne, jämväl följande,
som Öfversten och Riddaren Baron Peckelin i sitt
memorial upnämt, nemligen lamhet uti executionsvärcket,
Tjänstebetänkande och pensionscassan samt den länge önskade
skriffriheten. Och ehuruväl Riksens Höglofl. Ständer
redan förordnat, att capitasaken ska utarbetas i Secreta
Deputation och af göras hos plena, så har jag den ähran underställa,
om icke denne sak, sedan den där blifvit utarbetad,
äfven må gå till denne större deputation och därifrån till plena
upgifvas; men alle de öfrige måhl, som ej äro af den vigt och
icke synas strida emot esprin af folckets rätt och frihet, tyckas
icke böra dragas från sin vanliga gång.
Härigenom tyckes, att ljus i sakerne snarast kunna vinnas
och allmänheten säkrast bli uplyst, och på det man än
mera må kunna skynda sakernes gång, så har jag den ähran
underställa, om icke Riksens Höglofl. Ständer täckes anbefalla
Secreta Utskåttet at med det aldra skyndsammaste in
-
komma till plena med deras anbefalte berättelse angående
kriget. Stockholm d. 11 Decemb. 1760.
August Ehrenswärd.
36.
Räften F. Lagersvärds memorial om en stor deputation.
(.Allegater I, N. 34.)
Protokollet sid. 219.
Odmiukt memorial.
Den vördning, hvaruti jag håller alt, hvad regeringen gior,
den diupa achtning, jag har för detta höga ämbetet, som skall
vårda hela folkets väl, samt then vördnad, jag bär för the
herrar och mann, som det näst Konungen bekläda, har liksom
satt ett täckelse emellan mig och theras höga värf; men när
jag besinnat, hvad jag är skyldig Gud, de i riket varande
Ständer, mig sjelf, min gångne ed och all verldsens rätta
öfvermagt, den dyra sanningen, så har jag funnit mig pliktig
att nalkas denna helgedomsens eld, på det jag eij må blifva en
vanbörding och föracktare af den ädla förmån friheten samt
ådraga mig alt, hvad i tid och evighet är förskräckeligit,
genom det jag försummat tala, då Guds sak det fordrat
och en rättmätig vård om det, som hederliga menniskor ackta,
sådant kraft. I det sinnet har jag betracktat tillståndet,
hvaruti riket sig nu befinner, det krig oss öfver hufvudet
hänger, den nöd och elände, som allmänneligen vid våra
rådplägningar öfver klagas och hvilka som en kedia synas
räckia hvarannan handen, så att hvar ärlig man med blödande
hierta måste skåda jämmern af ett fädernesland, hvilket Ständer
trodt försättia i ett annat tillstånd.
Ther Hrr Riksens Råd ägt mackt att Ständer oåtspordt
börja och fortsättia annat krig än det, hvarigienom en angripande
fiende giöres motstånd, vore det orätt att tillägga
dem fölgderne af detta krig, våra medbröders blod, deras
änckior och barns suckande, mindre begiära att blifva tillfredsstälde
af dem för den allmänna bestörtning, hvarunder
vi till hvarannan ropa: Herrar och män, hvad skole vi giöra?
89
Hvarföre och mig, efter kriget var börjat i hastighet, öfverköra
den tanckan, att lagarne måste tydeligen hafva det tillstått;
men fast det hände mig så hastigt, som en tancka uprinner,
och jag med blygsell måste förevita mig att kunna af
hastighet misstaga mig i en sak, hvaruti ingen svänsk man,
sorn är språket mägtig, bordt happla, så räddade jag mig genast
igenom påminnandet af 17 § i 1751 åhrs Konungaförsäkran.
Klara orden uti samma § förmår, att n. b. intet krig eller
örlig får af regeringen börjas utan Ständers vettskap och
bifall men en angripande fiende motstånd giöras; dock så
att äfven då Riksens Ständer, så snart de kunna och hinna,
sammankallas, hvarmed 6 § i 1720 åhrs Reg:form instämmer.
Om ifrån ett så generelt och allment förbud må giöras
något undantag, har jag eftersinnat och funnit, både huru
litet det är att förena med frie undersåtares rätt att låta
något allment förbud uti en fundamentallag få särskilte
undantag, hvilka sielfva författningen häfva, som ock att
sådant kunde tiena till en äfventyrlig anledning att, ifrån hvad
Ständer om deras frihet och rätt stadgat, då exipera realiteten,
att Ständerne deraf allenast behöllo caracteren. Sielfva
styrckan af fundamentallagen ligger derföre deruti att låta
orden der, om någonstädes, behålla den mening, de allmänneligen
hafva och förut ärkiänd blifvit. Ja, jag ser ock, både af
hvad vid sidsta riksdag förelöpte men i synnerhet af rikets
fundamentallagar, att tvifvelsmål om hvad som är Ständernes
mackt, då den tydeligen är utsatt, icke är en undersåte tillåteligit
utan förbudit och det uti ingressen af 1720 åhrs Regeringsform,
hvarest utstakat är, hvad den förtienar, hvilken gifver
sin ähra androm och vill, på hvad sätt det ock är, stympa den
mackt, Ständer både i klara lagen och efter dess sunda uttålkning
till denna lag haft så skiär, att icke ens Secrete Utskottet
trödt sig äga att krig förklara utan menige Ständers vettskap.
En välbeställd regering måste ju ock vara örn derom att
förnämsta stöden av friheten, som visserligen består deruti,
att högsta mackten och ingen annan må äga determinera
det, som directe rör Ständers lif, egendomb och alt, eij må få
gienom exeptiones rubbas, dragas i question, som sker, om
man förgiäfves får upkasta tvifvelsmål om föregående, hvilka
leda derhän, huruvida svenska män endast äro högsta macktägande
att förklara krig, hvars motsatz synes medgifva en
90
enväldig macktägare utom Ständer. När jag således ser,
att krig är förklarat, hvartill ingen annan äger rättighet än
Ständer, och jag vet, att Ständer det eij beslutit, så finn pr jag,
att factum opponerat emot fundamentallagen hafva sig tilldragit.
Så snart sådant händt, har jag 13 § i Riksdagsordningen,
att hvad emot den lagen förmenes vara skedt, bör i
Secreta Utskåttet uptagas eller, der saken är af den beskaffenhet,
att den allment kan blifva kunnig, af någon deputation.
Att thenna sak kan och bör blifva allmänn sluter jag theraf,
att den endast angår, huruvida mot ett offenteligen kundgiordt
förbud krig kunnat icke allenast förklaras utan äfven
fortsättias utan att höra högsta magten, som ligger hos alla
fyra stånden, de der altså böra få saken före uti en särskilt
deputation, som alla fyra stånden utgiöra, utan att behöfva,
det Secrete Utskåttet, som är utsedt att handtera hemligheter,
äger deröfver ransaka.
Att uti den hufvudsaken, som i slik deputation uptages,
mänga någon diup efterfrågan af the skiäl, som till kriget
kunnat förmå regeringen, torde pröfvas medföra något, som
man eij genast blef varse, nembl. som medgifves det, att
några skiäl kunde gifvas, som satte regeringen i paralelle
mackt med Ständer, hvilket jag, som ofvan sagt är, öfvertygat
mig sielf vara detsamma som tala emot lagen.
Vore någon, som påstått kriget vara börjat utan skiäl
och politiska raisoner och hyste den osnygga tanka, att något
högt förräderie varit å färde, som det vore, om utan skiäl riket
vore i krig infördt, så vore vist nödigt att i synnerhet se på
skiälen; men då det icke är frågan utan hvar sensé man ärkiänner,
att conjuncturerne, då kriget börjades, vist voro så
betydande, att de förtient största reflection, fast then tillika
eij påstår, att någon, af desse reflectioner bordt hafva företräda
för Ständers rätt att äfven få deruti blanda deras öfvervägande
och åtminstone få dela med regeringen de lius, som
tå förekommit, så lärer hvar rättsinnig man finna, huru
Riksens Ständer, om de eij genast hålla sig faste och orörlige
vid den grundsatz, att intet skiäl giäller emot 17 § af Konungaförsäkran
och att, då deremot något allment bekant
är förelupit efter 13 § Riksdagsordningen, en deputation el.
commission till dess botande bör förordnas, äfventyra Ständer
att se sin rätt bortblandad och en uppenbar sak komma ibland
sådane ärender, der menige Riksens Ständer måste låta
deras förnuft hvila och endast tro på dem, som hemligheternas
handterande är anförtrodt och hvilkas redlighet jag nog
kiänner och håller i tillbörlig vördning; men icke lära förtäncka
mig, att jag prefererar egen kundskap för den, som man af
andra lånar.
Riksens Ständers Secreta Utskått, som tillsynen öfver
regeringens reflectioner i den del, som politiquen beträffar,
är updragen, må sådant oacktadt mer eller mindre fägna plena
med utlåtelse, huru de blifvit mer eller mindre lyckeligen afmätte.
Alt sådant grundar sig på händelser och det som på
olika begrep ankommer, och deruti äro slika olika begrep
tillåtelige. Men om ett krig utan högsta macktägandes bifall
får anläggas, är icke så. Alt det förra inlöper icke i denne
frågan. Undersökningen om desse raisons politiques volvera
eij saken, eij eller synes en prealable undersökning om det,
som går in uti ett annat ämne oumgängelig. Månne eij Riksens
Ständer hafva att befara, det något ligger derunder, och
hafva väl Riksens Ständer i saker, som angå fundamentallagar,
någonsin funnit tidsens utdrägt tienlig? Hafva icke alla
välbestälta regeringar hastat att bota det, hvarpå hela byggnaden
beror, som här visserligen är, ty kan svänsk man utan
Ständers förklarade krig till lif och välfärd för fienden utställas
och har svänsk man mist sin röst i frågor, som äro så högst
betydande som krig och hvarvid ofta hela länder omväxlas
och ifrån frie till trälar förvandlas, efter ingen kan garantera
dess utgång, så synes, att det med republiquen är giordt och
friheten blifvit mållös bortdignad och död.
På sådane skiäl, värdaste Herrar och män, när factum är
klart, skall undersökningen å behörigt ställe innehållas för en
undersökning, som eij hufvudsakeligen tydes, skola icke,
om något af de till kriget styrckande reflectioner vill lodas, de i
förberörde deputation el. commission af dem företes, som
derpå haft afseende, och hvartill tienar väl en sådan upgift
af reflectioner, om icke regeringen höres ? Skola de höras där
och höras i den särskilta deputationen? Hvi skall en sak
klyfvas, får den dragas i en farlig vidlyftighet eller hufvudfrågan
grumlas af mindre betydande omröstningar och therpå
följande utgång, när saken utan upskåf bör afgiöras? Månne det
tienar att ställa ett bekymrat folk i lugn och kan bereda oss
att med glada hiertan bära våra tyngder? Jag är i kraft
af alt sådant af den tankan, att Riksens Ständer genast
92
förordna en deputation, hvilken på sätt, som Sverigies lag
medgifver, utarbetar deras betänckande om det upgifne factum
af krigets förklarande utom Ständers vettskap samt
utsätter, huru det nu och i framtiden bör botas och förebyggas,
samt att emedlertid Secrete Utskottet upgifver deras betänckande
om de rationes suasorise, som till kriget kunnat
vara och allmenna blifva kunna.
Härvid måste jag ärhindra, i anseende till hvad en af
våra medlemmar vid ett annat tillfälle anmärckte, att om
en commission sattes, som Rådets förrättningar uti en viss
händelse öfversåge, försattes riket i ett interregno; att en
Riksens Ständers särskilte deputations eller commissions
tillsyn af något förelupit ej kan vara mera betydande än
Secrete Utskåttets, som både äger att fordra det ansvar,
nationen sig i vissa delar förbehållit, som ock i sielfva värcket
under vår frie regering klandrat Rådets giöromål, ja, skridit än
längre, som år 1738, utan att regeringen då råkat uti något
interregno.
Dessutan den notion, våra lagar medgifva om reatus,
som en embetsman ifrån tiensten skulle afhålla, bör väl vara
mer än en blott anmärkning, som här eij mer än vid andra
tillfällen kan förordsaka intervall i embetet, och ho har
redan deraf väntat sig så mycken betydelse och skulle likväl
af ett i våra handlingar aldrig händt interregnum vilja störa
sig ifrån hvad Ständer tillhörer; men om alt detta eij så hade
sig, borde derföre den redo, Ständer äga att fordra, af frucktan
för interregnum försvinna? Man lärer eij kunna neka,
att detta, på vist sätt tagit, skulle kunna tillintetgiöra den redo,
hvartill Ständer äro berättigade; således lärer det icke gå an
utan att af den grund förtaga lifvet af den bokstaf, som uti
Regeringsformen talar om ansvar, om quantiteten och qualiteten
af den, hvarå anmärkning giöras skulle, förvandla
saken. Stockholm d. 11 December 1760.
F. Lagersvcerd.
93
37.
Major Johan Evert von Vickens memorial om en stor deputation.
(Allegater I, N. 33.)
Protokollet sid. 219.
Ödmiukt memorial.
Jag har länge besinnat mig, om jag skulle blanda mina
enfaldiga tankar i förevarande rådplägningar om det krig,
hvaruti riket sig nu befinner. Men när jag ser, huru et lius
af smärre gnistor antändas och sedan får styrka, så vågar
jag ödmiukl. andraga.
At krig för alla samhälden äro högst betydande, därom
lärer förnuftig eftertanka, grundad på krigs beskaffenhet,
andra nationers äfventyr och den ärfarenhet, svenska historien
oss bibringar, nogsamt öfvertyga hvar man. Emedlertid
befinner riket sig däruti, på en tid då alla dess beredningar
til de största inrättningar ännu eij voro stadgade men just
nu kunnat få sin styrka.
Riket hade efter vunnen fred arbetat på åtskillige anstalter
med manufacturinrättningar, med förädlingar af alla
sina rudimaterier, ja, genom upodlingar sökt öka Svea land
och genom åtskillige inrättningar giöra dess bruk lätt och
under Guds välsignelse gifvande; rikets segel och många
dess farter in- och utomlands beqväme och drägtige; uti
penningerörelsen giordt författningar tienande til de förras
understöd samt varit omtänkt vid det hufvudsakeligaste
at se svenska mäns antal förökt under en beqväm, nöijsam,
arbetsam och glad lefnad samt the tilöktas omvårdnadsfullaste
upfostring. Et ödande krig existerar i Tyskland,
som under alt thet onda, thet för dess olyckel. invånare
medförer, har, som gemeni, skier, något godt med sig, i det at
samma krig för Sverige öpnar de största tillfällen at invärtes
styrka sig på et sätt, som höfves fria nationer, i det at just der
står til reds bot för de brister, hvaröfver jag hördt, at man
suckat. Ty hvem kan neka, at under det millioner menniskor
för svärd och eld samt annan krigets tynga flycktat, hade
det varit den önskeligaste anledning at intet blott emottaga
42—322307
94
utan eftersöka och med fördelar til et fredsamt land locka
skaror af äldre och yngre folk och rickta landet med det mer
eller mindre, som de kunde hitföra, som skal skiedt i Dannemarck,
under hvars härradöme öfver 100 000 menniskior skola
sig nedsatt.
Det hade äfven nu varit den aldra önskeligaste lägenhet
at indraga speciemynt och befästa rikets handelsbalance, om
under fred rikets egne behof kunnat få inskränkas at til den
af de krigande eller andre mästbiudande kunnat aflåtas kläder,
stoffer, canoner, kulor, krut, musquetter, bajonetter,
skiepp och dess utredningar, som alt genom neutralitetsalliencer
kunnat utbringas kring hela den europeiska verlden,
utom 100:detals saker, som en krigande jämt behöfver men
en i fred sittiande allenast til et vist förråd.
Häremot har då riket grundat alla sina författningar
på en oumbärl. tiltagande folkmängd, på et därmed förknippadt
godt landtbruk, siöfart och flere rörelser; riket måst
sakna icke gubbar och barn utan 20 å 30 000 man i den mognaste
och prolifiquaste åhren samt således ock den käckaste
stocken til folkmängdens ökande och med den all deras afkomst,
hvaraf riket i långliga tider kunnat haft en ansenlig
tilökning.
Hvad strid ofvanberörde, på fred syftande inrättningar
måste till rikets oersättel. skada hafva haft med fölgderne
af et så hastigt beslutit krig, må hvar och en, sig sielf lemnad,
eftersinna samt huruvida det kan därtil bidraga, at hvad
man egentel. kallar för lifsandan i en regementskropp, sent
eller aldrig i vårt fädernesland komma i så ordentel. lopp,
som erfordras.
Sverige syntes af andras ofärd kunnat hämta en loflig
nytta och iacktaga den stund, försynen för oss utsedt, då
förmodel. rikets handelsbalance helt annorlunda utslagit, i
stället för det at den nu förfallit, til en del genom de öfver
handen tagne lurendrägerier, som fara värdt är måst qvicknat
af den svårighet, som är at i krigstider hafva så sträng
tilsyn som i fredstider. Månne äfven the redbare penningasummor,
som de utcommenderad[e] hrr officerare och gemena,
hvaraf ifrån vissa orter de senare hade hela 100:de dahkr i
guld och hvitt mynt och mera åhrl. utfått, eij giordt en ansenlig
influence på brister af gångbart mynt. Räknar man
allenast den sagde summan på 30000 man, så gior det 3000000,
95
en articel af speciemynt, som icke är at förkasta. Ja, genom
de minst 2 å 300 tunnor guld, som kriget efter nog grundad
gissning kostat riket, lärer rikets utgift så högt som 50 å 70
tunnor guld, om åhret vill säga, blifvit förökt och rikets
finencevärk genom det utgångne speciemyntet, men förut i
hel annan afsigt bevilliade lättare tillgång på bancolån samt
til äfventyra utur banquen skiedde lånen, hvarigenom representative
penningestocken är öfver höfvan ökt, blifvit försatt
uti den vånda, at hielpen lärer blifva et mästerstycke.
Hvad odrägel. förlust håfve vi icke däraf, at frackterna i
Levanten och andra europeiska orter, som importerat riket
flere tunnor guld, nu afstandnat, at svenska flaggan vid italienska
kusterna blifvit så rare och den danska occuperat
dess plats med mera, som jag med bestörtning vill häldre
begrafva än uplifva.
Men ehuru okärt detta är, som endast med en hastig penna
blifvit afskildrat, tyckes ändå något värre flyta af detta
krig.
Jag menar eij, at nationen saknat utrymme at giöra så
dråpel. actioner som förra tyska kriget, at våra trosförvandter
blifvit det ymkel. målet af detta olyckel. kriget, icke eller
at sådan färdighet, som vi vist, kunnat och bordt bättre
belönas, utan jag menar nationens rätt, som, ehvad elände
oss kunde förestå, ändå är som vår dyraste clenod, synes äfven
hafva blifvit rörd.
6 § uti 1720 åhrs Regeringsform förmår, at eij Kongl.
Maij:t utan Riksens Ständers föregående öfvervägande får
begynna krig, allenast försvara landet för en infallande fiende,
och 17 § i 1751 års Konungaförsäkran innehåller, at n. b. intet
krig skall af Kongl. Maij:t begynnas förutan Ständernas samtycke,
ja, at om någon fiende landet angrepe, skulle then bemötas
och gärd därtil utskrifvas, til dess Riksens Ständer
hinna sammankomma.
Icke dess mindre finnes närvarande krig vara börjat,
och mig vetterl. har det av svenska Ständer eij blifvit beslutit.
Då jag grundat på huru det varit möijel., at et folk, som så
uttryckel. betingat sig at få höras, då det skulle släppa til
de sinas lif och egendom, likväl kunnat theruti så förgäfves
hafva tket giordt, hvilket jag eij lättel. mig förestält, har jag
giordt mig det inkast, mån Kongl. M:t äger at til föllje af alliancer
med härsmagt biträda sina allierade och mån den
96
Westphaliska freden nu först här har opererat och månne
detta tåg, därvid flere 1000:de menniskior omkommit, icke
är något krig; men när jag ansedt, at det ordet intet krig är
generelt och det klaraste ord, som Ständer kunnat bruka at
betaga deras författning någon tvetydighet och misstagning,
när jag tillika besinnat, huru liten säkerhet för krig et folk
skulle hafva, om Kongl. M:t skulle äga, då uråldrige alliancer
därtil gofve anledning, krig förklara, utan at menige Ständer
skulle få de skähl öfverväga, som därtil anleda, jag jämväl
besinnar, at rättigheten at förklara krig, hvad det ock vore,
som eij blott skier till försvar emot en infallen fiende, icke
kan vara hos någon annan än den, som äger högsta makten
och därefter lämpat välde öfver folks lif och egendom, så
frucktar jag det vara vådeligit för Ständers frihet och independence
samt för rikets rätt at draga något slags krigsförklarande,
utan då riket angripes, som försvar och eij krig
egentel. kallas bör, undan Ständers samtycke. Man skulle då
löpa in i det felsteg at minska en så dyr nationens rätt och frihet,
hvaremot den, som talar efter ingressen af 1720 åhrs
Regeringsform, bör hårdel, anses.
Jag ser således ingen styrka af bemälte inkast och fölgacktel.
så mycket mindre af Westphaliska freden, som riket
mist större delen af de länder, Sverige voro garanterade, och
således thet fodras, at riket blifver härstält uti de länder,
Westphaliska freden innehölt, innan det skrider til en därpå
grundad garantie.
At åter eij kalla Sveriges deltagande i tyska oroligheterna
för krig utan en fredlig afhandling af auxiliaretroupper, det
märker jag revolterar emot sanningen och strider emot krigsdeclarationer.
Om det contingent, som för Pommern förment
böra gifvas, utan Ständers samtycke kunnat afgå, som jag
eij har skäl bejaka, så hvad är det emot de troupper, vi afsendt,
de der gådt in uti fiendeland och til bevis, at det är krig, stupat
eller annorledes til en stor del omkommit.
Dock med alt detta har jag gådt längre än nödigt är.
Ty Riksens Ständer hafva eij lemnat uti de til et krig styrkande
skälen magt at det determinera, förr än de sielfve dem
pröfvat, hvarföre och aldenstund således ostridigt är, at krig
är förklarat och svensk man eij är tilständigt draga under
fråga, om Riksens Ständer äro de, som endast äga declarera
krig men Riksens Hrr Råd utan Ständers samtycke mot
97
föreskrefne lag detta krig börjat. Forth en skull och på et så
bart factum är jag af den tankan, at detta factum skiutes
under en sådan särskilt deputation eller commission, som 13
§ Riksdagsordningen innehåller, och at Secreta Utskottet
befalles utan uppehåld inom en eller annan dag upgifva de
längesädan äskade skälen samt huru regeringen först kommit
på den tankan at utan Ständers vetskap det förklara, flere
år continuera och riket med så ansenlig gäld belasta samt
om hela regeringen däruti ense varit eller eij.
Det är Guds hand, at det icke är ute med än flere af våre
medbroder än de, som redan i felt slutat sina dagar, och en
synnerl. förmon är det, at vi, käre Herrar och landsmän, ännu
hafva utrymme at vårda oss och vår välfärd. De af våre medbroder,
som tilsatt lif, hälsa och egendom, hafva af grundlagen
haft i den delen, hvarom nu är frågan, ingen nytta; deras
betingande, at intet krig utan deras samtycke fåt förklaras,
har legat på jorden. De hafva med deras lif förseglat vigten
af denna articlen, både för det förbifarne och framtiden.
Ingen dödelig kan mer återställa dem, hvad de därigenom
förlorat; huru skulle det väl lika oss, om det händt oss, hvad
dem öfvergått? Månne det vore broderlig kärlek at förgäta
de sinas nöd; de hafva, ehuru större delen af gemene man,
likväl haft lika lott med oss alla i den allmänna menniskiooch
svenskmannarätten.
Jag har härmed skrifvit, hvad jag trodt mig åligga, dels
som svensk medborgare, dels at urskulda mig ifrån all delaktighet
i det blod, som är utrunnit, på det jag genom stillatigande
eij må hos den stora Guden, som i sina domar är så
rättfärdig, ådraga mig ett drygt ansvar. Stockholm den 8
December 1760.
Joh. Evert von Vicken.
Häradshövding friherre Fredrih Otto Wrangels memorial om
en stor deputation.
(Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20. N. 38.)
Protokollet sid. 219.
Ödmjukt memorial.
At krig är et Guds straff öfver land ock rike, tket ärkänner
all ckristelig öfverhet så väl som undersåtare.
At thet syndastraff, [som] drabbat och nu kårdeligen
trycker vårt kära fädernesland, eij genom någon främmande
mackts fiendteliga inbrott oss påkommit, thet veta vij.
Sammanhanget och ordsakerne theraf är Secrete Utskåttet
öfverlemnat at undersöka och oss therom i sinom tid,
ju förr thess häldre, underrätta.
Medan vij thet afbida, hafva vij altid ett klart factum
för ögonen, ja, thess värkan är för hvar och en af oss ty värre
nog kännbar, nemligen at ett krig är begynt utan Ständers
sammankallande, två år fortsatt utan Ständers sammankallande
och, utom andra theraf följande olägenheter, pålagor och
kostnader för riket, jämväl stora penningesummor thertil
uplånte utan Ständers sammankallande.
Vår dyrt besvurne grundlag säger likväl tydeligen,
Regeringsformens 5 §, at äfven tå thet gäller riket at freda
och frälsa emot utrikes våld och fienders inträngande macht,
måge ej thertil ändock någre krigshjelper, gjärder, tullar, utslcrifningar
och andre af gifter undersåtare påläggas utan Riksens
Ständers vettskap, fria vilja och samtycke, vidare än then nästföljande
punden förmäler.
Samma punct eller 6 § i Regeringsformen förklarar, at
ej utan Ständers föregående öfvervägande och samtycke må
begynnas krig, ja, när riket af främmande våld antastas,
bör hvad nödigt är värkställas med Råds råde, til thess Ständer
kunna sammankomma. Konungaförsäkrans 17 § lofvar, at
intet krig eller örlog skall begynnas utan Ständernes Ja och
samtycke, inga pålagor etc. thy förutan påbjudas. Men när
rikets försvar mot öfverfallande våld fordrar skyndesamt
råd och hjelp, skall sådant ske med Råds råde, til thess Ständerne
hinna, n. b. hinna sammankomma.
99
Vår grundlag äskar således klarligen, at när krig skall
begynnas, måste Ständer therom rådfrågas; när krig i theras
frånvaro är påkommit, måste the, så snart man nånsin hinner,
sammankallas. Intetthera är skedt vid thetta kriget, förthenskull
synes vår grundlag vara bruten.
7 § i Regeringsformen medgifver, at i underhandlingar
om fred, stillestånd och förbund, som intet drögsmål tåla, få the
slutas och värkställas samt, vid näste Ständernes sammankomst,
Ständerne föredragas. Men at thenna § endast syftar på the
fredsamma eller til fred ländande men ingalunda har sitt
afseende på sådane afhandlingar, som någon krigsrörelse eller
krigs bekostnader med sig föra, thet visar oemotsäijeligen
l:o sjelfva orden af 5 och 6 §, therest tydeligen talas om
the tvänne slags enda möijeligheter, hvarigenom riket kan råka
i vapenskifte med främmande, nemligen antingen at man för
vigtiga ordsaker finner nödigt begynna krig, eller tå man
blir med krig öfverfallen. I förra händelsen äskar lagen, at
Ständernas samtycke bör gå förut, i then senare at theras
råd bör inhämtas, så fort man hinner. Enthera af thesse tvänne
omständigheter måste passa sig til vårt krig, ty man må distinguera
så fint man vill och leda skjälen så långt tilbakars,
man nånsin kan, så är dock ett thera vist, at antingen vij begynt
krig eller at krig blifvit oss påfört. För bägge fallen är
lagen klar.
2:o. Bevisar sig thetta jämväl tydeligen af sjelva vårt
regeringssätts art och grund, nemligen friheten. Hvad hjelper,
at Ständer förbehålla sig jus belli et pacis, hvad hjelper, at
the afskaffat thet fördärfveliga enväldet för at undvika krig
emot theras vilja, som enväldet them pålagdt, hvad trygghet
hafva the til lif och ägendom, om regeringen under sken af
afhandlingar om fred, stillestånd eller förbund skulle få störta
nationen i krig, Ständerne oåtspordt, så snart then tycker
sig thertil skjäl eller anledning hafva. Säger någon, at thetta
ej är krig eller icke vårt utan Tyska rikets krig, så frågar jag
tilbakars, hvad thet är och bör heta, som förspillt så många
svenska mäns lif och uttömt svenska skattkamrar; jag frågar,
om 6 § Reg:formen och 17 § är upsatt för blotta namnet eller
för gagnet och faran.
Är nu således gierningen bar och lagen klar, bägge inga
hemligheter utan för hvars mans ögon, så är thetta, nemlrn
hvad then af vår lag och frihet rörer, ett sådant mål, som efter
100
klara orden uti Riksdagsordningens 13 § icke hörer til Secrete
Utskottet utan til någon särskilt Ständernes deputation.
Låta vij politiske considerationer eller någor slags föreställningar
af in- eller utrikes härvid finna rum, så saknar
vår heliga grundlag sitt försvar af Rikets Ständer, och the
mista, hvad the af honom åter hafva at vänta, nemligen frihet
och trygghet.
Skiljom tå frågorne tydeligen åt; then frågan, för hvad
ordsaker kriget är begynt och huru ihet fortsättjas bör, må förblifva
hos Secrete Utskottet, som i thet närmaste, som ske
kan, lär oss therom uplysa och gifva sådane mått vid handen,
at riket kan frälsas, thess skjäliga och rätta förbindelser
redeligen upfyllas och en billig fred i sinom tid återvinnas.
Men then frågan, huru et krig kunnat börjas, Ständerne
oåtspordt och them oåtspordt fortsättjas, huru thetta factum
stämmer öfverens med vår klara lag och ovärderliga frihets
principe, en fråga, som ingen främmande macht på minsta
sätt vidkommer, hörer förmodeligen til en annan Ständernes
deputation, som ej med tysthetsed är bunden.
Hela landet suckar och längtar efter förklaring öfver
thetta högmål. Ju snarare, ju alfvarsammare vij i then
delen hägne vår och väre landsmäns fri- och säkerhet, ju
mer förtjena vij thess välvilja, förtroende och kärlek samt
efterkommandes odödeliga tacksamhet.
I stöd af alt thetta och i synnerhet Riksdagsordningens
13 § anhåller jag, at nu genast en särskilt stor deputation
af alla fyra Rikets Ständer öfver thetta förrbesagde mål
måtte förordnas för at, om nånsin möijeligit är, gifva svenska
män til juhlefägnad ett förnyat prof af Ständers ömhet för
lag och frihet. Stockholm d. 11 December 1760.
Fredrik Otto Wrangel.
101
39.
Hovrättspresident Adam Fredenstiernas memorial om en stor
deputation.
(Allegater I, N. 43.)
Protokollet sid. 219.
Memorial ad prot. uti Höglofl. R. o. A:s pleno.
Det kan eij någon svensk man vara obekandt, att den
allvise Guden uti sit ord befaller, at det sunda förnuftet
styrker och at förfarenheten snart med sine oräknelige händelser
lärdt oss at söka, ja, at jaga efter freden.
Freden, som är den dyraste ibland alla jordenes skatter,
freden, som gior Skaparen med sine förnuftige creatur
förnögd och förbinder dess[e] sins emellan til inbördes välvillia,
hielp och understöd, så at, när man nämner fred, så
nämner man tillika en samling af alt det, som uti himlen
angenämt och på jorden heligt hålles. Fölljacktekn är en och
hvar, som uti et samhälle inträdt, pliktig at ähra och förvara
freden ock deremot innerst fasa för feigd och örlig samt
undfly alle anledningar och tillfällen, hvarigenom samhället
uti krig ock vidlyftigheter invecklas kunde, hälst krig med
almänna ödeläggningar, landtförderfveliga pålagor och svåre
blodsutgiutelser är beledsagadt och derföre uti den Heliga
Skrift anses för et hämdesvärd, som Herren hotar at utsträcka
öfver et förståckat folck, och et syndastraff, som hela christenheten
uti sin litania troligen afbeder.
Ock när en sådan hemsökelses tid infallit, så täncker
man med sårade hiertan på den förlorade freden och frågar
innerligen, men ofta fåfängt, efter förlåssaren.
Huru bitterhn hafva icke Svea män med blödande ögon
och svidande hiertan nu orsak at qvida öfver detta, vårt
oskyldiga och af månge inhemske plågor dessutan nog utblåttade
fosterland ådragne kriget.
Under denna vår hårda olycka är det, näst Gud, vår tröst
och upmuntran, at Riksens nu församlade Ständer af deras
höga rätt och redofodrande myndighet lära undersöka och
pröfva, om och huruvida detta kriget må med Sveriges grundlagar
samt svenske mäns frihet, välfärd och trygghet öfverensstämma.
102
Till en sådan undersökning och pröfning behöfver iag eij
någon anledning gifva, mindre något intryck uti gemöterne
insmyga, ty knapt någon svensk man är obekant, at som krig
är af tväggiehanda art, det ena et offensivt eller af främmande
macht påfördt och det andra et defensivt eller emot
främmande macht vidtagit nödvärnskrig, så hafva och rikets
grundlagar föresedt och förordnat, huru man i hvarthera
händelsen sig förhålla borde.
Förunnen mig, Högh Ständer, någre ögnableck at ifrån
vår gamla Christphorianske lag, 11 cap. Konungsballken, som
i den tiden holts såsom en regeringsform, här införa något
angående nödvärnskrig, hvarest det heter, at alle, som uti
Svea riket bygde och bodde, ägde til tienisto vara, särlika å
landamärom land at värja och eij yttermera med härfärd
fara utan god villja thera fångnom, hvilket nogsamt utvisar,
huru betänkeligt det holts at flytta härfärd över rikets gräntz
och landamärom och hvarom Nylösa handlingar af åhr 1540
med mera tala.
Nödvärn är efter Guds ord samt efter naturens och alt
folcks lagar icke allenast tillåteligt utan och uti den både
menniskior och fänaden medfödde ömheten at försvara sit
lif emot sin våldvärkares hand och förvara sin välfärd emot
fara och undergång inplantadt.
Ingen matk är så usell, som icke skyndar sig undan sin
förtrampares fötter. Det finnes under solen eij något diur,
som icke sätter sig emot sin antastare eller åtminstone flyr
för sin förföljare. Ibland alt folck, hälst de som uti en
regeringzkropp med hvarannan införlifvade äro, lärer knapt
någon finnas, som icke emot sin oroliga medborgare söker at
försvara lif, ähra och egendom, åtminstone genom lagens
beskydd och öfverhetens handräckning, ty de böra lag och
intet slag sinsemellan hafva.
Men när en ostyrig och vrångvis inländsk man griper
til vapn emot sielfva fosterlandet och sine medborgares
gemensamma frihet och välstånd eller och när en utländsk
macht ville med örlig och härfärd tränga sig in uti riket, så
förmår 1720 års Regeringzforms 6 §, det riket bör med Råds
råde försvaras, fredas och frälsas utan at afvänta Ständernas
betänckande. Orsaken är ofelbart denne, emedan fienden
genom sine snälla rörelser och fördubblade marcher kunde
vidt och bredt utvidga sine vapn långt in uti riket och för
-
103
sättia dess invåhnare uti en ögonskenlig våda, innan Riksens
Ständer finge rådrum at sammankomma och vidtaga så skyndesamma
och eftertryckelige författningar, som emot den för
händren varande fahran kunde svara, ty förfarenheten vittnar,
at när man fördröjer med et tidigt råd, så är et sent råd
intet råd.
Kastar man åter sine ögon på et offensivt krig, så har
vår ovärderlige och til en obrottslig efterfölgd stadgade
Regeringsform uti ofvannemde 6:te § med uttryckelige ord
föreskrifvit, at offensivt krig eij får begynnas utan Riksens
Ständers samtycke. Til et sådant återhåll af krig har eij
allenast högstsahl. i åminnelse Konung Friedrich uti sin d.
22 Martii näst tilförende utgifne Försäkrans 18 § tydekn sig
förplicktat, nemkn at eij något krig eller örlig begynna förutan
Riksens Råd[s] råde samt menige Ständernas Ja och samtycke,
utan har och vår nu regerande nådigste Konung uti sin Försäkran
af åhr 1751 lika kraftigt utfäst at intet krig eller örlig
begynna förutan Riksens Råds råde samt Ständernes Ja och
samtycke, hvaraf oförnekekn föijer, at hvarken Konungen
för sig enskilt eller Riksens Råd för sig enskilt eller Konungen
med Riksens Råd tilsammans kunna eller böra begynna något
krig eller örlig, med mindre Riksens Ständer först och förut
hafva pröfvat rättvisan, nödvändigheten, anständigheten och
den förmodade nyttan af kriget. Och häraf föijer än vidare,
at såframt något krig utan Riksens Ständers föregående pröfning
och samtycke skulle begynnas, torde det i sådant fall eij
annorledes komma at ansees än som en förbrytelse emot väre
hélgade och med millioner eder befästade grundlagar och et
egenrådigt ingrep uti Riksens Ständers höghet och myndighet
samt en envåldsrätt öfver Svea mäns lif, blod, frihet och
välfärd.
Men under hvad rubrique detta vårt kiära fädernesland
öfverdragne kriget må dragas, det underställer iag hvar
redelig patriots allerömaste öfvervägande, varandes beredd
at, när krigets orsaker, beredelser, utrustningar och fölgder
blifva i dagen upgifne och skiärskådade, at då efter mit bästa
begrepp och rena samvete oförfärat utsäja, huru sådane
facta och deruti inlupne omständigheter skola ansees.
Imedlertid som här mycket talas och skrifves om flere
Riksens Hrr Råds voteringar och förhållanden detta kriget
angående, hvilket til hvariehanda omdömmen anledning gifver,
104
och intet farligare är än med fördomar besvära någon uti
mindre måhl, hälst de herrar, som tagit dehl uti sielfva regeringen
och de vicktigaste värf och ährender;
altså underställer iag för min dehl välment, om icke
Riksens Högh Ständer täcktes förelägga dess Secrete Utskått
en viss kort termin, ju kortare ju heldre, at inför Riksens
Ständer såsom deras principaler inkomma med en utförlig
och tilförlåtelig berättelse om de uti rådsprotocollerne
och andre handlingar befintelige orsaker och dermed sammanbundne
omständigheter til detta emot Konungen i Preussen
declarerade kriget samt om och hurudane bona officia
dervid förut blifvit använde med det mera, innan man til
sådane värkeligheter nödgats skrida, så ock huru store utrustningar
vid arméen och flåttan blifvit giorde samt huru
store penningesummor blifvit genom cassör och ränterier, uplåningar,
lotterier med flere utvägar dertil använde, på det de
Hrr Riksens Råd, som uti et sådant högt måhl handen lagt,
må med sine förklaringar kunna inkomma ock derutinnan
fulleligen hörde blifva, hvilken svenskmannarätt eij kan emot
våre lagar någon, ehvad han uti högre eller lägre embete,
ja, utom embetet stadder är, vägras, mindre betagas.
Detta önskar af sanskyldig nit och ömhet måtte så mycket
skyndesammare för sig gå, som fäderneslandets snart oboteliga
lidande och vedermöda samt stundekn tilltagande fara
fodra skyndesamma omsorger och eftertryckelige anstalter,
såframt någon räddning och uprättelse för både vår tid och
vår efterverld skall vinnas och erhållas.
Med vördsamste förbehåll at träda härmed till de andre
respective stånden. Stockholm d. 11 Decemb. 1760.
Ad. Fredenstierna.
105
40.
Förteckning på adelns ledamöter i stora särskilda deputationen.1
(Allegatcr II.)
Protokollet sid. 278.
Åhr 1760 den 18:de December sammanträdde de til
utvälljande af ledamöterne til den Särskilte Stora Deputationen
utsedde hrr electorer och valde fölljande, nembl.:
Grefvar.
Lewenhaupt, Charles Emil, Öfveradjutant,
Gr. Stenbock, fulmägtig Grefve Bielcke, Nils, Håfmarskalck
och Rid. af N:ord.,
Gyllenstolpe, Nils, Cammarherre,
Renstierna, Fredr., Lagman,
Taube, Hans Idindr., Håfmarsk., Comend:r af Niord.,
Horn af Ranzien, Carl Gust., Håfjunckare,
Leijonstedt, Carl Wilh., Öfv:adjut., R. af S.O.,
Törnflyckt, Carl Fredr., Håfmarsk., R. af Niord.
Friherrar.
Horn [af Åminne], Christer, Minister,
Frih. Wachtmeister, fulm. Frih. Wrangel, Fr. Otto, Häradshöfdinge,
Frih. von Schultz, fulm. Frih. Ridderstolpe, Carl, Håfrättsråd,
Rid. af Niord.,
Frih. Siöblad, fulm. Frih. Funck, Carl, Öfverste och Rid.
af S.O.,
Hammilton, Jan Abrah., Camarherre,
Strömfeldt, Carl Harald, Landshöfd. och Riddie af S.O.,
Hummerhielm, Pehr, Öfverstl., Rid. af S.O.,
Frih. Cronstedt, Jonas, Öfverste och Rid. af Siord.,
Leuhusen, Carl, Kongl. Secretie,
von Otter, Carl, Generalmajor, Ridie af Siord.,
von Essen, Fredr. Ulr., Håfjunckare,
1 Då. texten å denna förtecknings näst sista blad är brandskadad, har
här gjorda suppleringar gjorts efter en till konceptprotokollet av den 20
december fogad konceptförteckning. Sistnämnda npptager i regel blott de
valdas släktnamn, stundom med angivande av yrke. Den i texten befintliga
numreringen av ledamöterna har här nteslntits, då den ej är fullständigt
genomförd.
106
von Yxkull, Garl Otto, Major,
Stael von Holstein, Fältmarsk., Comendrr af Kgl. M:ts
Orden,
von Kocken, Joh. Hindric,
Ehrencrona, Pål, Minister,
Reuterholm, Christian, Håfmarskalck,
Frih. Åkerhjelm, fulm. Hr Hermelin, Carl, Krigzråd.
Ridders- och adelsmän.
Hr Bonde, Phillip, Ryttmästare, Rid:e af S:ord.,
Hr Boije, Carl Gustaf, Öfverstelieutenant, Ridd. af S:ord.,
Hr Barnekow, Rutger, Öfverste, Ridd. af S:ord.,
Hr Trolle, Fredr., Öfverstelieutenant och Ridd. af Srorden,
Hr Lake, fullm. Hr Schönberg, Anders, Amanuensis vid
Kgl. Bibliothecet,
Hr Klingsporr, Christ. Fredr., Håfrättsråd,
Hr Anrepp, Jacob Reinholt, Ryttmästare och Ridd:e af
Sv:orden,
Hr Appelbom, Harald, Cancelieråd,
Hr Wernschjöld, fulm. Hr Fock, Reinhold Otto, Öfverste
och Ridd:e af S:ord.,
Hr Aminoff, Johan Bengt, Capitaine,
Hr Reet, fulm. Hr Arnell, Jonas, Generalauditör,
Palmstruck, Urban Reinholt, Capt. och Riddre af
Svrord.,
Hr Durietz, Anders Rudolph, Öfverstelieutenant och Ridd.
af S:ord.,
Hr Bildt, fullm. von Böhnen, Carl Ludvig, Cap:e,
Hr von Essen, Alexander Magnus, Major och Ridd. af S.O.,
Hr Charpentier, Claes Robert, Öfverstelieutenant, Ridd:e
5.0.,
Hr Gyllenhammar, Joh. Gustaf, Cap:e vid Amiral., Riddre
5.0.,
Hr von Schönfelt, Carl, Cammarherre,
Hr von Rohr, Carl Magnus, Capitaine,
Hr Renstierna, fulm. Hr Rudbeck, Adolph, Cammarherre,
Hr Rehnberg, fullm. Hr Berghman, Bengt Georg, Secretre
och Häradshöfdinge,
Hr Wattrang, Carl Gustaf, Kammarherre,
Hr Berghman, Hans Fredric, Håfrättsråd,
Hr Franc, Carl Fredr., Lieut. af Gardet,
107
Hr Sinclair, Fredr. Carl, Öfverstelieutenant, Riddre af
Srord.,
Hr Hammarhjelm, Johan Lorentz, Capre vid Amir., R. af
Srord.,
Hr von Schwarzenhof, fulm. Gref Frölich, Johan, Major
och Riddre af Svrord.,
Hr Hammarberg, Carl Fredr., M[ajor],
Hr Bråkenhjelm, fullm. Hr vo\n Vicken, Johan Evert,
Major] och Riddre af Srord.,
Hr Weinholtz, fullm. H[r Gyllenhök, Johan Magnus, Tygmästare
vid [Amiralitetet],
Hr Roxendorff, Carl [Gustaf, Landshöfding] och R. af
[S.O.],
Hr Braun, Cornelius Alexander, Capitaine,
Hr Ehrenroth, fulm. Frih. Danckwardt, Bengt Gabriel,
Major och R. af Srord.,
Hr Anckarcrantz, Hans, Vice Ammiral, Comendrr af Kgl.
Srord.,
Hr Lilljesvärd, Magnus, Öfverste och Ridd. af Srord.,
Hr Hökenberg, fullm. Hr Ridderborg, Fredr., Capitaine,
Hr Stjernström, fullm. Hr Lilljehorn, Caprelieutenrt,
Hr Haij, Volrath Wilh., Capitre och Ridd. af Srord.,
Hr Tigerstedt, fullm. Hr Stålhammar, Adam, Lieutrt.,
Hr Rappe, Christoffer, Håfrättsråd,
Hr Hellenstierna, Magnus, Häradshöfdinge,
Hr G[i]erta, Gust. Adolph, Capitre,
Hr Loos, fullm. Hr Schönström, Abrah. Daniel, Öfveradjut.
,
Hr Stjerngranat, Carl, Secretre i R. Strrs Contoir,
Hr Tham, David, Capre, Öfveradjut. och Riddre af Srordrn,
Hr Linnerhjelm, Jonas, Håfjunckare och Häradshöfdinge,
[Hr] Jerlström, Elias, Vice Ammiral, Ridre af Srord.,
[Hr von Hegar]dt, Petter Friedr., Revisionssecreterare,
[Hr Ehrensvärd, August, Genrllieutrt, Comendrr af Svrorden,
[Hr Rudbeck, Thure Ggustaf, öfverste och Riddre af Svrord.,
[Hr Lostierna, Erik, Com]missarie,
[Hr Ingelotz, fullm. Hr] Gyllenpamp, Lorentz Benedict,
[Öfverstelieutenant], Ridd. af Svrord.,
Hr Brummer, Carl Magnus, Ryttmästare,
Hr Löwenhjelm, fulm. Frih. Cederström, Bror, Capre vid
Gard., Riddre af Svrord.
108
Hr Hasenkampff, Johan Christoffer, Cammarherre,
Hr Stjernspetz, fullm. Hr Hjerne, Erland, Bergzråd,
Hr Nordenflycht, Carl, Kongl. Secret:e,
Hr von Schoting, Carl Fredr., Lieut.,
Hr von Lingen, Reinholt, Generalmajor, Comend:r S:ord.,
Hr Cronswärd, fullm. Frih. Cederström, Gust., Lieut.,
Hr Linderstedt, Joh., Assessor,
Hr Gerdeschöld, Joh., President, Rid. och Skattmäst. af
Kgl. M:ts Orden,
Hr Nordencrantz, Anders, Comm:råd, Ridd:e af N:ord.,
Hr von Stiernman, And. Anton, Cancelieråd och R. af
N:ord.,
Hr Hoorn, Jacob Fredr., Öfverste och Ridd:e af Sv:ord.,
Hr von Pechlin, Carl Fredr., Öfverste och Ridd:e af Sv:ord.,
Hr Berg von Linde, Öfverstelieut., Ridd. af S:ord.,
Hr [von\ Strussenfeldt, Alexand. Michael, Öfv. och R. S. O.,
Hr Lagerswärd, Fredr., Capitaine och Ridd:e af Sv:ord.,
Hr Hagelberg, Jonas, Håfr:råd,
Hr von Swab, Anton, Bergsråd,
Hr von Oelreich, Niel., Cancelieråd,
Hr Segercrantz, fulm. Hr Ehrenswärd, Fredr., Öfvdieut.,
Hr Paikull, Capitaine,
Hr Frejtagh, Joh. Christoffer, Capitaine.
C. E. Lewenhaupt, Fred. Otto Wrangel,
J. C. Hasenkampff, John Jen[nings\.
41.
Hovmarskalken friherre Esbjörn Christian1 Reuterholms diktamen
om memorialers föredragande.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 314.
Sedan jag för flere veckor, om icke rätt nu månader
tilbaka, ingifvit ett memorial till Högh R. o. A., det jag ock
sedt i åtskillige plena intimerat på listan, hvilken här i Rid
-
1 I protokollet kallad Christer.
109
darehuset är anslagen; men icke dess mindre måste förmärka
tourén till des föredragande nästan för långt på tiden ankomma
emot värdet och vigten af det pressanta och riksvårdande
ärende, som samma memorial innehåller.
Alltså utan att påsyfta något, som kunde röra Hr Generallieutenanten
Grefve Fersen som landtmarskalck, eller att
framtränga mina idéers åhörande framför någon annans,
lika så berättigad som jag att på detta rum få giöra sina
påminnelser och säja sin mening, anhåller jag ödmiukeligen,
Högh R. o. A. benägit behagade denna gången tillåta, att
mitt memorial, som är ganska kortt, nu får upläsas, på det
jag derefter mig med dess innehåld till de öfriga högh ståndens
plena äfven vända må.
Om det sedan några dagar får här ligga på bordet till
fleres mognare eftertänkande, händer mig den satisfaction,
som jag mig i detta vigtiga målet just önskat.
Man har mig sagt förra riksdagar vähl stundom skola
hafva händt, att oeconomica åtskillige gånger blifvit besparde
till inemot riksdagens slut, så att de vid den skyndesamhet,
som då påtränger, ej kunnat blifva så fullkomligen öfverlagde
och afgiorde.
En sådan vidrig belägenhet med ett måhl, som oss alla,
rikets invånare, nära rörer, har jag igenom ärendets tidige
anmälande önskat, så mycket jag förmår, att förekomma.
I öfrigit hemställer jag, om icke Högh R. o. A. skulle
behaga hädanefter fastställa någon viss tour inkommande
skrifter emellan, ifrån dess ingifningsdag att räkna, så att
senare inkomne måhl intet promiscue måga få preference
och således den Riddersman, som här tala bör och vill fullkomligen
och fullt ut, äga och niuta sin rätt och frihet til
godo utan någon slags prsedilection, meen eller intrång.
Afven tager jag mig ock den frihet att vördsaml. Högl.
R. o. A:s bepröfvande underkasta, om icke kunde finnas
godt, samma dag ett memorial hos R. o. A. ingifves, att dess
innehåld med få ord, som författaren sielf borde på skriften
anteckna, må i pleno genast anmälas och tillika averteras,
att det blir lagt på bordet, på det de, som i samma ämne villja
något påminna, måge dermed vara färdige, då ordningen kommer,
att memorialet omsider framdragas skall.
Då vinnes tiden, surpriser förekommas och saken får
klarare dag samt blir lättare att utreda, om hon samfält
43—322307
110
med andras uplysningar och tillämpelige idéer på en gång
får komma i ventilation, än om emellan hufvudskriften och
de skrifter, som i anledning deraf ingifvas, giöres ett mellanrymme
af flere dagar och tor hända längre tid.
Jag afgifver i dag til Hr Landtm, ett annat memorial,
som angår seenfärdigheten uti arbetet vid collegier, rätter
och embeten som ock, 2:o, om vårt yppiga och öfverflödiga
lefnadssätt i riket, med begiäran att det måtte något til
allmänt påseende få ligga på riddarehusbordet.
Hvad jag skrif vit och föreslagit, är för min räkning,
men bägge desse ämnen äro af den vigt, att de förtiena de
mäst opartiskas skarpsynta och vählmenande omtanka.
Med samma mitt memorial ärnar jag mig ock till samtelige
de öfrige Högh Riksens Ständer att vända.
42.
Sekreta utskottets berättelse om orsakerna till kriget.
(Utskottshandlingar 1760—62, Vol. 106, N. 46.)
Protokollet sid. 356.
Utdrag af protocollet, hållit i Riksens
Ständers Secrete Utskått d. 7. Februarii 1761.
S. D. Riksens Höglofl. Ständer hafva uti deras instruction
för Secrete Utskåttet ibland annat updragit detsamma at
upgifva til Riksens Höglofl. Ständers plena de skiäl och ordsaker,
som föranlåtit Hrr Riksens Råd at styrka Kongl.
Maij:t til deltagande uti förevarande krigs oroligheter utan at
förut sammankalla Riksens Ständer, hvarvid Secrete Utskåttet
hade att i akt taga 6:te och 7:de §§ af Regeringsformen.
Detta Riksens Höglofl. Ständers förordnande gifver
Secrete Utskåttet anledning at öfverväga följande 2:ne frågor.
Den ena, som angår de politiske considerationer och
huruvida samt hvad skiäl deraf kunnat hämtas til Sveriges
deltagande, och
den andra, huruvida detta deltagande kunnat ske utan
Riksens Ständers sammankallande.
lil
Hvad den förra frågan beträffar, så lära Riksens Höglofl.
Ständer täckas sig til minnes draga, hvad Kongl. Maij:t dem
redan i dess allmenna nådige proposition tillkänna gifvit om
garantien av Westphaliske freden: at den är en förbindelse,
som kronan Sverige tillika med kronan Frankerike sig uti
samma fredstractat åtagit att skydda Tyska riket och dess
medlemmar för alla våldsamma försök, som giöras kunde
emot deras säkerhet och rättigheter. Denna garantie och
förbindelse, de föreställningar, som til Sverige giordes, så af
Hennes Maij:t Keijsarinnan-Drottningen som af Hans Maij:t
Konungen af Pohlen, Churfursten af Saxen, om samma
garanties upfyllande emot de af Konungen i Preussen började
fiendtligheter; de anbud, som dervid tillika af de ansenligaste
magter til Sverige skedde, om understöd, biträde, säkerhet
m. m.; den af Riksens Ständer faststälte systemen och ändteligen
den då förevarande conjunturens fördelaktiga skick och
liknelser, sådant alt voro omständigheter, som Hrr Riksens
Råd trodt sig icke utan eftersättjande av rikets förmån och
sin skyldighet kunna utur akt låta och derföre i underdånighet
styrkt Kongl. Maij:t till ett sådant deltagande, som skedt är.
Secrete Utskåttet finner ock nogsamt för sin del, att desse
skiäl under en sådan ställning voro högst betydande; och
ehuru hvarken sakens beskaffenhet eller Riksens Höglofl.
Ständers ändamål medgifver, at hvar för sig af desse skiäl nu
särskilt genomgå, kan likväl Secrete Utskåttet så mycket anföra,
at hvad angår garantien af Westphaliske freden, Secrete
Utskåttet aldeles är ense med Hrr Riksens Råds tanka, at
den är en ovilkorlig förbindelse, som eij kunnat afslås utan
vanheder och utan at afsäija sig all den rättighet, som Sverige
nu eller framdeles til egen säkerhet och försvar kunnat påkalla.
Secrete Utskåttet har äfven funnit, at casus af garantiens
upfyllande enligit Tyska rikets constitution och grundförfattningar
värkeligen var för handen, hvarföre ock Secrete
Utskåttet ej kan hafva något at påminna utan fast mera til
alla delar bifaller de öfverenskommelser, som i sådan afsigt
emellan Sverige och de andre respective höga magter blifvit
uprättade och ingångne.
Beträffande den andra frågan, som egenteligen utgiör
ämnet af detta utlåtande, så har Secrete Utskåttet på det
sorgfälligaste sökt giöra sig underrättadt om de skiäl, som
112
bragt Hrr Riksens Råd at icke tillstyrka Riksens Ständers
sammankallande, hvaröfver jemväl til yttermera uplysning
Hrr Riksens Råds särskilte förklaringar blifvit inhämtade.
Alla deras skiäl i denna delen har Secrete Utskåttet funnit
hufvudsakeligen kunna föras til 2:ne.
l:o. At Riksens Ständers Secrete Utskått vid sidstl. riksdag
uti dess särskilte författningar om utrikes ärender skola
tillstyrkt conjonturens nyttjande och äfven i synnerhet utmärkt
den då i Tyska riket uprundne conjunturen; och
2:o at garantien är ett defensivt förbund; och som Regeringsformen
uti 7 § tillåter sådane förbunds värkställande
utan Riksens Ständers sammankallande, så voro garantien
under samma § begrepen.
Hvad således angår det förra skiälet, så kan väl Secrete
Utskåttet eij neka, at icke uti förr omrörde, af Secrete Utskåttet
vid sidstledne riksdag giorde författningar åtskillige
ställen förekomma, hvaräst styrkes at nyttja conjonturen;
men ehuru Secrete Utskåttet på det nogaste eftersedt, har
dock Secrete Utskåttet ingen omständighet funnit, som gifver
tydelig anledning, det sådant skulle skie igenom värkelige
krigsrörelser, ej eller synes den i Tyska riket då uprundne
conjunturen dermed vara förment; ty Sveriges garantie af
Westphaliske freden var då ännu eij begärd, och utom dess
hade ett sådant tillstyrkande af Secrete Utskåttet varit stridande
emot Riksens Ständers beslut vid samma riksdag, som
tillstyrker fred och stillasittjande, hvarföre Secrete Utskåttet
detta skiäl å Hrr Riksens Råds sida eij kan annorlunda anse
än för otillräckeligit.
Secrete Utskåttet går således genast til det andra skiälet,
tagit af 7:de § i Regeringsformen; men förut torde Secrete Utskåttet
korteligen få anföra, huru det för sin del tror sig böra
förstå den förutgående öde §. Denne § nämner om 2:ne slags
krig, of f ensi ve, dem ingen äger företaga utan Riksens Ständer,
och nödvärnskrig eller sådane, som skie att försvara riket
emot uppenbart våld, hvilka äro lemnade til Konungen att
med Råds råde utföra, til dess Riksens Ständer hinna sammankomma.
Andra krig än desse sidstnämde finner icke Secrete
Utskåttet vara tillåtne utom Riksens Ständers sammankallande;
och at icke eller Regeringsformen i den delen bör
eller kan sträckas längre, det intyga alla de öfrige grundlagarne,
Hans Kongl. Höghets Försäkran af d. 17 October
113
1743, hvaräst Hans Kongl. Höghet uti 6 § utfäster sig at eij
börja krig eller någre gärder utskrifva, af hvad namn de vara
måge, utan Riksens Ständers bifall; Konungaförsäkran, där
Konungen uti 17 § uttryckeligen och utan exeption af säger
sig frihet at begynna krig och örlig; Riksdagsordningen,
hvaräst Riksens Ständers sammankallande är påbudit uti
alla oförmodelige händelser, hvaruppå riksens välfärd och
Ständernes frihet beror; men vigtigare händelser av denna art
kunna näppeligen uptänkas, än då krig infaller. Ändteligen
tyckes ock samma slut följa af sielfva notionen och beskaffenheten
af nödvärnskrig, lämpad till orden i förenämde 6 §;
ty om andre krig än desse varit tillåtne utan Riksens Ständers
sammankallande, så hade Regeringsformen icke behöft nämna
nödvärnskrig, emedan desse utom des genom sielfva principen
och grundinrättningen af regering och samhällen äro tillåtne,
hvilket bestyrkes af 26 § Regeringsformen, där hvar och en
befählhafvare är tillåtit at vid oförmodat infall af rikets fiender
samla tropper och försvara landet; men just derföre at
desse krig uttryckeligen äro nämde och tillåtne utan Riksens
Ständers sammankallande, synas de vara de enda, som på det
sättet blifvit tillåtne; och då följer det tydeligen, att alla andra
krig utom ett sådant sammankallande måste vara förbudne.
Enär nu detta lämpas på det av Hrr Riksens Råd skedde
tilstyrkande, så lärer finnas, att intet stöd för detsamma är
att hämta af 6 §; ty som sagdt är, har denne § endast sitt afseende
på våld, som directe emot riket öfvas, då det antingen
inom sig ofredas eller dess gränsor af en utrikes fiende öfverfallas;
men intetdera kan vid detta tillfälle säijas vara händt,
hvarföre icke eller Hrr Riksens Råd denna § til något försvar
för sig åberopat.
Frågan kommer således blott at stadna vid det, Hrr Riksens
Råd för sig anfördt utur 7 §.
Secrete Utskåttet har redan medgifvit, at garantien är et
defensivt förbund, ingångit emellan Sverige och Tyska riket
til inbördes försvar och säkerhet; men den är ett defensivt
förbund av en särskilt beskaffenhet. Den äger med andre
defensive förbund uti de delar gemenskap, l:o att den eij
casu existente utan långt förut blifvit ingången; 2:o är menlös
och till ingens förfång; 3:o ingen egenteligen utmärker utan
endast angår aggressoren eller den, som brutit freden i Tyska
riket; men deremot i anseende til sättet af utöfningen, äfven
-
114
tyret och fölgderne är garantien ifrån andre defensive förbund
vida skiljaktig. Andre defensive förbund pläga på det sättet
värkställas, at den angrepne tillsändas ett vist antal hielptroupper,
sorn ställas under hans befähl och agera i hans
namn och å des vägnar; och en sådan art hielpsänning kan efter
folkslagen(l) och all vedertagen praxis skie utan fredsbrott å
dens sida, som hiälpen sänder; deremot vid garantiens upfyllande
af Westphaliske freden fordrar värdigheten af garant
och Tyska rikets constitution, at han visar sig såsom principal
och hufvudman, agerar sielf och directe samt med egen
armée eller hvad man kallar med all sin styrka.
Huruvida nu denna art förbund kan begripas under 7 §
och följakteligen deras värkställande vara tillåtit utan Riksens
Ständers sammankallande, det beror egenteligen uppå
den frågan, huruvida operationerne, som af ett sådant förbunds
värkställande följa, värkeligen kunna kallås krig.
Häruppå kan efter Secrete Utskåttets tanka så mycket
mindre tviflas, som när man undantager blotta formaliteten
af ett krigsmanifest, alt det öfriga är med ett uppenbart krig
lika. Operationerne äro enahanda. De bestå uti hostiliteters
öfvande directe, och så vida den, emot hvilken garantien
öfvad varder, derigenom får skiäl til lika slags operationer
tilbaka, så äro ock faran och fölgderne lika som vid uppenbara
krig. Det kommer i sådane fall eij så mycket an uppå,
hvad afsigt operationerne innebära eller hvad namn the förtjena
i anseende til utrikes magter, som fastmera uppå utrustningens
beskaffenhet, rikets dermed mer eller mindre förknippade
äfventyr, den olägenhet, last och tunga, som kan
förmodas för undersåtarne. När desse äro desamme, som
uppenbart krig åtfölja, så är för riket uppenbart krig för
handen, det må heta garantie eller hvad annat namn, som efter
folkslagen(l) och det emellan magter vedertagne bruk ett
sådant krig kan tilkomma.
Om nu detta äger sin riktighet och det tillika står fast,
hvad Secrete Utskåttet här frammanföre bevist, at Regeringsformen
inga andra krig utan Riksens Ständers sammankallande
medgifver än nödvärnskrig, och det krig, som Hrr
Riksens Råd i underdånighet tillstyrkt icke derunder räknas
kan, så måste det följa, at detta krig intet stöd finner af
Regeringsformen och at följakteligen, när dertil blifvit styrkt,
sådant varit at gå längre, än regeringslagarne tillåta.
115
Secrete Utskåttet kan derföre eij vara af annan tanka, än
at då förbund, som sådane krig innebära, skola värkställas,
Riksens Ständer då förut böra sammankallas. Långt ifrån
at sådant skulle försvaga förbindelserne eller giöra dem onyttige,
kan uti Secrete Utskåttets omdöme ingenting gifva dem mera
eftertryck och styrka. Ty såsom Riksens Ständer allena för
rikets förbund äro vederhäftige, så kunna de ock aldrabäst
utse medlen och utvägarne för värkställandet, och ju närmare
sådant sker efter grundlagarnes lydelse, ju säkrare bevaras
ordhålligheten och ju fastare blifver förtroendet med rikets
vänner och allierade, hvilka hädanefter som härtils aldrig
lära sakna vedermälen, at icke riket sina grundlagar och sina
förbindelser håller i lika helgd och obrottslighet.
At i öfrigit Riksens Ständer sielfve eij annorlunda förstådt
6:te och 7:de §§ af Regeringsformen, än Secrete Utskåttet
dem här förstår, det intygar ibland annat Secrete Utskåttets
yttrande till Rådet af d. 1 Februarii och 11 April 1739; ty
ehuru Secrete Utskåttet vissa där nemde förbund sjelf tilstyrkt
och utstakat, är dock uttryckeligen förbehållit, at i
fall de skulle leda til värkeligheter, borde Riksens Ständer
sammankallas.
Sedan nu Secrete Utskåttet således sig utlåtit öfver Hrr
Riksens Råds voteringar och de deröfver sedermera gifne förklaringar
samt å daga lagdt, at hvarken af Secrete Utskåttets
särskilte författningar vid sidstl. riksdag, ej eller af 7:de § i
Regeringsformen någon sådan mening dragas kan, såsom
skulle Hrr Riksens Råd ägt rättighet at på sätt, som skedt,
skrida til deltagande i kriget utan Riksens Ständers sammankallande,
så skulle det tyckas, at denna sak härmed vöre til
slut och alt giordt, hvad Secrete Utskåttet dervid kunnat
åligga'
I sielfva värket skulle det sig ock sålunda förhålla, om
Hrr Riksens Råds voteringar i detta mål til alla delar varit
lika och dem emellan ingen skiljaktighet uti ett sådant ömt
ämne förefallit, deras misstag vore då enahanda och detsamma
nog i dagen lagdt, när Secrete Utskåttet i allmenhet förklarat,
at ifrån lagen vore afsteg giordt.
Men nu då sådane omständigheter sig förete, at öfver
detta mål flere voteringar vid särskilte tillfällen i Rådkammaren
blifvit hällne och särskilte tänkesätt och meningar dervid
yppade, ehuru de sedan blifvit sammansmälte och förenade,
116
så kan Secrete Utskåttet icke finna med rättvisan öfverensstämmande
at en sådan skilnad utur akt låta eller alla öfver
huvud på enahanda sätt anse.
Secrete Utskåttet är efter Riksdagsordningen förbundit
at påtala, om något emot fundamentallagarne blifvit emellan
riksdagarne handlat. Då slikt skal ske, måste nödvändigt
tillämpningen giöras på personerne, som härutinnan sig försedt.
Uti denne sak hafva Riksens Ständer af Secrete Utskåttet
fordrat en tydelig berättelse och besked. Det kan ej vara
uti annan akt och mening än att anse personerne, som sig
förgådt, på sätt som hvars och ens fel förtj enar.
Uppå denna grund kan Secrete Utskåttet eij undgå att
berätta, det Hrr Riksens Råd, Friherrar Palmstierna och
Scheffer, eij allenast hyst den mening, som hade det varit
Konung och Råd tillständigt at gå in uti förevarande krigs
oroligheter utan Riksens Ständers sammankallande samt derpå
sine underdånige voteringar och rådslag bygdt, utan ock
samma mening sökt försvara, hvilken mening lärer vara sådan,
at Riksens Ständers förtroende dermed ej kan förenas.
De öfrige åter utaf Hrr Riksens Råd, ehuru de uti tillämpningen
til det förevarande målet tagit vilse om grundlagens
rätta förstånd och innehåll, hafva dock icke någon
irrig mening sökt förfäkta. Och som Riksens Höglofl. Ständer
lära finna detta giöra en hufvudsakelig skilnad emot det, som
om de förenämde hägge Hrr Riksens Råd anfördt är, så lärer
Secrete Utskåttet sig i anseende til de öfrige efter dess instruction
förhålla. Ut supra.
Ad mandatum
Carl Stierngranat.
Löjtnanten friherre Claes Wilhelm Grönhagens memorial om
orsakerna till kriget.
(.Allegater I, N. 56.)
Protokollet sid. 357.
Ödmjukt memorial!
Riksens Höglofke Ständers Secrete Utskott har väl uti
dess i går upläste extractum protocolli af d:n 7 sidstke Februarii
naturligtvis och grundeligen åtskilt de i sig sjelf helt
olika frågor, hvaraf den första är: om de politiska skäl och
orsaker, som skulle kunnat förmå Sverige at deltaga i närvarande
krig; samt den andra: om Hrr Riksens Råd haft
magt at utan Ständernes sammankallande emot 6 § Regeringsformen
krig börja och fortsätta. Secrete Utskottet har med
rätta ansedt grundlagen och dess flere öfverensstämmande
ställen så tydeliga, at Hrr Riksens Råds göromål härutinnan
blifvit straffbart befunnit samt de tvänne herrar, som på et
besynnerligt sätt sig vid detta måls öfverläggande i Rådet
skolat utmärkt, förklarade för sådane Rådsherrar, til hvilcka
Secrete Utskottet ej vidare kunde äga något förtroende. I
afvaktan at Secrete Utskottet med all möjelig drift fortsätter
undersökningen af de öfrige Hrr Riksens Råds afgifne voteringar
samt med sin berättelse derom til Riksens Ständers
plena inkommer, bifaller jag för min del detta Secrete Utskottets
yttrande. Men rörande den tanka, som Secrete Utskottet
yttrat angående den första frågan, at nämligen den
Westphaliska fredens guarantie och den Sverige derigenom
åkomne förbindelse skolat vara et godt skiäl til Sveriges deltagande
i detta kriget, så framt detsamma eljest lagligen
skedt, skulle jag kunna hafva alt för mycket at andraga,
derest den korta tiden det tilläte. Jag tager mig fördenskull
den friheten at Riksens Höglofke Ständers högtuplysta bepröfvande
ödmjukast underställa, om icke bäst vore at låta
denna högst vigtiga fråga blifva tils vidare obesvarad.
Jag styrkes så mycket mera härtil, som Riksens Höglofke
Ständers Secrete Utskott sjelf tydeligen förklarat, at härom nu
ej rätta frågan är. Derest Riksens Höglofke Ständer skulle
118
låta denna frågan hvila, torde åtskillige af deras ledamöter
jämte mig hafva tilfälle at å daga lägga farligheten af Riksens
Ständers decision härutinnan; at den kunde inleda oss i et
beständigt deltagande i alla tyska krig, så snart en krigande
magt åberopade Westphaliska freden och reclamerade dess
guarantie; at den kunde af främmande magter vid sådana tilfällen
åberopas, af en regering nyttjas och ej utan fara af
Ständer desavoueras. Det lilla stycke land, som vi ännu
i Pommern äga, skulle til slut blifva oss så dyrt, som America
blifvit spaniorerne, hvilcka fuller derutur hämtat åtskilliga
förmåner men förderfvat åkerbruk, fabriquer och alla näringsfång
i sitt egit land, så at, när någre få personer riktat sig,
hela riket råkat i vanmagt. För min del vill jag ej eller styrcka
at decidera tvärtom, utan jag tror denna saken vara ibland
deras antal, som böra vara oafgiorde, til dess den magtägande,
när casus existerar och conjuncturen til alla dess omständigheter
betracktad blifvit, ipso facto häruti deciderar, hvilket
likväl Riksens Höglofke Ständers mogna omtancka ödmjukeligen
af välment hjerta underställes.
Stockholm den 10 Februarii 1761.
Claes Wilhelm Grönhagen.
44.
Statskommissarie Johan von Wallwiyks diktamen om riksrådet
von Höpkens avsked och om orsakerna till kriget.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 358.
Ad protocollum d. 10 Februarii 1761.
Riksens Höglofl. Ständers Secrete Utskotts i går giorde
anmälan genom utdrag af dess protocoll til afskeds erhollande
för Riksrådet Högvälborne Hr Baron von Höpken biföll
jag då med stillatigande af den grund och orsak, at jag intet
viste, huru vida det var avancerat med den anbefalte efterfrågan
om orsakerne til kriget och huru Hrr Riksens Råd
utan Riksens Ständers sammankallande och hörande kunnat
119
emot grundlagarne skrida til et värkeligit krigs förklarande
och fortsättjande, och således trodde mig intet böra i otid
och förut dömma i det, som ännu intet voro ransakat och
befunnit; men sedan jag af Secrete Utskottets strax derpå
upläste extractum protocolli erfarit, at Secrete Utskottet redan
ransakat och funnit, at Hrr Riksens Råd emot grundlagarnes
innehåll obefogat styrkt Kongl. Maj:t till värkeligt
deltagande i kriget samt gådt i värkeligheter deraf utan at
sammankalla Riksens Ständer och således deruti öfverträdt
thess embetes plickt och ed, så synes för mig ingenting billigare
vara än at veta och vara underrättad, om och huruvida
Hr Riksrådet Baron Höpken deruti varit deltagande eller
intet. Af Secrete Utskottets senare extractum protocolli
finner jag hufvudsaken vara afgiord och deciderad, at Hrr
Riksens Råd emot lag och Ständers rätt och frihet i underdånighet
styrkt Kongl. Maj:t til kriget och dess fortsättande,
men jag finner intet theraf, hvilcka af Hrr Riksens Råd
thertill rädt och styrkt eller hvilcka theremot giordt underdåniga
erhindringar och påminnelser, vidare än at Hrr Riksens
Råds yttrande och voteringar varit fotade på olika
grunder samt at Hrr Riksråden Palmstierna och Scheffer i
synnerhet varit de, som uti theras meningar insi[s]terat och
velat bevisa sådane omständigheter härvid hafva varit för
handen, at Kongl. Maj:t utan Riksens Ständers sammankallande
och hörande kunnat och bordt, på sätt som skedt
är, deltaga i kriget, thet the ock velat försvara.
At en pluralitet i Rådet intet kan hafva blifvit för kriget
utan at flere hafva bifallit Hrr Riksens Råds Palmstiernas
och Scheffers meningar, är i mit sinne oemotsägeligit, men
hvilcka the hafva varit och om Hr Riksrådet Frih. Höpken
varit theremot eller med är mig obekant.
At en embetsman, som begär afsked ifrån sit embete,
har oemotsägelig rättighet at få afsked och at det intet kan
honom förnekas, det står fast; men det står ock lika fast, at
då ingen question eller anledning bör vara til tvifvelsmål om
thess välförhollande i dess embete, mycket mindre at nogot
värkeligit embetsfel är så almänt kunnogt, at redan efterfrågan
derom är. I sådan händelse kan och bör den, som på
nogot sätt i och för embetet är graverad, efter min tanka
intet få på begäran afsked, förrän han å daga lagt sin rena
oskuld.
120
Sålunda och om Riksrådet Frih. Höpken varit och är
fri ifrån de på Rådet gorde anmärkningar af lagbrott, synes
mig nödvändigt hafva varit, at Secrete Utskottet sådant
tydel. Riksens Höglofl. Ständer bordt tilkänna gifva, på det
då sådant til dess välförtjenta låf och heder uti Riksens Ständers
til Kongl. Majit afgående expedition om nådigt afsked
kunnat anmälas; men som det icke skedt, så kan jag för
min del intet annat sluta, än icke Riksrådet Frih. von Höpken
måtte hafva varit delacktig uti krigzbeslutet och dess fortsättjande
och at följacktel., innan det til sina omständigheter
blifvit cognoscerat, afsked för honom icke(!) hade bordt beviljas.
Min tanka är ingalunda at på nogot sätt upröra det, som
Höglofl. R. o. A. redan beslutit och afgiordt, utan vil allenast
hafva dessa mina välmenta tankar tilkännagifvit och uti
protocollet för min räkning anteknat. Och lemnar för öfrigt
til Riksens Höglofl. Ständers bepröfvande, om icke med
extradition af det beviljade afskedet måtte innehollas, til
dess Riksens Höglofl. Ständers Secrete Utskott inkommit
med det utlofvade vidare yttrandet om de öfrige af Hrr Riksens
Råd, som i krigets beslut och dess fortsättande deltagit,
och om icke R. o. A. finner nödigt at therom de öfrige Riksens
Ständer anmoda.
Beträffande det senare Secrete Utskottets extractum
protocolli angående krigets olaglighet in genere och Hrr Riksråden
Friherrar Palmstiernas och Scheffers förhollande thervid
uti theras embeten, at the intet mera kunna beholla
Riksens Ständers förtroende, så beklagar jag af alt hierta,
at en sådan villfarelse, om icke upsåtekt, hos så kloka herrar
och män varit; men som lands och folks fri- och rättigheter
efter lag och säkerhet uti lagar och theras helgd öfverväger
alla andra considerationer för embeten eller personer, så har
jag dervid ingenting annat för min del at påminna, än at alt,
hvad egentel. icke hemligit är och directe rörer utrikes magter,
theras föreställningar, insinuationer och demonstrationer til
deltagande i kriget och i denna sak i Rådet förelupit, tillika
med samteliga Hrr Riksens Råds voteringar måtte til plena
upgifvas tillika med Secrete Utskottets tankar och utlåtande
öfver hvar och ens thervid mer eller mindre förseelse therutinnan
eller ock aldeles befrielse, på thet, til förekommande
af alla ogrundade omdömen och falska ryckten, lika så uppenbarligen
som olagligheten skedt och blifvit utöfvat, riket och
121
undersåtare til ömaste känning och skada, rättelsen therå
uppenbarligen må följa, den brottslige umgälla det, som
han bör, och den oskyldige niuta sin förtjenta oskuld med
heder och beröm til godo.
45.
Kammarherre friherre Axel G. Reuterholms diktamen om
orsakerna till kriget.
[Bil. till prot.)
Protokollet sid. 359.
Ad protocollum d. 10 Februar. 1761
hos Höglofl. R. o. A.
Med tillbörlig upmärksamhet har jag efter mitt bästa
begrep öfvervägat det svar, som Riksens Högloflige Ständers
Secrete Utskott efter plenorum förklarade vilja och åstundan
aflemnat, om skählen och orsakerne, hvilka föranlåtit Deras
Excelkcer Hrr Riksens Råd at tillstyrka Kongl. Maij :t til
dehltagande uti krigsoroen i Tyskland utan at förut sammankalla
Riksens Ständer.
Den förra dehlén af välbemälte svar angår de politiske
considerationer, som kunnat leda Sveriges crona til et sådant
dehltagande, hvaröfver Secrete Utskottet hänvisar oss till
det, som af Kongl. Maij :ts allmänna nådige proposition är
oss till känna gifvit om garantien af Westphaliska freden, om
fremmande magters fördehlacktiga anbud, om conjuncturen
med mera.
Och ehuruväl äfven af sådant, som nästan hvar man bekandt
är, hos mången kunde upstiga stora och till äfventyrs
eij ogrundade tvifvelsmåhl i denna dehlén, om Sverige, som
i Westphaliska freden fick stora och härliga länder till vederlag
för dess då redan giorde och för framtiden utlofvade bistånd
til Tyska rikets rolighet och frihet, nu sedan vi förlorat mer
än fem siettedehlar af dessa folkrika och indräcktiga besittningar,
ändå med skähl kan sägas stå i lika stor förbindelse,
som då vi dem ännu innehade och nyttjade. Om Sverige var
mera pliktigt och skyldigt at denna gången våga sin välfärd
122
på krigslyckan än ålir 1746 och de flere åhren, då Tyskland
likasom nu badade i blod och härjades af täflande magter, då
vårt kära fädernesland, lika fullt, utan förlust af sin heder,
utan skählig förevitelse at hafva brustit i sina förbindelser
och löften, behöll freden och förblef i ett önskeligit lugn?
Om någorslags förbindelse cronor och riken emellan kan vara
så trugande och sträng, at den förmår uphäfva en i sielfva
naturen grundad regla, som heter så, at ingen kan tvingas at
giöra mer än han förmår och gitter? Hvilken regla Riksens
Höglofl. Ständer vid deras senaste sammankomst visserligen
och visligen haft för ögonen, då de i sitt allmänna beslut försäkra
ett af många föregående olyckor och besvär ännu utmattat
fosterland om den hugneliga fredens oförryckte åtniutande
och i alla vedertagne mått och författningar, för
mellanrummet imellan detta och nästförflutna riksmöte, lägga
fred och lugn liksom til hörnastenen för hela vår politiska,
oeconomiska och defensionssysteme. Såsom af en värd ledamot
redan är i ett moget och starkt memorial tydeligen anmärkt
och utfördt.
Alla dessa tvifvelsmåhl och omständigheter kunde nogsamt
gifva anledning til diupa eftertankar, huruvida det var
för Svea rike nyttigt, möijeligit eller oumgängeligt at inlåta
sig på det sätt, som skedt är. Om icke flere gradationer och
praecautioner kunnat därvid i ackt tagas? Med det mera, som
ömhet för fäderneslandet och en någorlunda kundskap, fast
eij om det hemligaste af Européns allmänna ställning och
riksens invärtes belägenhet, kunde vid handen gifva. Men
jag går säkrast, då jag låter mig nöija med deras yttrande,
som desse politiske hemligheter genom vår grundlag och Riksens
Ständers vahl är o på ed och samvete anförtrodde.
Däremot äger jag, gunstige Herrar, genom den ähran at
här vara ledamot af den magt, ifrån hvilken all Secrete Utskottets
myndighet härflyter, nu fria tankar at yttra mig
som en fri riksdagsman öfver den senare dehlén af Höglofl.
Secrete Utskottets betänkande, nemligen huruvida detta krig
kunnat ske utan at sammankalla Riksens Ständer.
Om jag eij alt för mycket är af min enfaldighet och välmening
bedragen, så lärer hos Höglofl. R. o. A. äfven så litet
som hos Secrete Utskottet vara ringesta tvifvelsmåhl om
denna frågan. Jag hisnar at ens tänka, det den hos någon
fri svensk skulle kunna få annat svar än det skarpaste Neij.
123
Hvad är vår Regeringsform, om dess 7 § kan brukas at
förmörka den 6:te §:en? Hvartil gagnar Konungens Eörsäkran,
som i 17 § med tydeliga ord utfäster, at intet krig n.b. intet krig
skal begynnas Ständerne oåtspordt? Hvad är vår frihet, om
dessa bomar eij hålla ut mot alla politiska considerationer och
anfall, ehvad namn de hafva kunna? Intet krig eller örlig
begynna. Ingen ny lag stifta eller gammal vedertagen afskaffa.
Inga skatter, giärder eller pålagor riket påbörda utan Ståndernes
samtycke och bejakande. Dessa tre äro sådane hufvudstycker
af friheten, at den, som någondera vidrör, han skakar och
rubbar hela grunden af vårt sälla regeringssätt, därföre de
ock uti Svea Konungaförsäkrans 17 § stå oskilda bredvid
hvarannan och ju det främst, at intet krig må begynnas
Ständerne oåtspordt.
Jag har väl med mycken förundran hördt en och annan
försvara en tanka, hvilken ock uti Secrete Utskottets svar
anföres af Hrr Riksens Råd vara frambragt, nemligen at i anledning
af 7 § Regeringsformen skulle Kongl. Maij:t med
Råds råde kunna sluta och värkställa jämväl sådana förbund
och afhandlingar, som krigsrörelse med sig föra, och därom
sedan Ständerne vid nästa sammankomst underrätta. Jag
har hördt snälla sophismer, fina distinctioner, af förbundskrig,
auxiliairkrig och mera sådant. Men på enfaldig svenska förstår
jag intet annat, än at krig är krig, huru man det ock
namngifver, och at riket aldrig kan råka i krig, med mindre
det sker antingen af fiendteligit anfall och inbrott, eller ock
a t Sveriges crona sielf begynner krig, det vare sig för egna
goda skähl och orsaker eller i anledning af åtagne förbindelser
med andra magter. Hvilketdera som sker, så är där lag
före tydelig och klar i Regeringsformens 6 § och Kongl. Försäkringens
17 §. Måste då icke naturligtvis däraf följa, at
7 § i Regeringsformen eij handlar om och eij bör dragas till
andra afhandlingar och förbund än de, som fred och stillestånd
påsyfta, men ingalunda til sådane öfverenskommelser,
som krig och örlig i följe hafva? Om detta icke vore vår
grundlags solklara, påtageliga och alfvarsamma mening, så
hade ju han, som. är vår frihets rätta hägn och grundvahlen af
vårt regeringssätt, äfven så liten styrka som barnens bräckliga
korthus, dem de med omsorg upgilra och med et munväder
blåsa öfverända. Hvad Regeringsformen och Kongl. Försäkringen
så myndigt stadga och biuda i 6 och 17 §§ kunde då
med en distinctions glosa och en liten tiltagsen vridning af
Regeringsformens 7 § giöras til intet. Hvar stanade då den
högst angelägna dehlén af vår frihet, vår säkerhet och frid på
lif och ägendom, om den eij mera hvilar trygger under lagens
heliga hägn och Ständernes rätt utan beror på afhandlingar
med fremmande magter?
Förlåten mig, mine Herrar, om jag tröttar edert tåhlamod
med mina tankar öfver et ämne, som hos så rena
sinnen och hiertan som edra ofelbart redan står både ömt
och klart uplyst och upeldat, af nijt och kärlek för lag och
frihet och fädernesland och efterkommande; men jag nödgas
frambära de skähl, som tvinga mig at eij vara ense med Secrete
Utskottet i den lindrighet och det återhåld, som brukas,
då man kallar misstagelser eller afsteg från lagen Deras Exelkcer
Hrr Riks:s Råds giöromåhl, när de tillstyrkt och begynt,
ja, det som värre är, i flere åhrs tid fortsatt ett frätande
krig utan Ständernes sammankallande.
I småsaker kan man af mindre agtsamhet, i tvetydiga
måhl af brist på uplysning begå misstagelser. På en väg, som
är mörk och obahnad, kan ett steg lätt slinta afsides; men
här var saken af högsta värde, här är vägen sohlklart utvist i
vår lag. Ja, han är ock bahnad, som Höglofl. Secrete Utskottet
sielf påminner, medelst det exempel, som anföres af
åhr 1739, då Riksens Ständer sielfve förstådt och förklarat
lagsens mening på det sättet, at om de af dem då ingångne
afhandlingar och förbund skulle af sig föda någon krigsoro,
borde Ständerne genast åter församlas. Törs jag således fråga,
med all skyldig vördnad för Höglofl. Secrete Utskottet så ock
för Deras Exelkcer, om icke det af Hrr Riksens Råd nu begångne
steg med rätta må heta icke afsteg och misstagelse
utan rent af ett uppenbart brott och förbrytelse emot våra
heliga och klara grundlagar.
Vare långt från mig, gunstige Herrar, alt agg eller missvördnad
mot dem, som riksens högsta embeten bekläda;
men här står jag, med rättighet och skyldighet at tahla sant
och nämna allting vid sitt rätta namn, ovärdig detta rum,
om jag här följer annat än lag, samvete och öfvertygelse.
Annu en omständighet ber jag jämväl om lof at vördsamt
påminna.
När vi flere resor åstundat och alt ifrån riksdagens början,
än den ena än den andra, än alla med enhällig röst på
-
125
yrkat at få Secrete Utskottets utlåtande och berättelse om
detta högmåhl, i hvilken mening ock Riksens Ständers Stora
Särskilta Deputation genom extractum protocolli instämt, har
vårt syftemåhl förmodeligen icke allenast varit at få veta,
hvad Hrr Riksens Råd hade at anföra i detta måhl samt
om desse ursäckter vore så mäcktiga, så starka, så obegripeligen
vigtiga, at de kunde stå i jämvigt mot Svea menighets
fri- och säkerhet, mot Ständernes rätt och våra dyrt besvurne
grundlagar, hvaröfver Secreta Utskottet oss nu underrättelse
meddehlat; utan jag föreställer mig afsigten jämväl hafva
varit at få tydelig och omständelig kundskap, hvilken eller
hvilka af Hrr Riksens Råd denna för riket högst äfventyrliga
sak först beredt, utarbetat och föredragit. Om ingen af Deras
Exekcer eller til äfventyrs Hans Kongl. Maij:t sielf för sin
egen höga person påmint om riksens lag och Ständernes rätt?
Hurudanne sådane påminnelser varit och om de mer än en
gång skedt? Huru och af hvem de blifvit vederlagde? Om
och hvilka af början förklarat sig för annan mening och huru
de sig sedermera til pluralitetens beslut bögdt och begifvit?
Om krigets fortsättjande, hälst då stora penningelåhn genom
lotterierne och eljest ske måste, eij i Rådcammaren upväckt
någon omtanka om Ständernes sammankallande samt om
någon och hvem därom giordt påminnelse?
Desse och kanske flere dylike frågor lären I sielfve,
gunstige Herrar, nogsamt finna, at de icke äro onödige eller
förvetne utan omistelige till rätt uplysning om saken. De
äro sådana, at de rent och fullkomligt besvaras kunna utan at
däri inblanda fremmande hofs propositioner eller någon sådan
hemlighet, som vårt förtroende enligit grundlagarne förvarar
hos Secrete Utskottet; de röra endast vår lags värkställighet
och de rådslag, hvarföre enligit 13 § Riksdagsordningen Hrr
Riksens Råd äro samtelige Ständerne ansvarige. Skal hela
riksens menighet, hvilken detta höga ärendet så nära rörer
och så högt om hiertat är, varda til frids stäld med skählig
uplysning? Skal den förordnade Riksens Ständers Stora
Deputation, som hela riket, ja, ock fremmande fästa sina
ögon på, kunna fullgiöra sin förelagde instruction, så måste
nödvändigt dessa eller dylika underrättelser af Secrete Utskottet
meddehlas, hvarföre jag ödmiukeligen hemställer, om
icke, ju förr dess hellre, detsamma måtte därom anmodat
varda.
44—322307
126
Imedlertid och som Högh Riksens Ständers Secrete Utskott
nu til en begynnelse vid handen gifver, huruledes Hrr Riksens
Råd Friherrar Palmstierna och Scheffer hyst och förfäcktat
sådana meningar, som med Riksens Ständers förtroende eij
kunna förenas, i det de påstådt, at krig utan Ständers sammankallande
kan begynt och fortsatt varda, och detta hos en
Riksens Råd eij kan anses för en blott irrig mening utan et
värkeligt rådslag och giöremåhl, som så snörrätt strider emot
regeringslagarne och hvaraf vårt fattiga fädernesland haft så
bedröfvelig känning och påfölgd, så kan jag icke annat än till
Högl. Secrete Utskottets i så måtto yttrade omdöme och beslut
för min dehl samtycka och däraf redan, ehuru ogiärna,
finna mig öfvertygad, at desse herrar förtient mista Riksens
Ständers förtroende och rådsvärdigheten.
Axel G. Reuterholm.
46.
Hr Carlheim-Gyllenskölds1 memorial i capita frågan.
(.Allegater I, N. 117.)
Protokollet sid. 371.
Ödmiukt memorial.
Sedan Riksens Höglofl. Ständers Secrete Deputation nu
inkommit med des betänckande om saken angående capita
familiarum riksdagzmannarätt, så har iag den ähranhos Höglofl.
R. o. A. mine välmente tanckar at framlägga. Utforskandet,
hos hvilken af hvarje familie sielfva capitarättigheten är
grundat och hvem egentl. den tillhörer, lärer eij blifva det,
som länge uppehåller Höglofl. R. o. A., sedan för längre tid
tillbakars varit afgiordt, det den äldste af ätten och des
afkomma äro de, som ovedersäijl. äga rättighet at för des
familie intaga säte och stämma på Riddarhuset vid infallande
riksdagar. Som nu merendels alle de af R. o. A:s ledamöter,
hvilka äga denne medfödde rättigheten, äro uti cronans och
rikets tienst stadde, så lärer nu frågan blifva, huru och på hvad
1 Sannolikt kapten Gustaf Carlheim-Gyllensköld.
127
sätt en, som är caput familie, må kunna vid infallande riksdag
utöfva des riksdagzmannarätt, utan at rikets tienst dervid må
eftersättias?
Hvad riksdagzmannarätten angår, så lärer eij gifvas en enda
af R. o. A., som tviflar om des verkelighet; at neka densamma
vore at bestrida friheten och vår besvurne Regeringzform,
på hvilken den sig grundar. Ty at en af hvarje ätt hos R.
o. A. utgiör tillsammans det ståndet, som i alla tider varit
det första i riket och äger en ovedersäijl. rättighet at jemte
de öfrige Riksens Ständer komma till riksdag at utöfva den
högsta mackten, som dem i händer ligger, är just det, som
med vårt antagne regeringzsätt och des natur aldeles öfverensstämmer.
Hvad åter tienstskylldigheten angår, så blifver det eij
mindre en ostridig sanning, det en och hvar, som bekläder
någon af rikets tienster och niuter der löhn och förmån, bör
vid alle tillfällen och hvarest rikets angelägenhet fordrar,
utan åthskillnad af alla handhafvas.
Närvarande krigzoroligheter hafva i anseende till militairetiensten
gifvit anledning at åter upväcka denne ömma
fråga, som för siutton åhr sedan varit vidrördt men eij så aldeles
med klar lag afgiord, at man icke å ömse sidor kunnat
misstaga sig om dess rätta förstånd; och som frågan aldrig
upkommit, huru med civile tiensters förvaltande (under det
at dess ledamöter som capita bevista riksdagar) skulle förhållas,
emedan de kunna bestridas af fullmäcktige, så lärer
nu på militairen allena ankomma, huru med capitasaken
skall förhållas. Så omöijeligt som det lärer blifva för militairen
at befullmäcktiga någon i dess stelle till tienstgiörande,
då arméen står i felt emot fienden och på lijf och lemmar
ankommer, så ogiörligit tyckes blifva at hervid kunna förena
riksdagzmannarätten med tienstskyldigheten, utan at den ena
el:r andra måtte å sido sättias, och fastän det förra är en
medfödd rättighet, grundat i vårt sälla regeringzsätt, hvilken
så litet kan betagas en militaire som någon annan af R. o.
A:s medlem, så blir det senare en skyldighet, grundat på billig
upfyllan at emot solden giöra tiensten.
Som nu detta så nära rörer rikets väl i allmänhet samt
R. o. A:s ståndzprivelegium i synnerhet, så lärer blifva högst
nödigt, at vij uti vänligt förtroende (och innan de öfrige respective
stånden yttrat sig uti denne sak) tage sådane mått
128
och steg, sorn med sanskylldig välgång för riket och med
R. o. A:s ståndzvärdighet äro öfverens stämmande.
Riksens här församlade Ständer hafva redan med särdeles
upmärcksamhet ansedt, hura för rikets säkerhet högst
skadeligt vöre, at officerare, som äro commenderade i felt,
öfvergifva des troupp och komma till riksdag, hvarigenom
manskapet lemnäs utan anförare, den commenderande Generalen
sättes utur stånd at fullfölja operationer ne till rikets
heder och nytta och anti. våre medborgare satte i äfventyr
at som fåår utan herde af fienden aldeles blifva förskingrade.
Herrar Militairer, jag är försäkrat, at vij drifves alla af
lika heder och nijt för fäderneslandets väl, och lärer ingen
vara ibland oss, som icke täflar med hvarandra om upfyllan,
så väl av vår medfödde riksdagzmannarätt som skyldigheten
af det, som våre embeten kräfva, at då riket finnes ofredat,
hafva lijf och blod osparde till des försvar. Jag underställer
derföre i ödmjukhet och till Herrarnes mognare bepröfvande,
om icke med militairen anständigt och värdigt sätt vore, det
vij uti vänlighet ville afgiöra och för framtiden fast[st]älla,
at då arméen vore commenderat i felt emot fienden, det utöfvandet
af rättigheten at som caput familie komma till
riksdag kunde hvila och så länge uphöra, till des riket åter
komme i lugn och fred. Härmed tyckes bägge ändamåhlen
vinnas, nemi. at riksdagzmannarättigheten blifver vid des
kraft bibehållen och rikets tienst uti en så granlaga omständighet
utan hinder förrättat. Härigenom skulle vij och
kunna afböija, det de andre respective stånden inläte sig uti
någon slagz vintilation öfver Höglofl. R. o. A:s ståndzprivelegium
uti detta ämne, ty saken vore hulpen i anseende till
rikets tienst, och om privelegium blefve eij mera frågan.
Desse mine välmente tanckar önskar iag må uptagas
uti den rena afsickt, iag ledes af, at kunna befordra rikets väl,
R. o. A:s rättigheters bibehållande och svenska arméens
tillständiga heder och anseende.
Stockholm d. 16 Februarij 1761.
Carlheim Gyllenschiöld.
129
47.
Hovrättspresident Johan Gerdesslcölds diktamen om assessor
von Posts befordran.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 374.
Riksens Höglofke Ständer hafva vid alla tilfällen förklarat,
huru angeläget thet är, at befordringar til tjenster och embeten
skje efter hvars och ens tour, skickelighet och förtjenst,
hvarigenom embetsmänn och betjente upmuntras at med
så mycket mera flit och sorgfällighet fullgjöra, hvad them
kan åligga; och theremot hura ömt och hjertfrätande thet är,
at utom sit vållande blifva af någon mindre förtjent prejudicerad,
hvarigenom all hog och lust til vidare förkofran försvinner,
skickeliga ämnen kufvas och undertryckas och sysslorne
med suckan förrättas. Jemväl hura högst nödigt thet
är, at vid embetens besättande enligit Regeringsformen förnämligast
ansees personernes bepröfvade erfarenhet och förtjenst
och at inge til aldeles ovana och med theras ämnen ej
öfverensstämmande sysslor måge befordras; varande sådant,
i synnerhet hvad domareembeten angår, oumgängeligit, och
at the, som thertil befordras, böra förut lagt handen vid
sådana ämnen och sysslor, som thermed gemenskap hafva
och hvaraf med tilförlåtelighet kan pröfvas theras erfarenhet
och skickelighet til thet sökta embete, innan the thertil med
säkerhet föreslås kunna.
Hr Assessoren von ■ Post har sig theröfver besvärat, at
han, i följe af Riksens Höglofke Ständers föreskrift d. 21
Octobr. 1756, icke blifvit til assessor uti Svea Hofrätt befordrad,
hvarvid man funnit sig föranlåten följande ödmjukeligen erindra.
l:o. Innehåller icke thenna Riksens Höglofke Ständers
föreskrift, at Hr Assessoren von Post skulle til någon först
ledig blifvande assessorsbeställning befordras, icke eller 2:o
at han thertil egenteligen uti Svea Hofrätt skulle förordnas,
utan allenast at han skulle undfå assessors fullmagt samt
vid förefallande tilfälle och ledighet blifva befordrad til någon
sådan beställning, som orden theruti lyda, så at uti
föreskriften icke är uttryckt, om hans befordring skulle skje
uti hofrätterne eller collegierne eller hvad anseende hans
130
assessorsfullmagt skulle äga. Och theraf lärer ock följa, at
hvad uti deputationens betänkande förmäles, såsom hade Hr
Assessoren von Post bordt hvarje gång af Svea Hofrätt
föreslås, icke är aldeles grundadt, som han icke eller 3:o erhållit
thenna föreskrift til någon uprättelse för förut liden
prejudice, hvilket han icke påstått eller haft skjähl til. Icke
thes mindre har Svea Hofrätt 4:o Hr Assessoren von Post,
tå han första gången therom ansökning gjort, jemte tvenne
andre, i anledning af Kongl. Maj:ts ankomna bref d. 9 Novembr.
1756, föreslagit honom d. 5 Octobr. 1757 til en assessorsbeställning
therstädes. Men sedan Kongl. Maj:t genom ytterligare
ankommit bref af d. 7 Februarii 1758 i nåder förklarat, at
Hr Assessoren von Post såsom ibland the tå föreslagne yngst
til tjensteåhren borde af samma förslag uteslutas och Hr
Hofrättsrådet Tolstedt therpå uti hans ställe upföras, samt
Kongl. Maj:t således til Hr Assessoren von Posts uteslutande
af förslaget tagit til grund the sökandes tjenståhr och förtjenster,
så har Hofrätten icke understått sig på the följande
förslagen emot Regeringsformen och 1756 åhrs förordning
honom upföra framför them af the öfriga sökande, som långt
flera tjenståhr och förtjenster än Hr von Post innehade.
Och oachtadt han hvarje gång öfver förslagen sig besvärat,
har doch Kongl. Maj:t Hofrättens förfarande härutinnan i
nåder gillat och the följande förslagen faststält. Så at Hr Assessoren
von Post på intet sätt haft orsak öfver Svea Hofrätt
hos Riksens Höglofke Ständer sig besvära, och thet så mycket
mindre som the, hvilka på thessa förslag af Hofrätten blifvit
upförde, allesammans varit långt mera förtjente än han, ja,
en del af them varit uti kronans tjenst, innan han blifvit
född, såsom bland andra Hr Assessoren Traneus och Hr
Lagman Jusléen. Och som uti Riksens Höglofke Ständers
Secrete Deputations betänkande och then medfölgde särskildta
meningen Hr Kammarherrens och Assessorens Baron Grönstedts
befordran förnämligast blifvit rörd, så anser man til
mera uplysning nödigt at jemföra bägges förtjenster, af
hvilka Baron Cronstedt d. 10 Februarii 1743 blifvit auscultant
uti Svea Hofrätt, d. 30 Januarii 1745 extraordinarie notarius
vid lönings- och criminalprotocollet, åhr 1747 fört protocollet
och förestått expeditionen vid en kongl, commissorialrätt i
Giötheborg, uti April månad 1748 befordrad til vice notarius
vid civilprotocollet och uti December månad samma åhr
131
1748 til extra fiscal uti Hofrätten samt ifrån Julii månad
1756, til följe af Kongl. Maj:ts förordnande, såsom adjungerad
ständigt på femte åhret förestått et assessorsembete uti Svea
Hofrätt, intil thes han nyligen til assessor therstädes blifvit
förordnad; hvaremot Hr Assessoren von Post icke förr än
d. 10 April 1746 blifvit auscultant uti thenna Hofrätt och
först d. 27 April 1748 antagen til lönings- och criminalprotocollets
förande samt uti November månad 1750 förordnad til
riddarhusfiscal. Hvaraf finnes, at Hr Baron Cronstedt på
fjerde åhret förr varit uti Hofrätten och uti sysslor än Hr
Assessoren von Post; varande utom thes emellan Hr Baron
Cronstedt och Hr Assessoren von Post then skilnad, at Baron
Cronstedt på femte åhret, som bemält är, förrättat et assessorsembete
uti Hofrätten och thervid vijst tilförlåteliga prof
af then kunskap och färdighet, som til et så vigtigt embetes
värdiga beklädande fordras; men Hr Assessoren von Post
sjelf vitterligen aldrig lärer lagt handen vid domaresysslor
eller them verkeligen förrättat, hvaraf hans skickelighet thertil
kunnat pröfvas; som ock Cronstedt måst ständigt och dageligen
förrätta the honom anförtrodda sysslor, emot thet Hr von
Post emellan riksdagarne lärer kunnat nyttja mera ledighet
vid sin riddarhusfiscalsyssla.
Häraf lära Riksens Höglofke Ständer nogsamt finna,
at Hofrättens förslag varit laglige och at Hr Baron Cronstedt
icke genom någon oricktig berättelse blifvit befordrad til
assessor, som uti then särskildte ounderskrefne meningen
förklenligen blifvit anfördt, och at Hr Assessoren von Post
icke haft fog til sina uti thetta måhl anförda besvär samt at
begjära hofrättsrådsfullmagt efter thet datum, som hans
assessorsfullmagt innehåller, tå han therigenom skulle vinna
tour ej allenast framför nu varande äldsta Assessoren Traneus,
som tjent uti 50 åhr, om icke theröfver, utan ock framför
the öfrige gamle och hederlige männ, som efter honom avancerat
til verkelige assessorer, helst thet vijst blivit, at Hr
Assessoren von Post icke något lidande vederfarits och följachteligen
icke kan fordra någon uprättelse. Hvarjemte uti
öfvervägande lärer tagas, at Hr Assessoren von Posts vilkorlige
föreskrift, och hvaruti icke något vist befordringsställe
för honom blifvit utsatt, är daterad på en och samma dag
som Riksens Höglofke Ständers Tjenstebetänkande och then
i följe theraf utfärdade 1756 åhrs kongl, förordning; och at
132
utom Hr von Post jemväl en och annan af landssecreterarne
vid nästledne riksdag jemväl undfått föreskrifter at undfå
assessors caracterer och at i följe theraf njuta befordran; så
at om alla the, som erhållit sådana föreskrifter, skulle theraf
taga sig anledning at söka theras befordran uti Svea Hofrätt,
som för sysslornas myckenhet måste vara försedd med en
vidlöftig betjening, af hvilka större delen måste på en dyr
ort tjena utan lön uti hopp om befordran, så skulle Hofrättens
gamla och mogna betjening undertryckas och förlora alt
hopp om framsteg och följachteligen then yngre betjeningen
blifva vanmägtig. I öfrigt hvad the 1200 dahr silf:mt angår,
som Riksens Höglofke Ständer vid nästledne riksdag anslagit
til adjungerade ledamöters aflöning och af hvilka penningar
Riksens Höglofke Ständers Secrete Deputation föreslagit någon
del för Hr Assessoren von Post, til thes han framdeles
kunde med assessors lön blifva hugnad, kan man icke undgå
vid handen gifva, at Kongl. Majit förr thetta i nåder förordnat,
at the, som i anseende til större delen af Kongke
Hofrättens ledamöters jäfachtighet uti concurssaken emellan
Hr Presidenten Broman och thes borgenärer samt 3:ne andra
thermed gemenskap ägande concurssaker blifvit såsom ledamöter
adjungerade, borde njuta theras underhåll af berörde
1200 dir silfirmt, som ock hittils skjedt och hädanefter ej kan
undgås, så framt icke med afgjörande af thessa angelägna och
vidlöftiga saker, i brist af domfört antahl, skulle komma at
studsa och uppehållas.
48.
Majoren friherre Gustaf Clodts memorial om rådet.
CAllegater I, N. 59.)
Protokollet sid. 379.
Ödmjukt memorial!
Sedan nu Secreta Utskåttets hemställande angående Hrr
Riksrådens Palmstiernas och Scheffers licentierande ifrån
deras embeten blifvit af Riksens Ständer bifallit, så kan väl
derom egenteligen icke vara vidare frågan; men som Secreta
Utskåttet derhos yttrat sig vilja, hvad the öfrige Hrr Riks
-
133
rådén angår, efter sin instruction förfara, så tyckes mig ej
kunna undgå at dervid giöra en och annan nödig anmärkning.
Först som Riksens Ständer för hvar och en Rådsherre
föreskrifvit den skyldighet at efterleva våra fundamentallagar,
hvar och en Rådsherre jemväl med liflig ed sig dertil
förpliktat, Riksens Ständer derhos bundit ansvaret för lagarnes
efterlefnad på hvar och en Riksråds enskilta vård, utan at
Riksens Ständer vid deras vahl kunnat medgifva den ursäkt,
at någon hvarken af mindre begrepp eller annan afsikt
skulle med blott bifall och stillatigande låta det framlöpa,
som emot tydelig lag vore stridande, så måtte jag sluta, at
genom et sådant efterlåtande altid brottslighet gifves.
Dernäst när jag anser rikets härigenom tagne skada och
olycka, medgifver jag gierna, at Hrr Riksrådens Palmstiernas
och Scheffers uti Secreta Utskåttets extracto protocolli
anförde förhållande varit för sig ganska betänkeligit; men
tycker för min del, at deras enskilta meningar aldrig kunnat
utgiöra någon värkställighet, i fall de andre Hrr Riksens
Råd icke med sitt bifall och samtycke gifvit dem en för riket
skadelig utgång; hvarföre, enär the öfrige Hrr Riksens Råd,
som them ålegat, hållit sig vid Regeringsformen, hade ju Hrr
Riksrådens Palmstiernas och Scheffers meningar icke haft
någon påfölgd, och ofelbart är, at riket fäst sin säkerhet på
den grund uti pluralitet, at fläste åtminstone skulle ej kunna
misstaga sig om en tydelig lags efterfölgd. Häraf understår
jag mig giöra det hemställande, om icke tvänne Riksrådens
lagstridiga meningar äro af ingen påfölgd, när the af the öfrige
icke antagas; och om icke the senares bifall til sådane
lagstridige meningar innefattar det hufvudsakeligaste til ett i
anledning af the tvennes mening riket påkomne ofall.
Jag tilstår, at efter det begrepp, jag af Gud och naturen
fåt om rättvisa, mig icke kunna annat än häruti tillägga svårare
påfölgder af de tigande och samtyckande än the voterande
Hrr Riksrådens meningar, och beder derföre i anseende
til den ömhet för lag och rättvisa, som vij riket och efterkommande
äro skyldige, at sådant uti noga öfvervägande af
Secreta Utskåttet må tagas samt sielfva omröstandet angående
kriget, på sätt som af Stora Deputation begiärt är, til
plena upgifvas. Stockholm d. 12 Februarii 1761.
G. v. Clodt.
134
49.
Friherre Carl Otto W rangels diktamen om voteringssättet.
(Bil. till konceptprot.)
Protokollet sid. 394, 414.
Te viktige värf och friheten vårdande ährender, som på
Riddarhuset til ompröfvande förekomma, fodra ofelbart den
mäst granlaga ordning bland så talrik mängd, som till älirnående
af ett med lagarna för det allmännas väl e[n]ligit
slut tienande är.
Jag tror mig intet säga för mycket, enär jag förklarar
mig vara af den tanka, att den af våra ledamöter, som icke
bevistadt de föregående ventilationer och öfverläggningar,
är otienlig att med sin afgifvande röst tillreda de förehafde
ärenders afslutande.
Ej mindre är oförnekeligit, att en aldeles frånvarande
skridit ifrån rättigheten af dehltagandet uti riksdagsgiöromåhl,
såsom hvarutinnan han frånvarande icke äger någon
kunskap, fölgackteligen icke eller bör igenom sin pollets och
insegels aflämnande till annor, för at uti des ställe med blått
ett Ja eller Neijs afgifvande, vara med uti omröstningar,
hvilcket som minst tienligit icke bör förmodas.
Men hvad oredor och missbruk under det vedertagne
omröstningssättet möjel. skulle kunna insmyga, är dock, i
betracktan af hvad redan nämt blifvit, lätt at finna, hvilket
jag med des öfriga fölgder onödigt acktar att omröra.
Till förekommande framdeles af alla under det nu brukeliga
voteringssättet möjeliga oordentligheter är jag af den
mening, att ingen bör äga någon röst, med mindre han sielf
närvarande den inlämnar; att efter slutad omröstning rösternas
antal noga hiemföras, eij med upropslistan utan med
ett af de vid bordet sittj ande personer hållit antecknande
eller protocoll öfver deras antal, som röstat; och att sielfva
rösterne skrifvas på ett fierndels ark, intet större och intet
mindre, till en fierdedehl åter sammanvikit, emedan the
nu brukelige mindre sammanvecklade billetter af minsta
ovarsamhet lätteligen skulle kunna minskas, hvilket åfta
kunde med sig föra samma olägenhet, som om de skulle å
någondera sidan kunna ökas.
135
Uti denna min tancka styrkes jag så mycket mehr, som
upfyllandet af en hvars riksdagsmannaplikt kräfver framför
allt annat ett högst sårgfälligt bemödande.
Riksens Höglåflige R. o. A. lärer uplyst finna detta
vara af mycken vickt och angelägenhet, tå noga iacktagen
ordning befodrar rätt och sakernas tillbörl. drift utan blandning
och oreda; och derföre hemställer jag vördsamt, hvad
medel uti detta betydande ämne vidtagas bör samt om icke
de af mig föreslagne måga pröfvas vara tillförlitelige, ther
jag endast haft ordning och skick för ögnamärke.
50.
Landshövding B. R. von Hauswolffs diktamen om ett utländskt
lån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 398.
Ad protocollum.
Att nödvändigheten är för handen till penningelåns negotiering
utomlands för riket är en ganska bekymmersam
omständighet.
Uti så olyckeligit tillstånd, som lärer ärfordra millioner
rdr, tror jag icke, at riket varit försatt sedan Konung Johan
den III:s regementstid. Väl har jag mig bekant åtskillige
utrikes skullder, giorde under högstsak.e Maij:tt Konung Carl
den XII:tes regering, å hvilka Kongl. Maij:ts egne höga så väl
som dess commissariers förskrifningar blifvit gifne, men utom
gälden i Turkiet och det lån, som holländske creditorer år
1702 under samma lands Generalstaters garantie emot hypoteque
på rigiske tullen till 750 000 gyldén lemnat, dock icke
lära hafva stigit till en half million rdr, eftersom på Kongl.
Maij:ts Ständers vid contributions- och negotiationsvärket befullmägtigades
publication af d. 29 December 1715 inga mig
vetterliga utrikeslån lära vara erhållne. Äfven har jag mig
kunnogt, at uplåningar skedt på rikets allierades bevilljade
subsidier i förra tyska kriget, som ock sedermera, jemväl at
högstsal. Hans Maij:tts Konung Friedrichs herr fader, Landtgrefven
af Hessen-Cassells Durchleuchtighet, dermed tillhanda
gådt, men elljest lärer icke finnas andre lån vara giorde
än på tull- och licentinkomsterne samt så kallade fursteke
godsen uti de tyska, Sveriges förr detta underlagde och till
en del ännu bibehållne provincier, under hvilka förra var
Wernamundetullen, som Hertigen af Mechlenburg-Schwerin
af högstsake Maij:tt Konung Carl den XII:te fådt i underpant,
så väl för förskott af medel som af vivres och fourage
samt för inqvartering i dess land, och ännu lärer vara oliqviderad,
alldenstund högbemälte Hertug hittils haft besittning
af samma tull, så at på inkomster här i Sverige, utom Estoch
Lifland, tror jag icke, at i detta eller förra seculo något
exempel gifves.
Det talar dock för sig sielf, at utväg måtte tagas till utrikes
medels erhållande, sedan subsidierne lära funnits otillräckelige,
och äfven derpå ansenlige återstoder torde vara,
samt vexellcoursen så högt upstigit ock till äfventyrs erforderlige
vexlar icke kunna erhållas, hvartill lägges, at nya interessen
måtte gravera staten och alla reqvisita fordra dubbel
summa om icke mera till deras inkiöpande i anseende till alla
varors och perzedlars högt upstegne priser, så at statstillgången
icke ens lärer förslå till de vanlige behofven, det jag
tycker mig villja sluta af the orden uti Riksens Höglofl. Ständers
Secrete Utskotts betänkiande, nemi. at förse rikets cassa
med tillräckelige och emot dess behof svarande penningesummor,
ehuru Secrete Utskottet något derefter utlåter sig om
förskaffande stock af godt och redbart mynt.
Jag förmodar dock, det meningen icke måtte vara at
skrida till större lån, än at interesset derföre kan förnöijas af
inflytande redan accorderade eller vidare förväntande subsidiemedel,
eftersom elljest räntan, i stället för 4, 5 å 6 p:c:t,
kunde till rikets oersätteliga skada stiga årligen till och öfver
8, 10 och 12 procent med provision, mäklarecourtage och
postporto inräknad samt således i det sidsta fallet innom 8:ta
år utgiöra capitalsumman och under samma tid et dubbelt
capital gå utur riket, hälst då vexlar så till hufvudstolens som
räntans förnöijande skulle härifrån remitteras och coursen
kommo sig at bibehålla, om icke än högre upstiga, serdeles
om låncapitalet utomlands icke blefve så betydande, at det
tillika kunde fälla densamma så väl under varande krig
137
som änn mera efter dess slut; men är ock detta afseendet, så
ankommer likväl mycket derpå, huru operationen skier,
hvarvid jag likväl nu icke kan se förut den utväg till utrikes
stock, som omsider den görande skullden skall afbörda,
med mindre icke ibland annat är påtänkt till värkställighet,
at Stora Sjötullen blifver i speciesmynt eller silfver betalt,
som med mera, hvad till ändamålets vinnande hörer, nödvändigt
förut bör afgöras.
Påfölgden af berörde tulls clarering på detta sätt blifver
likväl reqvisition af flere vexlar eller remisser och at stocken
till coursens fällande minskes, som torde förordsaka, om icke
stegring, dock bibehållande af dess högd, serdeles som orådeligit
lärer vara at låta det inflytande speciemyntet komma i
gångbarhet och silfret till roullance förmynta, ehuru hvad af
mynt utgår, och i sig sielf är en vara, förminskar remisserne
och kan hielpa till fällning af cours å vexlar men ökar agio
på myntsorterne, och fördenskull, i afseende på en viss stock,
i brist af annan, nyttigast lärer pröfvas at låta det gå in
uti banquen till afbetalning på rikets skuld men åter taga till
låns igen, då till förekommande af vexelcoursens upstegring
den enda utväg vore at in natura betala rikets utländska
skuld.
Utan omsorg på samling af stock till afbördande häraf
är det mera skadeligit än nyttigt för riket at vidtaga det
anmälte förslaget, som det ock blefvo alt för kjänbart på
annan grund änn at förskrifva sig till återbetalning i rdr
hambn banco eller holländskt courent, ty at utfästa sig dertill
efter gängse cours, då interesse eller capital skall föllja,
af styrker jag alldeles.
Vid detta yttrar mig elljest med den förmodan, at jemte
förslag på de erforderlige utrikes medel, inrättat på behofven,
och planen till skulldens ersättiande med ränta måtte och en
annan till coursens fällande vara utarbetadt samt för öfrigit
visshet gies om låns erhållande af främmande eller inrikes
männ, antingen uti rdr, hollansk courent eller rdr hamburger
banco, och till lika återbetalning, samt terminerne dertill
efter behofven vara projecterade, jemväl at de subsidiemedel
äro säkre, som komma at användas till interessernes betalande,
ock at betalningsterminerne till capital ock återstående
ränta blifvit utsatte efter ungefärlig calcul af den
stocks insamling, som dertill må vara ärnad, på det så det ena
138
som andra kan ärnå önskelig värkställighet utan odrägelig
kiänning för riket, som härigenom mer och mer blifver i
skuld fördjupat och intet annat bådar än långvarig bevillning
för riksens undersåtare till nittiondedelens kiänbara
förlust, beledsagad med dyrhet å alla nödtorfter, till hvars
förekommande likväl icke ännu nyttige författningar äro
tagne, som dock äro så angelägne som botemedel för en siuk
menniskiokropp. Stockholm d. 23 Februarii 1761.
B. R. von Hausswolff.
51.
Statskommissarie Johan von Wallvijks diktamen om ett utländskt
lån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 406.
Ad protocollum d. 23 Feb. 1761.
Här förekommer Ricksens Högl:e Ständer en af krigets
fruckter. Den är intet den första, ty de aldra första krigsrörelserne
voro landet så mycket mera tryckande, som de
skiedde uti en tid, då Sveriges rikes inbyggare måste kiänna
brist på bröd, och de föliande åhrens välsignelse af åhrsväxt
hafva äntå icke kunnat förtaga de kiänbara tillökningar af
krigets fölgder, som hvart åhr nya framstält. Icke eller är
denna den enda, dy de äro beklageligen många och frucktansvärdt
torde ännu blifva flere, men alla hafva varit och äro,
Gud bättre, för riket och undersåtarne högst kiänbara och
tryckande.
Den skada, Sveriges rike och dess undersåtare haft, och
det lidande, vij ännu i dag kiänna af detta kriget, eij mindre
än det, vij ännu se oss oundvikekn förestå, är oss så viss och
säker, som den deraf med fägnad utlåfvade nyttan och förmån
beklagekn synes oss oviss och osäker, om icke aldeles
försvunnen. Detta alt kunde så lifligen föreställas, som det
riket och undersåtare värkekn öfvergåt, ännu i denna stund
trycker och i många tider vidhänger; men hvad är dermed
139
uträttat annat än at rifva up såret, så at det mera blöder men
mindre värkar till hielp och bättring. Kraftiga hielpe- och
botemedell äro här de, hvilka utan uppehåld fordras at vidtaga,
siukdomen har fått öfverhanden, läkaren är på yttersta
stunden tillkommen, arm el:r ben måste aftagas för at conservera
den öfriga kråppen.
Riket är invecklat uti et krig, som intet står i vår vilia
och mackt at kunna efter önskan och åstundan sluta; kiärnan
af rikets armée är ute, den måste underhållas; men at komma
utur denna labyrinten, dertill torde finnas flere och differente
utvägar, dem mig icke här tillständigt är at föreslå och utvälia.
Uti vidtagande af den ena el:r andra utvägen fordras
nödig tillgång på penningar, men till den utvägen at continuera
med kriget fordras både fålk och penningar, och om
alla möijeliga inrikes tillgångar äro så nära vidtagne och nyttiade,
at ingen utväg dertill mera gifves, eller och deras vidare
nyttiande finnes blifva riket så skadelige och förderfvelige
som sielfva kriget, så blifver väl intet annat medell öfrigit än
at söka utrikes penningelåhn, ehuru iag för min enskildte dehl
anser detta hielpemedlet äfven för skadeligit.
I fall af continuation med deltagande i krigets utförande
fordras ofelbart en ansenlig penningesumma, och det icke
allenast för arméens underhåll och krigsoperationernes fortsättiande
innevarande åhr utan och till arméens underhållande
till påföliande såmmar, om intet kanskie ännu längre;
men på händelse at vij på et eller annat sät kunna komma
derifrån, torde behofvet af uplåning blifva mindre betydande.
At utvälia hvilketthera för riket vore nyttigast och rådligast,
torde ansees icke vara här frågan, utan at svara Secrete
Utskåttet på thess giorde föreställning till Ricksens Högl:e
Ständer om tillstånd at få gå i författning om penningars uplånande
utrikes emot pantsättiande af visse rikets revenuer;
men iag för min dehl finner betänkeligit at utlåta mig öfver
det senare utan at förut vara underrättad om belåppet af
behofven i det ena el:r andra fallet, hvilka räntor äro, som
skola hypoticeras och anslås till interessernes betalande,
hvad utvägar äro at vidtaga till statsbehofvens upfyllande i
theras ställen och hvarmed sådane låhn ändtekn förmenas
skola betalas; och är således af den tankan, at Secrete Ut
-
140
skåttet anmodas upgifva till Ricksens Högl:e Ständer, hvad
detta kriget redan kåstat riket och i hvad skuld riket nu
häftar therföre så in- som utrikes, hvad som ännu fordras,
om med vidare deltagande i krigets utförande skulle continueras,
och särskildt hvad som fordras till arméens underhåll
och hemskaffande, i fall en önskelig fred nu vore at vinna,
samt hvad tillgånger dertill i det ena el:r andra fallet äro,
på det Ricksens Ständer i grund theraf må kunna vidtaga de
mått och utvägar för sig och riket, som de finna närmast
öfverensstämmande med undersåtarnes förmåga och rikets
bestånd.
Jag föreställer mig här 2:ne inkast, det ena, at det intet
står i vår mackt at välia det, vij önska och åstunda, och at
begge delarne äro ovisse samt at, om vij än voro visse om
fred i denna dag, så fordras äntå tillgång på penningar för
arméens underhållande där ute, till dess den kan komma
hem, samt till dess hemskaffande; och det andra, at hvad iag
förmenar böra till Ricksens Ständer upgifvas, är hemligheter,
hvilka intet kunna giöras kunnoga utan fara och äfventyr
för riket. Men iag svarar therpå, at hvad det första angår,
så måste möijeligheten och giörligheten efter vår förmåga
desidera häruti, och kan emedlertid det vissa och oumgängeliga
skilias ifrån det ovissa, hvarefter och så snart Secreta
Utskåttet upgifvit thet nödvändigaste behofvet för arméens
underhåll till Julij månad, tillstånd först och främst lemnäs
till uplånande af samma behof, i fall inga andra tillgångar
dertill äro, och sedan vidtagas ytterligare författningar för
det öfriga efter omständigheterne, och hvad beträffar det senare,
så är iag för min del af den tankan, at alt, hvad som så
directe rörer rikets undersåtare som krig och dess utförande
samt kåstnaden dertill, bör till dess hufvudomständigheter,
orsaker och belåpp vara Ricksens Ständer almänt bekant, på
det inga tvifvelsmål el:r ogrundade tankar, som härröra af
okunnoghet, therutinnan må hafva rum.
Att Sverige är i förevarande krig inveklat, det kan intet
vara någon obekant; at det kåstar riket redan öfver dess förmåga
och öfver all tillhielp är hela riket så mycket mera bekant,
som medell till thess utförande blifvit genom publique
låtterier insamlade, och om Ricksens Ständers Banque varit
i tillstånd at dertill förskiuta penningar utan sin och rikets
skada, månne det intet snarare bör vara till sin rätta be
-
141
skaffenhet kunnigt än hållas under hemlighet och ställas under
okunnoge omdömen? Att arméen dagel:n kåstar riket at
underhålla och at en ytterligare continuation och deltagande
i krigets utförande fordrar ansenliga penningar och säker tillgång
deraf, kan ju intet undfalla den minsta eftertanka, hvarföre
skall då behofvet dertill vara Ricksens Ständer okunnigt,
och månne intet et förtroligit upgifvande deraf till Ricksens
Högl:e Ständers fullkomliga kunskap skulle säkert soulagera
och tillfredsställa Ricksens Ständers oroliga och ömsinta
omtankar öfver rikets iråkade beklageke tillstånd samt gifva
Ricksens Ständers sårgfälliga öfverlägningar till rikets hielp
och rädning mera lif och styrka, då inga tvifvelsmål och
misstankar kunna äga rum och inga påliteliga kunskaper fela.
Jag vet intet, hvad nytta en antagen hemlighet om rikets
penningebehof och utgifter påsyftar och medförer, om intet
at antingen skyla vår fattigdom eller och dolia vår elaka
hushåldning. Det senare tror iag snarast, ty vij kunde intet
med skiähl säga oss vara fattige, om vij hushållade efter vår
förmåga; men med alt skiähl torde vij kunna förebrå oss vår
elaka hushåldning, som giort och gior oss fattiga, så länge
vij deruti fortfara. Deremot medförer i mitt sinne en tillbörlig
kunskap om rikets penningetillstånd, inkomst och utgifter
den nytta, som sagd är, at när hvar och en derom är
kunnig, så kan ingen misstaga sig om orsakerne och nödvändigheterne
till den hielp och understöd, som riket af dess
undersåtare tarfvar och begiär, och om någonting skall kunna
föra oss till en försicktig, sparsam och god hushåldning med
rikets inkomster och utgifter, så blifver det at therifrån bårttaga
alla onödiga hemligheter.
Jean von Wallwijk.
45—322307
Häradshövding Samuel Ehrenmalms diktamen om rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 424.
Diet. ad prot.
Sedan R. o. A. förehaft sig den delen af Secrete Utskottets
betänkande, som rörer Deras Exellencier Fr i herrar Palmstiernas
och Cheffers(l) licentierande, så förekommer hos mig
nu i öfvervägande det öfriga, som i Secrete Utskottets betänkande
finnes vara oafgiordt, hvilket består af 2:ne omständigheter,
det första som rörer Westfaliske freden och det
andra angående de öfriga Hrr Riksens Råd, som uti krigets
tillstyrkande varit delaktige.
Hvad först Westfaliske freden vidkommer, så lärer thet
i anseende till rikets närvarande belägenhet vara lyckeligast
at låta den fråga vara oafgiord, nog utaf när enligt Secrete
Utskottets yttrande en sådan förbindelse ej utan Ständers
sammankallande kan genom vapen fullbordas, Ständer kunna
altid, när en sådan sak upkommer, förfara därmed såsom riket
nyttigast är; och emedlertid kan ingen af the allierade magter
tillägna Sverige något afsteg ifrån then år 1648 d. 24 Octobr.
i Osnabryck i then uti thess 17 § förbundna garantien utan
böra snarare tillstå, at Sverige med sin största skada upfylt
sin lofven emot andre, ehuru samma rätt ej synes vara Sverige
vederfaren, hvilket förlusten af en del uti Pommern, Bremen
och Werden intygar.
Men hvad den andra frågan åter beträffar angående de
öfrige Hrr Riksens Råds mer och mindre deltagande uti
krigets tillstyrkande, så har Secrete Utskottet theröfver förklaradt
sig, at Secrete Utskottet lärer med them såsom mindre
brottslige efter then Secrete Utskottet gifne instr. förfara,
hvilket för min del jag håller före ej vara öfverensstämmande
med hvad R. o. A. i samma sak tilförene beslutit, som är,
at alla the prot., som röra rådslagen, i alt, hvad hemligt ej
vara bör, i synnerhet hvarföre Ständers sammankallande ej
skedt, skola upgifvas och af Ständers Stora Deput. öfverses;
hvilket otvifvelaktigt härrört therutaf, at R. o. A. ej måtte
143
utan skähl och bevis dömma en och fria en annan såsom lika
brottslige eller at någon skulle blifva ett offer för thet at
genom ett sådant tillfredsställande hielpa andre, som torde
hända förtient thetsamma.
Jag kan ej neka, at då saken angående Hans Exellence
Cheffers(!) licentierande förehades, så upväcktes hos mig största
rörelse och oro, hvilken jag i denna stunden ännu känner.
En man, som med sin uplyste kundskap och erfarenhet under
oförtruten flit och möda och, jag vågar säga, utaf bästa upsåt
sökt gagna sit fosterland, fastän ej med lika lycka som
andre. En man, som ej genom nedriga personer och samhäldets
missfoster sökt medborgares förderf och olycka el.
nånsin hyst under sit hägn och beskydd menniskior, som till
kropp och siäl varit förskämde.
En man, som villigt gagnadt menniskior utan annadt
afseende, än hvad rättvisan af hvar redlig kräfver.
En man, som med thess största ovän till vänskap och
benägenhet lätt kunde förmås, och uti thet at giöra goda
gierningar fast och oföränderlig.
Döm härutaf, mine Herrar, om jag utan största sinnesrörelse
skulle kunna see och höra, at en person, som jag,
ehvad öde och skulle öfvergå honom, vördar, så länge jag lefver,
skall blottställas för en hel allmänhet, utan at jag ännu
utaf prot. vet, om han framför de andre förtient sådan medfart
el. icke. Jag får och jag bör ej tadla hvad som redan i
anseende till honom afgiordt är, hvarvid thet vähl får förblifva,
men det hindrar mig icke at för min del söka mit egit
tillfredsställande och lefva efter thet beslut, som hos R. o. A.
redan i anseende till honom afgiordt är. Till hvilken ända
jag påstår, at samtelige rådsprotocollerne uti den delen, som
rörer lagbrott och förut af R. o. A. begärt är, skola uptes.
Och som R. o. A:s önskan angående prot. upgifvande ej är
fullgiord, el. om Secrete Utskottet skulle tilägna sig, hvad
Ständer i anseende till thess Stora Deputation sedermera
förordnadt och hvarigenom Stora Deputation blifvit tillagt
den delen, som rörer lagbrott, så kunde Secrete Utskottet
snart råka i den olägenhet at sakna Ständers förtroende,
hvilket skulle giöra mig så mycket mera ondt, som the hrr
ledamöter, therstädes nu äro, förtiena af mig all heder och
vördnad. Och vore en sådan händelse af lika betydelighet,
som om thet stället el. Stora Deputation, hvarifrån hela
144
landet med åtrå afbidadt folk[s] och rikets räddning, skulle
nu aldeles uphöra utan at hafva kommit i någon värkelig
syssla. Största bitterhet och hårda medfarter kan genom
sachtmodighet, enighet och inbördes sämja, hvilket jag hierteligen
önskar, förekommas.
Jag underställer i största ödmiukhet till R. o. A:s bepröfvande,
om ej R. o. A., ifall Secrete Utskottets ledamöter
af andre sysslor vore hindrad, skulle finna för godt at genom
visse ledamöter af Stora Deputation under tysthet låta utdraga
then del af rådsprot., som förut begärt och nämnt är,
samt thetsamma till Stora Deputation öfverlämna.
Sam. Ehrenmalm.
53.
Hovmarskalken friherre Esbjörn Christian Reuterholms diktamen
om ett utländskt lån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 432.
Dictamen ad protocollum d. 4 Martii 1761.
För min del protesterar jag härmed på det aldra kraftigaste
emot penningelåhn utom riket. Banquen måste och bör
kunna, om arméns tillstånd i Pommern är så presserande uselt,
låna riket contante penningar. Om banquen det intet gior
eller kan giöra, så vore det en hiskelig hiertestöt för dess credit.
Hvart hafva då de årlige silfver- och kopparmyntningarne
samt de af privatis der insatte contante caroliner, riksdalrar,
sexstyfrar och plåtecapitalen tagit vägen?
Likaledes protesterar jag på det aldra kraftigaste, på egne
och de hemmavarandes vägnar, att kriget på något slags sätt
skall fortsättas och conformerar mig med Hr Doctor Serenii
i går här upläste memorial, utan i stället håller jag före utan
ringaste drögsmål böra declareras så väl för Konungen i
Preussen som våra alierade, att nationen hvarken begynt, velat
eller vill hafva något krig och at ingen kan misstyckas, då
han i öfrigit intet gior mera, än han äger krafter till.
145
De, som kiänna landet, vårt i lägervall råkade landtbruk,
brist på tienstefolck och arbetare, lära aldrig kunna annat än
vara af denna tancka. Jag vill därföre för min del heldre aldrig
mera nyttia den rätt, jag äger at uti denna lustra församling
hafva stämma, än att vid detta tilfälle med tystnad anse,
att riket skall continuera sin ruine, taga på handen till nya och
långvarigare olyckor och hela landet öfver oss, som detta
riksmöte bivistat, uppfyllas med ett ofelbart missnöije.
Ty fast det kan förbiudas, att Ständers beslut tadlas, så
är dock ingen mackt till, som kan förbiuda tanckar och deras
influence, och ej heller befallas, att 2 gånger 2, som gior 4,
skall ej mera giöra än 3.
Jag beder derföre aldra ödmiukast för Guds och för den
ömhet skuld, vi äro skyldige oss sielfva, våre barn och våra
medbroder, att vi intet giöra steg, som äre oss alla, efter mitt
yttersta begrep, till idel fördärf. Fattigdom och högfärd står
alt för illa ihop och gifver en öppen väg till hospitalet.
Bättre är draga sig ur leken i tid med litet krafter än att
en annan gång komma dädan med hals och bens förlust.
Hvad växelcoursens modererande angår, så vore bäst, vi
afbidade deras förslag och utlåtande, som derom äro committerade,
det vi än intet fådt.
Stockholm d. 4 Martii 1761.
Christ. Reuterholm.
54.
Landssekreterare Otto Henrik de Freses diktamen om ett utländskt
lån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 432.
Ad protocollum.
Sedan Secrete Utskottet i sitt betänkjande upgifvit rikets
närvarande penningebehof jemte hypothequen och sjelfva tilgången,
hade jag ingenting mindre förmodat, än at oss emilian
i thenna delen skolat blifva någon discensus(l), sedan bristen
är almänt kunnog, växelcoursens högd almänt tryckande och
arméens nödiga uppehollande högst nödvändig.
146
Nationens heder kräfver af oss thenna omsorg. Rikets
och hvar mans säkerhet fordrar thenna handräkning, och arméens
trängande belägenhet upmanar oss at tilgripa alle
möijeliga medel, at hafva alt ospart, utom minsta uppehold
eller tidsutdrägt. Ty thet händer oss annars lätteligen, at tå
vi villja vachta oss för Charybdin, falla vi uti Schyllam. Utaf
the ingifne memorialer och munteliga discourser i thetta ämne
har jag funnit flere utvägar til uphjelpande af alt sådant vara
föreslagne, såsom at draga sig utur kriget gjenom neutrale
machters bemedlande, och at i thetta afseende 1 million rdr
courant allena af utlänningen uplånas skulle och resten innom
riket upbringas samt Secrete Utskottet emedlertid påläggas at
upgifva the ärholdne subsidier jemte hvad utom them til
krigets utförande upgått.
Men, mine g[unstige] Hrr, såvida vårt krig raporterar sig
på förbund, och intet förbund gifves utom contraherande
parter, så står thet ju icke i vår macht at härutinnan efter
behag dispensera, utan måste sådant skje i samråd och öfverläggning
med våra contrahenter och bundsförvanter, och thet
så framt vi ej skole anses för trolöse och exponera oss för större
ondt af våre allierade, thet jag här för onödigt anser at uprepa.
Eij at förtiga, huruledes ett slikt steg visserligen skulle
försätt ja nationen i aldra yttersta misscredit hos alla europeiske
potentater och tillika ådraga nationen then skymf, som
alla tiders minnesböker aldrig skulle kunna utplåna.
At upbringa penningar innom oss gjenom contanters tilgripande
utur banquen, gjenom silfvers uptagande hos våra
medbroder i riket, gjenom 1723 års Skåttekjöpsförordnings
häfvande, nya upodlingars taxerande och en annan och drygare
skattekjöpsmethodes vidtagande samt ändtel. genom
Hrr R[iksens] Råds egendommars tilgripande äro alle sådanne
utvägar, som utom thet någon effect theraf på några år neppeligen
står at ärholla, the, om the och möijelige voro, lätteligen
tjänte at bota ett ondt med dubbelt värre. Banquens
contante penningar kunna icke vara betydande, emedan sedlarnes
värde ligger i landets fastigheter och hvad contant
vara kan förnemligast tjänar til banquens högst nödige credits
bibehollande i händelse af värkelige penningebehofver.
Våra medborgares silfver äga vi ej rättighet at uti fritt
land them oåtsporde bortförskrifva. Huru lång tid skulle
och väl icke til upbringandet och upmyntningen åtgå, och
147
hvad missnöije, om icke upror i landet, skulle väl thenna utväg
förorsaka? Utur 1723 års Skattekjöpsförordning hämtar
almogen i synnerhet sitt reeleste privilegium. Then bibeholler
them med barn och efterkommander, så länge the
hemmanen, som lag säger, häfda och uprättholla, vid tak
öfver hufvudet och gifver tillika ett billigt soulagement emot
therå nedlagd svett och möda. Och enär ej allenast thenna
utan oräkneliga flere förordningar befria almogen ifrån al
gravation å hemmanet, som förbättringar och upodlingar skulle
kunna vid ny skattläggning eller projecterad 20 års ränta
värcka, så föreses lätteligen, huruledes then förmögnare
skulle kunna undandraga then fattiga thess enda näste, huruledes
alla Konungens och Ständers löften och försäkringar
skulle försvinna och huruledes ändtekn ett uppenbart missnöije
äfven härigjenom skulle upväckas.
Vid sistnämnde förslaget finner jag mindre nödigt at til
vederläggande åberopa något annat skjähl än thetta, at utom
thet thet strider emot al slags lag at förvärka annans lott och
egendom, emedan hvar skal sin sak ensam giälda, så strider
thet och emot Ständers beslut at ytterligare exagerera, hvad
i thenna delen skjedt och hvarom på sitt ställe jag förbeholler
mig få afgifva mina tanckar.
Utom alt thetta, mine g[unstige] Hrr, är, som sagt är,
tiden oss dyrare, än at vi, ther vi än kunde, skulle kunna
gagna slike resourcer utan at gjöra them onyttige, sedan thet
lärer vara en ärkjänd och autoriserad stats- och krigsprincipe,
at ju närmare man är friden, thesto eftertryckeligare bör man
agera, ej mindre för at accordera sig thensamma fördelachtig
än at poussera friden til skyndsamt slut.
Jag ärindrar mig, huruledes thet vid sednare frågan om
behofvets qvantitet föregifves, at en större summa än til en
million rdr banco torde tjäna til krigets längre utdrägt, tå vi
doch nu allena borde arbeta på friden, med thet föreslagne
och redan omförmälte vilkor.
Men, mine g[unstige] Hrr, huru är thet möijeligt, at någon
innom oss skulle kunna vara så Gud och äre förgjätin at
välja krig för frid. Thet strider emot uplyste nationers lagar;
thet strider emot enskilt och almänt interesse, och ändtel.
thet strider emot alt thet förtroende, som lika medborgare
böra hysa til hvar annan. Then summa, Secrete Utskottet i
sitt väl grundade betänkjande til 3 millioner rdr banco up
-
148
gifvit, antager jag för min del såsom mera grundad än alt, hvad
utom thetta samhälle kan upgifvas. Ty ther cognosceras behofvet
uppå bepröfvade och ärkjände data, af Ständers befullmächtigade,
the ther en gång vunnit vårt förtroende, the
ther til ingen del giordt sig af samma förlustige, the ther
under edelig förbindelse och således under fördubblad skyldighet
böra vara Gud och medmenniskjor ansvarige.
Nödvändigheten at låna thenna summa utrikes bevisar
sig dels af vår penningebrist och tilgång thertil, dels och af
vexelcoursens höjd, som gjör vårt mynt til halfva sitt värde
onyttigt. Och enär vi, under thet samma vi arbeta på fridens
härställande, äfven arbeta på växelcoursens fällande utur
andra principer, så måste vi ju förese oss blidare tider för betalningen
än nu, tå lånet skjer, som vi och utom thess håfve
al anledning at förmoda, thet vi under förmodade fördelachtige
fridsvilkor underhjelpa the behofver, som nu gifva oss så
tvungin invisning på utlåningen.
Mine g[unstige] H[errar], jag anser saken af aldre högsta
betydenhet och utvägen til vårt räddande så handgripeligen
fördelachtig, at then tyckes böra gifva öfvertygelse och impression
hos hvar man.
Ingenting är theremot i mitt sinne äfventyrligare än duplicité
i nationen vid fråga af thenna beskaffenhet, ty then
medförer altid osäkerhet hos främmande nationer, för hvilka
vår skiljachtighet icke kan blifva fördold, och then gjör tillika
och med thetsamma tilgången ej mindre oviss än dyrlegd och
tvetydig.
Jag tar Gud til vittne, at jag af alt mitt hjertås fullesta
öfvertygelse framgifvit thesse mine tankar och lämnar them i
lika upsåt, til ömsint eftersinnande af lika ömsinte medborgare,
som ej mindre än jag kjänna vigten af sine beslut, uppå
then grund, som innom våra murar och öfver våra hufvuden
dagel. representeras i följande för hvar svensk man värdige
sinnebild, uppå hvilken jag lefver och dör: Salus populi suprema
lex estö.
O. H. v. Frese.
149
55.
Landshövding Johan Råfelts diktamen om ett utländskt lån.
(Bil. till prot)
Protokollet sid. 432.
Jag finner den öfverlägning, Högke E. o. A. nu under
händer häfver, vara den granlagaste, ömmaste och mäst riksvårdande,
hälst deruppå beror icke allenast våre i Pommern
varande medbröders utan och rijkets väl. Jag kan väl ej af
annan ta-ncka vara, än at ett krig är menniskoslächtets förödelse
och derföre det onaturligaste, och fast det och på slutet
blefve beledsagat med conquetters erhållande, lära historierne
och tidernes minnesböcker kunna visa, at land och rijken
derigenom ändå i längden mera förlorat än vunnit. Jag tror
mig och kunna visa, at för en fri regering är ej mera mot dess
väsenteliga constitution stridande än krig, då det icke måste
för nödvärn föras. Men desse considerationer äro icke nu
rätta objecten af vår öfverlägning; vi få lof at taga saken, som
hon är; vi äro utom Ständers samtycke i ett bedröfveligit krig
invecklade, ehuru jag derom är försäkrad, at de herrar och
män, som dertill styrckt, hafva giordt det af bästa välmening
och vilja, men menniskor fela i sina uträkningar, ty Gud allena
styrer alt. Jag har väl nu i femton år skött sådane
embeten, som till utöfvande mäst behöfva lagfarenheten till
grund, men så har jag förut i femton år varit vid de sysslor,
der ministerielle mål mäst förekommit, så at utaf den kundskap,
jag deraf ännu häfver, kan jag nogsamt finna, at man
ej kan så lät draga sig utur ett krig med heder, som man kan
gå från ett basette- el. pharaospel, sedan man tappat sina
penningar. Nog har jag hört talas om, at det är bättre med
den första förlusten draga sig ur leken än med drygare känning
deruti fortfara; men, mina Herrar, det är snart sagdt,
men det är ej så snart giordt. Jag vördar sannerligen den, som
nu straxt kunde upgifva de medel och utvägar, som utan ovännens
åtlöje, utan vänners och bundsförvanters förackt, utan
våra nu varande på en etablerad systeme sig stödiande inrättningars
undergång samt utan nationens egen nesa nu och
för framtiden kunna försätta oss i lungn och frid. Jag är icke
150
ledamot af Secrete Utskottet, så at jag har mig de hemliga
resorer bekante, men nog finner jag af sunda och allmenna principier,
hvad Konungens och rijkets värdighet fordrar, hvad
tagne och ingångne engagements med andra machter kunna
och böra kräfva, och det till vår egen säkerhet för framtiden,
samt huru litet el. aldeles intet vi skulle vid en tillkommande
fredscongresse blifva ansedde och få ersättning för hvad vi
redan beklagel. dyrt utgifvit, om vi måste opgifvas och siunga
svanesången i förtid. Jag tror, at den högsta Gudens både
rättfärdighet och barmhertighet icke länge lärer tillåta at
utan förbarmande hand se så mycket oskyldigt blod utgiutas,
så månge länder och städer sköflas och ödeläggas, så många
menniskor i uselhet och elände förgås. Jag är derom försäkrad,
at de öfrige krigande machters cassör samt folk och
penningeresourcer lära i proportion mot våra icke vara mera
fulle el. tillräckelige. Jag är försäkrad, at andre machters
undersåtare och folk äfven så väl sucka efter frid som vi; och
jag kan ej annat föreställa mig, än at både commenderande
och de, som varda commenderade, lära tröttna af de ledsamme
och bedröfveliga fatiguer och besvärligheter, med hvilka ett
långtsamt krig äro beledsagade, så at vi med Guds hielp torde
få hugna oss af en snar och önskansvärd allmän fred. Vid så
fatte omständigheter hvad är för oss annat at göra än bita i
ett surt äple och söka op den ådern, som sätter alla saker i
rörelse, det är skaffa penningar, hvarigenom våra medbroder
och arméen i Pommern kunna blifva underhåldne, våra tilltagande
författningar vinna lif och styrcka och vi visa, at
ehuru tryckte, vi doch icke äro nedslagne utan hafva samma
hierta, samma sinne, som våre förfäder haft. Nog kunna vi
hafva penningar, men de äro ej så klingande, som de fordras
på tysk bottn, derföre är det ej annan utväg till contante
medels nu straxt anskaffande än den, Secrete Utskottet föreslagit.
Ty at påbiuda silfver och gulds opgifvande håller jag
före vara ganska betänkeligit och kunde medföra bedröfveliga
påfölgder, äfven som at röra penningestocken i banquen. At
styrcka till minskning i summan är för mig så mycket svårare,
som, ehuru gärna jag önskade, den kunnat vara långt mindre,
jag ej känner behofven, och bör dessutan vara försäkrad, at
Secrete Utskottet måste om upgiften deraf på det nogaste
giordt sig underrättad. Att detta steg är för Högl:e R. o. A.
det ömmaste, at R. o. A. velat vara om alla omständigheter,
151
så mycket görligit är, på det nogaste underrättad, innan något
bifall till beviljandet kunnat gifvas, är både värdigt och anständigt
för R. o. A., som derigenom för nu varande tid och
efterverlden å daga lägger den stora bekymmersamhet, hvaruti
R. o. A. varit försatt, då de nödtvungne måst vidtaga en
sådan svår utväg till rijkets räddande. Men ehuru ömt, ehuru
bekymmersamt och svårt detta kan falla R. o. A., så tror jag
doch samt är derom försäkrad i mitt sinne, at som nöden har
ingen lag och ej andre utvägar och medel kunna i hast till alla
tryckande behofs upfyllande opgifvas, än det af Secrete Utskottet
föreslagne låns görande, så lärer och R. o. A:s mogna
insickt i alle saker icke kunna tillåta at nu mera genom alt
för många svårigheters upkastande och debatters hållande
vela ombragera dem, som utom riket skola bispringa oss med
lånet. Ty i den mon, som utrikes man förnimmer, at ej enhälligt
beslut tages, i samma mon torde och crediten utomlands
minskas, så at de penningar, hvilke kanske i desse tider
utomdess vore svåre at få upnegotierade, kunde de än blifva
rarare och kanske i desse nog penningslöse tider ogörligen erhållas.
R. o. A. lärer derföre högt uplyst finna, huru angelägit
det är, at öfverlägningen härom och sättet till det tillgörande
beslut blifver sådant, at sielfva ändamålet vinnes och icke
echouerar till arméens och rikets derpå följande stora lidande,
skada och förderf.
56.
Landshövding B. R. von Hauswolffs diktamen om ett utländskt
lån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 432.
Ad protocollum.
Fullföljandet af krigsrörelserne med vår armée medförer,
at omsorg måtte dragas för de behof, som Höglofl. Secrete Utskottet
generelt anmält.
Ehuru desamma i anseende till nu utevarande styrka
icke kunna på ett år erfordra så stort capital, som till uplå
-
152
ning utrikes åstundas, så kan på händelse af krigets utdrägt
det likväl blifva ganska otillräckeligit, och det ändamål at
åstadkomma redbart mynt i riket icke tillika ernås.
Som jag aldeles tviflar om det sednare, med mindre icke
Höglofl. Riksens Ständer äro betänkte, huru interesserne på
orter och ställen, där lån fås, kunna förnöjas och vid förfallotiderne
äfven sedan hufvudstolen; varandes därtill ingen anledning
gifven uti Höglofl. Secrete Utskottets extractum
protocolli, utan snarare at interesserne här komma at betalas,
tvifvelsutan med inköpande växlar eller till den cours på riksdalern,
som gängse är, då räntan är förfallen, som blifver
kronan en svår känning, i det at i ställe för sex procent, under
hvilka jag förutser, at interesset icke lärer kunna betingas, om
utlänningen eljest skall låckås, samma lärer stiga till tolf
procent och däröfver årligen, alt som växelcoursen sig bibehåller
eller mera stiger; och till befruktande är, at icke så
snart kan giöras räkning på inflytande subsidiemedel, som eljest
vore at använda till interessernes betalning, det jämväl icke
kommer öfverens med försigtig hushållning at af det negotierande
capitalet anticipera interessesummorne och på vist
sätt betala interesse på interesse, såsom det icke eller därmed
öfverens stämmer at disponera medel från statsvärket därtill,
då det dem icke kan umbära. Så hemställer jag fördenskull
vördsammast, om icke i det fall af samtycke till urtikes lån,
som jag för min del finner oumgängelig vid krigets fullföljande,
det dock måtte för i år allenast sträcka sig till en million
riksdaler hamburger banco, hvarmed jag icke annars kan
se, än at utrikes behofven för arméen med god hushållning
kunna bestridas, emedan många förnödenheter kunna härifrån
besörjas och inrikes betalas samt därtill fonder utses.
Men detta mitt tillstyrkande grundar sig likväl på en stock,
så till interessernes som till hufvudstolens betalning, den jag
dock vilkorligen föreslår, nemligen så vida Riksens Ständers
banco såsom innehafvare af inkommande och utgående Stora
Sjötullen skulle med annan hypoteque kunna förses, och hvilken
tull jag håller före i brist af specieriksdaler eller silfver
kunde till accommodement för de handlande hädanefter betalas
med visse begärlige stämplar af järnsorter; således at
som hvar tullriksdaler i forne äldre tider har blifvit räknad
för sex daler och 8 öre kopp:rmt, jämte riksdalern därutöfver
betald, järnet i jämförelse af dess forne pris icke tages
153
till högre än tjugufemb dahl:r eller fyra speciesrdr skp:d samt
at kronan befriar sig från järncontoirs- och börsafgifternes erläggande
samt licenten till Riksens Ständers Contoir, kunnandes
tull järnet sedan genom kronans försorg af en constituerad
agent blifva utskjeppadt till försälgning och medels erhållande
in natura till interessernes clarerande och samling
till stock at afbetala capitalsumman med, hvilken dock torde
blifva otillräckelig, med mindre icke den utgående Sjötullen
på lika sätt betalt varder, som alt ankommer på Riksens
Höglofl. Ständers godtfinnande, utan att härvid anse den
redan upstegne coursen, alldenstund vid denna belägenhet
kronan icke längre bör låta förblifva vid det betalningssätt,
som med så stor olägenhet för riket och till dess saknad af
redbart mynt blifvit uti en olycklig stund tillåtit, ehuru så
väl Kongl. Myntcommission som Kongl. Maj:ts och Riksens
Cammarcollegium och Statscontoir vid förra riksdagar sökt at
bevaka denna kronans rätt, hvad inkommande Stora Sjötullen
angådt.
Skulle denna min oförgripeliga och välmenta riksdagsmannamening
icke vinna gunstigt bifall, så har jag likväl
fullgiort min skylldighet så med föregående mina påminnelser
som ock med mitt förslag efter den lilla insigt, jag mig förvärfvat,
och då jag för detta uti mitt statscommissarieembete
varit så lyckelig att vid förlägenhet af medel gå Kongl. Majit
och Rådet med mine underdånige förslag tillhanda. Stockholm
d. 4 Martii 1761.
B. R. von Hausswolff.
Kammarherre friherre Isak von Knorrings memorial om rådet.
(Allegater I, N. 92).
Protokollet sid. 448.
Ödmiukt memorial.
At förebygga det menniskior af okunnoghet och bristande
begrepp ej skulle om lagar sig misstaga voro lätt nog, men det
menniskliga hiertat, som med dess böjelser är så svårt at följa
154
och så ofta sviker sin öfvertygelse, behöfver en väldigare arni
än blotta stadgandet til afböjande af förbrytelser.
Der ligger orsaken, at lag utan ansvar och straff är en död
bokstaf, och utsatt straff utan värckställighet är sorn sprak
af törne.
Så länge de grekiske republiquer höllö sina lagar i hälgd
och beifrade minsta försök deremot, ja, så länge den romerska
regeringen holt lagen oryggelig och brott deremot ej för misstag,
så stodo de orörliga; men när lagen hos dem onäpst kunde
kränckas, då gingo desse republiquer, en del trappevis, andra
åter hufvudstupa, til sin undergång. Regeringslagarne hafva
i synnerhet hos alt folk, som äro nitiske om deras välfärd,
blifvit aktade så ömme som ögat, hvilket intet tål något skarn
eller minsta fläck. Annan tancka häfver ej eller den uti ett
hos Riksens Höglofl. Ständer ingifvit memorial åberopade
engelsmannen Davenant. De delar, som der upprepade äro,
lärer icke nekas vara af bem:te auctor utplåckade på sådana
ställen, hvaräst handlas om medborgares inbördes plicht,
då de voro delte i partier. Som kopporne för menniskiorne
äro mäst oundvikelige, så är äfven partie i en fri regering
en siukdom, som svårligen står at undfly. Man har af historien,
at folkslag gifvits, som ansedt den medborgare, hvilken
i republiquen var neutral, då vicktige saker förekommo, böra
för sin kiöld emot fäderneslandet slutas ifrån rådplägningarne
och blifva gemen soldat. Naturen af sådan skilj acktighet emellan
fosterbröder kräfver visserligen mildhet och fogelighet, ja,
förlåtelighet, ty annars blir det äfventyrligit för en ärlig man
at arbeta för det allmänna, innan han rådfrågadt den ofta så
ovissa pluraliteten, och skadeligit för riket, om pluraliteten
ej tål alla ledare till sanning. Men när denne så berömde
engelska auctorn talar om rikens rätt, så lyda orden: »Ett
rike förfaller, så framt icke alla delar efter yttersta förmågo
befordra det allmänna bästa, så framt undersåtarnes utskickade
männ låta mod och redlighet förfalla, så framt det lämnas ministérer
fritt at underminera constitutionen och regeringsformen
utan straff, så framt lagen vrides. Då är en fördelad regering
det största tyrannie och träldom; det är ett tyrannie, som är
genom lagen stadfäst, som är authoriserat genom samtycke,
och sådant folk giöra deras egna fiättrar. Ett tyrannie, som
med värjan hålles, har få vänner utom de, som densamma
bära, men ett tyrannie, som är genom lagen stadfäst och hvaräst
155
folket är allenast sammankalladt at bestyrcka oförrätt med
egen mund, har på sin sida de rike och mäcktige, de klenmodige,
de late och försummelige ... Den, som drifves af högmod
och ambition, bekymrar sig ej om mer och anser för tid nog at
tiena det allmänna, sedan han först betient sig... At de, som
velat ändra vilfarelser och bevaka friheten, hafva för detta
varit kallade en faction eller vanartige; men detta är icke
deras rätta namn och borde häldre gifvas til annat slags
folk. Orätt att kalla sådane en faction, som genom alla skyldige
och skickelige vägar ombeflitat sig at befordra frihetens
sak. Vanartige böra egenteligen sådane kallas, hvilka, då hushåldningen
och styrelsen uti ett land är så försvagad, at det
liksom är i dödsens kiäftar, säger doch, at alt står väl til och
äro derhos så förmätne, som de hade räddadt det folk, som de
dock genom elakt upförande bracht nästan til undergång och
ruin... Vidare enär sann dygds och redlighets reglor iacktages,
så leder det ej allenast til himmelen härefteråt utan är ock
bästa medel och utväg at stadfästa all lycka, ro, magt och
sällhet här i verlden ... Vid farligheter måste undersåtare inbördes
förlåta hvarannan, förglömmas af hvad partie den
eller den mannen varit, ty det är nog, när man eftersöker,
om han icke altid varit af ett redligt sinne och haft honneur.
Vid sådane tilfällen måste de bästa slags män af bägge sidor
gå hand i hand och emotstå de öfverensstämmande, flitige
fiender, som finnas emot rikets frihet. Hvad vördnad bärs
icke vid sådane tider, äfven af ovänner, til den man, som har
en välgrundad principe och upsåt, hvars ord och giärningar
stämma altid öfverens i samma liud och ton, som hvarken kan
kiöpas eller skrämmas. När något emot lagarne skiedt, då
måtte de, som representera sitt fädernesland, icke rädas före
at angripa dristige och stora brått. Ty deräst detta skulle
försummas, så månde klemighet, impunité och sielfva straffets
undvikande til sig draga så många förbrytare, at de omsidor
med deras myckenhet blifva aldeles säkre och befriade, och
enär sådant händer, då är ett landz frihet aldeles förlorad.»
Så långt Davenant.
Jag hade väl här icke behöft denna auctor, ty här fordras
hvarcken fransk eller engelsk tolk til följande sanning. Ett
hierta aldeles svenskt utreder sig ändå, men så har jag just
med det äckta beviset af samma auctor, som i bemälte memorial
åberopas, velat befästa, hvad vedertagen sak det är at hålla
156
regeringslagarne i styrcka, så til deras constitution sorn förmur
af straff och belöning.
De tåla vist icke at giöra sandkorn til berg, ej eller saker
af stor betydelse til de svaghetsfel, som menniskior åtfölja.
Den gåfvan hade grekiska philosophen Carnéades, som utsändes
til de romare med Solons lagar, men innan deras afgifvande,
til försök om de romare voro des värdige, holt
han til dem den ena dagen tal om rättvisans förträffelighet och
den andra om förmånen af orättvisa. Men desse visa invånare
förkastade honom genast, såsom den der med en af ett ondt
hierta flytande vältalighet kunde förföra folket. Man har
äfvenväl hos andra sedt en lika behändighet at til straff och
strafflösa nyttia enahanda lagens rum, de der dels långsammare,
dels like månens skiften byta om tanckesätt och den ena tiden
plaidera för lagens stränghet och en annan för des mildhet.
At dragas af hämnd, at giöra små fel, hvaruti menniskior lätt
falla, ja, snafva, till stora brått, at omföras af partie, at vara
bögd til den yttersta stränghet, at se blott på personen men ej
på saken, at icke hafva rikets välgång för högsta lag voro
både illa och olyckeligit. Men då frågan är om en giärning,
der regeringsmännen emot principen af regeringssättet, emot
klar lag, emot hvad Ständer förklaradt, ja, emot alla tiders
loflige bruk satt sig i den magt, Ständer sig allena förbehållit,
så kan det ej kallas hämnd, då man vindicerar en så öm lag,
icke menniskelige svagheter sådane förbrytelser, som skie
emot tydelig lag och förstöra hela nationen, icke för partiesak
det, som är lagens ensak. Hårdaste framfart efter lag borde
icke ens utströ bitterhets frö, efter den, som sig emot en klar
lag förbrutit och stor skada giordt, bör, om hiertat är bättradt,
med glädie och ärkiänsla undergå lagens kraft. Men när ingens
håg eller afsicht är annan än at mildra lagen, doch så at den ej
i den delen, som rörer ansvaret, til intet giöres, så bör ju den,
som lagen brutit, än mer vara til freds. Det spelrum har försigtigheten
emot rättvisan, at des yttersta udd kan undvikas
men ej at förvandla den til intet och stadna i flathet. Man
har af dem, som med fulla lagen ej blefvit öfvertygade om sitt
brott, altid at befara des beskiönjande, och i des större myndighet
den förblifver, des lyckligare kan den ofta uti ett sådant
tiltag blifva, och det är det vanliga sättet at föda partier,
då den, som lagen öfverträdt, underhålles i myndighet emot
den, som klandradt hans så kallade misstag. Hvem kan neka,
157
at näst det brottet at införa envälde är det at draga til regeringen
en Ständer allena förbehållen myndighet, ty bägge i
sin mån giöra Ständer vanmägtige och ofrie. Blifva brott
deruti eftergifne, at det stadnar vid varningar, huru vil det
då gå med alla öfrige? Äro väl misstag vid besättiande af
tienster och vid andra dylika rikets värf at likna emot misstag
vid en enda menniskias emot klar lag förspilda lif, och hvad
är ett lif emot flere 1000:de? Månne på de förstnämnde då
någonsin kan blifva bot?
Huru vil straff användas emot andre medborgare, som
förse sig, om de uplystaste mäns emot klaraste lagar giorde
ansvarigste förbrytelser få en annan skepnad? Sådant exempel
kunde ej annat än smyga sig til en skadelig efterfölgd i hela
nationen at misstaga sig på rättvisan, hvilken icke tål at leka
med, och kunde ej annat än underhålla partier emellan dem,
som strida för lagen och ändoch ej begiära ansvaret i sitt fylle,
och dem, som vilja åtnöja sig med sådan del deraf, at de förre
ej se riket och sig dermed säkre, men det som mer är, skaka
regeringssättet. Ty hvar och en, som kan gifva skiäl til detsamma,
vet ju, at ordsaken till konungaväldets bortläggande
var svårigheten at få en konung til ansvar och at Rådet deremot
skulle blifva under ansvar. Varder nu ansvaret genom
eftergifvandet til intet förvandlat eller åtminståne så at de,
som förbrytelsen giordt, få behålla Ständers förtroende, så
ber jag ödmiukeligen må tilses, om sådant icke undergräfver
regeringssättet som grundat på ansvar och hvarutan ingen
ärlig man lär vilja förtro sig mer åt fleras, än han har håg at
förtro sig åt ens behag.
Ingenting synes lättare kunna leda til ett oinskränkt
herravälde än myndighet hos regering at Ständer oåtspordt
giöra krig. Ingenting lättare at det ånyo vidtaga, än när
exempel giöra vägen lätt och beredd, at sådant aflupit med en
varning, hälst om det lyckas, äfventyret belönes med en myndighet,
sorn- sedan icke så lätt häfves.
Sielfver Gud har med Eli vist, huru flathet är ej mindre
en vederstyggelig last än hårdhet. Vi lära således icke böra
tro oss så aldeles efter behag och på irrblåss kunna afvika ifrån
en rättvis medelväg emellan en sträng rättvisa och en flat
eftergifvenhet. Vi äro väl magtägande men derjemte lagbundne,
månne vi ej missbruka vår magt, om vi til intet giöra lifvet
af lagen, under hvars beskydd vi trädt i borgerligit samhälle?
46—322307
158
Och jag vet intet, om vi icke med skiäl mer böra hafva afseende
på dem af nationen, som påstå lagens tilfredsställande, an de
Hrr Riksens Råd, som gådt lagen förbi. Med all vördnad för
dem är intet skiäl, at nationen för deras skuld skal blifva delt.
Hos Riksens Ständer finnes väl rum för leuteration, men deras
på förbindelse under lag grundade rättvisa förbiuder at förvandla
gierningens natur ifrån brott til misstag och derigenom
giöra lagen vikande och försvagad, såsom underkastad misstag,
der doch lagens klarhet af samhäldets frihet och säkerhet
samt syftemål så starckt blåssar, at det altid är dens skuld,
som deruti vilse farit, och om conjuncturen än varit förledande,
har den icke ledt dit åt at Ständer oåtspordt börja krig, hälst
conjuncturen öpnade sig redan under Ständers förra
varo och altid tålt tiden til deras sammankallande. Vi hafva
inbördes med liflig ed förbundit oss at så til des stadgande i
författningen som i des ansvar helig hålla lagen. Vi blifva om
icke til annan redo doch inför Gud ansvarige, huru vi brukadt
den oss updragne myndighet, och vi få igenom vårt förhållande
härvid dela det ansvar, som en rättvis Gud lär kräfva af
vederbörande för det i kriget utgutne blod. Det är väl första
gången, som regeringen efter vår återvundne frihet gådt oss
så ganska när. Men man ser, hvad värckan folkets missnöje
hade förra gången, innan enväldet oss öfversvimmade. Voro
det en sak, hvaruti man kunde två gånger synda, vore det med
lagar som arméer, at ju flere personer, ju starkare, så ju flere
repetitioner af lagar, ju starkare, men det har sig tvärt om.
Ett sådant krig som detta, än en gång, kan förderfva hela
landet utan hielp, och vi veta ej ännu, huru detta slutas och
om det icke borttager fruchten af vårt arbete i hela vår tid,
och då blir det hårdt nog, om en hel generation skall umgiälla
det han ej vullit. Lag på lag gior den föraktelig, och den,som
en gång kan jäckas med lagen, har ju bevis i händren på möjeligheten
at en annan gång giöra detsamma. Dermed låckås
andra til samma tiltagsenhet, och menniskian tiltror sin egen
slughet at giöra det ändå bättre än den andra, när den ser, at
så lätt för en annan aflupit.
Denna act, som följer på hvad sig nu i regeringen tildragit,
skal antingen blifva en förmur för öfverträdelser eller en
trampad väg. Man säger, gierningen är giord och kan icke
ändras. Med samma skiäl skulle väl alla förbrytelser i ett land
gå fritt och ondskan taga öfverdådigt öfverhand, om giord
159
gierning derföre borde vara utan ansvar. Man säger, med Hrr
Riksens Råds ansvar blifva olägenheterne ej botade. Men
just det, at skadan är obotelig, förhöjer efter all principe i
moralen och politiquen deras ansvar och nationens både
skyldighet och rätt att giöra denna epoque i historien så talande
och varnande för all tilkommande regering, at riket ej någonsin
må äfventyra dylikt. Det giöres ej med lagens bokstaf,
den hafva vi så sträng, at den icke kan blifva alfvarsammare
utan med exempel.
Eör sådane ordsaker kan jag ej instämma dermed, at det
må stadna dels vid en varning, som Riksens Ständer uti betydeligaste
saker så allmänt förkastat, dels vid stadfästande af
en lag, som förut är så fast, at om han ej får värcka, dör han
af sådan läkedom i läkarens hand af för mycken styrcka.
Jag håller tvärtom före att Guds och folkets rätt, invånarenas
säkerhet, rättvisans jämna lopp och fundamentallagarnes
acktning kräfva, at de Hrr Riksens Råd, som låtit
ur ackt hufvudsumman af dessa lagar, böra ej mindre än de,
som redan äro licentierade, icke mer hafva Ständers förtroende
och vården öfver en lag, som hos dem til sine första bokstäfver
så til sägandes varit förglömd. Men som af Secrete Utskottets
extractum protocolli af d. 7 Febr. sistledne ärfarits, at Hrr
Riksens Råds förhållande uti krigzsaken varit olika, och
ehvad berättelse Secrete Utskottet än derom kan ingifva,
icke af Riksens Ständer såsom rättvisa kan fällas något omdömme
utan at se saken om Hrr Riksens Råds förhållande i
hela sin vidd, altså och emedan Riksens Höglofke Ständer
uti den delen, som rörer de öfrige Hrr Riksens Råd, som kriget
tilstyrkt, ännu sig öfver Secrete Utskottets extractum protocolli
ej utlåtit, ty hemställer jag ödmiukeligen, om icke den
af den Stora Särskilta Deputationen så länge sedan begiärte
underrättelsen och de rörande bemälte ärende i Rådet hällne
protocoller må med all skyndsamhet ifrån Secrete Utskottet
infordras, at man får se rätta sammanhanget och icke så länge
omföras af ovissa omdömmen, som kvälja i mörkret stadde
medbroder. Desse mine tanckar begiär jag för mine fosterbröder
i alla stånd få frambära. Stockholm d. 5 Martii 1761.
Isaac v. Knorring.
160
58.
Kapten Fredrik Lagersvärds memorial om rådet.
(Allegater I, N. 94.)
Protokollet sid. 448.
Ödmiukt memorial.
Sedan Riksens Höglofl. Ständer bifallit Secreta Utskottets
betänckande om ordsakerna till kriget uti den delen, som rörer
2:ne Hrr Riksråders licentierande, bäfver Lofl:e Borgareståndet
gifvit tillkiänna dess mening vara, att alla Rikets Råd, som
varit ordsaken till kriget, borde anses lika. Secreta Utskottet
bar äfven vid slutet af dess betänkande sig yttrat att vilja
framdeles öfver de öfrige sig utlåta ocb tillika berättat, det
Hrr Rikets Råd på olika sätt varit uti detta mål delacbtige.
Nu eburu det på ena sidan står fast, att kriget eij kunnat
värckställas utan en pluralitet, som 2:ne Riksråder allena eij
kunnat utgiöra, ocb på den andra synes i bogsta måtto obilligt,
om för ett ocb samma brott 2:ne Riksråder allena skola mista
Ständers förtroende, men att de öfrige, som äfven bidragit
till det obeskrifveliga elände, hvaruti riket blifvit försatt,
skola förblifva vid förvaltningen af rikets styrelse ocb af de
medel, som till dess upbielpande kunna vidtagas, ocb således
efter riksdagen komma i full besittning af den magt ocb myndighet,
de så eftertänckeligen vanvårdat till rikets oboteliga
skada, så kan man dock med säkerhet sig häröfver icke yttra,
innan kunnogt blifver, huru ocb på hvad sätt Hrr Rikets Råd
hvar för sig voterat om krigets börjande utom Ständers börande.
Äro de Hrr Rikets Råd, som Secreta Utskottet ännu
eij omnämdt, så litet brottslige, att de utan äfventyr kunna
lämnas vid riksstyrelsen, så kan det allmänna ocb våre hemmavarande
landsmän, som anförtrodt deras välfärd i våra
bänder, icke bättre tillfredsställas, än då deras mindre brottslighet
blifver å daga lagd. Skulle de åter befinnas hafva giordt
ett med de licentierade Rådspersoner ocb icke hafva giordt
något påstående om Rikets Ständers rätt, så fordrar lagen lika
straff på lika brott, ocb lärer Lofl:e Borgareståndets utlåtande
i den delen finnas på lag ocb billighet grundat.
Jag hemställer således i ödmiukhet Rikets Höglofhe
Ständers bepröfvande, om icke nödigt är att förelägga Secreta
161
Utskottet inom viss kort tid upgifva behörig underrättelse ocb
utdrag af rådsprotocollerne, om ocb huru Hans Kongl. Maj:t
så väl som Hrr Riksråden särskilt sig yttrat angående krigets
företagande utan Ständers sammankallande, med det mera
som Rikets Ständer tillförne funnit ingen hemlighet innebära,
på det den af Secreta Utskottet omförmälte mer eller mindre
delacbtighet deraf må kunna utrönas. Intet mål kan vara af
större vigt än att ställa rikets grundlagars ömmaste del i sin
tillbörliga helgd och styrcka. Rikets Höglofl. Ständer hafva
redan vid sidsta riksdag funnit ingen belägenhet för riket
vådeligare, än då det saknar lagens kraft ocb värckställighet.
Nu äro vi just i sådant tillstånd. Skola vi genom lindrig
medfart söka qväfva partieandan, oro, hämd ocb osämja,
hvilket jag för min ringa del aldrig skall afstyrcka, så kan det
dock aldrig ske förr, än lagen fådt sin rätt. Då först lyser
mildheten med rena färgor, då kan det eij sägas, att man vanvårdat
lagen och endast förfölgt vissa personer, då vet hvar
man, att Ständer kunna vara rättvise och milde tillika, då
qväfves hämd och afvund tillika, då får en lagbunden frihet
i stället upväxa och grönskas till Svea mäns lycka och hugnad
i evärdeliga tider. Med detta mitt ödmiuka memorial täncker
jag med Höglofl. R. o. A:s samtycke vända till de öfrige
respective stånden. Stockholm d. . . ,x 1761.
F. Lagersvcerd.
59.
Överjägmästare Carl Vilhelm Paulis memorial om rådet.
(.Allegater I, N. 96.)
Protokollet sid. 448.
Hörsamt memorial!
Jag har så i anledning af mitt memorial rörande penningelånssaken,
af Secrete Utskottet understält och R. o. A. afgiordt,
som och välbemälte Secrete Utskots upgifvande af
deras tanka, att tvenne nu licentierade Riksens Råd synas
sine embeten förestådt, at dett med Riksens Högl. Ständers
' Datum saknas.
162
förtroende eij kan öfverens stämma, som en af en Borgareståndets
ledamot ståndets tanka medföljande till Höglofl.
B. o. A., medelst detta mitt förbehåll giöra velat, att af denne
ledamots och derpå ett ståndz bygd beslut eij må hos Högl.
R. o. A. väcka ändring i hvad som afgiordt blifvit igenom
ståndens pluralité. Af Regeringzformen finnes solklart af
Hrr Riksens Råd handlad emot des 6:te §, och denne § af ingen
för otydelig anses, efter de och eij främmande mackt vetterligen
brutit riketz fred.
De äro orsaken till öfver 25 000 svänske mäns oskyldige
lifs upoffrande utan trängande nöd, som till en del lemnat
enkor och oförsörgde barn efter sig.
De äro orsaken, att rikets cassör äro otilräckelige och tvifvelsutom
utblåttade, efter uplåning åstundas.
De böra redo visa för subsidier och hvad de riket gagnat
eller hvad än på dem återstår.
Riksens Högl. Ständer hafva förklarat dem brotzlige
emot meranämnde 6 §; således ser jag intet mistag om tydelig
lag bör äga rum eller någon sedan dertil måge anledning gifva,
så framt densamma icke vill kiännas brotzlig, emot Rikzdagzordningens
13 [§] sig förbrytande och således deltaga i
förr erkiände brottet emot Regeringzformen samt riketz sanfärdige
nytte eller sätta sig deremot, då densamme laga tiltal
och afstraffande syns åtfölja.
Mistag äger här eij rum, och hvad deremot, hvad anfördt
är af ledamoten, invändes är lagstridigt.
Finna Riksens Höglofl. Ständer ännu kraftigare bot, att
af regeringen intet emot Ständerne förbehåldne rätt och urskilling
kan åstadkommas, uti dett ämne finner jag mig gierna
ingå, ty enväldet bör hos ingen vara utom lagen och derpå
grundat hos Riksens Ständer.
Att utan åtalan låta bero Riksens öfrige Hrr Rådz förde
rådslag så i in- som utrikessaker och deras förhållande synes
ock emot 13 § Rikzdagzordningen stridande, besynnerlig
i anseende till dem, som derföre tiltalas böra, hvilke saker der
nämnes och besynnerligt hit lämpligt emot Ständernes frihet,
till ransakande och afdömande efter lag och laga rättegång
samt des ordning komme och til behörig straff och bot utan
uppehåll befordras, samt ingalunda tvenne allenast anses
brotzlige i det, hvarutinnan de ingen pluralité kunna utgöra,
i hvilket 23 § af Regeringzformen til des förnämsta förstånd
163
går ut på, at intet orättfärdighet må fördärfva land och
rike.
En myckenhets brotzlighet synes intet kunde billigen ordsaka
ändring i denne laga eftersyn eller fruktan at giöra åtal
för att åsamka sig misgynnare. Neij! Riksens Ständer äro
lagens stiftare och låta de regeringen den misvårda, så åföijer
öfver dem oskyldiges tårar och suckan, men derföre aldrig
medgifvit annat än ett lagligt försvarande och undslippande
af tiltal för dem, som dett eij förtient. Att anföra exempel
vill jag eij längre gå än till de rikzdagar, jag bivistat, skiönt
jag vet, hvad på de förre förut händt, ty som hemlige Riksens
Ständers giöremål böra vara, dit de höra, så anstår mig eij
derom något orda. Höge embetzmän voro generaler och chefer
1743, hvilke Riksens Ständer låto afdöma och straffa, äfven
uproriske almoge. 1746 åhrs comisions giöremål är och nogsamt
bekante genom värkställigheten.
1756 åhrs ännu upmärksamare som inbrott emot Ständernes
frihet, efter dett almänt kunnigt blef likaledes.
Ju högre embetzmän, ju större straff bör vara, ty den
supponeras längre tient at veta, hvad han bör giöra, mer erfarit
at veta, huru han måst lyda, flere förmän haft at sluta,
huru honom skulle gå, om han som de blefve brotzlig.
Huru Riksens Höglofl. Ständer täckas anse giöremålen,
derefter tages säkraste rättesnöre för framtiden, och den brotzliges
anseende behörigen och oskyldigas befrielse, både almän
och enskylt båtnad samt starkaste bom för alle försök mot både
frihet och öfvande sielfzvåld.
Min mening är altså sluteligen, at den, vederbörande Riksens
Högl. Ständer anförtrodt upgifvandet af Rådets giöremål,
dermed vidare eij utdrage och at Stora Särskilte Deputation
i sin activité sättes, förblifver och deremot inga hinder
i anseende till Ständernes almänne beviljande af både deputation
och instruction antages, utan aldeles förkastas. Stockholm
d. 3 Martij 1761.
C. W. Pauli.
164
60.
Major Carl Axel Rutenslcölds memorial om rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 448.
Pietainen ad protocollum.
Uti det målet, som förledne tisdag af en ledamot, Hr
Häradshöfdingen Ehrenmalm, blef väkt och hvars dictamen
ad protocollum då blef liggande på bordet, utber jag mig ödmiukeligen
nu få yttra mina välmente tankar.
Ämnet är så mycket mindre främmande, som det så godt
som ifrån riksdagens början sysselsatt Riksens Ständer, intill
dess det d. 9 Febr. af Höglofl. R. o. A. blef slutekn företagit
och enligit Secrete Utskottets betänkande och tillstyrkande
afgiordt.
Grunden och anledningen till samma betänkande, som
ledes ifrån Riksens Ständers egen befallning och instruetion,
samt hvad detsamma omständeligen innehåller, behöfver nu
så mycket mindre omröras, som det, i anseende till sakens vigt
och betydelse, ej annat kan än vara i friskt minne.
Jag vill därföre endast fästa mig vid det dictamen, som
denna saken å nyo väkt.
Däruti förmäler Hr Häradshöfdingen sig hysa den tankan,
att det voro bäst till att ej gå in uti någon queestion om
Westphaliske freden och dess guarantie, utan att denna
omständigheten bör lemnäs oafgiord.
Jag kan så mycket mindre inlåta mig med honom uti
någon dispute härom, sorn jag säkert tror, att hvarken Secrete
Utskottets el:r någon annan menniskias tanke varit, det
Westphaliske freden, som för mer än 100 år sedan är slutad,
skulle nu komma under någon ny ventilation, antingen till
förkastande eller ratificerande.
Nog af att Secrete Utskottet uti sitt betänkande sagt och
att Riksens Ständer dermed instämt, det guarantien, som
Sveriges rike sig af samma fred åtagit, utaf Riksens Ständer
allena, casu existente, kan fullgiöras och uppfyllas.
Om detta har allena varit frågan. Densamma är deciderad,
och vidare har Westphaliske freden uti hela denna saken
ej haft någon influence.
165
Att Hrr Riksens Råd däremot gådt in i en sådan guarantie
och Ständerne oåtspordt densamma med värkeligheter uppfylt,
det har Secrete Utskottet först och Riksens Ständer
sedan ansedt såsom ett fel, och därföre hafva tvänne af desse
herrar såsom mäst felaktige blifvit ifrån sine ämbeten licentierade.
Härutinnan består nu andra delen af Hr Häradshöfdingen
Ehrenmalms dictamen, i det han förmenar, att denna saken,
hvad de öfrige Riksens Råd beträffar, ej skall vara afgiord,
och att den icke heller skall kunna afgiöras, innan rådsprotocollerne
därutinnan af Secrete Utskottet till Riksens Ständers
plena uppgifvas.
Till att nu kunna få någon redig idée om denne fråga, så
är nödigt att jämnföra Secrete Utskottets oftanämnde betänkande
med R. o. Ars beslut härå.
Praemissa och Secrete Utskottets utlåtande om lagens
rätta förstånd går jag härutinnan förbi såsom till denne frågan
eij hörande.
Men sedan Secrete Utskottet skrider till applicationen
på sielfva personerne, så anförer Secrete Utskottet, att Riksens
Råds felaktigheter härutinnan eij varit lika och enahanda,
emedan skiljaktigheter därom uti deras voteringar sig yppat.
Sedan utnämner Secrete Utskottet dem, som mäst varit
felaktige, nemligen Friherrarne Palmstierna och Scheffer.
Utmärker ock hvarutinnan denna större felaktigheten
bestådt, nemkn att de sökt förfäkta den meningen och emot
grundlagen stridande tanken, som skulle det vara regeringen
tillständigt att gå in uti närvarande krig utan Riksens Ständers
sammankallande, hvarföre och Secrete Utskottet styrker till
att licentiera dem ifrån sine ämbeten.
Men hvad de öfrige Riksens Råd beträffar, så ehuru de uti
tillämpningen af lagens rätta förstånd tagit vilse, hafva de
dock någon irrig mening däremot ej sökt förfäkta.
Och som Riksens Ständer däruti förmodas finna en hufvudsakelig
skillnad, så förbehåller sig Secrete Utskottet att
med desse herrar efter sin instruetion förfara.
Då detta betänkandet hos Högloflie R. o. A. blifvit föredragit,
har de nämnde 2:ne Riksrådernas licentierande simpliciter
blifvit bifallit.
Frågan blir då den, om hela denna saken skall anses på
Riddarhuset vara afgiord eller eij, eller om uti Höglofke
166
R. o. A:s yttrande bör och kan supponeras det tacite förbehåll
att efter protocollernes uppgifvande däruti sig vidare vilja
utlåta, sedan de utom slike protocoller 2:ne af Riksens Råd
ifrån sine ämbeten licentierat.
Rör min del har jag om R. o. A:s infaillibla rättvisa den
höga tankan, att den senare meningen alldrig i mitt sinne
kan upprinna.
Jag dömer så, att R. o. A. funnit denna saken vara af
sådan vigt, granlagenhet och örn beskaffenhet, att de eij
velat hafva densamma i allmännare dag lagd, än Secrete Utskottets
aflemnade betänkande det giordt.
De hafva därföre därutinnan raporteradt sig på de personers
berättelse och uppgifne rubrique därå, som både deras
egit val och förtroende så väl som grundlagarnes innehåll autoriserar
att skärskåda de protocoller och handlingar, utur
hvilka denna saken leder sitt ursprung och af hvilka dess beskaffenhet
endast kan hämtas.
Och lärer denna min tanka vara så mycket mindre irrig,
som den med vår besvurna Riksdagsordning alldeles instämmer.
Har nu Höglofbe R. o. A. grundadt sitt utlåtande uppå ett
sådant förtroende uti den essentieleste delen af saken, så kan
det aldrig supponeras förhålla sig annorlunda i de mindre
delarne.
Har i stöd af betänkandet kunnat skridas till ett så vigtigt
och betydande giöromål som att uppsäga 2:ne sine fullmägtige
deras förtroende, så kan eller bör alldrig supponeras,
att icke vid samma betänkandes innehåll i det öfriga borde
bero.
Af ett annat förfarande skulle alldrig någon annan
slutsats kunna dragas, än att 2:ne Riksens Råd under supposition
af mera brottslighet blifvit förut dömde men att ransakningen
öfver de andra skulle följa efter.
Supponerar man protocollernes framskaffande vara nödigt
till att utlåta sig öfver de sednare, så hade de visserligen
bordt vara ännu nödigare, innan de 2:ne förre mist sine ämbeten.
Att åter på ett annat sätt förklara denna saken, nemkn att
Riksens Ständer efter Secrete Utskottets föregående ransakning
väl ansedt 2:ne Riksens Råd sine ämbeten hafva förvärkadt
och sådant i execution satt men att de öfriges giöro
-
167
mål borde till en annan domstol eller annat ställe, nemi.
den Stora Särskilte Deputationen, remitteras, som däröfver
hade att vidare ransaka, innan öfver dem något omdöme
fällas kunde; det voro at i en och samma sak supponera ett
så different och monstreust rättegångssätt, som alldrig med
Ständers värdighet, deras rättvisa och diupa insikt på något
sätt står att förena.
Skall därföre uti hela denna sakens lopp blifva något lagligt
och ordenteligit sammanhang, och skall af rättvisa och
ordning därutinnan finnas spor ock vedermälen, så blir af
alt detta ingen annan slutsats tillgiörandes, än att Riksens
Höglofbe Ständer enligit Secrete Utskottets tillstyrkande
licentieradt 2:ne sine fullmägtige såsom de mäst brottslige.
Att desse således äro de ende, hvilka en så sträng medfart
kan och bör öfvergå. Och att Secrete Utskottets förbehåll
med de öfrige i så måtto bör fullgiöras, att de af bemälte
utskott få en tjenlig och alfvarsam föreställning för deras felsteg
emot lag och misstag uti sine voteringar.
Sådan väg visar Riksens Ständers egne giöromål, att de
gådt.
Sådant fordrar ock hela rikets väl och tranquillité att
vidtagas.
Lagens helgd och rikets rätt äro härigenom å ena sidan
med all värdighet och faderlig moderation sauverade och alla
framdeles inbrott däremot förekomne; ty igenom de statuerade
exempel af de i Stora Deputationen redan projecterade lagar
kan man med all visshet sluta, att alldrig något svenskt Råd
sådant krig, som nu skedt, mera begynner,
äfven som å andra sidan alla färgor af en onyttig och
merendels skadelig hämd härigenom försvinna.
Kunde det onda, som skiedt, med en annan methode
bättre botas,
kunde genom hårdare straff krig förvandlas i fred och
brist i öfverflöd, så voro jag gierna af en annan tanka.
Eho, som fulltygar slikt, honom bifaller jag i sin ifver;
men så länge det ej kan ske, så väljer jag de medel och utvägar,
som för framtiden kunna skaffa riket säkerhet, stillhet och
lugn, utestänga hämdeandan och främja enighet samt broderlig
sämja.
Sluteligen bör jag ej förbigå att nämna, det Secrete Utskottet
på intet sätt lärer hafva förtjent den hotande utlå
-
168
telse, sorn Häradshöfdingen Ehrenmalms dictamen innehåller,
af Ständernes förtroendes förvärkande.
Enligit sin instruction har Secrete Utskottet uppgifvit
sin berättelse om Rådets förhållande uti krigssaken och sagt
sin tanka om lagens rätta förstånd uti dylike mål, sådan att
Riksens Ständer densamma gillat och approberat.
Någon annan speciel befallning om protocollers uppgifvande
har Secrete Utskottet ej fädt och följakteligen densamma
eij efterlefva kunnat. Vise Hr Häradshöfdingen
Ehrenmalm däremot contrarium, eljest vare han skyldig att
tillstå, det han Secrete Utskottet ohemult angripit.
Hvad han vidare föreslår, att nya ledamöter böra i Secrete
Utskottets ställe förordnas till rådsprotocollernas genomseende
och utmönstrande, det lärer finnas emot vår Riksdagsordning
så directe stridande, att han för en sådan yttrad
tanke snarare behöfver beskydd, än att denna tanka skulle
behöfva vederläggning.
Carl A. Rutenschiöld.
61.
Löjtnanten friherre Claes Wilhelm Grönhagens diktamen om
rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 450.
Dictamen ad protocollum d. 3 Martii 1761.
Riksens Höglofl. R. o. A. lärer gunstigast tillåta mig att
påminna en sak af yttersta vigt. Ifrån riksdagens början
hafva samtel. Riksens Ständer varit ömme och sorgfällige om
att med det allra första få veta ordsakerna till det krig, hvaruti
de vid ankomsten funnit riket inpå fjerde året hafva varit
invekladt, utan att Ständer blifvit sammankallade. Riksens
Höglofl. Ständer hafva uti särskilt § af Secrete Utskottets instruction
ålagt detsamma att med allra första derom med sin
berättelse inkomma. Igenom extractum protocolli af d. 7
sidstl. Eebruarii har äfven Secrete Utskottet berättat oss de
ordsaker, som Hrr Riksens Råd till sitt försvar andragit och
169
hvilka Secrete Utskottet ej funnit tillräckeliga utan tydeligen
förklarat, att fundamentallagarne blifvit öfverträdde, när ett
krig utan Ständers sammankallande börjadt och fortsatt
blifvit. Riksens Höglofl. Ständers Secrete Utskott har äfven
utnämt tvänne af Riksens Råd, Friherrar Palmstierna och
Scheffer, såsom till hvilka det ej vidare kunde ega något förtroende,
samt lofvat att om de andre Hrr Riksens Råd sig
framdeles yttra. Sedan den tiden har jag hvarje plenidag
väntat, att Höglofl. Secrete Utskottet skulle detta sitt gifna
löfte igenom en omständelig berättelse om de öfriga Hrr
Riksens Råds afgifna voteringar uppfylla. Men som jag finner,
att Höglofl. R. o. A. ännu är i mistning af de begärta uplysningar,
ty täger jag mig den friheten att i stöd af min riksdagsmannarätt
begära och Höglofl. R. o. A:s uplysta bepröfvande
ödmjukast underställa, om icke Secrete Utskottet
borde anbefallas att innom 8 dagar inkomma med en sådan
berättelse, som Riksens Höglofl. Ständer i dess för Secrete Utskottet
utfärdade instruction påsyftat, näml. om Hans Kongl.
Maj:t gifvit sitt nådiga bifall till krigets börjande, om hela
Rådet varit derföre el. ej, och i den sednare händelsen, hvilke
varit deremot och påyrkat Riksens Höglofl. Ständers sammankallande,
till hvilken omständeliga berättelse böra fogas afskrifter
och transumter af alla de protocoller i Kongl. Maj:ts
Rådkammare, som ej röra ministerielle delen af kriget utan endast
qeestionem juris publici el. om Ständers sammankallande,
innan krig kan börjas. Och i fall detta mitt ödmjuka hemställande
ej skulle vinna allmänt bifall, begär jag för min del
votering.
Claes Wilhelm Grönhagen.
62.
Kvartermästare Carl Lorentz Ehrenstolpes memorial om rådet.
(Allegater I, N. 93.)
Protokollet sid. 450.
Ifrån det första ögnableck, jag lärdt kiänna våra lagar
och thermed oskilljaktigt förknippade sälla regeringssätt, har
jag ansedt det såsom en riksdagsmans värdigaste föremål
170
at på det aldra ömaste vårda rikets väl och så handhafva
laglydnad, att öfverträdelser, om icke i hårdaste måtton, likväl
tillständigt straffas och at menigheten såmedelst från
slippriga villomeningar och missförstånd tilbörlig lösgifvelse
undfår.
På denna grund synes ock min ostörda riksdagsmannaplickt
tillständigt vara, att sedan Höglofl. Secreta Utskottet
afgifvit dess betänkande öfver Hrr Riksens Råds tillstyrckande
af det för vårt kiära fädernesland iråkade krig och Riksens
Höglofl. Ständer samma betänkande, hvad Hrr Riksens Råd
Friherrar Cheffer(!) och Palmstierna beträffar, faststält, nu
yttra mina tankar öfver hvad af ett så granlaga ämne ännu
kan återstå.
Jag förbigår helt och hållit at härvid omröra de politiske
orsaker, som föranlåtit Hrr Riksens Råd at deltaga uti
detta krig, emedan slike omständigheter såsom ministeriale
frågor för denne gången giärna måge innom Secreta Utskottets
tysta förvaras; men då jag rätteligen öfvervägar beskaffenheten
av grundlagarnes föreskrift om Riksens Ständers
sammankallande, innan någon krigsoperation af Kongl* Maij:t
och Rådet må företagas, så fölljer deraf oförnekeligen, at de
voteringar, hvilka härom uti Rådet blifvit hällne och hvilka
värkställigheten häraf hindrat, nödvändigt böra och kunna
till Riksens Ständers plena upgifvas och ej med hemlighets
mantel omgifvas.
At grundlagarne i denna del äro brutna, therom bör eller
kan mot the härvid befundne facta numera med skiäl ingen
annan fråga förelöpa, än och huruvida det i grofvare eller
mindre måhn kan vara skiedt.
Enär nu detta står fast och sielfva förnuftet medgifver,
at 2:ne Rådspersoner aldrig kunna utgiöra pluralité, huru är
då rimmeligit, at 2:ne af dem och ej flere för et sådant brott
kunna förklaras theras embeten förlustige, då likväl dommarereglorna
klarligen utsätter, at lika brott kräfja lika straff.
Mine gunstige Herrar, tron mig icke vara så förmäten,
som skulle jag härmed påsyfta någon ändring uti Riksens
Höglofl. Ständers beslut angående Friherrar Scheffer och Palmstierna
lesencierande från deras embeten, såsom vore något
värre, än lagarne dectera, dem öfvergått.
Min öfvertygelse af lag och det förtroende, jag för Höglofl.
Secreta Utskottet bör hysa, kan ju aldrig hos mig upväcka
171
annat än tillf örlit e lig i t hopp om deras, jag menar Secreta
Utskottets, ovälduga lagskippning, så uti hvad skiedt är
som thet efter löfte ytterligare förväntade betänkande öfver
the flere Hrr Riksens Råds delaktighet uti detta brott.
Men, mine gunstige Herrar, så förvissad jag härom är, så
betänkeligit vill det ock vara, om med det senare något på
tiden skulle ankomma, så i anseende till de farlige intryck,
hvilka hos menigheten sig theraf torde befinna, som ock the
redan lesencierade Hrr Riksens Råd sielfve, emedan ett straff
altid är af mera betydlighet, då medbrottsliga undgår ett lika
öde.
Ju snarare thet allmänna härom försäkras, ju mera öfverensstämmer
det med Riksens Höglofl. Ständers värdighet och
oryggeliga föresats at så innom sig sielfve som för sina hemmavarande
medborgare å daga lägga, thet inge politiska estatsoffer
kunna eller böra ibland oss tålas, mindre någre personer
för ett brott, hvaruti flere varit delaktige, ensamma sachrifieras.
I anseende til alt sådant blir nu mitt ödmiukaste påstående,
thet måtte en viss tid utsättias, innom hvilken Secreta
Utskottet må til Riksens Högloflige Ständers plena upgifva
alle de omständigheter, som till detta granlaga ämne
höra, med alle the voteringar och rådslag, hvilka så af Kongl.
Maij :t sielf som Hrr Riksens Råd, med eller mot, en eller flere
gånger om Riksens Ständers sammankallande i Rådet afgifne
äro, på det Riksens Höglofl. Ständer ej mindre oväldugt
än skyndesamt häröfver sig må kunna utlåta och tillika vidtaga
sådane mått, som till fäderneslandets säkerhet oumgängelige
äro, samt efter hvars och ens bråttslighet straffet dem
emellan jämka.
Vinner thetta mitt ödmiuka påstående ett oväldugt och
tillständigt bifall, så tillfredsställes therigenom menighetens
nyfikenhet, och blifva Riksens Höglofl. Ständers rådslag och
författningar så för främmande som inhemske lysande, så at
just med detsamma rättskaffans efterdömen för mindre lagskippande
ämbetsmän lemnäs, hvilka den lagstiftande macktens
exempel aldra skyldigast böra åtföllja.
Men i vidrig händelse och därest detta emot förmodan
inom Höglofl. R. o. A. ej vinner enhälligt bifall, så begiärar
jag för min del deröfver votering och förbehåller mig emedlertid
at enligit min riksdagsmannarätt efter upläsandet häraf
172
med detta mitt ödmiukaste memorial mig til de öfrige respective
stånden få vända.
Stockholm d. 19 Februarii 1761.
C. L. Ehrenstolpe.
63.
Kapten J. L. Hammarhiélms memorial om rådet.
(Allegatcr I, N. 95.)
Protokollet sid. 450.
Ödmjukt memorial.
Lag utan verckställighet är ingen lag; den brottslige blir
då aldrig straffad och den dygdige aldrig belönt; den tilltagsne
och samvetslöse medborgaren blir då den frommes och svages
t yran, och hele samhället liknar barbarer, der all gudsfruchtan,
äre, dygd och redlighet äro utan beskydd och bli liksom billtoge.
Så oemotsäjelig sanning som detta är, så o vedersö jeligt
blir ock, att det land måste stadna i den usleste belägenhet,
hvilcket, änskönt det ägde de sällaste och bästa lagar, likväl
dem lamt verckställer, handhafver eller gifver anledning dem
att vränga och vända. Det minste inbrått i lagen har den
eftertänckeligaste påfölgd, hälst uti en fri regering. Lagens helgd
och verckställighet utan mannamån är sjelfva själen, som uppehåller
samhället. Derföre äro ock våra lagar såsom frihetens
starckaste dambfästen af oss med de kraftigaste eder besvorne
att ovillkorligen och oryggeligen verckställas. Eho deremot
bryter, bör och kan aldrig undvika ansvar och straff efter
brott sino.
Grundlagarne äro de hörnestenar, hvarpå hele vår regering
sig stödjer. När desse rubbas, undermineras eller stötes,
måste ju regeringsbyggnaden falla, och när desse emot brytas
såsom lagens ögnastenar, bör ju ock straffet efter bråttets
grofhet mätit varda.
Uppå Riksens Ständers befallning har den Stora Särskilta
Deputation in Januario förklarat, det Riksens Råd
gjordt lagbrått uppå våra grundlagar medelst krigs förkla
-
173
rande utan Ständers sammankallande. Detta är in plenis
stadfästat och således brottet tydeligt, fast påfölgden, som är
lika, tydelig, så framt lag skall vara lag, än icke är verckstäld.
Secreta Utskåttet har väl igenom dess extractum protocolli
förklarat, det tvenne af Hrr Riksens Råd gjordt sig förlustige
af Riksens Ständers förtroende, derföre att de uti sina rådslag
varit för krig utan Ständers sammankallande. Samma extractum
protocolli är ock af Riksens Ständer blifvit stadfäst;
men frågan, om lagen med detta är verckstäld och fullgjord
eller om lagen utstakar dylik näpst för dylikt brott, är än icke
ventilerad.
Riksens Ständer äro magtägande och tillika lagbundne
Ständer. De kunna intet, de böra intet, ja, de vilja intet öfverskrida
den lag, de sig sjelfve pålagt och så heligt besvurit.
Rättvisan måste först hafva sin framgång och ljusligen läggas
å daga. Sedan ägnar det Riksens Ständer såsom högsta magtägande
lindra och benåda, så att icke allenast de brottslige
sj elfve bli öfvertygade om deras felsteg utan och allmänheten
försäkrad, det ingen lider oskyldigt. Publicum och nationen är
väl bekant, det tvenne herrar af Riksens Råd blifvit deras
tjenster förlustige, för det de rådt till krig utan Ständers sammankallande,
men samme allmänhet och nation vet och tillika,
det på tvenne Rådsherrars rådslag ett sådant krig aldrig kunnat
skrida till verckställighet och det enligt våra grundlagar,
så att flere Hrr Riksens Råds deltagande i samma ärende måst
utgjordt en pluralitet, innan kriget kunnat effectueras. Häruppå
följer då en naturlig fråga, hvarföre desse bägge herrar
sku bli offer för de öfriga? Har nu icke ett krig kunnat börjas
på desse bägge herrars enda råd, så följer, att de, som gifvit
härtill styrcka eller ingått i ett lika tänckesätt, äro och lika
deltagande. Den armen, som antänder en byggnad, är ej mer
brottslig än de armar, som den vid antändandet understödja,
ty alle hafva like ändamål. All billighet och alt förnuft stadnar
vid denna tancken. Yår nation har för mycken insigt och
kunskap om våra lagar, att icke den enfaldigaste är nyfiken
och angelägen efterfråga och eftertäncka detta angelägna
ämnet. Våra lagar stadga tydeligen, det ingen svensk man kan
ifrån dess heder, egendom, ära eller tjenst rubbas utan förutgången
laga ransakning och dom. Hvarföre sku då icke desse
bägge herrar såsom våre ypperste ämbetsmän få njuta samma
beneficia juris et processus, eller hvarföre håfve vi en så nyttig
47—322307
174
och för oss högst angelägen lag, om den blått skall stå på
papperet och ej efterlefvas?
Att krig är börjat utan Ständers sammankallande är
ingen hemlighet; att Riksens Ständer funnit detsamma stridande
emot våra grundlagar och fölgachteligen ett brott, som
så väl Secreta Utskåttet som den Store Särskilta Deputation
förklarat vara existerat, är eller icke någon tysthet eller hemlighet
underkastad. Brottet är ju således uppenbart och
kräfver derföre hvarcken politisk eller hemlig ransakning och
dom utan en uppenbar och en sådan, som är Sveriges beskrefne
lag likmätig. Den minsta skugge af misstancke, det
2:ne blifvit offer för flere skyldige, bådar oss en orolig, osäker
och misstänksam framtid. Så väl Deras Excellencier Palmstierna
och Sc[h]effer som de öfrige Hrr Riksens Råd sker då
den rätt, som våre lagar utstaka, de förre att få åtnjuta beneficia
juris et processus och de senare tillfälle att utplåna den
misstancka, dem ovedersäjeligen uti nationens tanckar blir
vidhängande, der denne omständigheten ej för allas ögon
blir ljusligen å daga lagd. Riksens Ständer kunna ej vara sig
olike. De hafva derföre i dette ämnet denne riksdag förordnat
den Store Särskilta Deputationen, hvilcken hos plena begärdt
redan för en månad sedan protocollerna i samma sak. Det
återstår således allena verckställandet af ett beslut, de sjelfve
faststält och hvarpå beror Deras Excellenciers egen säkeroch
trygghet och hela nationens tillfridsställande. Min på
lag och billighet grundade begäran blir derföre, att den Stora
Särskillta Deputation måtte få de begärte protocoller under
skärskådande och att samme deputation ofördröj eligen måtte
komma i activitet, som nu sedan d. 12 Jan. i brist af requisita
ingenting kunnat uträtta i de ämnen, hvartill den är förordnad.
Detta mitt memorial anhåller ödmjukeligen de öfriga
respective stånden att få communicera.
Stockholm den 5 Martz 1761.
J. L. Hammarhielm.
175
64.
Kommerserådet A. Nordencrantz memorial om växelberedningen.
(Allegater I, N. 103.)
Protokollet sid. 457.
Ödmjukt mamorial.
Uppå min ödmjuka föreställning månde Riksens Höglofl.
Ständer d. 20 Novembr. sidstl. samtyckja ej allenast till en
secret beredning, för hvilken orsakerne till den höga coursen
jämte botemedlen kunde upgifvas utan ock, sedan undersökning
skjedd vore, för Riksens Höglofl. Ständer sielfva upte hela
sammanhanget med mera, som mina ödmjuke föreställningar
af d. 20 Novembr. och 10 Decembr. samt Riksens Höglofl.
Ständers bifall därtill innehålla.
Efter en noga förut skjedd granskning månde den förordnade
beredningen d. 16 Januarii Riksens Höglofl. Ständer tillkänna
gifva, det de upgifne orsaker voro handgripelige samt
botemedlen de enda och sanskyldige att tillgå, men tillika under
en min påstående sjukdom tillstyrkte Riksens Höglofl. Ständer,
som ock samtyckte, at förordna en deputation af 16 ledamöter,
blandad hälften af Secreta Utskottets och hälften af
beredningens ledamöter, som om värkställigheten af botemedlen
genom Secreta Utskottet skulle draga försorg.
Det har intet hvarken angått eller anstått mig at efterfråga,
hvarföre beredningen tillstyrkte denna ändring, än
mindre har jag understådt mig at hos Riksens Höglofl. Ständer
giöra någon erindran om fölgderne af denne ändring uti
Riksens Höglofl. Ständers första beslut, emedan jag al tid
trodt, det fölgderne skulle sielfva intyga, at ändringen skulle
medföra sig mycken onödig vidlyftighet och en skadelig tidsens
utdrägt.
Detsamma har ock redan händ t, emedan samma dag,
d. 16 Januarii sidstl., som föreställningen till Riksens Höglofl.
Ständer sielf directe skjedde om denne ändring, så hade det
ock kunnat skje om botemedlens värkställighet genom Secreta
Utskottet, men nu äro sju vekors tid förspildte med ett aldeles
onödigt uppehåld samt hela saken invecklad uti en sådan
oreda och vidlyftighet, att så framt Riksens Höglofl. Ständer
ej täckas tillåta mig at få förblifva vid Riksens Höglofl. Stän
-
176
ders första förordnande, som är, at beredningen går directe
till Riksens Höglofl. Ständer sielfva med berättelsen så väl
om orsakerne som botemedlen, så föreser jag ej annat än sakens
så långvariga utdrägt på tiden, at därutinnan vid denne riksdag
als intet kan blifva uträttadt.
För min del bar jag intet underlåtit att gå beredningen
tillhanda med så många vidare underrättelser, som nödige
varit uti de redan förut upgifne omständigheter men som ännu
mycket felade, då jag sjuknade och beredningen under samma
tid tillstyrkte denne ändring, Riksens Höglofl. Ständer ej
eller kan vinna ändamålet af sitt första förordnande angående
hela sammanhangets upgifvande för dem sielfva, om värkställningen
skall gå den väg, som beredningen föreslagit, jag
ej eller på andra vilkor åtagit mig detta svåra, vidlyftiga och
obehageliga arbetet till Riksens Höglofl. Ständers och rikets
tjenst, än at beredningen skulle upgifva hela sammanhanget
för Riksens Höglofl. Ständer sielfva, så anhåller jag nu ödmjukeligen
därom, at jag måtte få förblifva vid Riksens Höglofl.
Ständers första författning. Och därest Riksens Höglofl.
Ständer därtill behaga samtycka, så kan beredningen vara
färdig at nästa plenum upgifva sammanhanget af så mycket,
som nu utarbetat är, som dock är endast en basis för vidare
hielpemedel. Under hopp at kunna uträtta något till Riksens
Höglofl. Ständers nöje och rikets tjenst blifver jämväl jag
dymedelst upmuntrad at fortfara med det angelägnaste af
arbetet, som ännu återstår, i annor händelse och därest Riksens
Högloflige Ständer därtill ej skulle täckas samtycka, så
ser jag ej mera något hopp at giöra dem och riket den utlåfvade
tjenst.
Nordencrantz.
177
65.
Överstelöjtnant Anders Rudolf Durietz memorial om rådet.
CAllegater I, N. 97.)
Protokollet sid. 513.
Ödmiukt memorial.
Vid genomläsandet af Höglofl. Secrete Utskottets aflämnande
berättelse och betänckande angående the öfrige
Hrr Riksens Rådhs förhållande med krigets tillstyrckande saknar
jag en efter mitt tycke nog nödig uplysning, om nami.
någre Hrr Riksens Rådz förklaring blifvit infordrad öfver den
hufvudfrågan, huruvida något krig utan Ständernas sammankallande
kunnat begynnas eller fortsättas. Det förmäles väl,
at unanimitete uti Rådet vid detta beslut blifvit ansedd för en
nödvändighet men icke derhos, hvad som egenteligen understödt
en sådan tancka eller hvad påfölgd ett dylikt påstående
kunnat värcka, hvarföre och som Hrr Rijksråden Lövenhielm
och Lagerberg i synnerhet röres men deremott eij omtalas, hvad
the till sin förklaring kunnat hafva at andraga, som försätter
mig i den ovisshet, om bemälte Hrr Rijksråder härom
undfådt någon anmärckning. Altså och på händelse deras
utlåtande eij vore inhämtadt, hemställer jag till Rijksens
Höglofl. Ständers gunstiga ompröfvande, antingen Secrete
Utskottet finge i befallning eller om Rijksens Ständer sielfva
ville härutinnan infordra samtelige Hrr Rijksrådens omständeliga
förklaring, hvar för sig i detta ämne, hvilken omständighet
at blifva hörd lärer både för Hrr Rijksens Råd och efven
för Rijksens Ständer vara den nödigste och med våra lagar
enligaste, innan man med vijshet öfver ett så granlaga mål sig
utlåta kan. Ty i min tancka finner jag oförgripeligen Rijksens
Ständers oväldughet kräfva, at eij allenast samteke Hrr
Rijksens Råd få niuta alla de med lag och billighet öfverens
stämmande tillfällen och utvägar at å daga lägga och företee
de skiäl och bevijs, de till sin befrielse och försvahr äga at
upgifva, utan ock at Rijksens Ständer äga alla de uplysningar
och underrättelser, de till sin handledning och kundskap pröfva
nödige och oumgiängelige. Stockholm d. 18 Martii 1761.
And. Rud. Duriez.
178
66.
Överjägmästare Carl Vilhelm Paulis memorial om rådet.
(Allegater I, N. 109.)
Protokollet sid. 513.
Ödmiukt memorial.
Sedan jag med mycken upmärksamhet åhört Riksens
Högh Ständers Secrete Utskotz utdrag af protocollet rörande
förehafde saken i Rådet, då regeringen sig yttrad om deltagandet
i de ännu varande krigzoroligheter i Tyska riket, samt
jämför hvad Riksens Höglofl. Ständer om deras Stora Särskilte
Deputations activitet til des meddelande underrättelse
förordnad, så kan jag eij annorledes finna saken vara beskaffad,
än att de af Stora Särskilte Deputation begärte och samme
beviljade underrättelser måtte densamme meddelas ock alt,
hvad till activiteten tienar, befordras.
Ock som Högh Secrete Utskottet, när des berättelse inkommit
och bifogad Hrr Riksens Rådz yttrander om sielfva
ämnet samt afgiörandet, men hvarken Hans Kongl. Maij:tz
nådiga yttrande, eij häller Rådets förklaringar med mera,
som i saken til äfventyrs anledning gifvit och förekommit,
samt efter min tanka Secrete Utskottets instruction så vida
eij sig sträckt at des tanka om saken upgifva, men samma Store
Särskilte Deputation af Riksens Ständer blifvit updragit,
så anhåller jag alder ödmiukast, att eij allenast hvad nu af
Secrete Utskottet blifvit upgifvit må til Stora Särskilte Deputation
förvisas, där alla fyra Riksens Ständer hafva sine
ledamöter och hvilkom, af hvad förr både skrift- som munteligen
anförts och beviljadz, ägnar saken företaga ock att förut
få upgifven desse ock felande underrättelser, så mycket mera
som Riksens Ständers Secrete Utskottet sielfve domsrättigheten
eij är updragen, ehuru densamma befunnit emot
Regeringzformen handlat; vill altså emedlertid, tils Stora
Särskilte Deputation sakens beskaffenhet upgifvit och hvad
densamma härutinnan ombetrodz, inneholla med mit vidare
yttrande eller slutelige tanke om saken, och anhåller äfvenledes
om bifall, att emedlertid Hrr Riksens Råd hvarken som
befriade eller fälde anses. Stockholm d. 18 Martij 1761.
C. W. Pauli.
179
67.
Lagmannen greve Fredrik Ulrik Reenstiernas memorial om rådet.
(Allegater I, N. 110.)
Protokollet sid. 513.
Ödmjukt memorial.
Ehuru jag i anseende til min inskränkta insicht i så granlaga
mål gärna skulle och tor hända äfven borde med stillatigande
til Höglofl. R. o. A:s egit mogna och uplysta öfvervägande
lemna det vigtiga och öma ämne, hvilcket Höglofl.
Secrete Utskottet genom dess nu upläste extractum protocolli
Höglofl. R. o. A. föredragit, tvingar mig dock min riksdagsmannaskyldighet
så väl som mit i Höglofl. Secrete Utskottet
gjorde förbehåll at häröfver yttra min oförgripeliga
och ifrån alla främmande afsichter söndrade mening.
Hufvudfrågan, nemligen det afsteg, som skjedt från
grundlagarne, i det Deras Excellencer Hrr Riksens Råd tilstyrckt
Hans Kongl. Maj:t at utan Riksens Ständers kundskap
och sammankallande ingå uti nu varande krigsorolighet,
ärnar jag så mycket mindre vidröra, som den i mit
sinne varit en otvifvelaktig sanning, långt förr än Riksens
Höglofl. Ständer medelst et gemensamt beslut densamma stadfäst
och än ytterligare stadgat.
Det blir altså icke angående lagen eller förbrytelser deremot
utan allenast om Deras Excellencers Hrr Riksens Råds
deltagande deruti, som jag haft den olyckan att icke kunna
foga mig till Höglofl. Secrete Utskottets slut, at, både uti
dess i början af nästl. Eebruarii månad som ock uti dess i dag
ingifne utlåtande, anse 2:ne af Deras Excellencer såsom mäst
felande.
Jag bestrider icke, det ju likmätigt Höglofl. Secrete Utskottets
yttrande Deras Excellencer Hrr Riksens Råds förhållande,
då frågan i Kongl. Maj:ts Rådkammare angående
Riksens Ständers sammankallande upkom, varit skiljaktigt
och olika. De om denna rådplägning nu utförligare upgifne
utdrag utur rådsprotocollen intyga det nogsamt. Men så framt
mit minne ej för mycket felar, lärer äfven deraf finnas, det hela
denna skiljaktighet icke uti annat visat sig än blott deruti,
at l:o en del af Deras Excellencer Hrr Riksens Råd med den en
180
Rådsherre tilständiga nit, ifver och ståndaktighet vidlöftigare
utfört och försvarat en tancka, den de efter deras öfvertygelse
trodt vara i lag grundad; 2:o en del blott en sådan mening
bifallit; 3:o en del, fast då frånvarande, icke ens väckt
en slik framför alt annat beslut rörande deltagande i kriget
likväl så oundgängelig fråga, och 4:o en del så mycket mera
fruchtlöst för riket och Ständers rätt yrckat deras sammankallande,
som de sig derifrån begifvit. Hvilcken tvekan i et
så vigtigt ämne af många skulle kunna förtydas såsom syftande
på egen säkerhet i framtiden, hvar jämte med fog kan
sägas, at om de i deras laglikmätiga utlåtande framhärdat och
detsamma ytterligare förfäktat, skulle en sådan deras ståndaktighet
kunnat medföra den verckan, at pluraliteten i Rådet
til äfventyrs lika så snart fogat sig til deras som någon annan
mening.
När jag deremot å andra sidan betraktar samtelige Deras
Excellencers Hrr Riksens Råds ofvanbeskrefne förhållande i
hänseende til sjelfva verckan och den naturliga fölgden deraf,
så synes mig, at detsamma, som nogast deruti öfverenskommer
och sammanstämmer, at en hvar med sit underdåniga
råd, det är med den röst, han gifvit, intet yttrat eller återkallat
änskönt i renaste upsåt och bästa välmening, dock dertil
vållande varit, at afsteg från grundlagen gjordt blifvit. Och
som jag således för min del icke kunnat anse oftaberrde skiljaktighet
för så betydande, at 2:ne allena måtte umgälla,
hvad de ensamme icke åstadkommit, utan varit af den tancka,
at Deras Excellencer Hrr Riksens Råd borde derutinnan dela
enahanda ansvar; så har jag ock, då denna sak uti Höglofl.
Secrete Utskottet förevarit, förklarat, det jag efter mit yttersta
begrep icke funno mig at med Höglofl. Secrete Utskottet
ingå uti dess då gjorde och i mitt omdöme nog hårde
tillstyrckande.
Detta är kortteligen, hvad jag tänckt såsom ledamot af
Höglofl. Secrete Utskottet och nu trodt mig icke böra dölja
för Höglofl. R. o. A.
Men sedan Riksens Höglofl. Ständer på sätt, som redan
skjedt, härvid handen lagt och jag på detta ställe, där jag
eger friare händer at följa den regien, summum jus, summa
injuria, nu har at yttra min välmenta tancka, så bör jag
upriktigt bekänna, det jag i betraktande af de skäl och örne
considerationer, hvilcka Höglofl. Secrete Utskottet så grunde
-
181
ligen anfört, finner mig föranlåten at ödmjukel. hemställa,
om icke Höglofl. R. o. A. skulle täckas af vanligit ädelmod
berörde betänckande bifalla. Stockholm d. 16 Marth 1761.
Reenstierna.
68.
Kamtnarherre friherre Axel Gottlieb Reuterholms diktamen om
rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 514.
Til protocollet hos Höglofl. R. o. A. d. 19 Mart. 1761.
Efter Höglofl. R. o. A:s beslut är nu tiden at yttra sig
öfver ett af de vigtigaste ärender, som vid denna riksdag
torde förekomma.
Fruktan för ogunst är neslig för en fri riksdagsman,
afund, agg och hämd en förbrytelse mot det högsta rättvisa
Maijestätet, en styggelse för hvar rättsinnig menniskia.
Hos mig stanar fördenskuld all egen afsigt i den ena, at
behålla invärtes lugn genom ett godt samvetes vitnesbörd.
Och alt mitt syftemåhl går därhän at grundeligen varda uplyst
och utan någons förolämpande yttra min mening efter
lag, samvet och öfvertygelse.
I detta sinne har jag redan tillförenne såväl som i går tagit
mig den friheten at begiära de underrättelser och den betänkningstid,
som jag trodt för mig nödige till et moget omdöme
om deras Excelkcer Hrr Riksens Råds giöremåhl och rådslag,
då de tillstyrkt och begynt et krig utan Ständernes sammankallande.
Jag har alltid ansedt detta steg såsom i en
hufvudsakelig och väsentelig dehl nära rörande riksens frihet
och Ständernes rätt. Jag har trodt den 13:de § af Riksdagsordningen
påläggia mig en oundvikelig riksdagsmannaskyldighet
at därom påminna och redo äska. Jag har tänkt, at en
klar lag mera tappar än vinner genom nya förklaringar,
och at som lagens myndighet är frihetens rätta grund, så är
ock rättvist ansvar lagens rätta lif. Jag har däraf kändt mit
hierta röras til en välmenande nijt men genom Guds nåd
182
aldrig et ögnableck tillåtit det at uptändas af en omild och
sträng ifver.
Nu häfver Högl. R. o. A. täckts besluta at uti detta ärendets
skärskådande eij närmare ingå, än så vida Riksens Högl.
Ständers Secrete Utskotts därom meddehlte berättelse och
dess bilagor vid handen gifva. Mig bör fördenskuld äfven därmed
åtnöijas och spara mitt omdöme om det, som för mitt
enfaldiga begrep eij är nog uplyst, då mig gunstigast tillstånd
lemnäs at denna min oförgripeliga tanka til protocollet inflyta
låta, med den redeliga önskan och tillbörliga förtröstan, at
Högloflige Secrete Utskottets tillstyrkande, såsom grundat
på dess ed, samvete och en fullkommelig kundskap om saken,
månde vara det, som bäst och nyttigast är nu och i framtiden,
för rikets väl och våra grundlagars obrottsliga helgd.
Dock hvad Hans Exellence Hr Riksrådet Grefve Tessin
vidkommer, som finnes hafva varit frånvarande, då frågan var
i Rådet om Ständernes sammankallande för kriget, såsom ock
Hans Exellence Frih. von Seth, i lika måtto Hans Exelkce Hr
R[iks]rådet Frih. Löwenhielm, som på ett så värdigt och berömmeligit
sätt sig öfver denna frågan yttrat och ifrån samma
yttrande sig eij annorledes än med villkor begifvit, så ock
Hans Exelkce Riksrådet Frih. Lagerberg, som sig med honom
förenat och tillika med honom endast vikit för den nödgande
föreställningen, at deras yttrade tankar kunde giöra riket
skada och pluralitetens afsigt och beslut til intet, så kan för
min ringa dehl jag intet annat finna, än at desse herrar för alt
tilltahl böra vara befriade. Stockholm d. 19 Mart. 1761.
Axel G. Reuterholm.
69.
Överstelöjtnant Anders Henrik Ramsays diktamen om rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 527.
När jag med flere yrkat på fullkomlig tilgång af rådsprotocollerne
rörande i(!) kriget, så har det skiedt til den ändan,
at hvar och ens förhållande dervid måtte blifva Riksens
samtelige Ständer kunnogt. Jag har trodt dem, som efter
-
183
lefvat rikets lagar, heder derföre tilkomma, och om någon
hade giordt annorlunda, har dock min tancka icke varit, at
dermed efter stränghet förfaras skulle.
Dessutan har Hans Kongl:e Maij:t i 17 § af sin med eed
stadfästade Försäkran lofvat eij begynna något krig utan
Riksens [Ständers] samtycke. Huru Hans Kongl:e Maij:t för
sin höga person hållit sådan sin dyra och nådiga försäkran,
har jag ock tyckt, at Riksens samtelige Ständer bordt få veta.
Nu äro Riksens Råds tanckar i det ärendet eij annorlunda
än genom utdrag blefne Höglofke R. o. A. förelagdt;
och af Hans Kongke Maij:ts i nåder yttrade mening har Höglofke
R. o. A. eij fått sedt det minsta.
Vid sådane omständigheter och i det mörcker, hvari jag
med flere således måst förblifva, kan jag eij yttra mig på något
sätt öfver en stor rikets gemensamma angelägenhet utan
lämnar den på Ständernes [och] Secrete Utskottets ansvar för
Gud och efterverlden.
Emedlertid och på den grund jag förut yttrat, at icke
stränghet utan lindrighet i detta som i flere mål är mig aldra
kiärast, ömmar det mig, at tvänne Hrr Riksens Råd på sätt,
som skiedt är, förlorat Riksens Ständers förtroende för sådant,
som ej kunnat utan af flere både slutas och värckställas.
Och som tvänne af de andre respective stånden tilkänna
gifvit sitt beslut derom, at Hrr Riksens Råd Tessin, Löfvenhielm
och Lagerberg måtte undantagas i den föreställning,
som Secrete Utskottet föreslagit, så conformerar jag mig eij
allenast gierna dermed utan hemställer äfven, om icke Höglofke
R. o. A:s nöije öfver deras förhållande vid detta tilfället
kunde dem betygas.
Derjämte och emedan jag bör säkert tro, at Kongke
Maij:t eij velat hafva sin här förut omrörde dyra ed och försäkran
bruten, ty synes både tj enligt och anständigt vara, at
hos Kongke Maij:t underdånig tacksäijelse derföre afläggas
bör.
184
70.
Protokollsekreterare friherre Erik Jakob Lovisins diktamen om
rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 530.
Dictamen ad protocollum.
Så högt jag skattar och vördsammeligen ärkiänner Högloft.
R. o. A:s förtroende, hvarigenom jag har den äran at i
Högloft. Secrete Utskåttet vara ledamot, så litet skulle jag
tro mig dertill värdig, om jag drefves af andre afsickter än
nijt och åtrå at efter bästa förstånd, ed och samvete upfyla
mine plickter såsom svensk man och ärlig medborgare.
Tillåten derföre, gunstige Herrar, at jag vid förevarande
eij mindre vigtige än öma måls öfverläggning förklarar, det
jag til någon del ifrån Högl. Secrete Utskåttets nu upläste
utdrag af protocollet haft en skiljacktig tancka, h[vil]k[e]t
jag efter förut skiedt förbehåll trodt mig skyldig hos Högloft.
R. o. A. böra ödmiukeligen anmäla.
At Hrr Riksens Råd, Ständer otilsporde, styrckt till krig
utan laggiltige skiäl och emot grundlagarnes innehåll, det
häfver Högloft. Secrete Utskåttet den 7 sidstl. Februarii i
klar dag lagdt.
Intet spår och minsta anledning har funnits hos Deras
Excellencier af ondt upsåt el:r annan afsickt än rikets väl;
men Hrr Riksens Råds fehl i allmänhet, at, innan krig börjats,
Ständer eij blifvit sammankallade, är lika, fast deras förhållande
dervid varit olika och omständigheterne skiljacktige,
hvarom Hrr Riksens Råds i rådsprotocollen intagne och nu
upgifne omröstningar jemte Högloft. Secrete Utskåttets d.
14 i denna månad författade ytterligare berättelse vittnar.
At rikets rätt, lagens helgd och målets beskaffenhet fordrar
Riksens Högloft. Ständers åtgiärd och beifrande, det har
Secrete Utskåttet funnit och Riksens Högloft. Ständer faststält,
då de bifallit Hrr Riksrådens Frih. Palmstiernas och
Fr[ih.] Scheffers nu värckstälte licentierande.
At sådant nu klandra är eij tillständigt; men nämner allenast,
at jag i den af Högl. Secrete Utskåttet utstakade gradation
och, i följe deraf, desse tvänne Hrr Riksens Råds giorde
185
urval, såsom mäst fehlacktige, eij kunnat ingå, och hvartill
jag trodt mig af lagen hafva haft anledning, som kräfver,
at lika brott skola lika ansees. Och som efter mitt omdöme eij
någon skillnad gior emellan Deras Excellenciers fehl, ehvad
tancka desse tvänne Hrr Riksens Råd eller flere Deras Excellencier
vid detta måls öfverläggning kunnat haft, då samtelige
antingen sig sluteligen förenat eller genom efterlåtenhet af
deras höga ämbetes plickt bidragit till ett gemensamt beslut
och des lagstridiga värckställande, så har jag ock hållit före
at Hrr Riksens Råd lika borde ansees.
Högloft. R. o. A., som nu äga detta granlaga ährende
sielfve pröfva, döme så derom, som ovälduge, rättvise, milde
och örne Ständer om rikets, medborgares, egit och efterkommandes
nu och eviga väl kräfver.
I öfrigit bifaller jag Högloft. Secrete Utskåttets utdrag af
protocollet, och för min del ödmiukel. styrcker Högloft. R. o. A.
at låta de derutinnan anförde öma och betydande considerationer
hos sig giällande blifva.
Uti hvad slut Högloft. R. o. A. nu hälst behagar stanna,
lärer dock med deras ädelmod, mildhet och rättvisa blifva
öfverensstämmande at samtelige varande Hrr Riksens Råd
lika anse och dem låta ett lika rättvist och mildt öde dela.
Då tror jag lagbrottet vara straffat, lagen helgad, styrckt
och bekräftad, missnöije och tvedräckt förekommit och eij
ökadt; då befästes men eij rifves den grundvahl, hvarpå vårt
sälla regieringssätt, jag menar rättvisan, är bygdt och hvarförutan
des undergång torde, det Gud nådel. afvände, vara at
befruckta.
Eric J. Lovisin.
71.
Överste Ture Gustaf Rudbecks memorial om kommissioner
och extra domstolar.
(Borgarst. arkiv 1760—1762, Vol. 20, N. 96.)
Protokollet sid. 546.
Ödmjukt memorial.
Ehuru vårt regeringssätt tydeligen bevisar sig sjelf vara
thet lyckligaste, gör dock ofullkomligheten af menniskelig
186
förmågo at förebygga tbe ondas m isbruk af the bästa inrättningar,
at man altid bör vara omtänkt på thet, som leder til
alt högre och högre fullkomlighet.
I en fri regering, ther hvar in[di]vidue vid riksmöten är
och bör vara lika magtägande och sanningen samt rikets
bästa bör smälta gerningarne tilsamman til thet, som skall
göra beslutet, förenas tankarne äntå sällan, så at alla finna
enahanda utväg til hufvudändamålet; theraf alstras ofta helt
oskyldigt partier, at förtiga them, som af andre orsaker
kunna göra snedsprång, lura efter vinst, ambitionera at sätta
sig up til nationens ledare eller snarare förledare och under
hvarjehanda uptåg och prsetexter bringa the redelige, för
hvilka the förres rätta afsigter äro dålde, in uti skilj aktige
tankesätt, hvarigenom the mästa partier åstadkommas.
Hvilketthera som nu händer, så föder thet i fria regeringar
skiljaktighet, af skiljaktighet contradictioner, theraf häftighet,
at far emot son, son emot far och bror emot bror, åtminstone then
ena landsman och fosterbrodren emot then andra blifver så
uptänd, at han tror sig göra Gud och fäderneslandet en tjenst,
om han kan hjelpa til någon utväg at nedertrycka och, på hvad
sätt thet ock skje må, utur vägen skaffa then, som icke vil
foga sig til hans tankar utan vågar tänka för egen räkning och
efter sit begrep vårda fäderneslandet, och til slut kan hela orsaken
ligga i en träta och tvedrägt, som härstammar ifrån
the väldige i landet, som å ingenthera sidan torde gå jemna
vägen och för ingen del äro berättigade at nyt ja medbroder
til at thes lättare omföra them til theras skada, bortblanda
sanning samt sätt ja en molnstod för sakernes rätta sammanhang
och afhålla medbroder ifrån thet sanskyldige, hvarom
the kunde hafva at besörja. Har man icke af historierne,
them jag ödmjukeligen ber måtte å nyo dragas til minnes,
efter the äro våre bästa ljus, sedt, at partiehat hela slägter och
folkslag uti enthusiasterie [förer?] tvärt emot theras och statens
sanskyldige interesse. Under en sådan förment rättmätig
ifver griper tå then rådande ofta til the hårdaste medel at
utur vägen skaffa the andre, sinnen upeldas, förnuftet rasar
och när af tidernes händelse then åter kommer up, som legat
nedre, förfar then delen af undersåtarne på lika sätt med the
öfrige, så at ofta medborgare, som under en fri regering kunde
föra then gladaste, then nöjdaste och förtroligaste sammanlefnad,
blifva, när ingen magt therpå lägges at sådant hindra,
187
hvarandras tyranner, envåldsherrar, alt skiftevis, then ena
längre och then andra kortare, ther likväl landet, rättvisan
och utkomsten vore tilräckelig för them både, och thet vist
åstadkomme en söt och ljuflig lefnad at skild ifrån thesse oros
och styggelsers foster hämta frukten af then sällaste lycksalighet,
som af en annan äkta tilställning uti samma fria regering
är at vänta och hvilken mången ärlig man med et bestört
sinne vist måste beklaga, goda och välsinnade undersåtare
umbära, tå ännu ingen nöd är, som drifver at störa folket utur
thet lugn, the väl förtjent. Månge ställa sig in hos konungar,
andre hos nationer men äro icke altid them upriktige utan se
på theras egit bästa och följakteligen ej statens rätta vänner.
Och man bör med skjäl varna them bägge för sådane som ormen
i theras egen barm. The förre sparas til sin tid, the senare höra
til thetta ämnet. The förvandla gemenligen medborgare til
theras clienter och uphäfva sig til små despoter och disponenter
af the öfriges välfärd, som merendels så länge varar, tils någon
annan lyckligare, illistigare och bedrägeligare undergräfver
the förre eller folcket låter så sticka starren på sig, at thet intet
mer behålles i mörker och godtrogenhet. Vid sådane välfningar,
som i et fritt samhälde äro at befara och i andre länder
sig tildragit, bör ju hvar rättsint man söka undanrödja alla the
hjelpemedel, hvarmed, om sådane villor existera, thenna skadelige
andan må hindras att lätt operera på medborgares lif,
ära och egendom, hvarigenom thesse medborgares anhängare
kunna bringas til andre skaddige och äfven våldsamma verkningar
emot hvarannan, thervid staten kastas emellan bägge
delar som en snöbåll och på slutet måste se ut som en af varghagel
sönderskuten liten fogel.
Then aldra lättaste utvägen, hvarigenom thet ena partiet
i et rike kan med våld operera på thet andra, är genom extra
domstolar och commissioner, thervid then ena under namn af
nation then ena gången kan sättja sine partiemän til domare
öfver then andra och så tvert om samt bägge i sin blinda
nit slita the arme medborgarne och therigenom upväcka hämnd
hos theras vänner, medömkan hos landet och efter handen
betaga kärleken til thet theruti helt oskyldige regeringssättet.
Just then faran, at hufvudmännen i partie tilsättja domarne,
är stor, ty flere 100:de års ärfarenhet och historier vitna, huru
litet thet kostar then domaren, som, ehvad thet gäller, vil
fälla, at få en oskyldig saker, så at thet icke behöfves mer än
188
anklagan, tå then är redo dömd, hvaraf följer, at förföljares
val af domare är tillika then anklagades dom, han må vara
skyldig eller oskyldig. Thesutan domare, med sådane principer
tilkomne, kunna hos sig sielfve så störa all känsla af rättvisan,
at the icke blifva thes mägtige, och om the tillika ej
äro vane vid then afvägning, som en förnuftig domare af ärfarenhet
at inse menniskjogerningar och pröfva theras moralitet
sig förvärfvat, så döma äfven sådane extra domare, om theras
hjertan än icke voro så förhärdade, äntå af ovana exercitii
gratia en dom af yttersta vigt för then anklagade, som icke
står at bota och blifver et täckelse för them. som samma dom
skola pröfva efter then falska och orättfärdiga ställning, then
första domaren gifvit saken. Thesse extra domare kunna ej
eller med then liflige förfarenhet som en van domare igenomgå
the hemliga ränkor och utreda the fördolda svagheter, som
rättegångssanningar ofta hafva af thes bevisning genom vitnen.
Men thet som mäst är, om the af partier väljas, tiltro
the sig ofta såsom frie ifrån ansvar at göra, hvad en ansvarig
domare ej vågar; ja, the tro sig utom theras ordinarie domstol
och i et sådant extraord:e embete böra följa then tidens extraordie
tankesätt. Et partieembete gifver nya idéer, nya
grunder, och blifva domare theraf sj elfve ofta så intagne, at
samvetet icke kan reda sig, utan med full öfvertygelse om at
göra väl bryta the Guds och menniskj orätt, til thes en del först
efteråt finna theras dårskap.
Theremot äro the ord:e domstolar af lång ärfarenhet at
handla om menniskjogerningar fullkomligast inöfvade, the
kjänna äfven ej allenast thet med regeringslagarne instemmande
rättegångssättet utan ock thet naturligaste at framdraga
sanning i sin rätta skapnad och förebygga, at then ej så
bortblandas, at domaren stadnar i ovisshet och then anklagade
i en vådelig osäkerhet om sin oskulds til godo njutande. The
äro äfven mer skilde ifrån deltagande i partier, theras stilla
lefnad, theras syslor och föga utrymme samt mindre båtnad
theraf utesluter them therifrån, åtminstone sätter them en
trappa längre ned, och thet ansvar, them förestår, gör, at the
icke så altid våga sig ut för the välfningar, som i partier sig
tildraga, vrida rättvisan.
Envåldsregeringar bruka therföre sällan the ord:e domstolar,
the gripa altid til at inrätta commissioner och inquisitioner
samt välja domarne efter conjuncturerne, at then, the
189
behaga, skall synas methodiquement, fast med all orättvisa,
blifva dömd, therifrån thesse vildjur hafva sin naturl. födsel
och böra therföre, så mycket möjeligit är, uteslutas från frie
regeringar.
Vid åskådande af hvad således kan hända i ett fritt land,
the svåra följder, som en framtid kunna til regeringssättets
syndafulla misbruk så här som annorstädes existera, bringar
mig at eftertänka förebyggandet af thet onda, andre frie
staters invånare händt. Man bör icke hvila thervid, at sådant
just ej tildragit sig här. Gifven er, mine värdige Medbroder,
tid och rådrum at efterse, huru thet aflupit annorstädes och
om icke mången, then ther trodt, at et förestält ondt aldrig
kunnat hända honom, medan alt för thensamma gick efter
önskan, för sent ångrat, at han ej släkt then eld, som sedan
brändt honom. En jemn framfart blifver then säkraste för
hvar medborgare, och then, som intet för mycket litar på
then blinda lyckan utan känner verldens och staters skiften,
hvilar sig verkelin ej på the vassaste stödjer, thervid han sjelf
kan spetsa sig. Min tanka är therföre at borttaga the ofta
brukade extra domstolar och commissioner, hvaraf vid sådane
omväxlingar partier inbördes til egen ofärd och, jag säger ännu
en gång, til thet theruti oskyldige regeringssättets försvagande
kunna göras missbruk.
Om härvid infaller er tvifvelsmål, k. Landsmän, så besinnen
eder, hvad I gören; I hjelpen sannerl:n til at smida the
bojor, som en gång kunna läggas på er sjelfva. Jag har upmuntrat
er at se faran, at eftersinna, til hvad högd förföljelser
kunna stiga och huru et folcks fri- och rättigheter tå gå under
samt dygden kan blifva utan betydelse, menniskj or mållöse,
tå liflöse ting tala, ja, frihetens förespråkare beredare til träldom.
Mine k. Medborgare, håfven ömhet för en framtid,
kommen i hug Stjernkammaren i England, inan nationen
rönte thes skaddige verkan och förmådde häfva en domstol,
som i hemlighet underhölt tyrannie, orättvisa och våld.
13 § uti 1723 års Riksdagsordning förmår väl, at the ther
omrörde saker böra, ther the ej äro hemlige, af någon deputation
eller commission, som Ständerne förordna kunna, undersökas
och afdömas, men utom thet at sådant therest nämnes
med största varsamhet under thet ordet hunna, som ingen
nödvändighet medför, och ther jemväl omröres the ärender,
som mäst angå regeringsmännen, så är förmodeligen thenna
48—322307
190
författning, som angår stället, hvarest förbrytelser böra uptagas,
sådan, at then tål then förbättring, som grundlagarne
tilstädja, ja, påyrcka, hälst 2 samt 7 §§ af instructionen för
Urskillningen visa nogsamt, huru Ständer redan ansedt högmålsbrott
mot fundamentallagarne böra til hofrätterne skjutas.
Man kan intet neka, at considerationer kunna anföras
til commissioners bibehållande, men när thet besinnas, hvad
svåre följder af slike commissioner sig yppa, om sådane tilfällen
oss någonsin öfverfalla, som uprepade äro, och huru
ynkeligt invånarnes tilstånd tå blefve, så lära thesse hos öma
hjertan öfverväga. Riket har hos the ord:e domstolarne samma
säkerhet och samma trygghet.
Riksens Ständer hafva sjelfve d. 4 Junii 1752 andragit,
at the vid öfvervägande af the medel, som til lagarnes bibehållande
vid theras tilbörliga kraft och rättvisans oväldiga
skipande kunna tjenlige vara, hafva ärfarit, thet extra domstolar
och commissioner i landet haft mer skadelig än önskelig
verkan, och therföre funnit sig föranlåtne at i underdånighet
anhålla, at alla sådane domstolar, af hvad namn the vara
måge och hvartil Sveriges rikes Regeringsform och allmänna
lagen ingen anledning gifver, aldeles måtte afskaffas och aldrig
mer anställas samt at kongl, brefvet af år 1749 måtte til sin
verkan uphöra och cancellierätter icke afgöra och uptaga
andre mål än the, hvilka endast efter 1720 års Cancellieordning
tit höra, hvarföre jag Riksens Högh Ständer ödmjukeligen
hemställer, om icke them skulle täckas at som en oryggelig
lag för framtiden förklara, thet ej någon, under hvad namn
thet ock vara kan, må annorstädes än i the vanlige domstolar
actioneras och dömas. Stockholm then 19 Martii 1761.
T. G. Rudbeck.
191
72.
Hovjunkare Johan Adolf Olivecronas diktamen om kommissionsakternas
offentliggörande.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 550.
Ödmiukaste ehrindringar til protocollet.
Then yppersta egenskap, som grundar ett fritt folcks
rättigheter och utmärker thess lagars fullkomligheter, är, at
ingen är stor utan genom lagligen prof vade förtjenster och
dygdegierningar, ingen låg och ingen ringa, på hvilcken icke
lagen för begångna brott utöfvat sin rätt.
Svea rikes Höglofl. R. o. A. förekommer i dag ett ämne,
hvilcket, sedan de trenne öfrige respective stånden det afgiordt,
desto mera kräfver mognad granskning.
Sedan sidsta riksdag har en Kongl. Maij:ts Commission
under ordförande af ett Kongl. Maij:ts och Svea Rikes Råd,
Hans Excellence Frih. Palmstierna, blifvit hållen öfver förmente
brott emot grundlagarne och inbrott emot rikets aldrig
nog vördade sälla regeringssätt. Svenske män hafva för ett
så beskaffat angifvande dels uti fängelse ymkeligen omkommit,
dels med förlust af alt borgeligt lif måst betala sådane
förmenta brott.
Jag känner icke the grunder, på hvilcka denna inqvisition-
eller undersökningzrätten blifvit inrättad; men bör
likväl tro, at den leder sin uprinnelse från samfälta lagskipande
magtens befallning.
När så före vetter, kan och får ingenting vara Riksens
Höglofl. R. o. A. ömare, än att til efterlefnad af 13 § Riksdagsordning
under skyndesammaste pröfning taga, hvad i så
måtto varit påstått vara sammansmidt emot rikets väl och
frihetens bestånd.
Riksens Höglofl. Ständer kunna aldrig therom inhämta
fullkomligare lius och dager, än tå the in extenso låta sig föredragas
the protocoller, domar och ransakningar, hvilcka utgiordt
thenna Kongl. Commissions hufvudgiöromål.
Ingen undergifvenhet för embetsprincipe och höga herrars
välde är så oinskränckt, så stum, så nedrig, at then vågar
motsäga Riksens Höglofl. Ständers magtegande, lagstiftande
192
tilsyn. Frågan är allenast, om tiletta vigtiga ämne skall med
många flera insvepas uti hemlighetens med idel tiock mist,
mörcker och aristocratisk galla upfylde mantel eller lemnäs
öpen för frie lagstiftande medborgares ögon.
Jag vet alt för väl, at män ibland Riksens Höglofl. Ständer
finnas, som villja kasta hela thenna sak under Höglofl.
Secrete Utskottets tilsyn och utredande såsom ett, jag vet icke
af hvad principer, qvalificerat rättskaffens hemlighets förråd.
Men, Höglofl. R. o. A., skola alla våra borgeliga gierningars
laga pröfningar blifva hemligheter, så måste jemväl
vår födsel, våra giften, hela vår vandel och ändteligen vår död
med heligaste tysthet beseglas; af en sund philosophie och
matematique äger jag rätt at giöra denna demonstration ex
absurdo.
Gunstige Herrar! Om fri svensk man förbryter sig emot
svenska lagar, så kräfja lagarnes fullkomlighet, at han straffas,
men rikskroppen såsom ett individuum morale tillåter icke
någon medlems söndring utan at känna samma medlems bräkeligheter.
Icke låter jag eller någon af oss stycka vår kropp
eller afstympa någon thess lemmar, förr än vi känna dem
onyttige och af kallbrand eller andra oboteliga siukdomar
itände.
Hafva the inför Kongl. Commissionen, som sedan sidsta
riksdag blifvit formerad, anklagade svenska medborgare förlorat
theras borgeliga lif eller, hvilcket thetsamma är, giordt
sig til lagbundit straff skyldiga, hvarföre skola rikets öfriga
medlemmar och ännu mera Riksens Höglofl. Ständer under
hemlighets spökelse stängas ifrån fullständig kundskap om
theras brott ?
Icke är Höglofl. Secreta Utskottet någon commission,
icke någon domstol, mycket mindre någon öfverherre, som
kan eller får råda öfver sådane mål, jag menar riksens allmänna
rätt och frihet, ther enligt 17 § Riksdagsordning icke
ens pluralité utan unanimité stånden emellan gäller.
Icke heller äro frågor om lag och lagskipning minsta hemlighet
eller ministerielle åtgiärd underkastade; sådant utvisar
Riksens Höglofl. Ständers vi flera så väl som thenna riksdag
faststälta beslut om öpna stora deputationers tilförordnande
til dylika högmålssakers slitande.
Hvarföre skola vi tå stänga oss sielfva och våra hemmavarande
medbroder från den kundskap och the underrättelser,
hvilcka vår och theras medfödda rätt oss och them tillägger?
Ingen ärlig, oväldug svensk man tyckes böra härutinnan ingå,
och för min del tillåter jag såsom fri svensk man aldrig en eller
flera af mina medborgare at lägga mig rep på halsen, hvilcka
jag på turkiskt vis nedrigt måste kyssa, utan at veta grunderna
til slikt straff.
Har jag giordt illa, så varde mitt brott och därpå fölljande
straff androm til varnagel och mig til blygsel allmänt
uppenbart, tå upfylles lagen, hvilcken är den enda souverain,
ett fritt folck erkänner, tå sky andra medborgare för thet
brott, hvarföre jag straffas, tå kan ingen partieanda kläda
brottslighet uti oskulds drägt och tå sucka aldrig svenske män
hvarcken för envälde eller mångvälde.
Thet tilhörer envåldsherrar och envåldsprincipe at straffa
och förderfva menniskior under hemlighets skiähl; men svenske
män, som rätteligen frögda sig af odalfrihet, anstår icke ett
så nedrigt slafverie.
Alt därföre framhärdar jag i den tanckan, at Kongl.
Commissions protocoller, voteringar och domar, om hvilcka
nu är frågan, icke allenast böra af Höglofl. Justitisedeputationen,
men eij Secreta Utskottet, öfverses utan ock efter en
sådan granskning samt plenorum yttrande genom trycket
läggas in extenso för allmänhetens ögon.
Och som jag redan förklarat thenna tancka oskilgacktig
från svenskmannapligt och skyldighet, hvaruti jag äger den
osvikeliga styrcka at af tvenne respective riksståndens beslut
vara understödd, ty påstår jag i händelse af minsta gensägelse
uti denna sak för min del votering.
Vördnad för lagarne, undergifvenhet för Riksens Höglofl.
Ständer, kiärlek för fädernesland och medborgare och osmak
för alt, som kan leda in uti vämjelse för vårt sälla regeringssätt,
äro the enda grunder, på hvilcka jag bygt och bygger
thessa ödmiukaste påståenden och hvilcka jag alt därföre
sluteligen vågar öfverlemna til det omdöme, hvilcket aldrig
kan undfalla Riksens Höglofl. R. o. A.:s uplysta insigt och
oföränderliga ädelmod. Stockholm d. 2 April 1761.
Adolfh Olivecrona.
48f—322307
Bihang.
Förteckning å hos ridderskapet och adeln föredragna, hiir ej nytryckta
memorial.
Adelswärd, Johan, krigsråd:
om instruktionen för sekreta handels- och manufaktur
deputationen.
(Sid. 107. Allegater I, N. 13.)
om järnkontoret. (Sid. 133. Allegater I, N. 18.)
om folkbrist och manufakturerna. (Sid. 502. Borgarst.
arkiv 1760—62, Vol. 22, N. 23.)
Adlermarck, Carl Magnus, hovrättsråd, om ett utländskt lån.
(Sid. 432. Allegater I, N. 82.)
Beclc-Friis, Joakim, hovrättsråd, om assessor von Posts befordran.
(Sid. 372. Allegater I, N.. 61.)
Bergenhielm, Göran Fredrik, amiralitetskammarråd, om galäreskadern.
(Sid. 447. Allegater I, N. 89.)
Bielke, Nils Adam, greve, hovmarskalk, om sin befordran.
(Sid. 383. Utskottshandlingar 1760—62, Vol. 106, N. 47.)
Bilberg, Fredrik Otto, kaptenlöjtnant:
om dockbyggnad i Karlskrona. (Sid. 217, 371. Utskottshandlingar
1760—62, Vol. 106, N. 67.)
om dockbyggnad i Karlskrona och flottan. (Sid. 447.
Allegater I, N. 91.)
om galäreskadern. (Sid. 464. Allegater I, N. 106.)
Blix, Johan Carl, räntmästare, om sin riksdagsmannarätt.
(Sid. 7.)1
Blomcreutz, Didrik, major, om instruktionen för fiskerideputationen.
(Sid. 274. Allegater I, N. 48.)
Boije, Carl Gustaf, överstelöjtnant:
om lagarnas verkställignet. (Sid. 67, 236. Borgarst.
arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 82.)
1 Enligt Elgenstierna, G., Den introducerade svenska adelns ättartavlor,
1, blev Blix 1751 fråndömd adelskap, vilket han förgäves sökt återfå
1754. I Elektorslistan för 1760—62 års riksdag linnes han å ättens nummer
med anteckningen i marginalen: >obs. står så länge qvar». Sedermera är
han struken och en annan person representerar ätten. I Riddarhusdeputationens
protokoll för den 23 juni 1762 nämnes bland oavgjorda mål: »angående
Herr Blixen». Om detta »har eij någon påminnelse skedt». Memorialet
har icke återfunnits.
195
om en ny upplaga av Nordencrantz arbete. (Sid. 331.
Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 77.)
Bonde, Gustaf, greve, riksråd, om bibelöversättning. (Sid.
371. Prästest. arkiv, F. 62, N. 37.)
Cederhielm, Josias Carl, friherre, om växelkursen. (Sid. 187.
Utskottshandlingar 1760—62, Vol. 16, sid. 700.)
Clodt, Gustaf Nils, friherre, major, om växelkursen m. m.
(Sid. 547. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 94.)
Creutz, Lorentz Vilhelm, greve, överste, om voteringssättet.
(Sid. 414. Allegater I, N. 74.)
Cronacker, Carl Niklas, ryttmästare, om säteriet Sannegården.
(Sid. 332, 502. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 100.)
Cronstedt, Fredrik, friherre, assessor, om assessor von Posts
befordran. (Sid. 372. Allegater I, N. 63.)
Dalman, Johan Fredrik, kaptenlöjtnant, om växelkursen och
järnkontoret. (Sid. 143. Allegater I, N. 23.)
de Frese, Otto Henrik, landssekreterare, om kommissionsakternas
offentliggörande. (Sid. 550. Borgarst. arkiv
1760—62, Vol. 22, N. 36.)
de Frietzcky, Clces, direktör, om järnkontoret. (Sid. 133.
Allegater I, N. 17.)
Du Rietz, Anders Rudolf, överstelöjtnant, om rikets tillstånd
och ett utländskt lån. (Sid. 454. Allegater I, N. 102.)
Ehrenhoff, Carl Gustaf, landssekreterare:
om ett utländskt lån. (Sid. 432. Allegater I, N. 83.)
om tjänstebetänkandet. (Sid. 448. Borgarst. arkiv 1760—
62, Vol. 20, N. 125.)
Ehrenpreus, Fredrik, överdirektör, om Jönköpings faktoriarbetare.
(Sid. 324. Prästest. arkiv, F. 62, N. 82.)
Ehrensvärd, Augustin, general, om galäreskadern. (Sid. 448.
Allegater I, N. 90.)
Estenberg, Carl, advokatfiskal, om Jönköpings faktoriarbetare.
(Sid. 366. Prästest. arkiv, F. 62, N. 104.)
Falkenberg, Gabriel, major, om bankofullmäktiges väljande.
(Sid. 398. Allegater I, N. 71.)
Falkenberg, Melker, lagman, om järnkontoret. (Sid. 133.
Allegater I, N. 16.)
Flygarell, Johan Fredrik von, kapten, om ett utländskt lån.
(Sid. 398. Allegater I, N. 68.)
Fredenstierna, Adam, hovrättspresident:
om kriget. (Sid. 358. Allegater I, N. 57.)
196
om ett utländskt lån. (Sid. 414. Allegater I, N. 75.)
om ett utländskt lån. (Sid. 439. Allegater 1, N. 84.)
Funck, Johan, friherre, landshövding, om landskanslidiariernas
insändande till protokollsdeputationen. (Sid. 160. Allegater
I, N. 29.)
Grönhagen, Claes Vilhelm, friherre, löjtnant:
om riksrådet Gyllenborgs avsked. (Sid. 265. Allegater I,
N. 47.)
om överseende av 1738 års förordning om besvär hos
ständerna. (Sid. 314. Allegater I, N. 52.)
Gyllenhöök, Johan Magnus, löjtnant, om galäreskadern. (Sid.
447. Allegater I, N. 88.)
Gyllenstorm, Filip Gustaf, kapten, om instruktionen för
fiskerideputationen. (Sid. 274. Allegater I, N. 49.)
Hamilton, Gustaf David, greve, general, om ostindiska kompaniet.
(Sid. 344. Allegater I, N. 55.)
Hamilton, Johan Abraham, friherre, hovmarskalk, om ett utländskt
lån. (Sid. 431. Allegater I, N. 76.)
Hasenkamff, Johan Christoffer, kammarherre, om växelkursen.
(Sid. 187. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 68.)
Heijne, Georg Elias von, löjtnant, i capitafrågan. (Sid. 26.
Allegater I, N. 3.)
Heldenhielm, Johan Adam, kommendör:
om rikets gäld. (Sid. 397. Allegater I, N. 69.)
om galärstaten. (Sid. 464. Allegater I, N. 105.)
Hildebrand, David Henrik, ryttmästare, om ett utländskt lån.
(Sid. 397. Allegater I, N. 67.)
Horn, Christer, friherre, kammarherre:
om växelkursen. (Sid. 187. Utskottshandlingar 1760—
62, Vol. 16, sid. 706.)
om dess befordran i kansliet. (Sid. 461. Allegater I,
N. 101.)
Jernfeltz, Gustaf Crispin, överstelöjtnant, om ett utländskt
lån. (Sid. 432. Allegater I, N. 80.)
Kochen, Johan Henrik von, friherre, kanslist, om brännvinsbränningen.
(Sid. 270. Allegater I, N. 46.)
Lagerberg, Adam Otto, greve, hovmarskalk, om Marums
hemmans skatträttighet. (Sid. 448. Prästest. arkiv,
F. 62, N. 252.)
Lei]onadler, Jakob Lorentz, livdrabant, om ett utländskt lån.
(Sid. 431. Allegater I, N. 78.)
197
Leijonancker, Fredrik Vilhelm, löjtnant:
om Blix riksdagsmannarätt. (Sid. 13. j1
om riksråds egenskaper. (Sid. 505. Allegater I, N. 107.)
Leijonsten, Georg Vilhelm, kapten, om instruktionen för elektorerna.
(Sid. 59. Bil. till prot.)
Leuhusen, Carl, friherre, kungl, sekreterare:
om apostladagarna. (Sid. 334.)*
om ett utländskt lån. (Sid. 434. Allegater I, N. 85.)
Lewenhaupt, Charles Emil, greve, överadjutant:
i capitafrågan. (Sid. 55. Bil. till prot.)
om översten greve Adam Lewenhaupts befordran. (Sid.
461. Allegater I, N. 100.)
Lilljehorn, Per, kaptenlöjtnant:
om instruktionen för fiskerideputationen. (Sid. 278.
Utskottshandlingar 1760—62, Vol. 106, N. 54.)
om fångna officerares löner. (Sid. 388. Allegater I,
N. 66.)
om galäreskadern. (Sid. 465. Allegater I, N. 104.)
om skjutsningen. (Sid. 502. Prästest. arkiv, F. 63,
N. 255.)
om saltbristen. (Sid. 547. Borgarst. arkiv 1760—62,
Vol. 22, N. 45.)
Löth-Örnschiöld se Ornschiöld.
Nackreij, Christian von, vice häradshövding, om järnkontoret.
(Sid. 143. Allegater I, N. 21.)
Nolcken, Gustaf Adam von, friherre, om ett utländskt lån.
(Sid. 432. Prästest. arkiv, F. 63, N. 290.)
Nordencrantz, Anders, kommerseråd, om ett Svedenborgs
memorial. (Sid. 356. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 22,
N. 5.)
Nordenskiöld, Carl Fredrik, överstelöjtnant, om växelkursen.
(Sid. 187. Utskottshandlingar 1760—62, Vol. 16, sid. 692.)
Odencrantz, Mathias, hovjunkare, om riksdagstidningen. (Sid.
145. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 21.)
Pauli, Carl Vilhelm, överjägmästare:
om riksdagars förkortande. (Sid. 293. Allegater I,
N. 51.)
om flottan och galäreskadern. (Sid. 371. Allegater I,
N. 60.)
om ett utländskt lån. (Sid. 397. Allegater I, N. 70.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
198
Pechlin, Carl Fredrik, överste:
i capitafrågan. (Sid. 156.^
om landskanslidiariernas insändande till protokollsdeputationen.
(Sid. 160. Allegater I, N. 27.)
om testes singulares. (Sid. 293. Prästest. arkiv, F. 63,
N. 305. Tryckt Stockholm 1765.)
om vissa författningar rörande talmännen. (Sid. 285.
Allegater I, N. 50.)
om domare och kringlöpande rykten. (Sid. 457. Borgarst.
arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 80.)
Pereswetoff-Morath, Alexander, advokatfiskal, om en häxprocess
i Dalarna. (Sid. 393, 457. Prästest. arkiv, F. 63,
N. 277.)
Plomgren, Anders von, kommerseråd, om ostindiska handeln.
(Sid. 371. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 22, N. 33.)
Post, Fredrik von, assessor, om sin befordran. (Sid. 366.
Utskottshandlingar 1760—62, Vol. 22 a, N. 1.)
Quanten, Carl von, löjtnant, om ett utländskt lån. (Sid. 397.
Allegater I, N. 72.)
Rappe, Christoffer, hovrättsråd, om skatteköpsförordningen.
(Sid. 291, 293. Prästest. arkiv, F. 63, N. 321.)
Reuterholm, Esbjörn Christian, friherre, hovmarskalk:
om friherre Axel Reuterholms återintagande på riddarhuset.
(Sid. 169. Bil. vid konceptprot.)
om tjänstehjonsordningen. (Sid. 316. Borgarst. arkiv
1760—62, Vol. 20, N. 59.)
om bevillningsdeputationen. (Sid. 332. Bil. till memorialprot.
)
om senfärdighet i kollegier och överflöd i levnadssätt.
(Sid. 366. Prästest. arkiv, F. 63, N. 337.)
om assessor von Posts befordran. (Sid. 372. Allegater I,
N. 62.)
om Ultuna kungsladugård. (Sid. 502. Prästest. arkiv,
F. 63, N. 339.)
Reuterholm, Gustaf Gottfrid, friherre, notarie, om en häxprocess
i Dalarna. (Sid. 537. Prästest. arkiv, F. 63, N. 340.)
Ruckersköld, Reinhold Galle, fiskal, om advokatfiskal Grewesmöhlens
befordran. (Sid. 547. Prästest. arkiv, F. 63,
N. 361.)
1 Detta memorial har icke återfunnits. I de ingående diarierna för
borgarståndet (vol. 6) och bondeståndet (vol. 11) finnes det icke upptaget
såsom ingivet.
199
Rudbeck, Ture Gustaf, överste, om pommerska myntväsendet.
(Sid. 549. Prästest. arkiv, F. 63, N. 353.)
Schönberg, Anders, kanslist, om ämbetsmän samt lagarnas
handhavande. (Sid. 236. Allegater I, N. 35.)
Silfverhielm, Fredrik, friherre, kapten, om sin befordran.
(Sid. 461. Borgarst. arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 295.)
Silfverswärd, Gustaf Vilhelm, löjtnant, om instruktionen för
protokollsdeputationen. (Sid. 125. Allegater I, N. 19.)
Skeckta, Magnus, major:
om brännvinsbränning. (Sid. 198, 209. Borgarst. arkiv
1760—62, Vol. 20, N. 25.)
om premiärkapten Börje Filip Skecktas frigivande. (Sid.
462. Allegater I, N. 98.)
Svedenborg, Emanuel, assessor:
om växelkursen. (Sid. 187. Utskottshandlingar 1760—
62, Vol. 16, sid. 730.)
om stora särskilda deputationen. (Sid. 287. Borgarst.
arkiv 1760—62, Vol. 20, N. 49.)
om ett Nordencrantz memorial. (Sid. 379. Bil. till prot.)
Svedenheim, Adolfi?), om brigadieren friherre Ulrik Scheffers
befordran. (Sid. 505.)*
Uggla, Leonard Magnus, brukspatron, om den projekterade
avgiften på utländskt papper. (Sid. 309. Allegater I,
N. 53.)
Ulfsax, Anders Magnus, fänrik, om ett Nordencrantz memorial.
(Sid. 63. Allegater I, N. 4.)
Wadenstierna, Carl Erik, förste protokollsekreterare, om ett
utländskt lån. (Sid. 432. Allegater I, N. 81.)
Virgin, Arvid Bernhard, assessor, om tullens betalande i guld
och silver. (Sid. 141. Allegater I, N. 20.)
Voltemat, Johan Albrekt, protokollsekreterare, om ett utländskt
lån. (Sid. 398. Allegater I, N. 73.)
Wrede, Fabian Casimir, friherre, överste, om fortifikationsofficerarnas
tur. (Sid. 366. Utskottshandlingar 1760—
62, Vol. 37 e, fol. 1305.)
Örnschiöld, Per Abraham, bergsråd, om järnkontoret. (Sid.
133. Allegater I, N. 15.)
1 Detta memorial har icke påträffats. Två medlemmar av ätten
Svedenheim närvoro vid riksdagen. Författaren var sannolikt brukspatron
Adolf Svedenheim, fullmäktig för friherrliga ätten Scheffer.
