# ID: svediakorp-gov2483
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1810
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 150,527
# sentences: 5,665
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


592
Riksdagen 1812.
Formen Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottet
skulle utgå, och i sammanhang dermed hela
89 § Regerings-Formen försvinna. Utskottet
medger väl att, genom Riksens Ständers oinskränkta
Motionsrätt, en myckenhet mindre mål
komma under Riksens Ständers pröfning, som
till sin vigt ej kunna jemföras med hufvudföremålen
för deras öfverläggningar, Lagstiftning
och Beskattningsrätt. Men vid öfvervägande af
sammanhanget i alla våra inrättningar, Rar Utskottet
ansett deri vara förvarad, för Regeringen,
en utväg att lära känna Nationens önskningar,
och för Nationen, ett sätt att med minsta våda
till Regeringen framföra sina åligganden. Att
efter en urskiljning af de mål, som vid Riksdagar
borde behandlas eller ej, hvilken urskiljning
i allmänhet ej vore så lätt, hänvisa de
sednare till beredning af Hushålls-Committéer och
framförande till Konungen genom en vidsträcktare
petitionsrätt, skulle efter Utskottets tanka
kunna leda till följder, hvilka man icke kan
förutse, och, åtminstone innan Nationen finge
vana dervid, betaga Riksens Ständer en rättighet,
utan att på någon annan sida ersätta densamma.
Utskottet har derföre ansett den nuvarande
inrättningen af Allmänna Besvärs- och
Oeconomie-Utskottet, intill dess någon bättre
till Allmänna Hushålls-inåls beredning kan uppfinnas,
hvarigenom dessa angelägenheter hos
Konungen kunna anmälas, med lika mycken säkerhet
och lika mycket lugn kunna bibehållas.
I afseende på Herr Grefvens anmärkningar
rörande afskaffande af Justitias-Ombudsmans-Embetet
ansåg Utskottet, att, då frågan om detta
Embetes tillvarelse längesedan inom Riks-Stånden
är väckt och hvilar till Riksens Ständers
Expedition N:o 8.
593
afgörande, lärer något vidare yttrande derom
för det närvarande icke vara af nöden.
Till Herr Grefvens förslag till afskaffande
af 103 § Regerings-Formen och den deri påbudna
Nämnd till omröstning öfver Högsta Domstolen
kunde Utskottet icke gifva sitt tillstyrkande.
Det ansåg nödigt, att höge Embetsman,
hvilka icke en gång af Statens Högsta Magt
kunna från sina innehafvande Embeten skiljas,
så mycket mer böra stå under Allmänna Opinionens
dom. Deremot erhöll Utskottet af Herr
Grefvens anmärkningar anledning till en rättelse
i proceduren vid Nämndens omröstningssätt,
hvilket Utskottet, i dess svar i anledning af Konungens
Nådiga Proposition, till Riksens Ständer
anmält.
Då Herr Grefvens förslag till ändring i
Riksens Ständers omröstningssätt endast yrkade
ändring i Riddarhus-Ordningen, och RiddarhusOrdningen
icke är någon Grundlag, som hörer
under Constitutions-Utskottets åtgärd, kunde det
ej af Constitutions-Utskottet till pröfning upptagas;
men då meningen synts vara att ibland
Riksens Ständer i allmänhet afskaffa votering
med slutna sedlar och införa en öppen, ansåg
sig Utskottet böra förklara, att det med afseende
på Representationens sammansättning funne nog
många betänkligheter emot en sådan förändring.
Vid pröfningen af Herr Grefvens förslagtill
inrättande af Ministrar för Arendernes förvaltning*
har Utskottet insett vigten och i allmänhet
rigtigheten af Herr Grefvens förslag
och, då sedermera derom Nådig Proposition ifrån
Kongl. Maj:t ankommit till Riksens Ständer, deröfver
afgifvit sitt tillstyrkande utlåtande.
594
Riksdagen 1812.
Sluteligen oell i afseende på Herr Grefvens
anmärkning rörande 81 § Regerings-Formen, hvilken
förbjuder att företaga ändring i Grundlag
å samma Riksdag en sådan ändring blifvit föreslagen,
hvilken Herr Grefven såsom sådan förklarat
illusorisk, irrationel och skadlig, har Utskottet
varit af en alldeles stridig mening. Det
har funnit anmärkningsvärdt, att den i denna
Regerings-Lag i en viss laglig ordning medgifna
möjliga förändring af Grundlagen blifvit mera
klandrad än det stadgande i alla föregående Regerings-Former,
som påböd deras eviga oföränderlighet.
Den coercitiva kraften saknas lika
mycket i båda dessa fall, men synes i det förra
icke mera umbärlig än många andra stadganden,
hvilka angå den Lagstiftande och den verkställande
Magtens inbördes förhållanden. Stånden
äro under sina öfverläggnmgar och beslut bundne
vid vissa formaliteter och inskränkningar. Om
de ej iakttaga dem, kunna väl föreställningar
deremot göras, men någon egentelig coercitiv
kraft, som kan tvinga till formens återställande,
torde åtminstone ej alltid vara att finna. Annu
mindre kan den gifvas i de fall, då alla de Corpser,
som föreställa Samhällsmagten, förena sig om
ett och samma beslut; ännu har ingen StatsFörfattning
kunnat uppvisa en sådan kraft, och
förmodligen lärer den ej kunna tillskapas. Den
yttersta controllen i hvarje Samhälle antingen
gifves ingenstädes eller finnes allenast i allmänna
tänkesättet, som verkar och ger rigtning åt dem
som äro kallade att handla i allmänhetens namn,
och som genom allas aktning för Lagen gör den
till en kraft, mägtigare än allt motstånd af ögonblickliga
intryck eller interessen. Men derföre,
att all annan tydlig coercitiv kraft måste saknas,
Expedition N:o 8.
595
är det icke oklokt, icke obilligt, att föreskrifva
former för Lagförändringar, att emellan sättet
af Grundlagars och andra Författningars omskapning
uppföra en skillnad och att således åt
de förras bestånd söka förvara en större säkerhet
och bereda ett mognare och visare beslut
genom en långsammare och från ögonblickets
intryck afskild pröfning. Större delen af menskliga
Författningar kunna illuderas, men derföre
bör man ej underlåta att genom Författningar
söka förekomma det. Herr Grefven har ansett
irrationelt att uppskjuta Grundlagens förändring
till en tid af 5 år, emedan föregående Ständers
vishet icke har något skäligt anspråk att anses
öfverträffa de efterföljandes, emedan en förbindelse
med sig sjelf, likasom en ed man gjort
åt sig sjelf, icke är bindande. Det finnes dock
inenniskor, som gjort åt sig sjelfve löften, hvilka
de obrottsligt iakttagit, och på en sådan aktning
för löften hvilar hela Samhälls-Ordningens helgd.
Utöfningen af medborgerliga pligter beror på
känslan af förbindelsen att anse dem heliga.
Der den upphört, brister Samhällsbandet, och beräknar
man ej detta motiv att sammanhålla Samfundet,
äro dertill inga andra Lagar mägtiga än
styrkans, hvilka i sig sjelf äro inga eller åtminstone
ambulatoriske. Det har icke varit i afseende
på förra Ständers högre vishet, utan i
afseende på Lagens en gång vundna tillvarelse
och Samhällets behof af dess stadga och varaktighet,
som man antagit, att täta förändringar
i Samhällets Grundförfattningar böra undvikas
och försvåras, och ett uppskof, som befriar GrundLagen
ifrån att blifva en följd af ögonblickets
hugskott, som söker att genom tiden och eftertankan
bereda en mognad öfvertygelse, kan väl
596
Riksdagen 1812.
ej anses skadligt. Sedan Samhällsbandet en
gång är knutet, anser Utskottet ligga en större
våda i ett hastigt förändrande af vilkoren för
dess Medlemmars förening än i ett tåligt fördragande
af en felaktig föreskrifts följder, som
efter en stadgad ordning kunna ändras. Af dessa
skäl, af behofvet af Lagens varaktighet för dess
kraft och af Samhällets fördel, har Utskottet afstyrkt
Herr Grefvens förslag rörande ändring i
81 § af Regerings-Formen. Och skulle allt detta
genom Utdrag af Protocollet Herr Grefve Löwenhjelm
meddelas.
Härmed följa 4 bilagor (A—D).
Bilaga A till Expcd. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Uonstitutions- Utskott den 1 Augusti
1812.
Herr Envoyén Baron Adlerberg anmälte, att Herr
Öfversten m. m. Grefve Gustaf Löwenhjelm till honom
öfverlemnat ett Memorial, rörande åtskilliga föreslagna
förändringar i Grundlagarne, i afsigt att få detsamma
nti Utskottet pröfvadt.
Ifrågavarande Memorial upplästes, så lydande:
Vördsamt Memorial.
Med den mig i Constitutionen lemnade rättighet
öfverlemnar jag härmedelst till Högloft. ConstitutionsUtskottet
följande anmärkningar vid Grundlagen, för att
vid nästa Riksdag upptagas och pröfvas.
Bilaga A till Exped. N:o 8.
597
l:o.
Månne icke den nuvarande, ända till de lägsta detailler
gående utsträckning af Riksens Ständers befattning
är i flere afseenden skadelig?
Månne icke det vördade anseende, som borde tillhöra
en så Majestätelig inrättning, som den af NationalRepresentation,
månne detta anseende, säger jag, icke
betydeligen måste i mängdens ögon skadas, då Representanterne
nödgas sträcka sin handläggning till mål,
vida under hvad emellan Riksdagarne förekommer uti
Landthushållnings-Committéer, Politie-Rätter och Sockenstämmor?
Långa
Riksdagar ha alltid hållits skadeliga. Så
har Nationens röst alltid och enhälligt ansett dem. De
äro det ock verkeligen: dels inträffa de oftast i sådane
omständigheter af crisis, då snara beslut äro af nöden;
dels kan man med sanning tillägga dem en i allmänhet
skadande verkning: den att under den tid, den lagstiftande
magten är församlad, måste den verkställande alltid
förlora af sin drift och verkningskraft. Detta ligger
i sakerues natur. Månne ej den långa osäkerhet, som i
enskildte förhållanden under långvariga Riksmöten uppkommer,
också är som en menlig följd däraf att anse?
Låtom oss rådfråga dem af våra medbroder, som under
Riksdagar besökt hemorten, och af dem inhämta, huru
en del af våra arbeten till sitt värde bedömmas, och
hvad verkan våra däraf följande långa sammanvarelser
åstadkommer. Så nyttigt det är för Konungar att erfara,
hvad folket säger, så hälsosamt vore det till äfventyrs
för oss lagstiftare att erfara, huru vi under väre magtägande
perioder bedömmas. För min del, långt ifrån
att undra öfver Riksdagars längd, undrar jag på, att vi,
vid nuvarande arbetssätt och verkningsområde, ej alltid
förblifvit längre tillsammans.
Månne ej denna heterogena blandning af höga och
triviala mål äfven skadar vår förmögenhet att dessa
mål tillbörligen handlägga? Utan tvifvel är det vid hvarje
intellectuel förrättning nödvändigt att stämma sitt sinne
till harmoni med ämnets värde. Men då nu i ett och
samma Plenum de Majestätiska föremålen, tankans yttranderätt.
, Begentskapets förvaltande och Conscriptionen,
kunna interfolieras med öfverläggning om Ca
-
598
Riksdagen 18 2.
potters värderande och om Zigenares fördrifvande utur
socknarne, månne det ej blifver svårt att efter dessa
ämnens olika värde ömsom spänna, ömsom nedstämma
tankan och känslan? Månne det icke är att befara, att
ett högt värf blir behandladt efter den trånga skala, inom
hvilken man nyss nödgats inskränka sin tankefiygt till begrundande
af snöskottnings- och gärdselstängnings-frågor?
Nationens rättighet att låta representera sig; genom
Representationen rätten att göra sine lagar och beskatta
sig, se där friheten, se där den dyrbara skatt, vi äro
satte att förvalta. Evig förbannelse hvile öfver den, som
lättsinnigt eller svekfullt behandlar desse helige ting.
Men månne National-Representationen ej inom desse
stora föremål borde inskränka sin åtgärd? Månne ej
handläggningen vid Rikets ekonomiska interessen aldrabäst
åstadkommes, då Regeringen till sitt biträde häri
kallar Economie-Committéer för hvar Provins, med betydeligare
attributioner utrustade, än de hittills kände
Landthushållnings-sällskaperne, och om petitions-rättigheten
för Nationen utvidgas och bestämmes?
Nu dömma alla om det som få förstå. Hvad angår
flygsanden Norrlands-boerne? Hvad förstå Skån ingar
no i strömrensnings-frågor? Engelska Parlamentet,
säger man, ingår också i sådane detailler; ja, men Engelska
Parlamentet är en både lagstiftande och administrerande
Corps, och Engelska Parlamentet är, ehuru
det årligen prorogeras, såsom permanent ansedt och påräknadt,
oell häri ligger den väsendteliga skillnaden.
Jemte de åtgärder, jag här ofvan föreslagit, föreslår
jag: l:o att uti 53 § af Regerings-Formen uteslutes allmänna
Besvärs- och Economie-Utskottet; 2:o att då motioner,
som till intet af de öfriga Utskotten höra, i något
Stånd väckes, skall det ankomma på alla Ståndens
samfälta tillstyrkande, om den väckta motionen må vid
Riksdagen upptagas, i hvilket fall den till ett sådant
särskildt Utskott, som 36 § i Riksdags-Ordningen omförmäler,
remitteras, men afslår ett Stånd motionens
upptagande, lörfaller den; 3:o att 89 § af RegeringsFormen
utgår.
2:o.
Justitice-Ombudsmannens Embete är en heterogen
del i en Monarkisk Stats-Författning; Justitise-Ombuds
-
Bilaga A till Exped. N:o 8. 599
mannen är en slags Tribunus Plebis, och under en Kungastyrelse
kan detta Embete aldrig blifva nödvändigt eller
gagneligt. Är ändamålet att granska Embetsmäns göromål
och befordra lag och rätt medborgare emellan?
Därtill ha vi Justitite-Canzelleren. Hinner han ej med
detta? Tillsättom 2:ne. Är ändamålet att skydda folkets
frihet emot Konungamagtens ingrepp? Vi ha ännu aldrig
i någon Stats annaler sett, att en Embetsman förmått
åstadkomma ett sådant skydd, då Konungar haft vilja
och magt till inkräktning å friheten, och då de icke
haft denna vilja eller denna magt, har friheten blifvit
bevarad ändå. Men ej nog att detta Embete således
är onödigt, det kan blifva skadeligt. Det kan missbruka
sin magt. Att förutsätta en sådan möjelighet måste
vara tillåtet, då det vid all öfverläggning om Grundlag
varit tillåtet att som möjelighet framställa framtida missbruk
af Konungens och Dess Embetsmäns myndighet.
Missbrukar nu Justitias-Ombudsmannen sin magt, huru
lätt blifver icke för honom att öfver hvarje åtgärd, hvarje
Embetsman, kasta de tvifvelsmål, hvilka i grund förstöra
det lugna förtroende, som utgör grundvalen för Statens
styrka? Skulle man ej kunna gå längre och upptänka
tillfälligheter, där åtgärder, som af Rikets trängande nöd
högljudt varit åkallade, af Justi ti;e-Ombudsmannen efter
Grundlagen bordt åtalas, tillfälligheter, där han å ena
sidan genom tystnad handlat emot Embets-föreskrift,
men ådagalagt en upplyst och Patriotisk urskilning, och
å den andra genom åtal väl hade uppfyllt sin Embetspligt,
men åstadkommit en skadelig dallring i opinionen ?
Hvad är då ett Embete, där man genom tjenste-föreskriftens
uppenbara öfverträdelse kan förvärfva grundadt
anspråk på loford och tacksamhet?
Jag föreslår att 96, 97, 98, 99 och 100 §§ af Regerings-Formen
utgå, och att allestädes, där Justitieombudsmannen
är nämnd, de häraf följande ändringar
verkställas.
3:o.
Likaså är Opinions-Nämnden en heterogen beståndsdel
af en för vår tid utgifven Lag. Liksom theorien
om Justitise-Ombudsmanna-Embetet, är theorien om
Opinions-Nämnden en af de vackrare, som kan förföra
ett Patriotiskt sinne. Förföra sade jag, ty inrättningen
600
Riksdagen 1812.
håller icke det enda säkra profvet: det af användandet.
År 1810 förklarade en minoritet af 19 röster bland
47, att Nationens Högsta Domstol förlorat dess förtroende.
En Balance af 5 röster betog detta yttrande all kraft i
anseende till det åsyftade ändamålet; hvad blef således
resultatet af denna anstalt? En högst oroande underrättelse,
ungefär af samma natur och resultat som andra
kringlöpande rykten, men styrkt af 19 meningar ibland
de 47 personers, som, utkorade af folkets redan utkorade
Fullmägtige, borde anses som spiritus rectificatissimus
af National-Representationen, och utan tvifvel alla voterade
efter sin öfvertygelse. Gagn kunde detta omdöme
i anseende till sin minoritet ej medföra, och skadan, den
väsenteliga skadan, blef den som alltid skall uppkomma,
då förtroendet till Regeringen och dess organer rubbas,
utan att det uppkastade tvifvelsmålet upplöses i visshet
om den anklagades brottslighet eller oskuld och åtföljes
af dess offenteliga bestraffning eller rebabilitation.
Denna skada är i mitt sinne ganska stor; jag yrkar
det ofta, ty denna tanka är en ibland hufvudgrunderne
till mina meningar i samhällsläran. Aldrig kan jag
öfvertygas om nyttan af misstankars utspridande utan
möjeligbet till deras grunders undersökning — aldrig
om nyttan af underhållandet af en viss oro, såsom en
nyttig väktare för friheten. Om ock denna taktik kunnat
vara nyttig i små Republiker, där alla kände alla, där
allt kunde offenteligen inom en trång gräns af tid och
rum utforskas och förklaras, bevisar detta intet emot
dess förderfvande egenskap i Stater, som våra moderna,
där alla förhållanden äro olika.
Låtom oss nu också något afseende göra på den
belägenhet, i hvilken vi försätta väre högste domare.
Sedan emellan 2 Riksdagar förvaltningen af våra
dyrbaraste rättigheter dem varit anförtrodd, sammanträda
vi och sluta vårt möte med en operation, vid hvilken de
på den osäkraste grund löpa fara om heder och ära.
Ja, mine Herrar, osäker är denna grund. Ha vi ej hyst
något för god tanka om slägtet och om tidehvarfvet, då
vi tillagt oss en så beskaffad domsrätt? Vare långt ifrån
mig den förnedrande tanken, att någon funnits ibland
oss, eller nånsin där skall finnas, som med uppsåt missbrukar
en under så heliga förbindelser lemnad rösträt
-
Bilaga A till Exped. N:o 8.
601
tighet, ty kunde ett enda ögonblick sådant tänkas, vore
våra högste domare såsom i förväg betecknade och
okjelpelige offer vid hvarje instundande Riksdag att anse
och beklaga. Men huru många Riksdagsmän ha lagkunskap,
tid och tillgång till egen undersökning af ämnet?
Med huru få undantag är det ej på andras opinion, som
Nämnden grundar sitt omdöme? Uttryckes ej detta af
sjelfva namnet Opinions-Nämnd? Huru mycket omöjligare
är icke då en fullständig undersökning af grunderna
för denna opinion ? Huru många tappande parter gå ifrån
domstolen med rättvis känsla för domaren och rättvisa
uttryck om hans åtgärd? Till hvad grad kunna vi vara
säkre på, att vi ej af tillgifvenhet för en genom ett domslut
ruinerad vän, af medlidande för en till armod dömd /
famille, låta oss förleda att glömma, det domaren ej ansvarar
för domens följder, ej en gång för dess billighet
(märkom skillnaden emellan cequum och justum), utan
blott för dess rättvisa efter lag? Hvem af oss är säker
på, att han ej i längden kan blifva förledd till fordom
emot en domare, om händelsen ofta velat, att slägtingar,
vänner, grannar inom den cirkel, i hvilken han lefver,
genom denne domares åtgärd råkat i fattigdom, om han
dageligen till deras lidande är vittne och hans öron
rlageligen varit uppfyllde af beklagansvärda, men rätt
dömda parters verop öfver sin domare? Innan vi nu gå
att hedömma embetsmän, som genom utöfningen af sin
pligt dageligen såra menniskans ömtåligaste passioner,
ha vi pröfvat, huruvida vi sjelfve äro emot all otillbörlig
inflytelse så bemannade, att känslan i intet fall hos oss
får tala, då, såsom i detta fall inträffar, förnuftet ensamt
strängt och kallt bör dömma? Att vi sjelfve, ledde af ett
otillbörligt medlidande, ej gå att med den mest smärtande
skymf tillfredsställa vår fördom emot en domare,
som till äfventyrs genom falsk beskyllning för just ett
sådant medlidande blifvit ett mål för denna fördom? Att
vårt omdöme med ett ord är stålsatt mot åverkan af
alla våra passioner ? Likväl har jag nu endast tält om
de ädlaste — om vänskap och medlidande — ej om den
egoismen alstrar; blott om förhastande och illa öfvertänkt
värme i deltagandets utsträckning, ej om öfverlagd ensidighet,
med hvilkens möjlighet jag ej bör såra edra öron
eller smutsa min penna.
Ännu ett. En minoritet emot Högsta Domstolen
26
602
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Exped. N:o 8.
603
yppas i Nämnden. De skyldige (jag irrar), de åsyftade I
domarne bli aldrig kände, men öfver hela domstolen I
hvilar den ovilkorliga och tungt tryckande beskyllning I
att ha förverkat Nationens förtroende. Eller inträffar I
majoritet; andra frågans besvarande bestämmer den eller I
de ledamöter, emot hvilka allmänna opinionen anses I
riktad, och de anklagade skiljas ifrån Embetet. I båda I
fallen våldföres Svenskmanna-rätt att aldrig dömmas ohör- I
dan, och det är dem, vi ombetrott att i Rikets Högsta I
Domstol vårda denna dyra rättighet, vi neka dess åt- I
njutande, då fråga är om ära, rykte och välfärd.
Vår Stats-Författning hvilar hufvudsakeligen på grund- I
satsen af Domare-Embetets oberoende. Denna grundsats I
lefver snart sagdt i hvarje Grundlagens §. Men vår Högsta I
Domstol öfverlemna vi försvarslös till allt hvad harmen I
öfver förment oförrätt eller ren hämndelystnad förmår I
under och emellan Riksdagarne på allmänna opinionen I
åverka. Finnes då ej mera ibland oss det onda, som I
heter förtal? Gifves då ingen ibland oss, som af dess röst I
kan någongång låta sig förleda? Efter vi på detta sätt I
behandla Embetsman, som i den mån de äga de vörd- I
nadsvärda egenskaper, deras höga kall fordrar, i samma I
mån måste vara känslige för oförrätt af detta slag, ty, I
mine Herrar, så visst det är, att egenkärleken står i om- I
vändt förhållande till rättmätigheten af dess anspråk, så I
visst är, att sjelfkänsla och sann förtjenst alltid stå i I
positivt förhållande till hvarannan och aldrig kunna I
träffas åtskiljda.
En af forntidens minsta Republiker ägde en sådan
lag. De nesligaste sidor i dess annaler, förlusten af I
dess dygdigaste, dess störste män — se där frukten
af Ostracismen; och ändå voro Athenienserne till seder
och sinnen kanske något mognare än vi för Republikanska
inrättningar.
Det friaste bland alla folk, det som uppå sin ö , I
ännu trotsar snart sagdt hela Continenten, Engelsmännen,
förstå åtminstone så väl som vi att bedömma och njuta
frihet. Sannerligen, om jag i England skulle föreslå en
Opinions-Nämnd, skulle icke detta folk, ehuru vant det
är vid det ovanliga och driftiga, med förvånsamhet afhöra
ett sådant förslag — och med förtrytsamhet förkasta
det. Engelsmannen hatar våld och tyranni, an
-
tingen det ofvanifrån eller nedanifrån hotar. Jag föreslår,
att 103 § i Regerings-Formen utgår.
4:o.
Vi votera med slutna sedlar. Däraf har handt, att
motioner, som 2 eller 3 röster hörts understödja, ha funnit
sig äga vida talrikare anhängare i voterings-lådan.
Votera med sluten sedel för den mening, man vid meningarnes
pröfvande med Ja och Nej icke understödt!
Detta är icke Göthiskt! Ej en gång Svenskt, Vanan
därutaf skulle skada National-Caracteren. Låtom oss
undanrödja en stötesten för menskliga svagheten. Låtom
oss införa det Engelska voterings-sättet, där hvar ledamot
går öfver på den sidan där hans mening yrkas.
Sålunda slutas inom 10 minuter den votering, som nu
borttager en half dag. Jag föreslår häraf följande ändring
uti Riddarehus-Ordningens 43, 44, 45 och 46 §§.
5:o.
Med Stats-Secreteraré-inrättningen kan Rikets administration,
efter min tanke, aldrig vinna den kraftiga,
skyndsamma, sammanhängande och systematiska gång,
Statens väl erfordrar. Jag tror, att detta vigtiga föremål
endast genom Ministrars tillsättande vinnes, nemligen
en ovilkorligt och generelt ansvarig Minister i spetsen
för hvarje af Hufvud-Departementerne af Rikets styrelse,
och under hvilken alla de verk lyda, som till dess Departement
höra.
Detta innebär äfven, att Justitiae-Ministers-Embetet
skulle ifrån sin nuvarande egenskap af Rikets första
Domare-Embete förvandlas till en verkelig Justitiae Ministére
och Justitise-Canzelleren till 2:dre mannen i detta
Departement, (Jag anhåller om Högloft. Utskottets tillstånd
att till närmare utvecklande af mine tankar i
denna punct få öfverlemna en i detta ämne författad, i
1810 års häfte af Krigs-Vetenskaps-Academiens handlingar
tryckt och härhos bilagd afhandling.)
Jag föreslår i grund häraf ändring i 5 och 6 §§
af Regerings-Formen samt öfrige §§ däraf, där ändring
blifver en följd.
6:o.
81 § af Regerings-Formen förbjuder att ändring i
Grundlag företaga å den Riksdag, då samma ändring
604
Riksdagen 1812.
föreslås. Jag föreslår ändring af denna disposition, ty
jag anser den l:o illusorisk, 2:o irrationell, 3:o skadelig.
Denna lag är illusorisk, ty den kan utan ringaste
möda eller äfventyr brytas af dem, för hvilka han är
gjord.
Ibland de integrerande beståndsdelarne af hvarje
verldslig lag (märkom verldslig) gifves en, som heter
den coercitiva, d. ä. den kraft, som förmår straffa lagens
öfverträdelse och uttvinga dess fullgörande. Där jag ej
bredvid föreskriften ser denna kraft, där ser jag ingen
lag. Men hvar finnes nu den magt, som hindrar Konung
och Ständer att 1812 ändra hvad Konung och Ständer
1809 gjort?
Det Konung och Ständer hvarje Riksdag förmå, det
är att bjuda: »så och icke annorlunda skall Svea Rike
handhafvas intill dess Konung och Ständer samfält
annorlunda besluta».
De förmå detta, ty om verkställande magten emot
den lagstiftandes röst, eller denna ohördan, företog sig
ändring i Grundlagarne, blottstälde han sig för alla (till
uppräknande här oskickeliga och öfverfiödiga) följderne
af ett ingrepp i folkets rättigheter; om däremot Ständerne
företogo sig sådan rubbning af lag utan Konungens
sanction, ägde Konungen, både genom sin andel i den
lagstiftande magten och genom sin uteslutande besittning
af den verkställande, kraft att göra ett sådant tilltag
om intet. På detta sätt kan jag för mitt begrepp uppgöra
en riktig lagmening af orden: Grundlag kan ej annorlunda
än genom Konung och Ständer samfält
rubbas, och på detta sätt få orden kan cj en förnuftig
mening för mitt sinne. Men då Konung och Ständer
sammanträffa, ex. gr. 1812 — utrustade med samma
tillfyllestgörande magt, hvarmed de 1809 sammanträdde
— då således alla de magter, som öfver Rikets handhafvande
äga att besluta, åter äro förenade, nemligen
den verkställande och den lagstiftande (som, ehvad man
om dess sammansättning än må vara berättigad att
dömma, man likväl till dato måste anse som folkets
organ, så framt man ej ville påstå, att folket icke är representeradt,
hvilket jag icke låter mig vidkomma), då
dessa magter sammanträda, säger jag, ser jag ej hvad
som hindrar dem att (alltid ex. gr.) 1812 öfver Svea
Rike besluta med samma kraft och verkan sorn enahanda,
Bilaga A till Exped. N:o 8.
605
ehuru af andra individuer sammansatte, men ingalunda
med högre Domsrätt utrustade, magter 1809 beslutit.
Jag förmår här icke, på sätt jag nyss kunde, för mitt
sinne uppgöra verkligheten af något hinder och ser därför
icke en fullständig lag i den föreskrift, som det förbjuder.
Kan vid sådant förevettande denna föreskrift
anses annorlunda än som en aflidande Riksdags välmenta
råd till efterträdaren? Men någon gång kan dennes ohörsamhet
lända till gagn, ja t. o. m. blifva nödvändig, och
detta är hvad jag i min 3:dje punct skall söka att bevisa.
Irrationell sade jag den ifrågavarande författningen
vara.
Emot min vilja har jag af frågans beskaffenhet
låtit mig hänföra att redan i min första punct till en
del bevisa detta, men ämnets rikhaltighet lemnar mig
margina att förblifva vid min första indelning.
Hvem borgar mig för, att 1809 års vishet öfverträffar
den, som 1812 blifvit vår lott? Vare sig grundad
öfvertygelse, eller ingifvelse af den egenkärlek, som menniskonaturen
vidlåder (och på mig kunde äga inflytelse,
emedan jag något medverkat 1812 och däremot alls intet
1809), men jag bekänner mig fallen för företräde åt 1812
års grundsatser, — och kanske att ett ej ringa antal
jemte mig är till denna vantro skyldigt.
Men säger man, vi äro bundne af en Ed. Hvem
förmår väl binda sine egna händer? Lika litet som detta
i physiskt afseende låter sig göra, lika omöjligt är det
i moraliskt. En förbindelse förpligtar till dess efterlefvaude.
Ja, då den är med 3:dje man ingången, men en
förbindelse med sig sjelf upphäfver hvarje förnuftig menniska,
så snart han blifver sig ett bättre medvetande, och
alla förbindelser, Konung och Ständer samfält kunna
ingå, kunna aldrig, efter hvad jag i föregående punct
redan anfört, anses annorlunda, än förbindelser med sig
sjelf ingångna, d. ä. Rikets organer med Riket sjelf. Om
så icke vore, skulle ju nödvändigt Konungens och Ständers
beslut af en 3:dje magt behöfva och erhålla sanction;
men en sådan 3:dje magt finnes ju icke och kan ej finnas,
ty, ännu en gång, när Konung och Ständer talat, har
Nationen talat; och om så icke skulle förhålla sig, höra
inkasten till ett helt annat Capitel. Huru länge är nu
ett sådant besluts vidmagthållande en sannskyldigt orubbelig
förbindelse? Svar: ända till nästa Riksdag, och det
606
Riksdagen 1812.
af det goda skäl att då först sammanträffa de magter,
hvilka utgöra den persona idealis, som med sig sjelf
contraherat.
Men, säger man, detta hafva vi besvurit. Ingen
uppträder, som högre än jag uppskattar Edens vigt och
värde, men livi skulle icke organerne af folkets magt
och röst kunna i dess namn återgifva en sådan Ed?
Nekas detta, huru många men-edare äro vi icke då här
församlade ?
Drottning Christina, glorvyrdigst i åminnelse, löste
våra förfäder ifrån den i hennes händer svurne Tro- och
Huldhets-Ed, och de ansågo sig löste. En Ed är ett
löfte, ett genom heliga tings åberopande styrkt löfte, men
samma moraliska lagar som andra löften underkastadt.
Kan efterlefnaden af min Ed, som i nyss citerade fall
skedt, mig emot min vilja efterskänkas och jag därigenom
till andra förbindelsers ingående förpligtas, måtte 2:ne
Coutrahenter, d. ä. i närvarande fall Kung och. Ständer,
i kraft af ömsesidigt begifvande äga att rygga den. Än
mer: då Kung och Ständer, hvarje gång de enhälligt besluta,
sammansmälta till en enda persona idealis, nemligen
den öfver Svea Folk rådande magt, göra de vid en sådan
ändring intet annat, än hvad hvar och en af oss gör, då
han af bättre öfvertygelse ändrar ett inom sig fattadt
beslut.
Jag har sagt att meranämnde lag är smädelig.
Jag vet, att en skenbar nytta ej kan honom fråndömmas.
Vist var uppsåtet att igenom densamma lägga
en tygel på menniskosinnets föränderlighet — en tygel,
som icke skulle förmodas så nödvändig i vårt kalla och
tröggörande Climat, som den dock verkeligen är; vist
var uppsåtet att bereda rådrum för eftertankan och
tvinga till varsamhet vid åtgärder af en för Samhällets
väl så afgörande egenskap. Men detta ändamål kunde
ju ej vinnas. Det är ju ej vunnet, om, enligt hvad jag i
min Usta punct anfört, Konung och Ständer ändå, utan
ringaste betänklighet, kunna genast företaga hvad ändring
som hälst i Grundlagen och t. ex. göra början med den §, jag
nu anfallit. Ej må mot mig användas den actus af undergifvenhet
för denna lag jag nu begär, då jag icke i mitt
Stånd till att genast pröfvas, utan enligt Constitutionens
föreskrift till Höglotl. Utskottet för att vid nästa Riksdag
företagas, dessa mine tankar yttrar. Hade jag haft säker
Bilaga A till Exped. N:o 8.
607
anledning till den förmodan, att Konung och samtelige
Ständers pluralitet velat understödja min motion, hade
det säkert blifvit stående på min bänk, jag ifrån mitt
rum i Ståndets Plenum afgifvit den för att vid denna
Riksdag upptagas, och ännu är mig icke begripeligt hvad
jag därvid hade äfventyrat.
Den åsyftade nyttan är ju således icke vunnen och
kan ej vinnas, men se här skadan. Utan att förnärma
våra företrädare, måtte mig vara tillåtet att tro, det möjeligen
liar dem kunnat undfalla något, hvarmed Riket intill
nästa Riksdag icke förmått uthärda. Ex. gr. må
anföras den fria bränvins-bränningen, som nyligen ställt
oss i det ovilkorliga valet emellan Riksdag och hungersnöd.
Men händelsen har lemnat mig tillgång på starkare
Citater. Om nödvändigheten af den rättighet, Konungen
vid denna Riksdag blifvit lemnad att i visse fall
öfverlemna Regeringen till Tronföljaren, lära vi alla vara
öfverens, men vi lära vara det också, att denna i hög
grad riksvårdande åtgärd efter Constitutionens ordalydelse
bort uppskjutas till nästa Riksdag, om en tom
formel kunnat uppväga vården om Rikets gagn. Item
måste mig tillåtas den tro, att, om våra företrädare af
år 1809 kunnat utlemna en så vigtig författning, lia de
kunnat dels glömma, dels missdömma mycket annat.
Jag slutar här detta Memorial med den förklaring,
att de ändringar, jag i Regerings-Formen föreslagit, efter
min tanka ingalunda kunna såsom revolutionaire anses.
Användbarheten af namnet Revolution inträffar endast
då högsta magten i en Stat till natur eller beståndsdelar
förändras eller ändring i Grundlag genom våld
eller list genomdrifves. Ändringar, i laglig form föreslagne
samt af behörig magt antagne och verkställde,
kunna aldrig få detta namn.
Efter menniskosinnets gång kunde beräknas, att en
reaction efter vår 1809 öfverståndne våda skulle inträffa,
och — den infann sig. Reactioner gå alltid för långt. I
skräcken öfver frihetens utståndna faror skyndade vi att
med många och vidlyftiga utanverk söka befästa dess
hufvudvall, men här inträffar hvad i befästningskonsten
ofta blifvit bepröfvadt, att öfverflödiga och allt för vidt
utsträckta utanverk kunna blifva skadeliga och compromettera
sjelfva hufvudverken. Däraf följer icke, att
608
Riksdagen 1812.
samma ytterlighet i en motsatt reaction bör önskas. Yår
erfarenhet bör tvärtom tjena oss till skäl och till medel
att motstå denna fallenhet. Kanske detta Memorial förtjenar
att anses som verkande därtill. Säkert förtjenar
uppsåtet det.
Det är blott utanverken jag angripit, och icke ens
dem alla. På hufvudvallen skall jag alltid träffas ibland
dess ståndaktigaste försvarare. Jag anhåller vördsammeligen
om Högloft. Utskottets tillstånd att till tryckning
låta befordra detta Memorial.
Örebro den 29 Juli i 1812.
G. Löwenhjelm.
Och skulle detsamma till Andra Fördelningens handläggning
öfverlemnas.
Bilaga B till Exped. N:o 8.
Utdrag af Rrotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskotts Andra Fördelning
den 5 Aug. 1812.
Föredrogs:
Det af Herr General-Adjutanten m. m. Grefve Löwenhjelm
under den 29 Julii författade Memorial, hvilket
den l:ste innevarande månad i Höglofl. ConstitutionsUtskottets
Pleno blifvit uppläst och till Andra Beredningens
handläggning öfverlemnadt, innehållande följande
anmärkningar vid Grundlagen, för att vid nästa Riksdag
upptagas och pröfvas:
l:o.
Till förekommande af att ej det vördade anseende,
som borde tillhöra en så Majestätlig inrättning, som den
af National-representation, i mängdens ögon må skadas
derigenom, att Representanterne nödgas sträcka sin handläggning
till mål vida under hvad mellan Riksdagarne förekommer
i Landthushållnings-Committéer, Potitie-Rätter
och Socknestämmor; till förkortande af de genom nu
-
Bilaga B till Exped. N:o 8.
609
varande arbetssätt och verkningsområde långa Riksdagar,
som af Nationens röst alltid och enhälligt ansetts
skadeliga, och verkeligen i flera afseenden skola vara det;
och för att undvika denna heterogena blandning af höga
och triviala mål, som äfven skadar vår förmögenhet att
dessa mål tillbörligen handlägga, föreslås såsom ledande
till förenklande af den nuvarande ända till de
lägsta detailler gående utsträckning af Riksens Ständers
befattning:
l:o Att uti 53 § af Regerings-Formen uteslutes
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet.
3:o Att 89 § af Regerings-Formen utgår.
Med afseende å de af Herr Grefve Löwenhjelm anförde
skäl förmodade Herr Baron Adlerberg, att, om
mellan Riksdagarne Economie-Committéer nedsattes till
upptagande och beredande af alla nu vid Riksdagarne
förekommande economiska frågor, hvaraf i sådant fall
blott Resultaterne behöfde Riksens Ständer meddelas,
skulle handläggningen vid Rikets economiska interessen
allra bäst åstadkommas, med undanrödjande af de i detta
Memorial omnämnde olägenheter af deras närvarande
behandlingssätt.
Herr Kammarherren Silverstolpe: Då enligt Regerings-Formens
89 § Economie-Utskottet endast äger
rättighet att framställa önskningar, hvilka Regeringen
oinskränkt kan gilla eller afslå, ser jag ej något ondt
genom samma inrättning möjeligen kunna uppkomma,
utan tror tvärtom, att det alltid för Nationen är en lycka
att ha tillfälle för Regenten frambära sine önskningar.
Herr Borgmästaren Egge anmärkte, att, då StatsRådets
Protocoller upplysa, att få af de vid 1809 års
Riksdag väckte economiska frågor sedermera blifvit vidrörde,
och då vi nu äga en Landtbruks-Academie, som
lör dessa ämnen vore inrättad, trodde Herr Borgmästaren
alla Motioner af denna beskaffenhet der böra göras.
Herr Doctor Wijkman erindrade, att folket ej härigenom
ägde någon säkerhet, att allt framträngde till
Regeringens kunskap.
Herr Kammarherren Silverstolpe tilläde, att en del
af de ämnen, som innefattades i Ständernes vid 1809 och
1810 årens Riksdag anförde önskningar, torde hända ej
610
Riksdagen 1812.
kommit i öfvervägande, om ej Ständerne yttrat dem,
samt att, enligt Herr Kammarherrens tanka, den närvarande
nyttan af Economie-Utskottet öfvervägde den af
Economie-Committéer, som vi ej sett, och LandtbruksAcademien,
som ej kommit i verksamhet. Denna Academie
hade dessutom den egenskapen att vara Collegium, och
skall genom denna inrättning, likasom alla andra af
samma beskaffenhet, efter vissa år anta en viss ton.
Efter dessa föregående öfverläggningar förenade sig
Beredningen i det beslut att ej för närvarande tillstyrka
den förändring, Herr Grefve Löwenhjelm i detta afseende
föreslagit, intill dess någon method för behandlingen af
ifrågavarande ämnen kunde upptänkas, som skulle åstadkomma
den nytta, som inrättningen af Economie-Utskottet,
utan att ega de olägenheter, som Herr Grefven med
den samma visat vara förknippade.
2:o Att då Motioner, som till intet af de öfriga
Utskotten höra, i något Ståud väckas, skall det ankomma
på alla Ståndens samfälta tillstyrkande, om den väckta
Motionen må vid Riksdagen upptagas, i hvilket fall den
till ett sådant särskildt Utskott, som 36 § i Riksdagsordningen
omförmäler, remitteras; men afslår ett Stånd
Motionens upptagande, förfaller den.
Herr Kammarherren Silverstolpe anmärkte, att, om
Konungen af grannlagenhet och åtskilligt annat ej sjelf
hos Riksens Ständer ville väcka en Motion, utan ansåg
tjenligare att genom någon af deras Ledamöter låta den
framställas, skulle Han likasom hvar och en af Nationens
representanter risquera att af ett Stånd hindras i rättigheten
att få en önskan upptagen och besvarad. I anledning
hvaraf Herr Kammarherren föreslog att, med ogillande
af denna Motion, tillstyrka bibehållandet af hvad
Riksdags-Ordningen i 36 § stadgar, nemligen att i frågan
om tillsättande af ett särskildt Utskott gäller tre Stånds
Pluralitet.
Hvilken proposition af Beredningen enhälligt bifölls.
Vidare anför Herr Grefve Löwenhjelm:
2:o.
Att Justitim-Ombudsmannens Embete är en heterogen
del i en Monarkisk Statsförfattning; vore ändamålet
Bilaga B till Exped. N:o 8.
611
att granska Embetsmäns göromål, och befordra Lag och
rätt medborgare emellan, så funnes dertill Justitise-Canzleren;
vore ändamålet att skydda folkets frihet mot
Konungamagtens ingrepp, så hade man ännu aldrig i
någon Stats annaler sett, att en Embetsman förmått åstadkomma
ett sådant skydd, då Konungarne haft vilja och
magt till inkräktning å friheten, och då de icke haft
denna vilja, eller denna magt, har friheten blifvit bevarad
ändå — samt anser detta Embete således vara
onödigt, och äfven skadeligt, genom förutsättande af möjligheten,
att det kan missbruka sin magt.
I följe hvaraf Herr Grefven föreslår, att 96, 97, 98,
99 och 100 §§ af Regerings-Formen utgå, och att allestädes,
der Justitim-Ombudsmannen är nämnd, de häraf
följande ändringar verkställas.
Herr Baron Adlerberg förklarade sig vara af den
tankan, att, då en upplyst och verksam man nu innehade
denna tjenst, utan att man erfarit några allmänt gagneliga
följder af hans befattningar, vore dess Embete onyttigt,
och dess verkningskrets i collision med JustitiseCanzlerens.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna yttrade, att, så
länge dessa sysslor rätt handhafvas, skulle enligt dess
tanka någon collision dem emellan ej kunna äga rum.
Herr Doctor Wijkman: I rapport på Constitutionens
vidmagthållande af folkets frihet anser jag i denna
saken ligga mycken vigt. Man skulle kunna tänka sig
den händelsen, att någon förorättades af en högt uppsatt
man, och att målet af särskilda considerationer kunde
blifva nedlagdt och icke af Justitise-Canzleren bedrifvas
till slut, men då inträder Justitise-Ombudsmannens pligt
att vidtaga, der den förre slutade. Om äfven under nu
förflutne period vid något tillfälle händt, att denna princip
ej blifvit följd, tror jag, att man ej derefter, utan med
afseende å esprifn af tjensten, bör dömma om dess nytta,
Herr Assessor Arosenius instämde deruti, att detta
Embete vore af mycken vigt, och tilläde, att, om ock
nyttan deraf i en lugn tid vore mindre märkbar, kunde
dock dess tillvarelse vid ett enda tillfälle befinnas idkeligen
varit värd den kostnad, som under tiden derpå
varit använd.
612
Riksdagen 1812.
Herr Kammarherren Silverstolpe: Jag torde få anmärka,
att, om Konungen befaller att en sak ej skall
upptagas, äger, enligt min tanka, Justitise-Ombudsmannen
ej rättighet att beifra den. Detta Embete kan ej vara
ämnadt att innefatta någon controll på Konungamagtens
utöfning. Konungens gerningar äro öfver allt åtal, men
tillsynen öfver Embetsmäns uppfyllande af sine pligter
lemnar Justitise-Ombudsmannen ett både vidsträckt och
nödvändigt verknings-område. Efter mitt begrepp om
denna tjenst är dess ändamål mera att förekomma ondt
än att beifra ondt, och under den synpunkten anser jag
den kostnad, Staten derföre vidkännes, väl använd.
Herr Assessor Arosenius: Då jag försvarade inrättningen
af detta Embete, skedde det på den grund, att
jag tror deri ligga säkerhet mot våld, vare sig från
Högsta Magten eller enskilde. Jag skulle anse bela inrättningen
som öfverflödig, om Justitise-Ombudsmannen
kunde i likhet med Justitise-Canzleren af Konungen befallas
att nedlägga eller icke begynna en action. Om
Nationen äfven under nu förflutna tid väntat kraftigare
åtgärder af detta Embete, än som inträffat, skall man
åtminstone icke kunna beskylla nuvarande innebafvaren
att genom kitslighet hafva missbrukat sin myndighet.
Herr Kammarherren Silverstolpe: Upplysningsvis
får jag äran nämna, att, då vid 1809 års Riksdag Instruction
för Justitise-Ombudsmannen var i fråga, Kammarjunkaren
Lagerheim vid förslaget dertill gjorde åtskilige
anmärkningar, som satte skillnaden emellan
Justitise Canzlorens ocb Justitia-Ombudsmannens befattningar
utom allt tvifvelsmål ocb skulle förebyggt all
möjlig collision dem emellan; hvilka anmärkningar Ridderskapet
och Adeln till det mesta äfven antog, men tre
Stånd hade då redan antagit den Instruction, som hittills
med framgång följts, emedan kloka personer för det närvarande
bekläda båda dessa sysslor.
Herr Borgmästaren Egge anförde ett sedermera
till Protocollet inlemnadt skrifteligt yttrande af följande
innehåll:
»Jag tillstår upprigtigt, att de skäl, General-Adjutanten
Herr Grefve Löwenhjelm anfört för upphörandet
af Justitiae-Ombudsmannens Embetsbefattning, äro efter
min öfvertygelse vigtige ocb grundade.
Bilaga B till Exped. N:o 8.
613
Då under den förflutna tiden händelser inträffat,
påkallande Justitias-Ombudsmanneus åtgärd, men hvarvid
den Herre, af hvilken Sysslan innehafves och hvars
ädla, medborgerliga tänkesätt, lugna ocb ljusa omdöme
och talanger icke kunna misskännas, likväl icke funnit
sig till åtal befogad; då det stöd för Justi tim-Ombudsmannens
economiska befattning saknas, som innefattas
uti Herr Kammarherre A. G. Silverstolpes icke antagna
förslag till inrättande af en permanent Hushålls-Beredning;
då Instruction ocb Eds pligt ålägger JustitimCanzleren
vaka öfver Embetsmän och fullgöra JustitiseOmbudsmaunens
öfriga åligganden, tror jag mig hafva
anledning till den förmodan, att Justitise-Ombudsmanssysslan
skulle kunna umbäras och indragas till besparing
för Staten.
Skulle dock Högloft. Utskottets pluralitet, med hvilken
jag räknar för beder att instämma, finna nödvändigheten
ocb nyttan af denna beställnings bibehållande, vågar
jag föreslå det tillägg i 14 § af Justitia-Ombudsmannens
Instruction, att den allmänna redogörelse för sin förvaltning,
Justi tiae-Ombudsm an nen hvarje Riksdag bör afgifva,
måtte jemte dess Diarier öfverlemnas till Constitutions-Utskottets
granskning, hälst enligt 33 § i Riksdags-Ordningen
icke mera af Justitise-Ombudsmannens
afgifvande Berättelse till Lag-Utskottets befattning hörer,
än de ifrån Konungen genom Högsta Domstolen utgångne
förklaringar af Lagens mening.
Egge».
Herr Kammarherren Silverstolpe: Jag inser väl
sättet, huru ett administratift Verk kan undergå granskning,
men ej huru en Actors befattning af ett Utskott
skall kunna pröfvas i andra fall, än då han öfverträdt
tydeliga föreskriften af sin Instruction. I sådant afseende
kan jag för min del ej vara emot de medel, som kunna
upptänkas att bedömma hans förhållande, utan får, med
åberopande af de skäl, jag anfört för bibehållandet af
sjelfva Embetet, så vida förena mig med Herr Borgmästaren
Egge, att Justitise-Ombudsmannen bör åläggas
att vid början af hvarje Riksdag till Constitutions-Utskottets
granskning aflemna dess Diarier.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna, Herrar Doctorerne
Wijkman, Falle och Wåhlin samt Herr Asses
-
614
Riksdagen 1812.
sor Arosenius instämde med Herr Kammarherre Silverstolpe.
Herr Borgmästaren Norström yttrade: Då jag vid
1809 års Riksdag ogillade inrättningen af Justitise-Ombudsmans-Embetet,
var det af den anledning, att jag
trodde dess befattningar oundvikeligen komma i collision
med Justi tise-Canzlerens, hälst i min tanka JustitiseCanzleren,
genom sin Expedition och alla underlydande
Fiskaler, troligen kan medhinna allt hvad nu egenteligen
är ålagdt Justitiae-Ombudsmannen. Af samma skäl får
jag nu förklara mig anse detta Embete böra afskaffas,
men om Pluraliteten skulle vara för dess bibehållande,
vore min önskan, att det af Herr Borgmästaren Egge
föreslagne tillägg i dess Instruction blefve vidtaget.
Herr Baron Adlerberg, Riksdagsmännen Anders
Aberg och Lars Israelsson instämde med Herr Borgmästare
Norström.
Beredningens Pluralitet stannade i det beslut, att,
med bufvudsakeligt afslag å Herr Grefve Löwenhjelms
Motion, tillstyrka antagandet af det Förslag, som under
öfverläggningen härom uppkommit, till ett sådant tillägg
i 14 § af Justitise-Ombudsmannens Instruction, hvarigenom
Justitia-Ombudsmannen ålägges att med sine Diarier
vid början af hvarje Riksdag till Constitutions-Utskottet
inkomma. I händelse af Utskottets bifall till
denna hemställan, vore Beredningen af den tankan, att
anmälan härom hos Riksens Ständer genast borde göras,
för att om det föreslagne tillägget i Justitise-Ombudsmannens
Instruction vid denna Riksdag besluta.
3:o.
Anmärker Herr Grefve Löwenhjelm, att OpinionsNämnden
är en heterogen beståndsdel af en för vår tid
utgifven Lag; att inrättningen ej skall hålla profvet af
användbarhet, utan medföra den skada, som alltid skall
uppkomma, då förtroendet till Regeringen och dess Organer
rubbas, utan att det uppkastade tvifvelsmålet upplöses
i visshet om den anklagades brottslighet eller
oskuld och åtföljes af dess offenteliga bestraffning eller
rehabilitation; samt vara stridande emot den grundsats,
hvarpå vår Statsförfattning hufvudsakeligen hvilar, att
Bilaga B till Exped. N:o 8.
615
Domare-Embetet skall vara oberoende. På hvilka skäl
föreslås, att 103 § i Regerings-Formen må utgå.
I anledning hvaraf Herr Borgmästaren Egge förklarade
sig finna tillräcklige skäl i Constitutions-Utskottets
förra Betänkande vara anförde till ådagaläggande
af den nytta, som med ifrågavarande Nämnd vore åsyftad,
men hemstälde, om ej 103 § Regerings-Formen kunde
på något sätt förändras till förekommande af det förorättande,
som genom en obetydlig Minoritet vid nuvarande
omröstningssätt syntes kunna tillfogas hela
Högsta Domstolen.
Herr Kammarherre Silverstolpe-. Denna olägenhet
torde vara afhulpen, om frågan, hvaröfver omröstning
först företages, förändras till: »Om någon af Högsta Domstolens
Ledamöter ej äger Riksens Ständers förtroende»
etc., i stället för: »Om alla» etc. »äga» etc.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna anmälte sig
instämma i den genom förevarande Memorial ifrågastälde
förändring, och förbehöll sig att till Protocollet
skrifteligen få anföra de motiver, som i detta afseende
bestämt dess tanka:
»En domare måste vara oberoende. Högsta Domstolen
framför allt. Riksens Ständer hafva försett dess
Ledamöter med goda löner, för att deras bergning icke
måtte ingå i domskälen; men hafva de också föresett
den i framtiden, då de gifvit sig den magten att kunna
afsätta dem efter godtycke? Konungen tillsätter dem,
men kan icke afsätta dem. Således, sedan de äro tillsatte,
har Konungen icke något inflytande på dem, men
den, som vill behålla sin tjenst och icke har annat att
lefva af, skall nödvändigt vända sina ögon åt Riksens
Ständer och icke stöta sig med dem, som i den corpsen
äro betydande och verksamma. Han skall alltid frukta
för Opinions-Domstolen.
Så länge partier icke finnas hos oss, är denna fruktan
icke betydlig. Men föreställom oss en sådan tid, som
varit häfver. Låt oss påminna oss den, då Rådet vid
hvar Riksdag afsattes, så snart ett annat parti fick öfverhand.
Konungen skall då tillsätta, Ständerne afsätta.
Och denna Opinions-Domstol läser och granskar
den Högsta Domstolens protocoll? Framför den facta,
616
Riksdagen 1812.
skäl till sin behandling? Tysta, slutna sedlar kunna skilja
den bäste domare från sätet.
Ar det icke nog med den opinion, som beredes i
landet genom tryckta domar och handlingar, då en part,
som tror sig vara orätt dömd, har rätt att lägga saken
för allmänheten? Då han derigenom blottat dem af sina
domare, som han tror sig hafva att klaga öfver, stå de
der för allmänhetens opinion. Detta är nog för alla, den
dömde och den som dömt, och allmänheten som dömer
dem imellan.
Det är i tryckfriheten som vårt val, vår säkerhet
är förvarad, icke i Opinions-Nämnden. Huru kail den
icke sammansättas, och hvem kan väl påstå, att den är
allmänna opinionens organ?
Det är icke gerna att förmoda, att Konungen till
Justitim-Råd förordnar andra än sådane, som jämte kunskap
och förfarenhet förena skicklighet och en bepröfvad
oväldighet. Konungens inflytande på dem är genom det
förändrade Regeringssättet och deras inamovibilitet från
Konungens sida försvunnet. Hvad som kunnat hända, då
Högsta Domstolen periodiskt besattes, då Ledamöter
sökte att göra sig angenäma genom sin tillgifvenhet för
den, af hvilken deras öde och bibehållande efter framflutna
tre år endast berodde, är nu icke att befara. Faran
för rättvisans gång, för afsigter dervid, är nu från Ständernes
sida. Den kan blifva likväl vådlig, låt oss derföre
i tid mota den.
Då jag derföre anser 101 och 102 §§ afRegeringsFormen
tillräcklige att förekomma egennytta, väld, vråugvisa
och oskicklighet hos Högsta Domstolens Ledamöter,
bifaller jag Herr Grefve Löwenhjelms förslag att låta 103
§ alldeles utgå, jämte sednare delen af den 104».
Herr Doctor Wijkman anmärkte, att alla andra
Domare kunna ställas under tilltal, men att något annat
correctiv för de högste, med undantag om Riks-Rätt, ej
torde kunna stå att upptänkas, än det sätt, hvarmedelst
det mer eller mindre förtroende, hvar och en äger hos
det allmänna, nu utrönes.
Uppå derom af Herr Kammarherren och Ordföranden
framstäld proposition, om ej Beredningen, med
afslag å Herr Grefve Löwenhjelms Motion, behagade antaga
den förändring af ifrågavarande §, att, i stället för
Bilaga B till Exped. N:o 8.
617
det der föreskrifne omröstningssätt, Nämnden först må
rösta öfver den frågan: »Skall omröstning anställas till
uteslutande af någon af Högsta Domstolens Ledamöter»;
faun Beredningen, af förr upptagna skäl, sig böra tillstyrka
bibehållandet af Regerings-Formens 103 § med
den af Herr Kammarherren Silverstolpe nu föreslagne
förändring.
4:o.
Föreslår författaren af oftanämnde Memorial, att
det nu brukeliga voteringssättet med slutna sedlar,
hvaraf vanan skulle skada Nationalcaracteren, må upphöra,
och i stället införas det Engelska, der hvar Ledamot
går öfver på den sidan, der hans mening yrkas,
samt den häraf följande ändring uti Riddarhus-Ordningens
43, 44, 45 och 46 §§.
Beredningen tillstyrkte, att Herr Grefve Löwenhjelm
i afseende på denna Motion måtte undfå det svar, att
om den anginge Riddarhus-Ordningen kunde den till
Constitutions-Utskottets pröfning ej upptagas; skulle åter
meningen vara att föreslå någon förändring af Riksdagsordningens
53 §, hade Constitutions-Utskottet funnit nog
många betänkligheter förekomma emot en sådan förändring.
5:o.
Ytterligare anmärker Herr Grefve Löwenhjelm, att med
Stats-Secreterare-inrättningen Rikets Administration, efter
dess tanka, aldrig kan vinna den kraftiga, skyndsamma,
sammanhängande och systematiska gång, Statens väl erfordrar.
Att detta vigtiga föremål endast genom Ministrars
tillsättande kunrle vinnas, nemligen en ovilkorligt
och generelt ansvarig Minister i spetsen för hvarje af
Hufvud-Departementerna af Rikets Styrelse, och under
hvilken alla de Verk lyda, som till dess Departement
höra; och föreslår i grund häraf ändring i 5 och 6 §§
af Regerings-Formen, samt öfrige §§ der ändring blifver
en följd.
Uppå anmälan af Herr Kammarherren och Ordföranden,
att Utskottet i detta ämne hade att vänta en
Kongl. Proposition, beslöt Beredningen att tillsvidare ej
häruti ingå i någon pröfning, utan låta denna Motion på
bordet blifva hvilande.
618
Riksdagen 1812.
6:0.
Sluteligen förklarar Herr Grefve Löwenhjelm sig
anse den disposition i 81 § Regerings-Formen, som förbjuder
att ändring i Grundlag företaga å den Riksdag,
då samma ändring föreslås, vara illusorisk, irrationel
och skadelig, och föreslår i följe deraf häruti ändring.
Beredningen beslöt att, med tillstyrkande af afslag
å Herr Grefve Löwenhjelms Motion, föreslå bibehållandet
af ifrågavarande § utan ändring.
Bilaga C till Exped. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 7 Augusti
1812.
Upplästes Andra Fördelningens Protocoll för den
5 dennes, innehållande dess Betänkande öfver de särskilda
punkterna i Grefve Gustaf Löwenhjelms den 1 dennes
ingifne Memorial, hvarefter
Herr Grefven och Ordföranden deröfver uppläste
följande skrifteliga anförande till Protocollet:
Det är vid granskningen af Lagar och Författningar,
som vid nästan alla andra saker, att kritiken merändels
är lättare än försvaret, att åtminstone den förra,
när den understödjes af snille och skicklighet, ger åt
dessa egenskaper ett fördelaktigare tillfälle till utveckling.
Man väljer de föremål man vill, man framställer dem
ur don synpunkt man finner mest tjenlig, och snillets
fintlighet förlorar ingen af fördelarne, hvarken för ämnet
eller framställningssättet. Sådan är åtminstone den allmänna
anmärkning, jag gjort vid läsningen af Herr Grefve
Löwenhjelms till Constitutions-Utskottet under den 1
dennes inlemnade Memorial, och jag hade deraf visserligen
bort afskräckas ifrån all annan, om jag icke trott,
att vid ämnen af denna vigt borde olikheten i talent
icke qväfva öfver ty gelsen, att äfven med mindre skicklighet
man kunde täfla i nit för det sanna och nyttiga.
Igenom den skicklighet, hvarmed den värde Författaren
framstält följderna af den blandning af olika
Bilaga C till Exped. N:o 8.
619
göromål, hvartill utsträckningen af Riksens Ständers befattning
till en mängd detailler föranleder, lärer ingen
undgått att inse, att den har olägenheter; men det torde
icke vara lika lätt att utröna sättet att afhjelpa dem.
Då man medgifvit, att Representationsrätten, att rättigheten
att göra Lagar, och Beskattningsrätten utgöra frihetens
beståndsdelar, lärer det icke heller kunna nekas,
att dessa stora föremål hafva uti sin utgrening gemenskap
med mindre, att det är svårt afgöra, hvilka ämnen,
såsom föremål antingen för beskattning eller för författningar,
icke böra komma under Riksens Ständers pröfning.
Således t. ex. har frågan om ersättning för förfärdigade
Capotter i sin mån lika väl gemenskap med
Beskattningsrätten, som frågan om Conscription med
Ständernas rätt att vidtaga medel och stifta Lagar till
allmänt försvar. Att en sådan blandning af höga och
triviala mål skulle inskränka tankeflygten, vore en högst
beklagelig följd, enär en sådan blandning af ämnen icke
en gång i Konungens Conseil kan undvikas, enär den
åtminstone är oskiljaktig ifrån hvarje Embetsmans befattning,
som vid en större verkningskrets måste igenom
detaillernas granskning bereda det helas fullkomlighet
och bevaka enskildtes, likasom det Allmännas rättigheter.
Att, till minskning i Ständernas göromål, utvidga
folkets petitionsrättighet och inrätta Oeconomi®-Gommittéer,
med vidsträcktare verkningskrets än de nuvarande
Hushålls-sällskap, är visserligen en både populair och måhända
i flera afseendeu nyttig tanka, som också uti en
något olika form redan blifvit i en tryckt skrift (Blandade
ämnen) förut yrkad; men innan denna idée kan
verkställas, torde det fordra en nogare undersökning,
huruvida petitionsrättigheten skulle, hos en dervid ovan
Nation, rätt begagnas, huruvida icke Oeconomi®- Committéernas
ökade magt kunde blifva en anledning till
uppehåll snarare än till skyndsam verkställighet. Att
imedlertid, innan detta blifvit afgjordt, utur RegeringsFormen
utesluta Allmänna Besvärs- och Oeconomise-Utskottet,
med allt hvad om Ständernas befattning i detta
afseende är sagdt, kan jag så mycket mindre för min
fiel bifalla, som jag tror Nationen skulle derigenom förlora
en rättighet, utan att hafva någon annan i stället,
och, som jag vill hoppas, att ju längre närvarande Constitution
äger bestånd, ju mera skola Besvärs- och Oeco
-
620
Riksdagen 1812.
nomise-Utskottets göromål få en ädlare och högre rigtning.
Jag tror icke heller man kan med skäl säga, att
detta Utskotts göromål uppehållit de öfriga RiksdagsÄrendernas
gång. Det har, i min tanka, icke upptagit
annan tid än den, som under afbidan af de öfriga Ärendernas
beredning varit ledig; och Oeconomi»)-Utskottets
befattning är till sin natur icke sådan, att den skulle
kunna uppehålla någon Riksdags afslutande. Om det
skulle anföras, att frågan om Bränvinsrättighetens inskränkning
och reglerande upptagit en stor del af Ständernas
tid, så lärer man å andra sidan ej kunna neka,
att sådant bör tillskrifvas ämnets, icke Utskottets, beskaffenhet,
och att, likasom Ständerna i detta mål föga
lära vilja afstå sin rättighet till deltagande i beslutet,
så har också detta ämne, långt innan närvarande Regerings-Forms
inrättning, utgjort ett föremål för deras uppmärksamhet.
Hvad som vid detta tillfälle i afseende på
Ståndens pröfnings-rättigliet vid Motioners upptagande
blifvit föreslagit, har mycken likhet med hvad jag vid
2:ne föregående Riksdagar i afseende på förståndet af
56 § i Regerings-Formen sökt göra gällande. Jag har
nemligen trott en skillnad borde vara mellan individuens
rättighet att väcka en fråga, och Ståndets att remittera
den. Jag har trott, att denna sednare, såsom medförande
en oundviklig pröfning och ett sluteligt afgörande icke
borde bero af en enda individu, att dennes rätt vore
fullkomligen iakttagen derigenom, att han fått i Ståndet
anmäla sitt åliggande; att det vore Ståndet, som borde
afgöra, huruvida den väckta frågan vore värd uppmärksamhet;
att Ståndets bifall till remiss borde betyda
hvarken mer eller mindre än detta. Jag bekänner, att
jag till en hufvudsaklig del blifvit förd till denna tanka
af den mängd öfverflödiga, för att ej säga skadeliga,
Motioner, jag vid 1809 års Riksdag hörde anföras. Men
sedan min framställning hvarken då eller vid 1810 års
Urtima Riksdag blef antagen, sedan jag erfarit, att vanan
vid rättighetens utöfning minskat dess missbruk, att
igenom nu antagne method discussionerna inom Stånden,
åtminstone till en stor del, igenom målets utredning förkortas,
ofta förekommas, har jag trott, att min farhoga
för möjliga olägenheter vore till äfventyrs ogrundad, att
åtminstone det borde lemnäs till framtiden att afgöras,
huruvida behofvet skulle påkalla rättelse.
Bilaga C till Exped. N:o 8,
621
2:o. Vid det den värde Författaren behagat anföra
angående Justitue-Ombudsmans-Embetet vore må hända
tillfälle till en vidlyftig afhandling både för och emot.
För att imedlertid icke synas undvika att yttra min
tanka, torde det tillåtas mig få åberopa mig ett i Litteratur-Journalen
för år 1811, N:o 241, infördt yttrande,
som med min öfvertygelse närmast öfverensstämmer.
Men då frågan om detta Embetes tillvarelse längesedan
inom Riks-Stånden är väckt och hvilar till Riksens Ständers
afgörande, tror jag, att något vidare svar derå ifrån
närvarande Constitutions-Utskott icke är af nöden.
3:o. Deremot torde anförandet angående OpinionsNämnden
fordra en närmare utveckling. I förbigående
får jag erindra, att ordet Opinions-Namnd finnes ingenstädes
i våra Grundlagar, att om det kommit i allmänt
bruk, berättigar det likväl icke till någon allmän slutsats.
Hvad åter sjelfva frågan angår, synes den hufvudsakligen
bero på upplösningen af det problem, huru man
skall förena grundsatsen af Högsta Homaremagtens
oberoende med den Samhällets fordran, att icke samma,
magt skall utgöra en alldeles ocontrollerad och oförlättrelig
del af Lagslcipningen. Om en man, som vid
dess tillsättande ansetts värdig sin plats, sedermera icke
skulle blifva det; om sjelfva säkerheten om besittningen
skulle verka mera svaghet för frestelserna; om ändteligen
ett fortsatt nekande att emottaga tjenstledighet skulle
åt ålderdomsbräckligheterna gifva ett hufvudsakligt inflytande;
om, under en sådan ställning, ingen utväg gåfves
att skilja en eller flera sådana personer från deras
befattning, skulle icke då en sådan Corps utgöra likasom
en Status in Statu, och hvad blefve väl följden af
en sådan sjelfständighet hos Embetsmän, som icke vore
ansvariga för annat än uppenbara grofva förseelser?
Man torde svara, att Konungen borde i sådant fall
hafva rättighet entlediga dem. Jag vill icke neka, att
det är mera tillfredställande att blifva dömd af sin Konung
än sina likar, men jag frågar, hvad blifver i det
fallet Domaremagtens oberoende? Huru i sådan händelse
förekomma att icke den dömmande Magten blefve,
i fall af missbruk, endast organ af den verkställande?
Och vore väl alltid Domaren derföre säkrare om ett
opartiskt bedömmände? Hvem svarar för, att icke en
lömsk förtalare kunde i tysthet hos Regenten förklena
622
Riksdagen 1812.
dess tänkesätt, när den icke kunde angripa dess gerningar,
ock huru, i fall en sådan vunne förtroende, kunna
förvara sig? Lagar åter göras icke blott för goda menniskor
och förträffeliga Regenter, men för de elaka, för
dem, som svaghet eller egenvilja skulle förleda till afvägar.
Man torde härvid invända, att det är just den
närvarande Lagens olämplighet till en Nation, hvilken
icke synes hafva tillräcklig dygd eller mognad för dess
utöfning, hvilken ofta småaktig i sina vuer och afundsfull
i sina omdömen, är mera fallen till ovilja än till
ett rättvist bedömmande af de högst uppsatte Embetsmännen,
att det är denna sinnenas benägenhet, som fordrar
Lagens afskaffande. Men jag frågar, äro ännu de
olägenheter man rönt så betydliga, att de öfverväga
dem, som ett förändradt förhållande kunde i en framtid
medföra? Det har händt, vid en förfluten Riksdag, det
har icke händt vid denna, att en minoritet af Nej kastat
tvifvelsmål på Nationens förtroende till sina högsta Domare.
Hvad bevisar detta annat, än att man nu lärt att
visare begagna en rättighet, vid hvilken man första gången
var mindre försigtig, och för öfrigt, hvem har åtgjort,
att denna minoritet verkat på Nationens omdöme?
Just derföre att dessa Ständernas Electorer äro
menniskor, som alla andra underkastade misstag och
passioner, just derföre är det icke efter någras, men
Pluralitetens beslut, som man velat att Nämndens Utslag
skulle anses äga någon kraft, just derföre har man äfven
fordrat ett sammanstämmande af två tredjedelar af de
röstande, innan någon Domstolens Ledamot kunde ifrån
sin plats entledigas. I allt annat fall, huru skulle icke
den upplysta delen af Nationen och snart med densamma
äfven Allmänheten erkänna, att en Cabal gifvits,
eller ett origtigt begrepp blifvit uppfattadt, att således
Högsta Domstolens Ledamöter blifvit oförtjent angripna?
Det är ömt och kan vara sårande att genom en sluten
sedel tinna sig orätt bedömd, och om ett lindrigare medel
till samma ändamåls vinnande gifves, skall jag gerna
både föreslå och antaga det. Men i brist deraf är frågan
nu, om olägenheten för den enskildte är större än
den, som af ett motsatt förhållande kunde uppkomma
för Samhället? Jag vet rätt väl, att om 103 § i Regerings-Formen
varit borta utur vår Grundlag, skulle det
utan tvifvel beredt densamma ett större antal anhängare;
Bilaga C till Exped. N:o 8.
623
men jag frågar ännu en gång, äro en del enskildtes vid
sina tillfällen äfven icke obilliga missnöjen ett skäl att
förkasta hela stadgandet? Om det icke gifves någon annan
utväg att bibehålla Domaremagten i det slags beroende
af allmänna omdömet, från hvilket den icke synes böra
vara befriad, är det med fullt skäl, som man anser detta
voteringssätt såsom så högt sårande för individuernes
heder eller lugn? Jag högaktar på det högsta den granlagenhet
om enskildtes säkerhet i dessa afseenden, som
den värde Författaren vid flera tillfällen yttrat, och jag
önskar med honom, alt hvar och en måtte till sina rättigheter
njuta den helgd, som man med skäl kan fordra.
Men för att veta hvad som i sådant fall kan begäras,
låtom oss betrakta hvad som kan förloras, hvad som kan
erhållas. — Jag kan, för min del, icke antaga, att ett
eller annat Nej vid en sådan Nämnds votering kan anses
såsom ett bevis, att Domstolens Ledamöter derföre
förlorat någon betydlig del af Nationens förtroende, ännu
mindre att deras heder är angripen. Jag vet, att man
definierat ordet heder med andras göda omdöme om en
persons värde och förhållande, men man måste också
medgifva, att det är icke en eller annans, men Allmänhetens
och i synnerhet de upplystes och rättsinniges
goda omdöme, som utgör målet för den redlige mannens
önskningar, och att detta goda omdöme icke grundas på
ögonblicks intryck, på partiella motgångar eller vundna
fördelar, men på en hel lefnads ådagalagde bevis af
redlig duglighet och sannt värde. Jag frågar då, hvem
kan betaga en man detta verkeliga värde? Hvem kan
hindra, att icke hans gerningar skola bereda rättvisa åt
hans rykte? Jag vet, att förtjensten ofta blifvit misskänd,
att den ibland lidit oförrätter; men jag frågar, har det
länge varit af Allmänheten? Har redligheten icke sluteligen
segrat öfver förtalet? Om icke då, när ögonblickets
raseri föranlåtit våldsamheter, åtminstone då, när sansningens
stund lemnat rum åt besinnandet. Jag tror derföre,
att en man visserligen kan smädas och någon gång
misskännas, men jag tror ej, han kan vanhedras, utan
genom sitt eget uppförande. Jag undrar visserligen icke
på den grad af känslighet, som smädelsen i sednare
tider väckt, och jag är långt ifrån att taga denna sednares
försvar, men då jag väl kan finna att förtrytelse
deraf kan uppkomma, kan jag aldrig begripa, att enskil
-
624
Riksdagen 1812.
cles heder och anseende kunna i längden annat än genom
eget förvållande förloras. Just derföx-e att heder och ära
bero af Opinion, finner jag ej, att en eller annan enskildt
man kan anses äga rättighet eller förmåga att genom
sitt omdöme bestämma Allmänhetens. Jag tror, att den
angripne har alltid den utväg öfrig att låta sina gerningar
tala och att af tiden och upplysningen vänta upprättelse.
Ännu mindre kan jag inse, att en Corps, sådan
sorn Högsta Domstolen, kan af en eller annan obetänksam
voteringssedel lida något till sitt anseende. Allt
hvad som deraf i det högsta kan slutas, är att en eller
annan af Domstolens Ledamöter haft någon ovän blanc!
de voterande, eller att bland dem funnits olika sätt att
se saker eller måhända någon lättsinnigt röstande, och
intetdera synes mig kunna verka på Domstolens anseende
hos Nationen. Att emellertid detta kan sättas i fråga,
är visserligen en olägenhet; men kunna alla sådana afhjelpas?
Det är för den enskildte Medborgaren ofta af
mera vigt att ej hos sin Regent förtalas, än om han
skulle blifva det inför Allmänheten. Likväl gifves icke
någon utväg att förekomma, det icke en lömsk smädare
kan dikta afsigter eller vanställa gerningar för att utestänga
en medtäflare eller hämnas på en ovän, och i
detta fall har den anklagade intet medel öfrigt till sitt
försvar, ingen tillflykt annan än Regentens rättvisa och
upplysning. När misstankar kunde väckas äfven hos
Henric IV emot Sully, måste en sådan möjlighet åtminstone
kunna supponeras, och jag har dermed endast
velat visa att det ges ömmande händelser, hvilka ej kunna
förekommas, att derföre vid valet imellan svårigheter,
är det den minsta, som måste väljas. Jag bekänner, att
det är under denna synpunkt, som jag anser 103 §:s
stadgande. Likväl skulle jag önska, att det närvarande
kunde, igenom sin form, få någonting mindre obehagligt.
Jag tror det ligger i första frågans beskaffenhet,
och att det är den, som kunde afhjelpas. Om 103 § så
vida förändrades, att ifrån ordet »ådragit» till och med
ordet »förthy», som i 1 Mom. förekommer, hela strophen
utginge, och meningen blefve följande: likväl kunde anses
böra ifrån utöfningen af Konungens Domsrätt skiljas,
så tror jag, att detta uteslutande icke skulle hos Nämnden
minska begreppet om sakens vigt, men väl det obehagliga
af voteringen för dem, som vore föremål derföre.
Bilaga C till Exped. N:o 8.
625
Om sedermera hela första voteringen uteslötes och efter
ordet tillsamman följande infördes: »Hvarje af de röstande
inlemne då en sluten, hoprullad och omärkt sedel,
som antingen icke innehåller något namn, och då utmärker,
att den röstande ansett alla Högsta Domstolens
Ledamöter böra bibehållas, eller genom uppgift af ett
eller flera namn utmärker den eller de, som den röstande
ansett böra ifrån Embctet skiljas. När således alla Nämndens
Ledamöter inlemnat hvar sin sedel, blifve en utaf
dessa af Ordföranden uttagen och förstörd. Befinnes vid
öppnandet af de öfriga, att en eller flera af Domstolens
Ledamöter fått mer än en tredjedel af de röstande emot
sig, anställes ny votering om de 3:ne ibland Högsta
Domstolens Ledamöter, mot hvilken de flesta rösterna
sig förenat, och skall då två tredjedelar af rösterna erfordras
för att Riksens Ständer må kunna hos Konungen
anmäla, att den eller de blifvit ansedde böra ifrån
J asti ti ;e-Råds-E mbetet entledigas. Blifve då nådigt afsked
den eller dem tilldeldt, dock med tilläggande af
en årlig pension till lönens halfva belopp».
Till dess att någon bättre utväg än denna blifvit
uttänkt att vinna det förstnämnde ändamålet, är detta,
efter min tanka, den enda förbättring, jag tror §:n kan
undergå, men som möjligtvis ännu genom en redigare
ordställning torde vid mera ledighet kunna blifva mera
verkelig.
4:o. Hvad Memorialets värde Författare anmärkt
om voteringen med slutna sedlar, gör visserligen heder
åt hans känsla af Göthiskt och Svenskt mannamod och
' oförställd redlighet, men är, fruktar jag, icke nog afpassadt
efter närvarande tidehvarfs seder och personers
igenom mångartade förbindelser alltför invecklade enskilta
förhållanden. Det torde vara lika fåfängt att i detta afseende
vilja förändra en åldrig vana, hvilken vunnit burskap,
som det just af detta skäl och under ett sådant
Samhällsskick torde vara mindre underligt, att en Riddersman
vågade på Riks-Salen inför Konung Gustaf
III be gära detta voteringssätt och utmärka det såsom
hjertats sanna tolk. Montesquieu har också på visst
sätt förklarat detta, då han säger: »Sans doute que,
lorsque le peuple donne ses suffrages, ils doivent étre
publics. II faut que le petit peuple soit éclairé par les
principaux et contenu par la gravité de certains per
-
27
Riksdagen 1812.
sonnages. Mais lorsque dans une aristocratie le corps
des nobles donne les suffrages, ou dans une démocratie
le senat, comme il 11’est lå question que de prévenir les
brigues, les suffrages ne sauroient étre trop secrets».
Esprit cles Lois, Tom. 1 Liv. 2 Ch. 2.
Jag tror icke, att detta är helt och hållet lämpeligt
till Sverige, men jag tror icke heller, att Engelska Parlamentets
voteringssätt kan tjena till efterdöme i vår
Statsförfattning. Parlamentets fortsatta tillvarelse goldet
till en mans hela kallelse att vara folksrepresentant,
då härstädes den är endast ett interims-uppdrag. Sådant
förutsätter genast en olikhet i ställning och beroende,
som för denna frågas afgörande är af yttersta
vigt, och som icke lärer medgifva någon förändring i de
omnämnde §§ af Regerings-Formen.
5:o. Frågan om förändring af Stats-Secreterare-inrättningen
är deremot ibland dem, som fordra en noga
granskning och utarbetning. Jag har längesedan med
mycket nöje läst den omnämnde Afhandlingen, men är
ännu icke rätt säker, huruvida Regerings-Formen för
införande af en sådan förändring lägger något väsenteligt
hinder.
6:0. Mera olika äro mina tankar med den värde
Författarens i anseende till 81 § Regerings-Formen om
Grundlagsfrågors uppskjutande. Det torde vara märkeligt,
att denna §, som medgifver Grundlagens förändring
i en viss ordning, för uppskofvet dermed blifvit mera
critiserad, än det stadgande i alla föregående RegeringsFormer,
som bjöd deras eviga oföränderlighet. Den
coercitiva kraften saknas lika mycket i båda dessa fall,
men synes i det förra icke mera oumbärlig än många
andra stadganden, hvilka angå den Lagstiftande och den
Verkställande Magtens inbördes förhållanden. Stånden
äro under sina öfverläggningar och beslut bundne vid
vissa formaliteter och inskränkningar. Om de ej iakttaga
dem, kunna väl föreställningar deremot göras, men någon
egentlig coercitiv kraft, som kan tvinga till formens återställande,
torde åtminstone ej alltid vara att finna. Ännu
mindre kan den gifvas i de fall, då alla de Corpser, som
föreställa Samhällsmagten, förena sig om ett och samma
beslut. Ännu har ingen Statsförfattning kunnat uppvisa
en sådan kraft, och förmodeligen lärer den ej kunna tillskapas.
Sieyes insåg denna brist och föreslog derföre
Bilaga C till Exped. N:o 8.
627
sin Jury constitutionnaire. Men ganska rigtigt anmärkte
man emot densamma, att den hade sjelf ingen motvigt,
att således Lagarne kunde löpa fara att af sjelfva Juryn
våldföras. Således, sade man, har uti Indiska Mythologien
blifvit uppgifvet, att Jordklotet bars af en elephant och
denne åter af en sköldpadda, men då man frågade, hvem
som bar denna, har ingen kunnat besvara det. På samma
sätt är det ock med den yttersta controllen uti hvarje
Samhälle; den gifves ingenstädes, eller finnes den endast
i allmänna tänkesättet, som verkar och ger riktning
åt dem, som äro kallade att handla i Allmänhetens
namn, och som genom allas aktning för Lagen gör den
till en kraft, mägtigare än allt motstånd af ögonblickliga
intryck eller intressen. Men derföre att all annan tydlig
coercitiv kraft måste saknas, är det väl oklokt, är
det väl obilligt att föreskrifva former för Lagförändringar,
att imellan sättet af Grundlagars och andra Författningars
omskapning uppföra en skillnad, att således åt den
förras bestånd söka förvara en större säkerhet och bereda
ett mognare och visare beslut genom en långsammare
och från ögonblickets intryck afskiljd pröfning?
Den värde Författaren har anmärkt, att ett sådant stadgande
är illusoriskt, och jag har medgifvit, att det kan
illuderas. Men om detta inträffar med en stor del af
menskliga Författningar, är det väl derföre sagdt, att inga
sådane böra gifvas, att fruktan för föreskriftens uraktlåtande
bör utesluta all omtanka att gifva den? Den
värde Författaren har ansett det stadgande, hvarigenom
Grundlagens förändring till en tid af Fern år uppskjutes,
såsom irrationelt, emedan föregående Ständers vishet icke
har något skäligt anspråk att anses öfverträffa de efterföljandes,
emedan en förbindelse med sig sjelf, likasom
en Ed man gjort åt sig sjelf icke är bindande. I förbigående
får jag likväl, hvad det sednare angår, anmärka,
att det gifves menniskor, som gjort åt sig sjelfva sådana
löften, hvilka de obrottsligen iakttagit, att den ursäkt, att
man har försvurit det eller det, i alla fall, der ämnet
för en sådan förbindelse varit tillåtligt, alltid ansetts
gällande. Den man, hvilken erkänt nyttan och nödvändigheten
af en pligtförbindelse, bör väl lika beligt uppfylla
den, antingen den angår honom sjelf eller andra.
Hvad åter den förra frågan angår, så har det utan tvifvel
icke varit i afseende på förra Ständers höga vishet,
628
Riksdagen 1812.
men i afseende på Lagens en gång vundna tillvarelse
och Samhällets behof af dess stadga och varaktighet,
som man antagit, att täta förändringar i Samhällets
Grundförfattningar höra undvikas och försvåras. En man,
som efter ögonblickets intryck ändrar öfvertygelse, blifver
merändels i samma mon mindre ansedd, som han
oftare synes vacklande i sina grundsatser. Så torde äfven
till en stor del förhålla sig med ett Samhälle; och stadgan
i dess Styrelsegrunder torde utgöra en ej obetydlig
beredelse, om ej en del af dess inre styrka. Jag har
läst någonstädes, att menniskan, skapad att böja sig
under naturnödvändighetens Lag, har behof af dess oföränderlighet,
och jag tror, att detta gäller äfven i afseende
på Samhällen. Vanan gör olägenheterna mindre känbara,
och, då de ej äro hufvudsakeliga, har fördragligheten
dermed mera fördel för det Allmänna än en vacklande
ombytlighet, af samma skäl, som man alltid handlar
säkrare, när man vet, hvarefter man skall rätta sig, än då
man är i ovisshet hvad man kan göra eller ej. Kan derföre
ett uppskof, som befriar Grundlagen ifrån att blifva
en följd af ögonblickets hugskott, som söker att genom
tiden och eftertankan bereda en mognad öfvertygelse,
hvilken skulle ansvara både för förändringens nytta och
dess varaktighet, kan väl ett sådant stadgande anses
såsom skadligt? Den värde Författaren anför 2:ne exempel.
I anledning af det förra, som angår den fria Bränvinsbränningen,
lärer tillåtas mig anmärka, att det har
ingen gemenskap med Grundlagen, att hvad behofvet af
Ständers sammankallande för detta ändamål beträffar,
är dermed intet annat förhållande än med hvarje annat
Ständers beslut, som icke utan Ständers medverkan kan
häfvas. Felet åter, som ej tillhörde Grundlagen, var endast,
att Ständerna någonsin fattat det beslut, att Bränvinstillverkningen
ej skulle, vid inträffande sädesbrist,
kunna inställas. Hvad åter det sednare exemplet angår,
så bevisar hvad som skett i detta afseende, att sådane
ämnen, hvilka egenteligen icke äro Lagfrågor, men Förvaltningsmått
och steg, och förutsätta ett verkeligt behof,
alltid komma att rättas efter de fordringar, som
Samhällets väl kräfver. När Riksens Ständer nyttjade sin
rätt att i öfverensstämmelse med Konungen om RiksStyrelsen,
i händelse af Dess sjuklighet, förordna, och att
dermed förena en annan underdånig önskan om Thron
-
Bilaga C till Exped. N:o 8. 629
följarens deltagande i densamma, gjorde de egenteligen
ingen förändring i Grundlagen, de sörjde endast för möjliga
händelser och närvarande behof. Helt annat hade
förhållandet varit, om den värde Författaren till Memorialet,
emot Grundlagens föreskrift, föresatt sig att ifrån
sin Bänk inför Ståndet uppläsa sitt Memorial. LandtMarskalken
hade då, enligt sin Ed, nödgats vägra honom
ordet, och då först hade förslaget fått den revolutionaira
form, hvarföre det nu vore högst orättvist att beskylla
det. Den värde Författaren lärer icke heller vägra att
erkänna, att det är ej blott ovissheten om bifall, men aktningen
för Lagen, som kräfver dess iakttagande; emedan
om individuen kan sätta sig öfver densamma, gifves ej
mera hvarken ordning eller säkerhet. Af dessa skäl, af
behofvet af Lagens varaktighet för dess kraft och af
Samhällets fördel deraf, kan jag för min del icke tillstyrka
någon förändring i 81 § af Regerings-Formen.
I anseende till hvad den värde Författaren anfört
om för vidlyftiga utanverk i vår Regerings-Form, så medgifvor
jag allt för gerna, att några af dess stadganden
kunna synas nog Reglementariska för en Lag af denna
beskaffenhet. Men innan det blifvit nogare utredt hvad
som hörer till Regeringssättets hufvudgrunder, och hvad
som kan utan skada derifrån afsöndras, tror jag det är
bättre tåla ofullkomligheterna än tillvägabringa några
till sin hela omfattning ej beräknade förändringar.
Sluteligen återstår mig endast den önskan, att deu
värde Författaren, oaktadt olikheten i vårt sätt att se
vissa ämnen, behagade vara öfvertygad, att jag alltid
skall med nöje göra rättvisa åt dess snille och insigter».
Lades på bordet.
630
Riksdagen 1812.
Bilaga D till Exped. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 9 Augusti
1812.
Föredrogs 2:dra Fördelningens Betänkande och hällne
Protocoll i anledning af Herr General-Adjutanten Grefve
Gustaf Löwenhjelms Memorial rörande åtskilliga föreslagne
förändringar i Grundlagen.
Första puncten af nämnde Memorial rörande Allmänna
Besvärs- och Oeconomie Utskottets afskaffande,
blef uppå de af Fördelningen upptagne skäl afslagen.
2:dra puncten angående Justitise-Omhudsmans-Embetets
indragning:
Herr Lagman Sandberg instämde uti hvad Herr
Envoyén Baron Adlerberg, Herrar Borgmästarne Norström
och Egge uti detta ämne å Fördelningen anfört.
Herr Grefven och Ordföranden: Ifrågavarande anmärkning
gjordes redan vid 1809 års Riksdag af Hedervärda
Bonde-Ståndet, i anledning hvaraf Utskottet lemnade
det utlåtande, att detta Embetes nytta ännu icke
kunde genom erfarenheten bedömmas, och för öfrigt öfverlemnade
frågan till Riksens Ständers eget afgörande, utan
hvarken till- eller afstyrkande. Uti sådant skick har frågan
kunnat så väl under denna som föregående Riksdag afgöras,
men tillika med åtskillige andra Grundlagsfrågor
blifvit hvilande. Något vidare yttrande från Utskottet
lärer således icke i hufvudsakon behöfvas, hvarföre jag
får till bifall framställa det af 2:dra Fördelningen föreslagna
tillägg uti Justitise-Ombudsmannens Instruction
att af Ständerne vid denna Riksdag afgöras.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz: Då Utskottet
föreslår denna förändring i Instructionen för JustitiseOmbudsmannen
synes lämpligt, att de af Herr Kammarjunkaren
Lagerheim dervid gjorde anmärkningar, till
undvikande af collision med .Justitite- Canzleren, äfven förekommer
till Ständernes afgörande.
Herr Borgmästaren Norström: Det synes mig angeläget,
att nuvarande Ständer besluta om det föreslagne
Bilaga D till Exped. N:o 8.
631
tillägget i Justitise-Ombudsmannens Instruction rörande
dess skyldighet att vid hvarje Riksdags början inkomma
med sina Diarier till Constitutions-Utskottet, isynnerhet
som, när sådant vid nästa Riksdag verkställes, blifva
Ständerne mera i tillfälle att döma om Embetets nytta
för att sedermera derom besluta.
Uppå framstäld proposition antogs det i Beredningens
Betänkande föreslagne tillägg rörande Justitise-Ombudsmannens
åliggande att vid början af hvarje Riksdag
förete sina Diarier för Constitutions-Utskottet att derstädes
granskas, och skulle så väl Herr Grefve Löwenhjelm
som Herr Förste Expeditions-Secreteraren af Forselles
erhålla det svar, som med förhållandet instämmer.
3:dje puncten i Herr Grefve Löwenhjelms Memorial
^angående uteslutande af 103 § Regerings-Formen och
5:te puncten angående flere Minister-Embetens inrättande,
hvilka ämnen äfven förekomma i Kongl. Maj:ts Högstberörde
Nådiga Proposition, ansåg Utskottet böra på en
och samma gång ventileras, kommande Herr Grefve Löwenhjelm
att genom det utlåtande, som Utskottet i anledning
af den Nådiga Propositionen till Ständerna afgifver,
inhämta, huru Utskottet ansett Herr Grefvens i
samma ämne yttrade mening.
4:de puncten rörande förändring i voteringssättet
och 6:te puncten rörande ändring i 81 § RegeringsFormen
blefvo, uppå de af 2:dra Fördelningen andragne
skäl, äfvenledes af Utskottet afslagne.
Och skulle Secreteraren uppdragas att i enlighet
med 2:dra Fördelningens Betänkande författa utlåtanden
till Herr Grefve Löwenhjelm och Herr Förste ExpeditionsSecreteraren
af Forselles.
632
Riksdagen 1812.
N:o 9.
Till Förste Expeditions-Seereteraren af Forselles.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions- Utskott
den 9 Augusti 1812.
S. D. Föredrogs å nyo ett af Herr Förste
Expeditions-Seereteraren Pehr af Forselles den
7 dennes ingifvet Memorial, med förslag att
Justitiae-Ombudsmans-Embetet, uppå anförde
skäl, måtte varda afskaffadt.
Som denna fråga redan vid 1809 års Riksdag
blifvit väckt af Hedervärda Bonde-Ståndet,
och Constitutions-Utskottet i deröfver afgifvet
utlåtande, utan hvarken till- eller afstyrkande,
öfverlemnat åt Riksens Ständer att besluta om
ett Embete, hvars nytta då ännu icke blifvit af
erfarenheten pröfvad, och då det således står.
Riksens Ständer öppet att utan vidare utlåtande
ifrån Constitutions-Utskottet fatta deras beslut,
ansåg Constitutions-Utskottet sig ej böra ingå
i någon närmare pröfning af Herr Förste Expedition
s-Secreteraren Forselles Memorial, i synnerhet
sedan Riksens Ständer enhälligt beslutit,
att alla sedan de tvänne föregående Riksdagar
hvilande Grundlagsfrågor, som ej redan vid
denna Riksdag blifvit upptagne eller vunnit
handläggning, skola till den nästkommande uppskjutas.
Bilaga till Exped. N:o 9.
633
Bilaga till Exped. N:o D.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utslcott den 7 Augusti
1812.
Föredrogs ett af Förste Expeditions-Seereteraren
Herr Pehr af Forselles ingifvet Memorial af den 1 Augusti,
med förslag- att Justitise-Ombudsmans-Embetet,
uppå anförde skäl, måtte varda afskaffadt:
Ödmjukt Memorial.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har jag den
29 sistlidne Julii väckt fråga om indragning af Riksens
Ständers Justitise-Ombudsmans-Embete, såsom i min tanke
både mindre lämpeligt, öfverflödigt, och ej svarande emot
det åsyftade ändamålet. Men då öfverläggningen härom
förfallit genom Ridderskapet och Adelns dagen derefter
fattade beslut, att med bifall till de o:ne öfrige Ståndens
yttrade önskan låta alla frågor om förändring i Grundlagarne
hvila till nästa Riksdag, så anhåller jag ödmjukeligen
få till Riksens Ständers Höglofliga ConstitutionsUtskott
öfverlemna denna min Motion, grundad på följande
anmärkningar, med ödmjuk anhållan, det måtte
den samma i likhet med Grundlagarnes föreskrift af
Utskottet öfverlemnas vid nästkommande Riksdag till
Ständernes pröfning.
Det var vid åsynen af alla de missöden och olyckor,
Riket under sin förra styrelse undergått, som Riksens
Ständer vid 1809 års Riksdag, med sorgelig känsla af
den fullkomliga undergång, som hotat Fäderneslandets
existence, trodde sig böra, till förekommande i en framtid
af dylika olyckliga omständigheter, vållade af stora
misstag i landets både inre ofch yttre styrelse, utom
andra utvägar, äfven vidtaga den, att uti dess nya Regerings-Form
inrätta ett Embete, som under namn af
deras Justitise-Ombudsmans-Embete skulle under deras
inom vissa år utstakade frånvaro vaka öfver Svenska
Folkets allmänna och enskildta bästa. Grundlagarnes
helgd, Lagars, Författningars och Instructioners efterlefnad
af Domare, Embets- och tjenstemän, den all
-
634
Riksdagen 1812.
manna Lagskipningen, Rikets Oeconomi, så i det allmänna,
som i hvarje landsort särskildt, samt ändteligen förslag
till förbättrade Författningar, der sådane kunde tarfvas,
och sluteligen en allmän uppsigt öfver vissa delar af den
verkställande magtens skyldigheter, voro de ämnen, som
skulle under Ständernes frånvaro sysselsätta deras Justitise-Ombudsman,
för hvilket förtroende han vid hvarje
Riksdag borde till Riksens Ständer inkomma med en
allmän redogörelse, samt deruti utreda Lagskipningens
tillstånd i Riket, anmärka brister i Lagar m. m., som dess
Instruction i 14 § stadgar; hvarutom han vid hvarje
års utgång skulle meddela allmänheten ett tryckt utlåtande
i desse ärender. Rikets urgamla på dess stat uppförde
Justitioe-Cancellers-Embete, hvars skyldigheter och
förbindelser sålunda till en stor del öfverlemnades till
Justitise-Ombudsmans-Embetet, nedsattes följakteligen till
en verkställare blott af Regeringens befallningar, men
bibehöll dock sin förra Instruction, deruti hans Embetes
åligganden i det närmaste finnas de samma, som Justitim-Ombudsmannens,
hvarföre äfven gränsen emellan
dessa båda Embetens verkningskrets ännu icke blifvit
så noga afgjord, att icke tvetydighet i många afseenden
inträffar; åtminstone äro många rättsökande parter villrådige,
till hvilken af dessa tvänne allmänna åtalare de
böra vända sig vid klagomål öfver Domstolars behandlingssätt
uti Rättegångsärender, då onödigt dröjsmål,
chicaner eller onödig kostnad och skada blifvit en följd
af någon Domstols mindre lagliga åtgärd.
Under de sedan 1809 års Riksdag förflutne 3 år
har erfarenheten, menniskans vanliga lärmästare, i många
afseenden ådagalagt de lyckligaste följder af Ständernes
då beslutade Grundlagar. Styrdt efter deras föreskrift,
har Sverige redan upphöjt sig ifrån den afgrund, hvaruti
det var störtadt, till ett eget sjelfbestånd. Med en lycklig
och välgörande frihet, under en lagbunden och rättvis
Regering, har Svenska Folket åter upprest sig till en af
utländska Stater håde aktad och fruktad magt, hvars
oberoende af andra är frukten af den frihet, vi uti vår
lyckliga Constitution beredt oss sjelfva och Regeringen.
Men erfarenheten har under samma tid lemnat oss
tillfälle att inse och bedömma den nytta och förmån, som
härflutit af Justi tim-Ombudsman s-Embetet, både för enskildte
och det allmänna. Mångå erfarne män iusågo
Bilaga till Exped. N:o 9. 635
nogsamt genast den villfarelse, som ligger i sjelfva grunderne
för denna Embetsmans förrättning. En verkuingsskyldighet,
vida utsträckt öfver all möjelig förmåga, utan
att medel till dess vidsträckta förbindelsers utöfvande
tillika blifvit utsedde, en så godt som legitimerad verklöshet
hos Justitue-Cancellers-Embetet och inträffande
collision dessa Embeten emellan, ofta lika farlig som
vådelig för rättvisan, voro de befarade anledningar, som
föranläto flere kloke män att afstyrka inrättandet af detta
dubbla Justitise-Cancellers-Embete. Om nu dess möjeligen
välgörande verkningar ej få för framtiden bedömmas,
endast efter de berättelser, som berörde Embete härtills
om sin förvaltning afgifvit; om något ingrepp i Grundlagarne
ej varit försökt; om rättvisan härtills blifvit skipad
på ett så fullkomligt sätt, att någon lidande och förföljd
part ej funnits, och således ingen behöft söka Ombudsmannens
biträde för att vinna en nekad rättvisa; om
intet Verk, ingen Embets- eller tjensteman begått något
sådant felsteg eller underlåtenhet af sine skyldigheter,
eller någon enskild så förgått sig emot Rikets Embetsman,
att åtal derå af Ständernes Justitiaj-Ombudsman
kunnat äga rum; om landets oeconomiska Författningar,
så i allmänhet, som för hvarje landsort af Riket särskildt,
ernått en sådan fullkomlighet, att någon sådan Författning,
såsom af skadeligt inflytande, eller ock genom tidernas
förändrade skick förfelande sitt ändamål, af vigt
antingen för Handel, Manufacturer, Bergverk eller Laudtculturen,
icke kunnat af Ombudsmannen ännu upptäckas
eller under dess i landsorterne anställde vidsträckta resor
anmärkas; om hushållningen med skolors, sjukhus- och
fattigvårds-medel öfver allt varit så ordentelig, att någon
undersökning härom icke ens behöfts anställas, eller de
i tryckfriheten begångne missbruk ej hittills varit af sådan
egenskap, att de förtjenat Ombudsmannens uppmärksamhet;
om det rysliga och både Folkrätten och allmänna
säkerheten störande mord, som å sal. Riksmarskalken
Grefve Fersen utöfvades på Stockholms gator,
offentligen, ej påkallat Justitise-Ombudsmans-Embetets
beifran emot den eller de, som med sin Embetsmagt
både kunnat och bort hindra ett våld, som några timmar
sednare af mera beslutsamhet och med ganska
måttelig stränghet dämpades; om nu alla dessa händelser
hitintills icke inträffat och således icke heller
636
Riksdagen 1812.
tillfälle hitintills varit för Ständernes Justitise-Ombudsman
att föra någon Embets-åtalan eller uppgöra förslager
till slike missbruks afskaffande, så kunde man
dock invända, att en sådan tid kanske ännu kunde inträffa,
då ett sådant Embete vore högst nödigt och nyttigt,
och att rättaste sättet att förekomma missbruk och olagligheter
är att öfver dem äga en sådan väktare och allmän
åtalare. —Då det således ej är dessa 3 årens erfarenhet,
som man får endast rådfråga vid afgörande om nyttan
af JustitiEe-Ombudsmans-Embetet, torde en undersökning
om sjelfva principen böra afgöra saken. Vid granskningen
af Justitise-Ombudsmannens och .Justitke-(Jancellerons
Instructioner finner man lätt, att ett och samma ämne
utgör hufvudföremålet för deras befattning, nemligen
det att med uppmärksamhet följa Lagskipningen i alla
dess grenar och vid alla Domstolar, att åtala alla underslef,
fel och misstag af Embets- och tjenstemän, så
att icke, efter orden uti Justitia»-Cancellerens Instructions
1 §, någon hög eller låg, rik eller fattig förnärmelse sker.
De böra båda vaka öfver Lagarnes efterlefnad och öfver
allmänna medels förvaltning. Då nu ej göromålens myckenhet
nödvändigt tarfvar 2:ue särskildte personer, måste orsaken
hvarföre Riksens Ständer förordnat en Justitise-Ombudsman,
eller en duplett af Justitise-Cancellers-Embetet,
blott igenfinnas uti det misstroende till Justitise-Cancelleren,
som den förra souveräna Regerings-styrelsen
uppväckt emot ett Embete, som då, lika som alla andra,
ensamt berodde på Konungens välbehag. Nu sedan Ständerne
sjelfva fått stadga sin Regering, och allmänna
Rösten utmätt gränsorne för dess magt uti den antagne
Regerings-Formen, kan det väl någonsin förenas med en
sann principe, med den anda, som bör råda emellan Konung
och Folket, och med det förtroende för Regeringen,
som för öfrigt i Grundlagarne allestädes röjes, att genast
uttryckeligen stadga ett Embete, som skall med sin Embetsåtgärd
åtala de mål, dem Justitise-Cancelleren af en
eller annan orsak supponeras ej vilja upptaga. Föreställningen
af en sådan overksamhet hos en JustitiaeCanceller
förutsätter antingen en directe -befallning af
Regeringen, eller ock en sådan efterlåtenhet och svaghet
hos densamma, att Justitise-Cancelleren i hela sin befattning
kan handla efter godtycko; i båda fällen framlyser
påtageligen ett ej obetydligt och förolämpande misstroende
Bilaga till Exped. N:o 9.
637
till sjelfva Regeringens afsigter. Bör man i sjelfva Regerings-Formen
framställa möjelighet, att denna Regering,
som vi sjelfve stadgat, skulle kunna lemna åt brott eller
vissa brottslingar sådant skydd, att Justitise-Cancelleren
ej skulle våga utöfva sitt Embete, och att en Justitieombudsman
vore nödvändig för att rycka brottslingen
från Regeringens skydd?
Ilar man väl beräknat, att om vid en sådan möjeligen
inträffande händelse alla de högre Embetsmännen
och äfven Justitie-Cancelleren följde Regeringens afsigter,
Justitise-Ombudsmannen ju äfven kunde göra detsamma,
eller åtminstone förmås till tystnad? Ar då blott denne
den enda Embetsman, som bör tänkas värdig att vara
Svensk Embetsman; skall uti en Stat, så upplyst som
mitt Fädernesland, der lydnad för Regeringen och aktning
för dess Embetsmän alltid utmärkt sig, der det
oinskränktaste förtroende öfverlemnat Regeringen att
vårda och skydda vår dyrbaraste Egendom, nemligen
vår personliga Säkerhet och Egendomsrätten, skall i en
sådan Stat ett så sårande misstroende för Regeringen
och en så skymfande misstanka ådagaläggas för aktningsvärde
Embetsmän ? Alla brott, de må vara af hvad egenskap
som hälst, träffa lika mycket Regeringen som Staten,
och olyckligt det land, der Regeringens fördel skiljes
ifrån undersåternes. Med de nu gällande Grundlagar
böra vi vara öfvertygade om deras företräde framföre de
förra, och till en nervfull och ordningsälskande Regering,
till en Regering, som älskar sitt land och gjort hvarje
af dess inbyggares enskildta väl till sin högsta Lag, hysa
det billiga förtroende, att Justitise-Cancelleren lika med
alla andra Rikets Embetsmän tillhålles att i alla afseenden
fullgöra de Embets-skyldigheter, som i hans Instruction
föreskrifvas, samt att detta ansvarsfulla Embete,
lika vigtigt för en välgörande Regering som för allmänheten,
anförtros i en sådan persons händer, som genom
utmärkta insigter i Lagarne, genom kärlek för ordning
och rättvisa, och genom drift och beslutsamhet i sina
företag vet förtjena Regeringens aktning och landets
förtroende och sålunda utgör det starkaste sammanband
emellan Regeringen och Folket och ett osvikeligt stöd för
det hela. Jag tror mig således hafva visat, att det är
lika onyttigt som olämpeligt, att Svenska Folket uti sin
Justitim-Ombudsman likasom skiljt sitt intresse från
638
Riksdagen 1812.
Regeringens, då vårdandet af det förras rättigheter anförtros
en särskild Justitise-Ombudsman, när Regeringens
synes bevakas af Justitise-Cancelleren.
Då Svenska Folket förbehållit sig en af Grundlagarne
fredad tryckfrihet och bevarat sig en oförkränkt
rättighet att åtminstone hvart femte år sammanträda,
för att gemensamt öfverlägga om allt som kan lända till
dess väl, torde en öfversedd och kanske högst obetydeligt
ändrad Instruction för Rikets Högste Ombudsman,
eller Justitise-Cancelleren, blifva en tillräckelig garanti
för iakttagandet af de göromål, man i alla dessa ämnen
sökt försäkra sig genom en enskild Ombudsman.
Hvad åter beträffar den oeconomiska detaille, som
blifvit Justitise-Ombudsmannen uppdragen uti 19 § af
dess Instruction, så kan visserligen ingen bestrida nyttan
af att Rikets Innevånare, sedan deras representanter
Ständerne åtskiljts, ägde tillfälle att inför Thronen directe
framföra och nedlägga en sann röst af en eller flere
Menigbeters önskningar, i synnerhet i alla oeconomiska
frågor, och det ifrån hvarje landsort i Riket. Mera än
en gång bar man erkänt nyttan af ett sådant förslags
verkställighet; men då hvarje landsort har sin särskildta
hushållning och olika behofver, då i den ena
en på ett annat ställe välgörande Författning kan vara
högst olämpelig och tryckande, och då olika näringsgrenar
fordra olika föreskrifter, som alla böra lämpas
efter localen och särskildte omständigheter, finnes lätteligen,
att en i Hufvudstaden ständigt vistande Embetsman
omöjeligen kan känna alla dessa olika omständigheter, och
således omöjeligen kan blifva en sann röst af landets aflägsna
Innevånare, samt ännu mindre, oaktadt de flitigaste
på Statens bekostnad anställde resor, alltid komma i erfarenhet
af de missbruk som till äfventyrs, vid en maklig
eller bristande tillsyn i en landsort, ofta kunna inrota
sig och ej sällan blifva mera tryckande än de största
pålagor. — Jag vädjar, mine Herrar, till Eder egen erfarenhet,
om icke många bland Eder trott sig finna i
Eder landsbygd mindre nyttiga bruk, mindre nyttiga Författningar,
med få ord, saker som synts böra kunna vara
annorlunda och mera lämpade efter orternas olika behof.
Men för att kunna rätt bedömma det sanna förhållandet,
fordras en noga och granlaga undersökning om
hvad som utan en större olägenhet kan ändras, och huru
Bilaga till Exped. N:o 9.
639
en sådan ändring skall blifva nyttigare än hvad som
existerade förut. Huru kan man då begära, att en
på annan ort uppfödd och vistande Embetsman skall
kunna äga eller förvärfva sig en så noga och specielle
kännedom om hvarje landsort, dess näringsgrenar och
behof, att han skall kunna inför Regenten framställa en
sann tafla af Innevånarnes olika behofver och önskningar.
Misstag eller overksamhet äro vanliga följder af en utöfver
sakens natur och möjeligheten i dessa delar utsträckt
befattning.
Det tillhör erfarnare män än jag att uppgöra det
sätt, hvarigenom Regeringen lättast och sannast skulle
kunna underrättas om hvarje landsorts särskildta behofver
och särskildta hushållning och derigenom komma i tillfälle
att vidtaga sådana Författningar, som instämde med
Innevånarnes sanna intresse och fördel, och småningom
skulle närma det allmännas välbestånd till fullkomlighetens
gräns, Regeringens högsta föremål.
Men det tror jag vara påtageligt, att en Justitieombudsman,
med den ifrigaste önskan att gagna, skall
ändå ej mera härutinnan kunna uträtta, än hvarje annan
tjensteman, för hvars omfattning blott den allmänna, men
ej hvarje landsorts enskildta hushållning kan blifva föremål.
Erfarne och uti orten vistande kloka landthushållare
röst, då den ej blandas med någon egennyttig
afsigt, torde i sådant hänseende blifva den säkraste
ledare för Regeringen. — Uppå desse grunder, och med
afseende å den utgift Staten till nära 5,000 Riksdaler
årligen skulle kunna bespara, föreslår jag således ödmjukeligen
inställandet af Justitia-Ombudsrnans-Embetet, till
hvars första upprättande blott en enväldig och misstagsfull
Regerings olyckliga följder jemte varsamtfullt misstroende
till de nya och oförsökte styrelsegruuderne synts
föranleda; men som, hvarken öfverensstämmande med en
sann principe, ifrån hvilken Lagstiftarens afvikelser alltid
blifva skadeliga, eller till sitt fortfarande påkalladt i någon
måtto af dess följder under den förflutne tiden, numera
synes mindre lämpeligt under en på nya godkända grunder
stadgad styrelse, hvars välgörande verkningar härtills
blifvit ledde af tapperhetens och ålderdomens mognade
vishet och erfarenhet, och i framtiden blifvit det
lyckliga Sverige försäkrade uti de mångfaldige och oförlikneliga
egenskaper, som pryda den Hjelte, hvilken kallad
640
Riksdagen 1812.
till Svenska Thronell med enhälligt förtroende, endast i
förlitande derpå kunde förmås att förbinda Sveriges väl
med sitt Eget, och som alltsedan, genom den varmaste
kärlek för sitt nya Fädernesland, genom sin välgörande
omsorg för hvarje Class af dess inbyggare, genom sitt
mod och sin allvarliga kärlek för ordning och verksamhet,
förvärfvat sig det mest grundade anspråk på hvarje redelig
Svensk mans oinskränkta vördnad, kärlek och tillgifvenhet,
känslor, hvilka högt påkalla rättelse af detta
misstag i Regerings-Formen. Örebro den 1 Augusti 1812.
Pehr af Forselles.
Lades på bordet, för att att afgöras i sammanhang
med den af Grefve Löwenhjelm i lika ändamål väckte
fråga.
(Angående ärendets vidare behandling se sid. 630—631).
Expedition N:o 10.
641
N:o 10.
Till Regerings-Rådet Hadenstjerna.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 17 Augusti 1812.
S. D. Sedan Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna
vid denna Riksdag gemensamt med en
annan Riksdagsman hos Constitutions-Utskottet
väckt fråga om en sådan ändring i 37 § Regerings-Formen,
att de, som sedan den 6 Junii
1809 blifvit adlade, måtte för sig och efterkommande
få åtnjuta lika rättigheter med den öfriga
Adeln, och Herr Regerings-Rådet ytterligare till
Constitutions-Utskottet inkommit med ett Memorial
rörande trenne nya i sammanhang dermed
stående frågor, tog Constitutions-Utskottet
detta förnyade Memorial åter under öfvervägande
och stadnade i den mening, att, då Utskottet ej
funnit skäl att i hufvudfrågan frångå det beslut,
som i anledning af Herr Regerings-Rådets första
Memorial fattats, och hvarom åt Herr Regerings-Rådet,
som sjelf öfvervarit Utskottets öfverläggningar,
tillräcklig del syntes Utskottet
blifva lemnad genom det fullständiga transsumt
af Utskottets Protocoller, som på Herr Rege
-
642
Riksdagen 1812.
rings-Rådets begäran kommer att till honom
utlemnas, och Utskottet nu ej hade tid i anseende
till Riksdagens snara afslutande att i
pröfning af de senare tillagde detaljer ingå, fann
Utskottet sig föranlåtet att, med tillkännagifvande
deraf, sitt svar i detta afseende endast dertill
inskränka.
Härmed följa 8 bilagor (A—H).
Bilaga A till Exped. N:o 10.
Vördsamt Memorial!
Regeriugs-Formens 37 §, som bibehåller Konungen
vid dess urgamla rättighet att upphöja till adligt Stånd
och värde män, som genom trohet, tapperhet och dygd,
lärdom och nitiske tjenster gjort sig af Konungen och
Riket synnerligen förtjente, har genom den inskränkning
den dervid gjort, att Adelskapet hädanefter ej tillfaller
flere än den, som adlad blifvit, samt efter honom hans
(äldste) manlige bröstarfvinge i rätt nedstigande led efter
led, och efter denna grenens utgång stamfadrens närmaste
manlige afkomling och så vidare, beredt så inom Ståndet
som inom dessa, nya adlade slägter hittills okände
förhållanden, som för ingendera skola i längden blifva
nyttige, tvärtom leda till oreda, missnöjen och ledsamheter.
Härigenom hafva inom Riddarhuset Glassér åter
blifvit stiftade med olika förmoner och rättigheter. Adeln
före den 6 Junii 1809, som vi nu få kalla den gamla, är
med söner och döttrar Adel, den efter samma dag, som
vi deremot få kalla den nya, dess söner och döttrar äro
ofrälse; den gamla Adeln kan inom Ätterne representeras
af hufvudmannens söner och alla den famillens
ättemän, den nya Adelsmannen har inga sådane, han är
ensam, kan ej representeras af söner, så gamla de må
vara, antingen måste han icke hafva fullmägtig eller taga
den bland den gamla Adeln. I de fäll, 7 och 8 §§ af
Bilaga A till Exped. N:o 10. 643
Riddarhus-Ordningen omtala, blifva de nya adliga nummer
vid Riksdagarne ledige.
I alla förra tider har Adelskapet varit en belöning,
som sträckt sig till alla den adlades barn och efterkommande.
Hvilken förbrytelse har väl kunnat vålla denna
hårda dom öfver den nya Adeln? Är förtjensten nu mindre
ansedd, eller hafva våra Konungar missbrukat, eller fruktar
man, att de skulle kunna missbruka, denna deras urgamla
rätt? Sådant lärer ingen påstå eller är dertill anledning.
Är Adelns antal för stort? Visserligen icke, och i
intet Stånd gifves flere ogifte, och är folkökningen mindre.
De yrken, hvartill dess ungdom i allmänhet danas, äro
icke riktande, gifva icke den utkomst, som bereder bosättningar;
i våra krig skördas dess söner till mera myckenhet
än de andra Ståndens, jemförelsevis.
Minskning i man tals-penningar? Ett så litet föremål
måste ej kunnat ingå i räkningen och föranledt till
en så ny och ovanlig lag.
Minst kan jag föreställa mig någon vidrighet mot
nu varande Embetsmän och dem som kunna vara i belägenhet
och äro det att vänta denna belöning. Lagen
är icke gjord för ögnablicket, utan att verka beständigt,
så länge Rike och folk vara med den nya RegeringsFormen.
Likväl, då jag ser, huru sedan och på samma
Riksdag, som den antogs, Constitutions-Utskottet fortfarit
att försvåra åtkomsten af Adelskap genom tillstyrkande,
att adoptioner och naturalisationer icke måtte tillåtas,
är man frestad att misstänka något sådant.
Det enda land, der i vårt civiliserade Europa barnen
icke bära samma adliga namn som deras far, är England,
men efterhärmningen är misslyckad. Peererne i England
äro annat än våra Adelsmän, Öfverhuset helt annat än
vårt Riddarhus. Peerernes barn anses likväl för Adel.
Det är något besynnerligt, att samma Riksdag, som
här gjorde fidekommiss af namn och värdighet till äldsta
sonen i den nya Adeln, afskaffade dem för egendom.
För att härma England hade man snarare bordt ålägga
den nye adlade att för dem, som honom i värdigheten
och representation efterträda skulle, besörja, att de kunde
oberoende och med heder i Ståndet inträda. En för
Adelskapet skapad fond, genast i början, hade ej kunnat
mera än första gången synas en orättvisa, men då vid
hvarje generation den äldste sonen gynnas framför sina
644
Riksdagen 1812.
syskon med bättre uppfostran, med större förmoner, för
att kunna visa sig i verlden och med tiden vid våra
Riksmöten på ett värdigt sätt, grundläggas förtrytsamhet
och hat imellan syskon. Hos oss, der lagar och opinion
icke gifva företräde åt förstfödslorätten, är äfven ur denna
grund den nya ordningen illa uttänkt och skall alltid
blifva förhatlig.
De nya förhållanden, som härigenom uppkomma
inom slägterne, då far och barn, bror och syskon bära
olika namn, då arf olika skiftas efter hvarderas olika
Stånd, skola nödvändigt gifva anledningar till flerahanda
irringar och besynnerligheter, äfven rättegångar. Adelskapet
tillfallande än son, än sonson, hvar annan, hvar
tredje, hvar fjerde led, om hvarannan frälse och ofrälse,
hvilken oreda! Nu tillfaller det en sidogren, den som
aldrig tänkt dit åt. Han hår ingått i yrken, mindre
förenlige med Adelståndet. Han är t. ex. Magistratsperson,
nöjd och hedrad der han är; skall han nu öfverge
sitt kall, försaka de förmoner, som göra dess bestånd?
Han står villrådig; lotten kunde falla på den, som härigenom
blefve alldeles förstörd. Låt oss tänka, att förre
innehafvaren varit upphöjd till Friherre eller Grefve, att
den nye är dräng, och han går att sätta sig ibland
Rikets Herrar.
I den gamla ordningen har man icke sett sådane
vidunderligheter. En vårdad uppfostran för alla barn
lika, efter råd och lägenhet, yrken förenlige med Ståndet,
efterdömen och uppmaningar, en medfödd känsla af skyldigheter,
har bibehållit Adeln i heder och anseende; men
jag lämnar hvar och en att döma, när i den nya ordningen
utgreningar uppkomma af skilda namn och yrken
och värdigheter, då den adliga, om den just icke vill
misskänna sina ofrälse slägtingar, åtminstone icke tror
sig skyldig att omfatta dem med någon särdeles aktning,
hvilken esprit skall uppkomma inom desse först halffrälse,
sedan urartade och för hvarannan främmande
slägter, och huru sammansättningen inom den nya adliga
Glassen på Riddarhuset slutligen skall blifva, hvad heder
den skall göra det och Riksens Ständer i allmänhet.
Hvart Stånd bör väl inom sig vara angeläget att
stärka aktningen äfven utom sig, Ständer sins imellan
likaledes, och icke författningar vidtagas, som i längden
grundlägga förakt för någotdera. De 3:ne, som genom val
Bilaga A till Exped. N:o 10.
645
beredas, skola alltid bestå af landets mest värdige och
upplyste män, det, som genom födseln har rättighet att
kallas till Riksmöten, bör väl också vara organiseradt så,
att det kan hädanefter såsom hittills hedra Nationalrepresentationen
och, såsom det främsta, icke stå efter i
seder, upplysning och förfarenhet; men huru osäker skall
icke den nya Classen af Adel efter ett Seculum och mera
blifva, då en enda för hvar nummer är att tillgå, hvars
beskaffenhet alltid blir oviss, och slumpen afgör hvarifrån
han kommer, då all Classens ungdom är utestängd
under fädernes lifstid? Sent kommer den till säte, ovan
vid former och allmänna ärenders behandling, med en
trolig afvoghet mot den andra Classen; hvad nytta är att
vänta af dessas biträde och rådslag? Skall väl denna
Classen, tillskapad under osäkra utsigter, åt andra yrken
rigtad bildning, med blandade lynnen och seder, föra ett
värdigt språk, åberopa sig fädernes ära och bedrifter,
eldas af samma ande och mod?
Adelns kall, utom detta att vid Riksmöten föreställa
landet, är att försvara det. Sådant har varit dess upprinnelse,
dertill har den ansett sig född och bestämd
genom en i generationer bibehållen opinion och vana.
Riksens Ständer hafva nu beslutat en national-beväring.
Det är hvarje ynglings skyldighet att vid 20 års ålder
stiga i ledet. Men han har rätt att vid 25 gå derur.
Glad återtager bondens son plogen, mellanståndens söner
deras fäders fredliga yrken. Hvilken qvarstadnar, och
hvar är det lockande, som qvarhåller? Icke är det utsigten
af en lönande bana, det är äran att tjena fosterlandet,
det smickrande af ett befäl. Men dertill fordras
en förut skedd beredning och föräldrars samtycke. Den
ande, opinion, fördom, som råder inom Adelståndet, har
man sett dertill leda jemte vederlikars exempel; men
Ståndet minskadt i dess ungdom, den nya Adeln missnöjd,
vanlottad i jemförelse med den gamla, dess söner oädel,
skola ej finna samma retelse, samma anledningar att beträda
den bana, som de skulle valt och fått välja, om
deras vilkor varit enahanda med den gamla Adelns. Jag
anser således den nya ordningen äfven från denna synpunct
felaktig och nu böra ändras.
Hvilka nya förhållanden uppkomma vidare häraf?
Förut belönte Konungen kyrkans hufvud, herrar
Biskopars förtjenster, då han skänkte deras barn Adel
-
646
Riksdagen 1812.
skap. Så uppsatte som de äro i värdighet i Riket hafva
de rätt till denna hugkomst, och Riddarhuset har från
denna stam blifvit riktadt med värdige medlemmar. Nu
är denna belöning förnekad. En Biskop har nyligen för
sin person fått Adelskap, hvaraf han i sin lifstid hvarken
har nytta eller glädje. Ansedde Borgmästare fingo
också tillförene denna nåd för deras barn. Likaså Borgare,
som genom försträck och understöd till Kronan, en
vidsträckt handel och industrie gjort sig af Riket förtjente.
Få lära nu vara uppmuntrade och se sig belönte med
den inskränkning, hvarmed Adelskapet nu förlänas. Konungens
rättighet är honom i sin fullhet betagen, och
välförtjente medborgares hopp och önskningar svikne.
Om nu Konungen ville fullt belöna en man med
flere värdige söner, måste han gifva dem alla särskildt
Adelskap med förändrade namn, eller lika ljudande med
ändringar i skrifsätt, ty 54 § af Riddarhus-Ordningen
har det märkliga, att ej någon må upptaga annan mans
namn och vapen för oreda skull i ätten och att förekomma
misstag och irringar i Genealogierne, likasom nu
icke större mistag och irringar uppkomma, då flere namn
och insegel inom den adlades slägt blifva nödige och
innehafvaren af den adliga värdigheten hvarken kan
eller ser sig förbunden att hålla reda på slägtingar, som
han kanske icke vill vidkännas, då de i tidens längd
kringspridde, okände, af skilda yrken, skola vara främmande
för honom likasom för hvarandra.
Flere utvägar skola vidtagas att illudera och göra
denna nya ordningen till och med löjlig.
Hvad hindrar Konungen att låta utfärda resolutioner
på adligt namn och värdighet och, med upphäfvande
af introductions-skyldigheten eller icke handhafvande
deraf, skapa en ny Class af Adel med nya namn och äfven
sköldemärken ? Ridderskapet och Adeln har dertill gifvit
en anledning, då den tillstyrkt sådant för den nya Adelns
döttrar. Hvad hindrar sedan denna nya Class af Adel
att låta alla sina barn, söner och döttrar, fortsätta namnen,
då de skyddas af Konungen, och han visar dem
samma distinction, som den introducerade Adeln?
Af dessa mångfaldiga skäl, då nu Ridderskapet och
Adeln afsagt sig alla reela förmoner, åtagit sig mantalspenningar,
rättigheten att göra fideicommisser är betagen
samt en national-beväring är beslutad, ledande till en
Bilaga B (ill Exped. N:o 10.
647
utvidgad militärisk esprit, får jag hos Riksens Högloft
Ständers Constitutions-Utskott anhålla att taga denna
saken, hvarom redan vid sist förflutna Riksdag fråga är
väckt och säkert vid alla efterföljande Riksdagar eljest
skulle väckas, under närmare öfvervägande för att derefter
tillstyrka Riksens Ständer att utesluta 3:dje momentet
af 37 § i Regerings-Formen och låta det på Konungens
Nådiga välbehag ankomma att vid grefliga och
friherrliga värdighetens utdelande göra de inskränkningar,
som redan före Reger in gs-For mens antagande och
föreskrift i denna delen varit af våra siste Konungar
antagne och befundne nyttige.
Örebro den 4 Julii 1812.
G. Hallenstjerna.
Bilaga B till Exped. N:o 10.
Vördsamt Memorial!
Uti alla de Samhällen, hvilka med stadgade styrelseformer
uppnått den organisation, som bör innefatta
vilkoren för Samhällslefnaden, har alltid såsom ett stöd
för deras bestånd och såsom ett medel till deras stigande
kraftyttring blifvit ansedt, att de medlemmar, hvilka för
det stora ändamålet, allmänt väl, uppoffra sin arbetsförmåga
och sina krafter, erhålla en emot deras tjenster
svarande belöning och uppmuntran.
Under olika tidehvarf hafva i särskildta Stater, i
enlighet med hvarje Stats organisation, dess innebyggares
lynne och flere förhållanden, skapats olika medel att belöna
förtjensten.
Adelskap har i de fleste hyfsade Samfund, under
en lång kedja af åldrar, varit ansedt som den ypperligaste
belöning för stora och nyttiga handlingar. Det har
derigenom blifvit ett genom Lagarne stadgadt belöningssätt,
åtföljdt af vissa förmåner, ej allenast för den, som
först deraf blifver delaktig, utan ock, i anseende till
Statens oförmögenhet att fullkomligt vedergälla dennes
förtjenster och betala den skuld, hvaruti Staten hos
648
Riksdagen 1812.
honom stadnat, för hans efterkommande, hvilka deraf
finna sig så mycket mera förbundna att genom eget
arbete och egen förtjenst göra sig värdige att föra det
namn och det sköldemärke, som Stamfadren på dygdens
och ärans bana sig förvärfvat.
1 Sverige räknar Adelskap sitt ursprung från nästan
samma tidehvarf, som såg detta Rike skapas till ett enda
Samfund, och Adelskap har här liksom i andra Stater
alltid varit åtföljdt af vissa förmåner och företrädesrättigheter.
Det är först vår tids rådande grundsatser,
som funnit dessa prerogativer icke kunna stå tillsammans
med sina fattade begrepp om menniskans rättigheter
och motsvarande skyldigheter; till följe hvaraf alla
uteslutande förmåner för Adels-Ståndet småningom försvunnit
och nu alldeles upphört.
Adelskap har dock blifvit bibehållet i den nya uppställningen
af Svenska Statsbyggnaden, för att utgöra ett
medel i Konungens hand att belöna dem, som genom
trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiske tjenster
gjort sig af Konungen och Riket synnerligen förtjente,
samt tillika och förmodeligen i den afsigt, att det Stånd,
som derigenom uppkommer, skulle representera hvad
det fordom var: ett stöd för en lagbunden Monarkisk
Styrelse, en balancerande magt emellan Despotism© och
Folkvälde.
Om Adelskap nu mera kan uppfylla dessa i sanning
stora ändamål, må framtiden utvisa. Jag tvifiar
åtminstone derpå, då jag, med fästadt afseende å hvad
jag i detta ämne ernar anföra, tror att Svenska Adeln,
genom dess i nu gällande Regerings-Form gifna organisation,
skall förlora tillräcklig kraft att verka i egenskap
af Constitutionell Adel ’) samt blifva nedsatt till den
grad af förintning, att Adelskap, egenteligen betraktadt
såsom ett medel att belöna förtjensten, under denna åsigt
endast skall visa skuggan af hvad det verkeligen borde vara.
Regerings-Formens 37 § stadgar, att Adelskap skall
tillfalla endast äldste sonen efter förstfödslorätten, med
*) Att Adeln ännu representerar ett Riks-Stånd och utgör
en del af Folkrepresentation, bevisar intet häremot, ty genom
dess nya organisation skall just dess esprit såsom Riks-Stånd
försvinna och dess kraft att uppfylla sin bestämmelse bli svagare,
äfvensom grunden derigenom torde vara lagd till dess uteslutande
från denna rättighet.
Bilaga B till Exped. Nio 10.
649
uteslutande af de yngre sönerne och alla arfvingar af
qvinnokönet.
Om i Sverige likasom i England och Frankrike
(i Danmark äro äfven Grefskapet och Baroniet inrättade)
en viss egendom eller ränta (Majorat) åtföljde Adeliga
värdigheten, kunde den antagne principen för sättet att
utdela Adelskap möjligen vara förenlig med Adelns bestämmelse
och gifva Adelskap ett verkligt värde.
De af yngre ättegrenar, som då, genom de äldres
utgång, uppstego till Adeliga värdigheten, kommo derigenom
i tillfälle, i hvad Stånd de än voro försatte, att
af den namnet åtföljande egendom gifva sina barn en
efter deras nya Stånd lämpad uppfostran och sjelfve antaga
ett dermed närmare enligt lefnadssätt.
Ett omvändt förhållande skall nu inträffa, då ingen
viss förmögenhet åtföljer Adeliga värdigheten ]), sorn blott
består i namnet och tomma sinnebilder. Den adlade
Stamfadren lemuar flere söner efter sig, den äldste sonen
och hans efterkommande i äldsta linien välja utan tvifvel
de yrken, som äro förenlige med deras Stånds esprit
och bestämmelse, men de yngre sönernas afkomlingar
kunna, ehuru i en aflägsen framtid, genom flere oförutsedde
händelser flyttas till de lägsta Folkclasser, der
do väl skola utmärka sig som goda och nyttiga medborgare,
men der de ock, så i anseende till seder som
odling och kunskaper, äro bestämde att qvarblifva.
Om i sådant fall äldste branchen af en Slägt utslocknar,
är Slägteman af en yngre gren ovedersägeligen
berättigad till den inom slägten varande Grefliga, Friherreliga
eller Adeliga värdighet2), han må vara af hvad
medborgareclass som helst, han må hafva tillbragt sin
mesta tid i grufvan, i smedjan eller vid lästen.
Den från sin verkeligen nyttiga och för honom sjelf
genom vanan behaglig blifna handtering till Grefve upp
-
') Genom den vid 1809 och 1810 årens Riksdag gjorde
inskränkning i Testainents-friheten äro äfven enskilde betagne
rättigheten att vid deras namn fästa en viss egendom.
2) En och samma person kan bli upphöjd lill Adelsman,
Baron och Grefve. Om nan då blott har en son, försvinna de
tvänne förstnämnde värdigheterne, och hvilket de i alla fall göra,
då efter 37 §:s ordalydelse ordet afgång ej kan betyda annat
än död; ty annars borde äldste sonen af Adelsman, som blir
Baron, bli Adelsman, medan fadren lefde, och detta är ju ej
afsigten?
28
650
Riksdagen 1812.
höjde Skomakaren skall säkert önska att få qvarblifva
vid sin läst, och det Stånd, hvaruti han inträder, skall,
med fullkomligaste aktning för sin nya medlem, likväl
icke i honom hnna ett bidrag till uppfyllande af de stora
ändamålen för sin tillvarelse, då han aldrig ägt tillfälle
att ägna sig åt de ädlare yrken, att förskaffa sig den
högre grad af själsodling och sann upplysning, som böra
vara oskiljaktige egenskaper från en Riddersmanna-Corps,
egenskaper, hvilka endast genom uppfostran kunna vinnas,
och som ensamme äro mägtige att skapa och underhålla
en sann hederskänsla (point d’honneur). Men flere och
säkert inträffande fall skola visa olämpligheten i Sverige
af detta nya sätt att adla. En Magistratsperson får ej
vara Adelsman, men om en sådan Tjensteman finnes i
en Slägt, af hvilken en äldre gren är adlad och denna
gren utslocknar, så skall den yngre, der Magistratspersonen
är närmast, mottaga Adelige värdigheten. Antingen
mäste han då lemna sin tjenst, kanske hans enda medel
till en tarflig utkomst, eller ock afstå från sin rättighet
att bli Adelsman; och som han säkert heldre vill äta
sig mätt som Ofrälse, än svälta sorn Adelsman, så väljer
han det sednare alternativet, då Ätten försvinner, Adeln
bringas på obestånd och blir ansedd med förakt.
En annan omständighet förekommer af enahanda
beskaffenhet. Så väl enligt Grundlagen som äldre Författningar
skall, i vissa publique verk, ett visst antal
Ledamöter och Tjenstemän vara af frälse och ett annat
af ofrälse. Om äldste sonen af en nyadlad blir befordrad
till Justitiae-Råd eller Ledamot i Allmänna Beredningen
sorn ofrälse, eller är Justitim-Råd och BeredningsLedamot
af denna Class, innan fadren adlas, eller ock
innehar någon af dessa beställningar, då han vid en
äldre Adelig Grens utgång inom Slägten skall tillträda
Adeliga värdigheten, så förekommer samma casus: han
måste antingen lemna sitt indrägtiga Justitim-Råds-Earbete
och sin plats i Allmänna Beredningen, eller ock
afstå från rättigheten att ärfva sin faders eller frändes
Adelskap.
I Banquen skola vissa tjenster besättas med Frälsemän.
Der blir samma förhållande, hvarpå ett exempel
snart torde inträffa med en nyligen adlad persons äldste
son, som antingen nu måste försaka en för honom nödig
befordran eller utsätta sig för vådan att vid sin faders
Bilaga B till Exped. N:o 10.
651
död mista sysslan eller ock afvakta hans frånfälle, för
att vinna en säker befordran och ej kunna deplaceras.
Vidare är den nya Adeln märkligt vanlottad, då
endast Ledamöter af den- gamla kunna på Riddarhuset
intaga säte för den nya. Om ock en nyadlad bar fullmyndig
son, kan han icke befullmägtiga honom att på
Riddarhuset för sig representera, emedan sonen är ofrälse
och blir först Adelsman efter fadrens död; då likväl en
son synes böra få vara Fullmägtig för sin far i allt
som icke ankommer på verkligt Embete.
En icke obetydlig svårighet skall äfven hädanefter
uppkomma vid completteringen af de nya ätternas Stamtaflor,
af hvilka i framtiden skall utrönas, hvilken som
äger bättre rätt att vid en äldre ättegrens utgång tillträda
Adeliga värdigheten.
Författningarne stadga, att alla Regements-Chefer
och Consistorier skola till Riddarhus-Directionen insända
årlige förteckningar på Adeliga personers födelse, äktenskap
och dödsfall.
Denna föreskrift kan ej lämpas på den nya Adeln,
vidare än på den ende person af en Slägt, som är Adelsman,
och ej till hela Slägten, dels emedan den är ofrälse,
dels i anseende till svårigheten för vederbörande att
känna, huruvida den eller den är af en Slägt, der Adelig
värdighet finnes. Häraf beror likväl en nödig controll
vid afgörandet af de tvister, som troligen i framtiden
skola uppstå om bättre rätt att bli Adelsman, tvister,
som till sjelfva sin natur skola ådagalägga olämpligheten
af det stadgande, jag nu vågar tadla.
I hvarje hyfsadt Samfund är qvinnans naturliga
rättighet till arf och andra förmåner allmänt erkänd.
På denna grund ha döttrar alltid fått ärfva fadrens
Adelskap och de dermed åtföljande förmåner lika med
sönerne. Icke desto mindre är denna naturliga rättighet
nu mera helt och hållet frånkänd det täcka könet. En
Grefves dotter är ofrälse och äger ej minsta rätt till sin
faders namn och de det samma åtföljande prerogativer1).
') Ett Kongl. Bref af 1767 förbjuder vid högsta vite ofrälse
personer af hvad Stånd som helst att nyttja Adeligt namn. Kongl.
Brefvet den 10 Augusti 1762 förbjuder vid 500 R:dr Smits Böter
ofrälse att bruka Adelig sköld och öppen hjelm, och Kongl.
Brefvet den 28 Julii samina år anbefaller vederbörande noga
tillse, att Ryttare, Dragoner, Soldater och Båtsmän icke erhålla
eller nyttja Adeliga namn.
652
Riksdagen 1812.
Detta blir så mycket mera orättvist, som Stiftelser
finnas, hvilka Adeln sjelf inrättat endast för Adeliga
personer af qvinnokönet. Uti Adeliga Jungfru-Stiftet
kunna nya Adelns döttrar, såsom ofrälse och icke ens
ägande rätt att bruka Adeligt namn, aldrig intagas,
ehuru nya Adeln enligt författningarne måste bidraga
till denna Inrättnings bestånd, lika med hvad den gamla
gjort.
Sluteligen torde det tillåtas mig att fästa uppmärksamheten
äfven på det möjliga moraliska onda, som
ifrågavarande stadgande synes medföra. Å ena sidan kan
man föreställa sig, att en örn far icke med liknöjdhet
skall se, att alla hans barn ej blifva delaktiga af den
belöning, han genom verklige förtjenster sig förvärfvat,
hvilken belöning, i anseende till dess ringa verkliga värde,
han äger rätt att fordra skall utsträckas till alla hans
efterkommande, såsom det enda medel för Staten att
ersätta hvad den borde, men ej kunnat gifva, och som
innefattar ett det kraftigaste skäl för ärfteligt Adelskap.
Han skall med missnöje se den afund, som ofta torde
uppstå emellan de till hans faderliga ömhet lika berättigade
barnen, och med harm skall han finna, att den
af flere barn, som dertill är minst värdig, skall ärfva
hans namn och rang i Samhället, då kanske alla de
öfrige genom sine dygder dertill ägde större rätt. Å andra
sidan skall man finna, att en mindre vältänkande far
hyser motsatta grundsatser och, med vårdslösande af alle
sine öfrige barns uppfostran, endast sträcker sin omvårdnad
till arfvingen af sitt namn: förhållanden, hvilka
Lagstiftaren snarare borde förekomma än till dem gifva
full anledning.
Med afseende å allt hvad jag således i detta ämne
vågat anföra, anser jag, som jag redau förut nämnt, Adelskap,
sådant det enligt nu gällande Regerings-Form utdelas,
icke svara emot dess ändamål och aldraminst
kunna betraktas som en belöning för dem, som af Konungen
och Riket gjort sig synnerligen förtjente. Adelskaps
enda värde innefattas nu uti Konungens med dess
utdelande yttrade önskan att belöna den sanna förtjensten,
ej det att den samma verkeligen belöna, hvartill
Konungen uti Adelskap nu mera icke äger något verkligt
medel.
Bilaga C till Exped. N:o 10.
658
Jag får derföre till Höglofi. Constitutions-Utskottets
upplysta bepröfvande ödmjukast hemställa, om icke 37 §
Regerings-Formen, på sätt och efter den form Grundlagarne
föreskrifva, i så måtto må förändras, att Adeliga
värdigheten hädanefter som förr må tillfalla alla en
adlad persons äkta barn och efterkommande, så af mansom
qvinnokön, då likväl det kunde få ankomma på
Konungens godtfinnande att utdela Grefliga och Friherreliga
värdigheterne endast till äldste son, son efter
son, efter förstfödslorätten.
Min enskilda öfvertygelse om hvad i detta afseende
är rätt, och min tillgifvenhet för det Stånd, af hvilket
jag har den äran vara en medlem, hafva varit de driffjädrar,
som förmått mig att vidröra ett ämne, hvilket
af en skickligare penna bordt framställas. Jag hoppas
dock, att Höglofi. Utskottet med dess upplysta blick
endast fästar sin uppmärksamhet på sjelfva saken, ej på
ofullkomligheten af mitt framställningssätt.
Om Höglofi. Utskottet icke skulle finna mina anförda
skäl nog gällande för den af mig föreslagna förändring
i Grundlagen, anhåller jag ödmjukast att af
Höglofi. Utskottets tankar i detta ämne erhålla del.
Örebro den 4 Julii 1812.
C. F. Rothlich.
Bilaga C till Exped. N:o 10.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofi.
Ständers Constitutions-Utslcotts Andra Fördelning
den 20 Julii 1812.
Den af Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna och
Herr Protocolls-Secreteraren Rothlich, genom särskildte
till Utskottet ingifne och hittills på bordet hvilande Memorialer,
väckta fråga om förändring af den i RegeringsI
ormens 37 § stadgade inrättning af Adelskapet företogs
härefter till Beredningens öfvervägande.
Herr Kammarherren Silverstolpe hade i anledning
af dessa Motioner skrifteligen författat ett Utlåtande,
654
Riksdagen 1812.
innehållande anmärkningar emot de nu föredragne Memorialer
och proposition om bibehållande af RegeringsFormens
37 § endast med den förändring, att en till
Adeligt, Friherreligt eller Grefveligt Stånd upphöjd mans
äldste son under fadrens lifstid må komma i åtnjutande
af det honom förlänta Adelskap, hvilket upplästes:
»Upprinnelsen och första ändamålet af Adelskaps
inrättning i Sverige må hafva varit hvilka som hälst,
derom må ingen tvist uppkomma; i allmänhet må blott
anmärkas, att urgamla inrättningar oftast äro förkastelige,
ej så mycket för det skäl, som mången tror, att våra
förfäder, vid deras tillskapande, hade egennyttiga afsigter,
som derföre, att de ej så säkert visste hvad de gjorde,
och ofta omöjligen kunde göra bättre.
Det synes vara tillräckligt för vårt besinnande, att
sedan nu mera, dels genom Carl den XI:s IndelningsVerk,
dels genom 1809 års eftergift af besittningsrätten
till Säterier, Landets försvar af jordägarne tillkommer, ej
ett visst Stånd, utan den pligtige jordens besittare, och
sedan genom omsider formliga stadganden i vår nuvarande
Regerings-Form ingen ofrälse man mera är utesluten
från något slags, och således ej heller från något
militairiskt, Embete i Staten, kunna ändamålen med
Adelskaps-inrättningen i Sverige icke vidare vara flere, än
följande tvänne: det ena, att lemna en utmärkt förtjenst
en belöning, genom ett anseende i Opinionen, och det
andra, att bibehålla ett tillräckligt antal medlemmar
inom det med en Constitutionel röst begåfvade BiksStånd,
som bär namn af Bidderskapet och Adeln.
Till ernående af det förstnämnde ändamålet synes
mig stadgandet i 37 § Regerings-Formen det enda fullkomligen
tillfyllestgörande. Belöning måste svara emot
förtjenst. Yäl: den förtjente kan adlas, och på hans upphöjelse
vinner Adelskapet i värde, men för minderåriga
söner, för fruntimmer, för okände efterkommande i flere
secler, huru kunna förtjenster komma i fråga? Jag vågar
alltså yttra den tanka, att vårt fordna Adelskap, i sin
utsträckning, nu mera, sedan det ej är imperatift åtföljdt
af försvarspligten emot Landet, innebär en stridighet mot
allt godt begrepp. Derföre anser jag det likväl ej böra
förändras till likhet med det nuvarande: undfångna rät
-
Bilaga C till Exped. N:o 10.
655
tigheter, i synnerhet då ej någon Samhällsmedlem af
dem förnärmas, kunna aldrig utan våld någon beröfvas.
Men jag tror, att äfven den moraliska driffjäder till förtjensters
förvärfvande, som man så ofta trott sig se uti
det ärfteliga och gränslöst utsträckta Adelskapet, ligger
för ett rent hufvuds betraktande icke uti åminnelsen af
förfäders Adelskap, utan i den af förfäders gerningar.
Afkomlingar af personer, lika Sturarne, Gustaf Vasa,
Horn, Torstenson, Baner, Axel Oxenstjerna, Skytte, Dahlberg,
Fersen, Pohlheim, Linné, Sergel m. fl., åsyfta desse
afkomlingar distinction i Samhället, då är frågan annan
— men söka de hos sina förfäder en uppmaning till
förtjenster, värda menniskors högaktning eller välsignelser,
är det väl då på dessa förfäders Adelskap de fästa sitt
öga? Och om någon gång en man träffas, som af denna
synpunkt hämtar kraften för sin verkning, månne vi ej
nästan alltid skola finna honom misstaga sig och hitta
på fåfängans väg i stället för ärans.
Jag sjelf, som här talar, har visserligen någon gång
till efterdöme påmint mig, att den första, jag känner af
min slägt, under häftiga strider i Skottland om Religionsbegrepp
och rättigheter för något mer än ett par secler
sedan lemnade detta land häldre än sina öfvertygelser;
att en annan, kort efter Carl den XII:s död, på ogrundade
tillmälen, hlef fängslad, slagen i bojor och, när hans
oskuld erkändes, vägrade att utan bestämd frikännelsedom
lemna sitt fängelse och emottog ej, utan detta bevis
på sin oskuld, sin frihet. Den förre tviflar jag högeligen
var Adelsman i sitt land; den sednare var det icke
i Sverige: det är då ej åminnelsen af deras börd, som
på mig kunnat hafva en moralisk inflytelse, ej heller af
deras namn, ty ingendera bar det jag här. Ej heller
kommer jag någonsin i håg min egen fars namn, såsom
namnet på en Adelsman, men väl såsom namnet på en
menniska med en svekfri, oegennyttig, ståndaktig själ
och en Embetsman af urgammal redlighet och arbetsftit.
Och om jag sjelf af syftning till moralisk och intellectuel
vigtighet i mina handlingar, under besynnerliga tider,
burit utan ovärdighet någon gång förföljelse och ofta
orättvisa misstankar, kan jag väl tro eller ens begripa,
att det ej vore detta, utan mitt Adelskap, sorn min son
en gång skulle till uppmuntran påminna sig? Ändteligen,
för att säga allt med så till sägandes ett ord, skulle
656
Riksdagen 1812.
Benzeliernes, Rydelii, Seremi och den under sin lefnad
glömda Scheeles namn ej vara namn för ätteläggar att
bära blott och bart för de taflor af förtjenster de för
dessa ätteläggar till efterföljd skulle framställa?
Och böre vi ej i alla fall söka föra Samhälls-distinctionerne
derhän, att öka antalet af de personer, på
hvilka Samhället bör fästa uppmärksamhet, men deremot
återhålla förökningen af dem, som födseln kunde missleda
att anse sig värderlige utan värde?
För öfrigt ligger, efter min öfvertygelse, uti Regerings-Formens
37 § en stor och vis Lagstiftningsprincip
i så måtto förvarad, att, då ett visst tidelopp en gång
är förflutet, och, i trots af fåfängans fördomar, man hunnit
fullt vänja sig vid befintligheten af frälse och ofrälse
män inom en och samma familj, skall, om samma Lagstiftningsprincip
får äga bestånd, den tid omsider inträffa,
då ej allenast, enligt 28 § Regerings-Formen, i frågan
om Tjenster, afseende sjelfmant göres endast å de sökandes
förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd,
utan då ock, genom Ståndens sammanblandning, Ståndstvisterne
lättare måste förlikas, och man, vid pröfningen
af en person, skall en gång, likasom i England, glömma
allt hvad honom för öfrigt rörer, för att, vid besättandet
af Statens äfven högsta och vigtigaste Embeten, enkelt
fråga: Hvad är det för en man? Är han duglig och nyttig?
Till ernående af det andra ändamålet, vidmagthållandet
af Ridderskapet och Adelns representation,
hvilken just igenom sitt oberoende af allt val är, ibland
en för öfrigt vald representation, af en lycklig inflytelse,
är Regerings-Formens stadgande i 37 § äfven väl fullt
tillräckligt, enär igenom samma § Konungen, som visserligen
bör anses interesserad i Adelns fortsatta tillvarelse,
äger och bör äga rättighet att till ett oinskränkt antal
utnämna Adelsmän. Likväl bör jag på detta ställe, i afseende
på den representationsrätt, som är ärnad att
genom adlande vinnas, medgifva rättvisan af en gjord
anmärkning, nemligen den, att, om Konungen, på grund
af bevista förtjenster, behagar till adelig värdighet upphöja
en Medborgare, hvilken såsom representant i Lagstiftningen
tillhör ett annat constitutionelt Stånd, hvilket
Stånd han, af hvad skäl som hälst, icke personligen kan
frångå, så utgör samma Medborgare på Riddarhuset en
familj till namnet, men utan verklighet, enär man, såsom
Bilaga C till Exped. N:o 10.
657
Ledamot af ett Stånd, icke bör kunna hvarken med sin
person representera eller ens för sin person ställa fullmägtig
i ett annat. En sådan Kongl. Nåd vore då, under
den constitutionella synpunkten, förgäfves gifven och ginge
i sin början blott till det ena Ädelskapsinrättningens
ändamål, belöning, ej till det andra, Ståndsrepresentation.
Äfven väl kunde sägas, att, när enligt Riksdags-Ordningen
vissa Embetsmän äro uteslutne från alla Utskott
och val till Utskotts-Ledamöter, så kunde, i följd af den
nya grunden för upphöjelse till Adelsman, Friherre eller
Grefve, tidtals familjer på Riddarhuset finnas, för hvilka
ingen vore berättigad till annat än stympade Riksdagsmanna-befattningar;
mig skulle således synas med princip
mest förenligt, att med fadrens upphöjelse alltid på
samma gång följde äldste sonens, hvilket jag alltså härmed
får tillstyrka, såsom ett till nästa Riksdag hvilande
förslag till Riksens Ständer, hvaremot jag, i anledning
af ofvan anförde skäl, får på det eftertryckligaste förklara
mig emot all vidare utsträckning af någon slags
adelig värdighet; hållandes jag för öfrigt för lämpeligt,
till undvikande af en brokighet utan ändamål, och då
ej skyldigheter, men väl rättigheter, som ej förnärma
andra, kunna göras retroactiva, att hvad i afseende på
nämningar hädanefter till någondera af de 3:ne adeliga
värdigheterne kan tillstyrkas, äfven må tillstyrkas blifva
gällande för de allt sedan den 6 Junii 1809 till sådane
värdigheter upphöjda familjer.
Öfver några, inkast, som i en af de uti detta ämne
gjorda motioner blifvit framstälda emot den nya Adelskapsinrättningen,
utbeder jag mig nu särskildt få yttra
mina tankar.
Det är sagd t, att »om Majorater åtföljde adeliga
värdigheten, då kunde de yngre (nemligen ofrälse) ättegrenar,
som uppstege, vara i tillfälle att, genom den
namnet åtföljande egendomen, gifva sina barn en uppfostran,
lämpad efter deras Stånd».
Finnes då någon särskild uppfostran för ett visst
Riks-Stånd (för ett visst yrke är något annat)? Finnes
det mer än en, som är god, nemligen den upplysta?
Kan och bör den icke gifvas åt tillkommande medlemmar
af hvad slags Stånd som helst i Staten? Och gifves
den icke verkligen inom alla Stånd, när föräldrarne
sjelfve äro nog lyckliga att med upplysning förena någon
658
Riksdagen 1812.
liten förmögenhet? Ur hvilka folkclasser komma de
som adlas? Uppfostrade af andra eller af sig sjelfva,
lika mycket; de komma likväl icke otilldanade: Rosirs,
Stockenströms, af Trolles, af Chapmans fäder hade inga
Majorater. Dessutom hörer denna fråga mindre hit än
till den, huruvida det icke vore möjligt, att vår Adel
såsom Stånd skulle vara, såsom i England, ovilkorligen
besuten, och denna fråga hindrar vår Adels både inrättning
och omständigheter oss att på ett jakande sätt
besvara.
Det är sagdt, att »den till Grefve upphöjde skomakaren
skulle säkert önska att förblifva vid sin läst,
och Adeln skulle ej i honom finna ett bidrag till uppfyllande
af de stora ändamålen för sin tillvarelse».
Hvilka dessa ändamål i Sverige nu äro, hafva vi
redan sett. Något sådant, som det uppgifna exemplet
om skomakaren, har i England verkeligen inträffat och
väckt ingen förundran, derföre att inför Lagen är fördomen
der intet. Skomakare finnas ock verkeligen understundom
ibland våra Ståndsrepresentanter och, hvad mer
är, någon gång till denna sistnämnde befattning tjenlige.
Ibland våra Friherrar har jag känt en, som varit verkelig
snickare, och man blygdes ej af detta skäl för hans
umgänge. Och skulle det vara en skam för en nyadlad
familj att ibland sina ofrälse ätteläggar finna en skomakare
såsom expectant, så vet jag ej, om de exemplen
jag sjelf känner af många Soldater, två pigor och en
kusk, som äro födda Adel, göra mera heder åt familjerna
af den förut stadgade inrättningen.
Det är sagdt, att »en Ledamot af en Magistrat ej
får vara Adelsman, men att, om denna värdighet genom
äldre grenens utgång honom tillfaller, skall han för
tarflig utkomst afstå från rättigheten att bli Adelsman,
hvarigenom ätten försvinner, Adeln bringas på obestånd
och anses med förakt». Jag är förlägen eller, rättare,
jag half-hlygs att svara på sådane slutledningar. Gör
den mannens syssla hans nödvändiga uppehälle, hvarföre
må han ej, såsom ofrälse man, dervid förblifva? Adeln
såsom Riks-Stånd bör aldrig kunna sakna Ledamöter,
när Konungen eger en oinskränkt adlande rättighet, men
fortfar den ännu rådande ofrälse fåfängan, så blir nog
denne mannen Adelsman, i trots af sin utkomst, och då
förstärker ju den mannen hvad anmärkaren menar med
Bilaga C till Exped. N:o 10.
659
Adelns anseende. Gör han det åter ej, så kan möjligen
Ätten dermed försvinna; men huru Adeln derigenom kan
bringas på obestånd och anses med förakt, är någonting,
som mig ej är förlänt att inse, med de begrepp jag haft
tillfälle inhemta om bestånd och om aktning.
Det är sagdt, att »enligt Regerings-Formen ett
ofrälse Justitise-Råd eller en Ledamot i Allmänna Beredningen
kunde komma i belägenhet att antingen lemna
sin plats eller afstå från det Adelskap, honom genom
faders eller frändes död kunde tillfalla». Medgifves; och
anser jag för min del en sådan valrätt böra få äga rum,
ända till dess ett stadgadt nationaltänkesätt tillåter, likasom
i England, att ej i en Svensk Regerings-Lag någon
föreskrift om förtjenstens befordran, utan afseende på
börd, mera behöfves.
Det är sagdt, att »en nyligen adlad persons son
måste nu i Banken försaka en nödig befordran eller utsätta
sig för vådan att vid fadrens död mista sysslan,
eller ock afvakta hans frånfälle för att vinna en säker
befordran». Härvid får jag först anmärka, att Bankens
författningar äro ej Grundlagar, att de således af BancoUtskottet
eller af Riksens Ständer kunna när som helst
ändras, så att pröfvad skicklighet blifver främsta befordringsgrunden.
Vidare, och under erinrande det här
åsyftade stadgande om ett visst antal frälse och ett visst
ofrälse endast rörer Commissarii-platserne, får jag fråga,
hvad var, vid sitt inträde i Banken, denne unge man,
hvars förhoppningar om erhållande nu genast af en utaf
de främsta och styrande platserne man synes önska understödja?
Ofrälse man: han ingick ju då ej med förmodan
att undfå ett adeligt rum bland dessa platser;
och efter vår nu i tre år fullkomligen kände Grundlag,
hvad är han nu mera efter fadrens adlande? Ofrälse
man som förut; är icke Lagen tydlig? Är det icke ett
fadrens Adelskap åtföljande vilkor, att sonen icke derunder
är upptagen? Hans tillstånd är ju derigenom icke
rubbadt? Hvad klagan kan då i detta afseende föras?
Har icke han just derigenom sin säkra befordringstour
efter det Stånd, hvartill han nedhör, och just den tour,
han vid sitt första inträde påräknat? Fadrens frånfälle
kan, det är sant, gifva honom en förmånligare; men
denna har ju Lagen i förhand ärligen sagt, att han ej
förr kan fordra, och den blifver för öfrigt ej en gärd åt
660
Riksdagen 1812.
skickligheten, utan en skänk af ödet. Vådan åter att
han, en gång blifven ofrälse-Commissarius, skulle mista
sysslan, när Adelskapet honom tillfölle, tror jag väl ej,
att anmärkaren på allvar framställt. Att emellan Regerings-Formen
och Bankens befordringsförfattning i denna
del är en stridighet, kan icke nekas; men för den är det
väl ej Regerings-Formen, som bör vika, och säkert är, att
förr än en oförvitlig tjensteman skulle beröfvas sin välfärd,
förr skulle nya utvägar till hans hägn vidtagas och kanhända
sluteligen Bankens befordringsstadga, hvilket är
lätt, så ställas, att ingens rätt genom ödets kastningar
kunde förnärmas.
Det är sagdt, att »den nya Adeln är märkligt vanlottad,
då endast Ledamöter af den gamla kunna på
Riddarhuset intaga säte för den nya; sonen, såsom
ofrälse, kan ej, ehuru fullmyndig, representera fadren»
m. m. Denna smärtande olycka har jag sökt, genom
mitt ofvanföre uppgifna förslag, att från den nya Adeln
för framtiden afvärja.
Det är sagdt, att »en stor svårighet skall hädanefter
uppkomma vid completteringen af de nya Ätternes stamtafior,
genom hvilka i framtiden skall utrönas hvem som
skall tillträda adeliga värdigheten». Jag medgifver, att
denna complettering blifver svårare och att Consistoriel'
och Regements-Chefer ej kunna förbindas att känna alla
grenar af Familjerna. Men till någon del finna vi oss
förut i samma belägenhet. Efter all anledning finnas
åtskillige Adelsmän, som ej kunna bevisa sitt Adelskap.
Men ändå flere ofrälse män finnas, som i anseende till
namnens likhet med ganska många adeliga familjers af
Presterskapet tros och uppgifvas vara Adelsmän; såsom
Bergman, Blåfjeld, Broman, Lund, Rosenblad, Trolle,
Sture, Björnberg, Bark, Andersson, Bauman, Bagge, Wallqvist,
Cedermark, Kruus, Rothoff, Roos, Schmitterlöw,
Trotzig m. fl., hvilka väl ingen Lag kan beröfva rättigheten
att behålla sina namn. Det gifves förmodeligen ej
mer än ett sätt till vidmagthållande af ättekunskapen,
men detta sätt gäller lika för nyare som för äldre familjer.
Det är att göra familjens genom födseln representerade
Hufvudman bestämdt ansvarig för uppgiften till
Riddarhus-Archivet af de genealogiska upplysningarne för
alla afkomlingar af den först adlade Stamfadren. Genealogiernes
omfattning blifver derigenom jemt densamma
Bilaga C till Exped. N:o 10.
661
för de nya ätterne, som den nu är för de gamla, men
uppgifterne blifva mera försäkrade än blott genom de
hittills vidtagne utvägar; och slipper någon gång en
ofrälse ättegren obemärkt undan en framtida upphöjelse,
är sådant ej annat än hvad glömska, vårdslöshet eller
inträffande händelser säkerligen förut flere gånger tillskyndat
ätteläggar af äldre familjer.
Det är sagdt, att »i grund af qvinnans naturliga
rätt till arf hafva döttrar alltid fått ärfva fadrens Adelskap».
Att det i Sverige så tillgått, är en sanning, men
i grund af uttryckliga ordalag i Diplomerne, icke i grund
af den naturliga rättigheten till arf, den visst icke jag
bestrider, men som till och med intill Birger Jarls tid
var ingen, och sedermera blifvit ansedd olika för qvinnor
af Adels- och Bonde-Stånden, och olika för dem af Presteoch
Borgare-Stånden: så litet har sjelfva denna arfsrätt
till egendom varit ansedd naturlig. »Imedlertid», är vidare
sagdt, »har denna rätt (nemligen till Adelskap) nu
mera blifvit frånkänd det täcka könet». Är det då ej
en skilnad mellan att frånkänna en rättighet och att ej
tilldela en ren Nåd? Vidare: »detta är så mycket mera
orättvist, som nya Adelns döttrar ej kunna deltaga i
Adeliga Jungfru-stiftet, till hvilken Inrättning denna Ädel
måste (vid introductionerne) bidraga lika med hvad den
gamla gjorj». Dessa döttrar kunna visserligen så mycket
mer deltaga i Adeliga Jungfru-stiftet, som Ridderskapet
och Adeln sådant redan vid 1809 års Riksdag för sin
del beviljat och Iliddarhus-Directionen 1810 öfverlemnat
detta beslut till Konungen, ehuru detsamma derstädes,
af mig okände orsaker, ännu hvilar. Att de nyadlade,
utan en sådan rättighet för sina döttrar, icke borde vid
sin introduction erlägga någon afgift till Jungfru-stiftsCassan,
anser jag visserligen ej obilligt, men ett sådant
frikännande synes mig ej heller det svåraste af allt att
tillvägabringa och vida rigtigare än att ändra RegeringsFormen.
Det är sagdt, att »å ena sidan skall en vältänkande
far ej med liknöjdhet se, att alla hans barn ej blifva
delaktiga af den belöning, som Staten borde, men ej
kunnat gifva; å den andra skulle en mindre vältänkande
far, med vårdslösande af de andra barnens uppfostran,
endast sträcka sin omvårdnad till arfvingen af sitt namn».
Till svar häruppå frågar jag: När det, i afseende på en
662
Riksdagen 1812.
tillräcklig representations-rätt medgifves, att en son må
vara Adelsman, Friherre eller Grefve jemte fadren, af
hvad skäl, annat än den gamla vanan, hvilken i så många
hufvuden fästat sig såsom en arfsynd, skalle något enda
af de öfriga barnen böra blifva af Adelskapet deiaktige?
Hvad är det för ett förvirradt tal om en belöning, sorn
Staten borde gifva åt personer utan förtjenst? Är
det begriplig Svenska? Är det godt förnuft? Skall man
då ej en gång upphöra misstänka menniskourskiljningen,
att ännu stå qvar i medeltiden? Om det finnes en tok
till far, som gör anspråk på belöning för obelönlige varelser,
må ej en Lag, förståndigare än han, använja honom
från det fördomstycke, hvarpå detta anspråk sig
grundar? Eller om han i denna delen är obotelig, har
han ej sin fria vilja att vägra sin upphöjelse?
Hvad åter angår anmärkningen om en mindre vältänkande
far, sorn skulle lemna hela sin omvårdnad åt
arfvingen af sitt namn och vårdslösa sina öfriga afkomlingars
uppfostran, vågar jag förklara, att denna farhåga
strider, inom detta Land, uppenbart emot fäders i allmänhet
tänkesätt i vårt tidehvarf, hvilket väl, om våra
Lagar få äga bestånd, icke går till försämring. Skulle
åter en sådan föga vältänkande far någon gång anträffas,
så är det visserligen till förmodandes, att ingen Lag
skulle lära honom att tänka bättre: det liggpr säkert i
hans egen uppfostran, i hans lynne eller i hans urskillning
något grundfel, som då äfven missrigtar den uppfostran
han gifver arfvingen af sitt namn och gör honom
till en fåfäng och grundt tänkande man, hans öfriga afkomlingar
måhända till stor förbättring och varning.
Det vore väl värdt att för en sådan mans skull organisera
Adelskapet på ett enkom sätt!
Sluteligen är det sagdt, att »enligt Regerings-Formen
utdelas Adelskap så, att det ej kan betraktas såsom
en belöning för dem, som af Konungen och Riket gjort
sig synnerligen förtjente. Adelskaps enda värde innefattas
nu i Konungens genom dess utdelande yttrade
önskan att belöna den sanna förtjensten, ej det att densamma
verkeligen belöna, hvartill Konungen nu mera
icke eger något verkligt medel». Stiga ej dessa anmärkningar
allt mer i oreda, så måtte jag ej veta, hvad reda
är. Hvad, i sunda förnuftets namn, vill det säga, att
Konungen, enligt nu gällande stadgande om Adelskapet,
Bilaga C till Exped. N:o 10.
663
blott yttrar en önskan att belöna, att Han ej deruti
eger något verkligt medel att belöna den sanna förtjensten,
när Han eger att, medelst ett Diplom, hvars innehåll
åtlydes som en Lag, tilldela den förtjente ett Opinionsföreträde,
genom en värdighet, hvarmed ovilkorligen
följer medborgerlig röst i ett Riks-Stånd öfver Fäderneslandets
vigtigaste angelägenheter, och medföljer icke blott
hans person, utan alltid en person af hans blod, så länge
en sådan finnes? Är detta endast en önskan, ej en verklig,
ej en utmärkt belöning? Finnes det inom en Nation
af Medborgare, som värdera deltagandet i Statens Lagstiftning
och öden, en belöning att tilldela af ett mera
stort, ett mera upplyftande värde? Fortplantas den icke
på Riddarhuset, just och blott för den förtjentes skull,
af en person i sänder, Secler igenom, så länge ännu en
ättelägg finnes att återföra hans namn för menniskors
minnen? Och kan man väl neka, att, vöre icke denna
fortplantning högst nyttig för vidmagthållandet af en
Riks-Stånds-represcntation, just genom bördsrätten så
sjelfständig, att den ej beror hvarken af Konungen eller
folket, så skulle äfven detta emot förr inskränkta Adelskap
utgöra en, i jemförelse med förtjensten, alldeles
öfvermålig belöning?
Ändteligen är ej, om man tillägger den förbättring
jag ofvanföre föreslagit, Ädelskapet då jemt hvad det i
Sverige bör vara, när det meddelar constitutionel och
sjelfständig rösträtt och, i kraft af Grundlagens esprit,
medförer anseende, utan att bibringa fåfänga?
Om jag genom dessa mina yttrade tankar tröttat
Högloft Constitutions-Utskottets tålamod, får jag anhålla,
att min ursäkt måtte sökas i ämnets vigt och i nödvändigheten
att, vid väckt fråga om utplånandet af ett, efter
min öfvertygelse, oändeligen vist Lagstiftningsstadgande,
göra dess vishet, genom rigtighet i slutledningar, så påtaglig,
att framdeles någon ung man, lifvad af den tillförsigt,
som en, af någon framställningsförmåga understödd,
fördom så ofta kan bibringa, ej må alltför lätt
frestas att söka bevisa omkull våra Lagar.
Hvad särskildt angår de af en Utskottets Ledamot,
Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna, anförda motiver för
samma förslag, som nu är i fråga, torde det tillåtas mig
att munteligen få i hans närvaro göra de erindringar.
som kunna vara förenliga så med min öfvertygelse i af
-
664
Riksdagen 1812.
seende på saken sorn den högaktning, både hans ålder,
hans egenskaper och hans inom detta Utskott kända förhållande
af mig ovilkorligen kräfva.»
Med afseende å de af Herr Kammarherre Silverstolpe
anförde skäl förenade sig Beredningen till alla delar i
den tanka Herr Kammarherren yttrat, med tillstyrkande,
att endast den förändring Herr Kammarherren föreslagit
måtte i anseende till Regerings-Formens ifrågavarande
§ blifva vidtagen. I följe hvaraf Beredningen äfven
proponerade, att i stället för »samt efter honom», som
i 3 mom. af Regerings-Formens 37 § förekommer, bör
införas: »samt jemte honom.»
Från detta beslut var Herr Borgmästaren Norström
ondast skiljaktig, och afgaf till Protocollet ett sedermera
skrifteligt sammanfattadt Utlåtande af följande innehåll:
»Med all aktning för den respectable Ledamotens
nu framstälte tankar i frågan rörande ändring af 37 §
i Regerings-Formen om ärfteligt Adelskap, utbeder jag
mig vördsammast få yttra den särskilda mening, att,
då icke endast Börd, utan äfven beviljadt Adelskap,
genast medför constitutionel röst, omtankan bibehålla
denna förmon för en nyadlad person, hvilken har annan
representationsrätt, hänför åter till den tvefaldighet, att
fader och son, för blott den förras belönande, få begge
sig häraf begagna;
då nu mera någon egentelig förbindelse icke åtföljer
adeliga värdigheten, som vid dess första inrättande;
då otvifvelaktigt sådant åliggande föranledt till
ärfteligheten af tillika törmönen;
då försvarsskyldigheten upphört att vara en ovilkorlig
skyldighet med adeliga Börden;
då vid sådant förevettande jag icke kan inse mer
billighet i Adelskapets ärftelighet än andra en förtjent
persons benådade värdigheter; och
då änteligen all Adelskaps utvidgning öfver rätta
och egenteliga förtjensten tyckes, med längre seende
framåt, indirecte hindra ett mera utsträckt utöfvande af
detta Jus Majestaticum, sedan man ej bör föreställa sig
ett helt samhälle af denne dass’ medborgare, så täcktes
Högloft. Utskottets denna afdelning förlåta mig den jag
nu hör egna tankan, det jag finner mera skäl och med
mitt enfaldiga förnuft mer öfverensstämmande, att ade
-
Bilaga D till Exped. N:o 10.
665
liga värdigheten inskränkes, så vidt ske kan, till den
egenteligen benådade personen, och på desse grunder bestrider
föreslagne ändringen i ofvanberörde RegeringsFormens
37 §.»
Herr Doctor Wåhlin: Då allmänheten vanligen
gerna fäster sig vid en gammal opinion, som få kunna
motarbeta med samma grundelighet i utvecklingen af
Lagens principer och klarhet i framställningen, som jag
i Herr Kammarherren Silverstolpes nu uppläste Utlåtande
funnit förenade, föranledes jag till den anhållan, att dessa
Herr Kammarherrens yttrade tankar må, till upplysning
af detta granlaga ämne, genom trycket utgifvas. Härmed
torde mig tillåtas förena den önskan, att Herr
Kammarherren behagade iakttaga detta tillfälle, att, genom
en inkastad reflection, bidraga till undanrödjande
af en ofta upprepad förebråelse, såsom vore det en anomalie
hos en af våra Grundlagar, att tvänne bröder ej
kunna till adeligt Stånd adopteras under ett namn.
Herr Doctor Wijkman med flere af Beredningens
Ledamöter instämde i den af Herr Doctor Wåhlin gjorde
anhållan.
Bilaga D till Exped. N:o 10.
Utdrag af Protocollet hållet i Piksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 20 Julii
1812.
Efter förrättad Protocolls-justering för den 10 i
denna månad, anmälte Herr Kammarherren Silverstolpe,
att Andra Fördelningen i dag till öfverläggning förehaft
2:ne till densamma remitterade Memorial, det ena af
Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna och det andra af
Herr Protocolls-Secreteraren Pothlieb, rörande förändring
uti Regerings-Formens 37 §. De fleste Ledamöterne af
Fördelningen, hvars Protocoll icke hunnit justeras, hade
instämt uti ett af Herr Kammarherren Silverstolpe uppläst
skrifteligt yttrande, hvilket han äfven utbad sig nu
666
Riksdagen 1812.
i Utskottets Plenum få uppläsa, oell hvilket finnes intaget
i Andra Fördelningens Protocoll för denna dag.
Efter uppläsningen förmälte Herr Kammarherren
Silverstolpe, att Beredningen i likhet med Herr Kammarherrens
tanka icke trott sig böra tillstyrka annan förändring
i ofvannämnde §, än att ordet efter utgår och
i stället sättes: k jemte honom hans äldste maulige» etc.
Enligt det förbehåll, Herr Kammarherren Silverstolpe
i slutet af sitt anförande gjort att munteligen få
besvara Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas tankar i
detta ämne, utbad han sig få nämna i afseende på Herr
Regerings-Rådets första anmärkning, den, att genom inrättningen
af det nya Adelskapet en Class-inrättning ånyo
på Riddarhuset blifvit införd: att vore det fråga om
Classer på Riddarhuset, efter det begrepp, som vid detta
ord under det förra Regerings-sättet varit fåstadt, då
Class-fördelningen utgjorde ett sätt att ofta genom Minoritetens
tanka uttrycka Ståndets beslut, så vore det lätt
att inse, att en sådan Class-inrättning icke genom det
nya Adelskapet blifvit införd; och vore åter fråga om
en blott skillnad uti slag af Adel, hvilka slag icke voro
caracteriserade genom någon särskild inflytelse på ärendernes
behandling, så existerade förut på Riddarhuset
en sådan skillnad, nemligen den emellan Grefvar, Friherrar
och Adelsmän; och hade Herr Kammarherren,
under all den tid han Riksdagar bevistat, aldrig funnit
denna skillnad äga den ringaste skadliga verkan på
ärenderne eller ens väcka missnöje och afund dessa
slags Classer emellan.
Herr Regerings-Rådet Hallensfjerna förklarade, att
han icke ment någon annan Classification än den, som
uppkomme genom inrättningen af ett Adelskap, hvaraf
blott en enda i sänder vore delaktig, men att för öfrigt
funne Herr Regerings-Rådet åtskillige af de af honom
anmärkte olägenheter vid det nya Adelskapet i anseende
till Representationen vara afhulpne genom Herr Kammarherren
Silverstolpes förslag, att alltid äldste sonen jemte
fadren skulle vara Adelsman, Friherre eller Grefve.
Herr Kammarherren Silverstolpe utbad sig få erinra,
att af den slags Classification, som Herr Regerings-Rådet
förklarat sig haft i sigte, hade Herr Kammarherren under
de trenne Riksdagar, som under det nya Regerings-sättet
inträffat, icke försport i afseende på infiuencen inom
Bilaga E till Exped. N:o 10.
667
Ståndet några menliga följder, ej heller kunnat förmärka
någon förtrytelse eller afundsamhet emellan äldre och
nyare familjer.
Hvad i öfrigt anginge de af Herr Regerings-Rådet
yttrade tankar i detta ämne. trodde Herr Kammarherren,
att Regerings-Rådet torde finna dem hufvudsakcligen
besvarade på åtskillige ställen i det nu uppläste
dictamen, görandes sig Herr Kammarherren Silverstolpe
den förhoppning, att Herr Regerings-Rådet vore öfvertygad,
det vid ett särskildt upptagande och vederläggande
af lians tanke Kammarherren icke skulle hafva
underlåtit att använda den ton, som med haus aktning
för Herr Regerings-Rådet instämde.
Herr Regerings-Rådet Hallensfjerna utbad sig att
sedermera skrifteligen få ytterligare meddela sina tankar
uti ifrågavarande ämne, och yttrade Herr Kammarherren
Silverstolpe sin egen önskan vara, att dess dictamen
blefve hvilande på bordet, till samtelige Ledamöternes
nogare eftersinnande; hvarvid intet var att påminna.
Bilaga E till Exped. N:o 10.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskotts Andra Fördelning
den 28 Julii 1812.
Sedan Protocollet för den 20 Julii blifvit till justering
uppläst, förklarade, i anledning af den fråga om
Adelskapets närvarande inrättning, som samma dag varit
ämne för Beredningens öfverläggningar,
Herr Baron Adlerberg, att enligt Herr Barons tanka
innefattade den vid 1800 års Riksdag antagne princip
i följe hvaraf endast en person i sänder innehar den
sedan denna tid förlänta Adeliga värdighet, en inskränkning
af de nyare famillernas Representationsrätt; hvaremot
Herr Baron anmärkte, att om en Regent någongång
i en framtid, likasom fordom vid flere tillfällen skett,
skulle vilja begagna sig af den honom tillkommande
668
Riksdagen 1812.
rättighet att efter godtycke utdela Adelskap till vinnande
af några enskildta ändamål, och i sådan afsigt
föröka Adelns medlemmar med en mängd personer, som
af tacksamhet eller egennytta fästade vid Monarkens
Person alltid skulle göra pluralitet för Dess önskningar
vid Ståndets beslut, vore Han i sådant afseende ej bunden
af någon i våra nu gällande Grundlagar stadgad föreskrift.
Herr Doctor Wijkman erinrade, att denna anmärkning
innehölle en ny fråga, som ej med den i förevarande
ämne redan väckta ägde sammanhang.
Herr Kammarherren Silverstolpe: Jag iakttager
detta tillfälle att besvara det inkast, jag hört göras, att
man vore i villrådighet om hvilken benämning som tillkommer
den nyare Adelns döttrar, antingen de böra
kallas Fröknar eller Mamseller. Jag kan ej inse något
hinder, hvarföre de icke efter behag må begagna den
förra likasåväl som den senare. Fröken är ingen uteslutande
adelig benämning, utan den officiella titeln för
ett adeligt fruntimmer är Välborna Jungfru.
Herr Assessor Arosenius tilläde, att då ingen Lag
förbjuder ett fruntimmer af hvad Class som hälst, att,
om hon så vill, låta kalla sig Fröken, hvilket blott vore
ett bruk liksom andra språkbruk, trodde Herr Assessorn
allt bryderi i detta fall vara afhulpet.
Bilaga F till Exped. N:o 10.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 1 Augusti
1812.
Herr Regerings-Rädet Hallenstjerna utbad sig nu
få uppläsa, hvad han förbehållit sig få tillägga uti det
hos Utskottet väckte ämne, rörande förändring af 37 §
Regerings-Formen, hvarefter, sedan Utskottet dertill samtyckt,
Herr Regerings-Rådet uppläste följande:
»Innan jag vågade till det upplysta Utskott, hvaraf
jag har den äran vara Ledamot, göra framställning om
Bilaga F till Exped. N:o 10.
669
den nya Adelns återställande i likhet med den gamla,
före den 6 Junii 1809 introducerade, sådan som den här
i Riket alltid varit, har jag noga öfvertänkt detta ämne.
De anförda moraliska, philosophiska och politiska skäl
med och mot ärftligt Adelskap voro mig icke okände.
Tvisten derom drefs för flere år sedan i särskildt utkomne
skrifter.
Om man äfven skulle gifva den satsen företräde,
som var emot ärftligt Adelskap, är likväl nu icke derom
fråga, utan huruvida enahanda organisation inom Ståndet
bör finnas; huruvida ärftligheten i vissa familier får
vara utsträckt till alla barn och ättläggar, i andra inskränkt
inom en enda. Jag kallar detta för en ny
Class-inrättning inom Adeln, svårare, obilligare än den
gamla, och en verklig orättvisa.
I vårt gamla fria regeringssätt, då folket genom
4 Riksstånd representeras, och så länge denna representation
får äga bestånd, anser jag för en hufvudprincipe,
att hvart Stånd inom sig bibehåller den gamla ordningen,
och att ledamöterne hafva lika rättigheter. Om
äfven en konstigare, låt vara visare, inrättning kunde upptänkas,
må den blifva lika för alla. Detta måtte icke
allenast vara moraliskt, utan politiskt klart; all annan
författning måste, om ej precist hafva till afsigt att oförmärkt
bereda Ståndets obestånd, likväl troligen göra i
längden den verkan. Då är politiquen väl använd; men
hvarje redlig medlem, om han har urskillning att fatta
det, må han ock äga mod att sätta sig deremot. Jag
tror detta angår alla Riksstånden. Hvad nu händer ett,
kan en annan gång beredas för ett annat, och ordningen
komma till alla.
Det måste icke kunna nekas, att den Adel, som tillkommit
sedan den 6 Junii 1809, är satt i sämre belägenhet
än den förut varande. Den är missnöjd och skall
alltid blifva det, missnöjet skall ökas med hvar och en
som ökar antalet, följderne inom Ståndet med tiden
svåra, oberäknelige.
Nu hafva Ständerne utan mycket eftersinnande i
brådskan antagit denna nya ordningen, som inom Adelsståndet
kommer att göra villervalla och bereda schisme.
En annan gång finner man, att något af de andra Stånden
kunde bättre organiseras, och väcker derom motion.
Till exempel, i Borgare-Ståndet finner man Magistrats
-
670
Riksdagen 1812.
personer icke böra äga säte. Blotta frågan derom, som
ofta varit på bane, om den åter väckes, skall upphetsa
sinnena. Man skall icke beräkna den förlust, Ståndet
gör i upplysning, lagkunskap och förfarenhet, icke rubbningen
af en nyttig och genom tiden stadgad häfd; man
skall anse skomakaren, efter detta embete olyckligtvis
blifvit framkastadt, och en hederlig skomakare-ålderman
en gång varit en skicklig riksdagsman, lika god som en
borgmästare att sköta rikets värf och hafva ett mera
borgerligt intresse. Man skall finna en vis lagstiftningsprincipe
deri, att endast borgare utgöra Ståndet.
Jag tror, såsom jag nyss nämnt, att det är af
största vigt att låta hvart Stånd bibehålla deras urgamla
inrättning, och att Stånden sins imellan icke tilllåta
några innovationer, så visa de ock måtte vara. Skulle
en annan representation komma att äga rum, då är tids
nog att derefter skapa nya förhållanden. Men vill man
bibehålla den gamla, låtom oss bevara alla dess gamla
former.
Efter dessa ideer, som gifvit anledning till min framställning,
och hvilkas rigtighet jag först underkastar
Höglofl. Utskottets pröfning, må det mig tillåtas att göra
några anmärkningar vid den vederläggning Utskottets
värde Ledamot, Herr Kammarherren, Riddarhus-Secreteraren
och Riddaren Silverstolpe gjort af Herr Kongl.
Secreteraren Rothliebs Memorial, såsom tillika rigtade emot
mitt, och att utverka ett blidare omdöme om denne unge
man, som ehuru af den gamla adliga Classen likväl likasom
jag vågar tro pluraliteten af Ridderskapet och Adeln
ädelmodigt och mera liberalt inse orättvisan af den nya
ordningen och önska, att den nya Adeln måtte med inträdet
på Riddarhuset sättas i enahanda villkor och belägenhet,
och Konungen således äfven återfå Konungars
urgamla rätt vid adliga värdighetens utdelande.
Jag har hittills med allmänheten trott, att ändamålet
med den nya organisation af den nya Adeln vore
dess förminskning; att, då man icke kunde betaga Konungen
sin urgamla rätt att adla, skulle den så inskränkas
och stympas, att, då blott den adlade var Adel men icke
dess barn, skulle mästa delen af dem som kunde vänta
sig denna belöning icke mottaga den, icke söka den, de
i synnerhet, som hade barn icke utsätta dem för denna
snöpliga skillnad, och då af den gamla Adeln famillerne
Bilaga F till Exped. N:o 10.
671
efter hand utgå, skulle de qvarstående, hälst de som
voro mera talrike, blifva mera aktade, få på Riddarehuset
en större influence, äfven genom representation
af de nya ätterne, hos hvilka representation inom ätterne
icke äger rum; derjämte de och deras söner och
döttrar endast komma att innehafva Hofsysslor och de
embeten som af Adel skola besättas, och således oförmärkt
en aristocratie hos den gamla Adeln beredas. Men
jag ser till min verkliga förundran, att andemeningen var,
att, då ett visst tidlopp en gång är förflutit och i trots
af fåfängans fördomar man hunnit fullt vänja sig vid
befintligheten af frälse och ofrälse män inom samma
famille, i frågan om tjenster afseende sjelfmant skulle
göras endast å de sökandes skicklighet och förtjenst,
men icke på deras hörd, utan då, oell genom Ståndens
sammanblandning, ståndstvisterne lättare måste förlikas,
och man vid pröfningen af en person, likasom i
England, glömma allt hvad honom för öfrigt rörer, för
att vid besättandet af Statens äfven högsta och vigtigaste
embeten enkelt fråga: Hvad är det för en man,
är han duglig och nyttig?
Det der låter, men inträffar det, är det sanning och
sammanhang? Jag fattar det åtminstone icke. Äro då
tjenster och deras bättre besättande efter Secler förnämsta
och enda ändamålet af denna så kallade stora
och visa lagstiftnings-principe, så fruktar jag det måste
blifva snarare förfeladt härigenom. Blir den tillkommande
generationen skickligare i tjenstbefattningen genom befintligheten
af frälse och ofrälse inom samma familjer?
Skall uteslutandet af delaktigheten i rådplägningen om
Rikets angelägenheter göra den dugligare och nyttigare?
Och — om det blir Konungen som hädanefter likasom
hittills får besätta tjensterne, ankommer det icke på hans
urskillning? Hvad inflytande kan befintligheten af frälse
och ofrälse, ståndshat och ståndstvister hafva derpå?
Vill han sig och Riket väl, besätter han tjensterne med
skickliga personer. Är han åter obekymrad, låter han
leda sig af gunstlingar och vill gynna Adeln, kommer
den nog fram. Der stå vi med vår visa lagstiftningsprincipe,
som då precist verkat motsatsen, och hvilket
jag tror varit den hemliga meningen.
28 § af Regerings-Formen stadgar tillräckligt för
672
Riksdagen 1812.
tjensters bortgifvande. Jag tänker vi icke hafva att klaga,
att den ju följes.
Vill jag inveckla mig i en granskning af de flere
omständigheter, som i den uppgifne lagstiftnings-principen
förekomma, vöre mycket att säga. Jag har trott Stånden
redan tillräckligt vara sammanblandade, jag har trott
ståndstvister längesedan förlikte, och tror bäst vara att
icke vidröra dem vidare. Jag tror, att vid pröfningen
af en person, utom nyttan och dugligheten, allt hvad
honom rörer bör komma i öfvervägande, och intet glömmas.
Mången kan vara duglig och mindre nyttig, duglig och
nyttig> och derföre icke den bästa. Och nytta och duglighet
hos en person, huru olika äro icke omdömena
derom, och huru ofta har man icke deri misstagit sig?
England framställes till mönster. Hvad se vi der?
Lorder och Lordssöner i Conseillen och i de vigtigaste
embeten. Hvem bortger dem? Ministeren. Till hvem? Till
personer af dess parti. Der är icke fråga om duglighet,
utan om opinioner. Hafva vi icke nyss sett den skamlösaste
strid, påståenden göras, att Regenten skulle
förafskeda äfven sitt förnämsta Hoffolk, personer som
han älskar, för att besätta ledigheterne med personer
partiet tillgifne? Det är motbjudande att höra sådant,
framdragas till efterföljd.
Om vi skulle efterfölja England i något, låt det
blifva i försvaret af vår constitution, af Ståndens gamla
organisation. Man arbetar der för att få en likhet i
representationen, man erkänner, att den är felaktig, men
vågar ej vidröra den gamla byggnaden. Här har man
utarbetat en olikhet inom ett Stånd, i en hastig vändning
drifvit den igenom, och utan minsta betänkande
rubbat grundbyggnaden. Contrasten är märklig.
Behofvet måste vara stort för att göra en rubbning.
Jag har ofvanföre visat det föregifna icke rimligt, utan
minsta sammanhang eller skäl, snarare verka i motsatt
förhållande. Ståndens urgamla sammansättning, hvarvid
icke visat sig några olägenheter, anser jag för en helgedom
och ett rån att rubba.
Då nu deraf tillika föreses flera olägenheter, sorn
jag till en del uppgifvit, blir återförandet i det gamla
skicket en skyldighet, en nödvändighet.
Jag har anfört det moraliska onda, som skall uppkomma
genom barnens olika stånd, genom en bättre
Bilaga F till Exped. N:o 10.
673
uppfostran, mera ömhet, större förmoners tilldelande till
den ena än till den andra, en sak som hvar och en
förutser, som har minsta kunskap och förfarenhet om
hvad som föregår i menniskohjertat och det allmänna
lefvernet. Hvaraf komma ståndshat, de fattiges afund
mot de rike, tjenares mot husbönder? Af skillnader i
vilkor, naturliga följder af samhälls-sammansättningen.
Och dessa förtrytelser, detta hat skulle uteblifva, då
.skillnader införas inom husen, i skötet af slägterne! Herr
Kammarherren förklarar, att farhågan för en bättre omvårdnad
för arfvingen af namnet och Ståndet strider
inom detta land mot fäders i allmänhet tänhesätt i
vårt tidehvarf, hvilket väl, om våra lagar få äga bestånd,
icke går till försämring.
Jag vördar Herr Kammarherrens goda tanke om
våra fäder, men då våra lagar, de förra gamla förhållanden
inom våra hus, icke fått äga bestånd, utan blifvit
så betydligt rubbade, lärer ingen vidare kunna svara
hvarken för uppfostran eller freden och sämjan inom
husen. Förnuftige fäder skola lika älska och uppfostra
sina barn, men äro alla förnuftige? Hafva icke mödrarne
också något att säga, ofta mer än fadren, och när denne
undanfaller, äro de icke mästare af verket? Äro de fria
för fåfänga, och hafva de icke en anledning, åtminstone
■ en ursäkt, i det lämnade företrädet åt den, som är eller
blir husets prydnad, på hvilken vänner och grannar och
innan kort allmänhetens ögon framför de andre skola
fästa sig? Skola icke många, både fäder och mödrar,
just i kraft af lagens syftemål anse sig skyldige att på
den utpekade ynglingen slösa sitt goda lika som sin omvårdnad?
Och hvad intryck skall ej denna företrädesrätt
göra på de andra barnen?
Om i denna författning någon öfverensstämmelse
vore med vår allmänna lag, seder och tänkesätt, om
förstfödslorätten vore i andia fall antagen, kunde den
ena orätten sägas följa af den andra. Men hvarföre i
denna ena punct afvika från den stora visa lagstiftningsprincipen,
likhet i vilkor bröder imellan?
De olägenheter, som blifvit anmärkte såsom följder
af denna författning, då genom händelser, som visst icke
blifva få, då genom slumpen Adelskapet oförtänkt tillfaller
ättläggar, afkomlingar af den adlade, kan Herr
Kammarherren icke bestrida. En dräng, en gesäll kan
29
674
Riksdagen 1812.
i hast blifva Grefve och inträda såsom medlem af det
första Ståndet.
Enligt våra författningar äro vissa sysslor förbehållne
Adeln, vissa endast ofrälse Ståndet. Hittills och
med den gamla ordningen har allt gått sin gilla gång,
med den nya föreser man flera fall möjlige, som störa
den vanliga gången, sätta folks väl på språng och blifva
menliga för tjenstbefattningen. I ovissheten om händelsernas
lopp skall ynglingen stadna i ovisshet hvart ut
han skall vända sin håg och der hans förhoppningar
bäst och snarast skola inträffa.
Constitutions-Utskottet får föreslå för de constitutionella
sysslorne nya Reglementen, Banco-Utskottet för
händelserne inom Banken, äfven för de, som inom Riddarhuset
kunna förefalla. Jag vill anföra en. En ofrälse
son af en adlig far eller ättling i en sådan ny famille blir
sjelf Adelsman. Efter Riddarhus-Ordningens 54 § får
han ej upptaga fadrens eller stamfadrens namn och vapen,
han tager då ett eget. Nu händer, att han genom
dödsfall inom slägten ärfver det andra äldre namnet
och vapnet. Han blir således laglig innehafvare af två
namn, två vapen och två nummer på Riddarhuset. Får
han behålla dem, får det ena upplåtas till någon annan,
eller skall det utdö? Bör ej Constitutions-Utskottet, som
förut reglerat förhållandet och arfssystemet inom de nya
adliga ätterne, äfven reglera i detta fall och i alla möjliga
flere, uppkommande af den nya ordningen?
Herr Kammarherren har föreslagit i anseende till
Adelskap, förlänte en representant i ett annat Stånd, äfvensom
i anseende till den stympade riksdagsmannabefattningen,
som deraf uppkommer, då en Adelsman i den nya
Classen innehar ett Embete, hvarigenom han är utesluten
från val och Utskott, att med fadrens upphiijelse äfven
skulle följa äldste sonens. Detta tyckes vid birsta påseendet
afhjelpa en del af den nya stympade representationsrätten,
men då detta endast vid en upphöjelse lärer
få hafva rum, och icke föreslaget är, huru för de följande
ättläggar förhållas må, hvilka kunde'träffa vara ogifte,
icke hafva söner, men brorssöner eller fjärmare slägtingar,
hvarutinnan författningen dessutom för många icke
är nog tydlig eller i fullkomlig likhet med 2 § af Riddarhus-Ordningen,
så och då jag med alla tydligen föreser,
huru i framtiden med de genealogiska tabellerne
Bilaga F till Exped. N:o 10.
675
kommer att tillgå och hvilka tvister i de ofrälse grenarne
äro beredde, förklarar jag mig icke kunna dermed instämma
eller tillstyrka denna modification, såsom ledande
till ännu mera villervalla, samt inom famillerne bereda
ännu mera hat och missämja.
Ett annat skäl får jag nämna. Jag finner könet
lika illa handteradt. Skola våra lagstiftare alltid vara
obillige mot fruntimmerne, tilldöma sig företräden och
utesluta dem? Må det förlåtas en gammal ungkarl att
tala för dem, att antaga sig deras sak, då sjelfve männerne
och fäderne glömma dem, förneka dem bära sitt
namn, tillhöra sitt Stånd.
Herr Kammarherren, som egentligen af handlar det
ärftliga Adelskapets mindre förmon, yttrar sig, att våra
förfäder icke så noga visste hvad de gjorde. Uttrycket
är hårdt, då det icke annat kan än lämpas till våra
framfarne store Konungar. Det har ingen gjort Adeln,
den har tillkommit helt naturligt af det gamla Odalståndet,
de som drogo i fält mot Rikets fiender till dess försvar
och underhöllo sig sjelfve, rustning och häst, frälste
sina hemman och kallades frälsemän; en fortsatt lika
krigstjenst af barn och barnabarn stadgade Adelskapet
inom dessa slägter. Våra första Konungar hafva sedan
organiserat och sammanhållit Adeln. Konung Gustaf
Adolf gaf den först en stadga, och jag tänker denne store
Konung visste noga hvad han gjorde, och hvem hade väl
då kunnat falla på den synnerliga tanken, att barnen
icke hade med all annan arfsrätt den att ärfva sin fars
namn och Stånd? Jag frågar dristigt i denna stund,
huru kan man tänka annorlunda?
Hvad skulle väl vara vunnet, om annorlunda förut
varit gjordt? Hade Sverige haft bättre Stats-Ministrar,
Riksråd, Fältherrar, Sändebud? Torde hända hvarken
Sturar, Gustaf Wasa eller de öfrige uppräknade vördade
män varit till och kunnat träda fram på den stora skådeplatsen.
Vi hade åtminstone i sednare tider icke haft
en Fersen, som vid flere märkvärdige riksdagar fört LandtMarskalksstafven
och vårdat Rikets största angelägenheter;
icke den, som vid sista riksdag så skickligt fört samma
staf; icke våra nuvarande vördade Stats-Ministrar och den
Hof-Canzler, som utom sin förtjenst i Emhetet så ofta
intagit Riddarhuset med sina upplysande framställningar
och sin hänförande vältalighet; icke flere af våra skick
-
676
Riksdagen 1812.
lige talare; Ordföranden i detta Utskott, som jag bland
dem får med högaktning nämna, hade torde hända dold
lefvat i hopen; Herr Kammarherren sjelf hade här icke
kunnat bestrida allt det företräde och de rättigheter,
han sjelf med allas bifall nyttjar.
Alla Stånd, hvar och en medlem af dem, som har
råd och lägenhet kunna gifva sina barn en god uppfostran,
en riktning till vinnande af Rikets Embeten, men alla
hafva icke tillfälle att visa sig i verlden och i de bättre
kretsar tidigt erhålla den politure, den skicklighet, som
fordras för vissa mera granlaga- värf. Den nya Adelns
söner skola icke deri kunna täfla med den gamla Adelns,
icke våga tänka dit åt genom det bruk, den, låt vara,
fördom som aflägsuar dem derifrån; och på det sättet
går mången förtjenst förlorad, som eljest skulle gjort sig
sjelf och Riket gagn och heder.
Om det är en fåfänga i Adelskap, i sträfvandet till
Hof och mera lysande Embeten, i namn, titlar och decorationer,
må det philosophiskt af verlds-föraktaren anses för
fåfänga, men förlåtom den broderligen hvarandra. Låt
oss uppriktigt bekänna, att vi alla dermed äro mer och
mindre bekajade; att den åtföljer menniskan och samhällsledamoten;
att den likasom andra passioner ingår
i menniskans moraliska beståndsdelar, ämnade till utveckling
af dess krafter; att den i god del utgör dess
sällhet. Den kan understundom bli löjlig, är sällan skadlig,
uträttar ofta de största saker. Den är lika hos den,
som vill tränga fram, som hos den, som vill stänga honom
vägen. Den som uppstigit på brädet säger till den
som vill uppstiga: Hvad är det för fåfänga, för otidigt
begär, blif der nere, du får ej komma upp. De äro
bägge lika fåfänga, den förre på köpet orättvis, då han
nyttjar sin bättre ställning att hålla honom nere. Månne
detta icke är historien af närvarande tvist?
Då den nya Classen af Adel yrkar för sina barn
och efterkommande samma förmoner, som den gamla och
nyss förut adlade innehafva, ligger deri ostridigt ett rättvist
påstående. Vöre det också tillika fåfänga, frågas,
är den skälig, är den grundad i lag och erkända goda
gamla författningar? Hvarföre skulle icke dess söner få
deltaga i öfverläggningarne om Rikets angelägenheter,
upplysas af fädernes råd och förfarenhet, tidigt vänjas
vid former och behandlingssätt, få öfva sin talgåfva och
Bilaga F till Exped. N:o 10.
677
derigenom med tiden blifva värdige medlemmar af ett
Riksstånd, försvarare af folkets rättigheter och Rikets lagar
och sjelfständighet, hvilket jag för min del anser
vara ändamålet, det stora ändamålet, och nyttan af Adelns
tillvarelse. Och den nya Adelns döttrar, då belöningen
för fädernes förtjenster minskar deras arfvedel i det
verkliga, unnom dem den svaga ersättningen i det inbillade,
deras fåfänga, om man så vill, en förnöjelse, den
att bära fädernes namn och en äretitel, som snart försvinner.
Om våra lagar i det ena äro orättvise, varom
ädelmodige i det andra, som kostar oss intet. Låtom
dem deltaga i deras vederlikars Stånd och vilkor, Konungarnes
nåd äfven sträckas till dem, och ådragom oss
icke deras och deras mödrars missnöjen, allvarsamma
blickar, äfven försmädelser. Skyndom oss att borttaga
den orättvisa, förhatliga skilnaden. Den kortaste orättvisan
är den förlåtligaste. Min stora lagstiftningsprincipe
är likhet i vilkor och rättigheter inom samma Stånd.
Skall Ridderskapet och Adeln undergå en reformation,
representationen omskapas, hvilket jag anser vådligt i
anseende till följderne, så må och bör den träffa hela
Adeln, alla ofödde varelser, som ännu icke fått ett namn,
förklaras ofrälse, den visa lagstiftningsprincipen lämpas
till dem likasom till både födde och ofödde af den nya
Adeln. Jag kan icke med Herr Kammarherren finna,
att hvad för de senare är en rättvisa, för de förre är
ett våld. Jag frågar med Herr Kammarherren, hafva de
ofödde af den gamla Adeln förtjenster och rättigheter,
och lämpar frågan till begge Classerne.
Herr Kammarherren har behagat taga sig och sina
ädla tänkesätt till bevis i saken. Jag erkänner fullkomligen
deras värde i den afsigt de äro framstälde, men
må det mig tillåtas att nyttja denna uppgift äfven
till styrka för den sak jag åtagit mig. Herr Kammarherrens
fader, hvilken lycklig, hvilken afundsvärd fader,
som vid en nyligen öfverstånden, högst märkvärdig riksdag
sett 4 sina söner jemte sig i samma Riksstånd höja
sina röster och stadga Nationens tillkommande öden!
Och Herr Kammarherren sjelf, en yngre broder, hedrad
med förtroenden och Embeten, tillkommande endast Adeln,
hvarföre vill han neka en får af den nyadlade Classen
den ära, den förnöjelse, hans far så ymnigt njutit, och
67S
Riksdagen 1812.
yngre bröder dea upphöjelse, de förinoner, kan sjelf sä
värdigt innehar?
Ännu uppmanar jag Herr Kammarherren att vid
ett närmare sakens eftersinnande och med de fördomsfria
och liberala tänkesätt, hvarmed Herr Kammarherren
hittills gjort sig så fördelaktigt känd, förena sig med mig
att tillstyrka Högloft. Constitutions-Utskottet kos Riksens
Ständer anmäla, att det sista momentet af den 37 §:n i
Regerings-Formen måtte utgå och Konungens rättighet
vid förlänandet af adligt Stånd hädanefter blifva enahanda
som förut, med retroactiv förmåga, så att de, som
sedan den 6 Junii 1809 dermed blifvit fö rian te, måtte
försättas i samma belägenhet som de förut belönte och
dermed en likhet i vilkor och rättigheter emellan Ridderskapets
och Adelns medlemmar åter inträffa.
Skulle min framställning mot förmodan icke vinna
Högloft. Utskottets bifall, anhåller jag att, jemte bekommande
af svaret för att tryckas, få tillika trycka såväl
mitt memorial som detta anförande, i likhet med hvad
Herr Professorn Doktor Wijkman begärde för Herr Kammarherren
Silfverstolpes och Utskottet beviljade.»
Herr Kammarherren Silverstolpe yttrade sig anse
Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna hafva med mycken
skicklighet framstält bevisen för den these, han haft att
försvara. Det enda, Herr Kammarherren, såsom för honom
till en viss grad sårande, nu ville anmärka, vore
den framkastade misstanke, som skulle han såsom hörande
till den äldre Adeln (ehuruväl hans fader varit
född ofrälseman) kunnat vara nog oädel att af detta
skäl vilja motverka den nyare Adelns bringande till likhet
med den nyssnämnde. Han utbad sig att deruppå
endast få svara, att, om under hans lifstid en sådan tidpunkt
skulle inträffa, då det redan stadgade Adelskapet
för ofödde kunde med rättvisa och bibehållande af Statens
lugn afsägas, skulle han vara den förste att dertill
samtycka; och vore det den på sådant sätt uppkommande
jemlikhet mellan den äldre och den nyare Adeln,
som han för sin del skulle gilla.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz anmälde, att
han skrifteligen författat siria tankar uti förevarande
ämne och uppläste följande:
Bilaga F till Exped. N:o 10.
679
»Alla inrättningar, som bland policerade nationer
af ålder finnas antagne, som nästan endast hos vilda och
uti naturens råaste tillstånd saknas, som, stundom upphäfne,
snart blifvit införde på nytt och således under
loppet af Sekler vunnit vanans och erfarenhetens sanction,
böra utan tvifvel af reformatörens hand med varsamhet
vidröras. Hvarje tids lagstiftare böra ej försmå
det ljus, fordna tider lemnat till vägledning för tillkommande,
och vid upphäfvandet eller förändringen af urgamla
Stadgar förena med öfvertygelsen om nya principers
rigtighet en hälsosam tvekan om följderne af
deras tillämpning.
Jag högaktar de personers ädla motiv och ändamål,
som uti vår nya förbättrade constitution infört en
väsenteligen förändrad organisation af Rikets Adel, äfvensom
den värde Ledamots, som nyligen i detta Utskott,
emot 2 motioner till det gamlas återställande, densamma
med värma försvarat. Jag erkänner derjemte de stora
olägenheter, som åtfölja hastigt förändrade beslut, den
verkeliga förödmjukelsen, såväl för personer som Stater,
att genom återtagandet af en nyligen öfvergifven ordning
kasta en skugga af obetänksamhet eller lättsinnighet på
sina handlingar. Men dessa betraktelser böra vika för
den mägtigare inflytelsen af erfarenhet, upplysning och
öfvertygelse. Jag vågar således för Högloft. Utskottet
framställa de betänkligheter, som äfven hos mig uppstått,
i afseende på Adelns förändrade inrättning.
Jag ämnar först framställa ändamålet af Adelns
inrättning och dess bestämmelse och sedan undersöka,
huruvida följderne af den nya förändringen dermed öfverensstämma.
Första ändamålet af Adelns inrättning i samhällen
är onekligen att lemna en belöning åt utmärkta förtjenster.
Jag kan dock ej bifalla den yttrade mening,
att belöningen skulle bestå uti ett genom Adelskapet den
adlade lemnadt anseende i opinionen. Detta anseende
gifver förtjensten sig sjelf, och måste äga det förut, antingen
adlad eller oadlad. Om det möjeligen skulle
hända, att en person utan förtjenst erhöll denna upphöjelse,
blefve säkert icke dess anseende i opinion derigenom
ökadt; ty jag förstår icke med allmän opinion
de oförståndiges omdöme. I detta afseende skulle, i min
tanka, denna distinction endast då medföra någon sådan
680
Riksdagen 1812.
verkan för den adlade sjelf, när förtjenstens rätt, ofta
angripen af afund och hat genom smäd elser, antingen
öppet framstälda för allmänheten eller framhviskade uti
enskilda umgänget, gjordes tvetydig. Den hlifver då,
med rättvisa utdelad, ett skyldigt vittnesbörd af Regeringen,
en rättelse vid opinionens missledning, en nödvändighet
för samhällets bestånd och för den adlades
person en tillfredsställelse, snarare än en belöning.
Naturen af denna förmån består, i min tanka, förnämligast
i det obetydeliga conventionella opinionsföreträde
(ty verkeligt anseende och företräde äro ej detsamma),
hvilket på detta sätt lemnäs den adlades barn
och efterkommande, jag säger obetydeliga, emedan detta
företräde likväl aldrig, utan vid eljest lika förtjenster,
efter vår Grundlags esprit får komma i beräkning.
Utan att här ingå uti politisk undersökning om förhållandet
af ärfteligt Adelskap i anseende till samhället,
vill jag endast söka bevisa rättvisan deraf i afseende på
stamfadren, hvilken det lärer tillåtas mig, åtminstone i
detta Utskott, att anse sådan han bör vara, sådan som
Regerings-Formens 37 § förutsätter honom, der det lyder:
»en man, som genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom
och nitiske tjenster gjort sig af Konungen och Riket
synnerligen förtjent».
Föreställom oss, mine Herrar, tvänne unge män med
lika natursgåfvor och öfriga förmåner, som på 2 olika
vägar inträda i samhället. Den ene odlar med framgång
landets jord, han lifvar dess näringar och industri,
han utvidgar dess handelsrörelse; och då dessa företag,
understödda af flit, skicklighet och de natursgåfvor, jag
förutsatt, nödvändigt medföra egen trefnad, ökad välmåga
eller rikedomar, lemnar han vid sin död en större
eller mindre förmögenhet i arf åt sin enka och sina barn.
Den andre uppoffrar hela sin möda, utan undantag, åt
det allmänna. För honom fordras en längre tid både
att ernå nödig skicklighet och att vinna ett underhåll,
svarande äfven mot de allmännaste behofven. Han tjenar
Konungen och fäderneslandet med trohet och med nit;
hans dygd försvarar medborgares rätt eller välfärd, med
försakelse af sin egen, han vakar för deras upplysning,
med uppoffrande af sin helsa och sitt lugn, eller han
stupar på stridsfältet för deras försvar och lemnar efter
sig en famille i torftighet eller nöd.
Bilaga F till Exped. N:o 10.
681
Bägge, ehuru i olika grad, hafva utan tvifvel varit
samhället nyttige; men den förre har med det allmännas
nytta förenat sin egen, och i synnerhet tillika beredt
sina barns välmåga. Den sednare har gjort allt
för Staten, föga för sig sjelf, intet för sina barn.
Om det på ena sidan kan sägas icke vara en fars
skyldighet att åt sina barn samla eller lemna i arf någon
förmögenhet, kan ej heller på den andra Staten med rätt
fordra af en medborgare, mer än af en annan, att för
det allmännas nytta försaka sine egne och sine barns
fördelar. När sådant likväl sker, är den allmänna jemvigten
i skyldigheter och rättigheter bruten, och någon
lidande. Det blifver då Statens skyldighet att söka återställa
denna jemvigt, att åtminstone till någon del ersätta
ett lidande, som varit följden af uppoffringar för det
allmännas väl. Detta sker, då Konungen skänker en
man, som förtärt sin förmögenhet eller sine krafter i
fäderneslandets tjenst, ett opinionsföreträde, utgörande
stundom det enda arf, han kan lemna sine barn, till
jemvigt emot de kapitaler eller egendomar, som possessionaten,
slögdeidkaren eller handelsmannen lemnar åt sina.
Hvem är i våra tider, mine Herrar, som ej erkänner
skilnaden i värde af båda dessa arf? Och skulle
väl den ena medborgarens barn äga större medfödd rättighet
att ärfva verkelig redbar förmögenhet, än den andras
att ärfva en chimére?
Om ej denna driffjäder af begär till företräden, låt
vara af fåfänga, funnes af naturen fästad i menniskors
hjertan, om ej forntidens lagstiftare begagnat denna antingen
dygd eller svaghet till Statens allmänna bästa,
månne ej alla samhällens medlemmar utan undantag
skulle sjelfmant följa det råd, Juvenalis gaf Romarne på
sin tid:
O cives, cives, quaerenda pecunia primum est, virtus
post nummos . . .
Efter min öfvertygelse ligger just i detta förhållande
en vis lagstiftniugsprincip och en af grunderne för allallmänna
ordningens bestånd. Låtom oss ej bestrida denna
princip, ehuru dess ursprung förlorar sig i tidernas mörker,
ej tvifla på verkeligheten af denna grund, ehuru den
ligger djupt under samhällsbyggnaden.
Då således värdet af den belöning, som genom
AdelsJcap lemnäs åt en förtjent man, mindre består uti
682
Riksdagen 1812.
ett derigenom erhållet eget personligt anseende än uti ett
opinions-företräde, som går i arf till dess barn; då ett
sådant arf har till grund en jemnare fördelning af samhällsförmåner
och en rättvisa, nära förenad med Statens
egen nytta, synes det svårt att bestrida, det en förändring,
som inskränker Adelskapet till ett af denne mannens
barn, i stället för alla, är en minskning uti hans
förtjenta belöning af samhället, en orättvisa emot de
öfrige barnen, som ej deraf blifva delagtige.
Det är ej derföre sagdt, att dessa barn, födde eller
ofödde, sjelfve gjort sig förtjente till belöning. Icke heller
lärer någons tanka, rätt förstådd, kunna innefatta en
sådan omening. Men då en far njuter en verkelig belöning
genom förmåner, som meddelas dess barn och
efterkommande, då opinions-företräden i alla tider gått
i arf, så väl som redbar förmögenhet, då sådant hos
oss ännu skulle ske till äldste sonen af hvar famille, kan
jag ej linna något förnuftstridigt deruti, att det ännu,
lika som förr, skulle sträcka sig äfven till de öfrige barnen
af en sådan slägt, i synnerhet som förstfödslorätten
hvarken uti den naturliga eller våra conventionella lagar
finner något stöd.
Utan svårighet lärer det medgifvas, att Adelskapet
i Sverige genom sednare tidens förändringar och de
cessioner, som detta Stånd gjort af redbara förmåner,
nu, betraktadt såsom belöning åt förtjenster, är vida
under sitt fordna värde.
Bör man då ännu mera minska denna belöning
genom att inskränka för den nya Adeln en förmån,
hvaraf, sorn den värde Ledamot, hvilken försvarat denna
tanka, sjelf anmärkt, ingen samhällsmedlem förnärmas?
Bör man inskränka Konungens gamla rättighet att till
denna belöning använda ett medel, hvarigenom hvarken
statskassan eller allmänna förmögenheten lider? Bör det
ske i en tid, då ett allmänt rop om saknad patriotisme,
om egoismens framsteg, om egennyttans inkräktningar,
snarare kräfver en ökad och kraftigare uppmuntran till
försakelser och uppoffringar för fäderneslandet?
Kanske skall någon häremot anföra dels en befarad
omåttelig förökning af denna klass i nationen, dels möjligheten
af oförtjenta personers upphöjelse och den deraf
härflytande vida större orättvisan emot samhället, om
äfven deras efterkommande skulle behålla en förmån,
Bilaga F till Exped. N:o 10.
683
hvartill sjelfva Stamfädren voro oberättigade. Följderne
i det förra afseendet skall jag bjuda till att af statistiske
underrättelser upplysa; det sednare hörer till de
ofullkomligheter, som åtfölja alla menskliga inrättningar.
Må det blott tillåtas mig i allmänhet tillägga, att, om
många Stamfäder se sin ätt fortplantas genom efterlemnade
barn, finnas deremot många andra, sorn nödgas
sakna denna tillfredsställelse, som under en af mödor
uppfyld lefnad till andra försakelser nödgats lägga den
af en huslig sällhet och af naturens käraste böjelser, sorn
på sin dödssäng endast kunna omfamna, i stället för
arfvingarne af sitt namn, skuggan af det tomma hoppet
om ett minne hos efterverlden.
Det andra ändamålet af Adelns inrättning är otvifvelaktigt
att utgöra ett med särskild constitutionel röst
begåfvadt Riks-Stånd; men jag tror icke, att detta ändamål
är uppfyldt, när man lyckats att i detta röstägande
Stånd bibehålla ett tillräckeligt antal Ledamöter, hvilket
likväl äfven jag anser för ändamålet nödvändigt. Jag
tror, att detta Stånds organisation bör dessutom uppfylla
en annan vigtig bestämmelse, hvartill den serskilda
rösträttigheten ensam ej är tillräckelig, den att tjena
till jemvigt i Staten emellan Enväldets och Democratiens
ytterligheter, att vid befarade möjeliga missbruk
vara ett stöd antingen för Thronen eller för lolket.
Låtom oss undersöka den nya inrättningens förhållande
i framtiden i bägge dessa afseenden. Mankönet
af Ridderskapet och Adeln utgjorde år 1810 4,420 personer
eller vid pass Y268 det * Sverige. De uppgifter,
Tabellverket för samma år innehåller, och de följder,
som deraf kunna dragas, innefatta följande resultat
om förökningens och mortalitetens förhållande i detta
Stånd, jemfördt med den öfriga massan af nationen.
Då hela Adelns antal jemföres med ett lika stort
antal af hela folkmängden, finnas ibland Adeln endast
12 manspersoner emot 13 i den sednare klassen, endast
3 gifta män emot 4 och endast 11 barn emot 13
i samma nummertal af hela folkmängden. Erfarenheten
bevisar således tydeligen verkligheten af 3 särskilda orsaker
till mindre förökning hos detta Stånd.
Mortalitetstabellerne deremot samt de jemförelser
och resultat, som af dem uppkomma, bevisa en absolut
förminskning. Födda barn uti hela Riket utgjorde år
684
Riksdagen 1812.
1810 ett antal af något öfver 81,000. Då detta antal
reduceras efter förhållandet af Adelns numerär till hela
nationens och efter proportionen af 13:11 emellan
Adelns barn och hela massans, uppkommer ett antal af
födda barn ibland Adeln detta år af 262. — Mortalitetstabeller
öfver Adeln ensamt finnas ej, men genom mortalitetsexponenten
för hela nationen, i städerne och på
landet, jemförd med Adelns antal i städerne och på
landet, kan den utan betydeligt misstag bestämmas.
Jag lägger dervid till grund 1805 års uppgifter, såsom
de sista fullständiga, ehuru mortaliteten bevisligen de
sednare åren varit större än då. Detta år utgjorde den
öfver hela Riket V43 eller något mer än 2 bland 100,
men i Stockholm V2ä eller 4 bland 100 af hela folkmängden.
Adelsmän, som vistas i städerne, förhålla sig till
hela antalet som 7:15 eller nära som 1:2; hvaremot
antalet af stadsboar i allmänhet är till hela massan endast
såsom 1:10. Då jag härmed jemför de 3 ofvanföre
nämnda grunderne till en mindre förökning bland Adeln
samt tillika verkan af lefnadssätt, af krig och flere omständigheter,
vore väl fullt skäl att för hela detta Stånd
antaga minst samma mortalitetsexponent som för Stockholm,
der en stor del af Adeln vistas, men för att vara
alldeles säker att ej öfverskrida rätta proportionen, vill
jag bestämma den blott till V33 eller 3 bland 100, som
utgör för nuvarande antalet 287, eller 25 flera döda än
födda om året bland Ridderskapet och Adeln af bägge
könen.
Efter denna erfarenhet bär således Ridderskapet
och Adeln, oaktadt den tillökning detta Stånd tid efter
annan vinner af nye Ledamöter, inom sig sjelf en ständigt
verkande princip till minskning och förstöring, och
ifall genom Tabellverket mera detaillerade uppgifter
kunde framdeles erhållas, blefve det äfven möjeligt att
med temmelig visshet förutbestämma den tidpunkt, inom
hvilken, under samma fortfarande förhållande, med samma
periodiska tillökning af nya medlemmar, Ridderskapet
och Adeln i Sverige, sådan den före 1809 var organiserad,
skulle utslockna och alldeles upphöra att vara till.
Och denna på naturens lagar och närvarande samhällsställning
och seder grundade följd kunde endast förekommas
och Adeln vid sitt nuvarande antal, dock utan
Bilaga F till Exped. N:o 10.
685
förökning, bibehållas derigenom, att Kongl. Majit hvarje
år med 12 nya Ledamöter förökade detta Stånd. Hvem
är, som icke ser, att genom den nya Adelns inrättning
denna tidpunkt skall mycket hastigare påskyndas, då
famillernas antal nu är vid pass 1,100 och personernes
af mankönet 4,420, eller nära 4 för hvar slägt, men den
nya Adeln endast får äga en för hvar famille och således
med en till */t minskad förökningsproportion bidrager
till bibehållande af Ståndets antal. Konungen skulle således
finna sig nödsakad att med ett än större antal
årligen öka famillerne, och då af nuvarande Adeln ej
mer än vid pass l/3 är gift, och de som upphöjas i Adeligt
Stånd vanligen uti en än större proportion äro celibatärer
eller barnlöse, skulle således under samma fortfarande
omständigheter årligen utöfver de förenämnde
12 ett ökadt antal nya Adelsmän fordras för att bibehålla
nuvarande numerär bland Adeln.
Härvid väntar jag mig naturligtvis den invändning:
Närvarande antal af Sveriges Adel är för stort och bör
förminskas. I England, ibland en mycket större population,
ar detta antal vida mindre.
Må det tillåtas mig svara: Exempel uti olika omständigheter
förvilla lika ofta som de bevisa, och autoriteter
böra åtföljas af skäl för att gifva öfvertygelse.
Sjelfva det så ofta citerade England erkänner felaktigheter
i sine lagar och hyser en lika uppriktig önskan
för reform som vis vördnad för helgden af gamla författningar.
Hvilka äro då dessa skäl för Adelns förminskning,
och hvilket är det tillräckliga antal, hvars bibehållande,
efter en värd Ledamots tanka, utgör ändamålet af dess
inrättning? Jag finner ej detta autal hvarken af honom
eller någon annan bland väre lagstiftare bestämdt.
Skulle man söka grunden dertill uti de skyldigheter och
göromål, hvaruti Adeln dels vid, dels utom Riksdagarne
härefter som hittills skulle deltaga: uti Ständernas öfverläggningar,
uti Utskottens arbeten, uti Konungens råd,
uti civila eller militära embeten m. nr, så finner jag ingen
orsak, hvarföre detsamma bör vara mindre än det nu är.
Af 1,100 lefvande familier hafva vid denna Riksdag endast
300 låtit anteckna sig, af dem sällan mera än hälften
varit närvarande, och af denna hälft åter hälften
eller 75 med fullmagt suttit för andra. Om Adeln nu
686
Riksdagen 1812.
endast bestått af dessa 1,100 röstägande, skulle troligen
ett ännu mindre antal infunnit sig, emedan de embeten
i Statens tjenst, som utom enskildta förfall alltid hindra
en stor del af Ståndet att bevista Riksdagarne, ej tillika
med Adelns antal blifvit förminskadt, och de frånvarandes
platser hade ej då såsom nu af andra med fullmagter
kunnat uppfyllas. Adeln kunde i sådant fall
hvarken såsom röstägande eller representerande Stånd
uppfylla sin bestämmelse. Icke som röstägande, då antalet
vore otillräckeligt för de arbeten, som Riksdags-Ordningen
föreskrifver, ej heller svarande emot rösternes antal i de
öfrige Stånden; ännu mindre som representerande Stånd,
ty då Bonde-Ståndet nu representerar massan af folket,
Borgare-Ståndet en folkmängd af öfver 60,000, PresteStåndet
vid pass 14,000 samt nuvarande Adeln tillsamman
9,500 personer af båda könen, skulle Ledamöterne
af den nya Adeln representera inga andra än sig sjelfva
och bestå endast af principaler. Lika litet skulle den
samma, oförmögen genom ett så ringa antal att verka
på mängden, beröfvad stödet af egna slägtingar, som nu
skulle föras af motsatta interessen, kunna uppfylla det
ändamål att vara en jemvigt uti nationen emellan
Konung och Folk.
Om Adelskapet egenteligen består uti ett genom
födseln erhållet opinions-företräde, månne ej skyldigheten
hos hvarje far af denna klass är kraftigare, ansvaret inför
det allmänna mera dyrt, att ej genom försummad uppfostran
af sina barn vanvårda eller förslösa den skatt,
Staten honom anförtrott, såsom belöning antingen för
egna eller förfäders förtjenster? Om, hvilket ej lärer
kunna nekas, förfäders vundna ära är en driffjäder mer
till förvärfvande af egen förtjenst, så är det äfven otvifvelaktigt
en större nesa att från dem vanslägtas, att
genom egen oskicklighet, egna laster befläcka ett förut
rygtbart, än ett ännu okändt namn. Hvarföre då inskränka
hos hvarje far af denna klass ett sådant ökadt
ansvar endast för en af dess söner? Hvarföre bortrycka
från de öfrige denna ökade driffjäder att träda i hans
fotspår? Hvarföre utrota hos de flesta det frö, som en
vis lagstiftning hos dem alla för Statens allmänna nytta
nedlagt?
Föräldrar af denna klass, har man sagt, äga ofta
otillräcklig förmögenhet att på flere söners uppfostran an
-
Bilaga F till Exped. N:o 10.
687
vända den kostnad, som för Adelns anseende och bestämmelse
är oumgängelig. Men en god uppfostran heror
säkert mindre på använde penningar än på använd omsorg,
uppmärksamhet och upplysning. Har man ej ofta
sett en millionärs enda arfvinge, efter kostsam uppfostran
och ännu kostsammare resor, inträda i Staten okunnig,
oduglig och fördärfvad, då en fattig eller medelmåttigt
förmögen far skänkt fäderneslandet flera nyttiga medborgare?
Medgifvom snarare, att rikedomar oftast utgöra
ett verkeligt hinder för en god uppfostran, då fattigdom
eller brist på förmögenhet utgöra ett nytt, i förra fallet
saknadt, motiv att genom kunskaper, skicklighet och flit
förvärfva dessa, olyckligtvis äfven för förtjensten, nödvändiga
fördelar.
Men om oaktadt alla dessa skäl till bibehållande
af ett lämpeligt antal, den nya ordningen skulle fortfara,
så blefve af ofvan anförde anledningar en nödvändighet
för Konungen i framtiden att, utom andra afsigter, äfven
för bibehållandet af ett tillräckligt antal familier, hvilka
ej då af andra kunde representeras, ännu längre än
hittills skett utsträcka sin oinskränkta rättighet att göra
nya Adelsmän.
Af hvad jag förut anfört tror jag sannolikt följa,
att förtjenster och skicklighet hos Adelns oadlade barn
skulle genom närvarande förändring, om icke minskas,
åtminstone ej i större grad utvecklas än förr. Icke heller
kan jag finna något skäl, hvarföre det moraliska värdet
bland de öfrige klasserne af nationen skulle förökas
blott genom minskningen hos denna.
Jag finner mig således, ehuru ogerna, förd till den
nödvändiga slutföljd, att upphöjelse till Adeligt Stånd
då oftare än fordom skulle bero på intriger, på penningar
och på favör, mera än på verkelig förtjenst. Hvem
är, som icke ser, hvad nationen hade att vänta af ett så
sammansatt röstägande Stånd, uti den dageligen förnyade
striden emellan interessen och böjelser på den ena samt
skyldigheter på den andra sidan; huru obetydlig kraft
det skulle äga till försvar af allmänna rättigheter och
nationens sjelfbestånd?
Jag har redan, ehuru i ett vigtigt ämne, kanske
för långt utsträckt min yttranderätt. Jag vill endast
tillägga en anmärkning.
688
Riksdagen 1812.
Hvar finnes väl grunden till det stadgande, att alltid
den äldste bland sönerne skall inträda i fadrens ställe?
Icke gifva våra lagar i andra afseenden anledning till
ett sådant företräde; icke födes den äldste nödvändigt
med större egenskaper än de öfrige. Kan det ej möjeligen
hända, att den äldste af egen böjelse kallas till yrken,
der bans Adelskap vore utan all nytta både för honom
och för Staten? Kan han ej vara en person utan anlag,
utan förstånd och skicklighet, utan moralité och seder?
Hvarföre då genom lag tvinga honom att emottaga ett
opinionsföreträde, som i vissa fall vore för honom sjelf
en onyttig börda, i andra en verkelig fläck för fadrens
namn eller minne? Månne ej Statens, fadrens och sönernes
interessen skulle finnas förenade uti den förändring
att bestämmandet af en sådan arfsrätt borde med vissa
vilkor bero af fadren ensam? Jag finner ganska väl de
svårigheter, som äfven vid detta förslag kunna yppas,
men frågan är här, äfvensom vid de flesta tillfällen, ej
om att undvika alla svårigheter, utan att välja de minsta.
På dessa anförda grunder anser jag för min ringa
del Höglofl. Utskottet äga anledning att hos Riksens
Ständer tillstyrka den väckta motionen om återställandet
af Adelns gamla organisation, hvarvid jag likväl, i händelse
man ovilkorligen skulle anse Adelns antal fordra
förminskning, anhåller såsom en medelväg få föreslå det
alternativ, att jemte det en adlad persons antingen bibehållna
eller förändrade namn bör utan undantag ärfvas
af alla hans efterkommande, hvilket jag ej heller finner
genom förändringen vara förbudit, skulle äfven adeliga
rättigheterna gå i arf till alla hans barn och barnabarn
af båda könen samt dessutom, om han möjeligen lefde
så länge, till så många af följande generationer, han sjelf
hunnit se födas. Kanske skulle vid Adelns i dessa tider
förändrade ställning, vid ett visserligen icke förminskadt
allmänt behof af skicklighet och förtjenst, den uppmuntran
ej vara för stor, att Stamfadren för en ätt såg
ingen deraf födas utan rätt att dela den belöning, han
sjelf af Staten förvärfvat; att ättlingar, födde under lians
lifstid, ansågos mera berättigade till ett sådant företräde
än de, som ej kunnat bildas af hans omsorg, erfarenhet
eller upplysning, ej varit ögnavittnen till hans dygd
eller förtjenster.»
Bilaga G till Exped. N:o 10.
689
Herr Kammarherren Silverstolpe utlät sig, att Herr
Öfver-Intendenten Edelcrantz’ yttrande innefattade ganska
intressanta framställningar, att likväl mycket vore att
svara på en del af dem, men hvartill Herr Kammarherren,
nu af tjenstegöromål mycket sysselsatt, icke torde
finna läglighet förr än detta ämne kanhända framdeles
komme under allmänhetens besinnande.
Herr Biskoppen Doctor Faxe och Herr Professoren
Doctor Wijkman, som, hindrade af andre göromål, först
i Utskottet uppkommit under det Herr Öfver-Intendentens
anföi-ande var till större delen läst, anhöllo, att
Utskottets definitiva utlåtande måtte uppskjutas, till dess
de af Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas och Herr
Öfver-Intendenten Edelcrantz’ yttranden erhållit del,
hvartill Utskottets öfrige Herrar Ledamöter lemnade
bifall.
Herr Kammarherren Silverstolpe ville vid detta
tillfälle förklara, det han för sin del hälst såge, om dess
första anförande till vederläggning af Herr RegeringsRådet
Hallenstjernas och Herr Protocolls-Secreteraren
Rothliebs mening rörande förändring i 37 § RegeringsFormen,
hvilket åtskillige af Utskottets Ledamöter begärt
måtte befordras till trycket, blefve otryckt, men önskade
i annan händelse erhålla tillstånd att dervid utesluta
vissa meningar, som röra enskilda personer och således
ej behöfva komma under allmänhetens ögon; hvilket Utskottet
biföll.
Bilaga G till Exped. N:o 10.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Höglofl
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Augusti
1812.
Protocollet för den 1 Augusti justerades, hvarefter
Herr Grefven och Ordföranden erinrade, att först i ordningen
vore att afgöra den utaf 2:dra Fördelningen beredde
och sedan förra Plenidagen på bordet hvilande
690
Riksdagen 1812.
fråga, huruvida ändring uti 37 § Regerings-Formen borde
äga rum, och hvarom Fördelningen sig utlåtit, att densamma
i anledning af Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas
och Herr Protocolls-Secreteraren Rothliebs väckte
Motioner icke kunde tillstyrka annan förändring i nämnde
§, än att ordet efter utgår och ordet jemte sättes i stället;
hvilket förslag Herr Grefven och Ordföranden framstälde
till Utskottets bifall.
Herr Envoyén Baron Adlerberg och Herrar Biskopparne
Doctor Tingstadius och Faxe förenade sig med
den af Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna yttrade mening.
Herr Professoren Doctor Wijkman: Det förefaller
mig betänkeligt för Constitutions-Utskottet att så snart
efter Regerings-Formens antagande föreslå en så hufvudsakelig
förändring som den nu ifrågavarande, och kan
således ej tillstyrka någon annan än den Beredningen
föreslagit.
Herr Borgmästaren Ullberg anförde: Svenska Historien
både uti äldre och nyare tider framvisar män af
Ridderskapet och Adeln, som räddat Riket, då det varit
på branten af sitt fall, som gifvit lysande exempel ej
allenast af grundelig lärdom, utan ock af sådan upphöjd
Patriotisme, som med egna försakelser endast främjat
allmänt gagn.
Ett sådant vördnadsvärdt Riks-Stånd, om lika esprit
i framtiden deruti skall bibehållas, och om dess bestämmelse
till värn emot Despotismen skall uppfyllas, anser
jag icke böra försvagas genom ett öfver höfvan ökadt
antal Ledamöter. Dessutom, och då det velat bevisas, att
Adelskapets värde förnämligast beror af opinionen, önskar
jag, att någon anledning nu eller framdeles icke
måtte gifvas till samma klagan som en Romersk Författare
framfört: »Honores quondam fuerunt rari et tenues,
ob eamque caussam gloriosi; nunc autem effusi atque
absoluti».
Af dessa skäl vågar jag icke tillstyrka den ändring
uti Regerings-Formens 37 §, som den väckta Motionen
åsyftar.
Riksdagsmannen Anders Andersson Aberg uppläste
följande anförande:
Bilaga G till Exped. N:o 10.
691
»Väl anser jag frågan rörande Adelskapets förminskning
elier utvidgning af mindre vigt och just icke
synnerligen röra Bonde-Ståndet, likväl torde tillåtas mig
korteligen yttra:
Då Riksens Högloft. Ständer vid 1809 års Riksdag
faststälde en Grundlag och genom samma Lag ibland
annat bestämde en inskränkning af Adelskapet, måtte
föremålet för inskränkningen varit, att för Adelskapet
likasom befästa ett mera värde, som onekeligen följer
ett mindre, men minskas genom ett större, antal medborgare
till denna Class.
Med Adelskap måtte förstås den särskilda Nåd,
Kongl. Majit täckts meddela en person till uppmuntran
för dess tro- och skicklighet.
Denna Konungens Nåd eller gåfva, enom till dess
förtjenst gifven, skulle skäligen icke böra gå i arf, ty
deraf blifver dess värde minskadt och aldrig i anseende
till sjelfva namnet Adel kan sättas i jemförelse med den,
åt hvilken förtjensten var gifven.
Det klagas öfver olikhet emellan barn, då blott den
äldste sonen adlas, och jag medgifver de betänkligheter,
som härvid kunna uppstå, samt föreslår, att en sådan
olikhet bäst vore afhulpen, då intet arf till Adelskap
existerade.
Den uppgifna farlioga öfver brist eller oordning på
Riddarhuset samt ett förminskadt antal uti Lagstiftningen
kan aldrig medföra vådliga följder; ty enär Kongl.
Majit äger att till adeligt värde upphöja den förtjente,
så skulle väl aldrig minskning för det Adeliga Ståndet
kunna uppgå till den grad, att vid en Riksdag brist till
Ledamöter till Utskott komme i fråga. Eljest, hvad är
Adelskap utan förtjenst? Värdet af namnet Adel skall
aldrig förfelas, då det blott åtföljer den, sorn dertill gjorde
sig förtjent. Men den sorn bidrog till fäderneslandets
skada, hvad verkan har Adelskapet på en sådan haft?
Det gamla ordspråket gäller ännu till en del: Verket
prisar mästaren. Låt den förtjente få bära namnet Adel,
som säkert inträffar, då Kongl. Majit delar förtjensten
åt den värdige, och då intet arf till denna förtjenst äger
rum. På dessa korta och enkla skäl anser jag mig böra
tillstyrka, att 37 § af den genom Konung och Riksens
Ständer faststälde Regerings-Form må blifva oförändrad».
692
Riksdagen 1812.
Härmed förenade sig de öfrige Ledamöterne af
Hedervärda Bonde-Ståndet.
Herr Grefven och Ordföranden framstälde i anledning
af de yttrade särskilde meningarne följande justerade
proposition:
»Den, som bifaller Afdelningens enligt Herr Kammarherren
Silverstolpes Betänkande afgifne förslag, skrifver
Ja; den, det ej vill, skrifver Nej.
Yinner Nej, uppkommer ny öfverläggning, om och
huruvida 37 § af Regerings-Formen skulle underkastas
någon förändring.»
Votering med slutna sedlar anstäldes, innehållande:
Af Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
Ja
2
Nej  3.
Af Högvördiga Preste-Ståndet:
Ja  2
Nej  4.
Af Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja  1
Nej  5.
Af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Nej  5.
Då Nej således vunnit och i följd deraf Beredningens
förslag blifvit ogilladt, författade och uppläste Herr
Grefven och Ordföranden jemlikt contra-propositionen
en så lydande ytterligare proposition:
»Den, som vill, att Regerings-Formens 37 § bibehålles
oförändrad, skrifver Ja; den, det ej vill, skrifver
Nej; vinner Nej, blir den förändring uti §:n antagen, att
den sedan Regerings-Formens antagande tillkomne Adel
får i anseende till sina efterkommande samma förhållande
som den förutvarande.»
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz anhöll för sin
del, att Herr Grefven och Ordföranden ville så ställa
contra-propositionen, att densamme ej uteslöt alla andra
modificationer af ifrågavarande §.
Hvilket Herr Kammarherren Silverstolpe understödde.
Bilaga G till Exped. N:o 10.
693
Herr Lagman Sandberg: Då enligt Riksdags-Ordningens
föreskrift alla propositioner böra ställas enligt
med discourserna, och jag under förevarande öfverläggning
icke kunnat finna mer än tvänne meningar yttrade,
den ena nemligen i likstämmighet med Herr RegeringsRådet
Hallenstjernas proposition, den andra åter enligt
Fördelningens afgifne Betänkande, så hemställer jag, om
icke propositionen må göras på antagandet af den ena
eller andra meningen.
Härpå framstälde Herr Grefven och Ordföranden
följande justerade proposition:
»Den, som vill, att Regerings-Formens 37 § bibehålies
oförändrad, skrifver Ja; den, det ej vill, skrifver
Nej; viuner Nej, så uppkommer öfverläggning om de
uppgifne alternativer, hvilka till förändring skulle antagas.
»
Votering anstäldes med slutna sedlar, som innehöllo:
Af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
Ja  1
Nej  4.
Af Högvördiga Preste-Ståndet:
Ja  2
Nej  4.
Af Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja  4
Nej  2.
Af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Ja  5.
Herr Grefven och Ordföranden förklarade för sin
del, det han funne frågan genom denna votering, hvari
2 Stånd stadnat emot 2, komma att förfalla.
Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna: För min del
kan jag icke finna, annat än att mitt förslag, hvilket af
tvänne Stånd blifvit bifallet och af tvänne afslaget, bör
till Ständerne afiemnas med skälen med och mot.
38 § Riksdags-Ordningen föreskrifver det, utan undantag
för förslag, som komma till Constitutions-Utskottet.
Om förslaget komme från Riksens Ständer eller
694
Riksdagen 1812.
ett annat Utskott och 2:ne meningar, en tillstyrkande,
en afstyrkande, eller, som är detsamma, 2 Stånd som tillstyrka,
2 som afstyrka, skulle då förslaget anses afslaget?
Eller när Konungens Propositioner, från Ständerne remitterade,
ankomma till Constitutions-Utskottet och 2:ne me-'
ningar derom uppstå, eller 2 Stånd emot 2 sig förklara,
skulle då saken anses förfallen? Jag anser en Riksdagsmans
förslag hos Constitutions-Utskottet af enahanda
beskaffenhet till behandling derstädes, som ett af Konungen,
Ständerne sjelfve eller något Utskott väckt och till
Constitutions-Utskottet remitteradt mål, och att föreskriften
att utan anmälan hos Stånden der väcka frågor icke
kan förändra behandlingssättet.
Herr Lagman Sandberg yrkade än vidare, att proposition
måtte gifvas till antagande eller förkastande af
Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas Memorial, hvarmed
Herr Assessoren Arosenius sig förenade.
Herr Borgmästaren Egge fann, att, då den nu framstälde
propositionen, som af 2 Stånd blifvit besvarad
med Ja och af 2 med Nej, innehöll, att i händelse Nej
vunne, så skulle öfverläggning uppkomma om de uppgifne
alternativer, hvilka till förändring skulle antagas, vore
de till Utskottet ingifne förslag och alla andra förändringar
i 37 § deri inbegripne, och ansåg fördenskull någon
särskild proposition å Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas
Memorial icke behöfvas.
Då Herr Borgmästarens fråga, huruledes, uppå framstäld
proposition å Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas
Memorial, förhållandet skulle blifva, om 2 Stånd stadijade
emot 2, besvarades: att Motionen då förfölle, förklarade
Herr Borgmästaren sin öfvertygelse vara, att förhållandet
nu vore enahanda och Motionen således förfallen, så
mycket mera som Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas
Memorial blott innefattar en del af alla de anmärkningar
och förslag, som till förändring uti den åberopade §:n
kunnat föranleda.
Herr Öfver-Intendenten Edélcrantz: För min del
är jag icke af denna tanka. En lika casus har hinder
innevarande Riksdag förut inträffat, och då öfverlemnades
bägge alternativerne till Ständerne, nemligen rörande en
Jury i Tryckfrihets-mål.
Bilaga G till Exped. N:o 10.
695
Herr Grefven och Ordföranden: Förhållandet var
då olika. Juryn var redan af förra Constitutions-Utskottet
föreslagen och frågan derom kunde icke förfalla.
Herr Assessoren. Arosenius: Då 2 Stånd uti förevarande
fråga stadnat emot 2 och således ingen pluralité
är gifven, torde båda meningarne genom 2 särskilda, i
enlighet dermed författade, vehiclar böra underställas
kommande Ständers ompröfvande.
Herr Professoren Doctor Wijkman: Om Herr Regerings-Rådet
Hallenstjernas eller Protocolls-Secreteraren
Rothliebs Memorial skulle kunna såsom alternativ ingå
till Ständerne, vore dét lika som bade dessa Herrar
sjelfve framfört sin Motion directe för Ständerne, hvartill
de icke ägt rätt.
Herr Grefven och Ordföranden: Dessutom, då Utskottet
ej kan utarbeta ett ordenteligt förslag för att
utgöra alternativ, skulle detsamma blott innefatta en
historisk uppgift, hvarmed hvarken Ständerne eller den
som väckt Motionen vore belåtne.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna: Jag tror af
samma skäl som jag förut anfört, att, hvarifrån förslaget
kommer, antingen från Konung, Ständer, Utskott eller
Riksdagsman, böra båda alternativerne, så det tillstyrkande
som afstyrkande, Ständerne föreläggas.
Herr Professoren Doctor Wijkman: Uti 38 § Riksdags-Ordningen
står, att de särskilda meningarne skola
såsom alternativ i förslaget intagas; om Herr RegeringsRådets
Memorial skulle ingå, kan det väl icke kallas
förslag, och något sådant kan icke Utskottet utarbeta,
då 2 Stånd gillat 37 § oförändrad.
Herr Lagman Sandberg yttrade, att, först då och
sedan propositionen blifvit gjord till antagande eller
ogillande af Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas Memorial,
och om dervid 2 Stånd skulle stadna emot 2, saken
komme att förfalla, men att förhållandet nu kunde annorlunda
anses, då Herr Regerings-Rådets framställning
icke varit under omröstning.
Herr Borgmästaren Norström ansåg för sin del
någon ytterligare proposition icke böra framställas, ty
om först voterades om Herr Regerings-Rådet Hallen
-
696
Riksdagen 1812.
stjernas, finge man äfven göra det om Herr ProtocollsSecreteraren
Rothliebs Memorial.
Herr Biskoppen Doctor Faxe yttrade: Sedan detta
Höglofl. Utskott voterat öfver den antagne proposition:
Den, sorn vill, att Regerings-Formens 37 § bibehålles
oförändrad, skrifver Ja; den, det ej vill, skrifver Nej;
vinner Nej, så uppkommer öfverläggning om de uppgifne
alternativer, hvilka till förändring skulle antagas,
och 2 Stånd stadnat mot 2, hafva åtskillige värde Ledamöter
förklarat den tanka, som skulle den af Herr
Itegerings-Rådet Hadenstjerna och Herr Protocolls-Secreteraren
Rothlieb väckta och af Herr Öfver-Intendenten
och Commendeuren Edelcrantz understödda Motion böra
förfalla. Härmed kan jag så mycket mindre förena mig,
som 38 § Riksdags-Ordningen är tydlig och klar rörande
omröstningen i Utskott: Stadna dervid Två Stånd emot
Två, skola de särskilda meningarne, såsom alternativer,
i förslaget intagas. Endast mål i Banco-Utskottet,
som böra hemliga hållas, och der Utskottet med Riksens
Ständers rätt besluter, undantagas. Föreskriften i denna
§ är för alla Utskott, af hvad namn och beskaffenhet de
måge vara, allmän, och finnes af ingen § i de öfrige
Grundlagarna denna på något sätt inskränkt. Den
måste således lydas, så vida det är en ovilkorlig pligt
att bokstafveligen hörsamma en Grundlag.
Om någon analogie deraf skulle dragas, att denna
§ föreskrifver ett bestämdt sätt för omröstningar i
Banco-Utskottet, då det med Riksens Ständers rätt någon
fråga afgör, torde mig tillåtas fråga, hvarest denna
rätt är tillagd Constitutions-Utskottet, utom vid yppade
tvister till hvad Utskott mål böra remitteras? I Grundlagarne
står den icke, ännu mindre är der i någon
§ stadgadt, huru voteringar i detta Utskott i sådant
fall skulle verkställas. Kanske mig svaras, att Constitutions-Utskottet
äger att med Riksens Ständers rätt besluta,
då det tillkommer att upptaga, afslå eller till
Riksens Ständers pröfning öfverlemna förslag till ändring
eller förklaring af Grundlagarne. Men hvar säges det,
att sådant sker med Riksens Ständers rätt, enär Utskottet
skall öfverlemna förslaget till Höglofl. Ständernes bestämmande?
Om
jag skulle medgifva, att i detta enda fall Ut
-
Bilaga G till Exped. N:o 10.
697
skottet utöfvar en Riksens Ständers rätt, enär Utskottet
afslår en väckt Motion, så förutsätter det nödvändigheten
af ett verkligt afslag. Detta inträffar först, när afslag
genom pluralitet är bestämd. Stadna 2 Stånd mot 2,
är Motionen hvarken bifallen eller afslagen. Vidare får
jag anmärka: har Utskottet rättighet att, med analogie
af hvad för Banco-Utskottet är stadgadt, afslå med Ständers
rätt, så bör voteringen ske i likställighet med hvad
här föreskrifves.
Men sådan har hvarken denna eller någon votering
varit, allt ifrån den tid Constitutions-Utskottet i Grundlagarne
hlef föreskrifvet. Antingen skulle detta ske alltid,
eller bör förslaget, när 2 Ständ stadna emot 2, öfverlemnas
till Riksens Höglofl. Ständer. Grunden till det
förra har Lagstiftaren visligen hämtat af den anledning,
att annars, genom 2 Stånds vägrande af bifall eller afslag,
vigtige Riksdagsmål skulle för alltid förblifva hvilan de,
som ock innebär en orimlighet. På det åter slik orimlighet
icke må tima, der det annars vanliga voteringssättet
är föreskrifvet, har Lagstiftaren budit alternativernes
öfverlemnande till Stånden. Som detta senare är Constitutions-Utskottet
håde anbefaldt och af detsamma oafbrutet
verkstäldt, så måste ock följderne verkställas. Det
tredje gifves icke, efter mitt sätt att se saken. Det är
hyggdt på bokstafveliga innehållet af Lagen. Det är hvarken
någon förklaring eller tolkning — utan den mest
enkla tillämpning deraf.
Jag kan icke inse någon våda för Grundlagens bestånd
af en sådan behandlig. Målet kommer icke oberedt
till Ständerne, derföre att endast 2 Stånds Ledamöter
gillat det. Då skulle andra Riksdagsärender, kanske
af lika vigt med Constitutions-frågor (såsom de, hvilka
i Stats- och Lag-Utskottet afhandlas), äfven anses icke
nog beredde, derföre att 2 Stånd varit af olika tankar
med de 2 öfrige. Följden häraf skulle också blifva den,
att då 2 Stånd utgöra pluralitet, desse ämnen ock skulle
förfalla. Det kan hända och har hän dt, då paria vota
förekommit i 2 Stånd af Utskottets Ledamöter.
Icke kan det med kraft af gällande skäl häremot
invändas, att Riksens Ständer skulle i förväg yttra sig.
Derom är icke fråga. Förhållandet skulle förblifva enahanda
med hvad Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen
bjuda, och målet hvila till sluteligt afgörande
30
698
Riksdagen 1812.
till nästa Riksdag. Bägge alternativeriie skulle med sine
motiver utredas och till Ständernes pröfning hemställas.
Af det uttryck i 38 §, att bägge meningarne såsom
alternativer skola i förslaget intagas, har jag hört någon
yttra, att, som ej förslag vore för den ena meningen, så
skulle ej någon expedition kunna till Ständerne härom
afgå. Propositionen var stäld på Ja eller Nej. Med
Ja afslogs all förändring af 37 § Regerings-Formen. Med
Nej antogs de af Herrar Hadenstjerna och Rothlieb föreslagne
förändringar i denna §.
Derföre att Utskottet icke sjelf formerat något förslag
eller propositionen ej innehöll detta ord, har förmodeligen
den tanka uppstått, att här ej var något förslag.
Men rådfrågar man Grundlagens bokstaf, var här
just sådant förslag, som desse föreskrifter gifva detta
namn. Både 84 § Regerings-Formen och 29 § Riksdagsordningen
nämna Författares skrifter i dessa ämnen:
förslag till förändring eller förklaring af Grundlagarne,
sorn Utskottet af en Riksdagsman emottagit. Så hade
nu skett: Utskottet hade emottagit af Herrar Hadenstjerna
och Rothlieb sådane förslag. De af dem föreslagne
förändringar upptogos gemensamt i contra-propositionen,
och de som gillade dem svarade Nej; det vid säga, att
2 Stånd ansågo dem som förslag tid Grundlagens förändring
af 37 § Regerings-Formen. Då voteringen utföll
sådan som denna, vore min tanka, att Utskottets Betänkande
innehöllo å ena sidan skälen för bibehållandet
af §:n och å den andra för de uppgifne förändringar, på
lika sätt som Utskottet förhöll sig i frågan om Jury.
Utskottet kan väl icke vara sig olikt! Skulle nu åter
antagas för Grundsats i Utskottet, att, när 2 Stånd
stadna mot 2, Constitutions-frågor förfalla, kunde följden
blifva, att sällan eder aldrig någon förändring i Grundlagarne
vore verkställbar. Dylik votering kan alltid, åtminstone
ofta, inträffa, och med detsamma upphörde ali
ventilation om Grundlagarnes både förtydligande och
förändrande, som dock vid denna Riksdag varit en högst
vigtig nödvändighet. Något skäl för denna tanka kan
så mycket mindre hämtas af 75 § Riksdags-Ordningen,
om man vide efter analogien sluta från förhållandet med
omröstningar i Stånden och Utskotten, som denna §
tydeligen skiljer emedan Grundlags-frågor och andre
ämnen.
Man har äfven anmärkt, att Constitutions-frågor ej
komma ifrån Stånden, utan väckas af enskilde personer,
hvars förslager, när 2 Stånd ogilla, ej böra tid Ständernes
öfverläggning komma. Som Riksdagsman, af hvad
Stånd som hälst, har hvarje enahanda rätt i afseende
på Constitutions-Utskottet, som man äger såsom Ledamot
i något Stånd. Grundlags-frågor behöfva ej anmälas
i Stånden utan directe i Constitutions-Utskottet. Antingen
frågor komma såsom väckta i Stånd eder i detta Utskott,
leda de sig från enskilde personer, men med Riksdagsmanna-rätt,
och hvarje Författare är berättigad att
få svar på sine Motioner. Jag kan således ej inse, åtminstone
ej af någon § i Grundlagarne inhämta, huru
man af den omständighet, att Författare tid förslag om
Grundlags-förändringar höra vända sig tid detta Utskott,
vid inskränka deras rätt inom trångare gränsor än andre
Författares, som väcka Motioner i Riksdagsämnen. Man
kan aldrig komma tid en sådan slutsats utan genom mer
eller mindre synbara analogiska skäl, som i ada fall böra
vika för Lagens tydliga bokstaf. Jag undrar, huru en
Domare vide försvara sig, om han i motsats af Lagens
bokstaf, der den är tydlig och klar, bestämde sitt utslag
efter analogie. Om Lagen innehöll någon brist, vore det
ej Domarens fel, men försökte han, att in casu stifta Lag,
vore han ansvar underkastad. Icke heder får han döma
olika för personernes olikhet. Der saken är densamma,
måste Lagen vara densamma. Ada frågor i detta Utskott
röra Grundlagarne. De må komma från hvem som
hälst, böra de lika behandlas. Den Lag, Utskottet bör
följa, gör häruti ingen skillnad. Och jag kan ej förklara,
huru man vid yrka den, när af Lag den icke är föreskrifven.
Sluteligen får jag öfverlemna tid Höglofl. Utskottet,
huru 29 § i Riksdags-Ordningen skall fullgöras, enär
deruti föreskrifves, att Utskottet skall, om Författare det
yrkar, meddela honom sitt yttrande, då Utskottet ej
funnit skäl att gida dess förslag. Nu har Utskottet
hvarken gillat eder ogillat det ifrågavarande. Författarne
äro likväl berättigade tid ett bestämdt yttrande. Att
svara, att deras förslag är ogillad t, vore orätt — och
säga det vara antaget, är likaså. Gifves här någon
annan utväg, än hemställa allt tid Ståndens afgörande?
Medgifver väl Riksdags-Ordningen något måls nedläg
-
700
Riksdagen 1812.
gande i Utskott? Derom förekommer intet stadgande,
och jag anser vådeligt att för min del bidraga till ett
beslut, som ej äger styrka af Lag.
Härmed förenade sig Herr Envoyén Baron Adlerberg,
Öfver-Intendenten Edélcrantz, Herr Biskop Tingstadius
och Herr Doctor Agrell, och förbehöll sig Herr
Öfver-Intendenten att äfven detaillera sin sedermera
skrifteligen ingifne mening, så lydande:
»Öfver den af Herr Grefven och Ordföranden gjorde
proposition, om Regerings-Formens 37 § skall bibehållas
oförändrad, eller öfverläggning om dess förändrande,
med anledning af ingifne förslag, förekomma,
hafva 2 Stånd i detta Utskott stadnat emot 2. Till
rättesnöre för Utskottets åtgärd i sådant fall hafva flere
Ledamöter, och bland dem äfven jag, åberopat 38 § i
Riksdags-Ordningen, som lyder bokstafligen sålunda:
Alla omröstningar i Utslcotten slie ståndsvis. Stadna
dervid 2 Stånd emot 2, skola de särskilda meningarne,
såsom alternativer, i förslaget intagas. Ingen
annan § i våra Grundlagar finnes, som uttryckligen och
allmänt föreskrifver, huru med voteringar i Utskotten
förhållas skall. Denna är således vid alla voteringar
vår förnämsta, eller rättare, enda föreskrifna Lag.
83 § i Regerings-Formen stadgar uttryckeligen:
Efter deras ordalydelse skola Grundlagarne i hvarje
särskildt fall tillämpas. 90 § i Regerings-Formen stadgar
lika uttryckeligen: Under Riksens Ständers eller
deras Utskotts öfverläggningar eller pröfning må icke,
på något annat sätt än denna Grundlag bokstafligen
föreskrifver, komma frågor om verkställigheten af någon
Lag, författning m. m. Denna Grundlagsparagraf är till
sin ordalydelse tydelig. Den bör således efter sin ordalydelse
tillämpas, hvaraf efter min öfvertygelse lika ostridigt
följer, att ett förslag nu bör till Ständerne ingifvas,
innehållande, såsom alternativer, de särskilda meningarne:
l:o den att bibehålla 37 §; 2:o den att föreslå
förändring deruti, med anledning af de ingifna Memorialerne.
Följden af dessa alternativers framställning
skulle dock alldeles icke blifva en öfverläggning hos
Stånden om hufvudfrågan, utan endast ett vid nästa
Riksdag hos dem företagit afgörande, hvilketdera af de
alternativer, Propositionen innehåller, må för Utskottet
Bilaga G till Exped. N:o 10.
701
blifva gällande. Följden deraf skulle vidare tydeligen
vara den, att sjelfva hufvudfrågan då antingen genast
afslogs, eller ej förrän vid den näst derefter följande
Riksdag kunde, efter skedd återremiss och ordentelig
beredning, afgöras, och således frågor, der 2 Stånd stadnat
emot 2, till en längre tids besinnande hvila än de, som
genom bestämd Pluralitet blifvit tillstyrkte, hvilket jag
anser med Regerings-Formens esprit fullkomligen öfverensstämmande.
Jag kan för min del ej fatta meningen
af det yttrande, att alternativerne ej kunna, enligt §:ns lydelse,
i förslaget intagas, emedan här icke skall vara
något förslag. Väl är det sannt, att intet förslag existerar
förr, än det är gjordt; men det är just det, som
38 § befaller att göra; icke kunde §:n föreskrifva, att alternativerne
skulle i förslaget intagas, om det redan
vore gjordt. Klara ordaförståndet är således, att ett
förslag, innehållande alternativerna, icke af motionärens,
utan af Utskottets meningar, skall upprättas och till
Ständerne inlemnas. Det är icke heller svårt, emedan
det redan innehålles uti den framställde Propositionen.
Då jag med skyldig aktning för andras olika tankar
bemödar mig att af -dem hämta ljus för min egen öfvertygelse
i detta ämne, finner jag mera allvar och vigt uti
det påstående, att Constitutions-Utskottet icke i denna
§:s stadgande om omröstningar skall vara innebegripit.
Men denna förmodan är ej sannolik. 37, 38 och 39 §§
handla alla tre om Utskott i allmänhet. På intet annat
ställe i Regerings-Formen finnes särskildt stadgadt om
omröstningarne i Constitutions-Utskottet; första raden
af 38 §: Alla omröstningar i Utskotten ske ståndsvis,
måste nödvändigt lämpas till Constitutions-Utskottet;
hvad rätt hafva vi då att ej dit lämpa de följande raderne?
Den föregående §:n gör uti en omständighet undantag
för Constitutions-Utskottet; skulle i någon omständighet
af denna § undantag för samma Utskott äga
rum, hade det med samma skäl blifvit der tydeligen uttryckt,
som i föregående § och i alla andra ställen af
Regerings-Formen skett, der särskildta stadganden om
Constitutions-Utskottet förekomma. Detta är således en
Supposition, och denna Supposition är ej antaglig.
Skulle den likväl antagas, kunde det ej, då ordalydelsen
är tydelig, ske på annat sätt än det 83 § i
Regerings-Formen, om förklaring af Grundlagen i all
-
702
Riksdagen 1812.
mänhet, stadgar, nemligen genom Constitutions-Utskottets
hemställan till Ständerne och deras Riksdagen derpå
tagne beslut; i hvilket fall tillika all tillämpning deraf
till de väckte frågorne lika länge borde uppskjutas, och
dessa således ej förfalla, utan emedlertid blifva hvilande.
Jag högaktar de personers djupa kännedom af RegeringsFormens
esprit och afsigter, som antingen deltagit uti
förtjensten af dess sammansättning, eller längre tid än
jag uti dess tillämpning; men jag bekänner mig ej finna
den tanken: att frågor i detta Utskott, då 2 Stånd
stadna emot 2, böra förfalla, enlig, hvarken med Grundlagens
esprit eller ändamålet af Constitutions-Utskottets
inrättning. Vigtig är utan tvifvel don sanning, att hvarje
god Regements-Förfättning bör bära uti sig sjelf grunderna
till sitt försvar och sitt bestånd i framtiden; att
densamma ej bör lätt öppna vägen för kitsliga anfall och
försök till förändringar; men denna säkerhet är för vår
Regerings-Form tillräckeligen bevarad, först uti Constitutions-Utskottets
rätt att genom 3 Stånds Pluralitet
förkasta alla onyttiga eller stadeliga frågor, och på detta
sätt alldeles hindra dem att komma till Ständernes
pröfning; för det andra, genom nödvändigheten af de 5
constitutionella rösternas, Konungens och de 4 Riksståndens,
öfverensstämmelse, innan en förändring kan
blifva gällande. Den förmodade meningen af Grundlagen,
att väckta frågor, i sådane fall som det närvarande, böra
alldeles förfalla, är således onyttig; men den är äfven
slcadelig, emedan den i många fall skall hindra vigtiga
förslag och motioner att tränga fram till öfverläggning
hos Nationens representanter. Det lär svårligen kunna
bestridas, att bland sådane frågor, vid hvilkas pröfning
2 Stånd stadna emot 2, en stor del måste förtjena afseende;
eller månne bland våra 4 Stånd 2 skulle finnas,
med nog sjelfförsakelse att medgifva, det förslag, gillade
af dem, skulle vara utan allt anspråk på allmänna uppmärksamheten,
ovärdige att till Ständernes bedömmande
framställas? Denna mening är tillika stridande emot
Constitutions-Utskottets ändamål, som på flere ställen i
Regerings-Formen bestämmes vara att bereda och utarbeta
frågor samt deröfver afgifva yttrande till Ständerne,
hvilket således i alla dylika fall skulle utan nytta
förfelas.
Bilaga G till Exped. N:o 10. 703
Jag anser mig af anförde skäl böra sluta att 38 §:ns
mening ej är eller kan vara, annan än den ordalydelsen
bokstafligen uttrycker, att då 2 Stånd stadna emot 2
böra de särskilda meningarne, såsom alternativer, i
förslaget intagas, och således frågan icke förfalla. Ty
om ock den ofvan anförde Lagstiftningsprincipen, om
nödvändigheten af skadliga motioners och onyttiga ändringars
förekommande, ligger uti vår Regerings-Forms
esprit, hvilket jag gerna bör och vill medgifva, kan jag
dock omöjligen, med våra Lagstiftares vishet, och med
den tydlighet, som från en Grundlag bör vara oskiljaktig,
förena den öfvertygelse, att syftningen af denna
princip, eller meningen, att frågor i dessa fäll böra förfalla,
skulle i 38 § döljas under en ordalydelse, som
bokstafligen uttrycker motsatsen. Hvilka blifva dessutom
följder-na, om detta hemliga förstånd af 38 § antages?
Riksdags-Ordningens 29 § föreskrifver, att då 2 Riksstånd
stadna emot 2 om nya Utskotts tillsättande, eller
till hvad Utskott en fråga bör remitteras, äger Constitutions-Utskottet
att i Riksens Ständers ställe derom
besluta. Regerings-Formens 81 § föreskrifver, huru förhållandet
bör vara, när i detta Utskott en Konungens
Proposition antingen afstyrkes eller tillstyrkes. Men på
intetdera stället stadgas särskildt om den händelse då,
i dylika fall, äfven i Utskottet 2 Stånd stadna emot 2.
Endast 38 § i Riksdags-Ordningen stadgar härom. Skulle
nu denna § äfven i dessa fall emot sin ordalydelse förklaras?
Nej, svarar man, i dessa fall skall §:ns ordalydelse
bokstafligen följas, emedan motsatsen skulle kunna medföra
en fullkomlig inactivitet i de angelägnaste frågor,
en uppenbar orimlighet. Sådan är ock min tanka; men
jag tror mig alldeles icke berättigad, att vid §:ns tydeliga
ordalydelse för alla fall, vid dess nu medgifne dermed
öfverensstämmande mening i de vigtigaste, raisonnera
mig till en emot ordalydelsen och emot den således medgifna
meningen stridande förklaring och undantag i
mindre vigtiga.
Förgäfves skulle man ock söka i hela Grundlagen
något enda ställe, som bestämdt ger styrka åt denna
mening. De skäl jag hittills hört anföras till stöd derföre
äro slutföljder på mer eller mindre afstånd, dragna
dels af Grundlagens och Constitutions-Utskottets esprit,
dels af analogien uti stadgarne om Riks-Ståndens vote
-
704
Riksdagen 1812.
i ringssätt i vissa fall; men hvarken Grundlagens dolda
I esprit, om den vore sådan, eller analogien af andra stadgar
kan efter min öfvertygelse upphäfva kraften af Grundlagens
klara ordalydelse, eller af den föreskrift i 83 ock
90 §§, att den skall i hvarje särskildt fall bokstafligen
i tillämpas.
Jag nödgas således upprepa min ofvanföre yttrade
tanka, att de särskilda meningarne hos Utskottet böra
såsom alternativer uti ett förslag till Ständerne inlemnas,
och således icke förfalla; men att, om Utskottets
Pluralitet emot ordalydelsen af 38 § gillar sistnämnde
åtgärd, densamma likväl, såsom ändring, eller till det
minsta förklaring af Grundlagen, icke kan blifva gällande
på annat sätt, än 83 § i Regerings-Formen, om förklaringar,
föreskrifter, och hufvudfrågan emedlertid förblifva
hvilande.
Sluteligen må det tillåtas mig anföra en anmärkning.
Kan något starkare bevis gifvas, att frågors nedläggande
i sådant fall hos Constitutions-Utskottet ej
öfverensstämmer hvarken med Grundlagens esprit, eller
med 1809 års Lagstiftande Ständers vilja, eller med förra
Constitutions-Utskottets omdöme, än den, sedan förra
Riksdag, enligt samma Ständers beslut väckte, men ännu
hvilande tillstyrkta motion, att votering i Utskotten böra
per Capita, i likhet med andra voteringar förrättas, och
således väckta frågor äfven hos detta Utskott uti intet
fall böra, utan bestämdt afstyrkaudc, nedläggas eller
förfalla?»
Herr Grefven och Ordföranden: Då efter fåfängt
bemödande att förena de skiljaktiga meningarne eller
att åstadkomma ett resultat, det nu icke återstår mig
annat än att göra en ny proposition för att bestämma
påföljden af den nyss anstälda voteringen, utbeder jag
mig att i förhand få till Protocollet reservera mig, att
detta sätt att tillvägagå icke är enligt hvarken med
min öfvertygelse eller med mitt begrepp om Grundlagens
föreskrifter och de genom analogie deraf hämtade grunder
för Utskottets förhållande.
I anseende till det första får jag likväl förklara, att
hvad jag der innefattar under ordet öfvertygelse icke
har afseende på hufvudfrågan, endast på nu varande
form vid beslutningssättet. Jag har derföre i anseende
Bilaga G till Exped. N:o 10. 705
till sjelfva ämnet icke yttrat mig, att jag ansåg pluralitetens
mening i detta fall blifva ett tillräckligt rättesnöre
för min. Jag finner hufvudfrågan af en alldeles conventionel
beskaffenhet, omöjlig att efter blotta rättsgrunder
bestämma och ärnad att utaf hvarje Samhälles seder,
tänkesätt och deraf uppstående behof blifva beroende.
Möjligtvis torde derföre den mening, som har mesta
analogien med våra fordna seder, under denna synpunkt
förtjena lika mycket företräde som den, hvilken för en
åsyftad politisk nytta infört en förändring. Om denna
icke ägt rum, skulle jag aldrig föreslagit den, men sedan
Lagen nu en gång blifvit sådan, finner jag också betänkligheter
vid att utan stadgad opinion förändra den. Det
är således icke af tillgifvenhet för någondera meningen,
men af öfvertygelse om Utskottets ställning i anseende
till de af enskildte väckte förslag till Grundlagsförändringar,
som jag får yttra det följande.
Den utaf 38 § Riksdags-Ordningen hämtade anledning,
att sedan inom Utskottet 2:ne Stånd stadnat emot
2 de särskildta meningarne borde såsom alternativer i
förslaget intagas, synes mig ingalunda till förevarande
fråga lämpelig. Detta stadgande vittnar tydeligen, igenom
sjelfva ordet förslag, som der förefaller, att meningen
har afseende på ämnen, som böra komma under Ståndens
pröfning. Men Grundlagsfrågor, som af en Riksdagsman
blifvit väckte, kunna icke höra dertill, förr än de at Constitutions-Utskottet
blifvit anmälte och till sin syftning
gillade. Men den ena hälften af Utskottet har i det fallet
ingen rättighet att emot den andra göra en sådan anmälan.
Detta blefve likväl följden, om efter nu föregången
öfverläggning de båda meningarne skulle såsom alternativer
föreläggas Stånden, det blefve ännu följden, att ett
obestämdt och oberedt förslag komme under deras granskning
och att en Grundlagsförändring kunde anses sorn
väckt och komma till öfverläggning, utan att af Constitutions-Utskottet
vara hvarken till sin beskaffenhet bestämd
eller gillad. Alla dessa följder synas mig lika stridige
emot Grundlagens syftning som Samhällets väl och rättmätiga
fordringar. Jag tror deremot, att, då en fråga till
Grundlagsförändring af en Riksdagsman väckes, är Utskottet
i afseende på densamma att anse som Riksens
Ständer, emedan Utskottet har en ovilkorlig rättighet
att gilla eller förkasta, emedan intet förslag utan igenom
706
Riksdagen 1812.
dess gillande kan blifva ett föremål för Ständernes öfverläggning.
Jag tror derföre, att stadgandet i 36 och 75
§§ Riksdags-Ordningen angående väckta frågor hos RiksStånden
bör i detta fall på Constitutions-Utskottet tilllämpas,
i så måtto, att när 2 Stånd stadna emot 2 frågan
måtte förfalla. Förhållandet i anseende till en vid
föregående Riksdag väckt Grundlagsförändring eller en
Konungens Proposition är helt annorlunda, emedan Ständerne
hafva en ovilkorlig rättighet att deröfver infordra
Utskottets yttrande, och i sådana fall är 38 § lämpelig.
Men vid frågan om de af enskild man första gången
väckta Motioner kan jag, i händelse af delade meningar
inom Utskottet, icke anse något annat stadgande
lämpligt än det, som innefattas i de nämnde 36 och
75 §§ af Riksdags-Ordningen. Den mening, som yrkar
Grundlagens bestånd, måste i sådant fall icke förlora sin
kraft emot den, som yrkar dess förändring, emedan Lagens
helgd och varaktighet är af större allmänt interesse
än måhända obetydliga, åtminstone ej nog utredda olägenheter.
Med Herr Grefven och Ordföranden förenade sig
Hrr Borgmästarne Nensén, Norström och Egge samt
Ledamöterne af Hedervärda Bonde-Ståndet.
Herr Kammarherren Silverstolpe yttrade, det han
för sin del icke kunde medgifva det yrkande, att sakens
genom denna andra votering vundna skick borde
underställas Riksens Ständers Plenorum ompröfning.
Han nekade ej helgden af det stadgande i Riksdagsordningens
38 §, att, om vid anstäld votering inom Utskott
»två Stånd stadna emot två, skola de särskildte
meningarne, såsom alternaliver, i förslaget intagas». Han
ansåge detsamma allenast ej lämpligt till närvarande
händelse, eller ens till Constitutions-Utskottets befattning,
under det skick hvaruti frågan om af enskilt man väckt
förändring i 37 § Regerings-Formen sig hittills befinner;
det ville säga, att han ansåge det lämpligt blott till alla
de fall, der Riksens Ständer redan äro iklädde afgöranderätten,
vare sig vid en närvarande eller en kommande
Riksdag. Sådan holle han före, att hufvud-principen vore.
Exemplet af anmälningen till Riksens Ständers
Plena af Constitutions-Utskottets alternativer, innefattande
förslagen om ett rättegångssätt, i Tryckfrihets-mål, me
-
Bilaga G till Exped. N:o 10.
707
deist Jury, och ett annat efter den förut antagna ordningen,
funne han således vid detta tillfälle icke quadrera.
Frågan om ett rättegångssätt med Jury hade redan,
formligen beredd, genom förra Constitutions-Utskottets
tillstyrkande blifvit till Riksens Ständers Plena öfverlemnad.
Från den stunden hade det blifvit Plenorum
rättighet att dermed sig befatta; och så snart Plena en
gång hade genom Utskottets öfverlemnande af ett verkligt
förslag blifvit satt i utöfning af denna rättighet,
borde det ock enligt all princip följa, att, när efter gjord
återremiss från Riksens Ständers Plena ConstitutionsUtskottet
vid omarbetningen af rättegångssättet stadnade
medelst paria vota i 2:ne alternativer, kunde det ej vara
Utskottets rättighet att anse någondera meningen förfallen,
utan måste då, enligt 38 § Riksdags-Ordningen,
begge till Plenorum afgörande öfverlemnas: hvarföre?
Emedan Utskottet, igenom sin verkstälda anmälan till
Riksens Ständer, förlorat sin rättighet att det gjorda
förslaget ogilla.
Förhållandet med närvarande fråga vore helt annat,
just derigenom att densamma icke kommit till Plenorum
befattning. Den kunde ej heller komma dit, utan att
Constitutions-Utskottet sådant beslutade. §§ 53, 81, 83,
84 af Regerings-Formen och § 29 af Riksdags-Ordningen
stadgade, att frågor om ändringar, upphäfvande, eller för
framtiden gällande förklaringar af Grundlagarne ej må
uti Ståndens Flena väclcas, utan hos Constitutions-Utskottet
anmälas; vidare, att Constitutions-Utskottet tillkommer
upptaga sådana frågor och derå till Plena afgifva
förslag; vidare, att då Utskottet icke funnit skäl att
gilla och till Riksens Ständers pröfning öfverlemna
något förslag till ändring m. m., som Utskottet af en
Riksdagsman emottagit, vore Utskottet skyldigt, om Författaren
det yrkar, att meddela honom sitt yttrande, m. m.
Silverstolpe hemstälde om andra meningar ur dessa
stadganden kunde dragas än de, att ingen af en Riksdagsman
väckt Grundlagsfråga kunde någonsin utan
detta Utskotts befinnande komma till Riksens Ständers
ompröfning, enär å ena sidan den ej finge väckas i Plena,
och å den andra, af Utskottet ej gillad, stadnade utan
all följd ej blott till förändring men äfven till offentlig
anmälan; att, om en sådan till Ständerne öfverlemnades,
måste den bestämdt innefatta ett förslag; och att det
708
Riksdagen 1812.
första vilkoret för anmälningen till Plena af en Riksdagsmans
förslag vore, att detsamma skulle vara af Constitutions-Utskottet
gilladt. Kunde man nu efter en riktig slutkonst
säga, att detta första vilkor vore uppfylldt i afseende
på förslaget om det nuvarande Adelskapets förändring?
Hade man kommit till ett gillande genom
paria vota öfver den sist af Utskottet öfverenskomna
voterings-proposition, hvartill Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz
föreslagit och Silverstolpe understödt den nekande
meningen? Dessa paria vota innebure visserligen ej ett
i sjelfva uttrycken liggande formligt ogillande af förslagen
om Adelskapets förändrande; de innebure allenast, att
förslagen icke blifvit gillade. Herr Biskoppen Doctor
Faxe bade medgifvit, att, om ett formligt ogillande bade
utgjort contra-propositionen, kunde Riksens Ständers
Plena ej af förslagen erhålla del, men deremot yrkat, att
den öfverenskomne contra-propositionen innebure blott
en preliminaire-fråga, nemligen den, huruvida, i fall Nej
vunne, Utskottet skulle taga under öfverläggning de föreslagne
förändringar i det nu stadgade Adelskapet, och
att, när Utskottet deröfver stadnat i lika röster, borde
stadgandet i 38 § Riksdags-Ordningen om alternativa
meningars öfverlemnande till Riksens Ständer äfven bär
tillämpas; och hade Herr Biskoppen understödt sin tanke
med exemplet af tillgången inom andra Riksens Ständers
Utskott, enär de inom sig stadnade i paria vota. Silverstolpe
utbad sig härvid få erindra, att detta exempel,
etter bans tanke, icke bär kunde gälla, enär alla andra
Utskott handlade i anledning af från Plena remitterade
Motioner eller af Propositioner från Kongl. Majit, med
hvilka det vore Riksens Ständers ovägerliga rätt att taga
befattning, då deremot en befattning med Constitutionsfrågor,
af en Riksdagsman väckta, icke tillkomme Riksens
Ständer i något annat fall, än om Constitutions-Utskottet
deröfver inkouime med ett bestämdt förslag; att lika så
säkert det vore, att Riksens Ständer ensamme ägde rätt
att fatta definitiva beslut till antagande eller ogillande
af Grundlagsförändringar eller förklaringar,! lika säkert
vore det ock, att Constitutions-Utskottet ägde rätt att
förekomma upptagandet bos Riksens Ständer af Riksdagsmäns
Grundlagsmotioner; att Constitutions-Utskottet således
i afseende på ett sådant förekommande (ej vidare)
handlade med Riksens Ständers magt; att, då detta för
-
Bilaga G till Exped. N:o 10.
709
modeligen icke kunde bestridas, följde ock, att Constitutions-Utskottet
inom sig ägde till rättesnören de allmänna
föreskrifterna rörande verkan af förhållandet sjelfva RiksStåndens
röster emellan; att således paria vota i afseende,
på alla förslag af Riksdagsmän, som Constitutions-Utskottet
ej ännu samtyckt att Riksens Ständers Plenorum pröfning
underställa, måste, likasom Riks-Stånden emellan, anses
göra förslaget förfallet; att antingen de frågor, som i afseende
på sådane förslag inom Utskottet uppkomme, vore
definitiva eller preliminaira, åstadkomme sådant ingen
skilnad i Constitutions-Utskottets rättighet eller pligt,
enär Grundlagarne bestämdt uttryckte, att det vore med
förslag Utskottet skulle till Plena inkomma, enär Utskottet
ägde den rättigheten att ej gilla och således ej
inkomma med en Riksdagsmans förslag, och enär de nu
ifrågavarande förslag ej kunde anses gillade genom en
votering vare sig öfver saken eller öfver en preliminairefråga,
då utslaget ej blifvit annat än paria vota.
På alla dessa skäl kunde Silverstolpe icke instämma
i den tanke, att resultatet af den i dag anstälda andra
votering borde hvila till Riksens Ständers pröfning vid
nästkommande Riksdag, utan ansåge han för sin del Herr
Ilegerings-Rådet Hallenstjernas och Herr Kongl. Secreteraren
Rothliebs i grunden enahanda förslag för denna
gången förfallet, och dessa Herrar, enär de sådant äskade,
detta yttrande böra af Constitutions-Utskottet meddelas;
äfvensom till upplysning af hvilka skäl, i anseende så till
saken som till formen, Utskottet icke deras förslag gillat,
han ansåge det vara deras rättighet att, i fall de det
åstundade, erhålla transsumt ur Utskottets Protocoller af
allt, hvad inom Utskottet i afseende på detta ämne förelupit.
I kraft af det begrepp om Grundlagarnes föreskrifter,
som Silverstolpe nu yttrat sig äga, förenade han sig
med Herr Grefve Mörner i dess reservation mot formligheten
af en votering öfver den frågan, huruvida resultatet
af den sista voteringen borde Riksens Ständers Plena
underställas, hälst en sådan votering skulle, i hans tanke,
vara en votering om Grundlagens föreskrift; och begåfve
han sig till en sådan votering blott af det utaf Herr
Grefve Mörner anförde skäl, att han ej insåge, huru ett
slut på de yppade skiljaktigheterne på annat sätt kunde
erhållas.
710
Riksdagen 1812.
Hvarmed Herrar Doctorerne Wijkman, Falk och
Wåhlin instämde.
Herr Borgmästaren Ullberg: Jemte det jag förenar
mig med hvad Herr Grefven och Ordföranden yttrat, får
jag hemställa, om icke ifrågavarande votering tili och med
är inconstitutionel. Då Beredningens förslag är förkastadt
och endast återstår Herr Regerings-Rådet Hallenstjernas
och Herr Protocolls-Secreteraren Rothliebs Memorial, som
hvarken till alla delar med hvarandra öfverensstämma,
eller i enlighet hvarmed Beredningen utarbetat något
förslag, synes voteringen blifva en nullitet, då något Betänkande
deröfver icke finnes att Ständerne förelägga.
Herr Borgmästaren Norström: Min tanka är så
väl och omständeligen utförd af Herr Grefven och Ordföranden
och Herr Kammarherren Silverstolpe, med hvilka
jag mig till alla delar förenar, att jag icke borde något
tillägga, men då jag förmärkt någras discourser utgå
derifrån, att detta Utskott icke skulle hafva beslutanderätt,
och att Lagens bokstaf icke blifvit fullgjord, så
torde mig tillåtas att tillika förklara, det jag åter finner,
så väl att, när Constitutions-Utskottet tillkommer gilla
och öfverlemna till Ständerna, eller ej, sådant tydeligen
innefattar en beslutande-rätt, som äfven, att den egenteligen
och om målens behandlande, endast i ConstitutionsUtskottet,
rörande 29 §:s bokstaf au pied de lettre är
fullgjord, enär frågan förfaller efter skedd omröstning,
utan pluralitet, så vida ej paria vota skola anses för gillande,
hälst thy förutan Utskottet enligt samma §:s tydeliga
och klara innehåll ej äger Motionen till Riksens
Ständers pröfning öfverlemna.
Herr Grefven och Ordföranden: Emedlertid och då
jag icke kan göra min mening mera gällande än de öfriga,
som inom Utskottet uppkommit, och då således ingen
annan utväg än en votering återstår, får jag till erhållande
af ett sluteligt resultat framställa följande proposition
:
Anser Utskottet, att resultatet af den sista voteringen
inom Utskottet, i anseende till förändringen af
37 § i Regerings-Formen, bör komma till Riksens Ständers
pröfning? Den, det vill, skrifver Ja; den, det ej
vill skrifver Nej. Vinner Nej, eller stadna 2 Stånd emot
2, så anses hela Motionen förfallen.
Bilaga H till Exped. N:o 10. 711
Emot hvilken proposition Herr Regerings-Rådet
Hallenstjerna protesterade.
Efter skedd omröstning befunnos:
Af Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
Ja
3
Nej  2.
Af Högvördige Preste-Ståndet:
Ja
3
Nej  3.
Af Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Nej  5.
I följd hvaraf således Motionen kommer att förfalla,
hvarom Författarne till de ingifne Memorialerne äga att
erhålla underrättelse genom Utdrag af detta Protocoll.
Bilaga H till Exped. N:o 10.
Utdrag af Rrotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions- Utskott den 7 Augusti
1812.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna uppläste ett
skrifteligt anförande, deruti han yrkar, att om Utskottet
icke behagar taga något beslut öfver hans förra Memorial
angående upphäfvande af skillnaderna imellan den gamla
och nya Adeln, han nu måtte få återföra Utskottets uppmärksamhet
på denna fråga; vidare anhålles, att Utskottet
måtte till Riksens Ständer uppgifva förslag huru
förhållas må, då Adelskap genom arf tillfaller Magistratspersoner
i Städerna, ofrälse Justitim-Råd o. s. v., och
då en sjelfadlad ärfver annat namn och annan nummer;
712
Riksdagen 1812.
äfven torde det blifva nödigt till förekommande af arfstvister
inom de nya brokiga familjerna, att påminna
Riksens Ständer om ett nytt Capitel i Ärfda-Balken:
»Då Högloft Constitutions-Utskottet icke behagat
upptaga och låta under öfverläggning komma, hvad jag
så val i mitt Memorial af den 4 förlidne månad som i
mitt svar på Tit. Silverstolpes yttrande deröfver till Utskottets
pröfning uppgifvit, är jag nödsakad återföra Utskottets
uppmärksamhet derå.
Jag bär tagit till grund för mitt förslag den olikhet,
som blifvit införd i Adels-Ståndet genom 3 Mom. af
37 § i Regerings-Formen, en olikhet den allmänna opinionen
icke gillar och som icke bör gillas, då alla medlemmar
i ett Riks-Stånd böra njuta enahanda rättigheter.
Jag har yrkat, att, om den nya Adelns barn icke fingo
samma egenskap, samma rätt till representation som den
gamla Adelns, borde den gamla Adelns försättas i samma
belägenhet som den nya Adelns, af samma skäl som Tit.
Silverstolpe nyttjat emot dennes barn, och således den
visa lagstiftningsprincipe, som ligger förvarad i 37 §:n och
som har till ändamål att genom olikhet i Stånd inom
samma familjer bereda en likhet i Stånd utom eller Ståndstvisters
bättre förlikande och leda till tjensters bättre
besättande, snarare hafva sin verkan.
Om Utskottet icke behagar på mitt förslag derom
i mitt förra Memorial taga beslut, anhåller jag att genom
ett nytt få väcka denna fråga, ty till en likhet måtte vi
väl slutligen få komma.
Vidare och då Utskottet icke utlåtit sig, huru förfaras
må, då Adelskapet i den nya Classen tillfaller genom
arf sådane personer, som innehafva Embeten, som icke få
innehafvas af adliga personer, såsom Magistrats-Ledamöter
i Städerne, ofrälse Justitim-Råd och Ledamöter i
Allmänna Beredningen, med flere, om de kunna lika fullt
bibehållas eller skola afsättas, anhåller jag om ett förslag
derom till Riksens Ständer.
Vidare huru förhållas må, då en sjelf-adlad ärfver
ett annat namn och en annan nummer på Riddarhuset.
Det torde äfven blifva nödigt till förekommande af
arfskapstvister inom dessa nya brokiga familjerne att
vara omtänkt om ett nytt Capitel i Ärfda-Balken och att
derom påminna Riksens Ständer.
Bilaga H till Exped. N:o 10.
713
I anseende till beslutet att då 2 Stånd äro mot 2
Stånd i förslag, som väckas i Constitutions-Utskottet, anse
saken förfallen, hvilket jag anser vara rakt stridande mot
38 § i Regerings-Formen, och innan detta beslut genom
justeringen blir ståndande, ber jag Utskottet täcktes efterse,
huru vid frågan om det nya rättegångssättet i Tryckfrihetsfrågor
procederades, och att Protocollet för den 15 Junii
måtte framtagas, för att förekomma ett olika behandlingssätt.
Jag tror, att, om Utskottet anser det vara möjligt
att 2 Stånd inom ett Utskott kunna i något fäll hindra
och qväfva förslag emot 2 Stånds gillande deraf, stora
och vådliga händelser deraf kunna inträffa, och att 38
§:s föreskrift är tydlig. Jag ber Utskottet fästa sin uppmärksamhet
på hvad i §:n stadgas, att underställningsfrågor
i Banco-Utskottet, der 2 Stånd äro mot 2, likafullt skola
med alternativerne ingå till Plena, och endast de mål,
som böra der hemliga hållas och der Utskottet med
Riksens Ständers rätt besluter, kunna af 2 Stånd mot 2
qväfvas. Efter analogie och då Constitutions-Utskottet
icke är undantaget, eller besluter med Riksens Ständers
rätt, eller de förekommande frågor hemlige, tror jag 2
Stånd der icke qväfva ett förslag, som af 2 Stånd är bifallet.
Jag talar såsom vore mitt förslag af 2 Stånd bifallet,
egenteligen har derom endast indirecte varit fråga.
Huruvida Utskottet har den magten att genom andra
analogier och med att sätta sig i Ständers rätt anse 2
Stånd i Utskottet mägtigare än 2 Stånd och dervid upphäfva
den citerade §:n, tvifiar jag högligen. Åtminstone
tyckes mig, att frågan förtjenar underkastas Ständernes
bättre pröfvande, och anhåller, om alternativerne ej få gå
till Ständerne, att nu genast underställning göres, så att
mitt förslag må denna Riksdag kunna till nästkommande
Ständernes afgörande komma och icke genom denna fråga
vägen stängas.»
Hänvistes till granskning af Andra Fördelningen.
RIKSDAGEN 1815
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 14 Martil 1815.
1815 den 14 Martii kl. 11 f. m. sammanträdde
å Riddarhuset, för första gången under
innevarande Urtima Riksmöte, Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott, till ledamöter
hvaraf, enligt från respective Riks-Stånden ankomne
och nu uppläste Protocolls-Utdrag, följande
Herrar och Män blifvit utsedde, nemligen:
af Högloft. Ridd er skåpet och Adeln:
N:o 101 Grefve Bunge, Fullm.: Friherre Cederström,
Rudolf.
» 48 Friherre Creutz, Fullm.: Friherre Ceder
ström,
Jacob.
» 318 Friherre Liljehorn, Fullm.: Herr Silver
stolpe,
Axel Gabriel.
» 2160 Herr Munck af Rosenschiöld, Eberhard.
» 2204 Herr Gahn af Colquhoun, Carl Pontus.
» 2219 Herr Rothoff, Birger.
af Högrör dig a Preste-Ståndet:
Hr Biskoppen m. m. Doctor Carl von Rosenstein.
» Biskoppen m. m. Doctor Joli. Ad. Tingstadius.
» Biskoppen m. m. Doctor Wilhelm Faxe.
» Professoren m. m. Doctor Sv. Wijkman
Casp:son.
» Contracts-Prosten Doctor Math. Falk.
» Constracts-Prosten Doctor C. M. Agrell.
718
Riksdagen 1815.
af Vällofi. Borgare-Ståndet:
Hr Commerce-Rådet m. m. Joli. G. Wegelin.
» Lagmannen oell Borgmästaren And. Nensén.
» Lagmannen och Borgmästaren Axel M. Rönqvist.
» Borgmästaren Carl Ulr. Egge.
» Borgmästaren Gahr. Kjellander.
» Borgmästaren Jonas Ullberg.
af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Vice Talmannen Anders Jansson Hyckert.
Eric Ericsson från Orebro Län.
Anders Nilsson från Jemtland.
Anders Danielsson från Elfsborgs Län.
Anders Aberg från Westerbotten.
Hans Hansson från Kopparbergs Län.
Utskottet förordnade undertecknad till dess
Secreterare och beslöt att till arbetets fortskyndande
likasom å de tvänne sednaste Riksdagarne
i Örebro sammanträda å 3:ne Fördelningar, i
följd hvaraf Utskottet behöfde biträde af 3:ne
Canzlister, hvartill, bland Tretton sökande, förordnades
Canzlisten uti Justitim-Fördelningen af
Konungens Canzli Carl Anton Kock, Hofrätts
vice Notarien Knut Liljebjörn och Canzlisten
vid Ecclesiastique-Expeditionen af Kongl. Maj:ts
Canzli M. Meurling.
In fidem
G. A. Silverstolpe.
Expeditioner till Riksstånden.
N:o 1.
Memorial i anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om uppskof till nästa
Riksdag med af görandet af de livilande
Grundlagsfrågorna.
Riksens Ständer hafva under den 29 sistlidne
Martii till deras Constitutions-Utskott remitterat
Konungens Nådiga Proposition om uppskof till
nästa Riksdag med afgörandet af de hvilande
Grundlagsfrågorna, gifven Stockholms Slott den
28 Martii 1815, och Utskottet skyndar nu att
härmedelst till Riksens Ständer öfverlemna de
tillstyrkanden, hvilka, efter en noggrann pröfning,
Utskottet, i anledning af denna remiss, ansett
sig böra afgifva.
Utskottet har fullkomligen insett giltigheten
af det i högstberörde Nådiga Proposition framstälda
yttrande, att åtskilliga af de sedan sist
förflutne Riksdagar hvilande Grundlagsfrågor
ännu icke hafva af allmänna tänkesättet hunnit
blifva så förberedda, att ett mot deras omfattning
svarande beslut med någon säkerhet torde
kunna tagas, samt att deremot andra ej äro för
ögonblicket af den magtpåliggande art, att de
icke medgifva en längre pröfning.
720
Riksdagen 1815.
Utskottet har insett, att Hans Kongl. Majit
varit ledd af dessa grundsatser vid valet af de
tvänne frågor Hans Majit till Riksens Ständers
afgörande genast i Nåder föreslagit, och har i
afseende på dem för sin del ingenting att tilllägga
till hvad Utskottet vid dessa förslags öfverlemnande
till Riksens Ständer sig yttrat, annat än
i anledning af frågan om 41 § Regerings-Formen,
fästa Riksens Ständers uppmärksamhet på stadgandet
i 8 § af Konungariket Norriges Grundlag,
och det nära sammanhang, hvari förslaget
till förändring i bestämningen af Konungs
myndighetsålder dermed står, samt slutligen
ytterligare hemställa, det måtte Riksens Ständer
med betraktande af dessa frågors betydliga vigt
för framtiden, deras afgörande med det snaraste
företaga.
Då Utskottet sedermera punktvis genomgått
alla de förslag till ändringar i Grundlagarne, som
sedan de föregående Riksdagarne ännu finnas
hvilande på bordet, och dervid med noggrannhet
haft till ögonmärke att pröfva, huruvida allmänna
tänkesättet öfver dessa förslag må kunna
hunnit så stadga sig, att ett mot deras omfattning
svarande beslut med någon säkerhet torde
kunna tagas, har Utskottet funnit ganska giltiga
skäl att i det hufvudsakligaste tillstyrka Hans
Kongl. Majits Nådiga framställning om uppskof
med deras afgörande till nästa Riksdag i likväl
har Utskottet trott sig, med full öfvertygelse
att sinnena dertill redan är o tillräckligt förberedda,
till afgörande hos Riksens Ständer böra
föreslå några få frågor, då det ©tvifvelaktigt
skulle leda till stor nytta, om bestämda beslut
ju förr dess hellre af Riksens Ständer deröfver
fattades; och när således Utskottet, äfven i af
-
Memorial N:o 1.
721
seende på denna del af Kongl. Majits Nådiga
Proposition i allmänhet tillstyrker Riksens Ständers
underdåniga bifall, har det dock ansett det
enligt med sjelfva de af Hans Majit Konungen
i Nåder stadgade grundsatser, om Riksens Ständer
dervid skulle fästa ett undantag för afgörandet
af endast några få bland de ännu hvilande
förslagen, hvilka Utskottet utbeder sig
att hos Riksens Ständer härmed få anmäla.
I afseende på 20 § Regerings-Formen hvilar
på bordet ett förslag till ändring, af innehåll
att, om de militaire Stats-Råden skulle vara
hindrade att bivista Högsta Domstolens Sessioner
i mål, som ifrån Krigs-Domstolar dragas under
Konungens pröfning, tvänne militaire personer
af högre grad dertill af Konungen må kunna
kallas att i Stats-Rådens ställe i Högsta Domstolen
intaga säte under Domare-jäf och ansvar,
och utan särskildt arfvode.
Ett förslag är äfven på bordet hvilande till
ändring af 70 § Regerings-Formen, innehållande
föreskrift, att Bevillnings-Utskottet opåmindt
vid hvarje Riksdag bör uppgifva de allmänna
grunderna för den blifvande Bevillningens fördelning,
då, sedan summans belopp blifvit faststäld,
Utskottet bör, med tillämpning af dessa
grunder, författa förslag till Bevillningens utgörande.
I afseende på anmälandet af förslaget till
ändring af 74 § Regerings-Formen, innehållande
ett tillägg om ersättning för förplägning vid
troppars tåg, för att vid denna Riksdag till afgörande
föreslås, stadnade inom Utskottet tvänne
Stånd emot två, i anledning hvaraf Utskottet,
såsom alternativ, till Riksens Ständers afgörande
får hänskjuta, huruvida det vid denna § gjorda
31
722
Riksdagen 1815.
förslag till tillägg bör till afgörande nu upptagas
eller uppskjutas.
Af samma anledning och på lika sätt får
äfven Utskottet såsom alternativ framställa, huruvida
förslaget till ändring uti 110 § RegeringsFormen,
om bestämmandet af pluraliteten vid
omröstningar inom Riks-Stånden, enär fråga
kunde uppstå att ställa under tilltal eller beröfva
sin frihet en Riksdagsman för dess gerningar
och yttranden i Riks-Stånden eller något
Riksens Ständers Utskott, bör till afgörande nu
upptagas eller uppskjutas.
Ytterligare får Utskottet, af samma skäl,
såsom alternativ hos Riksens Ständer anmäla
34 § Riksdags-Ordningen, om Allmänna Besvärsoch
Oeconomie-Utskottets befattningar, och ett
i anledning deraf på bordet hvilande förslag till
förändring deri genom ett tillägg vid §:ns slut,
ledande till större tydlighet i afseende på verkan
af måls remisser till Utskott och deras ytterligare
behandlingssätt.
Vidare föreslår Utskottet Riksens Ständer
att till afgörande upptaga förslaget till ändring
i 38 § Riksdags-Ordningen, innehållande stadgande,
att alla omröstningar inom Riksens Ständers
Utskott skola förrättas per capita, och ej
ståndsvis.
Slutligen trodde sig Utskottet till afgörande
vid denna Riksdag böra anmäla förslaget till
ändring i 56 § Riksdags-Ordningen, rörande
motions-tidens inskränkning till En månad efter
Riksdagens början, hvilken beräknas ifrån den
dag Konungens Proposition om Stats-Verket till
Stats-Utskottet blifvit öfverlemnad.
Med afseende så väl å de §§, som Kongl.
Maj:t i dess Nådiga Proposition anmodat Rik
-
Memorial N:o 1.
728
sens Ständer att afgöra, som å dessa nu af Constitutions-Utskottet
föreslagna, får Utskottet vördsamt
erinra, att derest Riksens Ständer, genom
de beslut de häröfver kunna komma att fatta,
skulle stadga någon ändring i vissa delar af nu
gällande Grundlagar, i sammanhang med dessa
nya stadganden, de öfrige Grundlagar, som innehålla
dylika föreskrifter eller dem åberopa, äfven
måtte undergå en lika lydande förändring. Sålunda
förekomma i sjelfva Regerings-Formen
flere §§ med föreskrifter i afseende på Konungens
myndighets-ålder, hvilka böra vara af lika
innehåll med den 41 §:n, samt i Riksdags-Ordningen
åtskillige, hvilka med Regerings-Formens
stadganden stå i ett omedelbart sammanhang.
Enär Riksens Ständer häröfver fattat deras beslut,
lärer det åligga Constitutions-Utskottet att
ined dess redactions-förslag till ändring i dylika
lagstadganden till Riksens Ständer inkomma,
för att deras granskning underkasta ordalagens
enlighet med de fattade besluten.
Då Constitutions-Utskottet härmed afgifvit
dess yttrande i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, återstår allenast att för Riksens
Ständer anmäla Utskottets tankar i afseende
på frågan om ett allmänt rättesnöre för
behandlingen af alla de intill denna Riksdag
beredda Grundlagsfrågor, antingen de nu komma
att afgöras eller af Riksens Ständer blifva uppskjutna.
Utskottet har för sin del ansett denna
fråga hufvudsakligen bero af det beslut, Riksens
Ständer fatta rörande den föreslagna förändringen
i 56 § Regerings-Formen och de dermed
i sammanhang stående §§ så i Regerings-Formen
som Riksdags-Ordningen. Utskottet har
trott det ej kunna sättas i fråga, att de mål,
724
Riksdagen 1815.
sorn till äfventyrs till afgörande kunde upptagas,
innan Riksens Ständer stadgat deras beslut i
afseende på nyssnämnde §§ och detsamma vunnit
Konungens sanction, böra efter 56 § RegeringsFormen
tagen i oskiljaktigt sammanhang med
den 81 §:n behandlas. Utskottet tror sig dock
derå böra fästa Riksens Ständers uppmärksamhet,
att, till följe af det obestämda i föreskrifterna,
när de användas på Grundlagsfrågors afgörande,
och blott med afseende på de anledningar
det kunde gifva, att genom olika meningar
om Grundlagens förstånd Riksens Ständers
beslut kunde stadna utan kraft, det vore
af högsta vigt, att berörde 56 § först till afgörande
företoges. Det var på sådan grund, som
Constitutions-Utskottet vid sistförlidne Riksdag
föreslog, att denna fråga skulle blifva en af de
första, som vid nästa Riksdag komme under
Riksens Ständers pröfning, och nu åberopar sig
Constitutions-Utskottet denna hemställan, då detsamma
äfven för sin del deri instämmer.
Skulle Riksens Ständer täckas antaga berörde
förslag till tillägg i 56 § Regerings-Formen,
och vunne detta Riksens Ständers beslut
Konungens Kådiga sanction, vore ifrån det ögonblicket
en otvifvelaktig regel stadgad för behandlingen,
så väl af de Grundlagsfrågor, som hittills
blifvit väckta och till afgörande beredda,
som de, hvilka hädanefter i laglig ordning kunna
uppstå. Riksens Ständers rätt att antaga eller
förkasta de redan under flera Riksdagars lopp
lagligen beredda förslagen är i hela dess vidd
bevarad, och en laglig utväg öppnad att genom
återremiss åstadkomma förbättringar, som eljest
ej kunnat äga rum. Det är sedan vår Grundlag
redan i flera år bevisat sin förmåga att skydda
Memorial N:o 1.
725
folkets rätt och constituera en fullt kraftig styrelse,
som Constitutions-Utskottet, såsom en förtjenst
i det föreslagna stadgandet, för Riksens
Ständer framställer sjelfva den långsamhet, hvilken
enligt detsamma Grundlagsförändringar åtföljer,
och tillika tror sig förutse, att inga andra
än full mognade förslag någonsin efter detta
tilläggs antagande kunna komma att Riksens
Ständers bestämda bifall eller afslag underkastas;
och då under det lyckliga lugn hvari Fäderneslandet
befinner sig ingen trängande nöd fordrar
hastiga beslut, torde Riksens Ständer finna både
rättast och klokast att först stadga en bestämd
föreskrift och sedan handla derefter vid de öfriga
Grundlagsfrågornas afgörande. Stockholm
den 10 April 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar:
Rudolf Cederström.
På Högvördiga Preste-Ståndets Ledamöters
o o
vägnar:
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters
vägnar:
J. Wegelin.
På Hedervärda Bonde-Ståndets Ledamöters
vägnar:
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 4 bilagor (A—D).
726
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Mom. N:o 1.
Hvilande Förslag till förändring af §§ i Grundlagarne.
ii) Af Kongl. Majit föreslagno till afgörande:
Gonstitutions-Utskottet har genom Memorial den 1
Augusti 1812 föreslagit följande nya redaction af
56 § Regerings-Formen.
»Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers Plena
väckas, må ej till ett omedelbart afgörande der upptagas,
utan skola öfverlemnas till behörige Utskott, som äga
att dem utreda och deröfver sig yttra. Utskottens förslag
skola först i Ståndens Plena framställas till antagande
eller förkastande, utan förändringar eller tillsatser.
Göras dervid i Ståndens Plena sådane anmärkningar,
som hindra antagandet, erhålle Utskottet del af dessa
anmärkningar, för att derefter förslagen ytterligare granska
och jemka. När ett sålunda boredt förslag till Stånden
återkommer, då äge de magt att detsamma oförändradt
eller med förändringar antaga, eller ock alldeles förkasta.
Frågor om förändringar af stadganden i Grundlagarne
varda på följande sätt behandlade: Tillstyrker Constitutions-Utskottet,
hvad en Riksdagsman hos detsamma
i sådant afseende föreslagit, eller utlåter sig Utskottet
med till- eller afstyrkande å en af Konungen i lika ändamål
gjord Proposition, varde Utskottets yttrande vid
samma Riksdag öfverlemnadt till Riksens Ständer, hvilka
vid densamma må derom kunna öfverlägga, men icke
vid densamma besluta. Göras i Riks-Ståndens Plena icke
några anmärkningar emot Constitutions-Utskottets yttrande,
hvile detsamma, såsom ett Riksens Ständers utlåtande,
hvaröfver först vid nästa Riksdag, och då endast
med Ja eller Nej, skall kunna beslutas, och gälle då
föreskriften i 75 § Riksdags-Ordniugen. Göras åter i
Riks-Ståndens Plena emot Utskottets yttrande anmärkningar,
blifve de, hvilka hvarje Riks-Stånd särskildt förklarar
utgöra dess gemensamma tankar, till Constitutions-Utskottet
hänvisade. Utskottet åligge då att samtelige
Riks-Ståndens tankar till ett helt utlåtande i möjligaste
måtto sammanjemka, och, om oförenliga skiljaktig
-
Bilaga A till Mern. N:o 1.
727
heter finnas, dem derjemte till samtelige Riks-Ståndens
behandlande anmäla. Förena sig derefter samtelige Riksstånden
om ett enahanda utlåtande, hvile det till slutligt
antagande eller förkastande, på tid och sätt, som
ofvan föreskrifne äro. Blifva åter något Stånds tankar
i någon eller några delar skiljaktige från de öfriges, och
samma Stånd sig icke efter de öfrige fogar, varde Constitutions-Utskottet,
genom val af Riks-Ståndens Plena,
till slutlig jemkning förstärkt till ett antal af Tjugu personer
af hvarje Stånd, hvilka genom samfäld, icke efter
Stånd anstäld, omröstning skiljaktigheterna förena, och
det dymedelst fullständigt beredda utlåtandet hvile sedan
till Riksens Ständers afgörande, såsom ofvan sagdt är».
Under den 14 Augusti 1812 i
41 § Regerings-Formen.
»Konung vare myndig vid fyllda Aderton år. Dör
Konung förr än Thronföljaren denna ålder uppnått,
föres Styrelsen under Dess minderårighet af den Prins
af det Regerande Konungahuset, som, enligt den gällande
Successions-Ordningen, arfsrätt i Riket äga kan
och minst till 21 års ålder hunnit samt blifvit af Konungen
dertill förordnad. Har Konungen andre personer,
som skola Svenske Män vara, till Förmyndare för den
minderårige Konungen utsett, då föro desse Rikets Styrelse,
intill dess Riksens Ständer vid nästa Riksdag derom
förordnat. Dör Konung utan att hafva något förordnande
meddelat, föres .Styrelsen af Stats-Rådets samtelige
Ledamöter, intill dess Riksens Ständer vid deras
nästa sammankomst, Förmyndare för minderårige Konungen
utsett, I alla dessa fall styre den minderårige Konungens
Förmyndare eller Stats-Rådet med Konungslig
magt och myndighet i Konungens namn, och gälle denna
Regerings-Form till ovilkorlig efterlefnad. Är Konung
eller ThronfÖljare, vid de i denna och föregående §§
uppräknade llän cl elser, Femton år gammal, äge han att
uti Stats-Rådet, Högsta Domstolen, Hof-Rätter och Collegier
inträda, dock utan att i några beslut deltaga».
h) Gonstitutions-Utskottet föreslår nu, att till afgörande
må upptagas följande förslag till ändringar och
tillägg:
728
Riksdagen 1815.
Constitutions-Utskottets Memorial af den 23 Augusti
1809,
20 § Regerings-Formen.
»Uti fredstider skola de mål, som från Krigs-Domstolarne
dragas under Konungens pröfning, uti Högsta
Domstolen företagas och afgöras. T vänne militaire personer
af högre grad, dem Konungen härtill utser och
förordnar, böra med Domare-jäf och ansvar och utan
särskildt arfvode sådane mål i Högsta Domstolen öfvervara
och deröfver rösta, dock må Domarenas antal icke
öfverstiga Atta. Under krig förhålles härmed efter KrigsArtiklarne».
Constitutions-Utskottets Memorial af den 2 Februari
1810,
70 § Itegerings-Formen.
»Riksens Ständers valda Bevillnings-Utskott åligge
att opåmindt vid hvarje Riksdag uppgifva de allmänna
grunderna för den blifvande Bevillningens fördelning,
hvarefter och sedan summans belopp blifvit faststäld,
Utskottet uppdrages, att med tillämpning af dessa grunder
författa förslag till Bevillningens utgörande. Skolandes
allt, i den nion det medhinnes, Riksens Ständers Plena
underställas».
Äfvensom, sedan 1809 och 1810 års Riksdag,
34 § Riksdags-Ordningen.
»Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottet, sammansatt
af Fyratioåtta Medlemmar, skall, enligt 53 och
89 §§ i Regerings-Formen, anmärka brister i de allmänna
hushållniugs-anstalterna och förändringar deruti föreslå,
samt upptaga alla hos Riksens Ständer uppkomna frågor,
om förändring, förklaring och upphäfvande af lagar
och författningar, som Rikets allmänna hushållning röra,
om sådana nya lagars stiftande och om grunderna för
allmänna inrättningar af alla slag, ehvad de röra uppfostrings-
eller undervisningsverken, landthushållningen,
bergverken m. m. Riksens Ständer åge dock endast magt
att i dessa ämnen besluta föreställningar och önskningar
att hos Konungen anmälas. Vill Konungen något oeconomiskt
mål gemensamt med Riksens Ständer afgöra,
förfares dermed på sätt, som för lagfrågor är stadgadt.
Vilja Riksens Ständer, häldre än att tillsätta flere Ut
-
Bilaga A till Mern. N:o 1.
729
skott, remittera sådana mål, som till visst Utskott icke
höra, antingen till Besvärs- och Oeconomie-Utskottet,
eller till något af de öfriga förut tillsatte Utskott, vare
samma Utskott pligtigt att med dess Utlåtande, i enlighet
med erhållen remiss, inkomma, och bestämme sjelfva
ämnets beskaffenhet efter Grundlagen, men icke den
hvarje särskildt Utskott i allmänhet uppdragne befattning,
huruledes ett mål, i enlighet med Riksens Ständers
deröfver tillhörige beslutande-rätt, bör afgöras».
Under den 18 September 1810,
38 § Riksdags-Ordningen.
»Alla omröstningar i Utskotten skola ske per capita
emellan Utskottets samtelige Ledamöter, utan afseende
på Stånd. Då votering med slutna sedlar anställes, må
alltid en sedel uttagas och förseglas, hvilken öppnas
endast i det fall, att rösterne vid uppsummerandet skulle
befinnas lika delade. Är pluraliteten redan vunnen, bör
den aflagda sedeln genast förstöras. Inom Banco-Utskottet
böra i de mål, der Utskottet med Riksens Ständers
rätt besluter, två tredjedelar af hvarje Stånds Ledamöter
vara närvarande».
Constitutions-Utskottets Memorial den 13 Augusti
1812,
56 § Riksdags-Ordningen.
»Intet ärende må nedläggas utan Ståndets uttryckliga
beslut. Ej heller må, med undantag af Grundlagsfrågor,
nya ämnen af Riksdagsmän väckas, sedan En månad
från Riksdagens början, eldigt 27 §, till ända lupit,
så vida icke sådana frågor, af redan fattade beslut, eller
redan upptagna ärenden, eller under Riksdagen inträffande
händelser, omedelbarligen föranledas».
c) Såsom alternativ, huruvida de vid följande §§
gjorda förslag till tillägg och ändringar böra upptagas
eller uppskjutas, öfverlemnas här redactionerna af dessa
förslag:
Constitutions-Utskottets Memorial af den 29 Mars
1810,
74 § Regerings-Formen.
»Konungen äge ej magt att fordra någon annan
Gärd, till utförande af ett uppkommet Krig, än det sammanskott
af födande varor, som uti en landsort kan
730
Riksdagen 1815.
blifva erforderligt till krigsfolks underhållande under tåg
och marsch, när de särskildte orter, der detta tåg sker,
icke förmå tropparne med nödigt uppehälle förse. Denna
Gärd, äfvensom all slags förplägning, skall dock genast
med penningar af Statsmedlen de levererande betalas,
efter de faststälda Markegångspris och med förhöjning
deruti till hälften af deras belopp. Den må icke äskas
för troppar, som i någon ort blifva förlagde, eller under
krigsrörelser nyttjas, då tropparne böra utur dertill samlade
Magaziner eller förråd med deras behof varda försodde».
Constitutions-Utskottets Memorial den 12 October
1810,
110 § Regerings-Formen.
»Ingen Riksdagsman må kunna under tilltal ställas,
oller sin frihet beröfvas, för dess gerningar och yttranden
uti Riks-Stånden eller något Riksens Ständers Utskott,
utan att det Stånd, till hvilket han hörer, sådant
tillåtit genom ett uttrycidigt beslut, deruti två tredjedelar
af Ståndets vid omröstningen in Pleno tillstädesvarande
Ledamöter instämt. Ej heller skall någon Riksdagsman
kunna förvisas från den ort, der Riksdag hålles.
Skulle någon enskild man eller någon Corps, militaire
eller civil, eller ock någon menighet af hvad namn det
vara må, antingen af egen drift eller med anledning af
befallning, försöka att våldföra Riksens Ständer eller
deras Utskott, eller någon enskild Riksdagsman, eller
störa friheten i deras öfverläggningar och beslut, vare
sådant ansedt som förräderi, och ankomme på Riksens
Ständer att slika förbrytelser i laga ordning beifra låta».
Bilaga B lill Mern. N:o 1.
731
Bilaga B till Mern. N:o 1.
Kongl. Maj.ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer, om uppskof till nästa Riksdag
med af görandet af de hellande Grundlagsfrågorna.
Gifven Stockholms Slott den 28
Mars 1815.
Då antalet och vigten af de financiella och oeconomiska
öfverläggningar, som vid detta Riksmöte egentligen
synas kräfva Riksens Ständers uppmärksamhet, ej
torde tillåta dem att med nödig ledighet behandla och
afgöra alla de, sedan de trenne sista Riksdagarne, hvilande
frågor om förändringar i Grundlagarne, har Kongl.
Majit härmedelst velat föreslå Riksens Ständer att till
nästa Riksdag uppskjuta med dessa frågors afgörande.
Flera af dem hafva ännu icke af allmänna tänkesättet
hunnit blifva så förberedda, att ett mot deras omfattning
svarande beslut med någon säkerhet torde kunna tagas;
andra åter äro ej för ögonblicket af den magtpåliggaude
art, att de icke medgifva en längre pröfning.
Kongl. Majit innesluter i detta Dess allmänna förslag,
med de undantag, som här nedanföre stadgas, så
väl de förändringar i Regerings-Formen, som finnas upptagne
i Kongl. Majits Nådiga Proposition af den 7 Augusti
1812, som alla de öfrige, så väl af särskildta Stånd,
som af enskilde Riksdagsmän, gjorde anmärkningar, hvilka
i Constitutions-Utskottets särskildta Memorialer vid Riksdagarne
åren 1809, 1810 och 1812 innefattas.
Det gifves ett ämne, på hvilket Kongl. Majit tror
sig böra fästa Riksens Ständers uppmärksamhet, nemligen
på förslaget till behandlingssättet af Grundlagsfrågorna,
af Constitutions-Utskottet i dess Memorial af
den 1 Augusti 1812 förberedt och uppgifvet. Utskottet
visar nödvändigheten att snart vidtaga ett stadgande i
detta afseende, dels för att fylla en brist, som ännu i
våra Grundlagar förefinnes, dels för att i en framtid
förekomma en för deras bestånd vådlig tydning. Kongl.
Majit öfverlemnar derföre, lika med Utskottet, till Riksens
Ständer, huruvida icke denna fråga må blifva ett
af de första föremål för närvarande öfverläggningar.
732
Riksdagen 1815.
Den andia frågan, som Kongl. Majit anser af den
vigt, att den påkallar ett skyndsamt afgörande och derföre
ej till nästa Riksdag bör uppskjutas, är den föreslagna
nya bestämmelsen om Konungens myndighetsålder
och öfrige dermed gemenskap ägande stadganden.
De innefattas i 41 § af den Proposition, Kongl. Majit vid
sista Riksdag till Riksens Ständer öfverlemnade, och äro,
med få förändringar och tillägg, af Constitutions-Utskottet
tillstyrkta. För att i en omständighet, som så nära
rörer Rikets framtida lugn, vinna en ökad säkerhet, och
derjemte någon ledning i de nya Constitutionella förhållanden,
som efter Föreningen med Norrige uppkommit,
anser sig Kongl. Majit fullkomligen berättigad att, i detta
afseende, nu påkalla Riksens Ständers upplysta och patriotiska
åtgärd.
Kongl. Majit förblifver Riksens Ständer med all
Kongl. Nåd och ynnest städse väl bevågen.
CAEL.
G. af Wetterstedt.
Bilaga C till Mein. Nio 1.
Utdrag af Protocollet hållet i Eiksens Häglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 7 April
1815.
Då Utskottet i dag sammauträdt för att öfverlägga
om Konungens Nådiga Proposition, rörande afgörandet
vid denna Riksdag af hvilande Grundlagsfrågor, upplästes
först de på bordet hvilande förslag till tillägg i
56 § (och ändring af 41 §) Regerings-Formen, hvilka
Kongl. Majit till afgörande nu genast föreslagit.
Constitutions-Utskottet fann, i afseende på dessa
förslag, för sig ingen annan åtgärd äga rum, än att i sitt
svar till Riksens Ständer äfven för sin del tillstyrka, att
Bilaga C till Mern. Nio 1.
733
Riksens Ständer med det första foretoge sig dessa i behörig
ordning redan fullständigt beredda frågors afgörande.
Då ytterligare framstäldes, att Utskottet äfven till
Riksens Ständer borde tillkännagifva dess mening, huruvida
det ansåge nyttigt, att alla öfriga beredda Grundlagsfrågors
afgörande kunde hvila till nästa Riksdag, voro
Ledamöternes tankar i afseende derpå delade.
Flere yttrade den öfvertygelse, att Utskottet svårligen
häröfver kundo stadga en tanka, innan det erfore,
huru Riksens Ständer behagade afgöra 56 § i Regerings
Formen,
rörande sättet att komma till slut vid Grundlagsfrågors
afgörande; andra trodde, att bägge de i Konungens
Proposition innehållna frågor i ett sammanhang
på en gång borde besvaras, och att man således kunde
komma att sakna tid att denna frågas afgörande afvakta;
hvarjemte åtskillige äfven yttrade den mening, att man
tjenligast vore ifrån alla obehagliga strider om Grundlagsförändringar,
i fall man tillstyrkte bifall till Konungens
Proposition och dermed dessa frågors hvilande,
hvarigenom Grundlagen alltid vunne kraft, när den ej
synfes vara i behof af någon förändring. Ytterligare yrkades
åter, att det aldrig kunde leda till något försvagande
af Grundlagens kraft, om någon förbättring deri
skedde, men säkert skulle befordra densamma, om sådana
förslag, som innehölle försvagande föreskrifter, nu un delen
allmän god sinnesställning afsloge? och undanröjdes.
Herr Baron och Ordföranden gjorde sluteligen proposition,
att Utskottet måtte tillstyrka Kongl. Majits Nådiga
förslag, det alla beredda Grundlagsfrågors afgörande, de
allenast undantagna, hvilka Kongl. Majit särskildt begärt
till afgörande, måtte hvila.
Svarades Ja och Nej och begärdes votering.
Efter någon öfverläggning justerades och gillades
följande voterings-proposition, hvarvid dock Herr Doctor
Falk reserverade sig i afseende på contra-propositionen:
Bifaller Constitutions-Utskottet, att den delen af
Konungens Nådiga Proposition, som rör uppskof till nästa
Riksdag med alla på bordet hvilande Grundlagsfrågors
afgörande, utom det föreslagna tillägget till 56 § Regerings-Formen
och ändringen af 41 § Regerings-Formen,
tillstyrkes till bifall af Riksens Ständer?
734
Riksdagen 1815.
Vinner Ja, är Konungens Nådiga Proposition bifallen,
och Utskottet tillstyrker det föreslagna uppskofvet.
Vinner Nej, öfverlägger Utskottet, om hvilka frågor
böra till afgörande vid denna Riksdag af ConstitutionsUtskottet
föreslås.
Härefter förrättades votering, då rösterna befunnos
hafva utfallit sålunda:
Hos Ledamöter ne af Ridd er skap et och Adeln:
Ja
3
Nej  3.
Hos Ledamöterne af Preste-Ståndet:
Ja
6.
Ilos Ledamöterne af Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Hos Ledamöterne af Bonde-Ståndet:
Nej  6.
I följe hvaraf Utskottet beslutit, att öfverläggning
skulle företagas om de förslag till ändringar i Grundlagarne,
hvilka, såsom redan fullständigt beredde, Utskottet
borde hos Riksens Ständer till afgörande vid
denna Riksdag anmäla.
Då nu denna öfverläggning genast begyntes, företogs
till en början de förslag till ändringar i Regerings-Formen,
hvilka sedan Riksdagarne åren 1809 och 1810 varit
hvilande på bordet, och stadnade Constitutions-Utskottet
i den mening, att förslaget till ändring i RegeringsFormens
5
§ väl kunde tåla uppskof;
20 § till Ständerne borde anmälas, för att vid denna
Riksdag afgöras;
28 § kunde tåla uppskof;
29 § likaledes;
30 § likaledes.
Vid 35 § föreföll, att till förändring deri funnes
tvänne särskildta förslag, det ena hvilande sedan år 1810,
rörande förvandling af Handelsagents-Sysslan till För
-
Bilaga C till Mern. N:o 1.
735
troende-Post, det andra sedan år 1812, i anledning af
Konungens Nådiga Proposition, hvarigenom en myckenhet
Embeten förklarades för Förtroende-Sysslor. De fleste
Ledamöter syntes benägna att till afgörande nu anmäla
det första förslaget, men Herr Baron och Ordföranden
ansåg oformligt att ej behandla bägge förslagen i ett
sammanhang.
Herr Silverstolpe anmärkte att här ej borde komma
i fråga, hvilken § i antalet, som vore under öfverläggning,
ej heller ifrån hvad ort anledningen blifvit gifven till ett
förslag, utan endast den fråga deri, som borde afgöras;
och att således, då ett eller flere förslag innehöllo särskilda
frågor, kunde visserligen Utskottet tillstyrka afgörandet
af en och åsidosätta att dertill anmäla de öfrige.
Under discurserna härom föreslogs att genom votering
afgöra de stridiga meningarne, och blef i följe deraf
voterings-propositionen justerad, så lydande:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes på alla
förslag till ändring i 35 § Regerings-Formen?
Vinner Ja, komma alla dessa förslag att hvila.
Vinner Nej, öfverlägges om hvilka af dessa förslag
böra till Riksens Ständers afgörande hemställas.
Efter förrättad votering och då anmäldt blifvit, att
Riksdagsmannen Åberg af Bonde-Ståndet för opasslighet
hade nödgats bortgå, befunnos rösterna hafva så utfallit:
Hos Ridderskåpet och Adeln:
Ja
4
Nej  2.
Hos Preste-Ståndet:
Ja
6.
Hos Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Hos Bonde-Ståndet:
Ja
3
Nej  2.
736 Riksdagen 1815.
I följe hvaraf alla förslag till 35 § Regerings-Formen
förblifva till afgörande vid denna Riksdag oamnälte.
Fortsattes öfverläggningen rörande anmälandet af
den år 1810 föreslagne redaction af Kegerings-F’ormens
37 §, som ansågs tåla uppskof;
49 § likaledes;
52 § likaledes;
53 § likaledes;
56 § likaledes;
61 § likaledes;
69 § likaledes, hvarvid dock friherre Cederström,
Jacob, ville hafva sin reservation emot beslutet i Prptocollet
förvarad.
Vid frågan om 70 § austäldes genast votering öfver
följande justerade proposition:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes på förslaget
till ändring af 70 § Regerings-Formen?
Vinner Ja, kommer detta förslag att hvila.
Vinner Nej, kommer förslaget att till Riksens Ständers
afgörande hemställas.
Efter slutad votering befunnos rösterna så hafva
utfallit:
Ilos Ledamöterne af Ridderskapet och Adeln:
Ja
1
Nej  5.
Hos Ledamöterne af Preste-Ståndet:
Ja
4
Nej  2.
Hos Ledamöterne af Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej :. 5.
Hos Ledamöterne af Bonde-Ståndet:
Nej  5.
I följe hvaraf förslaget till förändring af 70 § i
Regerings-Formen skulle till afgörande hos Riksens Ständer
föreslås.
Företogs
71 §, som ansågs kunna hvila.
Bilaga C till Mern. N:o 1.
737
74 §• .
I anledning af häröfver uppkomne stridiga meningar
voterades öfver följande justerade proposition:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes till ändring
i 74 § Regerings-Formen?
Vinner Ja, kommer detta förslag att hvila.
Vinner Nej, kommer förslaget att till Riksens Ständers
afgörande hemställas.
Efter förrättad votering befunnos rösterna så hafva
utfallit:
Hos Ridderskapet och Adelns Ledamöter:
Ja
4
Nej  2.
Hos Preste-Ståndets Ledamöter:
Ja
6.
FIos Borgare-Ståndets Ledamöter:
Ja
1
Nej
5.
Hos Bonde-Ståndets Ledamöter:
Nej  5.
Och, som sålunda tvänne Stånd stadnat emot två,
skulle bägge meningarna till Riksens Ständer anmälas.
77 § hvilar;
80 § likaledes;
81 §.
Herr Munch af Rosenschöld yttrade: Jag anser förslaget
till omändring af denna § böra upptagas, för att
med afslag afgöras. Enligt detta förslag kan en väckt
fråga, om ock af största vigt, få ligga oafgjord i 9'/2 år.
Om till exempel vid denna Riksdag en fråga väckes och
nästa Riksdag sammankallas först om 4 */2 år efter, får
den enligt detta förslag icke då afgöras, och om Riksdagen
näst efter den blifver först om 5 år, kommer således
frågan att först efter 9'/2 år få afgöras. Riksens
Ständer ha vid alla Riksdagar, sedan nuvarande Regeriugs-Form
antogs, visat så mycken modifieation, att vi
ej behöfva frukta för framtiden en för liten, och skulle
det hända, att en Urtima Riksdag inträffade för nära
738
Riksdagen 1815.
uppå en annan, hafva Riksens Ständer lika så väl sorn
nu rättighet att uppskjuta frågan.
Herr Silverstolpe utbad sig härvid få erinra, att
om något project nu afsloges, vore dermed föga vunnet,
emedan ingenting hindrade, att samma fråga åter vid
samma Riksdag väcktes och då å nyo till afgörande vid
nästa Riksdag bereddes.
Herr Doctor Wijkman önskade att i Protocollet
få antecknadt, att han ansåge vigtigt, det ändringar i
Grundlagarne sällan gjordes, hvarmed
Herr Silverstolpe conformerade sig, såväl som med
Herr Rosenschöld, i den mening, att man ej hade att befara
någon immoderation i Riksens Ständers åtgärder att
ändra Grundlagarne.
Efter en kort öfverläggning stadnade Utskottet i
den tankä, att denna § ej behöfde anmälas.
87 § likaledes;
96 § likaledes;
97 g likaledes;
102 g likaledes;
103 § likaledes;
108 § likaledes;
11° §•
Efter häröfver uppkomna stridiga meningar voterades
öfver följande proposition:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes på förslaget
till ändring af 110 § Regerings-Eormen?
Vinner Ja, kommer detta förslag att hvila.
Vinner Nej, kommer förslaget att till Riksens Ständers
afgörande hemställas.
Efter slutad votering befunnos rösterne hafva utfallit:
Hos
Ridderskapet och Adelns Ledamöter:
Ja
4
Nej  2.
Hos Preste-Ståndets Ledamöter:
Ja ./....  6.
Hos Borgare-Ståndets Ledamöter:
Ja
2
Nej  4,
Bilaga C till Meni. N:o 1.
739
Hos Bonde-Ståndets Ledamöter:
Nej  5.
I följe hvaraf, då två Stånd stadnat emot två,
bägge meningarne borde hos Riksens Ständer anmälas.
1 anledning häraf önskade Herr Silverstolpe för sin del
få i Protocollet antecknadt, att han ej ansåge möjligt,
det icke åtminstone Ett Stånd skulle vara så ömtåligt
om bevarandet af sina Riksdagsmanna-rättigheter, att
detta förslag till ändring någonsin kunde blifva antaget
till lag.
lil § ansågs ej vigtig att anmäla.
114 §•
På begäran af Riksdagsmannen Anders Danielsson
uppsköt Utskottet till nästa Plenum att deröfver bestämma
sin mening, intill dess Bonde-Ståndets Ledamöter närmare
fått underrätta sig om sitt Stånds önskan.
Härefter företogos de hvilande förslag till ändring
i Ilegerings-Formen, som 1812 blifvit föreslagna i anledning
af Konungens Nådiga Proposition, hvaribland ingen
föreslogs till afgörande, utan såvida de stodo i sammanhang
med den af Kongl. Maj:t fordrade och af Utskottet
redan tillstyrkta förändringen i 41 § Regerings-Eormen,
nemligen den 43 §:n och den 93 §:n. Vid frågan om den
42 §:s anmälan, och då Utskottets pluralitet ansåg densamma
böra hvila, gjorde friherre Gederström, Jacob,
deremot sin reservation till Protocollet.
Slutligen företogs granskningen af de förslag till
ändring i Regerings-Eormen, som nu hvila på bordet i
anledning af enskildes motioner; och då det befanns, att
detta endast vore det rörande ändring af 56 §, som till
afgörande af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget, fann Utskottet
sig dervid ej äga någon ytterligare åtgärd.
740
Riksdagen 1815.
Bilaga D till Mern. N:o 1.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 8 April
1815.
Ordföranden erinrade, att frågan om anmälan till
Riksens Ständer af förslaget till förändring i 114 § Regerings-Formen
sedan gårdagen hvilade till afgörande i
dag, och efter gjord proposition, att den skulle hvila,
hvilken af de fleste med Ja besvarades, yttrade
Riksdagsmannen Anders Danielsson, att han gerna
deri instämde, med vilkor att den ovilkorligen vid nästa
Riksdag måtte afgöras.
Herr Doctor Wijkman och Friherre Cederström,
Jacob, yrkade, att man i sådant afseende ej kunde lemna
någon föreskrift för tillkommande Ständer, hvilka också
icke vore pligtige att rätta sig derefter.
Riksdagsmannen Vice Talemannen Hyckert reserverade
sig till Protocollet, att hans bifall till uppskofvet
med denna §:s afgörande berodde deraf, att frågan om
en Representations-förändring äfven nu måtte komma att
uppskjutas, hvarmed
Herr Munck af Rosenschöld äfven förenade sig.
Härefter företogs uppläsning af förslagen till ändring
i Riksdags-Ordningen:
14 § ansågs kunna tåla uppskof;
17 § likaledes;
19 § likaledes;
23 § likaledes;
34 §.
Efter någon öfverläggning i anledning af denna §
voterades öfver följande proposition:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes på förslaget
till ändring i 34 § Riksdags-Ordningen?
Vinner Ja, kommer detta förslag att hvila.
Vinner Nej, kommer förslaget att till Riksens Ständers
afgörande hemställas.
Efter slutad votering befunnos rösterne så hafva
utfallit:
Bilaga D till Menn. N:o 1. 741
Hos Ridderskapet och Adelns Ledamöter:
Ja
4
Nej  2.
Hos Preste-Ståndets Ledamöter:
Ja
6.
Hos Borgare-Ståndets Ledamöter:
Nej  6.
Hos Bonde-Ståndets Ledamöter:
Nej  6.
I följe hvaraf, sedan två Stånd stadnat mot två,
bägge meningarne skulle till Riksens Ständer anmälas.
36 § hvilar.
38 §.
Voterades öfver följande proposition:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes på förslaget
till ändring i 38 § Riksdags-Ordningen?
Vinner Ja, kommer detta förslag att hvila.
Vinner Nej, kommer förslaget att till Riksens Ständers
afgörande hemställas.
Efter slutad votering befunnos rösterne hafva utfallit
som följer:
Hos Ridderskapet och Adelns Ledamöter:
Ja  -.  2
Nej  4.
Hos Preste-Ståndets Ledamöter:
Ja
6.
Hos Borgare-Ståndets Ledamöter:
Nej  6.
Hos Bonde-Ståndets Ledamöter:
Nej  6.
Och skulle således detta förslag till Riksens Ständer
till afgörande anmälas.
46 §.
742
Riksdagen 1815.
Voterades öfver följande proposition:
Bifaller Utskottet, att uppskof tillstyrkes på förslaget
till ändring i 46 § Riksdags-Ordningen?
Vinner Ja, kommer detta förslag att hvila.
Vinner Nej, kommer förslaget att till Riksens Ständers
afgörande hemställas.
Efter slutad votering befunnos rösterne sålunda
hafva utfallit:
Hos Ridderskapet och Adelns Ledamöter:
Ja
4
Nej  2.
Hos Prcstc-Ståiulets Ledamöter:
Ja
G.
Hos Borgare-Ståndets Ledamöter:
Ja
5.
En dubbel.
Hos Bonde-Ståndets Ledamöter:
Ja
2
Nej  4.
I följe hvaraf ingen anmälan af den 46 §:n skulle
komma att göras.
57 § hvilar;
63 § likaledes;
75 § likaledes;
78 § likaledes;
81 § likaledes.
Företogos de af enskilda personer väckta, af Constitutions-Utskottet
beredda och nu till afgörande på
bordet hvilande motioner.
14 § Riksdags-Ordningen ansågs tåla uppskof.
21 § likaledes.
38 § och 56 § fann Utskottet böra hos Riksens
Ständer till afgörande anmälas.
Slutligen företogos de öfriga på bordet hvilande
förslag till Representations-förändring, till inrättande af
en Lag- och Hushållsberedning och till ändring i rättegångssättet
rörande Tryckfrihetsmål, genom stadgandet
Bilaga D till Mern. N:o 1. 743
af en Jury, hvilka alla förslag Utskottet ansåg tjenligast
att med tillstyrkande af uppskof beledsaga, då troligen
öfver dem ingen allmän opinion ännu hunnit stadga sig.
Uppdrogs åt Secreteraren att till nästa Plenum författa
förslag till Utskottets Betänkande i anledning af
remissen af Konungens Nådiga Proposition om uppskof
med de hvilande Grundlagsfrågors afgörande.
744
Riksdagen 1815.
N:o 2.
Memorial i anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om de nya Constitutionella
förhållanden, sorn till följe af
Föreningen emellan Sverige och Norrige
uppkommit.
Då Riksens Ständer behagat infordra Constitutions-Utskottets
utlåtande, i anledning af
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om de nya
Constitutionella förhållanden, som till följe af
Föreningen mellan Sverige och Norrige uppkommit,
gifven Stockholms Slott den 12 April
1815; har Utskottet ansett för dess ovilkorliga
pligt att med yttersta möjliga skyndsamhet detta
utlåtande till Riksens Ständer afgifva, och dervid
ej tillåtit sig något annat uppskof, än hvad
som kunnat fordras till en emot ämnets stora
vigt svarande noggrann och mogen pröfning.
Utskottet, som med alla redlige Svenske
män delar tänkesätten af tacksamhet emot Kongl.
Maj:ts vidtagna åtgärder, som i Norriges och
Sveriges Förening ser en tröstande utsigt af ett
framtida lugn, grundadt i eniga nationalinteressen
och ett naturligt samband emellan tvänne Folks
krafter, hvilka alltid bort och böra vara rigtade
af samma vilja till ett gemensamt mål, har lik
-
Memorial N:o 2.
745
väl ansett som sin pligt att på det nogaste tillse,
det derigenom ingen rubbning måtte kunna åstadkommas
i det minsta af de Grundförfattningar,
hvarpå det Svenska samhällets bestånd hvilar;
det har ock då för Constitutions-Utskottet varit,
likasom vi må hoppas det är för hvarje god medborgare,
en högst tillfredsställande upptäckt att
finna, det de Constitutionella förhållanden, som
uppkomma genom Sveriges Förening med Norrige,
långt ifrån att rubba Fäderneslandets grundförfattningar,
snarare, likasom hela Föreningen,
skola bidraga att föröka deras kraft och landets
förkofran och välstånd, under en lugn njutning
af en lagbunden frihet.
Till följe af den gjorda framställningen i
Konungens Nådiga Proposition har Utskottet
först anstalt jemförelse mellan de Svenska Grundlagarnes
föreskrifter och de §§ i den Norrska
Grundlagen, som i högstberörde Nådiga Proposition
blifvit omförmälte, nemligen den 1, 6,
7, 8, 26, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 47 och 48.
Utskottet går nu att i anledning af denna undersökning
till Riksens Ständer framställa dess stadgade
meningar i afseende på hvarje § särskildt.
Den första §:n är af innehåll:
Konungariket Norrige är ett fritt och sjelfständigt
Rike, som ej kan delas eller af händas,
förenadt med Sverige under en Konung. Dess
Regeringsform är inskränkt och ärftligen Monarkisk.
Utskottet har ej funnit någon anledning till
collision kunna äga rum emellan densamma och
någon § i Sveriges Grundlagar. Utskottet tror
sig allenast anföra uttrycket af hela Svenska
Folkets förenade röst, när det tillstyrker, att
Riksens Ständer, i anledning häraf, måtte till
32
746
Riksdagen 1815.
det Norrska Folket afgifva en högtidlig förklaring,
att de genom sitt erkännande ytterligare
vilja besegla den emellan Sverige och Norrige
redan verkställda Förening under samma Konung,
och derjemte äfven erkänna Konungariket Norrige
såsom ett fritt och sjelfständigt Rike, hvilket ej
kan delas eller afhändas. Då bägge Staterna
äga Folkens borgerliga frihet skyddad genom
egna Grundlagar, väntar Svenska Folket af denna
Förening en politisk styrka inom den Nordiska
halfön, den högsta som kan ernås, innan Svear
och Norrmän sträcka sina broderliga armar för
att sammansmälta till ett Folk.
6 § i Norrska Grundlagen lyder som följer:
Thronföljden är rätt nedstigande och agna
tisk,
sådan, som den finnes bestämd i den af
Sveriges Rikes Ständer beslutna, och af Konungen
antagna, Successions-Ordning af den 26 September
1810.
Bland Thronföljare räknas äfven den ofödde,
som strax intager sitt rum i arfföljden, så snart
han efter Fadrens död födes till verlden.
När en Prins med arfsrättighet till Norriqes
och Sveriges förenade Kronor födes, skall hans
namn och födelsestund tillkännagifvas infor näst
instundande Storting, och i dess Protocoll antecknas.
Utskottet får vid denna § fästa Riksens
Ständers uppmärksamhet dervid, att den är till
alla delar öfverensstämmande med den Svenska
antagna Successions-Ordningen, endast med det
tillägg, att när en Prins födes med arfsrättighet
till Sveriges och Norriges förenade Kronor,
hans namn och födelsestund skall tillkännagifvas
inför nästinstundande Storting och i dess Protocoll
antecknas.
Memorial N:o 2.
747
Enär detta tillägg innefattar blott en formalitet,
enskildt för Norrige, hvilken på intet
sätt kan komma i collision med något genom
Sveriges Grundlagar vidtaget stadgande, lära
1 liksens Ständer tinna, att detsamma ej kan
hindra godkännandet af det stadgande, denna §
innehåller.
7 § i Norriges Grundlag lyder:
År ingen arfsberättigad Prins till, kan Konungen
föreslå sin Efterträdare för Norriges
Storting vid samma tid som för Svenska Ständerna.
Så snart detta förslag är gjordt, utvälja
båda Rikens Representanter ibland sig en Committé,
som äger rätt att bestämma valet, i händelse
Konungens förslag genom pluralitet ej skulle
af bägge folkens Fullmägtige särskildt bifallas.
Antalet af medlemmarne i denna Committé,
hvilken skall bestå af lika många från hvart Rike,
och ordningen, som bär följas vid valet, bestämmes
af en lag, den Konungen på samma tid föreslår
så väl nästa Storting som Sveriges Rikes Ständer.
Ur den samfälda Committéen afträder en
genom lottkastning.
T anledning af denna § får Utskottet vördsamt
anmäla, att Sveriges Grundlagar ingenting
föreskrifva rörande Konungens rätt att, derest
ingen arfsberättigad Prins skulle finnas, sin Efterträdare
föreslå. Detta grundar sig deri, att,
enligt vår lag, ingen inskränkning kan äga rum,
hvarken i Konungens, eller hvarje Riksdagsmans
rätt att Thronföljare föreslå. Men detta stadgande
i den Norrska Grundlagen är dock icke
stridande emot den rätt, den Svenska Constitutionen
Konungen icke förmenat, hvarå till ett
öfvertygande bevis må anföras, att sedan vår nu
gällande Grundlag antogs, vid de bägge Thron
-
748
Riksdagen 1815.
följareval, som derefter inträffat, Hans Maj:t
verkligen utöfvat denna propositionsrätt. Det
egentliga föremålet för Riksens Ständers öfverläggning
vid detta tillfälle är ett stadgande, att,
sedan Svea Rikes Ständer, efter de genom Svenska
Grundlagarne bestämda former, och Norriges
Storting, enligt den för detsamma genom Norrska
Grundlagen föreskrifne ordning, förrättat
Thronföljarevalet, endast i det fall, att bägge
Rikenas val, emot förmodan, skulle kafva utfallit
på olika personer, en af Sveriges Rikes Ständer
tillsatt Committé skulle sammanträda med en
Committé ifrån Norrska Stortinget, hvilken till
talrikhet och rösträttighet bör bestämmas alldeles
lika med den ifrån Sverige, för att med
Svea Rikes Ständers och Norrska Stortingets
fulla rätt genom omröstning afgöra Thronföljarevalet.
Berörde 7 § i Norrska Grundlagen innehåller
äfven i afseende på denna vigtiga fråga,
att en lag af Konungen skall föreslås så väl
Sveriges Rikes Ständer som Norriges Storting;
och då, genom Konungens Nådiga Proposition,
frågan om en sådan lag blifvit föremål för Riksens
Ständers öfverläggning, anser sig Constitutions-Utskottet
pligtigt att om grunderna för
densamma här vördsamt afgifva sitt yttrande.
Utskottet anser ej möjligt, att nödvändigheten
af en sådan lags stadgande icke allmänt
skulle erkännas. Skola tvänne Riken vara förenade
under en gemensam Konung, måste äfven
en utväg finnas att vid de, gifve Gud! sällsynta
tillfällen, då bägge Rikena behöfva välja en
Thronföljare, till slutligt afgörande leda den
möjliga, fast oförmodliga, händelsen, att hvartdera
Riket med sina röster skulle kunna falla på hvar
Memorial N:o 2.
749
sin olika person. Föreningens möjlighet vid vissa
tillfällen och dess varaktighet i allmänhet beror af
ett sådant stadgande. Om det uppgifna förslaget,
att en särskild Committé i sådan afsigt borde
af Riksens Ständer väljas, befinnes vara ett till
ändamålet ledande medel, blifver en sådan föreskrift
en alldeles ny inrättning, som står i omedelbart
sammanhang med Sveriges och Norriges
Förening under en Konung, som aldrig förr än
vid denna Förening kunnat komma i fråga, och
hvilken, såsom deraf helt och hållet beroende,
utan rubbning i Sveriges Grundlagar, såsom en
artikel i den Act, hvarigenom berörde Förening
högtidligen stadgas, efter ett af Kongl. Maj:t
och Riksens Ständer fattadt beslut, genast lagligen
kan fastställas och sättas i verket.
Utskottet anser ingen tjenligare utväg finnas
att till bestämdt slut leda den skiljaktighet, som
i bägge Rikenas särskildta val af en Efterträdare
till den gemensamma Svenska och Norrska Timonen
möjligen kunde uppstå, än tillsättandet af
en ifrån den i vår Riksdags-Ordning förut stadgade
Thronföljare-Nämnd alldeles särskild Committé,
hvilken slutligen röstar med bägge Rikenas
Representanters fulla afgörande-rätt. Denna inrättning
står i full öfverensstämmelse med Svenska
Grundlagens stadgande i de fall, der Svenska
Ständernas delade röster nödvändigt behöfva
bringas till ett bestämdt utslag. Utskottet förutser,
att det, i sitt tillstyrkande dertill, mötes af
Svenska Folkets allmänna tänkesätt om vidtagandet
af sådana stadgar, att ingen anledning må
kunna väckas till skingrande af en Förening
mellan tvänne Brödrafolk, dem vidriga öden förut
söndi'at, en Förening, den Folkens naturliga läge
återfordrat, och en Hjelte och Medborgare i
750
Riksdagen 1815.
samma person, genom väckelsen af en sann
fosterlandskänsla hos bägge Folken, med kraftig
hand ändteligen förmått sammanknyta.
Om nu Riksens Ständer skulle behaga samtycka
till detta förslag, återstår att bestämma
denna Committés rättigheter och befattningar
samt formerna så väl för dess organisation som
handlingssätt.
När Thron följ are val i bägge Rikena skall
anställas, böra, enligt en i sakens natur grundad
öfverenskommelse, Riksens Ständer i Sverige vara
sammankallade till samma da°f, sorn Storting i
o7 O
Norrige begynnes. Det synes grundadt så väl
i Konungens eget interesse som i bägge Staternas,
om genom en mellan bägge Rikena nu träffad
öfverenskommelse det i underdånighet åt
Konungen uppdroges, eller, i det fall Thronföljareval
efter Konungs död anställes, det ålades
den under Thronledigheten lagligen varande Interims-Styrelsen
att inom åttonde dagen efter
den dag, då Riksdagen i Sverige å Rikssalen
blifvit öppnad och Storting i Norrige lagligen
constitueradt, på samma dag å bägge ställen aflemna
Propositionen om Thronföljden, hvarefter
Svenska Ständernas och Norrska Stortingets val
ej sednare än inom den tolfte dagen efter denna
för Propositionens aflemnande faststälde termin
ovilkorligen bör förrättas. Samma nu tillgörande
stadgande bör äfven förbinda hvarje Svensk Riksdagsman
att inom samma bestämda tid af åtta
dagar sin motionsrätt om Thronföljare utöfva,
på det valdagen för så väl Sveriges Ständer
som Norriges Storting lika må kunna bestämmas.
Dagen före den till de Svenska Ständernas
och det Norrska Storthingets Thronföljareval utsatte
synes den Committé, så väl af Sveriges
Memorial N:o 2.
751
Ständer som Norriges Storting, böra väljas,
som får sig uppdraget att, derest Sveriges och
Norriges val skulle falla på olika personer, sammanträda
och, med bägge Rikenas Representanters
rätt, genom omröstning valet på en person
bestämma.
Constitutions-Utskottet tror sig å nyo böra
fästa Riksens Ständers uppmärksamhet derpå, att
denna Committé, ehuru i förhand vald, ej bör
förblandas med den Nämnd, som enligt 61 §
Riksdags-Ordningen vid val till Konung eller
Thronföljare är förordnad, för att med Ständers
rätt afgöra, i det fall att Riks-Ståndens röster
på olika personer skulle utfalla. Denna Nämnd
förblifver vid dess befattning att, om behofvet
deraf skulle inträffa, bestämma Sveriges Rikes
Ständers val på allenast en person. Den nu föreslagna
Committéens åtgärd inträder deremot ej
förr, än den händelse inträffat, att de Svenska
Ständernas och det Norrska Stortingets val utfallit
på olika personer.
På den till valet utsatta dagen välje Sveriges
Ständer och Norriges Storting, efter det i hvartdera
Rikets Grundlagar bestämda sätt, blott en
person. I fall bägge Rikenas val inträffat på
samma person, vare han lagligen uthorad till
Thronföljare. Skulle åter hvartdera Riket hafva
valt en olika person, skall denna skiljaktighet
afgöras genom omröstning af bägge Rikenas förenade
Committéer.
Desse bägge Rikenas Committéer föreslår
Constitutions-Utskottet måtte utsättas lika till
antal och till rättigheter. Constitutions-Utskottet
tror sig icke behöfva för Riksens Ständer vidlöftigt
utreda, huruledes, både enligt Rättvisans
grunder och Klokhetens föranledande, denna full
-
752
Riksdagen 1815.
k omliga jeinlikhet emellan bägge Rikenas till
ofvansagde ändamål utvalda Committéer bör äga
rum. Det är öfvertygadt, att den broderliga
känslan, som lifvar bägge folken, den rena aktning,
hvart och ett fritt och sjelfständigt folk
såsom sådant bör hysa för hvart och ett annat
folk i samma belägenhet, redan förut bestämt
Svea Rikes Ständer till erkännande af denna
jemlikhet.
Antalet af dessa Committerade har Utskottet
ansett sig böra föreslå till 36 personer ifrån
hvartdera Riket, då ifrån Svea Rikes Ständer 9
Ledamöter af hvart Riks-Stånd dertill böra utväljas.
Dessutom böra äfven af hvart Stånd
tvänne Ledamöter utväljas såsom Suppleanter,
hvilka i bestämd ordning träda i befattning, endast
i det fall, att någon af de ordinarie Ledamöterna
skulle möjligtvis vid valförrättningen
icke komma tillstädes.
Till samlingsort för dessa bägge Rikenas
Committerade föreslår Constitutions-Utskottet
Riksens Ständer Carlstad, såsom belägen, i det
närmaste, midt emellan de orter, der vanligen
Sveriges Riksdagar och Norriges Storting hållas.
Till denna bestämda samlingsort böra, enligt
Utskottets tanka, bägge Rikenas Committerade
förbindas att på utsatt dag inträffa. Denna
dag bör af Konungen, eller, i fall af hans frånfälle,
af bägge Rikenas lagliga gemensamma Styrelse
utsättas inom den kortaste möjliga tid,
efter erhållen underrättelse om hvartdera Rikets
särskildta val, beräknad efter Riksdagsorternas
afstånd ifrån samlingsorten, men ej senare än
den 21 dagen efter den för Svea Rikes Ständer
oda Norriges Storting förut bestämda valdagen.
Memorial N:o 2.
753
Ytterligare får Constitutions-Utskottet föreslå,
att, innan hvardera Committéen ifrån den ort,
der Riksdag i Sverige och Storting i Norrige
hålles, afreser, dem å ömse sidor måtte åläggas
att hvardera inom sig utvälja en Ordförande.
Dagen efter den till samlingsdag utsatta
dagen böra bägge Rikenas Committerade på
bestämd timma, och efter af hvardera Committéens
Ordförande utfärdadt anslag, på förmiddagen
samlas. Sedan hvardera Committéens Ordförande
uppläst deras Constitutorialer, förrättas
genast lottning mellan de bägge Ordförande, för att
afgöra hvilken vid omröstningen skall föra ordet;
hvarefter, sedan sålunda Ordförande för hela den
förenade Committéen blifvit bestämd, denna
Committé genast, och utan discussion, omröstningen
bör företaga. De Committerade böra ej
åtskiljas, ej heller någon af dem ifrån samlingsrummet
afgå, innan valförrättningen är till alla
delar fulländad.
Hvardera Ordföranden bör då uppläsa och
aflemna det document, som innefattar hans Committenters
på en enda person bestämda val, i
enlighet hvarmed voterings-propositionen på de
sålunda bestämda tvänne Canditater, efter förut
i den till föreslående lagen uppgifvet och stadfästadt
schema, medelst namnens ifyllning bör
upprättas, och omröstningen, hvarvid enkel pluralitet
afgör utslaget, genast företagas.
Upprop vid denna omröstning bör så förrättas,
att, derest den gemensamma Committéens
Ordförande är Svensk, de Norrske Committerade
först skola uppropas och sina röster afgifva,
och derefter de Svenske, och tvärtom, derest
Ordföranden är Norrman.
Omröstningen bör förrättas med till storlek
754
Riksdagen 1815.
och utseende i alla delar lika sedlar, hvarpå
hvardera Candidatens namn bör finnas tryckt
med lika stilar. För att kunna gälla, böra dessa
sedlar vara omärkte, enkla, slutna och hoprullade.
Förr än sedlarne uppräknas, bör Ordföi’anden
en ibland dem uttaga och föi’seglad
aflägga. Befinnas, vid uppsummerandet af de
öfriga, rösterna lika delade, må denna sedel
öppnas och gifva decision. Ar pluraliteten redan
vunnen, bör den aflagde sedeln genast förstöras.
I anseende till denna förrättnings stora vigt
och på det ingen må kunna förebära att genom
någon, af ovanan lätt möjlig, oaktsamhet hafva
blifvit sin rätt förlustig, föreslår Utskottet, att
näst före sedlarnes digifning till omröstningen
alla de stadgar, som röra omröstningssättet, skola
högt och tydligen uppläsas. Derefter förrättas
genast omröstningen, och skulle vid sedlarnes
öppnande någon sedel befinnas vara af egenskap
att, enligt ofvanbestämda grunder, ej kunna antagas,
blifve den bortkastad och på stället förstörd.
Skulle derigenom omröstningen stadna
i paria vota, uppbrytes den förseglade sedeln.
Vid omröstningen föres Protocollet af någre
bland de Committerade sjelfve. Detta Protocoll
justeras genast efter omröstningens slut. Tvänne
lika lydande exemplar upprättas, hvilka underskrifvas,
innan de Committerade åtskiljas, af
hela Val-Committéen, i dess närvaro förseglas
och genom hvartdera Rikets Committerades Ordförandes
försorg genast samma dag afsändas, det
ena till Svea Rikes Ständer, under adress till
Landt-Marskalken och Talemännen, det andra till
Norriges Storting, under adress till dess President.
Dessa Protocoll underskrifvas enligt samma
Memorial N:o 2.
755
ordning, sorn vid diplomatiska afhandlingar öfligt
är, så att det exemplar, hvilket till Sveriges
Ständer afgår, underskrifves främst af Sveriges
Committerade, dernäst af Norriges, och det, som
till Norrska Stortinget afsändes, undertecknas
främst af Norriges och dernäst af Sveriges Committerade.
Efter inhändigandet på båda ställen af denna
Val-Act, skall den genast, eller sist den följande
dagen, för Riksens Ständer i Sverige och Stortinget
i Norrige föredragas, hvilka straxt träda
i författning att detta bägge Rikenas förenade
Representanters beslut Kongl. Maj:t, eller,
i fall af Dess frånfälle, den lagliga InteriinsStyrelsen
meddela.
8 § i Norriges Grundlag lyder:
Konungens fullmyndighets-ålder bestämmes
genom en lag, som gifves efter öfverenskommelse
emellan Norriges Storting och Svenska Ständerna,
eller, om de derom ej kunna åsämjas, genom
en af bägge Rikenas Representanter utnämnd
Committé, på det i föregående § stadgade sätt.
Så snart Konungen uppnått den i lagen
föreskrifna ålder, förklarar Han Sig offentligen för
myndig.
Constitutions-Utskottet bör härvid vördsamt
erinra Riksens Ständer, att Kongl. Maj:t redan
genom Nådig Proposition hos dem yrkat afgörandet
af ett i laglig ordning beredt förslag till
ny bestämning af Konungs fullmyndighets-ålder.
Den här förevarande frågan rörer egentligen, huruvida
Riksens Ständer vilja derå ingå, att, derest
öfver bestämningen af Konungs myndighets-ålder
Sveriges Ständer och Norriges Storting stad
-
756
Riksdagen 1815.
nade i olika beslut, denna bestämning slutligen
finge afgöras genom omröstning på Ja och Nej,
af en Committé sammansatt af bägge Rikenas
Deputerade.
Constitutions-Utskottet har hyst den mening,
att, enär likstämmighet i stadganden, som
böra vara gemensamma för båda Rikena, är ett
nödvändigt vilkor för Föreningens bestånd, böra
icke heller några lagliga medel underlåtas till
dess vinnande. Utskottet tillstyrker på denna
grund, att, sedan Riksens Ständer i anledning
af Konungens Nådiga Proposition fattat sitt beslut
rörande bestämningen af Konungs myndighets-ålder,
de måtte äfven medgifva, att, i den
oförmodade händelse att Norriges Storting ej
skulle instämma i samma beslut, en Committé
af Sveriges Ständer måtte få sammanträda med
den Committé af Norriges Storting, som i ofvanberörde
§ föreslås, och de bägge meningarne
genom omröstning, med Ständers rätt, afgöra.
Denna Committé föreslår Utskottet måtte utsättas
till antalet af allenast Tolf ifrån hvartdera
Riket, eller Tre personer ifrån hvart Riks-Stånd
i Sverige. Committéens handlingssätt bör bestämmas
alldeles i enlighet med grunderna för den
nyss, i anledning af 7 §, tillstyrkta Val-Cominittéens;
och tror sig Utskottet böra erim-a, att,
då denna frågas afgörande ej står i omedelbart
sammanhang med upprättandet af den Act, som
innehåller Svea Rikes Ständers biträde till Föreningen
med Norrige, detta mål alldeles särskildt
derifrån bör behandlas. Det är likväl, såsom
hörande till hvartdera Rikets särskildta Grundlagsstadganden,
af natur att ju förr dess hellre
bestämdt böra vara afgjordt; och det beror då
af Riksens Ständer, så vida de i detta förslag
Memorial N:o 2.
757
behaga ingå, att sjelfva bestämma tiden, när
desse Committerade skulle utväljas, antingen ett
sådant Val borde ske i förhand, eller i den stund,
då det likväl icke förmodade behofvet deraf
kunde inträffa.
26 § i Norrska Grundlagen lyder:
Konungen har rätt att sammandraga troppar,
begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva
Förbund, affärda och emottaga Sändebud.
När Konungen vill begynna krig, skall han
meddela Regeringen i Norrige sina tankar och
derom inhemta dess Betänkande, jemte en fullständig
Berättelse om Rikets tillstånd, i anseende
till dess financer, försvars-anstalter rn. m. Sedan
detta skett, sammankallar Konungen den Norrska
Stats-Ministern och de Norrska Stats-Råd erna,
tillika med de Svenska, till ett utomordentligt
Stats-Råd, och förelägger dem ej mindre de grunder
och omständigheter, som vid detta tillfälle
böra komma i öfvervägande, än Norrska Regeringens
förklaring om detta Rikes tillstånd, jemte
en dylik Berättelse om Sveriges. Öfver dessa föremål
infordrar Konungen deras Betänkande, hvilket
de hvar för sig skola till Protocollet afgifva,
vid den ansvarighet, Grundlagen bestämmer. Derefter
äger Konungen rätt att fatta och utföra det
beslut, Han anser för Staten gagneligast.
Constitutions-Utskottet är öfvertygadt, att
den Svenska Grundlagen alldeles icke lägger
något hinder i vägen för detta stadgande i den
Norrska. Sammanträdet mellan Svenska och
Norrska Stats-Rådet är det enda, som skulle
kunna fordra Riksens Ständers medgifvande;
men, då ett sådant sammanträde är en omedel
-
758
Riksdagen 1815.
bär följd af tvänne Rikens förening under samma
Konung, och då intetdera Stats-Rådet vid detta
tillfälle utöfvar någon afgörande-rätt, utan Konungen
ensam besluter, trädas, genom ett bifall
dertill, Sveriges Grundförfattningar i intet afseende
för nära. Formaliteterna rörande öfverläggningssättet
i afseende på Norriges StatsRåd
förändra alldeles icke de formaliteter, Svenska
Grundlagen för Stats-Rådets åtgärder vid samma
tillfälle föreskrifver, och den äskade Berättelsen
om Sveriges tillstånd beror alltid af Kongl.
Maj:t att låta afgifva och är i våra lagar hvarken
föreskrifven eller förbuden. Antagandet af
de i denna § innehållna föreskrifter tror Utskottet,
i följe af allt detta, ej böra möta någon
svårighet.
38 § i Norrska Grundlagen:
Sä väl den Norrske Stats-Ministern som de
tvänne Stats-Råderna, hvilka åtfölja Konungen,
hafva säte och öfverl äggningsst åmma i Svenska
Stats-Rådet, när ämnen der förehafvas, hvilka
angå håda Rikena.
I dylika mål bör tillika den i Norrige varande
Regeringens Betänkande inhemtas, så vida
de ej fordra ett sä hastigt afgörande, att tiden
sådant icke rnedgifver.
Afven i afseende på denna § har Utskottet
ej funnit den innehålla något stadgande, som
ändrar åtgärderna vid Sveriges styrelse. De
Norrska Stats-Rådens närvaro vid gemensamma
ärendens behandling är en naturlig följd af sjelfva
Föreningen och har alldeles ingen inflytelse på
styrelsen af Sveriges enskilda angelägenheter.
Utskottet tror sig härvid allenast böra anmärka,
Memorial N:o 2.
759
att, till bibehållande af jemlikhet i rättigheter,
det vore angeläget i sammanhang härmed stadga,
att, då inför Konungen i det Norrska StatsRådet,
enär och ehvar det är samla dt, ämnen
förehafvas, som angå båda Rikena, trerme Ledamöter
af det Svenska Stats-Rådet der äfven må
hafva säte och stämma.
Af samma egenskap att, såsom en omedelbar
följd af bägge Rikenas Förening, utan
rubbning af våra Grundförfattningar kunna och
böra medgifvas, äro §§ 39, 40, 41, 42 och 43 i
den Norrska Grundlagen, så lydande:
39 §. Dör Konungen, medan Thronföljaren
ännu är omyndig, skall Norrska och Svenska
Stats-Rådet genast sammanträda, för att gemensamt
utfärda kallelse till Storting i Norrige och
Riksdag i Sverige.
40 §. Intill dess hägge Rikenas Representanter
äro församlade och hafva förordnat om
Regeringen under Konungens minderårighet, skall
ett af lika antal Norrske och Svenske Ledamöter
sammansatt Stats-Ilåd förestå Rikenas styrelse,
med iakttagande af dessas ömsesidiga Grundlagar.
Den Norrske och den Svenske Stats-Ministern,
sorn hafva säte i förenämnda sammansatta Råd,
skola draga lott om hvilkendera derstädes skall
föra ordet.
41 §. De i föregående 39 och 40 §§ gifna
föreskrifter skola äfven äga rum, då det, till följe
af Svenska Regerings-Formen, tillkommer Svenska
Stats-Rådet att i egenskap af sådant föra Regeringen.
760
Riksdagen 1815.
42 §. Rörande de närmare stadganden, som
äro nödvändiga vid de i 39, 40 och 41 §§ anförda
tillfällen, föreslår Konungen, för nästa
Storting i Norrige och Riksdag i Sverige, en lag,
byggd på grundsatsen om fullkomlig jemlikhet
bägge Rikena emellan.
43 §. Valet af Förmyndare, som skola föra
styrelsen under Konungens minderårighet, skall
verkställas efter samma föreskrift och på samma
sätt, som förut i 7 § är stadgadt angående valet
af Thronföljare.
Erkännandet af en fullkomlig jemlikhet bägge
Rikena emellan, medgifvandet att bägge Rikenas
Stats-Råd till lika antal ina sammanträda vid de
tillfällen, då, enligt Sveriges nu gällande Grundlag,
Rikets styrelse föres af Stats-Rådet, anser
Utskottet vara en naturlig följd af bägge Rikenas
förening och ej medföra någon rubbning
eller ändring i Sveriges Grundlagar, utan blott
höra till de stadganden och vilkor för bägge
Rikenas förening, hvaraf hvartdera Rikets Grundförfattning
för inre styrelsen icke ens lärer böra
kunna komma att bero.
Stadgandet om lottningen mellan den Svenske
och Norrske Stats-Ministern om rättigheten att
i det gemensamma Stats-Rådet föra ordet, får
Constitutions-Utskottet föreslå måtte så bestämmas,
att den Svenske JustitiavStats-Ministern
och den Norrske Stats-Ministern, vid bägge StatsRådens
första sammanträde, skola draga lott om
hvilkendera der först skall föra ordet; och att
Ordföranden sedermera, efter den genom denna
lottning faststälde ordning, hvar åttonde dag
må ombytas, så att hvardera Stats-Ministern,
Memorial N:o 2.
761
den ena efter den andra, och endast en vecka,
niå föra ordet. Detta stadgande anser Utskottet
enligast med den jemlikhetsgrundsats, som
mellan bägge Rikena är yrkad och synes böra
fastställas.
Vid dessa §§ har likväl Utskottet trott sig
ej böra förbigå att fästa Riksens Ständers uppmärksamhet
dervid, att de^ väl äro i fullkomlig
öfverensstämmelse med de*Svenska Grundlagarnes
dermed i sammanhang stående, hittills gällande
stadganden; men att just i denna stund,
i anledning af Konungens Rådiga Proposition om
afgörande af förslaget till ändring i den 41 och
dermed i sammanhang stående §§ i Regeringsformen,
Riksens Ständers pröfning finnas underkastade
förslag, hvilka, derest de i alla deri
befintliga särskildta stadganden vunne Riksens
Ständers bifall, skulle medföra oförenliga skiljaktigheter
mellen Sveriges Grundlagar och de
nu anförda §§ i Norrska Grundlagen. Det var
äfven med afseende derpå, som ConstitutionsUtskottet,
i dess Betänkande i anledning af Konungens
Nådiga Proposition om uppskof med
de hvilande Grundlagsfrågor, till Riksens Ständer
hemstälde. att vid afgörandet af förslaget
till förändring i 41 § göra afseende på dess
sammanhang med 8 § Norrska Grundlagen. Det
kan ej undfalla Riksens Ständer, att, derest
genom ett fullkomligt gillande af förslaget till
ändring i denea § Riksens Ständer skulle stadga,
att Konungen ägde rätt att före sin död förordna
Förmyndare för sin omyndige Efterträdare,
det vare sig en fullmyndig Arf-Furste eller
andre personer, den föreslagna Samregeringen af
Svenska och Norrska Stats-Rådet icke mera kunde
äga rum. Om detta medgifves, har Utskottet
762
Riksdagen 1815.
ansett för dess pligt att derpå vända Riksens
Ständers uppmärksamhet, dels på det inom sig
stridande beslut ej af Riksens Ständer måga
kunna fattas, dels på det Riksens Ständer efter
de beslut, de i afseende på den 41 §:n fatta,
måtte kunna jemka sina bestämningar rörande
de ofvan uppräknade §§ i den Norrska Grundlagen.
44 § i Norrska Grundlagen lyder:
De Norrmän, som vid de i 40 och 41 §§
anförda tillfällen deltaga i Regeringen, skola
inför Norrska Stortinget aflägga följande Ed:
Jag lofvar och svär att vilja förestå Regeringen
i enlighet med Constitutionen och lagarne, så
sant mig Gud hjelpe och Hans heliga ord! De
Svenske aflägga Ed inför Sveriges Rikes Ständer.
Hålles ej Storting eller Riksdag vid denna
tid, nedlägges Eden skriftligen i Stats-Rädet och
förnyas sedan pä nästa Storting eller Riksdag.
Beträffande denna § lära Riksens Ständer
finna, att den innehåller blott en reglementarisk
författning, som ingenting ändrar i Sveriges
Grundförfattningar.
47 § i Norrska Grundlagen:
Den omyndige Konungens uppfostran bör,
i händelse Hans Fader icke derom aflemnat
något skriftligt stadgande, handliafvas på det i 7
och 43 §§ föreskrifna sätt.
Det bör vara en ovilkorlig regel, att den
omyndige Konungen erhåller tillräcklig undervisning
i Norrska språket.
Memorial N:o 2.
763
Utskottet har trott sig böra tillstyrka föreskriften
i denna § men dock dervid till Riksens
Ständers uppmärksamhet framställa, att, enligt
den Svenska Grundlagen, den omyndige Konungens
uppfostran skötes af den lagligen tillsatte
Förmyndaren, och att något särskildt stadgande
i detta afseende af den döde Konungen är utan
all kraft. Billigheten af den föreskrift, att en
Svensk och Norrsk Kron-Prins ofelbart skall
erhålla undervisning i det Norrska språket, lärer
ej kunna bestridas, hälst fordran deraf är ett
uttryck af en sann Nationel anda, och en ren
känsla af det Norrska folkets önskan att genom
en obehindrad förtrolighet njuta sin nya Regerings
vård och villigt kunna uppfylla sina pligter.
48 § i Norrska Grundlagen lyder:
Är den manliga Konungaätten utdöd, och
ingen Thronföljare uthorad, dä skall ett nytt
Konungahus väljas, pä det i 7 § stadgade sätt.
Rörande denna § har Utskottet allenast trott
sig böra anmäla, att den till alla delar beror at
de föregående §§, hvarmed den står i sammanhang,
och således tillika med dem måste med
o
’
gifvas eller förfalla.
Sedan nu Utskottet inför Riksens Ständer
gjort reda så väl för dess förfarande att noga
pröfva de delar af den Norrska Regerings-Formen,
som med de Svenska Grundlagarne stå i
sammanhang, sorn Utskottets i följe af denna
pröfning stadgade tänkesätt, återstår allenast att
uppgifva: l:o att Utskottet anser de förhållanden,
som till följe af Föreningen emellan Sverige
och Norrige uppkommit, väl i det afseende Constitutionella,
att de bestämma vilkoren för dessa
764
Riksdagen 1815.
bägge Rikens förening under en gemensam Styrelse,
men ej af den egenskap, att de såsom i
något afseende medförande ändring i grunderna
för någotdera Rikets inre samhällsförening och
styrelse, till deras bestämning behöfva vara underkastade
det behandlingssätt, sorn den Svenska
Grundlagen för afgörande af Grundlagsfrågor föreskrifver;
2:o att Constitutions-Utskottet, i sammanhang
dermed, tillstyrker, att en särskild
Riks-Act, till bestämmande af de Constitutionella
förhållanden, sorn till följe af Föreningen
emellan Sverige och Norrige uppkommit, måtte
upprättas och Riksens Ständer i Sverige och
Stortinget i Norrige föreläggas, och för hvars
hufvudinnehåll Utskottet anser sig i detta sitt
vördsamma Betänkande hafva utvecklat de grunder,
Riksens Ständer till Hans Kongl. Maj:t i
underdånighet torde böra öfverlemna.
Utskottet får här allenast i korthet anmäla,
att det hos sig stadgat dessa meningar på de
grunder, att, efter en noga pröfning, ingen anledning
förefunnits, det någon förändring i Sveriges
enskilda lagar vid detta tillfälle kunde
behöfva äga rum; att Utskottet betraktat, det
den grundsats, att försvåra förändringar i Grundlagen
för Statens borgerliga förening, på intet
sätt kan vara användbar på stadganden rörande
tvänne Staters inbördes politiska förbindelse; att
det funnit en borgen för orubbligheten af hvardera
Statens enskilda Grundlagar ligga deri, att
de ej måtte bero af den förening emellan tvänne
sjelfständiga Stater, som alltid är mei'a tillfällig
än en hel Nations, genom samhällscontractet:
grunder, hvilka inför Utskottet blifvit tydligen
utvecklade i det Dictamen till Utskottets Protocoll
af Herr Silverstolpe, A. G., hvilket Con
-
Rilaga A till Mern. N:o 2. 765
stitutions-Utskottet härjemte, såsom innefattande
utförligare skäl till dess tillstyrkande, Infogar
och till Riksens Ständer vördsamt öfverlemnar.
Stockholm den 25 April 1815.
På Höglofh Ridderskapet och Adelns vägnar
Rudolf Cederström.
På Idögv. Preste-Ståndets vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 5 bilagor (A—E).
Bilaga A till Mern. N:o 2.
Dictamen af Axel Gabriel Silverstolpe.*)
Af lika vigt med de frågor, af hvilka sjelfva sambandet
mellan Sverige och Norrige beror, och måhända
af on ännu större, är den frågan, så i afseende på närvarande
som kommande tider, huruvida den delen af
det i både Sveriges och Norriges Grundlagar stadgade
behandlingssätt af Constitutions-frågor, att de, efter beredning
vid EN Riksdag., böra hvila till en annan, är
till ofvanberörde frågor lämplig?
*) Tryckt i Bihang till riksståndens protokoll II: 498 o.
följ. Originalskriften härtill saknas i konstitutionsutskottets
handlingar vid 1815 års riksdag.
766
Riksdagen 1815.
Jag framställer särskildt detta ämne af det skäl,
att det mer än många äger en sida, hvilken likasom
brådskar att framställa sig, en annan, som ej upptäckes
förrän efter en kallare pröfning; att den förra uppkommer
lätt och omedelbart af det begrepp, man fäster vid
en term, den sednare af de flera slutledningar, man med
tankemöda måste göra från en princip; och att ett rigtigt
bestämmande af det förra och en ovrängd fram.
ställning af de sednare synas mig tillsammans utgöra
det enda sätt att oförhastadt komma till afgörande at
denna fråga.
Den, som genom vår nu några-åriga lyckliga vana
skulle i begreppet hafva oskiljaktigt förenat en Constitutions-frågas
natur med dess behandlingssätt, hyser visserligen
just deruti ett i afseende på upprätthållandet at
Sveriges enskilda Grundlagar nyttigt tänkesätt; men
detta tänkesätt kan möjligen vara otillämpligt till andra
Grundlagar, emedan de nämnde 2:ne begreppens förenande
oskiljaktigt, är i sig sjelft icke annat än förblandning.
En Constitutions-fråga, i sin natur betraktad, är
icke annat än en af grundvalarna, hvaruppå någon slags
samfällighet hvilar. Denna egenskap af grundval utgör
dess väsende. En sådan frågas behandlingssätt åter är
ingenting mer än formen för dess tillkomst eller dess
förändrande; det tillägger eller fråntager icke frågan dess
natur af constitutionel; och den förblifver alltid sådan
genom sig sjelf, ehurudan ock formen för dess behandling
må vara. Sveriges Constitution förblifver således
alltid Constitution, antingen förändringar deri skulle lagligen
tillvägabringas genast, eller efter hvila; och med
termen Constitutions-fråga följer icke, såsom nödvändigt
förbundet, begreppet om uppskof till annan tid med dess
afgörande. Annat är, att det följer tillfälligen, för Sverige
enskildt; och i denna behandlingsform ligger, efter min
tanke, så mycken vishet, att det är den, jag hufvudsakligen
anser för det palladium, hvarvid Svenska Constitutionens
bestånd är häftadt.
Af dessa slutledningar synes mig följa, att de frågor,
som röra sambandet mellan Sverige och Norrige,
kunna vara verkliga Constitutions-frågor, utan att derföre
nödvändigt behöfva behandlas på det sätt, som dc rent
Svenska eller de rent Norrska.
Bilaga A till Mern. N:o 2.
767
Förutsättes denna slutsats, så uppkommer i ordningen
den frågan, huruvida de det böra?
Till utrönande häraf torde först böra urskiljas,
hvad det är, som sammantaget af hvardera utaf dessa
3:ne slags Gruiullags-stadganden constituerar?
Sammantaget af de Svenska Grundlags-stadganden,
det är Svenska Constitutionen, constituerar till full och
ovilkorlig samhällighet, till ett Folk, med likhet i rättigheter
och pligter, med en Representation och en Styrelse,
de menniskor, som bebo det Svenska området; likaså
Norrska Constitutionen, de menniskor, som bebo det
Norrska.
Hvar för sig bestämmer således den inre samhällighets-form,
som constituerar hvartdera områdets olika
folkmassor till en Stat, existerande i och genom sig och
utan gifven gemenskap med någon annan.
Men hvad är det, som sammantaget af nu förevarande
stadgande är ärnadt att constituera? Visserligen
hela massan af Skandinaviens inbyggare, men icke ännu
till ett fullständigt helt, utan till partiel och vilkorlig
samhällighet, till 2:ne Folk med betydande skiljaktighet
i rättigheter och pligter, med hvar sin särskildta Representation
— med enhet blott i sin Styrelse. De utgöra
således den Svenska Staten, och den Norrska Staten,
ännu icke den Skandinaviska: de äro förenade, de äro
icke hopsmälte. De äro sammanbundne, till det yttre
genom gemensamhet i kraft till upprätthållande af bägges
sjelfständighet, till det inre genom hörsamheten åt
en gemensam verkställande myndighet; de äro särskilda
i allt annat, i allt hvad som kommer under namn af
borgerlig frihet, af inre lagstiftning, af oeconomiska, af
financiella förhållanden. De punkter, hvari de sammanträffa,
äro alltså ännu vida färre än de, hvari de skilja
sig: bägge Rikena kunna, om man så vill, sägas utgöra
en Stat, men i sådant fall endast en i tätaste måtto
politisk, icke ännu en borgerlig; eller nämnom den äfven,
för korthetens skull, en Stat, det återstår dem likväl
att bli ett Folk.
Är denna urskillning rigtig, så måste ock medgifvas,
att hvartdera landets interesse att sammanhållas med
det andra är icke af det medborgerliga slaget, utan af
det politiska; och att denna sammanhållning hvilar ej
på hvartdera landets alla särskilde medborgares begär
768
Riksdagen 1815.
att känna sig individuelt lycklige, utan på begäret hos
hvardera folkmassan i sammantag, att veta sig icke af
yttre våld kunna kufvas.
Det är således för sin Sjelf ständighets skull Norrige
velat förenas med Sverige; det är för att interessera Sverige
i denna Sjelfständighet, det är för att i gemensamheten
få ett kraftigt medel till dess upprätthållande, som
Norrige äfven underkastat sig samma Styrelse som
Sverige. Det är icke för sin Frihets skull: denna har
det trott sig försäkra genom sin särskilda Grundlag,
likasom Sverige genom sin.
Af dessa framställningar synes mig främst och
ovrängdt följa, att de af Kongl. Maj:t nu till Riksens
Ständer öfverlemnade constitutionella frågor rörande
Norrige äro till sin natur mycket skiljaktiga från dem,
som innefattas i Sveriges Grundlagar; att de åsyfta ej
annat, än att fastställa förhållandet mellan Sverige och
Norrige såsom en enda politisk Stat, icke som en borgerlig;
och att, efter min öfvertygelse, Acten, hvarigenom
de skulle antagas, alltså bör vara en helt annan än vår
Regerings-Form, och denna förblifva orubbligen egnad
åt Sveriges enskildta inre samhällsskick, så länge Norrige,
enligt sin medgifna rättighet, fortfar att äga en
för sitt.
Är det nu, såsom jag förmenar, obestridligt, att
Sveriges och Norriges förhållande till hvarandra är icke
borgerligt, utan politiskt; att båda Nationernas interessen
icke kunna vara på långt när så förbundna, så i hvarandra
inväfda, som individuernas i en Nation, hvilken
ovilkorligen utgör ett helt; att således sambandet mellan
bägge Staterna måste kunna vara underkastadt eventuella
skiften, äfven sådana som icke af någondera
Staten bero; att båda Nationerna, oaktadt sin ärliga böjelse
för hvarandra, kunna från hvarandra af yttre omständigheter
lösrifvas, så länge ännu ej ett fullständigt
samhällscontract, lika gällande för alla Skandinaviens
invånare, tryckt på hvarjes interesse stämpeln af införlifning
med det helas; är, säger jag, detta allt obestridligt,
så lärer ock, efter mitt omdöme, följa, att de nu
framstälda constitutionella stadganden för sambandet
omöjligen kunna tänkas så orubbliga, som stadgandena
rörande hvardera Rikets inre samhällighet: och af denna,
understundom oförekomligen rubbliga beskaffenhet synes
Bilaga A till Mein. N:o 2.
769
mig den slutföljd naturlig, att ali uppskofstid för afgörandet
af sådana stadganden, sorn röra bägge Staternas
Förening, är, icke tillfälligen för denna tidpunkt,
utan i sin grund, stridande mot ändamålet; att den
skulle när som hälst kunna vara vådlig i afseende på
Staternas sammanhållande; och, jag säger mer, skulle
vara illa beräknad i afseende på möjligheten och förhoppningarna
att allt mer tillknyta föreningsbandet.
I kraft af hvad jag nu anser mig hafva utredt, tror
jag alltså, att merberörde frågor, och alla framtida af
enahanda beskaffenhet, ehuru under en viss inskränkt synpunkt
constitutionella, icke böra i afseende på afgöringstiden
behandlas så, sorn stadgandena rörande vårt inre
constitutionella skick, utan, bestämdt sagdt, nu och alltid
afgöras genast. Men jag tror derjemte, och äfven af
denna grund, att det nya, vid våra Grundlagars upprättande
oförutsedda, eller åtminstone icke då trodda,
förhållande, som uppkommit mellan Sverige och Norrige,
bör i en särskild Lag uppfattas och fastställas, på det,
i den oförmodade och beklagliga, men visserligen tänkbara
händelse af forén i ngsb an dets upplösning, Sveriges
enskilda Constitution, lika som Norriges, ej måtte då
å nyo behöfva förändring, för att vidmagthålla hvardera
Staten vid det skick, densamma såsom särskildt var
ämnad att äga.
Hvad jag hittills haft den äran anföra, har jag
härledt ur en grundprincip, den om förevarande frågors
beskaffenhet. Äro härledningarne rigtiga, så är det ock
deruppå, som våra öfvertygelser och våra tillstyrkanden
förnämligast böra grunda sig. Klokheten för tillfället må
komma Sanningen till understöd; men vore Klokheten
icke i följe med Sanningen, så vore det den sednares
ensamma råd, som jag ville tillstyrka att hörsamma.
Det är af detta skäl jag ej förr än nu utheder mig få
framställa, hvartill den förra kan synas förmana.
Jag är för min del för mycket öfvertygad om nödvändigheten
af rättsgrunder för handlingssättet mellan
Stater, för att icke antaga, det en så till sägandes Constitution
öfver Stater mäste finnas, likasom det måste
finnas en öfver Medborgare och deras Styrelse. Denna
Constitution är Folkrätten. Enligt denna Rätts föreskrifter
måste emellan 2:ne tvistande Stater ett biläggningsmedel
finnas: detta medel ligger i Traktater, och,
33
770
Riksdagen 1815.
vare rle frivilliga eller nödtvungna, om de icke hållas,
är all rättvisa upphörd mellan Nationer. Jag tror, på
dessa skäl, att, sedan Konungariket Danmark, allt sedan
Freden 1810, genom årliga ingrepp deremot hade blottställt
sig för Sveriges beifrande af sin rätt, sedan Sverige,
återkommet till förmågan att densamma hämna,
hade aftvungit Danmark Freds-Traktaten i Kiel, och
sedan, genom denna Traktat, Konungariket Norrige var
icke blott afsöndradt ifrån Danmark, utan Sverige formligen
underkastad!, ägde mer, upprigtigt sagdt, Norrska
Folket ingen rätt att undandraga sig Sveriges besittning.
Meit det Norrska Folket, gynnadt och lifvadt af
omständigheter, dem Sverige ej för ögonblicket kunde
förebygga eller nedslå, trodde sig om förmågan att bryhl
detta contractsvilkor för Danmarks fred; Sjelfständighetskänslan
föddes: det trodde sig om att bero hvarken af
sin förra Herre, eller af den sednare. Då framsteg den
store Man, som ombestyrde Sveriges öden, utrustad med
förmågan att kufva de hetsiga, och med förmågan att
vinna de ädla. Midt under loppet af sin framgång frågade
Han sig sjelf, hvilkendera Han borde använda?
Hans begrepp om sann ära och verklig nytta gåfvo utslaget.
Han hade lärt känna de Nordiska Folkens lynne;
Han hade insett deras behof att älska sin Styrelse, och
deras trofasthet, när de älskade. I Norrska Folkets opposition
ville Han ej se annat än ett missförstånd ora
principer; Han högaktade den grund, hvarur den härllöf:
begäret till lagbunden frihet; och Han visste, att Svenska
Folkets tanke aldrig varit att i det Norrska förvärfva
trälar att förtrycka, utan bröder att omfatta. Måhända
kastade Han äfven in i en nära framtid en mera föreseende
blick på hela Europas belägenhet än någon af
Hans samtida; måhända ville Han derjemte undfly ända
till skymten af jemförelse med en och annan till välde
återkommen Regent, som sågs begagna sin lycka till
våldförande af sina undersåtares rättigheter och nedqväfvando
af deras röst; och säkert kände Han inom
sin egen själ, att man till en tid lyder af tvång, men
att man älskar oupphörligt af frihet. Så blef utan allt
tvifvel det beslut föranledt, som grundläde Conventionen
i Moss, hvilken förbytte det Norrska Folket, från underkastadt,
till underhandlande.
Från denna stund upphörde Sveriges egentliga be
-
Bilaga A till Mern. N:o 2.
771
sittningsrätt till Norrska Riket, och ett frivillighetsförhållande
Nationerna emellan uppkom. Det förra var i
grunden ingen förlust: jag upprepar det, Sverige hade
aldrig velat förtrycka Norrige. Det sednare är det enda
pålitliga, om det rätt besinnas; men allt beror derpå,
att den hand, som räckes, icke ens må, så till sägandes,
kunna tro, att den skall stötas tillbaka. Det Norrska
Folket är efter en långvarig despotism nyss uppvaknadt
till frihet; det kan ej ännu äga den medkänsla af egen
kraft, som hindrar all misstanke att födas; det måste
mötas med förtroende, och då äger det nog Nordisk
redbarhet att blifva Svenskt. Föreningen till gemensamt
delad Frihet må på detta sätt blifva en verkan af öfvertygelsen
och tiden. Föreningen till gemensam Sjelfständighet
är den, som närvarande tidpunkt är ämnad att
bevittna. Om det är bägge Staterna kärt att tillsammans
utgöra, näst det Britanniska Riket, det mest oberoende
land i Europa; då lärer det böra med full beredvillighet
iakttagas, detta förbindelse-mf, som ej förr än efter
mångå sekler åter inträffat, och, å nyo undsluppet, kunde
förbytas i en ohandgriplig skuggbild. Jag förstår, att
den, som haft rättigheter att åberopa, behöfver vara ädel
för att frångå sina anspråk, för att behandla såsom jemlike
den, han kunnat förbinda. Men detta exempel af
ädelhet är en gång gifvet af en Man, som djupt känner
halten både af rättigheter och af ära. Denna vägledning
kan Svenska Nationen med trygghet följa. Och ville
man äfven påstå, att yrkandet om ädelmod mot ett Folk,
som likväl ej är oss underlägset i förmågan till värderliga
egenskaper, hyser i sig någonting mer skimrande än
verkligt; så står likväl tätt vid sidan af detta yrkande
åtanken på Sveriges, på Skandinaviens förmån, på ett
långvarigt väl eller ve för tre millioner menniskor, hvilka
bebo dess yta, och hvilka nu blott afvakta stunden att
blifva tolkar för sin egen och sina efterkomlingars eviga
erkänsla; och ytterst står den stora sanningen att besinna,
att det alltid är öfvertygelsen och den ömsesidiga
aktningen, som knyta de band, hvilka icke befara att
upplösas.
772
Riksdagen 1815.
Bilaga B till Mern. N:o 2.
Utdrag af Constitutions- Utslcottets Protocoll
den 25 April 1815.
S. D. Herr Munde af Rosenschöld förbehöll, att
Utskottets Memorial rörande Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om de nja Constitutionella förhållanden, som
till följe af Föreningen emellan Sverige och Norrige uppkommit,
måtte till Riksens Ständer åtfölja hans så lydande
yttrande:
»Vid afgörandet af den vigtigaste fråga, som kan
någonsin blifva underkastad votering, finner jag denna
böra verkställas genom hvar och en rösts muntliga afgifvande
till Protocollet, eller genom den så kallade Appel
nominal, och icke genom slutna sedlar. Jag anser detta
sätt vara mera värdigt en så stor och magtpåliggando
sak; det är äfven öfverensstämmande med de Norrska
Representanters förut antagna voteringssätt i alla vigtigare
frågor, och jag tror mig kunna förutsäga, att det
är särskildt enligt med hela Norrska Nationens önskan
uti ifrågavarande fall. Den egennyttige, som möjligen
kunde vilja för löften eller penningar sälja sin röst, döljer
sig lätt genom votering med slutna sedlar, och kan
derigenom likså lätt kasta misstankar på en af de andra
röstande, som det är för denne omöjligt att uppenbara
sitt votum. Vid en öppen votering får man väl utlotta
en person i stället för en sedel; men denna personliga
obehaglighet kan ej komma i betraktande uti en för det
Allmänna så vigtig sak. Det man anfört som skäl emot
denna min tanka, att Committéens Ledamöter då kunde
föranledas att votera mot sin egen öfvertygelse, af farhåga
att icke votera enligt Nationens och dess Representanters
allmänna önskan, anser jag just vara det vigtigaste
skäl för det öppna, med National-caracteren öfverensstämmande
voteringssättet. Enligt mina tänkesätt
vore det en lycka, om en sådan farhåga kunde förmå,
då den icke kan förbinda, de Committerade att förrätta
valet efter Nationens önskan. Jag yrkar derföre, att ValCommittéen
voterar öppet, eller muntligen, till Protocollet».
Bilaga C till Mern. N:o 2. 773
Med detta yttrande förenade sig till alla delar Riksdagsmannen
Anders Nilsson från Jemtland. Ut supra.
In fidem Protocolli
G. A. Silverstolpe.
Bilaga C till Mern. N:o 2.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer om de nya Constitutionella Förhållande!%
sorn till följe af Föreningen
emellan Sverige och Norrige uppkommit;
gifven Stockholms Slott den 12 April 1815.
Då Kongl. Maj:t nu går att till Riksens Ständer
öfverlemna den af Kongl. Maj:t under den 10 November
förlidet år, med förbehåll af Riksens Ständers Constitutionella
rätt, antagne och besvurne Norriges Rikes
Grundlag, har Kongl. Maj:t, så väl af ämnets vigt som
af Dess Konungsliga pligt, ansett Sig högtidligen påkallad
att för Riksens Ständer, i en allmän öfversigt, utveckla
de särskilda grunder, som vägledt Kongl. Maj:ts
beslut, i afseende på Föreningen emellan Sverige och
Norrige.
Från det första ögonblick, då Kongl. Maj:ts bemödanden
rigtades på de tjenligaste medlen att befordra
denna förening, var den grundsatsen lika rådande i
Konungens hjerta, sorn den säkerligen var allmän i hvarje
redlig Svensk Medborgares, att förbundet mellan de
tvänne Skandinaviska Folken borde stiftas på viikoren
af gemensamma fördelar och en gemensam frihet. Men
huru skulle detta syftemål vinnas? Vare sig genom en
sammansmältning af båda Rikena under åtnjutande af
enahanda rättigheter, eller genom deras styrelse af en
Konung, men med bibehållande af särskilda Regeririgslagar.
På afgörandet af denna fråga borde naturligtvis
bero både sättet, hvarigenom föreningen skulle tillvägabringas,
och egenskapen af de vilkor, som skulle den
befästa.
774
Riksdagen 1815.
Visserligen hade Kongl. Maj:t lika med hvarje fördomsfri
man insett, att den Skandinaviska hallon under
en Spira och en Lag, åtminstone för första intrycket,
lemnade en större borgen på styrka och framtida säkerhet
än genom dess delning under tvänne styrelseformer,
. som skapade tvänne Folk. Men en lugn pröfning
af tidens skick och af Nationernas lynnen borde snart
vända Kongl. Majrts tankar från ett förslag, som. för att
vara nyttigt, borde mötas af ett sjelfvilligt bifall, och
således förete en möjlighet att utan blodsutgjutelse kunna
utföras.
De långa tvister och häftiga krig, som under den
tiderymd, då Norrige tillhörde Danmark, så ofta uppstått
emellan detta sistnämnda Rike och Sverige, kunde ej
annat än i hög grad hafva verkat på Norrmännens begrepp
och öfvertygelse. Lika främmande för grundsatserna
till Sveriges administrativa författningar, för dess
särskilda Ståndsrättigheter, för dessas tillämpning och
tid efter annan undergångne jemkningar, som Sveriges
^byggare voro för Norriges inre Statshushållning och
verkliga tillstånd, trodde sig Norrmännen se i en sammansmältning
med Sverige endast ett säkert ok, och i
hera af Sveriges inrättningar endast kraftiga medel att
öka tyngden deraf. Att utrota dessa förvillade begrepp,
var ej ett verk af ögonblicket; endast tidens'långsamma
erfarenhet kan häfva fördomarnes kraft; för styrkans
befallande bud vidgar den sitt område, äfven om den
skenbarligen hejdas i sitt utbrott.
Ledd af den upplysning Kongl. Maj:t var i tillfälle
att vinna om allmänna tänkesättet i Norrige, yttrade
Kongl. Majit genast efter freden i Kiel till Norrska Folket,
att Dess afsigt voro att med Norriges Inbyggare
öfverenskomma om en särskild Grundlag för detta Rike,
byggd på ett Folks tvänne dyrbaraste rättigheter: Nationalrepresentation
och fri beskattningsrätt. All fråga
om en sammansmältning med Sverige var således redan
i förväg åsidosatt, och Kongl. Majit gör sig försäkrad,
att Riksens Ständer, äfven utan afseende på de af Kongl.
Majit anförda skäl, endast vid en uppmärksam blick på
det förflutna årets händelser, skola erkänna nödvändigheten
af Kongl. Majits beslut i detta afseende.
Det motstånd, som väcktes af Norriges Ståthållare
mot verkställigheten af freden i Kiel, alstrade snart en
Bilaga C till Mern. Nio 2.
775
Regerings-Form för Konungariket Norrige, som af dess
samteliga Inbyggare blef antagen och med lifligt bifall
omfattad. Till sina hufvudgrunder lika med Sveriges
Rikes Regerings-Form, ledde dess förnämsta skiljaktigheter
deras ursprung, antingen från båda ländernas
olika samhällsinrättningar, eller från den ömtåliga varsamhet,
hvarmed ett Folk, länge böjdt under en despotisk
lag, gemenligen alltid går till väga, då det, med
återförvärfvade medborgerliga rättigheter, endast uppsöker
förvaringsmedel emot nya möjliga ingrepp. Kongl.
Majit kunde således icke på något kraftigare sätt besvara
de tvifvelsmål, som i Norrige sorgfälligt underhöllos,
om upprigtigheten af Kongl. Majits löften och afsigter
än genom den förbindelse, hvaruti Kongl. Majit
ingick i den under den 14 Augusti sistlidet år uti Moss
afslutade Convention, att antaga såsom norm för Norrigos
Rikes blifvande Grundlag den i Eidsvold öfverenskomna
Constitutionen, och att om vilkoren för föreningen
emellan båda Rikena underhandla och besluta med
Norriges Rikes i detta ändamål sammankallade Storting.
Det skall alltid lända Kongl. Majit till en sann och
liflig tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse delas
säkert af Riksens Ständer, att åt öfvertygelsen och en fri
öfverläggningsrätt hafva hänskjutit afgörandet af denna
vigtiga fråga. Kongl. Majit kände det Folks tänkesätt,
hvars ledare Han var, och bedömde derefter de nya
Undersåtares, Ilan gick att hägna under sin spira. Med
lämpa och lugn, samt med aktning för deras rättigheter,
kunna Nordens friborne Söner förmås äfven till stora
uppoffringar, men mot hotelsen väpna de sina sinnen,
och mot förtrycket yttra de en manlig kraft. Norrska
Folkets ombud sammankallades att besluta om Rikenas
förening, och huru hade, utom denna sammankomst,
något allmänt nationaluttryck derom kunnat vinnas,
äfven om en förklaring i detta afseende för någon del
af landet genom vapnens magt blifvit aftvungen? Med
fästadt afseende på Riksens Ständers eget gifna efterdöme,
som vid en evigt minnesvärd Riksdag, under hotande
yttre omständigheter, likväl ej tvekade att först stadga
vilkoren för den nya Samhällsordningens bestånd, innan
de gåfvo sig en Konung att vårda och främja deras frihet,
visade sig Norriges Rikes Representanter lika vär
-
776
Riksdagen 1815.
diga doras bestämmelse och deras Medborgares förtroende.
Utan att af händelserna hänföras, endast bedömande
dem såsom en inledning, ej som ett vilkor för sitt beslut,
sökte Norriges Rikes Storting att i de underhandlingar,
som med Kongl. Maj:ts tillförordnade Commissarier
öppnades, på en gång bevaka Folkets frihet
och Statens anseende, Medborgarens rättigheter och
Rikets ära. *
Kongl. Maj:t borde göra rättvisa åt detta handlingssätt.
Då tvänne Folk sjelfvilligt underkasta sig
samma Styrelse, bör hvarje anledning till skiljaktighet
i deras förhållande till den gemensamma Regenten med
dea sorgfälligaste vård undanrödjas. I annat fall skall
förbundet förr eller senare brytas, och det ena Folket
antingen snart förtrycka det andra, eller ock, vid deras
våldsamma åtskiljande, nya frön läggas i sinnena till
bittra och för sekler avlägsnande söndringar. Om dessa
grundsatser, af erfarenheten besannade, nästan alltid
medfört betänkliga följder för den, som vägrat att åtlyda
deras kraf, huru högt påkalladt var ej nu deras användande,
då fråga var, ej allenast att stifta ett Skandinaviskt
välde af tvänne fria, länge fiendtliga Folk, men
äfven att för dem bereda skyndsamma medel till inbördes
förtroende och upprigtig vänskap. Till vinnande
af detta föremål borde vid bestämmande af Folkens
gemensamma rättigheter en fullkomlig jemlikhet dem
emellan upprättas, utan afseende på deras antal eller
deras lands afkastningar. Vid tillfällen af så stor och
allmän vigt, som utkörandet af ett nytt Konungahus
eller af Thronföljare, tillsättande af Förmyndare för en
omyndig Konung, eller utöfningen af den verkställande
Magten under Konungs sjuklighet eller frånvaro, äga
båda Folken lika ostridig rätt att, med till verkan jemgoda
röster, gifva sin mening till känna, utan beräkning
på de statistiska eller geographiska skiljaktigheterna,
som kunna äga rum Rikena emellan; grunden till yttranderätten
hvilar ej på den relativa styrkan, men på
den en gång medgifna särskilda Styrelseformen, och
på den verkan, som beslutet nödvändigt skall äga på
densamma,
Vid tillämpningen af dessa allmänna reglor på
underhandlingen med Norriges Rikes Storting, borde
Kongl. Maj:t derjemte fästa Sitt afseende på Sveriges
Bilaga C till Mern. N:o 2.
777
och Norriges ömsesidiga belägenhet. Om Invånarnes antal
i det ena Riket företedde en betydlig öfvervigt, uppvägdes
den af det andra landets gynsamma naturliga läge
till försvar, och då afsigten ej borde eller kunde vara,
att någotdera Folket inkräktade öfver det andras beslut,
en egenmägtig pröfning, ansåg Kongl. Maj:t Sig af flera
skäl berättigad att erkänna grundsatsen af en fullkomlig
jemlikhet mellan bägge i alla de frågor, som röra
deras gemensamma Styrelse.
Kongl. Majit förmente, att ondast ett bibringadt
ömsesidigt förtroende kan leda till stöd och varaktighet
för föreningen; att detta förtroende ej herodes, om det
icke kan hemta sitt kraftigaste stöd i Constitutionens
egna hufvudgrunder; att, om äfven ett stadgande kunde
vinnas i ett ögonblick, då dess användande ej behöfdes,
som under tiden tillfredsstälde det ena Folkets fordringar
på bekostnad af det andras ömtålighet, det säkert
vid en inträffad verklig tillämpning ej komme att möta
någon verkställighet; att vid en Thronledighet, eller då
val af Thronföljare skall företagas, föreningsbandet emellan
båda Rikena ej sammanhålles af några föreskrifter
i Grundlagen, men af Folkens ömsesidiga interesse att
sammanjemka sina meningar och af deras inbördes aktning
för hvarannan; att vid ett sådant tillfälle en söndring
snarare föranledes, om det ena Folket länge ansett
sig hafva åtnjutit inskränktare rättigheter än det andra,
och på en gång söker att häfva detta tvång, än om,
lika bchandladt, det både kan följa sin pligt, sin böjelse
och sin enskilda fördel, då det ännu kraftigare befäster
det ingångna förbundet, och, aktadt för sin egen mening,
skänker en lika aktning åt Broderfolkets.
Det är ur denna synpunkt, Kongl. Majit betraktat
de §§ af Norriges Rikes Grundlag, som stå i sammanhang
med stadganden i Sveriges Rikes Regerings-Form;
det var äfven på dessa vilkor, som Kongl. Majit för
andra gången helsades som Konung af ett fritt Folk
och emottog Norriges Krona i förening med Norriges
Grundlag. Riksens Ständer, utöfvande deras rätt att
yttra sig öfver den senare, gifva äfven åt Rikenas förening
och åt Kongl. Majits antagande af Norriges Styrelse
det högtidliga Nationela bifall, som ännu mera
skall förhöja värdet af denna för Nordens lugn så vigtiga
händelse. De böra vänta, att Norrska Folket med
778
Riksdagen 1815.
uppmärksamhet skall följa öfverläggningarnas gång och,
med grundad tillförsigt till Svenska Nationens vänskap
och rättvisa, afvakta ett resultat, svarande emot dess
önskningar och emot de löften, hvaruti Kongl. Maj:t i
förväg ingått.
Mera än en gång lära Riksens Ständer ägt tillfälle
att rättvisa den utväg, Kongl. Majit vidtagit, att stifta
lugn och förtroende i Norden. Om, endast lydande ögonblickets
väckta rörelser, Kongl. Majit, med åsidosättande
af alla fredliga anbud, hade, sedan kriget olyckligtvis
måste begynnas i Norrige, endast sökt att med våld aftvinga
ett ovilkorligt bifall till Dess framstälda förslager,
skulle väl då, äfven om detta handlingssätt kunnat lyckas,
någon verklig fördel varit för framtiden beredd,
och genom hvad uppoffringar hade den ej varit vunnen?
Kan en Constitutionel Artikel, äfven om den inneburit
något erkännande af Sveriges öfvervigt, sättas i jemförelse
med olyckorna af ett förlängdt krig, der seger
eller nederlag borde för hvarje redlig man vara lika
ömmande, med ökade uppoffringar af manskap och penningar,
med en betydlig nationalgäld, frukt af krigsomkostnaderna,
med den rysliga nödvändigheten att behöfva
fortsätta ett tvångssystem, sedan det en gång var
börjadt, med en beredd rättmätig anledning för Norrmännen
att gifva ny kraft och näring åt natioualhatet
emellan Folken, och med det för sekler försvunna
hoppet om en upprigtig försoning mellan dem båda?
Sådane hade likväl följderne varit, om icke Kongl. Majit,
med erkännande af Norrska Folkets rättigheter, fordrat
allt af dess öfvertygelse och intet af Sin magt; och så
skola äfven Riksens Ständer bedomina utgången af det
inbördes krig, som, lika olyckligt till sin anledning, som
det kunnat blifva till sina följder, slutats med Nordens
emot alla skiften befästade säkerhet, dubbelt till sitt
värde förhöjd genom nya olyckor, som synas hota
fasta landet.
Kongl. Majit anser §§ 1, 6, 7, 8, 26, 38, 39, 40, 41,
42, 43, 44, 47 och 48 af Norriges Rikes Grundlag egentligen
omfatta de ämnen, som för båda Rikena äro gemensamma.
Det nya förhållande, hvaruti Sverige kommer att
befinna sig med Norrige, kunde icke föreses vid den
tidpunkt, då grunden lades till Rikets närvarande Rege
-
Bilaga C till Mern. Nio 2.
779
rings-Form. Detta förhållande står ej heller i ett så
omedelbart sammanhang med Sveriges inhemska Statsförfattning,
som hvarje annat förslag, endast syftande på
inre Styrelsen. Att således i senare fallet bryta de former,
Grundlagarne föreskrifva, vore för dessas bestånd
lika så vådligt, som det tor hända vore oförenligt med
deras natur att i förra fallet ej medgifva en vidsträcktare
tydning än den, som från deras stränga ordalydelse
kan liemtas.
Det är Rikets förändrade yttre ställning, som nödvändigt
bör påkalla och äfven vid denna Riksdag tillvägabringa
en jemkning i Grundlagarne, i den mon desse
stå i sammanhang med den nya yttre ställningen. Att
således på bestämmandet af Sveriges och Norriges inbördes
förhållanden tillämpa de hvilo- och pröfningsformer
för nya förslager, som i båda Rikenas Constitutiouer
äro utstakade, och som endast kunna hafva afseende på
Aen inhemska Samhällsförfattningen, vore att misskänna
tidens fordringar och till nya tvifvelsmål öfverlemna upprigtigheten
af det ingångna förbundet. Att deremot vid
denna Riksdag för alltid undanrödja dessa tvifvelsmål,
anser Kongl. Majit å Riksens Ständers sida vara ett lika
så heligt åliggande, som detta deras handlingssätt, långt
ifrån att äga något skadligt inflytande på RegeringsFormens
helgd, såsom varande påkalladt af ett annat
Rikes förening med Sverige, endast skall offentligen
ådagalägga, att Riksens Ständer väl genast kunna besluta
om sådana frågor, som hemta sin grund i Rikets yttre
förhållanden, men likväl med varsamhet och ett obrottsligt
iakttagande af Grundlagarnes föreskrifter behandla
alla de ämnen, som stå i sammanhang med deras rättigheter
och den inre Samhällsordningen.
Kongl. Majit öfverlemnar nu denna vigtiga fråga till
Riksens Ständers lugna och eniga beslut, säker att de,
i liela dess vidd och omfattning, inse och bedomina densamma.
Ledde af ett upplyst nit för allmänt väl, skola
Riksens Ständer uppfylla de pligter, Fäderneslandets
stora åligganden påkalla, äfvensom Kongl. Majit, ej utan
att bryta emot Sin, ej utan att ansvara för samtidens
och efterverldens rättmätiga Dom, trott Sig kunna
undgå att oförstäldt yttra Sin öfvertygelse och Sin förväntan.
780 Riksdagen 1815.
Kongl. Maj:t förblifver Riksens Ständer med all
Kongl. Nåd och ynnest städse välbevågen.
C A R L.
G. af Wetterstedt.
Bil. D till Mern. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcott den 21 April
1815.
Företogs öfverläggningen om den i förra Pleno upplästa
Konungens Nådiga Proposition, rörande de Constitutionella
förhållanden mellan Sverige och Norrige.
Herr Silverstolpe, A. G., uppläste ett yttrande till
Protocollet (se ofvan sid. 765).
På Herr Doctor Wijkmans förslag beslöt Utskottet
att genast till trycket befordra Herr Silverstolpes yttrande.
Undertecknad Secreterare afiemnade den utredning
om förhållandet mellan de af Konungen uppgifna §§ i
Norrska Grundlagen och de deremot svarande i de Svenska,
hvilken Ordföranden honom ålagt att författa; hvilken
upplästes:
»Norrska. Grundlagen.
1 §■
Konungariket Norrige är ett fritt och sjelfständigt
Rike, som ej kan delas eller afhändas,
förenadt med Sverige under en Konung. Dess
Reg er ing s-Form är inskränkt, och ärfteligen
monarkisk.
Ingen § i Sveriges Grundlagar innehåller något, som
hindrar möjligheten af Sveriges och Noriges förening.
Bilaga D till Mern. N:o 2.
781
Denna Förening behöfver ej heller i Sveriges Grundlag
stadgas, så länge Svenska och Norrska Folken utgöra
tvänne särskilda Stater. Förenings-Acten är således blotten
politisk handling, som väl genom Ständers erkännande
kan vinna en högre aktning och helgd, men alldeles icke
hörer till den enskilda Staten Sveriges Grundlag, hvilken
bör vara orubblig, antingen denna Förening finnes eller
icke finnes.
6 §.
Thronföljden är rätt nedstigande &c.
Denna § är i fullkomlig öfverensstämmelse med
Svenska Successions-Ordningen och innehåller endast ett
alldeles likgiltigt tillägg af den formalitet, att Arfprinsens
namn och födelsestund bör i Stortingets Protocoll antecknas;
hvilket tillägg, såsom hörande blott till Norrska
lagen, utan svårighet måtte kunna medgifvas.
7 §.
Är ingen arfsberättigad Prins till <&c.
Vår Grundlag stadgar ingenting om Konungens rätt
att föreslå sin Efterträdare, men ifrån dess första antagande
har vid bägge Thronföljare-ledigheterna denna
form af Konungen blifvit nyttjad. På ehvad sätt Thronföljaren
föreslås, innehåller den här ifrågavarande § ingen
ändring i Svenska Ständernas rätt att först ståndsvis
välja, och sedan genom sin förut tillsatta Nämnd fästa
sitt val vid en person, derest Ståndens röster skulle vara
delade. Här är således ej fråga om någon ändring i den
för Svenska samhället föreskrifna methoden att välja en
Thronföljare. Frågan är blott om ett ytterligare stadgande,
huru förhållas bör, för att sammanjemka den
Svenska och Norrska Statens val till Thronföljare, i fall
det ej på bägge ställena skulle falla på samma person.
Denna fråga är ej en Grundlagsfråga för Svenska samhällets
inre styrelse och handlingssätt. Den är en följd
af erkännandet af bägge Staternas förening, och har ej
förrän efter denna förening kunnat uppstå. Den föranleder
således ett stadgande, som måste göras i och
med detsamma som föreningen, hvaraf den beror, sammanknytes.
Skulle föreningen upphöra, upphör äfven af
782
Riksdagen 1815.
sig sjelft detta stadgande, och för en sådan våda af en
politisk olycka bör ej ett Grundlagsstadgande för Svenska
Staten vara exponeradt. Således är det både Riksens
Ständers rätt, och i afseende på klokheten rådligt, att af
det nya stadgandet härom göra en lag, blott af föreningen
beroende och i densamma grundad: en lag, på
hvars afgörande, då den är af en tillfällig händelse föranledd
och ej bestämmer det Svenska samhällscontractet,
de för Svenska Grundlagars stiftande faststälda formaliteter
ej äro användbara, eller ens, enligt deras esprit,
någonsin beräknade att böra användas.
Om detta medgifves bör stadgas, att en Committé
till afgörande af bägge Staternas val, af Svenska Ständerna
får väljas. En sådan Committé är redan af Norrska
Ständerna besluten; det beror nu af Svenska Ständerna
att instämma i samma beslut och åt en sådan Committé
uppdraga, att, sedan bägge Staterna hvar för sig valt
Thronföljare, i det fall, att deras val fallit på tvänne olika
personer, genom en sådan Committé sluteligen låta afgöra
saken. Beviljas detta, återstår att bestämma denna
Committés talrikhet, att antalet af dess Ledamöter får
vara lika från hvardera Staten, sättet att vid Committéens
omröstning bestämma pluraliteten, orten till sammanträde
och sluteligen de former, som vid detta Committéens sammanträde
böra iakttagas.
Konungens fullmyndighets-ålder dc.
Härom har Utskottet redan förut yttrat sig i anledning
af Konungens Nådiga Proposition.
26 §.
Konungen liar rätt att sammandraga troppar
de.
Vår Grundlag lägger för detta stadgande intet hinder
i vägen. Sammanträdet mellan Svenska och Norrska
Rådet är det enda, som fordrar Riksens Ständers beviljande,
hvilket så mycket lättare här måtte medgifvas,
som intetdera Stats-Rådet vid detta tillfälle utöfvar
någon afgöranderätt, utan Konungen ensam besluter.
Bilaga D till Mern. N:o 2.
783
Formaliteterna rörande öfverläggningssättet bero helt och
hållet af Konungens tillåtelse att låta afgifva en Berättelse
om Sveriges tillstånd; hvilket, om Konungen vill
bevilja, snarare är en förbättring än på något vis stridande
mot föreskriften i vår Grundlag om Stats-Rådets
handlingssätt vid dylika tillfällen.
38 §.
Sd väl den Norrske Stats-Ministern de.
Detta medgifvande, som synes vara en omedelbar
följd af Föreningen, verkar ingen förändring i våra stadgar
om Sveriges inre styrelse.
39 §.
Dör Konungen d-c.
Fordrar äfven endast ett medgifvande, som synes
vara en omedelbar följd af Föreningen, och verkar ingen
förändring i våra Grundlagars föreskrift i afseende på
Stats-Rådets åtgärd att sammankalla Riksens Ständer.
40 §.
Intill dess hägge Rikenas Representanter dc.
Detta stadgande är en omedelbar följd af Föreningen.
Det är enligt med Svenska Regerings-Formens
föreskrift, enär hvartdera Rikets Grundlag binder de
styrandes åtgärder. Frågan om presidium i Rådet är
billig, beror af ödet, och kan modifieras så, att det blir
ombytligt på bestämd tid, och lottkastningen blott sysselsätter
sig med frågan, om hvilkendera Ministern först
skall presidera.
41 §.
De i föregående 39 och 40 §§ dc.
Följer naturligen i sammanhang med det föregående.
42 §.
Rörande de närmare stadganden dc.
Hufvudfrågan här är allenast erkännandet af fullkomlig
jemlikbet mellan bägge Rikena. Hvad den om
-
784
Riksdagen 1815.
talado lagen beträffar, stadgas dess grunder genom detta
Riksens Ständers svar på Konungens Nådiga Proposition.
43 §.
Valet af Förmyndare dr.
Beror af beslutet om 7 §, i enlighet med hvilken
den måste författas.
44 §.
De Norrmän, som dc.
Denna reglementariska föreskrift för Norrska StatsRådet
rörer ej Svenska Grundlagen. Den för Svenska
Stats-Rådet föreskrifna Ed kan ej förrän vid nästa Riksdag
påbjudas, men måtte vara en småsak.
47 §.
Den omyndige Konungens uppfostran dr.
Står i sammanhang blott med Föreningsfrågan. Efter
Svenska lagen skötes den omyndige Konungens uppfostran
af Förmyndaren, och den döde Konungens stadgande
är utan gällande kraft. Detta ämne är dock ej
annat än en klokhetsfråga, och saken kan medgifvas, utan
att vår Grundlagsföreskrift rubbas. Likaså måtte det ej
möta hinder, att en Svensk Kronprins får undervisning i
Norrska språket. Svenskan och Norrskau äro närmare, än
de flesta tro, att vara ett språk.
48 §.
Är den manliga Konungaätten utdöd dr.
Alldeles icke tvistig, sedan den 7 §:n är gillad».
Och hvarefter Utskottet beslöt att genast begynna
öfverläggningen.
Uppå propositioner af Herr Baron och Ordföranden,
och med anledning af Herr Silverstolpes nyss upplästa
yttrande, förenade sig Utskottet i följande beslut:
Bilaga D till Mern. N:o 2.
785
l:o. Att tillstyrka, det måtte en särskild Act upprättas,
hvarigenom de nya Constitutionella förhållanden,
som genom Föreningen mellan Sverige och Norrige uppkommit,
skola bestämmas.
2:o. Att dessa frågor vore af natur att genast
kunna afgöras, såsom, ehuru Constitutionella i afseende
på Föreningen mellan Sverige och Norrige, dock ej ledande
till någon ändring i Svea Rikes Grundlagar, och således
ej underkastade det behandlingssätt, som för Grundlagsfrågor
är föreskrifvet.
Företogs granskningen af hvarje § särskildt och
pröfning af den utveckling af deras sammanhang med
Svenska lagens stadgandeu, Secreterare!! författat.
1 § Norrska Grundlagen ansåg Utskottet alldeles
icke kunna komma i collision med någon föreskrift i
Svenska Constitutionen, hvarföre, till svar å Konungens
Nådiga Proposition, ett högtidligt erkännande af Föreningen
och Norriges sjelfständighet föreslogs.
6 § ansågs i alla delar öfverensstämmande med
Sveriges lagar.
7 §. Det deri uppgifna förslag till bestämmande af
Thronföljden vid bägge Rikenas val ansågs böra medgifvas,
med följande bestämningar:
Ingen ändring borde deraf kunna verkas i de författningar
för Thronföljareval, som genom Sveriges Grundlagar
äro stadgade.
Sedan hvartdera Rikets Ständer, efter respective
Grundlagars föreskrift förrättat sina val på allenast en
person, och derest Sveriges Ständer och Norriges Storting
dervid fallit på hvar sin olika person, föreslås till stadgande,
att en Committé ifrån hvartdera Riket, lika till
antal och rätt, får sammanträda, för att med omröstning,
genom enkel pluralitet, afgöra valet.
Denna Nämnd bör ej förblandas med den i Sveriges
Regerings-Form förut föreskrifna, hvars åtgärd att till
ett Utslag sammanföra Riks-Ståndens möjligtvis vid Thronföljareval
delade röster oförändrad fortfar. Denna Committé
borde i bägge Rikena väljas dagen före den, då
Ständerna i Sverige och Stortinget i Norrige välja Thronföljare.
Antalets bestämmande uppsköts till justeringen af
det Betänkande, som härifrån skulle uppsättas.
786
Riksdagen 1815.
Till samlingsort för denna Val-Committé föreslogs
Carlstad.
Innan hvardera Committéen ifrån sin ort afreser,
borde densamma inom sig välja en Ordförande. Vid den
gemensamma Committéens första sammanträde borde
desse Ordförande genast draga lott, för att afgöra hvilkendera
i den gemensamma Committéen måtte föra ordet.
Omröstningen borde ske med tryckta sedlar, hvarpå
de bägge Candidaternas namn med lika stilar skulle vara
tryckta, till alla delar lika, omärkta, slutna och hoprullade.
Innan voteringen brötes, skulle en röst afläggas
och förseglas, för att, i det fall omröstningen stadnade i
paria vota, uppbrytas och utslaget afgöra.
Under öfverläggningen härom föreslogs, att, derest
vid sedlarnas öppnande någon sedel skulle finnas cassable,
omröstningen genast skulle afbrytas, och, på det ingen
skulle kunna klaga att genom okunnighet eller ovana i
följe af en obetydlig omständighet hafva blifvit sin rösträtt
förlustig, en ny votering genast företagas; i alla
händelser skulle genom denna omröstning valet vara afgjordt.
Ytterligare skulle föreslås, att 8 Suppleanter till
denna Committé skulle af Sveriges Ständer och Norriges
Storting väljas, för att vid Committéens sammanträde
vara till hands, ifall någon ordinarie Ledamot af Committéen
möjligtvis ej vore tillstädes. Af Sveriges Ständer
skulle således 2 af hvart Stånd föreslås.
Tiden för denna Committés sammanträde i Carlstad
skulle af Regeringen bestämmas, inom den möjligast
kortaste, sedan underrättelse om Sveriges Ständers och
Norriges Stortings val inlupit, med afseende på Riksdagsorternas
afstånd ifrån samlingsorten. Rörande frågan
om ett ultimat för detta sammanträde, ville Utskottet
uppskjuta dess bestämmande tills justeringen af förslaget
till Utskottets Betänkande.
Committéen ansågs böra, efter anslag af hvardera
Committerades Ordförande, samlas dagen efter den bestämda
inställelsedagen, på morgonstunden, och derefter
ej åtskiljas förr, än valet vore förrättadt.
Protocollet borde föras af någre af den gemensamma
Committéens Ledamöter, på stället, efter förrättadt val,
uppsättas och justeras, underskrifvas af hela Committéen
och ett exemplar deraf åt hvardera Ordföranden förseglad
Bilaga D till Mein. N:o 2.
787
öfverlemnas, för att genom hans försorg genast afsända,s,
det ena till Sveriges Rikes Ständer, under adress till
Landt-Marskalken och Talemännen, det andra till Norriges
Storting, under adress till dess President.
I anledning af 8 § Norrska Grundlagen, ansåg Utskottet,
att den reglering deri sättes i fråga, ej hörde
till den Riks-Act rörande Föreningen mellan Sverige och
Norrige, som Utskottet skulle tillstyrka. Den vore en
alldeles särskild fråga, ledande till en förändring i Sveriges
Grundlag genom ny bestämning af Konungs myndighetsålder:
såsom lagligen beredd komme denna fråga nu att
af Riksens Ständer afgöras i anledning af förslaget till
ny redaction af 41 § Regerings-Formen, och Utskottet
trodde sig derföre nu allenast böra tillstyrka, att, i fall i
besluten rörande Konungs myndighets-ålder olikhet skulle
nu uppstå mellan Sveriges Ständer och Norriges Storting,
Riksens Ständer ville medgifva, att för denna gång
deri en afgörande jemkning måtte förrättas af en gemensamt
röstande Committé ifrån bägge Rikena, på allt sätt
organiserad likasom den nyssnämnda Val-Committéen, men
till antalet utgjord endast af 12 personer ifrån hvartdera
Riket, eller hvad Sverige beträffar Tre af hvart Riksstånd.
Det skulle hemställas till Riksens Ständer sjelfve,
antingen den genast bordo väljas eller dermed uppskjutas,
intill dess man utrönt om jemkningen behötves.
26 § Norrska Regerings-Formen skulle medgifvas,
och motiveras enligt det af Secreteraren uppgifne och
här närlagde förslag.
38 § likaledes.
39, 40, 41, 42 och 43 §§ likaledes. Dervid skulle
dock anmärkas, att i afseende på Presidium vid samstyrelsen
mellan Svenska och Norrska Stats-Rådet skulle
detsamma första gången genom lottning mellan Svenske
Justitise-Stats-Ministern och Norrske Stats-Ministern afgöras.
Derefter skulle Presidium hvar åttonde dag
mellan dessa båda Stats-Ministrar ombytas. Ytterligare
skulle vid dessa §§ till Riksens Ständer anmälas, att
de vore alldeles enlige med våra nu gällande Grundlagsstadganden,
men att, derest hela det hvilande förslaget
till ändring i 41 § Regerings-Formen vunne Riksens
Ständers bifall, uppstode en collision, som ej kunde
undgå att försvåra jemkningen mellan bägge Rikenas
Grundlagar.
788
Riksdagen 1815.
Yid 44 § Norrska Grundlagen fauns intet hinder att
tillstyrka dess intagande i Riks-Acten.
Vid 47 § Norrska Grundlagen likaledes; dock borde
dervid anmärkas, att enligt den Svenska Grundlagen
den omyndige Konungens uppfostran skötes af Förmyndaren,
och att den döde Konungens föreskrift är utan
all gällande kraft.
48 § Norrska Grundlagen ansågs i sammanhang med
de föregående böra medgifvas eller förfalla,
Härefter uppdrog Utskottet åt Secreteraren att till
nästa sammankomst in Pleno, efter nu beslutna grunder,
författa ett Betänkande, lemnandes sig dock Utskottet
Öppet; att vid justeringen deraf ingå i närmare bestämningar
af hvad nu blott förslagsvis blifvit beslutet; och
utnämnde Utskottet en Ledamot af hvart Stånd, nemligen
Herr Professor Munck af Rosenschöld, Herr Doctor Wijkman,
Herr Borgmästaren Ullberg och Vice Talemannen
Hyckert, att innan Betänkandets justering inför Utskottets
Plenum detsamma särskildt granska och öfverse.
Bilaga E till Mern. N:o 2.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 25 April
1815.
Företogs justering af förslaget till Betänkande i anledning
af Konungens till Utskottet remitterade Nådiga
Proposition om de Constitutionella förhållanden, som
genom Föreningen mellan Sverige och Norrige uppkommit.
Detta förslag blef i det hufvudsakligaste gilladt;
dock gjordes nu dervid följande förändringar och tillägg:
Utskottet fattade det beslut, att den till omröstning
vid Thronföljareval utsedda Committé skulle föreslås hos
Riksens Ständer till ett antal af 36 personer ifrån hvartdera
Riket.
Denna fråga afgjordes genom öppen votering, hvarvid
rösterna utföllo:
ibland Ridderskapet och Adeln:
4 för  36
2 —  48.
Bilaga E till Mern. N:o 2. 789
ibland Preste-Ståndet:
6 för  36.
ibland Borgare-Ståndet:
3 för  36
3 —  48.
ibland Bonde-Ståndet:
5 för  36
1 — ,  48.
I afseende på formaliteterna vid Val-Committéens
förrättning tillädes:
l:o) Att vid uppropet till omröstning den ordning
skulle följas, att, derest vid lottningen de Svenske Committerades
Ordförande blifvit utsedd till Ordförande för
hela den förenade Committéen, borde de Norrske Committerade
först uppropas och derefter de Svenske; och alldeles
i omvänd ordning, i det fall de Norrske Committerades
Ordförande genom lottningen blefve utsedd att
i hela den förenade Committéen föra ordet.
2:o) Att vid undertecknandet skulle, likasom vid
diplomatiska afhandlingar, det exemplar, som till Svenska
Ständerna afsändes, först, undertecknas af de Svenske
Committerade och dernäst af de Norrske, och tvärtom
det exemplar, som bör till Norriges Storting afgå. Äfvenledes
beslöts, att den i förslaget upptagna andra voteringen,
i fall vid den första någon sedel skulle casseras,
borde förfalla och i dess ställe föreslås, att före voteringen
alla stadgar rörande voteringssättet böra uppläsas.
Af Herr Professor Munck af Rosenschöld föreslogs,
att oftanämnde Committé ej borde med slutna sedlar
votera, utan genom så kallad appel nominal. Åtskillige
Ledamöter invände deremot, att de ansåge detta omröstningssätt
enligast med våra i Sverige antagna bruk;
att de trodde den öppna voteringen leda till ett mot det
af Herr Rosenschöld (åsyftade) alldeles stridigt ändamål;
att corruption derigenom ej hindrades, men svagheten väl
sattes i våda att af menniskofruktan bestämma sitt handlingssätt;
att derigenom hvarje Stats Committerade möjligtvis
skulle anse sig bundna att ej votera annorlunda,
än deras Committenter förut voterat, i hvilken händelse
790
Riksdagen 1815.
lottningen ensamt afgjorde, då det deremot vore högst
vigtigt, att desse Committerade vid sin röstning egde
full frihet. Utskottets pluralitet beslöt af dessa skäl att
låta bero vid det i Betänkandet uppgifne förslag; hvarefter
Herr Munch af Rosenschöld utbad sig att få låta
sin särskilda tanka åtfölja Utskottets Memorial, hvilken,
af honom sjelf skrifteligen aflemnad, lyder som följer (se
ofvan sid. 772).
Riksdagsmannen Anders Nilsson från Jemtland
förenade sig med Herr Munck af Rosenschöld, och skulle
detta äfven åtfölja Utskottets Betänkande till Riks'
Stånden.
Memorial N:o 3.
791
N:o 3.
Memorial med bestämmande till hvilket
Utskott Kongl. Maj-.ts Nådiga Proposition
rörande Götha Canalverk borde hänvisas.
I anledning af till Utskottet ankomne remisser
af den, enligt 29 § Riksdags-Ordningen,
till Constitutions-Utskottet hänskjutna frågan,
hvarthän, sedan Riks-Stånden derom stadnat två
emot två, Konungens Nådiga Proposition angående
Götha Canal-arbetes fortgång och ytterligare
befrämjande borde remitteras, tog Constitutions-Utskottet
detta ämne under öfverläggning;
och ansåg Utskottet, att detta mål,
då nu mera icke vore fråga om någon pröfning
af inrättningens organisation och nytta, utan
allenast om revisionen af räkenskaper och calculer,
medel till arbetets ytterligare understöd samt
sättet och reglor för framtida redovisning, Oeconomie-Utskottets
befattning dermed ej kunde
vara behöflig; i följe hvaraf Utskottet beslöt,
att högstberörde Konungens Nådiga Proposition
til] Stats- och Banco-Utskotten skulle remitteras.
Stockholm den 29 April 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
792
Riksdagen 1815.
N:o 4.
Memorial med öfverlemnande af redactionen
af de stadganden hvarom Sveriges
Rikes Ständer öfverenskommit till bestämmande
af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomna
Constitutionella förhållanden.
Sedan det blifvit Constitutions-Utsfeottet
uppdraget att förrätta redactionen af de beslut,
Riksens Ständer fattat i anledning af Konungens
Nådiga Proposition om de nya Constitutionella
förhållanden, som uppkommit genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige, skyndar
Constitutions-Utskottet att härmed en sådan
redaction till Riksens Ständer öfverlemna.
Constitutions-Utskottet får vördsamt föreslå,
att, derest denna redaction af Riksens Ständer
gillas, densamma såsom en bilaga måtte åtfölja
Riksens Ständers underdåniga Skrifvelse till
Kongl. Majit, till svar på Konungens Nådiga
Proposition rörande detta ämne. Stockholm den
12 Maj 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets vägnar
./. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
Bilaga A till Mein. N:o 4.
793
Bilaga A till Mern. N:o 4.
Redaction af de stadganden hvarom Sveriges
Rikes Ständer öfverenskommit till bestämmande
af de genom Föreningen mellan Sverige
och Norrige uppkomna Constitutionella
förhållanden, och såsom grunder för den
till upprättande Riks-Aden.
Riksens Ständer erkänna och medgifva:
Att Konungariket Norrige är ett fritt och sjelfständigt
Rike, som ej kan delas eller afhändas, förenadt med
Sverige under en Konung, och hvars Regeringsform är
inskränkt och ärfteligen Monarkisk.
Att Thronföljden är rätt nedstigande och agnatisk,
sådan, som den finnes bestämd i den af Sveriges Rikes
Ständer beslutna, och af Konungen antagna, Successionsordning
af den 2b September 1810.
Att bland Thronföljare räknas äfven den ofödde,
som straxt intager sitt rum i arfföljden, så snart han
efter Fadrens död födes till verlden.
Att, när en Prins, med arfsrättighet till Norriges
och Sveriges förenade Kronor födes, skall hans namn
och födelsestund tillkännagifvas inför näst instundande
Storting, och i dess Protocoll antecknas.
Sjunde § Norriges Grundlag lyder, som följer:
»Ar ingen arfsberättigad Prins till, kan Konungen
föreslå sin Efterträdare för Norriges Storting vid samma
tid som för Svenska Ständerna. Så snart detta förslag
är gjordt, utvälja båda Rikens Representanter ibland sig
en Committé, som äger rätt att bestämma valet, i händelse
Konungens förslag genom pluralitet ej skulle af
bägge folkens Fullmägtige särskildt bifallas.
Antalet af Medlemmarne i denna Committé, hvilken
skall bestå af lika många från hvart Rike, och ordningen,
som bör följas vid valet, bestämmes af en lag,
den Konungen på samma tid föreslår så väl nästa Storting,
som Sveriges Rikes Ständer. Ur den samfälda
Committéen afträder en genom lottkastning».
I afseende på denna § hafva Riksens Ständer stadnat
i följande beslut:
34
794
Riksdagen 1815.
Konungens rätt att sin Efterträdare till Sveriges
Krona föreslå är honom genom Sveriges Grundlagar
icke förmenad. Hvarje Svensk Riksdagsmans rätt att en
Thronföljare föreslå kan ej tåla någon inskränkning,
hvilket dock ej hindrar Riksens Ständer att medgifva,
det Konungen kan föreslå sin Efterträdare för Norriges
Storting vid samma tid som för Svenska Ständerna.
Riksens Ständer hafva derföre, och för att befordra enhet
mellan båda Rikenas handlingar, öfverenskommit om ett
så lydande stadgande, i afseende på möjligen inträffande
Thronföljareval:
»När Thronföljareval i bägge Rikena skall anställas,
böra Riksens Ständer i Sverige vara sammankallade till
samma dag, som Storting i Norrige begynnes. Konung,
eller, derest Thronföljareval under Thronledighet inträffar,
bägge Rikenas lagligen varande Interims-Styrelse,
bör inom åttonde dagen efter den dag, då Riksdagen i
Sverige å Rikssalen blifvit öppnad och Storting i Norrige
lagligen constitueradt, på samma dag å bägge ställen
aflemna Propositionen om Thronföljden. Hvarje
Svensk Riksdagsman vare förbunden att, derest han sin
motionsrätt om Thronföljare utöfva vill, densamma inom
denna bestämda tid begagna; Sveriges Rikes Ständer
och Norriges Storting skola derefter valdagen bestämma;
men ej sednare än den tolfte dagen efter denna för
Propositionens aflemnande faststälde termin skall ovilkorligen
Thronföljarevalet förrättas.
Dagen före den, som sålunda blifvit faststäld till de
Svenska Ständernas och det Norrska Stortingets Thronföljareval,
skall så väl af Sveriges Ständer som Norriges
Storting väljas den Committé, som får sig uppdraget
att, derest Svea Rikes Ständers och det Norrska Stortingets
val skulle falla på olika personer, sammanträda,
och, med bägge Rikenas Representanters rätt, genom omröstning
valet på En person bestämma.
På den till valet utsatta dagen välje Sveriges Ständer
och Norriges Storting, efter det i hvartdera Rikets
Grundlagar bestämda sätt, hvardera blott en person.
Hafva bägge Rikenas val inträffat på samma person,
vare han lagligen utkorad till Thronföljare. Skulle åter
hvartdera Riket hafva valt en olika person, skall denna
skiljaktighet afgöras genom omröstning af bägge Rikenas
förenade Committéer.
Bilaga A till Mern. N:o 4.
795
Hvartdera Riket utvälje till denna Committé 36 personer,
eller, hvad Sverige särskildt beträffar, 9 Ledamöter
af hvart Riks-Stånd. Dessutom väljes äfven 8 Suppleanter,
eller tvänne Ledamöter ifrån hvart Riks-Stånd, att
efter dervid bestämd ordning träda i befattning, endast
i det fall, att någon af de ordinarie Ledamöterne
icke är vid valförrättningen tillstädes.
Carlstad vare dessa bägge Rikenas Committéers
samlingsort.
Innan hvardera Committéen afreser ifrån den ort,
der Riksdag i Sverige och Storting i Norrige hålles,
utvälje hvardera inom sig en Ordförande.
Konungen, eller, i fall af Hans frånfälle, bägge Rikenas
lagligen varande Interims-Styrelse, utsätte dagen, då
bägge Rikenas Committerade i Carlstad skola inträffa,
inom den kortaste möjliga tid efter erhållen underrättelse
om hvartdera Rikets särskildta val, beräknad efter
Riksdags- och Stortings-orternas afstånd ifrån samlingsorten,
men ej sednare än den 21 dagen efter den för
Svea Rikes Ständer och Norriges Storting förut bestämda
valdagen.
Hvartdera Rikets Committerades Ordförande utfärde
genast efter ankomsten gemensamt anslag till sammanträde
på förmiddagen, dagen efter den, som blifvit utsatt
till de Committerades inträffande å samlingsorten.
Vid sammanträdet uppläse först hvardera Committéens
Ordförande sitt och sina Med-Committerades Constitutorialer.
Derefter varde lottning förrättad mellan de
bägge Ordförande, för att afgöra hvilkendera af dem
vid valförrättningen må föra ordet; den sålunda under
en Ordförande förenade bägge Rikenas gemensamma
Committé företage då genast, och utan discussion, omröstningen.
De Committerade må ej åtskiljas, ej heller
någon af dem ifrån samlingsrummet afgå, innan valförrättningen
är till alla delar fulländad.
Vid omröstningen uppläse hyardera Ordföranden
för hvartdera Rikets Committerade och utväxle det Document,
som innefattar hans Committenters på en enda
person bestämda val; derefter uppsattes voterings-propositionen,
medelst ifyllning af de bägge Thron-Candidaternas
namn i det Schema, som i den till föreslående
lagen bör uppgifvas och stadfästas.
Innan upprop till omröstningen företages, skola alla
796
Riksdagen 1815.
de stadgar, som röra omröstningssättet, högt och tydligen
uppläsas.
Upprop vid denna omröstning förrättes så, att,
derest den gemensamma Committéens Ordförande är
Svensk, de Norrske Committerade först uppropas och
sina röster afgifva, och dernäst de Svenske, och tvärtom,
derest Ordföranden är Norrman.
Omröstningen förrättes med till storlek och utseende
i alla delar lika sedlar, hvarpå hvardera Thron-Candidatens
namn skall finnas tryckt med lika stilar. För att
kunna gälla, böra dessa sedlar vara omärkta, enkla,
slutna och hoprullade. Enkel pluralitet afgöre utslaget.
Förr än sedlarne uppräknas, uttage Ordföranden en ibland
dem och aflägge den förseglad. Befinnes, vid uppsummeringen
af de öfriga, rösterne lika delade, öppnes denna
sedel och bestämme utslaget. Är dess förutan pluraliteten
redan bestämd, skall den afiagda sedeln genast
förstöras.
Om, efter förrättadt upprop, vid sedlarnes öppnande,
någon sedel befinnes vara af egenskap att, enligt ofvanbestämda
grunder, ej kunna antagas, blifve den på stället
förstörd. Skulle derigenom omröstningen stadna i paria
vota, uppbrytes den förseglade sedeln.
Protocollet föres vid omröstningen af några bland
de Committerade sjelfve. Detta Protocoll skall genast
efter omröstningens slut justeras, hvarefter tvänne lika
lydande exemplar skola upprättas, af hela Val-Committéen,
innan den åtskiljes, underskrifvas, i dess närvaro förseglas,
och genom hvartdera Rikets Committerades Ordförandes
försorg genast samma dag afsändas, det ena
till Svea Rikes Ständer, under adress till Landt-Marskalken
och Talemännen, det andra till Norriges Storting,
under adress till dess President.
Dessa Protocoll underskrifves enligt den ordning,
som vid diplomatiske afhandlingar är öflig, så att det
exemplar, hvilket tijl Sveriges Ständer afgår, främst af
Sveriges Committerade, och dernäst af Norriges, underskrifves,
och det, som till Norrska Stortinget afsändes,
främst af Norriges, och dernäst af Sveriges Committerade,
undertecknas.
Efter inhändigandet på båda ställen af denna ValAct,
varde den genast, eller sist den följande dagen, för
Riksens Ständer i Sverige och Stortinget i Norrige
Bilaga A till Mern. N:o 4.
797
föredragen; och träde strax Sveriges Ständer och Norriges
Storting i författning, att detta bägge Rikenas
förenade Representanters beslut Kongl. Maj:t eller, i
fall af Dess frånfälle, den lagliga Interims-Styrelsen meddela».
När i 8 § af Norriges Grundlag föreslås, att Konungens
fullmyndighets-ålder måtte bestämmas genom
en lag, som gifves efter öfverenskommelse emellan Norriges
Storting och Sveriges Ständer, hafva Sveriges
Rikes Ständer nu för sin del beslutit att fastställa
denna ålder till fylda 18 år. Riksens Ständer hafva
äfven medgifvit, att, i det fall Sveriges Ständer och Norriges
Storting om denna ålders fastställande ej skulle
sämjas, saken måtte varda afgjord genom en af bägge
Rikenas Representanter sammansatt Committé, som med
Riksens Ständers och Stortingets rätt derom med Ja
och Nej måge rösta. Riksens Ständer hafva beslutit att,
innan denna Riksdags slut, till denna Committé utvälja
12 personer, eller 3 Ledamöter af hvart Riks-Stånd,
och att denna Committés handlingssätt må varda bestämdt
alldeles i enlighet med de grunder och på det
sätt som för den ofvanför nämnde Val-Committéen blifvit
faststälde.
Ytterligare hafva Riksens Ständer funnit intet hinder
för stadgandet i den Norrska Grundlagens 26 §, så
lydande:
»Konungen har rätt att sammandraga troppar, begynna
krig och sluta fred, ingå och upphäfva Förbund,
affärda och emottaga Sändebud.
När Konungen vill begynna krig, skall Han meddela
Regeringen i Norrige Sina tankar och derom inhemta
deras Betänkande, jemte en fullständig Berättelse
om Rikets tillstånd, i anseende till dess finaucer, försvars-anstalter
m. m. Sedan detta skett, sammankallar
Konungen den Norrske Stats-Ministern och de Norrska
Stats-Råderne, tillika med de Svenska, till ett utomordentligt
Stats-Råd, och förelägger dem ej mindre de grunder
och omständigheter, som vid detta tillfälle böra komma
i öfvervägande, än Norrska Regeringens förklaring om
detta Rikes tillstånd, jemte en dylik Berättelse om Sveriges.
Öfver dessa föremål infordrar Konungen deras
Betänkande, hvilket de, hvar för sig, skola till Protocollet
afgifva, vid den ansvarighet, Grundlagen bestämmer. Der
-
798
Riksdagen 1815.
efter äge Konungen rätt att fatta och utföra det beslut,
Han anser för Staten gagneligast».
38 § i Norrska Grundlagen lyder:
»Så väl den Norrske Stats-Ministern som de tvänne
Stats-Råderne, hvilka åtfölja Konungen, håfve säte och
öfverläggningsstämma i Svenska Stats-Rådet, när ämnen
der förehafvas, hvilka angå bägge Rikena.
I dylika mål bör tillika den i Norrige varande
Regeringens Betänkande inhemtas, så vida de ej fordra
ett så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver».
Då Riksens Ständer till alla delar medgifvit dessa
stadganden, hafva de, till bibehållande af jemlikhet i
rättigheter, funnit nödigt att i sammanhang härmed
måtte stadgas:
Att, då inför Konungen i det Norrska Stats-Rådet,
enär och ehvar det är samladt, ämnen förehafvas, som
angå båda Rikena, trenne Ledamöter af det Svenska StatsRådet
der äfven må hafva säte och stämma.
Riksens Ständer hafva öfverenskommit om följande
i afseende på 39, 40, 41, 42 och 43 §§ i den Norrska
Grundlagen, så lydande:
39 §. Dör Konungen, medan Thronföljaren ännu
är omyndig, skall Norrska och Svenska Stats-Rådet
genast sammanträda, för att gemensamt utfärda kallelse
till Storting i Norrige och Riksdag i Sverige.
40 §. Intill dess bägge Rikenas Representanter äro
församlade och hafva förordnat om Regeringen under
Konungens minderårighet, skall ett af lika antal Norrska
och Svenska Ledamöter sammansatt Stats-Råd förestå
Rikenas styrelse, med iakttagande af dessas ömsesidiga
Grundlagar.
Den Norrske och den Svenske Stats-Ministern, som
hafva säte i förenämnde sammansatta Råd, skola draga
lott om hvilkendera derstädes skall föra ordet.
41 §. De i föregående 39 och 40 §§ gifna föreskrifter
skola äfven äga rum, då det, till följe af Svenska
Regerings-Formen,' tillkommer Svenska Stats-Rådet att
i egenskap af sådant föra Regeringen.
42 §. Rörande de närmare stadganden, som äro
nödvändige vid de i 39, 40 och 41 §§ anförda tillfällen,
föreslår Konungen, för nästa Storting i Norrige och
Bilaga A till Mern. N:o 4.
799
Riksdag i Sverige, en Lag, byggd på grundsatsen om
fullkomlig jemlikhet bägge Rikena emellan.
43 §. Valet af Förmyndare, som skola föra styrelsen
under Konungens minderårighet, skall verkställas
efter samma föreskrift och på samma sätt, som förut i
7 § är stadgadt angående valet af Thronföijare.
En fullkomlig jemlikhet bägge Rikena emellan
hafva Riksens Ständer erkänt; att bägge Rikenas StatsRåd
till lika antal må sammanträda vid de tillfällen,
då enligt Sveriges Grundlag Rikets styrelse föres af
Stats-Rådet, hafva Riksens Ständer medgifvit; stadgandet
om lottningen mellan den Svenske och Norrske StatsMinistern
om rättigheten att i det gemensamma StatsRådet
föra ordet hafva Riksens Ständer så bestämt:
Den Svenske Justitise-Stats-Ministern och den Norrske
Stats-Ministern skola, vid bägge Stats-Rådens första
sammanträde, draga lott om hvilkendera der först skall
föra ordet. Efter den genom denna lottning faststälda
ordning skall Ordföranden sedermera hvar åttonde dag
ombytas, så att hvardera Stats-Ministern, den ena efter
den andra, och endast en vecka i sender, må föra ordet.
Riksens Ständer hafva, såsom blott innehållande en
reglementarisk författning, hvilken ingenting ändrar i
Sveriges Grundförfattningar, medgifvit stadgandet i 44 §
i Norrska Grundlagen, så lydande:
»De Norrmän, som vid de i 40 och 41 §§ anförda
tillfällen deltaga i Regeringen, skola inför Norrska Stortinget
aflägga följande Ed: 'Jag lofvar och svär att
vilja förestå Regeringen i enlighet med Constitutionen
och Lagarne, så sant mig Gud hjelpe och Hans heliga
Ord’. De Svenske aflägga Ed inför Sveriges Rikes Ständer.
Hålles ej Storting eller Riksdag vid denna tid,
nedlägges Eden skrifteligen i Stats-Rådet och förnyas
sedan på nästa Storting eller Riksdag».
Riksens Ständer hafva äfven hufvudsakligen sammanstämt
om innehållet af 47 § i Norrska Grundlagen,
så lydande:
»Den omyndige Konungens uppfostran bör, i händelse
Hans Fader icke derom efterlemnat något skrifteligt
stadgande, handhafvas på det i 7 och 43 §§ föreskrifna
sätt.
Det bör vara en ovilkorlig regel, att den omyndige
800
Riksdagen 1815.
Konungen erhåller tillräcklig undervisning i Norrska
språket».
Blott vid de orden: i händelse Hans Fader icke
derom efterlemnat något skriftligt stadgande, hafva
Riksens Ständer i underdånighet velat förklara, det något
stadgande af den aflidne Konungen rörande den omyndige
Konungens uppfostran icke i Sverige kan anses äga
någon kraft.
Sluteligen hafva Riksens Ständer till alla delar godkänt
48 § i Norrska Reger in gs-For men, så lydande:
»Är den manliga Konunga-ätten utdöd, och ingen
Thronföljare utkorad, då skall ett nytt Konungahus väljas
på det i 7 § stadgade sätt».
Bilaga B till Mern. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Maji
1815.
Upplästes till justering:
Redaction af de stadganden hvarom Sveriges Rikes
Ständer öfverenskommit till bestämmande af de genom
Föreningen mellan Sverige och Norrige uppkomna Constitutionella
förhållanden, och såsom grunder för den till
upprättande Riks-Acten.
Sedan detta förslag var uppläst, och i anledning af
väckt fråga, huruvida det ålåge Constitutions-Utskottet
att redigera de stadganden hvarom Riksens Ständer
öfverenskommit till bestämmande af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomna Constitutionella
förhållanden, eller Riksens Ständer haft för afsigt, att
Utskottet borde föreslå sjelfva Riks-Acten, blef efter någon
öfverläggning det upplästa redactionsförslaget af Friherre
Cederström, Jacob, lagdt på bordet till Utskottets nästa
sammankomst in Pleno.
Bilaga C till Mein. N:o 4.
801
Bilaga C till Mein. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 12 Maji
1815.
Föredrogs det sedan sista Plenum hvilande förslag
till redaction af de stadganden hvarom Riksens Ständer
öfverenskommit, till bestämmande af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomne Constitutionella
förhållanden.
Frih. Cederström, Jacob, som i förra Pleno lagt
detta förslag på bordet, förklarade, att, sedan tre Stånds
enstämmiga beslut nu ankommit, att denna redaction
skulle innehålla endast Riksens Ständers öfver ämnet
fattade beslut, hade han mot förslaget ingenting att invända,
men vore dock ännu af den öfvertygelse, att RiksActen
af Constitutions-Utskottet borde författas, hvarom
han hos sitt Stånd äfven ville göra behörig motion.
Efter derom gjord proposition gillades derefter den
föreslagna redactionen.
Justerades det Missiv, som berörde redaction till
Riksens Ständer borde åtfölja.
802
Riksdagen 1815.
N:o 5.
Memorial i anledning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut öfver Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om uppskof till
nästa Riksdag med af görandet af de
hvil ande Grund lagsfrågorn a.
Genom Protocolls-Utdrag af den 22 si aflidne
Maji hafva samteliga Riks-Stånden ålagt
Constitutions-Utskottet, att, till befordrande af
ett fogande till enstämmighet Riks-Stånden emellan
i den frågan, huruvida de sedan förra Riksdagar
beredda förslag till ändringar och tilläggningar
i Grundlagarne vid innevarande Riksdag
skulle till afgörande företagas eller förblifva
hvilande till den nästa, hvaröfver alla RiksStånden
stadnat i skiljaktiga meningar, Constitutions-Utskottet,
så fort sig göra läte, skulle
till Riksens Ständer upplysningsvis aflemna sina
tankar om grunderna, hvarefter den sålunda
i skiljaktigt skick Stånden emellan befintliga
preliminäre frågan om Grundlagsförslagens hvilande
eller upptagande må, i brist på ett bestämdt
stadgande, särskildt för det nu inträffade
fall, likväl i full enlighet med Constitutionens
hufvudsakliga föreskrifter, anses och behandlas.
Constitutions-Utskottet skyndar härmedelst att
hörsamma denna Riksens Ständers anmodan och
framställa de grunder, detsamma anser i Grund
-
Memorial N:o 5.
803
lagen redan vara lagde, enligt hvilka, i saknad
af ett bokstafligt lagbud för detta nu inträffade
särskilda fall, en sammanjemkning emellan RiksStåndens
skiljaktiga meningar nu må kunna
äga rum.
81 § Regerings-Formen stadgar bestämdt
den tid, innan hvilken öfver ett i laglig ordning
beredt förslag till ändring i något Grundlagsstadgande
Riksens Ständer ej må kunna besluta.
Denna tid infaller ej förr än Riksdagen
efter den, då förslaget af Constitutions-Utskottet
till Riksens Ständer blifvit inlemnadt; häraf
anser Utskottet följa, att, enär denne Riksdag
infallit, Riksens Ständer äga en ovilkorlig rätt
att öfver sålunda beredda förslag, som den i
lagen bestämde tid hvilat, besluta med bifall
eller afslag. Att inom ett Riks-Stånd sätta
denna rätt i fråga.', vore en motion, hvaröfver,
efter Utskottets tanka, proposition icke af Ståndets
Ordförande, enligt Grundlagen, kan göras;
och, när i ofvan anförde 81 § uttrycket: först å
nästföljande Riksdag, förekommer, innebär detta
uttryck icke en tvetydighet i afseende på Riksens
Ständers rätt att målen upptaga, utan
endast en öppnad möjlighet att än ytterligare
med dess afgörande kunna uppskjuta. Det är
således Riksens Ständers rätt att fatta antingen
ett bestämdt beslut till Grundlagsfrågornas afgörande,
eller ett beslut till deras uppskjutande
och ytterligare hvila.
Ett sådant beslut till uppskof anser Constitutions-Utskottet
bero af Konungens och Riksens
Ständers frivilliga afstående af deras gemensamma
i Grundlagen förvarade rätt att på den
deri medgifna tiden besluta. Till inskränkning
i utöfningen af denna rätt tror Constitutions
-
804
Riksdagen 1815.
Utskottet ej någon motion inom ett Riks-Stånd
kunna väckas, än mindre ett genom vanlig pluralitet
bestämdt beslut fattas. Allt hvilande af
en rättighet beror, enligt Utskottets tanka, af
innehafvarens frivilliga medgifvande, och pluralitetens
beslut bör aldrig kunna upphäfva ett
Constitutionelt prerogativ. I följe af denna tankeledning
är Constitutions-Utskottet af den öfvertygelse,
att, då å ena sidan alla fyra Ståndens
enstämmiga beslut ej kan gälla till dessa frågors
uppskjutande, i det fall Kongl. Maj:t dertill skulle
vägra sin sanction och deras upptagande yrka,
icke heller å den andra tre Stånds beslut till
deras hvilande kan inskränka ett fjerde Stånds
rätt att dem upptaga, enär detsamma ej frivilligt
derifrån velat afstå.
Grundlagen föreskrifver, att till förklaring,
ändring eller tillägg i något Constitutionelt stadgande
fordras, att förslaget dertill enstämmigt
bifalles af alla fyra Riks-Stånden och derjemte
erhåller Konungens sanction. Behandlingen af
beslut rörande Grundlagarne är i detta fall alldeles
olik den af alla andra Riksdagsmål, undantagande
Privilegii-frågor, vid hvilka, antingen de
fordra Konungens sanction eller ej, tre Stånds
sammanstämmande tankar utgöra Riksens Ständers
beslut. Den nödvändiga enstämmigheten
mellan Konungen och Riksens Ständer vid Grundlagsfrågors
afgörande är ett af de fundamentala
stadganden, hvarigenom j|.lagstiftningsmethoden
för Konung och Ständer är bestämd. Det innefattar
en borgen för alla de lagstiftande rösterna,
att ingen lag mot : någonderas^vilja må kunna
påbjudas; det har äfven synts ConstitutionsUtskottet
vigtigt, att ej något stadgande måtte
medgifvas, i följe hvaraf, genom ett preliminärt
Memorial N:o 5.
805
beslut, Konungens och hvart Stånds enskilda
rätt att besluta öfver ett lagligen beredt förslag
till ett stadgande i Grundlagarne skulle kunna
förnärmas. Om genom beräkningen af tre Stånds
pluralitet detta skulle kunna inträffa, tror Utskottet
lätteligen kunna hända, att mål, hvilka
till afgörande fordra Konungens och alla Ståndens
enhälliga röster, det vill säga alla fem
rösternas enstämmighet, genom tre Stånds beslut
kunde på obestämd tid, och flera gånger från
en tid till annan, till afgörande uppskjutas, och
derigenom ett af Grundlagens hufvudstadganden
göras overksamt, ehuru tillfällen kunde gifvas,
då det vore af stor vigt att genom ett bestämdt
afgörande af hvilande förslag antingen antaga
verkliga och af behofvet påkallade förbättringar,
eller genom förkastandet af sådana förslag, hvilka
ännu icke för sig vunnit den allmänna rösten,
undanrödja all farhåga i opinionen för de förut
gällande Grundlagsföreskrifternas vansklighet.
Vid jemförelse mellan för handen varande
fråga och de stadganden, 49 § Riksdags-Ordningen
i afseende på allmänna frågors behandlingssätt
innehåller, har Constitutions-Utskottet äfven
trott deraf kunna hemtas ett ytterligare stöd för
de tänkesätt, Utskottet nu yttrat. Berörde § stadgar,
att, sedan mål från Utskottet återkommit och
blifvit efter första uppläsningen lagdt på bordet,
samt vid nästa föredragning åter kunnat förklaras
hvilande, skall, då det tredje gången förekommer,
detsamma till afgörande företagas. För mål
i allmänhet är utan tvifvel detta stadgande ovilkorligt.
Endast för Grundlagsfrågor finnes den
i 81 § Regerings-Formen genom uttrycket först
beredda utväg att genom Konungens och Riksens
Ständers beslut ytterligare uppskjuta deras
806
Riksdagen 1815.
afgörande. I Utskottets tanka är, sedan ett
sådant enstämmigt beslut af Konung och Ständer
nu icke blifvit fattadt, saken återförd i sin
första ursprungliga belägenhet, de redan vid
förra Riksdagar beredda Grundlagsfrågorna lagliga
föremål för 'Riksens Ständers afgörande och
det i 49 § Riksdags-Ordningen föreskrifna behandlingssätt
på dem ovilkorligen gällande.
Constitutions-Utskottet har äfven trott sig
böra fästa Riksens Ständers uppmärksamhet
derpå,, att de uppskof, som vid de tvänne sistföregående
Riksdagar blifvit beslutna, i afseende
på de hvilande Grundlagsfrågorna, bägge gångerna
varit följder af Riksens Ständers enhälliga,
genom Konungens bifall stadfästade, beslut. Constitutions-Utskottet
vill ej såsom något bindande
skäl åberopa praxis, men det har trott sig böra
anmäla densamma såsom ett bevis, att denna,
med Grundlagens anda öfverensstämmande, af
Utskottet nu yttrade mening, hos Riksens Ständer
vid de sedan vår nu varande Grundlags
antagande hällne Riksdagar varit rådande.
Då Constitutions-Utskottet nu för Riksens
Ständer framstält denna åsigt af sakens beskaffenhet,
har det med tillfredsställelse funnit densamma
äfven ligga till grund för Hans Maj:t
Konungens Nådiga Proposition af den 24 sistlidne
Maji om ett i 81 § Regerings-Formen nödvändigt
tillägg, enär Hans Majit i Nåder funnit
nödvändigheten att för det nu hos Riksens Ständer
inträffade fall påkalla en Constitutionel bestämmelse
och, då en sådan bestämmelse i Grundlagen
nu icke finnes, i Nåder sjelf täckts återföra
frågan i det skick, hvari den sig befann,
innan de skiljaktige meningarne mellan RiksStånden
uppkommo. Kongl. Majit har Nådigst
Memorial Nio 5.
807
uttryckligen förklarat, att Riksens Ständer, utan
hinder af Kongl. Majits Nådiga Proposition af
den 28 sistlidne Martii, må, om de så nödigt och
nyttigt pröfva, vid denna Riksdag upptaga och
afgöra alla de lagligen beredda hvilande Grundlagsfrågorna;
och i detta Kongl. Majits Nådiga
förklarande har Constitutions-Utskottet, då det
förut stadgat sin öfvertygelse om Grundlagens
anda i detta afseende, med tacksamhet erkänt
den yppersta anledning till den sammanjemkning
mellan Riks-Ståndens skiljaktiga meningar, som
vid detta tillfälle möjligen kan äga rum.
Härjemte bifogas ett Protocolls-Utdrag innehållande
flere Ledamöters särskilda yttranden,
hvilka Riksens Ständer skulle meddelas. Stockholm
den 2 Junii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvördiga Preste-Ståndets Ledamöters
vägnar
J. A. Tingstadius.
På Vällofliga Borgare-Ståndets Ledamöters
vägnar
J. Wegelin.
På Hedervärda Bonde-Ståndets Ledamöters
vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe._
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
808
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Mern. N:o 5.
Utdrag af Protocollet, hållet hos Riksens Ständers
Constitutions-Utskott den 30 Maji 1815.
S. D. Efter fattadt beslut, i anledning af den till
Constitutions-Utskottet ifrån samteliga Riks-Stånden ankomna
anmodan att upplysningsvis aflemna sina tankar
om grunderna, hvarefter den i skiljaktigt skick Stånden
emellan befintliga preliminäre frågan om Grundlagsförslagens
bvilande eller upptagande må, i brist på ett bestämdt
stadgande, särskildt för det nu inträffade fall
anses och behandlas, beslöt Utskottet, att till den Skrifvelse,
som ifrån Utskottet härom till Riksens Ständer
afgår, skulle bifogas ett yttrande af Herr Silverstolpe
till Utskottets Protocoll den 26 Maji, ett dito af Herr
Biskoppen Doctor Rosenstein, ett dito af Herr Silverstolpe
och ett dito af Herr Munck af Rosenschöld den 30 Maji.
Med Herr Biskoppen Doctor Rosenstein förenade sig
Ordföranden, Herr Baron Rudolf Cederström, Herr
General-Majoren Gahn af Colquhoun, Biskoppen Herr Doctor
Tingstadius, Biskoppen Herr Doctor Faxe, Professoren
Herr Doctor Wijkman, Herr Doctor Falk och Herr Doctor
Agrell. Ut Supra.
Ex protocollo
G. A. Silverstolpe.
Yttranden till Constitutions-Utskottets Rrotocoll
den 26 och 30 Maji 1815, af Kammarherren
A. G. Silverstolpe och Biskoppen D:r
O. von Rosenstein.
Till Constitutions-Utskottets Protocoll tl. 26 Maji 1815.
Erfarenheten om sinnesstämningen ibland Riksens
Ständer, i afseende på de beredda Grundlagsfrågornas
upptagande eller icke upptagande vid denna Riksdag,
har, under de dagar, som förflutit sedan den, då Stånden
öfver denna preliminär-fråga stadnade uti fyra olika
Bilaga A till Mern. Nio 5.
809
meningar, bevittnat, att skälet till denna skiljaktighet
icke hos något Riks-Stånd legat i en bestämd föresats
i afseende på upptagandet eller hvilan, utan endast i
saknaden af tidig uppmärksamhet på sakernas möjliga
skick, i händelse af en skiljaktighet, hvilken genom ett
lätt tillvägabragt samråd kunnat förekommas.
Jag finner mig således i den förmånliga belägenhet
att mötas, icke af förut uppgjorda viljor, utan af böjelsen
till öfvertygelse, då jag nu, i anledning af Riksens
Ständers gemensamma anmodan till detta Utskott, går
att yttra mig öfver grunderna, hvarefter berörde i skiljaktigt
skick Stånden emellan befintliga fråga synes böra,
i full enlighet med Constitutionens hufvudsakliga föreskrifter,
anses och behandlas.
Bestämda meningen med de respective Ståndens
anmodan till Utskottet synes mig vara att upplysningsvis
inhemta, huruvida Utskottet anser några constitutionella
principer finnas, nog bindande, för att med samma
öfverhets-myndighet som den af ett bokstafligt lagbud,
särskildt för det nu inträffade fall, förmå samteliga respective
Riks-Stånden, oaktadt sina skiljaktiga meningar, att
sammanjemka sig till de beredda Grundlagsförslagens
antingen uppskjutande eller upptagande.
Till utredande härutaf må det, till en början, tilllåtas
mig erinra, att i de mål, som kunna förefalla mellan
Konungen och Riksens Ständer, måste en af 2:ne
röstberäkningar äga rum. Den ena röstberäkningen är
den, då Konungens röst utgör En, och fyra eller tre
Riks-Stånds äfven En: sammanräknadt tvänne röster;
den andra, då Konungens och hvarje Riks-Stånds utgöra
hvar för sig En röst: sammanräknadt fem röster.
Den sednare röstberäkningen är uttryckligen stadgad
att användas för Constitutions- och Privilegii-frågor;
den förra för alla andra Lagstiftningsfrågor.
Den frågan, hvaröfver Riks-Stånden nu stadnat i
skiljaktiga meningar, nemligen om de beredda Grundlagsförslagen
skola ytterligare hvila, kan icke hänföras
under någotdera af de 3:ne slagen, Constitutions-, Privilegii-
eller andra Lagstiftningsfrågor; den åsyftar icke
något stadgande af princip eller bud till varaktig efterlefnad,
den rörer allenast tiden, när ett slutberedt förslag
till en sådan princip eller bud bör till afgörande
upptagas. Denna fråga är således endast preliminär, ocb,
810
Riksdagen 1815.
hvad här hufvudsakligen torde böra sökas, är: hvilkendera
af ofvannämnde hägge röstberäkningar är på
denna fråga, efter sann och ärlig slutledning, användbar?
Ingenting
synes i början mera påtagligt, än att
75 och 73 §§ Riksdags-Ordningen här vore tilllämplige,
att tre Stånds enstämmige röst, och Konungens,
borde kunna afgöra frågan; att, der enstämmighet
mellan tre Stånd icke kunde utfinnas, borde Riksens
Ständers röst erhållas genom jemkning, eller, i fall af
behof, genom Nämnds beslut. Men om denna så skenbart
naturliga tillämpning af föreskrifterna i dessa §§
på närvarande fråga skulle, vid närmare granskning, finnas
medföra omkullstörtande af hvarje Riks-Stånds ock
Konungens constitutionella rätt och stå i strid med ännu
heligare, i Constitutionen nedlagda, grundsatser; då lärer
det ej behöfva bevisas, att berörde §§:s kraft, i närvarande
fall, bör vika för deras, det vill säga, formalitetsfrågans
rätt vika för de väsendtliga föreskrifters, utan
hvilka en sådan fråga icke kunnat uppkomma.
En sådan väsendtlig grundsats anser jag vara den,
att hvarje lagligen slutberedt Riksdagsmål måste till
afgörande upptagas. 49 § Riksdags-Ordningen stadgar
denna grundsats uttryckligen, då den bjuder, att,
sedan ett mål från Utskott återkommit och blifvit efter
första uppläsningen lagdt på bordet, samt vid nästa föredragning
åter kunnat förklaras hvilande, skall, då det
tredje gången förekommer, detsamma till afgörande
företagas.
56 § Regerings-Formen visar sedan, huru det
skall sluteligen behandlas, att det kan bifallas eller afslås,
eller få förändringar och tillägg, och, om det är
Grundlagsmål, blott bifallas eller afslås: kort sagdt, tilllåter
allt annat, men icke hvila, emedan hvila vore motsatsen
af till afgörande företagas.
Terminen åter särskildt för Grundlagsmål är, enligt
81 § Regerings-Formen, icke, såsom för vanliga Lagstiftningsmål,
utsatt under samma Riksdag, utan till den
nästa; ej förr, men då, har Lagen berättigat till deras
upptagande.
Dessa lagbud äro de fundamentala.
Upptagandet är således det, som ej kan förnekas,
vare sig ett enda Stånd, eller Konungen; det är förut
-
Bilaga A till Mern. N:o 5. 811
satt; det kan, i fall det i fråga ställes, men det behöfver
ej annars särskildt äskas, ty hvilkendera af de fem
concurrenterna till derpå möjligen följande beslut, som
äskar detta upptagande, gör det med stöd af den Lag,
som är öfver dem alla. Emot enderas yrkande af detta
upptagande för sin del kan alltså en mening yttras, men
ej något beslut fattas, ingen omröstning äga rum, således
ingen röstberäkning; der åter ingen röstberäkning får
gälla, der kunna 75 och 73 §§ Riksdags-Ordningen icke
användas, och det vore ett af de för Staten mest vådliga
förmenanden, att något slags röstande kunde gälla
emot någon enda i Grundlagen vare sig påbuden pligt
eller medgifven rättighet. Dessas helgd måste vara det
gifna; och kunde någonsin äfven fyra enstämmige af
de fem röstande myndigheterna deruti göra rubbning,
så vore det sedan lätteligen förbi med alla den femtes
rättigheter.
Om dessa slutledningar äro, som jag vågar förmoda,
riktiga, så upphörer närvarande fråga att vara så mörk,
som den i början kunnat synas.
Vanliga legislativa ärender skola bestämdt afgöras
vid samma Riksmöte, då de blifvit väckta; constitutionella
icke så. För de förras sluteliga upptagande är
tiden en annan Pleni-dag; för de sednare en annan
Riksdag.
Jag vågar, hvad de förra beträffar, tro, att det,
emot Grundlagens bestämda föreskrift, icke ens står i
de tvänne rösternas magt att öfverenskomma om deras
fullkomliga hvilande till annan Riksdag1).
Hvad åter de sednare angår, har förhållandet, ur
ett för dem särskildt skäl, ansetts kunna vara olika.
Då för alla öfriga slutberedda Riksdagsmål tiden för
upptagningen till afgörande är bestämdt utsatt, nemligen
till tredje föredragnings-dagen, befinnes deremot
stadgandet i 81 § Regerings-Formen för Grundlagsfrågor
väckta af Riksdagsman, att öfver dem ej vid
') Ett enda mål af denna beskaffenhet har af samteliga
Riks-Stånden blifvit forklaradt hvilande till annan Riksdag,
nemligen frågan om företeendet af Justitise-Ombudsmannens
Diarier (1812). Jag har alltid trott, att detta förklarande (dessutom
oformligt derigenom, att det saknade Konungens sanction)
var en följd af brådskan, som förbisåg Lagens föreskrift, och af
ett så eftertänklig! exempel, att det aldrig mera bör äga rum.
812
Riksdagen 1815.
den Riksdag, då de beredas, utan först vid den nästföljande,
må beslutas, således icke fullt bestämdt. Jag
skulle för min del tro, att ordet först här egentligen är
nyttjadt relatift till den Riksdag, då målet beredes, och
således varit ment att innefatta blott en fördubblad föreskrift,
att målet icke då får till afgörande upptagas.
Men det måste medgifvas, att detta ord äfven kan få en
uttydning derutöfver, åsyftande att sådana mål må kunna
än vidare hvila; och när en dubbel tydning hvarken är
orimlig eller synes vara skadlig, så lärer man ej lofligen
kunna inskränka den till en enda. På sådan grund
anser jag för gifvet, att ett ytterligare hvilande af Constitutionsfrågor,
väckta af Riksdagsmän, kan utan Lagens
kränkning beslutas.
Beträffande åter Grundlagsförslag ifrån Konungen,
stadgar 81 § bestämdt, att Riksens Ständer skola vid
nästföljande Riksdag sina beslut derom fatta. Likväl,
om ett hvilande af de förra antages för lofligt, torde det
ock böra efter princip medgifvas, att detta stadgande
egentligast åsyftar, det Riksens Ständer blott icke skulle
kunna, emot Konungens åstundan, vägra att till afgörande
upptaga Dess förslag, och att sålunda äfven dessa
skulle kunna, med Konungens medgifvande, hvila.
Mig synes således afgjordt, såsom allmän princip,
att hvarje slutberedt Riksdagsmål innebär, i och med
blotta idéen af dess slutberedning och dess öfverlemnande
till Riksens Ständer, den, att det är till afgörande
framstäldt, och måste således upptagas; och vidare, hvad
tiden angår, att hvarje annat slutberedt och inkommet
Riksdagsmål måste vid samma Riksdag till afgörande
företagas, men Grundlagsförslag nödvändigt hvila till
den nästa, då anses af sig sjelfva böra upptagas, men
ock kunna genom särskildt beslut uppskjutas till en
annan.
Till upptagandet å den tid, nemligen nästa Riksdag,
som Grundlagen särskildt för Constitutionsmål bestämmer,
erfordras på sådan grund icke något beslut,
utan på sin höjd, och endast i fall fråga derom uppstår,
ett förklarande att ej vilja afstå från den af Grundlagen
meddelta af görande-rätt. Till hvilandet åter måste
erfordras ett beslut, efter det skall innefatta ett afstående
från berörde rättighets utöfning. Och då nu i
sin naturliga ordning uppkommer den frågan, huru
Bilaga A till Mern. N:o 5.
813
många röster erfordras till detta beslut, synes mig af
den ovägerliga rättigheten till upptagandet och afgörandet
följa: l:o att den eller de af de fem constitutionella
Myndigheterna, Konungen och de fyra Riks-Stånden, som
ej vilja från denna rättighet afstå, kunna dertill ej af
några eller någon bland de öfriga tvingas; 2:o att, då
med termen afgöra förslagen Grundlagen omöjligen kan
mena en, två, tre eller fyra femtedelars, utan alla femtedelarnes,
beslut öfver desamma, är ock, i följe af Lagen,
upptagandet allas pligt, så snart Konungen eller ett Riksstånd,
hvilket som hälst, ej från föreskriftens utöfning
afstår; och 3:o att, då ingendera Myndigheten kan förmenas
att förslagen upptaga och afgöra, måste ock icke
mindre än allas enstämmighet fordras för deras uppskjutande
till annan tid: det är, röstberäkningen af sammanstämmiga
fem, icke den af sammanstämmiga två,
vara på närvarande fråga användbar.
Om jag ansåge, det jag ej gör, att praxis någonsin
borde gälla såsom grundregel, så skulle jag, till stöd för
hvad jag nu haft den äran anföra, åberopa, att det är
genom femstämmiga beslut, som Grundlagsförslagen
redan vid de bägge sistförflutne Riksdagarne blifvit förklarade
hvilande. Således, då jag anför detta factum,
är det ej derföre, att jag tillägger detsamma någon egen
bevisningskraft, utan för att dervid påkalla bevittnandet
af de Riksdagsmän, som bevistade berörde Riksdagar,
att inom de kretsar, der man öfvervägde sättet att göra
Constitutionsfrågorna lagligen hvilande, var det alltid i
synnerhet 1810, då fråga första gången härom uppstod,
de här framstälda grundsatser, som åberopades och
motiverade besluten, ehuru de, såsom då icke bestridde,
icke lära hafva i något Anförande eller Betänkande behöft
formligen utredas.
För öfrigt måste det medgifvas, att, ehuru sanna
jag tror ofvangjorde framställningar vara, är det en, i
afseende på en så vigtig och djup fråga som denna, beklaglig
ofullkomlighet i en Lag, om den saknar en särskild
bokstaflig föreskrift deröfver, som gör ett vidlöftigt
slutledande nödvändigt; och att förhållandet här verkligen
är sådant, lärer ingen kunna bestrida. Det är således
under fullt erkännande af den utaf Kongl. Maj:t,
i Dess Riksens Ständer i går meddelta Nådiga Proposition,
och redan förut af Riksens Ständer gjorda enahanda
814
Riksdagen 1815.
anmärkning, som jag äfven för min enskilda del understöder
Kongl. Maj:ts förslag, att en tilläggning härom i
Grundlagarne måtte af Constitutions-Utskottet vid denna
Riksdag beredas, för att vid den nästkommande kunna
af dem och Konungen godkännas; och jag slutar detta
mitt för Höglofl. Constitutions-Utskottet måhända tröttande
yttrande med den vigtiga erinran, att, om ej en
Myndighets röst skulle medföra alla slutberedda Grundlagsfrågors
upptagande, eller ej alla fem Myndigheternas
fordras till deras uppskjutande, så skulle, efter min
upprigtiga öfvertygelse, Konungens, likasom hvarje RiksStånds,
förmåga att tillvägabringa nyttiga och afslå obetänkta
eller öfverflödiga Grundlagsbud, vid hvart enda
Riksmöte kunna förlamas; och detta synes mig allraminst
den Konungamagt förtjena, som utöfvas på det
sätt som den Svenska, hvilken, såsom slutmeningen af
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition bevittnar, vördar Lagens
föreskrifter, äfven utöfver sin egen framstälda önskan,
och likasom söker i Norden införa det hittills föga Europeiska
efterdöme, att i ett öppet erkännande af Lagens
fria utöfning, blott derföre att den är Lag, sätta sin
sanna kraft och sin ära.
A. G. Silverstolpe.
Till Constitutions-Utskottets Protocoll d. 30 Maji 1815.
Alldeles lika med Utskottets värde Ledamot Herr
Kammarherren Silverstolpe, anser jag de respective Ståndens
i fråga varande anmodan till Constitutions-Utskottet
endast åsyfta utredandet af några constitutionella principer,
enligt hvilka Ståndens olika beslut om de beredda
Grundlagsfrågornas hvilande till nästa Riksdag, eller upptagande
vid denna, kunna sammanjemkas till ett bestämdt
svar på Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i detta ämne.
Med samma tillgifvenhet för våra Grundlagar och nit för
deras upprätthållande, har äfven jag bemödat mig att
för mig sjelf reda frågan, huru nämnde olika beslut, i
enlighet med dessas esprit och öfriga stadganden, kunna
bringas till något afgjordt helt. Jag har i mina slutföljder
stadnat vid ett annat resultat än den värde Ledamoten,
och jag anser det vara min pligt att för detsamma
redovisa.
Bilaga A till Mern. N:o 5.
815
I alla de mål, som vid en Riksdag i Sverige kunna
komma under öfverläggning, med undantag blott af dem,
som angå vissa penningeverk och bevillningar, öfver
hvilka Riksens Ständer ensamme besluta, erkänna våra
Grundlagar blott tvänne beslutande Magter, nemligen
Konungen och Riksens Ständer. Endast desse tvänne
röster beräknas vid afgörandet. Ehuru fyra Stånds sammanstämmande
beslut fordras till afgörande af Grundlags-
och Privilegii-frågor, och ehuru ett enda Stånds
skiljaktighet i sådana mål fullt motväger trenne Stånds
enstämmiga tanka, och derigenom ovilkorligen hindrar
förändringar uti de Lagar, som nu bestämma dessa, finner
jag dock ej ett enda uttryck i våra Grundlagar, som
genom uppställandet af en beräkning utaf fem röster
skulle sätta ett Stånds röst i paritet med Konungens.
Ett Stånds fria veto hindrar beslutet, icke derföre, att
ett Stånds röst skulle kunna eller böra beräknas lika
med Konungens, utan derföre, att detta veto, enligt
Grundlagens bokstaf, tillräckligen uttrycker Riksens Ständers
afslag på frågan. Detta veto kan dock aldrig af
något Stånd utsträckas till andra än de ofvannämnda
frågor, nemligen de, som röra våra Grundlagar eller
hvarje Riks-Stånds särskildta Privilegier.
Sjelfva den enkla frågan, om de beredda förslagen
till förändringar eller tillägg i Rikets Grundlagar skola
ytterligare hvila eller vid denna Riksdag till afgörande
upptagas, lärer af ingen anses för Grundlagsfråga.
Konungens Nådiga Proposition härom hade i denna
händelse icke vid denna Riksdag kunnat Riks-Stånden
föredragas, och Riksens Ständer hade icke kunnat öfver
detta ämne nu öfverlägga eller något besluta. Det
erkännes af en hvar, att den, enligt sin natur, kan
nu afgöras. Härtill fordras blott Konungs och Ständers
sammanstämmande beslut, beräknade såsom tvänne
röster. »
Grundlagen stadgar i Regerings-Formcns 81 §. att
frågor om Grundlagsförändringar, som af någon Riksdagsman
i laglig väg väckas, skola beredas vid den Riksdag,
då de framställas, men må först vid den näst påföljande
afgöras. Jag ser ingenting, som hindrar Riksens
Ständer att ensamme besluta om deras ytterligare
hvilande. — Samma § stadgar deremot, att, då några
ändringar i Grundlagarne af Konungen blifvit föreslagne,
816
Riksdagen 1815.
och Constitutions-Utskottet för dem tillstyrkt bifall, skola
Riksens Ständer å nästa Riksdag beslut derom fatta.
Dessa kunna således ej af Riksens Ständer, emot
Konungens vilja, längre än stadgadt är, uppskjutas. (1
andra sidan gifver Grundlagen icke heller åt Konungen
magt att emot Riksens Ständers tanka och önskan hindra
frågornas upptagande och afgörande å den Riksdag,
då de kunna företagas.) Men, om Konungen dertill samtycker
och Riksens Ständer det önska, lärer hvilan blifva
en följd af dessa tvänne Lagstiftande magters sammanstämmande
beslut. Så har ock vid de tvänne sist förflutne
Riksdagarne händt, och ingenting constitutionsvidrigt
synes mig härutaf hafva uppkommit.
Då nu förslaget att låta beredda Grundlagsfrågor
längre hvila, i och för sig sjelft, som redan anmärkt är,
icke innebär någon förändring uti eller något tillägg till
Grundlagarne, eller någon rubbning i Riks-Ståndens särskildta
Privilegier, inser jag icke, huru den skall kunna
räknas till dem, öfver hvilka hvarje Riks-Stånd äger ett
veto. Öfver denna, likasom öfver alla öfriga frågor, tror
jag, att tre Stånd, genom deras pluralitet, med full rätt
besluta. Att till de trenne kända slagen: Constitutions-,
Privilegii- och andra Lagstiftningsfrågor tillägga ett
fjerde slag och, sedan man kallat närvarande öfverläggningsämne
Preliminär-fråga, framställa en särskild röstberäkning
för dess afgörande, samt dervid tilldela hvarje
Riks-Stånd ett veto, likasom vid de tvänne första slagen,
är föga constitutionsmässigt, och lärer ej blifva
gällande förr, än ett sådant verkligt tillägg till Grundlagarne
blifvit beredt och, efter vederbörlig pröfning och
hvila, af alla fyra Riks-Stånden beslutadt samt af Konungen
i Nåder sanctioneradt.
Den grundsats, att hvarje lagligen slutberedt Riksdagsmål
måtte till afgörande upptagas, erkänner jag,
med anledning af 42 § Riksdags-Ordningen och 56 §
Regerings-Formen, men kan icke binda samma begrepp
vid ordet afgörande, som den värde Ledamoten dervid
fästat. — Ett beslut måste ovilkorligen tagas öfver hvarje
Riksdagsmål, men jag finner icke ett ord i Grundlagarne,
som yrkar, att detta beslut måste ovilkorligen innefatta
bifall eller afslag till den väckta motionen. Om det
Utskottsbetänkande, som utreder motionen och måste
bifallas eller afslås, eller få förändringar och tillägg,
Bilaga A till Mern. N:o 5.
817
just skulle innehålla ett på goda grunder bygdt tillstyrkande,
att Riksens Ständer måtte låta frågan till ytterligare
utredande hvila, kan ett sådant Betänkande då
icke bifallas? Icke blott frågan om företeende af JustitiseOmbudsmannens
Diarier, utan ganska många andra Riksdagsmål
hafva vid sist förflutna trenne Riksdagar blifvit
uppskjutna. Åtskilliga Lagfrågor hafva af Riksens Ständer
blifvit öfverlåtna åt den af Konungen tillförordnade
Lag-Committéen, för att, af densamma beredda i sammanhang
med Allmänna Lagens öfriga stadganden, framdeles
komma under Riksens Ständers granskning. Vid
väckta frågor om ny reglering af Rikets Collegier och i
allmänhet af Statens Embeten samt Embetsmännernas
löner, vid motioner rörande Sala Bergslag, Ädelforss
Grufva, Strömsholms Stuteri, och jag tror många flera,
hafva Riksens Ständer visligen önskat noggranna undersökningar,
hvarigenom det ljus skulle sökas, som kunde
leda till väl öfverlagda och nyttiga beslut i en framtid.
— Om hädanefter till Riksens Ständer händelsevis något
förslag blefve öfverlemnadt, som omfattade en vigtig angelägenhet,
hvaröfver tillräckligt upplysande uppgifter icke
kunde under Riksdagens lopp hinna insamlas, — som
t. ex. om förändringar vid Indelningsverket, anläggandet
af en eller flera Städer, ny fördelning af Rikets Län,
eller annat dylikt — och om förslaget befunnes förtjena
uppmärksamhet, borde det då vid samma Riksdag,
antingen genom ett förhastadt afslag för alltid nedgräfvas,
eller genom ett förhastadt bifall omoget bringas
till verkställighet? Sådant hafva aldrig våra Grundlagar
åsyftat, ännu mindre uttryckligen stadgat.
När målet ej är fullt utredt, eller allmänna tänkesättet
i afseende på detsamma ännu icke hunnit stadgas,
är uppskof nyttigt, samt vida bättre och mera rättvist
än ett beslut. Detta gäller om alla ämnen för Riksens
Ständers öfverläggningar, men isynnerhet om Grundlagsfrågor.
I afseende på dessa är ock lyckligtvis hvilan
och den genom tiden mognade pröfningen just en hufvudsaklig
del af våra Grundlagars esprit. När ett eller flera
Stånd önskar, att dessas afgörande måtte längre uppskjutas
än till den Riksdag, då de utan hinder af Grundlagen
kunde upptagas, är detta alltid ett erkännande,
antingen af behof att se öfvertygelsen om ämnet mera
stadgad, eller af vigtiga politiska skäl, som råda till upp
35
-
818
Riksdagen 1815.
skofvet. När trenne Stånd yttrat denna önskan, finner
jag för min del tämligen olämpligt att vilja tillerkänna
Ett Stånd rättigheten att aftruga de trenne öfriga ett i
deras tanka omoget och förhastadt beslut, blott derföre,
att Ett Stånd kunnat anse tänkesätten stadgade och
öfvertygelsen mognad, eller icke kommit att lemna uppmärksamhet
åt de politiska skäl, som verkat hos MedStänderna.
Jag förmodar mig i det anförda hafva tydligen
visat, att jag icke anser ett eller annat Riks-Stånd, icke
ens alla fyra Riks-Stånden tillsamman, hafva rättighet
att genom sammanstämmande beslut, emot Konungens
vilja, uppskjuta de Grundlagsfrågors afgörande, genom
bifall eller afslag, som i anledning af Konungens Propositioner
blifvit å någon föregående Riksdag beredda.
Men jag tror, att detta uppskof kan och bör åstadkommas
genom Konungens yttrade vilja å ena sidan, och
genom Riksens Ständers af pluraliteten afgjorda önskan
å den andra. — Grundlagsfrågor, som af Riksdagsmän
blifvit väckta och å någon föregående Riksdag beredda,
anser jag kunna af trenne Riks-Stånd, äfven utan Konungens
samtycke, ytterligare till annan Riksdag läggas på
bordet. När i dessa frågor två Stånd stannat emot två,
torde, i analogie med 81 § Regerings-Formen, deras
mening böra blifva gällande, som beslutet uppskjutit. —
I närvarande fall finner jag, just uti vår Konungs sätt
att utöfva Sin magt enligt Lagen, ett vigtigt skäl att
med förtroende hvila vid den första Proposition om
Grundlagsfrågornas hvilande, Kongl. Maj:t i nåder gjorde
till Riksens Ständer den 28 sistlidne Mars, öfvertygad,
att densamma var föranledd af sann ömhet för det
Folk, hvars välfärd, enighet och sjelfbestånd äro
främsta föremålen för Konungens omsorger, säkraste
jordiska stödet för Dess kraft och enda vilkoret för
Dess ära.
Då jag icke kan förmoda, att Högloft. ConstitutionsUtskottet
skulle nu kunna frånträda sitt förra i ämnet
afgifna Betänkande, hvaröfver inga anmärkningar blifvit
Utskottet från något Riks-Stånd meddelade; och jag i
följe deraf endast fästat mig vid närvarande föremål, att
utur de fyra Riks-Ståndens beslut hemta något afgjordt
helt; så tycker jag mig, på ofvan anförda grunder, finna
detta hela i följande punkter:
Bilaga A till Mern. N:o 5.
819
1 :o. Trenne Stånd, nemligen Ridderskapet och Adeln,
Borgare-Ståndet och Bonde-Ståndet, hafva beslutat upptagandet
vid denna Riksdag af de Sju beredda Grundlagsfrågor,
dem Högloft. Constitutions-Utskottet i sitt afgifna
Betänkande vidrört. Detta pluralitetens beslut lärer
böra förbinda äfven Preste-Ståndet att samma frågor vid
denna Riksdag afgöra.
2:o. Då Borgare-Ståndet beslutat upptagande af Fem
beredda Grundlagsfrågor, utom de Sju nyssnämnda, samt
Ridderskapet och Adeln, genom sitt beslut att dem allesamman
företaga, tydligen bifallit upptagandet af dessa
Fem, finnas bemälte tvänne Stånd i denna del förenade
emot de tvänne öfriga, nemligen Preste-Ståndet och BondeStåndet,
som beslutat deras ytterligare hvilande. Härvid
anser jag, i analogie med 81 § Regerings-Formen, deras
mening böra blifva gällande, som beslutet uppskjutit.
3:0. Trenne Stånd, nemligen Preste-, Borgare- och
Bonde-Stånden, hafva beslutat alla de öfriga beredda
Grundlagsfrågornas hvilande. Vid detta pluralitetens
beslut lärer Högloft. Ridderskapet och Adeln böra låta
bero, likasom Preste-Ståndet vid det i lista punkten omförm
älta.
På detta sätt ligger uti de fyra särskildta RiksStåndens
beslut ett bestämdt och med våra Grundlagars
principer enligt svar pä Konungens Nådiga Proposition
om Grundlagsfrågornas hvilande. Härvid lärer det ock
böra förblifva, så framt icke ett eller flera af Riks-Stånden
frångå sina redan lagligen fattade beslut.
Carl von Rosenstein.
Till Constitutions-Utskottets Protocoll d. 30 Maji.
När 81 § Regerings-Formen stadgar, att Riksens
Ständer må icke å den Riksdag, då Constitutions-Utskottet
föreslår någon ändring i Grundlagarne, utan först å
den nästföljande derom besluta; kan det då förnekas,
att Regerings-Formen å ena sidan tydligen berättigar
till viljan att å den nästföljande derom besluta och
å den andra ej förmenar att kunna uppskjuta dem till
en annan Riksdag?
820
Riksdagen 1815.
Om detta bejakas, hvilka äro de propositioner, som
i anledning häraf kunna i ett Riks-Stånd framställas?
Om någon föresloge till pluralitetens afgörande den
frågan: Kan Ståndet lagligen upptaga de slutberedda
Grundlagsfrågorna? Nödsakas ej då en Ordförande att
derå vägra proposition? Vore ej ett beslut deröfver ett
röstande emot Lagen, som bestämdt tillåter upptagandet
vid nästföljande Riksdag? Och vore ej således en proposition
deröfver inconstitutionel?
Men om någon till pluralitetens afgörande föresloge
den frågan: Vill Ståndet till afgörande upptaga
dessa ämnen? Månne icke en proposition deröfver är
den enda lofiiga, enär, i kraft af ordet först, Ståndet
kan efter sitt fria behag upptaga dem eller låta dem
hvila?
Kan nu en proposition öfver den första frågan icke
göras, är det då möjligt, att någon eller några constitutionella
myndigheter kunna göra ogällande de liera,
eller det särskildta Stånds vilja, som åstundar upptagandet,
det är: utöfningen af en laglig rättighet? Och är
det således något annat än ett frivilligt afstående, som
kan verka deras hvilande?
Har icke också detta vid de tvänne sista och vid
den närvarande Riksdagen varit så klart insedt, att,
antingen frågan rörande Grundlagsförslagen blifvit väckt
ifrån något Stånd eller ifrån Konungen, har motionen
eller propositionen derom alltid blifvit gjord hemställningsvis
om hvila? Och denna hvila har, såsom innefattande
afståendet af en individuel rättighet för hvarje
Riks-Stånd och Konungen, icke ansetts vara erkänd med
mindre än alla fem rösternas enstämmiga samtycke.
När åter hvilan ej är enstämmigt medgifven, står
icke då saken qvar i det skick att, såsom slutberedd,
afgöras? Gör det något till saken, om 4 eller 1 Stånd
vägrat hvilandet? Är det icke Grundlagen, som föreskrifvit
upptagandet vid nästföljande Riksdag, så vida ej
samtelige myndigheterna begagnat sig af ordet först,
för att afstå sin rätt till deras afgörande? Det vill säga,
är det icke Lagen sjelf, icke någon eller några af de
fem myndigheterna, som förbundit till upptagandet? Kan
då någon af dem vägra det?
Till hvad jag nu ytterligare utvecklat får jag den
äran tillägga, att det vigtiga vid detta tillfälle alldeles
Bilaga A till Mern. N:o 5.
821
icke är det, hvartill ett tillstyrkande öfver närvarande
fråga slutligen skulle leda, nemligen om inga, vissa eller
alla Grundlagsfrågor böra upptagas eller hvila. Detta
är en klokhetsfråga, som jag, i närvarande tidepunkt,
anser nästan med lika goda skäl kunna på tvänne stridiga
sätt hesvaras. Allenast får jag nämna, att jag ej
deltager i det skälet emot deras upptagande, att det
skulle störa lugnet ibland Riksens Ständer, så snart de
med frihet behandlas, ej heller i det, att de skulle orsaka
någon tidsutdrägt, värd att sätta i beräkning. Det vigtiga
är bestämmandet af sjelfva den nu förevarande frågan.
Det gäller, efter min öfvertygelse, nu ej mindre,
än om Lagen skall i en punkt stå eller falla för alltid,
om Konungen och hvarje Riks-Stånd skall i utöfningen
behålla eller förlora en rättighet, om ett rent eller ett
bortblandadt begrepp om Grundlagens mening skall föranleda
ett beslut, åtföljdt af de rättseendes och de rättsinniges
i längden pålitliga medhåll, eller ett beslut, åtföljdt
af de irrandes ögonblickliga bifall och egen för
sent inträffande ånger. Jag kan, utan farhåga att stöta
någon, yttra mig så, som jag nu gör, derföre att jag
tror och nästan om hvar enda af mina Medbroder i
detta Utskott vet, att han ej vill gå emot sin redliga
öfvertygelse. Det är alltså till denna redliga öfvertygelses
upplysande, innan den öfvergår till beslut, som jag tager
mig den friheten att uppmana. Naturligt och ursäktligt
lärer det vara, att jag, med den jag yttrat, ej tvekar
att gå samtiden offentligen till mötes, och, i fall af behof,
vänta rättvisa af en kommande tidepunkt.
A. G. Silverstolpe. .
Anförande till Constitutions-Utskottets Protocoll
den 30 Maji 1815 af Herr Munck af
Posenschöld.
Jemte det jag i hufvudsaken förenar mig med hvad
Herr Kammarherren Silverstolpe och Herr Baron Jacob
Cederström anfört, får jag särskildt yttra följande:
Frågan är icke nu, som Herr Biskop Rosenstein
påstår, om ett Stånd skall kunna tvinga eller påtruga
822
Riksdagen 1815.
de tre andra Stånden att upptaga och afgöra förslag
till ändring i Grundlagarne, utan frågan är, om de tre
Stånden skola kunna tvinga ett Stånd att icke begagna
sin i Grundlagen stadgade och nu yrkade rättighet att
få redan utredda och sedan förra Riksdagar hvilande
förslag till ändring i Grundlagarne upptagna och afgjorda.
Ett Stånds rätt förhåller sig här till de andra
Ståndens, som en Ledamots af ett Stånd till ett helt
Stånds. En Ledamot kan väl ej påtruga ett Stånd något,
men Ståndet äger ej rättighet att hindra en Ledamot
att få en af honom i laglig form gjord motion upptagen
och afgjord.
Jag anser Grundlagens föreskrift tydlig, att alla
vid en Riksdag väckta och beredda Grundlagsfrågor böra
vid den nästa afgöras. 81 § af Regerings-Formen stadgar
härom på tvänne särskildta ställen. På första stället
talas om de ändringar, som Constitutions-Utskott föreslår
och föreskrifver, att Riksens Ständer icke må å den
Riksdag, då Utskottet någon sådan förändring föreslår,
utan först å den nästföljande derom besluta. För mig
är det klart, att här menas, det Riksens Ständer väl
icke förr än å nästföljande Riksdag, men nödvändigt då,
måste om den föreslagna ändringen besluta. Likasom
då jag t. ex. frågar Ordföranden i ett Utskott, om Plenum
skall bli i morgon, och han svarar: nej, först i öfvermorgon;
är det tydligt, att han menar, det Plenum skall
hli i öfvermorgon, men icke sednare, ifall man icke vill förvrida
meningen. Men om ock föreskriften på detta ställe af
§:n vore möjligen att anse som tvetydig, så förtydligas den
genom föreskriften på sednare stället i samma §, hvilken
angår de ändringar i Grundlagen, som Konungen föreslår.
Här säges bestämdt, att Riksens Ständer skola vid nästa
Riksdag om den af Konungen föreslagna ändring i Grundlagen
sitt beslut fatta och afgöra den. Det är ej rimligt,
att de af Constitutions-Utskottet föreslagne förändringar
skulle kunna uppskjutas längre än till nästa Riksdag,
men icke de af Konungen föreslagne. Det uppskof, som
hittills skett flera Riksdagar af samma förslag till ändringar
i Grundlagen, har, efter min tanka, varit en verklig
suspension af Grundlagen, men kunnat verkställas, för
det alla fyra Stånden och Konungen derom varit ense.
Nu saknas denna enstämmighet i beslut härom. Ett
Stånd har förklarat sig för frågornas upptagande och
Bilaga B till Mern. N:o 5. 823
afgörande; och derföre måste ett Stånds i Grundlagen
förvarade rätt att få alla hvilande Grundlagsfrågor på
dess begäran i alla Stånd upptagna och afgjorda hållas
i helgd.
Kunde tre Stånd tvinga ett att ej upptaga och få
i alla Stånd upptagen och afgjord en fråga om Grundlagens
förändring, så skulle det Hedervärda Bonde-Ståndet
möjligen aldrig kunna få sitt förslag till förändring
af 114 § Regerings-Formen afgjordt, utan de andra tre
Stånden kunna tvinga Bonde-Ståndet att uppskjuta denna
fråga den ena Riksdagen efter den andra, och således
fä 3 p.n för alltid hvilande.
Bilaga B till Mern. N:o o.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 26 Maji
1815.
Företogs öfverläggningen om den ifrån samtliga
Iliks-Stånden till Utskottet ankomne och i sista Pleno
anmälde remiss om sättet att anse och behandla den
preliminärfråga, som hos Riks-Stånden uppkommit om
Grundlagsförslagens hvilande eller upptagande.
Herr Silverstolpe, A. G., yttrade skrifteligen: (Se
ofvan sid. 808.)
Herr Biskoppen Doctor Rosenstein, Herr Munck
af Rosenschöld och flere begärde detta ämne å nyo på
bordet, och på derom gjord proposition beslöt Utskottet,
att detsamma första lediga dag skulle till afgörande
företagas.
Borgmästaren Herr Lagman Nensén föreslog, att
Herr Silverstolpes yttrande genast skulle till trycket befordras;
men Utskottet stadnade i det beslut, att dermed
borde dröjas, intill dess Utskottet öfver ämnet hunnit
stadga dess mening.
824
Riksdagen 1815.
Bilaga C till Mern. N:o 5.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 30 Maji
1815.
Herr Biskoppen Doctor Rosenstein uppläste ett så
lydande dictamen. (Se ofvan sid. 814.)
Med detta Herr Biskop Rosensteins yttrande förenade
sig Herr Biskoppen Doctor Tingstadius.
Herr Silverstolpe, A. G.: Det är mig på det högsta
okärt att denna gång, och i en så vigtig fråga, finna mig
i strid med en af mina intimaste vänner, Biskoppen Doctor
Rosenstein, med hvilken jag så ofta och merendels varit
af enstämmigt tänkesätt, och hoppas än vidare vara det.
Imedlertid, ehuru jag finner honom vid detta tillfälle vara
min antagonist, är jag skyldig honom den rättvisa att
förklara, det jag anser hans yttrande vara med mycken
skicklighet författadt. Vid ett par ställen i detta yttrande
utheder jag mig likväl att få göra erinringar. Herr Biskop
Rosenstein har behagat anföra exempel på åtskilliga mål,
som af Riksens Ständer blifvit uppskjutne utöfver den
Riksdag, då de blifvit väckte. Jag tror allenast, att desse
exempel här icke äro användbare, emedan Riksens Ständer
alltid vid sådana uppskofs-beslut fästat vilkor, och
fråga här endast varit, huruvida Riksens Ständer kunde
enligt Grundlagen besluta något Riksdagsmåls rent af
livilande till nästa Riksdag. Hvad åter beträffar det
af Herr Biskop Rosenstein nyttjade ordalag, att ett Riksstånd
skulle kunna aftruga de öfriga något slags beslut,
tror jag, att detta ordalag icke varit det rätta, utan att
det här är lagen, som skulle aftruga detsamma, och jag
hoppas, att något Riks-Stånd hvarken skulle kunna hafva
det i afsigt, eller vara dertill berättigadt. Sluteligen utheder
jag mig att få uppläsa följande skrifteliga yttrande,
hvari jag sökt närmare utveckla de grunder, jag förut
haft äran framställa.
Herr Silverstolpe uppläste derefter följande: (Se
ofvan sid. 819.)
Herr Biskop Rosenstein: Jag kan för min del icke
se saken så mörkt som Herr Silverstolpe, i afseende på
Bilaga C till Mern. N:o 5.
825
hvilken jag finner mig skyldig att göra samma förklaring,
som han gjort i afseende på mig. Om vid detta tillfälle
något bestämdt vore stadgadt, skulle jag anse ganska
vådligt att nu göra en lag in casu. Den närvarande
frågan är icke hvarken Constitutions- eller Privilegii-fråga.
Det är endast för sådane,-som fyra Stånds enstämmighet
fordras, och ett Stånds afvikelse utgör ett tillfyllestgörande
veto. För alla andra frågor gäller tre Stånds
pluralitet. Denna föreskrift anser jag tydlig, och skulle
jag befara någon våda för Grundlagen, vore det den att
icke följa detta stadgande, utan låta ett Stånds beslut
imponera på de öfriga Ståndens. Ehvad beslut Riksens
Ständer nu må taga, vill jag dock förklara, att jag ej
fruktar för någon fara, men nog lärer det ligga klart
för alla, att, om alla hvilande förslag till förändringar i
Grundlagen nu skulle till afgörande upptagas, deraf en
tidsutdrägt skulle uppkomma, hvilken borttoge Riksens
Ständers uppmärksamhet ifrån en mängd återstående
vigtiga göromål, och för våra hemmavarande ej vore
behaglig.
Friherre Cederström, Jacob, förenade sig till alla
delar med Herr Silverstolpe. Frågan är ej här, att ett
Stånd skulle truga de öfriga att rätta sig efter detsamma.
Den är, att ej ett Stånds rättigheter af de öfriga skola
inskränkas. 56 § i Riksdags-Ordningen [hvilken upplästes]
föreskrifver, att intet ltiksdagsmål i ett Stånd får
nedläggas, innan ett beslut deröfver blifvit fattadt. Denna
föreskrift stadgar både hvart Stånds rätt och dess skyldighet,
och ingendera kunna störas genom någon beräkning
af pluralitet mellan Stånden.
Herr Biskop Rosenstein frågade, huru förhållas
borde, när tre Stånd uppsköte en lagfråga, genom öfverlemnande
deraf till Lag-Committéen, hvilket ofta förefallit.
Friherre Cederström, J., invände, att vid sådant tillfälle
gälde lagen, och att detta uppskof vore ett beslut,
som Riksens Ständer hade rätt att göra.
Herr Rosenschöld: Jemte det jag i hufvudsaken
förenar mig med hvad Herr Kammarherre Silverstolpe
och Herr Baron J. Cederström anfört, får jag särskildt
yttra följande: (Se ofvan sid. 821.)
826
Riksdagen 1815.
Herr Doctor Wijkman: Jag behöfver ej dölja utan
kan öppet förklara, att jag i mitt Stånd röstat för upptagande
af de frågor, Constitutions-Utskottet i sitt Memorial
hade tillstyrkt att böra afgöras. Nu synes mig frågan
till en betydlig del vara förändrad, och, då Riksens
Ständer stadnat i olika beslut, får jag deröfver till alla
delar förena mig med Herr Biskop Rosenstein. Ett bestämdt
stadgande för detta fall saknas verkeligen i Grundlagen,
och det är min öfvertygelse, att ett sådant nu af
Riksens Ständer bör föreslås; men dessförinnan, och i närvarande
fall, måste jag vara af samma tanka som Herr
Biskop Rosenstein. Sluteligen bör jag äfven tillägga, att
jag i det hela, när frågan är, antingen de på bordet
hvilande Grundlagsförslagen skola till afgörande upptagas
eller ytterligare hvila, anser det betyda alltför litet,
hvad hälst som derom beslutes. Hvart Stånd har dervid
sitt veto, och ingen fara är någonsin för handen, att
ett beslut derom kunde fattas emot något särskildt
Stånds önskan eller vilja.
Herr Gahn af Colquhoun: Meningen med det i
Grundlagen öppnade tillfälle till uppskof är, att en
Grundlagsfråga skall till afgörande kunna uppskjutas,
intill dess förslagets resultat för sig hinner vinna den
allmänna opinionen. Att opinionen för det närvarande
är mot ett sådant afgörande synes tydligen deraf, att tre
Stånd röstat deremot, och allenast ett yttrat en sådan
mening; och sjelfva denna mening var dessutom så svagt
uttryckt, att den berodde deraf, att tvänne sammanhängande
sedlar måste bortkastas, hvarigenom beslutet
genom en rösts pluralitet bestämdes.
Herr Silverstolpe instämde i Doctor Wijkmans
mening, att correctivet för all våda af dylika frågors
förtidiga upptagande läge i hvart Stånds rätt att afslå,
hvarigenom ett omoget förslags antagande säkert skulle
förekommas.
Herr Biskop Rosenstein medgaf detta men ansåg,
att ej Grundlagens mening vore, att alla förslag skulle
förfalla derföre, att ännu icke opinionen vore mogen till
deras antagande. Dessa förslags hvila hade till ändamål
att bereda opinionen, hvilken beredelse vore öfverflödig,
om genom ett förhastadt beslut ett förslag skulle alldeles
Bilaga C till Mern. N:o 5.
827
förfalla, hvilket man framdeles gerna skulle antaga. Der
nu ingen bestämd lag funnes, ansåg Herr Biskoppen ingen
rättighet finnas att endast efter någon analogi rätta sitt
uppförande.
Herr Silverstolpe bestridde på det högsta, att det
borde bestämmas endast efter analogi, hvilken han
för sin del ansåge blott som en styrka för det behandlingssätt,
han yrkat, utan att Grundlagens rent utvecklade
esprit borde vid detta tillfälle leda Riksens Ständers
åtgärder.
Herr Doctor Wijkman: När Grundlagen författades,
var meningen med den föreskrift, att Grundlagsförslag
ej förr än den nästa Riksdagen, sedan de blifvit
gjorda, skulle få afgöras, den, att opinionerna deröfver
skulle hinna mogna. Riksens Ständer hafva redan vid
två Riksdagar, sedan de så nära hvarandra infallit, funnit,
att opinionen vid dem ännu icke kunnat vara tillräckeligen
beredd, och efter denna erfarenhet har, enär
Riksens Ständer sjelfve beslutit deras uppskjutande, Constitutions-Utskottet
till och med funnit sig befogadt att
tillstyrka utsättande af fem år, innan ett förslag till
ändring i Grundlagarne skulle kunna till afgörande företagas.
Detta tillstyrkande finnes ibland de nu ifrågavarande
förslag.
Herr Silverstolpe: Men detta förslag är icke ännu
antaget såsom lag, och ett sådant stadgande kan ej vara
Consitutionens consequenta mening, då den förutsätter
urtima Riksdagar likaväl som lagtima, utan någon skiljaktighet
i vilkoren för någondera af dem.
Herr Doctor Wijkman yttrade sin önskan, att Riksens
Ständer vid detta tillfälle genom någon utväg måtte
kunna sammanföras till enighet i sina beslut.
Herr Biskoppen Doctor Faxe: Det är så ofta sagdt,
att jag ej behöfver upprepa bevisen, att detta ej är någon
Constitutions-fråga, utan allenast en preliminär-fråga.
Att afgöra den genom en deduction, huru man anser det
böra vara, synes mig, som ville man göra en lex in casu,
hvilket jag tror vore origtigt. Det lärer då vara ingen
annan utväg än efter analogien med andra stadganden.
Jag förenar mig till alla delar med Herr Biskop Rosenstein,
allenast med det tillägg, att, sedan Kongl. Majit
828
Riksdagen 1815.
öfverlemnat åt Riksens Ständer att pröfva, huruvida det
är godt och nyttigt att upptaga alla, eller inga frågor,
till afgörande, synas mig flera skäl instämma uti att ej
upptaga flera än dem, som Utskottet till upptagande tillstyrkt.
Yi böre betänka, att det redan är långt lidet på
Riksdagen, och det är oundvikligt, att, derest vi nu skulle
företaga dessa många och invecklade frågors afgörande,
skulle vi råka i vidlöftigheter, som ofelbart fördröjde
Riksdagens slut, hvilket säkert vore obehagligt för de
flesta, och af våra hemmavarande ej utan missnöje skulle
upptagas.
Herr Rosenschöld förmodade, att de öfverläggningar,
som till dessa frågors afgörande skulle hållas, högst
kunde erforda tvänne Plena i hvart Stånd, och att således
Riksdagsförlängningen i det hela blefve högst obetydlig.
Om också denna Riksdag derigenom skulle förlängas,
så är det en naturlig följd, att den nästa förkortas,
och således vunnet å den ena sidan, hvad å den
andra kunde förloras.
Friherre Cederström, Jacob, yttrade, att det vore
samma förhållande Riks-Stånd emellan, som inom Stånd
mellan individuer. Den ena kan ej qväfva den andras
rätt, och ingen pluralitet kan frånkänna ett Stånd en
rätt, som det genom Grundlagen innehafver.
Herr Rosenschöld conformerade sig med Friherre
Cederström.
Herr Baron och Ordföranden samt Biskop Rosenstein
yttrade, att denna sats i ingen lag vore uttryckt.
Herr Borgmästaren Kjellander frågade, om vid detta
tillfälle äfven beslut skulle fattas i anledning af Konungens
Nådiga Proposition om tillägg i 81 §?
Härpå svarades allmänt Nej.
Riksdagsmannen Hyckert begärde upplysning, huruvida,
i fall de hvilande Grundlagsförslagen till afgörande
upptoges, det kunde komma i fråga att besluta en ny
Representation och ändringar i Ståndens Privilegier.
Herr Silverstolpe upplyste, att vid 1810 års Riksdags
slut ett Betänkande ifrån Constitutions-Utskottet
till Riksens Ständer inkommit, hvarvid varit bilagde flera
förslag till en ny Representation af enskilde Ledamöter.
Bilaga C till Mern. N:o 5.
829
Något förslag, som till bifall eller afslag kunde framställas,
finnes ej, och någon annan åtgärd vid dessa frågor vore
för Riksens Ständer ej möjlig än att remittera dem till
utarbetande till Constitutions-Utskottet.
Herr Borgmästaren Ullberg: Sättet att, i enlighet
med Grundlagens esprit, till ett sammanstämmande helt
jemka de fyra Riks-Ståndens särskilda meningar om
beredda Grundlagsfrågors upptagande, anser jag vara
fullständigt utredt genom de af Herr Kammarherren
Silverstolpe uppläste anföranden, och förenar jag mig
desto häldre med den deruti yttrade tanka om nödvändigheten
att, i likhet med Högloft Ridderskapet och
Adelns beslut, nu till afgörande upptaga alla hvilande
lagligen beredda Grundlagsfrågor, som jag med högsta
tillfredsställelse trott mig finna de samma grunder för
denna rättsfrågas utveckling, som Herr Silfverstolpe anfört,
äfven förut vara antagne uti Kongl. Maj:ts sednare
Nådiga Proposition, hvarigenom frågan blifvit återstäld
i det skick den var förr, än Kongl. Maj:ts förra Proposition
i detta ämne till Riksens Ständer afgafs.
Då jag således ifrån denna sida, om hvad som är
rätt, icke inser något hinder för hvilande Grundlagsfrågors
afgörande vid denna Riksdag, täcktes Högl. Utskottet
tillåta mig att besvara några deremot gjorda invändningar,
att nemligen osämja igenom sådant afgörande
emellan Riks-Stånden skulle kunna uppkomma, och
att öfverläggningarne derom skulle Förtaga en dyrbar tid,
som åt andra mera angelägna Riksdagsärender odeld
borde uppoffras.
De flesta Grundlagsfrågor äro af den särskilda beskaffenhet,
att de icke röra enskilda pesoners eller corporationers
interessen, utan hela Fäderneslandets, och
just derföre vågar jag tro, att discussionerne derom
hvarken kunna blifva mångfaldiga, vidlöftiga eller varma,
och att således dessa frågors afgörande kommer att upptaga
mycket kortare tid än vissa oeconomiska och financiella
frågor, deruti rättsbegreppet, äfven med bästa
vilja, lätteligen kan förvillas af stridiga och olika erfarenhetssatser.
Af dessa skäl och med kännedom af den
fullkomligt lugna sinnesstämning, som nu råder bland
Riksens Ständer, af deras inbördes välvilja och af de liberala
tänkesätt, hvaraf alla lifvas, som med Fäderneslandets
angelägenheter nu sysselsättas, kan jag icke hysa
830
Riksdagen 1815.
den minsta fruktan hvarken för oenighet eller onödig
tidsutdrägt. Det är tvärtom, efter hvad jag kunnat utröna,
de fleste nuvarande Riksdagsmäns upprigtiga böjelse,
äfvensom jag tror det vara vår ovilkorliga pligt, att de
hvilande Grundlagsfrågorna upptaga, emedan vår behestämmelse
är icke att väcka frågor, icke att hvila eller
ifrån den ena Riksdagen till den andra lägga på bordet
ämnen, som just igenom hvilan kunna blifva frön till
framtida misshälligheter, utan att dem genom fermt afgörande
undanrödja. Då sådant afgörande säkerligen
öfverensstämmer med våra hemmavarande medborgares
önskan, känner jag dessutom ingen rättighet att belasta
våra efterkommande med frågor och öfverläggningar, till
hvilkas afslutande vi sjelfva skulle sakna upplysning
och kraft.
Herr Baron och Ordföranden förklarade, att, efter
hans öfvertygelse, vore det enligt Grundlagens esprit att
uppskjuta med Grundlagsfrågornas afgörande; han frågade
derefter, om efter nu slutad discussion Utskottet
tilläte, att han gjorde proposition.
Då detta bifölls, framstälde han följande fråga:
Anser Utskottet, att tre Stånds beslut i förevarande
fråga hör anses gällande mot ett Stånds? Hvilken med
både Nej och Ja besvarades.
Sedan votering blifvit begärd och åtskilliga förslag
blifvit uppgifne till voterings-proposition, blef denna, behörigen
justerad, af Herr Baron och Ordföranden framstäld,
så lydande:
Anser Constitutions-Utskottet, att, i förevarande
fråga, tre Stånds tankar emot ett‘Stånds kunna såsom
pluralitet utgöra beslutet?
Den, det vill, skrifver Ja.
Den, det icke vill, skrifver Nej.
Vinner Nej, anser Utskottet, att, när ett Stånd
vägrat Grundlagsfrågornas hvilande, deras upptagande
af de öfriga Stånden ej må kunna förnekas.
Härefter företogs votering, hvarvid rösterna befunnos
så hafva utfallit:
Hos Ridderskapet och Adeln:
Ja
2
Bilaga C till Meni. N:o 5. 831
Hos Preste-Ståndet:
Ja
6.
Hos Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Hos Bonde-Ståndet:
Nej  6.
Sedan Nej-propositionen vunnit pluralitet beslöts,
att Herr Silverstolpes yttrande jemte de discurser, som
i enstämmighet dermed förefallit, skulle tagas till grund
för Betänkandet.
Herr Baron och Ordföranden föreslog, att Biskop
Rosensteins yttrande skulle åtfölja expeditionen, och
efter någon öfverläggning tillät Utskottet, att så väl
detta som Herr Silverstolpes bägge yttranden vid detta
och förra Plenum, gemensamt, genom deras egen försorg,
tryckta, skulle genom Protocollsutdrag till Riksens Ständer
öfverlemnas.
Med Biskop Rosensteins yttrande förenade sig Herr
Baron och Ordföranden, Amiral Cederström, Herr General
Gahn, Herr Biskoppen Doktor Tingstadius, Herr Biskoppen
Doctor Faxe, Herr Doctor Wijkman, Herr Doctor
Falk och Herr Doctor Agrell.
832
Riksdagen 1815.
N:o 6.
Memorial med förslag till Riks-Act till
bestämmande af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomna
Constitutionella förhållanden.
Sedan Constitutions-Utskottet, till följe af
samtliga Riks-Ståndens remisser, författat förslag
till den Riks-Act, som kommer att upprättas
imellan Svea Rikes Ständer och Norriges
Storting till bestämmande af de genom Föreningen
imellan Sverige och Norrige uppkomna
Constitutionella förhållanden, får Utskottet härmed
detta förslag Riksens Höglofi. Ständer till
justering öfverlemna.
I det fall den diplomatiska ordningen fordrar,
att af denna Act tvänne exemplar komma
att underskrifvas, hvaraf det ena på Svenska
språket hör i Sverige, det andra på Norrska
språket i Norrige förvaras, får Utskottet erinra,
att det förra lärer i enlighet med detta förslag
böra upprättas och det sednare, mutatis mutandis,
så att Norrige deri sättes framför Sverige,
Bilaga till Mern. N:o 6. 833
samt att samma ordning för underskrifterna hör
iakttagas. Stockholm den 20 Junii 1815.
På Höglofi. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvördiga Preste-Ståndets Ledamöters
vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
And. Nensén.
På Hedervärda Bonde-Ståndets Ledamöters
vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 6.
Riks-Act till bestämmande af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomna
Constitutionella förhållanden.
Vi efterskrifne Svea Rikes Ständer, Grefvar, Frilierrar,
Biskoppar, Ridderskap och Adel, Klerkeri, Borgerskap
och Menige Allmoge, som nu här i Stockholm
till Urtima Riksdag församlade äro, så ock Norriges
Rikes Storting, gore veterligt: Att, sedan genom Försynens
mägtiga bistånd det Föreningsband lyckligen
blifvit knutet mellan Skandinaviens tvänne Folk, som, ej
af vapnen, men af den fria öfvertygelsen tillvägabragt,
endast bör och skall hvila på ett inbördes erkännande
af Folkens lagliga rättigheter, till stöd för deras gemensamma
Thron, och då Vi, underskrifne Sveriges Rikes
834
Riksdagen 1815.
Ständer, med anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
af den 12 sistlidne April, om de nya Constitutionella
förhållanden, som genom Föreningen mellan
Sverige och Norrige uppkommit, erkänt och med Vårt
enstämmiga samtycke bekräftat de, med afseende på
dessa Constitutionella förhållanden, i Norriges Rikes
Grundlag af den 4 November 1814 införde stadganden,
hvilka, under förbehåll af Vår Constitutionella rätt
i de delar, som skulle medföra förändring eller jemkning
i Sveriges Rikes Regerings-Form, af Vår Allernådigste
Konung och Herre blifvit, under den 10 derpå
följande November, antagne och besvurne; alltså håfve
Vi, laglige Ombud för Sveriges och Norriges Inbyggare,
ej trott Oss kunna på ett värdigare och högtidligare
sätt för kommande tider befästa vilkoren för den mellan
Sverige och Norrige träffade Föreningen under en
Konung, men med åtnjutande af särskilda RegeringsLagar,
än då Vi öfverenskommit att i en särskild RiksAct
innefatta och upptaga förenämnde vilkor, alldeles
såsom de ord för ord härefter följa:
1 §-
Norrige skall vara ett fritt och sjelfständigt Rike,
som ej kan delas eller afhändas, förenadt med Sverige
under en Konung, och hvars Regerings-Form är inskränkt
och ärftligen Monarkisk.
2 §•
Thronföljden skall vara rätt nedstigande och agnatisk,
sådan som den finnes bestämd i den af Svea
Rikes Ständer- beslutna och af Konungen antagna Successions-Ordning
af den 26 September 1810. Bland
Thronföljare skall räknas äfven den ofödde, som strax
intager sitt rum i arfföljden, så snart Han efter Fadrens
död födes till verlden. När en Prins med arfsrättighet
till Sveriges och Norriges förenade Kronor födes, skall
hans namn och födelse-stund tillkänn a gifvas inför nästinstundande
Storting, och i dess Protocoll antecknas.
3 §•
Är ingen arfsberättigad Prins till, och Thronföljareval
i bägge Rikena skall anställas, skola allmän Riksdag
i Sverige och Storting i Norrige till samma dag
Bilaga till Mern. N:o 6.
835
utlysas. Konungen, eller, derest Thronföljareval under
Thronledighet inträffar, bägge Rikenas lagligen varande
Interims-Styrelse, skall inom åttonde dagen efter den
dag, då Riksdagen i Sverige å Riks-Salen blifvit öppnad
och Storting i Norrige lagligen constitueradt, på samma
dag å bägge ställen aflemna Propositionen om Thronföljden.
Vill Svensk Riksdagsman sin motionsrätt om
Thronföljare utöfva, skall han vara förbunden, att densamma
inom denna bestämda tid begagna. Svea Rikes
Ständer och Norriges Storting skola derefter bestämma
valdagen; men ej sednare än den I2:te dagen efter den
för Propositionens aflemnande faststälde termin skall
ovilkorligen Thronföljarevalet förrättas.
Dagen före den, som sålunda blifvit faststäld till
Svea Rikes Ständers och Norriges Stortings Thronföljareval,
skall, så väl af Svea Rikes Ständer som Norriges
Storting, väljas den Committé, som får sig uppdraget att,
derest Svea Rikes Ständers och det Norrska Stortingets
val skulle falla på olika personer, sammanträda och med
bägge Rikenas Representanters rätt, genom omröstning,
valet på En person bestämma.
På den till valet utsatta dagen skola Svea Rikes
Ständer och Norriges Storting, efter det i hvartdera
Rikets Grundlagar bestämda sätt, välja hvardera blott en
person. Hafva bägge Rikenas val inträffat på samma
person, vare Han lagligen utkorad till Thronföljare. Skulle
åter hvartdera Riket hafva valt en olika person, skall
denna skiljaktighet afgöras genom omröstning af bägge
Rikenas förenade Committéer.
Denna Committé skall bestå af 36 personer ifrån
hvartdera Riket, jemte 8 Suppleanter, valda på sätt Svea
Rikes Ständer och Norriges Storting särskildt stadgat.
Suppleanterne träde i befattning, efter bestämd ordning,
endast i det fall, att någon af de ordinarie Ledamöterne
icke vid valförrättningen skulle vara tillstädes.
Carlstad vare dessa bägge Rikenas Committéers
samlingsort.
Innan hvardera Committéen afreser ifrån den ort,
der Riksdag i Sverige och Storting i Norrige hålles,
utvälje hvardera inom sig en Ordförande.
Konungen, eller, i fall af Hans frånfälle, bägge Rikenas
varande lagliga Interims-Styrelse, utsätte dagen,
då bägge Rikenas Committerade i Carlstad skola inträffa,
836
Riksdagen 1815.
inom den kortaste möjliga tid efter erhållen underrättelse
om bvartdera Rikets särskilda val, beräknad efter Riksdags-,
och Stortings-orternas afstånd ifrån samlingsorten,
men ej sednare än den 21:sta dagen efter den för
Svea Rikes Ständer och Norriges Storting till sista valtermin
ofvanföre bestämda tolfte dag.
Hvartdera Rikets Committerades Ordförande utfärde
genast efter ankomsten gemensamt anslag till sammanträde
på förmiddagen, dagen efter den, som blifvit utsatt
till de Committerades inträffande på samlingsorten.
Vid sammanträdet uppläse först hvardera Committéernas
Ordförande sitt och sina Med-Committerades Constitutorialer.
Derefter varde lottning förrättad mellan
de bägge Ordförande, för att afgöra hvilkendera af dem
vid valförrättningen skall föra ordet; den sålunda under
en, äfven i omröstningen deltagande, Ordförande förenade
bägge Rikenas gemensamma Committé företage då genast,
och utan discussion, omröstningen. De Committerade
skola ej åtskiljas, ej heller någon af dem ifrån samlingsrummet
afgå, innan valförrättningen är till alla delar
fulländad.
Vid omröstningen skall hvardera Ordföranden för
bvartdera Rikets Committerade uppläsa och utväxla det
Document, som innefattar hans Committenters på En person
bestämda val. Derefter skall voterings-propositionen
upprättas, medelst ifyllning af de bägge Thron-Candidaternas
namn i följande Schema:
Svea Rikes Ständers och Norriges Stortings Deputerade
rösta gemensamt att välja Thronföljare till
Sveriges och Norriges förenade Thron.
Ifrån Svea Rikes Ständer är dertill föreslagen
N. N.
Ifrån Norriges Storting är dertill föreslagen
N. N.
Om flesta Rösterna falla på N. N., är Han till
Konungens Efterträdare på Sveriges och Norriges förenade
Thron lagligen uthorad.
Om flesta rösterna falla på N. N., är Han till
Konungens Efterträdare på Sveriges och Norriges förenade
Thron lagligen uthorad.
Innan upprop till omröstningen företages skola alla
de stadgar, som röra omröstningssättet, högt och tydligen
uppläsas.
Bilaga till Mern. N:o 6.
837
Upprop vid denna omröstning skall så förrättas,
att, derest den gemensamma Committéens Ordförande är
Svensk, de Norrske Committerade först uppropas och sina
röster afgifva, och dernäst de Svenske, och tvärtom, derest
Ordföranden är Norrman.
Omröstningen skall förrättas med till storlek och
utseende i alla delar lika sedlar, hvarpå hvardera ThronCandidatens
namn skall finnas tryckt med lika stilar.
För att kunna gälla skola dessa sedlar vara enkla,
omärkta, slutna och hoprullade.
Enkel pluralitet gifve utslaget.
Förr än sedlarne uppräknas skall Ordföranden en
ibland dem uttaga och förseglad aflägga. Befinnas, vid
uppsummeringen af de öfriga, rösterna lika delade, öppnes
denna sedel och bestämme utslaget. Är dessförutan
pluraliteten redan bestämd, skall den aflagde sedeln
genast oöppnad förstöras.
Om, efter förrättadt upprop, vid sedlarnas öppnande,
någon sedel befinnes af egenskap att enligt ofvanbestämda
grunder ej kunna antagas, blifve den på
stället förstörd. Skulle derigenom omröstningen stadna
i paria vota, uppbrytes den förseglade sedeln.
Protocollet skall vid omröstningen föras af någon
bland de Committerade sjelfve. Detta Protocoll skall genast
efter omröstningens slut justeras, hvarefter tvänne lika
lydande exemplar skola uppsättas, af hela Val-Committéen,
innan den åtskiljes, underskrifvas, i dess närvaro förseglas,
och, genom hvartdera Rikets Committerades Ordförandes
försorg, genast samma dag afsändas, det ena till
Svea Rikes Ständer, under adress till Landt-Marskalken
och Talemännen, det andra till Norriges Storting, under
adress till dess President.
Dessa Protocoll skola underskrifvas, så, att det exemplar,
som till Sveriges Ständer afgår, främst af Sveriges
Committerade, och dernäst af Norriges, underskrifves,
och det, som till Norrska Stortinget afsändes, främst af
Norriges, och dernäst af Sveriges Committerade, undertecknas.
Efter inhändigandet af denna Val-Act på båda
ställen, varde den genast, eller sist den följande dagen,
för Riksens Ständer i Sverige, och Stortinget i Norrige,
föredragen; och Svea Rikes Ständer och Norriges StorTing
skola genast träda i författning, att detta bägge
838
Riksdagen 1815.
Rikenas Representanters beslut Kongl. Maj:t, eller, i fall
af Dess frånfälle, den lagliga Interims-Styrelsen, meddela.
4 §•
Konungen skall hafva rätt att sammandraga troppar,
begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund,
affärda och emottaga Sändebud.
När Konungen vill begynna krig, skall Han meddela
Regeringen i Norrige Sina tankar och derom inhemta
dess Betänkande, jemte en fullständig Berättelse
om Rikets tillstånd, i anseende till dess financer, försvars-anstalter
m. m. Sedan detta skett, sammankalle
Konungen den Norrske Stats-Ministern och de Norrske
Stats-Råderne, tillika med de Svenske, till ett utomordentligt
Stats-Råd, och förelägge dem ej mindre de
grunder och omständigheter, som vid detta tillfälle böra
komma i öfvervägande, än Norrska Regeringens förklaring
om detta Rikes tillstånd, jemte en dylik om Sveriges.
Öfver dessa föremål infordre Konungen deras Betänkande,
hvilket de, hvar för sig, skola till Protocollet afgifva, vid
den ansvarighet, Grundlagarne bestämma. Derefter äge
Konungen rätt att fatta och utföra det beslut, Han anser
för Staten gagneligast.
5 §•
Så väl den Norrske Stats-Ministern som de tvänne
Stats-Råd, hvilka åtfölja Konungen, skola hafva säte och
öfverläggningsstämma i det Svenska Stats-Rådet, enär
ämnen der förehafvas, hvilka angå bägge Rikena.
I dylika mål skall den i Norrige varande Regeringens
Betänkande inhemtas, så vida de ej fordra ett så
hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver.
Då inför Konungen i det Norrska Stats-Rådet, enär
och ehvar det är samladt, ämnen förehafvas, som angå
båda Rikena, skola trenne Ledamöter af det Svenska
Stats-Rådet der äfven hafva säte och stämma.
6 §•
Dör Konungen medan Thronföljare ännu är omyndig,
skall Svenska och Norrska Stats-Rådet genast sammanträda,
för att gemensamt utfärda kallelse till Riksdag
i Sverige och Storting i Norrige.
Bilaga till Mern. N:o 6.
839
7 §•
Intill dess bägge Rikenas Representanter äro församlade
och hafva förordnat om Regeringen under Konungens
minderårighet, skall ett af lika antal Svenska
och Norrska Ledamöter sammansatt Stats-Råd förestå
Rikenas styrelse, med iakttagande af dessas ömsesidiga
Grundlagar.
Vid alla de tillfällen då, efter Sveriges och Norriges
Grundlagar, Rikets styrelse föres af Stats-Rådet, skola
bägge Rikenas Stats-Råd till lika antal sammanträda.
Den Svenske Justitise-Stats-Miuistern och den Norrske
Stats-Ministern skola, vid bägge Stats-Rådens första sammanträde,
draga lott om hvilkendera der först skall föra
ordet. Efter den, genom denna lottning, först faststälda
ordning, skall Ordförande sedermera hvar åttonde dag
ombytas, så att hvardera Stats-Ministern, den ena efter
den andra, och endast en vecka i sender, må föra
ordet.
8 §•
Valet af Förmyndare, att föra styrelsen under Konungs
minderårighet, skall verkställas efter samma föreskrift
och på samma sätt, som förut i 3 § är stadgadt
angående valet 'af Thronföljare.
9 §■
De Norrmän, som vid ofvan anförda tillfallen deltaga
i Regeringen, skola inför Norrska Stortinget afaflägga
följande Ed: »Jag lofvar och svär att vilja
förestå Regeringen i enlighet med Constitutionen och
Lagarne, så sant mig Gud hjelpe och Hans heliga Ord.»
De Svenske aflägge Ed inför Sveriges Rikes Ständer.
Hålles ej Riksdag eller Storting vid denna tid,
nedlägges Eden skrifteligen i Stats-Rådet och förnyas
sedan på nästa Riksdag eller Storting.
10 §.
Om den omyndige Konungens uppfostran skall förordnas
på det i 8 § föreskrifna sätt. Den omyndige
Konungen skall erhålla tillräcklig undervisning i Norrska
språket.
840
Riksdagen 1815.
11 §•
Är Konunga-ätten på mans-sidan utdöd, och ingen
Thronföljare utkorad, då skall ett nytt Konungahus väljas
på det i 3 § föreskrifna sätt.
Till yttermera visso, att Vi allt detta så helefvat
och heslutit, håfve Vi samtelige Svea Rikes Ständer ock
Norriges Rikes Storting denna Riks-Act med Våra Namns
och Insegels undersättande stadfästat och bekräftat, som
skedde i den dagen i månad,
år efter Christi Börd, det Ett Tusende Åtta Hundrade
och på det Femtonde.
Memorial N:o 7.
841
N:o 7.
Memorial med öfverlemnande af en redogörelse
för de beslut, Riksens Ständer
fattat öfver de på bordet hvilande fbislag
till ändringar i Grundlagarne.
Enligt Riksens Ständers till ConstitutionsUtskottet
aflåtne remisser, får Utskottet härmedelst
vördsamt öfverlemna, dels en summarisk
öfversigt öfver beskaffenheten af de beslut,
Riksens Ständer fattat öfver de på bordet hvilande
förslag till ändringar i Grundlagarne,
dels redactionen af de förändringar, sorn blifvit
faststälde.
1 afseende på förslagen till ändringar i Regerings-For
men är förhållandet som följer:
Förslaget till ändring i:
2 §. Ar till alla delar af samteliga Riks
Stånden
ogilladt.
4 §. Den vid 1812 års Riksdag föreslagna
nya redactionen är af alla fyra Stånden antagen.
— Hvad sista meningen beträffar, har Ridderskapet
och Adeln beslutit, att, enligt Kongl.
Maj:ts på bordet sedan sista Riksdag hvilande
förslag, orden: Frälse eller Ofrälse män, allde
30
-
842
Riksdagen 1815.
les skulle utgå, men de öfriga Stånden, att ordet
eller skulle ändras till och.
5 §. Förslaget till ändring är af Riksens
Ständer enhälligt afslaget.
6 §. Likaledes.
8 §. Likaledes.
9 §. Förslaget är af Ridderskapet och
Adeln, Preste- och Bonde-Stånden afslaget, och
af Borgare-Ståndet antaget.
10 §. Förslaget är af alla Riks-Stånden
ogilladt.
11 §. Likaledes.
12 §. Förslaget är af Ridderskapet och Adeln
och Preste-Ståndet ogilladt, samt af Borgare- och
Bonde-Stånden antaget.
13 §. Förslaget är enhälligt ogilladt.
15 §. Likaledes.
20 §. Förslaget är af alla fyra Stånden
gilladt.
28 §. Alla i afseende på denna § gjorda
förslag gillades af Ridderskapet och Adeln, Borgare-
och Bonde-Stånden; Preste-Ståndet afslog
deribland förslaget, att utländske lärde skulle
kunna befordras till Sysslor vid Universiteten,
samt att ingen, som ej hade uppnått 18 år, skulle
få till militaire ordinarie Beställning utnämnas.
Den vid 1812 års Riksdag Töreslagne förändring
afslogs enhälligt.
29 §. Förslaget gillades af alla fyra Stånden.
30 §. Förslaget gillades af Ridderskapet
och Adeln, Borgare- och Bonde-Stånden, men
afslogs af Preste-Ståndet.
35 §. Det sedan åren 1809 och 10 hvilande
förslaget antogs af alla. Stånden. Förslaget,
som hvilat sedan 1812, blef lika enhälligt
afslaget.
Memorial N:o 7. 843
37 §. De hvilande förslagen antogos af
Ridderskapet och Adeln, Borgare- och BondeStånden,
men ogillades af Preste-Ståndet.
39 §. Förslaget afslogs af Ridderskapet och
Adeln, Preste- och Bonde-Stånden, men gillades
af Borgare-Ståndet.
40 §. Likaledes.
42 §. Förslaget gillades af samteliga Stånden.
43 §. Förslaget afslogs af Ridderskapet
och Adeln och Preste-Ståndet, men antogs af
Borgare- och Bonde-Stånden.
49 §. Förslaget gillades af samteliga RiksStånden.
52 §. Förslaget afslogs af alla Stånden.
53 §. Förslaget gillades af alla Stånden.
56 §. Förslaget ogillades af samteliga Riks
Stånden.
61 §. Förslaget gillades af alla Stånden.
66 §. Förslaget afslogs.
69 §. Alla Riks-Stånden biföllo förslaget.
70 §. Förslaget blef af alla Riks-Stånden
antaget.
71 §. Dervid fanns ingen ändring vara af
nöden.
74 §. Förslaget antogs af alla fyra Stånden.
77 §. Alla fyra Stånden ogillade förslaget.
80 §. Förslaget ogillades enhälligt.
81 §. Förslaget afslogs af samteliga RiksStånden.
87 §. Likaledes.
91 §. Förslaget ogillades af Ridderskapet
och Adeln, Preste- och Bonde-Stånden, men bifölls
af Borgare-Ståndet.
92 §. Förslaget afslogs af Ridderskapet och
844
Riksdagen 1815.
Adeln och Preste-Ståndet, men gillades.af Borgare-
och Bonde-Stånden.
93 §. Ridderskapet och Adeln, Preste- och
Bonde-Stånden afslogo, men Borgare-Ståndet antog
förslaget.
O O
96 §. Anmärkningen vid denna § förföll
genom enhälligt beslut.
97 §. Förslaget antogs af alla fyra Stånden.
102 §. Förslaget hl ef enhälligt ogilladt.
103 §. Alla hvilande förslag rörande denna
§ gillades.
105 §. Den dervid gjorde anmärkning ogillades
af alla Stånden.
106 §. Förslaget ogillades enhälligt.
107 §. Likaledes.
108 §. Likaledes.
110 §. Likaledes.
111 §. Likaledes.
114 §. Likaledes.
T afseende på Riksdags-Ordningen är förhållandet
som följer:
14 §. Det förslag, som sedan 1810 års
Riksdag hvilat, blef enhälligt af Stånden antaget,
och det sedan 1812 ogilladt.
17 §. Förslaget afslogs enhälligt.
19 §. Förslaget antogs enhälligt.
21 §. Likaledes.
23 §. Af de hvilande förslagen till än
dring
i denna § afslogos alla, utom förändringen
i femte Momentet, hvilken enhälligt antogs.
34 §. Det deri föreslagna tillägg antogs
enhälligt.
36 §. Förslaget ogillades af alla fyra
Stånden.
38 §. De sedan 1809 och 10 hvilande
förslagen antogos af Ridderskapet och Adeln,
Memorial N:o 7.
845
Borgare- och Bonde-Stånden, men afslogos af
Preste-Ståndet. Det förslag, som hvilat sedan
1812, afslogs enhälligt.
46 §. Förslaget afslogs af alla Stånden.
56 §. Förslaget gillades af alla Stånden.
57 §. Likaledes.
63 §. Likaledes.
78 §. Förslaget afslogs enhälligt.
81 §. Likaledes.
I afseende på T ryckfrihets-Lag en antogs af
Riksens Ständer enhälligt det på bordet hvilande
förslaget till inrättande af en Jury i Tryckfrihets-mål.
Af denna utredning synes, att, i afseende
på 2, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 30, 37,
39, 40, 43, 52, 56, 66, 71, 77, 80, 81, 87, 91,
92, 93, 96, 102, 105, 106, 107, 108, 110, lil
och 114 §§ Regerings-Formen, samt 17, 36, 38,
46, 78 och 81 §§ Riksdags-Ordningen, Riksens
Ständers beslut äro af egenskap, att ingen förändring
i dessa §§ äger rum.
Däremot hafva till följe af Riksens Ständers
beslut nya redactioner bort föreslås af den 4,
20, 28, 29, 35, 42, 49, 53, 61, 69, 70, 74, 97;
103 §§ Regerings-Formen, samt 14, 19, 21, 23,
34, 56 och 57 §§ Riksdags-Ordningen.
Då det nu ålegat Constitutions-Utskottet,
att äfven undersöka, hvilka öfriga §§ i Grundlagarne,
i sammanhang med de till förändring sålunda
beslutna §§, till vinnande af likhet derefter
borde jemkas, får Ftskottet 93 § Regerings-Formen,
samt 2, 31, 33, 34, 63 och 64 §§
till en sådan jemkning anmäla. Af de §§, som
sålunda bort undergå förändring, är den nya
redactionen härjemte vördsamt bilagd.
846
Riksdagen 1815.
T afseende på en och annan § får Utskottet
upplysningsvis anmäla följande:
4 § R. F. Sedan i afseende derpå Ståndens
meningar voro skiljaktiga rörande slutmeningen,
så, att Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden beslutit
att deri införa och, i stället för eller,
och Ridderskapet och Adeln att hela uttrycket:
Frälse eller Ofrälse Män, skulle utgå, kunde
ingen förändring deri äga rum.
28 §. Enär det Högvördiga Preste-Ståndet
afslagit tvänne förslag till ändringar i denna
§, nemligen friheten för Konungen, att till academiska
Sysslor befordra utländske män, och
förbudet, att ingen måtte till militaire ordinarie
Beställning utnämnas, som ej uppnått 18 års
ålder, hafva dessa båda Moment ur redact.ionen
måst utgå, och orden: utländske män, för sammanhangets
skull måst flyttas, ifrån den förra
nu uteslutna meningen, till den sednare, framför
Språk- och Exercitie-Mästare, som blifvit af
alla Stånden gillad.
69 §. Utskottet har ansett billigt att i
stället för det i förslaget införda utländska ordet
decision insätta det inhemska ordet utslag.
93 §. Uteslutandet af slutmeningen är en
följd af det beslut, Riksens Ständer förut fattat,
att till 18 år fastställa Konungs myndighetsålder.
103 § Regerings-Formen samt den dermed
i omedelbart sammanhang stående 64 §
Riksdags-Ordningen. Då dervid händt, att, genom
gillandet af tvänne på olika tid gjorda
förslag, vid deras sammanförande samma föreskrift
tvänne gånger blifvit upprepad, har Utskottet
trott sig på det sednare stället böra
borttaga densamma, och derföre uteslutit den i
Memorial Nio 7.
847
förslaget uppgifne meningen: Härvid iakttages
hvad Riksdags-Ordningen föreskrifver till undvikande
af paria vota, hvilket redan förut är
innefattadt i citationen af 69 och 97 §§.
Sluteligen får Utskottet anmäla, att, sedan
Riksens Ständer granskat, justerat och gillat
dessa nu framgifna redactioner, desamma lära
till Riksens Ständers Expeditions-Utskott böra
remitteras, för att åtfölja Riksens Ständers underdåniga
Skrifvelse till Kongl. Maj:t, till vinnande
af Nådig sanction å Riksens Ständers
beslut och Grundlagarnes omtryckning efter alla
vid denna Riksdag beslutna förändringar.
En Ledamots särskilda mening åtföljer detta
Memorial. Stockholm den 30 Junii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare- Ståndets Ledamöters
vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
848
Riksdagen 1815.
Bilaga till Mern. N:o 7.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 27 Junii
1815.
Företogs granskningen af den ifrån Beredningen
öfverlemnade utredning af de §§ i Grundlagarne, hvilka
till följe af Riksens Ständers nyligen fattade beslut böra
undergå ny redaction. Då dervid fråga uppstod, huru
det borde anses, när, i förslag till ändring i någon
§, ett Moment blifvit gilladt och ett annat afslaget, och
huruvida det sålunda gillade, såsom blott en del af det
hela förslaget, borde i redactionen upptagas, eller alltsammans,
genom ogillandet af någon del, anses vara förfallet,
och, då de fleste af Utskottets Ledamöter voro af
den tanka, att, då ett förslag i hvart Moment innehölle
flera särskilda saker, öfver hvar sak för sig borde beslutas,
och besluten nu verkligen så voro fattade öfver
hvar sak särskildt, man vid redactionen boide derefter
rätta sig, reserverade sig Friherre Cederström, Jacob,
i följande ordalag:
Då jag icke kan finna förenligt med föreskriften i
56 § Regerings-Formen, om sättet till Grundlagsfrågors
behandlande, att ett förslag till ändring i Grundlag
stympadt antages, än mindre, att ord deri förflyttas
eller tillägges, så kan jag icke annat än anse förslaget
till ändring i 28 § Regerings-Formen vara oantaget, efter
Högv. Preste-Ståndet endast antagit en del af förslaget.
Men då Utskottets pluralitet beslutat, att, oaktadt
olikheten emellan Riks-Ståndens beslut i afseende på
ändringen i denna §, den delen, som af Preste-ståndet
blifvit antagen, borde anses bifallen af alla fyra Stånden,
samt att orden: utländske män till, emellan ordet »antaga»
och orden »Språk- och Exercitie-Mästare» skulle införas,
så får jag deremot protestera, med anhållan, att
detta mitt yttrande må åtfölja Utskottets Betänkande till
Riksens Högloft. Ständer.
Ridderskapet och Adeln, Vällofl. Borgare- och
Hederv. Bonde-Stånden hafva i bela dess vidd antagit
det från 1809 års Riksdag hvilande förslag till
ändring i denna §, alldeles icke ensamt den delen, som
Bilaga till Mern. N:o 7.
849
af Preste-Ståndet blifvit bifallen, och den conclusion, att
de, som bifallit hela förslaget till ändring, äfven bifallit
dessa delar, och att derföre den af Preste-Ståndet antagna
delen skulle anses af de öfriga Stånden såsom
bifallen och dessa Stånds beslut om §:n för öfrigt anses
böra förfalla genom Preste-Ståndets beslut, är efter min
tanka alldeles oriktig. Vore ämnet icke en Grundlagsfråga,
så kunde jemkning i Ståndens beslut möjligen äga
rum; i Grundlagsfrågor är all jemkning i beslut olaglig,
och, då ett Riks-Stånd i laga ordning deröfver afgifvit
sin röst, kan den icke genom de andra Ståndens,
eller Konungens beslut, undergå någon förändring. 28
§ Regerings-Formen bör derföre efter min tanka bli oförändrad,
efter Riks-Stånden öfver densamma stadnat i
olika beslut och full enstämmighet fordras för att ändring
lagligen kan äga ruin.
Härmed förenade sig Herr Gahn af Colquhoun.
Sedan berörde utredning var genomläst, öfverlemnades
den till ytterligare granskning åt Herr Doctor
Falk och Herr Lagmannen Nensén.
850
Riksdagen 1815.
N:o 8.
Memorial angående verkstäld granskning
af Justitia}-Ombudsmannens Diarier.
Till följe af Riksens Ständers vid denna
Riksdag fattade och af Kongl. Maj:t i Nåder
sanctionerade beslut, att Riksens Ständers Justitiae-Ombudsmans
Diarier af Constitutions-Utskottet
skulle läsas, och Utskottet deröfver med
sitt Utlåtande till Riksens Ständer inkomma, får
Constitutions-Utskottet härmedelst hos Riksens
Ständer vördsamt anmäla, att Utskottet infordrat
Justitiie-Ombudsmannens Diarier, och deraf genomläst
och granskat ifrån slutet af 1812 års
Riksdag till och med den 31 sistlidne Maji. Utskottet
har deraf med tillfredsställelse funnit,
att Riksens Ständers Justitiae-Ombudsman med
utmärkt nit och värdighet sitt vigtiga Embete
utöfvat, och har derjemte trott sig hos Riksens
Ständer böra anmäla, att Utskottet genom denna
granskning vunnit nya öfvertygande bevis på
den verkliga, fastän kanske ofta för mängden
omärkbara, nytta detta Embete medförer; hvilket
allt Utskottet, till följe af ofvan åberopade be
-
Memorial N:o 8. 851
slut, till Riksens Ständer bort öfverlemna. Stockholm
den 30 Junii 1815.
På Höglofi. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
852
Riksdagen 1815.
N:o 9.
Memorial i anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om ett tillägg till
81 § Regerings-Formen.
I anledning af Kongl. Maj:ts ifrån Riksens
Ständer till Constitutions-Utskottet remitterade
Nådiga Proposition om ett i 81 § RegeringsFormen
nödvändigt tillägg, får Utskottet härmedelst
till Riksens Ständer öfverlemna det förslag
till ett sådant tillägg, Utskottet ansett tjenligast
till det åsyftade ändamålets vinnande.
Vid slutet af bemälte 81 § föreslår Utskottet
sålunda ett nytt Moment, så lydande: Om
vid Riksdag, dä Grundlagsfrågor lagligen kunna
afgöras, ytterligare uppskof föreslås, må det ej
äga rum, utan Konungens och alla fyra RiksStåndens
sammanstämmande beslut. Hvilket förslag
till behandling enligt 56 § Regerings-Formen
vördsamt anmäles. Stockholm den 3
Julii 1815.
På Uöglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 9.
853
Bilaga till Meni. N:o 9.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer om ett i 81 § Regerings-Formen
nödvändigt tillägg; gifven Stockholms Slott
den 24 Maj 1815.
Då Kongl. Majit, i Dess Nådiga Proposition af den
28 sistl. Mars, öfverlemnat till Riksens Ständer, att, med
undantag af 2:ne frågor, till nästa Riksdag uppskjuta
med afgörandet af de sedan de frenne sista Riksdagarne
kvilande förslag till ändringar i Grundlagarne,
skedde det i den af det rådande tänkesättet påkallade
förmodan, att Riksens Ständer, med förvarad orubbad
rätt att öfver dessa frågor afgifva deras slutliga yttrande,
enstämmigt skulle vilja från antalet af de magtpåliggande
ärender, som vid denna Riksdag nödvändigt skulle
upptaga deras tid och uppmärksamhet, aflägsna alla
Constitutionella ämnen, som, både till antagande eller
förkastande, syntes kräfva en längre och mera uteslutande
pröfning. De skiljaktiga meningar, som yppat sig i RiksStånden
öfver Constitutions-Utskottets afgifna Betänkande,
och den remiss, som i anledning deraf blifvit
besluten till bemälte Utskott, för att upplysningsvis infordra
dess tankar om grunderna, hvarefter den sålunda
i skiljaktigt skick Stånden emellan befintliga preliminairc
fråga om Grundlagsförslagens hvilande eller upptagande
må anses och behandlas, hafva öfvertygat Kongl. Majit
om nödvändigheten, både att påkalla 'en Constitutionel
bestämmelse härutinnan och att, genom frågans återförande
i det skick, hvaruti den sig hefann, innan dessa
skiljaktiga meningar uppkommo, gifva Riksens Ständer
en ledning för deras sammanstämmande beslut.
Kongl. Majit äskar således af Riksens Ständer, att
vid denna Riksdag lagligen må beredas, för att vid den
nästföljande till afgörande förekomma! en tilläggning
till 81 § Regerings-Formen, som på ett bestämdt och tydligt
sätt innefattar, huru förhållas skall, då Konungen
och de 4 särskilda Riks-Stånden ej enstämmigt öfverenskomma
om uppskof till en påföljande Riksdag af
854
Riksdagen 1815.
lagligen till öfverläggning och beslut beredda Grundlagsfrågor.
Såsom en följd af detta ännu felande nödvändiga
stadgande, bar Kongl. Majit härmedelst velat Riksens
Ständer tillkännagifva, att de, utan binder af Kongl.
Majits Nådiga Proposition af den 28 sistlidne Mars,
hvars ändamål nu mera blifvit förändradt, må, om de
så nödigt och nyttigt pröfva, vid denna Riksdag upptaga
och afgöra alla de lagligen beredda hvilande Grundlagsfrågorna,
och att Kongl. Majit till detta förklarande
endast anser Sig böra lägga den önskan, att Riksens
Ständer i detta, som i alla föregående fall, må ådagalägga
den lugna pröfning och enighet i rådslag och
beslut, som ensam är värdig ett fritt Folks Representanter,
och i så hög grad verkar både på den allmänna
öfvertygelsen inom Landet och på Statens yttre anseende.
Kongl. Majit förblifver Riksens Ständer med all
Kongl. Nåd och ynnest välbevågen.
GÄRL.
G. af Wetterstedt.
Memorial Nio 10.
855
N:o 10.
Memorial med förslag om tillägg till 53
och 96 §§ Regerings-F'ormen samt 29
och 63 §§ Riksdags-Ordningen.
Ifrån Riksens Ständer har Utskottet erhållit
del af den Kongl. Majits Nådiga Skrifvelse,
hvarigenom Hans Kongl. Majit i Nåder täckts
sanctionera Riksens Ständers beslut om det tilllägg
i Riksens Ständers Justitim-Ombudsmans
Instruction, att de af honom sedan sista Riksdag
förda Diarier skola af Constitutions-Utskottet
infordras och granskas, och Utskottet' med
sitt Utlåtande derom till Riksens Ständer inkomma,
innan Justitias-Ombudsmans-valet förrättas.
Kongl. Majit har deri vändt Riksens
Ständers uppmärksamhet derpå, att detta stadgande
äfven på behöriga ställen i Grundlagarne
borde intagas, hvilket sedan af Riksens Ständer
till behörig åtgärd blifvit remitteradt.
Utskottet har funnit, att det nu af Konung
och Ständer beslutna tillägg i Riksens Ständers
Justitise-Ombudsmans Instruction väl icke vore
ett Grundlagsstadgande, men att det dock kunde
vara i sin ordning, om det samma äfven i Grundlagarne
upptoges. Det får derföre till Riksens
Ständer föreslå följande tillägg till de §§ i Regerings-Formen
och Riksdags-Ordningen, som med
ett sådant stadgande hafva någon gemenskap:
53 § Regerings-Formen tillägges efter orden
»förde Protocoll»! äfvensom Riksens Ständers Ju
-
856
Riksdagen 1815.
stitice-Ombud smans sedan sista Riksdag förda Diavier
och Registratur, och till Riksens Ständer med
Utlåtande öfver dess Embetsförvaltning inkomma.
96 § Regerings-Formen, vid slutet, ett nytt
Moment:
Äfvenledes bör Justitia;-Ombudsmannen vid
hvarje Riksdag sina, sedan den sist förflutna,
förda Diarier och Registratur till ConstitutionsUtskottet
för att granskas inlemna.
29 § Riksdags-Ordningen, vid slutet, ett
nytt Moment:
Constitutions-Utskottet äge äfven att infordra
och granska de af Riksens Ständers Justitice-Ombudsman
sedan sista Riksdag förda Diarier och
Registratur, och med Utlåtande öfver dess Embetsförvaltning
till Riksens Ständer inkomma.
63 § Riksdags-Ordningen, i 2 Mom. efter
orden »väljes af Riksens Ständer»: sedan Constitutions-Utskottets
Utlåtande öfver dess Embetsförvaltning
inkommit.
Hvilka förslag nu skulle till Riksens Ständer
vördsamt öfverlemnas för att efter 56 §
Regerings-Formen behandlas och vid nästa Riksdag
kunna afgöras. Stockholm den 3 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
Pä Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Bilaga A till Mern. N:o 10.
857
Bilaga A lill Mern. N:o 10.
Välborne, Adle och Välbördige, Ärevördige,
Vördige, Vällärde, Areborne, Förståndige,
Välalctade, Hedervärde och Redlige Gode
Herrar och Svenske Män!
Uti underdånig Skrifvelse den 27 sistlidne April
håfven I, Gode Herrar och Svenske Män, anmält Edert,
i anledning af Constitutions-Utskottets förslag vid sistförflutne
Riksdag, nu vidtagna enhälliga beslut, att 14
§ i Instructionen för Justi tise-Ombudsmannen skulle
hädanefter blifva lydande som följer:
»Justitim-Ombudsmannen åligge vid hvarje Riksdag
till Riksens Ständer aflemna en allmän redogörelse för
sin förvaltning af det honom anförtrodda Embete samt
deruti utreda Lagskipningens tillstånd i Riket, anmärka
bristerna uti Lagar, Författningar och Allmänna Hushållningen
samt uppgifva förslag till deras förbättring.
Vare han ock skyldig att emellan Riksdagarne årligen ett
utlåtande öfver dessa ämnen genom trycket kungöra.
Äfven bör Justitieombudsmannen vid hvarje Riksdags
början till Riksens Ständers Constitutions-Utskott inlemna
de öfver dess Embetsförrättningar sedan sista Riksdagen
hållna Diarier, för att af detsamma granskas; Justitieombudsmannen
åligge äfven att vid hvarje Riksdag för
Riksens Ständer uppgifva, hvilka af deras vid förflutnc
Riksdag fattade beslut och gjorde hemställningar blifvit
af Konungen gillade, utfärdade och i verket ställde.»
Och jemte det I, Gode Herrar och Svenske Män,
i underdånighet anhållit om Min Nådiga Sanction till
detta tillägg uti Justitise-Ombudsmannens Instruction, håfven
I dessutom i underdånighet tillkännagifvit, att, i det
fall Mig skulle täckas i Nåder bevilja berörde Sanction,
Constitutions-Utskottet borde med sitt på den anbefalde
granskningen grundade yttrande vid hvarje Riksdag till
Riksens Ständer inkomma, innan nytt val till Justitise
Ombudsman
anställes.
Sedan Jag häröfver inhemtat Min Högsta Domstols
och Mitt Stats-Råds underdåniga yttrande, har Jag funnit
godt att lemna Mitt Nådiga bifall å Edert i fråga
858
Riksdagen 1815.
varande beslut, i den öfvertygelse, att I föresett, det
granskningen af Justitise-Ombudsmannens Embetshandlingar
och det deraf följande omdömet öfver hans förvaltning
icke lärer i en framtid öppna sådana tillfällen
till afvikelser, som Regerings-Formcn, enligt dess visa
afsigter i allmänhet och enligt dess anvisning för särskildta
fall, såsom i 90, 104 och 107 §§, velat tillstänga;
men sorn detta Edert beslut icke blott innefattar en ny
förbindelse för Justitise-Ombudsmannen, utan äfven nya
åtgärder för Constitutions-Utskottet, så väl i afseende
på granskningen af bans Embetshandlingar som på det
yttrande, hvarmed Utskottet vid hvarje Riksdag, inom
utsatt tid, bör till Riksens Ständer inkomma, och föreskriften
af dessa åtgärder, som göra ett tillägg, förändring
eller förbättring i Grundlagarne, icke lärer kunna
tinna sitt rum annorstädes än i dem, eller i särskilda
handlingar af samma helgd som Grundlagarne; så har
Jag i Nåder velat erinra Eder, Gode Herrar och Svenske
Män, om nödvändigheten att i de paragrafer af Regerings-Formen
och Riksdags-Ordningen, som angå Constitutions-Utskottets
göromål och Justitise-Ombudsmannens
val, föreslå och underställa så beskaffade rättelser,
som af det beslutna tillägget i Justitise-Ombudsmannens
Instruction synes vara ovilkorligen föranledda; och sedan
I, Gode Herrar och Svenske Män, meddelat Edert underdåniga
yttrande om de jemkningar, som blifvit en följd
af det beslutna tillägget i Instructionen för Justitise-Ombudsmannen,
vill Jag låta Författning derom utfärda.
Jag förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män,
med all Kongl. Nåd och ynnest städse välbevågen.
CAHL.
Bilaga B till Mern. N:o 10.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 21 Junii
1815.
Vid frågan om några tillägg, i anledning af Konungens
gjorda anmärkningar, i några §§ af Regerings
-
Bilaga B till Mern. N:o 10.
859
Formen och Riksdags-Ordningen, för att sätta dem i
öfverensstämmelse med Riksens Ständers, af Kongl. Maj:t
i Nåder sanctionerade, beslut om Constitutions-Utskottets
granskning af Justitise-Ombudsmannens Diarier, yttrade
sig Herr Doctor Agrell, skrifteligen:
För min enskilda del kan jag ej tinna annat, än
att frågan om tryckningen af de tillägg i RegeringsFormens
53 § samt Riksdags-Ordningens 99 §, hvilka
angå granskningen af Justitise-Ombudsmannens Diarier,
är af den beskaffenhet, att den af Riksens Högloft Ständer
kan vid innevarande Riksdag afgöras. Hufvudsaken
är ju fullkomligen afgjord. Och hvar tinnes väl en enda
bokstaf i Grundlagarne, som bjuder, att Riksens Ständer
skola särskildt besluta om en sak af denna beskaffenhet,
och särskildt om dess tryckning? Man skulle då
kunna påstå, att förändringen uti Regerings-Formens 41
§, angående Konungens myndighetsålder, samt tillägget
uti 56 § Riksdags-Ordningen ej finge genast tryckas,
emedan Riksens Ständer väl behörigen fattat beslut om
sjelfva dessa ämnen, men icke om deras tryckning, hvarom
ifrån Högloft. Utskottet intet direct Betänkande blifvit
afgifvet.
Man invänder väl, att frågan om granskningen af
Justitise-Ombudsmannens Diarier icke är i sin natur constitutionel,
utan har blott, genom en hvila från föregående
Riksdag, händelsevis fått en sådan behandling. Men
har väl frågan igenom denna stränga behandling någonting
förlorat? Månne icke denna behandling, äfven om
frågan icke vore constitutionel, sätter henne i bredd med
verkligen constitutionella frågor, och tillerkänner henne
således samma rättigheter som desse, hvaribland en ouppskjuten
tryckning måste räknas? Man invänder härvid,
att behandlingen ej varit fullkomligt constitutionel, emedan
saken blifvit väckt uti ett Stånds Plenum och ej directe
hos Constitutions-Utskottet, och att tryckningen ur
detta skäl bör constitutionelt behandlas, så att den blott
föreslås vid denna Riksdag, men ej afgöres förr än vid
den nästkommande. Om denna lilla omständighet är så
väsendtlig, som man synes vilja påstå, så bör den verka
på hela det redan vidtagna beslutet. Är frågan om
granskningen af Justitise-Ombudsmannens Diarier icke
constitutionel, så hörer den icke till Constitutions-Utskottet:
den är då beredd af ett obehörigt Utskott, och
860
Riksdagen 1815.
således sjelfva beslutet i visst afseende inconstitutionelt.
Och bör väl ett inconstitutionelt beslut äga bestånd?
Bör då icke saken återgå till sitt förra intet? —■ Är
åter frågan constitutionel, så ser jag icke, att endast
tryckningens constitutionella behandling skall kunna corrigera
den inconstitutionella gång, sjelfva frågans afgörande
fått, bestående deri, att den ej blifvit väckt i Constitutions-Utskottet,
utan i ett Stånds Plenum. Borde
icke äfven i detta fall sjelfva beslutet, såsom inconstitutionelt,
återgå?
Men jag vågar till och med påstå, att frågan blifvit
fullkomligt constitutionelt behandlad. Då frågan kom
ifrån ett Stånds Plenum till Högloft. Utskottet, så bade
ju Utskottet bordt återförvisa den, såsom icke i behörig
ordning väckt. Men hvad gjorde väl Utskottet? Jo, det
upptog frågan. Skedde väl sådant af okunnighet om
Grundlagarnes föreskrift eller af förhastande? Intetdera
är tänkbart af ett Utskott, sammansatt af så kunnige
och betänksamme Män, samt till en stor del af de primitive
Grundlagsstiftarne. Hvad betydde då detta upptagande?
Det betydde ju, att Högloft. Utskottet sjelft,
om ej expresse, dock tacite, förvandlade frågan till sin
egen motion, beredde den såsom sådan och i behörig
ordning öfverlemnade den till Ständernes afgörande. Var
icke detta Högloft Utskottets öppna rättighet, och bar
icke frågan derigenom fått en fullkomligt constitutionel
behandling?
Jag tinner så mycket mindre tjenligt att låta frågan
om tryckningen hvila till nästa Riksdag, som Ständerne
icke kunna på denna fråga svara annorlunda då
än nu, emedan hufvudsaken redan är afgjord. Skall
man då töfva till nästa Riksdag för att svara endast Ja,
utan att kunna då, mer än nu, svara Nej? Eller är
väl meningen af Grundlagsfrågors hvilande annan, än
att de frågor, som kunna besvaras medja eller nej, skola
innan afgörandet få en viss mognad? Är nu intet alternativet
att kunna besvara med ja eller nej öppet, så är
ju hvilan utan ändamål. Tryckningen af ofvan förmälte
tillägg om granskningen af Justitise-Ombudsmannens Diarier
bör således, efter min tanka, alldeles icke uppskjutas,
hälst både Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen,
i afseende på redan afgjorde frågor, och kanhända
heres slutliga afgörande, torde blifva omtryckte.
Bilaga B till Meni. N:o 10. 861
Att Kongl. Maj:t sjelf icke ansett tryckningen af
en redan beslutad sak för en Constitutionsfråga, tycker
jag mig hnna deraf, att Kongl. Maj:t ej i form af Proposition,
utan blott såsom en erindran, vid tillkännagifvaiulet
af dess Nådiga sanction af hufvudsaken, väckt
Ständernes uppmärksamhet härå. Icke heller torde, vid
remissen af Kongl. Majtts Nådiga Skrifvelse, Ständernes
mening varit den, att Högloh. Utskottet skulle proponera
tryckningen af oftanämnde sak såsom en Grundlagsfråga,
hvilken borde hvila till nästa Riksdag, utan endast uppgifva
de termer, hvilka borde nyttjas vid den redan beslutade
sakens snart skeende tryckning. Och desse termer
äro ju klart uttryckte i sjelfva beslutet.
Ur dessa skäl anser jag, att tryckningen af de uti
Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen, i afseende
på granskningen af Justitise-Ombudsmannens Diarier, behöhige
tillägg kan af Riksens Högloh. Ständer'vid denna
Riksdag afgöras.
Carl M. Agrell.
Efter någon öfverläggning, och sedan de heste Ledamöterne
förenat sig med den af Herr Borgmästaren
Ullberg anförde mening, att prejudicatet, att utan föregången
hvilotid tillstyrka någon förändring i någon
Grundlags bokstahiga innehåll* gillade Utskottet Beredningens
Utlåtande, i följe hvaraf do uppgifna förslagen
till Riksens Ständer komma att öfverlemnas, för att efter
56 § Regerings-Formen nu behandlas och till afgörande
till nästa Riksdag hvila på bordet.
*) Här saknas synbarligen något uttryck i protokollet.
862
Riksdagen 1815.
N:o 11.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 15 § Riksdags- 0 rdningen.
Till Constitutions-Utskottet har Riksdagsmannen
Anders Larsson ifrån Elfsborgs Län inkommit
med förslag till ett stadgande i Grundlagarne,
att, vid beräkning af Riksdagsmannaarfvoden
för Bonde-Ståndets Fnllmägtige, alla
inom Bonde-Ståndet, som bebo och äga Frälsehemman,
ålades att deri deltaga.
Constitutions-Utskottet har ansett skyldigheten
att i denna afgift deltaga böra vara svarande
mot rättigheten att välja och väljas till
Riksdagsman. Utan detta vilkor har det ej ansett
sig billigen i detta afseende någonting kunna
tillstyrka. Men, i fall Riksens Ständer linna, att
denna rättighet äfven kunde utvidgas till verkelige
ägare af Frälse- eller Säteri-Hemman, får
Constitutions-Utskottet, till sådant ändamåls vinnande,
för Riksens Högloft. Ständer föreslå en
så lydande förändring af 15 § Riksdags-Ordningen:
Allmogen
i hvart Härad välje, efter Hemmantalet,
till Riksdagsman af Bonde-Ståndet, den,
inom Häradet boende och besutne, Krono-, Skatte-,
Frälse- eller Säteri-Hemmansägare, hvilken icke
tillförene hört till annat Riks-Stånd, eller någon
ordinarie beställning i Rikets tjenst innehaft. Vilja
Memorial Nio 11.
863
flera Härad förena sig om en Fidlmägtig, vare
sådant dem obetaget.
Att genom detta förslag ändamålet vinnes,
kan lätt inses genom jemförelse med den 17 §:n,
hvari stadgas, att Riksdagsman njute af dem,
som äro berättigade att välja, anständigt och tillräckligt
underhåll och resekostnad.
Hvad Constitutions-Utskottet sålunda tillstyrkt,
får Utskottet nu till Riksens Ständer
öfverlemna, för att i enlighet med stadgandet i
56 § Regerings-Formen behandlas. Riksdagsmannen
Hans Hansson ifrån Kopparbergs Län
ingaf ett särskildt yttrande, hvilket han utbad
sig till Riksens Ständer måtte medfölja. Stockholm
den 3 Julii 1815.
Få Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Riksdagen 1815.
Bilaga A lill Mern. N:o 11.
Utdrag af Protocollet, hållet hos ConstitutionsUtsJcottet
den 21 Junii'1815.
S. D. I anledning af Utskottets beslut om förslag
till ändring i 15 § Riksdags-Ordningen, yttrade sig Riksdagsmannen
Hans Hansson från Kopparbergs Län, som
följer:
Om Frälsejords ägare skola betala Riksdagsmansarfvode
till Ledamöter inom Skatte-Allmogen, hvaraf
Bonde-Ståndet, enligt 15 § i Riksdags-Ordningen, endast
bör bestå, så anser jag detta bidrag ej nyttigt utan mera
vådligt, så vida följden naturligtvis skulle blifva den, att
desse jordägare, om de betalte lliksdagsmansarfvode,
skulle deltaga i valen och äfven kunna väljas till
Riksdagsmän bland Skatte-Allmogen, ehuru de i flera
fall ägde rakt stridiga intressen, hvarföre de talade, och
således kunde blifva partirepresentanter inom BondeStåndet,
hvilket vid alla Riksdagsmansval borde på det
sorgfälligaste observeras och förekommas.
Men för all Skattejord, i hvars hand den än må
vara, anser jag Riksdagsmansarfvode bör betalas till
Häradets valde Riksdagsman, som bevakar dess rättigheter,
ehvad jordägaren har Representationsrätt i BondeStåndet
eller icke.
Af dessa skäl anser jag Beredningens Betänkande
i denna del bör afslås.
Hans Hansson
från Kopparbergs Län.
Och skulle på hans egen begäran detta yttrande
expeditionen till Riksens Ständer åtfölja. Ut supra.
Ex Protocollo
G. A. Silverstolpe.
Bilaga B till Mern. N:o 11.
865
Bilaga B till Meni. N:o 11.
Ödmjukt Memorial.
Då jag nu utber mig den äran att hos Riksens
Höglofliga Ständers Constitutions-Utskott få väcka Motion
i ett ämne, som, enligt mitt omdöme, lika med många
andra förtjenar uppmärksamhet, anhåller jag tillika om
öfverseende af de brister min framställning deraf ofelbart
vidlåda. Jag har flera gånger erfarit, att ägare af inoch
utsockne Frälsehemman inom vårt Stånd deltagit
uti Riksdagsmannaval, utan att sådane hemmansägare
med ägare af Kronoskattehemman delat Riksdagsmannautgifter
och arfvoden, hvilka ensamt drabbat desse sednare.
Då en ägare af Frälsehemman uti vårt Stånd deltager
uti Riksdagsmannaval, samt äfven, som nu skett,
väljes till Riksdagsfullmägtig, och har med Kronoskatteåboen
enahanda rättigheter och förmåner att försvara
och beifra, så synes deraf följa, att han jemväl bör deltaga
i de kostnader, som utgå till underhåll för en Riksdagsfullmägtig.
Det är på desse grunder jag vågat till Riksens
Höglofl. Ständers vidare ompröfvande hemställa, om icke
billigheten fordrar, att, vid beräkning af RiksdagSrnannaarfvoden,
alla inom vårt Stånd, som bebo och äga Frälsehemman,
böra deruti deltaga. Att så bör ske, är min
rena öfvertygelse, grundad på billigheten och rättvisa,
hvilket jag kan desto mera försäkra, som jag sjelf är
ägare af Frälsehemman, och således underkastar mig
samma utgifter.
Anders Larsson
från Elfsborgs Lån och
Redvägs Härad.
37
866
Riksdagen 1815.
N:o 12.
Memorial i anledning af väckt motion om
ändringar i Riksens Ständers JustiticeOmbudsmans
Instruction.
Till Constitutions-Utskottet har igenom remiss
ifrån Höglofl. Ridderskapet och Adeln inkommit
ett förslag, af Herr A. J. Spaldencreutz,
till ändringar i Riksens Ständers Justitim-Ombudsmans
Instruction, nemligen: Att Riksens
Ständers Justitise-Ombudsman skulle åläggas att
under loppet af hvarje Riksdag efterse och
granska, huruvida Riksens Ständers alla önskningar
och beslut så väl i de från Ständernas Utskott
utgående Expeditioner som i de sedan
ifrån vederbörande Embetsman emanerande författningar
blifva rigtigt uttryckta, så att ej förordningar
eller stadganden, som motstrida Ständernas
afsigter, må kunna utgifvas. I sammanhang
härmed yrkades, att det aldrig borde kunna
förvägras Justitias-Ombudsmannen att så väl
under Riksdagarne som sedan äga en fri tillgång
till alla slags Handlingar, som på ett eller
annat sätt kunna tillhöra detta ämne och leda
till upplysningar; samt slutligen, att honom
skulle åläggas att, ej allenast i den allmänna
redogörelse, han, enligt 100 § Regerings-Formen,
är skyldig att till Riksens Ständer vid
hvarje Riksdag afgifva, utan äfven i den efter
Memorial N:o 12.
867
O
slutadRiksdag påföljande Årsberättelsen, uppgifva,
om vid allt det förutnämnde tillgått rigtigt eller
ej; hvarigenom allmänheten skulle äfven mellan
Riksdagarne upplysas, huruvida så väl dess
Representanter som andra vederbörande uppfyllt
sina skyldigheter.
I afseende på den första delen af detta
förslag har Utskottet, i betraktande deraf, att
Riksens Ständers Expeditions-Utskott just i den
afsigt är tillförordnadt, att det måtte samla och
sammanföra Riksens Ständers beslut, och derefter
författa Expeditionerna, trott det af Herr
Spaldencreutz åsyftade ändamål att befordra Expeditionernas
rigtighet lämpligast vinnas. Om å
detta Utskotts åtgärder controll skulle behöfvas,
kunde man likaväl i oändlighet fordra controll
på controll, och den yttersta controllen måste
slutligen alltid, likasom nu, stadna hos Principalerna
sjelfva, eller Riksens Ständer, hvilka,
hvart Stånd för sig, justera alla Expeditioner,
innan de till Konungen afgå. Utskottet har på
sådan grund ej ansett sig böra tillstyrka det
tillägg, Herr Spaldencreutz i detta afseende föreslagit.
I afseende åter på de controllåtgärder
Herr Spaldencreutz föreslagit att uppdragas åt
Justitias-Ombudsmannen öfver Konungens beslut,
och deras utfärdande i enlighet med Riksens
Ständers beslut, har Utskottet haft flera skäl att
ett sådant förordnande afstyrka. Deribland förekommer
främst det i sjelfva grundsatsen för
Embetets inrättning liggande hufvudmotiv, att
detta Embete aldrig må äga anledning att göra
något ingrepp i den verkställande magtens göromål;
men, äfven detta åsidosatt, har Utskottet
trott sig böra till Riksens Ständer hemställa, att
en sådan åtgärd af Riksens Ständers Justitise
-
868
Riksdagen 1815.
Ombudsman aldrig skulle kunna blifva annat än
ganska kraftlös, emedan derigenom ej kunde eller
borde häfvas Konungens rätt att, rörande Riksens
Ständers under form af önskningar anmälda
beslut, efter godtfinnande afslå, eller ock med
eller utan ändring antaga förslaget. Hvilket allt
Riksens Ständers ytterligare pröfning vördsamt
skulle underställas. Stockholm den 3 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 12.
Utdrag af Protocollet hullet hos Högloft. Ridderskapet
och Adeln den 19 April 1815.
S. D. Remitterades till
Constitutions- Utskottet.
Ett Dictamen af Herr Spaldencreutz, Arvid, angående
ett tillägg i Justitie-Ombudsmannens Instruction:
Bilaga till Meni. N:o 12.
869
Då jag vid Högloft. Ridderskapet och Adelns Plenum
den 13 sistlidne April hade den äran att väcka
Högloft. Ridderskapet och Adelns uppmärksamhet på
det då på bordet liggande Memorial af Prosten Doct.
Stenhammar, hoppades jag, att så väl ämnet för detta Memorial
som mina i följe deraf yttrade tankar och framställningar
skulle hafva väckt något verksammare deltagande.
Jag är långt ifrån att tro, att jag med mitt
då upplästa Memorial misshagat Högloft. Ridderskapet
och Ädeln, ehuru mitt gjorda förslag om ett så kalladt
Revisions-Utskott lemnades utan uppmärksamhet, och
hela frågan, såsom varande i ett slags sammanhang med
Doctor Stenhammars Memorial, med ett till större delen
tyst bifall, och i enlighet med Preste-Ståndets beslut,
nedlades. Jag var då, och är ännu öfvertygad, att Expeditions-Utskottet,
som enligt Riksdags-Ordningen skall
uppsätta alla Expeditioner, och äfven sjelfva Riksdagsbeslutet,
hufvudsakligast tillhör att samla och redigera
allt, och att ett Revisions-Utskott deremot skulle vara
ganska nyttigt för att efterse, huru allt detta skedde i
enlighet med Ståndens beslut, på det att ej, som stundom
inträffat, Förordningar kunde utkomma, stridande mot
dessa beslut. Nu mera äger jag ingen rättighet att flir
denna Riksdag å nyo väcka denna fråga; men min varma
känsla för Medborgares rättigheter och sällhet och den
svåra föreställningen, att vår lagstiftande rätt skulle
vara blott en chimere, våra Riksdagar och dermed åtföljande
dryga kostnader utan ändamål, om Ständernas
beslut ej noggrant upptogos och åtlyddes, tvingar mig
att, på ett annat sätt och till vinnande af samma ändamål,
som jag med mitt förra Memorial åsyftat, söka
åstadkomma en säkerhet för framtiden, på det att möjligheten
att förändra eller illudera Ständernas beslut
eller önskningar aldrig må kunna inträffa. Till följe deraf
får jag föreslå, att Riksens Ständers Justitim-Ombudsmans
Instruction må vid denna Riksdag tillökas med
det åläggande för Justitia^-Ombudsmannen, att hail under
loppet af hvarje Riksdag skall efterse och granska, huruvida
Ständernas alla önskningar och beslut, så väl i de
från Ständernas Utskott utgående Expeditioner som i
de sedan från vederbörande Embetsmän emanerande
Författningar, bli rigtigt uttryckta, så att ej Förordningar
eller stadganden, som motstrida Ständernas afsigter
870
Riksdagen 1815,
och beslut, må kunna utgifvas. Till mera vinnande af
samma ändamål bör det äfven i nämnde Instruction
åläggas Justitia^-Ombudsmannen att noga vaka deröfver,
att alla vederbörande Embetsman i detta afseende uppfylla,
hvad Staten och Medborgare hafva rätt att fordra.
Det bör också aldrig kunna förvägras Justitise-Ombudsmannen
att så väl under Riksdagarne som sedan äga
en fri tillgång till alla slags Handlingar, som på ett eller
annat sätt kunna tillhöra detta ämne och leda till upplysningar.
Äfven bör Justitim-Ombudsmannon åläggas
att ej allenast i den allmänna Redogörelse han, enligt
100 § Regerings-Formeu är skyldig att till Ständerna
vid hvarje Riksdag afgifva, utan äfven i den efter slutad
Riksdag påföljande Årsberättelsen uppgifva, om vid allt
det förutnämnda tillgått rigtigt eller ej. Allmänheten
skall häraf äfven emellan Riksdagarne upplysas, huruvida
så väl dess Representanter som andra vederbörande
uppfyllt sina skyldigheter.
Ehuru jag önskat, att detta mitt förslag nu genast,
och för denna Riksdagen, kunnat sättas i verkställighet,
ser jag mig deruti hindrad af det den 13 sistlidne April
då fattade och enligt Riksdags-Ordningen nu mera oföränderliga
beslutet; men jag önskar och begär, att det
förslag jag nu väckt må, till säkerhet för framtiden och
till efterlefnad vid framdeles blifvande Riksdagar, bli
under denna Riksdag afgjordt och beslutadt, och får jag
till en början anhålla, att mitt Memorial må läggas på
bordet, för att, efter hos Högloft Ridderskapet och Adeln
genomgången granskning, bli med de öfriga Stånden
communiceradt samt till behörigt Utskott remitteradt.
Ut supra.
Ex Protocollo.
A. G. Silverstolpe.
Memorial N:o 13.
871
N:o 13.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 28 § Regerings-Formen.
Sedan Högvördiga Preste- och Vä 11 o fl. Borgare-Stånden
låtit dervid bero och Bonde-Ståndet
bifallit, att, i följe af den hos Ridderskapet
och Adeln vid justeringen af redactionen af de
till förändring beslutna paragrafer i Grundlagarne
(antagne mening), ur 28 § RegeringsFormen
skulle utgå allt hvad rörde förslaget
till tillägg deri, i afseende på utländska Språkoch
Exercitie-Mästare samt idkare af de fria konsterna,
får Utskottet nu härmedelst å nyo för
Riksens Ständer framlägga berörde 28 § i det
skick den efter detta beslut bör till Kongl. Majit
öfverlemnas:
»Konungen äger att i Stats-Rådet. utnämna
och befordra infödde Svenske män till alla de
Embeten och Tjenster inom Riket, högre och
lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen
fullmagter derå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hafva inkommit, der sådana
hittills ägt rum; vare likväl Konungen obetaget
att, efter Stats-Rådets hörande, uti militaire
Embeten nyttja en eller annan utländsk man
af sällsynt skicklighet, men icke till Commendanter
i Fästningar. Konungen fäste vid alla
befordringar afseende endast å de sökandes för
-
872
Riksdagen 1815.
tjenst och skicklighet, men icke på deras börd.
Till Stats-Ministrar, Stats-Råd, Justitim-Råd,
Stats-Secreterare samt alla andra civile Embetsman
inom Riket och Domare må sådane män
endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska
läran. Ingen må till civile ordinarie
Tjenster förordnas, som ej fyllt 21 år, och om
det är ordinarie Domare-Embete 25. Stockholm
den 6 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Memorial N:o 14.
873
Nso 14.
Memorial angående en förbättrad National
representation.
Riksens Ständer hafva ålagt ConstitutionsUtskottet
att å nyo företaga utarbetningen af
förslag till en förbättrad Representation. Det är
i anledning deraf, Utskottet nu går att till Riksens
Ständer vördsamt framställa sina tankar.
Constitutions-Utskottet har nogsamt insett
det vigtiga och det svåra i det uppdrag detsamma
blifvit öfverlåtet. Det har trott sig böra
framställa de grundsatser, Utskottet ansett giltiga
till ledning af sjelfva företaget. Utskottet har
funnit, att först en noga undersökning och pröfning
borde anställas, huruvida de fördelar, som
åtfölja en ny organisation af Svenska Folkets
Representation, motvägas af de olägenheter, som
kunna uppkomma genom upphäfvande af en inrättning,
hvilken, sedan den af ålder varat, möjligen
till en stor del har medhåll af allmänna
opinionen, aktning genom sin åldrighet och styrka
af vanan. Det har ansett nödvändigt, att dessa
fördelar skulle vara så betydliga, att de öfver
-
874
Riksdagen 1815.
vägde det motstånd, som gjordes af gamla rotfästade
interessen, af fördomar, vanor och en
nog vanlig misstänksamhet till det nya, så att
den föreslagna inrättningen genast kunde få full
kraft, åtminstone underhålla Statsföreningen
lika fast som förut, och, om möjeligt vore, sammanknyta
henne närmare. Dessa fördelar har
Utskottet trott böra bestå deri, att ett nytt Representationssätt
kunde bättre än det närvarande
fylla allmänhetens fordringar. Det skulle öfvertyga
hvar Medborgare inom hvad Glass som
hälst, att hans rätt vore bevakad; det skulle
föi’ena alla interessen, så att deras inbördes brytning
upphörde, utan att något qväfdes eller
förolämpades; det skulle framkalla den högsta
dugligheten till tolk af Nationens tänkesätt; det
skulle bereda Representanter, lifvade af en sann
nationalanda, med ren aktning för landets lagar,
med kraft att hålla dem i helgd, med vidgade
begrepp att se stort, ädelt och rätt; det
skulle sätta Styrelsen och Nationens Fullmägtige
i ett sådant förhållande till hvarandra, att de
vägde jemnt, utan att den verkställande magten
förlamades eller, å en annan sida, vore frestad
att göra den lagstiftande overksam; det skulle
bereda utväg dertill, att i mål, der Styrelsens
åtgärder af den lagstiftande corpsen bestämmas,
dessa bestämningar kunde lagligen rättas och
lämpas efter tidernas, aldrig för en längre tidsrymd
bestämbara, förändringar, det vill säga att,
utan landets betungande, utan föranledande till
oredor, Ständers verksamhet ständigt kunde påkallas,
åtminstone så ofta, Styrelsen i dess nödvändiga
åtgärder insåge behofvet att i de stadganden,
Ständer nu ofta fastställa för en rund
tid, under hvilken ett lands yttre omständig
-
Memorial N:o 14.
875
heter kunna undergå många förändringar, som,
när stadgandet gjordes, aldrig kunnat förutses,
utverka några hastiga förbättringar; det skulle
undanrödja de brister, sorn ifrån våra nuvarande
former äro oskiljaktiga, utan att rubba den
stadga, som gammal häfd ännu åt dem försäkrat;
det skulle bereda för Sverige möjligheten
af den ökning i nationalstyrka, hvartill blidare
politiska omständigheter en dag torde kunna
föranleda, om Scandinavien, bildad till en kropp,
kunde erhålla i allt förenade interessen och
enformighet i hufvudgrunderna för dess Statsförening.
Ett nytt Representationssätt, med all
mensklig omsorg äfven efter sådana grunder
utarbetadt, har dock Utskottet trott alltid behöfva
tidens mognad, för att uppnå ett sådant
värde, att det, gilladt af Nationens öfvertygelse,
kunde vinna dess odelade bifall; till och med,
att dess införande alltid komme att behöfva anledning
af sådana antingen förut beredda eller
tillfälligt sammanstötande omständigheter, som
undanröjde all tvekan att det samma antaga.
Men, om i theoretiskt afseende dessa allmänna
grunder af Nationens röst skulle erkännas
giltiga, om derefter ett system, till dess
allmänna reglor, skulle kunna uppfattas, förekomma
dock vid dess bestämmande en myckenhet
tillfällen, der endast erfarenheten och en
fullständig kännedom af localomständigheter
kunna rådfrågas. Det vore i Utskottets tanka
ett onyttigt arbete att sammanfatta och föi’ete
ett förslag, som ej på säkra beräkningar kunde
stödja sig; och Utskottet måste uppriktigt erkänna,
att det ännu befinner sig i samma belägenhet
som dess företrädare vid 1809 och 1810
876
Riksdagen 1815.
års Riksdag att sakna de statistiska kunskaper,
hvaraf erfarenhetens ledning vid detta arbete
kunde erhållas. Vid nyssnämnde Riksdag gjorde
man sig hopp, att sådana kunskaper under tidens
lopp skulle fullständigare samlas; man trodde,
att den återvunna Tryckfriheten skulle frambringa
fullständiga utvecklingar af ett så vigtigt
ämne. Denna förmodan har slagit fel, och Utskottet
finner sig befogadt att ännu ytterligare
åt framtiden lemna ett arbete, som det gerna
hade fulländat, om det trott sig deråt kunna
gifva vederbörlig mognad och fullständighet.
Men i sammanhang härmed, och då frågans
vigt ständigt derpå fäster den allmänna uppmärksamheten,
har Utskottet trott sig ej höra
underlåta att tillstyrka vidtagandet af sådana
mått och steg, hvarigenom åt kommande Ständer
må kunna beredas möjligheten att dervid
lägga en allvarligare hand. Utskottet hemställer
derföre till Riksens Ständer, att de måtte hos
Hans Majit Konungen i underdånighet förnya
deras redan förut vid tvänne föregående Riksdagar
yttrade underdåniga önskan om fogande
af en anstalt, till samlande af allmänna statistiska
kunskaper öfver Sverige; och att dérvid i
synnerhet, och för detta ändamål, noggranna undersökningar
måtte anställas om Rikets befolkning,
dess förhållande i afseende på Stånd och
näringsclasser, dess förhållande till orternas
vidd, till förmögenhet och lefnadssätt. Dessa
uppgifter anser Utskottet åtminstone länsvis
böra vara utarbetade och stödja sig på detailler
öfver hvarje härad. De borde kunna leda till
utredande af det rätta förhållandet i afseende
på de jordägare, som hittills ansetts orepresen
-
Memorial N:o 14.
877
terade; de borde tillika på ett tillförlitligt sätt
kunna upplysa beskattningens, så väl den beständigas
som den tillfälligas, fördelning. De
borde kunna meddela en historisk öfversigt öfver
alla slags Privilegier, huruvida de tillhöra en
viss Class, vissa personer eller vissa yrken, och
näringar, huruvida de äro civila eller blott oeconomiska,
på hvilka contract de grunda sig och
så vidare. Derigenom skulle erhållas kännedom
af antalet på personer, hvilka såsom manufacturister
af hvad slag som hälst, utan att vara
Stads-Borgare eller jordägare, likväl sjelfständige
genom sin näring, kunde äga rätt till delaktighet
i Representationen; samt i allmänhet vinnas
en säker kännedom, så till antal som beskaffenhet,
af den personal, hvilken såsom väljande och
välj bar borde komma i beräkning. Dessa statistiska
upplysningar borde äfven innehålla en
uppgift af näringarnas inbördes förhållanden inom
hvart district, en undersökning om de anledningar,
som i orterna finnas till högre odling i afseende
på alla näringsgrenar, vare sig jordbruk,
boskapsskötsel, skogs- eller andra producters förädling,
manufacturers anläggande o. s. v. Slutligen
vore för denna fråga alla möjeliga upplysningar
högst vigtiga, i afseende på de nya
föi’hållanden, som genom Föreningen med vårt
brödrafolk uppkommit.
Då Riksens Ständer utan tvifvel inse anledningarna
till detta förslag, gör sig Utskottet förvissadt,
att de dertill lära gifva sitt bifall, samt
att Hans Kongl. Majit, öfvertygad om vigten af
statistiska upplysningars insamlande, så i detta
som i afseende på mångfaldiga andra tillfällen,
då de kunde underlätta och leda Riksens Ständers
åtgärder, ej lärer underlåta att dervid i
878 Riksdagen 1815.
Nåder lägga en verksam hand. Stockholm den
10 Julii 1815.
På-Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
Bilaga A till Mern. N:o 14.
Utdrag af Protokollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 14 Junii
1815.
Upplästes ett från Högloft. Ridderskapet och Adeln
den 12 innevarande, i sammanhang med Representationsfrågan,
till Constitutions-Utskottet remitteradt Memorial
af Herr Lagman af Stenhoff, angående berörde ämnes
förvisning till Constitutions-Utskottet, som deröfver borde
aflemna Betänkande till Riksens Ständer:
»Genom 22 § uti 1812 års Riksdags-Beslut har, med
Kongl. Maj.-ts Sanction, till nuvarande Rikets Ständer
Bilaga A till Meni. N:o 14.
879
blifvit hänskjutet de förslag till en ny Representation,
hvilka vid 1809 och 1810 årens Riksdag gjordes.
Sedan Kongl. Maj:t numera nådigt behagat proponera
att till nästa Riksdag uppskjuta pröfningen af de
ännu oafgjorda Grundlagsfrågor, hvilka, enligt ofvannämnde
§, till detta Riksmöte blifvit öfverlemnade, är
Högloft. Constitutions-Utskottet för närvarande fri från
ett betydligt arbete. Deremot återstår ämnet angående
en ny Representation, som omfattar vidsträckta och vigtiga
öfverlägguiugar, och hvilka torde fordra mycken tid.
Jag hemställer derföre vördsammast, om icke Rikets
Ständer skulle anmoda deras Constitutions-Utskott att
efter de anledningar, som dels redan äro gifne, dels ock än
ytterligare torde inkomma, så fort sig göra låter, utarbeta
saken och Betänkandet deröfver till Rikets Ständer aflemna.
Herr Archiatern och Commendeuren v. Schultzenheim
har uti Anförande till Ridderskapet och Adelns
Protocoll den 3 Julii 1809 fullständigt utvecklat grunderna
till rättigheten för Ofrälse Ståndets lottlöse medborga!^
att deltaga i Svenska Folkets Representation vid
de Allmänna Riksmöten, deruti jag med Herr Archiatern
delar lika känslofulla tänkesätt.
Jag nämner detta, ej såsom skäl i hufvudsaken,
utan blott i egenskap af en grundad anledning till den
af mig gjorda hemställan om befordran af sakens handläggning,
hvartill jag dock anhåller få nämna en annan,
af ej mindre vigt, för egen tillfredsställelse. Under en
mångårig förvaltning af Lagmans-Embetet uti Uplands
och Stockholms Läns Lagsaga, som innefattar hela Uplands,
större delen af Stockholms Län samt en del af
Westmanlands Höfdingedömen, har lemnats mig flere oroande
tillfällen att afhöra förebrående omdömen, angående
Ofrälse Embetsmäns, Ståndspersoners och Possessionaters
missöde att vara betagne den i Sveriges äldre och sednare
Grundlagar Svenska Folket i allmänhet förvarade
rätt, att vid Riksdagar, genom Ombud, deltaga uti öfverläggningar
om Rikets angelägenheter och Beställningar.
Ett heligt, mig sjelf gifvet, löfte har stadgat mitt
beslut att ej stillatigande låta lika beskaffadt som det
närvarande tillfälle gå förloradt, till anmälan af sakens
vigt, inför ett Stånd, som, med uppoffring af egna, aldrig
underlåtit nitälska för Svenska medborgerlighetens rättig
-
880
Riksdagen 1815.
heter, hvarom, i sednare tider, 9 § af Riksdags-Beslutet
den 2 Maji 1810 innebär de största och mest ojäfaktiga
bevis. Nöjd, att således hafva uppfyllt min pligt, lefver
jag i det glada hopp, att, om de öfrige recpective RiksStånden
gå härutinnan Höglofl. Ridderskapet och Adeln
till möte, skall ändamålet ej förfelas.
Anmärkningar:
Den åberopade och nu uppläste 22 § af 1812 års
Riksdags-Beslut hänskjuter frågan om en ny Representation
till Rikets nuvarande Ständer, men ingalunda directe
till deras Constitutions-Utskott.
I följd häraf anser jag, att Riks-Stånden tillkommer
besluta om sättet att befordra verkställigheten af Riksdags-Beslutet
härom, och att Remissen bör ifrån Ståndens
Plena afgå till Constitutions-Utskottet.
Med den rätt, 56 § af 1809 års Regerings-Form
lemnar en hvar Ledamot af Riks-Stånden, att der framställa
allmänna ämnen, som då höra till behöriga Utskott
hänskjutas, har jag hos Höglofl. Ridderskapet och
Adeln anhållit, att ifrågavarande, från 1812 års Riksdag
uppskjutne mål måtte till en snar handläggning hos
Höglofl. Constitutions-Utskottet förvisas; hvadan ock jag,
som ingalunda afgifvit något hufvudsakligt förslag till
ändring i Grundlagen, ej heller kunnat hemta minsta
anledning af 81 § i Regerings-Formen att omedelbart
derom hos Höglofl. Constitutions-Utskottet göra anmälan».
Ofverlemnades till Beredningen.
Bilaga B till Meia. N:o M.
Den 3 Julii 1815.
Sammanträdde den Beredning af ConstitutionsUtskottet,
som fått sig uppdraget att föreslå de åtgärder,
Utskottet borde vidtaga i afseende på Representationsfrågan.
Beredningens Ledamöter förklarade sig alla hafva
inhemtat kännedom af de förslag, som rörande denna
fråga förut varit till Riksens Ständer ingifna. De trodde
Utskottet ännu vara i samma belägenhet som deras
Bilaga B till Meni. N:o 14.
881
företrädare vid 1809 och 1810 års Riksdag att, med den
bästa vilja att i en så vigtig fråga kunna uppgifva ett
förslag, hvilket, på en gång bygdt på giltiga grundsatser,
tillika vore så fullständigt och väl utarbetadt, att möjligheten
inträffade till den förmodan, att detsamma kunde
antagas, ägde do ännu icke nog säkra kunskaper i afseende
på landets statistik, att de kunde tilltro sig något
föreslå. Beredningen trodde sig derföre böra tillstyrka,
att Utskottets åtgärd vid detta tillfälle måtte inskränkas
till en anmälan till Riksens Ständer af detta förhållande,
en uppgift af några allmänna grunder, hvilka Utskottet
ansåge böra utgöra ledningen vid förslags upprättande,
i följe deraf, en uppgift på de upplysningar, Utskottet
kunde anse sig behöfva, innan detsamma tror sig allvarligen
kunna ingå i uppfattande af något förslag till
en ny Representation, och ett tillstyrkande, att Riksens
Ständer, jemte förnyande af deras redan under flera
Riksdagar gjorda underdåniga anhållan hos Kongl. Majit,
om fogande af någon anstalt att öfver hela Riket samla
statistiska upplysningar, tillika i synnerhet begära sådana,
som till begreppens redande i afseende på ett
Representationsförslags upprättande kunde vara nödvändigast.
Förslagsvis och i allmänhet ansåg Beredningen dervid
följande ämnen böra uppgifvas till eftersinnande:
Till hvad grad tarfvar vårt Representationssätt
någon reform? — Beredningen har ansett i högsta grad
vigtigt att undersöka och pröfva, huruvida de fördelar,
som åtfölja en ny organisation af Svenska Folkets Representation,
motväga de olägenheter, som uppkomma genom
upphäfvande af en inrättning, hvilken, grundad i häfd,
till en stor del har medhåll af allmänna opinionen, aktning
af sin åldrighet och styrka af vanan. Det är nödvändigt,
att dessa fördelar skulle vara så betydliga, att
de öfvervägde det motstånd, som gjordes af egna interessen,
af fördomar, vanor och misstänksamhet till det
nya, så att den nya inrättningen genast kunde få full
kraft, och sålunda åtminstone underhålla Statsföreningen
lika fast som förut, och, om möjligt vore, sammanknyta
henne närmare. Dessa fördelar skulle bestå deri,
att det nya Representationssättet kunde, bättre än det
närvarande, fylla allmänhetens fordringar. Det skulle
öfvertyga hvar Medborgare inom hvad Class som hälst,
882
Riksdagen 1815.
att haus rätt vore bevakarl; det skulle förena alla interessen,
så att deras inbördes brytning upphörde, utan
att något qväfdes och förolämpades; det skulle framkalla
den högsta dugligheten till tolk af Nationens tänkesätt;
det skulle bereda Representanter lifvade af en sann
nationalanda, med aktning för landets lagar, med kraft
att hålla dem i helgd, med vidgade begrepp att se stort,
ädelt och rätt; det skulle sätta Styrelsen och Nationens
Fullmägtige i ett sådant förhållande till hvarandra, att
de vägde jemn t, utan att den verkställande magten förlamades
eller, å en annan sida, vore frestad att göra den
lagstiftande overksam; det skulle bereda utväg dertill,
att i mål der Styrelsens åtgärder af den lagstiftande
corpsen bestämmas, dessa bestämningar kunde lagligen
rättas och lämpas efter tidernas, aldrig för en längre
tidsrymd bestämbara, förändringar, det vill säga att,
utan landets betungande, utan föranledande till oredor,
Ständers verksamhet ständigt kunde påkallas, åtminstone
så ofta Styrelsen, i dess nödvändiga åtgärder, insåge
behofvet att i de stadganden, Ständer nu ofta fastställa
för en rund tid, under hvilken landets yttre omständigheter
kunna undergå många förändringar, som
när stadgandet gjordes aldrig kunnat förutses, utverka
några hastiga förbättringar; det skulle undanrödja de
brister, som ifrån våra nuvarande former äro oskiljaktiga,
utan att rubba den stadga, som gammal häfd ännu åt
dem försäkrat; det skulle bereda för Sverige möjligheten
af den ökning i nationalstyrka, hvartill blidare politiska
omständigheter en dag torde kunna föranleda, om Scandinavien,
bildad till en kropp, kunde erhålla förenade
interessen och enformighet i hufvudgrunderna för dess
Statsförening. Beredningen har äfven trott, att ett sådant
Representationssätt, med all mensklig omsorg utarbetadt,
ändå alltid skulle behöfva tidens mognad för att uppnå
ett sådant värde, att det, allmänt gilladt af Nationens
tänkesätt, kunde vinna dess odelade bifall, ja, till och
med, att dess införande alltid komme att behöfva anledning
af sådana antingen förut beredda eller tillfälligt
sammanstötande omständigheter, som undanröjde all
tvekan att detsamma antaga.
Under detta förutsättande, och då det naturligtvis,
efter den af Riksens Ständer erhållna befallning, är
Utskottets pligt att, efter dess förmåga, enligt dessa
Bilaga B till Mern. Nio 14.
883
grundsatser företaga utarbetningen af det äskade förslaget,
och det vore med Utskottets värdighet föga förenligt
att inkomma med förslag, hvilka stödde sig på
förmodade beräkningar, och, då säkra grunder till åtskilliga
af de beräkningar, som härtill fordras alldeles
saknas, lärer Utskottet för det närvarande nödgas afstå
ifrån allt försök att nu uppgöra något förslag. Men, då
denna omsorg måste lemnäs åt efterkommande, torde
Utskottet böra vara betänkt på model att förbereda
deras arbete. Dess hemställan tili Riksens Ständer synes
derföre böra innehålla, att Riksens Ständer måtte hos
Kongl. Majit förnya deras hos Hans Majit redan vid
tvänne Riksdagar förut yttrade underdåniga önskan, om
fogande af en anstalt till samlande af allmänna statistiska
kunskaper öfver Sverige; och att dervid, i synnerhet och
för detta ändamål, noggranna undersökningar måtte anställas,
om Rikets befolkning, dess förhållande i afseende
på Stånd och näringsclasser, dess förhållande till orternas
vidd, till förmögenhet och till lefnadssätt. Dessa
uppgifter skulle åtminstone länsvis behöfva vara utarbetade
och stödja sig på detailler öfver hvarje härad.
De borde kunna leda till utredande af det rätta förhållandet
i afseende på de jordägare, som hittills ansetts
orepresenterade; de borde tillika på ett tillförlitligt sätt
kunna upplysa beskattningens, så väl den beständigas
som den tillfälligas fördelning. De borde kunna meddela
en historisk öfversigt öfver alla slags Privilegier, huruvida
de tillhöra en viss Glass, vissa personer eller vissa
yrken och näringar, huruvida de äro politiska eller blott
oeconomiska, på hvilka contract de grunda sig o. s. v.
Derigenom skulle erhållas kännedom af antalet på personer,
hvilka såsom manufacturister af hvad slag som
hälst, utan att vara Stads-Borgare eller jordägare, likväl
sjelfständige genom sin näring, kunde äga rätt till
delaktighet i Representationen, samt i allmänhet vinnas
en säker kännedom, så till antal som beskaffenhet, af
den personal, hvilken såsom väljande och väljbar borde
komma i beräkning. Dessa statistiska upplysningar borde
äfven innehålla en uppgift af näringarnas inbördes förhållanden
inom hvart district, en undersökning om de
anledningar, som i orterna finnas till högre eultur i afseende
på alla näringsgrenar, vare sig jordbruk, boskapsskötsel,
skogs- eller andra produeters förädling, manu
-
884
Riksdagen 1815.
facturers anläggande o. s. v. Sluteligen äro i afseende
på denna fråga alla möjliga upplysningar högst vigtiga,
i afseende på de nya förhållanden, som genom Sveriges
förening med vårt brödrafolk uppkommit. Beredningen
föreslår således, att Utskottet måtte anmäla till Riksens
Ständer att för detta tillfälle låta dervid bero, att genom
en förnyad underdånig önskan begära verkställigheten af
allvarliga anstalter till alla statistiska och i synnerhet
sådana upplysningars samlande, som leda till begreppens
utredande och bestämmande i frågan om en Representationsförbättring.
Bilaga C till Mein. N:o 14.
Utdrag af Frotocollct hållet i Ut k sens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 8 Julii
1815.
Upplästes Utskottets öfver Representationsfrågan
nedsatte Berednings Betänkande i detta ämne, hvilket
till dess grunder godkändes, och kommer Expeditionen,
som till Riksens Ständer skall afgå, att justeras.
Memorial N:o 15.
885
N:o 15.
Memorial med förslag till tillägg i 38 §
Riksdags-Ordningen.
Inora Constitutions-Utskottet har fråga blifvit
väckt om ett tillägg till 38 § Riksdags-Ordningen,
hvarigenom, i fall förslaget till votering
inom Utskotten per capita ej skulle antagas,
det blefve bestämdt, huru inom ConstitutionsUtskottet
borde tillgå, enär öfver af enskilde
Riksdagsmän väckta motioner två Stånd skulle
stadna emot två. Utskottet beslöt att, under
förbehåll af det vilkor, att detta stadgande
skulle till afgörande upptagas, derest Riksens
Ständer ej enhälligt antoge voteringen per capita,
föreslå följande tillägg efter orden »i förslaget
intagas»: Stadna inom Constitutions-Utskottet
två Ständ emot två vid pröfningen af enskilde
Riksdagsmäns ingifva förslag till ändring eller förklaring
af Grundlagarne, förf alle frågan. Hvilket
förslag enligt 56 § Regerings-Formen af
Riksens Ständer bör behandlas. Stockholm den
10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledam. vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledam. vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledam. vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
886
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Mern. N:o 15.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utsleott den 3 Jidit
1815.
Herr Silverstolpe anmälde några förslag till ändringar
i Grundlagarne:
Riksdag s-Ordning en:
1812 års förslag om alternativa meningar i Constitutions-Utskottet
öfver Riksdagsmäns förslag återupptages.
Bilaga B till Mern. N:o 15.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Gonstitutions- Utskotts Beredning,
den 3 Jnlii 1815.
Till Beredningen hade blifvit remitteradt:
Herr Kammarherren Silverstolpes yttrande angående
ändringar och tillägg uti 10, 37, 38 och 60 §§
Regerings-Formen, samt angående ett nytt stadgande om
möjligheten al Utlänningars naturalisation, äfvensom återupptagande
af det år 1812 föreslagna stadgande, då
alternativa meningar i Constitutions-Utskottet uppstå.
Till sistnämnde förslag tillstyrkte Beredningen bifall,
så vida omröstningssättet per capita i Utskotten af
Riksens Ständer icke antages, i följd hvaraf tillägget uti
38 § Riksdags-Ordningen skulle, i enlighet med det 1812
föreslagna, blifva, efter orden »i förslaget intagas»: Stadna
inom Constitutions-Utskottet två Stånd emot två vid
pröfningen af enskilde Riksdagsmäns ingifne förslag
till ändring eller förklaring af Grundlagarne, förfalle
frågan.
Bilaga C till Mern. N:o 15.
887
Herr Baron Cederström gillade för sin del icke
förslaget såsom stridande emot principen uti 56 § Regerings-Formen.
Bilaga C till Mern. N:o 15.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 8 Jnlii
1815.
Hvad Beredningen sig utlåtit angående förändringar
och tillägg i 28, 37, 38 och 56 §§ Regerings-Formen
samt 29 och 38 §§ Riksdags-Ordningen, blef af Utskottet
gilladt.
888
Riksdagen 1815.
N:o 16.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 38 § Regerings-Formen.
Inom Constitutions-Utskottet har fråga blifvit
väckt om den förändring i 38 § RegeringsFormen,
att derur skulle utgå följande ord:
»hvilket han icke må återtaga förr, än Riksens
Ständer hans förhållande pröfvat och gillat. Emedlertid
vare han vid sin lön och öfriga tjensten
åtföljande inkomster bibehållen». Utskottet, sorn
deri instämde, beslöt att, med antagande deraf,
för Riksens Ständer föreslå följande tillägg i
stället för de uteslutna orden:
Emedlertid vare han, intill dess Riksens Ständer
sig utlåtit, om och till hvad del han må sin
lön och öfriga tjensten åtföljande inkomster åtnjuta,
vid dem bibehållen.
Hvilket förslag, till behandling enligt 56 §
Regerings-Formen, skulle hos Riksens Ständer
O O '
anmälas. Stockholm den 10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledam. vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledam. vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledam. vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o IG.
889
Bilaga till Mern. N:o 16.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 3 Julii
1815.
Herr Silverstolpe anmälde några förslag till ändringar
i Grundlagarne:
Regerings-Formen:
38 §. Föreslås en förändring af stadgandet, att en
Stats-Secreterare, som efter vägrad Contrasignation nedlagt
sitt Embete, ej må återtaga det förr, än Riksens
Ständer bans förhållande pröfvat och gillat.
38
890
Riksdagen 1815.
N:o 17.
Memorial med förslag till ändrad lydelss
af 56 § 1 Morn. Reg ering s-For men.
Inom Constitutions-Utskottet har fråga blifvit
väckt om noggrannare bestämning af första
Momentet i 56 § Regerings-Formen. Då Utskottet
af erfarenheten funnit, att det deri befintliga
stadgande blifvit olika förklarad!, har Utskottet
beslutit att till Riksens Ständer anmäla följande
förslag till förändring i ofvannämnda Moment
af 56 §:
Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers
Plena väckas, må ej till omedelbart afgörande der
upptagas, utan skola öfverlemnas till behörigt Utskott,
som ovilkorligen bör samma frågor utreda
och deröfver sig yttra.
Hvilket förslag, till behandling enligt 56 §
Regerings-Formen, till Riksens Ständer vördsamt
öfverlemnas. Stockholm den 10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledarn, vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledam. vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledarn, vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 17.
891
Bilaga till Mern. N:o 17.
Utdrag af Brotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions- Utskotts Beredning
den å Julii 1815.
Föreslog Herr Baron Cederström, att, då erfarenheten
visat, att 56 § Regerings-Formen blifvit olika förklarad,
borde de i 1 Mom. förekommande uttryck vara
bestämdare, och, som Beredningen äfven insåg nyttan
deraf, föreslås, att 1 Mom. i denna § erhåller följande
förändrade redaction:
Allmänna frågor, sorn uti Riksens Ständers Blena
väckas, må ej till ett omedelbarligt afgörande der upptagas,
utan skola öfverlemnas till behörigt Utskott, sorn
ovilkorligen bör samma frågor utreda och deröfver
sig yttra.
892
Riksdagen 1815.
H:o 18.
Memorial med förslag om tillägg till 14 §
Riksdags-Ordningen.
I anledning af en hos Constitutions-Utskottet
af enskild Riksdagsman väckt motion, får Utskottet
hos Riksens Ständer med sitt tillstyrkande
vördsamt anmäla följande förslag till ett
nytt Moment i 14 § Riksdags-Ordningen, hvilket
efter 6 Momentet borde införas: Vare sig till
val af Elector eller Riksdagsman, skola dessa
sedlar vara så inrättade, att den röstande derigenom
icke utmärkes, hvarföre hvarje sedel icke
må innehålla mer än ett, efter den i Staden antagna
beräkningsgrund, för detta ändamål lämpligt,
mindre antal röster å 1, 5, 10, 20, 30 eller 50
röster, hvilket antal röster af Valförrättaren å
voterings-sedlarna tecknas; samt i sista Momentet
af §:n orden »Borgare i Staden» ändras till:
Borgare i någon Stad. Hvilket förslag Utskottet
anmäler till behandling efter 56 § RegeringsFormen.
Stockholm den 10 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledam. vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledam. vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledam. vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mein. N:o 18.
893
Bilaga lill Mern. N:o 18.
Vördsamt Memorial.
Sedan det af Högloft. Constitutions-Utskottet under
den 13 Augusti 1812 uti Memorial till Riksens Högloft.
Ständer föreslagna tillägg uti 14 § af Riksdags-Ordningen,
nemligen efter orden »icke kallas»: Vare sig till Val
af Elector eller Riksdagsman, skola dessa Sedlar vara
så inrättade, att den Röstande derigenom icke utmärkes,
hvarföre hvarje Sedel icke må innehålla mer än en
hel Röst, efter den i Staden antagne beräkningsgrund,
äfvensom den likaledes föreslagne förändring mot slutet
af §:n utaf orden »i Staden» till: i någon Stad, och i
sammanhang härmed, att uti 21 § af densamma Riksdagsordning
orden »till följe af 18 §» borde förändras
till: till följe af 14 och 18 §§, icke blifvit af Riksens
Högloft. Ständer godkände och antagne; tager jag mig
härmed friheten ånyo väcka Motion om desse, på uti
mitt förra Memorial vid 1812 års Riksdag anförde och
af Högloft. Constitutions-Utskottet gillade skäl, nödvändige
rättelser uti Grundlagen, med blott den nya förändring,
att orden uti först åberopade tillägg uti 14 §:
»en hel Röst» i stället komma att heta: ett för detta ändamål
lämpeligt mindre antal Röster, hvarförutan i Städer,
der hela Rösteantalot utgör många 1000:de och en enda
Persons röster till och med 1000 och deröfver, Röstningsoperationen
blefve aldeles för besvärlig och snart sagdt
ogörlig inom den tid och med den ordning, som till en
Valförrättning medgifves och erfordras, och det samma
ändamål, den Röstandes icke igenkännande, vinnes lika
fullkomligt, om uti en sådan Stad Röstningssedlarna få
inrättas på 50, 30, 10, 5 och 1 röster o. s. v. hvardera,
utaf hvilka tal mängden bland de Röstande kunna begagna
sig.
U TT .O/i/nZ/ioon/w
894
Riksdagen 1815.
N:o 19.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 4 § Regerings-Formen.
Af enskild Riksdagsman har hos Constitutions-Utskottet
fråga blifvit väckt om den förändring
i 4 § Regerings-Forincn att, i stället för
ordet eller mellan Frälse och Ofrälse, ordet och
måtte införas; och får Utskottet nu för Riksens
Ständer föreslå denna förändring, genom en så
lydande redaction af sista meningen i berörde
4 §:
Konungen utvälje dertill kunnige, erfarne,
redlige och allmänt aktade inf ödde Svenske Frälse
och Ofrälse Män af den rena Evangeliska läran.
Hvilket förslag Utskottet till Riksens Ständer
öfverlemnar för att behandlas enligt 56 § Regerings-Formen.
Stockholm den 10 Julii 1815.
På Iföglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledam. vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledam. vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledam. vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
Bilaga A, B till Mern. N:o 19.
895
Bilaga A till Mern. N:o 19.
Vördsamt Memorial.
Sedan genom ett Stånds beslut Regerings-Formen
i dess 4 §, hvad angår Stats-Rådet och orden »Frälse
eller Ofrälse», kommer att blifva oförändrad, tager jag mig
friheten, föranledd af 3 Stånds sammanstämmande rost,
såsom en ny motion, i ödmjukhet yrka den förändring
i berörde § och dess sista Moment, att, i stället för
orden »Frälse eller Ofrälse Män» måtte antagas: Frälse
och Ofrälse Män.
Stockholm den 1 Julii 1815.
G. Kjellander.
Bilaga B till Mera. N:o 19.
Utdrag af Protocollct hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
den 3 Julii 1815.
Till Beredningen hade blifvit remitteradt:
Herr Rådmannen G. Kjellanders förslag, att i Regerings-Formens
4 § må införas, i stället för orden Frälse
eller, Frälse och Ofrälse Män.
En del af Beredningens Ledamöter funno denna
ordförändring böra af Utskottet tillstyrkas, men Herr
Doctor Falk, Herr Biskoppen Doctor v. Rosenstein, Herr
Kammarherren Silverstolpe och Herr Baron Cederström
funno, att ej allenast en skadelig inskränkning derigenom
skulle göras uti Konungens rätt att utnämna Stats-Råd,
utan äfven ordförändringen innebära en onödig skillnad
mellan Frälse och Ofrälse Medborgare, på detta ställe så
mycket olämpligare, som Regerings-Formen i 28 § innehåller:
»Konungen fäste vid alla befordringar afseende
endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke
på deras börd».
896
Riksdagen 1815.
Bilaga C till Mera. N;o 19.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 6 Julii
1815.
Föredrogs Beredningens Utlåtande öfver följande
dit remitterade mål, nemligen:
Ett af Herr Rådman Kjellander väckt förslag till
ändring i 4 § Regerings-Formen medelst införande af
och i stället för eller, mellan orden Frälse och Ofrälse.
Efter någon stunds öfverläggning härom begärdes
votering, hvarefter Utskottet röstade öfver följande proposition
:
Bifaller Utskottet, att 4 § Regerings-Formen förblifver
oförändrad?
Den, det vill, skrifver Ja.
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Nej, införes och i stället för eller mellan
orden Frälse och Ofrälse.
Voteringen öppnades, då rösterne befunnos så hafva
utfallit:
Hos Ridderskapet och Adeln:
Ja
2
Nej  2.
Hos Preste-Ståndet:
Ja
4
Nej  1.
Hos Borgare-Ståndet:
Ja
2
Nej  1.
Hos Bonde-Ståndet:
Nej  2.
I följe hvaraf den föreslagna förändringen skulle
till Riksens Ständer anmälas.
Memorial N:o 20.
897
N:o 20.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 38 § Riksdags-Ordning en.
I anledning af inom Constitutions-Utskottet
väckt motion, får Utskottet till Riksens Ständer,
åtföljdt af dess tillstyrkande, öfverlemna följande
förslag till ny redaction af 38 § Riksdagsordningen
:
Alla omröstningar i Utskotten skola ske per
capita mellan Utskottets samtlige Ledamöter, utan
afseende på Stånd. Då votering med slutna
sedlar anställes, må alltid en sedel uttagas och
förseglas, hvilken öppnes endast i det fall, att
rösterna vid lipp summerande t skulle befinnas lika
delade. Ar pluraliteten redan vunnen, bör den
ajlagde sedeln genast förstöras. Inom BancoUtskottet
skola i de mål, der Utskottet med Riksens
Ständers rätt beslutar, två tredjedelar af
Ståndens Ledamöter vara närvarande.
Hvilket förslag enligt 56 § Regerings-Formen
bör behandlas.
Herrar Biskoppar Doctorerne Tingstadius
och Faxe samt Herrar Doctorerne Wijkman, Falk
och Agrell reserverade sig emot detta beslut, på
de grunder, som af Herr Doctor Wijkman vid
898 Riksdagen 1815.
Riksdagen år 1809 och 1810 blifvit anmälte.
Stockholm den 10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
Bilaga A till Mein. N:o 20.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Conslitutions-Utskott den 27 Junii
1815.
Frih. Cederström anmälte derefter, att, sedan han
erfarit, att det på bordet ifrån förra Riksdagar kvilande
förslaget till ändring i 38 § Riksdags-Ordningen om införande
af voteringssättet per capita inom Utskott, blifvit
af ett Stånd afslaget, och således förfallet, ville han,
stödd på sin öfvertygelse om ett sådant stadgandes
nytta och rigtighet och på den allmänna röst, som genom
tre Stånds gillande deraf yttrat sig, nu förnya samma
förslag, alldeles i enlighet med den redaction till §:ns
förändring, som förut är gjord och nu varit föremål för
Riksens Ständers afgörande, med begäran, att Utskottet
ville nu detsamma hos Riksens Ständer anmäla, såsom
Bilaga B till Meni. N:o 20. 899
en fråga, hvilken nu å nyo väckt och behandlad efter
56 § Regerings-Formen, åter må till afgörande vid nästa
Riksdag kunna företagas.
Denna motion begärdes af Herr Biskoppen Doctor
Faxe på bordet.
Bilaga B till Mern. N:o 20.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
den 3 Julii 1815.
Till Beredningen hade blifvit remitteradt:
Herr Friherre Ceder ströms, Jacob, motion angående
ändring i 38 § Riksdags-Ordningen till införande af
voteringssättet per capita.
Beredningen tillstyrkte, med afseende å fördelarne
af ett sådant voteringssätt, att följande af ConstitutionsUtskottet
vid 1809 och 1810 års Riksdag föreslagne nya
redaction af 38 § Riksdags-Ordningen måtte Riksens
Ständer föreläggas:
Alla omröstningar i Utskotten skola ske per capita
emellan Utskottets samtlige Ledamöter, utan afseende
på Stånd. Då votering med slutna sedlar anställes,
må alltid en sedel uttagas och förseglas, hvilken
öppnes endast i det fall, att rösterna. vid uppsummerandet
skulle befinnas lika delade. Ar pluraliteten
redan vunnen, bör den aflagde sedeln genast förstöras.
Inom Banco-Utskottet böra i de mål, der Utskottet
med Riksens Ständers rätt beslutar, två tredjedelar
af Ståndets Ledamöter vara närvarande.
Från hvilket beslut Herr Doctor Falk sig reserverade.
900
Riksdagen 1815.
Bilaga C till Mern. N:o 20.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 6 Julii
1815.
Föredrogs Beredningens Utlåtande öfver följande
dit remitterade mål, nemligen:
Den af Friherre Cederström gjorda motion om införande
af voteringen per capita i Utskott. Utskottet
beslöt, att detta förslag till Riksens Ständer skulle anmälas,
men Preste-Ståndets Ledamöter reserverade sig
deremot.
Memorial N:o 21.
901
N:o 21.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 37 § Regerings-Formen.
Efter inom Constitutions-Utskottet väckt
motion, hvilken enhälligt tillstyrktes, får Utskottet
föreslå följande nya redaction, hvilken i
37 § Regerings-Formen, i stället för det sista
Momentet, hvilket borde utgå, skulle införas:
Adelskap, Greflig eller Friherrlig värdighet,
som hädanefter förlänas, tillfälle endast den,
sorn adlad eller upphöjd blifvit, och först efter
dess död, eller om han Adeliga värdigheten lagligen
fränträder, den äldste manlige bröstarfvingen
i rätt nedstigande led efter led, samt, efter
denna grens utgång, Stamfadrens närmaste manlige
afkomling efter förstfödslorätten, och så vidare.
Har en till högre värdighet upphöjd Adelsman
flere afkomlingar än den, som efter dess
död inträder i Stamfadrens ställe i högsta värdigheten,
förblifva de ■ alla såsom Adeliga eller
Ofrälse expectanter, intill dess de, i den ordning,
förr skrifvet står, efter första grenens utgång uti
värdigheten inträda.
Ytterligare föreslås följande tillägg efter
samma §:s slut:
902
Riksdagen 1815.
Adlande genom adoption eller naturalisation
under utdöda eller lefvande ätters namn och nummer
vare hädanefter ej tillåtet.
Hvilka förslag till behandling enligt 56 §
Regerings-Formen till Riksens Ständer skulle
öfverlemnas. Stockholm den 10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 21.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 3 Julii
1815.
Herr Silverstolpe anmälde några förslag till ändringar
i Grundlagarne:
Regerings-Formen.
37 §. Att förslaget om adoption och naturalisation
åter tillstyrkes.
Äfven att förslag uppgöres, huru skall förhållas med
rättigheten till Adelskap .efter en afgående.
Memorial N:o 22.
903
H:o 22.
Memorial i anledning af motion om tilllägg
till 28 § Regerings-Formen.
Sedan af enskild Riksdagsman hos Constitutions-Utskottet
motion blifvit väckt, att såsom
tillägg till 28 § Regerings-Formen åter måtte
föreslås samma stadganden, som vid 1809 och
1810 års Riksdag föreslogos, rörande tillåtelse
att i tjenst antaga utländske män till Lärare
vid Universiteterna, Språk- och Exercitie-Mästare
och Idkare af de fria konsterna, beslöt
Utskottet, att följande förslag skulle hos Riksens
Ständer anmälas:
I första Momentet efter ordet »Fästningar»:
att till Sysslor vid Academierne befordra utländske
lärda af utmärkta förtjenster; i särskildt
Moment näst efter ordet »förtjenster», i händelse
nyssnämnde Moment antages, men i vidrigt fall
näst efter ordet »Fästningar»: att i tjenst antaga
utländske män till Språk- och Exercitie-Mästare,
samt Idkare af de fria konsterna; samt vid §:ns
slut, efter orden »den rena Evangeliska läran»:
Språk- och Exercitie-Mästare samt Idkare af de
fria konsterna allena undantagne. Hvilka förslag
till behandling enligt 56 § Regerings-For
-
904 Riksdagen 1815.
men till Riksens Ständer vördsamt skulle öfverlemnas.
Stockholm den 10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hychert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 22.
Vördsamt Memorial!
Det torde synas underligt, att ett förslag, som nyss
varit under Riksens Ständers pröfning och ej blifvit antaget,
nu genast vid samma Riksdag af mig förnyas:
men skälet är ganska enkelt det, att, då förslaget är
stödt på en sann grundsats, bör den tillfälligheten, att
det nu afslogs, ej afskräcka den, som inser det rätta, att
oupphörligen yrka det, i hopp att den allmänna öfvertygelsen
sluteligen länkar sig efter sanningen och motståndet
deremot i längden tröttnar, när det möter allvar
och ihärdighet. Till styrka för mitt förfarande må
jag åberopa, att, när detta förslag vid denna Riksdag
för sig vunnit tre Stånds röst, synes opinionen redan
allmännast erkänna dess sanning, och att jag på detta
förhållande med någon tillförsigt bör kunna stödja mitt
hopp, att snart opinionen blifver så allmän, att det goda
ändamålet vinnes.
Bilaga till Mern. N:o 22.
905
Jag föreslår införandet i 28 § Ilegerings-Formen,
efter orden »å Fästningar», af följande mening: Att Ull
Sysslor vid Academierne befordra utländske lärde, af
utmärkta kunskaper och förtjenster.
Ingenting lärer vara så litet tjenligt att underkasta
något band af det slag, som närmar sig till skrå, som
allt hvad som står i sammanhang med vetenskaper.
Vetenskap är ej resultat af någon viss Nations bemödande:
den tillhör hela menskligheten, och förnuftets
sträfvande till högre odling kan aldrig böra återhållas
eller inskränkas af något vilkor i Samhällscontractet.
Om Stater äro medel att stadga ordning i verlden, om
Samhällslagar behöfvas för att binda den djuriska kraften
under den moraliska ordningen, böra deremot dessa
inrättningar aldrig sträcka sig längre än att styra det
oregelbundna: mensklighetens beskaffenhet att ej genast
vara fullkomlig, att allenast kuuna sträfva till fullkomligheten,
gör nödvändigt, att förmågan till detta sträfvande
ej måtte qväfvas, att vid alla tillfällen, der fråga
uppstår om hennes moraliska naturs utveckling, den ursprungliga,
om jag så får säga, själens frihet vårdas, och
täflan väckes ej blott emellan hvarje Stats enskilda medlemmar,
utan inom hela menskligheten. I Skapelsen
finnes ej den ensidigheten, att ljuset blifvit förbehållet
blott några vissa gynnade mennisko-classer: det är gifvet
åt alla, fastän icke alla förstå att tillegna sig det.
Om det å ena sidan är en Stats interesse att bibehålla
sin individuella physionomie, att, der den handlar
såsom en afdelning af menniskoslägtet, vara tätt sluten
intill sig sjelf, är det deremot en nödvändighet, om denna
Stat ej skall bli orättvis och skadlig för verlden och sig
sjelf, att den i alla mål, som röra menskligheten i allmänhet,
gemensamt med andra Stater omfattar dessa
stora interessen. En så total afstängning ifrån det hela,
om man än med ordet patriotism skulle söka gifva henne
ett ädelt utseende, är likväl i sig sjelf ett barbari, som
föder egoismen och råhet och slutligen verkar sjelfva
Samhällets upplösning. Grunden till den nya Europeiska
verldens uppstigande i odling är utan tvifvel den allmänhet,
förstånds-odlingen vann genom Christendomen.
Endast genom utarbetning af detta system att i yttersta
grad allmängöra förstånds-odlingen kan Christendomens
mål ernås, kan den nya verlden få lugn. Hvart steg
906
Riksdagen 1815.
till Staters isolering är ett brott emot mensklighetens
interesse.
Länders olika läge mer eller mindre befordrar förstånds-odlingens
framsteg inom dem, äfvensom det på
olika sätt rigtar densamma. Gommunication emellan
länderna skapar ett helt af de mångfaldiga delarne. När
det ena landet vinner det andra landets kunskaper, vinnas
vidsträcktare synpunkter, och infödingarnes forskningar
utvidgas derigenom både i afseende på djuphet
och omkrets. Genom ett sådant meddelande har ljuset
hittills uppnått den klarhet, hvarmed det brinner; och så
förblifver det i evighet. Skulle jag kunna misstänka
någon att påstå, det vi redan vete nog och böre nöja
oss med det ? Sådant är lättjans språk, sådant den skygga
egenkärlekens, eller det råa interessets, som fruktar, att
ett utvidgadt förstånd, en allmännare upplysning skall
störa fromhetens grundlösa tro och besittningen af obilliga
förmåner, om allmänheten en gång skulle begripa
deras obillighet.
Och huru har Sverige vunnit det kunskapsljus det
uppnått? Är det väl infödt inom vårt sköte? Var det
vikingen, som hvilande på sitt byte först tände dess
låga, eller var det Ordets främmande predikanter, som
införde det, för att mildra barbarernes hårdhet? Och
när desse, förvandlade till egennyttiga hierarcher, missbrukade
sin öfverlägsenhet och blefvo landets plundrare,
var det inom Sverige, som det ljus föddes, hvilket skingrade
deras irrläror? Hade vetenskaperne hunnit den
höjd inom Sverige, att en Luther här kunnat födas?
Nej, den upplysning, som då spridde sanning och derigenom
frälsade Sverige, var ett främmande lån, hitfördt
af den store man, som ej misskände sanningen för det
tron af en utlänning blifvit predikad och ej fruktade att
i Sverige införa den främmande varan, när han såg, att
Fäderneslandet derigenom för ögonblicket kunde räddas
och för framtiden en förstånds-odling beredas, hvarigenom
vår af naturen i physiskt afseende kraftiga nation,
genom väckelse och redigt medvetande af moralisk kraft,
skulle kunna fördubbla sin styrka. Genom detta redliga
bemödande att hämta upplysning, hvar den fanns, bereddes
för Sverige det Sjuttonde Sedet, hvilket otvifvelaktigt
är för Högloft. Utskottets Ledamöter för väl kändt,
för att vidlyftigt behöfva caracteriseras. Om det rätta
Bilaga till Mern. N:o 22.
907
kunskaps-nitet då egentligen florerat i Sverige, om grundlighet,
vidd och sammanhang i kunskaper derifrån härleda
sig, om dessa förtjenster i sin grund må tillegnas
Styrelsernas vishet att inkalla utländske lärde, så se vi
klart verkan deraf: deraf följde ingen nedsättning af
nationalvärdet. Intet tidehvarf har i vår Historia framvisat
en sådan mängd af dugliga personer i alla classer,
och i intet tidehvarf hafva kunskaper och förstånd haft
en så öppen och vidsträckt inflytelse på det allmännas
ställning. -Hvad hade vi icke kunnat vara, om kunskapsväldet
hade fortfarit? Måtte vi kunna bidraga att åter
uppväcka det!
Jag vill ej beklaga mig deröfver, att icke i vårt
land finnes en myckenhet kunnige och lärde män; likväl
lärer ingen kunna neka, att kunskaperno under vår
politiska ställning ej hafva samma anledningar att frodas,
som der de behandlas med full frihet och täflan. Ännu
äro de inom Sverige ansedde endast såsom medel och
födkrok. Sjelfva våra Universitet, är det annat än tillfälligt,
som vetenskaps-interesset der uttrycker sig? Huru
sällan sträcka sig åtgärderne der utom den trånga kretsen
att examinera tillkommande Embetsmän? Hvad ljus
sprides derifrån öfver landet? Märkes något activt nit
att rigta allmänhetens begrepp, att upphäfva fördomar,
att sprida sanning, att utvidga vetenskaps-odling? Under
ett sådant förhållande, är det troligt, att vårt land i alla
kunskapsgrenar skall kunna frambringa ett stort antal
af ypperlige vetenskapsmän, i jemförelse med andra länder,
der allting befordrar forskningen, der den med full
frihet anställes, der den ej qväfves af brist, der den
uppmuntras genom täflan och belöningar, der dugligheten
i detta afseende till och med är säker om aktning
och ryktbarhet? Hvarföre skulle vi afhända oss
något medel att höja oss i vetenskaps-odling? Skulle
någon kunna försöka att yrka, att vägen till utkomst
för infödingar skulle stängas, om några utländske lärde
befordrades till Lärare-Sysslor? Kan en sådan olägenhet
jemföras med den, att vi behållas orklösa i okunnighetens
och medelmåttans stoft? Jag skulle knappast tro,
att ett sådant yrkande vore någons allvar. Ett så lågt
interesse måtte ej kunna vidlåda någon, som får befatta
sig med allmänna saker.
Slutligen får jag i ödmjukhet hemställa, om icke
908
Riksdagen 1815.
den lyckligen verkstälda Föreningen emellan Sverige och
Norrige är ett nytt motiv för det af mig nu föreslagne
tillägg i 28 § Regerings-Formen. Någon har yttrat, att
Norrmän ej för Sverige äro Utlänningar och att de således
ej ifrån befordringar inom Sverige voro utestängde.
Jag skulle ingenting högre önska, om detta inbördes
medgåfves; men så länge Sverige och Norrige äro tvänne
särskilda Stater, och så länge i deras Förenings-Contract
en stadga ej finnes, som yrkar denna slags nationalförening,
må det tillåtas mig att tvifla om lagligheten af,
att Norrmän erhålla Embeten i Sverige, och Svenskar i
Norrige. Detta medel till bägge Nationernes närmande
till hvarandra, det att bereda en gemensam nationalodling,
är härigenom afiägsnadt. Framtiden torde bäst
visa, hvad vi försummat, när vi underlåtit hvad medel
som hälst, att genom jemnande af Nationernas förståndsbildning
fästa deras föreningsband. Stockholm
den 30 Junii 1815.
Gr. Gr. Uggla.
Memorial N:o 23.
909
N:o 23.
Memorial med förslag till tillägg uti 29
§ Riksdags-Ordningen.
Efter gifven anledning inom ConstitutionsUtskottet,
och då Utskottet ansett nödigt att
göra ett stadgande, i följe hvaraf, i anseende
till det nu antagna sätt för Grundlagsfrågors
behandlande, förslag till ändringar i Grundlagarne
ej måtte så sent inkomma, att Constitutions-Utskottet
blefve urståndsatt att dem före
Riksdagens slut bereda och till laglig behandling
af Riksens Ständer anmäla, har Utskottet
beslutit föreslå Riksens Ständer stadgandet af
en viss praescriptions-tid för sådana förslags inlemnande,
i följe hvaraf det ville anmäla ett så
lydande tillägg i 29 § Riksdags-Ordningen, 1
Momentet, efter ordet »besluta»:
Frågor, som sednare än 3 veckor före den
till Riksdags fulländande bestämda tid, antingen
den blifver 3 eller 4 månader, af Riksdagsmän
i Constitutions- Utskottet väckas, vare Utskottet ej
pligtigt att under samma Riksdag upptaga och
bereda.
910 Riksdagen 1815.
Hvilket förslag till behandling enligt 56 §
1!egerings-Formen borde till Riksens Ständer
öfverlemnas. Stockholm den 10 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På A Alloff Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Memorial N:o 24.
911
N:o 24.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 46 och 56 §§ Riksdags-Ordningen.
I anledning af inom Utskottet väckt motion
har Constitutions-Utskottet tillstyrkt följande
tillägg till 46 och 56 §§ Riksdags-Ordningen.
Den 46 §:n föreslås att begynnas med en så lydande
ny mening:
Under motions-tiden böra minst tvänne
Plena i veckan hållas, så vida ej Ståndet derom
annorlunda beslutar.
För öfrigt skulle denna § förblifva oförändrad,
men i sammanhang härmed i 56 § Riksdags-Ordningen
tilläggas vid slutet:
Frågor rörande ämnen, hvaröfver Riksens
Ständer ensamme äga beslutande-rätt, få under
loppet af hela Riksdagen väckas, och skola till
vederbörande Utskott remitteras; men dä sådana
frågor, efter den ofvannämde motions-mänadens
utgång, väckas, upptagas de ej förr till beredande
af Utskotten än vid nästföljande Riksdag.
Hvilka förslag till Riksens Ständer skulle
anmälas, för att enligt 56 § Regerings-Formen
behandlas. Stockholm den 12 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
912
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Mern. N:o 24.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
den 10 Julii 1815.
Beredningen ansåg sig, i anledning af Herr Professoren
Munck af Rosenschölds motion * angående utsträckning
af tiden för frågors väckande i ämnen, hvaröfver
Riksens Ständer ensamme äga beslutande-rätt,
böra föreslå:
Att 46 § Riksdags-Ordningen måtte begynnas med
följande nya mening:
Under motions-tiden böra minst 2:ne Plena i
veckan hållas, så vida ej Ståndet derom annorlunda
beslutar.
Hvarefter §:n blifver oförändrad, samt att i slutet af
56 § Riksdags-Ordningen tillägges:
Frågor rörande ämnen, hvaröfver Riksens Ständer
ensamme äga beslutande-rätt, få under loppet af hela
Riksdagen väckas, och skola till vederbörande Utskott
remitteras; men då sådane frågor, efter den ofvannämnde
motions-månadens utgång, väckas, upptagas de
ej förr till beredande af Utskotten än vid nästföljande
Riksdag.
Bilaga B till Mern. N:o 24.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1815.
Föredrogs ifrån Beredningen dess förslag till ändring
i 56 § Riksdags-Ordningen om motions-tiden, hvilket bifölls.
Herr Rosenschöld reserverade sig, att han bade
önskat tidens utsättande till 2 månader.
Motionen har ej återfunnits bland Utskottets handlingar.
Memorial N:o 25.
913
N:o 25.
Memorial i anledning af väckt motion om
jemkning af Tryckfrihets-Lagens bestämmelser
om bestraffningssättet för brott emot
Tryckfriheten till fidi enlighet med Allmänna
Lagen.
Hos Constitutions-Utskottet har fråga blifvit
väckt om en sådan jemkning af TryckfrihetsLagen,
sedan inrättningen af Jury i Tryckfrihetsmål
blifvit faststäld, att alla bestämmelser deri
rörande bestraffningar skulle ställas i full enlighet
med den Allmänna Lagen, och densamma
endast i Tryckfrihets-Förordningen åberopas.
Då Utskottet fann, att, innan inrättningen
af Jury i Tryckfrihetsmål till sin verkan blifvit
af Nationen känd, det vore betänkligt att föreslå
någon förändring i de ställen af TryckfrihetsLagen,
der den med Allmänna Lagen äger gemenskap,
beslöt Utskottet att för det närvarande
dertill inskränka sig att till Riksens Ständer anmäla
nödvändigheten deraf, att Lag-Committéen
måtte anmodas att i lagförslaget fästa synnerlig
uppmärksamhet på bestraffningssättet af de brott,
som kunna föröfvas emot Tryckfriheten, och på
Rättegångssättet i Tryckfrihetsmål, på det tillfälle
må beredas, att äfven sådana mål efter
39
914 Riksdagen 1815.
den nya Lagens antagande endast efter Allmän
Lag må kunna ådömas. Stockholm den 12 Julii
1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
Bilaga till Mein. N:o 25.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions- Utskott den 3 Julii
1815.
Herr Biskoppen Rosenstein anmälde, att, sedan Jury
nu blifvit antagen i Tryckfrihetsmål, ansåge han högst
vigtigt, att alla stadganden i anseende till brott, som i
Tryckfrihets-Lagen förekomma, och dervid Allmänna Lagen
åberopades, i stället för särskilda föreskrifter, i hvart fall
öfversåges, hvilket han önskade, att någon af de Ledamöter,
som gjordt lagfarenheten till hufvudsak, behagade
betänka.
Memorial N:o 26.
915
N:o 26.
Memorial i anledning af motion om återinförande
af det i 5 § af 1812 års Tryckfrihets-Förordning
stadgade Rättegångssätt,
i händelse en Jury framdeles skulle
af skaff as.
Inom Constitutions-Ltskottet har motion
blifvit gjord, att, sedan i Rättegångssättet i mål
rörande förbrytelser mot Tryckfrihets-Lagen en
Jury nu blifvit antagen, ett steg måtte tagas
hvarigenom, i den händelse att erfarenheten bevisade
denna inrättning icke uppfylla sitt ändamål
eller vara stridande emot Nationens lynne,
det blefve möjligt att densamma lagligen afskaffa
och det förut gällande Rättegångssättet åter införa.
Då Constitutions-Utskottet insett vigten
af den anmärkning, som blifvit gjord, och är
öfvertygadt, att erfarenheten vid lagstiftningsföretag
alltid bör noga rådfrågas, har detsamma,
ehuru öfvertygadt, att den antagna Jury, såsom
sann i dess grund och lämpligast att befordra
rättvisa vid sådana frågors afdöinande, der bestämd
lag ej kan vara nog utförlig, skall vara
af största nytta, likväl till förslaget gifvit sitt
tillstyrkande och får derföre till Riksens Ständer
härmed föreslå, att, derest Riksens Ständer framdeles
skulle tinna, att den antagna Jury ej uppfyllde
dess ändamål eller vore stridande mot
916
Riksdagen 1815.
Nationens lynne, det må vara öppet, sedan frågan
vid denna Riksdag blifvit väckt, att i laga
ordning denna inrättning vid nästa Riksdag afskaffa,
och den förut faststälda Rättegångs-Ordningen
åter införa; hvilket förslag till Riksens
Ständer ofverl emnås, för att efter 56 § RegeringsFormen
behandlas. Stockholm den 13 Julii 1815.
På Högl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. P)Orgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
It. A. Silverstolpe.
Rilaga lill Meni. N:o 26.
Vördsamt Memorial.
I anledning af mitt förbehåll i Vällofl. BorgareStåndet,
under öfverläggningen om den vigtiga frågan,
antagandet af en Jury i Tryckfrihetsmål, tager jag mig
friheten, såsom en ny motion, hos Högloft Utskottet framställa:
att det i 1812 års Tryckfrihets-Förordnings 5 §
stadgade Rättegångssätt måtte såsom gällande antagas,
i den händelse Riksens Ständer framdeles skulle finna
en Jury icke uppfylla dermed åsyftade ändamål eller
vara stridande mot Nationens lynne och tänkesätt. Framtida
erfarenheten lärer härom vara den säkraste domare.
6r. Kjellander.
Memorial N:o 27.
917
N:o 21.
Memorial angående fullbordad granskning af
de i Stats-Rcidet förda Protocoll.
Till följe af föreskrifterna i 53 och 105 §§
Regerings-Formen och 29 § Riksdags-Ordningen
har Constitutions-Utskottet äskat de i Stats-Rådet
sedan sisth Riksdag intill början af den nu påstående
förda Protocoll, och hafva i anledning
deraf till Utskottet blifvit öfverleinnade:
l:o De öfver Justitia:-Arender i Stats-Rådet
hållna Protocoll ifrån och med den 1 Maji 1812
till och med den 25 Januarii innevarande år.
2:o Protocoll öfver General-Auditeurs-Arender
ifrån och med den 8 Maji 1812 till och med
den 1 Martii innevarande år.
3:o Protocoll öfver Krigs-Arenderne från och
med den 4 April 1812 till och med den 21 Februarii
innevarande år.
4:o Protocoll öfver Kammar-Arender ifrån
och med den 22 April 1812 till och med den
14 Februarii innevarande år.
5:o Protocoll öfver Handels- och Finance
Arender
ifrån och med den 3 Junii 1812 till och
med den 8 Februarii innevarande år.
6:o Protocoll öfver Ecclesiastik-Arender ifrån
och med den 23 April 1812 till och med den
918
Riksdagen 1815.
22 Februarii innevarande år; jemte Beredningens
till dessa Stats-Råds-Protocoll hörande Acter.
På derom gjord anhållan har Hof-Canzleren,
med Kongl. Majits Nådiga tillstånd, lemnat Utskottet
del af följande Protocoll angående allmänt
kända och' af Utskottet uppgifna händelser:
l:o Protocoll af den 21 Februarii 1812 om
Sveriges politiska ställning, och i synnerhet dess
förhållande till Frankrike.
2:o Af den 24 Februarii 1812 0111 samma
ämne.
3:o Af den 28 Junii 1814 0111 Guadeloupes
afträdande.
4:o Af den 2 April 1813 angående AllianceTractaten
med Konungariket Stora Britanien.
Utskottet har med all noggrannhet fullgjort
den granskning af dessa Protocoll, som genom
Grundlagarne är detsamma ålagd, och får såsom
en följd deraf tillstyrka Riksens Ständer att
meddela samtlige Ståts-Rådets Ledamöter oell
de Föredragande decharge; och då ingen af Utskottets
Ledamöter haft anledning att infordra
något Protocoll, hållet inför Konungen af Konungens
Rådgifvare i Commando-mål, och endast i
följd deraf ingen granskning i afseende på deras
förrättningar kunnat äga rum, anser Utskottet
desse Rådgifvare äfven under en sådan allmän
decharge böra vara inbegripne.
Vid detta tillfälle får Constitutions-Utskottet
hos Riksens Ständer vördsamt anmäla, det Riksens
Ständer af förekomna anledningar måtte hos
Hans Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
Dess Nådiga åtgärd derhän, att föreskriften i
10 § Regerings-Formen om vederbörandes hörande
måtte varda med sorgfällighet af dem sådant
åligger iakttagen, och att uti alla Arender, som
Memorial N:o 27.
919
röra allmänna hushållningen, sådana underrättelser
måtte allmänheten meddelas, hvarigenom
alla må kunna af näringsförmånerna sig lika begagna.
Ett till detta Memorial bilagdt ProtocollsUtdrag
innehåller en uppgift, huruledes en del
af Ivrigs-Expeditionens Protocoll blifvit förda
på ett sätt, att det gjort granskningen, om icke
omöjlig, åtminstone förbunden med den största
svårighet, äfvensom Utskottets förnyade önskan,
att alla Departementens Protocoll hädanefter måtte
till granskningens lättande förses med fullständiga
rubriker för hvart mål; underställande
Utskottet Riksens Ständer, huruvida de skulle
behaga genom underdånig Skrifvelse till Kongl.
Majit söka att häruti för framtiden utverka rättelse.
Stockholm den 13 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vallöf!. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 19 bilagor (A—S).
920
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet hos ConstitutionsUtskottet
den 13 Julii 1815.
S. D. Anmäldes af Andra Fördelningen, att vid
läsningen af Krigs-Expeditionens Protocoller förekommit,
att, då sjelfva Protocollen till det mesta utgöra blott
Diarier ocb antecknade beslut öfver de mål, som i Beredningarna
varit utarbetade, det genom bristande data
på citerade mål ofta varit förbundet med många omgångar,
och någon gång, då målen ej i Protocollen varit
till sina rubriker upptagna, omöjligt att taga reda på
de mål, hvaröfver besluten blifvit fattade. Utskottet fann,
att Afdelningen härigenom betydligen varit hindrad i den
granskning, densamma enligt Grundlagarne ålåge, och
beslöt, att till vinnande af rättelse deri någon anmälan
till Riksens Ständer derom skulle göras.
I sammanhang härmed beslöts att äfven nu anmäla
den redan tillförene framstälda önskan, det Stats-Rådets
Protocoller måtte förses med rubriker öfver målen, tecknade
i brädden, hvarigenom, om sådant anbefaldes, Utskottets
läsningsarbete så vida kunde lättas, att den
stora mängden couranta mål ej allt för mycket behöfde
borttaga tiden. Ut supra.
Ex Protocollo
G. A. Silverstolpe.
Bilaga B lill Mein. N:u 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft■
Ständers Constitutions-Utskott den 25 Martil
1815.
Sedan Utskottets Afdelningar denna dag slutat sin
läsning af Stats-Rådets Protocoller, samlades Utskottet
in Pleno, då alla Ledamöterne voro närvarande.
Ordföranden anmälte, att Ledamöterne af Andra
Afdelningen begärt detta sammanträde af den grund,
att, då under läsningen af Stats-Rådets Protocoll för den
9 October 1812 de deri träffat en märkelig öfverläggning
i anledning af den sist utkomna Bevillnings-förordningens
Bilaga C till Mern. N:o 27. 921
utgifvande, hvilken tillika vore i hög grad upplysande i afseende
på denna förordnings sammansättning och beskaffenhet,
hade de trott, att, då Riksens Ständers Bevillningsutskott
nu vore sysselsatt att bereda grunderna för den
nya Bovillningen, det vore af högt interesse, om detta Utskotts
Beredning kunde få del af berörde Protocoll.
Sedan alla Utskottets Ledamöter i denna tanka instämt,
och efter någon öfverläggning, huru detta ändamål ginast
och rättast skulle kunna vinnas, stadnade Utskottet i
den mening, att dess Ordförande måtte underrätta Bevillnings-Utskottets
Ordförande om ofvannämnde Protocolls
innehåll, så att den sistnämnde derigenom kunde
komma i författning att, under åberopande af denna
underrättelse, hos Konungens Hof-Canzler deraf för Bevillnings-Utskottets
Beredning begära del, på hvilken
begäran det, då ämnet ej vore af hemlig beskaffenhet,
efter all sannolikhet ej vore att befara något afslag.
Herr Baron och Ordföranden uppläste härefter 29 §
Riksdags-Ordningen, under erindran till Utskottets Ledamöter
om deras rätt att infordra Protocoll öfver Ministeriella-
och Commandomål, efter uppgift af något visst
ämne, hvaraf en närmare kännedom af Utskottet skulle
kunna åstundas; hemställande Herr Baron tillika, att
Utskottet med det snaraste måtte stadga dess mening,
huruvida några sådana Protocoll må äskas.
Då det härefter anmältes, att vid läsningen på vissa
Afdelningar åtskilliga mål blifvit antecknade, för att till
Utskottets Plenum anmälas, tog Utskottet det beslut, att
sådana anmälningar ej komma att göras förr, än det
hunnits läsas till slut af hvarje särskild Expeditions aflemnade
Protocoller.
Bilaga C till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 3 April
1815.
Herr Baron och Ordföranden tillkännagaf, att en
skrifvelse ankommit till honom ifrån Herr Hof-Catizleren
Friherre af Wetterstedt, innehållande en tillåtelse att
922 Riksdagen 1815.
till Bevillnings-Utskottet utlemna de Protocoll för den
9 October 1812, som rörde Bevillnings-förordningarna; i
följe hvaraf det tilläts undertecknad (G. A. Silverstolpe)
att emot qvitto af Bevillnings-Utskottets Ordförande dessa
Protocoll till bemälte Utskott aflemna.
Bilaga D till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 6 April
1815.
Börjades med läsningen af de inför Stats-Rådet i
Handels- och Finance-Ärender hållna Protocoll, som till
uppläsning i Utskottets Plenum hade blifvit anmälte.
Upplästes Protocollet för den 15 Julii 1812 jemte
Beredningens för den 19 Junii, rörande beviljad StapelStads
helfrihet för vissa Städer, men ej för Falkenberg.
Skulle hvila på bordet till framdeles pröfning.
Upplästes Protocollet för den 9 September 1812
angående beviljad rättighet för G. Bolander att emot
30 procents rabatt på tullen, d. v. s. från 50 till 20 procent,
införa 4000 L U vitriol.
I anledning af denna beviljade tillåtelse anmältes
hos den Tredje Fördelningen den anmärkning vara gjord,
att det tillstyrkande Tull-Directionon härtill lemnat
visserligen lärer hafva varit gifvet i god mening, men
dock kunnat leda till skadliga följder, enär berörde tilllåtelse
sträckte sig blott till enskild man, och hvarken
gälde i allmänhet eller blef kungjord, så att alla derefter
kunnat beräkna sina företag. När en vara är belastad
med hög tull, och detta förut är bekant, är det
naturligt, att säljaren beräknar varans värde icke blott
efter tillverkningspriset, utan äfven efter öfriga umgälder;
men om tullen så nedsättes, att en främmande vara kan
säljas under hvad den inom landet tillverkade varan
kostar, uppstår förlust för tillverkaren. Sådant måste än
vidare inträffa, när ifrån allmänna författningar stadgas
ett undantag och slike tullnedsättningar göras till förmån
för enskilda personer, och på ett sätt, att de blifva
Bilaga D till Mern. N:o 27.
923
okända för dem, som tillverka eller handla med varan,
hvilka derigenom hindras att med säkerhet beräkna sina
företag.
Sedan fråga uppstått, på hvad sätt Utskottet borde
behandla anmärkningar af dylik natur, beslöts, efter
någon öfverläggning, att vid denna uppläsning af Protocollerna
de gjorda anmärkningarna endast skulle anmälas,
och med pröfningen deraf uppskjutas, till dess både anmärkningens
beskaffenhet och deraf möjliga följder närmare
hunnit besinnas.
Läsningen fortsattes med Protocollet för den 30
September 1812, angående införsel af alla sorters bomullsvaror
till Götheborg, hvarvid ifrån Tredje Afdelningen
anmärktes, dels att dessa varors införsel blifvit endast
Götheborg beviljad, och såsom anticipation på en allmän
författning, som aldrig sedan hörts af, dels att detta
mål, utan föregången vederbörlig communication, blifvit
afgjordt. I sammanhang dermed lästes vidare det Protocoll
för den 23 Januarii 1815, som innehöll upphäfvandet
af denna meddelade tillåtelse; hvarefter hela målet lades
på bordet.
Lästes Protocollet för den 2 December 1812,19 Morn.,
angående pension åt Grefvinnan Lagerbjelke af MagazinsDirections-fonden.
Den dervid af Tredje Afdelningen gjorda
anmärkning, att denna pension ej syntes af behörig fond
beviljad, lades på bordet.
Lästes Protocollen för den 23 September 1812 om
Grefve Klingspors förvaltning af hemliga medel under
1809 års Riksdag; för den 20 Januarii 1813 om Konungens
gillande af valet till en Revisor i Riks-Disconten;
af den 3 Februarii 1813 rörande handlanden Lorentz
ansökan att tillverka rhum och arrack; de vid dessa
Protocoll antecknade anmärkningar ansågos böra förfalla.
Lästes Protocollet för den 17 Februarii 1813'rörande
Handlanden Nathansons ansökan att införa bomullsvaror;
lades på bordet.
Lästes Protocollet för den 28 Julii 1813, Mom. 1,
rörande förslag till ordinarie, extra ordinarie och pensionsstat
vid tullarne, och Mom. 9, rörande förslag till disposition
af 511 T:r korn och 1593 Rdr 5 Sk. 8 Rst.
penningar, som Magazins-Directionen af de till norra
1—: fri villian, samman
-
924
Riksdagen 1815.
skott öfverlemnat till Landshöfdingen Järta, att bland
de mest nödlidande i Stora Kopparbergs Län utdelas.
Alla härvid gjorda anmärkningar ansågos böra
förfalla.
Föredrogs, att i Protocollet för den 2 December
1812 förekommit tvänne mål, det ena rörande import af
lampglas för Spectakel-Directionens räkning, hvilket blifvit
afgjordt utan något Embetsverks hörande, det andra
om Seqvester på vissa införda varor i Götheborg. Det
derom handlande Momentet upplästes, och målet lades
på bordet.
Upplästes Protocollet för den 15 September 1813,
rörande pensioner för Högstsalig Hennes Majit Enke-Drottningens
Hofstat.
Lades på bordet.
Bilaga E till Mern. Nio 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Bilisens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 10 April
1815.
Fortsattes läsningen af de ifrån Afdelningarna anmälta
Protocoll, nemligen:
för den 27 October 1813 om bränvinsbränningsrättighet
för Carlskrona; lades på bordet:
för den 27 Januarii 1814 innehållande Stats-Secreterarens
yttrande om revisionen af Manufactur-Disconten;
lades på bordet;
för den 16 Martii 1814 om löneförbättring för Commerce-Collegium;
lades på bordet;
för den 8 Junii 1814, 17 och 19 Morn.; de dervid
anmälta anmärkningar skulle genast förfalla;
för den 7 September 1814 om rättighet för Uddevalla
Stad att införskrifva bränvin; lades på bordet;
för den 21 September 1814; förföll;
för den 22 Februarii 1815 om Presidenten Edelcrantz’
begärta lån emot inteckning i Eldqvarnen.
Bilaga G till Mern. Nio 27.
925
Bilaga F till Mein. Nio 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 11 April
1815.
Fostsattes läsningen af de ifrån Afdelningarna anmälta
Protocoll, nemligen:
för den 18 Januarii 1815, för den 25 Januarii
samma år och för den 1 Februarii om Östersjö-Companiets
inrättning; lades på bordet.
På anmälan af Herr Bergs-Rådet Bothoff lästes och
lades på bordet ett Protocoll för den 16 December 1812
angående Wermlands Rothållares ansökning om klädesköp;
ett
d:o för samma dag och år, hvarvid anmärktes,
att i ett beslut flera ämnen blifvit omfattade;
ett d:o för den 23 December 1812 rörande Handels-
och Slöjde-Fiscalen Junbecks tjenstledighet;
ett d:o för den 26 Maji 1813 rörande frigifning af
seqvestrerade kläden i Götheborg och
ett af den 9 Mars 1814 om Gripsholms bränvins
bränning.
Anmärkningarna vid Protocollet för den 10 November
1813 ansågos böra förfalla.
Bilaga G till Mern. Nio 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 12 April
1815.
På begäran af Herr Munck af Rosenschöld lästes
följande Protocoll och lades på bordet:
för den 20 Maji 1812 i sammanhang med Protocollet
för den 5 Maji 1813 om förhöjning af nederlagsprocenten;
för
den 4 November 1812, med den anmärkning, att
samma sak blifvit beviljad en, och en annan förnekad,
utan anförde skäl;
926
Riksdagen 1815.
för den 11 November 1812 rörande tullbevakning
och tillåten husvisitation;
för den 10 Martii 1813 om befrielse från förhöjd tull
för Schön & C:o;
för den 7 April 1813 rörande belöning för Klockaren
Friis; hvilken fråga skulle antecknas till undersökning
vid läsningen af Ecclesiastik-Expeditionens Protocoll
för den 13 Martii 1813;
för den 15 September 1813, anmäldt af Herr Commerce-Rådet
Wegelin, rörande förhöjd tull på stenkol;
för den 8 Februarii 1815, rörande förhöjning å postporto
på utländska bref.
Bilaga II till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Gonstitutions- Utskott den 7 Junii
1815.
Herr Baron och Ordföranden tillkännagaf, att Utskottet
vore samladt för att yttra sig rörande de ämnen,
som förut blifvit i Utskottet uppläste utur åtskillige på
bordet lagde Stats-Råds-Protocoll Ofver Handels- och
Finance-Arender; och företogs hvart och ett till afgörande
särskildt, sålunda:
Rikets Allmänna Ärenders Berednings Protocoll för
den 19 Junii samt Stats-Råds-Protocollet för den 15
Julii 1812.
Herr Baron Cederström, Jacob, anföi’de upplysningsvis,
att anmärkningen haft afseende på de skäl, hvarigenom
Allmänna Beredningen afstyrkt Stapelstadsrätt
för Staden Falkenberg, ehuru denna förmån blifvit tillstyrkt
för åtskilliga andra Städer.
På framstäld proposition förföll anmärkningen.
Protocollet för den 9 September 1812 angående
tullnedsättning på ett partie vitriol.
Herr Professor Munck af Rosenschöld erindrade, att
frågan härom väcktes af Herr Bergs-Rådet Rothoff, och
trodde, att med afgörandet borde dröjas till dess Herr
Bilaga H till Mern. N:o 27.
927
Bergs-Rådet komme tillstädes, hälst han torde hafva
ännu flere skäl till anmärkningen, än nu i en hast kunna
inses.
Herr Biskoppen Doctor Rosenstein, som för sin del
fann Herr Bergs-Rådet Rothoffs anmärkning af mindre
vigt, utbad sig att få fästa Utskottets uppmärksamhet på
beskaffenheten af de anmärkningar, som kunna blifva
föremål för Utskottets upptagande, och ansåg Herr Biskoppen,
jemlikt Grundlagens stadgande, sådane anmärkningar
endast äga rum i anseende till gröfre brott, som
strida emot Grundlagens tydeliga föreskrift.
Herr Munck af Rosenschöld: För min del finner
jag det vara, i följe af 29 § Riksdags-Ordningen och 107
§ Regerings-Formen, Constitutions-Utskottets ovilkorliga
skyldighet att anmärka, om Stats-Rådets Ledamöter eller
någon Stats-Secreterare brustit att iakttaga Rikets sannskyldiga
nytta eller icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt Embete utöfvat, såsom t. ex. då någon skadelig
Författning blifvit tillstyrkt, eller en exclusiv förmån
blifvit förnekad en person, som blifvit beviljad för en
annan, utan anförde skäl, m. m.; och jag tror, att anmälan
bör i sådane fall göras hos Riksens Ständer, som
sedan kunna frikalla vederbörande från anmärkningen,
hvilket ej tillkommer Utskottet.
Den vid Protocollet gjorda anmärkningen blef af
Utskottet afslagen.
Protocollerne för den 30 September 1812 och 23
Januarii 1815 angående tillåten införsel af bomullsvaror
till Götheborg.
Herr Munck af Rosenschöld: I en så vigtig och
till sin nytta alltid åtminstone tvetydig sak, som den
ifrågavarande, hade Stats-Secreteraren bordt anse för
högst nödigt att höra något vederbörligt publikt Verk,
som likväl icke skett; och då man hvarken med någon
säkerhet kunnat påräkna, att den utsatta tullen af 20
procent skulle komma Stats-Cassan till godo, eller det
varit troligt, att sådane varor, på hvilka blifvit lagd en
så hög tull, skulle exporteras, då de emot 1/2 procents
afgift, ändå beräknad efter en för låg Tulltaxa, kunde
till framtida utförsel uppläggas, finner jag, att StatsRådet
och den Föredragande, uppå de skäl, de åberopat
i sitt tillstyrkande, ej iakttagit Rikets sannskyldiga nytta
i _-~i i -■'+ oMoHinrViot. np.h drift sitt Embete
928
Riksdagen 1815.
utöfvat, i synnerhet som den gifna tillåtelsen sedermera,
utan förekommande förändrade skäl och omständigheter,
måst återkallas. Jag kan icke en gång tro, att den föredragande
Stats-Secreteraren af ett rent uppsåt att dermed
gagna föreslagit Författningen, ty då hade han, nog
känd för sina stora insigter i dessa ämnen, ej som bevekande
skäl åberopat, att en del af de med 20 procent
förtullade varor skulle blifva utförde till andra länder,
det vill säga att Handlande skulle kunna calculera så
illa, att de häldre ville betala den dryga tullafgiften än
den ringa nederlagsafgiften, för att sedan få varorne
exporterade.
Herr Professoren Doctor Wijkman: Förevarande
anmärkning medgifver jag vara den vigtigaste, som bär
blifvit gjord, emedan jag ej anser den beviljade införseln
af bomullsvaror till Götheborg vara Licens, utan ett
Monopolium. Såsom medlem af Särskildta Utskottet har
jag haft tillfälle att inhemta, huru betydligt denna tillIåtelse
bidragit till luxens kringspridande och dragit
penningar från närande till lucrativa ändamål, hvilket
jag anmärker i afseende å sjelfva sakens skadlighet, utan
att finna anledning att förmoda, det Föredragandens uppsåt
med sitt tillstyrkande varit elakt.
Herr Biskoppen Doctor v. Rosenstein: Man bör
påminna sig 1812 års handelsställning, då inga fartyg
kunde skickas genom Sundet, utan att blifva uppbringade,
och nästan all handel drefs genom Transito på Götheborg,
derifrån varorne fördes landvågen. Den ifrågavarande
Licensen var påkallad för tillfället och kunde
först, sedan den af Riksens Ständer år 1812 föreslagna
Committéen till Tulltaxans omarbetning blifvit hörd, af
Konungen extenderas; äfvensom man finner, att denna
Licens ej varit stridande emot Riksens Ständers underdåniga
Skrifvelse af den 23 Julii 1812 angående vidtagande
(af) anstalter att beskydda Rikets Fabriquer.
Herr Commerce-Rådet Egge : Med fullkomlig öfvertygelse,
att allmänna säkerheten är förvarad uti Domaremagtens
oberoende och Stats-Rådets samt Stats-Secreterarnes
ansvarighet, anser jag likväl det icke vara öfverensstämmande
med rätts- eller klokhets-principe att i
andra fall denna ansvarsskyldighet påyrka, än i sådane
der Constitutionens tydliga föreskrifter blifvit öfverträdde
eller Rikets sanna väl eller enskilde Medborgares rättig
-
Bilaga H till Mern. N:o 27.
929
heter uppenbarligen våldförde, och således icke i de frågor,
som i mer eller mindre mån bero af Opinionen. Anmärkningar
i dessa ämnen ifrån Utskottet, der alla i
Regeringens granskning ingående och på beslutet verkande
omständigheter och upplysningar omöjligen kunna
kännas, torde i längden finnas medföra en för Constitutionens
bestånd och Ärendernes oafbrutna gång vådelig
och obehaglig verkan, och det är under en sådan åsigt,
jag för min del önskade, att Höglofl. Utskottet täcktes
utöfva sin anmärkningsrätt, i synnerhet i alla de nederlagsrättigheten
och handeln rörande ämnen, bifallne och
verkstälde under en tidepunkt, då Sverige icke egenteligen
kunde sägas äga en activ handel.
Herr Doctor Wijkman: Då jag känner Herr StatsSecreteraren
Baron Wirséns nit, sällsynta skicklighet och
verkeliga förtjenster, kan jag ej tvifla på redligheten af
hans uppsåt i denna sak, men då jag endast betraktar
sjelfva saken, anser jag densamma betänkelig, då utan
vederbörandes hörande ett slags Monopolium infördes för
Götheborg, hvarigenom luxen utbreddes så, att flere utländske
öfveräödsvaror, som förut knappast voro kände
till namnet i vissa Folk-Classer, blefvo nödvändighetsvaror,
och hvarigenom rörelse-capitalet blifvit draget
från åkerbruket och näringarne.
Herr Baron Gederström, Jaeol), ansåg frågan bestå
uti bestämmande af tillåtelsens beskaffenhet, som Herr
Baron ansåg vara Monopolium, emedan en förmån här
blifvit beviljad en Stad eller Corporation, hvarigenom
den, med andras uteslutande, innehaft en för landet
tryckande vinst. Denna tillåtelse har varit skadlig derigenom,
att den ej varit allmän, då hvar och en individ
kunnat oaktadt den hindrade sjöfarten verkställa sina
handelsföretag, och concurrencen nedsatt priserne, hvarföre
Herr Baron ansåg Stats-Rådet och den Föredragande,
som ej tillstyrkt en generel införsel af bomullsvaror
emot tull, ej hafva iakttagit Rikets sannskyldiga nytta.
Herr Biskoppen Doctor von Rosenstein kunde för
sin del ej anse ifrågavarande tillåtelse som Monopolium,
utan som en momentel dispense, och ansåg Herr Biskoppen,
att under en tid, då Tullbevakningen ej var i
ordning stiihl och Engelska varor öfverfiödade i landet,
samt innan Tull-Committéen kunnat höras, det varit rigfHonotifiB
blifvit leornad åt ett ställe
930 Riksdagen 1815.
på försök, än att tillåtelsen blifvit allmän och sedan
allmänt återkallad, i händelse den funnits skadelig.
Herr Commerce-Rådet Wegelin: Då redan 1812
Riksens Ständer enhälligt yttrat, att det öfverensstämde
med en väl beräknad hushållning att emot tullumgälders
erläggande tillåta införsel af dylika articlar, som
lika litet i Riket kunna åstadkommas, som de allmänt
brukas, vore emot den gifna tillåtelsen icke något att
anmärka, så snart denna tillåtelse blifvit allmänt beviljad
och icke ensamt förbehållen någon viss Stad och icke
nekad andra, som anmält sig till erhållande af en lika
frihet, i synnerhet som de skäl för den förra tillåtelsen
för Götheborg af Herr Stats-Secreteraren blifvit nyttjade,
att afsigten dermed vore att befordra afsättning till Finland,
Ryssland och andra orter vid Östersjön, som lättare
kunde blifva fournerade från Stockholm och andra Svenska
Östersjöhamnar, dit införseln icke varit svårare än i
Götheborg under Engelsk Convoy, som England ännu
häldre hade lemnat till understödjande af sin favoritplan,
afsättningen af sina manufacturer. Följden hade
blifvit lägre pris genom ökad concurrence och gränser
för så beskaffade speculationer, som varit en följd af
sättet, då detta Monopolium upphäfdes.
Herr Professor Munch af Rosenschöld: Herr Commerce-Rådet
Wegelin har redan till en del yttrat, hvad
jag nu ämnade anföra. Jag får utom dess andraga, i anledning
af hvad Herr Biskop Rosenstein anfört:
l:o att just den ofullkomliga Tullbevakningen gjorde
tillåtelsen till införsel af Engelska bomullsvaror desto
mindre importerande för Stats-Cassan;
2:o att hufvudsakliga felet med Författningen ligger
deri, att den var monopolisk; samt
3:o att oförtullade nederlagsvaror äfven skickades
landvågen från Götheborg till Carlshamn för att sedan
exporteras; och
4:o att just år 1812 begagnades af Engelsmännen
aldra mest nederlagsfriheten.
Hvad åter Herr Commerce-Rådet Egge anfört, kan
tjena till försvar för den Engelsmännen förunnade transito-
och nederlagsfrihet, men icke till försvar för ifrågavarande
Götheborgs Handlande tilldelde monopoliska
rättighet att införa bomullsvaror. I öfrigt är Riksdagsordningen
i 29 § tydlig, att Utskottet både är berätti
-
Bilaga H till Mern. N:o 27. 931
gadt och pligtigt att anmärka ej allenast åtgärder vidtagne
tvärt emot Constitutionen, utan ock saker i oeconomisk
väg, som icke lända till Rikets sannskyldiga nytta.
Herr Borgmästaren Kjellander: Då Riksens Ständer
uti deras underdåniga Skrifvelse 1812 uppdragit åt
Kongl. Maj:t att tillåta utländska manufacturvarors införsel,
utan bestämmande om denna införsel skulle beviljas
i allmänhet eller å något enskildt ställe, tycker
jag mig finna, att Regeringen äfven efter anledning af
samma Skrifvelse ägt magt att bevilja införseln å det
ställe, den fann lämpligast, så mycket mera, som Götheborg
i afseende på skeppsfarten var det enda ställe, som
bäst kunde begagnas.
Herr Baron Cederström, Jacob: Riksens Ständer
hafva icke kunnat uti någon dess Skrifvelse gifva anledning
till något, som varit inconstitutionelt, eller till öfverträdelse
af Grundlagens principer.
Herr Biskoppen Doctor Faxe instämde med Herr
Biskoppen Rosenstein och Herr Borgmästaren Kjellander.
Herr Kammarherren Silverstolpe ansåg sig ej äga
nog kunskaper i Financer för att bedöma sjelfva saken,
men fann en underlåtenhet deri, att Tull-Directionen eller
något annat publikt Verk ej blifvit hördt. För öfrigt
trodde Herr Kammarherren det vara nödigt, att Constitutions-Utskottet,
innan det utlåter sig, med säkerhet
inhemtat, att samma tillåtelse, som beviljades Götheborg,
blifvit förnekad andra Städer, som derom ingifvit underdåniga
ansökningar.
Begärdes och lades på bordet, jemte Protocollerue
af den 23 Januarii 1815 och 17 Februarii 1813, som dermed
ägde gemenskap.
De vid Protocollerne för den 15 September och 27
October 1813, 27 Januarii, IG Martii och 7 September
1814 gjorde anmärkningar förföllo.
Protocollerne för den 18 och 25 Januarii och 1
Februarii innevarande år, angående Östcrsjö-Compagniet.
Herr Baron Cederström, Jacob, ansåg anmärkning
härvid äga rum, emedan Östersjö-Compagniet vore att anse
som ett Monopolium, så länge Product-Placatet ej blifvit
upphäfdt och rättigheten att upplägga Östersjövaror för
alla ej var tillåten.
Herr Doctor Wijkman kunde för sin del ej anse detta
Compagnie som Monopolium, då det står hvar och en
932
Riksdagen 1815.
fritt att deltaga deruti, men hade det ej varit så, hadi
Compagniet kunnat anses som Monopolium.
Herr Professor Munch af Rosenschöld: En fråga
är om Ostersjö-Compagniet är nyttigt, en annan om det
är inconstitutionelt. Om förra frågan tillstår jag, att ja»
ännu icke hunnit stadga min öfvertygelse. För min del
anser jag Compagniet vara det sednare, eller inconstitutionelt,
då det blifvit Monopolium derigenom, att vilkore»
för deltagande deri äro sådane, att en stor del af Rikets
innevånare icke kunna deruti ingå.
Herr Commerce-Rådet Egge: Product-Placatet är
redan till en del hvilande, och dessutom är svårt att bedöma
följderna af Compagniet, då det ännu icke tagit
sin början.
Begärdes på hordet.
Protocollerne för den 16 December 1812, den 26
Maji och 23 December 1813, 9 Martii 1814 och 2i
Februarii 1815.
De dervid gjorde anmärkningar förföllo.
Protocollerne för den 20 Maji 1812 och den 5 Maji
1813 angående förhöjning af nederlagsprocenten.
Herr Professoren Rosenschöld: Härvid har jag anmärkt,
att sedan Herr Stats-Secreterarcn Baron Wirsén
redan i Maji månad 1812 föreslagit, att nederlagsprocenten
skulle betydligen förhöjas, och Kongl. Maj:t befallt,
att frågan skulle hvila tills Tull-Directionen blifvit hörd,
gick denna förhöjning först efter mer än ett års förlopp
i verkställighet, i anledning af Herr Stats-Secreterarcn
Grefve Mörners derom afgifne underdåniga Promemoria,
genom hvilket dröjsmål den oåterkalleliga högst förmånliga
conjuncturen gick obegagnad för Stats-Cassan förlorad
och Stats-Cassan i mistning af flere hundrade tusende
R:dr, under det att en mängd öfverfiödsvaror ofört
aliade under sken af nederlags- och transito varor
spriddes omkring i Riket. Var det icke rätt att enligt
Stats-Secreteraren Baron Wirséns förslag, gjordt i Maji
månad 1812, höja denna afgift, då ännu Engelsmännen
hade ingen annan debouché för sina varors afsättning
till Ryssland och Tyskland än genom Sverige, så var det
icke heller rätt att höja den i Julii 1813, då Engelsmännen
ej mera behöfde denna debouché; således har StatsRådet
antingen bort höja afgiften i Maji 1812 eller ock
icke höja den i Julii 1813. Något politiskt skäl till
Bilaga H till Mern. N:o 2?.
933
dröjsmålet med afgiftens förhöjning kan jag icke finna,
då den i synnerhet hade kommit att falla på Ryska och
Tyska köpmän, hvarföre Engelsmännen deraf ej möjligen
kunnat taga sig anledning att innehålla Engelska
Subsidierne, om hvilka utom dess Tractaten ej slöts förr
än i Martii 1813 och fortfor ännu, då afgiften förhöjdes.
Utskottet ansåg anmärkningen komma att förfalla.
Herr Professoren Rosenschöld reserverade sig till
Protocollet och afstod, till förekommande af onyttig tidsutdrägt,
från vidare yrkande i Utskottet af de öfrige
utaf honom vid denna Expeditions Protocoller anmälte
anmärkningar, utan att likväl anse dem ogiltige.
Vid Protocollerne för den 4 och 11 November 1812,
den 10 Martii och 7 April 1813 samt den 18 Januarii
1815 hade anmärkningar blifvit gjorde, men hvilka Utskottet
ej ansåg förtjena afseende.
Protocollet för den 15 September 1813 angående
förhöjd tull å stenkol.
Herr Professoren Doctor Wijkman ansåg väl ifrågavarande
förhöjning, då den får namn af tull, varit för
dryg, men trodde sig deri finna ett vidtaget medel till
understöd för Svenska stenkolsverken, hvaraf de för
deras bestånd hade högsta behof, i synnerhet som Svenska
stenkolen alltid måste falla sig dyrare än de Engelska,
hvilka medendels hitkomma såsom barlast.
Herr Biskoppen Doctor v. Rosenstein trodde, att,
då Riksens Ständer uti deras underdåniga Skrifvelse
utsatt, att tullen ej får höjas öfver 100 procent på ett,
utan att nedsättas å ett annat, vore angeläget, att Utskottet
gjorde sig närmare underrättadt i detta fall.
Herr Professoren Rosenschöld ansåg denna anmärkning
åtminstone ej vigtigare än flere, som Utskottet redan
låtit förfalla.
Uppå begäran lades på bordet.
934
Riksdagen 1815.
Bilaga I till Mern. 27.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Uonstitutions-Utskott den 10 Junii
1815.
Företogos de vid Protocollerne öfver Kammar-Ärender
gjorde och på bordet lagde anmärkningar, således:
Rikets Allmänna Ärenders Berednings Protocoll för
den 1 December 1812 rörande den för Bergslagens koppartillverkning
vid Avesta utgående, så kallade Sjötullsocb
Slagskatt.
Anmärkningen förföll.
Stats-Råds-Protocollerne för den 12 och 19 Julii
samt 20 September 1814 och 14 Februarii 1815 angående
Landshöfdingens i Malmöhus Län underdåniga hemställan
om sättet att i Staden Lund hädanefter välja
Borgmästare, Rådmän och Riksdagsmän, jemte de besvär,
som deröfver blifvit i underdånighet anförde.
Herr Commerce-Rådet Egge tillkännagaf, att anmärkningen
blifvit gjord af Herr Commerce-Rådet af det
skäl, att det af Konungen stadfästade nya valsätt för
Staden Lund vore stridande så väl emot 14 § Riksdagsordningen,
deruti stadgas, att Riksdagsmannavalen skola
ske på sätt å hvarje ort hittills öfiigt varit, som 17 §,
hvari förbjudes, att någon Embets- eller Tjensteman må
i valen med sin Embetsmyndighet obehörigen verka,
hvilket vid det nya valsättet skulle äga rum, då Borgmästare
och Rådmän i valen deltaga; men sedan Herr
Commerce-Rådet på efterfrågan i Kammar-Expeditionen
inhemtat, att expeditionen blifvit innehållen, och beslutet
således ej gått i verkställighet, ansåg Herr CommerceRådet
det med anmärkningen åsyftade ändamål redan
vara uppfyldt.
Herr Professoren Munck af Rosenschöld ansåg anmärkningen
såsom en af de vigtigaste, som blifvit gjorde,
och fann, att densamma uppå berörde anmälan, som ej
i behörig väg blifvit Utskottet meddelad, icke borde förfalla,
i synnerhet som det icke tillkommer Utskottet att
efterfråga eller granska verkställigheten af ett fattadt beslut.
Han ansåg derföre Herr Commerce-Rådet Egge
Bilaga I till Meni. N:o 27.
935
utsträcka Constitutions-Utskottets rättigheter utöfver den
i Grundlagarne utstakade gräns.
Herr Baron Cederström, Jaeob, instämde häruti
och ansåg Utskottet böra utlåta sig om Stats-Rådets
yttrande, emot hvilket anmärkning borde göras, utan
afseende å verkställigheten, som vore ett ämne hvarmed
Utskottet ej ägde att sig befatta.
Herr Kammarherren Silverstolpe fann nödigt att
känna, om det i Staden Lund förut öfliga valsätt alltid
tillförene blifvit oförändradt iakttaget.
Begärdes på bordet.
Stats-Råds-Protocollerne för den 8 October 1812,
den 8 April 1813, den 24 i samma månad och Berednings-Protocollet
för den 18 Maji och Stats-Råds-Protocollet
för den 28 i samma månad 1813.
Anmärkningarne, som derå uti Afdelningen blifvit
gjorde, förföllo.
Protocollct för den 17 Maji 1814 angående Handelsagenten
Sederholms underdåniga anhållan om understöd
till uppletande af en förlorad malmgång begärdes
på bordet.
De vid Krigs-Expeditionens i Stats-Rådet hällne
Protocoll för den 7 Julii och 11 Augusti 1812, 26 Januarii
och 2 Februarii samt Krigs-Berednings-Protocollerne
den 7 Marth och 23 Maji 1814 gjorde anmärkningar
lemnades utan afseende.
Krigs-Berednings-Protocollet för den 3 Januarii
1815 samt Stats-Råds-Protocollerne för den 27 September
1814 och 10 Januarii 1815, angående Handlanden
Benedicks leverans, lades på bordet.
Vid Protocollerne hällne i Stats-Rådet den 5 Junii
1813, den 22 dito, den 6 Julii 1813, den 29 Marth, den
10 Maji och 7 December 1814, samt 7 Februarii 1815
hade å Afdelningen anmärkningar blifvit gjorde vid åtskilige
felaktigheter, som lagt hinder i vägen för granskningen
af dermed gemenskap ägande Protocoll, hvilka
anmärkningar lades på bordet.
Stats-Itåds-Protocollet för den 16 Februarii 1813
och dertill hörande Berednings-Protocoll för den 4 December
1812, angående förnekad fardagsrättighet å så
kallade Bohemman i Blekinge.
Herr Baron Cederström, Jacob, ansåg, att, då någon
fardag för en afträdande Compagnie-Chef eller dess
936
Riksdagen 1815.
Sterbhus å Bohemman icke komme att äga rum, hade
derigenom en lagförändring blifvit gjord, hvilken icke i
behörig ordning tillkommit, hvarföre Herr Baron dervid
fann skäl till anmärkning.
Herr Lagmannen Nensén fann äfven för sin del
saken anmärkningsvärd och ett obehörigt undantag gjordt
från Allmänna Lagens och Boställs-Ordningens stadganden,
hvilka borde följas, om äfven något annat förordnande
i detta ämne kunde igenfinnas i äldre författningar,
som till sin kraft och verkan upphört.
Herr Borgmästaren Kjellander instämde häruti och
ansåg den i Stats-Rådets Protocoller åberopade 1685
års Förordning icke kunna tillämpas i mål, der Allmänna
Lagen, 16 Cap. J. B:n, och Boställs-Författningarne Liro
tydelige och bestämde; äfvensom Herr Borgmästaren för
sin del fann det vidtagne beslutet innefatta en lagförändring,
stridande emot Grundlagen äfven i det afseende,
att Högsta Domstolens utlåtande icke blifvit infordradt.
Lades på bordet, och skulle de åberopade Författningarne
reqvireras.
Herr Baron Cederström, Jacob, yttrade: Vid de
på bordet hvilande Protocoll rörande Östersjö-Compagniet
anbåller jag att få underställa Högloft. Utskottets
Ledamöters granskning följande anmärkningar:
7 § af Privilegierna för Compagniet, innehållande
försäkran om full neutralitet för Compagniet m. m., anser
jag icke allenast vara ett Monopolium, utan äfven
ett för landet högst vådligt. Är det väl tillständigt att
lemna en Corporation rättighet att under krigstid underhålla
communication med fienden och till honom
öfverföra pengar, vapen, ammunition och proviant m. m.?
Denna § lemnar Compagniet dertill laglig rättighet. Jag
känner icke, hvad Allmänna Lagen ålägger för straff för
dem, som föra vapen och ammunition till fienden, men en
sak hvarföre den ena Medborgaren straffas bör icke
kunna vara den andra lagligen tillåten, och der en sådan
tillåtelse verkeligen äger rum, är den enligt min tanka
ett det mest orättvisa Monopolium.
Om 8 § äfvenledes kan anses innehålla ett Monopolium,
lemnar jag till de af Utskottets Herrar Ledamöters
bedömande, som äga mera lagkunskap än jag.
10 § anser jag icke allenast innehålla en monopolisk
rättighet för Compagniet, utan äfven kränkande
Bilaga J till Mern. N:o 27.
937
Götheborgs Båtgilles rättigheter, det sednare likväl endast
i fall, som af ordalydelsen kan förmodas, Båtgillet verkeligen
äger några uteslutande rättigheter för varors urlastning
och transport, samt att Compagniet fått rättighet
att anställa enskilda offentliga Auctioner å de varor,
Compagniet på nederlag kan komma att äga.
Sluteligen får jag tillägga, att jag anser nederlagsrättigheten
af Östersjö-producter, såsom för andra orter
i Riket förbuden, vara ott Monopolium.
Bilaga J till Mern. N:o 2".
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 14 Junti
1815.
De vid Stats-!!åds-Protocollerne gjorde anmärkningar
företogos till slutelig! afgörande, och först den, angående
tillåten införsel af bomullsvaror till Götheborg.
Herr Professor Munck af Rosenschöld: Med åberopande
af hvad jag förut haft äran yttra i denna sak
kan jag, med afseende derpå, att publikt Verk icke blifvit
hördt och sjelfva tillåtelsen varit en monopolisk anstalt
för Götheborg, som icke ens för någon dess nytta kan
ursägtas, ej undgå att göra anmärkning mot Stats-Rådets
och den Föredragandes tillstyrkande i detta mål.
Herr Biskop Rosenstein: Utskottet känner Riksens
Ständers Skrifvelse angående Tulltaxans omarbetning och
tillåten införsel af gröfre kläden samt ofärgade bomullsvaror,
hvaraf i mitt omdöme nog anledning funnits till
den vidtagne åtgärden. Då dessutom hvita bomullsvaror
fingo emot tull införas, var ej underligt, att Regeringen,
i anseende till den obetydliga förtjenst, som
qvarstadnat för tryckningen af cattun, och det skadliga
att just derföre liksom uppmuntra lurendrägeriet, åtminstone
göra det mera lönande, meddelte Rikets Handlande
till införande i Götheborg en Licens, som der, hvarest
Bevaknings-anstalterne voro i ordning, minst kunde miss
40
-
938
Riksdagen 1815.
brukas. Något spår till Monopoliura kan jag icke finna
i Kongl. Maj:ts härom utfärdade Nådiga Resolution, ty
det var derigenom ej förbudit någon enda köpman i
Riket att införtulla manufacturerade bomullsvaror, endast
det skedde till Götheborg, af hvilken anledning Juden
Nathanssons ansökning afslogs, utan att han derigenom
betogs rättigheten att införtulla varorne genom Götheborg.
Herr Doctor Wijkman: Som jag förut yttrat, hafva
följderna varit bedröfliga, och jag vill för min del, att
saken anmäles hos Riksens Ständer, utan att någon
Embetsman anklagas.
Herr Baron Cederström, Jacob, ansåg målet ej kun
na sluteligen afgöras förr, än Protocollet rörande Natbanssons
ansökning, hvilket till Finance-Expeditionen skall
vara utlånt, ånyo blifvit uppläst.
Herr Professoren Rosenschöld ansåg Stats-RådsProtocollet
för den dag, då det vidtagne beslutet angående
bomullsvarors införtullande till Götheborg upphäfdes,
nu äfven böra uppläsas.
Herr Biskop Rosenstein: Utan att kunna antaga
de Herrar Ledamöters öfvertygelse, som finna skäl till
anmärkning i detta mål, anser jag densamma mest bero
af Opinionen och möjligen kunna vederläggas, hvilket må
hända skulle blottställa Constitutions-Utskottet för det
omdöme, att anmärkningen blifvit gjord i hast, i stället
för med den manliga betänksamhet Utskottet iakttagit,
och bör iakttaga. Följderna skulle äfven kanhända ej
blifva nyttiga. Förtjente personer skulle mindro fördelaktigt
namngifvas för Ständerna, hvaraf verkan troligen
blefve den, att de ledsnade vid sina trägna och ansvariga
kall, hvari det syntes vådligt att verka, då mensklig
ofullkomlighet, som öfver allt röjes, skulle så illa uttydas.
Vår lyckliga Constitution kunde misskännas och framtiden
beröfva oss densamma.
Härmed instämde Riksdagsmannen Aberg och
Herr Doctor Agrell, som ansåg det ej tillkomma
Constitutions-Utskottet att bedöma nyttan eller skadan
af ifrågavarande ämnen, som nu blifvit lemnade till det
Särskildta Utskottets handläggning.
Herr Baron Cederström, Jacob: Med Herr Biskop
Rosenstein delar jag lika nit för Constitutions-Utskottets
och Grundlagarnes helgd, men om å ena sidan följderna
Bilaga J till Mern. N:o 27.
939
af anmärkningens bedömande föllo på Utskottet, skulle
å den andra det kunna klandras, om Nationens Representanter
underläto någon af sina skyldigheter. Våra
Grundlagar böra i det nogaste följas och kunna endast
genom underlåtenhet deri misskännas och förloras. Utskottet
bör derföre i denna sak yttra sig med öfverläggning
och köld; kunnande Herr Baron för sin del ej
annat än betrakta enskilda tillåtelser, som gifva en uteslutande
och temporair vinst, såsom stridande emot
Rikets sannskyldiga nytta.
Herr Biskop Rosenstein: Alldeles af samma tanka
som Herr Baron Cederström angående nödvändigheten
att efterlefva våra Grundlagar, finner jag Regeringens
tillåtelse att endast införtulla varor till Götheborg kunna
jämföras med den Polis-anstalt, hvarigenom införseln
sker till Stockholms hamnar, och ej utom Staden, och
alldeles icke, af de skäl jag anfört, kallas Monopolium.
Frågan blir således Opinionssak, och om Utskottet skall
taga i öfvervägande omständigheterna 1812 och nu, tänker
säkerligen hvar och en olika.
Herr Professor Munch af Rosensköld: Jag är alldeles
af lika tanka med Herr Biskop Rosenstein, att
Constitutions-Utskottet bör i denna fråga iakttaga all
varsamhet och betänksamhet. Men jag anser Utskottet
ej blott böra taga sig till vara för Stats-Rådets och
Stats-Secreterarnes omdömen, utan ock för Nationens
och Riksens Ständers. Det nu ifrågavarande misstaget är
så påtagligt, att man för dess ådagaläggande icke behöfver
annat skäl än det, som anföres i Kongl. Maj.ts
Egen Nådiga Resolution i Januarii detta år, der den i
December 1812 utgifne Författningen blef upphäfven.
Constitutions-Utskottet äger enligt Grundlagarne ej rättighet
att underlåta till Riksens Ständer anmäla så vigtiga
anmärkningar; en sådan rättighet tillkommer
endast Riksens Ständer sjelfva. Jag anser mig således
som Ledamot i Constitutions-Utskottet skyldig att fullfölja
en anmärkning, men tror mig kunna i Ståndets
Plenum, utan inconsequens, andraga de skäl, som kunna
tala för dess öfverseende af Riksens Ständer. För öfrigt
får jag erinra att, om, enligt hvad Biskop Rosenstein
anfört, införseln af ifrågavarande manufacturvaror varit
så nyttig, och äfven tjenande att förekomma lurendrägerier
till Stockholm, är detta ett skäl mera mot in
-
940
Riksdagen 1815.
förselns inskränkning blott till Götheborg, hälst Engelsmännen
nog säkert convoyerade handelsfartygen genom
Sundet.
Herr Biskop Faxe: Hvad angår tillåtelsen att till
Götheborg införa manufacturerade bomullstyger, har jag
vid öfverläggningen om detta ämne under förra sessionen
yttrat mina tankar och nu åberopar dem. I öfverensstämmelse
hvarmed jag icke finner någon anledning af
106 och 107 §§ Regerings-Formen samt 29 § Riksdagsordningen
att göra någon anmärkning, äfvensom det att
det af dessa lagställen är tydligt, att anmärkning mot
saken icke kan äga rum, utan att den tillika sker mot
personer, som i Stats-Rådet deltagit. I öfrigt förenar
jag mig i allo med Herr Biskop v. Rosenstein.
Herr Biskop Tingstadius instämde äfven till alla
delar med Herr Biskop v. Rosenstein.
Herr Commerce-Rådet Wegelin: Den ifrågavarande
tillåtelsen för Götheborg sträckte sig ej allenast till cattuner
och tryckta bomullstyger, utan äfven till hvita
tyger, som varit förbudne och eljest ansetts som lurendrägeri,
men då Ständerne uti doras Skrifvelse dertill
gifvit någon anledning, anser jag sättet, mer än sjelfva
saken, vara anmärkningsvärdt, och ehuru bomullsvarorne
kunde för alla införtullas uti en hamn, nemligen Götheborgs,
var detta likväl lika så uteslutande, som om en
person fått införskrifva, och alla andra köpmän fått
handla af honom. Utom andra olägenheter, som härrört
deraf, att tillåtelsen ej varit allmän, var äfven den, att
införseln på ett ställe motverkat öfverflödsvarornes inskränkning
och kringspridande, ty om införseln varit
allmän, hade hvar och en för sig reqvirerat mindre partier,
hvaremot köpmännen varit nödsakade att, för sin
säkerhet, deraf förskaffa sig i gross. Det skälet, att
Tullbevakningen skulle vara bäst i Götheborg, kan jag
ej medgifva, ty fastän jag icke känner förhållandet i
flere andra Städer, vet jag likväl, att den varit lika så
god i Stockholm. Jag finner af detta tillräckliga anledningar
till anmärkning vid saken, som ej kan åtskiljas
från person, men anser anmärkningen endast i anseende
till de åsidosatte formaliteterna, och till förekommande
af sådant för framtiden, böra i Utskottets Skrifvelse till
Riksens Ständer intagas.
Herr Biskop v. Rosenstein hade för sin del ej
Bilaga J till Mern. N:o 27. 941
något att erinra dervid, att Utskottet uti sitt Betänkande
till Riksens Ständer anmärkte, att formaliteter blifvit
åsidosatte, så vida Utskottet, i öfverensstämmelse med
Grundlagen, kunde utfinna ett annat sätt för anmälan
än det i Constitutionen uppgifna.
Herr Professor Rosenschöld trodde, att Utskottet åtminstone
kunde förklara, att, ehuru de i saken vidtagne
åtgärder ej befrämjat Rikets sannskyldiga nytta, hade
derjemte sådane skäl förekommit för deras vidtagande,
att Utskottet ej kunnat till ansvarighet anmäla StatsRådet
och den Föredragande.
Herr Commerce-Rådet Egge: Med åberopande af
hvad jag haft äran yttra angående grannlagenheten att
meddela Riksens Ständer Constitutions-Utskottets anmärkningar
uti Opinionsfrågor, hvartill visserligen förevarande
ämne hörer, får jag nu tillägga, att Stats-Rådet
efter min tanka haft all anledning till dess klandrade
åtgärd både af Rikets handelsställning och af Riksens
Ständers några månader förut inför Kongl. Maj:t nedlagde
underdåniga önskan, att manufacturerade bomullsvaror
skulle få förtullas, och då jag icke fullkomligen
känner orsaken, hvarföre all förtullning deraf skulle ske
i Götheborg, ej heller vet, om andra Städers HandelsCorporationer
kunnat denna importfriheten erhålla, om
de sig derom velat anmäla, hvilken kännedom likväl för
Ärendets billiga bedömande jag anser högst nödvändig,
kan jag icke för min del tillstyrka denna frågas anmälande
hos Riksens Ständer till någon för Stats-Rådet
ledande ansvarighet efter 106 eller 107 § RegeringsFormen,
kännande jag icke någon i Grundlagarne föreskrifven
eller medgifven form, i stöd af hvilken en Constitutions-Utskottets
anmärkning emot Stats-Rådet eller
någon Stats-Secreterare kan till Riksens Ständer inkomma,
utan yrkande af ansvar, och således blott ad notitiam.
Herr Lagmannen Rängvist instämde med Herr
Commerce-Rådet Wegelin.
Hen- Lagmannen Nensén var af lika tanka med
hvad Herr Doctor Wijkman och Herr Commerce-Rådet
Wegelin yttrat.
Herr Baron Cederström, Jacob, ansåg 29 § Riksdags-Ordningen
gifva anledning till en särskild form, enligt
hvilken anmärkning kunde framställas.
942
Riksdagen 1815.
Sedan Utskottet uppå Herr Baron ocli Ordförandens
proposition enhälligt ansett någon anmärkning enligt
106 § Regerings-Formen i detta mål icke äga rum,
uppsattes och justerades följande af Herr Baron och
Ordföranden sedermera framstälde proposition:
Anser Utskottet sig böra med anledning af 107 §
Regerings-Formen för Riksens Ständer tillkännagifva, att
Stats-Rådets Ledamöter samt Stats-Secreteraren för
Handels- och Finance-Ärenderne i sitt tillstyrkande till
beslutet om manufacturerade bomullsvarors införtullande
i Götheborg icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta?
Den, det vill, skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, kommer Utskottet att öfverlägga, om
någon anmärkning under en annan form af Utskottet
skall göras.
Voteringssedlarne inneköllo:
Högloft. Riddorskapet och Adeln:
Ja
2
Nej  2.
Högv. Preste-Ståndet:
Nej  6.
Viilloft. Borgare-Ståndet:
Nej  6.
Hederv. Bonde-Ståndet:
Nej  5.
Herr Baron och Ordföranden anmodade Utskottet
att, då contra-propositionen således vunnit, öfverlägga
om formen, under hvilken anmärkningen skall komma
att framställas.
Herr Borgmästaren Kjellander: Då Utskottet ej
ansett anmärkningen böra fullföljas, hvarken efter 106
eller 107 § Regerings-Formen, linner jag för min del
ej något annat sätt, som kan komma i fråga.
Herr Biskop v. Rosenstein: Anmärkningen grundar
sig på 10 § Regerings-Formen, och jag tror den
endast kunna i generella termer meddelas Riksens Stän
-
Bilaga J till Mern. N:o 27.
943
der, hvari äfven kan hända kommer att innefattas något
annat mål, som blifvit anmärkt, der förhållandet
varit lika.
Herr Baron Gederström, Jacob, ansåg anmärkningen
hafva afseende på det i 107 § Regerings-Formen
förekommande ordet skicklighet, emedan det tillhör en
skicklig Embetsman att iakttaga hvad som bör verkställas,
hvilket här icke skett, då vederböraude ej blifvit
hörde.
Herr Biskop v. Rosenstein: Mål kunna vara af den
egenskap, att tidsutdrägt förfelar ändamålet, och i detta
torde vederbörandes hörande förorsakat ett långt uppehåll.
Herr Commerce-Rådet Wegelin kunde ej antaga
detta skäl, då en viss kort tid kunnat föreskrifvas.
Herr Borgmästaren Ullberg: Jemte det jag till
alla delar förenar mig med Herr Commerce-Rådet Wegelin,
utbeder jag mig få tillägga, att om nyttan eller skadan
af utländska fabricaters införsel och förtullning lärer
det icke tillhöra Constitutions-Utskottet att sig utlåta,
enär detta ämne af Särskildta Utskottet ofelbart får en
erforderlig utredning. Men om man antager, att Riket
hemtat nytta gerom tullmedel af sådane fabrikaters införsel,
så måste det tänkas, att alla Rikets Städer af utländskt
gods kunnat införa större qvantitet än en enda
Stad eller Corporation, och att af denna större qvantitet
en större tullinkomst Staten tillftutit, hvadan ock alla
Städer uti förtjensten af import och tullafgifter bort
få deltaga.
Antages åter den sats, att dylik import varit för
Riket skadlig, och att tullinkomsten derföre varit en negativ
vinst för Riket, som derigenom väl fått större
penningtillgång, men deremot sett egen näringsflit qväfvas
och sitt eget myntvärde försämras, så synes det
vara påtagligt, att en eller tvänne individer ägt mindre
förmåga att genom sådan af politiska förhållanden till
äfventyra föranledd import skada landet än en hel
Stad med den utsträckta credit och solidité som Götheborgs
Stads Handels-Corps, och att Rikets förlust på
utländska af vanan eller modet till äfventyra oumbärliga
manufacturers införsel af ett mindre antal importörer
varit ringare än af ett större antal.
Hvilketdera fallet nu må antagas, tyckes det mig
944
Riksdagen 1815.
ej vara principe-enligt att hafva tillåtit Götheborgs Stad
en förmån i ofvannämnde afseenden, som en privat man
i Stockholm blifvit förnekad.
Hvad likväl efter min tanka synuerligast förtjenar
anmärkas, är den olika form, som blifvit iakttagen vid
behandlingssättet af dessa frågor i afseende på det lemnade
tillståndet åt Götheborg och utfärdade afslaget på
Juden Nathanssons ansökning i samma ämne.
Vederbörande Embetsverk äro _i det ena fallet
hörde, i det andra ej; och då den meddelta tillåtelsen
för Götheborgs Stad att införa och förtulla utländska
manufacturer ej heller blifvit genom offentelig Författning
kungjord, så att anledning deraf kunnat bemtas för
Rikets öfriga Handels-Corps att om lika förmån göra
underdånig ansökning, lärer detta förfarande böra anses
såsom en uraktlåtenhet af den uti 10 § Regerings-Formen
meddelte föreskrift om vederbörandes hörande uti
Ärender, som hos Konungen uti Stats-Rådet föredragas,
och i sådan form tillstyrker jag derföre, att detta mål
må hos Riksens Ständer anmälas till den åtgärd de
sjelfva finna densamma förtjena.
Herr Doctor Falk ansåg vägen vara stängd till
anmärkningens fullföljande i anledning af 10 § RegeringsFormen
genom utgången af voteringen och trodde, att
något särskildt expeditionssätt icke fanns, samt förenade
sig med Herr Commérce-Rådet Egge.
Herr Lagman Nensén förenade sig med Herr Borgmästaren
Ullberg i så måtto, som saken redan gjort för
mycket uppseende, att af Utskottet utan all uppmärksamhet
lemnäs.
Herr Commerce-Rådet Egge föreslog, att en ny
votering måtte anställas, om anmärkning skall äga rum
eller icke, då, i händelse Ja vinner, Utskottets Beredning
anmodas att utarbeta formen för anmärkningens
framställande.
Herr Baron och Ordföranden framstälde derpå
följande justerade proposition:
Finner Utskottet, att någon anmärkning skall göras
vid detta mål?
Den, det vill, skrifver Ja.
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Ja, sä remitteras till Beredningen att ut
-
Bilaga K till Mern. N:o 27.
945
arbeta formen under hvilken anmärkningen skall framställas.
Vinner Nej, förfaller all anmärkning vid detta mål.
Rösterne uppbrötos och befunnos:
Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
Ja
5
Nej  1.
Högvördige Preste-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja
5
Nej  1.
Hedervärda Bonde-Ståndet:
Ja
5.
I följe hvaraf de vid målet angående tillåten införtullning
af manufacturerade bomullsvaror till Götheborg
gjorde anmärkningar, dels att den Föredragande
icke enligt 10 § Regerings-Formen hört vederbörande,
dels ock att någon allmän Kungörelse icke blifvit utfärdad,
skulle hos Riksens Ständer framställas, utan
yrkande af ansvarighet å Stats-Rådets Ledamöter och
den Föredragande, ägande Beredningen att till berörde
anmälan uppgifva ett förslag.
Bilaga K (ill Mein. N:o ‘27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 16 Junii
1815.
Företogos åter de af Herr Baron Gederström, Jaeol),
vid Stats-Råds-Protocollerne för den 18 och 25 Januarii
samt 1 Februarii 1815 angående Östersjö-Compagniet
946
Riksdagen 1815.
gjorde anmärkningar, hvilka uppå framstäld proposition
förföllo.
Herr Baron Cederström, Jacob, åberopade sitt till
Protocollet d. 10 i denna månad afgifne yttrande och
förbehöll sig att i jemlikhet dermed uti ProtocollsUtdrag
få bifoga sin särskilda mening i detta mål, jemte
Utskottets Skrifvelse till Riksens Ständer.
Frågan, huruvida sådant kan Herr Baron Cederström
medgifvas, skulle hvila på bordet.
Vidare öfverlades om den vid Protocollet för den
15 September 1813 angående förhöjd tull på stenkol
gjorde anmärkning, hvarefter följande godkända proposition
af Herr Baron och Ordföranden framstäldes:
Finner Constitutions-Utskottet någon anmärkning
emot Stats-Rådets Ledamöter eller den Föredragande
uti detta mål böra äga rum?
Den, det vill, skrifver Ja.
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Ja, kommer Beredningen att föreslå formen,
hvarunder anmärkningen skall framställas.
Vinner Nej, förfaller anmärkningen.
Rösterne befunnos innehålla af:
Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
Ja
2
Nej  2.
Högvördige Preste-Ståndet:
Nej  6,
Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Hedervärda Bonde-Ståndet:
Ja
1
Nej  1.
I följe hvaraf anmärkningen förföll.
Bilaga L till Mern. N:o 27.
947
Bilaga L till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 21 Junii
1815.
Företogos till pröfning de ännu på bordet hvilande
Protocoll, hvilka till anmärkning hade blifvit ifrån Fördelningarna
anmälde, nemligen:
Protocoll hållet i Stats-Rådet den 16 Febr. 1813,
om Fardag för till- och afträdande af Bohemman vid
Amiralitetet.
Sedan alla till detta ämne äskade Handlingar blifvit
företedde och uppläste, beslöt Utskottet efter någon öfverläggning,
att den gjorda anmärkningen borde förfalla,
sedan förfarandet var enligt med alla tiders praxis, och
Högsta Domstolens tanka i frågan förut hade varit inhemtad.
Protocollet öfver Krigs-Ärender hållet i Stats-Rådet
d. 27 September 1814, samt i sammanhang dermed
Protocollerne för d. 3 och 10 Jan. 1815, angående en
leverans till Kgl. Maj:t och Kronan af Handlanden
Benedicks.
Anmärkningen förföll.,
Stats-Råds-Protocollerne öfver Kammar-Ärender för
den 12 och 19 Julii samt 20 September 1814 och
14 Februarii 1815 angående Landshöfdingens i Malmöhus
Län underdåniga hemställan om sättet att i Staden
Lund hädanefter välja Borgmästare, Rådmän och Riksdagsmän.
Den härvid gjorde anmärkning förföll.
Sluteligen anmältes, att vid åtskillige Stats-RådsProtocoll
öfver Krigs-Ärender saknats hänvisningar till
Berednings-Protocollerne, hvilket, äfvensom att rubriker
vid flere mål ej varit utsatte, försvårat Utskottets arbete,
hvarom anmälan i Utskottets Skrifvelse till Riksens
Ständer skulle göras, sedan Beredningen derföre föreslagit
formen.
Herr Professoren Munck af Rosenschöld anhöll, att,
sedan alla enskilda anmärkningar nu blifvit afgjorda,
Herr Baron och Ordföranden behagade göra proposition
948
Riksdagen 1815.
uppå, om anmärkning emot den Föredragande ock StatsRådets
Ledamöter bör äga rum i anseende till rådslagen
rörande den vissa enskilda personer förunnade tillåtelsen
till införsel af den stora qvantitet utländskt bränvin,
som de sednare åren blifvit i Riket införd.
Herr Baron ocb Ordföranden framstälde proposition,
om anmärkning dervid skall göras, hvilket af pluraliteten
med Nej besvarades.
Bilaga M till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions- Utskotts Beredning
den 26 Junii 1815.
Enär Utskottet bade till Beredningen remitterat
att uppgifva förslag till förmån för den anmärkning, som
Utskottet beslutit skulle göras i anledning af beslutet
rörande bvita bomullstygers införsel i Götheborg, utbad
sig Herr Silverstolpe att få uppläsa ett så lydande
yttrande:
At sin särskilda Beredning bar Constitutious-Utskottot
behagat uppdraga att föreslå formen till en anmärkning
vid ett den flO Sept. 1812 i Stats-Rådet afgjordt
mål, rörande af Stats-Rådets samtelige närvarande Ledamöter,
i anledning af tid efter annan inkomne ansökningar,
tillstyrkt införsel, tills vidare, till Götheborg, ocb
förtullning derstädes, af alla slags manufacturerade utländske
bomulls-väfnader, som till bruk ocb nyttjande i
Riket äro tillåtne, samt bomullsgarn.
Utskottet bar ansett anmärkningen härvid böra riktas
derhän, att, ehuruväl Commerce-Collegium, GeneralTull-Arrende-Societetens
Fullmägtige och den då i Götheborg,
enligt särskildt uppdrag, vistande Kammar-Rådet
Edman härom, efter målets afgörande, skulle forständigas,
samt Gross-Handels-Societeten underrättas, likväl
icke, såsom 10 § Regerings-Formen bjuder, någre vederböi'ande
Collegier eller Embetsmän före tillstyrkandet
häröfver finnas hafva blifvit hörde, ej heller någon all
-
Bilaga M till Mern. N:o 27.
949
män Kungörelse blifvit tillstyrkt eller utkommit, hvarigenom
den Staden Götheborgs Handlande af denna
anstalt tillflytande förmån kunnat äfven komma alla
andra Rikets handlande invånare tillgodo; hafvande likväl
Utskottet derjemte föreskrifvit, att någon tillämpning
af 106 ocb 107 §§ Regerings-Formen i afseende på detta
mål icke skulle äga rum, ocb i följe deraf någon ansvarighet
å Stats-Rådets Ledamöter ocb den Föredragande
icke yrkas.
Af de sålunda utaf Constitutions-Utskottet bestämda
gränsor för anmärkningen synes mig böra slutas, att
den ej kan komma att innefatta annat än l:o en enkel
anmälan, ej hinderlig för meddelandet af décbärge åt
Stats-Rådet ocb de Föredragande; ocb 2:o Utskottets
motiver för denna blotta anmälan, oåtföljd af beifrande,
samt det ändamål Utskottet genom ett sådant tillväga
gående
åsyftar.
Ehvad tanke jag, som var ur Staden frånvarande,
då i Utskottets Plenum anmärkningen blef besluten,
kunde enskildt hysa om den bokstafliga formligheten af
detta tillvägagående, tror jag likväl, att, när décbärge
icke Stats-Rådet förvägras, låter detsamma sig, utan
kränkning af Grundlagens anda, ehuru ur blotta billigbetsskäl,
försvaras; ocb i alla fall är det min pligt, såsom
Beredningens Ledamot, att stanna inom de gränsor
Utskottet föreskrifvit.
Under denna förutsättning tager jag mig den friheten
hemställa, om icke bos Utskottet kunde föreslås,
till en början, att sjelfva anmälan borde belt och hållet
i anseende till grunddragen ocb i det närmaste till
ordalagen blifva sådan, som jag den här ofvanföre upptagit;
ocb dernäst, att densamma måtte åtföljas af ett
Utlåtande utaf ungefärligen följande innehåll:
Då, i kraft af det stadgande i Ansvarigbets-Lagen
för Stats-Rådets Ledamöter, att desse Embetsmän ej
kan till last läggas, om emot deras, på anförde skäl
grundade råd, utgången, utan deras förvållande, blifver
olycklig, och det åsyftade goda ändamålet icke vinnes,
Utskottet ansett sig icke böra ingå i någon för StatsRådet
ansvar medförande pröfning om den vidtagne anstaltens
följder eller af de, alltefter personers skiljaktiga
åsigter och erfarenhet, olika bedömde principer för densamma,
och då derjemte anledning sig icke yppat att
950
Riksdagen 1815.
vid denna anstalt tillräkna de tillstyrkande något skadligt
eller ensidigt uppsåt, har Utskottet funnit sig icke
billigen kunna fästa sig vid annat än det felaktiga i
formen, nemligen i uraktlåtenheten att, särdeles i ett
mål af denna vigt för Rikets allmänna hushållning, före
tillstyrkandet höra någon eller någre vederbörande, samt
att efter beslutet tillstyrka en Kungörelse, hvilken kunde
till alla andra hugade att sig deraf begagna lika utsträcka
förmånerna af denna anstalt.
Utskottet skulle, på sådan grund, icke hafva saknat
all anledning att, i stöd af Ansvarighets-Lagens öde
§, hos Riksens Ständer framställa sin anmälan till den
påföljd, som Regerings-Formens 107 § omförmäler, hälst
äfven vid ett och annat, likväl mindre vigtigt, tillfälle än
detta, tillstyrkanden befunnits hafva blifvit afgifne utan
någre vederbörandes förut inhemtade yttranden. Men
Utskottet har trott billigheten fordra, att vid öfvervägande
af grunderna för domslut bör sättas i beräkning,
huruvida de Ansvariges handlingssätt, icke uti något
sällsyntare fall, utan i det hela framvisar något klandervärdt;
huruvida det bevittnar en verklig böjelse att anse
sig öfver lag och vanvörda föreskrifter; eller huruvida
det icke snarare företer blott en tillfällig ovårdsamhet,
föranledd dels af en ej alla stunder närvarande vana vid
en förbättrad sakernas ordning efter födelsen af ett nytt
Samhällsskick, dels af sjelfva Embetsmännens tätare ombyte,
dels af desse Embetsmäns nödvändiga användande
till många befattningar i ett land, der den nya ordningen
ännu hvarken hunnit tilldana många skickliga män eller
tillåtit sjelfva befattningarne väl redas ifrån hvarandra,
dels ock sluteligen af de tillfälliga civila och politiska
händelser, som under dessa sednaste år ofta måst hänföra
desse högre Embetsmäns sinne och verksamhet utom
den bana, å hvilken de hufvudsakligen varit bestämda
att handla.
Det är efter ett sådant öfvervägande, som Utskottet
för sin del funnit den anmälta uraktlåtenheten ej kunna
tillskrifvas något annat än denna sistnämnda orsak. Då,
uppå sådan grund, Utskottet nu inskränker sig till en
enkel anmälan hos Riksens Ständer, utan tillstyrkande
af det slags afseende derå, hvartill 107 § RegeringsFormen
och 6 § af Ansvarighets-Lagen skulle föranleda;
och då, såsom en följd häraf, Utskottet vörd
-
Bilaga N till Mein. N:o 27.
951
samligen tillstyrker Riksens Ständer att meddela StatsRådets
samtelige Ledamöter och de Föredragande vederbörlig
decharge, gör sig Utskottet den förhoppning, att
Riksens Höglofiige Ständer lära täckas inse, huruledes å
ena sidan Riksens Ständers väckta och vakande uppmärksamhet
och å den andra billigheten och värdigheten
af deras förhållande emot skicklige och rättsinnige
Embetsmän skall hos desse underhålla deras efter Utskottets
öfvertygelse ostridiga böjelse och bemödande
att i möjligaste måtto tillbakahålla äfven sådana afvikelser
från föreskrifter och grundsatser, som från alla
menskliga befattningar äro oskiljaktiga.
Efter någon öfverläggning sammanstämde Beredningen
i den mening, att det af Herr Silverstolpe sålunda
uppgifna förslag skulle till Utskottet anmälas, såsom
öfverensstämmande med Utskottets fattade beslut
och, efter Beredningens tanka, tjenligast att uttrycka Utskottets
mening.
I afseende på de anmärkningar, Utskottet gjort
öfver saknade data i Protocoll och svårigheter vid läsningen,
uppkomna genom bristande titlar öfver ämnena,
trodde Beredningen sig böra tillstyrka, att dessa brister
väl antecknades i Utskottets Protocoll och Ordföranden
anmodades att derom göra en sådan anmälan till HofCanzleren,
att i afseende på bägge anmärkningarne Utskottet
nu ej villo sådant hos Ständerna anmäla, hälst
de anginge en mindre uppmärksamhet hos Protocollisterna
och ingen försummelse af Stats-Rådet, men att Utskottet
önskade, att sådant för en framtid må rättas.
Bilaga N lill Mein. N:o ‘27.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 27 Junii
1815.
Föredrogos de i Utskottets Beredning den 23 och
26 sisth hållna Protocoll.
Herr Silverstolpe uppläste sjelf det Dictamen, han
till Beredningen hade inlemnat, och hvilket Beredningen
952
Riksdagen 1815.
tillstyrkt böra blifva grunden för Utskottets AnmärkningsMemorial
till Riksens Ständer i anledning af granskningen
af Stats-Rådets Protocoller.
Under öfverläggningen härom befunnos Utskottets
Ledamöter vara af mycket skiljaktiga meningar. Då
somlige ansågo anmärkning endast kunna göras enligt
Regerings-Formens föreskrifter, yrkade audre, att afseende
äfven borde göras på den utförligare utredning, som
Ansvarighets-Lagen innehåller, hvarigenom grader för förseelsers
bei frände närmare bestämmas, hvaremot af flere
invändes, att en anmärkning med uppgift af en klandrad
åtgärd ej utan yrkande af ansvar kunde vara formlig,
och att i följe deraf den anmärkning, Utskottet hade beslutit,
ej kunde blifva annat än generel och vid den omständigheten,
att Utskottet vid flera tillfällen saknat vederbörligt
hörande af Beredningen och Embetsverk till sakernas
upplysande, innan de för Konungen blifvit föredragne.
Äfven erinrades, att den allmänna anmärkningen saknades,
att i afseende på Krigs-Expeditionens Protocoller
de vore förda på ett sätt, att man ganska ofta icke kunnat
taga reda på de åtgärder, som blifvit vidtagna, genom
bristande data och nummer på citerade mål och detaillerade
rubriker, att man ej kunnat controllera, om alla
Protocoll blifvit till Utskottet aflemnade, och att Utskottets
arbete försvårats derigenom, att man i allmänhet
saknat titlar på målens innehåll. Häremot invändes, att
Beredningen särskildt föreslagit, att dessa sednare anmärkningar
endast i Utskottets Protocoll skulle antecknas
och af Ordföranden hos Hof-Canzleren anmälas, till
utverkande af rättelse framdeles. Ytterligare gjordes den
anmärkning, att, då nu flera Protocoll till läsning i Utskottet
voro infordrade, det vore för tidigt att till Riksens
Ständer föreslå en generel decharge, innan denna
läsning vore fulländad, hvarföre det yrkades, att hela
frågan måtte uppskjutas, till dess äfven dessa Protocoll
hunnit blifva granskade. Efter någon stunds öfverläggning,
hvarunder å ömse sidor skäl och motskäl utvecklades,
beslöt Utskottet, uppå derom af Herr Baron och
Ordföranden gjord proposition, att hela denna fråga
skulle hvila, intill dess de nyligen infordrade Protocoll
vore läste och granskade.
Bilaga O till Mern. N:o 27.
953
Bilaga O till Mern. N:o 27.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1815.
Företogs ånyo förslaget till Skrifvelse till Riksens
Ständer rörande décharge för Stats-Rådet och Föredragande
hos Konungen. Vid detta tillfälle upplästes dels det
förslag, som ifrån Beredningen blifvit inlemnadt, dels
Utskottets egna Protocoll rörande anmärkningen om införda
bomullsväfnader i Götheborg.
Herr Biskoppen Doctor Faxe förklarade sin öfvertygelse
vara, att Constitutions-Utskottet endast efter 106
och 107 §§ Regerings-Formen kunde göra någon anmärkning,
och att, när det ej på sådan grund dertill funne
skäl, borde all anmälan af klander till Riksens Ständer
förfalla.
Herr Commerce-Rådet Egge åberopade sig, hvad
han förut i ämnet yttrat, och tilläde, att efter de upplysningar,
Stats-Secreterarne Grefve Mörner och Baron
Wirsén genom sina yttranden till Ridderskapet och
Adelns Protocoll i afseende på förevarande ämne afgifvit,
skulle en anmärkning derom, anmäld af Utskottet, icke
af Riksens Ständer böra väl upptagas.
Herr Silverstolpe erinrade, att den beslutna anmärkningen
ej anginge hufvudfrågan om bomullsväfnadernas
införsel, utan endast den omständigheten, att
tillåtelsen dertill varit gifven, utan behörige Embetsverks
föregångna hörande.
Herr Biskoppen Doctor Faxe önskade få veta, hvilken
§ i Grundlagarne, som tillät en anmälan af sådan
egenskap. Vid betraktande af 10 § Regerings-Formen,
syntes honom vederbörande Embetsverks hörande bero
deraf, huruvida Konungen hade några upplysningar af
nöden. Deröfver vore Constitutions-Utskottet för ingen
del Domare, och, der Konungen sjelf inga upplysningar
äskat, kunde ej Stats-Rådet och Föredragande beskyllas
derföre, att ett sådant hörande vore underlätet.
Efter någon ytterligare öfverläggning gjorde Herr
Baron och Ordföranden proposition till bifall på det förslag
954
Riksdagen 1815.
Beredningen inlemnat såsom grund till Utskottets tillkommande
Betänkande öfver detta ämne, hvilket ogillades;
hvarefter likväl af någre Ledamöter anfördes, att
Skrifvelsen till Riksens Ständer väl derefter kunde uppsättas,
allenast derur uteslötes, att Utskottet kunnat hafva
skäl att anmärka enligt 106 eller 107 §; andre yrkade,
att, så snart ingen anmärkning enligt dessa §§ ägde rum,
äfven alls ingen till Riksens Ständer formligen kunde
anmälas, anseende Utskottet till någon sådan anmälan
icke berättigadt; vidare föreslogs, att en anmälan till
Riksens Ständer så skulle ställas, att ingen särskild casus
måtte nämnas, men allenast i allmänna termer, att, då
man funnit det vid flera tillfällen vederbörande Embetsverk
ej blifvit hörde, ville Utskottet tillstyrka Riksens
Ständer, att, jemte meddelande af décharge åt Stats-Rådet
och de Föredragande, man hos Kongl. Maj:t borde anhålla
det täcktes Hans Maj:t anbefalla, att de i Grundlagen
föreskrifne formaliteter noga måtte varda iakttagne.
Häremot invändes, att det genom ett formligt Utskottets
beslut redan förut vore faststäldt, att frågan om bomullsväfnadernas
införsel skulle till Riksens Ständer anmälas;
att det vore Föredragandes bestämda skyldighet att låta
höra Embetsverk och derigenom bereda målen, till hvilken
åtgärd ej Konungens särskilda befallning erfordrades
m. m. Då ändteligen de fleste syntes förena sig om
gillande af Beredningens förslag, med uttagande af de
ställen der 106 och 107 §§ voro åberopade, och votering
äskades, blef densamma anstäld öfver följande proposition:
Den, som antager Beredningens förslag med de föreslagne
undantagen, skrifver Ja.
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Nej, öfverlägges om ett nytt förslag.
Vid voteringens öppnande befunnos rösterne så
hafva utfallit:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
3
Nej
3.
Preste-Ståndet:
Ja
1
Nej
5.
Bilaga P till Mein. N:o 27.
955
Borgare-St ån det:
Ja
4
Nej  1.
Bonde-Ståndet:
Ja
5.
Då i följe häraf Ja-propositionen vunnit, förklarade
Herr Biskop Rosenstein, det han skrifteligen ville ingifva
sitt votum emot detta anmälningssätt, för att låta detsamma
till Riksens Ständer åtfölja expeditionen. Dermed
förenade sig Herrar Biskoppar Faxe och Tingstadius
samt Herr Doctor Agrell.
Herr Rothoff samt Herr Baron och Ordföranden
reserverade sig till Protocollet, förklarande, att deras
mening i hufvudfrågan varit, att anmärkningen hade bordt
göras blott generel. Utskottet beslöt härefter, att Beredningen
skulle omarbeta sitt förslag efter det nu beslutna
sätt och med det snaraste dermed till Utskottet återinkomma.
Bilaga P till Mein. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1815.
Upptogs den för några Plenidagar sedan på bordet
lagde fråga, huruvida, sedan Utskottet beslutit att ej till
Riksens Ständer anmäla en föreslagen anmärkning, det
borde tillåtas en Ledamot att bilägga sin enskilda tanka
till den expedition rörande décharge, som Utskottet till
Riksens Ständer afgifver. Utskottets pluralitet förklarade
sig emot ett sådant förfarande, men
Herr Biskop Tingstadius yttrade: Min tanka är,
att hvar Ledamot i Riksens Ständers Utskott, enligt
Grundlagen, har rätt att sin särskilda mening, genom
särskildt Memorial eller Dictamen till Protocollet, låta
Utskottets Utlåtande medfölja; men att i så beskaffade
mål som detta, der det Högloft Oonstitutions-Utskottet
956
Riksdagen 1815.
icke är tillåtet att för Riksens Ständer framställa andras
anmärkningar, utan sina egna, allenast inga sådana, som
det Högloft. Utskottet icke gillat och antagit, kunna dess
Betänkande åtfölja.
Herr Professor Munch af Rosenschöld förklarade
sig instämma i Herr Biskoppen Doctor Tingstadii yttrande,
att enligt Grundlagen en enskild Ledamots yttrande
ej kan förnekas att expeditionen åtfölja, hvarföre han
reserverade sig till Protocollet emot Utskottets fattade
heslut.
Bilaga Q till Meni. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utslcott den 12 Julli
1815.
Upplästes Beredningens Protocoll för innevarande dag
(se sid. 960) jemte dervid bifogadt nytt förslag till Skrifvelse
till Riksens Ständer rörande décharge för Stats-Rådet.
Det ingifna förslaget till Skrifvelsen uppsköts till
närmare granskning, dock gjordes deremot af Herr Biskop
Tingstadius en så lydande reservation:
Då inga anmärkningar vid Stats-Rådets Protocoller
efter 106 och 107 §§ i Regerings-Formen äga rum,
kunna efter min tanka inga andra anmärkningar till
följd af samma Grundlag i Höglofl. Gonstitutions-Utskottets
Betänkande upptagas, emedan Regerings-Formen i
detta ämne inga andra föreskrifter gifvit än dem, som
i förenämnde §§ läsas.
Herr Doctor Falk förenade sig med Herr Biskop
Tingstadius.
Herr Munck af Rosenschöld och Friherre Gederström,
Jacob, anmärkte, att, om en reservation ifrån en
Ledamot skulle åtfölja Utskottets Betänkande, borde de
särskilda meningar, de anmält, äfven blifva detsamma
följaktiga.
Herr Baron och Ordföranden förklarade sig hafva
i förra Pleno gjort sin reservation endast till Utskottets
Protocoll, samt att han ej yrkade, att den med expeditionen
till Riksens Ständer skulle afgå.
Bilaga Q till Meni. N:o 27.
957
Herr Rothoff anförde till Protocollet:
Då jag såsom Ledamot af Höglofl. Särskildta Utskottet,
hvarest den 14 sistlidne Junii förekades frågan
om botemedlen för den öfverklagade förlägenheten i allmänna
rörelsen, icke kunde hafva äran att samma dag
deltaga i Höglofl. Constitutions-Utskottets öfverläggningar,
hvaraf nu förevarande ämnes afgörande blifvit en följd,
anser jag mig nu icke kunna anföra något egentligt
yttrande öfver de ämnen, hvilka nämnde dag inom Höglofl.
Utskottet blefvo afgjorde, men får dock äran reservationsvis
anföra, att jag enligt min öfvertygelse icke kan
instämma i den del af Höglofl. Utskottets förenämnde
dag fattade beslut, som innehåller att hos Riksens Höglofl.
Ständer anmäla endast behandlingssättet af det den 30
September år 1812 inom Stats-Rådet afgjorde mål, angående
tillstånd för Götheborgs Stad att införa sådane
manufacturerade bomullsvaror och bomullsgarn, som till
införsel i Riket voro förbudne, äfvensom att, jemte det jag
instämt i Höglofl. Utskottets nu tagne beslut att från
den af Utskottets Beredning föreslagne och uppläste
expedition uttaga det, som rörande 106 och 107 §§ i
Regerings-Formen blifvit infördt, jag likväl icke kan förena
mig med Utskottets pluralitet att för öfrigt antaga den
föreslagne expeditionen oförändrad.
Då ändamålet mod expeditionen enligt min tanka
egentligen lärer vara att af sådane ämnen, som på Rikets
allmänna hushållning ega ett nära inflytande, som derjemte
till sin beskaffenhet tydligen ligga inom vissa allmänna
Embetsverks och Collegiers vanliga verkningskrets,
och äfven i många fall deras närmare åtgärder, bereda
för framtiden ett enformigt föredragningssätt, som medför
all den nytta, hvilken kan hemtas af sådane upplysningar,
som från förenämnde Verk jemte Rikets allmänna
Arenders Beredning kunna lemnäs, hemtade dels
från en längre tids erfarenhet, dels från en mera detaillerad
kännedom af sjelfva sakens förhållande, jemte skälen
hvarpå förut vidtagne åtgärder sig grundat och de
följder, som kunnat ega rum; då man tillika erfarit, huru
i flera af de mål, hvilka, egande någon gemenskap med
Rikets allmänna hushållning, blifvit af Riksens Ständer
önskningsvis i underdånighet framstälue, förenämnde
behandlingssätt egt rum; då äfven 10 § af RegeringsFormen
synes syfta åt ett dylikt förfarande, men ock
Riksdagen 1815.
tillika af de i Stats-Rådet förde Protocoll inhemtats, att
förhållandet häruti icke varit enformigt, utan ombytligt;
och slutligen då jag för min del tror, att så väl ett enformigt
behandlingssätt som vederbörande Verks upplysningars
inhemtande kan blifva af nytta i flera hänseenden,
har jag trott mig kunna anse en sådan expedition
härifrån vara tjenligast, sorn utan att fästa sig vid
en enda sak till Riksens Ständer endast anmäler, huru
förhållandet i förenämnde hänseende varit olika vid sådane
mål, som på Rikets allmänna hushållning, handeln m. m.
sådant kunnat ega. ett större eller mindre inflytande,
hvarefter Riksens Högloft Ständer sjelfve kunde finna,
huruvida de hos Kongl. Maj:t ville frambära sina underdåniga
önskningar att, så vidt möjligt vore, innan föredragning
i Stats-Rådet sker, låta inhemta vederbörande
Collegiers, andra allmänna Embetsverks eller Rikets
Ärenders Allmänna Berednings upplysningar och underdåniga
yttranden i de mål, som Rikets allmänna hushållning
kunna angå eller derpå ega något inflytande,
samt att besluten i dessa mål, äfven då de innehålla
några allmännare undantag ifrån författningar, måtte på
ett eller annat sätt komma till Kongl. Maj:ts trogne undorsåters
kännedom, på det att de med anledning deraf må
kunna så inrätta sina företag och rigta sina speculationer,
som de af besluten sig härledande omständigheter
kunna fordra.
Herr Silverstolpe yttrade sig:
Den dag, då Höglofl. Constitutions-Utskottet beslöt
sin anmälan hos Riksens Ständer, kunde jag, såsom ur
Staden frånvarande, icke i öfverläggningen deltaga. Jag
har således ej haft tillfälle att i hufvudsaken yttra min
enskilda öfvertygelse. I den opinion jag i Utskottets
Beredning afgifvit rörande formen af en sådan anmälan,
har jag endast uppfyllt min skyldighet, den att i mitt
förslag inskränka mig inom Utskottets gifna föreskrift.
Enär nu målet definitift skall afgöras, utbeder jag mig
få förklara, att när det, som jag tror med rätta, anses
af de fleste öfverskrida billighetens gräns och oförenligt
med en sund afvägning mellan felaktighet och beifrande,
om Utskottet skulle anse de anmärkta uraktlåtenheter
böra framställas till den högtidliga påföljd, hvartill 106
och 107 §§ Regerings-Formen föranleda, och när i följe
deraf fullständig décharge bör Stats-Rådet och de Före
-
Bilaga Q till Mern. N:o 27.
959
dragande meddelas, anser jag för min del ändamålet af
Utskottets anmälan efter riktig slutledning icke kunna
blifva annat än att söka rättelse för framtiden i det
såsom felaktigt anmärkta tillvägagåendet. Jag finner ingenting
stridande emot Grundlagen, sammanlagd med ett
sundt begrepp om god ordning, att framtida uraktlåtenheter
må förekommas, utan att, för de förflutna, personer
framställas för en National-Domstol eller hos Konungen
anmälas till förafskedande, och jag anser på sådan grund
det enda med princip och ändamål öfverensstämmande
steg å Constitutions-Utskottets sida vara det att hos
Riksens Ständer, jemte déchargens anmälande, tillstyrka,
att af förekomne anledningar Riksens Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om Dess
Nådiga utgärd derhän, att föreskriften i 10 § Regerings-Formen,
om vederbör andes hörande, matte varda
med sorgfällighet af dem sådant åligger iakftageh, och
att uti alla ärender, som röra allmänna hushållningen,
sådana underrättelser måtte allmänheten meddelas,
hvarigenom alla må kunna af näringsförmånerna sig
lika begagna.
Upplästes ett förslag till Skrifvelse ifrån Utskottet
till Ilof-Canzleren, rörande de brister, som blifvit anmärkta
vid Protocollsförningen i Krigs-Expeditionen.
Under öfverläggningen härom yrkades af somliga,
att det vore oordentligt och på intet ställe i Grundlagarne
tillåtet, att Utskotten finge communicera med
Konungens Embetsmän eller utverka anmälanden hos
Konungen, annorlunda än medelbart genom Riksens
Ständer, undantagandes när Utskott ifrån Hof-Canzleren
vill upplysningar infordra, att derföre den föreslagne anmälan
borde göras hos Riksens Ständer, och ej directe
hos Hof-Canzleren; somliga, att anmärkningen endast af
Ordföranden hos Hof-Canzleren borde anmälas; andra åter,
att densamma i ett Protocollsutdrag skulle till Riksens
Ständer medsändas, hvilket Protocollsutdrag borde i
Memorialet åberopas. Efter åtskilliga å alla sidor anförda
skäl beslöt Utskottet att det sistnämnde förslaget
antaga, hvarefter genast uppsattes och justerades ett
tillägg rörande detta ämne till Utskottets Memorial om
Stats-Rådets décharge.
Friherre Gederström, Jacob, förklarade, att, derest
saken blott under denna form anmäldes, ansåge han sig
960 Riksdagen 1815.
nödsakad att sin protest bifoga, emedan han, såsom
Protocollen vid läsningen befunnits, ej kunde säga sig
hafva rätt kunnat granska dem och målens behandlingssätt.
Herr Munch af Rosenschöld instämde i denna
protest, och ville densamma skrifteligen afgifva.
Bilaga R till Mein. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcotts Beredning
den 12 Julii 1815.
Anmältes, att project till Constitutions-Utskottets
Skrifvelse till Riksens Ständer, angående décharge för
Stats-Rådets samtlige Ledamöter, blifvit uppsatt i enlighet
med Utskottets å Beredningens förslag grundade
beslut, hvarvid endast de förändringar, som i anseende
till uteslutande af allt åberopande af 106 och 107 §§:na
blifvit iakttagne; hvilken Skrifvelse af Beredningen godkändes,
äfvensom ett särskildt förslag till ordalagen för
anmälan af de uraktlåtenheter, som blifvit anmärkte i
anseende till Protocollernes ofullständighet.
Bilaga S till Mern. N:o 27.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-lJtskott den 13 Julii
1815.
Herr Silverstolpe uppläste följande:
Vid den föreslagne anmälan till Riksens Ständer
utbeder jag mig, medan ännu tid är, få göra några erinringar:
den första om congruiteten deraf att på billiga
grunder meddela decharge och likväl framställa anmärkningsvis,
hvad man ansett icke böra påkalla lagens beifrande
och således icke hindra déchargen; den andra,
Bilaga S till Mein. N:o 27.
961
att, då ej något steg i afseende på det förflutna felaktiga
föreslås, eller ens jemte meddelande af déchai’ge kan föreslås,
ej heller något är bestämdt föreslaget i afseende på
det tillkommande, hvilket Utskottet likväl egenteligen
haft och bordt hafva i sigte; den tredje, att, då Utskottet
ej ansett mer än ett uraktlåtenhetsexempel böra anmälas,
den misstanken naturligen måste väckas, att ConstitutionsUtskottet
saknat många eller betydande anledningar till
sin anmälan, och sålunda få emot sig rigtade både sina
ovänner, som ej önska bättre än tillfället att decreditera
det, och sina vänner, som ej med tillräckliga skäl kunna
försvara det; den fjerde, att emot den förmodligen rigtiga
praxis vid de förflutna Riksdagar décharge icke är
meddelad Konungens Rådgifvare i Commandomål, hvilken
äfven i Regerings-Formen bland de ansvarige nämnes
och derigenom äger för sin säkerhet rätt att icke förbigås.
Jag anhåller i anledning häraf få underställa, om
icke ännu tid kan vara att afhjelpa allt det mindre
sammanhängande och ofullständiga i detta handlingssätt,
derigenom att Utskottet behagade inskränka sig till en
enkel décharge för de personer Regerings-Formen för
ansvariga anser, med tilläggning af det tillstyrkande, som
innefattas i slutmeningen af mitt förut i detta mål till
Utskottets Protocoll den 12 Julii afgifna yttrande. Utan
att hafva deltagit i Utskottets första beslut öfver detta
ämne, har jag sedermera under öfverläggningarne bemödat
mig att genom conciliatoriska förslag befrämja en
större och större rigtighet i Constitutions-Utskottets steg
i afseende på förevarande ämne. Jag tror, att blott det
af mig nu föreslagna steg till full rigtighet återstår, och
jag tror, att det Riksens Ständers Utskott, som främst
har sig uppdraget att utveckla och vidmagthålla principer,
skall mindre lida af tillvitelsen att icke hafva varit
nog omildt, än af den att icke hafva handlat efter rigtiga
grundsatser.
Herr Biskoppen Doctor Rosenstein förklarade sig
instämma i det förslag, Herr Silverstolpe nu uppgifvit,
samt att, om detta förslag antoges, funne han Utskottets
åtgärd vara sådan, att han ej hade anledning att deremot
göra sin reservation.
Friherre Cederström, Jacob, anmärkte, att deri fattades
anmälan om det ofullständiga i Protocollsföringen,
41
962
Riksdagen 1815.
hvarom han ville bifoga sin protest, derest han ej i Expeditionen
intoges.
Under öfverläggningen yttrade flere af Utskottets
Ledamöter, att de väl hade önskat anmärkning för flera
anledningar, men ej varit nöjde med anförandet af blott
en; att det väl vore något hulpet, när denna blott exempelvis
anfördes, men att de i alla fall önskat Expeditionen
annorlunda, derest de ej vore bundne af Utskottets
redan fattade beslut. Andre yrkade, att, innan en Expedition
vore afgången, kunde ett beslut ej så strängt binda
ett Utskott, hvars åtgärder alltid äro blott förberedande,
att icke dess Expeditioner kunde undergå rättelser. De
fleste antogo beviljandet af full decharge, men önskade
anmälandet i allmänna termer af befunnen underlåtenhet
att höra vederbörande Embetsverk.
Likaledes önskades en anmälan om Krigs-Expeditions-Protocollens
felaktiga construction och påminnelse i
afseende på felande titlar och rubriker, hvarigenom Utskottets
arbete försvårats. Vidare erinrades, att décbarge
äfven borde nämnas för Konungens Rådgifvare i
Commandomål, och då deremot invändes, att Utskottet
ej läst något dertill börande Protocoll, beslöts, att, när
ingen Ledamot haft anledning att ett sådant infordra,
vore det ett bevis, att Utskottet veterligt ingen anledning
till anmärkning emot desse Rådgifvare funnits.
Ändteligen stadnade Utskottet i det beslut, att dess Betänkande
skulle innehålla full décharge för Stats-Rådet,
Stats-Secreterare och Konungens Rådgifvare i Commandomål,
att det skulle föreslås Riksens Ständer att hos
Konungen anhålla om Dess Nådiga åtgärd derhän, att
föreskriften i 10 § i Regerings-Formen, om vederbörandes
börande, måtte varda med sorgfällighet af dem sådan
åligger iakttagen, och att i alla Ärender, som röra allmänna
hushållningen, sådane underrättelser måtte Allmänheten
meddelas, hvarigenom alla må kunna af näringsförmånerna
sig lika begagna. I afseende på de anmärkte
felen vid Protocollens construction skulle de i ett Protocolls-Utdrag
anmälas, och i Skrifvelsen jemte dess åberopande
åt Riksens Ständer öfverlemnas, att genom Skrifvelse
till Kongl. Maj:t deri för framtiden söka att utverka
rättelse.
Memorial N:o 28.
963
N:o 28.
Memorial i anledning af väckt motion om
stadgande af vilkoren för Utlänningars
naturalisation till Svenske Medborgare.
I anledning af inom Constitutions-Utskottet
väckt motion får Utskottet härmed till Riksens
Ständer anmäla ett förslag till en ny §, hvilken
borde införas mellan den 37 och 38 § RegeringsFormen,
så lydande:
Norrmän, som till Sverige inflytta, njute
Svensk Medborgarerätt ifrån den tid de sig dertill
hos Konungen anmäla. Utlänningar, som
bekänna sig till den Christna läran, hvilka 6 år
innehaft ordinarie Embete, Burskaps-rätt eller
varit Fastighets-äg are, vare berättigade att såsom
Svenske Medborgare anses. Andre Utlänningar
måge efter 6 års vistande i landet sig hos Konungen
anmäla, som äge att pröfva, huruvida Medborgarerätt
dem må förunnas.
Hvilket förslag anmäles till behandling,
enligt 56 § Regerings-Formen. Stockholm den
13 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
964
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Mern. N:o 28.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 3 Julii
1815.
Herr Silverstolpe anmälde några förslag till ändringar
i Grundlagarne:
Föreslås ett nytt stadgande i Regerings-Formen om
möjligheten af Utlänningars naturalisation till Svenske
Medborgare, och vilkoren för densamma.
Bilaga B till Mern. N:o 28.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
den 13 Julli 1815.
Så väl af skäl, som Beredningen ej trott sig behöfva
utveckla, som i enlighet med hvad hittills brukligt varit,
föreslog Beredningen, att slutet af 16 § Regerings-Formen
måtte i slutet erhålla följande tillägg:
Norrmän, som till Sverige inflytta, njuta Svensk.
Medborgarerätt frän den tid de sig dertill hos Konungen
anmäla.
Utlänningar, sorn bekänna sig till Christna läran,
hvilka 6 års tid innehaft ordinarie Embete, Burskapsrätt
eller varit Fastighets-ägare, vare berättigade att
såsom Svenske Medborgare anses. Andre Utlänningar
måge efter 6 urs vistande i landet sig hos Konungen
anmäla, som äger pröfva, huruvida Medborgarerätt
dem må förunnas.
Bilaga C till Mern. Nio 28.
965
Bilaga C till Mern. N:o 28.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 13 Julii
1815.
Af det förslag, Beredningen afgifvit såsom tillägg
till 16 § Regerings-Formen, antogs efter någon justering
hela redactionen, men beslöts, att den skulle föreslås till
en ny § mellan den 67 och 38 i Regerings-Formen.
966
Riksdagen 1815.
N:o 29.
Memorial med förslag till ett tillägg vid
60 § Regerings-Formen.
Till följe af en inom Constitutions-Utskottet
väckt motion får Constitutions-Utskottet
hos Riksens Ständer föreslå ett så lydande tilllägg
vid slutet af 60 § Regerings-Formen:
Uteslutande Privilegier ä Tio, högst Femton
år, för nya uppfinningar eller nya eller betydligen
förbättrade methoder i konst eller näringsfång,
vare likväl Konungen obetaget att efter
vederbörandes hörande bevilja.
Hvilket förslag hos Riksens Ständer vördsamt
anmäles, för att enligt 56 § RegeringsFormen
behandlas. Stockholm den 13 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
,J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 29.
967
Bilaga till Mern. N:o 29.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 3 Jidii
1815.
Herr Silverstolpe anmälde några förslag till ändringar
i Grundlagarne:
Regerings-Formen:
60 §. Föreslås en bestämning af begreppen om
Monopolium, Privilegium och Dispense.
968
Riksdagen 1815.
N:o 30.
Memorial vied förslag till ändringar i
Tryckfrihets-Förordningen.
I anledning så väl af inom Utskottet väckta
motioner som till följe af de anmärkningar, det
Högvördiga Preste-Ståndet vid 1812 års Riksdag
sig förbehöll, och nu till Utskottet blifvit remitterade
att upptagas och beredas, får Constitutions-Utskottet
härmed till Riksens Ständer öfverlemna
de förändringar i Tryckfrihets-Förordningen
detsamma tillstyrkt.
Då i Ingressen till den efter 1812 års
Riksdag utgifne Tryckfrihets-Förordning 86 §
Regerings-Formen befinnes åberopad och dess
lydelse införd skiljaktig emot sjelfva §:n, i så
måtto, att efter orden »i förväg lagde» har
blifvit insatt meningen: af Tryckfrihets-Lag en
ej föreskrifne hinder, får Constitutions-Utskottet
föreslå, att denna citation måtte återföras till
fullkomlig likhet med §:ns lydelse i RegeringsFormen.
I 1 § 5 Momentet föreslår Utskottet, att
efter ordet »Boktryckeri» måtte tilläggas: eller
Tryckeri för Musicalier.
Memorial N:o 30.
969
Då det stadgande såsom obilligt blifvit anmärkt,
att de personer, hvilka såsom vittnen
påskrifvit en namnsedel, blifvit ålagde författareansvar,
derest icke den uppgifne Författaren
stöde att igenfinnas, föreslår Utskottet följande
förändring i 1 § 6 Momentet efter orden
»inom Sverige boende Svenske Medborgare»:
hvilka, i händelse Skriften inom laga tid åtalas
skulle, författareansvar äligge, så vida Författarens
namn och hemvist befunnes oriktigt uppgifne
eller i sedeln saknades; i sammanhang hvarmed
det öfriga, ifrån och med orden »eller ock» till
och med »ifrån svaromålet uteblefve», alldeles
skulle uteslutas.
I 1 § 7 Momentet föreslås följande förändring
af andra punkten: Utgifvare af Dagblad
och Periodiska Skrifter vare alltid, i afseende
på ansvaret, ansedd såsom Författare, derest
han sig ej med dennes namnsedel försett, eller ej
kan på annat sätt bevisligen uppgifva Författaren,
åliggande Utgifvarén under lika förbindelse
att tillse, det de vilkor, som vid utgifvandet
deraf i denna Lag ytterligare stadgas, varda
noga iakttagne.
I sammanhang härmed föreslås i 8 Momentet
samma §, efter ordet »uppgifvet», följande tilllägg:
Kan Utgifvare förete namnsedel å Författaren
till den åklagade artikeln, eller på annat sätt
Författaren bevisligen uppgifva, vare han ifrån
författareansvaret frikänd.
I stället för den följande meningen, som
begynner med »Domaren äger» och slutar med
»Domstolen inkalla», föreslås följande såsom ett
nytt Moment:
Domare äge att namnsedeln genast öppna
och att på hvilketdera af ofvannämnde sätt den
970
Riksdagen 1815.
rätta Parten sålunda blifvit känd honom inför
Domstolen inkalla.
I sammanhang härmed föreslås den förändring
af 4 § 7 Momentet:
Utgifvare af Dagblad och Periodiska Skrifter,
hvilka i det fall, som i 1 § 7 Momentet
är stadgadt, äro underkastade författareansvar,
vare framför andra erinrade om ett rätt bruk af
Tryckfriheten, och umgälles Utgifvarens förbrytelse,
genom sådant Blad, dubbelt i alla de fall,
der med penningar pliktas.
I 3 § 9 Momentet föreslås, att efter citationen
af Förordningen af den 20 Januarii 1779
måtte tilläggas: och Skriften confisqueras.
I 4 § 8 Momentet föreslås efter orden »allmän
säkerhet» följande tillägg: anstötlig mot den
Evangeliska läran.
I 5 §, sådan som den efter antagandet
af Jury i Tryckfrihetsmål nu är redigerad, föreslås
följande nya redaction af 1 och 2 Momenten
: -7
1 Momentet. Lagligheten af Böckers och
Skrifters innehåll skall hädanefter alltid prof vas
af en Jury, eller Nämnd, bestående af Nio personer,
hvilka sammanträda vid den Domstol, der
brott emot denna Lago åtalas, och der, genom förhör
med Parterna, Åklagarens slutpåstående och
den tilltalades förklaring, ransakningen fullbordas
bör.
2 Momentet. Den, som kallas till Ledamot
i Jury, må ej utan laga förfall uteblifva, och
äge Domaren genom vite eller annan laglig påföljd
en uteblifven Jury-Ledamot till inställelse
förpligta. Parten gällde reskostnaden för de af
honom tillkallade Ledamöter i Jury.
Memorial N:o 30.
971
Om förrättningen uppehälles genom någon
Ledamots förfallolösa utebli/vande, ersätte han
de tillstädes komna Ledamöters resekostnad. Ej
må Part till Ledamot i Jury någon utom Länet
boende tillkalla.
Domstolen må ej till Ledamot i Jury nämna
annan person, än som bor inom den Jurisdiction,
der målet är anhängigt.
3 Momentet. Parterne äga välja &c.
Då ytterligare blifvit anmärkt, att det i den
nu antagna författningen rörande Jury stadgade
röstningssättet kunde medföra betydliga svårigheter,
har Utskottet velat Riksens Ständer föreslå
en sådan förändring af 5 § 4 Morn., efter
orden »icke åtskiljas innan», att det återstående
af Momentet skulle utgå, och i dess ställe införas:
densamma häröfver med Ja och Nej röstat.
Till den åklagades fällande fordras minst två
tredjedelar af rösterna; i annat fall vare han
frikänd.
Till befordrande af bättre ordning inom de
stadgar, Tryckfrihets-Lagen innefattar, föreslår
Utskottet, att det 8 Momentet i 5 § måtte flyttas
imellan det 6 och det 7.
Alla dessa särskildta förslag öfverlemnas
härmed till Riksens Ständer, för att efter 56 §
Regerings-Formen behandlas.
Af de ifrån Ifögvördiga Preste-Ståndet remitterade
anmärkningar hafva de, som i ofvanstående
förslag ej äro upptagne, af Utskottet ej
blifvit ansedde böra tillstyrkas. Sådana äro det
föreslagna tillägget i 3 § 3 Momentet af orden:
eller fängelse efter brottets svårare beskaffenhet,
och i 4 § 12 Momentet om uteslutande af stadgandet
om ersättning åt Bokhandlare för Böcker,
som af Styrelsen blifvit confisquerade. I afse
-
972 Riksdagen 1815.
ende på dessa förslags uteslutande har Herr
Prosten Doctor Falk deremot gjort sin reservation.
Stockholm den 13 Julii 1815.
På Ilöglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 9 bilagor (A—I).
Bilaga A till Mern. N:o 30.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Ilöglofl.
Ständers Constitutions- Utskott den 16 April
1815.
Upplästes ett af Herr Borgmästaren Kjellander till
Utskottet inlemnadt Memorial innehållande förslag till
ändring i 1 § 7 Mona. Tryckfrihets-Lagen:
Vördsamt Memorial.
Uti 1 § 7 Mom. af Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers
Tryckfrihets-Förordning af den 16 Julii 1819 stadgas,
»att Utgifvare af Dagblad och Periodiska Skrifter,
alltid i afseende på ansvaret äro ansedde såsom För
-
Bilaga A till Meni. N:o 30.
973
fattare» och 4 § 7 Mom. föreskrifver, »att Utgifvarens
förbrytelse genom sådant Blad skall umgällas dubbelt i
alla de fall, der med penningar pliktas.»
Till Bladens Utgifvare inlämnas annoncer från private
personer, från Domare och Embetsmän i skiljaktige
ämnen, äfven försedde med deras underskrift. Af innehållet
kan Redacteuren icke bedöma något hinderligt
för deras införande i Bladet, hvilket han ej heller får
vägra; men huru lätt kan icke hända och har icke händt,
att en dylik annonce, vare sig uppsåteligen eller genom
misskrifning, innefattar en vrängd framställning om en
annans person eller egendom, ett osant föregifvande om
tredje man, ledande till Allmänhetens förledande eller
förvillande, och då, oansedt Författaren är känd,
oansedt han äfven inför Domstolen vidgår annoncens
innehåll och att den af honom till tryckning i Bladet
blifvit ingifven, är det icke han — utan Redacteuren,
som Domaren efter berörde Momenters ordalydelse måste
fälla till ansvar, och således straffa Redacteuren för en
förseelse, som han icke möjeligen kunnat förutse eller
förekomma. Dessutom synes, efter mitt omdöme, slutet
af 8 Momentet i 1 § innefatta en contradiction emot
förra stadgandet. Deri heter det: »Angår Rättegången
Dagblad eller Periodiska Skrifter, blifve Utgifvarens namn
af Hof-Canzleren uppgifvet. Domaren äger att genast,
sedan namnsedeln blifvit aflämnad, den samma öppna,
och den derigenom upptäckta rätta Parten för Domstolen
inkalla». Häraf skulle ju med mycket skäl kunna slutas,
att med orden: rätta Partén, förstås Författaren, hvilken
således vore till ansvar skyldig, äfven då frågan är om
Dagblad eller Periodiska Skrifter.
Om dessa anmärkningar förtjena afseende, vågar jag
vördsamt hemställa, om icke Höglofl. Utskottet skulle
täckas hos Riksens Ständer föreslå, att meningen i 7
Mom. 1 §, som börjas med orden: Utgifvare af Dagblad
och Periodiska Skrifter etc., helt och hållit uteslutes, och
att 7 Mom. 4 § endast erhåller följande redaction: »Utgifvare
af Dagblad och Periodiska Skrifter vare framför
andre erindrade om ett rätt bruk af Tryckfriheten, och
umgälles Utgifvarens förbrytelse genom sådant Blad dubbelt
i alla de fall, der med penningar pliktas.»
I sammanhang härmed utbeder jag mig lika vördsamt
Höglofl. Utskottets granskande uppmärksamhet vid
974
Riksdagen 1815.
1 § 6 Morn., med hemställan, om icke, i förening med
Högvördige Preste-Ståndets reservation vid 1812 års Riksdag,
detta Moment fordrade en förändrad redaction, i
afseende på vittnens ansvarighet, då de påteckna en namnsedel,
och Författaren icke kan framställas.
Att vittna om en annan människas brott eller förseelse
är helt annat än att utöfva sjelfva gerningen,
och väre öfrige Lagar gifva icke ringaste anledning, att
vittnen kunna förvandlas till Parter i annat fall, än då
de varit delaktige i gerningen. Att med skyldighet för
vittnen att uppgifva en Författares namn och hemvist,
skulle fölsnäs ansvar för dennes brottslighet, då han
tagit flykten och icke kan framställas, innefattar efter
mitt omdöme en högre grad af obillighet, att icke nyttja
någon annan benämning, då det icke tillika är vittnen
tillåtet att under den bestämde anklagelsetiden hålla
Författaren i fängsligt förvar. Följderne af berörde stadgande
kunde för personliga säkerheten i framtiden blifva
vådelige, och Domaren vid behandlingen af ett dylikt
mål skall i en af Rikets Grundlagar finna ett Rättegångssätt,
stridande emot alle öfrige Lagar och författningar,
samt nödgas att döma personer för brott, som
de icke begått, då det aldrig kan få namn af brott att
som vittne bestyrka en annans handskrift.
G. Kjellander.
Lades på bordet.
Bilaga B till Mern. N:o 30.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
för de till Utskottet inkomna förslag till
ändring i Grundlagarne den 31 Maji 1815.
Föredrogs ett Memorial af Herr Borgmästaren Kjellander,
innehållande åtskilliga anmärkningar vid Tryckfrihets-Förordningen,
nemligen:
a) Om obilligheten, att Utgifvare af Dagblad och
Periodiska Skrifter alltid skola anses såsom Författare,
om de än skulle kunna uppgifva den verklige.
Bilaga B till Mein. N:o 30. 975
Beredningen, som medgaf obilligheten af detta stadgande,
trodde sig böra tillstyrka en så lydande ändring
i Tryckfrihets-Förordningens 1 § 7 Moment:
Utgifvare af Dagblad och Periodiska Skrifter vare
alltid, i afseende på ansvaret, ansedd såsom Författare,
derest han sig ej med dennes namnsedel försett, eller
ej kan på annat sätt bevisligen uppgifva Författaren,
åliggande Utgifvaren &c.
I sammanhang dermed borde i 8:de Mom. samma §
efter ordet »uppgifvet» tilläggas: Kan Utgifvare förete
namnsedel å Författaren till den åklagade artikeln,
eller på annat sätt Författaren bevisligen uppgifva,
vare han för författareansvaret frikänd.
Såsom nytt Moment skulle derefter komma följande:
Domaren äge att namnsedeln genast öppna, och
att på hvilketdera af ofvannämnde sätt den rätta Parten
sålunda blifvit känd honom &c.
Ytterligare skulle i sammanhang härmed föreslås
den förändring i 4 §:s 7 Moment: Utgifvare af Dagblad
och Periodiska Skrifter, hvilka i det fall, som i 1 §
7 Mom. är stadgadt, äro underkastade författare
ansvar
&c.
b) Om instämmande i den af Högv. Preste-Ståndet
gjorda anmärkning vid 1 § 6 Morn., hvarigenom de,
hvilka såsom vittnen påskrifvit en namnsedel, ålades författareansvar,
derest Författaren uteblefve.
Beredningen föreslog i anledning deraf följande förändring
i berörde Moment:
— »Svenske Medborgare», hvilke, i händelse Skriften
inom laga tid åtalas skulle, författareansvar åligge,
så vida Författarens namn och hemvist befunnes oriktigt
uppgifne eller i sedeln saknades. Det följande,
ifrån eller ock, till och med uteblefve föreslogs att utgå.
976
Riksdagen 1815.
Bilaga C till Meni. N:o 30.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 20 Junii
1815.
Herr Doctor Wijkman ingaf en så lydande motion:
Jag anser en Jury nödvändig för att beröfva Religionssmädaren,
upprorsstiftaren och äreskändaren den
trygghet, han bygger på ett försigtigt missbruk af Tryckfrihets-Förordningen.
Men jag kan ej gilla det af förslaget
till Jury, hvilket gör 2/s-delar af rösterna nödvändiga
för dess upplösning. Jag önskade, att det antingen
bestämde blotta pluraliteten af rösterna såsom afgörande,
eller ock frikallade den anklagade, om ej 2/3-delar
af dem vore emot honom. Föreställom oss en Jury, sammansatt
af Nio redelige, faste och upplyste Män, som
med en ed, vid hvilkens uppläsande jag kände mitt blod
varmare, förbundit sig att följa sin öfvertygelse. Förest
ällom oss, att efter omröstningen fyra röster funnos
jakande och fem nekande, och att för ingen af desse redelige
Män visade sig något skäl till förändring af den
en gång fattade meningen. Jag frågar: När skall denna
Jury blifva upplöst? Mau svarar: När behofvet tvingar
till upplösning. Och jag frågar: Månne någon rättskaffens
Man skall frivilligt ingå i en sådan Jury? Är det ädelt
af Lagstiftaren att med behofvet af sällskap eller hvila
eller med annorstädes påkallande ouppskjutliga göromål
tvinga en af de fyra, eller två af de fem, att förråda den
öfvertygelse, med hvilken Lagstiftaren på det starkaste
sökt att fästa dem med den föreskrifna eden? Stockholm
d. 23 Junii 1815.
S. Wijkman Casp:son.
Herr Borgmästaren Kjellander ingaf en så lydande
motion:
Vördsamt Memorial.
I sammanhang med hvad Herr Professoren Doctor
Wijkman nu anfört, torde mig tillåtas såsom en ny
motion väcka Höglofl. Utskottets uppmärksamhet derå,
Bilagor D, E till Mern. N:o 30. 977
att ett stadgande i 5 § af Tryckfrihets-Lagen nödvändigt
erfordras, som berättigar Domaren att vid vite eller
annor laga påföljd ålägga de till utgörande af Jury
kallade personer att å utsatt tid och ställe sig infinna.
Utan ett sådant stadgande skall det nu antagne Rättegångssättet
förfela sitt åsyftade ändamål.
G. Kjellander.
Bilaga D till Mern. N:o 30.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 21 Junii
1815.
Likaledes skulle till Riksens Ständer öfverlemnas de
förslag till ändringar i Tryckfrihets-Lagen, Beredningen,
i anledning af Herr Kjellanders motion och af PresteStåndet
vid sista Riksdag gjorda anmärkningar, utarbetat,
dock skulle med expedition deraf dröjas intill dess så
väl sednare inom Utskottet väckta motioner rörande
samma Lag hunnit pröfvas, som den af Preste-Ståndet
gjorda remiss derom upptagas.
/ Bilaga E till Mern. N:o 30.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
den 26 Junii 1815.
Beredningen upptog derefter enligt remiss de förslag
till ändringar i Tryckfrihets-Lagen, som vid sistl.
Riksdag af Preste-Ståndet gjordes.
Dessa förslag voro: ^
1 § 6 Mom. om åläggandet af samma ansvar som
cautionister å dem, hvilka såsom vittnen påtecknat namnsedel,
978
Riksdagen 1815.
Beredningen erinrade sig, att den öfver denna fråga,
redan i anledning af Herr Borgmästaren Kjellanders
motion, till Utskottet afgifvit sitt yttrande.
3 § 3 Mom. om tillägg deri af orden: eller fängelse
efter brottets svårare beskaffenhet. Ansågs böra
förfalla. Herr Doctor Falk reserverade sig emot denna
mening.
3 § 9 Morn. om tillägg deri af orden: och Skriften
confisqueras. ^Skulle med tillstyrkande till Utskottet
öfverlemnas.
4 § 8 Mom. om införande af orden: anstötlig för
elen rena Evangeliska läran. Likaledes.
-^4 § 12 Morn. om afskaffande af stadgandet om
ersättning åt Bokhandlare för böcker som af Styrelsen
blifvit confisquerade. Beredningen ansåg detta Moment
böra förblifva oförändradt; allenast Herr Doctor Falk
gjorde emot detta beslut sin reservation.
Efter väckt fråga, huruvida de i anledning af PresteStåndets
gjorda och nu upptagna anmärkningar tillstyrkta
förslag kunde till Riksens Ständer ingifvas, under tillstyrkande
att genast vid denne Riksdag afgöras, ansåg
Beredningens pluralitet, att de ej annorlunda borde behandlas
än såsom förslag, hvilkas afgörande till nästa
Riksdag borde uppskjutas.
Företogs det till Utskottet remitterade förslag af
Herr Borgmästaren Kjellander, att Domaren måtte berättigas
att vid vite eller annor laga påföljd ålägga de
till utgörande af Jury kallade personer att å utsatt tid
och ställe sig infinna.
Och beslöt Beredningen att till Utskottet föreslå
ett stadgande, att det vore den persons, som till Juryman
blifvit kallad, ovilkorliga pligt att sig inställa, att
Domaren borde autoriseras att vid vite eller annor laga
påföljd sådane personer inkalla, och att de uteblifvande
skulle åläggas, att utom plikten betala ersättning för
resa m. m. åt de öfriga Ledamöter af Jury, som till tid
och ort infunnit sig, men genom bortovarandes uteblifvande
med oförrättadt ärende fått återvända.
Bilagor F, G till Meni. N:o 30.
979
Bilaga F till Meni. N:o 30.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 27 Junii
1815.
I anledning af Preste-Ståndets remiss företogos de
af bemälte Stånd vid förliden Riksdag gjorda anmärkningar,
och gillade Utskottet till alla delar Beredningens
deröfver afgifna yttranden, i följe hvaraf de tillstyrkta
förslagen skulle till Riksens Ständer öfverlemnas, såsom
nu beredda att efter 56 § Regerings-Formen behandlas,
och vid nästa Riksdag kunna afgöras. — — — — —
Hvad Beredningen tillstyrkt i afseende på Herr
Borgmästaren Kjellanders motioner rörande TryckfrihetsFörordningen,
gillades till alla delar af Utskottet, med
det i anledning af Herr Borgmästaren Ullbergs anmärkning
gjorda tillägg, att Parten bör bindas skyldig att
för den han till Ledamot i Jury inkallar bestå resekostnaden.
Bilaga G till Mern. N:o 30.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Gonstitutions- Utskotts Beredning
den 10 Julii 1815.
Efter uppläsandet af Herr Professoren Doctor Wijkmans
anmärkning vid omröstningssättet uti Juryn, förklarade
Herr Borgmästaren Kjellander, att han ansåg
enkel pluralitet i Tryckfrihetsmål likasom i andre mål
vara tillräcklig, hvaremot Beredningens pluralitet ansåg
de befarade olägenheterne kunna afhjelpas derigenom,
att uti Tryckfrihets-Lagens 5 § 4 Morn., efter orden
980 Riksdagen 1815.
»icke åtskiljas innan», det återstående af Mom. utgår och
i stället införes: densamma häröfver med Ja och Nej
röstat. Till den åklagades fällande fordras minst två
tredjedelar af rösterna; i annat fall vare han frikänd.
Bilaga H till Mern. N:o 30.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1815.
Föredrogs Beredningens förslag i anledning af doctor
Wijkmans motion rörande röstberäkningen inom Jury.
Bifölls.
Bilaga I till Mern. N:o 30.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 12 Julii
1815.
Herr Borgmästaren Ullberg föreslog, att i 1 § 5
Momentet efter ordet »Boktryckeri» måtte tilläggas: eller
Tryckeri för musicalier.
Utskottet fann detta förslag ej behöfva någon remiss
till Beredningen, utan gaf genast dertill sitt bifall.
Memorial N:o 31.
981
N:o 31.
Memorial med utlåtande öfver Friherre C.
L. Stael von Holsteins från Ridderskapet
och Adeln remitterade anledningar
till anmärkning emot Stats-Secreterarne
Friherre Wirsén och Grefve
Mörner.
Genom Protocolls-Utdrag från Högloft. Ridderskapet
och Adeln af den 17 sistlidne Jnlii
har till Constitutions-Utskottet inkommit remiss,
med underrättelse, att en af Ridderskapet och
Adelns Ledamöter, i den form Riksdags-Ordningens
29 § föreskrifver, anmält anmärkning
mot Föredragande i Stats-Rådet. Friherre Stael
v. Holstein Corfitz Ludvig, har ock sedermera
till Utskottet inlemnat sin uppgift af anledningarna
till denna, anmärkning. Den är rigtad
mot Herrar Stats-Secreterare Friherre Wirsén
och Grefve Mörner, och enligt Friherre Staels
egna ord icke något sådant, som genom allmänna
rösten kommit till hans kunskap, utan
blott sådant, som genom tryck kommit till allmän
kännedom och högtidligen blifvit sanctio
-
982
Riksdagen 1815.
neradt, samt således förmenar bära sanningens
prägel. Han har grundat sina uppgifter på det
Särskildta Utskottets Betänkande och dess Ordförandes
enskildta genom tryck utgifna yttrande.
I anledning deraf har han ansett tilllåtelsen
att importera Engelska manufacturer
och utländskt bränvin, hvilken han yrkat vara
gifven, utan afseende på Riksens Ständers vid
sista Riksdag afgifna underdåniga önskan, samt
under monopolisk form, i det hela alldeles stridande
mot landets sannskyldiga nytta, i stöd
hvaraf han trott anledning vara förhanden till
anmärkning i grund af 107 § Regerings-1 ormen.
Constitutions-Utskottet får härigenom vördsamt
förklara, att dessa uppgifna anledningar
ej åsyfta andra ämnen än dem, hvilka Utskottet
med största noggrannhet redan under pröfning
och öfvervägande förehaft. Om af trycket utkomna
Skrifter kunnat föranleda Friherre Stael
von Holstein till det steg han tagit, får Utskottet
erinra, att det deremot å sin sida ej
kunnat eller bordt grunda sina omdömen på
sådana Handlingar, hvilka sakna den slags officialitet,
som skulle gifva dem trovärdighet i
afseende på pröfningen af personers förhållande,
och att Constitutionen i anvisningen på StatsRådets
Protocoller bestämdt utmärkt, hvilka
Handlingar böra utgöra Utskottets ledning vid
utöfningen af en pligt, hvaraf medborgerliga
säkerheten så väsendteligen beror. Det är i anledning
af dessa Protocollers granskning, som
Utskottet förut ansett ingen anmärkning vid
dessa af Friherre Stael von Holstein uppgifna
fall kunna äga rum, och af hvad Friherre Stael
von Holstein nu anfört, har således Utskottet
icke erhållit någon anledning att frångå sitt
Bilaga A till Mern. N:o 31. 983
förut fälda omdöme. Stockholm den 19 Julii
1815.
På Höglofl. Ridderskapet, och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högv. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Bilaga A lill Mern. N:o 81.
Vördsamt Memorial.
Då jag nu går att, enligt mitt åtagande i gårdagspleno,
inför Höglofl. Utskottet uppgifva de anmärkningar,
jag tror äga rum emot Herrar Stats-Secreterare Friherre
Wirséns och Grefve Mörners Embetsbefattning, får jag
i förväg anmäla, att jag icke ämnar anföra något sådant,
som genom allmänna rösten —- hvilken är starkt stämd
emot dessa Herrar — kommit till min kunskap, utan blott
sådant, som redan genom tryck kommit till allmän kännedom
och högtideligen blifvit sanctioneradt samt således
bär sanningens prägel. Särskilta Utskottet, såsom ock
dess Ordförande enskilt, har inför Riksens Ständers ögon
framlagt en berättelse öfver det olyckliga tillstånd, hvaruti
Riket i närvarande stund sig befinner, i anseende till
dess penningeställning; det har äfven utrönt, att en dei’-
984
Riksdagen 1815.
till hufvudsakligen bidragande orsak är den öfver all
höfva tillåtne import af Engelska manufacturer samt
utländskt bränvin, hvilken inom några år dragit flere
millioner ur Riket, utom det att en högst skadlig smak
för bruket af utländska bomullsvahror inritat sig till
och med i de mindre medborgs-classerna, som nu med
svårighet står att utrota, men som, så väl för nuvarande
tid som framtiden, är att anse som en kräfta för Staten;
och hvilket desse Herrar förut lätteligen bordt kunna
inse, då en hvar enskilt kunnat uträkna påföljden af
sådane mått och steg. Då nu härtill lägges, att vid
flera tillfällen särskilte tillåtelser blifvit enskilte personer
så väl som handlande i Götheborg meddelte till införande
så väl af förbudne bomullsvahror som bränvin, utan att
en sådan tillåtelse blifvit andra städer och handlande
i allmänhet beviljad, samt intet behörigt afseende blifvit
gjordt på Ständernas önskan vid sista Riksdag, att blott
utländska nödvändighetsvahror, hvartill luxe-articlar
icke kunna räknas, samt ett inskränkt quantum bränvin
måtte i Riket få införas, så synes detta allt vara
dels af monopolisk beskaffenhet, dels i det hela alldeles
stridande emot landets sannskyldiga nytta, och således
anledning icke fattas till anmärkning i grund af 107 §
i Regerings-Formen. Emot Särskilta Utskottets Herrar
Ledamöter af alla Stånd, hvilkas patriotiska nit, forskningsgåfva
och frimodighet gjort ett djupt intryck hos
medborgare och yttermera väckt deras uppmärksamhet
på sakernas närvarande bedröfliga ställning, genom hvilket
allt de tillvunnit sig allmänhetens och i synnerhet
de upplystes tacksamhet och aktning, skulle ett sådant
beslut varit en verklig förebråelse och indirect tillvitelse
att hafva misstagit sig och gjort ogrundade uppgifter,
hvarigenom Ständerna och allmänheten kunnat förvillas
och ledas bakom ljuset. Äfvensom det ock varit stridande
emot Ridderskapet och Adelns värdighet att, sedan
debatter i detta ämne förefallit samt Friherre Wirsén
och Grefve Mörner sökt förklara sig, men på ett sätt,
som icke vederlagt Särskilta Utskottets uppgifter, nu
mera och utan vidare undersökning gifva decharge och
dymedelst motsäga sin förut yttrade öfvertygelse samt
derigenom ådagalägga en inconsequence, som med Ridderskapet
och Adelns patriotism icke kan förenas.
När härtill lägges, att, sedan så många upplysningar
Bilaga B till Mern. N:o 31.
985
vunnits och flere Ledamöter offentligen yttrat sina tankar,
skulle en sådan hastigt meddelad décharge kunna
få den tydning, att Riksens Ständer felades mod och
styrka att begagna och försvara sina i Regerings-Lagarne
förvarade rättigheter. Dessa anförda omständigheter
hafva varit föranledande skäl till det steg jag tagit,
som min öfvertygelse säger mig vara det rätta, men
hvilket nu öfverlemnas till Höglofl. Utskottets bedömmande.
Stockholm den 18 Julii 1815.
C. L. Stael v. Holstein.
Bilaga B till Mern. N:o 31.
Utdrag af Rrotocollet hållet i RiTcsens Höglofl.
Ständers Constitutions-UtsJcott den 18 Julii
1815.
Företogs ett af Friherre Stael v. Holstein, Corfitz
Ludvig, ingifvet Memorial, innehållande anmärkning emot
Stats-Secreterarne Friherre Wirsén och Grefve Mörner.
Efter någon öfverläggning härom beslöts, att Utskottet
derpå till svar skulle anmäla, att som de anledningar
till ansvar för de bägge angifne Hrr Stats-Secreterare,
som Friherre Stael uppgifvit, ej vore andra än dem,
hvaröfver Utskottet förut öfverlagt, funne Utskottet intet
skäl att frångå sina förra beslut, utan ansåge ej dessa
anledningar kunna leda till något beslut att ofvanbemälte
Stats-Secreterare hos Kongl. Maj:t anmäla, såsom
borde de ifrån sina befattningar skiljas.
Friherre Cederström, Jacob, som äfven tillstyrkte
detta svar, ville för sin del hafva i Protocöllet intaget,
att han ifrån början varit af den taukan, att de enligt
den 107 §:n hade bordt anmälas.
42
986
Riksdagen 1815.
N:o 32.
Memorial rörande Herr Landt-Marskalkens
vägran af proposition på yrkande om
infordrande af skälen till ConstitutionsUtskottets
nekande att låta en af sina
Ledamöter, i frågan rörande decharge
för Stats-Hådet, vid Utskottets Memorial
bifoga ett särskildt yttrande.
Ifrån Högloft. Riddersbapet och Adeln har
till Constitutions-Utskottet Protocolls-Utdrag inkommit,
innehållande att, sedan inom det Höglofl.
Ståndet det yrkande blifvit framstäldt, att
Constitutions-Utskottet måtte åläggas inkomma
med upplysning om orsakerna, hvarföre detsamma
vägrat en af sina Ledamöter att i frågan
rörande decharge för Stats-Rådet vid Utskottets
Memorial bifoga ett särskildt yttrande, och Hans
Excellence Herr Grefven och Landt-Marskalken
uppå lemnad förklaring häröfver af samme Ledamot,
hvilken sådant hade blifvit vägradt, ansett
sig icke, emot sitt begrepp om Constitutionens
lydelse, kunna göra proposition om en remiss
af denna beskaffenhet, samt denna proposition
icke dess mindre hade blifvit yrkad, hade Herr
Landt-Marskalken enligt 55 § Riksdags-Ordningen
förklarat öfverläggningen hvilande, i följe
hvaraf målet blifvit till Constitutions-Utskottet
förvisadt, hvilket derföre skyndsamt borde sig
utlåta. Constitutions-Utskottet går nu att deröfver
vördsamt afgifva sitt yttrande.
Constitutions-Utskottet tror sig till en början
böra erinra, att då i allmänhet Riksens Ständers
Utskotts befattning är att förbereda de
Memorial N:o 32.
987
mål, som af Riksens Ständer skola afgöras, är
det i enlighet med detta ändamål, som 57 §
Riksdags-Ordningen stadgar, att hvar Ledamots
särskilda mening, om än densamma icke af Utskottets
pluralitet skulle godkännas, då den såsom
upplysande kunde möjligen vara af mycken
vigt, skall, om någon Ledamot sjelf så önskar,
Utskottets Betänkande till Riksens Ständer få
åtfölja. Skulle Riksens Ständer finna ännu ytterligare
upplysningar vara af nöden än dem
Utskott i dess Betänkande afgifvit, är Riksens
Ständers rätt, att i mål, som böra deras afgörande
underställas, erhålla vidare upplysning,
förvarad deri, att de kunna dem återremittera
och infordra en ny beredning af desamma;
och ett Utskott, som i sådana mål sökte undandraga
sig förklaringspligten, skulle uppenbarligen
handla emot Lagens föreskrift.
Men ibland Riksens Ständers Utskott finnas
sådana, som i vissa föreskrifna fall handla med
Riksens Ständers rätt. Sådana äro, utom Constitutions-Utskottet,
äfven Banco- och Stats-Utskotten,
och ett sådant fall inträffar för Constitutions-Utskottet,
när det förrättar granskningen
af Stats-Rådets Protocoller. 29 § Riksdags-Ordningen
uppdrager denna både rättighet
och pligt åt Constitutions-Utskottet och
stadgar derigenom den enda lagliga ordning,
hvari denna granskning bör förrättas. 76 § Riksdags-Ordningen
föreskrifver, att allt, hvad Riksens
Ständer efter granskning godkänt eller lemnat
oanmärkt, bör anses hafva vunnit décharge;
hvad Constitutions-Utskottet lemnar oanmärkt
är således, enligt Grundlagen, godkändt och
ifrån all ansvarighet frikalladt. Någon pröfning
af Utskottets förfarande är ej genom Grundla
-
988
Kiksdagen 1815.
garne Riksens Ständers Plena öfverlemnad, utan
tvifvel af det skäl, att en sådan pröfning ej
rättvisligen kan anställas af någon annan än
dem, som genom officiella Handlingar kunna
känna sakernas rätta förhållande. På Utlåtanden,
som öfver förrättningen af denna granskning
ifrån Constitutions-Utskottet inkomma, kan
ingen åteiTemiss äga rum, emedan Utskottet i
utöfningen af sin granskning ej är skyldigt, icke
ens berättigadt, att till Riksens Ständers öfverläggning
framställa de facta det granskat, i sammanhang
hvarmed äfven följer, att en förklaring
öfver skälen till något af Utskottets förfarande
i afseende häruppå icke heller kan ifrån Utskottet
infordras. Utskottets Utlåtande innehåller
det beslut, som i 76 § åberopas, i grund hvaraf
décharge är gifven och ansvarigheten för det
granskade upphört. 57 § Riksdags-Ordnin
gen
kan här icke användas, utan såvida någon
Constitutions-Utskottets Ledamot skulle
emot Utskottets beslut vilja göra en blott reservation,
hvilken reservation dock ej kunde
innebära någon anmärkning eller något hänskj
utande till Riksens Ständer i ett mål, hvaröfver
afgöranderätten är, enligt 29 § Riksdagsordningen,
ingen annan än Constitutions-Utskottet
tillerkänd; och då en anmärkning i afseende på
de ansvarspligtiga personer icke kan, såsom
godkänd anmärkning, lagligen framkomma annorlunda
än genom Constitutions-Utskottets beslut,
är ock detta Utskotts vägrande åt en Ledamot
att till Riksens Ständer aflemna ett särskildt
yttrande, som innefattar en anmärkning,
icke annat än Lagens eget vägrande genom Constitutions-Utskottet
med Riksens Ständers rätt
uttryckt, efter lagstiftaren så behagat förordna.
Memorial N:o 32.
989
Utskottet tror sig vidare böra vördsamligen
erinra, att, när klar urskilning göres mellan sak
och person, ligger det i flere af de Svenska
Grundlagarnes stadganden, att för Riksens Ständer
öppna alla möjligheter att om sak vinna
upplysning, hvaremot Lagarne sökt förekomma
alla utvägar att göra person till föremål för deras
granskning. Flera Grundlagsrum berättiga
Riksens Ständer att granska, antaga, förkasta,
förändra framställningen af mål, icke något, att
pröfva ett Utskotts personliga handlingssätt; och
aldraminst anser Constitutions-Utskottet kunna
med Grundlagarnes helgd förenas en sådan pröfning
i mål, der Utskott utöfva Riksens Ständers
rätt. Detta befinnes i ett så klart sammanhang
med den redan citerade 29 § Riksdags-Ordningen
och med den grundsats, som i
90 § Regerings-Formen är nedlagd till hägn för
enskildes eller Corporationers förhållanden, att
det aldrig kunnat behöfva att med något särskildt
stadgande i Grundlagen tydligare uttryckas.
De personer, som af Riksens Ständer
undfått det hedrande förtroende att vara Ledamöter
i ett Utskott, äro derjemte i afseende
på yttranderätten hvar för sig under ovilkorligt
skydd af den Riksdagsmannarätt, hvarom
110 § Regerings-Formen och 78 § Riksdags-Ordningen
försäkra, och det kan aldraminst sättas
i fråga, att Riksens Ständer sjelfve skulle vilja
på något sätt göra detta skydd mindre vidsträckt.
När detta gäller för hvar enskild individ,
anser Constitutions-Utskottet otvifvelaktigt,
att det äfven måste gälla för Utskott, och
främst i de fall, då Utskott åtnjuta den oskattbara
äran att föreställa Riksens Ständer. Men
äfven utan all tillämpning af dessa sednare er
-
990
Riksdagen 1815.
inringar, tror Constitutions-Utskottet, som denna
gång, ganska obehageligen för sig sjelf, yttrar
sig i egen sak, men möjligen kunde en dag
komma att yttra sig uti andra med Riksens
Ständers rätt handlande Utskotts, att å ena
sidan ett Utskotts medgifvande i sådant fall af
ett åläggande om förklaring skulle innebära ett
medgifvande af ett Stånds omdöme å den andra,
hvilket ej skulle vara annat än ett Riksens
Ständers Domslut öfver Riksens Ständer.
Ett Stånds-beslut till infordrande af en sådan
förklaring, som nu varit i fråga, anser Utskottet
således stridande emot Grundlagens tydliga
lydelse i 106 och 107 §§ Regerings-Formen
och 29 § Riksdags-Ordningen, der Constitutions-Utskottet,
och således ingen annan,
är bokstafligen förordnadt till profvare af StatsRådets
förhållande; och får Constitutions-Utskottet
i följe häraf och i stöd af den rättighet,
55 § Riksdags-Ordningen detsamma tillägger,
vördsamt förklara den yrkade propositionen
stridig emot Grundlagarne och Herr LandtMarskalkens
vägran "dermed öfverensstämmande.
Stockholm den 19 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
./. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Bilagor A, B till Mern. N:o 32.
991
Bilaga A till Mern. N:o 32.
Utdrag af Protocollet hållet hos Högloft. Ridderskapet
och Adeln den 17 Julii 1815.
S. D. Sedan inom Ridderskapet och Adeln det yrkande
blifvit framstäldt, att Constitutions-Utskottet måtte
åläggas inkomma med upplysning om orsakerne, hvarföre
detsamma vägrat en af Ledamöterne i samma Utskott
att i frågan rörande decharge för Stats-Rådet vid
Utskottets Memorial bifoga ett särskildt yttrande, och
Hans Excellence herr Grefven och Landt-Marskalken
uppå lemnad förklaring häröfver af samma Ledamot,
hvilken sådant hade blifvit förvägradt, ansett sig icke,
emot sitt begrepp om Constitutionens lydelse, kunnar
göra proposition om en remiss af denna beskaffenhet,
samt denna proposition icke dess mindre hade blifvit
yrkad, förklarade Herr Landt-Marskalken, enligt 55 §
Riksdags-Ordningen, cfverläggningen hvilande, och målet
blef till Constitutions-Utskottet förvisadt, att sig deröfver
skyndsamt utlåta. Ut supra.
Ex Protocollo
A. G. Silverstolpe.
Bilaga B till Mern. N:o 32.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 19 Julii
1815.
Justerades Utskottets Utlåtande, angående den af
Hans Excellence, Herr Grefven och Landt-Marskalken
gjorda vägran af proposition till remiss, angående Constitutions-Utskottets
skyldighet att uppgifva skälen, hvarföre
enskilde Ledamöter blifvit förvägrade att med ytt
-
992
Riksdagen 1815.
rande inkomma till Riksens Ständer i afseende å StatsRåds-Protocollernes
granskning.
Efter någon discussion begärde Herr Professoren
Rosenschöld att få i Protocollet antecknadt, att han för
sin del, då Grundlagen sådant icke förbjuder, ansett
Utskottet pligtigt att uppge sina skäl till ifrågavarande
vägran, hälst det synes, som Riksens Ständers Plena
skulle äga rätt att fordra det.
Memorial N:o 33.
993
N:o 33.
Memorial i anledning af återremiss från
det Högvördiga Preste-Ständet af Utskottets
Memorial angående fullbordad
granskning af de i Stats-Rådet förda
Protocoll.
Till Constitutions-Utskottet hav genom Protocolls-Utdrag
ifrån det Högvördiga Preste-Ståndet
af den 17 sistl. Julii underrättelse inkommit,
att Ståndet, sedan åtskilliga anmärkningar blifvit
gjorda vid Constitutions-Utskottets Memorial angående
förrättad granskning af Stats-Rådets Protocoll
sedan sista Riksdag, deraf beslutit en af
dessa anmärkningar åtföljd återremiss till Utskottet.
Dessa anmärkningar innehålla i korthet:
Herr Professor Forssell har anmärkt, att det
af Utskottat nyttjade ordet décharge ej vore
lämpligt, enär han, såsom han sig yttrar, ingenstädes
i Grundlagarne funnit, att Riksens Ständer
äga hvarken skyldighet eller rättighet att gifva
denna décharge. Han har derföre yrkat, att vid
detta tillfälle lika ordalag måtte nyttjas som vid
181'2 års Riksdag, hvilka han ansett lämpligare.
Herr Prosten Lector Fröberg har anställt
jemförelse imellan det Särskildta Utskottets i
dess Betänkande företedda uppgifter om skälen
99-1
Riksdagen 1815.
till den allmänna nöden och den af Constitutions-Utskottet
meddelade frikallelse för StatsRådets
Ledamöter ifrån all ansvarighet, och trott
sig finna denna frikallelse innebära anledning
till den förmodan, att det Särskildta Utskottet helt
grundlöst skulle hafva framkastat det, som synes
mörkast i dess framställningar. Herr Prosten
besvärar sig deröfver, att Särskildta Utskottet ej
erhållit de ifrån Constitutions-Utskottet begärda
upplysningar, hvarigenom det Särskildta Utskottets
Utlåtande blifvit underkastadt endast sannolika
gissningar; och då han förundrar sig, att
Constitutions-Utskottet ej funnit de af Särskildta
Utskottet angifna åtgärder hinderliga för StatsRådets
frikallelse ifrån ansvar, hade han önskat
återremiss, för att erhålla upplysning om rätta
förhållandet, på det att Särskildta Utskottet måtte
få full anledning att antingen upplysa Allmänheten
om dess och sitt eget misstag, eller, i händelse
factum skulle vara sant, att skiljaktiga
öfvertygelser om skadligheten deraf ägt rum hos
tvänne af Riksens Ständers Utskott.
I anledning af denna till Constitutions-Utskottet
ankomna återremiss, får Utskottet vördsamt
aflemna följande svar:
Först, i afseende på den af Herr Prosten
Fröberg gjorda anmärkning, anser sig Constitutions-Utskottet
böra erinra, att det Utlåtande
Utskottet till Riksens Ständer aflemnat, rörande
förrättande af granskningen af Stats-Rådets Protocoll,
ej är af egenskap att blifva ett föremål
för Riksens Ständers pröfning, i följe hvaraf,
rörande dess innehåll, ingen återremiss kan äga
rum. Skulle en sådan anmärkning inom ett Riksstånd
göras i afsigt att hindra den gifna frikallelsen
ifrån ansvar, finnes i 29 § Riksdags-Ord
-
Memorial N:o 33.
995
ningen den form föreskrifven, hvarunder den bör
framställas; men ingalunda kan sådant ske genom
återremiss till Utskottet. Skulle åter dermed
åsyftas vinnande af upplysning om de sakers
förhållande, som någon kunnat anse anmärkningsvärda,
är Constitutions-Utskottet icke berättigadt
att sådana upplysningar meddela, utan är det yttrande
Utskottet afgifvit, efter granskningen af
officiella Handlingar, det omdöme Utskottet, efter
den i Grundlagen detsamma tillägnade rättighet,
enligt dess öfvertygelse (uttalat) oföränderligt
och utan ytterligare förklaring kraftigt till frikallelse
ifrån allt ansvar. A hvad under en af
Grundlagen ej utstakad form till ConstitutionsUtskottet
inkommit, finner Utskottet sig således
i belägenhet att ej kunna göra afseende; och
har Utskottet ansett öfverflödigt att besvara, hvad
Herr Prosten anfört i afseende på ConstitutionsUtskottets
vägran att meddela det Särskildta
Utskottet begärda upplysningar, enär Herr Prosten
sjelf medgifvit, att denna vägran varit med
Grundlagen enlig.
Hvad vidare angår Herr Professor Forssells
anmärkning, så, då den ej rörer saken, utan
blott ett förslag till ändring i redactionen, har
Utskottet trott sig kunna densamma upptaga;
och, ehuru Utskottet ansett sig af 76 § Riksdagsordningen
äga full anledning att nyttja ordet
décharge, tror likväl Utskottet sig böra tillstyrka
den af Herr Professor Forssell uppgifna formel,
och får derföre hos Riksens Ständer föreslå, att
de måtte åt deras Expeditions-Utskott uppdraga,
att i den underd. Skrifvelsen till Kongl. Maj:t så
väl som i Riksdagsbeslutet följande vid de 2:ne
sist förflutna Riksdagar nyttjade ordalag måtte
införas: »att, då Constitutions-Utskottet vid
996
Riksdagen 1815.
granskningen af Stats-Rådets Protocoll funnit
ingen anmärkning* böra äga rum, hafva de ansett,
i stöd af 76 § i Riksdags-Ordningen, all
ansvarighet för Stats-Rådets Ledamöter, Föredragande
och Konungens Rådgifvare i Commando-mål
för utöfningen af deras Embeten
intill den dag, detta nu tilländalupne Riksmöte
börjades, hafva upphört.» Stockholm den
19 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 33.
997
Bilaga till Mern. N:o 33.
Utdrag af Protocollet hållet hos Högvördiga
Preste-Ståndet vid Urtima Riksdagen i
Stockholm den 17 Julii 1815.
S. D. Då Constitutions-Utskottets på bordet hvilande
Memorial angående förrättad granskning af StatsRådets
Protocoll sedan sista Riksdag å nyo föredrogs,
uppläste Professor Forssell ett så lydande skriftligt anförande:
Höglofl.
Constitutions-Utskottet har föreslagit, att
Riksens Ständer må gifva Stats-Rådet décharge för sina
göromål under den förflutna tiden intill den 14 Februarii
detta år. Ingenstädes i Grundlagarne har jag funnit, att
Riksens Ständer äga hvarken skyldighet eller rättighet
att gifva denna décharge. Icke heller nyttjades detta
uttryck vid 1812 års Riksdag. Det hade således varit
nog, om Höglofl. Utskottet förklarat, att mot Stats-Rådet
och dem, som dervid föredraga, intet varit att påminna,
då enligt 76 § Riksdags-Ordningen frikallelse från allt
ansvar blir en följd deraf. Jag anhåller således om återremiss
till Höglofl. Constitutions-Utskottet med denna
anmärkning, till vinnande af nödig rättelse. Jag tror mig
ej behöfva vidare ådagalägga orsakerna till denna af mig
yrkade ändring. Må hvar och en sjelf sätta sig i ett
Stats-Råds ställe, med ögat fästadt på Grundlagarnes
föreskrifter och Rikets framtida lugn. Endast bör jag
erinra, att Riksens Ständer ej äga att lemna décharge
åt andra än åt sina Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-Contoiret
samt andra Embetsmän, som af dem
sjelfva utväljas och tillsättas.
Prosten Lector Fröberg anförde:
Då jag har äran vara en medlem af Höglofl. Särskildta
Utskottet och således fått deltaga i cle bekymmersamma
öfverläggningar, som föregått teckningen af
den tafla, hvilken Riksens Ständer äskat af detta Utskott,
och hvars ehuru med lätt hand kringströdda skuggningar,
föranledda af ämnets beskaffenhet, icke desto mindre
ådragit Utskottet beskyllningar för misstag, dem jag
998
Riksdagen 1815.
aldrig trott Utskottet begått, och för oriktigheter i åsigter
från hvilka jag för min del trott Utskottet, ehuru
visst icke ofelbart, likväl vara mera fritt än sjelfva de
mot Utskottets Betänkande gjorda anmärkningar, och i
dag får höra Högloft Constitutions-Utskottets Betänkande,
som för Riksens Ständer bör framställa resultatet af den
granskning af de Protocoller, som, enligt 105 § Regerings-Formen,
Constitutions-Utskottet äger att verkställa,
finner jag till min stora förundran skäl förevara att förmoda,
det Särskildta Utskottet helt grundlöst framkastat
det, som synes mörkast i dess framställningar, och jag
kan icke annat än deröfver betyga min bestörtning och
söka genom upplysningars vinnande befria mig från den
tunga'.,föreställningen att se Administrationen taxerad för
åtgärder, som icke lära ägt rum, och emot hvilka den
allmänna rösten således falskt och förhastadt höjt sin
misstyckande yttring.
Redan ifrån första början af sina sammankomster
ansåg Högloft. Särskildta Utskottet för nödigt att ifrån
Högloft. Constitutions-Utskottet anhålla om upplysningar
om qvantiteten af det utländska bränvin, som genom
särskilda nådiga licencer blifvit till införskrifning tilllåten.
Constitutions-Utskottet svarade, att det ej trodde
sig genom extract af under hand varande Protocoll äga
rättighet att bifalla ett dylikt meddelande, och hela saken
blef således underkastad endast sannolika gissningar,
ännu mer ökade af detta tvetydiga, ehuru med Grundlagen
enliga svar. Emedlertid blefvo dessa gissningar i
Särskilda Utskottets tryckta Betänkande communicerade
Riksens Ständer, under uttryck, att utom det i tullspecialerna
uppgifna har ett högst betydligt qvantum dels för
enskildas, dels för Kronans räkning blifvit till införande
i Riket tillåtet. Ryktet uppgifver denna sammanlagde
bränvinsimport under de sednaste 3 åren till icke mindre
belopp än 12 millioner kannor. Om också detta vore
öfverdrifvet och endast hälften sanning, så anmärker man
likafullt, att denna åt enskilda medgifna frihet varit i
flera afseenden högst riksförderflig; att, då 1812 års
Ständer ansågo nödigt förbjuda bränvins-tillverkningen i
afseende på den hotande missväxten och det genom
ymnig tillgång stigande fylleriet, likafullt i ofantliga massor
inströmmar i Riket samma vara, hvars missbruk man
äfven nyttjat som skäl till förbudet mot tillverkningen;
Bilaga till Mern. N:o 33.
999
att, då man i allmänna Dagblad ser en skymfande förteckning
på dem, som öfverträdt författningens innehåll,
och många inhyseshjon och torpare, med offret af sina
kopparredskap och skärfven af sin sista tillgång, dyrt
plikta för samma industri, som med öppen tillåtelse sammanhopar
omätliga rikedomar i handlandes eller enskilda
speculanters vinningslystna händer, man med en viss
tveksam förundran å ena sidan påstått, å andra sidan
bestridt verkligheten af denna anmärkning. Till följe
af alla dessa omständigheter, har jag med en viss otålighet
afvaktat Högloft. Constitutions-Utskottets till Riksens
Ständer numera afgifna Utlåtande och tycker mig inse,
då ingen anmärkning derstädes öfver detta ämne blifvit
bifogad, att endast för mig återstår en utväg till förklaring
af förhållandet. Antingen har Särskildta Utskottet,
som med värma för fosterlandets sak och med
lugn frimodighet och utan fruktan för enskildas missnöje
sökt i sanningens obeslöjade dag framlägga för
Ständernas ögon, hvad som detsamma ansett hafva bidragit
eller bidraga till Rikets och Landets gagn eller
skada, likväl helt och hållet misstagit sig i orsakernas
åsigt och derigenom emot sin vilja missledt allmänheten,
eller också har Constitutions-Utskottet, som vi alla veta
äga lika rena afsigter, likväl icke kunnat dela Särskildta
Utskottets öfvertygelse om det förderfliga i ofvannämnda
åtgärder och betraktat dem, om icke ur nyttans, åtminstone
ur oskadlighetens synpunkt. Hvilketdera fallet
hälst må äga rum, anhåller jag, att Betänkandet måtte
återremitteras med denna anmärkning, på det att Särskildta
Utskottet måtte få full anledning att antingen
upplysa allmänheten om dess och sitt eget misstag, eller,
i händelse factum skulle vara sant, att skiljaktiga öfvertygelser
om skadligheten deraf ägt rum hos 2:ne af Riksens
Ständers Utskott.
Vidare och då Särskildta Utskottet räknat bland
de betydliga orsakerna till Rikets förlägenhet i penningerörelsen
den monopoliska rättighet, Götheborgs Stad den
30 Sept. 1812 erhållit att få införskrifva utländska bomullsvaror
och från denna centralpunkt utsprida dem till
Rikets aflägsna provincer, utöfningen af detta monopolium,
begagnadt med all den industrie, som handelsgeniet
och den meddelade tullcrediten väckt och underhållit,
sammanfört från näringarna och från den enskilda få
-
1000
Riksdagen 1815.
faugan högst ansenliga penningeqvantiteter till denna
yppiga handelsstad; så måste antingen Särskildta Utskottet
återigen hafva groft misstagit sig, eller Constitutions-Utskottet
icke sett saken med samma ögon som
det förra. Jag anhåller ödmjukast, att äfven denna anmärkning
måtte få åtfölja.
Biskoppen Doctor Faxe yttrade:
Då 76 § Riksdags-Ordningen uttryckligen nämner,
att allt, hvad Riksens Ständer efter granskning godkänt
eller lemnat oanmärkt, hör anses hafva vunnit décharge
i afseende på det granskade, tror jag, att ConstitutionsUtskottet
haft laglig anledning att uti Expeditionen
nyttja ordet décharge. Uti de förra Riksdagsbesluten
är i detta ämne samma § åberopad. Det beror likväl
af Riksens Högloft Ständer att antingen nyttja detta ord
eller de uttryck, som utmärka, hvad man vanligen med
décharge förstår, nemligen förklarande af frikallelse för
all ansvarighet. Sedan de respective Riks-Stånden i följd
af Constitutions-Utskottets anmälan utlåtit sig i hufvudsaken,
torde det vara Expeditions-Utskottet, som kommer
att föreslå, hvilka uttryck böra införas såsom Riksens
Högloft Ständers beslut i denna sak.
Hvad den anmärkning angår, som den värde Ledamoten,
hvilken sist yttrade sig, anfört, tycks den vara
bland de mest ovanliga. Antingen åsyftar den utredande
af den olika öfvertygelse i de åberopade ämnen, som den
värde Ledamoten förmodar äga rum emellan Högloft
Constitutions- och Särskildta Utskotten, hvilket jag alldeles
icke kan finna af Grundlagarne vara ConstitutionsUtskottets
skyldighet, eller ock en förbindelse för sistnämnde
Utskott att rörande samma ämnen meddela
anmärkningar öfver de i Stats-Rådet förda Protocoll,
hvilket sätt att väcka frågor af denna egenskap är stridande
mot Grundlagarne och i synnerhet 29 § Riksdagsordningen.
Huru jag således betraktar denna anmärkning,
kan jag icke inse, att densamma, sådan den nu
är anförd, bör kunna hindra antagandet af Utskottets
Betänkande.
Professor Forssell, Prosten Fröberg med många
andra begärde proposition till återremiss af Utskottets
ifrågavarande Utlåtande.
Prosten Doctor Falk tillstyrkte återremiss endast
med Professor Forssells anmärkning.
Bilaga till Mern. N:o 33.
1001
Sedan Herr Erke-Biskoppens och Talmannens framstälda
proposition till bifall å Utskottets ifrågavarande
Utlåtande med starkt Nej blifvit besvarad och återremiss
med de gjorda anmärkningarna än vidare af flera blifvit
yrkad, blef, uppå gjord proposition, en sådan återremiss
besluten.
Härvid reserverade sig Herrar Biskoppar Rosenstein
och Mörner, med anmälan, att de uppkommit i
Ståndet mot slutet af discussionerna i målet och i beslutet
icke deltagit. Ut supra.
Ex protocollo
J. U. Almguist.
1002
Riksdagen 1815.
N:o 34.
Memorial angående ändrad lydelse af
94 § Regerings-Formen.
Sedan hos Constitutions-Utskottet blifvit
föredragne de från samteliga Riks-Stånden inkomne
remisser i anledning af den anmärkning
i afseende på de föreskrifter i 42 och 94 §§
Regerings-Formen, som nu befinnas -vara stridiga,
hvilka af Hans Kongl. Maj:t den 14 sisth
Julii å Rikssalen, jemte dess Nådiga sanction
till de af Riksens Ständer beslutna Grundlagsförändringar,
blifvit Riksens Ständer meddelade,
får Utskottet härmed om detta förhållande afgifva
sitt yttrande.
Constitutions-Utskottet har funnit denna
stridighet vara uppkommen derigenom, att, sedan
genom Riksens Ständers nu fattade och af Kongl.
Majit i Nåder sanctionerade beslut i 42 § blifvit
tillagda orden: ett nytt Konungahus utköras,
och den valde Konungen Regeringen tillträdt, detta
stadgande ej står att förena med föreskriften i
94 § Regerings-Formen: att Riksens Ständer skola
Memorial N:o 34.
1003
förordna, huru Styrelsen föras må, intill dess den
valde Konungen kan densamma emottaga. Utskottet
får härvid erinra, att, då Riksens Ständer
enhälligt beslutat, att de §§, som vid undersökning
skulle befinnas stå i någon stridighet mot
de beslut, Riksens Ständer nu till förändringar
i Grundlagarne fattat, skulle derefter rättas,
har det endast varit en uraktlåtenhet, att
94 § Regerings-Formen vid den nya redactionens
författande ej blifvit anmärkt, såsom af
egenskap att efter förändringen af den 42 §:n böra
lämpas. Då Riksens Ständer således i förhand
beslutat den nödiga förändringen, anser Utskottet
sig endast böra till Riksens Ständer till justering
anmäla förslag till en sådan rättelse, och
ehuru Kongl. Majit ej yrkat annat än, att ett
sådant förslag nu måtte beredas, för att vid nästa
Riksdag kunna afgöras, tror likväl ConstitutionsUtskottet,
i följe af ofvan åberopade förut fattade
beslut, detta förslag, såsom nu lagligen faststäldt,
derest redactionen af Riksens Ständer
godkännes, till Kongl. Maj:ts Nådiga sanction af
Riksens Ständer genast kunna öfverlemnas.
Constitutions-Utskottet har trott denna rättelse
ej böra bestå i annat än uteslutande af
orden: och förordna, huru Styrelsen förås må,
intill dess den valde Konungen kan densamma
emottaga.
Den 94 §:n skulle sålunda lyda som följer:
»Skulle den olyckliga händelse inträffa, att
den Konunga-ätt, hvilken Arfsrätten till Riket
uppdragen vore, på manliga sidan utginge, kalle
Stats-Rådet, inom den i föregående § stadgade
tid efter den sista Konungens död, Riksens
Ständer till allmän Riksdag. Riksens Ständer
1004 Riksdagen 1815.
skola då ett nytt Konungahus utkora, med
bibehållande af denna Regerings-Form». Stockholm
den 19 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mein. N:o 34.
Utdrag af Protocollet hållet i Höglofl. Ridderskapet
och Adelns Plenum den 17 Julli
1815.
S. D. Upplästes Kongl. Maj:ts Nådiga Tal på RiksSalen
den 14 dennes, innehållande dess Nådiga sanction
å större delen af de af Riksens Ständer antagne förändringar
i Grundlagarne samt uppgifter af skälen, hvarföre
Hans Majit ej ansett sig böra godkänna andre bland
dem; och skulle afskrift af detta Kongl. Majits Tal till
Constitutions-Utskottet öfverlemnas i afseende på 94 §:ns
Regerings-Formen ställande i öfverensstämmelse med
den 42. Ut supra.
Ex Protocollo
A. G. Silverstolpe.
Bilaga till Meni. Nio 34.
1005
Afskrift.
Välborne, Ädle och Välbördige, Ärevördige, Vördige,
Vällärde, Äreborne, Förståndige, Välaktade, Hedervärde
och Redlige, Gode Herrar och Svenske Män!
Sedan I, Gode Herrar och Svenske Män, under den
7 i denna månad, till Min Sanction i underdånighet
öfverlemnat de af Eder antagna, från de trenne sista
Riksdagarne hvilande lagligen beredde förslag till förändringar
i Grundlagarne, har Jag, efter att hafva inhemtat
Mitt Stats-Råds underdåniga tankar deröfver,
stannat i följande beslut i
Till den förändrade och af Eder antagna redactionen
af 4:de, 20:de, 35:te, 49ide, 53:dje, 6lista, 69ide,
70:de, 93idje, 97:de och I03idje §§ i Regerings-Formen,
2idra, 14:de, 19:de, 2lista, 23idje, 31:sta, 33:dje, 34ide,
56ite, 57ide, 63:dje och 64:de §§ i Riksdags-Ordningen
jemte 5 § 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8 Momenterna af Tryckfrihets-Förordningen
har jag härmedelst velat lemna Mitt
Nådiga bifall.
Med antagande af det tillägg I föreslagit i 42 §
af Regerings-Formen, har Jag likväl icke kunnat undgå
att anmärka en omständighet, som undfallit Eder. Det
nya stadgandet i förenämnda §, att Stats-Rådet, vid tillfälle
af Konungahusets utgång på manliga sidan, må
styra Riket, intill dess Riksens Ständer hinna sammankomma,
ett nytt Konungahus utkora och den valde
Konungen Regeringen tillträdt, står i uppenbar motsägelse
mot hvad den derpåföljande 94 § innehåller, der
uttryckeligen bestämmes, att, vid den siste Konungens
död, Riksens Ständer skola utkora ett nytt Konungahus
och förordna, huru Rikets Styrelse föras må, intill dess
den valde Konungen kan densamma emottaga. Det är
således nödvändigt, att denna § sättes i öfverensstämmelse
med den nu mera förändrade 42 §:n, och att förslaget
dertill vid denna Riksdag beredes, för att vid den
nästkommande lagligen afgöras.
Deremot har Jag icke funnit skäl att antaga någon
förändring i 29 § af Regerings-Formen och 75 § i Riksdags-Ordningen.
Ehuru Jag med Eder, Gode Herrar och Svenske
Män, delar öfvertygelsen om nyttan af tillägget vid 28 §
af Regerings-Formen: »att ingen må till civile ordinaire
1006
Riksdagen 1815.
Domare-Embeten förordnas, som ej fyllt 25 år», har Jag
likväl, med erkännande af grundsatsen, hvilken, utan
något bestämdt stadgande, för framtiden kan tillämpas,
till de af Eder i bemälte § antagna förändringar ej kunnat
gifva Min Sanction.
Likaledes har Jag ej kunnat bifalla det tillägg, som
af Eder blifvit föreslaget vid 74 § af Regerings-Formen.
Instämmande fullkomligen med Riksens Ständer i den af
Grundlagarne tillräckligen bestyrkta grundsats, att äfven
all slags förplägning, gifven vid ett uppkommet Krig åt
Trupper under tåg eller marsch, bör de levererande af
Stats-medlen efter fulla värdet godtgöras, är det ej sjelfva
förbindelsen till denna ersättning, som Jag, genom Mitt
förnekade bifall till det föreslagna tillägget, velat förminska
eller i fråga ställa. Jag har endast fästat Min
uppmärksamhet vid det i förenämnde 74 §, i fråga om
sammanskott af ätliga varor till tågande Trupp, redan
fastställda stadgande, att denna gärd genast med penningar
skall betalas. Då lika ovilkorligen skyndsamma
betalnings-termin nu tillämpas, äfven på Truppens förplägning,
skulle genom ett bifall dertill oundvikliga tillfällen
sig förete, då genom en tvungen afvikelse från
§:ns ordalydelse Lagens helgd blefve bruten och dess
anseende förmindskadt. Med de knappa tillgångar, som
vanligtvis finnas vid tillfällen af ett hastigt inträffadt
Krig, anser Jag en ytterligare utsträckning af hvad 74 §
i detta fall stadgar endast ledande till onödiga tvister,
föranledde af en gifven rättighet, å ena sidan, och dess
ej ögonblickliga uppfyllande, å den andra.
För Eder kommer nu att uppläsas, Gode Herrar
och Svenske Män, redactionen af de §§ i Grundlagarne,
som enligt Mitt och Edert sammanstämmande beslut
höra förändras, och hvilka, efter att sålunda hafva vunnit
full kraft af Lag, behörigen skola blifva till allmän
efterrättelse kungjorde.
Jag förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män,
medvall Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen.
Memorial N:o 35.
1007
N:o 35.
Memorial med förslag till ny redaction
af 29 § Regerings-Formen.
I anledning af en af enskild Riksdagsman
hos Constitutions-Utskottet gjord motion, får
Utskottet härmed hos Riksens Ständer vördsamt
anmäla följande förslag till ny redaction af
29 § Regerings-Formen:
Till Evke-Biskop och Biskoppar, med hvilkas
val förhålles efter förra vanligheten, dock
så, att Upsala Stifts röst vid Erke-Biskops val
beräknas lika nied tre Consistoriers, utnämne
Konungen en af de tre, som föreslagne blifvit.
Hvilket förslag till behandling enligt 56 §
Regerings-Formen till Riksens Ständer vördsamt
öfverlemnas. Stockholm den 19 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
1008
Riksdagen 1815.
Bilaga till Mern. N:o 35.
Utdrag af Protocollet hållet i Rihs ens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcott den 18 Julii
1815.
Föredrogs ett af Herr Lagmannen Rönquist ingifvet
Memorial, så lydande:
Vördsamt Memorial.
Hos Höglofl. Constitutions-Utskottet får jag äran
å nyo väcka frågan, huru Upsala Stifts röst, på ett
med billigheten mer öfverensstämmande sätt än hittills
skett, bör kunna beräknas vid val till detta Stifts
Biskop, som också Erke-Biskop är.
Således, då både Höglofl. Constitutions-Utskottet
och samtelige Riks-Stånden redan en gång erkänt billigheten
häraf, får jag i ödmjukhet föreslå, att 29 § af
Regerings-Formen sålunda förändras: Till Erke-Biskop
och Biskoppar, med hvilkas val förhålles efter förra
vanligheten, dock så att Upsala Stifts röst vid ErkeRiskops
val beräknas lika med fem Consistoriers, utnämne
Konungen en af de tre, spm föreslagne blifvit.
Stockholm den 17 Julii 1815.
A. N. Rönquist.
Efter någon öfverläggning skred Utskottet fill votering
öfver följande proposition:
Den, som vill, att 29 § Regerings-Formen oförändrad
skall bibehållas, skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, kommer Upsala Stifts röster att räknas
lika med 3 Consistoriers.
Bilaga till Mern. N:o 35. 1009
Sedan sedlarne blifvit öppnade befunnos rösterne
så hafva utfallit:
Ridderskapet och Adeln:
Nej  4.
Preste-Ståndet:
Nej  5.
Borgare-Ståndet:
Ja
2
Nej  3.
Bo-nde-Ståndet:
Nej  1.
I följe hvaraf ett förslag enligt detta resultat skulle
hos Riksens Ständer anmälas till behandling enligt 56 §
Regerings-F ormen.
43
1010
Riksdagen 1815.
N:o 36.
Memorial med förslag om ett tillägg till
41 § Regerings-Formen.
I anledning af inom Constitutions-Utskottet
väckt motion*) och då Utskottet ansett
vigtigt, att samma stadgande, som nu blifvit faststäldt
för det tillfälle, när efter Konungahusets
utgång nytt Konungaval skall förrättas, i afseende
på Styrelsen, innan den nye Konungen
Regeringen tillträdt, skulle lämpas på det fall,
att vid Konungens död Thronföljaren vore omyndig
och om Förmyndare-Styrelsen af Riksens
Ständer skall förordnas, har Utskottet beslutat,
att till Riksens Ständer anmäla följande förslag
till en sådan förändring i 41 § Regerings-Formen,
att efter orden »Riksens Ständer sammankomma»,
skulle tilläggas: och den FörmyndareStyrelse
Riksens Ständer förordna Regeringen tillträdt;
hvilket förslag till behandling enligt 56 §:ns
föreskrift härmedelst till Riksens Ständer vördsamt
öfverlemnas. Stockholm den 19 Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
G. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
*) Motionen ej återfunnen bland Utskottets handlingar,
men förevarande memorial behandlades i sammanhang med
föregående memorial n:o 34.
Memorial N:o 37.
1011
N:o 37.
Memorial i anledning af Högvördiga PresteStåndets
återremiss af Utskottets Memorial
N:o 30 med förslag till ändringar
i Tryckfrihets- Lagen.
1 anledning af Constitutions-Utskottets Memorial,
rörande tillstyrkta förändringar i Tryckfrihets-Lagen,
har det Högvördiga Preste-Ståndet
meddelat Utskottet den anmärkning, att till
vinnande af större tydlighet i 5 §:ns 1 Mom.
måtte utsättas, att Jury äger rätt att pröfva
endast åtalade Skrifters laglighet, då det nuvarande
uttrycket kunde så förtydas, som skulle
alla Böcker och Skrifter böra af Jury pröfvas.
Enligt 56 §:s i Regerings-Formen föreskrift,
får Constitutions-Utskottet till följe af
denna anmärkning, och för att söka sammanjemka
Riks-Ståndens meningar, föreslå, att samtliga
Riks-Stånden måtte förena sig till antagande
af en så lydande redaction af den första meningen
i 5 § 1 Momentet: Lagligheten af åtalade
tryckta Skrifters innehåll skall hädanefter alltid
pröfvas af en Jury eller Nämnd. Hvarefter,
om Riksens Ständer denna jemkning bifalla,
1012 Riksdagen 1815.
detta sålanda beredda förslag hvilar till afgörande
vid nästa Riksdag. Stockholm den 20
Julii 1815.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hychert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 37.
Utdrag af Protocollet hållet hos Högvörd. PresteStåndet
vid Urtima Riksdagen i Stockholm
den 16 Julii 1815.
S. D. Vid ytterligare föredragning af ConstitutionsUtskottets
Memorial rörande tillstyrkte förändringar i
Tryckfrihets-Lagen anmärkte Biskoppen Doctor Almquist
att Utskottets förslag, det 1 Mom. i 5 § skall börjas
sålunda: Lagligheten af Böckers och Skrifters innehåll i
skall hädanefter alltid pröfvas af en Jury eller Nämnd}
enligt hans tanke vore mindre riktigt. Ty af denna föreskrifts
nuvarande ordalydelse kunde dragas de slutsatser,
att lagligheten af alla Skrifter och Böcker borde pröfvas
af Jury, samt att Jury således borde vara permanent
och tillsättas på alla ställen, der Boktryckerier finnas;
hvilket allt är stridande ej mindre emot all esprit af
Tryckfriheten än emot sjelfva organisation af Jury; och
Bilaga till Mern. N:o 37.
1013
tillstyrkte Biskoppen fördenskull, att berörde redaction
må således förändras: Lagligheten af åtalade Böckers etc.
Biskoppen Doctor Rosenstein trodde, att, då denna
5 § i det följande utryckeligen föreskrifver, det den åklagade
äger att välja 4 Ledamöter uti Jury, fråga icke
kunde uppstå om denna Nämnds rättighet att granska
andra Skrifters laglighet än deras, hvilka redan blifvit
åtalade; dock ansåg Herr Biskoppen för mera tydlighets
skull ordet åtalade kunna tilläggas.
Prosten Fröberg conformerade sig med Biskop
Almquist.
Hvarefter och då Ståndet ansåg denna anmärkning
förtjena uppmärksamhet, uppå framstäld proposition, beslöts,
att ifrågavarande Betänkande med den deremot
gjorda anmärkning skulle till Constitutions-Utskottet återförvisas
till den åtgärd, som Regerings-Formens 56 §
omförmäler. Ut supra.
Ex Protocollo
J. U. Almquist.
1014
Riksdagen 1815.
N:o 38.
Memorial i anledning af Höglofi. Ridderskapet
och Adelns återremiss af Utskottets
Memorial N:o 19 med förslag
till ändrad lydelse af 4 § RegeringsFormen.
Genom Utdrag af Protocollet, dateradt den
14 Julii, har Eidderskapet och Adeln återremitterat
det af Constitutions-Utskottet afgifna förslag
till den ändring i 4 § Regerings-Formen,
att ordet och skulle sättas i stället för ordet
eller, mellan orden Frälse och Ofrälse. Ridderskapet
och Adeln, som detta förslag ogillat, har
genom en af Ståndet antagen anmärkning yrkat,
att hela meningen Frälse eller Ofrälse måtte utgå,
och uttrycket förblifva vid hvad Kongl. Maj:t
vid sistförflutne Riksdag hade föreslagit, nemi.:
infödde Svenske Män.
Det är i följe af den nyligen stadgade föreskriften
i 56 § Regerings-Formen, som den skyldighet
ålegat Utskottet att söka sammanjemka
detta förslag med de ifrån de öfriga Stånden
yttrade meningar; men, då dessa innehålla ett
enkelt gillande af Utskottets ingifna förslag, befinnes
all sammanjemkning af meningarna, såsom
hvardera mot hvarandra rakt stridande, fullkomligen
omöjlig. För Constitutions-Utskottet
Memorial N:o 38.
1015
återstår då allenast att hos Riksens Ständer detta
förhållande anmäla, så att, i fall Höglofi. Ridderskapet
och Adeln ej skulle efter de öfriga
Ståndens beslut sig foga, målet måtte varda
hänvisadt till Constitutions-Utskottet, förstärkt
till ett antal af tjugo personer af hvart Stånd,
hvilka genom samfäld, icke efter Stånd anstäld,
omröstning skiljaktigheterna må förena, hvarefter
det dymedelst fullständigt beredda Utlåtandet
må hvila till afgörande vid nästa Riksdag.
Stockholm den 20 Julii 1815.
På Höglofi. Eidderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
1016
Riksdagen 1815.
N:o 39.
Memorial i anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition till Riksens Ständer,
rörande Norriges Rikes Stortings svar
på den föreslagna Riks-Aden, till bestämmande
af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomna
Constitutionella förhållanden.
Till följe af Riksens Ständers remiss till
Constitutions-Utskottet af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, i anledning af Norriges Rikes Stortings
svar på den föreslagna Riks-Acten, till
bestämmande af de genom Föreningen mellan
Sverige och Norrige uppkomna Constitutionella
förhållanden; gifven Stockholms Slott den 19
Julii 1815, har Constitutions-Utskottet så skyndsamt,
som möjligt varit, detta ämne till pröfning
företagit och får härmed till Riksens Ständer
sitt Utlåtande vördsamt afgifva.
Den första af Norriges Storting gjorda anmärkning
rörer det i det afgifna förslagets 3 §
förekommande uttryck: Storting i Norrige lagligen
constitueradt, då i stället för ordet »constitueradt»
ordet öppnadt blifvit föreslaget. Då
detta ej ändrar meningen och lärer vara mera
enligt med den i Norrska Grundlagen faststälda
ordformeln, anser Constitutions-Utskottet, det
Riksens Ständer vid detta förslags antagande ej
lära göra någon svårighet.
Den andra anmärkningen rörer följande
mening i förslaget: Vill Svensk Riksdagsman sin
Memorial N:o 39.
1017
motionsrätt om Thronföljare utöfva, skall han
vara förbunden etc. I dess ställe har af Stortinget
blifvit föreslaget följande: Norrsk Stor
tingsman
äfvensom Svensk Riksdagsman håfve rätt
att föreslå Thronföljare. Vill någon af dem denna
sin motionsrätt utöfva, skali han vara förbunden
etc. I afseende härpå får Utskottet tillstyrka, att
Riksens Ständer äfven dertill måtte gifva sitt
bifall, enär i afseende på Sveriges Grundlag ingen
förändring deraf följer och ingen Svensk
Riksdagsman lärer finnas, som icke gerna ser, att
en Norrsk Stortingsman med honom åtnjuter
lika rättigheter.
Längre fram i samma § förekommer följande
mening: På den till valet utsatta dagen
skola Norriges Storting och Sveriges Rikes Ständer,
efter det i hvartdera Rikets Grundlagar bestämda
sätt, välja hvardera blott en person.
Stortinget har dervid föreslagit följande tillägg:
bland de föreslagne Candidaterna. Då detta tillägg
är ett förtydligande, föreställer sig ConstitutionsUtskottet,
att Riksens Ständer lätt deri instämma.
I det Schema till voterings-proposition, som
i förslaget blifvit framstäldt, har Stortinget yrkat,
att såsom alternativ i de bägge sista satserna
efter ordet »Efterträdare» skulle i parenthes,
mutatis mutandis, införas ordet Konung. Constitutions-Utskottet
tror sig böra fästa Riksens
Ständers uppmärksamhet på denna anmärknings
både rigtighet och vigt. De ifrågavarande val
kunna inträffa så väl när den ännu lefvande
Konungen saknar Thronföljare, som när efter
Konungs dödliga frånfälle Thronen är ledig, och
ingen Thronföljare finnes. I det förra fallet blifver
den utkorade, Konungens tillkommande Efterträdare,
i det sednare genast Konung. Constitu
-
1018
Riksdagen 1815.
tions-Utskottet får derföre, för tydlighetens skull,
tillstyrka detta förslags antagande.
Vidare föreslås i samma § en ny mening
efter den så lydande: Omröstningen skall förrättas
med, till storlek och utseende, i alla delar
lika sedlar, hvarpå hvardera Thron-Candidatens
namn skall finnas tryckt med lika stilar. Detta
tillägg lyder: Den Ordförande, som icke vid valförrättningen
förer ordet, tecknar sitt namn på
voterings-sedlarne, innan de till de Committerade
utlemnas. Constitutions-Utskottet finner ingen anledning
att icke tillstyrka detta tilläggs antagande.
Efter orden: Förr än sedlarne uppräknas,
skall Ordföranden en ibland dem uttaga och förseglad
aflägga, har Norriges Storting föreslagit
ett nytt Moment i stället för det förut befintliga,
så lydande:
»Om efter förrättadt upprop, vid sedlarnes
öppnande, någon sedel befinnes af egenskap att
enligt ofvanbestämda grunder ej kunna antagas,
blifve den på stället förstörd.
Skulle derigenom omröstningen stadna i
paria vota, uppbrytes den förseglade sedeln och
bestämme utslaget, så framt den befinnes äga
ofvan anförda egenskaper; men kan den ej antagas,
anses voteringen för ogild och skrides
genast till ny omröstning».
Då denna föreslagna förändring rörer allenast
ett ytterligare försigtighetsmått, kan Utskottet
icke heller annat än dess antagande tillstyrka.
Vid stadgandet om Protocollsförandet vid
valförrättningen har, efter orden: »någon bland
de Committerade sjelfve», blifvit föreslaget ett sådant
tillägg: på det Norrska språket, om Ordföranden
är Norrman, och på det Svenska, om han
Memorial N:o 39.
1019
är Svensk. För detta tilläggs antagande har Utskottet
ej ansett något hinder kunna äga rum.
I afseende på de tillfällen, då under Konungs
frånvaro Styrelsen skall föras gemensamt af det
Svenska och Norrska Stats-Rådet, har blifvit föreslaget,
att detta sammansatta Stats-Råd skall
blifva kalladt Sveriges och Norriges InterimsRegering.
Constitutions-Utskottet anser sig äfven
böra tillstyrka medgifvandet af detta yrkande.
För öfrigt hafva de hufvudsakligaste anmärkningarna
vid förslagets 7 § blifvit gjorda. Då man
föreslagit att ifrån Norrige sända allenast StatsMinistern,
fyra Stats-Råd och en Stats-Secreterare,
har man önskat att å Sveriges sida till Ledamöter
i detta gemensamma Stats-Råd skulle constitueras
allenast de bägge Stats-Ministrarne, HofCanzleren
och 2:ne Stats-Råd samt en StatsSecreterare.
Då ett sådant stadgande, hvad Sverige
beträffar, ej står att förena med de föreskrifter
39, 40, 41 och 42 §§ Regerings-Formen
innehålla, har Constitutions-Utskottet för sin del
ej kunnat tillstyrka dess medgifvande, utan tror
sig böra för Riksens Ständer vördsamt åberopa,
att Utskottet vid författandet af förslaget till
denna Riks-Act såsom grundsats antog den regel
att deruti ingenting föreslå, som kunde vara i strid
mot Sveriges Grundlagars tydliga bestämmelser.
I sammanhang med ofvannämnde förslag
har äfven blifvit yrkadt, att den i Norrige qvarblifvande
Regering skulle emottaga, granska och
bereda alla Norrska saker, samt i öfverensstämmelse
med dess Instruction fortfara att afgöra
de mindre betydliga mål och att underställa de
vigtigare, likasom förut till Konungen, till Interims-Regeringen.
Deremot skulle alla Svenska
saker först granskas och beredas af Svenska
1020
Kiksdagen 1815.
Stats-Rådet, som i likhet med Norrska Regeringen
i afseende på Norrska saker skulle hafva
rått att afgöra alla mindre vigtiga Svenska mål,
och till Interims-Regeringen borde underställa
de vigtigare.
Constitutions-Utskottet får härvid anmärka,
att för Arendernas Beredning finnas i vår Grundlag
bestämda föreskrifter, som ingalunda stå
att förena med detta förslag, att mindre vigtiga
mål endast af en del af det eljest vid dessa tillfällen
med konungslig magt styrande Stats-Rådet
skulle kunna afgöras. Till fullkomligt antagande
kan det således af Utskottet ej anmälas, men väl
tror Utskottet ett nytt förslag kunna upprättas,
som, jemte dess enlighet med vår Grundlag, kan
vara af beskaffenhet att uppfylla syftemålet.
Vidare är i afseende på denna § föreslagen
den bestämning, att inför Interims-Regeringen
de Norrska Arenderna skola föredragas af den
Norrske Stats-Secreteraren, i Protocoll fattas och
på Norrska språket expedieras; då de Svenska
Arenderna deremot af den Svenske Stats-Secreteraren
böra föredragas, protocolleras och på
Svenska expedieras. Billigheten af detta förslag
lärer Constitutions-Utskottet ej behöfva ådagalägga,
hvarföre Utskottet utan vidare förklaring
tillstyrker detsammas antagande.
Alla öfriga af Stortinget gjorda förslag till
tillägg i denna § äro blott reglementariska, och
befinnas i ingen stridighet emot våra Grundlagars
stadganden. Då deribland äfven finnes det, att
Interims-Regeringen skall hafva sitt säte i Stockholm,
lära Riksens Ständer deri med tillfredsställelse
finna ett prof af vårt Brödrafolks välvilja
och sanna förtroende för den Svenska Nationen.
För att nu på en gång vara den grundsats
Memorial N:o 39.
1021
trogen att ej för ögonblicket föreslå något, som kan
emot Sveriges Grundlagar vara stridigt, men
tillika, i allt hvad möjeligt är, gå vårt nya Brödrafolks
önskningar till mötes, får ConstitutionsUtskottet,
i anledning af hvad nu anfördt är, i
afseende på det af Norriges Storting öfverlemnade
nya förslag till Riks-Actens 7 § föreslå Riksens
Ständer deraf en ny redaction, som torde kunna
förena bägge Folkens lagar, interessen och önskningar,
nemligen:
»Intill dess bägge Rikenas Representanter
äro församlade och hafva förordnat om Regeringen
under Konungens minderårighet, skall ett af
lika antal Svenske och Norrske Ledamöter sammansatt
Stats-Råd, under namn af Sveriges och
Norriges Interims-Regering, förestå Rikenas Styrelse,
med iakttagande a.f dessas ömsesidiga
Grundlagar.
Detta sammansatta Stats-Råd skall, under
namn af Sveriges och Norriges Interims-Regering,
bestå af Tio Ledamöter från hvartdera Riket,
nemi. från Sverige: de tvänne Stats-Ministarne,
sex Stats-Råd och Hof-Canzleren, samt vid Svenska
måls behandling den föredragande Stats-Secreteraren,
eller när Norrska mål föredragas, en af
de Svenske Stats -Secreterarne vexelvis efter ålder
i tjensten; och från Norrige: Norrske StatsMinistern
och de tvänne Stats-Råd, som äro i
Stockholm, sex vare sig ordinarie eller särskildt
tillförordnade Stats-Råd, som, vid tillfällen af
Thronledighet eller under Konungs minderårighet,
af den i Norrige varande Regering bland
dess egna Ledamöter utses, i hvilkas ställe minst
trenne Stats-Råd i Norrige tillförordnas, samt af
en Stats-Secreterare, som af bemälte Regering,
äfven i ofvan anförde fall, utnämnes.
1022
Riksdagen 1815.
Med så väl Svenska som Norrska sakers
föregående beredning och granskning förhålles
efter de i hvartdera lii ket gällande föreskrifter.
I Interims-Regeringen skola de Svenska Ärenderna
af den Svenske Stats-Secreteraren, till
hvars befattning de höra, föredragas, i Protocoll
fattas och expedieras på Svenska språket, och de
Norrska Ärenderna af den Norrske Stats-Secreteraren
föredragas, i Protocoll fattas och på
Norrska språket expedieras.
Saker, som angå båda Rikena och ej genom
sin natur tillhöra någon särskild Stats-Expeditions
eller Departements handläggning, föredragas af
Hof-Canzleren och expedieras till hvartdera Riket,
i dess språk och genom dess Stats-Secreterare.
Diplomatiska Ärender föredragas äfven af
Hof-Canzleren och införas i ett särskildt Protocoll.
Ärenderna afgöras genom de flesta rösterna,
och när rösterna äro lika, bestämme Ordföranden
utslaget.
Alla utgående Expeditioner (Resolutioner)
underskrifvas af samtlige Ledamöterne.
Det sammansatta Stats-Rådet (Interims-Regeringen)
skall hafva sitt säte i Stockholm.
Svenske Justitias-Stats-Ministern och den
Norrske Stats-Ministern skola vid bägge StatsRådens
första sammanträde draga lott om hvilkendera
der först skall föra ordet. Efter den, genom
denna lottning, först faststälda ordning skall
Ordföranden sedermera hvar åttonde dag ombytas,
så att hvardera Stats-Ministern, den ene efter
den andre, och endast en vecka i sender, må föra
ordet.
Vid alla de tillfällen då, efter Sveriges och
Norriges Grundlagar, Rikets Styrelse föres af
Stats-Rådet, skola bägge Rikenas Stats-Råd, till
Memorial N:o 39.
1023
lika antal och efter ofvan anförde grunder, sammanträda
».
Constitutions-Utskottet gör sig det hopp,
att, om detta förslag af Riksens Ständer gillas,
all olikhet mellan deras och Norriges Stortings
önskningar lätt skall undanrödjas.
Slutligen har Norriges Storting föreslagit en
ny så lydande §:
»Då de stadganden, som i denna Riks-Act
innehållas, dels äro afskrifne ur Norriges Rikes
Grundlag, dels utgöra tillägg till densamma,
grundade på den till innevarande Storting, genom
Grundlagen uppdragna, rättighet, så skola de, »i
anseende till Norrige, äga och behålla samma
kraft, som detta Rikes Grundlag, och icke kunna
förändras, utan på dét i nämnde Grundlags 112
§ föreskrifna sätt».
Constitutions-Utskottet får i anledning häraf
erinra, att denna föreslagna § rörer endast Norrige,
hvars Grundlagsstadganden i Riks-Acten
äro innefattade. Den är dock ej stridande mot
Sveriges Grundlagar, hvilkas fasthet ej beror af
Riks-Acten, utan tvärtom enlig med de begrepp
om helgden af de förbindelser, som mellan Sverige
och Norrige äro ingångna, hvilka grundat RiksStåndens
beslut; Utskottet kan derföre ej annat
än tillstyrka dess intagande i Riks-Acten.
Då Utskottet nu sålunda afgifvit sitt yttrande
om de förslag till ändringar i Riks-Acten,
som ifrån Norriges Storting blifvit gjorda, får
Utskottet sluteligen bifoga sitt tillstyrkande till
hvad Hans Kongl. Majit i Nåder Riksens Ständer
föreslagit: att, till förekommande af ett ytterligare
dröjsmål med Riksdagens snara afslutande,
i händelse Norriges Rikes Stortings, i afseende
på förslaget till 7 §, erforderliga nya yttrande
1024
Riksdagen 1815.
möjeligen åter kunde blifva afvikande ifrån det
af Riksens Ständer nu fattade beslut, Riksens
Ständer i deras svar å den nu föreslagna 7 § i
Riks-Acten måtte förklara, att, om Norr i ges Rikes
Storting icke ansåge sig kunna bifalla de å Riksens
Ständers sida i detta afseende framstälda
bestämmelser, Stortinget likväl måtte instämma
i det alternativa förslag, att Riks-Acten (utom
det reglementariska i 7 §, hvarom bägge Rikenas
Representanter ej kunnat öfverenskomma,
men med bibehållande i denna § endast af de
stadganden, som redan ömsesidigt äro godkände)
måtte anses i allt öfrigt å båda sidor antagen
och bekräftad, samt genast utfärdas, underskrifvas
och till Kongl. Maj:ts Nådiga sanction öfverlemnäs.
Det reglementariska i 7 §, hvaröfver
sålunda skiljaktiga meningar hade uppstått, skulle
derföre till nästa Riksdag och Storting hänskjutas,
för att då först till afgörande förekomma.
Stockholm den 20 Julii 1815.
På Högloft. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar
Rudolf Cederström.
På Högvörd. Preste-Ståndets Ledamöters vägnar
C. v. Rosenstein.
På Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöters vägnar
J. Wegelin.
På Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters vägnar
Änders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 39.
1025
Bilaga till Mern. N:o 39.
Kongl. Maj-.ts Nådiga Proposition till Rikets
Ständer, i anledning af Norriges Rikes Stortings
Svar på den föreslagna Riks-Acten, till
bestämmande af de genom Föreningen mellan
Sverige och Norrige uppkomna Constitutionella
förhållanden; gifven Stockholms
Slott den 10 Juli 1815.
Kongl. Majit äger nu den tillfredsställelsen att till
Rikets Ständer, så väl i afskrift som i Svensk öfversättning,
härjemte kunna öfverlemna det beslut, Norriges
Rikes Storting fattat, i anledning af den föreslagna RiksActen,
till bestämmande af de genom Föreningen mellan
Sverige och Norrige uppkomna Constitutionella förhållanden.
Den ädla beredvillighet, Rikets Ständer visat, att
med hvarje erkännande af laglig rätt, med hvarje prof
af Nationlig välvilja gå Norrska folkets, på Grundlagen
byggda, fordringar till mötes, har hos dess Representanter
befästat den öfvertygelse, att det Föreningsband, som
blifvit knutet mellan Scandinaviens folk, redan i desses
inbördes handlingssätt ägde en orubbelig borgen för
framtiden. Med erkännande af den anda, som vägledt
Rikets Ständer i anseende till den ifrågavarande RiksActen,
har Norriges Rikes Storting, endast med få skiljaktigheter,
bifallit det gjorda förslaget, samt dervid fogat
tvänne tillägg, som, äfven om de ej af Rikets Ständer i
hela deras vidd skulle antagas, alltid innebära ett ytterligare
bevis på det öppna förtroende, som legat till grund
för åtgärderna mellan bägge folkens ombud.
Kongl. Majit gör Sig försäkrad, att Rikets Ständer,
vid pröfningen af detta förslag, endast skola ådagalägga
motsvariga tänkesätt af nit för detta vigtiga ärendes
snara afgörande, och af sammanjemkning i meningar,
till vinnande af detta ändamål.
Då de smärre förändringar, som af Norriges Rikes
Storting blifvit gjorda i redactionen af Riks-Acten, med
undantag af tillägget vid 7 § och den nya, endast för
Norrige bindande, 12 §:n, förmodligen ej lära möta någon
svårighet att af Rikets Ständer antagas, och således
1026
Riksdagen 1815.
egentligen fråga lärer uppstå om förenämde 2:ne §§, föreslår
Kongl. Majit till Rikets Ständer:
Att, till förekommande af ett ytterligare dröjsmål
med Riksdagens snara afslutande, i händelse Norriges
Rikes Stortings erforderliga nya yttrande möjligen åter
kunde blifva afvikande från det af Rikets Ständer fattade
beslut, Rikets Ständer i deras svar på de nu föreslagna
7 och 12 §§ i Riks-Acten ville förklara: att, om Norriges
Rikes Storting icke ansåge sig kunna bifalla de å
Rikets Ständers sida i detta afseende framstälde förändrade
bestämmelser, Stortinget likväl ville instämma
i det alternativa förslag, att Riks-Acten (utom det reglementariska
i 7 §, hvarom bägge Rikenas Representanter
ej kunnat öfverenskomma, men med bibehållande i denna
§ endast af de stadganden, som redan ömsesidigt äro
godkände, och likaledes med undantag af den 12 §:n, om
någon tillämpning deraf skulle göras på Sverige) måtte
anses, i allt öfrigt, å båda sidor antagen och bekräftad,
samt genast utfärdas, underskrifvas och till Kongl. Maj:ts
Nådiga Sanction öfverlemnas.
Det reglementariska i 7 §:n, hvaröfver skiljaktiga
meningar hade uppstått, äfvensom det särskildta stadgandet
i 12 §:n, vid tillämpning på Sverige, skulle till
nästa Riksdag och Storting hänskjutas, för att då först
till slutligt afgörande förekomma.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl.
Nåd och Ynnest välbevågen.
CAEL.
G. af Wetterstedt.
Öfversättning.
Konungariket Norriges nu församlade Storting erkänner
den fullkomliga likhet i rättigheter och pligter,
som så tydligen ligger till grund för Sveriges Rikes
Ständers beslut, i afseende på bestämmandet af de genom
Föreningen mellan Norrige och Sverige uppkomna Constitutionella
förhållanden.
Med enhällig beredvillighet har Stortinget derföre
bifallit Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om utfärdandet
af en särskild Riks-Act i detta afseende, hvars innehåll,
endast skiljaktig, der man fann det nödvändigt, för att
Bilaga till Mern. N:o 39.
1027
bibehålla Grundlagens egna ord, i allmänhet skall finnas
svarande emot Sveriges Rikes Ständers beslut, med några
tillägg, som endast syfta på att aflägsna allt missförstånd,
och derigenom än mera befästa Föreningens styrka och
varaktighet.
Således har man ansett sig förbunden att, i öfverensstämmelse
med Grundlagens 42 §, nogare utveckla
7 §:n i den föreslagna Riks-Acten, och Stortingets nu församlade
Representanter äro färdige att egenhändigt underskrifva
och bekräfta denna Act, så snart de blifva underrättade
om Sveriges Rikes Ständers bifall dertill, så att
den derefter kan blifva till Kongl. Maj:ts Nådiga Sanction
öfverlemnad. Christiania i Stortinget den 13 Juli
1815.
På samtlige Representanters vägnar
Christie,
p. t. President.
Weidemann,
Secreterare.
Kongeriget Norges nu forsamlede Storthing erkjender
den fuldkomne Lighed i Rettigheder og Pligter, som
saa kjendelig ligger til Grund for den Svenske Rigsdags
Beslutninger, betraeffende Bestemmelsen af de ved Föreningen
imellem Norge og Sverrig opkomne constitutionelle
Forhold.
Med udeelt Beredvillighed har Storthinget derefter
vedtaget Hans Kongelige Majestgets naadigste Förslag:
om Udfaerdigelsen af en sierskilt Rigsact i denne Anledning,
hvis Indhold, forskjellig kuns, hvor man fandt det
nödvendigt at beholde Grundlovens egne Udtrykke, i det
vicsentlige vil befindes stemmende med den Svenske Rigsdags
Beslutninger, med nogle Tillaeg, der ene sigte til at
afvserge Misforstaaelser, og derved endmere bestyrke
Föreningens Fasthed og Varighed.
Saaledes har man anseet sig forpligtet till nöiere
at udvikle den 7 §:n i den naadigst foreslaaede Rigsact,
i Overeensstemmelse med Grundlovens § 42. Og ere Storthingets
nu forsamlede Repraesentanter rede til egen
-
1028
Riksdagen 1815.
hendigen at underskrive og bekrsefte denne Act, saasnart
de vorde underrettede om det Svenske Riges Stsenders
Samtykke, for at den derefter kan vorde Hans Kongelige
Majestaet til naadigst Sanction förelagt. Storthinget i
Christiania den 13 Juli 1815.
Paa samtlige Representanters Vegtie
Christie,
p. t. President.
Weidemann,
p. t. Secretair.
Öfversättning.
Förslag till en 1liks-Act till bestämmande af
de genom Föreningen mellan Norrige och
Sverige upphomna Constitutionella förhållanden.
Yi efterskrifne Norriges Rikes Representanter, som
nu här i Christiania till Lagtima Storting församlade
äro, så ock Svea Rikes Ständer, Grefvar, Friherrar, Biskoppar,
Ridderskap och Adel, Klerkeri, Borgerskap och
Menige Allmoge, som nu här i Stockholm till Urtima
Riksdag församlade äro, gore veterligt: Att, sedan genom
Försynens mägtiga bistånd, det Föreningsband lyckligen
blifvit knutet mellan Scandinaviens tvänne Folk, som, ej
af vapnen, men af den fria öfvertygelsen tillvägabragt,
endast bör och skall hvila på ett inbördes erkännande
af Folkens lagliga rättigheter, till stöd för deras gemensamma
Throner, och då Vi, underskrifne Sveriges Rikes
Ständer, med anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
af den 12 sistlidne April, om de nya Constitutionella
förhållanden, som genom Föreningen mellan Norrige
och Sverige uppkommit, erkänt och med Vårt enstämmiga
samtycke bekräftat de, med afseende på dessa Constitutionella
förhållanden, i Norriges Rikes Grundlag af
den 4 November 1814 införde stadganden, hvilka under
förbehåll af Vår Constitutionella rätt i de delar, som
skulle medföra förändring eller jemkning i Sveriges Rikes
Regerings-Form, af Vår Allernådigste Konung och Herre
blifvit, under den 10 derpå följande November, antagne
och besvurne; alltså håfve Vi, laglige Ombud för Norri
-
Bilaga till Mern. N:o 39.
1029
ges och Sveriges Inbyggare, ej trott Oss kunna på ett
värdigare och högtidligare sätt för kommande tider befästa
vilkoren för den mellan Norrige och Sverige träffade
Föreningen under en Konung, men med åtnjutande
af särskilda Regerings-Lagar, än då Vi öfverenskomma
att i en särskild Riks-Act innefatta och upptaga förenämnde
vilkor, alldeles såsom de ord för ord härefter
följa:
1 §•
Konungariket Norrige skall vara ett fritt och sjelfständigt
Rike, som ej kan delas eller afhändas, förenadt
med Sverige under en Konung, och hvars Regerings-Form
är inskränkt och ärftligen Monarkisk.
2 §•
Thronföljden skall vara rätt nedstigande och agnatisk,
sådan som den finnes bestämd i den af Sveriges
Rikes Ständer beslutna och af Konungen antagna Successions-Ordning
af den 26 September 1810. Bland
Thronföljare skall räknas -äfven den ofödde, som strax
intager sitt tillbörliga rum i arfföljden, så snart Han efter
Fadrens död födes till verlden. När en Prins med arfsrättighet
till Norriges och Sveriges förenade Kronor födes,
skall hans namn och födelse-stund tillkännagifvas inför
nästinstundande Storting, och i dess Protocoll antecknas.
3 §•
Är ingen arfsberättigad Prins till, och Tronföljareval
i bägge Rikena skall anställas, skola Storting i Norrige
och allmän Riksdag i Sverige till samma dag utlysas.
Konungen, eller, derest Thronföljareval under Thronledighet
inträffar, bägge Rikenas lagligen varande Interims-Styreise,
skall inom åttonde dagen efter den dag,
då Storting i Norrige blifvit lagligen öppnadt, och Riksdag
i Sverige å Riks-Salen öppnad, på samma dag å
bägge ställen aflemna Propositionen om Thronföljden.
Norrsk Stortingsman, äfvensom Svensk Riksdagsman,
håfve rätt att föreslå Thronföljare. Vill någon af dem
denna sin motionsrätt utöfva, skall han vara förbunden
att densamma inom denna bestämda tid begagna. Norriges
Storting och Sveriges Rikes Ständer skola derefter hvar
1030
Riksdagen 1815.
för sig bestämma valdagen; men ej sednare än den 12:te
dagen efter den för Propositionens afiemnande faststälde
termin skall ovilkorligen Thronföljarevalet förrättas.
Dagen före den, som sålunda blifvit faststäld till
Norriges Stortings och Sveriges Rikes Ständers Thronföljareval,
skall så väl i Norriges Storting som af Sveriges
Rikes Ständer väljas den Committé, som får sig uppdraget
att, derest det Norrska Stortingets och Sveriges
Rikes Ständers val skulle falla på olika personer, sammanträda,
och med bägge Rikenas Representanters rätt,
genom omröstning, valet på En person bestämma.
På den till valet utsatta dagen skola Norriges Storting
och Sveriges Rikes Ständer, efter det i hvartdera
Rikets Grundlagar bestämda sätt, välja hvardera blott
en person bland de föreslagne Candidaterna. Hafva bägge
Rikenas val inträffat på samma person, vare Han lagligen
utkorad till Thronföljare. Skulle åter hvartdera Riket
hafva valt en olika person, skall denna skiljaktighet afgöras
genom omröstning af bägge Rikenas förenade Committéer.
Denna Committé skall bestå af personer ifrån
hvartdera Riket, jemte 8 Suppleanter, valde på sätt Norriges
Storting och Sveriges Rikes Ständer särskildt stadgat.
Suppleanterne träde i befattning, efter bestämd ordning,
endast i det fall, att någon af de ordinarie Ledamöterne
icke vid valförrättningen skulle vara tillstädes.
Carlstad vare bägge dessa Rikenas Committéers
samlingsort.
Innan hvardera Committéen afreser ifrån den ort,
der Storting i Norrige och Riksdag i Sverige hålles, utvälje
hvardera inom sig en Ordförande.
Konungen, eller, i fall af Hans frånfälle, bägge Rikenas
varande lagliga Interims-Styrelse utsätte dagen, då
bägge Rikenas Committerade i Carlstad skola inträffa,
inom den kortaste möjliga tid efter erhållen underrättelse
om hvartdera Rikets särskilda val, beräknad efter
Stortings- och Riksdags-orternas afstånd ifrån samlingsorten,
men ej sednare än den 21:sta dagen efter den för
Norriges Storting och Sveriges Rikes Ständer till sista
valtermin ofvanföre bestämda 12:te dag.
Hvartdera Rikets Committerades Ordförande utförde
genast efter ankomsten gemensamt anslag till samman
-
Bilaga till Mern. N:o 39.
1031
träde på förmiddagen, dagen efter den, som blifvit utsatt
till de Committerades inträffande på samlingsorten.
Vid sammanträdet uppläse först hvardera Committéernas
Ordförande sitt och sina Med-Committerades Constitutorialer.
Derefter varde lottning förrättad mellan
de bägge Ordförande, för att afgöra hvilkendera af dom
vid valförrättningen skall föra ordet. Den sålunda under
en, äfven i omröstningen deltagande, Ordförande förenade
bägge Rikenas gemensamma Committé företage då genast,
och utan discussion, omröstningen. De Committerade
skola ej åtskiljas, ej heller någon af dem ifrån samlingsrummet
afgå, innan valförrättningen är till alla delar
fulländad.
Vid omröstningen skall hvardera Ordföranden för
hvartdera Rikets Committerade uppläsa och utväxla det
Document, som innefattar hans Committenters på En person
bestämda val. Derefter skall voterings-propositionen
upprättas, medelst ifyllning af de bägge Thron-Candidaternas
namn i följande Schema:
Norriges Stortings och Sveriges Rikes Ständers
Deputerade rösta gemensamt att välja Thronföljare till
Norriges och Sveriges förenade Throner.
Ifrån. Norriges Storting är dertill föreslagen
I N. N. Ifrån Sveriges Rikes Ständer är dertill föreslagen
N. N.
Om flesta rösterna falla på N. N., är Han till
Konungens Efterträdare (Konung) på Norriges och
Sveriges förenade Throner lagligen utkorad.
Om flesta rösterna falla på N. N., är Ilan till
Konungens Efterträdare (Konung) på Norriges och
Sveriges förenade Throner lagligen utkorad.
Innan upprop till omröstningen företages, skola alla
f de stadgar, som röra omröstningssättet, högt och tydligen
uppläsas.
Upprop vid denna omröstning skall så förrättas,
I att, derest den gemensamma Committéens Ordförande är
Norrsk, de Svenske Committerade först uppropas och sina
röster afgifva, och dernäst de Norrske, och tvärtom,
derest Ordföranden är Svensk.
Omröstningen skall förrättas med till storlek och
utseende i alla delar lika sedlar, hvarpå hvardera ThronCandidatens
namn skall finnas tryckt med lika stilar.
Den Ordförande, som icke vid valförrättningen förer
1032
Riksdagen 1815.
ordet, tecknar sitt namn på voterings-sedlarne, innan
de till de Committerade utlemnas. För att kunna gälla,
skola dessa sedlar vara enkla, omärkta, slutna och hoprullade.
Enkel pluralitet gifve utslaget.
Förr än sedlarne uppräknas, skall Ordföranden en
ibland dem uttaga och förseglad aflägga.
Om, efter förrättadt upprop, vid sedlarnes öppnande,
någon sedel befinnes af egenskap att, enligt ofvanbestämde
grunder, ej kunna antagas, blifve den på stället förstörd.
Skulle derigenom omröstningen stadna i paria vota, uppbrytes
den förseglade sedeln, och bestämme utslaget, så
framt den befinnes äga ofvanauförde egenskaper; men
kan den ej antagas, anses voteringen för ogill, och
skrides genast till ny omröstning.
Är dessförutan pluraliteten redan bestämd, skall
den afiagde sedeln genast oöppnad förstöras.
Protocollet skall vid omröstningen föras af någon
bland de Committerade sjelfve; på Norrska språket, om
Ordföranden är Norrman, och på det Svenska, om han är
Svensk. Detta Protocoll skall genast efter omröstningens
slut justeras, hvarefter tvänne lika lydande exemplar skola
upprättas, af hela Val-Committéen, innan den åtskiljes,
underskrifvas, i dess närvaro förseglas, och, genom hvartdera
Rikets Committerades Ordförandes försorg, genast
samma dag afsändas, det ena till Norriges Storting, under
adress till dess President, det andra till Sveriges Rikes
Ständer, under adress till Landt-Marskalken och Talemännen.
Dessa Protocoll skola underskrifvas så, att det
exemplar, som till Norrska Stortinget afsändes, främst af
Norriges, och dernäst af Sveriges Committerade, undertecknas,
och det, som till Sveriges Ständer afgår, främst
af Sveriges Committerade, och dernäst af Norriges, under- j
skrifves.
Efter inhändigandet af denna Val-Act på båda |
ställen, varde den genast, eller sist den följande dagen,
för Stortinget i Norrige och Riksens Ständer i Sverige
föredragen; och Norriges Storting och Sveriges Rikes
Ständer skola genast träda i författning, att detta bägge
Rikenas Representanters beslut Kongl. Maj:t, eller, i fall
af Dess frånfälle, den lagliga Interims-Styrelsen meddela.
Bilaga till Mern. N:o 39.
1033
4 §•
Konungen skall hafva rätt att sammandraga troppar,
begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund,
affärda och emottaga Sändebud.
När Konungen vill begynna krig, skall Han meddela
Regeringen i Norrige Sina tankar, och derom inhemta
dess Betänkande, jemte en fullständig Berättelse om Rikets
tillstånd, i anseende till dess financer, försvarsanstalter
m. m. Sedan detta skett, sammankalle Konungen
den Norrske Stats-Ministern och de Norrske StatsRåden,
tillika med de Svenske, till ett utomordentligt
Stats-Råd, och förelägge dem ej mindre de grunder och
omständigheter, som vid detta tillfälle böra komma i
öfvervägande, än Norrska Regeringens förklaring om
detta Rikes tillstånd, jemte en dylik om Sveriges. Öfver
dessa föremål infordre Konungen deras Betänkande, hvilket
de, hvar för sig, skola till Protocollet afgifva, vid den
ansvarighet, Grundlagarne bestämma. Derefter äge Konungen
rätt att fatta och utföra det beslut, Han anser för
Staten gagneligast.
5 §•
Så väl den Norrske Stats-Ministern som de tvänne
Stats-Råd, hvilka åtfölja Konungen, skola hafva säte och
öfverläggningsstämma i det Svenska Stats-Rådet, enär
ämnen der förehafvas, hvilka angå bägge Rikena. I dylika
mål skall den i Norrige varande Regeringens Betänkande
inhemtas, så vida de ej fordra ett så hastigt
afgöradne, att tiden sådant icke medgifver.
Då infor Konungen i det Norrska Stats-Rådet, enär
och ehvar det är samladt, ämnen förehafvas, som angå
båda Rikena, skola trenne Ledamöter af det Svenska
Stats-Rådet der äfven hafva säte och stämma.
6 §•
Dör Konungen medan Thronföljaren ännu är omyndig,
skall Norrska och Svenska Stats-Rådet genast sammanträda,
för att gemensamt utfärda kallelse till Storting
i Norrige och Riksdag i Sverige.
Intill dess bägge Rikenas Representanter äro församlade
och hafva förordnat om Regeringen under Ko
44
-
1034
Riksdagen 1815.
Bilaga till Mern. N:o 39.
1035
nungens minderårighet, skall ett af lika antal Norrska
och Svenska Ledamöter sammansatt Stats-Råd förestå
Rikenas Styrelse, med iakttagande af dessas ömsesidiga
Grundlagar.
Detta sammansatta Stats-Råd skall, under namn
af Norriges och Sveriges Interims-Regering, bestå af sex
Ledamöter från hvartdera Riket, nemligen från Norrige:
Norrska Stats-Ministern och de tvänne Stats-Råd, sorn
äro i Stockholm, tvänne Stats-Råd, som dertill utses af
den i Norrige varande Regering bland dess egna Ledamöter,
och i hvilkas ställe tvänne Stats-Råd tillförordnas,
samt af en Stats-Secreterare, som af samma Regering
utnämnes; och från Sverige: de tvänne Stats-Ministrarne,
Hof-Canzleren och tvänne Stats-Råd, som dertill utses af
Svenska Stats-Rådet bland dess egna Ledamöter, samt
en Stats-Secreterare, som af Svenska Stats-Rådet utnämnes.
Den i Norrige varande Regering fortfar att emottaga,
granska och bereda alla Norrska saker samt, i
öfverensstämmelse med dess Instruction, att afgöra de
mindre betydliga mål, och att underställa de vigtigare,
likasom förut till Konungen, till det sammansatta StatsRådet
(Interims-Regeringen).
Likaledes skola alla Svenska saker först granskas
och beredas af Svenska Stats-Rådet, som, i likhet med
Norrska Regeringen i afseende på Norrska saker, häfver
rätt att afgöra alla mindre vigtiga Svenska mål, och till
det sammansatta Stats-Rådet (Interims-Regeringen) underställa
de vigtigare.
I det sammansatta Stats-Rådet (Interims-Regeringen)
skola de Norrska Ärenderna af den Norrska Stats-Secreteraren
föredragas, i Protocoll fattas _ och på Norrska
Språket expedieras, och de Svenska Ärenderna af den
Svenska Stats-Secreterarcn föredragas, i Protocoll fattas
och expedieras på Svenska språket.
Saker, som angå båda Rikena, föredragas af HofCanzleren
och expedieras till hvartdera Riket på dess
språk och genom dess Stats-Secreterare.
Diplomatiska Ärender föredragas af Hof-Canzleren
och införas i ett särskildt Protocoll.
Ärenderna afgöras genom de flesta rösterna, och när
rösterna äro lika, bestämme Ordföranden utslaget.
Alla Resolutioner underskrifvas af samtlige Ledamöterne.
Det sammansatta Stats-Rådet (Interims-Regeringen)
skall hafva sitt säte i Stockholm.
Norrska Stats-Ministern och den Svenska JustitiseStats-Ministern
skola, vid bägge Stats-Rådens första sammanträde,
draga lott om hvilkendera der först skall föra
ordet. Efter den, genom denna lottning, först faststälda
ordning, skall Ordföranden sedermera hvar åttonde dag
ombytas, så att hvardera Stats-Ministern, den ena efter
den andra, och endast en vecka i sender, må föra ordet.
Vid alla de tillfällen, då efter Norriges och Sveriges
Grundlagar Rikets Styrelse föres af Stats-Rådet, skola
bägge Rikenas Stats-Råd, till lika antal och efter ofvan
anförda grunder, sammanträda.
Valet af Förmyndare, att fora Styrelsen under Konungs
minderårighet, skall verkställas efter samma föreskrift
och på samma sätt, som förut i 3 § är stadgadt
angående valet af Thronföljare.
9 §•
De Norrmän, som vid ofvan anförda tillfällen deltaga
i Regeringen, skola inför Norrska Stortinget aflägga följande
Ed: »Jag lofvar och svär att vilja förestå Regeringen
i enlighet med Constitutionen och Lagarne, så
sant mig Gud hjelpe och Hans heliga Ord». De Svenske
aflägge Ed inför Sveriges Rikes Ständer.
Hålles ej Storting eller Riksdag vid denna tid, nedlägges
Eden skrifteligen i Stats-Rådet och förnyas sedan
på nästa Storting eller Riksdag.
10 §.
Om den omyndige Konungens uppfostran skall förordnas
på det i 8 § föreskrifna sätt. Såsom bestämd
regel gälle, att den omyndige Konungen skall erhålla
tillräcklig undervisning i Norrska språket.
11 §•
Är Konunga-ätten på Mans-sidan utdöd, och ingen
Thronföljare uthorad; då skall ett nytt Konungahus väljas,
på det i 3 § föreskrifna sätt.
1036
Riksdagen 1815.
Bilaga till Mern. N:o 39.
1037
12 §.
Då de stadganden, som i denna Riks-Act innehållas,
dels äro afskrifna ur Norriges Rikes Grundlag, dels utgöra
tillägg till densamma, grundade på den till innevarande
Storting, genom Grundlagen, uppdragne rättighet,
så skola de, i anseende till Norrige, äga och behålla
samma kraft, som detta Rikes Grundlag, och icke kunna
förändras utan på det i nämnde Grundlags 112 § föreskrifna
sätt.
Till yttermera visso, att Yi allt detta så belefvat
och heslutit, håfve Vi Norriges Rikes Storting och Vi
samtelige Sveriges Rikes Ständer denna Riks-Act med
Våra Namns och Insegels undersättande stadfästat och
bekräftat, som skedde i Christiania den dagen i Juli
månad, och i Stockholm den dagen i samma månad
år efter Christi Börd det Ett Tusende Åtta Hundrade och
på det Femtonde.
Enligheten med Stortingets Protocoll intygar
Christie.
Weidemann,
p. t. Secreterare.
Förslag til en Eigsact fil Bestemmelse af de
ved Föreningen imellem Norge og Sverrig
oplcomne constitutionelle Forhold.
Vi efterskrevne Norges Riges Repraosen tanter, her i
Christiania til et ordentligt Storthing forsamlede, og vi
Sverrigs Riges Stam der, Grever, Friherrer, Biskopper,
Ridderskab og Adel, Praesteskab, Borgerskab og menige i
Almue, som nu ber i Stockholm til overordentlig Rigsdag
forsamlede ere, gjöre vitterligt: at efterdi ved Forsynets
maegtige Bistånd, imellem Scandinaviens Folk det Foreningsbaand
lykkelig er bleven knyttet, som, ei ved Vaaben
men ved fri Overbeviisning tilveiebragt, alene bör
og skal fastholdes ved indbyrdes Erkjendelse af Folkenes
lovlige Rettigheder, til Vaern om deres faelleds Throner,
og da vi underskrevne Sverrigs Riges Staender, i Anledning
af Hans Kongl. Maj:ts naadigste Proposition af 12
April sidstleden, om de nye constitutionelle Forhold, som
ved Föreningen imellem Norge og Sverrig ere opkomne,
havé erkjendt og med vort eenstemmige Samtykke bekraeftet
de i Henseende til disse constitutionelle Forhold
i Norges Riges Grundlov af 4 November 1814 indförte
Bestemmelser, hvilke, under Forbehold af vor constitutionelle
Ret i de Dele, som skulle medföre Förändring eller
Modification i Sverrigs Riges Regjeringsform, af vor allernaadigste
Konge og Herre under 10:de derpaa fölgende
November er bleven antagen og besvoren: saa havé vi,
som lovlige Fuldmaegtige for Norges og Sverrigs Indbyggere,
ei troet at kunne paa en vaerdigere og höitideligere
Maade for kommende Tider befaeste Vilkaarene
for den imellem Norge og Sverrig trufne Förening under
een Konge, men med saerskilte Regjeringslove, end ved
at overeenskomme om i en saerskilt Rigsact at indbefatte
og indföre bemeldte Villmar aldeles saaledes som
de Ord til Ord her nedenfor folge:
Kongeriget Norge skal vaere et frit, selvstaendigt,
udeleligt og uafhaendeligt Rige, forenet med Sverrig under
een Konge. Dets Regjeringsform er indskraenket og
arvelig monarkisk.
§ 2.
Arvcfölgen skal vaere ret nedstigende og agnatisk,
saaledes som der. findes bestemt i den af Sverrigs Riges
Staender besluttede, og af Ivongen antagne, SuccessionsOrden
af 26 September 1810. Blandt Arveberettigede
regnes ogsaa den Ufödte, der strax indtager sit tilbörlige
Sted i Arvelinien, naar han, efter Faderens Död, födes til
Verden. Naar en til Norges og Sverrigs forenede Kroner
arveberettiget Prinds födes, skal hans Navn og Födselstid
tilkjendegives förstholdende Storthing og antegnes i dets
Protocol.
Q C*
8 å
Er
ingen arveberettiget Prinds til, og ThronfölgerYalg
i begge Riger skal anstilles, skulle Storthing i Norge
og Rigsdag i Sverrig til een og samme Dag sammenkaldes.
1038
Riksdagen 1815.
Kongen, eller, dersom Thronfölger-Valg under Thronledig
hed indtrseffer, begge Rigers lovlige Interims-Regjering
skal inden den ottende Dag efter den Dag, da Storthinge
i Norge er blevet lovligen aabnet, og Rigsdagen i Sver
rig paa Rigssalen er bleven aabnet, paa samme Da
paa begge Steder gjöre Förslag om Thronfölgen.
Norsk Storthingsmand ligesaavel som Svensk Rigs
dagsmand bave Ret til at foreslaae Thronfölger. Vi
nogen af dem udöve denne sin Motionsret, skal han vser
pligtig at gjöre Brug af samme inden denne bestemte Tid.
Norges Stortbing og Sverrigs Riges Stsender skulle
derefter bestemme Yalgdagen, enhver for sit Vedkommende;
men ei.senere end den tolvte Dag efter den for Propositionens
Afgivelse bestemte Termin bör ThronfölgerValget
uomgsengeligen foretages.
Paa Dagen för den, som saaledes er bestemt til
Norges Storthings og Sverrigs Riges Stsenders Thronfölger-,
Yalg, skulle saavel Norges Stortbing iblandt dets egne Medlemmer,
som Sverrigs Riges Stsender vselge den Committee,
til hvem det överdrages, i Tilfselde at det Norske Storthings
og Sverrigs Riges Stsenders Valg skulde falde paa
forskjellige Personer, at sammentrsede og, med begge Ri-1
gers Reprsesentanters Ret, ved Stemmegivning bestemme
Valget paa een Person.
Paa den til Yalget bestemte Dag skulle Norges Storthing
og Sverrigs Riges Stsender, i Overeensstemmelse med
den i enbver af de to Rigers Grundlov bestemte Maade,
vselge bver blot een Person iblandt de proponerede Candidater.
Havé begge Rigers Valg truffet paa samme Person,
da er ban lovligen udkaaret till Thronfölger.
Skulde derimod bvert af Rigerne bave vaigt en forskjellig
Person, skal denne Forskjellighed afgjöres ved
Stemmegivning af begge Rigers forenede Committeer.
Denne Committee skal bestaae af sex og tredive
Personer fra bvert Rige, samt otte Suppleanter, valgte
paa den af Norges Storthing og Sverrigs Riges Ståendet
sserskilt bestemte Maade. Suppleanterne tiltrsede i bestemt
Orden Forretningerne, men kun i det Tilfselde, at
nogen af de ordentlige Medlemmer ikke ved Valgforretningen
skulde vsere tilstede.
Carlstad skal vsere Samlingsstedet for begge Rigers
Committeer.
Bilaga till Mern. N:o 39.
1039
Forinden hver Committee afreiser fra det Sted, livor
Stortbing i Norge og Rigsdag i Sverrig boldes, skal bver
af sin Midte udvselge en Ordförer.
Kongen eller, i Tilfselde af hans dödelige Afgång,
begge Rigers lovlige Interims-Regjering, bör inden den
muligst korte Tid efter erbolden Efterretning om bvert
Riges sserskilte Valg og med Hensyn til Afstanden imellem
Samlingsstedet og de Steder, bvor Storthing i Norge og
Rigsdag i Sverrig boldes, beramme Dagen, paa hvilken
begge Rigers Committeer skulle infinde sig i Carlstad; men
ei senere end til den een og tyvende Dag efter den for
Norges Stortbing og Sverrigs Riges Stsender til sidste
Valgtermin o venfor bestemte tolvte Dag.
Ordförerne for begge Rigers Committerede skulle uopholdeligen
efter deres Ankomst fselleds udfserdige Berammelse
til at sammentrsede om Formiddagen, Dagen efter
den, der er bleven bestemt for de Committeredes Ankomst
til Samlingsstedet.
Ved Sammenkomsten oplseser först bver Committees
Ordförer sin og Medcommitteredes Fuldmagt; derefter
trsekke begge Ordförere Lod om, hvo af dem der ved Yalgforretningen
skal före Ordet. Den saaledes under een,
ogsaa i Stemmegivning deeltagende, Ordförer forenede
fselleds Committee for begge Riger foretager derefter
ufortövet, og uden Discussion, Stemmegivningen.
De Committerede skulle ei adskilles eller nogen af
dem forlade Samlingsvserelset, forinden Valgforretningen
i alle Dele er fuldendt.
Ved Stemmegivningen skal Formanden for bvert
Riges Committerede oplsese og udvexle det Document, som
indeholder hans Committenters, paa een Person, bestemte
Valg. Derefter skal Voteringspropositionen indrettes, og
begge Throncandidaters Navne deri indföres efter fölgende
Schema:
»Norges Storthings og Sverrigs Riges Stsenders Deputerede
votere fselleds, for at vselge Thronfölger til Norges
og Sverrigs forenede Throner. Fra Norges Stortbing er
dertil foreslaaet N. N.; fra Sverrigs Riges Stsender er
dertil foreslaaet N. N.»
»Om de fleste Stemmer falde paa N. N., da er han
til Kongens EfterfÖlger (Konge) paa Norges og Sverrigs
forenede Throner lovligen udkaaren».
1040 Riksdagen 1815.
»Om de fleste Stemmer falde paa N. N., da erhan
til Kongens Efterfdlger (Konge) paa Norges og Sverrigs
forenede Throner lovligen udkaaren».
Forinden Opraab til Stemmegivning foretages, skulle
alle de Bestemmelser, der vedkomme Voteringsmaaden
höit og lydeligen oplases.
Opraab ved denne Votering skal saaledes forrettes,
at, naar den falleds Committees Ordförer er Norsk, da
skulle de Svenske Committerede först opraabes og afgive
deres Stemme, og dernäst de Norske, og omvendt naar
Ordföreren er Svensk.
Stemmegivningen skeer ved Sedler, af Störrelse og
Udseende i alle Dele lige, hvorpaa hver Throncandidats
Navn skal findes trykt med lige Bogstaver.
Den Ordförer, som ikke bestyrer Forretningen paategner
Sedlerne sit Navn, forinden de udleveres til de
Committerede.
For at gjalde, skulle disse Sedler vare enkelte,
umarkede, lukkede og sammenrullede.
Enkelt Pluralitet giver Udslaget.
Forinden Sedlerne optalles, skal Ordföreren udtage
een af dem, og aflaegge den forseglet.
Om, efter företaget Opraab, ved Sedlernes Aabning
nogen Seddel findes, der, efter ovenstaaende Bestemmelser,
ei kau antages, skal den paa Stedet tilintetgjöres.
Skulde Fölgen heraf bli ve, at Stemmerne ere lige, saa
aabnes den forseglede Seddel, som da gjör Udslaget, saafremt
den befindes at bave de anförte Egenskaber; men
kan den ei antages, saa ansees det Passerede for uefterretteligt
og der skrides strax til ny Stemmegivning.
Er Pluraliteten uden dette Middels Anvendelse allerede
bestemt, skal den afiagte Seddel strax uaabuet tilintetgjöres.
Protocollen över Stemmegivningen skal föres af nogle
iblandt de Committerede selv, i det Norske Sprog om
Ordföreren er Norsk, i det Svenske, om ban er Svensk.
Denne Protocol skal strax efter Stemmegivningens Slutning
lydeligen oplases og vedtages, hvorefter 2:de ligelydende
Exemplarer forfattes, af bele Valgcommitteen,
inden dens Adskillelse, underskrives, i dens Närvarelse
forsegles, og, ved Föranstaltning af Ordförerne for bvert
Riges Committerede, strax samme Dag afsendes, det ene til
Norges Stortbing, under Adresse til dets Prsesident, det
Bilaga till Mern. N:o 39.
1041
audet til Sverrigs Riges Stander, under Adresse til Landmarskalken
og Talemandene.
Disse Protocoller skulle underskrives saaledes, at
det Exemplar, som afgaaer til Norges Storthing, underskrives
överst af Norges, og dernsest af Sverrigs Committerede,
og det, som afsendes til Sverrigs Stander, underskrives
överst af Sverrigs, og dernsest af Norges Committerede.
Efter Modtagelsen af denne Valgact paa begge Steder
skal den strax, eller senest den fölgende Dag, foredrages
for Storthinget i Norge og for Rigets Stander i
Sverrig. Og skulle Norges Stortbing og Sverrigs Riges
Stander strax iagttage det Fornödne, for at meddele
Hans Kongelige Majestät eller, i Tilfalde af bans dödelige
Afgång, den lovlige Interims-Regjering denne begge
Rigernes Representanters Beslutning.
§ 4.
Ivongen skal bave Ret til at sammankalde Tropper,
begynde Krig og slutte Fred, indgaae og opbave Förbund,
sende og modtage Gesandter.
Naar Kongen vil begynde Krig, da skal ban meddele
Regjeringen i Norge sine Tanker og indbente dens
Betänkning derom, tilligemed fuldstandig Beretning om
Rigets Tilstand i Henseende til dets Finantser og Forsvarsmidler
med videre. Efteråt dette er skeet, sammenkalder
Kongen den Norske Statsminister og de Norske
Statsraader saavelsom de Svenske til et overordentligt
Statsraad, og fremsatter da de Grunde og Omstandigbeder,
som i dette Tilfalde bör tages i Overveielse, hvorved
tillige den Norske Regjerings Förklaring om dette
Riges Tilstand, saavelsom en lignende Beretning om
Sverrigs, bliver at fremlagge. Om disse Gjenstande
fordrer Kongen deres Betänkning, hvilken de skulle, enhver
for sig, afgive til Protocollen, under den Ansvarlighed
Grundloven bestommer, og har da Kongen Ret
til at tage og udföre den Beslutning, han anseer gavnligst
for Staten.
§ 5.
Saavel don Norske Statsminister, som de tvende
Norske Statsraader, der folge Kongen bave Sade og
1042
Riksdagen 1815.
delibererende Stenarne i det Svenske Statsraad, naar sammesteds
forbandles Gjenstande, som angaae begge Itiger.
I saadanne Sager bör tillige den i Norge vserende
Regjerings Betänkning indhentes, med mindre Sagerne
udfordre saa bastig Afgjörelse, at Tid dertil ei gives. Saa
ofte bos Kongen i det Norske Statsraad, naar og bvor
det er samlet, Gjenstande forbandles, som angaae begge
Riger, skulle tre Medlemmer af det Svenske Statsraad
ogsaa der bave Stede og Stemme.
§ 6.
Döer Kongen, og Tbronfölgeren endnu er umyndig,
skal det Norske og Svenske Statsraad strax sammentrsede,
for felleds at udstede Indkaldelse til Stortbing i
Norge og Rigsdag i Sverrig.
§
Indtil begge Rigers Reprsesentanter ere forsamlede
og bave anordnet Regleringen under Kongens Mindreaarighed,
skal et af lige Antal Norske og Svenske Medlemmer
sammensat Statsraad forestaae Rigernes Bestyrelse,
med Iagttagelse af disses gjensidige Grundlove.
Dette sammensatte Statsraad skal da, under Navn
af Norges og Sverrigs Interims-Regjering, bestaae af sex
Medlemmer fra bvert af Rigerne, nemlig fra Norge: den
Norske Statsminister og de tvende Statsraader, som ere
i Stockholm, tvende Statsraader, som dertil af den i
Norge vserende Regjering iblaiult dens Medlemmer udvselges,
og i bvis Sted den constituerer to Statsraader,
samt endelig en Statssecretair, som den beskikker; og
fra Sverrig: de to Statsministre, Hofcantsleren, samt to
Statsraader, som dertil af det Svenske Statsraad iblandt
dets egne Medlemmer vselges, og en Statssecretair, som
det Svenske Statsraad beskikker.
Den i Norge vserende Regjering vedbliver fremdeles
at modtage, gjennemgaae og berede alle Norske Sager,
samt overeensstemmende med dens Instrux at decidere de
mindre betydelige Sager og at indstille de vigtigere til
det sammensatte Statsraad (Interims-Regjeringen) ligesom
ellers til Kongen.
Ligeledes skulle alle Svenske Sager först gjennemgaaes
og beredes af det Svenske Statsraad, der, ligesom
den Norske Regjering i Henseende til de Norske Sager
Bilaga till Mern. N:o 39.
1043
skal bave Ret til at decidere de mindre vigtige Svenske
Sager, og skal gjöre Indstilling til det sammensatte Statsraad
(Interims-Regjeringen) om de vigtigere. I det sammensatte
Statsraad (Interims-Regjeringen) skulle de Norske
Sager af den Norske Statssecretair foredrages, protocolleres
og expederes paa Norsk, og de Svenske Sager af
den Svenske Statssecretair foredrages, protocolleres og
expederes paa Svensk.
Sager, som angaae begge Riger, foredrages af Hofcantsleren
og expederes til bvert Rige i dets Sprog og
ved dets Secretair.
Diplomatiske Sager foredrages ogsaa af Hofcantsleren,
og indföres i en sserskilt Protocol.
Sagerne decideres ved de fleste Stemmer, og naar
Stemmerne ere lige, gives Udslaget af den, som bar Forssedet.
Alle Resolutioner underskrives af samtlige Medlemmer.
Det sammensatte Statsraad (Interims-Regjeringen)
skal bave sit Saide i Stockholm.
Den Norske Statsminister og den Svenske Justitiestatsminister
skulle ved begge Statsraads förste Sammenkomst
kaste Lod om, bvo der skal bave Forssedet (före
Ordet). Efter den ved denne Lodkastning först bestemte
Orden skulle de derefter bver ottende Dag omvexle i at
bave Forssedet, saaledes, at bensevnte Statsministre, den
ene efter den anden, og kun een Uge bver Gang, bave
Forssedet.
I alle de Tilfelde, da, elter Norges og Sverrigs Grundlove,
Rigets Bestyrelse forestaaes af Statsraadet, skulle
begge Rigers Statsraad, i lige Antal og under de foranförte
Bestemmelser sammantrsede.
§ 8.
Valget af Formyndere, som skulle bestyre Regjeringen
for den umyndige Konge, skal foretages efter
samme Regler, og paa samme Maade, som forben i § 3
er foreskrevet for Valget af Thronfölger.
§ 9-
De, som i ovenanförte Tilfelde forestaae Regjeringen,
skulle, de Norske for det Norske Stortbing affegge fölgende
Eed: »Jeg lovér og svserger at ville forestaae Regje
-
1044
Riksdagen 1815.
ringen i Overcenstemmclse med Constitutionen og Lovene,
saa sandt bjselpe mig Gud og hans hellige Ord». De
Svenske aflsegge Eed for Sverrigs Riges Stsender.
Holdes ei Storthing eller Rigsdag paa den Tid, nedlsegges
Eeden skriftlig i Statsraadet, og gjentages siden
paa naes te Storthing eller Rigsdag.
§ 10.
Bestyrelsen af den umyndige Konges Opdragelse
fastssettes paa den i 8:de § foreskrevne Maade.
Det bör vsere en ufravigelig Regel, at den umyndige
Konge gives tilstraekkelig Underviisning i det Norske Sprog.
§ Il
Er
den mandlige Kongestaname uddöd, og ingen
Thronfölger udkaaret, da skal en ny Kongeset vselges
paa den i 3:die § foreskrevne Maade.
§ 12.
Da de Bestemmelser, som i denne Rigsact indeholdes,
deels ere Gjentagelser af Kongeriget Norges Grundlov,
deels Tillseg til samme, grundede paa den til dette
Storthing i Grundloven dertil givne Bemyndigelse, saa
skulle de, i Henseende til Norge, havé og beholde den
samme Kraft, som dette Riges Grundlov, og ikke kunne
forandres uden paa den i sammes 112:te § foreskrevne
Maade.
Til ydermere Vished om, at vi alt dette saaledes havé
for godt befundet og besluttet, havé vi Norges Riges
Storthing og vi samtlige Sverrigs Riges Stsender stadfsestet
og bekrseftet denne Rigsact med vore Underskrifter og
vore Segl; hvilket skeede i Christiania den Dag i
Juli, og i Stockholm den Dag i samme Maaned Aar
efter Christi Byrd Eet Tusind Otte Hundrede og Femtén.
Conform med Storthingets Protocol testerer
Christie,
p. t. President.
Weidemann,
p. t. Secretair.
Bilaga till Mern. N:o 39.
1045
Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse till Riksens
Ständer, angående det af Norriges Rikes
Storting gifna enstämmiga bifall åt förslaget
om Konungens myndighetsålder m. m.; gifven
Stockholms Slott den 19 Juli 1815.
Kongl. Maj:t öfverlemnar härmedelst till Riksens
Ständer, så väl i afskrift som öfversättning, det beslut,
som, i öfverensstämmelse med hvad af Riksens Ständer är
vidtaget, af Norriges Rikes Storting blifvit fattadt, att
fastställa Konungs myndighetsålder till fyllda Aderton
år, samt den Sanction, Kongl. Maj:t under gårdagens
datum derå låtit utfärda.
Likaledes meddelar Kongl. Maj:t härmedelst till
Riksens Ständers kunskap och närmare åtgärd en afskrift
af Norriges Rikes Stortings beslut, i afseende på Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition om bestämmande af de frågors
natur, som angå eller stå i sammanhang med Föreningen
mellan Sverige och Norrige.
Kongl. Maj:t förblifver Riksens Ständer med all
Kongl. Nåd och Ynnest välbevågen.
CARL.
G. af Wetterstedt.
Öfversättning.
Kongl. Majit har i anledning af Grundlagens 8 § i
Nåder meddelat Konungariket Norriges Lagtima Storting
underrättelse om ett af Sveriges Rikes Ständer enhälligt
fattadt beslut: att Konungs myndighetsålder sålunda
borde förändras, att i stället för 21 år, enligt RegeringsEox-men
af år 1809, denna myndighetsålder må bestämmas
till fyllda Aderton år. Derjemte har Stortinget
emottagit Kongl. Majits Nådiga Proposition att å Norriges
sida fatta ett dermed öfverensstämmande beslut
och att likaledes bestämma Konungs myndighetsålder till
fyllda Aderton år.
Sedan denna sak, i öfverensstämmelse med de i
Stortinget gällande föreskrifter, blifvit företagen, hafva
Norriges Rikes Representanter enhälligt beslutit:
1046
Riksdagen 1815.
»Att Konungs myndighetsålder skall vara fyllda
Aderton år».
I anledning häraf anhåller Stortinget hos den Kongl.
Norrska Regeringen, att den utverkar Kongl. Maj:ts Nådiga
Sanction till detta Stortingets beslut, på det att en
Lag derom, i öfverensstämmelse med Grundlagens 8 §
må blifva utfärdad. Christiania i Stortinget den 13 Juli
1815.
På samtelige Representanternas vägnar
Christie,
p. t. President.
Weidemann,
p. t. Secreterare.
VI CARL, med Guds Nåde, Sveriges, Norriges, Göthes
och Wendes Konung etc. etc. etc., gore veterlig!,
att Oss blifvit förelagdt ett af det nu församlade Lagtima
Storting fattadt beslut af den 13 Juli 1815, så
lydande:
»Konungs myndighetsålder skall vara fyllda Aderton
år».
Ty håfve Vi antagit och bekräftat, likasom Vi härmed
antage och bekräfte detta beslut såsom Lag. Gifvet
på Stockholms Slott den 18 Juli 1815.
Under Vår Hand och Rikets Insegel.
CARL.
Sommerhielm,
i Ministerns frånvaro.
Hans Majestset har, i Anledning af Grundlovens 8:de
§, naadigst meddeelt Kongeriget Norges ordentlige Storthing
Efterretning om en af Sverrigs Riges Stsender eenstemmigen
fattet Reslutning, nemlig: at Kongens Myndighedsalder
forandres saaledes, at, istedet for det 21:de
Aar efter Regjeringsformen af Aar 1809, det fyldte 18:de
Aar skal vsere Kongens Myndighedsalder; hvorhos Storthinget
har modtaget Hans Majestsets naadigste Proposition
om, fra Norges Side at tage en hermed overeens
-
Bilaga till Mern. N:o 39.
1047
stemmende Beslutning og ligeledes at bestemme Kongens
Myndighedsalder til det fyldte 18:de Aar.
Efteråt denne Sag, i Overeensstemmelse med de
vedtagne Regler, i Storthinget har vseret företagen, havé
Norges Riges Reprsesentanter eenstemmigen besluttet:
»At det fyldte 18:de Aar skal vsere Kongens Myndighedsalder».
I Folge heraf anholder Storthinget den Kongelige
Norske Regjering om, at bevirke Hans Majestsets naadiste
Sanction paa denne Storthingets Beslutning, paa
det at en Lov derom, i Overeensstemmelse med Grundlovens
8: de §, kan vorde udfserdiget. Storthinget i Christiania
den 13 Juli 1815.
Paa samtlige Reprsesentanters Vegne
Christie,
p. t. President.
Weidemann,
p. t. Secretair.
VI CARL, af Guds Nsiade Konge til Sverrig og
Norge, de Gothers og Venders etc. etc. etc., Hertug til
Slesvig, Holstéen, Stormarn og Ditmarsken, Greve til
Oldenburg og Delmenhorst etc. etc., gjöre vitterligt: at
Os er bleven förelagt det nu forsamlede ordentlige Storthings
Beslutning, dateret den 13 Juli 1815, saaledes
lydende:
»Det fyldte 18:de Aar skal vsere Kongens Myndighedsalder».
Thi havé Vi antaget og bekrseftet, ligesom Vi hermed
antage og bekrsefte denne Beslutning som Lov.
Givet paa Stockholms Slot den 18 Juli 1815.
Under Vor Haand og Rigets Segh
C A R L.
Sommerhielm,
i Ministerens fravserelse.
1048
Riksdagen 1815.
Konungariket Norriges nu församlade Storting hade,
med fästadt afseende på den af det sista Urtima Storting
faststälde Grundlag, tagit under noga öfvervägande
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om bestämmande af de
frågors natur, som tillhöra Föreningen mellan Norrige
och Sverige, och i anledning deraf stadnat i följande
beslut:
A. Att de frågor, som redan äro väckte, om Constitutionella
förhållanden mellan Norrige och Sverige,
kunna, i öfverensstämmelse med hvad af Urtima Stortinget
blef antaget och i Grundlagen finnes anfördt, vid
detta Storting genast afgöras, och behöfva således icke
till ett följande Storting uppskjutas.
B. Att de stadganden, som rörande Föreningen
blifvit vidtagne, böra införas och utfärdas i en från
Norriges och Sveriges Grundlag afsöndrad och särskild
Riks-Act, som i öfverensstämmelse härmed bestämmes.
Stortinget tror sig härigenom hafva förbundit Grundlagens
bud så väl med Kongl. Maj:ts Nådiga vilja som
med Sveriges Rikes Ständers yttrade önskan, och har
derföre bemyndigat det samlade Stortingets President
att till den Kongl. Norrska Regeringen afgifva underrättelse
om dessa beslut. Christiania i Stortinget den 13
Juli 1815.
Christie,
p. t. President.
Wtidemann.
Secreterare.
Kongeriget Norges nu forsamlede Storthing har,
med den i det overordentlige Storthing vedtagne Grundlov
for Öinene, taget under nöieste Overveielse Hans Kongelige
Majestsets naadigste Förslag, angaaende Bestemmelsen
af de Spörgsmaales Natur, der vedkomme Foreningsbaandet
imellem Norge og Sverrig, og er i Anledning
deraf kommen til fölgende Beslutninger:
A. At de Spörgsmaale, som allerede ere opstaaede
om constitutionelle Forhold imellem Norge og Sverrig,
kunne, i Overeensstemmelse med hvad der af det overordentlige
Storthing blev antaget, og i Grundloven findes
anfört, ved dette Storthing strax afgjöres, og behöve saaledes
ikke at udssettes til et fölgende Storthing.
Bilaga till Mern. N:o 39. 1049
B. At de Bestemmelser angaaende Föreningen, der
maatte vedtages, bör indföres og udfserdiges i en fra
Norges og Sverrigs Grundlov adskilt og sserskilt Rigsact,
der i Overeensstemmelse hermed maatte antages.
Storthinget troer hermed at havé bragt Grundlovens
Bydende i Förbindelse saavel med Hans Majestsets naadigste
Villie, som det Svenske Riges Stsenders Önske, og
har derför bemyndiget det samlede Stortbings Prsesident
til den Kongelige Norske Regjering at afgive Indberetning
om disse Beslutninger. Storthinget i Christiania den
13 Juli 1815.
Christie,
p. t. President.
Weidemann,
p. t. Secretair.
10S0
Riksdagen 1815.
N:o 40.
Memorial med förslag till ändring af 68
§ Riksdags-Ordningen.
Till Riksens Ständer får Constitutions-Utskottet,
till behandling enligt 56 § RegeringsFormen,
anmäla följande förslag till ändring af
68 § Riksdags-Ordningen.
Då man genom erfarenheten funnit, att den
tid af tre månader, som blifvit faststäld för Revisionen
af de Verk, hvilken af Riksens Ständers
Revisorer bör förrättas, varit allt för kort, för att
alla göroinålen med vederbörlig noggrannhet
kunnat medhinnas, har man trott sig böra tillstyrka
dess utvidgande till fyra månader. Utskottet
föreslår derföre, att tiden till Revisionens
begynnande måtte utsättas till den 15 Augusti,
och meningen i berörde 68 § näst före den sista
så förändras: Och må ingen Revision öfverskrida
en tid af fyra månader. Stockholm den 4 Augusti
1815.
Justeradt samma dag.
Rudolf Cederström.
Bilaga till Mern. N:o 40.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Augusti
1815.
Föredrogs ett af Herr Commerce-Rådet Wegelin
inlemnadt Memorial, så lydande:
Bilaga till Mern. N:o 40.
1051
Vördsamt Memorial.
Uti Riksdags-Ordningens 68 § är det Riksens Ständers
Revisorer ålagdt att, till ett antal af Sex af hvarje
Riks-Stånd, inom en tid af tre månader, emellan Riksdagarne
granska Stats-, Banco- och Riksgäldsverken. Så
väl personal som tid beräknades vid denna Lags stadgande
efter det då, af föregående tiders erfarenhet, kända
behof. Sedan har tid efter annan Riksens Ständers
Herrar Revisorers befattningar blifvit betydligt ökade;
med användande af den yttersta flit är det dem sålunda
numera omöjligt att åstadkomma de dem åliggande grannlaga
förrättningar, med den fullständighet, som vederbör;
ofta se de sig af tidens otillräckelighet föranlåtne att
endast slumpvis genomgå böcker och handlingar, hvilka
för en fullständig behandling fordrade en specielare
granskning. Såväl förrättningens vigt, som Herrar Revisorers
egen tillfredsställelse, påkallar således en förändring
uti denna del af Grundlagen, ledande till det med
Revisionerne åsyftade ändamål. Detta kan endast vinnas
endera genom tillökning i personal eller uti en längre
tid; det förra torde likväl i min tanka mötas af flere
betänkligheter, hvarföre jag endast vågar föreslå det
senare. I betraktande af Herrar Revisorers tillökade
arbete, hemställer jag derföre, att tiden för Revisionens
fullbordan ökas till fyra månader, samt att deras förrättning
bör taga sin början den 15 Augusti. Om Högloft.
Constitutions-Utskottet gillar detta förslag till förändring
af Riksdags-Ordningens 68 §, anhåller jag, att
Riksens Höglofl. Ständer deraf lämnas så skyndsam del,
som förslagets behandling ännu före Riksdagens slut, i
likstämmighet med samma Lags 56 §, föreskrifver. Stockholm
den 4 Augusti 1815.
J. Wegelin.
Utskottet trädde genast till öfverläggning i anledning
af detta förslag och beslöt, att, till behandling efter
56 § Regerings-Formen, ett förslag till ändring i 68 §
Riksdags-Ordningen skulle anmälas, att tiden för Revisioner
borde utsättas till fyra månader, och deras början
till den 15 Augusti.
1052
Riksdagen 1815.
Protokollsutdrag till Bondeståndet.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens
Ständers Constitutions-Utskott den 30
Maji 1815.
S. D. Föredrogs ett Protocolls-Utdrag ifrån
det Hedervärda Bonde-Ståndet af den 25 sistl.
Maji, innehållande remisser till Utskottet af frenne
till Bonde-Ståndet ingifna Memorial, nemligen:
l:o af Riksdagsmannen J. M. Wessing, om en
jemnare fördelning af allmänna onera; 2:o af
Riksdagsmannen Bengt Andersson, om indragning
af Justitiffi-Oinbudsinans-Embetet; och 3:o
af Riksdagsmannen Anders Petter Pehrsson, om
Prestegårds byggnad och underhållande. Utskottet
beslöt att i anledning af denna remiss hos Riksens
Ständer vördsamt anmäla, att, så vida i
dessa Memorial något skulle anses höra till Utskottets
åtgärd, sådant ej genom remiss ifrån
något Stånd kan till Utskottet öfverlemnas, i
följe hvaraf Utskottet icke heller i sakens nuvarande
skick a kan sig med desse öfverlemnade
Memorial befatta. Ut supra.
Pro t.-Utdrag till Särskildta Utskottet.
1053
Protokollsutdrag till Särskildta Utskottet.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-
Utskottet den 19 Maji 1815.
S. D. Föredrogs ett Utdrag af Protocollet
hållet hos Riksens Högloft. Ständers Särskildta
Utskott vid Urtima Riksdagen i Stockholm den
18 Maji 1815, innehållande begäran om meddelande
af upplysningar rörande införsel af utländskt
bränvin, och dess qvantum, hvilka i de
till läsning åt Utskottet öfverlemnade StatsRådets
Protocoller skulle igenfinnas. Constitutions-Utskottet,
som ej fann sig berättigadt att
något Utdrag af de inför Konungen i Stats-Rådet
hållna Protocoll omedelbart ifrån sig aflemna,
ansåg för sin del enda utvägen, att i laglig ordning
dessa upplysningar erhålla, vara den, att
desamma hos Konungens Hof-Canzler enligt 42
§ Riksdags-Ordningen begära; hvilket det Särskildta
Utskottet till vänligt svar skulle meddelas.
Ut supra.
(Härmed följa 2 bilagor (A, B.)
1054
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Prot.-Utdrag till Särskildta Utskottet.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens Högloft.
Ständers Särskildta Utskott vid Urtima
Riksdagen i Stockholm den 18 Maji 1815.
S. D. Som vid granskning af de från Kongl. TullDirectionen
erhållne Extracter, angående importen af utländskt
bränvin under de sistförflutne åren, hos Särskildta
Utskottet anledning förekom till den förmodan, att ett
större qvantum af nämnde artikel än det i samma Extracter
uppgifne under samma tid inkommit; så anmodades
de af Utskottets Herrar Ledamöter, som tillika
äro Medlemmar af Riksens Höglofl. Ständers ConstitutionsUtskott,
att begära och Särskildta Utskottet meddela de
upplysningar om förhållandet härmed, som af StatsRådets
Protocoller kunna inhemtas. Ut supra.
Ex Protocollo
W. Pereswetoff-Morath.
Bilaga B till Prot.-Utdrag till Särskildta Utskottet.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 19 Maji
1815.
Ofvanberörde Protocolls-Utdrag, som till Särskildta
Utskottet skulle afgå, justerades och godkändes.
Herr Manck af Rosenschöld yttrade: Jemte det
jag afstår från votering, anhåller jag få i Protocollet min
särskilda mening anmärkt:
Om Constitutions-Utskottet finner sig ej hafva tid
och icke vara förbundet att lemna de upplysningar ur
Stats-Rådets Protocoll, som Särskildta Utskottet begärt, så
anser jag dock ej nödigt, utan tvärtom ländande till ett
möjligen skadligt prsejudicat för framtiden, att Constitutions-Utskottet
förklarar sig oberättigadt att meddela
dessa upplysningar. Den emot denna min mening åbe
-
Bilaga B till Prot.-Utdrag till Särsk. Utsk. 1055
ropade 42 § af Riksdags-Ordningen fÖreskrifver väl, att,
om Utskott finner sig behöfva af någon Konungens Embetsman
eller af något publikt Verk inhemta muntliga
eller skriftliga upplysningar, må det begära genom sin
Ordförande hos Hof-Canzleren Konungens Nådiga befallning
till vederbörande om de äskade upplysningars meddelande.
Men detta stadgande angår det fall, då Utskott
finner sig behöfva upplysningar af någon Konungens
Embetsman eller af något publikt Verk, och det angår
icke det fall, som nu är i fråga, då Utskott finner sig
behöfva upplysningar af ett annat Utskott. Jag vill ej
bestrida Constitutions-Utskottets rättighet att äfven i
detta fall hänvisa ett annat Utskott till Hof-Canzleren,
men jag önskade, att Constitutions-Utskottet icke hade,
då Grundlagarne det ej stadgar, förklarat sig oberättigadt
att sjelf meddela dessa upplysningar, emedan det i
en framtid kunde hända, att sådane af ett Utskott önskade
högst nödige upplysningar vägrades meddelande
genom Konungens befallning, och jag hört ConstitutionsUtskottets
meningar vara delade, huruvida Konungen
har rättighet förneka meddelandet af de äskade upplysningarne.
1056
Riksdagen 1815.
Expeditioner till Motionärer.
N:o 1.
Till Herr P. Tham.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 21 Junii 1815.
S. D. Föredrogs ett Memorial af Herr Tham,
Pehr, innehållande ett förslag, att Stats-Råd,
Justitias-Råd, Stats-Secreterare etc. skulle beviljas
inträde i Riksens Ständers Utskott. Constitutions-Utskotfet
ansåg en sådan förändring
i Grundlagens stadganden alldeles stridande mot
den i detta afseende deri rådande allmänna andan,
att ej åt redogörande uppdraga revisionen
öfver allmänna Arenders förvaltning; och enär
Utskottet således af detta förslag ej kunde hos
Riksens Ständer göra någon anmälan, skulle, i
fall Herr Tham det åstundade, detta honom såsom
särskildt svar ifrån Utskottet på dess motion
meddelas. Ut supra.
Ex protocollo.
Bilaga till Exped. N:o 1.
1057
Bilaga till Exped. N:o 1.
Vördsamt Memorial.
Sedan jag med min motion vid 1809 års Riksdag
var nog lycklig att vinna bifall, angående våra Högsta
Herrar och Ämbetsmäns säte och stämma på Riddarhuset,
så tager jag mig den friheten nu, att vidare föreslå, att
alla Rikets Höga Herrar och Ämbetsmän, fastän de icke
väljas till Electorer, likväl höra kunna få väljas till Ledamöter
i alla Riksens Ständers Utskott.
Då det angår någon personel redovisning, vet hvar
och en af sig sjelf att göra sig jäfvig.
Hittills, genom dessa Herrar och Mäns uteslutande,
hafva Ständerna gått i mistning af många goda råd och
tillstyrkanden, hvilka allra snarast kunna väntas från de
Högre och Kunskapade Herrar och tjenstemän.
Likväl, då hvar och en sådan Ledamot skulle af
Konungen eller i Rikets tjenst vara hindrad, borde dess
frånvaro honom icke beräknas.
Maj 1815.
P. Tham.
45
1058
Riksdagen 1815.
N:o 2.
Till Riksdagsfullmägtigen Lundgren.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 21 Junii 1815.
S. D. Föredrogs ett Memorial af Riksdagsfullmägtigen
ifrån Christinehamn Herr Lundgren,
hvari föreslogs, att Presidenter i Hof-Rätterne
måtte ställas under Opinions-Nämndens
Dom. Då Utskottet ej fann sig böra detta förslag
till Riksens Ständer anmäla, skulle, i fall
Författaren det åstundade, han erhålla det svar,
att, då dels Hof-Rätterne äro Domstolar, hvilkas
beslut kunna underställas Kongl. Maj:ts och Högsta
Domstolens granskning, dels deras Presidenter,
såsom Domare, äro i samma belägenhet
och lika ansvar underkastade som Hof-Rätternes
öfrige Ledamöter, funnes ej något skäl att ställa
dem under någon ovanlig ansvarighet. Ut supra.
Ex protocollo.
Bilaga till Exped. N:o 2.
Vördsamt Memorial.
De skäl, hvilka grundlagt föreskriften i 103 § af
1809 års Reger ing,s-Form, att Riksens Ständer, genom
en dertill utvald Nämnd, bör dömma, huruvida Leda
-
Bilaga till Exped. N:o 2.
1059
möterne i Konungens Högsta Domstol gjort sig förtjente
att i deras vigtiga kall bibehållas, kunna ej misskännas
af någon: de tala öfvertygande till hvarje medborgare,
de visa uppenbart det välgörande af en sådan allmänna
Opinionens Dom, som, någon gång sträng emot personer,
icke kan blifva orättvis emot Samhället, hvars fordringar
alltid öfverväga den enskilde mannens fördelar.
Då nyttan af denna allmänna Domsrätt i afseende
å Högsta Domstolens Ledamöter är obestridlig, så kan
man ej undgå finna, huru fördelagtig densammas tilllämpning
bör blifva äfven å Presidenterne i Rikets HofRätter,
om man härvid å ena sidan betraktar det vidsträckta
Chefskap för Hof-Rättens Ledamöter, Tjenstemän
och Underdomare, som Presidents-Embetet i förening
med Domarbefattningen nu tillhör, samt å dea andra
ser på beroendet och följderne, hvilka af detta förmanskap
kunna uppkomma. Det är öfverflödigt åberopa,
huru vigtigt det för Samhället blifver att i desse högt
uppsatte Embetsmän finna personer, lika utmärkte af
redlighet, rättvisa och nit, som af kunskaper och skicklighet
— huru äfventyrligt, att hos dem sakna desse
egenskaper. Fördelen af det förra och vådan af det
sednare framställa sig lifligt för hvar och en. Från
Ledamots-Embetet i Konungens Högsta Domstol är Presidents-Embetet
en verkelig befordran. Denna befordran
bör ej blifva ett skydd emot Opinionens Domsrätt. Om
den svage eller Intrigeuren älskar ett sådant skydd, så
skall den upplyste och redlige Embetsmanneu aldrig
eftersträfva det; han skall i känslan af uppfylda pligter,
i medvetandet af ett oförviteligt förhållande städse äga
den säkraste borgen emot faran af Opinionens Dom,
hvilken ännu aldrig varit missbrukad.
Till allmän granskning och Högloflige ConstitutionsUtskottets
pröfning vågar jag således vördsammeligen
öfverlämna den frågan: Om icke Presidenterne i Rikets
Svea och Götha Hof-Rätter böra vara underkastade RiksNämndens
Dom, på enahanda sätt, som i RegeringsFormens
103 § om Högsta Domstolens Ledamöter blifvit
stadgadt. Stockholm den 21 April 1815.
P. G. Lundgren
Riksdags-Fullmägtig från Christinehamn.
1060
Riksdagen 1815.
N:o 3.
Till Herr J. Lamberg.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 21 Junii 1815.
S. D. I anledning af ett af Herr Jan Lamberg
till Utskottet ingifvet Memorial, innehållande
förslag till ett sådant stadgande i Grund
O
O
lagarne, att den skillnad skulle fastställas mellan
Lagtima och Urtima Riksdagar, att vid de
sednare inga andra öfverläggningsämnen måtte
Ö ÖG O
förekomma än de, hvilka Konungen föresloge
såsom egenteliga föremål för Riksens Ständers
sammankallande; hvarjemte stadgas borde, att
Lagtima Riksdag hvart femte år skulle hållas,
antingen någon Urtima Riksdag deremellan infölle
eller ej, stadnade Utskottet i det beslut
att ett sådant förslag icke till Riksens Ständer
anmäla. Då i följe af detta beslut Herr Lamberg
äger rätt, derest han det önskar, att ifrån
Utskottet erhålla särskildt svar, beslöt Utskottet
att såsom skäl till sitt förfarande honom meddela,
att det anser angeläget, att Konungens
Propositions-rätt och Riksens Ständers rätt att
göra motioner, alltid mot hvarandra måtte stå
i ett jemnt förhållande. I afseende på förslaget,
att Lagtima Riksdag i alla fall på bestämd tid
skulle hållas, kunde deraf endast följa möjlig
-
Bilaga till Exped. N:o 3. 1061
heten af för täta Riksdagar, när en Lagtima
kunde inträffa näst före eller strax efter en
Urtima Riksdag. Ut supra.
Ex protocollo.
Bilaga till Exped. N:o 3.
Vördsamt Memorial.
Uti 49 § af Regerings-Formen och 2 § af Riksdagsordningen
föreskrifves, att Riksens Ständer skola sammankomma,
enär fem år från den sist hällne Riksdagens
slut förflutit, samt uti Regerings-Formens 81 §, att hvad
som vid ena Riksdagen föreslås till ändring eller upphäfvande
af Grundlagen, ej må kunna afgöras och fastställas
förr än vid den nästa.
Enligt Constitutions-Utskottets Betänkande åsyftas
genom sistnämnde föreskrift, att ett mer än tillfälligt
allmänt tänkesätt må hinna stadgas om behofvet och
möjligheten af Grundlagens förbättring, samt att icke
under något tillstånd af våld eller folkyrsla en Statsförändring
må kunna, med sken af laglighet, genomdrifvas.
Kär icke desto mindre Grundlagen åt Konungen visligen
upplåtit rättighet, att inom tiden för Lagtima kalla Riksens
Ständer till Urtima Riksdag, och man antagit, att
tiden för påföljande Riksdag skall beräknas till fern år
från slutet af den Urtima, så skulle, derest omständigheterne
oftare fordrade Urtima sammankomster, ordinarie
Riksdagen kunna blifva på obestämd tid fördröjd,
och aldrig att med säkerhet påräknas. Man har således
ansett det blifva en nödvändighet, att dessa Urtima Riksdagar
begagnades icke blott till emottagande och yttrande
öfver de Propositioner, Konungen kunde i Nåder
finna godt att framställa, utan ock att alla Motioner
kunde väckas och åtgärder vidtagas, hvartill, efter Grundlagen,
Riksens Ständer förbehållit sig rätt.
Då Riksens Ständer, under sådane förutsättningar,
utan beräkning af mellantiden från ena Riksdagen till
den andra, funnit sig oförhindrade att uti ärender af
hvad beskaffenhet som hälst vid en senare Urtima Riks
-
1062
Riksdagen 1815.
dag till pröfning upptaga, hvad vid den föregående
blifvit tillgjordt, beslutit och i verkställighet satt, bar,
efter min tanka, formen både för Grundlags- och andra
frågors behandling blifvit alldeles förändrad emot hvad
uti Constitutionen varit beräknadt.
Jag nekar ej, att Grundlagarne gifvit anledning till
ett sådant förhållande, men jag anser det stridande emot
deras princip och ändamål, samt att deras mindre bestämdhet
eller fullständighet härutinnan påkalla förklaring
eller rättelse.
Så litet det ligger inom gränsen för menskliga förmågan
att förese och beräkna alla följder af en stadgad
inrättning eller att för en framtid orubbligt bestämma
dess verkan, lärer likväl ingen neka, att ju täta förändringar
af Lagar och författningar göra Lagskipningen
vacklande och sätta Medborgaren i äfventyr. Det synes
mig i följe häraf, att hvad som af Rikets Lagstiftande
Corps efter mognaste öfverläggning blifvit beslutadt, icke
bör omskapas lättsinnigt, innan tiden och erfarenheten
förmått med säkerhet leda omdömet till pröfning om
dess mer eller mindre fördelaktiga verkningar i allmänhet,
så mycket häldre, som vissa individers särskilda intressen,
understödde af nyhetsbegäret bos andra, alltid
skola veta uppsöka sannolika anledningar för att hastigt
omstörta inrättningar, hvilka beböft tid och glömska af
fordna vanor för att utveckla sig och låta känna deras
företräden och sanna fördelar.
Det är på dessa skäl jag till Högloft. ConstitutionsUtskottets
pröfning vågar hemställa, om ej Grundlagen
må i så måtto rättas, att Lagtima Riksdag ovilkorligen
fastställes att hållas vid fem års förlopp från den sist
öfverståndna, samt att vid en sådan ordinarie Riksdag
Riksens Ständers hufvudsakeliga pröfningsrätt må vara
öppen och oinskränkt, så väl i afseende på de Grundlags-förändringar,
som vid den fem år förut hällne Riksdagen
blifvit föreslagne, som uti alla möjligen förekommande
ämnen, utan hinder af hvad ditintills kan vara
beslutadt; men att vid de emedlertid inträffande Urtima
Riksdagar icke annat må upptagas än sådant, som
omedelbart följer af de Propositioner, för hvilkas afgörande
Konungen Nådigt funnit Riksens Ständers sammankomst
för den gången nödig.
Jan Lamberg.
Expedition N:o 4.
1063
N:o 4.
Till Riksdagsmannen A. Nilsson.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 21 Junii 1815.
S. D. I anledning af ett af Riksdagsmannen
Anders Nilsson till Utskottet ingifvet Memorial,
innehållande: l:o förslag till ett sådant stadgande
i Grundlagarne, att den skillnad skulle fastställas
mellan Lagtima och Urtima Riksdagar, att vid
de sednare inga andra öfverläggningsämnen måtte
förekomma än de, hvilka Konungen föreslagit
såsom egentliga föremål för Riksens Ständers
sammankallande, i sammanhang hvarmed stadgas'
borde, att Lagtima Riksdag hvart femte år
skulle hållas, antingen någon Urtima Riksdag
deremellan infölle eller ej; 2:o att Hufvudstaden
ej nödvändigt skulle vara den vanliga Riksdagsorten,
hvartill ofta någon Stad närmare våra nya
fosterbröder kunde vara tjenligare, beslöt Utskottet
att dessa förslag icke till Riksens Ständer
anmäla. Då Riksdagsmannen Anders Nilsson
till följe af detta beslut äger rätt att, derest
han sådant önskar, ifrån Utskottet erhålla särskildt
svar, beslöt Utskottet att såsom skäl till
sitt beslut honom meddela, att Utskottet i afseende
på det förra förslaget ansett angeläget,
att Konungens Propositions-rätt och Riksens
1064
Riksdagen 1815.
Ständers rätt att göra motioner alltid mot hvarandra
måtte stå i ett jemnt förhållande. I afseende
på förslaget, att Lagtima Riksdag i alla
fall på bestämd tid skulle hållas, skulle deraf
endast följa möjligheten af för täta Riksdagar,
när en Lagtima kunde inträffa näst före eller
näst efter en Urtima Riksdag. I afseende på
det sednare förslaget ansåg Utskottet, att genom
det i Grundlagarne befintliga uttrycket Hufvudstaden
all förändring vore öfverflödig, om än
hända skulle, att Sveriges närmare förening med
Norrige kunde göra Stockholm till en otjenlig
hufvudort för det Scandinaviska Riket. Ut supra.
Ex protocollo.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
Bilaga A till Exped. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
för de till Utskottet inkomna förslag till
ändring i Grundlagarne den 31 Maji 1815.
Föredrogos i ett sammanhang trenne Memorialer
af Herr Johan Lamberg samt af Riksdagsmännen Anders
Nilsson* och Anders Åberg, hvaraf i de tvänne
första yrkades stadgandet i Grundlagen af en sådan
skillnad mellan Lagtima och Urtima Riksdag, att vid de
sednare inga andra öfverläggningsämnen måtte kunna
förekomma än de, hvilka Konungen föresloge såsom
egentliga föremål för Riksens Ständers sammankallande;
hvaremot derjemte skulle stadgas, att Lagtima Riksdag
. * Riksdagsmannen Nilssons motion återfinnes ej bland
konstitutionsutskottets handlingar.
Bilaga A till Exped. N:o 4.
1065
borde hvart femte år hållas, antingen någon Urtima
Riksdag derimellan infölle eller ej. Anders Nilsson hade
dessutom föreslagit, att Hufvudstaden ej nödvändigt skulle
vara den vanliga Riksdagsorten, hvartill han trodde andra
Städer närmare våra nya Fosterbröder bättre vara passande.
Anders Åberg hade deremot bestridt alla dessa
yrkanden, och ansett de i afseende härå nu gällande
stadgar till alla delar böra oförändrade bibehållas.
Beredningens Ledamöter togo de å ömse sidor anförda
skäl under behörig pröfning, och stadnade, i afseende
på den första frågan om skillnads görande i Ständernas
befattningar vid Urtima och Lagtima Riksdagar,
i det beslut, att till Höglofl. Utskottet anmäla: att Beredningen
för sin del ej finner skäl den föreslagna förändringen
tillstyrka, enär den anser angeläget, att Konungens
Propositions-rätt och Riksens Ständers motions-rätt
alltid mot hvarandra måtte stå i ett jemnt förhållande.
Beredningen fann sig till denna tanka så mycket mera
föranlåten, som, derest Riksens Ständers motions-rätt vid
Urtima Riksdagar inskränktes, det vore en möjlighet,
att en Styrelse, som ville hindra Ständerna att den utöfva,
lätt skulle påfinna att aldrig kalla annat än Urtima
Riksdagar, och att, om såsom correctiv deremot man faststälde,
att Lagtima Riksdag i alla fall på bestämd tid
skulle hållas, man derigenom ej vunne annat än möjligheten
af för täta Riksdagar, när en Lagtima kunde inträffa
innan eller strax efter en Urtima Riksdag.
Äfvenledes ansåg Beredningen ingen ändring böra
tillstyrkas i afseende på Riksens Ständers o vanliga samlingsort,
gillande de af Riksdagsmannen Aberg anförda
skäl, hälst Beredningen trodde, att uttrycket Hufvudstaden
gör all förändring öfverflödig, om än hända skulle,
att Sveriges närmare förening med Norrige gjorde Stockholm
till en otjenlig hufvudort för det Scandinaviska
Riket.
1066
Riksdagen 1815.
Bilaga B till Exped. N:o 4.
Utdrag af Protokollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 21 junit
1815.
Föredrogs å nyo Beredningens den 2 Junii ingifna
Betänkande öfver de ifrån enskilde Riksdagsmän till
Utskottet inkomna motioner till ändring i Grundlagarne.
I anledning af den första punkten rörande ett förslag
af Herr Jan Lamberg till ett olika stadgande om
Riksens Ständers befattningar vid Lagtima och Urtima
Riksdagar, samt ett af Riksdagsmannen Anders Nilsson,
hvari yrkades det samma, äfvensom upphäfvandet af det
stadgande i Regerings-Formen, att Hufvudstaden nödvändigt
skall vara den vanliga Riksdagsorten, hvilket
allt Riksdagsmannen Anders Aberg genom ett Memorial
hade bestridt, beslöt Utskottet efter någon öfverläggning,
under gillande af Beredningens yttrande, att, då Utskottet
ej trodde sig böra berörde förslag hos Riksens Ständer
anmäla och tillstyrka, skulle, om Författarena sådant
äskade, i enlighet med Beredningens yttrande enskilda
svar åt dem öfverlemnas.
Bilaga C till Exped. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constiiations-Utskott den 26 Maji
1815.
Upplästes ett af Riksdagsmannen Anders Aberg
till Utskottet ingifvet Memorial:
Ödmjukt Memorial.
Ehuru öfvertygad derom, att Anders Nilsson från
Jemtland med det Memorial, han vid sista Plenum till
Högloä. Utskottet ingaf, har haft afseende på allmänt
väl, af egen öfvertygelse dertill ledd, så måste jag likväl,
en Ledamot af samma Stånd med honom, helt och hållet
Bilaga C till Exped. N:o 4.
1067
bestrida de föreslagna 2:ne frågor till förändring af Grundlagen.
Den förra frågan var, att vid Urtima Riksdagar
blott Konungens Propositioner skulle afgöras, men all
motions-rätt för Riksens Ständer vara betagen, likväl,
som jag af Memorialet fattade, skulle Lagtima Riksdag
hvart 5:te år ovilkorligen hållas. Och härvid får jag
anmärka att, då man för en gifven sak bör taga, det
Kongl. Majit hitintills icke kallat Ständer till de 3:ne
nu tätt efter hvarandra Urtima Riksmöten utan nödvändighet,
så kan hända, att samma omständigheter
hädanefter också inträffa, hvaraf skulle följa, att sällan
någon Lagtima Riksdag uppkomme i den ordning, som
nödvändigheten fordrade, och då skulle man antingen
vara från all rätt till frågors väckande, eller ock, om
Urtima Riksdag på 4:de året inföll, det 5:te året då
blifva ett tvång att Ständer till Lagtima Riksdag sammankalla,
en kostnad utan ändamål. Och är det på
dessa skäl och de omständigheter dermed kunna vara
förenlige, som jag anser ingen ändring af nöden; men
till en särskild sak hörande vill jag tro att Motions-tiden
bör inskränkas; äfvensom jag anser olämpeligt och till
ingen åsyftad nytta, att Riksdag icke bör uti Stockholm
hållas, och skälen härtill vill jag bland annat hämta
först från den gifna följd, att Riksdag på ett annat ställe
kostar Riket mera, så länge man icke kan antaga det
eljest nu-vilkorliga, att Riksdag skulle ändå komma att
kosta en Summa, lika mycket hvartill den användes.
Och går man åter till enskilt omständighet, så lärer
livar och en finna, att Stockholm är en Stad, som vida
öfverträffar andra, mera fri från Monopolium och hyrestvång,
och erfarenhet hämtas från Örebro; hvarförutan
Riksdag i Hufvudstaden med mera anständighet utöfvas.
För öfrigit tillkommer, att Kongl. Majit äger, vid
särskilte förefallande omständigheter, att utsätta Riksdag
hvar som hälst, och dermed tror jag det vara nog.
Stockholm den 25:te Maji 1815.
And. Andersson Aberg
från Wästerbotten.
Lades på bordet till dess det dermed i sammanhang
stående Memorial af Riksdagsmannen Anders Nils
-
1068
Riksdagen 1815.
N~:o 5.
Till Riksdagsmannen J. M. Wessing.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 21 Junii 1815.
S. D. Föredrogos tvänne Memorial* af
Riksdagsmannen J. M. Wessing, om en jemnare
fördelning af egendomars onera till Staten.
Utskottet, som i de deri gjorda förslag ej
fann något, som kunde leda till förändring i
något Grundlagens stadgande, ansåg sig ej med
de i Memorialen väckta frågor pä något sätt
kunna sig befatta; hvilket Riksdagsmannen
Wessing, i fall han det åstundade, skulle såsom
enskildt svar öfverlemnas. Ut supra.
*) Endast det ena af dessa 2:ne memorial har bland
konstitutionsutskottets handlingar återfunnits.
Bilaga till Exped. N:o 5.
Memorial.
Som Riksens Högloft Ständer satt ett särskildt Utskott
af vidlyftig och magtpåliggande omfattning, lärer
för detta Högloft Utskott ej blifva ett ovärdigt föremål
låna en forskande blick åt Jordbrukaren, ocb skåda dess
belägenhet. Mig torde vara tillåtet uppgifva källan till
Memorial N:o 5.
1069
alla de svårigheter, som möta Skatte-Jordbrukaren, samt
hvilka ådror derifrån rinna; väl, om ädelmodet och Patriotismen
ville belöna upptäckten, som likväl icke är ny
eller främmande. Yi skåda jorden gemensamt med våra
ögon, vi trampa den gemensamt med våra fötter, vi
sträfva gemensamt att, genom dess odling, skaffa vår
lifsbergning, men hvarföre blir den otillräcklig för så
många? Månne lättjan eller slöseriet dertill alltid är
vållande? Nej, mången blir, utan att öfva någondera,
ruinerad, och hvarföre? Jo derföre, att han skall bära
bördan för en annan. Ingen må tänka, att hvarken
afund eller Ståndshat fört mig på dessa betraktelser.
Den jord, hvarom jag ordar, är numera tillåten
inköpas och brukas af alla Medborgare-Classer. Det
beror på den Allsmägtige att mer eller mindre välsigna
den, men på mer eller mindre patriotiske Lagstiftare
att bibehålla den ena jordlappen i sin lagligen privilegierade^helgd,
för att i grund krossa den oprivilegierade
jordbits-agaren, vid dess tjogtals ökade bördor. Fråga
vi, hvarföre en Skatte-Jordägares så tryckande skiljaktighet
i bidraget att bära Statsbördorna skola blifva
evärdeliga, kan knappast nöjaktig grundorsak uppgifvas,
utan endast biskälet framställas, att den privilegierade
Jorden blifvit dyrare inköpt. Men jag frågar och väntar
opartiskt svar, om äfven Skatte-Hemmans-brukaren,
vid inköpet af sina Hemmansdelar, kunnat förmoda alla
de förändringar i utskylder han får vidkännas. Skall
då den ena Undersåten sitta fri i alla afseenden, och
den andra nödsakad taga hela den börda, som med
billighet borde fördelas? Min afsigt är visserligen icke
att påstå, det den skattfria Jorden, alldeles lika med
den nu så hårdt tryckta, bör beskattas; kommande tider
lemna vi för denna motion. Jag vili endast omröra,
hvad hvarje tänkande menniska faller så obilligt i ögonen,
att det i ett tidehvarf, som kallas upplysningens,
icke kan med stillatigande förbigås. Såsom t. ex. för
att ej vara vidlyftig: hvarföre skall Säteri-ägaren hafva
rättighet processa i det hus, som andre skola bygga —
jag menar Tingshus —, månne icke denna frihet fått någon
sorts skäl deraf, att Höglofl. Ridderskapet och Ådeln,
som icke länge sedan med andras uteslutande rätt endast
fingo bebo Säterier, hade sitt forum i Hof-Rätten, men
månne icke saker äfven förekomma, som skola slitas
1070
Riksdagen 1815,
vid Härads-Rätten, såsom Skogsåverkan etc.? Skälet till
Säteriers befriande att deltaga med sitt folk att hämma
uppkomna eldsvådor, kan jag ej imaginera mig, hälst
aldrig Allmogen undandrager sig bidraga, då dylika rysliga
händelser inträffa å Säteri-byggnader, eller å ägorna.
Det enda tänkbara kunde blifva någon förmodad omöjlighet
af Säteri-åbyggnaders brand, efter skyldigheten att
bidraga vid Kyrkoherde-Boställens byggande just derföre
blifvit tillagd Säterier, för det dess ägare skulle uppföra
en kostsam stenhus-byggnad; men månne ej erfarenheten
visat, att äfven stenhus brinner, och månne ej deraf
uppkommer en ovilkorlig skyldighet för alla Säteri-ägare,
som ej hafva stenhus-åbyggnad, att så länge skyldigheten
ej uppkörer att bygga 7 laga bus åt Pastor, dem han
sedan efter Lag skall underhålla, men som tyvärr så
sällan händer, bör efter Hemmantalet deltaga i all byggnad
Pastor åtvingar Församlingen? Orsaken till befrielse
från all slags skjuts ligger alldeles utom all min
utforsknings-förmåga. Det skulle väl synas, som ingen
Svensk Undersåte skulle vilja undandraga sig tillsläppa
sina hästar, då Landet har den oskattbara glädjen se
vår Allernådigste Konung eller någon annan af det
Kongl. Huset färdas med deras höga Svit genom Landsorterne;
men Skatte-Jordbrukarens nog förut utslitne
hästar äro de enda, som för så höga Personer skola begagnas.
All Krono-skjuts, som för Rikets angelägenheter
skall transportera manskap och förnödenheter, blir
äfven de oprivilegierade Hemmans ensak, jemte alla som
åka för sitt höga nöje. Månne nu dessa privilegierade
Hemmansägare ej få begagna Post-Inrättningen, som skäll
forslas så väl som andra; och månne tjufvar, som skola
föras kring Riket, ej så ofta tillskynda privilegierade
Jordägare, som andra, tjufnad och förfång, och månne
deras stora antal var påräknadt, då detta skjutsningsonus
blef vissa Hemmans ensak? Skulle det derföre ej
vara med högsta billighet öfverensstämmande, att i allt
detta blef ett jemnadt bidrag af all Jord? Jag dristar
äfven göra den anmärkning öfver den förut oroterade
Jordens extra Rotering, att, innan Conscriptions-manskap
samtycktes, blef uttryckligt förbehållet och stadgadt, att
först all oroterad Jord skulle uppsätta manskap; detta
manskap är nu efter krigets slut upplöst, men Beväringen
skall årligen enrolleras och exerceras. Kan detta
Memorial N:o 5.
1071
extra Roterings-manskap lära sig exercisen, då krig inträffar,
kunde väl äfven Beväringen göra detsamma; men
i vidrig händelse måste den oroterade Jorden blifva
skyldig hålla manskap till öfning, äfven i fredstider.
Från ofvannämnda källa till Skatte-Jordbrukarens ruin
upprinner äfven en annan, som ej är obetydligt tryckande.
Vid de stora Säterierna äro vanligen mångå Landt-Bönder
och Torpare. Då desse på Säteriets Jord utslitit
sin arbetsförmåga, komma de såsom tiggare församlingen
till last; ehvad fattigförsörjning i Socknen är inrättad,
eller de besöka hvars och ens hus, bidrager Säteriet ej
mer än den förut nog beskattade Jorden.
Hvad Landets odling och cultivering tappar derigenom,
att Possessionaten tillhandla sig det ena Hemmanet
efter det andra och öfverlemna till hvarje år
uppsägnings-färdige Landt-Bönder, ser den bäst, som
har tillfälle skåda olika drift i arbete hos den som sköter
sin egen och den som brukar en annans Jord; och hvad
skall annat vara än liknöjdhet, då han ej vet, om han
får skörda lönen för sina mödor? Ingen borde derföre få
bortarrendera sin Jord på mindre än 30 års tid; arrendet
bestämmas i spannemål, ej i dagsverken, ty Landet vinner
ej derpå, att Landt-Bonden går för Possessionatens skull
och anlägger Lustparker, uppför granna staket och dylikt.
De Patrioter, som redan sjelfmant vidtagit ett sådant
längre tids bortarrenderingssätt, lära redan insett nyttan
och Jordbrukarens olika flit samt deraf uppkomne bättre
utkomst, hvarigenom Ägaren, efter nu vidtagne författningar,
undslipper på egen bekostnad föda den, som varit
hans arbetare i 30 år, emedan han då har något sjelf
äfven af sin svett och möda. — Det är derföre af största
vigt vidtaga sådana författningar, som kunna bibehålla
Jordbrukaren vid sin egen torfva och bereda välmåga
åt den, som är flitig och driftig arbetare å en annans.
Anhåller jag denna nödvändiga Motion måtte blifva
remitterad till den handläggning ämnets vigt fordrar.
Stockholm den 16 Maji 1815.
Joli. Magn. Wessing
från Norrbo, Siende och Tuhundra Härader
i Westmanland.
1072
Riksdagen 1815.
Ef:o 6.
Till Friherre C. L. Staél von Holstein.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 21 Junii 1815.
S. D. Till Constitutions-Utskottet har Herr
Friherre Stael von Holstein, Corfitz Ludvig, inlemnat
tvänne Memorial innehållande förslag till
förbättringar i Tryckfrihets-Lagen. Utskottet har
noga tagit dessa förslag under pröfning, och då
den första anmärkningen yrkade en tydelig bestämmelse
af ordalaget smädeliga uttryck, ansåg
Utskottet detsamma vara tillräckligen tydligt
för det sunda förnuftet, ehuru det väl genom
advocatur, under det hittills antagna Rättegångssättet
i Tryckfrihetsmål, kunnat vara underkastadt
förtydning. Utskottet trodde, att, sedan
nu af Riksens Ständer blifvit stadgadt, att pröfningen
af brottslighet hädanefter till en Jury
skulle öfverlemnas, allt behof af tydligare bestämmelse
i detta afseende i och med detsamma
upphört.
Utskottet kunde för sin del ej inse, huru
uttrycket: Embetsman i och för Embetet, kunde,
såsom Friherre Stael von Holstein befarat, missförstås.
På samma skäl, som rörande ordalaget smädeliga
uttryck ofvanföre blifvit anförde, fann
Utskottet sig ej kunna göra afseende på anmärkningen
vid 3 § 12 Mom. rörande rubri
-
Bilaga A till Exped. Nio 6.
1073
querna lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar.
I anledning af allt detta fann Utskottet ej
skäl att Friherre Stael von - Holsteins förslag
till Riksens Ständer anmäla, utan skulle, i fall
han det åstundade, honom detta såsom särskildt
svar om orsaken till Utskottets vägran öfverlemnas.
Ut supra.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Bilaga A till Exped. N:o 6.
Vördsamt Memorial!
Ett ämne af största vigt torde förtjäna Riksens
Högloft Ständers uppmärksamhet vid detta Riksmöte.
Alla fria folkslag äro högst angelägna om tryckfriheten,
såsom den säkraste väktaren för friheten;
allt förtryck, orättvisa och egennytta, af så högre som
lägre Embetsman, kan svårligen äga rum, där den hålles
i helgd; genom Publiciteten kommer all orätt för allmänhetens
domstol, och denna föraktas icke, där folket
äger medborgerlig anda och kraft. Svenska tryckfriheten
står på brädden af sitt fall genom det mörka,
tvetydiga och obestämda uti Tryckfrihets-Lagen; af de
mångfaldiga rättegångar, som blifvit anstälda för tryckta
skrifter, finner man att så väl Domare som åklagare
aldrig följt någon viss gifven grund utan alltid olika
Utslag, efter olika begrepp om Lagens rätta mening —
hvars tolkning blifvit öfverlemnad till deras behag.
Det torde vara bekant, att jag mera kanhända än
någon annan har orsak att beklaga mig häröfver, och
därföre anser nödvändigt, att det mörka och obestämda
blir förklaradt, på det Domaren må hafva en bestämd
föreskrift att följa, och författare således sättas i säker
-
1074
Riksdagen 1815.
het för enskild hämd och förföljelse, om något sådant
skulle i dagsljuset framläggas, som vore någon betydande
person obehageligt. Sålunda förekommer först att gifva
en rigtig definition på smädeliga uttryck — vissa Domare
och Actorer hafva till smädelse emot Riksens Ständer
hänfört gjorde anmärkningar emot deras beslut, ehuru i
slutet af 4 mom. 2 § tydeligen bestämmes, att alla reflectioner
öfver tillåteliga ämnen icke såsom tadel och
klander måste anses, blott skrifsättet är anständigt.
Och ingenstädes finnes undantaget, att man ej får omnämna
något begånget fel af Ständer; att de kunna
fela kan icke bestridas, ty de äro menniskor, utom dess
hafva de rättigheter Lagen dem tillagt upphört med Riksdagens
slut. Efter Riksdagens slut är det således icke
Ständernas beslut, som klandras, utan de förra Ständernas.
— För det andra Smädelse emot Rikets Embets- och
Tjenstemän, i och för Embetet. Detta ordasätt i och
för Embetet brukas i allmänna Lagen, då någon förgår
sig emot en Embetsman under sjelfva utöfningen af Embetet;
förolämpandet måste således ske på sjelfva stället
där Embets-förrättningen verkställes — måste ske uti
bådas personliga närvaro, men aldrig kan någon smädas
i Embetet, men väl för Embetet, genom en tryckt skrift,
som utkommer, sedan Embetsförrättningen är förbi, på
annat rum, än där Embetet utöfvas, och i båda personernas
frånvaro; smädelse emot Embetsmän kan således
aldrig äga rum i tryckt skrift, som icke directe ingifves
till Embetsmannen under dess tjensteförrättning, kan
således icke anses annorlunda än som en angifvelse,
hvilken bör bevisas, om det äskas, och i det fallet blott
vara brottslig, om den antingen är osanning eller lagliga
besvis skulle saknas. Dessutom är straffet för smädelse
emot Embetsmannen obestämdt; efter allmän Lag
finnes deruti mångfaldiga variationer, som äro till Domarens
pröfning öfverlåtna, men hvilket alldeles strider emot
principen af Tryckfrihets-Lagen, där allt bör vara bestämdt.
Orimligheten däraf att påstå urbota bestraffning för en
sådan sak, då likväl Personer af det regerande Konungahuset
kunna smädas för 100 Rdr., faller lätt i ögonen;
icke dess mindre göra Actorerna vid dylika tillfällen
merendels påstående om afbön. I 3 § 12 mom. förekommer
rubriquen lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar:
onekligen måste dessa båda omständigheter
Bilaga B till Exped. N:o 6.
1075
böra vara förenade och sammanbundne, och meningen
vara, att de med uppsåt att förvilla allmänheten äro af
utgifvaren af skriften uppdiktade. Aldrig kan sanningen
bli en vrängd framställning; genom skrifsättet kan den
visserligen ofta blifva både mörk och tvetydig, men första
mom. i 3 § föreskrifver, att sådant icke såsom brottsligt
må anses; dessutom tillåter allmänna Lagen att få ändra
och återkalla sina ord, om man af origtig kännedom
anfört något, som strider emot verkliga förhållandet.
Det är så mycket angelägnare att gifva en bestämd definition
på detta förr icke brukeliga uttryck, som det annars
står i en hvars behag gifva det en sådan bemärkelse,
som ett olika begrepp och en ensidig föresats kan
föranlåta till, åtminstone är det frestande för en vinningslysten
Actor att icke i hvarje rad af en åklagad
skrift finna en vrängd framställning. Flera mindre klart
uttryckte stadganden torde finnas i Tryckfrihets-Lagen,
hvilka undfallit min uppmärksamhet, men torde af andra
kunna uppgifvas och deduceras, när Utskottets Betänkande
öfver detta ämne till öfverläggning inkommer.
C. L. Stael von Holstein.
Bilaga B till Exped. N:o 6.
Vördsamt Memorial.
Sedan jag till Höglofl. Constitutions-Utskottet med
Memorial inkommit rörande nödvändigheten af förklaring
öfver åtskilliga mörka och icke nog bestämda ställen i
Tryckfrihets-Lagen, tar jag mig friheten vördsamligen aflemna
ett exemplar af rättegångsbandlingarne uti den
emot mig anstälde fiscaliska Action för en utgifven skrift.
Däraf torde inhämtas, huru vanskligt det är att
tala sanningen och till allmän upplysning betjäna sig
af tryckfriheten, då vissa sakers döljande för allmänhetens
kännedom anses nödvändig. Det synes jämväl
af sättet huru olika Domarena betraktat denna sak, att
någon stor otydlighet måtte ligga i Lagen, och äfven
1076
Riksdagen 1815.
den farliga princip etableras, att man om Domare och
Embetsman icke må något menligt nämna, ehuru bevislig
sanning, utan att de först därom blifvit vid laga domstol
angifna och öfverbevista. Detta förutsätter, att en
hvar, som finner något att anmärka, skall antingen tiga
eller ock först inlåta sig i en långvarig, kostsam och
äfventyrlig rättegång. Som ingen eller få äro så okloka
att inlåta sig i en sådan vidlyftighet, så är detta det
enklaste och säkraste sättet att tillintetgöra den välgörande
verkan för Samhället, som med tryckfriheten är
åsyftad. Enligt allmänna Lagen kan ingen finnas brottslig
för en gjord angifvelse, då den kan bevisas; efter
den tolkning man gifver åt Tryckfrihets-Lagen, blir förhållandet
motsatt.
Jag är därföre fulleligen öfvertygad, att Högloft
Utskottet lemnar all sin uppmärksamhet åt detta fina
försök att tillintetgöra tryckfriheten, hvilken rätt nyttjad
är folkets första Palladium. Stockholm den 19 Maji 1815.
C. L. Stael von Holstein.
Memorial N:o 7.
1077
N:o 7.
Till Rådman G. Kjellander.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 13 Julii 1815.
S. D. T anledning af det förslag, Herr
Rådmannen G. Kjellander till ConstitutionsUtskottet
ingifvit, att alla de hinder, som enligt
Tryckfrihets-Lagen äro lagda för Skrifters
lifgifvande af trycket, i synnerhet för Dagblad
och Periodiska Skrifter, måtte upphäfvas och
Tryckfriheten, i enlighet med 100 § i Norriges
Grundlag, blifva lika öfver hela Scandinavien,
har Constitutions-Utskottet varit af den tankan,
att, så länge Sverige och Norrige styras efter
olika Lagar, funne Utskottet ej nödvändigheten
af enahanda stadganden angående Tryckfriheten;
och, då Utskottet således ej fann tiden vara
inne att ett sådant förslag till Riksens Ständer
anmäla, skulle Herr Rådmannen Kjellander
detta såsom enskildt svar, i fall han det äskar,
öfverlemnas. Ut supra.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
1078
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Exped. N:o 7.
Vördsamt Memorial.
Att starkare sammanknyta de band, som förenat
brödrarikena Sverige och Norrige, torde förnämligast bidraga
upphäfvandet af den ännu herskande olikhet uti
dessa Rikens åtskilliga oeconomiska förhållanden och de
medel, hvarigenom ej allenast National-upplysningen
ibland dem sprides, utan ock båda folkslagens moraliska
sinne utbildas. Naturen har hos dessa Rikens invånare
grundat en likhet i kraft till manliga företag,
och deraf synes mig böra följa en likstämmig böjelse
att njuta de fördelar, som Samfundslifvet erbjuder. Att
småningom undanrödja hindrande orsaker dertill torde
således förtjena en odelad uppmärksamhet. Jag anser
hvarje god Medborgare böra efter sin förmåga till detta
ändamål bidraga, och derföre vågar jag till Högloft. Constitutions-Utskottets
pröfning vördsamt föreslå:
l:o. Om icke, i likhet med hvad 100 § af Norriges
Grundlag om Tryckfriheten stadgar, alla de hinder, som
vår Tryckfrihets-Förordning emot Skrifters utgifvande på
trycket utstakar, i synnerhet de, som vid 1812 års Riksdag
emot Dagblad och Periodiska arbeten vidtogos, numera
måtte upphäfvas, och Tryckfriheten utan obestämda
reglor och alltid misstydliga föreskrifter ställas på en
lika liberal grund öfver hela Scandinavien. De orsaker,
som hos oss vållat inskränkning uti denna sköld för
vår borgerliga frihet, hafva nu lyckligtvis försvunnit, och,
då vådan af 1810 års Tryckfrihetslag upphört, synes det
desto mera billigt, att Svenska folket i detta afseende
njuter lika förmån med det Norrska, som i vidrigt fall
både språkens likhet och afståndets ringhet gör det för
hvarje Svensk Författare lätt att i Norrige låta trycka
det, som i Moderlandet vore förbudet.
2:o. Igenom 2 § af Norriges Grundlag äro Judar
ifrån inträde uti det Riket uteslutne. Då man ej kan
bestrida visheten af detta stadgande, lärer ej heller något
localförhållande, oaktadt vidlyftigt anförda motskäl,
hämtade utur språkbruket mer än utur rigtiga
förnuftsgrunder, hos oss medgifva, det ett folkslag, som
Bilaga A till Exped. N:o 7.
1079
genom sin Religion och deraf härflytande moraliska bildning
äro och oupphörligt förblifva att vara främlingar,
någonsin kunna för Sverige vara nyttiga Statsborgare.
Jag föreslår derföre, att vår Constitution må riktas
med ett dylikt stadgande som den Norrska. Att bestämma
de nu härvarande Judars öde, hvilka på god
tro i Riket inflyttat och derföre böra skyddas, må blifva
det Särskildta Utskotts åliggande, som Riksens Ständer
dertill utsett.
3:o. Likmätigt 23 § af Norriges Constitution äger
Konungen meddela Riddare-Ordnar till hvem han godt
finner, till belöning för utmärkta förtjenster, hvilka offentligen
skola kungöras, men ej annan rang och titel än
den, som hvarje Embete åtföljer.
Då vi nu lefva lycklige under en och samma Konungs
spira, synes mig, att förhållandet emellan Sveriges
och Norriges folk i dessa afseenden äfven borde vara
lika, hälst detta stadgande uti Norrska Grundlagen ofelbart
afser en stor moralisk nytta. Utmärkte Medborgares
förtjenster böra kungöras, på det Regeringens
Nådebevisning må rättfärdigas af allmänna omdömet och
folket sättas i tillfälle att åt Patriotisk dygd lemna den
gärd af tacksamhet och vördnad, som den förtjenar.
Igenom sådant kungörande af ädla och ridderliga gerningar
skulle äfven täflan hos Nationen väckas till företag,
som med slika belöningar voro förenade.
Deremot lärer det icke kunna nekas, att titel af
Embete eller tjenst, som icke innehafves eller bestrides
af ägaren till sådan titel, ofta medför villervalla i befordringsväg,
då med titeln är förenad tour och befordringsrätt
till tjenster, hvartill alltid fordras mer än blotta
ord och företräden i yttre rang. Derigenom förfördelas
den verkelige tjenstgörande Embetsmannen, då han competerar
med en titulair, som aldrig gjort någon tjenst;
och hos närings-idkare med titel utmärker den merendels
missnöje eller förakt för dess hufvudsakliga yrke,
emedan det icke är tänkbart, att någon tvingas att bära
annan titel, än dess näring eller tjenst åtföljer, utan
sådan titel vanligen måste på ett eller annat sätt sökas.
För en allvarsam Nation (och Sverige måtte väl icke
vara sämre än Norrige) är det nog att vara och icke
blott synas; och derföre vågar jag vördsamt föreslå, att
en dylik § som den här ofvannämde uti Norrska Stats
-
1080
Riksdagen 1815.
författningen må näst efter 37 § uti vår Regerings-Form
införas och till allmän efterlefnad antagas; likväl med
det uttryckliga vilkor, att den ej må hafva någon retroactif
verkan på hvad i ofvanberörde afseenden redan
må vara tillgjordt. Stockholm den 1 Julii 1815.
G. Kjellander.
Bilaga B till Exped. N:o 7.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Reredning
den 6 Julii 1815.
Beredningen företog Herr Rådmannen Kjellanders
förslag, att alla de hinder, som enligt Tryckfrihets-Lagen
äro lagde för Skrifters utgifvande af trycket, i synnerhet
för Dagblad och Periodiska Skrifter, måtte upphäfvas,
och Tryckfriheten, i enlighet med 100 § i Norriges Grundlag,
blifva lika öfver hela Scandinavien.
Så länge Sverige och Norrige styras efter olika
Lagar, insåg Beredningen ej nödvändigheten af enahanda
stadganden angående Tryckfriheten, och fann derjemte
ej tiden ännu vara inne att föreslå den af Herr Rådmannen
Kjellander åsyftade förändring.
Bilaga C till Exped. N:o 7.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Gonstitutions-Utskott den 8 Julii
1815.
Beredningens yttrande angående det af Herr Rådmannen
Kjellander gjorde förslag, att alla de hinder,
Bilaga C till Exped. N:o 7.
1081
sorn enligt Tryckfrihets-Lagen äro lagde för Skrifters utgifvande
af trycket, i synnerhet för Dagblad och Periodiska
Skrifter måtte upphäfvas, och Tryckfriheten, i enlighet
med 100 § Norriges Grundlag, blifva lika liberal
öfver hela Scandinavien, blef af Utskottets pluralitet bifallet;
men Herr Professoren Munck af Rosenschöld
yttrade:
Om ock tiden icke vore inne för verkställigheten
af Herr Rådmannen Kjellanders förslag, så är det åtminstone
icke för tidigt att bereda förslaget, och derigenom
äfven bereda tillfälle för Ständerne vid nästa
Riksdag att afgöra förslaget, då tiden torde för dess
antagande vara lämplig. Skulle äfven då Nationens odling
och upplysning samt Rikets yttre förhållanden ej
medgifva förslagets antagande, så hafva Ständerne ju
sig öppet lemnadt att förkasta det. Om erfarenhet om
verkan af den nu inrättade Jury skulle behöfva först
afvaktas, innan detta förslag kan antagas, så hindrar
det dock icke att nu bereda förslaget, som vid nästa
Riksdag kan, om så är nödigt förkastas, men äfven, om
omständigheterne det medgifva, antagas. I annat fall
kunna vi ännu i tio år få vänta på en nog utsträckt
Tryckfrihet.
Herr Kammarherren Silverstolpe yttrade sig i anseende
till principen vara af lika tanka som Herr Professoren
Munck af Rosenschöld, men att Herr Kammarherren
ansåg för Tryckfriheten mindre våda genom dröjsmålet,
än om det ifrågavarande förslaget nu skulle uppgöras.
1082
Riksdagen 1815.
2T:o 8.
Till Biskop E. A. Almquist.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 19 Julii 1815.
S. I). Föredrogs ett af Herr Biskoppen
Doctor E. A. Almquist till Utskottet ingifvet
Memorial, innehållande förslag till upprättande
af en controll hvarigenom Riksens Ständer skulle
kunna tryggas, att deras beslut, oaktadt deras
fråm aro, blifver på det nogaste och authentikt expedieradt.
Constitutions-Utskottet, som erkände,
att anledningarna till ett sådant förslag vore lika
giltiga, som sjelfva den föreslagna controllen är
af särdeles vigt, ansåg likväl icke något stadgande
till vinnande af ändamålet höra till dem,
som Grundlagen borde innefatta; och, då det
beslöt att detta svar till Herr Biskoppen öfverlemna,
ansåg Utskottet det vara hvarje Riksdagsmans
rätt att inom sitt Stånd väcka fråga
om en sådan anstalt för tillfället, hvilken fråga
inom hvart Stånd, såsom ett ordningsmål, genast
kunde afgöras, och den äskade och nödiga controllen
sålunda vinnas. Ut supra.
Bilaga till Exped. N:o 8.
1083
Bilaga till Exped. N:o 8.
Ödmjukaste Memorial.
Riksdagarne slutas ofta, innan Riksdagsbeslutet hunnit
blifva renskrifvet; häraf följer, att Riksens Ständer
måste underteckna sina namn och signet under något,
som blott är ruhr i k till Riksdagsbeslut, eller Riksdagsbeslut
in Blanco.
Nästan enahanda betänkliga förhållande ägde rum
sistlidne Riksdag i anseende därtill, att den då beslutade
Bevillnings-förordningen icke hann under Riksdagen
justeras i Ståndens Plenis.
Allt sådant har ej varit vådligt under vår närvarande
visa och rättvisa Styrelse, men en framtid åtminstone
torde härutinnan tinna en viss oordning och
betänklighet.
Jag anhåller därföre i största ödmjukhet, att Högloft.
Constitutions-Utskottet måtte vara betänkt på ett
förslag, hvarigenom Riksens Ständer skulle kunna tryggas,
att deras beslut, oaktadt deras frånvaro, blifver på
det nogaste och authentikt expedieradt.
För närvarande lärer ingen viss man eller Corporation
finnas, som efter Ständers bortresa är ansvarig för
de besluts noggranna expedierande och extraderande,
som ej hunnit renskrifvas och underskrifvas under sjelfva
Riksdagen.
För min del vågar jag i ödmjukhet föreslå: att, då
Riksdagarne slutas i Stockholm, Riksens Ständers Fullmägtige
i Banken och i Riksgälds-Contoiret måtte förordnas
att vid ansvar och på Riksens Ständers vägnar
tillse härom. Men då Riksdagarne slutas på annan ort,
kunde måhända detta ansvariga förtroende öfverlemnas
till Riksens Ständers Justitise-Ombudsman.
Om detta mitt välmenta förslag icke skulle i någon
måtto vinna Högloft. Utskottets uppmärksamhet, så vågar
jag då anhålla att genom Utdrag af Protocollet ynnestfullt
erhålla del af Högloft. Utskottets yttrande samt
skälen därtill, för att genom trycket öfverlemna alltsammans
till Allmänhetens uppmärksamhet och omdöme.
Stockholm den 18 Julii 1815.
E. A. Almquist.
1084
Riksdagen 1815.
N:o 9.
Till Lagmannen C. af Stenhof.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 18 Julii 1815.
S. I). Föredrogs ett Memorial ingifvet af
Herr Lagman af Stenhof, innehållande förslag
. till den ändring i Tryekfrihets-Lagens stadganden,
att Redacteuren till Dagblad och Periodiska
Skrifter skulle göras ansvarig för smädelser, som
i dylika Skrifter inflyta. Då Constitutions-Utskottet
till pröfning upptog detta förslag, befanns,
att denna ansvarighet redan vore bestämd,
derest icke Redacteuren kunde bevisligen uppgifva
Författaren, i hvilket fell allt ansvar Författaren
ålåge; Utskottet farin ytterligare, att
Redacteurens ovilkorliga bindande vid ansvaret
vore emot den för hela Tryckfrihets-Lagen till
grund lagda princip, att ansvarighet allenast en
person måtte åligga, och Författare ej må kunna
ställas under föregående pröfning af någon tredje
man; i följe hvaraf, när Utskottet ej ansåg sig
böra till Riksens Ständer anmäla detta förslag,
Herr af Stenhof såsom enskildt svar skulle få
del af detta Utskottets yttrande.
Ut supra.
Bilaga till Exped. N:o 9.
1085
Bilaga till Exped. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 18 Julii
1815.
Föredrogs ett Memorial inlemnadt af Herr af Stenhof,
så lydande:
Då fråga är om ändring uti 3 § af 1812 års
Tryckfrihets-Lag, anser jag tillfälle vara anmärka, huru
ll:te puncten af samma § väl tryggar hvarje enskilt
Man ifrån angripelser, hvilka å ära gå eller för dess
borgerliga näring och rykte förklenliga äro, därmed
att Brottet straffas efter 69 Cap. Missgernings-Balken
och att Skriften bör confisqueras. Däremot och då sådane
till namnet uppgifne personella angripelser inforas uti
vanliga Dagblad, hvilka möjeligen ej kunna confisqueras,
är ändamålet med sednare delen af Förordningens stad- *
gande och den lidandes upprättelse alldeles förfeladt.
Ett Dagblad utsprides så hastigt bland Allmänheten,
att den, som genom någon däruti införd annonce
blifvit personligen förfördelad, omöjeligen kan vinna Bladets
indragning, som straxt på morgonstunden ej mindre
allmänt kringsprides än öfverlämnäs till afsändning med
Posten kring hela Riket.
Att qväfva angripelsen i dess första början är således
impracticabelt, hvaraf foijer, att den lidande i slike
fall ej har sådant beskydd, som är motsvarande Skriftens
confiscation, och följakteligen i den delen lottlös.
Hvad båtar, att en i både moraliskt och fysiskt
afseende till namnet känd usling undergår bestraffning,
sedan han eller den, som legt honom till hrottet, vunnit
ändamålet att till namn, heder och ära skada en oskyldig
Medborgare, hvarifrån en hvar bör vara fredad. 61:sta
Cap. Missgernings-Balken stadgar, att den, som hjelper
någon att begå missgärning, skall straffas lika med den,
som gärningen gjort.
Redacteuren af Dagblad är onekeligen den mest
delagtige att befordra slike brott, kränkande både allmän
och enskilt säkerhet; han bör därföre stå i lika
1086
Riksdagen 1815.
ansvar med brottslingen, som, antingen betald för sitt
okynne eller sjelf däruti förhärdad, ingenting risquerar,
då han under en skändelig annonce publicerar sitt dåliga
namn. Det är därföre i sådan händelse, som jag tror
att Redacteuren bör stå i lika ansvar med smädaren,
om han ej fredar en namngifven Medborgare från sådana
uppenbara smädelser, då Dagbladets confiscation, lika
med ströskrifters, ej är verkställbar.
Förändring uti denne del af 3 § i TryckfrihetsLagen
är högst nödvändig, och anhålles därföre, att den
gemensamt med hvad af Högloft. Constitutions-Utskottet
föreslagits måtte i sammanhang antagas. Stockholm den
17 Julii 1815.
U. af Stenhof.
Till detta förslag ansåg Utskottet sig ej kunna
gifva något tillstyrkande, då det vore mot Grundlagens
esprit att ålägga någon dubbel ansvarighet för samma
brott.
Expedition N:o 10.
1087
N:o 10.
Till Grefve J. H. Gyllenborg1.
Utdrag af Protocollet hållet hos Constitutions-Utskottet
den 7 Aug. 1815.
S. D. Då Utskottet till sluteligt afgörande
företog ett af Herr Grefve Gyllenborg, Johan, ingifvet
Memorial, innehållande förslag till förändringar
i Grundlagarne, fann Utskottet sig ej
äga anledning att detsamma till någon åtgärd
hos Riksens Ständer anmäla, hälst i de delar,
på hvilka Utskottet kunnat anse vigtigt att göra
afseende, Utskottet vore af den öfvertygelse, att
de med mycken större sorgfällighet, djupare
forskning och mognare öfverläggning borde beredas,
än Riksdagens hastigt annalkande slut nu
kunde medgifva, och icke heller Riksens Ständer
mei’a kunna hinna att enligt 56 § med ett
mot ämnets vigt svarande allvar de derom ingifna
förslag granska och behandla. Enär det,
i följe af Grundlagarne, då är Herr Grefve Gyllenborgs
rättighet att, i fall han det åstundar,
i ett enskildt svar erhålla del af de skäl, hvarföre
Utskottet ej med tillstyrkande kunnat öfverlemna
förslagen till Riksens Ständer, skulle i
sådant afseende följande Herr Grefven meddelas:
l:o. Hvad angår det förslag, att Constitutions-Utskottet
måtte, utan något yrkande af
1088
Riksdagen 1815.
ansvar i annan ordning, än Grundlagarne föreskrifva,
vara både berättigadt och pligtigt att
till Riksens Ständers bedömande anmäla de
ämnen, hvari Utskottet icke haft samma öfvertygelse,
som de enligt Stats-Rådets Protocoller
afgifne tillstyrkanden, hvar och en Ledamot
obetaget att så väl härom som Stats-Rådets tillstyrkanden
sig yttra, har Utskottet ej kunnat
sådant bifalla af följande skäl: ett sådant inberättande,
hvilket endast skulle lända till underrättelse
för Riksens Ständer, men ej medföra
någon annan påföljd, ansåg Utskottet öfverflödigt
och till någon del stridande mot den grundsats,
att personers förhållande ej bör komma
under Riksens Ständers omedelbara pröfning.
Utskottet ansåg en sådan publicitet ej lända till
någon säker upplysning om saken, utan endast
blottställa personer för allmänna omdömet, utan
att denna Allmänhet tillräckligt kunde meddelas
fullständiga grunder till deras domslut. På
samma skäl trodde sig ej heller ConstitutionsUtskottet
böra tillstyrka ett nytt stadgande,
hvarigenom enskilde Medlemmar af Utskottet
skulle förklaras berättigade att, derest de afveko
från pluraliteten inom Utskottet, sina enskilda
meningar hos Riksens Ständer anmäla.
2: o. I afseende på Herr Gref vens förslag
att vid läsningen af Stats-Rådets Protocoller
Constitutions-Utskottet borde ökas till ett antal
af tillsammans 36 personer, ansåg Utskottet en
redan tillräckligt vunnen erfarenhet bevisa, att
ökandet af Utskottets personal skulle motverka
ändamålet, då allmänna Arender otvifvelaktigt
både med mera noggrannhet och skyndsammare
behandlas af en mindre än af en större personal.
Expedition N:o 10.
1089
3:o. Förslaget, att Constitutions-Utskottets
Protocoller angående dit ingifna förslag till ändringar
i Grundlagarne särskildt borde tryckas,
till de delar, som icke inflyta i Bihanget till
Riks-Ståndens Protocoller, samt att Ledamot i
Utskottet, som vid dess omdöme öfver dylika
förslag varit af särskild tanka, borde förpligtas
att den samma meddela, afslog Utskottet af det
skäl, att det redan är genom Grundlagarne tilllåtet
den, som en sådan motion väcker, att trycka
det svar, han af Constitutions-Utskottet erhåller,
och Utskottet ej kunde hnna någon billig grund
att ålägga någon Ledamot att kungöra sin enskilda
mening, om han ej vill göra det frivilligt.
4:o. Rörande hvad som föreslogs om ett
närmare bestämmande af meningen med ordet
Commandomål, ansåg Utskottet sig blott böra
hänvisa till den definition, som igenfinnes i 7 §
Regerings-Formen, och de härmed i sammanhang
stående 73, 74 och 80 §§ i Regerings-Formen,
hvarigenom all vidare förklaring för det närvarande
syntes öfverflödig.
5:o. Sluteligen, och i afseende på förslaget,
att Riksdag måtte hvart tredje år hållas, trodde
Utskottet ett sådant stadgande ej vara af nöden,
enär det är Konungen obetaget att mellan den
nu utsatta tid till Lagtima Riksdagar, efter behof
och omständigheter, till Urtima Riksdag
Riksens Ständer sammankalla.
Ut supra.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
1090
Riksdagen 1815.
Bilaga A till Exped. N:o 10.
Vördsamt Memorial.
Jag anhåller vördsammeligen att få fästa Högloft
Utskottets uppmärksamhet på följande ämnen, till den
åtgärd därvid, som kan lämpelig anses. I öfverensstämmelse
med Grundlagarnes föreskrift, synes ConstitutionsUtskottet,
efter läsning af Stats-Rådets Protocoller, vara
inskränkt antingen till godkännande af allt hvad därvid
förekommit, eller i annat fall till tillämpning af hvad
Regerings-Formen i 106 och 107 §§ föreskrifver. En
föreskrift likväl utan ändamål, då det är mindre sannolikt,
att sådane händelser skola inträffa, då ConstitutionsUtskottet
skulle anse sig berättigadt att af förenämde
stadganden i Grundlagen äska tillämpning, men däremot
sådane händelser snarare kunde förekomma, hvarvid Constitutions-Utskottet
trodde sig finna något administrations-misstag,
hvarom i andre länder ett friare omdöme
är medgifvet och tillämpadt, utan att anses såsom anklagelse
emot vederbörande Emhetsmän eller något förolämpande
innefatta, men vid hvilket förhållande Constitutions-Utskottet
nu icke lärer vara medgifvet att
därom något yttrande Riksens Ständer meddela. En utsträckning
af Constitutions-Utskottets rätt och pligt i
detta afseende vore så mycket mera förenlig med andan
af vårt regeringssätt, som, om vid nu gällande Grundlagar
det i en aflägsen framtid möjeligen inträffade, att
genom mistag om rätta meningen af författningar mindre
lagenliga åtgärder blefvo vidtagne, likväl af sådan beskaffenhet,
att Constitutions-Utskottet icke ansåg tillämpning af
förenämde 106 och 107 §§ borde äga rum, kunde möjeligen
sådane genom tystnad godkände stadganden, såsom Lagar
åberopade, sedermera ligga till grund för beslut, som
kunde äga menlig inflytelse på enskild mans rätt och
allmän nytta. Jag hemställer för den skuld, om icke
föreslås borde, det Constitutions-Utskottet ej allenast medgifves
såsom en rättighet, utan äfven ålägges som en
ovilkorlig pligt, att i de ämnen, där Utskottet icke hyser
lika öfvertygelse med de i Stats-Rådets Protocoller upptagne
tillstyrkanden, Utskottet borde, jämte eget be
-
Bilaga A till Exped. N:o 10. 1091
dömande, förhållandet till Riksens Ständers ompröfning
öfverlemna, till beredande af en allmän sann upplysning
och därpå grundad sann Opinion, utan all påföljd till
ansvarsyrkande emot vederbörande Emhetsmän, i annan
ordning än Regerings-Lagarne därom föreskrifva, hvar och
en Ledamot af Riks-Stånden jämväl obetaget att ej mindre
öfver de af Constitutions-Utskottet anmärkte omständigheter,
än hvad i öfrigt anmärkningsvärd! förekommit
i afseende på Regeringens Ledamöters tillstyrkande,
yttrande afgifva.
Med den öfvertygelse att sanningen äger mera
styrka att framtränga ibland ett större antal personer
än ibland ett mindre, har jag, ehuru förgäfves, vid 1809
års Riksdag yrkat det Stats-Rådets Protocoller borde
i ett förstärkt Constitutions-Utskott uppläsas, men sedan
jag nu inhämtat den upplysning, att Constitutions-Utskottets
göromål, i synnerhet i afseende på läsningen
af Stats-Rådets Protocoller äro så vidsträckte, att läsningen
af desse måste på divisioner verkställas, hvarvid
skäligen kan göras den anmärkning, icke lämpad
till nuvarande Constitutions-Utskott, att i en framtid
det kunde möjeligen blifva vådeligt för Nationens rätt
och säkerhet, om blott alltför få Ledamöter af ett icke
talrikt Utskott öfverlemnades den vigtiga rättigheten att
pröfva Stats-Rådets tillstyrkanden, att anmärka eller
icke anmärka, så hemställes vördsammeligen om icke
föreslås borde, att Constitutions-Utskottet bestämmes till
ett antal af trettiosex personer, hvaremot nu torde vara
så mycket mindre att erindra som, jämlikt denne Riksdag
vidtaget beslut, förstärkning af Constitutions-Utskottet
i särskilte fall äger rum, och torde så mycket häldre
medgifvas en beständig tillvarelse under ett påstående
Riksmöte.
Då Constitutions-Utskottet i flere fall beslutar med
Riksens Ständers rätt och där förekommande ärender
icke hemligheter innefatta, så synes med analogie af det
stadgande, att Riks-Ståndens Protocoller böra på allmän
bekostnad till trycket befordras, Constitutions-Utskottets
Protocoller och dit ingifvande förslag till ändring i Grundlagarne
äfven böra särskilt tryckas till de delar, som
icke inflyta i bihanget till Riks-Ståndens Protocoller.
Såsom nyttigt och lämpeligt föreslås, att Constitutions-Utskotts-Ledamot,
som icke instämmer i Utskottets
1092
Riksdagen 1815.
beslut, borde förklaras ovilkorligen pligtig att låta dess
särskilte mening till Riks-Stånden Utskottets Betänkande
åtfölja.
Ehuru de i Regerings-Lagarne nämde Commandomål
icke lära hafva afseende på annat än trouppers öfning
och rörelser, med hvad därmed och försvarsanstalter i
allmänhet kan stå i sammanhang, vore det likväl icke
olämpeligt att genom ett närmare bestämmande af hvad
därtill bör hänföras undanrödja möjeligheten däraf, att
oeconomiske stadganden, såsom till exempel beklädnadsskyldigheter
och utgifter för rust- och rotehållare, kunde
i ett eller annat afseende till Commandomål beräknas,
hvarmed likväl Commandomålen icke böra förblandas.
Då Protocollerne öfver Commandomål icke ens öfverlemnas
till Constitutions-Utskottets granskning och StatsRådets
Ledamöter icke i öfverläggningar därom deltaga,
synes däraf följa, att de ej böra omfatta andra ämnen
än vapenöfning och försvarsanstalter, hälst om de kunde
röra någons rätt, densamma icke vore lika fullständigt
bevakad och controllerad som i de mål, där Stats-Rådet
åligger att yttrande afgifva och Protocollerne däröfver
böra af Constitutions-Utskottet granskas.
Med afseende därå att, enligt Norriges Constitution,
Storting där hålles hvart tredje år, samt att en tiderymd
af fem år, som uppgår emellan våra Lagtima Riksdagar,
torde i närvarande förhållande till Norrige och
äfven särskilt i financielt afseende vara nu mera allt för
lång, att bestämda föreskrifter och stadganden för en
sådan längre tiderymd kunna lämpelige anses, så hemställes,
om icke allmänna nyttan fordrade en förändring
i Riksdagstiden till hvart tredje år, som, vid inskränkt
motionstid, sannolikt icke skulle föranleda till större
kostnader för Staten och enskilte, än hvartill Riksdagskostnader
vid stundom inträffande Urtima Riksdagar
under en lika tiderymd nu uppgå. Detta allt får jag
Högloft. Utskottets upplysta granskning vördsammeligen
underställa.
Joli. Henning Gyllenborg.
Bilaga B till Exped. N:o 10.
1093
Bilaga B till Exped. N:o 10.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 7 Augusti
1815.
Till justering upplästes Utdrag af Utskottets Protocoll
i anledning af Herr Grefve Gyllenborgs, Johan
Henning, ofvan anförde förslag till åtskillige stadganden
i Grundlagen, hvilket af Utskottet gillades.
Herr Kammarherren Silverstolpe, Axel Gabriel,
gjorde i afseende härpå till Protocollet den reservation,
att han väl ansåg, att förslaget, i hvad angick ett närmare
bestämmande af meningen med ordet Commandomål,
mera grundligt fullständigt än nu skett bort behandlas,
men medgaf derjemte, att Riksdagens snart
annalkande slut ej tillät någon vidsträcktare behandling
af ämnet.
1094
Riksdagen 1815.
JN:o 11.
Till Rådman G. Kjellander.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Ständers
Constitutions- Ut skott den 4 Augusti
1815.
S. 1). Föredrogs ett af Herr Rådmannen
Kjellander till Utskottet ingifvet Memorial *, innehållande
förslag till ett sådant stadgande i
Grundlagen, hvarigenom Judarne, likasom i
Norrige, förvägrades rättigheten att sig i Sverige
bosätta; men som Utskottet ansåg frågan
röra en oeconomisk författning, som ej tillhörde
Grundlagen att bestämma, kunde Rådmannen
Kjellanders ifrågavarande förslag ej till Riksens
Ständer anmälas, utan skulle han, genom Protocolls-Utdrag,
ifall han sådant åstundade, erhålla
del af denna Utskottets mening. I sammanhang
härmed ville Utskottet äfven lemna
Herr Rådmannen Kjellander den underrättelse,
att hans förslag till införande af ett stadgande
i Grundlagen rörande Riddare-Ordnar och Caracterer
öfver och utan de Sysslor, någon innehafver,
ej heller till anmälning hos Riksens
Ständer blifvit föreslagne, varande ett stadgande
i detta afseende efter Utskottets mening ej af
den vigt, att Grundlagarne blott derföre behöfde
förändras. Ut supra.
Ex Protocollo.
Härmed följa 3 bilager (A—C).
*) Memorialet återfinnes under Bilaga A till Exped.
N:o 7 (sid. 1078).
Bilaga A till Exped. N:o 11.
1095
Bilaga A till Exped. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Beredning
den 3 Julii 1815.
Till Beredningen hade blifvit remitteradt:
1 :o. Herr Rådmannen Kjellanders förslag angående
ett stadgande i Grundlagen rörande Judarnes uteslutande
utur Sverige, likasom från Norrige.
Beredningens pluralitet ansåg frågan röra en oeconomisk
författning, som ej tillhörde Grundlagen att bestämma,
men vice Talmannen Hyckert, Herr Borgmästarne
Ullberg och Kjellander, Herr Lagman Nensén och
Herr Doctor Agrell funno införandet af ett sådant stadgande
i Grundlagen både lämpligt och för framtiden
nyttigt.
2:o. Angående införande af en § i Regerings-Formen
näst efter den 37:de i öfverensstämmelse med 23 § Norriges
Grundlag, så lydande: Konungen kan utdela Riddare-Ordnar
åt hvem Han för godt finner, till belöning
för utmärkta förtjenster, hvilket offentligen kungöres,
men icke annan Rang eller Titel, än den hvarje Embete
medför.
Beträffande först kungörandet af de förtjenster,
hvarföre Riddare-värdighet meddelas, fann Beredningens
pluralitet, att ett sådant stadgande icke kunde göra den
dermed åsyftade nytta och således vore öfverflödigt, men
Herr Borgmästaren Ullberg och Herr Baron Cederström
ansågo värdet af dylika nådebevisningar i allmänna
Opinionen betydligt ökas genom ett sådant kungörande
och tillstyrkte derföre dess antagande.
Hvad åter angick inskränkning af Titlar utom verkliga
Embeten, så trodde Beredningen sig äga skäl att
föreslå det tillägg i 28 § Regerings-Formen, att efter
orden hittills ägt rum, införes: Ej må hädanefter någon
tilläggas annan Rang, Titel eller befordringsrätt
än den, som åtföljer det Embete han bekläder. Konungen
vare obetaget etc.
Herr Doctor Falk ansåg för sin del detta förslag
betänkligt.
1096
Riksdagen 1815.
Bilaga B till Expcd. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 8 Julii 1815.
Företogs Beredningens Betänkande, angående följande
dit remitterade frågor:
1 :o. Angående Herr Rådmannen Kjellanders förslag
om införande af ett stadgande i Grundlagen om Judarnes
uteslutande utur Sverige, likasom i Norrige.
Efter någon öfverläggning uppsattes följande voterings-proposition:
Bifaller
Utskottet Beredningens Betänkande, att
frågan om Judarnes inflyttning i landet icke kan i Grundlagen
införas?
Den, det vill, skrifver Ja;
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Nej, kommer ett stadgande emot Judarnes
inflyttning att i Grundlagen införas;
hvilken, då den i anseende till contra-propositionen
af en del Ledamöter icke godkändes, sålunda förändrad
framstäldes:
Bifaller Utskottet Beredningens Betänkande, att frågan
om Judarnes inflyttning i landet icke kan i Grundlagen
införas?
Den, det vill, skrifver Ja;
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Nej anser Utskottet, ett stadgande om Judars
inkommande kunna uti Grundlagen införas.
Atskillige antogo den först framstälde, men andre
förklarade sig för den sednare propositionen, hvarföre
på begäran votering anstäldes angående contra-propositionen,
med Ja för den första och Nej för den sista.
Rösterne utföllo:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
3
Nej  3.
Preste-Ståndet:
Ja
5.
Bor gare-Stån det:
Ja
6.
Bonde-Ståndet:
Ja
4.
Bilaga B till Exped. N:o 11. 1097
Propositionen upplästes ånyo och vid voteringen
deröfver voro rösterne så delade:
Hos Ridderskapet och Adeln:
Ja
6.
Preste-St åndet:
Ja
3
Nej  2.
Borgare-Ståndet:
Nej  6.
Bonde-Ståndet:
Nej  4.
En del af Ledamöterne förmente, att, då 2 Stånd
stad nät emot 2, frågan borde som alternativ ingå till
Riksens Ständer, hvilket de öfrige ansågo icke förenligt
med Grundlagen.
Herr Kammarherren Silverstolpe begärde frågan
härom på bordet och att Ledamöterne, för att derom
stadga sitt omdöme, emellertid behagade taga kännedom
om discussionen i samma vid förra Riksdagen i Constitutions-Utskottet
afgjorda ämne; hvilket bifölls.
2:o. Herr Rådmannen Kjellanders motion angående
införande af en § i Regerings-Formen näst efter den
37:de, i öfverensstämmelse med 23 § i Norriges Grundlag.
Första punkten af Beredningens Betänkande, innehållande
afstyrkande angående kungörande af de förtjenster
hvarföre Riddare-värdighet meddelas, bifölls.
Angående den sednare delen åter, om inskränkning
af Titlar utom verkliga Embeten, uppstodo särskilda
meningar, i anledning hvaraf voterades öfver följande
antagne proposition:
Bifaller Utskottet, att förbud emot tilldelande af
Rang, Titel eller Befordringsrätt införes i Regerings
Formen?
Den,
det vill, skrifver Ja;
Den, det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Nej, förfaller den af Rådman Kjellander
gjorde motion.
1098 Riksdagen 1815.
Rösterno iunehöllo:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
4
Nej  2.
Preste-Ståndet:
Nej  5.
Borgare-Ståndet:
Ja
2
Nej  4.
Bonde-Ståndet:
Ja
2
Nej  1.
Af enahanda skäl som vid förra voteringen blef
frågan hvilande.
Bilaga C till Exped. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Augusfi
-
Företogos de tvänne hvilande af Beredningen anmälda
frågor om införande i Grundlagen af ett stadgande
mot Judars inträde i landet, samt mot utdelande
af Titlar, utan deremot svarande Sysslor; hvaröfver Utskottet
förut stadnat två Stånd emot (två).
Sedan Utskottet öfverenskommit, att, derest samma
händelse åter skulle inträffa, hela frågan skulle förfalla,
voterades öfver följande proposition:
Den, som bifaller, att de förevarande frågorna,
sedan två Stånd stadnat mot två, anses såsom förfallna,
skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej;
Vinner Nej, skola alternativerna till Riksens Ständer
anmälas.
Bilaga C till Exped. N,o 11. 1099
Sedan sedlare voro öppnade, befunnos rösterne så
hafva utfallit:
Ridderskapet och Adeln:
u
Ja
3
Nej
1.
Preste-Ståndet:
Ja
4
Nej  1.
Borgare-S tåndet:
Ja
3
Nej  3.
Bonde-Ståndet:
Ja
4.
Hvarföre enskildt svar genom Protocolls-Utdrag
öfver dessa förslag skulle afgifvas.
Herr Biskoppen Doctor Faxe anmälte sin protest
deremot till Protocollet, anseende detta förfarande stridigt
mot 38 § Riksdags-Ordningen, sedan Riksens Ständer
vid denna Riksdag afslagit det gjorda förslaget till
ändring deri.
Friherre Cederström, Jaeol), förklarade sin mening
att alternativerna bordt anmälas, och ansåg ej rätt af
Utskottet att på sådant sätt förklara Grundlagen.
Herr Silverstolpe utbad sig att, utan att derföre
bestrida någon Ledamots reservationsrätt, allenast erinra,
att det skäl, Herr Biskoppen Doctor Faxe denna
gången för utöfningen af densamma användt, icke syntes
honom rigtigt, emedan ett Riksens Ständers gifna afslag
å en fråga, som derigenom för den Riksdagen förfallit,
icke kunde lägga band på Utskottets öfvertygelse i afseende
på samma fråga, ånyo väckt, i den ordning Grundlagen
föreskrifver, och till nästkommande Ständers förnyade
ompröfvande framstäld.
1100 J
Riksdagen 1815.
Tr%T'%äLfr7‘ofmHtifel II,.,
Juia 1815. honstltu^°ns- utskott den
«»g2TöSnlT4Ä!anmäl<ie "*«'* «W«* till än.
10 8. i Iiegerillgs-Forraen:
vändigt och är derhid m^S°raades förande nöd
sÄvÄi1
Säldet
Beredningen? ovilkorligen genomgå Allmänna
Traio7täJa?TSt
nm9 den 13 Jula 181^ons (Jts^otts Bered
skrifte,
, i 10 §'Rejrings^ormé &tt df allmänna föreställ
ande’ fordrade, för att" beh'•<3nde/ederböranstaHas,
en närmare bestämnin /)e]<!ngcn kunna verkan
sig till utarbetande Sf i£0fdd1(likväl Beredni,,-  och nogare betänkande S ot ' ^ “PP^ningar
■'Ä‘ÄS
g--. *w4
«A*ZÄ 1815f vr uh0nS-VtsUtt den 13
. Hvad BOTednfnge”™Srfr*C0lS af de11 13 JuIii
*'.»g . 10 9 Reg,riÄirtgS? ÄeS,a®"
Register.
År
Mern.
Exp.
Sid.
Adelskap:
Angående ändring af 37 § R. F.
rörande Adelskap
1812
10
641
D:o d:o
1815
21
—-
901
Allmänna Besvärs- och Oeco-  nom ie-Utskottet; se Besvärs- och
Oeconomie- Utskottet.
An märknings-an ledningar:
Anmälda mot Stats-Secreterarne
Wirsén och Mörner
1815
31
981
Balance- och ersättningsmål:
Angående behandling af ben&d-  nings-frågor i sådana mål
1810
13
232
Benådningsrätt, Konungens; se
Nåd.
Besittningar, Svenska Ultrama-  rinska:
Angående en Författning rörande
dessas styrelse och drätsel
1812
1
247
Besvärs- och Oeconomie-Ut-  skottet, allmänna:
Angående afskaffande af detta Ut-  skott
1812
8
591
Commandomåi:
Angående definition deraf
1815
10
1087
Committerade för Tryckfrihetens
vård:
Angående ändring af 65 § R. 0.
rörande sättet för val af sådana...
1810
10
223
1102
Register.
Ar
Mein.
Exp.
Sid.
Constitutions-Utskottet:
Förteckning öfver dess Ledamöter
1810
3
D:o d:o
1812
—
—
245
D:o d:o
1815
—
—
717
Angående antalet Ledamöter deri
1815
—
10
1087
D:o tryckning af Utskottets svar
till enskilde motionärer
1815
10
1087
Se vidare Grundlagsfrågor.
Contrasignation:
Angående ändring af 38 § R. F.
rörande påföljden för vägran af
Contrasignation
1815
16
888
Departemental-Styrelse:
Angående inrättande deraf
1810
8
212
Eds-Formulaire för H. K. H.
Kronprinsen:
Förslag till
1810
3
19
Eiectorer:
Angående Preste-Ståndets skyldig-  het att utse Utskotts-Ledamöter
genom Eiectorer
1810
2
201
D:o d:o
1810
—
3
207
Erke-Biskop:
Angående röstberäkning vid val
af sådan
1815
35
1007
Frågor, Allmänna, som uti Rik-  sens Ständers Plena väckas:
Angående deras behandling
1810
14
237
D:o d:o
1815
17
—
890
Se vidare Grundlagsfrågor.
Fullmägtige i Banquen och Riks-  gälds-Contoiret:
Angående deras valbarhet till Riks-  dagsmän
1810
174
D:o d:o
1810
—
1
191
D:o d:o
1810
—
10
223
Författareansvar:
Angående ändring af Tryckfrihets-  Lagens bestämmelser derom
1815
30
968
Register.
1103
Försäkran, H. K. H. Kronprinsens:
Förslag
till
Förtroendesysslor:
Angående ändring af 35 § R. F
rörande hvilka sådana innehafva
D:o d:o (afslaget)
Grundlagsfrågor:
Uppgift å hvilande
frågor
D:o d:o
Grundlags
-
till nästa Riksdag .
D:o d:o
D:o d:o (återremiss).
lande sådana
Angående tryckning af Cons!
tions-Utskottets Handlingar
rande föreslagna förändringar
Grundlagarne
D:o sättet för behandling a
gor om förändringar i G
lagarne
D:o d:o
D:o rättighet att i Ståndens
väcka motioner om Grur
förändringar
D:o stadgande af viss pn
tionstid för väckande af m<
om Grundlagsändringar ..
D:o tillägg till 38 § R. O. r
motion om Grundlagsändring
Stånd stanna emot 2
D:o d:o (afslaget)
D:o d:o
År M
•
em. I
ixp.
iid.
1810
2
—
10
1812
14
485
1815
7
842
1810
8
95
1812
10
458
r
1812
6
—
412
1815
1
—
719
1815
5
—
802
. 1815
-
7
1
841
1810
i-
10
166
1-
1810
11
167
1812
ra
9
1
426
s-
... 1811
P-
i —
10
223
er
... 181.
de
ti-  af
5 23
909
2
.... 181
2 u
—
546
18151
1815|
7
15
885
1104
Register.
År
Mern.
Exp.
Sid.
Angående ändring i 81 § R. F.
rörande tiden inom hvilken frågor
om Grundlagsändringar af Rik-  sens Ständer måtte få afgöra» ...
1810
8
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
848
D:o d:o
1812
—
8
591
D:o vilkoren för uppskof med af-  görandet af hvilande förslag till
ändringar i Grundlagarne
1815
9
852
Grundlags förklaring:
Angående ändring af bestämmel-  serna derom i 83 § R. F
1810
10
223
Hof-Rätterne:
Angående deras Presidenters stäl-  lande under Opinions-Nämndens
dom
1815
2
1058
Hushållning, Rikets Allmänna:
Angående upphäfvande af 89 §
R. F. rörande behandling af frå-  gor, som angå Rikets Allmänna
Hushållning
1812
8
591
Hyllningsed till H. K. H. Kron-  prinsen, Riksens Ständers:
Förslag till Formulaire
1810
8
19
Indragningsmagten:
Angående införande deraf i fråga
om Dagblad och Periodiska
Skrifter
1810
7
53
D:o upphäfvande deraf
1815
—
7
1077
Instruction, Justitise-Ombudsman-  nens; se Justitiaä-Ombudsmannen.
Judar;
Angående förbud för dem att bo-  sätta sig i Riket
1815
11
1094
Jury:
Angående införande af sådan i
Tryckfrihetsmål
1810
7
53
D:o d:o
1812
4
—
400
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
845
Register.
År jå
em.j 1
ixp.
3id.
Angående införande af Jury i
Tryckfrihetsmål (sanction)
1
D:o ändring af bestämmelserna
rörande den samma
815
815
815
30
37
1
—
005
968
L011
Justitiae-Ombudsmannen:
Angående hans förfrågan, huru-  vida han, såsom vid Riksdagen
vistande, kunde anses hindrad att
sina Embets-göromål bestrida ...
D:o ändring i hans Instruction ...
1810
1810
1812
1
5
8
—
7
40
421
1812
13
—
483
1815
12
—
866
D:o skyldighet för honom att öf-  verse de af trycket utkommande
exemplaren af Riksdagsbesluten
D:o införande i 53 och 96 §§
R. F. samt 29 och 63 §§ R- O.
af föreskrifter rörande gransk-  ningen af Justitise-Ombudsman-
1810
1815
10
6
210
855
D:o verkstäld granskning af hans
1815
8
850
D:o afskaffande af hans Embete...
1812
1812
8
9
591
632
J ustitiae-Råd, se Utskott.
j Konungaval:
Angående ändring i 61 § R. 0-
1811
-—
10
223
Konungen:
] Angående ändring af 41 § R- F
om Konungens myndighetsåldei
181
181.
l 14
5 —
—
485
1045
Kungsgårdar:
Angående förklaring öfver 77
R. F. rörande Kungs- och Kungs
Ladugårdarnes förvaltning
181
0 -
9
220
47
1106
Register.
Ar
Mern.
Exp.
Sid.
Lag:
Förslag till ändring af 87 § R. F.
angående stiftande af Civil-, Cri-  minal- samt Kyrko-Lag
1810
8
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
843
Ledamöter, Constitutions-Utskot-  tets:
Förteckning öfver
1810
3
D:o d:o
1812
—
—
245
D:o d:o
1815
—
—
717
Motioner:
Aterlemnade
1812
2
556
D:o
1815
—
—
1052
D:o
1815
—
5
1068
D:o
1815
—
8
1082
Angående ändring af bestämmel-  serna i 56 § R. F. och 49 § R. 0.
rörande remiss till Utskott af
väckta sådana
1810
14
237
D:o ändring i 56 § R. 0. om tiden
för väckande af sådana
1812
11
462
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
845
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o d:o
1815
24
—
911
D:o Grundlagsändringar; se Grund-  lagsfrågor.
j Myndighetsålder:
Angående ändring af 41 § R. F.
om Konungens myndighetsålder...
1812
14
485
D:o d:o
1815
—
—
1045
National-representation:
Angående utsträckning af represen-  tationsrätten till alla hittills ore-  presenterade Ciasser och Corpser
1812
3
558
D:o förslag om en förbättrad sådan
1815
14
—
873
Naturalisation, Utlännings
1815
28
—
963
Norrige;
Angående de Constitutionella för-  hållanden, som till följe af Före-
Register.
1107
Ar
Slem.
Exp.
Sid.
ningen mellan Sverige och Norrige
uppkommit
1815
2
744
Se vidare Biks-Acten.
Nåd:
Angående förklaring af 25 § R. F.
rörande Konungens rättighet att
i brottmål göra Nåd
1812
7
415
Nämnd:
Angående afskaffande af Opinions-  Nämnden
1812
8
591
Omröstning:
Angående afskaffande af omröst-  ning med slutna sedlar
1812
8
591
Förslag om omröstning per Capita
i Utskotten
1810
8
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1815
20
—
897
Angående ändring af bestämmel-  serna rörande omröstning i Opi-  nions-Nämnden öfver Högsta
Domstolens Ledamöter
1810
10
223
D:o d:o
1812
14
—
485
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
844
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
lOOo
Opinions-Nämnden; se Nämnd
Omröstning.
Plena:
Angående bestämmelser om så-  danas hållande under motions-  tiden
1815
24
911
Presidenter i Hof-Rätterne:
Angående deras ställande under
Opinions-Nämndens dom
1815
2
1058
Prinsar af det Kongl. Huset:
Angående rättighet för dem att
innehafva Civila Embeten
1812
4
561
Privilegier för nya uppfinningar...
1815
29
—
966
Propositionsvägran:
Å remiss af en hos Bonde-Ståndet
i väckt motion
1810
6
44
1108
Register.
Ar
Mern.
Exp.
Sid.
Å remiss af en hos Bonde-Ståndet
väckt motion
1810
9
155
Angående hemställan rörande be-  fogenheten af en af Talmannen
i Bonde-Ståndet vägrad remiss...
1810
12
229
A yrkande inom Ridd. och Ad.
om infordrande af skälen hvar-  före Constitntions-Utskottet vägrat
en af sina Ledamöter att bifoga
ett särskildt yttrande vid Décharge-  betänkandet
1815
32
986
Regerings-Formen:
Angående förslag om ändringar
eller tillägg i:
2 §, rörande skyldighet för den
Regeringen förer att vara af
den Evangeliska läran
1812
14
485
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
841
4 §, om hvilka till Stats-Råd
böra utväljas
1812
14
485
D:o d:o (Beslut R. Stms)
1815
7
—
841
D:o d:o
1815
19
—
894
D:o d:o (återremiss)
1815
38
—
1014
5—13, 15, 28, 38, 106 och 107
§§ rörande förändrad samman-  sättning af Stats-Rådet samt ett
nytt sätt för ärendenas bered-  ning
1812
14
485
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
841
D:o d:o
1812
—
8
591
25 §, rörande Konungens rättig-  het att i brottmål göra Nåd...
1812
7
415
28 §, rörande de Embeten, till
hvilka Konungen kan utländsk
man utnämna
1815
13
871
D:o d:o
1815
22
—
903
29 §, om Erke-Biskops val
1815
35
—
1007
35 § rörande hvilka Förtroende-  sysslor innehafva
1812
14
485
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
842
Register.
1109
År
Mern.
Exp.
Sid.
Angående förslag om ändringar
eller tillägg i R. F.:
37 §, om Adelskap
1812
10
641
D:o d:o
1815
21
—
901
38 §, rörande påföljden för väg-  ran af Contrasignation
1815
16
888
39—43, 91—93 §§, rörande Riks-  styrelsens förande vid förfall
för Konungen
1812
14
485
D:o d:o (Beslut R. Stms)
1815
7
—
843
41 §, om Konungens myndighets-  ålder
1812
14
485
D:o om Rikets Styrelse under
Konungs omyndighetsålder ...
1815
36
_
1010
45 §, rörande rättighet för Prinsar
af det Kongl. Huset att inne-  hafva Civila Embeten
1812
4
561
49 §, rörande tiden för Riksdags
sammanträdande
1815
3
1060
D:o d:o
1815
—
4
1063
D:o d:o
1815
—
10
1087
50 §, rörande orten för Riksdags
hållande
1815
4
1063
53 §, rörande afskaffande af All-  männa Besvärs- och Oeeonomie-  Utskottet
1812
8
591
53 o. 96 §§, om föreskrifter rö-  rande granskningen af Justitice-  Ombudsmannens Diarier
1815
10
855
56 §, rörande behandling af all-  männa frågor, som uti R. Stms
Plena väckas
L810
14
237
I):o d:o
1812
9
—
426
D:o d:o
1815
17
—
890
60 §, rörande Privilegier för
nya uppfinningar
1815
29
_
966
81 §, rörande behandling af
Grundlagsändringsfrågor
1810
8
_
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
843
D:o d:o
1810
—
10
223
1110
Register.
År
Mern.
Exp.
Sid.
Angående förslag om ändringar
eller tillägg i R. F.:
81 §, rörande behandling af
Grundlagsändringsfrågor
1812
—
8
591
D:o d:o
1815
9
—
852
83 §, om frågor rörande Grund-
lagarnes förklaring
1810
—
10
223
87 §, om stiftande af Civil-,
Criminal- samt Kyrko-Lag
1810
8
—
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
843
89 §, rörande behandling af
frågor, som angå Rikets All-
männa Hushållning
1812
—
8
591
94 §, om utkörande af nytt
Konungahus
1815
34
—
1002
96—100 §§,om Justitim-Ombuds-
mans-Embetet
1812
—
8
591
D:o d:o
103 §, rörande Opinions-Nämn-
1812
—
9
632
den
1810
—
10
223
D:o d:o
1812
14
—
485
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
844
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o d:o
1812
—
8
591
110 §, rörande Riksdagsmans
ställande under tilltal
1810
8
—
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1810
—
5
209
D:o d:o
1810
—
14
23.7
Revision, Riksens Ständers:
Förslag till ändring af 68 § R. O.
om tiden derför
1815
40
—
1050
Riddare-Ordnar:
Angående kungörande af de för-
tjenster, hvarför sådana meddelas 1815
—
11
1094
Riks-Acten:
Angående förslag till
1815
4
—■
792
D:o d:o
1815
6
—
832
D:o d:o
Se äfven Norrige.
1815
39
—
1016
Register.
lill
År
Mern.
Exp.
Sid.
Riksdag:
Angående tiden för Riksdags sam-  manträdande
1815
3
1060
D:o d:o
1815
—
4
1063
D:o d:o
1815
—
10
1087
D:o särskilda bestämmelser om
öfverläggningsämne vid Urtima
Riksdagar
1810
14
237
D:o d:o
1815
—
3
1060
D:o d:o
1815
—
4
1063
D:o ändring af stadgandet om
Riksdagarnes hållande uti Rikets
hufvudstad
1815
4
1063
Riksdagsbeslutet:
Angående controll öfver dess ex-  pedierande
1815
8
1082
Riksdagsman:
Angående ändring af stadgandena
om Riksdagsmans ställande under
tilltal
1810
8
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1810
—
5
209
I):o d:o
1810
—
14
237
D:o ändring af 16 § R. 0. rörande
ansvar för Prosteri, Stad eller
Härad, som underlåter att ställa
Fullmägtig
1812
7
588
Riksdagsmanna-arfvode:
Angående grunden för utgörande
af arfvode till Riksdagsman inom
Bonde-Ståndet
1810
11
227
D:o d:o
1812
—
5
568
Riksdagsmannaval:
Angående ändring af 14 § R. O.
rörande Riksdagsmannaval till
Borgare- Ståndet
1810
8
91
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
844
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o d:o
1810
—
4
208
1112
Register.
År
Mern.
Exp.
Sid.
Angående ändring af 14 § R. 0.
rörande Riksdagsmannaval till
Borgare-Ståndet
1812
12
473
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1812
—
7
588
D:o d:o
1815
18
—
892
D:o ändring af 15 § R. 0. om
Riksdagsmannaval till Bonde-  Ståndet
1815
11
862
Riksdags-Ordningen:
Angående förslag till ändringar
eller tillägg i:
2 §, rörande tiden för Riksdags
sammanträdande
1815
3
1060
D:o d:o
1815
—
4
1063
D:o d:o
1815
—
10
1087|
3 §, om orten för Riksdags hållande
1815
—
4
1063
14 §, om Riksdagsmannaval till
Borgare-Ståndet
1810
8
91
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
844
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o d:o
1810
—
4
208
D:o d:o
1812
12
—
473
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1815
18
—
892
15 §, om Riksdagsmannaval till
Bonde-Ståndet
1815
11
862
16 §, rörande ansvar för Prosteri,
Stad eller Härad, som under-  låter att ställa Fullmägtig
1812
7
588
17 §, om grunden för utgörande
af Riksdagsmanna-arfvode i
Bonde-Ståndet
1810
11
227
D:o d:o
1812
—
5
568
28 §, rörande Utskotts-Ledamö-  ters utseende genom Electorer
1810
2
201
29 §, om antalet Ledamöter i
Constitutions-Utskottet
1815
10
1087
D:o rörande Constitutions-Ut-
skottets åligganden
1815! 10
—
855
Register.
1113
År
Mern.
Exp.
Sid.
Angående förslag till ändringar
eller tillägg i R. O.:
29 §, rörande Constitutions-Ut-
skottets åligganden
1815
23
—
909
38 §, rörande omröstningssättet
inom Utskotten
1810
8
—
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1815
20
—
897
D:o d:o huru förhållas skall då
i Constitutions-Utskottet vid
pröfning af motion om Grund-
lagsändring 2 Stånd stanna
emot 2
1812
15
—
546
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
844
D:o d:o
1815
15
—
885
41 §, om rätt för Stats-Råd,
Justitias-Råd m. fl. högre Em-
betsman att deltaga i Utskott
1815
—
1
1056
46 §, rörande hållande af Plena
under motionstiden
1815
24
—
911
49 §, om remiss till Utskott af
väckt motion
1810
—
14
237
56 §, rörande tiden för afgif-
vande af motioner
1812
11
—
462
D:o d:o (antaget)
1815
7
—
845
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o d:o
1815
24
—
911
61 §, rörande val af Konung
eller Thronföljare
1810
—
10
223
64 §, rörande omröstning i
Opinions-Nämnden
1810
—
10
223
65 §, rörande val af Ledamöter
i Tryckfrikets-Committéen
1810
—
10
223
68 §, rörande tiden för Riksens
Ständers Revision
1815
40
—-
1050
78 §, rörande Riksdagsmans stäl-
lande under tilltal
1810
8
—
91
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
845
D:o d:o
1810
—
14
237
Riksdags-ärenden; se Frågor, all-
| männa.
1114
Register.
År
Mein.
Exp.
Sid.
Smädelser:
Angående ansvar för sådana som
i Dagblad eller i Periodiska Skrif-  ter inflyta
1815
9
1084
Stats-Råd et:
Angående ändring af 4 § R. F.
rörande de sorn dertill böra ut-  väljas
1812
14
485
D:o d:o (beslut, R. St:rs)
1815
7
—
841
D:o d:o
1815
19
—
894
D:o d:o (återremiss)
1815
38
—
1014
Angående inrättande af Stats-  Ministrar för Inrikes, Civil- och
Krigs-ärendena
1810
8
212
Förslag om förändrad samman-  sättning af Stats-Rådet samt ett
nytt sätt för Regerings-ärendenas
beredning (andr. af 5—10, 12,
13, 28, 38, 106 och 107 §§ samt
uteslutande af 11 o. 15 §§ R. F.)
1812
14
485
D:o d:o (afslaget)
1815
7
—
841
Angående inrättande af en Mini-  ster för hvarje Departement
1812
8
591
D:o ärendenas beredning, innan
de i Stats-Rådet föredragas
1815
1100
Se äfven Contrasignation, Utskott.
Statsråds-Protocollen:
Angående fullbordad granskning
deraf
1810
4
23
D:o d:o
1812
2
—
253
D:o d:o
1815
27
—
917
D:o d:o (återremiss)
1815
33
—
993
Angående ändrade bestämmelser
rörande Constitutions-Utskottets
Utlåtande öfver verkstäld gransk-  ning deraf
1815
10
1087
D:o Särskildta Utskottets anhållan
till Constitutions-Utskottet om ut-  bekommande af utdrag derur ...
1815
1053
Register.
1115
Ar
Mern.
Exp.
Sid.
Styrelse, Rikets:
Angående Riksstyrelsens förande
vid förfall för Konungen (ändr.
. af 2, 39—43, 91 o. 93 §§ samt
uteslutning af 92 § R. F.)
1812
14
485
D:o d:o (beslut R. St:rs)
1815
7
—
843
D:o redactionsförändring af 94 §
R. F. i anledning af beslutad
ändr. af 42 § R. F
1815
34
1002
D:o tillägg till 41 § R. F. om
Riksstyrelsens förande under Ko-  nungs omyndighetsålder
1815
36
1010
Successions-Ordning:
Förslag till
1810
2
—
10
Talmän:
Angående stadgande af ansvars-  skyldighet för dem
1810
7
211
Titlar:
Angående inskränkning af titlar
utan motsvarande Embeten
1815
11
1094
Tro- och Huldhetsed, H. K. H.
Kronprinsens; se Eds-Formrdaire.
Tryckfrihets-Committéen:
Angående ändring af 65 § R. O.
rörande sättet för val af Leda-  möter i den samma
1810
10
223
T ry ckf ri h ets- Fö rörd n i n g:
Angående återupplifvande af 1792
års Tryckfrihets-Förordning
1812
1
553
Tryckfrihets-Lagen:
Angående dess förändring i vissa
delar
1810
7
53
D:o ny redaction af 1—4 §§
1812
3
—
267
D:o d:o 5 §
1812
4
—
406
D:o d:o d:o (antagen)
1815
7
—
845
D:o d:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o uteslutande derur af de regle-  mentariska föreskrifterna
1812
—
6
572
1116
Register.
År
Mern.
Exp.
Sid.
Angående jemkning af Tr.-L:s be-  stämmelser om bestraffningssättet
för brott emot Tryckfriheten till
enlighet med Allmänna Lagen...
1815
25
913
D:o återinförande af det i 1812 års
Tr. L. stadgade rättegångssätt ...
1815
26
915
D:o vissa förändringar i Tr. L...,
1815
30
—
968
D:o d:o (återremiss)
1815
37
—
1011
D:o d:o
1815
—
6
1072
I):o d:o
1815
—
7
1077
D:o ändring af 3 § 11 Mom. rö-  rande ansvar för smädelse i Dag-  blad eller Periodiska Skrifter ...
1815
9
1084
Se vidare: Författareansvar, ln-  dragningsmagten, Jury, Smädelse.
Tryckfrihetsmål:
Angående inrättande af Jury i
sådana mål
1810
7
53
D:o d:o
1812
4
—
406
D:o d:o (beslut R. St:rs)
1815
7
—
845
D:o d:o (sanction)
1815
—
—
1005
D:o återinförande af förut gällande
rättegångssättet deri
1815
26
915
Tryckning:
Angående tryckning af Constitu-  tions-Utskottets Handlingar rö-  rande föreslagna förändringar i
Grundlagarna
1810
10
166
D:o tryckning af Constitutions-  Utskottets svar till enskilde mo-  tionärer
1815
10
1087
Uppfinningar; se Privilegier.
Utländske män:
Angående ändring i 28 § R. F.
rörande de Embeten till hvilka
Konungen kan dem utnämna ...
1815
13
871
D:o d:o
1815
22
—
903
1 Utlänning; se Naturalisation.
Register.
1117
Ar
Mern.
Exp.
Sid.
Utskott:
Angående till hvilket Utskott K.
Proposition rörande Götha Canal-  verk bör hänvisas
1815
3
791
I3:o af hvilket Utskott tvänne Mo-  tioner böra behandlas, om hvilkas
remiss Riks-Stånden stannat i
olika meningar
1812
5
409
D:o rätt för Stats-Råd, Justitim-  Råd m. fl. högre Embetsman att
kunna väljas till Ledamöter deri
1815
1
1056
Val af Konung eller Thronföljare:
Angående ändring i bestämmelserna
derom i 61 § R. O
1810
10
223
Val-Act: Förslag till
1810
2
—
10
Votering; se Omröstning.
