# ID: svediakorp-gov2482
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1810
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 180,253
# sentences: 6,167
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


lisi
CONSTITUTIONvS-UTSKOTTETS
MEMORIALER
OCH
ÖFRIGA EXPEDITIONER
VID RIKSDAGARNE 1810, 1812 och 1815.
ENLIGT BESLUT VID 1 900 ÅRS RIKSDAG AF TRYCKET UTGIFNA.
STOCKHOLM
IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.
Innehållsförteckning-.
Sid.
Riksdagen 1810 (i Örebro)  1
Utskottets första sammanträde den 6 Äng. 1810  3
Expeditioner till Riksstånden:
Mern. N:o 1 med anledning af Justitia3-Ombudsmannens
förfrågan, huruvida ban, såsom vid Riksdagen
vistande, kunde deraf anses hindrad att sina embets
göromål
bestrida
7
Mern. N:o 2 med förslag till Val-Act, Successions-Ord
ning
samt H. K. H. Kronprinsens Försäkran  10
Mern. N:o 3 med förslag till Formulairer för H. K. K.
Kronprinsens Trohetsed till Kongl. Maj:t samt för
Riksens Ständers Hyllningsed till H. K. H. Kronprinsen
19
Meni. N:o 4 angående fullbordad granskning af Stats
Råds-Protocollen
23
ilem. N:o 5 med förslag om tillägg till 14 § i Instructionen
för Riksens Ständers Justitiro-Ombudsman ... 40
Mern. N:o 6 rörande Talemannens i Hedervärda BondeStåndet
vägran af Proposition till remiss af en hos
Ståndet väckt Motion  44
Mern. N:o 7 med förslag till ändringar i Tryckfrihets
Lagen
53
Mern. N:o 8 med förslag till ändringar i Regerings
Formen
och Riksdags-Ordningen
91
Mern. N:o 9 rörande Talemannens i Hedervärda BondeStåndet
vägran af Proposition till remiss af en hos
Ståndet väckt Motion  155
Mern. N:o 10 om tryckning på allmän bekostnad af
Constitutions-Utskottets Handlingar rörande föreslagna
förändringar i Grundlagarne
166
Mern. N:o 11 angående sättet för Grundlagsfrågors behandling
167
IV
Riksdagen 1812.
Sid.
Särskildt protokollsutdrag till Bondeståndet 174
Expeditioner till Motionärer:
Exped. N:o 1 till Riksdagsmannen Pehr Olsson från
Halland  191
» N:o 2 till Prosten E. Forssén  201
» N:o 3 till Densamme  207
» N:o 4 till Riksdagsmännen för Stockholms Stad 208
» N:o 5 till Riksdagsmannen Pehr Oxelberg  209
> N:o 6 till Prosten Joh. Wijkman
210
» N:o 7 till Densamme  211
» N:o 8 till Häradshöfdingen J. Mannerstam ... 212
» N:o 9 till Riksdagsmannen J. Olsson Longberg 220
» N:o 10 till Assessor J. G. Gahn
223
» N:o 11 till Riksdagsmannen J. M. Wessing... 227
» N:o 12 till Densamme
229
» N:o 13 till Borgmästaren C. Arsenius  232
> N:o 14 till Grefve A. G. Mörner
237
Riksdagen 1812 (i Örebro)  243
Utskottets första sammanträde den 27 April 1812  245
Expeditioner till Riksstånden:
Mern. N:o 1 angående en särskild Författning med
Svenska Ultramarinska besittningars Styrelse och
Drätsel
247
Mern. N:o 2 ang. fullbordad granskning af Stats-Rådets
Protocoll  253
Mern. N:o 3 med förslag till ny redaction af Tryck
frihets-Lagen
267
Mern. N:o 4 angående inrättande af Jury i Tryckfrihetsmål
406
Mern. N:o 5 angående det Utskott till hvilket bör hänvisas
Motioner om Passevolanceafgift i stället för
släpmundering och om jemkning af Knekte-Contrac
terna
öfver hela Riket
409
Mern. N:o 6 med hemställan om uppskof till nästa Riksdag
med behandlingen af vissa Grundlagsfrågor  412
Mern. N:o 7 i anledning af Justitise-Ombudsmannens
väckte fråga om meningen af 25 § Regerings-Formen 415
Mern. N:o 8 om tillägg till Instructionen för Justitieombudsmannen
421
Innehållsförteckning.
V
Sid.
Mern. N:o 9 med förslag till nytt moment i 56 § Regerings-Formen
ang. sättet för Grundlagsfrågors behandling
426
Mern. N:o 10 med förteckning å hvilande Grundlagsfrågor
458
Mein. N:o 11 med förslag till ändring af 56 § Riksdagsordningen
462
Mern. N:o 12 med förslag till ändring i 14 och 21 §§
Riksdags-Ordningen  473
Mern. N:o 13 med förslag till ändrad lydelse af 14 §
i Instructionen för Riksens Ständers Justitieombudsman
483
Mern. N:o 14 i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition
med förslag till ändrad lydelse af vissa §§ i Regerings-Formen
samt till upphäfvande af några §§ i
samma Grundlag
485
Mern. N:o 15 med förslag till ett tillägg i 38 § Riksdagsordningen
546
Expeditioner till Motionärer:
Exped. Nio 1 till Öfver-Intendenten P. Tham
553
» N:o 2 till Chartae-Sigillatas-Ombudsmannen P.
G. Liedback  556
» N:o 3 till Riksdags-Fullmägtigen E. Falhem 558
» N:o 4 till Canzli-Rådet Bergstedt
561
> N:o 5 till Riksdags-Fullmägtigen J. Nordstedt 568
» N:o 6 till Lagman J. Mannerstam  572
» N:o 7 till Commerce-Rådet Santesson
588
» N:o 8 till Grefve G. Löwenhjelm
591
» N:o 9 till Förste Expeditions-Secreteraren af
Forselles
632
»* N:o 10 till Regerings-Rådet Hallenstjerna  641
Riksdagen 1815 (i Stockholm)  715
Utskottets första sammanträde den 14 Martii 1815 ... 717
Expeditioner till Riksstånden:
Mern. N:o 1 i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition
om uppskof till nästa Riksdag med afgörandet af de
hvilande Grundlagsfrågorna
719
VI
Riksdagen 1815.
Sid.
Mern. N:o 2 i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition
om de nya Constitutionella förhållanden, som till
följe af Föreningen emellan Sverige och Norrige
uppkommit
744
Mern. N:o 3 med bestämmande till hvilket Utskott
Kongl. Maj:ts Proposition rörande Götha Canalverk
borde hänvisas
791
Mern. N:o 4 med öfverlemnande af redactionen af de
stadganden hvarom Sveriges Rikes Ständer öfverenskommit
till bestämmande af de genom Föreningen
mellan Sverige och Norrige uppkomna Constitutionella
förhållanden
792
Mern. N:o 5 i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut öfver Kongl. Maj:ts Proposition om uppskof
till nästa Riksdag med afgörandet af de hvilande
Grundlagsfrågorna
802
Mern. N:o 6 med förslag till Riks-Act till bestämmande
af de genom Föreningen mellan Sverige och Norrige
uppkomna Constitutionella förhållanden
832
Mern. N:o 7 med redogörelse för de beslut, Riksens
Ständer fattat öfver hvilande förslag till ändringar
i Grundlagarne  841
Mern. N:o 8 angående verkstäld granskning af Justitise
Ombudsmannens
Diarier
850
Mern. N:o 9 i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition
om ett tillägg till 81 § Regerings-Formen  852
Mern. N:o 10 om tillägg till 53 och 96 §§ Regerings
Formen
samt 29 och 63 §§ Riksdags-Ordningen  855
Mern. N:o 11 med förslag till ändrad lydelse af 15 §
Riksdags-Ordningen
862
Mern. N:o 12 om ändringar i Justitiic-Ombudsmannens
Instruction  .". 866
Mern. N:o 13 med förslag till ändrad lydelse af 28 §
Regerings-Formen
871
Mern. N:o 14 angående en förbättrad National-repre
sentation
873
Mern. N:o 15 med förslag till tillägg i 38 § Riksdagsordningen
885
Mern. N:o 16 med förslag till ändrad lydelse af 38 §
Regerings-Formen  888
Mern. N:o 17 med förslag till ändrad lydelse af 56 §
1 Mom. Regerings-Formen  890
Innehållsförteckning. vu
Sid.
Mern. N:o 18 med förslag om tillägg till 14 § Riksdags-Ordningen
892
Mern. N:o 19 med förslag till ändrad lydelse af 4 §
Regerings-Formen  894
Mern. N:o 20 med förslag till ändrad lydelse af 38 §
Riksdags-Ordningen
897
Mern. N:o 21 med förslag till ändrad lydelse af 37 §
Regerings-Formen  901
Mern. N:o 22 om tillägg till 28 § Regerings-Formen 903
Mern. N:o 23 med förslag till tillägg uti 29 § Riksdags-Ordningen
909
Mern. N:o 24 med förslag till ändrad lydelse af 46
och 56 §§ Riksdags-Ordningen
911
Mern. N:o 25 om jemkning af Tryckfrihets-Lagens
bestämmelser om bestraffningssättet för brott emot
Tryckfriheten till full enlighet med Allmänna
Lagen  :
913 +
Mern. N:o 26 om återinförande af det i 5 § af 1812
års Tryckfrihets-Förordning stadgade Rättegångssätt,
i händelse en Jury framdeles skulle afskaffas 915 v
Mern. N:o 27 angående fullbordad granskning af de
i Stats-Rådet förda Protocoll  917
Mern. N:o 28 om vilkoren för Utlänningars naturalisation
till Svenske Medborgare  963
Mern. N:o 29 med förslag till ett tillägg vid 60 §
Regerings-Formen  966
Mern. N:o 30 med förslag till ändringar i Tryckfrihets
Förordningen
968-r
Mern. N:o 31 med utlåtande öfver anledningar till
anmärkning emot 2:ne Stats-Secreterare
981
Mern. N:o 32 rörande Landt-Marskalkens vägran af
proposition i särskildt fall  986
Mern. N:o 33 i anledning af återremiss från PresteStåndet
af Utskottets Memorial ang. granskning af
Stats-Råds-Protocollen  993
Mern. N:o 34 angående ändrad lydelse af 94 § Regerings-Formen
1002
Mern. N:o 35 med förslag till ny redaction af 29 §
Regerings-Formen  1007
Mern. N:o 36 med förslag om ett tillägg till 41 §
Regerings-Formen
1010
Mern. N:o 37 i anledning af Preste-Ståndets återremiss
af Utskottets Mern. N:o 30
1011^.
Till Riksdagen 1815.
Sid.
Mein. N:o 38 i anledning af Ridderskapet och Adelns
återremiss af Mern. n:o 19
1014
Mern. N:o 39 i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition
rörande Norriges Rikes Stortings svar på den föreslagna
Riks-Acten  1016
Mein. N:o 40 med förslag till ändring af 68 § Riks
dags-Ordningen
1050
Protokollsutdrag till Bondeståndet
1052
Protokollsutdrag till Särskildta Utskottet 1053
Expeditioner till Motionärer:
Exped. N:o 1 till Herr P. Tham  1056
» N:o 2 till Riksdagsfullmägtigen Lundgren ... 1058
» N:o 3 till Herr J. Lamberg
1060
» N:o 4 till Riksdagsmannen A. Nilsson  1063
» N:o 5 till Riksdagsmannen J. M. Wessing... IOöR
» N:o 6 till Friherre C. L. Stael von Holstein 1072
» N:o 7 till Rådman G. Kjellander
1077
» N:o 8 till Biskop E. A. Almquist  1082
» N:o 9 till Lagmannen C. af Stenhoff  1084
» N:o 10 till Grefve J. H. Gyllenborg  1087
» N:o 11 till Rådman G. Kjellander  1094
Behandling af en af Herr Silverstolpe väckt motion 1100
Register  1101
RIKSDAGEN 1810.
Utdrag af Protocollet, hållet uti Riksens
Högloft. Ständers Constitutions- Utskott
den 6 Aug. 1810.
Sedan Riksens Höglofl. Ständer uti Örebro
itad till en Urtima Riksdag den 23 Julii 1810
lammankommit och efter Regerings-Formens och
tiksdags-Ordningens föreskrift ett ConstitutionsJtskott
blifvit nedsatt, sammanträdde detta Utikotts
af Respective Stånden utvalde Ledamöter
i dag kl. 11 f. m. för första gången nemligen
af Höglofl. Ridder skåpet och Adeln:
p:o 54 Grefve Spens, Fullm.: Grefve Mörner,
Adolf Göran, Kammarherre, R. N. O.
» 115 Grefve Lagerbjelke, Fullm.: Friherre
Cederström, Jacob, Major, R. S. O.
» 1304 Herr Kuylenstjerna, Johan Carl, Major,
R. S. O.
* 1702 Herr Törneblad, Carl, Häradshöfdinge.
I» 1870 Herr Rappholt, Fullm.: Herr Silver
^stolpe,
Kammarherre, R. N. O.
» 2204 Herr Gahn, Carl Pontus, Öfverste, R. S. O.
K af Högvördiga Preste-Ståndet:
iskoppen m. m. Herr Doctor Tingstadius.
iskoppen m. m. Herr Doctor Nordin.
Bhefessoren m. m. Doctor Wijkman.
4
Riksdagen 1810.
Öfver-Hofpredikanten m. m. Doctor Lilljenwalldh.
Prosten Doctor Falk.
Professoren Doctor Faxe.
af Välla fl. Bor gare-Ståndet:
Rådmannen Hochschild.
Borgmästaren Nenzén.
Rådmannen, Advocat-Fiscalen Falkman.
Brukspatronen, Handelsmannen Malmberg.
Assessoren Gahn.
Borgmästaren Ullberg.
af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Anders Andersson från Öster-Götliland.
Pehr Olsson från Halland.
Jon Jonsson från Blekingen.
Anders Jansson Hyckert från Upsala Län.
Pehr Andersson från Elfsborgs Län.
Johan Pehrsson från Calmare Län.
Derefter utnämnde Högloft. Utskottet till
Secreterare undertecknad (G. A. Silverstolpe)*)
och till Cancellist Protocolls-Secreteraren Friherre
Fr. Ant. Wrangel.
Herr Grefven och Ordföranden hemställde,
om icke Utskottet borde vara betänkt att erhålla
*) Namnet är ej utsatt i protokollet, men omedelbart
efter ordet »undertecknad* kunna läsas orden »Hector Schölce
och Philosophice Magister», hvilka äro öfverstrukna. Till
stånden aflåtna expeditioner äro dock i regeln kontrasignerade
af G. A. Silverstolpe. Denne, Gustaf Abraham Silverstolpe,
må ej förvexlas med sin äldre broder Axel Gabriel
Silverstolpe, kammarherre och ledamot af utskottet (fullm.
för hr Rappholt) samt tillika riddarhussekreterare.
Utg:s anm.
Protocoll den 6 Augusti.
5
egna Rum samt något enskildt Archiv till förvarande
af de Handlingar och Protocoller, det
kommer att emottaga, hvilka såsom innefattande
Statens vigtigaste angelägenheter borde på det
nogaste vårdas, och, då Utskottets samtelige Ledamöter
häruti instämde, anmodades Secreteraren
att härvid taga den åtgärd, att det dubbla ändamålet
af Handlingarnes noggranna vård och
Ledamöternes beqvämlighet vid deras granskning
på det lättaste sätt kunde vinnas.
Protokollet är ej underskrifvet, men försedt med
påskrift af utskottets ordförande, grefve A. G. Mörner, att
detsamma justerats vid sammanträdet den 9 Aug.
Enahanda är ock förhållandet med de flesta af öfriga
protokollen hos konstitutionsutskottet vid 1810 års riksdag,
som blifvit förda af utskottets sekreterare, men alla äro
dock försedda med påskrift om justering af utskottets ordförande.
Utg:s anm.
Expeditioner till riksstånden.
N~:o 1.
Memorial med anledning af Justitice-Ombudsmannens
förfrågan, huruvida lian,
såsom vid Riksdagen vistande, kunde
deraf anses hindrad att sina embetsgöromål
bestrida.
Constitutions-Utskottet får härmed afgifva
sitt vördsamma utlåtande, i anledning af samteliga
Kiks-Ståndens remiss af Riksens Ständers
Justitke-Ombudsmans, Commendeurens af WasaOrden
med Stora Korset, Friherre Lars August
Mannerlieims till Riksens Ständer ingifne Memorial,
hvari bemälte Herr Friherre utbeder sig
Riksens Ständers förordnande, huruvida, sedan
han, i stöd af Riksdags-Ordningens 79:de §, såsom
sin Ätts hufvudman, sig vid Riksdagen infunnit,
men 24:de § i Instructionen för Riksens
Ständers Justitim-Ombudsman föreskrifver, att
hans vistelseort skall vara i Hufvudstaden, Riksens
Ständer finna i behörig ordning, att han
sitt embete såsom Justitise-Ombudsman sjelf må
utöfva å den ort, der Riksens Ständer till Riksdag
församlade är o.
Utskottet har vid jemförelse af denna fråga
med den 13:de § i Justitim-Ombudsmannens
Instruction, och då i följe deraf, Riksens Stän
-
8
Riksdagen 1810.
ders Justitise-Ombudsman, då han på resor stadd
är, icke dess mindre sitt embete utöfvar, för sin
del ej funnit för honom något hinder, att, såsom
vistande å den ort, der Riksens Ständer sammankommit,
äfven sjelf sina till embetet hörande
göromål bestrida, häldst hans begagnande af sin
Riksdagsmannarätt ej, då han sådant sjelf icke
yrkar, kan anses bland de laga förfall, vid hvilka
Suppleanten bör Embets-förvaltningen tillträda.
Örebro den 8 Augusti 1810.'
På Constitutions-Utskottets vägnar
J. Cederström. J. A. Tingstadius.
J. H. Hochschild. A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mern. N:o 1.
Vördsamt Memorial!
Med anledning af Riksdags-Ordningens 79 § har
jag i egenskap af min Ätts Hufvudman mig till denna
Urtima Riksdag infunnit. Om den föreskrift i Instructionen
för Riksens Höglofl. Ständers Justitia-Ombudsman
i 24 §, att hans vistelseort skall vara i Hufvudstaden,
vore af den uteslutande beskaffenhet, att han utom dess
Staket i intet fall kunde sitt Embete utöfva, skulle deraf
följa, att hans frånvaro vid Riksdag å en annan ort än
i Hufvudstaden vore af de laglige förfall, hvilka enligt
25 § af Instructionen fordra påkallandet till tjenstgöring
af den man, Riksens Ilöglofi. Ständer utsett, att honom
i händelse af hans dödsfall efterträda. Men då JustitimOmbudsmannens
resor i Landsorterna, i afsigt att förskaffa
sig upplysningar om Lagskipningens tillstånd, icke
skilja honom från utöfning af Embetet under en längre
Bilaga till Meni. N:o 1.
9
tids frånvaro från den vanliga vistelseorten, tager jag
mig af det ena och det andra anledning att utbedja mig
Riksens Höglofl. Ständers förordnande, huruvida Riksens
Höglofl. Ständer finna i behörig ordning, att Justitieombudsmannen
sjelf sitt Embete utöfvar å den ort, der
Riksens Ständer till Riksdag församlade äro.
Jag får i sammanhang härmed nämna, att vid efterfrågan
Herr Lagman Peterson, hvilken är min Suppleant
intill dess Riksens Höglofl. Ständer genom val om bestridandet
af mitt och hans Embete vid denna Riksdag
behagat förordna, med vederbörandes tillstånd var för
längre tid afrest från Hufvudstaden, att till skötande af
sin hälsa nyttja någon af Rikets Surbrunnar.
L. A. Mannerheim.
10
Riksdagen 1810.
H:o 2.
Memorial med förslag till Val-Act, Successions-Ordning
samt H. K. H. Kronprinsens
Försäkran.
Constitutions-Utskottet får härmed till Riksens
Högloft. Ständer afgifva Förslag till:
l:o Svea Rikes Ständers Förening och ValAct,
angående den Högborne Furstes, Prins
Johan Baptist Julii af Ponte Corvo utkörande
till Svea Rikes Kron-Prins och till Efterträdare
på Kongl. Svenska Thronen.
2:o Successions-Ordning, hvarefter den Högborne
Furstes, Svea Rikes utkorade Kron-Prins,
Hans Kongl. Höghets, Prins Johan Baptist Julii
af Ponte Corvo Manliga Bröstarfvingar skola äga
rätt till den Kongl. Svenska Thronen, samt att
Svea Rikes Styrelse tillträda; af Konung och
Riksens Ständer gjord och fastställd, vid Urtima
Riksdagen i Örebro, den 1810.
3:o Hans Kongl. Höghets, Prins Johan
Baptist Julii af Ponte Corvo Försäkran till Svea
Rikes Ständer, sedan Hans Kongl. Höghet, genom
Deras Val och Förening, blifvit förklarad för
Svea Rikes Kron-Prins.
Constitutions-Utskottet får tillika vördsamt
tillkännagifva, att det, så väl vid författandet af
Successions-Ordningen som de öfriga högtidliga
Acterna, ej allenast, till följe af Riksens Ständers
Memorial N:o 2.
11
föreskrift, följt de förut lagda grunder, utan
äfven, så vidt möjligt varit, ord för ord bibehållit
de i samma Acter vid förra Riksdagen
antagna uttryck. Örebro den 23 Augusti 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. II. Hochschild. And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
Bilaga A till Mern. N:o 2.
Svea Rikes Ständers Förening och Val-Act,
angående den Högborne Furstes, Prins Jolian
Baptist Julii af Ponte Corvo utkörande
till Svea Rikes Kron-Prins och till Efterträdare
på den Kongl. Svenska Thronen;
gjord och fastställd i Örebro den
år 1810.
Wi efterskrifne Sveriges Rikes Ständer, Grefvar,
Friherrar, Biskoppar, Ridderskap och Adel, Presterskap,
Borgerskap och Menige Allmoge, som nu här i Örebro
till Allmän Urtima Riksdag församlade äro, gore veterligt:
Att alldenstund Hans Kongl. Höghet, Sveriges, Göthes
och Wendes utkorade Kron-Prins Carl August af
Schlessvig Hollstein, Sonderburg Augustenburg, utan manlige
Bröstarfvingar afiidit, och Wi ansett Wår pligt likmätigt
att förekomma och afböja den våda för Rikets
Sjelfständighet och Lugn samt dess innebyggares i Grundlagarne
stadgade Fri- och Rättigheter, hvilka, genom en
Thronledighet och derpå följande Val till Konung, uppkomma
kunde, likasom det ock öfverensstämmer med
12
Riksdagen 1810.
den i Regerings-Formen af den 6 Junii 1809 och dess
94 § Oss förvarade rätt, att i sådant fall ett nytt Konungahus
utkora; alltså, och i betraktande så väl deraf,
som ock att den Högborne Furste och Herre, Johan
Baptist Julius, Furste af Ponte Corvo, är begåfvad med
de Egenskaper och Dygder, hvilka gifva Oss ett välgrundadt
hopp, att, under Högbemälte Herres Regering, röna
den ordning i Styrelse och komma i åtnjutande af den
välgång, som äro frukter af en laglig, kraftfull och välgörande
Regering, hafva Wi Sveriges Rikes Ständer, dertill-
af Wår nu Regerande AUernådigste Konung uppmanade
och under vilkor, att Högbemälte Furste och
Herre, Fursten af Ponte Corvo, må, innan Dess ankomst
på Svensk botten, redan hafva antagit den rena Evangeliska
Läran, och att Han den af Oss upprättade Försäkran
undertecknar, för Oss och Wära Efterkommande,
af fri vilja, genom lagligt och enhälligt Val, härmed utkorat
den Högborne Furste Johan Baptist Julius, Furste
af Ponte Corvo, till Svea Rikes Kron-Prins, att efter Wår
nu Regerande Allernådigste Konung, enär Hans Kongl.
Maj:t med döden afgår (hvarmed den Högste Guden
nådeligen länge fördröje) Regeringen öfver Svea Rike
samt detsamma underliggande Länder tillträda, till Sveriges
Konung krönas och hyllas, samt Riket styra efter
Regerings-Formens af den 6 Junii 1809 bokstafiiga föreskrift,
samt Rikets öfrige gällande så väl Grundlagar,
som Allmänna Lag och Laga Stadgar; allt sådant likmätigt
den Försäkran Hans Kongl. Höghet, så väl nu
förut, som ock sedermera vid Dess uppstigande på den
Kongl. Svenska Thronen, gifvande varder. Wi tillägga
äfven Hans Kongl. Höghets Ägta Manliga Bröstarfvingar
rättighet, att efter Hans Kongl. Höghet intaga den Kongl.
Svenska Thronen, i den ordning och på sätt, den af Oss
fastställde Successions-Ordning bokstafligen innehåller
och stadgar.
Som Wi Sveriges Rikes Ständer allt detta beslutit,
alltså håfve Wi denna Val-Act med Wära namns egenhändiga
underskrifvande och med Wära Insegels undersättande
bekräftadt, som skedde i Örebro den
dagen i o Månad, Ar efter Christi Börd, Ett
Tusende Atta Hundrade och på det Tionde.
Bilaga B till Mern. N:o 2.
13
Bilaga B till Mern. N:o 2.
Successions-Ordning, hvarefter den Högborne
Furstes, Svea Rikes utkorade Kron-Prins,
Hans Kongl. Höghets, Prins Johan Baptist
Julii af Ponte-Corvo manliga Bröstarfvingar
skola äga rätt till den Kongl. Svenska
Thronen samt att Svea Rikes Styrelse tillträda;
af Konung och Riksens Ständer gjord
och fastställd etc.
Wi efterskrifne Svea Rikes Ständer, Grefvar, Friherrar,
Biskoppar, Ridderskap och Adel, Klerkeri, Borgerskap
och Menige Allmoge, som nu här i Örebro till
Allmän Urtima Riksdag församlade äro, gore veterligt:
Att, sedan den Högborne Fursten, Svea Rikes utkorade
Kron-Prins, Hans Kongl. Höghet Prins Carl August af
Schlessvig Hollstein, Sonderburg Augustenburg utan manliga
Bröstarfvingar aflidit, och Wi äfven, genom den
under den 1810 upprättade Förening och
Val-Act, utkorat den Högborne Furste, Prins Johan Baptist
Julius af Ponte Corvo till Svea Rikes Kron-Prins,
att på de vilkor, så väl nyssnämnde Val-Act, som ock.
Högbemälte Furstes till afgifvande af Oss föreskrifne
Försäkran förmå och innehålla, Hans Kongl. Maj:t Wår
nu Regerande Allernådigste Konung och Herre CARL
XIILde efter Dess dödeliga frånfälle (hvarmed den Högste
Guden nådeligen länge fördröje) i Regeringen öfver Svea
Rike samt detsamma underliggande Länder efterträda,
till Sveriges Konung krönas och hyllas samt Riket styra;
alltså håfve Wi för Hans Kongl. Höghets Johan Baptist
Julii, Furstens af Ponte Corvo ägta Manliga Bröstarfvingar,
härmed velat upprätta och fastställa denna Ordning
för Successionen till Sveriges Krona och Regering,
på sätt och med vilkor här nedanföre uttryckeligen
stadgas.
§ 1.
Då Hans Kongl. Höghets, Kron-Prins Johan Baptist
Julii ingångna ägtenskap med Manlig Bröstarfvinge
välsignadt är, och ännu framdeles kan välsignadt varda,
skall efterträda Hans Kongl. Höghet i Regeringen Hans
14
Riksdagen 1810.
Kongl. Höghets förstfödde Sou, och efter Honom denne
Sednares manlige Efterkommande, i den ordning de Ättens
Hufvudman i rätt nedstigande led närmast äro.
Går den förstfödde Sonens led på Manssidan ut, tillfälle
då Regeringen Hans Kongl. Höghets Andre Son i ordningen,
med Successionsrätt för Hans manliga Efterkommande
i samma ordning, som för den förstfödde stadgadt
är, nemligen allt efter som de i rätt nedstigande
led Ättens Hufvudman närmast äro. Utgår äfven den
andra Sonens linia på Manssidan, gånge Successionsrätten
till den Tredje och så vidare till de öfrige Hans
Kongl. Höghets Söner, i samma ordning och rätt nedstigande
led efter förstfödslorätt, som här ofvanföre för
den förstföddes Ätt föreskrifvet är.
§ 2.
Dör Konung i Sverige, utan att lemna manlige
Bröstarfvingar, men Hans efterlemnade Drottning sig i
välsignadt tillstånd befinner, före Stats-Rådet Regeringen
med Kongl. Magt och Myndighet på sätt och med vilkor
41 och 93 §§ af Regerings-Formen föreskrifva, till dess
Riksens Ständer, å den tid Regerings-Formen utstakar,
hunnit sammankomma, då dem tillhör att om Regeringens
förande sjelfva förordna. Blifver Drottningens lifsfrugt
af Mankön, förordne då Riksens Ständer Förmyndare
för den omyndige Konungen, på sätt i 94 § af Regerings-Formen
stadgadt är. Blifver Drottningens lifsfrugt
af Qvinnokön, träde den af Ätten, som efter förstfödslorätt
den aflidne Konungen i arfföljden, på sätt 1 § utstakar,
närmast är, såsom Konung, till Regeringen.
§ 3-
De af Kongl. Huset af Qvinnokön och deras Efterkommande,
ändock desse af Mankön äro, håfve ingen rätt
till Sveriges Krona och Regering.
§ 4.
Såsom Regerings-Formens 2 § uttryckligen stadgar,
att Konung alltid skall vara af den rena Evangeliska
Läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska
Bekännelsen, samt Upsala Mötes Beslut af år 1593, an
-
Bilaga B till Meni. N:o 2.
15
tagen och förklarad är, alltså skola ock Prinsar af det
Kongl. Huset uppfödas i samma Lära och inom Riket.
Den af Kongl, famillen, som ej sig till samma Lära bekänner,
vare ifrån all Successionsrätt utesluten.
§ 5.
Prins af det Kongl. Huset må ej gifta sig utan
Konungens vetskap och samtycke. Sker det ändock, håfve
Han förverkat arfsrätt till Riket för Sig, Barn och Efterkommande.
Lag samma vare, om Han, med eller utan
Konungens vetskap och samtycke, tager till Gemål enskild
Svensk eller Utländsk Mans dotter. Dock vare
honom ej förment att, med Konungens vetskap och samtycke,
taga Gemål af Svenska Konungahuset, inom i
Svensk Lag ej förbudna leder.
§ 6.
Prinsessor af det Kongl. Huset må ej träda i gifte,
utan Konungens vetskap och samtycke. Ej heller må
det någonsin tillåtas med Svensk Man utom det Kongl.
Huset,
§ 7-
Prinsar och Prinsessor af det Kongl. Svenska Huset
ma ej anträda resa Utrikes, utan Konungens vetskap
och samtycke.
§ 8.
Prins af det Kongl. Svenska Huset må ej, utan Konungens
och Riksens Ständers samtycke, blifva regerande
Furste af Utländsk Stat, vare sig genom Val, Ärf
eller Gifte. Sker annorlunda, vare Han och Hans Efterkommande
ej berättigade att succedera till Svenska
Thronen.
§ 9.
Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset,
inom hvilket Arfsrätten till Riket räknas, antingen på
manliga sidan utginge, eller, genom uraktlåtande af hvad
denna Successions-Ordning uttryckeligen föreskrifver, förlorat
Successionsrätt, vare Thronen ledig till nytt val,
och utkore då Riksens Ständer ett nytt Konungahus.
16 Riksdagen 1810.
Till yttermera visso, att Wi allt detta föreskrifna
så belefvat och beslutit, bafve Wi samtelige Svea Rikes
Ständer detta underskrifvit och beseglat, som skedde i
Örebro den 1810.
Bilaga C till Mern. N:o 2.
Hans Kongl. Höghets, Prins Johan Baptist
Julii af Ponte Corvo Försäkran till Svea
Bikes Ständer, sedan Hans Kongl. Höghet,
genom Deras Val och Förening, blifvit förklarad
för Svea Rikes Kron-Prins.
Wi Johan Baptist Julius, med Guds Nåde, Sveriges,
Göthes och Wendes utkorade Kron-Prins, Furste af
Ponte Corvo, gore veterligt: Att alldenstund Svea Rikes
Ständer, genom ett fritt Val, samt deröfver upprättad
och Oss kungjord Val-Act af den 1810,
utkorat och förklarat Oss för Svea Rikes Kron-Prins, att
efter Hans Kongl. Maj:ts den Stormägtigste Konungs och
Herres CARL XIII:s, nu jemväl Wår Allernådigste Konungs
och Herres dödeliga afgång (hvarmed den Högste
Guden nådeligen länge fördröje) Svea Rikes Regering
tillträda, till Sveriges Konung krönas och hyllas, samt
Riket styra efter den af Riksens Ständer den 6 Junii
1809 fastställde, samt af Konung och Riksens Ständer
antagne Regerings-Forms bokstafliga föreskrift och Rikets
öfrige gällande, så väl Grundlagar som Allmänna Lag
och Laga Stadgar, jemväl ock tillagt Wäre ägta manliga
Bröstarfvingar rättighet att efter Oss intaga den Kongl.
Svenska Thronen i den ordning och på det sätt den af
Riksens Ständer under den 1810 öfver
enskomne
samt upprättade Successions-Ordning bokstafligen
innehåller och stadgar; alltså och under uppsägande
af alla Wära hittills varande undersåtliga förhållanden,
samt under förbindelse att inga nya af enahanda beskaffenhet
utom Sverige ingå, emottaga Wi med uppriktig
erkänsla denna Oss betedda ära, och försäkra att
Wårt fasta uppsåt och oryggeliga beslut äro och alltid
Bilaga C till Mern. N:o 2.
17
vara skola, att efter Wår yttersta förmåga emot ett fritt
folks så oinskränkta förtroende svara, på sätt detsamma
äger rätt att af Oss fordra och vänta; och bafve Wi af
fri vilja och efter mogen öfverläggning härmed velat försäkra
Riksens Ständer om noga iakttagande af följande
vilkor:
1.
Utlofve och försäkre Wi, att Sjelfvo förblifva vid
den rena Evangeliska Läran, samt att i densamma och
inom Svea Rike uppföda Wära Bröstarfvingar.
2.
Hans Kongl. Majit, Sveriges nu Regerande, samt
äfven Wår Allernådigste Konung CARL XIII, skole Wi,
med all kärlek och vördnad, ära och lyda och, såsom
Hans Kongl. Maj:ts förste Undersåte, Honom med Tro
och Huldhet förbundne vara.
3.
Wi skole ock, derest Wår nuvarande Gemål med
döden afgår, vid valet af en ny Gemål ställa Oss till
efterlefnad 44 § af Svea Rikes under den 6 Junii 1809
fastställde Regerings-Form. Utan Hans Kongl. Maj:ts
vetskap och tillstånd, skole Wi icke, för längre eller
kortare tid, Oss utur Riket begifva.
4.
Sluteligen utlofve och försäkre Wi, att enär Wi
efter Svea Rikes och Wår nu Regerande Allernådigste
Konungs och Herres dödeliga frånfälle (hvarmed den
Högste Guden nådeligen länge fördröje) i kraft af Riksens
Ständers under den upp
rättade
och fastställde Val-Act, uppstige på den Kongl.
Svenska Thronen, skole Wi styra och regera Svea Rike
efter den af Riksens Ständer, den 6 Junii 1809, fastställde,
och af Konung och Ständer till efterlefnad antagne
Regerings-Forms bokstafliga föreskrift, samt Rikets
öfrige, så väl Grundlagar, som Allmänna Lag och Laga
Stadgar, hvaröfver Wi, vid Wårt anträde till Regeringen,
Wäre tillkommande Undersåtare ytterligare gifva skole
Wår Kongl. Försäkran, så lydande, som den för Svea
18
Riksdagen 1810.
Rikes Konungar af Riksens Ständer, vid Riksdagen år
1809, öfverenskommen och föreskrifven är.
Detta allt vele och skole Wi oryggeligen hålla och
uppfylla, så kärt det Oss vara må, att Svea Rikes Ständer
och Innebyggare skola vara pligtige att deras till
afgifvande Tro- och Huldhets-Ed, emot Oss efterkomma
och fullgöra.
Till yttermera visso, förbinde Wi Oss härmed, och
bekräfte med Wårt Namns Egenhändiga underskrifvande
och med liflig Ed, att Wi allt detta obrottsligen skole
fullgöra: Så sant mig Gud hjelpe till Lif och Själ.
Memorial N:o 3.
19
N:o 3.
Memorial med förslag till Formulairer för
H. K. H. Kronprinsens Trohetsed till
Kongl. Majit samt för Riksens Ständers
Hyllningsed till H. K. H. Kronprinsen.
Till Riksens Ständer får Constitutions-Utskottet
vördsamt öfverlemna Förslag:
l:o. Till Edsformnlaire för Hans Kongl. Höghet
Kron-Prinsen;
2:o. Till Formulaire, hvarefter HyllningsEden
den Högborne Furste och Herre, Prins
■Tohan Baptist Julius, Svea Rikes Kron-Prins, af
Riksens Ständer svärjas skall; i hvilka Utskottet,
emot de vid sista Riksdag antagna Formulairerne,
ej funnit någon annan förändring nödig, än
hvad som angått namn och anförda årtal. Constitutions-Utskottet
får derjemte, med anledning
af yppade tvifvelsmål, rörande Hans Kongl. Höghet
Kron-Prinsens rätta titulatur, sedan han
Riksens Ständers anbud emottagit och i följe
deraf i det gjorda vilkoret, att afsäga alla fordna
undersåtliga förhållanden utom Riket, ingått, till
Riksens Höglofl. Ständer vördsamt hemställa, om
icke denna titulaturs upprättande åt Hans Kongl.
Maj:ts Hof-Canzlers-Embete måtte få öfverlemnas,
så väl i afseende på de redan af Riksens Ständer
gillade och fastställda Handlingar, nemligen YalActen,
Successions-Ordningen och Hans Kongl.
20 Riksdagen 1810.
Höghet Kron-Prinsens Försäkran, som de nu
föreslagna Ederna. Orebro den 31 Augusti 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. II. Hochschild. And. <I.-son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Bilaga A till Mein. N:o 3.
Eds-Formulaire för Hans Kongl. Höghet
Kron-Prinsen.
Jag Johan Baptist Julius lofvar och svär, vid
Gud och Hans Heliga Evangelium, att, såsom Svea Rikes
Ständer, genom ett fritt och enstämmigt Val, utkorat
och förklarat Mig till Svea Rikes Kron-Prins, att, efter
Hans Maj:ts den Stormägtigste Konungs och Herres,
CARL den XIILdes, nu jemväl min Allernådigste Konungs
och Herres dödeliga afgång (hvarmed den Högste
Guden nådeligen länge fördröje) Svea Rikes Regering
tillträda, till Sveriges Konung krönas och hyllas, samt
Riket styra efter den af Riksens Ständer, den 6 Junii
1809, fastställde samt af Konung och Riksens Ständer
antagna Regerings-Forms bokstafiiga föreskrift, Rikets
öfriga gällande, så väl Grundlagar, som Allmänna Lag
och Laga Stadgar; alltså vill och skall Jag Högbemälte
Hans Kongl. Majit för min rätte och Laglige Konung
hålla, Honom med all lydnad och kärlek ära och vörda,
Hans och Rikets sannskyldiga gagn och hästa laglikmätigt
befrämja, samt oryggeligen hålla och uppfylla allt
Bilaga B till Mern. N:o 3. 21
det, hvartill Jag Mig uti Min till Hans Kongl. Majit och
Riksens Ständer, under den 1810,
afgifne Försäkran utfäst: Så sant mig Gud hjelpe till
Lif och Själ.
Bilaga B till Mern. Nio 3.
Formulaire, hvarefter Hyllnings-Eden den Höghorgne
Furste och Herre, Prins Johan
Baptist Julius, Svea Rilces Kron-Prins,
af Riksens Ständer svärjas skall.
Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans Heliga
Evangelium, att, alldenstund Svea Rikes Ständer,
den 1810, genom fritt och enstäm
migt
Val, utkorat den Högborne Furste, Prins Jolian
Bagdis t Julius. Svea Rikes Kron-Prins, att efter Hans
Kongl. Majit Wår nu Regerande Allernådigste Konung
och Herre, CARL den XHIide, Sveriges, Göthes och
Wendes Konung etc., enär Hans Kongl. Majit med. döden
afgår (hvarmed den Högste Guden nådeligen länge fördröje)
Regeringen öfver Svea Rike samt detsamma underlydande
Länder tillträda, till Sveriges Konung krönas
och hyllas, samt Riket styra; Riksens Ständer äfven
genom af dem upprättad och, under den
1810, af Konung och Ständer fastställd Successionsordning,
tillagt Hans Kongl. Höghets manliga Bröstarfvingar
rättighet att, på sätt nämnde Successions-Ordning
förmår och innehåller, Hans Kongl. Höghet i Regeringen
efterträda; alltså vill och skall jag, enär efter den Iiögstes
skickelse vår nu Regerande Allernådigste Konung
hlifver utur det timliga lifvet kallad, samt Hans^Kongl.
Höghet Prins Johan Baptist Jidius afgifviPsin Konungsliga
Försäkran att Riket styra efter den af Riksens Ständer
fastställde samt Konung och Ständer antagna Regerings-Forms
af den 6 Junii 1809 bokstafiiga föreskrift,
Rikets öfriga gällande Grundlagar, Allmänna Lag och
Laga Stadgar, Högstbemälte Hans Kongl. Höghet för min
rätte och laglige Konung hafva och hålla, Honom Tro
-
22 Kiksdagen 1810.
och Huldhets-Ed svära och rätt lydnad gifva. Jag skall
ock emedlertid Hans Kongl. Höghet ära och vörda,
Honom huld vara och efter yttersta förmåga laglikmätigt
Dess bästa och förmån befordra samt det, som Hans
Kongl. Höghet till skada och förfång lända kan, afvärja
och i tid tillkännagifva, om jag finner något sådant å
färde vara: Så sant mig Gud hjelpe till Lif och Själ.
Memorial N:o 4.
23
N:o 4.
Memorial angående fullbordad granskning
af Stats-Råds-Protocollen.
Till åtlydnad af Riksdags-Ordningens 29 §,
samt i stöd af den rättighet i 105 § RegeringsFormen
innefattas, har Constitutions-Utskottet,
genast vid denna Riksdags början, genom underdånig
anmälan hos Hans Kongl. Maj:t äskat de
Protocoll, som uti Stats-Rådet blifvit förde och
af Utskottet bordt genomläsas. Kongl. Maj:t har
äfven i Nåder genom Dess Hof-Canzler, till
Utskottet täckts öfverlemna
l:o. De uti Justitise-Ärender i Stats-Rådet
hållne Protocoller från och med den 15 Junii
1809 till och med den 16 Julii innevarande år.
2:o. Protocollerne i General-Auditeurs-Arender
från och med den 15 Julii 1809 till och med
den 5 sistl. Julii.
3:o. Protocollerne i Krigs-Arender från och
med den 14 Junii 1809 till och med den 16
Julii 1810.
4:o. Protocollerne i Kammar-Ärender från
och med den 14 Junii 1809 till och med den
24 sistl. Julii.
5:o. lAotocollerne uti Kammar-Arenderne,
hållne i Rikets Allmänna Ärenders Beredning
från och med den 31 Maji 1809 till och ~ med
den 19 sistl. Junii.
24
Riksdagen 1810.
6:0. Protocollerne i Ecclesiastique-Ärender,
hällne i Stats-Rådet och Rikets Allmänna Ärenders
Beredning från och med den 22 Junii 1809
till och med den 12 Julii innevarande år.
7:o. Protocollerne öfver Handels- och Finance-Arender,
inför Kongl. Maj:t uti StatsRådet
förde, från och med den 15 Junii 1809
till och med den 16 sistl. Julii, jemte de dertill
hörande Protocoll hällne i Rikets Allmänna Årenders
Beredning.
Af Protocoll, som angå Ministeriella Årender
och Commando-mål, i det som rört allmänt
kände och af Utskottet uppgifne händelser, har,
uppå Utskottets underdåniga anhållan, Kongl.
Maj:t äfven täckts i Nåder lemna Utskottet del af
l:o. Protocollerne hällne i Stats-Rådet den
25 och 26 Junii innevarande år rörande Riksdagens
flyttning ifrån Hufvudstaden.
2:o. Stats-Rådets Protocoll för den 28 Junii
i samma ämne, sedan Riksens Ständers Fullmäk -  tige i Banquen och Riksgälds-Contoiret blifvit
hörde.
3:o. Stats-Rådets Protocoller för den 30 Augusti
och den 26 September förlidet år, i anledning
af Freden med Ryssland.
4:o. Protocollerne hällne i Stats-Rådet den
21 och 29 November samt den 14 December
förlidet år, i anledning af Freden med Danmark.
5:o. Stats-Rådets Protocoll för den 30 Januarii
innevarande år, i anledning af Freden med
Frankrike.
6:o. Det Protocoll, hörande till Commandomål,
som rörde Westra Arméens uppbrott och
återtåg ifrån Stockholm sistl. år.
Memorial N:o 4.
25
7:o. De Protocoll, hörande till Commandomål,
som angingo det i Hufvudstaden förefallne
Upplopp den 20 sistl. Junii.
Constitutions-Utskottet har med all noggranhet
fullgjort den pligt, detsamma af Regerings-Lagarne,
i afseende på dessa Protocoll,
funnit sig ålagd, och får nu härmedelst, under
öfverlemnande till Riksens Höglofl. Ständer af
sin vördsamma Förklaring, att det ej funnit någon
anledning till anmärkning emot Stats-Rådets
Ledamöter, Föredragande eller Konungens Rådgifvare
i Commando-mål, anmäla, att det sålunda
förrättat den granskning, som enligt 7 6 § Riksdags-Ordningen
och 11 § i den af Riksens Ständer
fastställde Ansvarighets-Lag för Stats-Rådets
Ledamöter, Föredragande och Konungens Rådgifvare
i Commando-mål, frikallar berörde Höga
Embetsman från all ansvarighet för deras Embetes
utöfning intill den dag, då innevarande
Biksdag tagit sin början. Örebro den 15 September
1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. H. Hochschild. Anders J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa ? bilagor (A—C).
26
Riksdagen 1810.
Bilaga A till Mern. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 13 Auq.
1810.
Herr Silverstolpe föreslog att i följe af Utskottets
rätt att, afven rörande Commando-mål i allmänt kända
fall, äska Protocollen, de Protocoll, som rörde händelserna
i Hufvudstaden den 20 sistlidne Junii måtte infordras,
hvilket efter derom gjord proposition bifölls.
Herr Törneblad anmälde sin önskan att äfven Protocollet
rörande Westra Arméens marche ifrån Stockholm
måtte o inbegripas.
Åtskillige hördes yttra sig ej inse något skäl, hvarföre
af detta Protocoll del skulle begäras.
Friherre Cederström förmälte sig anse, en Ledamots
yttrade önskan dertill vara ett tillräckligt skäl,
och då dervid, så väl af Herr Grefven och Ordföranden
som Herr Öfver-Hof-Predikanten, Doctor Lilljenwalldli
anmärktes, att sådant ej utan i följe af Utskottets
Beslut kunde verkställas, förklarade Friherre Cederström
sin mening hafva varit, att en Ledamots önskan vore
tillräckligt skäl, att derom proposition blefve gjord.
Herr Grefven och Ordföranden frågade derefter,
om det vore Utskottets tanka, att dessa Protocoll skulle
infordras.
Öfver-Hof-Predikanten Doctor Lilljemvalldh förklarade
sig behöfva en närmare kännedom af sjelfva saken,
innan han om denna fråga kunde stadga sin mening.
Friherre Cederström ansåg en sådan begäran alldeles
icke stridande mot Grundlagarne eller allmän ordning,
i synnerhet, som de begärda Protocollen ej kunna
innehålla någon hemlighet, hvarföre han dertill tillstyrkte
bifall.
Herr Grefven och Ordföranden anmodade Herr
Törneblad att uppgifva anledningen och ordsaken till
sin begäran om dessa Protocolls infordrande.
Herr Törneblad förklarade det hans begäran hade
afseende på den händelse, hvilken hos allmänheten, och
i synnerhet på hans ort, gjort mycket uppseende, att,
medan Ryska Kriget ännu varade, den Westra Arméen,
Bilaga A till Mern. N:o 4.
27
i stället för att tåga emot fienden, marcherade mot
Norrska gränsen, hvarest inga fiendtligheter voro kända.
Herr Biskoppen Doctor Tingstadius trodde denna
begäran ej böra bifallas, emedan om sådant beviljades,
han såge ingen gräns hvarken för Utskottets fordringar
eller dess arbete.
Häri instämde Herr Professoren Doctor Wijkman.
Herr Grefven och Ordföranden anförde: Då å ena
sidan det icke lärer kunna vägras någon Ledamot att
uppgifva de Protocoll, han anser vigtiga att känna, lärer
det, å den andra tillkomma Utskottet att pröfva, huruvida
det uti en sådan önskan instämmer, emedan Protocollen
requireras icke på någon enskildts, men på Utskottets
vägnar.
För min del torde jag få hemställa till Utskottets
pröfning, huruvida det nu uppgifne Protocoll bör anses
innefatta en sådan allmänt känd händelse, hvaröfver
Utskottet kan uti någon pröfning ingå, och hvarförutan
jag icke tror något ändamål med Protocollets infordrande
vara att förvänta.
Saken rörer helt enkelt huru en trouppe blifvit
ifrån en ort af Riket till en annan beordrad, och jag
anser det för en styrandes så ovilkorliga rättighet att
derom förordna, att jag ej tror, att Riksens Ständers
Utskott bör ingå i pröfning deraf. Skulle det exempel
statueras, att Riksens Ständer ingingo i pröfning af en
sådan detalj, underkastad ögonblickets behof och kanhända
ofta sådane omständigheter, öfver hvilka dels
icke Protocoll hålles, dels icke något säkert omdöme
efteråt, utan öfversigt af det hela i Planen, kan uppfattas,
lemnar jag derhän, huru en Befälhafvare skulle
kunna åtaga sig en sådan befattning eller Regeringen
finna sig i sina åtgärder obehindrad. Jag kan för min
del icke annat än finna vådligt, antingen för Constitutionens
framtida bestånd eller för det allmänna bästa och
kanhända för båda, om Constitutions-Utskottet skulle
gifva sig anseende att vilja blanda sig i sådane ämnen,
och jag får derföre för min del till Protocollet i anseende
härtill reservera mig.
Det blir sedermera min skyldighet att öfver ämnet
inhämta Utskottets samfäldta tanka.
Herr Törneblad erinrade, att hans begäran ingalunda
kunnat vara rigtad emot eller hafva för afsigt att
28
Riksdagen 1810.
Utskottet skulle komma att göra någon anmärkning vid
Konungens Beslut eller Åtgärder, utan endast att enligt
Grundlagens meddelade rättighet controllera Konungens
Rådgifvares uppförande. Hade Konungen ensam deciderat,
skulle naturligtvis Utskottet ej hafva något att säga;
men om Rådgifvaren yttrat sin mening till Protocollet,
då inträdde Utskottets anmärkningsrätt. Det vore hans
önskan att erhålla upplysning om denna saks rätta förhållande.
Det berodde visst på Utskottet att bevilja
eller afslå hans begäran, men i det sednare fallet önskade
han, att densamma, såsom hans individuella önskan, i
Protocollet måtte blifva intagen.
Friherre Gederström hemställde om icke en så
enkel fråga lätt kunde beviljas, när Rådgifvaren ej kunnat
tillstyrka annat än hvad som varit lagligt. Om det
ej af annat skäl beviljades, trodde Friherre Cederström
det böra ske för att fördrifva allt misstroende, ty han
vore öfvertygad att sanningen i alla fall en gång skulle
framtränga och att den, som följt sin öfvertygelse, lika
litet skulle hafva att befara, som, när sanningen röjdes,
allmänhetens omdöme skulle kunna förvillas.
Herr Assessor Gahn uppläste 15 § Regerings-Formen,
i stöd hvaraf Utskottet äger rätt att detta Protocoll
infordra.
Herr Professoren Doctor Wijkman ville derpå fästa
Utskottets uppmärksamhet, att denna § bevisade, det
öfver Commando-mål Protocoll både kunna och möjligtvis
icke kunna finnas.
Friherre Gederström erinrade, under medgifvande
deraf, att, om Rådgifvaren i Commando-mål icke afstyrkt
Konungens mening, är han i alla fall såsom dermed
öfverensstämmande för sitt råd ansvarig; emedan, då intet
Protocoll finues, det är tydligt att han tillstyrkt Konungens
beslut.
Herr Professoren Doctor Wijkman ansåg detta
gälla endast för Stats-Rådets Ledamöter, men ej för
Föredragande i Commando-mål.
Herr Grefven och Ordföranden hemställde ytterligare
om icke Utskottet, vid all requisition af Protocoller,
bör hafva afseende på de gränser Constitutionen föreskrifver
för dess åtgärder. De äro utmärkte igenom 106 och
107 §§ af Constitutionen och han kunde ej inse huru det
slags Commando-mål, som nu är i fråga, kan i enlighet
Bilaga Å till Mein. N:o 4.
29
dermed blifva ett föremål för Utskottets pröfning. Att
Konungen låter en Trouppe marchera ifrån en ort af
Riket till en annan synes icke vara af de mål, som antingen
röra lagligheten af saken eller angå Embetsmännens
oväld, nit, skicklighet och drift. Om vidare intet
Protocoll finnes öfver ett sådant mål, blir det väl då
Utskottets sak att dömma nyttan af Beslutet, och hvarpå
skall ett sådant omdöme grundas, om icke på följderne
och utgången, och är väl ett sådant omdöme alltid billigt,
är det icke ofta vådligt. För sin del trodde således
Herr Grefven och Ordföranden icke detta slags Commando-mål
vara af den art, att de någonsin böra komma
under Utskottets pröfning och kunde icke inse ändamålet
dermed.
Herr Törneblad svarade ändamålet vara att vinna
upplysning huruvida Konungens Rådgifvare gjort sin
skyldighet.
Friherre Gederström yrkade, att Utskottets steg att
infordra Protocollen ej betydde, att man ärnade göra
anmärkning. Utskottet vore blott granskare, ej Domare.
Det vore dess skyldighet att pröfva huru Konungens
Rådgifvare uppfyllt sin pligt.
Herr Professoren Doctor Wijkman ansåg frågan ej
vara om detta Protocolls infordrande, utan ville hänföra
den till det, huruvida en Ledamots önskan skulle kunna
binda Utskottet att infordra Protocoll.
Friherre Cederström medgaf att pluraliteten inom
Utskottet deciderade. Han hade blott yttrat att espriten
af Utskottets åtgärd vore att granska och att Utskottet
derföre ej borde afslå en individus i sådant ändamål
gjorda anmälan.
Herr Grefven och Ordföranden gjorde derefter proposition
på Herr Törneblads begäran, hvilken med både
Ja och Nej besvarades, hvarefter, sedan Herr Öfver-HofPredikanten
Doctor Lilljenwalldh samt Herr Borgmästaren
Nenzén förklarat sig anse det vara Utskottets rätt
att detta Protocoll infordra, Herr Biskoppen Doctor
Tingstadius deremot förklarat sig, Riksdagsmannen Pehr
Olsson önskat dess infordrande, Herr Advocat-Fiscalen
Falkman förenat sig med Herr Törneblad, Herr Silverstolpe
yttrade sig:
Utom det att jag helt och hållet förenar mig med
Herr Törneblad, finner jag för min del mer betänkligt
30
Riksdagen 1810.
för Utskottet att vägra, än att befrämja en enskild Ledamots
begäran, om meddelande af något Protocoll i Commando-mål,
enär Protocollets ämne är bestämdt och af
allmän egenskap. En vägran strider emot all billig och
nyttig liberalité. Men den uppväcker tillika en onödig,
otta skadlig deliberation öfver anledningarne. Dessa
kunna finnas, ehuru de ej böra i förväg röjas. Om utan
ett öppet ådagaläggande af dessa anledningar en Ledamot
ej villfares i sin önskan att vinna granskning å
dylike Protocoll, skall det ej sällan hända att mål blifva
hållna hemliga, som, antingen i anseende till deras stora
vigt eller i följe af allmänna opinionens kraf, böra af
Constitutions-Utskottet cognosceras.
Det är egentligen med afseende på hvad allmänna
rösten kunde af oss fordra, som jag föreslagit äskandet
af Protocollen rörande de i Stochkolm den 20 sistlidne
Junii forefallne uppträden.
Friherre Cederström begärde att frågan genom
votering måtte få afgöras.
Herr Grefven och Ordföranden framställde då följande
voteringsproposition:
Den, som bifaller, att det Protocoll uti Commandomål,
som är hållet öfver ordresna till Westra Arméens
återmarche ifrån Stockholm till Norrige, förliden Sommar,
må till Utskottet infordras, skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej;
Vinner Nej blifver ingen anmälan gjord om erhållandet
af något sådant Protocoll.
Utskottet anställde härefter votering, då rösterne
befunnos hafva utfallit, som följer.
Bland Höglofl. Ridderskapet och Adeln
3 Ja
2 Nej.
Bland Högvördige Preste-Ståndet
1 Ja
5 Nej.
Bilaga B till Mern. N:o 4.
31
Bland Vällofl. Borgare-Ståndet
3 Ja
2 Nej.
Bland Hedervärda Bonde-Ståndet
6 Ja.
I följe hvaraf detta Beslut genom Protocolls-Utdrag
skulle af Herr Grefven och Ordföranden Herr Hof-Canzleren
tillställas.
Bilaga B till Mern. N:o 4.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions- Utskott den 2å:de
Augusti 1810.
Sedan anmälan blifvit gjord, att granskningen af de
i Stats-Rådet öfver Kammar-Ärender förde Protocoller i
går e. m. blifvit slutad, frågade Herr Grefven och Ordföranden
om någon anmärkning dervid blifvit gjord,
hvartill svarades: att Protocollerne för den 24:de Julii
och örte November 1809 synas upplysa det Häradshöfdingen,
Lagmannen W. af Klinteberg, som af Kongl.
Majrt blifvit utnämnd till Justitiie-Råd, men sig detta
Embete, under denna sednare Dato, afsagt och då åter
sin häradshöfdinge-syssla tillträdt, således på en gång
innehaft 2:ne tjenster.
Utskottet beslöt att denna Fråga skulle tills vidare
blifva hvilande, dock ålades Secreteraren att uppsöka de
Protocoller rörande Justitim-Ärender, hvaruti Lagmannen
af Klinteberg, såsom Justitim-Råd befinnes hafva deltagit.
32
Riksdagen 1810.
Bilaga C till Mern. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Biksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 4:de September
1810.
Herr Grefven och Ordföranden föreslog derefter
till upptagande den förut den 24:de *) sistl. Augusti af
Herr Kammarherre Silverstolpe väckta och på Bordet
hvilande Motion rörande förhållandet med Lagmannen
af Klintebergs utnämning till Justitise-Råd och dess afsägelse
af samma Embete; hvarefter de rörande denna
sak i Stats-Rådet öfver Kammar-Ärender, den 24:de Julii
och 6:te November 1809, hållna Pfotocoller upplästes
och framvisade Herr Grefven och Ordföranden Protocoll
rörande Justitise- och General-Auditeurs-Ärender, derå
Lagmannen af Klinteberg tecknat sitt namn.
Herr Kammarherre Silverstolpe yttrade:
Då det af nu framtedde Protocoll inses, att Herr
af Klinteberg, såsom verkelig och i embets-befattning
inträdd Justitise-Råd, varit vid sin förut innehafda Häradshöfdinge-syssla
bibehållen, på det sätt, att den äldre
beställningen blifvit ansedd som en hvilande possession,
hvars förvaltande var åt en annan uppdragit, hvaraf
följt, att enär Herr af Klinteberg sedermera begärde
entledigande från sitt Justitise Råds-Embete, blef han ansedd
naturligen berättigad att i utöfningen af den äldre
sysslan återträda; och då det icke finnes, att Konungens
Stats-Råd tillstyrkt efterföljd af hvad i Regerings-Forroens
34 § emot beklädande af sådane dubbla embeten
är stadgadt, anser jag som ett åliggande för mig att
förklara, det jag funnit Stats-Rådet icke hafva åt detta
mål lämnat den upplysande åtgärd, som Grundlagens
bokstaf föreskrifver. Om häremot skulle invändas, att
afsigten i nämnde § egenteligen varit att förebygga det
Justitise-Råderne kommo att njuta flere än en Lön på
Rikets Stat, hvaraf kunde dragas den slutföljd, att som
*) I protokollet står, antagligen genom felskrifning, d.
28:de, men utskottet hade icke sammanträde på denna dag.
Ärendet hänför sig tydligen till det här ofvan meddelade protokollet
för d. 24 Augusti.
Utg:s anm.
Bilaga C till Mern. N:o 4.
33
Herr af Klinteberg lämnade sitt nya embete, innan han
för det samma hunnit uppbära någon lön, har det ej
ålegat Konungens Stats-Råd att emot hans dubbla tjenstebefattning
någon erindran göra, svarar jag, att hvarken
den bokstafveliga lydelsen af ifrågavarande §, ej heller
dess andemening, gifva styrka åt ett sådant anförande.
Då det heter, »att de nya Embetsmännen ej må med
andra civila embeten beklädas», är det af sig sjelft medgifvet,
att de Ledamöter af Stats-Rådet, som ur militairståndet
utses, kunna vid sina fordna sysslor bibehållas.
Det synes häraf tydeligen, att det ej varit för lönernes
skull, som de dubbla tjensterne blifvit förbudne, utan att
man endast haft för afsigt att förebygga, det en mångdubblad
tjenstebefattning, af den trägna egenskap som
merendels de civila, icke må borttaga den tid, som för
bestridandet af Stats- och Justitise-Rådernes vigtiga kall
erfordras.
Skulle det åter invändas, att ett embete icke kan
förr anses vara emottagit, än alla med embetet förbundne
vilkor äro kände af den, som till detsamma blifvit utnämnd,
tyckes mig ett sådant yrkande här böra lätt
förfalla, när man besinnar, att ingen kan göra tjenst, som
icke blifvit dertill förordnad, och att inträdet i tjenstgöring
är det synbaraste beviset på accept af förordnandet.
Men då jag nu framlagt det resultat min öfvertygelse
lämnar mig i rättsfrågan, anser jag mig äfven skyldig
att till Högloft. Utskottets upplysta besinnande relevera
de omständigheter, som företedde sig, när desse
nya embeten aldra först tillsattes. Den Styrelse, vårt
närvarande regerings-sätt upprättat, borde, så snart
Constitutionen var faststäld, skyndsamt sättas i verksamhet.
Det var troligen då icke lätt att, likasom i ett
ögnablick, utur en bestämd embetsmanna-class och till
ett afvägdt antal af Frälse och Ofrälse Ledamöter, utse
personer af den utmärkta förtjenst, att den vigtigaste
domarevärdigheten i riket, att embeten, som till sin natur
äro inamovibla, kunde dem ombetros. Det var kanske
omöjeligt att på en gång sorgfälligt iagttaga ailä vilkoren
och tillika vinna det hufvudsakeliga föremålet. Om
således Herrar Stats-Råder lämnat utan anmärkning en
omständighet, som till äfventyrs synts dem oöfvervinnerlig,
borde väl sådant finnas rättfärdigadt genom afsigten.
34
Riksdagen 1810.
Mitt ödmjuka tillstyrkande blir i följe häraf, att Högloft.
Utskottet vid detta mål icke lägger den åtgärd, hvartill
Regerings-Formens 106 § kunde föranleda, utan tvärtom
anser all anmälan af detsamma såsom stridande mot en
billig utöfning af de pligter, som i nämnde § blifvit
Utskottet förelagde.
Herr Biskoppen Doctor Nordin frågade, när StatsRådet
kunnat göra påminnelser. Då Ledamöterne efter
den 6 Junii utnämndes, var det Konungens höga rättighet
att nämna Herr Justitue-Cancellern af Klinteberg och
emot hans utnämnande kunde Stats-Rådet alldeles icke
anföra betänkligheter; och då Riksens Ständer vid denna
tid icke hade stadgat lönevilkoren, så var det Herr
Justitice-CanceHerns rättighet att innehålla med yttrande,
huruvida denna Nådiga befordran af honom kunde njutas.
Då sedermera Herr Justitise-Cancellern i underdånighet
vägrade att Justitise-Råds Embetet emottaga,
så var det hans rättighet att så förhålla sig; hvarvid
således Stats-Rådet hvarken kunde eller borde göra anmärkning.
Att Herr Justitire-Canccllern någon stund
interims-vis hade säte och stämma uti Högste Domstolen,
är något, som inträffar hos samtelige Herrar Ledamöter,
hvilka vid samma tillfälle, den 24 Julii, emottogo sine
Justitise-Råds Embeten, som Herr Justitise-Cancellern i
underdånighet undanbad sig emottagandet af samma
Embete.
Herr Professoren Doctor Faxe uppläste ett så lydande
skrifteligt anförande:
Af Hans Exc. Riksdrotset och Justitise-Stats-Ministern
Herr Grefve Trolle Wachtmeisters den 24 Julii förledne
år inför Konungen i Stats-Rådet gjorde anmälan
finnes, att icke förr än då de Herrar, som till JustitiseRåder
blifvit af Kongl. Maj:t i Nåder kallade, tillkännagifvit,
huruvida de samma Embete kunde emottaga eller
icke. Då först blefvo deras Löner bestämde — och då
först var också rätta tiden för handen att yttra sig om
desse Embetens beklädande. Nu tillförordnade JustitiseCancellern
Vilh. af Klinteberg afsade sig det samma på
anförde skäl — de öfrige emottogo Kongl. Maj:ts Nådiga
kallelse. Månne häruti var något olagligt? Kunde eller
borde det efter Lag annorlunda tillgå? Skulle de utnämde,
om vilkoren hitintill okunnige, åläggas ett Embete,
som de ej sökt? Borde man fordra eller vänta
Bilaga C lill Mern. N:o 4.
35
deras yttrande, förr än Lön var utsatt? Icke kunde Herr
af Klinteberg emot 36 § Regerings-Formen frånhändas
sin lagligen innehafvande Häradshöfdinge tjenst, förr än
han, efter inhämtad kundskap om det nya högre Embetets
förmoner, haft tillfälle att sig häröfver utlåta. Yrkandet
af Herrar Stats-Råder, om ett sådant dess entledigande,
hade uppenbart varit stridande mot RegeringsFormen.
Någon erindran deremot, att Herr af Klinteberg
deltog någre sessioner i Högste Domstolens göromål,
kunde så mycket mindre af Herrar Stats-Råder ske, som
ingen anledning förekom mera mot honom, än de öfrige
utnämde Herrar Justitise-Råd. Skulle åter de af Konungen
kallade icke befattat sig med göromålen, förr än
Lönen var bestämd, hade hela Konungens Högste Domstol
emedlertid blifvit overksam — och detta hade innefattat
en orimlighet. Dessutom hade Herrar' JustitiseRåder
icke emottagit sine fullmagter eller på stat ännu
(blifvit) uppförde, som likväl Regerings-Formen måste förutsätta,
då den stadgar, att de icke få hafva annor civil
befattning.
Af desse anledningar kan jag för min del icke finna
någon grund till anmärkning mot Herrar Stats-Råder.
Hvarmed Herr Professoren Doctor Wijkman och
Riksdagsmannen Jon Jonsson sig förenade.
Herr Friherre Cederström ansåg Stats-Rådets Ledamöter
så mycket mera hafva varit pligtige att i denna
sak afgifva underdåniga påminnelser, som Lagmannen af
Klinteberg, vid erhållande af Fullmagt att vara JustitimRåd,
bort entledigas från dess förut innehafde Häradshöfdinge
beställning, hvilken då borde som ledig förklaras;
dock trodde Herr Friherre Cederström för sin
del sig deri böra instämma, att all vidare anmärkning
rörande detta ämne måtte förfalla.
Herr Grefven och Ordföranden yttrade, att då Herr
Grefven af den förefallne Discoursen förmärkt, det Utskottets
Ledamöter voro benägne att låta all anmärkning
rörande detta ämne endast inskränkas inom Utskottets
Protocoll, instämde han deruti för egen del så mycket
häldre, som han trodde' frågans afgörande bero uppå det
begrepp, man gör sig om ordet bekläda ett Embete,
hvilket Herr Grefven ansåg vara oskiljagtigt förbundet
med åtnjutande af Lön, i anledning hvaraf, och då Lagmannen
af Klinteberg ej uppburit någon Lön under dess
36
Riksdagen 1810.
tjenstetid såsom Justitise-Råd, Herr Grefven funnit honom
endast varit vicarierande och ej verkeligt Justiti;:e-Råd.
I följe häraf framställte Herr Ordföranden den frågan,
om icke Utskottet, i anledning af dess gemensamt
yttrade tanka och under instämmande uti de skäl, Herr
Kammarherren Silverstolpe anfört, funne detta mål rörande
Lagmannen af Klinteberg böra inom Protocollet
blifva hvilande.
Bifölls.
Uppå Herr Ordförandens förfrågan svarades, att
ingen vidare anmärkning vore att göra vid de nu granskade
Protocollerne rörande Kammar-Ärender.
Herr Grefven och Ordföranden anförde derefter
följande till Protocollet:
Sedan jag nu haft den äran inhämta Höglofi.
Utskottets tankar rörande Handels- och Finance-Expeditionens
Protocoller, återstår mig att för egen del få
anmäla en sak, som vid dessa Protocollers läsning fästat
min uppmärksamhet.
Utaf det i Stats-Rådet den 18 October 1809 hällne
Protocoll synes, att en anhållan om tillstånd för någre
handlande i Götheborg att utföra 2:ne partier Sill, utgörande
tillsammans 4,600 T:r, blifvit under samma dato
till ytterligare underrättelsers inhämtande hänvist till
Landshöfdinge-Embetet och handlande i Götheborg.
Samma fråga hade likväl förut blifvit af Allmänna Beredningen
granskad och afslag tillstyrkts, så väl i grund
af Commerce-Collegii afgifne yttrande som af HandelsSocietetens
i Götheborg, hvilken då förklarat, att Sillen
kunde med fördel der på orten afsättas för 15 å 16
R:dr Tunnan. Som ingen särskild mening finnes i Beredningens
Protocoll på Stats-Secreterarens vägnar anförd,
lärer han då äfven med Beredningen varit af
samma tanka, Följden utaf målets återremitterande blef
likväl, att Landshöfdinge-Embetets svar återkom med
tillstyrkande, att Sillen måtte få utföras, åtföljdt af en
Mäklare-attest, att för densamma éj kunde fås mer än
10 R:dr per T:na. På dessa skäl finnes utförseln af detta
partie Sill under den 8 November 1809 vara beviljad.
Ehuru mycket jag i allmänhet gillar de grundsatser,
i kraft af hvilka handelsfrihet så mycket som möjeligt
bör beviljas, tror jag likväl, att äfven dessa böra
Bilaga C till Mein. N:o 4.
37
hafva en gräns och att i anseende till de varor, som
utgöra den arbetande Classens förnämsta födoämnen, bör
afseende göras på sådana varors relativa pris till alla
öfriga och utförsel deraf icke tillåtas, förr än tillgången
blifvit någorlunda svarande mot behofvet, och deras pris
följakteligen kommit i jemnvigt med öfriga varors värden.
Vi veta alla, att förhållandet med Sillen under liera
År icke varit sådant, och jag kan således icke finna, att
tillåtelse till utförsel deraf var instämmande med det
allmännas sannskyldiga nytta. Jag har ej kunnat undgå
finna skälen till denna anhållans afslående vid första
föredragningen så tydeligen ådagalagde uti Beredningens
och Commerce-Collegii yttrande, att jag ej kunnat genast
inse anledningen till behofvet för ytterligare underrättelsers
inhämtande.
Som jag likväl sedermera fått höra, att anlednin
garne
till återremissen funnits uti åtskillige af Sökanderne
andragne skäl, och jag dessutom medger, att Mäklareattesten,
som bör äga laga vitsord såsom med Ed bestyrkt,
synes rättfärdiga det i grund deraf vidtagne beslut,
är ej min tanka att yrka, det någon anmälan till
Riks-Stånden om detta mål skulle göras, endast att för
min räkning få i Protocollet förvaradt, att saken fästat
min uppmärksamhet, icke i afseende på någon enskild
person, men i afseende på vigten af den grundsats, som
föreskrifver varsamhet vid utförseln af lifvets första nödvändighetsvaror,
bland hvilka jag icke kan undgå finna
att, jemte Spannemål, Sill och Salt äfven för Svenska
Allmänheten måste räknas. Jag tror för öfrigt att det
är af vigt, vid Styrelsens befattning med Economiska
företag, att Enhet i princip alltid iagttages och då jag
under samma tid funnit införsel af Sill från andra orter
genom Tullfriheter eller lindring i afgifter vid flera tillfällen
beviljad, har jag ej kunnat inse nyttan af ett deremot
stridande särskildt undantag. Jag har väl hört
sägas, att den Sill, som utfördes, varit skämd, men jag
har svårt att tro, det utlänningen häldre än vi skulle
emottaga en sådan vara. Likväl får jag ännu en gång
upprepa, att något ytterligare än dessa allmänna anmärkningars
förvarande i Protocollet icke är min afsigt.
Herr Borgmästaren Nenzén, Riksdagsmannen Hyckert
och Herr Professoren Doctor Wijkman ansågo, lika
med Herr Grefven, att denna Anmärkning utan att till
38
Riksdagen 1810.
Stånden anmälas endast måtte i detta Protocoll förvaras,
och tilläde Herr Doctor Wijkman sig ej till detta mål
kunna lämpa 106 och 107 §§ af Regerings-Formen.
Herr Häradshöfdingen Törneblad anmälte: att vid
läsningen af Protocollet öfver Handels- och Financeärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen den 13 Junii
innevarande år, angående de åtgärder, som borde vidtagas
till verkställighet af hvad Riksens Höglofl. Ständer
uti deras förnyade Chartse Sigillatse Förordning samt
enligt deras underdåniga skrifvelse derom af den 26
sistledne April stadgat och beslutit, Häradshöfdingen
funnit, att ej någon af Stats-Rådets Herrar Ledamöter
utlåtit sig hvarken öfver den af Kongl. Maj:ts och Rikets
Cammar-Collegium i underdånighet tillstyrka och af
Kongl. Maj:t i Nåder gillade förändring af stadgandet i
Charbo Sigillatae Förordningens 21 §, att Lands-Contoirens
författade sammandrag öfver inkomna Lysnings- och
Debet-Sedlar jemte flera bevis skulle till Chartse Sigillatse
Contoiret insändas att derstädes behörigen granskas, ej
heller i anledning af Kongl. Maj:ts, på Herr Stats-Secreteraren
Järtas underdåniga anmälan, grundade Nådiga
beslut, att den af Riksens Höglofl. Ständer stadgade tid,
den 1 sistledne Julii, hvarifrån den så kallade Extra
Stämplingen ej vore tillåten, skulle till den 1 derpå följande
Augusti förlängas; men som Häradshöfdingen för
sin del ansåg dessa, af Stats-Rådet på sådant sätt tillstyrkta
höga åtgärder, ehuru ej enliga med ordalydelsen
af Riksens Höglofl. Ständers beslut, likväl hafva varit
alldeles nödvändiga och instämmande med Riksens Höglofl.
Ständers mening och afsigt med möjligheten att
Chartse Sigillatse Förordningen verkställa; så anhöll
Häradshöfdingen, att sådant måtte i Protocollet intagas
till bevis, att dess skyldiga uppmärksamhet blifvit vid
förhållandet fästad, men med uttryckeligt förklarande
derjemte, att efter hans tanka någon skälig anmärkning
icke egde rum.
Utskottet beslöt att denna Herr Häradshöfdingeus
anmälan endast skulle -i Protocollet förvaras. Hvarefter,
och sedan ingen vidare anmärkning emot Stats-Rådets
nu genomsedde Protocoller rörande Handels- och FinaticeArender
var att anmälas, Herr Borgmästaren Ullberg
yttrade, att han, utan att för närvarande fästa uppmärksamhet
vid någon särskild händelse, i allmänhet
Bilaga C till Mern. N:o 4.
39
funnit Stats-Rådets tankar vid Befordringsärender antingen
ej anförda eller upptecknade, hvilken åtgärd Herr
Borgmästaren ansåg vara så mycket nödvändigare, som
det i annat fall någon gång, utan ansvar för Stats-Rådet,
kunde hända, att yngre och mindre förtjente blifva på
äldre och mera förtjente Sökandes bekostnad till sysslor
befordrade, hvarigenom den af Grundlagen tydeligen utstakade
enda Principe vid Befordringsmål, nämligen
skicklighet och öfvervägande förtjenster, kan till Rikets
stora skada blifva åsidosatt. Herr Borgmästaren anhöll,
att detta i Protocollet skulle införas, såsom innefattande
en önskan om rättelse för framtiden, men yrkade ej nu
någon anmälan härom till Stånden.
Herr Friherre Gederström ansåg den af Herr Borgmästaren
nu anförda anmärkning så mycket häldre
kunna förfalla, som Stats-Rådet, när ingen Ledamots
särskilda tanke är anförd, anses hafva tillstyrkt Konungens
Beslut; men önskade likväl, att då en skiljaktig
mening, äfven angående Befordringsmål, af någon StatsRådets
Ledamot i underdånighet yttras, densamma alltid
måtte i Protocollet införas.
Derefter frågade Herr Grefven och Ordföranden, om
Utskottets Ledamöter af det Högvördiga Preste-Ståndet
hade någon anmärkning att anföra emot de af dem granskade
Protocoller rörande Ecclesiastique Ärender.
Häruppå svarade Herr Biskoppen Doctor Nordin,
att han af denna granskning trott sig finna förnyade
anledningar att vörda Kongl. Maj:ts vishet, samt vederbörande
Embetsmäns redlighet, nit och skicklighet; i
hvilket yttrande de öfrige Preste-Ståndets Ledamöter,
som i denna granskning deltagit, instämde.
Utskottet beslöt sluteligen uppå Dess Ordförandes
gjorda Proposition, att de nu genomlästa Protocollen
rörande Justitise-ärender, General-Auditeurs-ärender och
Ecclesiastique-ärender skulle till vederbörande Expeditioner
oförtöfvadt återlemnas, men att de öfver Kammarsamt
Handels- och Finance-Arender skulle ännu i Åtta
dagar hos Utskottet qvarblifva.
40
Riksdagen 1810.
N:o 5.
Memorial med förslag om tillägg till 14
§ i Instructionen för Riksens Ständers
Justitice-Ombudsman.
Till Constitutions-Utskottet har Herr Doctor
E. A. Almquist inkommit med förslag, att Riksens
Ständers Justi tiae-Ombudsman måtte, jemte
den honom enligt Instructionen förut åliggande
befattning, äfven blifva förbunden att emellan
Riksdagarne, antingen genom underdåniga framställningar
hos Kongl. Maj:t, eller ock directe
genom erinringar till vederbörande Embetsman,
på Riksens Ständers vägnar tillse, att Deras
beslut måtte blifva i verket ställda.
Hos Constitutions-Utskottet har dervid kommit
i öfvervägande, huruvida, då detta Förslag
innefattade ett tillägg till Riksens Ständers Justitia3-Ombudsmans
Instruction, och denna Instruction
icke är någon Grundlag, detsamma af Constitutions-Utskottet
kunde upptagas eller hade
bort till Lag-Utskottet förvisas. Likväl, i betraktande
deraf, dels att berörde Instruction
vid förra Riksdagen blifvit af ConstitutionsUtskottet
författad, dels att Riksens Ständer
under innevarande Riksdag fordi'at ConstitutionsUtskottets
utlåtande öfver en deri innefattad
föreskrift, trodde Constitutions-Utskottet, alltid
under hemställan till Riksens Ständers sluteliga
Memorial N:o 5.
41
pröfning och afgörande, sin pligt vara, att det
ingifna Förslaget upptaga och pröfva.
I följe häraf och då Utskottet dels fann
Anmärkarens egenteliga afsigt vara vinnandet af
nödig verkställighet af Riksens Ständers i laga
ordning fattade beslut, dels ansåg som en ovilkorlig
pligt att förekomma, det Riksens Ständers
Justitiae-Ombudsman kunde erhålla någon
active inflytelse på den verkställande magten,
trodde Utskottet dessa afsigter fullkomligen och
bäst kunna förenas, om Riksens Ständer vid
denna Riksdag beslöte och Hans Kongl. Maj:ts
Sanction i underdånighet underställde följande
tillägg till 14 § i Justitiaä-Ombudsmannens
Instruction:
Justitia?-Ombudsmannen åligge äfven att vid
hvarje Riksdag för Riksens Ständer uppgifva,
hvilka af Deras vid sistförflutne Riksdag fattade
Beslut och gjorda hemställningar blifvit af Konungen
gillade, utfärdade och i verket ställda.
Hvilket allt, så väl det ena som det andra,
Constitutions-Utskottet härmed Riksens Ständers
pröfning vördsamt får underställa. Örebro den
3 October 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. H. Hochschild. A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
42
Riksdagen 1810.
Bilaga A till Meni. N:o 5.
Vördsamt Memorial.
På det Riksens Ständers beslut icke tilläfventyrs
någon gång må sakna en nödig och möjlig verkställighet,
vågar jag ödmjukast föreslå: att Riksens Ständers
Ombudsman måtte, jämte den honom enligt Instruction
förut åliggande befattning, äfven uppdragas att mellan
Riksdagarne, antingen genom Underdåniga framställningar
hos Kongl. Maj:t, eller ock directe genom erin dringar
till Vederbörande Embetsman, på Riksens Ständers
vägnar tillse, att deras beslut måtte blifva i verket
ställda.
Underställandes jag Höglofl. Constitutions-Utskottets
högt upplysta pröfning, huruvida denna min motion
innevarande Riksdag må kunna afgöras, eller ock, såsom
nu väckt, må vid nästblifvande Riksdag upptagas till
sluteligt afgörande.
Af Höglofl. Utskottets yttrande anhålles ödmjukast
att undfå del, genom Utdrag af Protocollet.
E. A. Almguist.
Bilaga B till Mein. N:o 5.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 2 Octoher
1810.
Ett af Herr D:r Almquist till Utskottets pröfning
ingifvet Memorial angående Justitise-Ombudsmannens skyldighet
att tillse, det Riksens Ständers Beslut blifva i
verket ställde, företogs nu till pröfning.
Efter någon deliberation, hvarunder fråga väcktes,
om denna Motion kunde af detta Utskott afgöras eller
borde af Lag-Utskottet upptagas, då Herr Rådmannen
Hochschild yttrade, att han trodde det tillhöra detta
Utskott, som författat Instructionen för Riksens Ständers
Bilaga B till Mern. N:o 5.
43
Justitise-Ombudsman, att äfven pröfva de deruti åstundade
förändringar och tillägg, gjorde Herr Grefven och
Ordföranden Proposition: om Utskottet bifaller, att det
tillägg göres vid 14 § i Riksens Ständers Justitim-Ombudsmans
Instruction, att denne Embetsman må uti sin vid
hvarje Riksdag afgifvande Berättelse till Riksens Ständer
anmärka, hvilka af de vid näst föregående Riksdagen
afgjorde mål ännu ej äro expedierade; samt att
Utskottet skulle till Riksens Ständer hemställa, huruvida
Utskottet rätteligen förfarit, då det upptagit detta mål;
och i annat fall kunde det till Lag-Utskottet remitteras.
Bifölls.
44
Riksdagen 1810.
H:o 6.
Memorial rörande Tale mannens i Hedervärda
Bonde-Ståndet vägran af Proposition
till remiss af en hos Ståndet
väckt Motion.
Det Hedervärda Bonde-Ståndet har till Constitutions-Utskottets
utlåtande hänskjutit Talemannens
vägran af Proposition till remiss af
Riksdagsmannen från Svartsjö Län Eric Anderssons
Memorial, rörande upphäfvande af 33 §
i Riksdans-Beslutet för sist förflutne Riksdag.
I anledning häraf har Constitutions-Utskottet.
noga pröfvat de insända Handlingarna, och då
det deraf funnit, att Riksdagsmannen Eric Andersson
yrkat detta upphäfvande på den grund,
att berörde 33 § i Riksdags-Beslutet på ett
olagligt sätt i detsamma blifvit införd, fann
Utskottet Talemannen till sin vägran fullkomligen
befogad, enär lagligheten af de åtgärder,
Riksens Ständer vid en föregående Riksdag vidtagit,
ej vid en senare kan komma under pröfning.
Örebro den 5 October 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. H. Hochschild. A. dison Hyckert.
G. A. Silfverstolpe.
Bilaga till Mera. N:o 6.
45
Bilaga till Mern. N:o 6.
Utdrag af Frotocollet, hållet hos Bonde-Ståndet
följande dagar i September 1810:
Den 21 September.
S. D. Inlemnades af Eric Andersson från Svartsjö
Län ett Memorial, som upplästes, och dervid fanns så
lydande: »VördsamtMemorial. Jag får härigenom inlemna
några af mig författade tankar om den vigtiga frågan,
rörande Förstärknings-Manskapets uppsättande, för hvilken
Allmänheten i de fleste orter hyser den förskräckligaste
af sky; och hvad den frågan vidkommer, så blef
den vid förra Riksdagen yppad igenom Oeconomie- och
Besvärs-Utskottets Betänkande, men, om jag icke misstager
mig, så enär Kongl. Maj:ts Nådiga fråga blifvit framställd,
' huruvida Riket kunde försvaras, så blef det till
Oeconomie- och Besvärs-Utskottet remitteradt, dock likväl
gjordes i Bonde-Ståndet det förbehåll, att målet icke
skulle handhafvas såsom ett Oeconomiskt mål, utan Ståndets
rätt, enligt 73 § Regerings-Formen, bibehållas; men,
oaktadt detta, så hade berörde Utskott likväl uppgjort
ett sådant Betänkande, som, efter min tanka, störer vår
inom Riket urgamla frihet. Bonde-Ståndets Pluralitet
såg väl de vådeliga följder, som i framtiden genom detta
Betänkande kunna medföra, och, efter flera stridbara
öfverläggningar, blef ett sådant beslut, igenorn en stor
Pluralitets omröstning, som upphäfde allt hvad Förstärknings-Manskapets
utfordrande vidkommer. De öfrige
Med-Ständer, som biföllt omnämnde Betänkande med
hvarjehanda tillägg, bänsköt målet till Kongl. Maj:t och
öfverlemnade till Honom den rätt att Sjelf göra med
detta som Han bäst och nyttigast tinner; men, ehuruväl
Bonde-Ståndet alltid hyser den underdåniga vördnad för sin
Konung, kunde de likväl icke förmås att öfverlemna till
Konungens afgörande, alldenstund deras rätt i Grundlagarne
tyckes vara så kraftigt bevarad; men likväl blef
detta mål i Riksdags-Beslutet infördt, och tyckes deruti
synas, likasom alla Ständerne öfverlemnat sine förklaringsbifall
inför Konungen. Men, så sannt mig veterligt
är, känner jag aldrig, att Bonde-Ståndets Pluralitet öfver
-
46
Riksdagen 1810.
lemnat till Konungen en sådan rättighet. Är det endast
på tre Stånds beslut, så hemställer jag till mina Medbroder,
huruvida det kan vara öfverensstämmande med
Regerings-Formens 73 §. Nyssnämnde § stadgar, att inga
pålagor, utskrifningar af manskap eller af penningar och
varor må hädanefter utan Riksens Ständers fria vilja
och samtycke. Mina hemmavarandes ömma och täta påminnelser
förpligta mig att, så vidt i min förmåga står,
påminna och anhålla om mina Medbröders uppmärksamhet.
Tänk hvad svårighet och mångfaldiga sorgesmärtor
skulle kunna hos föräldrar uppstiga under deras barns
uppfostring. De kunde ju aldrig annat tänka, än att i
deras blomstrande ungdom skola öfverlemnas såsom offer
för andra menniskor. Här må för mig framställas hvad
förblomerande smicker som hälst, så ser jag likväl de
vådeliga följder, som i framtiden kunna utbreda sig.
Låtom oss ock äfven tänka på den tid, som snart nog
skulle kunna inträffa, då kärliga makar, ömma föräldrar,
älskade harn, såta syskon och vänner med våta kinder
och nedslaget mod, den ena efter den andra, få åtskiljas
och till slagtfältet utfösas, och ibland alla de svåra och
ömma ynkligheter, så skulle ju ock kunna vid sådane tillfällen
upphöjas många förbannelsens suckar öfver vårt
stoft. Det säges, att vi skall lita på vår Nådiga Konung;
och ehuruväl jag anser för en stor nåd af Herren, att
detta Land nu äger en mild och Nådig Regent, så är
jag' likväl icke förvissad, huru Nådiga efterkommande
Konungar kan blifva; och således anser jag det vara till
Allmogens fri- och säkerhet nyttigast, om 33 § i Riksdags-Beslutet
blifver upphäfven. Regerings-Formens 114 §
förklarar, att hvar och en skall varda bibehållen vid
sina fri- och rättigheter; men, hvad är friheten, då KrigsArtiklar
blifver vår Lag? Hvad kan vara mera orimligt,
än att borttaga den enda friheten, som hos Sveriges
Allmoge finnes, nemligen att vara ett fritt folk; och de
andre Med-Ständerne skall sitta fullstoppade med privilegier.
Men, om fred och enighet inom vårt Svea Land
skall bibehållas, så är det nödvändigt, att den oftanämnde
33 § i Riksdags-Beslutet blifver upphäfven.
Örebro den 21 September 1810. Eric Andersson från
Svartsjö.»
Bilaga till Meni. N:o 6.
47
Då Eric Andersson anhöll, att frågan han väckt
måtte till vederbörligt Utskott blifva förvist, anförde
Jon Jonsson från Blekingen: att enär frågan om Förstärknings-Manskapet
vid förra Riksdagen hos BondeStåndet
förevarit, hade Ståndet väl funnit nödvändigheten
af ett, i anseende till Rikets genom kriget förändrade
ställning, förökadt försvar, men icke om sättet till
dess utgörande blifvit ense. Pluraliteten hade ansett
bristen kunna fyllas genom en ökad rotering, hvilket
åter af andre, som förut fått vidkännas ett tyngre roteringsbesvär,
är vordet bestridt, och hade desse i stället
föreslagit, att Förstärknings-Manskapet genom lega borde
anskaffas, hvarom äfven hos Kongl. Majit underdånig
anmälan blifvit gjord. Jon Jonsson önskade, att Secreteraren
ville närmare underrätta Eric Andersson, huru
frågan vid förra Riksdagen behandlats, då, på erhållne
upplysningar, Eric Andersson förmodeligen skulle finna
obehörigheten af hvad dess ingifne Memorial innehölle.
Secreteraren förklarade sig villig att meddela Eric
Andersson alle nödige underrättelser; men som tiden nu
var förliden, så uppsköts ytterligare handläggningen till
nästa sammanträde.
Den 22 September.
■ S. D. Då det af Eric Andersson från Stockholms
och Svartsjö Län gårdagen ingifne Memorial, angående
det af anförde skäl upphäfvas måtte 33 § af sednaste
Riksdags-Beslutet om så kallade Förstärknings-Manskapet
till Rikets försvar emot yttre våld, nu åter föredrogs, i
anseende till den af Eric Andersson äskade remiss,
underrättade Secreteraren honom derom: att målet vid
förra Riksdagen blifvit behandladt enligt Riksdags-Ordningen,
jemförd med Regerings-Formen; att i denna fråga
gällde trenne Riks-Stånds beslut, enligt 75 § af Riksdags-Ordningen,
hvilken §, jemte de derutinnan citerade
§§ af Regerings-Formen, upplästes; att, sedan den 25
April innevarande år härom voterats i Ståndet, en Deputation
af 39 Ståndets Ledamöter uppvagtat Kongl. Majit
och i underdånighet anhållit, det vid Nådigste förordnandet
härutinnan Kongl. Majit, med afseende på de flere
48
Riksdagen 1810.
uppgifne omständigheter, täcktes låta Allmogen hvar i
sitt Län höras öfver grunderne, och att Kongl. Majit i
Nåder derå svarat, med förklarande, att efter det beslut,
som af trenne Riks Stånd, i anseende till Rikets försvar,
vore lagligen fattadt, det skulle utgöra Kongl. Maj:ts
ömmaste åliggande, att vid den Kongl. Majit i farans
och nödens stund uppdragne verkställigheten af detta
beslut, göra alla sina trogna Undersåtare rätt, samt hafva
det afseende på Näringarnes och Åkerbrukets bestånd,
som desse för Rikets välmagt så oundgängelige hufvudyrken
ovilkorligen krafde; att då vid justeringen af Expeditions-Utskottets
förslag till Riksens Ständers underdåniga
svar på Kongl. Maj:ts Nådiga skrifvelse, i anledning
af Riksens Ständers underdåniga anhållan om Vargeringens
upphörande, de fleste Ståndets Ledamöter yrkat
proposition till afslag å berörde Expedition, såsom stridande
emot Ståndets i ämnet fattade beslut, men Talemannen
vägrat sådan framställning och förklarat öfverläggningen
hvilande, med anmodan till ConstitutionsUtskottet
att häröfver sig utlåta, hade Constitutions
Utskottet
med åberopande och tillämpning af 75 § i
Riksdags-Ordningen ansett Talemannens förhållande med
Grundlagens föreskrift fullkomligen öfverensstämmande;
att, vid sådant förevetande, Eric Andersson kunde
trygga sig vid hvad redan i förevarande ämne blifvit
åtgjordt, ej borde yrka något, som vore stridande emot
Constitutionen, hälst Talemannen ej kunde upptaga frågan.
Secreteraren tillstyrkte Eric Andersson att återtaga
sitt Memorial, eller, der han ytterligare ville få
frågan om nödvändigheten af alla fyra Riks-Ståndens
sammanstämmande beslut angående utskrifningar pröfvad,
derom enskildt anmäla sig hos Constitutions-Utskottet.
Sedan Talemannen förklarat, det utur de af Secreteraren
anförde skäl Eric Anderssons Memorial ej kunde upptagas
och remitteras, anmärkte Eric Andersson, att af
Secreteraren således vore medgifvit, det endast trenne
Riks-Stånd afgjort saken, och att Secreteraren förklarat
sådant vara med Grundlagarne enligt. Han önskade få
veta, hvilke Lagar kommo under detta namn, och begärte,
att 85 § af Regerings-Formen måtte uppläsas.
Secreteraren upplyste honom, att Regerings-Formen, Riksdags-Ordningen,
Successions-Ordningen och TryckfrihetsFörordningen
voro att anse för Grundlagar, och uppläste
Bilaga till Mern. N:o 6.
49
85 § af Regerings-Formen, hvarutinnan sådant stadgas.
Hvarefter Eric Andersson, under yttrad förmodan, att
Riksdags-Beslutet således ej kunde anses för Grundlag,
med åberopande al 89 § Regerings-Formen, hvilken §
äfven, på hans begäran, upplästes, fortfor att yrka sin
rätt att in Pleno väcka frågan om ogillande af 33 § i
Riksdags-Beslutet och få densamma remitterad.
Eric Nilsson, Eric Fersson och Nils Nilsson från
Stockholms Län, Jon Göransson från Öland, Eric Larsson
och Anders Olofsson från Södermanland biträdde
Eric Andersson härutinnan.
Bengt Andersson från Elfsborgs Län begärte korteligen
få nämna, huruledes vid sidsta Riksdagen skall
tillgått: l:o hade Konungens Nådiga Proposition icke
blifvit behandlad efter 81 § af Regerings-Formen; 2:o
enär Remiss skedt till Allmänna Besvärs-Utskottet hade
Ståndet uttryckeligen förbehållit, att frågan icke skulle
upptagas såsom Öeconomiemål, utan efter 73 och 80
§§ af Regerings-Formen; 3:o den Deputation, som i
underdånighet uppvaktat Kongl. Majit, hade icke afgått
i följd af Ståndets beslut, utan efter Deputerades öfverenskommelse
sins emellan; och 4:o hade underskriften af
Riksdags-Beslutet skedt efter Riksdagens af blåsande; förmenandes
Bengt Andersson sig således böra instämma
deri, att Eric Anderssons Memorial måtte remitteras
till behörigt Utskott.
Efter det Eric Anderssons Memorial uppå hans
begäran blifvit å nyo uppläst, yttrade sig Jon Jonsson
från Blekinge: att då Kongl. Majits svar till BondeStåndet,
angående Vargeringens inställande, ankommit,
hade det varit förenadt med den fråga, huruvida Riksens
Ständer ausågo den varande Ivrigsmagten i behofvets
stund tillräcklig för Rikets försvar. Hela Ståndet erkände,
att Arméen, såsom för ringa, tarfvade förstärkning. Det
föreslogs, att den oroterade jorden skulle utgöra lika
rustningsskyldighet med den roterade. Med ett sådant,
jemte heres utlåtanden, remitterades frågan till Allmänna
Besvärs- och Oeconomie-Utskottet. Då till Ståndets afgörande
Utskottets Betänkande förekommit, och, jemte
den äskade roteringsskyldigheten, blifvit föreslagit 50,000
man Förstärknings-Manskap, hade Ståndet beslutit att
nedsätta detta antal till 30,000. Ingen annan tvist hade
uppstått emellan Ståndets Ledamöter, än angående sättet
3
50
Riksdagen 1810.
till Manskapets utgörande, i thy någre påstått Förstärkningen
böra ske genom fördubbling å Rotar och Rusthåll,
andre åter, eldigt hvad Utskottet föreslagit, efter
folknummern, samt att den skulle tagas och armeras af
alla, i mån af Bevillningen. Enligt dessa alternativer
hade proposition blifvit framställd och votering för sig
gått, hvarvid Majoriteten beslutit förökad rotering. Minoriteten
hade åter erhållit företräde hos Kongl. Majit och
i underdånighet tillkännagifvit de skäl, hvarföre denjicke
i Ståndets beslut kunnat deltaga, men derjemte i lika
underdånighet önskat någre jämkningar i betänkandet,
samt hufvudsakeligen undanbedt sig ökad roteringsbörda,
hvilket de Deputerade ansett i många afseenden såsom overkställbart
och orimmeligt, häldst enär uti Blekinge rustas
till årlig tjenstgöring tvenne Båtsmän på helt hemman,
deremot i Bohus Län trenne hemman hålla en Båtsman,
som i fredlig tid endast gör tjenst hvart annat år. I
anseende hvartill, då Eric Andersson icke uppgåfve frågans
rätta behandlingssätt, och hans Memorial vore oredigt
och till större delen sanningslöst, yrkade Jon
Jonsson, att icke någon remiss deraf måtte beviljas.
Eric Andersson begärte underrättelse af Secreteraren
om Datum på Constitutions-Utskottets uppläste
Utlåtande, och då Secrcteraren sade det finnas dateradt
den 30 Martil, anmärktes det såsom, ett skriffel, ty frågan
hade förevarit i April månad, och, om i stället lästes
den 30 April, borde anmärkas, att Riksdagen afblåstes
den 29 i sistnämnde månad.
Eskil Mattsson från Carlstads Län utlät sig, det
hans Committenter tryggade sig vid Kneckte-Contractet
af år 1688. Efter Eric Anderssons förnyade yrkande af
remiss från Ståndet, förnyade ock Talemannen sitt vägrande
deraf på ofvan anförde skäl, under åberopande af
75 § Riksdags-Ordningen; och då Proposition härom
äskades, förklarade Talemannen enligt 55 § i Riksdagsordningen
öfverläggningen hvilande, och förvistes målet
till Constitutions-Utskottet, med anmodan att ofördröjeligen
inkomma med sitt utlåtande.
Bilaga till Mern. N:o 6.
51
Den 27 September.
S. D. Till justering upplästes Protocollet för den 22
September; hvarefter Eric Andersson från Stockholms och
Svartsjö Län anhöll, att i denna dags Protocoll måtte
införas, det afsigten med hans då ingifne Memorial, rörande
beslutet om så kallade Förstärknings-Manskapet,
hade varit att till Ståndets ömpröfvande hemställa, huruvida
Ståndet ej ansåg 33 § i Riksdags-Beslutet angående
Förstärknings-Manskapet böra ändras.
Bengt Niclasson och Anders Jönsson från Bohus
Län, samt Magnus Månsson från Östergöthland anmälte,
det, om några af Eric Andersson i dess Memorial
nyttjade uttryck förändrades, ville de sig med honom
i anseende till innehållet förena.
Efter det Secreteraren erinrat, det frågan, som Eric
Andersson väckt, att 33 § af Riksdags-Beslutet, såsom
innefattande ett beslut endast af trenne Riks-Stånd emot
hvad det fjerde eller Bonde-Ståndet afgjordt, måtte på
sådan grund upphäfvas, ej nu mera kunde förekomma,
sedan Talemannen, på sätt Protocollet för den 22 dennes
innehölle, vägrat dess upptagande; likväl vore det Eric
Andersson obetaget att inför Ståndet sjelf ogilla och
rätta sina uttryck, likväl kunde ej sådane uttryck uteslutas,
på hvilka Talemannens vägrande sig grundat; tillkännagaf
Eric Andersson att i yttrandet, det MedStänderne
voro fullstoppade med Privilegier, ordet fullstoppade
borde utgå, och att i stället för orden »men om
fred och enighet inom vårt land skall bibehållas» borde
sättas: men om tillfridsställelse inom vårt land skall
bibehållas. Om denna ändring hade han hemma hos
Secreteraren anhållit, men, som Secreteraren sagt sig ej
kunna sådant tillåta, utan borde i Ståndets Plenum härom
göras anmälan, hade han nu valt denna utväg att få
sin tanka förklarad, sina uttryck rättade.
Nyss anförde förhållande vitsordades af Secreteraren,
hvarefter, med vilkor af sådan rättelse i uttrycken,
följande Ledamörer af Ståndet begärte att blifva antecknade,
såsom de der med Eric Andersson instämde, nämligen
Bengt Niclasson och Andreas Jönsson från Bohus
Län, Magnus Månsson, Jonas Ericsson, Nils Håkansson
och Jonas Jonsson från Östergöthlands Län, Johan
Nilsson från Jönköpings Län, Eric Hansson, Anders
52
Riksdagen 181Ö.
Olsson, Anders Svensson och Jacob Ersson från Örebro
Län, Anders Samuelsson från Jönköpings Län, Olof
Olsson från Vester-Lundby och Olof Olsson i SöderTveta
af Vesterås Län, Nils Bengtsson, Anders Svensson,
Lars Larsson från Skaraborgs Län, Anders Pehrsson,
Peter Ericsson, Nils Larsson från Stockholms och
Eric Ludvigsson från Upsala Län samt Matts Nilsson
från Malmöhus Län. — Slutligen ingaf Petter Jernström
från Vesterås sitt skrifteligen författade yttrande,
som upplästes och på hans begäran i Protocollet infördes,
så lydande:
Vördsamt till Protocollet.
Att någon del af våre Medbroder hemmavarande
skola vara missnöjde med sättet till FörstärkningsManskapets
utgörande, när Riket skall försvaras, är nog
oväntad, då flere andre, till och med hela Län, funnit
det vara det billigaste sättet till Krigsstyrkans förökande,
när Riket genom krig af en mägtig fiende anfalles. Jag
tror, der någre missnöjde skulle finnas, som allena afhört
Riksdagsman Anders Anderssons Memorial, finge uti
allmän socknestiimma höra sig föreläsas Besvärs- och
Oeconomie-Utskottets Betänkande i denna vigtiga frågan,
samt Riksdagsmännen Hyckerts och Wessings Memorialer
och Kongl. Maj:ts högst Nådiga svar derå under den
26 sidstledne April, så kan hvar upplyst finna, det till
vårt Stånds väl är i denna delen underdånigst föredragit,
och Nådigt besvarat före fastställelsen på Rikssalen
i Stockholm. Örebro den 26 September 1810.
Petter Jernström.
Ut supra.
Ex Protocollo
Gabriel Ödmann.
Memorial N:o 7.
53
N:o 7.
Memorial med förslag till ändringar i
Tryckfrihets-Lagen.
Då Constitutions-Utskottet, i följe af hvad
29 § Riksdags-Ordningen föreskrifver, varit sysselsatt
med granskningen af Rikets Grundlagar,
hafva, i anledning af Kongl. Maj:ts och Riksens
Ständers vid sistlidne Riksdag faststälde Tryckfrihets-Lag,
sådane anmärkningar förekommit,
hvilka, utom det de föranledt förslag till förändringar
i mindre betydande delar, hvarigenom
denna Lags anda och mening tydligare än
förut må kunna uttryckas, äfven i vissa fall
rört en del af de hufvudgrunder, som i Regerings-Formen
för Tryckfriheten blifvit lagde.
Constitutions-Utskottet vill ej fördölja, att
tidens omständigheter och en redan vunnen obehaglig
erfarenhet, det Författare icke alltid rätt
förstått bruka den frihet Lagarne dem förunna,
föranledt de granskningar, som blifvit anstälde.
Då Riksens Ständer vid nästförflutne Riksdag,
lifvade af liberala grundsatser och ett rent
nit för sanning och upplysning, stadgade Tryckfrihets-Lagen,
hade de ej anledning att frukta
de missbruk, man nu fått erfara.
Det har alltid varit den olyckliga erfarenheten
af brott, som gjoi’t inskränkande Lagar
nödvändiga, och då Constitutions-Utskottet nu
nödgas föreslå stadgandet af ett och annat band
54
Riksdagen 1810.
på den ädla rättigheten att obehindradt yttra
sina tankar, befarar det ej att misstänkas för
ett mindre rent nit och kärlek till allmän upplysning;
det följer allenast sin pligt att hafva
Statens säkerhet till sitt yppersta ögnamärke,
öfvertygadt, att, då det söker förekomma de
oförståndigas misstag, skola de, som äga en verkelig
kallelse att vara förnuftets och sanningens
tolkar, ej genom detta förslag tinna sig i sin
frihet inskränkta.
Den förändring, Constitutions-Utskottet nu
funnit sig befogadt att föreslå, rörer i afseende
på de i Regerings-Formen faststälde grunder
hufvudsakeligen Tryckfrihetens utöfning i förhållande
till Utländska Magter. Vid en noga
undersökning, huruvida en enskild medlem af
ett Samhälle borde kunna vara berättigad att
obehindradt yttra och utsprida sina omdömen
öfver andra Staters och deras Regeringars åtgärder,
har Constitutions-Utskottet trott sig böra
betrakta denna fråga ur följande synpunkt. Stater
äro sins emellan uti ett slags natur-tillstånd,
antingen fredligt, genom bestämda vänskapsförbindelser,
eller krigiskt, genom deras
upphäfvande, i hvilket sednare fall endast styrkan
är gällande. Samfundsföreningen inom en
O O
Stat har det dubbla föremål, dels att genom
Lagars band afhålla våld inom de personer, som
äro medlemmar af samma Samhälle; dels att
genom flere individuers förening till en Stat
försäkra Samhället för alla andra dylika Corporationers
öfvervåld. I det förra fallet, måste
åtnjutandet af all möjelig frihet vara hufvudafsigten,
då dess missbruk genom straff, på indi
viduen kan förekommas eller hämmas; i det
sednare, hvarförutan det förra är omöjeligt,
Memorial N:o 7.
55
måste individuens hela handlingssätt vara bundet
under den Lag Samfundet sig föreskrifvit
för sitt förhållande till andra Samfund, emedan
vådan af missbruk icke drabbar individuen, utan
hela Staten.
På denna grund har Constitutions-Utskottet
ej kunnat antaga såsom någon medborgerlig
rättighet, att utan all inskränkning få yttra
sina tankar om Främmande Regeringar. Det tror,
att någon sådan tillåtelse icke ens hör till den
frihet i afseende på hvilkens försäkrande Tryckfrihets-Lagen
blifvit intagen bland antalet a
våra Grundlagar. Det är långt ifrån Utskottet
att anse allt yttrande om andra Stater såsom
vore det olofligt och borde derföre vara förbudit.
Constitutions-Utskottet har allenast antagit,
att högsta magten tillkommer rättighet
till inseende öfver ett sådant yttrande af individuella
meningar i detta afseende, som för
Statens säkerhet kan vara menligt, och då det
å ena sidan tror det vara en pligt för hvar och
en rättskaffens medborgare att vid sådana ytt
O
J
randen öfverväga, hvad som för det allmännas
säkerhet kan vara vådligt, har det, under en
fast förtröstan, att en Regering, som hyser sann
aktning för vår Lagstiftning och det allmänna
tänkesättet, skall inse stadgandets ändamål, å
den andra föreslagit ett bestämdt undantag i
den, genom 86 § Regerings-Formen, hvarje Svensk
man förunnade rättighet att, utan några af den
offentliga magten i förväg lagda hinder, utgifva
Skrifter.
Men äfven detta föregående inseende, har
Constitutions-Utskottet i sitt förslag inskränkt
till Dagblad och Veckoskrifter. Ordsaken dertill
lärer knappast behöfva förklaras. Det hasti
-
50
Riksdagen 1810.
gare utspridandet af Dagblad och Veckoskrifter,
än af skrifter af större vidd, så väl som deras
hastigare inflytande på allas sinnen; den vanliga
och nästan nödvändiga omständigheten, att de
förra innefatta ögnablicket rörande ämnen, då
de sednare, jemte det de angå mera aflägsna
föremål, alltid efter ett långsammare arbete och
en i följe deraf förmodad nogare eftertanka
blifvit författade; den verkliga händelsen att
Dagblad och Veckoskrifter finna flere och mera
obildade läsare, än böcker eller större afhandlingar:
allt detta har förekommit ConstitutionsUtskottet
såsom giltiga skäl till den särskildta
åtgärd, det i afseende på de förra föreslagit.
Men äfven för att vara sin grundsats troget,
har Utskottet proponerat rättigheten att lägga
hinder i vägen för Dagblads och Veckoskrifters
utgifvande endast i sådane fall, då de befinnas
innehålla något, som emot Utländska Magter
kunde befinnas anstötligt. Allt annat förolämpande
må i förut föreskrifven och med medborgares
billiga bruk af den fria viljan öfverensstämmande
ordning beifras. Endast till förekommande
deraf, att en illvillig eller af Statens
fiender förledd person genom ett obetydligt straff
skulle uppmuntras att vara verktyg till oredor,
i afseende på Statens förhållande till Utländska
Magter, hafva de i Tryckfrihets-Lagen för sådane
brott faststälde straff blifvit till skärpning föreslagne
och derigenom stälde i en fullkomlig
öfverensstämmelse med hvad Allmänna Lagen
för dylika förbrytelser förut stadgat.
Oonstitutions-Utskottet, som ansett den i
Grundlagen stadgade Tryckfrihetens hufvudföremål
vara att lemna det odlade förståndet all
frihet att verka till en högre national bildning,
Memorial N:o 7.
57
får härvid tillika yttra sin öfvertygelse, att de
föregående försigtighetsmått vid Dagblads och
Veckoskrifters utgifvande, Utskottet föreslagit,
aldrig kunna motverka den allmänna upplysningen
på ett sätt, som af grundligt kunnige
män kan anses vådligt. Det torde utan tvifvel
vara berättigadt att yttra den önskan, det lättsinnighetens
värdering af kundskaper ej i vårt
Fädernesland så måtte taga öfverhanden, att allmänna
tänkesättet af sådane små-snillets alster
kan bestämmas, under den säkra öfvertygelse,
att, om Svenska Folkets borgerliga frihet skall
skyddas genom dess rättighet att fritt yttra
sanning och sprida upplysning, bör bemödandet
dertill vara allvarligare och grundadt i mera
vetenskapliga försök, än de, som af ögnablickets
retelser i Dagblad och Veckoskrifter framkallas.
Bland anmärkningar, som vid TryckfrihetsLagen
för öfrigt blifvit gjorde, var utan tvifvel
den, hvilken äfven redan i tryckta skrifter funnits
framstäld, rörande svårigheten att vid Rättegångar
angående förbrytelser, hvilka ej befinnas
vara urbota, finna en part, som till straffet kunde
bindas, den vigtigaste. Ehuru ConstitutionsUtskottet
af sjelfva Lagens esprit, af de förklaringar,
hvilka vid sistlidne Riksdag blifvit afgifne,
samt af det stadgande i TryckfrihetsLagens
5 §, att uppgifvandet af Författarens namn
ej kan af Hof-Rätten anbefallas, derest icke
målet befinnes vara af urbota beskaffenhet eller
Boktryckaren pröfvas äga den ringa förmögenhet,
att böterne, då de öfverstiga 16 R:dr 32 Skill.,
måste i fängelse-straff förvandlas, funnit, att
denna part till en börjanTnaturligen ingenfinnes
i Boktryckaren, såsom Författarens eller Utgifvarens
representant, har dock Utskottet trott
58
Riksdagen 1810.
sig böra uppgifva förslag att sådant tydligare
bestämma; och Utskottet har deraf, så väl som
af många andra anledningar, hvilka öfvertygat
Utskottet om omöjligheten att efter föreskrifter,
som vid den vanliga rättegångs-ordningen äro
användbara, pröfva, dels brottslighet i allmänhet,
dels brottslighets-grader i afseende på Tryckfrihets-Lagen,
ansett sig förbundet att utfinna
medel till afhjelpande af de häraf härflytande
olägenheter. Under de i detta ändamål anstälde
öfverläggningar, har Utskottet äfven, efter inhemtad
upplysning af de dylika förslag, som hos
Constitutions-l tskottet vid förra Riksdagen varit
i fråga, blifvit ledt till föreslående af ett i Sverige
helt nytt rättegångssätt nemligen: brottslighets
afdöminande af en Jury eller Nämnd, af
Edsvurne personer. Anledningarne till ett sådant
förslag hade det förra Constitutions-Utskottet,
då det ej vågade följa sin önskan att genast
föreslå detsamma, gifvit i de befattningar, som
redan förut åt Tryckfrihets-Committéen varit
uppdragne. Utskottet, som deraf sett, att, redan
vid våra Grundlagars första stadgande, de mötande
svårigheterne varit kände och insedde, har,
då de nu genom erfarenheten blifvit ytterligare
röjde och bevisade, med dess uppgifna förslagtill
detta nya rättegångssätt nu endast trott
sig hafva följt och tillfredsställt det allmänna
tänkesättets fordringar. Likväl anser sig Utskottet
förbundet att bekänna, det många olägenheter
förefallit Utskottet, hvilka det ej vågat
tro sig fullkomligen hafva afhulpit och verkeligen
äro oskiljaktige ifrån förslagets nyhet,
hälst då de deri föreskrifne methoder för alla
äro främmande och, lika som all method, fordra
att genomgå prof, innan deras duglighet oveder
-
Me mori al N:o 7.
59
sägeligen kan yrkas. Det är egenteligen i detta
afseende, som Utskottet med ett från ali tvekan
afskildt medvetande, att dess förslag till sin
grund är både det rättvisaste och det billigaste,
likväl i betraktande af dess detailler, får yttra
sin fägnad öfver det i Grundlagen gjorda visa
stadgande, att frågor af denna art ej genast
kunna afgöras, utan måste uppskjutas intill dess,
efter en längre tids förlopp, bristerne tydligare
blifvit upptäckte och erkände, samt medlen till
deras afhjelpande bättre uttänkta.
När Utskottet sålunda nu till Riksens Ständer
detta sitt förslag till ändringar i Tryckfrihets-Lagen
aflemnar, sker sådant i den förtröstan,
att vid en kommande Riksdag, när detsamma
kommer under Riksens Ständers pröfning,
de förbättringar, som med det föreslagne
systemet stå i ett då erkändt sammanhang, kunna
göras, hvilka nu till äfventyrs ligga dolda för
Utskottets med det noggrannaste bemödande anstälde
forskningar.
Sluteligen får Utskottet till Riksens Högloft.
Ständer anmäla, det, i afsigt att lätta mödan
för den granskande Allmänhet, hvars upplysta
omdöme kan tjena till ledning för nästkommande
Ständers åtgärd, Utskottet sammanfördt med
sina nu gjorda förslag de anmärkningar, som
vid den sist förflutne Riksdagen gjordes, och
hvilkas afgörande, jemte öfrige Grundlagsfrågor,
vid den innevarande af Riksens Ständer till den
nästföljande blifvit uppskjutet. Örebro den 10
October 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. H. Hochschild. And. J:son Hyckert.
G. A.' Silverstolpe.
60
Riksdagen 1810.
Bilaga A till Mern. N:o 7.
Ingressen.
Efter orden »utgifva Skrifter» föreslås: utom i det
enda fall, som i 4 § 3 mom. af den af Oss särskildt
öfverenskomna Tryckfrihets-Lag stadgas.
1 §•
2 Mom. 2 punct. Efter ordet »Skrift»: utom i det
fall om Dagblad och Veckoskrifter här nedanföre stadgas.
4 Mom. kar vid sistlidne Riksdag blifvit föreslagit
sålunda: Privilegier å Boktrycken skola ej erfordras,
utan stånde hvar och en fritt att, utan hinder af någon
särskild Författning eller något Boktryckeri-Reglemente
samt utan att vara underkastad någon SkråOrdning,
anlägga sådane Tryckerier af hvad beskaffenhet
eller vidd honom tjenligt synes uti Stad eller inom
ett afstånd derifrån af högst en half mil.
Då ett Boktryckeri sålunda utom Stad anlägges,
skola i alla mål, som Boktryckningen röra, Boktryckare,
Arbetare i Tryckeriet samt der tryckta Skrifters Författare
och Utgifvare lyda under Stadens rätt.
Den ett nytt Boktryckeri inrättar åligger att, sist
30 dagar innan någon Skrift derifrån utgifves, så väl
hos den Stads Magistrat, hvaruti Boktryckeriet anlägges
eller under hvars Domsrätt han såsom Boktryckare
skall lyda, som ock hos den Kongl. Majis Befallningshafvande,
under hvars styrelse eller Embetes tillsyn,
Staden hörer, skriftligen tillkännagifva att och
hvarest han Boktryckeri anlagt. Uraktlåter någon det,
plikte han 100 R:dr, och varde hans förbrytelse i Allmänna
Tidningarne kungjord. Utgifves från ett icke
på nu föreskrifva sätt behörigen anmält Tryckeri någon
brottslig Skrift, vare den olaglige Boktryckaren
jemte Författaren underkastad straff och ansvar för
Skriftens innehåll och skrifart. Sedan anläggningen af
ett Boktryckeri blifvit till Konungens Befallningshafvande
anmäld, åligge det honom att Hof-Canzleren
derom underrätta inom åtta dagar derefter, om HofCanzleren
är på samma ställe, som han sig befinner,
eller i annan händelse med först afgående post.
Bilaga A till Mern. N:o 7.
61
Föreslås tillägg af: äldre Privilegium efter ordet
»Författning».
5 Mom. Efter orden »af Boktryckaren väl kände»
införes: Svenske och inom Sverige boende. Denna anmärkning
hvilar på Bordet sedan sista Riksdagen.
Föreslås nu tillägg efter ordet »saknades»: eller
ock Författaren ej kunde till svaromål inför Domstol
inställas.
6 Mom. har likaledes vid sista Riksdagen blifvit
föreslaget till en så lydande förändring: Den hvilken
utgifver Utländsk Mans arbete eller öfversättning deraf
eller af Inländsk Mans etc. ,
Constitutions-Utskottet bar nu ansett sig böra i
detta Moment tydligen utsätta, att en Utgifvare af Dagblad
eller Veckoskrifter bör stånda Författare-ansvar, och
bar derföre, med bibehållande af det vid förra Riksdagen
gjorda förslag, framställt en ny Redaction af detta
Moment, så lydande:
Den hvilken utgifver Utländsk Mans arbete eller
Öfversättning deraf eller Inländsk Mans, som sitt
namn ej angifvit, åge enahanda rättigheter, pligter och
ansvarighet som Författare i alla de fall, der ej i denna
Lag annorlunda stadgadt är. Utgifvare af Dagblad
och Veckoskrifter vare alltid, i afseende på ansvaret,
ansedde såsom Författare, åliggandes dem under lika
förbindelse att tillse det de villkor, som vid utgifvandet
deraf i denna Lag ytterligare stadgas, varda noga iakttagna.
7 Mom. Häri har vid sistlidne Riksdag blifvit föreslagit
den förändring, att efter ordet »Boktryckare»
skulle införas: hvars Boktryckeri blifvit på det i 4
Mom. af denna § föreskrifne sätt behörigen anmäldt
eller hittills privilegieradt; samt en sådan förändring af
sista meningen af Momentet: eller ock sådant namn af
honom ej uppgifvas kan.
Utskottet föreslår en sådan ny Redaction af detta
Moment:
För en Skrifts innehåll eller skrifart vare Boktryckare
skyldig att såsom Part ansvara och ådömde
böter erlägga, intill dess han uppgifvit Författarens eller
Utgifvarens namn eller ock en af desse sig hos Domaren
sjelfmant tillkännagifva. Men i urbota mål kan ej
Boktryckare till ansvar fällas, undantagande i de fall,
62
Riksdagen 1810.
då han underlåtit sin Tryckeri-anläggning vederbörligen
anmäla, eller ock icke, då Domaren det äskar, en sådan
namnsedel, som i o Mom. föreskrifven är, företer.
Har Boktryckare, utan Författares eller Utgifvares
tillstånd, dess namn en Skrift åsatt, straffes enl.
Missg.-Balken 8 Cap. 3 §.
8 Mom. 4 puncten föreslås till sådan förändring:
Utgifvare af Periodiska Skrifter håfve ej brutit
emot Författares ägande rätt, då han i dem, med förtigande
af Författares namn, insända Skrifter utgifver.
Constitutions-Utskottet kar vid förra Riksdagen
föreslagit, i stället för »lagliga rätts innehafvare och målsägande»:
rätts lagliga innehafvare och ägaren; och i 2
puncten en sådan Redaction: Lag samma vare, om någon
trycker eller eftertrycker den Öfversättning af Utländsk
Skrift, som annan man utarbetat, eller later sin
Öfversättning för annans anses; men ej må Öfversättares
ägande rätt till sitt arbete förhindra någon att
en annan Öfversättning af samma Skrift utgifva; samt
i stället för »falskt» Titulblad föreslås: bedrägligt.
9 Morn., som begynnes med: »Å hvarje Skrift» numereras.
10 Mom. Införes äfven Hof-Canderen.
11 Mom. Föreslås en sådan Redaction: Intet hinder
vare för Bokhandelsidkande icke heller för utgifning
till föryttrande af någon Skrift, vare sig Inländsk eller
Utländsk, undantagande hvad i 4 § 2 Mom. stadgas.
Hvarje Författare eller Förläggare stånde fritt
att en honom, i följd af sådan egenskap tillhörig Skrift,
antingen sjelf eller genom andra föryttra; dock vare
hvar och en, som antingen i öppen bod eller eljest, med
rättighet att derom i Allmänna Tidningar Kundgörelser
få införa, Bokhandel idka eller böcker försälja vill, förbunden,
att, på sätt om Boktryckeriers anläggning stadgadt
är, och vid samma ansvar, anmälan derom hos
Hof-Canderen göra. För fortfarande föryttrande af en
Skrift vare inga andra hinder, än de, som i 4 § af
denna Lag före skrifvas.
2 §•
Vid 2 Mom. blef vid sisth Riksdag följande förändring
föreslagen: att mellan-meningen ifrån »enär»
Bilaga A till Mern. N:o 7.
63
till och med »utmärker» skulle utgå och vid slutet tillläggas
: under det ansvar derföre, som nedanföre bestämmes,
ifall den såsom skändelig eller smädelig sig tydligen
Likaså vid 3 Morn., att 8 Mom. 1 § äfven skulle
citeras.
I 4 Mom. första stycket, efter »vare sig»: hos Riksrätt.
Äfvenledes vid 4 Morn., att stycket ifrån och med
orden »sådana Handlingar» till och med »hemliga hålla»
skulle utgå, och i det ställe följande redaction införas:
Utgifvas sådane Handlingar af trycket utan vederbärandes
tillstånd, straffes Utgifvaren, om han varit
betrodd att dem vårda och förpligtad att dem hemliga
hålla, efter Allmän Lag och särskildta Stadgar. Gör
någon annan det, bote han derföre 100 R:dr. Till
samma straff vare den förfallen, som olofligen genom
trycket kungör förenämnde Handlingar, i fall vården
deraf blifvit honom anförtrodd, men han icke vid något
bestämdt högre ansvar vore förut förbunden att dem
icke uppenbara.
I 5 stycket af samma Mom. och 1 puncten har
Constitutions-Utskottet nu föreslagit, att efter orden »besvär
och anklagelse» måtte införas: men att en sådan
Part äfven åligger Vederpartens svar och förklaringar
derå, jemte Domstolens Utlåtande deröfver och Ledamöternes
i Domstolen särskildta Vota, genom Tryck
kunnige göra, så att allt hvad som hörer till en fullständig
upplysning om sjelfva saken, dess behandlingssätt
och Utslagets grunder, må till Allmänhetens kunskap
komma — då hela stycket ifrån och med orden
»men att en Part» och till och med »Utslagets grunder»
utgår.
I 7 stycket föreslås att efter orden »ömsesidiga tillstånd»
tillägges: eller derest Parterne är o döde ej förrän
50 år efter deras död; samt
i 9 stycket i stället för ordet »förevarande» ordet:
förekommande.
3 §•
l:sta stycket föreslår Utskottet till sådan förändring:
-
64
Riksdagen 1810.
Under de förutsatta villkor, att vid pröfningen af
en Skrift eller ansvaret för densamma, de, på hvilka
en sådan pröfning ankomma kan, i fall, som tvetydiga
synas, häldre fria än fälla, alltid mera må fästa sin
uppmärksamhet på ämnets än på uttryckets lagstridighet,
på Skriftens klara åsyftning än på utföringssättet,
och alltid utan rättighet etc.
I 3 Moni. föreslås, att orden »klart uttryckt» må utgå.
1 7 Mom. att ordet »tydlig» utgår och i stället
sättes: Uppmaning etc.
9 Mom. 1 puncten. Insättes eller i stället för »ock».
2 puncten. Föreslås följande förändring: Förbrytelsen
skall straffas enligt 6 Gap. 5 § Missg.-Balk.,jemf.
med Kongl. Förordningen af den 20 Januarii 1779;
och att i sista puncten, efter orden »må den» insättes:
utan Rättegång.
Af 10 Mom. föreslås en så lydande ny Redaction:
Allt kungörande i tryck af hvad som rörer Statens
å fätde varande underhandlingar med Främmande
Magter eller eljest af Konungens, i sammanhang med
dem, tillärnade beslut och afsigter, samt Dess Ministrars,
Råds och Sändebuds värf, om det ej sker med Regeringens
tillstånd eller med officiel tillåtelse eller anledning.
Förbrytelsen straffes i likhet med hvad i föregående
Moment stadgadt är. Sker sådant kmtgörande
af den, som Konungens och Statens hemligheter betrodde
äro, straffes brottet enl. 4 Cap. 5 § Missg.-Balk., och
i båda fallen confsqueras Skriften.
12 Mom. Tillägges: och Skriften confsqueras.
I slutmeningen af denna § skulle i stället för orden
»Domstolen, som sist i Målet dömt», införas Nämnden.
4 §•
1 Mom. Ordet »utkomna» utgår.
2 Mom. Constitutions-Utskottet vid förra Riksdagen
har härvid föreslagit, att i stället för orden »en Skrift
till försäljning, eller till spridande» skulle sättas: än af
en Skrift från Tryckeriet till försäljning eller på hvad
annat sätt som hälst utgifves ett eller flera Exemplar,
skall ett etc.
Constitutions-Utskottet vid denna Riksdag har föreslagit
att efter orden »efterlefnad föreskrifvit» måtte
Bilaga A till Mern. N:o 7. 65
sättas: att af Dagblad och Veckoblad, 3 timmar innan
de till försäljning eller till spridande på hvad annat
sätt sorn hälst utgifvas, i Stockholm till Hof-Canzleren,
och i hvarje annan ort till hans förordnade Ombud,
alltid ett exemplar bör öfverlemnas. Detta bör ske ej
förr än kl. 6 om morgonen och ej sednare än kl. 6 om
aftonen, och uigifningen således ej förr än kl. 9 om
morgonen kunna begynnas. Boktryckare eller Utgifvare,
som denna föreskrift uraktlåter, bote hvarje gång ifrån
100 till 500 R:dr, efter Domarens pröfning. Af alla
andra Skrifter skall i samma stund, ej sednare, än de
till försäljning eller spridande på hvad sätt som hälst
utgifvas, ett exemplar till Hof-Canzleren eller hans
Ombud aflemnas. Boktryckare, som deremot bryter, bote
hvarje gång 50 R:dr.
I början af 3 Moms- föreslås följande förändring:
I alla de fall, som 3 § utstakar, äge Hof-Canzleren
eller dess Ombud rättighet att, då han det nödigt
pröfvar, en Skrift med qvarstad belägga låta. Anser
Hof-Canzleren eller dess Ombud något Dagblad eller
Veckoskrift innebära tydlig förbrytelse emot 9 och 10
Mom. af 3 § i denna Lag, äge han eller Ombudet att
hela den gjorda upplagan af sådan Skrift, genast före
dess utgifvande, med qvarstad belägga låta; anser HofCanzleren
eller dess Ombud någon Skrift innebära tydlig
förbrytelse emot 3, 4, 7, 12 och 13 Alom. af 3 §
i denna Lag, åligge honom eller Ombudet att den
gjorda upplagan af samma Skrift, icke före utgifningen
men inom Åtta dagars förlopp, med qvarstad belägga
låta; bör andes en månad etc. Vid slutet af detta Mom.
har Utskottet föreslagit följande tillägg: Det vare dock
Författares och Utgifvares rätt, sedan Dagblad eller
Veckoskrift blifvit före utgifvandet med qvarstad belagdt,
att inom Fjorton dagar derefter, sjelfva eller genom Boktryckaren,
låta hos Hof-Canzleren eller Justitice-Canzleren,
derest Skriften redan dit blifvit öfverlemnad, skriftéligen
anmäla, att de godkänna qvarstaden och medgifva
confiscation af Skriften, för hvilken sedermera
något åtal icke äger rum, utom i det fall att något
exemplar deraf hunnit utkomma.
Vid 4 Mom. har Utskottet anmärkt, att citation en
af 5 Mom. 1 § är oriktig och att i dess ställe bör införas
1 § 4 Mom.
66
Riksdagen 1810.
Constitutions-Utskottet vid sistlidne Riksdag har
föreslagit att framför orden »Boktryckeri och Bokhandels-Reglemente»
skulle införas: något framdeles tillgörande;
äfven Hof- Canzler ens i stället för »hans».
I 6 Mom. har vid sistlidne Riksdag blifvit föreslagen
följande Redaction:
Sedan sex månader förlupit, efter det en Skrift till
Hof-Canzleren, eller hans Ombud, enligt nästföregående
2 Mom. inkommit, hvaröfver Embetsbetyg genast afgifvas
bör, må ej af publik Actor åtal derå äga rum.
I 8 Mom. utgå orden »qvarstad eller».
I 9 Mom. har Utskottet föreslagit följande nya
Redaction:
Hvar som beträdes att hafva försålt och utspridt
en i laga ordning med qvarstad belagd eller confisquerad
Skrift, vare vid alla sådame tillfällen, då han om
qvarstaden kunskap ägt eller bort äga, till samma ansvar,
som Författaren förbunden, och umgälle förbrytelsen
efter enahanda grunder. Rubbning af qvarstad,
hvaruppå. försäljning eller utspridande icke följt, umgälles
efter 8 Gap. 8 § Utsöknings-Balken.
II Mom. Finner Hof-Canzleren, att Utrikes ifrån
inkommen, på främmande språk författad Skrift innehåller
något stridande emot 3 § 4, 7, 9, 10 och 13
Morn., åligge honom att, efter tills vidare derå lagd
qvarstad, i underdånighet inhämta Kongl. Maj:ts befallning,
huruvida densamma bör till föryttrande frigifvas,
eller under vidare qvarstad förblifva. Till den ändan
åligge hvar och en, som, genom gjord anmälan hos
Hof-Canzleren, är berätttigad att Bokhandel idka, att
till Hof-Canzleren eller hans Ombud inlemna förteckning
på inkomna Utländska Skrifter. Skulle å någon
sådan qvarstad läggas, och Skriften ej inom en månad
till försäljning frigifvas, njute ägaren ersättning af Statsmedlen
efter besvuren Räkning efter factura.
Lagligheten af Böckers och Skrifters innehåll skall
hädanefter pröfvas, icke af Ordinarie Domstol, utan af
en Jury dier Nämnd, bestående af Trettio-Sex Personer,
hvilka, utan arfvode eller kostnadsersättning för
denna befattning, alltid uti Hufvudstaden sammanträda.
Bilaga A till Mern. N:o 7. 67
Tryckfrihets-Committéens Sex Ledamöter vare uti
denna Nämnd sjelfskrifne. De öfrige Ledamöterne, bestående
af Sex Prester, Åtta Lagfarne och Sexton
andra för kunskap och medborgerlig dygd kände Män,
skola, den ena hälften af hvardera Classen nä,mnas af
Konungen, och den andra hälften väljas af Riksens
Ständer. Dessutom skola utses, enligt samma dass-fördelning,
Suppleanter, Sex af Konungen och Sex af
Riksens Ständer, att fylla de afgåendes rum i de hän
delser
af jäf, hvarom här nedanföre stadgas, eller af
laga förfall. Denna Nämnd utöfvar sin befattning ifrån
den ena Riksdagen till den andra, då Konungen och
Riksens Ständer böra nya Ledamöter och Suppleanter
utse. Om tinder loppet af nyssnämnde tid någon Ledamot
eller Suppleant dör, eller detta förtroende sig afsäger,
skall den afgångnes ställe, äfven med afseende
på class-fördelningen, uppfyllas genom nämnande af
Konungen, derest den af gångna af honom varit tillförordnad,
eller, i fall han varit af Riksens Ständer utsedd,
genom Val af Nämndens öfriga Ledamöter tillika
med Riksens Ständers Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-Contoiret;
vid hvilket val, som sker per Capita,
de fleste rösterne äro gällande; utfalla rösterne lika,
verkställes lottning.
Sedan Åklagare eller Målsägande, som vid vederbörlig
Domstol tilltalar någon för brott emot denna
Lag, uti skriftlig Stämmningsansökan tydligen bestämt
brottets beskaffenhet och elen § eller Ålom. af Tryckfrihets-
eller Allmänna Lagen, hvarefter han yrkar
brottet böra anses, hvilken Rubrik han under Rättegången
sedermera, ej äger förändra, och Domstolen i
anledning deraf kallat den tilltalade att öfver angifvetsén
höras och sig förklara, åligge det Domstolen att,
vid vite af En R:dr för hvarje öfver skjutande dag,
inom Fjorton dagar efter första förhöret, Protocollet
deröfver till Riksens Ständers Justitice-Ombudsman insända,
hvilken, i egenskap af Ordförande, dock utan
rösträttighet, genast föranstalte om Nämndens sammankallande
till viss dag. Denna dag bör på det tids-afståncl
utsättas, att bref emedlertid kunna ifrån Riksens
Ständers Justitice-Ombudsman till Domstolen afgå och
svar ifrån Domstolen till honom återkomma. Riksens
Ständers Justitice-Ombudsman öfversände då till Dom
-
68
Riksdagen 1810.
stolen, Namnförteckning på Nämndens Ledamöter, så
väl Ordinarie som Suppleanter, samt underrättelse om
dagen, då Nämnden skall samlas, och om Parternes rätt
att anföra jäf emot Nämndens Ledamöter och att ytterligare,
antingen munteligen eller skrifteligen, sjelfve
eller genom Fullmägtige, inför Nämnden påståendet
utföra och hesvara.
Yid Listans upprättande öfver Suppleanterne iakttage
Justitice-Ombudsmannen, att classvis uppföras hvar
om annan de af Konungen nämnde och af Riksens
Ständer valde Ledamöter, likväl så, att främsta rummet
inom hvarje Class tillkommer en af Konungen nämnd
person.
Ofvannämnde underrättelse skall Domstolen genast
låta Parterne tydligen kungöra och, sist inom
Fjorton dagar efter undfåendet af Riksens Ständers
Justitice-Ombudsmans skrifvelse, vid det vite, här ofvan
stadgadt är, till honom återsända bevis derom, jemte
Parternes emot Nämnden och Suppleanterne anförda
jäf samt afgifna ytterligare förklaringar. Men om laga
hinder möta för jäfvens skyndesamma anmälande och
afgörande, skäll Domaren vid laga ansvar genast derom
underrätta Justitice-Omhudsmannen, som i sådant fäll
eger att Nämndens utsatta sammankomst uppskjuta.
Vill den anklagade sjelf eller genom Fidlmägtig inför
Nämnden vidare förklara sin sale, stånde det honom
fritt, och må han i det sednare fallet besörja om förordnande
af en Fidlmägtig med de egenskaper, Lagen i 15
Cap. 2 § Rätteg.-Balken för Ombud i allmänhet föreskrifter.
Målsäganden eller Åklagaren äge äfven, om
han sådant nödigt anser, att af dylik rätteg ångs-förmon
sig begagna.
Målsägande eller Åklagare äge först att inför
Domstolen anföra de jäf, hvartill han, enl. 17 Cap. 7
§ jemf. med 13 Cap. Rätteg .-Balken, funnit sig befogad.
Ibland sådane jäf må ej antagas det emot TryckfrihetsComittéens
Ledamöter, att de tillförene utlåtit sig rörande
qvarstad å den åklagade Skriften. Ej heller kan
någon Nämndens Ledamot eller Suppleant göras jäfaktig
derigenom, att Parten emot honom talar eller
skrifver vänvördeligen, honom höter, eller undsäger, eller
gifver smädeliga ord, eller till heder och ära angriper,
för hvilket allt den brottslige särskildt bör i Hof-Rätten
Bilaga A till Mern. N:o ?. 69
anklagas och dömas. Sedan de, efter kärandens påstående,
genom Domarens Utslag jäfvades rum blifvit med
Suppleanter uppfyllde, vidtager den anklagades rättighet
att anföra jäf. Den anklagade äge då först att
anmäla de jäf, hvartill han, enligt de anförde Lagens
rum och den ofvan gifna förklaringen, kan finna sig
berättigad. Skolandes det uti alla dessa jäf sfrågor förblifva
vid första Domstolens beslut, hvaruti ändring icke sökas
må. Utgår på detta sätt efter Domarens Utslag ur
Nämnden mindre än Tolf Ledamöter, stånde den anklagade
fritt att, utan anförda skäl, jäfva så många, att
detta antal blifver fällt. Om antalet af cle personer, som
blifvit med laga jäf uteslutna, öfverskrider Tolf, upphör
den omotiverade jäf-rättigheten, men de afgångnas ställe
utöfver nämnda antal er sättes af Suppleanterne; och
bör laga jäf alltid på samma gång emot Suppleanterne
som emot Ordinarie Ledamöterne af Parterne anföras.
Uti Nämnden efter jäfvade Ledamöter skola Suppleanterne
ingå efter class-fördelningen, så långt den räcker
och kan följas, men sedermera i den ordningen, att
jäfvade Presters eller Lagfarnes rum fylles af den öfriga
Medborgare-Classen. Skidle den tilltalade vägra att
genom jäf utesluta någon Ledamot af denna Nämnd,
böra, innan Nämnden till sin befattning träder, Tolf
Ledamöter deraf genom lottning utgå.
Derest emot Riksens Ständers Justitioe-Ombudsman,
såsom Nämndens Ordförande, laga jäf anföras,
pröfve han sjelf genast deras laglighet, och, om de af
honom godkännas, träde i hans rum den Man, Riksens
Ständer utvaldt att vid. tillfälle af laga förfall hans
ställe företräda. Skidle denne af laga förfall vara hindrad
eller ock emot honom sådane laga jäf anföras,
hvilka han, efter på lika sätt anställd pröfning, godkänner,
skall anmälan derom genast göras hos Kongl.
Maj:t, hvilken i Nåder täckes en annan Ordförande
förordna.
Sedan Nämnden sålunda blifvit nedsatt till ett
antal af Tjugufyra ojäfviga Ledamöter, Ordföranden
oberäknad, sammanträde densamma dagligen, före och
efter middagen, intill dess att alla erfordtrlige upplysningar
af den samma utforskade blifvit. Derefter aflägge
Nämnden denna Ed:
70
Riksdagen 1810.
Allsvåldige Gud! Du skådar mitt hjerta. För Ditt
allseende Öga är intet uppsåt fördoldt. Vare Din godhet
och förbarmande Nåd mig evigt tillsluten, om jag
döljer min öfvertygelse i detta mål! Jag N. N. svär
derföre vid Gud och Hans Heliga Evangelium att efter
mitt bästa förstånd och samvete utlåtande i denna sak
afgifva, och att det, som under öfverläggningen yttras,
skall af mig i obrottslig tysthet hållas.
Nämnden må derefter icke åtskiljas, innan omröstning
med slutna Sedlar blifvit verkställd öfver den
frågan: Är Skriften brottslig efter det Lagens rum
Åklagaren åberopat? Hösta Två Tredjedelar af Nämnden,
eller derutöfver, »Ja» och de öfrige »Nej», skall
Protocollet öfver hvad inför Nämnden sålunda sig tilldragit
ofördröjeligen öfversändas till den Domstol, hvarest
målet blifvit instämdt, hvilken dermed efter Lag och
beskaffenhet vidare äger att förfara; utfäller voteringen
annorlunda, underrättas endast Domstolen derom,
att målet i afseende på den tilltalade anses förfallit,
hvilket Domstolen bör Parterne kungöra, jemte förklaring,
att ingen annan åtgärd dervid mera äger rum, än
pröfningen af den reconventions-talan, som den Anklagade
emot sin vederpart må finna sig befogad anställa.
Derest Nämnden förklarat Skriften så brottslig,
att Författaren till urbota ansvar fälles, bör namnsedlen
genast brytas; hvarefter det åligger Justitice-Ombudsmannen
att, innan Nämnden åtskiljes, skrifteligen fordra
vederbörande Executors åtgärd till Författarens gripande
och insättande i häkte.
Förbrytelser emot denna Lag upptagas i Stockholm
vid Kämners-Hätterna, men i alla andra, Städer vid
Hådstufvu-Rätten i den Stad, Boktryckeriet, ifrån hvilket
den åklagade Skriften utkommit, anlagdt är eller,
på sätt 1 § innehåller, vid anläggandet anmäldt blifvit,
Academiernes Jurisdictions-rätt, enligt deras Constitutioner,
dock oförkränkt. Stämningstid vare i allt fall,
ehvad Tryckeriet inom eller, på sätt nyssnämnde § utstakar,
utom Staden är beläget, enahanda, och förhålles
dermed, som om Stämningstid i Staden Lag säger.
Uppstår fråga om Boktryckares eller Författares af en
tryckt Skrift tilltalande eller hörande, böra han eller
de vid sådan Rätt personligen till svars stånda, men
åtnjute i öfrigt deras rättegångs-förmoner enligt Allmän
Bilaga A till Mern. N:o 7. 71
Lag och särskilte Författningar, uti allt hvad igenom
detta Förordnande icke uttryckeligen annorlunda stadgadt
är.
Finner Hof-Canzleren eller dess Ombud sig befogad
att, på de grunder för qvarstad å tryckt Skrift
här ofvan stadgade ära, förordna eller äska, det någon
Skrift med qvarstad beläggas må, vare han eller det
berättigad att i Stockholm, genom biträde af ÖfverStåthållare-Emhetet,
och i öfriga Städer samt Orterne,
medelst skyndsam handräckning, som ej får vägras af
den Magistrat, hvarunder Boktryckeriet enligt 1 § lyder,
sådan qvarstad erhålla; börande öfver förloppet af qvarstads-förrättningen
och orsakerne dertill samt, i afseende
på den åklagade Skriften, om och huru många,
exemplar då ännu finnas uti Boktryckarens värjo, anteckning
trefallt författas, hvaraf den ena tillställes
Hof-Canderen eller hans Ombud, den andra Magistraten
och den tredje Boktryckaren. Magistraten vare pligtig
att, vid ansvar såsom för Embetsförsummelse, med
näst afgående post en afskrift af denna anteckning till
Justitice-Canderen insända. I Stockholm varde samma
anteckning genast, eller sist inom nästföljande dags utgång,
till Justitice-Canderen aflemnad. Justitice-Canzleren
må sedermera, i Stockholm inom Atta dagar och
i Landsorterne aldra sist inom Trenne veckor, efter det
qvarstaden lagd blifvit, hafva hänvist målet till vederbörlig
Idomstol och Actor för ordnat, då Domstolen, sist
inom Åtta' dagar, må pröfva om qvarstaden skall äga
bestånd. Sker det ej, och är icke qvarstad inom en månad
håfven, äge Boktryckare rätt, i enahanda ordning,
som handräckning af Magistraten till qvarstadens beläggande
meddelad blifvit, att fordra dess brytande,
hvilket icke vägras må, vid ansvar af Embetets förlust.
Hof-Canzleren eller dess Ombud äge ej magt att, annorlunda
än nu sagdt är, qvarstad fordra eller vidare
befattning med saken taga, utan hänskjute genast allt
sammans till Justitice-Canzleren, på hvilkens ytterligare
Embets-åtgärd och ansvar det ankommer, att sådane
mål varda, enligt denna och Allmän Lag, handhafde.
Anmäles hos Justitice-Canzleren omedelbarligen någon
Skrift till åtal, bör han sist inom Fjorton dagar om
målets upptagande vid laga Domstol, genom af honom
tillförordnad Actor, anstalt foga, men icke må han om
72 Riksdagen 1810.
någon sådan föregående qvarstad, som liär framföre
nämndt är, förordna, utan Hof'-Canzlerens eller hans
Omhuds hörande och tillstyrkande. Är målet till laga
Domstol kommit och qvarstad der af Actor yrkad, hör
Domstolen sig deröfver inom Åtta dagar utlåta; men
likväl, derest det utan tidsutdrägt ske kan, Hof-Canzlerens
eller dess Omhuds utlåtande inhämta. Afslås^ qvarstads-påståendet,
fortfares ändock med Rättegången;
men om påståendet gillas och har Hof-Canzleren eller
hans Ombud sådant tillstyrkt, skall qvarstaden verkställas;
dock bör Under-Rätts Utslag i håda dessa fall
utan uppehåll till Svea Hof-Rätt insändas. Hofrätten
hör genast deröfver infordra Tryckfrihets-Committéens
utlåtande. Tillstyrker denne qvarstads beläggande,^ må
Hof-Rätten, der så skäligt prof vas, efter Utslag, en sådan
qvarstad bifalla, och stånde den då fast intill Rättegångens
slut. Har Tryckfrihets-Committéen af styrkt
qvarstad, men Hof-Rätten ändå finner den äga rum, då
må Hof-Rättens Utslag ej i verkställighet gå, utan underställes
Högsta Domstolens afgörande. Riksens Ständers
Justitice-Ombudsman äge att, efter erhållen underrättelse,
då sådant mål till öfverläggning förekommer,
dervid tillstädes vara; hvarefter honom åligge att Högsta
Domstolens Protocoll och Utslag i målet genast till
trycket befordra på publik bekostnad, i händelse enskild
Förläggare ej skidle erhållas.
Under-Rätt äge ej hufvudsakeligen döma i andra
mål, än då den tilltalade med Skriftens confiscation och
blotta penningeböter sin förbrytelse umgälla får; men
i alla fall skola Handlingarne uti Tryckfrihetsmål
under ställning svis af Under-Rätt till Svea Hof-Rätt
insändas.
Uti de mål Hof-Rätten såsom första Domstol afdömer,
bör, innan Rättegången der företages, namnsedlen
öppnas, derest sådant uti Nämnden icke redan
skedt, och Författare eller Boktryckare, som icke blifvit
häktad, till utsatt dag kallas, genom Allmänna Tidningar
ne, om det ej annorledes ske kan, att till vidare förhör
i Hof-Rätten sig inställa.
Kommer han ej, dömer ändå Hof-Rätten på för
hand varande skäl, och skall Utslaget, derest det af
Författaren ej inom laga tid öfverklagas, anses hafva
Bilaga A till Mern. N:o 7. 73
vunnit laga kraft; Författaren vare dock i alla händelser
obetagit att hos Konungen om nåd anhålla.
Angripes uti af trycket utkomna Skrifter enskilde
personer, en eller flera, och det ej sker i och för deras
Embete, derom må ej annor än rätter Målsägande
kära, ej eller må tillförordnad publik Actor någonsin
sådant i sitt käromål upptaga och åklaga. Mälsäganden
vare likväl ohetagit att hos Justitice-CanzlersEmbetet
begära biträde i Rättegången af Kronans
Ombud, der tillmålet är af högre och hårdare beskaffenhet;
och må på Justitice-Canzlerens eget ompröfvande
ankomma att härtill bifall lemna; dock kan sådan Actors
frånvaro eller utéblifvande icke uppehålla målets
företagande och afgörande vid Domstolen. Sådan åklagan
af enskilde personer handteras i alla delar efter
det Rättegångssätt, denna och Allmän Lag föreskrifva;
dock må Under-Domare vid sådane enskilta tvister, utan
inliemtadt utlåtande af Hof-Canzleren eller hans Ombud,
qvarstads-frågor upptaga och deröfver meddela Utslag,
hvaröfver Parterne äga i laglig Ordning hos ÖfverRätten
besvär anföra, i hvilket fall qvarstaden ej må
verkställas.
I frågor om qvarstad böra, i sådant fall, Konungens
Befallningshafvande och vederbörande Magistrater
ovägerlig en och vid ansvar biträda; dock må ej hos
Bokhandlare eller annan Försäljare å någon inom
Riket utkommen Skrift qvarstad begäras, utan att
genom bevis kan styrkas, att Skriften i TryckningsOrten
blifvit med qvarstad belagd; äfvensom nyssnämnde
personer icke kunna för innehållet af någon Skrift
med Rättegång besväras.
Varder någon af trycket härstädes utkommen
eller Utländsk, hit i Riket införd, Skrift utaf en eller
flera främmande Staters Sändebud eller deras Regeringar
anmäld såsom innefattande sådane ämnen, hvilka
kunna föranleda till missnöje hos andra Magter, äge
Konungen att derom, efter sakens och omständigheternas
beskaffenhet, i Nåder förordna samt, om Han så
nödigt pröfvar, om Skriftens sequestrerande och indragning,
genom Dess Hof-Canzler eller Justitice-Canzler,
så väl hos Boktryckare som Försäljare eller andre
utspridare, låta föranstalta, och hvarmed förhälles på
sätt, som angående beläggande med qvarstad här ofvan
4
-
74 Riksdagen 1810.
före stadgadt fnnes; skolandes i de fall, då den af förenämnde
Embetsman, som om verkställigheten erhåller
Konungens Nådiga Befallning, icke hänvisar Skriften
till åtalande af Actor vid vederbörlig Domstol, bemälte
Embetsman genast ovägerlig en infordra TryckfrihetsCommittéens
utlåtande om den i fråga varande Skriften.
Finner Committéen, som ej äger ingå uti någon pröfning
utaf politiska considerationer och förhållanden,
att Skriften efter Lagens bokstaf ej åtalas kan, då ankommer
det på Konungens Nådiga pröfning, om Förläggare
eller Boktryckare må, i ting fall, till mer eller
mindre del af Stats-medlen njuta någon ersättning för
omkostnaden till tryckning och papper af hvad utaf
Upplagan kunnat indragas. I de fall, då enligt 9 Mom.
3 § och 3 Mom. 4 § confiscation utan Bättegång kan
äga rum, bör Hof-Canderen genast höra TryckfrihetsCommittéen,
huruvida sådan ersättning af Stats-medlen
Boktryckaren eller Förläggaren må tillkomma, och förblifve
det sedan vid Tryckfrihets-Committéens deröfver
gifna utlåtande.
Skulle den oförmodade händelsen inträffa, att
Tryckfriliets-Committéen, med anledning af 108 § Begerings-Formen,
varder till ansvar ställd, upptages och
afgöres målet af Svea Hof-Bätt, uppå åkäran af Advocat-Fiscalen
derstädes. Domen varde genast efter afkunnandet,
med alla dertill hörande Protocoll och Handlingar,
på publik bekostnad, genom trycket befordrad
tilt Allmänhetens kunskap. Kommer saken till Konungens
Högsta Domstol, förhålles på enahanda sätt. Den
Man, som af Biksens Ständer blifvit tillförordnad att
Justitice-Ombudsmannen i Embetet efterträda, vare vid
sådant tillfälle pligtig att hans Embetes skyldigheter
utöfva, föranstalta om tryckningen af BättegångsHandlingarne
samt bivista öfverläggningarne uti målet
hos Högsta Domstolen.
Alla mål, angående förbrytelser emot denna Lag,
skola, vid ansvar för Domare och Embetsman, med
största skyndsamhet afgöras och vid alla tillfällen, då
fråga kunde uppstå om flera olika brotts bestraffning,
särskildt behandlas, äfvensom den brottslige, i älla de
fall, då han ej redan gjort sig saker till dödsstraff eller
fästning för lifstiden, skäll särskildt undergå den bestraffning,
som han, enligt denna Lag, sig ådragit.
Bilaga B till Mern. N:o 7. 75
Böter efter denna Lag må ej förvandlas i annat
straff än Fängelse å fästning, efter beräkning af Sexton
Biksdaler Trettiotvå Skillingar såsom svarande emot
hvarje månads fängelse, månaden räknad till Tjuguåtta
dagar. Böter under ofvannämnde summa svaré emot
Fjorton dagars fängelse i orten, der förbrytelsen skedt.
Böter efter denna Lag gånge till tveskiftes emellan
Åklagaren och närmaste Inrättning för de fattiga, de
fäll undantagne, då böter, enligt hvad här ofvan stadgadt
är, Målsäganden ensamt tillfalla.
Skulle förestående 5 § af Tryckfrihets-Lagen af
Riksens Ständer gillas, föreslås i sammanhang dermed
följande tillägg till 65 § Riksdags-Ordningen:
Samma Electorer åligge äfven att på lika sätt,
men genom tre särskilta voteringar, välja Femton Ledamöter,
nemligen Tre Prester, Fyra Lagfarne och Åtta
andra för kunskap och medborgerlig dygd kända Män,
samt Sex Suppleanter, nemligen En af första, Två af
andra och Tre af tredje Classen, till den Nämnd, som
enligt 5 § i Tryckfrihets-Lagen äger att pröfva och
afdöma Skrifters brottslighet.
Bilaga B till Mern. N:o 7.
Utdrag af Protocollet hållet i Biksens Häglof.
Ständers Constitutions- Utskott den 22 Sept.
1810.
I anledning af Utskottets den 15 innevarande tagne
beslut, att denna dagen till pröfning upptaga de anmärkningar,
hvilka blifvit af Ledamöterne gjorde vid
Regerings-Formen och öfriga gällande Grundlagar, på det
önskade förändringar måtte af Constitutions-Utskottet till
nästkommande Ständers sluteliga afgörande vid denna
Riksdag föreslås, frågade Herr Grefven och Ordföranden,*
om någon af Ledamöterne nu hade någon anmärkning
att anföra?
Herr Törneblad hade i anledning häraf inlemnat
tt Memorial, innefattande anmärkningar vid Tryckfrihetsagen,
hvilket nu upplästes:
76
Riksdagen 1810.
Utkast till anmärkningar vid Tryckfrihets-Förordningen.
1 § 6 Mom.
Jag gillar fullkomligt de grunder, hvarpå Tryckfrihets-Lagon
stadgat anonyma Författares rätt att vara
okände, intill dess att deras misstag eller missbruk af
Tryckfriheten gått så långt, att de ej med penningeböter
kunna försonas; men deremot kan jag ej inse Ratio Legis,
som i 1 § G Mom. medgifver samma rättighet åt blotta
Utgifvaren af Periodiska skrifter och samlingar etc.
Jag föreställer mig Redacteuren, icke såsom den blygsamme
ynglingen, hvilken behöfver anonymens skydd att
i tysthet inhämta allmänhetens omdöme om hans anlag
och skicklighet att vara eller blifva god författare, utan
såsom den mogna Mannen, hvilken redan bestämt sitt
yrke att arbeta på allmänhetens upplysning och i sådan
egenskap eger, eller tror sig ega, tillräcklig insigt och
smak att godkänna andras skrifter och dem på eget
ansvar utsprida. Då denna Redacteur är en verklig
Philosoph, som med god vilja redligt använder sin förmåga
att upplysa och förbättra menniskan och att till
hennes och Samhällets nytta angifva missbruken, fördomarna,
egennyttan och pedanteriet, så är det hans rätt
att skydda sitt lugn och trygghet genom anonymiteten,
hvars brytande aldrig kommer i fråga, då skriften ej
förtjenar böter; men om en annan Redacteur med mindre
skicklighet eller ensidiga afsigter godkänner och utsprider
skrifter, som, långt ifrån att uttrycka allmänna
vettet eller opinionen, förolämpa dem båda och kunna
sätta allmänna lugnet i våda, så anser jag en sådan
Redacteur eller utgifvare böra af Lagen åläggas större
varsamhet än sjelfva författaren, emedan den förre bordt
och kunnat upptäcka felen, som vanligen undfalla den
senare. Deraf följer, efter mitt begrepp, att Utgifvare
af Dagblad, veckoskrifter eller andra samlingar och
'skrifter, som en gång i veckan eller oftare utkomma,
höra underkastas en närmare Controll än Författaren,
och att så kallade utgifvares eller Redacteurers rättighet
att vara okände ej kan sträckas längre, än att: Så
snart Domaren funnit ansvar ega rum för utgifvandet
af Dagblad, veckoskrift eller annan samling och skrift,
Bilaga B till Mern. N:o 7.
77
som en gång i veckan eller oftare utkommer, må lian
genast låta namnsedlen uppbrytas, oansedt målet prof vas
I icke vara urbota.
1 § 7 Mom.
Med skäligt misstroende till det omdöme jag vid
I läsningen af Tryckfrihets-Förordningen fattat, skulle jag
I icke våga anmärka den oförmodade stridighet, jag funnit
l imellan detta citerade Moment och förordningens 5 §,
I om ej en verklig Actus nyligen gifvit exempel och öfver|
tygelse derom, att oansedt Domaren funnit en skrift böra
I beläggas med böter, har Lagen likväl ej kunnat träffa
I någon person att straffa, emedan Boktryckaren, som afI
lemnat den förseglade namnsedlen, dermed är fri enligt
I detta 7 Mom. i 1 §, och författaren ännu är och alltid
I får vara okänd, så vida hans brott icke är urbota. Som
I nu den mening och grund tydligen ligger i 5 §, att BokI
tryckaren skall för brottsliga, anonyma skrifter ansvara
och böta, så länge penningeböter ega rum och han förmår
dem gälda, så hemställer jag, om icke det vore
nödigt, att såsom förklaring, vid slutet af 1 § 7 Morn.,
göra detta tillägg:
Vare dock Boktryckaren alltid Part och ansvarig
för innehållet af en åtalad, hos honom tryckt anonym
| eller med diktadt namn försedd skrift, intill dess, att
antingen Domaren i laglig ordning ålagt Boktryckaren
: att författarens namn uppgifva, eller ock skriftens
Auctor eller utgifvare sig hos Domaren frivilligt yppat
och anmält. Skulle författare eller utgifvare sig icke
| angifva, ege då Domaren, om Boktryckaren det påstår,
| att genom Utslag, som i Allmänna Tidningarna kungöj
res, ålägga den okända författaren eller utgifvaren att
inom lämpelig tid och på visst utsatt ällmänt ställe för
Boktryckarens räkning låta nedsätta de honom ådömda
, böter och dess rättegångskostnad, vid påföljd att, om det
| åsidosattes, skäll Boktryckaren ega rätt att hos Domaren
få den förseglade namnsedlen uppbruten och den
således yppade författaren eller utgifvaren derefter lagligen
tilltalad.
3 § 9 Mom.
Då dess innehåll jemnföres med 5 §:ns stadgande
pm Konungens höga rätt att låta seqvestrera och indraga
78
Riksdagen 1810.
sådana, till missnöje hos andra magter föranledande
skrifter, hvarigenom någon redbar allmän upplysning
icke vinnes, men Statens fred kan äfventyras, så synes
Lagens ändamål bäst vinnas derigenom, att alla de
Tryckfrihetens missbruk, hvarom 9 Morn. i 3 § handlar,
undantagas ifrån Domarens befattning och den dermed
förenade Publicitet, som till dessa missbrukens vådliga
följder närmast bidrager. Jag hemställer derföre, att de
uti detta Moment stadgade bestraffningar skola alldeles
upphöra och hvarje sådant Tryckfrihetens missbruk hämmas
genom qvarstad och confiscatiuii af skriften, på det sätt
och i deu ordning, som jag vid 2 och 5 §§ ernar föreslå.
Om, ibland andra påminnelser emot detta förslag, äfven
den kan göras, att ett sådant Tryckfrihetens missbruk,
som kunnat hafva de elakaste afsigter och följder, derigenom
förskonas ifrån böter, som åtfölja de mindre
missbruken, så anser jag mig med skäl kunna svara,
dels att Publiciteten, oskiljaktig från Domarens åtgärd,
är i detta fall ett större ondt än eftergiften af böter,
dels ock att man icke bör tilltro eller ålägga Domaren
att klart fatta och rätt tillämpa begreppen derom, huruvida
författares yttranden och omdömen åsyfta eller
kunna bidraga till osämja med främmande magter, då
endast kännaren af Ministeriella förhållanden kan afgöra,
om icke ett annars likgiltigt omdöme eller yttrande kan,
i den stund då det tryckes, utaf en främmande magt
blifva användt såsom bevis på osämja.
4 § 2 & 3 Mom.
Då jag således förutsätter möjligheten deraf, att
genom Tryckfrihetens missbruk Statens lugn kan äfventyras,
d. v. s. att författare och utgifvare skola af lätt--  sinnighet eller måhända af Statens hemliga fiender dertill
förmådde kunna trycka sådane egna eller andras
skrifter, som åsyfta osämja med främmande magter eller
föranleda till inrikes orolighet; och då ej någon, med
kännedom af sann Tryckfrihet, lärer uti sådana skrifter finna
medel till allmän upplysning, så kan jag ej dölja min
öfvertygelse derom, att dessa skrifter måste genom den
redan existerande Lagen kunna återhållas af den magt,
som skall bevara allmänna lugnet. Då allmänna Lagen
tillåter enskild man att låta i gerningen gripa, hindra
Bilaga B till Mern. N:o 7.
79
och för blotta tillbudet straffa den mordbrännare, som
icke hunnit att göra skada, så kan ej heller genom
Grundlagen den rättigheten vara högsta verkställande
magten betagen att hindra fullbordandet af ett brott,
som kan störta hela Samhällsbyggnaden. Jag vet väl,
att ingen Stat ännu fallit för författares pennor; men
jag vet ock att Regeringar manifesterat sine anfallskrig,
såsom förut började i det angripna landets Dagblad; och
jag tror, att hvarje Regering måste hafva magt att hindra
en sådan krigsorsak, som kan till intet göra alla dess
visa och fredliga bemödanden.
På denna öfvertygelse anser jag mig, utan öfverträdelse
af Grundlagens Esprit, få grunda och framställa
följande förslag till förklaringar:
l:mo öfver 4 § 2 Morn.: Till befrämjande af detta
ändamål vare härmed till ovägerlig efterlefnad föreskrifvet,
att i samma stund, ej senare, än en skrift till försäljning
eller till utspridande på hvad annat sätt som
hälst utgifves, och af Dagblad samt veckoskrifter, tvänne
timmar innan de vanligen utgifvas eller utspridas, skall
ett exemplar etc.
2:do öfver 3 Morn.: Anser Hof-Canzleren eller
dess ombud någon skrift innebära tydlig förbrytelse emot
3, 4, 7, 9, 10 och 13 Mom. af denna Lag, ege han eller
ombudet att hela den gjorda upplagan af ett Dagblad
eller veckoskrift, genast före dess lifgifvande eller sist
åtta dagar derefter, med qvarstad belägga låta; hörandes,
af alla andra skrifter, qvarstad inom åtta dagar
begäras och Hof-Canzleren en månad efter den dag,
då i Landsort qvarstaden lagd blifvit, meddela ombudet
etc.
Vid slutet af § tillägges denna mening: Dock vare
det författares och utgifvares rätt, sedan Dagblad eller
veckoskrift blifvit före utgifvandet med qvarstad belagdt,
att inom fjorton derefter sjelfve, eller genom Boktryckaren,
låta hos Hof-Canzleren och Justitice-Canzleren,
om skriften redan blifvit dit öfverlemnad, skriftligen
anmäla, att de godkänna qvarstaden och medgifva confiscation
af skriften, för hvilken sedermera något åtal
icke eger rum, utom i det fall att den samma blifvit
utspridd.
I sammanhang dermed borde uti 1 § 2 Mom. tillläggas:
Ej skall någon annan skrift än Dagblad, vecko
-
80
Riksdagen 1810.
skrifter eller andra samlingar och skrifter, som en gång
i veckan eller oftare utkomma, kunna före dess utgifvande
Boktryckare, utgifvare eller författare affordras etc.
Min enskilta öfvertygelse, att denna föreslagna Controll
icke är något i förväg lagdt hinder, utan endast
ett stadgande af ordningen ock den väg, som författaren
skall gå till sitt mål att få sin skrift utgifven, måste likväl
vika för Constitutions-Utskottets tanka, om den icke
med min öfverensstämmer. I sådant fall, men derest
Utskottet ändock gillar sjelfva den grundsats, hvars
tillämpning med de öfver 1 § 2 Morn., 4 § 2, 3 Mom.
föreslagna förklaringar jag åsyftat, så anhåller jag, att
Utskottet ville uppgifva den jemkning uti RegeringsFormens
86 §, som i afseende på den rätta Tryckfrihetens
Definition blifver nödig.
Herr Assessoren Gahn uppläste ett Förslag till
den Löftesskrift, Författare borde till Boktryckeri afgifva,
då han vill iakttaga Anonymens frihet, så lydande:
Undertecknad förbinder „mig härmedelst, i händelse
den hos Boktryckaren N. N. Ar ... . tryckte och utgifne
skrift, (eller Ar ... först utgifne och sedan fortsatte
periodiske skrift) under Tittel skulle blifva af
Vederbörande förklarad brottslig, och Författaren dömd
till Straff af Penninge-böter, att, i Författarens ställe,
genast och utan minsta tids-utdrägt, till Boktryckaren
N. N. (hvilken det alltid åligger att vid Domstolen företräda
Författarens Person) affämna de ådömde Böterne
jämte Rättegångskostnaden till deras fulla belopp. Och
om jag häruti skulle brista, och Boktryckaren N. N.
emedlertid nödgas erlägga Böter och Rättegångskostnad,
lämnar jag härmed honom, Boktryckaren N. N. full
rättighet att för dessa båda sammanlagde Summor,
hvilka jag härmed medgifver och erkänner vara emot
mig af lika executif beskaffenhet, som ovillkorliga Skuldsedlar
ställde till Sedelhafvaren, lagligen söka sin ersättning
af hvilken hälst mig tillhörig Egendom.
Under förbehåll att denna min förskrifning intill
dess förblifver förseglad och ouppbruten förvarad hos
Boktryckaren N. N. — Stockholm den — —
N. N.
Caution kan härunder gifvas af en eller 2 personer,
om det fordras.
Bilaga C till Mern. N:o 7.
81
Utanskriften: Innehåller min Förskrifning, att i
fall Författaren till skriften N. N.
— skulle kännas
skyldig till Straff af Penningeböter då för Honom
genast erlägga desse böter jämte ådömd Rättegångskostnad.
Förseglad med Undertecknades Sigill.
N. N. N. N.
Herr Advocatfiscalen Falkman föreslog, att en särskild
Beredning bestående af 2:ne Ledamöter af hvarje
Stånd måtte upprättas för att granska och utreda alla
frågor rörande Tryckfrihets-Lagen, hvilket Utskottet,
uppå af Herr Grefven och Ordföranden gjord Proposition,
biföll, och skulle så väl Herr Törneblads anmärkningar
och Herr Assessor Gahns förslag till Revers som äfven
de anmärkningar, som framdeles kunde till Utskottet
rörande detta ämne inkomma, remitteras till denna Beredning.
Bilaga C till Mern. N:o 7.
Utdrag af ProtocoUet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 5 October
1810.
Härefter företogs den lista Beredningens Förslag till
förändringar vid Tryckfrihets-Lagen.
Herr Grefven och Ordföranden hemställde, om icke
Utskottets Ledamöter skulle, till lättnad af granskningen
af detta Förslag, vilja öfverenskomma om de hufvudgrunder,
hvaruppå detta Förslag egenteligen är uppfördt,
och proponerade i följe häraf, att Utskottet täcktes bifalla:
ho) Att Dagblad och Veckoskrifter skulle anses såsom
ämne för en Police-uppsigt och derföre kunna komma
i fråga till underkastande åt en förutgående Censur;
2:o) Att straffet för förbrytelser i tryckta Skrifter
mot Utländska Magter skulle skärpas; och
3-o) Att en Jury eller Nämnd bestående af Edssvurne
Personer borde inrättas, till afgörande af Skriftens
brottslighet.
Hvilka principer af Utskottets samtelige Ledamöter
antogos.
82 Riksdagen 1810.
Utskottet upptog sedan till granskning de förändringar,
Beredningen föreslagit i Tryckfrihets-Lagens 1, 2,
B och 4 §§, till hvilka förändringar Utskottet lemnade
sitt bifall och beslöt att till en Beredning, bestående af
en Ledamot af hvarje Stånd, öfverlemna den slutliga
granskningen af denna Grundlags 5 § och redactionen
af detaillerne i Beredningens dervid gjorda förslag.
Bilaga D till Mern. N:o 7.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 October
1810.
Det af den den 5:te innevarande nedsatte Beredning
nu genomsedde förslag till ny redaction af 5 § i Tryckfrihets-Lagen
upplästes och gillades; hvarefter Utskottet
afhörde och gillade det af Secreteraren uppsatte förslag
till Utskottets Memorial rörande de projecterade ändringarne
i Tryckfrihets-Lagen.
Utskottet beslöt äfven, att den 65 § Riksdags-Ordningen,
angående Justitiae-Ombudsmannens åligganden
samt Justitiae-Ombudsmannens Instruction, skulle förändras
i öfverensstämmelse med den förändring, som nu af
Utskottet föreslås i 5 § af Tryckfrihets-Lagen.
Herr Professoren Doctor Faxe yttrade härefter:
1 anledning af Höglofl. Utskottets Beslut att föreslå
förändring uti Definitionen på Tryckfrihet, torde mig tilllåtas
att föra Höglofl. Utskottets uppmärksamhet på
några af de anmärkningar, som Högvörd. Preste-Ståndet
vid sista Riksdag mot Tryckfrihets-Lagen anförde, och
under hvilkas åberopande samma Lag af Ståndet antogs.
Högvörd. Ståndet yrkade någon slags inseende vid
Theologiska Skrifter, innan de till allmänheten utgifvas,
somlige Ledamöter med vilkor af den vanlige Theologiska
Censurens bibehållande, somlige med förbehåll af någon
annan lämpelig granskning, begge gemensamt med förklarande,
att den i Regerings-Formens 86 § influtne
Definition på Tryckfrihet icke kunde betaga Riksens
Höglofl. Ständer rättighet att vid sjelfva TryckfrihetsLagens
bestämmande vidtaga nödige gränsor till vår
-
Bilaga D till Mern. N:o 7.
83
dande af allmänt lugn i förening med sann upplysnings
utspridande.
Deremot ansåg då Höglofl. Utskottet det i oftanämde
Beskrifning af Tryckfrihet intagne uttryck, att
den vore en rättighet att, utan något af den offentliga
Magten i förväg lagdt hinder, trycka och utgifva Skrifter,
vara af den beskaffenhet, att det innefattade ett
bestämdt förbud emot ali både censur och granskning
af alla slags afhandlingar, men medgaf, att frågan, om
Läroböcker och Religions-Tal skulle före utgifvandet
granskas, kunde vid nästa Riksdag komma under närmare
pröfning.
Högvörd. Ståndet förblef dock vid sin tanka och förklarade
sin anmärkning, såsom vid förra Riksdagen väckt,
för att vid nästa Lagtima Riksdag pröfvas och afgöras.
Nu har Höglofl. Utskottet ansett nödigt att, till
förekommande af de obehagliga följder, sorn kunna uppstå
af ovarsamma och främmande Magter förnärmande
uttryck i Dagblad och Veckoskrifter, föreslå förändring
af Definitionen på Tryckfrihet. Då således denna grund
ändras i nyssnämde afseende, har jag i egenskap af
Ledamot i det Stånd, som så ofta och så högtidligen
yrkat en föregående granskning af Theologiska Skrifter,
trott min skyldighet vara att till Höglofl. Utskottets
ompröfvande öfverlämna, om icke, så väl i likhet med
nu antagne förslag om Dagblad, som i öfverensstämmelse
med yttrandet om Läroböcker och Religions-Tal, kunde
föreslås: att alla smärre Theologiska afhandlingar, till
exempel under 6 ark, böra före deras utgifvande öfverlemnas
någon bestämd tid från Boktryckerierne till DomCapitlet,
om det fins i staden, och der Dom-Capitel icke
är, till Hof-Canzlerens ombud.
Jag nämner smärre Theologiska Skrifter af den
anledning, att Högvörd. Preste-Ståndet anmärkt, att
desse, som lättare kringspridas och för mindre kostnad
anskaffas än de större arbeten, skulle hos den mindre
upplyste allmänheten bereda tvifvelaktige, oroande och
skadelige följder både för samvetslugn och sedernes
renhet. Om de innefatta verkeliga villomeningar, om de
bestrida sanningen af sjelfva den Bibliska Christendomens
hufvudsakeiiga Trosstycken eller ock af de moraliska
grunder för sann dygd, som Jesu lära yrkar dem vara
(och) för allmänheten påbudne läroböcker i sammandrag
84
Riksdagen 1810.
innehålla, och hvilka af vår allmänhet läras, och måste
läras, månne det vore rådeligt, nyttigt och vårt tidehvarf
hedrande att tillstyrka deras utgifvande eller bereda obehindradt
tillfälle för deras utspridande? Jag öfverlämnar
till hvarje ömsint, erfaren och redlig medborgares omdöme,
om det står väl tillsammans med vårdandet af
det Samhällslugn, som man af så många anledningar
har orsak önska och befordra.
Höglofl. Utskottet har af fyra månaders erfarenhet
funnit vådeliga följder för allmänna säkerheten af Tryckfrihetens
missbruk vid Dagblads och Veckoskrifters obehindrade
utgifvande, och det är naturligt, att verkningarne
häraf snart förmärkas. Däremot verka missledda
begrepp i religieusa och moraliska ämnen icke så hastigt,
men torde också vara så mycket svårare att hämma,
om de icke i början förekommas, och blifva af oberäkneliga
följder, om de lämnas utan uppmärksamhet.
Det är väl icke alla, som lika lätt komma i erfarenhet
häraf, men för Lärare yppas de snarast, och torde i
sådant fall dessas önskningar mötas af benägit biträde och
deras vitsord vinna det afseende, som sakens vigt fordrar.
Må man härvid icke tro, ätt jag å Ståndets eller
egne vägnar talar emot en nyttig upplysning. Det vore
lika mycket emot egen öfvertygelse, som det vore att
misskänna det Ståndets afsigter, hvars högst vigtiga pligt
är att till ett så stort ändamål nitiskt bidraga. Men
icke lärer det böra kallas upplysning, som kan förvilla
och missleda begreppen hos den minst odlade del af
Nationen, desse som icke kunna bedömma det sanna
eller osanna i framställningen, men också lättare vilseföres,
alltid till sin egen skada och ofta till Samhällets
fördärf, i samma mån, som villfarelsen sprides och kan
vara af farlig inflytelse på sedligheten. Och det är just
detta, som kunde förvilla och missleda, hvilket jag önskade
icke skulle genom desse smärre Skrifter utströs
bland vårt christeliga, vår dyra Religion tillgifna folk.
Då vi i detta afseende hafva lugn och frid, hvarföre skola
vi sjelfve öppna fältet för stormarne och striderna?
Det är väl sant, att det förslag, jag gifvit mig friheten
uppgifva, kan illuderas, men hvad är väl fritt från
illusion? Den kan icke i allo förekommas. Skulle man i
farhåga för den icke vidtaga, hvad vidtagas kan och
hvarigenom likväl mycket godt kan beredas, skulle våra
Bilaga D till Msm. N:o 7.
85
meste bemödanden förfalla. Jag tror äfven i detta fall
vara nödigt att icke låta allt ankomma på en slump.
Visserligen skyddar Gud sin kyrka och församling —
men det sker genom medel. Dess omedelbara verkningar
äro icke vår tids, men vår tids skyldighet är, åtminstone
i min tanka, att nyttja de medel, som Han
lagt i vår frihet att efter bästa vett och uppsåt välja
och använda.
Slutligen bör jag ock nämna, att jag trott mig så
mycket mer föranledd till desse anmärkningar, som man
redan i följd af tryckfriheten har i Svensk öfversättning
en Theologisk afhandling, som är stäld emot hufvudsanningarna
af vår christeliga Lära. Anser man för närvarande
allmänheten dermed tjent, är det den upplysning
i religieusa ämnen, som för vårt uppväxande slägte och
för de mindre odlade folkclasser är nyttig, eller är
saken af så liten vigt, att det kan vara likgiltigt att
derå vara upmärksam, blir det säkert framtiden, som
både känner verkan häraf och skall fälla deröfver opartiskt
utslag.
Ytterst anhåller jag, att detta mitt yttrande må
åtfölja det Betänkande, som till Riksens Höglofl. Ständer
ifrån Utskottet kommer att i detta ämne afgå.
Härmed förenade sig Doctor Falk.
Herr Professoren Doctor Wijkman upplyste, att Herr
Biskoppeu Doctor Rosensteins yrkande vid förra Riksdagen
om Censur af smärre Theologiska Skrifter endast
hade afseende på Cathecheser, Predikningar och sådane
Theologiska Skrifter, som oftare komma i den mindre
upplyste allmänhetens händer, men att Biskoppen hade
ej dermed åsyftat någon Censur af Theologiska Skrifter,
då de äro egenteligen vetenskapligen behandlade; hvilken
Censur Herr Doctorn äfven för sin del ej kunde medgifva.
Herr Öfver Hof-Predikanten Doctor Lilljenwalldh
yttrade:
Jag misskänner alldeles icke det aktningsvärda
nit för religionen, som förmått Herr Professoren Doctor
Faxe till sitt nu afgifna yttrande, och hoppas att ej heller
af honom blifva misskänd, då jag måste förklara mig
af en helt stridig tanka. Det är endast tidens befallande
omständigheter, som nu påbjuda en inskränkning af tryckfriheten
i afseende på de ämnen, som röra Sveriges relationer
till främmande Magter, men, om jag ej misstager
86 Riksdagen 1810.
mig, fordra just samma omständigheter, att i religieusa
ämnen ingen sådan inskränkning må äga rum. Det är
ett ändamål med tryckfriheten, att en fri undersökning
i vetenskaperne må leda till dessas tilltagande förkofran;
den theologiska vetenskapen bör lika litet som några af
de öfrige beröfvas en sådan förmån, och det skulle ge
anledning till de ohehagligaste misstydningar, om vi för
den hegärde något undantag, hvarpå den visserligen icke
heller skulle vinna. Jag är ock för innerligen öfvertygad
om kraften och värdet af Jesu lära, att jag genom den
frihet, jag här yrkar, skulle befara något för dess bestånd.
Hon har genomgått vådligare och våldsammare skakningar
än de, som härigenom kunna hota henne, och har
framträngt segrande genom dem alla. Deremot kunde
jag dessutom anföra att genom tvång, hvarmed theologiska
censuren hittills sökt qväfva hvarje fri undersökning
i andeliga ämnen, har en ljumhet för religionen uppkommit,
farligare utan tvifvel än de bittraste anfall. Hvad
Herr Professoren Doctor Faxe nämner om en nyligen
utkommen skrift, som skall vara ställd emot hufvudsanningarna
af vår christeliga lära, så vill jag blott nämna,
utan att derföre ovilkorligt försvara dess innehåll, att
den anses vara författad af en bland våra yppersta protestantiska
theologer, som derigenom icke bland sina
landsmän förlorat sin välförtjenta reputation.
Uppå Herr Professoren Doctor Faxes förnyade begäran
bifölls, att dess yttrande skulle medfölja Utskottets
Betänkande rörande Tryckfrihets-Lagen.
Bilaga^E till Mern. N:o 7.
Bland Constitutions-Utskottets handlingar förvaras
äfven följande, i protokollen ej omnämnda
skrift:
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Friheten att i tryckta skrifter yttra sina tankar,
är väl en af menniskans vackraste rättigheter; men det
har varit så svårt att bestämma rätta gränsen för denna
Bilaga E till Mern. N:o 7.
87
frihet, att den i de flesta länder antingen öfvergått till
sjelfsvåld och derföre snart upphört, eller ock har den
varit så inskränkt, att Nationernes bildning och upplysning
derigenom ej kunnat befordras. Till rättesnöre vid
uppsökandet af en sådan gräns, torde höra antagas: att
som alla Nationer äro sammansatte af goda och elaka
medborgare, höra de sednare genom lagen afhållas att i
tryckta skrifter yttra sådant, hvarifrån de förre afhållas
af dygd, hederskänsla och kärlek för Fäderneslandet.
Huruvida den nu gällande Tryckfrihets-Förordningen
uppfyller detta ändamål, huruvida för Samhällsordningen
och lugnet skadliga eller åtminstone vådliga
missbruk deraf uppstått, anser jag som en skyldighet,
tillhörande det Embete, hvars förvaltning Eders Majestät
i nåder täckts mig anförtro, att i djupaste underdånighet
hemställa.
Följande förbrytelser äro enligt Tryckfrihets-Förordningen
med böter belagde: 3 § 3:o Klart uttryckt
gäckeri af den allmänna Qudstjensten, Gtuds ord och
sacramenterna. 5:o Smädeliga uttryck emot de öfrige
Personer af det regerande Konungahuset (Konungen,
Drottningen och Tronföljaren äro förut nämnde), hvilka
Konglig eller Furste!,ig värdighet inom Piket åtnjuta.
6:o Smädelige uttryck om Riksens Ständer eller någon
af deras fördelningar. 9:o Smädeliga, förklenliga och
osämja med främmande makter tydeligen åsyftande omdömen
och yttranden om samtida nationer och Stater,
med hvilka Riket är i fredligt förhållande m. m. 10:o
Oberättigadt kungörande i tryck af hvad i anseende till
Statens åfärdevarande underhandlingar med främmande
makter eller eljest af Konungens i sammanhang med
dem tillärnade beslut och afsigter samt Dess Ministrars,
Råds och Sändebuds värf utrönt är eller förmodadt
vara kan. 12:o Lögnaktige uppgifter och vrängda framställningar
till Allmänhetens förvillande och förledande.
13:o Sedernas fräcka vanhelgd, vare sig genom offentliga
läror till någon grof last.m. m. 14:o Sedernas lättsinniga
vanhelgd. Allt sådant kan:
l:o redan genom trycket till stor del bland Allmänheten
vara utspridt, innan Hof-Canzleren (till hvilken,
i samma stund som en skritt utgifves, ett exemplar bör
aflemnas) kan hinna läsa skriften, jemföra dess innehåll
med en vidlyftigt sammansatt författning, hos Öfver
-
88
Riksdagen 1810.
Ståthållare-Embetet begära qvarstad, samt innan samma
Embete kan binna utfärda ordres och verkställigheten
deraf följa; hvarigenom det onda, som sådana förbrytelser
kunna åstadkomma, redan till största delen är gjordt,
innan det binner förekommas;
2:o kan det straff af böter, som för de ofvananförda
ocb flere förbrytelser i Förordningen utsatt är,
aldrig blifva verkstäldt, emedan personen, som skall böta,
i kraft af samma förordning aldrig kan blifva känd.
Orden äro tydliga i § b: Derefter döme Hof-Rätten, som,
hvad den sistnämnda omständigheten beträffar, har att
iakttaga, det uppgiften af författarens namn, hvilken ej
annorstädes än hos Hof-Rätten fordras må, skall vid
intet annat tillfälle kunna anbefallas, än då Hof-Rätten,
efter målets utredande, finner det vara af urbota beskaffenhet,
eller Boktryckaren pröfvas äga den ringa
förmögenhet, att böterne, då de öfverstiga Sexton Riksdaler
32 sk. måste i fängelsestraff förvandlas. Men
att denna sista omständigheten ej kan äga rum, ses af
1 § 7:o så lydande: För en skrifts innehåll eller skrifart
skall ingen Boktryckare kunna till ansvar ställas,
undantagande i de fall då han uraktlåtit att med en
sådan namnsedel, som i 5 Momentet föreskrifven är,
sig förse, nemligen förseglad och med påskrifvit betyg
om uppgiftens riktighet af tvänne utaf Boktryckaren
väl kände män.
Af allt detta, jemfördt ocb sammanlagdt följer tydeligen,
att i alla de fall, då böter äro utsatte, kunna böterne
ej utkräfvas, emedan personen, som skall böta, enligt
Förordningen ej får i sådana fall blifva känd; ocb
att således alla de ofvananförda grofva ocb till en del
äfven för Rikets säkerhet vådliga förbrytelser, af hvem
som det behagar, utan minsta olägenhet kunna begås.
Detta torde vara det första exemplet, allt sedan
borgerliga Samhällen inrättades, att en Lag tillintetgör
de straff, som af samma Lag utsättas.
3 § 7:o stadgar att .tydlig uppmaning till myteri
och uppror skall straffas efter 6 Cap. Missgernings-Balken
och skriften confisqueras. Ordet tydlig gör bär den
verkan, att om uppmaningen aldrig så litet öfverhöljs,
ehuru den likväl kan vara begriplig, förfaller all laglig
åtgärd, ocb uppmanaren får vara okänd. Efter allmänna
Lagen straffas uppmaning (den som upphissar eller styr
-
Bilaga E till Mern. N:o 7.
89
ker) till myteri och uppror, utan tillägg af ordet tydlig,
med lifvets förlust. Det är således farligare att göra en
sådan uppmaning mundteligen än genom trycket.
Missgernings-Balken stadgar: att hvar som i ondt
uppsåt diktar eller sprider kring landet ut lögner och
falska rykten, the ther röra Rikets säkerhet m. m.,
straffas med Landsflykt, spö eller fängelse. Men enligt
Tryckfrihets-Förordningen straffas lögnaktiga uppgifter
och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande
och förledande med böter: det är — med ingenting,
hvilket förut är i underdånighet bevist.
Tryckfrihets-Förordningen kunde visserligen mycket
förkortas ocb derigenom förbättras, om i stället för de
detailler, som utesluta allt, hvad ej är uppräknadt, der
toges till grund denna enkla princip: att edit hvad enligt
allmänna Lagen är straffbart att tala eller skrifva,
belägges med samma eller till viss utsatt grad större
straff än det vanliga, då detsamma genom tryck allmängöres;
samt att i alla fall då Hof-Rätten förklarar
en skrift brottslig, skall namnet af Boktryckaren uppgifvas;
på det straffet icke måtte blifva illusoriskt ocb
författningen derom — ord utan betydelse.
Att hindra, det något för Rikets säkerhet, för allmänna
lugnet, för medborgares personliga säkerhet vådligt
finge inflyta i allmänna Dagblad, Vecko- eller Månadsskrifter,
vore nödigt, att ett exemplar af de tvänne
förstnämnda, en timma, ocb af de sistnämnde, en dag,
före utgifvandet skulle till Hof-Canzleren afiämnas, på det
de måtte kunna läsas af en dertill förordnad Embetsman,
hvars skyldighet vore att genast hos Hof-Canzleren
anmäla, om någon så grof förbrytelse i skriften är begången,
att den borde med qvarstad beläggas, hvarefter
Hof-Canzleren ägde att, efter egen pröfning, qvarstaden
bos Öfver-Ståthållare-Embetet begära. Ty qvarstad, sedan
det mesta af bladet är såldt, är lika illusoriskt som
förr i underdånighet är sagdt om böterne.
Att genom Allegorier, med grofva beskyllningar, utpeka
Konungen eller Konungahuset, eller Embetsmän,
eller hvilken medborgare som helst, vare sig hög eller
låg, och det under skygd af auonymen, så tydligt, att
intet tvifvel kan om meningen uppstå, tycks vara ett
brott, som ej med lagbunden frihet kan förenas; ocb
verkan deraf kan blifva så mycket skadligare, som en af
90 Riksdagen 1810.
menniskans mest sällsamma egenskaper är den att i
allmänhet heldre tro lögn än sanning. Men öfver meningen
af en Allegori kan efter ingen lag dömas. En Jury,
hvaraf den anklagade får jäfva halfva antalet och de
öfrige med särskild ed förhindas att döma efter samvete
och öfvertygelse, torde vara den enda competenta domstolen
i sådana fall. Hvad jag i underdånighet anser
som en afgjord sanning, är, att med en rättskaffens lagbunden
frihet icke kan förenas, att de skadligaste af
medborgare, nemligen de, som äga en viss qvickhet, men
ingen heder eller moralité, och hvilkas högsta glädje är
att göra Staten eller medmenniskor skada, skulle äga
rättighet att i skygd af anonymen kasta vanära med
grofva osannfärdiga beskyllningar, på hvem de behaga,
från Konungen till tiggaren, utan att befara minsta
straff eller olägenhet. Sådant är ej frihet. Det är illasinnade,
nedrige författares despotism öfver medborgares
ära och välfärd.
Dessa anmärkningar vid Tryckfrihets-Förordningen
har jag ansett min skyldighet fordra att till Eders Majestäts
Nådiga ompröfning i underdånighet hemställa.
Och skulle Eders Majestät i Nåder finna tjenligt att låta
dem till Riksens Höglofiiga Ständers kunskap komma,
på det ändring må kunna vinnas, åtminstone inom den
tid Regerings-Formen utsätter, skulle jag anse det som
ett smickrande prof af Eders Majestäts Nådiga bifall.
Med djupaste undersåtlig vördnad och nit framhärdar
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Eders Majestäts
Allerunderdånigste tropliktigste
tjenare och undersåte
A. F. Skjöldebrand.
Tillförordnad Öfver-St&thållare.
Stockholm den 23 Augusti 1810.
Memorial N:o 8.
91
N:o 8.
Memorial med förslag till ändringar i
Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen.
Constitutions-Utskottet får härmedelst till
Riksens Ständer vördsamt öfverlemna de Anmärkningar
och Förslag till förändringar vid
Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen, som
dels af Riksens Ständer och Constitutions-Utskottet.
vid förra Riksdagen blifvit gjorde, dels
vid denna Riksdag hos Constitutions-Utskottet
i vederbörlig ordning väckte, nu till pröfning
och afgörande af nästkommande Ständer föreslås.
Afsigten hvarföre de gemensamt framställas
är endast den, att Förslagen på en gång måtte
kunna öfverses och redigt bedömmas. I afseende
på de vid förra Riksdagen gjorda Anmärkningar
och Förslag, tillhör Utskottet ingen annan åtgärd,
än deras framställning; hvad åter dem
beträffar, som Utskottet sjelf nu uppgifvit, anhåller
Utskottet att få afgifva följande förklaring:
Utskottet
har antagit som en grundsats
att vid Förslagen till ändringar i dessa Grundlagar
fästa sitt afseende endast vid dem, hvilka
utan någon slags inflytelse till rubbning af
Lagstiftningens esprit kunde leda till förtydligande
af föreskrifterna på ett så klart sätt, att
92
Riksdagen 1810.
ingen misstanka af förändring i sjelfva Lagarne
dervid bör äga rum, eller ock, om något förslag
till en sådan förändring verkeligen skulle vara
af nöden, tillstyrka endast det som erfarenheten
oemotsägeligen bevisade behöfva någon åtgärd.
Utskottet har ansett såsom ganska vigtigt för
Grundlagarnes varaktighet, att de så litet som
möjligt är vidröras, och har trott, att en Stat
kan bättre äga bestånd med ett och annat obetydligare
fel i sin Lagstiftning, än om, i afsigt
att derigenom vinna fullkomlighet, man tidt
och ofta bemödar sig att den förbättra. Då
dessa grundsåtser ledt Utskottets åtgärder, anhåller
Utskottet, att det efter dem äfven af
Riksens Ständer måtte bedömmas.
De ändringar Utskottet föreslagit i 14 §
Riksdags-Ordningen, föranledde af till Utskottet
inkomne Memorial ifrån Herr Borgmästaren Victorin
samt Herrar Riksdagsmän för Stockholms
Stad, röra allenast ett Stånds enskildta författningar.
Utskottet har enhälligt erkänt deras billighet;
ty Utskottet har funnit deras tydeliga
syftning vara, att icke hela Ståndets rätt måtte
åt några få personer öfverlemnas eller BorgareStåndets
till val berättigade Medlemmar kunna
komma i tvekan om de rättigheter, som dem
vid valen tillkomma, och de skyldigheter, dem
dervid åligga.
Hvad Förslaget angår vid 38 § Riksdagsordningen,
att Voteringar inom Utskotten måtte
O f O
ske per Capita, är detsamma icke nytt eller nu
af Utskottet föreslaget. Redan vid sistlidne
Riksdag beslöto Riksens Ständer, att det vid den
nästkommande skulle afgöras; men då sådant
skedde endast i anledning af Jemknings-Utskottets
Förslag, blef det ej i vederbörlig ordning
Memorial N:o 8.
93
af Constitutions-Utskottet hos Riksens Ständer
anmält. Constitutions-Utskottet har derföre detta
ämne nu upptagit och framstält sitt Förslag till
förändring i berörde 38 § i enlighet med förra
Ständers afsigt, samt åtföljdt af nu varande
Constitutions-Utskottets til styrkande.
Vid 81 § Regerings-Formen har Utskottet
föreslagit, att en tid af 5 år måtte utsättas,
inom hvilken icke förändringar i Grundlagarne
af Riksens Ständer måtte få beslutas, vare sig i
anledning af Propositioner ifrån Konungen eller
Motioner väckte hos Riksens Ständers Constitutions-Utskott.
Utskottet har för ingen del velat
sträcka detta Stadgande derhän, som skulle någon
ändring kunna göras i den Constitutions-Utskottet
ålagda pligt att vid hvarje Riksdag granska
Grundlagarne och föreslå förbättringar deri. Det
är endast för Riksens Ständers beslut öfver sådane
frågor, en prsescriptions-tid blifvit föreslagen;
och sådant af det skäl, att deras pröfning
alltid vinner, ju mera och ju längre de öfvertä.
nkas, och att utan ett sådant stadgande skulle,
om vid en snart efter en Lagtima infallande
Urtima Riksdag de föreslagne Grundlags-frågorna
kunde få afgöras, sjelfva ändamålet med
det föreskrifna uppskofvet alldeles förfelas.
Utskottet har af den 87 § Regerings-Formen
föreslagit en hel ny Redaction. Den står i sammanhang
med den föreslagna förändringen vid
den 81 § och har blifvit föranledd genom ett
Memorial af Borgmästaren Herr Assessor Sjödin.
Den utsträcker allenast till stiftandet och förklaringar
af Civil-, Criminal- och Kyrkolagar upp -  skofvet med frågors afgörande. Utskottet har
o o
trott, att, då dessa Lagar utgöra ett sammanhängande
systéme, förändringar i vissa delar
94
Riksdagen 1810.
deraf icke hastigt och obetänkt borde kunna
göras. Det har föreställt sig, att, i afseende på
dessa Lagar, långt mera än hvad Grundlagar
beträffar, det personliga interesset skulle föranleda
förslag till förändringar. Det har föreställt
sig, att ju mera dessa Lagars stadganden ingå
i en småaktig detail, desto flere skulle retelserne
vara till rubbning deri och anledningarne till
misstag. Utskottet har derföre för besluten öfver
enskildta Motioner till sådane Lag-Förändringar
föreslagit samma prtescriptions-tid som för Grundlagsfrågor
och beredt åtskilliga utvägar att genom
allmän och enskild granskning utreda behofvet
och bestämma sättet af sådane förändringar; men
då Utskottet tillika insett, att Statens högsta
Lagskipande Magt alltid har anledning att döma
öfver behofvet af nya Lagstadganden, har Utskottet
i sitt förslag, med bibehållande af Riksens
Ständers rätt, sökt bevara en utväg, att de
i sådan ordning projecterade Lag-Förändringar
skyndsammare måtte kunna afgöras.
Hvad Utskottet för öfrigt, såsom någon slags
hufvudsaklig förändring i Grundlagarne föreslagit,
rörer den 110 § Regerings-Formen och
78 § Riksdags-Ordningen. Hvad den förra §
beträffar, syftar det föreslagna tillägget derhän,
att icke Lagens anda skulle missförstås så att
lagstridiga yttranden af Riksdagsmanna-rätten
skulle kunna skyddas. Det gjorda förslaget om
en annan proportion än förut vid omröstningen
inom ett Stånd, huruvida någon dess Ledamot
för dess gerningar och yttranden må kunna under
tilltal ställas eller sin frihet beröfvas, har
sin grund i den förmodade möjligheten, att den
förut stadgade obetydliga minoritet allt för lätt
hos mindre talrika Stånd till den brottsliges för
-
Memorial N:o 8.
95
svar kunde stå att beveka. Billigheten af det
Författare-ansvar åter, som vid tvänne särskildta
fall förslagsvis blifvit Riksdagsmän ålagdt, lärer
erkännas af hvar och en som betänker den värdighet
en Nationens Representant är pligtig att
iakttaga.
Om, i fall af nästkommande Ständer de af
Utskottet nu gjorda Förslag skulle gillas, några
andra §§ af Grundlagarne till enstämmighet med
de beslutna förändringarne skulle kunna behöfva
att jemkas, förbehåller sig Utskottet, att frågorna
derom måtte anses såsom nu vid denna
Riksdag väckta, för att, på samma gång, kunna
afgöras.
Några Ledamöters enskildta tanka i anledning
af hosföljande Förslag, får Utskottet på
deras egen begäran härjemte bifoga. Örebro den
12 October 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
H. A. Falkman. And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
(Härmed följa 12 bilagor (A—L).
Bilaga A till Mein. N:o 8.
Anmärkningar:
Vid Regerings-Formen.
5 §. Härvid har Constitutions-Utskottet vid sistlidne
Riksdag öfverlemnat till Riksens Ständers pröfning
96
Riksdagen 1810.
frågan om Constitueringen af Extra Stats-Råd eller förökandet
af Stats-Rådet med en eller tvänne verkelige
Ledamöter.
20 §. Förra Constitutions-Utskottet har föreslagit
den förändrade ordalydelsen af 2 Mom: Uti fredstider
skola de Mål, som ifrån Krigs-Domstolarne dragas
under Konungens pröfning, uti Högste Domstolen företagas
och af göras. Tvänne Militaire-personer af högre
grad, dem Konungen härtill utser och förordnar, höra
med Domare-jäf och ansvar och utan särskilt arfvode
sådane mål i Högste Domstolen öfvervara och deröfver
rösta, dock må Domarenas antal icke öfverstiga Atta.
Under krig förhålles härmed efter Krigs-Artiklarne.
28 §. Härvid har Constitutions-Utskottet vid förra
Riksdagen föreslagit, att i stället för orden »Vare likväl
Konungen obetagit» ända till »Fästningar» insättes orden.-  Vare likväl Konungen obetaget att, efter Stats-Rådets
hörande, uti Militaira Embeten nyttja en eller annan
Utländsk Man af sällsynt skicklighet, dock icke till
Commendanter å Fästningar. Äfven har bemälte Utskott
föreslagit, att efter ordet »Fästningar» må införas:
att till sysslor vid Academierna befordra Utländske
Lärde af utmärkte kunskaper och förtjenster; att likaledes
i tjenst antaga Språk- och Exercitice-Mästare
samt idkare af de Fria Konsterne; samt i slutet af §
efter orden »af den rena Evangeliska Läran» tillägges:
Språk- och Exercitice-Mästare samt Idkare af de Fria
Konsterne allena undantagne. Vid §:ns slut föreslås
följande tillägg: Ingen må till Militaire Ordinarie Beställningar
utnämnas eller på Förslag uppföras, som
ej uppnått 18 års ålder, eller någon till Civile Ordinarie
Tjenster förordnas, som icke fyllt 21 år och, om
det är Ordinarie Domare-Embete, 25 år.
Häruti är äfven upptagen Bonde-Ståndets önskan,
i anledning af Riksdagsmännen Jonas Jonassons och
Jan Nilsson Hultins Memorial om den tilläggning till
§, att ingen må till Ordinarie Embete och Beställning
utnämnas eller på Förslag dertill uppföras, än mindre
njuta lön, som ej uppnått en ålder af 18 år.
29 §. Förra Constitutions-Utskottet har föreslagit,
att efter orden »efter förra vanligheten» må införas:
Bilaga A till Mern. N:o 8.
97
dock så, att Upsala Stifts röst vid Erke-Biskopps val
beräknas lika med Fem Consistoriers.
Vid denna § har Bonde-Ståndet vid sistlidne Riksdag
föreslagit den förändring, såsom vilkor hvarunder
Regerings-Formen antogs, att detta stadgande kunde
anses som öfverflödigt, då Statens behof oundvikeligen
fordrar all möjlig sparsamhet, hvartill med skäl borde
räknas indragning af Embeten, som kunna umbäras, i
hvilken egenskap Biskopparnes tycktes böra få rum.
30 §. Vid §:ns slut föreslog Constitutions-Utskottet
vid förra Riksdagen en sådan tilläggning: Likasom
under hittills medgifna villor Jus prcesentandi må äga
rum.
35 §. Bemälte Utskott har föreslagit, att orden
»Ministrar och Sändebud till Främmande Magter» förändras
till: Ministrar, Sändebud och Agenter för Handeln
hos Främmande Magter.
37 §. Är vid sistlidne Riksdag föreslagit, att vid
slutet af §:n, i stället för orden »efter honom», införes:
efter hans afgång, samt efter ordet »Stamfadrens» tillägges:
efter för sifödslo-r ätten, och i §:ns slut tillägges: Adlande
genom Adoption eller Naturalisation under utdöda eller
lefvande Ätters Namn och Nummer vare hädanefter
ej tillåtit.
49 §. Häri har Constitutions-Utskottet vid sistlidne
Riksdag föreslagit den förändring, att §:ns l:sta punct
sålunda styliseras: Riksens Ständer skola i kraft af
denna Grundlag hvart Femte år sammankomma. Uti
hvarje etc.
52 §. Såsom ett af de vilkor, hvarunder det
Hedervärda Bönde-Ståndet vid sistlidne Riksdag antagit
Regerings-Formen, är äfven den af Ståndet yttrade önskan,
att denna § borde innehålla, att Bonde-Ståndets Secreterare
skulle vara ofrälse Man, och torde den fordringen
ej anses obillig, att Bonde-Ståndet vid Riksdagens början
finge välja Tre Medlemmar af Ståndet, bland hvilka Tre
Konungen förordnade en till Taleman.
53 §. Föreslogs vid förra Riksdagen den förändring,
att näst efter orden »Ett Lag-Utskott att utarbeta»
införes följande: de från Riksens Ständers Plena remit
-
7
98
Riksdagen 1810.
terade Förslag till Civil etc., samt efter orden »Ett
allmänt Besvärs- och Oeconomie-Utskott» att insättas:
i anledning af i Stånden väckta frågor anmärka etc.
56 §. Föreslog förra Constitutions-Utskottet den
förändring, att efter orden »Göres dervid i Ståndens
Plena sådane anmärkningar, som» må tilläggas: Ståndet
prof var; att i stället för »dessa anmärkningar» insattes:
så väl dessa, som öfriga anmärkningar, samt i stället
för orden »då äga de magt att» sättes: då skola de.
61 §. Föreslogs vid förra Riksdagen, att l:sta Mom.
erhåller denna förändrade Redaction:
Alla afgifter, sorn Riksens Ständer under de i
föregående § nämnde Titlar beviljat, skola utgöras
intill slutet af det år, under hvars lopp den nya Bevillningen
af Riksens Ständer faststäld blifver.
69 §. Föreslogs af förra Constitutions-Utskottet,
att i stället för orden »Sedan en af detta särskildta
Utskotts samtlige Ledamöter blifvit utlottad, röste de
öfriga samiäldt» sättes: Detta särskildta Utskotts Ledamöter
röste sedermera samfäldt. Vid §:ns slut skulle
tilläggas: Till undvikande af paria vota skall vid
omröstningar, förr än sedlarne uppräknas, en bland
dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnes vid de
öfriges uppsummerande rösterne lika delade, må denna
sedel öppnas och gifva decision. Ar pluralitet en redan
vunnen, bör den aflagde sedeln ouppbruten genast förstöras.
70 §. Härvid har förra Constitutions-Utskottet
föreslagit följande förändrade stylisering:
Riksens Ständers valda Bevillnings-Utskott åligge
att opåmindt vid hvarje Riksdag uppgifva de allmänna
grunderna för den blifvande Bevillningens fördelning;
hvarefter och sedan Summans belopp blifvit faststäld,
Utskottet 'uppdrages att med tillämpning af dessa
grunder författa förslag till Bevillningens utgörande.
Skolandes allt, i den mon det medhinnes, Riksens
Ständers Flena underställas.
71 §. Förra Constitutions-Utskottets Anmärkning:
Att vid åberopandet af 69 § förstås den förnyade
Redactionen, så att stadgandet om utlottningen således
utgår.
Bilaga A till Mern. N:o 8.
99
74 §. Föreslogs af förra Constitutions-Utskottet,
att i andra puncten skulle införas efter orden »Denna
Gärd»: äfvensom all slags förplägning.
77 §. Bonde-Ståndet har vid förra Riksdagen såsom
vilkor yrkat, att i denna §:ns stadgande äfven intages:
Recognitions-Skogar.
80 §. Likaledes har Bonde-Ståndet vid sistlidne
Riksdag ansett slutmeningen af §:n böra utelemnas, hälst
den kan anses lägga ett olämpligt band på antagandet
af en Rotering, som framdeles kan finnas både nödig
och billig.
81 §. Constitutions-Utskottet vid denna Riksdag
föreslår härvid, att en tid af Fem år utsattes, efter
hvilken beslut rörande Grundlags-förändringar kunna,
vare sig öfver Propositioner komne från Konungen eller
Motioner väckte hos Riksens Ständers Constitutions-Utskott,
fattas; hvilket lämpligast kan ske genom följande
förändring af besagde §:s 4:de punct, nemligen:
Riksens Ständer må icke å den Riksdag, då Utskottet
någon sådan förändring föreslår, utan först
sedan förslaget i Fem år livilat, derom besluta, hvilket
gälle antingen motionen derom till Riksens Ständer
ankommit genom Nådig Proposition från Konungen
eller hos Constitutions-Utskottet blifvit väckt.
I följe häraf förändras 2:dra puncten 2:dra stycket
af samma § sålunda: Tillstyrker Utskottet, hvad Konungen
föreslagit, hvite frågan i Fem år, då Riksens
Ständer vid den Riksdag, som efter denna tids förlopp
infaller, skola sitt beslut derom fatta. Afstyrker Utskottet
Konungens Proposition, då må Riksens Ständer
genast kunna antingen denna Proposition afstå eller
ock afgöra, att de vilja efter Fem års förlopp öfver
densamma besluta. 4:de puncten: Men icke må under
någon förevändning Riksens Ständer förr än efter besagde
tids förlopp Propositionen till bifall upptaga.
N.B. Hvad för öfrigt i Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen
med denna § kan stå i gemenskap,
föreslås till förändring efter samma principe.
87 §. Constitutions-Utskottet vid denna Riksdag
föreslår följande nya Redaction:
Riksens Ständer äga gemensamt med Konungen
100
Riksdagen 1810.
att stifta allmän Civil- och Criminal- samt Kyrko-Lag
och att sådan förut stiftad Lag förändra och upphäfva.
Ej må Konungen utan Riksens Ständers samtycke,
och icke Ständerne utan Konungens, någon ny Lag
göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Ståndens
Flena väckas och efter den ordning, 56 § i allmänhet
stadgar, behandlas. Öfver de förslag till ny
Lag, hvilka Lag-Utskottet i följe deraf utarbetat, må ej
vid samma Riksdag, då Förslaget först uppgöres, annat
beslut fattas, än huruvida det vid annan Riksdag må
pröfvas och afgöras, såsom om Grundlagsfrågor är
stadgadt. Alla de Lagförslag och yttranden från
Lag-Utskottet, hvilka Riksens Ständer sålunda till framtida
afgörande hänskjuta, skola, så vida Konungen dertill
samtycker, tillsammans tryckte utdelas till alla
Domstolar, Juridiska Faculteter samt Lag-Committéen,
derest den samma blifvit inrättad. En och hvar vare
tillåtet, men Hof-Rätterne, Lagmännen, Juridiska Faculteterne
och Lag-Committéen åligge, att hos Justitice-Ombudsmannen
ingifva de anmärkningar, de finna tjenlige.
Justitice-Ombudsmannen gifve sedan å den Lag- eller
Urtima Riksdag, som efter Fern år ifrån den tid frågan
af Riksens Ständer först blifvit pröfvad inträffar,
Riksens Ständer del af de inkomne anmärkningar
jemte dess eget yttrande derom. Hvarefter målet åter
till Lag-Utskottet remitteras för att i vanlig ordning
behandlas. Öfverenskomma dä Riksens Ständer
om någon ny Lag eller om gammal Lags upphäfvande
eller förändring, aflemne de Förslag derom genom
Talemännen till Konungen, som inhemte Stats-Rådets
och Högste Domstolens tanka deröfver och, sedan
Han sitt beslut fattat, kalle Riksens Ständer på Rikssalen
att antingen emottaga Dess samtycke till deras
åstundan eller afhöra Dess skäl att det vägra. Finner
Konungen godt någon Lagfråga för Riksens Ständer
framställa, äske han Stats-Rådets och Högste Domstolens
yttrande så väl öfver hufvudfrågan, som huruvida
den må fordra den skyndsamhet, att beslutet derom
å samma Riksdag må fattas eller ej, samt meddele
derom i vanlig ordning Riksens Ständer sin Proposition.
Yrkar Konungen ej sådan skyndsamhet,
förfares dermed såsom med enskild Riksdagsmans
Motion, men eljest beslute Riksens Ständer, sedan frågan
efter det sätt, i 56 § stadgas, blifvit behandlad
Bilaga A till Mern N:o 8.
101
och öfverlemne Konungen deras svar uppå Rikssalen,
om de bifallit Konungens Proposition, och skrifteligen
genom Talemännen, om de densamma afslagit. L alla
dylika Lagfrågor skall Tre Stånds mening utgöra
Riksens Ständers beslut. Stadna Två Stånd emot Två,
förfaller frågan och förblifve vid det, som förut stadgadt
varit.
N.B. Hvad för öfrigt i Regerings-Formen och
Riksdags-Ordningen med denna § kan stå i gemenskap,
föreslås till förändring efter samma principe.
96 §. Den Afhandling, som börjas i denna §, angående
en Riksens Ständers Ombudsman, syntes BondeStåndet
vid förra Riksdagen ej lämpelig, emedan en
Justitise-Ombudsman eller Justitise-Canzler tycktes göra
tillfyllest.
97 §. Gjordes vid förra Riksdagen förslag, att i
stället för orden i första puncten »Denne Riksens
Ständers Justitise-Ombudsman väljes af Riksens Ständer
genom Electorer» etc. införes:
Denne Riksens Ständers Justitice-Ombudsman
väljes af Riksens Ständer, genom Tolf af hvarje Stånd
särskildt för tillfället nämnde Electorer, hvilka. till
detta vals förrättande sammanträde samma dag, då de
af Stånden blifvit utsedde, och skiljas ej åt förr, än
valet fulländadt är; samt att i stället för orden »Sedan
ibland dessa Electorer en genom lottning utgått, skola
de öfrige samfäldt» införes: Med iakttagande af hvad
69 § till lika rösters förekommande stadgar, skola
dessa Electorer samfäldt.
Näst efter orden »blifvit kallad, och så vidare.»
föreslogs följande tillägg: Inträffar den händelsen, att
två eller flera Personer, öfver hvilka särskildt röstas
bör, undfått lika röster, företages först votering om
den ordning, hvaruti de till omröstning må framställas.
Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda för sig gått,
likväl ingen Person hafva erhållit den här föreskrifna
pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem, som
vid första voteringen blifvit satte i fråga, skolandes
den, som då erhåller de flesta rösterna, utan af seende på
rösternas antal, anses behörigen vald. Enär någon af de,
i förenämnde ordning under omröstning stälde, blifvit
af Electorerne kallad, upphöra valförrättningen och etc.
102
Riksdagen 1810.
102 §. Likaledes, att efter orden »i tjenst varande
Presidenten,» göres följande tillägg:
Skulle så hända, att så många af Biks-Rättens
Ledamöter äro af laga förfall eller jäf hindrade att
deltaga i dess öfverläggning ar och heslut, att de öfrige
ej utgöra Tolf, åligge då Ordföranden att i stället till
Ledamot i Riks-Rätten kalla den Embetsman inom
samma Verk, som är näst i ordningen efter den hindrade,
eller ock, om detta med de Militaire Ledamöterne
inträffar, den äldste General eller Amiral, som af jäf
eller förfall ej hindras.
103 §. Förra Constitutions-Utskottet föreslog äfven,
att orden »En af samtlige Ledamöterne utlottas först,
hvarefter de öfrige röste man för man» utgå alldeles
och att i deras ställe må införas: I den ordning, 69
och 97 §§ föreskrifva, röste samtlige Ledamöterne man
för man.
Vid denna § har Bonde-Ståndet vid sistlidne Riksdag
yrkat det stadgande, att, om någon af Högste Domstolens
Ledamöter, på sätt i denna § stadgas, afskedas
utan att vara öfvertygad om något tjenstefel, borde
Konungen, med Stats-Rådets tillstyrkan, väl äga att lemna
honom Pension, men likväl endast i händelse, hans vilkor
och omständigheter det oundvikeligen tarfvade.
108 §. Den i denna § föreslagna Censur har af
Bonde-Ståndet vid förra Riksdagen blifvit ansedd kunna
lika väl förrättas af någon på stället varande Embetsman
som af den nämnde Committéen, hvilken derföre,
såsom öfverflödig, icke synes böra äga rum och minst
komma Stats-Verket till last.
110 §. Constitutions-Utskottet vid denna Riksdag
föreslår, att i stället för »Fem Sjettedelar af Ståndets
vid omröstning in Pleno tillstädes varande Ledamöter
instämt,» insattes: Två Tredjedelar etc.
111 §. Bifölls vid förra Riksdagen af Bonde-Ståndet
med det tillägg: att, om någon efter Riksdagen i
och för Riksdagsmanna-göromålcn förolämpar med ord
eller gerning en Riksdags-Fullmägtig, som icke under
Riksdagen förverkat sitt Stånds förtroende, hör enahanda
ansvar alltid äga rum.
Bilaga A till Mern. N:o 8.
103
114 §. Angående Ståndens Privilegier. Rättelse
häruti anfördes förra Riksdagen af Bonde-Ståndet, såsom
ett vilkor hvarunder Regerings-Formen af Ståndet blifvit
antagen.
Vid Biksdags-Ordningen.
14 §. Af denna § föreslås en så lydande ny Redaction:
Hufvudstaden Stockholm välje Tio Biksdagsmän,
hvaraf Tre Magistratspersoner, Två Grosshandlare,
En Fahriqueur, En Minuthandlande och Tre
af Embeten och Handtverkerier. Valen förrättas af
Femtio Electorer, utsedde ibland Borgerskapet, efter
lika classification som Stadens Femtio Äldste. Desse
Electorer välje hvar för sig Iiiksdagsmän inom sin
Glass, men alle samfäldt Fullmägtige af Magistraten.
För att blifva Elector af Borgerskapet eller Biksdagsman
för Stockholm, fordras att hafva varit trenne år
Borgare derstädes, att en Grosshandlare betalar minst
Tjugu Biksdaler, en Fahriqueur eller Minuthandlare Tio
Riksdaler och en Handtverkare Fem Biksdaler till Staden
i årliga utskylder. De öfrige Rikets Städer äge att
sända Fullmägtige af Stadens Borgare eller MagistratsPersöner,
och Fahlu Bergslag af Fjerdepartsägare, som
tillika äro brukande Bergsmän. Valen skola ske inför
Magistraten, på sätt å hvarje ort hittills öfligt varit,
och beräknas rösterne, efter hvad hvar och en af de
väljande till Staden skattar, samt för Fahlu Bergslag,
efter Fjerdeparts-grufvedelarne. Annorlunda, än genom
ordentelig omröstning med slutna sedlar af Borgerskapet
eller af detsamma utsedde Electorer, må
Riksdags-Fullmägtig icke kallas. Götheborg äge rätt
att sända Tre, Städerne af Första Classen: Norrköping,
Carlscrona, Gefle, och af Andra Classen: Upsala,
Malmö, Calmar, Vestervik, Vesterås, Uddevalla
och Visby, hvardera Två, samt alla öfriga Städer, jemte
valdu Bergslag, hvardera en Fullmägtig. Blifver någon
Stad till Andra eller Första Classen uppflyttad, njute
ock rätt att sända Tvänne Fullmägtige. Alla Städer
°f. elc Tvänne Högsta Classerne vare förbundne att
s®nda minst Fn Fullmägtig, men af de öfriga kunna
Iva högst Tre, der dem så godt synes, förena sig om
en Person, hvilken dock måste vara till Riksdagsman
vald för en af dessa Städer, der han sjelf Magistrats
-
104
Riksdagen 1810.
Ledamot eller Borgare är. Riksdagsman för Stockholm
och Götheborg samt Städene af Första och Andra
Glasserne vare ej berättigad att emottaga Fullmagt
för annan Stad. Ingen må för Städene till Riksdagsman
utses, som ej minst Tre år varit Magistratsperson
eller Borgare i Staden, ej heller någon för Fahlu
Bergslag, som icke lika tid varit derstädes brukande
Bergsman.
17 §. Constitutions-Utskottet vid förra Riksdagen
har föreslagit, att orden »med tillämpning af 5 Cap. 4
§ Straff-Balken, kroppspligten svarande emot Tjugufem
till och med Sextio Dalers böter» utgå alldeles, och meningen
styliseras sålunda: utan straffes med Fängelse
vid vatten och bröd ifrån Åtta till Sexton dagar efter
omständigheterna.
19 §. Samma Constitutions-Utskott har vid denna
§ föreslagit, att meningen från och med »och åligge
Landshöfdingen» till och med »afgående Post öfversända»
förändras till: och åligge Landshöfdingen att
dessa Besvär och tillhörande Handlingar, jemte egen
och vederbörandes af honom med den skyndsamhet, som
ofvan föreskrifven är, infordrade Förklaringar, med den
efter dessas inhändigande först afgående Post öfversända.
23 §. Förra Constitutions-Utskottet föreslog att i
stället för orden »Hufvudstadens förste Fullmägtig»
införes: den främste bland Hufvudstadens Magistrats
Fullmägtige, och i stället för »af den närvarande Ledamot,
som de fleste Riksmöten bevistat»: Riksdagsfullmägtigen
för Håbo Härad i TJjpsala Län, samt i
stället för »de öfriga Ståndens»: Borgare- samt BondeStånden.
34 §. Förra Constitutions-Utskottet har vid slutet
af §:en föreslagit följande tillägg: Vilja Riksens Ständer
häldre, än att tillsätta flere Utskott, remittera sådane
mål, som till visst Utskott icke höra, antingen till
Besvärs- och Oeconomie-Utskottet eller till något af
de öfrige förut tillsatte Utskott, vare samma Utskott
pligtigt att med dess Utlåtande, i enlighet med erhållen
Remiss, inkomma. Och bestämme sjelfva ämnets beskaffenhet
efter Grundlagen, men icke den hvarje särskildt
Utskott i allmänhet upp dr agne befattning, huru
-
Bilaga A till Mern. N:o 8.
105
ledes ett mål, i enlighet med Riksens Ständers deröfver
tillhörige beslutande rätt, bör afgöras.
36 §. Härvid föreslogs vid sistlidne Riksdag att
efter orden »Besvär och angelägenheter» införes: samt
sådane särskildta meningar öfver vid Riksdagen förefallande
Oeconomiska Ärender, hvilka af Ständernes
pluralitet ej blifvit gillade, men något Stånd ändock,
för sin egen del, önskade hos Konungen få anmäla.
38 §. Constitutions-Utskottet vid denna Riksdag
föreslår följande nya Redaction af denna §:
Älla omröstningar i Utskotten skola ske per Capita
emellan Utskottets samtlige Ledamöter, utan afseende
på Stånd. Då Votering med slutna sedlar anställes,
må alltid en sedel uttagas och förseglas, hvilken
öppnas endast i det fall, att rösterne vid uppsummerandet
skulle befinnas lika delade. Är pluraliteten
redan vunnen, bör den aflagde sedeln genast förstöras.
Inom Banco-Utskottet böra i de mål, der Utskottet
med Riksens Ständers rätt besluter, Två Tredjedelar
af hvarje Stånds Ledamöter vara närvarande.
46 §. Constitutions-Utskottet vid förra Riksdagen
föreslog, att sista puncten erhåller följande lydelse:
Landtmarskalk eller Taleman håfve ej magt att utan
Ståndets samtycke afbryta ett Plenum, så vida ej derstädes
ett med utbrott af orolighet förenadt Gonstitutionsstridigt
förhållande skulle uppkomma, i hvilket fall
Landt-Marskalk eller Taleman må kunna till nästa
Söckendag Plenum åtskilja.
57 §. Samma Utskott föreslog, att §:n i början sålunda
ändras: De allmänna beslut, som ett Stånd fattar,
äfvensom hvad ett särskildt Stånd i egenskap af Riksstånd
beslutit etc.
63 §. Har af Constitutions-Utskottet vid förra
Riksdagen blifvit föreslagen att ändras i öfverensstämmelse
med de förändringar, bemälte Utskott föreslagit i
97 § af Regerings-Formen, och hvilka der äro observerade.
75 §. Införes näst efter »72»: samt 73 och 80
§§ i hvad dessa 2:ne §§ röra Beskattnings- och Bevillning
s-fr ägor, hvilka efter nyssnämnde 69 och 71
106
Riksdagen 1810.
§§ handteras Vöra. — Förra Constitutions-Utskottets
Anmärkning.
78 §. Härvid föreslår Constitutions-Utskottet vid
denna Riksdag, att uti 2 Mom. efter orden »Riksdagsordning
utsätta» må införas orden: Vare en hvar som
utan sitt Stånds begäran på egen bekostnad låter
särskildt trycka ett uti något Stånd eller Utskott ingifvet
Memorial, enahanda Författare-ansvar underkastad;
äfvensom ett så lydande stadgande: Likaledes
vare en hvar som under ett Stånds öfverläggning genom
sina yttranden någon Person utom Ståndet personligen
förolämpar, samma ansvar efter Riksdagens slut underkastad.
81 §. Har Constitutions-Utskottet vid förra Riksdagen
föreslagit, att framför orden »fulländad är» sättes:
inom rätt tid.
Ytterligare får Constitutions-Utskottet tillägga de
Förslag till en ny Representation, som vid sistlidne
Riksdag gjordes och särskildt finnas utgifne, så väl som
det då upprättade Förslaget om inrättande af en Riksens
Ständers Lag- och Hushållnings-Beredning.
Bilaga B till Mern. N:o 8.
Transsumt af Protocollet, hållet uti Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott den
18 Sept. 1810.
I anledning af Utskottets Förslag till förändring i
38 § Riksdags-Ordningen yttrade sig Herr Biskoppen
Doctor Tingstadius:
Emedan 38 § i Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers
vid sistlidne Riksdag stadgade Riksdags-Ordning
föreskrifver, att alla omröstningar i Utskotten höra ske
Ståndsvis, och det med Grundlagens mening synes instämmande,
att Constitutionella frågor, som vid sednaste
Riksdag häremot till äfventyrs blifvit väckte, skola vid
denna Urtima Riksdagen upptagas och behandlas, kan,
efter min tanka, närvarande fråga rörande omröstningarne
Bilaga B till Meni. N:o 8.
107
i Utskotten vid närvarande Riksdag icke sättas i annat
skick än det, hvaruti hon var före Riksdagens början.
Herr Doctor Falk förklarade:
För min del kan jag icke anse Högloflige Constitutions-Utskottets
befattning med frågan om votering i
Riksens Ständers Utskott böra sträckas utom dess främjande
till intagning i närvarande Riksdags Beslut, på
det att den, lika med de öfrige till nästa Riksdag uppskjutne
frågor, då må upptagas, men nu icke med något
till- och afstyrkande beledsagas. Skulle åter icke
desto mindre Utskottet sträcka sin åtgärd för denna
gången längre och tillstyrka den ändring i Riksdagsordningen,
att votering i Utskott bör ske per Capita,
förklarar jag mig deruti icke kunna instämma, utan
tillstyrker, att votering i Utskotten, på sätt 38 § Riksdags-Ordningen
föreskrifver, fortfar att ske Ståndsvis;
anhållande i sådant fall, att detta mitt yttrande må åtfölja
Utskottets Betänkande till Respective Riks-Stånden.
Herr Professoren Doctor Wijkman anhöll, att hans
vid sistlidne Riksdag öfver detta ämne i ConstitutionsUtskottet
afgifne yttrande måtte Utskottets Förslag nu
få åtfölja, så lydande:
För min del afstyrker jag votering per Capita i
Utskotten. Jag tror, att voteringar der böra verkställas
i analogie med det sätt, hvarpå ärenderne hos UtskottsLedamöternes
principaler behandlas. De äro Fyra Stånd,
och hvart Stånd inom sig jakar eller förkastar Utskottens
Betänkanden; hvarföre skola då ärenderne i Utskotten
behandlas och beredas efter annan principe än i Stånden,
hvarföre början af ärenderne efter annan principe än
slutet? Äfven efter denna esprit verkställas voteringar i
det Utskott, der Ledamöterne äga någon beslutande
rättighet, hvarföre då en olikhet i Riksens Ständers
andra Utskott? Vore alla Stånden tillsammans under
ett tak och der voterade per Capita, skulle jag anse
voteringar efter Stånd i Utskotten lika motsägande, som
jag nu anser votering per Capita i Utskotten emot voteringar
efter Stånd in Plenis. En och samma ordning
bör i min tanka på alla ställen följas, och det ena rättas
efter det andra. Hvad jag tillstyrker är i min tanka
också mera instämmande med sjelfva Constitutionen,
som alltid och allestädes förutsätter och är grundad på
en organisation af Fyra Stånd och deras Ståndsvis vid
-
108
Riksdagen 1810.
tagande beslut, ocb ett annat förhållande i Utskotten är
således mindre instämmande med Constitutionen, än det
urgamla, hvarvid jag önskar förblifva.
Att vid Domstolar saker afgöras efter plurima Yota,
hörer ej hit; ty hos Verkställande Magten, som ej utgöres
af några Stånd, kan ej annorlunda förhållas, och det är
mycken skillnad emellan denna och den Lagstiftande,
då den förra blott, såsom Embetsmän, gör den senares
befallningar gällande, och hvarvid ej är fråga om någon
organisation.
Med lika htet skäl lärer kunna invändas, att fordom
alla Fyra Stånden voro tillhopa i en klump, om
jag så må säga. De äro det icke nu, och emot den
organisation, som nu genom Grundlagen hos oss_ är
etablerad, kunna vi ej hemta skäl till ett motsatt Riksdagsärendernes
afgörande efter sättet att besluta dem
vid Allhärjar-Tingen fordom, äfvensom det icke lärer
vara historice riktigt, att Stånds fördelningar har sin
origine från Classification på Riddarhuset.
Vid Revisioner i Riksens Ständers Banque och Riksgälds-Contoiret
hafva äfven alla voteringar blifvit verkstälde
Ståndsvis, och kommer äfven så väl dervid som
vid Stats-Verkets Revision hädanefter att på samma
sätt förhållas: allt motsägande ett annat Voteringssätt
än ett dermed instämmande i Utskotten, vid hvilkas
Betänkandens afgifvande således äfven skulle komma att
döljas af hvad tanke det eller det Ståndet varit, om ej
vid hvarje sak minoriteten skulle sammansätta sig till
en Corporation, som afgåfve särskildt utlåtande, det jag
finner mycket mindre tjenligt. Slutligen, och då Grundlagen
för öfrigt utstakar de få fall, i hvilka en votering
per Capita är tillåten och må verkställas, så kan jag ej
annat än just derigenom anse Ståndsvotering i allt annat
efter sjelfva Constitutionens hufvud-esprit anbefald och att
ett deremot stridande förhållande till den grad rörer
sjelfva denna Constitution, att ej en gång mera än blott
fråga om en sådan förändring kan vid denna Riksdag
vara tillåten att väckas, och således, i min tanka, så
mycket mindre vara riktigt att nu genast deremot fatta
ett deciderande beslut.
Det är långt ifrån mig att af ett etableradt voteringssätt
per Capita i Utskotten utan afseende på Stånd
hänföras till tankan af Stånds upplösning, sammanslående
Bilaga C till Mern. N:o 8.
109
och votering per Capita öfverallt, såsom kullkastande
hela Constitutionen; men jag vill ej en gång att, genom
någon likhet härtill, medelst antagande af ett voteringssätt,
motsägande Stånds-Representationen, någon sådan
tanke hos någon enda enskild någonsin ens skulle kunna
uppstiga.
Ex Protocollo.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga C till Mern. N:o 8.
■Utdrag af Protocollet hållet hos Piksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 31 Auq.
1810.
Upplästes och lades på Bordet ett af Herr Borgmästaren
Victorin inlemnaat Memorial rörande förklaring
af 14 § i Riksdags-Ordningen:
Ödmjukaste Memorial!
Sedan uti 14 § af Riksdags-Ordningen blifvit föreskrifvit,
att Städerne af l:sta och 2:dra Classerne äga
att till Riksdagar sända 2:ne samt alla öfrige Städerne
hvardera En Fullmägtig, förekommer följande Stadgande:
»Alla Städer af de 2:ne högsta Classerne vare förbundne
att sända minst En Fullmägtig; men af de öfrige kunna
Två, högst Tre, der dem så godt synes, förena sig om
En Person».
Af denna föreskrift hafva Borgerskap uti Städer af
de 3:ne lägsta Classerne förmodat sig icke vara berättigade
att för sig befullmägtiga en person, som blifvit
vald till Riksdagsman för Stad af någon af de 2:ne
högste Classerne, icke heller från Stockholm och Götheborg.
Vid granskningen af de till denne Riksdag inkomne
fullmagter liar likväl en sådan tolkning af denna Lag
icke blifvit följd. Utan att sätta i fråga behörigheten
för de Ombud, som under denne Riksdag innehafva så
beskaffade fullmagter, får jag till Högloft. ConstitutionsUtskottets
upplysta åtgärd detta förhållande ödmjukast
110
Riksdagen 1810.
anmäla, med lika ödmjuk anhållan, att, till undvikande
af tvist och tvetydighet för framtida Riksdagar, en bestämd
förklaring måtte meddelas och Riksens Höglofl. Ständers
pröfning underkastas, angående rätta begreppet om ofvan
förmälta Stadgande uti 14 § af Riksdags-Ordningen.
Örebro den 31 Augusti 18l0.
G. M. Victorin.
Riksdagsman för Nora Stad.
Bilaga D till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Gonstitutions-Utskott den 4 September
1810.
Härefter upptogs det, den 31 Augusti, på Bordet
lagda Memorial af Herr Borgmästaren Victorin
angående någon förklaring af 14 § i Riksdags-Ordningen.
Utskottet, som väl fann den 14 §:ns mening enlig
med den af Herr Borgmästaren Victorin gjorda förklaringen,
trodde dock, att, då det kommit i erfarenhet,
att sådane tillämpningar deraf blifvit gjorda, i följe
hvaraf Borgare-Ståndets pluralitet af någre få de större
Städernes Fullmägtige skulle kunna komma att utgöras,
(det) ville till nästkommande Ständers sluteliga afgörande
öfverlemna en ny till förtydligande af 14 § tjenande
Redaction, som Herr Advocat-Fiscalen Falkman föreslog,
så lydande:
Men af de öfrige himna Två, högst Tre, der dem
så godt synes, förena sig om en Person, hvilken dock
mäste vara till Riksdagsman vald för en af desse
Städer, der han sjelf Magistrats-Ledamot eller Borgare
är. Riksdagsman för Stockholm och Götheborg samt
Städerne af Första och Andra Glasserne vare ej berättigad
att emottaga Fullmagt för annan Stad.
Ingen etc.
Bilaga E till Mern. N:o 8.
lil
Bilaga E till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Gonstitutions-Utskott den 7 September
1810.
Herr Friherre Cederström inlemnade sitt, den 4:de
innevarande, utlofvade skrifteliga Anförande äng. omröstning
per Capita, som lades på Bordet:
Grundlagars stadganden böra inom ett samhälle
vara lika gällande för alla Classer af medborgare. De
böra innefatta de allmänna grundsatser, hvaruppå ett
lands öfriga lagar och författningar skola grundas. Ju
mindre olika tillämpningar deraf kunna göras, desto
bättre, desto fullkomligare äro Grundlagarne. Alla de
ställen i våra Grundlagar, som för olika folk-Classer
lemna tillfälle till olika tillämpning, böra således efter
min tanka förändras, stadgandena göras allmänna och
detailler lemna rum för sådana allmänna principer,
hvilka ej äro underkastade några förtydningar.
Riksdags-Ordningen är en Grundlag, som enligt
dessa grundsatser bör vara inskränkt inom stadgande
af de allmänna former, utom hvilka Riksens Ständers
öfverläggningar, såsom olaglige, äro ogiltige. Till hvarje
Stånds särskilda Stånds-Ordning hörer alla detailler till
ordnings vinnande och bibehållande samt tillämpningen
af Riksdags-Ordningens stadganden på i Stånden förefallande
tillfällen.
Då ett allmänt stadgande för en Corps, sammansatt
af Fyra inom sig olika Corp orationer, måste hafva
för ändamål att, så vidt möjligt är, deraf göra ett sammanhängande
helt, så måste, efter min öfvertygelse, vid
alla sådana tillfällen, der nämnde Fyra Corporationer
gemensamt verka, lagen anse dem såsom en Corps, inom
hvilken pluraliteten per Capita räknad utgör beslutet.
Alla omröstningar Ståndsvis äro dervid skadeliga,
emedan de l:o) aflägsna en bättre allmän organisation;
2:o) för det de lemna möjlighet åt minoriteten att besluta
emot majoritetens mening. Riksdags-Ordningen bör i
grund häraf i den 38 eller 28 § i allmänhet föreskrifva,
att alla val och omröstningar skola ske per Capita.
Min anmärkning emot det Högvördiga Preste-Stån
-
112 Riksdagen 1810.
dets sätt att välja Electorer må förfalla, intill dess
Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden, enligt Riksdagsordningens
12 §, hvar för sig upprättat en StåndsOrdning,
som vunnit Konungens stadfästelse, hvilket
enligt min öfvertygelse ovilkorligen åligger de 3 Stånden
att vid denna Riksdag upprätta, efter det vid den förflutna
blef åsidosatt.
Bilaga F till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Biksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 15 September
1810.
Derefter företogs den af Herr Friherre Cederström
väckta och den 7 innevarande på Bordet lagda Motion
rörande en generel principes antagande vid omröstningar
i Stånd och Utskott.
Efter någon öfverläggning stadnade Utskottet vid
den mening att, i anledning af Friherre Cederströms
Motion, endast fästa sin uppmärksamhet på frågan om
Votering per Capita inom Utskotten, i följe hvaraf Herr
Grefven och Ordföranden ville göra proposition om en
sådan ändring af 38 § Riksdags-Ordningen, att alla Voteringar
i Utskott borde ske per Capita.
Herr Doctor Wijkman invände, att då han trodde
denna fråga vara ibland de sedan sista Riksdag hvilande
Constitutions-mål, trodde han, att den, enligt Riksens
Ständers nyligen fattade beslut, ej vid denna Riksdag
kunde upptagas.
Herr Grefven och Ordföranden upplyste, att denna
fråga väl i anledning af Jemknings-Utskottets förslag
vid förra Riksdagen blifvit till afgörande vid denna uppskjuten,
men att, som den ej funnes bland de i RiksdagsBeslutet
uppräknade från förra Riksdagen hvilande Constitutions-mål,
borde den nu af Utskottet upptagas för
att till afgörande vid nästa Riksdag anmälas.
Herr Doctor Wijkman önskade, att det särskildta
Utskottets Betänkande vid denna Riksdag mätte upp
-
Bilaga F till Mein. N:o 8.
113
läsas samt Constitutions- och Jemknings-Utskottets Handlingar
för den förra Riksdagen rörande denna fråga.
Innan dessa Handlingar hunno hemtas, yttrade Herr
Törneblad, det han ansåg meningen med Grundlagsfrågors
hvilande till nästa Riksdag, innan de afgöras, vara
den, att en allmän opinion deröfver måtte hinna stadgas
och yttras, hvarför han ansåg nödvändigt, att denna fråga
nu anmältes att såsom hvilande i Riksdags-Beslutet införas,
på det hvar och en måtte kunna veta, att den vid
nästa Riksdag till afgörande förekommer.
Härefter upplästes Jemknings-Utskottets Betänkande
samt alla de upplysningar, som af Constitutions- och
Expeditions-Utskottens Handlingar för sistlidne Riksdag
rörande förevarande ämne kunde erhållas.
Herr Grefven och Ordföranden föreslog derefter,
att, då Utskottets fleste Ledamöter syntes vara böjda
att tillstyrka Voteringen per Capita i Utskott, Utskottet
skulle i sitt Betänkande till Riksens Ständer hemställa,
om icke denna saken finge anses såsom beredd vid förra
Riksdagen, men då förglömd att i Riksdags-Beslutet anmälas,
och derföre nu till afgörande af Riksens Ständer
vid nästa Riksdag å nyo framstäld.
På åtskilliges begäran, beslöts, att Secreteraren skulle
uppsätta och för Utskottet föreslå en form till förändring
af den 38 § att till Riksens Ständer aflemnas, hvarvid
allenast Doctor Wijkman gjorde det förbehåll, att
den reservation, han vid förra Riksdagen i anledning af
denna fråga för sin del gjort, nu måtte få åtfölja Utskottets
Betänkande härom till Riksens Ständer.
Herr Grefven och Ordföranden hemstälde, om icke
Utskottet ville utsätta någon tid, inom hvilken Utskottets
Ledamöter ville förbinda sig att framställa de anmärkningar,
som kunde göras rörande förändringar i
Grundlagarne, och, då detta af Utskottet bifölls, utsattes
tiden till nästa Lördag den 22 Sept.
Herr Silverstolpe framstälde i anledning häraf såsom
ämnen för en tillkommande öfverläggning ett förslag
till minskande af Ledamöternas antal i Utskotten samt
den frågan, huruvida icke de till nästa Riksdags afgörande
uppskjutna Constitutions-frågor nu af Utskottet
borde öfverses och former till förändring åt nästkommande
Ständer föreslås, på det ej dessa Ständer, då
härvid fråga vore om reservationer vid Regerings-For
-
114 Riksdagen 1810.
mens antagande, skulle kunna äga skäl att förebrå detta
Utskott att hafva frustrerat dem i deras billiga väntan,
att Constitutions-Utskottet nu skulle gifva form åt de
vilkor, hvarunder Grundlagen blifvit antagen.
Bilaga G till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens Högloft.
Ständers Constit-utions- Utskott den 18
Sept, 1810.
Sedan Herr Talemannen Commerce-Rådet Wegelin
uppkommit, föredrogs ett af Herr Prosten Doctor Forssén
å nyo ingifvet Memorial rör. Electorsval i det Högvördiga
Preste-Ståndet:
Ödmjukaste Memorial.
Då Electorsval vid början af hvarje Riksdag, enligt
Riksdags-Ordningens 28 §, äfven åligger det Högvördiga
Preste-Ståndet såsom en ovilkorlig plikt att iakttaga,
så hemställes i all ödmjukhet, om ock icke valsättet för
detta Stånd kunde utstakas i så måtto, att man vid
detta val icke, såsom hitintills, vore tvungen att följa
gammal praxis och nödvändigt välja en af hvart Stift,
utan häldre, sedan Electorernas antal är gifvet, man må
äga fullkomlig frihet att välja pä den, för hvilken man
äger mesta förtroendet, han må vara af livad Stift
som hälst; annars är valet icke något vai, åtminstone
icke något fritt val, utan allenast ett orimligt tvång,
hälst från somlige Stift ofta allenast 1 å 2 Representanter
gifvas att välja på, då från andra Stift åter gifvas
5 å 6 sådana. Och anhåller jag ödmjukast, att ofvannämnde
friare valsätt hos Högvördiga Ståndet må af
Höglofl. Constitutions-Utskottet för tillkommande tider,
såsom på goda skäl grundadt, tillstyrkas. Annars blir
denna fråga såsom odeciderad i Grundlagen (jag förutser
det) vid hvarje Riksdags början ett olyckligt tviste
-
Bilaga G till Mern. N:o 8.
115
ämne, hvaröfver man inom Ståndet hvarje gång olika
voterar och aldrig kommer till någon fast grund för
framtiden.
Eric Forssén,
Th. Doctor och Prost.
Lades på Bordet.
Derefter föredrogs ett af Riksdagsfullmägtige för
Stockholms Stad, Herrar Hallguist, Hochschild, Lovén,
Engel, Westin och Lychou inlemnadt Memorial angående
det den 18 sistlidne Junii förrättade Val till Riksdagsfullmägtige
för nämnde Stad:
Vördsamt Memorial.
På grund hemtad från Konungens och Riksens
Ständers faststälde Riksdags-Ordning, daterad den 10
Februarii innevarande år, hvaraf 14 §:ns sista Moment
så lyder: Ingen må för Städene till Riksdagsman
utses, som ej minst 3 år varit Magistratsperson eller
Borgare i Staden, har, i afseende på valet af Fullmägtige
för Hufvudstaden till den af Konungen nådigst beramade
och derefter här i örebro öppnade Urtima Riksdag,
Stockholms Magistrat, såsom Valförrättare, den 18
sistlidne Junii fattat och äfven samma dag kungjort
Borgerskapets äldste det Beslut, att Herrar Rådmännen,
Lagmannen och Riddaren Landberg, Ziervogel, Fredin,
Setterdahl, Stenberg och Söderström, af hvilka ingendera
varit 3 år Magistratsperson, icke kunde komma under
omröstning vid det, till den 27 i samma månad, utsatte
Riksdagsmannaval.
Detta Beslut, som äfven å sjelfva Valdagen kungjordes
de af Borgerskapet utsedde 50 Electorer, har en
del ibland Grosshandlarne, efter deremot vid Valförrättningen
anmäldt missnöje, genom besvär dragit under tillförordnade
Öfver-Ståthållärens, General-Majorens och
Commendeurens, Välborne Herr Anders Fredric Sköldebrands
pröfning, likväl endast ur det skäl, att den Magistratsperson,
hvilken förut varit Borgare och i denna
egenskap Riksdagsmässig inkommit ibland Magistraten,
efter Besväranderues förmenande, icke kunde eller borde
anses hafva förlorat en förut ägd laglig rätt, derföre, att
han blifvit Magistrats(person), men icke varit det 3:ne år.
Och som tillförordnade Herr Öfver-Ståthållaren
och General-Majoren, med fästadt afseende å desse be
-
116
Riksdagen 1810.
svar, i så måtto upphäfvit Magistratens förrberörde Beslut,
att Högbemälte Herre, genom Utslag af den 7 derpå
följde Julii, som barbos bilägges, faststält rättighet för
dem ibland Magistratens Ledamöter, hvilka, från Borgerskapet
inkomne, varit o år Borgare, ehuru icke 3 år
Magistratspersoner, att kunna till Riksdagsmän väljas;
så har i anledning deraf Magistraten, till den 11 uti
sistnämnde månad, låtit förekalla de af Borgerskapet,
för det redan den 27 förutgångne Junii hällne Riksdagsmannaval
utsedde Electorer att dels höra innehållet af
Herr Öfver-Ståthållaren Sköldebrands förut omnämnde
Utslag, dels ock förklara, om de, efter den i samma Utslag
lagde grund, åstundade nytt val, så vida den händelse
inträffat, att Herr Rådmannen Fredin, den ende af
Magistratens Ledamöter på illiterata Classen från valet
utesluten derföre, att han icke varit Rådman i 3 år,
vore, efter Herr Öfver-Ståthållarens Utslag, som icke
blifvit öfverklagadt, berättigad att komma under omröstning
till Riksdagsman.
Då nu Electorerne, i sammanhang med deras inför
Magistratens jemväl bilagde protocoll gjorde förklarande,
att de icke äskade nytt Val till Riksdags-Fullmägtige
bland Magistratens Ledamöter, utan ägde fullt
förtroende till de redan valde, tillika yttrat den önskan,
att Hufvudstadens utsedde Riksdags-Fullmägtige måtte
utverka det Välloflige Borgare-Ståndets sanction, till
framtida rättelse, å det Utslag, tillförordnade Herr
Öfver-Ståthållaren, General-Majoren Sköldebrand i omförmälte
måtto meddelat, få Undertecknade Hufvudstadens
samtlige Fullmägtige, detta dem uppdragne
åliggande, jemte den dermed förbundna fråga, i förmågo
af 83 § af Konungens och Riksens Ständers faststälde
Regerings-Form, af den 6 Junii 1809, till Höglofl. Gonstitutions-Utskottets
pröfning ' och Utlåtande vördsamt
anmäla, med hemställan tillika, om icke föreslås och
stadgas kunde: att den Ledamot af Stochholms Magistrat,
hvilken förut varit Borgare uti. 3 år, ehuru icke lika
länge Magistratsperson, må anses berättigad att komma
under omröstning, vid val af Riksdagsmän.
Örebro den 18 September 1810.
F. Hallquist. J. II. Hochschild. öhr. Lovén.
F. Lungren Joli:son. Gust. D. Wilcke.
John Fet. Gladberg. Abrah. Engel.
Johan Westin. G. Lychou.
Bilaga G till Mern. N:o 8.
117
Utslag uppå de, af Brukspatronen Bengt Magn.
Björkman, Herr Commerce-Rådet och Riddaren af Kongl.
Wasa-Orden, Fredr. Morssing, Grosshandlaren Jos. Lundholm,
Herr Commerce-Rådet och Riddaren af Kongl.
Wasa-Orden, Johan Wegelin, samt Grosshandlarne C.
Arfvedsson, Lor. Fredr. Görges, John Burgman, Louis
Henr. Wretman, Thom. A. Aspelin, L. A. Benedictsson
och And. P. Söderberg, deröfver anförde besvär, att Stockholms
Magistrat, efter att den 18 nästlidne Junii hafva
afgjort och för Stadens Borgerskaps Femtio Äldste förkunnat,
att de ibland bemälte Magistrats Ledamöter,
hvilka icke varit det trenne år, emot föreskriften uti 14
§ sista Momentet af den utaf Kongl. Maj:t och Riksens
Ständer den 10 Februarii detta år faststälde Riksdagsordning,
icke kunna för denna Staden till Riksdagsmän
utses till den af Kongl. Majit i Nåder påbudne Urtima
Riksdag, som kommer att taga sin början den 23 innevarande
Julii Månad, uti Örebro Stad, den 27 nästlidne
Junii, sedan Brukspatron Björkman, enär detta Beslut
blifvit för det till Valet af Riksdagsmän församlade Borgerskapet
kungjordt, framstäldt den af flere af Borgerskapet
understödde Anmärkning, att denne från 14 § i
Riksdags-Ordningen hemtade tillämpning, efter deras
omdöme, vore i den mån felaktig, som den äfven ville
sträckas till sådane Magistratspersoner, hvilka före
deras inträde i Magistraten varit Borgare och i sådan
egenskap qvalificerade att blifva Riksdagsmän, genom
afsagd Resolution, förklarat det fattade Beslutet, såsom
grundadt på bokstafveliga innehållet af Riksdags-Ordningen,
icke kunna ändras; öfver hvilka besvär Magistraten
hörd blifvit och nästlidne dag med förklaring inkommit.
Gifvet Stockholm den 7 Julii 1810.
Omförmälde Besvär och förklaring har jag genomläst
samt hvad deruti, å ömse sidor anfördt blifvit, tagit
uti noga öfvervägande: Och alldenstund Riksdags-Ordningens
14 §, sorn i början fastställer, hvad iakttagas
bör vid Riksdagsmäns väljande i Stockholm, ibland annat
uttryckeligen bestämmer, det, för att blifva Elector eller
Riksdagsmän för berörde Stad, fordras att hafva varit
trenne år Borgare derstädes, och vidare utsätter, huru
valen böra ske till Riksdagsmän för de öfrige Städerne,
sluteligen i ett sammanhang, utan att göra någon skill
-
118
Riksdagen 1810.
nåd emellan Stockholm och andra Städer, med lika tydelige
ord innehåller, att ingen må för Städerne till Riksdagsman
utses, som ej minst Tre år varit Magistratsperson
eller Borgare; fördenskull och som rättigheten
för de af Stockholms Magistrat, hvilka tillförene längre
tid än Tre år varit Borgare, att komma under omröstning
till Riksdagsman, uti berörde, i Riksdags-Ordningen
nyttjade uttryck: eller Borgare, är förvarad; alltså finner
jag, i grund af en sådan Riksdags-Ordningens bokstafveliga
lydelse, skäligt att Magistratens ofvanberörde
öfverklagade Utslag, såvidt det rörer de af Magistratens
Ledamöter, med hvilka en slik egenskap inträffar, att de
före sitt inträde i Magistraten varit Trenne år Borgare
i Stockholm, härigenom ändra och upphäfva samt förklara
desse Magistratens Ledamöter, ehuru icke trenne
år Rådmän, likväl berättigade att äfven komma under
omröstning vid Val af Riksdagsmän för den af Kongl.
Maj:t till den 23 instundande Julii beramade Urtima
Riksdag.
Den med detta Utslag missnöjde äger att, likmätigt
19 § uti Riksdags-Ordningen af den 10 Februarii detta
år, sine deröfver till Kongl. Majit stälde underdånige
besvär, inom åtta dagar, till mig ingifva, och hvilka besvär,
sedan vederbörandes underdåniga förklaringar deröfver
blifvit infordrade, komma att dermed, jemte mitt
eget underdåniga utlåtande, till Kongl. Majit i underdånighet
öfverlemnas. År och dag, som förr skrifvet står.
Under Hans Excellences, Fält-Marskalkens, ÖfverStåthållarens
m. m. Herr Grefve Klingspors tjenstledighet.
Efter Nådigste förordnande
A. Fr. Skjöldebrand.
Isaac Dellvik.
Att förestående afskrift är med dess ibland Stockholms
Stads Magistrats Handlingar förvarade Original
lika lydande betygar
Garl J. Lalér.
Mag. Secr.
Bilaga G till Mern. Nio 8.
119
Utdrag af Protocollet, hållet uppå Stockholms
Rådhus den 11 Julii 1810.
S. D. Sedan i anledning af det beslut, som den
9 denna månad blifvit vidtagit, Magistraten låtit till i
dag kalla de af Borgerskapet utsedde Electorer för det
den 27 nästlidne Junii hållna val till Riksdagsmän för
Hufvudstaden, för den till den 23 innevarande Julii månad
beramade Urtima Riksdagen, för att icke allenast
låta till deras kännedom komma innehållet af det Utslag,
tillförordnade Öfver-Ståthållaren, General-Majoren
och Commendeuren af Kongl. Svärds-Orden, Välborne
Herr Anders Fredric Skjöldebrand låtit den 7 denna
månad utfärda i en genom besvär af en del ibland Grosshandlarne
under dess pröfning dragen fråga, angående
rättigheten för dem ibland Magistratens Ledamöter
hvilka inkomne från Borgerskapet icke varit Trenne år
Magistratspersoner, att kunna till Riksdagsmän väljas,
utan ock höra Electorerne om de, då detta Utslag, med
ändring af hvad Magistraten derom förordnat, förklarar,
att de Magistratens Ledamöter, hvilka varit 3 års borgare,
ehuru icke 3 års Rådmän, likväl äro berättigade
att komma under omröstning vid val af Riksdagsmän
för den i förberörde måtto beramade Urtima Riksdag,
nu åstunda nytt val, efter som det inträffar, att Herr
Rådmannen Fredin, som är den enda af Magistratens
Ledamöter på illiterate Classen, hvilken blifvit ifrån
valet utesluten, för det han ej varit Rådman i 3 år,
efter Herr Öfver-Ståthållarens Utslag hör kunna ställas
under omröstning till Riksdagsmän, så instälde sig klockan
Tolf Borgerskapets Electorer, utom Grosshandlaren,
Herr Commerce-Rådet och Commendeuren af Kongl.
Wasa-Orden Carl Arfvedsson, Bruks-Patronen Bengt
Magnus Björkman, Louis Henric Wretman, Lor. Fredric
Görges och L. A. Benedictsson, Kryddkrämaren O. J.
Michaelsson, Jernkrämaren Herr Captenen Fredric Widbom,
Bryggaren Fredric Westman, Guldsmeds-Åldermannen
Stefan Westerstråle samt Garfvaren Herr Captenen
Jacob Westin, af hvilka, efter hvad de till kallelsens
förrättande utsände Stadstjenare anmält, BruksPatronen
Björkman rest åt Finland, Captenerne Wibom
och Westin åt landet, samt de öfrige kallade blifvit.
Enär Utslaget blifvit uppläst, och ofvanomförmälde
120
Riksdagen 1810.
fråga till Electorerne framstäld, yttrade sig Herr Commerce-Itådet
och Riddaren Morsing, det Borgerskapets
Electorer för denne gång icke åstunda nytt val till
Riksdags-Fullmägtige bland Magistratens Ledamöter, utan
äga fullt förtroende för dem, som redan valde blifvit;
dock vore härvid Electorernes önskan, att Hufvudstadens
till Riksdagen utsedde Fullmägtige måtte bos det Högtärade
Vällofl. Borgare-Ståndet anhålla om dess sanktion
till framtida rättelse å det Utslag, tillförordnade
Herr Öfver-Ståthållaren, General-Majoren Skjöldebrand i
ofvanomförmälde måtto meddelat: Och som alle de tillstädes
varande Electorerne enhälleligen samt äfven vid
förnyad fråga instämde uti hvad Herr Commerce-Rådet
Morsing anfört, så fingo Electorerne bortgå.
Magistraten fann, att vid sådant förhållande den
under den 27 nästlidne Junii för Hufvudstadens Riksdagsmän
utfärdade Fullmagten, utan all slags vidare
åtgärd dervid, är för ändamålet tillräcklig och gällande,
samt att Utdrag af detta Protocoll skall till Herr Borgmästaren
Högädle Per Eric Hallquist, såsom Hufvudstadens
förste Fullmägtig af Borgare-Ståndet, utskrifvas.
År och dag som förut.
På Magistratens vägnar
Carl J. Lalér.
Mag. Secr.
Lades på Bordet.
Herr Falkman anhöll om upplysning, huru den af
Friherre Cederström väckta frågan blifvit behandlad, och
sedan denna upplysning af Ordföranden var meddelad,
upplästes på Herr Doctor Wijkmans begäran det nu tillhandenvarande
Betänkandet ifrån det särskildta Utskottet
rörande till nästa Riksdag hvilande frågor.
Secreteraren uppläste derefter följande förslag till
ny Redaction af 38 § i Riksdags-Ordningen:
»Alla omröstningar i Utskotten skola ske per Capita
emellan Utskottets samtelige Ledamöter, utan afseende
på Stånd. Är de närvarande Ledamöternes antal jemnt,
då Votering med slutna sedlar anställes, må en sedel
uttagas och förseglas, hvilken öppnas endast i det fall,
att rösterne vid uppsummerande skulle befinnas lika
delade. Är pluraliteten redan vunnen, bör den aflagde
sedeln ouppbruten genast förstöras.»
Bilaga G till Mern. N:o 8.
121
Herr Doctor Wijkman trodde, att denna fråga
borde aflemnas till Riks-Stånden in statu quo, sådan som
den var vid förra Riksdagens slut.
Herr Grefven och Ordföranden anmärkte, att denna
fråga genom misstag af Expeditions-Utskottet ej kommit
att i Riksdags-Beslutet blifva införd, hvarföre han deri
nu borde återställas i det skick, den var vid förra Riksdagens
slut.
Herr Doctor Falk anförde: (se ofvan sid. 107).
Härmed förenade sig Herr Doctor Wijkman och
Herr Biskoppen Doctor Nordin.
Derefter upplästes å nyo Jemknings-Utskottets vid
förra Riksdagen afgifna Betänkande i den del, som rörde
detta ämne.
Herr Falkman föreslog, att den af Secreteraren
projecterade formen till 38 § måtte bifallas.
Biskoppen Doctor Tingstadius yttrade: (se ofvan
sid. 106).
Herr Biskoppen Doctor Nordin yttrade, att Jemknings-Utskottets
Betänkande innehölle, det denna fråga
enligt 81 § Regerings-Formen borde behandlas, i följe
hvaraf denna § på Herr Biskoppens begäran upplästes.
Riksdagsmannen Anders Andersson från Östergöthland
anhöll, att, som stridighet i tankarne sig yppat,
saken genom Votering måtte afgöras.
Herr Biskoppen Doctor Nordin yrkade å nyo, att
saken ej kunde få någon annan form, än den hade vid
sistlidne Riksdags slut, hvarvid så väl Herr Grefven och
Ordföranden som Herr Assessor Gahn gjorde den anmärkning,
att det just vore enligt med den 81 §, att en
ny Redaction, åtföljd af Constitutions-Utskottets tillstyrkan,
för Riksens Ständer föreslogs, emedan den ej
kan komma till Riksens Ständer utan att vara tillstyrkt.
Derefter upplästes å nyo ofvananförde Redaction,
då Herr von Brinkman anmärkte, att en sedel alltid
bordo uttagas, antingen Ledamöternes antal vore udda
eller jemnt, och Herr Falkman, att slutet af den gamla
§ rörande Voteringen inom Banco-Utskottet måtte bibehållas.
I följe af dessa anmärkningar gjordes följande nya
Redaction:
»Alla omröstningar i Utskotten skola sko per Capita,
emellan Utskottets samteliga Ledamöter, utan af
-
6
122
Riksdagen 1810.
seende på Stånd. Då Votering med slutna sedlar anställes,
må alltid en sedel uttagas och förseglas, hvilken
öppnas endast i det fall, att rösterne vid uppsummerandet
skulle befinnas lika delade. Är pluraliteten redan
vunnen, bör den aflagda sedeln genast förstöras. Inom
Banco-Utskottet böra i de mål, der Utskottet med Riksens
Ständers rätt besluter, Två Tredjedelar af hvarje
Stånds Ledamöter vara närvarande.»
Efter förnyad begäran om Votering öfver detta förslag
uppgaf Herr Grefven och Ordföranden följande Voteringsproposition
:
Den, som bifaller den af Secreteraren föreslagne
Redaction angående omröstningar per Capita uti Utskotten,
skrifver
Ja,
Den, det ej vill, skrifver
Nej;
Vinner Nej, afgår icke något förslag till förändring
af Voteringssättet inom Utskotten.
Derefter anstäldes Votering, då rösterne utföllo,
som följer:
af Högloft Ridderskapet och Adeln
4 Ja.
Högvörd. Preste-Ståndet
5 Nej.
Vällofl. Borgare-Ståndet  5 Ja.
Hederv. Bonde-Ståndet  4 Ja.
och, som Ja således vunnit, kommer den förnyade Redactionen
af den 38 § Riksdags-Ordningen att till Respective
Riks-Stånden anmälas för att vid nästa Riksdag
sluteligen afgöras.
Herr Doctor Wijkman anhöll, att dess reservation,
då denna fråga uti Constitutions-Utskottet förra Riksdagen
förevar, måtte utur dess Handlingar utskrifvas och
såsom Herr Doctorns särskilda mening medfölja Utskottets
Memorial rörande detta ämne till Respectivo Riks-Stånden.
Härmed förenade sig Herr Biskoppen Doctor Nordin
och Herr Biskoppen Doctor Tingstadius, som förnyade
sin anhållan, att dess särskildta mening måtte till RiksStånden
medfölja.
Derefter framstälde Herr Grefven och Ordföranden
i anledning af Herr Kammarherren Silverstolpes vid
Bilaga G till Mern. N:o 8.
123
förra sammankomsten väckta Motion, den frågan, huruvida
antalet af Ledamöter uti Riksens Ständers Utskott
kunde förminskas, eller om det nuvarande antalet oförändradt
borde bibehållas, i anledning hvaraf, och sedan
Utskottet efter genomläsning af Constitutions-Utskottets
vid förra Riksdagen i detta ämne afgifne Betänkande
stadnat i den mening, att det endast kunde
vara fråga om någon förminskning af Ledamöter i Constitutions-
och Lag-Utskotten, Herr Doctor Wijkman
yttrade, det varit väl om, då Riksdags-Ordningen författades,
antalet af Ledamöter i Constitutions-Utskottet
blifvit utsatt till 12, som det förra Constitutions-Utskottet
föreslagit, men då Herr Doctorn ej ansåge nyttigt
att utom behofvet förändra Grundlagar, trodde Herr
Doctorn för sin del sig böra tillstyrka, att det i Riksdags-Ordningen
redan bestämda antalet af 24 Ledamöter
borde bibehållas.
Riksdagsmannen Jon Jonsson, som anmälte sig
alltid vara af den principe, att förändringar i Grundlagar
så sparsamt, som möjeligt är, böra äga, rum, och
som dessutom trodde sig hafva anledning förmoda ett
starkt motstånd i det Hedervärda Bonde-Ståndet, om
någon sådan förändring skulle af Utskottet föreslås, förenade
sig med Herr Doctor Wijkman; äfvensom Riksdagsmannen
Anders Jansson Hyckert.
Utskottet beslöt i anledning häraf, att all fråga om
förändring af Ledamöternes antal i Utskott nu kommer
att förfalla; äfvensom Utskottet biföll Herr Silverstolpes
anhållan, att dess den 15 dennes väckta Motion om föreslående
af former åt de vilkor, hvarunder Grundlagen
blifvit antagen, nu mera, sedan Herr Kammarherren erhållit
upplysning, att denna form redan vid sistförflutne
Riksdag finnes utförligen gifven i Respect. Riks-Ståndens
Protocoller och Constitutions-Utskottets Handlingar, måtte
förfalla.
124
Riksdagen 1810.
Bilaga H till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 22
Sept. 1810.
I anledning af Utskottets, den 15 innevarande, tagne
beslut att denna dagen till pröfning upptaga de anmärkningar,
hvilka blifvit af Ledamöterne gjorde vid
Regerings-Formen och öfrige gällande Grundlagar, på det
önskade förändringar måtte af Constitutions-Utskottet
till nästkommande Ständers sluteliga afgörande vid denna
Riksdag föreslås, frågade Herr Grefven och Ordföranden,
om någon af Ledamöterne nu hade någon anmärkning
att anföra?
Föredrogs ett af Riksdagsmannen Fehr Oxelberg
Fehr sson till Utskottet ingifvet Memorial så lydande:
Till Höglofl. Constitutions-Utskottet ödmjukt och
vördsamt Memorial.
Man äger ett vanligt ordspråk, att högsta rättvisa
är den största orättvisa, men jag tror, att hvarje Samhällsmedlems
och hela Samfundets väl beror derpå, att
rättvisa utöfvas. Jag vågar till Höglofl. ConstitutiousUtskottets
granskning och pröfning ödmjukeligen öfverlemna
ett ämne, som i afseende på mig sjelf väckt i
Bondeståndet skiljaktiga tankar och ett tvetydigt begrepp,
om förfarandet i de ämnen, som 110 § Regerings-Formen
och 78 § Riksdags-Ordningen omtala och hvars förhållande
korteligen är detta:
Den 12 och 13 i denna månad förekom i Bondeståndet
den af Kongl. Majit i Nåder anbefalte pröfningen
af mitt Memorial under den 30 sistlidne Augusti,
vid uppläsandet hvaraf jag straxt, eller den 12, uti inlemnadt
dictamen äskade votering. Den 13 blef mig
ålagdt att inkomma med min förklaring, det jag, ehuru
kort tiden var, hörsammade, och till följe af Kongl. Maj:ts,
då till min kunskap komne Nådige Bref, som uttryckeligen
säger, att 110 § Reger in gs-For men borde tjena till grund,
hvarefter Ståndet ägde förfara, begärte jag äfven vote
-
Bilaga H till Mein. N:o 8.
125
Den 18, då Protocollet justerades, begärte jag,
innan justeringen företogs, få göra de tillägg, som den
mig förelagda korta tiden den 13 hindrat, men det
vägrades.
Riksdagsmannen och vice Talemannen Hyckert begärte
och erhöll Herr Häradshöfdingen Welins betyg, att
iian den 12 äskat votering, och att han protesterat
emot och intet kunde godkänna sättet, hvarpå denna sak
blifvit behandlad, hvaruti äfven, jemte yrkandet af votering,
samma dag, eller den 13, instämde Riksdagsmännen
Bengt Niclasson, Anders Jönsson och Ahlqvist från Bohus
Län, Eric Andersson från Svartsjö Län och Eric Ludvigsson
och Anders Ludvigsson från Upsala Län, som i Protocollet
läto sig anteckna, utom flere, som jag vet visst
härmed sig förenat, så vida ej den föreställningen mellankommit
om faran att bestrida Protocollets riktighet.
Jag får om förhållandet häraf och meningarnes
skiljaktighet ödmjukeligen åberopa Häradshöfdingarne
Herrar Welin och Ekström, Auditeuren Wadström och
Secreteraren Bagge, såsom vid Justeringen den 18 närvarande,
och jag öfverlemnar till Höglofl. ConstitutionsUtskottets
mogna pröfning, om i följe af dessa stridigheter
tillämpningen af 53 § och den 78 § Riksdagsordningen
och 110 § Regerings-Formen varit rätt fattad.
Då mitt Memorial, af den 30 Augusti, till Ståndet
inlemnades och blef, efter hvad jag förstår, med bifall
remitteradt, trodde jag mig intet äga något att befara,
då jag efter 50 § Riksdags-Ordningen derom ej fick någon
erindran, och detta, jemte egna medvetandet af
obrottsligheten i min afsigt, styrkte min tanka.
Ålla dessa §§ och deraf till min förmon ledande
skäl ägde jag anförde i det Memorial, jag före ProtocollsJusteringen
önskade få uppläsa, men som mig vägrades
emot 50 § Riksdags-Ordningens klara innehåll. Derefter
fick jag med möda föredraga dessa ämnen, men
fick till svar, att derpå intet afseende kunde göras, emedan
Justeringen vore förbi, då likväl Riksdagsmannen
Hyckerts före Justeringen gjorde uttryckeliga reservation,
att Protocollet ej skulle anses vara justeradt, innan dervid
alla nödiga erindringar fått göras, som bifölls, och i
hvilket bifall jag, som det egenteligen rörde, trodde mig
äga del.
Om den anklagades öde, efter så olika grunder och
126
Riksdagen 1810.
meningar, som tolka en ock samma Lag, skall afgöras,
blir öfvertygelsen om rättvisan mindre tydelig; och om
den anklagade redan i högsta Instantien ser sig dömd
eller förklarad brottslig, känner han redan med smärta,
hvad som förestår, och hoppet, enda trösten, är ock i
förtid betaget; och hvad jag således har att befara, har
Konung Gustaf III, Glorvördigst i åminnelse, sagt i Sitt
oförgäteliga tal,hållit inför Råds-Protocollet den 2 Februarii
1774, det jag ödmjukast vågar åberopa.
Då nu Kongl. Maj:t i Dess Nådiga Bref hänvist
målet att efter 110 § Regerings-Formen behandlas och
om förhållandet så olika tankar uppkommit, fordra de
lmrförut åberopade §§ en nödig förklaring, och det är
den, jag ödmjukeligen vågar till Höglofi. Utskottet öfverlemna.
Jag väntar mig häraf kan hända föga båtnad, men
jag skall äga den tillfredsställelsen att icke hafva åsidosatt
något, som tjenat till mitt försvar och andras varning
efter kommande Ständers visa pröfning.
Örobro den 20 September 1810.
P. Oxelberg P:son.
hvilket efter någon stunds öfverläggning lades på Bordet.
Herr Assessoren Gahn anmälde skrifteligen ett så
lydande anförande:
I Regerings-Formens 81 § stadgas: Ej må frågor
derom (om Grundlagars ändrande eller upphäfvande)
1 uti Ståndens Plena väcluas, utan anmälas de hos Riksens
Ständers vid hvarje Riksdag valda ConstitutionsUtslcott.
Och uti 83 §: Ej må någon för framtiden
gällande förklaring af Grundlagarne stadgas, utan på
det sätt, som enligt föregående tvänne §§ vid ändringar
i dem iakttagas bör. Efter deras ordalydelse skola
de i hvarje särskildt fall tillämpas. Meningen och
ändamålet af desse stadganden kan ej vara annat än
att fullkomligen och ovilkorligt förhindra, det några
frågor eller förslag, icke allenast rörande Grundlagars
ändrande och upphäfvande utan äfven öfver deras förklarande,
må i Ståndens Plena kunna föras under någon
slags ventilation, innan desamme, i föreskrifven ordning,
först undergått Constitutions-Utskottets granskning och
sedan, om de af detta Utskott blifvit gillade och till
-
Bilaga II till Mern. N:o 8.
127
styrkte, hvilat till näst påföljande Riksdag. Det är äfven
utan tvifvel af högsta angelägenhet, att ett sådant stadgande
af Grundlagen bestämdt föreskrifves. Men också, då
det skedt, och då derigenom nödig säkerhet för denna
ordnings iakttagande är vunnen, så måste det till allsintet
tjäna att derutöfver utsträcka föreskrifterne till
sådane ytterligare observantier, som på intet sätt mera
bidraga till ändamålet. Af denna grund skulle det efter
min tanka vara en öfverflödig tilläggning till förenämnde
stadgande att förbjuda, det Grundlagsfrågor måtte kunna
hos Constitutions-Utskottet anmälas lika så väl af Ståndens
Plena som af en enskild Person. Jag kan ock således
icke tro sådant vara Grundlagens mening på de
anförde ställen. Om det ock skulle kunna yrkas och
böra medgifvas, att frågor rörande Grundlagars ändrande
eller upphäfvande, för en ytterligare säkerhet och för
att undvika det inflytande, som man kunde föreställa sig
ett helt Riks-Stånds önskan möjeligen hafva på Constitutions-Utskottets
beslut, aldrig borde hos Utskottet utan
af en enskild Person anmälas, så kan dock sådant af
intet skäl gälla för frågor rörande Grundlagarnes rätta
förstånd och mening, deras tillbörliga tillämpning eller
nya stadgars vidtagande för de händelser, som fordra
det och för hvilka intet förut finnes förordnadt. Frågor
af denna art kunna uti Ståndens Plena ofta uppstå, och
för ärendernas vederbörliga fortgång är det ofta oundvikeligt,
att de slitas och afgöras. Jag underställer, om
det vid sådane tillfällen kan vara passande och anses
värdigt ärendernas behandling i ett Riksstånd och Grundlagarne,
att Ståndet, för att få frågan upplöst, skulle
nödgas utom Protocollet, och i tysthet, anmoda någon
af sine Ledamöter att hos Constitutions-Utskottet anmäla
ärendet, under det att i Ståndets Protocoll, der man ej
kan undgå att redeligen upptaga frågan, tillika måste
såsom svar anföras, att Ståndet kan sig dermed alls icke
befatta samt till upplysnings och decisions vinnande alls
intet vidgöra? Och hvartill skulle denna omgång tjena,
som tillika skulle sätta Ståndet i ovisshet att någonsin
erhålla en decision, äfven sedan ett tillstyrkande af Constitutions-Utskottet
vore gifvet; ty det beror af förfrågaren
och möjeligen af det interesse, han tager i saken,
om han vill deraf lemna Ståndet del, eller ej. Och när
del deraf är lemnad, huru skulle Ståndet begagna den?
128
Riksdagen 1810.
Vid denne Riksdag hafva redan flere sådane frågor
förevarit. Till exempel: Om Magistrats-Personer i Stockholm
böra ovilkorligen i trenne år hafva varit det, för
att kunna väljas till Riksdagsmän; om Stockholms och
de öfrige större Städernes Riksdags -Fullmägtige må vara
berättigade att äfven tillika åtaga sig Riksdags-Fullmägtigskap
för de smärre Städerne; om Banco- och RiksgäldsContoirs-Fullmägtige
kunna väljas till Riksdagsmän eller
vara Riksdagsmän, då Riksdag hålles på annan ort än
i Hufvudstaden.
Då nu tillika 84 § af Regerings-Formen synes frikänna
Constitutions-Utskottet ifrån all skyldighet att till
, enskilte Personer, uppå gjorde förfrågningar, lemna någon
I förklaring öfver Grundlagens rätta förstånd, enär dess
| mening synes tvetydig, eller tillstyrka någon decision
emellan 2:ne eller flere deröfver framstälde olika förklaringar,
samt endast synes ålägga Utskottet att gilla eller
ogilla de af enskilte Personer yrkade och föreslagne förklaringar,
så skulle häraf uppkomma en ny svårighet att
äfven igenom enskilte Personers bemedlande erhålla ett
afgörande emellan de i sådane ämnen i ett Riks-Stånd
uppstegno och fortfarande olika meningar.
Endast då en förklaring är föreslagen, och densamma
af Constitutions-Utskottet är antagen och gillad,
skulle med säkerhet någon underrättelse derom kunna
till Stånden ankomma och någon verkan deraf uppstå;
emedan densamma då i föreskrefven ordning måste sedan
af Konung och Ständer granskas och gillas.
Jag kan således, i anledning af hvad anfördt är,
icke föreställa mig Lagens verkeliga mening på de anlonia
ställen hafva varit att ända till den grad hindra
Grundlagsfrågors väckande och vidrörande i Ståndens
Plena, att Stånden icke en gång skulle kunna låta dem,
utan någon slags föregången ventilation, till ConstitutionsUtskottet
remitteras; och jag hoppas hafva visat olägenheterne
af en sådan uttydning. Jag styrkes äfven vidare
i min mening af den motsats, som 81 § sätter emot frågors
väckande, nemligen deras anmälan hos ConstitutionsUtskottet,
som således synes vara författningens egenteliga
och hufvud-ändamål.
Att dessutom Grundlagen ej ovilkorligt och allmänneligen
förbjuder Grundlagsfrågors remitterande ifrån
Ståndens Plena till Constitutions-Utskottet, visar Riksdags
-
Bilaga H till Mern. N:o 8.
129
Ordningens 55 §. Om all remittering ifrån Plena till
Utskottet i annan väg skulle vara förbjuden, kunde man
ledas att till ett resultats erhållande, då ingen annan
utväg fanns, genom ett slags missbruk använda denna
till hvilka (som) hälst förefallande frågors afgörande, hvarigenom
dock intet till mera nytta vore vunnit.
I anledning häraf vågar jag till detta ämnes vidare
förtydligande föreslå följande förändringar i de båda anförde
§§:s Redaction. Uti 81 § i stället för orden »Ej
må frågor derom i Ståndens Plena väckas, utan anmälas
de»: Ej må frågor derom till någon slags öfverläggning
i Ståndens Elena väckas och upptagas, utan
anmälas de etc. Och i stället för 83 §: Frågor rörande
Grundlagarnes förklaring eller tillämpning må icke
heller någonsin kunna till öfverläggning i Ståndens
Elena upptagas, utan anmälas de hos Riksens Ständers
Constitutions-Utskott och behandlas i samma ordning,
som båda näst föregående §§ föreskrifva.
Bland de i 34 § Riksdags-Ordningen uppräknade
föremål för Oeconomise-Utskottets befattning förekomma
»grunderna för allmänna Inrättningar af alla slag, ehvad
de röra Uppfostrings- och Undervisningsverken, Allmänna
Fattigvården, Landthushållningen, Bergverken» m. m. Detta
stadgande blef föreslagit och antagit i en tid, då man
tvekade, huruvida någonsin andra Utskott borde få sättas,
än de som i Regerings-Formen finnas uppräknade.
Det lärer ej behöfvas andra bevis än erfarenhetens, att
svårligen någon kan anses skicklig till ledamot i Oeconomise-Utskottet,
om det skall vara skyldigt att upptaga
alla de frågor, af så olika natur som de, hvilka kunna
komma under ofvannämnda titlar. Detta är ock utan
tvifvel orsaken, att Oeconomise-Utskottet icke alltid haft
den lyckan att aflemna arbeten svarande mot Riksens
Ständers önskan. Hela saken synes mig hulpen, om i 34
§ Riksdags-Ordningen Oeconomim-Utskottet får behålla
den caracter, det fått i Regerings-Formens 53 § »att anmärka
brister i de allmänna Hushålls-anstalterne och
förändringar deruti föreslå», och att till 36 § efter orden
»Skulle Riksens Ständer finna flera Utskott vara af nöden»
tillädes: såsom till upptagande af frågor om grunderna
för allmänna Inrättningar af alla slag, ehvad de röra
Uppfostrings- och Undervisningsverken etc.
130
Riksdagen 1810.
Riksdags-Ordningens 61 §. Då der anföres: »Falla
dervid rösterne till mer än hälften af de röstandes antal»
etc., äro orden af de röstandes antal öfverflödige, och
icke alldeles noggranne, emedan en af de röstandes
Voterings-sedlar är afiagd.
Då längre ned anföres: »Inträffar den händelse att
2 eller 3 Personer undfå de fleste och lika många röster»
etc., göra orden de fleste en förvillelse och äro alldeles
öfverflödige. Ty fastän de lika många rösterne ej äro
de fleste, måste likafullt en särskild Votering först anställas
öfver den ordning Personerne emellan, hvarutinnan
öfver dem röstas bör.
Riksdags-Ordningens 65 §. Den i 53 § af Riksdags-Ordningen
lemnade föreskrift, att till undvikande
af Paria Vota, innan Voteringssedlarues öppnande, en
deraf bör uttagas och förseglad afläggas, hörer vid Valförrättningar
endast till de Val, der en enda Person
skall utses. Då flere Personer skola väljas, såsom
Ledamöter till Utskott, Banco- och Riksgälds-ContoirsFullmägtige
och Ledamöter till Tryckfrihets-Committéen,
tjenar den till intet, utan kan tvärt om gifva Voteringen,
igenom en rösts uteslutande, ett orätt Utslag
emot de väljandes verkeliga pluralitets mening. Jag
tillstyrker derföre, att den här anförde Citation af 53
§ samt den af den här ännu mera otjenligt anförde
61 § må alldeles utgå; och att i stället 2:ne särskilda
Voteringar må föreskrifvas, en för de fyra Litteratörerne
och en för de 2:ne Lagfarne. Då det blir af Ständerne
beslutet, att af de fyra förstnämnde Ledamöterne en
alltid bör vara Prestman, bör rätteligen 3:ne Voteringar
anställas.
Riksdags-Ordningens 64 § och Regerings-Formens
103 §. Den här föreskrifne första Voteringen med Ja
och Nej synes vara alldeles öfverflödig och böra uteslutas;
och underställes tillika, om icke Utslaget af
Voteringen endast i allmänhet, nemligen om någon af
Högsta Domstolens Ledamöter blifvit af Nämnden ogillad
eller icke, må kungöras Ständerne, men alldeles icke
detailler deraf.
Bilaga H till Mern. N:o 8.
131
Riksdags-Ordningens 41, 66, 67 §§. Uti någon af
desse §§ synes böra stadgas om Banco- och RiksgäldsContoirs-Fullmägtiges
rättighet - att väljas eller icke till
Riksdagsmän, då Riksdag hålles å annan ort än i Hufvudstaden.
Herr Grefven och Ordföranden uppläste ett Memorial
innehållande anmärkningar vid Rikets Grundlagar
så lydande:
Vid den granskning af Grundlagarne, som Constitutions-Utskottet
tillkommer, har jag för min del trott
uppmärksamheten böra fästas, ej allenast på närvarande
förhållanden emellan den Styrande och Lagstiftande
Magten, men äfven på sannolikheten för dessa förhållandens
framtida bestånd. Efter det begrepp jag kunnat
göra mig om Samhällsinrättningens ändamål och om
hvad som i följe deraf erfordras för Styrelsemagtens
förmåga att uppfylla sina åligganden, tror jag mig kunna
yttra den oförgripeliga öfvertygelse, att den Lagstiftande
Magten icke bör söka att utvidga sitt inflytande, att den
endast hör söka att bestämma det och att sörja för dess
stadgande och bevarande i en framtid. Till vinnande af
detta ändamål är det lika angeläget att förekomma missbruk
eller öfverdrift vid de rättigheters utöfning, hvilka
man äger, som att bevara dessa rättigheter ifrån intrång
eller att försäkra sig deras obehindrade åtnjutande.
Vid öfvervägande af de omständigheter, som kunna
föranleda till det förra, finner man snart, att de kunna
hänföras till 2:ne allmänna Synpunkter, nemligen den
Lagstiftande Magtens collectiva rättigheter såsom sådan
och individuens såsom medlem af densamma. I anseende
till de förra har jag redan yttrat den öfvertygelse, att
de synas mig i närvarande Stats-Författning så temmeligen
väl afmätte, att jag ej skulle deruti önska någon
betydelig förändring; men i anseende till de senare bekänner
jag, att de synas mig tåla jemkning och bestämmande.
För att förklara detta, måste man återgå till
begreppen om borgerlig och politisk frihet och undersöka,
huruvida för den förras fullkomliga åtnjutande är
nödigt, att den senare skall för individuen äga all den
omfattning, som våra Grundlagar nu synas meddela.
Då man förstår med borgerlig frihet, den säkerhet
Samhällsinrättningen ger hvarje enskild att utan annan
132
Riksdagen 1810.
inskränkning än, den Lagen föreskrifver, på det sätt han
finner tjenligast, söka sin egen fördel, och med politisk
frihet, medborgarens rätt att såsom medlem i ett visst
Samhälle i en stadgad ordning deltaga i Lagstiftningen
och i controllen af Regeringsmagtens verkningssätt; lär
man också medgifva, att det är utöfningen af den förra,
som egenteligen rörer hvarje enskild, att den senare i
synnerhet derföre är af vigt, att den skall tjena till
garantie för åtnjutandet af den förstnämnde. Deraf följer
åter, att gränsorne för den politiska friheten bestämmas
igenom detta dess ändamål, och att deruti igenfinnes
den måttstock, efter hvilken man kan dömma,
huruvida den enskildes inflytande uppå Lagstiftningen
är för litet eller för mycket inskränkt. Likasom vid
Lagens verkställighet eller tillämpning det är angeläget,
att icke Domarens eller Regentens vilja sättes i stället
för Lagens föreskrifter, likaså är det vid sjelfva Lagstiftningen
af vigt, att icke dess gång hindras eller förvirras
af enskilde viljors obehöriga inflytande, att alltid Lagen
måtte vara ett uttryck af allmän vilja öfver ett allmänt
kändt behof och att den enskildes rättigheter eller verkningssätt
såsom medlem af Lagstiftningen icke måtte
rubba de allmänna förhållanden, hvilka, för Samhällsordningens
bestånd och dess öfriga medborgares säkerhet,
äro stadgade och införde. Då jag med desse allmänna
fordringar jemför de uti 56 och 110 §§ RegeringsFormen
och 49, 57 och 78 §§ Riksdags-Ordningen innefattade
stadganden, bekänner jag, att jag finner deruti,
dels en sådan utvidgning af individuens verkningssätt
uppå det hela af Lagstiftande Corpsen, som synes mig
öfverskrida gränsorne af dess billiga fordringar, dels en
öfver verkeliga hehofvet utsträckt frihet för dess åtgärder,
hvilken då den går öfver ändamålet, betager möjligheten
af den controll, hvilken individuen, ehuru väl
en del af Lagstiftande Magten, icke mindre bör vara
underkastad än individuen såsom Embetsman.
Grunden till det förra af dessa anföranden finner
jag uti den tolkning, man gifvit åt 56 § i RegeringsFormen,
och hvilken genom 49 § af Riksdags-Ordningen
blifvit ännu närmare bestämd. Det var visserligen en
lika så klok som billig föreskrift, det stadgande uti 56
§ af Regerings-Formen, aftinga mål skulle afgöras, innan
de blifvit remitterade till behörigt Utskott.
Bilaga H till Mein. N:o 8.
133
Derigenom förekommes allt förhastande uti de Respective
Ståndens beslut och man förskaffade sig en utväg
att till Ståndens öfverläggningar alltid återfå ärenderne
utredde och till fullständig pröfning närmare mognade.
Jag är således långt ifrån att häruti önska någon
ändring.
Men då man utsträckt begreppet om en frågas afgörande
derhän, att hvilken fråga som blifvit väckt, så
beror det icke mera af Ståndet att pröfva, huruvida den
bör upptagas eller ej, då ovilkorliga nödvändigheten af
en remiss uti 49 § af Riksdags-Ordningen i följe häraf
blifvit bestämdt uttryckt; då synes mig, att man gått
längre än ett billigt afseende på den enskildes rätt och
ett lika skäligt på fortgången af ärenderne synes med
skäl kunna fordra.
Den enskildes rätt såsom medlem af den Lagstiftande
Magten synes mig aldrig kunna blifva annan än
att granska de ämnen, som under öfverläggningarne förekomma,
att till gjorda Förslag lemna sitt bifall eller afslag
och att till en dylik granskning framställa hvad
han finner höra utgöra ett föremål för Lagstiftningens
omsorger. Sättet af denna granskning är ovilkorligen
den Corps’ rätt att bestämma, hvilken pröfningen deraf
tillkommer. Om nu en Corps beslutat att ej fälla ett
definitift omdöme om en sak, förr än den af någon dess
afdelning blifvit närmare pröfvad och utredd, är det väl
derföre en oundviklig följd, att samma Corps skall finna
värdt uppmärksamhet allt hvad som inom dess sköte af
enskilda framställes, att den bör betaga sig rättigheten
att ej upptaga, hvad den ej skulle anse värdt någon
pröfning? Jag kan för min del ej finna en sådan följd
enlig hvarken med naturlig rättvisa eller med försigtighetens
skäliga fordringar.
Den förra kan ej fordra, att den enskilte ovilkorligen
åtnjuter ett vidsträcktare inflytande, än som dess
rätt kräfver; den senare kan ej medgifva, att den Lagstiftande
Corpsens värdighet, att dess tid förloras, att
onödigtvis oro och missnöjen beredas igenom öfverläggningar
om ämnen, som ej förtjena någon öfverläggning.
Så är likväl följden, då, enligt närvarande tolkning af
56 § Regerings-Formen och dess närmare Förklaring i
Riksdags-Ordningens 49 §, hvarje Stånd är nödsakadt att
utan vidare omväg sist i det påföljande Plenum, då en
134
Riksdagen 1810.
fråga blifvit väckt, så snart den kan komma under
rubrik af allmän, d. v. s. angående alla Stånden, remittera
den till något Utskott. På detta sätt föranlåtes en
Riksens Ständers gemensamma afdelning att sysselsätta
sig, och dem alla, med hvad kanhända ingen mer än
Författaren funnit värdt uppmärksamhet, och all möjelig
beräkning af försigtigt uppförande, af måtta och urskillning
i valet af öfverläggnings-ämnen är äfven, oaktadt
den stora pluralitetens goda vilja, hvarje gren af Lagstiftningen
betagen, och hvar och en således inom sig
beröfvad all controll öfver sina medlemmar. Då jag finner
detta skadeligt igenom den tidsutdrägt sådant möjligen
kan förorsaka, igenom det mindre anseende, som en oftare
sysselsättning med mindre betydande eller små-aktiga
ämnen nödvändigt måste ådraga en Lagstiftande Corps,
igenom de oredor och de söndringar, som ett obetänksamt
eller uppsåtligen illvilligt bruk af motionsrätten
möjligtvis i en framtid kan förorsaka, finner jag derjemte
denna rättighets närvarande utvidgning stridande emot
espriten af en god Lagstiftning, som bör lika mycket
hafva till föremål, att ingen onödig Lag blir gjord, som
att hvarje af behofvet och omständigheterne påkallad
blir påtänkt och kommer till verkställighet. Men för det
senare ändamålet är alldeles nog, om den Corps, inom
hvilken en motion göres, äger rättighet låta den komma
till vidare pröfning; då deremot missbruket i det förra
afseendet är nästan oundvikligt, då man nödgas gifva
uppmärksamhet åt ämnen, som ej skulle förtjena den.
Om det tillåtes mig att yttra min tanka utan förbehåll,
tror jag, det är af ett föregående tvång, som man
blifvit bragt till öfverdrift i närvarande System. Derföre
att man under Säkerhets-Acten hade känt olägenheterne
af det tvång, som betog Ständerne rättigheten att väcka
någon ny fråga, har man sedermera af en i min tanka
öfverdrifven liberalitets-esprit utsträckt denna rättighet
för hvarje enskild utöfver dess naturliga gränsor. Jag
tycker dessa utstakas helt enkelt utaf dess förhållanden
till den Corps, hvaraf han är medlem. Det är inom den,
som dess rätt bör vara oförkränkt att väcka hvilken
fråga som hälst; men det bör vara denna Corpsens rätt
att säga, huruvida den vill upptaga samma fråga. Han
afgör den ej derföre, han betager sig ej en gång rättigheten
att efter närmare granskning afslå den; men han
Bilaga H till Mern. N:o 8.
135
förbehåller sig att afgöra, huruvida han anser saken värd
uppmärksamhet eller ej.
Beslutet om remiss bör således ej betyda annat, än
att det Stånd, från hvilken den kommer, funnit saken
värd uppmärksamhet; men den bör också betyda det,
och ett sådant beslut bör icke kunna ett Stånd aftvingas.
Frågans upptagande måste derföre bero af Ståndets pröfning.
I de flesta fall kommer remiss alltid att beviljas;
men möjligheten att vägra den blir ett band på upphofsmannen,
både att iakttaga mera varsamhet vid valet af
ämnen och att göra sig mera möda med framställningssättet.
Intetdera är utan nytta, men intetdera bör anses
som något obilligt tvång för framställaren.
Efter min tanka borde i detta afseende 56 § i Regerings-Formen
och 49 § i Riksdags-Ordningen förändras på
följande sätt:
Nemligen 56 § således: Allmänna frågor, som i
Ståndens Plena väckas, må ej till omedelbarligt afgörande
der upptagas, utan skola, enär Ståndet finner dem värda
uppmärksamhet, till behörigt Utskott öfverlemnas, sorn
äge att dem utreda och deröfver sig yttra. Och 49 §
i Riksdags-Ordningen i enlighet dermed erhålla följande
tilläggning efter orden »ligga på bordet till nästa Plenum»:
då Ståndet äger att pröfva, huruvida saken är värd
■uppmärksamhet eller ej, och i följe deraf bevilja eller
afslå den remiss till Utskott, hvilken såsom för ett
måls sluteliga afgörande oumgängeligen nödvändig alltid
mäst detsamma föregå.
Igenom dessa modificationer skulle efter min tanka
den öfverdrift i utvidgningen af individuens verkningssätt
uppå det hela af Lagstiftningen förekommas, hvilken
annars, jag fruktar det, förr eller senare skall sönderbryta
Stats-Författningen eller bereda dess undergång. Det
återstår nu att rättfärdiga, hvad jag anfört angående en
öfver verkeliga behofvet utsträckt frihet för individuens
åtgärder, hvarvid jag i synnerhet haft afseende på de uti
110 § af Regerings-Formen och 78 § af Riksdags-Ordningen
innefattade stadganden angående möjligheten af tilltal.
Onekeligen är dessa §§:rs syftning och afsigt högsta
måtton enlig med hvad den bör vara, men jag tror de
fordra ett närmare bestämmande för att uppfylla sitt
ändamål. Detta kan icke vara annat än att individuen,
136
Riksdagen 1810.
såsom Nationens ombud, må äga fullkomlig säkerhet för
tilltal för allt, hvad han gör i denna egenskap och i
kraft af detta uppdrag; men detta senare utmärker äfven
gränsorne för dess åtgärder. Lika litet som ett rättstillstånd
vore möjligt, om Lagen annorlunda än i laglig väg
kunde omskapas, lika litet kan individuen anses frikallad
från de förbindelser, han såsom Nationens representant
är skyldig Grundlagen och såsom enskild man
hvarje af sine medborgare. Då han bryter dessa, har
han öfverträdt gränsorne af det uppdrag, Nationen honom
ombetrodt, och han bör då kunna ställas till ansvar för
att i laglig väg dömmas. Svårigheten ligger endast deruti
att bestämma Casus, när öfverträdelsen inträffar.
Uti de nyss nämnde §§ af Regerings-Formen har Lagstiftaren
trott, att dertill borde erfordras minst ä/6-delar
af det Stånd, hvars medlem den anklagade skulle vara.
För min del skulle jag tro detta antal erfordras, då
frågan vore om blott förolämpande uttryck eller i anseende
till allt, som ej vore af natur att igenom Lagens
bokstafliga mening bestämmas. Men då tydeliga förbrytelser
emot Grundlagen eller obevista tillmålen emot
enskilta skulle inträffa, då har den Riksdagsman, som
tillåtit sig dem, i det förra fallet afklädt sig allt anspråk
på den Lags beskydd, hvilken han brutit, och i det senare
ifrån egenskapen af Nationens ombud nedstigit till
den af belackare af enskild mans goda namn och rykte.
Intetdera bör blifva ostraffadt. Intetdera kan vara tvetydigt.
Uti Lagen bör således möjligheten af tilltal för
båda igenfinnas.
Jag skulle derföre vilja föreslå, att i 110 § RegeringsFormen
efter orden »sin frihet beröfvas för dess» tillädes:
Laglihnätiga »gerningai’» etc., och att antalet af den
pluralitet, som fordrades till dess ställande under tilltal,
förändrades ifrån ä/6-delar till 2/s-delar af Ståndets in
Pleno närvarande Ledamöter. Uti 78 § (Riksdags-Ordningen)
borde utsättas, att med »Laglikmätiga gerningar och
yttranden» förstås sådane, som icke äro tydeligen stridande
emot Grundlagens eller Allmänna Lagens af den
förstnämnde ej förändrade föreskrifters bokstafliga mening,
och uti 2 Morn. af 78 § borde tilläggas efter orden
»Riksdags-Ordning utsätta»: Vare en hvar, sorn utan
sitt Stånds begäran på egen kostnad låter särskildt
trycka ett i något Stånd eller Utskott ingifvet Memorial,
Bilaga H till Mern. N:o 8.
137
enahanda Författare-ansvar underkastad. Genom dessa
stadganden skulle efter min tanka 78 § af Riksdagsordningen
vinna mera enlighet med sig sjelf, då den i
början talar om frihet för tilltal för gerningar och yttranden
i allmänhet och i det följande uppger sådane,
hvilka utan Ståndets vidare pröfning fordra ansvar. Det
är för öfrigt principen, icke redactionen af de förändringar,
jag vågat föreslå, vid hvilken jag fäster någon vigt.
Sedan således granskningen vore gjord af Lagstiftarens
såsom individu i Grundlagen förvarade rättigheter,
skulle ännu återstå att framställa en annan kanske vigtigare,
säkerligen ej mindre grannlaga, af dess uti en annan
Grundlag förvarade rättighet, såsom medborgare, att
genom tryck meddela sina tankar. Men då jag smickrar
mig att -häruti af andra vara förekommen, skall jag endast
utbedja mig att framdeles mera förtroligt få meddela
Högloft. Utskottet några anledningar till eftersinnande i
dessa ämnen.
Jag skall sluta min utom dess nog långa framställning
med att fästa Utskottets uppmärksamhet på en
annan omständighet, som jag tror hufvudsakeligen vara
af vigt för regeringssättets bestånd. Den består uti att
göra någon skillnad emellan Lagtima och Urtima Riksdagar
samt att stadga, hvilka frågor som vid dessa senare
ej böra kunna upptagas. Ostridigt synes det af 81, 82
och 83 §§:s öfverenstämmande stadgande uti RegeringsFormen,
att det ej varit Lagstiftarens mening att häftiga
förändringar uti Grundlagen skulle kunna äga rum, att
det tvärtom varit dess afsigt att låta dem beredas af
tiden och en med en stigande upplysning stadgad allmän
opinion.
Likväl är, derigenom att ingen skillnad är gjord
emellan hvad som vid en Urtima och en Lagtima Riksdag
kan afgöras, en utväg gifven att inom ganska kort tid
omskapa Grundlagen.
Jag ville derföre föreslå, att på alla de ställen, der
sättet att göra förändringar i Grundlagen omtalas, alltid
bör tilläggas ordet Lagtima framför orden »nästa Riksdag».
Det är en annan fråga, om, då Urtima Riksdagar
alltid af något visst stort behof måste vara påkallade
och då dess afhjelpande bör vara deras enda och hufvudsakeliga
föremål, det icke kunde vara visligen stadgadt,
138
Riksdagen 1810.
att intet annat än sådana ämnen, dem Konungen ägde
att framställa, skulle vid dessa Riksdagar förekomma,
och att deremot de Lagtima Riksdagarne i sin obehindrade
ordning skulle blifva oförändrade. Men, då jag tar
mig friheten fästa Utskottets uppmärksamhet äfven på
denna fråga, är ej min afsigt att någonting bestämdt i
detta afseende våga föreslå.
Herr Grefven och Ordföranden gjorde deruppå proposition
om antagandet af en särskild (andra) Beredning för
granskningen af Regerings-Formon och öfrige Grundlagar,
utom Tryckfrihets-Lagen, hvartill Utskottet lemuade sitt
bifall, och skulle så väl de i dag upplästa som förut af
enskilde Riksdagsmän ingifne men ännu oafgjorda anmärkningar
till denna Berednings pröfning remitteras.*)
Bilaga I till Mern. N:o 8.
Till Utskottet hade den 27 Sept. 1810 inkommit
följande 2:e Memorial, hvilka öfverlemnades
till Utskottets ofvannämnda 2:dra Beredning:
Vördsammaste Memorial.
Vid genomläsandet af Rikets Grundlagar har jag
väl funnit utstakadt, huru förfaras bör med en Riksdagsman,
som i någor måtto blifver tilltalad för felaktighet
i ord eller handling; men som derstädes icke något
finnes stadgadt, i händelse någon af de Respective Ståndens
Talemän eller Ordförande möjeligen någon gång
kunde gifva anledning att synas hafva begått felaktighet,
medelst inskränkande af en Riksdagsmans lagliga rättighet,
eller i hvad annor måtto som hälst: alltså, och då
en Ordförandes felaktighet ofta bör anses vara af mera
betydenhet än enskilde Riksdagsmäns, är min ödmjukaste
anhållan, att Höglodiga Constitutions-Utskottet
täcktes föreslå, huru en sådan brist i Grundlagarne
mätte afhjelpas.
Örebro den 27 September 1810.
Johan Wijkman Caspersson.
*) Angående utskottets första beredning, för granskning
af tryckfrihetslagen m. m., jfr. sid 81. Utg:s anm.
Bilaga J till Mern. N:o 8.
139
Vördsammaste Memorial.
Att genom ett ringa skrif- eller tryckfel ofta en
högst betydelig förändring af mening kan uppkomma,
lärer vara allmänt bekant.
Som Riks-Ståndens Medlemmar sällan hafva tid
och tillfälle att efter slutad Riksdag qvarblifva, till dess
det afgifna Riksdags-Beslutet hinner utgifvas af Trycket,
men ofta kan blifva af stor vigt och angelägenhet, att de
tryckte exemplaren af Riksdags-Besluten icke i någon
slags måtto innehålla mer eller mindre, än hvad som
tydeligen finnes intaget i de Respective Ståndens Protocoller,
samt genom hvarjehanda tryckfel en sådan förändring
synes möjelig; alltså vågar jag i ödmjukhet till
förekommande häraf föreslå: AttjRiksens Ständers Ombudsman
måtte uppdragas att på Riksens Ständers vägnar
tillse, att de af Trycket utkommande Exemplaren af
Riksdags-Besluten till alla delar och på det nogaste,
utan all slags förändring, måtte instämma med Respective
Ståndens, det är Riksens Ständers Original-Beslut.
Häröfver får jag i ödmjukhet om det Höglofliga
Constitutions-Utskottets Utlåtande anhålla.
Örebro den 27 September 1810.
Johan Wijkman Caspersson.
Bilaga J till Mern. N:o 8.
Utdrag af Brotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 2 October
1810.
Det af den 2:dra Beredningen författade Betänkande
rörande önskade förändringar i Grundlagarne upplästes
och lades på Bordet:
Sedan Beredningen låtit sig föredraga de inför Utskottet
vid Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen
gjorde anmärkningar, antog Beredningen såsom en grundsats
att fästa sitt afseende endast vid dem, hvilka, utan
inflytelse till förändring af Lagstiftningens esprit, kunde
140
Riksdagen 1810.
leda till förtydligande af föreskrifterne, på ett så tydligt
sätt, att ingen misstanka af förändring i sjelfva Lagarne
dervid kunde äga rum, eller ock, om något förslag till
en sådan förändring verkligen skulle synas af nöden,
tillstyrka endast, hvad erfarenheten oemotsägligen bevisat
behöfva någon åtgärd. Beredningen ansåg såsom ganska
vigtigt för Grundlagarnes bestånd, att de så litet, som
möjligt är, vidröras och trodde, att en Stat har bättre
bestånd, äfven med ett och annat obetydligt fel i sin
Lagstiftning, än om, i afsigt att derigenom vinna fullkomlighet,
man tidt och ofta bemödar sig att dem förbättra.
Med afseende å dessa Grundsatser företog Beredningen
granskningen af de till densamma öfverlemnade
anmärkningar.
Vid 81 och 83 §§ Regerings-Formen har den anmärkning
blifvit gjord, att frågor om förklaringar, ändringar
och upphäfvande af Grundlagar, äfven ifrån Riksens
Ständers Plena, borde till Constitutions-Utskottet
få remitteras och i 81 § den förändring göras, att i
stället för orden »Ej må frågor derom i Ståndens Plena
väckas, utan anmälas de» skulle denna § så styliseras:
Ej må frågor derom, till någon slags öfverläggning, i
Ståndens Flenaväckasoch upptagas,utan anmälas de etc.;
samt i stället för den 83 §: Frågor rörande Grundlagarnes
förklaring eller tillämpning må icke heller
någonsin kunna till öfverläggning i Ståndens Flena
upptagas, utan anmälas de hos Riksens Ständers Constitutions-Utskott
och behandlas i samma ordning som
båda näst föregående §§ föreskrifva.
Beredningen har ej underlåtit att göra behörigt
afseende på de skäl, anmärkaren anfört för de förslag
till ändringar, han uppgifvit; men den har icke trott sig
kunna tillstyrka något bifall till dessa förslag. Vid den
sist förfiutne Riksdagen hade inom Utskottet samma
betänkligheter kommit under öfvervägande, men Beredningen
påminte sig, att man då ansett Constitutionens
esprit vara fullkomligen uttryckt i de stadganden, Grundlagarne
innehålla. När Lagstiftaren öppnade ett tillfälle att
göra förändringar i Grundiagarne lagligen möjliga, borde
hans bemödande å andra sidan sträcka sig derhän, att
dylika förändringar, icke allt för lätt eller allt för ofta,
kunde för sig gå. Af sådant skäl blef stadgadt, att Motioner
till Grundlagens förändring dels endast af enskildte
Bilaga J till Mern. N:o 8.
141
personer fingo göras, dels endast hos Utskottet enskildt
lingö väckas. I det förra fallet försäkrades Utskottets
oväldighet att ej af en för tidigt uttryckt allmän opinion
i sin pröfning bestämmas, i det sednare öppnades för
Utskottet ett tillfälle att, efter en noggrann pröfning,
kunna nedlägga frågor under ingen annan controll än
Publicitetens, hvilka frågor, hos Stånden upptagna, och
således erfordrande svar, nödvändigt skulle framkalla
yttranden i Plena öfver mål, dem Utskottet ej ansett
förtjena något afseende. När Beredningen härjemte b'etragtade,
att alla Remisser ifrån Riksens Ständers Plena
rörande Constitutions-frågor aldrig kunde leda till annat
än förslag till förändringar, hvilka blott efter den näst
följande Riksdagen kunde blifva gällande, fann Beredningen
det af anmärkaren anförde skäl, att Riksdags-Arendernes
gång hindrades, då frågor om Grundlagens rätta
begrepp ej kunde slitas, mindre vigtigt och att, om man
än måste medgifva, att stridigheter om Grundlagens mening
alltid äro obehagliga, är det dock högst nödvändigt,
att upplösningen af dessa stridigheter ej så fullkomligt
måtte bero af de få personer, som utgöra ConstitutionsUtskottet,
enär den förklaring af Lagens förstånd, de
kunde göra. skulle för ögonblicket bestämma Riksens
Ständers eller ett Riks-Stånds tanka derom.
Vid 61 § Riksdags-Ordningen voro de anmärkningar
gjorde, att orden i 7 mom. »af de röstandes antal» och
i 9 momentet orden »de fleste» borde utgå; men Beredningen
fann, att då uttrycken »de röstandes antal» oell
»de fleste» ej till någon tvetydighet föranledde, en förändring
i afseende på dem ej vore så vigtig, att den
borde tillstyrkas.
Hvad anmärkaren angående 64 § Riksdags-Ordningen
och 103 § Regerings-Formen anfört, ansåg Beredningen
hafva varit vigtigt att vid Grundlagens stiftande
taga i öfvervägande, men Beredningen trodde sig ej böra
någon förändring i afseende derpå föreslå, då det dels
ännu icke lärer vara utrönt, hvad som mest kunde befordra
den nödiga grannlagenheten i ett så vigtigt omdöme,
och dels under de omständigheter, som föranledt
detta Grundlagens stadgande, man ej lärer kunna förutse,
hvarthän ett förslag till förändring kunde leda.
I anledning af den vid 65 § Riksdags-Ordningen
gjorde anmärkning, erinrade sig Beredningen, att ett
142
Riksdagen 1810.
förslag till förändring i denna § vid sistlidne Riksdag
blifvit från Constitutions-Utskottet till Riksens Ständer
öfverlemnadt, hvilket hufvudsakligen hade samma syftning.
Således ansåg Beredningen öfverflödigt att något ytterligare
härutinnan föreslå, men trodde, att rätta tiden till
föreslående af en bättre redaction af denna § vore den,
då Riksens Ständer besluta, huruvida icke en Ledamot
i Committéen alltid bör väljas bland Presterskapet.
Hvad angår anmärkarens önskan, att uti Riksdagsordningens
41, 66 och 67 §§ måtte stadgas, huruvida
Banco- och Riksgälds-Contoirs-Fullmägtige kunde till
Riksdagsmän väljas, då Riksdag hålles å annan ort än
i Hufvudstaden, fann Beredningen sig böra åberopa det
Beslut, Höglofl. Utskottet under den 31 Augusti rörande
samma fråga fattat.
Såsom en välgrundad anmärkning ansåg Beredningen
den rörande 34 och 36 §§ af Riksdags-Ordningen,
att nemligen stadgandet om Allmänna Besvärs- och
Oeconomie-Utskottets befattning tyckes äga’ en allt för
stor utsträckning och att, då den 36 § berättigar Riksens
Ständer att för speciella måls utarbetning tillsätta
särskildta Utskott, vore det till denna sistnämnde §, som
de orden »Såsom till upptagande af frågor om grunderna
för allmänna Inrättningar af alla slag, ehvad de röra
Uppfostrings- och Undervisningsverken, Allmänna Fattigvården,
Landthushållningen, Bergverken» m. m. borde
öfverflyttas.
Till förändrande af 110 § Regerings-Formen och
78 § af Riksdags-Ordningen har blifvit föreslagit att
efter de orden »sin frihet beröfvas» måtte införas de
orden: för dess Laglihmätiga yttranden. Beredningen
insåg visserligen det anmärkarens afsigt syftade derhän,
att, om någon Medlem af Riks-Stånden begår en Lagstridig
handling, han då måtte kunna under tilltal ställas;
men Beredningen insåg ej, att detta ändamål skulle
vinnas derigenom, att Lagen förklarade den Person tryggad,
som handlade Laglikmätigt: ett stadgande så nära
förbundet med begreppet om all Lag, att dess uttryck i
Lagen ej behöfves. Deremot ansågo flere bland Beredningens
Ledamöter en förändring af det stadgande, som
försvårar möjligheten att ställa en Riksdagsman under
tilltal, böra till nogare skärskådande af Utskottet upptagas,
och då den 78 § Riksdags-Ordningen nu stadgar
Bilaga J till Mern. N:o 8.
143
att 5/0-delar af Ståndets röster behöfvas för att tillåta
ett sådant tilltal, kunde till äfventyrs proportionen af
2/3-delar eller 3/4-delar föreslås.
Den förändring af 78 § Riksdags-Ordningen, som
anmärkaren föreslagit rörande en Riksdagsman, som
särskildt trycker ett yttrande inom sitt Stånd, utan detsammas
bifall, faun Beredningen största skäl att tillstyrka.
Den säkerhet, en Riksdagsman bör i Grundlagen hafva
sig förvarad, rörer hans gerningar såsom Medlem af den
Lagstiftande Magten. Då den verkställande Magten alltid
äger styrkan, bör individuen fredas mot denna styrka
genom Lagen. Detta fredande är i afseende på den verkställande
Magten vunnet genom den 110 §:ns föreskrift.
Men, då en Riksdagsman i sina yttranden anfaller individuel’,
skulle, om han ej sjelf finge betrakta sig som
individu, den personliga säkerheten för heder och godt
rykte vara i våda. Detta vore till större delen afhulpit,
om det af anmärkaren uppgifne förslag antoges, och det
synes allenast böra pröfvas, huruvida icke det yrkade
Författare-ansvaret för individuella förolämpanden af
personer utom Ståndet borde äga rum, äfven utan att
sådane yttranden blifvit särskildt genom trycket allmängjorde.
En fråga af den mest grannlaga beskaffenhet är
visserligen den, huruvida förändringar uti Grundlagen
vid Urtima Riksdagar få företagas. Beredningen har trott
det vara en hufvudsaklig afsigt hos Lagstiftaren att icke
Grundlagen måtte skyndsammare förändras, än opinionerne
hinna utvecklas. Då Grundlagen stadgar, att Riksens
Ständer skola hvart öde år såsom sjelfkallade sammankomma,
lärer det vara denna tidrymd, Lagstiftaren velat
utsätta för tänkesättens mognande i afseende på Lagen.
Således trodde Beredningen det vara öfverensstämmande
med Regerings-Formens esprit att tydligare bestämma
och till 5 år utsätta den tid, efter hvilken Beslut rörande
Grundlags-förändringar kunna, vare sig öfver Propositioner
komne från Konungen eller Motioner väckte hos Riksens
Ständers Constitutions-Utskott, fattas. Likväl var det
ingalunda Beredningens mening, att i afseende på denna
Konungens och Riksens Ständers rätt en skillnad borde
äga rum vid Lagtima eller Urtima Riksdagar. Enär det
blefve stadgadt, att Konung och Ständer ej må något
besluta rörande Grundlagsförändringar, förrän 5 år
144
Riksdagen 1810.
framlupit från elen tid, då sådane förändringar blifvit
föreslagne, vore hufvudsakligen ingen annan förändring
i vår nuvarande Grundlag gjord, än den, att Konungs
och Ständers rätt i detta afseende kunde, genom infallande
Urtima Riksdagar, blifva till högst Nio år hvilande.
Beredningen fann, att detta nya stadgande för ingen
del borde sträcka sig längre än till Beslutet öfver Grundlagarne,
icke till rättigheten att med deras förbättrande
sig sysslosätta; en sak den Beredningen ansåg såsom ett
åliggande för Constitutions-Utskottet att hvarje Riksdag
uppfylla.
Då, enligt Beredningens ofvan framstälda tanka,
ingen distinction emellan Urtima och Lagtima Riksdagar
är behöflig, är mera ingen positiv anledning för banden
att föreslå en inskränkning i Motionsrätten vid de Urtima
Riksdagarne. Men af den framställning härutinnan, som
anmärkaren trott tillhöra förslaget om faststälde terminer
för de Lagtima Riksdagarne, liemtade Beredningen
tillfälle att yttra sin ömtålighet öfver en så väsendtlig
del af Folkrepresentantens rättigheter, emedan Beredningen
ansåg dessa rättigheter på det närmaste förknippade
med Ständers existence.
Slutligen har till Beredningens granskning blifvit
företagen en väsendtlig anmärkning emot 56 § af Regerings-Formen
och den dermed i förening stående 49 § af
Riksdags-Ordningen. Under ett ovilkorligt erkännande af
de grundsatsers rigtighet, på hvilka anmärkaren stödjer
sin tanke om Lagstiftande Magtens collective rättigheter
och om individuens såsom medlem af denna Magt, fann
likväl Beredningen icke, att en nödig jemvigt mellan
dessas rättigheter vore på något sätt rubbad genom de
stadganden ofvannämnde §§ innefatta. Det är visserligen ,
af vigt, hvad anmärkaren yrkar, att icke Lagstiftningens
gång hindras eller förvirras af enskildta viljors obehöriga
inflytande, och att alltid Lagen måtte vara ett uttryck
af allmän vilja öfver ett allmänt kändt behof. Lagstiftaren
synes hafva velat bekräfta denna grundsats, då
han stadgat, att alla allmänna frågor, som uti RiksStånden
väckas, måste utan förutgående pröfning genast
öfverlemnas till beredande i något Utskott. Skulle, emot
detta stadgande, ett bifall af Ståndet till en sådan remiss
anses erforderligt, då är det, som Lagstiftningen snarast
Bilaga J till Mern. N:o 8.
145
kan hindras i dess gång och förvirras af enskildta viljors
obehöriga inflytande. Beredningen insåg ej, huru ett
sådant samtycke till remiss skulle inom ett Riks-Stånd
kunna erhållas uti frågor, som egentligen hvilade på
opinioner, så framt icke i följe af en förutgående pröfning;
och denna pröfning blefve till äfventyrs mången
gång icke annat än en hård strid om ord och uttryck
ledande till oenighet och tidsutdrägt och hvari ofta
personliga interessen skulle blanda sig för att redan i
sin början qväfva nyttiga undersökningar. Det vore då,
sorn Lagstiftningen hindrades uti sin gång eller förvirrades
af enskildta viljors obehöriga inflytande. Anmärkaren
säger, att Lagen bör vara ett uttryck af allmänt kändt
behof; men är det väl att förmoda, att den skyndsamt
företagna pröfning, hvart och ett ämne före remissen
borde enligt hans tanka undergå, skulle ljusligen och
hastigt öfvertyga ett talrikt samfund, att Motionen innebär
eller icke innebär ett allmänt kändt behof? De stadganden,
ofvanbemälte §§ innefatta, hafva enligt Beredningens
öfvertygelse den dubbla afsigt, dels att förekomma
allt förhastande uti Ståndens Beslut, dels att
moderera Ståndens öfverläggningar, derigenom att målen
alltid utredda böra från Utskotten till Stånden återkomma.
Men utom de skäl till afstyrkande, hvilka redan
äro anförda, bör Beredningen icke lemna den omständighet
obemött, att derest ingen remiss till Utskott finge
göras utan samtycke af det Stånd, der Motionen blifvit
väckt, skulle det blifva ett ensamt Stånds rättighet att
nedlägga frågor, då likväl decisionen öfver sjelfva saken
tillhör alla Riks-Stånden samfäldt. Vidare skulle äfven
den olägenhet kunna uppstå, att en och samma Motion
blefve i somliga Stånd till remiss upptagen och i andra
alldeles förkastad.
Då Beredningen företog sig granskningen af det
utaf Herr Doctor Forssén inlemnade Memorial, trodde
Beredningen rörande detsamma icke något yttrande vara
af nöden, då det otvifvelagtigt lätt uti Utskottets Plenum
skulle afgöras i likhet med det svar, Herr Doctor Forssén
på sitt förra Memorial erhöll.
I anledning af det Memorial, Herrar Riksdagsmän
för Stockholms Stad inlemnat, rörande vilkoren för dem
af Stockholms Magistrats Ledamöter, som till Riksdags
-
146
Riksdagen 1810.
män kunna väljas, trodde Reredningen, att stadgandet i
den 14 § oell sista momentet Riksdags-Ordningen vore
till efterrättelse så fullkomligen tydligt, att någon ändring
deruti ej behöfde äga rum, men, på det att föreskriften
uti 4 momentet af samma § om vilkoret och tiden att
förut hafva varit Borgare, så mycket klarare måtte kunna
lämpas endast på Borgerskapet, ville Beredningen föreslå,
att efter orden »För att blifva Elector eller Riksdagsman»
måtte införas: af Por ger skåpet.
Hvad Riksdagsmannen Pehr Oxelbergs Memorial
beträffade, ville Beredningen tillstyrka, att till honom
enskildt ett svar måtte aflemnas, af sådan beskaffenhet,
att då man af den berättelse, han anfört, trott sig finna,
det han ansåge den 110 § Regerings-Formen i något
afseende tvetydig, hade Constitutions-Utskottet på sådan
anledning densamma å nyo pröfvat, men icke funnit
något förtydligande deraf af nöden.
I anledning af det af Herr Doctor Almqvist inlemnade
Memorial rörande någon förändring i JustitiseOmbudsmannens
Instruction, fann Beredningen mycket
skäl att derpå göra afseende, men vid eftersinnande att
JustitiEC-Ombudsmannens Instruction icke vore någon
Grundlag, trodde Beredningen, att Constitutions-Utskottet
borde hos Riksens Ständers Plena sig förfråga, huruvida
förslag till ändring i berörde Instruction borde af
Constitutions- eller Lag-Utskottet upptagas och beredas.
Hvad Herr Prosten Johan Wijkman i ett Memorial
anfört rörande föreskrift för Justitise-Ombudsmannen att
tillse, det Riksdags-Beslutet blefve i likhet med det af
Riksens Ständer undertecknade originalet ifrån trycket
utfårdadt, fann Beredningen ett sådant stadgande, såsom
endast en controll på Hof-Canzlerens skicklighet att läsa
correcturet, icke tillständig!
Herr Prosten Wijkman hade i ett annat Memorial
föreslagit, att i Grundlagarne någon ansvarighet för Taleman
skulle föreslås, derest de sina skyldigheter underlåta
eller sina rättigheter öfverträda. Beredningen tillstyrkte
ett sådant svar till författaren enskildt, att då
genom Grundlagen Ordförandes rättigheter och pligter
redan voro bestämda, voro deras underlåtande ej att
förmoda och ingen skada att frukta deraf, då sättet
tydligen är föreskrifvit, hvarigenom inga Motioner kunna
nedläggas eller tillbörliga Propositioner vägras; att Grund
-
Bilaga J till Mern. Nio 8.
147
lagarne ej borde öfverhopas med reglementariska föreskrifter
om ansvarighet och straff, och att, då Talemännen
af Kongl. Majit voro utnämnde, vore det ock endast
för Hans Majit, som deras ansvarighet kunde äga rum».
Derefter upplästes ett af Herr Assessoren och Borgmästaren
Siödin till Utskottet inlemnadt Memorial angående
Lagfrågors hvilande till en nästkommande Riksdag
i likhet med Constitutionsfrågor, så lydande:
Vördsamt Memorial.
Det stadgande i Regerings-Formens 81 §, att Riksens
Ständer ej må å den Riksdag, då ConstitutionsUtskottet
föreslagit någon ändring i Grundlagarna, derom
besluta, stödjer sig ofelbart på den grund, att i så vigtigt
ämne dels grundsatsernes åsyftning jemte uttrycken
må kunna noga öfvervägas och granskas, dels ock ensidiga
afsigter ej genom öfverilning kunna få inflytande.
Mig hafva dessa grunder synts vara i lika och ännu
större mån gällande, så väl om de lagförslag, som angå
bestämmandet af enskildas inbördes rättigheter, som om
allmänna Straff-, Rättegångs- och Kyrkolagar, med ett
ord om alla mål, hvilkas utarbetande eller första bedömande
till Lag-Utskottet höra, utom till äfventyrs
någon gång Krigslagar.
Man har i en mera aflägsen forntid äfven hos oss
sett exempel på Motioner dicterade af enskildta interesset,
hvilket förslagsgifvaren förstått att dölja under täckelset
af skenfagra skäl och med åberopande af allmänt
bästa eller den lidande mensklighetens kraf. Man har
framstält sådant med den slags vältalighet, som på eftersinnandets
bekostnad upprört inbildningskraften och sålunda
gjort antageligt, hvad det lugna förståndet eljest
icke bordt kunna gilla. Man har härigenom någon gång
blifvit förd till den ytterlighet, att de verkeliga förändringar,
man tillstyrkt eller bifallit, antingen uttryckeligen
blifvit förklarade för retroactive, hvarpå såsom prof må
anföras Kongl. Majits ytterligare Förklaring den 17 Nov.
1766, eller ock, blott genom det namn de fått af Förklaringar
öfver just de stadganden, man dermed upphäft
eller ändrat, gifvit fullkomlig anledning till deras
retroactiva tillämpning, ett missbruk, hvilket så tagit
öfverhand, att sjelfva ordet Förklaring begynt förlora sin
148
Riksdagen 1810.
betydelse och anses lika lydande med ny Lag, hvarigenom
det till äfventyrs haft en mindre skadelig verkan.
Att dylika försök i en framtid åter skulle kunna
göras, är en möjlighet. Man kunde ju för att genomdrifva
en plan, emot hvilken allt för tydelig Lag funnes,
föreslå en obestämd pröfnings- eller dispense-rätt, till
hvars väsende det hörer att mera efter godtycke än efter
gifven regel förfära. Och för att befria sig från laga påföljd
för begångna förseelser, kunde man låta föreslå
någon sådan Lag, hvars premisser eller stadganden mer
eller mindre tydligt insinuerade, det angående sådan förseelse
Lag alldeles saknades; och lätt kunde de, som ej
kände det hemliga motivet, med en på mångfaldiga andra
ärender delad uppmärksamhet, låta öfvertyga sig om
nödvändigheten af det förra och bristen af det sednare.
Men äfven om sådane försök skulle uteblifva eller
sakna framgång, är det dock visst, att en Lag, som bör
gälla för en lång framtid, sällan kan, såsom sig bör, i
tanken uppfattas, (än) mindre uttrycken deri rätteligen
bestämmas på några få dagar.
Ett stadgande, som finnes uti ett icke hoprafsadt
utan genom långliga tiders erfarenhet eller mogen öfverläggning
tillkommet Lagverk, är sällan så i sitt inre
väsende isoleradt, att det ej står i sammanhang med
mångfaldiga andra stadganden, hvilket sammanhang den
lagkunnige också kan efter noggrann forskning redan
hafva insett och utredt, utan att derföre på kort tid
kunna öfverse ett nytt eller förändradt stadgandes inflytande
på det hela: en öfversigt, som ofelbart är desto
mera nödvändig, som förändringen, derest icke allt dermed
gemenskap ägande derefter tillika modificoras, skall
göra detta öfriga antingen onyttigt eller obegripeligt och
contradictoriskt. Huru ofta känner icke dessutom i dessa,
så väl som i andra ärenden, tänkaren behofvet af andres
enahanda bemödanden? Mången gång förblifver han inskränkt
inom en viss ensidig synpunct, vid hvilken hans
tankekraft, ju mera den dermed sysselsättes, ännu mera
likasom fjättras; och är det endast genom andre forskares
eller erfarnes meddelade olika sätt att se, som
han då i det hela kan vinna det ljus, han förut förgäfves
sökt.
På en Riksdag underkastas väl de gjorda förslag
mångas pröfning, men de flestes uppmärksamhet, delad
Bilaga .J till Mern. N:o 8.
149
på för många andra ämnen, kan ej fästa sig på alla med
all den kraft, dertill torde behöfvas. Och hvad sjelfva
ordalagen i ett lagproject beträffar, kan ofta den vara
den minst skicklige att välja de lämpligaste, som bäst
inser stadgandets grund och syftemål; han kan lätteligen
hos andra förutsätta de åsigter, han sjelf har, då likväl
sådane hos de fleste, dem Lagen rörer, merändels saknas,
och hvarföre de i hans ord kunna finna helt annat, än
hvad han velat uttrycka. Han bör derföre misstro sitt
project, intill dess han erfarit, huru det af allmänheten
förstås, en fordran, så mycket mera billig, som dessa
Lagar icke blott skola gälla för de mest kunnige, utan
ock för mängden. Ofta bänder ock, hvilket med Constitutionslagar
icke gerna kan inträffa, att äfven den minst
kunnige kan i följd af en tillfällig erfarenhet meddela
en upplysning, som man eljest torde saknat, men som
likväl kan i afseende på Lagens både innehåll och ordalag
vara af mycken vigt.
Det torde således vara ostridigt, att de skäl, hvilka
föranledt till ofvanberörda bestämmelse om Constitutionsfrågor,
äro i afseende på de här omtalte privatlagar af
ännu större vigt; hvarföre jag ock hos Högloft Constitutions-Utskottet
vördsamt hemställer, om icke stadgandet
i 87 § Regerings-Formen »Öfverenskomma Riksens
Ständer
skäl att det vägra» kunde sålunda böra
förändras: Öfver de förslag till ny Lag, hvilka Lagutskottet
på anledning af någon Riksdagsmans eller
något Stånds Motion utarbetat, må väl anmärkningar
i Stånden och återremiss ske enligt 56 §. Men ej må
å samma Riksdag, dä förslaget först uppgöres, annat
beslut af Riksens Ständer fattas, än huru vida det må,
blott såsom ett project, få särskildt tryckas och utdelas,
eller ej. Alla de lagförslag och yttranden ifrån Lagutskottet,
hvilkas allmängörande Riksens Ständer i
detta afseende på en Riksdag bifallit, skola, såvida
Konungen till sådant allmängörande äfvenledes samtyckt,
tillsammanstryckte utdelas till alla Domstolar och
Juridiska Faculteter samt Lag-Committéen, om någon
sådan finnes, och hvar och en äga, samt Ho f-Rätter ne,
Lagmännen, Faculteterne och bemälda Committée antydas,
att hos Justities-Ombudsmannen ingifva de anmärkningar,
hvartill ämnet och hvarderas insigt eller
erfarenhet kan föranleda. Justitice-Ombudsmannen gifve
150
Riksdagen 1810.
sedan å den Lag- eller Urtima Riksdag, som efter 4
år ifrån skedd utdelning inträffar, Riksens Ständer
del af de inkomne anmärkningar jemte dess yttrande
derom, hvaröfver Lag-Utskottet å den Riksdagen sig
äfven utlåta hör. Öfverenskomma då Riksens Ständer
om ny Lag Dess skäl att det vägra.
Men emedan någon gång händer, att uppskof kunde
medföra allt för stor olägenhet, hvilket t. ex. skulle varit
händelsen med Lagen om gäldstugu-fångars tractamente å
sist öfverståndne Riskdag, synes en utväg böra lemnäs,
att i sådana fall en lagfråga må kunna på samma Riksdag
väckas och afgöras. Och som mindre öfverilning
synes kunna äga rum, enär frågan förut af Konungen,
efter Högste Domstolens och Stats-Rådets hörande, blifvit
pröfvad, innan den för Riksens Ständer framställes, föreslås
vördsammast, att i stället för desse föreskrifter i
nämnda § »Finner Konungen godt — om de densamma
afslagit» stadgas måtte: Finner Konungen godt
någon lagfråga för Riksens Ständer framställa, äske
Han Stats-Rådets och Högste Domstolens yttrande, så
väl öfver hufvudfrågan, som huruvida den må fordra
den skyndsamhet, att heslut derom å samma Riksdag
må fattas eller ej, samt meddele Riksens Ständer Sin
Proposition tillika med berörda yttranden. Ar den af
Konungen ansedd kunna tåla uppskof, då förfares, såsom
nu sagdt är. Men eljest heslute Riksens Ständer, efter
det Lag-Utskottets utlåtande blifvit infordradt, och
öfverlemne Konungen deras svar uppå Raks-Salen, om
de bifallit Konungens Proposition, och skriftligen genom
Talemännen, om de densamma afslagit. örebro den 17
September 1810.
J. D. Siödin.
Borgmästare i Hudiksvall och
Fullmägtig för Staden.
Herr Grefven och Ordföranden gjorde proposition
till bifall å denna Motion och att åt Secreteraren måtte
uppdragas att till nästa Plenum författa ett project till
Redaction af det bifallne förslaget.
Härtill lemnade Utskottet sitt bifall.
Bilaga K till Mein. N:o 8.
151
Bilaga K till Meni. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 3 October
1810.
Derefter företogs till granskning det af den 2:dra
Beredningen afgifne Betänkande rörande gjorde anmärkningar
vid åtskillige stadganden i Grundlagarne, då' Utskottet
stadnade i följande Beslut:
l:o) Beredningens Utlåtande rörande den önskade
förändringen af 81 och 83 §§ Regerings-Formen, hvilken
förändring Beredningen afstyrkt, bifölls.
2:o) Beredningens afstyrkande af den önskade förändringen
af 61 § Riksdags-Ordningen gillades.
3:o) Utskottet biföll Beredningens afstyrkande af
någon förändring i 64 § Riksdags-Ordningen och 103 §
Regerings-Formen, äfvensom Utskottet godkände, hvad
Beredningen åberopat så väl angående förändringen af
65 § Riksdags-Ordningen, som angående 41, 66 och 67
§§ i samma Grundlag om Banco- och Riksgälds-Fullmägtiges
utöfvande af Riksdagsmannarätt.
4:o) Afslog Utskottet Beredningens project, att orden
»såsom till upptagande af frågor om grunderna för allmänna
Inrättningar af alla slag, ehvad de röra Uppfostrings-
och Undervisningsverken, Allmänna Fattigvården,
Landthushållningen, Bergverken m. m.», skulle öfverflyttas
ifrån den 34 till 36 § Riksdags-Ordningen; och
trodde Utskottet det nuvarande stadgandet höra förblifva
orubbadt.
5:o) Utskottet biföll den af Beredningen vid 78 §
gjorda hemställan, att endast samtycket af 2/3-delar af
ett Stånds Ledamöter skulle erfordras för att ställa en
dess Ledamot under lagligt tilltal.
Häremot reserverade sig Herr Brukspatronen Mahnberg.
Utskottet beslöt härefter, att anmärkarens yttrande
vid 78 § Riksdags-Ordningen rörande en Riksdagsman,
som särskildt trycker ett yttrande inom sitt Stånd, utan
detsammas bifall, hvilket af Beredningen blifvit tillstyrkt,
skulle i Utskottets Memorial inflyta.
152
Riksdagen 1810.
Den frågan, huruvida det yrkade Författare-ansvaret
för individuella förolämpanden af Personer utom Ståndet
borde äga rum, äfven utan att sådane yttranden blifvit
särskildt genom trycket allmängjorde, hvilken Beredningen
bänskjutit till Utskottets pröfning, blef, uppå Herr
Brukspatron Malmbergs begäran, tills vidare lagd på
Bordet.
Utskottet instämde med Beredningen, att hädanefter
inga förändringar i Grundlagar kunna beslutas,
innan 5 år framlupit från den tid, då sådane förändringar
blifvit föreslagne, och gillade äfven Beredningens afstyrkande
af önskad inskränkning i Motions-rätten vid Urtima
Riksdagar samt af förändring i 56 § RegeringsFormen
och 49 § Riksdags-Ordningen.
Herr Grefven och Ordföranden, som anmält de af
Beredningen sist pröfvade 2:ne anmärkningar, anhöll att
få begagna sin rättighet som författare att om Utskottets
beslut erhålla Utdrag af Protocollet.
Professoren Doctor Faxe yttrade, att han till alla
delar instämmer med Herr Cabinetts-Kammarherren Grefve
Mörner. De missbruk, som Högloft Utskottet anser kunna
uppkomma af det förslag till förändring i 56 § RegeringsFormen,
som Herr Grefven uppgifvit, förmodade Herr
Professoren väl kunde vara möjelige, men trodde åter,
att de missbruk, hvilka kunna inträffa, om denna § oförändrad
bibehålies, i märkelig mån bidraga till Regeringssättets
försvagande och Riksdags-göromålens förlängande,
omständigheter som Professoren ansåg ganska
vådelige.
Bilaga L till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Piksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utshott den 5 October
1810.
Företogs det af Herr Doctor Eric Forssén till
Utskottet ingifne och sedan den 18 sistlidne September
Bilaga L till Mern. N:o 8.
153
på Bordet hvilande Memorial angående sättet att välja
Electorer i det Högvördiga Preste-Ståndet.
Herr Assessor Gahn uppläste härvid sin till Protocollet
den (4) sistlidne September, då Herr Doctor Forssåns
förra Memorial af Utskottet pröfvades, gjorda Reservation.
Då i anledning deraf skiljaktiga tankar om sjelfva
frågan af Utskottets Herrar Ledamöter yppades, begärdes
Votering, hvarvid Herr Grefven och Ordföranden framstälde
följande Voteringsproposition:
Anser Utskottet, att i anledning af Doctor Forssåns
Memorial någon fråga kan inom Utskottet uppkomma
om reglerandet af det enskildta valsättet af Electorer
inom Preste-Ståndet, eller bifaller icke Utskottet, att i
detta afseende målet förklaras såsom hörande till den
tillgörande Stånds-Ordning, hvilken Utskottet ej tillkommer
att pröfva;
Den, det vill, skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej;
Vinner Nej, uppkommer en ny öfverläggning om de
reglor, som för hvarje Stånds särskildta Stånds-Ordning
skola fastställas.
Sedan denna Voteringsproposition blifvit godkänd,
verkstäldes Votering, hvaruti Herr Prosten Doctor Falk
förklarade sig icke kunna deltaga, hvilken sålunda utföll:
af Höglofi. Ridderskapet och Adelns Ledamöter 4 Ja,
» Högvördiga Preste-Ståndets 5 Ja,
» Vällofl. Borgare-Ståndets 2 Ja och 4 Nej,
» Hedervärda Bonde-Ståndets 2 Ja och 2 Nej.
Och som Voteringen sålunda utslagit, att 2:ne Stånd
bifallit, ett afslagit och ett stadnat inactift, så blef Propositionen
bifallen, och skulle svar i enlighet dermed till
Herr Prosten Doctor Forssén genom Protocolls-Utdrag
expedieras.
Vidare företogs den 2:dra Beredningens Betänkande
i anledning af så väl Herrar Riksdagsmäns från Stockholms
Stad till Utskottet ingifna Memorial angående för
-
154
Riksdagen 1810.
klaring af 14 § Riksdags-Ordningen, som i anledning
af Riksdagsmannen Pehr Oxelbergs Memorial rörande
rätta förståndet af 110 § Regerings-Formen ock Herr
Jolian Wijkmans 2:ne Memorialer, det ena innefattande
en önskan om något stadgadt ansvar för felagtigketer
kegångne af Ståndens Taleman, samt det andra om skyldighet
för Riksens Ständers Justitke-Ombudsman att
öfverse Riksdags-Beslutet.
Till kvad Beredningen vid dessa mål tillstyrkt, lemnade
Utskottet sitt bifall ock kommer Utdrag af Protocollet
att till Memorialens författare att i enlighet med
Beredningens Betänkande expedieras.
Då derefter den af Herr Brukspatronen Malmberg,
den 3:dje dennes, på Bordet lagda fråga om tillägg i
78 § Riksdags-Ordningen angående ansvar för personliga
förolämpanden i Ståndens Plena af Personer utom Stånden,
till öfverläggning nu åter upptogs, förklarade Herr
Brukspatronen, att han vore för sin del benägen att låta
sina betänkligheter mot Beredningens tillstyrkande förfalla,
emedan Herr Brukspatronen fann dem ej kafva
vunnit Utskottets bifall, i följe hvaraf Beredningens yttrande
bifölls ock kommer att införas ibland Utskottets
afgifvande Project till anmärkningar vid Grundlagarne.
Memorial N:o 9.
155
N:o 9.
Memorial rörande Talemannens i Hedervärda
Bondeståndet vägran af Proposition
till remiss af en hos Ståndet väckt
Motion.
Till Constitutions-Utskottet har ifrån det
Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit infordradt utlåtande
öfver Talemannens den 8 sistlidne gjorda
vägran af Proposition på den af Riksdagsmannen
Anders Joachimsson i Ståndet väckta Motion,
rörande Ivungsgårdarnes försäljning. Så mycket
Utskottet af det meddelade Protocolls-Utdraget
kunnat inhemta, var frågan om Kungs- och KungsLadugårdars
förvaltning, i Ståts-Utskottets Betänkande
föreslagen, första gången hos det Hedervärda
Bonde-Ståndet före till pröfning. I stöd
af 56 § Regerings-Formen har Utskottet vid
sådant förevetande ansett Talemannen åligga att
icke göra annan Proposition, än antingen till
afslag eller bifall af Stats-Utskottets Memorial
eller ock till återremiss i stöd af inom Ståndet
gjorde anmärkningar; i hvilket sednare fall Riksdagsmannen
Anders Joachimssons yttrande visserligen
kunde åtfölja återremissen till Stats-Utskottet.
156
Riksdagen 1810.
Om Bonde-Ståndets mening med den yrkade
Propositionen på Anders Joachimssons Motion
var en förändring, af hvad i Stats-Utskottets
Betänkande var föreslagit, var enligt samma 56 §
Talemannen ej berättigad att göra en sådan
Proposition, då Ståndet ej kan besluta förändringar,
innan Betänkandet andra gången från
behörigt Utskott återkommit.
Skulle ytterligare Riksdagsmannen Anders
Joachimssons yttrande anses vara en ny Motion,
kunde, då den först gjordes, ingen annan Proposition
framställas, än till remiss; men då redan
den i Riksdags-Ordningen föreskrifna motionstiden
var förfluten, var icke heller Talemannen till
en sådan Propositions gifvande berättigad.
Då således Utskottet bör erkänna Talemannens
åtgärd till alla delar laglig, får Utskottet
Ö o Ö ’
tillägga, att det ej finner sig tillständigt att
ingå i någon förklaring öfver Grundlagarne, som
för det närvarande kunde bestämma deras förstånd
och användning, utan endast sådane, som
innehållande förslag till nya tydligare stadganden
till afgörande af nästkommande Ständer kunna
öfverlemnas. Örebro den 12 October 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. II. Hochschild. And. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Mein. N:o 9.
157
Bilaga till Mern. N:o 9.
Utdrag af Protocollet, hållet hos Bonde-Ståndet
följande dagar i October 1810:
Den 4 October.
S. D. Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets
den 21 September på bordet lagde Memorial af den 18
i samma Månad, innehållandes yttrande öfver tvänne
med Bonde-Ståndets remiss till Stats-Utskottet af Kongl.
Maj:ts den 3 nästförutgående gifne Nådiga Proposition,
angående förvaltningen af Kungs- och Kungs-Ladugårdarne,
åtföljande Memorialer, det ena af Pehr Oxelberg
och det andra af Johan Magnus Wessing, blef i sammanhang
dermed uppläst, ej mindre 2:ne Stats-Utskottets
sedermera inkomne Memorialer, det ena af den 24 September
med utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition angående förvaltningen af Kungs- och
Kungs-Ladugårdarne, och det andra af den 26 September
öfver Professoren Doctor Almqvists hos Högvördige PresteStåndet
ingifne och till Utskottet remitterade anförande
angående någon af Stats-Utskottet uppgifvande plan till
Krono-Domainernes förarrenderande, hälst i mindre lotter,
än de öfrige Respective Ståndens meddelte ProtocollsUtdrag
af 25 September, innehållandes, att Ridderskapet
och Adeln ej haft något att påminna vid hvad StatsUtskottet
öfver Oxelbergs och Wessinge anförande sig
yttrat, och att Högvördige Preste-Ståndet och Vällofl.
Borgare-Ståndet samma yttrande godkändt och gillat,
äfvensom från Högloft. Ridderskapet och Adeln och Vällofl.
Borgare-Ståndet insände Protocolls-Utdrag af den
29 September, hvaraf inhämtades, att Ridderskapet och
Adeln bifallit Stats-Utskottets utlåtande om Kungs- och
Kungs-Ladugårdarnes förvaltning, men Borgare-Ståndet,
i anledning af gjorde anmärkningar, frågan till Utskottets
ytterligare beredning återförvist.
Sedan Johan Magnus Wessing uppläst och inlemnat
ett så lydande Memorial:
Vördsamt Anförande.
Sedan jag nu haft tillfälle inhämta Riksens Höglofi.
Ständers Stats-Utskotts Betänkande öfver Kongl. Maj:ts
158
Riksdagen 1810.
Nådiga Proposition rörande Kungs- och Kungs-Ladugårdarnes
försäljning, kan det väl icke annat än förefalla
mig högst bedröfligt afhöra förslag, att ingen hjelp af
Kungsgårdarnes försäljning till den uttömda Stats-Cassan
är att förvänta, utan dess behof skall af den suckande
arbetarens mångdubblade Bevillning fyllas. Jag dristar
icke tadla Höglofl. Stats-Utskottets åtgärd härutinnan,
efter det är enstämmigt med vår Aller-Nådigste Konungs
vilja, som af Regerings-Form och Riksdags-Beslut fått anledning
upphäfva, hvad derutinnan förliden Riksdag af
Ständerne blef vidgjordt. Jag önskade likväl, att, om
detta Höglofl. Stats-Utskottets Betänkande i denna förra
del skulle vinna Riksens Höglofl. Ständers och Konungens
bifall, det kraftigaste förbehåll måtte göras, att det ej
måtte blifva hinder för Konung och Ständer vid blifvande
Riksdag annorlunda besluta, då derförinnan beklagligen
torde få utrönas Allmänhetens vanmagt att utom desse
tillgångar kunna fylla Statsbehofven. Hvad åter vidkommer
frågan om Arrendatorers betalning för dagsverken,
föreslår väl Höglofl. Utskottet någon påökning
till Statens förmån, men jag anser det afgifne förslaget
leda på flere ställen till tvister, om beräkningen skall
ske efter det årets Markegång, då aldra första Contractet
upprättades, eller det, då Contractet på annan man blef
transporteradt. Som naturligt det första är det rättaste,
och jag förmodar, det just varit dagsverkspriset den tiden,
Contractet uppjordes, dristar jag i det ställe föreslå, att
hvarje års Markegång är rätta normen. Skälet dertill
synes så mycket billigare, som alla de hemmansdagsverken,
som den tiden blefvo besparde till Kronan
(hvaraf jag innehafver ett hemman), årligen betalas efter
Markegång. Det är således ej för enskild lättnad och
vinst, som bör vara skiljd från hvarje Fullmägtig, jag
yrkar, att Betänkandet i fråga om dagsverken bör återremitteras,
med yrkande: l:o att Arrendator betalar dagsverken
efter årets Markegång; 2:o requirerar dagsverken
af den dagsverksskyldige alla årstider, så att af hvars och
ens åliggande budas 1 fjerdedel höst, 1 fjerdedel vinter,
1 fjerdedel vår och 1 fjerdedel sommartiden, samt att
i den sednare dagsverket räknas från klockan 6 om morgonen
till 6 om aftonen, då den har längre vägar föregående
och efterföljande dag kan ombestyra, att ej dess
eget förderfvas, och den Arrendator, som ej är nöjd på
Bilaga till Mern. N:o 9.
159
detta föreslagne sätt alla dagsverken begagna, det må
ske alla lika rätt att mot Markegångspris sin proportionerade
andel, om han så åstundar, lösa och ej, som nu
ofta händer, af Arrendator för de bristande taxeras till
ett öfverdrifvet pris. Som jag förmodar, att ingen af
mine Medbroder, ej heller Höglofl. Stats-Utskottet finner
detta förslag obilligt, anhåller jag mine tankar måtte få
åtfölja en återremiss till Höglofl. Utskottet.
Örebro den 4 October 1810.
Johan Magnus Wessing
från Siende och Tuhundra
Härader i Westmanland.
Lades Stats-Utskottets ofvannämnde Betänkande på
bordet; men Protocolls-Utdragen till handlingarne.
Den 8 October.
S. D. Föredrogos i sammanhang Stats-Utskottets
frenne Memorialer, det första af den 18 September, med
särskildt yttrande om Fehr Oxelbergs och Johan Wessings
Memorialer, hvilke till Utskottet åtföljt Kongl.
Maj:ts från Bonde-Ståndet remitterade Nådiga Proposition
af den 3 i samma Månad till Riksens Ständer angående
förvaltningen af Kungs- och Kungs-Ladugårdarne; det
andra af den 24 September, med Utlåtande, i anledning
af Högstberörde Kongl. Proposition; och det tredje af den
26 September, med åberopande af detta Utlåtande, i
stället för särskildt yttrande, öfver hvad Professorn Doctor
Almgvist i ett till Högvördiga Preste-Ståndets Protocoll
den 14 September gjordt anförande yrkat, en af Utskottet
uppgörande plan till Krono-Domainernes förar renderande.
Efter det handlingarne blifvit uppläste, och Ståndet
derjemte underrättats, att Respective Med-Stånden,
enligt meddelade Protocolls-Utdrag af den 25 September,
gillat det förstnämnde Utlåtandet af den 18 i samma
Månad, äfvensom att Höglofl. Ridderskapet och Adeln
den 2 nästlidne October bifallit det andra af den 24
September, åberopade till <en början Johan Wessing
från Westerås län sitt i Protocoliet för den 4 October
intagne skriftliga anförande, med tillägg, att han ansåg
Riksens Ständers vidtagne beslut om Kungs- och Kungs
-
160
Riksdagen 1810.
Ladugårdarnes försäljning vara genom dess införande i
Riksdags-Beslutet af Kongl. Maj:t i Nåder sanctioneradt;
yrkandes han i öfrigt återremiss, i grand af sine i skriften
gjorde anmärkningar vid Stats-Utskottets utlåtande.
Anders Joachimsson från Östergöthland, som berättade,
huru vid förra Riksdagen tillgått, i anseende
till fattade beslutet om försäljningen, uppläste följande:
Till Protocollet.
Utan att tro mig fela emot den undersåteliga vördnad
och tillgifvenhet, hvar och en redelig Medborgare är
sin Konung skyldig, vågar jag högtideligen anmärka, att
knappast skulle någonting kunnat förefalla mig mer
oväntadt, såsom emot allt fattadt begrepp stridande, än
den för hvarje skattdragande obehageliga händelsen med
Kungs- och Kungs-Ladugårdarnes förvaltning och användande
annorlunda, än på det sätt, Riksens Höglofl.
Ständers Stats-Utskotts afgörande beslut vid sistförflutne
Riksdagen ovilkorligen kräfver.
Om det ordet storhet i beräkningar skulle äga
något sant Medborgerligt värde, så måste beräkningar
göras, som slå ut till fördel för det Allmänna bästa,
men ej till fördel för vissa favoriter och gunstlingar
på en skattdragande menighets bekostnad, aldra minst
nu, sedan Fäderneslandet är styckadt, Riksskulden så
ansenligen förökad, och Rikets Inbyggare, särdeles vårt
Stånd, af det förstörande kriget blifvit undertryckt och
fördt på vanmagtens väg, och enär härtill lägges de fierfaldiga
Statsutgifter, som sedan den lycklige Regementsförändringen
tillkommit, och om än ytterligare så skall
fortfara, som vi hvarje Plenidag får höra, så kan jag för
min ringa del ej annat än upprigtigt bekänna, att jag
ryser vid åtankan på våra efterkommandes öden.
Om någon förnuftig och sparsam hushållning skall
äga rum till lindring och underlättnad i den skattdragande
hopens bördor och besvär, bör det väl vara utom
all fråga att använda Statens tillgångar till förmån för
det hela, och i anseende härtill tror jag, att hvar och
en, som kan och vill vara stor och oväldigt förnuftig i
beräkningar, bör otvifvelaktigt stå fäst vid hvad Riksens
Höglofl. Ständer i följe af Grundlagen vid sistlidne Riksdag
beslutit, nemligen att Kungs- och Kungs-Ladugår
-
Bilaga till Mern. N:o 9.
161
darnes försäljande till skatte, i stycken efter ortens locala
omständigheter och införlifvade i alla hänseenden med
skattejordens alla skyldigheter och rättigheter; och enär
försäljningen kommer att tillgå på det sätt, att då efter
föregången allmän Kungörelse utbjudas på allmän Auction
till den mestbjudande, och till exempel så fördelagtiga betalningsvilkor
blifver lemnad, att endast V3-del genast afbetalas
och öfrige 2/s-delarne kunde få innestå med Iuteckningssäkerhet,
emot 4 procents årlig ränta och 2 procents
afbetalning på Capitalet, hvilken afbetalning skulle utgå i
silfver, desse Inteckningar i sin mån tjena till hypotheque
och afbetalning till Banquen för dess förskotter till
Stats-Verket, och hvilka äfven i sin mån skall bidraga
till Banco-Verkets Credits förstärkande. Den nytta
ett sådant behandlingssätt skulle tillskynda det Allmänna,
tror jag vara lätt att beräkna, då man ovilkorligt, men
ej så vidt möjligt, vill tänka på dem, som skall upprätthålla
Staten. Örebro den 8 October 1810.
Anders Joachimsson.
Hvarefter Anders Bengtsson, Eric Hansson och
Olof Hersson från Örebro Län jemte samtlige Fullmägtige
från Carlstads Län och snart sagdt hela Ståndet
förenade sig härutinnan.
Vice talemannen Anders Hyckert sade sig i underdånighet
vörda Kongl. Maj:ts Nådiga yttrande om Kungsoch
Kungs-Ladugårdarnes försäljning, ehuru han af 77 §
i Regerings-Formen ej kunnat finna en lika mening. Han
funne ej, att af stadgandet, det Konungen ej utan Ständernes
samtycke kunde sälja Kronogodsen, följde, det
Ständerne ej ägde sådan rättighet utan bifall af Konungen.
Med honom instämde Jon Jonsson från Blekinge,
som i öfrigt, i fråga om förvaltningen, ville vid hvad
Stats-Utskottet föreslagit om dubbla Arrende-Auctioner
hafva anmärkt, att Auctionen i massa borde föregå den
af sönderdelade egendomen.,
Pehr Oxelberg från Örebro Län ingaf ett ord för
ord så lydande
Dictamen:
Då det vill medgifvas, att dispositionen af Krono
-
162
Riksdagen 1810.
Domainerne ej tillkommer Konungen längre än för Dess
lifstid, synes ock deraf följa, att samma Magt endast
äger sanctionsrätt öfver hvad Ständerna i en dylik fråga
besluta.
Att ledige och framdeles ledige blifvande Kungsgårdar,
som utan Konungens och Ständerues sammanstämmande
Beslut blifvit disponerade, kunna återtagas,
bevisar tydligen, att Lands-Lagen och Konunga-Balken
än i denna stund äger sin kraft, och att det är Ständernes
rätt att säga, huru användandet af dessa lägenheter
bör ske.
Då nu Riket blifvit igenom mindre försigtig hushållning
försatt i en ganska brydsam ställning, och Ständerne
fant sig i behof att om Kungsgårdarnes förvaltning
taga det Beslut, som Stats-Utskottets Memorialer utsätter,
anser jag ett slikt Beslut som dess rätt, och hvars sanction
igenom Konungens Nådiga stadfästelse blef Lag i
samma stund, det sammanstämmer.
Då nu Kongl. Maj:t behagat i Nåder pröfva, att dessa
lägenheter borde bortarrenderas, och Ständerne, att de
borde säljas, uppkommer deraf tvist emellan Lagskipande
och Lagstiftande Magterne, och fråga blir, huru den bör
afgöras; och då dessa Arrenden, efter hvad förut är
sagdt, ej äga bestånd, om Ständerne neka att härtill
samtycka, längre än i Konungens lifstid, uppkommer deraf
den vigtiga frågan, huru det blir möjeligt, att någon
Arrendator kan våga på denna osäkra grund gå in på
något dylikt.
Vi håfve på 10 år blifvit satte i nödvändighet af
Näringarnes förfall och andra händelser att tänka på
denna utväg. Vid Constitutionens underskrift kände vi
föga af vårt financiella tillstånd, som först efter slutad
fred blef utrönt; det var således omöjeligit att förutsätta
de utvägar, som för hehofvet borde tjena, och då de
funnos, monne ej ett sednare af Ständerne tagit nödvändigt
Beslut bör kunna anses, i fall 77 § RegeringsFormen
skulle innebära i frågan om förvaltningen en
absolut föreskrift, som en förklaring af sättet, hvarpå
förvaltningen berodde? Om icke så är, hemställer jag, om
icke nämnde § bör förklaras och till Constitutions-Utskottets
Utlåtande remitteras för att af kommande Ständer
pröfvas. I hvilket fall jag ock håller före, att all
anstalt om förvaltningen af Krono-Domainerne, utom
Bilaga till Mein. N:o 9.
163
Arrendesummornes förökande efter Riksens Ständers Beslut,
bör hvila till nästa Riksdag, på det ej Ständerne
igenom ett nu åter tagit nytt Beslut må binda händerne
på kommande Ständer i afseende på denna förvaltning
och hindra utöfningen af användandet, efter kommande
behof och omständigheter.
Arrendet af styckade Kronolägenheter, utan bostäder
för åboer, medför de största svårigheter för en påräknad
inkomst och hindrar både en påräknad folkökning
och production, som varit Ständernes förnämsta
ögonmärke.
Under en Arrendetid af 30 år lärer ingen Arrendator
kunna åtaga sig bebygga slika lägenheter, och lärer
således en medellös Allmänhet från åtkomsten blifva
derifrån stängd, då derjemte utsigterne att af efterkommande
få begagnas gör det mesta overkställbart, och
gör det till en absolut omöjelighet att få något för dylika
lägenheter.
Skulle man åter förmoda, att omkring liggande
Egendomsägare, på ett eller annat ställe, skulle kunna
arrendera närbelägne lägenheter, följer deraf, att dessa
Egendommar draga must och vinst på dessa lotters bekostnad,
hvilka i det fallet med den refningen åtföljande
kostnaden ökar behofvet och gör att omkostnaderne
blifva fruktlöst använde.
En Arrendetid af minst 100 år vore efter min
tanka den minsta tid för att vinna ändamålet med de
vilkor, som lättade på allt sätt åtkomsten, och hvilka
böra noga utsättas, till säkerhet och efterlefnad, då arrendet
utsattes i årlig afgift i spannemål och en afpassad
städja i contant för hvarje sådan åtkomst. Af alla dessa
skäl behagade Ståndet finna, att återremiss blir nödig,
och i sednare fallet torde Höglofl. Stats-Utskottet höra
yttra sig om en mer utsträckt Arrendetid, med vilkoren.
Örebro den 8 October 1810.
P. Oxelberg P:son.
Efter uppläsande hvaraf Olof Carlsson från Upsala
Län förklarade sig vara af enahanda tanka med Öxelberg.
Secreteraren upplyste, det här vore nödigt, att frågorne
åtskiljdes. Frågan om försäljning af Kungs- och
Kungs-Ladugårdarne berodde på rätta förståndet af 77 §
164
Riksdagen 1810.
Regerings-Formen. Huru Kongl. Maj:t i Nåder den samma
förstått, sådant visade den Kongl. Propositionen. Flere
af Ståndet voro nu af skiljagtig mening. Men frågor
om förklaring af Grundlagen fingo ej i Ståndens Plena
väckas emot 81 ock 83 §§ i Regerings-Formen. Frågan
om salu af Kungs- och Kungs-Ladugårdarne kunde således
ej nu förekomma till behandling, utan ägde den,
som den samma vidare ville yrka, hos Constitutions-Utskottet
bana sig vägen dertill genom sökt förklaring
af samma §. Frågan åter om desse Egendomars förvaltning,
hvilken ostridigt tillhörde Riksens Ständer och
Kongl. Maj:t till deras gifvande föreskrift öfverlemnat,
vore och blefve vid detta tillfälle ämnet för Ståndets
öfverläggning. Redan vore anmärkningar härutinnan gjorde,
som syntes fordra en återförvisning.
Talemannen förmodade Ståndet vid närmare eftersinnande
finna frågan om Kungs- och Kungs-Ladugårdarnes
försäljning af beskaffenhet, att han ej kunde med
densamma sig befatta: men Anders Joachimsson ansåg
förvisningen till Constitutions-Utskottet onödig och obehörig;
och då Talemannen sade sig vid sådant förevetande
nödgas, enligt 55 § Riksdags-Ordningen, förklara
denna fråga hvilande, med anmodan till ConstitutionsUtskottet
att pröfva hans vägran, yttrade sig Jolian
Longberg från Gefleborgs Län, det han likväl hört äfven
denna fråga vara af Borgare-Ståndet remitterad till Statsutskottet
åter. Talemannen i Bonde-Ståndet måtte väl,
efter en och samma Regerings-Form, äga lika rätt med
Talemannen i Borgare-Ståndet.
Sedan förvaltnings-frågan på ofvan anförde skäl
blifvit af Ståndet återförvist till Stats-Utskottets ytterligare
behandling och beredning, förmälte Bengt Andersson
från Elfsborgs Län sig anse nödigt, det de i fråga
varande Krono-Lägenheterne borde inroteras under krigstid
och att vid pröfningen af förevarande frågor Kongl.
Maj:ts i detta ämne vid förra Riksdagen afgifne Nådiga
Proposition vore till hands, och Bengt Niclasson från
Bohus Län äskade, att Högstberörde Proposition vid detta
tillfälle måtte varda uppläst; Longberg och Anders
Bengtsson från Örebro Län begärte uppläsande af Protocollet
för den 19 sistlidne Martii, om den så kallade
Nämndens votering i frågan; och Oxelberg fann derjemte
nödigt att se Originalet till Riksdags-Beslutet.
Bilaga till Mern. N:o 9.
165
Efter det Secreteraren upplyst, att Kongl. Propositionen,
som ville höras, ej fanns bland handlingarne
men väl Protocollet för den 19 Martii innevarande å,r,
hvilket derföre upplästes, gaf Nils Månsson från Malmöhus
Län tillkänna, att han vore af enahanda tanka med
Anders Joachimsson, och att han önskade, det de Allmogen
betungande dagsverken och besväret af stengårdarne
ju förr dess häldre måtte upphöra.
Slutligen yttrade sig Anders Aberg från Westerbotten,
det, då Talemannen förklarat sig ej kunna upptaga
frågan om salu, honom syntes, som utan vidare
ordande frågan om förvaltningen kunde anses återremiterad
till Utskottet. Ut supra.
Ex Protocollo
Gabriel Ödmann.
166
Riksdagen 1810.
N:o 10.
Memorial om tryckning pä allmän bekostnad
af Constitutions- Utskottets Handlingar
rörande föreslagna förändringar i
Grundlagarne.
Det är i Regerings-Formen stadgadt, att
alla förslag, som göras till förändringar i Grundlagarne,
ej förr än vid nästföljande Riksdag efter
den, då de gjordes, få af Riksens Ständer pröfvas
och afgöras. Ändamålet med detta stadgande
är, att dylika förslag måtte af nationen förut
blifva allmänt kända, öfvervägade och pröfvade,
så att när Riksdagen infaller, då de skola afgöras,
ett allmänt tänkesätt deröfver må hafva
hunnit bilda sig. Till detta ändamåls vinnande
böra alla medel sökas att kringsprida dylika
förslag, och det är på sådan grund, som Constitutions-Utskottet
nu hos Riksens Ständer får
vördsamt anhålla, det täcktes Riksens Ständer
förordna, att de Acter, innehållande förslag till
sådana förändringar i Grundlagarne, som vid
denna Riksdag af Utskottet blifvit aflemnade
och hvari äfven innefattas, utom det nuvarande
Utskottets tillstyrkande, de anmärkningar, som
vid Grundlagarnes antagande och under sisth
Riksdag gjordes, måtte på allmän bekostnad
oför dröj eli gen af trycket varda särskildt utgifna.
Orebro den 13 October 1810.
Memorial N:o 11.
167
N:o 11.
Memorial angående sättet för Grundlagsfrågors
behandling.
Sedan Constitutions-Utskottet till Riksens
Ständer haft den äran öfverlemna de åtskilliga
förslag till Grundlagarnes förändring eller förtydligande,
som Utskottet ansett böra komma
under nästa Ständers pröfning, har hos Utskottet
Herr Riddarhus-Secreteraren Silverstolpe anmält
en i Utskottets tanka ganska vigtig anmärkning
örn sättet, som vid dessa frågors behandling
borde vid den tillkommande Riksdagen iakttagas,
och har Herr Riddarhus-Secreteraren hos
Utskottet föreslagit, ej allenast att beslutet om
detta öfverläggningssätt måtte blifva det första,
som af då varande Ständer måtte bestämmas,
innan några andra Grundlagsfrågors afgörande
företages, utan också att ett särskildt stadgande
måtte föreslås för de tillägg eller förändringar,
som vid sådane frågors afgörande kunna antagas
och beslutas.
Med uppmärksamheten fästad lika mycket
på Grundlagens helgd som på Ständernes rättigheter,
har Constitutions-Utskottet funnit, att
sättet att vid sådane öfverläggningar tillvägagå
borde bestämmas, ej allenast igenom det öfver
-
168
Riksdagen 1810.
läggningssätt, som i 56 § Regerings-Formen om
förekommande frågors afgörande i allmänhet är
vidtagit, men äfven med afseende på Grundlagens
särskildta föreskrift uti 81, 82 och 84 §§
rörande förändringar af Grundlagen.
Lika med Herr Silverstolpe har Utskottet
funnit, att om vid en Grundlagsfrågas afgörande
sådane förändringar eller tillsatser skulle
obestämdt vara tillåtne, hvilka enligt 56 § kunna
af Riksens Ständer öfver andra allmänna ämnen,
då de för andra gången återkomma uti deras
Plena, beslutas, kunde lätteligen följden deraf
blifva, att ett gjordt och förberedt förslag till
Grundlagens förtydligande eller fullkomnande
igenom en sådan förändring finge en ny och
oväntad riktning, hvilken ej allenast för Grundlagens
bestånd kunde blifva vådelig, men hvilken
snart nog skulle helt och hållet till intet
göra de uti ofvannämnde 81, 82 och 84 §§ till erhållande
af en med mera mognad förberedd
granskning innefattade stadganden.
Då Constitutions-Utskottet vid alla de tillfällen,
då uti närvarande Grundlag fråga är om
förändringar eller tillsatser uti densamma, funnit
en äfvenså rigtig som märkbar skillnad vara
iakttagen emellan de ämnen, som höra till vilkoren
för Samhällets Grundförfattning, och dem,
hvilka angå antingen Allmänna Lagens eller
Rikshushållningens förbättring, har Utskottet i
denna lika visligt som tydligt utmärkta åtskillnad
trott sig finna den ledning, som bör bestämma
sättet att besluta de förändringar, hvilka
uti Grundlagen kunna finnas nödvändiga, och
då Utskottet funnit, att Riksens Ständer redan
vid dessa frågors väckande underkastat sig inskränkningar
och hemstält ämnet till en när
-
Memorial N:o 11.
169
mare pröfning af erfarenheten och omständigheterne,
har Utskottet förmodat, att förslag till
ett lika förhållande vid sådane frågors sluteliga
afgörande skulle vara instämmande ej allenast
med Grundlagens men äfven med Riksens Ständers
afsigt. Då beslutande rätten alltid vore
Riksens Ständer definitive förbehållen, har LTtskottet
trott, att genom sakens oftare hänvisande
till Utskott, genom öfverlemnande åt detsamma
att bestämma, hvilka tillägg eller förändringar
egenteligen blott skulle tjena att förbättra redaction
eller förtydliga stadgandet och hvilka
kunde anses såsom egenteligen nya Motioner,
som borde till en framtida pröfning uppskjutas,
de olägenheter skulle förekommas, både att,
genom ögnablickets intryck, beslut skulle tillvägabringas,
hvars hela vidd man ej insett, och
att förbättringar skulle gå förlorade, hvars nytta
af tiden kunde ådagaläggas.
Då vid Grundlagsfrågor Riksens Ständers
beslut mer än vid alla andra tillfällen äro beroende
af inbördes enighet och sammanstämmande,
har Utskottet också derpå grundat sitt
förslag, att de icke skulle definitive besluta annat
än öfver Utskottets sammanjemkade och i möjligaste
måtto efter hvars och ens åstundan lämpade
förslag; att följakteligen detta ensamt borde
tjena till grund för Riksens Ständers sluteliga
bifall eller af slag. Uppå dessa anledningar och
under förutsättande att detta vilkor om öfverläggningssättet
vid Grundlagsfrågors afgörande
hlifver det första af dessa ämnen, hvaröfver Riksens
Ständer vid nästa Riksdag inhemta Konungens
Nådiga Sanction, innan de öfriga af samma
slag till öfverläggning företagas, får Utskottet
170
Riksdagen 1810.
till nästkommande Ständers vidare pröfning i
ödmjukhet föreslå följande:
l:o) Att formen för det ofverläggningssätt,
som vid Grundlagsfrågors afgörande bör iakttagas,
blir vid nästa Riksdag det första föremålet
för Ständernas beslut öfver dessa ämnen.
2:o) Att då dessa frågor första gången uti
Ståndens Plena behandlas, kommer 56 §:s föreskrift
att tjena till ovilkorlig efterrättelse, så
att derest förslaget icke helt och hållit gillas,
kommer det att med alla gjorda anmärkningar
till Constitutions-Utskottet remitteras.
8:o) Att bland de då gjorde anmärkningar
Constitutions-Utskottet må äga rättighet att bestämma,
hvilka det anser vara utaf egenskap
att, utom den åsyftade förut föreslagna förändringen
uti Grundlagen, kunna medföra någon
annan ej förberedd väsendtelig förändring och
följakteligen böra anses som en ny fråga, hvilken
bör hvila till nästa Ständers sammankomst.
4:o) Att då ett sådant Utskottets förslag
till Ståndens Plena återkommer, må de äga att
efter öfverläggning om de delar deraf, som enligt
Utskottets Betänkande vid samma Riksdag
skola afgöras, hvar och en inom sig bestämma,
hvad som utgör Ståndets gemensamma anmärkning
öfver en eller flera delar af det till antagande
framstälte förslaget. Sedan Ståndens
tanka således blifvit utrönt, återremitteras alla
dessa särskildta, till Stånds-yttranden förvandlade
beslut, för att af Constitutions-Utskottet
öfverses, sammanjemkas och jemte åtföljande
förklaring till ett definitivt beslut föreslås. Då
äge Stånden att ett sådant förslag gilla eller
afslå, men utan att dervid kunna någon särskildt
förändring eller rättelse tillägga. Askar ett
Bilaga till Mern. N:o 11.
171
Stånd någon sådan, återförvise det saken ännu
en gång till Constitutions-Utskottet, som åligge
att med sitt yttrande inkomma, men aldrig må
någon således utarbetad Grundlagsförändring
annat än enligt Utskottets förslag kunna till
bifall eller afslag framställas.
5:o) Uti 56 § Regerings-Formen skulle endast
det tillägg föreslås, att för Grundlagsfrågors
afgörande galle den Författning, som härom
särskildt stadgar, och hvilken som en ny § kommer
att vid den Riksdag, då den blifvit bifallen,
uti Riksdags-Ordningen införas. Orebro den 16
October 1810.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. H. Hochschild. A. J:son Hyckert.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Meni. N:o 11.
Ödmjukt Memorial.
Då vid näst inträffande Riksmöte Riksens Ständer
utan tvifvel komma att afgöra de från de tvänne förflutne
Riksdagarne hvilande Grundlagsfrågor, utbeder
jag mig få fästa Högloft. Constitutions-Utskottets uppmärksamhet
på angelägenheten deraf, att främst af allt
ett Grundlags-stadgande måtte beslutas, som tydligen
bestämde, med hvilka formaliteter Riksens Ständer äga
rättighet att dylika frågor afgöra. Utan ett slikt preliminairt
stadgande, skulle det synas mig vara att befara,
antingen att sådana frågor behandlades än på ett sätt,
172
Riksdagen 1810.
an på ett annat, eller att Riksens Ständer kunde hänföras
till tvister om behandlingssättet, hvilka skulle åstadkomma
möjligtvis förbittring och säkerligen tidsutdrägt.
Häruti ligger skälet till angelägenheten deraf, att
detta Grundlags-stadgande blefve det första, som vid nästa
Riksdag afgjordes, och att detsamma genast måtte tjena
till efterlefnad.
Dernäst anser jag af föga ringare vigt att afgöras
måtte, hvad detta stadgande borde innehålla.
Att hvad 56 § Regerings-Formen föreskrifver om
återremisser äfven borde, och kanske med ännu större
skäl, gälla för Grundlagsfrågor än för hvilka andra som
hälst, synes mig falla af sig sjelft.
Men huruvida, när Constitutions-Utskottet aflemnat
sitt svar och förslag i anledning af återremissen, Riksens
Ständer må, enligt åberopade 56 §, äfven kunna detta
förslag med förändringar antaga, det torde tåla ett
närmare eftersinnande.
Mig synes, att sådana förändringar skulle möjligen
kunna blifva så hufvudsakliga, att de innefattade helt
nya stadganden, af Constitutions-Utskottet icke beredda
och icke ens instämmande med Grundlagens lynne. Dessa
förändringars antagande skulle då blifva det säkraste
medel att undergräfva Regeringssättet.
Jag skulle derföre Höglofi. Constitutions-Utskottet
ödmjukeligen underställa, om icke i 56 § RegeringsFormen
ett särskildt stadgande i afseende på Grundlagsfrågors
behandling måtte, såsom en tilläggning vid slutet,
föreslås, af följande ungefärliga innehåll:
Dock sträcke sig, hvad Grundlagsfrågor angår,
1 denna rätt att i ett föreslagit stadgande förändringar
göra ej längre än till uttryckningssättets fullkomnande
till mera tydlighet, fullständighet och enlighet med
Grundlagens lynne. Föreslås sådane förändringar, hör
förslaget andra gången till Constitutions-Utskottet förvisas,
som äge att efter herörde föreskrift ändringarne
pröfva och sitt yttrande öfver dem afgifva; skolandes
Riksens Ständer derefter, antingen oförändradt antaga
ettdera af de uppgifne förslagen, det som, sedan det
förflutna Riksmötet hvilat, eller ett af de tvänne, som
under påstående Riksmöte från Constitutions-Utskottet
inkommit, eller ock tvänne af dem, eller alla trenne
förkasta.
Bilaga till Mern. N:o 11.
173
Att behofvet af en sammanjemkning af Riks-Ståndens
beslut ofta kunde blifva en följd af detta stadgande,
inser jag nogsamt, och hemställer alltså, i förbigående,
till Höglofi. Constitutions-Utskottets uppmärksamhet i
synnerhet hvad i slutet af 75 § Riksdags-Ordningen stadgas
i afseende på frågor af beskaffenhet att ej kunna
förfalla; eller om ett enigt resultat endast genom en
jemkningsutväg borde sökas.
Jag tillstår mig icke hafva haft nog tid att väl
öfverväga, hvad jag nu haft den äran föreslå, och får
alltså detsamma till Höglofi. Constitutions-Utskottet utan
allt anspråk öfverlemna. Örebro den 1 f - October 1810.
A. G. Silverstolpe.
\
174
Riksdagen 1810.
Särskildt protokollsutdrag till
Bondeståndet.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott
den 23 Aug. 1810.
S. D. Föredrogs det Hedervärda BondeStåndets
Protocolls-Utdrag af den 9 sistl., innehållande
dess remiss till Constitutions-Utskottet
af den frågan: Om vid tillkommande Riksdagsmannaval
borde få röstas på Riksens Ständers
Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-Contoiret?
och fann Utskottet, enligt 81, 83 och 84 §§
Regerings-Formen, i anseende till den ordning,
hvari detta mål till Utskottet inkommit, sig ej
kunna denna fråga till pröfning upptaga.
Hvarom Utdrag af Protocollet skulle utfärdas.
Ut supra.
Bilaga till föregående Prot.-Utdrag.
Utdrag af Protocollet hållet hos Bonde-Ståndet
vid Urtima Riksdagen i Orebro den 9 Aug.
1810.
S. D. Såsom en följd af hvad Ståndet, på föregången
öfverläggning, den 31 nästlidne Julii och den 1 i
denna Månad beslutit, remitterades till
Bilaga till Protocolls-Utdrag till Bondeståndet. 175
Constitutions- Utskottet
frågan: Om, vid tillkommande Riksdagsmannaval,
borde få röstas på Riksens Ständers Fullmäktige i Banquen
och Riksgälds-Contoiret? -
Och skulle Protocollerne, som innehålla Ståndets
öfverläggning i detta ämne, utskrifvas att till Utskottet
afienmas. Ut supra.
Ex Protocollo
Gabriel Ödmann.
Utdrag af Protocollet hållet hos Bonde-Ståndet
vid Urtima Riksdagen i Örebro den 31 Julii
1810.
S. D. Föredrogs det inför Hans Excellence Herr
Grefven och .1 ustitue-Stats-Ministern den 26 i denna
Månad hällne Protocoll, då de Fullmagter, Ståndets till
denna Urtima Riksdag valde Ledamöter företett, granskades;
hvarvid af Hans Excellence till upplysningars
afgifvande kallade sig instält af Bonde-Ståndets Fullmägtige
i Banquen, Talemannen och Riddaren af Kongl.
Vasa-Orden Lars Olsson, och i Riksgälds-Contoiret,
Riksdagsmannen Eric Ericsson från Örebro Län, hvilke
medelst uppviste Utdrag af Protocollen inför Banco-Fullmägtige
den 12 och inför Fullmägtige i Riksgälds-Contoiret
den 19 dennes styrkt, det desse Fullmägtige vid
sammanträde, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse,
med erinran om iakttagande af hvad 21 § uti
Riksdags-Ordningen föreskrifver, angående Fullmägtiges
närvaro vid granskningen af Fullmagterne för det Stånd,
hvartill de hörde, gemensamt instämt i den öfvertygelse:
att, i synnerhet under nuvarande critiska ställning inom
Hufvudstaden, flere än en Fullmägtig af hvardera Ofrälse
Ståndet i Banquen och Riksgälds-Contoiret tills vidare
ej måtte från Stockholm afresa, oaktadt derigenom inträffade,
det någre för samma Stånd till Riksdagsmän
utsedde Ledamöter bland Fullmägtige afhöllos att genast
i början sig vid Riksdagen inställa; och att, i anledning
af sådant fattadt Beslut, Banco-Fullmägtige sig derom
iörenat, att förenämnde Lars Olsson, äfvensom Riksgälds
-
176
Riksdagen 1810.
Fullmägtige, att Eric Ericsson skulle å Bonde-Ståndets
vägnar sig till Riksdagen härstädes begifva.
Vid denne Fullmagternes granskning hade först
förekommit, att Fullmägtige i Banquen Anders Danielsson
från Elfsborgs Län, samt i Riksgälds- Gontoiret Anders
Jansson Hychert från Upland och Håkan Persson
från Jönköpings Län, ehuru de låtit för sig såsom Riksdagsmän
inlemna gällande Fullmagter, likväl i anseende
till deras i Stockholm innehafvande befattning, dervid de
enligt Fullmägtiges i Banquen och Riksgälds-Contoiret
ofvanberörde Beslut borde förblifva, intill dess derom
annorlunda förordnades, ej kunnat sig här inställa; hvarföre
Hans Excellence Herr Grefven och Justitim-StatsMinistern
förklarat, att Inträdes-Pollett för någondera af
dem ej kunde utfärdas, innan de, här närvarande, sig
derom anmälte.
Af sådan anledning och sedan Kongl. Majit nu mera
af Banco- och Riksgälds-Contoirets Fullmägtige i Nåder
utnämnt Lars Olsson till Taleman och Hyckert till
vice Taleman, hvilken sednare personligen tillstädes upptedde
ej allenast ett Utdrag af Protocollet, hållet hos
Riksens Ständers Fullmägtige vid Riksgälds-Contoiret den
26 Julii, innefattandes: l:o En anmälan af Hyckert, att
han, såsom vald Riksdagsman och af hemmavarande
Committenter anmanad att, till bevakande af deras rätt,
genast sig infinna vid Riksdagen, vore sinnad nästpåföljande
dag till Örebro afresa, om ej annorledes
ske kunde, med afsägelse från sin befattning i Riksgälds-
Contoirét; 2:o Ett anförande af Riksdagsmannen
Håkan Persson, att vid så fatta omständigheter han
väl icke kunde lägga något hinder emot Hyckerts afresa,
men han, Håkan Persson, jemväl vald Riksdagsman,
ansåge sin pligt vara att icke frångå sin befattning i
egenskap af Fullmägtig i Riksgälds-Contoiret, utan qvarblifva
i Stockholm och afvakta antingen Ståndets tilllåtelse
af en resa till Riksdagen eller det tillfälle, som
genom Riksdagsmannen Eric Ericssons snara återkomst
för honom kunde dertill yppas; och 3:o Ett yttrande
häröfver af öfrige Fullmägtige i Riksgälds-Contoiret, att
då skälet till deras vid sammanträdet med Banco-Fullmägtige
tagne Beslut, att utom de af Fullmägtige, hvilka
för Riksdags-Fullmagternes granskning skulle sig vid
Riksdagen infinna, de flere borde tills vidare i Stockholm
Bilaga till Protocolls-Utdrag till Bondeståndet. 177
qvarstadna, synnerligen varit det, att då samtelige BondeStåndets
Fullmägtige vid Riksgälds-Contoiret blifvit till
Riksdagsmän valde, skulle, i fall de alle på en gång till
Riksdagen afreste, Fullmägtige sättas ur stånd att enligt
Reglementets föreskrift de förekommande målen afgöra,
funno Fullmägtige, enär Håkan Persson dröjde i Stockholm,
sig så mycket mindre böra vägra sitt samtycke till
Hyckerts afresa, som sådant blott skulle leda till en afsägelse
från Fullmägtigskapet, hvarigenom förhållandet
blefve enahanda med det, som genom Hyckerts affärd
inträffade; utan ock en till Ståndet stäld skrift från
Banco-Fullmägtigen Anders Danielsson, af innehåll, att
i händelse Bonde-Ståndet skulle finna för godt besluta,
det han i anseende till sin innehafvande beställning
såsom Fullmägtig i Riksens Ständers Banque icke ägde
vid påstående Riksdag sig inställa för att bevaka Åhs,
Gäseneds och Kullings Häraders rätt och bästa, enligt
erhållen kallelse, och således nytt val i hemorten borde
ske, hvilket vore detsamma, som att betaga nämnde
Härader rättigheten att för denna gång hafva Ombud,
ville han tillkännagifva, det han afsade sig förstnämnde,
ehuru nog smickrande förtroende, för att kunna svara
mot det sednare, hälst de hemmavarandes enskildta angelägenheter
jemte de allmänna fordrade Fullmägtig vid
ett Riksmöte, och deras rätt voro lika så helig som
andras, hvilkas Riksdags-Fullmägtige jemväl voro Ombud
dels i Banquen och dels i Riksgälds-Contoiret och, till
Riksdagen ankomne, förmodades der till dess slut förblifva;
så uppstod nu hos Ståndet frågan, huru vid
ofvanberörde förevetande, då af Banco- och RiksgäldsFullmägtige
trenne, i egenskap af Riksdagsmän, redan
voro här, en anmält sig komma, och än en understält
Ståndets pröfning, om han borde sig såsom Riksdagsman
infinna eller i egenskap af Fullmägtig i RiksgäldsContoiret
qvarblifva, Ståndet skulle kunna besörja, det,
igenom ofvannämnde fem Fullmägtiges inställande vid
Riksdagen, de hos Fullmägtige i Banquen och RiksgäldsContoiret
under tiden förekommande måls afgörande ej
hindrades, utan Ärendernas jemna gång bibehölles enligtInstruction
och Reglemente.
Anders Joachimsson från Östergöthland anförde,
att då han af en erfarenhet, hämtad vid nyligen slutade
Riksmöte, kände, att de af Ståndet, som då blifvit in
-
178
Riksdagen 1810.
satte till Fullmägtige uti Banquen oell Riksgälds-Contoiret
och nu jemväl voro af hemmavarande Medbroder
valde till Riksdagsmän, förtjente Ståndets hela förtroende,
hade han väl icke att påminna dervid, att de samtelige
bivistade denna Riksdag; men då Fullmägtige i Banquen
och Riksgälds-Contoiret voro redovisande, Riksdags-Fullmägtige
åter redofordrande, ansåg han häst, det för en
framtid stadgades, att Banco- och Riksgälds-Contoirets
Fullmägtige icke linge till Riksdagsmän väljas.
Anders Jansson Hyckert förmente, att hans Riksdagsmannarätt,
åtminstone för denna Riksdag, icke möjligen
kunde sättas i fråga, men medgaf det för kommande
tider torde blifva nödigt, att något härom i
Grundlagen förordnades.
Eric Ericsson från Nerike upptedde ett Utdrag
af Protocollet hos Högvördige Preste-Ståndet för den 28
dennes, innehållande detta Stånds Beslut, att Fullmägtigen
i Riksgälds-Contoiret, Kyrkoherden Doctor Isaac
Lagus, som bivistat granskningen af Riksdags-Fullmagterne,
borde här qvarstadna, tills berättelse om RiksgäldsVerkets
tillstånd och förvaltning sedan sista Riksdag
hunnit inkomma och derefter pröfvas kunde, huruvida
bemälte Fullmägtigs hörande och ytterligare vistande här
i Staden vore af nöden. Af enahanda anledning förmodade
Ericsson, det äfven han borde här dröja, sedan
hans närvarelse här vore lika nödig som i Stockholm.
Eric Bruse från Carlstads Län förklarade, det
han icke kunde linna det vara Fullmägtige i Banquen
och Riksgälds-Contoiret betagit att inställa sig såsom
Riksdagsmän; men om sådant för framtiden skulle komma
att förebyggas, borde väl dervid fästas afseende på den
ort, hvarest Riksdagen hålles.
Jon Jonsson från Blekinge insåg icke heller något
hinder för de ifrågakomne Banco- och Riksgälds-Contoirets
Fullmägtige att tillika vara Riksdagsmän, enär
de utfärdade Instructionerna skulle innehålla, att för vigtigare
måls afgörande åtta Fullmägtige vid hvardera
Verket måste vara tillstädes, ett antal, som för närvarande
i Stockholm befinnes; men så snart de i Grundlagen
stadgade Utskott hunnit blifva satte, förmodade
han, att frågan om den ändring, som i anseende härtill
torde finnas nödig i Grundlagen, kunde i föreskrif
-
llilaga till Protocolls-Utdrag till Bondeståndet. 179
ven ordning väckas, till Constitutions-Utskottet förvisas,
der beredas och sluteligen af Ständerne pröfvas och beslutas.
Anders Johansson och Hans Malmberg från Jönköpings
Län förenade sig i anhållan, att frågan måtte
hvila till nästa Plenum; hvilket enhälligt bifölls. Ut supra.
Ex Protocollo
Gabriel Ödmann.
Utdrag af Frotocollet hållet hos Bonde-Ståndet
vid Urtima Iliksdagen i Örebro den 1 Aug.
1810.
S. D. Enär nu åter företogs den förlidne gårdag
på bordet lagde fråga, huru, om de fem af Ståndets Fullmägtige
i Banquen och Riksgälds-Contoiret, hvilka tillika
voro lagligen valde Riksdagsmän, i denna sistnämnde
egenskap alle bivistade Riksdagen, de hos Fullmägtige i
Banquen och Riksgälds-Contoiret under tiden förekommande
måls afgörande utan hinder kunde vid sin jemna
gång bibehållas; anmälte sig flere Ståndets Ledamöter
att i detta ämne yttra sine tankar, och inlemnade efter
upprop till en början Fehr Olsson från Halland följande
Anförande till Protocollet:
Då frågan i vårt Stånd uppstigit, huruvida BondeStåndets
Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-Contoiret
böra eller kunna anses berättigade, antingen till en del
af dem eller allmänt låta välja sig till Riksdagsmän,
derom anser jag för min del vara min pligt och skyldighet
att afgifva mitt skrifteliga yttrande.
Rikets Penningeverk är ett bland de vigtigaste, som
med den noggraunaste tillsyn bör vårdas och hållas i
helgd bland alla Rikets Oeconomiske hushållsanstalter,
hvarföre jag ej kan för min del annat än i högsta måtto
yrka och påstå, att de Herrar och Män, som vid sistlidne
Riksdag erhållit Riksens Ständers förtroende, böra
icke äga rättighet att låta välja sig till Riksdagsmän.
Bonde-Ståndet hade i sitt Protocoll vid Norrköpings
Riksdag beslutat, att ingen vald Fullmägtig i Banquen
180
Riksdagen 1810.
eller i Riksgälds-Contoiret borde äga rättighet att till
Riksdagsman låta sig välja; samma prejudicat bör med
all rätta, efter min tanke, vara gällande för det närvarande
och för' framtiden; det synes också troligen instämma
med nu varande Grundlagar, som tydeligen förbjuda,
att ingen, som är innehafvare af någon Rikets
eller Kronans tjenst, må till Riksdagsman låta sig välja,
och att vara Fullmägtig i Rikets Penningeverk, det är
icke ibland småtjensterne i Piket; de njuta lön på
Statens bekostnad, hvarföre jag för min del ej kan anse
dem för annat än publique Embetsmän.
Grundlagarne föreskrifva väl, att Fullmägtige i Banquen
och Riksgälds-Contoiret skola vara närvarande vid
Riksdagarne för att granska Ståndets Fullmagter samt gå
Ståndet tillhanda i de delar, som kunna erfordras rörande
Penningeverken; således kan jag för min del ej annat än
påstå, att icke mer än en från hvarje Penningeverk bör
för denna gången få bivista Riksdagen, och att tvänne af
Fullmägtige i hvarje Verk böra åläggas att blifva i Stockholm
för att iakttaga och bevaka det värf, hvartill de
kallade äro, så framt de vilja bibehålla sitt Stånds förtroende.
Örebro den 1 Augusti 1810.
Pehr Olsson.
Riksdagsman för Årstads, Faurås oell
Himble Härader i Hallands Län.
Härmed förenade sig Eric Öhman från Upland,
Bengt Niclasson från Bohus Län, Anders Bengtsson från
Nerike och Jonas Andersson från Kronobergs Län.
Pehr Oxelberg från Nerike uppläste ett så lydande
Dictamen:
De Instructioner, som sista Riksdagen gjordes
rörande Ståndens Banco- och Riksgälds-Fullmägtige, böra
tjena till grund vid afgörandet af närvarande fråga,
hvarföre jag yrkar, att de böra uppläsas.
Jag anser dessa föreskrifter som en Lag, den närvarande
Ständer ej böra eller kunna upphäfva, så vida
vi vilja i alla andra ämnen förekomma prejudicat. BondeStåndet
har, hvad befattningen med Banquen beträffar,
ändteligen igenom sine Respective Med-Ständers afgjorde
Beslut vunnit den rätt, som synes enlig med en naturlig
billighet, och för att förvara denna rätt, bör ock de
tagne Författningar, som samfält blifvit stadgade,
Bilaga till Protocolls-Utdrag till Bondeståndet. 181
noga efterlefvas. Väre Fullmägtige äro redovisande och
kunna följakteligen ej deltaga i redofordrande öfverläggningar
annorlunda än upplysningsvis, och om till den
ändan för det närvarande tvänne, en från hvartdera Verket,
för afståndet komme att qvarblifva, anser jag det
för det enda undantag, som kunde ske, och yrkar jag i
följe af dessa skäl, att de öfrige, sedan de förut nämnde
tvänne blifvit igenom Ståndets Beslut utlottade eller invoterade,
straxt måtte begifva sig åter till Hufvudstaden
att intaga den befattning, dem efter skedd kallelse och
lemnad Instruction åligger. Denna sak synes mig afgöra
sig sjelf, ty då igenom Konungens Nådiga utnämnande
förra Talemannen Lars Olsson blifvit insatt för det närvarande
i samma värdighet och den värda Ledamoten
Hyckert som vice Taleman, och hvardera af desse, sorn
otvifvelaktigt äga Ståndets förtroende, lika ostridigt såsom
Fullmägtige, en i hvartdera Verket, kunna upplysa alla
ämnen, som för det närvarande kan komma i fråga, anser
jag deras närvaro som tillräckelig. Härvid får jag endast
fästa Ståndets uppmärksamhet dervid, att som båda
dessa Verken möjeligen i vissa fall kunna äga någon
intim förening, som kunde göra dem båda i redovisningsvägen
jäfagtige, att Ståndet i det fallet tager det partie,
att ej ärendernas gång hindras eller afbrytes; jag förmodar
ej något dylikt och väcker alldeles icke denna
motion af något slags misstroende, tvärt om, min öfvertygelse
hvilar säkert vid dessa våra Hedervärda Medbröders
kända redliga förhållande och den aktning, de
länge sedan sig förvärfvat; men om framdeles vid loppet
af Riksdagen något skulle förefalla, som i förening med
dessa ämnen skulle fordra ändring, vore det ju godt, att
den i tid vore påtänkt och stäld i ordning. Som en följd
af närvarande fråga hemställer jag tillika, om icke nu
Riksens Ständer för framtiden behagade igenom något
stadgadt särskildt Beslut vidtaga de anstalter, som utstakade
både valrättighet i slike fall och öfriga förhållandet
för att för alltid förekomma all slags collision.
Örebro den 1 Augusti 1810.
P. Oxelberg P:son.
Hvarefter Olof Persson från Bohus Län härutinnan
instämde.
182
Riksdagen 1810.
Eric Andersson från Stockholms Län inlemnade
följande Memorial:
I anledning af den vid sista Plenum väckte fråga
och på bordet hvilande blifvit, rörande huruvida Bancooch
Riksgälds-Fullmägtige kunna vara berättigade att
såsom Riksdagsmän vid Riksdagar öfvervara, så ehuruväl
icke uti Riksdags-Ordningen finnes vara uttryckeligen
förbudit, tyckes likväl, att ofvannämnde Fullmägtigar
borde äga den kännedom, att då Bonde-Ståndet först
blefvo berättigade, att i Sveriges Rikes Ständers Banque
insända Fullmägtigar, som i förvaltningen skola deltaga,
så blef det uttryckeligen förbudet, att sådana Fullmägtigar,
som hafva Rikets medel om händer, icke skulle få
till Riksdagsmän antagas, och så framt som ingen Författning
sedermera är utgifven, som tydligt stadgar, att
denna Författning upphäfvas skall, så anser jag den för
det närvarande vara en gällande Lag. Skulle Banco- och
Riksgälds-Fullmägtige tillåtas att till denna Riksdag sig
infinna, och nästa Revision vid dessa Verk kunna finna
någon förlust i Banco- eller Riksgäldsverket, hafva de
icke då den största anledning att säga vara skedt under
nu påstående Riksdag, och kunna komma på oss att
derföre få ansvara, som tillåtit dem att sig derifrån begifva.
Örebro den 1 Augusti 1810.
Eric Andersson
i Grindby och Svartsjö.
Likväl förmälte efter uppläsandet häraf Eric Andersson
sig instämma med Oxelberg deruti, att Talemannen
och vice Talemannen borde vid Riksdagen qvarblifva.
Bengt Andersson från Elfsborgs Län anförde, det
han väl icke hade något att påminna vid de värda Ledamöter,
hvilka ehuru Fullmägtige i Banquen och RiksgäldsContoiret
sig såsom tillika Riksdagsmän vid Riksdagen
infunnit, men kunde ej undgå anmärka, att det skulle se
illa ut, om, enär de öfrige Riks-Stånden hade å stället
tvänne af hvartderas Medlemmar vid hvarje af Ständernes
nämnde Verk, Bonde-Ståndet skulle försumma en lika
rättighet; hans tanka vore derföre den, att blott en från
hvartdera Verket borde få sig här uppehålla, och att de
af hemmavarande Medbroder, hvilka valt de flere af desse
Bilaga till Protocolls-Utdrag till Bondeståndet. 183
Fullmägtige till Riksdagsmän, måste i deras ställe skicka
andra.
Jon Jöransson från Oland yttrade sin förmodan,
att det ej vore Fullmägtige i Banquen och RiksgäldsContoiret
tillständigt att vika ifrån de dem meddelade
Instructioner, i hvilka han förmente vara stadgadt, det
-Aj-delar af hvarje Stånd vid öfverläggningarne och besluten
borde närvara.
Jon Jonsson från Blekinge utlät sig, att då de
ofta nämnde Instructioner, icke ens för vigtigare mål,
fordrade flere än åtta Ledamöters närvarelse, hvilket
antal, enligt den underrättelse Talemannen meddelat, å
stället funnes; då Sessionerne för det närvarande icke
ofta köllos, och då afståndet emellan Stockholm och
Örebro icke vore längre, än att, om flere af Bonde-Ståndets
Fullmägtige tarfvades för någon frågas pröfning,
bristen, på öfrige Fullmägtiges tillkännagifvande af sådant
behof, härifrån genast och lätteligen kunde fyllas; så
vore efter hans tanka icke vådligt, att de af Fullmägtige,
hvilka till Riksdagsmän valde sig infunnit, i sådan egenskap
här förblefvo; men han önskade, att för framtiden
förhållandet måtte genom föreskrift tydeligen bestämmas.
Anders Samuelsson från Jönköpings Län anmärkte,
att, enligt 70 § af Riksdags-Ordningen, borde de
valde Banco- och Riksgälds-Contoirets Fullmägtige förblifva
hvar på sitt ställe eller ock någon indragning ske,
enär så många der icke voro sysslosatte. För öfrigt instämde
så väl han, som Hans Malmberg från samma
Län, i Pehr Olssons yttrande.
Per Persson från Blekinge gjorde åter ett med
Jon Jonsson, dock med tillägg, att underrättelse borde
afgå till Banquens och Riksgälds-Contoirets Fullmägtige
om Ståndets Beslut, så att, i fall flere Ståndets Fullmägtige
der skulle tarfvas, sådant komme till Ståndets
kunskap.
Petter Jernström från Westmanland framgaf följande
Memorial:
Vid den väckte frågan, huruvida tvänne Fullmägtige
af vårt Stånd i Banquen och Riksgälds-Contoiret kunna
utan desse Verkens säkra och jemna gång tillika efter
sine Committenters val och uppdragne förtroende vara
Riksdagsmän under denne Urtima Riksdag, det torde i
fråga varande Fullmägtige sig emellan förena, att i hän
-
184
Riksdagen 1810.
delse af fullt antal Fullmägtige under Riksdagen skulle
i desse Verken erfordras, de då å rätter tid och ställe
sig inställa, så att derigenom icke något förfelas; 66 §
i Riksdags-Ordningen innehåller, det Fullmägtige i Banquen
och Riksgälds-Contoir et skola under Riksdagar så tidigt
väljas, att desse Fullmägtige må kunna, medan Riksens
Ständer ännu församlade äro, sin befattning tillträda,
hvilket ock under sistl. Riksdag iakttogs, hälst samma
§ icke då eller nu utesluter dem från Riksdagsmannabefattningen;
af hvilken anledning Konungen i Nåder
utnämnt både ordinarie och vice Taleman ifrån Banquen
och Riksgälds-Contoir et för vårt Stånd; och då Anders
Danielsson eller Ericsson äro villigt beredde att på
sine platser vid erforderlige tillfällen sig inställa, så almera
billigt, att ifrågavarande Fullmägtige, genom det
ökade förtroendet, såsom alltid godkände och verksamme
Ledamöter, äfven bibehålla Ståndets allmänna förtroende
af Fullmägtigskapet i Banquen och Riksgälds-Contoiret.
Örebro den 1 Augusti 1810.
Tetter Jernström.
Eric Persson, Eric Nilsson, Nils Larsson, Anders
Persson och Nils Nilsson från Stockholms Län samt
Anders Andersson från Carlstads Län förenade sig med
Pehr Olsson; Jeppe Persson och Mattis Nilsson från
Malmöhus Län samt Jonas Jonsson från Östergöthland
med Jon Jonsson från Blekinge; i hvilken yttrade mening
äfven Johan Magnus Wessing från Westmanland
instämde, likväl med tilläggning, att som hända kunde,
det Revisorerne utaf Banco- och Riksgälds-Verken sammanträdde
å den tid, Riksdag hölles, borde, hvad kunde
stadgas i afseende på sjelfva Fullmägtige, jemväl utsträcka
sig till Revisorerne.
Eric Ericsson från Nerike förklarade, att han,
såsom Fullmägtig uti Riksgälds-Contoiret, ämnade i allt
ställa sig till efterrättelse Riksens Ständers Reglemente för
samma Verk; men så länge den honom ålagde befattning
härstädes i berörde egenskap det fordrade, trodde han
sig ock här böra dröja.
Eric Paulsson från Elfsborgs Län sade sig icke
kunna undgå anmärka, att enär Författningarne skola
stadga, det 2/3-delar, eller åtta Fullmägtige, böra vid
hvarje Verk vara tillstädes, folie det honom besynnerligt,
Bilaga till Protocolls-Utdrag till Bondeståndet. 185
om från ett Stånd voro flere än från ett annat, och
hvilket i hans tanka icke väl kunde förenas med ofvanberörde
gifne föreskrift; men för öfrigt instämde han i
hvad Jon Jonsson hade anfört.
Secreteraren, som tillkännagaf, att han icke ägde
den ej tryckte Instructionen för Banco-F ullmägtige, uppläste
af Reglementet för Riksgälds-Contoiret 10 och 14 §§,
innehållande den förra, att Sessioner ej få hållas eller
någre Beslut fattas, då Fullmägtig af de fyra Riksstånden
icke är tillstädes, samt någre ärender af vigt
och betydenhet, såsom Låne-negociationer, Vexel-uppköp,
Sysslors tillsättande m. m., icke heller få afgöras, så framt
icke minst åtta bland Fullmägtige äro närvarande; och
den sednare åter, att der mot förmodan skulle så inträffa,
att samtelige Fullmägtige för ett visst Stånd på
en och samma gång äro dels bortreste och dels af sjukdom
hindrade, finge, i händelse ärenderne icke tålte uppskof,
det vara de öfrige Fullmägtige tillåtit att dem afgöra.
Så upplästes ock den af Anders Samuelsson åberopade
70 § af Riksdags-Ordningen, angående hvilka till
Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-Contoiret samt till
Revisorer må väljas, äfven som dessas ansvar och säkerhet;
hvarefter Secreteraren erindrade, det frågan nu ej
vore om Banco- och Riksgälds-Fullmägtiges Riksdagsmannarätt,
dem i Riksdags-Ordningens 18 § ej betagen,
och hvilken rätt han vid sådant förevetande förmente
ej heller kunna ställas i fråga, utan huru ärenderne skulle
kunna skötas, om och enär denna rätt af de till Riksdagsmän
valde gagnades.
Andreas Jönsson från Bohus Län, som anmälte
sig att få tala, anförde: att så framt Ståndet kunde
hjelpa sig med en Fullmägtig vid hvartdera Verket, vore
det ju onödigt att derstädes hålla sammanräknadt sex,
utan borde de öfverflödige indragas.
Pehr Oxelberg förmente det vara Ståndets rätt att
raisonnera öfver frågan i hela dess vidd, såsom den nu
förekommit, och begärte deröfver proposition; hvartill
Eric Andersson från Svartsjö lade, att han ansåg frågan
redan så mycket behandlad, att den icke kunde till något
Utskott förvisas, utan borde proposition ske.
Bengt Niclasson från Bohus Län förmodade, att
22 § i Riksdags-Ordningen, som ock nu upplästes, men
angick Riksdags-Fullmagternes stilisering och Val-Proto
-
18(3
Riksdagen 1810.
oeller, skulle gifva Stå.ndet fullkomlig rätt att pröfva,
huruvida de nu ifrågakomue Fullmägtige kunde såsom
rätta Riksdagsmän intaga rum i Ståndet.
Pehr Oxelberg tog åter ordet och anförde, att sorn
han nu mera funne, det frågan rörde alla Ståndens Fullmägtige,
så ville han hemställa, om icke den borde
communiceras med öfrige Stånden, de der bättre reserverat
sig; han ansåg derföre frågan högst vigtig och
yrkade vidare på proposition.
Härmed förenade sig ock Jaeol Ersson, Anders
Svensson, Lars Nilsson och Anders Olsson från Örebro
Län.
Anders Jansson från Jönköpings Län ville minnas,
att uti 1800 års Riksdags-Beslut skulle vara uttryckeligen
stadgadt, det Fullmägtige i Banquen och RiksgäldsContoiret
icke fingo tillika vara Riksdagsmän.
Johan Magnus Wessing från Westmanland utlät
sig, att då det syntes, som någras mening vore att utvotera
Medbroder, finge han förbehålla, det i händelse
af votering Constitutionen iakttoges, så att frågan berodde
af ett Beslut, deri minst 3/6-delar af Ståndet instämt;
men hvilket flere af Ståndet ansågo till denne
händelse ej vara lämpeligt.
Per Persson från Blekinge anmärkte, att som
Riksdagsmannen Eric Ericsson förklarat sig nöjd att
till Stockholm sig begifva, om, och så snart, hans närvaro
der behöfdes, så syntes honom frågan derigenom
afhulpen.
Johan Olsson Longberg från Gefleborgs Län berättade,
det han hört omtalas, att en lika fråga förevarit
hos Högvördige Preste-Ståndet, i afseende på BancoFullmägtigen,
Kyrkoherden Doctor Drysén, hvilken såsom
vald Riksdagsman det blifvit ålagdt att hi tresa; likväl
hade Ståndet valt någon annan Prestman att intaga
Doctor Dryséns rum, så att Ståndet å stället ägde nödigt
antal Fullmägtige. Efter Longbergs tanka borde
Bonde-Ståndet härutinnan sig på enahanda sätt förhålla.
Han hemstälde derföre, om icke de vid sista Riksdag
. utsedde Suppleanter kunde anmodas att, uti de till Riksdagsmän
valdes ställe, i Stockholm sig infinna; af hvilken
anledning Oxelberg förklarade, att derest Suppleanterne
kunde användas, vore han för sin del ock dermed nöjd.
Anders Bengtsson frän Örebro Län förmente, att
Bilaga till Protoeolls-Utdrag till Bondeståndet. 187
om Bonde-Ståndet tilläte sine Fullmägtige i Banquen och
Riksgälds-Contoiret att öfvergifva deras post, kunde ock
de öfrige Stånden göra det samma, och all Fullmägtiges
befattning i anseende till Banco- och Riksgälds-Verken
komma att afstadna.
Eric Öhman från Upland ansåg det vara ostridigt,
att Banco- och Riksgälds-Fullmägtige icke hade någon
rätt att tillika vara Riksdagsmän.
Anders Jansson Hychert förklarade, det han trodde
sine hemmavarande Committenters rätt att välja honom
till Riksdagsman vara fullkomligen deciderad, och här
blott kunna uppstå fråga, huru Banquen och RiksgäldsContoiret,
i händelse af verkligt behof, måtte förses med
andre Fullmägtige i hans och de fleres till Riksdagsmän
valdes ställe; kunde, emot hvad han förmodade, desse
uppdrag ej förenas hos en person, hade han redan tillkännagifvit,
det han afsade sig Fullmägtigskapet i Riksgälds-Contoiret.
Anders Joachimsson från Östergöthland förmente
det bero på ifrågavarande Fullmägtiges egit godtfinnande,
hvilketdera förtroendet de hälst ville sig afsäga.
Eric Andersson från Stockholms Län anförde, att
som Riksdags-Ordningen tydeligen förmår, att en Riksdagsman
inom sitt Härad borde vara boende och besuten,
och de till Riksdagsmän valde Fullmägtige i
Banquen och Riksgälds-Conitoret nu mera hade sitt hemvist
i Stockholm, aflägse från det eller de Härad, som
dem valt, så trodde han dem till Riksdagsmän icke vara
skicklige.
Eric Ericsson från Nerike hemstälde, om icke
frågan borde till behörigt Utskott remitteras.
Jöns Persson från Östergöthland förmodade, att
om de ifrågavarande Banco- och Riksgälds-Fullmägtige
skulle afsäga sig Riksdagsmannarätten, derigenom äfventyrades
och förlorades mindre, än om Banco- och Riksgälds-Verken
lemnades utan Styresmän från Ståndet.
Anders Andersson Aberg från Westerbotten understälde,
om icke frågan kunde tills vidare hvila och framdeles
förvisas till Constitutions-Utskottet.
Secreteraren utbad sig Ståndets uppmärksamhet
och tålamod. Han ansåg sig skyldig närmare reda ämnet
och gifva det bästa råd, han visste, att för närvarande
och tillkommande afhjelpa ett bekymmer, som
188
Riksdagen 1810.
föga ägt rum, om denne Riksdag blifvit hållen i istockholm.
Behandlandet af en fråga hade föranledt flere
frågor. Då i Riksdags-Ordningens 18 §, som afhandlar,
hvilke ej må till Riksdagsmän väljas, ej något hinder
funnes för sådant val på Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-
Contoiret, kunde, efter Secreterarens tanka, ej någon
fråga upptagas om de nu valde Fullmägtiges Riksdagsmannarätt.
Hvad som ej vöre förbudit, borde anses
tillåtit. I motsatt fall skulle här ej mindre de valde
än de väljande förorättas. Frågan, om för det tillkommande
på sådane Fullmägtige borde få röstas vid Riksdagsmannaval,
kunde remitteras till Constitutions-Utskottet.
Frågan, huru, då de till Riksdagsmän valde nu
gagna sin Riksdagsmannarätt, deras befattning i Banquen
och Riksgälds-Contoiret må. under tiden handhafvas, att
göromålens jemna gång ej afbrytas, vore den, som fordrade
Ståndets skyndsamma åtgärd, som syntes kunna
böra utan remiss afhjelpas. Secreteraren ville föreslå den
enkla och lätta utväg, att de i Stockholm varande Fullmägtige
anmodades gifva Ståndet tillkänna, om och när
en eller tvänne af här vistande Fullmägtiges inställande
behöfdes, då i brist af förening dem emellan, om hvilkendera
borde till Stockholm afresa, Ståndet kunde sådant
decidera. Härigenom äfventyrades ej något; alla Stånden
hade vid styrelsen af Banco- och Riksgälds-Verken ett
interesse; hvadan ock 14 § i Reglementet för RiksgäldsContoiret
medgifver äfven vigtigare frågors afgörande,
ändå alle Fullmägtige från ett eller annat Stånd voro
bortreste eller hindrade; hvilket i det närmaste vore
händelsen här.
Anders Johansson från Jönköpings Län yttrade sig
nu vidare, att uti ett Ståndets Beslut den 12 Junii 1800
uttryckeligen finnes förordnadt, det ingen af Fullmägtige
i Banquen och Riksgälds-Contoiret finge väljas
till Riksdagsman; äfvensom han ville minnas, att i elen
vid sista Riksdag upprättade Instruction vore utsatt, att
tvänne Fullmägtige på en gång borde vara tillstädes;
(men af hvilken anledning Anders Jansson Hychert upplyste,
att vid förslagets uppgörande till sednaste Instructionen
hade något sådant varit i fråga, likväl icke blifvit
antaget).
Anders Jansson från Södermanland yttrade sig det
vara synbart, att de öfrige Stånden mera sorgfälligt vår
-
Bilaga till Protocolls-fJtdrag till Bondeståndet. 189
dadé sin rätt än Bonde-Ståndet, om det tillät sine till
Riksdagsmän valde Fullmägtiges rum fyllas från de öfrige
Stånden; men hvilket han trodde icke vara passande,
utan borde Fullmägtige, hvilka derföre uppburo sin lön,
sjelfve sköta sine Sysslor.
Pehr Oxelberg förmente egenteliga frågan vara, om
Banco- och Riksgälds-Contoirets Fullmägtige kunde väljas
till Riksdagsmän.
Anders Nilsson från Jemtland anförde, att händelsen
af Urtima Riksdag föranledde frågan, som ej ägt rum
vid ett Lagtima Riksmöte. Då hade ock han höjt sin
röst emot val af Fullmägtige, som voro redovisande, men
nu syntes honom, som de ifrågavarande Fullmägtige,
utan all påminnelse deremot, kunde här få förblifva.
Anders Jansson Hyckert föreslog, att derest Ståndet
skulle anse oundgängeligt, att under Fullmägtiges
härvaro en eller annan företrädde deras ställe vid Banquen
och Riksgälds-Verket, kunde ju någre beskedlige och
besutne Män af Bonde-Ståndet i granskapet af Stockholm
dertill väljas och afgå; men dervid erindrades af
Eric Andersson från Stockholms Län, att i närvarande
fall ej någre andre rätteligen kunde tillsättas i Fullmägtiges
ställe; och af Oxelberg, att ej heller någon kunde
sådant uppdrag sig åtaga.
Eric Ericsson från Nerike förklarade, att Hyckert,
såsom vice Taleman, ostridigt borde här förblifva, men
hvad honom vidkomme, ville han med tredje Fullmägtigen
i Riksgälds-Contoret Håkan Persson derom öfverenskomma,
att endera vistades i Stockholm för befattningen
der.
Nils Månsson från Malmöhus Län anförde, att
lian i sin enfaldighet, vid jemförelse af RegeringsFörmen
och Riksdags-Ordningen med Instructionerne,
val funne, att en vald Riksdagsman borde infinna sig
vid Riksdagen; men ock att Laga. förfall dervid ägde
rum. Han förmente derföre, att som tvänne Fullmägtige
af hvarje Stånd borde för göromålen i Banquen och lika
många i Riksgälds-Contoiret närvara, desse kunde anses
Lagligen hindrade från Riksdagsmanskapet och i följe
deraf de hemmavarande Medbroder, som dem valt, skyldige
■ att utse och affärda andre Fullmägtige till Riksdagen.
Anders Johansson från Jönköpings Län instämde
190
Riksdagen 1810.
härutinnan och att blott en af Banco- och RiksgäldsFullmägtige
borde i sänder kunna få tillstånd att vistas
å annan ort.
Omsider och uppå gjord proposition af Talemannen
förklarade sig Ståndet ense derom, att de uppkomne,
emot Grundlagen ej stridande frågor, enligt Riksdagsordningens
föreskrift, skulle remitteras till vederbörande
Utskott, så fort de blifvit satte. Ut supra.
Ex Protocollo
Gabriel Ödmann.
Expeditioner till Motionärer.
N:o 1.
Till Riksdagsmannen Pehr Olsson från Halland.
Utdrag af Protocollet, hållet i ConstitutionsUtskottet
den 31 Augusti 1810.
S. D. Företog Utskottet ett af Riksdagsmannen
Pehr Olsson från Halland ingifvet Memorial
rörande den frågan, huruvida Bancoeller
Riksgälds-Fullmägtig, som till Riksdagsman
blifvit vald, kan, enär Riksdag på annan ort
än i Hufvudstaden hålles, sig dervid infinna
med bibehållande af sitt Fullmägtigskap. Vid
pröfningen häraf fann Utskottet, att Medborgares
vigtiga rättighet att kunna välja och väljas
till Nationens representanter ej borde mera
inskränkas, än hvad som redan skett igenom
18 § i Riksdags-Ordningen, emedan Utskottet
ansåg dessa bägge rättigheter vara ibland de
vigtigaste för Medlemmar af en representativ
Stat. De anstalter, som för öfrigt kunde komma
i fråga för att i berörde fall besörja Banco- och
Riksgälds-\ erkens skötsel, ansåg Utskottet ligga
utom kretsen af dess befattning att föreslå;
192
Riksdagen 1810.
hvilket allt, på begäran af Memorialets författare,
genom Utdrag af Protocollet, skulle
honom meddelas. Ut supra.
Härmed följa 13 bilagor (A—C).
Bilaga A till exped. N:o 1.
Anförande till Protocollet.
Vid denna Riksdag har den olägenhet inträffat, att
Riksens Ständers Fullmägtige i Batiquen och RiksgäldsContoiret,
nemligen för Bonde-Ståndet, hafva låtit välja
sig till Riksdagsmän vid denna Urtima Riksdag, så när
som endast Pehr Andersson från Gefleborgs Län, hvilken
ensam för Bonde-Ståndet skulle blifva på stället.
Och fastän Riksens Ständer vid sist hällne Riksdag
med glömska eller förgätenhet, i den då af Ständerne
för Banco- och Riksgälds-Fullmägtige upprättade
Instruction, icke med tydeliga ord sådant förekommit
och förbjudit, så är det naturligen och solklart, att sådant
förhållande är icke rätt: först och främst äro desse
penningeverk bland de vigtigaste och angelägnaste af
alla våra Ekonomiske verk och inrättningar, som äro
under så många menniskors händer och höra med all
sorgfällighet tillses och bevakas. Väl hörer man den
ursäkten förebäras, att våra Rospective Medständers
Fullmägtige skola ensamt bevaka och bestyra om desse
vigtige verks angelägenhet, när Bonde-Ståndets Fullmägtige
äro vid Riksdag eller borta, och att det vore
lik mycket, utaf hvilka Stånd de äro, endast der är åtta
till antalet. — En lika kasus kan då ganska lätt inträffa
i de andra Stånden, att de ock låta välja sig till Riksdagsmän.
Har Bonde-Ståndet arbetat derpå vid många
framflutna Riksmöten och ändteligen det vunnit att få
hafva sine ombud och Fullmägtige i desse verk, så anser
jag det för en oundvikelig pligt och skyldighet af de
personer, som hafva erhållit Bonde-Ståndets förtroende,
Bilaga A till Exped. N:o 1.
193
att under den tiden, de äro Fullmägtige i desse verk,
ej få befatta sig med någon annan Rikets Tjenst eller
till Riksdagsmän låta sig välja, så länge som de innehafva
Rikets förtroende att vara Fullmägtige i desse
Rikets angenäma verk, hälst det är både billigt och lagligt,
att ingen får vara domare i sin egen sak, således
är det en tillbörlig billighet och rättvisa, att dessa ofta
nämnde Fullmägtige kunna icke häller få vara både redofordrande
och redogörande. Riksens Ständer äro de,
som äga det rättmätiga kraf att af desse Fullmägtige
fordra redo och räkenskap för deras förvaltning, samt
tillika ställa dem till ansvar för deras förvaltning,
så framt de hafva misshushållat eller låtit misshushålla
med desse penningeverk; och Fullmägtige äro de, som
äro skyldige att gå Riksens Ständer tillhanda med alla
möjeliga upplysningar, så väl som ock det är deras
oundvikeliga pligt och skyldighet att inför Riksens
Ständer göra redo och räkenskap för deras ombetrodda
värf vid desse Rikets penningeverk. Således
kan jag för min del ej underlåta att inför Högloft Constitutions-Utskottet
ett sådant förhållande och missförstånd
i Banco- och Riksgälds-Fullmägtiges Iustructioii
tillkännagifva, med ödmjukaste påstående, att detta Högloft
Utskott ville till rättelse i Banco- och RiksgäldsFullmägtiges
Instruction detta ämne bereda och förslagsvis
dermed till Ständernas rättvisa ombepröfvande
hemställa, på det sådana misstänkta eller missförstådda
händelser icke oftare måtte inträffa, och att minst två
utaf hvart Stånd alltid der böra vara tillstädes. Orebro
den 25 Augusti 1810.
Pehr Olsson från Halland.
Riksdagsman.
9
19-1
Riksdagen 1810.
Bilaga B till Exped. N:o 1.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens Högloft.
Ständers Gonstitutions-Utskott den 31
Augusti 1810.
Derefter företogs flen af Prosten Schartau och riksdagsmannen
Pehr Olsson till Utskottets pröfning öfverlemnade
frågan om Banco- och Riksgälds-Fullmägtiges
utöfvande af Riksdagsmannarätt, enär Riksdag på annan
ort än Hufvudstaden hålles.
Efter någon stunds öfverläggning förenade sig Utskottets
fleste Herrar Ledamöter i den tanke, att detta
ventilations-ämne innefattade 2:ne särskildta frågor, som
hvar för sig borde afgöras, eller:
l:o) om Banco- och Riksgälds-Fullmägtige genom
erhållande af ett sådant förtroende kunna från utöfning
af Riksdagsmannarätt hindras?
2:o) hvilket sätt vore det tjenligaste att förekomma
de olägenheter för Banco- och Riksgälds-Verken, som
kunna uppkomma derigenom, att desse Fullmägtige blifva
till Riksdagsmän valde, då Riksdagen hålles på annan
ort än Hufvudstaden?
Vidkommande den förra frågan ansåg Utskottets
Pluralitet det vara betänkeligt att vidare än till hvad
Riksdags-Ordningens 18 § omförmäler inskränka denna
för Medborgaren så vigtiga rättighet att deltaga i Lagstiftande
magtens utöfning, när han till Riksdagsman
väljes, och trodde ej heller det vara Utskottet tillständigt
att gifva någon föreskrift åt de väljande vid uppdragande
af deras enskildta förtroende.
Beträffande den sednare omständigheten kunde den
ej i Ledamöternes tanka till pröfning i detta Utskott
upptagas, enär det vore hvarje Stånds särskildta angelägenhet
att vidtaga nödiga anstalter till förekommande
af den händelse, att dessa angelägna Penningeverk af
brist på arbetande Ledamöter kunde komma i overksamhet.
Och skulle Utdrag af Protocollet meddelas så väl
Riksdagsmannen Pehr Olsson som Prosten Schartau, om
de det åstundade.
Häremot reserverade sig Herr Assessoren Gahn och
Bilaga B till Exped. N:o 1.
195
inlemnade till Protocollet ett så lydande skrifteligt anförande:
»Jag
anser den yppade frågan, om Riksens Ständers
Fullmägtige i Banken och Riksgälds-Contoiret må
kunna väljas till Riksdagsmän eller vara Riksdagsmän,
fullkomligen höra till detta Utskotts ventilerande, enär
ej något finnes derom uttryckeligen stadgadt i Riksdagsordningen,
och då saken dock, både i afseende på Riksdagen
och de båda ifrågavarande Riksens Ständers
Penningeverk, är af den vigt, att den ej kan anses för
alldeles likgiltig.
Om äfven någon skulle anse Riksdags-Ordningen
redan förut hysa stadganden hit lämpelige, så tillhör det
dock detta Utskott att upptaga de förändringar, som en
Riksdagsman kan anse sig hafva skäl dervid föreslå för
framtiden.
I anseende till sjefva saken, är jag väl enskilt ännu
qvar vid den öfvertygelse, som jag vid sistledne Riksdag
hyste, att rätteligen inga för Riksens Ständer redovisande
eller till sine handlingar Riksens Ständers ompröfvande
underkastade Personer borde kunna, så länge
närvarande Representationssätt har bestånd, vara Ledamöter
af Riksens Ständer, hälst dem förutan ej felar tillgång
till Riksens Ständers fullkomliga completterande i
alla Stånd af upplyste, nitiske och opartiske Personer.
Men då nu Riksdags-Ordningens 41 § lämnar tillstånd
för flere Embetsmän i sådan belägenhet att, under der
anförde vilkor, hafva säte och stämma vid Riksdagar,
så synes mig, att så länge denne paragraf är gällande,
det äfven deraf bör blifva en billig och naturlig följd,
att likaledes Riksens Ständers Fullmägtige i RiksgäldsContoiret
och Banken kunna vara Riksdagsmän, så ofta
som Riksdagarne hållas i Hufvudstaden eller på den ort,
der Banken och Riksgälds-Contoiret finnas, emedan intet
då hindrar dem att vederbörligen sköta sine omförtrodde
sysslor vid desse Verk, under det att de tillika bivista
Riksdagen. Men ett helt förändradt förhållande får
saken, då Riksdag hålles på annan ort än förenämndt,
och då Fullmägtige icke mera kunna tillika vårda båda
ärenderna. Vid desse tillfällen anser jag dem böra förblifva
vid sine af Ständerne dem förut anförtrodde poster
och försaka Riksdagen; och att således Fullmägtige i
Riksgälds-Contoiret och Banken af de Ofrälse Stånden
196
Riksdagen 18 lö.
böra i desse händelser icke kunna väljas till Riksdagsmän,
samt de af Ridderskapet och Adeln vara förbundne
afstå ifrån sin Riksdagsmannarätt.
Vården och bevakningen af desse Riksens Ständers
Verk är alla tider så angelägen, att den aldrig bör åsidosättas.
Då det är tillåtet, att Fullmägtige kunna väljas
till Riksdagsmän, skall det icke allenast blifva möjligt,
utan ofta ganska troligt, att af Ofrälse Stånden de iieste,
och äfven alla, blifva dertill valde, hvarigenom således
ingen skulle komma att qvarstadna vid Verket. Det föreslås
väl, att hvarje Stånd må i deras ställe, som till
Riksdagen afgå, välja vice Fullmägtige under Riksdagstiden,
hvilka derefter åter skulle afgå. Men jag underställer,
huru tjenligt för ärendernas rätta skötsel det må
vara att i så vidlyftige och ofta invecklade ärender för
någre få veckors tid införa nya främmande Personer
för att innan de hunnit väl initieras åter afträda. Och
äfven huru i allmänhet passande, samt hvad omdöme
man må äfventyra för ett sådant visadt begär att nödvändigt
vara med och verka vid Riksdagen, då man
redan njuter ett så ypperligt Ständernes förtroende och
redan förut deltager i så vigtige göromål, som endast
tillhöra Rikets Ständer.
Ett så vigtigt och angeläget uppdrag af Sveriges
Rikes Ständer måste väl äfven vara ett så godt laga
förfall som något annat att ej hörsamma en mindre
Societets kallelse, stridande emot detta uppdrag.
Om annars vilkoret för Fullmägtigskapet vid de båda
Verken är förut kundgjordt och bekant, må väl den, som
icke vill äfventyra att försumma en sådan möjelig Riksdag,
och som finner sig hafva orsak att på närvarelsen
dervid sätta ett så högt värde, ifrån början vägra att
emottaga detta fullmägtigskap.
Riksdagar på annan ort än Stockholm blifva förmodligen
alltid Urtima Riksdagar, af kort varagtighet
och afhandlande endast få ämnen.
Jag kan dessutan ej tro, att allt hvad som rörer
förevarande fråga är endast ett hvarje Stånds enskilte
oeconomicum. Ärendernes bättre eller sämre skötsel
beror mycket af anordnandet, och desse angelägne ärenders
tillbörliga skötsel angår alla Riksstånden och bör
således af alla bedömmas. Den 69 § af Riksdags-Ordningen
är icke hit lämpelig, den angår endast Fullmäg
-
Bilaga B till Exped. N.-o 1.
197
tiges completterande emellan Riksdagar, då icke en så
stor, hastig eller allmän bortgång af Fullmägtige kan
supponeras, som möjeligen vid ifrågavarande tillfälle.
Jag medgifver, att den rättigheten att på Riksdagar
öfverse Rikets tillstånd och öfverlägga om Rikets angelägenheter
är en ibland de dyrbaraste, hvaraf Sveriges
innebyggare äro i besittning; och jag anser den äfven
högst angelägen att förvaras, men egenteligen endast
collective till hela Menigheten af Rikets innevånare,
och icke just för någon viss Person eller för mig enskilt;
öfvertygad, att igenom den allmänna anstalten min rätt
är i alla fall lika väl bevakad, och det ju bättre, med ju
bättre skäl, som alla Författningar dervid äro vidtagne.»
Härmed förenade sig Herr Borgmästaren Ullberg.
Emot Beslutet reserverade sig Riksdagsmannen
Pehr Olsson och inlemnade ett så lydande skrifteligt
anförande:
Jag får härmed reservera mig till Protocollet mot
Höglofi. Constitutions-Utskottets denna dag fattade beslut
på mitt till nämnde Utskott ingifna memorial, med
ödmjukaste anhållan om upptagande till rättelse i Bancooch
Riksgälds-Fullmägtiges Instruction, förslagsvis till
Ständernas Plena inkomma, på hvad sätt Riksens Ständer
vid kommande Riksdagar den olägenhet skulle lättast
kunna afhjelpa, i fall Riksens Ständers Fullmägtige i
Banco- och Riksgälds-Contoiret då, som nu vid denna
Urtima Riksdag, skulle blifva valde till Riksdagsmän,
på det desse Verk icke måtte blifva i saknad af lagligen
valde Fullmägtige.
Men med högsta missnöje har detta ämne ej till
någon pröfning blifvit upptaget, då likväl en mängd af
Riksens Ständer af alla Stånd ansett min begärda rättelse
i Fuilmägtiges Instructioner både billig och rätt,
hvarföre jag anhåller om Protocollsutdrag både af mitt
i ämnet ingifna memorial som ock reservation samt Utskottets
beslut, på det jag må det genom trycket till
allmänhetens kunskap komma låta.
Örebro den (31) Augusti 1810.
Pehr Olsson.
198
Riksdagen 1810.
Bilaga C till Exped. N:o 1.
Ödmjukt förslag till afhjelpande af den brist på
Fullmägtige i Riksgälds-Contoiret, som skulle kunna uppkomma
deraf, att, enär Riksdagen komme att hållas å
annor ort än Hufvudstaden, Riksgälds-Contoirets Fullmägtige
blefvo till Riksdagsmän kallade.
Enär fråga lärer vara att förekomma alla sannolika
svårigheter i denna del, så förekomma mig isynnerhet
trenne: den 1:sta, att det kunde bända alla Ledamöterna
i Contoiret, hvad som kan hända en, nemligen
att bli kallad till Riksdagsfullmägtig; den 2:dra, att de
hufvudsakeligaste Riksdagsämnen kundo så genast i början
af Riksdagen förekomma, att en till Riksdagsman
vald Contoirets Fullmägtig skulle från de angelägnaste
öfverläggningarne vid Riksdagen uteblifva eller ock Riksgälds-Contoiret
sakna dess biträde vid de angelägenheter,
som under samma tid der kunde förekomma; den 3:dje
svårigheten härrörer från de Respective Ståndens olika
sätt att utgöra deras Riksdagsmän och består uti en
deraf uppkommande olikhet i sättet att bota ifrågavarande
brist.
Ehuru denna brist hittills minst har visat sig bland
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, så skulle den likväl
också i detta Ståndet kunna uppkomma och vöre då
svårast att afhjelpa, utan att i någor måtto träda någons
Riksdagsmannarätt för nära, då endast en ätts hufvudman
kan blifva Fullmägtig i Riksgälds-Contoiret, och då
hvarje Riddersmans rätt att bevista Riksdagen icke beror
på något annat val än dess eget; så kunde det icke
betagas samtelige detta Ståndets Ledamöter vid Riksgälds-Contoiret
att öfvergifva sin der ägande befattning
för att till den från hufvudstaden aflägse Riksdagen
sig begifva. Till förekommande deraf, att icke RiksgäldsContoiret
skulle komma att sakna hela detta Ståndets
biträde, vågar jag ödmjukast föreslå:
l:o) En ordning upprättas emellan de Adeliga
Ätterna, som utvisar i hvilken ordning hvarje dess hufvudman
skall vara skyldig att under försakande af dess
Riksdagsmannarätt för den gången, sjelf eller genom
Riksdagsgild Fullmägtig, träda i den Riddersmans ställe
vid Riksgälds-Contoiret, som
Bilaga C till Exped. N:o 1.
199
2:o) inom följande dagen efter Riksdagskungörelsen
i Hufvudstadens kyrkor anmäler hos Riddarhus-Secreteraren
sin föresats att bevista den utlysta Riksdagen.
3:o) Nästa postdag derefter underrättar RiddarhusSecreteraren
den nya Ledamoten derom, att han har att
befattningen i Riksgälds-Contoiret ofördröjeligen tillträda.
4:o) Men den bortfiyttande kan derföre icke anses
att vara entledigad innan dess Suppleant ankommit.
I det Högvördiga Preste-Ståndet, som tagit hittills
sine Fullmägtige i Riksgälds-Contoiret bland Stockholms
Presterskap, kan brist i denna del lätteligen uppkomma,
då, utom Pastor Primarius i Stockholm, 2:ne Kyrkoherdar
och en Comminister kunna blifva kallade till Riksdagsmän.
Till afhjelpande af den häraf uppkommande svårighet
får jag föreslå:
l:o) Utom de vanligen i afseende på sjukdom och
dödsfall utvalde vicarier väljas så många andra sådana
bland Stockholms Presterskap, som Ståndet finner vara
att för ändamålet tillgå.
2:o) En ordning upprättas emellan Stiften i hvilken
de skola ersätta bristen på det sätt, att
3:o) den Kyrkoherde, som vore närmast i ordningen
att blifva Riksdagsman, anses att vara sjelfskrifven Riksgälds-Contoirs-Suppleant,
enär
4:o) hans Consistorium uppå erhållen underrättelse
af Stockholm Stads Consistorium om behofvet honom
sådant förständigar.
I det Vällofl. Borgare-Ståndet torde det göra tillfyllest,
att Ståndet utser dubbelt antal Suppleanter för
detta ändamål och bestämmer ordningen dem emellan.
I det Hedervärda Bonde-Ståndet kunde den större
brist, som i denna del hittills sig yppat, på följaude sätt
afhjelpas:
l:o) Ståndet uppgör en ordning emellan domsagorna
i hvilken ordning de skola skaffa Fullmägtige i deras
ställe, som kunna blifva valde till Riksdagsmän.
2:o) De 3:ne domsagor, som veta sig vara i ordningen
att fylla detta behof, välja utom sin Riksdagsman,
genom särskildt val, hvarje domsaga en sådan man,
som kan träda till befattningen i Riksgälds-Contoiret,
enär
3:o) domhafvanden i det härad, som till Riksdagsman
valt en Riksgälds-Contoirets Fullmägtige, derom
200
Riksdagen 1810.
underrättar domhafvanderne i alla de 3:ne domsagor,
som böra hafva Suppleanter i beredskap.
4:o) Den bortgående bör ej få afresa, förrän dess
efterträdare anländt.
Den härvid uppkommande större resekostnaden
synes böra af Statsmedlen bestridas.
Örebro den 18 Augusti 1810.
Henric Schartau.
Riksdagsman för Lunds Stift.
Expedition N:o 2.
201
N:o 2.
Till Prosten E. Forssén.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 4 September 1810.
S. D. Föredrogs ett från Riksdagsfullmägtigen
för Upsala Stift, Theologie Doctorn och
Prosten Eric Forssén ingifvit Memorial, hvaruti
yrkades förändring af 28 § Riksdags-Ordningen
och den deri innefattade föreskrift för 3:ne Stånd,
och deribland äfven för det Högvördiga PresteStåndet,
att vid hvarje Riksdags början välja
Electorer, hvilka sedan skola välja Ledamöter i
Utskotten. Författaren förmente, att då erfarenheten
redan hade bevisat, att denna föreskrift,
som ej tillika utstakade sättet, huru detta Electorsval
borde förrättas, allenast förorsakade split
och oenighet inom Ståndet, när vid Riksdagens
början detta valsätt borde bestämmas, måtte det
Högvördiga Ståndet gerna förena sig i den önskan,
att Electorsval icke Preste-Ståndet mera
än det Hedervärda Bonde-Ståndet hädanefter i
Riksdags-Ordningen skulle såsom en ovilkorlig
pligt åläggas.
202
Riksdagen 1810.
Constitutions-Utskottet tog detta förslag till
förändring i Riksdags-Ordningen i behörigt
öfvervägande. Utan att ingå i pröfning at
författarens Preste-Ståndet ensamt rörande uppgifter,
fann Utskottet Riksdags-Ordningens stadgande
om Utskotts-Ledamöters utseende genom
Electorer grundadt på många vigtiga skäl. Att
utse dessa Ledamöter, så väl till de Utskott, som
genom Grundlagen föreskrifvas, som till de, hvilka
under loppet af en Riksdag till pröfning af särskildta
frågor kunna nedsättas, genom votering
per Capita öfver hela Ståndet, ansåg Utskottet
vara i allmänhet en alldeles onödig vidlyftighet,
då ett sådant val, som nu allenast en gång, när
Electorerne utses, förrättas, i ofvannämnde fall
skulle vid nedsättandet af hvarje särskildt möjligt
Utskott verkställas; och ehuruväl PresteStåndet
i förhållande till de andra Stånden är
föga talrikt, skulle dock sådane ofta anstälda
val onödigtvis borttaga alltför mycken tid. Utskottet
fann derjemte, att då vid tillsättandet af
Ledamöter i LAskott pröfning af Personers kunskaper
och skicklighet borde föregå, vore ej heller
rådligt att åt en oviss utgång öfverlemna valet
och låta en sådan pröfning bero af ett så stort
antal Personer, som ett helt Stånd utgör; och
då författaren synts tro, att Electorsval vid början
af Riksdagarne skulle förorsaka split och oenighet
inom Ståndet, har Utskottet ansett sig äga
skäl att förmoda, att ofta förnyade lika allmänna
val till Utskotts-Ledamöter, om sådant
vore att befara, dertill långt snarare skulle bidraga.
När således Utskottet på alla dessa skäl
fann stadgandet af Utskotts-Ledamöters väljande
genom Electorer lämpligast, och någon olikhet
för Preste-Ståndet emot de öfrige ej böra äga
Bilaga A till Iixped. N:o 2.
203
rum, kunde Utskottet ej med något tillstyrkande
upptaga Herr Doctor Forsséns Memorial eller i
följe deraf någon förändring i Riksdags-Ordningen
föreslå. Hvilket allt skulle författaren, i
fall han sådant äskade, till svar meddelas. Ut
supra.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
Bilaga A till Exped. N:o 2.
Ödmjukaste Memorial.
Då det redan genom erfarenheten är bevisligt, att
Riksdags-Ordningens 28 §, som ålägger 3:ne Stånd, och
deribland äfven det Högvördiga Preste-Ståndet, att vid
hvarje Riksdags början välja Electorer, som sedan
skola välja Ledamöter i Utskotten, men icke
utstakar sättet, huru detta Electorsval bör ske, utom
andra olägenheter, allenast förordsakar mycken split och
oenighet, som sedan kan hafva en menlig inflytelse på
Riksdagsärenderna under hela Riksmötet, hemställer jag
i all ödmjukhet, om icke denna brist i Riksdags-Ordningen,
såsom en fråga denna Riksdag väckt, af Högloft.
Constitutions-Utskottet må upptagas och beredas till afgörande
nästa Riksdag. Och vill jag hoppas, att åtminstone
det Högvördiga Ståndet, då det nu lifligen
känner olägenheten af denna § i Grundlagen, gerna förenar
sig i den önskan, att Electorsval för vårt Stånd,
likasom för det Hedervärda Bonde-Ståndet, i Riksdagsordningen
hädanefter icke måtte åläggas såsom en ovilkorlig
pligt, emedan det vid närmare pröfning befinnes
högst olämpeligt, skadeligt och alldeles onödigt. Jag säger:
olämpeligt; ty om Stånden hädanefter såsom hitintills
vid sådant val ville följa gammal praxis och välja allenast
en Elector af hvarje Stift, så är först och
främst icke Stiftenas, följaktligen icke heller Electorernas
antal gifvet, då det ännu är tvifvelaktigt, om Stockholm
kan eller bör utgöra ett särskildt Stift, och för det andra
204
Riksdagen 1810.
skulle då de minsta Stiften, som äga 2 å 3 representanter,
njuta alldeles lika rättighet med de större Stiften, som
äga 5 å 6 sådana, samt således orättvist inskränka valrättigheten
på de sednares bekostnad. Jag säger: sk a deli
g t; ty det förordsakar allenast partier och oenighet, och
merendels hafva de genom detta tvång valde Electorerne,
såsom en liten Corporation, den höHigheten att först
välja hvarandra till de förnämste Utskotten. Jag säger:
alid eles onödigt; ty Preste-Ståndet består icke af flere
medlemmar, än att alla Utskottsval hos oss, lättare än
hos något annat Stånd, kunna verkställas utan Electorer
och blott genom omröstning per Capita. — Kanske, att
samma skäl mer och mindre gälla äfven hos de öfriga
respective Medstånden.
Eric Forssén,
Th. Doctor och Prost;
Fullmägtig från Upsala Stift.
Bilaga B till Exped. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 September
1810.
Det på Bordet den 31 Augusti lagda Memorial af
Herr Prosten Doctor Forssén angående Electorsval i det
IJögvördiga Preste-Ståndet företogs nu åter till afgörande;
hvarvid Herr Borgmästaren Ullberg anmälte att Herr
Assessoren Gahn, som sjelf var opasslig, anmodat honom
att i Utskottet uppläsa ett af Assessoren angående detta
ämne författadt skrifteligt yttrande, så lydande:
»Att Ledamöter till Ständernes Utskott vid Riksdagar
skola i Högv. Preste-Ståndet väljas genom Electorer,
och icke af hela Ståndet samfäldt, är redan igenom
Riksdags-Ordningens 28:de § afgjordt samt synes vara
på goda grunder stadgadt. Deruti kan ej ändring utan
i föreskrifven ordning sökas; och om någon proposition
derom skulle göras, kan jag, för min del, ej annat än
alldeles afstyrka bifall dertill.
Bilaga B till Exped. N:o 2.
205
Hvad åter sättet att välja desse Electorer beträffar,
hvaröfver olika meningar uppstått, då, såsom det påstås
och äfven är troligt, det ena valsättet ej är lika förmånligt
som ett annat, så kan det ej vara indifferent, hvilketdera
som antages. Skillnaden bör väl bestå uti mera
säkerhet vid det ena sättet än vid det andra att erhålla
goda val eller tjenliga personer till Utskotten;
detta åter intresserar alla de öfriga Stånden lika mycket
som Preste-Ståndet; och om det vore ett sätt, som troligen
lät detta goda ändamål förfelas, så borde PresteStåndet
naturligtvis icke hafva rättighet att till allmän
skada vidtaga det.
Hvarje anstalt eller organiserings-sätt inom ett
Stånd, som kan verka på de Allmänna ärendernas bättre
eller sämre gång, hörer till alla Ståndens bedömmande.
Således, t. ex. om Ridderskapet och Adeln icke sjelfve
vidtagit tjenliga steg för upphäfvandet af Classificationen
inom dem samt af denne Classifications verkan vid ärenders
afgörande, så är min tanke, att de öfrige Stånden
hade kunnat yrka detta upphäfvande.
Det skulle kunna gifvas flere sätt eller grunder för
Electorers väljande i Preste-Ståndet, t. ex. att en Elector
valdes af hvarje 3:dje eller 4:de Person i Ståndet,
efter den ordning hvaruti Ledamöterne antecknas, eller
att Ståndet härföre indelades i visse andre Flockar, såsom
efter Bevillnings-Summan, eller efter Pastoraternes
hemmantal, eller efter Ledamöternes värdigheter, decorationer
etc. Det lärer vara synbart, att desse ej alla
hafva lika god grund och skulle vara af lika god verkan.
För min del kan jag ej annat än anse det sättet,
att hela Ståndet samfäldt väljer sine Electorer, vara både
det billigaste, och det som lofvar det bästa Utslag.
På sådant sätt ske äfven alla de val till Electorer och
Nämnder, som Regerings-Formen och Riksdags-Ordniugen
föreskrifva (Regerings-Formen §§ 69, 71, 97, 103, 108;
Riksdags-Ordningen §§ 61, 62, 63, 64, 65, 73) vid hvilka
alla det förmodligen aldrig hos det Högvördiga Ståndet
kommit i fråga att göra dem Stiftsvis. Det skäl, som
blifvit anfördt emot detta valsätt, att de större Stiften
då skulle sammansätta sig att utesluta de mindre och
annihilera deras Riksdagsmannarätt, borde ej kunna yttras
om någon del af Riksens Ständer (ankomne till
Riksdag med de hemmavarandes fulla och yppersta för
-
206
Riksdagen 1810.
troende) och aldra minst kunna förmodas ifrån det Iiögvördiga
Ståndet ifrån hvilket, mer än något annat, man
har skäl vänta alla främmande afsigter fullkomligen afskilda.
Då man således alltid hör föreställa sig alla det
Högvördiga Ståndets Ledamöter väl valde, alla af insigter,
välvilja och nit för det Allmänna bästa, utan företräde
häruti för någon ort, syssla etc., hvarföre skulle man
ej äfven vara öfvertygad, att vid Electorsvalen hvar och
en af dem sökte och förskaffade sig alla nödiga underrättelser
öfver hvarje Ledamots mer eller mindre tjenlighet
för alla förekommande befattningar, och att således
detta val gjordes med både all möjelig upplysning
och utan alla ensidiga afsigter; för hvilket probabiliteten
verkeligen ej är lika stor, då en Person nödvändigt skall
tagas ifrån hvarje Stift, och då afseende tillika skall
hafvas på en annan qualitet än endast skickligheten.
Man bör ej heller lämna ur sigte den nödvändiga
rättvisan att oförkränkt bibehålla hvars och ens ovilkorliga
Riksdagsmannarätt att öfver alla förekommande
ämnen gifva sin röst, lika gällande som alla öfriga Ledamöters.
Äfvensom det bör ihågkommas, att sedan Ståndet
är samladt, äro ej Ledamö terne Fullmägtige för något
visst Stift, utan hvar och en är en Riksdags-Fullmägtig
för Sveriges Rike.»
Och då fråga af Herr Doctor Wijkma n väcktes, huruvida
ett sådant Memorial, då dess författare var frånvarande,
kunde i Utskottet företes, tilläde Herr Borgmästaren
Vilberg, att han i dess innehåll fullkomligen
instämde och för detsamma, såsom för sitt eget, ansvarade.
Sedan Utskottet någon stund härom öfverlagd stadnade
det i följande beslut:
Att som Utskottet funne förevarande Memorial yrka
den förändring af 28 § i Riksdagsordningen i afseende
på det Högvördiga Preste-Ståndet, att Utskottsval ej
der måtte förrättas af Electorer, och Utskottet ej fann
något annat valsätt än genom Electorer tjenligt, kunde
det ej med något tillstyrkande upptaga detta Memorial.
Expedition N:o 3.
207
N:o 3.
Till Prosten E. Forssén.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 5 October 1810.
S. D. 1 anledning af ett i dag föredraget
Memorial af Herr Doctor Eric Forssén, innehållande
förslag, att valsättet af Electorer inom
Preste-Ståndet måtte bestämmas, beslöt Utskottet
att åberopa det svar, Utskottet på bemälte Herr
Doetors förra Memorial rörande ändring i det
nu öfliga valsättet under den 4 September afgifvit;
hvilket enligt 84 § Regerings-Formen
Herr Doctorn enskildt till svar skulle lemnäs.
Ut supra.
Jemför sid. 114—115, 145, 152—153.
208
Riksdagen 1810.
N:0 4.
Till Riksdagsmännen för Stockholms Stad.
Utdrag af Protocollet hållet ' i f Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions-Utskoit
den 5 October 1810.
S. D. Till Constitutions-Utskottet hafva
Riksdagsmännen för Stockholms Stad inkommit
med begäran om förklaring'öfver 14 § Riksdagsordningen
samt förslag till ändring deri, så
lydande: Att den Ledamot af Stockholms Magistrat,
hvilken förut varit Borgare i 3:ne år, ehuru
icke lika länge Magistratsperson, må anses berättigad
att komma under omröstning vid val af
Riksdagsmän. Men då Utskottet ansåg stadgandet
i det sista Mom. 14 § Riksdags-Ordningen
o • •
till efterrättelse så fullkomligen tydligt, att någon
ändring deri ej behöfde äga rum, skulle
sådant enligt 84 § Regerings-Formen såsom ett
enskildt svar å Utskottets vägnar meddelas. Ut
supra.
Jemför sid. 115—120, 145—146, 153—154.
Expedition N:o 5.
209
N:o 5.
Till Riksdagsmannen Pehr Oxelberg.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott
den 5 October 1810.
S. D. Riksdagsmannen Pehr Oxelberg hade
till Utskottet inkommit med ett Memorial, innehållande
utom anförande af åtskilliga inom
Bonde-Ståndet förefallna Ofverläggningar äfven
några tvifvelsmål rörande rätta förståndet af
110 § Regerings-Formen; och beslöt Höglofl.
Utskottet efter noga öfvervägande af detta Memorial,
att Riksdagsmannen Oxelberg det enskilda
svar skulle lemnäs, att då Utskottet af
den berättelse, han anfört, trott sig finna, det
han ansåge den 110 § Regerings-Formen i något
afseende tvetydig, hade Constitutions-Utskottet
på sådan anledning densamma å nyo
pröfvat, men icke funnit något förtydligande
deraf vara af nöden. Ut supra.
Jemför sid. 124—126, 146, 154.
210
Riksdagen 1810.
N:o 6.
Till Prosten Joh. Wijkman.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den
5 Oct. 1810.
S. D. Herr Prosten Johan Wijkmans förslag,
att Riksens Ständers Justitias-Ombudsman
måtte uppdragas att på Riksens Ständers vägnar
tillse, att de af trycket utkommande exemplaren
af Riksdags-Besluten till alla delar och
på det nogaste, utan all slags förändring, måtte
instämma med Resp. Ståndens Original-Beslut,
kunde Constitutions-Utskottet icke bifalla, då
det fann ett sådant stadgande, såsom endast en
controll på Hof-Canzlerens skicklighet att läsa
correctur, för ingen del tillständig!; hvilket Herr
Prosten enskildt till svar skulle meddelas. Ut
supra.
Jemfor sid. 139, 146, 154.
Expedition N:o 7.
211
N:o 7.
Till Prosten Joh. Wijkman.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den
5 Oct. 1810.
S. D. Då Herr Prosten Joh. Wijkmans
genom Memorial till Utskottet gjorda motion om
föreslående i Grundlagarna af någon ansvarighet
för Talemän, derest de sina skyldigheter underlåta
eller sina rättigheter öfverträda, beslöt
Utskottet att till Herr Prosten enskildt aflemna
det svar, att då genom Grundlagen Ordförandes
rättigheter och pligter redan äro bestämde, är
deras underlåtande ej att förmoda och dessutom
ingen skada att frukta deraf, enär tydligen finnes
föreskrifvit sättet, 1.varigenom inga motioner
kunna nedläggas eller tillbörliga propositioner
vägras. Utskottet ansåg tillika, att Grundlagarne
ej borde öfverhopas med reglementariska stadganden
om ansvarighet och straff, och att, då
Talemännen af Kongl. Maj:t äro utnämnde, är
det ock endast inför Hans Maj:t, som deras ansvarighet
kan äga rum. Ut supra.
Jemfor sid. 138, 146—147, 154.
212
Riksdagen 1810-
N:0 8.
Till Häradshöfdingen J. Mannerstam.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den
8 Octoher 1810.
Uti det Memorial, Herr J. Mannerstam till
Constitutions-Utskottet under den 5 sistlidne
inlemnat, har Utskottet visserligen erkänt ett
rent nit och en upplyst omtanka för den bäst
möjliga ledning af Riks-Styrelsens förvaltning;
men, då Utskottet tillika vid undersökning af
Constitutionens åtskilliga föreskrifter icke deri
funnit något hinder för att det hufvudändamål,
Herr Mannerstam åsyftat, skulle kunna vinnas,
har Utskottet icke heller funnit sig föranlåtet
att med något förslag till förändring af Grundlagen
i anledning häraf till Riksens Ständer inkomma.
Då uti Grundlagen icke ett ord är nämndt,
om Collegiernes antal, befattning eller varaktighet,
har Utskottet icke heller kunnat annat än
sluta deraf, att Lagstiftarens mening varit att
lemna organisationen af denna del af Riks-Styrelsens
ledning till den Regerandes pröfning att
på bästa sätt inrätta, och Utskottet har blifvit
Expedition N:o 8.
213
styrkt i denna sia förmodan af Riksens Ständers
vid sistlidne Riksdag gjorde underdåniga hemställan,
att Kongl. Maj:t täcktes förordna en
Comité till en sådan förbättrad organisations
föreslående med bifogade premier för de bästa
Förslag öfver detta ämne.
Uti den Stats-Secreterarne tillagde befattning
och uti Konungens i 15 § Regerings-Formen
förbehållne rättighet att Commando-mål afgöra
i närvaro af den Embetsman, Konungen allmän
befattning dermed uppdragit, synes äfven stadganden
innefattas, som fullkomligen medgifva
införandet af den Departemental-Styrelse, Herr
Mannerstam anser för mera redighets vinnande
vara fördelaktigast. Det stadgande uti o §
Reoreriims-Formen, som bestämmer Stats-Rådens
Ö O 7
antal, synes ej heller utesluta möjligheten hvarken
af uppdragande af inseendet öfver någon
viss gren af förvaltningen till en viss af StatsRådet
och ännu mindre att ibland dem välja
den, som i Commando-mål skulle vara föredragande.
Då verkställigheten häraf, så väl som
valet af den för ändamålet lämpligaste organisation,
helt och hållet beror af Konungen, har
Constitutions-Utskottet icke trott någon ytterligare
föreskrift eller Lagförändring vara lämpelig;
hvilket enligt 84 §:ns föreskrift skulle anmärkaren
till svar afgifvas.
Härmed följa 2 bilagor (A, B).
214
Riksdagen 1810.
Bilaga A till Exped. N:o 8.
Ödmjukaste Memorial.
Otvifvelagtigt äro visa Lagar grunden för Samhällets
bestånd och dess medlemmars lyckliga belägenhet.
Men, då äfven den mest välviljande Regering förfelar
ändamålet att befordra Statens fördelar, om den icke
utgår ifrån sanna och allmänt rättvisa grundsatser, så
är det lika säkert, att verkan af de bästa Lagar och
Regeringsprinciper går förlorad, om de icke genom klokhet
och drift vid verkställigheten visa sitt inflytande på
Samhällets tillstånd; och detta förhållande röjer sig
tydligast uti en nyss inrättad eller omskapad Stat.
Med öfvertygelse om vår nuvarande Statsförfattnings
visa grundläggning, då Regerings-Formen lemnat
åt Regenten vidsträckt magt till nyttig verksamhet och
för de större missbruken af dess myndighet satt hinder,
som böra förekomma dem, och band, som icke utan våld
kunna brytas, är det således icke uti någon väsen dtelig
del af vår första Grundlag, som jag vågar föreslå ändring
eller tillägg; det är endast uti vissa former för
den inre Styrelsens utöfning.
5 § uti Regerings-Formen bestämmer antal och
benämning af Ledamöterne uti Stats-Rådet, och nästföljande
§§ föreskrifva de skyldigheter, som äro dessa
Konungens Rådgifvare ålagde.
Ibland Stats-Rådet finnas endast 2:ne Stats-Ministrar,
hvilka hafva särskildta befattningar jämte den att
vara Ledamöter af Stats-Rådet, nemligen Justitise-StatsMinistern,
såsom äfven Ledamot uti Konungens Högsta
Domstol, och Stats-Miuistern för Utrikes Ärenderne, som
enligt 11 § dessa Mål inför Konungen föredrager och
anmäler.
Mig synes likväl, att äfven för Inrikes Civil- och
Krigsärenderne borde finnas Stats-Ministrar af lika värdighet
med de förenämnde. Af de skäl, som kunna anföras
till denna förändring, vill jag nämna några, som i
mitt omdöme bevisa nyttan deraf.
Det tillhörer Konungen ensamt att besluta om alla
de ämnen, som uti Stats-Rådet föredragas, likasom det
är hvarje Ledamots af Stats-Rådet skyldighet att taga
Bilaga A till Exped. N:o 8.
215
kännedom af de ärender, vid hvilkas föredragning han
är närvarande och (har) rättighet att deröfver yttra sig.
Men, lika som man icke kan fordra, att en Konung
skall känna alla omständigheter af sitt Lands ställning,
fördelar och behof samt detaljerne af alla Styrelsens
grenar, kan man ej heller rimligtvis vänta en fullständig
kännedom häraf hos hvarje Ledamot uti Stats-Rådet.
Om också Män kunde finnas af denna vidsträckta omfattning
uti snille, kunskaper och erfarenhet, så kan
likväl deras tid icke medgifva att fullkomligt öfverlemna
sig åt befattning med alla grenar af Landets
Styrelse-detaljer.
Det skulle således efter min tanka blifva för både
Konungen och Staten af vigt och nytta, att uti Inrikes
Civil- och Krigsärenderne äga Ministrar, hvilka, jämte
deltagandet uti rådplägningen om alla Statens allmänna
ärender, kunde hvar och en uti sin egenteliga befattning
äga en mera fullständig kännedom och deråt lemna närmare
uppmärksamhet och drift.
Klagan föres ofta öfver rättvisans tröga gång i vårt
Land, och visserligen kunde den förkortas; men än mera
grundad ^r den anmärkning efter mitt omdöme, att de
egenteligen så kallade Inrikes Civilärenderne, hvilkas
sluteliga pröfning nu tillhörer Konungen, behandlas med
en vidlöftigbet och omgång, öfverflödiga för deras fullständiga
utredning och skadliga för de personer, som
måste vidkännas denna sakernes behandling.
Felet anser jag ligga öppet, och rättelsen är efter
min tanka lätt, ty genom avskaffandet af en del våra
Riks-Collegier och en ganska betydlig förenkling och
minskning af de öfriga skulle ändamålet vinnas.
Jag tror icke, att någon, som känner, huru saker
behandlas uti Collegier, och som gifvit agt på verkan
häraf på Landets Styrelse, skall bestrida detta omdöme.
Jag nämner likväl detta endast i förbigående och
försöker således icke utvecklingen af detta ämne.
Det är icke heller min afsigt att klandra något
visst eller alla våra Collegier. Der finnas många agtningsvärda,
kunniga och af fäderneslandet förtjenta Män. Jag
anmärker tvärtom det allmännas förlust, att desse Män
icke bättre användas, och att de, bundna af en felagtig
arbetsmetod och uselt lönta, framtråka sin tid på en
arbetsbana, der ett till '/4 eller derunder minskadt an
-
216
Riksdagen 1810.
tal, sorn då kunde väl lönas, skulle med kog att göra
gagn gifva ärenderne en mera enkel, redig och skyndsam
gång.
Enkelhet och drift jämte allmän och enskilt säkerhet
och rättvisa äro grundprinciperne för en god och
kraftfull Styrelse. En skicklig Embetsman uträttar mera
ensam än i samfällighet med flera, hvilkas fördomar och
kortsynhet oftast hindra dess nyttiga verksamhet.
För att icke aflägsna mig ifrån det egenteliga ämne,
som jag vågat underställa Höglofl. Utskottets pröfning,
får jag förklara min tanka, att då den troligen vid
Regerings-Formens upprättande åsyftade och vid förra
Riksdagen särskilt ifrågastälde indragning eller förändring
af våra Riks-Collegier af Regeringen medhinnes,
skall den af mig föreslagne ändring uti Stats-Rådet
blifva af ännu större vigt.
Alla .Oeconom iska och Cameral- samt Bergshandteringen
rörande frågor komma ifrån Landt-Styrelsen,
de vigtigare efter beredning vid Härads- eller BergsTings-Rätterne
i orten, och kunna omöjeligen vinna någon
ytterligare utredning eller fullständighet i ett Collegium,
der sakägarne på 30, 40 till 60 mils afstånd och deröfver
skrifteligen skola utföra sina angelägenheter.
Den vinsten skulle således för dem blifva stor att,
i händelse af missnöje med Landshöfdingarnes beslut,
få directe söka ändring hos Kongl. Majit, dit de flesta
frågor af vigt äfven nu komma, och der ärenderne vanligen
mycket fortare än uti ett Collegium afgöras.
Rikets Allmänna Ärenders Beredning borde derföre,
sedan gränslinien emellan Domstols-frågor och dem,
sorn röra Allmänna hushållningen i Riket, noga blifvit
bestämd, afgöra de sednare på lika sätt, som Högsta
Domstolen har slutelig befattning med de förra, så att
Kongl. Majit endast uti Stats-Rådet borde besväras med
sådana frågor, som angå allmänna författningars vidtagande,
befordrings- och egenteliga Regeringsärenden
Inrikes Civil-Ministern borde då egenteligen fästa
sin uppmärksamhet vid sådane ämnen, som tillhörde
Allmänna Beredningen, och blifva Ledamot der, likasom
Justitise-Stats-Ministern är det uti Högsta Domstolen.
Jag bör bekänna, att i afseende på Krigs-Ministerns
befattning kan jag icke våga mig långt in uti ett ämne,
som ligger mera utom gränsen af mitt omdöme. Likväl
Bilaga A till Exped. Nio 8.
217
förefaller mig nyttan uppenbar deraf, att en Man funnes
uti Konungens Råd, som lemnade en vidsträckt uppmärksamhet
åt Krigsväsendets Styrelse. Äfven denna
Styrelse är i dess nuvarande skick till en del uppdragen
åt ett Collegium, och erfarenheten af den Collegiala Styrelsens
olycksaliga verkan på Armeernes rörelser och
belägenhet under sist förflutna krig, då de ofta förstördes
af brist och vanskötsel, fastän penningar voro att tillgå,
kan icke vara för någon inom vårt Land okänd.
Fördelen deraf, att både om Krig skall beslutas
och under dess utförande en Krigs-Minister finnes i
Stats-Rådet, som äger fullständig kännedom af Armeens
belägenhet, tillgångar och behof, och hvilken äfven under
fredstiden häröfver borde äga inseende, är i mitt omdöme
synbar, och jag vill minnas, att den vid förra
Riksdagen af kunnige och erfarne Män blef utredd.
Bland inkast, som kunna möta denna motion, torde
blifva:
l:o) Att den föreslagne inrättningen af flera StatsMinistar
leder till en uti Despotiska Regeringssätt vanlig
Departemental Styrelse; men detta inkast försvinner vid
uppmärksamhet på Regerings-Formens föreskrift, att alla
Regeringsärender skola uti Stats-Rådet för Konungen
föredragas, och att Stats-Rådets Ledamöter alltid äga
rätt och i vissa fall äro skyldiga att sina tankar yttra
och att för sina yttranden ansvara.
2io) Att Stats-Secreterarne äga den befattning, som
Ministrarne skulle få; men om jag medgifver, att StatsSecreterarne
för Finance- och Eclesiastique-Expeditionerne
vid föredragning af de mål, som till deras befattningar
höra, måste känna och öfverse hela vidden af de
Riksvårdande ärender, som äga gemenskap med deras
Departementer, så är deremot Stats-Secreterarnes för
Kammar- och Krigsärenderne nuvarande befattning egenteligen
rigtad åt föredragning af befordriugar och af de
mål, som kunna komma ifrån Collegierne, och deras tid
är deraf så upptagen, att de svårligen medhinna fästa
sin uppmärksamhet vid ämnen, som fordra öfversigt af
det hela i hvarje Styrelse-gren och vidtagande af författningar,
som till allmän nytta leda. Det är likväl
icke min tanka, att Stats-Secreteraren i någon Expedition
skulle bero af blifvande Ministrar eller förlora den
betydande röst, som de äga vid ärendernes afgörande,
10
218
Riksdagen 1810.
ty uti den ligger efter mitt omdöme en af de stora fördelarne
af vår Constitution.
3:o) Att Embeten med Rikets högsta värdighet
blifva en tillökad kostnad för Statsverket utan att nyttan
deraf säkert svarar emot ändamålet.
Jag svarar härpå, i förra fallet, att kostnaden, som
är obetydlig, då fråga är att fylla 2:ne Stats-Råds-löner,
skall lätt ersättas genom indragning af Presidentssysslor
i Collegierne, ty det är icke min mening, att antalet af
Stats-Rådets Ledamöter skall ökas, utan att 2:ne StatsRåd
till Stats-Ministrar skola upphöjas.
Nyttan åter af dessa Embetens inrättning hör vara
en följd af deras bestämmelse och det val, en Regent
nödvändigt måste göra af skickliga Embetsmän, isynnerhet
Rådgifvare, om han skall kunna befordra sitt Lands
och dess egna derifrån oskiljagtiga fördelar.
Men om också motsatsen skulle inträffa och någon
gång de ifrågastälde Ministrarne, i stället för kunnige
i Rikets värf nyttjade och erfarne Män, blefve sådane,
som endast ägde sin tids vanligaste grundsatser och dess
fördomar, utan att hafva snille och vilja att gå längre
med sin urskiljning, eller ock sådana, som icke nitälskade
för sin Konungs och sitt Lands sanna väl och det sednares
upphjelpande, utan blott overksamt förtärde Statens
lön; så skulle de blifva skadlige endast derigenom, att
de försummade göra nytta, och då kunde detsamma inträffa
med Stats-Råd af lika grund, som det kunde befaras
af Stats-Ministrar.
Jag vill icke bestrida, att äfven för Finance- oell
Ecclesiastique-ärenderne särskilta Ministrar borde finnas,
och att följagteligen 2:ne andra Stats-Råd kunde dertill
förvandlas; men jag har icke velat yrka detta derföre,
att jag anser Stats-Secreterarne för dessa Expeditioner
äga mera tid och tillfälle än de för Inrikes Civil- och
Krigsärenderne att sträcka sin omtanka till hela vidden
af de ämnen, som tillhöra deras Expeditioner.
Det kunde också måhända vara likgiltigt, om StatsRådets
Ledamöter kallades Stats-Råd eller Ministrar,
blott att hufvudändamålet vunnes, att, isynnerhet för Inrikes
Civil- och Krigsärender, någon viss Ledamot uti
Stats-Rådet ägde närmare tillsyn samt rättighet och
skyldighet till anmälan af det, som inom hvars och ens
befattning kunde leda till allmänn nytta.
Bilaga B till Exped. N:o 8.
219
Jag har blifvit vidlöftig utan att vara fullständig.
Jag tillägger derföre endast, att jag till Höglofi. Constitutions-Utskottets
upplysta pröfning hemställer, om hufvudsyftemålet
af mitt förslag, på det sätt jag uppgifvit
eller med de förändringar Höglofi. Utskottet finner för
godt att föreslå, bör och kan vinnas. Min afsigt har
egenteligen varit att väcka frågan för att af upplystare
Män utredas. Örebro den 5 October 1810.
J. Mannerstam.
Bilaga B till Exped. N:o 8.
Utdrag af Rrotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 8 Octoler
1810.
Ett af Herr Häradshöfdingen Mannerstam ingifvet
Memorial om inrättande af 2:ne nya Stats-Ministrar samt
en Departemental Styrelse företogs.
Utskottet beslöt, att till Herr Mannerstam skulle
lemnäs det svar, att då ej i Grundlagarne nämnes om
Collegiernes antal, befattning eller varagtighet, synes Lagstiftarens
mening hafva varit att lemna organisation
af Riksstyrelsens ledning till den Regerandes pröfning
att på bästa sätt inrätta; äfvensom Utskottet funnit
stadgandet uti 5 § af Regerings-Formen hvarken finnas
vara hinderligt för Konungens rättighet att, om honom
så godt synes, inrätta en sådan Departemental Styrelse,
som Herr Mannerstam föreslagit, eller åt en viss af StatsRådets
Ledamöter uppdraga inseendet öfver någon viss
gren af förvaltningen; af hvilka anledningar Constitutions-Utskottet
icke trodde någon ytterligare föreskrift
eller Lagförändring vara af nöden.
220
Riksdagen 1810.
N:o 9.
Till Riksdagsmannen J. Olsson Longberg.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 12 October 1810.
S. D. Till Constitutions-Utskottet hade Riksdagsmannen
J. Olsson Longberg från Gestrikland
ingifvit ett Memorial, hvari han begärt Utskottets
förklaring öfver 77 § Regerings-Formen
samt 33 § Riksdags-Beslutet vid sistlidne Riksdag,
äfvensom att Utskottet genom OriginalHandlingarnas
uppteende måtte förvissa BondeStåndet
om rätta förhållandet med Riksens Ständers
Beslut vid sista Riksmöte, rörande Kungs- och
Kungs-Ladugårdarnes förvaltning. ConstitutionsUtskottet
beslöt att till Riksdagsmannen Long
Ö
Ö
berg enskildt afgifva det svar, att Utskottet ej
är berättigadt göra någon förklaring öfver Grundlagarne,
som vid en innevarande Riksdag kunde
blifva gällande eller ens leda till att bestämma
meningen om deras rätta förstånd.
Hvad åter Riksdags-Beslutet vid förra Riksdagen
beträffade, skulle Utskottet tillkännagifva,
att det ej derom kan ingå i någon pröfning än
Bilaga A till Exped. N:o 9.
221
mindre uppte dess Original-Act, som ej finnes och
aldrig funnits eller kunnat finnas i Utskottets
förvar.
Härmed följa 5 bilagor (A, B).
Bilaga A. lill Exped. N:o 9.
Ödmjukt och vördsamt Memorial
till
Högloft. Constitutions-Utskottet.
Af de öfverläggningar, som i Bonde-Ståndet förevarit
rörande ledige eller framdeles ledige blifvande
Kungs- och Kungs-Ladugårdarnes förvaltning, som 77 §
Regerings-Formen och 33 § Riksdags-Beslutet, af den
2 Maj, omnämner, har Ståndet ej trodt sig kunna frångå
dess beslut, efter Högloft. Stats-Utskottets Betänkanden
af den 19, 25 Mars och 4 April detta år, och af hvars
ordalydelse och i följe deraf tagne beslut Riksens Ständer
afgjordt, att dessa lägenheter borde styckas, till
skatte försäljas och inroteras. Men som Kongl. Majit,
till följe af uti förut åberopade 33 § Riksdags-Beslutet
införde ordet pröfning, i nåder aflemnat dess Proposition
om förvaltningen på det sätt, att desse lägenheter
borde förarrenderas, hvarigenom Bonde-Ståndet,
i synnerhet hvad de onereusa dagsverken vidkommer,
trodt sig framgent komma att lida, utom den brist, som
af framdeles påräknade, flerfaldiga tillgångar af dessa
lägenheter uppstår; i följe af hvilka uppkomne stridigheter
i ordaförståndet af detta förvaltningssätt och denna
pröfning jag ödmjukeligen anhåller om Högloft. Utskottets
förklaring af nämnde §§.
Härvid får jag äfven lika ödmjukt anhålla, att Högloft.
Utskottet igenom Original-Handlingarnes uppteende behagade
förvissa Ståndet om rätta förhållandet i desse
ganska vigtiga ämnen.
Ordalydelsen i 33 § Riksdags-Beslutet jemfördt
med förut åberopade Högloft. Stats-Utskottets Memorialer,
222
Riksdagen 1810.
hvarpå Proposition och Beslutet grundade sig, stämma
öfverens, så vida ordet pröfning i det senare saknas.
Uppmärksamheten kan lätt fela vid uppläsandet af
så många och vigtiga ämnen, då jag icke varit så lycklig
att vid sist förflutne Riksdag haft förmån vid
denna fråga vara närvarande, och det är i följe af denna
arindran jag vill förmoda, att förhållandet kan igenom
Originalernes granskning snarast utredas. Att Riksens
Höglofl. Ständer i sitt beslut, tagit vid sista Riksdagen
i detta ämnet, samfält varit af den tankan, efter hvad
jag nu haft tillfälle af der varande Ledamöter utaf
mine medbroder inhemta, att Krono-Domainerne skulle
säljas, styckas och roteras, är ganska säkert, och att
denna förklaring af Regerings-Formen och RiksdagsBeslutet
försätter dem och Allmänheten i den största
oro, är lika visst. Det är endast Höglofl. Utskottets förklaring
och Original-Handlingarnes uppteende, som skulle
afböja alla dessa bryderier och sammanjämka så besynnerliga
olikheter i ett ämne af så mycken vigt.
Örebro den 10 October 1810.
J. 0:son Longberg.
från Gestrikland.
Bilaga B till Exped. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Uonstilutions-Utslcott den 12 October
1810.
Derefter företogs det af Riksdagsmannen Longberg
ingifne och sedan förra Plenum på bordet hvilande Memorial,
hvaruppå Utskottet beslöt att honom till svar
skulle lemnäs, att Utskottet ej ansåg sig berättigadt göra
någon förklaring öfver Grundlagarne, som vid en innevarande
Riksdag kunde blifva gällande eller ens leda
till att bestämma meningarne om deras rätta förstånd;
äfvensom Utskottet ej till pröfning kunde upptaga hvad
förra Riksdags-Beslutet bekräftade, ännu mindre kunde
uppte någon Original-Act, som ej kunde finnas i Utskottets
förvar.
Expedition N:o 10.
223
N:o 10.
Till Assessor J. G. Gahn.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions- Utskott
den 13 October 1810.
S. D. Herr Assessor Gahn hade föreslagit
följande förändringar i 81 och 83 §§ RegeringsFormen,
nemligen i den 81 § i stället för orden
»Ej må frågor derom i Ståndens Plena väckas,
utan anmäles de» etc., att densamma så skulle styliseras:
Ej må frågor derom, till någon slags öfverläggning,
i Ståndens Plena väckas och upptagas, utan
anmäles dee tc.; samtiden 83 •. Frågor rörande Grundlagarnes
förklaring eller tillämpning må icke
heller någonsin kunna till öfverläggning i Ståndens
Plena upptagas, utan anmäles de hos Riksens
Ständers Constitutions-Utskott och behandlas
i samma ordning, sorn båda näst föregående §§
föreskrifva.
Utskottet underlät ej att fästa mycken uppmärksamhet
vid de skäl anmärkaren anfört för
sina förslag till ändring; men det har ej trott
sig till dem kunna tillstyrka något bifall. Vid
den sistförflutne Riksdagen hade inom Utskottet
samma betänkligheter kommit under öfvervägande,
men Utskottet påminde sig, att man då
224
Riksdagen 1810.
f ansett Constitu tionens esprit vara fullkomligen
uttryckt i de stadganden Grundlagarne inne/
hålla. När Lagstiftaren öppnade ett tillfälle att
göra förändringar i Grundlagarne lagligen möjliga,
borde hans bemödande å andra sidan sträcka
sig derhän, att dylika förändringar icke alltför
lätt eller alltför ofta skulle kunna gå för sig.
Af sådant skäl blef stadgadt, att Motioner till
Grundlagens förändring dels endast af enskilde
personer skulle få göras, dels endast hos Utskottet
enskildt väckas. I det förra fallet försäkrades
Utskottets oväldighet att ej af en för
tidigt uttryckt allmän opinion i sin pröfning
bestämmas; i det sednare öppnades för Utskottet
ett tillfälle att efter en noggrann pröfning kunna
nedlägga frågor, under ingen annan controll än
publicitetens, hvilka frågor, hos Stånden upptagna
och således erfordrande svar, nödvändigt
skulle framkalla yttranden i Plena öfver mål,
dem Utskottet ansett ej förtjena något afseende.
När Utskottet härjemte betragtade, att alla remisser
från Riksens Ständers Plena rörande Constitutionsfrågor,
aldrig kunde leda till annat än
förslag till förändringar, hvilka blott efter den
nästföljande Riksdagen kunde blifva gällande,
fann Utskottet det af anmärkaren anförde skäl,
att Riksdagsärendernas gång hindrades, då frågor
om Grundlagens rätta begrepp ej kunde slitas,
mindre vigtigt, och att, om man än måste medgifva,
att stridigheter om Grundlagens mening
alltid äro obehaglige, är det dock högst nödvändigt,
att upplösningen af dessa stridigheter ej
så fullkomligt måtte bero af de få personer, som
utgöra Constitutions-Utskottet, enär den förklaring
af Lagens förstånd, de kunde göra, skulle
Expedition N:o 10.
225
för ögnablicket bestämma Riksens Ständers eller
ett Riks-Stånds tanka derom.
Ytterligare hade Herr Assessorn vid 61 §
Riksdags-Ordningen anmärkt, att orden i 7 Mom.
»af de röstandes antal» och i 9:de »de fleste»
borde utgå; hvilken anmärknings rigtighet Utskottet
väl medgaf men dock ansåg den så föga
vigtig, att det ej trodde densamma till Riksens
Ständer behöfva anmälas.
I anledning af 64 § Riksdags-Ordningen och
103 § Regerings-Formen hade Herr Assessorn
föreslagit, att den deri föreskrifna första voteringen
med Ja och Nej måtte uteslutas. Utskottet,
som ansåg det hafva varit väl, om så
vid Grundlagens stiftande hade blifvit stadgadt,
trodde sig dock ej nu böra någon förändring i
afseende derpå föreslå, då det dels ännu icke
lärer vara utrönt, hvad som mest kunde befordra
den nödiga grannlagenheten i ett så
vigtigt omdöme, och dels under de omständigheter,
som föranledt detta Grundlagens stadgande,
man ej lärer kunna förutse, hvarthän ett
förslag till förändring kunde leda.
I anledning af den vid 65 § Riksdags-Ordningen
af Herr Assessorn gjorda anmärkning
erinrade sig Utskottet, att ett förslag till förändring
i denna § vid sistlidne Riksdag blifvit
från Constitutions-Utskottet till Riksens Ständer
öfverlemnadt, hvilket hufvudsakligen hade
samma syftning. Utskottet ansåg derföre öfverflödigt
att något ytterligare härutinnan föreslå
men trodde, att rätta tiden till föreslående af en
bättre redaction af denna § vore den, då Riksens
Ständer besluta, huruvida icke en Ledamot
i Committéen alltid bör väljas bland Presterskapet.
226 Riksdagen 1810.
Hvad angick anmärkarens önskan, att uti
Riksdags-Ordningens 41, 66 och 67 §§ måtte
stadgas, huruvida Banco- och Riksgälds-ContoirsFullmägtige
kunna till Riksdagsmän väljas, då
Riksdag hålles å annan ort än i Hufvudstaden,
åberopade Utskottet sitt förut gifna yttrande,
att det ansåg Riksdagsmannarätten som den heligaste
af alla medborgerliga och trodde den af
inga föregående uppdragne förtroenden kunna
inskränkas.
Jemför sid. 126—131, 110-142, 151.
f
Expedition N:o 11.
227
N:o 11. >
Till Riksdagsmannen J. M. Wessing.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 13 October 1810.
Vid den af Riksdagsman Wessing begärde
förklaring af 17 § i Riksdags-Ordningen kan
Constitutions-Utskottet icke lemna annan upplysning,
än att denna §:s tillämpning i särskildta
fall är en åtgärd, som tillkommer vederbörande
Domstolar, och att, då §:ns stadgande är bestämdt,
kan Constitutions-Utskottet icke ingå i pröfning
hvarken af den retroactiva verkan, man försökt
densamma tillägga, eller af enskildta Personers
valrättighet. Hvilket enligt 84 § RegeringsFormen
skulle Riksdagsman Wessing till svar
lemnäs.
Bilaga till Exped. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcott den 10 October
1810.
Företogs ett af Riksdagsmannen Wessing ingifvet
Memorial angående förklaring af 17 § Riksdags-Ordningen:
-
228
Riksdagen 1810.
»I anledning af 17 § i Riksdags-Ordningen har i
flere Landsorter uppkommit skiljaktiga tvistigheter, i det
en del Ståndspersoner eller Bönder, som hafva så beskaffade
hemman, att de efter denna Riksdags-Ordning
ej kunna väljas till Riksdagsmän eller blifva Electorer,
alldeles velat undandraga sig all betalningsskyldighet af
Riksdagsmannaarfvodet för den valde Härads-Fullmägtigen.
Andre åter, något billigare, endast vilja undandraga
sig från den dag Riks(dags)-Ordningen är daterad men
nästan alle öfrige ifrån den dag, den blifvit i kyrkorne uppläst.
I sådant skick om Riksdags-Ordningens mening anhåller
jag vördsammeligen hos Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskott få upplyst om och hvilkendera af de
uppräknade meningarne är den rättaste eller, då alla är
obetagit i soknestugan ingå för att utnämna laglig Elector,
således alla kunna anses för väljande, ehuru de ej
hafva rättighet blifva i närvarande Representation valde;
hvilket synes mycket billigt, efter äfven de få njuta de
förmoner, en Riksdagsman har sig uppdragit Häradet förvärfva.
Örebro den 10 October 1810.
Joli. M. Wessing,
från Siende och Tuhundra Härader i
W estmanland.»
Utskottet beslöt, att Riksdagsmannen Wessing skulle
lemnäs det svar, att Utskottet ej kan lemna annan upplysning,
än att denna §:s tillämpning i särskildta fall
är en åtgärd, som tillkommer vederbörande Domstolar,
och att, då §:ns stadgande är bestämdt, kan Constitutions-Utskottet
icke ingå i pröfning hvarken af den retroactiva
verkan, man försökt densamma tillägga, eller
af enskildta Personers valrättighet.
Expedition N:o 12.
229
N:o 12.
Till Riksdagsmannen J. M. Wessing.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
der 13 October 1810.
Då Riksdagsman Wessing uti sitt till Constitutions-Utskottet
inlemnade Memorial af den
10 dennes endast anmält ett inom det Hedervärda
Bonde-Ståndet sig tilldragit factum, nemligen
Talemans förklaring, att frågan om Kronogodsens
försäljning vore hvilande, samt de skäl,
hvaruppå Riksdagsman Wessing grundade sin
tvekan öfver lagligheten af denna Talemans
åtgärd, har Constitutions-Utskottet, som i denna
hemställan icke funnit något förslag till förändring
eller till en till Grundlagens förtydligande
ländande förklaring, icke kunnat deraf finna sig
föranlåtit att till Riksens Ständers vidare pröfning
något dylikt förslag i detta ämne öfverlemna
och har i hufvudfrågan, rörande Talemans
vägran af Proposition, intet annat öfrigt än att
hänvisa till sitt, i anledning af Ståndets remiss,
öfver samma ämne afgifne utlåtande.
Upplysningsvis anser sig Utskottet likväl
böra tillägga, att då om ett Riksdags-Beslut det
230
Riksdagen 1810.
heter, att det är gjordt, samtyckt och förafskedadt,
måste Konungs och Ständers således gemensamt
uttryckta bifall grunda sig ej allenast på hufvudfrågorne
men äfven på alla dermed förenade
vilkor och förbehåll, sådana de i Riksdags-Beslutet
finnas och äro upptagne.
Hvad angår det i 2:dra puncten af 77 §
Regerings-Formen förekommande uttryck, att
Kronolägenheterne skola förvaltas efter de grunder,
Riksens Ständer derom föreskrifva, har Constitutions-Utskottet
i anledning af den vid Constitutionens
antagande dervid gjorde anmärkning
uti det Vällofl. Borgare-Ståndet, hvarigenom man
önskat tilläggning af ordet använda, redan under
förra Riksdagens lopp afgifvit följande utlåtande:
»För att undanrödja allt tvifvelsmål rörande
Riksens Ständers rätt i detta hänseende får Utskottet
blott hänvisa till första puncten af ifrågavarande
§. Då Riksens Ständer förbehållit sig
att gemensamt med Konungen kunna afhända
Kronan de i §:n uppräknade lägenheter, följer
tydligen deraf, att användande-rätten är åt Riksens
Ständer bevarad.»
Constitutions-Utskottet tror sig icke vidare
behöfva fästa Riksdagsman Wessings uppmärksamhet
hvarken derpå, att ordet förvalta synes
bestämma beskaffenheten af Riksens Ständers i
detta ämne af Konungen oberoende rätt, eller att
hela Grundlagens esprit i anseende till allmänna
författningar hvilar på Konungs och Ständers
inbördes bidragande och medverkan utan får
endast i följe af 84 §:ns föreskrift Riksdagsman
ofvanstående till svar meddela.
Bilaga till Exped. N:o 12.
231
Bilaga till Exped. N:o 12.
Vördsamt Memorial.
Då den högst oförmodade och hela Ståndet oroande
omständighet inträffat, att vår älskade och vördade Taleman,
understödd af vår Secreterares bemödande, tagit
sig anledning af Regerings-Formen vägra någon Proposition
rörande Krono-Domänernes försäljning, får jag med
all undergifvenhet för min Aller Nådigste Konungs framställe
Nådiga Proposition och med all högaktning för
Bonde-Ståndets af Honom förordnade Styresmän till Riksens
Högloft Ständers Constitutions-Utskott vördsammeligen
hemställa, huruvida ett sådant vägrande kan vara
öfverensstämmande med Grundlagarnas verkliga mening.
Denna tvekan är hos mig föranledd af 2:ne ordsaker:
l:o) att då Tittulbladet af detta års Riksdags-Beslut
innehåller, att det är gjordt, samtyckt och för af skedat,
synes mig deraf följa, att vår Aller Nådigste Konung
dertill lemnat sitt bifall, hvarföre intet, som derutinnan
är afgjordt, kan utan Konungs och Ständers gemensamma
bifall ändras; 2:o) finner jag ordet förvalta i RegeringsFormen
ej mer hindra Ständerna att försälja vissa KronoDomäner
än för dem förleden Riksdag att bortgifva
Leckö Kungsgård.
Dessa mina tankar dristar jag öfverlemna till Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions-Utskotts upplysta
ompröfvande.
Örebro den 10 October 1810.
Joli. Magn. Wessing,
från Sienda och Tuhundra Härader
i Westmanland.
232
Riksdagen 1810.
N:o 13.
Till Borgmästaren C. Arsenius.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions- Utskott
den 13 October 1810.
Constitutions-Utskottet, som funnit hufvudföremålet
af Borgmästare Arsenii Memorial angå
pröfningen af ett Riksens Ständers vid förra Riksdagen
vidtagne Beslut, har ej funnit en sådan
profning på något sätt höra till ConstitutionsUtskottets
befattning och kan således icke deröfver
något yttrande afgifva. I förbigående vill
Utskottet endast anmärka, att en skillnad är
emellan att göra nåd åt brottslingar och att
efterskänka Statens medel, samt att det Jus
majestaticum, som i det förra afseendet tillkommer
Konungen, icke kan sträcka sig ända till
tredje mans rätt.
Då Utskottet häruppå vill fästa Herr Borgmästarens
uppmärksamhet, har Utskottet för öfrigt
intet annat svar än det ofvan anförde att
enligt 84 § Regerings-Formen Herr Borgmästaren
meddela.
Bilaga till Exped. N:o 13
233
Bilaga lill Exped. N:o 13.
I anledning af Höglofl. Lag-Utskottets yttrande,
att det icke kunde befatta sig med pröfningen af mitt
härhos följande Memorial, får jag nu dermed ödmjukast
vända mig till Höglofl. Constitutions-Utskottet, med lika
anhållan om en. sådan dess åtgärd dervid, som kan
bidraga till det påsyftade ändamålet, den oskyldigt
lidandes räddning från nöd och förtryck; hvarvid jag
äfven trodt mig af omständigheterna föranledd att göra
följande tilläggning: Att om det uti mitt Memorial införde
Riksens Höglofl. Ständers vid sistlidne Riksdag
fattade Beslut, så lydande: »Om under loppet af Rättegången
den Sökandes egendom skulle vara belagd med
Seqvester, en sådan Seqvester då icke annorlunda än
emot behörigen godkänd borgen måtte upphäfvas» —
måste så förstås, som skulle en för Kronans räkning lagd
Seqvester icke kunna i laglig väg häfvas, enär andras
rätt gjorde det nödvändigt, till exempel enär ibland den
qvarsatte egendomen befunnes annor Mans gods eller
ock andre Borgenärers, som voro antingen prioriterade
framför Kronan eller till betalning lika berättigade,
gjorde sin rätt gällande, då kan jag intet annat finna,
än att Riksens Ständers Beslut är mindre enligt med
Lagen, emedan det synes etablera en regel, som leder
till kränkning af andras lagliga rätt; hvarföre ock jag
icke kan finna något hinder för Höglofl. ConstitutionsUtskottet
att å denna Riksdag proponera ändring eller
modification i senaste Riksdags-Beslutet i ofvannämnde
afseende, om ock hufvudfrågan angående Konungens rätt
skulle anses såsom å denna Riksdag väckt för att å
nästa Riksdag afgöras.
Sluteligen måtte mig tillåtas en enda fråga: När
Riksens Höglofl. Ständer äro församlade för att döma
öfver Allmänna ärender, hvarmed de enskildta alltid
måtte vara i närmare eller fjermare förbindelse, om
då, liksom nu, collision uppstår emellan Kronans säkerhet
på den ena sidan och Mensklighetens rätt på den
andra, hvilken af desse två bör då äga företrädet?
Af svaret på denna fråga tyckes hela saken bero.
C. Arsenius,
✓
234
Riksdagen 1810.
Ödmjukt Memorial.
I afseende på Nåde-ansökningar, som kunna kos
Konungen i underdånighet ingifvas rörande eftergift af
sådane genom laga kraft vundne Domar eller Utslag,
fastställande balancer, Penninge-Verk, Stats-Contoiret eller
de under Collegiernas och särskildte Directioners styrelse
varande Cassör, föreslog Kongl. Maj:t i Nådig Proposition
till förlidne Riksdagens Ständer, huruvida, enär
Konungen kunde finna godt att i sådana frågor höra
Ständernas Fullmägtige i Riksgälds-Contoiret eller vederbörande
Emhets- och Tjenstemän vid deras öfrige Penninge-Verk,
Ständerne ansågo nödigt förse dem med någon
Instruction för deras utlåtande.
På denna Nådiga Proposition, som var ett lika talande
bevis af Konungens faderliga hjertelag för oskyldigt
olycklige undersåtare som af dess oinskränkta förtroende
för Rikets Ständer, följde ett svar, som vida
öfversteg gränsen af Propositionen och innefattade ämnen,
mindre lämpliga till frågan. Riksens Ständers pluralitet
yttrade nemligen, att, då den äskade Instructionen icke
kunde föreslås, Konungen skulle täckas låta verkställigheten
af Domar och Utslag i ersättnings-frågor om hvilkas
eftergift underdåniga ansökningar blifvit gjorde anstå
till dess Riksens Ständer sammanträdde och sjelfve
kunde komma i tillfälle att sitt utlåtande deröfver meddela,
och att, om under loppet af Rättegången den Sökandes
egendom skulle vara till Statens säkerhet belagd
med Seqvester, en sådan Seqvester icke annorlunda än
mot behörigen godkänd borgen måtte upphäfvas.
I detta svar instämde likväl icke Högloft. Ridder -  skapet och Adeln efter hvad jag tror mig veta; tvärtom
fann detta Stånd, att det tillstyrkte uppskofvet med slike
eftergifts-frågors afgörande skulle betaga all med ansökningen
åsyftad verkan, samt att det enligt Sveriges Grundlag
vore Konungens enskilta rätt att dispensera Lagen
och i brottmål göra Nåd, hvaraf följde, att pröfningen
om eftergifter ej tillkomme Riksens Ständer, och derföre
beslöt Ridderskapet och Adeln, att hädanefter, som hittills,
denna pröfning ensamt skulle Kongl. Maj:t tilhöra,
samt att, då Kongl. Maj:t vill i Nåder inhämta Riksens
Ständers Fullmägtiges eller vederbörande Embetsmäns
Bilaga till Expcd. N:o 13.
235
utlåtande, dessa då böra vid det ansvar, en upplyst och
redlig man lika så litet frugtar som sig undandrager, efter
sig företeende omständigheter i hvarje mål förklara,
hvilka skäl och anledningar de kunna finna vara af den
beskaffenhet, att de talte för eller emot den sökte Nåden
och eftergiften, utan all vidare Instruction. Nästan af en
händelse har jag fått någon kunskap om denna fråga,
visserligen vigtig för Staten, hvars rätt den rörer, men
i min tanke tusen gånger vigtigare för den oskyldigt
olycklige, hvars stora, heliga rätt till allmänt och enskilt
behjertande kan aldrig nog vårdas; och jag tror mig
fullgöra både mitt eget hjertås och allmänna billighetens
fordran, då jag nu vågar helt bestämdt förklara min enfaldiga
tanke, att den vid förra Riksdagen föreslagne
utväg om uppskof med publica ersättnings-frågors afgörande
i Nådeväg hvarken är förenlig med Constitutionens
föreskrifter eller ledande till ändamålet. Det är
enligt Reger in gs-Formen lika säkert, att Konungen allena
äger att i brottmål göra Nåd och i andra läll
dispensera Lagen, som det för ärendernas gång är ansett
nödvändigt, att Riksens Ständers åtgärder icke må sammanblandas
med Konunga-Magtens eller sträcka sin
verkan till enskilta frågors bedömmande. Man har väl
ännu aldrig sett en Stat, der Konung och Folk ömsom
utöfvat Jura majestatica; och då Riksens Höglofi. Ständer
i Grundlagen icke förbehållit sig pröfningen af dispence-
och benådnings-frågor, så synes mig allt förbehåll
derom, i ett eller annat fall, nu komma för sent och
vara olämpeligt.
Med en fast öfvertygelse att Konungen i Nåder
lärer förfara med ansökningar om publica medels eftergift,
på sätt omständigheterna i hvarje särskild händelse
fordra, så att hvarken mensklighet eller oskuld förolämpas
eller Statens medel oförtjent eftergifvas, anser jag
således Ständers hörande öfver utöfningen af ett Jus
majestaticum emot enskild Person och ännu mera deras
decisions-rätt i en slik fråga vara Constitutions-stridigt.
Jemte desse betraktelser öfver oformligheten af en benådnings-frågas
uppskof till en inträffande Riksdag hemställer
jag äfven, huruvida det öfverenstämmer med rättvisan
och billigheten att, sedan ett balance- eller ersättnings-mål
är definitivt afgjordt af Domaren, likväl låta en
under Rättegången lagd Seqvester på Uppbördsmannens
236
Riksdagen 1810.
eller hans Cautionisters egendom fortfara, i flera års
väntan på Riksdag. Genom en sådan anstalt skulle den
med Seqvester belagde gäldenären, ehvad förhoppning
om eftergift han än kunde göra sig, i längre tid sättas
utur dispositionen af sin egendom, hans Credit och verksamhet
småningom förstöras och kanske han sjelf, ofta
med en talrik famille, försmägta i elände, innan tiden
komme att frälsa honom derifrån, samt Staten såmedelst
få en börda mera och några medlemmar mindre. Genom
en sådan anstalt skulle ytterligare det lagstridiga förhållande
uppkomma, att andre mera prioriterade fordrings-ägare
hos en Kronans Uppbördsman eller dess
Cautionist med tiden utestängdes från den rättigheten
att göra sitt fordrings-anspråk gällande och tvingades
att afvakta Ständernes sammankomst för att efter deras
afkunnade Nåd öfver gäldenären omsider finna tillfälle
att åtkomma sin fordran, som likväl ofta kan äga företräde
för Kronans och Publica Verks.
Jag får äfven tillägga, att den utväg, Ständerna
föreslagit om Seqvesterns upphäfvande emot godkänd
borgen, förekommer mig så mycket frugtlösare, som en
publik gäldenär, dömd till ersättning, och hvars befrielse
derifrån skulle ankomma på decisionen vid en blifvande
Riksdag, föga eller intet lärer kunna anskaffa en antagelig
borgen, som ingen klok menniska under så osäkra
vilkor skulle förmås att ingå. På dessa i erfarenhet
grundade skäl underställer jag Vällofl. Ståndets mogna
pröfning, om icke benådnings-frågor i balance- och ersättnings-mål
böra af Konungen ensamt behandlas och pröfvas,
i likhet med hvad Regerings-Formen rörande Konungens
benådnings-rätt i allmänhet föreskrifver; anhållande,
att detta mitt anförande må till vederbörande
Utskotts granskning och yttrande remitteras. Örebro
den 22 September 1810.
C. Arsenius.
Expedition N:o 14.
237
K:o 14.
Till Grefve A. G. Mörner.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott
den 16 Oct. 1810.
S. D. Till Constitutions-Utskottet har Herr
Cabinetts-Kammarherren och Riddaren Grefve
A. G. Mörner inkommit med anmärkningar och
förslag till förändringar uti åtskillige af Regerings-Formens
och Riksdags-Ordningens stadsanden.
Utskottet har, med den uppmärksamhet och
noggrannhet ett ämne förtjenar af så stor vigt,
som det är att till öfverenstäminelse med Samhällsinrättningens
ändamål jemka det förhållande,
som bör finnas emellan den Styrande och
den Lagstiftande Magten, samt för framtiden försäkra
de principers orubbade bestånd, som för
dessa förhållanden af våra nu varande Grundlagar
redan finnas erkända och utstakade, dessa
anmärkningar och förslag till pröfning upptagit
och får nu enligt den föreskrift, 84 § Regerings-Formen
lemnar, till anmärkaren enskildt
afgifva följande svar:
Då Utskottet öfvervägt det af anmärkaren
föreslagne tillägg vid 110 § Regerings-Formen
238
Riksdagen 1810.
och 78 § Riksdags-Ordningen, att efter orden
»sin frihet beröfvas» måtte införas: för dess
laglikmätiga yttranden, har Utskottet visserligen
insett det anmärkarens afsigt syftade derhän,
att, om någon medlem af Riks-Stånden begår en
lagstridig handling, han då måtte kunna under
tilltal ställas; men Utskottet har ej kunnat inse,
att detta ändamål skulle vinnas derigenom att
Lagen förklarade den Person tryggad, som handlade
laglikmätigt: ett stadgande så nära förbundit
med begreppet om all Lag, att dess uttryck
i Lagen ej behöfves. Deremot, och då Utskottet
lika med anmärkaren funnit det stadgande
i 78 § Riksdags-Ordningen, att s/6-delar
af Ståndets röster behöfvas för att tillåta ett
sådant tilltal, försvåra möjligheten att ställa en
Riksdagsman under tilltal, har Utskottet, uti sitt
till Respective Riks-Stånden afgifne förslag till
förändringar i Rikets Grundlagar, föreslagit en
förminskad proportion af 2/3-delar.
Den förändring af 78 § Riksdags-Ordningen,
som anmärkaren föreslagit rörande en Riksdagsman,
som särskildt trycker ett yttrande inom
sitt Stånd utan detsammas bifall, fann Utskottet
största skäl att tillstyrka och har i detta afseende
hos de Respective Riks-Stånden till
nästkommande Ständers sluteliga afgörande anmält
det tillägg, anmärkaren föreslagit uti 2
Mom. af 78 §:n efter orden »Riksdags-Ordning
utsätta»: Vare en hvar, som utan sitt Stånds begäran
pä egen kostnad låter särskildt trycka ett
i något Stånd eller Utskott ingifvet Memorial,
enahanda Författare-ansvar underkastad.
Utskottet har äfven funnit den säkerhet, en
Riksdagsman bör i Grundlagen hafva sig förvarad,
röra hans gerningar såsom Medlem af den
Expedition N:o 14.
239
Lagstiftande Magten. Då den Verkställande Magten
alltid äger styrkan, bör Individuen fredas
mot denna styrka genom Lagen; hvilket fredande
i afseende på den Verkställande Magten
Utskottet anser vara vunnet genom den 110 §:ns
föreskrift. Men, då en Riksdagsman i sina yttranden
anfaller Individuer, skulle, om han ej
sjelf finge betragta sig som Individue, den personliga
säkerheten för heder och godt rykte
vara i våda. Utskottet har till förekommande
af dessa olägenheter ansett det af anmärkaren
i denna del uppgifne förslag vara tjenligast
och dervid funnit det yrkade Författare-ansvaret
för individuella förolämpanden af Personer utom
Ståndet böra äga rum, äfven utan att sådane
yttranden blifvit särskildt genom trycket allmän
gjorde.
En fråga af den mest grannlaga beskaffenhet
är visserligen den, huruvida förändringar
uti Grundlagen vid Urtima Riksdagar få företagas.
Utskottet har trott det vara en hufvudsaklig
afsigt hos Lagstiftaren, att icke Grundlagen
måtte skyndsammare förändras, än opinionerne
hinna utvecklas. Då Grundlagen stadgar,
att Riksens Ständer skola hvart 5:te år, såsom
sjelf kallade, sammankomma, lärer det vara denna
tidsrymd, Lagstiftaren velat utsätta för tänkesättens
mognande i afseende på Lagen. Constitutions-Utskottet
har således trott det vara öfverensstämmande
med Regerings-Formens esprit att
tydligare bestämma och till Fem år utsätta den
tid efter hvilken Beslut rörande Grundlags-förändringar
kunna, vare sig öfver Propositioner
komne från Konungen eller Motioner väckte
hos Riksens Ständers Constitutions-Utskott, fattas.
Likväl är det ingalunda Utskottets mening,
240
Riksdagen 1810.
att i afseende på denna Konungens och Riksens
Ständers rätt en skillnad borde äga ruin vid Lagtima
eller Urtima Riksdagar. Enär det blefve
stadgadt, att Konung och Ständer ej må något
besluta, förrän Fem år framlupit från den tid,
då sådane förändringar blifvit föreslagne, vore
hufvudsakeligen ingen annan förändring i den
nuvarande Grundlagen gjord, än den, att Konungs
och Ständers rätt i detta afseende kunde
genom infallande Urtima Riksdagar blifva till
högst Nio år hvilande.
Utskottet fann äfven, att detta nya stadgande
för ingen del borde sträcka sig längre
än till Beslutet öfver Grundlagarne, icke till
rättigheten att med deras förbättrande sig sysselsätta;
en sak, den Utskottet ansåg såsom ett
åliggande för Constitutions-Utskottet att hvarje
Riksdag uppfylla.
Då, enligt Utskottets ofvan framstälda tanka,
ingen distinction emellan Urtima och Lagtima
Riksdagar är behöflig, är mera ingen positiv
anledning för handen att föreslå en inskränkning
i Motionsrätten vid de Urtima Riksdagarne.
Men af den framställning härutinnan,
som anmärkaren trott tillhöra förslaget om faststälde
terminer för de Lagtima Riksdagarne,
hemtar Utskottet nu tillfälle att yttra sin ömtålighet.
öfver en så väsendtlig del af Folkrepresentanters
rättigheter, hälst Utskottet anser
dessa rättigheter på det närmaste förknippade
med Ständers existence.
Sluteligen har Constitutions-Utskottet till
pröfning upptagit en af anmärkaren gjord väsendtlig
anmärkning emot den 56 § af RegeringsFormen
och den dermed i förening stående 49
§ af Riksdags-Ordningen. Under ett o vilkorligt
Expedition N:o 14.
241
erkännande af de grundsatsers rigtighet på hvilka
anmärkaren stödjer sin tanke om Lagstiftande
Magtens collectiva rättigheter och om individuens,
såsom medlem af denna Magt, kunde likväl Utskottet
ej finna, att en nödig jemvigt mellan
dessa rättigheter vore på något sätt rubbad genom
de stadganden, ofvannämnde §§ innefatta.
Det är visserligen af vigt, hvad anmärkaren yrkar,
att icke Lagstiftningens gång hindras eller förvirras
af enskildta viljors obehöriga inflytande,
och att alltid Lagen måtte vara ett uttryck af
allmän vilja öfver ett allmänt kändt behof. Lagstiftaren
synes hafva velat bekräfta denna grundsats,
då han stadgat, att alla allmänna frågor,
som uti Riks-Stånden väckas, måste utan förutgående
pröfning genast öfverlemnas till beredande
i något Utskott. Skulle, emot detta stadgande,
étt bifall af Ståndet till en sådan remiss
anses erforderligt, då är det, som Lagstiftningen
snarast kan hindras i dess gång och förvirras
af enskildta viljors obehöriga inflytande. Utskottet
insåg ej, huru ett sådant samtycke till
remiss skulle inom ett Riks-Stånd kunna erhållas
uti frågor, som egentligen hvilade på
opinioner, så framt icke i följe af en förutgående
pröfning; och denna pröfning blefve till äfventyrs
mången gång intet annat än en hård strid
om ord och uttryck, ledande till oenighet och
tidsutdrägt och hvari ofta personliga intressen
skulle blanda sig för att redan i sin början
qväfva nyttiga undersökningar. Det vore då,
som Lagstiftningen hindrades uti sin gång eller
förvirrades af enskildta viljors obehöriga inflytande.
Anmärkaren säger, att Lagen bör vara
ett uttryck af allmänt kändt behof; men är det
väl att förmoda, att den skyndsamt företagna
n
242
Riksdagen 1810.
pröfning, hvart och ett ämne före remissen borde,
enligt hans tanka, undergå, skulle ljusligen och
hastigt öfvertyga ett talrikt samfund, att Motionen
innebär eller icke innebär ett allmänt kändt
behof? De stadganden ofvanbemälte §§ innefatta
hafva, enligt Utskottets öfvertygelse, den dubbla
afsigt dels att förekomma allt förhastande uti
Ståndens Beslut, dels att moderera Ståndens öfverläggningar,
derigenom att målen, alltid utredda,
böra från Utskotten till Stånden återkomma.
Utskottet kan för öfrigt, då det ur dessa anförda
skäl ej kunnat instämma i den synpunct, hvarunder
anmärkaren betraktat förevarande ämne, (icke)
lemna den omständigheten obemärkt, att derest
ingen remiss till Utskott finge göras utan samtycke
af det Stånd, der Motionen blifvit väckt,
skulle det blifva ett ensamt Stånds rättighet att
nedlägga frågor, då likväl decisionen öfver sjelfva
saken tillhör alla Riks-Stånden samfäldt. Vidare
skulle äfven den olägenhet kunna uppstå, att en
och samma Motion Klefve i somliga Stånd till
remiss upptagen och i andra alldeles förkastad.
Ut supra.
Jemför sid. 131—138, 142-145, 151—152.
RIKSDAGEN 1812.
Utdrag af Protocollet hållet uti Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions- Utskott
den 27 April 1812.
Ar 1812 den 27 April kl. 10 sammanträdde
Riksens Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott
första gången vid nu löpande Urtima Riksmöte
i Örebro, hvarvid följande Herrar och Män, enligt
ankomne och uppläste Protocolls-Utdrag,
blifvit af Stånden utsedde till Utskottets Ledainöter,
nemligen:
af Höglofl. Ridder skåpet och Adeln:
N:o 54 Grefve Spens, Fullm.: Grefve Mörner,
Adolf Göran, Kammarherre.
» 246 Friherre Manderström, Fullm.: Herr Sil
verstolpe,
A. G., Riddarhus-Secreterare.
» 336 F rili er re Adlerberg, Carl Gustaf', Envoyé.
» 1056 Herr Schönström, Pehr, Öfverste.
» 2153 Herr Edelcrantz, Öfver-Intendent.
3 2200 Herr Hadenstjerna, Regerings-Råd.
af Högvördiga Preste-Ståndet:
Her rar Biskopparne Tingstadius,
Faxe.
» Doctorerne Wijkman,
Falk,
Agrell,
Wählin.
246
Riksdagen 1812.
af Vällojl. Borgare-Ståndet:
Herr Lagmannen och Vice Talmannen J. P.
Sandberg.
» Borgmästaren Anders Nensén.
» Assessoren Carl Arosenius.
» Borgmästaren C. Ulr. Egge. *
» Borgmästaren Carl Fr% Norström.
» Borgmästaren Jon. Ullberg.
af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Bengt Svensson från Oster-Göthlands län.
Anders Aberg från Westerbottens län.
Bengt Andersson från Elfsborgs län.
Jonas Nordstedt från Jönköpings län.
Lars Israelsson från Orebro län.
Pehr Nilsson från Christianstads län. ?
Sedan Höglofl. Utskottet ansett nödigt att,
till vinnande af erforderlig skyndsamhet med
granskningen af de hos Stats-Rådet sedan sista
Riksdag förde Protocoll och till likhet med hvad
då brukligt varit, arbeta på 3:ne fördelningar,
beslöt Höglofl. Utskottet att enligt 24 § Riksdags-Ordningen
till sin betjening antaga 3:ne
Canzlister. Hvarefter Utskottet till Dess Secreterare
förordnade undertecknad, till Canzlister
Copisten vid Pommerska Expeditionen af Kongl.
Maj:ts Canzli Aug. von Hartmansdorff och Copi- «
sten vid Kongl. Maj:ts Justitiae-Revision Anton
Kock-, men den tredje Canzlist-beställningen lemnades
tills vidare obesatt.
Ut supra.
G. A. Silverstolpe.
Expeditioner till Riksstånden.
N:0 1.
Memorial i anledning' af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, angående en särskild
Författning med Svenska Ultramarinska
besittningars Styrelse och Drätsel.
Sedan i anledning af skedda remisser ifrån
det Högvördiga Preste-Ståndet och det V ällofliga
Borgare-Ståndet Konungens Nådiga Proposition,
rörande en särskild Författning med Svenska
Ultramarinska besittningars Styrelse och Drätsel,
blifvit föredragen, har Constitutions-Utskottet
väl i de orden i Ingressen till Regerings-Formen:
att för Svea Rike och tliy underliggande Länder
stadga följande, igenkänt anledningen till den
gjorda remissen men tror sig tillika böra förklara,
att då Konungens Nådiga Proposition,
föranledd af dessa Länders särskilda läge och
deraf härrörande särskilda behof och förhållanden,
åsyftade derefter lämpade politiska mått
och steg, hvilka af Grundlagens föreskrifter vore
i de flesta delar oberoende, ansåg ConstitutionsUtskottet
sig i dessa afseenden icke kunna ingå
i någon pröfning eller fatta ett definitivt beslut
utan trodde sig böra detta ärende till de respec
-
248
Riksdagen 1812.
tive Stånden vördsamligen åter öfverlemna, då
Utskottet efter sin mening anser do ur RegeringsForinen
införde orden: Svea Rike och thy underliggande
Länder, icke till alla delar kunna lämpas
till andra än dem, hvilkas ombud i Svenska Lagstiftningen
deltaga. Örebro den 30 April 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. längstadius.
Joli. P. Sandberg. And. Anders. Aberg.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa o bilagor (A—C).
Bilaga A till Mern. N:o 1.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer, -angående en särskild Författning
med Svenska Ultramarinska besittningars
Styrelse och Drätsel; gifven Örebro Slott den
18 April 1812.
On St. Barthelemy, som enligt afsluten convention
med Franska Regeringen den l:sta Julii 1784 underlades
Sveriges Krona i utbyte mot den då ensamt för
Franska varor beviljade, men sedermera, genom Kongl.
Förordningen den 22 Maji 1794, till öfriga Länders produeter
utsträckta Nederlags-rättighet i Götheborg och
derefter under omväxlande förhållanden, dock med Svenska
Stats- Cassans årliga gravation, utgjort en allmän Handelsplats
förmedelst sin den 7 September 1785 grundade
Porto-Franco-lwxéAXnmg, har under de sednast förllutne
åren, i följd af Krigen, Europas politiska ställning och
Coloniens afstånd från Moderlandet, varit underkastad
fiendtliga invasioner och invärtes skakningar.
Bilaga A till Mern. Nio 1.
249
Kongl. Majit har väl, så vidt Krigstillståndet med
England det kunnat medgifva, vidtagit tjenliga anstalter
till tryggande af denna aflägsna besittning samt till
återförande af laglydnad, säkerhet och lugn bland dess
invånare, och Kongl. Maj:ts bemödanden hafva ock ägt
den framgång, att Ön undsluppit främmande Herravälde
och någon tid fått åtnjuta en fredad handel, hvarigenom
dess intrader lemnat ett icke obetydligt öfverskott, som
kommit Svenska Stats-Cassan till godo; men Kongl. Majit
har tillika i Nåder funnit oundgängeliga sådana hufvudsakeliga
förändringar i Öns administration, hvilka med
bibehållande af dess syftning till befrämjandet af Svenska
Handelsföretag i Vestindiska farvattnen för öfrigt skilja
den från allt mera egentligt sammanhang med Sveriges
Statsförfattning och förvaltningsgrunder. Den erfarenhet,
Rikets egna häfder och sednare händelser erbjuda, äfvensom
andra Magters statistik och exempel vittna och
öfvertyga om angelägenheten deraf, att dessa gränsor
visligen iakttagas, och att Moderjorden endast varsamt
inledes i speciellare förbindelser med styrelsen af besittningar,
som formera en del af samma Stat, men icke af
samma Land.
Då Kongl. Majit ämnar omfatta hvarje medel och
hafva all omsorg ospard för sine trogne Undersåters på
St. Barthelemy välgång och förkofran, kan likväl Kongl.
Majit icke erkänna Moderlandets fördel af denna Ultramarinska
besittning vara så beskaffad, att några kostnader
för dess bibehållande böra Svenska undersåter påföras.
I den stund Colonien ej längre kunde på ett för
Sveriges Krona värdigt sätt administreras genom tillgångar
hemtade från sjelfva besittningen, skulle hela ändamålet
med dess acqvisition förfelas, och Kongl. Majit
veta att häldre välja andra utvägar än att bygga Coloniens
fortfarande bestånd på Moderlandets uppoffringar.
Deremot anser Kongl. Majit en mer afskild och
mindre beroende Styrelse af denna Ö, i fullkomlig öfverensstämmelse
med Sveriges politik, väsentligen bidraga
till Sveriges och Coloniens förenade båtnad; och det är
med hänsigt härtill, som Kongl. Majit i Nåder linner
lämpligast att lika med Hertigdömet Pommern, ej mindre
Ön St. Barthelemy än de Ultramarinska besittningar,
hvilka i framtiden kunna förvärfvas under Sveriges Krona,
undantagas från Moderlandets Statsförfattning, admini
-
250
Riksdagen 1812.
stration och Drätsel för att förvaltas efter de särskildta
grunder, sorn antingen vid acqvisitionen blifvit eller blifva
lagde, eller sedermera i behörig ordning tillkommit eller
tillkomma, då alla dertill hörande ärenden borde behandlas
och inför Kongl. Majit i underdånighet föredragas af
ett särskildt Departement utan att detsammas underhåll
finge betunga Svenska Statsverket.
Kongl. Majit, som härigenom äfven blefve i tillfälle
att under närvarande ställning i Svenska Pommern, hvarvid
Pommerska Stats-Expeditionens Embets- och Tjenstemän
äro utan sysselsättning och sina löner och lagliga
inkomster beröfvade, genast organisei-a ofvannämnde
Departement och af besparda Fonder från St. Bartholemy
godtgöra desse Embets- och Tjenstemän för hvad de nu
måste sakna, framställer alltså, till Riksens Ständers
öfvervägande, att allt hvad som rörer Svenska Ultramarinska
besittningars Styrelse och Drätsel, må afsöndras
från gemenskapen med Svenska Grundlagarne, Administrations-författningarne
och Financerne samt till Kongl.
Majits egen omedelbara höga åtgärd öfverlemnas; då likväl
Kongl. Majit vill genom Sitt för dessa ärenden inrättade
särskildta Departement låta vid hvarje Riksdag
komma till Riksens Ständers kunskap, hvad i denna del
af Styrelsen sig tilldragit, hvad fördel för Moderlandet
deraf vunnits och i hvad mån öfverskj utande intrader
från besittningarne kunnat till allmänt nyttiga anstalter
inom Riket användas. Kongl. Majit förblifver Riksens
Ständer med all Kongl. Nåd och ynnest välbevågen.
Datum ut supra.
GARL.
G. F. Wirsén.
Bilaga B lill Mein. Nio 1.
251
Bilaga B till Mern. Nio 1.
Utdrag af Rrotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 2!) Ai>ril
1812.
Föredrogs Vällofl. Borgare-Ståndets den 25 i denna
månad beslutade remiss af Kongl. Majits Nådiga Proposition,
den 18 innevarande månad, angående en särskild
författning om Svenska Ultramarinska besittningars Styrelse
och Drätsel, hvarom jemväl lemiss från Högvördige
Preste-Stån det •ankommit, då, sedan högst berörde Nådiga
Proposition blifvit uppläst, Utskottet syntes förena sig
derom, att anledningen till ifrågavarande remiss igenkändes
uti orden i Inledningen till Regerings-Formen:
Att för Svea Rike och thy underliggande Länder stadga
följande, och ansåg Herr Grefven och Ordföranden, det
Utskottet borde förklara, att då Konungens Nådiga
Proposition, föranledd af dessa Länders särskildta läge
och deraf härrörande särskildta behof och förhållanden,
åsyftade derefter lämpade politiska mått och steg, hvilka
med Grundlagens föreskrifter icke hade någon egentlig
gemenskap, kunde Utskottet i dessa afseenden icke ingå
i någon pröfning eller fatta ett definitivt beslut, hvarför
ock ärendet borde till de respective Stånden vördsamligen
åter öfverlemnas, då Utskottet efter sin mening
ansåge de ur Regerings-Formen införde orden »Svea Rike
och thes underliggande Länder» icke till alla delar kunna
lämpas till andra än dem, hvilkas Ombud i Svenska
Lagstiftningen deltaga; hvaruti efter flera yttrade meningar
de fleste Herrar Ledamöter instämde, och skulle
Betänkande i enlighet dermed uppsättas.
252
Riksdagen 1812.
Bilaga C till Mern. N:o 1.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 30 April
1812.
Upplästes föreslaget svar till samtliga Riks-Stånden
på gjorde remisser ifrån det Högvördiga Preste-Ståndet
och det Vällofi. Borgare-Ståndet af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, rörande en särskild författning med
Svenska Ultramarinska besittningars Styrelse och Drätsel.
Herr Kammarherren Silverstolpe hemstälde, om
icke till styrka för detta yttrande och af samma grund,
som det i betänkandet sist anförda skäl, kunde tilläggas,
att sådane Ultramarinska besittningar merändels
innehafvas i grund af särskildta fördrag, hvilka ofta ej
stöde eller kunde stå i öfverensstämmelse med Moderlandets
Grundlagar.
Efter en kort öfverläggning godkändes Memorialet,
sådant det först blifvit föreslaget.
Memorial N:o 2.
253
N:o 2.
Memorial ang. fullbordad granskning af
Stats-Rådets Protocoll.
Till åtlydnad af Riksdags-Ordningens 29 §
saint i stöd af den rättighet i 105 § RegeringsFormen
innefattas har Constitutions-Utskottet,
genast vid denna Riksdags början, genom anmälan
hos Hof-Canzleren äskat de Protocoll,
sorn uti Stats-Rådet blifvit förde och af Utskottet
bordt genomläsas; och hafva i anledning
deraf till Utskottet blifvit öfverlemnade:
l:o. De öfver Just i tia)-A render i StatsRådet
hällne Protocoll från och med den 28
Julii 1810 till och med den 2 April innevarande
år.
2:o. Protocollen öfver General-AuditörsArender
från och med den 28 Julii 1810 till
och med den 2 sisth April.
3:o. Protocollen öfver Krigs-Arender från
och med den 3 Augusti 1810 till och med den
24 Mars 1812, hällne i Stats-Rådet och Rikets
Allmänna Ai'enders Beredning.
4:o. Protocollen öfver Kammar-Arender, föredragne
i Stats-Rådet från och med den 24
Julii 1810 till och med den 6 April 1812.
5: o. Protocollen uti Kammar-Arender, hällne
i Rikets Allmänna Ärenders Beredning från och
254
Riksdagen 1812.
med den 19 Junii 1810 till och med den 25
sisth Februarii.
6:o. Protocollen öfver Handels- och FinanceÄrender,
inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet förde
från och med den 26 Julii 1810 till och med
den 1 April innevarande år.
7:o. Protocollen öfver Handels- och FinanceÄrender,
föredragne i Rikets Allmänna Arenders
Beredning från den 10 Julii 1810 till och med
den 3 Mars 1812.
8:o. Protocollen öfver Ecclesiastique-Arender,
hällne i Stats-Rådet och Rikets Allmänna
Arenders Beredning från den 3 Julii 1810 till
och med den 18 Mars innevarande år, bundne i
fyra Torner, samt ett särskildt Protocoll, hållet
i Stats-Rådet den 1 April detta år.
På derom gjord anhållan har Hof-Canzleren,
med Kongl. Maj:ts Nådigste tillstånd, lemnat
Utskottet del af följande Protocoll, angående
allmänt kände och af Utskottet uppgifne händelser:
l:o.
Protocollet för den 15 November 1810,
rörande Krigsförklaringen mot England.
2:o. Protocollet för den 17 Mars 1811, då
Riks-Styrelsen öfverlemnades till Hans Kongl.
Höghet Kron-Prinsen.
3:o. Protocollen af den 27 Febr. samt 3
och 4 Mars, i anledning af innevarande Riksdags
flyttning till Örebro;
Samt af följande af Hof-Canzleren vid särskildta
tillfällen förde Protocoll, nemligen 2:ne
för den 28 Julii, ett för den 18 Aug., den 26
Sept., den 15 Octob. och den 5 Nov. 1810, samt
ett för den 7 Januarii 1812.
Constitutions-Utskottet har med all noggranhet
fullgjort den pligt, detsaånma af Rege
-
Bilaga A till Mern. N:o 2.
255
rings-Lagarne i afseende på dessa Protocoll funnit
sig ålagd, och får nu härmedelst under
öfverlemnande till Riksens Högloft. Ständer af
sin vördsamma förklaring, att det ej finnes någon
anledning till anmärkning emot Stats-Rådets
Ledamöter, Föredragande eller Konungens Rådgifvare
i Commandomål, anmäla, att det sålunda
förrättat den granskning, som enligt 76 § Riksdags-Ordningen
och 11 § i den af Riksens Ständer
faststälda Ansvarighets-Lag för Stats-Rådets
Ledamöter, Föredragande och Konungens Rådgifvare
i Commandomål frikallar berörde Höga
Embetsman från ali ansvarighet för deras Embetes
utöfning intill den dag, då innevarande
Riksdag tagit sin början. Örebro den 20 Junii
1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. Anders Aberg.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 6 bilagor (A—F).
Bilaga A till Mern. N:o 2.
Utrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 6 Maji
1812.
Protocollen för den 30 April, 1, 2, 4 och 5 Maji
justerades, hvarefter Herr Grefven och Ordföranden tillkännagaf,
att Utskottet nu sammanträdt in Pleno i än
-
256
Riksdagen 1812.
damål att efter fulländad granskning af de i Stats-Rådot
och Rikets Allmänna Ärenders Beredning öfver Handelsoch
Finance-Arender förde Protocoll öfverlägga om de
anmärkningar, som å hvardera af Utskottets Fördelningar
dervid till äfventyrs blifvit gjorde, hvarför ock Herr
Grefven och Ordföranden frågade, om någon anmärkning
vore gjord och i sådan händelse hvaruti den bestod.
Härvid anmältes, att Protocollet af den 22 Februarii
1811, som å 3:dje Fördelningen blifvit läst, förtjente Utskottets
synnerliga uppmärksamhet såsom innefattande
ett ämne af större vigt, nemligen Stats-Secreteraren
Järtas underdåniga tillstyrkande i Stats-Rådet rörande
det mindre Creditivets samt de af Riksgälds-Contoiret
besparda medlens användande till Krigs-Rustningarne
mot England i stället för att lyfta det Stora Creditivet.
Berörde Protocoll jemte de dermed gemenskap
ägande af don 22 Februarii och 10 Julii 1811 upplästes,
hvarefter
Herr Öfver-Intendenten Edelcrants yttrade sig, att
vid granskningen af detta Protocoll, under läsningen
deraf å Utskottets 3:dje Afdelning, den anmärkning
blifvit gjord till ytterligare styrka för Stats-Secreterarens
tanka i detta vigtiga ämne, att ehuru den ifrågavarande
besparingssumman egentligen varit anslagen till afbetalning
af Rikets skuld, kan detta ändamål genom den
nu föresiagne dispositionen deraf ej anses förfeladt, då det
ostridigt till verkan är detsamma, om en gammal skuld
afbetalas eller en tillökning deri förekommes, hvilken af
det större Creditivets öppnande blifvit en oundviklig
följd.
Herr Grefven och Ordföranden instämde med Herr
Öfver-Intendenten Edelcrantz och förklarade sin enskildta
önskan vara, att alltid Riksens Ständers ConstitutionsUtskott
under sina granskningar måtte finna Föredraganden
med lika redlighet, ordning och noggranhet behandla
de allmänna ärenderne som Herr Stats-Secreteraren Järta.
Herr Kammarherren Silverstolpe utbad sig för sin
del få i Protocollet intaget hans individuella gillande af
Stats-Secreteraren Järtas vid detta vigtiga tillfälle visade
sorgfällighet att söka sammanställa Riksens Ständers
rätt med Statens fordran af försvar för ögonblicket.
Hvaruti Utskottets Ledamöter enhälligt instämde.
Herr Öfverste Schönström anmälte, att vid läsnin
-
Bilaga A till Mern. N:o 2.
257
gen af Protocollet för den 27 November 1811 hade ä
3:dje Fördelningen blifvit anmärkt, att Titeln ej varit
bestämd, under hvilken de af Hans Excellence Herr Grefve
Klingspor vid 1809 års Riksdag besörjde hemliga utgifter
utgått, hvilket förmodades genom misskrifning
härröra.
Herr Grefven och Ordföranden yttrade, att vid läsningen
af Protocollet för den 5 December 1810 hade det
förefallit Herr Grefven besynnerligt, att Högloft StatsContoiret
så sent fullgjort den Stats-Contoiret uppdragne
tryckning af bihanget till Riks-Ståndens vid Urtima
Riksdagen i Örebro 1810 hällne Protocoll m. fl. Handlingar,
att Riksens Ständer ännu deraf äro i saknad,
dock gjordes anmärkningen af Herr Grefven endast för
att i Protocollet blifva intagen.
Härvid upplyste Herr Lagman Sandberg, att enligt
hvad i Borgare-Ståndets sista Plenum blifvit anmäldt,
har Herr Stats-Commissarien Frödelius tillkännagifvit, att
ifrågavarande tryckning nu vore så nära verkstäld, att
berörde Handlingar oförtöfvadt komme Riksens Ständer
tillhanda.
Herr Öfver-Intendenten Edélcrants erinrade derjemte,
att man icke bestämdt kunde tillägga Stats-Contoiret
berörde dröjsmål, förrän man med visshet vore underrättad,
huru snart Expeditionen af denna Kongl. Maj:ts
Nådiga befallning kommit Stats-Contoiret tillhanda.
Herr Kammarherren Silverstolpe förmente, att någon
anmärkning ifrån Constitutions-Utskottet icke kunde äga
rum, utan vore Stats-Utskottet det, som om detta mål
kunde inhemta kunskap, alldenstund tryckningen vore
genom Stats-Contoirets försorg verkstäld.
Då Herr Grefven och Ordföranden frågade, om någon
vidare anmärkning vore att till Protocollet anföra,
svarades derpå Nej.
Hvarefter Herr Grefven och Ordföranden yttrade,
att under läsningen af de nu granskade Protocoll lärer
det icke undfallit Utskottets Herrar Ledamöter, att flere
Protocoll innehöllo meddelanden utöfver hvad Utskottet
haft rätt att fordra, emedan en del af dessa Handlingar
egentligen hörde till de Ministeriella ärender, som endast
öfver allmänt kända händelser kunna särskildt begäras,
men som just af detta skäl så mycket mera vittnade
om ett hedrande förtroende å Ministerens sida.
258
Riksdagen 1812.
Vid närvarande Utskottets sammansättning ansåg Ordföranden
visserligen öfverflödigt att erinra hvad som i
detta afseende borde iakttagas, men som Utskottet äfven
för framtiden borde hafva i Protocollet förvaradt, att
Utskottet med aktning för formerna förenat uppmärksamheten
på hvad som försigtigheten och det allmännas väl
i sådane fall utan afseende på enskildta förhållanden
syntes kräfva, tog Herr Grefven och Ordföranden sig den
friheten föreslå Utskottet att så väl i anseende till de
redan läste Protocollen som med afseende på alla dem,
som framdeles kunna äga en lika rigtning, vid allt som
har gemenskap med Ministeriella eller Statens Politiska
förhållanden iakttaga samma tystlåtenhet, som om Utskottet
af tysthetsed vore bundet.
Utskottets samtlige Herrar Ledamöter gillade enhälligt
denna framställning.
Uppå derom af Herr Kammarherren Silverstolpe
gjord anmälan beslöt Utskottet att i stöd af 105 § i
Reger i n gs-Formen ifrån Herr Baron och Hof-Canzleren
inbegära Protocollet, hållet i Stats-Rådet den 17 Mars
1811, då Hans Kongl. Maj:t under Dess sjukdom åt Hans
Kongl. Höghet Kron-Prinsen öfverlemnade Rikets Styrelse,
Protocollet rörande innevarande Riksdagens flyttning till
Örebro och ibland Protocoll, hällne i Ministeriella Arender
såsom rörande en allmänt känd händelse, det eller
de, hvilka angå öfverläggningen och beslutet om sista
Krigsförklaringen emot England.
Bilaga B till Mern. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 9 Maji
1812.
Justerades Protocollen för den 6 och 8 dennes. Vid
det förra af dem anmälte Herr Doctor Wijkman och
Assessor Arosenius, att de, som nämnde dag varit frånvarande,
nu fullkomligen instämde i hvad Herr Grefven
och Ordföranden då yttrat om Stats-Secreteraren Järtas
Bilaga B till Mern. N:o 2.
259
förhållande i den brydsamma ställning Riket sig befann,
då han den 22 Fehruarii 1811 tillstyrkte att utom det
mindre Creditivet begagna vissa besparda medel till
Krigsomkostnadernas bestridande. Äfvensom Herr Doctor
Wijkman ansåg sig dessutom höra med loford anmärka
Föredragandens åtgärd i detta afseende.
Herr Borgmästaren Ullberg anförde:
Sedan Högloft. Utskottet enhälligt förenat sig med
det yttrande, som Herr Grefven och Ordföranden samt
Herr Kammarherren Silverstolpe afgifvit öfver StatsSecreteraren
Järtas betänkande i frågan om utfinnande
(af) medel till våra kusters försvar, anhåller jag, att dessa
yttranden måtte såsom Utskottets egna få intagas uti
den berättelse, som Högloft. Utskottet kommer att till
Riksens Ständer lemna.
Det är icke allenast ett vedermäle af Utskottets
bifall åt Herr Stats-Secreterarens aktningsvärda åtgärd,
som derigenom ådagalägges, utan ock ett slags offentlig
upprättelse emot de ohemula smädelser, som emot denne
förtjente Embetsman någon tid ibland Allmänheten varit
utspridda, som igenom en sådan förklaring af Utskottet
kan meddelas.
Flera Ledamöter instämde härutinnan.
Herr Öfversten m. m. Schönström och Herr Doctor
Wijkman voro af samma tanka, dock under vilkor att
den sednare meningen om upprättelse mot kringspridde
smädelser ej komme att i Utskottets berättelse till
Riksens Ständer inflyta.
Åtskilliga Ledamöter trodde, att sådant ej borde
sättas i fråga, med hvilka Herr Grefven och Ordföranden
sig förenade men betygade den tillfredsställelse,
hvarmed han afhört Borgmästare Ullbergs framställning
och Utskottets dermed öfverensstämmande tanka.
Herr Lagman Sandberg önskade, att detta särskildta
loford åt Stats-Secreteraren Järta ej måtte gifva
Stats-Rådets öfriga Ledamöter anledning att tro sig af
Utskottet med mindre uppmärksamhet behandlade, då de
ej nämndes, ehuru deltagande i samma beslut.
Då flera Ledamöter yttrade detsamma, anförde Herr
Grefven och Ordföranden:
Det kan visserligen icke vara någon Ledamots mening
att genom ifrågavarande anmälan af Stats-Secreteraren
Järtas urskillning och förtjenst om Rikets väl i
260
Riksdagen 1812.
ett vigtigt ögonblick förringa någon annans, aldraminst
deras, som jemte honom medverkat till det beslut, hvilket
föranledt närvarande öfverläggning; men då Stats-Secreterarens
betänkande är grunden för Stats-Rådets tillstyrkande,
så synes billigt vara, att detta verkliga företräde
honom tillerkännes. Det torde mig alltså tillåtas
att göra följande Proposition:
Bifaller Högloft. Constitutions-Utskottet, att i dess
Allmänna Berättelse till Riksens Ständer om granskningen
af Stats-Rådets Protocoll änmäles, hurusom Utskottet
ej kunnat undgå att fästa en särdeles uppmärksamhet
vid ett af f. d. Stats-Secreteraren Järta den 22 Februarii
1811 gifvet betänkande och Stats-Rådets i anledning
deraf yttrade enhälliga mening om utfinnande af
medel till Rikets försvar, i en tidepunkt, då andra af
Riksens Ständer föreskrifna utvägar dertill ej kunnat
begagnas utan uppenbar våda för Statens lugn och anseende,
hvarigenom en utmärkt sorgfällighet blifvit ådagalagd
att sammanställa Riksens Ständers rätt med brydsamma
omständigheters kraf?
Svarades Ja.
Bilaga C till Mern. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 11 Maji
1812.
Det hos Utskottet den 9 i denna månad hållno
Protocoll justerades, derefter Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz
till Protocollet yttrade:
Den tillfredsställelse, jag vid Utskottets sednaste
sammankomst kände öfver den rättvisa, som uti en värd
Ledamots, Herr Borgmästaren Ullbergs, Proposition gjordes
åt en förtjent Embetsmans förhållande, hindrade mig
att då anmärka en betänklighet, som vid närmare eftersinnande
synts mig möta, icke i anseende till den man
eller handling, som då var i fråga, utan emot sjelfva
Principen att uti Constitutions- Utskottets berättelser
för Riksens Ständer i vissa fall framställa enskildte
Bilaga C till Mern. N:o 2.
261
personer eller handlingar såsom förtjente af särskild
uppmärksamhet och bifall.
Denna betänklighet har synts mig af så mycken
vigt, att jag ansett mig ej kunna undgå underställa den
Utskottets pröfning.
Lika angeläget det för Constitutions-Utskottet är
att noggrant följa och uppfylla ordalydelsen af Grundlagens
föreskrift rörande Utskottets befattning, lika angeläget
bör det äfven vara att ej öfverskrida denna föreskrift
och att ej sträcka sin befattning utöfver de gränser,
som ordalydelsen af Grundlagen bestämdt utstaka.
Riksdags-Ordningens 29 § innehåller rörande Constitutions-Utskottets
befattning och skyldighet i afseende
på Embetsmäns förhållande och granskningen deraf
följande stadgande: Finner Constitutions-Utskottet af
dessa Protocoll  skall Utskottet då sådant för
Riksens Ständer tillkännagifva. Något ytterligare förordnande
öfver detta ämne har jag ej i Grundlagarne
kunnat igenfinna.
Häraf synes i min tanka följa, att endast i det fall
någon särskild åtgärd eller anmälan af Utskottet till
Riksens Ständer rörande en Embetsman eller handling
kan äga rum, då desamma funnits afvika ifrån ofvannäinnde
uttryckligen bestämde skyldigheter och föreskrifter,
men ej, då de funnits dermed enliga. Denna
följd synes mig äga ett ytterligare stöd uti 90 § i Regerings-Formen,
som stadgar, att under Riksens Ständers
eller deras Utskotts öfverläggningar och pröfning
må icke uti något annat fall eller på något annat sätt,
än denna Grundlag bokstafligen föreskrifver, komma
frågor om Embetsmäns till- och af sättande, enskilda
Medborgares förhållande m. m.
Att hos Riksens Ständer anmäla de fall, då en Embetsman
gjort mer än uppfyllt ofvannämnde stora och
vigtiga skyldigheter: att iakttaga Rikets sannskyldiga
nytta och med oväld, nit, skicklighet och drift utöfva
sitt Embete, vore således i min tanka att öfverskrida
gränserne af Utskottets genom Grundlagens ordalydelse
bestämda befattning och verkningskrets. Om denna rättighet
tillhörde Constitutions-Utskottet, skulle äfven deraf
i min tanka ovedersägligen följa den förbindelse att för
alla de Embetsmän och Handlingar, som här äro i fråga,
utsträcka granskningen ej blott till deras enlighet med
262
Riksdagen 1812.
Lagens föreskrift, utan äfven till hvad grad de äga en
större förtjenst än den af uppfyllda skyldigheter: en
granskning, som efter hvad jag kan inse Grundlagen ej
åsyftat.
Kanske skulle de finnas, som ansågo ett sådant
kallande af allmänna uppmärksamheten till vissa personer
och handlingar och den deraf följande jemförelse
såsom ett indirecte ogillande af andras förhållande eller
som ett förringande af andras förtjenst. Jag vågar ej
påstå, att denna följd deraf skulle böra dragas, icke heller
uppehålla Utskottet med betraktande af de olägenheter,
som deraf kunde följa, om så vore. Jag tror mig endast
böra anmärka, att denna slags granskning möjligen kunde
i framtiden leda till personella afseenden, främmande för
Utskottets ändamål, samt till stridigheter, vidlyftighet
och tidsförlust, hvilka alltid böra undvikas, då det kan
ske utan öfverträdelse af bestämda föreskrifter.
Härmed förenade sig Biskopparne Doctor Tingstadius
och Doctor Faxe.
Herr Kammarherren Silverstolpe var af samma
tanka som Herr Öfver-Intendenten Edel cranz i anseende
till de betänkliga följder, som genom Utskottets ifrågavarande
yttrande skulle kunna i framtiden äga rum, men
förklarade sig icke kunna med Herr Öfver-Intendenten
i afseende å prsemisserne i dess dictamen förena.
Herr Lagman Sandberg instämde till alla delar uti
hvad Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz anfört.
Herr Grefven och Ordföranden yttrade: Det kan
vara möjligt, att erkänslan för en så förtjent Embetsman
som f. d. Stats-Secreteraren Järta fört oss längre, än vid
ett närmare eftersinnande det egentligen tillhört Utskottets
omdöme, hvarför ock jag till Utskottets Pluralité
öfverlemnar att afgöra, hvad afseende förslaget om ett
offentligt uttryck af Utskottets gillande af Herr StatsSecreteraren
Järtas förhållande, hvilket utlåtande i anseende
till följderne synes betänkeligt, må förtjena, men
jag håller före, att det blifver det i mindre mon, om
man uti den decharge, som genom Utskottets till Riksens
Ständer afgående Skrifvelse meddelas Stats-Rådet och
Föredraganden, med anförande deraf, att uti ifrågavarande
mål, såsom Stats-Secreteraren Järta trott sig kunna
förutse, funnits någon anledning till uppmärksamhet,
man skulle kunna utan att dermed förnärma Stats-Rådet
Bilaga C till Mern. N:o 2.
263
låta inflyta att Utskottet gillade den skicklighet och
det nit, hvarmed Stats-Secreteraren sökt sammanställa
Riksens Ständers rätt med hvad då varande omständigheter
fordrade.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna ansåg lika med
Herr Grefven och Ordföranden, att om det vore förenligt
med Regerings-Formen, att Utskottet efter granskningen
af Protocollerne afgåfve ett yttrande till bifall för någon
viss sak, förtjente den ifrågavarande det, och kunde
jemte Stats-Rådet, som antagit och instämt i tillstyrkandet,
Stats-Secréteraren Järta, hvilken uppgifvit och väl
utredt förslaget, nämnas, hvarigenom Utskottet ägde tillfälle
att offentligen erkänna hans förtjenst, utan att
någon derigenom kunde anses förnärmad.
Herr Doctor Wijkman yttrade: Ehuru lifligt kännande
Herr Stats-Secreteraren Järtas värde och benägen
att gifva honom ett förtjent loford, måste jag likväl förklara,
hvad jag förut i ämnet anfört, på det sätt att det
väl må i Constitutions-Utskottets Protocoll förblifva, men
finner vid närmare eftersinnande af flere skäl lika med
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz, att det icke är lämpligt,
att Utskottet meddelar utlåtande öfver en viss person
eller handling.
Härmed förenade sig Doctorerne Agrell och Wåhlin.
Herr Borgmästaren Norström trodde, att i händelse
fråga är om sättet, huru Utskottets yttrande borde stiliseras,
kunde sådant bäst afgöras, då den afgående Expeditionen
justeras.
Herr Baron Adlerberg ansåg den Instruction för
Utskottet, som igenfinnes i 29 § Riksdags-Ordningen, böra
på det noggrannaste följas och med afseende derå
förenade sig med de Herrar, som funnit något särskildt
utlåtande till Riksens Ständer rörande f. d. Stats-Secreteraren
Järta icke tillkomma Utskottet,
Herr Grefven och Ordföranden, som ej ville bestrida,
att betänkligheterne rörande ifrågavarande utlåtande
hade en omisskännelig vigt, framstälde följande Proposition
:
Finner Constitutions-Utskottet, att något särskildt
utlåtande rörande f. d. Stats-Secreteraren Järtas äfvensom
Stats-Rådets förhållande i frågan om det mindre
Creditivets och de besparda medlens lyftande till bestridande
af kostnaderne till Krigets utförande emot Eng
-
264
Riksdagen 1812.
land icke må i Utskottets Allmänna Berättelse till Ständerne
införas utan endast i Protocollet upptagas?
Hvilken Proposition med enhälligt Ja besvarades.
Herr Kammarherren Silverstolpe utbad sig, under
befarande att ej hafva nog tydligt uttryckt sin ofvan
intagna mening, att få förklara densamma sålunda, att
han för sin del icke funne, att något särskildt utlåtande
till Riksens Ständer angående Herr Stats-Secreteraren
Järtas eller Stats-Rådets förhållande vore inconstitutionelt,
utan ansåge detsamma blott i afseende på sådana
utlåtandens möjliga följder i framtiden endast böra stadna
inom Constitutions-Utskottets Protocoll.
Herr Doctor Wijkman erinrade, att i ingen händelse
något utdrag af förra dagens Protocoll får göras
utan tillika med denna dagens, såsom egande med hvarandra
ett oskiljaktigt sammanhang.
Hvaruti Utskottets Ledamöter enhälligt instämde.
Bilaga D till Mom. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 22 Maji
1812.
Sedan anmäldt blifvit, att läsningen af de från HofCanzleren
meddelade Protocoll öfver Krigs-Ärender vore
fulländad, frågade Herr Grefven och Ordföranden, om
Utskottet vid dem haft något att anmärka. Svarades
Nej.
Men för att låta Utskottets Plenum dela sin egen
tillfredsställelse öfver H. K. H. Kron-Prinsens visa och
nådiga åtgärder anhöll 3:dje Divisionen, att Protocollen
för den 15 October och 17 December 1811 nu måtte få
uppläsas, hvilket bifölls och verkstäldes.
Bilaga E till Mein. N:o 2.
265
Bilaga E till Mern. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Junii
1812.
Sedan den Fördelning af Utskottet, som haft sig
uppdraget att granska Stats-Rådets Protocoll öfver Ecclesiastique
Arender, anmält, att läsningen af desse Protocoll
nu vore slutad, framstälde Herr Grefven och Ordföranden
den frågan, om vid nämnde Protocoll anledning
till någon anmärkning förefallit och, då härtill svarades
Nej, beslöts, att Ecclesiastique-Expeditionens Protocoll
skulle till Stats-Secreteraren återlemnas.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna yttrade, att
inbindningen vid läsningen af dessa Protocoll endast
varit besvärlig, och
Herr Assessor Arosenius anmälte, att ehuru han
ej ville bestrida Kongl. Maj:ts höga rättighet och StatsSecreterarens
behörighet att på Kongl. Maj:ts Nådiga
befallning disponera öfver de i Upsala Bibliothek förvarade
Manuscripter, kunde Assessorn dock ej annat än
beklaga en förlust, som denna dyrbara samling lidit
genom den tillåtelse Polske Adelsmannen Bjernachi erhållit
att derifrån bortföra en mängd Polska Historien
angående Handlingar, och anhöll Assessorn, det i Protocollet
hlefve intagen dess önskan, att bemälte Bjernachi
måtte af vederbörande undfå erinran om fullgörande af
det vilkor, som vid öfverlemnandet af nämnde Handskrifter
blifvit fästadt, att i utbyte mot dem honom skänkte
lemna andra Handlingar af vigt för vårt eget Fäderneslands
Historia.
Herr Grefven och Ordföranden tillkännagaf, att Protocollen
öfver General-Auditeurs-Ärender på Justitise-Fördelningen
äfven nu voro slutade, utan att någon anmärkning
dervid blifvit gjord.
Herr Friherre Adlerberg omnämnde endast, såsom
mindre enligt med formen, att Protocollet öfver GeneralAuditeurs-Ärender
för den 13 Febr. 1812, hållet af
Protocolls-Secreteraren Bergensköld, vore försedt med
Konungens höga underskrift, utan att någon af StatsRåden
detsamma undertecknat, och
12
266 Riksdagen 1812.
Herr Doctor Falk, att ett annat Protocoll öfver
samma Ärender för den 24 Jan. 1811 ej i de närmast
derefter följande blifvit antecknadt hafva undergått justering.
Bilaga F till Mern. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 17 Junii
1812.
Uppå af Herr Grefven och Ordföranden framstäld
fråga, om vid de nu till slut läste Protocoll öfver JustitimÄrender
någon anmärkning blifvit gjord, svarades dertill
Nej.
Hvarefter Herr Grefven och Ordföranden gjorde
Proposition: Att sedan Utskottet fullgjort den pligt, detsamma
af Regeringslagarne i afseende på de i StatsRådet
förde Protocoll varit ålagd, Utskottet uti skrifvelse '
till Riksens Ständer, under öfverlemnande af sin vördsamma
förklaring, att det ej finnes någon anledning till
anmärkning emot Stats-Rådets Ledamöter, Föredragande
eller Konungens Rådgifvare i Commando-mål, anmäler,
att det sålunda förrättat den granskning, som enligt 76
§ Riksdags-Ordningen och 11 § i den af Riksens Stän•
der stadfäste Ansvarighets-Lag för Stats-Rådets Ledamöter,
Föredragande och Konungens Rådgifvare i Commando-mål
frikallar bemälte Höga Embetsmän från
all ansvarighet för deras Embetes utöfning intill den dag,
då närvarande Riksdag tagit sin början; hvilken enhälligt
bifölls, och skulle expeditionen i enlighet dermed
uppsättas.
Memorial Nio 3.
267
N:0 3.
Memorial med förslag till ny redaction af
Tryckfrihets-Lagen.
Med anledning, så väl af de af förra Constitutions-Utskottet
aflemnade förslag till förändringar
uti Tryckfrihets-Lagen som af de,
hvilka i Konungens vid denna Riksdag aflåtna
Nådiga Proposition innehållas, samt de uti de
respective Riks-Stånden gjorde anmärkningar, får
Constitutions-Utskottet härmedelst sitt förnyade
förslag till Riksens Högloflige Ständers pröfning
vördsammeligen öfverlemna. Då skälen och anledningarne
till de nu föreslagne stadganden och
förändringar hufvudsakeligen igenfinnas, dels uti
förenämnde Konungens Nådiga Proposition, dels
uti Constitutions-Utskottets vid förlidne Urtima
Riksdag afgifne Betänkande samt de resp.
Riks-Ståndens anmärkningar, återstår endast för
närvarande Constitutions-Utskott att till undvikande
af ett onödigt upprepande desamma
sig härmedelst åberopa och att tillägga att, då
Utskottet funnit det de stadganden, hvilka äro
ärnade att bestämma skillnaden imellan Tryckfrihetens
rätta bruk och dess missbruk samt
beskaffenheten af inseendet och bevaknings-anstalterna
dervid, kunna beqvämligen skiljas ifrån
sjelfva Rättegångs-sättet, har Utskottet, hos hvil
-
268
Riksdagen 1812.
ket de mest skiljaktiga meningar i afseende på
detta sednare uppstått, trott sig böra förslaget
dertill uti ett särskildt Betänkande afgifva och
får derföre, då i det närvarande upptagas alla
de uti de fyra första §§ af Tryckfrihets-Förordningen
innefattade och af Utskottet godkände
stadganden, uti ett särskildt härhos följande Betänkande
öfverlemna dem, hvilka höra till den
5 § af Tryckfrihets-Förordningen, och hvilka
endast uppå sjelfva Rättegångssättet och formen
af undersökningen deraf hafva afseende. Orebro
den 20 Junii 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
Joli. P. Sandberg. Anders And-.son Aberg.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 21 bilagor (A—U).
Bilaga A till Mern. N:o 3.
Wi efterskrifne Svea Rikes Ständer, Grefvar, Friherrar,
Biskoppar, Ridderskap och Adel, Klerkeri, Borgerskap
och Menige Allmoge, som nu här i Örebro till
Allmän Urtima Riksdag församlade äro, gore veterligt:
Att, som uti den af Oss, under den 6 Junii 1809 antagne,
och af Konung och Ständer faststälde Regerings-Form,
Tryckfriheten blifvit Svenska Folket tillerkänd, förmedelst
det stadgande i berörde Grundlags 86 §: att med Tryckfrihet
hör förstås hvarje Svensk mans rättighet att, utan
några af den offentliga Magten i förväg lagde, af Tryckfrihets-Lagen
ej föreskrifne, hinder, utgifva Skrifter; att
Bilaga A till Mern. N:o 3.
269
sedermera inför laglig Domstol kunna tilltalas för deras
innehåll och att icke, i annat fall, kunna derföre straffas,
än om detta innehåll strider emot tydlig Lag, gifven
att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning;
alltså och med hänsigt till de sålunda föreskrifne
ändamål, håfve Wi härmed velat förklara hvar och en
fritt och öppet att, med iakttagande af de föreskrifter
mot Tryckfrihetens missbruk, hvilka här nedanföre, i
öfverensstämmelse med Rikets Allmänna Lag, skola uttryckligen
stadgas, i afseende på Statens invärtes lugn
och utvärtes säkerhet, samt det Högsta Väsendets, Öfverketens,
den enskilde Medborgarens och Sedernas dermed
förknippade helgd, sina tankar uttrycka och meddela i
alla ämnen, i hvad skrifart som hälst, och ehvad föremålet
skulle vara, detta Rike enskildt, eller främmande
Länder, ett närvarande tidehvarf eller de förflutne, lefvande
personer eller aflidne. Till följd häraf, och jemte
det Wi härmed förpligte alla dem, på hvilka en laglig
pröfning af förbrytelser i allmänt tryck ankomma kan,
att vara den oskyldiges lagliga värn och beskydd, håfve
Wi, till Tryckfrihetens försäkrande på ett sätt, förenligt
med ett Borgerligt samhälles och hvarje Medborgares
rättmätiga fordringar, velat stadga och förordna följande:
§ b
l:o Alla förut gällande Lagar, Stadganden och
föreskrifter, i afseeende på Tryckfriheten eller Bokhandeln,
vare härmed upphäfne, och, såsom en följd häraf,
äfven alla hittills gifna särskildta Förbud emot utgifvandet
af vissa Böcker, Skrifter och Handlingar; skolandes dessa
ej kunna åtalas annorlunda, än denna Tryckfrihets-Lag
bjuder.
Under ordet Skrift, som i denna Lag nyttjas, skall
förstås allt, hvad genom tryck under Allmänhetens ögon
lagges.
Med Periodisk Skrift förstås en sådan, som i nummerföljd
eller på bestämda tider utgifves.
2:o Någon tryckningen föregående granskning af
Skrift, eller något förbud emot tryckning deraf, skall ej
äga rum. Ej skall någon Skrift kunna, före dess utgifvande,
Boktryckare, Utgifvare eller Författare affordras,
ej heller något för tryckningen eller utgifningen Underligt
270
Riksdagen 1812.
inseende öfver Boktryckerier, eller Författare och Utgifvare,
vara tillåtit; Läroverken dock deras förra rättighet
förbehållen, att öfverse och gilla sådane Afhaudlingar,
som skola på deras Lärosalar offentligen försvaras.
3:o Inga Privilegier på Skrifters utgifvande, af hvad
form och beskaffenhet de vara må, skola hädanefter behöfvas,
utan vare för hvarje Författare eller Förläggare,
thy förutan, Utgifnings-rätten af trycket fri, andras redan
erhållna uteslutande rätt dock oförkränkt. Sådan uteslutande
rätt må hädanefter ej förunnas på längre tid
än tjugu år. På obestämd tid, redan förunnad, gälle endast
för dens lifstid, som den erhållit. Privilegier på
Skrifters utgifvande, förlänte till Allmänna Inrättningars
understöd, äge ej kraft för längre tid än tjugu år, räknade
från denna Lags datum, Kongl. Maj:t dock obetagit
att dem, hvarje gång, på högst tjugu år förnya.
4:o Utgifvare af Dagblad eller Periodiska Skrifter
anmäle sig, jemte Titeln och Tryckningsorten, hos HofCanzleren,
som äger att, så vida Sökanden ej för nesligt
brott blifvit dömd, eller förklarad ovärdig föra andras
talan, meddela bevis, att intet hinder emot Skriftens utgifvande
förekommer.
5:o Privilegier å Boktryckeri skola ej erfordras,
utan stånde hvar och en fritt att, utan hinder af någon
särskild Författning, äldre Privilegier eller något Boktryckeri-Reglemente,
samt utan att vara underkastad
någon Skråordning, anlägga sådana Tryckerier, af hvad
beskaffenhet eller vidd honom tjenligt synes, uti Stad
eller inom ett afstånd derifrån af högst en half mil.
Då ett Boktryckeri sålunda utom Stad anlägges,
skola, i alla mål, som Boktryckningen röra, Boktryckare,
Arbetare i Tryckeriet, samt der tryckte Skrifters Författare
och Utgifvare lyda under Stadens Rätt.
Den ett nytt Boktryckeri inrättar, åligger att sist
30 dagar, innan någon Skrift derifrån utgifves, så väl hos
Magistraten i den Stad, hvaruti Boktryckeriet anlägges,
eller under hvars domsrätt han såsom Boktryckare skall
lyda, som ock hos den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
under hvars styrelse eller Embetes tillsyn Staden hörer,
skriftligen tillkännagifva, att och hvarest han Boktryckeri
anlagt. Uraktlåter någon det, plikte han 100 R:dr, och
varde hans förbrytelse i allmänna Tidningarne kungjord.
Utgifves från ett på nu föreskrifne sätt icke behörigen
Bilaga A till Mern. N:o 3.
271
anmäldt Tryckeri någon brottslig Skrift, vare den olaglige
Boktryckaren, jemte Författaren, underkastad lika
straff och ansvar för Skriftens innehåll och skrifart och
håfve sitt Boktryckeri till åklagaren förverkat. Sedan
anläggningen af ett Boktryckeri blifvit till Konungens
Befallningshafvande anmäldt, åligge det honom genast,
eller med först afgående post, derom underrätta HofCanzleren.
ö:o Författare vare ej skyldig att å tryckt Skrift
låta sitt namn utsättas. Ehvad han okänd vara vill eller
ej, åligge honom att tillställa Boktryckaren en förseglad
sedel, innehållande hans namn och hemvist, med påskrifvet
betyg om dessa uppgifters riktighet, af 2:ne på
orten väl kände, inom Sverige boende, Svenske Medborgare,
hvilka åligge Författare-ansvar, i händelse Skriften
inom laga tid åtalas skulle, och Författarens namn och
hemvist befunnes oriktigt uppgifne, eller i sedeln saknades,
eller ock Författaren, utan laga förfall, från svaromålet
utehlefve. Röjer Boktryckare Författares namn
och hemvist, då sådant honom ej af Domaren lagligen
ålagdt är, höte 200 R:dr, och varde hans brott kungjordt
i allmänna Tidningarne.
7:o Den, hvilken uttgifver Utländsk Maus arbete,
eller öfversättning deraf, eller Inländsk Mans, som sitt
namn ej angifvit, äge enahanda rättigheter, pligter och
ansvarighet, sorn Författare i alla de fall, der ej i denna
Lag annorlunda stadgadt är. Utgifvare af Dagblad och
Periodiska Skrifter vare alltid, i afseende på ansvaret,
ansedde såsom Författare, åliggandes dem under lika
förbindelse att tillse, det de vilkor, som vid utgifvandet
deraf i denna Lag ytterligare stadgas, varda noga iakttagna.
8:o Vid Rättegångens början vare Boktryckare
skyldig att Författarens namnsedel till Domstolen ingifva.
I annat fall stånde han Författare-ansvar, så framt icke
Författaren sig hos Domaren sjelfmant tillkännagifver.
Angår Rättegången Dagblad eller Periodiska Skrifter,
blifve Utgifvarens namn af Hof-Canzleren, i följe af ofvan
föreskrifne anmälan, uppgifvet. Domaren äger att genast,
sedan namnsedeln blifvit affemnad, densamma öppna och
den derigenom upptäckta rätta Parten för Domstolen
inkalla.
Skulle vid Rättegångens slut Domaren pröfva, att
272
Riksdagen 1812.
åklagaren i oträngdt mål anstalt Rättegången, så att
namnseåelns brytande deraf blifvit en följd, vare åklagaren
förfallen till 100 Ralrs böter.
Har Boktryckare, utan Författares eller Utgifvares
tillstånd, dess namn en Skrift åsatt, straffes enligt Missg.-
Balkens 8 Cap. 3 §.
9:o Hvarje Skrift vare Författarens eller dess rätts
lagliga innehafvares egendom. Hvilken som Skrift trycker
eller eftertrycker, utan Författarens eller Förläggarens
skriftliga tillstånd, miste Upplagan, eller bote dess fulla
värde, ägarens ensak.
Lag samma vare, om någon trycker eller eftertrycker
den öfversättning af Utländsk Skrift, som annan man
utarbetat, eller låter sin öfversättning för annans anses;
men ej må Öfversättarens ägande rätt till sitt arbete
förhindra någon att en annan öfversättning af samma
Skrift utgifva.
Utgifvare af Dagblad och Periodiska Skrifter bäfver
ej brutit emot Författares ägande rätt, då han i dem
insända anonyma Skrifter utgifver. Hvilken som å en
Skrift bedrägligt Titelblad eller orätt Författare- eller
Utgifvare-namn utsätter, straffes enligt Missg.-Balkens 8
Cap. Diktadt namn, hvarmed ingen verklig person utmärkes,
vare ej förbudet att på Titelbladet utsätta, då
Auctors rätta namnsedel lemnad är.
10:o Å hvarje Skrift varde Boktryckarens namn,
tryckningsorten och årtalet utsatte; uraktlåter Boktryckare
sådant, plikte han första gången 300 R:dr
och andra gången 600 R:dr; sker det tredje gången,
vare han sitt Boktryckeri förlustig. Utsätter någon
å tryckt Skrift falskt Boktryckare-namn eller orätt trycknings-ort,
skall han derutöfver anses efter 8 Cap. 3 §
Missg.-Balken. Hvad här om namns och orts utsättande
förordras, gälle dock ej för Notificatiouer och Sorgbref,
Formulairer, Betiugnings-sedlar med mera af dylik beskaffenhet.
ll:o Af allt hvad som tryckes, vare Boktryckaren
pligtig att ifrån upplagan aftaga och utan betalning
aflemna så många exemplar, att Hof-Canzleren, de
under Riket lydande Universiteter, Kongl. Bibliotheket,
Riks-Archivet och Yetenskaps-Academien erhålla ett
hvardera. Är något Verk åtföljdt af kostsammare Plancher,
Bilaga A till Meni. N:o 3.
273
må sådane dock endast för Kongl. Bibliotheket ovilkorligen
aflemnas.
12:o Intet hinder vare för Bokhandels idkande,
icke heller för utgifning till föryttrande af någon Skrift,
vare sig inländsk eller utländsk. Hvarje Författare eller
Förläggare stånde fritt att en honom, i följd af sådan
egenskap, tillhörig Skrift antingen sjelf eller genom andra
föryttra; dock vare hvar och en, som antingen i öppen
bod eller eljest, med rättighet att derom i allmänna
Tidningarne få Kungörelse införa, Bokhandel idka eller
Böcker försälja vill, förbunden att, på sätt om Boktryckeriers
anläggning stadgadt är, ocb vid samma ansvar,
anmälan derom hos Hof-Canzleren göra. För fortfarande
föryttrande af en Skrift vare inga andra hinder än de,
som i 4 § af denna Lag föreskrifvas.
§ 2.
l:o I öfverensstämmelse med här ofvan för en allmän
och lagbunden Tryckfrihet lagda grunder skall det,
under de nedanföre i 3 § stadgade förbehåll, stå hvarje
Författare fritt att öfver allt hvad som är eller kan
blifva föremål för mensklig kunskap genom tryck sina
tankar kungöra.
2:o Skall, för hvarje ämne, skrifarten af hvarje
Författares eget val bero, under det ansvar derföre, som
nedanföre bestämmes, i fall den såsom skändlig eller
smädlig sig utmärker.
3:o Skall det, i enlighet med hvad i 1 § 3, 4 och
9 Mom. stadgadt är, vara hvarje Författare eller Utgifvare
tillåtit att, under det enda vilkor af helgd för
andras ägande rätt, allmängöra Skrifter af hvad form,
vidd eller beskaffenhet som hälst.
4:o I grund af hvad i 1 Mom. af denna § stadgadt
är, skall äfven, till Utgifvarens säkrare efterrättelse, dock
med de undantag och vilkor, som nedanföre stadgas
skola, uttryckligen vara en hvar tillåtit att i allmänt
tryck utgifva alla, så väl Rättegångar, som andra allmänna
ärenden rörande Handlingar, Protocoll och Beslut,
af hvad namn och beskaffenhet de vara må, ehvad de
böra till den förflutna tiden, eller till mål, som hädanefter
förekomma, vare sig hos Riks-Rätt, Högsta Domstolen,
Nedre Justitise-Revisionen, Allmänna Beredningen,
274
Riksdagen 1812.
Öfver- och Under-Rätter, Collegier, Comnrittéer, Beredningar,
Directioner, Commissioner, Förvaltningar, Konungens
Befallningshafvande, Consistoriel Executions-säten,
eller andra Publika Verk, utan åtskilnad på målens beskaffenhet
af Civila, Criminella, Oeconoiniska, Militaira
oller Ecclesiastique; vidare alla tillförene, nu eller hädanefter
gällande Instructioner, Constitutioner, Reglementen,
Statuter, Ordningar, Privilegier, Rescripter och Allmänna
Stadganden, hvarifrån hälst utfärdade, tillika med alla
ofvannämnde högre och lägre Rätters, Collegiers, Embetsverks,
Publika Corporationers och alla Embets- och
Tjenstemäns Relationer, Memorialer och Embetsbref;
ändtligen alla Societeters och Verks, samt enskilde Personers
Memorialer, Ansökningar, Förslag, Betänkanden,
Besvär jemte Utslag och Svar derå, till de delar deraf,
som till Publika Embetsmäns och Verks handläggning
komma; och böra till den ändan icke allenast alla sådana
Handlingar, vid Domstolar och andra ofvannämnde
Verk och Embeten, genast och utan tids utdrägt emot
lösen utlemnas åt hvem det äskar, antingen han har i
saken del eller ej, vid ansvar såsom för tjenstens försummelse,
om sådant af någon Publik Tjensteman vägras
eller obehörigen fördröjes, utan äfven, vid samma
ansvar, i alla Archiv, hvar och en fri tillgång lemnäs
att få på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller om
dervid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift, emot
vederbörlig lösen, utbekomma alla slags Handlingar i
hvad ämne som hälst.
Vid föregående tillåtelse skola följande undantag
och vilkor ovägerligen iakttagas:
Att Pi’otocoll, hällne hos Konungen i Ministeriella
Ärenden och Commando-mål, eller Stats-Rådets Protocoll
och Handlingar, eller Riks-Ståndens, eller Hemliga Utskottets,
eller Constitutions-Utskottets rörande StatsRådet,
eller Banco- och Riksgälds-Verkens, eller Bancooch
Stats-Utskottens, eller Revisorers öfver Banco- och
Riksgälds-Verken, rörande samma Verks hemliga ärenden,
icke kunna till tryckning fordras, eller, utan vederbörandes
tillstånd, utbekommas. Utgifvas sådana Handlingar
af trycket, utan vederbörandes tillstånd, straffes
Utgifvaren, om han varit betrodd att dem vårda och
förpligtad att dem hemliga hålla, efter Allmän Lag och
särskildta Stadgar. Gör någon annan det, bote han der
-
Bilaga A till Mern. N:o 3.
275
före 100 R:dr eller mera efter brottets beskaffenhet.
Till lika straff vare den förfallen, som olofligen genom
trycket kungör förenämnde Handlingar, i fall vården
deraf blifvit honom anförtrodd, men han icke, vid något
bestämdt högre ansvar, vore förut förbunden att dem icke
uppenbara.
Att ej några Ministeriella Handlingar eller Diplomatiske
Personers enskilda anteckningar eller berättelser
öfver Ministeriella Ärenden, hvilka höra till ett senare
tidehvarf än för minst femtio år tillbaka, utan Regeringens
tillstånd, ej heller enskildta bref, så vida de
ej till något Rättegångs-mål nödvändigt höra, ej heller åt
Publik vård anförtrodda Deposita af Skrifter och Handlingar,
utan deras tillstånd, som samma bref eller Deposita
angå eller tillhöra, kunna utgifvas eller utbekommas.
Den häremot bryter, bote 50 R:dr.
Att, i hvad Rättegångs-mål som hälst, en Part väl
må vara tillåtit, att innan Dom eller Utslag fallit, efter
eget val, genom tryck kungöra Inlagor, Besvär och Anklagelse;
men att en sådan Part äfven åligger vederpartens
förklaringar derå, jemte Domstolens utlåtande deröfver
och Ledamöternes i Domstolen särskildta vota,
genom tryck kunnige göra, så att allt hvad som hörer
till en fullständig upplysning om sjelfva saken, dess behandlings-sätt
och Utslagets grunder, må till Allmänhetens
kunskap komma. Likväl må ej någon anses skyldig
att utlösa andra Handlingar än till detta ändamål
ovilkorligen oundgänglige äro, och må pröfningen derom
bero af Domaren, hos hvilken målet förevarit, under laga
ansvar, om dermed annorlunda förfares än med denna
Lags tydliga mening och stadgande öfverensstämmer.
Den häremot bryter, bote 50 R:dr.
Det skall ock stå hvar och en Part fritt, som häfver
någon sak, eller något annat dess rättighet rörande
mål, antingen hos Kongl. Maj:t i Dess Högsta Domstol,
eller hvad annan Domstol eller Publikt Verk det vara
må, att deröfver låta trycka underrättelse, eller så kallad
Species facti; dock att han håller sig vid sanning och
anständighet. Den häremot bryter, bote 33 R:dr 16 Sk.
Att Protocoll och Handlingar i förlikta brottmål ej
må, så länge någon af Parterna lefver, utan deras ömsesidiga
tillstånd, eller, derest Parterne äro döde, ej förr än
276
Riksdagen 1812.
femtio år efter deras död, af trycket utgifvas. Den häremot
bryter, bote 33 R:dr 16 Sk.
Att ingen må tillåtas att, i andra fall än Allmänna
Lagen och nu gällande Författningar utstaka, meddela
eller till tryck utlemna Utdrag af Kyrkoböcker eller af
andra Själavården och Kyrko-disciplinen rörande Handlingar,
i afseende på enskilde personers lefverne och
seder, så vidt de lända dem till skada eller förklenande.
Den häremot bryter, bote 33 R:dr 16 Sk.
Att sådant, som rörer styggelser, eller högligen
sårar blygsamheten, eller innehåller hädelser emot Gud,
eller lastliga uttryck om Rikets varande Öfverhet, eller
hvad i afseende på personer, hvilka ett mål icke egentligen
beträffar, kunde i sådana Handlingar hafva influtit,
otidigt, anstötligt eller förklenligt, icke må uti dem,
vid vite af 33 R:dr 16 Sk., genom trycket kungöras,
utan så vida, hvad sistnämnda fall angår, åberopandet
skulle af Domaren, som sist i målet dömt, pröfvas nödvändigt
till upplysning och styrkande af sjelfva hufvudsaken.
I öfrigt, och som det blefve för vidlyftigt, att alla
förekommande ämnen, mål och ärenden med noggrannhet
utsätta, skall det stå hvar och en fritt att i tryck
allmänt kunnigt göra allt hvad som i denna Lag icke
finnes uttryckligen förbudit; följaktligen skall ock ej
något, som öfver i denna Lag tillåtliga ämnen i tryck
anmärkes, påminnes, eller eljest gransknings- eller refiectionsvis
i dagsljuset framlägges, kunna, under förevändning
att innebära tadel eller klander, såsom straffbart
anses, så vida skrifsättet icke såsom smädligt eller
skändligt sig utmärker, om ansvar hvarför i denna Lag
stadgadt är.
§ 3.
Under de förutsatta vilkor, att, vid pröfningen af en
Skrift eller ansvaret för densamma, de, på hvilka en
sådan pröfning ankomma kan, i fall, som tvetydiga synas,
häldre fria än fälla, alltid mera må fästa sin uppmärksamhet
på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet,
på Skriftens åsyftning än på framställningssättet,
och alltid utan rättighet att, i hvilket fall som hälst,
draga obestämda slutföljder af uttrycken, skola såsom
missbruk af Tryckfriheten anses:
Bilaga A till Mern. N:o 3.
277
l:o Hädelse emot Gud. Brottet skall umgällas, såsom
i 1 Cap. 1 § Missgernings-Balken, Allmänna Lagen,
stadgadt är, och Skriften confisqueras.
2:o Förnekelse af en Gud och ett lif efter detta,
eller af den rena Evangeliska Läran. Förbrytaren skall
anses efter 1 Cap. 4 § Missgernings-Balken, och Skriften
confisqueras.
3:o Gäckeri af den allmänna Gudstjensten, Guds
ord och Sacramenten; förbrytelsen skall umgällas med
100 R:drs böter, och Skriften confisqueras.
4:o Allt slags lastligt yttrande om den Regerande
Konungens Höga Person eller gerningar, eller Dess Gemål,
Drottningen, eller Rikets bestämda Throuföljare; brottet
skall straffas enligt Missgernings-Balkens 5 Cap. 1 §,
och Skriften confisqueras.
5:o Smädliga uttryck emot någon af de öfriga
Personer af det Regerande Konungahuset, hvilka Kongl,
eller Furstlig värdighet inom Riket åtnjuta; brottet skall
straffas med 100 R:drs böter, och Skriften confisqueras.
6:o Smädliga uttryck om Riksens Ständer, eller
någon af deras fördelningar; brottet skall straffas med
100 R:drs böter, och Skriften confisqueras.
7:o Uppmaning till myteri eller uppror; brottet
skall straffas enligt 6 Cap. Missgernings-Balken, och
Skriften confisqueras.
8:o Smädliga uttryck om Rikets Embets- och
Tjenstemän, i och för Embetet; brottet skall straffas
efter Allmän Lag.
9:o Smädliga, förgripliga eller till osämja med
främmande Magter syftande omdömen och yttranden om
samtida Nationer eller Stater, med hvilka Riket är i
fredligt förhållande, om deras varande Öfverhet, Regering
och Regeringssätt, höge Embetsmän och Sändebud, inre
eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar.
Förbrytelsen skall straffas enligt 6 Cap. 5 § MissgerningsBalken,
jemförd med Kongl. Förordningen af den 20
Jan. 1779. Är Skriften ej smädlig eller förgriplig, men
genom densamma missförstånd med Utländsk Magt sig
yppat, må den, utan Rättegång, kunna confisqueras.
10:o Allt kungörande i tryck af hvad som rörer
Statens å färde varande Underhandlingar med främmande
Magter, eller eljest af Konungens i sammanhang med
dem tillernade beslut och afsigter, samt Dess Ministrars,
278
Riksdagen 1812.
Råds och Sändebuds värf, om det ej sker med Regeringens
tillstånd, eller med officiel tillåtelse. Förbrytelsen
straffes i likhet med hvad i föregående Moment stadgadt
är. Sker sådant kungörande af den, som Konungens
och Statens hemligheter betrodde äro, straffes hrottet
enligt 4 Cap. 5 § Missgernings-Balken, och i båda
fällen confisqueras Skriften.
ll:o Angripelser mot enskild man, hvilka å ära
gå, eller för dess borgerliga namn och rykte förkleuliga
äro. Brotten straffas efter 60 Cap. Missgernings-Balken,
och varde dessutom Skriften confisquerad.
12:o Lögnaktige uppgifter och vrängda framställningar
till Allmänhetens förvillande och förledande;
brotten umgällas med böter från 33 R:dr 16 Sk. till
och med 100 R:dr eller motsvarande kroppspligt, efter
brottets beskaffenhet, böterne förvandlade enligt 5 § af
denna Lag, och Skriften confisqueras.
13:o Sedernas vauhelgd, vare sig genom offentliga
läror till någon last, särdeles den, som sårar ärbarheten,
eller sådana ohöljda och skändliga framställningar af
denna lasts utöfning, hvarigenom främjande af ett förderfligt
lefnadssätt åsyftas. Brottet skall umgällas med
50 till 100 R:drs böter, och Skriften confisqueras.
Såsom allmän regel gäfle i afseende på confisquerade
Skrifter, att något mer af dem ej må af trycket å nyo
utgifvas än det, hvilket Domstolen, som sist i målet
dömt, icke för brottsligt ansett.
§ 4.
I afseende på bevakningen öfver Skrifters lofliga
allmängörande, skola följande stadganden gälla:
l:o Hof-Canzleren skall tillkomma att både inom
Hufvudstaden och i Orterna, antingen sjelf, eller genom
vederbörligen af honom förordnade Ombud, vaka öfver
Skrifters allmängörande, på det sätt och i de delar, som
här nedanföre stadgas.
2:o Till befrämjande af detta ändamål vare härmed
till ovägerlig efterlefnad föreskrifvet, att i samma
stund, ej senare, än en Skrift till försäljning eller till
spridande, på hvad annat sätt som hälst, utgifves, skall
ett Exemplar aflemnas, i Stockholm till Hof-Canzleren,
och i hvarje annan ort, till hans förordnade Ombud.
Bilaga A till Mem. N:o 3.
279
Boktryckare, som denna föreskrift uraktlåter, bote hvarje
gång 50 R:dr, och om han, utan att vara försedd med
Hof-Canzlerens bevis om gjord anmälan af ett Dagblad
eller Periodisk Skrift, desamma trycker, bote 100 R:dr,
och Skriftens utgifvande inställes, intill dess Utgifvaren
iakttagit hvad ofvanföre derom stadgadt är.
3:o I afla de fall, som 3 § utstakar, äge HofCanzleren
eller dess Ombud rättighet att, då han det
nödigt pröfvar, en Skrift med qvarstad belägga låta*,
hvilken sist inom åtta dagars förlopp verkställes. Börandes
en månad efter den dag, då i Landsort qvarstaden
lagd blifvit, Hof-Canzleren meddela Ombudet sitt
gillande eller upphäfvande deraf. Är uti Hufvudstaden
qvarstad ej inom åtta dagars förlopp lagd, eller i Landsorterna
Hof-Canzlerens gillande ej inom ofvanskrifne en
månads förlopp ankommet, må qvarstad ej, utan efter
laga Domstols och Tryckfrihets-Committéens yttrande,
gälla. Men vid afla de tillfällen, då Hof-Canzleren anser
förbrytelser emot denna Lag sig yppa, och så ofta målet
ej hör, vare sig, såsom blott Ordningsmål, under hans
egen pröfning, eller, vid personliga förolämpanden, till
den oförrättades enskildta beifran de, åligge Hof-Canzleren,
antingen han funnit qvarstad äga rum, eller endast
åtal vid laga Domstol, att Skriften ofördröjligen och
omedelbart till Justitise-Canzlerens laga åtgärd öfverlemna.
4:o Till Ordningsmål räknas, om, vid Tryckeris
anläggande, uraktlåtes hvad 1 § 5 Mom. derom stadgar,
eller om Boktryckare underlåter att enligt 1 § 10
Mom. å Skriften utsätta sitt namn, tryckningsorten och
årtalet, eller om han en hos honom tryckt Skrift till
llof-Canzleren eller dess Ombud inom utsatt tid icke
aflemnar. I dessa fall äge Hof-Canzleren att, i öfverensstämmelse
med hvad denna Lag stadgar, den brottslige
genast pliktfälla, denne likväl obetagit att, der han sig
så befogad finner, hos Konungen, i Dess Justitim-RevisionsExpedition,
underdåniga Besvär anföra, i Stockholm inom
15:de dagen och i Landsorterne inom en månad, sedan
han utaf Hof-Canzlerens Utslag bevislig del undfått.
För öfrigt äro Ordningsmål ej andra än sådane Oeconomiska,
som enligt något framdeles tillgörande Boktryckeri-
och Bokhandels-Reglemente till Hof-Canzlerens
280
Riksdagen 1812.
pröfning kunna köra och till rubbning af något stadgande
i denna Lag icke leda.
5:o Så snart någon förbrytelse emot denna Lag
blifvit af Hof-Canzleren bos Justitim-Canzleren anmäld,
åligge den sistnämnde att ofördröjeligen låta förbrytelsen,
genom tillförordnad Actor, vid behörig Domstol
åklaga; och bör han dessutom, för egen del, genom vederbörande
Ombud, öfver Tryckfrihetens lagliga bruk tillbörlig
uppsigt hafva. Vare likaledes .Justitie-Ombudsmannen
pligtig att, i afseende på förbrytelser emot denna
Lag, lemna sin Embets-åtgärd, enligt de i Instructionen,
rörande bans befattning med andra mål, föreskrifne grunder.
Enskildt förolämpande äger målsäganden att sjelf
eller genom Ombud åtala.
6:o Sedan 6 månader förlupit, efter det en Skrift
till Hof-Canzleren eller bans Ombud, enligt nästföregående
2:dra Mom. inkommit, hvaröfver Embets-betyg genast
afgifvas bör, må ej af publik Actor åtal derå äga rum.
Enskild man njute enligt Allmän Lag till godo sin talan
uti mål, genom hvilkas tryckning han är personligen
förolämpad. Är någon Skrift med qvarstad belagd, då
skall åtal ske å Skriften, inom åtta dagar i Hufvudstaden,
och i orterne, åtta dagar efter det Hof-Canzlerens
gillande af qvarstaden blifvit kunnigt; i annat fall upphöre
qvarstaden och vare Skriftens försäljning obehindrad.
7:o Utgifvare af Dagblad och Periodiska Skrifter,
hvilka, såsom i 1 § 7 Mom. stadgadt är, ensamme äro
underkastade Författare-ansvar, vare framför andra erinrade
om ett rätt bruk af Tryckfriheten, och umgälles
Utgifvarens förbrytelse, genom sådant Blad, dubbelt i
alla de fall, der med penningar pliktas.
8:o Anser Hof-Canzleren ett Dagblad eller Periodisk
Skrift vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl
och bevis förnärmande personlig rätt, eller af en fortfarande
smädlig egenskap, må ban äga att, i Stockholm,
genom Öfver-Ståthållare-Embetet, och i Landsorterne, genom
Konungens Befallningshafvande, genast låta inställa Dagbladets
eller Periodiska Skriftens vidare utgifvande, intill
dess, efter underdånig anmälan hos Kongl. Maj:t, hvilken
sist inom åtta dagar bör äga rum, sedan Hof-Canzleren
om qvarstadens verkställande blifvit underrättad, och
sedan Justitise-Canzleren äfven blifvit börd, Kongl. Maj:t
Bilaga A till Mern. N:o 3.
281
i ,Stats-Rådet förordnat, huruvida den instälda Skriftens
fortsättning må vidare tillåtas; och ankommer det på
Kongl. Maj:ts Nådiga förordnande, huruvida Utgifvaren af
ett sålunda indragit Dagblad eller Periodisk Skrift må
något annat Dagblad eller Periodisk Skrift framdeles
kunna utgifva.
9:o Qvarstad eller confiscation gälle ej för större
del af en Skrift än det eller de Blad, Häften eller Torner,
hvarå åtal göres.
10:o Hvar som beträdes att hafva försålt eller utspridt
en i laga ordning med qvarstad belagd eller contisquerad
Skrift, vare vid alla sådana tillfällen, då ban
om qvarstaden kunskap ägt eller bordt äga, till samma
ansvar som Författaren förbunden, och umgällo förbrytelsen
efter enahanda grunder. Rubbning af qvarstad,
hvaruppå försäljning eller utspridande icke följt, umgälles
efter 8 Cap. 8 § Utsöknings-Balken.
ll:o I afseende på försäljning och utspridande af
utifrån inkomna Skrifter på Svenska språket, äge HofCanzleren
lika rättigheter och åligganden, som i afseende
på inom Riket tryckte, och vare föryttrare af sådana
Skrifter underkastad samma skyldighet och ansvar, som
i 2 Mom. denna § för Boktryckare stadgade äro.
12:o Finner Hof-Canzleren, att Utrikes ifrån inkommen,
på främmande språk författad, Skrift innehåller
något stridande emot 3 §:s 4, 5, 7, 9, 10 och 13 Morn.,
åligge honom att, efter tills vidare derå lagd qvarstad,
i underdånighet inhemta Kongl. Maj:ts befallning, huruvida
Skriften bör till föryttrande frigifvas, eller under
vidare .qvarstad förblifva. Till den ändan åligge hvar
och en/ som, genom gjord anmälan hos Hof-Canzleren,
är berättigad att Bokhandel idka, att till Hof-Canzleren
eller hans Ombud inlemna förteckning på inkomna Utländska
Skrifter. Skulle å någon sådan qvarstad läggas,
inhemte Hof-Canzleren i underdånighet Kongl. Maj:ts
Nådiga befallning, huruvida Skriften bör till föryttrande
frigifvas, eller under vidare qvarstad till återutförande
förblifva, då det på Konungens Nådiga pröfning må
ankomma, om och till hvad belopp Bokhandlaren må
njuta ersättning af Stats-medleu.
282
Riksdagen 1812.
§ 5.
Alternativ.
be»»:aeri ™ t k° Lagligheten af Böckers och Skrifters inne
i
det ena faiiethåll skall hädanefter alltid pröfvas afen Jury
förstaSMomen-eller Nämnd, bestående af nio personer, hvilka,
nare Ltt §Vbeiu^an al'L’odc eller kostnads-ersättning för denna
gynnes^med befattning, sammanträda vid den Domstol, der
det sjette, emot denna Lag åtalas, och der, genom
förhör med Parterne, åklagarens afgifvande
slut-påstående och den åtalades infordrade förklaring,
ransakningen fullbordas bör.
2:o Derefter äga Parterne välja hvar sina
fyra och Domstolen fem, tillsammans tretton,
i Staden eller orten derintill nära boende, för
medborgerlig dygd väl kände personer, af hvilka,
sedan de efter Lag blifvit af Domstolen ojäfvige
förklarade, en ibland de af vederparten
och en ibland de af Domstolen nämnde personer,
bör af hvardera Parten, utan anförde
skäl, uteslutas.
3:o Sedan Nämndens antal sålunda blifvit
nedsatt till nio Ledamöter, skola de af
Domstolen, så snart sig göra låter, till utsättande
dag, sammankallas, då de inför Domstolen
skola aflägga en så lydande Ed:
Allsvåldige Gud! Du skådar mitt hjerta.
För Ditt allseende öga är intet uppsåt fördoldt.
Vare Din godhet och förbarmande Nåd
mig evigt tillsluten, om jag döljer min öfvertygelse
i detta mål. Jag N. N. svär derföre
vid Gud och Hans heliga Evangelium att
efter mitt bästa förstånd och samvete utlåtande
i denna sak afgifva, och att det, som
under öfverläggningen yttras, skall af mig i
obrottslig tystnad hållas.
4:o Jemte en kort och noga bestämd
skriftlig sammanfattning af målets beskaffenhet
och skick, bör Domaren då för Nämnden
framställa denna fråga: Är Skriften brottslig
efter det Lagens rum, åklagaren åberopat?
Och må Nämnden, sedan Domstolens Ord
-
Bilaga A till Mern. N:o 3.
283
förande och Ledamöter afträdt, icke åtskiljas,
innan minst två tredjedelar, igenom med slutna
sedlar anstäld omröstning, förenat sig att med
Nej eller Ja besvara den af Domaren framstälda
fråga, huruvida den anklagade är
brottslig eller ej.
5:o I anledning deraf skall, efter inliemtad
underrättelse om Nämndens åtgärd,
Domstolen ofördröjligen för Parterne afkunna
Utslag med tillägg, antingen af den bestraffning,
hvartill den brottslige sig skyldig gjort,
eller af den upprättelse, hvartill den oskyldigt
anklagade kan berättigad anses.
6:o Förbrytelser emot denna Lag upp-1
tagas, i Stockholm vid Kämners-Rätterne, men tagea börjas s
i alla andra Städer vid Rådstufvu-Rätten i 5 Moment.1*
den Stad, Boktryckeriet, ifrån hvilket den åklagade
Skriften utkommit, anlagdt är, eller, på
sätt 1 § innehåller, vid anläggandet anmäldt
blifvit; Academiernes Jurisdictions-rätt, enligt
deras Constitutiouer, dock oförkränkt. Stämningstid
vare i allt fall, ehvad Tryckeriet
inom, eller, på sätt nyssnämnde § utstakar,
utom Staden är beläget, enahanda, och förkålles
dermed, som om Stämningstid i Staden
Lag säger. Uppstår fråga om Boktryckares
eller Författares af en tryckt Skrift tilltalande
eller hörande, böra han eller de vid sådan
Rätt personligen till svars stånda, men åtnjute
i öfrigt deras Rättegångs-förmoner, enligt Allmän
Lag och särskildta Författningar, uti allt
hvad igenom detta Förordnande icke uttryckligen
annorlunda stadgadt är.
7:o Finner Hof-Canzleren eller dess Ombud
sig befogad att, på de grunder för qvarstad
å tryckt Skrift här ofvan stadgade äro,
förordna eller äska, det någon Skrift med
qvarstad beläggas må, vare han eller det berättigad
att, i Stockholm, genom biträde af
Ofver-Ståthållare-Embetet, och i öfrige Städer,
samt Orterne, medelst skyndsam handräckning,
sorn ej får vägras af den Magistrat,
hvarunder Boktryckeriet enligt 1 § lyder, så
-
284
Riksdagen 1812.
dan qvarstad erhålla; hörandes öfver förloppet
af qvarstads-förrättningen och orsakerna
dertill, samt i afseende på den åklagade Skriften,
om och huru många exemplar då ännu
finnas uti Boktryckarens värjo, anteckning
trefahlt författas, hvaraf den ena tillställes
Hof-Canzleren eller hans Ombud, den andra
Magistraten och den tredje Boktryckaren. Magistraten
vare pligtig att, vid ansvar såsom
för Embets-försummelse, med näst afgående
Post, en afskrift af denna anteckning till
Justitise-Canzleren insända. I Stockholm varde
samma anteckning, genast, eller sist inom näst
följande dags utgång, till Justitise-Canzleren aflemnad.
Justitise-Canzleren må sedermera, i
Stockholm, inom åtta dagar, och i Landsorterne,
aldrasist inom trenne veckor, efter det qvarstaden
lagd blifvit, hafva hänvist målet till
vederbörlig Domstol och Actor förordnat, då
Domstolen, sist inom åtta dagar, må pröfva, om
qvarstaden skall äga bestånd. Sker det ej,
och är icke qvarstad inom en månad håfven,
äge Boktryckare rätt, i enahanda ordning,
som handräckning af Magistraten till qvarstadens
beläggande meddelad blifvit, att fordra
dess brytande, hvilket icke vägras må, vid
ansvar af Embetets förlust. Hof-Canzleren eller
dess Ombud äge ej magt att, annorlunda än
nu sagdt är, qvarstad fordra eller vidare befattning
med saken taga, utan hänskjute genast
alltsammans till Justitise-Canzleren, på
hvilkens ytterligare Embetsåtgärd och ansvar
det ankommer, att sådane mål varda enligt
denna och Allmän Lag handhafde. Anmäles
hos Justitise-Canzleren omedelbarligen någon
Skrift till åtal, bör han, sist inom fjorton dagar,
om målets upptagande vid laga Domstol,
genom af honom tillförordnad Actor, anstalt
foga, men icke må han om någon sådan föregående
qvarstad, som här framföre nämndt är,
förordna, utan Hof-Canzlerens eller hans Ombuds
hörande och tillstyrkande. Är målet till
laga Domstol kommit, och qvarstad der af
Bilaga A till Mern. N:o 3.
285
Actor yrkad, bor Domstolen sig deröfver, inom
åtta dagar, utlåta; men likväl, derest det utan
tidsutdrägt ske kan, Hof-Canzlerens eller dess
Ombuds utlåtande inhemtas. Afslås qvarstadspåståendet,
fortfares ändock med Rättegången,
men om påståendet gillas, och har Hof-Canzleren
eller hans Ombud sådant tillstyrkt, skall
qvarstaden verkställas; dock bör Under-Rätts
Utslag, i båda dessa fall, utan uppehåll till
Ifof-Rätten insändas. Hof-Rätten bör genast
deröfver infordra Tryckfrihets-Committéens
utlåtande. Tdlstyrker denna qvarstads beläggande,
må Hof-Rätten, der så skäligt pröfvas,
efter Utslag, en sådan qvarstad bifalla, och
stånde den då fast intill Rättegångens slut.
Har Tryckfrihets-Committéen afstyrkt qvarstad,
men Höf-Rätten ändå finner den äga
rum, då må Hof-Rättens Utslag ej i verkställighet
gå, utan underställes Högste Domstolens
afgörande. Riksens Ständers Justitieombudsman
äge att, efter erhållen underrättelse,
då sådant mål till öfverläggning förekommer,
dervid tillstädes vara; hvarefter honom
åligge, att Högste Domstolens Protocoll
och Utslag i målet genast till trycket befordra,
på publik bekostnad, i händelse enskild
Förläggare ej skulle erhållas.
8:o Sedan Nämndens Vid Under-Rätt pröfve
utlåtande således blifvit in- och afgöre Domaren saken,
hemtadt, pröfve och afgöre men underställe sitt Utslag
Domaren saken och underställe
sitt Utslag
Hof-Rättens pröfning, på sätt 25 Cap. 5 § RättegångsBalken
bjuder, men i alla fall skola Handlingarne uti
Tryckfrihets-mål underställningsvis af Under-Rätt till
Hof-Rätten insändas.
9:o Är åklagad Skrift, efter åklagarens påstående,
af så brottslig beskaffenhet, att urbota bestraffning derå
följa bör, och Skriftens Författare hörer till det Stånd,
att, efter Lag och Författningar, han endast i Hof-Rätt
för dylikt brott dömas kan, förvise då Under-Rätt, der
namnsedeln blifvit öppnad, saken till Hof-Rättens handläggning,
hvarefter med densamma vidare förfares, såsom
denna Tryckfrihets-Lag föreskrifver.
286
Riksdagen 1812.
10:o Angripes, uti af trycket utkomna Skrifter,
enskilde personer, en eller flera, ock det ej sker i och
för deras Embete, derom må ej annor än rätter målsägande
kära, ej heller må tillförordnad publik Actor någonsin
sådant i sitt käromål upptaga och åklaga. Målsäganden
vare likväl obetagit att bos Justitise-CanzlersEmbetet
begära biträde i Rättegången af Kronans Ombud,
och må på Justitise-Canzlerens eget ompröfvande ankomma
att härtill bifall lemna; dock kan sådan Actors frånvaro
eller uteblifvande icke uppehålla målets företagande och
afgörande vid Domstolen. Sådan åklagan af enskilde
personer handteras i alla delar, efter det Rättegångssätt
denna och Allmän Lag föreskrifva; dock må UnderDomaren,
vid sådane enskildta tvister, utan inhemtadt
utlåtande af Hof-Canzleren eller bans Ombud, qvarstadsfrågbr
upptaga och deröfver meddela Utslag, hvaröfver
Parterne äga i laglig ordning bos Öfver-Rätten Besvär
anföra, i hvilket fall qvarstaden ej må verkställas.
ll:o I frågor om qvarstad, böra, i sådant fall, Konungens
Befallningshafvande och vederbörande Magistrater
ovägerligen och vid ansvar biträda; dock må ej bos
Bokhandlare eller annan Försäljare å någon inom Riket
utkommen Skrift qvarstad begäras, utan att genom bevis
kan styrkas, att Skriften i trycknings-orten blifvit med
qvarstad belagd, eller, i det fäll att Skriften ej blifvit,
enligt 4 § 2 Morn., till Hof-Canzleren eller dess Ombud
inlemnad.
12:o Varder någon af trycket härstädes utkommen,
eller Utländsk, bit i Riket införd, Skrift utaf en eller
flere främmande Staters Sändebud eller deras Regeringar
anmäld, såsom innefattande sådane ämnen, hvilka kunna
föranleda till missnöje hos andra Magter, äge Konungen
att derom, efter sakens och omständigheternes beskaffenhet,
i Nåder förordna, samt, om Han så nödigt pröfvar,
om Skriftens seqvestrerande och indragning, genom Dess
Hof-Canzler eller Justitise-Canzler, så väl bos Boktryckare
som Försäljare eller andre utspridare, låta föranstalta,
och hvarmed förhålles på sätt, som angående beläggande
med qvarstad här ofvanföre stadgadt finnes; skolandes
i de fall, då den af förenämnde Embetsmän, som om
verkställigheten erhåller Konungens Nådiga befallning,
icke hänvisar Skriften till åtalande af Actor vid vederbörlig
Domstol, bemälte Embetsman genast ovägerligen
Bilaga A till Mern. N:o 3.
287
infordra Tryckfrihets-Committéens utlåtande om den
ifrågavarande Skriften. Finner Committéen, sorn ej äger
ingå uti någon pröfning utaf Politiska considerationer
och förhållanden, att Skriften, efter Lagens bokstaf, ej
åtalas kan, då ankommer det på Konungens Nådiga pröfning,
om Förläggare eller Boktryckare må, i tby fall, till
mer eller mindre del af Statsmedlen njuta någon ersättning
för omkostnaden till tryckning och papper af hvad
utaf Upplagan kunnat indragas.
13:o Skulle den oförmodade händelsen inträffa, att
Tryekfrihets-Committéen, med anledning af 108 § Regerings-Formen,
varder till ansvar stäld, upptages och afgöres
målet af Svea Hof-Rätt, uppå åkäran af AdvocatFiscalen
derstädes. Domen varder genast efter afkunnandet,
med alla- dertill börande Protocoll och Handlingar,
på publik bekostnad, genom trycket befordrad till Allmänhetens
kunskap. Kommer saken till Konungens Högste
Domstol, förhålles på enahanda sätt. Den man, som af
Riksens Ständer blifvit tillförordnad att Justitise-Ombudsmannen
i Embetet efterträda, vare vid sådant tillfälle
pligtig att hans Embetes skyldigheter utöfva, föranstalta
om tryckningen af Rättegångs-Handlingarne, samt bivista
öfverläggningarne uti målet hos Högste Domstolen.
14:o Alla mål, angående förbrytelser emot denna
Lag, skola, vid ansvar för Domare och Embetsmän, med
största skyndsamhet afgöras, och vid alla tillfällen, då
fråga kunde uppstå om flera olika brotts bestraffning,
särskildt behandlas, äfvensom den brottslige, i alla de
fall, då han ej redan gjort sig saker till dödsstraff eller
fästning för lifstiden, skall särskildt undergå den bestraffning,
som han, enligt denna Lag, sig ådragit.
Böter efter denna Lag må ej förvandlas i annat
straff än fängelse å fästning, efter beräkning af 16 R:dr
32 Sk., såsom svarande emot hvarje månads fängelse,
månaden räknad till tjuguåtta dagar. Böter under ofvannämnde
summa, svare emot fjorton dagars fängelse i
orten, der förbrytelsen skett.
15:o Böter efter denna Lag gånge till tveskiftes
emellan åklagaren och närmaste inrättning för de fattiga,
de fall undautagne, då Böter, enligt hvad bär ofvan
stadgadt är, målsäganden ensamt tillfalla.
Till yttermera visso etc.
288
Riksdagen 1812.
Bilaga B till Mern. N:o 3.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Pikets
Ständer, rörande Tryckfriheten. Gifven Orebro
Slott den 26 Maji 1812.
Utan tvifvel erinra sig Rikets Ständer, att då Kongl.
Maj:t, i stunden af Fäderneslandets fall, antog sig dess
sak, utgjorde Tryckfrihetens återställande ett af Dess
första föremål. Förd af samina tänkesätt, fann Kongl.
Majit äfven i den nya Regerings-Formen antagne sådane
grundsatser för denna frihet, hvilka instämde med Dess
egna ädla afsigter. Då Kongl. Majit sedermera emottog
och utan anmärkningar faststälde Rikets Ständers underdåniga
förslag tiil en Tryckfrihets-Lag, föranleddes Kongl.
Majit dertill mindre af öfvertygelsen om förslagets fullkomlighet
än af den hilliga tillförsigt, att emot Konungs
och Ständers gemensamma omsorger för tankens och
yttranderättens frihet skulle svara dess användande, på
ett sätt, värdigt Medborgaren och tidehvarfvet. Det borde
förmodas, att Författare, med kännedom af deras sanna
bestämmelse och med beräkning af Fäderneslandets fordringar,
skulle förena deras bemödanden att sammanhålla
den allmänna ordningen, sprida upplysning i ämnen,
hvilka förtjente upplysas, och återväcka glömda eller
slocknande dygder; och det borde i synnerhet förmodas,
att om i den återskänkta frihetens första utbrott föddes
ett eller annat missbruk, vanlig följd af ett föregångit
tvångstillstånd, skulle likväl sanning, anständighet och
lagvördnad i skrift och tryck snart återtaga deras rätt
och den skänk, som blifvit Nationen gifven, inför henne
göras hvarken hatad eller föraktlig.
Så billiga dessa fordringar voro, så oupphörligen
hafva de af vissa Skribenter blifvit gäckade. Redan för
detta har Kongl. Maj:t fört Rikets Ständers uppmärksamhet
på följderna af den återstälda Tryckfriheten. Ännu
en gång framställer Kongl. Maj:t till eftersinnande de
missbruk, hvilka obetänksamheten eller okynnet fortfara
att göra af denna frihet: missbruk, hvilka visserligen
icke undfallit den rättsinnige Medborgaren och hvilka
minst af allt böra undfalla en Regering, ansvarig för
Bilaga B till Mern. N.-o 3.
289
allmänt väl liksom för enskild rätt och fullt beslutsam
att, för hvad pris som hälst, bevaka detta ansvar. Konungamagtens
beslut tadlade; Rikets Ständers åtgärder klandrade
utan aktning; vådlige anledningar väckte hos främmande
Magter, till missnöje och försvagade förbindelser;
allmänna Autoriteters handlingar mer eller mindre öppet
anklagade för orättvisa och förtryck; förtjenstfulla Embetsmäns
eller särskilda Medborgares namn och rykten
gifna till spillo åt smädelsen; vinningslystnaden, härndén
och anarkien, med lån af Patriotismens språk, ropande
för egna fördelar; lagbrytaren, under allt detta, skyddad
i sitt mörker och den utan bevis anfallne stäld inför
Allmänhetens ögon: sådane hafva till en del frukterna
varit af den stora och ädla skänk, som Konungen och
Nationens Ombud återgifvit åt Svenska Författare, men
sådane voro icke afsigterne dermed. Afsigterne voro
sanningens fria rätt, icke smädelsens; voro upplysningens
skydd, icke folkförarens; voro sinnesodlingens framsteg,
icke dess vanvärde.
Med hvilka anledningar dertill, som också kunde
gifvas, sträcker Kongl. Maj:t, för det närvarande, dessa
anmärkningar egenteligen icke längre än till Dagblad
och Periodiska Skrifter. Detta slag af Skrifter, som uppfångar
och kungör ögonblickets händelser, har med deras
sanna eller falska framställningssätt det närmaste inflytande
på Allmänhetens sinnen, är lättast tillgängeligt för
alla Folkklasser, lättast lämpadt efter obildade läsares
begrepp och smak, vanligen författadt med den skyndsamhet,
som ej tillåter öfverläggning, och således fullt
beroende af Skribentens bättre eller sämre afsigter och
sakkännedom. Man rådfråge erfarenheten och åstadkomne
oredor, huru i detta slag af Skrifter Tryckfriheten i allmänhet
hos oss blifvit efter dess återställande begagnad.
Hvilken är, med ett och annat undantag, den vinst,
som upplysning, vettenskaper och medborgliga intressen
derpå gjort? Eller har ej en. större blifvit beredd åt
förföljelsen till allmänt och enskilt lugn? Om sådant är
det uppenbara förhållandet af dessa Skrifter, dageligen
utströdda bland. Allmänheten, hvilken måste då deras
inflytelse vara? Hvem finner flere läsare, den lugna visa
Folkläraren eller den oförsyntaste skändaren, och hvilkenderas
språk finner lättast insteg i det nygiriga menniskosinnet?
Är det på detta sätt man lär älska sina
13
290
Riksdagen 1812.
Styrelse-Lagar, lär värdera sin Regering? Är det så en
Nationalbildning skall ges och ett stort tänkesätt tillskapas?
Då
nu Tryckfrihets-Lagen, påkallad mot desse olägenheter,
kommer antingen senfärdig eller vanmägtig; då
Statens säkerhet, blottstäld genom ett Dagblads oförsigtighet
eller illvilja, svagt återställes genom en juridisk
action inför Kämners-Rätten; då smädade Autoriteter
eller enskilda personer hellre med tystnad bära sitt
oförtjenta öde än förvärra det genom en rättegång, som
skall hölja dem med nya smädelser, som skall förvandla
den inför Allmänheten obevist anklagade till anklagare
inför Domstolen mot en Part, den han kanhända aldrig
får känna; då en Samhället rörande Artikel eller ett
angrepp mot person kan vara af den indirekta art, som
tillåter en dubbel tydning och således icke är åtkomlig
för Lagen, sådan den nu är; så lär, under dessa förhållanden,
ett sådant bruk af Tryckfriheten utan motsägelse
utmärka en oordning i Samhället. En oordning i Samhället
fordrar åtgärd till rättelse. Kongl. Majit, nion att
tillvägabringa en sådan rättelse på ett sätt, som låter
förena sig med Grundlagen och derigenom förekomma
hvart och ett annat, som i ett tvingande ögonblick
kunde påfordras af Hans magt, har trott sig böra omfatta
detta tillfälle att gemensamt med Sitt Folk utfinna
medel dertill. Och då Kongl. Majit erinrar Sig, att fråga
om vissa försigtighetsmått emot Dagblads och Veckoskrifters
utgifvande i afseende på hvad deremot kunde
finnas för främmande Magter anstötligt vid förledne
Riksdag öfverlemnades af Constitutions-Utskottet till
Rikets Ständer, för att derom, äfvensom om flere förbättringar,
vid den nästföljande besluta, men samma
försigtighetsmått, bestående i Dagblads eller Veckoskrifters
föregående granskning af Hof-Canzleren eller Dess
Ombud, hvarken synas Kongl. Majit tillräckeliga eller
ens i verkställigheten äro möjeliga; så finner Kongl.
Majit Sig föranledd, så väl af denna då väckta fråga sorn
af Dess Egen vid denna Riksdag uppdragne teckning af
Tryckfrihetens behandlande och dervid fogade uppmaning
till nödvändiga förändringar, att, under en mera utsträckt
synpunkt af ämnet, af Rikets Ständer äskai
1 :o Att utgifvandet af Dagblad och Periodiska
Skrifter af alla slag hädanefter må bero af Konungens,
Bilaga B till Mem. Nio 3.
291
efter underdånig ansökning genom Hof-Canzleren, utfärdade
särskilta tillståndsbref, som dock icke bör kunna
förvägras, utom till sådane personer, som för brott blifvit
dömde eller äro förklarade ovärdige att föra andras
talan; och att, i händelse Hof-Canzleren, med stöd af den
honom i Tryckfrihetsärender tillkommande pröfning och
med ostördt bibehållande af den sequestrationsrätt öfver
Skrifter i allmänhet, som Tryckfrihets-Lagen honom tillägger,
funne Dagbladet eller Periodiska Skriften vådliga
för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande
personlig rätt eller af en fortfarande smädelig
egenskap, han må äga att, i Stockholm genom ÖfverStåthållare-Embetet
och i Landsorterne genom Konungens
Befallningshafvande, genast låta inställa Dagbladets
eller Periodiska Skriftens vidare utgifvande intill dess,
efter hans underdåniga anmälan derom hos Konungen,
hvilken sist inom 8 dagar bör äga rum, sedan HofCanzleren
om qvarstadens verkställande blifvit underrättad,
och sedan Justitise-Canzleren äfven blifvit hörd,
Kongl. Majit efter behag förordnat, huruvida Dess meddelte
ofvan åberopade tillståndsbref må indragas eller
yttermera begagnas; allmän åklagare och enskild målsägande
i alla fall obetagit att deras talan mot Skriftens
Utgifvare, efter förbrytelsens beskaffenhet, anställa. Utgifvaren
af det Dagblad eller Periodiska Skrift, som en
gång af förenämnde orsaker blifvit instäldt, må ej kunna
erhålla något ytterligare tillståndsbref att ett annat
Dagblad eller Periodisk Skrift utgifva.
Kongl. Majit anser kungörandet af detta slags Skrifter
vara en tillhörighet för hvarje odlad Nation; och,
med förklaring af detta tänkesätt, vill Kongl. Majit icke
ens hos den kortsyntaste förmoda något sådant misstroende
till Dess afsigter, som skulle sanning och medborgliga
interessen löpa fara att stängas i sin väg till
Diron och Allmänhet. Kongl. Majit återupprepar, att
det är det skadliga endast af Tryckfriheten, som Kongl.
Majit härigenom åsyftar att afskilja, för att så mycket
säkrare bevara dess återstående delar och med en nyttig
frihet förena ett nyttigt tvång. Kongl. Majit har under
sine Företrädare sett en likartad rättighet af Konungamagten
utöfvad, sett allmänna ordningen med denna
rättighet närmare förbunden och, innan den i senare
tider öfvergick till illiberalitet, Skrifter af ett sannt och
292
Riksdagen 1812.
ädelt värde under sådana vilkor lemna Svenska bokpressen.
2:o Bland anmärkningar, som förekommit mot Tryckfrihets-Lagen,
och bland frågor, i anledning deraf redan
väckte, är äfven den, att i Tryckfrihetsmål inför Domstol
finna en Svarande Part. Lagskiparens tveksamhet i detta
fall har uppkommit vid jemförelsen af föreskrifterna i
7 Mom. 1 § och 3 Mom. 5 § af Tryckfrihets-Förordniligen.
På sätt detta senare Lagrum anvisar och Lagens
allmänna syftning synes utmärka, har Boktryckaren imedlertid
blifvit ansedd som Svarande. Med aktning för
Författares anonymitet, den Kongl. Maj:t i alla obrottsliga
fall önskar se bevarad, återstår likväl att öfverväga,
hvilka olägenheter Boktryckarens an svars-skyldighet medför.
Utom det att Boktryckaren, af en billig farhåga hildemia
skyldighet, förvandlas till ett slag af Censor för
det arbete honom Öfverlemnas, måste äfven, i händelse
af åtal, hans förklaring och försvar ofta nog blifva så
mycket mera ofullständiga, som han kan brista i kännedom
eller omdöme af den åtalade Skriftens halt och
mening. Af detta förhållande skall åter följa, att Domarens
undersökning blir ofullständig. Då dessutom Namnsedlens
brytande enligt Tryckfrihets-Lagen icke äger rum,
utan sedan saken inkommit till Hof-Rätten, inträffar derigenom
det, åtminstone i brottmål, ovanliga rättegångssätt,
att svarande Part under rättegångens lopp ombytes,
så vida Boktryckaren, som stått till svar vid Underrätt,
aflöses i denna skyldighet vid Öfverdomstolen.
Men ett ännu vigtigare skäl ligger utan tvifvel i den
naturliga fordran, att en förolämpad må äga rätt att
känna sin förolämpare, och framför allt i den rättvisa
grundsats, att en brottslig mot Tryckfrihets-Lagen, lika
litet som en brottslig mot hvar och en annan af Sarnhällslagarne,
kan fordra och njuta anonymitet, då han
af domaren framkallas att ansvara för sitt brott. Denna
grundsats hämtar en ny och af ingen dubbel tydning
möjelig styrka af 86 § i Regerings-Formen, som, då den
för hvarje Svensk man bereder en rättighet att begagna
Tryckfriheten, äfven förbehåller honom att för de Skrifters
innehåll, han utgifver, endast inför laglig Domstol
kunna tilltalas. Kongl. Majit framställer fördenskull till
Rikets Ständers ompröfvande, om icke, sedan nödvändigheten
af en svarande Part i Tryckfrihetsbrott är funnen,
Bilaga B till Mern. N:o 3.
293
denna svarande Part må bli den brottslige, uppgifven
genom den i Tryckfrihets-Lagen föreskrifne namnsedel,
hvilken vid rättegångens början således öppnas, och i
afseende på Dagblad eller Periodiska Skrifter deras dertill
med tillståndsbref försedde utgifvare, hvarom HofCanzleren
meddelar officiel underrättelse.
Kongl. Majit har nu för Rikets Ständer framstält
Sina tankar i ett ämne, som törhända i högre grad än
något annat kräfver den lugna pröfningens åtgärd. Det
är dessutom af de vid sistförflutne Riksmöte väckte
Grundlagsfrågor den enda, hvars afgörande Kongl. Majit,
för Sin del, vid denna Riksdag anser fordra den skyndsammaste
handläggning. Ehuru Kongl. Majit fullkomligen
tror, att tankans utflygt svårligen kan bindas inom Lagformlers
gräns eller för yttranderätten särskilda för
hvarje fall afpassade reglor kunna bestämmas; då således
hvarje fordrad inskränkning möjeligen kan förtydas
såsom en mot den allmänna upplysningen stridande
handling, har Kongl. Majit likväl af sjelfva TryckfrihetsLagens
tillvarelse och af nödvändighetens kraf hämtat
den öfvertygelse, att om å ena sidan Nationens framtida
syftning till ädelhet och kunskaper samt helgden af
återförvärfvade rättigheter gemensamt påkallade Tryckfrihetens
återupplifvande, äfven å den andra känslan af
tidens lynne, af afundens, vinningslystnadens och hatets
inkräktning på menniskohjertat på samma gång borde
för Lagstiftarens sinne framställa nödvändigheten att
väpna Lagens urgamla myndighet mot den nya frihetens
utbrott och att ej för en skön theoretisk dröm uppoffra
erfarenhetens bevittnade sanningar och efterverldens
grundade förhoppningar.
Kongl. Majits enda afsigt och bemödande är att,
genom oordningars undanrödjande och ett återstäldt
Samhälls-skick, bereda vägen till Thronen för den ädle
Furste, som en dag skall blifva Kongl. Majits efterträdare.
Han har af öfverviindna faror och brydsamma omständigheter
lärt att för frihetens och menniskovärdets rätt
hämta den säkraste borgen af Lagarnes verksamhet och
helgd; han skall äfven veta att under utöfningen af Sitt
Konungsliga Kall följa och bibehålla de grundsatser, som
fordom väpnade Hans arm, och under det den frimodige
Skribenten med blottade afsigter och allvarlig känsla
af dessas renhet skall hos Honom och Lagen finna ett
294
Riksdagen 1812.
förenadt stöd, skola ilskan, skändelsen ock förtalet vika
för lians manliga ock öppna blick.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all
Kongl, nåd ock ynnest välbevågen.
G A E L.
G. af Wetterstedt.
Bilaga C till Mein. N:o 3.
Utdrag af Frotocollet hållet i Eilcsens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Junit
1812.
Herr Grefven ock Ordföranden anmälte, det remisser
från samtlige Riks-Stånden af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition rörande Tryckfriheten tillika med Constitutions-Utskottets
vid sistförfiutne Riksdag öfver detta ämne,
under den 10 October 1810, afgifne Betänkande till
Constitutions-Utskottet inkommit, beledsagadt af de kos
Högloft Ridderskapet ock Adeln samt Hederv. BondeStåndet
dervid gjorde anmärkningar; hvarefter och då
1:0 Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer, af den 26 Maji 1812, innefattande äskade förändringar
af Tryckfrikets-Lagen i afseende på rättigheten
att utgifva Dagblad ocb Periodiska Skrifter samt sättet
att ställa en författare till ansvar, af Utskottets Ledamöter
i Stånden förut vore afhörd ock för väl känd att
nu behöfva i minnet återkallas,
Herr Grefven ock Ordföranden uppläste:
2:o Utdrag af Höglofl. Ridderskapet ock Adelns
Protocoll för den 1 Junii 1812, innehållande Ridderskapet
ock Adelns beslut att till Constitutions-Utskottet
återförvisa dess Betänkande rörande Tryckfrihets-Förordningen
jemte de dervid förefallne anmärkningar, för att
i sammanhang med Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
behandlas;
Memorialer, innefattande anmärkningar vid Constitutions-Utskottets
Betänkande öfver Förordningen om
Bilaga C till Mern. N:o 3.
295
Tryckfrihet, ock förslag till förbättringar af samma Lag,
föredragne kos Ridderskapet ock Adelil af
3:o Herr Heijkenskjöld, Ludvig Detlof:
Välborne Herr Landt-Marskalk!
Höglofl. Ridderskap ock Adel!
Då kos Höglofl. Ridderskapet ock Adeln till öfverläggniugsämne
förekommit Constitutions-Utskottets vid
sistlidne Riksdag afgifne förslag till ändringar ock tilläggningar
i Tryckfrihets-Förordningen, skulle jag anse det
stridande emot en Riksdagsmans pligt att städse följa
sin egen öfvertygelse, om jag inom mig sjelf vore af olika
tanka med Utskottet och ej fritt ock oförstäldt yttrade
min mening.
Jag kar i synnerhet fästat min uppmärksamhet vid
det af Utskottet föreslagne tillägg i nämnde förordning
vid 4 § 2 Momentet efter orden: till ovägerlig efterlefnad
föreskrifvet, så lydande: att af Dagblad ock Veckoblad
trenne timmar innan de till försäljning eller kringspridande
på hvad annat sätt som hälst utgifvas, i Stockholm
till Hof-Canzleren ock i hvarje annan ort till kans
förordnade ombud, alltid ett exemplar bör öfverlemnas
m. m., ock vid den föreslagne nya redactionen af samma
§:s 3 Morn., hvilket Moment Utskottet tillstyrkt böra innehålla
följande: anser Hof-Canzleren eller dess ombud något
Dagblad eller Veckoblad innebära tydlig förbrytelse emot
9 och 10 Mom. af 3 § i denna Lag, äge lian eller ombudet
att hela den gjorde upplagan af sådan skrift
genast före dess utgifvande med qvarstad belägga låta.
Efter min tanka vore ett sådant stadgande dels stridande
emot den förklaring öfver Tryckfrihet 86 § Regerings-Formen
afgifver: att dermed förstås hvarje Svensk
mans rättighet att, utan några af den offentliga magien
i förväg lagde hinder, utgifva skrifter, dels i sin
mån ledande till att återföra det tvång och de binder
för skrifters allmängörande, hvilka Svenska folket, då det
vid 1803 ock 1810 årens Riksdag å nyo inträdt i full
utöfning af sina rättigheter, med rätta afskaffade. Utskottet
anser väl Hof-Canzleren eller dess ombud böra äga
rättighet att med qvarstad innan utgifvandet låta belägga
Dagblad och Veckoskrifter, i den händelse en sådan skrifts
innehåll vore stridande emot 9 eller 10 Mom. af 3 § i
Tryckfrihets-Förordningen, på den grund att, om genom
296
Riksdagen 1812.
en sådan skrifts kungörande missämja skulle med en
främmande Magt uppkomma, drabbade följderna deraf
hela samhället. Men, om ett Dagblad af sådant straffbart
innehåll utkommer, hvad annan upprättelse kau en
främmande Regering fordra och samhället gifva än den
brottslige utgifvarens bestraffning ? Har ej samhället, just
derigenom att det stiftat Lagar, som straffa sådana förbrytelser,
på förhand förklarat, att det anser utgifvandet
af en skrift, som förolämpar andra Magter såsom ett
brott emot samhället sjelf? Och ger ej staten, då den
straffar författaren, offentligt till känna, att den ogillar
skriftens innehåll, och vill med samma främmande Magt
fortfara i ett fredligt och vänskapligt förhållande? Skulle
en främmande Regering detta oaktadt vilja binda ansvarsskyldigheten
vid samhället sjelf, kan man vara öfvertygad,
att sådant blott är en pretext för att bemantla
fiendtliga tänkesätt, härrörande från andra orsaker.
Genom Riksens Ständers vid sistlidne Riksdag afgifne
förklaring öfver 6 Cap. 5 § Missgerningsbalken kan en
författare, som i förenämnde afseende brutit emot Tryckfrihetslagen,
ej vidare undgå tillbörligt ansvar, och om
i enlighet med hvad Utskottet för öfrigt föreslagit sådana
ändringar i vissa Tryckfrihetslagens stadganden
göras, hvarigenom svårigheten att vid rättegången finna
en svarande part, som till straff kan bindas, blifver undanröjd,
och den ilskna smädaren ej vidare får tillfälle
att dölja sig under anonymen, anser jag vådan af en
oinskränkt Tryckfrihet fullkomligen afvänd, utan att man
genom censuren öfver skrifters utgifvande förnärmat medborgares
i samhälls-contractet heligt förvarade rättigheter.
Lagstiftare hafva ty värr ofta gått från den ena
ytterligheten till den andra och till förekommande at
frihetens möjliga missbruk stiftat Lagar, som åstadkommit
ett större ondt än sjelfva dess missbruk, derigenom
att de qväft frihetsandan. Svenska folkets lagstiftare, då
de i Regerings-Formen stadgat, att en Proposition till
ändring i Grundlagarne ej vid samma Riksdag får väckas
och afgöras, synas hafva velat förekomma en sådan ytterlighet
i beslut och förmana Nationen att varsamt vidröra
grundvalen för ett fritt samhälles bestånd.
Bilaga C till Mern. N:o 3.
297
4:o Herr Spaldencreutz, A. J.:
Välborne Herr Landt-Marskalk!
Högloft Ridderskap och Adel!
Vid Constitutions-Utskottets sedan sista Riksdag
kvilande förslag till förändringar i Tryckfrihetsgruudlagen
får jag härmedelst göra följande anmärkningar:
De missbruk, hvaröfver Constitutions-Utskottet i
ingressen klagar, synas mig vara af en så obetydlig beskaffenhet,
att de alldeles icke böra åstadkomma någon
den minsta inskränkning i Tryckfrihetens utöfning. Nationen,
som så länge varit underkastad tryckvånget, skulle
naturligtvis i början, ovan vid denna frihet, med allt för
mycken liflighet omfatta de oväntade och ofta allt för
mycket vågade uttryck af så väl glädjen som missnöjet,
hvilka från alla sidor bestormade densamma. Ovanan för
författare att fritt och trygt säga sina tankar skulle i
början förleda dem att säga mera än de borde, och att
säga det oförsigtigt och sårande. Ovanan för en del af
Nationen att se sina handlingar offentligen tadlade skulle
naturligtvis väcka dess missnöje och förleda den att tillskrifva
den återskänkta friheten, hvad som var det fordna
tvångets skuld. Med hvarje år skall denna ovana hos
alla småningom försvinna och har redan undergått den
märkliga förändringen^ att man sällan längre än för
dagen ihågkommer, hvad ett dagblad innehåller, i synnerhet
de ämnen, som tadlas och endast angå personer.
Den ädle, den redlige medborgaren skall aldrig harmas
att se sina gerningar misskända och tadlade, emedan det
inre medvetandet och framtidens dom alltid skola rättfärdiga
honom. Den oredlige deremot skall alltid hata
att se sina gerningar så väl berömda som tadlade. Det
förra är en satir och det sednare en sanning — begge
lika obehagliga.
Såsom anmärkningar emot Constitutions-Utskottets
förslag torde jag vidare få anföra:
1 §•
Tilläggningen i 2 Mom. 2 puncten af Tryckfrihetslagen
synes böra alldeles försvinna, af de skäl, som i
mina anmärkningar vid 4 § åberopas.
Förändringen af 4 Momentet är deremot mera ett
berigtigande af meningen än en ny tillsats, utom hvad
298
Riksdagen 1812.
sorn föreslås i afseende på oanmäidta Tryckerier, ock
hvilket bör antagas.
I 5 Momentet böra orden »Svenske och inom Sverige
boende» förändras till: Svenske medborgare, sorn bo
och vistas inom Sverige, samt tillägget »eller ock författaren
ej kunde till svaromål inför domstol inställas»
alldeles försvinna, emedan författarens sjukdom eller aflägsna
hemvist genom denna mening kunde förorsaka,
att de oskyldiga underskrifvarena lagfördes och faldes,
hvilket i brottmål aldrig måtte kunna tillåtas af någon
lag i ett väl inrättadt samhälle.
Constitutions-Utskottets nya redactioner och tilläggningar
af 6, 7, 8, 9, 10 och 11 Momenterna anser jag
deremot för helt och hållet antagliga.
2 och 3 §§.
Utskottets alla föreslagna ändringar eller tillägguingar
i dessa §§:s Momenter synas alla böra gillas, utom
ordet »Nämnden» i slutmeningen af 3 §, hvilket bör alldeles
utgå af den orsak, som i min anmärkning vid 5 §
upptages.
4 §•
Constitutions-Utskottets föreslagna förändring af
denna §:s andra Moment och hvilken angår dagblad och
veckoblad, anser jag, enligt med mina i början af detta
memorial yttrade reflexioner, nu för tiden och ännu mera
framdeles helt och hållet öfverflödig. Alla skrifter, vare
sig dagblad eller stora volumer, böra äga lika rätt under
lagen. Ar ett dagblad lättare att kringsprida, så är också
dess innehåll flygtigare och ofullständigare. Ju mera
man blir van vid dess varierande innehåll, ju mindre
bryr man sig derom. Flygskrifter stadga aldrig någon
säker tanka, som småningom under en beräknande öfverläggning
öfvergår till handling, en handling, alltid, just
genom denna sin öfverlagda uppkomst, farlig för motparten.
Sådant åstadkomma likväl böcker. Vore det ej således
skäl att strängare behandla dessa än daglilad,
som äro så väl i sin grund som till sina följder endast
små luftsken? — Men hvad blefve det då af Tryckfriheten?
Sedan jag således ur dessa skäl helt och hållet
ogillar Utskottets förändring af 2 Momentet, får jag äfven
Bilaga C till Mern. N:o 3.
299
förklara min förundran öfver den stora plikt, från 100
till 500 R:dr efter domarens pröfning, som Utskottet
föreslagit för boktryckare eller utgifvare, sorn uraktlåta
att till Hof-Canzleren eller dess ombud inom 3:ne timmar
före dagbladets utgifvande deraf framlemna ett exemplar.
Ehuru detta allt bör helt och hållit försvinna, måste jag
likväl anmärka, att 100 R:dr tyckas mig ha varit nog,
och det utan domarens pröfning. Erfarenheten borde
hafva lärt oss att i afseende på våra lagars explicerande,
så litet möjligt är, lemna fritt spelrum åt den fria pröfningen.
Utskottets förslag om förändring af 3 Momentet
kan anses såsom antaglig, endast dagblad och veckoskrifter,
enligt förut anförda skäl, ej särskildt omnämnas.
Hvarje medborgare i en stat bör för sin personlighet äga
lika rättigheter och lika skyldigheter. Brottet bör bestraffas
lika hos den höge och läge, hos den rike och
fattige, hos den stora boken och det lilla dagbladet. För
öfrigt tror jag mig ej ha skäl att anmärka något emot
Utskottets föreslagna förändringar i 4 §:ns öfriga Momenter.
5 §•
Emot den af Utskottet föreslagna Jury eller Nämnd
torde jag äfven få göra följande korta anmärkning. Våra
undervisningsverk befinna sig ännu på en ganska ofullkomlig
fot och fordra en snar förbättring; vår representation
är af alla medborgare erkänd såsom ofullkomlig;
flere privilegier och skråförfattningar hindra det allmänna
ömsesidiga förtroendet. Under en sådan samhällets
ställning fruktar jag, att en så beskaffad Nämnd,
som den af Utskottet föreslagna, hvarken skall vinna det
förtroende eller det anseende, som oundvikligen fordras
för dess verksamhet och nytta. Jag vill ej trötta Högloft.
Ridderskapet och Adeln med en närmare detail af
denna min tanka, emedan beviset om Nämndens inrättande
ligger i hvad jag redan yttrat, och hvilket säkert
erkännes af hvarje upplyst och redlig medborgare. Till
följe häraf föreslår jag tills vidare bibehållandet af det
gamla rättegångssättet i tryckfrihetsmål, under hjertlig
önskan, att de hinder, sorn nu ligga i vägen för den af
Utskottet föreslagna Nämnden, snart må kunna afhjelpas.
300
Riksdagen 1812.
Slutligen får jag bos Högloti. Ridderskapet och
Adeln föreslå den förändringen i Tryckfrihetslagen, att
namnsedeln alltid finge af domstolen öppnas, så snart
ett instämdt eller anmäldt mål funnes vara af den minsta
brottsliga beskaffenhet. Jag hyser den öfvertygelsen, att
alltid den rätta parten bör uppträda i ett väl organiseradt
samhälle. Men som denna fråga först nu af mig
under denna Riksdagen är väckt, anser jag den ej kunna
afgöras förr än den nästa, hvilket öfverlemnas till Högloll.
Ridderskapet och Adelns bepröfvande.
Jag har sökt kortheten, så mycket möjligt varit,
och derigenom i flera ämnen utvecklat mina tankar ofullkomligt,
kanske ock af ovana att tala från detta rum.
Mitt rena medborgliga nit hoppas och önskar jag aldrig
skall misskännas.
Att mitt memorial måtte få åtfölja återremissen
till Constitutions-Utskottet och jag dessutom erhålla
rättighet att communicera det med de andra Stånden,
derom får jag ödmjukt anhålla.
5:o Herr Grefve Löwenhjelm, Gustaf:
Det är om Tryckfriheten jag går att tala, M. H. —
om Tryckfriheten, detta upplysningens tacksamma foster,
som så mägtigt och välgörande på upplysningen återverkar,
— om Tryckfriheten, denna för Nationens moraliska
och politiska väl så dyrbara rättighet. Yi äga den,
M. H., och ju högre vi förstå att den värdera, ju angelägnare
måste oss vara att hägna denna dyrbara egendom,
ju vigtigare att försäkra oss och efterkommande
dess oqvalde besittning.
Hvarje samhällslefnadens institution bär inom sig
sjelf grunden till sitt bestånd eller fröet till sin upplösning.
Detta sednare finnes allestädes der de äro kränkte,
dessa allmänna, eviga grundsatser af rättvisa, hvars sanning
och oföränderlighet af den obildades naturliga känsla
och af tänkarens djupsinniga forskningar lika bestyrkas.
Tankans fria yttrande är menniskans rätt, — men
liksom alla dess rättigheter har äfven denna en gräns.
Den utstakas af den grundsats uppå hvilken allt begrepp
om samhällslefnad och medborgerlig frihet hvilar, den
att friheten till hvad handling som hälst äga vi blott
under det förutsatta vilkor, att den ej kränker andras rätt.
Är denna grundsats i vår Tryckfrihetslag iakttagen?
Bilaga C till Mern. N:o 3.
301
Det är derom jag går att inför Ståndet framställa mina
tankar.
Jag förbigår således hvad emot sjelfva redactionen
af deniia lag blifvit anmärkt — ej af okunnighet om den
viisenteliga skada, oordning i den mekaniska uppställningen
af sådane vigtiga handlingar kan åstadkomma,
utan af öfvertygelse, att intet behöfver tilläggas vid det,
som i detta ämne så ljust och så redigt blifvit anmärkt.
Af samma skäl förbigår jag äfven den i Juridikens annaler
ohörda och oförgäteliga rättegångsordning, sorn i de
fall, der brottet med böter umgällas skall, betager domaren
all möjlighet att erfara, hvem som skall böta.
Jag går längre och påstår, att, om än ofvannämnde
brister skulle afhjelpas, är ändå hvarken allmän eller
enskild rätt i denna lag skyddad emot missbruket af den
frihet, den lemnar.
Allmän rätt kräfver, och helig är denna fordran, att
Religion, Seder och Regering bibehållas vid den vyrdning,
som utgör styrkan af samhällsbandet och af intet annat,
aldraminst af fcenetiska vildhjernors foster, kan ersättas.
Väl lemnar Tryckfrihetslagen i domarens händer
den, som klart hädar Gud, eller den, Hans heliga väsende,
ett lif efter detta och vår läras sanning Mart förnekar.
Men, M. H., hvem vet ej, att det icke är Idart, som desse
sällhetsmördande satser nånsin framställas? Skulle ibland
Nationens nu församlade ombud någre finnas, nog lycklige
att genom omsorger af mera omedelbar nytta ha
varit hindrade från forskningar i menniskosnillets vidunderliga
öden under det förflutna århundradet, så låtom
oss vara en helig pligt att upplysa dem, det religionens
fräckaste bespottare aldrig vågat klart förneka dess sanningar;
att äfven de tvänne secter, som hvar på sitt
håll, efter en systematiskt uppgjord och noga följd plan,
bekrigat sine fäders tro, aldrig klart, utan ömsom under
larfvén af en opartisk forskningslystnad, ömsom under
den af en skämtande yra, påarbetat och utfört sitt verk,
och, M. H., när vi upplyst dem om arbetssättet, lät då
tideböckerna vittna om dess verkningar och om den lycksalighet
dessa reformatorer öfver sitt slägte nedkallat.
Jag läser längre i Tryckfrihetslagen och finner, att
klart uttryckt gäckeri af den allmänna Gudstjensten,
Guds ord och Sacramenten umgälles med skriftens confiscation
och ett hundrade Riksdalers böter. Gäckeri med
302
Riksdagen 1812.
dessa heliga ting, n. b. då det är Idart uttryckt, är således
förbjudet, men, M. H., hvad föreställning gören I
Eder väl om återstoden af vår lära, då derifrån abstraberas
Guds ord, hvilket uttryck ej innefattar mindre än
bela uppenbarelsen, och Sacramenterne, som i begreppet
äro oskiljaktige ifrån Dogmerne och Mysterierne? Är det
ej sjelfva vår lära, man således för ett hundrade Riksdaler
Banco får Mart gäcka? Är väl denna plikt ett
straff, svarande emot brottets förstörande följder? Med
uttryckligt frikännande för lagstiftarens afsigter, förklarar
jag, att den skilnad i bestraffning, dessa tvänne momenter
af lagen förete, i mitt sinne alstrar begreppet om ett
Theismen lemnadt och Christna läran fråntaget beskydd,
och vågar till och med påstå, att hos hvar och en, som
icke äger samma grunder som vi till den öfvertygelse,
att sådan har icke lagstiftarnes åsyftning varit, skall
detta lagens rum alstra samma begrepp.
Erfarenheten, sade jag nyss, lärer oss, att sådant
gäckeri aldrig klart uttryckes och ändå gör sin verkan;
jag tillägger, att samma erfarenhet äfven lär oss, att denna
verkan aldrig genom Mara uttryck, utan endast genom
skämt eller framkastade tvifvelsmål kan åstadkommas.
Är detta sant, borde eftertankan lära oss, att då förbrytaren,
till en lömskare anfallsmethod, har det dubbla
skälet af ändamålets säkrare vinnande och af den strafflöshet,
han i lagens tydeliga uttryck finner, skall han
välja detta än straffvärdare men af lagen ostraffade
verkningssätt. Jag anser således, att ordet klart i dessa
3 momenter betager lagens disposition hela sin kraft.
Med klart uttryck förstå vi utan tvifvel det, som af hvar
man genast, och på enahanda sätt, begripes. Om icke
klart vore här en fullständig grammaticalisk motsats
och betecknade det, som slätt ingen kan förstå, vore allt
väl och lagens uttryck till det minsta oskadeligt, ty då
vore strafflösheten den obegripeliga hädelsen ensam förbehållen.
Men nu kan ett uttryck utan att vara klart
likväl af någre, till och med af månge, fullkomligen förstås.
Således, då lagen endast till klart uttryckte hädelser
utsträcker ansvaret, och deraf, efter all känd juridisk
logica, klarligen följer, att hädelser, som icke äro klart
uttryckte, äro tillåtne, lemnäs ju fältet fritt åt den farligaste
af all hädelse, den som lindrar det motbjutande i
dess första intryck på den oförderfvade läsaren, den som
Bilaga C till Mera. N:o 3.
303
retar nyfikenheten och smickrar deras egenkärlek, som
förmå uppfatta ordet och sedan gerna åtaga sig omsorgen
att för mindre begriplige privatissime deröfver
läsa. Sådan har ingen lagstiftnings afsigt nånsin kunnat
vara, och må jag icke här beskyllas för advocatyr: må
den, rättare sagdt, mig här tillåtas. Då lag pröfvas, måste
pröfvaren tänka sig in i advocatens hjerna; och jag har
här intet annat anfört, än hvad jag som svarandens advocat,
i ett af de ifrågavarande mål, skulle anse mig skyldig
min client att begagna.
Skulle åter framsmygas den mening (ty rakt ut
lärer väl ett sådant inkast ännu ej kunna framkomma),
att en sålunda obestämd granskningsfrihet är ett vilkor
för menniskoförnuftets oinskränktaste odling, vill jag, utan
att inlåta mig i ett här allt för vidlöftigt svaromål, blott
deremot ställa en enkel fråga: Till hvad grad är det
lofligt att uppoffra samtidas väl för efterkommandes
osäkra gagn, ett gagn, om hvilket hoppet hvilar på så
usla grunder som våra speculativa theorier? Vilja vi
blott i borgerligt hänseende betrakta denna fråga och
pröfva theoriers pålitlighet, så låtom oss inhämta resultatet
af det i Europa under våra ögon så nyligen af 20
millioner menniskor med så gränslöse uppoffringar verkstälde
försök och ibland desse theoriernes offer underrätta
oss om, när de återkomma till sans, de utom
Christna läran förmådde återfinna en grund för sedligheten
och för allmänna uppfostran.
Utaf det vördnadsvärda Lärare-Ståndet, i fall Ilöglofl.
Ridderskapet ock Adeln anser mina tankar böra till
våra Med-Ständer communiceras, hoppas jag, i synnerhet
för de meningar jag hittills yttrat, beskydd, om do äro
sanning, upplysning, om jag irrat.
Jag fortfar i lagens text och finner att för 100
R:dr Banco smädas Kongl. Personer, med undantag af de
Regerande och af Thronföljaren; att för 33 och 16 å
100 R:dr samma mynt utspridas lögnaktige uppgifter och
vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och
förledande; att för 50 till 100 R:dr, äfven Banco, vanhelgas
sederna genom offenteliga läror till last och för 33 R:dr
16 Sk. genom otuktiga uttryck och grofheter. Om böters
lämplighet till brottmål i allmänhet har jag länge haft
en afgjord tanka, men ehvad skäl för bibehållande af
peuningestraff i vår Straffbalk må framställas, anser jag
304
Riksdagen 1812.
mig ändå befogad till det påstående, att då penningeböter,
denna lemning af lagstiftningens råaste epok, mäste
användas i en ny, på upplysning grundad och upplysningens
vigtigaste föremål åsyftande lag, måste detta användande
åtminstone modifieras efter de genom upplysningen
tillkomne begrepp och de månge för väre förfäder
okände åsigter den alstrat. Skall en andryg eller penningestursk
narr, som af en Konglig Person tror sig
förnärmad, för 100 R:dr Banco äga att smäda den? Skall
en utländsk eller inländsk agent för en dylik eller mindre
summa äga att förvilla eller förleda allmänheten? Skall
ett sådant nationalbrott som sedernes fräcka eller lättsinniga
vanhelgd genom offenteliga läror och uttryck försonas
med värdet af en rock? Men, säger man, upplagan
skall ju confisqueras; detta ökar författarens eller förläggarens
lidande och förekommer skriftens skadeliga verkan.
Visserligen är det rätt ömt, att ett i så god afsigt ingått
förlag går förloradt, men hvad vinnes dermed? Skall förbrytaren
i de två fall, jag först nämnt, väl nånsin sakna
tillgång att lägga 50 Kalr till plikten och då gratis och
utan ansvar enligt 4 § 2 Mom. låta utdela hela upplagan?
Huru förekommes då allmänhetens förvillande, eller tror
man, att en af utrikes eller inrikes fiender besoldad
agent skall till ett sådant ändamål sakna 150 R:dr och
tryckningsförlaget? Ha vi ej dessutom i dagblad sett uppgifvas
den oskyldiga utvägen att genom subscription
hålla författare och förläggare skadeslöse? Äro åter alla
försök till allmänhetens förvillande utan all betydenhet,
som också i dagblad blifvit påstådt, välan! låtom oss då
tillträda vår medfödda rätt att gratis förvilla henne och
borttagom en lagparagraf, som är illiberal, om det yrke
den förbjuder är oskyldigt, och i alla fall är onödig, då
den i motsatt fall ej kan uppfylla ändamålet.
Jag har nu anmärkt de delar af allmän rätt, dem
jag icke anser vara så skyddade af Tryckfrihetslagen, som
de efter mitt begrep om Lag borde vara,' och nalkas nu
granskningen af det beskydd den lemnar enskilt rätt.
Ehuru beskyddad man nu mera är till namn och
rykte, gifves väl näppeligen någon afhandling i detta ämne,
som icke öfverflödigt upprepar, att skydd till namn och
rykte är lika dyrbart med skydd till person och egendom
och jemte detta utgör grunden till samhällscontractet.
Detta är så visst, att äfven bland dem som uppå
Bilaga C till Mern. N:o 3.
305
goda grunder icke värdera sitt rykte så högt, gifves
ingen fräck nog att det tillstå.
Nu anfalles en medborgare af en smädelig skrift —
lycklig om han till namn och person tydeligen utmärkes
och om beskyllningen är bestämd — än lyckligare i den
nion beskyllningen är svår och, i fall den vore styrkt,
kau ställa honom under lagens åtal. I första fallet måste
domaren åtminstone upptaga målet och i de sednare
lemna lagarne den upprättelse, som uppå hvarje annan
under lagen hörande beskyllning följer. Visst är den anfallne
ändå lidande, men det alltid obehagliga af en slik
rättegång är som ett oundvikeligt ondt att anse, och han
får vara nöjd, då han njuter det försvar menskliga inrättningar
förmå gifva. Men nu anagrammatiseras hans
namn eller utmärkes han till utseende, stånd, lefnadslopp
och öfrige förhållanden så, att ingen kan sig misstaga,
och så, att personen är klarligen utpekad. Hvar är
då den lag, som skyddar honom? Den vi lia säger, att i
fall, som tvetydiga synas, skall domaren häldre fria än
fälla, men denna ädla grundsats är ju i hvarje af våra
öfriga lagar tacite förutsatt; då den här uttryckeligen
föreskrifves, synes lagens anda vara, att domaren i tryckfrihetsmål
är särdeles förbunden till den anklagades skydd.
Vidare säger lagen, att i intet fall som hälst få obestämda
slutsatser dragas af uttrycken; domaren upptager således
ej käromålet, och upptager han det, stadnar klaganden
vid rättegångskostnad och besvär; ty det utmärkande,
som inför allmänheten är mer än tillräckeligt att bestämma
personen, som i skriften menas, är det icke inför
en med sådan föreskrift försedd domare. Jag blottställes
genom min anklagelse än mera för fienders grin och liknöjdas
åtlöje; allmänna rösten blir — hvarföre tog
han åt sig — den sig urskuldar han anklagar sig.
Protocollerne tryckas, och rättegången blir en ny och
rikhaltigare malmådra till smädelser för den anfallne och
till penningar för angriparen.
Nu vill min fiende på en annan, lika säker väg
utföra sitt anslag; han nämner mig, men han anklagar
mig ej rakt; han inskränker sig inom sådane insimulationer,
som i allmänna opinionen göra samma verkan,
om ej mera, än uttryckeliga beskyllningar, och om hvars
gräns han af lagens blotta genomläsande nogsamt inhämtar
den kännedom, hans säkerhet fördrar. Äfven i detta
306
Riksdagen 1812.
fall sitter min domare bunden af lagens nyss citerade uttryck,
och jag utan möjlig åtkomst af min rätt. Än försigtigare
och lika säker om att vinna sitt ändamål kan smädaren
förena dessa båda metboder och med den nyssnämnde
glesa täckeisen öfver personen förena den tvetydighet i
beskyllningen, att domaren allena ej får förstå. — För
att med facta styrka detta, frågar jag, om författaren
till Räfvarne blifvit känd, hvad hade väl lagen emot
honom kunnat uträtta? Men, hade nu domaren rättighet
att gripa igenom den genomsigtiga töcken med hvilken
en feg och lömsk ilska omgifver sig i de hittills uppräknade
fall, återstår ändå en utväg att förgifta medborgarens
lugn och trefnad. Den består i beskyllning för
sådane laster och fel, som, ehuru de förringa menniskans
värde, icke hota allmänna säkerheten och således af
lagen ej kunna åtalas;, beskyllning för sådant, som efter
lagens bokstaf icke å ära går eller för den smädades
borgerliga namn och rykte icke förklenligt är, men i
veiddens ögon icke dess mindre förstör allmän aktning.
Här torde invändas, att emot anfall af denna beskaffenhet
hade man före Tryckfrihetslagens utgifvande ej mera
säkerhet än nu. Jag svarar, att det enklaste begrepp om
rätt och orätt är tillräckeligt för att inse, att då en
lagstiftare genom ny lag å ena sidan ökar förmågan att
anfalla, måste han, för att vara rättvis, å den andra öka
förmågan att försvara sig, och det har här icke skott.
Man påstår, att bokpressen sjelf lemnar tillräckelige
medel till försvar åt den, som bokpressen anfaller.
Hvad! Då jag, emot löfte af skydd i lagen till mitt goda
namn och rykte, åt samhället afstått min naturliga rätt
att, på hvad sätt jag hälst förmår, straffa den mig förolämpar,
har det skett under det vilkor, att jag alltid
skall äga en penna skicklig att libellera med belackare,
eller penningar att lega mig försvarare? Och hvad gagnar
mig ett sådant pennfäkteri? Hvem känner ej pöbelns
lynne (jag menar den gående och den åkande), hvem
vet ej huru begärligt smädelsen slukas? Huru kallt försvarskriften
emottages? Den läses icke ens; läses den,
sker det blott af den smädades vänner, och desse behöfde
ej upplysas, eller af en och annan undangömd
opartisk sanningsforskare, som i sin lugna vrå ej förmår
leda allmänna omdömet. Enda hoppet om någorlunda
verkan af en försvarsskrift är fästadt vid den cyniska för
-
Bilaga C till Mern. N:o 3.
307
mågan att skrifva ovettigare än angriparen. Men ville
man ock med honom nedstiga i den smutsiga banan, återstår
alltid en afgörande olikhet, — han känner den
smädade, men denne känner icke smädaren, eller känner
han honom, men hans fiende har icke mera ett ärligt
rykte att uppsätta emot det, han angriper — han kan ej
sjunka djupare i den vanära, som blifvit hans element.
Aga väl vilkoren för striden i något af dessa fall den
likhet, som rättvisa och billighet förutsätta i en af lagen
tillåten strid, i en strid, den lagen såsom enda räddningsmedel
lemnar den angripne? Liberalare handlade våra
fäder i de tider, vi kalla barbariske: rättvisare voro de
envigen, kände under namn af Guds dom, der rätten
styrktes af segern. Der striddes åtminstone med lika
vapen, och bådas bröst var lika bart eller lika betäckt.
An mer, M. H., nu gynnas den goda saken af ödet
och af förbrytarens oförsigtighet till den grad, att den
som angripit allmän eller enskilt välfärd kan öfverlämnäs
i rättvisans händer. Hvad säger lagen då? Böter efter
denna lag må ej förvandlas i annat straff än fästning
efter beräkning af månaden till 16 B:dr 32 Sk. En
usling, drifven af egen nöd och af de sinas jemmerrop,
stjäl några 100:de plåtar; en annan begår i vredesmod
öfvervåld: båda lida kroppsstraff, om de ej mäkta böta;
få i vissa fall ej böta, och dömmas till arbete på den
fästning dit de försändas; likväl ha dessa ej åstadkommit
annan skada än den som kan ersättas. Men för den
som kränker mitt timmeliga väl i det dyrbaraste jag äger
— i det som en gång antastadt oftast aldrig kan återställas,
för den som uppenbart dragit i fejd emot hela
samhällets väl, för den mildrar lagen sin stränga röst
— han och hans brott anses af en ädlare natur, och
den hand, som röfvat mitt goda namn och rykte, får ej
smidas vid skottkärran. Här är ej stället att fördjupa
sig i strafflagarnas theori — min mening är icke att
här undersöka lämpligheten af något bestraffningssätt.
Jag har blott velat säga, att aldrig kan jag öfvertygas
om den rättighet en äretjuf har till lindrigare behandling
än en ficktjuf.
Jag vet, att de gifvas, som af sitt eget ädla sinne
förledas till den tro om mängdens, att smädelser föga
verkan äga på allmänna opinionen. Att vederlägga denna
mening fordras väl ej annat än vår dageliga erfarenhet.
308
Riksdagen 1812.
Jag vet, att rykten gifvas genom förtjenster och nationens
högtidligt yttrade röst uppsatte på den höjd, der
smädelsen ej når dem, men denna afvundsvärda lott är
ej och kan ej vara mängdens. Det anfall, som ej når det
fulländade ryktet, krossar det påbegynta, och så visst
utmärkt förtjenst allona kan fordra förente landsmäns
försvar, så visst äger hvarje ostrafflig medborgare anspråk
på lagens.
Allt hvad den smädade kan i högsta anspråk hoppas
är, att de som ej äga tillfälle till beskyllningens
undersökning suspendera sitt omdöme. Men hvad värde
har väl ryktet, då dess beskaffenhet af hvarje libellist
kan göras till ett problem, hvars upplösning man skall
utleta i ögonen på den man möter. Är det så en nation
lifvar den anda, som skapar hjeltar, embetsman och
författare?
Men skulle jag ock till den grad låta mina önskningar
och mitt hopp företräda verkligheten, att jag
trodde oss ha hunnit till den dag, som ingen af oss
upplefver, att mängden med ovilja möter smädelsen,
att allmänheten, opartisk emellan anklagaren och den
anklagade, åtminstone uppskjuter sin dom, tills den äger
grund för den samma, och emedlertid häldre friar än fäller,
är den smädade ändå åtminstone af författaren förolämpad,
och detta är redan nog att berättiga honom till
lagens skyddande mellankomst.
Hittills har jag låtit leda mig af den känsla om rätt
och orätt, som är oss alla medfödd, och har derföre
tryggt kunnat följa den, så länge jag blott haft att anmärka
det jag anser som orätt i den nu gällande lag.
Men att föreslå förbättringarne dertill fordras lagkunskap;
den äger jag icke; det är således blott förslagsvis,
och med yttersta misstroende till mig sjelf, jag går att
underställa Ståndet mina tankar.
Så lätt det är att till tankefrihetens förmon med
ett penndrag uppoffra den icke skrifvande delen af nationen
åt don skrifvande, så ringa lagstiftningskunskap
skulle å andra sidan ådagaläggas med att genom motsatt
ytterlighet kort och godt freda den förstnämnde
genom yttranderättens peremtoriske qväsande.
Problemet, till hvars lösande lagstiftaren är förbunden,
är att med fria utöfningen af tankans yttranderätt
förena skydd för allmänt och enskilt väl.
Bilaga C till Mern. N:o 3.
309
Händelsen har fört i mina händer ett märkvärdigt
yttrande i detta ämne; och då jag detsamma här anförer,
sker det ej i den förgripeliga mening, att något yttrande
utom detta rum kan inom detsamma äga ringaste auctoritet.
Men, då Tryckfrihetslagen sysselsätter nationens
representanter, kan det ej vara utan allt interesse att
höra hvad den genom sin märkeliga röle i revolutionshistorien,
sine liberale grundsatser och sin tillgifvenhet
för friheten, de vigtiga embeten han innehaft, sine djupa
och vidsträckta insigter, sine stora förtjenster och sine
misstag så namnkunnige Necher derom yttrar. Så här
lyder hans mening:
»Det gifves intet politiskt problem svårare att lösa
än Tryckfrihetens bestämmande.
Påstå oinskränkt rätt att trycka hvad man vill,
då likväl medborgerlig pligt så ofta fordrar, att ej en
gång i tal yttra allt hvad man tänker; hvilket anspråk,
hvilken fara för sederne och samhällsordningen!
Hindra allt yttrande af tankar genom trycket, med
mindre censor eller domare lemnat sitt tillstånd; till
hvad slafveri förnedrar man icke tankan!
Mig synes afgjordt, att båda desse ytterligheter
äro farlige, men då modificationer måste försökas, då en
Tryckfrihetslag ej kan på ett enkelt och oföränderligt
sätt bestämmas, är detta nog att utur hvarje constitution
utesluta reglementariska författningar i detta ämne, ty
constitutionen, ämnad till regel för lagstiftarne sjelfve,
bör ej innehålla något obestämdt, något som kan rubbas.
Man måste derföre anförtro dessa författningars
bestämmande åt en magt, som, hunden vid grundsatserne,
men fri i deras tillämpning, kan lämpa eftergifvanden
och inskränkningar efter tider och omständigheter.
Vissa allmänna reglor, tjenliga i en tid, äro det icke i
en annan.
Med tryckfriheten förhåller det sig, i anseende
till samhällsordningen, som med frie spannemålshandeln,
i anseende till allmänna hushållningen. Båda äro vördnadsvärde
och oftast välgörande grundsatser, men båda
röra allmänna säkerheten så nära, att de aldrig böra
ställas långt undan högsta magtens inseende och verksamhet.
Jag tror dessutom, att då reglementen utgifvas för
bokpressen, är det i alla tider och under alla omstän
-
310
Riksdagen 1812.
digheter förnuftsenlig! att göra skillnad emellan dagblad,
ströskrifter och böcker. De 2:ne förstnämndes style, korthet
och låga pris föra dem rakt i händerna på de
mindre odlade folkklasserne och anfalla sinnen, som emot
villomeningar äro försvarslöse i mon af okunnigheten. De
sednare deremot stadna hos de mest odlade klasserne
i samhället och från desse förvandla enskilte meningar
sig till allmänna, blott genom en omärkelig gradation,
och endast med tidens och sanningens tillhjelp.»
Så skref Necker i en bok utgifven 1802 under namn
af Dernieres vues politiques. Datum utvisar, att författarens
mening är resultatet af den erfarenhet, han samlat
under 13 år af en revolution, som i hela Europa haft så
vidsträckt inflytelse på meningarne i sam hällsläran: en
revolution, under hvilken han, ömsom allsmägtig minister,
enskild medborgare, regeringens enda stöd, regeringens
farligaste motvigt, folkets afgud och folkhatets offer,
kunnat utur alla lägen observera den stora hvälfningen
under alla dess förvandlingar och ifrån alla dess sidor;
en revolution, till hvars bedömmande, i anseende till
de grundsatser och meningar den alstrat, han således
hade grunder som få författare nånsin ägt; och märkom,
att detta skref ej den mägtige och för granskningen af
sin magts utöfning skyende ministern. Det är den till
lugnet för alltid återgångne åldrige statsmannen, som
egnar sine medborgare frukten af sin under mödor och
villor samlade erfarenhet.
Dessa ovanliga omständigheter ha föranledt mig att
här citera hans tanka, men långt innan den kom till min
kunskap, hyste jag den fullkomliga öfvertygelse, att ingen
annan lag för Tryckfriheten behöfdes än Constitutionens
ordalydelse och vår allmänna lags tillämpning derå.
Då målets nuvarande skick ej medgifver dess behandlande
under denna åsigt, återgår jag till dess betraktande,
sådant det för oss är framstäldt, och föreslår,
jemte de i Kongl. Maj:ts nådiga proposition upptagna ändringar,
ännu följande:
l:o Grunden för Tryckfrihetslagen förblifver Constitutionens
ordalydelse.
2:o De dispositioner och uttryck, jag i 3 § 1, 2 och
3 Mom. anmärkt, rättas.
3:o Då en åklagad skrift icke uttryckeligen utmärker
personen, eller icke bestämdt framställer beskyllnin
-
Bilaga C till Meni. N:o 3.
311
gen, eller denne är af sådan beskaffenhet att den, om
den vore bevist, icke medför laga tilltal, men ändå skadar
klagandens allmänna aktning, skall domaren adjungera
sig en nämnd, sammansatt som juryn i England, och
denne nämnd, utan afseende på annat än på det begrepp
skriften, tagen i liela sitt sammanhang, i dess sinne
alstrar, yttra sig med ja eller nej på följande 2 frågor:
Är käranden i den åklagade skriften utpekad? Är han
anfallen till sitt goda namn och rykte? hvarpå domstolen
afskunnar det utslag, som lag förmår.
Sammansättningen af den Engelska nämnden är för
allmänt känd att här beskrifvas och antingen måste medgifvas,
att en sålunda sammansatt jury måste vara oväldig,
eller måste påstås, att heder och ära ej mera finnas,
och då äro både lagar och lagstiftare öfverfiödige.
Jag har hört invändas, att en sådan ransakningsprocess
kan medföra våda för allegoriske författare, men
så högt jag yrkar rättigheten för en hvar att inför allmänheten
framlägga hvarje till person och sak klart uttryckt
beskyllning, så olika tänker jag om allegoriska
framställningar: denna art af anfall innebär alltid något
fegt och lömskt, som icke är berättigadt till ett, på bekostnad
af allmän säkerhet, tillkonstladt beskydd.
Förra Riksdagens Constitutions-Utskott föreslår också
en nämnd, men emot dennes sammansättning anmärker
jag, att till vinnande af opartiskhet, som utgör hela värdet
af detta slag af domstolar, fordras, att parterne före
målets instämmande ej känna sine domare, och emot dess
användande, att då personer och ämnen i den åklagade
skriften äro tydeligen nämnde, gifves intet skäl att undandraga
målet den vanliga rlomaremagten. Denne är tillräcklig,
då rättvisan endast fordrar tillämpning af lagens
bokstaf. Nödvändigheten af en nämnd inträffar först, då
domen måste grundas på inre öfvertygelse.
4:o Att då den åklagade skriften innehåller sådan
beskyllning, som hör under lagens åtgärd, anses Författaren
alltid såsom smädare, antingen han styrker sin
beskyllning eller ej, så framt han ej före skriftens publicerande
gjort målet vid vederbörlig domstol anhängigt.
Sådan är lagen i England. Med rätta säger domaren åt
författaren: du var viss på din sak eller var du det icke;
i senare fallet är du en smädare, i det förra en dålig
312
Riksdagen 1812.
medborgare, som mera leddes af enskilt ilska än af nit
för allmän ordning.
5:o Att böter efter denna lag proportioneras efter
förbrytarens förmögenhet och bevillningsgrund, eller
annan billig valvation, och att med böters förvandling
förfares efter allmän lag. Den bötessumma, som i grund
ruinerar en fattig scribent, är ett lappri för den rike och
är det än mer för en besoldad agent. Sådana böra vi
vänta oss. Den anda nu i nationen råder är ett bröstvärn
emot våra fiender, för starkt att dess genombrytande
ej skulle försökas.
Högloflige Ridderskap och Adel!
Då jag, i känslan af den pligt, som åtföljer rättigheten
att tala ibland nationens representanter, uppstigit
att yttra mig i detta vigtiga mål, liar mig icke undfallit
det misskännande, som vanligen åtföljer behandlandet af
så grannlaga ämnen — men att trotsa allt för det man
tror vara sanning är pligt, och långvarigt kan misskännandet
icke bli; ty hvarje redlig medborgare måste snart
inse, att största faran för dess rättigheter ligger i deras
sjelfsvåldiga utsträckning, och att den sanna försvararen
är den, som strider emot missbruket.
Härvid upplyste Herr Grefven och Ordföranden, på
begäran af Herr Assessor Arosenius, att de af Grefve
Löwenhjelm yttrade anmärkningar ej hade afseende på
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition utan endast voro föranledde
af Constitutions-Utskottets Betänkande.
Upplästes
6:o Memorial författadt af Herr Stael von Holstein,
C. Ludv.:
Vördsamt Memorial.
I all tid, sedan menniskor trädde i samfund, danades
de genom lagarne antingen till lydande under en
despotisk magt, hvars behag gäldo för lag — tala, skrifva,
ja till och med tänka, så vida tankan äfven kan genom
pantomine uttryckas, blef såsom brott ansedt, så framt
det ej vore fullkomligt instämmande med en slafvisk
undergifvenhet — eller ock hade folket genom bestämda
föreskrifter för de styrande faststält en gräns för deras
Bilaga C till Mern. N:o 3.
313
magt och derigenom försäkrat sig om friheten, det högsta
goda en menniska äger.
Emellan ytterligheterna af despotisme, som gör
millioner menniskor till slafvar under en enda, och en
alltför vida utsträckt frihet, som urartar till sjelfsvåld och
oordning, finnas modificationer — lyckligt det folk, som
funnit medelvägen. Ibland de flere utvägar ett fritt folk
tagit för att bevara sin frihet, är Tryckfriheten ibland de
kraftigaste. Då det icke är möjligt, att ett samhälle kan
styras utan Embetsmän (desse måste hafva tillräcklig
magt för att med ordning kunna förvalta sine embeten),
men Embetsmän likaså litet som andra menniskor äro
från de menskliga svagheten vidlådande fel fritagne; så
är det ett fritt folks onekeliga rättighet att få genom
allmänt tryck till upplysning för sina medborgare allmänt
kunnigt göra de missbruk af embetsmanna-myndigheten,
som antingen genom elak vilja eller mindre kännedom
eller ock försumlighet tilldraga sig. Denna rättighet är
rätta thermometern, hvarefter man skall bestämma graden
af ett folks frihet. Fåfängt skall man genom ett
flosculeust skrifsätt förmå folk att tro, det inskränkning
i Tryckfriheten är nyttig och nödvändig till ordningens
bibehållande, och ett rätt njutande af friheten.
Icke är det min tanka, eller kan vara någon annan
vältänkandes, att ej föreskrifter böra göras, som mota
smädaren och den omoraliske att utgjuta sitt gift. I
alla stater, de mest fria, England till exempel, äro de
strängaste lagar i denna del. Vi hafva äfven en Tryckfrihetslag,
som hufvudsakligen blott har ett fel, som lätt
kan rättas utan någon egentelig inskränkning i Tryckfriheten
och hvarigenom smädaren kan till laga ansvar
befordras. — Då en auctor antingen genast namngifver
sig, eller namnsedlen genast måste öppnas, då den förfördelade
vill lagligen låta tilltala honom, lärer hela stötestenen
vara undanröjd, och intet skäl till ytterligare inskränkning
gifvas. Nödvändigt är likväl att först noga
bestämma hvad som kan kallas att smäda. Då man
antingen beskyller någon för det intet sannt är eller icke
bevisas kan, det har redan allmänna lagen bestämt såsom
smädelse, äfvensom det hvilket rörer enskildte personers
förhållande, hvaraf hvarken staten, det allmänna eller
tredje man har någon skada. Hvar fri menniska bör i
sådant fall äga den rätt att vara från en annans om
-
14
314
Riksdagen 1812.
döme (utom det tysta) befriad; och då en sådan kitslig
har att befara laga tilltal, eller allmänhetens ovilja, och
hela tort’n faller tillbaka på honom, så lärer farhågan
för obehöriga tillvitelser försvinna — ett tydligt exempel
derpå hafva vi haft: en hög Embetsman, som genom sine
militairiska förtjenster vunnit allmänhetens utmärkta agtning,
blef i ett dagblad på ett anstöteligt sätt angripen,
men en allmän ovilja häremot yttrades. Har nu denna
Embetsman förlorat något i sin reputation härigenom?
Bör det intet snarare flattera honom att genom den allmänt
yttrade oviljan finna, att folket, som är den mest
opartiske domare, visste sätta värde på hans person, för
förtjensten mera än för det höga embetet? Ty utan tvifvel
hade intet deltagandet blifvit så allmänt, om han icke
gjort sig förtjent af Fäderneslandet. Aldrig måtte då
hvarken denne eller andre vältänkande och rättskaffens
Embetsmän och Medborgare vilja bidraga dertill, att
nationen skall förlora en af dess heligaste rättigheter,
den som hufvudsakeligen caracteriserar den, som ett fritt
folk. — Den kan aldrig skada den redlige, det är blott
den som fruktar se sina gerningar komma i dagsljuset,
som är uppskrämd, och som arbetar på att få denna
bom för dess egenmagt borttagen och på sådant sätt
småningom återföra oss till den aristocratie, som vi för
intet längre sedan än trenne år fann så odrägelig och
hvarföre vi åt deni, som befriat oss derifrån, offrat så
mycket rökverk. Man påstår, att reflectioner och yttranden
om Embetsmäns embetsåtgärder samt Riksens Ständers
beslut, ja sjelfva Konungens, äro obehörige klander.
En sådan sats kan icke bestå med ett fritt folks lagliga
rätt; så snart den yrkas och blir lag, är enväldet der.
— Man påminne sig blott, att efter statshvälfningen var
svenska folket berättigadt tilldela åt andra den magt, de
funno tjenligt afstå, och förbehålla sig de rättigheter de
ville behålla. Detta folk är således, tills annan ordning
kommer, principalen; häraf följer, att om Embetsmän, 1
som blott äro lagens verkställare till allmänna ärendernes
ordentliga gång, göra afvikelser från föreskriften,
äger principalen rättighet att låta veta, det han märkt
sådant, och tillkännagifvandet häraf är den säkraste, ja
kan hända en controll emot missbruket. — Om en Embetsman
genom försummad expedition af en författning
skulle tillskyndat staten skada, må man då icke äga rätt
Bilaga C till Mern. N:o 3.
315
uppenbara sådant? Är sådant obehörigt klander? Så
förhåller sig äfven med Riksens Ständers beslut. — Riksens
Ständer äro ej annat än folkets committenter. —
Så snart Riksdagen är förbi, återgå de till sin individuella
egenskap; men folket är och blir alltid principalen,
och den måtte ha rätt få yttra om committenterne uppfylt
dess önskan. Månne det hade varit obehörigt,
om någon i allmänna papper yttrat, att bränvinsbränningen
vore skadlig; att bevillningen säkerligen icke skulle
inbringa det påräknade beloppet; att nyttan och möjligheten
af Götha Canal vore ännu problematique, men det
är redan gifvet att 4 å 5,000 tunneland cultiverad jord
alldeles försvinna samt staten förlorar 15 å, 20,000 tunneland
i vederlagsjord, eller måste detta allt förtigas?
Att de inrättade Disconter hafva i en märkelig del varit
orsaken till myntets förfall, den deraf följande dyrhet på
alla varor och således nödvändigheten att öka bevillningen,
som i så försämradt mynt ej förslår till behofven,
som utarmat penningelöntagaren m. fl., hvars undergång
man måste söka förebygga, om annars mensklighet och
billighet ej skola åsidosättas. —• Den som vill hänföra
sådant till obehörigt klander, må så gärna säga, att folket
får intet vidare hvarken tala eller tänka. Ändteligen är
det också intet förgripeligt deruti att yttra sig öfver
sjelfva Konungens förordningar, då man iakttager, att det
sker på ett sådant sätt, som intet strider emot den undersåtliga
vördnad, man är Konungen skyldig, och då det
sker i den afsigt, att något misstag kan rättas. Jag vill
anföra ett exempel: under den 30 Augusti 1811 är ett
Konungens påbud utfärdadt af innehåll, att Legostadgan
af 1805 bör på det nogaste efterlefvas och handhafvas,
och till ytterligare befästande deraf bjuder detta påbud,
att inga bruk, handtverkerier och näringar må försvara
flere arbetare, än som bo på stället och der beständigt
underhållas. Denna författning är likväl stridande emot
Legostadgan, som gör undantag för alla sådane arbetare,
som genom privilegier och särskildte resolutioner äro
tillåtne att antagas, fastän de icke bo på stället eller
beständigt underhållas. Utan ändring i denna författning,
måste alla bruk, näringar och handtverkerier, som ej
kunna vintertiden drifvas, gå under, såsom tegelbruk,
pappersbruk, krutbruk; af handtverkerier: murare, timmermän
med flere. Om något sådant influtit i ett allmänt
316
Riksdagen 1812.
papper, lärer det ej kunna anses varit förgripeligt utan
tvärtom kunnat lända till upplysning, om sådan icke
föraktats, derföre att den erhållits på ett sådant sätt.
Tryckfriheten, på ett anständigt, icke förolämpande
men upplysande sätt nyttjad, är visserligen frihetens säkraste
stöd. — Låtom oss derföre bevara den som en
dyrbar klenod; och, då Anonymiteten försvinner vid
första åtal af rätter målsägande, äro alla andre säkerhetsmått
öfverflödige och skadlige, ledande till Tryckfrihetens
totala undergång och äfven en förberedelse till
frihetens.
Ytterligare får jag tillägga, att då Riksens Ständer
till Konungep öfverlemnat hela det Politiska, till och med
uteslutande af Stats-Rådets kännedom, blott Stats-Ministerns
och Hof-Canzlerens; så synes det vara mycket
obehörigt, att enskilte personer kunna i allmänna papper
införa omdömen om rikets relationer med främmande
magter, deras nytta, nödvändighet eller skadlighet; då
detta blefve helt och hållet förbudit, samt namnsedel,
som förut nämndt är, vid påfordran öppnad, och intet hinder
emot laga ansvar i vägen lagdt, så förmodar jag, att
ingen ytterligare inskränkning i Tryckfriheten begäres eller
är nödig och det stridiga tänkesättet härom upphörer.
7:o Af Herr Grefve Schwerin, F. B.:
Jag gillar idéen af den i Utskottets betänkande
föreslagna Jury, som skulle äga att pröfva om en skrift,
öfver hvars innehåll man klagat, ger anledning till åtal
mot författaren eller ej; men jag kan ej gilla det af
Utskottet föreslagna sätt till dess bildande. Jag menar,
att hos Britterna denna Jury är berättigad att bedömma
skrifter icke blott efter ordaformerna, utan efter den
öfvertygelse, den fattat om författarens afsigt att skada
eller smäda, och jag. anhåller att jemväl på denna omständighet
få leda Utskottets uppmärksamhet. Likaledes
ber jag att få anmäla till Utskottets bepröfvande, om
icke jemväl det borde vara en Jury, som dömer den författare,
hvars skrift genom en préliminaire Jury blifvit
ansedd böra komma under åtal, samt om icke Juryn
borde äga rättighet, enär brottet anses kunna med penningar
försonas, att bestämma böterna efter graden af
den skyldiges förmögenhet.
Bilaga C till Mern. N:o 3.
317
Ju mer vi kunna föra vår Tryckfrihetslag till likhet
med den Brittiska, dess fullkomligare skall den ofelbart
synas i opinionen, dess fullkomligare lär den i sjelfva
verket bli. Hvad den fria Britten anser vara nödig inskränkning
och nödig stränghet, bör ingen billigt tänkande
Svensk kunna vilja kalla band på nationalfriheten;
och den domsrätt, som Britten, stående vid sidan af
Thronen, tillstädjer medborgare öfver sina medborgerliga
handlingar, — nödig för att hos folket väcka, utbilda och
bibehålla känslan för förstånd och ädelhet i medborgerliga
handlingar, — lär ej synas offer i den ädla Svenska
embetsmannens ögon.
Med stränghet bör allt missbrukande af krafter till
andras förfång straffas, och strängheten mot individen
bör vara stor, i samma mon som den frihet är stor,
som blifvit folket i allmänhet beviljad. Underlåter man
att stadga stränga straff emot missbruket, tvingar man
den blottstälde att önska det sjelfva möjligheten af
missbruket och möjligheten af brottet måtte förebyggas;
man tvingar honom att önska det krafterne måtte
kedjas, och detta, ty värr! är detsamma som att döma
menniskonaturen till blott ett vegetatift lif. Sådant
har olyckliga förhållandet varit i de länder, der folket
under Despotismens ok förlorat känslan af sitt värde
och sin bestämmelse, der synkretsen i alla afseenden
blifvit inskränkt, der hvad man kallar det goda namnet
och ryktet, vid hvars bestämmande dock omöjligen
kortsynthetens och passionens tydningar kunna
förekommas, kommit i stället för hvad man fordom allmänt
kallade och ännu i lyckligare länder kallar medvetandet
af eget värde och det goda samvetet. Det är i
det origtiga i begreppen om dessa föremål, som jag
ser hufvudorsaken ligga till det öde, som nu öfvergår
en del af det continentala Europa. Aldrig skola, jag vill
hoppas det, dylika begrepp kunna vinna burskap hos ett
folk, hvilket, ehuru mycket det förlorat, dock ännu har
i behåll känslan för eget och likars värde i både menskligt
och medborgerligt hänseende; hvars religieusa begrepp
harmoniera med de medborgerliga, som tror på möjligheten
af förståndskrafternas utbildning, på möjligheten
af viljans förädling; hvars religion för att befordra denna
utbildning och denna förädling framställer friheten i
förståndskrafternas bruk såsom ett vilkor; hos ett folk,
318
Riksdagen 1812.
med ett ord, som ännu tror på annan odödlighet än blott
namnets.
Jag förnyar min önskan, att Utskottet måtte uttänka
medel att med mera stränghet straffa den, som
till individers förolämpande och till våda för Staten
missbrukar den nationen förunnade frihet. Jag tror, att
Brittiska lagarna i afseende på dylika missbruk äro
vida strängare än våra, och då hos oss i allmänhet ännu
icke kan förväntas den djupa aktning för lagen och individers
rätt, som inplantas Britten ifrån dess spädaste
år, böra våra straff mot missbruken, i jemförelse med
Britternas, vara snarare strängare än lindrigare.
Till Utskottets uppmärksamhet får jag anmäla, att
i min tanka de tvänne punkterne i Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition fordra särskildta betänkanden, och Höglofl.
Ridderskapet och Adelns pröfning får jag vördsamligen
underställa, om icke Constitutions-Utskottets betänkande
af den 1(5 October 1810, om Grundlagsfrågornas behandlingssätt,
bör bli första föremålet för Ständernas pröfning
och beslut öfver Grundlagsfrågor.
8:o Utdrag af Högv. Preste-Ståndets Protocoll för
den 28 Maji 1812.
9:o Vällofl. Borgare-Ståndets af samma dato, och
10:o Utdrag af Hederv. Bonde-Ståndets Protocoll
af den 1 Junii 1812, innehållande remisser af Constitutions-Utskottets
sistlidne Riksdag författade Betänkande
och Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om förändringar i
Tryckfrihets-Förordningen, med de af Riksdagsmannen
Anders Danielsson, i Memorial af den 1 Junii hos Hederv.
Bonde-Ståndet i afseende på det förra framstälde anmärkningar:
Vördsamt
Memorial.
Då Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angående
Tryckfriheten enligt Regerings-For men nu bör remitteras
till Constitutions-Utskottet, lärer det äfven vara nödigt,
att bemälte Utskotts vid tvänne sistförfiutne Riksdagar
afgifne, uti ett sammanfattadt utlåtande kommer
under granskning, så vidt ytterligare upplysningar deruti
tarfvas.
Den i 4 § 2 Mom. föreslagne Controll på Dagblad
synes vara nog inskränkt, både i afseende på tid och
Bilaga C till Mein. N:o 3.
319
möjelighet, i synnerhet i Landsorterna, hvarest HofCanzleren
lärer sällan kunna hafva sådane Ombud, som,
med kunskap i saken, finna åhåga för denna lönlösa förrättning.
En återhållande kraft af annan beskaffenhet
synes således nödig, på ett sätt som förenar verkställande
magtens oafbrutna gång med tankefrihetens billiga anspråk.
Då det i 4 § 3 Mom. föreslås, att Hof- Canzleren
äger Dagblad eller Veckoskrift, som felar emot 9 och 10
Mom. i 3 §, före dess utgifvande med qvarstad belägga
men emot de öfrige der uppräknade Momenter icke förr
än efter utgifningen, inom åtta dagars förlopp, kan man
icke utan förundran ibland de sednare lasa 7 Morn., som
angår tydelig uppmaning till Myteri och Uppror; och en
hvar skall göra sig den frågan: Är det då svårare att
skrifva emot en Främmande Magt än emot egen Samfundssäkerhet?
Skall endast den förra undanhållas allmän
kännedom, men denna sednare icke allenast få offenteligen
kungöras utan också hela åtta dagar löpa fritt
ibland en lätt förvillad Menighet? Kan det vara farligare
att förbryta sig emot en Utrikes Minister än emot sin
egen Öfverhet?
Mera torde visserligen vara att tilllägga, men då
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition innefattar sådane anmärkningar,
som fordra Constitutions-Utskottets vidare
utredning och jemkning, så lärer redan tilräckelig anledning
vara för hand, att jemte det Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition remitteras till bemälte Utskott, detta ärende
för öfrigt i hela dess vidd återförvisas till Utskottets
närmare utlåtande.
Herr Assessor Arosenius erinrade, att hos Högv.
Preste- och Vällofl. Borgare-Ståndet några sådana anmärkningar
ännu ej förefallit.
Herr Grefven och Ordföranden: Jag har nu haft
äran meddela Utskottet samtelige Ståndens remisser, så
väl af Kongl. Mapts Nådiga Proposition rörande Tryckfriheten,
som af Constitutions-Utskottets Betänkande af
den 10 October 1810, åtföljdt af de hos någre Stånd
dervid gjorde anmärkningar, och de återstående lära
äfven snart kunna väntas.
Hvad som emellertid redan inkommit öfvertygar
oss fullkomligt om behofvet af en ny och fullständig
granskning af Tryckfrihets-Lagen, dess jemförande med de
320
Riksdagen 1812.
föreslagne förändringarne och utredande af hvilka som
nu kunna beslutas eller till nästa Riksdag böra bli hvilande.
För att med mera verksamhet kunna behandla
detta arbete, lärer Utskottet med mig anse nödigt att
till en bland oss utsedd Comité öfverlemna beredandet
deraf, för att sedermera in Pleno meddela resultaten af
dess öfverläggningar. Jag föreslår således Utskottet, att
3 Ledamöter af hvarje Stånd må väljas att utgöra denna
beredning.
Utskottet beslöt enhälligt en sådan fördelning men
var ej ense om det antal personer, hvaraf Tryckfrihetsberedningen
borde bestå.
Herr Öfverste Schönström var af den tankan, att
två af hvarje Stånd skulle ännu mera leda till vinnande
af tid och förekommande af vidlöftighet.
Herr Doctor Wijkman, Assessor Arosenius och
Borgmästar Egge förenade sig med Herr Öfversten Schönström,
som tilläde, att utarbetandet af vigtiga frågor i
andra länder ofta med framgång uppdrages åt en enda
kunnig man.
Herr Grefven och Ordföranden trodde, att denna
method i nuvarande fall ej vore användbar.
Herr Assessor Arosenius föreslog att, utan afseende
på Stånd, till denna beredning utse 9 personer, och att
detta antal äfven kunde tillökas med skicklige män utom
Utskottet.
Flere förklarade sig ej instämma häri.
Herr Grefven och Ordföranden: Sedan Utskottets
Ledamöter yttrat olika meningar i frågan om antalet och
sättet att välja den blifvande beredningen, framställer
jag först den proposition: Bifaller Utskottet att 9 Ledamöter,
utan afseende på Stånd, väljas att utgöra nämnde
beredning?
Herr Lagman Sandberg: Det kan jag ej bifalla.
Herr Öfverste Schönström med flere förenade sig
med Herr Lagman Sandberg.
Herr Grefven och Ordföranden: Bifaller Utskottet
att 2 ellér 3 personer af hvarje Stånd uppdragas beredningen
och granskningen af Tryckfrihets-Lagen, med allt
hvad dermed äger sammanhang?
Någre förklarade sig för 2, andra för 3.
Bilaga C till Meni. N:o 3.
321
Herr Grefven och Ordföranden tilläde, det hvarje
Stånd inom sig borde bestämma detta antal.
Herr Doctor Wåhlin ansåg tjenligast, att hvarje
Stånd valde sina medlemmar med slutna sedlar.
Herr Doctor Agrell önskade, att Utskottet först
måtte förena sig om det antal af hvarje Stånd, som i
den ifrågavarande beredningen skulle deltaga.
Herr Öfverste Schönström fortfor i sin, på förut
anförde skäl, grundade tanka, det två af hvarje Stånd
närmast skulle svara mot ändamålet; och tilläde, att den
vid förfiutne Riksdag constituerade beredning för utarbetandet
af de i Tryckfrihets-Förordningen föreslagne förändringar,
som i Constitutions-Utskottets Betänkande äro
sammanfattade, lärer bestått af 2 Ledamöter af hvarje
Stånd.
Herr Grefven och Ordföranden: Det är väl sant, att
vid förra Riksdagen utsågs till ofta nämnde beredning
2 medlemmar af hvart Stånd, men förhållandet är i sådant
afseende olika, att flere af Utskottet voro då af
andra göromål hindrade; så att, då en fördelning oafbrutet
var sysselsatt méd läsningen af Protocollen öfver
Ecclesiastique Ärender, funnos ej flere personer för beredningen
att tillgå, hvilket ej nu inträffar. Jag föreslår
Utskottet således åter att med afseende härå förena sig
om något visst antal för den nu beslutne beredningen.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz önskade, att, i
fall 2 Ledamöter af hvarje Stånd blefve valde, då en
suppleant borde utses att, då någon af de vanlige Ledamöterne
vore hindrad, intaga dess rum.
Flere yttrade sig i sådant fall mera böjde att antaga
3 personer af bvartdera Ståndet för att ständigt
utgöra denna beredning.
Herr Grefven och Ordföranden tilläde, att, om 2 af
hvarje Stånd blefve härtill utsedde, skulle den obehagligheten
lättare inträffa, att två Stånd stadnade mot två, som
så vidt möjligt borde förekommas.
Herr Borgmästar Egge trodde, att de stridiga meningarne
i sådan händelse in Pleno snart kunna decideras.
Herr Kammarherre Silverstolpe anförde, att han
ansåge denna sak endast bero på convention, ty i Grundlagarne
vore ingenting härom stadgadt,
Herr Biskop Faxe förklarade sin mening vara, att
3 af hvarje Stånd borde till Tryckfrihets-Beredningen
322
Riksdagen 1812.
utväljas för att, vid möjeligen inträffande förfall, åtminstone
två af dem ständigt må Jeunna vara tillstädes,
hvarigenom således all förlägenhet i sådant afseende förmodades
kunna undvikas.
Herr Biskop Tingstadius instämde i denna tanka.
Herr Grefven och Ordföranden proponerade nu att
välja 3 Ledamöter af hvartdera Ståndet.
Hvartill de Heste lemnade bifall och
Herr Assessor Arosenius förklarade, att han ej
heller ville opponera sig mot denna Proposition.
Herr Lagman Sandberg förmente, att Beredningen
ej förr skulle kunna sätta sig i verksamhet, än de från
tvänne Stånd felande anmärkningar rörande Tryckfriheten
till Utskottet inkommit.
Herr Doctor Wijkman anmärkte, att jemförandet
och granskningen af redan inkomne handlingar samt
preliminaira öfverläggningar emellertid skulle lemna Beredningen
full sysselsättning.
Herr Grefven och Ordföranden ansåg TryckfrihetsBeredningens
första befattning höra blifva att punct för
punct genomgå Förordningen om Tryckfrihet och derunder
jemföra alla dervid gjorda anmärkningar, för att
med fullständig kännedom kunna öfverlägga om de frågor,
Beredningen, med afseende å Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
och Constitutions-Utskottets vid sista Riksdag
sammanfattade Betänkande, kunde anse för nu väckta
eller sedan förra Riksdagen hvilande, och de förändringar
i anledning häraf kunde föreslås.
Herr Lagman Sandberg önskade, att Beredningen
innan närmare handläggning vid detta arbete ville afvakta
de från de tvänne Stånden väntade anmärkningar.
Bilaga D till Meni. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Gon s tit uti o n s -Ut s kott s nedsatte Beredning öfver
Tryckfrihetsmål den 5 Junii 1812.
Upplästes ett ifrån Högvördige Preste-Ståndet remitteradt
anförande af Doctor Hedrén, deruti han gillar
Bilaga D till Mern. N:o 3.
323
och tillstyrker, hvad Kongl. Maj:t i dess Nådiga Proposition
om nödiga förbättringar i Tryckfrihets-Lagen föreslagit:
»Hvar
och en uppriktig vän af det allmänna vettet
kan icke annat än med glädje höra Konungens Nådiga
Proposition om nödiga förbättringar i Tryckfrihets-Lagen.
Med fullt allvar har väl ingen kunnat eller velat förneka
åt Samhällsmenniskan rättigheten att fritt tänka och fritt
yttra sina tankar, såsom en af naturen med hennes person
förenad egendom. Men om denna yttranderätt skulle
undantagas från alla inskränkningar af Samhällsfördraget,
så skulle ännu, efter det knutna Samhällsbandet, i
ett enda afseende naturtillståndet fortfara; hvilket är
oförenligt med ett förbund, der bruket af hvarje enskilts
frihet är bundet vid vilkoret af den allmännas bestånd.
Och då Samhället tillåter hvar och en att fritt tala och
fritt skrifva, så eger det ock att skydda enskiltas och
allmän rätt ifrån intrång af denna frihets orättmätiga
bruk. På dessa naturliga rättsgrunder hafva alla Samhällen
stadgat Lagar och ansvar för Medborgares tal och
skrifter; och det är äfven i enlighet härmed, som Konung
och Ständer, vid 1809 års Riksdag, vid den för
allmänna yttranderätten faststälda frihetslag tydligen
fästat de mensklighet och samhällsväl ofrånskiljeliga
vilkor: sanning och vett.
Huru dessa vilkor blifvit mer än en gång af Nationens
Skriftställare vanvördade, och huru den gifna Lagen
varit otillräcklig för ändamålet, är med sanningens klarhet
och styrka nogsamt ådagalagdt i den Nådiga Propositionen.
Jag lemnar åt kännaren af Sveriges språk att
afgöra, om de förra tiders berömda Skribenter förtjena
bifall eller tadel; om de bidragit att odla, utvidga och
försköna vår vitterhet eller att nedsätta dess värde och
fördröja dess framgång; om deras efterföljare värdigt
strida för en god sak eller, af vanmakt att kunna upphöja
sig till en ny högre ordning, förblifva vid en föråldrad.
Men deras namn borde dock i alla händelser vara fredade
för verkliga smädelser; ingen borde tillåtas att likasom
med hela Nationens öppna fullmakt dömma dem till ett
allmänt, ett evigt förakt, då de äro kända som goda,
som redliga, arbetsamma och laglydiga Medborgare. Jag
tror, att Embetsmän kunna misstaga sig, kunna utöfva
orättvisa och förtryck; jag tror, att de högre myndig
-
324
Riksdagen 1812.
heter kunna af sjelfva sin högre makt och dermed åtföljande
helgd dertill förledas; jag anser det för en
helig rättighet att kunna angripa den, som så vanvårdat
Regentens förtroende, som förtrampat mina likars
eller min egen rätt. Men låt honom icke ligga i ett beständigt
lönnkrig med falska och försåtliga skändare;
låt honom angripas med ärlighet och sanning, icke med
fegt och vettlöst öfverdåd. Jag är öfvertygad, att sjelfva
Regenten ofta behöfver upplysas om frukterna af sina
omsorger, ofta rådas af visheten och uppmuntras af
patriotismen: men med hvad förtroende skall han emottaga,
med hvad tillfredsställelse och behag verkställa
rådet och upplysningen af den, som i smädefulla ordlekar
gör hans steg misstänkta i folkets ögon. — Det gifves
en lag för umgänget; det är en gräns af anständighet,
som der icke ostraffadt öfverträdes: den som en gång
öfverskrida den, blir gerna utestängd ifrån sanningens
och vettets kretsar; den som med blotta orden skymfar
min Regering, mitt Lands Styrelselagai*, min Religion, eller
mitt hus och mig sjelf, kan icke undgå att gifva mig
upprättelse.
Det synes icke vara obilligt, att samma ansvar påföljer
det skrifna som det talade ordet: och den, som
utan all förbättring fortfar att yttra sig utan vett, bör
förlora en frihet, den han icke förstår att bruka.
Då Kongl. Maj:t i Dess afgifna Nådiga Proposition
åsyftat den anständighet i skrift, som är Svenska Författare
och Nationen värdig, och till den ändan framstält
de förändringar och tillägg i Tryckfrihets-Lagen, som vid
sistledne Riksdag blifvit i fråga satta och, enligt Regerings-Formen,
kunna nu afgöras, lära ock samtlige RiksStånden
utan tvifvel med Kongl. Maj:t instämma uti en
åtgärd, som är enligt Grundlagen tillåten och af erfarenheten
befunnen nödig. Det tillkommer mig icke att på
förhand dömma öfver ett ämne, som redan blifvit till
beredning i behörigt Utskott remitteradt. Men jag vågar
utbedja mig Högvörd:ste Herr Ärkebiskopen och Talmannens
samt det Högv. Ståndets benägna uppmärksamhet
på en tilläggning, den jag, i närmaste öfverenstämmelse
med den Nådiga Propositionen, anser för vår
gemensamma sak af högsta vigt.
På de giltigaste grunder har Kongl. Maj:t ansett
de allmänna Dagbladen behöfva en närmare tillsyn än
Bilaga D till Mern. N:o 3.
325
andra skrifter; och om en sådan tillsyn är behöflig i
afseende på i dessa Blad förekommande politiska eller
den inre Styrelsen och allmänna tänkesättet rörande
ämnen, så är den ostridigt ännu angelägnare i afseende
på dem, som hafva gemenskap med den religiösa opinionen
och kulten. Jag tviflar icke, det mycken kallsinnighet
eller ock förakt för Religionen kan grundläggas genom
sådana Afhandlingar, som under längre soutenerade slutföljder
framkasta tvifvelsmål mot en eller flera delar af
den antagna läran. Men dessa verka icke så allmänt; de
vinna icke alla läsare så plötsligt på sin sida; de träffa
många, som af motsägelserna antingen befästas i sin
öfvertygelse eller få nya väckelser och anledningar att
uppdaga och försvara sanningen till andras uppbyggelse;
de böra således ej kunna förbjudas, men vid utgifvandet
måhända bindas vid vissa vilkor, hvarom jag i ödmjukhet
anhåller att få särskilt yttra mina tankar. Dagbladet
deremot, som, med egenskapen af en omogen och liflig
ungdom, icke kan umbära en allvarsammare eftersyn
för att ej falla i yra och utsväfningar, skulle ofelbart i
nyssnämnde afseende uträtta mycket verkligt ondt, om det
lemnades ett oinskränkt sjelfsvåld. Jag har ofta läst i
våra periodiska papper religiösa uppsatser, förslag till
lärosättets förbättring, recensioner, anmärkta brister i
Kyrko-ordningen, eller endast korta åberopanden och
tillämpningar af Religionens läror, hvilka varit författade
med grundlighet och framträdt i en värdig drägt: och
intet skulle vara orimligare och skadligare än att lägga
fjättrar på en så ädel och gagnelig yttrande-rätt. Men,
om någon skulle finnas så känslolös- för Samhällets
högsta goda att vilja vanställa vår Religion eller nedsätta
dess värde; om någon ville parodiera formerna för
vår Gudsdyrkan för att draga de lättsinniga på sin sida;
om någon för att desto säkrare reta löjet hos den nyfikna
och tanklösa hopen lät mensklighetens sublimaste
läror spela hufvudrolerna i låga, smutsiga och föraktansvärda
farser; så kan han oemotsägligt med intet värdigt,
intet ädelt, intet nyttigt ändamål rättfärdiga sin skrift
och borde lika litet äga frihet att dagligen och för alla,
särdeles de fåkunniga, som snarast låna öronen, frambära
alstren af en förvillad hjerna eller ett brottsligt hjerta,
som dåren eller bofven att obehindrade predika för de
samlade menigheter på torgen. Hvilka skulle isynnerhet
326
Riksdagen 1812.
sysselsätta sig med ett så vanhedrande skriftställeri?
Nationens upplysta, erfarna, värdiga och ädelt tänkande
medlemmar? Eller äfventyrare, smädare, illasinnade och
dårar? Och hvilken vore vinsten af en så besynnerlig
yttrande-rätt? Skulle Nationen derigenom lyftas till en
högre odling? Skulle den religiösa känslan stärkas, vidskepelsen
utrotas, ett ädlare och menniskan värdigare
tänkesätt tillskapas? Skall det ske derigenom, att den
enfaldigare läser och lärer sig föraktet för det ringa, han
hunnit inhemta af en högre vishet? Skall han förädlas
på det sätt, att det ord, som han hörer i Templen under
andaktens helgade stunder, den bön, han uppsänder till
det högsta för honom tänkbara goda, den sång, som upplöser
hans hjerta i heliga känslor af glädje och tacksamhet,
skall han allt höra i sväfvande yrsel upprepas
af dagens Colporteurer, skall han igenfinna på krogdiskarna
oupphörligen förföljdt af de så kallade qvicka
och skarpa hufvudens åtlöje? Och har väl hans själ härigenom
fått en bättre och ädlare stämning att åter deltaga
i heliga öfningar, sedan han sett de fordom kära
och vördade formerna begagnade såsom Arlequins-costumer
i de lågaste och smutsigaste scener? Nej, vårt lärosätt
kan vara ofullkomligt och svagt, våra kyrkobruk,
böner och sånger ännu till stor del felaktiga; men den,
som menar väl med vårt slägte, använder hela sin själs
kraft med allvar och nit att förbättra dem, och den, som
ledes af andra afsigter, bör icke ega frihet att i ett
brottsligt skämt förspilla, hvad ännu kan vara tillräckligt
och ofta det enda medel till många sinnens
välfärd och ro. Ehuruväl intet missbruk af allmänna
Dagblad i denna väg blifvit lagligen åklagadt; så lärer
dock ingen neka, att det vore både lätt möjligt, och, då
det inträffade, af de olyckligaste följder: hvarföre jag i
ödmjukhet får hemställa till Högvörd:ste Herr Ärkebiskopen
och Talmannens samt det Högv. Ståndets godtfinnande,
om icke i den af Kongl. Maj:t Nådigst fordrade
rättighet för ITof-Canzleren att indraga det Dagblad, som
vore »vådligt för allmän säkerhet, förnärmande personlig
rätt eller af en fortfarande smädelig egenskap», först och
främst borde hafvas afseende på Bladets religiösa innehåll,
hvarvid utomdess förblifver vid det sorn i TryckfrihetsFörordningens
3 § 1, 2 och 3 Mom. är stadgadt. Och
på det, i händele af förklaradt missnöje öfver Hof
-
Bilaga D till Mern. N:o 3.
327
Canzlerens åtgärd, ingen må skäligen kunna beklaga sig
öfver orättvisa eller väld, torde åtminstone i alla de fall,
som röra Religionen, Tryckfrihets-Committéen böra, i
egenskap af Jury, afgöra huruvida Dagbladet vore rätteligen
sequestreradt eller kunde tillåtas att vidare fortfara.
Då Högloft Constitutions-Utskottet redan är sysselsatt
med beredande af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
i detta ämne, anhåller jag, att dessa välmenta tankar
må dit förvisas, i händelse Ilögvördiste Herr Ärkebiskopen
och Talmannen samt det Högv. Ståndet anser
dem sådan granskning förtjena.»
Herr Grefven och Ordföranden hemstälde, om icke
Beredningens första åtgärd borde blifva att taga kännedom
af de förändringar och anmärkningar vid Tryckfrihets-Lagen,
hvilka redan från vissa Stånd ankommit,
så att, enär Preste- och Borgare-Ståndets anmärkningar
äfven erhöllos, Beredningen så mycket snarare kunde
pröfva i hvad mon de ägde sammanhang med Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition rörande dessa ämnen samt,
vid jomförelsen af allt detta med Constitutions-Utskottets
Betänkande af den 10 October 1810, utröna, hvilka
frågor som förut varit till förändring föreslagna.
Sedan denna framställning blifvit af Beredningen
bifallen, ingaf Riksdagsmannen Bengt Svensson från
Östergöthland följande skrifteliga yttrande:
»Det skulle väl synas, som frågan om Tryckfrihetens
inskränkning vore utan allt interesse för Landets allmoge,
och derifrån torde äfven möjeligtvis den förledande slutföljd
kunna hämtas, att allmogen aldrig har något att
förlora utan häldre att vinna genom en obegränsad
Tryckfrihet.
Men den sunda eftertankan erkänner såsom sanning,
att det Samhälle icke är lyckligt, der oroliga uppträden
och politiska skakningar lätteligen kunna uppkomma; der
Regeringen saknar dess fullkomliga styrka i allt hvad
som 'tillhörer allmänna säkerheten; der de visaste och
bästa afsigter få en vrång förtydning af ilskan och smädelsen
och der desse lasters bestraffning är förenad med
så mycken omgång och ovisshet, att den nästan icke
lönar mödan att påkalla.
Sådan visar sig ställningen med nuvarande Tryckfrihet,
och, om det sjelfsvåld den åstadkommit ännu icke
328
Riksdagen 1812.
förmått att, likasom den någon gång stört Rikets lugn,
äfven kasta hela Statsförfattningen öfver ända, är det
likväl mycket sannolikt, att Dagbladens oförsynta språk,
påtageligen tillkommet af utländsk inflytelse, sent eller
bittida skall tända oenighetens och anarchions låga och
öfver allt utbreda dess förskräckelse. Att Landets innevånare
deraf skola hafva deras dryga del och till äfventyrs
i ett ögnablick stöttas i slafveri och undergång,
är lätt att inse.
Men den förmon, allmogen af en obunden Tryckfrihet
skulle hämta, är icke lika lätt att beräkna. Förmodeligen
skulle den bestå i en viss fruktan hos Embetsmännen
att se deras personer och förhållande blottstälde
för det allmännas uppmärksamhet. Men när hålles
den elake och egennyttige tillbaka af fruktan för vanära,
när har man sett deras förhållande klandras, som, yppadt
af andra tillfälligheter, värkeligen medfört ofta betydligt
ansvar, och huru har mau icke deremot funnit Rikets
mest förtjenta och vördnadsvärde män, hvilka på branten
af Fäderneslandets fall vågat allt för dess räddning,
efteråt klandras och tadlas för blotta former i uttryck
likasom för brott emot Staten? Och den mest rättvisa
och uppmärksamma Domare-Corps utgör ett ofta förnyadt
föremål för vissa tidningsskrifvares ilska? Och huru
opåliteligt måtte ett sådant omdöme vara, när det ställes
i bredd med anklagelse i laglig väg och Domares deröfver
fallande Utslag? Huru ofta skall det icke härflyta
af misslyckad uträkning, af hämd och af bitterhet? Och
hvad annan verkan skall deraf inträffa, än att hvarje
redlig Embetsman så tillsägandes förslappas i dess verksamhet
för att icke ådraga sig en skymfande förföljelse
och under ett ständigt missnöje sluteligen ledsnar vid
Embeten, som likväl fordra den djupaste kunskap, den
största erfarenhet och för dessa egenskaper så länge
som möjeligt är böra bibehållas? Regeringen skall
derigenom sakna de kraftigaste och mest påliteliga stöd
för Riksstyrelsen och denna småningom förfalla i en
vanmagt, som efter naturens gång skall åstadkomma de
mest våldsamma brytningar.
På dessa grunder och då de i Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition andragne skäl, i afseende på Författares
skyldighet att genast i svaromål ingå, äro lika väl utförde
som grundade, bifaller jag Kongl. Maj:ts Nådiga
Bilaga D till Mern. N:q 3.
329
Proposition af den 26 sistledne Maji angående Tryckfriheten
utan inskränkning eller vilkor.»
Skulle äfvensom Doctor Hedréns ofvanstående
anförande tagas i öfvervägande, då Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition till öfverläggning förekomme.
Herr Grefven och Ordföranden lemnade sitt rum,
hvarefter upplästes från Höglofl. Ridderskapet och Adeln
anföranden af,
Herr Heijkenskjöld, Ludv. Detlof., innehållande
följande anmärkningar:
Att Utskottets förslag till redaction af 4 § 2 och
3 Mom. är stridande mot 86 § Regerings-Formen och
ledande till det tvång, som 1809 afskaffades.
Att vådan af en oinskränkt Tryckfrihet är afvänd,
om smädaren ej får tillfälle att dölja sig under anonymen.
Herr Spaldencreutz, A. J.: Att de missbruk, hvaröfver
Constitutions-Utskottet i Ingressen klagar, äro obetydliga.
Att tilläggningen i 1 § 2 Mom. 2 Punkten bör försvinna.
I 1 § 5 Mom. böra orden »Svenske och inom Sverige
boende» förändras till: Svenske medborgare, som
lo och vistas inom Sverige; samt tillägget »eller ock
Författaren ej kunde till svaromål inför Domstol inställas»
alldeles försvinna.
I 3 § bör sista föreslagna ordet »Nämnden» utgå,
enligt anmärkningarne vid 5 §.
Förändringen af 4 § 2 Morn. öfverflödig.
Böterna för Boktryckares eller Utgifvares uraktlåtenhet
minskas till 100 R:dr och böra ej bero af Domarens
pröfning.
Förändringen af 4 §:s 3 Mom. antaglig, allenast att
Dagblad och Veckoskrifter icke särskildt omnämnas.
Den i 5 § föreslagne Nämnd eller Jury afstyrkes,
såsom ej uppfyllande ändamålet under närvarande Samhällsinrättning.
Tillstyrkes, att Namnsedeln alltid finge öppnas, så
snart ett instämdt mål befunnes af den minsta brottsliga
beskaffenhet.
Grefve Löwenhjelm, Gustaf, föreslår jemte de ändringar,
som i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition finnas
upptagna, ännu följande:
330
» Riksdagen 1812.
l:o Grunden för Tryckfrihets-Lagen förblifver Constitutionens
ordalydelse.
2:o Rättas »klart uttryck» i 3 §:s 1, 2 och o Morn.,
och straffen skärpas.
3:o Sättes en Jury på Engelska sättet att, då en
skrift icke uttryckeligen utmärker en person, med Ja
eller Nej besvara 2:ne frågor: Är käranden i den åklagade
skriften utpekad? Är han anfallen till sitt goda
namn och rykte?
Den Nämnd Utskottet föreslagit förkastas, emedan
Parterna ej böra känna sina Domare, förr än målet är
instämdt.
4:o Att, då den åklagade skriftens innehåll hör
under Lagens åtgärd, anses Författaren alltid som smädare,
så framt han ej före skriftens publicerande gjort
målet anhängigt vid vederbörlig domstol.
5:o Att böter efter denna Lag afpassas efter förbrytarens
förmögenhet och förvandlas efter allmän Lag.
Friherre Stael von Holstein, Corf. Ludv.: Att då
en förfördelad vill anställa laga tilltal, namngifver sig
Författaren eller öppnas Namnsedeln genast.
Obehörigt att enskilta personer i allmänna papper
införa omdömen om Rikets relationer med främmande
Magter.
Grefve Schwerin, F. B., föreslår Tryckfrihets-Lagens
närmande till likhet med den Brittiska, samt att 2:ne
Jurys måtte inrättas: den ena att pröfva om skriften bör
komma under åtal, den andra att bestämma straffet,
som, då det består i böter, afpassas efter den brottsliges
förmögenhet.
Ätt i den mon friheten är stor, bör missbruket
deraf strängare straffas.
Att de 2:ne Punkterna i Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition fordra särskildta Betänkanden.
Bilaga E till Mern. N:o 3.
331
Bilaga E till Mern. N:o 3.
Utdrag af Brotocollet hållet i liihscns Högloft.
Ständers Constitations-Utshott den 8 Junii
1812.
Herr Grefven och Ordföranden uppläste:
l:o Ett af Theologi* Doctorn och Kyrkoherden
Herr J. J. Hedrén ingifvet Memorial, hvaruti föreslås
den ändring af Tryckfrihets-Förordningens 1 § 2
Morn., att skrifter i Religionsämnen före utgifvandet
skulle af vederbörande autoriteter undergå granskning,
men att desse autoriteter i intet fall måtte äga rätt
att förbjuda allmängörandet af deras innehåll utan
ondast i' vissa fall, så ofta arbetets beskaffenhet det
fordrade, såsom ett vilkor dervid föreskrifva nyttjandet
af latinska språket:
Vördsamt Memorial.
Med anledning af 81 § i Regerings-Formen vägar
hos Riksens Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott undertecknad
föreslå en förändring af Tryckfrihets-Förordningens
1 § 2 Morn., i afseende på religions-skrifter af
större vidd och allvarsammare beskaffenhet.
Jag skattar oss lyckliga att lefva i en kyrka, hvars
hufvudpelare är frihet från allt menskligt tvång på öfvertygelsen;
jag tillbeder den visheten, som bjuder oss
pröfva allt och behålla det bästa. Men denna kristeliga
frihet är gifven till allmän uppbyggelse och endast för
ett sådaut ändamål dess bruk lofligt. Jag antager ock
såsom en afgjord sak, att hvar och en som skrifver öfver
Religionens läror åsyftar att hos allmänheten ställa dem
i ett bättre ljus, att rena dem från vidlådande fördomar
och villfarelser, att lifva och stärka religionskänsla!! i
alla bröst. Om någon skulle beträdas med andra afsigter,
med kitslighet, med törst efter ett vidunderligt rykte,
med begär att smäda och förnedra heliga ting, så sker
honom ingen orättvisa, om han hålles till tystnad. Kanske
svarar han, att ingen dödlig eger att dömma hans afsigter.
Ja, derföre antager jag dem såsom goda och ädla,
och han hör ej vara missnöjd att efter denna förutsättning
bedömmas. Han vill uppbygga en hel menighet
med förklaring, tillämpning, utvidgande af läror, som äro
332
Riksdagen 1812.
allmänt kända; i denna berömliga afsigt eger han all
frihet och hör behålla den. Men han tror sig ock hafva
upptäckt ett klarare ljus uti ett eller annat inveckladt
dogme; ledd af ett ädelt nit vill han deraf meddela
strålarne åt sina likar. Jag vill antaga möjligheten af
en sådan upplysning. • Men huru många elementer presupponeras
icke hos en läsare för att kunna fatta en
undersökning af denna art och deraf blifva verkligen
upplyst, då deremot, i saknad af den nödiga underbyggnaden,
han skall draga deraf falska, orimliga slutsatser
och ofta föras till obotliga villor. Det skulle synas, som
en välsinnad författare af sig sjelf utväljer det föreställningssätt,
som bäst är afpassadt efter de läsare, dem han
väntar sig och vill upplysa, men i ett så högst vigtigt
och ömtåligt ämne som Religions-läran ville jag, att
Samhället vore likasom genom en uppenbar akt försäkradt
om den rättsinniga afsigten, och tror att han icke
hör anse sin yttrande-rätt förnärmad, om han förpligtas
skrifva på ett språk, hvars kännedom vore ovilkorligen
förenad med en sådan underbyggnad, som ofvanföre är
nämnd. Och då latinska språket, enligt det skick vår
Religions läror tid efter annan iklädt sig, är i det närmaste
af sådan beskaffenhet, skulle vissa afhandlingar,
på detta språk skrifna, bäst uppfylla sitt ändamål och
minst åstadkomma de enfaldigares missförstånd och bekymmer.
Författaren vinner sin önskan att upplysa,
rätta, förbättra: ty hans läsare hafva inhemtat de preliminaira
kunskaper, som fordras att följa gången af hans
tankar. Han undviker att blifva missförstådd och vrängd,
hvilket ofelbart skulle hända ibland läsare, som ofta måhända
icke ens känna sjelfva termerna af hans föreställningar,
ännu mindre kunna följa dem till deras yttersta
synpunkter. Men, invänder man, skall då den allmänna
hopen icke ega samma rätt till ljuset, som de höglärda?
Eller äro de enfaldigas heliga opinioner så riktiga, så
fria från alla villfarelser, att de ingen rättelse behöfva?
Böra icke, i en protestantisk kyrka, alla sinnen omsider
föras till en fri och fullkomlig upplysning? Ja, men detta
sker ej med dialektiska afhandlingar; det skall grundläggas
i våra lärohus, det skall fullföljas af våra religionslärare.
Jag har ej kunnat finna något enda skäl mot
denna sakernas gång, om icke, att den är långsam; men
detta är så skickadt af vårt slägtes grundläggare, och
Bilaga E till Mern. N:o 3.
333
jag tror oss alla förpligtade att i tålig möda framhärda,
utan att fordra en hastigare flygt åt våra uppfinningar
eller en större ryktbarhet åt våra namn.
I stöd af det anförda vågar jag för den skull föreslå
i Tryckfrihets-Lagens 1 § och 2 Moment ett undantag
för skrifter i religionsämnen, hvilka borde före utgifvandet
granskas af vederbörande auctoriteter, som
skulle uti intet fall ega att förbjuda deras utgifvande,
men blott att föreskrifva latinska språkets nyttjande
dertill, så ofta arbetets beskaffenhet det fordrade. Då,
enligt nyssnämnde förordnings 2 § 4 Morn., alla handlingar
i ministeriella, regerings- och commando-mål äro,
med allt skäl, stälda under en ännu strängare tillsyn,
förmodar jag, att denna i min tanka nyttiga'föreskrift
ej medförér något orättvist tvång på författares frihet
eller kan af någon billig granskare klandras; hvilket allt
jag vördsamligen underställer Högloft. Utskottets upplysta
ompröfning. Örebro den 1 Junii 1812.
Joli. Jak. Hedrén.
Riksdagsman för Preste-Ståndet,
från Stockholm.
Herr Borgmästaren Norström begärde, att detta
Memorial måtte läggas på bordet.
Herr Grefven och Ordföranden proponerade, och
Utskottet beslöt, att nu förehafde Memorial skulle öfverlemnas
till den för Tryckfrihets-Lagens granskning nedsatte
Beredning.
Herr Grefven och Ordföranden anmälte: att, då
någre anmärkningar i anledning af Constitutions-Utskottets
sistlidne Riksdag, under den 10 October 1810, sammanfattade
Betänkande rörande Tryckfriheten från Högv.
Preste- och Välloft. Borgare-Stånden ej ännu till Utskottet
inkommit, vore härigenom den Afdelning af Utskottet,
som fått sig uppdragen behandlingen af alla till
Tryckfriheten hörande eller dermed gemenskap ägande
frågor, numera hindrad att med detta ämne taga befattning
och deröfver ingå i några öfverläggningar förr,
än Beredningen i ett sammanhang och i hela dess vidd
kan komma i tillfälle att börja dess förrättning.
334
Riksdagen 1812.
Herr Assessor Arosenius tillkännagaf, att desse
anmärkningar med visshet nästföljande dag från Stånden
kunde inväntas.
Bilaga F till Mern. N:o 3.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Junii
1812.
Upplästes, remitterade från Vällofi. Borgare-Ståndets
Plenum den 9 dennes, anmärkningar af
Assessor Arosenius,
Lagman Sandberg och
Lagman Landberg
vid Constitutions-Utskottets från förra Riksdagen i Örebro
framlagde Betänkande angående förbättringar i Tryckfrihets-Lagen
(se nedan n:o 1).
Upplästes Utdrag af Protocollet, hållet hos Högvördige
Preste-Ståndet den 9 dennes, innefattande
Doctor Hedréns,
Biskop Faxes,
Doctor Almquists och
Professor Forssells
anföranden i nyssnämnde ämne, hvilka blifvit till Constitutions-Utskottet
remitterade med förklarande att
Ståndet instämmer i de af Doctor Hedrén gjorde anmärkningar
samt, i likhet med hvad Biskop Faxe föreslagit,
önskar, att Utskottet må utlåta sig öfver de af
Ståndet vid Tryckfrihets-Lagens antagande gjorda anmärkningar
och förbehåll (se nedan n:o 2).
Alla dessa handlingar skulle till Utskottets öfver
Tryckfrihetsmål nedsatte Beredning öfverlemnas.
1. Utdrag af Vällofi. Borgare-Ståndets Protocoll
hållet vid Urtima Riksdagen i Orebro
den 9 Junii 1812.
Till ytterligare åtgärd upptogs nu ConstitutionsUtskottets
vid sista Riksdagen författade och till denna
Riksdag på bordet hvilande utlåtande, med förslag till
ändringar i Tryckfrihets-Lagen.
Bilaga F till Mern. Nio 3.
335
Herr Assessoren Arosenius yttrade: Det gifver verkligen
anledning till sällsamma betraktelser, att i vår nu
gällande Tryckfrihets-Förordning inom de sju första
månaderne af dess tillvarelse icke mindre än 46 ställen
blifvit af sjelfva Constitutions-Utskottet föreslagne till
ändring och rättelse, och deremot endast 15 af alla dess
Momenter lemnade utan någon anmärkning.
Af detta förhållande vill jag dock för närvarande
icke framställa någon annan slutföljd än den, att en så
ofullkomlig reglementarisk Författning ingalunda bör anses
utgöra sjelfva hufvudgrunden eller ens någon väsendtlig
del af sjelfva Tryckfriheten, hvilken senare är i RegeringsFormens
86 § lika så tydligen som fullständigt definierad,
och att således de vid föregående Riksdagar anmärkte
felaktigheterne i detta Reglemente ofelbart denna
gång måste afhjelpas, ehvad sättet dertill och sjelfva
ändringarne blifvit vid föregående Riksdagar föreslagne
eller nu först uppgifne, endast dervid iakttages, att sjelfva
puncten eller Momentet, som de angå, varit ifrån förra
Ständerna till förändring anmäldt.
Med förutsättande af detta yrkandes rättmätighet
öfvergår jag till den väckta frågan om de vilkor, som böra
fästas vid rättigheten att utgifva Dagblad och alla slags
Periodiska skrifter. Det af förra Constitutions-Utskottet
föreslagne försigtighetsmått, nemligen att af Dagblad och
Veckoblad, tre timmar innan deras utgifning, ett exemplar
må till Hof-Canzleren eller dess Ombud till granskning
öfverlemnas, på det att i vissa fall hela upplagan må
af honom kunna med qvarstad beläggas, anser jag alldeles
olämpligt, emedan, äfven, om det vore physiskt möjligt
för Hof-Canzleren att genast medhinna all denna granskning,
ett slikt tvång att på bestämda timmar dagligen
igenomläsa alla våra bättre och sämre Dagblad väl
vore det hårdaste straff, som möjligen kunde åläggas
en bildad menniska. Jag kan derföre icke annat än önska,
att denne upplyste och högaktade Embetsman måtte
ifrån slikt oförtjent och oerhördt lidande rättvisligen
förskonas.
Men ännu vigtigare skäl föranleda mig att på det
högsta bestrida detta Constitutions-Utskottets förslag;
det innebär nemligen icke mindre än ett undergräfvande
af sjelfva Tryckfrihetens grundval, ett upphäfvande af
sjelfva dess betydelse och anda, ett förnekande af all den
336
Riksdagen 1812.
rättighet, som i Regerings-Formens 86 § förbehålles hvarje
Svensk man att utan några af den offentliga magten
i förväg lagda hinder utgifva skrifter. Må straffet ovilkorligen
drabba förbrytaren, må lömska anfall och försåtliga
framställningar ej undgå Lagens hämmande arm,
men må intet otidigt förmynderskap, intet' nedtystande
hot hindra den frimodige Medborgaren att upphöja sin
röst emot hvarje missbruk, hvars tillvarelse han känner
och till hvars bevisande, enär det fordras, han sig förbinder.
Till vinnande af all möjlig uppsigt öfver Dagbladen
och af ali önsklig lätthet att inför laglig domstol kunna
framställa och tilltala den, som missbrukat Tryckfriheten,
får jag nu föreslå följande stadganden:
l:o Utgifvare af Periodiska skrifter skola vara pligtige
anmäla sig hos Hof-Canzleren, likasom för anläggare
af Boktryckerier redan stadgadt är. De stånde Författareansvar
för hvad å deras blad åtalas, så framt de ej
genom behörigt företeende af namnsedel kunna angifva
verkliga Författaren.
2:o Då någon vill åtala en anonym skrift, anmäle
han det hos Tryckfrihets-Committéen, som dömme om
något åtal bör äga rum, i hvilket fall namnsedeln genast
af Committéen skall hrytas.
3:o Åklagaren instämme då Författaren till Svea
Hof-Rätt och rubricere genast målet.
4:o Hof-Rätten sammankalle då till viss dag en
Nämnd, bestående af hela Tryckfrihets-Committéen samt
dessutom af 12 upplyste och välfrägdade män, hvaraf
åklagaren och den anklagade välje 6 hvardera.
o:o Denna Nämnd skall efter flesta rösterna utlåta
sjg om skriften är brottslig eller icke, efter den rubrique,
Åklagaren densamma åsatt. Dervid skall Nämnden icke
allenast hafva afseende på skriftens ordalydelse utan ock
på dess, enligt Nämndens samvete, omisskänneliga åsyftning.
6:o Då någon Periodisk skrift blifvit af Regeringen
åtalad och af Nämnden brottslig befunnen, upphöre genast
all vidare fortsättning af samma skrift.
Att de af mig nu framstälde anmärkningar och
förslag måtte få åtfölja återremissen till Högloft. Constitutions-Utskottet,
ifall densamma af det Högtärade
Ståndet beslutcs, anhåller jag sluteligen ödmjukast.
Bilaga F till Mern. N:o 3.
337
Herr Lagmannen och Vice Talmannen Sandberg:
Då för det närvarande icke är fråga om besvarande
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer angående Tryckfriheten, utan endast om de
förändringar uti Tryckfrihets-Lagen, som Högloft. Constitutions-Utskottet
vid sista Riksdag, uti Betänkande af
den 10 October 1810, till Riksens Högloft. Ständers pröfning
och afgörande vid denna Riksdag framstält: så
har jag, sedan flere anmärkningar vid nämnde Betänkande
uti de öfrige Respective Riks-Stånden redan blifvit
afgifne, hvilka föranledt till detsammas återförvisning till
Constitutions-Utskottet, der de nu under vidare granskning
förekomma, endast velat fästa mig vid den föreslagne
förändringen uti 5 § af nämnde Tryckfrihets-Lag
— och den delen deraf, som innehåller Skrifters bedömmande
af en Jury eller Nämnd.
Detta förslag innehåller hufvudsakligast: att lagligheten
af Skrifters och Böckers innehåll hädanefter
bör pröfvas, icke af ordinarie Domstol, utan af en Jury
eller Nämnd bestående af 36 personer; att utom Tryck -  frihets-Comittéens Sex Ledamöter, hvilka i denna Nämnd
borde vara sjelfskrifne, de öfrige Trettio skulle tagas af
Prester, Lagfarne samt andre för kunskap och medborgerlig
dygd kände män, af hvilka den ena hälften skulle
nämnas af Konungen, den andra väljas af Riksens Ständer,
tillika med Tolf Suppleanter, att i händelse af jäf
fylla de afgåendes ställen; att den, som vid Domstol tilltalar
annan för brott emot Tryckfrihets-Lagen, hör uti
stämnings-ansökningen tydligen bestämma brottets beskaffenhet
och den § eller det Moment i Tryckfrihetseller
Allmänna Lagen, hvarefter Åklagaren yrkar brottet
böra anses, utan att han sedermera under Rättegången
äger att denna Rubrik förändra; att Parterne emot
Nämndens Ledamöter äga rätt anföra jäf, dem Domaren
pröfvar, men att, om Parterne vägra att genom jäf
utesluta någon af Nämndens Ledamöter, höra, innan de
tillträda sin befattning, Tolf af dem genom lottning utgå.
De öfrige 24 skulle derefter träda tillsamman för att taga
den ifrågavarande Skriften under pröfning och sedermera
efter aflagd Ed, enligt ett särskildt uppgifvet Formulaire,
icke åtskiljas innan omröstning med slutne
sedlar blifvit verkstäld öfver den frågan: Är Skriften
brottslig efter det Lagens rum Åklagaren åberopat? Då
15
338
Riksdagen 1812.
2/3-delar af Nämnden eller derutöfver rösta Ja, anses
Skriften brottslig, och Domaren äger att med saken
vidare lagligen förfara; men i annat fall har han endast
att pröfva den tilltalades reconventionstalan; och slutligen
att, der Nämnden förklarar Skriften så brottslig,
att Författaren gjort sig skyldig till urbota ansvar, Namnsedeln
genast bör brytas, hvarefter Justitise-Ombudsmannen
ålåge att fordra vederbörandes handräckning till
Författarens gripande och insättande uti häkte.
Sådant är i korthet det rättegångs- och behandlingssätt,
Constitutions-Utskottets Betänkande innehåller,
i mål, som angå förbrytelser emot Tryckfrihets-Lagen.
Det är i min tanka af mycken betänklighet att i
vår Svenska Rättegångs-Ordning, enligt hvilken en anklagad
endast genom laga skäl och fulla bevis kan pröfvas
förvunnen till brott, införa en Opinions-Nämnd eller
så kallad Jury, hvilken utan annat rättesnöre eller annan
grund för bedömmandet än sin blotta öfvertygelse skall
kunna ansvarsfritt bestämma denna så vigtiga fråga, om
en anklagad är skyldig eller ej till det honom tillvitte
brott, eller, som detsamma är, om en åklagad Skrift är
brottslig eller icke brottslig. Oaktadt all den fullkomlighet,
man tror sig finna uti Engelska Lagen och dess
rättegångssätt, och det bifall man skänker detsamma,
är det likväl min på någorlunda erfarenhet grundade
öfvertygelse, att Svenska Lagen fullkomligen skyddar en
anklagads oskuld, och att, med betänksamt iakttagande
af dess föreskrifter, en oskyldig aldrig bör kunna anses
förvunnen till brott. Detta oaktadt medger jag likväl
fördomsfritt, att uti mål, som angå åtalade förbrytelser
emot Tryckfrihets-Lagen, sådane omständigheter kunna
förekomma, att med afseende dels på Skriftens innehåll
och föreställningssätt, dels ock på dess vidlyftighet, densammas
bedömmande af en Jury eller Nämnd kan vid
flere, fast icke alla tillfällen, vara nyttig och nödvändig,
sedan likväl Författaren genom Namnsedelns öppnande
vid Domstolen blifvit känd och haft tillfälle att sig förklara,
hvarförinnan hans bedömmande till urbota straff
skulle vara en uppenbar orättvisa. Men, om uti allmän
Skrift brott emot Samhälls-Ordningen skulle bemantlas,
försvaras eller med ett slags gillande framställas, om
Regeringens vidtagne anstalter skulle oförsynt häcklas
eller vrängt misstydas, eller enskilde medborgares beder
Bilaga F till Mern. N:o 3.
339
och existimation klart och tydligt angripas, hvilken Domstol
skulle väl då behöfva anlita Nämndens yttrande, om
Skriften är brottslig? Vid Domstolarne förekomma ej
sällan angifvelser om lastligt och förgripligt tal eller
smädelser och förklenliga yttranden, som på allmänna
ställen eller uti samqväm förefallit, då sjelfva utlåtelserne
ej annorlunda kunna ledas i bevis än genom vittnen,
hvilkas olika fattningsgåfva, minne och omdöme ofta göra
deras utsagor sins emellan stridige, men der Domaren
likväl måste utleta sanning samt på den angifne och
brottslig befundne tillämpa Lagen och dess föreskrifne
bestraffning. Uti en Skrift deremot äro åtminstone orden
och uttrycken gifne och bestämde, och Skriftens bedömmande
i flere fall mindre svårighet underkastad. I andra
fall åter och om en Författare, utan att nämna någons
namn eller någon viss sak, skulle nyttja ett allegoriskt
skrifsätt för att utösa sin bitterhet, smäda och häckla;
då tror jag att Skriftens bedömmande af en Jury eller
Nämnd skulle vara rätta sättet att få den frågan besvarad,
om Skriften är brottslig. Men denna Nämnd
skulle efter min tanka icke vara permanent utan för
hvarje tillfälle särskildt nämnas af Konungen, som, då
han enligt sin höga rätt tillsätter alla ordinarie DomareEmbeten,
så högre som lägre, med samma rätt bör förordna
denna Jury; och då i alla andra, äfven de vigtigaste
saker, då frågan är om medborgares ära, lif, och
egendom, Domrarnes antal i Öfver-Rätt är bestämdt till
Sju, synes mig äfven detta antal vara tillräckligt till
omförmälte Nämnds utgörande, hvilken borde bestå af en
eller två Prester, tre Lagfarne samt två eller tre andre
för lärdom och medborglig dygd kände män, och deras
beslut stadgas genom fleste rösterne, hvarigenom icke
allenast allmänna Lagens föreskrift bibehålies, utan ock
undvikes den efter min tanka onödiga vidlöftighet samt
det hinder och uppehåll, som nödvändigt skulle förorsakas
genom ett större antal personers sammankallande
på ett ställe, de der vid samma tid kunde vara spridde
på olika orter och således icke utan kostnad och besvär
infinna sig. Jag tycker mig äfven förese mycken
svårighet möta, att kunna förmå ett större antal personer
att på flere år åtaga sig en sådan befattning.
Vid det föreslagne Eds-Formulairet kan jag ej undgå
att anmärka, att oaktadt den stora förtjenst det äger
340
Riksdagen 1812.
i anseende till tankar och uttryck, skulle likväl må hända
betänklighet möta för dess antagande, endast derföre,
att det afviker ifrån det vanliga i Lag föreskrifne, som
vid Domstolarne måste följas. Hvar rättsinnig Domare
erfar ej utan bekymmer den lättsinnighet, som råder hos
många och kanske de fleste som kallas till Edgång. Jag
fruktar, att den obetänksamme, underrättad om detta
nya Eds-Formulaire, kunde deraf taga sig anledning till
den föreställning, att det gamla vid Domstolarne nyttjade
vore mindre bindande och förpligtande. För män, som
kunde komma i fråga att kallas till den föreslagne
Nämnden, lärer aldraminst någon vidsträcktare Edsförhindelse
behöfva föreslås.
Jag har förut yttrat min tanka, när och i hvilka
fall den föreslagne Nämndens eller Juryns befattning
skulle kunna anses nyttig, och jag får nu något närmare
förklara min mening. När Domstolen, der målet är instäm
dt, hört vederparten och denne sig förklarat; så har
Domstolen redan tillräcklig grund för sitt bedömmande,
hvad antingen den anklagade Skriften är till sitt innehåll
eller sin åsyftning tydlig och bestämd, eller om framställningssättet
ger anledning till olika tydning och tillämpning.
I förra fallet bör Domaren, utan uppehåll och utan att behöfva
höra Nämnden, fortfara med saken och densamma
med laga slut afhjelpa. I senare händelsen åter, eller ock
om båda Parterne det yrka och påstå, må Domstolen
öfverlemna den åtalade Skriften till Nämnden, som i föreskrifven
ordning bör pröfva och sig utlåta: om Skriften
är brottslig; och om så är: under hvad rubrik af brott
dess innehåll rättast bör kunna hänföras. Ty utan den
senare frågans besvarande skulle Domstolen, oaktadt
Skriften är förklarad brottslig, likväl sättas i villrådighet,
huru den rätteligen bör tillämpa Lagen. Att, som
Constitutions-Utskottets Betänkande innehåller, Nämnden
skulle med Ja eller Nej besvara blott den frågan: om
Skriften är brottslig efter den § i Lagen, som klaganden
citerat, och hvarefter han påstår brottet böra anses,
finner jag för min del icke göra tillfyllest till nödig upplysning
för Lagens tillämpning. Hvad till exempel en
Actor eller en förolämpad enskild person kan anse angå
icke mindre än heder och ära, kan Nämnden pröfva väl
icke röra äran, efter den egentliga definition derå, som
Lagen bestämmer; men det kan likväl befinnas vara för
-
Bilaga F till Mern. N:o 3.
341
klenligt och skymfligt samt följaktligen straffbart, fast
efter olika Lagens rum. Skulle nu anklagaren, ehuru
således verkligen förolämpad, sakna laglig upprättelse,
blott derföre att han, efter sitt begrepp om tillmålets
beskaffenhet och kanske sin ovana att tillämpa Lagen,
i stämningen hänfört brottet under en origtig rubrik
eller citerat en origtig §; så kunde han ej utan skäl
klaga öfver förnekad rättvisa eller nödgas att åter instämma
samma sak, för att vinna den upprättelse, som
emot brottets beskaffenhet svarade. Desse betänkligheter
emot förslagets gillande hafva förekommit mig och de
öfverlemnas till Vällofl. Ståndets upplysta bedömmande.
Herr Lagmannen Landberg: Ibland Rikets GrundLagar
är visserligen Förordningen om Tryckfriheten den
del, hvars förändring uti större eller mindre mon allmännast
väcker uppmärksamhet. Den djupe, alltid lugne
och i yttranden varsamme tänkaren; den lättsinnige,
som hastigt och flyktigt fäller omdöme; den må hända
förtryckte, som suckar, men sällan eller aldrig höjer sin
klagan; den egenkäre och sjelfkloke, som lastar allt
hvad han ej sjelf åstadkommit; den, hvars enskildte
afsigter styra alla hans företag; den, som söker sig
anledning att dold och okänd hämnas eD förment oförrätt;
— alla desse hafva från olika synpuncter uppmärksamheten
fästad och anse deras öde bero på resultatet
af förevarande öfverläggningsämne.
Skiljdt från beroende af andre förbindelser, än dem
Samhällsordningen kräfver, skall detta yttrande hafva
till föremål, icke inskränkning i hvarje Svensk mans
vundne rättighet att utan någre af den offenteliga Magten
i förväg lagde hinder utgifva Skrifter, utan sättet
att freda denna frihet ifrån missbruk.
Varaktigheten af en sann frihet kan endast bibehållas
genom det sjelfsvåldet fängslas; men gränsen
emellan frihet och sjelfsvåld lärer svårligen kunna uppgöras
annorlunda än medelst i förhand satte hinder i
utöfningen för både frihet och sjelfsvåld.
Lagstiftaren har visligen insett detta, men vid
Tryckfrihetens första daning icke velat, att farhågan för
de missbruk, som kunna inträffa, skulle hindra gången
för Tryckfrihetens åsyftning: bevara allmänt lugn utan
att återhålla allmän upplysning. Likväl och då samma
342
Riksdagen 1812.
Lag, som gifver friheten, äfven bestraffar missbruken,
påkallar blott och allenast vunnen erfarenhet Lagens
öfverseende till vinnande deraf, att anonymitetens slöja,
gifven och tillegnad den rättsinnade, icke måtte blifva
täckmantel för utöfvaren af missbrukad Tryckfrihet.
Det af Höglofl. Constitutions-Utskottet föreslagne i
Sverige nya rättegångssätt, hvarmedelst lagligheten af
Böckers och Skrifters innehåll hädanefter skulle komma
att pröfvas, icke af ordinarie Domstol, utan af en Jury
eller Nämnd, bestående af icke mindre än 36 personer,
hvilka alltid i Hufvudstaden skulle hålla deras Sessioner,
synes mig medföra en vidlöftig omgång utan motsvarande
förmon i afseende på det ändamål som sökes.
Då Tryckfrihets-Förordningen uti 1 § 5 Mom. innehåller,
att Författare, ehvad han okänd vara vill eller
ej, åligger att tillställa Boktryckaren en förseglad Sedel,
innehållande hans namn och hemvist, med påskrifvet
betyg om dessa uppgifters rigtighet af 2:ne utaf Boktryckaren
väl kände män, hvilka åligger Författare-ansvar,
i händelse Skriften inom laga tid åtalas skulle och Författarens
namn och hemvist befunnes oriktigt uppgifna
eller i Sedeln saknas; 7 Mom. af samma § stadgar, att
ingen Boktryckare skall kunna ställas till ansvar för en
Skrifts innehåll eller skrifart, undantagande i de fall då
han underlåtit att med en sådan namnsedel sig förse;
5 § utvisar laga Domstol då fråga uppstår om Boktryckares,
Förläggares eller Författares af en tryckt
Skrift tilltalande eller hörande, äfvensom huru qvarstad
å en utkommen Skrift må kunna läggas; torde utan
rubbning af det hela en lättare utväg, än den Högloil.
Constitutions-Utskottet ansett lämplig, kunna finnas för
förbrytelsers utredande och bestraffning.
Mig synes, att när antingen Publique Actor eller
enskild åklagare funnit sig befogad till anmärkning emot
någon af Trycket utkommen Skrift, må honom vara
öppet och på dess fria val ankomma att härmed antingen
vända sig till Domaren, eller ock att underställa den
Comitée, som Riksens Ständer, enligt 108 § af RegeringsFormen,
vid hvarje Riksdag böra förordna till Tryckfrihetens
vård, de i Skriften anmärkte uttryckens halt
och beskaffenhet.
Bilaga F till Mern. N:o 3.
343
I det förra fallet fordras å åklagarens sida en bestämd
angifvelse om brottslighet. Denna angifvelse eller
stämningsansökning leder först till Boktryckarens inkallande
och hörande; och när denne är försedd med och
ingifvit till Domstolen en riktig befunnen Namnsedel,
skiljes han genast ifrån allt vidare svaromål i saken.
Finner Domaren vid en genast anställande preliminaire
pröfning, antingen att det ansvar som yrkas eller den
anmärkte förbrytelsen är af urbota beskaffenhet, eller ock
att åklagaren, ehuru ett så högt ansvar ej kan äga rum,
likväl ej saknar all anledning till klagan, öppnas genast
Namnsedeln af Domaren, som derefter utfärdar ordentlig
stämning på den såmedelst upptäckte Författaren; hvarefter
med Rättegången, summario processu, förfares på
sätt Allmänna Lagen och Rättegångs-Balken föreskrifva.
I sednare fallet åter kan den, som genom någon
från Trycket utkommen Skrift förmenar, sig vara förfördelad,
särdeles i skymfande genom allusioner, allegorier,
m. m. d., utan synnerlig omgång eller nya vidtagande
anstalter erhålla ett oväldugt bedömmande af de Sex
för lärdom och kunskap kände män, hvilka jemte Justitiae-Ombudsmannen
utgöra Riksens Ständers TryckfrihetsComitée.
Då denne Comitée finner Skriften vara förfördelande,
vare sig för enskild man, eller Rikets Embetsoch
Tjenstemän i allmänhet, eller i annat afseende
skadlig och innehålla missbruk af Tryckfriheten, meddelar
Comitéen utlåtande deröfver till sökanden, som
med föranledande af samma utlåtande äger hos Domaren
anställa talan medelst skriftlig ansökning, att åtgärd till
Författarens upptäckande och inkallande måtte vidtagas.
Domarens första åliggande blifver då att inkalla Boktryckaren.
När denne, försedd med rigtig Namnsedel,
densamma till Domaren aflemnat, frikallas han från vidare
svaromål. Derefter öppnas Namnsedeln; Författaren,
som derigenom blir känd, inkallas att göra åklagaren
genmäle, och målet behandlas summario processu
på sätt i förra fallet redan nämndt är.
Den preliminaire pröfningsrätt, som såmedelst skulle
tilläggas Domaren och Tryckfrihets-Comiterade, är väl
afvikande ifrån nu gällande Rättegångs-Ordning, som
inställer allt bedömmande till dess den anklagade haft
tillfälle sig förklara; men då afvikelser ifrån vanliga
Rättegångsformen äfven af Höglofl. Constitutions-Utskot
-
344
Riksdagen 1812.
tet funnits nödige, synes mitt förslag härutinnan ej åsyfta
hufvudsaklig skiljagtighet i annat än antalet af de personer,
hvilka skola utreda och bedömma om brottslighet
uti en tryckt Skrift förekommit. — Den tanke jag hyser,
att denna preliminaire pröfning öfver en Skrifts innehåll,
utan att Författaren haft tillfälle förklara dess åsyftning,
icke bör anses stridande emot Författarens laglikmätige
rätt, hemtar jag deraf, att Täflingsskrifter öfver ett
prisämne alltid bedömmas, utan att Författaren är tilllåtet
att till namnet vara känd; och detta stadgande
har mig veterligen aldrig blifvit klandradt.
Herr Borgmästaren Kjellander: I fall, som jag förmodar,
Betänkandet skulle blifva återremitteradt till
Utskottet, så hemställer jag, om icke Utskottet kunde få
sig uppdragit att i sammanhang med de ämnen, Betänkandet
innefattar, jemväl yttra sig i anledning af Kongl.
Maj:ts afiåtne och till Utskottet redan förviste Nådiga
Proposition rörande Tryckfriheten; och förbehåller jag mig
att, sedan ett sådant utlåtande, innefattande Tryckfrihetsfrågan
i sin hela omfattning, till Ståndet inkommit, få
dervid göra de erinringar, till hvilka jag kan finna mig
äga anledning.
Herr Lagmannen Landberg: Lika med Herr Lagmannen
och Yice Talmannen Sandberg får jag förklara,
att Kongl. Maj:ts nyssberörde Nådiga Proposition icke
varit eller kunnat utgöra föremål för mitt yttrande, då
den af Ståndet förut blifvit förvist till Utskottets särskilda
handläggning.
Herr Assessoren Arosenius gjorde samma förklarande.
Herr Stads-Majoren Westin: Född och uppfödd i
ett tidehvarf, som man i Sverige kallar frihetstiden, älskar
jag borgerliga friheten och anser Tryckfriheten såsom
den förres säkraste stöd. Mitt begrep om frihet i både
tryck och annat är ingalunda, att hvar och en må äga,
under skydd af detta namn, att oförsynt angripa hvilken
sorn hälst och ansvarslöst utöfva allt det sjelfsvåld,
honom för godt synes. Fortfarande missbruk af Tryckfriheten
skall medföra hat och split emellan Samhällsmedlemmar,
köld för Fäderneslandet och slutligen Tryckfrihetens
egen undergång. En värd Ledamot, Herr Assesso
-
Bilaga F till Mein. N:o 3.
345
ren Arosenius, har uppgifvit förslag till grundvalar för
Tryckfrihetens bibehållande, som verkligen äga förtjenst.
Första Momentet af hans förslag, innefattande, att hvar
och en, som vill utgifva Dagblad, borde dertill söka
särskildt tillstånd, kan jag likväl icke på annat sätt medgifva,
än att till vinnande af ordning hvar och en Tidningsutgifvare
väl bör anmäla sig hos Hof-Canzleren,
men att det icke må stå i Hof-Canzlerens magt att tillståndet
förvägra. Sjette Momentet åter, hvilket syftar
derhän, att utgifvare af Dagblad skola ansvara för hvarje
deri införd artikel och förlora rättigheten att fortfara
med sin tidning, i fall någon artikel blefve ansedd brottslig,
finner jag mig alldeles icke kunna antaga. De, som
utgifva Dagblad, äro ofta icke sjelfve Författare, utan
emottaga till införande andre Författares arbeten. Projectets
antagande hade i min tanka till följd, att hvarje
Redacteur också måste blifva Censor och att den, som
ej ägde insigt nog att bedömma insände Articlars halt
och rätta syftning, icke skulle tilltro sig att desamma
införa. Jag ser ock sannerligen ej någon anledning,
hvarföre en person, fastän han är Redacteur, bör ansvara
för hvad en annan gör. Blott i det fall, att Redactcuren
icke kan framställa Författaren, eller åtminstone uppvisa
hans Namnsedel, tror jag den förre böra stadna i ansvarsförbindelse.
Tillåten mig, mine Herrar, att få säga min enskilda
tanka i frågan om Tryckfriheten; den är i få ord:
Tryckfriheten försäkras bäst genom tillåtelse för hvar
man att utan hinder eller tillstånd Jåta trycka allt,
hvad han i sitt omdöme finner tjenligt att communicera
allmänheten, förenad med det äfventyr att vara ansvarig
private, som han förorättar, och publiquen, hvars
tranquilité han stör er. Underkastad detta ansvar och
denna risque, må hvar menniska trycka, hvad han
behagar.
Ståndet beslöt att återremittera frågan till Constitutions-Utskottet,
som af de gjorde anmärkningarne
in extenso skulle erhålla del. Ut supra.
Ex Protocollo
J. J. Bergström.
346
Riksdagen 1812.
2. Utdrag af Protocollet hållet hos Högvördiga
Preste-Ståndet vid Urtima Bihsdagen i Örebro
den 9 Junii 1812.
Med afseende deruppå, att Constitutions-Utskottet
nu skall vara sysslosatt med de inom Riks-Stånden
gjorde anmärkningar vid samma Utskotts, den 10 October
1810, afgifna Förslag till ändringar i Tryckfrihets-Lagen;
och då, utom hvad redan i detta ämne inom Ståndet
under föregående Plena blifvit anmärkt, flere af Ståndets
Ledamöter anmält sig sinnade att emot berörde Förslag
ytterligare anmärkningar afgifva, erinrade Herr ÄrkeBiskopen
och Talmannen om nödvändigheten deraf, att
Ståndet skyndsammeligen måtte aflemna alla de anmärkningar
i detta ärende, hvartill det samma kan finna
sig befogadt.
Doctor Hedrén yttrade: Sedan, i anledning af Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition rörande Tryckfriheten, jag
redan den 1 Junii haft äran inför Högvördigste Herr
Ärke-Biskopen och Talmannen samt det Högv. Ståndet
yttra mina tankar i en vigtig punkt af detta ämne,
anhåller jag i ödmjukhet att ytterligare och såsom en
fortsättning deraf få tillägga de anmärkningar, dem, vid
de 1810 års Riksdag af Högloft Constitutions-Utskottet
afgifne Betänkanden öfver föreslagne ändringar i Grundlagarna,
jag anser nödiga i afseende på Tryckfrihets-Lagen.
Högloft Constitutions-Utskottet har i det vid sistnämnde
Riksdag till Riksens Ständer afgifne Memorial,
rörande förändringar i Tryckfrihets-Förordningen, i synnerhet
trott sig böra fästa uppmärksamheten vid tvänne
punkter, nemligen Högsta Maktens rättighet till inseende
öfver Dagblad och Periodiska Skrifter, samt möjligheten
att vid rättegångar angående förbrytelser, hvilka ej befinnas
vara urbota, finna en Part, som till straffet kunde
bindas. De i Kongl. Maj:ts nu afgifne Nådiga Proposition
framstälde tvänne Momenter stå i direkt förhållande
med samma frågor och böra således, vid granskningen
af Utskottets öfriga föreställningar, hufvudsakligen komma
under betraktande.
Då jag nu går att punktvis granska de af Utskottet
vid Tryckfrihets-Lagen gjorda och till Ständerna hemstälda
förändringar, har jag trott mig blifva minst tröttsam, då
jag endast anmärker det, som i min tanka borde för
-
Bilaga F till Mern. N:o 3.
347
ändras eller alldeles icke antagas; hvarmed jag äfven i
ödmjukhet tillstyrker, att allt det öfriga må gillas och fastställas
sådant det i Utskottets Memorial finnes föreslaget.
1 § 2 Mom. bör, i enlighet med Konungens Proposition
och till förebyggande af undanflykter, heta »Periodiska
Skrifter» i stället för Veckoskrifter.
1 § 4 Mom. mot slutet bör så förändras: »om HofCanzleren
är på samma ställe, der Boktryckaren sig
befinner».
1 § 5 Mom. Efter orden »af Boktryckaren väl kände»
föreslås: »i Sverige boende, bofaste och vederhäftige».
1 § 6 Mom. Föreslås: »Periodiska Skrifter» i stället
för Veckoskrifter.
1 § 7 Mom. Ordet »icke» torde böra flyttas ned
till näst framför »företer».
2 § 2 Mom. Föreslås, att ordet »tydligen» går ut.
3 § 1 Mom. »Klart uttryckt», synes böra gå ut.
3 § 2 Mom. Samma ord synas böra gå ut. Hvarjemte
i stället för »Evangeliska Lärans sanning» föreslås:
»Evangeliska Lärans sanningar», enligt hvad Högv. Ståndets
Committerade vid 1810 års Riksdag i Stockholm
på goda skäl föreslagit.
3 § 3 Mom. »Klart uttryckt» föreslås till borttagande.
Vid de här utsatte böter anmärkes, att de synas
orätt proportionerade mot böterna i 4, 5, 6, 7 och fölfande
paragrafer. Då lastligt yttrande om Konungen,
Drottningen eller Thronföljaren finnes belagdt med lifsstraff,
så synes 100 R:drs böter vara för ringa näpst
för gäckeri af Gudstjensten, Guds ord och Sacramenten,
i synnerhet som smädliga uttryck om de öfriga Kongl.
Personerna, om Riksens Ständer, om främmande Stater
m. m. äfven äro fälda till samma plikt af 100 R:dr.
Ingen redlig Medborgare finnes, som icke vill, att Konungen,
Konungahuset och Rikets lagstiftande makt hålles
i ära; men Guds ord och våra heliga inrättningar böra
ofelbart ega förstlingen af vår vördnad, och jag är förvissad,
att aldrig någon Svensk Konung skall med välbehag
se sig ställas framför dem. Jag får derföre i ödmjukhet
föreslå, att äfven här 1 Cap. 1 § Missgern.-  Balken måtte gälla, der smädelse mot Guds heliga ord
och Sacramenten tydligen är belagd med lifsstraff. Här
kan icke tillämpas förmildringen i de följande orden:
»Sker thet obetänkt och af hastighet, bote 100 Daler»;
348
Riksdagen 1812.
ty den som skrifver, har tid att betänka sig, förrän han
sig yttrar.
3 § 9 Mom. Föreslås, att ordet »tydligen» utgår.
3 §, slutmeningen. Föreslås, att ordet »Domstolen»
må bibehållas i stället för »Nämnden»; hvarvid jag får
åberopa, hvad här nedan vid 5 § blifver anmärkt.
4 § 2 Mom. Föreslås, såsom i min tanka tydligare:
»Trenne timmar förrän något Dagblad eller Periodisk
Skrift till försäljning eller till spridande på hvad annat
sätt som hälst utgifves, skall deraf alltid ett Exemplar
öfverlemnas, i Stockholm, till Hof-Canzleren och, i hvarje
annat ort, till hans förordnade Ombud. Detta bör ske
kl. 6 om morgonen, så att utgifningen kan kl. 9 begynnas».
— Emot slutet föreslås: »Af alla andra Skrifter
skall likaså ett Exemplar till Hof-Canzleren eller
hans Ombud aflemnas dagen förrän de till försäljning
eller spridande på hvad sätt som hälst utgifvas».
4 § 3 Mom. Föreslås »Periodisk Skrift» i stället för
Veckoskrift. Föreslås likaså, att det ofta förekommande
ordet »tydlig» må utgå.
Constitutions-Utskottet har vid redactionen af detta
Moment gjort skillnad mellan Dagblad och Periodiska
Skrifter, samt andra Skrifter, hvilken skillnad jag ock
för min del både medgifver och yrkar. Men jag kan ej
inse, hvarföre Dagblad och Periodiska Skrifter skulle
före utgifvandet af Hof-Canzleren indragas endast i
det fall, då de vore menliga för politiska och ministeriella
förhållanden; jag kan icke anse dem annat än
till samma qvarstad förfallna, om de innehålla smädelser
mot Konungen och Dess Hus, och ännu mera, emot
Gud, hans Heliga ord och inrättningar. Lika så litet
inser jag skälet, hvarföre andra Skrifter skulle kunna inom
viss tid efter utgifvandet med qvarstad beläggas, endast i
några vissa fäll af brottslighet, som i 3, 4, 7, 12, 13
Mom. af 3 § bestämmas; och med förundran saknar jag
de 1 och 2 Mom. af samma paragraf, som förbjuda hädelse
mot Gud och förnekelse af den Evangeliska Läran.
Meningen lär dock ej vara, att Skrifter af så brottsligt
innehåll skulle få utan qvarstad fritt kringspridas, icke
heller att Dagblad och Periodiska Skrifter af samma
beskaffenhet skulle vara undantagna från ett försigtighetsmått,
som i andra afseenden blifvit visligen föreslaget.
Jag får derföre till Högvörd. Ståndets behjertande vörd
-
Bilaga F till Mern. N:o 3.
349
samligen anmäla en sådan förändring i detta Morn., som
sakens vigt fordrar. I sådant afseende får jag ock i
ödmjukhet föreslå följande redaction, hvarigenom äfven
hela Momentet synes mig vinna både i tydlighet och
enstämmighet: »Anser Hof-Canzleren eller dess Ombud
något Dagblad eller Periodisk Skrift innebära förbrytelse
emot något af de i 3 § uppräknade Momenter af denna
Lag, äge han» etc. — »Anser Hof-Canzleren eller dess
Omljud någon annan Skrift innebära förbrytelse emot
något af de i 3 § uppräknade Momenter af denna Lag,
åligge honom» etc. Skulle åter i det ena eller andra
fallet något Moment synas böra undantagas, så lärer
dock intet undantag höra gälla för dem, som angå Religionen,
eller de 3 första Momenterna, såsom med skäl
stälda i främsta rummet. Mot slutet föreslås äfven, att
orden: »icke före utgifningen, men» må utgå. Likaså
föreslås, att det af Utskottet föreslagna tillägget måtte
gå ut, såsom lätt ledande till undanflykter och missbruk.
4 § 4 Mom. Det föreslagna tillägget »något framdeles
tillgörande» synes onödigt.
4 § ö Mom. Med anledning af Konungens Nådiga
Proposition vågar jag här föreslå ett tillägg, som synes
mig nödigt till skyddande af enskilda personer. Det är
billigt, att enskild man njuter sin talan till godo mot
förolämparen. Men det är ock billigt, att han icke ålägges
kärandepligt, der han verkligen är svarande. Den
som i Skrift angriper någon är väl den egentliga käranden
och borde aldrig kunna undgå samma bevisningsskyldighet,
som alla andra tillhör i samma cas. Han
bör således framträda i dagen, ställa sin svarande Part
ordentligen till rätta och utföra mot honom sin talan,
och då han detta gör, borde han äfven i tryck få nyttja
sin rättighet emot honom. Jag ville derföre tillstyrka,
att eho som i tryckta Skrifter angriper enskild man, skall
ovilkorligen hårdt bestraffas, så framt han icke styrker,
att han i laglig ordning honom inför rätta tilltalat och
ännu mot honom sin sak förer, men, i fall han det gör,
vara från ansvar befriad. Skulle åter detta förslag ej
antagas, synes mig Samhället böra skydda dem, som
förolämpas af okända angripare, och således någon publik
anstalt böra fogas till fredande af enskilta Medborgares
heder mot falska smädelser, så vida de sjelfva ej vilja
eller hafva tillfälle att uppsöka angriparen och skaffa
350
Riksdagen 1812.
sig upprättelse; hvarom de först borde af den publika
auktoriteten tillfrågas oell sig yttra.
4 § 11 Mom. Lika med i 3 Mom. af denna paragraf
föreslås äfven här, i stället för 4, 7, 9, 10 och 13 Mom.
af 3 §: »något af de i 3 § uppräknade Momenter».
Sista punkten af detta Moment bör ofelbart undergå förändring;
ty först kan Kongl. Maj:t förbjuda Skriftens
ingifvande, och då kan väl ej qvarstaden efter en månad
upphöra. Dessutom skulle det ofta medföra brydsamma
följder, om Staten skulle ersätta Bokhandlaren förlusten,
efter besvuren räkning. Denna rättighet tillkommer ingen
handlande; och lika litet, som allmänheten kan förbindas
att afnäma andra köpmäns varor, kan ock Staten ansvara
för förlusten på sådana böckers införsel, som inom
dess område ej få nyttjas. Staten synes mig gjort, hvad
den varit skyldig, då den i Lagarne varnat och genom
Embetsmän gifvit tillfälle till råd och upplysningar; att
förtiga många andra skäl. Jag får derföre föreslå följande
redaction: »Skulle å någon sådan qvarstad läggas,
och Kongl. Maj:ts befallning om dess ytterligare fortfarande
icke inom en månad Bokhandlaren meddelas,
anses den som lagligen uppbäfven, hvarigenom all fråga
om ersättning försvinner».
Vid 5 § får jag i ödmjukhet anmärka, att det derstädes
föreslagna rättegångssätt, genom en edsvuren
Nämnd, synes mig så inveckladt och för våra Lagbruk
främmande, att jag för min del fruktar, det skulle blifva
för ändamålet både otillräckligt och obeqvämt. Vid
granskningen af den rättegångsordning, som i sjelfva
Tryckfrihets-Lagens 5 § är föreskrifven, tycker jag mig
deremot finna den redighet, den skyndsamma gång och
den öfverensstämmelse med vårt lands öfriga lagar, att
den, med vissa oundgängliga förändringar, bör lättast
och säkrast uppfylla det åsyftade ändamålet. På denna
grund tror jag mig böra tillstyrka dess bibehållande
med några få jemkningar, hvartill Utskottets Betänkande
i synnerhet föranledt. 1 2:dra stycket, ned på andra sidan,
får jag derföre föreslå denna redaction: »Är målet till
laga Domstol kommet och qvarstad der af Actor yrkad,
bör Domstolen ofördröjligen inhemta Hof-Canzlerens eller
dess Ombuds utlåtande och sedermera öfver målet sig
genast utlåta». I tredje stycket införes vederbörande
Domstols rättighet att öppna Namnsedeln vid rätte
-
Bilaga P till Mern. N:o 3.
351
gångens början, i enlighet med hvad Konungens Nådiga
Proposition innehåller och hvad för öfrigt Utskottets Betänkande
föreslår; hvilket allt nuvarande ConstitutionsUtskott
lärer på tjenligt sätt redigera. På det att likväl
ingen anonym Författare må, utan orsak och utan ersättning,
tvingas att göra sig känd, anser jag ett betydligt
ansvar och skadestånd böra bestämmas i de fall,
då Författaren efter rättegångens slut finnes oskyldig.
Ändteligen får jag vid slutet af 7:de stycket göra samma
anmärkning, angående ersättning af Statsmedlen, som
den vid 4 § 11 Mom. redan blifvit anförd.
Hvad sluteligen angår Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
och de derutinnan toreslagne modifikationer af
Tryckfrihets-Lagen, finner jag dem för min underdåniga
del så noga öfverensstämmande med hvad ConstitutionsUtskottets
oftanämnde Betänkande föreslagit, att jag icke
annat kan än tillstyrka bifall dertill. ConstitutionsUtskottet
har nemligen, i dess till Ständerna med Betänkandet
afgifne Missive, fästat första uppmärksamheten
vid den rättighet, som högsta Makten borde tillkomma,
att hafva inseende öfver Dagblad och Periodiska Skrifter.
Då Kongl. Majit nu begär en sådan rättighet, kan denne
fordran icke anses som en ny, utan som en vid sista
Riksdagen väckt, i laglig ordning framstäld och nu till
afgörande färdig fråga. Kongl. Majit fordrar ej heller
något upphäfvande eller inskränkning af Tryckfrihetsordningens
1 § 3 Morn., hvilket tydligen inhemtas deraf,
att det föreslagna tillståndsbrefvet icke får någon oklandrad
Medborgare vägras. Ett Privilegium är dessutom af
helt annan art, då det medförer för innehafvaren en
rättighet till andras uteslutande, hvarom Konungen icke
väckt någon fråga, lika så litet, som om makten att meddela
en sådan rättighet. Kongl. Majit äskar blott, att
hvar och en, som vill utgifva Dagblad eller Periodisk
Skrift, bör styrka, att han är fri från veterlig vanfrejd
och straffade brott. Det skulle synas, som en så beskaffad
Författare icke heller borde äga rätt att i andra
Skrifter tala till allmänheten. Men egentliga Afhandlingar
röra blott ett hufvudämne; och det är möjligt, att
en vanfrejdad, en brottsling kan i någon sak tänka och
tala väl. Den åter, som företager sig att en gång hvarje
dag, hvarje vecka, hvarje månad tala till hela allmänheten,
håller sig icke vid ett ämne, och kan det icke:
352
Riksdagen 1812.
hail mäste vidröra dagens händelser, sällskapskretsarues
talämnen, allmänna och enskilta sakers omvexlingar,
Religionens, sedernas och Statens grundläror. Det är en
högst billig fordran, att den, som vill begagna en så vidsträckt
yttranderätt, åtminstone bevisar sig vara fri från
verklig vanära och verkliga brott. Då våra Lagar på
andra vilkor icke ens tillåta någon att tala, i främmande
sak, inför den ringaste Domstol, huru skulle de med
rimlighet och sammanhang tillåta någon på andra vilkor
att tala inför den vördnadsvärdaste Domstol i verlden,
Allmänheten, och i alla möjeliga ämnen af högsta
och dyrbaraste värde. Konungen har fördenskull begärt,
att hvar och en, som vill utgifva Dagblad eller Periodisk
Skrift, bör anmäla det hos Hof-Canzleren. I händelse
Anmälaren blifvit dömd för brott eller förklarad ovärdig
att föra andras talan, men uti intet annat fall, skall hans
begäran kunna förvägras. Icke heller synes Konungen
hafva velat upphäfva anonymitetsrättigheten, då tillståndsbrefvet
kan utfärdas för sjelfva Skriften, utan att
nämna Utgifvaren, hvilken endast af Hof-Canzleren behöfver
vara känd, eller ock kan aflemna försäkran om
sin behörighet genom en sådan borgen, som i 1 § 5
Mom. stadgad är. Om en sådan Utgifvare missbrukar
sin rättighet till den grad, att hans Skrift i laglig ordning
finnes straffbar, så har han redan förlorat sin första
egenskap, såsom värdig att föra talan inför allmänheten;
och Konungens rätt att bevilja eller förvägra honom vidare
fortfarande dermed är då alldeles lika med den, Han
eger mot hvar och en annan ovärdig och obehörig. Jag
anser fördenskull denna första punkt af den Nådiga
Propositionen böra till alla delar bifallas. I frågan om
Hof-Canzlerens sequestrationsrätt må det dock tillåtas
mig att tillstyrka en tilläggning i afseende på bladets
religiösa innehåll, hvarom jag redan vid 4 § 3 Mom.
samt dessutom särskilt till Protocollet haft äran yttra
mina tankar. Hvad Kongl. Majit i senare punkten proponerat
angående svarande Parts inställelse, anser jag på
de anförde grunder och i fullkomlig öfverensstämmelse
med Constitutions-Utskottets Memorial böra utan all
förändring eller tillägg bifallas.
Dessa anmärkningar får jag Högv. Herr Ärke-Biskopen
och Talmannens samt det Högv. Ståndets benägna pröfning
vördsammast underställa och, i händelse de till någon
upplysning kunna tjena, till remiss ödmjukast anmäla.
Bilaga F till Mern. Nio 3.
353
Häruti instämde till alla delar Biskopen Herr
Friherre Doctor Mörner samt Doctorerne Drysén och
Stenhammar.
Biskopen Herr Doctor Murray förklarade, det han
så mycket häldre instämde uti Doctor Hedréns yttrande,
som det helt och hållet öfverensstämde med de anmärkningar,
hvilka visse af Preste-Ståndets under 1809 och
1810 årens Riksdag committerade Ledamöter föreslagit.
Biskopen Herr Doctor Faxe: Då de af Herr
Doctor Hedrén författade anmärkningar blifva remitterade
till IJöglofi. Constitutions-Utskottet, får jag väl som
Ledamot i samma Utskott tillfälle att mig deröfver yttra,
men då så väl Herr Doctorn, som Herr Biskopen Doctor
Murray, åberopat Högv. Ståndets anmärkningar
under Riksdagen i Stockholm 1809 och 1810 vid nu
ifrågavarande Tryckfrihets-Lag, får jag, som äfven i dessa
anmärkningar deltagit, vördsammast hemställa, om icke
Herr Ärke-Biskopen och Talmannen samt Högv. Ståndet
skulle täckas anmoda Högloft. Constitutions-Utskottet
att i öfvervägande taga och sig utlåta öfver Högvörd.
Ståndets mot nyssnämnde Kongl. Förordning och i synnerhet
dess 3 § stälde anmärkningar, som Högvörd.
Ståndet vid denna Grundlags antagande väckte för att
vid annor Riksdag i laglig ordning beredas. För min
del anser jag detta så mycket mer nödvändigt, som
desse ämnen hafva närmaste förbindelse med Högvörd.
Ståndets mest vigtiga åtgärd, och en värd Ledamot af
Högloft. Ridderskapet och Adelil i dess till Utskottet
remitterade utlåtande påkallat Högvörd. Ståndets uppmärksamhet
vid denna § i Tryckfri hets-Lagen.
Doctor Almquist yttrade: Såsom tillförordnad att
jemte öfrige Deputerade resa till Stockholm, i Bankens
ärenden, har jag icke haft äran öfvervara Högvörd. Ståndets
öfverläggningar, rörande projecterad förbättring af
Tryckfrihets-Lagen samt medlen till inskränkande och
förebyggande af Tryckfrihetens missbruk.
Herr Doctor Hedrén skall redan hafva uti detta
ämne författat ett Memorial, hvilket jag icke känner;
men dess nu förelästa anmärkningar öfver Tryckfrihets
-
354
Riksdagen 1812.
Lagen, så vida jag nu i hast dem fattat, synas mig i
allmänhet vara väl motiverade och framstälde.
Dock anser jag alltför hårdt, om ingen vid svårt
straff skulle i Dagblad eller andra tryckta Skrifter få
göra anmärkning öfver Embetsmäns eller andras åtgärd
och befattning, med mindre man redan förut ordentligen
instämt och anklagat dem.
Om t. ex., vid en allmän ymnig årsväxt, ändock
en ovanlig införskrifning af utländsk Spannemål ägt rum,
eller om i goda år, oaktadt förevarande medel, tillgänglige
för en Allmän Spannemåls Magazins-Direction, ändock
ingen Spannemål i tid upphandlades till förekommande så
väl af brist och hungersnöd, på ena sidan, som af Spannemålens
underpris på den andra; så kunde väl i min
tanka, utan all förgriplighet, någon gång i Dagblad eller
andra Skrifter vederbörandes uppmärksamhet länkas åt
dessa ämnen, utan att derföre Författaren just i förväg
måste hafva anklagat eller instämt en hel Högloft. Spannemåls
Magazins-Direction, eller Chefen för Finan ce-Ärenderne.
Nog af, att Författaren vid lagligt straff blifver
ansvarig både för hvad han skrifvit och huru han skrifvit,
och redlige nitiske Embetsmän lära ej med missnöje
anse och upptaga en gifven vink att upplysa allmänheten,
huru dess lagliga väntan och billiga förhoppningar
blifvit uppfyllda.
Vidare och som nu det beslut blifvit fattadt, att de
hos Högvörd. Ståndet gjorda anmärkningar rörande
ändring af Tryckfrihets-Förordningen och förslag till
förekommande af Tryckfrihetens missbruk böra remitteras
till Höglofl. Constitutions-Utskottet, så anhåller ock
jag att få underställa följande:
l:o. Har Kongl. Maj:t i de, till förebyggande af
Tryckfrihetens missbruk afgifna Nådiga Propositioner,
dem jag nu först haft tillfälle att läsa, uttryckeligen
förklarat sig anse Tryckfriheten och Yttranderätten
såsom en hvarje odlad Nation tillhörig egendom. Kongl.
Maj:ts afsigt är således ingalunda den, att bruket af
denna dyrbara förmån skulle upphäfvas för möjliga missbruks
skull, utan tvärtom att på allt möjligt sätt freda
bruket, men förekomma missbruket.
Detta ändamål synes närmast kunna vinnas medelst
den billiga förändring i Tryckfrihets-Lagen: att Namnsedeln
utan omgång och hinder måtte öfverlemnas till
Bilaga F till Mern. N:o 3.
355
Domstolen, så fort en tryckt Skrift der blifvit anhängig
och brottslig befunnen. Enär således Författaren laglikmätigt
blifvit bestraffad för sin större eller mindre
förseelse, vore orättvist att tillika straffa Boktryckaren,
som i sådant fall snart skulle förvandlas till Censor
öfver de till honom inlemnade Manuscript. Det samma
synes ock gälla om Periodiska Skrifters utgifvare, i så
måtto att, om någon artikel i en sådan Skrift åklagas,
utgifvaren väl borde stadna i ansvar, så länge och intill
dess han afgifvit Namnsedeln på den åklagade artikelns
verkliga Författare; men sedan sådant blifvit verkstäldt,
borde den Periodiska Skriftens utgifvare eller Redacteur
varda fri; ty eljest, och om han jemte Författaren skulle
straffas, så måste ske, att Redacteuren för sin säkerhet
och för att ej förlora den Tidnings-utgifvarerättighet,
hvarpå kanske hela hans timliga välfärd beror, skulle
tvingas att, liksom Boktryckaren i förra fället, ingå i en
Censors befattning, som ofta kunde vara öfver hans
höfva. Mig synes vara nog och tillräckligt för ändamålet:
att Redacteuren, såsom ofvannämdt är, måste stadna i
ansvaret, endast då han ej gitter eller tredskar att
aflemna Namnsedeln på den åklagade artikelns Författare.
En hvar, som har kraft och mod att författa något dugligt,
skulle eljest afskräckas ifrån sådana företag af den
nedslående utsigten och tvånget att ställas under Censur
af Boktryckare och Tidnings-Redacteurer; ett tvång
vida mer tryckande än det att granskas af en publikt
antagen Censor Librorum, som före Tryckfrihetens tid
alltid var en utmärkt kunnig, lärd och aktningsvärd man.
— Om Censur och Censorer lärer dock väl ej frågan
lämpligen kunna blifva, så länge Tryckfriheten skall
anses vara en gällande Lag eller Grundlag. Men skulle
emot min förmodan en sådan fråga redan nu yppas inom
Höglofl. Constitutions-Utskottet, vare sig om Censur i
allmänhet, eller om theologisk Censur i synnerhet, så
vågar jag åberopa det yttrande jag vid Riksdagen i
Stockholm år 1810 i sådant ämne haft äran hos Höglofl.
Constitutions-Utskottet ingifva.
2:o. Att Utgifvare och Redacteurer af Dagblad och
andra Periodiske Skrifter böra vara välfrägdade personer,
är öfverensstämmande med god ordning och skick samt
med den genom Tryckfriheten åsyftade allmänna upplysningen.
Icke heller synes det mig egentligen vara
356
Riksdagen 1812.
någon inskränkning för Tryckfriheten, att dessa Utgifvare
och Redacteurer böra sig anmäla hos Hof-Canzleren
eller något af Regeringen utsedt Ombud, enär det icke
får förnekas någon obrottslig och välfrägdad person, att
sig med Tidningars redaction och utgifvande befatta;
hälst en sådan anmälan hos vederbörande icke lärer
åsyfta att förvandla en allmän rättighet till ett enskildt
Privilegium, utan endast pröfvas nödig, i anseende till
ansvarsskyldigheten för hvad som i Dagblad och Periodiska
Skrifter någon gång kunde finnas böra åklagas,
då, såsom redan är anmärkt, Utgifvaren måste vara känd,
för att kunna ställas i ansvar, enär den åklagade artikelns
Författares Namnsedel kunde saknas.
Professoren Forssell: Med de af Herr Doctor
Hedrén nu upplästa anmärkningar öfver Höglofl. Constitutions-Utskottets
förslag till ändringar i TryckfrihotsLagen
förenar jag mig till alla delar, blott med ett enda
uudantag, nemligen det att jag icke anser en Författares
anonymitet förtjena den helgd, att något ansvar eller
skadestånd af åklagaren bör honom tillerkännas, om han
ock efter slutad Rättegång blir oskyldig förklarad. Hans
tilldömda oskuld är tillräcklig ersättning, och den som
icke tilltror sig bättre kunna föra sin penna än att löpa
fara för lagsökning, så må han tiga.
Professoren Sundevall förenade sig med Doctor
Hedrén, förbehållandes sig att framdeles, då Utskottets
yttrande i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
i målet inkommer, få närmare sig utlåta.
Professoren Doctor Wijkman tillstyrkte, att dessa
anmärkningar må till Constitutions-Utskottet remitteras
med förklarande, det Preste-Ståndet accederar till de af
Doctor Hedrén gjorda anmärkningar.
Häruti instämde Doctor Falk, med hemställan om
icke Ståndet äfven skulle finna skäl att instämma uti
det af Herr Biskop Faxe föreslagna tillägg.
Härefter och uppå af Herr Ärke-Biskopen och
Talmannen gjord Proposition beslöt Ståndet att till Constitutions-Utskottet
remittera ofvanberörda anmärkningar,
med förklarande att Ståndet instämmer uti de af Doctor
Bilaga G till Mern. N:o 3.
357
Hedrén gjorda anmärkningar samt, i likhet med hvad
Biskop Faxe föreslagit, önskar att Utskottet må utlåta
sig öfver de af Preste-Ståndet vid Tryckfrihets-Lagens
antagande gjorda anmärkningar och förbehåll. Ut supra.
Ex Protocollo
J. U. Almquist.
Bilaga G till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Höglofl. Ständers
Gonstitutions- Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 10 Junii 1812.
Sedan ifrån Utskottets Plenum blifvit öfverlemnade
Preste- och Borgare-Ståndens anmärkningar vid Constitutions-Utskottets
från sista Riksdag hvilande Betänkande
om förbättringar i Tryckfrihets-Lagen, hlefvo dessa
anmärkningar genomgångne på samma sätt som de från
Ridderskapet och Adeln förut inkomne, så att först företogs
från
Högvördige Preste-Ståndet:
Doctor Hedréns anförande att:
I 1 § 2 Mom. införes Periodiska Skrifter i stället
för »Veckoskrifter».
1 § 4 Mom. förändras mot slutet på detta sätt:
Om Hof-Canzleren är på samma ställe der Boktryckaren
sig befinner.
1 § 5 Mom. Af Boktryckaren väl kände, i Sverige
boende, bofaste och vederhäftige män.
1 § 6 Mom. Periodiska Skrifter för »Veckoskrifter».
1 § 7 Mom. Ordet »icke» i sista meningen flyttas
ned till näst framför »företer».
2 § 2 Mom. Ordet »tydligen» går ut.
3 § 1 Mom. Orden »klart uttryckt» gå ut.
3 § 2 Mom. Samma ord gå ut. Sanningar sättes
i stället för »sanning».
358
Riksdagen 1812.
3 § 3 Mom. Orden »klart uttryckt» gå ut. Böterna
synas yanpassade, hvadan här föreslås samma straff som
1 Cap. 1 § Missgernings-Balken bestämmer.
3 § 9 Mom. Ordet »tydligen» går ut.
3 § i slutmeningen bibehålles ordet »Domstolen» i
stället för »Nämnden».
4 § 2 Mom. Föreslås denna redaction:
'Frenne timmar förr än något Dagblad eller Periodisk
Skrift till försäljning eller till spridande på hvad
annat sätt som hälst utgifves, skall deraf alltid ett
exemplar öfverlämnäs i Stockholm till Ilof-Canzler en
och i hvarje annan ort till hans förordnade Ombud.
Detta bör ske kl. 6 om morgonen, så att utgifningen
kan kl. 9 begynnas. Emot slutet föreslås: Af alla andra
Skrifter skall likaså ett exemplar till Ilof-Canzleren
eller hans Ombud aflemnas dagen förr än de till försäljning
eller spridande på hvad sätt som hälst utgifvas.
4 § 3 Mom. Föreslås denna redaction:
Anser Hof-Canzler en eller dess Ombud något
Dagblad eller Periodisk Skrift innebära förbrytelse
emot något af de i 3 § uppräknade Momenter af denna
Lag, äge han — m. m. Och derefter:
Anser Hof-Ganzleren eller dess Omhud någon
annan Skrift innebära förbrytelse mot något af de i
3 § uppräknade Momenter af denna Lag, åliggc honom
— m. m.; mot slutet föreslås att orden »icke före utgifningen,
men» må gå ut.
Likaså att tillägget må utgå.
4 § 4 Mom. »Något framdeles tillgörande» är ett
onödigt tillägg.
4 § 6 Mom. Hvarje förolämpare i Skrift borde vara
skyldig att äfven lagligen tilltala sin vederpart. Eller
ock publique Actor förordnas till den enskiltes skydd,
som ej hade tid eller lust att uppsöka förolämparen.
4 § 11 Mom. I stället för 4, 7, 9, 10 och 13 Mom.
af 3 § föreslås: något af de i 3 § uppräknade Momenter.
Jemför 4 § 3 Mom.
Sista punkten bör så förändras:
Skulle u någon sådan qvarstad läggas och Kongl.
Majis befallning om dess ijtterligare fortfarande icke
Bilaga G till Mern. N:o 3.
359
inom en månad bokhandlaren meddelas, anses den som
lagligen upphäfven.
Vid 5 § föreslås bibehållande af gamla Rättegångssättet,
och Jury förkastas; med följande anmärkningar:
l:o Namnsedeln må öppnas vid Rättegångens början.
2:o Hårdt ansvar för den som utan orsak drager
Författare i dagen; men att han dessutom må njuta fullkomligt
skadestånd, om han vid Rättegångens slut befinnes
oskyldig.
Tillstyrkes bifall å Konungens Proposition.
Herr Biskop Faxe: att de anmärkningar, Högvördige
Preste-Ståndet vid Tryckfrihets-Lagens antagande gjorde
deremot och i synnerhet mot 3 § deraf, mätte af Constitutions-Utskottet
tagas i öfvervägande.
Herr Doctor E. A. Almquist anser det nog hårdt,
om man ej, vid svårt straff, hnge trycka anmärkningar
emot Embetsmäns eller andras åtgärd, utan att hafva
förut ordentligen anklagat dem vid Domstol; men att
namnsedeln utan omgång och hinder måtte öfverlemnas
till Domstolen, så fort en tryckt Skrift der blifvit anhängig
och brottslig befunnen.
Boktryckare aldrig stanna i ansvar.
Att Utgifvare och Redacteurer af Dagblad böra
vara välfrägdade personer och af Hof-Canzleren eller
dess Ombud kända.
Professor Forssell anser en Författares anonymitet
ej förtjena den helgd, att något skadestånd honom tillerkännes,
om han blifver oskyldig förklarad.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet:
Assessor Arosenii anförande, att felagtigheterna i
Tryckfrihets-Reglementet nu måste afhjelpas, ehvad sättet
dertill och sjelfva ändringarne vid föregående Riksdag
eller nu först blifvit uppgifna, endast dervid iagttages,
att sjelfva punkten eller Momentet, som de angå, varit
från förra Ständer till förändring anmäldt;
Att Hof-Canzleren må förskonas ifrån att genomse
Tidningar förr än de utgifvas.
Constitutions-Utskottets från sista Riksdag hvilande
Betänkande förkastas, såsom upphäfvande Tryckfrihetens
grundval och förnekande den rättighet, som i 86 § Rege
-
360
Riksdagen 1812.
rings-Foroien är Svenske män förbehållen. Deremot
föreslås:
l:o Att Utgifvare af Tidskrifter anmäle sig hos
Hof-Canzleren och stånde Författare-ansvar, intill dess
han genom företedd namnsedel är angifven.
2:o Då någon vill åtala anonym Skrift, dömme först
Tryckfrihets-Committén, om något åtal bör äga rum, då
Namnsedeln genast brytes.
3:o Åklagaren instämme Författaren till Svea HofRätt
och rubricere målet genast.
"4:o Hof-Rätten sammankalle en Nämnd, bestående
af hela Tryckfrihets-Committén, och dessutom af 12 upplyste
och välfrägdade män, hvaraf parterna välje 6 hvardera.
5:o Nämnden yttrar sig efter flesta rösterna, om
Skriften ej blott till sin ordalydelse utan åsyftning är
brottslig efter den rubrique Åklagaren åsatt.
6:o En af Regeringen åtalad och af Nämnden
brottslig befunnen Skrift upphöre alldeles.
Herr Lagman Sandbergs yttrande, att han anser
betänkeligt att införa en Opinions-Nämnd, som för sina
domslut ej ägde annat rättesnöre än öfvertygelse, i synnerhet
då Svenska Lagen fullkomligen skyddar en anklagads
oskuld.
Att då Domare i Öfverrätt till antalet 7 äro berättigade
att döma öfver lif, ära och egendom, så kunde
Nämnden lämpligen inskränkas till ett lika antal, bestående
af 1 eller 2 Prester, två Lagfarne samt 2 eller
3 andre lärde och dygdige män, som af Konungen nämnas,
i likhet med alla andra Domare.
Det nya Edsformulairet, såsom afvikande från det
vanliga, kunde hos den enfaldiga föranleda en jemförelse
till det sednares förringande.
Domstolen bör då först hänskjuta Skriften till bedömmande
af en Jury, när hon synes honom tvåtydig.
Nämndens röstande o med Ja och Nej är ej tillfyllestgörande,
emedan Åklagares möjliga okunnighet
eller misstag i målets rubricerande kunde åstadkomma
den brottsliges frikännande.
Herr Lagmannen Landberg förkastar Jury och föreslår,
att Åklagare må vända sig antingen till Domaren
eller Tryckfrihets-Committén.
Bilaga H. till Mern. N:o 3.
361
I förra fallet afgöres genom preliminaire Utslag,
huruvida anledning till klagan finnes, då namnsedeln
öppnas, och målet behandlas summario processu enligt
Rättegångs-Balken.
I sednare fället kan man öfver Allusioner och dylikt
förvänta sig ett oväldigt bedömmande af TryckfrihetsCommittén,
som lemnar sitt utlåtande till sökanden, hvilken
hos Domaren äger att anställa talan emot Boktryckaren,
intill dess han namnsedel företer, hvarefter målet behandlas
summario processu, såsom förenämdt är.
Bilaga H till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions- Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 11 Junii 1812,
kl. V210 f. m.
Sedan Beredningen i dess föregående sammankomster
tagit kännedom af de anmärkningar, som nu i RiksStånden
hufvudsakligen blifvit gjorda vid ConstitutionsUtskottets
från sista Riksdag hvilande Betänkande öfver
Tryckfrihets-Lagen, hemstälde Herr Grefven och Ordföranden,
om icke 5 § deraf, angående Rättegångssättet i
Tryckfrihetsbrott, vore ett ämne som preliminariter borde
afhandlas, emedan dess afgörande, hvilket vore nödvändigt
för att bringa enhet i de öfriga rättelserna af denna
Lag, likväl ej lade band på deras mening och innehåll.
Bifölls; och Beredningen företog till ompröfning,
huruvida vid brott emot Tryckfrihets-Lagen en så kallad
Jury (Nämnd) är användbar.
Beredningens Ledamöters pluralitet instämde uti
det beslut, att alla åtal emot Tryckfrihets-Lagen kunna
af en sä beskaffad Nämnd till afgörande upptagas.
Derefter sattes i fråga, huruvida Tryckfrihetsmål
vid alla tillfällen skola af Jury af gör as, hvilken mening
af Beredningens pluralitet blef antagen, men hvaremot
yttrades följande särskildta tankar, nemligen:
16
362
Riksdagen 1812.
l:o Att Domaren måtte bestämma, när lian anser
målet af den tvistiga och tvätydiga beskaffenhet, att han
ej pröfvar Lagens bokstaf tillräcklig för sin åtgärd.
2:o Att bägge Parternas gemensamma önskan må
föranleda målets hänskjutande till Jury.
3:0 Att endera Partens önskan må bestämma
Nämndens begagnande.
Sedan Beredningen, med iakttagande af den i Lagstiftningen
gällande grundsats, att brottmål skola afdömmas
der de äro begångne, och med afseende på målets
skyndsamma afgörande ansett en Nämnd böra kunna sättas
på alla ställen, der bokpressar finnas, men deremot i
betraktande kommit, hurusom det i aflägsna Landsorter
torde blifva svårt att finna flera män af erforderlig upplysning
för Tryckfrihetsbrotts samvetsgranna bedömmande,
så öfverenskom Beredningen att fastställa Ledamöterna
af Nämnden till 9, sedan alla jäfvade afgått. Detta
antal ansågs så mycket mera passande, som det närmar
sig till det vanligen domföra af 7 personer och dessutom
är lämpadt efter den pluralitet af 2/3, hvars sammanstämmande
mening Beredningen anser nödig för att
utgöra ett gällande Domslut.
Häremot anförde en Ledamot, att Nämndens antal
borde åtminstone vara 12 eller 16, emedan, då Boktryckeri
någonstädes finnes, der väl ock måtte finnas så
många personer, som läsa och bedömma Boktryckeriets
Prorlucter.
En annan Ledamot trodde, att man, emot Allmänna
Lagens förordnande, ej kunde äska någon större
pluralitet till gällande beslut än nätt opp de flesta
rösterna.
Bilaga I till Mern. N:o 3.
363
Bilaga I till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constilutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 11 Junii 1812,
kl. 5 e. m.
Till fortsättning af Beredningens göromål på förmiddagen
och i sammanhang med då fattade beslut, att
Nämnden skall utgöras af 9 Ledamöter, beslöts, att de
på följande sätt utses:
Hvardera Parten väljer 4 och Domaren 5 personer.
Parterna göra laga Jäf, som af Domaren pröfvas,
hvarefter de afgåendes rum fyllas genom nytt val
af den, som de jäfvade tillsatt, då antalet 13 derefter
är fyldt. Hvardera Parten jäfvar efter godtycke
1 af hvarannans och 1 af Domarens utsedde män. De
återstående 9 utgöra behörig Nämnd eller Jury.
En Ledamot, som ansåg Nämnd först böra begagnas
i sista instancen, kunde ej förena sig om förenämnde
sammansättning, men yttrade sin enskildta tanka vara,
att Nämnden borde utgöras af Justitise-Canzleren med
6 valde personer och Justitieombudsmannen med de 6
Tryckfrihets-Committerade.
I frågan om formen för en Jurys domslut förenade
Beredningen sig derom, att den endast skulle med Ja
eller Nej kunna besvara en framstäld fråga om brottslighet.
Men som åklagares möjliga misstag å brottets
rubricerande skulle föranleda till för ringa eller för
sträng, eller ock alldeles ingen bestraffning, då Jury
blott med bifall eller afslag utan modificationer skulle
besvara käromålet, så stadnade Beredningen i följande
olika meningar:
l:o Att då ett Tryckfrihetsbrott blifvit hos Domaren
åkäradt, och svaranden med sin förklaring inkommit,
skall åklagaren äga att derefter utan afseende
på sin första stämning bestämma målets rubrik, på hvilken
Nämnden ei skall kunna svara något annat än Ja
eller Nej.
2:o Att Nämnden ej skall svara på någon annan
rubrik, än blott huruvida Skriften är brottslig; men
364
Riksdagen 1812.
Domaren deremot bestämma till hvad § brottet skall
hänföras och straffas.
Herr Lagmannen Sandberg och öfrige Ledamöter,
som häremot voro af olika tankar, förbehöllo sig att, då
målet i Utskottets Pleno förekomme, få anföra sina särskildta
meningar.
Bilaga J till Meni. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Gonstilutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 12 Junii 1812,
kl. 10 f. m.
Justerades för- och eftermiddagens Protocoll för
den 11 dennes.
Upplästes Utdrag af Protocollet, hållet hos Vällofl.
Borgare-Ståndet den 9 dennes, innehållande, utom redan
upptagne yttranden, remiss till Constitutions-Utskottet
af Stads-Majoren Westins anförande:
Att hvarje Tidningsutgifvare väl bör anmäla sig
hos Hof-Canzler en, men han icke äga magt att tillståndet
förvägra.
Att Utgifvare af Dagblad blott i det fall bör stadna
i ansvarsförbindelse derför, när han icke kan framställa
Författaren, eller uppvisa hans namnsedel.
Föredrogs Utdrag af Protocollet, hållet hos Hedervärda
Bonde-Ståndet den 1 dennes, innefattande remiss
till Constitutions-Utskottet af Riksdagsmannen Anders
Danielssons från Elfsborgs Län Memorial af innehåll:
Att den af Constitutions-Utskottet sistlidne Riksdag
i 4 § 2 Mom. föreslagne Controll på Dagblad är nog
inskränkt både i afseende på tid och möjlighet.
Att då det i 4 § 3 Morn. tillåtes Hof-Canzleren att
före utgifvandet med qvarstad belägga låta Dagblad eller
Veckoskrift, som felar mot 9 och 10 Mom. i 3 §, men
mot de öfrige der uppräknade Momenter icke förr än
efter utgifvandet, så kan man ej utan förundran deribland
läsa 7 Mom. angående tydlig uppmaning till my
-
Bilaga J till Mern. N:o 3.
365
teri och uppror, hvilket dock måtte vara mycket farligare
än att förbryta sig emot en Utrikes Minister.
Efter inhemtande af desse anmärkningar, och sedan
Beredningen, till följe af Riks-Ståndens remisser, företagit
sig att pröfva Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om förbättringar i Tryckfrihets-Lagen i sammanhang med
Constitutions-Utskottets dervid under sistlidne Riksdag
gjorde anmärkningar, så upplästes
1 § af Tryckfrihets-Lagen.
I 2 Mom. 2 punkten deraf skulle i tillägget sättas:
de fall, i stället för »det fall».
Då Dagblad och Veckoskrifter på intet ställe i
Tryckfrihets-Lagen äro upptagne under något särskildt
stadgande, så ansåg Beredningen lämpligt att nu företaga
hvad som dermed ägde gemenskap i Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition.
1 Mom. 1 punkten deraf, angående tillståndsbref
tor utgifvandet af Dagblad och Periodiska Skrifter, kom
under öfverläggning, då Beredningen beslöt att föreslå
följande stadgande:
Den, som vill Dagblad eller Periodiska Skrifter
utgifva, anmäle sig, jemte titeln och tryckningsorten,
hos Hof-Ganzleren, som äger att, så vida sökanden ej
för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig
föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot
Skriftens utgifvande förekommer.
Häremot anförde
Biskop Tingstadius: Utgifvaren må anmäla sig hos
Hof-Canzleren, men tillståndsbrefvet af Konungen bero.
Jag finner för min del ingen anmärkning eller tilläggning
vid Konungens egna uttryck i Proposition behöfvas för
deras förtydligande.
Biskop Faxe: Jag inser ganska väl, att samma
ändamål vinnes, men då Kongl. Maj:t i Dess Nådiga
Proposition utmärkt sig behaga att låta sig dessa ämnen
i underdånighet föredragas, finner jag ingen anledning
att tillstyrka den föreslagne förändring.
Ett tillståndsbref är intet Privilegium, som förutsätter
uteslutande rätt, och i följd deraf kunna desse ej
anses stridande mot 3 Mom. 1 § Tryckfrihets-Lagen.
Doctor Agrell var af samma tanka.
366
Riksdagen 1812.
För att åstadkomma laggrann efterlefnad af sistnämnde
förordnande, fann Beredningen nödigt utsätta
följande ansvar:
Boktryckare, som, titan att vara försedd med HofGanzlerens
bevis om gjord anmälan af ett Dagblad eller
Periodisk Skrift, desamma trycker, bote 100 R:dr, och
Skriftens lifgifvande inställes, intill dess utgifvaren
iagttagit hvad ofvanföre derom stadgadt är.
Bilaga K till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 12 Junii 1812,
kl. y2 5 e. m.
Fortsattes läsningen af 1 § i Tryckfrihets-Lagen, då
3 Mom. deraf utan anmärkning bibehölls.
Vid den af Constitutions-Utskottet vid 1809 års
Riksdag föreslagne redaction af 4 Momentet anmärktes
vid 3:je stycket, att ordet »icke» imellan »ett» och »på»
hyttas framför »behörigen», och efter »underkastad»
sättes: lika; samt att efter orden »honom att» i sista
punkten sättes: genast eller med först afgående post
derom underrätta Hof-Canzleren, då orden »Hof-Canzleren
derom» etc. till styckets slut utgå.
Det af Constitutions-Utskottet sistlidne Riksdag föreslagne
tillägg af: äldre Privilegier, efter ordet »författning»
i början af Momentet, gillade Beredningen.
I 5 Mom. förändras den vid bägge sistlidne Riksdagar
föreslagne mening »af Boktryckaren väl kände,
Svenske och inom Sverige boende» till: på orten väl
kände inom Sverige boende Svenske medborgare.
Det föreslagne tillägget efter ordet »saknades» förändras
sålunda: eller ock Författaren utan laga förfall
ifrån svaromålet uteblef.
Den nya redactionen af 6 Mom. gillas.
Anmärkes att i stället för >: Veckoskrifter» nu alltid
införes: Periodiska Skrifter.
Bilaga K till Mein. Nio 3.
367
Den föreslagna nya redactionen af 7 Mom. förändras
till följande lydelse:
Vid Rättegångens början vare Boktryckare skyldig
att Författarens namnsedel till Domstolen ingifva.
1 annat fall stånde han Författare-ansvar, så framt
icke Författaren sig hos Domaren sjelfmant tillkännagifver.
Angår Rättegången Dagblad eller Periodiska
Skrifter, blifve Utgifvarens namn af Hof-Canzleren,
i följe af föreskrifne anmälan, uppgifvet. Domaren äger
att genast, sedan namnsedeln blifvit aflemnad, densamma
öppna och den derigenom upptäckta rätta Parten
för rätta inkalla.
Har Boktryckare, utan Författares eller Utgifvares
tillstånd, dess namn en Skrift åsatt, straffes enligt
Missgern.-Balkens 8 Cap. 3 §.
Skulle, vid Rättegångens slut, Domaren pröfva,
att åklagaren i oträngdt mål yrkat namnsedelns brytande,
vare åklagaren förfallen till 100 R:drs böter.
Häremot förklarade Regerings-Rådet Hallenstjerna
sin enskildta mening vara, att till förvarande af anonymens
helgd, den Kongl. Majit sjelf i alla obrottsliga fall
önskar se bevarad, det måtte vara Utgifvare af Dagblad
och Periodiska Skrifter tillåtet att för Hof-Canzleren
förblifva okänd, så länge åtal mot Skriften ej ägde rum;
samt att å namnsedeln, som i Hof-Canzlerens händer
öfverlemnas, kunde båda borgensmännen ansvara för
Utgifvarens frägd.
Härmed förenade sig Borgmästare Ullberg.
Förra Constitutions-Utskottets föreslagne ändringar
i 8 Mom. gillades af Beredningen, äfvensom dess vid 9,
10 och 11 Mom. hvilande anmärkningar.
368
Riksdagen 1812.
Bilaga L till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions- Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 15 Junii 1812,
kl. 10 f. m.
Justerades Protocollen, hållna före och efter middagen
den 12 dennes.
Vid den i det förra af dem föreslagne redaction
om Dagblads och Periodiska Skrifters anmälan hos HofCanzleren,
och orden nesligt brott, anmärkte Herr ÖfverIntendenten
Edelcrantz, att på samma sätt som det
vore den enskildtes rätt att förklara sina ord, så borde
det äfven vara Kongl. Maj:ts att bestämma vidden af
uttrycket brott i Dess Nådiga Proposition, innan Utskottet
tilläde detsamma biordet nesligt, som gjorde meningen
mera obestämd.
Vid justeringen af det sednare Protocollet och Herr
Regerings-Rådet Hallenstjernas särskildta tanka, att Utgifvare
af Dagblad och Periodiska Skrifter finge, emot
namnsedels öfverlemnande, vara okände för Hof-Canzleren,
så mycket mera, som Kongl. Majit sjelf önskar se
anonymen bevarad, anförde Herr Öfver-Intendeuten Edelcrantz,
att enligt dess tanka det af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition ej kunde dragas den mening att anonymen
i dylika Skrifter skulle äga rum inför Hof-Canzleren,
utan blott för Allmänhetens kunskap förblifva bevarad.
Deruti Lagman Sandberg instämde med tillägg, att han
ansåg anonymiteten fulleligen bevarad, då allenast utgifvaren
af ett Dagblad eller Periodisk Skrift är skyldig
att sin föresats bos Hof-Canzleren anmäla, men Auctor
eller den, som låter införa en Artikel i samma Skrift, i
alla fall blifver okänd.
Fortsattes granskningen af Tryckfribets-Lagen, dä
början gjordes med:
2 §•
1 första Momentet deraf föreslås punkt efter orden
»tankar kungöra», med uteslutande af allt det öfriga i
Momentet.
Bilaga L till Mern. N:o 3.
369
Den föreslagne förändringen af 2 Mom. gillades, så
snart ordet »tydligen» utgår.
I 9:de stycket skulle i stället för orden »är tydligen
smädligt eller skändligt», införas: såsom smädligt
eller skändligt sig utmärker.
3 §•
Vid den föreslagna nya redactionen af l:sta stycket
anmärktes, att efter »ämnets» skulle införas: och tankens,
att ordet »klara» utgår, och att »utförningssättet» ändras
till: framställningssättet.
I likhet med hvad förra Constitutions-Utskottet
föreslagit vid 3 Momentet, ansågos orden »klart uttryckt»
i början af 1 och 2 Momenten böra utgå.
I stället för »Lärans sanning» skulle införas: Läran,
i 2 Momentet.
I 9 Momentet ändras »förklenliga» till: förgripliga,
före »osämja» införes: eller till, och »tydligen åsyftande»
förändras till: syftande, »förklenlig» ändras till: förgriplig.
De från förra Riksdagen föreslagna ändringar i detta
Moment gillades.
Den nya redaction af 10 Morn., som sista Constitutions-Utskottet
föreslagit, antogs med uteslutande af
orden »eller anledning» i första punkten.
Det likaledes föreslagne ordet Nämnden i slutmeningen
af 12 Mom. skulle pröfvas, då Beredningen
komme till närmare öfverläggning om inrättningen af
en Jury.
4 §•
Den af Constitutions-Utskottet vid sistlidne Riksdag
föreslagne lydelse af 4 § 2 Mom. antogs, -med vilkor
att »Veckoblad» förändras till: Periodiska Skrifter,
och att efter »uraktlåter», och till nästa punkt, i stället
för närvarande ordalag, införes: bote första gången 100
R:dr, 2:dra gången 300 R:dr och 3:dje gången 500 R.dr.
Vid den från sistlidne Riksdag bvilande nya redaction
af 3 Mom. föreslog Beredningen följande ändringar
:
»Veckoskrift» i 2 punkten ändras till: Periodisk
Skrift.
370
Riksdagen 1812.
Framföre »9 och 10 Mom.» sättes: 7 Moni.; »tydlig»
utgår på håda ställen.
I 10:de raden sättes punkt efter »låta»; och i stället
för »Anser Hof-Canzleren eller dess Ombud» införes:
I de fall äter, då Ilof-Canzleren eller dess Ombud
finnér.
Efter »4 Mom.» införes 5:te, och i stället för »åligge
honom» sättes: äger han.
Orden »icke före utgifvandet men» ändras till: senast.
För öfrigt gillades hvad förra Constitutions-Utskottet
vid detta Mom. föreslagit.
Bilaga M till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 15 Junii 1812,
kl. 5 e. m.
Fortsattes granskningen af Tryckfrihets-Lagen, då de
vid föregående Riksmöten föreslague ändringar i 4 § 4
Mom. gillades, med tillägg efter ordet »årtalet» af: eller
om lian ett lios honom tryckt Dagblad eller Periodisk
Skrift till Hof-Canzleren inom utsatt tid icke aflemnar.
5 Mom. föreslogs till sådan förändring, att början
till och med ordet »kunnig» utbytes mot följande ordalag:
Så snart någon förbrytelse emot denna Lag blifvit af
Hof-Canzleren hos Justitice-Canzleren anmäld. »Vare
han» ändras till: ock bör lian; »förbunden att» utgår,
och i stället för »äge endast målsäganden rätt», sättes:
äger målsäganden.
I 7 Momentet skulle »Veckoblad» förändras till:
Periodiska Skrifter.
Efter detta Moment beslöto Beredningens fleste
Ledamöter att, i enlighet med 2 Mom. i Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, föreslå följande nya Moment, under
N:o 8:
Anser Hof-Canzleren ett Dagblad eller Periodisk
Skrift vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och
Bilaga M till Mern. N:o 3.
371
bevi.s förnärmande personlig rätt, eller af en fortfarande
smädlig egenskap, må lian äga att i Stockholm genom
Öfver-Ståtliållare-Embetet och i Landsorterna genom
Konungens Befallningshafvande genast låta inställa
Dagbladets eller Periodiska Skriftens vidare utgifvande,
intill dess efter underdånig anmälan hos Kongl. Majit,
hvilken sist inom 8 dagar bör äga rum, sedan HofCanzleren
om qvarstadens verkställande blifvit underrättad
och sedan Justitice-Canzleren äfven blifvit hörd,
Kongl. Maj:t i Stats-Rådet förordnat, huruvida den
åklagade Skriftens fortsättnijig må vidare tillåtas, och
ankommer det på Kongl. Maj:ts Nådiga Förordnande,
huruvida Utgifvaren af ett sålunda indraget Dagblad
eller Periodisk Skrift må något annat Dagblad eller
Periodisk Skrift framdeles kunna utgifva.
Herr Borgmästaren Ullberg hemstälde, huruvida de
frågor, som först vid denna Riksdag blifvit väckta, kunde
upptagas i sammanhang med dem, som hvilat sedan sista
Riksmöte, och som enligt Grundlagen nu endast finge
afgöras.
Herr Grefven och Ordföranden förmälte, hurusom
skillnaden imellan gamla och nya frågor blifvit med
noggranhet angifven i sista Constitutions-Utskottets Betänkanden;
men som Beredningens flesta Ledamöter bestämt
den nyssnämnde redactionen, så frågade Herr
Grefven och Ordföranden, om det äfven vore deras tanka
att ej skilja imellan gamla och nya frågor.
Häruppå svarades, att det ej vore Beredningen tillständigt
att ingå i en sådan pröfning, sedan ConstitutionsUtskottets
Betänkande af den 16 October 1810 rörande
dylika ämnen blifvit af 2:ne Stånd afslaget, och detta
afgörande således ej tillkomme Utskottet.
8 Mom. borde enligt Beredningens tanka bibehålla
dess lydelse, hvadan sista Constitutions-Utskottets anmärkning
deremot skulle förfalla.
I den föreslagna nya redactionen af 11 Mom. skulle
införas 5:te efter »3 §:ns4 Mom.» Efter ordet »läggas» och
till Mom. slut förändras lydelsen sålunda: inhemte HofCanzleren
i underdånighet Kongl. Majlis Nådiga befallning,
huruvida Skriften bör till föryttrande frigifvas,
eller under vidare qvarstad till återutförande för
-
372 Riksdagen 1812.
blifva, då det på Konungens Nådiga pröfning må ankomma,
om och till hvad belopp Bokhandlaren må njuta
ersättning af Statsmedlen.
Bilaga N till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 16 Junii 1812,
kl. 10 f. m.
Justerades Protocollet, hållet i Beredningen förmiddagen
den 15 dennes, och de ändringar, som då
föreslogos, blefvo nu dels närmare bestämda, dels ökade.
Efter framställning af Utskottets Secreterare, hurusom
det skulle lända till redighet och ett säkrare bedömmande
af Tryckfrihets-Lagens stadganden, om sjelfva
saken skildes från rättegångssättet, som till så betydlig
olikhet med det vanliga blifvit föreslaget, då Utskottet
öfver bägge delarne afgifver Betänkande till Riksens
Ständer, beslöt Beredningen att bos Utskottets Plenum
föreslå, det 2:ne Betänkanden på samma gång måtte till
Riksens Ständer afgifvas, det ena, innefattande Tryckfribets-Lagens
egentliga föremål, och det andra rättegångssättet
till deras ernående.
I sammanhang härmed, och efter gifven anledning
af eir Ledamot, ville Beredningen föreslå hos Utskottet
att i dess Betänkanden till Riksens Ständer öfver desse
ämnen ej anföra motiver utan endast resultater, emedan
man eljest torde fästa sig så mycket vid de förra, att de
sednare allt för länge kunde blifva oafgjorda.
Upplästes Högste Domstolens den 24 Februarii 1810
afgifne Betänkande angående Tryckfrihets-Lagen, men som
Beredningen ansåg de deruti anmärkte brister, genom
ofvan anförde nya stadganden hufvudsakligen afhulpna,
så skulle nu dervid bero, och Tryckfrihets-Lagen efter
dessa ändringar å nyo redigerad i stället för utlåtande
öfverlemnas till Utskottets Plenum.
Bilaga O till Mern. N:o 3.
373
Bilaga O till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-TJtskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 16 Junii 1812,
kl. 5 e. m.
Justerades Protocollet för eftermiddagen den 15
dennes, och då sista meningen deraf ändrades till hvad
nu befinnes, förklarade Herr Borgmästaren Ullberg sig
förblifva vid den allmänna tanka, Beredningen i går
yttrade, att Bokhandlaren för transport-kostnaden njute
ersättning af Statsmedlen.
Beredningen företog till granskning de i 3 § af
Tryckfrihets-Lagen stadgade straff, hvaremot åtskilliga
anmärkningar blifvit gjorda, men hvaruti Beredningen ej
fann skäl att föreslå några andra ändringar, än dem
Constitutions-Utskottets Betänkande af 10 October 1810
innehåller.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz hemstälde, om
icke Beredningen skulle täckas granska 5 § sådan den
i Tryckfrihets-Lagen befinnes, på rlet att ingen vidare tidsutdrägt
med Beredning måtte förordsakas, i fall, som
Herr Öfver-Intendenten ej ansåg omöjligt, det föreslagna
rättegångssättet med Jury blefve af Konung eller Ständer
förkastadt.
Deremot ansåg Beredningen sig ej på förhand böra
företaga en granskning, som lika lätt kunde blifva öfverflödig,
och tiden förspild.
374
Riksdagen 1812.
Bilaga P lill Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Gonstitutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 17 Junii 1812.
Justerades Protocolleu för den 16 dennes.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz erinrade att,
sedan Beredningen genomgått 4 §§ af Tryckfrihets-Lagen,
Ingressen dertill nu slutligen måtte komma under öfverläggning
ock uppläste följande skriftliga anförande:
»Efter noga öfvervägande af de anmärkningar, som
blifvit gjorda, samt de ändringar och förbättringar, sorn
blifvit föreslagne af Riks-Ståndens Ledamöter vid Tryckfrihets-Förordningen,
får jag, med anledning af förra Constitutions-Utskottets
Betänkande pag. 41 *) angående Ingressen
till Tryckfrihets-Förordningen, och med afseende
på denna Förordnings och Regerings-Formens särskilda
ändamål, föreslå följande förändrade redaction af första
punkten uti 86 § af Regerings-Formen:
Med Tryckfrihet förstås hvarje Svensk mans rättighet
att, utan några af den offentliga magten i förväg
lagda, af Lagen ej föreskrifna hinder, utgifva Skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas
för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna derföre
straffas, än om detta innehåll strider emot föreskriften
af Tryckfrihets-Förordningen, gifven i ändamål
att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.
Alla handlingar etc.»
Herr Grefven och Ordföranden anmärkte, att den
sednare förändringen har ej tillförene blifvit satt i fråga,
och trodde, att begreppet om Lag såsom allmännare vore
bättre att utan specitication bibehålla, i synnerhet när
de alla kunna sägas gifna att bevara allmänt lugn,
utan att återhålla allmän upplysning.
I anledning häraf beslöt Beredningen att, med förbigående
af den sednare förändringen, antaga den förra,
så att det tillägg, sista Constitutions-Utskottet föreslagit,
utginge, och orden: af Lagen ej föreskrifna, infördes efter
»lagde» i 86 § af Regerings-Formen.
*) Sid. 00 i denna edition.
Bilaga P' till Mern. N:o 3.
375
Justerades nya redactionen af Tryckfrihets-Lagen, i
enlighet med ofvanstående anmärkningar, då 1, 2, o och
4 §§ blefvo genomgångna.
Utskottets Secreterare anmälte, att 5 § ej kunnat
i redactionen införas, förr än den föreslagna allmänna
förändringen deraf blifvit närmare utarbetad och granskad.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz anförde skrifteligen
till Protocollet:
»I anledning af den öfverläggning, som i Beredningen
förevarit, om förra Constitutions-Utskottets redaction
af 5 § i Tryckfrihets-Förordningen, der fråga om en Jury
eller Nämnd förekommer, och hvaröfver jag förbehållit
mig att särskildt yttra min tanka, får jag nu till Protocollet
afgifva följande utlåtande:
Denna nya redaction af 5 § består af 2 delar. Den
första innehåller förslaget och sättet till Nämndens inrättning
och användande, som förut i denna Förordning
alldeles icke finnes vidrördt; den sednare utgör endast
en ny förbättrad redaction af denna 5 § och äi så oberoende
af Nämndens inrättning, att densamma förblifver
oförändrad, antingen Nämnden sluteligen antages eller ej.
I anseende till det förra, eller Nämnden, hvars föreslagna
införande, enligt skedd Proposition, kommit under Beredningens
pröfning, får jag äran anföra, att jag, i anseende
till den vidlyftighet och den svårighet i verkställigheten,
hvaraf en sådan inrättning vore åtföljd, anser en Nämnd
endast i det fall kunna eller böra användas, då åtal
på en förbrytelse emot 12 Mom. 3 §, rörande lögnaktige
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande och förledande, efter skedd laglig pröfning
vid Under-Domstolarne, till Högsta Domstolen inkommit,
och der icke större pluralitet än 5 Ledamöter förenat
sig att anse den åklagade Skriften, i anseende till antingen
sin syftning eller sin verkan, brottslig emot ofvannämnde
12 Mom. i 3 §. I detta fall, och emedan ett säkert
bestämmande af den åklagade Skriftens brottslighet i
afseende på allmänhetens förvillande synes genom flera
upplysta mäns yttrande böra i större grad kunna vinnas,
torde Kongl. Maj:t täckas i Nåder förordna om en Nämnds
sammankallande, hvilken i min tanka borde bestå, utom
den af Constitutions-Utskottet föreslagne TryckfrihetsCommittéen,
af Justitife-Canzleren jemte Sex af Kongl.
376 Riksdagen 1812.
Maj:t förordnade Ledamöter. Af denna Nämnd skulle, i
likhet med en Jury, hvardera Parten äga rätt att, genom
omotiveradt jäf, afskilja 2 personer, hvarefter de återstående
10 ej skulle åtskiljas förr, än de genom bestämd
pluralitet med Ja eller Nej afgjord den anklagade Skriftens
brottslighet, särskildt i afseende på dess syftning
och dess verlcan till allmänhetens förvillande.
Dernäst, och i afseende på 2:dra delen af Utskottets
nya redaction af 5 §, hvilken innehåller endast en omarbetning
af samma §, och som är oberoende af det beslut
som om Nämnden kan tagas, får jag för min del
förklara, att jag dervid funnit mig befogad blott till en
anmärkning, men som synes mig vara af mycken vigt.
Sista punkten pag. 62 *) uti Constitutions-Utskottets Betänkande
är af följande lydelse: I frågor om qvarstad
böra, i sådant fall, Konungens Befallningshafvande
och vederbörande Magistrater ovägerligen och vid ansvar
biträda; dock må eg hos Bokhandlare eller annan
Försäljare å någon inom Riket utkommen Skrift qvarstad
begäras, utan att genom bevis kan styrkas, att
Skriften i Trycknings-Orten blifvit med qvarstad belagd;
äfvensom nyssnämnde personer icke kunna för innehållet
af någon Skrift med rättegång besväras. Häraf
följer tydeligen, att om en Boktryckare på Tryckningsorten
ej utgifver och ej heller tillställer Hof-Canzlerens
ombud en brottslig Skrift, eller om Tryckningsorten
ej är uppgifven eller är falsk, i hvilka alla fall
qvarstad på Tryckningsorten är omöjlig, kan samma
Skrift, endast den på rätta Tryckningsorten hemlig hålles,
obehindradt i hela riket kringspridas och försäljas, utan
att på något ställe qvarstad enligt denna Lag vore tilllåten.
Sjelfva brottet af Skriftens uraktlåtna inlemnande
skulle på detta sätt tjena till skydd för dess utspridande
och till ett värn emot Hof-Canzlerens lagliga, nödvändiga
åtgärd att med qvarstad belägga densamma hvar den
finnes, hvilket är en uppenbar orimlighet. Till följe häraf
får jag föreslå, att efter orden »med qvarstad belagd»
må tilläggas: eller i det fall, att Skriften ej blifvit
enligt 4 § 2 Mom. till Ilof-Canzler en eller dess Ombud
inlemnade.
Skulle till öfverläggning upptagas, då 5 § till pröfning
i nästa sammanträde förekomme.
*) Sid. 73 här ofvan.
Bilaga Q till Mern. N:o 3.
377
Bilaga Q till Meni. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskotts nedsatte Beredning öfver
Tryckfrihetsmål den 18 Junii 1812.
Justerades Protocollet för den 17 dennes.
Beredningen företog till granskning det förslag till
redaction af 5 § i Tryckfrihets-Lagen, hvilket sista Constitutions-Utskottet
afgifvit, då ifrån början, till och med
orden »insättande i häkte» pag. 58,*) skulle införas en ny
redaction af följande innehåll:
5 §.
l:o. Lagligheten af Böckers och Skrifters innehåll
skall hädanefter alltid prof vas af en Jury eller Nämnd,
bestående af nio personer, hvilka, utan arfvode eller
kostnadsersättning för denna befattning, sammanträda
vid den Domstol, der brott emot denna Lag åtalas och
der, genom förhör med Farterna, åklagarens af gifvande
slutpåstående och den åtalades infordrade förklaring,
ransakningen fullbordas bör.
2:o. Derefter äga Parterna välja hvar sina fyra
och Domstolen fern, tillsammans tretton i Staden eller
orten derintill nära boende, för medborgerlig dygd välkände
personer, af hvilka, sedan de efter Lag blifvit af
Domstolen ojäfvige förklarade, en af vederparten och
en af Domstolen nämnd person bör af hvardera Parten,
utan anförde skäl, jäfvas.
3:o. Sedan Nämndens antal sålunda blifvit nedsatt
till nio L,edamöter, skola de af Domstolen, så snart
sig göra låter, till utsättande dag sammankallas, då de
inför Domstolen skola aflägga en så lydande ed:
Allsvåldige Gud! Du skådar mitt hjerta. För
Ditt allseende öga är intet uppsåt fördoldt. Vare Din
godhet och förbarmande nåd mig evigt tillsluten, om
jag döljer min öfvertygelse i detta mål. Jag N. N.
svär derföre vid Gud och Hans heliga Evangelium, att
efter mitt bästa förstånd och samvete utlåtande i denna
sak afgifva, och att clet, sorn under öfverläggningen
yttras, skall af mig i obrottslig tystnad hållas.
*) Sid. 70 här ofvan.
378 Riksdagen 1812.
4:o. Jemte en hort och noga bestämd skriftelig
sammanfattning af målets beskaffenhet och skick, bör
Domaren dä för Nämnden framställa denna fråga:
Är Skriften brottslig efter det Lagens rum, åklagaren
åberopat? Och må Nämnden, sedan Domstolens Ordförande
och Ledamöter afträdt, icke åtskiljas innan
minst två tredjedelar igenom med slutna sedlar anstäld
omröstning förenat sig att med Nej eller Ja besvara
elen af Domaren framstälda fråga, huruvida den anklagade
är brottslig eller ej.
L anledning deraf skall, efter inhemtad underrättelse
om Nämndens åtgärd, Domstolen ofördröjligen
för Parterna afkunna Utslag med tillägg, antingen af
den bestraffning, hvartill den brottslige sig skyldig gjort,
eller af den upprättelse, hvartill den oskyldigt anklagade
kan berättigad anses.
»Förbrytelser emot denna Lag» etc., såsom i Utskottets
Betänkanden.
»Finner Hof-Canzlern eller dess» etc., lika som föreslaget
varit, med undantag att »Svea Hof-Rätt» förändras
till: Hof-Rätten.
»Under-Rätt äge ej» etc. till och med »får» förändras
till: Sedan Nämndens utlåtande således blifvit inhemtadt,
pröfve och afgöre Domaren saken och underställe
sitt Utslag Hof-Rättens pröfning, på sätt 25 Gap. 5 §
Rätteg ängs-Ralken bjuder. »Svea Hof-Rätt» förändras till:
Hof-Rätten.
Hela Stycket, som börjas med: »Uti de mål» etc.,
utbytes emot: Är åklagad Skrift efter åklagarens påstående
af så brottslig beskaffenhet, att urbota bestraffning
derå följa bör, och Skriftens Författare hörer till
det Stånd, att, efter Lag och Författningar, han endast
i IIof-Rätt för dylikt brott dömas kan, förvise då Under-Ratt,
der namnsedeln blifvit öppnad, saken till HofRättens
handläggning, hvarefter med densamma vidare
förfares såsom denna Tryckfrihets-Lag föreskrifva'.
»Kommer han ej» etc. till styckets slut, utgår.
»Angripes uti af Trycket» etc. bibehålies hela Momentet,
med uteslutande af orden »der tillmälet är af
högre och hårdare beskaffenhet».
»I frågor om qvarstad» etc. bibehålles den föreslagna
redactionen hela stycket igenom; men efter orden »med
qvarstad belagd» tillägges: eller i det fall att Skriften
Bilaga R till Mern. N:o 3.
379
ej blifvit enligt 4 § 2 Mom. till Hof-Ganzleren eller
dess Ombud inlemnad.
Stycket, som börjas: »Varder någon af Trycket» etc.,
bibehålles intill orden »I de fall då», hvilka, med den
öfriga meningen, utgå.
De B derefter följande stycken bibehållas, men de
2 sista af den föreslagne redactionen skulle gå ut.
Herr Lagmannen Sandberg anförde:
Som jag, hvad inrättningen af en Jury beträffar,
redan yttrat mina tankar i Borgare-Ståndets Pleno och
ej kan gå derifrån, så har jag ej heller kunnat ingå i
pröfning af de modificationer och stadganden, som af
denna inrättning blifvit en följd; hvilket jag för min del
önskar få i Protocollet antecknadt.
Beredningens öfrige Ledamöter, hvilka ej förenat
sig med pluraliteten om inrättningen af en Jury, hade
redan vid början af detta sammanträde yttrat lika tanka
med hvad Herr Lagman Sandberg nu anfört.
Bilaga R till Mern. N:o 3.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Gonstitutions-Utskotts nedsatte Beredning öfver
Tryckfrihetsmål den 19 Junii 1812.
Justerades Protocollet för den 18 dennes och 5 §
af Tryckfrihets-Lagen, som der blifvit i förändrad lydelse
införd.
Herr Biskoppen Tingstadius uppläste följande:
Till Protocollet den 19 Junii 1812.
Med det vilkoret, att appell eger rum ifrån Nämndens
utslag i brottmål emot Tryckfriheten till Hof-Rättcrna,
finner jag den uti Högl. Utskotts-Afdelningens rodaction
af 1810 års förslag nu organiserade Nämnd antaglig.
Grunden för vilkoret stödjer sig derpå, att
Nämnden skulle i annat fall ega större magt än Högsta
Domstolen. _ Endast återstår för mig det tvifiet, om, förutan
de redan tillförordnade Domstolarna, en Nämnd i
ofvannämnda mål mer än i andra brottmål är behöflig.
380
Riksdagen 1812.
Enär Domare med kunskap och moralisk känsla
utrustade förutsättas, tillika med den dem åliggande ansvarighetspligt
för deras göromål, är, efter min tanka,
den Rättegångsordning både kortast och säkrast, att alla
till målet, i brott emot Tryckfriheten, hörande Handlingar,
ehvad Underrätt deruti domer eller icke dömer, af denna
Rätt underställnings vis insändas till Kongl. Hof-Rätten;
att Hof-Rätten, der så godt synes, inhemtar den inrättade
Tryckfrihets-Committéens utlåtande öfver målet, innan dom
deruti fälles; och att detsamma till Högsta Domstolens
slutliga pröfning hänskjutes, der så äskas.
Herr Biskoppen Doctor Faxe anförde skriftligen:
För min del kan jag ej tillstyrka antagande af den
föreslagne Nämnd till afgörande af Tryckfrihetsfrågor. Den
är i min öfvertygelse ej förenlig med grunderne för Svenska
Rättegångsordningen och betager Konungen den domsrätt,
som både Grundlag och Allmän Lag Konungen tillerkänna.
På flera orter i Riket torde den icke heller
vara verkställbar och dessutom nu mera mindre nödig,
sedan de brott, som 3 § uppräknar, blifvit mera bestämda
genom uteslutande af de förr tillagde epitheter, hvilka
för Domare mera invecklade än utredde begreppen om
brottens beskaffenhet.
Då Domare äro i början af 3 § ålagde att fästa
uppmärksamheten mera på åsyftningen af en Skrift än
på framställningssättet, anser jag det icke för Domare
vara svårare, än för en Nämnd, att äfven i tvetydiga fall
kunna tillämpa Lagen.
Herr Lagmannen Sandberg uppläste:
Jag förenar mig till alla delar uti Högloft. Beredningens
förslag till ändring och tillägg uti TryckfrihetsLagen,
utom hvad angår 5 §, och den delen deraf, som
angår, att pröfningen af brott emot denne Lag måtte
ankomma icke på Allmänna Domstolarne utan af en
Jury eller Nämnd. Jag åberopar mig i denne omständighet
mitt till Vällofl. Borgare-Ståndets Protocoll den
9 i denna månad afgifne yttrande, och får dervid endast
tillägga, att jag, lika med Herr Biskop Faxe, anser föreskriften
om en Nämnds utseende i en del af landsorterne
icke alltid vara verkställbar, i de fleste fall onödig
och öfverflödig, och, hvad det föreslagne omröstningssättet
angår, att nemi. intet beslut kan fattas med mindre
Bilaga R till Mern. N:o .3.
381
2/3:delar af Ledamöterne sig derom förena, så afvikande
ifrån vår Svenska Rättegångsordning och den säkerhet,
som deri ligger parter förvarad, att beslutet afgöres genom
fleste rösterne, så att jag derutinnan måtte förblifva
vid min förut yttrade särskilta mening.
Herr Grefven och Ordföranden: Jag får härvid blott
åberopa, hvad jag tillförene haft äran nämna, det min
enskildta mening är, att då brott emot Tryckfrihets-Lagen
äro af den obestämda och mångtydiga beskaffenhet, att
Domarens vid Lagens bokstaf bundne åtgärd sällan kan
uppfylla sitt ändamål vid deras pröfning, så borde de af
en Jury behandlas, hvilken med mera skyndsamhet, säkerhet
och fullkomlighet kan bedömma dem, än det står
i en vanlig Domares magt, ehuru upplyst han må vara.
Herr Öfver-Intendenten Edélcrants erinrade om det
af Herr Grefve Löwenhjelm, i dess från Höglofl. Ridderskapet
och Adeln remitterade Memorial om Tryckfriheten,
gjorde förslag att, då den åklagade Skriften innehåller
sådan beskyllning, som hör under Lagens åtgärd, anses
Författaren alltid såsom smädare, antingen han styrker
sin beskyllning eller ej, så framt han ej, före Skriftens
publicerande, gjort målet vid vederbörlig Domstol
anhängigt, såsom Lagen är i England; och hemstälde
Herr Öfver-Intendenten, om icke denna fråga kunde förtjena
att komma under öfverläggning, innan Beredningens
arbete öfverlemnades till Utskottets Plenum.
Herr Grefven och Ordföranden: Det kan väl vara
möjligt, att Engelska Lagen stadgar sådant för särskildta
händelser, men ej kan det vara gällande i allmänhet.
Vi se ju der i alla oppositionsblad, huru Ministrarne dagligen
tadlas, och det helt visst utan iakttagande af ofvannämnde
vilkor. Jag tror äfven, att dess förutsättande
i vårt land skulle föranleda dertill, att skälig klagan alltför
ofta återhölles.
Herr Biskop Faxe förenade sig med Öfver-Intendenten
Edelcrantz och önskade, att de återstående anmärkningar,
så väl ifrån Preste-Ståndet samfält som särskilde
Riksdagsmäns, hvilka ännu icke af Utskottet blifvit
upptagne, måtte framdeles komma under öfverläggning.
382
Riksdagen 1812.
Bilaga S till Mern. N:o 3.
Utdrag af Rrotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers (Jonstitutions-Utskott den 19 Junii
1812.
Sedan Herr Grefven och Ordföranden tillkännagifvit,
att Utskottet sammanträdt i ändamål att granska de förändringar
i Tryckfrihets-Lagen, sorn med anledning al
Kongl. Majt:s vid denna Riksdag aflåtne Nådiga Proposition
rörande Tryckfriheten samt de uti de respect.
Riks-Stånden gjorde anmärkningar af Utskottets första
afdelning blifvit sammanfattade, blef nu den föreslagne
nya redactionen af Tryckfrihets-Lagen uppläst.
Beträffande Ingressen anmälte Herr Grefven och
Ordföranden, att Beredningen väl tillstyrkt tillägg efter
»lagda» af orden: af Lagen, men att äfven Ledamöter i
Beredningen ansett orden: af Tryckfrihets-Lagen, böra
för mera tydlighet i stället införas.
Herr Assessoren Arosenius ansåg tillägget: af Tryckfrihets,
icke behöfvas, hvaremot Herr Borgmästaren Egge
och flere af Ledamöterne yttrade, att ett sådant tillägg
borde äga rum.
Uppå derom framstäld proposition blef det föreslagna
tillägget: af Tryckfrihets-Lagen etc., gillad t, och
skulle vidare den förändring iakttagas uti Ingressen, att
i stället för den »tilltalades» sättes den oskyldiges.
1, 2 och 3 Mom. i 1 § blefvo på sätt Beredningen
tillstyrkt gillade.
Rörande 4 Morn., hvilket af Beredningen blifvit föreslaget
komma att inflyttas emellan B och 4 Mom. i
Tryckfrihets-Lagen, yttrade
Herr Biskoppen Doctor Tingstadius, att ordalydelsen
uti Konungens Nådiga Proposition enligt Herr Biskoppens
mening borde i detta ämne följas.
Herr Lagmannen Sandberg ansåg ordet förut böra
tilläggas emellan orden »anmäle sig» och »jemte».
Utskottet godkände uppå framstäld proposition den
föreslagne redactionen.
5 Mom. blef till alla delar gilladt.
Bilaga S till Mern. Nio 3.
383
6 Mom.
Herr Doctor Falk ansåg det vara emot all Lagesprit
stridande, att de personer, som enligt detta Mom.
böra bestyrka rigtigheten af Författarens uppgifter, kunna
blifva Borgesmän och stånda Författare-ansvar, då de
endast böra anses såsom vittnen, hvarmed Herr Professoren
Doctor Wijkman sig förenade.
Herr Ofver-Intendenten Rdélcrantz ansåg för sin
del ändamålet med detta af förra Constitutions-Utskottet
föreslagna tillägg hafva varit att erhålla en slags moralisk
borgen för den okände Författarens Caracter och
medborgerliga frägd och en större trygghet för allmänheten
emot anonymitetens möjeliga missbruk.
Herr Lagmannen Sandberg och Herr Borgmästaren
Norström förenade sig med Herr Öfver-Intendenten.
Redactionen blef uppå af Herr Ordföranden framstäld
proposition gillad, äfvensom 7 Mom.
\ id 8 Mom. yttrade Herr Professoren Doctor Wijkman,
att han ansåg namnsedeln ej annorlunda än efter
Domarens föregångne Utslag böra öppnas; att sådant
Utslag genast vid Målets första företagande kunde lemnäs
och derefter verkställas, hvarigenom samma ändamål
utan tidsutdrägt vunnes, men Lag-esprit mera vore bibehållen.
Icke kunde heller detta som preliminairt Utslag
i saken anses, emedan annat vore Utslag om Partens
framkallande, annat Utslag i sjelfva Hufvudsaken.
9 Mom. blef på sätt Beredningen föreslagit samt
10 och 11 Mom. oförändrade, såsom i Tryckfrihets-Laaen,
bibehållna.
Vid redactionen af 12 Mom. var intet att erinra.
2 §, 1 Mom. gillades.
2 Mom. Herr Biskoppen Doctor Faxe ansåg de
häri förekommande orden »smädlig» och »skändlig» öfverflödiga,
hvarmed Herr Borgmästaren Egge sig förenade.
Efter framstäld proposition blefvo 2 och 3 Mom. i
enlighet med den föreslagne redactionen gillade.
Vid 2 punkten i 4 Mom. gjorde Herr Envoyén Baron
Adlerberg den anmärkning att i stället för orden
»100 R:dr eller mera, efter brottets beskaffenhet», borde
något bestämdt utsättas.
Herr Grefven och Ordföranden upplyste, att detta
ej heller undfallit Beredningens uppmärksamhet, men att
det föreslagna stadgandet vore i afsigt att kunna olika
384
Riksdagen 1812.
bestraffa de särskildta grader af brottslighet, som enligt
detta Mom. kunde äga rum, eller åtskilja det kitsliga
från det öfverlagda förrädiska uppsåtet.
4 punkten blef enligt med Beredningens förslag,
utan förändring, såsom i Tryckfrihets-Lagen bibehållen.
Herr Envoyén Baron Adlerberg anhöll att få i Protocollet
införd sin mening vara, att då en förbrytare enligt
4:de punkten 2 § 4 Mom. i Tryckfrihets-Lagen ej
straffas vidare än med 50 R:drs böter, kunde möjligen
hända, att någon illa sinnad gjorde sig till förbrytare,
utan att derföre lida något, derest han hölles skadeslös
af någon autoritet eller enskild, som sålunda nyttjade
honom till medel för en elak afsigt; till förekommande
hvaraf Herr Baron ansåg något kroppsstraff i dylikt fall
böra förbrytaren åläggas.
Vid 5, 6, 7, 8 och 9 punkterne i 2 § samt 3 § 1,
2, B, 4, 5, 6 och 7 punkterne var intet att erinra.
9 Mom. Herr Borgmästaren Norström ansåg för
sin del smädliga och förgripliga omdömen och yttranden
emot alla Nationer eller Stater vara brottsliga och skadliga,
äfven om det vore emot en Stat med hvilken Riket
vore i uppenbart krig, hvarföre Herr Borgmästaren förmente
att Tryckfrihets-Lagen ej borde gifva anledning
till något undantag i detta fall.
Herr Grefven och Ordföranden trodde, att i nuvarande
redaction någon ändring icke borde göras, emedan
det möjligen kunde inträffa förhållanden, då ett yttrande,
som emot en med Riket i fredligt förhållande varande
Stat vore anstötligt, kunde emot en Magt hvarmed Riket
vore i uppenbart krig antaga en förändrad beskaffenhet,
och voro följderne äfven olika, då en sådan förgriplig
Skrift i sednare fället ej kunde göra den skada, som varit
Lagstiftarens föremål att afvända.
Herr Grefven och Ordföranden uppläste i anledning
af nu i fråga varande Mom. en från Stats-Ministern för
Utrikes-Ärenderne till Herr Grefven och Ordföranden
aflåten Skrifvelse, hvilken redan i Första Afdelningen
blifvit uppläst och härjemte finnes bifogad:
Örebro den 13 Junii 1812.
Högvälborne Herr Grefve.
Det är Herr Grefven utan tvifvel bekant, att en
förleden höst uti en politisk journal tryckt afhandling
Bilaga S till Mern. N:o 3.
385
angående sättet att återförena Finland med Sverige,
väckt Ryske Regeringens uppmärksamhet, och att, sedan
Tryckfrihets-Committén förklarat det författaren borde
till ansvar ställas, densamme, som befans vara Canzlisten
Regnér, blifvit dömd till 3:ne års fängelse å
fästning.
Den 14 Mars innevarande år infördes uti Wexiöbladet
en dylik afhandling, syftande på Norriges läggande
under Svenska Kronan.
Kongl. Danske Chargé däftäires Herr Grefve Baudissin
inlämnade till mig en note den 26 samma månad
för att begära näpst uppå författaren, hvartill han ägde
så mycket mera hopp, som Ryske Beskickningens begäran
uti ett alldeles dylikt fäll blifvit beviljad.
Dagen derefter öfverlämnade jag en afskrift af denna
note åt Herr Hof-Canzleren Baron Wetterstedt, på det
han måtte åt denna sak lämna den åtgärd hans Embete
tillhör. Efter kort tidsutdrägt underrättade mig Herr
Baron och Hof-Canzleren, att han låtit lägga sequestre
å de ännu i behåll varande exemplar, men att Tryckfrihets-Committén,
som blifvit å vedex-börligt vis öfver
ämnet hörd, förklarat, att skriften enligt lagens bokstaf
icke åtalas kunde. Intet annat svar var då att lämna
Danske Beskickningen, än att sequestre blifvit lagd å de
hos Boktryckaren fundne exemplar. Dermed var Hans
Kongl. Danske Majit icke nöjd. Då Konungens Ministre
i Köpenhamn Baron Oxenstjerna begärde förklaring å
den församling af Norrske troppar, som ägde rum å
Svenske gränsen, och de patruller, hvilka äfven understundom
öfverträdde densamma, fick Danske Stats-Ministren
Herr Rosencrantz Konungens, sin Herres, befallning
att, jämte derå lämnadt svar, äfven récriminera uti följande
uttryck: »vid detta tillfälle kan undertecknad icke
undgå att anmoda Baron Oxenstjerna om påminnelse hos
Svenska Ministéren af de klagomål dem Konungen af
Danemark anbefalt sin Beskickning i Stockholm att göra
emot författaren af ett uti Wexiö utgifvit dagblad, hvilket
upphöjer förmånerna för Sverige af Norriges eröfring, och
hvarå intet nöjaktigt svar ankommit. Undertecknad öfverlämnar
till Baron Oxenstjernas billighet att döma om
denna sak icke förtjenar så mycken uppmärksamhet som
allt det han behagat anföra».
På Konungens Nådiga befallning får jag den äran
17
386
Riksdagen 1812.
anmoda Herr Grefven att låta detta komma till Riksens
Ständers Constitutions-Utskotts kunskap.
Med fullkomlig högaktning har jag den äran vara
Högvälborne Herr Grefvens
Ödmjuke tjenare
Lars von Engeström.
Utskottets Ledamöter antogo den föreslagne redactionen.
10 och 11 Mom. upplästes och gillades.
12 Mom.
Herr Envoyén Baron Adlerberg ansåg för sin del
brottet att genom lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar
förvilla och förleda allmänheten vara af så
svår beskaffenhet, att de derföre utsatte böter ej torde
vara tillräcklige att afskräcka från sådane brott, hvarföre
Herr Baron föreslog, att till förekommande deraf,
att icke en person, som äger tillgång till böter, må kunna
snart sagdt strafflös fortfara med sina elaka afsigter, arrest
eller något annat straff måtte jemte böterne utsättas.
Herr Biskop Tingstadius instämde med Herr Baron
Adlerberg och förmente, att fängelse efter Domarens pröfning
måtte utsättas för den högre graden af sådane förbrytelser,
efter brottets beskaffenhet.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz insåg lika med
Herr Baron Adlerberg och Biskoppen Doctor Tingstadius
angelägenheten deraf, att straffet för ifrågavarande brott
blefve skärpt.
Herr Lagman Sandberg, som deruti instämde, föreslog
i anledning deraf en sålunda förändrad redaction:
brottet umgälles med böter frän 33 R:dr 16 Sk. till och
med 100 R:dr eller motsvarande kroppsplikt, efter brottets
beskaffenhet; böterna förvandlas enligt 5 § af
denna Lag.
Uppå framstäld proposition blef Mom. med det nu
gjorde tillägg gilladt.
13 Mom. bifölls med den förändring, att orden
fräcka, grof och uppenbart deri komma att utgå.
14 Mom. skulle försvinna.
4 § 2 Mom. Herr Baron Adlerberg erinrade, att en
förbrytare möjeligeu genom erläggande till Boktryckaren
Bilaga S till Mern. N:o 3.
387
af de i detta Mom. för honom utsatte böter, kunde få
en brottslig Skrift med lätthet utspridd.
Herr Öfver-lntendenten Eäelcrantz upplyste, att
dessa böter äro för Boktryckarens försummelse i den föreskrifne
formaliteten, och att den brottslige Författaren
särskildt straffas efter Lag.
Med den förändring, att verkställes sättes i stället
för »verkställas bör», blef 3 Mom. äfvenledes antaget.
Vid 4, 5, 6 och 7 Mom. var intet att erinra, utom att
Herr Borgmästaren Norström förmente, att orden uti
4 Mom. »framdeles tillgörande» borde förändras till:
framdeles upprättande.
8 Mom. Herr Borgmästaren Ellberg anförde:
Det förstnämnde vilkoret, nemligen om Skriften innehåller
något vådeligt för allmän säkerhet, anser jag
vara fullgiltigt skäl till både Skriftens confiscation och
instälda fortsättning; men vid de tvänne öfriga vilkoren:
enskildte personers oskäliga förolämpande och fortfarande
smädelig beskaffenhet, får jag anmärka, att det nu föreslagne
stadgandet om Hof-Canzlerens rättighet att utfärda
förbud emot dylika Skrifters fortsättning, synes mig
svårt om icke omöjligt att verkställa.
Huru skall en Skrift anses innefatta personlig angripelse
utan skäl, då Hof-Canzleren ej kan höra båda
Parterne, ej kan anställa någon undersökning, dervid skäl
kunna anföras? Huru skall Hof-Canzleren möjligen kunna
inse alla de fall, fatta åsyftningar af allegoriska framställningar,
om enskildta förhållanden, der enskild man
i Publique Skrift kan finna sig träffad och förolämpad?
Hvad är åter fortsatt smädelse? Förmodeligen skall caracteren
deraf endast derigenom kunna bestämmas, att
Författaren, en eller två gånger förut, för dylikt brott
lagligen blifvit tilltald och straffad. Jag vågar derföre
hemställa, om icke 3 § af Tryckfrihets-Lagen kunde såsom
skärpning uti straff upptaga det tillägg, att Författaren
af en fortsatt smädelig Tidskrift skall anses förlustig all
vidare rättighet att Skriften fortsätta.
Jag förmodar samma ändamål inom lika tid kunna
vinnas, om Domaren i följd af sjelfva Lagen sådant Utslag
meddelar, och då samma Lag på flere ställen antagit
den princip, att enskildte förolämpanden i tryck skola
af målsägare sjelfve inför vederbörlig Domstol åtalas,
388
Riksdagen 1812.
inser jag ej något skäl, hvarföre uti detta enda fall afvikelse
från principen behöfver antagas.
Dessutom tror jag det icke öfverflödigt att äfven nu
stärka den allmänna grundsats, att ingen medborgare
bör till något slags straff kunna befordras, utan att vara
genom laglig undersökning inför vederbörlig Domstol till
brott förvunnen.
Herr Borgmästaren Egge instämde med Herr Borgmästaren
Ullberg, att då enskild man i Skrift förnärmas,
bör målet upptagas vid laga Domstol och ej afgöras af
Hof-Canzleren.
Herr Assessoren Arosenius: För min del finner jag
att, ehuru Hof-Canzleren må äga att Skriften innehålla,
bör pröfningsrätten icke tillkomma Hof-Canzleren, förr än
undersökning vid laga Domstol blifvit anstäld.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjernci förenade sig
med Herr Borgmästaren Ullberg, äfven af det skäl, att
Hof-Canzleren troligen skulle blifva öfverlupen af personer,
som i Skrifter ansåge sig förnärmade och derföre
begärte hans Embetes åtgärd.
Herr Baron Adlerberg anmärkte, att Lagen lätteligen
kunde eluderas genom ett obetydeligen förändradt
Titelblad på en Skrift, som fortfore att vara förolämpande,
då Författaren af en fortsatt smädlig Skrift förlorar rättigheten
att Skriften vidare fortsätta.
Herr Borgmästaren Egge anförde äfven som ett
skäl till förändring uti den i 8 Mom. föreslagne redaction,
att genom Hof-Canzlerens pröfningsrätt skulle enskild
man uti ifrågavarande mål emot vanlig Rättegångs-ordning
hafva första forum hos Kongl. Maj:t.
Herr Lagmannen Sandberg yttrade sig: Kongl. Maj:t
har i Sin Nådiga Proposition angående Tryckfriheten
velat fästa Riksens Ständers uppmärksamhet egenteligast
på nödvändigheten deraf, att Regeringen enligt Tryckfrihets-Lagen
må vara i tillfälle att hämma och förekomma
det skändeliga missbruk, som utgifvare af Dagblad och
Periodiska Skrifter ej sällan tillåtit sig, medelst sådane
framställningar, som, då de störa allmänt och enskildt
lugn, förordsaka en oordning uti Samhället, den der
fordrar kraftig och skyndesam rättelse. De skäl och anledningar
dertill, som Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition inne
-
Bilaga S till Mein. N:o 3.
389
håller, äro så oemotsägliga och öfvertygande, att de icke
kunna misskännas af någon. Frågan är således om sättet,
huru ändamålet skall kunna vinnas. Att utgifvare af
Dagblad eller Periodiska Skrifter, som befunnos vådeliga
för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande
personlig rätt eller af en fortfarande smädelig
egenskap, skulle få fortsätta utgifvandet deraf, intill dess,
efter anstäld Rättegång med alla dess formaliteter, alla
Instantier igenom, Domaren sluteligen pröfvade honom
förlustig af sådan rätt; det vore att lemna honom obehindradt
tillfälle till utöfvande af sin vanart och brottslighet
uti flere månader och år, hvarpå vi hafva dagelig
erfarenhet, och Regeringens afsigt, syftande endast på
oordningens hämmande, alldeles icke vunnen. Det finnes
då icke någon annan utväg till ernående af detta ändamål,
så nödigt för Samhällsordningens bibehållande och
Embetsmäns samt enskilde Medborgares betryggande
från smädelser och ohemula beskyllningar i sådane Skrifter,
som allmännast läsas, än att den Konungens Embetsman,
som högsta uppsigten öfver Tryckfrihetens bruk är
anförtrodd, må äga nog laglig myndighet att, jemte en
sådan Skrifts beläggande med qvarstad, äfven inställa
dess vidare utgifvande, intill dess, sedan äfven JustitiseCanzleren
blifvit hörd, Konungen uti Stats-Rådet behagat
förordna, huruvida Skriften vidare må kunna fortsättas
eller utgifvaren hafva förverkat rättigheten dertill; och
med fullkomligaste öfvertygelse om nödvändigheten af
sådant tillägg i Tryckfriliets-Lagen, tillstyrker jag, att Beredningens
project, stäldt i enlighet med Konungens Nådiga
Proposition, må förblifva oförändradt.
Herr Baron Adlerberg förenade sig härmed och
ansåg utgifvare af ett enligt förevarande Mom. indraget
Dagblad eller Periodisk Skrift böra förlora all rättighet
att sådane sedermera utgifva.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz anförde: Uti
alla policerade Samhällen och uti all klok Lagstiftning
användas tvänne sätt till minskande af förbrytelser emot
allmän eller enskild rätt och säkerhet. Det ena och
allmännare är straff, sedan förbrytelsen blifvit begången.
Detta igenfinnes hufvudsakligen i 3 §:ns af TryckfrihetsFörordningen
föreskrifter. Det andra består uti de medel,
aom vidtagas för att alldeles förekomma dem eller att
390
Riksdagen 1812.
förminska möjligheten af deras vidare begående. Sålunda
straffas ej ett oförståndigt barn, som med ett farligt jern
eller ett* laddadt gevär vållar en menniskas skada eller
död; man iakttager häldre den försigtigheten att hindra
detta barn från bruket deraf. Sådan är ock den utväg,
som nu ifrågavarande punkt utaf Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition åsyftar, hvarigenom Kongl. Majit vill trygga
allmänna och enskildta säkerheten för nya fortfarande
inbrott af samma art. Och ehuru i dessa fall uppsåtet
hos en Tidningsskrifvare svårligen kan anses lika oförvitelig,
som i det exempel jag ofvanföre nämndt, yrkas
ej i denna Kongl. Majits Nådiga Proposition något särskildt
straff, såsom en bestämd nödvändig följd af inställandet.
Ty jag kan ej bifalla den tanka, som någre yttrat,
att sjelfva inställandet och förbudet att sedan utgifva
Dagblad är ett verkeligt svårt straff, ett upphäfvande af
menniskors Samhällsrättigheter; en sådan Författare är i
alla fall obetagit att öfver alla möjeliga ämnen, uti hvad
skrifart och uti hvad annan form som hälst, utgifva Skrifter,
så ofta och så länge han behagar, och derigenom
uppfylla sin bestämmelse att sprida allmän upplysning.
Lagen vill i detta fall blott förmena honom den
enda form hvarunder med anledning af redan vunnen
erfarenhet hans Skrifter kunde blifva vådeliga för Tryckfrihetens
andra ändamål att bevara allmänt lugn. Och
ehuru äfven jag alltid bör och skall erkänna, att rättigheten
att fritt yttra sina tankar är en dyrbar Samhällsrättighet,
kan jag ej vinna den öfvertygelse, att rättigheten
att utgifva ett Dagblad, i synnerhet sedan dess
utgifvande för Samhället redan funnits vådelig, skulle
höra till menniskors allmänna och från utgifvarens medborgerliga
trefnad och väl oskiljaktiga rättigheter.
Herr Grefven och Ordföranden åberopade sin förut
i Beredningen yttrade tanka, att, sedan en Skrift blifvit
af Hof-Canzleren till utgifvande instäld, inom de åtta
dagar, som föregå underdåniga föredragningen hos Kongl.
Majit, densamma må af en Jury i de fall, då den anses
förnärmande personlig rätt eller skändelig och smädelig,
prof vas, huruvida Skriften efter Juryns omdöme
bör anses äga den honom således tillagde egenskap, och
att Hof-Canzleren, sedan detta Juryns yttrande vore inhämtadt,
skulle vara förbunden att detsamma jemte sitt
eget och Justitise-Canzlerens yttrande i ämnet hos Ko
-
Bilaga S till Mern. Nio 3.
391
nungen i Stats-Rådet föredraga. Herr Grefven och Ordföranden
trodde, att genom denna utväg det till utseende
arbitraira uti sakens behandling skulle blifvit undanröjdt
och likväl Konungens rätt till afgörande Honom oförkränkt
bibehållen; men då hvarken Utskottet eller Beredningen
härvid ansett sig kunna fästa uppmärksamhet,
och då ämnet för det närvarande vore af den beskaffenhet
att fordra ett skyndsamt afgörande, ansåge Herr
Grefven och Ordföranden sig förbunden att till Utskottets
bifall framställa den af Beredningen i enlighet med
Konungens Nådiga proposition framstälde redaction.
Ledamö terne af Vällofl. Borgare-Ståndet förklarade
ytterligare sig instämma med Herr Borgmästaren Ullbergs
mening, hvaremot Ledamöterne af Hedervärda Bondeståndet
gillade den af Beredningen föreslagne redaction,
som uppå framstäld proposition af Utskottet antogs.
9, 10, 11 och 12 Mom. blefvo utan anmärkningar
gillade.
Herr Grefven och Ordföranden tillkännagaf, att Beredningen
funnit lämpligast att i anseende till de särskildte
meningar, som uppstått rörande rättegångssättet
i Tryckfrihetsmål, Utskottet måtte afgifva ett särskildt
Betänkande åtföljande redactionen af 5 §, deri motiverne
för de särskildte meningarne kunde anföras, hvaremot i
det Betänkande, som bifogas redactionen af de 4 första
§§:ne, skälen för Utskottets öfvertygelse, såsom dels upptagne
i Konungens Nådiga Proposition om Tryckfriheten,
dels af förra Constitutions-Utskottet, ej lära böra upprepas.
Hvilket Utskottet enhälligt gillade.
5 §. Beredningens föreslagna redaction upplästes,
hvarefter
Herr Doctor Wijkman yttrade i Ehuru jag för min
del icke, på sätt Beredningen föreslagit, kan anse en Jury
eller Nämnd vid alla tillfallen nödig eller gagnelig, vill
jag ej helt och hållet afstyrka dess användande. Jag
linner, att uti allegoriska Skrifcer blifver Domarens pröfning
svårare, hälst då Domaren skall yttra sig om utlåtelser
öfver personer och facta, som han i anseende till
vistandet å en derifrån aflägsen ort stundom icke kan
känna, eller ock till allegoriska och ironiska Skrifter
icke kan lämpa Lagens klara bokstaf, sorn bör vara enda
392
Riksdagen 1812.
rättesröret för dess följande Utslag, men om denna Nämnd
enligt min öfvertygelse skall svara emot dess bestämmelse,
bör den endast i vissa fall begagnas. Domare-Embetet
bör bibehållas i sin helgd, och det bör tillkomma Domaren
att pröfva, när Nämnden bör nedsättas. Jag föreslår
således den medelväg, att en Jury eller Nämnd endast
i dessa fall må äga rum och på Domarens pröfning
ankomma, då han finner nödigt att den begära.
Herr Biskoppen Doctor Tingstadius uppläste sitt till
Beredningens Protocoll afgifne yttrande så lydande:
Med det vilkoret, att appell äger rum ifrån Nämndens
Utslag i brottmål emot Tryckfriheten till Iiof-Rätterne,
finner jag den uti Höglofl. Utskotts-Afdelningens
redaction af 1810 års förslag organiserade Nämnd antaglig.
Grunden för vilkoret stödjer sig derpå, att Nämnden
skulle i annat fall äga större magt än Högsta Domstolen.
Endast återstår för mig det tviflet, om förutan de
redan tillförordnade Domstolarne en Nämnd i ofvannämnde
mål mer än i andra brottmål är behöflig.
Enär Domare med kunskap och moralisk känsla
utrustade förutsättas, tillika med den dem åliggande ansvarighetspligt
för deras göromål, är efter min tanka
den Rättegångsordning både kortast och säkrast, att alla
till målet i brott emot Tryckfriheten hörande Handlingar,
ehvad Under-Rätt deruti dömer eller icke, af
denna Rätt underställningsvis insändas till Kongl. HofRätten;
att Hof-Rätten, der så godt synes, inhämtar den
inrättade Tryckfrihets-Committéens utlåtande öfver målet,
innan Dom deruti fälles, och att detsamma till Högsta
Domstolens sluteliga pröfning hänskjutes, der så äskas.
Herr Biskoppen Doctor Faxe uppläste äfvenledes
sitt i Beredningen afgifne yttrande af innehåll:
För min del kan jag ej tillstyrka antagande af den
föreslagne Nämnd till afgörande af Tryclcfrihetsfrågor.
Den är i min öfvertygelse ej förenlig med grunderne för
Svenska Rättegångsordningen och betager Konungen
den Domsrätt, som både Grundlag och Allmän Lag
Konungen tillerkänna. På flere orter i Riket torde den
icke heller vara verkställbar och dessutom nu mera
mindre nödig, sedan de brott, som 3 § uppräknar, blifvit
mera bestämda genom uteslutande af de förr tillagde
epitheter, hvilka för Domare mera invecklade än utredde
Bilaga S till Mern. N:o 3.
393
begreppen om brottens beskaffenhet. Då Domare äro i
början af 3 § ålagde att fästa uppmärksamheten mera
på åsyftningen af en Skrift än på framställningssättet,
anser jag det icke för Domare vara svårare än för en
Nämnd att äfven i tvetydiga fall kunna tillämpa Lagen.
Herr Lagman Sandberg åberopade, sitt till Vällofl.
Borgare-Ståndets Protocoll den 9 i denna månad
afgifne yttrande och finge dervid endast tillägga, att han,
lika med Herr Biskop Faxe, anser föreskriften om en
Nämnds utseende i en del af landsorterne icke alltid vara
verkställbar, i de flesta fall onödig och öfverflödig, och
hvad det föreslagne omröstningssättet angår, att nemligen
intet beslut kan fattas med mindre 2/3-delar af Ledamöterne
sig derom förena, så afvikande ifrån vår Svenska
Rättegångsordning och den säkerhet, som deri ligger
parter förvarad, att beslutet afgöres genom fleste rösterne,
så att Herr Lagmannen derutinnan förblefve vid sin förut
yttrade särskildta mening.
Herr Doctor Wijkman ansåg, att om personerne
till en Nämnd skulle af Konungen utses, utan allt partens
deltagande deruti, förlorade den egenskapen af Nämnd
och iklädde sig egenskap af en utaf Konungen särskildt
tillförordnad Domstol, i hvilket fall Herr Doctorn ansåg
den öfverflödig och tillstyrkte att, med bibehållande af en
Nämnd vid de tillfälligheter han redan anfört, hvad
sjelfva organisationen deraf vidkommer, det må förblifva
vid det af Beredningen författade förslag.
Herr Lagman Sandberg yttrade, att rörande hvad
Nämndens organisation och tillsättande anginge, hade
Herr Lagmannen anledning förändra sin förra mening,
på det sätt, att Tryckfrihets-Committéen kunde förstärkas
af 4 särskildt af Konungen för tillfället utsedde
Ledamöter, hvilka i egenskap af Jury eller Nämnd,
efter fleste rösterne, kunde afgöra frågan om Skriftens
brottslighet, på sätt och i de fall Herr Lagmannen
föreslagit.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrants yttrade: Om
jag i denna vigtiga fråga skulle blott följa den anledning
till enskild öfvertygelse jag tror mig finna uti svårigheterne
för verkställigheten och vidlyftigheten vid en
Jurys eller Nämnds införande i Tryckfrihetsmål, samt uti
394
Riksdagen 1812.
osäkerheten om dess företräde för vanliga Domares pröfning
och afgörande, skulle jag törhända utan tvekan afstyrka
antagande af ett i Sverige så nytt rättegångssätt;
men då erfarenheten af tvänne stora Nationers exempel
redan en längre tid synts bevisa, ej blott möjligheten,
men äfven nyttan deraf, vore det kanske förmätet att
alldeles förkasta dess möjliga användande äfven i vårt
land. I anseende härtill, men derjemte med iakttagande
af den nödiga försigtighet, att stora förändringar endast
småningom och i de angelägnaste fall höra göras, är min
tanka, att densamma åtminstone till en början skulle
blott i det fall användas, då åtal på förbrytelser af en
viss beskaffenhet till Högste Domstolen i vanlig ordning
inkommit.
Herr Öfver-Intendenten uppläste derefter dess under
den 17 Junii till Beredningens Protocoll gifne yttrande
om en sådan inrättning, så lydande: Jag anser en Nämnd
endast i det fall kunna eller böra användas, då åtal på
en förbrytelse emot 12 Mom. 3 §, rörande lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande och förledande, efter skedd laglig pröfning
vid Under-Domstolarne till Högste Domstolen inkommit
och der icke större pluralitet än 5 Ledamöter förenat
sig att anse den åklagade Skriften i anseende till antingen
sin syftning eller sin verkan brottslig emot ofvannämnde
12 Mom. i 3 §. I detta fall, och emedan ett
säkert bestämmande af den åklagade Skriftens brottslighet
i afseende på allmänhetens förvillande synes genom
flere upplyste mäns yttrande böra i större grad kunna
vinnas, torde Kongl. Majit täckas i Nåder förordna om
en Nämnds sammankallande, hvilken i min tanka borde
bestå, utom den af Constitutions-Utskottet föreslagne
Tryckfrikets-Committéen, af Justitise-Canzleren jemte Sex
af Kongl. Majit förordnade Ledamöter. Af denna Nämnd
skulle i likhet med en Jury hvardera Parten äga rätt att
genom omotiveradt jäf afskilja 2:ne personer, hvarefter
de återstående 10 ej skulle åtskiljas förr, än de genom
bestämd pluralitet med Ja eller Nej afgjort den anklagade
Skriftens brottslighet, särskildt i afseende på dess syftning
och dess verkan till allmänhetens förvillande.
Herr Envoyén Baron Adlerberg: I anledning af
Beredningens redaction rörande en Jurys tillsättande får
Bilaga S till Mern. N:o 3.
395
jag såsom min öfvertygelse yttra, att en sådan Nämnds
tillsättande vore ett intrång uti Konungens jura majestatica.
Ständerna hafva Lagstiftande magten, men den
Lagskipande är Konungen ensam uppdragen, hvaraf följer,
att Domares tillsättande ensamt honom tillhör. Jag
skulle derföre tro enklaste behandlandet vara, att Tryckfrihetsbrott
upptogos och ransakades vid Under-Domstol,
remitterades derifrån till Svea Hof-Rätt, som, då den
det pröfvar nödigt, kan infordra Tryckfrihets-Committéens
Betänkande, hvarefter målet i Högste Domstolen afgöres.
Herr Grefven och Ordföranden afgaf ett så lydande
anförande till Protocollet:
Sedan jag nu. hört åtskilligt yttras för och emot
Juryn, torde mig tillåtas att, innan jag gör proposition,
få yttra min tanke derom.
Jag har hört sägas, att en sådan ny Rättegångsordning
igenom sjelfva sin nyhet vore vådelig, att den
vore åtminstone öfverflödig, att den vore till och med
ett ingrepp uti Konungens Domsrätt och en inskränkning
i Dess jura majestatica, att ändtligen för användandet
af en sådan Jury, eller Undersöknings-Nämnd, skicklige
ämnen omöjligen i alla landsorter kunde finnas, att
dess bruk derföre borde åtminstone till blott vissa fall
eller till Hufvudstaden inskränkas. I korthet skall jag
taga mig friheten granska hvardtera af dessa skäl utan
att derföre bestrida deras mer eller mindre värde.
Det är onekeligt, att hvarje nytt försök uti nästan
alla ämnen medför svårigheter. Men är det derföre vädeligt?
Svårigheterne ligga antingen i saken eller i personerne.
I anseende till saken kan jag vid detta tillfälle
så mycket mindre föreställa mig dem, som undersökningssättet
igenom Jury närmast instämmer med det ämne
som skall pröfvas, nemligen förhållandet af ord och meningar
till personers och Samhällets rätt och bästa. I
anseende till personerne kan jag icke finna dem annat
än uti deras skicklighet eller deras opinioner. I anseende
till den förra komma vi då till frågan, huruvida personer
skicklige att utgöra en Jury skola i alla landsorter anträffas?
För min del hyser jag mindre farhåga i den
vägen, än man i allmänhet yttrat. Jag tror, att när man
icke vore hunden till en viss stad, men både de sakägande
och Domaren ägde att välja af de i nejden boende,
skulle få orter träffas, där Skrifter läsas och utkomma,
396
Riksdagen 1812.
hvarest man icke också, skulle äga tillgång på 12 å 13
ojäfvige personer i stånd att bedömma en Skrifts eller
en yttrad tankas syftning och förhållande till en gifven
Lag. Uti opinionen hos en stor del om nyttan och beskaffenheten
af en sådan Undersöknings-Nämnd torde
ligga ett annat och kraftigare hinder. Men om vid de
första tillfällen af en Jurys användande, som icke lätteligen
inträffade uti mindre orter, sorgfällighet blefve använd
vid valet af personer, om allt hvad som kunde äga
utseende af främmande inflytelse blefve derifrån aflägsnadt,
månne icke denna inrättning småningom skulle vinna
burskap och hos allmänheten ingjuta förtroende? Jag
vill ej förmoda, att Domaremagten, af en illa förstådd
anhängighet till gamla sedvanor, skulle med flit motarbeta
inrättningen. Det vore då ej annat än egenkärlekens
eller fördomens missförstånd, som borde undanrödjas, men
som ej förtjente skonas. Om Domaremagten gåfve akt
derpå, att dess åtgärd, innefattad uti rättegångens hela
ledning, uti den sluteliga framställningen för Nämnden
af dess resultater och ändtligen uti Lagens tillämpning,
sedan Nämnden bestämt brottslighetsgraden, alltid blefve
utaf ett hufvudsakeligt inflytande, lärer också hvarje upplyst
Domare finna, att det är egenteligen blott denna grad
af deltagande, som närmast med hans ställning öfverensstämmer
och åtminstone den enda, han bör önska sig.
Med all aktning för närvarande Lagskipningssätt,
kan jag icke heller finna, att inrättningen af en Jury i
Tryckfrihetsmål skulle vara öfverflödig. När hvar och en
lärer medgifva, att det gifves. fall, der Lagens bokstaf i
anseende till Skrifter svårligen kan tillämpas, att i allmänhet
denna tillämpning, beroende af svårigheten att
för alla fall definiera förbrytelsernas grader och beskaffenhet,
ofta ankommer på Författares mer eller mindre
skicklighet eller omtanka att förvara sig undanflykter,
lärer man också medgifva, att ett undersökningssätt, som
ger tillfälle till en mera utsträckt pröfning, just derigenom
blir mera fördelaktigt, så väl för det allmänna som för
de enskilta.
Att inrättningen af en Jury skulle med Konungens
Domsrätt hafva någon gemenskap eller kunna anses som
ett ingrepp i Dess jura majestatica, är en tanke, som jag
ännu mindre kan gilla. Konungens rättigheter i detta afseende
bestå icke deruti att sjelf göra undersökningen,
Bilaga S till Mern. N:o 3.
397
men att låta den genom andra göras efter föreskrifna
former. Det är dessas iakttagande, som utgör föremålet
för Högsta Magtens uppmärksamhet. Det är uti möjligheten
att göra nåd och mildra Lagens stränghet, som
dess rätt hvilar. Intetdera blir genom en J ury förändradt.
Domarens åtgärder blefve endast å ena sidan mera bestämda,
å den andra delade imellan flera. När Konungen
sanctionerat ett sådant rättegångssätt, hvarförutan det
icke kan äga rum, vore det också försedt med alla lagliga
former, och Konungens rätt att bevaka dessas iakttagande
vore i alla fall lika oförkränkt, som Dess höga
rätt att göra nåd. Någon för Konungens verkeliga rättigheter
vådelig inskränkning kan jag således icke finna igenom
en Jury skulle inträffa, och Domaremagtens lagliga oberoende
har i alla fria, för den personliga säkerheten
grannlaga Samhällen ansetts som en fullkomlighet, icke
som ett fel. Hvad ändtligen angår frågan, huruvida en
Jury skulle genast i alla eller blott i vissa fall användas,
medger jag alltför gerna, att vid början af dess införande,
innan den ännu genom bruket hunnit blifva känd och
bepröfvad, vore måhända ett stadgande, som innehölle att
den blott antingen på en parts med Domaren förenade
begäran, eller på båda parternas gemensamma önskan
skulle kunna användas, ett af dessa försigtighetsmedel,
som för att undvika hastiga omskapningar torde böra
iakttagas. Men sedan Juryns bruk blifvit mera allmänt,
ser jag ingen orsak, hvarföre den ej lika väl i alla Tryckfrihetsmål
skulle användas som uti' den af en mera grannlaga
och invecklad beskaffenhet. Jag bekänner, att i afseende
på dessa ämnen jag uti införandet af en Jury
finner enda möjligheten för Tryckfrihetens rätta och fullkomliga
bruk i förening med Lagens stränghet och kraft
emot dess missbruk.
Herr Doctor Wåhlin förklarade sig instämma med
Biskoppen Doctor Faxe, hvarefter
Herr Grefven och Ordföranden framstälde en sådan
proposition:
Bifaller Utskottet, att Tryckfrihetsmål genom Nämnd
afhandlas? Den, det vill, skrifver Ja. Den, det ej vill,
skrifver Nej; vinner Nej, afgöres den andra frågan, om
Nämnden i vissa fall skall användas.
398 Riksdagen 1812.
Sorn denna proposition både med Ja och Nej besvarades,
anstäldes omröstning, då voteringssedlarne befunnos:
Af
Högloft. Eidderskapet och Adeln:
Ja
2
Nej
2.
Af Högvördige Preste-Ståndet:
Nej  6.
Af Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja
5
Nej  1.
Af Hedervärda Bonde-Ståndet:
Ja
2
Nej  2.
Efter någon öfverläggning beslöts, att som tvänne
Stånd nu stadnat mot 2 skulle genom ytterligare anstäld
omröstning afgöras, om frågan om Nämnd må förfalla
eller ej, då Herr Grefven och Ordföranden framstälde
följande proposition:
Bifaller Utskottet, att Nämnd användes i Tryckfrihetsmål?
Den, det vill, skrifver Ja. Den, det ej vill, skrifver
Nej. Vinner Nej, förfaller frågan och endast nu varande
Rättegångsordning bibehålles.,
Omröstning skedde genom slutna sedlar, deraf
Högloft. Ridderskapet och Adeln afgifvit:
Ja
3
Nej  1.
Högvördige Preste-Ståndet:
Ja
1
Nej  4.
Vällofl. Borgare-Ståndet:
Ja
5.
Hedervärda Bonde-Ståndet:
Ja
1
Nej  3.
Bilaga T till Alem. N:o 3.
399
Då således 2:ne Stånd åter stadnat emot 2, komma
båda ineningarne att som Alternativer till Riksens Ständer
ingå.
5 § blef deruppå läst, dervid de Ledamöter, som
förkastat Nämnden, såsom Alternativ vid 8 Mom. antogo
i stället för orden »sedan Nämndens utlåtande således
blifvit inbämtadt, pröfve och afgöre Domaren saken och
underställe» etc.:
Vid Under-Rätt pröfve och afgöre Domaren saken,
men underställe sitt Utslag etc.
Bilaga T till Mern. N:o 3.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 20 Junii
1812.
Justerades Betänkanden att till Riksens Högh Ständer
åtfölja den nya redactionen af Tryckfrihets-Lagens 4 första
§§ och de uppgifna Alternativen med eller utan Jury i
den 5 §:n af samma Lag.
Herr Biskoppen Doctor Faxe begärde, att hans förlidne
gårdag uppläste särskildta yttrande måtte till RiksStånden
få åtfölja Utskottets Betänkande.
Herr Biskop Tingstadius åberopade likaledes sitt
särskildta anförande vid samma tillfälle.
Herr Assessor Arosenius: Jag vet ej, huru ett votum
kan komma att på det sättet särskildt afgå, utom de
ötriga, innan de först samteligen blifvit justerade.
Herr Borgmästaren Nensén ansåg tillräckligt oin
de Utskottets Ledamöter, som varit med pluraliteten af
olika tanka, sjelfva anförde sin mening i hvar sitt Stånd,
då man ej behöfde styckevis meddela Utskottets Protocoll.
Herr Biskop Faxe: Jag anhåller, att mitt särskildta
yttrande angående Jurys användbarhet måtte få till
Stånden åtfölja. Det är en rättighet, som jag tror ej
kan mig förvägras.
400
Riksdagen 1812.
Herr Grefven och Ordföranden: Ingen bestrider en
sådan rättighet, det är endast tiden dertill, sorn sättes
i fråga.
Herr Assessor Arosenius: Då en Ledamots särskildta
tanka till Stånden afgår, bör det för de andra
vara lika öppet att på samma gång inkomma med små
meningar; men om de ej, i likhet med Herr Biskoppens
varit skrifteligen uppsatta, så måste'man ju justera dem.
Dessförinnan disputerar jag, hvad Herr Biskoppen begärt.
Herr Lagman Sandberg: Som tiden skyndar, så
skulle jag tycka bäst vara, att vi genast låta Betänkandena
ingå till Stånden och justera det omtalade Protocollet
sedan, då de af Utskottets Ledamöter, sorn ville
låta sina olika meningar åtfölja, kunde lå dem till Stånden
insända, under det saken ligger på bordet.
Hvaruti Utskottet instämde.
Herr Borgmästaren Ullberg liemstälde, om icke
Utskottet skulle finna nödigt och ledande till större tydlighet,
om vid B § 12 Morn., der böternas förvandling till
motsvarande kroppsplikt blifvit stadgad, äfven hänvisning
gåfves till 5 § angående sättet för denna förvandling.
Då sådant af Utskottet bifölls och verkstäldes, åberopade
Herr
Baron Adlerberg sitt tillförene gjorda påstående,
att kroppsstraff måtte stadgas i allmänhet, och ej
inskränkas till blott fängelse på fästning för dylika förbrytare.
Herr Kammarherren Silverstolpe anförde:
Den föregående omständigheten, att^ jag ej varit
medlem af Constitutions-Utskottets Första Fördelning, der
Utlåtandet öfver Tryckfrihets-Förordningen blifvit beredt,
och den sedermera inträffade tillfälligheten af en sjukdom,
som hindrat mig att äfven vid Utskottets sammanträden
in Pleno deltaga i öfverläggningarna och besluten,
äro orsaker, hvarföre det jag nu arnar få den äran att
anföra är oberättigadt till all inflytelse på Utskottets
tillstyrkanden, hvilka jag dessutom blott genom berättelser
känner: och jag förbehåller mig således blott att
i Högl. Constitutions-Utskottets Protocoll få, för min egen
tillfredsställelse, följande mitt yttrande förvarade
Bilaga T till Mern. N:o 3.
401
Till en början utbeder jag mig få nämna, det jag
alltsedan före denna Riksdags början varit enskilt öfvertygad
om tillvarelsen af det förslag att begagna Grundlagarnes
fullkomliga tystnad om en särskilt method för
afgörandet af Constitutions-frågor till att, i händelse tonen
bland Riksens Ständer skulle det medgifva, afgöra,
äfven med sådana förändringar, som innebure nya frågor,
Constitutions-Utskottets livilande Betänkande öfver Tryckfrihets-Förordningen,
efter den analogi, som 56 § Reg.-  Formen erbjuder den skicklige inför alla deras ögon,
som icke inse, att denna analogi, i allt annat tillämpelig,
är det, emot 81 §:s förbud, alldeles icke till förändringar
af nyssnämnde beskaffenhet. Till detta ändamåls
vinnande har behöfts, att det i vägen liggande förslaget
om ett särskilt sätt för Constitutionella frågors behandling
skulle, i fall det först företoges, icke af samteliga
Riks-Stånden återremitteras, då, efter utarbetning och
antagande af ett förbättradt förslag genast vid denna
Riksdag, säkerhet i afgörandet och lugn i sinnena hade
kunnat vinnas, utan åtminstone af något Riks-Stånd alldeles
afslås. Det har verkeligen blifvit afslagit' af tvänne;
och preliminair-delen af afsigten är således vunnen. Rättvisan
fordrar likväl härvid af mig det tillägg, att denna
plan var enskilt, och kom icke från Regeringen.
Jag önskar på det uppriktigaste, att genom tidiga
öfverenskommelse!’ alla de misshälligheter inom Riksens
Ständers Plena, som 56 och 81 §§:s ställande mot
hvarandra kunna alstra, måtte kunna förekommas; ty
enighet i sinnena är kanske i närvarande tidpunkt mer
än i någon nödvändig. Imedlertid kan denna min önskan
möjligen gå förlorad, och, efter som jag kunnat
fatta sakernas närvarande förhållande, är det icke utan
sannolikhet, att Riksens Ständer i sina Plena, genom det
öfvertag, som ett större röstetal måste hafva öfver ett
mindre, möjligen torde i sina beslut öfver TryckfrihetsFörordningen
äfven inbegripa verkligen nyväckta frågor.
Deremot äger ett Utskott ingen talan: besluten äro Riksens
Ständers ensak. Men hvad jag i afseende på det
nu färdiga Betänkandet finner mig skola hafva önskat,
är, att Constitutions-Utskottet måtte hafva denna gången
framgått i samma raka förhållande, hvarifrån någon afvikelse
tillförene icke finnes, det vill säga icke mer än
någonsin förr hafva innehållit roed den upplysning, att
402
Riksdagen 1812.
ibland de mångfaldiga frågorna i Betänkandet några få,
och som jag tror blott en eller annan nyväckt finnes.
Jag vet, att praxis icke bör vara Lag. Jag vet, att intet
lagstadgande bestämdt ålägger Constitutions-Utskottet att
inför Riksens Ständer uppgifva, hvilka frågor äro hvilande
eller nya. Men jag vet ock, att ett sådant stadgande
saknas endast af det skäl, att ingen Lag behöfver föreskrifva,
hvad ett rent begrepp om allmänna ärenders behandling
af Utskott sjelfmant dicterar. Jag tror, att för
Riksens Ständer äro deras Utskott detsamma, som för
Konungen Dess Stats-Råd och öfrige Embetsverk — rådgifvare,
vägledare, upplysare: ingenting mer, men detta
fullständigt; och sådant af det skäl, att, likasom Konungen
genom sin egenskap af En, äro Riks-Ståndens
Ledamöter genom egenskapen af sin talrikhet oförmögne
både att känna och att erindra sig om allt. Jag tror,
att det således är hvarje Utskotts åliggande att framställa
helt hvarje ärendes skick, som det har att behandla.
Jag tror, att en ohel framställning i synnerhet då är
oriktig, när förtigenheten kan missleda eller användas
att missleda begreppen till att anse för saker af samma
beskaffenhet dem, som bära en alldeles skiljaktig stämpel,
och ännu mer, när skiljaktigheten är till den grad,
att derigenom slutbehandlingen af den ena är af Lagen
förutsatt vara alldeles stridig mot slutbehandlingen af
den andra. Efter en fullständig angifning och efter
ärendets i öfrigt noggranna behandling står ett Utskott
fullkomligen klanderfritt inför Riksens Ständer och, hvad
mer är, inför sig sjelf, der, men ock ej förr, upphör
dess åliggande; allmänna omdömet, sålunda beredt att
klart fatta, afgör sedan ärendet efter sin vilja, och den
rättskaffens medborgaren underkastar sig densamma, vore
den ock icke hans.
Jag upprepar, att jag inser det denna anmärkning
är oberättigad till all inflytelse på Constitutions-Utskottets
Utlåtande. Ehuru obetydande den således är i detta
afseende, har det likväl ej varit i afseende på mig sjelf
likgiltigt att få framställa den. Det gifves en publik,
som är mycket inskränkt, men mycket aktningsvärd, och
det kommer en tid efter ögnablickets, hvari man dväljes,
hvilkas omdömen jag för min del värderar högt öfver
allt det populära medhåll, som skickligheten kan i den
närvarande stunden förvärfva sig: och det är tiU deras
Bilaga T till Mein. N:o 3.
403
pröfning jag önskar få min nu gjorda anmärkning förvarad.
Beträffande hufvudsaken, eller ämnet för Constitutions-Utskottets
Betänkande, anhåller jag blott få nämna
en omständighet. Vid 1809 års Riksdag, då TryckfrihetsLagen
först tillskapades, yttrade Constitutions-Utskottets
nuvarande Secreterare för mig sin tanke vara, att i detta
Land Dagblad och Veckoblad ännu behöfde till en viss
grad vara stälde under Regeringens police-uppsigt. Jag
tillstår, att jag ej då fann denna tanke riktig. Jag ville
ej föreställa mig det, som sedan inträffat, jag trodde ej,
att Tryckfriheten någonsin hos oss skulle få att beskaffa
med en så låg retsamhet å ena sidan och en så eländig
retlighet å den andra. Jag rättar således ett misstag,
då jag härmed instämmer i Högl. Constitutions-Utskottets
tillstyrkande, så vidt det rörer den hufvud-idée, att
Dag- och Veckoblad böra stå under Regeringens tillsyn,
och anhåller äfven för detta mitt förklarande om
ett rum i Constitutions-Utskottets Protokoll.
Herr Grefven och Ordföranden: Jag hade äfven
trott, att det hörde till sakens utredande att skilja frågorna
imellan. Men då Riksens Ständer ej antagit Constitutions-Utskottets
vid förra Riksdagen afgifne Betänkande
om Grundlagsfrågornas behandlingssätt, så har Utskottets
pluralitet ej ansett sig nu kunna välja imellan
56 och 81 §§:s olika föreskrifter.
Herr Doctor Wijkman: Man har ej ansett eller
trott, att öfver hvad 2:ne Stånd således afslagit Constitutions-Utskottet
ej skulle äga att uppgifva ett annat
förslag, som vid nästa Riksdag kunde antagas.
Herr Kammarherren Silverstolpe: Om mitt yttrande
togs i motsatt mening, så blef jag orätt förstådd.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz fann tvetydighet
vara imellan de båda §§.
Herr Doctor Wijkman: Kammarherren Silverstolpes
personliga närvaro hindrar mig att anföra så väl mitt
som Beredningens yttrande i afseende å dess förklarade
förtroende till Herr Kammarherren Silverstolpe vid anhållan
om dess åtgärd till redaction af ett nytt project
om Constitutionella måls handterande. Jag tror, att, om
ett nytt project helt och hållet göres af en sådan Leda
-
404
Riksdagen 1812.
mot, det skulle blifva fullkomligare, och då man under
föregående Riksdagar haft en lycklig erfarenhet af Herr
Kammarherrens nitiska och förtjenstfulla bemödanden i
afseende på våra Grundlagars stiftande, så har 2:dra Fördelningen
ansett sig icke kunna med större förtroende
anmoda någon annan än Herr Kammarherren att i förevarande
ämne utarbeta ett nytt förslag; hvilket jag nu
för Utskottets Plenum får den äran tillkännagifva.
Utskottet förenade sig i en dylik anmodan till Kammarherren
Silverstolpe.
Bilaga U till Mern. N:o 3.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 23 Junii
1812.
Herr Grefven och Ordföranden tillkännagaf, att Utskottet
nu vore sammankalladt för att öfvervara justeringen
af senare Plenorum-Protocoll, tillika med åtskilliga
Ledamöters till Protocollet för d. 19 Junii afgifne
särskildte meningar, hvarefter justerades Protocollerne för
d. 10, 17 och 19 Junii.
Företeddes och upplästes den i enlighet med Constitutions-Utskottets
förra Betänkande författade redaction
af Tryckfrihets-Förordningens 5 §, då till undanrödjande
af det missförstånd, som uppkommit om Utskottets redan
tagne beslut att såsom Alternativ till Riks-Stånden öfverlemna
de tvänne olika meningar, som, vid frågan om
rättegångssättet i Tryckfrihetsmål, bland Utskottets Ledamöter
varit rådande, Utskottet, • uppå derom af Herr
Grefven och Ordföranden väckt motion, förklarade, att
Alternativen bestå deri: att i det ena fallet antagas de
5 första Morn., i det senare, att §:n begynner med det öde;
samt att, om Juryn bifalles, 5 § 8 Morn. börjar med:
»Sedan Nämndens Utlåtande således» etc., men i annat
fall: »Vid Underrätt pröfve och afgöre Domaren saken,
men underställe sitt Utslag» etc,
Bilaga U till Mern. N:o 3.
405
Herr Grefven och Ordföranden framstälte till Utskottets
afgörande, om de af åtskillige Ledamöter afgifne
särskildte yttranden genom Protocolls-Utdrag borde Stånden
meddelas. I anledning hvaraf
Herr Borgmästaren Ullberg anmärkte, att det redan
nog vidlöftiga Betänkandet ej härigenom borde ökas,
då hvar och en af Utskottets Ledamöter inom sitt Stånd
ägde tillfälle att anföra, hvad han under Utskottets öfverläggningar
i ämnet ■'förut yttrat.
Med afseende hvarå Utskottets tillstädes varande Ledamöter
beslöto, att inga särskildta meningar skulle Betänkandet
till Stånden åtfölja; Herr Biskoppen Faxe
såsom frånvarande likväl obetaget att, på hvad sätt Herr
Biskoppen ansåg tjenligast, låta sitt anförande komma
till Ståndens kännedom.
406
Riksdagen 1812.
N:o 4.
Memorial angående inrättande af Jury i
Tryckfrihetsmål.
Hos Constitutions-Utskottet har vid granskningen
af det vid förra Urtima Riksdagen föreslagna
rättegångssätt i Tryckfrihetsmål de mest
olika meningar uppstått, så väl öfver dess lämplighet
i allmänhet, som öfver den föreslagne
Nämndens sammansättning och de fall, vid hvilka
den borde tillkallas. Då vid framställningen af
frågan om Nämndens användbarhet i Tryckfrihetsmål,
eller om det gamla rättegångssättets
bibehållande, 2:ne Stånd stadnat emot två, blifva
enl. 38 § Riksdags-Ordningen båda meningarne
såsom alternativer de resp. Riks-Ståndens afgörandeD
härmedelst hemstälte.
A ena sidan har för Juryns antagande förekommit:
att Tryckfrihetsmål äro i allmänhet
mera moraliska än materiella förbrytelser; att de
nästan förutsätta omöjligheten att igenom blotta
Lag-formler kunna bestämmas; att ord sådana
som hädelse, lasteligt yttrande, förgripelig, smädelig,
skändelig, förolämpande, vrängda framställningar
m. fl., hvilka uti Tryckfrihets-Förordningon
förekomma och der äro oumgängeliga,
allesammans äro af den egenskap att åt
-
Memorial N:o 4.
407
minstone i de flesta fall fordra en ny definition
för att med den bestämdhet kunna tillämpas, som
Lagens bokstafliga tolkning skulle erfordra; att
dessutom det gifves framställningssätt, så väl
igenom allusioner och allegorier som igenom
ironiens nyttjande, hvilka omöjligen af någon
Lag kunna i förhand på ett bestämdt sätt utmärkas;
att, så väl i anseende till de förra som
i synnerhet till dessa senare, omfattningen af
Domarens åtgärd alltid blir mera inskränkt än
den utaf en Jury eller Nämnd, hvilken, efter skedd
undersökning och målets i laglig väg gjorda
utredande, ägde att med afseende på Lagens
föreskrifter förena det blotta naturliga omdömets
anvisning vid pröfningen af Skriftens syftning;
att en sådan Jury, enär den skulle för
brottslighetens bestämmande äga ett friare utrymme,
skulle äfven med detsamma afskära möjligheterne
till undanflygter och förkorta rättegången,
men skulle också, genom sin sammansättning
och dess för hvarje särskilt fall gjorda
tillkallande, för den oskyldige framställa en
säkrare tillflygt och ett starkare hopp om ett
opartiskt bedömmande.
A andra sidan har emot Juryns antagande
blifvit anfördt: att inrättningens nyhet gjorde
den i allmänhet uti vårt Fädernesland mindre
lämplig; att i synnerhet svårigheter skulle yppas
att finna personer, som ägde vilja och skicklighet
att med ett sådant ärende sig befatta; att
om Juryns åtgärd för vissa fall kunde anses
tjenlig, vore den det likväl visserligen icke i
alla eller i de flesta; att derföre dessa borde
bestämmas eller till Domarens pröfning öfverlennäs
att en Jury, när han så för nödigt funne,
tillkalla; att för öfrigt Svenska Lagskipningens
408
Riksdagen 1812.
tillstånd vore sådant, att, när den å ena sidan
lemnade åt Domarens pröfning allt skäligt utrymme,
skulle den å den andra tillräckligen
försäkra både den oskyldiges värn och den
brottsliges bestraffning, och att derföre intet
skäl funnes att införa ett nytt och af erfarenheten
ej bepröfvadt rättegångssätt.
Då Constitutions-Utskottet nu således fullgjort
sin pligt att dessa båda meningar till sina
hufvudsakeligaste grunder framställa, får det
härmedelst äran att pröfningen af så väl den
ena som den andra till Rikets Ständer vördsamligen
öfverlemna. Örebro den 20 Junii 1812.
(De alternativa förslagen förekomma i bilaga A till Memorial
N:o B, sid. 282 o. följ. bär ofvan).
Memorial N:o !>.
409
N:o 5.
Memorial angående det Utskott till hvilket
höra hänvisas dels Herr von EchsUdts
motion om erläggande af Passevolanceafgift
i stället för rotarnes vid den Indelta
Arméen förbindelse att förse soldaten
med släpmundering, dels ock Friherre
Stael von Holsteins motion angående
jemkning af Knekte-Contracterna
öfver hela Riket.
Sedan Constitutions-Utskottet genom Protocolls-Utdrag
från Högloft. Ridderskapet och
Adeln af den 9 Julii blifvit underrättadt,
att tvänne Stånd, nemligen Ridderskapet och
Adeln och Borgare-Ståndet, samt Preste- och
Bonde-Stånden stadnat emot hvarandra i fråga
om remiss af tvänne hos Ridderskapet och
Adeln väckta och till Passevolance-Utskottet
remitterade motioner, den ena af Herr von
Echstedt, om erläggande af Passevolance-afgift,
i stället för rotarnes vid den Indelta Arméen
förbindelse att förse soldaten med Släp-monderingar,
den andra af Friherre Stael von Holstein,
att Riksens Ständer måtte hos Kongl. Majit i
underdånighet tillstyrka en sådan jemkning i
Knekte-Contracterna öfver hela Riket, hvarigenom
billiga afgifter till lika belopp med rätt
18
-
410
Riksdagen 1812.
visa kunde alla rotar lika affordras; fann Utskottet,
så val i följe af ämnenas beskaffenhet,
som i anledning af de af tvänne Stånd gjorde remisser,
då deremot de andra tvänne Stånden
ingen remiss beslutit, lämpligast, att dessa bägge
frågor skulle till det för Passevolance-frågans beredning
nedsatte särskildta Utskott hänvisas;
hvilket Constitutions-Utskottet härmedelst får
Riksens Höglofl. Ständer vördsamt tillkännagifva,
Örebro den 10 Julii 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. A. And:son-Aberg.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till' Meni. N:o 5.
Utdrag af Rrotocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions- Utskott den 10 Julii
1812.
Upplästes Utdrag af Ilöglofi. Ridderskapet oell Adelns
Protocoll för den 9 dennes, med tillkännagifvande att
en Motion af Herr von Echstedt, Elias, om erläggande
af Passevolance-afgift, i stället för rotarnes vid den Indelta
Arméen förbindelse att förse soldaten med Släpmonderingar,
sa,mt ett förslag af Friherre Stael von
Holstein, att Riksens Ständer måtte hos Kongl. Maj:t
i underdånighet tillstyrka jemkning af Knekte-Contracterna
öfver hela Riket, så att billiga afgifter till lika
belopp kunde alla rotar affordras, blifvit af Höglofl.
Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet
Bilaga till Mern. N:o 5.
411
remitterade till Passevolance-Utskottet, men att Hedervärda
Bonde-Ståndet och Högvördige Preste-Ståndet förklarat
sig icke i denna remissen instämma. I anledning
hvaraf och då 2 Stånd stannat emot 2, Ridderskapet och
Adeln hänvist densamma, enligt 44 § Riksdags-Ordningen,
till Constitutions-Utskottets afgörande.
Herr Grefven och Ordföranden: Enligt den åberopade
§:n tillhörer det Constitutions-Utskottet att afgöra,
hvarthän frågorna skola remitteras. Till hvilket Utskott
remissen ock måtte ske, så skall saken utarbetas, hvadan
hänvisningen i det afseendet torde vara mera likgiltig;
men som ämnena hafva mycken gemenskap med dem,
som af Passevolance-Utskottet blifvit behandlade, så hemställer
jag, om de icke kunde dit förvisas. Imedlertid
får jag fästa Utskottets uppmärksamhet derpå, att här
äro 2:ne särskildta ämnen i fråga, hvaröfver vi skola
särskildt besluta.
Hvilken proposition efter någon öfverläggning af
Utskottet bifölls. Och skulle de respective Stånden om
detta beslut vördsammeligen underrättas genom Memorial,
som uppsattes och genast justerades.
412
Riksdagen 1812.
N:o 6.
Memorial med hemställan till Riksens Ständer
att hittills uppskjutna Grundlagsfrågor,
sorn icke redan vid denna Riksdag
blifvit upptagne eller vunnit handläggning,
skola till nästa Riksdag blifva
hvilande.
Till Constitutions-Utskottet hafva inkommit
ifrån Högvördige Preste-Ståndet, Välloflige Borgare-Ståndet
och det Hedervärda Bonde-Ståndet
Protocolls-Utdrag, innehållande de respective
Ståndens beslut att under detta Riksmöte, blott
med tvänne af Borgare-Ståndet gjorde undantag,
icke ytterligare befatta sig med Grundlagsfrågors
upptagande och afgörande. Af denna
anledning, äfven som af den, att Riksdagen nu
nalkas sitt slut, och att det åligger ConstitutionsUtskottet
att samla och uppgifva, hvilka frågor
rörande förändring i Grundlagarne enligt föreskrift
äro beredda att, såsom ifrån denna Riksdag
hvilande på bordet till den nästa, då kunna
afgöras, på det att de i Riksdagsbeslutet må
kunna antecknas, har Constitutions-Utskottet
trott sig böra vända sig till Riksens Högloft.
Ständer med vördsam förfrågan, om icke Riksens
Ständer täcktes förena sig i det beslut,
att alla hittills uppskjutna Grundlagsfrågor,
■
Bilaga till Mern. Nio 6.
413
sorn icke redan vid denna Riksdag blifvit upptagne
eller vunnit handläggning, skola till nästa
Riksdag blifva hvilande och då kunna till pröfning
förekomma. Örebro den 28 Julii 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. And. Aberg A:son.
G. A. Silverstolpe.
Bilaga till Meni. Nio 6.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 28 Juiri
1812.
Upplästes Utdrag af Högvördige Preste-Ståndets
Protocoll för den 21 Julii, innehållande att Preste-Ståndet,
i anledning af Borgare- och Bonde-Ståndens beslut om
Grundlagsfrågors uppskjutande, äfven för sin del beslutit,
för påskyndande af innevarande Riksdags slut, att alla
före detta Riksmöte väckta och ännu icke afgjorda Grundlagsfrågor
må under loppet af denna Riksdag blifva
hvilande.
Upplästes Utdrag af Hedervärda Bonde-Ståndets
Protocoll för den 21 Julii med tillkännagifvande, att
Ståndet ej kunnat bifalla de af Vällofl. Borgare-Ståndet
gjorda undantag af 81 § Regerings-Formen och 14 §
Riksdags-Ordningen från beslutet om alla ännu icke upptagne
eller behandlade Grundlagsfrågors uppskjutande
till nästa Riksdag, utan förblifver Bonde-Ståndet vid dess
förr fattade beslut oförändradt.
Herr Grefven och Ordföranden erindrade, hurusom
2:ne Stånd ovilkorligen, och det 3:dje, med 2:ne undan
-
414
Riksdagen 1812.
tag, beslutit att vid detta Riksmöte icke vidare befatta
sig med Grundlagsfrågors upptagande och behandling,
samt att Höglofl. Ridderskapet och Adeln ännu icke
derutinnan instämt; men då Riksdagen nalkas sitt slut,
och det åligger Constitutions-Utskottet att till införande
i Riksdagsbeslutet uppgifva, hvilka Grundlagsfrågor, som
ifrån denna Riksdag hvila, beredda till afgörande vid
den nästa, så hemstälde Herr Grefven och Ordföranden,
huruvida Utskottet skulle anse nödigt att hos RiksStånden
göra förfrågan, om de icke ville enhälligt instämma
i Högvördige Preste-Ståndets och Hedervärda
Bonde-Ståndets beslut.
Då Utskottet sådant biföll, uppsattes och justerades
följande Memorial (intaget här ofvan).
Memorial N:o 7.
415
N:o 7.
Memorial i anledning af den af Riksens
Ständers Justities-Ombudsman i dess
Embetsberättelse väckte fråga om meningen
af 25 § Regerings-Formen.
Till Constitutions-Utskottet hafva samtelige
Riks-Stånden remitterat den delen af Riksens
Ständers Justitige-Ombudsmans Embetsberättelse,
som angår meningen af 25 § Regerings-Formen,
om hvilken han förmäler fråga hafva uppstått,
huruvida den deruti Konungen tillagde höga
rättighet att i brottmål göra Nåd borde sålunda
förstås, att samma rättighet icke kunde sträckas
till eftergift af andra böter än Kronans
andel i desamma; en mening, den Justitieombudsmannen
uppå anförde skäl och slutledningar
anser stridande emot §:ns tydeliga innehåll.
Constitutions-Utskottet har vid remissernas
emottagande funnit, att Riksens Höglofl. Ständers
Justitie-Ombudsman endast anfört sina enskildta
tankar i ämnet, utan att yttra någon tvekan om
§:ns ordaförstånd eller dervid begära någon åtgärd,
och har Constitutions-Utskottet derföre
ansett sig ej böra upptaga detta ärende till
pröfning, örebro den 28 Julii 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
Joli. Pet. Sandberg. And. Aberg A:son.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa ;3 bilagor (A—C).
416
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Mern. N:o 7.
Utdrag af Riksens Ständers Justitice-Ombudsmans
Riksdagsberättelse vid Urtima Riksdagen
i Orebro 1812.
Fråga har uppstått, huruvida 25 § af RegeringsFormen
och den deruti Konungen tillagde höga rättighet
att i brottmål göra Nåd borde sålunda förstås, att samma
rättighet icke kunde sträckas till eftergift af andre
böter än Kronans andel i desamma.
Förklaring synes då först äga rum, när olika följder
kunna dragas af Lagens icke nog bestämdt uttryckta mening;
men då dess bokstaf är tydelig och klar, der allmänt
vedertagna begrepp om Nåd, brottmål och straff
ännu mera stadga begreppen om dess klarhet, der synes
föreskriften vara tydelig och verkställbar efter en och
samma princip utan behof af förklaring.
Af sådan beskaffenhet synes mig innehållet af ifrågavarande
§ vara. De tillägg i densamma efter orden:
i brottmål göra Nåd, att mildra lifsstraff, återgifva
ära, och till Kronan förverkadt gods, kunna ej anses
såsom inskränkningar, eller definitioner öfver hvaruti
Nåderättigheterne egenteligen bestode. En sådan mening
hade fordrat en helt annan construction såsom till exempel:
Konungen äger att i brottmål göra sudan Nåd,
att han kan mildra lifsstraff etc. Till ytterligare ådagaläggande
af §:ns klarhet tjenar anförandet om allmänna
begreppen om Nåd och straff.
Hvad är Nåd i brottmål? Förskoning från straff.
Hvad är böter? Straff — således måtte Konungen af Nåd
kunna förskona från böter.
Man förbiande ej här böter med skade-ersättning.
Denna sednare innefattar allt, hvad Lagen under namn
af skadestånd så väl i afseende på person som egendom
stadgat. Allt sådant har icke egenskap af straff, utan är
en moralisk skyldighet, hvilken skiljer sig deruti från
böter, att dessa ej blifva proprietet, förr än Utslag vunnit
laga kraft och Konungen Nådansökning afslagit. Icke
heller kunna böter komma under namn af förverkadt gods,
ty derom uppstår först fråga i anledning af sådane grofva
Bilaga B till Mein. N:o 7. 417
brott, om hvilka 4 och 6 Capitlen Missgeruings-Balken
handla.
Riksens Högloflige Ständer torde således upplyst
finna denna § vara af så tydelig beskaffenhet, att den
hvarken tarfvar förklaring, förändring eller tillägg.
Bilaga B till Mern. N:o 7.
Utdrag af Frotocollet hullet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskotts Andra Fördelning
den 12 Junii 1812.
Föredrogs den af Riksens Ständers Justitire-Ombudsman
i dess Embetsberättelse vid denna Riksdag väckta
och af samtelige Riks-Stånden till Constitutions-Utskottet
remitterade fråga:
»Huruvida 25 § af Regerings-Formen och den deruti
Konungen tillagde höga rättighet att i brottmål göra
Nåd borde sålunda förstås, att samma rättighet icke
kunde sträckas till eftergift af andra böter än Kronans
andel i desamma».
I anledning hvaraf Justitise-Ombudsman anför:
Att förklaring synes då först äga rum, när olika
följder kunna dragas af Lagens icke nog bestämdt uttryckta
mening; men då dess bokstaf är tydelig ock klar, när
allmänt vedertagna begrepp om Nåd, brottmål och straff
ännu mera stadga begreppen om dess klarhet, der synes
föreskriften vara tydelig och verkställbar efter en och
samma princip utan behof af förklaring; och af sådan
beskaffenhet anser han innehållet af ifrågavarande § vara.
Till ytterligare ådagaläggande hvaraf Justitue-Ombudsman
anför allmänna begreppen om Nåd och straff:
Hvad är Nåd i brottmål? Förskoning från straff. Hvad
är böter? Straff — och drager deraf den slutföljd, att
Konungen af Nåd måtte kunna förskona från böter, som
likväl ej böra förblandas med skade-ersättning; samt
sluteligen yttrar:
»Riksens Höglofl. Ständer torde således upplyst finna
denna § vara af så tydelig beskaffenhet, att den hvarken
tarfvar förklaring, förändring eller tillägg».
418
Riksdagen 1812.
Herr Kammarherre Silverstolpe anmärkte, att, så
ofta denna fråga hos Högsta Domstolen förekommit, vittnade
de nu genomläste Protocoll öfver Justitia:-A render,
att Konungen aldrig eftergifvit målsägandens andel; och
ehuru den anklagaren såmedelst bibehållne rättighet att
af ådömde böter njuta sin dol troligen blifvit ansedd
som en uppmuntran till upptäckande af brott, vore likväl
Herr Kammarherren af den tankan, att det sätt,
hvarpå Riksens Ständers Justitise-Ombudsman utvecklat
, denna fråga, fullkomligt öfverensstämde med det begrepp,
som af ordalydelsen af Regerings-Formens 25 § borde
dragas om beskaffenheten af böter i brottmål, och tilllade,
att om nu frågan behandlas i enlighet med JustitiaeOmbudsmans
deröfver afgifna yttrande, förfölle målet,
men om åter något vidare bestämmande af ifrågavarande
§ skulle anses nödigt, borde frågan hvila till nästa Riksdag.
Herr Borgmästaren Norström yttrade, att om Konungen
ej kunde eftergifva anklagarens andel af ådömde
böter, skulle af samma skäl Kronans och Häradets rättighet
af Nåd ej kunna efterskänkas.
Herr Boigmästaren Egge: Jag kan icke, lika med
Herr Justitim-Ombudsman, finna stadgandet i 25 § af
Regerings-Formen vara så tydeligt, att Konungen efter
denna § ovilkorligt äger eftergifva målsägandens andel
i böter.
I vissa mål, t. ex. 9 Cap. 11 § Hand.-Balken, äro
böterne målsägandens ensak. I andra, der målsäganden
ensam äger att kära, 35 Cap. 3 och 4 §§ MissgerniugsBalken,
utgör andelen i böterne dess enda skadestånd.
I de mål, som åklagas af Jägeribetjente, utgör
denna andel deras enda lön, och nästan samma förhållande
är med Länsmän, Stads- och Landsfiscaler, hvilka,
med antingen ingen eller otillräcklig lön på Stat, böra
föda sig af tjensten.
Medgifvandet af en oinskränkt rättighet för Konungen
till efteigift af sådana böter skulle således leda till
flere olägenheter, verkande på egendomsrätten, och Högsta
Domstolen bar icke vid något enda tillfälle följt denna
princip. Men man har af Constitutions-Utskottet icke
äskat hvarken förändring, tillägg eller förklaring af §:n,
hvilken jag, så vidt den rörer Konungens rätt att göra
Nåd samt att eftergifva Kronans andel af böter, anser
vara klar och bestämd.
Bilaga C till Mern. N:o 7.
419
Herr Doctor Wijkman förenade sig i den önskan,
att §:n såsom tydlig och bestämd måtte förblifva oförändrad.
Hvarefter öfverenskoms, att då fråga om förbättring
af Regerings-Formens 25 § ej vore väckt, utan
endast om dess mer eller mindre tydelighet, kunde Beredningen
ej anse densamma i sådant afseende tarfva
någon förändring.
Bilaga C till Meni. N:o 7.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcott den 10 Julii
1812.
Upplästes Fördelningens Protocoll för den 12 Junii,
angående den af Riksens Högloft. Ständers Justitise-Ombudsman
väckta och till Utskottet remitterade fråga:
»Huruvida 25 § Reg.-Formen och den deruti Konungen
tillagde höga rättighet att i brottmål göra Nåd borde
sålunda förstås, att samma rättighet icke kunde sträckas
till eftergift af andra böter än Kronans andel i desamma».
Herr Lagman Sandberg: Jag anser Lagens stadgande
i detta rum vara så tydligt och klart, att ingen
Domare kan derom hafva misstagit sig, hvarföre någon
förklaring deröfver icke tarfvas.
Herr Grefven och Ordföranden: Konungens höga
rätt att göra Nåd grundar sig derpå, att förekommande
omständigheter kunna göra Lagens på förhand bestämda,
ovilkorligen ålagda straff för strängt.
Men detta medel att förekomma obillighet i Lagens
utöfning kan intet verka på tredje mans rätt, det vill
säga åklagarens, som genom gifven Lag har gifven rättighet
till viss andel i böter, dem Konungen alldeles icke
kan hafva rätt att efterskänka.
Herr Kammarherre Silverstolpe: Jag vet väl, att
Lagen af Konungen tillämpas enligt dessa grunder, och
tror, att han, såsom Police-magtens Chef, har så mycket
större skäl att ej eftergifva åklagarens andel i böter,
420
Riksdagen 1812.
hvarigenom brotts upptäckande befordras; men anser ändock
närvarande stadgande innebära någon otydlighet.
Herr Borgmästaren Egge: Åberopade sitt afgifne
yttrande i Beredningens Protocoll.
Herr Kammarherre Silverstolpe: Otydligheten består
efter min tanka derutinnan, att intet bestämdt stadgande
finnes, huru de böter böra anses, som tillfalla Häradet.
Jag tror detsamma vara tredje man, såväl som
någon annan.
Herr Grefven och Ordföranden: Ja visserligen, emedan
Konungens rätt att göra Nåd uppkommit för att
mildra Lagens oböjlighet och bestämda tillämpning, genom
eftergift i brottslingens straff och Kronans rätt, utan
förnärmande af enskildtes lagliga rättigheter. Hvilket
efter min tanka kunde få blifva grunden för Constitutions-Utskottets
Betänkande öfver denna fråga.
Herr Doctor Wijhnan önskade, att Utskottet ej
mätte i dess Betänkande inlåta sig i något raisonnement.
Herr Kammarherre Silverstolpe: Om frågan besvaras
i enlighet med dess framställning, så skulle Utskottets
Utlåtande blifva, att som Justitise-Ombudsmannen
endast anfört sina enskildta tankar om ämnet, utan
att dervid begära någon åtgärd, så hade ConstitutionsUtskottet
ej ansett sig böra upptaga dem till pröfning.
Utskottet, som gillade detta förslag, beslöt, att Betänkande
skulle i enlighet dermed till Riks-Stånden afgifvas.
Memorial N:o 8.
421
N:o 8.
Memorial i anledning af väckt motion om
tillägg till Instructionen för Riksens Ständers
Justitia:-Ombudsman.
Genom remiss ifrån det Hedervärda BondeStåndet
af den 3 sistlidne Junii har Constitutions-Utskottet
emottagit ett samma dag af
Riksdagsmannen Erik Svensson från Bohus Län
uppläst Memoria], angående Justitiae-Ombudsmannens
åliggande att befordra skyndsamhet i
den lagliga gången af Riksens Ständers fattade
beslut och gjorda hemställningar. Vid företagen
pröfning af denna Motion har ConstitutionsUtskottet
funnit densamma innehålla ingenting
annat, än hvad förut i Justitiae-Ombudsmannens
Instruction finnes innefattadt; och enär derjemte
till det åsyftade ändamålet troligen intet
annat medel än de föreskrifne kan uppgifvas,
som icke kunde leda till åtgärder, förnärmande
för den verkställande magten, trodde Utskottet
det böra förblifva vid hvad redan är föreskrifvet.
örebro den 28 Julii 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J- A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. And. Aberg A:son.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 3 bilagor (A—C).
422
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet hos Hedervärda
Bonde-Ståndet vid Urtima Riksdagen i Örebro
den 3 Junii 1812.
S. D. Riksdagsmannen Erik Svensson från Bohus
Län inlemnade ett nu uppläst så lydande:
Vördsamt Memorial.
Uti den af Riksens Ilögloflige Ständer för deras
Justitise-Ombudsman den 27 Februarii 1810 utfärdade
lnstruetion innehåller väl 21 §, att honom åligger i Konungens
Cancellie emottaga Kongl. Maj:ts utfallande Resolutioner
öfver sådane under Riksdag andragne underdåniga
Besvär af Riksens Ständer i allmänhet, Stånden
hvar för sig, eller af en hel Landsort eller Stad, som icke
innan Riksdagens slut kunna af Kongl. Maj:t i Nåder
afhjelpas, och att om deras afgörande, der så fordras
skulle, hos vederbörande föredragande påminnelser göra;
och genom den vid sista Urtima Riksdag meddeldte Förklaring
öfver 14§är det J ustitise-Ombudsmannen ålagdt
att vid hvarje Riksdag för Riksens Ständer uppgifva,
hvilka af deras vid sistförflutne Riksmöte fattade beslut
och gjorde hemställningar blifvit af Konungen gillade,
utfärdade och i verket stälde.
Men på intet ställe tinnes någon uttryckelig förbindelse
för Justitise-Ombudsmannen stadgad att följa sådane
ärender med dess uppmärksamhet eller i ordentelig
väg befordra skyndsamhet i den lagliga gång, hvartill
ett passivt förhållande eller en blott påminnelse icke
alltid torde göra tillfyllest. — Och för Landets Allmoge
vore det i synnerhet nödvändigt att vara förvissad, det
dess allmänna angelägenheter, hvilka ofta betydeligen
lida af tidens utdrägt, stodo under en så kraftfull Embetsmans
vård, hvarigenom också den vidlyftighet kunde
undvikas att vid en påföljande Riksdag förnya, hvad vid
en föregående redan blifvit föredragit, dertill mången
Riksdags-Fullmägtig af dess Committenters påyrkande
eljest är föranlåten.
Bilaga B till Mern. N:o 8.
423
Jag tycker mig således hafva anledning till mina
Medbröders och samtelige Riksens Högloft. Ständers vidare
bepröfvande vördsammast hemställa, om det icke
kunde blifva Justitise-Ombudsmannen uttryckeligen föreskrifvit
att ifrån den stund, förteckning på oafgjorde
ärenden af ofvannämndo beskaffenhet af Ståndens Cancelliet-
honom tillställes, med sorgfällighet iakttaga allt
hvad på dess Embete ankommer, för att befordra deras
skyndsamma slut och i dess berättelse vid nästa Riksdag
omständeligen uppgifva, hvad anstalt han dertill vidtagit,
och hvaruppå ett sådant beslut då kan bero. Örebro
den 3 Junii 1812.
Erik Svensson,
från Bohus Län.
Remitterades till Constitutions-Utskottet.
' Ex Protocollo
G. Brinkman.
Bilaga B till Mern. N:o 8.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft
Ständers Coust itutions-Ut skotts 2:dra Fördelning
den 11 Junii 1812.
Upplästes:
Utdrag af Hederv. Bonde-Ståndets Protocoll af
d. 3 Junii 1812, innehållande Ståndets beslut att till
Constitutions-Utskottet remittera ett af Riksdagsmannen
Erik Svensson från Bohus Län samma dag uppläst Memorial,
med anförande: att det väl genom lnstruetion
af d. 27 Febr. 1810 vore R. S. Justi ti se-Ombudsman
ålagdt att i Konungens Cancellie uttaga Kongl. Maj:ts
utfallande Resolutioner öfver sådana, under Riksdag andragne
underd. Besvär, af Riksens Ständer i allmänhet,
Stånden hvar för sig, eller af en hel Landsort eller Stad,
sorn icke innan Riksdagens slut kunna af Kongl. Maj:t i
424
Riksdagen 1812.
Nåder afhjelpas, och att om deras afgörande, der så
fordras skulle, hos vederbörande föredragande påminnelser
göra; äfvensom enligt den vid sistl. Riksdag ineddelte
Förklaring öfver 14 § han äger att vid hvarje
Riksdag för Riksens Ständer uppgifva, hvilka af deras
vid sistförflutne Riksmöte fattade beslut och gjorde hemställningar
blifvit af Konungen gillade, utfärdade och i
verket stälde; men någon uttrycklig förbindelse för R. S.
Justitise-Ombudsman på intet ställe finnes stadgad att
följa sådane ärender med dess uppmärksamhet eller i
ordentelig väg befordra skyndsamhet i den lagliga gång,
hvartill ett passivt förhållande eller en blott påminnelse
icke alltid torde göra tillfyllest; hvarföre hemställes, om
det icke kunde blifva Justitise-Ombudsmannen uttryckeligen
föreskrifvit att ifrån den stund, förteckning på
oafgjorde ärender af ofvannämnde beskaffenhet af Ståndens
Cancellier honom tillställes, med sorgfällighet iakttaga
allt, hvad på dess Embete ankommer, för att befordra
deras skyndsamma, slut och i dess berättelse vid
nästa Riksdag omständeligen uppgifva, hvad anstalt han
dertill vidtagit, och hvarpå ett sådant slut då kan
bero.
Då Erik Svensson ej förmått uppge något sätt, huru
Riksens Ständers Justitise-Ombudsman annorlunda än
genom påminnelser hos den föredragande skulle kunna
påskynda afgörandet af ofvannämnde mål, och detta Memorial
för Justitise-Ombudsmannen således ej föreslår någon
annan skyldighet, än som i dess Instruction redan är
honom ålagd, har Beredningen icke ansett nödigt att
dermed taga någon vidare befattning.
Bilaga C. till Mern. N:o 8.
425
Bilaga C till Mern. N:o 8.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
i 812.
Föredrogs och gillades hvad Fördelningen den 11
Junii beslutit angående Riksdagsmannen Erik Svenssons
Memorial om Justitise-Ombudsmannens åliggande att befordra
skyndsamhet i den lagliga gången af Riksens
Ständers fattade beslut och gjorda hemställningar. Hvaröfver
Betänkande till de respective Stånden skulle afgifvas.
426
Riksdagen 1812.
lV:o 0.
Memorial med förslag till nytt moment i
56 § Reg ering s-F'ormen ang. sättet för
Grundlagsfrågors helland ling.
När Constitutions-Utskottets Memorial, rörande
den sedan sista Riksdag hvilande fråga,
huru med afseende på 56, 81, 82 och 84 §§ Regerings-Formen
förslag till förändringar i Grundlagarne
hos Riksens Ständer vid afgörande böra
behandlas, den 9 sistlidne Junii hos Riksens
Ständer föredrogs, blef detsamma af Högvördige
Preste-Ståndet och det Hedervärda Bonde-Ståndet
alldeles ogilladt, men af Högloflige Ridderskapet
och Adeln och det Yälloflige Borgare-Ståndet
till Constitutions-Utskottet med anmärkningar
återförvisadt. Ehuru Utskottets afgifna förslag
således alldeles är förfallet och frågan för denna
Riksdag afgjord, har dock Utskottet af de återremisserne
åtföljande anmärkningar funnit anledning
att med ett nytt förslag till Riksens
Ständer inkomma, så mycket häldre som de i
detta afseende saknade föreskrifter utgöra en
brist af ganska vådlig egenskap för våra Grundlagars
bestånd. Det förslag, sorn i följe häraf
nu aflemnas, kommer sålunda att, såsom vid
denna Riksdag utarbetadt, endast läggas på bor
-
Memorial N:o 9.
427
det för att vid nästkommande Riksdag till afgörande
upptagas; och lära Riksens Ständer
sjelfve tydeligen inse, att derest bland de gjorda,
eller ännu under loppet tillgörande Project till
förbättringar i Grundlagarne, något skulle befinnas
af den vigt, att det förtjenar antagas,
denna fråga gerna dessförinnan af Konung och
Ständer borde vara afgjord, till ett rättesnöre
för de öfrigas behandlingssätt, och att den således
bör vara en af de första, som vid nästa
Riksdag komma under Riksens Ständers pröfning.
Då alla Ståndens enhälliga röst är nödig
till Grundlags stadgande, har Utskottet varit
sorgfälligt att så ställa formerna, att det yttersta
beslutet genom proposition stäld på Ja
eller Nej måtte kunna fattas. Dertill fordrades,
att all sammanjemkning af meningar, i fall
de vid pröfningen af det första förslaget skulle
hos Riks-Stånden blifva skiljaktige, borde föregå
det definitiva beslutet, hvilket ej kunde innehålla
annat än ett fullkomligt gillande eller ett
rent afslag. Utskottet har derföre trott, att
denna jemkning borde ske vid samma Riksdag,
då frågan väckes och lägges på bordet, så att
den till afgörande med Ja o'ch Nej vid den nästföljande
måtte vara fullkomligen beredd. Den
förstärkning af Constitutions-Utskottet, som till
jemknings förrättande blifvit föreslagen, är således
af en helt annan beskaffenhet än de Nämnder,
som för de andra Utskotten i Regeringsformen
finnas föreskrifna. En lika afgöranderätt,
som de äga, kunde ej denna tillegnas, enär
yttersta af görande-rätten i dessa frågor måste
tillhöra Stånden sjelfva, hos hvilka allenast ett
Stånds veto gör tillfyllest att hindra ett förslags
antagande. Deremot, om, efter Utskottets för
-
428
Riksdagen 1812.
sök att förena Riks-Stånden till ett enahanda
Utlåtande, sådant ej lyckades, borde ett medel
linnas att genom omröstning per capita uppgöra
ett sådant bestämdt förslag, som utan förändring
kunde antagas eller förkastas. På detta
sätt har Utskottet trott sig bereda alla möjliga
tillfällen till frågornas granskning, meningarnes
jemförande, sinnenas förening och frågans sluteliga
rediga framställning, så ätt ett bestämdt
beslut måtte kunna fattas.
Denna förstärkning af Constitutions-Utskottet
har blifvit föreslagen endast till 20 personer
af hvart Stånd, dels med afseende på vissa
Riks-Stånds ringa personal, dels efter den analogie,
som vid de i Grundlagarna förut bestämda
Nämnder är emellan det primitiva antalet
af Utskottets Ledamöter och dess förstärkning;
så att när Stats-Utskottet, som består af
9 Ledamöter af hvart Stånd, der förstärkes till
30 personer, skulle här Constitutions-Utskottet
i samma förhållande förstärkas till ett sammanlagdt
antal af 20 personer af hvarje Stånd.
Efter dessa förklaringar får ändteligen Utskottet
nu till Riksens Ständer öfverlemna följande
förslag till nytt Moment i 56 § RegeringsFonnen:
»Frågor
om förändringar af stadganden i
Grundlagarne varda på följande sätt behandlade:
Tillstyrker Constitutions-Utskottet, hvad en Riksdagsman
hos detsamma i sådant afseende föreslagit
; eller utlåter sig Utskottet med till- eller
afstyrkande å en af Konungen i lika ändamål
gjord Proposition, varder Utskottets yttrande vid
samma Riksdag öfverlemnadt till Riksens Ständer,
hvilka vid densamma må derom kunna öfverlägga,
men icke vid densamma besluta. Göras
Memorial N:o 9.
429
i Riks-Ståndens Plena icke några anmärkningar
emot Constitutions-Utskottets yttrande, hvile
detsamma såsom ett Riksens Ständers Utlåtande,
hvaröfver först vid nästa Riksdag, och då endast
med Ja eller Nej, skall kunna beslutas,
och gälle då föreskriften i 75 § Riksdags-Ordningen.
Göras åter i Riks-Ståndens Plena emot
Utskottets yttrande anmärkningar, blifve de,
hvilka hvarje Riks-Stånd särskildt förklarar utgöra
dess gemensamma tankar, till ConstitutionsUtskottet
hänvisade. Utskottet åligge då att
samtelige Riks-Ståndens tankar till ett helt Utlåtande
i möjeligaste måtto sammanjemka och,
om oförenlige skilj aktigheter finnas, dem derjemte
till samtelige Riks-Ståndens behandlande
anmäla. Förena sig derefter samtelige RiksStånden
om ett enahanda Utlåtande, hvile det
till sluteligt antagande eller förkastande på tid
och sätt, som ofvan föreskrifne äro. Blifva åter
något Stånds tankar i någon eller några delar
skilj akti ge från de öfriges, och samma Stånd sig
icke efter de öfrige fogar, varde ConstitutionsUtskottet,
genom val af Riks-Ståndens Plena,
till slutelig jemkning förstärkt till ett antal af
Tjugu personer af hvarje Stånd, hvilka genom
samfäld, icke efter Stånd anstäld, omröstning,
skilj aktigheter ne förena, och det dymedelst fullständigt
beredda Utlåtandet hvile sedan till Riksens
Ständers afgörande, såsom ofvan sagdt är».
Orebro den 1 Augusti 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. Pehr Nilsson.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 7 bilagor (A—G).
430
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Mern. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott vid Urtima
Riksdagen i Örebro den 28 Julii 1812.
S. D. Vid öfverläggningen om sättet för Grundlagsfrågors
behandling, uppläste Biskoppen och Commendeuren
af Kongl. Nordstjerne-Orden, Herr Doctor J. A. Tingstadius,
följande skrifteliga anförande till Protocollet:
Frågor om ämnen, som höra till Riksens Ständers
öfverläggningar, böra utan tvifvel efter deras olika art
behandlas. En del, såsom till exempel de, hvilka fordra
Stats- och Bevillnings-Utskottens beredande, äro af den
beskaffenhet, ätt de hvarken tåla uppskof till en efterföljande
Riksdag eller på något närmare sätt röra RiksConstitutionens
grundpelare. För att derföre skyndsamt
kunna om dem besluta, är den utväg, i fall af Ståndens
skiljaktiga tankar, vidtagen, som föreskrifves uti 69 och
71 §§ Regerings-Formen, att de fleste röstandes mening
af hvardera förstärkta Utskottet kommer att gälla såsom
Riksens Ständers beslut.
Af annan art äro de ämnen, som närmast röra
Riks-Constitutionens grund och derföre icke tåla ett
skyndsamt afgörande. Sådana äro Grundlagsfrågor,
hvarom, i enlighet med Regerings-Formens 81 §, visligen
stadgas uti 75 § af Riksdags-Ordningen, att till Grundlags
stiftande, upphäfvande, förändring eller förklaring
fordras alla Riks-Ståndens sammanstämmande beslut.
Här kan, efter min tanka, ingen förstärkning af
det Utskott, till hvars beredande målet hörer, äga rum,
ej heller vara behöfligt, emedan i alla händelser ett Stånds
ogillande af den väckta frågan är tillräckligt för dess
nedläggande. Skulle vid frågor af denna art skiljaktigheter
i Ståndens meningar sig förete, af så ringa betydenhet,
att de tåla jemkning, må en sådan verkställas
igenom Deputerade af hvart Stånd, under namn af Jemknings-Utskott.
Men skulle ett Stånd likafullt förblifva
vid sin särskildta tanka, måste frågan förfalla. Enär
jag derföre å ena sidan icke kan göra mig begreppet om
ett Utskotts förstärkning, utan någon rätt till afgörande
Bilaga A till Mern. N:o 9.
431
beslut i förekommande ämnen, bör jag å den andra
hvarken förmoda eller tillstyrka, att Riksens Ständer en
sådan rätt i anseende till frågor om Grundlagen åt något
slags Utskott eftergifva.
Att detta mitt yttrande till Protocollet må varda
Högloft. Constitutions-Utskottets Betänkande i närvarande
ämne till Riksens Högloft. Ständer följaktigt, anhåller
jag vördsammast.
Herr Prosten Doctor Falk anförde: Med Herr Biskop
Tingstadii yttrade tankar förenar jag mig så mycket
mera, som jag icke kan finna, huru den princip för Grundlagsfrågors
behandlande, hvilken i Regeringsformens 56
samt 81, 82 och 83 §§ finnes lagd och särdeles i den
sistnämnde §:n blifvit till oförändradt iakttagande tydeligen
uttryckt, må kunna bevaras orubbad genom någon
anstalt, vare sig med Nämnd, förstärkt Utskott eller
Jemknings-Committée, med det uppdrag, att dess beslut
eller utlåtande skulle binda Riksens Ständer endast till
bejakande eller afslag af samma utlåtande, utan all vidare
yttranderätt. Sjelfva detta yttersta, hvarje RiksStånds
så kallade liberum veto, får ock, efter min tanka,
^ ett särdeles utseende, då det exerceras öfver ett förut
såsom samteliga Ståndens enstämmiga tanka, genom
Nämndens eller Jemknings-Committéens behandling, erkändt
förslag. Korteligen, jag afstyrker för min del detta
sätt att behandla Grundlagsfrågor och yrkar de ofvannämnde
§§:nes orubbade bibehållande och efterföljd, med
den tillfredsställelse att, om genom i der gifna föreskrift
hända skulle, att någon nyttig funnen Grundlags förklaring
eller förändring skall komma att förfalla eller hvila
på en tid, densamma af tiden ännu mera mognad och
genom ännu allmännare spridd upplysning stärkt icke
lärer gå för alltid förlorad.
Jag anhåller, att detta äfven får till Riks-Stånden
åtfölja Utskottets Betänkande.
I anledning af Herr Biskop Tingstadii och Doctor
Falks begäran, skulle deras föregående särskildte meningar
biläggas Constitutions-Utskottets Betänkande om
Grundlagsfrågors behandlingssätt. Ut supra.
Ex Protocollo
G. A. Silverstolpe.
432
Riksdagen 1812.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott vid Urtima
Riksdagen i Örebro den 1 Augusti 1812.
S. D. Efter det Utskottets afgifvande Betänkande
med förslag till nytt Moment i 56 § Regerings-Formen
blifvit till justering uppläst, yttrade Biskoppen och Commendeuren
Herr Doctor Tingstadius:
För min del finner jag med Riks-Ståndens rätt icke
förenligt att, sedan ett eller flera Stånd med sitt ogillande
nedlagt en väckt fråga om Grundlagen, densamma
å nyo må behandlas af Constitutions-Utskottet med eller
utan förstärkning, på det sätt, att derom icke röstas
Ståndsvis, utan efter beräkning af de fleste röstandes
meningar.
Intet hindrar, att förändrade former af en fråga
såsom nya frågor af ett Utskott utan all förstärkning
kunna framställas till gillande eller ogillande. Men icke
kan jag tillstyrka, att Riks-Stånden underkasta sig sådant
tvång att endast med Ja eller Nej besvara någon
framstäld fråga under hvad form som häldst.
Hvilket Herr Biskoppen anhöll måtte, såsom tillägg
till dess förut i ämnet yttrade mening, Utskottets Betänkande
åtfölja.
Ut supra. Ex Protocollo.
Bilaga B till Mern. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 junii
1812.
Föredrogs Utdrag af Protocollet hållet hos Högloft
Ridderskapet och Adeln den 9 innevarande, angående
återremiss af Constitutions-Utskottets från sistlidne Riksdag
hvilande Betänkande om Grundlagsfrågornas Behandlingssätt,
hvarvid
Herr Rothlieb, Carl Fredric, (se nedan N:o 1)
Friherre af Wetterstedt, Gustaf, (se nedan N:o 2) och
Bilaga B till Mern. N:o 9.
433
Friherre Cederström, Jacob, (se nedan N:o 3)
gjort anmärkningar, som nu upplästes och öfverlemnades
till närmare pröfning af Utskottets Andra Fördelning.
N:o 1. Skriftligt anförande af Herr Rothlieb,
Carl Fredric, till Högloft. Ridderskapet
och Adelns Protocoll, uppläst den 9 Junii
1812.
Uti Högloft Constitutions-Utskottets vid sista Riksdag
afgifna och nu till Ridderskapet och Adelns pröfning
öfverlemnade Betänkande, angående sättet att behandla
frågor om ändring i Grundlagarne, är tillräckeligen
utredt och upplyst, att dylika frågor icke utan
våda att föras utur deras åsyftade riktning kunna behandlas
enligt 56 § Regerings-Formen, och att, då i detta
afseende någon annan bestämd föreskrift icke finnes
hvarken i Regerings-Formen eller Riksdags-Ordningen
vidare än att Riks-Ståndens sammanstämmande beslut
fordras till Grundlags stiftande, upphäfvande eller ändring,
det är nödigt till vinnande af ett sluteligt resultat att
stadga en bestämd reglementarisk form för Grundlagsfrågors
behandling och afgörande. Med åsigten fästad
på detta förhållande, har bemälte Constitutions-Utskott
till nuvarande Ständers pröfning och beslut tillika öfverlemna!
ett förslag till de föreskrifter, som Utskottet ansett
leda till ändamålet.
Vid detta förslag skulle, enligt min tanka, föga
vara att anmärka, om icke Utskottet deruti syntes hafva
utgått från en principe, som förutsätter en i Constitutions-Utskottets
hand lagd beslutande-rätt, hvilken jag
vågar anse mindre lämpelig och stridande mot de principer,
enligt hvilka öfverläggningssättet i allmänhet inom
Riks-Stånden är organiseradt.
I 3:e puncten föreslås, att Utskottet skulle äga rättighet
att bestämma, hvilka anmärkningar vid en Grundlagsfråga
kunde leda till någon annan ej förberedd
förändring och följakteligen böra anses som en ny
fråga, hvilken bör hvila till nästa Ständers sammankomst.
Häruti igenkännes väl Utskottets alltid yttrade och
på sanna grunder byggda omtanka att motarbeta hastiga
19
434
Riksdagen 1812.
och således oftast omogna beslut om ändringar i Grundlagarne.
Men månne Utskottets rättighet i dylika fall
kan sträcka sig till fattande af ett definitivt beslut?
Ehuru jag icke inser någon våda härvid kunna uppstå
vid en fråga af sådan egenskap som denna, får jag dock
hemställa, huruvida en sådan åtgärd vore enlig med de
för andra ärenders behandling och afgörande föreskrifne
former, och om en Corporation, organiserad endast för att
utreda och bereda vissa till dess granskning öfverlemnade
frågor, kan annorlunda än som en hemställan till sina
principaler afgifva resultatet af sina arbeten. Om, emot
förmodan, Riks-Stånden ej skulle kunna förena sig uti
afgörandet af en sådan fråga som denna, skulle ej 3
Stånds pluralitet kunna bestämma ett beslut och, om 2
Stånd stannade emot 2, frågan anses vara i sitt första
skick utan afseende på de gjorde anmärkningar?
Vid redaction af en ny § i Riksdags-Ordningen torde
äfven böra iakttagas, att denna punct icke, såsom i Utskottets
Betänkande, bestämdt förutsätter, att sådane
anmärkningar göras, som skulle föra den ventilerade
frågan utur sin afsedda riktning, utan borde den så
uppställas, att, om Utskottet fann de gjorde anmärkningar
af egenskap att medföra en oberedd förändring, ägde
Utskottet att sådant hos Riks-Stånden anmäla och sitt
yttrande afgifva, huruvida de borde anses för en ny fråga.
Uti 4:e puncten föreslås, att då ett sådant Utskottets
förslag, som i den 3:e omnämnes, återkommer, och anmärkningar
vid de delar, som vid samma Riksdag kunna
afgöras, blifva hos Riks-Stånden gjorda, skall bestämmas,
huruvida de anses som Ståndens anmärkningar, och sedan
de som sådana till Utskottet blifvit återremitterade och
Utskottet med sitt yttrande inkommit, skall detta yttrande
eller förslag icke annorlunda än till bifall eller afslag
någonsin kunna framställas.
Då ett Utskott, enligt hvad jag redan haft äran anföra,
uti intet fall kan anses äga en afgörande, utan endast
föreslående eller beredande magt, innefattar utan
tvifvel detta förslag en inskränkning i Riks-Ståndens
fria och obehindrade afgörande-rätt. Om ConstitutionsUtskottet,
oaktadt flere vid en fråga gjorde anmärkningar,
förblifver vid sin en gång yttrade tanka, huru skulle
dervid tillgå? Riks-Stånden blefve då, för att icke hindra
antagandet af den del af ett förslag, som vore enlig med
Bilaga B till Mern. N:o 9.
435
deras öfvertygelse, satte i nödvändighet att, utan afseende
på egna anmärkningar, antaga den, som vore stridande
deremot; och för att icke förfela vissa åsyftade föremål,
skulle de se sig oftare nödgade att bifalla än afslå, då
deras bifall innefattade endast en formalité, ej ett eget
afgörande beslut. Dessutom i händelse ett Stånd biföll
ett från Utskottet af sådan egenskap framstäldt förslag,
och ett annat Stånd afslog detsamma, huru skulle då
det åsyftade resultatet vinnas? Genom desse troligen
inträffande händelser fruktar jag, att många gagneliga
och efter tidernas skick nödige förändringar i Grundlagarne
dels skulle alldeles förfelas, dels fördröjas och
det gamla ofullkomliga fortfara att vara gällande.
I anledning af hvad jag nu anfört, kan med allt
skäl af mig fordras, att jag framställer något fullkomligare
i stället för hvad jag vågat klandra, men jag erkänner
upprigtigt min ringa förmåga dertill och min
vacklande öfvertygelse om fullkomligheten af hvad jag
vill föreslå; och utur stånd att utfinna något annat sätt
att definitive afgöra Grundlagsfrågor, får jag ödmjukast
hemställa, om icke i det fall, 4 § af Constitutions-Utskottets
Betänkande omnämner, dylika frågor kunde afgöras
genom en Nämnd, sammansatt af Constitutions-Utskottets
Ledamöter och vissa från hvarje Stånd utsedde,
på sätt 69 och 71 §§ Regerings-Formen föreskrifva, då
skiljaktigheter uppstå emellan Riks-Stånden om Stats-Regleringen
och Bevillningen, hvarvid äfven borde iakttagas
de af Utskottet vid berörde §§ vid sista Riksdag föreslagne
ändringar. Då frågor om upphäfvande eller ändring af
vissa delar af Grundlagarne äro i alla afseenden så vigtiga
och af ett lika stort, om ej i vissa fall större, inflytande
på samhällsbyggnaden än beskattningsfrågor, synas
de äfven fordra, att de behandlas med lika noggrannhet
och i enlighet med Riks-Ståndens ovilkorliga beslutanderätt.
Om Högloft Ridderskapet och Adeln beslutar att
återremittera Constitutions-Utskottets Betänkande, får jag
ödmjukast anhålla, att detta mitt anförande må remissen
få åtfölja.
436
Riksdagen 1812.
N:o 2. Transsumt af Högloft. Ridderskapet
och_ Adelns Rrotocoll vid Urtima Riksdagen
i Örebro den 9 Junii 1812.
Friherre af Wetterstedt, Gustaf, anförde:
Då jag nu, i ett ämne af så stor och allmän vigt
som det ifrågavarande, går att utbedja mig några ögonblick
af Högloft. Ridderskapet och Adelns uppmärksamhet,
sker det med ett billigt misstroende till mitt eget
omdöme, under ett fortsatt hopp om den välvilja, som
Ridderskapet och Adeln mig ofta visat, och med en rättvis
aktning för de värde Ledamöter af Riksens Ständer,
som deltagit i Constitutions-Utskottets förslag af den 16
October 1810, och hos hvilka jag alltid hoppas få bibehålla
ett gammalt anspråk på vänskap och förtroende.
Utskottet har, som orden lyda, med uppmärksamheten
fästad lika mycket på Grundlagens helgd som på
Riksens Ständers rättigheter, trott sig finna i anseende
till behandlingen af Grundlagsfrågor någon motstridighet
mellan de stadganden, som innehållas i 56 § RegeringsFormen
och hvad som i de 81, 82 och 84 §§ föreskrifves.
Utskottet har af detta skäl ansett sig böra hemställa
till Riksens Ständers pröfning och beslut, huruvida icke
en norm borde i förväg bestämmas för dylika frågors
lagliga afgörande, och i detta ändamål uppgifvit ett förslag,
som hufvudsakligen innefattar, att de ändringar eller
förbättringar i Grundlagarne, som vid en Riksdag blifvit
väckte och innehållas i det Betänkande ConstitutionsUtskottet
till Riksens Ständer afgifver, må, under loppet
af samma Riksdag, till följe af de i Stånden först individuelt
och sedan ståndsvis deremot gjorde anmärkningar,
tvänne särskildta gånger af Utskottet kunna omarbetas
och sammanjemkas, för att sluteligen, utan förändring
eller rättelser, till bifall eller afslag i Stånden framställas.
Jag förmodar, och allt synes bestyrka denna min förmodan,
att anledningen till denna föreslagna method blifvit
hämtad från den hufvudsakeliga grundsats, att nya frågor
skulle ifrån de gamla och redan hvilande kunna afskiljas;
men jag tviflar på att hvad Utskottet föreslagit möjeligen
kan leda till det åsyftade ändamålet. Utom det att
gränslinien alltid skall blifva svår, om ej omöjelig, att
uppdraga mellan det som skall anses ledande till ett
förtydligande af stadgandet eller till en förbättring af
Bilaga B till Mern. N:o 9.
437
redactionen, och det, som bör betraktas under synpuncten
af egenteligen nya motioner, hvilka till en framtida pröfning
borde uppskjutas, innebär Utskottets förslag att
under loppet af samma Riksdag sammanjemka de gjorda
anmärkningarna, i möjeligaste måtto, som orden lyda,
efter hvars och ens åstundan, redan ett begifvande, som
förutsätter möjeligheten af nya frågors upptagande i detta
sålunda sammanjemkade förslag. Sjelfva omarbetningen
af samma Betänkande, som hvilat sedan sista Riksdag,
förbinder sig naturligen med begreppet om något nytt,
ty redaction och förtydligande af stil äga ett inskränkt
område. Således afvikes, enligt min öfvertygelse, på detta
sätt från den princip, hvarifrån Utskottet velat utgå. Det
skulle dessutom möjeligen kunna hända, att en enskild
man kunde få sin mening vid samma Riksdag yttrad,
intagen i Constitutions-Utskottets omarbetade Betänkande
och afgjord, då deremot Konungen, om hvars Propositioner
ej ett ord finnes omförmält i Utskottets förslag,
skulle se deras afgörande till den nästföljande Riksdagen
hänskjutet. Om Constitutions-Utskottet i sitt för tredje
gången till Riks-Stånden afgifne förslag, hvilket ovilkorligen
bör till afslag eller bifall framställas, skulle intaga
en erkändt ny fråga och sammanpara den med flera
andra, hvilande sedan sista Riksdag, så skulle Riksens
Ständer, på sätt af en värd Ledamot redan blifvit anmärkt,
antingen nödgas antaga allt, för att befordra nyttiga
och oumgängeliga förändringar, samt dymedelst bryta
stadgade former, eller ock förkasta allt, för att åt formernas
helgd uppoffra sjelfva sakens värde.
Jag kan således icke finna någon annan utväg än
valet mellan de tvänne, att Riksens Ständer anse och
behandla Constitutions-Utskottets förslag till ändring och
förbättringar i Grundlagarne i likhet med alla andra
Utskotts Betänkanden, hvilket synes afvika från Regerings-Formens
allmänna esprit, eller ock att det förslag,
som i förenämnde afsigt af Utskottet vid slutet af en
Riksdag blifvit gjordt, må vid början af den nästföljande
till bifall eller afslag underställas Riksens Ständers pröfning.
I sednare fallet bör Constitutions-Utskottet af de
gjorde anmärkningarne i Riks-Stånden, äfvensom af de
nya motioner, som under Riksdagens lopp till Utskottet
kunna öfverlemnas, formera ett helt, sorn sedermera underställes
Ständernas granskning och derefter, åter om
-
438
Riksdagen 1812.
arbetadt, öfverlemnas till Plena vid Riksdagens slut,
såsom uttrycket af Riksens Ständers gemensamma tankar
i afseende på Grundlagsfrågorne, för att, på sätt förut
omförmält är, vid den följande Riksdagens början oförändradt
antingen gillas eller förkastas. Härigenom tror
jag Constitutions-Utskottet blifva hvad det bör vara, en
redigerande beredning af Riksens Ständers tankar, ej en
magt, som i visst afseende, genom den sig ensamt förbehållne
rätt att bestämma, hvad som för gamla eller
nya frågor bör anses, upphöjer sig öfver Konung och
Ständer.
Här är nu hvarken tid eller tillfälle att ingå i någon
pröfning, huruvida den i Regerings-Formen bestämda
hvilotid för väckta frågor om förändringar i Grundlagarne
är nödig och nyttig; om icke Regerings-Formen
bordt stadga, att dessa förändringar när som hälst kunna
företagas och afgöras, så snart de 5 i lagstiftningen deltagande
magter, Konung och Ständer, derom i beslutet
sammanstämma; om icke egenskapen af en statsförfattning
eller våra egenteliga Grundlagar bör innebära en
princip af oföränderlighet, af fortfarande helgd, som endast
af en statshvälfning bör kunna brytas; om, då desse
Lagar sjelfve medgifva successiva förändringar, likväl den
allmänna granskningsrätt öfver deras värde, som är
hvarje författare öppen lemnad, icke i mer eller mindre
mon minskar den vördnad, de böra väcka, och det anseende,
sorn befästar deras efterlefnad; och om sluteligen
icke, till undvikande af flere olägenheter, hela Tryckfrihetslagen
kunnat inskränkas till hvad i 86 § af Regerings-Formen
finnes stadgadt, och allt det reglementariska
för utöfningen af en fri yttrande-rätt utgöra en Civiloch
Criminal-Lag, som af Konung och Ständer efter förekommande
omständigheter kunde bestämmas.
Men för att nu återkomma till mitt ämne, hvarifrån
jag törhända för länge aflägsnat mig, och hvarför
jag får utbedja mig Höglofl. Ridderskapet och Adelns
benägna tillgift, får jag ödmjukast hemställa, att, om
Ridderskapet och Adeln pröfvar nödigt, oaktadt enligt
hvad Herr Landt-Marskalken tillkännagifvit tvänne af
våra Med-Stånd redan afslagit ifrågavarande Constitutions-Utskottets
Betänkande, att återremittera detsamma
till Utskottet, denna återremiss då må äga rum jemte
de anmärkningar, som nu deremot blifvit gjorda.
Bilaga B till Mern. N:o 9. 439
Jag har ganska ofullständigt framstält mina tankar
i detta vigtiga ämne och underställer dem Höglofl. Ridderskapet
och Adelns upplystare pröfning. Jag tror mig
endast skyldig att sluta med en enskilt anmärkning:
den, att jag nu lemnat ett dubbelt bevis både på lättheten
att klandra och på svårigheten att i synnerhet i
frågor af så stort interesse som denna uppgifva ett förslag,
som kan tillfredsställa allas meningar.
N:o 3. Transsumt af Höglofl. Ridderskapet
och Adelns Protocoll vid Urtima Riksdagen
i Örebro den 9 Junii 1812.
Friherre Gederström, Jacob, yttrade:
Till hvad Herr Baron Wetterstedt yttrat, får jag
endast tillägga, att jag tror den enklaste form för beredande
och antagande af Grundlagsfrågor böra vara,
att vid den Riksdag, då något förslag till ändringar i
Grundlagarna till Constitutions-Utskottet inkommer, nämde
Utskotts förslag af Stånden granskas och sluteligen med
eller utan ändringar såsom förslag godkännes medelst
den behandling, som utstakas i 56 § Regerings-Formen
och i 73 § Riksdagsordningen för allmänna frågor, som i
Riksens Ständers Plena väckas, stadgad är; hvarefter
förslaget hvilar till nästa Riksdag, då det bör utan förändringar
eller tillägg antagas eller förkastas. — Derigenom
får Constitutions-Utskottet ej mer än den, Utskott
i allmänhet, gemensamma rättigheten att bereda målen,
och Riksens Ständer hafva sig förvarat att sjelfve afgöra,
huru förslaget till förändring skall vara upprättadt.
440
Riksdagen 1812.
Bilaga C till Mern. N:o 9.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskotts Andra Fördelning
den 15 Junii 1812.
Upplästes:
l:o Utdrag af Högvördige Preste-Ståndets Protocoll
af d. 9 Junii 1812, innefattande Ståndets fullkomliga
ogillande och afslag å R. H. S. Constitutions-Utskotts
sedan sista Riksdagen hvilande, d. 3 i denna månad
uppläste och nu ånyo föredragne Memorial af d. 16
Oct. 1810, angående förändring af Regerings-Formens 56 §.
2:o Utdrag af Vällofl. Borgare-Ståndets förenämnde
dags Protocoll, innehållande Ståndets beslut att, efter
förnyad föredragning af Constitutions-Utskottets vid sista
Riksdagen afgifne Betänkande, angående sättet hvarpå
Grundlagsfrågor böra upptagas och behandlas, till Utskottet
återförvisa frågan med de dervid nu förefallne, och
i detta Protocolls-Utdrag intagne Anmärkningar (se nedan).
3:o Utdrag af Hederv. Bonde-Ståndets Protocoll
af d. 9 Junii 1812, tillkännagifvande att Ståndet vid
förnyad föredragning af R. H. S. Constitutions-Utskotts
vid sistl. Riksdag d. 16 Oct. 1810 afgifne, påföljande
dag uppläste och derifrån hvilande Memorial, angående
formen och sättet för Grundlagsfrågors behandlande, ansett
56 § i Regerings-Formen och 44 § i Riksdags-Ordningen
så tillräckligen bestämma alla frågors handterande
och afgörande, som höra till Utskott, att BondeStåndet
icke funnit skäl antaga en mera utvidgad gräns
för Constitutions-Utskottet eller till dess i sådant afseende
afgifne förslag lemna bifall.
Herr Doctor Wijkman förklarade sig anse de nu
från 2 Stånd meddelade anmärkningar och återremisser
och de öfriges fullkomliga ogillande af Constitutions-Utskottets
vid förra Riksdagen afgifne Memorial oundvikeligen
föranleda till utarbetandet af ett nytt Betänkande
om sättet, huru förslag till förändringar i Grundlagarne
hos Riks-Stånden vid afgörandet böra behandlas,
Bilaga C till Mern. N:o 9.
441
Herr Assessor Arosenius: Då Grundlagen i sådant
afseende ej innehåller något stadgande, var det af så
mycken större vigt, att frågan om närmare bestämmande
häraf blifvit väckt, och ehuru Constitutions-Utskottets
förra project vore väl utarbetadt, kunde Assessorn, i enlighet
med pluralitetens beslut, ej annat än medge nödvändigheten
att sammanfatta ett nytt.
Herr Öfverste Schönström trodde, att alla frågor
om Grundlagarnes förändring ovilkorligen borde behandlas
enligt Regerings-Formens 81, 82 och 84 §§,
hvilka äfven i sådant afseende ej fordrat något tillägg,
om icke Constitutions-Utskottets Betänkande gifvit anledning
till tvifvelsmål.
Herr Doctor Wijkman: Då det sätt för behandlandet
af frågor om förändringar i Grundlagarne, som Utskottet
vid förl. Riksdagen uppgifvit, blifvit ansedt leda
till utvidgning af Constitutions-Utskottets rättigheter på
Ståndens bekostnad, och af sådane skäl afslaget, föreslår
jag, att, sedan ett Betänkande blifvit för andra gången
återförvist, Constitutions-Utskottets Ledamöter då
måtte tillökas genom ett visst antal af hvarje Stånd valde
personer, som i egenskap af nämnd äga att öfverse och
sammanjemka de Betänkandet åtföljande för hvarje Stånd
bestämda yttranden, och derefter framlägga sitt förslag
till ovilkorligt antagande eller förkastande. Med en sådan
förändring af Utskottets organisation, hvarvid det
är nödigt att noga utstaka, vid hvilka fäll denna nämnd
må äga rum, och begränsa dess rättigheter, att den ej
må äga veto, förmodar jag, att den i Grundlagarne stadgade
och i förenämnde Betänkande utvecklade princip,
hvarigenom, med bibehållande af Ständernas rättigheter
att förbättra, hufvudsakeligen åsyftas att förekomma alla
omogna och för Grundlagarnes bestånd vådliga förändringar,
orubbad må kunna bibehållas.
Herr Assessor Arosenius anmälte sig vara af samma
tanka och tilläde, att, sedan Constitutions-Utskottets förslag
till någon förändring i Grundlagarne till Utskottet
blifvit återremitteradt, borde det tillhöra en sådan nämnd
att afgöra, hvilka af de då i Riks-Stånden gjorde anmärkningar
böra anses innefatta nya frågor, som skola
hvila till nästa Riksdag, till skillnad från dem, som med
442
Riksdagen 1812.
Constitutions-Utskottets förslag äga sammanhang och
följakteligen, såsom lagligen beredde, utan uppehåll kunna
afgöras.
Herr Doctor Wijkman anmärkte, att en hufvudprincip
i nu gällande Constitution vore, att hvarje Stånd,
vid frågor om ändring af dess föreskrifter, måtte äga ett
veto, så att om ett Stånd afslår en derom väckt Motion,
förfaller frågan.
Herr Assessor Arosenius: Men om alla Stånden
uppge modificationer, skall Constitutions-Utskottet äga
att sammanjemka och förena dem.
Herr Doctor Wijkman: Då Herr Kammarherren
Silverstolpe, som vid sistlidne Riksdag väckt den nu förehafde
fråga till afhjelpande af en brist hos den Grundlag,
han sjelf bidragit att stifta, och i följe häraf noggrannast
öfvervägat de medel, som till detta ändamåls
vinnande leda, nu vore frånvarande, hemstälte Herr
Doctorn, om Beredningen med vidare företagande af detta
ämne behagade uppskjuta, intill dess Herr Kammarherren
kunde blifva till hälsan så vida återstäld, att Herr Kammarherren
vore i stånd att taga del i Beredningens öfverläggningar.
Beredningen instämde enhälligt i denna tanka och
beslöt att till Herr Kammarherren Silverstolpe uppdraga
att, så snart hälsan det tillät, författa en ny redaction
af Utskottets återremitterade Betänkande af den 16 October
1810; och skulle Herr Kammarherren i sådant afseende
erhålla del af den nu förefallne discussion.
Till Constitutions-Utskottets Andra Fördelnings Protocoll
den 16 Junii 1812.
Utdrag af Vällofl. Borgare-Ståndets Protocoll
vid Urtima Riksdagen i Örebro den 0 Junii
1812.
S. D. Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets vid
sista Riksdagen afgifne Betänkande, angående sättet hvarpå
Grundlagsfrågor böra upptagas och behandlas.
Bilaga C till Mern. N:o 9.
443
Herr Assessoren Arosenius begärde ordet och anförde:
Det
af Riksens Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott
vid Riksdagen i Örebro år 1810 afgifne Betänkande
af den 16 October samma år, som nu till afgörande blifvit
föredraget,-.tinner jag för min del så mycket mera vara skäl
att till alla delar godkänna och antaga, som detsamma
visserligen icke kan anses såsom åsyftande den ringaste
förändring af Regerings-Formen, utan blott såsom en
förklaring af densamma, grundad ej allenast i denna
Lags anda och åsyftning, utan till och med i dess ordeliga
lydelse. Uti 56 § Regerings-Formen stadgas nemligen,
huru i Ståndens Plena skall öfverläggas och beslut
fattas om Utskotts Betänkanden öfver allmänna frågor,
som uti Riks-Stdndens Plena väckas. Men då RegeringsFormens
81 § uttryckligen stadgar, att frågor om ändring
eller upphäfning af Rikets Grundlagar ingalunda
måga i Ståndens Plena väckas, kan sista punkten af
56 § visst icke tillämpas på slutliga afgörandet af Grundlagsfrågor,
utan synes mig Constitutions-Utskottets nu
föreslagne sätt till dylika frågors behandlande vara fullkomligen
svarande till ändamålet och i full öfverensstämmelse
med hvad i 81 § åsyftas. Det föreslagna tilllägget
i 56 § skulle således till och med synas öfverflödigt,
om ej erfarenheten lärde, att en Lag aldrig nog
karn förtydligas, hvilket af sjelfva denna frågas väckande
blifvit än ytterligare bestyrkt.
Ett enda förbehåll ville jag dock fästa vid antagandet
af Utskottets Betänkande. Skulle i framtiden
någon gång inträffa, att ett yttrande af ConstitutionsUtskottet,
som till Riksens Ständers slutliga ovilkorliga
antagande eller förkastande framstäldes, naturligen kunde
skiljas i tvänne eller flera delar, som med hvarandra
icke ägde ett nödvändigt sammanhang, bör det visserligen
stå Riksens Ständer fritt att dessa frågor hvar för
sig jakande eller nekande behandla, så att icke en för
Ständerna förhatlig sak någon tid må finna en lättad
ingång derigenom, att den sammanfogas med ett annat
ämne, åt hvilket de finna angeläget gifva sitt bifall.
Emot dem, som påstå att genom ofvan föreslagne
sätt till Grundlagsfrågors behandlande alltför mycken
magt inrymmes åt Constitutions-Utskottet, torde det vara
nog att erinra, det en ännu mycket större och till äfven
-
444 Riksdagen 1812.
tyrs vådligare arbitrage redan förut i sjelfva Grundlagen
är åt samma Utskott förbehållen, nemligen den att bestämma,
huruvida hvar och en väckt Grundlagsfråga
ens till öfverläggning må upptagas eller icke. De personer,
som af Ständerna sjelfva utväljas för att utöfva en
så' grannlaga domsrätt, böra väl icke heller rimligen
misstros i afseende på förmågan och viljan att väl och
till folkets bästa utarbeta sjelfva de gillade förslagen.
Herr Lagmannen Landberg: Dä Regerings-Formens
föreskrifter uti 56 §, jemförde med de stadganden, som
finnas dels uti Regerings-Formens 81 och 82 §§ och dels
uti 44 § af Riksdags-Ordningen, äro tillräcklige både för
Grundlagsfrågors väckande uti Riksens Ständers Plena
och då Kongl. Majit i Nåder föreslår någon ändring i
Grundlagarne, såsom ock för desse frågors behandling
och afgörande, och med Grundlagens esprit äfven väl
instämmer, att densamma icke bör förändras, utan att
en ovilkorlig nödvändighet sådant påkallar, hvartill i
detta fall icke någon anledning sig företett; tillstyrker
jag för min del, att Högloft. Constitutions-Utskottets förslag
härutinnan måtte ogillas och Regerings-Formens
ofvannämnde §§ bibehållas till deras kraft och verkan
orubbade, helst den föreslagne förändringen, i och för
sig sjelf betraktad, icke åsyftar mindre än att försätta
Regerings-Formen i det skick, att Riksens Ständers Plena
endast ägde delibererande, men Constitutions-Utskottet
beslutande rätten vid förändring eller omskapning af
grundvalarne för Rikets Stats-författning.
Herr Lagmannen och Vice Talmannen Sandberg:
Med sann högaktning för Högloft. ConstitutionsUtskottets
hemställan uti Memorial af den 16 October
1810, såsom syftande till det ändamål, att förslag till
Grundlagens förklarande eller förändring med varsamhet
bör behandlas, synes mig likväl mycken betänklighet
möta vid dess antagande: 56 § uti Regerings-Formen
stadgar tydligen, att, då vid Utskottens förslag uti allmänna
frågor sådane anmärkningar i Ståndens Plena
göras, som hindra förslagets antagande, skall Utskottet
erhålla del af desse anmärkningar för att derefter förslagen
ytterligare granska och jemka, och när ett sålunda
beredt förslag till Stånden återkommer, då äga de magt
att detsamma oförändradt eller med förändringar antaga
Bilaga C till Mern. N:o 9.
445
eller alldeles förkasta. Deruti göra 81 och 82 §§ ingen
ändring. Hvad med allmänna frågor förstås, förklarar 44 §
uti Riksdags-Ordningen, nemligen utom Konungens Nådiga
Propositioner sådane, som kunna eller böra komma under
samtlige Riks-Ståndens öfverläggning och pröfning, följaktligen
förnämligast förslag till förändringar uti Grundlagen,
de der icke utan genom Konungens och alla RiksStåndens
sammanstämmande beslut kunna afgöras. Att
uti sådane frågor besluta, dem oförändrade eller med
förändringar och rättelser antaga eller förkasta, det är
således Ståndens rätt; men denna rättighet blefve i märklig
måtto inskränkt, om Stånden ej finge utöfva den
annorlunda, än till ett blott gillande eller förkastande af
Constitutions-Utskottets förslag utan all förändring, och
de föreslagne tvänne återförvisningar skulle dessutom
medföra ett särdeles hinder och uppehåll uti Ståndens
definitiva beslut. I följd häraf och då jag för min del
anser alla förändringar eller förklaringar öfver Grundlagen
betänklige, utom i de fall 81 § i Regerings-Formen
omnämner, att de nemligen finnas högst nödige och nyttige,
hvilket, som mig förekommer, här icke inträffar,
föranlåtes äfven jag att styrka till afslag på Betänkandet,
och att 56 § af Regerings-Formen, såsom tydelig och
klar, måtte få förblifva oförändrad.
Herr Borgmästaren Kjellander:
Grunden för Högloft. Constitutions-Utskottets Betänkande
och förslag till en ny Lag för behandlingen af
frågor rörande Grundlagen och deras afgörande synes
vara hämtad från den förmodan, att, om Riksens Ständer
ägde begagna den i 56 § dem tillagde rättighet vid en
frågas föredragning andra gången i Riksens Ständers
Plena, att med förändringar eller tillsatser antaga Utskottets
Betänkande, kunde lätteligen ett af Utskottet
förberedt förslag igenom en sådan förändring erhålla en
ny och oväntad rigtning, hvilken för Grundlagens bestånd
kunde blifva vådelig och snart nog skulle till intet göra
de uti 81, 82 och 84 §§ till erhållande af en med mera
mognad förberedd granskning innefattade stadganden.
Lika litet jag för min del inser, att förändringar
och tillsatser i Utskottets Betänkanden skulle möjligen
förorsaka rubbning i Grundlagens esprit, derföre att de
af Riksens Ständer väckas och beslutas, lika litet inser
446
Riksdagen 1812.
jag skälen, hvarföre Riksens Ständer mera än deras Ombud
i Utskottet skulle vara blottstälde för misstag, eller
att deras omdömen och beslut snarare kunde blifva vådlige
för Grundlagens bestånd. Jag tror deremot, att
sedan Utskottets Betänkanden ifrån en Riksdag till en
annan bvilat oafgjorde, sedan de en gång med anmärkningar
återgått till Utskottets granskning, och åter
med dess utlåtande i Ståndens Plena föredragas, ingen
Ledamot i Stånden, som med uppmärksamhet följde ärendernes
gång, skulle möjligen förfela sig i omdöme och
beslut till den grad, som kunde helt och hållet till intet
göra de i 81, 82 och 84 §§ af Regerings-Formen innefattade
stadganden.
Då jag således icke kan neka Riksens Ständer hvarken
vilja eller förmåga att i ämnen af så mycken vigt
oväldigt yttra sina tankar, lärer frågan blifva, hvarföre
de skulle hafva förverkat den i 56 § dem tillagde rättighet
att med förändringar, jemkningar eller rättelser
antaga ett af Utskottet beredt förslag. Ännu har mig
veterligen ingen fråga, sedan Regerings-Formens antagande,
uppkommit, som kunde medföra nödvändighet att omskapa
denna §:s ordalydelse; och då erfarenheten, den
säkraste Domare öfver Lagars verkställbarhet och nytta,
ännu icke visat, att misstag om rätta ordatörståndet
eller svårighet vid, tillämpningen af samma § ägt rum,
lärer all ändring eller förklaring böra öfverlemnas åt
dem af framtidens Lagstiftare, som af erfarenheten funnit
någon sådan vara af nöden. Jag anser derföre intet skäl
förekomma att öfverlåta Riksens Ständers beslutande
rätt åt Constitutions-Utskottet, och jag hemställer, om
det icke skulle vara att betaga Riksens Ständer en af
deras heligaste rättigheter, om ett Utskotts förslag icke
med eller utan tilläggningar finge antagas, och för Ständerne
efter ett för andra gången återkommet Betänkande
endast återstode den magt, att detsamma gilla eller förkasta.
Alla frågor som röra Grundlagarne äro visserligen
de vigtigaste, som vid Riksdagar kunna förefalla; men
derföre inser jag icke, hvarföre Constitutions-Utskottet
framför andra Riksens Ständers Utskott skall äga ett
sådant företräde i afseende på sine förslag, att desse icke
kunna rättas, utan att helt och hållet ogillas, ty Riksens
Ständers Ombud kunna icke äga samma beslutande magt
som Riksen3 Ständer sjelfva. Sådant motsäges ju af alla
Bilaga C till Mern. N:o 9.
447
tiders Grundlagar, och Ståndens Plena skulle ju då inskränkas
endast till den angenäma sysselsättning att höra
sig föreläsas, hvad Utskotten beslutit, och dertill yttra de
enstafvige orden Ja eller Nej.
Med än vidare yrkande af ett orubbligt bibehållande
af 56 § i Regerings-Formen efter dess ordalydelse, förenar
jag mig i öfrigt med hvad Herrar Lagmännen Sandberg
och Landberg i detta ämne yttrat.
Herr Commerce-Rådet Nordlindh: Hvad de Tre
Herrar Ledamöter, som sist talat, anfört, instämmer så
fullkomligen med min öfvertygelse, att jag skulle fela
mot den Riksdagsmannapligt jag nu äger och förmodligen
aldrig mera kommer att utöfva, om jag icke dermed
förenade mig till alla delar.
Med Herr Lagmannen Landberg, Herr Lagmannen
och Vice Talmannen Sandberg samt Herr Borgmästaren
Kjellander instämde också Herr Borgmästaren Uddenberg.
Flerr Commerce-Rådet Santesson förklarade sig vara
af samma tanka som Herr Assessoren Arosenius.
Herr Borgmästaren Ullberg: Jag är äfven ense med
Herr Assessoren Arosenius, och skulle önska att de
Herrar Ledamöter, som yttrat sig vara af skiljagtig tanka,
ville uppgifva något annat sätt, än det Constitutions-Utskottet
föreslagit, för att tillvägabringa enhet i beslut och
bibehålla riktningen af projecterade ändringar i Rikets
Grundlagar. Vid sista Riksdagarne har funnits exempel
derpå, att Riksens Ständer förordnat ett särskildt, så
kalladt Jemknings-Utskott, för att sammanföra till ett
helt deras skiljagtige meningar i ämnen. Utskottets förslag
åsyftar i sjelfva verket ej annat, än en rättighet
för Utskottet att sammanjemka Riks-Ståndens olika tankar;
och om en sådan rättighet ej skulle blifva tillagd
Utskottet, så tviflar jag derpå, att fullkomlig öfverensstämmelse
i meningarne möjligen kan vinnas. Jag anhåller
derföre hos Herr Talmannen om proposition till
bifall af Utskottets Betänkande.
Herr Lagmannen Landberg: Jag får gifva tillkänna,
att jag egentligen fästat mig vid och grundat min yttrade
tanka på 83 § af Regerings-Formen, som innehåller, att
någon för framtiden gällande förklaring af Grundlagarne
448
Riksdagen 1812.
ej må stadgas utan i föreskrifven ordning. 56 § af Regerings-Formen
visar tydligen, kuru allmänna frågor böra
behandlas, och 81 § gör ej annan ändring deruti, hvad
Grundlagsfrågor angår, än att de icke måge väckas i
Ståndens Plena, utan skola anmälas bos ConstitutionsUtskottet.
Herr Lagmannen och Vice Talmannen Sandberg
instämde häruti.
Herr Assessoren Arosenius: Till stöd för min redan
yttrade mening får jag förklara, att jag anser 56 § i
Regerings-Formen i sitt nu varande skick alldeles icke
vara lämplig till frågor om ändringar i Grundlagarne.
Den innehåller tydligen, att blott sådana allmänna ämnen,
som väckas i Ståndens Plena, böra, på sätt deri vidare
föreskrifves, behandlas; hvaremot 81 § förutsätter en annan
ordning för Grundlagsfrågors behandling, då den,
efter hvad Herr Lagmannen Landberg redan anmärkt,
stadgar, att de icke få väckas i Plena, utan skola anmälas
directe hos Utskottet.
Herr Commerce-Rådet Nordlindh: Jag kan ej finna
annat, än att Regerings-Formens föreskrift är tillräcklig
utan någon förändring eller tillsats. Likväl får jag tillstå,
att framställningen af ämnet är utaf så hög omfattning,
att jag icke tillåter mig att följa det med mitt
omdöme. Till den påminnelse tror jag mig dock ej sakna
anledning, att, om Betänkandet bifalles, ConstitutionsUtskottet
då får en vidsträcktare och större magt, än
sjelfve Ständerne, af hvilka Utskottet likväl blifvit tillsatt
och utgör en för Grundlagsfrågors behandling afskiljd del.
Herr Bruks-Patronen Duvall och Herr Borgmästaren
Linde förenade sig hvar efter annan med Herr Lagmannen
Landberg, Herr Lagmannen och Vice Talmannen
Sandberg samt Herr Commerce-Rådet Nordlindh.
Herr Borgmästaren Nensén: Såsom Ledamot af
Constitutions-Utskottet vid sista Riksdagen får jag förklara,
att jag till alla delar instämmer med Herr Borgmästaren
Ullberg.
Då vidare ej anfördes i hufvudsaken, väckte Herr
Talmannen fråga om proposition och formen af densamma.
Bilaga C till Mern. N:o 9.
449
Härvid yttrade Herr Commerce-Rådet Nordlindh,
Herr Lagmannen och Vice Talmannen Sandberg samt
Herr Lagmannen Landberg, det de trodde, att propositionen
borde ställas på bifall eller afslag af Utskottets
Betänkande, hälst flere hörts vara för ogillande af Utskottets
förslag, och, i fall denna tanka vunne pluralité,
det skulle vara utan ändamål att låta frågan återgå till
Utskottet; tilläggande Herr Commerce-Rådet Nordlindh,
att han för sin del likväl ej äskade votering; hvaremot
Herr Assessoren Arosenius, Herr Borgmästaren Ullberg,
Herr Borgmästaren Örnberg och Herr Borgmästaren
Norström yrkade på proposition till bifall eller återremiss,
enär anmärkningar blifvit gjorde, som hindrade
antagande af förslaget.
Herr Talmannen framstälde till Ståndet följande
proposition: »Bifaller det Vällofl. Ståndet ConstitutionsUtskottets
nu uuder öfverläggning förehafle Betänkande,
angående sättet, hvarpå Grundlagsfrågor böra upptagas
och behandlas?»
Härtill ropades Ja och Nej om hvartannat.
Herr Talmannen förklarade: Då meningarne äro
skiljaktige och pluraliteten följaktligen ej kan utrönas
annorlunda än genom votering, får jag göra Ståndet
denna voteringsproposition:
»Den, som bifaller Utskottets Betänkande, skrifver
Ja; den det ej vill, skrifver Nej. Vinner Ja, är Betänkandet
antaget. Vinner deremot Nej, återförvises frågan
med de vid Betänkandet skedde anmärkningar».
Propositionen godkändes, och verkstäldes derefter
voteringen med slutne sedlar och lemnade, sedan en
blifvit aflagd, det utslag, att 14 Ja voro gifne emot
36 Nej.
Sorn Nej sålunda vunnit, så skulle frågan återgå till
Utskottet, och Utskottet lemnäs del af anmärkningarne.
Ut supra.
Ex Protocollo
J. J. Bergström.
450
Riksdagen 1812.
Bilaga D till Mern. N:o 9.
Frotocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Utskotts Andra Beredning den
4 Julii 1812.
Sedan Riksens Höglofl. Ständers (konstitution s-Utskotts
vid förra Riksdagen, under den 16 October 1810,
afgifne Betänkande om sättet, kuru förslag till förändringar
i Grundlagarne vid afgörandet kos Riksens Ständer
böra behandlas, af tvänne Stånd ogilladt ock af de
öfrige återförvist, till Utskottet återkommit, kade dess
Andra Fördelning, till hvars beredning detta mål blifvit
öfverlemnadt, till Herr Kammarherre Silverstolpe uppdragit
att utarbeta en ny redaction af Utskottets förenämnde
Utlåtande.
Herr Kammarherre Silverstolpe anmälte, att denna
redaction nu vore färdig, så lydande:
»Frågor om förändringar af stadganden i Grundlagarne
varde på följande sätt behandlade. Tillstyrker
Constitutions-Utskottet, hvad en Riksdagsman hos detsamma
i sådant afseende föreslagit; eller tillstyrker, eller
afstyrker Utskottet en af Konungen i lika ändamål gjord
Proposition, varde Utskottets yttrande öfverlemnadt till
Riksens Ständer, hvilka genast vid samma Riksdag derom
öfverlägga, men icke vid densamma besluta. Göras i
Riks-Ståndens Plena icke några anmärkningar emot Constitutions-Utskottets
yttrande, hvile detsamma såsom ett
Riksens Ständers Utlåtande, hvaröfver först vid nästa
Riksdag, och då endast med Ja eller Nej, skall kunna
beslutas. Göras åter i Riks-Ståndens Plena emot Utskottets
yttrande anmärkningar, blifve de, hvilka hvarje Riksstånd
särskildt förklarar utgöra dess gemensamma tankar,
till Constitutions-Utskottet hänvisade. Utskottet åligge
då, att samtelige Riks-Ståndens tankar till ett helt Utlåtande
i möjeligaste måtto sammanjemka och, om oförenlige
skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samtelige
Riks-Ståndens behandlande anmäla. Förena sig derefter
samtelige Riks-Stånden om ett enahanda Utlåtande, hvile
det till sluteligt antagande eller förkastande, på tid och
sätt, som ofvan föreskrifne äro. Blifva åter något Stånds
Bilaga E till Mern. N:o 9.
451
tankar i någon eller några delar skilj aktige från de öfriges,
och samma Stånd sig icke efter de öfrige fogar,
varde Constitutions-Utskottet, genom val af Riks-Ståndens
Plena, till Trettio Personer af hvarje Stånd förstärkt till
en Nämnd, hvilken, på sätt 73 § Riksdags-Ordningen
stadgar, skiljaktigheterna afgöre, och det dymedelst fullständigt
beredda Utlåtandet hvile sedan, såsom ofvan
sagdt är.»
Och sedan den blifvit uppläst, beslöt Beredningen,
att den tillsvidare skulle hvila på bordet.
Bilaga E till Mern. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskotts Andra Fördelning
den 7 Julii 1812.
Det af Herr Kammarherren Silverstolpe omarbetade
och sedan Beredningens sammankomst den 4 Julii på
bordet hvilande förslag, huru väckte motioner om förändringar
böra behandlas, företogs nu till afgörande; och
sedan detsamma blifvit uppläst, yttrade Herr Assessor
Arosenius: att vid den i nämnde förslag antagne princip
kunde enligt dess tanka ingen anmärkning äga rum,
utan ansåg Herr Assessorn densamma vara den enda,
som till vinnande af det åsyftade ändamålet kunde upptänkas,
men hemstälde, om ej antalet af de Ledamöter,
som till Constitutions-Utskottets förstärkning blifvit bestämdt,
borde något förminskas.
Herr Kammarherre Silverstolpe förklarade, att
antalet af denna Nämnd ' vore af honom föreslaget till
Trettio personer af hvarje Stånd i öfverensstämmelse med
Regerings-Formens 69 och 71 §§, ej derföre att han icke
ansett rigtigare, att antalet af de tillökte Ledamöterne
ställdes i förhållande till det mindre antalet af Constitutions-Utskottets
Ledamöter, men derföre att han fruktat,
det Riksens Ständer ogerna skulle vilja öfverlemna förtroendet
att yttra sig å deras vägnar öfver Grundlags
-
452
Riksdagen 1812.
frågor åt ett ringare antal personer än deras, sorn äga
att afgöra Bevillningsfrågor.
Herr Assessor Arosenius: Det torde möta svårighet
vid att inom hvardera af de mindre talrika Stånden
kunna utse ett antal af Trettio Medlemmar, till hvilka
Ståndet hade det utmärkta förtroende, att på de öfriges
vägnar besluta om så vigtiga ämnen.
Herr Kammarherre Silverstolpe erinrade, att Nämndens
på föreslagne sätt afgifne Utlåtande endast vore ett
fullständigt beredt Betänkande, som till nästa Ständers
sammankomst borde hvila, för att då med Ja eller Nej
deröfver beslutas.
Då ingen anmärkning af Beredningens Ledamöter
vidare framstäldes mot den af Herr Kammarherren nu
föreslagne redaction af Utskottets vid förflutne Riksdagen
sammanfattade Betänkande om sättet att behandla Grundlagsfrågor,
proponerade Herr Kammarherren Beredningen
att antaga detta förslag för att till granskning i Utskottets
Pleno detsamma sedermera meddela.
Hvilken proposition enhälligt bifölls.
Bilaga F till Mein. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 28 Julii
1812.
Företogs till afgörande det från Andra Fördelningen
ingifna och på bordet hvilande förslag till stadgande om
Grundlagsfrågors behandlingssätt, hvilket nu upplästes.
Herr Doctor Wijkman: Mig torde tillåtas att till
Utskottets bedömmande få hemställa tvänne anmärkningar:
l:o) att ett Stånds decisiva nekande rätt eller, om jag
så får säga, Veto vid Grundlagsfrågors afgörande borde
i förslaget vara bestämdare uttryckt; 2:o) att det stora
antalet af 30 personer af hvarje Stånd i Nämnden skulle
medföra den olägenhet, att, då Preste- och Borgare-Stånden
hvar för sig sällan utgöra mer än 50 personer, så
Bilaga F till Mein. N:o 9.
453
skulle Ståndets beslut öfver én Grundlagsfråga, som passerat
Nämnd, synas antingen på förhand bestämdt eller
tillintetgjordt genom Ståndets pluralitet, som i Nämnden
deltagit.
Herr Assessor Arosenius: I Utskottets 2:dra Fördelning
conformerade jag mig med Herr Doctor Wijkman
angående Nämndens antal, och i följd deraf torde
jag nu få föreslå, att detsamma bestämmes i det förhållande,
som Constitutions-Utskottets numeraire har till
något af de större Utskottens; så att när t. ex. antalet
af Constitutions-Utskottets Ledamöter förhåller sig till
Stats-Utskottets som 6 till 9 och Nämnden i det sednare
består af 30 personer, borde följakteligen den föreslagne
Constitutions-Nämnden inskränkas till 20 personer af
hvarje Stånd.
Härmed förenade sig Herr Doctor Wijkman, Kammarherren
Silverstolpe och flere Ledamöter. m
Herr Biskoppen Doctor Tingstadius anförde skrifteligen
(se ofvan sid. 430).
Herr Doctor Wijkman: Jag skulle alldeles vara af
Herr Biskoppens tanka, om den föreslagna Nämnden
hnge i Constitutions-mål en sådan afgörande rätt, som
71 § Regerings-Formen tillerkänner Stats-Utskottets Nämnd
i Bevillningsfrågor. Men såsom jag fattat meningen med
närvarande Nämnd, skall det blott tillkomma den att
sammanjemka Ståndens skiljaktiga tankar, ej att öfver
dem besluta. Det tror jag dock borde tydligare uttryckas,
men icke tror jag ett särskildt Jemknings-Utskott vara
tjenligt, hvars Ledamöter förut icke i saken deltagit och
äro okunnige om de öfverläggningar, som inom Utskottet
pro & contra blifvit hållna.
Herr Doctor Falk anförde: (se ofvan sid. 431).
Herr Biskop Faxe förenade sig så mycket häldre
med Biskop Tingstadius i frågan om nedsättande af ett
särskildt Jemknings-Utskott för Grundlagsfrågor, som
1809 års Ständer begagnat en sådan utväg och citationen
af 73 § Riksdags-Ordningen dessutom föranledde en
betänklig tvätydighet.
Herr Grefven och Ordföranden äfvensom Herr Kammarherren
Silverstolpe anmärkte, att det särskildta Jemknings-Utskottet
blifvit begagnadt vid 1809 och 10 årens
454
Riksdagen 1812.
Riksdag för brist på stadganden om Ärenders behandling,
men att, sedan den nu mera vore bestämd, skulle
ett dylikt Utskott icke mera beböfvas eller vara användbart.
Herr Doctor Agrell trodde, lika med Biskop Faxe,
att citationen af 73 § Riksdags-Ordningen borde borttagas
till förekommande af all tvekan om vidsträcktbeten
af Nämndens åtgärd.
Herr Biskop Tingstadius: Om meningen skulle
vara, att Nämnden blott bör framställa Ståndens olika
meningar i ett sammanhang, så vet jag ej, hvarföre intet
6 personer kunna göra det så väl som 20; men en sådan
förstärkning synes mig, enligt våra Grundlagars stadgande
i andra dylika fall, hafva det vigtiga föremål jag befarat.
Herr Doctor Wijkman: Jag har hvarken kunnat
eller velat anse denna Nämnd annorlunda än som ett
Jemknings-Utskott och är i den delen af lika tanka
med Biskop Tingstadius; men tror deremot densamma,
i afseende på sin befattning att ibland skiljaktiga meningar
förena och framlägga de tjenligaste, ej med fördel
kunna tillskapas utan att Constitutions-Utskottet deraf
utgör en del.
Herr Kammarherren Silverstolpe förmente, att Constitutions-Utskottecs
förstärkning till Nämnd vore nödig
icke allenast för de flera upplysningar, som af flera personer
kunna meddelas, utan äfven för att äga desto vidsträcktare
kännedom af Ståndens åtskilliga meningar om
så granlaga ämnen, för att kunna framlägga ett förenadt
förslag till deras enhälliga afgörande.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz frågade för sin
upplysning, om det vore Utskottets tanka, att i Nämndens
utlåtande endast skulle uppgifvas, hvad den till
Ståndens afgörande trott sig böra framlägga, och orsakerna
dertill, utan att omförmäla de meningar, hvarå
Nämnden ej gjort afseende.
Då detta med Ja besvarades, frågade Herr ÖfverIntendenten
vidare, om det också vore Utskottets mening,
att, då anmärkningar vid samma Riksdag i Ståndens
Plena göras emot Constitutions-Utskottets afgifna Betänkande,
endast de skola till Utskottet hänvisas, hvilka
Bilaga F till Mern. Nio 9.
455
hvarje Stånd särskildt förklarar utgöra dess gemensamma
tankar, och att endast de kunna föranleda till Nämnd.
Utskottet besvarade äfven denna fråga med Ja,
alldenstund det stöde den Riksdagsman öppet, hvars anmärkningar
ej af Ståndet blifvit antagna, att enskildt
öfverlemna dem till Constitutions-Utskottets bedömmande.
Med afseende på dessa föregående öfverläggningar
beslöt Constitutions-Utskottet att, jemte utveckling af
grunderna för Nämndens sammansättning och åtgärd, till
Riksens Ständer afgifva följande förslag till stadgande om
Grundlagsfrågors behandlingssätt:
»Frågor om förändringar af stadganden. i Grundlagarna
varde på följande sätt behandlade. Tillstyrker
Constitutions-Utskottet hvad en Riksdagsman hos detsamma
i sådant afseende föreslagit, eller utlåter sig
Utskottet med till- eller afstyrkande å en af Konungen
i lika ändamål gjord Proposition, varde Utskottets yttrande
vid samma Riksdag öfverlemnadt till Riksens
Ständer, hvilka vid densamma må derom kunna öfverlägga,
men icke vid densamma besluta. Göras i RiksStåndens
Plena icke några anmärkningar emot Constitutions-iUtskottets
yttrande, hvile detsamma, såsom ett
Riksens Ständers Utlåtande, hvaröfver först vid nästa
Riksdag och då endast med Ja eller Nej skall kunna
beslutas, och gälle då föreskriften i 75 § Riksdags-Ordningen;
göras åter i Riks-Ståndens Plena, emot Utskottets
yttrande, anmärkningar, blifve de, hvilka hvarje
Riks-Stånd särskildt förklarar utgöra dess gemensamma
tankar, till Constitutions-Utskottet hänvisade. Utskottet
åligge då, att samtelige Riks-Ståndens tankar till ett
helt Utlåtande i möjeligaste måtto sammanjemka, och, om
oförenliga skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samteliga
Riks-Ståndens behandlande anmäla. Förena sig
derefter samtelige Riks-Stånden om ett enahanda Utlåtande,
hvile det till sluteligt antagande eller förkastande, på tid
och sätt, som ofvan föreskrifna äro. Blifva åter något
Stånds tankar i någon eller några delar skiljaktiga från
de öfrigas, och samma Stånd sig icke efter de öfriga
fogar, varde Constitutions-Utskottet, genom val af RiksStåndens
Plena, till slutelig jemkning förstärkt till ett
antal af Tjugu Personer af hvarje Stånd, hvilka igenom
samfäld, icke efter Stånd anstäld, omröstning skiljaktigheterna
förene, och det dymedelst fullständigt beredda
456
Riksdagen 1812.
Utlåtandet hvile sedan till Riksens Ständers afgörande,
såsom ofvan sagdt är».
Herr Lagman Sandberg yttrade: Jag har redan till
Vällofl. Borgare-Ståndets Protocoll, deraf Utdrag till
Höglofl. Constitutions-Utskottet lärer vara ankommet,
yttrat min tanka angående constitutionella frågors behandlande:
att nemligen, genom den för ConstitutionsUtskottet
föreslagna rättighet att till afgörande, endast
genom bifall eller afslag, utan förändring, framställa så
beskaffade frågor, skulle Riksens Ständers Plena betagas
den ovilkorliga beslutande rätt, som 56 § RegeringsFormen
dem tillägger. Jag kan icke nu vara mig olik,
utan åberopar omförmäldte mitt yttrande, i följe hvaraf
jag för min del till det nu ifrågavarande förändrade
förslag i samma ämne icke kan lemna mitt tillstyrkande,
utan anser det vara bäst, att vid Regerings-Formens
föreskrift oförändradt må förblifva.
Bilaga G till Meni. N:o 9.
Utdrag af Protocollet hullet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 1 Augusti
1812.
Till justering upplästes Utskottets afgifvande Betänkande
jemte förslag till nytt Moment i 56 § Regerings-Formen.
Herr Biskop Tingstadius yttrade: (se ofvan sid. 432).
Herr Öfver-Intendenten Hdelcrantz fann för sin
del, att, derest meningen »hvilka vid densamma må
derom kunna öfverlägga» blefve oförändrad, borde dermed
förstås, att icke något uppskof möjligen kunde äga
rum, utan så framt Konung och Ständer förenade sig
derom.
Hvilken tolkning Utskottets öfrige Herrar Ledamöter
äfven antogo.
Herr Doctor Agrell anmärkte, att uti 83 § RegeringsFormen
borde i sammanhang med den nu gillade redac
-
Bilaga G till Mern. N:o 9.
457
tion det tillägg göras, att jemte de deri åberopade 2:ne
§§ äfven 56 § nämndes.
Herr Öfver-Intendenten Hdelcrantz erinrade om
den af Herr Öfver-Intendenten förut gjorde anmärkning,
att uti 56 § Regerings-Formen stadgas om Allmänna
frågor, som uti Riksens Ständers Plena väckas, det, som
äfven gäller om andra, hvaraf §:n blifver otydlig.
I anledning häraf föreslog Herr Kammarherren
Silverstolpe, att vid orden »som uti Riksens Ständers
Plena» måtte tilläggas: kunna väckas etc.
Uppå framstäld proposition blef det upplästa Betänkandet
godkändt.
20
458
Riksdagen 1812.
N:o 10.
Memorial med förteckning å livilande Grundlagsfrågor.
Till följe af Riksens Ständers af Kongl.
Maj:t under den 11 sistlidne i Nåder sanctionerade
beslut, att alla sedan de tvänne föregående
Riksdagarne livilande Grundlagsfrågor, sorn icke
redan vid denna Riksdag blifvit upptagne oell
afgjorde, skola till den nästkommande blifva
hvilande, för att då kunna till pröfning förekomma,
får Constitutions-Utskottet nu till Riksens
Ständer vördsamt öfverlemna en förteckning
på de föreslagne förändringar i Grundlagarne,
hvilka på detta sätt åt tillkommande Ständer
böra öfverlemnas:
Anmärkningar vid Regerings-Formen:
5 §. Frågan om Constituering af Extra StatsRåd,
eller förökande af Stats-Rådet med en eller
tvänne verkeliga Ledamöter.
20 §. Förändring af 2 Mom. rörande de
måls afdömande, som från Krigs-Domstolarne
dragas under Konungens pröfning.
28 §. Om Konungens rätt att bortgifva
Embeten åt Utländske Män, samt om åldrens
bestämmande för dem, som träda i Embete.
Memorial N:o 10.
459
29 §. Om Upsala Stifts röst vid Ärke-Biskops
val. Bonde-Ståndets anmärkning om BiskopsEmbetets
indragning.
30 §. Angående tillägg af: Jus prcesentandi.
35 §. Angående tillägg af: Agenter för Handeln.
37 §. Om inrättningen af Adelskapet.
49 §. Om Riksens Ständers sammankommande
hvart Femte år.
52 §. Om tillsättandet af Bonde-Ståndets
Secreterare.
53 §. Om Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Oeconomie-Utskottens befattningar.
56 §. Det vid 1809 och 1810 årens Riksdag
gjorde förslag till förändring genom tillägg
af: Ståndet prof var — — så väl dessa som öfriga
anmärkningar — — då skola de.
61 §. Om beräkningen af tiden för Bevillningens
utgörande.
69 §. Om det förökade Stats-Utskottets
röstningssätt.
70 §. Om Bevillnings-Utskottets arbets
ordning.
71 §. Om förändring af medlet att undvika
Paria vota.
74 §. Om tillägg af orden: äfvensom all
slags förplägning.
77 §. Om intagande i denna § af: Recognitions-Skogar.
80 §. Om uteslutande af slutmeningen deraf.
81 §. Om bestämmande af Fem års tid för
afgörande af alla Grundlagsfrågor.
87 §. Förslag till förändring i sättet att
stifta Civil, Criminal och Kyrko-Lag.
96 §. Om afskaffande af Justitim-Ombudsinans-Embetet.
460
Riksdagen 1812.
97 §. Om röstningssättet vid JustitiarOmbudsmannens
val.
102 §. Om Riks-Rättens Organisation.
103 §. Förslag till ändring i röstningssättet;
Förslag att den afskedade Ledamoten skulle få
Pension, efter Konungens pröfning af hvad hans
vilkor och omständigheter oundvikeligen tarfvade.
108 §. Anmärkning att Tryckfrihets-Committéen
kunde vara öfverflödig.
lil §. Om ansvar för den, som förolämpar
en Riksdagsman efter Riksdagen.
114 §. Angående Ståndens Privilegier. Rättelser
häruti anfördes under 1809 och 1810 Arens
Riksdag af Bonde-Ståndet såsom ett vilkor,
hvarunder Regerings-Formen af Ståndet blifvit
antagen.
Vid Riksdags-Ordningen:
14 §. Om valsättet och Fullmägtigskap af
Riksdagsmän inom Borgare-Ståndet.
17 §. Om bestraffning för den, som beträdes
att hafva stört valfriheten.
19 §. Om klagomål öfver Riksdagsmannaval.
23 §. Om Talemännens tillsättande.
34 §. Om remisser af inkomne mål.
36 §. Om de meningar särskilda Stånd önskat
hos Konungen få anmäla, ehuru de ej af
Riksens Ständers Pluralitet blifvit gillade.
38 §. Om omröstningar i Utskotten per
capita.
46 §. Om Talemans rätt i afseende på upplösandet
af Ståndens Plena.
57 §. Om Expeditionssättet af Riks-Ståndens
beslut.
63 §. Förslag till förändring i öfverens
-
Memorial N:o 10.
461
stärnmelse med den föreslagna förändringen i
97 § af Regerings-Formen.
75 §. Förslag till tillägg af följande uttryck:
samt 73 och 80 §§ i hvad, dessa tvänne §§ röra
Beskattnings- och Bevillnings-frägor, hvilka efter
nyssnämnde 69 och 71 §§ handteras böra.
78 §. Om dens Författare-ansvar, som utan
Ståndets begäran på egen kostnad trycker ett i
något Stånd ingifvet Memorial.
81 §. Om tillägg af orden: inom rätt tid,
framför orden »fulländad är».
De förslag till en ny Representation, som
vid 1809 och 1810 årens Riksdag gjordes och
särskildt finnas utgifne, så väl som det då upprättade
förslaget om inrättande af en Riksens
Ständers Lag- och Hushållnings-Beredning.
Det allmänna förslaget, att, derest någon §
i Grundlagarne skulle förändras, de dermed omedelbart
i sammanhang stående §§ måtte undergå
enahanda förändring.
Sluteligen får Constitutions-Utskottet anmäla,
att, enär en närmare kännedom af de förslag,
som i afseende på ofvananförde Grundlagarnes
rum till förändring blifvit gjorde, skulle behöfvas,
kunna de igenfinnas i Constitutions-Utskottets
vid Urtima Riksdagen i Örebro år 1810
afgifne Betänkanden öfver föreslagna förändringar
i Grundlagarne. Örebro den 13 Augusti 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. Pehr Nilsson.
G. A. Silverstolpe.
462
Riksdagen 1812.
N:o 11.
Memorial med förslag till ändring af 56 §
Riksdags- Ordningen.
Med hemtad anledning af inora Utskottet
gjorde anmärkningar, och då tvänne Riksdagars
erfarenhet öfvertygat Constitutions-Utskottet,
att en allt för vida utsträckt tid för utöfningen
af Motionsrätten icke annat kan än öfver det
ändamål som åsyftats utdraga Riksdagarnes längd,
har Utskottet trott sig böra tillstyrka, att 56 §
Riksdags-Ordningen måtte i så måtto förändras,
att i stället för tvänne månader ifrån Riksdagens
början, blott En månad skulle insättas.
Constitutions-Utskottet har ansett, att, när
längden för Riksdagen rätteligen bör antagas
till allenast tre månader, ganska väl två månader
kunna behöfvas till beredande hos Utskotten och
afgörande af Riksens Ständer af de frågor, som
inom en månads förlopp hos Riksens Ständer
kunna väckas, i full öfvertygelse att ingen Riksdagsman
bör kunna anse sin Motionsrätt inskränkt
derigenom, att en kortare tid för dess
utöfning föreskrifves. Constitutions-Utskottet
har äfven trott sig kunna taga för afgjordt, att
hvar och en Riksdagsman, sedan han ända från
Bilaga A till Mern. N:o 11.
463
Riksdagsmannaval kunnat bereda sig, redan
vid sin ankomst till Riksdagen bör hafva sig
bekant, hvilka mål kunna vara af sådan vigt, att
fråga derom bör af honom väckas, i hvilket fall
en månads tid utan tvifvel är tillräcklig för
honom att stadga sina tankar och sammansätta
sina Motioner, hälst denna tid alltid beräknas,
enligt 27 § Riksdags-Ordningen, ifrån den dag
Konungen aflemnar Dess Nådiga Proposition om
Stats-Yerkets tillstånd och behof. Örebro den
13 Aug. 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. Pehr Nilsson.
Gr. A. Silverstolpe.
Härmed följa 4 bilagor (A—D).
Bilaga A till Mern. N:o 11.
Vördsamt Memorial.
Uti 49 § Regerings-Formen samt 2 § Riksdagsordningen
stadgas: Riksens Ständer skola sammankomma
enär fem år ifrån den sist hällne Riksdagens slut förflutit;
Konungen dock obetagit att Riksens Ständer derförinnan
till Urtima Riksdag kalla.
Sällan torde verkningarne och följderne af vidtagne
Allmänna Författningar rätteligen kunna bedömmas, utan
genom erfarenheten. Den allena visar deras fördelar eller
upptäcker deras brister. Ofta nog torde äfven den mest
gagneliga anstalt i början mötas med ovilja, blott för
det den är ny; men den vinner genom tiden, då dess
464
Riksdagen 1812.
nytta blir erkänd; äfvensom å andra sidan den hälsosammaste
författning vid tillämpningen kan röja ofullkomligheter,
hvilka tarfva rättelser, om det goda ändamålet
icke skall förfelas. Ganska vist och välbetänkt
föreskrifver derföre Grundlagen en tid af fem år emellan
hvarje Lagtima Riksdag, ty inom kortare tid torde de
af Konung och Ständer gemensamt till landets bästa
vidtagne anstalter icke tillförliteligen visa deras verkan;
men om ock någon gång ett motsatt förhållande skulle
inträffa, hvarpå äfven vid detta Riksmöte exempel förekommit,
så är det Konungens höga rätt att kalla Riksens
Ständer till Urtima Riksdagar. Vid dem synas derföre
inga andra mål böra företagas, än de som genom
Konungens Kådiga Propositioner till Riksens Ständers
öfverläggning framställas. De blefve då, desse Urtima
Riksdagar, hvad de egenteligen synas böra vara, och
Konungen komme i tillfälle att med mindre kostnad för
Staten och för landet samt med mindre hinder och uppehåll
uti Regerings-Ärendornes jemna gång kunna, då
högst vigtiga ordsaker dertill föranleda, inhämta Riksens
Ständers råd och biträde. Om denna min anspråkslösaframställning
hos Höglofl. Constitutions-Utskottet vinner
det afseende, jag önskar; så torde till Riksens Höglofl.
Ständers pröfning och afgörande vid nästa Riksdag följande
tillägg uti 48 § Riksdags-Ordningen af Höglofl.
Utskottet kunna föreslås:
»Vid Urtima Riksdagar måge inga andra saker hos
Riksens Ständer till öfverläggning företagas än de Propositioner,
hvaröfver Konungen äskar Ståndens eller Statsutskottets
yttranden och beslut, och hvilka Propositioner
Konungen genast vid Riksdagens början låter aflemna.
Äro vid inträffande Urtima Riksdag fem år sedan sista
Lagtima Riksdag förflutne, då kunna, på sätt 89 § Regerings-Formen
samt 60 § Riksdags-Ordningen stadga,
äfven andra frågor hos Riksens Ständer väckas och
upptagas».
Örebro den 28 Julii 1812.
Joh. Pet. Sandberg.
Bilaga B till Mern. N:o 11.
465
Bilaga B till Mein. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Gon st i tidio ns-Ut s kott den 28 Julii
1812.
Herr Lagman Sandberg uppläste ett Memorial, deruti
han anser inga andra mål böra företagas vid Urtima
Riksdagar än dem, som genom Konungens Nådiga Propositioner
till Riksens Ständers öfverläggning framställas.
Urtima Riksdagarne blefve då, hvad de, efter Herr Lagmannens
tanka, synas böra vara; och Konungen komme
i tillfälle att med mindre kostnad för Staten och med
mindre hinder och uppehåll i Regerings-Ärendernes jemna
gång kunna inhemta Riksens Ständers råd och biträde,
då bögst vigtiga ordsaker dertill föranleda. Af dessa skäl
föreslår Herr Lagmannen följande tillägg i 48 § Riksdagsordningen
:
»Vid Urtima Riksdagar måga inga andra saker hos
Riksens Ständer till öfverläggning företagas än de Propositioner,
hvaröfver Konungen äskar Ståndens eller Statsutskottets
yttranden och beslut, och hvilka Propositioner
Konungen genast, vid Riksdagens början, låter aflemna.
Aro vid inträffande Urtima Riksdag fern år sedan sista
Lagtima Riksdag förflutna, då kunna, på sätt 89 § Regerings-Formen
samt 60 § Riksdags-Ordningen stadgar,
äfven andra frågor hos Riksens Ständer väckas och upptagas».
Herr Doctor Wijkman: Ehuru jag anhåller, att
denna fråga måtte få hvila på bordet, torde mig tillåtas
att dervid anmärka blott en bekymmersam omständighet,
utom hvilken jag ville conformera mig med Lagman Sandberg,
den nemligen, att af hans föreslagna stadgande
kunde uppkomma den följd, att på 9 års tid ingen Motion
finge göras af Nationen. Ty om en Urtima Riksdag
hölles 1814 i slutet af året och en annan i början af
1819, så hade imellan ingendera 5 år förflutit, och ingendera
varit Lagtima, samt Nationen under hela den tiden
ej haft rätt yttra sig.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrants förmodade Lagman
Sandbergs mening hafva varit, att om Urtima Riks
-
466
Riksdagen 1812.
dag infölle imellan 1812 och 1817, skulle ej Lagtima
Riksdagsterminen förändras, och i den händelsen vöre
Herr Öfver-Intendenten af samma tanka.
Herr Assessor Arosenius: Den slutsatsen kan jag
intet draga af Lagmans yttrande, utan inser deremot, att
i följd af Doctor Wijkmans anmärkning skulle man i
everldeliga tider kunna gå miste om Lagtima Riksdag
och dermed förenade yttranderätt. För min del skulle
jag önska, att tiden för Lagtima Riksdags hållande ej
rubbades af en mellankommande Urtima, samt, i sådant
sakernas skick, att inga andra mål företoges vid den
sednare än dem, Konungen framstälde, hvarigenom en
nyttig skyndsamhet befordrades, utan våda för det allmänna.
Herr Doctor Wijkman: Mig förekommer ännu någon
betänklighet: skulle, om t. ex. en Urtima Riksdag
slutar i December det ena året och den Lagtima är utsatt
att börjas i Februari det påföljande, Riksens Ständer
nödvändigt hemförlofvas, eller hållas sysslolösa tillsammans
under en månads tid?
Herr Lagmannen Sandberg: Meningen med min
Motion har aldrig varit att under längre tid hindra Motionsrätten
å folkets sida. Och jag tror att, om Höglofl.
Utskottet ej illa upptager hufvudsaken af mitt anförande,
så kunde väl utväg finnas att inom 5 år bereda folket
tillfälle att väcka Motioner.
Herr Regerings-Rådet Iiallenstjerna erindrade, att
den eftertänkliga följd kunde af det föreslagna stadgandet
härledas, att någon jemkning i Bevillningen ej af
Riksens Ständer finge föreslås, om den än vore aldrig så
nödig.
Häruti instämde Riksdagsmännen Pehr Nilsson och
Bengt Andersson.
Herr Assessor Arosenius önskade, att Bevillningen
alltid måtte utsättas på 5 års tid, då det blefve en nödvändighet
att vid deras slut sammankalla Ständerna. För
öfrigt syntes det honom att, likasom Urtima Ting ej hafva
något inflytande på tiden för de Lagtima, så borde ej en
Urtima Riksdag hindra den Lagtimas inträffande på sin
bestämda tid.
Bilaga B till Mern. N:o 11.
467
Herr Borgmästaren Egge: Jag är hufvudsakligen
ense med Herr Lagman Sandberg, emedan jag ej kan
föreställa mig den orimligheten, att Konungen sammankallar
Urtima Riksmöte så nyss före ett Lagtima, som en
Ledamot förmodat, och jemte det jag förenar mig med
dem, som föreslagit att Lagtima Riksdag aldrig må uppskjutas,
vågar jag, i sammanhang med Lagman Sandbergs
yttrande, föreslå, att tiden till nya frågors väckande
måtte inskränkas till en månad.
Herr Doctor Wijkman: Det har ej varit min afsigt
att med de uppgifna exemplen säga, det Regeringen
skulle vilja eludera tiden till Lagtima Riksdags hållande,
och jag förmodar, att Utskottet ej fattat min mening så.
Den har blott varit att bevisa möjligheten af sådane elusioner.
Angående Motions-tidens förkortande till en månad
är jag alldeles af samma tanka och tror, att intet
project till förändring i Grundlagarne skulle häldre upptagas
än det, som lemnade Utskotten 2:ne månaders tid
att ostörde af nya frågor utarbeta dem, som under första
månaden redan inkommit.
Herr Kammarherren Silverstolpe tillkännagaf, att
han just ämnat göra Motion angående den sist föreslagna
inskränkningen, och trodde, att många likgiltiga frågor,
hvilkas afgörande förhala tiden, derigenom skulle förekommas.
Herr Grefven och Ordföranden hemstälde, om icke
Utskottet ville tillåta, att Lagman Sandbergs Memorial,
med de anmärkningar och förslag, som deraf blifvit föranledda,
finge hvila på bordet.
Bifölls.
468
Riksdagen 1812.
Bilaga C till Mern. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcotts Andra Fördelning
den 5 Aug. 1812.
Föredrogs det af Herr Lagmannen och vice Talmannen
J. P. Sandberg hos Constitutions-Utskottet ingifne och till
Andra Fördelningens beredning remitterade Memorial af
den 28 Julii 1812, innehållande Motion om följande tillägg
i Riksdags-Ordningens 48 §, hvilket Herr Lagman trodde,
så vida dess framställning hos Utskottet vinner det
afseende han önskade, till Riksens Ständers pröfning och
afgörande vid nästa Riksdag kunna föreslås:
»Vid Urtima Riksdagar måga inga andra saker
hos Riksens Ständer till öfverläggning företagas än de
Propositioner, hvaröfver Konungen äskar Ståndens eller
Stats-Utskottets yttranden och beslut, och hvilka Propositioner
Konungen genast, vid Riksdagens början, låter
aflemna. Äro vid inträffande Urtima Riksdag fem år
sedan sista Lagtima Riksdag förflutne, då kunna, på sätt
89 § Regerings-Formen samt 60 § Riksdags-Ordningen
stadgar, äfven andra frågor hos Riksens Ständer väckas
och upptagas».
I anledning häraf yttrade Herr Doctor Wijkman:
Jag skulle för min del gerna ingå i detta förslag, om ej
härigenom Nationen för lång tid kunde blifva betagen
rättigheten att framställa och rådpläga om sine angelägenheter;
ty om man antager, att Konungen på 4:de
året efter en Lagtima skulle se sig föranlåten sammankalla
en Urtima Riksdag, skulle ej förrän vid nästföljande
Lagtima Riksdag, eller fem år derefter, och således
ej förr än efter nio år, någon enskild Motion kunna
väckas och upptagas. Deremot skulle jag vara böjd att
förkorta tiden, inom hvilken sådane Motioner hos Riksens
Ständer böra afgifvas.
Herr Assessor Arosenius förmodade, att ganska få
Urtima Riksdagar skulle bli nödiga, om de Lagtima följde
sin jemna gång, utan att tiden till desamma af de förra
förändrades.
Bilaga D till Mern. N:o 11.
469
Herr Kammarherren Silverstolpe: Men den olä
genheten
kunde i sådant fall inträffa, att Konungen på
fjerde året af oförmodade vigtiga ärender nödgades sammankalla
Riksens Ständer, som det oaktadt året derefter
skulle till Lagtima Riksdag åter sammanträda.
Herr Baron Adlerberg önskade, att ej för kort tid
måtte lemnäs enskilde till Motioners väckande.
Herr Kammarherren Silverstolpe erindrade, att, om
äfven den nu i detta afseende bestämda tiden af 2 månader
inskränkes till 1, så hade hvar och en, om man
tillägger den tid, som förbigår emellan Riksdagsmannavalen
och den dag, då Konungen afgifver Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof, hvarifrån Riksdagens
egenteliga början räknas, likväl mera än en månad att
begrunda de förslag, som först af Riksdagens kungöi’ande
föranledas, och flere år förut att öfverväga ämnen af
större vigt, och annat borde ej hos Riksens Ständer förekomma.
Uppå af Herr Kammarherren och Ordföranden
framstäld proposition beslöt Beredningen att, med afstyrkande
af hvad Hr Lagman Sandberg hufvudsakeligen
framstält, föreslå antagandet af den modiflcation, att den
i Riksdags-Ordningen stadgade tid, inom hvilken nya Motioner
hos Riksens Ständer böra väckas, må till en månad
förkortas. •
Bilaga D till Mein. N:o 11.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 7 Augusti
1812.
Föredrogs Andra Fördelningens Betänkande öfver
Herr Lagman Sandbergs den 28 Julii ingifne förslag, att
vid Urtima Riksdagar inga andra ämnen må företagas
än dem, Konungen proponerar. Fördelningen, som lika
med Lagmannen ansett någon inskränkning i Riksens
Ständers Motionsrätt vid Urtima Riksdagar nödig och
470
Riksdagen 1812.
nyttig till Riksmötenas förkortande och Allmänna Ärendernes
noggrannare behandling, har trott detta ändamål
vinnas, utan förnärmande af Nationens rätt att väcka
frågor, om tiden dertill såväl för Lagtima som Urtima
Riksdag inskränkes till En månad.
Herr Lagman Sandberg yttrade sin tillfredsställelse
deröfver, att Beredningen gillat principen af hans förslag,
och trodde derföre, att utan så betydlig afvikelse derifrån
man genom något tillägg i formen skulle kunna afhjelpa
den ofullkomlighet, som Herr Doctor Wijkman tillförene
anmärkt, och som lättare undfallit en mindre van Riksdagsman.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz ansåg hvarken
en sådan modification svår att verkställa, eller den följd
nödvändig, som Doctor Wijkman trott sig förutse, i afseende
på hinder för Nationens Motionsrätt under Nio
års tid, till hvars förekommande man likväl kunde i
stadgandet tillägga, att, om Urtima Riksdags sammankallande
af omständigheterna föranledes på 4:de året,
må Konungen äga rätt då medgifva de Motioners väckande,
hvilka eljest bort hvila ännu ett år. I alla andra händelser
ansåg Herr Öfver-lntendenten nödvändigt, att Riksens
Ständer bestämdt sammankomma hvart 5:e år.
Herr Kammarherren Silverstolpe och Herr Doctor
Wijkman förklarade, att ett dylikt stadgande väl varit
under öfverläggning i Fördelningen, men att man ej velat
tillstyrka det i Plenum, af orsak att Riksdagarnes antal
kunde derigenom så multipliceras, att nyttan af deras
förkortande försvunne.
Riksdagsmannen Anders Aberg ville gå in derpå,
att tiden för frågors väckande af Riksens Ständer bestämdes
till hälften af deras lagliga sammanvaro, eller
l1/, månad. Men att göra denna tid hälften mindre än
förut, vore att afstå för mycket, hvartill han intet kunde
lemna sitt bifall.
Herr Regerings-Rådet Uallenstjerna föreslog, att,
om Utskottet ej alldeles ville borttaga Ständemes Motionsrätt
vid Urtima Riksdagar, men likväl göra en skillnad
emot de Lagtima, den då måtte bestå deruti, att
tiden för detta ändamål bestämdes till 14 dagar för
Urtima och 1 månad för Lagtima Riksdag.
Bilaga D till Mern. N:o 11.
471
Riksdagsmannen Fehr Nilsson ansåg vådligt att
alldeles eller mera än vid Lagtima Riksdag inskränka
rättigheten att väcka frågor vid Urtima, och yrkade bifall
på Andra Fördelningens Betänkande.
Herr Grefven och Ordföranden: Då jag finner Utskottets
Ledamöter hysa delade meningar så väl om den
inskränkning, Motionstiden i allmänhet bör undergå, som
om den skillnad, hvilken deruti bör göras imellan Lagtima
och Urtima Riksmöten, så torde jag med urskiljande
af dessa 2:ne föremål först få fråga, om Utskottet
bifaller Fördelningens Betänkande, att, så vidt det rörer
Lagtima Riksdag, Riksens Ständers rätt att väcka nya
frågor ej må räcka längre än En månad ifrån den
tid, Riksdagens början, enligt 27 § Riksdags-Ordningen,
räknas.
Svarades allmänt Ja utom af Riksdagsmannen Anders
Åberg, som emot detta beslut reserverade sin förut
yttrade mening.
Herr Grefven och Ordföranden frågade vidare, om
Utskottet gillade en Ledamots nyss gifna förslag, att Motionstiden
vid Urtima Riksdag bestämmes till Fjorton
dagar.
Svarades Ja och Nej.
Herr Borgmästaren Norström: Om man ifrån
närvarande tids erfarenhet får dömma om det tillkommande,
så kunde det hända, att aldrig annat än Urtima
Riksdagar inträffade. Då vore 14 dagars Motionstid för
kort, och jag önskar, att han måtte blifva lika med den
vid Lagtima Riksmöte.
Flera af Bonde-Ståndets Ledamöter förenade sig i
samma tanka.
Votering yrkades, hvarpå
Herr Grefven och Ordföranden framstälde följande
proposition: »Den, som bifaller, att den skillnad göres
imellan Riksdagsmäns rättighet att väcka frågor vid
Urtima och Lagtima Riksdagar, att vid de förra den
skulle vara inskränkt till endast 14 dagar ifrån Riksdagens,
enligt Riksdags-Ordningen räknade, början, skrifver
Ja;
472
Riksdagen 1812.
Den, det ej vill, skrifver
Nej;
vinner Nej, så blir rättigheten att väcka frågor lika vid
Urtima och Lagtima Riksdagar, efter nyss fattade beslut.»
Behörig omröstning med slutna sedlar aijstäldes
och befanns hafva utfallit på följande sätt:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
1
Nej  4.
Preste-Ståndet:
Ja
6.
Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  4.
Bonde-Ståndet:
Nej  5.
Då Utskottet sålunda beslutit en lika inskränkning
i tiden för frågors väckande vid Lagtima och Urtima
Riksdagar, så skulle bland öfriga förändringar i Grundlagarne
äfven denna till Riksens Ständers PIena*anmälas.
Memorial N:o 12.
473
N:o 12.
Memorial med förslag till ändring i 14
och 21 §§ Riksdags- Ordningen.
Herr Commerce-Rådet Santesson har till
Constitutions-Utskottet inkommit med förslag
till ändringar i 14 § Riksdags-Ordningen, rörande
valsättet af Riksdagsmän för Städerne.
Enär ibland de anförde anmärkningar förekommit,
att berörde § i någon Stad blifvit så förstådd,
att valsedlar antagits, påtecknade med
den väljandes röstetal och namn, har väl Utskottet
trott sig böra förklara, att det ej kunnat
förmoda, det en sådan mening, mot ändamålet
med slutna sedlar alldeles stridande, kunnat
dragas af de i 14 § betintelige stadganden,
men likväl, till förebyggande af ytterligare misstag,
trott sig böra föreslå följande tillägg till
berörda 14 § såsom en ny mening efter orden
»icke kallas»: Vare sig till val af Elector eller
Riksdagsman skola dessa sedlar vara så inrättade,
att den röstande derigenom icke utmärkes,
hvarföre hvarje sedel icke må innehålla mer än
en hel röst efter den i Staden antagne beräkningsgrund.
Likaledes får Utskottet tillstyrka, att orden
»i Staden» mot slutet af samma § måtte för
-
474 Riksdagen 1812.
ändras till: i någon Stad. Sluteligen har Utskottet
ansett sig böra föreslå, att i den 21 §
Riksdags-Ordningen den 14 § måtte åberopas
sålunda: till följe af 14 och 18 §§. Förmodandes
sådant Utskottet till föreskrifternas förtydligande
och bestämmande mycket skola bidraga.
Örebro den 13 Augusti 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. Pehr Nilsson.
G. A. Silverstolpe.
Härmed följa 4 bilagor (A—D).
Bilaga A till Mern. N:o 12.
Memorial!
Uti flere Städer har fråga uppstått om rätta förståndet
af de i 14 § af Riksdags-Ordningen vid bestämmandet
af sättet till Riksdags-Fullmägtiges väljande
nyttjade ord: »Valen skola ske inför Magistraten, på sätt
å hvarje Ort hittills öfligt varit», etc. samt straxt derefter:
»Annorlunda än igenom ordentlig omröstning med
slutne Sedlar» etc. etc. »må Riksdags-Fullmägtig icke
kallas»; och som dels desse Föreskrifter tyckas motsäga
hvarandra, hvaraf äfven händt, att Riksdagsmannaval
hållits i Stad utan all omröstning, dels om sättet af
slutne Sedlars användande vid detta tillfälle varit så olika
begrepp, att för slutne Sedlar af någre Personer förkla
-
Bilaga A till Mern. N:o 12.
475
rats och af Magistraten godkänts vid Riksdagsmannaval
sådana skriftliga kallelser, hvilka innehållit å den ena
sidan den Röstandes och å den andra den Kallades
namn, och hvilka båda namn vid hvar Sedels öppnande
ljudeligen uppläsits samt i Protocollet intagits till beräkning
efter Stadsafgifts-längden, hvaremot de öfrige
ansett detta såsom en verklig elusion af föreskriften och
ändamålet med sluten Sedel; tager jag mig friheten hos
Högloft Constitutions-Utskottet begära Förklaring af
detta ställe i Grundlagarne, under önskan att Högloft
Utskottet deraf täcktes hämta anledning att föreslå åt
Riksens Ständer en tydligare Redaction af ofvannämnde
mening; hvarvid jag vågar tro för min del, att de första
orden: på sätt å hvarje Ort etc. etc. såsom obehöflige
alldeles kunna utgå, men att i afseende på de senare
angående omröstning med slutne Sedlar bestämdt bör
tilläggas: att desse Sedlar icke få vara märkte med den
Röstandes namn, men väl med beloppet af dess till Staden
erläggande afgift, och att, till förekommande af en
eller flere Personers Rösters igenkännande af deras större
till Staden i mon af betydligare rörelse m. m. erläggande
Skattpenning, Voterings-Sedlarne böra bestå uti sådane
smärre Skattpenningspolletter, af hvilka den betydligare
bidragande bör erhålla flere och så många, som tillsammantagne
svara mot dess Röstetal, hvilka såsom af
lika Valeur med mängden af de öfriges, vid öppnandet
och uppläsandet icke kunna röja den Röstande. Huru
annars Impositioner och de Mäktigares inflytande vid
dessa Val skola förekommas, om annars dertill hugade
Medborgare skulle gifvas, kan jag icke inse, men är dock
öfvertygad, att detta måtte varit afsigten med Grundlagens
stadgande af slutne Voterings-Sedlars bruk.
Uti slutet af densamme 14 § i Riksdags-Ordningen
stadgas vidare: »Ingen må för Städerne till Riksdags
man
utses, som ej minst Tre år varit Borgare i Staden»,
och ehuru analogt med föreskriften i de följande
orden: »ej heller någon för Fahlu Bergs-Lag, som icke
lika tid varit derstädes brukande Bergsman,» tydligen
kan slutas, att meningen icke är i en Stad hvilken
som helst, densamma eller en annan; så, då likvisst
redan exempel gifvas på en sådan tolkning, vågar jag
föreslå med tilläggande af ordet densamma, näst före ordet
476
Riksdagen 1812.
»Staden» det förtydligande häraf, som i en framtid förekommer
all origtig tillämpning.
Afven saknar jag, vid jemförandet af denna föreskrift
med 18 och 21 §§:s innehåll, nog tydligt stadgande,
om uti Ståndet får afgöras om en Riksdagsmans obehörighet,
enär han uti den Stad, hvars Ombud han med
ordentlig Fullmagt visat sig vara, ej varit Tre års Borgare,
eller om denna föreskrift endast är gifven till
hvarje Stads Magistrats och Borgerskaps efterrättelse,
samt Ståndet skyldigt ignorera kännedomen af ett sådant
förhållande och godkänna hvilken Person Städerne behagade
skicka, enär emot honom endast icke förekommer
någon af de anmärkningar, som uti 18 § innehållas.
Är detta senare åter icke meningen, så vågar jag
för min del yttra den önskan, att Höglofl. ConstitutionsUtskottet
behagade föreslå ett sådant tillägg uti antingen
18 eller 21 §, som bestämmer Ståndens rättighet att
förekommande frågor om Riksdagsmäns behörighet så
väl efter de öfrige som efter den 18 § pröfva, och dermed
sedan enligt 21 § förfara; troendes för min del i
följd häraf äfven blifva nödigt att lydelsen i § 16: »Underlåter
något Prosteri, Stad eller Härad att ställa Fullmägtig»
förändras till: behörig Fullmägtig.
Örebro den 30 Maji 1812.
B. IL Santesson.
Bilaga B till Mein. N:o 12.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Gonstitutions- Utskotts Andra Fördelning
den 11 Junii 1812.
Föredrogs ett af Commerce-Rådet B. II. Santesson
inlemnadt Memorial, af d. 30 Maji 1812, innefattande förslag
till ändringar tillägg och förklaringar af flere Riksdags-Ord
ningens föreskrifter vid val af Städernes Riksdags-Fullmägtige,
om vilkoren för deras behörighet, samt
Bilaga B till Mern. N:o 12.
477
den Magistraterne och Ståndet deröfver tillagde pröfningsrätt:
A.
Anmärkes vid Riksdags-Ordningens 14 §, att
fråga uppstått om rätta förståndet af de, vid bestämmande
af sättet till Riksdags-Fullmägtiges väljande, nyttjade
ord:
»Valen skola ske infor Magistraten på sätt
å hvarje ort hittills öfligt varit» etc.
samt strax derefter:
»Annorlunda än genom ordentelig omröstning
med slutna sedlar» etc. »må Riksdags-Fullmägtig
icke kallas» etc.;
och, som dels desse föreskrifter motsäga hvarandra, hvaraf
äfven händt, att Riksdagsmannaval hållits i Stad utan
all omröstning, dels om sättet af slutna sedlars användande
varit olika begrepp, öfverenskom Beredningen, att,
i likhet med hvad hemstäldt blifvit, i förra meningen orden
»på sätt å hvarje ort hittills öfligt varit» böra alldeles utgå,
och i den senare, angående omröstning med slutna sedlar,
genom något tillägg stadgas: att desse Sedlar icke få vara
märkte med den röstandes namn, men väl med beloppet
af dess till Staden erläggande afgift; och att, till förekommande
af en eller flere Personers rösters igenkännande
af deras större till staden, i mon af betydligare
rörelse m. m., betalande utskylder, voteringssedlarne böra
bestå uti sådane smärre Skattpennings-polletter, af hvilka
den betydligare bidragande bör erhålla flere, och så
många, som tillsammanstagne svara mot dess röstetal,
hvilka såsom af lika valeur med mängden af de öfriges
vid öppnandet och uppläsandet icke kunna röja den röstande;
och uppdrogs åt Herr Assessor Arosenius att med
förslag till en sådan redaction af denna del af ifrågavarande
§ till Beredningen inkomma.
B. Uti slutet af samma 14 § i Riksdags-Ordningen
stadgas vidare:
»Ingen må för Städerne till Riksdagsman
utses, som ej minst tre år varit Borgare i
Staden»,
hvaraf, såsom analogt med föreskriften i de följande orden:
»ej heller någon för Fahlu Bergslag, som
icke lika tid varit derstädes brukande Bergsman»,
478
Riksdagen 1812.
Commerce-Rådet förmenar tydeligen kunna slutas, att
meningen icke är i en stad, hvilken som hälst, densamma
eller en annan, men, då likväl redan exempel
gifvas på en sådan tolkning, föreslår, med tilläggande af
ordet densamma näst före ordet »Staden» det förtydigande
häraf, som i en framtid skulle förekomma all
origtig tillämpning.
Med afseende härå förenade sig Beredningen om
att härvid, till undanrödjande af uppkomne stridiga begrepp,
väl fordrades något tillägg, men var af skiljaktiga
meningar om grunderna för detsamma.
Ilerr Assessor Arosenius trodde det vara enligt
med esprifn af denna § och öfverensstämmande med
öfriga analoga stadganden, om näst före »Staden» tillädes
ordet samma.
Herr Doctor Falk förenade sig härmed.
Herr Öfverste Schönström ansåg en sådan inskränkning
innefatta en obillighet och förmodade, att ändamålet
med den af en Riksdags-Fullmägtig fordrade egenskap,
att 3 år i Staden hafva varit Borgare, ej kunde vara
annat än att genom en således föreskrifven längre tid
förekomma, det någon Städernes representant ej må vara
okunnig om det Stånds intresse, hvaraf han blifvit vald
till Ledamot, hvilken kännedom i hvad Stad som hälst,
han i 3 år idkat Borgerlig rörelse, ansågs kunna inhämtas.
Herr Borgmästaren Norström instämde i detta
yttrande.
Herr Kammarherren Silverstolpe erindrade, att enligt
Riksdags-Ordningens 1 § Riksens Ständer äro Svenska
folkets representanter, för hvilka något särskildt
Stånds eller Stads interesse ej bör komma i öfvervägande
mot det allmännas, som måste vara hvar och en Riksdagsmans
första syftemål. Den, som i o år varit Borgare
i någon Stad, hade dessutom haft tillräckligt tillfälle
att göra sig bekant med de fördelar, han med afseende
härå för sitt eget Stånd bör bevaka.
Herr Doctor Wijkman |med flere förklarade sig vara
af samma tanka.
Riksdagsmannen Lars Israelsson anmärkte, att, om
ingen Stad till Riksdagsfullmägtig kunde utse någon, som
Bilaga B till Mern. N:o 12.
479
ej inom samma Stad 3 år varit Borgare, skulle deraf
följa, att det ej kunde vara en Stad tillåtet att med en
annan förena sig om en af denne lagligen vald Riksdags-Fullmägtig,
hvilken aldrig i den förra Staden njutit
Borgarerätt.
Pluraliteten stannade i det yttrande, att vid slutet
af denna §, näst före »Staden», skulle insättas ordet någon;
men
Herr Doctor Falk och Assessor Arosenius voro
från detta beslut skiljaktige och förblefvo, af anförde
skäl, vid deras förut yttrade mening."
C. Vidare anmärkes i nu uppläste Memorial, att
vid jemförandet af denna föreskrift i Riksdags-Ordningens
14 § med 18 och 21 §§:s innehåll, ej nog tydligt är
stadgadt, om uti Ståndet får afgöras om en Riksdagsmans
obehörighet, enär han uti den Stad, hvars ombud
han med ordentelig Fullmagt visat sig vara, ej varit tre
års Borgare, eller om denna föreskrift endast är gifven
till hvarje Stads, Magistrats och Borgerskaps efterrättelse,
samt Ståndet skyldigt ignorera kännedomen af ett sådant
förhållande och godkänna hvilken Person Städerna
behagade skicka, enär emot honom endast icke förekommer
någon af de anmärkningar, som uti 18 § innehållas;
och om detta senare ej vore meningen, önskar att
Constitutions-Utskottet måtte föreslå ett sådant tillägg
uti antingen 18 eller 21 §, som bestämmer Ståndens rättighet
att förekommande frågor om Riksdagsmans behörighet,
så väl efter de öfrige som efter den 18 §, pröfva,
och dermed sedan enligt 21 § förfara.
Efter någon öfverläggning härom förenade sig Beredningen
i det utlåtande, att den i 21 § hvarje Stånd
förbehållna pröfningsrätt, så väl i afseende på sådane
Medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, som
dem mot hvilka, tillfölje af 18 §, någon anmärkning äger
rum, äfven bör utsträckas till de för lagligheten af valet
till Städernas Fullmägtige i 14 § innefattade föreskrifter.
I hvilket afseende vid det i 21 § förekommande åberopande:
»till följe af 18 §», bör tilläggas: till följe af
14 och 18 §§.
D. Sluteligen föreslår Commerce-Rådet Santesson
den förändring af 16 §, att i stället för: »Underlåter
480
Riksdagen 1812.
något Prosteri, Stad eller Härad att ställa Fullmägtig»
etc. må tilläggas: »behörig Fullmägtig».
I anledning hvaraf
Herr Kammarherren Silverstolpe och Herr Doctor
Wijkman anmärkte, att en sådan förändring skulle mera
ge anledning till advocatur än befordra tydlighet; enär
denna ändring ej vore öfverensstämmande med nämnde
§:s ändamål, som vore att stadga ansvar för underlåtandet
af att sända Fullmägtig, men ej att förordna om
vilkoren för deras behörighet, som här förutsättes.
Af hvilka skäl Beredningen tillstyrker, att något
sådant tillägg här ej må intagas.
Bilaga C till Mern. N:o 12.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Gonstitutions-Utskotts Andra Fördelning
den 7 Julii 1812.
Upplästes den af Herr Assessor Arosenius, i anledning
af Herr Commerce-Rådet B. H. Santessons Memorial
af den 30 Maji 1812, på Beredningens anmodan författade
redaction af Riksdags-Ordningens 14 §:
Tillägg efter orden »icke kallas»: Vare sig tillval
af Flector eller Riksdagsman skola dessa sedlar vara
så inrättade, att den röstande derigenom icke utmärkes,
hvarföre hvarje sedel icke må innehålla mer än en hel
röst, efter den i Staden antagne beräkningsgrund.
Hvilken redaction efter någon öfverläggning af
Beredningen godkändes, för att till Utskottets närmare
pröfning in Pleno öfverlemnas.
Bilaga D till Mern. N:o 12.
481
Bilaga D till Mern. N:o 12.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1812.
Föredrogs Andra Fördelningens förslag i afseende
på de Grundlagsfrågor, som till dess Beredning blifvit
hän viste; hvaribland, enligt Protocollen för den 11 Junii
och 7 Julii, till svar på Commerce-Rådet Santessons
Memorial om förändringar och tillägg i Riksdags-Ordningen,
rörande val af Städernes Riksdags-Fullmägtige
m. m., Fördelningen föreslagit ett tillägg efter orden »icke
kallas» i 14 § Riksdags-Ordningen, hvilket nu af Utskottet
faststäldes till följande ordalydelse: Vare sig till
val af Elector eller Riksdagsman, skola dessa sedlar
vara så inrättade, att den röstande derigenom icke utmärkes,
hvarföre hvarje sedel icke må innehålla mer
än en hel röst, efter den i Staden antagne beräkningsgrund.
Herr Assessor Arosenius anhöll, att i ConstitutionsUtskottets
Betänkande öfver dessa ämnen måtte införas,
hurusom Utskottet med förundran sett, att helt annorlunda
tillgått, hvarigenom händt att, då voteringssedlarne
gällt efter den röstandes åsatte fyrktal, har ändamålet
med slutna sedlar förfelats.
Herr Borgmästaren Egge: Jag kan ej instämma i
Fördelningens nu gillade förslag, att en ägare af större
fyrktal skulle få tillfälle att dela sina röster imellan flera,
om sådant föll honom in. Det är stridande emot ett fritt,
öppet och med mogen öfverläggning beslutadt val, skulle
föranleda vankelmod och medföra värre följder än den
att blifva yppad genom röstningssedel på ojemnt öretal.
Herr Assessor Arosenius: I consequens dermed skulle
den slutföljd kunna dragas, att ingen röstägande finge
underlåta att i valet deltaga, eftersom det vore en närvarande
betaget att genom flera rösters lika fördelning
upplösa deras verkan.
Doctor Wijkman: Den anmärkta olägenheten är af
mindre vigt än imposition; och huru skulle den före
-
21
482
Riksdagen 1812.
kommas, då ett högt val bekant fyrktal gjorde omröstningssedeln
lika känd, sorn om han varit öppen aflemnad?
Herr Assessor Arosenius instämde med Doctor
Wijkman.
Herr Grefven och Ordföranden förmente, att det
föreslagna röstningssättet ej kunde förordsaka vankelmod,
emedan den röstande genom rösternas fördelning skulle
borttaga sin egen vigt.
Herr Doctor Wijkman: Jag har ännu flera skäl
att anföra till styrka för Utskottets beslut; de nemligen,
att man i motsatt fall vore hindrad att dela sina röster
och att votera på sig sjelf, hvilket ingen Lag förbjuder.
Den af Fördelningen föreslagne- ändring vid slutet
af 14 § Riksdagsordningen af orden »i Staden» till: i någon
Stad blef likaledes af Utskottet gillad och antagen på
det af Riksdagsmannen Lars Israelsson anförde skäl, att
ingen Stad eljest kunde med en annan förena sig om en
af denna lagligen vald Riksdags-Fullmägtig.
Herr Assessor Arosenius: Ehuru Lars Israelssons
anförande på mig gjort ett starkt intryck, kan jag likväl
intet underlåta att emot nyssnämnde stadgande anmärka,
det, genom 2:ne eller flera Städers förenade val
af en Riksdagsman, han ej får större rösträttighet, då
det nu deremot blifver tillfälle för en intrigueur att, genast
före en Riksdag, begifva sig till en liten Stad, låta
välja sig till dess Fullmägtig och derigenom vinna en
rösträttighet, sorn han eljest hvarken kunnat eller bordt
erhålla.
Herr Kammarherren Silverstolpe: Jag medgifver,
att denna menliga följd kan uppkomma, men deremot
är stadgandet med rätta grundadt på den principe, att
hvarje Stad har rättighet att afgifva särskild röst.
Fördelningens förslag, att i 21 § Riksdags-Ordningen
mätte åberopas 14 § sålunda: till följe af 14 och 18 §§,
bifölls; tillika med dess afstyrkande af tillägg i 16 §.
Memorial N:o 13.
483
N:o 13.
Memorial med förslag till ändrad lydelse
af 14 § i Instructionen för Riksens
Ständers Justitice-Ombudsman.
Så väl i anledning af hvad vid denna Riksdag
förefallit, enär fråga hos Riksens Ständer
uppstått rörande granskning af Riksens Ständers
Justitige-Ombudsmans Diarier, som i sammanhang
med hos Constitutions-Utskottet väckt
fråga rörande Justitise-Ombudsmans-Embetets
nytta och ändamål, har Constitutions-Utskottet
funnit sig föranlåtet att till Riksens Höglofl.
Ständers pröfning och afgörande genast vid
denna Riksdag föreslå ett tillägg i 14 §:n af
berörde Embetsmans Instruction.
Vid pröfning af den frågan, huruvida någon
inrättning borde finnas till bedömmande af Riksens
Ständers Justitise-Ombudsmans åtgärder i
afseende på Lagskipningen i Landet, har Constitutions-Utskottet
ej kunnat annat än medgifva
att, då Riksens Ständer vid hvarje Riksdag
genom nytt val äga bortskänka sitt förtroende,
det för dem äfven bör finnas en anledning
att veta, huruvida den, på hvilken det en
gång fallit, i alla afseenden gjort sig deraf förtjent.
Utskottet har äfven bordt erkänna de skäls
rigtighet, hvilka Lag-Utskottet anfört, att ej
kunna granska J u s ti ti se - O m b u d s man n ens Diarier,
så mycket mer, som den granskning, berörde
Utskott kunde anställa, blott inginge i juridiska
undersökningar och förde till så individuella
Utslag, att de för Riksens Ständers omdöme ej
484
Riksdagen 1812.
kunde gifva någon fullständig ledning. Constitutions-Utskottet,
hvars skyldighet det är att
granska Stats-Rådets Protocoller och deribland
äfven de Protocoll, som i Justitias-Arender inför
Kongl. Maj:t blifvit hällne, anser Utskottet
i stånd att lättare vinna upplysningar för att
kunna fatta en öfvertygelse och fälla ett allmänt
omdöme öfver Justitne-Ombudsmannens åtgärder
i afseende på Lagskipningen. Det är på sådane
grunder Utskottet funnit sig befogadt att till
den 14 § i Riksens Ständers Justitue-Ombudsmans
Instruction, efter ordet »kungöra» oell framför
det vid sista Riksdag i samma § gjorda
tillägg, till införande föreslå följande mening:
Afven bör Justities-Ombudsmannen vid hvarje
Riksdags början till Riksens Ständers Constitutions-Utskott
inlemna de öfver dess Embets-förrättningar
sedan sista Riksdag hällne Diarier
för att af detsamma granskas.
Örn Riksens Högloft. Ständer skulle täckas
bifalla detta förslag, lärer det deraf blifva en
naturlig följd, att Constitutions-Utskottet bör
med sitt, på en sådan granskning grundade, yttrande
vid hvarje Riksdag till Riksens Ständer
inkomma, innan nytt val till Justitne-Ombudsman
af Riksens Ständer anställes. Örebro den
13 Augusti 1812.
På Constitutions-Utskottets värnar
O
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. Pehr Nilsson.
G. A. Silverstolpe.
(Äng. ärendets behandling i Utskottet se bilagorna
B och D under den till Grefve G. Löwenhjelm utfärdade
Expedition N:o 8).
Memorial N:o 14.
485
N:0 14.
Memorial i anledning af Kongl. Maj:ts
Proposition med förslag till ändrad lydelse
af 4, 5, 6,' 7, 8, 9, 10, 12, 13, 28,
35, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 53, 91, 93,
104, 105, 106 och 107 §§ RegeringsFormen
samt till upphäfvande af 11, 15,
92 och 103 §§ i samma Grundlag.
Då Constitutions-Utskottet nu uppfyller det
ansvariga och grannlaga uppdrag att öfver Konungens
Nådiga Proposition af den 7 dennes
rörande förändring i åtskillige punkter af Grundlagen
afgifva sitt yttrande, är det med känslan
af vigten af detta kall, som Utskottet uti den
hvila, som vid dessa ärenders första beredning
är åt de samma bestämd, finner möjligheten till
ersättning för arbetets ofullkomlighet, och det
blir i anseende till tidens korthet och ämnets
omfattning, hvilka gemensamt bidragit att öka
svårigheterne, som Utskottet vågar hoppas och
utbedja sig Riksens Ständers benägna öfverseende.
Med skyldig vördnad för Konungens Nådiga
afsigter och liflig öfvertygelse om ädelheten
deraf har Utskottet icke ett ögonblick tvekat
att göra rättvisa åt syftemålet med de af Konungen
föreslagne förändringar i Grundlagen,
486
Eiksdagen 1812.
och till större delen har också Utskottet trott
sig kunna beledsaga deras öfverlemnande till
Riksens Ständer med sitt tillstyrkande; men om
Utskottet i vissa fall trott sig böra föreslå modificationer,
och i andre icke kunnat till den
föreslagna förändringen lemna sitt gillande, har
sådant endast härrört af de olika synpunkter,
under hvilka Utskottet å sin sida trott sig böra
betrakta de ifrågavarande ämnen, och föreslår
Utskottet nu till Riksens Ständer, att äfven i
de ämnen, Utskottet icke trott sig kunna tillstyrka,
låta Konungens Nådiga Proposition jemte
Utskottets förslag hvila till nästkommande Ständers
framtida pröfning.
Det har icke undfallit Utskottet, att Arendernes
driftiga och skyndsamma behandling, att
möjligheten att för hvarje hufvudgren af StatsFörvaltningen
hos en enda man finna ansvarigheten
vore föremål af lika mycken vigt och allmän
nytta, som bidragande till enskild lättnad och
tillfredsställelse för den Styrande, och Utskottet
vågar hoppas, att intet af dess förslag skall motarbeta
en sådan afsigt. Men å en annan sida
har Utskottet trott sig äfven böra fästa uppmärksamhet
på den i vår Grundlag rådande och
med enskildtas säkerhet så nära förenade grundsats,
att jemte det en person finnes, som för
Rådslagen är ansvarig, det tillika bör förekommas,
att icke densamme ensam må vara mästare
af målens framställning, att derföre Konungen
bör omgifvas af alla möjliga upplysningar. Till
detta ändamål är det, som Utskottet trott nödigt
att, med någon inskränkning till antalet af personer,
bibehålla det i början af 8 § RegeringsFormen
förekommande stadgande angående dem,
som, då beslut af Konungen fattas, böra vara
Memorial N:o 14.
487
närvarande. Till samma ändamåls vinnande är
det äfven, som Utskottet trott, att en Beredning i
likhet med den närvarande borde äga att bidraga
till målens öfverseende och utredande. Utskottet
har trott, att en sådan Corps blefve i samma
mon så mycket nödvändigare, som vid en för
öfrigt mera concentrerad Styrelse nu varande
särskildta Verks pröfning kunde komma att upphöra,
och målen således mindre blifva utur sina
olika synpunkter betraktade. — Då Utskottet
derföre vid Ärenderne i allmänhet trott en controll
och ett ansvar äfven på den Föredragande
vara lämpeligt, har Utskottet likväl iakttagit
den skilnad, som af sakernas natur uppkommer
emellan de mål, som medgifva ett sådant behandlingssätt,
och de, vid hvilka förslagens hemlighet
samt en ovilkorlig och snabb verkställighet
ofta utgöra de oumgängeliga vilkoren för
ändamålets vinnande och det Allmännas fördel.
I detta afseende är den uti 7 § af RegeringsFormen
uppförde skilnad emellan öfriga allmänna
Ärender och de Ministeriella samt Commandomål
bibehållen, och i enlighet dermed
samt med Konungens Nådiga Proposition är
äfven föreslaget, att de 11 och 15 §§ af Regerings-Formen
skulle uteslutas.
På beskaffenheten af denna Ärendernes naturliga
fördelning har Utskottet äfven grundat
sitt förslag i anseende till antalet af de Ministrar,
det trott sig kunna bestämdt uppgifva, och har
derföre till de närvarande endast tillagt en StatsMinister
för Krigs-Ärenderne. Då i anseende
till de öfriga Utskottet icke ansett sig kunna
bestämma hvarken det behöfliga antalet eller
Ärendernes fördelning dem emellan, har det icke
heller trott, att en sådant stadgande borde ingå
488
Biksdagen 1812.
i Grundlagen, utan att det borde vara Konungen
förbehållet att efter behof och omständigheter
ibland Stats-Råden utse till Ministrar,
hvilka och huru inånga han funne tjenligt. Det
enda Utskottet i afseende så väl på ämnets beskaffenhet
och vigt som uppå allmänna rösten
för dess vård trott sig böra iakttaga är, att omsorgen
för allmänna uppfostran och fattigvården
jemte Ecclesiastique-verket alltid måtte utgöra
en särskild persons befattning, och således icke
med de öfriga ärender förblandas. Då frågan om
ett förökt antal af Stats-Rådets Ledamöter uti
ett särskildt Betänkande är upptagen och hvilar
sedan de 2:ne föregående Riksdagar, har Utskottet
icke heller ansett sig böra uti närvarande förslag
denna fråga ytterligare vidröra. A id tillfälle
af dessa öfverläggningar om Riks-Arendernes
förvaltningssätt har icke heller undfallit
Utskottet att, ehuru med den omfattning, Konungen
täckts gifva åt sin framställning, och i afseende
på vissa i densamma förekommande benämningar,
en Departemental Styrelse icke på
sådant sätt skulle kunna utan nu föreslagne
ändring i Regerings-Formen införas, skulle likväl
densamma under en något olika form, men
med en nära motsvarande verkan, kunna utan
rubbning i närvarande Grundlags föreskrifter
efter behag verkställas. Utskottet, som redan vid
sistlidne Urtima Riksdag uti svar till enskild
man, i anledning af i detta ämne väckt fråga,
yttrat samma tanka, grundar denna sin öfvertygelse
deruppå, att ehuru i Regerings-Formen
är utsatt den värdighet, Stats-Råden såsom sådane
innehafva, gifves likväl ingen föreskrift,
som hindrar Konungen att personligen benåda
hvar och en utaf dem med en högre, som kunde
Memorial N:o 14.
489
sätta den Han behagar öfver alla andra Embetsmän
och således undanrödja svårigheterne vid
det inseende öfver någon förvaltningsgren, som
Konungen skulle finna för godt åt något StatsRåd
uppdraga; att enär gränsen för Stats-Rådets
Ledamöters befattning eller göromål icke är utstakad,
äfvensom icke heller den för Stats-Secreterarnes
åtgärder vid deras Embets-Förvaltning
beror det af Konungen hädanefter som hittills
att i dessa afseenden lemna de uppdrag eller fastställa
de Instructioner, han finner nödige; och
att enär Collegierne endast under denna benämning,
såsom tillvarande, icke med bestämda rättigheter
eller befattningar, i Constitution förekomma,
beror det äfvenledes af Konungen att
för deras verkningskrets och subordination bestämma
den gräns eller omfattning, Han skulle
finna tjenlig; samt att ändteligen sådan måtte
hafva varit Riksens Ständers afsigt, enär de vid
1809 års Riksdag yttrade den önskan, att en
Committée skulle sättas med uppdrag att föreslå
en enklare och redigare organisation af allmänna
Ärendernes förvaltning. I anseende till det nog
allmänt erkända behofvet af en Krigs-Minister
för denna vigtiga gren af Ärender har Utskottet
ännu ytterligare blifvit styrkt i sitt begrepp om
möjligheten af en sådan Émbetsmans snara tillsättande
igenom det i 15 § Regerings-Formen
förekommande uttryck angående den Embetsman,
hvilken Konungen i Commandomål allmän befattning
dermed uppdragit. Enär man då uti
7 § Regerings-Formen fäster uppmärksamhet på
definition af Commandomål, hvarmed förstås sadan
e som Konungen i egenskap af Högste Befälhafvare
öfver Krigsmagten till Lands och Sjös
omedelbarligen besörjer, lärer man icke heller
490
Riksdagen 1812.
kunna undgå erkänna, att under denna rubrik
kunna alla de hufvudsakligaste till Krigs-Förvaltningen
hörande mål upptagas, och att således
det beror af Konungen att härom anordna,
huru han finner tj enligt.
De ämnen, hvilka i afseende på de öfrige
allmänna Arendernes förvaltning synas Utskottet
egenteligen utgöra föremål för Grundlagen, äro
jemte den ofvannämnde grundsatsen, att Konungen
måtte omgifvas af alla möjliga upplysningar,
äfven de, att Konungens rådgifvare måtte vara
skyldige att sine meningar till Protocollet yttra,
att de måtte hafva rättighet göra föreställningar,
och att i följe af dessa pligter och rättigheter
de måtte vara ålagde en motsvarande ansvarighet.
Utskottet har med lika mycken tillfredsställelse
som vördnad erkänt, att intet af dessa
sednare förhållanden var uti Konungens Nådiga
Proposition till någon hufvudsakelig del förändradt,
och har derföre, i anseende till 53, 106
och 107 §§:s stadganden endast funnit sig föranlåtet
iakttaga den ordställning, som möjligheten
af vissa Stats-Secreterares bibehållande gjorde
oundvikelig. Om emedlertid Utskottet trott sig
böra till oförändradt bibehållande föreslå 38 §
i Regerings-Formen, har detta skett icke i förmodan,
att fråga någonsin skulle uppkomma om
behofvet af en Stats-Secreterares vägran af sin
contrasignation, men för att icke kort efter en
tidepunkt, då Embetsmäns ansvarighet utgjort
ett mål för allmän önskan och uppmärksamhet,
igenom uteslutande af nyssnämnde stadgande
möjligtvis väcka den misstanka, att något af en
sådan ansvarighet skulle blifva förminskadt.
Uti de tillägg till 35 § Regérings-Formen,
hvilka uti den af Konungen föreslagna nya re
-
Memorial N:o 14.
491
daction af §:n innefattas, har Utskottet visserligen
igenkänt afsigten, att igenom en strängare
subordination gifva åt Arendernes gång mera
enhet och en snabbare verkställighet, men i anseende
till vissa af de bland Förtroendesysslor
uppförde Embetsman har Utskottet dels icke
kunnat medgifva nödvändigheten af ett sådant
beroende, dels i den föreslagna ordställningen
funnit anledning till en allt för vidsträckt och
obestämd tydning. Således har Utskottet i det
förra afseendet ansett Advocat-Fiscaler, såsom
ingående i Domare-Magtens åtgärder, icke heller
böra sättas uti annat förhållande, samt ifrån
Embetsmännen i Konungens Canzli, hvilka skulle
kunna till- och afsättas, undantagit Justitiae-Revisions
Expedition. Af den sednare anledningen
har Utskottet ansett den föreslagna tilläggningen:
Chefer för atla andra Verk och Inrättningar,
hvilka af Konungen utnämnas, böra helt och
hållet utgå. I anseende till de personer, som
höra till eller utgöra den så kallade LandtRegeringen,
hafva meningarne i Utskottet varit
så delade, huruvida de skulle kunna efter behag
entledigas eller ej, att vid anstäld omröstning
2:ne Stånd stadnat emot 2 och att således förslaget
såsom alternativ kommer att underställas
Riksens Ständers pröfning.
Uti de af Konungen föreslagne förändringar
eller tillägg i 39, 40, 41, 42, 43, 91 och 93 §§
af Regerings-Formen samt uti 92 §:ns uteslutande
har Utskottet igenkänt endast en och samma
afsigt, den att förkorta tiden af en Minderårighets-Iiegering
och att åt Thronföljaren och
Prinsar af det Kongl. Huset för alla fall bestämma
den delaktighet i Riks-Styrelsen, som dem med
rätta bör tillkomma, samt att för öfrigt förtyd
-
492
Riksdagen 1812.
liga stadganderne. Utskottet, som i dessa afsigter
helt och hållet instämt, har icke heller vid
den af Konungen föreslagne redaction gjort
andre anmärkningar än som kunde tjena att
ytterligare bestämma föreskrifterna. Då Utskottet
icke funnit någon betänklighet uti att med afseende
på Thronens försäkrande bifalla, både att
Konungen måtte vara myndig vid Aderton år
och att, enär Thronföljaren icke denna ålder
uppnått, personalet af Riks-Styrelsen måtte af
Företrädaren kunna bestämmas, har Utskottet
likvål i anseende till den, som skulle blifva en
omyndig Konungs Förmyndare, ansett nödigt
bestämdt uttrycka, att han åtminstone skulle
hunnit till den ålder, vid hvilken man i allmänhet
anses till myndiga år kommen, utan att likväl
allmänna Lagens stadgande om Förmyndares
ålder blefve på honom tillämpadt, och i afseende
på en afliden Konungs Testamente, att det skulle
äga kraft ej blott till nästa Riksdag, men till
dess Riksens Ständer hinna sig deröfver yttra.
Utskottet har icke dess mindre instämt i den
tanka, att en således förordnad FörmyndareStyrelse
icke skulle vara ovilkorligen förbunden
att genast sammankalla Riksens Ständer, utan,
derest inga trängande omständigheter det fordrade,
äga att afbida deras nästa Lagtima sammankomst.
Utskottet har trott, att en sådan mellantid
skulle vara lika svarande emot ändamålet
att förekomma de vid en Regents timade dödsfall
möjligen inträffande oroligheter, som att
lemna den nya Regeringen tillfälle att vinna
och förtjena Nationens förtroende; men längre
än till nästa Riksdag har Utskottet icke ansett
sig böra sträcka kraften af den aflidne Konungens
förordnande, så snart icke en Prins af
Memorial N:o 14.
493
Kongl. Huset kunde genom sitt anseende understödja
det; emedan i sådana fall, då Nationens
representanter vore församlade, det allmänna behofvets
och förtroendets inflytande alltid skulle
blifva kraftigare än hvilka bokstafliga föreskrifter
som helst, enär häfderne och erfarenheten
vittna, att, äfven utan närvaro af en sådan
Lagstiftande Corps, aflidne Konungars Testamenten
sällan vunnit oförändrad efterföljd.
Utur en olika synpunkt med den, ur hvilken
Konungen ansett 103 §:ns föreskrift, har Utskottet
trott sig böra betrakta det deruti innefattade
stadgande. Då Utskottet med skyldig vördnad och
tacksamhet erkänt den omsorg för Domare-Magtens
oberoende, som ligger till grund för den i
Konungens Nådiga Proposition innefattade framställning
af ämnet, har Utskottet likväl i anseende
till Högsta Domare-Magten, såsom utgörande
sista Instantien, icke kunnat godkänna
behofvet af ett alldeles lika förhållande. Utskottet
har trott att vid afgörande af detta ämne borde,
jemte afseende på grundsatsen af Domare-Magtens
oberoende, förenas den, att denna Magt,
genom vissheten att utom grofva uppenbara
förseelser i intet fall kunna skiljas från Embetet,
icke måtte utgöra en alldeles ocontrollerad
och oförbättrelig del af Lagskipningen, att den
igenom en sådan slags sjelfständighet icke måtte
uppresas till en Stat i Staten, möjligtvis lika
vådelig för enskildtas välfärd som den styrande
Magtens verkningsförmåga och Samhällets lugn.
Utskottet har trott, att möjligheten att undvika
dessa olägenheter och att ändock bibehålla Högsta
Domstolens Ledamöter uti ett skäligt oberoende,
gåfves endast uti en inrättning, som satte dem
blott i farhåga för allmänna omdömet; att denna
494
Riksdagen 1812.
inrättning vore så mycket nödvändigare för en
Domstol, hvars Utslag af ingen annan kunde
öfverses eller ändras, och att, då emellan Riksdagarne
det vore omöjligt att förese hvem som
en framtida pröfningsrätt kunde tillkomma, skulle
det för Högste Domstolens Ledamöter icke gifvas
något säkrare medel att bevara sig för omröstningens
följder än att göra alla rätt, och att
således Lagen skulle tinna det kraftigaste stöd
uti en inrättning, som icke skulle medgifva enskildta
orättvisor. Utskottet har visserligen icke
undgått inse, att äfven denna skulle möjligtvis
kunna missbrukas, att för den enskildte, som
vore föremål för en sådan slags omröstning, den
ofta skulle kunna vara sårande; men Utskottet
har trott, att vid frågan om valet emellan möjliga
olägenheter borde de, som rörde enskildte
mindre fästa uppmärksamheten än de, som angå
det allmänna, enär ingendera vore af en öfvervägande
beskaffenhet, och att, när inga menskliga
inrättningar kunna vara utan missbruk, vore ej
möjligheten af dessa i anseende till enskildte ett
skäl att måhända bereda ännu större för det
allmänna. — Allmänt har man likväl önskat
att kunna minska det obehagliga i sakens framställning
och verkställighet, och åtskillige förslag
hafva i afseende derpå blifvit inom Utskottet
framstälde; men efter granskning af
deras antaglighet, har det som förenat de flesta
sinnena varit det, som uti hosföljande redaction
af 103 § finnes föreslaget.
Med anledning af de utaf Konungen föreslagna
förändringar och af det nya sättet för
Arendernes behandling, får Utskottet sluteligen
tillkännagifva, att det ansett ett par tilläggningar
nödige i 2 och 12 §§ Regerings-Formen.
Memorial N:o 14.
495
Den förra, som endast angår den Styrandes förbindelse
att vara af den rena Evangeliska Läran,
är endast derföre i 2 § införd, att ett öfverflödigt
upprepande af samma ämne måtte undvikas.
Den senare, som i anseende till HandelsTractater
utgör ett undantag från öfriga Ministeriella
måls behandling, har derföre hos Utkottet
kommit i åtanka, att det ansett sådane
afhandlingar med främmande Magter hafva ett
så nära samband med Rikets inre hushållning
och näringarnes trefnad, att upplysningar i dessa
ämnen borde åtminstone af den Embetsman inhämtas,
hvilken af dessa Ärender kunde anses
äga den närmaste kännedom, och att Utskottet
ansett dessa Tractater icke vara af den skyndande
egenskap, att någon skada genom en långsammare
pröfning skulle kunna uppkomma.
I anseende till numereringen af RegeringsFormens
§§ och den i enlighet med nu föreslagne
tillägg och förändringar nödiga omarbetning
af visse §§ i Riksdags-Ordningen tror Utskottet,
att båda delarne bäst kunna göras, då
vid en kommande Riksdag Riksens Ständer i
anseende till sjelfva hufvudfrågorne stadgat sina
beslut. Örebro den 14 Augusti 1812.
På Constitutions-Utskottets vägnar
A. G. Mörner. J. A. Tingstadius.
J. P. Sandberg. And. Andsson Aberg.
G. A. Silverstolpe.
(Härmed följa 7 bilagor A—G).
496
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Mern. N:o 14.
Utskottets Förslagtill
ändringar i Regerings-Formen.
2 §. Konungen eller den Regeringen förer skall
alltid vara af den rena Evangeliska Läran, sådan som
den uti den oförändrade Augsburgiska Bekännelsen samt
Upsala Mötes Beslut af år 1593 antagen och förklarad är.
4 §. Konungen äger att allena styra Riket, på sätt
denna Regerings-Form föreskrifver; inhämte dock i de
fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd af ett
Stats-Råd, hvartill Konungen kallar och utnämner kunnige,
erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde Svenske,
Frälse eller Ofrälse Män af den rena Evangeliska Läran.
5 §. Stats-Rådet skall bestå af Nio Ledamöter,
hvilka äga rätt att alla der förekommande mål öfvervara,
nemligen: En Justitise-Stats-Minister, som tillika
alltid skall vara Ledamot af Konungens Högsta Domstol;
En Stats-Minister för Utrikes Arend erne; En för KrigsÄrenderne;
Fem Stats-Råd, hvaraf minst Tre böra hafva
tjent uti Civila Beställningar, samt Hof-Canzleren. Konungen
äger rättighet att åt en eller Hera Ledamöter af
Stats-Rådet i egenskap af Stats-Minister uppdraga inseendet
öfver den gren af Stats-Förvaltningen, som Konungen
finner tjenligt honom anförtro. Den en sådan
befattning erhållit, äge samma ansvar och skyldigheter
som Stats-Secreterare. Omsorgen för allmänna undervisningen
och uppfostran, Ecclesiastique-verket och fattigvården
vare alltid en särskild Person uppdragen med
säte och stämma i Stats-Rådet för de mål, som till dess
befattning höra. Ej må Fader och Son, eller två Bröder,
på en gång vara ständige Ledamöter af Stats-Rådet.
6 §. Stats-Secreterare bibehålles för alla de förvaltningsgrenar,
hvilka ingen särskild Minister fått sig
uppdragne; och äge i sådant fall säte och stämma i
Stats-Rådet för de mål, som till deras befattning höra.
Hvarje Stats-Minister eller Stats-Secreterare, då han af
laga förfall hindras att målens föredragning inför Konungen
öfvervara, företrädes af det Stats-Råd eller den
Bilaga A till Mern. N:o 14.
497
Person, som Konungen dertill utser, hvilken enahanda
ansvar åligge.
7 §. Konungen låte uti Stats-Rådet sig föredragas
och afgöre der alla Regerings-Ärender, utom de Ministeriella,
eller dem som angå Rikets förhållanden till
främmande Magter, samt Commandomål, hvarmed förstås
sådane, som Konungen i egenskap af Högste Befälhafvare
öfver Krigsmagten till Lands och Sjös omedelbarligen
besörjer.
Till Ärendernes föredragande förordne Konungen,
efter de i föregående §§ lagde grunder, Chefer för de
särskilde Departementen af Konungens Canzli efter den
fördelning af Ärenderne, till hvarje Departement, som
Konungen finner för godt utstaka, samt en af Konungen
utfärdad Canzli-Ordning kommer att bestämma.
8 §. Ej må Konungen fatta något beslut i de mål,
hvaröfver Stats-Rådet höras bör, derest icke tvänne af
Stats-Rådets Ledamöter jemte den Föredragande tillstädes
äro. Stats-Rådets samtelige Ledamöter, der de
icke laga förfall äga, skola öfvervara alla mål af synnerlig
vigt och omfattning, som i Stats-Rådet förekomma
och Rikets Allmänna Styrelse röra. Sådana äro: frågor
och förslag om nya Allmänna Författningars vidtagande;
om upphäfvande och förändring af de förut gällande;
om nya Allmänna Inrättningar uti särskildte Styrelsens
grenar, med flere af dylik beskaffenhet.
9 §. Öfver alla mål, som hos Konungen eller Regeringen
föredragas, skall Protocoll föras; blifvande de
närvarande Ledamöter af Stats-Rådet och Föredragande
ovilkorligen förbundne att deras meningar öfver de förekommande
Ärender yttra och förklara; Konungen dock
förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade
händelse inträffa, att Konungens beslut voro
uppenbarligen stridande mot denna Regerings-Form eller
Rikets Allmänna Lag, åligge det då Stats-Rådets Ledamöter
att föreställningar deremot göra. Der någon särskild
mening icke blifvit till Protocollet anförd, anses de
närvarande hafva styrkt Konungen till det beslut Han
fattat. För rådslagen skola Stats-Rådets Ledamöter vara
ansvarige, såsom i 106 § derom vidare stadgas.
10 §. Om Stats-Ministrarnes Embets-Förvaltning
och Ärendernes föredragning inför Konungen förordne
Konungen som Honom tjenligt synes. Hvarje Minister eller
498
Riksdagen 1812.
Föredragande vare ansvarig, derest han försummar nödige
upplysningar inhämta och Konungen underställa.
I samma ändamål och till Ärendernes fullständigare utredande
tillsatte Konungen en Beredning, bestående af
hälften Frälse och hälften Ofrälse Män, hvilka i alla
förekommande mål, derest de sig icke särskildt yttrat,
anses Pluralitetens mening hafva biträdt.
11 §. Uteslutes.
12 §. Konungen äger att i Afhandlingar och Förbund
med främmande Magter ingå, sedan Han deröfver
hört Stats-Ministern för Utrikes Ärenderne och HofCanzleren.
Vid Handels-Tractaters afslutande höres tillika
den Embetsman, som öfver Arender, rörande allmänna
Hushållningen och Handeln, äger högsta inseendet eller
deraf är Föredragande.
13 §. Vill Konungen börja Krig eller sluta Fred,
kalle då till ett utomordentligt Stats-Råd samtelige Ledamöterne
af Stats-Rådet och Stats-Secreterarne, framställe
för dem de skäl och omständigheter, som härvid
till öfvervägande förekomma, samt äske deröfver deras
yttranden, hvilka de skola hvar för sig, med den ansvarighet
107 § bestämmer, till Protocollet afgifva. Konungen
äge derefter magt att fatta och utföra det beslut,
som Han för Riket nyttigast finner.
15 §. Uteslutes.
28 §. Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna
och befordra infödde Svenske Män till alla Embeten och
Tjenster inom Riket, högre och lägre, hvilka äro af den
egenskap att Konungen Fullmagter derå utfärdar, dock
böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit,
der sådane hittills ägt rum; vare likväl Konungen obetaget,
att uti Militaira Embeten nyttja Utländske Män af
sällsynt skicklighet; men icke till Commendanter i Fästningarne.
Konungen fäste vid alla befordringar afseende
endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke
på deras börd. Till Stats-Ministrar, Stats-Råd, JustitiseRåd,
Stats-Secreterare eller Chefer för de särskildte Departementerne
i Konungens Canzli, samt alle andre Civile
Emhetsmän inom Riket och Domare, må sådane Män
endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska Läran.
35 §. Stats-Ministrarne, med undantag af Justitia
Stats-Ministern, Stats-Råd, Presidenterne i Collegierne,
Öfver-Ståthållaren, Under-Ståthållaren i Hufvudstaden
Bilaga A till Mern. N:o 14.
499
samt Politiemästare, Hof-Canzleren, Konungens högste
Ombudsman eller Justitise-Canzler, Stats-Secreterare eller
andre Departements-Chefer i Konungens Canzli, Landsköfdingar,
Fältmarskalkar, Generaler och Amiraler af
alla grader, General-Adjutanter, Öfver-Adjutanter, StabsAdjutanter,
Commendanter uti Fästningarne, CapitaineLieutenanter
och Officerare vid Lif-Drabanterne, Öfverstar
för Regementerne, Second-Cheferne vid Gardes-Regementerne
till Häst och Fot, Öfverste-Lieutenanter vid LifRegements
Brigaden, Cheferne för Artilleriet, FortificationsFältmätnings-
och Sjömätnings-väsendet, Ministrar och
Sändebud till främmande Magter, tillika med HandelsAgenter
samt alla de Emhets- och Tjenstemän, som uti
Konungens Canzli, med undantag af Justitise-Re visions
Expedition nyttjas, eller vid Utrikes Beskickningar antagas,
hafva Förtroende-sysslor, hvarifrån Konungen må
dem entlediga, eller om deras entledigande förordna,
när Han pröfvar Rikets tjenst sådant fordra. Konungen
kungöre dock sådane beslut i Stats-Rådet hvars Ledamöter
vare skyldige att deremot göra underdånige föreställningar,
om de finna sig dertill skäl äga.
Meningen: och alla andra personer, sorn utgöra
eller höra till den så kallade Landt-Eegeringen, som
skulle följa på ordet »Landshöfdingar», blef af två Stånd
antagen och af två Stånd afslagen, hvarföre den såsom
alternativ hemställes.
38 §. Bibehålies oförändrad.
39 §. Vill Konungen i fredstid utrikes resa, meddele
han Stats-Rådet in Pleno denna sin föresats och
inhämte dess tankar deröfver. Besluter Konungen derefter
sådan resa och den verkställer, befatte sig ej med
Rikets Styrelse, eller utöfve den Konungsliga magten så
länge Han utrikes vistas. Har Thronföljaren uppnått
Aderton år, förvalte han Riks-Styrelsen; men i annat fall
före Stats-Rådets samtelige Ledamöter, under sådan Konungens
frånvaro, Regeringen i Hans namn, med all den
rätt, denna Regerings-Form Konungen tillägger; dock må
ej i någon af dessa händelser Regeringen Adeligt Stånd
och värdighet förläna, eller till Grefligt eller Frikerrligt
Stånd upphöja, eller Riddarevärdighet utdela; äfvensom
alla lediga Sysslor endast tills vidare kunna förvaltas
af dem, som Regeringen dertill förordnar.
40 §. Blifver Konungen så sjuk, att han Regerings
-
500
Riksdagen 1812.
Ärenderne icke vårdar, förhålles med Rikets Styrelse på
det sätt, som i föregående § bestämmes.
41 §. Konung vare myndig vid fyllda Aderton år.
Dör Konung förr, än Thronföljaren denna ålder uppnått,
föres Styrelsen under dess minderårighet af den Prins
af det Regerande Konungahuset, som, enligt den gällande
Successions-Ordniugen, Arfsrätt till Riket äga kan och minst
till 21 års ålder hunnit, samt blifvit af Konungen dertill
förordnad. Har Konungen andre Personer, som skola
Svenske Män vara, till Förmyndare för den minderårige
Konungen utsett, då före desse Rikets Styrelse, intill dess
Riksens Ständer vid nästa Riksdag derom förordnat.
Dör Konung utan att hafva något förordnande meddelat,
föres Styrelsen af Stats-Rådets samtelige Ledamöter, intill
dess Riksens Ständer vid deras nästa sammankomst
Förmyndare för den minderårige Konungen utsett. I alla
dessa fall styre den minderårige Konungens Förmyndare
eller Stats-Rådet med Konungslig magt och myndighet
i Konungens namn, och galle denna Regerings-Form till
ovilkorlig efterlefnad. Är Konung eller Thronföljare vid
de i denna och föregående §§ uppräknade händelser
Femton år gammal, äge Han att uti Stats-Rådet, Högste
Domstolen, Hof-Rätter och Collegier inträda, dock utan
att i några beslut deltaga.
42 §. Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset,
inom hvilket Arfsrätten till Riket räknas, på manliga
sidan utginge, då förvaltas Regeringen af StatsRådet
med Konungslig magt och myndighet, intill dess
Riksens Ständer hinna sammankomma, ett nytt Konungahus
utkora, och den valde Konungen Regeringen tillträdt.
Uti alla de fall, hvarom föregående fyra §§ handla,
skola samtelige Stats-Rådets Ledamöter och Stats-Secreterarne
vara närvarande och rösta.
43 §. Går Konungen i Fält, förordne Han antingen
Thronföljaren, i händelse denne uppnått Aderton år,
eller ock minst sex af Stats-Rådets Ledamöter, och ibland
dem Justitise Stats-Ministern att föra Regeringen i de
mål, Konungen föreskrifver.
53 §. Oförändrad.
91 §. Blifver Konungen utöfver Tolf månader utom
Riket och icke är i Fält emot Rikets fiender, sammankalle
Thronföljaren, i händelse han Aderton år fyllt,
eller i motsatt fall Stats-Rådet, genom öppet Påbud Rik
-
Bilaga A till Mern. N:o 14.
501
sens Ständer till allmän Riksdag, och läte kallelsen inom
Femton dagar efter berörde tids förlopp uti Hufvudstadens
Kyrkor, samt skyndsamligen uti de öfrige delar
af Riket kungöra. Sedan underrättelse derom vid samma
tid till Konungen afgått, men Han ändock icke inom en
månad efter Riksdagens öppnande till Riket återkommit,
då skola Riksens Ständer en ny tid utsätta inom hvilken
Konungen bör till Riket återvända; skulle Konungen det
oaktadt uteblifva, tillträde Thronföljaren genast, om Han
Aderton år fyllt, Rikets Styrelse såsom Konung med
bibehållande af denna Regerings-Form. Har Thronföljaren
ej denna ålder uppnått, förordne Riksens Ständer Förmyndare
för den minderårige Konungen, intill dess Denne
myndig varder, på sätt i 93 § stadgas.
92 §. Uteslutes.
93 §. Då Konung dör, utan att, på sätt 41 § stadgar,
hafva den eller de Personer utsett, som skola Rikets
Styrelse föra, utfärde Stats-Rådet kallelse å Riksens
Ständer, hvilken kallelse inom Femton dagar efter Konungens
död skall i Hufvudstadens Kyrkor och vidare
i Riket kungöras. Riksens Ständer äge att förordna en
eller flere Förmyndare, som, intill dess Konungen myndig
blifver, Regeringen i Dess namn efter denna Grundlag
må utöfva. Lag samma vare, i händelse Konungs minderårighet
fortfar, då den nästa Riksdag infaller efter
den förre Konungens död, och Prins af det Regerande
Konungahuset icke finnes, åt hvilken Rikets Styrelse under
Konungens minderårighet uppdragen blifvit, på sätt 41 §
innehåller.
103 §. Vid hvarje Riksdag skola Riksens Ständer
välja Tolf Ledamöter af hvardera Ståndet till en Nämnd,
som äge att dömma, huruvida Högsta Domstolens Ledamöter
gjort sig förtjente att uti sitt vigtiga kall bibehållas,
eller om visse af dem, utan bevisligen begångne
fel och brott, hvarom föregående § handlar, likväl kunde
anses böra ifrån utöfningen af Konungens Domsrätt
skiljas. Denna Nämnd träde samma dag, den blifvit
vald, tillsamman, och röste, man för man, men icke
Ståndsvis, med slutna sedlar öfver den frågan: Skall
omröstning anställas till uteslutande af någon bland
Högsta Domstolens Ledamöter? Härvid iakttages hvad
Riksdags-Ordningen föreskrifver till undvikande af paria
vota. Besvaras derefter denna fråga enhälligt eller af
502
Riksdagen 1812.
de fleste röstande med Nej, blifve då Högsta Domstolens
samtelige Ledamöter bibehållne. Besvaras den
åter med Ja, så uppgöre hvar och en af Nämnden en
sluten Lista på dem af Högsta Domstolens Ledamöter,
flera eller färre, som han anser böra entledigas. De
trenne ibland desse, som då fått det största antal af
röster emot sig, ställes hvar efter annan under en ny omröstning,
hvarvid två tredjedelar af rösterne fordras
emot den eller dem, som skola anses vara från Riksens
Ständers förtroende uteslutne. Blifve han eller de derefter
af Konungen, hos hvilken Riksens Ständer härom
anmälan skola göra, ifrån Embetet genom Nådigt afsked
skiljde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hvardera
en årlig Pension till lönens halfva belopp.
104 och 105 §§ bibehållas oförändrade.
106 §. Finner Utskottet af desse Protocoll, att någon
af Stats-Rådets Ledamöter eller Föredragande uppenbarligen
handlat emot denna Regerings-Forms tydliga
föreskrift eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf, och
af andra Rikets gällande Lagar, eller underlåtit att göra
föreställningar emot sådana öfverträdelser, eller dem
vållat och befrämjat, genom uppsåtligt fördöljande af
någon upplysning, då äge Constitutions-Utskottet att
ställa en sådan under tilltal af Justitise-Ombudsmannen
inför Riks-Rätten, hvaruti, i stället för Stats-Råd, fyra
de äldste Justitiee-Råd, tvänne af Frälse och tvänne af
Ofrälse Stånd, i dessa fall komma att säte taga, och
gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot
Högsta Domstolen föreskrifves. Då Stats-Rådets Ledamöter
finnas hafva, på sätt ofvanberördt är, gjort sig
till ansvar skyldige, dömme dem Riks-Rätten efter allmän
Lag och den särskilda Författning, som till bestämmande
af sådant ansvar af Konungen och Riksens
Ständer faststäld varder.
107 §. Skulle Constitutions-Utskottet anmärka, att
Stats-Rådets Ledamöter samfäldt eller en eller flere af
dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke
iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, eller att någon StatsMinister
eller Stats-Secreterare icke med oväld, nit, skicklighet
och drift sitt Förtroende-Embete utöfvat, äge då
Utskottet att sådant tillkännagifva för Riksens Ständer,
hvilka, om de finna Rikets väl det kräfva, kunna hos
Konungen skrifteligen anmäla deras önskan, att Han
Bilaga B till Mern. N:o 14.
503
ville ur Stats-Rådet och från Embetet skilja den eller
dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord.
Frågor uti detta ämne kunna i Riksens Ständers
Plena väckas och af andre Riksens Ständers Utskott än
Constitutions-Utskottet hos Stånden andragas, men icke
af Riksens Ständer afgöras förr, än sistnämnde Utskott
deröfver blifvit hördt. Under Riksens Ständers öfverläggningar
derom, skola icke Konungens beslut uti mål, som
röra enskilde Personers eller Corporationers rättigheter
och angelägenheter kunna ens nämnas, ännu mindre
någon Riksens Ständers pröfning underställas.
Bilaga B till Mern. N:o 14.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksens
Ständer, med förslag till förändring oell
jemkningaf vissa §§ i Regerings-Formen.
Gifven Örebro Slott den 7 Augusti 1812.
Då med den rätt 81 § Regerings-Formen lemnar,
Kongl. Maj:t nu går att till Riksens Ständer härmedelst
afgifva det förslag till ändringar i vissa §§ af denna
Grundlag, Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med förenämnde
§:s stadgande till nästföljande Ständers pröfning
och afgörande häuskjuter, har Kongl. Maj:t trott sig böra
tillkännagifva de anledningar, som i synnerhet grundat
och bestämt Kongl. Maj:ts Beslut i detta afseende.
Om de ädlaste afsigter och det varmaste nit att
befordra Fäderneslandets sällhet, ej alltid, vid Lagars
stiftande äro tillräcklige att fullkomligen svara mot ändamålet;
om Theoriens läror oftast ej äro användbare på
det allmänna, och der i mer eller mindre mån nödgas
möta den practiska erfarenhetens inkast; om derföre
tidens pröfning erfordras att åt Styrelseformer gifva den
grad af fullkomlighet, som af menskliga anstalter kan
förväntas; om äfven förändrade tider och omständigheter
nödvändigt böra verka på egenskapen af de Grundlagsförändringar,
som kunna pröfvas nödiga; om begreppen
fordra en längre tiderymd att lugnas från farhågor för
ord till en fördomsfri pröfning af saker; om den verkliga
friheten småningom inskränkes i Nationens allmänna
504
Riksdagen 1812.
omdöme till vissa stora, allvarliga och fortfarande rättigheter,
utan att hänföras till detailler i Styrelse-grunderna,
på hvilkas förändring ingens rätt heror, och hvaraf således
ingens rätt förnärmas; om allt detta inträffar, och
möjligen kan på närvarande fall tillämpas, torde Riksens
Ständer i förväg kunna inse både orsakerne till det förslag
Kongl. Maj:t nu uppgifver och sjelfva egenskapen
deraf.
Kongl. Maj:t har, af en redan tillräckligt vunnen
erfarenhet, hos Sig stadgat den öfvertygelse, att den
nuvarande inre administrationen och Regerings-ärendernes
deraf beroende gång icke tillräckligen svara emot
det dermed åsyftade ändamål. Den farhåga, man hittills
hyst för inrättningen af Ministrar, hvilka ensamme skola
svara för de till deras befattning hörande ärender, och
derjemte hafva inseende öfver de särskildte Publique Verk,
hvilka närmast deraf bero, synes Kongl. Maj:t lätteligen
böra vika för känslan af det närvarande behofvet, för
tidens allmänna efterdöme, för nödvändigheten att i
möjligaste måtto sammanbinda den verkställande Magtens
åtgärder och bereda densamma ett tillfälle att, för
bristande drift eller underlåtne skyldigheter i någon af
Förvaltningens grenar, endast hafva en man att derföre
till ansvar ställa, utan att genom detta ansvars fördelning
på flere, förlama den farhåga, det bör väcka. Kongl.
Majit har äfven trott, att Svenska Folkets rättigheter
äro lika bevarade genom en Stats-Minister, som genom
en Stats-Secreterare eller annan föredragande, och att
det enda, det äger rätt att fordra, är, att den senares
ansvarighet inför Nationen för sina rådslag blir på den
förstnämnde öfverflyttad.
Det är af dessa anledningar Kongl. Majit föreslår
en förändrad redaction, grundad på upprättandet af Sex
Stats-Ministrar samt ett nytt sätt för ärendernes beredning
och föredragning, af 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 38 §§
af Regerings-Formen, såsom en följd hvaraf 11 och 15
§§ helt och hållet skulle utgå.
Kongl. Majit har ansett, att till antalet af de i
35 § Regerings-Formen upptagne Embets- och Tjenstemän,
hvilka innehafva förtroendesysslor, borde läggas
Advocat-Fiscaler, alla de Personer, som utgöra eller höra
till den så kallade Landt-Regeringen, Cheferne för alle
sådane Verk och Inrättningar, som af Konungen utnäm
-
Bilaga B till Mern. Nio 14.
505
nas, äfvensom samtlige Embets- och Tjenstemännen i
Konungens Canzli och dess Departementer. Anledningen
härtill igenfinnes tillräckligen uti det närmare samband,
som förehar desse Tjenstemän med den verkställande
Magten.
Genom de förändringar, Kongl. Majit föreslagit i 39,
40, 41, 42 och 43 §§ Regerings-Formen, har Kongl. Majit
sökt att å ena sidan häfva all osäkerhet för framtiden,
i anseende till Rikets Styrelse, i händelse af Konungens
frånvaro eller sjuklighet, och uppfyllt en hittills i denna
Grundlag rådande brist, samt å den andra förminska
tiden för en Konungs minderårighet från 21 till fyllda
18 år. Då det ej lärer kunna bestridas, att Nationens
lynne synes mot en längre fortfarande EmbetsmannaRegering
vara stridande; då Statens säkerhet högt påkallar,
att den, Försynen bestämt att intaga Sveriges
Thron, ej för länge må derifrån afhållas, och under dess
omyndiga år ett vidsträckt fält öppnas för yttre vådor
och inhemska factioner; då dessutom en Konung af 18
år, i synnerhet om naturen begåfvat Honom med ett
kraftfullt sinne, alltid i mer eller mindre mån skulle
verka på en Styrande, ehuru Han ännu i trenne år finge
afbida den tidepunct, då Regerings-ärenderne borde till
Honom öfverlemnas, har Kongl. Majit haft en förenad
anledning till den förmodan, att dess nu föreslagne förändring
uppfyller så väl hvad af forntidens varande
exempel kan hämtas, som hvad för efterkommande lugn
och säkerhet bör beredas.
I öfverensstämmelse med de nu af Kongl. Majit föreslagne
§§, äro äfven 91 och 93 §§ Regerings-Formen
omarbetade, och bör den 92 § alldeles uteslutas.
Af flere förekomne skäl och anledningar har Kongl.
Majit ansett sig böra föreslå, att 103 § Regerings-Formen
helt och hållet må utgå. Då denna Grundlags hela syftning
ådagalägger, att Domaremagten bör af allt yttre
inflytande vara oberoende; då Lagen är den enda magt
för hvilken Lagskiparen behöfver hysa någon farhåga,
har Kongl. Majit ej med dessa grundsatser kunnat förena
den omröstning öfver Högsta Domstolens Ledamöter, som,
tor hända i den redliges inbillning tillfredsställande, likväl
svårligen i verkställigheten kan annat än hänföras
till en af de tvänne ytterligheter, antingen en tom ordformel,
eller ock ett öppet förtryck. Är det väl möjligt
22
506
Riksdagen 1812.
att inom ett inskränkt antal Personer finna Nationens
allmänna röst uppenbarad, och kan ej oftast äfven
kännedomen deraf blifva för den till intet gjorda förhoppningen,
för det enskilta agget, en mindre kraftig ledare,
än tillfället att, under mörkrets och kanske äfven den
förmenta Patriotismens täckmantel, beqvämligen kunna
hämnas? Månne ej farhågan för denna orättvisa snarare
kunde missleda Högsta Domstolens Ledamöter, än förmånligen
verka på deras tänkesätt och handlingar? Och
böra ej Lagens bud i anseende till dem anses lika tillräckliga
som för Rikets öfrige innevånare, utan att någon
tillflykt beböfver tagas åt den egenmägtiga pröfningsrätten
?
Slutligen anser Kongl. Maj:t, i anledning af hvad
nu föreslaget blifvit, att vid 12, 13, 28, 53, 104, 105,106,
och 107 §§ Regerings-Formen några mindre förändringar
böra göras.
Kongl. Maj:t bar inskränkt sine anmärkningar vid
de af behofvet och erfarenheten mest utmärkte omständigheter;
i synnerhet då Kongl. Majit dessutom, af de
flere i Riks-Stånden väckte frågor om förändringar i Regerings-Formen,
som i Constitutions-Utskottets redan afgifne
Betänkande innehållas och af nästkommande Ständer
böra till pröfning och afgörande upptagas, sett Sig
i flere afseenden förekommen.
I öfverensstämmelse med närvarande förslag böra
samtlige §§:ne i den blifvande Regerings-Formen å nyo
numereras och äfven vissa §§ af Riksdags-Ordningen
jemkas, för att till gemensamt afgörande vid nästa Riksdag
förekomma.
Kongl. Majit förblifver Riksens Ständer med all
Kongl. Nåd och Ynnest välbevågen.
CAEL.
G. af Wetterstedt.
(Den kongl, propositionen åtföljes af följande förslag till
ändringar i regeringsformen:)
§ 4.
Konungen äger att allena styra Riket, på sätt denna
Regerings-Form föreskrifver; inhämte dock, i det fall här
Bilaga B till Mern. Nio 14. 507
nedanföre stadgas, underrättelser och råd af ett StatsRåd,
hvartill Konungen kallar och utnämner kunnige,
erfarne, redlige och allmänt aktade infödde Svenske
Män af den rena Evangeliska Läran.
§ 5-
Detta Stats-Råd kommer att bestå af Tolf Ledamöter,
af hvilka Sex äro Konungens Stats-Ministrar, nemligen
i En Stats-Minister för Justitiae-ärenderne, som tillika
är Ledamot i Konungens Högsta Domstol; En StatsMinister
för Utrikes-ärenderne; En Stats-Minister för
Krigs-ärenderne; En Stats-Minister för Sjö-ärenderne och
hvad dertill hörer; En Inrikes Stats-Minister för Ecclesiastique-,
Kameral-, Handels- och andre Civile ärender,
samt en Stats-Minister för Finance-ärenderne. De öfrige
Stats-Rådets Ledamöter utgöras af Fem Stats-Råd, af
hvilka trenne böra hafva tjent i Civila beställningar,
samt Hof-Canzleren.
§ 6.
Hvarje Stats-Minister, då han af Laga förfall hindras
att målens föredragning inför Konungen öfvervara, företrädes
af det Stats-Råd, som Konungen dertill utser.
§ 7-
Till ärendernes föredragande, med undantag af
Ministeriella och Commando-mål, förordne Konungen
Stats-Secreterare eller Chefer för de särskildte Departementer
uti Konungens Canzli, efter den fördelning af
ärenderne till hvarje Departement, som Konungen finner
för godt utstaka, samt en af Konungen utfärdad CanzliOrdning
kommer att bestämma.
§ 8.
Ej må Konungen fatta något beslut, utan i närvaro
af den Stats-Minister eller Stats-Råds Ledamot, till hvars
Embetes befattning målet hörer. Stats-Rådets samtlige
Ledamöter, der de icke laga förfall äga, skola öfvervara
alla mål af synnerlig vigt och omfattning, som i StatsRådet
förekomma och Rikets allmänna Styrelse röra.
Sådane äroi frågor och förslag om nya allmänna Författningars
vidtagande; om upphäfvande och förändring
af de förut gällande; om nya allmänna Inrättningar uti
Q
508
Riksdagen 1812.
särskilda Styrelsens grenar, med flere af dylik beskaffenhet.
§ 9.
Öfver alla mål, som hos Konungen föredragas, skall
Protocoll föras; blifvande de närvarande Ledamöter af
Stats-Rådet ovilkorligen förbundne, att deras meningar
öfver de förekommande ärender yttra och förklara; Konungen
dock förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin
den oförmodade händelse inträffa, att Konungens
beslut vore uppenbarligen stridande mot denna Regerings-Form
eller Rikets Allmänna Lag, åligge det då
Stats-Rådets Ledamöter, att föreställningar deremot göra.
Der någon särskild mening icke blifvit till Protocollet
anförd, anses de närvarande hafva styrkt Konungen till
det beslut Han fattat. För rådslagen skola Stats-Rådets
Ledamöter vara ansvarige, såsom i 10(3 § derom vidare
stadgas.
§ io.
Om Stats-Ministrarnes Embets-förvaltning och ärendernes
beredning till föredragning inför Konungen, föror
dne Konungen, på sätt 7 § stadgar.
§ 12.
Konungen äger att i Afhandlingar och Förbund
med främmande Magter ingå, sedan hau deröfver hört
Stats-Ministern för Utrikes ärenderne och Hof-Canzleren.
§ 13.
Orden »Stats-Minister, Stats-Råden, Hof-Canzleren
och samtelige Stats-Secreterarne» förändras till: Samtelige
Ledamöterne af Stats-Rådet, etc.
§ 28.
Efter ordet »Stats-Secreterare» tillägges: eller Chefer
för de särskildte Departementerne i Konungens Canzli.
§ 35.
Stats-Ministrarne, med undantag af Justitia) StatsMinistern,
Stats-Råd, Presidenterne uti Collegierne, ÖfverStåthållaren,
Under-Ståthållaren i Hufvudstaden, samt
Politie-Mästare, Hof-Canzleren, Konungens Högste Om
-
Bilaga B till Mein. N:o 14.
509
budsman eller Justitise-Canzler samt alla Advocat-Fiscaler,
Stats-Secreterare eller andre Departements-Chefer i
Konungens Canzli, Landshöfdingar och alla andra Personer,
som utgöra eller höra till den så kallade LandtRegeringeu,
Fält-Marskalkar, Generaler och Amiraler af
alla grader, General-Adjutanter, Öfver-Adjutanter, StabsAdjutanter,
Commendanter uti Fästningarne; CapitaineLieutenanter
och Officerare vid Lif-Drabanterne, Öfverstar
för Regementerne, Second-Cheferne vid Gardes-Regementerne
till Häst och Fot; Öfverste-Lieutenanter vid
Lif-Regements-Brigaden, Cheferne för Artilleriet, Fortifications-,
Fältmätnings- och Sjömätnings-väsendet, Cheferne
för alla andra Verk och Inrättningar, hvilka af Konungen
utnämnas, Ministrar och Sändebud till främmande
Magter, tillika med Handels-Agenter, samt alla de Embets-
och Tjenstemän, som uti Konungens Canzli och
dess Departementer nyttjas, eller vid Utrikes beskickningar
antagas, hafva Förtroende-Sysslor, hvarifrån Konungen
må dem entlediga eller om deras entledigande
förordna, när Han pröfvar Rikets tjenst sådant fordra.
§ 38.
Alla ifrån Konungen utgående Expeditioner och
befallningar, utom i Commandomål, skola, för att blifva
gällande, contrasigneras af den föredragande, som vare
ansvarig, att de instämma med deröfver förde Protocoll.
§ 39.
Vill Konungen utrikes resa, meddele Han StatsRådet
denna sin föresats och inhämte dess tankar deröfver.
Besluter Konungen derefter sådan resa och den
verkställer, befatte sig ej med Rikets Styrelse eller utöfve
den Konungsliga magten, så länge Han på sådant sätt
utrikes vistas. Har Thronföljaren uppnått 18 år, förvalte
han Riks-Styrelsen; men i annat fall -före StatsRådets
samtlige Ledamöter, under sådan Konungens frånvaro,
Regeringen i Hans namn, med all den rätt denna
Regerings-Form Konungen tillägger; dock må ej, i någon
af dessa händelser, Regeringen Adeligt stånd och värdighet
förläna eller till Grefiigt eller Friherrligt stånd
upphöja, eller Riddare-värdighet utdela; äfvensom alla
lediga Sysslor endast tills vidare kunna förvaltas af dem,
som Regeringen dertill förordnar.
510
Riksdagen 1812.
§ 40.
Blifver Konungen så sjuk att Han icke Regerings-ärenderne
vårda kan, förhålles med Rikets Styrelse på det
sätt, som i föregående § bestämmes.
§ 41.
Konung vare myndig vid fyllda Aderton år. Dör
Konung förr, än Thronföljaren denna ålder uppnått, föres
Styrelsen under dess minderårighet af den Prins af det
Regerande Konungahuset, som vore till myndige år kommen,
och Konungen dertill förordnat. Har Konungen andre
Personer utsett att vara Förmyndare för den minderårige
Konungen; då före desse Rikets Styrelse, intill nästa
Riksdag. Dör Konung, utan att hafva något Förordnande
meddelat, föres Styrelsen af Stats-Rådets samtlige
. Ledamöter, intill dess Riksens Ständer sammankomma,
och Förmyndare för den minderårige Konungen
utsett. I alla dessa fall styre den minderårige Konungens
Förmyndare eller Stats-Rådet, med Konungslig
magt och myndighet, i Konungens namn, och galle denna
Regerings-Form till ovilkorlig efterlefnad. Är Konung eller
Thronföljare vid de i denna och föregående §§ uppräknade
händelser Femton år gammal, äge han att uti
Stats-Rådet, Högsta Domstolen, Hof-Rätter och Collegier
inträda, dock utan att i några beslut deltaga.
§ 42.
Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset, inom
hvilket Arfsrätten till Riket räknas, på manliga sidan
utginge, då förvaltas Regeringen af Stats-Rådet med Konungslig
magt och myndighet, intill dess Riksens Ständer
hinna sammankomma och ett nytt Konungahus utkorat.
§ 45.
Går Konungen i Fält, förordne Han antingen Thronföljaren,
i händelse denne uppnått Aderton år, eller ock
minst Sex af Stats-Rådets Ledamöter, och ibland dem
Justitia: Stats-Ministern, att föra Regeringen i de mål
Konungen föreskrifver.
§ 53.
Efter orden »samt att granska de» tillägges: inför
Konungen förde Protocoll etc.
Bilaga B till Mern. N:o 14.
511
§ 91.
Blifver Konungen utöfver Tolf månader utom Riket,
och icke är i Fält emot Rikets fiender, sammankalle
Thronföljaren, i händelse han Aderton år fyllt, eller i
motsatt fall Stats-Rådet, genom öppet påbud Riksens
Ständer till Allmän Riksdag, och läte kallelsen inom
Femton dagar efter berörde tids förlopp uti Hufvudstadens
Kyrkor samt skyndsamligen uti de öfrige delar
af Riket kungöra. Sedan Konungen derom underrättad
blifvit, men Han ändock icke till Riket återkommit; då
äge Riksens Ständer att en ny tid utsätta, inom hvilken
Konungen bör till Riket återvända. Sker det icke, tillträde
Thronföljaren genast, om Han Aderton år fyllt, Rikets
Styrelse, med bevarande af denna Regerings-Form.
Har Throuföljaren ej denna ålder uppnått, förordne
Riksens Ständer Förmyndare för den minderårige Konungen,
intill dess Denne myndig varder, på sätt i 93 §
stadgas.
§ 93.
Då Konung dör utan att, på sätt 41 § stadgar, om
Rikets Styrelse förordnat hafva, utfärde Stats-Rådet
kallelse å Riksens Ständer, hvilken kallelse inom Femton
dagar efter Konungens död skall i Hufvud-Stadens Kyrkor
och vidare i Riket kungöras. Riksens Ständer äge
att förordna en eller flere Förmyndare, som, intill dess
Konungen myndig blifver, Regeringen i Dess namn efter
denna Grundlag må utöfva. Lag samma vare, i händelse
Konungs minderårighet fortfar, då den nästa Riksdag
infaller, efter den förra Konungens död, och Prins af
det Regerande Konungahuset icke finnes, åt hvilken Rikets
Styrelse under Konungens minderårighet uppdragen
blifvit, på sätt 41 § innehåller.
§ 104.
Ej må Riksens Ständer ingå i någon särskild pröfning
af Högsta Domstolens beslut.
§ 105.
Efter orden »de Protocoll, som>:, införes: inför Konungen
blifvit förde etc.
512
Riksdagen 1812.
§ 106.
Finner Utskottet af dessa Protocoll, att någon af
Stats-Rådets Ledamöter uppenbarligen handlat emot
denna Regerings-Forms tydliga föreskrift, eller tillstyrkt
någon öfverträdelse deraf, och af andra Rikets gällande
Lagar, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådane
öfverträdelser, eller dem vållat och befrämjat genom
uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, då äge
Constitutions-Utskottet att ställa en sådan under tilltal
af Justitia;-Ombudsmannen inför Riks-Rätten, hvaruti, i
stället för Stats-Råd, fyra de äldste Justitise-Råd, tvänne
af Frälse och tvänne af Ofrälse Stånd, i dessa fall komma
att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§
om tilltal emot Högsta Domstolen föreskrifves. Då StatsRådets
Ledamöter finnas hafva, på sätt ofvanberördt är,
gjordt sig till ansvar skyldige, dömme dem Riks-Rätten
efter allmän Lag och den särskildta Författning, som
till bestämmande af sådant ansvar af Konungen och
Riksens Ständer faststäld varder.
§ 107.
Orden »eller att någon Stats-Secreterare», förändras
till: eller att någon Stats-Minister etc.
Bilaga C till Mern. N:o 14.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 11 Augusti
1812, kl. 9 f. m.
Upplästes Kongl. Maj:ts den 9 dennes på bordet
lagda Nådiga Proposition af den 7 i denne månad, med
förslag till förändring och jemkning af vissa §§ i Regerings-Formen.
Uppå gjord framställning af åtskillige Ledamöter
beslöt Utskottet att under denna sammankomst öfverlägga
i allmänhet och inhämta Ledamöternes olika tan
-
Bilaga C till Mern. N:o 14.
513
kar om förevarande vigtiga ämnen, utan att deraf fatta
något till Protocollet, så framt det ej af någon Ledamot
yrkades: äfvensom att beslut ej skulle fattas öfver andra
frågor än dem, om hvilka Utskottet vore af enahanda
tanka; men om skiljaktiga meningar i någon sak yppades,
skulle afgörandet deraf uppskjutas till en annan gång,
då Utskottets Ledamöter hunnit närmare utveckla och
fastare stadga sin öfvertygelse.
Vid jemförelsen af 4 § i Regerings-Formen med
den af Kongl. Maj:t föreslagna förändrade lydelsen deraf
yttrade Herr Assessor Arosenius till Protocollet:
Det är väl sant, att, då en Svensk man icke kan
vara annat än ett af de 2, Frälse eller Ofrälse, skulle
det stadgande synas öfverflödigt, att Stats-Rådet borde
bestå af Frälse eller Ofrälse, emedan det tredje icke
kan gifvas. För min del anser jag dock syftningen af
denna bestämning vara, att tydligen utmärka, det intet
afseende må, vid dessa höga Embetens besättande, göras
på börden. Skulle dessa ords borttagande finnas nödvändigt,
måste visserligen någon annan mening dervid
ligga till grund, än den af deras blotta öfverflödighet,
hvilken ur denna sista synpunkt icke kan medgifvas.
Såsom likväl intet motiv är i Konungens Nådiga Proposition
anfördt för borttagandet af dessa ord, vågar jag
för min del ej tillstyrka detsamma; jag skulle nästan
förmoda, att dessa ord, mera genom en omission än af
någon afsigt, blifvit ur den nya föreslagna redactionen
utelemnade.
Flere Ledamöter instämde med Assessor Arosenius,
och Utskottet gillade den föreslagna 4 § med tillägg af
orden Frälse eller Ofrälse framför »män», såsom i Regerings-Formen,
och med förbehåll af närmare granskning
af redactionen, innan förslaget till Riksens Ständer öfverlemnas.
Under öfverläggningen om ändringarne i 5 § yttrade
Herr Öfversten m. m. Schönström: Jag tillstyrker
antagande af Konungens Nådiga Proposition om förändring
i Grundlagens 5 § med den fullkomliga försäkran,
att Kongl. Majit indrager Collegierne, hvilket ostridigt
är Kongl. Maj:ts höga rätt.
Herr Assessor Arosenius anförde: Ingenting synes
514
Riksdagen 1812.
mig naturligare än att i en Monarchisk Stat för hvarje
Förvaltningens hufvudgren någon viss Chef bör finnas,
som närmast Konungen vårdar och ansvarar för Ärendernes
gång: likasom att det hör vara Konungen förbehållet
att bestämma sättet för de Allmänna Ärendernes
föredragning. Likväl kan jag ej förneka den betänklighet,
som hos mig uppstår att tillstyrka, det Konungen
blott i en enda Persons, Stats-Ministerns, närvaro
skulle öfverväga och afgöra de förekommande målen.
Jag har ansett såsom ett af vår Regerings-Forms visaste
stadganden, det af en ausculterande, rådgifvande,
men aldrig förhindrande Corps, som vid dessa tillfällen
omgåfve Monarchen. Jag tror ännu, att inrättningen af
särskilde Ministrar, som bereda och närmast vårda hvar
sin del af Arenderne, alldeles icke kan stå i motsats
med den grundsatsen i vår lagstiftning, att ett antal
upplyste och redlige män dessutom öfvervara Rådslagen
och säga öfver dem sin tanka. Jag föreslår derföre, att,
med antagande af den nya redaction af 4—13 §§, som
Konungen äskat, det tillägg må göras i 8 §, att vid
hvarje föredragning skola minst 3:ne af Stats-Rådets
öfrige Ledamöter vara närvarande och sina yttranden
afgifva.
Herr Commerce-Rådet Santesson anmärkte, att vid
detta tillfälle förekomme 3 hufvudpunkter till afgörande:
l:o om Stats-Ministrar böra finnas; 2:o huru många de
då skola vara; och 3:o huru göromålen imellan dem böra
fördelas; och förklarade Herr Commerce-Rådet i anledning
af sista frågan, att han ej ansåge Constitutionen
hinderlig för Konungen att inom Stats-Rådet för det
närvarande göra den fördelning af göromålen, hvilken
Han hälst behagar.
Efter hemställan af Herr Borgmästaren Ullberg, ansåg
Utskottet nyttigt att i den föreslagna 5 § tillägga
slutmeningen i samma § af Regerings-Formen: Ej må
Fader och Son etc.
Likaledes trodde Utskottet, att sista meningen i
35 § Regerings-Formen: Konungen kungöre dock etc.,
ej borde uteslutas ur det nya förslaget till förändrad
ordalydelse af denna §.
Bilaga D till Mern. N:o 14.
515
Bilaga D till Mern. N:o 14.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 11 Augusti
1812 kl. 5 e. m.
Fortsattes den på f. m. började öfverläggning.
Vid 39 § anmärktes, att orden: in Pleno efter »StatsRådet»
borde bibehållas i det nya förslaget.
Ändringen af 40 § ansåg Utskottet antaglig, allenast
att orden »vårda kan» rättades till: vår dar, såsom ordalydelsen
hittills varit.
I redactionen af 41 § skulle efter orden »andre Personer»
införas: af inf ödde Svenske män, samt orden
»sammankomma och» förändras till: vid deras nästa sammankomst.
Den föreslagne 42 § skulle, efter ordet »sammankomma»
i slutmeningen, få följande ändrade tillägg: ett
nytt Konunga-hus utkora och den nye Konungen Regeringen
tillträdt.
I förslaget till 91 § skulle efter orden »icke till Riket»
införas: inom En månad efter Riksdagens öpp
nande;
och efter orden »tillträde Thronföljaren» skulle
sättas: såsom Konung.
Öfverläggningen om de återstående af Kongl. Maj:t
till ändring och uteslutande föreslagne §§ varade till
kl. 7, då Utskottet åtskildes, utan att hafva fattat något
till förslag ledande beslut.
516
Riksdagen 1812.
Bilaga E till Mera. N:o 14.
Protocoll hållet i Riksens Högloft. Ständers
Constitutions-Vtskott den 12 Augusti 1812.
Företogs till afgörande de ändringar i Grundlagen,
hvilka Kongl. Majit, i Dess Nådiga Proposition af den
7 dennes, föreslagit.
4 § upplästes och jemfördes, samt faststäldes med
tillägg af orden: Frälse eller Ofrälse efter ordet »Svenske».
5 § upplästes, hvarefter Herr Regerings-Rådet 1{lilienstjerna
skrifteligen anförde:
Hvad den nya inrättningen af 6 Stats-Ministrar,
Stats-Råd och föredragande angår, förefaller det under
en så kort tidrymd att taga detta angelägna ämne under
öfvervägande och med så få källor för underrättelser i
detaillerna deraf svårt att afgifva ett säkert och förnöjande
utlåtande. Att krigs- och försvars-anstalterne
tarfva en särskilt Stats-Minister, som i sin person förenar
och sammanhåller alla krafter i beredandet och
verkställigheten deraf, anser jag tillräckligen upplyst, men
att densamme kunde under sig förena både lands- och
sjö-ärenderne, anser jag möjligt, och således en särskild
Stats-Minister för hvardera försvarsgrenen undvikas. Inrikes-ärendernes
förvaltning fordrar väl icke denna concentration
och hastiga gång, så vida lagar och författningar
föreskrifva nödvändiga former i deras behandling,
men förenad med kammar- och drätsel-verk et, åkerbruket,
bergsrörelsen, handeln och näringarne, ehuru de alltid
merendels förut i långliga tider varit under en föredragning,
torde likväl för ett bättre sammanhållande och
anseendets skull tarfva en särskilt Stats-Minister.
Deremot kan jag icke finna behofvet af en StatsMinister
för blotta financen, om dermed förstås redogörelsen
för Statens inkomst och utgift och de anslagne
medlens användande. Att ecclesiastique-ärenderne jämte
läro- och uppfostringsanstalterne och fattigvården böra
vara förenade under en lärd och vetenskapliga kunskaper
ägande man, anser jag nödvändigt, men icke att den behöfver
vara annat än Stats-Secreterare.
Bilaga E till Mern. N:o 14.
517
Men då allt detta är och bör vara Konungens och
den verkställande Magtens rättighet att förordna, i afsigt
att vinna den hästa möjliga inrättning för sakernes jämna
och lagliga gång, samt sådant icke lämpligen kan såsom
Grundlag föreskrifvas, och det för Riksens Ständer är
nog, att ansvarighet finnes hos Stats-Rådet och den föredragande,
antingen Stats-Minister eller Stats-Secreterare,
tillstyrker jag nu, att ett föregående bifall till Konungens
Nåd. Proposition om förändring af Stats-Rådets inrättning
må lämnas utan att ingå i detaillerne deraf, hvilka
vid nästa Riksmöte närmare kunna med inrättningen af
Departementerne och den nya Canzli-ordningen till Ständerne
uppgifvas och då stadfästas och beslutas.
Herr Öfver-Intendenten JfdeZcranG uppläste följande:
För min del erkänner jag vigten af de skäl, som
föranledt Konungen att uti dess närvarande Nåd. Proposition
föreslå Ministrars tillsättande vid flera grenar
af Rikets Allmänna Styrelse, hvilka förut på annat sätt
varit förvaltade. Jag anser en sådan förändring icke
heller innebära något stridande emot grunderne af vårt
antagna regeringssätt. Kortheten af den för Riksdagen
återstående tid tillåter ej en detaillerad pröfning af alla
de omständigheter, som vid en sådan förändring möjeligen
kunde komma i fråga. Jag anser ej heller Riksens
Ständer hafva genom vår närvarande Regerings-Form
sig förbehållit utan tvärtom åt Konungen öfverlemnat
att, sedan Styrelsens allmänna grunder blifvit af deni
gillade och antagne, kunna om organisationen af Ärendernes
inre förvaltning, i enlighet med Regerings-Forrnens
föreskrifter, förordna såsom Honom bäst synes. Jag
anser således äfven hvarken Utskottet eller Riksens Ständer
nu böra ingå i pröfning, huruvida det af Konungen
föreslagne antal Ministrar må kunna förminskas eller
ej, eller om Ärendernes fördelning dem emellan, utan
anser sådant böra på Konungens Egen pröfning, både
vid förändringens början, om den antages, och i framtiden
ankomma. På dessa grunder anser jag Utskottet äga full
anledning att tillstyrka Konungens Nådiga Proposition om
nya Ministrars och Stats-Råds förordnande, med hvad
Konungen i sammanhang dermed om Stats-Secreterarne
föreslagit — med fullkomlig tillförsigt till Konungens vis
-
518
Riksdagen 1812.
het och rättvisa, det må, oaktadt den ökade drift och
hastighet i Ärendernes gång, som häraf hör vara en nödvändig
följd, inhämtandet af de till alla Ärenders beredning
nödiga upplysningar samt alla vederbörandes
hörande i de frågor, som röra enskild mans rätt, genom
förändringen icke hindras utan snarare befordras.
Herr Baron Adlerberg och Biskoppen Doctor Tingstadius
förenade sig med hvad de 2:ne föregående Ledamöterne
yttrat om bifall till Konungens Proposition.
Herr Öfversten Schönström åberopade sin i gårdagens
Protocoll upptagne mening och tilläde, att Staten
komme att belastas med för mycket Embetsman, om
man på en gång skulle hafva håde Ministrar och Collegier.
Han kunde derföre icke fatta meningen af Kongl.
Maj:ts Proposition annorlunda, än att de sednare skulle
upphöra att vara särskilda Instancer och hädanefter
blott utgöra särskilde Bureaux åt Stats-Ministrarne, och
under sådant förbehåll tillstyrkte Herr Öfversten bifall
på hvad Kongl. Majit i närvarande ämne föreslagit.
Herr Commerce-Rådet Santesson: Emot Herr Öfverste
Schönströms gjorde förbehåll tillåtes mig anföra,
att hvarken göromålens förvaltning vid lägre Instancer,
eller fördelning imellan Stats-Rådets Ledamöter, är en
Grundlagsfråga, och att ett sådant förordnande ej någonstädes
i Grundlagen är motsagdt, hvarföre jag anser
antalet af Stats-Rådets Ledamöter böra oförändradt bibehållas
och Konungen förklaras berättigad att, utan
hinder af Constitutionen, uppdraga åt desse personer de
befattningar, som Han för Rikets tjenst nödiga pröfvar.
Herr Borgmästaren Norström: Så framt den olägenhet
skall uppkomma deraf, att, efter nu varande inrättning,
Regerings-Ärenderne, i synnerhet hvad Krigsverket
rörer, ej kunna gå med vederbörlig skyndsamhet och ordentlighet,
[och detta] icke annorlunda hjelpas, än att
allmännare befattning i vissa delar uppdrages någon viss
person, dristar jag dock, i den uttömning och minskning
af både land- och penningetillgångar, Riket öfvergått, och
det stora behof, jag fruktar nästan öfver förmågan, icke
tillstyrka de föreslagne tillökade högre Embetsmän, de
der nödvändigt borde förses med i proportion af deras
höga charge betydeliga löner, derest ej förnämligast det
Bilaga E till Mern. N:o 14.
519
för Krigsverket pröfvas nödigt, utan är min underdåniga
tanka, att i sådant behöfiigt fall Kongl. Majit i Nåder
täcktes, i likhet med hvad Utskottet till en enskild man
yttrat förliden Riksdag, i anledning af då väckt motion
om ändring i Riksstyrelsens förvaltning, utse och förordna,
under hvad titul som hälst, af Stats-Rådets Ledamöter
en eller flere, att hafva närmare öfversigt, tillsyn
och befattning i vissa delar af Regerings-Ärenderne,
med bibehållande af redan stadgadt antal Ledamöter i
Stats-Rådet och för dem anslagne Löner, derest ej, genom
sådan förändring, någon ledig lönetillgång skulle
blifva.
Riksdagsmannen Anders Aberg instämde med Commerce-Rådet
Santessons mening, hvaruti samtelige Ledamöter
af Bonde-Ståndet sig förenade; och tilläde Riksdagsmannen
Bengt Andersson, att han gjorde det så
mycket häldre, som det nuvarande antalet af Stats-Rådets
Ledamöter kunde gå Kongl. Majit tillhanda med
Ärendernes förvaltning, efter Dess Nådiga fördelning
deraf, och Staten med detsamma slippa stor tillökning
för underhållet af höga Embetsmän.
Herr Lagman Sandberg yttrade i
Uti ett ämne af den vigt, som ifrågavarande,
skulle jag icke utan förmätenhet endast lita på egen
kännedom och insigt, utan att tillika rådfråga andras,
dertill tiden nu är otillräcklig. Hvad jag med öfvertygelse
antager, är det, att, om Rikets inre administration
icke skall sakna den drift, den enhet i uppgjord plan
för Allmänna Ärendernes behandlande och den kraft i
verkställigheten, som bör åtfölja Regeringens vidtagande
åtgärder, så måste för hvarje Förvaltningsgren endast
en Embetsman vara stäld i spetsen, hvilken för de till
dess befattning hörande Ärender kan ställas till ansvar.
Det är ock intet annat, som Konungen genom Dess Nådiga
Proposition om inrättningen af Stats-Ministrar åsyftar.
Utan att tilltro mig rätteligen kunna bedömma om den
enas nödvändighet framför en annans, anser jag lika
med Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna det vara Konungens
rättighet att förordna dessa Ministrars antal, i
ändamål att vinna den bästa möjeliga utväg för Ärendernes
säkra och jemna gång, och jag tillstyrker derföre
bifall till Konungens Nådiga Proposition om förändring
520
Riksdagen 1812.
af så väl 5 § i Regerings-Formen som, i sammanhang
dermed, af 6, 7, 8, 9, 10, 12, 13 och 28 §§.
Riksdagsmannen Anders Åberg: Jag tviflan ej på
nyttan af det Kongl. Maj:t af Landsfaderlig omsorg föreslagit,
men anser ej Grundlagens förändring helsosam,
då ändamålet ändock torde kunna vinnas.
Herr Assessor Arosenius förenade sig med hvad
Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna yttrat.
Herr Borgmästaren Ullberg instämde med Commerce-Rådet
Santessons mening, enligt hvilken Grundlags-förändring
vid detta tillfälle vore umbärlig.
Herr Borgmästaren Nensén förenade sig med Regerings-Rådet
Hadenstjerna om tidsättande af en KrigsMinister
för Landt- och SjÖ-Ärender gemensamt, men
för öfrigt ansåg Herr Borgmästaren tillräckligt, om StatsRåden
iklädas Ministerbefattning, såsom flere Ledamöter
föreslagit.
Herr Biskoppen Faxe: Då jag ej äger tillräcklig
eder full kännedom af dessa ämnen, så tillstyrker jag i
allmänhet,, hvad Kongl. Maj;t i Dess Nådiga Proposition
ansett gagneligt och nödigt, och hufvudsakligen förenar
mig med Herr Regerings-Rådet Hadenstjerna. Jag tror
mig dock böra frambära den önskan, att allt hvad som
angår den ganska vidsträckta omfattningen af Ecclesiastiqua
vården åt en enda Minister eder Stats-Secreterare
uppdrages, utan att förenas under någon annan med
flera göromål, i synnerhet under en tidpunkt, då stora
och allmänna förbättringar i undervisningsverken af allmänna
rösten påkallas.
Herr Doctor Wijkman: För min del tror jag lika
med Regerings-Rådet Hadenstjerna en Krigs-Minister
vara nog för både Landt- och Sjö-Ärender. Att ett sådant
Embete bör gifvas, anser jag nödigt för att bringa
enhet i en förvaltning, der Krigs-Collegium, 3:ne General-Adjutanter,
Förvaltningen af Sjö-Arenderne m. fi.
hafva särskilda af hvarannan oberoende befattningar,
hvarigenom, äfvensom af okunnighet om hvarandras företag,
långsamhet och äfven oreda förorsakas på en väg,
der hastig och ovilkorlig åtlydnad af ordres är vilkoret
för verksamhet och gagn. För öfrigt finner jag Com
-
Bilaga E till Mern. N:o 14.
521
merce-Rådet Santessons anförande grundligt och önskar,
att, vid behandlingen af Civila och Oeconomiska mål,
den Collegiala esprit, som Grundlagen stadgar och utvisar,
i afseende på sjelfva Stats-Rådet måtte bibehållas,
så att dessa mål, som ej fordra en så trängande skyndsamhet,
måtte utredas och framställas af en ansvarig
och röstägande Föredragande. Sådant är närvarande
förhållande, och jag tror ej, att Konungen vore tjent dermed
eder Riket mera lyckligt, om detta skick förändrades.
Hvad Biskop Faxe anfört om en särskild Chef
för Ecclesiastique-Departementet, är alldeles enligt min
tanka.
Herr Biskop Tingstadius: Enär Konungen för utöfning
af den verkställande Magten behöfver ett större
antal af Ledamöter i Stats-Rådet än det, som i Regerings-Formen
af år 1809 är föreslaget, bör sådant efter
min tanka så mycket mer tillstyrkas, sorn Konungen bäst
känner behofven för Regerings-Ärendernes skyndsamma
och ordentliga gång; i hvilket afseende jag hufvudsakligen
förenar mig med Herrar Hadenstjerna och Edelcrantz
i deras yttranden. Men för öfrigt instämmer jag
uti de Herrar Ledamöters af Constitutions-Utskottet
mening, som ansett en modification lämplig och nyttig
rörande de Ecclesiastiqua-Ärendernes förening med uppfostran
och allmänna fattigvården under ett särskildt
inseende.
Doctorerna Falk och Agrell förenade sig med
Doctor Wijkman, och Doctor Wåhlin med RegeringsRådet
Hadenstjerna och Biskop Faxe.
Herr Kammarherren Silverstolpe förklarade sig vara
af samma tankar med Doctor Wijkman äfven i hvad
vården om allmänna uppfostran och Ecclesiastique-Verket
beträffade, men anmärkte att, om inrättningen af StatsMinistrar
pröfvas nödig, bör kostnaden för deras underhåll
ej komma i beräkning. Herr Kammarherren yrkade,
att en Krigs-Minister, på sätt Regerings-Rådet Hadenstjerna
föreslagit, må linnas, emedan haus befattning i
synnerhet är executiv, och ansåg den nuvarande organisationen
af Stats-Rådet ej lägga hinder i vägen för åtagande
af sådane befattningar, som Commerce-Rådet
Santesson nämnt.
522
Riksdagen 1812.
Herr Grefven och Ordföranden: Så sorn jag fattat
de olika meningarna bland Utskottets Ledamöter, hafva
några, utan att ingå i närmare pröfning om Stats-Ministrarnes
befattning, medgifvit deras antagande på sätt
Konungen föreslagit. Deremot hafva andra yrkat, att, då
det ej är hindradt genom Constitutionen att gifva StatsRådets
närvarande Ledamöter ett dylikt uppdrag, kan
den åsyftade förbättringen vinnas utan ökadt antal af
dem och deraf följande kostnad för Staten. De hesta
synas sammanstämma om inrättningen af en Krigs-Minister;
men att den Collegiala formen och ansvarigheten,
som säkrast skyddar den enskildes rätt, bibehålies för
alla andra Ärenders behandling, samt att EcclesiastiqueDepartementet
alltid må förvaltas af en egen Chef. I
ett sådant sakens skick hemställer jag, hvad svar Utskottet
kan afgifva på den erhållna remissen. Rent
till- eller afstyrkande vore väl det rättaste, men då meningarne
äro så olika och svårligen lära kunna derom
förenas, ville jag föreslå en tredje utväg, den nemligen,
att Utskottet svarar sig hvarken hafva å den ena sidan
funnit sådana betänkligheter, som fordra afstyrkande af
Konungens Proposition, eller å den andra sådane olägenheter
och hinder, som kräfva dess antagande förr
än en hvilotid gifvit rådrum att bepröfva nyttan och
nödvändigheten af en dylik anstalt. Imedlertid ville Constitutions-Utskottet
inskränka sig blott till det yttrande,
att, med bibehållande af Stats-Rådets närvarande antal,
Grundlagen ej hindrar någon fördelning dem imellan af
Allmänna Ärendernes förvaltning, aldraminst att lemna
allmänna inseendet öfver Krigs-Ärender åt en enda person,
då Regerings-Formens föreskrift i 15 §, att Commando-mål
må Konungen afgöra i närvaro af den
Embetsman, åt hvilken Konungen allmän befattning
dermed uppdragit, gifver så mycket mera grund för Utskottets
framställning om Konungens rätt att genast
vidtaga en sådan författning.
Herr Kammarherren Silverstolpe m. h. Ledamöter
förmente, att Utskottet måste gifva ett bestämdt utlåtande
af till- eller afstyrkande på remissen.
Friherre Adlerberg, Öfver-Intendenten Edélcrantz,
Lagman Sandberg m. h. begärde proposition till bifall
på hvad Konungen föreslagit, i anledning hvaraf om
-
Bilaga E till Mern. N:o 14.
523
röstning med slutna sedlar företogs öfver följande proposition
:
Tillstyrker Utskottet den af Konungen föreslague
redaction af 5 § Regerings-Formen? Den, det vill, skrifver
Ja 5
den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, eller stadna Två Stånd emot Två,
komma de af åtskillige Ledamöter föreslagna modificationer
af denna inrättning under särskildt öfvervägande.
Efter sedlarnes öppnande befunnos rösterna således
hafva utfallit:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
4
Nej  2.
Preste-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Borgare-Ståndet:
Ja
2
Nej  4.
Bonde-Ståndet:
Nej  6.
Herr Grefven och Ordföranden: Sedan det således
blifvit utrönt, att Utskottet ej oförändradt antager den
föreslagna 5 §, men jag deremot tyckt mig finna enstämmighet
angående nödvändigheten af en Krigs-Minister,
torde jag få framställa dess antagande till Utskottets
bifall.
Herr Kammarherren Silverstolpe erindrade, att man
först borde bestämma begreppet af Ministrar, innan man
beslöte om deras antagande. Konungens Proposition innehölle
den från Regerings-Formen betydligen skiljaktiga
åsyftning att öfverflytta rösträttigheten och ansvaret från
Stats-Secreteraren på Ministern. Efter Kammarherrens
tanka vore detta betänkligt, emedan ingen fullkomligare
kunde känna ett mål än Föredraganden, af hvilkens utsago
och framställning de öfriges omdöme alltid blefve
524
Riksdagen 1812.
mer eller mindre beroende. Det vore utom dess ledande
till borttagande af nödig Controll, om någon finge föredraga
på en annans ansvar.
Flere Ledamöter instämde i dessa tankar och önskade,
att, utan tillökning i Stats-Rådets antal, en Minister
för Krigs-Ärenderne måtte tillsättas med samma
ansvarighet och förbindelser som en Stats-Secreterare;
men att bestämmandet om förvaltningen af dylika Ärenden
vidare öfverlemnades till Kongl. Maj:ts godtfinnande.
I anledning häraf gjorde Herr Grefven och Ordföranden
följande framställning:
Bifaller Constitutions-Utskottet, att i stället för
Stats-Secreteraren för Krigs-Ärender, hvilken kommer
att försvinna, inrättas en föredragande Krigs-Minister
med rösträttighet och ansvar, samt att Krigs-Departementets
organisation för öfrigt må af Kongl. Maj:t efter
Dess höga godtfinnande bestämmas?
Svarades allmänt Ja.
Då Herr Grefven och Ordföranden vidare frågade
om Utskottets tankar angående antagandet af en SjöMinister,
yttrade sig
Herr Öfver-Intendenten Häder antz:
Sedan jag hört flera värda Ledamöter yttra sig,
att de sakna tillräckelig kännedom af detta ämne, med
hvilken bekännelse äfven jag för min del instämmer, då
vi påminna oss, att Konungen, som framställt Propositionen,
största delen af sin lifstid, under förvaltandet af
Stor-Amirals-Embetet och under det Han med ära anfört
Rikets Sjömagt emot Fäderneslandets fiender, förvärfvat
Sig erfarenhet i dessa Ärenden, hemställer jag
till Höglofl. Utskottet, om, då vi tillika förut hörts medgifva,
att bestämmandet af inre administrationens former
ej äro den allmänna Regerings-Formens föremål, det
kan vara oss tillständigt att här ingå i pröfning, än mer
att afstyrka tillsättandet af en Sjö-Minister. Jag vågar
således föreslå, att antingen detta Minister-Embete bifalles,
eller Riksens Ständer må åt Konungen öfverlåta att
derom förordna såsom Honom bäst synes.
Herr Biskop Tingstadius, Herr Friherre Adlerberg
och Herr Lagman Sandberg förenade sig med Herr Öfver
-
Bilaga E till Mern. N:o 14.
525
Intendenten Edelcrantz; men Utskottets pluralitet förklarade
sig ej kunna tillstyrka några flera Ministrars
tillsättande, utom den redan bifallne, hvarefter följande
ordalydelse af § 5 i Regerings-Formen faststäldes:
»Stats-Rådet skall bestå af Nio Ledamöter, hvilka
äga rätt att alla der förekommande mål öfvervara,
nemligen: En Justitise-Stats-Minister, som tillika alltid
skall vara Ledamot af Konungens Högsta Domstol;, En
Stats-Minister för Utrikes Ärenderne; En för Krigs-Ärenderne;
Fem Stats-Råd, hvaraf minst tre böra hafva
tjent uti Civila beställningar, samt Hof-Canzleren. Konungen
äge rättighet att åt en eller flera Ledamöter af
Stats-Rådet, i egenskap af Minister, uppdraga inseendet
öfver den gren af Stats-Förvaltningen, som Konungen
finner tjenligt honom anförtro. Den en sådan befattning
erhållit, äge samma ansvar och skyldigheter, som
Stats-Secreterare. Omsorgen för allmänna undervisningen
och uppfostran, fattigvården och Ecclesiastique-Verket
vare alltid en särskild Person uppdragen, med säte och
stämma i Stats-Rådet för de mål, som till dess befattning
höra. Ej må fader och son eller två bröder på
en gång vara ständige Ledamöter af Stats-Rådet.»
Herr Lagman Sandberg åberopade sitt förut gifna
yttrande, såväl emot innehållet af denna som följande
6 §, hvilken i sammanhang med den föregående blef
sålunda redigerad:
»Stats-Secreterare bibehållas för alla de förvaltningsgrenar,
hvilka ingen särskild Minister fått sig uppdragne,
och äge i sådant fall säte och stämma i StatsRådet
för de mål, som till deras befattning höra. Hvarje
Stats-Minister eller Stats-Secreterare, då han af laga
förfall hindras att målens föredragning inför Konungen
öfvervara, företrädes af det Stats-Råd eller den Person,
som Konungen dertill utser, hvilken enahanda ansvar
åligge.»
Vid slutet af 7 S Regerings-Formen gjordes följande
tillägg:
»Till Ärendernes föredragande förordne Konungen,
efter de i föregående §§ lagde grunder, Chefer» etc. lika
med Konungens förslag.
526
Riksdagen 1812.
Vid granskningen af 8 § yrkade Herr Doctor Wijkman
och Commerce-Rådet Santesson, att tre Ledamöter
af Stats-Rådet, utom Föredraganden, måtte, nu som förr
och af samma skäl, tillstädes vara, då Konungen beslutar
i de mål denna § omförmäler; hälst Stats-Rådets antal
ej blifvit förminskadt.
Herr Kammarherren Silverstolpe föreslog till billig
jemkning imellan den säkerhet, Riksens Ständer vilja
förvara, och den verksamhet, Kongl. Maj:t åsyftar, att en
medelväg i dessa ömsesidiga fordringar måtte tagas, så
att de närvarandes antal bestämdes till 2, utom Föredraganden,
som utgjorde den 3:dje och genom sin upplysning
och kännedom af Arenderne bäst kunde meddela
underrättelser, ledande till att bestämma eller förena de
bägge andra rådgifvarnes möjligen motsatta åsigter.
Med bifall till denna mening, beslöt Utskottet följande
ändring i förslaget till 8 §:
»Ej må Konungen fatta något beslut i de mål,
hvaröfver Stats-Rådet höras bör, Merest icke tvänne af
Stats-Rådets Ledamöter jemte den Föredragande tillstädes
äro. Stats-Rådets samtelige Ledamöter» etc. lika.
Början af 9 § skulle på följande sätt redigeras:
»Öfver alla mål, som hos Konungen eller Regeringen
föredragas, skall Protocoll föras; blifvande de närvarande
Ledamöter af Stats-Rådet och Föredraganden ovilkorligen
förbundne att deras meningar» etc. Det öfriga
lika.
Bilaga F till Mern. N:o 14.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 13 Augusti
1812.
Fortsattes granskningen af det förslag till ändringar
i Grundlagen, hvilket Kongl. Majit hos Riksens Ständer
proponerat, då början gjordes med
Bilaga F till Mern. N:o 14.
527
10 §.
Herr Doctor Wijkman: Stadgandet i denna §, så
dant
det nu är, tyckes mig vara en öfverflödig citation,
som derföre gerna kunde gå ut. Men om Collegierna,
såsom det synes, snart skola undergå en reform eller ock
försvinna, och med detsamma ingen Allmänna Ärendernes
Beredning vore att tillgå, så skulle Departementschefen
både bereda och framställa målet, utan att andra
kunnige män deröfver meddelat sina upplysningar. Jag
tror, att någon försäkrad vice för Collegial beredning då
vore af nöden, och jag önskar, att 10 § i RegeringsFormen
måtte oförändrad bibehållas, eller åtminstone
en gifven Beredning stadgas af hälften Frälse och hälften
Ofrälse Ledamöter.
Herr Commerce-Rådet Santesson och Borgmästaren
Nensén instämde med Doctor Wijkman, då andra Ledamöter
deremot yrkade bifall till Konungens Proposition.
Herr Kammarherren Silverstolpe yttrade, att han
endast i det fall, att en förbättrad Collegial Styrelse
vunnes, kunde anse Allmänna Beredningen umbärlig. Men
om Collegierna på samma gång borttoges, så funnes ej
mera någon intermediaire eller upplysande Corps utom
Stats-Rådet, hvars Ledamöter hädanefter kunna vara
Chefer för särskilda Förvaltningens grenar, och derigenom
redan förut hafva gifvit handläggning åt målet. Om
nu dessa personer efter menskliga naturens beskaffenhet
äro böjda att förblifva vid den mening, de en gång fattat,
så skulle saken i sin framställning möjligen sakna den
utredning, som följer af heres olika sätt att se och bedomina.
Herr Kammarherren yrkade derföre, att en Allmänna
Ärendernes Beredning, som förvarar medborgares
rätt, utan hinder för Konungens afgörande, måtte bibehållas,
med åliggande för dess Ledamöter att öfver alla
der förekommande mål till Protocollet sina yttranden
afgifva.
Herr Regerings-Rådet Hellenstjerna upplyste, att
intet stadgande, utan blott Föredragandens godtfinnande,
för det närvarande bestämmer, hvilka mål som till Beredningens
åtgärd böra öfverlemnas. Herr RegeringsRådet
trodde för öfrigt, att man ej i Grundlagen behöfde
förordna om skyldigheten att yttra sig till Proto
-
528
Riksdagen 1812.
colls, efter det låg i sakens natur, men deremot ansåg
han tjenligt, att en eller flera Beredningar kunde tillsättas
allt efter målens olikhet.
Herr Öfver-Intendenten Fdélcrantz önskade, att
man framför allt måtte lägga vigt på upplysningars infordrande
af vederbörande, hvaruppå enskildes rätt så
mycket berodde.
Herr Grefven och Ordföranden framstälde följande
ordalydelse af 10 § till Utskottets bifall:
»Om Stats-Ministrarnes Embetsförvaltning och Ärendernes
föredragning inför Konungen förordne Konungen,
som Honom tjenligt synes. Hvarje Minister eller Föredragande
vare ansvarig, derest han försummar nödige
upplysningar inhämta och Konungen underställa. I samma
ändamål och till Ärendernes fullständigare utredande
tillsätte Konungen en Beredning, bestående af hälften
Frälse och hälften Ofrälse män, hvilka i alla förekommande
mål, derest de sig icke särskildt yttrat, anses
Pluralitetens mening hafva biträd t.»
Herr Kammarherren Silverstolpe förklarade, att han
ansåge den första meningen i förslaget både obestämd
och onödig samt sådan, att den till och med kunde illa
begagnas. Hvad den sista angick, ville han, om så åstundades,
afstå ifrån yrkandet af skyldigheten att yttra sig
till Protocolls, emedan vanan att göra det vore i detta
land redan så etablerad, att man ej borde befara att
den skulle afläggas.
Biskop Faxe, Regerings-Rådet Hallenstjerna och
Baron Adlerberg förklarade sig äfven emot den sista
meningens införande i 10 §, hvilken dock blef oförändrad
faststäld.
11 §•
Herr Grefven och Ordföranden frågade, om Utskottet
biföll, att denne § ur Regerings-Formen uteslutes.
Svarades enstämmigt Ja.
12 §■
Herr Grefven och Ordföranden hemstälde, om man
icke, utan att tillåta sig någon närmare bestämning af
Ministeriella mål, kunde göra förbehåll, att, innan Handels-Tractater
afslutas, som merendels äro skilda från
Bilaga F till Mern. N:o 14.
529
andra afhandlingar med främmande Magter, statistiska
upplysningar måtte inhämtas af de Stats-Råds-Ledamöter,
som med Statshushållningen hafva befattning.
Herr Commerce-Rådet Santesson erindrade, att
Borgare-Ståndet redan tillförene väckt fråga om StatsSecreterarens
för Finance-Ärenderne hörande vid dylika
tillfällen; och
Utskottet beslöt att, med antagande af den redaction
Konungen föreslagit, efter densamma tillägga:
»Vid Handels-Tractaters afslutande höres tillika den
Embetsman, som öfver Ärender rörande Allmänna hushållningen
och Handeln äger högsta inseendet eller deraf
är Föredragande.»
13 §.
skulle i början sålunda förändras:
»Vill Konungen börja krig eller sluta fred, kalle
då till ett utomordentligt Stats-Råd samtelige Ledamöterne
af Stats-Rådet och Stats-Secreterarne, framställe
för» etc. lika som i Regerings-Formen.
Efter proposition af Herr Grefven och Ordföranden
biföll Utskottet, att 15 § må ur Regerings-Formen försvinna.
Vidare biföll Utskottet det tillägg i 28 §, hvilket
Konungen föreslagit, af orden: »eller Chefer för de särskildte
Departementerne i Konungens Canzli», efter StatsSecreterare.
35 §.
Då olika meningar uppstodo om den tillökning i
Förtroende-sysslor, hvilken Konungen äskat, skulle hvar
och en af dem komma under särskild öfverläggning.
I anseende till Folitie-mästare var Utskottets enhälliga
tanka att bifalla Konungens Proposition.
Angående Advocat-Fiscaler voro meningarne delade.
Herr Biskop Tingstadius yttrade: Emedan hvarken
Advocat-Fiscaler eller de Embetsmän, som höra till Justitise-Revisionen
i Konungens Canzli, innehafva Domaresysslor,
böra de, efter det begrepp, jag kan göra mig om
verkan af sådane Embetsmäns försummelse på Ärender
-
23
580
Riksdagen 1812.
nes gång. icke undantagas ifrån deras antal, som Konungens
Proposition i denna § innehåller.
Votering yrkades och anstäldes med slutna sedlar
öfver följande proposition:
Den, som bifaller, att alla Advocat-Fiscalstjenster
inbegripas bland Förtroende-sysslor, skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, blifver förhållandet dermed såsom
förut.
Vid sedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva
således utfallit:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
4
Nej  2.
Preste-Ståndet:
Ja
2
Nej
4.
Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Bonde-Ståndet:
Nej
6.
Meningen om Departements-Chefer i Konungens
Canell bifölls.
Angående den så kallade Landt-Eegeringen tvekade
åtskillige Ledamöter både om uttryckets bemärkelse
och sjelfva förändringens nytta.
Herr Borgmästaren Ullberg yttrade: Om det ifrågavarande
uttrycket i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
innefattar blott Lands-Secreterare och -Camererare, Räntmästare,
Häradsskrifvare och Krono-Fogdar, så kan jag
för min del intet aDse nödigt att sätta desse personer
i större beroende än förr, då de efter närvarande inrättning
ej kunna hindra verkställigheten af Landshöfdingens
befallningar, men väl de 2:ne förstnämde till
Bilaga F till Mern. N:o 14.
531
Protocolls göra sina föreställningar deremot, hvilket ofta
kan hafva en välgörande inflytelse för Länet, då ovane
Landshöfdingar tillträda, men hvilket ock skall upphöra,
så snart sysslans möjliga förlust skall afvägas emot invändningen.
Dessutom tillhör vissa af dessa personer
en slags Domare-åtgärd, som nu bör komma i beräkning.
Då de förestå Landshöfdingens befattning, borde väl
Konungen, enligt analogien, kunna efter behag afsätta
dem; men som det intet är inför Lagen kändt, att Landshöfding
är frånvarande, så kan det intet heller blifva
ett skäl att derföre ålägga hans underlydande ett dem
icke tillkommande ansvar. Skulle åter uttrycket inbegripa
den lägre Kronobetjeningen, såsom Länsmän
och dylika, så vill jag gerna, men blott för dem, medgifva,
att de såsom egenteliga verkställare kunna removeras,
och den rättigheten lärer redan tillkomma Landshöfdingarne.
Herr Envoyén Adlerberg trodde, att, då Landshöfdingen
innehade Förtroende-syssla och i dess utöfning
berodde af Lands-Secreteraren, Lands-Camereraren m. fl.,
borde de vara i samma predicament som han.
Herr Lagman Sandberg anförde:
Huruvida bland de i denna § uppräknade Embetsoch
Tjenstemän, hvilka innehafva Förtroende-sysslor, äfven
höra upptagas de, som höra till Landt Regeringen, hvarmed
jag förstår Lands-Secreterare, -Camererare och Räntmästare,
(ty Krono-Fogdar och Länsmän tjena i allmänhet
endast på Constitutorial), Emhets- och Tjenstemännen
uti Konungens Canzli och dess Departementer
samt Advocat-Fiscaler; derom, men ej om något annat,
synes Utskottets Ledamöters meningar vara delade. Jag
får derom yttra min tanka.
Då Landsliöfdingarne innehafva Förtroendetjenster,
måtte den dem subordinerande Betjening, af hvilka Secreteraren
och Camereraren vid tillfällen af laga hinder
för landshöfdingen förrätta dess Embete, icke kunna
tjena med andra vilkor än Landshöfdingen sjelf. Det
är genom underhafvande Embets- och Tjenstemän, som
Landshöfdingens Bud och Ordres skola verkställas, och
vid deras redlighet samt pålitelighet måste han ofta
trygga sig. Om de uti verkställigheten visa tröghet eller
bristande uppmärksamhet, kunna de blottställa Lands
-
532
Riksdagen 1812.
höfdingen, som ensam är Konungen ansvarig för göro■målens
oafbrutna gång. Det måste följakteligen vara
enahanda ansvar och förhållande med Betjeningen, som
med deras Chef och Förman.
Embets- och Tjenstemännen i Konungens Canzli
blifva för verkställande Magten alldeles onyttige, så framt
de sakna densammas förtroende; och en Regering, som
ej kunde skilja från den närmare handläggningen vid
göromålen personer, om hvilkas pålitelighet den icke
vore fullkomligt säker, skulle ofta råka i villrådighet.
Advocat-Fiscalernes tjeuster äro af den egna beskaffenhet,
att de mindre än Domare och Embetsman i
allmänhet bero på Öfver-Domstolars eller Förmäns inseende
och kunna icke alltid lika lätt ställas till ansvar;
och då deras högste Förman Justitise-Canzleren
innehar Förtroende-Embete, synes det vara i sin ordning,
att äfven de ställas i enahanda förhållande. Jag tillstyrker
således bifall till Konungens Nådiga Proposition
om tillägg uti 35 § Regerings-Formen men önskar för
min del, att från Canzliet måtte undantagas de Embets-
och Tjenstemän, hvilka höra till Justitke-RevisionsExpedition,
så vida deras innehafvande tjenster stå i
sammanhang med Domare-Embeten.
Votering yrkades, hvarefter Herr Grefven och Ordföranden
framstälde följande proposition:
Den, som bifaller, hvad Konungen föreslagit i afseende
på Landt-Regeringen, skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, skall ingen förändring med sådana
sysslor föreslås.
Vid sedlarnes öppnande befunnos hos
Ridderskapet och Adeln:
Ja
5
Nej  1.
Preste-Ståndet:
Ja
4
Nej  2.
Bilaga F till Mern. N:o 14.
533
Borgare-Stån det:
Ja
2
Nej  4.
Bonde-Ståndet:
Nej  6.
Som 2 Stånd alltså stadnat emot 2, skulle den
efter ordet Landshöfdingen följande meningen: »och alla
andra personer, som utgöra eller höra till den så kallade
Landt-Regeringen», såsom alternativ till Riksens Ständer
hemställas.
Cheferna för alla andra Verk och Inrättningar,
hvilka af Konungen utnämnas, ansåg Utskottet vara
uttryck af så oberäknelig utsträckning, att Utskottet ej
dertill kunde lemna sitt tillstyrkande, hälst Konungen
ägde att i alla allmänna Directioner, förvaltningar och
Comitéer förordna Chefer och dem entlediga efter eget
godtfinnande.
Tillägget Handels-Agenter bifölls.
Herr Grefven och Ordföranden uppläste den föreslagne
meningen angående Konungens Canzli och dess
Departementer, hvarmed flere Ledamöter förklarade sig
nöjde; men
Herr Kammarherren Silverstolpe yttrade sig tro,
att Kongl. Majit och Riket skulle förlora många dugliga
Embetsmän derigenom, att alla tjensterna inom Canzliet
blifva Förtroende-sysslor och deras innehafvare ifrån de
lägsta graderna amovibla; emedan ynglingar med upplysta
begrepp och redbar Caracter, och hvilka genom
besittningen af dessa egenskaper kände sig dugliga till
ett fritt och nyttigt verkningssätt, förmodligen icke skulle
söka sådana tjenster, der man under beständigt beroende
af välbehag ägde, grad efter grad, intet annat val, än
att antingen kröka sig eller förskjutas.
Herr Doctor Wijkman: Jag anser äfven ett sådant
beroende ifrån unga år förtaga den Patriotisme och den
sjelfständighet i tänkesätt, som bör finnas hos hvarje
redlig Embetsman, och i synnerhet hos den, som möjligen
kan komma att hos Konungen föredraga Rikets allmänna
och medborgares enskilda angelägenheter. Justitige-Revisions-Expedition,
som har nära sammanhang
534
Riksdagen 1812.
med Domare-Embetets utöfning i hela Riket, synes mig
ingalunda böra böra till Förtroende-tjenster, och jag hemställer,
om icke den åtminstone bör undantagas.
Flere Ledamöter instämde med Doctor Wijkman,
andre åter yrkade bifall utan inskränkning, då
Herr Kammarherren Silverstolpe begärde votering,
hvarpå Herr Grefven och Ordföranden gjorde följande
proposition:
Den, som vill, att uti 35 § Regerings-Formen, enligt
Konungens förslag, införes efter fiandels-Agenter följande:
»samt alla de Embets- och Tjenstemän, som uti
Konungens Canzli och dess Departementer nyttjas»,
skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, eller stadna två Ståud emot två, uppkommer
ny öfverläggning om de undantag, som kunna
äga rum.
Omröstningen anstäldes med slutna sedlar, vid
hvilkas öppnande rösterna funnos hafva utfallit på följande
sätt:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
2
Nej
4.
Preste-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Borgare-Ståndet:
Nej  6.
Bonde-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Någre Ledamöter af Borgare-Ståndet begärde nu
proposition till bifall på undantaget af Justitise-RevisionsExpedition,
andre deremot yrkade, att hela Konungens
Canzli, nu sorn förr, måtte vara undantaget, Cheferna
oberäknade; fråga uppstod om ny votering, hvilken Herr
Bilaga F (ill Mern. N:o 14.
535
Grefven och Ordföranden lät behörigen anställa öfver
följande proposition:
Den, som bifaller, att alla Embets- och Tjenstemän
i Konungens Canzli, med undantag af Justitise-RevisionsExpedition,
blifva uppförde bland de tjenstemän, som,
enligt 35 §, kunna af Konungen efter behag entledigas,
skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, så afslås hela den i afseende på Konungens
Canzli och dess Departementer uti Konungens
Proposition till 35 § föreslagne tilläggning.
Då omröstnings-sedlarne öppnades, befunnos (emedan
Öfversten Schönström ej i voteringen deltagit) hos
Ridderskapet och Adeln:
Ja
1
Nej  4.
Preste-Ståndet:
Ja
4
Nej
2.
B o r gare-Ståndet:
Ja
4
Nej
2.
Bon de-Ståndet:
Ja
4
Nej  2.
Och skulle redactionen af 35 § rättas till likhet
med detta beslut.
Herr Doctor Wijkman hemstälde, om icke slutmeningen
i 35 §: Konungen kungöre dock etc., måtte få
bibehållas, sedan antalet af Förtroende-sysslor blifvit så
ansenligen ökadt.
Bifölls, hvarefter 35 § föreslogs af Utskottet till
följande innehåll:
536
Riksdagen 1812.
»Stats-Ministrarne, med undantag af Justitise-StatsMinistern,
Stats-Råd, Presidenterne i Collegierne, ÖfverStåthållaren,
Under-Ståthållaren i Hufvudstaden samt
Politiemästare, Hof-Canzleren, Konungens högste Ombudsman
eller Justitia;-Canzler, Stats-Secreterare eller andre
Departements-Chefer i Konungens Canzli, Landshöfdingar,
Fältmarskalkar, Generaler och Amiraler af alla grader,
General-Adjutanter, Öfver-Adjutanter, Stabs-Adjutanter,
Commendanter uti Fästningarne, Capitaine-Lieutenanter
och Officerare vid Lif-Drabanterne, Öfverstar för Regementerne,
Second-Cheferne vid Gardes-Regementerne till
Häst och Fot, Öfverste-Lieutenanter vid Lif-RegementsBrigaden,
Cheferne för Artilleriet, Fortifications-, Fältmätnings-
och Sjömätnings-Väsendet, Ministrar och Sändebud
till främmande Magter, tillika med Handels-Agenter
samt alla de Embets- och Tjenstemän, som uti Konungens
Canzli, med undantag af Justitise-Revisions-Expedition,
nyttjas, eller vid Utrikes Beskickningar antagas,
hafva Förtroende-sysslor, hvarifrån Konungen må riem
entlediga, eller om deras entledigande förordna, när han
pröfvar Rikets tjenst sådant fordra. Konungen kungöre
dock sådane beslut i Stats-Rådet, hvars Ledamöter vare
skyldige att deremot göra underdånige föreställningar,
om de finna sig dertill skäl äga».
Meningen: och alla andra personer, som utgöra
eller höra till den så kallade Landt-Regeringen, som
skulle följa på ordet »Landshöfdingar», blef af två Stånd
antagen och af två Stånd afslagen, hvarföre den såsom
alternativ hemställes.
38 §.
Många Ledamöter yrkade dess oförändrade bibehållande,
sådan den i Regerings-Formen finnes.
Herr Lagman Sandberg:
Den af Konungen Nådigst föreslagne ändring uti
denne § tillstyrker jag desto häldre, som, enligt min öfvertygelse,
det uti Formen för en Monarkisk Regering
är en uppenbar motsägelse, att en föredragande Embetsman
skall, genom sin vägran att lyda, kunna hindra
verkan eller verkställigheten af Konungens bud och befallning,
enär, efter hans förmenande, samma befallning
Bilaga F till Meni. N:o 14.
537
vöre stridande emot Regerings-Formen. Än om då Konungen
finner annorlunda, hvem tillhör decisions-rätten?
Visserligen icke Föredraganden; han har fullgjort sin
pligt, när han gjort föreställning; men att vägra lydnad,
höfves honom icke. Man föreställe sig för ett ögonblick,
att den händelse skulle inträffa, då en Föredragande
vägrade contrasignation på en expedition från Konungen
och nedlade Embetet; hvad blefve följden? Skulle icke
vid nästa Riksdag, då hans förhållande komme under
pröfning, Riksens Ständer blifva liksom Domare eller
Skiljomän emellan Konungen och den ifrågavarande Embetsmanuen,
af hvilka den enes eller andres åtgärd
skulle gillas eller ogillas; och månne ett sådant stadgande
i Grundlagen befäster sambandet emellan Konung
och Ständer?
Herr Envoyén Friherre Adlerberg instämde i detta
yttrande och tilläde, att, om en Stats-Secreterare skulle
få vägra sin contrasignation, kunde det hända, att flera
inom Departementet följde Chefens efterdöme, äfven om
han hade orätt, så att Konungens befallningar på det
sättet skulle förlora all kraft och verkan, hvilket ej kunde
vara önskeligt i ett samhälle.
Herr Doctor Wijkman erindrade, att, om en sådan
händelse någonsin inträffade, borde man väl'kunna förmoda,
att samhället vore bäst belåtet med befallningens
inställande. Herr Doctorn önskade 38 §:ns oförändrade
bibehållande åt framtiden, ej i förmodan att dess tillämpning
då skulle mera än nu behöfvas, men för att
åt efterkommande bevara ett stadgande, som gjorde till
ett åliggande för Embetsmannen det, som eljest blott
vore hans pligt, och som gjorde det för honom lättare
att motstå en obetänksam Konungs förhastande.
Herr Doctor Falk: Man anser för hårdt att vid
ansvar ålägga en Stats-Secreterare att i bestämda fall
sätta sig emot sin Regents befallningar, men jag tror
det vara lika tungt för den Föredragande, antingen han
måste afstyrka blott för sin öfvertygelses skuld, eller för
Grundlagens befallning. I båda fallen är han ansvarig,
antingen inför sig sjelf eller sina medborgare; att alltid
göra honom dertill inför de sednare, torde ej vara så
illa afpassadt i ett väl inrättadt samhälle. Jag tillstyrker
derföre §:ns oförändrade bibehållande.
538
Riksdagen 1812.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz:
Jag nödgas för min del förklara, att jag anser stadgandet
af 38 § i Regerings-Formen, angående rättigheten
för en Föredragande att vägra sin contrasignation, ehuru
godt i afsigten, likväl i sin tillämpning onyttigt, skadeligt
och stridande emot sjelfva Regerings-Formen. Onyttigt,
emedan det stora rätta ändamålet, att hindra verkställigheten
af lagstridiga beslut, derigenom ej vinnes.
En Konung, som tvärtemot Lagens bud och sitt StatsRåds
föreställningar kan fatta ett sådant, skall ej hindras
genom vägrandet af en underskrift, eller genom en mindre
Embetsmans motstånd, hvilken samma Konung, när Han
behagar, kan remplacera med en annan. Skadeligt, emedan
det innehåller en laglig autorisation af olydnad,
småningom väcker och sprider insubordinations-andan
bland andra classer af tjenstemän, som af detta exempel
lätt förledas att alltid anse äfven sig berättigade att
alltid pröfva Chefers befallningar, i stället för att lyda
och verkställa dem: än mera skadeligt, genom att rubba
och helt och hållet förstöra jämvigten emellan de constitutionella
magterna i Staten, då Ständerne upphäfva
sig till Domare emellan Konungen och en Undersåte
och inställa dem såsom parter för sin Domstol. Sluteligen
stridande emot 3 § i Regerings-Formen, som uttryckeligen
stadgar, att Konungens gerningar skola
vara emot allt åtal fredade, hvilket ej sker, då Ständerne
genom pröfning och gillande af Stats-Secreterarens
förhållande offenteligen ogilla Konungens och förklara
detsamma olagligt. På dessa skäl tillstyrker jag, att detta
stadgande, hvarmed intet likformigt i andra policerade
nationers lagstiftning lärer finnas, må, i enlighet med
Konungens Nådiga Proposition, utur Regerings-Formen
utgå.
Herr Biskop Tingstadius anförde:
Uti Konungens Proposition rörande denna § finner
jag så mycket mindre skäl, för min del, att föreslå någon
modification, som jag anser contrasignering icke betyda
annat än ett intyg, att skriften innehåller, hvad
fullkomligen öfverensstämmande är med den Chefens
tanka, sorn skriften underskrifvit.
Ledamöter af Borgare- och Bonde-Stånden yrkade,
att §:n ej måtte förändras, eller ett ansvar efterskänkas,
Bilaga F till Mern. N:o 14.
539
som man nyligen ålagt Embetsmännen, hvarmed Styrelsen
alltsedan gått bra. Kunde ej frågan annorlunda afgöras,
så begärdes votering.
Herr Grefven och Ordföranden framstälde derefter
följande proposition:
Den, som vill, att 38 § skall enligt Konungens
Proposition blifva uppsatt, skrifver
Ja;
Don, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, så bibehålles 38 § i hela sin vidd,
sådan som den för det närvarande finnes i RegeringsFormen.
Omröstning med slutna sedlar anstäldes, hvilken
således utföll:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
5
Nej ,  1.
Preste-Ståndet:
Ja
2
Nej  4.
Borgare-Ståndet:
Ja
1
Nej  5.
Bonde-Ståndet:
Nej  6.
39 §.
Blef, efter någon öfverläggning, till redaction således
förändrad:
»Vill Konungen i fredstid utrikes resa, meddele
Han Stats-Rådet in Pleno denna sin föresats och inhämte
dess tankar deröfver. Besluter Konungen derefter
sådan resa och den verkställer, befatte sig ej med
Rikets Styrelse så länge Han utrikes vistas» etc. lika
med Konungens Proposition.
540
Riksdagen 1812.
40 §.
Gillarles med förändring af orden »vårda kan» till
vårdar, så att någon obehaglig och alltid svår pröfning
i detta afseende ej måtte komma i fråga.
Då 41 § förekom, yttrade sig Herr Grefven och
Ordföranden:
I förslaget till denna § har Konungen i synnerhet
framställt 2:ne nya hufvudfrågor: att Konung må blifva
myndig vid 18 år, och att en Prins af det Regerande
Konungahuset må kunna blifva Förmyndare för en minderårig
Konung. I det förra afseendet torde Utskottet
med mig finna, att, oberäknadt den lamhet och långsamhet,
som vanligen följer af flera lika myndiga personers
styrelse, skall, enligt alla häfders vittnesbörd, oenighet
snart kunna uppkomma imellan Förmyndarne och den
något mognade Prinsen. Han skall då kanhända vid 18
år med våld taga en magt, som lagen ännu nekar, och
med detsamma göra en öfverträdelse, som ej aflöper
utan våda för hela Grundlagens bestånd. Dessa reflexioner
gälla till en del för antagandet af en Förmyndare
af Kongl. Huset, och jag torde ej vidare behöfva utveckla
detta ämne, innan jag proponerar bifall på dessa bägge
hufvudfrågor.
Svarades Ja.
Hvarefter Utskottet i den af Konungen föreslagna
ordalydelse gjorde några ändringar, ledande derhän att
närmare bestämma de stadganden och förbehåll, som
af detta beslut blifvit en följd.
Se Utskottets redaction af 41 §:
»Konung vare myndig vid fyida Aderton år» etc.
(sid. 500).
I sammanhang härmed ville Utskottet till Riksens
Ständer föreslå, att i 2 § Regerings-Formen efter ordet
»Konungen» skulle införas: eller den Regeringen förer.
42 §.
Bifölls såsom Konungen föreslagit, med uteslutande
af ordet »och» efter »sammankomma», och med tillägg
efter »utkorat» af meningen: och den valde Konungen
Regeringen tillträdt.
Bilaga F till Mern. N:o 14.
541
Sluteligen skulle tilläggas detta Moment:
»Uti alla de fall» etc. såsom redactionen (sid. 500).
43 §.
Bifölls till lika innehåll med Konungens Proposition:
»Går Konung i Fält» etc. såsom redactionen (sid. 500).
53 §.
Borde, enligt stadgandet i den beslutne 8 §, bibehållas
oförändrad, såsom i Regerings-Formen.
91 §.
Bifölls hufvudsakligen, men med följande tillägg
och förändringar:
»Blifver Konungen utöfver Tolf måuader» etc. såsom
redactionen (sid. 500).
Uteslutande af 92 § bifölls, i följd af stadganderne
i 39 och 40 §§.
93 §.
Förändrades till denna mera bestämda ordalydelse:
»Då Konung dör, utan att, på sätt 41 § stadgar,
hafva den eller de personer utsett, som skola Rikets
Styrelse föra» etc. Se redactionen (sid. 501).
103 §.
Herr Grefven och Ordföranden:
Sedan Kongl. Maj:t nu föreslagit 103 §:ns borttagande
ur Regerings-Formen, anser jag mig lycklig att i förhand
af Grefve Löwenlijelms project hafva fått anledning att
utveckla mina tankar om detta ämne. Jag får nu, som
då, fästa Utskottets uppmärksamhet på 2:ne omständigheter,
som härvid förekomma: l:o att Högsta Domstolens
Ledamöter, utan Nämnd, äro oberoende af både Konung
och folk, utan den ringaste Controll öfver sig, såsom
andre Domare, emedan de utgöra sista Instantien; 2:o
att det deremot är ömt att genom slutna sedlar utvoteras
eller åtminstone såras; och jag har derföre trott, att
en rättelse kunde vinnas, om man voterade med öppna
542
Riksdagen 1812.
sedlar, som vore antingen Blanquetter, till befrielse, eller
med utsatta namn, till uteslutande.
Herr Doctor Wijkman: Jag bar redan haft tillfälle
höra Herr Grefvens skäl och är af enstämmig tanka
angående Nämndens bibehållande; och sedan det är afgjordt
är jag villig att ingå i modificationer af dess
tillämpning.
Öfversten m. m. Schönström förenade sig med Herr
Doctor Wijkman.
Herr Lagman Sandberg:
Hvad Konungen Nådigst anfört till grund för sin
Proposition, att denne § uti Regerings-Formen må helt
och hållet utgå, är efter min tanka så gällande och
öfvertygande, att intet med skäl deremot kan invändas.
Om det är hvarje Svensk Mans rätt, att icke ohördan
dömmas eller skiljas från innehafvande förmåner; om
Domare-magten dessutom, efter Constitutionens esprit,
bör vara oberoende af allt yttre inflytande, så att ingen
som bekläder Domare-Embete må kunna, utan laga
ransakning och Dom, derifrån skiljas; så förstår jag icke
med hvad rätt och skäl Högsta Domstolens Ledamöter,
som föra Konungens Dom, skola vara de enda Medborgare
uti Staten, åt hvilka förnekas en rättvisa, den de
sjelfve i utöfningen af deras Embeten äro skyldige att
tilldela hvarje rättsökande, hög eller låg. Jag tillstyrker
derföre bifall till- Konungens Proposition, att denne §
må helt och hållet utgå.
Herr Biskop Tingstadius anförde:
I anseende till Opinions-domstolens osäkerhet och
de missbruk, som af en så beskaffad domstol uti en framtid
möjligen kunna hända, anser jag hela 103 § vara
af den beskaffenhet, att han bör utgå utur RegeringsFormen.
Herr Assessor Arosenius: Då jag anser DomareEmbeten
vara Förtroende-sysslor af Allmänna Opinionen
om innehafvarnes vilja och förmåga att skipa rätt, så
måtte detta förtroende lika väl kunna af Allmänna Opinionen
återtagas, som Konungen kan förordna om andra
Förtroendeposter. Jag tillstyrker derföre Nämndens bibehållande.
Bilaga F till Mern. N:o 14.
543
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna tillstyrkte deremot
bifall till Konungens Proposition, i grund af det oberoende
från alla håll, hvilket Herr Regerings-Rådet ansåg
såsom första vilkoret för en god lagskipning.
Till frågans afgörande företogs sluteligen votering
öfver följande proposition:
Den, som bifaller, att 103 §:ns stadgande enligt Konungens
Proposition utur Regerings-Formen uteslutes,
skrifver
Ja;
Den, det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, eller stadna två Stånd emot två, uppkommer
ny öfverläggning om de förbättringar, som vid
103 § kunna göras.
Vid sedlarnes öppnande befunnos rösterna halva
utfallit, som följer:
Ridderskapet och Adeln:
Ja
3
Nej  fl
Preste-Ståndet:
Ja
1
Nej
5.
Borgare-Ståndet:
Ja
1
N ej  5-
Bonde-Ståndet:
Nej  6.
Herr Regerings-Rådet Hallenstjerna: Sedan Utskottet
således icke medgifvit, att lOfl § må försvinna,
anhåller jag att få uppläsa följande:
Om Opinions-Domstolen eller Nämnden skall bibehållas,
föreslår jag, att den genast vid Riksdagens början
väljes och samma dag sammanträder, på det under Riksdagens
lopp inga cabaler måtte få tillfälle formera sig,
i afsigt att skilja en eller flere af Högsta Domstolens
544
Riksdagen 1812.
Ledamöter från sina Embeten; att, då den sammanträder,
sex de äldste i hvart Stånd, att börjas med Adeln,
inträda inom skranket att förrättningen fullgöra, derefter
de yngre. Det må då stå hvar och en fritt att votera
eller icke: de som votera förklara dermed en eller
flere hafva förverkat det allmänna förtroendet och utsätta
på voteringssedeln deras namn, men så snart 16
icke voterat, upphör förrättningen och anses då omdömet
emot Högsta Domstolen icke allmänt; och således blifva
alla dess Ledamöter bibehållne. Skulle nu 33 hafva afgifvit
voteringssedlar, då ställas de 3:ne som fått det
största antal af röster emot sig under en ny omröstning
hvar efter annan, hvarvid 2/s af de röstandes antal fordras
emot den eller dem, som skola vara från Riksens Ständers
förtroende uteslutne.
Flere Ledamöter trodde, att detta förslag skulle
möta nog många motsägelser mot antagandet och svårigheter
i verkställigheten, men ansågo Nämndens sammanträde
i början af Riksdagar vara väl beräknadt.
Herr Grefven och Ordföranden uppläste följande
förslag till redaction af 103 §.
Vid hvarje Riksdag skola Riksens Ständer välja
Tolf Ledamöter af hvartdera Ståndet till en Nämnd, som
äge att döma, huruvida Högsta Domstolens Ledamöter
gjort sig förtjente att uti sitt vigtiga kall bibehållas,
eller om vissa af dem, utan bevisligen begångna fel och
brott, hvarom föregående § handlar, likväl kunde anses
böra ifrån utöfningen af Konungens Doms-Rätt skiljas.
Denna Nämnd träde samma dag den blifvit vald tillsamman.
Hvarje utaf Nämndens Ledamöter inlemne då
en öppen sedel, som antingen, derest intet namn finnes
antecknadt, utmärker, att den röstande ansett alla Domstolens
Ledamöter böra bibehållas, eller, genom uppgift
af namn på en eller flere af Domstolens Ledamöter, utmärker
dem, som den röstande ansett böra entledigas.
De trenne, som då fått det största antal af röster emot
sig, ställas hvar efter annan under ny omröstning med
slutna sedlar, men hvarvid två tredjedelar af rösterna
erfordras emot den eller dem, som skola anses vara till
entledigande anmälte. Blifve han eller de derefter af
Konungen genom Nådigt afsked ifrån Embetet skilde.
Dock etc.
Bilaga F till Mern. N:o 14.
545
Med bifall till första delen af detta förslag, önskade
Utskottets fleste Ledamöter, att Andra Fördelningens förslag
till sättet för omröstningens verkställande måtte
antagas, hvadan Herr Grefven och Ordförandens redaction
gillades till och med ordet skiljas; hvarefter följande
ordalydelse skulle sättas:
»Denna Nämnd träde samma dag den blifvit vald
tillsamman och röste man för man, men icke Ståndsvis,
med slutna sedlar öfver den frågan: Skall omröstning
anställas till uteslutande af någon bland Högsta Domstolens
Ledamöter? Härvid iakttages hvad Riksdagsordningen
föreskrifver till undvikande af paria vota.
Besvaras derefter denna fråga enhälligt, eller af de fleste
röstande, med Nej, blifve då Högsta Domstolens samtelige
Ledamöter bibehållne. Besvaras den åter med Ja, så
uppgöre hvar och en af Nämnden» etc. såsom i RegeringsFormen.
104 och 105 §§
borde bibehållas oförändrade såsom i Regerings-Formen.
Den föreslagna redactionen af 106 § gillades med
denna förändring:
»Finner Utskottet af dessa Protocoll, att någon af
Stats-Rådets Ledamöter eller Föredragande» etc. såsom
i redactionen (sid. 502).
107 §
antogs likaledes, såsom Konungen den proponerat, men
med tillägg af orden »eller Stats-Secreterare» efter Stats
Minister,
lydande:
»Skulle Constitutions-Utskottet anmärka» etc. enligt
redactionen (sid. 502).
Då den företagne granskningen af de förändringar
i Grundlagen, hvilka Kongl. Maj:t hos Riksens Ständer
proponerat, nu vore fulländad, skulle Betänkande deröfver,
åtföljdt af bilagde redaction, hvarom Utskottet
öfverenskommit, till Riksens Ständer afgifvas.
546
Riksdagen 1812.
N:o 15.
Memorial med förslag till ett tillägg i 38
§ Riksdags- Ordningen.
Sedan under loppet af denna Riksdag fråga
uppstått inom Constitutions-Utskottet, huru vid
öfverläggning om till Utskottet af enskild Riksdagsman
ingifne förslag till ändringar i Grundlagen
bör förhållas, när efter begärd votering
med slutna sedlar Två Stånd befinnas hafva stadnat
emot Två, har en Ledamot af Utskottet föreslagit,
att sådant uttryckligen i Grundlagen borde
stadgas. 38 § Riksdags-Ordningen föreskrifver
väl, att i dylika fall bägge meningarne till Riksens
Ständer böra öfverlemnas. Men om denna
föreskrift i dylika fall med tillämpning till Constitutions-Utskottet
bokstafligen följdes, skulle
å ena sidan den af Lagstiftaren Utskottet tilldelade
rättigheten att genom ett afslag förekomma
ett förslags anmälande till Riksens Ständer,
i betydlig mon inskränkas och det dermed
åsyftade ändamålet, att icke Lagförändringar efter
individuers hugskott alltför ofta hos Riksens
Ständer måtte kunna föreslås, förfelas, och å den
andra Constitutions-Utskottet derigenom icke
uppfylla den genom Grundlagarne detsamma
ålagde pligt att, enär det tillstyrker någon förändring
i Grundlagarne, dertill uppgifva ett bestämdt
förslag.
Memorial N:o 15.
547
Oaktadt Utskottets Pluralitet ansett hvad
i 38 § Riksdags-Ordningen rörande Alternativers
anmälning föreskrifves, icke böra kunna användas
på Utskottets åtgärder vid Grundlagsfrågor,
väckta af enskild man, enär Utskottet i afseende
på förekommande af sådane förändringar
utöfvar Ständers rätt, (och) Utskottet genom analogien
ansett utslaget af en omröstning böra vara
lika som inom Riksens Ständer sjelfva, har likväl
Utskottet enhälligt funnit nödigt och af högsta
vigt, att ett bestämdt stadgande derom i Grundlagen
måtte intagas. Utskottet får derföre roed
fullkomligt gillande af det förslag, ofvanbemälte
Ledamot af Utskottet uppgifvit, att efter orden
i 38 § Riksdags-Ordningen »i förslaget intagas»
en ny mening måtte införas, så lydande: Stadna
inom Constitutions-Utskottet Två Stånd emot Två
vid pröfningen af enskilde Riksdagsmäns ingifne
förslag till ändring eller förklaring af Grundlagarne,
förf alle frågan; hvilket förslag Constitutions-Utskottet
till Riksens Ständer får öfverlemna,
att såsom afgifvet vid denna Riksdag vid
den näst följande kunna till pröfning och afgörande
upptagas. Örebro den 17 Augusti 1812.
(Härmed följa 3 bilagor A—C).
548
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Mern. N:o 15.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 11 Augusti
1812.
Justerades Protocollen för den 4 och 7 dennes.
Efter fulländad justering af det första, yttrade Herr
Öfver-Intendenten Edel crantz:
Sedan Pluralitetens af detta Utskott tanka, till
följe af sista voteringen, *) synes bestämdt vara den, att
38 § i Riksdags-Ordningen bör så förklaras, att, när 2
Stånd stadna emot 2, Förslag med de alternativa meningarne
icke bör ifrån Constitutions-Utskottet, men endast
från de öfrige Utskotten, till Riksens Ständer ingifvas,
anhåller jag, att denna tanka och förklaring må,
för att kunna såsom 83 § (Reg. F.) bjuder anses lagligen
stadgad, blifva enligt 81 §:s föreskrift Riksens Ständers
pröfning och beslut understäld.
Herr Envoyén Friherre Adlerberg förenade sig
belt och hållet i Herr Öfver-Inten den tens anhållan, hvarom
öfverläggning tills vidare uppsköts.
Bilaga B till Mern. N:o 15.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 14 Augusti
1812.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz: De tvänne särskilda
meningar, som inom Utskottet uppkommo vid afgörandet
af frågan om förändring i 37 § (Reg.F.), synas förutsätta,
att en bestämd föreskrift i Grundlagen saknas, i afseende
på huru förhållas skall, då vid beslutet om enskild
mans till Utskottet inlemnade förslag till förändring i
Grundlagens stadganden 2 Stånd stadna emot 2. Ehuru jag
ej var af samma mening som Utskottets Pluralitet, enligt
*) Se Exped- N:o 10 till Hadenstjerna.
Bilaga C till Mern. N:o 15.
549
hvars beslut frågan förfölle, anser jag det likväl nödigt,
att Utskottet jemlikt detta sitt beslut föreslår en så bestämd
föreskrift i Grundlagen, huru vid dylika fall skall
förhållas, att all tydning och tillämpning af analogier
kunde för framtiden undvikas.
Herr Kammarherren Silverstolpe, som under det
Herr Grefven och Ordföranden afträdt, förde ordet, tillfrågade
Utskottet, om det af Herr Öfver-Intendenten
Edelcrantz föreslagne tillägg vore enligt med Utskottets
mening, och således komme att bestå uti en ny mening
i 38 § Riksdags-Ordningen.
Utskottet lemnade härtill sitt samtycke; och skulle
Secreteraren uppdragas att författa redaction till detta
tillägg för att vid nästa sammankomst af Utskottet
pröfvas.
Bilaga C till Mern. N:o 15.
Utdrag af Frotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 17 Augusti
1812.
Herr Grefven och Ordföranden:
I anledning af hvad Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz
anfört den 1 dennes, torde jag få uppläsa följande:
Med all den aktning, jag hyser för andras öfvertygelse
och som naturligtvis ännu mera ökas, när denna
opinion, understödd af en utmärkt talang, blir med verkelig
skicklighet utförd, kan jag likväl icke undgå att
dela den gemensamma önskan, att äfven min öfvertygelse
måtte i tvistiga frågor blifva till sina grunder ådagalagd
med den fullständighet, jag kan åstadkomma. Det är
af detta skäl som jag, utan att vilja förnya en öfverläggning,
vid hvilken allt för mycket kan å ömse sidor
anföras, tror mig, i anledning af hvad sedan mitt första
yttrande blifvit till Protocollet anfördt angående Riksdags-Ordningens
38 §:s lämpelighet till ConstitutionsUtskottet
vid frågor väckta af enskilt man om förän
-
550
Riksdagen 1812.
dringar i Grundlagen, böra vidare utföra de skäl, jag
för min stridiga öfvertygelse yttrat.
Jag har grundat mitt begrepp om det, som i sådant
fall borde vara förhållandet, uppå den sakernes ordning,
som vid frågors väckande rörande förändringar i Grundlagen
är i densamma bokstafligen föreskrifven, uppå det förhållande,
hvaruti Constitutions-Utskottet i anseende till
sådana frågors väckande af enskilte är igenom samma
föreskrifters lydelse försatt, och uppå det begepp om
ändamålet med Alternativers öfverlemnande till Stånden,
som jag utaf 38 § Riksdags-Ordningen trott mig kunna
uppfatta.
I det första afseendet har jag uti 81 § RegeringsFormen
funnit följande angående Constitutions-Utskottet.
Betta Utskott, hvars pligt det vara skall att Grundlagarna
granska, äger rätt att hos Riksens Ständer
föreslå de ändringar deruti, som det anser högst nödige
eller nyttige och möjlige att verkställa. Jag
har trott, att ett förslag, viel hvilket meningarne inom
Utskottet varit så delade att 2 Stånd stadnat emot 2,
åtminstone icke kunde sägas vara ansedt hvarken som
högst nödigt eller nyttigt. Jag trodde derföre, att i
sådant fall det vore enligt äfven med Grundlagens hokstafliga
mening, att ett sådant Förslag finge åtminstone
för den gången förfalla.
I det andra afseendet har jag af 84 § RegeringsFormen
inhämtat, att, enär Utskottet icke funnit skäl
att gilla och till Riksens Ständers pröfning öfverlemna
något Förslag till förändring eller förklaring af Grundlagarne,
som Utskottet af en Riksdagsman emottagit,
vare Utskottet skyldigt, om Förslagets Författare det
yrkar, att meddela honom sitt yttrande deröfver, och
jag trodde, att, när, enligt denna föreskrift, intet sådant
Förslag borde komma under Riksens Ständers pröfning,
som icke blifvit af Utskottet gilladt, kunde detta icke
sägas hafva inträffat i det fall, då hvardera hälften af
Utskottet varit af motsatt mening, då således egenteligen
intet beslut ägt rum. Om också omröstningen skett per
Capita, hvartill ett Förslag sedan de föregående Riksdagar
är hvilande, hade, derest icke en sedel blifvit uttagen
eller en person utlottad, likväl kunnat inträffa,
att Utskottets tanka blifvit oafgjord och förhållandet
således enahanda. Omröstningen per Capita åsyftar att
Bilaga C till Mern. N:o 15.
551
lättare inom Utskotten åstadkomma ett bestämdt resultat,
men har efter min tanka intet att göra med den
frågan, huru förhållas skall, när meningarne inom Utskotten
igenom någon händelse blifvit lika delade. Jag
har i anseende till frågor om Grundlags-förändringar,
som väckas af enskilt man, icke funnit någon af de Constitutionella
Myndigheterna, hvarken Ständer eller Konung,
kallade att deri deltaga eller derom taga kunskap förr,
än sådane frågor blifvit af Constitutions-Utskottet gillade
och, såsom högst nödige, nyttige och möjlige, till antagande
framstälde. När detta ej skett eller kunnat ske
i anseende till meningarnes delning eller obestämdhet
inom Utskottet, har jag ej trott, att annat åliggande för
Utskottet kunde återstå än att lemna Författaren, som
väckt frågan, del utaf resultatet af den öfverläggning, som
inom Utskottet ägt rum i anledning af hans framställning.
På detta sätt skulle hvarje af de olika meningarne
inom Utskottet blifva meddelad till den,
hvilken den i sitt dåvarande skick ensam kunde meddelas,
och någon uppoffring väntade jag mig ej skulle vid
ett sådant förhållande behöfvas, emedan jag trodde, att,
då meningarne varit lika delade inom Utskottet, ingendera
delen ägde rättighet begära, att dess tanka skulle
på annat sätt komma till allmänhetens eller Ständers
granskning, utan så vida den lyckats att förena de vilkor,
hvarunder en sådan rättighet var medgifven.
Hvad föreskriften uti 38 § Riksdags-Ordningen angår,
trodde jag den i sådant fall så mycket mindre kunna
lampas på Constitutions-Utskottet, som jag trodde, att
meningen med Alternativers öfverlemnande till Riksens
Ständers pröfning måtte vara, att Riksens Ständer öfver
dem skulle besluta, och jag fann, att en sådan framställning
af Constitutions-Utskottet i det fall, då ingenting
af detsamma blifvit afgjordt, då nyttan af förändringen
icke af detsamma blifvit godkänd, kunde leda till
ett emot 81 §:s föreskrift rakt stridande förhållande,
nemligen att Riksens Ständer kunde komma att besluta
öfver en Grundlags-förändring, hvaröfver sjelfva Constitutions-Utskottet
ej kunnat fatta något beslut. Jag trodde,
att meningen med ordet »Alternativ» var den, att det skulle
innefatta något att välja utaf, och jag väntade mig ej,
att framställningen deraf ifrån Constitutions-Utskottet
skulle kunna anses medföra den följd, att Riksens Stän
-
552
Riksdagen 1812.
der skulle uppskjuta med afgörandet af ett sådant val
lika länge, som om denna fråga först en Riksdag senare
hade blifvit väckt.
Jag fruktade, att en sådan varsamhet vid Grundlags-frågors
afgörande, aldrig så litet något interesse
dervid inblandade sig, knappt vore att vänta, då någon
föreskrift derom i Grundlagen icke gifves, och jag deremot
fann, att ett framstäldt Alternativ kunde alltför
lätt behandlas som en väckt fråga. Jag trodde också,
att, om Alternativets pröfning skulle ej blott till den
nästa, men till den derpå följande Riksdagen uppskjutas,
vore ingenting med dess framställning vunnet, emedan
den författare, hvilken vid nästa Riksdag ville hafva sin
mening framstäld, för att vid den andra få den afgjord,
vore alltid i tillfälle att förnya sin motion i detta fall
och ägde den utsigt att då med densamma vinna ett
mera afgörande beslut. Det är på dessa skäl jag grundade
min reservation, och det är som en ytterligare förklaring
deraf som jag anhåller att få lägga detta till
denna dagens Protocoll. Tanken om nödvändigheten af
en sådan utveckling väcktes hos mig af de flere motiver,
jag senast i detta ämne af en värd Ledamot hörde anföras.
Utan att med honom täfla i framställningens
behag eller skicklighet, och utan att något minska af
min aktning för dess person och öfvertygelse, måtte det
förlåtas mig, om jag efter mitt sätt att se saken sökt att
i enlighet dermed rättfärdiga det begrepp om förhållandet,
jag uppfattat.
Expedition N:o 1.
553
Expeditioner till Motionärer.
N:o 1.
Till Öfver-Intendenten P. Tham.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens
Höglojl. Ständers Constitutions-Utskott
vid Urtima Riksdagen i Örebro den 4
Junii 1812.
S. D. Föredrogs ett af Herr Öfver-Intendenten
Pehr Tham ingifvet Memorial, hvaruti han
yrkar, att 1792 års Tryckfrihets-Förordning må
åter upplifvas, till ordagrann efterlefnad, med
några föreslagna, endast formella, förändringar.
Men då Constitutions-Utskottet blott har sig
uppdraget att granska och föreslå förbättringar
i nu gällande Grundlagar, men ej äger att upplifva
någon äldre Författning, om den än möjligen
för sin tid varit nyttig, men hvars grundsatser
ej med närvarande Lagars äro sammanstämmande,
ansåg Utskottet sig ej kunna ingå
i någon närmare pröfning af Herr Öfver-Intendenten
Thams Memorial; hvarom Protocolls-lUtdrag
skulle honom till underrättelse meddelas.
24
554
Riksdagen 1812.
Bilaga till Exped. N:o 1.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utslcott den 4 junii
1812.
Herr Grefven och Ordföranden uppläste ett af ÖfverIntendenten
Pehr Tham ingifvet Memorial, hvaruti han
yrkar, att 1792 års Tryckfrihets-Förordning må återupplifvas
till ordagrann efterlefnad, med några föreslagna,
endast formelia, förändringar:
»Jag hade redan vid 1809 års Riksdag, då Tryckfrihets-Projectet
ingafs, den äran genast påminna, att vi
i alla fall hade flera Tryckfrihets-Förordningar att välja
af, om någon vidare skulle behöfvas.
Jag har länge ansett Tryckfrihet som en politisk
Medicine, hvilken inte mera behöfves, då man är frisk
eller då en Revolution är förbi.
Angående Tryckfriheten i Dannemark skref en lärd
Autor, Professor Wilse i Norgie, att den mest försvarades
af dem, som syftade åt skillingen.
Hyperboreernas eller våra fordna Giöters seder, så
högt uppsatta i vära gamla historier, härleda sig ingalunda
ifrån någon upplysning af Tryckfrihet. Tvärtom,
det var ifrån de Eleusiska sammankomsterna, sorn alla
politiska och moraliska kunskaper utgingo. En enda
Zamolxis var ypperligare än den bästa Tryckfrihet. Och
dessa gamla Philosopher kände Människiorna bättre än
att vilja för svaga ögon på en gång gifva för mycket
ljus. De djupa Vetenskaperna hafva hvarken vunnit
eller tappat af Tryckfrihet, men den verkan den medfört
i Politiquen har inte alltid varit till Statens säkerhet
och lugn.
Jag kommer derföre nu till projectet om Tryckfrihets-Förordningen
— då min tanka är den, att vår
nuvarande Konungs förordning såsom Förmyndare 1792
borde återtagas, endast med uteslutande af Prologen,
som nu mera icke behöfves. — Man börjar med: Wi
Carl den
sedan, efter de orden i öde raden: Wi gior c vitterligt,
att som Wi vidtaga och befrämja alla sådana mått och
Bilaga till Exped. N:o 1.
555
steg, öfvergår man till 4:de sidan, raden 10: är det %
sådan afsigt m. m. — och härefter bibehålles förordningen
verbotim.
Med denna korta och då endast tvåbladiga förordning
tror jag ändamålet vara uppfyldt att hvarken hafva
inskränkt Tryckfriheten för mycke eller för lite. Och
har jag derföre den äran att begära återupplifvandet af
1792 års förordning (af den 11 Julii) på sätt jag nu
tagit mig den friheten att föreslå.»
Hvarefter Herr Grefven och Ordföranden tilläde, att,
ehuru Utskottet härigenom lättast skulle sluta sin befattning
med denna fråga, torde likväl ett sådant behandlingssätt
ej vara öfverensstämmande med hvad i Grundlagarne
blifvit Constitutions-Utskottet föreskrifvet, hvarföre
Herr Grefven och Ordföranden vore af den tankan, att
författaren till detta Memorial borde meddelas det svar,
att hans förslag ej kunnat antagas, såsom ej med nu
gällande Grundlagar förenligt.
Herr Borgmästaren Norström anmärkte, det ÖfverIntendenten
Thams Memorial kunde, jemte de öfrige i
detta ämne inkomne Handlingar, till Tryekfrihets-Beredningens
granskning öfverlemnas.
Herr Grefven och Ordföranden: Om Utskottet anser
nödigt att ännu en gång med Öfver-Intendenten Thams
Memorial taga befattning; i annat fall föreslår jag, det
författaren genast måtte få del af ett sådant Constitutions-Utskottets
yttrande: då Constitutions-Utskottet endast
har sig uppdraget att granska och föreslå förbättringar
i nu gällande Grundlagar, men ej äger att
upplifva någon äldre Författning, som möjeligen för sin
tid varit nyttig, men hvars grundsatser ej med närvarande
Lagars äro sammanstämmande, anser Utskottet sig ej behörigt
att låta det af Öfver-Intendenten Tham ingifne
Memorial komma under någon' vidare pröfning.
Hvilken proposition enhälligt gillades; och beslöts,
att Öfver-Intendenten Tham genom Protocolls-Utdrag
skulle meddelas detta Utskottets beslut, om han sådant
önskade.
550
Riksdagen 1812.
N:o 2.
Till Chartse-Sigillatae-Ombudsmannen
P. G. Liedback.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions- Utskott den 4 Junii
1812.
S. D. Föredrogs å nyo Chartse-SigillataeOmbudsmannen
P. G. Liedbacks på bordet hvilande
Prospectus till en ny Statsförfattning i
Sverige; men då därvid den omständigheten förekom,
att Ombudsmannen Liedback ej vore Riksdagsman,
kunde Constitutions-Utskottet, till åtlydnad
af 29 § Riksdags-Ordningen, ej upptaga
denna Prospectus till pröfning.
Bilaga till Exped. N:o 2.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Junii
1812.
Herr Grefven och Ordföranden föredrog:
Ett af Commerce-Rådet B. H. Santesson inlemnadt
Memorial af den 30 Maji 1812, innehållande för
-
Bilaga till Exped. N:o 2.
557
slag till ändringar, tillägg och förklaringar af flere Riksdags-Ordningens
föreskrifter vid val af Städernes Riksdags-Fullmägtige;
i anledning hvaraf Herr Grefven och
Ordföranden proponerade, att den fördelning af Utskottet,
som nu skulle fortsätta läsningen af Protocollen öfver
Justitiae-Ärender, derefter måtte företaga så väl detta,
som de af Canzli-Rådet Bergstedt och Chartse-SigillatseOmbudsmannen
Liedback inlemnade, på bordet hvilande,
Memorialer, för att i sin ordning deröfver besluta, hvilket
bifölls.
Herr Friherre Adlerberg anmärkte, att Liedback
ej vore Riksdagsman och således obehörig att med någre
Memorialer till Riksens Ständer eller deras Utskott inkomma.
Herr Lagman Sandberg hemstälde, om ej Liedback
kunde erhålla samma svar, som till Öfver-Intendenten
Tham blifvit beslutadt.
Herr Grefven och Ordföranden ansåg det i sådant
fall vara öfverflödigt lemna Liedback del af de skäl,
Utskottet trott sig böra meddela Öfver-Intendenten Tham,
såsom Riksdagsman, till sitt afslag å dennes Motion,
utan förmodade Herr Grefven och Ordföranden, att Utskottet,
i afseende på Liedback, borde inskränka sitt
Utlåtande till förklarande, att dess Förslag, såsom författadt
af den som ej vore Riksdagsman, ej kunde till
Utskottets bepröfvande upptagas; hvaruti Herr Lagman
Sandberg med flere instämde.
558
Riksdagen 1812.
N:o 3.
Till Riksdags-Fullmägtigen E. Falhem.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 10 Julii 1812.
S. D. Upplästes ett inlemnadt Memorial af
Riksdags-Fullmägtigen från Fahlu Bergslag, Eric
Falhem, med förslag, att alla hittills orepresenterade
Classer och Corpser af medborgare måtte
förklaras berättigade att inom sig välja ett
lämpligt antal Riksdagsmän, som antingen utgjorde
Femte Ståndet eller införlifvades med
något af de närvarande, eller ock att alla samteligen
förenades i ett enda samlingsrum, der
deliberations-rättigheten bestämdes så, att hvarje
Ledamots röst gällde efter det belopp, dess Committenter
till Staten contribuera, och den på det
sättet hopräknade högsta summan utgjorde decisionen.
Då Constitutions-Utskottet redan afgifvit
Betänkande till Riksens Ständer angående Representationens
förbättring, hvaröfver de ännu intet
sig yttrat, så fann Constitutions-Utskottet att
dessförinnan någon närmare pröfning ej kunde
äga rum af närvarande förslag, som vore stridande
emot de grunder för Representationen,
hvilka Constitutions-Utskottet såsom de tillförlitligaste
ansett och uppgifvit.
Bilaga till Exped. N:o 3.
559
Bilaga till Exped. N:o 3.
Vördsamt Memorial!
Att Svenska Folkets Representation tarfvar en efter
närvarande tids Samhälls-odling och skick lämpad omskapning,
är af allmänna rösten länge och högljudt yttradt.
Att en liten gren af Statens Embetsmanna-Corps deltager
för en fjerdedel uti Representationen, då deremot ett
stort antal af Rikets skattdragande Medborgare, såsom
ofrälse Possessionater af Jord, Bruks- och BergverksInnehafvare,
Fabrikanter med flere, icke äga en enda
röst uti Riksförsamlingen, är en så obillig och orättvis
sak, att känslor af harm och häpnad oundvikeligen dervid
uppblossa; och då det icke lärer kunna bestridas,
att en rigtig Representation hör vara grundad i mon af
deltagandet till Statens underhåll och folkmängd, som
utgör grundvalen och sjelfva väsendet af en Stats tillvarelse,
så borde någon rättelse snart företagas. Men då
det ännu torde vara betänkeligt att rubba de nuvarande
Fyra Ståndens, genom sin ålder helgade, Representationssätt,
vid närvarande tidepunct, utan med tyst ogillande
medgifva dess bibehållande, men önska och yrka derjemte,
att alle hittills orepresenterade Classer och Corpser måtte
förklaras berättigade, att inom sig välja ett lämpeligt
antal Deputerade eller Riksdagsmän, de där på lika sätt
hade att sig vid Riksmötet infinna och i Rådslagen deltaga,
antingen såsom Femte Ståndet, eller införlifvas med
något af nuvarande, eller ock alle samteligen uti ett
enda samlingsrum, samt att, för att undanrödja alle
hinder och inkast, som vid Regleringen af detta nya
Stånds eller antals deliberations-rättighet torde uppstå,
så borde då vid alle omröstningar uti Riksförsamlingen
hvarje Ledamots röst gälla för det belopp, dess Committenter
till Staten contribuera, och den på det sättet
hopräknade högsta summan utgöra decisionen af omröstningen.
Genom antagande af detta voteringssätt vore
det till och med likgiltigt, i hvad form Församlingen
organiserades, emedan ingen då kunde förnärma den
andres rösträttighet, och undveks tillika så månge Reglementariske
föreskrifter vid visse måls afgörande.
560
Riksdagen 1812.
Och då ett slikt voteringssätt, såsom det naturligaste,
är af Höga Öfverketen gilladt och föreskrifvet
ibland Städernes Borgerskap, alle bolag och smärre Samhällen
och jemväl vid Präste-val till efterlefnad, så inser
jag icke, hvarföre man skulle tveka att vid Riksmöten
autaga ett voteringssätt, som, grundadt i så allmän rättvisa,
högtidigast borde påkallas.
Den hittills varande fördelningen af Rikets Ständer
uti Fyra Classer, som hvar för sig deliberera uti särskilte
samlingsrum, men ändteligen sammanträda uti
ett samfäldt, eller Plenum Plenorum, förefaller icke olikt
en Freds-Congress, hvaruti Fyra Magter efter en utmattad
strid sammankomma, för att jämka hvarandras eröfringar
och Cessioner.
Ett enda Samlingsrum för en enda Nations RiksFörsamling
måste ock ovilkorligen vara det enda rätta.
Detta är hvad jag enfaldigt och välment velat Högloft
Constitutions-Utskottets visa pröfning underställa, såsom
ett förslag till Svenska Representationens förändring.
Örebro den 20 Junii 1812.
Eric Falhem.
Expedition N:o 4.
561
N:o 4.
Till Canzli-Rådet Bergstedt.
Utdraq af Protocollet hållet i Riksens
Höglofl. Ständers Constitutions-Utskott
den 10 Julii 1812.
S. D. Företogs till afgörande ett Memorial af
Herr Canzli-Rådet Bergstedt, deruti han, med
förutsättande af nyttan och vigten för den, som
är ämnad att styra Riket, att känna den Civila
Administrationen och Provincernas inre beskaffenhet,
anser ingen bättre skola för inhämtandet
häraf vara, än att successivt i flera Län
förestå Landshöfdinge-Embetet, hvarefter denne,
på sådant sätt bildad, såsom Chef och Ordförande
i något af Rikets Collegier kunde ännu
mera utveckla sina kunskaper och sin erfarenhet;
i anledning hvaraf föreslaget blifvit, att
orden »eller Civilt Embete» i medlet af 45 § Regerings-Formen
utgå, och i deras ställe, vid
slutet af paragrafen, göres följande tillägg:
»Äfven kunna Svea Rikes Kron-Prins, ArfFurste
eller Prinsar af det Kongl. Huset, sedan
de fyllt 21 år, erhålla Civila Embeten och Förvaltningar,
Stats- och Justitise-Råds-Embeten
undantagna, i anseende till den dermed förbundna
ansvarighet; likväl, i händelse en sådan
562
Riksdagen 1812.
Prins redan innehade ett Regemente, med det
vilkor, att han ej inom samma Län kunde förena
Civila Förvaltningen med Militaira Befälet öfver
hela eller större delen af derinom indelta eller
vanligen i garnison förlagda Regemente».
Vid öfvervägande af detta Ärende fann
Constitutions-Utskottet, att hvarje Civilt Embete,
som åt en Svensk Prins skulle kunna erbjudas,
fordrade en emot dess vigtigare befattningar
svarande redan vunnen skicklighet; att Landshöfdinge-Embeten,
som ej gifva någon sammanhängande
öfversigt af styrelsens grenar och deras
förhållanden vore för en Svensk Prins mindre
tj enliga skolor än Öfver-Rätter och Collegier,
der han redan nu, när som häldst, har tillträde
att öfvervara öfverläggningarne och besluten,
likväl utan att kunna i dem deltaga; och sluteligen
att en Furste genom en honom uppdragen
tjenstebefattning, hvarvid hans åtgärder kunde
blottställas för tadel och hans beslut klandras
och ogillas, hos Allmänheten skulle förlora ett
förtroende, hvilket alltid vore honom af vigt
att såsom Regent kunna påräkna. I grund af
dessa skäl ogillade Constitutions-Utskottet det
tillägg i 45 § Regerings-Formen, som Herr
Canzli-Rådet Bergstedt föreslagit. Hvarom behörigt
svar skulle honom meddelas, i fall han
sådant åstuudade.
(Härmed följa 3 bilagor A—C).
Bilaga A till Exped. N:o 4.
563
Bilaga A till Exped. N:o 4.
Utdrag af Brotocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 11 Maji
1812.
Upplästes ett till Constitutions-Utskottet afgifvet
Memorial, hvaruti Författaren Herr Canzli-Rådet Bergstedt
föreslår den förändring i 45 § Regerings-Formen,
att Svea Rikes Kron-Prins, Arf-Furste eller Prinsar af
det Kongl. Huset, sedan de fyllt 21 år, äfven må kunna
erhålla Civila Embeten och Förvaltningar, Stats- och
Justitiie-Råds-Embeten undantagne:
Vördsamt Memorial.
Regerings-Formen föreskrifver i 45 §, att hvarken
Svea Rikes Kron-Prins och Arf-Furste eller Prinsar af
det Konungsliga Huset skola hafva något Civilt Embete.
Att kännedomen om Inrättningar och Författningar
för Civila administration och hushållningen, om Provincernas
beskaffenhet, deras förmåner och de olägenheter,
hvaraf de äro besvärade, om invånarnes lynne, seder och
hushållning är af största nytta och vigt för den, som
är ämnad att styra Riket, eller kan komma att träda
dertill, lär ej kunna bestridas; äfvensom att blott theoretiska
kunskaper i dessa ämnen hvarken kunna bli
så säkre eller så gagnande som om de äro förenade
med erfarenhet, vunnen igenom verklig handläggning
vid administratif förvaltning. Möjeligheten för en Prins
att förvärfva en sådan erfarenhet afskäres likväl igenom
det förbud, ofvannämde § af Regerings-Formen innefattar.
Efter min tanke finnes för en Prins ingen
bättre skola för att inhemta administrativa kunskaper
och erfarenhet, än att successivt i flera Län på någon tid
förestå Landshöfdinge-Embetet. Han skulle derigenom
lära känna ej allenast det Län, han förvaltar, och i någon
mon de dertill angränsande, utan äfven de flesta Collegier
och Publica verk, igenom den gemenskap med dem,
hvartill en sådan förvaltning skulle nödvändigt föranleda.
Misstag i densamma kunna lätt afhjelpas och rättas; de
äro af lika beskaffenhet som de af en Öfverste för ett
564
Riksdagen 1812.
Regemente, hvilken syssla Regerings-Formen tillåter, att
en Prins må bekläda; och i alla fall äro dessa misstag
i en inskränkt kontrollerad administration mycket mindre
farliga än de, som kunna uppstå deraf, att en Prins
utan erfarenhet tillträder Regeringen, då han äger och
hör äga rättigheten att allena styra Riket.
Den enda olägenhet, jag anser kunna befaras, vore
om eu Prins förenade inom samma Län befälet öfver
Regementet med Landshöfdinge-Embetet. Han blefve derigenom
ett slags General-Gouverneur, hvilket strider emot
46 § Regerings-Formen. Förenandet af Civila och Militaira
magten inom samma Län kunde äfven möjeligen
medföra besvärande följder, i synnerhet om, emot förmodan,
någon gång en Prins emot Regeringen eller folket
skulle vilja använda sin magt och sitt förtroende.
Men denna fara kan lätt förebyggas.
En Prins, bildad igenom förvaltande af Län, kunde
sedan såsom Chef och Ordförande i något af Rikets
Collegier, der han hade tillfälle att i dess hela öfverse
en gren af styrelsen, ännu mera utveckla sina kunskaper
och sin erfarenhet, till mycken nytta både för sig och för
Riket.
I anledning af hvad jag nu haft äran anföra, tai
jag mig den friheten föreslå, att orden »eller Civilt Embete»
i medlet af 45 § af Regerings-Formen må utgå, och
i deras ställe vid slutet af denna § följande tilläggning
göras:
»Äfven kunna Svea Rikes Kron-Prins, Arf-Furste
eller Prinsar af det Konungsliga Huset, sedan de fyllt 21
år, erhålla Civila Embeten och Förvaltningar, Stats- och
Justitise-Råds-Embeten undantagne, i anseende till den
dermed förbundna ansvarighet; likväl, i händelse en sådan
Prins redan innehade ett Regemente, med det vilkor,
att han ej inom samma Län kunde förena Civila
Förvaltningen med Militaira Befälet öfver hela eller större
delen af derinom indelta eller vanligen i garnison förlagda
Regemente».
Den författningen, att ingen må innehafva två sysslor
med lön på Stat, är icke någon Grundlag. En KronPrins
eller Arf-Furste bör bildas för Krigsbefäl, äfvenså
väl som för inre Styrelsen, och den anförda författningen
bör ej hindra att igenom förvaltande af Embeten i
båda vinna erfarenhet.
Bilaga B till Exped. N:o 4.
565
Om detta förslag vinner Högloft. Constitutions-Utskottets
bifall, anhåller jag vördsamt, att Högloft Utskottet
täcktes hos Riksens Ständer, på sätt Regerings-Formen
förordnar, beledsagadt med dess förord, anmäla det till
antagande. Örebro den 9 Maji 1812.
E. Bergstedt.
Lades på bordet.
Bilaga B till Exped. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts Andra Fördelning
den 11 Junii 1812.
Upplästes ett af Herr Canzli-Rådet E. Bergstedt
ingifvet Memorial af den 9 Maji 1812, hvaruti anföres:
att då kännedom om Civila Administrationen samt
om Provincernas inre beskaffenhet är af största nytta
och vigt för den, som är ämnad att styra Riket, eller
kan komma att träda dertill, och blott theoretiska kunskaper
i dessa ämnen hvarken kunna bli så säkre eller
så gagnande, sorn om de äro förenade med erfarenhet,
vunnen igenom verklig handläggning vid administratif
Förvaltning, finnes i Författarens tanka för en Prins
ingen bättre skola för inhämtandet häraf, än att successift
i flera Län förestå Landshöfdinge-Embetet, hvarefter
han, på sådant sätt bildad, såsom Chef och Ordförande
i något af Rikets Collegier ännu mera kunde
utveckla sina kunskaper och sin erfarenhet; och af sådan
anledning föreslås, att orden »eller Civilt Embete» i
medlet af 45 § af Regerings-Formen må utgå, och i
deras ställe vid slutet af denna § följande tilläggning
göras:
»Äfven kunna Svea Rikes Kron-Prins, Arf-Furste
eller Prinsar af det Konungsliga Huset, sedan de fyllt 21
år, erhålla Civila Embeten och Förvaltningar, Stats- och
Justitise-Råds-Embeten undantagne, i anseende till den
dermed förbundna ansvarighet; likväl, i händelse en så
-
566
Riksdagen 1812.
dan Prins redan innehade ett Regemente, med det vilkor,
att han ej inom samma Län kunde förena Civila Förvaltningen
med Militaira Befälet öfver hela eller större
delen af derinom indelta eller vanligen i garnison förlagda
Regemente».
I anledning hvaraf
Herr Doctor Wijkman yttrade: att då hvart och
ett Civilt Embete, som åt en Svensk Prins skulle kunna
erbjudas, fordrade en mot dess vigtigare befattningar
svarande skicklighet, tillika med en för allmänna säkerheten
nödig ansvarighet för dess utöfning, vore styrelsen
af ett Län ibland de vådligare beställningar att anförtro
en person, ovan vid dertill hörande ärender, hvilken för
dess Förvaltning ej kunde ställas till något ansvar.
Herr Öfverste Schönström och Assessor Arosenius
anmärkte, att den detaillerade kännedom, som genom utöfningen
af en Landshöfdingetjenst skulle kunna förvärfvas,
för en Thronföljare vore af mindre nytta, hvaremot
en sammanhängande öfversigt af alla till inre styrelsen
hörande grenar och deras förhållanden för den blifvande
Regenten måste vara ett vigtigt studium. I sådant afseende
äro Öfver-Rätter och Collegier en tjenligare skola,
der' en Svensk Prins äfven har tillträde och kan öfvervara
öfverläggningarne och besluten öfver alla förekommande
mål, utan att likväl deruti kunna eller böra
deltaga.
Herr Kammarherren Silverstolpe var af den tankan,
att en Furste genom en honom uppdragen tjenstebefattning,
hvarvid hans åtgärder kunde blottställas för tadel
och dess beslut klandras och ogillas, hos allmänheten
skulle förlora ett förtroende, hvilket alltid vore honom
af vigt att som Regent kunna påräkna.
Af sådan grund tillstyrker Beredningen, att detta
förslag ej må antagas, och att Författaren, om han så
önskar, måtte genom Protocolls-Utdrag få del af Utskottets
afslag å dess Motion.
Bilaga C till Exped. N:o 4.
567
Bilaga C till Exped. N:o 4.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1812.
Herr Canzli-Rådet Bergstedts förslag, att Prinsar
af det Kongl. Huset måtte, till vinnande af kännedom
om Landets Civila Administration och Provincernas inre
beskaffenhet, förordnas till Landshöfdinge-Embete eller
Ordförande i något af Rikets Collegier, blef af Utskottet
ogilladt uppå de af Fördelningen i dess Protocoll den
11 Junii anförde skäl. Hvarom behörigt svar skulle Herr
Canzli-Rådet meddelas, om han det äskar.
568
Riksdagen 1812.
N:o 5.
Till Riksdags-Fullmägtigen J. Nordstedt.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions- Utskott
den 10 Julii 1812.
S. D. Föredrogs å nyo Riksdags-Fullmägtigen
från Jönköpings Län Jonas Nordstedts på
bordet hvilande Memorial af den 18 sistl. Junii
med anhållan om Utskottets utlåtande öfver
rätta grunden för utgörande af Riksdagsmans
arfvode inom Bonde-Ståndet; alldenstund Ståndspersoner
innehafva en betydlig del af den gamla
Odal-Allmogens område, befriade från allt deltagande
i arfvodet på den grund, att de icke kunna
väljas till Riksdagsmän, samt alla enkor och
omyndiga tillegna sig en sådan frihet, efter de
icke få i valen deltaga. Så väl härigenom, som
det allmänt inträffade förhållande, att Bönder
köpa Säterier eller förvärfva sig frälserätten till
deras förut åboende skattehemman och i bägge
fallen undandraga sig allt deltagande i Riksdagsmanna-arfvodet,
kommer den egenteligen
besutne Allmogen i det trångmål att icke, utan
egen undergång, kunna skicka Fullmägtige till
Riksdagarne för att bevaka deras med den öfriga
skaran af hemmansägare gemensamma angelägenheter.
Bilaga A till Exped. N:o 5.
569
I stöd deraf, att ingen annan efter rättsbegrepp
kan åläggas att bidraga till underhåll
för Fullmägtig än den, som varit berättigad att
i valet deltaga, samt då häraf följer, att, om
Ståndspersoner böra löna Riksdagsman, böra de
äfven få välja honom och sjelfva kunna väljas,
hvilket är alldeles oförenligt med grunderna för
närvarande Representationssätt, så ansåg Constitutions-Utskottet
de af Riksdagsmannen Nordstedt
anförde skäl ej föranleda till någon ändring
i 15 och 17 §§ Riksdags-Ordningen. Ut
Supra.
(Härmed följa 2 bilagor A, B).
Bilaga A till Exped. N:o 5.
Vördsamt Memorial.
Sedan Riksdags-Ordningen af den 10 Februari 1810
i 15 § förordnat, att Allmogen inom hvart Härad äger
efter hemmantalet välja till Riksdagsman af BondeStåndet
den inom Häradet boende och besutne krono,
kronoskatte eller frälseskatte hemmansägare, hvilken
icke tillförene hört till annat Riks-Stånd eller någon
ordinarie beställning i Rikets tjenst innehaft; så stadgar
den påföljande 17 §, att vald Riksdagsman bör af dem,
som äro berättigade att välja, njuta anständigt och tillräckeligt
underhåll.
Följden häraf blifver naturligtvis den, att ingen annan
är skyldig erlägga Riksdagsmans arfvode än den, som
är berättigad välja Riksdagsman.
Men att denna föreskrift strider både emot förra
vanligheten och leder till Allmogens oskäliga betungande,
är lika uppenbart.
Krono, kronoskatte och frälseskatte hemman hafva,
alltifrån den tid Allmogen började deltaga i Lagstiftnin
-
570
Riksdagen 1812.
gen, varit ansedde såsom tillhörande detta Stånd och
skyldige att till dess Riksdags-Fullmägtiges aflönande
bidraga utan hinder derutaf, om ett eller annat tillhört
dem, som egenteligen icke kunnat räkna sig till BondeStåndet.
Nu åter äro icke allenast desse Ståndspersoner, som
på sina ställen utgöra ett stort antal och innehafva en
betydlig del af den gamla Odal-Allmogens område, befriade
från allt deltagande i arfvodet på den grund, att
de icke kunna väljas till Riksdagsmän; utan äfven alla
enkor och omyndige tillegna sig en sådan frihet, efter de
icke få i valen deltaga, ja äfven de, som väl innehafva
hemman, men genom eget uppförande försutit en sådan
valrättighet.
Härigenom så väl som det alltmera inträffade förhållande,
att Bönder köpa Säterier och förvärfva sig
Frälserätten till deras förut åboende Skattehemman,
och i hegge fallen undandraga sig allt deltagande i Riksdagsmanna-arfvodet,
kommer den egenteligen besutne
Allmogen i det trångmål och den belägenhet, att icke
utan egen undergång kunna skicka Fullmägtige till Riksdagarne
för att bevaka deras med den öfriga skaran af
Hemmansägare gemensamma angelägenheter, men allena
derföre vidkännas kostnaden.
Af sådan anledning är det som jag vördsammast
yågar häruppå fästa det Högloft. Constitutions-Utskottets
uppmärksamhet och lika vördsamt anhålla om Högloft.
Utskottets benägna utlåtande häröfver till Riksens Högloft.
Ständer, på det denna fråga, om rätta grunden för
utgörande af Riksdagsmans arfvode inom Bonde-Ståndet,
såsom vid denna Riksdag väckt, vid den näst följande
måtte komma under pröfning. Örebro den 18 Junii 1812.
Jonas Nordstedt.
Riksdags-Fullmägtig från
Jönköpings Län.
Bilaga B till Exped. N:o 5.
571
Bilaga B till Exped. N:o 5.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskott den 10 Julii
1812.
Företogs till afgörande Riksdagsmannen Nordstedts
från sista Plenum på bordet hvilande Memorial, angående
rätta grunden för utgörande af Riksdagsmans arfvode
inom Bonde-Ståndet.
Flere af Bonde-Ståndets Ledamöter önskade, att,
endast enkor och omyndige ej finge undandraga sig
skyldigheten att deltaga i Riksdags-Fullmägtiges aflöning,
Riksdags-Ordningens stadgande derom måtte blifva oförändradt.
Herr Grefven och Ordföranden upplyste, att, om en
sådan frihet för enkor och omyndige ägt rum, vore det
fel af Landsortens tjenstemän, emedan Grundlagen intet
undantager dem, och deras rättighet att genom förmyndare
deltaga i Riksdagsmannaval står dem öppen.
Herr Doctor Wijkman-. Ingen annan kan efter rättsbegrepp
åläggas att bidraga till Fullmägtigs underhåll
än den, som har rättighet att välja honom och är behörigen
qualificerad att sjelf blifva vald. Häraf följer,
att, om Ståndspersoner skola löna Riksdagsman, skola
de äfven få välja honom samt, om de få välja, också
sjelfva kunna väljas dertill.
Riksdagsmannen Nordstedt-. Det är intet min mening,
att Adelsmän eller Ståndspersoner skola deltaga i
Riksdagsmannaval, utan endast sjelfägande Frälsebönder
i kostnaden för hans underhåll, emedan de genom honom
få sin talan förd, gemensamt med hela Allmogen.
Herr Grefven och Ordföranden frågade, om Utskottet
ansåge de af Riksdagsmannen Nordstedt anförde skäl
föranleda till någon ändring i 15 och 17 §§ Riksdagsordningen.
Svarades allmänt Nej, utom af Riksdagsmannen
Nordstedt, som öfver detta beslut anhöll om ConstitutionsUtskottets
skrifteliga yttrande.
Bifölls.
572
Riksdagen 1812.
N:o 6.
Till Lagman J. Mannerstam.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Högloft. Ständers Constitutions-Utskott
den 4 Augusti 1812.
S. D. Beslöt Utskottet att uppå det af Herr
Lagman Johan Mannerstam den 13 sistlidne Julii
till Utskottet inlemnade Memorial, rörande den
förändring i Tryckfrihets-Lagens form, att med
uteslutande af de Reglementariske föreskrifterne
nämnde Lag ej må innehålla flere stadganden än
närmare utveckling af de i 86 § (R. F.) upptagne
grundsatser och deras tillämpning på sådane
ämnen, som till dem närmast kunna hänföras,
lemna Anmärkaren, jemlikt 84 § RegeringsFormen,
följande enskildta svar:
Utskottet har med billig uppmärksamhet
gjort rättvisa åt vigten af den princip, Herr
Lagman Mannerstam framstält, men, dels i afseende
på svårigheten att med säkerhet urskilja
det Regiementariska ifrån det som egenteligen
hörde till Grundlagens och hufvudprincipens
helgd och varaktighet, dels i afseende på det
intryck, som ett sådant hittills inom vårt Fädernesland
obrukeligt afskiljande af ämnet, isynnerhet
efter en nyss verkstäld förändring af
Tryckfrihets-Lagen, skulle göra på allmänna oin
-
Expedition N:o 6.
573
dömet, har Utskottet icke trott sig kunna till
Riksens Högloft. Ständer öfverlemna något förslag
till en så väsendtelig omskapning, samt
att, innan det kunde företagas, borde den först
i allmänna tänkesättet vinna ett mera erkändt
burskap och af pröfningen erhålla en närmare
utredning. I saknad af denna har Utskottet
häldre velat utsätta sig för det omdömet att för
någon tid hafva uppskjutit en möjligtvis nyttig,
men åtminstone icke oumgängelig förändring,
än att gifva anledning till ett sådant utvidgande
deraf, som genom sin obestämdhet skulle löpa
fara att betaga äfven sjelfva hufvudprincipen
dess kraft och verkan.
Men då Utskottet af dessa skäl icke kan i
anseende till hufvudfrågan af Herr Lagman
Mannerstams Motion ingå uti något förslag till
förändring i närvarande Grundlagen, vill likväl
Utskottet, i anledning af den nu föreslagna Allmänna
Lagens omarbetning och den ännu hvilande
frågan om Rättegångssättet i Tryckfrihetsmål,
till Riksens Höglofl. Ständer hemställa, om
icke, när den nya Allmänna Lagen blefve antagen,
citationerne i Tryckfrihets-Lagen må kunna rättas
efter dem, som uti den nya då antagne Allmänna
Lagen stå i ett motsvarande förhållande.
Härmed följa 4 Bilagor (A—D).
574
Riksdagen 1812.
Bilaga A till Exped. N:o 6.
Vördsamt Memorial.
Det torde förefalla Höglofl. Constitutions-Utskottet
oväntadt att åter vid denna Riksdagen besväras med
förslag till ändringar uti Tryckfrihets-Lagen, hvilken
nyligen af Höglofl. Utskottet blifvit i flera delar med
sorgfällighet omarbetad.
Det är likväl icke uti denna Grundlags bud och
stadganden, som jag ämnar föreslå ändringar. Det är
icke heller min tanka att yttra mig om den gräns, som
bör vara för Tryckfriheten, eller om sättet att vinna dess
sanna fördelar i förening med utvägar att förekomma
och hämma dess verkeliga eller förmenta missbruk.
Tryckfrihets-Lagen har under denna Riksdagen varit
understäld Lagstiftande Magtens pröfning och är
utom tvifvel föremål för hela den tänkande Allmänhetens
lifligt deltagande uppmärksamhet.
Om således allmänna tänkesättet i detta ämne kan
förenas till likstämmighet, så äger det fullständig vägledning
af de upplyste Mäns omdömen, hvilka nyligen
deruti yttrat sig samt å alla sidor undersökt och utvecklat
grundsatser, måhända ömsom sanna och falska.
Om åter allmänna opinionen ännu ej hunnit stadga
sig i detta fall, så lärer tidpunkten icke vara förhanden
till försök att deråt gifva en sann rigtning. Men äfven
om ett sådant försök kunde med framgång nu företagas,
vore det en vida skickligare penna än min, som borde
våga det. Utan omsvep skyndar jag derföre att enkelt
underställa mitt förslag Höglofl. Utskottets upplysta
pröfning.
85 § uti Regerings-Formen nämner ibland Rikets
Grundlagar den Förordning om en allmän Tryckfrihet,
hvilken i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i
Regerings-Formen bestämmas, skulle af Riksens Ständer
och Konungen gemensamt fastställas.
86 § innehåller dessa grundsatser. Tydlig och bestämd
förklarar den, att med Tryckfrihet förstås hvarje
Svensk Mans rättighet att utan några af den offenteliga
Magten i förväg lagda hinder utgifva skrifter, att seder
-
Bilaga A till Exped. N:o 6.
575
mera endast inför laglig Domstol kunna tilltalas för
deras innehåll och att icke i annat fall kunna derföre
straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig Lag,
gifven att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän
upplysning.
Efter mitt omdöme äro Tryckfrihetens beskrifning
och gräns så fullständigt uttryckte i sistnämnde §, att
en särskild Tryckfrihets-Förordning, om den icke varit
alldeles umbärlig, åtminstone icke bort innehålla flera
stadganden än närmare utveckling af grundsatserne och
deras tillämpning på sådane ämnen, som till dem närmast
kunna hänföras. Likväl innehåller TryckfrihetsFörordningen,
både sådan, den först antogs och efter den
förändring, som den nyligen undergått, Reglementariska
föreskrifter för Boktryckare, Bokhandlare och Författare,
strafflagar emot missbruk af Tryckfriheten samt den
rättegångsordning, som vid åtal emot dessa missbruk
bör följas.
Det skulle utmärka en underlåten aktning för Höglofl.
Utskottets upplysning att i detta Memorial gifva definition
på Grundlag, för att dermed visa, att nyssnämnde
ämnen icke äro af den egenskap, att de bort inflyta
uti en författning, som fick kraft af Grundlag.
Jag har mycken anledning till den förmodan, att
brist på författningar, användbare och förenlige med de
i Regerings-Formen stadgade grundsatser för Tryckfriheten,
var orsaken till de Reglementariska föreskrifternes
införande i Tryckfrihets-Lagen, och att öfvertygelsen om
våra nu gällande Strafflagars stundom mindre väl afpassade
bestraffningar föranledde till utsättandet af straff
å brott, föröfvade genom tryckta skrifter emot det allmännas
eller emot enskildes lugn och säkerhet.
Jag vill ej undersöka, om dessa grunder voro giltiga.
Jag t viftade derpå vid Lagens antagande, och uppmärksamhet
på följderne af Tryckfrihets-Lagens verkställighet
och tillämpning har förvandlat dessa tvifvelsmål
till öfvertygelse. Skälen för denna öfvertygelse utber
jag mig att till Höglofl. Utskottets pröfning få öfverlemna.
En ny Lag skall ovilkprligt i mer eller mindre grad
väcka motsägelse eller missnöje, af fördom och okunnighet,
om den är på sanning och rättvisa grundad, af det upplysta
omdömet, då den strider emot de grundsatser för
rätt, hvilka en Lagstiftare aldrig bör glömma.
576
Riksdagen 1812.
Hvarje Lag kan således aldrig utan af erfarenhet
och vana vid dess föreskrifter vinna en stadgad opinion
för eller emot sig, och det är blott den mest vidsträckta
erfarenhet, som kan visa rätta sättet att förbättra brister
uti Lagar.
På dessa af alla Folks och Tiders historia besannade
grundsatser stödjer sig den, att Lagar i allmänhet
med yttersta försigtighet och efter den mest noggranna
pröfning böra ändras, och denna grundsats måste isynnerhet
tagas i akt, då fråga är om Grundlagar. Men
också måste dessa, hvaraf sjelfva den Lagstiftande Magten
bör bindas, vara enkla, tydliga och bestämda samt icke
innefatta stadganden af egenskap att ofta och hastigt
fordra ändring.
Så vidt jag känner, har ännu icke någon dertill
berättigad yrkat hufvudsakeligen nödiga förändringar
uti vår nu gällande Regerings-Form. Dess 86 § är grundvalen
för Tryckfriheten, och genom denna är den det äfven
för hela Regeringssättet.
Småningom, men säkert och ofelbart, skall Tryckfriheten
verka upplysning och en sjelfständig anda hos
Svenska Folket samt gifva stadga åt dess Regeringssätt,
dess medborgerliga frihet och lycksalighet. Jag kan icke
inse någon möjlighet af behof, att nyssnämnde § måste
ändras, så länge Sverige är en sjelfständig Stat, Men
Tryckfrihets-Lagen, ehuru gällande blott sedan 2:ne år,
har varit föremål för beständiga fordringar af rättelse
uti dess föreskrifter.
Det hörer, på sätt jag redan förklarat, icke till mitt
ämne att yttra mig, om behofvet af dessa yrkade eller
verkstälda förändringar varit verkligt eller inbilladt, om
de äro nyttige eller skadlige, om de uppfyllt ändamålet
eller icke. Det är måhända blott framtids erfarenhet,
som säkert kan besvara dessa frågor. Men jag vill i
anledning häraf fästa Högloft. Utskottets uppmärksamhet
derpå, att nästan alla dessa ändringar angå det Regiementariska,
strafflagarne eller rättegångssättet uti Tryckfrihets-F
öror dningen.
Om några års ytterligare erfarenhet skulle upptäcka
missbruk af Tryckfriheten, hvilka Lagen ännu icke förutsett,
så skulle följden blifva, att dessa missbruk måste
lämnas utan rättelse eller att, för verkställighet af en
sådan rättelse, Regerings-Formens, den mest vigtiga Grund
-
Bilaga A till Exped. N:o 6.
577
lagens, bestämda stadganden måste öfverträdas af Lagstiftarne,
som borde kraftigast motstå dess rubbning och
bevara dess helgd.
Jag i bör ej med fullföljd af skäl och slutsatser,
hvilka Högloft. Utskottet bättre än jag kan inse, utvidga
denna skrift. Det återstår för mig att närmare uppgifva
den förändring af Tryckfrihets-Lagens form, som jag
åsyftar.
Dervid möter mig svårigheten att skilja de föreskrifter
uti nyssnämnde Lag, hvilka efter de grunder,
som jag uppgifvit, böra qvarstå uti densamma såsom
Grundlag, ifrån dem, hvilka antingen särskildt såsom en
Reglementarisk förordning böra sammanfattas eller under
egenskap af Strafflagar och till Rättegångsordningen hörande
stadgar uti allmänna Civil- och Criminal-Lagen
inflyta.
Om Högloft. Utskottet skulle i hufvudsaken gilla
mina tankar, blir det för Utskottet lätt att verkställa
denna skiljning. Det är således endast exempelvis jag
utber mig få nämna, att till Tryckfrihets-Lagen torde
höra: uti 1 § 1 Momentet med undantag af orden ifrån
och med »Skolandes dessa» till och med meningens slut,
2 Morn., 3 Morn., Usta meningen af 5 Morn., lista meningen
af 6 Morn., lista meningen af 9 Mom. och lista
meningen af 12 Mom.
2 §: 1 Morn., 2 Mom. till och med orden »af eget
val, bero», 3 Mom. med uteslutande af orden ifrån och
med »i enlighet» till och med »stadgadt är» samt 4 Mom.
3 § borde börjas sålunda: »Vid prof ningen af en
skrift eller ansvaret för densamma böra de» etc. och
meningen slutas med. »af uttrycken».
Alla Momenter af denna § borde utgå, men sista
meningen qvarblifva.
4 § kan hel och hållen utgå, äfvensom 5 §, utom
hvad den befattning angår, som är Tryckfrihets-Committéen
föreskrifven.
Älla de föreskrifter, som i öfrigt innehållas uti 1,
2, 4 och 5 §§ om Författares, Boktryckares och Bokhandlares
rättigheter och skyldigheter samt om HofCanzlerens
uppsigt deröfver, äro i min tanka af den beskaffenhet,
att de böra upptagas uti en särskild Författning,
hvilken icke får egenskap af Grundlag, äfvensom
allt hvad som finnes stadgadt uti 1 och 5 §§ i afseende
25
578
Riksdagen 1812.
på Domares och andre Embetsmäns behandling af mål,
som angå Tryckfriheten eller dess missbrukande, torde
uti de omständigheter, hvilka afvika ifrån Allmänna Lagen
och der faststälde Rättegångsordning uti samma författning
böra införas.
Då likväl denna af Konung och Riksens Ständer
äfven stiftade författning alltid måste stå i likstämmighet
med Grundlagarnes stadganden om Tryckfrihet, torde,
om än densamma af annat Utskott skall utarbetas, Constitutions-Utskottets
utlåtande böra infordras, innan Riksens
Ständer någon förändring deruti besluta.
3 § bör, efter mitt omdöme, utom ofvannämnde meningar,
endast innefatta hänvisning till straff efter allmän
Lag. Härvid uppstår den fråga, om brott, hvilka genom
Tryckfrihetens missbruk föröfvas, äro af svårare egenskap
och böra strängare bestraffas än brott, som i öfrigt äro
af lika art, men genom mundteliga eller skrifteliga, fast
ej tryckta, yttranden begås. Till sin inre egenskap och
moralité äro de otvifvelaktigt lika, och det vore således
endast de brottsliga uttryckens större skadlighet genom
en mera utvidgad publicité, som kunde anses öka Författarens
brottslighet. Men i de få fall, der en sådan
skillnad emellan straff kunde böra fastställas, torde densamma
böra uti Allmänna Lagen iakttagas och inflyta.
Man anför äfven emot en allmän hänvisning af brott
genom Tryckfrihet till bestraffning enligt våra Brottmålslagar,
att de straff, hvilka deruti stadgas, icke alltid
äro passande för tidens lynne och tänkesätt och således
böra uti en ny Lag förändras.
Jag medgifver, att denna anmärkning är i flera fall
rigtig; men dessa Brottmål slagar böra då för sådane
delar i allmänhet ändras.
Jag hör sluteligen' i detta afseende fästa Högloft
Utskottets uppmärksamhet derpå, att våra både Civiloch
Criminal-Lagar äro under omarbetning, hvilken säkert
är fullbordad inom tiden till nästa Lagtima Riksdag, att
troligen straffgrunderne uti Brottmåls-Lagen blifva i flera
fall förändrade, och att möjligtvis sjelfva formen och ordningen
uti densamma kunde förändring undergå. Följden
kunde då blifva, att lika brott bestraffades olika af Allmänna
Lagen och af Tryckfrihets-Lagen, att den ena
bestämde böter, den andra kroppsstraff, för lika förbrytelser,
samt att äfven hänvisningarne uti 3 §'af den
Bilaga A till Exped. N:o 6.
579
sistnämnde blefvo felaktige. Den analogi, som måste
finnas emellan Lagar uti samma Stat, skulle då uraktlåtas,
ty det bör och lärer icke komma i fråga, att Trvckfrihets-Lagens
bestraffningsgrunder kunna lägga hinder
i vägen för nyttiga förändringar i allmänna BrottmålsLagen.
Jag torde icke behöfva för Högloft Utskottet ytterligare
förklara ändamålet med de förändringar, som jag
nu yrkat, af Tryckfrihets-Lagen. Det ligger uppenbart
uti det, som förut är nämndt; äfvensom fördelarne torde
vara ostridiga och grundade i de mest allmänt erkända
begrepp om gränserna emellan de Lagar af olika egenskap,
som för Statens grundläggning, upprätthållande
och ordning stiftas.
Någon betänklighet att nu företaga en förändring
torde icke heller böra hos Höglofi. Utskottet uppstå, då
den blir ett säkert medel att förekomma framtida rubbningar
i grundsatserne för Tryckfriheten.
Ännu har aldrig ett Folk funnits, som icke mer
eller mindre missbrukat en i hast återvunnen eller utvidgad
frihet. Det är blott en allmänt upplyst anda och
riktiga begrepp om sjelfständighet och borgerlig frihet
hos en Nation, som kunna stadga ett stilla och måttadt
bruk deraf. Örn man skulle döma till Tryckfrihetens gagn
af de frukter för upplysning och nyttiga kunskaper, som
den, efter dess återställande för 3 år tillbaka, åt Nationen
burit, så skulle måhända omdömet icke mycket till
dess fördel utfalla. Men det kan icke undgå någon upplyst
och tänkande mans urskiljning, att ett Folks tänkesätt
lika litet som goda Författare bildas inom en så
kort tid. Öfvergången ifrån despotiskt förtryck till sjelfsvåld
är hastig och lätt, till en lugn sjelfkänsla af frihet
i förening med frimodighet utan öfverdrift i yttranden
och handlingar är den långsam; och, jag upprepar det,
Tryckfriheten är ett säkert, men endast småningom verkande,
medel att åt ett Folk gifva sjelfständig anda
och sunda begrepp om friheten.
Yi äga ett stort exempel, det enda i Europa, på
en verkligt sjelfständig Nation. Men den har behöft
sekler för att blifva det. Tryckfriheten i England, flera
gånger fråntagen Nationen och af den återtagen, har
sluteligen blifvit dess heligaste rättighet. Den äger kraftigare
skydd af Nationens allmänna tankesätt än af La
-
580
Riksdagen 1812.
garne. Dess utöfning är lika fri och oförhindrad som
hvarje annat yttrande eller handling; men dess missbrukande
straffas med stränghet. Jag tror, att häruti
igenfinnas de få och enkla men sanna grunddragen för
Tryckfrihet och för hämmandet af dess missbruk.
Jag utber mig sluteligen få yttra, att, då jag icke
föreslagit någon ändring uti Tryckfrihets-Lagens föreskrifter,
utan blott i den form af Lag, hvarunder de till
efterlefnad böra ställas, hoppas jag att icke hafva upptagit
mera af Högloft Utskottets ännu återstående arbetstid
vid denna Riksdagen än den, som kan ifrån andra
göromål återstå. Örebro den 13 Julii 1812.
J. Mannerstam.
Bilaga B till Exped. N:o 6.
Utdrag af PfotocoUet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitutions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 28 Julii
1812.
Föredrogs, remitteradt från Utskottets Plenum, ett
Memorial af Herr Lagman Joli. Mannerstam, innehållande
förslag att, i stöd af den grund för Tryckfrihet,
som är lagd i 86 § Regerings-Formen, ur TryckfrihetsLagen
såsom Grundlag frånskilja det Reglementariska'
att utgöra en del af Allmänna Lagen, hvarigenom ingen
ändring i Tryckfrihets-Lagens föreskrifter föreslås, utan
blott i den form af Lag, hvarunder de till efterlefnad
böra ställas.
Herr Grefven och Ordföranden: Det första före
målet
för vår granskning är Principen att göra en sådan
skillnad. Jag kan icke neka, att de skäl, Lagman
Mannerstam anfört, äga mycken vigt. Men å en annan
sida är det största svårighet underkastadt att göra en
rigtig urskilning af det Reglementaira från det Constitutionella.
Och om det skall ske, kan jag för min del
blott medgifva det under det enda vilkor, att alla Tryckfrihets-mäl
sedermera afgöras genom Jury, som skulle
Bilaga B till Exped. N:o 6.
581
blifva en helande fyllnad i Grundlagens bristfälliga stadganden.
Hvad är det, som tillfredsställer oss vid Regerings-Formens
hud angående Tryckfriheten? Det är Principens
framställande i sin renhet. Men denna tillfredsställelse
är ett luftsken, om ej grundsatsens verkställbarhet
är oss förvissad. Derföre borde Grundförfattningens
inskränkning förutsätta en motvägande utvidgning
i rättegångssättet.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz trodde likaledes,
att Principen vore rigtig. Om Constitutions-Utskottet
befunne sig i samma belägenhet nu, som 1809, så kunde
en dylik åtgärd lättare vidtagas; men i närvarande ögonblick,
då nytt förslag till Tryckfrihets-Lag nyss är ingifvet
och antaget, ansåg Herr Öfver-Intendenten ej nog
vigtiga skäl förekomma att projectera så tätt på hvarandra
följande förändringar i samma Grundlag, hvilket
naturligtvis skulle väcka Nationens misstroende till densamma.
Dessutom förmente Herr Öfver-Intendenten, att
Lagman Mannerstam borde sjelf hafva gjort den urskillning,
han öfverlemnat åt Utskottet att göra, emedan det
af sakens närvarande framställning kunde följa, att han
blefve granskare, huruvida Utskottet rigtigt utfört hans
förslag, hvilket ej vore i sin ordning.
Herr Biskop Tingstadius förenade sig med Herr
Öfver-Intendenten, som vidare anmärkte, att, om den
Principen införes, att frånskilja det Reglementaira, så
skulle åtskilliga delar af Regerings-Formen och en stor
del af Riksdags-Ordningen tarfva förändring.
Herr Grefven och Ordföranden erindrade, att hela
Riksdags-Ordningen egentligen icke vore annat än ett
Reglemente, ehuru af den vigtigaste beskaffenhet.
Herr Lagman Sandberg: För min del skulle jag
tycka, att man till svar på i fråga varande Memorial
lämpeligen kunde säga, att, som Riksdagen är så ganska
nära sitt slut, återstår ej för Constitutions-Utskottet nog
tid att med behörig vaksamhet och omtanka utarbeta
ett så vigtigt ämne, isynnerhet som detsamma i outredt
skick blifvit till Utskottet öfverlemnadt.
Herr Grefven och Ordföranden: Då detta svar
torde synas mången nog peremptoriskt, så får jag föreslå
ett annat, det nemligen: att Constitutions-Utskottet, i
582
Riksdagen 1812.
anledning af Herr Mannerstams Memorial och af flera yttranden,
så inom Ståndens Plena som till Utskottet särskildt,
gifvit akt på den Principe, att i Tryckfrihets-Lagen
skilja de Reglementaira föreskrifterna från de Constitutionella,
och derföre, då Allmänna Lagen är under en Comités
arbete till förbättring, hemställer till Riksens Ständer,
huruvida de åt nämnde Lag-Comité ville uppdraga, att
i sammanhang med andra Reglementaira- och StrafiLagarne
utarbeta dem, som angå Tryckfri hets-m ål.
Herr Öfver-Intendenten Edelcrantz erindrade, att
Riksens Ständer vid denna Riksdag hvarken kunna besluta
om Principen eller om sättet för en sådan förändring.
Herr Öfver-Intendenten trodde dessutom urskiljandet
vara ganska svårt, emedan vissa Reglementen äro
af största vigt, ofta lika med Grundlagen, och emedan
samma skillnad, som göres imellan Grundlag och Allmän
Lag, finge äfven göras imellan mer -och mindre vigtiga
Reglementen, i fall en så sträng noggrannhet skulle
iakttagas.
Herr Lagmannen Sandberg: Som Utskottet ej synes
gilla det svar, jag nyligen föreslagit, får jag till dess
bedömmande framställa följande utlåtande: att Constitutions-Utskottet
låtit sig föredragas ett af Herr Lagman
Mannerstam ingifvet Memorial, angående de Reglementaira
föreskrifternas urskiljande från de Constitutionella
i Tryckfrihets-Lagen; men att Constitutions-Utskottet,
vid noga pröfning af detta ärende och de dervid anförde
omständigheter, ej funnit skäl, föranledande till någon
ändring i den af Konung och Ständer antagna och stadfästade
Tryckfrihets-Lag.
Frågan lades på bordet till vidare öfverläggning.
Bilaga C till Exped. N:o 6.
583
Bilaga C till Exped. N:o 6.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Högloft.
Ständers Constitiäions-Utskotts nedsatte Beredning
öfver Tryckfrihetsmål den 1 Augusti
1812.
Justerades Protocollet för den 28 Julii, hvarefter
Herr Grefven och Ordföranden skrifteligen yttrade:
Det är onekeligt, att det af Herr Mannerstam fram
stäldte
förslag att skilja Tryckfrihetens hufvudgrunder
ifrån de reglementariske föreskrifterne förtjenar både afseende
och ett noga öfvervägande.
Om ifrån början af närvarande Regements-Författning
det blifvit antaget att endast anse sjelfva Principen, att
Tryckfrihet skall gifvas, såsom Grundlag, och att lemna
utstakandet af vilkoren för denna slags frihet till en
särskild Författning, hvilken varit satt under samma
rubrik och förhållanden som annan allmän Civil- och
Criminal-Lag, skulle jag för min del emot en sådan delning
af ämnet haft intet att invända. Men då allt sedan
1766 Tryckfriheten blifvit ansedd som ett särskildt föremål
för Författningar, der detta ämne i hela sin vidd
blifvit afhandladt, och då nu sednast 2:ne Författningar
i detta afseende blifvit af Konung och Ständer successive
såsom Grundlagar ansedde och under detta hänseende
behandlade, och den sednaste efter föreslagne modificationer
och förändringar helt nyligen antagen och
gillad, lemnar jag till hvar och ens eftersinnande, hvad
verkan ett strax derpå ingifvet Förslag till nytt behandlingssätt
af ämnet skulle hafva på allmänna opinion, och
huruvida det skulle uppfylla det ändamål, som dermed
borde åsyftas.
Den uti Regerings-Formens 86 § gifna definition på
Tryckfriheten är derföre så tillfredsställande, att den
visar målet, som hör sökas, och hvad som å ena sidan
bör vara vilkoren för Tryckfrihetens bruk, å den andra
för Lagens syftning och stadgatiden. Men oaktadt att
igenom denna definition är afgjordt, hvarthän man vill
komma, är det likväl ingalunda bestämdt, hvad som bör
anses som störande allmänt lugn eller hinderligt för all
-
584
Riksdagen 1812.
män upplysning. Utstakandet deraf hör visserligen till
den Författning, som skall bestämma vilkoren för Tryckfrihetens
bruk, och om denna Författning skulle vara
underkastad mera vilkorlighet än sjelfva Principen, skulle
också deraf följa, att, lika ofta en sådan Författning förändrades,
lika ofta skulle Tryckfriheten i sin tillämpning
blifva beroende af omständigheternas inflytande, antingen
till inskränkning eller obehörig utvidgning. Om det är
sant, att en ny Lag skall i mer eller mindre grad väcka
motsägelse eller missnöje, är det tvifvelsutan ieke för
dess mer eller mindre reglementariska Författningar, men
för dess syftning och verkningar i allmänhet, och Tryckfriheten
blir i detta afseende mer än någon annan utsatt
ömsom för klander och för missbruk. Ju mera under en
sådan ställning Principen skulle lemna runi till olika
tydningar, ju mindre kunde den också anses äga verkan
eller varaktighet. Om åter det icke kan nekas, att föga
någon Lag utan genom erfarenhet och vana kan vinna en
stadgad opinion för eller emot sig, så blefve ju, i en
sådan ställning, Tryckfrihets-Lagen så mycket mindre i
stånd att af en sådan opinion kunna erhålla stöd eller
rättelse, som den vore underkastad tätare förändringar,
och då man medgifver, att Tryckfriheten igenom 86 § är
grundvalen för hela regeringssättet, blefve ju det förslag
af ett Constitutions-Utskott, sorn skulle göra Principens
tillämpning mera vacklande, äfven utsatt för den beskyllning
att åtminstone gifva anledning till undergräfvaude
af sjelfva regeringssättet och att motarbeta den långsammare
pröfningstid, som enligt Regerings-Formens syftning
man sökt bevara åt Tryckfrihets-Lagen. Ehuru jag
derföre icke misskänner, att en sådan förändring kunde
i annat hänseende hafva en politisk nytta, fruktar jag
likväl, att i närvarande ställning den skulle i allmänna
opinion blifva ansedd antingen som ett försök att i verkligheten
till intet göra eller att öfver måttan utvidga
Tryckfriheten. I båda fallen skulle således Förslaget vara
för tidigt och förfela sitt ändamål.
I anseende till verkställigheten tror jag Förslaget af
2:ne andra skäl äfvenledes vara utsatt för faran att förfela
det.
Det har icke undfallit den värde Författaren, och
det lärer icke undfalla någon annan, huru granlaga det
är att i alla fall kunna med säkerhet urskilja, hvad som
Bilaga C till Exped. N:o 6.
585
bör anses som reglementarisk Författning eller hvad som
hör till Principens hufvudgrunder, och hurusom Grundlagens
bestånd och kraft ofta är beroende af vissa reglementariska
föreskrifters iakttagande. Således kunde
visserligen i det fordna Rom formen för folkets sammankomster
igenom Comitia Curiata eller Centuriata anses
som en reglementarisk Författning, men det var likväl
på den, som en stor del af folkets rättigheter till sin
utöfning berodde, och hvarföre de bekanta stridigheterne
i detta afseende börjades. Således skulle med ännu mera
skäl hvad som angick Musiken hos de fordna Greker af
oss anses som reglementariskt, men Plato, som efter då
varande samhällsskick kände Musikens inflytande på folkets
seder och tänkesätt, anser alla förändringar i föreskrifterne
derom såsom rörande Statens Grundförfattning,
och Montesquieu har förklarat och rättvisat detta hans
yttrande.
Ibland Tryckfrihets-Lagen gifves visserligen stadganden,
som mer eller mindre stå med hufvudprincipen
i ett oskiljaktigt sammanhang. De föreskrifter, som angå
Anonymitetens helgd och sättet att förena den med de
allmänna rättspligter och fordringar, hafva redan visat
sitt inflytande på Tryckfrihetens bruk och skola utau
tvifvel framdeles i en annan rigtning äfvenledes visa det,
Så förhåller det sig äfven med bevakningsanstalterne,
och det lärer icke kunna nekas, att båda dessa slags
reglementariska föreskrifter stå i det ^förhållande till
Tryckfrihetens bruk, att det skulle genom dem kunna så
godt som helt och hållet inskränkas. Efter min tanka
är äfven Lagens tillämpning hufvudsakeligen beroende af
rättegångssättet. Det är uti dess närvarande beskaffenhet,
som jag i anseende till Tryckfrihetsmål finner det andra
och hufvudsakliga hindret för Författningens reducerande
till Principens enkelhet. Tankan om möjligheten att hänföra
den dertill är visserligen hämtad utaf Englands efterdöme,
hvarest De Lolme säger, att Tryckfriheten just
derigenom är bäst bevarad, att der icke finnes någon
Författning, som directe angår den, att endast hindren
emot densamma äro undanröjde. Men möjligheten att
derstädes underkasta Tryckfrihetsmål samma behandling
sorn alla andra efter allmän Lag hvilar åter derpå, att
i likhet med alla andra pröfningen af Tryckfrihets missbruk
sker genom en Jury, att både enskilt och allmän
586
Riksdagen 1812.
säkerhet igenom en sådan Jurys sammansättning och
vidsträcktare pröfningsrätt är bättre bevarad. Den, som
i England skulle förändra rättegångssättet, skulle anses
på det närmaste röra grunderna för Engelska folkets
borgerliga frihet, och utan ett sådant rättegångssätt torde
det vara fåfängt att hos oss vilja bringa TryckfrihetsLagen
till en lika grad af enkelhet. När en gång Tryckfriheten
i Sverige fått af allmänna tänkesättet ett lika
säkert skydd och en lika bestämd rigtning som i England,
när i anledning af samma upplysningens framsteg
det blifvit möjligt och antaget, att åtminstone i hvad som
angår Tryckfriheten låta brottmål igenom Jury eller
Undersöknings-Nämnder pröfvas, då först torde det blifva
möjligt att lemna Principen i sin enkelhet till allmänna
tänkesättets och Domaremagtens vård. Innan denna tidepunkt
tror jag, att för Domare, som skola dömma efter
Lagens bokstaf, fordras utförliga föreskrifter, och att så
väl Författares, Boktryckares och Bokhandlares rättigheter
och skyldigheter, som bevakningsanstalterne i detta
afseende, böra innefattas i den Författning, som, ärnad
att bevara hufvudprincipens helgd, måste afhandla ämnet
i hela sitt sammanhang. ,
Det är af dessa skäl, hvilka, om min tid och förmåga
det medgifvit, hade behöft att skickligare utföras,
och hvartill utan tvifvel ännu flera kunna läggas, som
jag skulle vilja tillstyrka Högloft. Utskottet att till Herr
Mannerstam, i fäll han det åstundade, lemna det svar:
att Högloft. Utskottet med billig uppmärksamhet
gjort rättvisa åt vigten af den Princip, han framställt,
men att Högloft Utskottet dels i afseende på svårigheten
att med säkerhet urskilja det reglementariska ifrån det
sorn egenteligen hörde till Grundlagen och hufvudprincipens
helgd och varaktighet, dels i afseende på det intryck,
som ett sådant hittills inom vårt Fädernesland
obrukeligt afskiljande af ämnet, i synnerhet efter en nyss
verkstäld förändring af Tryckfrihets-Lagen, skulle göra
på allmänna omdömet, icke trott sig kunna till Riksens
Ständer öfverlemna något förslag till en så väsendtlig omskapning;
att Utskottet trott, att, innan den kunde företagas,
borde den först i allmänna tänkesättet vinna ett
mera erkändt burskap och af pröfningen erhålla en närmare
utredning; att i saknad af denna har Utskottet
häldre velat utsätta sig för det omdömet att för någon
Bilaga D till Exped. N:o 6.
587
tid hafva uppskjutit en möjligtvis nyttig, men åtminstone
icke oumgängelig, förändring, än att gifva anledning till
ett sådant utvidgande deraf, som genom sin obestämdhet
skulle löpa fara att betaga äfven sjelfva hufvudprincipen
dess kraft och verkan;
men att, då Utskottet af dessa skäl icke kunde i
anseende till hufvudfrågan af Herr Mannerstams Motion
ingå uti något förslag till förändring i närvarande Grundlagar,
ville likväl Utskottet, i anledning af den nu företagna
Allmänna Lagens omarbetning och den ännu hvilande
frågan om rättegångssättet i Tryckfrihetsmål, till
Riksens Höglofl. Ständer hemställa, om icke, när den nya
Allmänna Lagen blefve antagen, citationerne i Tryckfrihets-Lagen
må kunna rättas efter dem, som uti den
nya då antagna Allmänna Lagen stå i ett motsvarande
förhållande.
Med gillande af hvad sålunda blifvit anfördt till
svar på Lagman Mannerstams Memorial, beslöt Fördelningen
att, såsom dess eget utlåtande deröfver, till Utskottets
Plenum öfverlemna Herr Grefven och Ordförandens
förslag dertill.
Bilaga D till Exped. N:o 6.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens Höglofl.
Ständers Constitutions-Utskott den 4 Augusti
1812.
Upplästes och godkändes det af l:sta Fördelningen
afgifne förslag till utlåtande öfver de af Herr Lagman
Mannerstam föreslagna ändringar uti Tryckfrihets-Lagen.
588
Riksdagen 1812.
N:o 7.
Till Commerce-Rådet Santesson.
Utdrag af Protocollet hållet hos Riksens
Högloft. Ständers Constitutions- Utskott
den 10 Jidii 1812.
S. D. Föredrogs till sluteligt afgörande ett
af Herr Commerce-Rådet B. H. Santesson inlemnadt
Memorial af den 30 Maji, innefattande
förslag till ändringar, tillägg och förklaringar af
flere Riksdags-Ordningens föreskrifter vid val af
Städernes Riksdags-Fullmägtige, om vilkoren för
deras behörighet samt den Magistraterne och
Ståndet deröfver tillagde pröfningsrätt.
Efter öfvervägande häraf har Utskottet, som
funnit en del af förenämnde Motioner ledande
till stadgandernes förtydligande och uttryckets
bestämdhet och i följe deraf beslutit att desamma
med dess tillstyrkande beledsagade hos
Riksens Ständer anmäla, i anseende till andra
deremot ansett sig dels böra föreslå en olika,
dels ej äga anledning att i Riksdags-Ordningens
föreskrift föreslå någon förändring.
Då således Utskottet vid det i RiksdagsOrdningens
14 § förekommande stadgande:
»Ingen må för Städerne till Riksdagsman
utses, som ej minst tre år varit Borgare i Staden»,
Expedition N:o 7.
589
ej lika med författaren af detta Memorial kunnat
af analogien med derefter följande mening
draga den slutföljd, att meningen icke är i en
Stad hvilken som hälst, densamma eller en annan,
utan tvärtom trott, att ändamålet med den af
en Riksdags-Fullmägtig fordrade egenskap att 3
år i Staden hafva varit Borgare ej kunde vara
annat än att genom en således föreskrifven längre
tid förekomma, det någon Städernes Representant
må vara okunnig om det Stånds interesse,
hvaraf han blifvit vald till Ledamot, hvilken
kännedom i hvad Stad som hälst han i tre år
idkat Borgerlig rörelse torde kunna inhämtas;
och för öfrigt enligt Riksdags-Ordningens 1 §
Riksens Ständer äro Svenska folkets Representanter,
för hvilka något särskildt Stånds eller
Stads interesse ej bör komma i öfvervägande
mot det allmännas, som måste vara hvar och en
Riksdagsmans första syftemål, och dessutom förekommer
att, om ingen Stad till Riksdags-Fullmägtig
kunde utse någon, som ej inom samma
Stad tre år varit Borgare, skulle deraf följa, att
det ej kunde vara en Stad tillåtet att med en
annan förena sig om en af denna lagligen vald
Riksdags-Fullmägtig, hvilken aldrig i den förra
Staden njutit Borgarerätt, har Utskottet beslutit
föreslå: att vid slutet af denna § näst före »Staden»
skulle insättas: någon.
I anseende till den i 16 § föreslagne förändring,
att, i stället för: »Underlåter något Prosteri,
Stad eller Härad att ställa Fullmägtig» etc. må
tilläggas: behörig Fullmägtig, fann Utskottet, att
en sådan förändring skulle mera ge anledning
till advocatur än befordra tydelighet, enär denna
ändring ej vore öfverensstämmande med nämnde
^:s ändamål, som vore att stadga ansvar för un
-
590
Riksdagen 1812.
derlåtandet af att sända Fullmäktig, men ej att
förordna om vilkoren för deras behörighet, som
här förutsattes.
Hvilket allt på begäran genom Utdrag af
Protocollet skulle författaren till svar meddelas.
Ut supra.
Ex Protocollo.
(Se vidare Memorial N:o 12 med tillhörande bilagor,
sid. 473 o. följ.)
Expedition N:o 8.
591
N:o 8.
Till Grefve G. Löwenhjelm.
Utdrag af Protocollet hållet i Riksens
Höglojl. Ständers Constitutions-Utskott
den S Augusti 1812.
S. D. Uti ett till Utskottet den 1 i denna
månad ingifvet Memorial har Herr GeneralAdjutanten
Öfversten och Commendeuren Högvälborne
Herr Grefve Gust. Löwenhjelm föreslagit
åtskillige förändringar i Grundlagen, hvaröfver
Utskottet enligt föreskriften uti 84 § Regerings-Formen
får sitt utlåtande meddela.
Ehuru Utskottet vid pröfningen af dessa
förslag, i afseende på de fleste, ej kunnat tillstyrka
deras antagande, enär efter Utskottets
omdöme Herr Grefvens förslag, om de antogos,
skulle till en betydlig del ändra grunderna för
den Styrelse, genom våra Grundlagar blifvit stadgad,
ansåg Utskottet sig likväl böra fullkomligen
göra rättvisa åt de skäl, hvilka Herr Grefven,
efter den synpunkt han fattat, till stöd för sina
förslag anfört. Utskottet har varit öfvertygadt,
att den hufvudsakliga skiljaktigheten i en sådan
synpunkt föranledt Herr Grefvens anmärkningar.
Sådant har förhållandet varit i afseende på
Herr Grefvens förslag att utur 53 § Regerings
-
