# ID: svediakorp-gov2472
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 115,853
# sentences: 2,473
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
SAMTLIGA RIKS-STÅNDENS
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1865 OCH 1866.
ÅTTONDE SAMLINGEN.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial,
Utlåtanden och Betänkanden.
i «■ fe
‘
-■'iKf.vfi t-.y. '- ■- "•
'
jii;
, ,
*
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 1.
1
Al:o i.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Nov. 1865, kl. 2 e. m.
Memorial, angående tillökning af 1. tskottets tjenstemanna-personal.
För att befordra skyndsamhet vid behandlingen af de ärenden, som blifva till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets åtgärd öfverlemnade, har Utskottet
inom sig utsett tre afdelningar för ärendenas beredning, innan dessa till slutlig
handläggning hos Utskottet förekomma, hvadan Utskottet, enligt 24 § Riksdagsordningen,
eger att antaga tre Kanslister, en till biträde vid hvardera afdelningen;
men då, enligt hvad erfarenheten vid förflutna riksdagar visat, dessutom oundvikligen
erfordras ett pålitligt biträde vid diariernas förande och för att gå tillhanda
med Notarietjenst. vid Utskottets sammanträden, samt två Kanslister, att, i den
mån göromål ens mängd och omfattning sådant erfordra, i tjenstgöring inkallas; så
får Utskottet hos Riks-Stånden vördsamligen anhålla,
det Utskottet må tillåtas att, utöfver hvad Riksdags-ordningen medgifver,
nu antaga en Notarie och, i mån af behof, två Kanslister.
Stockholm den 1 November 1865.
A Höglofliga Ridderskapet och Adelns Ä Högvördiga Preste-Ståndets
Ledamöters vägnar:
C. M. Björnstjerna.
A Yällofliga Borgare-Ståndets
Ledamöters vägnar:
F. G. Isberg.
Ä Hedervärda Bonde-Ståndets
Ledamöters vägnar:
A. Medin.
Ledamöters vägnar:
A. F. B eckman.
J. G. Broomé.
Bili. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sarnl. 1
1
2
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 2,
Nso 2,
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Nov. 1865, kl. 2 e, m.
Betänkande, i anledning af vackt förslag om vidtagande af åtgärder i ändamål
att samla och bevara sådana manuskripter och andra litterära
alster af historiskt värde, som finnas på spridda ställen i landel.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har att afgifva yttrande öfver en
af Doktor Thyselius inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion (JVs 15) i berörda
syfte.
Enligt motionärens utsago, skola vid flera af elementarläroverken och i andra
offentliga samlingar finnas förvarade strödda handlingar och litterära skatter,
hvilka, utan att vara till något egentligt gagn på. det ställe, dit de förirrat sig,
och der de icke vore för forskaren så lätta att tillgå, kunde för honom vara af
stort värde. Regeringen hade visserligen någon gång, genom beviljande af anslag,
boredt en och annan forskare tillfälle att taga kännedom om vigtigare historiska
handlingar i landsorten; men då utdrag eller afskrift af sådana medtoge längre tid,
och en handling icke lätteligen kunde jemföras med en annan, när de förvarades
på vidt skiljda ställen, blefve bearbetandet af vår historias särskilda delar härigenom
försvårad. Dessa skatter, som i mindre lämpliga förvaringsrum lätteligen toge
skada, kunde icke alltid till sitt fulla värde uppskattas af dem, som omhänderhade
deras vård, och en dyrbarare handling, en god handskrift af en klassisk författare
eller ett sällsynt tryck från typografiens första århundrade, vore bättre förvarad
vid någon af de större bibliotheken, än i en landsort, der en sådan handling
uppvisades såsom en litterär raritet, den ingen begagnade. Motionären förmodade,
att vårdare af dylika litterära skatter, som icke för orten vore af något specialintresse,
ej ogerna skulle se dem införlifvade med Universitets-bibliotheken, Kongl.
Bibliotheket eller Riksarkivet, emot vederlag af sådana mera gagnande arbeten,
hvaraf de sednare egde dupletter, och dem de alltså kunde lemna i utbyte; och
har han, i ändamål att ofvan antydda olägenheter måtte varda afhjelpta, föreslagit,
att Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, »det
Kongl. Majit behagade, efter vederbörandes hörande, låta vidtaga de åtgärder,
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3.
3
hvarigenom ordnandet och utbytet af litterära skatter emellan Bikets särskilda bibliothek
och öfriga samlingar må kunna befrämjas.»
Då motionären icke närmare angifvit beskaffenheten af de åtgärder, som borde
vidtagas för ernående af det utaf honom åsyftade ändamål, i afseende hvarå
företer sig det förhållande, att egare af dyrbara urkunder icke kunna mot deras
vilja frånhändas desamma, torde det vara svårt att bedöma, huruvida något väsendtligt
kunde vinnas medelst en underdånig framställning i ämnet till Kongl.
Maj:t. Efter hvad inom Utskottet blifvit upplyst, lära dock öfver de flesta läroverks
bibliothek och andra dylika samlingar numera finnas upprättade tryckta kataloger,
af hvilka de större bibliotheken kunna förskaffa sig del, och hvarigenom
tillvaron af mera sällsynta fornhandlingar lätt upptäckes; hvarefter det nu för tiden
ej bör möta svårighet att antingen genom enskild underhandling söka åt den
större samlingen förvärfva en dylik handling eller skaffa sig afskrift af densamma
eller ock på stället taga kännedom deraf. För sådant ändamål anser Utskottet
Bikets Ständers medverkan ej påkallas; och Utskottet hemställer följaktligen,
att Doktor Thysélii omförmålda motion ej må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 23 November 1865.
i\:o
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Nov. 1865, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärder till städerna» skyddande
mot fara af knit-explosioner.
Under erinran om det vådliga deruti, att större krutförråd hade sin plats i
närheten af folkrikare städer, hvilket särskildt vore fallet med Carlskrona, der en
explosion af något bland krutmagasinen o tvifvelaktigt skulle hafva till följd, att
såväl staden som Kronans dyrbara etablissementer underginge en fullständig för
-
i
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3.
ödelse, har, uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 8), Herr Witt,
jemte det han omförmält, hurusom i utlandet vidtagits den åtgärd, till förringande
af verkan utaf en explosion, att bygga kruthusen särdeles solida utom på den ena
sidan, hvilken, vänd åt det håll — vanligen åt hafvet — der minsta skadan kunde
inträffa vid en explosion, genast gåfve vika och sålunda ledde explosionens häftigaste
kraft åt detta håll, hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t. i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, hvilka åtgärder
kunna vidtagas för att genom krutmagasiners flyttning eller ändamålsenligare inrättande
skydda rikets städer mot ödeläggelse till följd af krut-explosioner, samt
vid nästa riksmöte aflåta nådig Proposition om härför erforderliga medel.
Efter erhållen remiss har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet förehaft
denna motion till pröfning, dervid för Utskottet blifvit upplyst, dels att stadsfullmägtige
i Carlskrona under nästlidne år hos Kongl. Maj:t framställt underdånig
anhållan, att, med afseende å den fara, för hvilken staden ej blott under krig utan
äfven i fredstid vore blottställd genom de högst betydliga förråd af krut, som Kronan
hade upplagda på åtskilliga holmar inom 400 famnars afstånd från staden och
Kronans dervarande dyrbara etablissementer samt allenast 500 till 900 famnar från
hvarandra utan något mellanliggande skydd, nådig föreskrift måtte varda meddelad
om nämnda krutförråds förflyttning, så att den antydda faran måtte upphöra;
samt att sedan Befälhafvande Amiralen vid flottans dervarande station, äfvensom
Förvaltningen af Sjö-ärendena, i målet afgifvit yttrande, hufvudsakligen innehållande,
att då nyssnämnda stad vore att anse såsom en befästad ort och vigtig militärisk
depot, hvilken, i händelse af krig, kunde förväntas blifva utsatt för fiendtliga
anfall, derstädes också måste finnas nödiga förråd af krut så belägna, att gemenskap
med dem icke kunde af en landstigen fiende afskäras: att, om äfven kruthusen
kunde flyttas längre bort, på expedition utgående fartyg ändock ej kunde annorstädes
än på Carlskrona redd förses med behöfligt krutförråd, och sådant under
vida större äfventyr af explosion, än som vore för handen nu, då jemväl de större
fartygen kunde lägga till vid kruthusen och direkte från dem intaga sitt krut: samt
att all fara för antändning genom eldgnistor från förbigående ångfartyg vore förebygd
medelst konstruktionen af de på kruthusen anbragta luft-trummor; hvadan
och enär högst betydliga kostnader skulle af kruthusens flyttande föranledas, all
sådan flyttning afstyrktes, Kongl. Maj:t förklarat stadsfullmägtiges berörda underdåniga
framställning icke kunna bifallas, men, i enlighet med af Förvaltningen af
Sjö-ärendena gjord hemställan, funnit godt anbefalla anbringandet af åskledare å
omförmälda kruthus äfvensom på krutkapellet å Kungsholmen; dels ock att underdånig
framställning i dylikt syfte från Wisby stadskommun för icke längesedan
varit gjord, men icke heller vunnit bifall.
Då således ifrågavarande angelägenhet helt nyligen varit föremål för
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, torde det ej vara lämpligt att, af allenast enahanda
anledning som den då skärskådade, upprepa en underdånig framställning i
ämnet
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3. 5
ämnet, och det desto mindre, som inga omständigheter inträffat, hvilka synas påkalla
en förnyad ompröfning af ärendet, samt hvarken motionären angifvit eller
Utskottet eljest är i tillfälle att till aflägsnande af sådan fara, sorn den ifrågakomna,
föreslå, några andra utvägar, än som kunna antagas hafva, vid ärendets behandling
hos vederbörande myndigheter varit kända och tagna, i öfvervägande. Utskottet
förmodar ock, att i anseende till olika lokala förhållanden med särskilda orter,
det måste möta svårighet att meddela allmänt tillämpliga föreskrifter i det ämne,
motionen innefattar; hvadan det torde böra ankomma på städerna sjelfva att, hvar
för sig, efter sig företeende omständigheter, söka utverka de åtgärder, som för
hvarje särskildt fall kunna för ifrågavarande ändamål finnas tjenliga; hemställande
fördenskull Utskottet,
att Heiv Witte berörda motion icke till någon Rikets Ständers åtgärd må föranleda.
Stockholm den 23 November 1865.
Reservationer:
af Herr Bergman: Emot Utskottets ofvanstående Betänkande får jag anmäla
min reservation. Utskottet hänvisar de städer, som äro blottställda för fara afkrutmagasiners
exploderande, att hvar för sig åstadkomma de åtgärder, som i detta fall
kunna blifva betryggande. Men då, såsom ock i Betänkandet, är omnämndt, tvänne
stadskommuner redan, hvar för sig, hos Kongl. Maj:t i denna sak gjort underdåniga
framställningar, så frågas i ödmjukhet, hvilka mått, och steg det för dessa kommuner
väl kan återstå att vidtaga, annat än att försöka att genom Rikets Ständers kollektiva
röst få i underdånighet utverkadt, hvad alltför svaga, enstaka yttringar från
särskilda städer hittills icke hafva förmått?
Liksom motionären, anser jag denna sak för de städer, inom och bredvid hvilka
stora krutförråder finnas, vara af största vigt. Hvad angår den stad, hvars ombud
jag har äran vara, så anhåller jag få nämna, att helt nära derintill finnes i
tvänne krutmagasiner för närvarande vid pass 1,200 centner krut förvaradt, utan att
numera, oaktadt af stadsfullmägtige derom gjord framställning, en enda skildtvakt
vid dessa magasiner är posterad, till aflägsnande åtminstone af de vådor, som genom
okynne eller lättsinne samt våld och inbrott möjligen kunna föranledas. Förut
har dock vid dessa kruthus funnits ständig bevakning, men detta försigtighetsmått
har nyligen blifvit indraget. I krigstid torde det i våra dagar, då artilleriets skjutkraft
blifvit så betydligt förökad, kunna blifva vådligt nog, att på ett enda ställe
så nära kusten hafva hela det till Gotlands försvar afsedda krutförrådet förvaradt,
Bilt. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 1 Häft, 2
6
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utekottets Memorial N:o 4.
hvilket der af projektiler från fiendtliga fartyg lätt kan antändas, i hvilket fall explosionen
af ett så stort krutförråd befaras blifva den närbelägna stadens totala
ödeläggelse, på samma gång som den tillintetgör möjligheten af öns försvar medelst
eldvapen: och denna fara skulle genom krutförrådets delning och flyttning
kunna aflägsnas, och kostnaderna derför böra anses ringa, när det gäller tusentals
menniskors trygghet och välfärd, lif och egendom.
Af ofvananförda skäl får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer behagade bifalla Herr Witts ifrågavarande motion
af Herr Grenander.
i\:o 4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Nov. 1865, kl. 2 e. m.
Memorial, med återlemnande af motion, angående rättighet att i lagsökningsmål
vända sig till domaren i orten, hvilken skulle, lika som Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, ega meddela qvarstads- och utmåt
ningsbeslut.
En i berörda ämne af Riksdagsfullmägtigen Johannes Andersson från Elfsborgs
län inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (Nio 127 i 4:de motionsse
rien)
har Ståndet remitterat till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; men enär
motionen innefattar förslag till ändring i Utsöknings- och Rättegångsbalkarne och
dylika frågor icke, enligt 34 § Riksdags-ordningen, tillhöra detta Utskotts behandling,
får, med återlemnande af motionen till Hedervärda Bonde-Ståndet, Utskottet vördsamt
hemställa till samtliga Biks-Ståndens pröfning, till hvilket Utskott omförmälda motion
rätteligen hör öfverlemnas.
Stockholm den 23 November 1865.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1865.
Allmänna, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 5.
1
W:o 5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1865, kl. 11 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om sådan anordning
vid fördelningen af 1866 års anslag till jernvägsarbete^
att norra stambanan må kunna skyndsamt fullbordas
och för trafik öppnas.
Under åberopande af en reservation, som funnes vidfogad Rikets Ständers
Revisorers af Statsverket sednaste revisionsberättelse, bar, uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet
väckt motion (N:o 64), Herr Sundvallson anfört, hurusom, ej mindre
med afseende å den ränteförlust, som inträffade, derest icke Staten så fort som
möjligt bereddes någon direkt afkomst af de millioner Riksdaler, särskilda under
arbete varande jernbandelar kostade, än äfven till ernående så hastigt som möjligt
af den fördel för orten, en sådan kostsam kommunikationsanstalt hade till ändamål
att bereda, det vore angeläget att största möjliga delar af Statens jern vägsbyggnader,
som utan deras väsendtliga fördyrande eller årsanslagens öfverskridande kunde
fortskyndas och för trafik öppnas, blefve företrädesvis fullbordade utan afseende
derpå, huruvida sådant kunde ske samtidigt med andra under byggnad varande
jernvägar, eller icke. Och då i sådant afseende förekom, att arbetet å jernvägen
emellan Stockholm och Upsala redan den 10 sistlidne Oktober varit så långt framskridet,
att Stats-revisorernes delegerade kunnat derå färdas mer än halfva vägen,
nemligen till Märsta, 3g mil från Stockholm, efter hvilken tid ytterligare utläggning
af sleepers och rails rastlöst fortgått emot Upsala; samt kändt vore, att för nämnda
bandel redan under sommaren detta år inköpts fyra nya lokomotiv, som dock utlånats
till trafikens bedrifvande å vestra stambanan, och hvilkas inköpssumma sålunda
ryckts från sitt eget till främmande ändamål, de der icke varit afsedda med
anslaget till norra stambanan; har motionären, för att så snart som möjligt åt de
norrut belägna landsdelarne och den trakt, genom hvilken omförmälda jernväg sträckte
sig, samt åt deras stora trafik söderut ernå det åsyftade kommunikationsmedel,
hvaraf de hade så stort behof, hemställt «om skyndsamt åläggande för jernvägsbyggnadsstyrelsen
att nu åtminstone så anordna fördelningen af 1866 års jernvägsanslag,
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 2 Iläft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 5.
att ifrågavarande norra stambana emellan Stockholm och Upsala blifver för trafik
öppnad med görligaste första, antingen och helst till hela sin längd, eller åtminstone
till så stor del deraf som görligt är, och detta redan under loppet af nu stundande
vintermånader, då behofvet är jemförelsevis störst af sålunda underlättad kommunikation
;« samt att Rikets Ständer måtte härom aflåta underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t.
Efter vederbörlig remiss har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet förehaft
denna motion till pröfning; dervid Utskottet jemväl haft tillgång till Styrelsens
öfver Statens jernvägsbyggnader den 18 Juli innevarande år afgifna yttrande i anledning
af en utaf Stadsfullmägtige i Upsala gjord underdånig ansökning, att jernbanan
emellan nämnda stad och Stockholm måtte för trafiken upplåtas ju förr desto
heldre. I detta yttrande har Styrelsen anfört hufvudsakligen, att då Rikets Ständer
i sin den 19 September 1863 afgifna underdåniga skrifvelse angående fortsatt utförande
af jernvägsarbeten för Statens räkning och anvisande af dertill erforderliga
medel anmält, att Rikets Ständer utaf de för Statens jernvägsbyggnader anslagna
medel, uppgående sedan afdrag skett för hvad som redan under år 1863 blifvit
förskottsvis anslaget till 23,331,000 R:dr, ansett tredjedelen eller 7,777,000 R:dr
böra utgå för hvari af åred 1864, 1865 och 1866, men beslutit, det Kongl. Maj:t
skulle ega att, i fäll omständigheterna dertill föranledde, för hvart och ett af åren
1864 och 1865 använda, utöfver det för hvartdera sålunda bestämda anslag, högst
en million Riksdaler, som då komme att å 1866 års anslag åfräknas, så hade arbetsplanerna
för såväl nästlidna som innevarande år varit upprättade med afseende på
användandet af både ordinarie årsanslaget 7,777,000 R:dr och det derutöfver medgifna
beloppet 1,000,000 R:dr. Men som Rikets Ständer derjemte i nämnda underdåniga
skrifvelse anhållit, att Kongl. Maj:t, med fasthållande äf de arbetsplaner, som
för hvarje år komme att upprättas, täcktes tillse, att arbetena blefve så ordnade,
att södra stambanan, så fort sorn utan olägenhet sig göra lät, måtte varda fullbordad,
och denna bana redan innan sistlidna års utgång kunnat till allmänt begagnande
upplåtas, hade följaktligen de härtill erforderliga medel, som för år 1864 uppgått till
mer än 6,000,000 R:dr, måst af årets anslag liqvideras, hvarigenom det återstående
årsanslaget för de öfriga fastställda stambanorna måst i samma mån minskas. Af
sådan anledning hade arbetena å dessa sednare banor icke så långt framskridit,
som händelsen skulle varit, derest icke södra stambanans snara fullbordan medtagit
så betydlig del af sistnämnda års anslag. Att under dessa m. fl. af Styrelsen åberopade
förhållanden så bedrifva jernvägsarbetena mellan Stockholm och Upsala, att
denna bana, hvilken i allt läll vore ämnad att fullbordas under nästkommande år,
måtte ju förr dess heldre och om möjligt redan vid början af instundande vinter —
äfven i händelse densamma vid sådan tid ej vore i allt fulländad — upplåtas för
en åtminstone provisionel trafik, skulle, om det än lät sig göra, medföra en ökad
kostnad derigenom, att de dertill erforderliga arbeten, hvilka blefve i hög grad forcerade,
skulle erfordra uppförandet af provisionela byggnader och inrättningar samt
anskaffandet af en större materiel för ballastningsarbetenas fortskyndande, hvarförutan
en icke obetydlig tillökning i anläggningskostnaden skulle uppstå derigenom,
att de för banans komplettering återstående arbeten och byggnader, som icke innan
vintrens början kunde medhinnas, måste utföras under pågående trafik, hvilket tillförene,
der sådant ifrågakommit, erfarenheten visat vara både kostsamt och i hög
grad besvärligt. För norra stambanans försättande i ett för allmänna trafiken brukbart
skick redan under innevarande år skulle dessutom erfordras disposition öfver
största delen af det till 1,500,000 R:dr uppgående byggnadsanslag, hvilket först under
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N.-o 5. 3
nästkommande år blefve tillgängligt, eller ock den för öfriga stambanorna af Kongl.
Maj:t fastställda arbetsplan ändras och arbetena å samma banor eftersättas. De
skäl sökanderne åberopat, nemligen att kommunikationen med hufvudstaden skulle
underlättas, och att de redan å jernvägsarbetena nedlagda kostnader icke medförde
hvarken indirekt fördel för orten eller direkt inkomst för Statsverket, innan banan
blifvit öppnad för trafiken, gällde i lika om ej högre grad för åtskilliga andra banor,
hvilka genast skulle komma i omedelbar förbindelse med redan färdiga stambanor,
då deremot jernbanan emellan Stockholm och Upsala icke förr, än sammanbindningsbanan
genom hufvudstaden blefve fullbordad, komme i direkt förbindelse med de
öfriga. Upsala-banans trafikerande skulle dessutom försvåras till följd deraf, att den
till en början måste förses med en särskild rörelsemateriel, som, då den under vintertiden
åtminstone ej utan största svårigheter kunde förflyttas till de öfriga stambanorna
och deras reparationsverkstäder, och någon förstärkning från dessa således
ej eller vore att påräkna, måste vara fulltaligare, än annars blefve af nöden. Härtill
komme, dels att jernbanans begagnande i dess ofullständiga skick måste under
vintertiden blifva mindre betryggande, och att sådana sättningar, som i större eller
mindre grad plägade inträffa å nyuppförda banvallar, .icke kunde förekommas, ej
heller under vintren afhjelpas, hvilket skulle skadligt inverka på rörelsematerielen
samt till och med kunna vålla olyckshändelser; på grund af hvilket allt Styrelsen
afstyrkt bifall till omförmälda underdåniga ansökning; Och har, efter hvad Utskottet
inhemtat, samma ansökning icke heller vunnit nådigt afseende.
Då Utskottet ej kan undgå att erkänna giltigheten af de skäl, som sålunda
blifvit emot den ifrågasatta anordningen anförda af den myndighet, hvilken eger mesta
sakkännedom i ämnet, anser Utskottet sig desto mindre kunna understödja motionärens
framställning, som det af honom åberopade förhållande med arbetet å norra
stambanan synes vara en enkel följd af tillämpningen utaf Rikets Ständers vid sistlidna
riksdag uttalade önskan beträffande arbetsplanen för stambanornas fullbordan,
att nemligen södra stambanan måtte så fort som möjligt öppnas för trafiken, och
det af motionären åsyftade ändamål icke lärer kunna vinnas, med mindre nödiga
medel till bestridande af kostnaderna för de utomordentliga åtgärder, Jernvägsstyrelsen
antydt, anskaffades; det motionären likväl ej ens ifrågasatt; hemställande alltså
Utskottet vördsamligen,
att Herr Sundvallsons omförmälda motion måtte lemnäs
utan afseende.
Stockholm den 27 hlovember 1865.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 5.
ffl:o 6.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1865, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning aj väckt motion angående nedsättning
i losen för uträkning af augmentsränta och om
behörighet att verkställa sådan uträkning.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Johannes Andersson från Elfsborgs
län väckt motion (N:o 130), hvilken blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, har anförts, att, sedan i följd af skatteförenklingen besväret att
efter markegång uträkna beloppet af en augmentsränta blifvit ganska obetydligt,
hvarje år försports klagan både bland rusthållare och augmentsgifvare deröfver, att
lösen för den uträkning af en sådan ränta, man behöfde från Landskontoret eller
hos Häradsskrifvaren sig förskaffa, hvilken lösen utgjorde en Riksdaler femtio öre,
vore obilligt hög; i anledning hvaraf motionären hemställt, “att hvilken välkänd
person som helst må ega rättighet att göra sådana uträkningar, och att lösen derför
nedsättes från en Riksdaler femtio öre till femtio öre för hvart exemplar.»
Så vidt Utskottet har sig bekant, finnes enligt lag icke någon skyldighet,
vare sig för rusthållare eller augmentsgifvare, att, för fullgörande af augmentsränteliqviden,
å räntebeloppet förskaffa sig uträkning hos embetsmyndighet, hvilket alltså
ej behöfver ifrågakomma i andra fall, än då antingen räntan måste hos en tredskande
räntegifvare utsökas, eller, hvad som mindre ofta torde inträffa, tvist uppstår
i anledning deraf, att räntetagaren fordrar mer än honom tillkommer. I hvilketdera
fallet som helst lärer väl den tappande parten böra vidkännas den kostnad,
som motparten för bevisande af sin rätt måst vidkännas, och skylla sig sjelf derför.
Hvad åter angår beloppet af lösen för ett dylikt bevis, anser Utskottet det ej vara
skäl att för ifrågavarande slag afhandlingar göra undantag från hvad gällande expeditionstaxa
i detta hänseende bestämmer, helst många andra arter af bevis, som af
embetsmyndighet utfärdas, icke för expeditionshafvanden medföra större eller mindre
besvär än den omförmälda. Utskottet hemställer således,
att berörda motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 27 November 1865.
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1865.
Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande No 7.
1
N:o 7.
Alik. till Exp.-Utsk. den 13 Dee. 1865, kl. 2 e. m
Betänkande, i anledning af vackla motioner om ändring i gäl
lande
föreskrifter angående uppbörden af Kronans räntor
och tiden för densamma.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckta inom llederv. Bonde-Ståndet af
G. Bjerkander frän Skaraborgs län oell Gustaf Jonsson från Calmar län, hvilka
bägge sökt utveckla fördelarne deraf, att kronouppbörden blefve fördelad i två
terminer. Bägge motionärerne hafva beropat sig å det förhållande, att under vintertiden,
då uppbördsstämmorna hållas, är kommunikationen med utlandet stängd,
till följd hvaraf icke allenast priset på de skattskyldiges förnämsta och reelaste
vara, spanmålen, vanligen vore nedtryckt, utan äfven utvägen slängd att i landet
indraga de utländska kapital, som hehöldes vid en tidpunkt, då, lill skatternas betalande,
landets egen penningetillgång vore dragen ur den allmänna rörelsen och
nedlagd i landtränteriernas eller Statskontorets kassakistor. I fråga åter om den
lämpligaste tiden för kronouppbörden skilja sig motionärerne i så måtto, att Bjerkander
föreslagit, det mätte nämnda uppbörd ,,hädanefter fördelas i två terminer,
hvaraf den ena i Februari månad och den andra i Juni, med iakttagande att de
vanliga debetsedlarne komma allmänheten tillhanda en månad före första uppbörden,
då hälften af den debiterade summan erlägges, och andra hälften vid den
sista uppbördsstämman,,; hvaremot Gustal Jonsson ansett uppbördsstämmor böra
„förrättas tvänne gånger om året, nemligen den första emellan den 15 September
och 1 November för bevillningen och alla personel;! utskylder af hvad beskaffenhet
de vara må, samt den andra i Maj månad för alla af jorden utgående skatter,
som bero på markegång.,, Såsom följd al detta sednare förslag behöfde föBih.
till B. St. Prat. 1865 & 1866. 8 Samt. 3 Uäft.
2
Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o*7.
reskriften om tiden för uppbördsmännens slutredovisning allenast sålunda ändras,
att samma redovisning borde vara verkställd den 31 December i stället för den
30 April, „således lyra månader tidigare,,, hvaremot slulliqviden för grundräntorna
lämpligen borde „framflyttas till den 1 Augusti,,, och taxeringsarbetet jemkas
härefter, så att bevillningsberedningarne kunde hållas i Mars, taxeringskomitéerna
emellan den 15 April och 15 Maj samt pröfningskomitéerna omkring den 15 Juni.
Redan uti skiljaktigheten i dessa motionärers åsigter beträffande lämpligaste
tiden för den allmänna kronouppbörden, torde man hafva ett bevis för svårigheten
att i detta hänseende tillmötesgå allas önskningar. Utskottet, som anser sig knappt
behöfva erinra om nödvändigheten att, såvida reda och ordning i uppbördsväsendet
skall kunna ernås och räkenskapsverket ej göras ännu mera inveckladt, än det
redan är, de skattebelopp, med hvilkas indrifvande Kronans uppbördsman hafva
befattning, på en gång inbetalas, får deremot fästa uppmärksamhet derå, att nu
gällande föreskrifter i förevarande ämne i sjelfva verket leda till större beqvämlighet
för de skattskyldige, än motionärernes förslag skulle medföra, i det nemligen
de sednare åtminstone upplaga vida mera begränsade terminer för kronouppbörden,
än för närvarande äro fastställda. Det ankommer numera på Konungens
Befallningshafvande i hvarje län att med afseende å förhandenvarande förhållanden
utsätta tiden för uppbördsstämmorna inom Januari, Februari eller Mars, eller till
och med förra hälften af April. Utskottet kan ej finna annat, än att föreskrifterna
härom, hvarigenom möjlighet är beredd till att jemka tiden för uppbörden
inom hvarje särskildt län elter de vexlande förhållandena och de skattskyldiges
beqvämlighet — i hvilket hänseende allmänheten eger utväg att genom landstingen
eller kommunalstämmorna få framförda sina önskningar — hafva bestämdt
företräde framför de af motionärerna föreslagna bestämmelser, likasom Utskottet
icke delar motionärernas mening beträffande olämpligheten i allmänhet af nämnda
årstid såsom uppbördstermin, utan håller före, att allmogen, som icke direkt till
utlandet säljer sin spanmål, har ganska lätt att få densamma alyttrad vintertiden,
då väglaget bättre än under höst och vår medgifver transporter till köpstäderna,
som äro allmogens naturliga afsättningsorter; och Utskottet föranlåtes alltså ensamt
på dessa skäl, hvartill liera andra kunde läggas, hemställa, att hvad Bjerkander
och Gustaf Jonsson i nu omförmälda hänseenden föreslagit
mätte lemnäs utan uppmärksamhet.
I öirigt har Gustuf Jonsson, till förekommande af det sjelfsvåld, som skulle
flerstädes inrotat sig, att icke vid uppbördsstämmorna betala utskylderna, och emot
hvilket oskick nu fastställda stämmoböter skulle visat sig overksamma, hemställt,
att dessa böter måtte „höjas lill dubbla beloppet al hvad de nu utgöra.,,
Då likväl de upplysningar, Utskottet kunnat förskaffa sig, icke öfverensstämma
med motionärens erfarenhet i berörda hänseende, utan gifva vid handen, att
kronouppbörden i allmänhet ganska ordentligt ingått; och skärpta bötesbestämmel
-
Allmänna Besvärs- och Ekon.- Utskottets Betänkande N-.o 8, 3
ser för uraktlåtenhet att betala kronoutskylder således ej synas af det anmärkta
förhållandet påkallade, kan Utskottet
icke heller understädja sistberörda förslag.
Stockholm den 11 December 1865.
Reservationer:
af Anders Medin frän Kronobergs, E. J. Rudberg från Calmar, Anders Jonsson
från Wermlands, Anders Persson från Malmöhus, Anders Söderholtz från
Södermanlands, J. P. Andreasson från Elfsborgs och Olof Nilsson frän Westboltens
län.
N:o 8.
Ank till Exp.-Utsk. denl3 Dec. 1865, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning a[ väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående expeditionslösen.
De i detta ämne inom llederv. Bonde-Ståndet väckta motioner hafva blifvit
öfverlemnade till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet och äro följande:
l:o af C. J. Benglsson från Kronobergs län : att Rikets Ständer måtte besluta.
alt den i Kongl. Förordningen den 30 November 1855 bestämda expeditionslösen
måtte med tjugufem procent nedsättas, samt i vanlig ordning anhålla om
Kongl. Maj:ts nådiga bifall härtill;
2:o af Åke Andersson från Malmöhus län: att Rikets Ständer ville besluta
en underdånig skrifvelse lill Kongl. Maj:t, af innehåll, att Rikets Ständer lör sin
del ansett, att lösen för bouppteckningar bör beräknas och utgå endast för den
dödes egendom, samt i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit ville meddela nå
-
4
Allmänna Besvärs- och Eicon.-Utskottets Betänkande No 8.
dig rättelse uti expeditionstaxan i öfverensstämmelse härmed och derom låta utfärda
nådig kungörelse.
Hvad angår den förra motionen, till stöd hvarför motionären hufvudsakligen
åberopat dels den förändring, som numera skulle inträdt i priserna å lifsförnödenheter,
dels obilligheten deri, att en expedition, som endast upptager några få rader,
måste betalas med så dryg lösen, som för närvarande är stadgad, får Utskottet
till en början erinra, att framställning i enahanda syfte, som det nu omförmälda,
vid sistlidne riksdag gjordes af en motionär inom Bonde-Ståndet, men af
de tre öfriga Riks-Stånden ogillades. I eldighet med hvad dåvarande EkonomiUtskott
anförde, anser Utskottet att genom ofvanberörda författning, hvilken mindre
innebar en förhöjning af lösen för expeditionerna än en förbättring i expeditionssättet
genom utbytet af den häfdvunna s. k. dragna stilen emot en tätare,
expeditionslösen i allmänhet icke blifvit satt för hög, såvida man åt de domare
och andra embetsman, hvilkas aflöning hufvudsakligen utgöres af ifrågavarande slag
af sportler, vill försäkra en oberoende ställning. Sedan nämnda tid har icke i
afseende å lefnadsomkostnader inträdt någon sådan förändring, som berättigar till
den slutsats, att dessa kostnader hädanefter skola blifva af stadigvarande lindrigare
art. Utskottet kan ej heller dela motionärens mening, beträffande det förment
obilliga deri, att en expedition, som upptager endast få rader, skall draga nu
stadgade lösen, alldenstund hvarken en expeditions vigt för den rättssökande eller
det besvär embetsmyndigheten haft med det ärende, i hvilket samma expedition
utlärdats, kan mätas ensamt efter det antal rader expeditionen upptager; och föranlåtes
Utskottet alltså att
afstyrka bifall å C. J. Bengtssons omförmälda motion.
Åke Anderssons hemställan i afseende å lösen för bouppteckningar stödjer
sig åter derå, att Rikets Ständer vid sistlidne riksdag erkänt grundsatsen att från
sterbhus, der ena makan lefver efter, bevillning, medelst stämpelpapper å bouppteckningen,
endast bör utgå för den dödas andel i boet, hvilken grundsats motionären
anser tillämplig jemväl i fråga om lösen lör boupptecknings inregistrerande
vid domstol.
Härvid är likväl att märka, att, då bevillning af nämnda slag utgör en beskattning
å förvärf, och det fördenskull har skäl för sig, att efterlefvande make,
som icke i egentlig mening något förvärfvar genom den andra makans död, undgår
dylik beskattning, medför det deremot för den efterlefvande maken samma
förmån som för den dödas arfvinge att hos domstolen hafva förvaradt vittnesbördet
om boets tillstånd och om fullgjord skyldighet att låta det uppteckna, hvilket
är ändamålet med boupptecknings inregistrerande; hvadan den ena sterbhusdelägare!]
icke mindre än den andra bör vidkännas kostnaden för denna rättshandling.
I Kongl. Förordningen den 30 November 1855 är lösen för bevis om bouppteckningars
inregistrerande, m. 11. handlingar bestämd efter en s. k. progressiv skala,
med afseende å handlingens större eller mindre vigt och värde för den rättssö
-
Allmänna Besvärs- och EJconomi-Utskottets Betänkande N:o 9.
5
Linck'. Enligt denna grund rättar sig lösen lör en bouppteckning helt och hållet
efter behållningen i boet; men då til Hörene sådan lösen kunde uppgå till liera
tusen Riksdaler, har genom nämnda Kongl. Förorning härutinnan gjorts den förändring,
att dylik lösen ej i något fall får öfverstiga 150 K:dr, hvarigenom ((tvifvelaktigt
en minskning i domarnes inkomster egt rum. Alt ytterligare nedsätta
berörda lösen och således än vidare minska domarnes deraf beroende sportler
anser Utskottet ej med billighet förenligt; och som motionärens förslag dessutom
skulle leda till rubbning af det system, som blifvit följdt i nuvarande expeditionstaxa,
der icke för någon jemförlig handling finnes lastställd så ringa lösen, som
den, hvilken efter berörda förslag skulle komma alt åsättas en mängd bouppteckningar,
de der nu draga allenast 50 öre lösen, finner Utskottet sig böra hemställa,
att Åke Anderssons motion
malle lemnäs utan afseende. \
Stockholm den 11 December 1865.
N:o 9.
Ank. till Exp.-Utsk. cicil 13 Dec. 1805, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om en undersökning af
be fordring sväsendet.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling har Höglotl. Ridderskapet
och Adeln öfverlemna t en af Herr Lilienstolpe^ /t. F., väckt motion
(N:o 113) hvaruti a nio res, att, sedan genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den
12 Maj innevarande år blifvit bestämdt, hvilka examina, som berättiga till inträde
Kongl. Majis och rikets tjenst i allmänhet, deri unge tjenstemansaspiranten derigenom
visserligen hade en slags lockelse till inträde på tjenstemannabanan, så
framt han fullgjort dessa prestanda, de der dock icke kunde absolveras utan stora
kostnader; men att han till följe af det inom embetsverken rådande befordringssätt
icke vore på minsta sätt försäkrad om befordran eller utkomst, hvartill deremot
relationer och tillfälliga omständigheter fortare beredde väg, än skicklighet
och fortsatt arbete. Då sålunda allagda examina och kuuskapsprof för den, sorn
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9.
ville egna sig åt Statens tjenst, endast medförde kostnad och tidspillan olan att
kunna tillförsäkra honom utkomst för framtiden, vore det enligt motionärens åsigt
bäst att, så gerna först som sist, borttaga dessa vilkor för inträde uti offentliga
och enskilka verk. Ynglingen visste då, hvad han hade att vänta, och föräldrar,
hvilken uppfostran de skulle gifva de barn, som voro ämnade alt blifva tjenstemän,
det vill säga allmän humanistisk bildning, som kunde erhållas uti de allmänna
högskolorna, hvarefter aspiranten finge söka inhemta, hvad som erfordrades att
blifva tjensteman på hvad sätt som helst, troligen genom att auskultera och uppvakta
uti de verk, inom hvilka han ville söka utkomst och möjlig befordran, utan
ringaste anspråk uppå någondera, utan blott beroende af sjelfförvärfvad kunskap
och möjligen skicklighet samt chefernas godtycke eller välvilja och ©tvifvelaktigt
älven den påtryckning, som kamraters omdöme kunde åstadkomma. Om någon
komité således skulle anses behöflig, så vöre det väl i detta afseende, „tillsatt af
några få sakkunniga personer, för att bedöma förhållandena, sådana de äro och
borde vara, samt med (åstadt afseende å så väl Statens som tjenstemans-aspirantens
väl och fromma,,; Varande nu motionärens förslag: „att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Majrt i underdånighet framställa den önskan, att en komité uti förevarande
fråga med görligaste första varder tillsatt.,,
Utskottet är tveksamt, huruvida Utskottet rätt uppfattat syftet med berörda
hemställan. Att en grundlig kännedom af rikets såväl judiciela som admininistrativa
och ekonomiska lagstiftning är för embetsmannen oundgänglig, lärer numera
lika litet kunna af någon förnekas, som att en sådan kännedom mäste theoretiskt
inhemtas, innan den i Statens tjenst inträdande kan i praktiken användas. Härpå
syfta ock de i sednare tid utfärdade författningar angående vilkoren för kompetens
till Statens embeten, och att icke befordringssystemet i allmänhet skulle öfverensstämma
med de grundsatser lagstiftningen i ämnet innehåller, har Utskottet
icke funnit något skäl att antaga. Vid sådant förhållande och då, ehvad meningen
med motionen må vara, giltig anledning icke af densammas innehåll synes
kunna hemtas lill någon underdånig framställning hos Kongl. Maj:t om undersökning
af befordringsväsendet, föranlåtes Utskottet tillstyrka,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 11 December 1865.
Allmdnna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande No 10.
7
X:o tO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 l)ec. 1865, kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Reglementet
för Telegraf-verket den 2 //ugusti 1856.
Joseph Oscar älmqvist från Norrbottens län liar förnyat sin vid sistlidne
riksdag gjorda framställning, alt Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla „att det för telegraf-verket utfärdade Reglemente i så måtto må
blifva ändradt, alt ingen tjensteman må, utan eget begifvande, Irån den ena stationen
till den andra förflyttas; samt att fullmagter för alia tjenstemännen utfärdas,
och att deri tjenstemännen blifva på viss bestämd station placerade.,,
Motionen, hvilken bär N:o 309 i 4:de Serien, har blifvit remitterad lill Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som i anledning deraf anser sig endast
böra åberopa sitt vid nyssnämnde riksdag afgifna, af Rikets Ständer gillade Betänkande
i ämnet (N:o 51), deri yttrades, att motionärens förslag kunde anses
hvarken befrämja det allmännas bästa eller de ifrågaställde tjenstemännens sannskyldiga
nytta och fördel. Ehuruväl telegrafinrättningar redan vore inrättade i alla
rigtningar inom landet, ifrågakommo dock alltjemt nya anläggningar; nva linier
och stationer uppstode, och gamla förändrades antingen till följd häraf, eller af
andra anledningar. Att behofvet af tjenstemän på de olika stationerna rättade sig
derefter och vore underkastadt ständig vexling, läge i sakens natur; och det vore
redan i anledning häraf nödvändigt, alt stationspersonalen ställdes under Telegrafstyrelsens
förfogande. Andra skäl härför hemtades af ifrågavarande tjenstebefaltningars
beskaffenhet och af tjenstemännens olika förmåga att uppfylla de olika behofven
på särskilda stationer, hvilken förmåga ej genast kunde pröfvas, det vore
utan tvifvel mindre fördelaktigt, att på en plats, som kräfde bättre kunskaper (t.
ex. i främmande språk) eller större arbetsförmåga, nödgas bibehålla en person,
som ej vore samma plats fullt vuxen, men hvilken kunde befinnas användbar i
enahanda befattning på en mindre station och tvärtom att ej kunna tillgodogöra
en förmåga, som ej funne användande på en plats af underordnad betydelse. För
tjenstemännen sjelfve kunde det likaledes ej anses annat än förmånligt, att deras
chef, hvars rätt alt afsätta dem, motionären ej ens ifrågasatt, undginge att tillämpa
denna stränga påföljd i anledning af anmärkningar, som kunde afhjelpas ge
-
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 10.
nom cn tjenstemans förflyttning till annan ort, inen måhända vore af beskaffenhet
att ej medgifva hans bibehållande der, hvarest han till sådana gjort sig skyldig.
Genom förflyttning från en mindre till en mera magtpåliggande station bereddes
också tillfälle att ådagalägga skicklighet, som ledde tili befordran; hvarjemte Utskottet
framhöll att åtminstone intill dess klagomål öfver magtmissbruk afhörts,
hvilket i nu omförmälda afseende, Utskottet veterligen, ej vore förhållandet, borde
hos innehafvaren af Statens högre embeten förutsättas icke benägenhet för väld,
godtycke och förföljelse, utan desses motsats.
På dessa skäl, dem Utskottet finner sig böra vidhålla, helst icke någon omständighet
inträffat, som synes kunna förringa deras giltighet, utan motionären
tvärtom sjelf medgifvit, alt de af honom åsyftade transporters antal i sednare tid
betydligt minskats, hemställer Utskottet äfven nu,
att Almqvists berörda motion ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 December 1865.
STOCKHOLM, tryckt hos J. & A. Riis, 1865.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 11-
1
N:o 11.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 5 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt förslag om inrättande af ett aniversitet
i hufvudstaden.
En fråga, sorn vid flera föregående riksmöten gjorts till föremål för Rikets Ständers
pröfning och äfven nu blifvit väckt, är den, huruvida icke ett universitet bör finnas
i rikets hufvudstad. De, som besvarat samma fråga jakande, hafva trott sig i en sådan
inrättning finna ett medel till mägtig vetenskaplig förkofran, till en högre lyftning i embstsmannabildningen
och till en mångsidigare vetenskapernas inverkan på samhällslifvet
i allmänhet — ändamål, hvilka förmenats icke i lika mån kunna vinnas, så länge universiteten
äro fästade vid så obetydliga småstäder, som Upsala och Lund. I följd af
denna åsigt hafva ock de tillförene vid riksdagarne väckta förslag gått ut på att till
hufvudstaden förflytta de begge universiteten i riket, eller ock ett af dem, eller till och
med endast enstaka fakulteter, nemligen den juridiska eller medicinska.
I enlighet med de utlåtanden Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i ämnet
afgifvit (N:o 45 vid 1854 års riksdag, N:o 97 år 1857, N:o 174 år 1860 och N:o lil år
1863) hafva Rikets Ständer städse ogillat förslagen att rubba ifrågavarande instituter
från deras nuvarande ställen samt på grund deraf ock lemnat utan afseende sådana framställningar,
som allenast åsyftat att få genom sakkunnige undersökt och utredd lämpligheten
af nämnda åtgärd, såväl som kostnaden derför.
Vid innevarande riksdag har motion i ämnet (N:o 4 i första motionsserien) blifvit
inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt af Herr Fåhreeus, Edward, hvilken sökt
utveckla behofvet och fördelarne för landet att erhålla, jemte de begge nuvarande universiteten,
ännu ett sådant, och detta i hufvudstaden, samt hemställt, att Rikets Ständer
måtte »hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära, det Kongl. Maj:t täcktes af sakkunnige
personer låta frågan om ett universitets inrättande i hufvudstaden tagas i behörigt
öfvervägande och sedermera hos Rikets Ständer göra den nådiga framställning,
Kongl. Maj:t med anledning deraf kan finna för fosterlandet och för utvecklingen af dess
vetenskapliga och högre andliga lif mest gagnande.»
Bih. till li. St. Prot. 1865 &L 1866. 8 Sami. 4 haft. 1
2
Allm. Besv - och Ekon.-Utslcottets Betänkande M 11.
Då motionen i öfrigt är särdelns vidlyftig, och dess innehåll, sedan numera tryckta
exemplar af densamma blifvit utdelade till Riks-Ståndens ledamöter, kan af en hvar inhemtas,
torde Utskottet kunna undgå att redogöra för allt, hvad motionären till stöd
för sin hemställan anfört, och hvaraf en stor del utgöres af samma skäl, som man ansett
tala för Upsala universitets förflyttande till Stockholm, derom nu icke är fråga.
Behöfligheten åter af ännu ett universitet i riket har motionären sökt visa hufvudsakligen
dermed, att rikets folkmängd numera vunnit en så betydlig tillvext i jemförelse
med den tid, för snart tvåhundra år sedan, då landet redan ansågs behöfva två
universiteter, och att antalet af de vid elementarläroverken kunskapssökande i ännu betydligare
grad förökats. I detta hänseende synes dock en siffra i och för sig mindre
bevisande, så framt man icke tillika kan ådagalägga, att de begge nuvarande universiteten,
i bredd med folkmängdens tillvext i riket, förete en så stigande freqvens, att de
med befintliga krafter icke förmå uppfylla sitt ändamål. Sådant torde förhållandet icke
kunna sägas vara, så länge Upsala universitet besökes af föga mer än 900 studerande
och Lunds räknar endast emellan 300 och 400 i hvarje termin. Orsaken dertill, att
antalet studerande vid universiteten icke ökats i en grad, som står i förhållande till folkmängdens
i landet tillvext öfverhufvud, måste förnämligast sökas i den utvidgning och
fullkomning elementarundervisningen erhållit och i inrättandet af en mängd tillämpningsskolor
och tekniska bildningsanstalter. För icke så lång tid tillbaka gafs det knappt
någon annan utväg till vinnande af inträde i Statens tjenst, eller i yrken der särskilda
kunskapsprof behöfde afläggas, eller såsom lärare i allmänna läroverk, än att från universitetet
förskaffa sig intyg beträffande de i hvarje fall stadgade kompetens vilkor; hvarförutan
universitetslärarne hade uteslutande befattning med den pröfning af de från
skolorna och gymnasierna afgångna lärjungarnes kunskaper, som, i den s. k. studentexamen,
borde försiggå, innan rättighet vanns att begagna den akademiska undervisningen.
Till följd af härutinaan inträdda betydliga förändringar, hafva åt de begge universiteten,
hvilkas tillräcklighet icke vid nämnda tid ifrågasattes, öppnats tillfälle till en
lifligare verksamhet i den mera rent vetenskapliga rigtning, som är dessa instituts förnämsta
uppgift.
Om än medgifvas må, att inrättandet af ytterligare ett universitet kunde medföra
fördelar med hänsyn till den vetenskapliga täflan, som deraf skulle framkallas, är dock
det oundgängliga behofvet deraf icke af motionären ådagalagt; och då anläggandet af ett
universitet, i synnerhet med de anspråk ett sådant i en hufvudstad skulle medföra, ovilkorligen
måste blifva kostsamt, har Utskottet ansett sig icke böra understödja förslaget
derom, minst under en tid, då landet är sysselsatt med så dyrbara företag, som för närvarande
taga dess krafter i anspråk; en uppfattning, som synes hafva legat till grund
ej mindre för de tillförene väckta motioner, som förordat de begge nuvarande universitetens
sammanförande till ett enda, emedan Staten ej skulle hafva råd att bekosta tvänne,
än äfven för de beslut, i hvilka Rikets Ständer stadnat beträffande hittills gjorda,
men af Utskottet, hufvudsakligen på ekonomiska skäl, afstyrkta förslag om Upsala akademis
förflyttande till Stockholm.
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtslcottets Betänkande M 11.
3
Hvad särskilt angår frågan om hufvudstadens lämplighet såsom plats för ett universitet,
kan Utskottet ej underlåta att anmärka, hurusom, efter det Upsala genom en
snart fullbordad jernväg blifvit satt i så nära förbindelse med Stockholm, att den förra
staden nästan kan blifva att betrakta såsom en förstad till den sednare, det icke synes,
i händelse ett nytt universitet i riket skall bildas, vara skäl att dertill välja Stockholm,
utan att en ur flera synpunkter lämpligare plats derför borde kunna uppsökas antingen
i vestra delen af riket eller å annan från de nuvarande universiteten mera aflägsen ort,
helst Stockholm redan förut eger flera vetenskapliga institutioner, om hvilkas utvidgande
förslag äfven vid innevarande riksdag blifvit framställda.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet vördsamligen,
att ifrågavarande motion ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 November 1865.
Keservationer:
Af Herr Isberg-. Frågan om ett universitet i hufvudstaden har vid fem riksdagar
å rad gjorts till föremål för Rikets Ständers ompröfning, änskönt den vid olika tillfällen
förekommit i olika former, så att när nu förevarande motion endast synes afse »åstadkommande»
härstädes af ett universitet, de förut i ämnet afhandlade förslagerna åsyftat »hitflyttander>
af redan befintliga universiteter eller ettdera af dem, eller endast vissa fakulteter
derifrån. Dgt är väl sannt, att sist antydda förslag ej vunnit Rikets Ständers bifall; men
då dels, efter hvad som inhemtas af de vid riksdagarne i ämnet förda diskussionsprotokoller,
de tillförene framträdda meningsskiljaktigheterna företrädesvis finnas hafva vändt
sig omkring ändamålsenligheten att till hufvudstaden flytta något af de äldre universiteterna,
—hvarom nu icke är fråga; —dels det lärer få såsom ostridigt antagas, att förslaget
om inrättande af ett universitet i Stockholm väckt en småningom och alltjemt stigande
uppmärksamhet, samt framkallat ett deltagande af den intensitet, att detsamma nog
kommer att, måhända med vexlande framgång, söka sig ett uttryck inom representationen
ända till dess att lämpligheten deraf varder nöjaktigt utredd; och dels en sådan utredning,
med den mångsidiga granskning som dervid påkallas af vetenskapernas kraf,
landets behof af ytterligare ett universitet, hufvudstadens tjenlighet såsom plats derför,
möjligheten att tillgodogöra derstädes redan befintliga institutioner och andra materialier
till en högskola, vidden af de uppoffringar Statsverket för ändamålet skulle få vidkännas
och så vidare, icke kan åstadkommas inom ett Rikets Ständers Utskott; så får jag
vördsamt tillstyrka motionen på det sätt, att jag hemställer det Rikets Ständer behagade
i till Kongl. Maj:t aflåtande underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta genom en komité af sakkunnige män
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 12.
fullständigt utreda så väl frågan 0111 behofvet och lämpligheten af
ett universitets inrättande i hufvudstaden, som ock hvilka åtgärder
för sådant ändamål erfordras samt kostnaden derför, och inför en
kommande riksdag framlägga resultatet af en så beskaffad undersökning.
Häruti hafva instämt: Grefve von Rosen, F. C., Doktor Moberger, Herr Pettersson,
Herr Petré, Herr Bergman och Herr Waldenström.
Biskop Beckman och Herr Grenander anmäla, att de icke vid behandlingen af
frågavar ande ärende i Utskottet närvarit.
\:o 12.
Arik. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 5 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckt förslag om upphörande af de. s. k.
Prebendepastoraten.
Redan vid 1853—1854 års riksdag framställdes hos Rikets Ständer förslag, att
de prestman vid läroverk eller annorstädes, hvilka efter gällande författningar vore berättigade
att erhålla prebenden, måtte i stället af Staten få sig anslagen en viss årlig
tillökning i lönerna, motsvarande prebendets afkastning under en viss tid, och prebendena
förses med egna själasörjare. Detta förslag vann endast i så måtto Rikets Ständers
bifall, att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 18 Oktober
1854 anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes utreda, om och hvilka prebendepastorater lämpligen
kunde, utan mehn för kyrkan och det kyrkliga undervisningsväsendet, frän deras
egenskap af prebende fritagas, utan äfven det ersättningsbelopp, som för åvägabringande
deraf kunde erfordras, samt derefter för Rikets Ständer framlägga den nådiga proposition
i ämnet, som Kongl. Maj:t kunde finna för ändamålet lämplig. Till stöd för denna underdåniga
begäran åberopades »de olägenheter, som föranledas deraf, att de prestmän,
hvilka innehafva prebenden, icke sjelfve kunna besörja själavården inom församlingarne;
hvadan det vore angeläget och önskvärdt, om i allmänhet prebenden kunna tillfalla sådane
prestmän som vore i tillfälle att sjelfve utöfva vården hvar om sin församling.»
Men Rikets Ständer uttalade härvid den mening, att, under dåvarande förhållanden och
Allm. Besv.- och Ekon.-Utslcottets Betänkande M 12.
5
med gällande institutioner, vissa undantag borde ega ruin, såsom att biskopar, theologie
professorer och theologie lektorer tillika förblefvo pastorer, på det de måtte »äga tillfälle
att såsom prester verka och för att icke vara skiljde ifrån det kyrkliga lif, som tillhör
deras befattningar.»
Ofver denna Rikets Ständers underdåniga skrifvelse behagade Kongl. Majit infordra
utlåtanden såväl från samtliga Konsistorierna i riket, som från Kanslers-embetet
för universiteten och Kammar-kollegium; men såvidt Utskottet kunnat erfara, har, förmodligen
till följd af den tidsutdrägt en dylik kommunikationsåtgärd medför, ärendet
icke hunnit beredas till vidare föredragning inför Kongl. Majit, innan nästpåföljande
riksdag, år 1856, inträlfade. I sammanhang med då verkställd omorganisation af elementarläroverken
och upprättandet af nya aflöningsstater för desamma, beslöto Rikets
Ständer att fastställa det vilkor för rättigheten att komma i åtnjutande af de nya lönerna,
att, der prebendepastorat vore med lärareplats förenadt, detsamma skulle, i mån
af inträffande ledighet indragas, med undantag likväl för sådana, som åtföljde theologie
lektorsbeställningar, hvilket Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 25 Februari 1858
gåfvo Kongl. Majit tillkänna. Detta beslut har Kongl. Majit, på sätt af dess nådiga
Cirkulär till Domkapitlen i riket och direktionen för Stockholms stads undervisningsverk
den 20 Mars sistberörda år inhemtas, i nåder bifallit; och till följd häraf lärer redan ett
och annat prebendepastorat, efter innehafvarens afgång, blifvit indraget från läroverksstaten
och i vanlig ordning med pastor försedt.
Vid innevarande riksdag har inom Högvördiga Preste-Ståndet motion om samtliga
prebendepastoratens indragning blifvit väckt af Professor Ribbing, hvilken till stöd för
ett sådant förslag anfört, hurusom hela institutionen af prebenden alltför tydligt hvilade
på den grundsats, att pastoraten med thy åtföljande inkomster vore till för att betala
eller belöna åtskilliga arter af verksamhet eller förtjenst, till hvilkas remunererande man
sålunda på ett beqvämt sätt egde medel och denna institution utgjorde såsom sådan den
mest åskådliga motsats till det enda rigtiga förhållande att församlingen endast såvida
borde vara skyldig att aflöna en pastor, som hon i honom egde en verklig och åt församlingens
värd helt och hållet sig egnande själasörjare. Redan häraf borde, såsom helt
naturlig följd, kunna inses, att prebendepastoraten utgjorde én bland de statskyrkliga
institutioner, som blott alltför lätt kunde leda till likgiltighet eller motvilja mot sjelfva
statskyrkan såsom sådan. Radfrågade man åter erfarenheten, så behöfde man ej söka
för att i medlemmarnes i prebendeförsamlingar åsigter och önskningar i afseende på
deras ställning finna bekräftelsen på det anförda; och man hade hört att Domkapitlen
bland motiverna för öfverflyttning af prebendenatur från ett till annat pastorat offentligen
andraga äfven det, att det pastorat, som förut länge varit prebende, numera behöfde
en kraftigare och noggrannare själavård. Väl förefunnes, utom ekonomiska skäl,
den ej ovigtiga betänklighet mot upphäfvandet af prebendepastoraten för theologiska lärare
och Domkapitels ledamöter, att desse, så länge de tillika vore prebende-innehafvare,
dymedelst, såsom tillika praktiskt verksamma prester, finge förblifva i omedelbar vexelverkan
med församlingen och derigenom icke allenast blefve i tillfälle att förvärfva pre
-
6
Allm. Bese- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 12.
sterlig erfarenhet och på samma erfarenhetsväg lära känna församlingens behof, utan
ock sålunda vore i mindre fara att råka i sådana theoretiska förirringar, hvarpå exempel
ej saknades hos andra länders blott theoretiska theologer. Men huru stor betydelse
denna anmärkning än finge erkännas hafva, syntes den likväl icke kunna eller böra uppväga
afseendet på hvad som utgjorde församlingarnes billiga anspråk och oafvisliga
behof, likasom det ej alldeles torde saknas utvägar att förekomma de befarade olägenheterna
af prebendepastoratens upphörande, i hvilket hänseende motionären exempelvis
ville föreslå föreskrift om skyldighet för den theoretiska theologen till viss
presterlig tjenstgöring ej mindre såsom vilkor för befordran, än äfven fortfarande efter
vunnen sådan.
Utskottet kan icke annat än instämma i den mening Professor Ribbing sålunda
uttalat.
Sedan ofvanomförmälda, redan beslutade indragning af läroverks-prebendena egt
rum, och jemväl den reglering enligt Kongl. Brefvet den 26 Februari 1864 vidtagits, att
der, vid skeende undersökning af beloppet af biskoparnes löner, en sådan lön finnes öfverstiga
ett visst faststäldt belopp med så stort värde, som svarar emot afkastningen af ett
eller flera med tjensten förenade prebendepastorat, lönereglerings-nämnden eger föreslå
frånskiljande af ett eller flera af dessa pastorat, med iakttagande deraf, att alltid ett prebendepastorat
vid hvart biskopsembete bibehålies, utgöras de återstående prebenden af
sådana, som äro anslagna åt biskopar, domprostar, theologie professorer och adjunkter
vid universiteten samt en del theologie lektorer vid elementarläroverken. Likasom hufvudändamålet
med dessa prebendens inrättande ursprungligen utan tvifvel varit att såmedelst
bereda de nämnda embetsmännen och lärarne löneinkomster — hvilket torde
temligen tydligt framgå bland annat deraf, att vid valet af för ändamålet tjenliga pastorat
afseende icke alltid fästats å deras belägenhet och deraf beroende möjlighet för prebendarien
att sjelf sköta dem — så är det dock af erfarenheten bekräftadt, att prebendenas
innehafvare oftast icke sjelfve bestrida pastoralvården inom desamma. Vid sådant förhållande
förfaller hela betydelsen af det inkast, sorn vanligen gjorts emot prebendenas
upphörande, att nemligen såväl biskoparne, som ofvannämnde lärare i theologi böra
hafva ett fält för presterlig verksamhet. Såvidt behofvet häraf kan tillfredsställas dermed,
att tillfälle till predikande och annan dylik tjenstgöring icke saknas, bör sådant
kunna beredas på annat sätt; hvaremot den djupare andliga erfarenhet, som endast vinnes
genom den dagliga själavården i den personliga beröringen med församlingsmedlemmarne,
icke kan förvärfvas af den, som, ofta på icke ringa afstånd från församlingen,
måste egna sin mesta tid åt ett annat embete, hvilket endast tillåter honom flyktiga,
mer och mindre regelbundna besök inom den församling, hvars själasörjare han till namnet
är. Det ligger i sakens natur, att två så vigtiga embeten, som biskopens, eller den
theologiske lärarens vid ett lärdomsinstitut, och kyrkoherdens icke väl kunna hos en
person förenas, utan att det ena varder bisak. Beggedera kräfva i vår tid sin man, och
om det än för en biskop eller theologie professor må anses nyttigt att ega tillfälle att
såsom prest verka och lefva det kyrkliga lif, för hvars vidmagthållande och utbredande
Allm.- Besv- och Eleon.-Utskottets Betänkande M 12.
7
de äro satte att verka, så måste det deremot vara i högsta grad olämpligt att till själasörjarens
ansvar och mångfaldiga åligganden lägga de skyldigheter, som åtfölja förenämnda
embeten. Ett billigt afseende på prebendeförsamlingens rätt, bjuder derjemte
att låta henne komma i åtnjutande af den fördel, andra församlingar ega, att nemligen
hafva sin själasörjare bosatt midt ibland sig och icke nödgas i hvarje angelägenhet söka
honom ofta en eller annan mil utom församlingens område.
I betraktande af nu anförda omständigheter finner Utskottet sig böra tillstyrka
bifall till ifrågavarande motion och får alltså — med vördsam erinran, att förslaget innebär
ändring i presterskapets privilegier, som, enligt 114 § Regeringsformen, erfordrar
samtycke af alla fyra Riks-Stånden — hemställa, att Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t göra framställning om pre
bendepastoratens
indragning vid deras nuvarande innehafvares af
gång
samt anhålla att Kongl. Maj:t täcktes framlägga förslag till
beredande af ersättning för de löneinkomster, som för närvarande
från dessa pastorat utgå.
Stockholm den 12 December 1865.
Reservationer:
Af Herr von Ehrenheim: Vid öfvervägande af de skäl, sam tala för eller emot
prebendepastoratens indragning, finner jag visserligen en sådan indragning i allmänhet
önskvärd, men då jag å andra sidan icke kan neka att hvad som anföres för deras bibehållande
i visst särskildt fall är i hög grad tänkvärdt och bör tagas i noggrannare öfvervägande,
än för Utskottet varit möjligt, har jag icke kunnat instämma i det ovilkorliga
tillstyrkande, hvaruti Utskottet stadnat, utan anser jag att Utskottet bort inskränka
sig att tillstyrka Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla det
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande om icke en vidsträcktare indragning af prebendepastoraten,
än den, som redan egt rum, eller i sammanhang med regleringen af biskopslönerna
blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske.
Häruti instämde Friherre Åkerhjelm, ./. G. N. S.; Friherre von Flaten, C.; Friherre
Cederström, II.; Friherre Alströmer, C. J. O.; Grefve de la Gardie, IL, och Herr
af Edholm, E. G.
Af Biskop Beckman: Att hvarhelst flera pastorater såsom prebenden äro förenade
med samma tjenst, alla utom ett vid nu varande innehafvares afgång frånskiljas
tjensten och blifva särskilda pastorater, äfvensom att Kongl Majit ville i sammanhang
med frågan om Domkapitlens omorganisation taga i öfvervägande, hvilka af återstående
prebendepastorater kunna och böra, med fästadt afseende på dels de enskilda ifrågavarande
församlingarnes behof af själavård, dels kyrkans och den theologiska vetenskapens
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JYs 12.
kraf, upphöra såsom prebenden mot ersättning för den förlust tjensterna derigenom komme
att i löneväg vidkännas.
Af Kontraktsprosten Lindskog: Emot Ekonomi-Utskottets Betänkande (angående
prebendepastoratens indragning) få undertecknad anmäla reservation.
Det kan visserligen icke bestridas, att prebendeförsamlingar i ecklesiastikt hänseende
stå i exceptionelt förhållande, att de icke ega i afseende på vården af sina andliga
angelägenheter samma sjelfständiga ställning, som andra församlingar, samt att det
alltså kan i några hänseenden betraktas som en olägenhet, att dessa institutioner skola
finnas. Ä andra sidan må villigt erkännas att stiftsstyrelserna sökt på ett förtjenstfullt
sätt afhjelpa denna olägenhet derigenom, att mera utmärkte extra-ordinarie prestman
oftast blifvit förordnade att förestå dessa beställningar. Härigenom har det handt, att
många af dessa församlingar icke kännt behofvet af en förändring. För att ytterligare
betrygga församlingarnes rätt kunde bestämmas, att de finge rättighet att deltaga i val
af vikarier, äfvensom att löneregleringsnämnderna måtte åläggas att bestämma viss lön för
dessa prestmän, på det att all godtycklighet i detta afseende skulle försvinna och en
anständig bergning blifva dem tillförsäkrad.
Men det finnes icke destomindre ganska vigtiga skäl för bibehållande af den
närvarande ordningen. Dessa äro ofta framställda och behöfva här endast antydas. Det
kan icke för den theologiska bildningens målsmän vara utan vigt, att de blifva satte i
tillfälle att utöfva en andlig församlingsvård. Om de blifva alldeles främmande för det
kyrkliga lifvet, sådant som det rörer sig på församlingens djup, så är det fara värdt, att
de förirra sig i spekulationens labyrint. Exempel härpå lemna oss i öfverflöd utlandets
högskolor, der de theologiska lärarne i allmänhet äro lekmän. Men hvarje gång presten
framträder inför sin församling för att aflägga vittnesbörd om sin tro, förstår han tvifvelsutan
bättre, än då vetenskapsmannen uppträder i kathedern, att det icke går an, att
undfägna församlingen med några magra theorier. Under sådana förhållanden torde de
olägenheter som vidlåda den nu varande prebendepastorats-institutionen vara ganska
ringa i jemförelse med de betryggande fördelar, som genom densamma tillskyndas den
allmänna theologiska bildningen i vårt land. Ty det lärer väl icke kunna bestridas att
den vinst, hvarom här är fråga, är en vinst för församlingen, och icke endast för dem,
som skola bildas till församlingslärare. Och utan tvifvel har det lif, som den theologiska
vetenskapens målsmän midt i församlingen fört, bidragit dertill att församlingens troslif
icke i vårt land skakats af så starka slitningar, som å andra orter, och att den evangelisklutherska
bekännelsen varit omfattad med en trohet, som man icke bör vara angelägen
att tillintetgöra. Då härtill kommer, att detta ärende för icke många år sedan blifvit,
såsom det synes, på goda skäl ordnadt enligt nu gällande bestämmelser, och då denna
fråga dessutom kan stå i sammanhang med frågan om Domkapitlens omorganisation, så
får jag vördsamt föreslå, att motionen för närvarande icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Häruti instämde Kontraktsprosten Westin, Kontraktsprosten Schmidt, Kyrkoherden
Englund.
Af
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande JY§ 12.
9
Af Kyrkoherden Simonsson: »Emot det slut, hvartill Höglofliga Utskottet i detta
sitt utlåtande kommit, liksom emot de derför af Utskottets pluralitet anförda motiver, anser
jag mig pligtig att härmed inlägga min eftertryckliga reservation och dervid åtminstone antydningsvis
framlägga mina från Utskottets pluralitet skiljaktiga åsigter. Huru litet betydelsen
af ifrågavarande ärende inom Utskottet vunnit klarhet och öfvertygelsen om den föreslagna
åtgärdens lämplighet kommit till stadga, derom vittna de mångahanda åsigter, som
under diskussionen blifvit yttrade, och de flera voteringar, som för tvistefrågans afslutande
måst anställas. Frågan är ytterst den, huruvida theologen bör vara en kyrkans man eller
icke, och dernäst — i fall denna första fråga blifvit, som sig bör, med ja besvarad — den,
hvad i kyrkans författning bör vara stadgadt för att tillförsäkra henne, det hvarje inom
henne anställd theologisk lärare är en sådan. Med det varma kyrkliga intresse, som
utmärkte våra Lutherske förfäder och som så oförtydbart röjer sig uti de till oss i arf
från dem öfvergångna kyrkliga författningar och anordningar, hafva samme våra förfäder
nogsamt tillkännagifva, det de ansett som oeftergifligt, att hvarje lärare i kyrkans vetenskap
inom kyrkans sfer lefver ett verksamt lif och det kat exochän, och för befrämjande
af denna för dem så vigtiga angelägenhet hafva de vidtagit den åtgärden, att göra de
theologiska lärarne till lärare äfven i församlingen. I motsats emot motionären tror jag
nemligen, att detta högre till idéen sig hänförande och icke på materiela fördelar utgående
motiv varit hos våra kyrkliga lagstiftare det, som hufvudsakligen föranledt inrättande
af s. k. prebendepastorater, det sistnämnda åtminstone icke annorlunda än som
något, hvilket väl kunde vara med, då det blott tjente till befrämjande af det hufvudsakliga
ändamålet, hvilket ansågs kunna, såsom det säkerligen kan, vinnas till förmån
för Svenska kyrkan i dess helhet, utan men för någon enskild församling. Det är denna
grundsats och detta förfaringssätt, som jag ansett så litet böra öfvergifvas, att jag fastmer
anser högst önskligt och för kyrkans väl befrämjande, om så kunde ske, att hvarje
vid akademi och vid elementarläroverk anställd lärare i theologi ej blott vore genom
lag förbunden att öfva presterlig verksamhet, utan äfven hade en församling sig anvisad,
der honom tillhörde att i allt, hvad själavården rörer, deltaga. Att beröfva biskopar och
theologie professorer deras prebendepastorater löper så emot Kongl. Plakatet den 16 Oktober
1723, att i afseende derpå ingen annan åtgärd kan vidtagas än den, hvarom 114 § Regeringsformen
i dess än varande och äfven snart blifvande lydelse lemnar föreskrift.»
Af Kyrkoherden Ekelundh, Doktor Moberger samt Kontraktsprosten Lundberg.
Bih. till R. St. Prof. 1865 & 1866. 8 Sami. 4 Haft. 2
10
Allm. Desv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 13.
\:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om kronofogdetjensternas
indragning.
Ola Bosson Olsson från Christianstads län har uti en inom Hedervärda BondeStåndet
väckt motion («A? 338), uti hvilken Per Nilsson från samma län instämt, föreslagit,
»att kronofogdetjensterna icke vidare måtte besättas, utan vid blifvande ledigheter
indragas, och, i den mån göromålen öfverflyttas på länsman och häradsskrifvare, dessa
tillförbindas att ställa hvardera sådan uppbördsborgen, som kronofogdarne; hvaraf bör
följa, att, i mån af göromålens större och vigtigare beskaffenhet, lönerna, af den gjorda
besparingen, för länsmän och häradsskrifvare förbättras.»
Genom en sådan anordning har motionären ansett flera vigtiga fördelar skola
vinnas, nemligen besparing för Statsverket af en icke obetydlig del utaf det belopp,
280,000 R:dr, som nu utgår till lön åt kronofogdarne, och hvaraf endast en del beliöfde
användas till löneförbättring åt länsmän och häradsskrifvare m. fl., på hvilka kronofogdarnes
göromål skulle fördelas; samt vidare besparing af tid, besvär, kronobrefbäring och
kostnader för enskilde, hvilket allt orsakades af den omgång, som nu egde rum till följd
deraf, att en mängd angelägenheter, som, ehuru de af länsmännen få ombesörjas, dessförinnan
likväl måste hos kronofogden anmälas’ eller varit föremål för Konungens Befallningshafvandes
skrifvelse till honom; och har motionären derjemte uttalat den mening,
att de få bestyr, i hvilka kronofogdarne numera personligen uppträdde, ganska väl kunde
öfverlemnas åt länsmännen.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som efter remiss har att afgifva
yttrande öfver denna motion, får till en början erinra om det samband, som eger rum
emellan kronofogdetjensterna och landtstatens organisation i öfrigt, och som icke utan
det helas betänkliga rubbning medgifver nämnda tjenstebefattningars fullkomliga upphörande.
Landets gamla indelning i fögderier ligger till grund för nuvarande ordning
inom uppbördsverket, der skatte-debiteringen verkställes af häradsskrifvaren för samma
distrikt, som utgör området för kronofogdens befattning med uppbörden, i afseende å
hvilken de ock hafva gemensamma åligganden och i viss mån gemensam ansvarighet. Af
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 13.
11
den föreslagna förändringen skulle följa, att det i enlighet med nämnda indelning ordnade
uppbördsväsendet komme att splittras i lika många fördelningar och särskilda redogörelser,
som det funnes länsmansdistrikt inom länet. Detta skulle ej blott betydligen öka göromålen
för häradsskrifvarne, synnerligen genom de sålunda mångfaldigade besvärliga räkenskaperna,
utan ock försvåra den Landskontoret åliggande kontroll öfver länets uppbörd.
Hvad åter angår polisstyrelsen, så enär länsmännen i och för sina tjenstebefattningar
befinna sig i ständig och nära beröring med allmänheten, är det ock ej mindre
för Staten än för länets innevånare af vigt, att länsmannens tjensteutöfning är underkastad
noggrann tillsyn. Länsstyrelserna äro likväl både i anseende till länens vidsträckthet
och af andra anledningar urståndsätta att på närmare håll och med oafbruten
uppmärksamhet följa länsmännens förhållande; och den mellanlänk emellan den högre
embetsmyndigheten och den lägsta tjenstegraden, som inom länsförvaltningen bildas af
kronofogdarne, kan fördenskull lika litet derstädes, som inom andra embetsförvaltningar,
utan äfventyr för ordning och reda undvaras.
På sätt tillförene blifvit erinradt, då dylika motioner, som den förevarande, varit
föremål för Rikets Ständers pröfning, anser Utskottet sig jemväl böra uttala den åsigt,
att, derest motionärens förslag skulle bifallas, sådant icke skulle komma att medföra
någon besparing för Statsverket, utan snarare föranleda en ej obetydligt ökad utgift.
Om nemligen länsmännen komme att tillika öfvertaga såväl uppbörden, som de flera
andra vigtiga göromål, hvilka för närvarande tillhöra kronofogdarne, samt ali den ansvarighet
nu åligger dessa sednare, så blefve det nödvändigt att tilldela länsmännen
löneförmåner, svarande mot befattningarnas vigt och möda, och det inses lätt, att en
dylik förändring i länsmännens ställning påkallade vida betydligare lönetillökning, än som
kunde bestridas med det belopp, hvartill kronofogdarnes aflöning nu uppgår, hvarförutan
ökad aflöning såväl för häradsskrifvare, som för nya tjenstemän vid Länsstyrelserna,
blefve påkallad.
På grund häraf och då, ehvad förändring i organisationen af polis- och exekutionsväsendet
å landsbygden må anses erforderlig, ändamålet likväl, efter Utskottets
förmenande, ingalunda kan vinnas på det af motionären föreslagna sätt, hemställer
Utskottet vördsainligen,
att ifrågavarande motion ej måtte af Rikets Ständer bifallas.
Stockholm den 12 December 1865.
12
Albu. Desv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
X:o 14.
Alik. till Exp.-Utsk. elen 15 Dec. 1865, kl. 5 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rätt till ersättning för
flyttning af hus, som stå på mindre än 100 alnars afstånd
från jernväg.
Under åberopande deraf, att, sedan jernvägstrafiken öppnades å Statens stambanor,
vådeld flera gånger skall hafva uppstått derigenom, att eldgnistor från lokomotiven
antändt närliggande hus, men att faran af sådan olycka icke enligt gällande expropriationslag
kan tagas i beräkning vid bestämmandet af den ersättning, enskild jordegare kan utfordra
för de olägenheter, som till följd af en jernvägs anläggning på eller invid hans
egor honom tillskyndas, har, uti en inom Hedervärda Uonde-Ståndet väckt motion
108), Ola Bosson Olsson från Christianstads län föreslagit, att Rikets Ständer måtte
»besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af en förordning
derom, att då husegare, som bor eller eger byggnader belägna inom ett hundra alnar
från jernbana, anser nödigt, till undvikande af eldfara, från jernvägen afflytta sina
åbyggnader till lämpligare plats å samma plan, jernvägens egare skall vara skyldig att
till två tredjedelar af beloppet deltaga i flyttningskostnaderna, sedan dessa blifvit af
trenne goda män i vanlig ordning bestämda och flyttningen bevisligen verkställd.»
Denna motion har, efter remiss, Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet fått
emottaga, innan Kongl. Maj:ts nådiga Proposition (yW 34) med förslag till förnyad Förordning,
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, blef till Rikets
Ständer aflåten; hvadan Utskottet, oaktadt det samband motionen eger med det ämne,
som utgör föremål för omförmälda till annat Utskotts behandling öfverlemnade nådiga
Proposition, föranlåtes öfver motionen afgifva yttrande.
Det kan visserligen icke bestridas, att den af motionären antydda fara, som
uppstår genom en jernvägs närhet, är, med hänsyn till grunderna för den ersättningsskyldighet,
gällande expropriationslag erkänner, i viss'mån jemförlig med flera slag af de
olägenheter, för hvilka anspråk på ersättning kan väckas af jord- eller husegare eller
annan person, som af en jernvägs anläggning öfver hans egor eller i närheten af hans
bostad förväntar skada eller intrång. Men att tillerkänna de intill jernvägen närboende
ovilkorlig ersättning för undanflyttandet af sådana hus, som i motionen omförmälas,
utan
Allm. Besv- oell Ekon.-Utslcottets Betänkande M 15.
13
utan att på samma gång utsträcka ersättningsskyldigheten för jernvägsegare till en
mängd andra fall, der förlust af likartade anledningar kunde, mera medelbarligen eller
genom olyckshändelse, sora i jernvägens närhet funne sin förklaring, för enskilde uppkomma,
vore icke följdrigtigt. Om åter en så vidsträckt ersättningsskyldighet vore med
jernvägars anläggning förenad, skulle otvifvelaktigt deras inrättande omöjliggöras. Man
vet af erfarenhet, att eldgnistor kunna af vinden föras vida längre än 100 alnar; men
till betryggelse mot den förlust, som deraf äfventyras, torde icke lämpligare medel kunna
anvisas än brandförsäkring.
Utskottet, som dock icke har kännedom derom, att den af motionären befarade
anledning till brandskada under den längre tid, jernvägstrafiken i landet redan fortgått,
utgjort verkliga orsaken till inträffad förödelse genom eld, anser sig på nu anförda skäl
böra hemställa,
att ifrågavarande motion ej må vinna afseende.
.Stockholm den 12 December 1865.
Reservationer:
af Kontraktsprosten Lundberg, Kyrkoherden Simonsson och Anders Medin från
Kronobergs län.
N:o 15.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbättrad hägnad utmed
Statens jernvägar.
I en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (As 142) har G. Bjerkander
från Skaraborgs län anfört, att en stor mängd jordegare utmed vestra och södra stambanorna
uppmanat honom att vid riksdagen söka utverka, att de olägenheter måtte
afhjelpas, som uppstått derigenom, att den hägnad Styrelsen öfver Statens jernvägar
låtit utmed banorna uppföra, icke utestänger kreatur, synnerligast icke de mindre, hvarigenom
desse jordegare icke allenast drabbas af förlust, då djuren blifva öfverkörda,
utan ock äfventyra böter; och som icke något härutinnan kunnat vinnas genom enskild
framställning hos vederbörande, har motionären hemställt, att Rikets Ständer ville, i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, »att jernvägsstyrelsen måtte anbefallas
att vidtaga sådan ändring å den vid banorna redan uppförda hägnaden, att såväl större
som mindre kreatur hindras från att derigenom inkomma.»
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 4 Baft. 3
14
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 15.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som fått till sig remitterad berörda
motion, finner sig icke kunna densamma understödja. Den grundsats, som numera vunnit
insteg i lagstiftningen rörande hägnadsskyldighet, att nemligen en hvar åligger taga sådan
vård om egna kreatur, att skada icke genom dem inträffar, synes böra få sin fulla
tillämpning, när frågan gäller jernvägarnes områden, der de svåraste olyckshändelser
kunna af ganska ringa anledningar inträffa, och der det i gällande författning örn stängselskyldighet
anvisade medel att fullgöra sådan vård, nemligen medelst laggild hägnads
upprättande, är högst olämpligt. Man söker i allmänhet numera undvika hägnad å ömse
sidor om allmän väg, i anseende till den mängd snö, som vintertiden deremellan hopas och
försvårar vägens öppenhållande. Denna omständighet är af ännu större vigt i fråga om
jernvägstrafiken, hvilken i vårt land har under nämnda årstid sitt svåraste hinder i den
sammandrifna snön. Dessutom torde böra i betraktande tagas den dryga kostnaden för
uppförande och underhåll af sådan hägnad, som förmår utestänga, på sätt motionären
åsyftar, äfven de mindre kreaturen. Till afhållande från jernvägens område af de större
kreaturen torde dock i vanligaste fall de af jernvägsstyrelsen bekostade hägnader vara
tillräckliga; och derest en jordegare finner desamma icke förslå, eller han icke i öfrigt
vill åt sina kreatur egna den vård, som förekommer skada för honom sjelf eller andra,
utan anser bättre stängsel än den nuvarande för ändamålet nödig, torde han böra på
egen bekostnad uppföra sådan, dertill han otvifvelaktigt är på grund af gällande författning
berättigad.
Utskottet hemställer alltså,
att Bjerkanders berörda motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 12 December 1865.
Reservation:
af Anders Medin från Kronobergs län.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 18Gö.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 16.
1
N:o 16.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Dec. 1865, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af Kongl.
Instruktionen för Landshöfding arne samt de vid Länsstyrelserna
anställda tjenstemän, och om förenkladt expeditionssätt inom samma
Styrelse, rn. rn.
Genom särskilda af Herr Tref enberg, Curry, väckta motioner (N:is 104, 105
och 106), dem Höglofliga. Ridderskapet och Adeln remitterat till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, hafva förslag blifvit framställda till mer och mindre genomgripande
förändringar i den vid Landskanslierna vedertagna ordning för föredragning
och expedierande af derstädes förekommande mål, äfvensom till minskning
och förenkling af göromålen å samma Kanslier m. m., hvarom nedan förmäles.
Med afseende å ändamålet med samtliga väckta motioners befordrande till
tryckning och utdelande till Riks-Ståndens ledamöter, torde Utskottet kunna undgå,
att af ifrågavarande mer eller mindre vidlyftiga motioners innehåll här återgifva
annat, än hufvudsakliga innehållet af motionärens särskilda förslag, hvilka äro
följande:
l:o att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla,
dels att § 61 i Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion för Landshöfdingarne i rikets län
samt de vid Länsstyrelserna anställda tjenstemän den 10 November 1855, måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
»Läns-notarien åligger:
att föredraga och expediera alla sådana utsökningsmål, i hvilka gäldenären antingen
uteblifvit med förklaring eller utan allt jäf krafvets rigtighet erkännt, äfvensom
sådana utsökningsmål, uti hvilka, efter hvad derom särskildt finnes stadgadt, Konungens
Befallningshafvande eger att meddela vilkorlig utmätnings-resolution;
att granska inkommande exekutions-diarier och, om felaktighet eller försummelse
hos exsekutorer dervid upptäckas, derom till Landshöfdingen göra anmälan;
att ombesörja all förekommande vidimition;
Bih. till B. St. Prot. 1865 <5i 1866. 8 Sami. 5 Haft.
3
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 16.
att vaka deröfver, att rapporter, uppgifter och andra handlingar, som på bestämda
tider böra till Landskansliet ingå, i rätt tid inkomma, samt annars förhållandet
hos Landshöfdingen anmäla;
att i ärenden af enklare beskaffenhet, enligt de närmare föreskrifter, som
Landshöfdingen eger att meddela, på eget ansvar föra protokollet inför Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande;
att äfven i öfrigt, såvidt de sålunda bestämda åliggandena det medgifva, enligt
de föreskrifter Landshöfdingen eger meddela, biträda Lands-sekreteraren med
de till Landskansliet hörande göromålen;
att vid Lands-sekreterarens laga förfall, och då ej annorlunda förordnas, hans
tjenst förrätta;
dels ock att, för den händelse denna underdåniga hemställan vinner Kongl.
Maj:ts bifall, jemväl öfriga vederbörande §§:r i Landshöfdinge-instruktionen, och till
äfventyrs endast §§ 1, 4, 5, 42, 50 och 58 måtte erhålla en derefter lämpad, förändrad
lydelse.
2:o att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
sådan förändring af § 38, mom. 2, och § 39, mom. 1, af förenämnda instruktion, att
Landshöfdingen måtte förklaras berättigad att under högst två månader bevilja
Lands-sekreteraren och Lands-kamereraren tjenstledighet och att förordna Länsnotarien
eller annan skicklig och kompetent person att deras tjenster under ledigheten
förrätta.
3:o att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, anhålla,
att Kongl. Majit, antingen medelst nådigt tillägg till § 51 i Landshöfdinge-instruktionen
eller genom nådigt Cirkulär i ämnet, måtte förklara Dess Befallningshafvande
oförhindrade att uti alla sådana ärenden, som kunna blifva föremål för korrespondens
emellan Kongl. Majits Befallningshafvande, å ena, och samtliga embetsverk
och myndigheter, å andra sidan, då omständigheterna det medgifva, expediera
sina beslut genom resolution tecknad å handlingarne.
4:o att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj;t täcktes medelst nådigt Cirkulär till vederbörandes efterrättelse förklara,
att vederbörande embetsverks, myndigheters samt embets- och tjenstemäns
genom lag samt särskilda författningar, reglementen och instruktioner medgifna rättighet
att i tjensteärenden äska Konungens Befallningshafvandes medverkan till
vinnande hos annan myndighet eller tjensteman af åtgärd, som på den sednare
beror, är inskränkt till de fall, då antingen samma myndighet eller tjensteman icke,
efter hvad derom särskildt finnes förordnadt, är stationerad på bestämd ort eller
ärendet i och för sig är af beskaffenhet att detsamma anses böra komma till Konungens
Befallningshafvandes kännedom.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 16. 3
Genom förstnämnda förslag, hvilket synes framkalladt endast utaf mängden
af de göromål, som tillhöra Lands-sekreterarne, skulle en väsendtlig rubbning ske
i den grundsats, på hvilken Länsstyrelsens organisation för närvarande hvilar, nemligen
att denna Styrelse, anförtrodd åt en Landshöfding, af honom utöfvas med
biträde af Lands-sekreterare och Lands-kamererare, begge ansvarige hvar för sin
afdelning, nemligen Sekreteraren för de ärenden, som handläggas i Landskansliet,
och Kamereraren för dem, som behandlas å Landskontoret. Till den förre eller
Lands-sekreteraren intager Läns-notarien, enligt nämnda organisation, en alldeles
underordnad ställning. Men enligt motionärens förslag, komme Lands-sekreterarens
funktioner och ansvarighet att delas emellan tvänne, åt hvilka i sjelfva verket
derigenom bereddes en likställighet, som dock skulle råka i alltför stark motsägelse
till det subordinerade förhållande, som med hänseende till andra tjensteåligganden
fortfarande skulle ega rum emellan Lands-sekreteraren och Läns-notarien.
En sådan anordning anser Utskottet icke följdrigtigt kunna genomföras; och då, enligt
motionärens mening, de inkomster af sportler, hvilka tillkomma Landssekreteraren
i och för expedierandet af de Landskansliet tillhörande ärenden, icke skulle
i förhållande till göromålens ofvanantydda fördelning tillfalla Läns-notarien, emedan
efter motionärens uppfattning, icke någon tillökning i besvär för bemälde Notarie
skulle uppkomma; men sådant icke vore med billighet öfversstämmande, enär
en embetsutöfning med egen ansvarighet bör åtföljas af andra lönevilkor, än då
sådan ansvarighet icke eger rum, hemtar Utskottet häraf en ytterligare anledning
att afstyrka bifall till motionärens förslag, sådant det här ofvan blifvit uppstäldt.
Så framt åter genom motionen kunde anses vara visadt, att Lands-sekreterarnes göromål
äro så mångfaldiga och ansträngande, att de icke med iakttagande af tillbörlig
ordning och noggranhet kunna af desse tjenstemän medhinnas, skulle Ut
skottet
visserligen funnit sig uppmanadt att, med föranledande af motionen, föreslå
åtgärder till afhjelpande af en sådan olägenhet; men då ibland de mål och
ärenden, hvilkas öfverflyttande från Lands-sekreteraren på Läns-notarien motionären
föreslagit, en del enligt hans egen utsago, äro af den enkla beskaffenhet, att
konsepten till de erforderliga expeditionerna vanligen uppsättas af Lands-kanslisten
efter formulär, och återstoden likaledes kräfva endast ringa skicklighet utan hufvudsakligen
blott ordentlighet, synes det Utskottet icke för Lands-sekreteraren,
hvars inkomster stå i förhållande till målens antal, böra möta svårighet att, med
bibehållande af en ansvarighet, som anses för det allmänna vara dess mera betryggande,
ju mindre underordnad den embetsbefattning är, hvarest ansvarigheten
är till finnandes, förskaffa sig biträden af tillräcklig pålitlighet i nämnda måls
expedierande, på sätt i många andra grenar af förvaltningen eger rum; och Utskottet
får alltså, på grund af hvad anfördt blifvit, hemställa,
att Herr Treffenbergs i nu omförmälda hänseende framställda för
slag
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
4 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 16.
I fråga deremot om bemyndigande för Landshöfdingarne att för längre tid,
än i förenämnda instruktion är medgifvet, bevilja Lands-sekreterare och Landskamererare
tjenstledighet, anser sig Utskottet, på de af motionären andragna skäl,
och enär, efter hvad inom Utskottet blifvit upplyst, det aldrig skall hafva händt,
att Lands-sekreterares eller Lands-kamererares permissionsansökningar — hvilka
skola åtföljas af vederbörande Landshöfdings utlåtande — blifvit i strid med Landshöfdingen
mening afslagna, böra förorda bifall till Herr Treffenbergs motion i
denna del, eller att
Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla
om den ändring i § 38, morn. 2, och § 39 af Kongl. Instruktionen
för Landshöfdingarne i rikets län samt de vid Länsstyrelserna
anställda tjenstemän den 10 November 1853, att den i dessa
§§ bestämda tid af en månad, under hvilken Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eger bevilja Lands-sekreterare och Lands-kamererare
tjenstledighet samt förordna andra personer att samma tjenster förrätta,
måtte till två månader utsträckas.
Hvad dernäst angår det föreslagna expeditionssättet med beslutens tecknande
å handlingarne, så är redan ett ganska vidsträckt bemyndigande dertill lemnadt
genom § 51 i ofvannämnda instruktion, hvilken innehåller:
»Kongl. Maj:is Befallningshafvandes beslut, som icke äro af beskaffenhet att
böra genom skrifvelser meddelas, utfärdas genom utslag eller resolution i vanlig
ordning och må äfven, då omständigheterna det medgifva, expedieras genom resolution,
tecknad å handlingarne.»
Denna efter Utskottets omdöme lämpliga bestämmelse, som åt vederbörandes
urskiljning öfverlemnar att använda ett efter omständigheterna i olika fall lämpadt
expeditionssätt, synes icke erfordra någon förändring, helst ett medgifvande, lemnadt
åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att i vidsträcktare måtto begagna det
af motionären förordade beqvämare expeditionssättet, icke skulle väsendtligen befrämja
de åsyftade ändamålen med mindre det utsträcktes äfven till andra em
betsmyndigheter;
hvilket dock motionären ej ifrågasatt; och hemställer Utskottet
fördenskull,
att detta förslag ej må till någon åtgärd föranleda.
Beträffande slutligen den föreskrift motionären ansett nödig till förekommande
deraf, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande belastas med uppdrag att fortskaffa
andra embetsmyndigheters och tjenstemäns skrifvelser m. m., då sådana kunna genom
allmänna posten eller annorledes befordras direkte till dem, för hvilka de äro
ämnade, linner Utskottet det betänkligt att, på sätt motionären föreslagit, göra rättigheten
till erhållande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes handräckning härutinnan
i allmänhet beroende allenast af den omständighet, huruvida den myndig
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 16.
5
het, hvars åtgärd äskas, är stationerad på bestämd ort och denna för allom bekant.
Det synes Utskottet alldeles klart, att det ärendes beskaffenhet, som utgör föremål
för skriftvexlingen, icke kan, vid bedömandet af nödvändigheten af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes medverkan i berörda afseende, alldeles lemnäs ur sigte;
och i betraktande deraf att flera andra anledningar otvifvelaktigt kunna gifvas,
som göra det för afsändaren af en skrifvelse behöfligt att ega ett bevis om skrifvelsens
rigtiga framkomst, torde svårligen någon allmän föreskrift i detta ämne
kunna meddelas, utan bör man kunna förvänta, att vederbörande af sig sjelfve
iakttaga att icke i oträngdt mål besvära Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; hemställande
Utskottet på dessa skäl,
att icke heller sistomförmälda motion må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 December 1865.
6
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 17.
\:o 17.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Dec 1865, kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillsättande af en Komité för
utredning af frågan om införandet af en Jury-institution.
I en hos Ridderskapet och Adeln afgifven motion (N:o 141), som till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets åtgärd blifvit öfverlemnad, har Herr Ulfsax,
A. F., hemställt, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t anhålla om tillsättande
af en komité för att dels närmare utreda frågan om införande af jury jemväl för
andra brottmål, än tryckfrihetsmål, dels ock afgifva förslag till de förändringar i
lagstiftningen, hvilka, om jury komme att införas, kunde blifva nödvändiga.
I anledning af denna motion anser Utskottet sig endast böra erinra derom,
att, sedan den s. k. Lag-komitéen vid afgifvandet år 1832 af förslag till ny Rättegångs-Balk,
under yttrande af den åsigt, att införandet af en vidsträcktare juryinrättning
här i landet, än den, som redan vore antagen till bedömande af tryckfrihetsmål,
icke för det dåvarande borde föreslås, men ansett sig likväl böra ge
nom
framläggandet af ett särskildt förslag visa, huru en dylik inrättning möjligen
skulle kunna organiseras, så uttalade deremot Lag-beredningen, år 1848, den mening
att tiden vore inne, att i vårt land införa jury-inrättningen, hvars behöflighet,
enligt Beredningens uppfattning, redan skulle i allmänna tänkesättet gjort sig gällande,
samt upptog till granskning Lag-komitéens förslag till organisation af en
jury och föreslog deri vissa väsendtliga förändringar. Detta nya förslag innefattas
i 8:de Kap. af Lag-beredningens förslag till Rättegångs-Balk. Då det således redan
finnes ett af rättslärde uppgjordt förslag till inrättande af jury, och motionen
endast åsyftar tillsättande af en komité för frågans närmare utredning, finner Utskottet
sig
ej ega giltig anledning tillstyrka bifall till berörda motion.
Stockholm den 16 December 1865.
Allm Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 18.
7
J%/:o f*.
Ank. till Exp.-Utsk. dea 18 Dec. 1865, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att Nämndemän måtte tilldelas viss
andel i expeditionslösen såsom ersättning för inställelse vid Ting.
G. Hedström från Westerbottens län har i en hos Hedervärda Bonde-Ståndet
afgifven, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 77)
anfört, att, då nämndemäns åliggande att tjenstgöra vid Ting vore i hög grad betungande,
och svårighet icke sällan skulle uppstått att vid Tingen åstadkomma
falltalig nämnd, särskild ersättning för inställelse vid Ting borde beredas nämndemän,
och i sådant afseende föreslagit, »att Rikets Ständer måtte, för sin del, besluta,
att för hvarje utslag i tvistemål — men icke för handlingar, som lagfaras eller
intecknas — bör, då derför uti lösen betalas En R:dr 50 öre, till nämnden erläg
gas
50 öre och så vidare i proportion derefter.»
Kongl. Kungörelsen angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar
m. m. den 30 December 1863 innehåller det stadgande, att särskild ersättning
till nämndemän för inställelse vid ordinarie oelj urtima Ting icke utgår
af allmänna medel. Huruvida ändring af berörda stadgande må vara af nöden,
derom anser Utskottet sig nu icke böra ingå i pröfning, helst, enligt hvad Utskottet
inhemtat, fråga vid innevarande riksdag förekommer om förändrad organisation
af Häradsrätterna. Olämpligheten att, på sätt motionären föreslagit, tillerkänna
nämndemän särskild ersättning för inställelse vid Ting derigenom, att andel i lösen,
hvilken utgör ersättning för expeditionshafvandens arbete och besvär, skulle
anvisas åt nämndemännen, utan att godtgörelse för minskad inkomst blifvit expeditionshafvanden
beredd, anser Utskottet emellertid vara uppenbar. Utskottet hemställer
sålunda,
att ifrågavarande motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockhelm den 16 December 1865.
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 19.
IX: o 19.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Dec. 1865, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i föreskrifterna rörande
barnmorskas rättighet att räöf va instrurnental-förlossningskonst.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekomomi-Utskottet
remiterat en af G. Hedström från Westerbottens län väckt motion (N:o 75), deruti,
under uppgift att åt 16 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för barnmorskor
den 28 November 1856 allmänt, åtminstone i motionärens hemort, gåfves
den tolkning, att densamma ansåges innefatta förbud för barnmorska att verkställa
instrumentalförlossning, så framt icke läkare vore närvarande eller, förut hörd,
dertill lemnat tillstånd, blifvet föreslaget, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit anhålla det, med ändring af nyssnämnda lagstadgande, blefve förordnadt,
att i instrumentalförlossningskonsten behörigen examinerad barnmorska finge instrumentalförlossning
verkställa, när sådan erfordrades, utan hinder af legitimerad
läkares frånvaro och utan att behöfva afvakta dennes tillstånd.
Barnmorskereglementets 16 § stadgar: »De barnmorskor, som undergått examen
i den instrumentala förlossningskonsten, ega att densamma utöfva endast vid
de tillfällen, då hjelp af läkare icke i rätt tid kan erhållas, antingen i följd af
afståndet från hans boning eller ock för den hastighet, hvarmed hjelpen fordras».
Då af berörda stadgande icke skäligen lärer kunna hemtas anledning till så beskaffad
tolkning, som den motionären omförmält, hemställer Utskottet, att
motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 December 1865.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1865.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande J\1 20.
1
\:o 20.
/
Auk. till Exp.-Utsk. den 21 Dec. 1865, kl. 1 e. ra. (
Betänkande, i anledning af väckt motion om inskränkning i allmänhet
af tj ens temännens antal, nedsättning af deras löner, indragning
af embetsverk, m. m.
Anders August Anderson från Ostergötlands län har uti motion (N:o 295), som
blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, hemställt, att Rikets
Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla: »att Kongl. Maj:t täcktes
i nåder anbefalla Statistiska Centralbyrån här i riket att, så fort ske kan, upprätta
en tillförlitlig jemförelsetabell emellan embets- och tjenstemännens proportionerliga förhållande
till öfriga samhällsklasser inom Sverige och dem af våra grannländer, hvarifrån
statistiska uppgifter må stå att vinna: att en så beskaffad tabell påen kommande riksdag
framlägges för Rikets Ständer: att Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillse, att alla de
rikets embets- och tjenstemän, hvilka icke genom fullmagter eller konstitutorialer blifvit
tillförsäkrade det dyrtids-tillägg, sorn 1856—1858 årens Ständer beviljade, måtte få nöjas
åt de löner och arfvoden, som före nämnda tid varit de olika tjenstemän!] en anvisade:
att Kongl Maj:t ville förordna, det berörda tillägg måtte fråntagas alla de embeten
och tjenster, hvilka hädanefter komma att tillsättas: samt slutligen, att Kongl. Maj:t
ville låta efter Ständernas hörande indraga icke allenast alla öfverflödiga embetsverk
inom riket, utan ock förminska den stora mängd embets- och tjenstemanna-platser, som
kunna anses mindre nödvändiga.»
Till stöd för detta, vidtomfattande förslag har motionären icke andragit annat, än
att klagomål öfver otillräckliga löner icke afhörts, innan den s. k. dyra tiden 1855 och
1856 inträffade: att man dessförinnan icke haft brist på skicklige sökande till lediga
tjenster: att det ej vöre klokt att ideligen skapa nya tjenster och samtidigt öka lönerna
för tjenstemännen, under det jordbrukets idkare hotas med total undergång: att, efter
motionärens förmenande, intet annat land kunde mäta sig med Sverige i afseende på
procentförhållandet emellan närande och tärande samhällsklasser: och att den rådande
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 6 Haft.
2 Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande Jti 21.
penningebristen svårligen stöde att afhjelpa, så länge statsbudgeten årligen tarfvade en
summa, fullt motsvarande riksbankens hela utelöpande sedelstock.
Då likväl icke någon giltig anledning synes Utskottet kunna af berörda omständigheter
hemtas till en underdånig framställning om en så vidsträckt omskapning af rikets
embetsförvaltning, som motionären antydningsvis påyrkat, helst motionären icke
uppgifvit något enda af de embetsverk, han ansett öfverflödiga, så att Utskottet icke
ens är satt i tillfälle att häråt egna någon pröfning, samt motionären icke heller uppgifvit
inom hvilken gren, vare sig i administrationen eller jurisdiktionen, tjenstemännens
antal skulle vara för stort, det Utskottet ej har sig bekant; och då, på sätt Utskottet
i ett förut afgifvet, af Rikets Ständer godkändt betänkande (N:o 8) angående ifrågasatt
nedsättning i expeditionslösen, yttrat, det icke sedan ofvannämnda s. k. dyra tid
inträdt någon sådan förändring i lefnadsomkostnaderna, som berättigar till den slutsats,
att dessa kostnader skola framgent blifva af stadigvarande lindrigare art, föranlåtes Utskottet
hemställa,
att berörda motion så i ena söm andra afseendet måtte lemnäs
utan uppmärksamhet.
Stockholm den 19 December 1865.
\:o 21.
Ank. till Exp.-Utsk. deli 21 Dec. 1865, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motionär angående föränd,ring i
sättet för kronobrefbär ingens utgörande, m. m.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet hafva, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blifvit öfverlemnade två i detta ämne väckta motioner (Niis 1 och 93), nemligen:
af Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, hvilken, under åberopande deraf,
att alla samhällsklasser å landet skulle hafva lika gagn och fördel af kronobrefbäringen,
föreslagit, att den för jordbruket i allmänhet och särdeles för krono- och skattejorden
betungande kronobrefbärings-skyldigheten må bestridas af hvar och en i mån af den
bevillning, som på landet blifvit honom påförd att till Staten erlägga; och
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JM 21.
3
af Peter Andersson från Blekinge län, med hvilken Nils Svensson och Anders
Eskilsson från samma län sig förenat, och som af anförda skäl hemställt, det Rikets
Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, att Kongl. Majit täcktes,
efter samling af alla nu gällande föreskrifter angående kronobrefbäringen, och efter
ärendets nödiga utredning, till nästa riksdag aflåta nådig Proposition om kronobrefbäringsskvldighetens
skiljande från jordbruket och öfvertagande af Staten.
Det är icke första gången framställning i berörda syfte göres till föremål för
Rikets Ständers uppmärksamhet. Sednast vid sistlidne riksdag kom, till följd af enskilda
motioner, frågan om kronobrefbäringens skiljande från jordbruket under pröfning,
men ledde ej till någon Rikets Ständers åtgärd. Det vigtigaste inkastet emot en dylik
anordning — hvilket ock vid föregående tillfällen, då ärendet förevarit, gjort sig gällande
— hemtas otvifvelaktigt af den omständighet, att ifrågavarande besvär, som dock icke
saknar en motsvarande förmån, nemligen befrielse i viss mån från skjutsningsskyldighet,
och endast intager ett jemförelsevis mindre vigtigt rum ibland de ovissa onera, som
hvila å jordbruksnäringen, icke kan utan en allmän reglering af dessa sednare lyftas
ifrån jorden. Utskottet är ock fortfarande af denna mening, men anser sig derjemte, i
anledning af den i en af de nu väckta motionerna gjorda antydan om den ökade tyngden
af ifrågavarande besvär, böra uttala den åsigt, att denna tunga icke kan hafva i
sednare tider erhållit större tillvext, än andra dermed jemförliga onera stigit i värde.
Utvidgade kommunikationsanstalter och vidtagna förbättringar i postväsendet böra tvärtom
hafva orsakat lindring i krono brefbäringsskyldigheten; och der detta besvär i följd af
inträffande omständigheter tarfvar en jemnare fördelning, har Kongl. Majits Befallningshafvande
åliggande att föranstalta om nödig reglering. Genom Kongl. Majits nådiga
Cirkulär till Dess Befallningshafvande den 30 November 1849, har blifvit stadgadt, bland
annat, »att bref i tjensteärenden emellan auktoriteter och tjenstemän eller betjente, som
äro till kronobrefbäringens begagnande berättigade, skola, så vidt utan olägenhet ske
kan, med de ordinarie posterna afsändas, och kronobrefbäringen inskränkas till hvad
som erfordras för brefvens fortskaffande, der posterna icke kunna dertill användas», samt
att den extra brefbäringen icke må begagnas vid andra tillfällen, än då särskilda omständigheter
oundgängligen påkalla brefs äfsändande utan att tiden för ordinarie brefbäring
eller postgång kan inväntas.
Utskottet anser sig icke nu böra ingå i bedömande deraf, i hvad mån lindring i
meranämnda skattebörda kunde beredas jordbruket derigenom, att kronobrefbäringen och
dermed jemförliga prestationer verkställdes på Statens bekostnad, och om icke deltagandet
i denna kostnad blefve kännbarare än dä besväret får in natura utgöras.
Härjemte får Utskottet anmärka, att fullständiga lagsamlingar numera finnas att
tillgå, hvaruti de få författningarne i detta ämne blifvit intagna.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att berörda motioner icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 22.
I sammanhang ined nämnda förslag har Utskottet förehaft en af Johannes
Andersson från Elfsborgs län väckt motion (N:o 132), deruti han hemställt, att då
ordföranderne i kommunalstyrelserna fått å sig öfverflyttad en del af de göromål, som
förr ålegat presterskapet, bemälde ordförande jemväl borde tillerkännas samma förmåner
med afseende å fribrefsrätt till Konungens Befallningshafvande, som presterskapet eger
jemlikt Kongl. Brefvet den 16 Juni 1813 och Kongl. Cirkuläret den 27 September 1834,
och att således sist åberopade författning måtte i förenämnda syftning ändras.
Men som en ökad börda härigenom skulle uppkomma för deni, som äro skyldiga
till att utgöra kronobrefbäring, samt det synes Utskottet lämpligast, att, der postkommunikation
icke finnes, kommunerna sjelfva bereda sig utväg till befordrande af skrifvelse!-  rörande deras angelägenheter, tillstyrker Utskottet,
att Johannes Anderssons berörda förslag må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 19 December 1865.
Reservationer:
af Anders Medin från Kronobergs, Anders Jonsson från Wermlands, Anders
Pehrsson från Malmöhus och Olof Nilsson från Westerbottens län.
X:o 22.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Dec. 1865, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående förändrade föreskrifter
i afseende å laxfisket i deri s. k. Pukaviksfjorden i
Blekinge län.
Uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 54) har Andreas Eskilsson från Blekinge län,
med hvilken Peter Andersson från samma län sig förenat, gjort framställning derom, att
Rikets Ständer matte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, att Kongl. Maj:t
täcktes i nåder »förklara, att hittills gällande förbud för idkande af laxfiske i den så
Allm. Besvoch Ekotu-Utskottets Betänkande M 22.
5
kallade Pukaviksfjorden från utloppet af Mörrums ström till linien emellan Listershufvud
och Sternö udde icke ina utgöra hinder för utöfvandet af den strandegare och innehafvare
af skattlagda fisken, enligt Kongl. Fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852, tillkommande
tiskes-rättighet.»
Omförmälda förbud innefattas, såvidt af de utaf motionären hos Utskottet företedda
handlingar kan inhemtas, uti en af Konungens Befallningshafvande i Blekinge län
den 10 April 1820 utfärdad kungörelse, hvaruti, under åberopande och upplifvande af
en kungörelse den 3 Maj 1745 med flera sedermera gifna beslut, stadgas särskildt ansvar,
bland annat, för en hvar, »som, utan skattlagd rättighet, ifrån den 5 Mars till och
med den 5 Oktober hvarje år i Mörrums ström vid Elleholm samt i skärgården och
fjorden inom linien emellan Sternö udde och Listershufvud utsätter och begagnar hvad
slags redskap det vara må, hvarigenom lax fångas kan, samt Kongl. Maj:ts och Kronans
fiskerättigheter i någon måtto förnärmas.»
Af förenämnda handlingar torde vidare böra anmärkas, att åtskilliga hemmansoch
fiskes-innehafvare vid stranden af Pukaviksfjorden vid ortens domstol anhängiggjort
rättegång emot så väl Kongl. Majit och Kronan som enskilde fiskesegare i Mörrums
ström, med nästan enahanda påståenden, som med motionen åsyftas att få på annan
väg bifallna, och hvaröfver Listers Häradsrätt genom dom» den 4 December 1861 sig
utlåtit: att emedan ostridigt vore, att, så långt tillbaka någon minnas kan, det till förmån
för Kronans samt enskilde parternas skattlagda laxfisken i Mörrums ström varit
förbjudet att fiska lax i Pukaviksfjorden inom gränsen emellan Listershufvud och Sternö
udde, samt berörda förbud icke ensamt tillkommit genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i länet kungörelse den 3 Maj 1745, utan fastheldre, på sätt ordalagen i nämnda
kungörelse ådagalägga, det ifrågasatta vattenområdet redan dessförinnan varit sedan urminnestid
fridlyst, pröfvade Häradsrätten rättvist ogilla kärandernes påstående om rättighet
för dem att, på grund af strandeganderätt, idka laxfiske inom Pukaviksfjorden;
varande denna dom, enligt hvad motionären uppgifvit, af Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge fastställd, men talan hos Kongl. Maj:t fullföljd; oell har Utskottet tillika
inhemtat, att saken ännu är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
Hvad motionären anfört till stöd för den, efter hans förmenande, obehöriga tolkning,
som gifvits åt de utfärdade påbuden, samt den kraft och verkan desamma mot
enskilde strandegare hittills skulle medfört i strid emot föreskriften i 9 § af förenämnda
Kongl. Fiskeri-stadga, som innehåller, att dylik inskränkning i fiskerättighet ej må göras
större, än tillgodonjutandet, af den särskilda rättigheten oundgängligen krafvel-, utgör
alltså föremål för en anhängig rättstvist.
Skulle vid afgörandet af ifrågavarande tvist, Kongl. Majt i nador upphäfva det
slut, hvari underdomstolarne stadnat, så är motionen alldeles öfverflödig. Under förutsättning
åter, att Kongl. Majt pröfvar rättvist öfverklagade domen fastställa, så kunde
visserligen, derest frågan endast rörde Kongl. Majit» och Kronans rått, i betraktande
tagas, huruvida ej från Rikets Ständers sida skäl vore för handen att medverka till undanrödjande
af de förbud mot fiskande af lax inom den ifrågavarande linien i Pukaviks
-
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande Jht 23.
fjorden, sora från äldre tider skall förefunnits till förmån för kronofisket i Mörrums
ström, ehuru till förfång för strandegarne vid samma fjord; men som tvistefrågan jemväl
rörer enskildes rätt, deri Rikets Ständer icke i allmänhet böra sig inblanda, så får Utskottet
på denna grund, och alltså utan att nu vilja ingå i något slags bedömande om
öfverklagade påbudens större eller mindre behöflighet för laxafvelns skyddande och laxfiskets
deraf beroende bestånd, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion för närvarande icke må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 December 1865.
X:o 23.
Alik. till Exp.-Utsk. don 2l Dec. 1865. kl. 1 o. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående skyldighet för
sparbankerna i riket att å derstädes insatta medel för närvarande
gifva minst fern och en half procent ränta, m. m.
Uti en hos Höglolliga Ridderskapet och Adeln väckt motion, som, jemte deröf
ver
inom Ståndet afgifvet yttrande, blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad, har Herr Liljenstolpe, A. F., anfört, hurusom, efter det räntan numera
blifvit frigifven, och i följd deraf räntefoten uppgått så högt, att den äfven för dem,
som endast förfogade öfver en ringa sparpenning, medförde frestelse att med denna drifva
procenteri, önskvärdt vore, om något medel kunde gifvas att förmå sparbankerna till
att å de i dem insatta medel gifva högsta möjliga ränta, så att denna för närvarande
icke borde få understiga fem och en half procent, åtminstone der reservfond redan fun
nes
samlad; hvarjemte motionären hemställt, att åtgärder måtte vidtagas att införa tioåriga
premier i likhet med hvad som skulle ega rum i den uti Köpenhamn befintliga,
våra sparbanker liknande anstalt, kallad »Bikuben». Med den utsträckning öfver hela
riket sparbanksväsendet numera erhållit, vore, enligt motionärens åsigt, nämnda banker
att anse såsom »qvasi-otfentliga» inrättningar; hvadan deras verksamhet och bestämmelserna
för densamma borde af Rikets Ständer uppmärksammas och bedömas; och ehuru
Allm.- Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 24.
motionären ville erkänna, att något direkt föreläggande uti ifrågavarande hänseende svårligen
kunde af Rikets Ständer meddelas, har han dock uttalat den förmodan, att Utskottet
skulle kunna »utfinna formen för ändamålets vinnande»
Under den tid af omkring fyratio år sparbanker funnits i riket, har någon klagan
emot deras verksamhet icke försports, utan har densamma tvärtom visat sig särdeles
välgörande. Vid sådant förhållande och då räntefotens höjd är beroende af penningetillgången,
hvilken nästan lika hastigt kan ökas som minskas, och det följaktligen omöjligt
kan bestämmas, huru lång tid motionärens »för närvarande» kan komma att räcka,
samt sparbankernas verksamhet, vid den korta uppsägningstid de i allmänhet förbehållit
sig, egentligen är att anse såsom upp- och afskrifningsrörelse, hvadan den nu redan
varande räntan icke torde vara för låg, anser Utskottet det icke vara rättvist eller nyttigt,
att Staten vidtager några åtgärder i den af motionären föreslagna syftning, hvadan
Utskottet hemställer,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 December 1865.
N:o 24.
Ank. till
Betänkande, i anledning af väckt motion om den ändring i Kongl.
Coopvcerdi-reglementet den 30 Mars 1748 och Kongl. Kungörelsen
den 27 Augusti 1828, att Svensk sjöman skall till
den kommun, der lian är mantalsskrifven, erlägga dem nu
till sjömanshusen utgående afgift.
Enligt VI Artikeln i Kongl. Coopvaerdi-reglementet den 30 Mars 1748 och Kongl'
Kungörelsen den 27 Augusti 1828 åligger det besättningen å hvarje Svenskt fartyg, som
hemkommer från utrikes ort och slutat sin resa, att, af sin förtjenta hyra eller månadspenning,
till det sjömanshus, hvarunder fartyget hörer, erlägga: skepparen fyra öre,
styrmannen tre öre och en hvar af den öfriga besättningen två öre för hvarje plåt, räknad
till sex daler, allt kopparmynt.
8
Ålim. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande j\i 24.
Nu har uti en till Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnad samt till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 297) Ola Jönsson från Malmöhus
län hemställt, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om den ändring i nämnda Kongl. Reglemente och Kungörelse, »att Svensk sjöman skall
erlägga omförmälda afgift till den kommun, der han är mantalsskrifven». Såsom skäl
för en sådan ändring har motionären anfört, att den säkerligen skulle medföra en förmån
för sjömannen, enär de från sjömanshusen utgående bidrag i allmänhet vore otillräckliga
till de behöfvandes bergning och, i anseende till områdets vidsträckthet, icke kunde
rättvist, i mån af behofvet, mellan dem fördelas, hvarjemte antagligt vore, att, ehuru det
numera ålåge hvarje kommun att draga försorg om sina fattige, kommunerna likväl
ogerna lemnade bidrag åt dem, som borde hafva understöd från annat håll.
Genom Kongl. Förordningen om mantals- och skattskrifningarnes förrättande den
20 Juli 1861 är stadgadt, att fartygs-befälhafvare och besättning, som icke i egenskap
af fastighetsegare eller af särskild anledning tillhöra annat distrikt, skola mantalsskrifvas
å den ort, dit fartyget hörer.
Men sorn sjömän ofta ombyta tjenst och i följd häraf äfven mantalsskrifningsort,
inträffar lätt, att en sjöman vid den tid, han kan råka i behof af understöd, icke tillhör
den kommun, till hvilken han, enligt motionärens förslag, skulle erlagt ifrågavarande afgift.
Denna sednare kommun skulle derigenom komma i åtnjutande af en fördel, som ej
stöde i förhållande till dess blifvande ansvarighet för underhåll åt den, som afgiften erlagt;
hvilket icke vore med rättvisa öfverensstämmande.
Deremot synes det Utskottet vara rättvist, att den försörjningsskyldiga kommunen
må med säkerhet kunna påräkna något bidrag från vederbörande sjömanshus; och
finner Utskottet sig fördenskull böra hemställa,
att ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 19 December 1865.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1865.
Allm. Besvär g- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 25.
1
IV: o SS.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Dec. 1865, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande för Statens tjenstemän
af skyldigheten att ställa horgen för den upphörd, de omhänderhafva.
Ifrågavarande motion är af Herr Siljeström inlemnad till Vällofliga BorgareStåndet
och bär N:o 154. Motionären har deri sökt utveckla, hurusom föreskrifterna
om skyldighet för tjensteman att för hela eller en del af den uppbörd, som
med tjensten vore förenad, hvilka föreskrifter till större delen torde hafva tillkommit,
utan att Rikets Ständer haft tillfälle att om deras behöflighet eller lämplighet
tillkännagifva sin mening, kunde anses vara ej allenast orättvisa och vådliga, utan
ock Staten föga värdiga och för dess säkerhet mindre betryggande. Staten vore
väl berättigad att af den, som i dess tjenst sökte anställning, såsom vilkor för
kompetens dertill fordra ett visst mått af kunskaper, ådagalagdt genom undergångna
examina, och såsom vilkor för befordran vitsord om förvärfvad vana och öfning
i handläggandet af allmänna angelägenheter och om ådagalagd ordning och nit;
men då i allt fall Statens säkerhet i förevarande hänseende hvilade ytterst på tjenstemannens
personliga redbarhet och rättskänsla, samt borgenssystemet, rationelt
tillämpadt, rätteligen fordrade, att tjenstemannen ställde säkerhet för all med tjernsten
förenad uppbörd och ej, såsom nu sker, blott för en del deraf, kunde ifrågavarande
föreskrifter hvarken ur principiel eller praktisk synpunkt försvaras; varande
med stöd häraf, och på i öfrigt anförda skäl, af motionären föreslaget, att Rikets
Ständer måtte antingen för sin del förklara, att borgen för allmän uppbörd
icke vidare må ifrågakomma eller tjensteman med egen uppbördsmanna-ansvarighet
affordras, eller ock till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Majit ville från vederbörande förvaltande verk infordra och för näst
sammanträdande riksdag framlägga fullständiga uppgifter angående de föreskrifter,
Bill. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami 7 Häft. 1
2 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 25.
som i afseende på tjenstemans åliggande att ställa säkerhet för omhänderhafvande
uppbörd må vara utfärdade och gällande; hvarefter Rikets Ständer eller nationens
ombud komme i tillfälle att taga i öfvervägande, i hvad mån dessa föreskrifter
böra bibehållas eller ändras eller ock alldeles afskaffas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som i anledning af remiss har att
afgifva yttrande öfver denna motion, föranlåtes uttala den förmodan, att upphäfvandet
af föreskrifterna för uppbördsmännen af ali skyldighet att ställa säkerhet
för omhänderhafvande medel icke skulle gillas af allmänna tänkesättet, som af gammalt
vänjt sig vid att betrakta dessa föreskrifter såsom betryggande mot underslef
och försnillning. Till följd af rådande föreställningssätt i detta hänseende och af
gammal sed torde icke heller, på sätt motionären förmenar, nämnda skyldighet i
allmänhet betraktas såsom förödmjukande, och, så vidt Utskottet kunnat erfara, har
det icke visat sig för dem, som sökt uppbördsmanna-befattningar och verkligen
förtjenat att dertill befordras, möta svårighet att anskaffa sådan borgen, som i hvarje
särskildt fall äskas och som alltid medför vittnesbörd om rådande förtroende till den
sökandes redbarhet, hvilket i sin ordning bidrager att befästa allmänhetens förtroende
till tjenstemannen.
Ehuru Utskottet således ej anser sig ega skäl att tillstyrka fullständig befrielse
för uppbördsmännen från att prestera säkerhet för omhänderhafvande medel, har
Utskottet likväl funnit sig böra föreslå en utväg till fullgörande af ifrågavarande
skyldighet, hvarigenom, på samma gång ändamålet vunnes, den, som egde tillgång
till annan underpant, kunde undvika det i sådana fall ofta lifligare kända obehaget
att anlita andra personer om en löftesförbindelse. I äldre tider, då föreskrifterna
i förevarande hänseende uppkommo, voro icke s. k. statspapper i vårt land tillgängliga
i allmänna rörelsen och följaktligen ej heller lätta att realisera. Men sedan
numera förhållandet är omvändt, och en deposition af dylika värdepapper
skulle tillfullo motsvara hvad som med en borgensförbindelses aflemnande åsyftas,
synes det böra kunna medgifvas en uppbördsman att få välja hvilketdera sättet för
presterande af ifrågavarande säkerhet han sjelf föredrager. Det är deremot klart,
att icke alla slag af värdepapper kunna vara härtill användbara i anseende till de
olägenheter, besvär och omgångar, spm skulle uppstå vid vissa tillfällen, då t. ex.
ränta borde lyftas och å handlingen <jvitteras, inteckning förnyas o. s. v.; och då
det ej bör möta svårighet att medelst afyttrande af ett papper af sist antydda slag
förskaffa sig ett sådant, som för ändamålet är tjenligt, har Utskottet i detta sednare
hänseende trott sig böra föreslå, att endast sådana obligationer, utfärdade af
Staten eller allmänna verk och inrättningar, få såsom surrogat för borgen godkännas,
hvilka icke för det embetsverk, hos hvilket de skola förvaras, medföra annat
besvär, än räntekupongernas utlemnande till egaren, då anmälan derom göres.
Utskottet får tillägga, att de i förevarande ämne nu gällande föreskrifter med
lätthet återfinnas i Författningssamlingarne; hvadan icke giltig anledning torde
förefinnas att hos Kongl. Majit anhålla om infordrande i sådant hänseende af upp
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 26.
3
gifter från vederbörande embetsverk; och hemställer Utskottet, på grund af hvad
nu anfördt blifvit,
att Herr Siljeströms omförmälda motion ej måtte i vidsträcktare
mån bifallas, än att Rikets Ständer besluta i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes utfärda en författning,
hvarigenom det stadgas, att i alla de fall, der enligt lag
en Statens tjensteman åligger att för omliänderhafvande medel ställa
borgen, det må vara honom obetaget att i stället hos det embetsverk,
hvarest borgensförbindelsen skall prof vas, nedsätta en eller flera af
sådana Statens eller allmänna verks eller inrättningars obligationer,
i värde motsvarande det belopp, hvarför i hvarje särskildt fall den
föreskrifna borgen borde vara ingången, hvilka icke vid ifrågakommande
ränteliqvider påkalla annan åtgärd från nämnda embetsverlcs
sida, än utlemnande till vederbörande af s. k. kuponger;
dels ock meddelas de vidare föreskrifter i ämnet, Kongl. Majit kan
finna erforderliga.
Stockhelm den 21 Décember 1865.
J\T:o 2G.
\
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Dec. 1865, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärder till åstadkommande af en
pensions förening för tjenstemän och betjente vid Statens jernvägar.
En motion i detta ämne är inlemnad till Hedervärda Bonde-Ståndet af C. G.
Sköldberg från Orebro län, hvilken uttalat den mening, att Staten icke borde
vidkännas utgifter för ifrågavarande tjenstemäns pensionering, enär kostnaderna för
jernvägarna vore nog stora ändå, utan lämpligare vore, att dessa tjenstemän genom
afsättande årligen af en liten sparpenning, hvartill deras lönevilkor syntes
lemna tillfälle, beredde sig utväg att pensionera dem, som uppnått en viss ålder;
4 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Ar:o 21.
och som härmed borde i tid göras början, har motionären föreslagit Rikets Ständer
att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes
»vidtaga de åtgärder, som erfordras för bildande af en pensionsförening för tjenstemän
och betjente, anställda vid våra jernvägar»; öfver hvilket förslag Hedervärda
Ståndet infordrat Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets yttrande.
De exempel, som hittills lemnats af pensionsföreningar, inrättade för särskilda
embetsmannakorpser, anses numera icke uppmuntra till efterföljd; utan har, tvärtemot
den åsigt motionären omfattar, den mening alltmera börjat göra sig gällande,
att Staten bör sörja för sina tjenstemäns uppehälle äfven efter den tid, då till
följd af ålderdom deras förmåga att till det allmännas båtnad uppfylla sina tjensteåligganden,
kan i allmänhet anses upphöra; och det var i öfverensstämmelse med
en sådan grundsats, som Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 5 Oktober 1860 anhöllo, att Kongl. Majit täcktes vidtaga åtgärder till förberedande
af en sådan reglering af pensionsväsendet för arméen, att hela pensioneringen
måtte kunna af Staten öfvertagas, hvilket ämne ock vid innevarande riksdag,
till följd af nådig Proposition från Kongl. Majit, är under Rikets Ständers pröfning.
Af berörda anledning anser sig Utskottet
O O
icke kunna understödja Sköldbergs omförmälda förslag.
Stockholm den 21 December 1865.
27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Dec. 1865, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inrättande af en representation
för häradet.
Vid nästlidne riksdag gjorde Friherre Cederström, Ii., hos Ridderskapet och
Adeln hemställning derom att, enär kommunal-lagens stadganden först blefve
fullständiga genom införande deri af tj enliga föreskrifter om inrättandet af en representation
för häradet, till utvecklande af dess kommunala betydelse och till
befrämjande
Allm. Besvärs,- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 27. 5
främjande af dess speciela förkofran, Rikets Ständer måtte, derest det icke än
gs
lämpligt, att Rikets Ständer sjelfve afgåfve underdånigt förslag i ämnet,
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om Dess nådiga Proposition i
nnet till nästderefter sammanträdande Ständer.
I anledning häraf yttrade Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottet, till hvars
mdläggning motionen öfverlemnades, att Utskottet icke betviflade, att en repremtation
för häradet kunde blifva för denna kommun af väsendtlig nytta, men att
tskottet likväl ansåg, att, innan någon erfarenhet rörande resultaterna af de nygen
tillkomna kommunal-institutionerna erhållits, några vidare åtgärder i denna
ren af lagstiftningen icke borde vidtagas.
Vid innevarande riksdag har Friherre Cederström, i en hos Ridderskapet och
i deln väckt motion (N:o 54) anfört, att då två års ytterligare erfarenhet nu vore
unnen och den fortskridande utvecklingen af våra kommunala institutioners lif
»ch verksamhet syntes göra mera kännbart behofvet deraf, att den hittils felande
änken i den lefvande kedjan af dessa institutioner bragtes till stånd, motionären
rott sig böra förnya ofvanberörda framställning.
Utskottet har jemväl nu fått sig uppdraget att meddela utlåtande i ämnet.
Den erfarenhet, som vunnits sedan ärendet sist var under Rikets Ständers
pröfning, och på hvilken motionären beropat sig, har, så vidt Utskottet erfarit,
icke bekräftat behofvet af en särskild representation för den territorialfördelning,
som benämnes härad och som har sin förnämsta betydelse i domstols-organisationen,
men i öfrigt icke, såsom en för sig afskiljd samfällighet, numera eger andra
mera vigtiga föremål för gemensamt intresse, än vissa vägars, broars och färjors
underhåll, den högst sällan ifrågakommande skyldigheten att bygga tingshus samt
utöfvandet af delaktigheten i häradsallmänning, der sådan finnes— angelägenheter,
som icke synas kunna gifva tillräckliga ämnen åt en periodiskt fungerande delegation,
än mindre med nödvändighet påkalla en sådan. För en motsatt uppfattning
har icke heller motionären angifvit något bevis; och Utskottet anser sig i
alla händelser icke kunna tillstyrka Rikets Ständer att med någon hemställan i
ifrågavarande ämne gå den representation i förväg, som enligt nu antagna Riksdags-ordning
snart sammanträder och har till valgrund kommunal-institutionerna,
samt således lämpligast kan bedöma, i hvad mån kommunalförfattningarne, på
sätt motionären förmenat, behöfva fullständigas, och huruvida den, enligt motionärens
tanke, hittills felande länken i kedjan af våra kommunala institutioner behöfver
bringas till stånd; hemställande Utskottet på dessa skäl,
att motionen för närvarande icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 December 1865.
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami, 7 Idåf t.
2
6 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 27.
Reservation:
af Friherre Cederström, B.: «Om än den omständighet, att ifrågavarande försl
icke inom Höglofliga Ekonomi-Utskottet vunnit understöd, kan synas i sin m;
utvisa, att behofvet af en representation för häradet icke befinnes vara allmä
nare insedt och erkändt, och ehuru jag finner, det Utskottets antydan om den n;
riksförsamlingens större befogenhet att, derest ett sådant behof framdeles gör s
gällande, med ärendets utveckling taga befattning, torde hafva skäl för sig, ans
jag likväl Utskottets uttryck, att motionären ej för en mot Utskottets åsigt i hu
vudsaken motsatt uppfattning framlagt «något bevis», erfordra några ord till svar. -  Jag anser nemligen de, genom ohejintliglieten af en lagstadgad representation, ut
blifna, för häradet gemensamma, nyttiga företag, som, under inverkan af ett v alon
nadt målsmanskap, kunnat för häradet åvägabringas, och dem jag åsyftat på dett
sätt kalla till lif, utgöra en indirekt, men dock kraftig, bevisning för gagnet t
den ifrågasatta institutionen, hvars förverkligande jag, alltså, då den närvarand
tiden ej bedömts dertill lämplig, vill med förtröstan öfverlemna åt en, måhänd
snar, framtids bepröfvande och omsorg.»
Stockholm, tbyckt hos Sam. Rumstedt, 1865.
Allm. Besvärs- oell Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 28.
1
N:o SS.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Jan. 1866, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmelser rörande ersätt
ning
åt provincialläkare för sjukbesök.
Per Ostman från Wester-Norrlands län har uti en till Hedervärda BondeStåndet
inlemnad motion (N:o 300) sökt ådagalägga behofvet af ett tillägg till Instruktionen
för provincialläkare den 13 Juni 1822, hvarigenom det blefve lagligen
faststäldt och icke af läkarens godtycke beroende, huru mycket han egde bekomma
i vedergällning för sitt biträde, då hans personliga inställelse hos en sjuk påkallades.
Motionären har i sådant afseende föreslagit följande bestämmelser:
«Kallas läkare att biträda vid barnförlossning, erhåller han dagtraktamente
efter livad derom stadgadt är och särskildt för förrättningen 10 R:dr.
Kallas läkare, som af distriktet njuter fri bostad, till sjuke, som af fattigvården
njuta försörjning, erhåller han för receptet 1 R:dr.
I båda dessa fall eger läkaren icke att fordra traktamente för mer än en dag,
då resan från och till hans hemvist på en dag hinner verkställas. Fortskaffa® han
genom den hjelpsökandes försorg fram och åter, ege då icke annan skjutsersättning
rum.
Saknar den hjelpsökande tillgång, utgår ersättningen af kommunen.»
Och har motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte, för sin del,' besluta
ett dylikt tillägg till instruktionen för provincialläkare.
Utskottet, som föranlåtes erinra att icke Rikets Ständer utan Kongl. Maj:t
egef beslutande rätt i detta ämne, kan icke heller, beträffande sjelfva saken, understödja
motionens syfte.
Motionären har utgått från den förutsättning, att en läkare icke är af lag
förhindrad att begagna sig af den nödställdes hjelplösa belägenhet till att utkräfva
en oskälig vedergällning för det bistånd, som äskas, och detta på förhand såsom
vilkor för efterkommande af den hjelpsökandes begäran, hvilket någon gång
skulle haft till följd, att den sökande afskräckts från att begagna den alltför dyrBih.
till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 8 Haft. 1
2
Allm. Besvärs- och Elconomi-Utskottets Betänkande N:o 28.
köpta hjelpen, till dess det varit för sent, eller sedan lif i brist af vård blifvit
spildt.
En så upprörande skildring af en tjenstutöfning, som framför andra bör hafva
menniskokärlekens bud till ögonmärke, måste vara hemtad från något ytterst sällsynt
undantagsfall, hvilket det ej står i lagstiftningens magt att förekomma.
Motionären har sjelf anfört innehållet af 6 § uti förenämnda instruktion,
så lydande:
»När en sjuk anlitar provincialläkare om biträde, bör han detsamma så skyndsamt,
som ske kan, lemna och efter yttersta förmåga, enligt ed och samvete, bemöda
sig att den sjuke till helsan återställa. Tillitas han på samma gång af flera
sjuka af olika stånd och vilkor, rika eller fattiga, bör han utan anseende till personen
först med nödig hjelp biträda den, som mest deraf är i behof.«
Och af 23 § i samma instruktion, som, jemförd med Kongl. Brefvet den 23
Juli 1856, stadgar hvad läkaren såsom ersättning tillkommer för hvad han i embetsärenden
företager på Landshöfdingens ordres eller Pastors anmodan, må anmärkas,
att, jemte godtgörelse för rese- och traktamentskostnad enligt gällande
resereglemente, bestås läkaren för besigtning af en lefvande person och attesten
deröfver 1 R:dr, samt för en död kropps öppnande och besigtning jemte attesten
6 R:dr 32 sk. allt Banko. Den s. k. Medicinal-taxan af den 6 Augusti" 1777, som
väl anses föråldrad, och hvars tillämpning fördenskull kommit ur bruk, är dock
icke i vederbörlig ordning upphäfd och stadgar särskilda obetydliga belopp såsom
vedergällning för olika arter af läkarebiträde samt innehåller till sist, att läkaren
bör godtgöras, då han anmodas att ^uppvakta årligen eller under hel cour,» efter
öfverenskommelse samt betjena fattiga för intet.
Vid jemförelse af dessa stadganden, hvilka icke lemna rum för prejeri, torde
det befinnas, att de af motionären föreslagna bestämmelser skulle, tvärtemot hvad
han åsyftar, leda till fördyrande af läkarevård i d,e få fall, som motionen omfattar,
och för hvilka icke forde böra reglementeras särskildt eller utan iakttagande af
öfverensstämmelse med öfriga hithörande stadganden.
På grund häraf och då Utskottet anser det vara af en glädjande erfarenhet
bekräftadt, att rikets provincialläkare med nit och oegennytta sköta sitt kall; samt
sedvänjan i vårt land att de förmögnare, i synnerhet bruks- och godsegare, under
namn af ackord lemna läkaren särskildt arfvode för den vård, som för dem och
deras talrika underhafvande påkallas — hvilken sed leder dertill, att kostnaden
för sjukvård blir för de obemedlade ringa eller ingen — icke torde böra rubbas
genom lagstiftningens mellankomst på ett sätt, som med ali säkerhet skulle utjemna
detta förhållande till de obemedlades nackdel, anser Utskottet sig böra hemställa,
att Ostmans berörda motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 Januari 1866.
Allm. Besvära- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 29.
3
\:o 29,
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Jan. 1866, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta förslag om förändrade anordningar i trafiken
å Statens jernvägar, ändring i derför gällande taxa, in. m.
Uti en till Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnad motion (Nio 354) liar Anders
Medin från Kronobergs län hemställt, att Rikets Ständer måtte »ingå till Kongl.
Majit med underdånig skrifvelse,
l:o det Kongl. Majit efter inhemtande af Jernvägs-styrelsens utlåtande täcktes
i nåder befalla, att en tredje klass vagn, eller flera, om så erfordras, finge åtfölja
snälltåget mot en afgift =• 40 öre per person, för mil räknadt;
2:o att snälltåget gjorde ett kort uppehåll vid hvarje station endast så att passagerare
kunde hinna gå utaf samt gå på tåget; då posten kunde aflemnas på
formligt sätt;
3;o att nedsättning för vissa trafieerade varor måtte ega ruin på godstågen,
t. ex. spanmål, kreatur, alla sorters trävaror, tackjern m. fl. tyngre varor» (hvilken
nedsättning motionären ansåg tills vidare böra blifva «15 procent af nu varande»);
4:o om ej vore skäL att .persontrafik åtskiljdes från godstrafik?»
Det i första punkten framställda förslag har motionären motiverat dermed
att snälltågen under nuvarande förhållande ovilkorligen ginge med stor förlust i
anseende till det fåtal passagerare, som medföljde, och att postverket ej gerna
kunde nästan ensamt bekosta .alla de för ett sådant tåg oundvikliga utgifter. Men
Utskottet har iuhemtat, att, enligt Jernvägs-trafikstyrelsens underdåniga berättelse
till Kongl. Majit om trafiken år 1864, snälltågen, hvilka nämnda år tillryggalagt
33,198 A mil, derför inbringat 668,000 Ridr, och att, enär samtliga utgifter för trafiken
under samma ås uppgått till 16 Ridr 94 öre per tågmil, snälltågen alltså
icke medfört förlust, utan ett öfverskott af omkring 100,000 Ridr. Deremot är det
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 29.
uppenbart, att motionärens förslag att vid snälltågen äfven medtaga tredje klassens
vagnar skulle leda till förlust, enär antagas måste, att en mängd af dém, som nu
måste begagna andra klassens vagnar, skulle i stället anlita tredje klassens, och
åtskilliga af dem, som nu befordras i första klassens, under berörda förhållande
nöja sig med andra klassens. Men äfven af andra och vigtigare skäl måste Utskottet
afstyrka bifall såväl till denna del af motionen som till förslaget, att snälltågen
skulle vid hvarje station göra uppehåll, hvilka begge förslag i sjelfva verket
ledde till upphäfvande af skilnaden mellan snälltåg och ordinarie tåg. Den hastighet,
hvarmed dessa tåg nu äro ämnade att färdas, skulle icke i någon nöjaktig
mån kunna vidhållas, derest tågen nödgades vid hvarje station göra uppehåll, enär
fartens afsaktande innan ankomsten till en station och det långs anim are iarånarsät
o
o o
tandet vid affärden derifrån skulle medföra en väsendtlig tillökning i tiden för sjelfva
uppehållet och således betydligt försena dessa tåg. Att något verkligt behof
af sådant uppehåll och af tillfälle att färdas på snälltågen i tredje klassens vagnar
icke förefinnes, kan inhemtas af följande förhållande. Af förenämnda underdåniga
embetsberättelse erfar man, att passagerare, som begagna första klassens vagnar,
färdats, med snälltåg, i medeltal en sträcka af något öfver 22 mil och andra klassens
passagerare i medeltal nära 16 mil, men att tredje klassens passagerare resa
i medeltal endast 4 mil. Då det nu för hvarje dag gifves tillfälle att färdas med
blandade tåg; då tidsvinsten för en resa på 4 mil, tillryggalaggda med snälltåg i
stället för blandadt tåg, måste blifva högst obetydlig; och då det icke kan för sistnämnda
klass af passagerare möta svårighet att lämpa sin resa efter tiden för de
blandade tågens turer; så synes det Utskottet icke vara skäl att för deras beqvämlighet
öfvergifva en anordning, hvars vigtiga fördelar icke torde behöfva här framhållas.
Att åter de, som af sådana fördelar sig begagna, få betala någon tillökning
i den för blandade tåg gällande afgift, är desto rättvisare, som den större
hastigheten icke kan iqipnås utan ökade omkostnader, såväl i anseende till större
slitning af jernvägarne och den rörliga materielen, som af andra anledningar.
Hvad åter angår den af motionären förordade nedsättning i taxan å afgifterna
för vissa varor, anser Utskottet sig icke nu böra beträffande hvarje särskild
uppgifven artikel ingå i pröfning af behöfliglxeten utaf en sådan nedsättning. Utskottet
har nemligen inhemtat, att tillräckligt antal godsvagnar ännu saknas för
befordrande af allt det gods, som tillföres jernvägstrafiken, så att ofta inträffar,
att med godsets afsändande måste dröjas. Då således varuafsändäre finna med sin
fördel förenligt att, med nu gällande taxa, förse jernvägarna med så mycket gods
dessa förmå befordra, synes det icke vara skäl att nedsätta afgifterna och sålunda
minska den inkomst, hvarmed kan i någon mån lindras det bidrag till inrättande
och underhållande af dessa dyrbara kommunikationsanstalter, som måste tillsläppas
äfven af de landsorters innevånare, hvilka onekligen icke ännu af dessa anstalter
kunna draga någon direkt fördel. Utskottet vill dock tillägga, dels att, efter hvad
för
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 29.
5
för Utskottet blifvit upplyst, Jernvägsstyrelsen skall vara betänkt på att i gällande
taxa föreslå nedsättning, så snart behöflig tillökning i den för besörjande af godstrafiken
nödiga materiel erhållits, dels äfven att, hvad särskildt angår de af motionären
uppräknade varuslag, dessa visat sig kunna bära nu fastställda afgifter i
följande förhållanden, nemligen: kreatur 42 a 46 mil (såsom från Nässjö, Säfsjö och
Stockaryd till hufvudstaden) plank 21 ä 23 mil (från Laxå och Wretstorp till Göteborg)
tackjern 23 ä 37 mil (från Nora till Göteborg, Mullsjö, Alfvesta) spanmål
under vanliga förhållanden 15 ä 18 mil och på allrasista tiden ända från Stockholm
till Helsingborg, o. s. v.
Sista punkten af förevarande motion innefattar icke något bestämdt förslag
utan allenast en fråga; och Utskottet anser sig i anledning deraf endast böra omförmäla,
att försök lära blifvit å södra stambanan gjorda att skilja passagerare-och
godstrafiken från hvarandra, men mött klagomål, så att man ansett sig böra öfvergifva
samma försök, vid hvilka den erfarenhet vunnits, att persontrafiken ej är så
stark i vårt land, att den skulle erfordra mer än ett bantåg dagligen, och att det
för allmänheten ledt till större beqvämlighet att passagerare få medfölja äfven
godstågen.
Med stöd af hvad sålunda anfördt blifvit, finner Utskottet sig föranlåtet
hemställa,
att ifrågavarande motion hvarken i ett eller annat afseende må till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 Januari 1866.
Rättelse i
\’:o &3.
I Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 25, Esta sidan,
9:de raden
står: skyldighet för tjensteman att för hela eller en del af den uppbörd
läs: skyldighet för tjensteman att ställa borgen för licia etc.
Bih. till R, St. Brot. 1865 h 1866. 8 Sami 8 Höft.
i
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30.
1
\:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. deu 12 Jan. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående beräkning af boupp
teckningsmäns arfvode för uppteckning af fäst egendom.
I en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 97), sorn blifvit till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, har Åke Andersson från Malmöhus
län anfört, hurusom endast för städerna vore i lag stadgadt det arfvode, bouppteckningsman
egde att för uppteckning af boet efter död person tillgodonjuta, men att erfarenheten
visat, det jemväl för sterbhus å landet, hvarest i saknad af annan författning i berörda
hänseende, den för städerna, med undantag af Stockholm och Göteborg, gällande
Kongl. Förordningen den 10 December 1756 genom praxis vunnit tillämpning, lagbestämmelse
om visst arfvode åt bouppteckningsman erfordrades, äfvensom att det arfvode,
nyssnämnda Kongl. Förordning bestämde, vore, åtminstone hvad anginge fastigheter,
obilligt. På grund häraf har motionären föreslagit, att »Rikets Ständer måtte för sin
del fastställa bouppteckningsmäns arfvode för fast egendom såväl för stad som land, då
värdet icke öfverstiger 2,000 Riksdaler, till i procent, och derutöfver till j procent.
Allmänna lagen stadgar, att, om afliden persons bo lyder under stadsdomstol, eller
egendomen är fastighet i stad, skola, när ej annorlunda är särskildt föreskrifvet, Borgmästare
och Råd nämna bouppteckningsman, men att, om boet lyder under annan domstol
eller egendomen är fastighet å landet, sterbhusdelegare ega kalla gode män, som
uppteckningen förrätta, dock att i presthus arfvingar må kalla och bruka dertill, den de
sjelfva vilja. Frihet att välja bouppteckningsman tillkommer äfven, enligt särskilda författningar,
adeliga sterbhus samt arfvingar efter de till Amiralitetsstaterne hörande
ofrälse män m. fl.
I afseende å det arfvode, som för omförmälda uppdrag tillkommer städernas Magistrater,
är i Kongl. Förordningen den 10 December 1756 stadgadt, att i alla städer,
utom Stockholm och Göteborg, i inventeringsarfvode må uppbäras en procent af all i
boet befintlig fast och lös egendom. För Stockholm åter är, enligt äldre författningar,
Bih. lill R. St. Prot. 1865 & 1866'. 8 Sami. 9 Höft. 1
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30.
den regel gällande, att arfvodet utgör en half procent af summa inventarii; hvilken beräkning
ock lärer följas i Göteborg.
Om upphörande af berörda boupptecknings-procent väcktes vid sisthållna riksdag
fråga i sammanhang med motioner derom, att friheten i val af bouppteckningsman skulle
blifva allmän. Med föranledande af dessa motioner, hvilka vid nämnda riksdag behandlades
af Lag-Utskottet, afläto Rikets Ständer till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse,
deruti, med tillkännagifvande, att Rikets Ständer ansågo den Borgmästare och Råd tillkommande
rätt att, när ej annorlunda vore stadgadt, nämna gode män att förrätta bouppteckning
samt derför uppbära visst arfvode, borde upphöra, Rikets Ständer anhöllo,
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till beredande af ersättning åt vederbörande
städers Magistrater för den sportelinkomst, de genom en sådan anordning kunde förlora,
äfvensom att Kongl. Majit täcktes till Rikets näst sammanträdande Ständer framställa
nådig Proposition om den förändring i allmän lag, som för omförmälda ändamål blefve
nödig.
Vid samma riksdag väcktes särskild motion om bestämmande af visst arfvode åt
bouppteckningsman för uppteckning af fast egendom å landet. Lag-Utskottet afstyrkte
bifall till detta förslag af skäl, att, då sterbhusdelegare egde till uppteckning af boet
kalia dem, för hvilka de hade förtroende, det följaktligen stöde sterbhusdelegarne öppet
att på förhand öfverenskomma med förrättningsmännen om lämpligt arfvode för bouppteckningsbesväret;
och att, om sådant af sterbhusdelegare försummades, eller det af en
eller annan anledning icke alltid lät sig göra, återstode i allt fall för dem den af lagen
i 18 Kap. 5 § Handels-Balken anvisade utväg att, i brist af åsämjande om arfvodesbeloppet,
låta domaren bestämma detsamma; hvarjemte Utskottet erinrade, att det i allmänhet
borde anses olämpligt för Staten att meddela föreskrifter i fråga om den enskildes angelägenheter,
hvilka han mestadels bäst sjelf vore i tillfälle att ordna. Detta LTtskottets
utlåtande godkändes af Rikets Ständer.
Af förevarande motions innehåll finner Utskottet icke anledning att frångå den
af Rikets Ständer, på sätt förmäldt är, uttryckta mening, att sterbhusdelegare böra
hafva frihet att med bouppteckningsman, som de sjelfva ega välja, öfverenskomma om
bouppteckningsarfvodet, utan hemställer,
att motionen matte af Rikets Ständer lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 11 Januari 1866.
Allm. Besv- och Ekon.-Utslcottets Betänkande M 31.
3
X:o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Jan. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om lag emot godtyckligt
ombyte af tillnamn.
I en till Vällofiiga Borgare-Ståndet inlemnad motion (N:o 176) liar Herr Henschen
hemställt, huruvida icke lagstiftningen borde söka stäfja oskicket att antaga annat tillnamn,
samt föreslagit, att »den, som vill i officiela handlingar hafva annat namn än
det han, i följd af dels slägtskapsförhållanden, dels ock föräldrars eller andra anhörigas
vilja, erhållit i barndomen, bör söka tillstånd dertill i stad hos Magistrat och å landet
hos Konungens Befallningshafvande, som eger pröfva uppgifna skäl dertill, och, om till
stånd
meddelas, föreskrifva, att sökanden skall låta den medgifna namnförändringen hos
vederbörande presterskap samt mantals- och skattskrifvare inom en månad efter tillståndets
meddelande antecknas, vid påföljd att ali verkan af detsamma eljest skall
förfalla».
Ett lagstadgande af det innehåll motionären föreslagit, synes Utskottet icke leda
till det dermed afsedda ändamål. Det torde svårligen låta sig göra för de myndigheter,
hvilka det skulle tillkomma att pröfva skäl, som för begäran om tillstånd att
ombyta namn borde andragas, att fastställa några bestämda grunder, af hvilka bevil
jande
eller afslående af en slik begäran skulle betingas, och, såvida icke myndigheterna
dervid skulle förfara godtyckligt, kunde de svårligen undgå att alltid lemna bifall till
ansökningar i nämnda afseende. Häraf vore icke att förvänta minskning i antalet af
blifvande namuombyten. Om, såsom motionären yttrar, vid arfskiften eller då eljest
rättigheter äro af slägtledningar beroende, de största svårigheter att utleta sanningen
förorsakas af namnombyten, torde berörda svårigheter icke minskas till följd af den omständighet,
att namnförändringarne funnes antecknade hos offentlig myndighet, med mindre
att tillika alltid vore att tillgå tillförlitlig underrättelse om personens vistelseort.
Utskottet föreställer sig ock, att bland svårigheter, som vanligen möta vid undersökningar
om slägtledningar, ombyten af namn icke äro af särdeles stor betydelse; ty endast
på likhet eller olikhet i namn lärer, i fråga om slägtskap mellan vissa personer,
icke ens presumtion för eller emot en sådan kunna byggas.
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 31.
Hvad särskildt beträffar sådana personer, som begått brott och i afsigt att undandraga
sig ansvar för iteration deraf eller af annan brottslig anledning ombyta namn,
skulle icke heller hvad motionären föreslagit minska möjligheten för dem att, medelst antagande
af annat namn, vilseleda domstolarne. I dessas protokoll måste en sådan person
upptagas med det namn, han vid domstolen uppgifvit, så länge ännu icke är utrönt,
att han nämnt sig vid annat namn, än det förut begagnade. Noggrannare upplysning
i berörda afseende, än nu står att vinna genom prestbetyg, torde icke af ifrågasatta
lagstadgande kunna påräknas, helst ifrågavarande personer säkerligen i allmänhet skulle
underlåta att till en namnförändring söka tillstånd.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 11 Januari 1866.
Reservation:
af Kyrkoherden Ekelundh: »Undertecknad, som i likhet med Utskottets öfriga ledamöter
medgifver svårigheten att vinna det af motionären åsyftade ändamål på i
motionen föreslagna sätt, har dock funnit saken vara af större vigt än Utskottet i
allmänhet synts medgifva. En stor lättfärdighet att antaga eller ombyta s. k. tillnamn
röjer sig mångenstädes bland allmänheten, särdeles i städerna, och orsakar betydliga
svårigheter för presterskapet att vid reqvisitioner af betyg, som af en eller annan
anledning erfordras, igenfinna personer, som uppgifvas ega tillnamn, hvilka aldrig i de
förhörslängder, hvarutur betygen skola meddelas, funnits intagna. Då med det nya
tillnamnets antagande vanligen fadersnamnet bortkastas eller alldeles utelenmas, blir
svårigheten att i förhörslängderna igenfinna sådana personer, ofta flera år efter deras
afflyttning från orten, så mycket större. — Jag yrkar derföre, för min del, att åtminstone
så mycket afseende vid motionen må fästas, att i följd af densamma åtgärder
vidtagas, hvarigenom presterskapet varder förständigadt, att vid meddelande af betyg
eller utdrag ur ministerial-böckerna alltid, der det med tillförlitlighet kändt är, jemte
det antagna tillnamnet utsätta den attesterade personens fadersnamn.»
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 32.
5
\:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Jan. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vacht motion om bestämmande af vissa
vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma brandstod.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad en inom
Hedervärda Bonde-Ståndet af Pehr Andersson från Blekinge län, med hvilken Peter Andersson
från samma län sig förenat, väckt motion (N:o 240), hvaruti motionären, under
förmälan, att vingleriet i affärsväg å flera orter inom riket skulle föranledt ett missbruk,
som borde af lagstiftningen motverkas, bestående deri, att egare af intecknad fastighet
å landet, när eldskada öfvergått brandförsäkrad åbyggnad, öfverlåta brandstodsbeloppet
till annan person än inteckningshafvare, hvilket naturligtvis lände de sednare till förfång.
För att kunna begagna ett hemman erfordrades i allmänhet både bonings- och
ladugårdshus, och såsom vilkor för belåningsrätt i hypotheksförening vore stadgadt, att
den pantsatta egendomen skulle vara försedd med erforderliga åbyggnader, försäkrade i
någon allmän brandstodsinrättning. Också plägade vid fråga om inteckning i fastighet
å landet långifvare oftast vid bedömandet af erbjuden säkerhet taga i beräkning åbyggnadens
beskaffenhet; och det vore följaktligen nödigt, till betryggande af inteckningshafvares
rätt, att en föreskrift blefve meddelad, i öfverensstämmelse med hvad reglementet
för städernas brandstodsbolag innehöll; varande alltså motionärens förslag, det
stadgas måtte: »att vid inträffad eldskada å brandförsäkradt hus, uppfördt å för gäld
intecknad jord å landet, försäkringsbeloppet icke må af vederbörande inländskt bolag
eller dess styrelse utbetalas, innan inteckningshafvare hörd blifvit och varit i tillfälle att
sin rätt bevaka, samt att detta stadgande bör i alla reglementen för brandförsäkring
af byggnader å hemman å landet inflyta».
Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida med den frihet i lofliga aftal,
som vår lag erkänner, kunde instämma att, på sätt motionären föreslagit, regelbinda
vilkoren för aftalet emellan försäkringsgifvare och försäkringstagare, och om icke alltså
det måste anses icke tillkomma Rikets Ständer att föreskrifva ett i nämnda kontrahenters
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter så djupt ingripande vilkor, som det omför
-
6
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande M 33.
mälda. Men äfven om sådant må anses utgöra föremål för Rikets Ständers beslutanderätt,
torde motionärens förslag befinnas lika olämpligt som obilligt: olämpligt, emedan
försäkringstagare säkerligen skulle antingen uppsöka, i stället för de offentliga anstalterna,
enskilda försäkringsgifvare, med hvilka de kunde fritt aftala utan kontroll af
tredje man, eller ock blifva mera likgiltiga att låta brandförsäkra sin egendom och vidmagthålla
försäkringen medelst premiernas ordentliga inbetalande: obilligt åter, emedan
det icke är inteckningshafvare utan egaren af en fastighet, som betalar brandstodspremien,
och på hvilken det ankommer att återuppföra ett nedbrunnet hus, hvilket till
äfventyrs till och med skulle för honom omöjliggöras, derest tillfälle lemnades en främmande
att uppehålla hans rätt till utbekommande af den honom tillkommande brandskadeersättning,
hvars ändamål just är det antydda. Giltigheten af dessa skäl, då fråga
är om fastighet å landet, torde icke förringas af den omständighet, att ett eller annat
bolag för försäkring af stadsfastigheter —■ hvilkas förnämsta värde, i motsats till hvad
med jordbruksfastighet är förhållandet, ligger i de å tomten uppförda byggnader — må
hafva ansett sig böra i sitt reglemente intaga en bestämmelse i det syfte motionen angifvet-;
Och hemställer Utskottet, på grund af det redan anförda,
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 11 Januari 1866.
\:(» 33.
Alik. till Exp.-Utsk. den 12 Jan. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående kontroll å utöfvandet
af rättigheten att försälja maltdrycker.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (Nio 340) har Anders
Persson från Christianstads län, under förmälan, att den allom medgifna rättigheten att
å landet hålla öl och bier till salu medfört många missbruk, och att å vissa orter s. k.
ölstugor funnos i stor mängd, der lönkrögeri ofta idkades och den yngre befolkningen
om söndagsaftnarna samlades under förevändning att dricka öl, ehuru de sedermera tillbringade
natten med spel och dryckenskap, föreslagit, att Rikets Ständer ville för sin
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsleottets Betänkande JYi 33.
7
del besluta »att den, som å landet vill hålla öl och bier till försäljning, må, innan sådan
»försäljning börjas, derom göra anmälan hos vederbörande kommunalnämnd, som har
»att pröfva, huruvida den sökande bör kunna en sådan försäljning anförtros.»
Denna motion har blifvit öfverlemnad till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
som jemväl erhållit del, genom protokolls-utdrag, af den om stor meningsskiljaktighet
vittnande diskussion, motionen inom Hedervärda Bonde-Ståndet framkallat.
Vid nästlidna riksdag förehades inom detta Utskott en i samma ämne väckt
motion; och inhemtas af det då afgifna betänkandet, att ehuru Utskottet, enär Rikets
Ständer vid föregående riksdag godkänt dåvarande Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskotts
uttalade åsigt, att det icke kunde anses vara någon förmenadt, att efter den
anmälan hos vederbörande, som upprätthållandet af nödig ordning må kunna kräfva, å
landet utöfva tillverkning och försäljning af maltdrycker, ansett sig icke böra tillstyrka
bifall till motionen, hade Utskottet likväl med anledning deraf, att Rikets Ständers
Justitie-ombudsman uti sin embetsberättelse för år 1862 omförmält, hurusom missbruk
och oordningar i en betänklig utsträckning uppkommit i följd af den obegränsade tillåtelsen
till ifrågavarande försäljnings utöfning, och, då det torde innebära en billig fordran,
att en kommun, hvars trefnad stördes derigenom att en dylik rättighet som den
ifrågavarande utöfvades på ett sätt, som uppenbarligen icke vore med lagstiftningens
åsigt öfverensstämmande, men likväl för åklagaremagten ofta oåtkomligt, erhölle tillåtelse
att göra sig qvitt en sådan källa till oordningar, eftersom det icke vore näringsfrihetens
grundsats, som derigenom förnärmades, utan endast sjelfsvåldets anspråk, som tillbakavisades,
ansett allmänna ordningen kräfva, att till stäfjande af missbruket, hvilket icke
kunde undanrödjas genom de medel, som stöde den fåtaliga polispersonalen å landet
till buds, verksammare åtgärder medgåfvos, samt af sådan orsak hemställt, att »Rikets
Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
utfärda en förordning derom, att, i händelse vid ölstugor eller dylika ställen oordningar
och utsväfningar antingen i följd af försäljningen eller af ställets belägenhet uppkommo,
Magistrat eller Kommunalnämnd måtte, der så nödigt aktades, ega att vid
lämpligt vite, hvars maximibelopp Kongl. Maj:t täcktes i förordningen bestämma, försäljningen
förbjuda, samt att missnöje öfver sådant beslut, hvilket dock genast borde
få träda i gällande kraft, kunde anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som,
innan beslut meddelades, skulle inhemta vederbörande stadsfullmägtiges, allmän Rådstugas
eller kommunalstämmas yttrande.»
Ehuru detta förslag icke vann Rikets Ständers bifall, finner Utskottet likväl, på
nyssomförmälda skäl och enär de af Rikets Ständers Justitie-ombudsman uti ofvan
åberopade embetsberättelse omförmälda missbruk och oordningar ingalunda aftagit, utan,
efter hvad Utskottet har sig bekant, snarare ökats, samt Utskottet tillika inhemtat, att
en del af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen ansett rättighet att hålla ölstuga
böra af dem meddelas, men att andre åter hysa den uppfattning, att en dylik rättighet
vore, jemlikt Kongl. Förordningen om näringsfriheten den 18 Juni 1864, en hvar öppen
lemnad, giltig anledning förefinnas att, med gillande af motionens syftning, hemställa,
8 Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 34.
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla, att Kongl. Maf.t täcktes utfärda en förordning, hvarigenom
nödig kontroll å försäljning och utskänkning af maltdrycker
kunde ernås.
Stockholm den 11 Januari 1866.
Reservation anmäld af Herr Isberg.
\:« .'54.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Jan. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående sättet för verk
ställande
af en kommuns beslut i fråga om hundskatt.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet åligger att, i anledning af remiss
från Vallofliga Borgare-Ståndet, meddela utlåtande öfver en af Herr Henschen hos bemälda
Riks-Stånd väckt motion (N:o 175), hvars föremål motionären angifvit vara att
få närmare bestämda föreskrifter dels i afseende å kontrollen derå att skatt erlägges
för hundar, äfven sådana, som tillhöra andra kommuners medlemmar än dem, der en
hund tillfälligtvis anträffas, dels i fråga derom huruvida en kommun eger utan att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes stadfästelse derå erfordras fatta beslut i afseende å behandlingen
af de hundar, för hvilka skatt ej visas vara erlagd, dels ock för att få afgjordt,
när och under hvilka omständigheter man må döda hundkreatur, när dess egare antingen
ej är känd eller icke vill eller kan erlägga skatt derför; varande till den ändan af motionären
föreslaget, »att kommunernas beslut i berörda afseende alltid böra underställas
Konungens Befallningshafvandes ^pröfning och att, om de af Konungens Befallningshafvande
godkännas, besluten få i afseende å de hundar, som egas af andra kommuners innevånare,
tillämpas, äfven om ordningsföreskrifterna (för verkställighet af besluten) innehålla,
att hund, för hvilken skatt icke inom viss tid erlägges, får dödas.»
Kongl. Kungörelsen angående skatt för hundar den 12 Juli 1861, hvilken lemnar
kommunerna frihet att icke allenast besluta, huruvida för hundar, eller särskilda slag af
dem, skatt må utgöras, utan äfven bestämma beloppet af den skatt, som, dock icke utöfver
ett visst maximum, en hvar, hvilken eger eller innehar hund, skall för hvarje sådant
-
Allm.. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 34.
9
ant djur erlägga, medgifver tillika kommunerna att, med iakttagande af författningens
öreskrifter, träffa de öfverenskommelser och vidtaga de åtgärder, som kunna vidare erordras
för att på ändamålsenligt sätt bringa författningen till verkställighet. Det ligger
sakens natur, att nämnda åtgärder och deras ändamålsenlighet måste blifva olika, allt
sfter beskaffenheten af de särskilda besluten i afseende å ifrågavarande beskattning, om
ivars billighet meningarne åtminstone äro delade; så att t. ex. icke samma verkställigletsåtgärder
blifva lämpliga inom en kommun, der skatt erlägges för alla slag af hundar,
?om i en kommun, der man beslutat beskatta allenast ett slag af dem, eller der man
Tån beskattning undantagit t. ex. vallhundar och gårdvarar. Att låta döda en hund,
som råkat förlöpa sig inpå området af en kommun, der hundskatt eger rum, men tillhör
en kommun, der sådan skatt icke erlägges, lärer dock i alla händelser icke böra räknas
till de åtgärder, som kunna »erfordras för att på ändamålsenligt sätt bringa» författningen
till verkställighet; och påföljden för underlåtenhet att betala skatt för hund är i
sjelfva författningen föreskrifven, nemligen att innehafvaren skall böta och derjemte erlägga
dubbel skatt; hvadan någon fastställelse å beslut, som sträcka sig härutöfver, icke
kan ifrågakomma.
Af kommunalförfattningarne måste, enligt Utskottets tanke, ljusligen framgå, att
Konungens Befallningshafvandes godkännande af kommunernas med föranledande af ofvan
anförda Kongl. Kungörelse fattade beslut icke erfordras i annan händelse, än att besluten
afse påläggande af skatt att uttaxeras för längre tid än fem år. Utskottet inser alltså
icke att, såsom motionären förmenat, de svårigheter, hvilka må vara förknippade med
verkställighet af kommuners beslut om hundskatt, kunna vara af den beskaffenhet, att
nödigt är det lagstiftningen i förevarande fall vidare reglementerar; utan hemställer
Utskottet,
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 11 Januari 1866.
Bih. till R. St. Brot. 1863 & 1866. 8 Sami. .9 Iluft.
2
STOCKHOLM, tryokt hos A. Holmberg & Comp., 18G6.
Allm. Besvärs- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 35.
N:o 35.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 16 Jan. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt förslag om öfv erflyttning på de
enskilda bankerna af landtränteriernas kassaförvaltning.
Herr Bennich, A. Gustafsson, har uti en hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln
väckt motion (N:o 373), som Ståndet remitterat till detta Utskott, sökt utveckla fördelarne
af en anordning i berörda syfte, icke allenast till förekommande deraf, att vid den
tid, då bidragen till statsbehofvens fyllande inflyta, och en betydlig del af landets
rörelsekapital drages ur den allmänna rörelsen, större summor blifva qvarliggande i
de allmänna kassorna, derifrån de endast småningom hinna att åter sprida sig dit,
hvarest de för affärs- och näringslifvet äro behöfliga, utan äfven på det dessa medel
ej måtte längre tid förblifva ofruktbara utan användas så, att de bära åtminstone någon
ränta; hvarjemte motionären anser, att, såsom en följd af nämnda anordning,
landträntmästaretjensterna kunde indragas och derigenom en besparing beredas Statsverket.
Motionären bar således föreslagit, att Rikets Ständer måtte “besluta en underdånig
hemställan, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta och till Rikets näst sammanträdande
Ständer öfverlemna förslag till indragning af samtliga landtränterierna,
med öfverflyttande af deras kassaförvaltning på bankerna, och att emellertid ledigblifvande
landträntmästaretjenster måtte endast efter förordnanden tills vidare bestridas.”
Utskottet har icke kunnat förbise det menliga och störande inflytande på penningeställningen,
som indragning på en gång i statskassan af den allmänna uppbörden
eller andra betydliga skattebelopp medför. Oaktadt förbättringar i detta hänseende
vidtagits i sednare tider genom föreskrifter, syftande att förekomma alltför stora
summors hopande i kassorna samt påskynda deras spridande tillbaka i allmänna rörelsen,
kan det icke hindras att ju större belopp för någon tid antingen blifva skrinlagda
i afvaktan på användande eller ock endast på en längre omväg komma tillbaka
Bih. till K. St. Prot. 1865 <$• 1866. 8 Sami. 10 Haft. 1
2
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 35.
i rörelsen. Uti vårt på rörelsekapital fattiga land, hvars vidsträckthet i förhållande
till befolkningens täthet jemväl försvårar användandet af de utvägar till undvarande
af kontanta penningar, som nutiden uppsökt i ett utbildadt bankväsende, blifva de
antydda olägenheterna allt mera känbara, och i jemförelse med dem är i sjelfva verket
den ränteförlust, som uppkommer derigenom, att penningarne ligga qvar någon
tid i de offentliga kassorna, af endast ringa betydelse.
Detta ämne har ock förut varit föremål för Rikets Ständers uppmärksamhet i
sammanhang med fråga om förändring af Stats-kontorets organisation och af arbetsordningarne
för öfriga i Stockholm befintliga förvaltande embetsverk, som äro försedda
med egna kassor; och Rikets Ständer uttalade i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 16 Maj 1863 sin åsigt beträffande olägenheterna deraf, att Statsverket för sina
utgifter nödgades hålla kontant kassa i hvarje ränteri och en mängd särskilda förvaltande
verk. Af en för utredande af detta ämne tillsatt komité har underdånigt betänkande
nyligen blifvit afgifvet, och af en samma betänkande vidfogad bilaga har Utskottet
inhemtat, att i de särskilda landtränterierna funnos vid 1862 års slut följande
kontanta behållningar, nemligen:
I Upsala
R:dr
26,342: 12.
„ Stockholm
77,024: 46.
„ Nyköping
68,997: 14.
„ Linköping
94,510: 21.
„ Wisby
20,702: 34.
„ Calmar
94,151: 78.
„ Carlskrona
91,926: 67.
.. Jönköping
65,211: 80.
Wexiö
31,112: 31.
„ Christianstad
88,722: 86.
„ Malmö
178,586: 86.
,, Halmstad
31,134: 24.
55,749: 47.
„ Göteborg
„ Wenersborg
48,671: 51.
„ Mariestad
52,617: 10.
., Orebro
85,151: 37.
., Carlstad
51,978: 13.
„ Westerås
40,574: 45.
,. Falun
81,412: 87.
„ Gefle
14,066: 68.
„ Hernösand
17,670: 35.
„ Ostersund
7,723: 40.
„ Umeå
26,529: 69.
„ Luleå
163,479: 93.
Allm. Besvärs- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 35.
3
Dessa belopp, tillsammanlagda utgörande omkring l'/a million R:dr, äro redan i
och lör sig icke obetydliga med afseende å möjligheten att i allmänna rörelsen undvara
dem; men dervid måste bemärkas, att den 31 December icke är en af de tidpunkter,
då kassabehållningen hos ifrågavarande ränterier är som störst, utan att deremot
vid andra , tillfällen, såsom när kronoutskylderna vårtiden nyss influtit, eller då
bränvinsskatten för en termin inlevererats, ojemförligt större summor otvifvelaktigt
kunna befinnas sammandragna i ränterierna, och det samtidigt, så att förlägenhet i
allmänna rörelsen uti en del af landet icke kan afhjelpas genom bistånd från en annan
del. Från ränterierna åter behöfva medlen en ganska lång tid för att spridas.
Huruvida detta sednare lämpligast kunde förmedelst de enskilda bankerna åstadkommas
sålunda, att statsmedlen insattes uti dem i stället för ränterierna, hvaraf ock
skulle följa, att liqvider för Kronans räkning måste af samma banker besörjas, är åter
en fråga, som, Utskottet veterligen, icke tillförene varit föremål för Rikets Ständers
pröfning. Den förtjenar onekligen den sorgfälligaste granskning, med hänsyn förnämligast
till angelägenheten för Staten att ega säkerhet, det ifrågavarande medel blifva
just på sina rätta tider för sina afsedda ändamål disponibla. Den vidt omfattande
pröfning, detta ämne påkallar, är Utskottet naturligtvis ej i tillfälle att deråt egna,
utan torde den böra öfverlemnas åt sakkunnige personer; men Utskottet kan för sin
del ej neka giltighet åt hvad motionären yttrat beträffande de enskilda bankernas vederhäftighet
och den ansvarighet derför, Staten på visst sätt bör vidkännas, då det är
Staten sjelf, som åt dessa banker gifver lagar för deras verksamhet och utöfvar kontroll
å dessas efterlefnad, likasom det måste erkännas, att, för den oförmodade händelse,
att det numera öfver hela landet utbredda nätet af enskilda banker drabbades
af en allmännare olycka, som vållade deras obestånd, den direkta förlust Statsverket
såsom fordringsegare hos dem kunde göra af flera eller färre innestående ränterikassor,
vore obetydlig i jemförelse med den, som hela landet vid en dylik tilldragelse
skulle lida, och som utan tvifvel skulle framtvinga Statens mellankomst till hela folkets
och allmänna rörelsens hjelp.
Då Utskottet sålunda finner sig, på nu upptagna och i öfrigt uti sjelfva motionen
anförda skäl böra understödja motionärens förslag i hvad som måste antagas utgöra
dess hufvudsyfte, anser Utskottet deremot indragning af landträntmästaretjensterna
åtminstone icke för närvarande böra ifrågakomma. Det torde icke kunna tagas
för afgjordt, att genom den anordning, som, efter ärendets behöriga utredning, må blifva
föreslagen, nämnda tjenster blifva helt och hållet öfverflödiga, enär dels synes oundvikligt,
att ett sådant förvaltande verk som en läns-styrelse alltid måste ega en mindre
kassa, bestående åtmintone af s. k. expensmedel, dels vården om och utlevererandet
af stämpladt papper utgör ett räntmästarens åliggande, som, i anseende till den
redan stora mängden af öfriga tjenstemäns inom läns-styrelserna göromål icke lärer
kunna på någon annan afdelning af styrelsen öfverflyttas utan tillökning af tjenstemännens
antal, dels ock den kontroll å ut- och ingående anordningar m. m., hvilken
4
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 35.
hittills ansetts nödig och varit landträntmästaren uppdragen, icke skulle kunna öfverlemnas
åt de enskilda bankerna, hvilkas egenskap af enskilda inrättningar, utan förblandning
med Statens embetsförvaltniug, enligt Utskottets tanke, bör blifva orubbad.
På grund af hvad nu anfördt är, hemställer Utskottet vördsamligen, att Rikets
Ständer måtte i så måtto bifalla Herr Bennichs motion, att Rikets Ständer
i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit täcktes
taga i öfvervägande, orri icke de Statens medel, sorn för närvarande ingå
till och förvaras i lancltrånterierna, kunde genom insättning i bankerna
göras fruktbärande och för allmänna rörelsen tillgängliga samt. i händelse
en sådan anordning skidle befinnas lämplig, i nåder låta utarbeta samt
till Riksdagen öfverlemna förslag till de bestämmelser, — såväl i fråga om
förändrad organisation af läns-styrelsernas kassaförvaltning, som i andra
hänseenden, — hvilka för ändamålet pröfvas nödiga.
Stockholm den 4 Januari 1866.
Reservationer:
af Grefve Posse, Knut;
af Grefve von Rosen, F. G., som, i anledning af ärendets beskaffenhet, hemställer,
huruvida förevarande motion, den der innefattar förslag af enahanda art, som vid
1856—1858 årens riksdag utgjort föremål för framställning från Stats-Utskottet, nu
bort ensamt af Ekonomi-Utskottet pröfvas;
af Biskop Beckman: På samma gång jag erkänner anledning förefinnas till en
hemställan, att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande huruvida, med bibehållande
af nöjaktig säkerhet en större eller mindre del af de i landtränterierna inflytande
och der någon tid liggande penningar kunde göras räntebärande, anser jag mindre
lämpligt att hänvisa till ”Bankerna” och deras lånerörelse för detta ändamåls vinnande,
enär jag anser, att detta ärende skall vinna en nöjaktigare utredning och lösning,
om nyssnämnda inskränkning icke göres i fråga om den åtgärd, som hos Kongl. Maj:t
i underdånighet begäres;
af Professor Ribbing: De skäl, som företrädesvis blifvit anförda för Herr Bennichs
motion, äro: att genom insättning på upp- och afskrifningsräkning i enskilda
hanker af till landtränterierna inflytande medel en högst betydlig räntevinst för Staten
skulle uppstå såvidt, annars skrinlagda, stora summor genast skulle göras fruktbärande;
att genom indragning af landträntmästaretjensterna en betydlig besparing
skulle tillskyndas Statsverket; samt att penningesummorna omedelbart åter skulle utgå
i allmänna rörelsen, till högst betydlig lättnad för denna.
Hvad det första af dessa skäl angår, synes man göra sig öfverdrifna föreställningar
om beloppet af de ”skrinlagda” summorna. Detta belopp kan icke bedömas
efter
Allm. Besvärs- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o 35. 5
efter hvad som vid slutet af ett år i det ena eller andra ränteriet må hafva varit inneliggande
och torde i allmänhet, i enlighet med för ränterierna gällande föreskrift,
att utan dröjsmål till Stats-kontoret insända obehöfliga medel, ej kunna pr medium
upptagas till högre än omkring 40,000 R:dr R:mt i hvarje ränteri. Att räntan äfven å
denna summa vore en vinst, må visserligen ej nekas; så betydlig är densamma dock
ej, att den ensam och oberoende af andra konsiderationer synes böra utgöra ett tillräckligt
skäl för den föreslagna åtgärdens vidtagande. Skulle åter meningen med motionen
vara, att i enskilda banker borde insättas ej blott det belopp, som nu vanligen
ligger i landtränterierna, utan äfven de, som under året insändas till Statskontoret
och af detta deponeras i Riksbanken; så skulle, i samma mån Riksbankens depositioner
sålunda minskades, följden deraf endast blifva den, att Riksbankens utelöpande
sedlar i samma proportion skulle minskas. Åtgärden innebar då ej ett ökande
af utelöpande mynt, ej heller en ökad räntevinst, utan endast en öfverflyttning af en
del af Riksbankens rörelse och vinst på enskilda banker.
Att det andra anförda skälet ej håller streck, derom kan en blick på § 60 af
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 10 November 1855 om landsstatens tjenstemän
öfvertyga. Af de derstädes uppräknade landträntmästare åliggande skyldigheter
framgår otvetydigt att, äfven med vidtagande af den föreslagna åtgärden angående inflytande
medel, landträntmästaretjensterna förblefve nödvändiga eller af andra måste
surrogeras, hvilka då ock med löner skulle förses.
Vigten af det tredje skälet beror på vigten af det första. I samma mån de på
upp- och afskrifningsräkning i enskilda banker insatta summor äro ringa, i samma
mån blir ock vinsten af deras utsläppande i allmänna rörelsen ringa eller omärkbar.
Men synas sålunda grunderna för bifall till motionen tvifvelaktiga eller otillräckliga,
så ligger redan deri en grund att icke förorda densamma och dermed afsedda
förändring af det nuvarande, helst Rikets Ständer icke lära böra besvära Kongl.
Maj:t med begäran om utredningar, angående åtgärder, om hvilkas önskvärdhet och
gagnelighet Rikets Ständer icke, åtminstone i allmänhet, äro bestämdt öfvertygade.
Härtill kommer likväl ett positivt skäl mot bifall till den gjorda motionen. Jag
skall här ej inlåta mig i frågan om önskvärdheten af att — hvad som af bifall till
det föreslagna blefve en oafvislig följd — de enskilda bankernas sedlar sålunda af
Staten i sjelfva verket erhölle en, om ock ej i uttryckliga förordningar fastställd,
dock faktiskt gifven garanti, som satte dem i full paritet med Riksbankens, eller om
verkningarne häraf för Riksbanken sjelf — omständigheter, som dock väl förtjena att
tagas i öfvervägande innan man inlåter sig på det af motionären föreslagna. Hvad
jag deremot ej kan underlåta att anmärka och hvad som för mig utgör hufvudsak är,
att genom den föreslagna åtgärden de enskilda bankerna skulle, om ej rentaf upphöjas
till offentliga förvaltande verk, dock sammanbindas med statsförvaltningen eller i och för
denna utgöra en i lag stadgad förutsättning och till sitt fortfarande bestånd af Staten
Bih. till 11. St. Brot, 1865 A 1866. 8 Sami. 10 Höft. 2
6
Akim. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande Nio 35.
erhålla en garanti på ett sätt, hvartill jag ej med min röst vill bidraga, då det alldeles
ej synes mig afgjordt, att dessa bankers fortvara i sin nuvarande form och betydelse
i en framtid är önskvärd eller nyttig. Mig synes den förespeglade vinsten i
ränta, äfven om denna vinst blefve större än hvad i verkligheten torde blifva händelsen
och den föreslagna åtgärden för den allmänna rörelsen vara allt för dyrt köpt,
då betalningen derföre på en gång blir en sanktion å Statens sida af de enskilda
bankernas ovilkorliga fortvaro och en af Staten gifven garanti åt desamma till full
likhet med Riksbankens.
Utskottet har visserligen genom sitt beslut undanröjt många af de olägenheter,
hvilka skulle uppkomma genom antagande af Herr Bennichs motion i sin helhet, men
äfven emot detta beslut nödgas jag inlägga min reservation. Skälen härtill äro, att,
äfven med dess antagande, olägenheterna af de enskilda bankernas inblandning i
statsförvaltningen qvarstå, hvarförutan saken för det närvarande i alla sina följder
torde vara allt för litet utredd för att föranleda en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Häruti instämde Herr af Klint, E. M.; Kyrkoherden Ekelund; Kontraktsprosten
Schmidt; Doktor Moberger; Hofpredikanten Rosenius; Kyrkoherden Englund och Herr
C. J. Bergman.
Friherre Cederström, R.; Herr Treffenberg, Curry; Kontraktsprosten Bergman;
Kyrkoherden Simonsson och Herr Waldenström anmäla, att de ej deltagit i ärendets
handläggning i Utskottet.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KiiHRE 1866.
Allm. Besvärs- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 36.
1
N:o 36.
Ank. till Exp. Utsk. den 22 Jan. 1866, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner rörande ej mindre
Norrmäns oell Danskars än äfven andra utlåndningart
rätt att i Sverige idka handel, handtverk och andra yrken.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvars yttrande blifvit infordradt såväl
öfver Herr von Köchs, N. S., inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckta motion,
(N:o 64), som ock öfver A. W. Uhrs från Örebro län till Hedervärda Bonde-Ståndet
inlemnade särskilda motioner (N:ris 315 och 316), har funnit sig, i anseende till det
samband, som eger rum emellan de ämnen dessa motioner innefatta, föranlåtet att
beträffande dem afgifva utlåtande i ett sammanhang.
Herr von Koch har, med hänvisning till hvad i förevarande ämne vid sednaste
tvänne riksdagar förekommit och genom Kongl. Förordningen örn utvidgad näringsfrihet
den 18 Juni 1864 är vordet stadgadt samt med åberopande deraf, att genom
den med Kejsarriket Frankrike nyligen afslutade traktat, enligt hvilken de privilegier,
friheter och andra förmåner, hvaraf i fråga om handel och industri den ena af de
begge kontraherande magternas undersåter äro i åtnjutande, skola likaledes tillkomma
den andras, det visat sig, att på dylik väg står att vinna den reciprocitet i rättigheter,
som för näringsfrihetens utveckling i allmänhet är af vigt, men företrädesvis borde af
de Skandinaviska folken inbördes eftersträfvas, föreslagit Rikets Ständer att hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla,
l:o att han täcktes genom fördrag med andra nationer söka utverka, att Svensk
man, hvilken i det främmande landet får vistas, der i afseende å rätt att idka handel,
handtverk eller annat yrke, samt således jemväl rätt att i sjötjenst antagas, må tillerkännas
samma friheter och förmåner med det landets egna innevånare, emot det att
bär i riket från sådant land kommen person, hvilken erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att
i riket vistas, tillförsäkras enahanda frihet som Svensk man i afseende å rätt att idka
handel, handtverk eller annat yrke och således jemväl att i sjötjenst antagas;
Bik. till U. St. Brot. 1865 åf 1866. 8 Sami. 11 Haft
2
Allm: Besvärs- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 36.
2:o att Kongl. Maj:t täcktes i nåder vidtaga sådan åtgärd, dels att, jemte det
Svensk man får vistas och bosätta sig i Norge och Norsk man i Sverige utan särskildt
tillstånd eller annat vilkor, än sorn i afseende å fattigvård och sjukvård för medellösa
är nödigt, alldeles enahanda rätt tillägges båda ländernas undersåter i afseende å rätt
att idka handel, handtverk eller annat yrke, samt således jemväl att i sjötjenst antagas,
dels att den kompetens, som efter aflagda kunskapsproi blifvit vunnen i det ena af de
förenade rikena till utöfvande af läkarekonst, apotheksrörelse, tjenstgöring å fartygsåsom
befälhafvare, skeppare eller styrman af en eller annan grad, äfven får i det
andra riket tillgodonjutas utan annan inskränkning än möjligtvis den af kompletteringsprof
angående kännedom af vissa författningar eller annat, som för yrkesutöfning i
någotdera riket särskildt kan finnas nödigt;
3:o att sedan i afseende å rätt till idkande af handel, handtverk eller annan
näring samt kompetens efter aflagda kunskapsprof för utöfvande af vissa yrken, förhållandena
blifvit reglerade emellan Sverige och Norge, Kongl. Maj:t täcktes taga i
nådigt öfvervägande i hvad mån likartade bestämmelser vore lämpliga emellan Sverige
och Danmark samt, efter upptagande af de afbrutna underhandlingarne i detta ämne,
söka tillvägabringa den öfverenskommelse, som för båda grannfolken pröfvas fördelaktig.
Uhrs motioner åter innehålla förslag, den ena om ”antagandet af en lag, hvarigenom
tillerkännes Norrmän och Danskar samma rättigheter som Svenske medborgare
att här i riket idka handel, handtverk eller annat yrke samt således jemväl i sjötjenst
antagas, dock allt under förutsättning af full reciprocitet i detta afseende;”
och den andra, att stadgas må, "att den kompetens, som efter behörigen aflagda
kunskapsprof blifvit vunnen i Norge eller Danmark till utöfvande af läkarekonsten
eller till tjenstgöring å fartyg såsom befälhafvare, skeppare eller styrman, vare sig af
en eller annan grad, får äfven i Sverige tillgodonjutas, allt under förutsättning af full
reciprocitet i, detta afseende för Svenske medborgare hvad nämnda två länder angår.”
Hvad som i dessa förslag främst synes Utskottet förtjent af uppmärksamhet, äro
de förhållanden till brödrariket Norge, hvilka i motionerna beröras. Den lyckliga
uppfattning af gemensamheteu i begge rikenas intressen, som sednaste tid bragt till
mognad, gör det för Utskottet alldeles öfverflödigt att här utveckla, huruledes hvarje
hinder, som qvarstår för det ömsesidiga närmandet emellan folken inom de förenade
rikena, motverkande den naturliga och sunda utveckligen af sjelfva föreningen, är för
hvarderas egen förkofran lika menligt, och att de begge folken aldra bäst genom lefvande
umgänge med hvarandra befrämja en sådan förkofran, i det att derigenom uppkallas
den täflan, den vexelverkan, som ovilkorligen har till följd, att hvad det ena
landet har framför det andra öfverlägset sträfvar det sednare att tillegna sig — en
Allm. Besvärs- och Eicon.-Utskottets Betänkande N:o 36.
3
sträfvan, som aldrig i samma mån frammanas utaf föredömen, skådade mera på
afstånd.
Handeln, som till sin natur är kosmopolit, har banat väg för grundsatser, hvilka
ännu för icke lång tid sedan under skråmessiga institutioner icke förmådde göra sig
hörda, men som numera ej allenast i vår inre lagstiftning utan ock i flera internationela
frågor vunnit tillämpning. I stället för de omständliga föreskrifter och vilkor,
som i fråga om utländsk mans rätt att här i riket idka handel eller handtverk, föra
Svenskt fartyg eller vara redare i sådant, innefattades i 5:te, äfvensom i 3:dje KapHandels-Balken
och dithörande förordningar samt till en stor del betingades af de inskränkningar
under hvilka rättighet att idka borgerlig näring var Svenske undersåter
sjelfva medgifven, stadgar numera Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 Juni 1864 hufvudsakligen endast, att på särskild pröfning skall i hvarje
fall bero, om utländsk man eller qvinna, som erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att vistas
i riket, må här idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering,
hvilken pröfning är uppdragen i allmänhet åt, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, men
i vissa fall, nemligen då frågan gäller bruksrörelse och bergshandtering, åt Bergsöfverstyrelsen;
hvarjemte föreskrifves, att ansökning om tillåtelse dertill skall åtföljas dels
af betyg om den sökandes myndighet och frejd, dels af borgen eller annan säkerhet
för tre års utskylder, samt att endast i de fall, då anledning förekommer emot bifall
till en dylik ansökan, ärendet skall underställas Kongl. Majrts pröfning.
Slutligen innehåller nämnda författning, i § 31: ”Om och i hvad mån Norsk man
eller qvinna må tillerkännas vidsträcktare rätt än nu sagdt är, varder särskildt
stadgadt. “
Men om än således denna punkt innefattar löfte orri en särskild lag beträffande
Norrmäns näringsfrihet i Sverige, och om än tidpunkten för utfärdandet af en sådan
må bero af ifrågasatta eller beslutna åtgärder till vinnande af reciprocitet, så gifva
dock ordalagen i omförmälda § förhoppning allenast om ”vidsträcktare” rätt för Norrmän,
än för utländningar i allmänhet; och då Utskottet deremot, lika med motionärerne,
anser det numera icke längre böra ifrågasättas, att icke Norrmän böra få åtnjuta
lika näringsfrihet härstädes som landets egna innebyggare, likasom Svenskar en
motsvarande förmån i Norge, har Utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka Rikets
Ständer att, såsom eljest anledning kunde synas vara, i förväntan på det särskilda
stadgande angående Norrmäns rätt i omförmälda hänseende, hvilket man har att emotse,
uppskjuta att i den nu väckta frågan yttra sig till förmån för brödrafolket, och detta
desto heldre som, efter hvad Utskottet erfarit, förslag i enahanda syfte är vordet understäldt
Norges nu församlade Storthings pröfning.
Utskottet har sökt göra sig reda för, hvilka inkast skulle kunna göras mot en
ömsesidig tillåtelse för de begge rikenas undersåter att, utan i förväg uppställda hinder,
idka borgerlig näring i hvilket af de begge länderna som helst, men har icke kunnat
utfinna någon giltig anmärkning emot en sådan anordning, sedan näringsfrihetens
4
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 36.
grundsats blifvit i begge länderna erkänd, och då de begge, med så stor likhet i sociala
förhållanden, religion, språk, seder, naturliga näringstillfällen och industriel utveckling,
tillika hafva under en redan mångårig politisk förening, gemensam Konung
och häruti ett medel till ernående af öfverensstämmelse i lagstiftning och institutioner,
om förete olikhet, der sådan med fördel för begge kunde försvinna.
Huru väsendtligen olika förhållandena förete sig, när frågan gäller andra främmande
länder, lärer väl knappast behöfva påpekas. Men hvad angår Danmark, som
till dess numera begränsade område är i nästan alla nyss antydda hänseenden så nära
beslägtadt med de begge öfriga Skandinaviska rikena och af gammalt underhållit en
så nära och oafbruten förbindelse åtminstone med den sydliga delen af Sverige, samt
ända in i seduaste tid varit med Norge i politiskt hänseende förenadt, hvilket allt är
egnadt på en gång att framkalla önskan och underlätta möjligheten dessa länder emellan
att bereda likställighet åt deras innebyggare i afseende på rätt att i frihet idka hvar
sitt yrke der han finner det förmånligast; så, enär bekant är, att underhandlingar i
detta ämne, på sätt motionärerne omförmäla, helt nyligen egt rum emellan Danska
och Svenska Regeringarne, och att anledningen dertill, att Danska Regeringens framställningar
icke för närvarande kunnat bifallas, efter hvad i Sveriges officiela tidning
blifvit tillkännagifvet, varit den, att berörda framställningar åsyftat större friheter, än
som ännu blifvit medgifna Norrmännen, framför hvilka alltså ett företräde skulle genom
bifall till de Danska förslagen lemnats en nation, som ej vore med vår egen så
nära förbunden som den Norska, anser Utskottet angeläget vara, att Rikets Ständer
gifva Kongl. Maj:t tillkänna, det Rikets Ständer i sjelfva saken äro benägna för ett
tillmötesgående af detta vårt närmaste grannlands önskningar, men öfverlemna åt Kongl.
Maj:t att bestämma sättet, såväl som tiden när sådant kan lämpligast ske.
Att åter, på sätt Herr von Koch föreslagit, inleda underhandlingar för att afsluta
traktater med alla främmande nationer rörande ömsesidig näringsfrihet, torde
icke lämpligen af Rikets Ständer kunna begäras af Regeringen, hvilken bör antagas
icke allenast vara bäst i tillfälle att bedöma, när i hvarje särskildt fall rätta ögon
blicket
är inre för öppnande af dylika underhandlingar med en främmande magt, utan
äfven icke underlåta ätt det begagna.
Hvad nu blifvit anfördt anser Utskottet innefatta giltiga skäl för det slut, hvartill
Utskottet kommit vid pröfningen af de väckta föreslagen beträffande internationel
näringsfrihet i allmänhet; och Utskottet får endast, ifråga om den af motionärerne
särskildt betonade rättigheten attN ”i sjötjenst antagas”, tillägga, att enligt Kongl.
Förordningen angående de pass- och nationaiitets-handlingar, hvarmed Svenska, till
orter utom Sverige gående fartyg böra vara försedda, den 1 Mars 1841, gäller väl,
att Svenskt fartyg ej må med sjömansrulla förses, derest icke, oberäknadt befälhafvaren
och styrmannen, ”besättningen till minst tre fjerdedelar består af infödde eller Norske
män.” Men då således Norrmäns kompetens i detta hänseende är ställd lika med
Svenskars; då en fjerdedel af besättningen redan vid utgåendet från Svensk hamn kan
Allm. Besvärs- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 36.
5
bestå af utländningar; och då intet förbud finnes för befälhafvare att på utländsk
plats förhyra huru många utländningar som helst till besättande af de platser å fartyget,
som till följd af inträffade förändringar med besättningen blifvit lediga, synes
för Utskottet anledning icke vara för handen vare sig att hos Kongl. Majit äska förändrade
föreskrifter i berörda hänseende eller 'att i den underdåniga framställning,
Utskottet är sinnadt att föreslå, särskildt framhålla sjömansyrket ibland de handteringar,
till hvilkas utöfvande i det ena landet frihet för det andra landets undersåter bör
medgifvas; kommande deremot Utskottet att här nedan meddela yttrande angående
ifrågaställd behörighet att föra befäl å Svenskt fartyg.
På grund häraf hemställer Utskottet vördsamligen, att Rikets Ständer måtte i så
måtto bifalla de väckta motionerna, ehvad de angå internationel näringsfrihet.
att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att, jemte det Svensk man
tillätes att vistas och bosätta sig i Norge, och Norsk man i Sverige, enahanda
ömsesidig frihet tillerkännes de begge rikenas undersåter i afseende
på rättigheten att i det ena eller andra riket idka handel och annat näring
syrke ;
och att Rikets Ständer likaledes
i underdånighet anhålla att, sedan en sådan näringsfrihet blifvit ordnad i
förhållande till Norge, Kongl. Majit täcktes taga i öfvervägande, i hvad
mån likartade bestämmelser emellan Sverige och Danmark kunna vara
lämpliga, samt i detta ämne söka tillvägabringa den öfverenskommelse, som
för de begge grannfolken pröfvas fördelaktig.
Hvad nu vidare angår behörigheten att föra fartyg, derom ofvannämnda Kongl.
Förordning den 1 Mars 1841 innehåller, att Svenskt fartyg ej må ”med sjömansrulla
förses, derest icke befälhafvaren och styrmannen derå äro Svenske undersåter," och
Kongl. Förordningen den 7 Maj 1842 stadgar, hvilka kunskapsprqf böra vara afiagda
för att kunna vinna behörighet till den ena eller andra befattningen, har Utskottet
väl inhemtat, att den lag angående navigations-examen, af den 9 Augusti 1839, som i
Norge ännu är gällande, men hvars omarbetande skall vara under händer, icke på
långt när motsvarar hvad i detta hänseende fordras af Svenske sjökaptener och styrmän;
i följd hvaraf och då afläggandet af kompletteringsprof, på sätt Herr von Koch
föreslagit, icke torde befinnas vara ett praktiskt lämpligt sätt att undanrödja hindren
lör den kompetens, som i vårt land anses böra vara af fastställda kunskapsprof beroende,
det måhända icke mot de Svenskar, som i förevarande hänseende uppfyllt de
i våra författningar fastställda fordringar, vore billigt att på de vilkor, Herr von Koch
föreslagit, medgifva Norrmän en dylik kompetens. Men om deremot de sednare uppfylla
samma vilkor, som i Sverige gälla för behörighet att såsom skeppare eller styrmän
föra befäl å Svenskt fartyg, eller ock författningarne härom inom de förenade
rikena bringas i behörig öfverensstämmelse, kan Utskottet ej inse, hvarför icke det
6
Allm. Besvärs- och Eicon.-Utskottets Betänkande N:o 36.
ena rikets undersåte skulle få föra fartyg, hemmahörande i det andra, när vederbörande
rederi, på hvilket sådant ju alltid komme att bero, funne honom dertill lämplig.
Då numera Sverige och Norge på främmande platser hafva gemensamma konsuler
och inför hvarje utländsk magt betraktas såsom ett politiskt helt, samt följaktligen
icke några förvecklingar kunna befaras deraf, att Svenskt fartyg föres af Norsk man
eller tvärtom, hvilket deremot, i anseende till de hos åtskilliga sjöfarande nationer
rådande föreställningssätt i fråga om bevisen för ett fartygs nationalitet, måste antagas
kunna inträffa, derest, i enlighet med hvad motionärerne åsyfta, Danske skeppare och
styrmän medgäfves att föra befäl å något af de förenade rikenas fartyg; och då den
säkraste borgen, att endast fullt skicklige befälhafvare få sig anförtrodde dylika befattningar,
ligger deri, att, pä sätt ofvan är antydt, vederbörande rederi, som saken
hufvudsakligen gäller, i allt fall eger beslutanderätt i berörda hänseende, anser Utskottet
sig hafva skäl att tillstyrka Rikets Ständer att, med ogillande af motionärernes
förslag i hvad det afser Dansk mans behörighet att föra Svenskt fartyg, deremot, för
vinnande af reciprocitet i detta hänseende emellan de begge förenade rikena,
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes tillse,
, huruvida icke de i Sverige och Norge i fråga om behörighet att såsom
skeppare eller styrman föra befäl å fartyg gällande författningar kunna
bringas i öfverensstämmelse med hvarandra, och derefter vidtaga sådan
åtgärd, att rättighet för det ena landets skeppare och styrmän till dylik
anställning å fartgg, som tillhöra rederi i det andra landet, ömsesidigt varder
i för fattning ar ne medgifven.
Beträffande slutligen det af motionärerne föreslagna tillgodonjutandet i hvardera
af de tre Skandinaviska länderna af de inom något af de begge öfriga aflagda kunskapsprof,
som erfordras för bedrifvande af vissa yrken, föranlåtes Utskottet jemväl
understödja framställningen härutinnan. Till de af Uhr i hans sednare motion härför
andragna, i Utskottets tanke fullt giltiga skäl vill Utskottet endast lägga, hvad särskildt
angår läkareyrket, att ensamt den omständighet, att, på sätt ock af erfarenheten
bekräftats, det ena riket i händelse af krig icke skulle kunna med egna läkare
till nödigt antal förse sin armée, innefattar en uppfordran till åtgärder, hvarigenom
de vådor, som af ett så betänkligt förhållande kunna uppstå, måtte, så vidt möjligt
är, aflägsnas. Ett af medlen härtill kan otvifvelaktig! erhållas derigenom att de tre
Skandinaviska länderna ömsesidigt tillerkänna hvarandras läkare rätt att praktisera i
hvilket af de tre länderna som helst, med hvilken förmån icke derför behöfver följa
rättighet att befordras till de embeten, som äro hvardera Statens egna undersåter förbehållna.
Med åberopande således af motionernas innehåll och af hvad Utskottet här ofvan
i fråga om Norsk mans kompetens att föra befäl å Svenskt fartyg, samt tvärtom, anfört
rörande nödvändigheten att tillse, det de kunskapsprof, som i ena landet äro fastställda
för vinnande al kompetens till en befattning i det andra, motsvara hvad i det
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 36. 7
sednare landet fordras, ett vilkor, som torde befinnas lika oundgängligt, ebrad yrkesutöfning
må vara i fråga, hemställer Utskottet, att Rikets Ständer måtte till hvad motionärerue
i nu sist omförmälda hänseende föreslagit, i så måtto lemna bifall, att Rikets
Ständer
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes söka
åvägabringa en sådan öfverenskommelse mellan Sverige, Norge och Danmark,
att den kompetens, som till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens,
veterinärläkarens, apothekar ens, m. fl. der yrkesexamen är i lag föreskrifven,
blifvit vunnen i det ena landet, äfven må tillgodonjutas i det andra,
såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven åro och fortfara att vara
hufvudsakligen lika.
Stockholm den 19 Januari 1866.
Reservationer:
alla i afseende å de af Utskottet tillstyrkta förslag, som angå Dansk mans rätt:
af Herr von Ehrenheim, P. J.: Instämmande uti Utskottets yttrande, att Regeringen
bör. antagas vara bäst i tillfälle att bedöma när i hvarje särskildt fall rätta
ögonblicket är inne för öppnande af underhandlingar med främmande magter, rörande
ömsesidig näringsfrihet, och att Regeringen icke underlåter att af en sådan tidpunkt
sig begagna, anser jag denna åsigt böra tillämpas äfven i afseende på Danmark och
bör gälla jemväl i fråga* om öfverenskommelse)-, som afse kompetens till utöfning af
vissa yrken, såsom läkarens m. fl., hvadan jag emot Utskottets tillstyrkanden i hvad
de röra Danmark nödgas mig reservera.
Häruti hafva instämt: Friherre Cederström, R.; Friherre von Platen, C.; Friherre
Alströmer, C. J. O.; Grefve von Rosen, Fr. C.; Kontraktsprosten Schmidt.
af Herr af Klint, E.; Professor Ribbing; Kontraktsprostarne Westin och Lindskog;
Kyrkoherdarne Simonsson och Englund.
af Herr Waldenström: Då Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 18 Juni
1864, angående utvidgad näringsfrihet, ej allenast medgifver utländing rätt att
till en tredjedel af fartygets drägtighet reda i skepp för så väl inrikes som utrikes
fart, utan äfven stadgar det utländsk man eller qvinna, som erhållit Kongl. Maj:ts
nådiga tillstånd att i riket vistas, kan, efter särskild pröfning i hvarje fall, vinna tillstånd
att bär i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering,
utan annan skyldighet än att förete frejd- och myndighets-betyg, samt ställa
borgen för tre års utskylder till Staten och kommunen, har jag, som anser Danske
8 Allm. Besvära- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 36. »
undersåter i dessa förhållanden, hvarken böra tilldelas lika rätt med de Norske, eller
inrymmas vidsträcktare rätt, än Finnar och andra utländingar här i landet ega förvärfva,
ej kunnat biträda Utskottets beslut: att sedan handels och näringsförhållandena
emellan Sverige och Norge blifvit ordnade, Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
i hvad mån likartade bestämmeler emellan Sverige och Danmark kunna vara
lämpliga samt i detta ämne söka tillvägabringa den öfverenskommelse, som för de
begge grannfolken pröfvas fördelaktig; hvilket beslut, huru varsamt det än är affattadt,
likväl i sjelfva verket afser att i omförmälda förhållanden bereda Danske undersåter
lika rätt med de Norske.
Grefve Posse, A'., och Prosten Ekelundh anmäla, att de i behandlingen af frågan
•om Dansk mans rätt i nu ifrågastälda hänseenden icke deltagit.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KÅHRE 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-UIskotlets Betänkande M. 37.
I
\:o 37.
Alik. till Exp.-Utsk. den 25 Jan. 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående inseendet öfver
rikets högre Landtbruks-institut, förvaltningen af desamma
och undervisning en derstädes, m. m.
lius Vällofliga Borgare-Ståndet liar blifvit väckt och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet öfverlemnad en af Herr Sundvallson väckt motion (N:o 28),
hvari hufvudsakligen anföres, att de tvänne i riket upprättade landtbruks-institut, hvilka
ordnats och utbildats hvart för sig utan något egentligt samband och samverkan med
hvarandra, hade olika reglementen och styrelsesätt och i följd deraf jemväl olika organisation
och undervisningsarbete, m. m. Vid det äldsta af dessa institut, nemligen Ultuna,
utöfvades högsta vården af en styrelse, som egde att till- och afsätta lärare och
tjenstemän, besluta alla vigtigare verkställighets- och förvaltnings-åtgärder, samt disponera
intrader, m. m., väl jemlikt ett reglemente, men hvilket dock vore så evasivt, att
det iemnade rum för stömsta möjliga godtfinnande å både styrelsens och föreståndarens
sida. Lärares och tjenstemäns ställning vore härigenom nästan lika osäkra sorn tjenstehjonets,
hvilket icke kunde båta institutet; och i afseende å lärareprof och kompetens
funnos nästan inga föreskrifter, hvadan styrelsen härutinnan förfarit olika och efter omständigheterna,
så att stundom undervisningsprof aflagts af lärare, stundom icke. Afven
hade inträffat, att till föreståndare, således till lärares och medlärares öfverkontrollant,
och styresman förordnats person utan några vederbörligen dokumenterade theoretiska insigter
eller lärdomsprof, utan hvilka dock svårligen någon bestämd garanti kunde presteras
för dylika insigters verkliga tillvaro; och förmenade motionären, att om äfven
detta förhållande hittills icke ådagalagt vådorna deraf, borde likväl Staten icke ens vid
en så praktisk läroanstalt som ett landtbruksinstitut kunna låta den rena praktiken
vägleda och kontrollera theoden, hvadan ett sådant förhållande hvarken kunde eller
borde fortfara, såsom varande oförenligt med läroanstaltens uppgift, värdighet och bästa.
Vidare har motionären mera vidlyftigt sökt utveckla sättet för och beskaffenheten af
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami, 12 Haft. 1
2 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 37.
den ifrågasatta regleringen samt slutligen hemställt, huruvida icke, då saken vore högst
angelägen och Kongl. Maj:t å sin sida skulle vara betänkt på någon omorganisering af
bemälda angelägenheter, lämpligt vore och ledande till snabbaste och säkraste samverkan
med Regeringen för vinnandet af ändamålsenligt resultat, att Utskottet för detta
ärendes behandling bland sina ledamöter utsåge eller bildade sig, eller någon afdelning,
till komité, som förstärktes dels med lämplig ledamot af Kongl. Landtbruks-akademiens
förvaltnings-komité, dels med en äldre och erfarnare lärare från hvartdera landtbruksinstitutet,
från hvilken sålunda sammansatta komité Rikets Ständer kunde få i form af
Utskotts-betänkande införvänta ett detaljeradt förslag till reglemente för båda instituten.
Genom ett sådant förfarande skulle, efter motionärens uppfattning, ej mindre Ständerna
beredas tillfälle yttra sig till ledning vid det nådiga reglementets slutliga affattande, än
äfven vinnas tid och undvikas dryga kostnader, hvilka vore nästan oskiljaktiga från allt
annat komitéväsende.
Hvad först beträffar motionärens sistberörda hemställan till Utskottet, har Utskottet
vid det förhållande, att gällande Riksdags-ordning icke medgifver bildandet af
en sådan komité, som den af motionären föreslagna, ansett sig icke kunna vid samma
hemställan fästa något afseende.
Vidkommande sjelfva motionen har Utskottet väl funnit, att betydliga olikheter
förekomma uti de för rikets båda landtbruks-institut, vid Ultuna och Alnarp, gifna
reglementen, af hvilka det för Ultuna utfärdades den 18 Februari 1846 och det för
Alnarp den 25 Februari 1859; men ehuru Utskottet anser sig böra uttrycka den åsigt,
att enhet uti undervisningen vid berörda instituter vore önskvärd och ländande till stor
nytta för landtbrukets utveckling och förkofran, har Utskottet likväl på grund deraf,
att, på sätt Utskottet inhemtat och motionären sjelf omförmält, Kongl. Maj:t lärer vara
betänkt på utfärdandet af nytt reglemente för ifrågavarande instituter, och Kongl. Maj:t
icke lärer underlåta att dessförinnan infordra utlåtande af sakkunnige personer, funnit
sig icke böra tillstyrka bifall till motionärens förslag, utan hemställer,
att Herr Sundvallsons ifrågavarande motion ej må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Januari 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Ul'skottets Betänkande J\s 38.
\:o 38.
Ank. til] Iixp.-Utsk. den 25 Jan. 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om återinförande af tullstämpling
å varor, som från utrikes ort inkomma.
Sedan, med föranledande af dels enskild hos Kongl. Majit gjord underdånig an
sökning
om upphäfvande af gällande föreskrifter i afseende å s. k. tillverkningsstämpel
ii vissa fabriksvaror, dels Rikets Ständers underdåniga framställning om revision af de
om liandtverksvarors stämpling gällande författningar, Kongl. Majit den 13 Juni 1862
utfärdat Förordning om upphörande i allmänhet af Svenska fabriks- och handtverksvarors
stämpling, så blef ytterligare genom Kongl. Förordningen den 22 Maj 1863 stadgadt,
att all tullstämpling af varor, som från utrikes ort inkomma, skulle från och med
år 1864 upphöra.
Skälen till sistnämnda stadgande äro i den nådiga Förordningen anförda, nemligen:
att sedan genom ofvanberörda författning de angående stämpling af vissa inhemska
fabrikstillverkningar förut gällande föreskrifter blifvit upphäfda, dessa varors särskiljande
från olofligen införd utländsk vara icke kunde genom tullstämplingens bibehållande
åstadkommas, i följd hvaraf denna stämpling såsom kontroll i afseende på oloflig
införsel af utländska varor till största delen förlorat sitt värde: att tullstämplingen emellertid
medförde ej obetydlig kostnad, besvär och tidspillan, samt således förorsakade rörelsen
väsendtliga olägenheter, utan att något motsvarande gagn för det allmänna deri
genom
vunnes: att för öfrigt tullstämplingen, hvad många varuartiklar beträffade, varit
afskaffad, utan att likväl detta förhållande visat sig medföra några anmärkningsvärda
olägenheter: och att den tullstämpling, som dittills qvarstått, redan måst, i anseende
till rörelsens tillvext, anordnas på ett sätt, som gjorde, att den dermed afsedda kontroll
till stor del förfelades.
Nu har, uti en till Höglofiiga Ridderskapet och Adeln inlemnad motion (N.-0 138),,
som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling remitterad, Herr
von Mentzer,C. F, föreslagit, att omförmälda Kongl. Förordning angående tullstämplingens
afskaffande måtte till all kraft och verkan upphäfvas.
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
Motionären har, under erinran om nödvändigheten att vidmagthålla lagarnes helgd,
äiVen då fråga vore om olofligt införande af varor från främmande länder, och att deremot
vidtaga skyddande åtgärder, i öfrigt till stöd för sitt förslag icke andragit annat,
än att det förhållande, att tulluppbörden, som år 1863 utgjorde 14,631,603 R:dr, år 1864
lidit en minskning af 1,310,320 R:dr, ehuru ymnigare tillgång på nämnda varor bort
förutsätta motsatsen, skulle härleda sig derifrån att tullstämplingen blifvit upphäfd; varande
såsom ett särskildt exempel på nämnda minskning anfördt, att tulluppbörden i
Haparanda år 1863 uppgått till 87,068 R:dr, men 1864 endast till 28,276 R:dr, ehuru
man ej hade skäl att antaga ringare varuinförsel det sednare året än det förra.
Att sålunda tillskrifva 1863 års ifrågavarande författning den verkan, att tullinkomsterna
följande år nedgått med omkring 1,300,000 R:dr, i stället att söka orsaken
i minskad import, är uppenbarligen förhastadt; och man behöfver, för att öfvertygas
härom, endast granska förhållandet med några af de varuartiklar, som före år 1864
icke voro underkastade tullstämpling. Man finner då, att af »bränvin och sprit» utgjorde
införseln år 1864 1,435,911 skålpund alkohol mindre än år 1863, hvilket gör en minskning
i tullinkomst af 646,159 R:dr 95 öre: att af »socker» infördes 72,963 skålpund
»raffineradt» och 4,509,974 skålpund »oraffiueradt» mindre det sednare året än det förra,
vållande i tullafgift, äfven om man för allt det oraffinerade beräknar allenast den lägre
tullsatsen, en minskning af 370,283 R:dr 11 öre: att »sirap» gaf i tull 28,279 R:dr 92 öre
mindre 1864 än 1863: att af »vin» infördes 1864 »på buteljer» 10,868 kannor och »på
fastager» 392,042 skålpund mindre än det föregående året, visande en minskning i helfirda
hänseende af 73,904 R:dr 88 öre: att för artikeln »oljor, andra slag» inkomsten
minskats med 31,230 R:dr 45 öre: för »kaffe» med 39,260 R:dr 80 öre: för »terpentinolja»
med 31,345 R:dr 20 öre, o. s. v.; uppgående således endast för nu uppräknade
stämpling icke underkastade varor tulluppbörden år 1864 till öfver 1,220,000 R:dr mindre
än det närmast föregående året. Att den af motionären framhållna minskning i
tullinkomster alltså härrör från en öfverhufvud taget år 1864 minskad import — ehuru
förhållandet med ett och annat varuslag varit omvändt — torde vara utom allt tvifvel.
Ensamt af artikeln »ylleväfnader, andra slag» med en tullsats af 1 R:dr 50 öre per
skålpund, visar 1864 års importtabell en minskning emot föregående året af mer än
200,000 skålpund. Hvad särskildt den af motionären åberopade importen öfver Haparanda
beträffar, vill Utskottet erinra, att denna ort — der ännu större fluktuation i
tulluppbörden, än motionären anmärker, egde rum åren 1855—1856 och der smugiing
icke i någon anmärkningsvärd grad bedrifves med gods från utrikes ort till Sverige, under
loppet af år 1864 erhöll den allmännare nederlagsrätt 91 § i Tullstadgan omfönnäler,
hvilket lätt förklarar, hvarföre i nämnda års räkenskaper icke större tulluppbörd
derstädes blifvit synlig.
Utskottet, som till alla delar biträder den af Kongl. Majit i 1863 års nådiga
Förordning uttalade mening beträffande tullstämplingens gagnelighet sedan den inhemska
fabriksstämplingen upphört, och icke nu har att yttra sig om den sednäres olämplighet,
eger, efter det ofvan anförda, icke af motionens innehåll anledning att ingå i vidare utred
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
ning af ämnet; men med föranledande af ett inkast derom, att flertalet af handels- och
fabriksföreningar så väl som magistrater i riket, då dem lemnades tillfälle att, innan
ärendet af Kongl. Maj:t afgjordes, deruti sig yttra, förordat tullstämplingens.bibehållande,
och att jemväl General-tullstyrelsen och Kommers-kollegium i afgifna utlåtanden förklarat
sig icke för närvarande böra i underdånighet tillstyrka, att tullstämpelkontrollen
upphäfdes, anser sig Utskottet, som tagit kännedom af handlingarne i målet, böra upplysa,
att handels- och fabriksföreningarne samt magistraterna afgifvit sina underdåniga
yttranden under loppet af år 1859, eller innan den inhemska manufakturstämplingen
upphörde, hvadan icke på innehållet af dessa utlåtanden kan byggas den slutsats, att
nämnda auktoriteter skulle på enahanda sätt sig yttrat under förutsättning af sistberörda
stämplings afskafFande. General-tullstyrelsen och Kommers-kollegium åter, hvilka
jemväl inkommit med underdåniga utlåtanden, innan den inhemska fabriksstämplingsskyldigheten
upphäfdes, hafva visserligen dervid kommit till det slut, att tullstämplingens
upphörande icke för det dåvarande borde tillstyrkas; men sistnämnda embetsverk förklarar
sig dervid fästa öfvervägande afseende å den önskan, de flesta handels- och fabriksföreningar
uttalat om bibehållande af tullstämpelkontrollen; och då bemälda Styrelse
och Kollegium uttala sina egna åsigter i sjelfva saken, finner man en helt olika mening
om stämpelkontrollens värde hafva gjort sig gällande. Så innehåller t. ex. General-tullstyrelsens
underdåniga utlåtande, bland annat: att genom de nödtvångsåtgärder, som till
beredande af lättnad och skyndsamhet vid varustämplingen måst vidtagas, stämpelväsendet
förlorat mycket af sin tillförlitlighet såsom kontroll-anstalt: att i de begge öfriga
Skandinaviska länderna, der tullstämpling icke mera egde rum, någon skada eller
olägenhet för det allmänna icke deraf försports: att icke antagas kunde, att om tull—
stärnplingen redan nu i allmänhet afskaffades, sådant skulle medföra synnerligt äfventyr
för tullintägten, åtminstone icke af den omfattning, sorn kunde anses motsvara Tullverkets
utgifter för stämpelmaterielen o. s. v.; och Kommers-kollegium förklarar, att, derest
i enlighet med hvad Kollegium och General-tullstyrelsen i underdånighet tillstyrkt, föreskrifterna
om den officiela stämplingen å ifrågavarande inhemska fabriksvaror upphäfvas,
tullstämplingen skall, på sätt jemväl af en och annan utaf de i ämnet hörda handelsföreningar
och magistrater antydt blifvit, endast ofullkomligt motsvara det med densamma
åsyftade ändamål: att behofvet af den kontroll, hvilken med tullstämplingen afses, förminskats
i samma mån, sorn, till följd af de under sednare tider i allmänhet nedsatta
tullafgifter och en fullständigare organiserad tullbevakning, oloflig införsel af utländska
varor aftagit; och att särskildt vigten af tullstämplingens bibehållande minskats, om, på
sätt General-tullstyrelsen yttrat, tullstämplingsväsendet i följd af de förändringar deri,
som sedan några år tillbaka med anledning af en stigande importrörelse mäst vidtagas,
förlorat i tillförlitlighet såsom kontroll-anstalt. Då härjemte i betraktande toges de med
tullstämplingen för importören förenade olägenheter, förnämligast med afseende ä de hinder
och uppehåll, som mötte innan den inkomna varan finge af honom disponeras, och
varans deraf ofta föranledda värdeförminskning, så och enär General-tullstyrelsen yttrat
den åsigt, att, om tullstämplingen nu i allmänhet upphörde, sådant icke skulle för tull
-
c
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande JYi 38.
intägten medföra något äfventyr af den omfattning, som kunde anses motsvara Tullverkets
utgifter för stämpelverket, fann Kollegium för sin del giltiga anledningar icke saknas
för tullstämplingens afskaftände i sammanhang med upphäfvandet af gällande föreskrifter
rörande vissa inhemska fabriksvarors officiela stämpling.
Utskottet hemställer med stöd af det anförda,
att förevarande motion ej må till någon åtgärd, föranleda.
Stockholm den 15 Januari 1866.
Reservation er:
af Friherre Cederström, 11.: »Då afskaffandet af lofligen införda varors tullstämpling
skett, icke på föranledande af någon Rikets Ständers derom yttrade önskan, ej heller
på anhållan af de föreningar eller myndigheter, som närmast sysselsätta sig med dessa
ämnen, utan denna åtgärd fastmera vidtagits i strid med nästan alla i riket befintliga,
ej allenast fabriks-, men äfven handels-föreningars och magistraters uttryckligen uttalade
åsigter, hvilka af General-tullstyrelsen och Kommers-kollegium jemväl ansetts
vara af den vigt och förtjena det afseende, att ett sådant upphäfvande blef af dem i
underdånighet afstyrkt; då vidare den välmenande afsigten med denna åtgärd, att underlätta
handel och rörelse, under antagande, att nödig kontroll ej skulle ändå saknas,
på långt när icke synes vara uppå ett tillfredsställande sätt ernådd, enär, under det
utländska varor otvifvelaktigt här i landet förbrukas till en högst betydligen ökad mängd,
tullbeloppet för den lofliga införseln likväl ej i samma mån stigit, utan fastheldre i
vissa hänseenden nedgått, så föranlåtes jag till den tanke, att, om ett förhastande egt
rum, det borde till rättelse med görligaste första hos Rikets Ständer anmälas, på det
en underdånig anhållan i ämnet deraf måtte blifva en följd.
Jag tillåter mig, att jemte omnämnande af de stora handelsstäderna Stockholm,
Göteborg, Malmö m. fl., hvilkas handels-föreningar afstyrkt den sedermera vidtagna
åtgärden, här ordagrannt exempelvis anföra de ordalag, hvaruti fabriks-föreningen uti
Sveriges, i industrielt hänseende, mest betydande stad Norrköping, afstyrkt samma förändring;
de lyda sålunda: »Tullstämplingens borttagande skulle för närvarande medföra
stora vådor och olägenheter, så väl för den inhemska fabrikanten och köpmannen, som
ock ur statsekonomisk synpunkt, och fäster föreningen nu såsom förut en synnerlig
vigt vid att utländska fabriksvaror fortfarande finge bestämdt kännetecken genom tullstämpling,
dymedelst de kunna i allmänna marknaden skiljas från inhemska tillverkningar.
Smuglaren hindras genom ett sådant kännetecken från att till försäljning
framlägga utländsk tillverkning, som saknar bevis att stadgade tullafgifter derför blifvit
erlagda; hvaremot en sådan lagbrytare, i fall dylikt bevis ej erfordras, kan, till stor
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
7
skada för den laglydige fabrikanten och köpmannen, efter det man väl lyckats få varan
öfver rikets gränser, inuti landet öppet och utan risk utbjuda och försälja hvarje
insmugladt fabrikat, och är fabriks-föreningen på dessa grurfÖer öfvertygad, att tullstämplingén
är, äfven utan afseende å den minskning i Statens inkomster, som dess
upphörande skulle föranleda, nödvändig för handelns och industriens bestånd och förkofran,
hvadan Föreningen, med vidhållande af sina förut uttalade åsigter i ämnet,
icke tvekar att äfven nu förorda tullstämplingen såsom omistlig.»
Kommers-kollegium har, jemte de af Utskottet anförda åsigter till möjligt
medgifvande af tullstämplingens upphörande i sammanhang med fabriksvarustämplingens
afskaffande, likväl förklarat, att »då icke allenast idkarne af den inhemska fabriksindustrien,
hvars skyddande och fördel tullstämplingen närmast afsåge, i allmänhet fortfarande
fästade vigt vid denna kontroll-anstalts qvarstående, utan ock åsigten om nyttan
och behofvet af densamma blifvit nästan lika allmänt uttalad af handelsnäringens idkare
i rikets förnämsta stapelstäder, hvilka idkare i allmänhet måste anses i främsta rummet
hafva att vidkännas de med tullstämplingen förenade olägenheter, samt en sådan
bland de i saken mest intresserade korporationer rådande åsigt om lämpligheten af berörda
anstalts bibehållande, borde vara förtjent af ett öfvervägande afseende, ansåge
Kollegium, med hänsyn tillika å den nytta, som, enligt hvad Generaltullstyrelsen
förmält, skulle kunna af tullstämplingen hemtas vid beslag å lagstridiga varu-upplag i
skärgård eller vid kuster, sig icke för närvarande böra tillstyrka att tullstämplingskontrollen
upphäfdes.»
Jag får alltså, med stöd af de här sålunda anförda skäl och förhållanden, samt
i betraktande af detta ärendes vigt för det allmänna, härmed såsom slutpunkt i min
reservation upptaga hvad Ekonomi-Utskottets tredje afdelning, hvilken, till beredning
inför Utskottet, handlagt ifrågavarande motion, för egen del anfört och hemställt,
så lydande:
»Då tullintraderna under år 1864 understigit tulluppbörden under föregående år
med ett så betydligt belopp som 1,310,320 R:dr, och tullstämplingens upphörande, såsom
häraf tydligen visar sig, måste medföra stora vådor och olägenheter för den inhemska
fabriksidkaren och köpmannen; och enär smugling skulle genom tullstämpling i
hög grad försvåras, men deremot, efter borttagandet af ifrågavarande stämpling, oloflig
införsel knappast torde kunna förhindras, hvilket förhållande synes komma att inverka
särdeles menligt å den lofliga handeln och industrien inom riket, hvilka, om äfven tuliafgifterna
blifva så låga som möjligt, icke kunna uthärda täflan med dem, som försälja
insmuglade varor, helst straffbestämmelserna för smugling äro jemförelsevis särdeles
milda; och enär den fordna tullstämplingen medförde äfven en kontroll, som var nyttig
för en gagnelig täflan emellan inländske industriidkare, ithy att man derigenom kunde
med större lätthet bedöma en varas egenskap af inhemsk eller utländsk; finge, på
grund häraf, och med åberopande af de skäl Kongl. Kommers-kollegium och Kongl.
General-tullstyrelsen i sina ofvanomförmälda underdåniga utlåtanden anfört, afdelningen
vördsamt hemställa:
8
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande JYs 39.
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. May.t täcktes utfärda en kungörelse, hvarigenom
tullstämpling å varor, som från utrikes ort införas, åter påbjudes,
tills vidare, och intilldess sådana åtgärder hunnit vidtagas,
att oloflig införsel af dylika varor kan förekomma».»
af Kontraktsprostarne Westin och Schmidt, Kyrkoherdarne Ekelundh och Englund samt
Anders Medin från Kronobergs och Anders Persson från Malmöhus län.
J. P. Andreasson från Elfsborgs och J. M. Limdahl från Skaraborgs län anmäla,
att de icke i ärendets behandling deltagit.
X:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 Jan. 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner rörande utvidgandet af
qvinnans medborgerliga rättigheter.
Tvänne motioner, i det syfte rubriken till detta betänkande angifver, hafva blifvit
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnade. Den ena (N:o
125 i tredje serien) är väckt af Herr Ridderstad, som deri hemställer, att Rikets Ständer
måtte besluta till Kongl. Maj:t ingå med underdånig skrifvelse, hvari Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet fästes på det billiga och önskvärda deri, att qvinna må fa inträde i
Statens telegrafverk samt i befordrings- och löneväg få sig tillerkända samma rättigheter
och skyldigheter som mannen; varande af motionären tillagdt, att om Rikets Ständer
skulle tinna skäl att »utsträcka denna underdåniga anmälan ännu längre», så stöde sådant i
full öfverensstämmelse med den tankegång, som ledt motionären. — Den andra motionen
(N:o 313 i fjerde serien) är inlemnad af C. J. Svensén frän Calmar län och af större
omfattning, i det han föreslår, »att Svensk qvinna, likasom man, må vara berättigad
blifva offentligen examinerad vid rikets universiteter icke allenast uti fullständig studentexamen,
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande JVs 39.
9
examen, utan ock tor erhållande af filosofie och medicine doktorsgrad, samt jemväl i de
delar af rättsvetenskapen, med dertill hörande ämnen, som berättiga till kansli-examen;
att inom post- och telegrafverken qvinna må åtnjuta samma tur och befordringsrätt,
sorn komine männen till del; att qvinnan jemväl må vara berättigad att söka och vinna
anställning vid Statens jernvägstrafik; och att qvinna i öfriga för henne passande befattningar
på den civila tjenstemannabanan förklaras berättigad till inträde, då hon visar
sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet;» samt att Rikets Ständer måtte
för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla sitt beslut härom.
Den fråga, som sålunda gjorts till föremål för Rikets Ständers pröfning, är af
djup betydelse och det utslag, som deri kommer att fällas, af största inflytande på samhällets
sedliga utveckling och på dess förkofran såväl i andligt, som i materielt hänseende.
Dä Utskottet nu går att uttala den mening i ämnet, som inom Utskottet gjort sig gällande
till förmån för de allt oafvisligare framträdande anspråken på rättelse i en föråldrad
samfundsregel, kan det icke blifva fråga om att ingå i en undersökning beträffande
vidden af qvinnans förmögenheter och möjligheten att använda dem för andra ändamål,
än som innefattas i den bestämmelse hon hittills haft sig anvisad. Ett bör kunna förutsättas
såsom medgifvet, att nemligen den qvinliga hälften af menniskoslägtet icke blifvit
af Skaparen utrustad med mindre förmåga af andlig utveckling och moralisk förädling
än den manliga; och frågan blir då helt enkelt den, huruvida menniskoslägtet vid
arbetet i intelligensens tjenst har råd att undvara alla de krafter den ena hälften förmådde
ditföra. Samhället, som är den anstalt, uti hvilken sådana krafter ordnas och
rigtas till ändamålsenlig verksamhet, måste anses kunna lyckas deri desto fullkomligare,
ju färre af dem blifva oanvända. Hedendomen gjorde qvinnan till slaf och oaktadt den
klarhet Kristendomen sökt breda öfver jemlikhetsbegreppet, qvarstå ännu midt i den
kristna staten mångenstädes i samfundsinrättningarne mer eller mindre tydliga spår af
en uppfattning, enligt hvilken qvinnau skulle vara en underordnad varelse, med förmögenheter,
hvilka det ej lönar mödan att odla till samma mångsidiga utveckling som mannens,
och med bestämmelse, som ej lemnar rum för delaktighet i den verksamhet han
af ålder sig förbehållit; och denna åtskilnad framträder mångenstädes så skarpt bestämd,
att plats icke ens lemnats för undantag.
En sådan uppfattning ligger ursprungligen till grund för det förhållande, att undervisningsväsendet
icke är ordnadt så, att qvinnan kan eller får blifva delaktig af de
förmåner, samhället härutinnan erbjuder mannen.
Samma uppfattning utestänger henne från nästan all anställning i Statens tjenst.
En allmän och stark mening yrkar numera rättelse häruti. Denna mening höres icke
framställa den oförnuftiga fordran, att qvinnan skall användas till det hvarför hon ej
passar, utan endast till det, hvarför hon kan visa sig lämplig; icke der hvarest fysisk
Bih. till R. St. Prof. 1365 & 1366. 3 Sami. 12 Haft. 2
10
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 39.
styrka eller andra egenskaper, hvarmed naturen företrädesvis utrustat mannen, äro af
väsendtlig vigt — således t. ex. icke i krigarens, sjömannens, in. fl. yrken — utan endast
der ändamålet kan uppnås med de andliga och lekamliga krafter qvinnan icke saknar.
Att den tillbörliga gränsen icke varder iakttagen, behöfver man ej frukta.
Begäret efter vetande, den drifkraft, som bragt vetenskapen till dess ståndpunkt
och oupphörligen framflyttar denna, är icke mankönet ensamt gifvet. Att från det område,
der denna kraft rör sig, hafva utestängt den ena hälften af menniskoslägtet kan
åtminstone ej hafva ländt till gagn för vetenskapen, hvars vinst det måste blifva att erhålla
flere idkare. Man invänder måhända, att det icke är qvinnan förbjudet att sysselsätta
sig med hvilken vetenskap som helst, ja att intet hindrar att hon till och med
bevistar de akademiska föreläsningar, som uppehållas på Statens bekostnad. Men härtill
gifves ej någon uppmuntran, så länge qvinna förvägras att genom afläggande af examen
ernå vittnesbörd om förvärfvade kunskaper. Man har ock hört anmärkas, att ett sådant
sammanförande af manliga och qvinliga lärjungar ur sedlighetens synpunkt borde förkastas.
Men ingen anmärkning synes mindre förtjent af uppmärksamhet än denna. Ty så vida
det ej förhåller sig så, att vetgirigheten och hågen för studier hafva anlaget för det osedliga
till oskiljaktig följeslagare, så är svårt att inse, att åt detta sednare skulle gifvas
större utrymme än det eljest eger i allmänna' lifvet, der konen ju' ständigt sammanträffa.
Skydd af ett hem behöfver den unga qvinnan dessutom ej sakna under sina studier; och
omsorgen härom tillkommer ej det allmänna.
Vidare framkastas vanligen det skäl, att qvinnan, hvars bestämmelse i familjen
är att vara maka och moder, icke kan förena de bestyr, henne i sådan egenskap åligga,
med den verksamhet hvarom fråga är; och detta argument eger giltighet hvad gift qvinna
angår. Må således hon sköta sina husmoderliga pligter, uti hvilka likväl, isynnerhet vid
barnauppfostringen, äfvensom i de fall, då mannen till följd af sjuklighet eller oordentlighet
upphört att vara familjens verkliga stöd, den högre intellektuela bildning, hon förut
kan hafva förvärfvat, icke bör blifva gagnlös. Men så som samhällsförhållandena utvecklat
sig, gifves det äfven ett stort antal qvinnor, som icke blifva gifta. Enligt uppgift,
grundad på befolkningsstatistiken, skulle redan år 1855 funnits i Sverige 283,578 flera
qvinnor än män i den ålder, der äktenskap är tillåtet. Hvad skäl skulle kunna framläggas
till att förvägra detta betydliga antal större valfrihet beträffande yrke.
Utskottet vill här erinra om det beslut Rikets Ständer vid sistlidne riksdag fattade
i anledning af väckt motion i samma ämne, ehuru ej af samma omfattning, solliden
ena af de förevarande. 1 enlighet med Utskottets hemställan, afläto Rikets Ständer till
Kongl. Majit en underdånig skrifvelse, deri, med anmälan att Rikets Ständer för sin del
ansågo tidpunkten vara inne att utvidga qvinnans rätt till anställning i det allmännas
tjenst, och att Rikets Ständer hade sig bekant, det qvinnor i andra länder med fördel
användas vid telegrafanstalter, postexpeditioner m. fl. dylika inrättningar, Rikets Ständer
anhöllo, att Kongl. Majit täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom tillfälle bereddes qvinna
att erhålla anställning i sådan tjenstebefattning, som kunde för henne vara passande, och
till hvars skötande hon visade sig ega erforderliga kunskaper och skicklighet.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 3,9. 11
Enär den ena af de motioner, öfver hvilka Utskottets yttrande blifvit infordradt,
endast sysselsätter sig med qvinnors rätt till anställning vid telegrafverket, har Utskottet
förskaffat sig kännedom om det beslut, som af Kongl. Majit i detta afseende fattats med
anledning af berörda underdåniga skrifvelse, och dervid inhemtat, att, sedan med föranledande
af en utaf enskild qvinna gjord underdånig ansökning att varda i telegrafverkets
tjenst anställd, Kongl. Majit deröfver infordrat Styrelsens öfver nämnda verk underdåniga
utlåtande, och Styrelsen sådant afgifvit samt på anförda skäl, som här nedan skola omförmälas,
afstyrkt nådigt bifall till nämnda ansökning, Kongl. Majit vid pröfning af denna
sednare och i sammanhang dermed af Rikets Ständers under tiden inkomna underdåniga
skrifvelse, medelst nådigt Beslut den 10 Juli 1863 förklarat, det Kongl. Majit icke funnit
skäl frångå den af Kongl. Majit förut biträdda mening, att en dylik anställning af qvinna
icke är i allmänhet lämplig eller' med telegrafverkets sanna fördel öfverensstämmande;
men att enär särskilda förhållanden någon gång torde förekomma, då undantag från
nämnda regel skulle kunna utan olägenhet medgifvas, såsom t. ex. i fall hustru eller
syster till telegraftjensteman anställdes vid station, der mannen eller brödren vore tjenstgörande
och der således icke någon svårighet för besörjandet af de utom stationen förefallande
tjenstegöromålen torde förefinnas, Kongl. Majit, för att under dylika förhållanden
icke göra en qvinnas anställande omöjligt, funnit skäligt förklara Telegraf-styrelsen
oförhindrad att efter pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt förekommande
fall och med de vilkor rörande tjenstgöringsskyldighet och aflöning, hvilka kunde vara
nödiga och lämpliga, i telegrafverkets tjenst till bestridande af assistentbefattning antaga
jemväl qvinna, hvilken behörigen styrkt sig ega härtill erforderliga kunskaper och
skicklighet.
De skäl Telegraf-styrelsen anfört för sitt omförmälda afstyrkande af bifall till
den ifrågavarande framställningen äro: att telegraftjensten icke är inskränkt inom stationen,
utan att tjensteman måste äfven ansvara för att Iedningstrådarne mellan stationerna städse
äro i behörigt skick: att han måste nästan ögonblickligen afhjelpa och bota skador och
bristfälligheter, som ofta inträffade på de långa och endast otillräckligt bevakade linierim,
samt åtföljd af arbetsmanskap, till fots, i hvad väder som helst, stundom i djnp snö,
miltals färdas utåt linien, undersöka Iedningarnes isolering, återförena afslitna trådar
o. s. v., hvilka göromål ansågos vara för en qvinna föga lämpliga: att de täta och
hastiga omflyttningar från en station till en annan, som af hvarjehanda orsaker påkallades
och hvilka hvar och en stationstjensteman ovilkorligen måste underkasta sig, icke
heller syntes för ett fruntimmer passande: att således qvinnas anställning på stationer
med blott en tjensteman icke gerna kunde ifrågakomma: att åter en qvinnas tjenstgöring
tillsammans med en eller flere männer på stationer med större personal, i synnerhet der
tjenstgöring äfven under nätterna eger rum, svårligen vore med hennes samhällsställning
förenlig: samt att, hvad särskilt anginge qvinnas anställning vid centralstation, på hvilken
hela landets telegrafbefordring måste ordnas och hvarest en talrikare tjenstemannapersonal
vore af nöden, sådant skulle medföra väsendtliga olägenheter i det att, å ena
sidan, de öfriga stationernas tjenstemän vid inånga tillfällen skulle komma att ställas
\
Allm. Besv.- och Elcon.-Utslcottets Betänkande M 39.
under qvinnobefäl och å den andra, hennes sammanförande i samma vaktlag med männerna,
till och med nattetid, säkerligen icke kunde undvikas.
Ohållbarheten af dessa skäl torde icke här behöfva ådagaläggas, enär Telegrafstyrelsen
sjelf under fortsättningen af sitt berörda utlåtande anfört, huruledes man i
åtskilliga andra länder lyckats ordna förhållandena så, att t. ex. i England, der telegrambefordringen
besörjes af enskilda bolag, telegraferingen å de största stationer besörjes
uteslutande af qvinnor, hvilka ej hafva några bestyr utom stationen, och i Schweitz så
väl som i Norge — hvilket sednare land torde, så i afseende å liniernas längd och möjligheten
af deras bevakande som i andra hänseenden, icke förete gynnsammare förhållanden
än Sverige — qvinliga telegrafister äro anställda i Statens tjenst, somliga på
ställén der de hafva skydd af hemmet, ega bröder anställda o. s. v., andra ater, pä sätt
Styrelsen yttrar, »placerade utan ätt hänsyn härå kunnat fästas; hvilket dock hittills
icke medfört någon olägenhet.» Sådan anställning eger rum ej blott vid större stationer,
i hvilket fall minst 2 qvinnor å samma station placeras, utan ock vid mindre stationer,
som erfordra blott en eller två tjenstemän och der, i anseende till de ringa göromålen,
qvinnas användande är lämpligt äfven med hänsyn dertill, att hon åtnöjer sig med lägre
aflöning och bättre än mannen förstår att på hvarjehanda arbete och bestyr använda
lediga stunder. Tillsynen å linien utöfvas i nämnda fall af närmaste stations manliga
telegrafister, för så vidt linievaktare äro otillräcklige.
Men hvad som sålunda för endast ett par år sedan af Telegraf-styrelsen ansågs
så olämpligt, att icke säga omöjligt att tillvägabringa, lärer nu vara förberedt, i så
måtto, att, enligt hvad Utskottet meddeladt blifvit, Telegraf-styrelsen skall till Kongl.
Maj:t afiåtit förslag, enligt hvilket icke mindre än 13 stationer, nemligen sådana som äro
så belägna, att tillsyn å deras linier kan åt andra stationers ingeniörer uppdragas, skola
besättas med qvinliga föreståndare.
Sålunda ger motståndet mot den vigtiga reformen — och det är historien om
hvarje sådan -- endast småningom vika. Att, hvad angår qvinnans användande i telegrafverkets
tjenst, målet icke är uppnådt med sistberörda förslag, behöfver ej påpekas,
och lika öfverflödigt torde vara att uppställa en jemförelse med en mängd andra befattningar
i Statens tjenst, till hvilka qvinnan är lika passande som mannen. Deremot må
erinras om tvänne yrken, i hvilka qvinnan på ett framstående sätt i Nord-Amerikas förenade
fristater utvecklat förmåga, nemligen läkarens och skollärarens. I afseende å det
förra invändes vanligen, att ensamt den blygsamhet, hvarmed qvinnan blifvit begåfvad,
uppreste sig emot tanken derpå, att hon skulle befatta sig med åtskilliga bestyr, som
äro oskiljaktiga från läkareyrket. Men förvisso glömmer man då, att på en enda läkare
komma hundradetals patienter, af hvilka hela den qvinliga delen, just af blygsamhetsskäl,
i de aldra flesta fall heldre skulle anlita en qvinlig läkare än en manlig. I fråga åter
om skollärare-kallet synes det uppenbart, att qvinnans deltagande deri icke kan annat
än bidraga att åt ynglingens uppfostran gifva den förädling, som man eljest förväntar af
familjelifvets inflytande, och erfarenheten i åtskilliga länder har bestyrkt, att disciplinen
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 39.
13
ibland lärjungarne icke under den qvinliga lärarens närvaro är mindre än under den
manliges.
Vilkoret för att åt qvinnan skall kunna anförtros den verksamhet, hvartill, enligt
hvad af det anförda framgår, Utskottet anser tillfälle böra henne beredas, är likväl, att
hon erhåller rätt att begagna de medel, Staten underhåller, till danande af den skicklighet
och pröfvande af de kunskaper, som i hvarje särskildt fall erfordras; och detta är
också ensamt tillräckligt skäl för bifall till det i Svenséns motion väckta förslag att de
akademiska läroanstalterna må stå lika öppna för qvinna som för man, och att, för
vinnande af akademisk medborgarerätt, qvinlig lärjunge må berättigas att vid högre ele
mentarläroverk
undergå maturitets-examen.
Utskottet hemställer alltså, det Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anmälan, att Rikets
Ständer anse befordringsrätt till tjenster och befattningar, hvartill
qvinna kan pröfvas lämplig, hädanefter böra henne tillkomma, når
hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet, och
fördenskull rättighet böra medgifvas qvinna att såväl vid de högre
elementarläroverken undergå s. k. af gång sexamen, som vid rikets
universiteter och dithörande anstalter deltaga i undervisningen och
aflägga inom de verldsliga fakulteterna förekommande examina, an
hålla,
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som för genomförande
af en sådan förändring i hittills bestående förhållanden
finnas erforderliga.
Stockholm den 22 Januari 1866.
Reservationer:
af Friherre Åkerhjelm .T. G. N. S., Friherre Cederström ]{., Grefve De la Gardie, R.
af Friherre von Platen, C., Friherre Alströmer, C. .T. O., Herr von Ehrenheim, P., och
Herr af Klint, E., hvilka för sina från Utskottets hemställan afvikande åsigter åberopa
de skäl, som Professor Ribbings reservation innehåller.
af Biskop Beckman: »Då afläggandet af examina ingalunda kan anses såsom vilkor för
inhemtande af kunskaper och bildning; då rätt till afläggande af filosofie kandidatexamen
samt juridiska och administrativa embetsexamina blifver betydelselös utan kompetens
på grund af dessa examina; då jag icke anser denna kompetens böra qvinnan
tillerkännas och anser både för qvinnan sjelf och för samhället i dess helhet högst förderfligt
att genom samhällsordningen vända qvinrians blick och sträfvande åt ett med
hennes natnrliga bestämmelse stridigt häll, så har jag icke kunnat finna Utskottets beslut
i hvad det rörer qvinnans rätt att undergå ofvanbemälda examina välbetänkt och
får derföre mot beslutet i denna del mig reservera.»
14
Allra. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JY§ 39.
af Professor Ribbing, med hvilken Herr Treffenberg, C., instämmer: »Till en början anser
jag mig böra anmärka, att frågan om rätt för qvinna att aflägga viss examen eller
kunskapsprof endast bör afgöras i sammanhang med frågan om hennes rätt att vinna
befordran i de befattningar, till hvilka hon genom samma examen eller prof skulle förvärfva
kompetens. Utan sistnämnda rätt till kompetens skulle nemligen rättigheten till
axamen, — hvilken ingalunda får förblandas med den redan nu för qvinna öppna
rättigheten att begagna den offentliga undervisningen vid universitetet eller, lika med
hvarje annan, göra sig till godo frukterna af dettas verksamhet såsom vetenskaplig
bildningsanstalt, — vara fullkomligt ändamålslös och endast innebära ett onyttigt betungande
af vederbörande examinatorer. Till följd häraf, anser jag mig alltid från
qvinnas olämplighet till viss offentlig befattning berättigad till den slutsats, att henne
ej bör tillerkännas rätt till den examen, som eger sin betydelse såsom kunskapsprof
för samma befattning.
Då jag efter denna preliminära anmärkning öfvergår till att söka ett svar på
frågan, till hvilka offentliga befattningar qvinna må anses lämplig, uppställer jag dervid
såsom allmän norm den sats, — hvars rigtighet här ej är stället, att i bevis utföra, —
att qvinna icke är passande för någon sådan verksamhet, som väsendtligen förutsätter
och innebär användning af det rena, isolerade förståndet eller som genom hvarje in>
blandning af känsla och fantasi såsom bestämmande skulle förvridas från sitt syfte.
Endast den anmärkning vill jag tillägga, att skulle ock qvinna enligt denna norm ej
befinnas lämplig för alla de sysselsättningar, som utöfvas af män, hon dermed ingalunda
af mig är förklarad vara en lägre varelse än mannen eller honom i förstånd underlägsen:
det ena vore lika falskt, som det andra. Men likhet eller »likställighet» i rätt,
och förmåga innebär icke, att den förra hos dem, som äro likställda, i hvarje fall skall
vara fullkomligt densamma, eller att den sednare i alldeles enahanda yttringar skall
framträda. Fastmer utgör mannens och qvinnans naturliga likhet i dessa afseenden en
omständighet, som, äfven med bådas likställighet, af ingen lagstiftning angående qvinnans
ställning i samhället utan mehn får förbises. Det får ej förbises, att qvinnans
uppträdande i det offentliga lifvet utgör en, låt vara under gifna omständigheter fordrad
undantagsställning, under det hon såsom den lifvande och sammanhållande själen i
familjelifvet eger sin på en gång naturliga och högsta plats: ett förhållande, som af ingen
lagstiftning kan rubbas eller förryckas utan att derigenom lika mycket nedsätta
qvinnans verkliga värdighet, sorn i sjelfva dess rötter skada samhället. Endast med
okunnighet örn de gamla staternas historia, t. ex. å ena sidan Roms, å den andra
Spartas, i förening med det mest sällsamma förbiseende af en bland sjelfva grundvalarne
för samhällets intelligenta, ej mindre än sedliga, utveckling kan man, med det
Ilöglofliga Utskottet, anse, att qvinnans frånvaro från det offentliga lifvet vore Obetydande
med förlusten af hennes deltagande i intelligensens arbete.
Enligt ofvannämnda norm — och för att ej tala om presterlig befattning, då
Utskottet ej för qvinna föreslagit rätt till sådan — anser jag henne icke vara lämplig
till jurist, då för honom uppgiften är tillämpning af lagens allmänna regel i hela dess
Allm. Besv.- och Eleon.-Utskottets Betänkande JYi 39.
15
renhet, ofta hårdhet. Af hufvuijsakligen samma skäl anser jag qvinna icke heller böra
kunna bekläda åtminstone de högre platserna inom kansliet och de administrativa
verken. Kommer så frågan om den filosofiska graden. Jag får i afseende derå
förklara, att dess absolverande liksom i allmänhet vetenskap i ordets strängare bemärkelse
för qvinna helt enkelt är omöjlig, ett af hela kulturhistorien bekräftadt påstående,
som icke vederlägges deraf, att qvinnor funnits, som mer eller mindre utmärkt sig i
olika arter af konst. Af de discipliner, i hvilka undervisning lemnäs och prof afläggas
vid universitetet, återstår då de medicinska. Och då medicinens praktik, ehuruväl
grundad på vetenskap, — som dock är en iner åskådlig än någon bland de så kallade
stränga, r— tillika väsendtligen innefattar användning af lycklig instinkt, eller »blick»
samt utgör konst; då dessutom i Utskotts-afdelningen närvarande sakkunnig person intygat
qvinnans framstående lämplighet för läkareyrket, synnerligen vid de sjukdomar,
som äro egna för hennes kön; vill jag med min röst ej motsätta mig, att, inom vissa
gränser, tillerkänna qvinna rätt till nyssnämnda yrkes utöfvande och afläggande af de
kunskapsprof, som derför utgöra vilkoret,
Likaledes tillérkänner jag henne rätt till anställning i de öfriga yrken, som motionerna
omförmäla. Jag gör detta så mycket heldre, som det, under gifna samhällsförhållanden,
för det närvarande utgör ett vigtigt problem att söka utvidga möjligheterna
för de qvinnor, som i det bildade samhället förblifva ogifta, till gagnande verksamhet
och medel att sig försörja. Och då aflagd maturitets-examen för anställning inom det
ena eller andra bland ifrågavarande yrken torde fordras, såsom händelsen ock är för
idkande af medicinska studier, tillstyrker jag äfven rätt för qvinna att aflägga maturitets-examen.
Till de skäl, som blifvit anförda för dels en begränsning, dels ett närmare bestämmande
af Utskottets förslag, anser jag ännu ett böra läggas. Det är enligt min
tanke långt mera passande för Rikets Ständer, att i underdåniga skrifvelser till Kongl.
Maj:t uttrycka bestämda önskningar, än att hålla dessa i så sväfvande ordalag, att de
möjligen kunna synas tillika innefatta önskningar örn orimligheter. Samma förfarande
är ock för den åstundade sakens egen framgång långt fördelaktigare, då i motsatt
fall ganska lätt antingen missförstånd om Ständernas verkliga mening kan ega rum,
eller det begärda, genom sin obestämdhet och vida omfattning synes vara omöjligt
att bifalla.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anser jag att Utskottet endast sä till
vida bort tillstyrka bifall till de ifrågavarande motionerna,
att qvinna må vara berättigad att aflägga afgång sexamen vid
elementarläroverket samt kunskapsprof och examina för vinnande
af medicinsk grad vid universitetet;
samt: att qvinna, efter nöjaktigt fullgörande aj sistnämnda prof, må erhålla
venia practicandi, dock utan rättighet till vinnande af offentliga
läkareplatser; äfvensom att hon, möjligen med någon atvidg
-
16 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 39.
ning emot hvad hittills varit henne medgifvet, må kunna erhålla de
anställningar vid telegraf- och postverken samt vid jernväganie, till
hvilka lion, enligt af Kongl. May.t nådigst utfärdande Författning,
efter nöjaktigt aflagda kunskapsprof, som för dylika anställningar
är o föreskrifna, anses kompetent.»
af Kontraktsprosten Westin, Kyrkoherden Ekelundh, Kontraktsprosten Schmidt, Doktor
Moberger, Kontraktsprosten Lundberg, Kyrkoherden Simonsson och Kontraktsprosten
Lindskog.
Herr Isberg anmäles, att han i ärendets behandling inom Utskottet ej deltagit.
Rättelse i J\:o 3H.
I Utskottets Betänkande N:o 36, i anledning af väckta motioner rörande ej
mindre Norrmäns och Danskars än äfven andra utländniogars rätt att i Sverige idka
handel, handtverk och andra yrken:
. sid. 4, rad. 5 uppifr. står: om
läs: som
sid. 5, rad. 11 » står: ehvad
läs: i hvad
STOCKHOLM, tryckt dios A. Holmberg cl Comp. 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 40.
l
H:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Febr. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om särskilda föreskrifter
i fråga om tångtägt å hafsstränderna i
Halland.
I en till Hedervärda Bonde-Ståndet afgifven, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad motion (Nio 196), har Anders Gudmundsson
från Hallands län anfört, hurusom, då strandboerne vanligen tillegnade sig det
hafsgräs eller s. k. tång, som å stränderna, synnerligen vid Hallands södra kust,
uppflöt ur hafvet och vore af särdeles nytta, dels till täckning af flygsandsfält dels
såsom gödningsämne, samt öfverenskommelser för att jemväl åt de från stränderna
aflägsnäre boende, hvilka med de egentliga strandboerne egde lika rätt till tångtägt
och icke förlorat denna rätt, ehuru de antingen genom laga skiften blifvit flyttade
från strandens närhet eller nedsatt sig på afgärda hemman, bereda tillgång dertill,
till följd af strandboernes egennytta icke kunnat tillvägabringas, nödigt vore, att
genom lagstiftningen åtgärder vidtoges för tångtägtens ordnande. Motionären har
ansett detta böra ske sålunda, att föreskrift meddelas derom, att delegare i sådan
byallmänning, som erbjuder tångtägt, finge bestämma ordnandet af fördelningen af
tångtägten med enkel röstpluralitet efter det oförmedlade hemmantalet inom byalaget
; föreslående motionären alltså, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om utfärdande af en förordning, som på nyssnämnda sätt bestämmer,
åtminstone för tio år, huru rätt till tångtägt på Hallands stränder skall
utöfvas.
Sedan förevarande fråga vid flera riksdagar varit föremål för Rikets Ständers
uppmärksamhet, och Rikets Ständer vid riksdagen 1840—1841 hos Kongl. Majit i
underdånighet anhållit, att Kongl. Majit täcktes i nåder anbefalla vederbörande embetsmyndigheter
att i alla de delar af riket, der tillfälle till tångtägt egde rum, och
en reglering af behofvet påkallades, söka tillvägabringa vänliga öfverenskommelser,
hvarigenom, utan inskränkning i någons lagliga rätt, möjligheten att få begagna
ifrågavarande för jordbrukets framgång nyttiga produkt kunde beredas äfven för de
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 13 Häft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N.-o 40.
jordegare, hvilkas hemmans områden icke sträckte sig till hafsstranden; så lät, enligt
hvad Utskottet inhemtat, Kongl. Maj:t i anledning deraf anbefalla Konungens
Befallningshafvande i Hallands län att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
yttrande om och hvad utväg lämpligen kunde vidtagas till beredande af lättade tillfällen
för de hemmansegare inom Halland, hvilkas områden icke sträckte sig till
hafsstranden, att åtkomma hafstång, som derå uppflöte. Uti den 22 Maj 1844 afgifvet
utlåtande anförde Konungens bemälde Befallningshafvande: att, efter utfärdad
kungörelse med uppmaning tili dem af länets innevånare, som det åstundade, att
med skriftliga yttranden i ämnet inkomma, 31 sådana blifvit aflemnade, bland hvilka
20 innefattade anspråk på en friare tånghemtning, hvaremot i de återstående 11 en
sådan rättighet för dem, som icke vore strandegare, bestriddes; att tvister angående
tånghemtningsrätten redan från längre tid tillbaka vid domstolarne uppstått och
blifvit afgjorda genom laga kraftvunna utslag, hvilka icke kunde genom beslut i administrativ
väg upphäfvas; att då en del af de hemman, hvilkas egare yrkat friare
tånghemtningsrätt, efter uppgift tillförene legat i samfällighet med strandegarne,
Konungens Befallningshafvande ansåge det vara nog hänvisa dem att i domstolsväg
göra sin rätt till tångtägt gällande, om de dertill funne sig befogade; samt att deremot,
enligt Konungens Befallningshafvandes tanke, de hemman, som icke legat i
samfällighet med strandegarne, icke kunde, efter den af domstolarne följda grundsats,
vinna en sådan rättighet, men att, om denna rättighet blefve dem tillerkänd,
sådant skulle, på de ställen, der laga skiften redan egt rum och jord icke blifvit
aftagen för väg till stranden eller för uppläggande af tången, medföra tvister, som
möjligen kunde föranleda till rubbning i skiftesåtgärden eller åtminstone hafva till
följd inskränkning i den hvarje jordegare tillkommande fria dispositionsrätt öfver
jorden. Genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 20 Juni 1844 förklarades ock, att
hvad anginge de hemman, för hvilka rättighet till tångtägt yrkats i följd deraf, att
dessa hemman tillförene legat i samfällighet med strandegarnes, det finge ankomma
på innehafvarne af desamma att vid vederbörlig domstol söka göra deras rätt gällande,
om de dertill funne sig befogade, samt att i öfrigt den gjorda framställningen
icke kunde i administrativ väg föranleda annan åtgärd, än att Konungens Befallningshafvande,
då dess bemedling för sådant ändamål kunde af menigheter eller
enskilde hemmansegare anlitas, hade att vid utlysande sammanträden med vederbörande
söka tillvägabringa godvilliga föreningar i fråga om sådan delaktighet i tångtägten
för äfven de hemmansegare, hvilkas områden icke sträckte sig till hafsstranden,
som utan inskränkning i någons lagliga rätt kunde medgifvas.
Då den nu väckta motionen, enligt hvad Utskottet inhemtat, icke afser tillvinnande
af tångtägtsrätt åt någon, som dertill ej är lagligen berättigad, utan endast
ett sådant ordnande af denna rättighets begagnande, att innehafvare af närmast
hafsstranden belägna hemman sättas utur tillfälle att, till förfång för andra
mera aflägsna hemmans innehafvare, som med de förra ega gemensam tångtägtsrätt,
tillegna sig all eller största delen af den hafstång, som vid stranden kan hopsamlas,
samt motionären uppgifvit, hvad inom Utskottet jemväl blifvit upplyst, att godvilliga
föreningar till förekommande häraf, på sätt Kongl. Brefvet den 20 Juni 1844
anvisar, icke kunnat, i följd af strandboernes motvillighet, bringas till stånd, anser
Utskottet, som funnit frågan vara förtjent af uppmärksamhet, men icke kunnat biträda
motionärens förslag, att lemna afgöranderätten i detta hänseende åt de fleste
delegarne i tångtägts-samfälligheterna, hvarigenom de öfriges rätt möjligen kunde
blifva undertryckt, sig böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Fiskeri-stad
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 41. 3
gan den 29 Juni 1852 i § 22 innehåller i fråga om sättet för tillvägabringande af
öfverenskommelser rörande samfälld fiskerättighet, hemställa,
det Bikets Ständer ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att, der godvilliga öfverenskommelser i afseende
på sättet och ordningen för begagnande af gemensam
tångtägtsrätt icke kan träffas eller sådan öfverenskommelse,
hvilken jemväl torde böra innefatta påföljd för öfverträdelse
deraf med böter inom visst af Kongl. Majit bestämdt maximibelopp,
finnes vara af beskaffenhet att icke kunna vinna stadfästelse,
Kongl. Majds vederbörande Befallningshafvande må
bemyndigas att, efter hållna sammanträden med tångtägtsdelegarne,
meddela förordnande i ämnet genom utslag, hvaröfver
klagan må föras i den ordning, som för hushållning smål är i
allmänhet föreskrifven.
Stockholm den 2 Februari 1866.
M :o 41.
Anis. till Exp.-Utsk. den 3 Febr. 1866; kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rätt för fartyg
att verkställa lossning vid kanalstation eller annan
hamn, der tullkammare saknas.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion (Nio 327), har Carl Anders Larsson från
Östergötlands län anfört, att en stor olägenhet för industriidkare, som hade sina
fabriker inne i landet, uppkomme deraf, att från utrikes ort införskrifna råämnen,
äfven de tullfria, skola lossas och omlastas vid på kusterna befintliga tullstationer,
hvarigenom stora kostnader och förluster drabbade fabrikanterne, utanjatt det allmänna
deraf skördade någon fördel. Dessa olägenheter skulle, enligt motionärens
förmenande, kunna afhjelpas på det sätt, att General-tullstyrelsen skulle ega, på sätt
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 41.
redan nu för vissa fall skedde, meddela nödiga föreskrifter om den kontroll, som
vore att iakttaga, då någon välkänd fabriksegare önskade lossa tullfria råämnen vid
kanalstation eller annan hamn, der tullkammare saknades; och har motionären ansett
ändamålet kunna vinnas derigenom, att vid vederbörande tullkammare lasten
förseglades och nödig tullbevakning medsändes fartyget, hvilken skulle kontrollera
aflastningen å lossningsorten. Motionären har fördenskull föreslagit, »att Rikets
Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes,
efter General-tullstyrelsens hörande, meddela sådana ändringar i Seglations-ordningen,
hvarigenom fabrikanter eller industriidkare kunde undvika lossning och omlastning
af tullfria råämnen, förr än lasten vore på destinationsorten.44
Genom Kongl. Tullstadgan den 7 December 1860, hvarigenom den förut gällande
Seglations-ordningen af den 15 Maj 1843 blifvit upphäfd, har fartyg med last
af endast tullfria varor fått sig medgifven rättighet att inlöpa, utom till stapelstad,
jemväl till andra vid saltsjön belägna städer eller landthamnar, der, enligt kungörelse,
som General-tullstyrelsen åligger att i allmänna författningssamlingen införa,
ständig tullbevakning finnes anställd; dock bör vid fartygs ankomst till ort, der sjötullskammare
ej är inrättad, vederbörlig inklarering af fartyg och last ske vid hufvudtullkammaren
i distriktet. Enligt 28 § i nämnda stadga har likväl Generaltullstyrelsen
fått sig medgifvet att, derest i följd af lokala förhållanden ytterligare
undantagsbestämmelser, än nämnda § upptager, i afseende å den för tullklareringen
stadgade ordning någonstädes skulle finnas af nöden, för ändamålet vidtaga de
åtgärder, som med Kronans rätt och säkerhet äro förenliga; och Utskottet har inhemtat,
att General-tullstyrelsen, med stöd häraf, merändels då en välkänd lastemottagare
sökt, att ett fartyg med last af endast tullfria varor kunde få utan föregången
omlastning lossa å destinationsorten, änskönt ständig tullbevakning derstädes
icke funnits, lemnat bifall till en dylik ansökning, dock med vilkor att inklarering
af fartyg och last skulle försiggå vid hufvudtullkammaren, samt att lastemottagaren
bekostade den bevakning, sorn från tullkammaren medföljde fartyget för att öfvervara
och kontrollera lossningen.
Då således det ändamål, motionären åsyftat, Synes kunna vinnas i författningsenlig
ordning; samt någon tidsutdrägt icke vållas lastemottagaren derigenom,
att han nödgas hos General-tullstyrelsen göra ansökning om rätt för fartyg att lossa
vid destinationsorten, hvilken ansökan kan ingifvas innan fartyget anländt; men deremot
i fall ifrågavarande rättighet medgifves utan all inskränkning och utan att
ansökning för hvaije särskildt fall göres hos vederbörande myndighet, nuvarande
tullbevakning skulle blifva alldeles otillräcklig, hemställer Utskottet,
att förevarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 2 Februari 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 42. 5
V.o 43.
Auk. till Exp.-Utsk. den 3 Febr. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om en lagsamlings
utarbetande på allmän bekostnad.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets yttrande har blifvit infordradt öfver
en af Herr Henschen hos Vällofliga Borgare-Ståndet afgifven motion (N:o 179), deruti
motionären hemställt, att Rikets Ständer ville dels “hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t, efter Riks-arkivariens och öfrige vederbörandes hörande, täcktes anbefalla,
att genom Riks-arkivets försorg eller särskildt dertill förordnade personer
ofördröjligen påbörjas och utgifves samt till embetsverken utdelas en fullständig
samling af alla sådana Kongl, författningar och offentliga handlingar, som enligt
Kongl. Brefvet den 22 December 1824 bort inflyta i Svensk Författningssamling44,
dels ock dervid gifva anvisning på den plan, som vid utarbetande af en sådan samling
borde följas; i hvilket sistnämnda hänseende motionären, bland annat, föreslagit,
“att samlingen, efter de stora vändningarne i det Svenska politiska lifvet, indelas
i vissa serier, af hvilka den första, i hvilken naturligtvis ej skulle inflyta hvad
som utgifvits eller utgifves af Professor Schlyter eller i Svenskt Diplomatarium,
skulle slutas med den 23 Augusti år 1520 eller Maj 1523; den andra med Carl
XII:s död och enväldets fall den 30 November 1718; den tredje med den så kallade
frihetstidens slut den 18 Augusti 1772; den fjerde med den 12 Mars 1809 och den
femte antingen med år 1824, hvarefter Svensk Författningssamling började, eller
ock med år 1833, då årstrycket upphörde och Svensk Författningssamling började
utdelas i stället för årstrycket44; äfvensom “att i de fyra första serierna äfven
skulle införas sådana författningar, som blott rörde Finland, helst den tryckta upplagan
derigenom skulle kunna ej blott gagna våra tillsvidare från oss skiljda bröder
på andra sidan Bottniska viken, utan ock genom bokhandeln der inbringa någon
ersättning för kostnaderna till verkets utgifning och tryckning.44
I underdånig skrifvelse den 28 Februari 1857 anhöllo Rikets Ständer hos
Kongl. Maj:t att, då en ändamålsenlig samling af de intill nämnda tid utkomna,
då ännu gällande administrativa, kamerala och ekonomiska författningar och stadgar
vore af behofvet högeligen påkallad, Kongl. Maj:t ville genom någon eller några
dertill utsedde skicklige personer låta utarbeta och till allmän kännedom sprida
Bih. till B. St. Brot. 1865 d- 1866. 8 Sami. 13 Haft. 2
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N.-o 42.
ett i möjligaste måtto fullständigt sammandrag af sådana gällande författningar,
hvilka afse berörda delar af statsförvaltningen. Enligt hvad Utskottet inhemtat
äro af Kongl. Maj:t förordnade sakkunnige män för närvarande sysselsatte med ett
så beskaffadt arbete. Vid sådant förhållande och då nyttan af ett verk, hvilket,
såsom det af motionären föreslagna, skulle omfatta jemväl författningar, de der
upphört att vara gällande och finnas intagna i våra äldre-författningssamlingar,
icke, enligt Utskottets tanke, skulle uppväga de dermed oundgängligen förenade
stora svårigheter och dryga kostnader, finner Utskottet sig böra hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Februari 1866.
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1866.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande Jfå 43.
I
N:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Febr. 18(56, k!. 10 f. na.
Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om tilldelande åt
Ordförande i Kommunal-styrelse af ett exemplar utaf
Svensk Författningssamling, m. m.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Johannes Andersson från Jönköpings
län väckt motion (N:o 120) derom “att den i pastors-arkivet varande Svensk
Författningssamling och Landshöfdinge-embetets allmänna kungörelser44 måtte
“öfverlemnas till förvar till ordföranden i kommunal-nämnden“, samt “att de till
kyrkan ankommande författningar och allmänna kungörelser, sedan de blifvit
upplästa från predikstolen, skola utlemnas till ordföranden i kommunal-nämnden,
som för desammans vård ansvarar. “
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvars yttrande öfver berörda
motion blifvit infordradt, vill härvid erinra, att pastorerne icke, såsom motionären
synes förmena, på grund af sitt embete äro innehafvare af Svensk Författningssamling,
hvilken numera, sedan pastorerne blifvit befriade från ledningen
af kommunens verldsliga angelägenheter, skulle kunna från dem öfverlåtas till
den, som öfvertagit samma ledning. Redan genom Kongl. Resolutionen på allmogens
besvär den 10 September 1743, förordnades, att, på det allmogen måtte
å landet så mycket beqvämligare kunna hafva tillgång till utfärdade Kongl. Förordningar
samt Resolutioner, och af dem vid hvarjehanda förefallande tillfällen
erhålla nödig underrättelse, skulle de exemplar, som hvar och en kyrka deraf
tillsändes, registreras, sammanbindas och till allmogens nytta i kyrkan förvaras.
I Kongl. Cirkulärbrefvet till Konsistorierna den 2 April 1833 erinrar Kongl. Majit,
af förekomna anledningar, Konsistorierna att tillse, det alla författningar, på sätt
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 14 Haft.
2 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande J\/s 43.
redan stadgadt vore, vid hvarje kyrka förvarades och i ordning höllos, för att
vara för socknemännen tillgängliga. Det exemplar af Svensk Författningssamling,
som tillsändes pastor för att uppläsas i kyrkan, måste således anses vara
afsedt för kommunens samtliga medlemmars räkning, och vid sådant förhållande
lärer nu gällande föreskrift, att författningssamlingen skall förvaras i kyrkan,
väl böra anses lämplig, hvilket i lika mån gäller om Läns-styrelses kungörelser,
af hvilka i flera län, enligt hvad Utskottet inhemtat, särskilda exemplar, på derom
af landstingen gjorda framställningar och på landstingens bekostnad, blifvit till
kommunal-styrelserna öfverlemnade; och Utskottet anser sig alltså icke böra tillstyrka
bifall till Johannes Anderssons framställning, sådan den i hans motion är
affättad; men då Utskottet icke kunnat förbise angelägenheten deraf, att Svensk
Författningssamling utan tidsutdrägt och särskilda kostnader alltid må vara till
hands för kommunens verkställande myndighet, föranlåtes Utskottet, med anledning
af ifrågavarande motion, hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta föranstalta
derom, att vederbörande kommunal-stt/relser må beredas
tillfälle att hädanefter kostnadsfritt erhålla ett exemplar af
Svensk För fattning sson ding.
Stockholm den 5 Februari 186G.
Reservation:
af Herr von Ehrenheim, P. J.: “Då ett exemplar af författningssamlin
gen
sändes till hvarje församling för att vid kyrkan förvaras och den församling,
som anser sig behöfva ytterligare ett exemplar, är i tillfälle att för en prenumerations-
och försändningsafgift af sju R:dr bereda sig ett sådant, kan jag icke
anse att fördelen för församlingarne af hvad Utskottet tillstyrkt motsvarar den
kostnad för Statsverket, som deraf skulle föranledas, och nödgas således emot
tillstyrkandet reservera mig.“
Häruti instämma Friherre Cederström, C. R., och Grefve von Rosen, F. C.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Memorial As 44.
3
N:o 44.
Ank. till Exp -Utsk. den 6 Febr. 1866, ki. 10 f no.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
26, angående väckt motion om åtgärder till åstadkommande
af en pensionsförening för tjenstemän och betjente vid Statens
jernvägar.
Ifrågavarande Betänkande, hvari Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet förklarat
sig icke kunna understödja omförmälda motion, har, enligt från Riks-Ståndeu
till Utskottet aflåtna protokollsutdrag, blifvit af Höglolliga Ridderskapet och Adeln,
Högvördiga Preste-Ståndet samt Vällofliga Borgare-Ståndet bifallit; hvaremot Hedervärda
Bonde-Ståndet återremitterat ärendet för vidare behandling inom Utskottet; men
som tre Stånds mening i mål af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers
beslut, kan berörda återremiss ej till någon vidare Utskottets åtgärd föranleda;
hvilket Utskottet skolat för Hedervärda Bonde-Ståndet gifva tillkänna.
Stockholm den 5 Februari 1866.
4
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Memorial Jis 45.
N:o 45.
Ack. till Exp.-Utsk. den 6 Febr. 1866, kl. 10 f. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande lS:o
32, angående väckt motion om bestämmande af vissa vilkor
i fråga om rättigheten att utbekomma brandstod.
V ■ -' .'\ -'iV.OVv 'lii S)'V;
Enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har ifrågavarande Betänkande,
, hvari Utskottet hemställt, att omförmälda motion måtte lemnäs utan afseende,
blifvit af Högvördiga Preste-Ståndet till Utskottet återremitteradt, men af
de öfriga Riks-Stånden gilladt; och som, i fråga af sådan beskaffenhet som förevarande,
tre Stånds mening utgör Rikets, Ständers - beslut, kan berörda återremiss
ej till vidare åtgärd föranleda; hvilket Utskottet får för Högvördiga Preste-Ståndet
tillkännagifva.
■ti .
Stockholm den 5 Februari 1866.
.'.shnäfS >.iy/uh -aigSn JaduaiUtjHud ihafmvvuu 'i« Idat i giiiifam Jihraét <j,t <<urahrndt
ln&%t& MoÉsiJJ aiabiv ao^&u lill ia zmaaneJå alnötod it&il Jul ...
Stockholm, K. A. Lindström, 1866.
Ålim. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 46.
1
J\:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Memorial, med förslag till sammanjemkning af Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut vid förehafvande af Utskottets Betänkande N:o 12, angående
väckt förslag om upphörande af de s. k. prebendepastoraten.
Uti omförmälda Betänkande hade Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
hemställt, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t göra
framställning om prebendepastoratens indragning vid deras nuvarande innehafvares
afgång samt anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes framlägga förslag till beredande af
ersättning för de löneinkomster, som för närvarande från dessa pastorat utgå.
Enligt från Riks-Stånden till Utskottet aflåtna protokollsutdrag, har Höglofliga
Ridderskapet och Adeln vid målets förehafvande beslutit antaga det af Herr von
Ehrenheim, i afgifven reservation emot Utskottets berörda Betänkande, framställda
förslag, enligt hvilket Rikets Ständer borde hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit ville taga i öfvervägande, om icke en vidsträcktare indragning af prebendepastoraten,
än den, som redan egt rum eller i sammanhang med regleringen af
biskop slönerna blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske; Högvördiga Preste-Ståndet åter
afslagit Utskottets Betänkande; men Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet bifallit detsamma oförändradt.
Vid sådan utgång af ärendet åligger det Utskottet att afgifva förslag till
sammanjemkning af de skiljaktiga besluten, enär — om än med afseende å frågans
beskaffenhet Preste-Ståndets samtycke erfordrats, för att Rikets Ständer skulle
kunna anses hafva för sin del beslutit den af Utskottet tillstyrkta indragningen af
prebendepastoraten — likväl de tre öfriga Ståndens mening, så vidt de sammanstämma
deri, att en underdånig framställning med begäran om ett nådigt förslag i
ämnet bör till Kongl. Maj:t aflåtas, lärer, såsom i andra önskningsmål, icke kunna
af det fjerde Ståndets beslut undertryckas; och som, beträffande det mer eller
mindre vidsträckta syftet med en dylik underdånig framställning, Utskottets åsigt om
Bih. till R. St Brot. 1865 <5t 1866. 8 Sami. 15 Häft 1
2
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 46.
önskvärheten deraf, att alla prebendepastorat kunde såsom sådana upphöra, blifvit
af två Stånd gillad och, på sätt diskussions-protokollen hos de begge öfriga Stånden
visa, äfven af flera ledamöter inom dessa sednare understödd, finner Utskottet,
med vidhållande deraf, sig ega anledning hemställa, att Riks-Stånden ville förena
sig i
en underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t, att Kongl. Majit täcktes
taga i öfvervägande, om icke prebendepastoraten kunde, i den mån
innehafvarne afgå, indragas, samt att Kongl. Majit i sådant fall
ville till nästkommande riksdag aflåta nådig Proposition i ämnet,
jemte förslag till ersättning åt vederbörande för de löneinkomster,
som för närvarande från dessa pastorat utgå.
Stockholm den 12 Februari 1866.
Reservation:
af Friherre Cederström, R.i »Då, på sätt Ekonomi-Utskottet i sitt betänkande
N:o 12 uttryckligen erinrat, förslaget om prebendepastoratens upphörande innebure
ändring i presterskapets privilegier, som, enligt 114 § Regeringsformen, erfordrade
samtycke af alla fyra Riks-Stånden, men Högvördiga Preste-Ståndet, hvars rätt förslaget
berör, vägrat dertill bifalla, anser jag, (utan att nu vidare ingå i utvecklande
af önskvärdheten deraf, att något tillgörande i ämnet kunde, med iakttagande af
nödig varsamhet, ega rum), det Utskottet, i stället för den högst obetydliga jemkning,
i ordalagen af sin förra hemställan, nu vidtagits, hade egt anledning inskränka
sin nu utlåtande framställning i ungefärlig öfverensstämmelse med Ridderskapet
och Adelns beslut, hvarigenom kollision icke behöfde uppstå med Utskottets egen
åsigt om frågans grundlagsenliga beskaffenhet, men ändamålet ändock, ehuru i en
mindre vidsträckt grad, möjligen kunnat ernås, då deremot nu tyckes vara att
emotse föga eller intet annat lagligt resultat, än det som ligger i redan dels gifvet,
dels yrkadt afslag.» .
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o il.
3
K so 47.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1866, kl. 12 roidd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af en Ordningsstadga
för städerna i riket.
Sedan Kongl. Maj:t, efter inhemtande, att en stor del af de stadgar, som i
städerna, utom Stockholm, uti ekonomi- och polismål tillämpades, blifvit utfärdade
af städernas Magistrater, och att dervid ej sällan gränserna för dessas rättigheter
öfverskridits, i synnerhet så till vida, som vitén och andra ansvarspåföljder,
deribland till och med kroppsstraff, blifvit i strid såväl emot antagna lagstiftningsgrunder
som emot gällande lag och författningar bestämda, genom nådigt Cirkulär
den 26 September 1840 anbefallt Sine Befallningshafvande i samtliga länen att
från vederbörande Magistrater eller i dessas ställe varande stadsstyrelser infordra
underdåniga förslag till de ordningsstadgar, som kunde anses behöfliga att, i
stället för de af nämnda myndigheter utfärdade, af Kongl. Majit fastställas, hvarvid
jemväl borde föreslås sådana jemkningar i de af Kongl. Maj:t rörande städernas
ekonomi- och polismål meddelade reglementariska stadganden, som, i anseende
till förändrade förhållanden, kunde finnas af behofvet påkallade, så och efter
det åtskilliga sådana förslag, jemte Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes deröfver
afgifna utlåtanden, till Kongl. Maj:t inkommit samt förberedande åtgärder i öfrigt
vidtagits, förordnade Kongl. Majit den 19 Oktober 1855 en komité af sakkunnige
män att, efter tagen kännedom af alla handlingarna i målet, uti frågan afgifva underdånigt
utlåtande och förslag i det fullständiga omfång nyssberörda nådiga Cirkulär
utmärkte. Denna komité blef år 1859 färdig med underdånigt förslag till
en »Ordnings-stadga för .Rikets Städer»; hvarjemte komitéen afgaf särskildt underdånigt
yttrande angående städernas byggnads-, brand- och hamnordningar.
I nämnda förslag upptogos, med ledning af inkomna yttranden om de behof af föreskrifter,
som i allmänhet gjort sig gällande, de stadganden i polis- och ordningsmål,
som, efter komiterades tanke, kunde och borde blifva gemensamma för alla
städer, dock så, att i afseende å ämnen, hvaruti de närmare detaljbestämmelserna
4 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 47.
berodde af olika förhållanden inom hvarje särskild stad, åt vederbörande myndigheter
på stället skulle öfverlemnas att, inom i Stadgan utstakade gränser, gifva de
vidare föreskrifter, som kunde erfordras; hvarjemte alltid utsattes det ansvar, som
borde följa på uraktlåtenhet att iakttaga jemväl sådana särskilda stadganden. Deremot
ansåg komitéen, hvad lokalmyndigheterna utöfver de af komitéen sålunda föreslagna
gemensamma bestämmelser förordnat, i allmänhet vara af beskaffenhet att
dels icke hafva bort föreskrifvas och alltså böra upphäfvas, dels endast för en eller
annan stad vara behöfligt och således allenast der ega sin tillämplighet, på grund
hvaraf komitéen föreslog det sätt, hvarpå sådana särskilda stadganden kunde åstadkommas.
En vidlyftigare redogörelse för komiterades berörda förslag torde här
icke vara på sin plats; men deremot torde det ej vara ur vägen att såsom bevis
för angelägenheten deraf, att den osäkerhet beträffande giltigheten af vissa flerstädes
meddelade ordnings-föreskrifter, som för närvarande eger rum, måtte upphöra,
och att den myndighet i dylik lagstiftningsväg, som städernas styrelser rätteligen
må tillkomma, varder bestämd, såsom exempel på beskaffenheten af en del ännu
till efterrättelse gällande föreskrifter, hvilka synas oförenliga med de i nuvarande
tid rådande åsigter om frihet i det enskilda aftalet, om rättmätigheten af inskränkningar
för en samhällsklass i friheter, som andra klasser åtnjuta, m. m., ur komiterades
underdåniga betänkande anföra, hurusom i en del städer är, till förekommande
af obillig stegring i priser å lifsmedel, af lokalmyndigheterna förorrlnadt,
att vissa varor icke få på försäljningsplatserna uppköpas i större partier före bestämd
tid på dagen eller innan viss tid efter varans ankomst förflutit, då de personer,
som vilja göra upphandlingar endast för sina hushållsbehof anses hafva hunnit
verkställa sina uppköp; att på somliga ställen finnas meddelade förbud för gesäller,
lärlingar, tjenstehjon samt löst folk, vid mer eller mindre strängt ansvar,
att efter utsatt tid på aftnarna vistas ute å gatorna utom på vissa vilkor; att i en
stad är förordnadt, att icke flera än tre handtverkslärlingar få gå tillsammans på
gatorna under vintern efter klockan 7 och under sommaren efter klockan 9 på
aftonen o. s. v.
Vigten deraf, att så abnorma förhållanden icke fortfara, har vid denna riksdag
blifvit framhållen uti en af Herr Henschen till Vällofliga Borgare-Ståndet inlemnad
motion'(N:o 178), som öfverlemnats till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
och till hvars innehåll i öfrigt Utskottet tillåter sig hänvisa. Motionären,
som förutsätter, att Sammansatt Lag- och Ekonomi-Utskott skulle komma att
behandla ärendet, slutar sin framställning dermed, att det sålunda Sammansatta
Utskottet måtte »från Kongl. Civil-departementet begära såväl berörda betänkanden,
hvaraf tryckta exemplar derifrån kunna erhållas, som ock de yttranden, hvilka
i anledning deraf möjligen afgifvits, samt, efter granskning af betänkandena
och dithörande handlingar, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiterades åsigter,
upprätta förslag till Ordningsstadga för städerna, hvilket, så vidt det af Rikets
Ständer godkännes, torde till Kongl. Majit inlemnas med underdånig anhål
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 48.
5
lan, att detsamma, så fort ske kan, af Kongl. Maj:t pröfvas och i de delar det
.vinner Kongl. Maj:ts nådiga bifall, till allmän efterrättelse utfärdas.»
Utskottet har väl ansett sig icke kunna efterkomma den i motionen gjorda
uppmaning att utarbeta ett förslag i ämnet, helst Utskottet, efter tagen kännedom
af nyssnämnda komité-betänkanden, vid efterfrågan i vederbörande Stats-departement
vunnit bekräftelse i sin förmodan, att handlingarne i detta mål äro af vidlyftigare
beskaffenhet, än att Utskottet ens skulle kunna, i anseende till öfriga
Utskottet åliggande göromål, medhinna att af samma handlingar taga behörig del.
Men då, på sätt af det ofvan anförda framgår, Utskottet icke kan undgå att erkänna
angelägenheten deraf, att icke allenast osäkerheten, beträffande hvad i ordnings-
och polismål för städerna skall anses fortfarande gällande eller icke, måtte
med det snaraste upphöra, utan äfven stadsmyndigheternas behörighet i fråga om
lagstiftandet för sådana mål varder bestämd, helst tvifvelsmålen i dessa hänseenden
kunna anses hafva blifvit ökade i följd af åtskilliga sedan förenämnde komiterades
underdåniga betänkande och förslag afgåfvos, utfärdade författningar, såsom om
kommunalstyrelse i stad, om utvidgad näringsfrihet m. fl., äfvensom af de i nya
strafflagen upptagna grundsatser och meddelade bestämmelser, föranlåtes Utskottet
i så måtto hos Rikets Ständer förorda afseende å Herr Henschens motion,
att Rikets Ständer måtte, uti underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, för vinnande af det med,
ofvan omförmålda komités nedsättande af sedda ändamål, vidtaga
de åtgärder, sorn Kongl. Maj:t finner lämpliga.
Stockholm den 12 Februari 1866.
]%r:o 4S.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Fehr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om befrielse för skeppare å Svenskt,
från inrikes ort kommande, fartyg att vid insegling förbi någotdera
af inloppen Furusund, Sandhamn eller Dalarö anlägga för
undergående af visitation.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Pehr Pehrsson från Stockholms län, med
hvilken L. M. Carlsson från samma län sig förenat, uti väckt motion (N:o 342),
som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, anfört, att
6
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 48.
sedan friare åsigter i tull-lagstiftningen numera gjort sig gällande, ifrågavarande
skyldighet, hvilken ålåge jemväl dem, som förde smärre farkoster, vore till hufvudsaklig
del öfverflödig, hvadan den borde upphäfvas, helst den föreskrifna visitationen,
på det sätt den merändels tillginge, icke motsvarade sitt ändamål, samt fartygen
dessutom, vid ankomsten till lossningsorten, vore underkastade en nogrannare
visitation. Genom att vara nödsakad anlägga vid någotdera af ofvannämnda inloppsställen
förorsakades, synnerligast om ankomsten skedde nattetid eller sedan
mörker inträdt, ett längre uppehåll, hvilket, i händelse af ogynnsamma förändringar
i vind, kunde för skepparen medföra ganska stora olägenheter. Då tillika å
inrikes orter gående ångfartyg numera vore befriade från sådan skyldighet, syntes
det motionären vara billigt, att äfven mellan inrikes orter seglande fartyg och båtar
njöte samma fördel till godo. Af sådan anledning har motionären föreslagit,
att Rikets Ständer ville besluta en sådan förändring af de i detta afseende gällande
stadganden, »att skeppare å alla på inrikes orter gående fartyg och båtar
måtte befrias från skyldighet att, vid inseglande genom någotdera af inloppen Furusund,
Sandhamn eller Dalarö, der lägga till för undergående af tullvisitation.»
De uti detta ämne nu gällande föreskrifter linnas intagna uti Kongl. Tullstadgan
den 7 December 1860, § 75, enligt hvilken skeppare, som förer fartyg inrikes orter
emellan, åligger vid ankomst till hamn eller tullplats anlägga vid »inloppsort» för
att undergå visitation, vid plikt af 15 R:dr, om han seglar tullen, utan anläggning,
förbi.
»Inloppsorter», hvad Stockholm beträffar, äro, på sätt motionären anför, Dalarö,
Sandhamn, Furusund och Södertelje.
Berörda, såväl som vissa andra i Tullstadgan gifna föreskrifter, afse naturligtvis
att, så vidt möjligt är, förekomma oloflig varuinförsel, hvilken lätteligen skulle
kunna ega rum, om seglande fartyg finge, utan föregången visitation, inlöpa i skärgården,
hvarest hinder icke skulle möta att å de många dertill lägliga ställen aflasta
tullbehandling underkastad vara, hvilken sedermera svårligen skulle kunna
styrkas vara utländsk. Att sådan kontroll bör egnas icke blott från utrikes orter
kommande fartyg, dem motionen icke åsyftar, utan äfven emellan inrikes orter
gående, finner Utskottet alldeles nödvändigt, enär troligen det missbruk eljest
snart skulle ega ram, att smärre fartyg, som uppgåfves gå emellan inrikes platser,
på öppna hafvet uppsökte från främmande orter ankommande fartyg och från dem
afhemtade varorna, för att sedermera aflasta desamma i skärgården. Förhållandet
med ångfartyg, som blifvit från ifrågavarande anläggningsskyldighet befriade, är
väsendtligen olika. Af dessa sednare äro de flesta, åtminstone de, som gå mellan
inrikes orter, passagerarefartyg med bestämda turer, hvilka följaktligen svårligen
knnna göra afvikelser från den rätta segelleden och i skärgården, i passagerares
åsyn, aflasta varor, som någon godsegare skulle vilja söka undandraga föreskrifven
tullbehandling. — Skulle åter, på sätt motionären anför, den vid inloppsstationen
skeende visitationen, på det sätt den vanligen tillgår, icke motsvara sitt ändamål,
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 48. 7
bör rättelse härutinnan visserligen ske; men denna omständighet utgör dock ej
skäl att upphäfva ifrågavarande föreskrifter, de der bidraga att vidmagthålla en
kontroll, hvilken, efter hvad Utskottet inhemtat, Kongl. General-tullstyrelsen anser
fortfarande vara af behofvet påkallad; och hemställer Utskottet, på grund häraf:
att Pehr Pehrssons förevarande motion icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 Februari 1866.
Reservationer:
af Grefve Posse, Knut: »Då jag anser den vid inloppsstation föreskrifna vi
sitation
af inrikes-från kommande fartyg l:mo vara i hög grad hinderlig för sjöfarten,
genom onödig tidsförlust; 2:do ej medföra det dermed afsedda ändamålet,
att hindra smuggling, får jag härmed reservera mig mot det af Utskottets majoritet
i denna fråga fattade beslut.
Under det fartyget vid inloppsstation undergår den föreskrifna visitationen,
kan ogynnsam vindförändring ofta inträffa, hvarigenom fartygets ankomst till destinationsorten
blifver betydligt fördröjd, synnerligast om ankomsten till inloppsstation
sker i skymningen eller nattetid, då fartyget måste till följande dag qvarligga.
I segelleden till Stockholm finnas sund, som endast med ledande vind kunna
passeras, hvaraf följer, att ett jemförelsevis litet uppehåll i resan mången gång kan
orsaka dess förlängning med dagar, ja veckor, sä vida man vill undvika den alltid
kostsamma hjelpen af ångbåt.
Beträffande sjelfva visitationen, så inses lätt, huruvida den kan uppfylla det
dermed afsedda ändamålet, då det naturligtvis ej kan komma i fråga, att vid inloppsstationen
lossa lasten, och tulltjenstemännen således svårligen kunna undersöka
alla delar af lastrummet. Oloflig införsel af gods lärer väl ingalunda förhindras
på detta sätt; snarare motsatsen.
Om deremot, på samma sätt som sker med fartyg från utrikes ort, tulltjensteman
vid inloppsstationen ginge ombord på fartyget och förseglade luckorna; om
en rörlig kustbevakning höll uppsigt öfver, att, under seglingen genom skärgården,
intet olofligt gods fördes i land, så föreställer jag mig, att smuggling bättre och
lämpligare skulle förekommas, på samma gång skeppsfarten befriades från onödig
omkostnad och tidsförlust.
Jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
hemställa, huruvida någon lindring kunde medgifvas i de stadganden,
som röra skyldigheten för emellan inrikes orter gående
fartyg, att lägga till för undergående af tullvisitation vid
utanför destinationsorten belägen tullstation, såsom Furusund,
Sandhamn m. fl.»
af Herr af Edholm, E., och J. M. Lundahl från Skaraborgs län.
8 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 49.
JV:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Smålands Husarregementes afsittande.
Under åberopande af hvad i denna fråga vid en mängd föregående riksdagar
blifvit anfördt, har C. J. Svensén från Calmar län, med hvilken J. Erickzon, S.
Johnsson och Johannes Andersson från Jönköpings län samt J. Jonasson från
Kronobergs län sig förenat, i motionen N:o 114 ånyo fästat uppmärksamheten på
svårigheten för Småländska provinsen att fullgöra rustningen och remonteringen
samt på grund deraf anhållit, «att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att,
utan ifrågasättande af någon minskning i kavalleriets nuvarande styrka, Smålands
Husarregemente måtte förvandlas till infanteri, i likhet med den redan afsutna delen
af samma regemente».
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling denna motion
nu, såsom tillförene, blifvit remitterad, anser sig böra påminna, att ifrågavarande
förslag väl vid 1840 års riksdag föranledde en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl Maj:t måtte, i sammanhang med den förändrade
organisation af rikets försvarsverk, hvarom Rikets Ständer vid samma
riksdag gjort underdånig framställning, och derest Kongl. Maj:t fann sådant lämpligt,
i nåder tillåta, att Smålands Husarregemente finge, mot samma vilkor och i
likhet med hvad för Smålands Grenadierbataljon förut egt rum, afsitta, mot erläggande
af hästvakansafgift; hvilken underdåniga anhållan Kongl. Maj:t emellertid
icke fann skäligt bifalla; .men att vid alla derefter följande riksmöten samma framställning
städse blifvit af Rikets Ständer afslagen. Och då uti en vid sistlidna
riksdag aflåten nådig Proposition, angående tillökning i arméens kavalleristyrka,
Kongl. Maj:t framlade en plan för Westgöta infanteriregementes återförvandling
till kavalleri och Smålands Husarregementes öfvergång till infanteri, blef detta
förslag, sedan Stånden derom stadnat uti skiljaktiga beslut, efter votering i förstärkt
-
Allm. Besvärs- och Bkonomi-Utskottets Betänkande N:o 50. 9
stärkt Stats-Utskott sålunda besvaradt, att Rikets Ständer, erkännande behöfligheten
af en tillökning i kavalleriets nuvarande styrka, föreställde sig, att en
dylik borde kunna åstadkommas, utan att någon del af det redan alltför fåtaliga
kavalleriet blefve till infanteri förvandlad, och kunde för sin del icke godkänna
förslaget om Smålands Husarregementes afsittande; samt att Rikets Ständer äfven
ansågo, att kavalleriets förstärkande genom indeld eller värfvad trupp borde kunna
med största fördel åstadkommas i förening med vakanskontrakternas förnyande vid
de afsutna rusthållsregementena och vakansafgifternas förhöjande till ett belopp,
närmare motsvarande värdet af den skyldighet de äro beräknade att ersätta.
Med afseende på den utgång, frågan sålunda i sednare tid hos Rikets Ständer
erhållit, och då motionären icke andragit några nya skäl, som kunna föranleda
till förändradt beslut, anser sig Utskottet:
icke ega anledning att understödja förevarande motion.
Stockholm den 12 Februari 1866.
Reservation:
af Anders Medin från Kronobergs län.
iV.-o 50.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående minskning af de för beväringens
räkning befintliga förråder af mindre mundering spersedlar,
såsom skjortor, strumpor och skor.
Ifrågavarande motion (N:o 238) är väckt inom Hedervärda Bonde-Ståndet af
C. J. Kjellman från Jönköpings län och af Ståndet öfverlemnad till Allmänna Be
svärs-
och Ekonomi-Utskottet. Synbarligen utgående från det antagande, att i
Kronans förråder förvarades strumpor, skor och skjortor till den mängd, att en
hel årsklass af beväringen, eller omkring 20,000 man, skulle kunna dermed förses,
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 15 Häft. 2
10 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 50.
och grundande derpå en beräkning, att ensamt för skodon skulle kunna besparas
en utgift af 170,000 R:dr, hemställer motionären, att Rikets Ständer måtte »aflåta
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att förråderna af skjortor,
strumpor och skor eller stöflar (hvad man vill kalla det) för beväringens rustning
icke mera anskaffas eller underhålles, ty erfarenheten har visat, att de äro obehöfliga.
Utskottet kan icke finna annat, än att berörda framställning härleder sig
från något misstag, och att motionären saknat kännedom om Kongl. Kungörelsen
den 19 Februari 1861, enligt hvilken väl skall för beväringens räkning vid regementena
finnas, till föreskrifvet antal, tvänne munderingar, af hvilka den s. k.
exercismunderingen består af, bland annat, en skjorta, ett par ullstrumpor och
ett par skor eller stöflar; men då, beträffande sättet för anskaffande af de särskilda
munderingspersedlarna dels genom Krigs-kollegium, dels genom Beklädnadsdirektionen,
undantag göres för nyssberörda s. k. småpersedlar — »dermed beväringsmanskapet
fortfarande må ega rättighet att under de årliga mötena sig
sjelft förse, emot stadgad slitningsersättning» — och hvilka endast i fall denna
rättighet ej begagnas, skola genom Krigs-kollegium anskaffas, följer häraf, att icke
större antal af dylika persedlar upphandlas, än som oundgängligen erfordras för
att dermed förse dem, som antingen ej kunna eller icke vilja begagna sina egna.
Enligt hvad motionären sjelf uppgifver, skall detta sednare nästan aldrig inträffa,
och denna uppgift öfverensstämmer med hvad Utskottet härom inhemtat. Enär
följaktligen icke några förråder af meranämnda persedlar kunna vara till finnandes,
men föreskriften i ofvanberörda Kongl. Kungörelse, att de persedlar, som tilläfventyrs
blifvit anskaffade, skola af Beklädnads-direktionen förvaras och underhållas,
men att de, som anses till vidare bruk odugliga och icke heller kunna till
lagningshjelp användas, skola försäljas, torde böra qvarstå såsom lämplig och med
god hushållning öfverensstämmande, hemställer Utskottet vördsamligen:
att förevarande motion måtte lemnäs utan vidare uppmärksamhet.
Stockholm den 12 Februari 1866.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 51.
11
N:o öl.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om befrielse för rusthållare från
skyldighet att till möte forsla munderingspersed.lar, m. m.
Lars Pehrsson från Nerikes län har i motion (N:o 244), som Hedervärda BondeStåndet
remitterat till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, yttrat den förmodan,
att rusthållare skulle vara skyldig, enligt af Krigs-kollegium utfärdade författningar,
att till vapenöfningar, möten, mönstringar o. s. v. med särskild
häst och karl skjutsa en del öfverflödiga munderingspersedlar samt foder för
nummerhästen och kost för ryttaren; och som ett dylikt onus, efter motionärens
förmenande, vore särdeles betungande, i synnerhet som mången rusthållare
hade två till tre mils väg till nyssberörda samlingsplatser, har motionären
framställt det förslag: «att husaren skall, om han utan olägenhet kan, på hästen
transportera allt hvad han behöfver från rusthållet till samlingsstället, samt att
vid samlingsstället eller uti de qvarter, som derstädes äro ordnade, tillhandahålles
foder för hästarna och mat för karlarna, hvilket skulle motsvara det hittills af
rusthållarne bekostade underhållet för häst och karl samlingsdagen, och skulle
detta bestridas af allmänna medel eller af regementets kassa, hvilket allt ej torde
uppgå till högre belopp än cirka 75 h 80 öre per nummer, men skulle för hvarje
rusthållare bereda en lindring i kostnad af flera riksdalers värde.
Utskottet har icke kunnat i någon författning finna stöd för uppgiften, det
rusthållare skulle hafva åliggande att skjutsa ryttarens mundering eller fourage
till samlings- eller mötesplats. Såvidt Utskottet kunnat inhemta, är det tvärtom
rusthållaren obetaget att låta ryttaren sjelf på hästen medtaga såväl mundering
som fourage. Men efter hvad Utskottet erfarit, skall det ofta inträffa, att rusthållaren,
dels för att spara nummerhästen, hvilken skulle fara mindre väl af den
tunga packningen, dels af välvilja för ryttaren, med särskildt åkdon forslar hvad
som ej beqvämligen kan lastas på ryttarens häst, i synnerhet när rusthållaren önskar,
att ryttaren skall medhafva tvänne munderingar, för att icke ständigt slita
12
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 51.
den bättre. I hvilketdera fallet som helst leder emedlertid en sådan skjutsning
endast till besparing och fördel för rusthållaren sjelf, likasom den är fullkomligt
frivillig å hans sida; och Utskottet finner fördenskull:
icke anledning vara förhanden att förorda något afseende å Lars
Pehrssons ifrågavarande motion.
Stockholm den 12 Februari 1866.
Stockholm, tkyckt hos Sam. Rumstedt, 1866.
ÄXlrh. Besv.- och Ekon - Utskottets Betänkande N:o 52.
i
A:o 52.
Ånk. till Exp.-Utsk. den 15 Febr. 1866, ki. 12 mield
Betänkande, i anledning af väckta motioner i fråga om ersättning
åt boställshavare för bekostande af grunddikning ellei'
af större odlingar A boställsjorden.
Vid riksdagen 1856—1858 väcktes inom Högvördiga Preste-Ståndet of Kontrakts»
prosten Berlin det förslag, att Rikets Ständer måtte i underdånighet hos Kongl.
Maj:t anhålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom innehafvare af civila,
militära och ecklesiastika boställen och löningsjordar tillerkändes ersättning för de
of dem nedlagda kostnader å grunddikning af boställets jord, hvilken ersättning,
fördelad på tio år, skulle betalas af efterträdaren, dock under förbehåll af tillsyn
och kontroll, att företaget vore planmessigt uppgjordt och ändamålsenligt verksteldt.
Detta förslag hade endast i så måtto framgång hos Rikets Ständer, att Ständerna,
i underdånig skrifvelse den 28 Februari 1857, anhöllo, alt Kongl. Maj:t
i nåder täcktes vidtaga sådana åtgärder, att de hinder, hvilka, i följd af allmänna
lagens stadgande i 6 Kap. 2 och 3 §§ Byggninga-Balken, mötte för täckta
dikens anläggande å boställsjord i stället för öppna, kunde varda undanröjda, samt
grunddikningens skyndsamma och allmänna införande å bostallsjorden på lämpligaste
sätt befordras.
Jemte det Kongl. Maj:t, i anledning af berörda skrifvelse, genom Kongl. Kungörelsen
den 2 September 1859, förklarade boställshavare vara tillåtet, alt utan hinder
af hvad lag och författningar i allmänhet, stadgade om öppna dikens underBih.
till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 16 Haft. X
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utekotteta Betänkande N:o 52.
hållande, använda det dikningssätt, som de funne för jorden lämpligast; ankommande
endast på Synerätt att, derest den nyttjade methoden befunnes icke vara
ändamålsenlig, deruti föreskrifva den rättelse, som pröfvades nödig; blef tillika,
i nådig skrifvelse samma dag, beträffande frågan, att boställshavare för täckta dikens
anläggande skulle tilldelas ersättning af sina efterträdare, Kongl. Maj:ts Krigsoch
Kammar-kollegier meddeladt, att, enär de flesta boställshafvare, genom sin
egenskap af oafsättliga embets- och tjenstemän, voro skäligen betryggade vid en
långvarig besittning af den jord, de innehade, och vid åtnjutande af de förmåner,
som af jordens goda och ändamålsenliga dikning och häfd kunde härflyta, samt,
efter hvad erfarenheten visat, deri större eller mindre varaktigheten af täckta diken
vore i högst väsendtlig mån beroende af den tillsyn och omsorg, som åt deras
anläggning egnades, men deremot svårligen kunde, efter anläggningens fullbordan,
äfven vid den noggrannaste syn och undersökning utrönas på sådant sätt, att
derpå rättvisligen borde för anläggaren grundas ersättningsanspråk emot hans efterträdare,
helst sådana diken, vårdslöst inrättade, vore sämre än de öppna, Kongl.
Maj:t ansett grunddikningens begagnande på Kronans jord böra, lika med andra
utvägar för befrämjande af en större fruktbarhet, få bero af innehafvarens företagsamhet,
med beräkning af den vinst, som deraf kunde för honom sjelf eller
hans rätts innehafvare uppkomma, men utan laglig befogenhet att, efter besinningstidens
slut, fordra godtgörelse för någon del af anläggningskostnaden; till följd
hvaraf en af bemälda Kongl. Kollegier gjord hemställan om bestämmande af sådan,
efter visst antal år beräknad, ersättningsskyldighet för efterträdare icke kunde
bifallas.
Vid innevarande riksdag har Kyrkoherden Simonsson i en till Högvördiga Preste-Ståndet
afgifven motion (N:o 91), deröfver Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
utlåtande blifvit infordradt, anhållit, att Pikets Ständer ville hos Kongl.
Majit göra underdånig framställning i det syfte Kontraktsprosten Berlins ofvanomförmälda
motion utvisade, samt dervid i underdånighet hemställa, „det täcktes
Kongl. Majit för beredande af ersättning åt innehafvare af militie-, civil-, ecklesiastik-
eller andra stater anslagna boställen för de kostnader, som de kunna styrka
sig hafva nedlagt på, å innehafvande bostållsjord anbringad och vederbörligen
granskad samt godkänd grunddikning eller s. k. drainering, i nåder meddela enahanda
föreskrifter, som jemlikt Kongl. Kungörelsen den 16 Januari 1863 äro,
rörande fördelningen af hafda kostnader för nybyggnad af kyrka, prestgård eller
andra allmänna hus, uppförande af större broar eller anläggning af nya vägar,
gällande,,; hvarjemte Kyrkoherden Ollerström vid motionen fogat det yttrande, „att
erhållande af ersättning för nedlagda större ändamålsenliga kostnader å boställen
är det enda sättet att befordra, det boställena blifva bättre och ändamålsenligare
skötta, än hittills varit händelsen,,, och i sådant afseende föreslagit, „att kostnader
för alla större odlingsföretag, som efter vederbörandes hörande och pröfning
befunnits vara fullt gagneliga för boställena, men utförts i sådan tid, att boställs
-
Allm. Betv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 52. 3
innehafvaren vid boställets lemnande icke kunde anses hafva af desamma dragit
nytta motsvarande kostnaden, måtte, på sätt Kyrkoherden Simonsson föreslagit om
utgifterna för drainering, varda på vederbörande boställsinnehafvare fördelade.,,
Enligt den af Kyrkoherden Simonsson åberopade Kongl. Kungörelse den 16
Jnnuari 1863 utgår godtgörelse för den kostnad, innehafvare a( boställe eller annan
Staten tillhörig jord får vidkännas för nybyggnad af kyrka, prestgård eller
andra allmänna hus, uppförande af större broar eller anläggning af nya vägar, sålunda,
att kostnadsbeloppet fördelas till godtgörelse på vissa år, efter vederbörande
Synerätts bestämmande vid först inträffande laga syn, dock att fördelningen ej
i något fall må utsträckas längre, än till högst tjugo år, räknadt från och med
det år byggnads- eller anläggningsföretaget blifvit fullbordadt. Den boställsinnehafvare,
som afträder boställe innan de sålunda bestämda åren tilländagått, njuter
( mån af de återstående årens antal af efterträdaren ersättning för sitt förskott.
Vid skeende af- och tillträdes-syn skall likväl afräknas hvad afträdare i honom
åliggande skyldigheter i afseende å boställets lagliga byggnad och häfd kan hafva
brustit, hvarom liqvid emellan af- och tillträdare bör upprättas och i syne-instrumentet
intagas. Utskottet, som anser de, på sätt ofvan förmäles, i Kongl. Maj:ts
nådiga Skrifvelse den 2 September 1859 anförda skäl emot fastställande af den
ifrågavarande ersättningsskyldigheten för grunddikning ega full giltighet, vill endast
tillägga, att, då den ersättningsskyldighet, som på grund af ofvan anförda och
andra författningar kan drabba en tillträdare af boställe, kan blifva ganska dryg,
Utskottet finnér betänkligt att genom en lagbestämmelse i den af Kyrkoherden
Simonsson föreslagna syftning öka berörda ersättningsskyldighet och derigenom
möjligen afskräcka lämpliga personer från sökande af vissa med boställen försedda
tjenster; hemställande Utskottet alltså,
att Kyrkoherden Simonssons motion icke mätte till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Och enär, beträffande Kyrkoherden Otterströms förslag, Kongl. Maj:ts förnyade
Militieboställs-ordning den 23 Januari 1836 i 43 § stadgar, att frihetsår
må medgifvas boställsinnehafvare för betydligare odling å militieboställe, samt, enligt
hvad Utskottet inhemtat, de på Kongl. Maj:ts nådiga befallning upprättade
förslag till civila och ecklesiastika boställsordningar innehålla föreskrifter om godtgörelsc
för större odlingsföretag å sådana boställen, tillstyrker Utskottet vördsamt,
att icke heller Kyrkoherden Otterströms förevarande förslag
måtte föranleda någon Rikets Ständers åtgärd.
Stockholm den 12 Februari 1866.
Reservation:
af Kyrkoherden Simonsson.
i
Allm. Btqv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande A;o 53,
l\:o 33
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Febr. 1S66, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vackla motioner rörande befrielse för
lärjungar vid rikets högre elementarläroverk, äfvensom
för elever i folkskolelärare-seminarier från deltagande i
beväring smöte.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning hafva blifvit
remitterade frenne motioner i ofvannämnda syfte, väckta inom Högvördiga PresteStåndet
af Kontraktsprosten Palmlund, inom Vällofliga Borgaie-Ståndet af Herr Ridderstad
och inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Johannes Andersson från Skaraborgs
län.
Med erinran om de vilkor, under hvilka aktiv medlem af frivillig skarpskvtteförening,
enligt Kongl. Kungörelsen den 11 Augusti 1863, är befriad från deltagande
i första årets beväringsmöte, har Kontraktsprosten Palmlund i sin motion
(N:o 1) anlört, hurusom det förelölle anmärkningsvärd! att dylik befrielse icke
vore under samma vilkor utsträckt äfven till studerande vid rikets elementarläroverk.
Den, som vid något af dessa bevistat en gymnastik- och excercisuppvisning,
skulle utan tvifvel hafva kommit till den öfvertygelse, att berörda eftergift,
som blifvit förunnad medlem af skarpskyttekorps, kunde med lika mycket skäl
beviljas den beväringsskvldige, som i tvänne års tid vid elementarläroverk öfvat gevärs-excercis
och deruti blifvit approberad, och den förmån, ett sådant medgifvande
innebure, syntes vara så mycket lämpligare, som skolynglingen ej utan stor olägenhet
kunde bevista första beväringsklassens öfningar, hvilka alltid inträffade just
under de veckor, som voro för hans studii-kurser och klassflyttning särdeles vig
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 53.
5
tiga, hvaremot andra beväringsklassens öfningar började lörst elter läseterminens
slut och kunde då lör studerande ynglingar tillika utgöra en väl behöflig rekreation;
varande på dessa skäl af motionären föreslaget, att Rikets Ständer måtte aflåta
en underdånig hemställan till Kongl. Majit med begäran, att lärjunge vid rikets
elementarläroverk mätte, på samma vilkor, som medlem af skarpskytteförening,
varda befriad från första årets beväringsmöfe.
Johannes Anderssons motion (N:o 165) är i berörda hänseende af ännu
vidsträcktare syfte, i det denne motionär föreslår, „att gymnastiken vid de högre
elementarläroverken måtte så ordnas, att beväringsskyldighet för studerande vid
dessa läroverk hädanefter icke måtte blifva behöllig, då de genomgått fem klasser,
, — ett förslag, hvars mening Utskottet, i betraktande af det derför hufvudsakligen
anförda motiv, alt nemligen åt nämnde elever bör kunna bibringas lika
mycken färdighet i vapens handterande, som, om de genomgått två beväringsmöten,
anser sig böra tolka så, som afsåge detsamma allenast skyldigheten att deltaga
i öfningarne vid omförmälda möten, men icke ,,beväringssky!digheten„ i laglig
bemärkelse.
Herr Ridderstad åter har i sin motion (N:o 123) äskat, att Rikets Ständer
för sin del måtte besluta och till Kongl. Majit inkomma med hemställan
derom, att seminarii-elever måtte, i likhet med medlemmar af skarpskyttekorpser,
från första årets beväringsexercis befrias, såvida de, vid anstäldt prof, af vederbörande
militärbefälhafvare befunnes ega erforderlig skicklighet i dithörande öfningar,
, ; till stöd hvarför finnes andraget, att eleverna vid rikets folkskolelärareseminarier,
enligt gifna nådiga föreskrifter, numera flitigt öfvas i gymnastik och
vapenföring samt dervid förvärfva en färdighet i vapenöfningar, hvilken torde vara
fullt jemngod med den, som under första årets beväringsexercis uppnås: att deltagandet
i denna beväringsexercis föranleder till ett hinderligt afbrott i undervisningen
vid läroanstalten, synnerligen för dem, som skola undergå afgångsexamen
och undfå betyg för anställning vid lolkskolorna; samt slutligen, att det sätt att
vinna den föreslagna befrielsen, hvilket står seminarii-eleven öppet, nemligen att
in^å i skarpskyttekorps, medför för honom svårighet, med afseende på dels den
tid, som behöfver uppoffras, och dels anskaffandet af uniformspersedlar, hvarjemte
motionären anser öfverflödigt att nödga eleven dertill, då han inom läroanstalten
kan förvärfva motsvarande färdighet.
Utskottet anser sig kunna på en gång besvara samtliga dessa motioner, emedan
hufvudsakligen samma skäl för den enas som för den andras afstvrkande
framställa sig.
I samma mån som man söker i en stat göra försvaret nationelt, blir det
angeläget att tillse, det undantagen från den såsom allmän regel gällande värnpligtens
fullgörande icke varda för talrika. Det är gemensamheten i denna pligt,
som skall underhålla kärleken till densamma, under det undantag, gjorda för vissa
personer eller för vissa klasser, uppväcka afund och jemförelser, ledande till ön
-
6 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 53.
skan hos alla att komma i åtnjutande af den förmån, som sådana undantag innebära.
Det skulle i sådana fall också blifva svårt att afgöra, hvilkas anspråk pa
befrielse egde mesta giltighet, då i våra dagar det ena yrkets behof af arbetskrafter
gör sig lika gällande som det andras och näringsfliten kräfver ut sin rätt
likasom andra medborgerliga sträfvanden. Ur denna allmänna synpunkt måste det
anses förkastligt, att åt den talrika ungdom, som befinner sig vid de offentliga
undervisningsanstalterna medgifva ifrågavarande förmån. Men då motionärerne synas
förutsätta, att ändamålet med beväringsmötena vore uppnådt genom den öfning
i vapens handterande, som skolynglingar och seminarii-elever vid sjelfva undervisningsanstalterna
erhålla, torde äfven böra tillses, huruvida denna förutsättr
ning är rigtig. Till ledning dervid anmärker Utskottet endast, att vid läroverken,
der vapenöfningar äro inrättade hufvudsakligen för gymnastiska och sanitära ändamål,
ehuru äfven med afsigt att de skola utgöra förberedelser till de framtida
öfningar, krigskonstens alltjemt vexande fordringar göra nödvändiga hos dem, som
skola danas till deltagande i fäderneslandets försvar, icke bibringas hvarken den
färdighet i skjutkonst eller i öfrigt sådan soldatbildning, som fordras för att kunna
insätta ynglingarne i led med den öfvade stammen, hvilket är ändamålet med den
s. k. beväringsexercisen. Af samma anledning visar sig ock den af en motionär
uppställda jemförelsen med de aktiva medlemmar af skarpskvttekorps, hvilka från
nämnda exercis vilkorligen under första beväringsårets möte njuta befrielse, alldeles
origtig, emedan nämnda korpsers öfningar på fältet och i målskjutning, under ledning
af skickligt befäl och i öfverensstämmelse med exercisreglementet, äro af lika
art som stamlruppernas egna. Kongl. Kungörelsen den 11 Augusti 1863, angående
tillägg till 15 § af Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860, rörande
allmänna beväringen, innehåller att när beväringsskyldig, som bland allmänna beväringsmanskapet
inmönstras, är aktiv medlem af frivillig skarpskytteförening och
företer skriftligt betyg, undertecknadt af öfverbefälhafvaren för den corps, han tillhör,
jemte en af chefen för närmaste regemente eller korps i arméen tillförordnad,
i tjenst varande officer, derom, att den beväringsskyldige under minst ett år
deltagit i skarpskyltekorpsens öfningar, utförda i öfverensstämmelse med det för
arméen gällande exercisreglemente, och eger den färdighet i vapenföring, marsch
och manöver, som motsvarar läraktig beväringskarls efter första årets möte, samt
derjemte förvärfvat den skjutfärdighet, som i målskjutningsinstruktion är för rekryt
i arméen bestämd såsom vilkor för approbation till soldat, må sådan beväringsskyldig
befrias från deltagande i första årets vapenöfning med den allmänna beväringen.
Den härutinnan såsom nödvändigt vilkor för skarpskytts befrielse föreskrifna
färdighet kan ingalunda erhållas, likasom den ej heller är åsyftad, med
den exercis, som företages i skolrummet eller på en mindre fri plan derutanför,
och det skulle utan tvifvel möta många svårigheter och göra betydligt intrång på
den öfriga lärotiden att gifva gymnastikundervisningen en sådan utsträckning, som
lör berörda ändamål erfordrades. Hvad särskildt seminarii-elever angår, torde det
Allm. Besv.- och Ekon -Utskottets Betänkande N:o o4.
vara så mycket mindre skäl att minska deras vapenöfningsskyldighet, som de en
gång sjelfve, i egenskap af folkskolelärare, böra undervisa uti exercis, och följaktligen
behöfva hafva inhemtat så stor färdighet som möjligt.
Utskottet kan slutligen icke föreställa sig, att något större antal af studerande
ynglingar uppnå beväringsåldern medan de vistas vid läroverket; roen skulle
för en eller annan sådan, såväl som för seminarii-elev, särskilda förhållanden och
ömmande omständigheter göra beväringsskyldigheten synnerligen betungande, är
det honom obetaget att hos Kongl. Maj:t göra ansökan om befrielse, hvilken, såvida
den stödes på bevekande skäl, förmodligen icke afslås.
Utskottet hemställer alltså, för sin del, att al ofvan omförmälda trenne motioner
ingendera
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Februari 1866.
Kyrkoherden Simonsson anmäler, att han ej deltagit i afgörandet af detta
ärende.
J\:o 04,
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om fördelningen
emellan socknar inom samma pastorat af återvunnen helgonskyld.
Den utlaga, som under benämning helgonskyld utgöres inom provinserna
Skåne, Halland och Blekinge, har af ålder varit till en del använd för klockares
aflöning. I afseende å klockare-helgonskylden från de inom två mil från städerna
belägna landtförsamlingar vidtogs genom Kongl. Danska Ordinantien den 14
Juni 1539 och Konung Fredrik den II:s Bref den 23 Mars 1568 det förfogan*
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 54.
!de, som vid provinsernas förening med Sverige, genom Malmö recess deri 18
September 1662 och sedermera utfärdade författningar, blifvit sladfästadt, att stadsskolornas
lärjungar komrno i åtnjutande af helgonskyld mot skyldighet för dem att
inom församlingarna uppehålla kyrkosången och barnaundervisningen. Detta förhållande
undergick efterhand den förändring, att socknarna i vanlig ordning sjelfva
antogo klockare, men likväl fortfarande utgjorde helgonskyld till stadsskolorna,
hvilkas lärare fingo helgonskyldsspanmålen sig anslagen såsom lön. Men sedan
vid flera riksdagar fråga förevarit derom, att hvad i dylikt skattebidrag utgjordes
till stadsskolorna, måtte för framtiden, emot ersättning till samma skolor, få af
vederbörande församlingar för uppgifna ändamål användas, beslöto Rikets Ständer
för sin del vid riksdagen 1853—1854, att den till stadsskolorna inom Lunds stift
och provinsen Halland ingående helgonskyld af de inom två mil derifrån belägna
församlingar skulle från skolorna skiljas och till församlingarna återställas med
förbindelse för dessa att angående helgonskyldens framtida användande til! stiftets
Konsistorium afgifva förslag, som derefter skulle af Konsistorium med dess eget
yttrande tili Kongl. Maj:ts nådiga pröfning insändas; i sammanhang hvarmed Rikets
Ständer anvisade skolorna ett helgonskyldens värde motsvarande, kontant anslag;
Och blef, till följd häraf, genom Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den
17 September 1856 stadgadt, „att den till skolorna i Lund, Malmö, Landskrona,
Helsingborg, Ystad, Christianstad, Cimbrishamn och Sölvesborg inom Lunds stift,
samt i Halmstad, Warberg och Falkenberg i provinsen Halland, af de inom två
mil från städerna belägna socknar utgående helgonskyld skulle från skolorna skiljas
och återställas till får samlingarna, för att till deras egna behof i öfver*
ensstämmelse med det ursprungliga ändamålet användas, emot det alt nämnda
skolor tillgodokomme det helgonskyldens värde motsvarande årliga penningeanslag.»
Nu har Anders Pehrsson från Christianstads län, i en inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnåd
motion (N:o 229), i enahanda syftning med hvad han vid sistliållna riksdag
yrkade, men som då icke föranledde någon Rikets Ständers åtgärd, föreslagit, „att
orden i nämnda nådiga Bref: återställas till församlingarna mätte erhålla deri
tolkning, att helgonskyld, som återgått från stadsskolorna, tillfaller pastoratet gemensamt,
efter samma grund som hela heigonskylden för pastoratet utgår.,,
Af motionärens anförande framgår, att han anser en så beskaffad förklaring
vara af behofvet påkallad för det enskilda fall, att inom ett pastorat, som består
af mer än en församling, med utgörandet af heigonskylden tillförene sålunda till*
gått, att hemmanen i den ena församlingen till större eller mindre del lemnat den
derifrån utgående helgonskyld till aflöning åt den för hela pastoratet gemensamme
klockaren, men hemmanen i den andra levererat den på densamma belöpande
helgonskyld till en stadsskola, och att (ill följd deraf inträffat, alt, sedan heigonskylden
från stadsskolan återvunnits, denna förmån tillgodokommit endast den ena
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o 55.
9
församlingen, och kunnat ensamt för dess egna behof användas, tinder det den
.andra församlingen finge ensam aflöna den gemensamme klockaren.
Då emellertid den reglering, som ofvanomförmälda Kongl. Bref i afseende å
den af församlingarne föreslagna användning af återvunnen helgonskyld föreskrifver,
enligt hvad Utskottet inhemtat, är afslutad och stadlastad, samt det måste
anses dem obetaget, hvilka förmena sig i något enskildt fall hafva blifvit lidande
genom hvad vid nämnda reglering förelupit, att i vederbörlig ordning söka utverka
den rättelse, hvartill de kunna ega giltig anledning, men deremot icke någon
vidare åtgärd från lagstiftningens sida synes af de i förevarande motion anförda
omständigheter påkallas, finner Utskottet sig böra hemställa,
att motionen icke må hos Rikets Ständer vinna afseende.
Stockholm den 13 Februari 1866.
Reservation:
af Anders Pehrsson från Christianstads län.
Kyrkoherden Simonsson anmäler, att han ej deltagit i ärendets afgörande.
]\:o 55.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af penninninge-insamlingar
vid bröllopp och barndop.
I en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 277) har Per Larsson
från Gotlands län anmärkt, att påbuden om upptagande af kollektmedel vid
bröllopp och barndop vore af den beskaffenhet, att de numera icke kunde anses
med allmänna tänkesättet öfverensstämmande; att högst opassande vore att med
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 16 Häft. 2
10
Allm. Beav.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 55.
högtidlig religösa förrättningar förena penningeuppbörd, somt att sådan dessutom
medförde ett i förhållande till beloppet af de influtna medlen alltför vidlyftigt
bokförings- och redovisningssätt. Motionären har af dessa skäl föreslagit: „att
Kongl. Brefvet den 14 December 1753 och Kongl. Brefvet till Konsistorierna den
4 April samma år må upphöra att vara gällande.,,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvars yttrande öfver denna motion
blifvit genom Ståndets remiss infordradt, har inhemtat, att, sedan Kongl. Maj:t
till befrämjande af ett lasaretts inrättande i Stockholm genom nådigt Bref till
Öfverståthållaren Fuchs den 3 Mars 1743 anbefallt denne att genom tryckt publikation
låta utfärda en tjenlig föreställning, att förmå vid bröllop gästerna och
-vid barndop fäddrarne att „något efter deras eget behag,, till ett lasaretts inrättande
sammanskjuta; så och då redan tillförene varit vanligt, att insamlingar af
penningar, hvilka efter äldre Kongl. Förordningar skulle till stadens fattiga utdelas,
vid nämnda förrättningar egt rum, bestämdes genom Kongl. Brefvet till Konsistorium
i Stockholm den 4 April '1753, .,att vid alla bröllop och barndop
insamlingen af gästerna borde ske på en och samma tallrik samt summan sedermera
fördelas emellan lasarettet och fattighusen till hälften hvardera.„
Hvad sålunda angående insamling till lasarettet blifvit för Stockholm stadgadt,
utsträcktes genom Kongl. Cirkulär-Brefvet den 14 December 1753 till öfriga
riket. Sistnämnda författning innehåller nemligen, att, då Kongl. Maj:t funnit
så mycket billigare att, på sätt som i Stockholm skett, någon frivillig gåfva
af gäster vid bröllop och barndop, lill lasarettets understöd, ölverallt i riket må
insamlas, som åtskillige sjuke från landsorterna blifvit och dädanefter än vidare
skulle blifva derstädes intagne, Kongl. Maj:t velat anbefalla, „att Konsistorium antyder
presterskapet i Stiftet att genom tjenliga föreställningar söka förmå vederbörande
gäster och faddrar vid förefallande bröllop och barndop att något efter
råd och vilkor till lasarettet sammanskjuta; till hvilken ända en tallrik kommer
att gå ikring på samma sätt, som enligt Kongl. Brefvet den 3 Martil 1743 i
Stockholm sker; kommandes sedermera dessa medel qvartaliter till Konsistorium
att aflemnas och Sundhets-kommissionen tillställas.,,
Angående redovisningen af dessa lasarettsmedel, hvilka numera, sedan länslasaretter
blifvit inrättade, enligt Kongl. Brefvet till Herrar Seraphimer Riddare
den 26 November 1776, tillfalla hvarje län, inom hvars gränser de inflyta, utan
afseende på biskopsstiftens indelning, stadgas genom Kongl, lasaretts-direktionens
Cirkulärbref den 28 Februari 1781 följande: Hvarje pastor skall hafva en
bok, hvaruti han vid bröllop och barndop, sedan han under tjenlig uppmuntran
till de närvarande gäster och läddrar låtit tallrik kri inskrifver beloppet på
de gilda penningarne och, om möjligt är, låter värden eller någon af gästerna
det bestyrka. Vid hvarje uppbördsårs slut den sista April skall pastor utskrifva
en förteckning på de under året influtna lasarettsmedel, vid Walborgsmessotid
eller först i Maj månad vid den vanliga kyrkoransakningen uppvisa densamma, för
Allm. Besv.- och Bkon.-Vtskottets Betänkande N:o 55.
ii
att med nyssnämnda bok jemföras och af någon vederbörande i församlingen bestyrkas,
samt inom Maj månads slut aflemna samma förteckning jemte de influtna
lasarettsmedlen till kontraktsprosten. Denne åter, sedan han genast insatt medlen
i landtränteriet eller insändt dem till Konsistorium, allt som lägligast är,
skall upprätta ett sammandrag deröfver och insända detsamma, jemte pastorernas
förteckningar, till Konsistorium.
Då, enligt hvad Utskottet inhemlat, sådana insamlingar som de ifrågavarande
mångenstädes i riket kommit ur bruk, men på andra ställen deremot ansetts icke
kunna uraktlåtas, så länge stadganden derom finnas i författningar, som ej blifvit
upphäfda, samt det behof, som, enligt hvad ofvan anförda Kongl. Bref utvisa, framkallat
föreskrifter i berörda hänseende, numera icke förefinnes, sedan lasarettens
bestånd blifvit oberoende af dessa frivilliga sammanskott, de der icke uppgå till
betydligare belopp, finner Utskottet sig böra tillstyrka bifall till motionen sålunda,
att Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med anmälan, alt Rikets Ständer anse de föreskrifter,
hvilka äldre författningar innehålla om insamling vid
bröllop och barndop af frivilliga gåfvor, icke vidare
böra bibehållas, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom
nådig kungörelse upphäfva ifrågavarande föreskrifter.
Stockholm den 13 Februari 1866.
Reservationer:
af Friherre Cederström, Rudolf-.
„Då, under öfverläggningen om detta, såsom det kan synas, mindre vigtiga
ärende, inom Ekonomi-Utskottet blifvit upplyst, att ifrågavarande sed fortfarande eger
rum i en stor del af riket under fullkomlig beredvillighet till lemnande af frivilliga
bidrag till de välgörande ändamålen, hvilka bidrag såmedelst uppgått till icke
obetydliga belopp, sammanlagdt, för åtskilliga lasarett, och dessa ofelbart äro
öfverallt i behof af utvidgning och fullständigande; — då vidare jag icke kan
godkänna den åsigt, att sådan välgörenhet emot sjuka eller nödlidande medmenniskor
vore »högst opassande,, vid högtidliga religiösa förrättningar, men jag tvärtom
tror gifmildheten med skäl kunna påräknas vid tillfällen, då det kristliga brödrabandets
kraft bör vara lifvadt genom sådana på en gång allvarliga och hugnande
familjhögtider; — då slutligen det beror på hvarje närvarandes egen fria
vilja att något gifva, eller icke, och ingen alltså kan blifva utöfver sin tillgång
betungad, — önskar jag icke bidraga till upphäfvande af gällande föreskrifter i
detta hänseende. Det har blifvit upplyst, att, om än, här i Stockholm, Kongl.
Seraphimer-lasarettet ej uppburit, på sednaste året, mer än 2 å 300 R:dr, så har dock,
t. ex. vid Upsala läns Lasarett, inkomsten ur denna källa uppgått till mer än
1,000 R:dr årl igen, ett tillskott, sorn icke synes vara att försmå eller, utan afsak—
12
Alim. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 55.
nåd, kunna undvaras. Man säger visserligen, att ingenting hindrar välgörenhet
att framgent utöfvas vid dessa och alla andra tillfällen, blott icke göres obligatoriskt,
att dertill å cmbetes vägnar uppmana. Men »agon klagan öfver denna
skyldighet är ej förd af kyrkans män. Det är att befara, att, om de ännu lagliligeri
gällande äldre författningar afskaffas, en dvlik uppmaning dädanefter ansåges
obehörig och kunde tillbakavisas, till skada för det goda och nyttiga ändamålet:
den lidande mensklighctens bästa!,,
Häruti instämde Grefve Posse, /T., Prosten Westrn, Professor Ribbing och
Kyrkoherden Ekelundh.
af Grefve De la Gardie, Robert, och Herr Siljeström.
Kyrkoherden Simonsson anmäler, att han ej i slutliga behandlingen af detta
ärende inom Utskottet deltagit.
STOCKHOLM, tryckt hos J.& A. Ras, 1866.
Allm. Besvär»- och Ekonomi-Utskottet» Betänkande N:o 56.
1
JK:o 56,
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Febr. 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående undervisningen i elementarläroverken
och dermed sammanhängande ämnen.
Likasom vid de närmast föregående riksmötena, har den allmännare uppmärksamhet,
hvarmed undervisningsväsendet numera följes, äfven vid innevarande riksdag
yttrat sig genom åtskilliga i detta ämne väckta motioner. Under erkännande
af det varma nit, som uppenbarligen ledt motionärerne, har Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling dessa motioner blifvit hänvisade,
dock velat, då Utskottet nu går att öfver dem afgifva utlåtande, redan ifrån början
hafva tillkännagifvit sin åsigt vara, att på detta område af lagstiftningen täta
förändringar böra, om någonsin, undvikas, såsom onekligen ländande till skada
för undervisningen, och att detaljer af den beskaffenhet, att det icke utan svårighet,
åtminstone icke utan speciel insigt i ämnet och betydlig pedagogisk erfarenhet,
låter sig bedöma, i hvad mån rubbning i dem inverkar på undervisningsplanen
i dess helhet, icke väl egna sig att utgöra föremål för Rikets Ständers
pröfning.
De motioner, som föreligga, äro följande:
Från Höglofliga Ridder skåpet och Adeln:
Herr Bråkenhjelms, P. R., (N:o 31) hvari föreslås, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
l:o att vid rikets allmänna elementarläroverk undervisningen i modersmålet
må inskränkas till skolans tvänne lägsta, och den i naturvetenskap till skolans
tvänne högsta klasser; att fysik må från läroämnena på klassiska linien helt och
hållet afföras; samt att den genom dessa inskränkningar besparade lärotid må fördelas
på undervisning uti främmande språk, mathematik och historia;
2:o att första klassen må från och med nästkommande Juni månad vid rikets
alla elementarläroverk indragas;
Bih. till R. St. Prot. 1865 ti 1866. 8 Sami 17 Haft. 1.
2 Allm. Besvär»- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
3:o att läroämnenas vidd så inskränkes, att hvardera klassen beräknas för ett
år, med undantag af den klass på den så kallade klassiska linien, som är närmast
öfver den, i hvilken undervisningen i romerska språket börjar, hvilken för dem,
som läsa detta språk, bör vara tvåårig; samt
4:o att 42 § af Stadgan för rikets allmänna elementarläroverk den 29 Januari
1859 må erhålla följande lydelse:
»Flyttning från fullständigt elementarläroverks högsta klass medför icke alle»nast
behörighet att utan ytterligare pröfning varda såsom studerande vid rikets
»universiteter inskrifven, utan ock de öfriga rättigheter och förmåner, som förut
»åtföljt godkänd studentexamen.»
»Till inträde vid militära och andra Statens applikationsskolor berättigar nöj»aktigt
genomgånget förhör i de läroämnen, som utgöra föremål för undervisningen
»uti real-liniens näst högsta (enligt detta förslag blifvande femte) klass.»
»Hvar och en som begagnat annan undervisning än vid Statens läroverk, eger
»att, mot en afgift till rektor och examinerande lärare af 30 R:dr, undergå förhör
»vid fullständigt elementarläroverk, för att vinna samma rättigheter och förmåner,
»som äro dessa sednare tillerkända.»
Herr Ulfsax', A. F., (N:o 140) innefattande förslag, att »de s. k. döda språken
måtte utestängas från skolorna och ej heller få ingå i examina för dem, som
vid universiteten idka studier för att blifva embetsman i rättegångsverken och andra
Statens verk och inrättningar.»
Från Högvördiga Preste-Ståndet:
Kyrkoherden Ekelundhs (Nio 4), uti hvilken göres framställning om den ändring
i gällande föreskrifter angående afgifter, som lärjunge skall vid inträde i
elementarläroverk erlägga, att de, hvilka öfvergå från ett till annat elementarläroverk,
må från sådana inträdesafgifter frikallas.
Från Vällofliga Borgare-Ståndet:
Herr Hiertas (N:o 69) innefattande förslag,
jl:o att i hvarje fullständigt eller sjuklassigt elementarläroverk de latinska och
grekiska språkens studium må begynna först i den sjette klassen samt alldeles utgå
ur de femklassiga skolorna och begynna först vid undervisningens fortsättning
på gymnasierna;
2:o att undervisningssättet i de allmänna skolorna måtte förändras i så måtto
till likhet med hvad för närvarande eger rum i den s. k. nya elementarskolan, att
all undervisning sker i skolan, men deremot de s. k. hemlexorna försvinna; samt
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla en
sådan önskan och anhålla, att läseordningen i skolorna i öfrigt blir rättad efter
denna förändring, hvarigenom mera tid kan vinnas dels för de lefvande språken,
dels för naturvetenskapernas studium.
Albi. Be tv ärt- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
3
Herr Rooths (N:o 141), åsyftande att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t
göra underdånig framställning derom, att fordringarne för dimission från elementarläroverkens
reala linie måtte blifva nedsatta till likhet med fordringarne i samma
ämnen för dimission från den klassiska linien.
Herr Gahns (N:o 135), deri hemställes, att Rikets Ständer ville i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes upphäfva hvad som i
§ 134 af Stadgan för elementarläroverken finnes föreskrifvet om särskild bokföring
och redovisning af den under mom. d) omnämnda terminsafgiften, och att följaktligen
alla de enligt mom. a) b) och d) läroverket tillkommande medel måtte få för
dess behof i allmänhet användas, så att den i mom. c) medgifna extra afgift endast
må ifrågakomma, när dessa samtliga inkomster visat sig otillräckliga till bestridande
af de i samma § mom. 1 omförmälda behof.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet:
Ola Bosson Olssons från Christianstads län (N:o 105), att elementarläroverkets
tvänne lägsta klasser må derifrån afskiljas och fordringarne för inträde i elementarläroverk
blifva ungefär hvad de nu äro för inträde i tredje klassen, i följd hvaraf
då blifvande treklassiga läroverk uppnådde samma höjd som nuvarande femklassiga
och femklassiga blefve lika med de nuvarande sjuklassiga.
Jonas Anderssons från Ostergötlands län (N:o 267), att Rikets Ständer ville
för sin del besluta, att läroämnena i elementarläroverkens första klass öfverflyttas
till folkskolan, och att derigenom besparade lärarekrafter uppflyttas till bildande
af en motsvarande högre klass i de ofullständiga läroverken, samt till Kongl. Maj:t
aflåta underdånig skrifvelse med anhållande om verkställighet af en sådan ändring
i läroverkens organisation.
Johannes Anderssons från Elfsborgs län (Nio 133), att Rikets Ständer ville hos
Kongl. Majit i underdånighet förnya sin anhållan om den förändring i Stadgan
om elementarläroverken, att ynglingar, som läsa latin, må, om deras målsmän så
önska, befrias från läsning af grekiska, och att de å den tid, som derigenom blir
ledig, må få läsa engelska språket och naturvetenskaper.
Vid besvarandet af dessa motioner, bland hvilka i synnerhet en innehåller
organisationsförslag af större omfattning, och andra äfven sysselsätta sig med flera
än ett ämne, bör visserligen följas den ordning, sorn af de särskilda framställningarnes
inre sammanhang betingas; men Utskottet har ansett sig, oaktadt det samband,
som förefinnes emellan Ola Bosson Olssons och Jonas Anderssons förslag, å
ena sidan, samt frågan om läroämnenas fördelning på elementarläroverkens olika
klasser, å den andra, böra i främsta rummet sysselsätta sig med nämnde begge
motionärers hemställan rörande öfverflyttande af en del utaf undervisningen från
elementarläroverket till folkskolan, emedan detta förslag på sätt och vis utgör eli
4 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
fristående fråga för sig, och de praktiska svårigheter, som deremot uppresa sig,
göra det öfverflödigt att ingå i vidare undersökning, i hvad mån berörda anordning
skulle blifva till någon väsendtlig fördel för skolväsendet i dess helhet.
Ofver Jonas Anderssons förslag, som äfven vid sistlidna riksdag af honom
framställdes, yttrade dåvarande Ekonomi-Utskott följande:
»Folkskolans uppgift och elementarläroverkets bestämmelse äro i sjelfva verket
väsendtligen olika. Medan den förra består uti att åt alla dem, hvilkas framtida
yrken icke hafva för sin egen skull behof af högre bokliga studier — och
dessa utgöra det stora flertalet — bibringa undervisning i sådant, som numera likväl
för hvarje samhällsmedlem är nödvändigt att känna, och alltså omfattningen af
undervisningen i folkskolan, hvars utvecklande i sin egen rigtning visserligen bör
kraftigt befrämjas, utgör ett helt för sig, är detta sednare deremot långt ifrån fallet
med elementarläroverkets lägsta klasser, hvilka mer hafva till ändamål att dana
de ungas förstånd till mottaglighet för den bildning, som framdeles skall bibringas,
och tillika lägga grunden till de kunskaper, hvilkas inhemtande skall i de
högre klasserna efter en gifven plan fullföljas. Till denna sednare art af undervisning
erfordras emellertid hos läraren lika mycken pedagogisk erfarenhet och
lika mycken urskiljning, som grundliga kunskaper, särskildt i de olika språken och
deras förhållande till hvarandra. Folkskoleläraren är för närvarande icke i besittning
deraf. Att i detta hänseende höja anspråken på honom utöfver de nuvarande,
och det ända derhän, att han skulle kunna öfvertaga undervisningen i elementarläroverkens
nuvarande tvänne lägsta klasser och sköta densamma på ett sådant
sått, sOm med dessa klassers inrättning är afsedt, visar sig rent af omöjligt.»
Utskottet sökte äfven visa, att en dylik förändring i skolväsendet skulle,
derest den lät sig göra, långt ifrån att medföra en ekonomisk besparing, tvärtom
föranleda en betydligt ökad utgift, enär det blefve nödvändigt att höja folkskolelärarnes
löner vida utöfver deras nuvarande belopp, samt afstyrkte på dessa m. fl.
skäl Jonas Anderssons förslag.
Detta utlåtande blef af Rikets Ständer godkändt, och Utskottet föranlåtes
jemväl nu instämma deri, hufvudsakligen med afseende å de praktiska svårigheterna
vid genomförandet af ett förslag, sådant som ifrågavarande. Med föranledande
af Rikets Ständers vid nästlidna riksdag i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit gjorda framställning om vidtagande af sådan förändring i läseordningen för
elementarläroverken, som till förekommande af öfveransträngning hos lärjungarne
funnes af behofvet påkallad, har Kongl. Majit genom Kungörelse den 12 Maj 1865
i så måtto ändrat, bland annat, 7 § i 1859 års Stadga för dessa läroverk, att ibland
läroämnena i första klassen numera upptages äfven tyska språket, hvarmed förut
gjordes början först i den andra. Det torde för en hvar vara klart, att den undervisning,
som efter en sådan anordning numera meddelas i de hegge lägsta klasserna
af elementarläroverken, eller till och med blott i den första, och på hvilken,
med afseende å dess egenskap att vara grundläggande för de högre klasserna,
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56. 5
miste läggas stor vigt, icke kan öfverlemnas åt folkskolelärarne. Och att detsamma
gäller, äfven om tyska språket åter uppflyttades till nuvarande 2:dra klass,
derom öfvertygas man vid granskning af inspektörernes öfver folkskolorna afgifna
berättelser, uti hvilka den brist på insigt i methodik och pedagogik, som i allmänhet
utmärker dessa skolors lärare, framhålles såsom i väsendtlig mån orsak till
de mindre tillfredsställande resultater dessa undervisnings-anstalter hittills framvisa.
— Undersöker man åter, om behof redan är förhanden att utbilda folkskoleväsendet
derhän, att af lärarne vid dessa skolor måste fordras den hildning och erfarenhet,
som undervisningen vid elementarläroverkens lägsta klasser tager i anspråk
— något som icke skulle kunna ernås utan högst betydliga uppoffringar — så
måste man utan tvekan besvara ett sådant spörsmål nekande. Folkskole-inspektörerne
sammanstämma uti det vittnesbörd, att det i allmänhet möter ganska stor
svårighet att hålla skolungdomen till så lång tids skolgång, som erfordras för att
bibringa minimum af det kunskapsmått folkskolestadgan föreskrifver, och att endast
undantagsvis föräldrar och målsmän låta ett barn inhemta det maximum af
kunskaper, som i skolan meddelas. När så är, och då, såsom bekant, det redan
någon gång möter svårighet att till de jemförelsevis få elementarläroverken erhålla
lärare, som äro passande att öfvertaga undervisningen i de två lägsta klasserna,
måste det erkännas, att ett sådant stegrande af anspråken på kunskaper och hildning
hos de examinerade folkskolelärarne — hvilkas antal för närvarande utgör
2,650, undervisande i tillhopa 3,391 fasta och flyttande skolor — att desse lärare
må kunna uppfylla ifrågavarande ändamål, icke är af förhandenvarande förhållanden
påkalladt. Vinsten deraf skulle allenast blifva, att någonstädes en eller annan
lärjunge finge tillfälle att i folkskolan genomgå hvad han nu skall i elementarläroverkens
lägsta klasser inhemta; men då man besinnar, att, om af sistnämnda
läroverks elever, utgörande tillhopa mellan tretton och fjorton tusen, det antal,
som faller på de begge lägsta klasserna, fördelades på de flera tusen folkskolorna,
högst få komme på hvarje af de sednare — ja stundom skulle måhända blott en
enda och stundom alls ingen öka antalet elever under en folkskolelärare — men
vilkoren för dennes kompetens till lärarebefattningen likväl måste någorlunda motsvara
hvad af elementarläroverkens lägsta klassers lärare fordras, hvilket åter medförde
nödvändigheten att förse detta stora antal lärare med ojemförligt bättre lönevilkor,
än som nu dem bestås, så torde det befinnas vara utom allt tvifvel, att
fördelarne på intet sätt skulle motsvara uppoffringarne.
Utskottet vill dock icke hafva påstått, att hvad anfördt blifvit fortfarande
skall ega giltighet, och att icke framtiden kan medföra behofvet af den föreslagna
anordningen. För närvarande deremot innefattade den ifrågasatta förändringen,
enligt Utskottets åsigt, ett brådstörtadt steg, som för visso icke lände till undervisningens
fromma; hvadan Utskottet vördsamt hemställer,
l:o. att Ola Bosson Olssons och Jonas Anderssons omförmälda motioner
icke måtte af Rikets Ständer bifallas.
6
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet» Betänkande N:o 56.
Herr Bråkenhjelms framställning står väl med de nyssnämnda förslagen i
samband i så måtto, som denne motionär yrkar indragning af elementarläroverkets
lägsta eller första klass. Men på samma gång föreslår han en sådan indelning af
undervisningen, att alla klasserna, med undantag för en enda på den klassiska linien,
blifva ettåriga; och ändamålet härmed angifves vara att förkorta skoltiden,
sorn motionären anser upptaga för stor del af lärjungens lifstid och alltför länge
fördröja inträdet på den bana, han kommer att välja. Men då motionären tillika
sökt ådagalägga, att nio år vore en alltför späd ålder för ett barns skolgång, följer
deraf, att icke någon tidsvinst efter hans mening skulle sökas eller vinnas derigenom,
att en lärjunge finge börja sin skolgång omedelbart i nuvarande andra klass.
Det torde dock vara klart, att ju kortare tids undervisning man vill medgifva,
desto angelägnare blefve det att tillse, det undervisningen ifrån början varder
grundlig, och att följaktligen den handledning, som lärjungen nu af erfaren lärare
erhåller i l:sta klassen, minst i detta fall skulle kunna öfverlemnas åt hemmet eller
folkskolan. Den fördel åter, som motionären jemväl synes åsyfta, att nemligen
antalet af lärjungar i elementarläroverken snart skulle »nedgå derhän, att det blir
möjligt för Statsverket att bestrida omkostnaderna för lokal och aflöning«, dem
motionären anser alltför dryga, torde ej få anses såsom det mål, hvilket bör eftersträfvas.
— Hvad i öfrigt angår tiden för skolgången, måste man vid beräknandet
deraf taga till utgångspunkt, icke vid hvad ålder ynglingen bör kunna blifva
embetsman, utan hvad han, i enlighet med tidens fordringar och giltiga anspråk
på embetsmannens bildningsgrad, bör ega i kunskaper. Nu har motionären icke
heller föreslagit uteslutande från elementarundervisningen af någon bland de kunskapsarter,
som deri ingå — med undantag allenast för fysik å den klassiska linien;
men skulle icke desto mindre tiden för undervisningen inskränkas så betydligt,
som motionären förordar, så komme antingen sådant att leda till en ojemförligt
större öfveransträngning än den hittills öfverklagade, eller ock det kunskapsmått,
som i hvart och ett af de talrika ämnena skulle inhemtas, att blifva otillfredsställande
och undervisningen mindre grundlig. Att undvika hegge dessa olägenheter
måste vara ifrågavarande lagstiftnings förnämsta omsorg. — Det är dessutom
angeläget, att universiteten befrias från bördan af en mängd elementarstudier;
och mången, som ej eger tillgång att besöka universitetet, sättes genom nuvarande
plan för elementarundervisningen i tillfälle att i hembygden inhemta en
fullständigare bildning. — Icke heller torde böra förbises vigten deraf, att, innan
ankomsten till akademien, hvarest man har frihet att bevista föreläsningarne eller
icke, ynglingen uppnått den stadga, att han, utan att låta förleda sig till afsteg,
rigtigt förstår att sköta sina studier. Utskottet föranlåtes alltså ensamt på grund
af hvad redan i detta ämne anfördt blifvit, hemställa,
2:o. att de i 2:dra och 3:dje punkterna af Herr Bråkenhjelms motion
framställda förslag ej måtte vinna afseende.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
7
Den i lista punkten af sistnämnda motion föreslagna förändring uti nu gällande
läseordning, att nemligen undervisning i svenska språket icke skulle meddelas i
andra klasser än de begge lägsta, och naturvetenskaper icke förr än i de begge
högsta klasserna vara läroämne, äfvensom att i fysik alls icke skulle i elementarläroverken
meddelas undervisning — hvilka förslag nödvändigt medförde en omändring
af hela den nuvarande undervisningsplanen — kan Utskottet hvarken i ena
eller andra hänseendet förorda. Grundlig kännedom af modersmålet och dess litteratur
anses med rätta, i vårt eget såväl som i andra civiliserade länder, vara af
verklig vigt för den nationela bildningen, och det utrymme deråt lemnats i nu
gällande undervisningsplan, kan, efter Utskottets omdöme, icke inskränkas. Men
det torde vara uppenbart, att svenska språket icke kan fullständigt läras i de två
lägsta klasserna, der på sin höjd rättstafning och de enklaste grunderna för satsläran
skulle kunna inhemtas. Beträffande åter naturvetenskaperna, hvilka äro ett
lifvande och högst begärligt läroämne, måste desamma numera ingå i hvarje bildad
mans kunskapsförråd, men skulle genom motionärens förslag undanhållas det
stora antal, som lemnar elementarläroverken utan att upphinna de begge högsta
klasserna; och hvad särskildt angår fysik, hvarmed början göres först i sjette klassen,
kan den elementära undervisning deri, som nu meddelas, i betraktande af den
moderna bildningens anspråk, enligt Utskottets tanke, icke utelemnas; anseende
Utskottet, af dessa skäl,
3:o. Herr Bräkenhjelms motion i denna del böra ogillas.
Hvad dernäst beträffar Herr Ulfsax' förslag, att de döda språken ej längre
måtte hvarken utgöra undervisningsämne i skolorna eller ingå i de studier vid
universiteten, som måste idkas af dem, hvilka ämna bereda sig inträde i Statens
embetsverk, saknar Utskottet all anledning att antaga, det ett så beskaffadt förslag
skall tillvinna sig Rikets Ständers uppmärksamhet; och Utskottet, som för
detsamma ej funnit i motionen anförda några afsevärda skäl, kan, i betraktande
af dessa språks allmänt erkända värde såsom bildningsmedel, icke annat än tillstyrka
Rikets Ständer,
4:o. att lemna Herr Ulfsax' motion utan afseende.
Erkänner man åter värdet af de klassiska språken såsom bildningsmedel och
såsom en kunskapsart för sig, blir det nödvändigt att i undervisningsplanen gifva
dem så stort utrymme, att ynglingen må kunna tillegna sig tillräckligt grundlig
kännedom af desamma för att förmå på ett fruktbärande sätt använda denna sin
kunskap under det sjelfstudium, som inträder i och med hans afgång från skolan
till universitetet.
Yore det än möjligt att, på sätt Herr Hierta i lista punkten af sin motion föreslagit,
vinna en sådan grundlig kännedom af latinska och grekiska språken, utan att dermed
begynna förr än i sjette klassen af elementarskolan, så blefve dock, efter“Utskottets
tanke, denna möjlighet beroende dels af ovanliga anlag hos lärjungen, dels af ovanlig
8 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
förmåga hos läraren, förhållanden hvilka ej få afses vid upprättandet af en undervisningsplan,
den der tvärtom måste lämpas siter flertalets behof och vilkor, och med förenadt
afseende på naturen af de läroämnen, som ifrågakomma, på de allmänna
psykologiska vilkoren för inhemtandet af hvardera, och på det stadium af intellektuel
utveckling, hvarå ynglingen i allmänhet befinner sig vid en viss period af
skolåldern. Sedan i öfverensstämmelse härmed en läroplan en gång blifvit uppgjord,
är det klart, att en sådan rubbning deri, som sistbemälde motionär föreslår,
icke skulle kunna, utan stor skada för det hela, verkställas; och Utskottet kan
dessutom ej undgå att anmärka, hurusom just den öfveransträngning, hvars förekommande
uppgifves vara motivet för motionärens förslag, skulle genom detsamma
framkallas, då nemligen lärjungen vid inträdet i en ny klass skulle på en gång
begynna med [två ' så 'svåra läroämnen, som de ifrågavarande språken, något som
åtminstone undvikits i nu gällande skolstadga, enligt hvilken läroämnena för hvarje
högre klass, intill den 7:de, icke till antalet ökas med mer än ett enda. Att
följden af motionärens förslag tillika skulle blifva den, att de öfriga läroämnena
måste, sedan undervisning i de klassiska språken tillkommit, mer eller mindre
åsidosättas, såvida uti de ifrågavarande språken — de der likväl utgöra sjelfva
kännetecknet på den lärda linien till åtskilnad från den reala — en ej alltför ytlig
kännedom skulle bibringas lärjungen, torde knappt behöfva erinras; och Utskottet,
som ej anser nödigt vidare ingå i detta ämne, helst Utskottet inhemtat, att ett
vid sistlidna riksdag väckt förslag om uppskjutande af undervisningen i latin till
femte klassen och i grekiska till den sjette ej vann Rikets Ständers bifall, hemställer
med stöd af det anförda,
5:o. att l:sta punkten i Herr Hiertas motion måtte af slås.
Frågan, huruvida grekiska språket skall vara ett obligatoriskt läroämne, eller
huruvida befrielse derifrån, äfven för dem, som läsa latin, må kunna medgifvas,
derom Johannes Andersson nu väckt motion, var äfven sistlidna riksdag föremål för
pröfning, och Rikets Ständer uttalade, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 21 November 1863, den mening, att då, enligt Skolstadgan, undervisning vid
elementarläroverken meddelas uti andra icke obligatoriska ämnen, konseqvensen
syntes fordra, att icke någon ålades läsa grekiska derför, att han läste latin, och
att, då för inträde i åtskilliga Statens tjenster fordrades kunskap i latinska men
icke kunskap i grekiska språket, tillfälle äfven borde lemnäs lärjunge att inhemta
undervisning i det förra, utan att belastas med det sednare; på grund hvaraf Rikets
Ständer anhöllo, att Kongl. Majit, med upplifvande af 12:te § i 1856 års Läroverksstadga,
täcktes förordna, att lärjunge, som begagnar sig af undervisningen i
latin, må, på målsmans anhållan, frikallas från grekiska språkets läsning och i
stället under de lärotimmar, sådan befrielse eger rum, på sätt rektor och lärare,
med billigt afseende på målsmans uttryckta önskan, finna för honom lämpligt, undervisas
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56. 9
dervisas inom den afdelning, der latinska språket icke läses, eller ock utom skolan
njuta sådan undervisning, som af, rektor godkännes.
Genom Kungörelsen den 12 Maj 1865 kar Kongl. Maj:t, med föranledande af
berörda underdåniga skrifvelse, förordnat följande:
»För yngling på elementarläroverkets klassiska linie, som befinnes icke utan
svårighet kunna följa undervisningen, må framställning om hans befrielse från läsningen
af grekiska språket göras af vederbörande målsman, och må efter det Läroverkskollegium
yttrande afgifvit, på Ephorus bero att den äskade befrielsen bevilja;
börande den sålunda dispenserade, på de åt grekiska språket anslagna lärotimmar,
i stället under vederbörande lärares tillsyn sysselsättas med skriftliga arbeten på
lärorummet.»
Men om den sålunda tillkomna nådiga föreskriften må vara föranledd af Rikets
Ständers omförmälda underdåniga framställning, kan den deremot alldeles icke
sägas innefatta något bifall till samma framställning. Då Rikets Ständer, med sitt
beslut i ämnet, icke åsyftade de lärjungar, hvilka befinnas icke utan svårighet kunna
följa undervisningen, utan ansågo valfrihet i ofvanberörda hänseende böra ega
rum för alla — med målsmans begifvande — kan Utskottet undgå att yttra sig
derom, huruvida det ens är sannolikt, att de Hera i den nådiga Kungörelsen uppställda
vilkoren — deribland det för en lärjunge på den klassiska linien förödmjukande
erkännandet att icke utan svårighet kunna följa undervisningen — i verkligheten
någonsin konune att leda till befrielse från grekiska språkets läsande.
Men då Utskottet, lika med nästlidna riksdags Ständer, anser angeläget vara, att
den i meranämnda underdåniga skrifvelse uttalade grundsats vinner tillämpning, och,
till följd af innehållet uti den af Kongl. Maj:t nyligen meddelade nyss omförmälda
föreskrift, antagas måste, att det låter sig göra att lämpa undervisningen i skolan
derefter, föranlåtes Utskottet, på de i samma skrifvelse upptagna och i öfrigt vid ämnets
behandling ofta upprepade skäl, tillstyrka Rikets Ständer, att förnya förrberörda
underdåniga begäran. Härvid har Utskottets uppmärksamhet likväl blifvit fästad
derå, att det arbete, hvarmed en lärjunge bör sysselsättas under de lärotimmar, då
hans kamrater läsa grekiska, icke nödvändigt måste, på sätt 1856 års läroverksstadga
uttryckligen föreskref, honom anvisas på den afdelning der latin icke läses,
utan att lämpligare är, att vederbörande, utan en dylik inskränkning i afseende på
ordnandet af undervisningen, få vidtaga den åtgärd, som för de i hvarje fall förhandenvarande
förhållanden finnes tjenligast, helst det torde kunna någonstädes
inträffa, att flertalet af dem, som läsa latin, begagna sig af tillåtelsen att icke läsa
grekiska, och det äfven blifvit anmärkt såsom en praktisk olägenhet vid genomförandet
af ifrågavarande förändring, att de lärjungar, som erhölle dispens ifrån
grekiska språket och fördenskull måste på annat sätt inom skolan sysselsättas,
komme för tillfället att insättas i en klass, dit de icke hörde, och der de icke
kunde med fördel följa den derstädes meddelade undervisning, emedan denna måste
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 11 Saft. 2
10
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
oberoende af deras närvaro på andra timmar fortgå. Deremot -torde icke befinnas
lämpligt att, på sätt motionären föreslår, Rikets Ständer sysselsätta sig med frågan,
i hvilket ämne de från grekiska språket befriade lärjungar i stället skola på
de derför eljest bestämda lärotimmar undervisas; hemställande Utskottet alltså, att
Rikets Ständer måtte på det sätt bifalla Johannes Anderssons förevarande motion,
6:0. att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
den förändring i 12 § af nu gällande Stadga för rikets elementarläroverk,
sådan denna § lyder efter Kongl. Kungörelsen den 12 Maj
1865, att lärjunge, som begagnar sig af undervisningen i latin, må
på målsmans anhållan frikallas från grekiska språkets läsning och
i stället under de lärotimmar, då sådan befrielse eger rum, undervisas
på sått rektor och lärare, med billigt afseende på målsmans
uttryckta önskan, finna för honom lämpligt, eller ock utom skolan
njuta sådan undervisning, som af rektor godkännes.
I denna ordning torde till pröfning böra förekomma det i 2:dra punkten af
Herr Hiertas motion ånyo väckta förslag, att hemlexor måtte alldeles afskaffas.
Motionären anser fem timmars daglig sysselsättning med minneskunskapers inhemtande
vara allt hvad de fysiska krafterna hos en fullväxt, och således än mer hos
en i tillvext stadd, yngling kunna tåla, när detta arbete varar i åratal. Men det
synes dock vara utom allt tvifvel, att sådant väsendtligen är beroende af läromethoden,
så att om nämnda sats skulle ega giltighet, der, såsom t. ex. i den af motionären
åberopade skola, hvars antal lärjungar är begränsad!, en talrik lärarepersonal
är i tillfälle att sysselsätta sig med hvarje lärjunge så mycket som erfordras,
för att denne skall kunna under skoltimmen tillegna sig en lexas innehåll,
och der tillika det gynnsamma förhållande företer sig, att lärjungarne, med få undantag,
äro i besittning af den högst vigtiga fördelen att under fritimmarne vara
under den inflytelse ett mera bildadt hem utöfvar, hvilket icke i allmänhet tillgodokommer
den mängd lärjungar, som i landsorten från spridda håll samlas till läroverken,
det deremot i dessa sednare, med obestämdt antal lärjungar, och der det
ofta möter svårighet att erhålla behöflig förstärkning i lärarekrafterna, måste blifva
nödvändigt att utom skolan anlita lärjungarnes sjelfverksamhet, hvilken här icke
heller i samma mån som i förra fallet tages i anspråk under sjelfva lärotimmarne.
Skulle det oaktadt öfveransträngning ega rum, är man dock ej berättigad att tillskrifva
densamma ett sådant användande af lärjungarnes sjelfstudium, hvarå gällande
läroverksstadga ger anvisning, utan torde orsaken böra sökas i en felaktig uppfattning
af läromethoden. I detta hänseende tillåter sig Utskottet erinra om innehållet
af dels 22 §, dels 118 § i nämnda Stadga, sådana de lyda efter förenämnda
Kongl. Kungörelse. I den förra §:n föreskrifves:
»Ej må flera än sex timmar på samma dag till undervisning användas, ej
heller under någon hel söknedag all undervisning uteblifva. Efter två timmars
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56. 11
fortsatt arbete på lärorummet bör minst en timmes uppehåll göras i undervisningen;
doek må äfven tre lärotimmar kunna följa på hvarandra, om såväl före deras
början, som efter deras slut minst två timmars ledighet lemnäs lärjungarne. Mellan
omedelbart på hvarandra följande lärotimmar medgifves lärjungarne fem till tio
minuters ledighet, hvilken i lärotiden inberäknas;»
och 118 § stadgar, bland annat:
»Läroboken vare hufvudsakligen ett hjelpmedel för att fästa i minnet hvad
som redan blifvit uppfattadt, och dess begagnande bör af läraren ställas i nära
sammanhang med hans muntliga undervisning. Läraren skall noga tillse, att lärjungens
håg och krafter icke nedtyngas genom föresättande af för stora hemarbeten.
I första klassen må hemlexor icke gifvas, i nästföljande klasser sparsamt begagnas,
och endast småningom ökas i den mån lärjungens kropps- och själskrafter
utvecklas till förmåga så väl af ett mera ansträngdt arbete som af en icke blott
till minnesöfning inskränkt studieverksamhet på egen hand.»
Det torde icke kunna nekas, att lagstiftningen härmed sökt, i hvad på densamma
beror, afväga arbete och hvila efter så väl kroppens som själens naturliga
behof af omvexling härutinnan, och att tydligare anvisningar eller kraftigare varningar
neppeligen kunna gifvas till förekommande af öfveransträngning; och erfarenheten
har äfven visat, att, der dessa föreskrifter tillräckligt uppmärksammats,
hemlexorna kunnat ordnas på ett sätt, som motsvarat berörda syftemål. Utskottet
nödgas ock vidhålla den åsigt, som af Utskottet redan vid sistlidna riksdag uttalades,
att det för lärjungen måste vara nyttigt, att han i tid vänjes att arbeta på
egen hand, utan att vara biträdd hvarken af skolans eller någon enskild lärare;
likasom Utskottet håller före, att derest lärarens handledning> af undervisningen
skall kunna bestå i något annat, än att låta lärjungarne uppläsa sina lexor, och
derest man icke skall uppoffra fördelarne af den lefvande muntliga undervisningen
och grundligheten i densamma, det icke är möjligt att i de allmänna elementarläroverken
använda tiden i sjelfva skolan så, att lärjungarne tillika hinna der fullständigt
öfverläsa sina lexor. Utskottet föranlåtes alltså
7:o. afstyrka bifall till Herr Hiertas motion jemväl i denna del.
Grundsatsen, att den lärda linien och den reala böra vara begge lika gynnade
i afseende på tillfälle att förvärfva grundliga kunskaper, är af Rikets Ständer erkänd,
likasom att fordringarne på bildning böra vara lika i fråga om alla Statens
embetsman, således ej ringare hos dem, som utbildas på den reala linien, än hos
dem, som genomgå den klassiska. En sådan likhet är dock ej beroende ensamt
deraf, att i hvarje undervisningsämne ett alldeles lika stort pensum blifvit genomgånget,
utan deraf att den mognad, som på den ena eller andra vägen vunnits,
varder lika hos den ena, som hos den andra. För deras skull allena, hvilka egna
sig åt tekniska yrken, kan det åter icke vara skäl att, vid inrättandet af Statens
undervisningsverk, frångå nyssnämnda grundsats, helst det måste antagas, att äfven
12 Allm. Besvärs- och, Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
dessa yrken hafva behof af män med vetenskapliga insigter, till hvilkas bildande
man fördenskull bör söka organisera läroverken på ett sätt, som framkallar anlagen
och bereder möjlighet för deras utveckling. Herr Rooths motion, att fordringarne
för dimission från den reala linien måtte blifva nedsatta till likhet med fördringarne
i samma ämnen för dimission från den klassiska, finner Utskottet sig alltså
icke kunna understödja; utan får Utskottet, med åberopande derjemte af hvad
här ofvan blifvit anfördt i afseende på Herr Bråkenhjelms förslag om förkortning
af skoltiden, vördsamt hemställa, att samma motion
8:0. måtte af Rikets Ständer af slås.
Ett annat förslag i afseende på dimissionsexamen och fordringarne för densamma
innefattas i 4:de punkten af Herr Bråkenhjelms motion, enligt hvilken icke
någon s. k. censur borde finnas, utan den lärjunge, som enligt skolordningen genomgått
sjunde klassen, utan vidare offentliga prof dimitteras till akademien och
äfven komma i åtnjutande af de öfriga förmåner, en genomgången maturitetsexamen
medför. Såsom bekant, är det icke lång tid sedan den förut vid universiteten
brukliga studentexamen afskaffades. Att nu så snart derefter borttaga den nya
inrättning, som sattes i dess ställe, och hvaraf man ännu icke eger tillräcklig erfarenhet
för att kunna bedöma, huruvida de fördelar, som deraf förväntades, verkligen
vunnits eller icke, vill Utskottet för sin del ej tillstyrka, helst Utskottet icke
kan förneka nyttan deraf, att, åtminstone intilldess tillämpningen af den nya skolordningen
vunnit mera stadga, en viss kontroll å skolornas verksamhet gifves,
hvilken, enär flera skolor nu hafva gemensamma examens-censorer, äfven leder till
likformighet beträffande fordringarne å den s. k. maturiteten; och som motionären,
efter Utskottets omdöme, ej anfört några öfvertygande skäl för denna censurs
förmenta olämplighet, torde hans förslag i omförmälda hänseende
9:o. icke böra till någon åtgärd föranleda.
I händelse denna mening godkännes, förfaller hvad bemälde motionär hemställt
i fråga om rättighet för dem, sorn icke begagnat undervisningen i ett elementarläroverk,
att derstädes, emot en något ringare afgift än hittills, få undergå
examen till vinnande af de förmåner, dimission från läroverket eljest medgifver;
ty motionären har tydligen härmed icke åsyftat minskning i berörda afgift under
annan förutsättning, än att censorer, till hvilka ersättning för resekostnader nu utgår
och med en del af afgiften bestrides, skulle upphöra att finnas. — Men på
grund af ett annat förhållande, som med nuvarande dimissionsexamen företer sig,
och med föranledande af hvad ej mindre sistbemälde motionär än äfven Herr Eooth
andragit rörande de skärpta fordringarne i samma examen, i det nemligen den
förre framhåller, hurusom stipulationerna för afgångsexamen på ett betänkligt sätt.
vidröra yttersta gränsen af det möjliga, och Herr Eooth visar den stora skilnaden,
hvad nämnda fordringar angår, emellan den nyligen afskaffade s. k. studentexamen
och den nu i stället föreskrifna afgångsexamen, finner Utskottet sig böra fästa
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56. 13
Rikets Ständers uppmärksamhet på innehållet af nedannämnda §§ af Kongl. Stadgan
angående afgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk den 11 April 1862.
Uti denna examen, som är dels skriftlig dels muntlig, fordras i förra hänseendet
för dem, som läst klassiska språk, enligt 5:te §, bland annat, en öfversättning från
svenska till latinska språket, hvilken bör vittna om säker bekantskap med det
sednare språkets allmänna lagar, en öfversättning från svenska till franska (eller
ock till tyska) språket, och ett mathematiskt arbete, behandlande två geometriska
och två algebraiska problemer eller theoremer; samt för dem, som icke läst klassiska
språk, enligt 10:de §, bland annat, ett mathematiskt arbete, behandlande två geometriska
och två analytiska problemer eller theoremer samt ett af mekaniskt eller
fysikalist innehåll, äfvensom en öfversättning till det tyska och en till det franska
språket, hvilka öfversättningar böra vittna om säker bekantskap med de allmänna
lagarne för dessa språk; egande dock lärjungen att, om han så önskar, i stället
för ettdera af dessa sednare arbeten verkställa en öfversättning till det engelska
språket.
Enligt hvad i nämnda §§ ytterligare stadgas, får vid språkprofvet icke något
annat hjelpmedel än lexikon, och vid det mathematiska intet annat än logarithmiska
tabeller begagnas. Denna stränghet, som ej egde rum i den s. k. studentexamen,
synes Utskottet ej vara fullt påkallad, i synnerhet vid betraktande
deraf, att det ännu är i högre examina vid universitetet, såsom för filosofiska eller
medicinska graden m. fl. dylika, examinanden obetaget, att hafva vid sidan sin
grammatika såväl sorn sin samling af mathematiska och fysikaliska formler. I synnerhet
synes det vid mathematiska prof obilligt att förmena en lärjunge, hvad
knappt någon vetenskapsman torde neka sig, att nemligen vid lösningen af ett
problem, som måhända fordrar användandet af flera formler, än minnet ensamt
skäligen kan fordras hafva behållit, använda den hjelpreda, som i egen samling af
antydda formler är till finnandes, helst om, såsom författningens lydelse föranleder,
godkännandet af profvet skall ovilkorligen vara beroende deraf, att icke någotdera
problemets lösning misslyckats, hvilket dock kan förutsättas såsom möjligt, utan
att lärjungens kunskaper i ämnet äro i det hela mindre värda att godkännas.
Vidare innehåller 7:de §, att med lärjunge, hvilken erhållit betyget godkänd
för de begge första uti § 5 upptagna skrifprof, nemligen en på modersmålet författad
uppsats öfver något uppgifvet ämne och en öfversättning från svenska till
latin, och dessutom för något- af de öfriga i samma § omförmälda, får muntlig
examen anställas; »dock må äfven lärjunge, hvilken endast för de två förstnämnda
arbetena blifvit godkänd, nämnda examen undergå, så framt två tredjedelar af de
lärare, som i läroverkets högsta klass undervisa i de till den muntliga examen hörande
ämnen, anse sådant böra honom medgifvas;» och ll:te § upptager, i fråga
om dem, som genomgått real-linien, alldeles likartade bestämmelser, dock så, att
på denna linie skall, i stället för det latinska skrifprofvet, betyget »godkänd« i det
14 Allm. Besvära- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
mathematiska profvet utgöra oeftergifligt vilkor för admission till den muntliga examen.
Hvad sistnämnda prof på reala linien angår, torde med skäl kunna anmärkas
att den grundsats, som i 13:de § af merberörda Kongl. Stadga finnes uttalad, att
nemligen »lärjunge, som i ett eller annat bland de ämnen, i hvilka det åligger honom att
muntlig examen undergå, ieke blifvit godkänd, sådant oaktadt må kunna mogen förklaras,
såvida han gjort mer än vanliga framsteg i ett eller flera andra ämnen,« borde jemväl
å det skriftliga mathematiska profvet tillämpas så till vida, att om lärjungen än misslyckats
i nöjaktig lösning af ett eller annat af de honom föresätta problemer, sådant icke
ovilkorligen bör föranleda hans underkännande, derest han eljest antingen i mathematik
eller i språk ådagalagt mer än vanliga framsteg, helst erfarenheten ofta bestyrker, att,
ehuruväl elementerna i mathematiken kunna inhemtas af en hvar med någorlunda
godt förstånd utrustad, likväl icke alla blifvit begåfvade med det_ anlag för berörda
ämne, som erfordras, när studiet deraf drifves i en sådan utsträckning, som för
närvarande på reala linien, hvaremot språksinne och framstående anlag för andra
ämnen kunna i högre grad vara tillfinnandes. Det vill slutligen synas mindre
följdrigtigt att, samtidigt med det man i följd af klagomålen beträffande öfveransträngning
anser sig böra medgifva en minskning af de i slcolstadgan anvisade
pensa, deremot skärpa fordringarne å kunskapsprofven i maturitets-examen, hvilket
nödvändigtvis måste innebära en ännu starkare anledning till öfveransträngning;
och Utskottet finner sig af dessa skäl uppmanadt att, med anledning af
Herr Bråkenhjelms framställning, tillstyrka Rikets Ständer,
10:o. att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Stadgan
angåendefafgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk den 11
April 1862 måtte, beträffande den skriftliga examen ändras sålunda,
att lärjunge vid öfversättningsprofven må få använda äfven
grammatikaliska hjelpredor och vid det mathematiska profvet äfven
egen samling af formler: att lärjunge må, änskönt han vid berörda
examen må hafva misslyckats i lösningen af ett eller annat af de
föresätta problemer eller theoremer, likväl kunna få tillträde till
den muntliga examen, derest han ådagalagt mer ån vanliga framsteg
i något af de öfriga ämnena: samt att å reala linien muntlig
examen må medgifvas lärjunge, som antingen i språk eller i mathematikf
ådagalagt mer än vanliga framsteg, äfven om hans skriftliga
prof i ettdera facket icke kunnat i allo godkännas.
Vidkommande slutligen de förslag till ändringar i den ekonomiska afdelningen
af gällande läroverksstadga, som finnas framställda i Kyrkoherden Ekelundhs
och Herrl Gahns motioner, har Utskottet, på de skäl motionärerne anföra, oeh till
hvilka Utskottet således vördsamt|hänvisar, funnit sig böra samma förslag understödja.
Med afseende å ändamålet med de i 134 och 135 § § af nämnda stadga
föreskrifna afgifter, som vid inträdet i ett elementarläroverk skola af lärjunge er
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 56.
15
läggas, äfvensom derå, att han genom förflyttning från ett läroverk till ett annat
icke kommer i åtnjutande af någon ytterligare fördel, synes det Utskottet fullkomligt
billigt, att en lärjunge, som öfverflyttas från det ena till det andra läroverket,
får, utan afseende å det sednares egenskap af högre eller lägre, från erläggande af
ny inträdesafgift njuta samma befrielse, som nu tillkommer dem, hvilka flyttas från
ett lägre till ett högre läroverk. Och hvad angår Herr Gahns framställning, har
Utskottet af sakkunnige vunnit bekräftelse derå, att mången gång ett elementarläroverks
s. k. terminsafgiftskassa, som hildas af den från hvarje icke medellös
lärjunge årligen utgående afgiften 9 R:dr, är icke blott tillräcklig för det dermed
afsedda ändamålet att anskaffa undervisningsmateriel, utan derjemte lemnar öfverskott,
så att dess behållning årligen vexer, under det deremot den s. k. »egna
kassan« i öfrigt, bestående af inskrifningsafgiften 4 R:dr 50, icke förslår att betäcka
de utgifter, som dermed skola bestridas, nemligen för ljus, ved, aflöning åt
vaktmästare och tryckningskostnader, utan att en extra afgift måste utskrifvas.
Att detta sednare vanligen möter missnöje, i synnerhet då kändt är, att skolan
egde tillgångar till kostnadernas bestridande, såvida icke lagstiftningen lade ovilkorligt
hinder i vägen för deras användande till det behöfliga ändamålet, synes
icke sakna allt berättigande. Emellertid bör å andra sidan icke förbises, att om
än den förstnämnda kassan vid ett visst tillfälle kan synas hafva ett öfverskott,
som ej genast behöfver för det dermed ursprungligen afsedda ändamål, nemligen
undervisningsmaterielens underhåll, tagas i anspråk, nämnda materiel likväl kan
vara i det skick, att ett snart inträdande behof af förstärkning eller förbättring
kan inträda, hvartill då påräkneliga medel icke förslå; och som härå måste i främsta
rummet fästas afseende, torde åt Läroverks-kollegiet böra öfverlemnas att
bedöma, i hvad mån ifrågavarande kassa kan, med hänsyn till skolans behof och
de tillgångar till deras fyllande, som äro att påräkna, tåla att till bestridande af
de med den egna kassan eljest afsedda omkostnader, hvartill den sednare -ej lemnar
full tillgång, bidraga, och derefter bestämma, om och till hvad belopp en extra
afgift bör lärjungarne affordras. Men med en bemälda Kollegium sålunda förbehållen
pröfningsrätt lärer skäl ej vara förhanden till den farhåga, att ändamålet
med författningens ifrågavarande bestämmelser icke skall vederbörligen tillgodoses.
På grund häraf hemställer Utskottet vördsamt,
ll:o. att Rikets Ständer måtte hos Kongl, Majit i underdånighet anhålla,
dels om den ändring i 31:sta § af Kongl. Stadgan för rikets allmänna
elementarläroverk, att sednare punkten deri erhåller följande
lydelse:
»Bevisligen medellöse, äfvensom de, hvilka från ett till annat
läroverk öfvergå, äro från dessa af gifter frikallade;»
12:o. dels ock att den i 134 § af samma nådiga Stadga förekommande
bestämmelse, enligt hvilken de medel, som genom den i mom. d)
16
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
af denna § bestämda skolafgift tillflyta ett elementarläroverks s. k.
egna kassa, skola särskildt bokföras och redovisas samt användas
uteslutande till anskaflande af böcker, undervisning smedel och eljest
för läroverket behöflig materiel, ändras derhän, att på Läroverkskollegiets
pröfning må bero, huruvida, med hänsyn till läroverkets
förhandenvarande eller emotsedda behof af förstärkning eller förbättring
i nämnda materiel, bidrag till de i mom. c) af sedda kostnaders
bestridande må utgå af de i mom. d) omförmälda tillgångar.
Stockholm den 16 Februari 1866.
Reservationer:
Emot l:sta punkten af utlåtandet:
af Jonas Andersson från Ostergötlands län, med hvilken J. M. Lundahl från
Skaraborgs län instämmer: »Då jag icke kan finna nog talande skäl angifna för
Utskottets afstyrkande beslut i afseende på mitt till Rikets Ständers pröfning
framställda förslag derom, att läroämnena i elementarläroverkens första klass öfverflyttas
till folkskolan, och att derigenom besparade lärarekrafter uppflyttas till bildande
af en motsvarande högre klass i de ofullständiga läroverken, så föranlåtes
jag emot samma beslut mig vördsamligen reservera.
Det är ingalunda stundens flygtiga ingifvelser, som ledt mig på tanken att
väcka förslaget ifråga — det är deremot en för längesedan mognad öfvertygelse
om ifrågasatta reformens så väl utförbarhet som ock dess allmänna nytta och, snart
sagdt, nödvändighet, som på mig inverkat till ärendets förnyade framställning.
Då jag vid sist föregående riksdag väckte förslag om elementarläroverkens båda
lägsta klassers öfverflyttande på folkskolan, så grundade sig denna framställning
på full öfvertygelse derom, att äfven detta mera utsträckta förslag skulle kunna
med fördel låta sig genomföras; men då Rikets Ständer, på grund af då varande
Ekonomi-Utskottets angifna skäl, icke voro af samma mening, synnerligast derföre,
att folkskolan då ansågs ännu stå på en alltför låg utvecklingsståndpunkt, för att
kunna öfvertaga berörda begge klassers läroämnen, så har förslaget nu blifvit inskränkt
till blott en af dessa klasser. Detta oaktadt framhållas nu hufvudsakligen
samma skäl emot sistnämnda förslag som de, hvilka förra gången emot det mera
omfattande förslaget blifvit använda. Jag skulle icke våga ifrågasätta giltigheten
af Utskottets i frågan anförda skäl, om icke ämnet läge inom det område, till hvilket
man, äfven i saknad af högre bokliga studier, genom blott det medborgerliga
lifvets skola, med tillhjelp af någorlunda förståndsuppfattning, bör kunna höja sin
insigt. Då Utskottet lemnar obestridt, att, undantagande tyska språket, samma
- och
I
Allin. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56. 17
och ån flera läroämnen innefattas uti folkskolans undervisningsskyldighet, än dem,
som förekomma i elementarläroverkens första klass, samt derjemte påstår, att folkskolans
undervisning utgör ett helt för sig, d. v. s. de förekomna läroämnenas större
fulländning, så torde vara svårt att fatta hvarföre en i folkskolan inhemtad kunskap
skulle vara sämre såsom underlag för fortsatta studier, än om det förberedande
kunskapsmåttet hade inlärts uti elementarläroverkens första klass, hvarest intet
enda ämne i fulländning kan jemföras ens med en medelmåttig folkskolas genomgångna
lärokurs. Erfarenheten har icke keiler bekräftat Utskottets utsago derom,
att första klassens lärokurs bättre än folkskolans skulle dana de ungas förstånd till
mottaglighet för den bildning, som är afsedd att i de högre klasserna efter en gifven
plan inhemtas, helst som många exempel kunna framvisas derpå, att fölkskoleelever
med stor fördel fortsatt sina studier i elementarläroverkenas högre klasser,
utan att hafva genomgått dess lägsta klass. På sanningen af denna uppgift är jagså
mycket mera viss, som fyra stycken af mina egna gossar, utan annan undervisning,
än den i folkskolan inhemtade, med förbigående af första klassen, approberats till
inträde i elementarläroverk, en af dem i tredje klassen och de tre öfriga i andra
klassen, och af hvilka de två äldsta nu avancerat till sjette klassen, utan att i någon
klass varit »qvarsittare», och detta med blott medelmåttig uppfattningsförmåga. —
Att folkskolan på många ställen hittills, tyvärr, till följd af flera samvex-kande 01--  sakei-, icke utvecklat sig efter önskan, är nog en sanning; men att nu vilja påstå,
det våra fölkskolelärare i allmänhet skulle sakna kunskaper och förmåga att lemna en
mot första klassens i elementarläroverken svarande undervisning, så vidt man undantager
tyska språket, torde få anses mera som ett nödfallsskäl, helst som numera
knappast någon antages till lärare ens i en så kallad »småbarnsskola» på
landet, utan att ega det kunskapsmått, som erfordras för undervisning i nämnda
läropensa. Påståendet utmärker i allt fåll ett skarpt klander icke blott mot våra
fölkskole-seminarier, utan äfven mot de myndigheter, hvars åliggande det är
att tillse, huruvida nämnda inrättningar uppfylla det med dem afsedda ändamålet.
Att Utskottets afslagsskäl, i mer än ett fall, kunna anses vara något sökta, visar
sig äfven deraf, att då det på ena stället i Betänkandets motiver hotas med
en folkskolans öfverflygning, ifall ifrågavarande första klass skulle dit förläggas, så
förespås det deremot på ett annat ställe, att blott en eller annan, ja, måhända
stundom ingen tillökning af folkskolans elever skulle genom öfverflyttningen komma
att ega rum.
Jag vill emellertid hoppas att, oaktadt Utskottets alla, dels positiva och dels
suppositionsvis, framhållna svårigheter, hvai-je fördomsfri granskare dock skall finna,
det förslagets genomförande är både möjligt och skulle medföra så väl allmänt som
enskildt väsendtligt gagn. På sådan grund hoppas jag äfven, det Rikets Ständer
skola finna skäligt att, med underkännande af Utskottets beslut i ämnet, godkänna
det förslag, som uti min ifrågavarande motion blifvit framstäldt.»
Bill. till R. ät. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami 17 Häft 3
18
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
Emot 6:te punkten:
af Friherre Alströmer, C. J. 0., och Grefve De la Gardie, R.;
af Biskop Beckman: »Emot Höglofliga Utskottets beslut i fråga om grekiska
språkets framtida ställning vid elementarläroverket, nödgas jag mig reservera.
Skulle detta beslut vinna det afseende, som åsyftas, så skulle derigenom, enligt
min tanke, en synnerligen svår skada tillfogas ej blott det svenska skolväsendet,
utan vår fosterländska bildning i allmänhet.
Jag förutsätter, att i enlighet med de grundsatser, som blifvit uttalade genom
såväl gällande skolordning, som, under öfverläggningarne, äfven af detta
Höglofliga Utskott, den så kallade klassiska bildningen erkännes såsom ett högst
vigtigt moment i den allmänna bildningen. För denna klassiska bildning är, enligt
min öfvertygelse, grekiska språkets och litteraturens studium af utomordentlig vigt.
Dess inflytelse till utveckling af sinnet för det sköna, till befordran af tankens tukt
och smidighet, kan svårligen af något annat studium ersättas. Latinstudiet ensamt
förmår icke i ddtta hänseende uträtta hvad önskligt är. Romerska språket och
litteraturen sakna för detta ändamål flera högst vigtiga egenskaper. Dertill kommer
att latinska språket och dess litteratur sjelfva icke kunna fullt grundligt inhemtas
utan hänsigt till grekiska språket och litteraturen, hvilka till god del äro
grundlag för det romerska språket och litteraturen, och derföre ensamma ega nyckeln
till flera bland de sednares utmärkande egendomligheter. Jemförelsen mellan
båda underlättar i så hög grad latinska språkets studium, att det icke gerna är
möjligt, att en lärjunge, sorn är oförmögen att anställa eller fatta dylika jemförande
framställningar, kan i sjelfva latinstudiet hålla jemna steg med de lärjungar,
hvilka studera äfven grekiska språket.
Denna, en del lärjungars genom dispens från grekiskan förorsakade oförmåga
att rätt idka sjelfva latinstudiet måste nödvändigt nedtrycka äfven detta i allmänhet,
och förhindra de lärjungar, hvilka läst grekiska, att genom lärarens åtgärd
skörda af latinstudiet den frukt, som kunde beredas, derest samtlige lärjungarne
kunde draga nytta af jemförelsen mellan grekiska och latinska språken, enär läraren
o tvifvelaktigt nödgas vid undervisning i latinet i betydlig måtto afse äfven de,
genom dispens från grekiskan, med detta språk obekanta.
Sistnämnda förhållande måste för den klassiska skolbildningen blifva desto
menligare, som sannolikt, om Utskottets förslag vinner afseende, antalet af dem,
som icke läsa grekiska, blifVer temligen stort. Visserligen är det ett faktum, att
grekiska språkets studium är ett af dem, som mest fängsla ynglingen, så snart han hunnit
öfver de aldra första elementerna. Men inhemtandet af dessa är deremot icke sällan
nog motbjudande och förleder mången gosse och mången svag målsman att
söka för gossen en befrielse, som, enligt flera skolkollegiers officiela intyg, ofta
nog föranleder en för sen ånger.
Blifver antalet af från grekiska språket dispenserade något större, så upp
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
19
kommer äfven en annan skada af den svåraste art. Erfarenheten af dispensväsendet
— äfven vårt skolväsende eger en sådan mellan 1856 och 1859 — visar, att
den ersättning, hvilken åt de från grekiskan dispenserade kan erbjudas inom skolan,
blifver i allmänhet mera skenbar än verklig. En nöjaktig undervisning utom
skolan kan på de flesta ställen icke åstadkommas, och undandrager sig, i den mån
de dispenserades antal blifver stort, allt mera vederbörande rektors kontroll. Vanligen
gifver fördenskull en dylik anordning tillfälle till lättja och oordningar, hvilka
demoralisera icke blott de dispenserade utan ock lätteligen de öfriga skolans alumner.
Att sysselsätta de dispenserade inom skolan möter ock stora svårigheter och
torde med nu varande tillgång på lärarekrafter vara rent omöjligt till verkligt gagn
för de dispenserade. Endast den, som alls icke känner svårigheterna vid uppgörande
af läseordning inom ett större läroverk, kan hoppas att denna läseordning
skall så kunna upprättas, att de dispenserade i allmänhet blefve sysselsatte inom
klasser, med hvilkas lärjungar de stå ungefärligen på samma bildningsgrad. De
måste ofta inskjutas, der de alls icke passa, till skada både för dem sjelfva och
den klass, vare sig på real- eller latinlinien, hvilken får dem sig påtrugade. Detta
missförhållande blir större i den mån målsmännens önskningar sannolikt komma
att, om icke lägga hinder i vägen för, dock försvåra de dispenserades sysselsättning
med skriföfningar på lärorummet under lärares tillsyn, —det enda sätt, hvarigenom
dispensväsendet kan förhindras att blifva för läroverket och bildningen en
rent af förstörande kräfta.
Staten har lemnat den enskilde valet emellan tvänne bildningslinier. Detta
synes mig vara det längsta Staten, utan särskildt nödfall, bör gå i afseende på
enskildas önskan, att ifrån skoltidens början bestämma gossens vita: genus om de
examina han fördenskull skall genomgå, samt derefter anlägga hans studier. Att
i allmänhet och utöfver nyssnämnda mått lemna enskildas önskningar och tycken
rätt att bestämma öfver undervisningens gång, är, enligt min öfvertygelse, ett uppoffrande
af det allmänna bästa, just derigenom att det är ett förderf för sjeltva
skolan och skolundervisningen. Framför allt synes mig olämpligt att göra blifvande
examina vid universitetet och fordringarne deri till afgörande norm för elementar-undervisningen.
Flera för bildningen ytterst vigtiga ämnen, utom grekiskan,
skulle då komma på rörlig fot och en allmän förbistring uppstå vid läroverken.
Emot det föreslagna har jag slutligen äfven, den anmärkningen, att det synes
mig föga önskvärdt, att åter en förändring vidtages i det ifrågavarande ämnet, sedan
detta nu nyligen blifvit ordnadt, och detta efter inhemtande af samtliga skolkollegiers
utlåtande. Det af Kongl. Majit meddelade stadgandet lemnar en möjlighet
att skydda sjukliga eller mindre lyckligt utrustade gossar från öfveransträngningens
vådor, utan att släppa den grundsats, hvilken, enligt min tanke, bör för
bildningens och skolans väl fasthåiias, nemligen att samtliga hufvudämnena inom
hvarje linea äro obligatoriska. Och då täta förändringar i skolstadgarne verka i
hög grad förlamande på skolans verksamhet samt lätteligen kunna bringa mera
20 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
skada än gagn, äfven då de äro i någon mån af omständigheterna påkallade, så
anser jag för min del i hög grad för skolan, likasom för den fosterländska bildningen
önskvärd!, att den ifrågasatta skrifvelsen icke aflåtes;»
af Kontraktsprosten Westin;
af Kyrkoherden Ekelundh: »Mot det slut, hvartill Utskottets pluralitet kommit
i frågan om grekiska språkets läsning vid elementarläroverken, får jag vördsammast
mig reservera. Då hela fornverldens humanistiska bildning hvilar på grekisk
grund; då den klassiska grekiskans inflytande på den moderna bildningen varit
så mägtigt, att nästan alla s. k. termini technici ännu i dag äro af grekiskt
ursprung; då icke blott historien och filosofien, utan jemväl sjelfva den kristna
salighetslära^ hafva sina djupaste och heligaste urkunder ursprungligen författade
på grekiskt språk; då den skapande konstens skönaste alster i forntiden äro att
igenfinna på Hellas’ grund, och endast såsom efterbildningar öfverflyttades till Tiberns
stränder; då, med ett ord, allt förenar sig, att för den vetenskapligt bildade
mannen göra grekiska språkets kännedom fullt lika nödvändig som latinets, måste
jag, för min del, motsätta mig hvarje steg, som kan leda till grekiskans utestängande
från elementarläroverkets klassiska, linie. — Då dertill kommer, att det dispenssystem,
som nu åter är i fråga att införa, under det treåriga försöket åren
1856—1859, hvarken bevisade sig nyttigt och fruktbärande för ungdomen, ej heller
utan största svårighet och rubbning af undervisningens ordentliga gång kunde med
de vid läroverken befintliga lärarekrafterne genomföras, och då ändtligen vederbörande
målsmän nästan lika ofta äro urståndsatte att rätt bedöma och afgöra
ynglingarnes anlag och fallenhet, som desse sjelfve att ännu under skolåren bestämma
sitt framtida vitse genus, finner jag deruti fullt tillräckliga skäl, att i afseende
på befrielse från grekiskans läsning vid elementarläroverken inskränka mig
till hvad genom Kongl. Brefvet den 12 Maj 1865 är medgifvet;»
af Kyrkoherden Simonsson: »I Utskottets genom detta betänkande åt Rikets
Ständer gifna tillstyrkan, att hos Kongl. Maj:t göra underdånig hemställan om befrielse
för lärjunge vid elementarläroverk från grekiska språkets läsning, allenast
på målsmannens begäran, har jag så mycket mindre kunnat instämma, som Kongl.
Maj:t helt nyligen på begäran af Rikets sednast församlade Ständer haft detta
ärende under nådigt öfvervägande, samt efter samtliga vederbörandes hörande, genom
Kungörelsen af den 12 Maj 1865, åt denna tvistefråga gifvit en lösning, hvarmed
både Rikets Ständer och allmänheten bort, efter min tanke, finna sig fullt
belåtne;»
af Kontraktsprosten Lindskog och Kyrkoherden Englund;
af Herr Bergman: »Emot Utskottets förslag till ändring afläroverks-stadgans
12:te § 2:dra morn., får jag vördsamt anmäla min reservation. Dertill föranledes
jag hufvudsakligen af det skäl, att den arbetsordning, som, efter flera ändringar
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56. 21
och jemkningar i låroverksstadgan, blifvit för hvardera af de tvänne bildningslinierna,
af sakkunniga män utarbetad och af Kongl. Maj:t pröfvad och fastställd, genom
nämnda ändring skulle komma att i väsendtlig mån rubbas, till stor olägenhet för
läroverket i dess helhet och utan motsvarande fördel för den dispenserade lärjungen.
Nu befintliga lärarekrafter medgifva beklagligtvis icke inrättandet af en tredje
bildningslinie (klassisk linie utan grekiska), genom hvilken den från grekiskan
dispenserade lärjungen skulle erhålla fullgod ersättning genom en för hans utveckling
ändamålsenlig undervisning.
Gällande skolstadga och Utskottets förslag öfverensstämma deruti, att befrielse
från grekiskan må erhållas; men skilja sig från hvarandra först i afseende på
vilkoren för sådan befrielse, och sedan med hänsyn till den ersättning, som skall
beredas. Utskottet, som i det aldranärmaste återgått till hvad 1856 års Skolstadga
i denna punkt föreskref, vill såsom vilkor endast »målsmans anhållan.» Nu gällande
Stadga åter föreskrifver »svårighet för ynglingen att kunna följa undervisningen»,
»målsmans framställning», »läroverks-kollegiets hörande» samt «ephori bifall.»
Dessa föreskrifter äro visserligen omständliga och stränga, men dermed har Kongl.
Maj:t säkert haft den goda afsigt, att vilja förekomma hvarje förhastad, af okunnighet
eller klemighet eller ögonblickligt infall föranledd framställning om en befrielse,
hvars erhållande ynglingen kanske — såsom erfarenheten mången gång redan
visat — skulle förr eller sednare ångra, sedan han, några år äldre, fått andra
utsigter och lefnadsplaner — sedan förut slumrande anlag hos honom vaknat. Utskottet
talar om »förödmjukande vilkor»; men om en yngling i följd af svag syn,
svagt bröst, eller ^vagare helsa i allmänhet befinnes »icke utan svårighet kunna
följa undervisningen» i liniens alla ämnen, är detta för honom »föiödmjukande»?
Någon intellektuel underlägsenhet torde ju aldrig kunna blifva det verkliga skälet
till önskad befrielse, ty om ynglingen har s. k. språkhufvud med hänsyn till latinet,
så har han det nog också för grekiskan.
Vida vigtigare är dock frågan om den ersättning, som skall beredas. Härom
bestämmer nu gällande Stadga: »sysselsättning med skriftliga arbeten på läro
rummet
under vederbörande lärares tillsyn.» Denna anordning har den förtjensten,
att icke i någon mån störa skolans arbetsordning, och den dispenserade kan sålunda,
efter behof, få öfva sig med uppsatser på modersmålet, eller med öfversättningar,
eller med lösning af mathematiska och algebraiska problemer, af hvilka
öfningar han för sin egen utbildning och specielt för blifvande afgångs-examen
kan hafva synnerligt gagn. —- Utskottet deremot vill, att den dispenserade, under
de timmar befrielse eger rum, skall, på sätt rektor och lärare, med billigt afseende
på målsmans önskan, finna för honom lämpligt, undervisas, eller ock utom sko
lan
njuta sådan undervisning, som af rektor godkännes. Hvad nu först angår den
sednare ersättningen, så är i landsorten vanligen stor brist på privatlärare, helst
sådana, som på de antydda timmarne kunna stå till buds, och vidare är rektor så
upptagen af mångfaldiga, vigtiga embetsåligganden, att af honom omöjligen kan
22 Allm. Besvärs- och, Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
fordras, att han också skall kunna känna och kontrollera privatlärare. Angående
åter den i främsta rummet nämnda ersättningen, nemligen deu undervisning, som
rektor och lärare, med billigt afseende på målsmans önskan, finna för ynglingen
lämplig (— icke: för läroverkets arbetsordning lämplig eller möjlig —); så möta,
i brist på tillräckliga lärarekrafter, de största svårigheter. Antagom, t. ex., att på
5:te klassen, der grekiskan begynner, ynglingarna A., B., C., D., o. s. v., begära
dispens från grekiskan. A. begär ersättning i engelskan, B. i franskan, C. i kemi,
D. i fysik, o. s. v. På samma timme, som grekiskan läses å klassiska liniens 5:te
klass, läses möjligen engelskan i nämnda klass af reala linien; men hänvises A.
dit, så finner han kamrater, som redan i tvänne år läst detta språk. Hans plats vore
då på reala liniens 3:dje klass, ifall nemligen denna på sagda timme har engelskan,
hvilket dock icke torde vara möjligt, emedan adjunkten i engelskan den
timmen nyss antogs läsa på 5:te klassen, och kanske skulle dessutom, ifall förhållandet
vid något läroverk vore annorlunda, ynglingens nedstigande från sin egentliga
klass till en lägre, till ett så att säga yngre slägte icke vara utan svårighet
och olägenhet. — Ynglingen B. vill ha ersättning i franskan; på motsvarande örte
klass af reala linien kan han icke få den, emedan schemat der antogs hafva engelskan.
Det gäller då, om schemat för den timmen har franskan å någon af de öfriga
reala klasserna, den 4:de, der detta språk begynner, eller den 6:te eller 7:de,
der man dock redan i flera år läst språket. Samma svårigheter möta med ynglingarne
C. och D., och deras önskningar. Schemat är nemligen för läseterminen
uppgjordt och faststäldt, och dess uppgörande, till och med utan allt biafseende på
ersättning åt från grekiskan dispenserade lärjungar, är en sak af största svårighet,
enär dervid måste på en gång tagas i beräkning det åt hvarje ämne anslagna timantal,
med särskildt afseende på de ämnen, som läsas af båda linierna gemensamt;
antalet af det olika lärare åliggande olika firn-antal, vidare den omständigheten,
att de flesta lärare hafva sin undervisningsskyldighet fördelad på flera ämnen; och
i stiftsstäderna afseendet derpå, att de lektorer, som måste vara domkapitels-ledamöter,
erhålla ledighet å de timmar, då domkapitels-sammanträden, pastoral-specimina,
m. m., ega rum, samt det högst vigtiga afseendet på omvexling å hvarje dag
och å hvarje klass af språk och andra ämnen. Med bästa vilja lärer derföre en
rektor icke kunna uppfylla de olika ersättnings-anspråken; målsmannen, å hvars
önskningar »billigt afseende» skall fästas, blir säkert icke tillfredsställd med det,
som rektor och lärare af omständigheterna nödgas finna för ynglingen lämpligt,
och lärjungen, som måste hänvisas hit eller dit, allt efter som det enligt schemat
faller sig, kan i allmänhet icke få en ersättning, som öfverensstämmer med hans
önskan eller är ändamålsenlig för hans ståndpunkt. — I 1856 års Stadga stod uttryckligen,
att ersättningen för grekiskan skulle beredas »inom den afdelning, der
latin icke läses.» Endast dessa ord har Utskottet borttagit, och har naturligtvis
icke gjort det utan skäl. Kan detta skäl vara, att den dispenserade lärjungen på
t. ex. öde klassen skall kunna få ersättning äfven inom den klassiska linien? Men
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
23
i detta fall skall lärjungen på de åt grekiskan bestämda timmarna hänvisas till
något samtidigt ämne, antingen på en lägre klass, hvars pensa han dock redan genomgått,
eller på en högre klass, som dock redan läst mer än han.
Elementarläroverket är för närvarande icke i tillfälle atfijerbjuda ungdomen
mer än tvänne bildningslinier, den klassiska och den reala — båda föremål för samma
omsorger, samma lärarekrafter, samma styrelse, och i ganska många ämnen arbetande
tillsammans. Den ena linien heter klassisk, och bör derföre också hafva
någon klassisk prägel. Denna åstadkommes genom studiet af latin och grekiska i
förbindelse med andra bildningsämnen. Dessa båda språk upptaga på 7:de klassen
tillsammans 12 timmar af läseveckans 30, på 6:te och 5:te klasserna tillsammans
14 af veckans 32 timmar. Dessa båda språk höra så nära tillhopa, hafva så många
beröringspunkter, att de tillsamman, enligt pedagogikens hittills vunna erfarenhet,
äro för grundläggandet af humanistisk bildning i hög grad vigtiga.
Motionären, Johannes Andersson, har sjelf yttrat (s. 192): »Det lider intet
tvifvel, att ju icke grekiskan är ett kanske det skönaste språk, och att på detta
språk finnes mycket herrligt att läsa.» Detta erkännande torde just göra det betänkligt,
att bortstöta grekiskan från dess gamla plats bland klassiska liniens bildningsmedel.
Motionären fortsätter: »Män, som sjelfva genomgått läroverken, haf
va
sagt mig, att de af grekiskan jemnt och nätt hunnit inhemta så mycket, att de
kunnat läsa den innantill och öfversätta några stycken af lättare författare, men att
de inom få år glömt allt, och att de af denna ytliga läsning ej haft det ringaste
gagn.» Härvid må först erinras, att vid läroverket vanligen medhinnes ett historiskt
arbete af Xenophon, vissa afdelningar af det Homeriska skaldeverket, en bok
af Herodotus och en dialog af Plato — med ett ord: bekantskap med några af
grekiska litteraturens yppersta författare. Utgår man emellertid från principen
af direkt och påtaglig nyttighet, så finner man, att grekiska språkstudiet är,
för närvarande], nödvändigt för den, som vill egna sig åt det presterliga
kallet samt åt klassisk philologi, och att det mycket gagnar dem, som sträfva
till den philosophiska och medicinska graden, äfvensom kändt är, att nästan
all vetenskaplig terminologi, äfven i de mest reala vetenskaper, har
sin förklaring af grekiskan. — Hvad vidare angår det skälet, att män finnas,
som säga så och så; kan svaras, att män också finnas, som säga annorlunda,
och som, äfven om de till större eller mindre del glömt ifrågavarande
språk, dock icke vilja påstå, att deras bildning ej haft »ringaste gagn» deraf. Hvilken
man, som genomgått ett läroverk, kan väl räkna ut, om mathematik, om naturvetenskap,
bekantskap med Greklands och Koms språk, skaldcsång, vältalighet
och historiska konst, Tm. m., haft den eller den andel, eller ingen andel i den bildning,
han besitter? Hvem vet om de icke i den varit allesamman verksamma faktorer, understödjande
och kompletterande hvarandra? Det sades, att män finnas, som glömt sin
grekiska; nåväl! det finnes också män, som glömt sin Euklides och sin Algebra —<
24
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
det finnes till och med män, som glömt mången tacksamhets-skuld, t. ex. till de vetenskaper,
som varit hans själs, hans bildnings välgörarinnor.
Angående det s. k. dispens-systemet, hvarom här egentligen är fråga, och som
i flera på pedagogisk erfarenhet rika länder varit mycket försökt, men åter öfvergifvet,
och inskränkt till hvad hos oss nu finnes (nemligen att de, som icke vilja
läsa latin och grekiska, befrias från dessa språk) hafva i vårt land de sednaste
10 åren företett en förunderlig vexling af åsigter.
1856 års skolordning medgaf dispens från grekiskan, m. m. Dess 12:te § hade
följande lydelse: »Lärjunge, som begagnar sig af undervisningen i latin, vare på
målsmans anhållan, frikallad från grekiska språkets läsning, och må i stället under
de lärotimmar, sådan befrielse eger rum, på sätt rektor och lärare med billigt
afseende på målsmans uttryckta önskan, finna för honom lämpligt, undervisas
inom den afdelning, der latinska språket icke läses, eller ock utom skolan njuta
sådan undervisning, som af rektor godkännes.« — I följd af detta stadgande
yppades för läroverken stora svårigheter, ja rent af omöjligheter. Från rektorer,
lärare, lärjungar och dessas målmän spordes klagomål.
1858 den 27 Januari afläts en underdånig skrifvelse från Rikets Ständer, hos
hvilka blifvit framstäldt, att i 1856 års läroverksstadga förekomme väsendtliga
brister, dels ....; dels att genom den öfverdrifna valfriheten i afseende på språkstudier,
läroverket kom att sönderfalla i så många bildningslinier, att det öfversteg
rektors och lärares förmåga att besörja allas ändamålsenliga undervisning etc.; och
att i samma mån, som rättigheten att vinna dispens blef bekant och begagnad, en
splittring skulle uppstå, hvarigenom läroverket kunde sönderryckas, etc.; hvadan
Rikets Ständer anhöllo om nedsättandet af en komité, för att granska läroverksstadgan,
etc.
1858 den 17 December afgåfvo i nåder utsedde komiterade (Tit. F. F. Carlson,
Er. Edlund, G. R. Rabe, F. E. Borg, C. E. Lindman, C. W. Callerholm)
ett enstämmigt »Betänkande och förslag«, hvari all annan dispensering, än den af
på en gång latin och grekiska, högligen afstyrktes.
1859 års Kongl. Läroverksstadga medgaf icke åt klassiska linien dispens
från grekiskan.
1862—63 årens Ständer ingingo till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan,
att, bland annat, yngling måtte kunna befrias från grekiskan, i enlighet med 12:te
§ af 1856 års läroverksstadga.
1865 den 12 Maj stadgade Kongl. Maj:t (såsom ofvan anfördt är), att dispens
från grekiskan skulle beviljas på visst vilkor, och att ersättning skulle beredas genom
skriftliga arbeten på lärorummet.
1866 föreslår Ekonomi-Utskottet, att hos Kongl. Maj:t anhålla om samma
stadgande, som fanns uti 12:te §:n af 1856 års läroverksstadga (se här ofvan),
med uteslutande af o,rden: »der latinska språket icke läses«.
Ifall
Allm. Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 66.
25
Ifall nu detta förslag blifver af Ständerna gilladt och af Kongl. Majit faststäldt,
så står man der, hvarest man stod redan för 10 år tillbaka. Huruvida det sedan
å nyo skall blifva samma kretslopp af framstående svårigheter, omöjligheter och
klagomål, nytt koinitébetänkande och nya nådiga ändringar — detta skall framtiden
utvisa.
Slutligen, såsom en välbehöflig vederqvickelse för dem, som tåligt sträfvat
igenom denna min beklagligen alltför vidlyftiga reservation, anhåller jag ödmjukligen,
att ur nyss åberopade komitébetänkande af den l1? December 1858 få anföra
följande lika vackra som b ehj er tans värda ord:
»Bildningsliniernas behöriga inskränkning är ett oeftergifligt vilkor för styrkan
af skolans verksamhet och hennes förmåga att meddela verklig bildning. —
— Skolan, sådan hon af Staten är organiserad, kan omöjligen anses ega en så
vexlande gestalt, att den böjer och förändrar sig efter fordringarne hos hvarje enskild
lärjunge; hon måste, sedan hon gjort sig reda för det inre sammanhanget
emellan de kunskaper, hennes undervisningsplan bör omfatta, med fasthet utveckla
denna i en för lärjungarna bestämd ordning. Afviker skolan från denna ordning,
så hämnar sig ett sådant förfarande genom en oreda i undervisningen, en brist på
sammanhållning i disciplinen, som medföra olägenheter, större än de förmenta
fördelarna. — — — — Den grundsats lärer derföre ovilkorligen böra fasthållas, att
skolan, såsom en offentlig anstalt, måste utan rubbning följa den för henne, såsom
ett fortgående helt, anordnade plan, och att den enskilda lärjungen, då han fogar
sig efter denna, också i sjelfva verket befrämjar sitt eget bästa, emedan han derigenom
blir delaktig af de fördelar, som en fast och följdrigtigt ordnad undervisning
medför, i det den icke blott helsosamt inverkar på hans vanor och sedliga
väsende, utan äfven gifver hållning och sammanhang åt hans intellektuela arbete.«
af Herr Beronius: »Enär motionären på goda skäl föreslagit engelska språket
samt naturvetenskaperna såsom de läroämnen, hvari yngling, som vinner dispens
från grekiskan, bör erhålla undervisning, anser jag att Utskottet hellre bort fatta
sitt beslut i enlighet härmed, än öfverlemna åt lärare-kollegium att godtyckligt
bestämma de substituerande läroämnena.«
Emot 10:de punkten:
af Grefve De la Gardie;
af Biskop Beckman: »Emot Höglofliga Utskottets beslut rörande de för afgångsexamen
från elementarläroverket erforderliga skrifprof får jag mig vördsamt
reservera.
Huruvida lämpligt kan vara att yngling får i besagda skrifprof medhafva
grammatika och formelsamling beror af de fordringar, som der på honom ställas,
och hela frågan är af så speciel pedagogisk natur samt derjemte så underordnad, att
Bih, till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 17 Håft. 4
26
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 56.
jag, för min del, alls icke kan anse den vara ett lämpligt föremål för Rikets Ständers
skrifvelse till den andra statsmagten, helst icke försports några tryckande
olägenheter af den anordning Regeringen, efter skickliga pedagogers hörande, vidtagit.
Utskottets önskan, att misslyckandet i lösningen af ett eller annat mathematiskt
problem icke må föranleda profvets underkännande, står i den fullkomligaste
harmoni med Stadgan för ifrågavarande examen och hela den anda, som genomgår
densamma, men denna önskans uttalande i en skrifvelse från Rikets Ständer
är just derföre, enligt mitt omdöme, fullkomligt öfverflödig.
Hvad åter beträffar sista punkten att muntliga afgångspröfningen skulle af
yngling få undergås och han i densamma under vissa vilkor kunna godkännas, äfven
om han icke kunnat godkännas i mer än ettdera af de tvänne skrifprofven för
främmande lefvande språk och mathematik, så synes mig denna punkt stå i bestämd
strid med andan af hela ordningen för läroverket och der förekommande maturitetspröfning
samt i hög grad skadlig för realstudiets grundlighet. Enligt min tanke
bör en yngling icke anses på reallinien mogen till afgång, derest han ej kan aflägga
godkänneligt skrifprof både i lefvande språk och i mathematik. Den yngling, som
saknar förmåga att vinna mogenhet, bör icke erhålla vitsord att han eger sådan
mogenhet. Utskottets förslag i denna del synes förutsätta att fordringarne för
besagda prof faktiskt äro så stegrade, att ynglingar med vanliga fattningsgåfvor
ej kunna fullgöra dem. Denna förutsättning synes mig sakna nöjaktig grund.
Vöre den grundad, så borde botemedlet sökas icke i profvets och studiets stympande,
utan i fordringarnes nedsättning till det skäliga måttet. Men icke heller
till uttalande af en önskan i sistnämnda syftning finnes mig veterligen för närvarande
någon anledning.»
Emot 12:te punkten:
af Friherre Ahlströmer;
af Kyrkoherden Simonsson: »Hvad vidkommer användande, enligt Herr Gahns
motion, af de för undervisningsmaterielen påbjudna afgifter till andra ändamål, kan
jag aldraminst tillstyrka det ett sådant användande göres beroende allenast af
läroverks-kollegii beslut, utan har ansett och anser, att — i fall det annars bör
under något vilkor medgifvas —• kollegii derom fattade beslut åtminstone bör, och
det ovilkorligen, underställas läroverkets eforus till afgörande.»
Grefve von Rosen, F. C., anmäler, att han, af sjukdom hindrad, ej deltagit i
ärendets slutliga behandling.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 57.
27
Wto 57.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Febr. 1866, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af åierremiss af Utskottets Betänkande A’:o 38, angående
väckt motion om återinförande af tullstämpling å varor,
som från utrikes ort inkomma.
Efter hvad de från Riks-Stånden till Utskottet aflåtna protokolls-utdrag utvisa,
har Utskottets Betänkande N:o 38, deri Utskottet hemställde, att väckt motion
om återinförande af tullstämpling å utrikesifrån kommande varor icke måtte till
någon åtgärd föranleda, blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adeln, Vällofliga
Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet gilladt, men af Högvördiga PresteStåndet
till Utskottet återreinitteradt; och som, i mål af beskaffenhet sådan sorn
förevarande, tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen ej
till någon Utskottets vidare åtgärd föranleda; hvilket Utskottet härmed skolat för
Högvördiga Preste-Ståndet tillkännagifva.
Stockholm den 19 Februari 1866.
TÖCKHOLM, TRYCKT HOS SAM. RUMSTEDT, 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
1
N:o 58.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1866, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående folkskoleväsendet.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning hafva blifvit remitterade
fyra motioner i ofvanberörda ämne, väckta, inom Högvördiga Preste-Ståndet af
Kyrkoherden Ekelundh (N:o 5 i 2;dra motionsserien) samt inom Hedervärda BondeStåndet
af Lars Magnus Carlsson från Stockholms län, Jonas Andersson från Ostergötlands
och Sven Rosenberg från Christianstads län (N:is 4, 135 och 266 i 4:de
serien).
Kyrkoherden Ekelundhs motion åsyftar 2:dra momentet af 40 § i Kongl. Stadgan
angående folkundervisningen i riket den 4 8 Juni 4842, som innehåller följande:
»För underhållandet af de i skolan förvärfvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet
af en sann kristlig bildning, bör helst under den tid af året, då ledighet från
skolan gifves, skolläraren, under inseende och med biträde, der så ske kan, af församlingens
presterskap, på söndagarne, meddela undervisning och anställa förhör med
den ungdom, som utgått från skolan.» Mot denna bestämmelse anför motionären, att
den i tillämpningen visat sig otillräcklig, overkställbar och orimlig. Först och främst
vore det ett faktum att största delen af allmogens barn måste afsluta skolgången långt
före konfirmationsåldern, och att i följd deraf det vid afgången från skolan inhemtade
kunskapsmåttet hunne förglömmas eller utplånas före nattvardsberedelsen, hvarför, äfven
om de afsedda söndagsstunderna flitigt begagnades, dessa dock blefve alltför otillräckliga
för det med dem afsedda ändamål. Vidare mötte på flera ställen stor svårighet
att hålla söndagsskolan i regelbunden gång, enär de, som deruti skulle undervisa,
voro upptagna af andra göromål, som icke finge eller kunde försummas; och
slutligen kunde med skäl ifrågasättas, huruvida icke ett obligatoriskt åliggande för
skolläraren att undervisa i söndagsskolan vore både orimligt och okristligt. Det vore
orimligt att en person, som likväl måste ega något större bildning än mängden, men
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 18 Haft. 1
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
sorn i löneväg droge föga större fördelar än daglönaren, skulle arbeta icke blott sex
utan sju dagar i veckan, och det vore okristligt, att icke hvarje menniska skulle få
oqvald åtnjuta den sabbatshvila, som tredje budets majestätiska auktoritet erbjöde
alla kristna. Hvad ändamålet med söndagsskolan, eller underhållandet af de i skolan
förvärfvade kunskaper, beträffade, så vore detta af sådan vigt, att icke för mycken
omsorg deråt kunde egnas; och derför borde det icke anses för mycket uppoffradt
för det vigtiga ändamålet, om en dag i hvarje vecka under påstående läsetermin
ansloges för de barns fortsatta undervisning, hvilka utgått från skolan, Motionären
ansåg dertill onsdagen lämpligast, såsom liggande midt i veckan och varande en dag,
på hvilken, enligt praxis på de flesta ställen, ingen eftermiddagsläsning i skolan egde
rum. Den vanliga skolungdomen borde på den dagen entledigas från skolan, och i
stället alla derifrån afgångna, men ännu ej i nattvardsskolan intagna barn undervisas
uti alla till folkskolan hörande ämnen. Skulle dervid, utrönas, att någon egde mer
än skäligt svag kristendomskunskap, kunde möjligen, efter derom med skolläraren
träffad, särskild öfverenskommelse, någon stund af söndagseftermiddagen egnas till deras
förkofran i detta vigtiga ämne. På dessa grunder har motionären föreslagit, att
Rikets Ständer för sin del måtte besluta en sådan förändring af 10 § 1 mom. i nu
gällande Folkskolestadga, att momentet erhåller följande lydelse: »För underhållandet
af de i skolan förvärfvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet af en sann
kristlig bildning, bör skolläraren, under inseende och med biträde, der så ske kan,
af församlingens presterskap, en dag i hvarje vecka under påstående läseterminer meddela
undervisning och anställa förhör med den ungdom, som från skolan utgått, men
ännu ej blifvit i nattvardsskolan intagen; åtnjutande de egentliga skolbarnen den dagen
ledighet från skolan. På församlingens och skollärarens ömsesidiga öfverenskom
melse må bero, huruvida dessutom på söndagseftermiddagarne, der sådant befinnes
nödigt, någon undervisning i kristendomskunskap må ungdomen bibringas.»
I likhet med motionären anser Utskottet i hög grad vigtigt och för såväl den
allmänna upplysningens som särskildt kristendomskunskapens befrämjande nödigt att
de kunskaper, som af barnen i folkskolorna inhemtats, framgent underhållas och om
möjligt ökas. Ändamålet med ifrågavarande moment i folkskolestadgan är också, att
åt de äldre barn, som lemnat skolan efter att hafva genomgått den s. k. minimikursen,
hvilket merändels kan ske före 12 års ålder, beredde tillfälle till förkofran i redan
inhemtade nyttiga kunskaper, äfvensom att då erfarenhen visat, att de flesta lärjungar
utgå från skolan några år innan beredelsen till deras första nattvardsgång tager sin
början, genom fortsatt undervisning hos dem underhålla de bibringade insigterna i
kristendomsläran, hvilka, då konfirmand-undervisningen skall begynna, böra vara sådana,
att själasörjaren finner åtminstone de första begreppen vara från skolan bekanta.
På det att denna med söndagsskolan åsyftade undervisning må blifva så litet som
möjligt betungande för såväl lärare som barn, är nu föreskrifvet, att densamma helst
bör företagas under den tid af året, då ledighet från skolan gifves Men mångenstä
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
3
des är denna tid alltför otillräcklig, enär nemligen en och samma lärare har både en
fast och en eller flera flyttande skolor att sköta, hvilka tillsammans upptaga honom
nästan alla månaderna af året. Utskottet kan icke biträda motionärens åsigt, att användandet
af en del utaf sabbatsdagen för berörda ändamål, skulle ur principiel
synpunkt vara förkastligt. Utskottet kan nemligen ej finna, att det i ett kristligt samhälle
är okristligt och störande sabbatens helgd, att den uppvexande församlingen några
timmar under söndagens lopp samlas kring skolläraren och presten för ett sådant
ändamål som kristlig bildning, i stället att öfverlemnas åt sysslolöshetens frestelser.
En så synnerligen orimlig fordran torde väl icke heller ställas på skolläraren genom
föreskriften, att han bör egna någon del af söndagseftermiddagen åt församlingens
äldre ungdoms undervisande, helst han alltid finge en tillökning i sina göromål, hvilken
dag i veckan än anvisades till delta ändamål, såvida icke, såsom motionären före
slagit,
de yngre barnens undervisning skulle åsidosättas för de äldres, hvilket åter förde
förra vore föga gagneligt och af Utskottet ej kan tillstyrkas. Men söndagsundervisningens
förflyttande till någon annan dag i veckan möter dessutom i tillämpningen
ett väsendtligt hinder i det afsevärda förhållande, att allmogen mångenstädes under
arbetsveckans dagar behöfver sina mera försigkomna barn tilli biträde i sina göromål,
och erfarenheten har allestädes visat, att icke många föräldrar låta de större
barnen försumma arbetet för att besöka skolan, sedan de en gång genomgått densamma.
Följden af ett sådant utbyte af söndagen mot en söcknedag, som af motionären
föreslagits, kunde således lätteligen blifva den, mot hvilken lagstiftningen svårligen
skulle kunna sätta något korrektiv, att de påräknade äldre barnen uteblefve, under
det att den dagen de yngre finge gå sysslolösa, och läraren erhölle ledighet.
Skulle likväl på vissa orter lokala eller andra förhållanden göra söndagen mindre
lämplig för ifrågavarande undervisning, är det församlingen och skolläraren enligt författningen
obelaget, att i samråd draga försorg om samma undervisnings ordnande,
på det sätt, hvarigenom det åsyftade ändamålet bäst befordras. Men såsom allmän,
för hela riket gällande lag anser Utskottet motionärens förslag ingalunda hafva företräde
framför ifrågavarande stadgande; och Utskottet föranlåtes alltså för sin del tillstyrka,
alt Kyrkoherden Ekelundhs motion ickel må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Lars Magnus Carlsson har uti sin motion med värma framhållit i huru hög
grad samhällets utveckling och framtid vore beroende af den bildningsgrad, hvarpå
folket befunne sig, och sökt ådagalägga, i hvilka hänseenden, efter motionärens uppfattning,
folkskoleundervisningen vore behäftad med brister, samt huru de hinder för
dess jemnare utbredande och fullkomnande, som hufvudsakligen vore beroende af lokala
förhållanden och de långa afstånd, som skiljde bostäderna från kommunens medelpunkt,
hvilken vanligast vore kyrkan och den fasta skolan, skulle kunna undan
-
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
rödjas eller aflägsnas; hvarjemte motionären såsom sin egen upptagit och framställt
en af folkskole-inspektören inom Strengnäs stift uti dess år 1863 afgifna berättelse
gjord anmärkning, rörande den obillighet, som i afseende på Statens understöd till
folkskolorna skulle uppstått genom Rikets Ständers beslut angående vilkoren för utbekommande
af dessa undersöd. Billigheten syntes hafva fordrat, yttrar motionären,
att detta understöd stöde i något förhållande till de uppoffringar i sin helhet, som
församlingarne gjorde för sitt skolväsende, och icke till de nya tillskott, som erfordrades.
Ben församling, som förut gjort ganska mycket för sitt skolväsende och derför
nu ej mägtade göra mera för att uppbringa detsamma till erforderlig höjd, erhölle
från Staten intet, men den församling, som förut gjort nästan intet och derför med
lätthet kunde göra nya tillskott, erhölle nu från Staten ganska goda bidrag dertill;
varande motionärens förslag samraanfattadt i följande punkter:
1:0) att i den nya skolförordning, som kan komma att beslutas, menigheterna
allvarligen måtte uppmanas til! inrättande af mindre skolor, försedda helst med lärarinnor,
allestädes der afstånden från fasta skolan hindra barnens inställande derstädes,
samt om möjligt, med uteslutande af ambulatoriska skolor, emedan kändt och bevisadt
vore, att dessa så föga svarade emot den tid, möda och kostnad, de medförde;
2:o) att skolåldern närmare bestämmes, till afhjelpande af de olika åsigter, som
i detta fall vore rådande;
3:o) att nu gällande föreskrifter angående skolrådens tillsyn och kontroll öfver
skolundervisningen måtte skärpas och ordentligare utöfvas samt af ordföranden vitsordas;
börande alltid en af skolstyrelsens ledamöter i lur vara jourhafvande, och denne
minst en gång i veckan besöka skolan samt i journalen der göra nödiga anteckningar;
samt
4:o) att hädanefter de statsbidrag, som kunna komma folkskolorna tillgodo, måtte
bestämmas, icke efter församlingarnes blifvande tillskott, utan efter deras redan gjorda
uppoffringar för sitt skolväsende.
Hvad beträffar den i lista punkten gjorda framställning, föranlåtes Utskottet erinra,
att lagstiftningen icke saknar den uppmaning till inrättande af s. k. småskolor,
som motionären förordar. Sedan nemligen först såsom tillägg till 1842 års Folskolestadga,
genom Kongl. Kungörelsen den 29 September 1853, 1 § 3 morn., föreskrifvits,
att der byar, torp eller lägenheter vore så aflägsna, att dithörande barn icke
utan svårighet kunna begagna den fasta skolan, hvilken, likasom de ambulatoriska,
enligt Usta och 2:dra mom. i samma §, borde vara försedd med vid seminarium godkänd
lärare, skulle mindre skolor, fasta eller flyttbara, inrättas och förses med lärare
eller lärarinnor, hvilka icke beböfde vara examinerade; så blef, med föranledande af
Rikets Ständers hos Kongl. Majit gjorda underdåniga framställning i ämnet, och sedan
Rikets Ständer bestämt Statsverkets bidrag till folkundervisningens befrämjande till den
personliga skyddsafgiftens halfva belopp, genom Kongl. Kungörelsen den 23 April
1858 stadgadt:
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
1:0) att sädana mindre skolor, som i 1 § 3 mom. af ofvannämnda Kongl.
Kungörelse omförmäles, må, med iakttagande i hvad i öfrigt derom i samma kungörelse
finnes stadgadt, öfverallt å landet, oberoende utaf afslåndet från folkskola, som
är med examinerad lärare försedd, och till det antal som församlingen, för lättad
tillgång till undervisning för derinom varande barn, finner behöfligt, inrättas, i ändamål
att det första förberedande kunskapsmåttet för nybörjare må i dessa mindre
skolor kunna inhemtas, och att således de skolor, för hvilka, enligt folkskolestadgan,
examinerade lärare erfordras, må företrädesvis hafva till föremål de mera försigkomna
barnens undervisning; samt
2:o) att af de medel, Rikets Ständer anvisat, dels till uppmuntran för de i föregående
punkt omförmälda småskolors ändamålsenliga inrättande, dels ock till understöd
för de examinerade folkskolelärarne, hvarje församling, som erbjuder sig att tillskjuta
två tredjedelar af den summa, som, utöfver församlingens nu varande tillskott,
erfordras till folkundervisningens ändamålsenliga ordnande, må ega att, efter Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning, erhålla den återstående tredjedelen; och sedan Rikets Ständer
vid påföljande riksdag beviljat ytterligare anslag till folkundervisningens befrämjande,
blef genom Kongl. Kungörelsen den 29 December 1860 förordnadt, bland annat, att
hvarje församling i stad eller på landet, som för vidmagthållande af de småskolor, åt
hvilka understöd af statsmedel redan blifvit beviljadt, eller för inrättande af nya småskolor
eller fasta skolor, eller för de sednares förbättrande, erbjuder sig att tillskjuta
två tredjedelar af den summa, som, utöfver församlingens före nyssberörda 23 April
1858 gifna tillskott, för ändamålet erfordras, må ega att, efter Kongl. Måj:ts nådiga
pröfning, af statsmedel erhålla den återstående tredjedelen; dock kan med hänseende
till särskilda förhållanden, såsom någon församlings fattigdom, undantag från nämnda
för understödets stadgande allmänna vilkor medgifvas; varande en likartad bestämmelse
upprepad i Kongl. Kungörelsen den 11 December 1863 rörande användandet
af det utaf Rikets Ständer dåmera ytterligare höjda anslaget till folkskoleväsendets
utveckling och förbättring.
Den kraftiga uppmaning till inrättande af småskolor, som motionären anser böra
från lagstiftningen utgå, torde alltså befinnas redan i densamma nedlagd; och af de
exempel på efterföljd, som kunna inhemtas af folkskole-inspektörernes år 1863 afgifna
berättelse, vill Utskottet anföra ett, nemligen från Skara stift, hvarest vid då förrättade
inspektion funnos, uti 42 skoldistrikt, småskolor till ett antal af 82.
Då emellertid, enligt Utskottets tanke, de s. k. småskolornas uppgift bör vara
att utgöra en förberedande anstalt för den egentliga folkskolan genom att bibringa
barnen de första kunskapselemenlerna, såsom stafning och innanläsning, kännedom
om sifTror, o. s. v., hvarigenom dessa skolor kunna uträtta ganska mycket godt, såvida
de sättas i organiskt sammanhang med den under en vederbörligen examinerad
lärares uppsigt stående folkskolan; men dessa småskolor deremot under inga vilkor
6
Allm. Hav- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o 58.
kunna ersätta de ambulatoriska folkskolorna, hvilka alltid förestås af en examinerad
lärare; samt erfarenheten visat, att, der berörda samband med den egentliga folkskolan
icke iakttagits, följden blifvit den, att, så snart barnen i småskolorna lärt sig
innanläsning, och möjligen äfven katekesen utantill, föräldrarne ansett dem ha lärt
nog och icke vidare sandt dem i någon skola, kan Utskottet för ingen del understödja
motionärens förslag rörande de ambulatoriska skolornas afskaffande; utan hemställer,
med stöd af det anförda,
att motionen i denna del icke må lill någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
I afseende på skolåldern, derom 2:dra punkten i förevarande motion handlar,
är det genom 8 § 1 mom. af gällande Folkskolestadga öppet lemnadt åt församlingarne
att, i samråd med skolstyrelsen, sjelfva bestämma den tid, vid hvilken barnens
skolgång bör taga sin början, hvarjemte föreskrifves, att dermed ej bör uppskjutas
längre än till slutet af nionde året.
Motionären har alls icke motiverat sitt förslag i denna punkt, och Utskottet, som
ej anser nödigt eller lämpligt att genom ett strängare reglementerande inskränkningar
göras uti församiingarnes genom nämnda stadgande medgifna frihet, föranlåtes för
den skull tillstyrka, att denna del af motionen
må lemnäs utan afseende.
Angelägenheten deraf att en sorgfällig tillsyn från kommunens sida egnas folkskolan,
har lagstiftningen icke förbisett. Folkskolestadgan föreskrifver i 2 §, att skolstyrelsen
skall hafva inseende öfver alla inom distriktet inrättade skolor, sorgfälligt
vårda deras angelägenheter samt vaka deröfver, att undervisningen samvetsgrann!
besörjes och flitigt begagnas; hvilket inseende numera tillkommer skolrådet, jemlikt
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862. Berörda föreskrift synes Utskottet framför
de af Lars Magnus Carlsson i detta hänseende föreslagna skolstadganden hafva
det företräde, att den på samma gång dess innehåll är för hela riket tillämpligt, likväl
lemnar tillfälle för vederbörande att till utöfvande af ifrågavarande tillsyn vidtaga
de åtgärder, som för hvarje särskild kommun äro de tjenligaste, medan deremot
motionärens förslag, att öfverallt skolrådets ledamöter skulle vara förbundna att i
tur besöka skolan, mångenstädes torde befinnas olämpligt, isynnerhet der en kommuns
område är så vidsträckt, att de långa resor skolrådets medlemmar på bestämda
tider skulle för ifrågavarande ändamål nödgas anträda, för dem medförde en högst
betydlig uppoffring af tid och kostnad. Det iifliga deltagande, hvarmed folkskolans
angelägenheter allt mer och mer omfattas, synes lemna en borgen för, att ändamålet
med nyssnämnda föreskrift skall uppnås, utan att kommunalstyrelsernas medlemmar,
hvilkas bestyr mer och mer ökas, få sig ålagdt ett tvång af nu ifrågasatta beskaffenhet,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
7
hvilket i allt fall, der verkligt nit saknas, icke lärer komma att medföra de frukter
man önskade vinna; och Utskottet anser sig alltså
ej hafva giltiga skäl alt understödja Lars Magnus Carlssons
framställning i nu berörda hänseende.
Såsom allmänt vilkor för erhållande af bidrag utaf det anslag, Rikets Ständer
vid riksdagen 1859 —1860 anvisat till löneförbättring åt folkskolelärarne, hade blifvit
stadgadt, att vederbörande församling skulle till sitt folkskoleväsendes årliga behof
hafva tillskjutit ett belopp, minst motsvarande den församlingen förut anslagna andel
i den personliga skyddsafgiften, eller den nuvarande folkskoleafgiften. Sedan Kongl.
Majit uti till Rikets sednast församlade Ständer aflåten nådig Proposition, förklarat
sig anse, att det ej kunde, om undantag medgåfves för fattigare församlingar, någonstädes
kännas tryckande, om ett lika beskaffadt vilkor föreskrefs för undfående af
understöd för folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet, helst församlingarne,
enligt Folkskolestadgan, egde att för tillskottets utgörande välja flera särskilda
grunder; så blef af Rikets Ständer vid samma riksdag anvisadt ett årligt belopp
af 75,000 R:dr R:mt att användas till folkskoleväsendets utveckling och förbättring
i allmänhet uti de församlingar, hvilka till lärares eller lärarinnors aflöning
redan tillskjutit eller åtoge sig att tillskjuta lika stort belopp, som den till församlingen
öfverlåtna andel af personliga skyddsafgiften utgjorde.
Då detta stadgande, såsom Lars Magnus Carlssons framställning visar, lemnar
rum för en sådan tolkning, att den församling, sorn före år 1858 — då, genom
Kongl. Kungörelsen den 23 April, halfva beloppet af personliga skyddsafgiften blifvit
till folkundervisningens befrämjande anslagen — redan på ett tillfredsställande sätt,
måhända med stora uppoffringar, ordnat sitt folkskoleväsende, icke skulle komma i
åtnjutande af andel i ifrågavarande anslag, till vidtagande af önskvärda förbättringar,
med mindre församlingen ytterligare vidkändes utgifter i samma förhållande till statsbidraget,
som äskades af församlingar, de der ditintills alldeles vanvårdat denna angelägenhet;
men det synes med billighet öfverensstämmande, att ibland grunderna för
meddelandet af understöd utaf allmänna medel äfven inrymmes afseende på nyssnämnda
förhållande och dervid tillika på det förhandenvarande behofvet för församlingen,
kan Utskottet icke annat än understödja motionärens förslag i denna fråga,
och får alltså vördsamt tillstyrka Rikets Ständer.
alt i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, ali hädanefter
de statsbidrag, som kunna komma folkskolorna lill godo,-  måtte bestämmas, icke uteslutande efter församlingarnes blifvande
tillskott, utan jemväl med afseende pä deras behof och redan
gjorda uppoffringar för sill skolväsende.
8
Allm. Resv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
Jonas Andersson har i sin motion anfört, hurusom inspektörerne öfver rikets
folkskolor icke kunde utöfva en fullt gagnelig verksamhet, så länge de derjemte innehade
andra tjensteåligganden. Först när inspektören kunde uteslutande egna tid och
krafter åt sitt magtpåliggande uppdrag, hade man rätt att af honom fordra icke
blott en statistisk rapport om folkskolans tillstånd, utan äfven och fastmera en på
nk erfarenhet grundad utredning af densammas behof, likasom också fullt praktiska
råd och upplysningar till skolans förbättring. Motionären säger sig icke hafva förbisett
svårigheten att finna ett tillräckligt antal personer, som med alla erforderliga
egenskaper skulle vilja åtaga sig det mödosamma inspektörsuppdraget. likasom att
en högre aflöning fordras för den med denna syssla ständigt upptagne mannen, men
förmenar att ett mindre antal inspektörer, valde med behörigt fästadt afseende på
deras lämpliga egenskaper, och hvilka odeladt kunde egna sin verksamhet åt inspektörskallet,
skulle vida bättre gagna folkskolan, än ett större antal sådane med inskränkt
tid och utan praktisk erfarenhet, och i så fall skulle den befarade olägenheten
ega mindre betydelse, hvaremot de påpekade fördelarne läge i öppen dag. På dessa
skäl har motionären grundat sin hemställan det Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i uuderdånighet anhålla, att inspektionen öfver folkskolan måtte så anordnas, att
endast sådane personer till inspektörer utses, hvilka kunde, oförhindrade af andra
tjenstebefattnmgar, uteslutande egna sin tid åt ifrågavarande magtpåliggande uppdrag.
Bland de många omständigheter, snm, enligt Utskottets tanke, göra detta förslag
förkastligt, anser Utskottet sig endast behöfva anföra tvänne. Om än det kunde antagas,
att personer funnes, som vore lämpliga och beredvilliga att egna hela sin tid
och alla sina krafter åt en verksamhet, så mödosam som, med nuvarande distriktindelning,
folkskole-mspektörens är, och hvilken kräfver beständiga resor tinder alla
årstider inom ett ganska vidsträckt område, kan det deremot knappast förväntas, att
desse personer skulle ända intill den ålder, som för embetsmäns pensionering är
vanlig, vara i stånd att utföra sitt uppdrag; och derest krafterna, såsom sannolikt är,
långt dessförinnan vore förslitna, komme skolorna att sakna inspektörens besök och
dermed säkerligen ock frukterna af den erfarenhet, som af befattningens beständighet
förväntades. Blefve åter distrikten mindre, hvarigenom nämnda olägenhet onekligen
minskades, skulle deremot Statens uppoffringar för ändamålet varda vida större, än
som för dettas uppnående synes erforderligt. Ty män med den bildning och erfarenhet,
som äro nödvändiga för ifrågavarande befattning, kunna dertill icke erhållas,
med mindre deras lönevilkor blefve sådana, att de lemnade full ersättning för uppoffringen
af all utsigt till befordran på den bana de börjat. I samma mån åter
distriktens antal blefve större och behofvet af inspektörer ökades, skulle möjligheten
att erhålla det nödiga antalet minskas; och häraf beror det andra vigtiga inkastet,
som Utskottet anser kunna göras emot motionärens förslag. Man kan i betraktande
at de åligganden, sora åtfölja ifrågavarande befattningar, icke hoppas att finna personer
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
9
söner till betydligare antal, hvilkas håg för dessa åligganden icke skall i längden förtröttas,
och hvilka skola finnas villiga att åt detta kall egna hela sin lifstid Vid sistförflutna
riksdag gjorde äfven denna åsigt sig gällande, då Rikets Ständer, som funno
betänkligt att föreslå särskilda tjensters inrättande för ifrågavarande ändamål, till arfvoden
och resekostnader för folkskole-inspektörer beviljade 30,000 R:dr R:mt årligen;
och denna anordning anser Utskottet böra fortfarande vidhållas, såsom ledande till
möjligheten att med tjenliga personer och friska krafter upprätthålla folkskole-inspektionen
och aflägsna dem, som för befattningen ej befinnas lämpliga. Med erinran
slutligen derom, all Rikets Ständer som vid sistlidna riksdag inför Kongl. Majit i
underdånighet uttalade den önskan, att, der icke särskilda hinder mötte, hvarje folkskola
i allmänhet måtte en gång om året besökas, under nuvarande riksdag fått
emottaga nådig Proposition om en ytterligare förhöjning af 10,000 Ridr Ruut för
ifrågavarande ändamåls befrämjande och vid behandlingen af åttonde Hufvudtiteln komma
vidare i tillfälle att besluta åtgärder för samma vigtiga ändamål, anser Utskottet sig
nu böra hemställa, att Jonas Anderssons motion
icke må bifallas.
Sven Rosenbergs motion går ut på att visa, hurusom, efter det Kongl. Majit
föreskrifvit, att folkskolelärarnes minimilön skulle utom åtskilliga andra förmåner utgöra
tillsammans 400 Ridr R:mt, utan att dervid blifvit bestämd den tid, som skulle
anses motsvara denna lön, följden af en sådan saknad af bestämmelser i berörda
ämne blifvit den, att tvister och obehag uppstått, i det att somliga tolkat den nådiga
föreskriften sålunda, att 400 R:drs lön blott afsåge åtta månaders undervisning, och
att för de öfverskjutande månaderna särskild ersättning borde gifvas; andra deremot
så, att 400 R:drs lön motsvarade hela året, och att skolrådet vore oförhindradt att
sjelf bestämma undervisningstidens längd.
För vinnande af visshet i denna fråga, har motionären föreslagit, att Utskottet
måtte i sitt betänkande tydligen utsätta, huruvida den undervisning, som i folkskolan
meddelas utöfver åtta månader om året, skall särskildt ersättas, eller ock att Rikets
Ständer ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om bestämd och tydlig
föreskrift i berörda afseende, så att denna anledning till tvist emellan skollärare och
församling måtte varda undanröjd.
Vid eftersinnande af hvad författningarne i detta ämne, med hvarandra jemförda,
innehålla, synes någon villrådighet rörande deras tillämpning icke böra ega rum. Uti
gällande folkskolestadgas 4 §, sådan den lyder efter Kongl. Förordningen den 29
December 1860, är nemligen föreskrifva, att vid folkskola anställd examinerad lärare
skall i årlig lön åtnjuta »minst sexton tunnor spanmål, hvaraf åtta tunnor erläggas in
natura, hälften i råg och hälften i det eller de andra sädesslag, i hvilka kronotionden
inom orten utgår, men de öfriga åtta tunnorna alltid betalas med penningar efter
länets markegång, dock ej till lägre belopp än 6 R:dr 32 sk. Banko för tunnan»; samt
Bih. till R. St. Prof. 1865 & 1866. 8 Sami. 18 Haft. 2
10 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 38.
vidare att »för skollarare, hvilkens tjenstgöring fortgår utöfver åtta månader af året,
lönen ökas för hvarje öfverskjutande månad med två tunnor spanmål, att utgå efter
enahanda grunder, som här ofvan i afseende på den öfriga lönen blifvit stadgade.»
Med anledning af flera framställningar om denna löns otillräcklighet, beslöto Rikets
Ständer vid sistlidna rikdag, det lönen för examinerad lärare, vare sig vid fast
eller ambulatorisk folkskola, skulle, oberäknadt husrum, vedbrand och kofoder, vara
minst 400 R:dr R:mt, samt ställde till Kongl. Maj.ts disposition visst belopp å åttonde
Hufvudtitelns ordinarie stat, för att åt de församlingar, som fullgjort eller åtaga sig
att fullgöra de, i sammanhang med anvisande af anslaget till folkskoleväsendets utveckling
och förbättring i allmänhet, föreskrifna vilkor, och som förbundit sig att till
hälften fylla hvad som brister i ofvansagda minimibelopp, såsom statsbidrag meddela
den motsvarande hälften af denna brist; och har Kongl. Majit i nådig Kungörelse
den 11 December 1863, med godkännande af Rikets Ständers beslut i afseende å
det belopp, hvilket, i stället för det genom nådiga Kungörelsen den 29 December
1860 stadgade, examinerad folkskolelärares lön hädanefter icke får understiga, deruti
inberäknadt värdet af de åtta tunnor spanmål, som enligt samma nådiga Kungörelse
borde och fortfarande böra in natura erläggas, föreskrifvit, beträffande detta ämne,
«att der examinerad lärares lön ej uppgår till nu stadgade minimum af 400 R:dr, de
församlingar, som lill lärares eller lärarinnors aflöning antingen redan lillskjutit eller åtaga
sig alt tillskjuta ett lika belopp med den till församlingarne såsom folkskoleafgift öfverlåtna
andel af personliga skyddsafgifteo, sedan de förbundit sig att till hällten fylla
hvad som brister i nyssnämnda minimibelopp, ega att den återstående hälften såsom
statsbidrag, af det nu beviljade anslaget erhålla, i den mån anslaget dertill lemnar tillgång,
och med företrädesrätt för de församlingar, hvilkas folkskolelärare icke tillika
innehafva annan befattning»; samt vidare, att, derest för lärare, som redan i lön åtnjuter
400 R:dr eller mera, församlingen förbinder sig att höja lönen utöfver nu utgående belopp,
ett statsbidrag till lika belopp med församlingens sålunda beviljade ytterligare tillskott må
under den med 1864 ingående statsregleringsperiod kunna erhållas; kommande likväl
statsbidraget för detta ändamål icke att öfverstiga 50 R:dr årligen för hvarje lärare.
Förutom dessa bestämmelser, hvilka, såvidt deras ordalydelse föranleder, icke
åsyfta ändring i andra förut gällande föreskrifter, än den om en skollärares minimilön,
men icke begära den punkt i Folkskolestadgans 4 §, som handlar om den minsta tid,
en skollärare bör årligen undervisa, och om den ersättning, han för vidsträcktare undervisningsskyIdighet
bör åtnjuta — finnas inga vilkor fastställda, som på berörda
frågas afgörande inverka; och då vid sådant förhållande, efter vanliga lagtolkningsgrunder,
icke någon tvetydighet rörande författningarnes rätta förstånd skäligen bör kunna
uppstå, torde Rikets Ständer finna Rosenbergs omförmälda motion
ej föranleda till någon åtgärd.
Stockholm den 22 Februari 1866.
Allm. Ilesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 58.
11
Reservationer:
Emot Esta punkten «/ Utlåtandet:
af Kyrkoherden Ekelundh: »Mot Höglofliga Utskottets ofvan anförda beslut får
jag vördsammast anmäla min reservation. Till denna åtgärd gifver mig den inom
Utskottets plenum öfver motionen förda diskussion förökad anledning. Det upplystes
nemligen derunder, att i många orter af vårt land s. k. söndagsskola alls icke hålles;
att de få timmar, som åt en dylik undervisning på söndagarne under mellanterminerna
kunna bestås, blifva för ändamålet alltför otillräckliga, samt att folkskolelärarens
åliggande att undervisa i söndagsskola icke rimligtvis bör såsom obligatoriskt
betraktas. Denna sistnämnda åsigt, som likväl icke kan spåras i Utskottets motivering
för det gjorda afslaget af motionen, föranledde mig, att med frånträdande af motionens
öfriga delar inskränka densamma dertill, att anhålla, det efter orden »på söndagarne»
i Folkskolestadgans 10 § % mom. måtte insättas: »eller eljest dertill tjenliga
tiden), hvarigenom, efter mitt förmenande, en skälig förmildring i den nuvarande, för
skolläraren orimligt hårda lagbestämmelsen vunnits. Men då icke ens denna ringa
gärd af billighet lyckades tillkämpa sig pluralitet inom Utskottet, vågar jag i djupaste
vördnad och ödmjukhet anhålla, att Rikets Höglofliga Ständer, detta oaktadt, måtte
deråt gifva sitt gunstiga behjertande.»
Emot A:de punkten :
af Biskop Beckman: »För min del anser jag motionen icke i denna punkt
böra lemnäs utan allt afseende. Men då nästan oöfvervinneliga svårigheter torde på
sina ställen möta för verkställigheten af det stadgande motionären föreslagit, får jag,
för min del, föreslå,
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit anhålla om en föreskrift,
hvarigenom skolrådet ålägges att vid utöfning af den skol
rådet
redan ålagda tillsyn öfver folkskolan tillse, att skolrådets
egna ledamöter eller, der så nödigt finnes, andra af skolrådet utsedda
tjenliga personer efter föreskrifven tur minst en gång i
veckan under läseterminen besöka skolan, taga kännedom om dervarande
förhållanden samt hos skolrådet anmäla hvad som kan
anses påkalla någon dess åtgärd.»
Häruti instämde Kongl. Hofpredikanten Rosenius, Kyrkoherden Englund, Riksdagsfullmägtige
Anders Medin från Kronobergs län, J. M. Lundahl från Skaraborgs,
Anders Jonsson från Wermlands, Olof Nilsson från Westerbottens, J. P. Andersson
från Elfborgs och Johannes Andersson från Jönköpings län.
12
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 59.
N;o 59.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 23 Febr. 1866, kl. 3 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 42, angående
väckt motion om en lagsamlings utarbetande på allmän
bekostnad.
På sätt från Riks-Stånden till Utskottet atlåtna protokollsutdrag utvisa, har Utskottets
Belänkande N:o 42, hvari afstyrktes bifall till väckt motion om utarbetande
på allmän bekostnad af en lagsamling, blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adelö,
Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet godkändf. Yällofliga Borgare-Ståndet
deremot har återremitterat ärendet till Utskottet; men som, i mål af
beskaffenhet sådan som ifrågavarande, tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut,
kao återremissen ej till någon vidare Utskottets åtgärd föranleda; hvilket Utskottet
härmed skolat för Yällofliga Borgare-Stcåndet tillkännagifva.
Stockholm den 22 Februari 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 60.
13
N:o 60.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1866, kl, 3 e. jn,
Betänkande, i anledning aj väckt motion om revision af Stadgarne för
Teknologiska institutet och Tekniska elementarskolorna i riket.
Uti en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion (N:o 81) har Doktor Rundgren, på anförda
skäl, föreslagit, »att Rikets Ständer ville till Kongl. Majit aflåta underdånig skrifvelse,
med begäran om en revision af stadgarne för teknologiska institutet och de tekniska
elementarskolorna i riket i den syftning, alt vilkoren för elevs antagande i dessa
skolor måtte, hvad beträffar kunslcapsfordringarne, så förändras, att elev skall hafva
godkänd insigt i de ämnen, som tillhöra lärokurserna å den reala liniens fjerde klass
uti rikets elementarläroverk, dock med det undantag, att för inträdessökande, som
visat prof på ovanliga anlag, må på styrelsens pröfning ankomma, huruvida undantag
från sagda vilkor må kunna medgifvas.»
Utskottet har inhemtat, att vilkoren för inträde i teknologiska institutet innefattas
uti 12 § i Kongl. Stadgan den 19 November 1858, som har följande lydelse:
»För att antagas till elev erfordras att hafva fyllt 16 år, att ega god frejd samt
hafva, om den sökande bekänner sig till den kristna läran, första gången begått
Herrans heliga nattvard, att innehafva så stort kunskapsmått i mathematik, som vid
rikets allmänna högre elementarläroverk meddelas; att känna hufvuddragen af historien
och geografien, särdeles fäderneslandets; att hafva inhemtat svenska språkets
grammatik, samt kunna ledigt öfversätta lättare tyska författare. För inträdessökande,
som visat prof på ovanliga anlag, må dock på styrelsens pröfning ankomma, huruvida
undantag från sagda vilkor må kunna medgifvas.»
Utskottet har tillika vunnit upplysning, ej mindre att styrelsen för teknologiska
institutet, i utfärdad kungörelse om ny lärokurs begynnande nästkommande höst,
närmare bestämt kunskapsfordringarne för inträde på följande sätt: att sökande skall
14
Allm. liese- och Ekon.-Utskottets Betänkande !S:o tiO.
ega grundlig insigt och färdighet i allmän arithmetik efter Zweigbergks lärobok eller
annan af lika omfattning, i algebra tvänne grader, i geometri till ett omfång, motsvarande
de sex första samt 11:te och 12:te böckerna i Euklides jemte tillämpning deraf å
så väl plana sorn solida figurers mätning t. ex. efter 5:te och 8:de böckerna af Alreiks
lärobok i geometri, i läran om progressioner och logarithmer samt plan trigonometri,
känna hufvuddragen af såväl allmänna som isynnerhet svenska historien och
geografien, hafva inhemtat svenska språkets grammatik, samt kunna ledigt öfversätta
lättare tyska författare; än äfven att, sedan nämnda styrelse, med anledning af väckt
fråga om revision af stadgarne för institutet, den 10 April 1865 till Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning öfverlemnat ett af styrelsen uppgjordt förslag till nya stadgar för
institutet, Kongl. Majit den 13 Oktober sistnämnda år, af skäl att väckta frågor,
dels om den nu i Falun förlagda bergsskolans förenande med nämnda institut, dels
angående civilingeniörernes bildande vid detsamma i stället för vid högre artilleriläroverket
vid Marieberg icke ännu blifvit af Kongl. Majit afgjorda, funnit det ingifna
förslaget för närvarande icke böra komma under pröfning.
Af hvad sålunda blifvit anfördt synes, att, om äfven i något ämne fordringarne
skulle understiga lärokurserna för fjerde klassen å reala linien i elementarläroverken,
fordringarne i andra ämnen äro betydligt större. Enligt Utskottets tanke torde den
ringa språkkunskap, en yngling kan i fjerde realklassen inhemta utöfver fordringarne
för inträde vid institutet icke vara af så synnerlig vigt för en lärjunge vid sistberör
da
läroanstalt, helst under lärotiden derstädes ofta begagnas läroböcker å tyska språ
ket,
i hvilket språk han således allt fortfarande har tillfälle att förkofra sig, samt afhandlingar
i tekniska ämnen å andra språk alltid, om de hafva något värde, öfversättas
å tyska språket, hvars litteratur i dessa ämnen onekligen är den bäst försedda.
Då nu tillika frågan om revision af stadgarne för teknologiska institutet så nyligen
varit föremål för Kongl. Majits pröfning, synes icke någon åtgärd i anledning
af motionärens förslag rörande teknologiska institutet för närvarande vara af behofvet
påkallad.
Vidkommande åter de tekniska elementarskolorna, innehålla de för dem utfärdade
stadgar hufvudsakligen enahanda föreskrifter angående kunskapsfordringarne för inträde
derstädes. Enligt 10 § i Stadgarne för tekniska elementarskolan i Malmö, som är
den äldsta i riket, fordras för inträde, att hafva fyllt 14 år, ega god frejd, hafva god
handstil, känna religionens grundsanningar, samt elementerna af svenska och tyska
grammatiken, historien och geografien, särdeles fäderneslandets, att kunna ledigt behandla
de fyra räknesätten, äfven med vanliga bråk och decimalbråk, samt att i geometrien
känna de första grunderna, hvarom betyg af vederbörande Iaroinrättning
eller enskild ‘ lärare bör företes; och måste elev underkasta sig inträdesexamen, om
anledning dertill förefinnes; dock eger skoldirektionen att närmare bestämma och
lämpa dessa kunskapsfordringar efter de kunskaper, en yngling vid ofvannämnda ålder
i allmänhet plägar hafva inhemtat vid de allmänna elementarskolorna.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 60.
15
Ändamålet med de tekniska elementarskolorna är egentligen att åt så många
som möjligt meddela elementerna af de praktiska vetenskaperna, och detta på ett
sådant sätt, att eleverna omedelbart kunna tillämpa desamma. För att dessa skolor
emedlertid skola vara tillgängliga för en hvar, som vill egna sig åt praktiska yrken,
fordras, att de äro så ordnade, att obemedlade ynglingar der kunna skaffa sig nödiga
msigter i de delar af de praktiska vetenskaperna, hvilkas tillämpning snart sagdt dagligen
i hvarje yrke ifrågakommer. Alltför höga kunskapsfordringar för inträde i dessa
skolor skulle otvifvelaktigt utestänga mången, som eljest. med fördel kunde begagna
sig af den undervisning derstädes meddelas. Med de förkunskaper, som enligt nu
gällande stadgar förutsättas för inträde, är det dock möjligt för ynglingar, hvilka icke
hafva tillgång eller tillfälle att förskaffa sig så stora kunskaper, som motsvara fjerde
klassen å reallinien i rikets elementarläroverk, att följa undervisningen vid de tekniska
elementarskolorna; och lärer det hafva visat sig, att sådana elever ofta dragit
mesta nyttan af undervisningen.
Utskottet, som i öfrigt icke funnit några öfvervägande skäl anförda för lämpligheten
deraf, att teknologiska institutet och de tekniska elementarskolorna ställas i
jemnbredd med hvarandra, helst institutet väl torde böra anses såsom ett högre läroverk
än skolorna, föranlåtes, på grund af hvad nu yttradt blifvit, hemställa,
all ifrågavarande motion må lemnäs ulan afseende.
Stockholm den 22 Februari 1866.
STOCKHOLM, tryckt bos E. Westrell, 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 61.
1
X:o 61.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Febr. 186G, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, åsyftande reglering i vissa
provinser af roteringsbesväret.
Allmänna Besvärs- och Ekpnomi-Utskottet åligger, i följd af särskilda remisser
från Hedervärda Bonde-Ståndet, att afgifva yttrande öfver nedannämnda
motioner, nemligen:
l:o Johannes Anderssons från Elfsborgs län (Nio 282), hvari hemställes, att
Rikets Ständer måtte besluta, att en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit komme
att aflåtas, i syftemål att få med mera billighet och rättvisa fördelad den roteringsskyldighet,
som tryckte rotehållare vid Elfsborgs och Westgöta-Dahls regementen;
2:o L. J. Fahlanders från Westerbottens län (N:o 323), innefattande begäran,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit anhålla, det ny rotereglering så fort som
möjligt måtte få verkställas inom Westerbottens län;
3:o Jonas Jonassons från Kronobergs län (N:o 139), hvari föreslås, det Rikets
Ständer mätte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, att, efter det speciel
undersökning af hvarje rote inom Kronobergs län och derefter jemförelse med annan
rote, som anses vara fullgod, egt rum, Kongl. Majit täcktes till Rikets näst sammanträdande
Ständer aflåta nådig Proposition om och till hvad belopp den nu till svaga
rotar i nämnda län utgående ersättning må anses böra förhöjas; samt
4:0 Anders Medins från sistberörda län (Nio 305), som, med hänvisande till
det genom motioner vid liera riksdagar kända behofvet af lindring i roteringsbesväret
för provinsen Småland, hemställer, att Rikets Ständer måtte ingå med underdånig
skrifvelse i ämnet till Kongl. Majit, som icke lärer underlåta att taga frågan
under nådig pröfning.
Den förstnämnda af dessa motioner, eller Johannes Anderssons, i hvilken Johan
Magnus Björkman instämt, innehåller icke någon annan utredning af ämnet, än
en uppgift, hurusom sammansättningen af soldatrotarna vid de begge i motionen
omförmälda regementen hittills varit sådan, att stundom två, stundom ett och ett
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 19 Haft. 1
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 61.
halft, stundom åter allenast ett mantal har det åliggande, som tillkommer hel rote,
oaktadt exempel gåfves å sistberörda skattetal, der icke mera än 4 nötkreatur och
1 å 2 hästar kunde framfödas. Härmed är likväl Utskottet ej satt i tillfälle att bedöma
nödvändigheten af en sådan allmän rotereglering inom ifrågavarande län,
som motionären åsyftar, och föranlåtes fördenskull tillstyrka Rikets Ständer att
lemna Johannes Anderssons motion utan afseende.
Vidkommande åter roteringen inom Westerbottens län, hvarom Fahlanders
motion handlar, har Utskottet inhemtat, att sedan, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga
Instruktion den 23 April 1836 blifvit verkställd och af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Westerbottens och Norrbottens län Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställd
en förrättning till provisionel jemkning af roteringen vid f. d. Westerbottens
Fältjägare-regemente eller numera Westerbottens och Norrbottens Fältjägarekorpser,
samt Kammar- och Krigs-kollegierna deröfver afgifvit underdåniga utlåtanden,
Kongl. Majit enligt nådigt Bref till beinälda Kollegier den 25 Augusti 1846 funnit
skäligt det sålunda upprättade nya roteringsverket att fastställa samt förordnat, att
i öfverensstämmelse med i samma Kongl. Bref stadgade grunder skulle fördelas de
frän och med är 1830 till Statsverket influtna och af Rikets Ständer till understöd
för roteringen inom nämnda tvännc län anslagna rotefrihetsmedel. Enligt hvad handlingarne
rörande nämnda förrättning utvisa, hade dervid uppgjorts en klassifikation
öfver socknarna i båda länen, dervid tjenat till ledning dels förrättningsmännens
kännedom om socknarnes beskaffenhet, dels de upplysningar, som af undersökningshandlingarna,
jordeböcker och taxeringslängder kunnat vinnas om hemmanens förmåner
i allmänhet, och derefter bestämts grunden, enligt hvilken rote borde anses
fullgod, samt det mantal, hvaraf en af medelgoda hemman sammansatt rote borde
bestå; likasom ock rotetaxation åsatts alla de hemman och lägenheter, som från
rotering lagligen icke borde befrias eller förut ej blifvit roterade, för att med sådan
taxation bereda lindring åt de af ålder roterade och i allmänhet likhet uti roteringsbesväret
rotarna emellan.
Att nu åter företaga en ny jemkning i berörda hänseende, så kort tid efter
det den nyssnämnda egt rum, syneS Utskottet icke kunna tillstyrkas, med mindre
särdeles vigtiga omständigheter skulle dertill föranleda. Såsom sådana har motionären
emellertid endast angifvit, dels att hemman funnes med olika mantal, men
lika roteringsskyldighet, dels att ofta inträffade att en hemmansdel af ringa skattetal
vore fördelad pä två rotar, af hvilka den ena ända till en mil aflägsen från hemmanet,
dels ock att flera kronohemman numera ingått i skatt, men hvilka vore belriade
från rotering genom att erlägga en obetydlig afgift till understöd åt de mest
betungade rotehållarne. Det är likväl bekant, att mantalet icke utgör någon säker
måttstock för bedömande af ett hemmans godhet; och den omständighet, att ett
hemman blifvit på tvänne sins emellan något aflägsna orter indeladt, torde i en
glest bebyggd provins ej böra tillmätas särdeles betydelse. Hvad åter angår det förhållande,
att en del nya hemman skulle tillkommit, hvilkas afgifter icke motsvara
värdet af roteringsbesväret in natura, synes detta förhållande vara af öfvergående
natur, att döma af innehållet af förenämnda Kongl. Bref, der det heter: »börandes
dock, när den tid inträffar då alla rotar inom någotdera länet medelst förstärkning
af de inom detsamma befintliga i skatt ingångna nyhemman blifvit fullgoda, det derefter
än vidare uppkommande rotemantal icke till utgörande af ny rotering in natura
indelas utan endast uppföras till erläggande af vakansafgift, intill dess alla
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 61.
3
rotar äfven der hunnit till fullgoda uppbringas, hvarefter först bildandet af ny ordinarie
rotering till prestation in natura kommer att verkställas.»
Utskottet har vid nu omförmälda förhållanden funnit
giltig anledning saknas att understödja ifrågavarande motion.
Den uti Anders Medins och Jonas Jonassons motioner berörda frågan om lättnad
i roteringsbesväret för provinsen Småland har flera gånger varit föremål för
Rikets Ständers pröfning. Uti en vid 1828—1830 årens riksdag till Rikets Ständer
albiten nådig Proposition tillkännagaf Kongl. Maj:t, dels att Kongl. Majit inhemta!,
att uti Kronobergs län, hvilket i allmänhet, i jemförelse med hemmantal och folkmängd,
egde en stark militie-indelning, 46^:dels mantal vid indelningstiden fått
sig tillerkända 8 daler silfvermynt hvardera af inflytande mantalspenningar för ett
indelt högre hemmantal i rote än de efter jordeboken och förmedlingen borde draga,
samt att, på grund af 1776 års myntevalvation och likmätigt Kongl. Brefvet till
Landshöfdingen i länet den 22 Januari 1779, detta bidrag med 3 daler silfvermynt
riksdalern eller 2 R:dr 32 sk. Banko till hvarje sålunda öfverroteradt hemman utginge,
dels ock att Kongl. Majit icke allenast i betraktande af de betydliga förändringar,
som mynt- och varuvärden undergått sedan den tiden, då nämnda bidrag
anslogs, ansett en förhöjning deraf vara af billighet påkallad samt för bestämmande
deraf funnit någon lämpligare och säkrare grund icke kunna ifrågasättas, än den,
som enligt Kongl. Brefvet den 28 Oktober 1807 vid åtskilliga regementen borde
följas vid planpenningarnes utgörande af utrote- till stamrotehemman, hvilka hade
soldattorp på sina egor, nemligen: att hvarje daler silfvermynt beräknades till l(å:dels
kappar spanmål, hälften råg och hälften korn, utan ock, på det roteringsbidråget
måtte för framtiden blifva af penningevärdets förändring oberoende samt enhet och
ordning i räkenskaperna tillika vinnas, till Rikets Ständer öfverlemnat, huruvida
icke, detta understöd, som, efter förberörda beräkning skulle komma att utgöra, efter
8 daler på hemmanet, 2|:dels tunna, eller för alla de inom Kronobergs län öfverroterade
mantal 123 tunnor 24f:dels kappar spanmål, måtte anvisas att framgent
utgå af Statens behållna kronotionde-spanmål, emot det att den i kontant anslagna
rotehjelp, som, genom afdrag å mantalspenninge-uppbörden i länet, med 123 Ridr
37 sk. 4 rst. årligen utginge, skulle upphöra; hvarjemte, af förekommen anledning.
Kongl. Majit tillika öfvcrlemnade till Rikets Ständers bepröfvande, om icke, enär, i
afseende ä behofvet af rotehjelp för flera svaga rotar, ett lika förhållande för Calmar
som för Kronobergs län inträffade, det jemväl vore billigt och lämpligt, att
enahanda understöd, som för det sistnämnda af dessa län kunde komma att anslås,
äfven måtte tillgodokomma och bestämmas för alla sådana inom Calmar län befintliga
rotar, som åtnjöte kontant bidrag af Staten, i hvilket fall, efter lika beräkningsgrund,
som ofvan blifvit uppgifven, och då, jemlikt 1693 års indelningsverk,
för 29 rotenummer sammanlagda kontanta beloppet af rotehjelpen inom samma län
utgjorde 41 daler 5 öre 8 penningar, för detta behof 13 tunnor 23^:dels kappar
spanmål konime att erfordras.
Denna nådiga framställning blef af Rikets Ständer bifallen med förklarande,
att, i anseende till hemmanens aflägsenhet från kronomagasin och svårigheten för
rotehållarne att derifrån afhemta spanmålen, hvilken för de mindre hemmansdelarne
utgjorde ett sä ringa belopp, att värdet deraf knappast motsvarade transportkostnaden,
denna rotehjelp borde antingen direkte från landtränterierna i de nämnda
länen kontant utbetalas efter länens markegångspris, dock utan beräkning af försel
-
4
Allm. Besv.- och Ekon.-TJtskottets Betänkande N:o 61.
lön, eller oek, derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvande så lämpligt funne, af kronofogden
i orten varda mottagen för att vid ordinarie uppbördsstämmorna vederbörande
emellan fördelas.
Vid 1856—1858 arens riksdag väcktes motion om tillökning i nämnda s. k.
»svagrotehjelp» åt hemman, hvilka, ehuru understigande ett och ett halft mantal,
likväl bildade hel soldatrote; och Rikets Ständer afläto med anledning deraf underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit den 2 Mars 1858, hvari, på den grund, att, enligt
hvad kändt vöre, kostnaden för en soldats underhåll betydligt stigit sedan 1828—
1830 arens riksdag, då rotehjelpen för svaga rotar på ofvanomförmälda sätt reglerades,
så att, då vakans-afgiften i 1835 års markegångstaxa upptagits till 108 R:dr
Riksgälds för hel soldatrote i Kronobergs län, densamma, enligt sista markegängstaxan,
för en hol rote i samma län utgjorde 131 Ridr Runt, Rikets Ständer förklarade sig
anse en förhöjning i rotehjelpen vara med billighet öfverensstämmande; men som
Rikets Ständer saknade ledning för sitt omdöme, till hvad belopp denna rotehjelp
skäligen borde utgå, anhöllo Rikets Ständer i underdånighet, att, efter förutgången
undersökning, Kongl. Maj:t täcktes till näst derefter sammanträdande Ständer aflåta
nådig Proposition, om och till hvad belopp den till svaga rotar utgående ersättning
ansåges böra förhöjas.
Under tiden hade, uppå gjorda framställningar i förevarande ämne, Kongl.
Majit redan den 23 Augusti 1854 i nåder uppdragit åt Krigs- och Kammar-kollegierna
att undersöka och utreda, i hvad mån roteringsskyldigheten kunde anses vara
i Småland mera betungande och ojemnare fördelad än uti andra rikets landskap; till
följd hvaraf bemälda Kollegier låtit upprätta och till Kongl. Majit öfverlemnat åtskilliga
tabeller, innehållande dels uppgift å mantal och egor m. m. till några medelgoda
soldatrotar uti de 19 län, der rotering funnes; dels uträkning efter medeltal
för en rote, så väl i hvarje län särskildt, som gemensamt ej mindre för de tre Småländska
länen än ock för öfriga sexton länen; dels uppgift å vakansafgifter för
en^ soldatrote i hvarje län efter 1855 års markegångstaxa; dels ock uträkning i hvad
mån en soldatrote i nämnda sexton län hade i mantal, taxeringsvärde o. s. v. mera
eller mindre än en sådan rote uti Kronobergs, Jönköpings och Calmar län; genom
hvilket allt upplystes:
att enligt medelberäkning å åtskilliga medelgoda rotar uti de särskilda 19
länen, rotemantalet, som utgjorde i Calmar län mantal, i Kronobergs län något
mindre och i Jönköpings län något mera än U mantal, uppginge i sex län, nemligen
Upsala, Stockholms, Westmanlands, Ostergötlands, Örebro och Christianstads till
mer än 2 mantal; i tre län, nemligen Skaraborgs, Södermanlands och Malmöhus län
till nära 2 mantal; i Elfsborgs och Kopparbergs län något mindre än 1^ mantal;
i Gefleborgs och Westerbottens län något mer än l mantal och i Wermlands, Göteborgs
och Norrbottens något mindre än 1 mantal;
att, efter medelberäkning särskildt för de tre Småländska länen gemensamt
och särskildt för de öfriga 16 länen gemensamt, rotemantalet utgjorde i de förra
länen såväl som i de sednare något mer än 1^ mantal;
att rotemantalet i nio län vore större och i sju län mindre än medelrotemantalet
de Småländska länen gemensamt;
att taxeringsvärdet uti alla ofvannämnda sexton län vore större än i Kronobergs
län, uti tretton län större och i tre län mindre än i Jönköpings län och i nio
län större, men i 7 län mindre än i Calmar län;
Allm. Besv.- och Ekon.-UtsTcottets Betänkande N:o 61.
5
att rotens område uti tolf län vore mindre och i fyra län större än i Kronobergs
och Jönköpings, §amt i fyra län mindre och i tolf län större än i Calmar län;
samt att, efter medelberäkning gemensamt för nämnda 16 län, utsädet och
afkastningen i allmänhet taget vore mindre för en rote i de Småländska än uti de
öfriga roterade länen, men att äfven grundräntan vore mindre uti Småländska än
i öfriga länen, äfvensom vakansafgiften uti Jönköpings och Calmar län, hvaremot
denna afgift i Kronobergs län vore starre än uti de 16 länen.
Genom denna utredning af förhållandet i allmänhet med roteringsbesväret i
de Småländska såväl som i öfriga roterade länen, hade Kollegierna funnit vara
ådagalagdt, dels att, med hänsigt till skattetalet allena, såsom grund för roteindelningen,
roteringsbördan, efter medelberäkning af åtskilliga medelgoda rotar i de
särskilda länen, icke kunde anses mera betungande i de Småländska än uti flera
andra län, och dels att, efter enahanda beräkning, en rotes afkastning visserligen
vore mindre uti de Småländska än uti öfriga länen, men att deremot icke blott
egorymden och följaktligen äfven utsigten till rotehemmanens utvidgade uppodling
till ökad afkastning vore större i de förra, än i de sednare länen, utan äfven
grundräntan, uti hvilken rotarnes förbättring icke verkade förhöjning, mindre i de
Småländska än i de öfriga 16 länen.
Huruvida åter roteringen, med hänsigt till förhållandet vid hvarje särskild
rote och vid jemförelse melian rotarne dels inbördes uti hvarje särskildt län och
dels länen emellan, vore mera betungande eller ojemnare fördelad i de Småländska
än uti öfriga länen, kunde väl icke inhemtas af ofvannämnda tabeller, hvilka endast
angåfve medelförhållandet af flera eller färre rotar i hvarje län, och huru
jemförelsen emellan länen utföll; men om ock genom en tidsödande och kostsam
undersökning skulle visa sig, att vid roteringens införande hemmanen i de Småländska
länen blifvit i allmänhet strängare roterade än i de öfriga, hade tyngden
och orättvisan deraf, enligt Kollegiernas åsigt, endast drabbat den roterade jordens
dåvarande egare, hvilket förhållande icke inverkade på de nuvarande innehafvarne,
emedan under närmare 200 år, som roteringen egt bestånd, hemmansvärdena såväl
i dessa som i andra län, med afseende på deni åliggande onera, vunnit den stadga,
att ^säkerligen redan länge ingen, hvarken vid arf eller köp, beräknat egendomen
i något län till högre värde, än som återstode, sedan såväl roteringskostnaden som
andra utgifter blifvit från afkastningen afdragna, hvadan ock Kollegierna vore af
den öfvertygelse, att roteringstungan sålunda öfverallt jemnat sig sjelf, och att alla
åtgärder till inskränkning af nuvarande roteringsbesväret, vare sig antingen genom
bidrag frän annan oroterad jord eller genom tillskott af penningar eller spanmål,
icke blefve annat än en gåfva till den roterade jordens nuvarande egare och
dessas arfvingar, i hvilkas hand egendomsvärdet derigenom höjdes, utan att roteringsbesväret
i någon män minskades för blifvande egare, hvilka genom köp eller
annan afhandling komme i besittning af hemmansdelarne efter de genom ifrågavarande
godtgörelse stegrade värden. Efter Kollegiernas tanke vore således alla
åtgärder, hvilka hade till föremål att bringa rotarnes styrka till likhet sinsemellan,
såväl inom hvarje län, som inom de särskilda länen, helt och hållet öfverflödiga
och icke ledande till annat än onödiga uppoffringar å Statens sida, till visserligen
ett stort antal nu lefvande hemmansegares fördel, men på bekostnad af öfriga
skattdragande, som dertill direkte eller indirekte finge bidraga, utan att erhålla
någon motsvarande fördel.
6 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 61.
Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit och anfördt blifvit, hade
Kongl. Majit, medelst beslut den 13 Januari 1857, funnit den då förevarande frågan
om lindring eller jemkning uti roteringsbesväret för provinsen Småland icke erfordra
någon Kongl. Maj:ts åtgärd.
Emellertid blefvo, med föranledande af Rikets Ständers ofvan omförmälda
underdåniga skrifvelse den 2 Mars 1858, Krigs- och Kammar-kollegierna anbefallda
att, jemte utlåtande i ämnet, afgifva förslag till de åtgärder, som af samma
underdåniga skrifvelse kunde föranledas; och yttrade Kollegierna i anledning häraf:
att med den genom Kongl. Brefvet den 15 Augusti 1829 slutligen fastställda reglering
af rotehjelpen i Kronobergs och Calmar län afsetts, att samma hjelp måtte
för framtiden blifva af penningevärdets förändring oberoende, hvarföre den ock i
spanmål bestämdes. Derigenom hade berörda ändamål också vunnits, enär, likasom
kostnaden för en soldats underhåll stigit, värdet af spanmålen jemväl stigit,
och ersättning sålunda ifrågavarande rotar inom Kronobergs och Calmar län tillgodokommit.
Då härtill komme, att kostnaden för soldatunderhållet i sednare tider
minskats äfven derigenom, att rotehållarne befriats från beklädnaden och mötesunderhället,
saknade Kollegierna skäl att ytterligare förhöjning uti rotehjelpen för ifrågavarande
rotar tillstyrka, desto mindre som icke ådagalagdt vore, att roteringen
i allmänhet vore mera tryckande än i andra provinser, hvadan ock Kongl. Maj:t
medelst beslutet den 13 Januari 1857 förklarat då väckt fråga om lindring eller
jemkning i Småland i roteringsbesväret icke erfordra någon Kongl. Majits åtgärd.
Kollegierna hade för öfrigt ansett det icke vara möjligt att, i det skick ärendet
nu förekommit, meddela yttrande om beloppet af en sådan rotehjelps förhöjning,
derest den funnes böra ifrågakomma; ty då gifvet vore, att icke alla rotar vore
lika goda eller lika dåliga, blefve häraf en oundviklig följd, att det understöd,
en rote borde tillkomma, icke kunde rättvisligen bestämmas, med mindre speciel
undersökning af hvarje rote egt rum, och derefter jemförelse med annan rote, som
ansåges fullgod, blifvit anställd, pä sätt i likartadt fall enligt Instruktionen den
4 Maj 1838 skett i fråga om åtskilliga rotar i Skåne, hvilket ärende genom Kongl.
Brefvet den 7 Juli 1841 slutligen afgjorts.
I nådig skrifvelse till Rikets Ständer vid 1859—1860 års riksdag gaf Kongl.
Maj.t Rikets Ständer tillkänna, att Kongl. Maj:t, på grund af hvad Krigs- och
Kammar-kollegierna i nu omförmälda utlåtanden utredt, ansåg någon förhöjning i
den nu till svaga rotar i berörda provins utgående ersättning ej böra ifrågakomma.
Efter den utredning af förhållandena, som, på sätt ofvan är anfördt, redan
försiggått, kan Utskottet icke annat än instämma i hvad Kammar- och Krigskollegierna
i ämnet yttrat; anseende Utskottet ock för sin del, att en sådan partiel
skattejemkning, som med förevarande motioner åsyftas, icke ens är med rättvisa
fullt förenlig. De grundskatter, som vidlåda Svenska jorden, och bland hvilka roteringsbesväret
utgör en af de förnämsta, äro af den ålder, att de hunnit så fast sammanvexa
med det värde, jorden man och man emellan eger, att, derest en eftergift
af dessa skatter från Statens sida egde rum, en häftig och onaturlig omkastning i
egendomsvärdena skulle inträffa, införande hos mången rikedom i fattigdomens
ställe lika oväntadt som hos andra brist i stället för dess motsats. Hvarje åtgärd,
som närmar sig till likhet med en sådan eftergift, närmar också dessa verkningar, om
ock dess mindre ju mindre genomgripande den är. Att tillsläppandet från Statens
sida af ett visst ersättningsbelopp för tungan af en naturaprestation af grundskatts
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 61.
7
natur — på sätt med Jonas Jonassons motion åsyftas — eller lindring i sjelfva
besväret, d. v. s. eftergift af en del deraf, såsom i Anders Medins motion yrkas,
i sjelfva verket blir alldeles detsamma torde vara klart; och hvad ofvan blifvit
yttradt, gäller således i lika mån begge dessa motioner, emot hvilka tillika bör
erinras, att föreställningen om den ”orättvisa”, som genom den ojemna fördelningen
af roteringsskyldigheten skall blifvit begången, och om billigheten af det väckta
anspråket pä ytterligare upprättelse, än som genom tilldelandet af den s. k. svagrotehjelpen
och dess sedermera vidtagna reglerande skett, synes hvila på en villfarelse,
beroende deraf, att man såsom föremål för den begångna orättvisan heldre
tänker sig jorden, än de personer, som innehade densamma, och följaktligen tänker
sig rättigheten till upprättelse åtföljande den förra utan afseende å den ställning,
i hvilken de sednare inträdt. Efter en sådan grund för skipande af en sentida
rättvisa skulle det likväl i de flesta fall inträffa — eftersom väl de flesta hemman
gått ur den slägts händer, som egde dem vid tiden för indelningsverket — att
just de personers afkoinlingar och rättsinnehafvare i laglig mening, hvilka drabbades
af den orättvisa en ojemn fördelning af ifrågavarande onus innebar, komme
att dessutom få vidkännas bidraget till den förmenta upprättelsen, hvilken tillfälle
en person, som numera förvärfvat jorden efter ett köpvärde, lämpadt efter dess
stora onera, och hvilken sålunda, måhända i går blifven egare, i morgon skulle se
sin egendoms värde förökadt genom sammanskott af dem, från hvilka han köpte.
Yådan af att på ett dylikt sätt tillfredsställa jordens inbillade kraf torde ligga i
öppen dag.
Nu har visserligen till stöd för Jonas Jonassons framställning blifvit anfördt,
att Staten redan tillerkänt vissa öfverroterade hemman i Kronobergs län en bestämd
ersättning, och att motionen endast går ut på en sådan tillämpning af denna
Statens ersättningsskyldighet, att godtgörelsen icke så ofullständigt, som förmenas
vara händelsen, motsvarar värdet af hvad som skulle ersättas. Men då motionären,
såsom bevis för otillräckligheten af berörda ersättning, inför Utskottet upptett
en debetsedel å kronoutskylder, utvisande, att en hemmansdel om J:deis mantal, deltagande,
enligt uppgift, efter nämnda skattetal uti knektehållet för en rote, som
består af 1 J mantal, fått sig krediterad s. k. svagrotehjelp till belopp af allenast
84 öre, föranlåtes Utskottet, på grund af hvad ofvan är utredt, att nemligen svagrotehjelpen
sedan år 1829 skall utgå med 2§ tunna spanmäl, hälften råg och hälften
korn, per mantal, efter markegångspris, antaga, att berörda förhållande måste
bero af något misstag, hvars orsak bör genom undersökning af vederbörande myndigheter
kunna uppdagas, men som Utskottet ej är i tillfälle förklara.
Slutligen anser sig Utskottet, med anledning deraf att framställning^ om
lindring i roteringsbesväret för provinsen Småland så ofta vid riksdagarna återkommer,
böra upplysa, att, om man tager i betraktande icke roteringen ensam för
sig, utan grundskatterna i allmänhet, nämnda provins, enligt hvad inom Utskottet
blifvit visadt, är vida bättre lottad än flera andra landskap, företrädesvis Mälareprovinserna,
och att i fråga om ojemnhet i dessa skatters fördelning missförhållandet
är, ehvad man antager mantalet eller taxeringsvärdet till måttstock, ojemförligt
större i sistberörda provinser än i den förstnämnda. Sålunda har inom Utskottet
blifvit ådagalagdt, att medan de inför Utskottet såsom svagaste uppgifna
rotehemman i Kronobergs län, med taxeringsvärden af 20,000 R:dr och deröfver
lör helt mantal räknadt, draga omkring 100 R:drs grundränta eller derunder, träffar
8 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 61.
man i länen omkring Mälaren hemman, som, med lika mantal och icke högre
värde, draga 600 till 700 R:dr dylik- ränta — en skilnad, som uppväger värdet af
flera sammanlagda helrotars knektehåll; och som icke någon vigt kan ligga på benämningen
af den skattebörda, som trycker ojemnast, inses lätteligen i hvad mån
det vore billigt att åt dem, som i det hela äro jemförelsevis mindre tungt beskattade,
medgifva en lindring, som på en eller annan väg måste leda till en uppoffring
från de härdare beskattades sida.
Utskottet har också i det anförda funnit giltiga skäl
att afstyrka allt afseende å de hegge nu omförmälda motionerna.
Stockholm den 22 Februari 1866.
Reservationer:
af Jonas Jonasson från Kronobergs och Johannes Andersson från Jönköpings län.
N:o 62.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottet* Betänkande H:o 62.
9
N:o 63.
Ank, till Exp.-Utsk. den 27 Febr. 1866, kl. 1 e.tn.
Betänkande, t anledning af väckt motion om föreskrifter,\ rörande
rättigheten att erhålla skjuts, m. m.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Per Engman tran Wester-Norrlands
län uti väckt motion (N:o 169), som blifvit öfverlemnad till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, anfört, att ehuru åtskilliga förändringar uti Gästgifveriförordningen
den 12 December 1734 tid efter annan blifvit gjorda, likväl icke
några bestämda föreskrifter angående rättighet för personer att erhålla skjuts funnes
gifna, isynnerhet sedan passtvånget numera upphört. Jordbrukaren vore visserligen
skyldig att förrätta skjuts; men, enligt motionärens förmenande, borde han
icke vara pligtig att lemna skjuts åt hvar och en, som anmälde sig hos gästgifvare
för erhållande deraf. Nu inträffade emellertid i motionärens hemort, att arbetsfolk,
som, ofta i stort antal, sökte förtjenst vid skogsafverknings- och flottningsarbete,
såväl vid ankomsten som vid affärden anlitade gästgifveriskjuts och äfven
under det de vistades i orten begagnade sådan, för att, när försäljning af bränvin
der icke egde rum, hemta dylik vara från annat, stundom ganska aflägset
ställe. Det inträffade till och med, att, dä ungdomen i en socken bevistat ett
dansnöje i en annan församling eller öfvervarit gudstjensten derstädes, en del användt
gästgifveriskjuts för återresan, dervid stundom händt, att 10 å 15 reservhästar
blifvit för sådant ändamål uppbådade. Motionären har med anledning häraf
föreslagit, ”att Rikets Ständer måtto hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
utfärdande af bestämda föreskrifter rörande rättigheten till erhållande af och skyldigheten
att utgöra gästgifveri-, häll- och reservskjuts vid samtliga skjutsstationer
i riket, så att något missförstånd härutinnan ej må kunna uppkomma.”
Nu gällande föreskrifter angående rättigheten att erhålla skjuts innefattas
hufvudsakligen uti Kongl. Förklaringen angående gästgifvareskjuts m. m. den 11
December 1766 samt Kongl. Brefven den 17 Juli 1787 och 20 December 1826.
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 19 Haft. 2
10 Allm, JBesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 62.
I berörda Kongl. Förklaring stadgas bland annat,
i 2 §: att ”gästgifvarskjuts tages ifrån och till gästgifvaregård; och vare
ingen, af hvad förmögenhet, ständ och värde han vara må, tillåtet, att annorledes
af gästgifvareskjuts sig betjena, utan så är, att han på någon ort deremellan öfver
natten eller längre tid sig uppehålla skall, eller ock resan der sig slutar;”
och i 3 §: att ”de, som på landet bo och hafva egna samt så många hästar
de till sin resa tarfva, hjelpe sig fram till nästa gästgifvaregård, och vare dem
strängeligen förbjudet att inom en mil från gästgifvaregården till sitt hemvist hemta,
fordra eller på den gästgifvaregården taga gästgifvarehästar;” hvarjemte i 5 § ytterligare
uppräknas sådana personer, som ej ega rätt att taga gästgifvareskjuts.
Genom Kongl. Brefvet den 20 December 1826 bestämdes vidare, att utländske
theaterföreståndare och andra personer, som gifva föreställningar af hvad
slag som helst, icke få begagna gästgifvareskjuts med flera än sex hästar.
Efter Utskottets förmenande gifves det alltså redan tillräckliga föreskrifter
rörande rättigheten att vid gästgifvaregård erhålla skjuts. Att åter, för det att
möjligen missbruk insmugit sig å en eller annan ort, i allmänhet förmena dem,
som verkligen äro stadde på resa, ehvad de tillhöra den ena eller andra samhällsklassen,
förmånen af gästgifveriskjutsens anlitande, torde ej vara med billighet
öfverensstämmande. Derest, såsom motionären uti motiverna till sin ifrågavarande
motion synes hafva ifrågasatt, en arbetare, hvilken icke är i tillfälle att
med egen häst fortskaffa sig, skulle förvägras rättigheten att begagna gästgifvareskjuts,
komme förlust att tillskyndas ej mindre honom, som derigenom nödsakades
använda betydligt längre tid för resan, än som erfordrades, om honom tillätes begagna
gästgifvareskjuts, än äfven arbetsgifvaren, hvilken under motsvarande tid
blefve i saknad af arbetsbiträde; och intetdera kan med det allmännas fördel öfverensstämma.
I öfrigt torde det befinnas möta svårighet att meddela nya bestämdare
föreskrifter derom, hvilka äro berättigade att erhålla skjuts vid gästgifvaregård,
sedan numera åliggandet att vid resor vara försedd med pass upphört;
men då skyldigheten att utgöra skjuts är bestämd i sammanhang med rättigheten
att erhålla sådan, så att i de uti motionen uppgifna fall, hvilka äro att anse såsom
exempel på verkligt missbruk, gästgifvare synes hafva.full rätt att vägra äskad
skjuts, anser sig Utskottet
icke af motionen hafva anledning att någon åtgärd från Rikets
Ständers sida tillstyrka.
Stockholm den 26 Februari 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Titskottets Betänkande N:o 63.
11
N:o 63,
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Febr. 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af undervisning
uti husliga göromål och handaslöjder vid rikets seminarier
för fruntimmer.
Uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion (N:o 307) har Jöns Rundbäck från Göteborgs
och Bohus län föreslagit, det Rikets Ständer mätte besluta att ingå till Kongl. Majit
med underdånig hemställan, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, att undervisning uti husliga
göromål och handaslöjder meddelas eleverna vid rikets fruntimmers-seminarier.
Utskottet torde i fråga om detta, visserligen välmenta, förslag endast behöfva
åberopa hvad tillförene blifvit emot framställningar i likartadt syfte anfördt, nemligen
att, likasom det ej annorstädes än inom den enskilda hushållningen finnes materiel
till meddelande af undervisning i der förekommande mångfaldiga sysslor, likaså
är det också endast genom den dagliga och stundliga utöfningen af dessa sysslor
under en husmoders tillsyn, som färdighet och skicklighet i desamma hufvudsakligen
förvärfvas, samt att vidden af de kostnader och anstalter, som skulle erfordras för
tillvägabringande af offentlig undervisning i alla de göromål, som inom den enskilda
hushållningen förekomma, är större än motionären synes hafva gjort sig reda för.
Hvad åter angår sådana handaslöjder, som lämpligen kunna blifva föremål
för offentlig undervisning, lärer dylik icke saknas vid Statens läroverk för bildande
af lärarinnor eller vid normalskolan.
Men med afseende å ändamålet med folkskolelärarinne-seminarierna, att nemligen
dana qvinnor till skicklighet att bestrida undervisningen vid skolor, inrättade
för både gossar och flickor, och hvilka ännu oftare förestås af en manlig lärare,
synes skäl ej vara för handen till en så omfattande förändring i undervisningsplanen
för dessa anstalter, som motionären åsyftar; hemställande Utskottet, pä grund
af det anförda, att
icke något afseende å Jöns Rundbäeks ifrågavarande motion mått*
fästas.
Stockholm den 26 Februari 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-U tskottets Memorial JY§ 64.
1
\:o «4.
Alik. till Exp.-Utsk. den 5 Mars 1866, kl. 1 e. in.
Memorial, i anledning af Biks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utskottets Betänkande N:o 36, angående väckta
motioner i fråga om ej mindre Norrmäns och Danskars än
äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka handel,
handtverk och andra yrken.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har genom protokollsutdrag erhållit
underrättelse om de beslut, som Riks-Stånden fattat med anledning af Utskottets ofvanberörda
Betänkande, och hvilka förete skiljaktighet i afseende å sista punkten af detsamma.
Utskottet hade i omförmälda punkt tillstyrkt Rikets Ständer att »hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes söka åvägabringa en sådan
öfverenskommelse mellan Sverige, Norge och Danmark, att den kompetens, som till
utöfning af vissa yrken; såsom läkarens, veterinärläkarens, apothekarens med flera, der
yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i det ena landet, äfven må tillgodonjutas
i det andra, såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven äro och fortfara att
vara hufvudsakligen lika.»
Höglofliga Ridderskapet och Adeln har så till vida bifallit Utskottets hemställan,
som Höglofliga Ståndet beslutit: »att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den kompetens, som till
utöfning af vissa yrken, såsom läkarens, veterinärläkarens, apothekarens, tandläkarens,
fältskärsmästarens och barnmorskans, der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit
vunnen i Norge, äfven må tillgodonjutas i Sverige, så vida samma rätt äfven i Norge
tillerkännes Svensk undersåte, samt såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven äro
och fortfara att vara hufvudsakligen lika» — ett beslut, som Högvördiga Preste-Ståndet,
efter inbjudning, jemväl biträdt.
Bih. till R. St. Prat, 1865 & 1866. 8 Sami. 20 Haft,
2
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Memorial J\l 64.
Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet hafva deremot bifallit
Utskottets Utlåtande i dess helhet.
Då således alla fyra Riks-Stånden beslutit en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t i det ämne motionärernes och Utskottets framställningar åsyfta; men Stånden deremot
stadnat i skiljaktiga beslut endast i fråga om den utsträckning, som åt det väckta
förslaget bör gifvas, åligger det Utskottet att söka dessa Ståndens olika meningar sammanjemka;
och som Utskottets åsigt, att den föreslagna yrkesrätten bör äfven till Danskar
utsträckas, blifvit af tvä Stånd gillad, anser Utskottet sig ega anledning å nyo
framlägga detta sitt förslag för Rikets Ständer. Hvad åter angår uppställningen af detsamma,
har Utskottet trott sig böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Ridderskap
pet och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, ändra densamma så, att den anmärkta
obestämdheten i det af Utskottet använda uttrycket ”med flera!'1 undanrödjes, och de
yrken, på hvilka härmed syftas, varda i den underdåniga skrifvelsen uppräknade.
Utskottet hemställer alltså, det Rikets Ständer måtte förena sig om det beslut,
att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
söka åvägabringa en sådan öfverenskommelse mellan Sverige, Norge
och Danmark, att den kompetens, som till utöfning af följande yrken,
nemligen läkarens, veterinärläkar ens, apothekarens, tandläkarens,
fältskärsmästarens och barnmorskans blifvit vunnen i det ena
landet, äfven må tillgodonjutas i det andra, såvida i de särskilda
rikena kunskap spr of ven åro och fortfara att vara hufvudsakligen
lika.
Stockholm den 26 Februari 1866.
Reservationer:
af Friherre von Platen, C.; Friherre Cederström, R.; Friherre Alströmer, C.
J. O.; Herr von Ehrenheim, P. J.; Herr af Klint, E. M.;
af Professor Ribbing: »Mot behandlingen inom Utskottet af detta ärende, först
för så vidt det angår hemställan om rätt till kompetens att i Sverige utöfva läkarens
med flera yrke för Norrmän, eller för Norrmän och Danskar, får jag anmäla min reservation.
För mig är det klart och otvifvelaktigt, att frågan om medgifvande af nämnda
rätt åt Norrmän icke står i något oupplösligt eller i saken sjelf grundadt samband
med den om samma rätts beviljande äfven åt Danskar, eller med andra ord att den
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial J\s 64.
3
ifrågavarande rättigheten kan antingen beviljas eller förvägras de sistnämnda, utan att
det ena eller det andra betingar, inskränker eller utvidgar, kort sagdt på något sätt
bestämmer arten eller graden af samma rätt, beviljad åt Norrmän. Det är då ock lika
klart och otvifvelagtigt, att, när hemställan om den meranämnda rättighetens beviljande
åt Norrmän af alla fyra Stånden blifvit beslutad, men deremot utsträckningen af densamma
äfven till Danskar af tvänne Stånd afslagen, ärendet af Rikets Ständer redan är
grundlagsenligt afgjordt. Rigtigheten af denna min uppfattning örn förhållandet mellan
de båda frågorna: beträffande rättigheten för Norrmän och beträffande den för Danskar
visar sig redan deraf, att ene motionären i ämnet, Herr von Koch, N. S., efter särskild
argumentation för livartdera och i särskilda punkter af sin motion (N:o 64) föreslår
det ena och det andra. Samma sak ådagalägges vidare de facto deraf, att Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet genom sina beslut bifallit det, som Utskottet
föreslagit, utan inskränkning eller utvidgning, hvad angår Norrman, under det de afslagit
detsamma, för så vidt frågan är om Danskar. Det klara beviset för rigtigheten af
det ofvan sagda är ändtligen, att enligt såväl logik som grammatik satsen: kompetens
till utöfning af läkarens m. fl. yrke, som vinnes i Norge eller i Danmark, må tillgodonjutas
dfc., är fullkomligt likbetydande med de båda från hvarandra fristående satserna tillsammans:
kompetens , som vinnes i Norge, må tillgodonjutas cfc. och: kompetens —
—, som vinnes i Danmark, må tillgodonjutas cfc., eller att den först anförda satsen kan
upplösas i de tvänne af hvarandra oberoende sednare, utan att ringaste förändring af någon
art i betydelsen derigenom uppstår. Icke heller upphäfves den häraf beroende möjligheten
att bifalla Utskottets hemställan beträffande Norrmän, men afslå densamma beträffande
Danskar genom en sådan slutledning som den, att då § 51 Riksdags-ordningen
förbjuder sammandragandet af flera mål af olika beskaffenhet i en skrift, men frågan om
Norrmäns och den om Danskars rätt i förevarande afseende af Utskottet i en hemställan
är besvarad, deraf skulle följa, att de utgjorde en enda fråga. Så till vida äro båda
frågorna utan tvifvel af lika beskaffenhet, att de angå beviljande af samma rättigheter
åt de ena och åt de andra. Men deraf följer ej, att de äro oåtskiljelig! sammanbundna
eller utgöra en enda, såvida man ej, i förevarande fall, vill drifva tillämpningen
af stadgandet i § 83 Regeringsformen, att grundlagarne efter deras ordalydelse skola
tolkas, ända till klara förstånds-vidrigheter.
Under sådant förhållande måste jag anse Utskottets åtgärd att försöka en sammanjemkning
i förevarande fråga vara fullkomligt opåkallad, liksom, i ifrågavarande
punkt eller beträffande rättighetens beviljande åt blott Norrmän eller tillika åt Danskar,
en sammanjemkning ej skett eller kunnat ske, — en sådan emellan ja och nej, rent bifall
och rent afslag är omöjlig, — utan Utskottets förnyade hemställan utgör ett upprepande
af dess redan en gång förut gjorda och till Stånden aflåtna. Följden af detta,
enligt min åsigt, root stadgandet i § 75 Riksdags-ordningen: att, der två Stånd stadnat
mot två, frågan är förfallen och ej vid den riksdagen må kunna ånyo väckas eller upptagas,
stridande förnyade förslag i frågan från Utskottet blir antingen den, att Stånden
sålunda nödgas ånyo behandla af dem redan behandladt ärende, eller ock, att underdånig
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial 6‘4.
hemställan om rätt för Norrmän till kompetens till ifrågavarande yrkens utöfning i Sverige,
ehuru en gång af alla fyra Stånden beslutad, ändock icke blir Rikets Ständers
beslut.
Vidare nödgas jag ock reservera mig deremot, att beslutet om utbyte af orden:
»med flera» mot de, af Ridderskapet och Adeln beslutade: »tandläkarens, fältskärsmästarens
och barnmorskans» och på samma gång dermed om redaktionen af Utskottets förnyade
hemställan blifvit fattadt utan allt afseende på Prosten Lindskogs yrkande, att
Utskottet i tvänne satser, särskildt för Norrmän och särskildt för Danskar, skulle uttrycka
sitt tillstyrkande af kompetens till vissa yrkens utöfvande i Sverige. En följd
häraf har blifvit, att Utskottet nu, liksom i sitt förra förslag, bland annat tillstyrker
Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t göra underdånig hemställan om, det Han ville åvägabringa
transaktioner mellan konungarikena Norge och Danmark angående de respektive
medborgarnes ömsesidiga rättigheter. Sådant må vara föremål för beslut och åtgörande
af Norges Konung, men är det deremot näppeligen för Sveriges Riks-Stånd.»
Häruti instämma Kontraktsprostarne Westin, Schmidt och Lindskog, Doktor Moberger,
Hofpredikanten Rosenius samt Kyrkoherdarne Ekelundh och Simonsson.
af Herr Waldenström;
Grefve von Rosen, F. C., och Kyrkoherden Englund anmäla, att de icke vid
detta ärendes behandling i Utskottet varit tillstädes.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial Als 65.
f>
\T:o 65.
Ank. till
Memorial, i anledning af Biks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utskottets Betänkande N:o 43, angående väckt
motion om tilldelande åt Ordföranden i kommunalstyrelse
af ett exemplar utaf Svensk Författningssamling.
I berörda Betänkande hade Utskottet, med anledning af väckt motion, till Rikets
Ständer hemställt, natt Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta föranstalta derom, att vederbörande kommunalstyrélser
må beredas tillfälle att hädanefter kostnadsfritt erhålla ett exemplar af Svensk
Författningssamling.»
Enligt från Riks-Stånden Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har denna
Utskottets hemställan blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adeln afslagen, men af de
öfriga tre Stånden bifallen, utaf Högvördiga Preste-Ståndet likväl med tillägg af följande
ord vid slutet af Utskottets förslag: »äfvensom meddela de föreskrifter för samlingens
förvaring och vård, hvilka Kongl. Majit kan finna lämpliga.»
I sjelfva saken hafva således Rikets Ständer beslutit en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t; men då i fråga om formen för densamma någon skiljaktighet förefinnes,
är det Utskottets åliggande att föreslå en sammanjemkning af meningarna; och som
det ensamt af Preste-Ståndet beslutna, ofvan omförmälda tillägg till den underdåniga
skrifvelsen synes Utskottet icke innehålla annat, än hvad som, i händelse Kongl. Maj:t
i öfrigt tinner skäligt bifalla samma underdåniga skrifvelse, torde blifva föremål för
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet, utan att Rikets Ständer särskildt derom påminna,
helst rättigheten till erhållande af ett exemplar af Svensk Författningssamling i allmänhet
är, i fall jemförjiga med ifrågavarande, åtföljd af skyldigheten att för samlingen
och dess vårdande ansvara, får, med stöd tillika af de begge Riks-Ståndens beslut,
hvilka icke funnit ett dylikt tillägg behöfligt, Utskottet vördsamt hemställa, att samtliga
Riks-Stånden
ville om Utskottets redan förut i ämnet framställda förslag sig
förena.
Stockholm den 1 Mars 1866.
C
Allni. Bexv.- neli Ekon.-UUkottets Memorial M 66.
\:o (»tö.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Mars 1866, kl. 1 e. m.
Memorial, -med forska/ till voteringsproposition- i anledning af Rik-s
Ståndens
fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets
Memorial N:o 46, innefattande förslag till sammanjemkning
af Riks-Ståndens beslut, i anledning af Utskottets
Betänkande N:o 12, angående väckt motion om upphörande
af de så kallade prebendepastoraten.
Sedan, med anledning af en utaf Professor Ribbing väckt motion, Utskottet genom
sitt Betänkande N:o 12 förelagt Rikets Ständer ett förslag till underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, innefattande begäran om prebendepastoratens indragning vid deras nuvarande
innehafvares afgång m. ra. samt Riks-Stånden vid förehafvande af detta Be
tänkande
fattat sins emellan stridiga beslut, i det att Höglofliga Ridderskapet och Adeln
för sin del bifallit ett af Herr von Ehrenheim, i afgifven reservation emot Utskottets
utlåtande, framstäldt förslag, enligt hvilket Rikets Ständer skulle »hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, om icke en vidsträcktare
indragning af prebendepastoraten, än den, som redan egt rum, eller i sammanhang
med regleringen af biskop slämma blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske», Högvördiga
Preste-Ståndet åter afslagit den af Utskottet gjorda framställning, men Vällofliga Borgare-Ståndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet godkänt densamma, så hade Utskottet, genom
sitt Memorial N:o 46 sökt sammanjemka de stridiga meningarna och till den ändan
hemställt, att Riks-Stånden ville förena sig i «en underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t,
att Kongl. Majit täcktes taga i öfvervägande, om icke prebendepastoraten kunde, i den
mån innehafvarne afgå, indragas, samt alt Kongl. May.t i sådant fall ville till nästkommande
Riksdag aflåta nådig Proposition i ämnet, jemte förslag till ersättning åt vederbörande
för de löneinkomster, som för närvarande från dessa pastorat utgå.»
Enligt till Utskottet ankomna protokollsutdrag har såväl Ridderskapet och
Adeln som Preste-Ståndet vid förehafvande af nämnda Memorial beslutat vidblifva hvar
Allm. Besv- och Ekon-Utskottets Memorial M 66.
7
sitt i målet redan fattade beslut, hvaremot de begge öfriga Stånden godkänt Utskottets
sistberörda hemställan. Då Riks-Stånden således fortfarande stå i sådana skiljaktiga
meningar, att ärendet icke kan helt och hållet förfalla, men den i grundlagen föreskrifna
röstöfvervigt för beslut af Rikets Ständer i sådan fråga som den förevarande, icke för
någondera meningen vunnits, måste, jemlikt 73 § Riksdags-ordningen, omröstning i förstärkt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott ega rum; och får Utskottet i detta
hänseende framställa en så lydande
Votering s-pr oposition:
Den, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse,, med Utskottets af
Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, besluta »en underdånig anhållan hos Kongl.
Maj:t, att Kongl. Majit täcktes taga i öfvervägande, om icke prebendepastoraten kunde, i
den mån innehafvarne afgå, indragas, samt att Kongl. Majit i sådant fall ville till nästkommande
Riksdag aflåta nådig Proposition i ämnet, jemte förslag till ersättning åt vederbörande
för de löneinkomster, som för närvarande från dessa pastorat utgå»;
röstar Ja;
Den det ej vill, röstar Nej;
Vinner »Nej», anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Ridderskapet och
Adelns mening, beslutit »hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
ville taga i öfvervägande om icke en vidsträcktare indragning af prebendepastoraten, ån
den, sorn redan egt rum, eller i sammanhang med regleringen af biskop slönerna blifvit
anbefalld, lämpligen kunde ske.
Stockholm den 1 Mars 1866.
R ättetser :
1 Utskottets Betänkande N:o 58, i anledning af väckta motioner angående folkskoleväsendet:
sid.
10 rad. 8 nedifr. står: begära
läs: beröra
I Utskottets Betänkande N:o 61, i anledning af väckta motioner, åsyftande
reglering i vissa provinser af roteringsbesväret:
sid. 2 rad. 9 nedifr. står: orter
läs: rotar
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp. 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JU 67.
1
N:o 67,
Ank. till Kxp. Utsk, den 10 Mars 1866, lil. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af taxan för
trafiken å Trollhätte kanal- och slusslinier.
I detta afseende har Herr Waern inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt en
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion .(Nio 157), deri
på anförda skäl föreslås, att Rikets Ständer ville i underdånighet hos Kongl.
Majit anhålla om en revision af taxan för afgifterna af fartyg och varor för
passerandet af den under Nya Trollhätte kanalbolags inseende ställda kanal- och
segelled.
Enligt det af Kongl. Majit för ifrågavarande bolag utfärdade privilegium
den 2 Februari 1838 åligger det bolaget att numera, sedan tjugufem år förflutit
från kanalarbetets början, till Kongl. Majit och Kronan årligen erlägga ej mindre
en afgift af femton tusen Ridr Rimt, än äfven allt hvarmed behållna inkomsten
öfverstiger etthundrafemtio tusen Ridr samma mynt, hvaremot bolaget, derest detsamma
uppfyller sina förbindelser, eger, jemte orubbad besittnings- och egande*
rätt till gamla och nya kanal- och slussverket med alla dess tillhörigheter, bland
andra förmåner, för egen räkning framgent uppbära afgifter vid såväl Trollhätte
kanal och slussar, som för farten å Göta eif, i enlighet med, såsom orden i
nämnda privilegium lyda, “nu gällande taxor och bestämmelser, hvilka ej utan
bolagets medgifvande må förändras eller nedsättas. “
Utskottet har tillika vunnit upplysning, dels att Kongl. Majit, med anledning
af revisorernas af Direktionens förvaltning uti afgifven revisionsberättelse för
år 1863 gjorda hemställan i fråga om jemkning och nedsättning i de för trafiken
å kanalen gällande taxebestämmelser, genom beslut den 13 September 1864
Bih. till It. St.' Fröt. 1865 & 1866. 8 Sami. 21 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- och. Ekonomi-Utskottets Betänkande 67.
förklarat sig icke hafva funnit förhållandena då påkalla tillsättande af en komité
för nämnda ändamål, utan uppdragit åt Direktionen att för de fall, der
bestämmelserna i gällande trafiktaxor kunde finnas otydliga eller stadgade afgifter
för vissa slag af varor, i jemförelse med afgifterna i öfrigt, olämpliga, till
Kongl. Maj:t inkomma med det förslag till ändringar eller tillägg i berörda hänseenden,
hvartill omständigheterna kunde föranleda; dels att, sedan Fullmägtige
för Handelsföreningarne i Göteborg, Mariestad och Christinehamn samt Bergmästaren
A. Sjögren, å Wermlands och Dals bruksegares vägnar, i underdånighet
gjort framställningar om åtgärders vidtagande för omarbetning af taxan för trafiken
å meranämnda kanal- och slusslinier, så att de varuartiklar, hvilka framför
andra vore belastade med dryga afgifter, såsom sill, salt, hafre, stångjern, stenkol,
plankor och bräder, måtte vinna lämplig nedsättning, samt Direktionen för
kanalbolaget, till följd af nådiga remisser, den 28 Januari 1865 inkommit med
underdånigt utlåtande, Kongl. Maj:t den 7 April samma år funnit berörda underdåniga
framställningar icke böra i vidsträcktare måtto vinna afseende, än att,
i öfverensstämmelse med hvad Direktionen föreslagit, kanalumgälderna, från och
med början af sistnämnda års seglation, skulle med bestämda minskade belopp
erläggas för sill, salt, stenkol, cinders och cokes, samt bräder; dels ock att
meranämnda Direktion uti underdåniga skrifvelser till Kongl. Maj:t under loppet
af de begge nästförflutna åren gjort framställningar, som utmärka, att förslag
till ändring i taxan för trävaror är väckt, åsyftande att rätta kanalumgälderna
för sådan vara efter värdet, och icke såsom hittills efter stycketalet, likväl på
ett sådant sätt, att totalinkomsten af denna varutrafik icke minskas.
Af hvad ofvan anfördt blifvit finner Utskottet tydligen framgå, att icke någon
nedsättning af ifrågavarande taxebestämmelser kan ske utan bolagets medgifvande;
och lärer bolaget säkerligen icke derpå ingå, förrän sådant med dess egen fördel
öfverensstämmer eller måhända konkurrensen med de båda jernvägarne, den nordvestra
stambanan genom Wermland samt Wenersborg-—Uddevalla-banan, kommer
att föranleda kanalbolaget att till skäliga belopp nedsätta de taxebestämmelser,
som ej kunna uthärda täflan med jernvägsfrakterna. Att emellertid nu, då Kongl.
Maj:t så nyligen och af olika anledningar förehaft frågan om taxornas å kanal
linien
revidering och nedsättande, Rikets Ständer skulle genom en underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville ånyo taga samma fråga i öfvervägande,
synes Utskottet mindre lämpligt; och hemställer Utskottet alltså,
att förevarande motion icke må till någon åtgärd
leda.
föran
-
Stockholm den 1 Mars 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JQ 67. 3
Reservation:
Af Friherre Cederström, R.: “De af Utskottet anförda skäl, till stöd för motionens
lemnande utan afseende, synas mig ej vara af den vigt, att de bordt föranleda
ett sådant resultat. Motionen åsyftar en val behöflig lättnad i trafiken å den nuvarande
enda stora förbindelse mellan Wenerns vidsträckta område och hafvet. De jernhanor,
till hvilkas täflande inverkan, i afseende å framtida nedsättning af kanalfrakternas
belopp, Utskottet hänvisar, äro ännu icke fullbordade, och innan en
sådan täflan kan sägas till fullo hafva inträdt, har en dyrbar tid gått förlorad
för ett önskvärdt ordnande af ifrågavarande angelägenhet, hvarunder fraktfarten
fortfarande lider af de gällande taxebestämmelsernas menliga höjd. De nedsättningar,
som egt rum, äro nemligen icke af någon nämnvärd betydenhet för rörelsen,
enär de dels gälla jemförelsevis mindre vigtiga artiklar, dels icke på något
verksamt sätt tillfredsställa behofvet. De omfatta ej heller de mest angelägna
föremålen för en önskad revision, t. ex. spanmål och stångjern. Att en
lättnad i trafikafgiften å Trollhätte kanal skulle komma ej allenast skeppsredare
till godo, men jemväl utöfva en lifvande och gagnelig inflytelse å jordbruk, bergsbruk
och all annan industri i de vidsträckta landskap, som med Sveriges största
insjösystem stå i förbindelse, anser jag ej erfordra utförligare bevisning; hvadan
jag hade önskat, att redan vid innevarande riksmöte en anhållan till Kongl. Maj:t
inginge om revision af ifrågavarande taxa, hvilken revision, med varsamhet och
omsorg afvägd, skulle, som jag föreställer mig, kunna föranleda en önskad lindring
för de trafikerande, och på samma gång, i följd af den sålunda åt trafiken
gifna uppmuntran, bereda en framtida ersättning åt kanalverket medelst ett ökadt
anlitande af dess linie, äfven sedan den å jernvägarne inträffande trafik kommer
att i sin mån draga rörelsen åt andra håll eller på andra vägar.“
Häri instämma Herr Grenander och Anders Jonsson från Wermlands län,
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande As 68.
N:o 68.
Ank. tiil Exp. Utsk. den 10 Mars 1866. kl. 2 e m.
Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga, om skyldighet att
deltaga i byggnad af hus för s. k. småskolor å landet,
I en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 59) har Anders Andersson från Kopparbergs
län fästat uppmärksamhet derå, att,, oaktadt den omvårdnad man under
sednare åren haft att, genom uppbyggande af skolhus, bereda ändamålsenliga
rum för folkskolorna å landet, likväl i allmänhet skulle blifvit försummadt att
tillse, det skolorna för barn af yngsta skolåldern eller de s. k. småskolorna inrymdes
i så beskaffade lokaler, att barnen, hvilka företrädesvis vid nämnda ålder
vore i större behof af ljus, luft och värme, derstädes kunde finna trefnad. Motionären
anmärker hurusom, der förslag att uppbygga skolhus för småskola
inom en skolrote uppstått, detsamma måste förfalla, om en eller annan person
icke vill derpå ingå. Till förekommande af ett sådant förhållande och då gällande
författningar icke innehålla föreskrifter i fråga om hus för småskolor, har
motionären hemställt, det Rikets Ständer, för sin del, ville antaga ett lagstadgande
i den syftning, att, derest, sedan kommun beslutat inrätta en eller flera
småskolor, och området för desamma blifvit bestämdt, de, som egde minst hälften
af den inom en skolrote belägna jord, förenade sig om uppförande af ett för
denna rote gemensamt småskolehus, de öfriga grannarne icke skulle kunna förhindra
byggandet af nämnda hus, med hvars uppförande skulle så förfaras, som
i lag om kyrkobyggnad stadgadt är.
Enligt hvad ett vid motionen fogadt protokollsutdrag utvisar, hafva Gustaf
Jonsson från Calmar län, Sven Rosenberg från Christianstads län, Anders Jo
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utslcottets Betänkande As 68. 5
han Kjellman från Jönköpings län, Anders August Andersson från Östergötlands
län och Peter Andersson från Blekinge län biträdt motionärens förslag
med det tillägg, att ifrågavarande byggnadsskyldighet borde utgå, icke efter
oförmedladt, utan efter förmedladt hemmantal.
Kongl. Stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 innehåller
i 3 §, att hvarje skoldistrikt åligger anskaffa och underhålla tjenliga rum för de
skolor, som inom distriktet finnas eller blifva inrättade, samt att alla inom distriktet
boende skola, efter de grunder, som inom orten följas i fråga om kyrkobyggnad,
så framt ej annorlunda derom öfverenskommes, i kostnaden härtill deltaga.
I den Kongl. Stadgan omtalas icke annat skoldistrikt, än det i § 2 bestämda,
“bestående antingen af en stadsförsamling eller socken å landet med en
eller flera skolor, eller af tvänne eller flera stadsförsamlingar eller socknar, hvilka
sig om en skola förenat. “ Enligt samma författning är således uppbyggande af
skolhus en församlingens gemensamma angelägenhet.
Genom Kongl. Kungörelsen den 29 September 1853 har visserligen nyssnämnda
Kongl. Stadga erhållit det tillägg, att der byar, hemman, torp eller lägenheter
äro så aflägsna, att dit hörande barn icke utan svårighet kunna begagna
den med behörigen vid seminarium godkänd lärare försedda skolan, må
inrättas mindre skolor, hvilkas underhåll bestämmes genom aftal mellan husfäderna
i det område, för hvilket sådan skola inrättas, och i samråd med skolstyrelsens
ordförande. Men deraf lärer väl ock följa, att, i händelse slikt aftal
icke kan åvägabringas, församlingen måste taga saken om hand.
Om uppförande och underhåll af lokaler för s. k. småskolor är icke särskildt
nämndt i de angående folkundervisningen gällande författningar; men kostnaden
derför måste anses, liksom för skolor i allmänhet, böra drabba församlingen
gemensamt, såvida ej annorlunda derom öfverenskommes.
Motionärens förslag, enligt hvilket inom ett mindre område af församlingen
-—- ett område, hvilket det torde möta svårigheter att till sina gränser rättvisligen
bestämma —- de, som egde minst hälften af jorden, skulle kunna tvinga
de öfrige att deltaga i kostnaden för uppbyggande af ett för samma område gemensamt
skolhus, synes Utskottet hvarken vara öfverensstämmande med grunderna
för ofvananförda författningar i afseende å folkundervisningens ordnande eller med
billighet. Hufvudändamålet med samma förslag, beredande af tjenliga lokaler åt
småskolorna, anser Utskottet kunna vinnas genom vederbörande skolinspektörers
och skolstyrelsers försorg, hvilka icke lära underlåta att deråt egna uppmärsamhet.
På grund af det anförda hemställer Utskottet,
att motionen ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 Mars 1866.
6
Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottets Betänkande JQ 69.
N:o 69.
Arik. till Exp.-Utsk. den 10 Mars 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
(N:o 51) till Rikets Ständer, i fråga om förändrad grund
för utgörande af fjerdingsmans aflöning, dels ock enskild
motion om ändring i föreskrifterna rörande bestridandet
af fjerdingsmans-befattning i kapellförsamling.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling hafva samtliga
Riks-Stånden öfverlemnat omförmälda nådiga Proposition.
Då fjerdingsmanna-befattningen, enligt Kongl. Stadgan den 1 Juni 1850,
förklarats utgöra ett menighetsbestyr, hvars handhafvande åsyftar uppehållande
af ordning och säkerhet inom kommunen, samt skyldigheten att bidraga till aflöning
åt fjerdingsman, der sådan med viss lön antagits, blifvit genom tid efter
annan meddelade stadganden utsträckt till jemväl andra kommunalmedlemmar, än
innehafvare af jord, har Kongl. Maj:t ansett skyldigheten att deltaga i fjerdingsmans
aflöning böra såsom en kommunens gemensamma ordningsangelägenhet betraktas,
samt på grund häraf genom den nådiga Propositionen föreslagit Rikets
Ständer, att, med ändring af Kongl. Kungörelserna den 9 Augusti 1851 och den
23 Oktober 1857 i afseende å fjerdingsmans aflöning, må förklaras, att denna
aflöning bör utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet
är eller kan varda föreskrifven.
I sammanhang härmed har hos Utskottet till behandling förekommit en af
Johan Henriksson från Göteborgs och Bohus län hos Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt och till Utskottet remitterad motion (N:o 99), deruti, med erinran hurusom,
; enär kapellförsamlingar i allmänhet icke utgjordes af hemman eller lägenheter,
hvilka vore skattlagda eller fått sig särskildt värde åtsatt, dessa försam
-
Allmänna Besvårs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J/s 69. 7
lingar hittills icke kunnat åläggas att i fjerdingsmannabestyret deltaga, utan
stamsocknarna måst äfven inom kapellförsamlingarna bestrida fjerdingsmannabefattningen,
motionären hemställer, att Rikets Ständer, för sin del, ville besluta,
“att kapellförsamlingar, sorn utgöra egna kommuner, på sätt dem för godt synes
“och efter pröfning af Konungens Befallningshafvande, hädanefter inom sig sjelfva
“kronofjerdingsmannabefattningen böra bestrida.“
Fjerdingsmannabefattningen, derom i Kongl. Stadgan angående fjerdingsman
den 1 Juni 1850 § 2 är förklaradt, att den är ett menighetsbestyr, samt att, i
fråga om sättet och ordningen för utgörandet deraf, soclmemännen må inom
hvarje socken eller fjerdingsmannadistrikt å sockenstämma för viss tid öfverenskomma,
uppehälles antingen på det sätt, att densamma utöfvas i tur emellan
dem, som enligt förening eller lag dertill äro skyldiga, eller sålunda, att viss person
antages att densamma bestrida emot aflöning.
Besluta frälse-, kronoskatte- samt kronohemmans innehafvare, att fjerdingsmannabefattningen
bör utöfvas omgångsvis emellan hemmanen, skall bestyret,
såsom af gammalt varit vanligt, fortfarande dem sjelfva gemensamt åligga.
Derest åter beslutes, att vissa, med bestämd aflöning försedda fjerdingsman
skola för socknarne eller distrikten antagas, skall, på sätt Kongl. Förordningarne
den 9 Augusti 1851 och den 23 Oktober 1857 innehålla, skyldigheten att deltaga
i fjerdingsmans aflöning åligga alla hemman af hvad beskaffenhet de vara må,
skattlagda samt bebyggda och särskildt värde åsätta lägenheter, verk och inrättningar,
jemte alla på landet boende och borgerlig rörelse idkande handlande;
och har, genom nyssnämnda 1851 års Förordning, tillika blifvit föreskrifvet, att
berörda aflöning skall från samtliga ofvannämnda hemman, lägenheter, verk och
personer utgöras efter samma grunder, som för rättighet att deltaga i sockenstämmas
öfverläggningar och beslut, enligt Kongl. Förordningen den 29 Augusti
1843, äro stadgade.
Att skyldigheten att deltaga i aflöning af fjerdingsman bör utsträckas till
alla kommunens skattskyldige innevånare, finner Utskottet öfverensstämmande
med andan i de nya kommunal-författningarne; och anser Utskottet sig, på de i
öfrigt af Kongl. Maj:t anförda skäl för denna mening, böra
tillstyrka Rikets Ständer, att till Kongl. Maj:ts ifrågavarande
nådiga Proposition lemna bifall.
Hvad åter angår Johan Henrikssons motion, vill Utskottet erinra, att kapellförsamlingar
icke äro egna kommuner, utan i kommunalt hänseende endast utgöra
delar af stamsocknarna, i hvilkas skyldighet att hålla fjerdingsman kapelllagets
innevånare äro pligtige deltaga. Och då dessutom för de fall motionären
synes afse, att kapellförsamling icke innehåller i mantal satt eller särskildt
värde åsatt jord, innevånarne i stamsocknen till förekommande deraf, att fjerdingsmannabestyret
kunde falla för tungt på dem i jemförelse med innevånarne i
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jfå 70.
kapell-laget, hafva den utväg öppen att antaga viss, med lön försedd fjerdingsman,
i hvars aflönande kapell-lagets innevånare alltid måste komma att deltaga, helst
om kommunens samtliga skattskyldiga, i enlighet med nyssnämnda Kongl. Proposition,
åläggas att sådan aflöning bestrida, samt hinder icke möter att indela
kapellförsamling till ett särskildt fjerdingsmannadistrikt, finnér Utskottet icke
skäl att understödja motionen, utan hemställer,
att densamma matte lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 9 Mars 1866.
N:o 70.
Arik. tiil Exp.-Utsk. den 10 Mars 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillåtelse för åboer å
hemman, sora bergverken fått af Kronan skatteköpa, att
till sig lösa skatterätten.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet åligger, till följd af remiss, att
afgifva yttrande öfver en af Olof Olsson från Wermlands län hos Hedervärda
Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 332), deruti anföres, hurusom i vissa orter funnes
hemman, som af egare till de bruk, i hvilkas grannskap de vore belägna
och till hvilkas drift de ansetts böra höra, blifvit för några decennier sedan
skatteköpta, hvarigenom bruksegarne ansvarade för räntorna till Kronan, dem de
likväl af åboerna uttoge; att dessa hemman icke finge klyfvas eller skiftas; samt
att optionsrätt till åboskapet vore bruksegarne förbehållen; förhållanden, som,
efter
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J/s 70. 9
efter motionärens uppfattning, icke instämde med nyare rättsprinciper i fråga
om hemmansklyfning, arf, börd, m. m.; på grund hvaraf motionären föreslår, “att
Rikets Ständer måtte besluta, att alla kronohemmans-åhoer må ega rätt att bisa
sina hemman till kronoskatte, vare sig att lösesumman skall utgifvas till Kronan,
för att till dem, som redan tillåtits att, ehuru de icke voro åhoer, tillösa sig
kronoskatterätten, återställas eller direkt till dessa, som inlöst kronoskatterätten,
gälda hvad de för denna kronoskatterätt erlagt; äfvensom att all optionsrätt,
som icke vore annat än emot nu gällande lag förtäckt bördsrätt, som lagligen
vore afskaffad, måtte aflysas och upphäfvas.“
Af de yttranden, med hvilka motionären, på sätt ofvan nämndt är, inledt
ifrågavarande förslag, hemtar Utskottet anledning till det antagande, att detsamma
icke afser åboer å andra kronohemman, än de till brukens understöd
skattesålda, och icke heller annan optionsrätt, än bruksegares till åboskapet å
nämnda hemman. — Härom gäller nu följande:
Genom Kongl. Brefven den 16 Augusti 1731 och den 23 September 1747
förklarades, att då till skatteköp begärdes sådana hemman, som funnos lända
bergverken till styrka och vara derifrån omistliga, dessa verk egde förmånsrätt
till skattelösen framför åboen, dervid dock fästades det vilkor, att åboen ej skulle
drifvas af hemmanet, så länge han gjorde sin skyldighet efter husesynsordningen,
och skogen icke nyttjades annorlunda, än efter allmänna lagen och förordningar;
hvarefter genom Kongl. Brefven till Kammar- och Bergs-kollegierna den
14 April 1758 stadgades, huru förfaras skulle, då tvist emellan bruksegare och
kronohemmansåbo om förmånsrätt till skatteköp i nämnda fall kunde uppstå.
Den skatterätt till ifrågavarande hemman, bruksegare, på grund af nyss
anförda författningar, köpt af Kronan, är, jemlikt Kongl. Förbudet mot flyttning
af smiden och hammarskatt den 11 December 1766, förknippad med brukets
fortdrifvande och förfaller med detsammas nedläggande, i hvilket fall hemmanet
återgår till ren krononatur, men åboens besittningsrätt orubbad fortfar, och han
inträder i samma rätt att köpa hemmanet till skatte, som tillkommer åboer å
andra kronohemman.
I afseende å successionsrätten för åboer å de till bruken skattesålda hemman,
derå bruksegares och åboers inbördes rättigheter och skyldigheter bestämmas
genom Kongl. Kungörelsen den 30 Januari 1824, gäller hvad för kronohemman
i allmänhet stadgadt är, och bruksegare är endast medgifvet, jemlikt Kongl.
Brefven till Kammar- och Bergs-kollegienia den 3 Februari 1855, att då,
vid inträffande åboledighet, icke någon till åboskapet berättigad person af den
sista åboens slägt finnes, innehafva hemmanet såsom åbo, med de rättigheter och
skyldigheter för öfrigt emot Kronan, som författningarna föreskrifva — så framt
icke vid dylik åboledighet bruket befinnes vara nedlagdt, i hvilken händelse
ofvananförda Kongl. Förbud den 11 December 1766 länder till efterrättelse.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 21 Haft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jfå 71.
Då af den framställning utaf förhållandena rörande ifrågavarande hemman,
Utskottet här lemnat, torde vara uppenbart, att ett godkännande af motionärens
förslag innebure en kränkning af lagligen förvärfvad egande- och besittningsrätt
till fast egendom, hemställer Utskottet,
att m,otionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 9 Mars 1866.
N:o 71.
Anfe. till E*p.-Utsk. den 10 Mere 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förändring af pastoratens
indelning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning har af Högvördiga
Preste-Ståndet blifvit öfverlemnad en af Professor Ribbing väckt motion
(N:o 25), deruti motionären anmärkt, att, ehuru erkännas måste, att Kongl. Förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 Juli
1862 medfört väsendtliga och högst behöfiiga förbättringar i sättet för utgörandet
och uppbärandet af presterskapets löner, samt jemväl borde medgifvas, att genom
de i samma Kongl. Förordning tillsatta nämnder och de desamma ålagda
förslag till lönereglering, äfven förbättrad ställning för det lägre och svagast aflönade
presterskapet beträffande lönernas belopp skall åstadkommas, likväl ett kändt
och erkändt ondt, som skulle afhjelpas, nemligen otillräckligheten af presterskapets
löner för deras anständiga bergning, äfven efter det nämnderna på det sätt,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\/s 71. 11
sorn enligt omfattningen af deras uppdrag varit möjligt, fullgjort detta uppdrag,
funnes qvar, om ock i mindre grad än förut; och har mbtionären ansett såsom
den i sig enklaste och naturligaste utvägen för vinnande af verkligt och fullt
tillfredsställande reglering af presterskapets inkomster, att försöka ernå en modifierad
reglering i sockenindelningen. Då, å ena sidan, mängden af små socknar
med några hundra medlemmar och af kyrkor, som ej vore en half mil aflägsna
från hvarandra, vore ändamålslös och onyttig, samt, å andra sidan, intet
pastorat borde vara större, än att hvad inom detsamma till prestens kall och
embetsåligganden hörde, af den eller dem, som utgjorde dess ordinarie presterskap,
kunde under vanliga förhållanden — i afseende på helsa, ålder o. s. v.
hos dess presterskap — skötas, gåfves, enligt motionärens tanke, ytterligare skäl
för en förändrad indelning af socknarna. Motionären har derföre föreslagit “att
Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anförande af
de i motionen framställda allmänna grunder vid en omreglering, äfvensom af de
närmare vilkoren och sättet vid dess verkställande, anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t i så måtto utsträcka det åt de genom Kongl. Förordningen den 11 Juli
1862 tillsatta nämnder gifna uppdrag, att samma nämnder tillika anbefalldes att,
hvar inom sitt distrikt, uppgöra fullständig plan till en ändamålsenlig omreglering
af socknarna, der sådan af behofvet vore påkallad, äfvensom att, derest
denna plan af Kongl. Majit blefve gillad och stadfästad, vid inträffande ombyggnad
af kyrka eller ledighet i någon af de till omreglering-föreslagna socknarna,
nödiga åtgärder för dess bringande till verkställighet varda vidtagna, allt under
iakttagande i öfrigt dels i afseende på hela planen, dels vid hvarje särskildt
tillfälle af dess verkställande, af hvad i ofvan åberopade Kongl. Förordning § 3
mom. 7, 8, 9 är vordet stadgadt; samt slutligen att de bestämningar angående
presterskapets löner, som af nämndernas nuvarande uppdrag blifva en följd, ej
måtte anses lägga hinder i vägen för meranämnda omreglering, der denna i öfrigt
vore behöflig och kunde komma till stånd.“
Närmare redogörelse för de af motionären anförda grunder, som han ansett
vid ifrågavarande reglering böra följas, och för hvad motionären i öfrigt i den
vidlyftiga motionen anfört, lärer vid det förhållande, att motionen är i tryck för
Riks-Ståndens medlemmar tillgänglig, här icke erfordras.
Den förändring af socknarnas nuvarande indelning, som af motionären blifvit
påyrkad, skulle, enligt motionärens förslag, åstadkommas antingen derigenom,
att pastorat af alltför stor folkrikhet eller vidd delades i två, eller sålunda,
att två eller flera mindre pastorater sammansloges till ett.
Hvad nu först beträffar delning af större pastorater, så hafva, enär missförhållandet
emellan folkmängden i pastoraten och det antal af församlingsboer,
hvilkas andliga vård skäligen bör antagas kunna af en kyrkoherde bestridas,
genom folkmängdens ständiga tillvext, alltmera tilltagit, tid efter annan förslag
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jfs 71} '
till en lämplig fördelning af större pastorater dels hos Regeringen, dels hos
Rikets Ständer förekommit.
Några mera omfattande åtgärder till inskränkning af allt för stora pastorater
egde likväl icke rum förrän efter riksdagen 1850—1851.
Rikets Ständer afläto vid nämnda riksdag underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit med anhållan, att i de stift, der pastorater funnos, som voro så vidsträckta
och folkrika eller bestodo af så många församlingar, att en delning af desamma
för själavårdens behöriga handhafvande vore af behofvet påkallad, Kongl. Majit
täcktes låta vidtaga nödiga åtgärder för sådan delning.
I anledning häraf anbefalldes Domkapitlen, att vidtaga förberedande åtgärder
och med utlåtande rörande detta ärende till Kongl. Majit inkomma.
Af Kongl. Majits Berättelse den 24 November 1853 om hvad i riket och
dess styrelse sig tilldragit sedan näst derförutgångna riksdag inhemtas, att,
till följd af inkomna utlåtanden från Domkapitlen, noggrannare undersökningar
till utrönande af ifrågasatta delningars möjlighet och tjenlighet blifvit för åtskilliga
pastorater anbefallda, samt att elfva församlingar dittills erhållit tillstånd
att, vid då redan inträffad eller näst inträffande prestledighet, skiljas från de
med dem förenade församlingar och utgöra särskilda pastorater.
Sedermera afgifna liksdagsberättelser gifva vid handen, att åtgärder för
delning af pastorater, der sådant för själavårdens behöriga handhafvande .varit
af behofvet påkalladt, fortfarande vidtagits, så att till 1856 års riksdag 14, till
1859 års riksdag 15, till 1862 års riksdag 11 samt till innevarande riksdag 6
nya pastorater genom delning af vidsträcktare sådana tillkommit.
Från år 1851 hafva således, enligt riksdagsberättelserna, femtiosju pastorater
undergått delning.
I Kongl. Maj:ts Berättelse till innevarande riksdag omförmäles derjemte, att
flera framställda förslag om delning af större pastorater öfverlemnats till behandling
af de nämnder, hvilka det tillkommer att ordna presterskapets inkomster, enligt
Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862.
Häraf synes att delning af större pastorater, der sådant funnits vara för
själavårdens ändamålsenliga handhafvande nödigt, under en längre följd af år
fortgått. Och då, enligt stadgandet i 3 § af oftanämnda Kongl. Förordning den
11 Juli 1862, lönereglerings-nämnd tillkommer ej allenast, att hos Kongl. Maj:t
göra underdånig framställning om delning af pastorat, der sådant, i anseende till
pastoratets vidd och folkmängd eller andra förhållanden, kan vara för själavårdens
behöriga handhafvande af behofvet påkalladt, utan ock att, der sådan framställning
göres, afgifva fullständigt förslag till löneregleringens verkställande så
väl för det fall, att framställningen varder gillad, som ock för den händelse,
att densamma icke vinner bifall, anser Utskottet vara tillräckligt sörjdt derför,
att
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\S 71. 13
att delning af större pastorater jemväl hädanefter kommer att ega rum, der den
må vara erforderlig.
Om sammanslående af smärre pastorater har jemväl fråga vid flera föregående
tillfällen varit föremål för Regeringens och Rikets Ständers uppmärksamhet.
Sedan i skrifvelse den 12 November 1823, Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t
anhållit att, der sammanbyggnad af kyrkor kunde verkställas, Konsistorierna
måtte anbefallas att en sådan tillvägabringa, förordnade Kongl. Maj:t, genom
Cirkulärbref den 4 Februari 1824, att en sådan sammanbyggnad väl finge ega
rum, der lokala omständigheter det medgåfve, likväl icke utan församlingarnas
bifall.
Sedermera anmälde Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t, i skrifvelse den 11
Februari 1830, hurusom deras uppmärksamhet blifvit fästad derpå, att erfarenheten
skulle ådagalagt, att församlingarne, föranledda af mindre giltiga bevekelsegrunder,
merändels vägrade att på sammanbyggningsförslag ingå, äfven då det
med lätthet och uppenbar nytta kunde sättas i verket, till följd hvaraf Rikets
Ständer hemställde, att vid utlyst laga visitation biskop och assistenter, efter
föregången pröfning och församlingarnas hörande, finge rättighet att när 1) kyrkorna
voro förfallna och behöfde ombyggas eller också voro för trånga; 2) kyrkvägen
ej förlängdes mer än en half eller 3/4 mil från någon by; 3) folkmängden
i begge församlingarne ej öfverstege 1,500 å 1,600 personer och 4) församlingarne
dertill lemnade sitt bifall, beroende, i händelse af delade meningar, pä
voteringar sålunda, att pluraliteten af begge socknarnes sammanräknade röstetal
bestämde resultatet, i första instancen döma till kyrkors sammanbyggnad, äfvensom
att, i händelse församlingen funne sig befogad öfver en sådan ådömd
sammanbyggnad anföra klagomål, dessa borde omedelbart hos Kongl. Maj:t anmälas;
och blef genom Kongl. Kungörelsen den 19 Juni 1830 förordnadt, att,
sedan vid vederbörlig biskopsvisitation och lagligen utlyst sockenstämma fråga
om kyrkors sammanbyggnad och dermed gemenskap egande ämnen förekommit
och blifvit utredda samt sockenboerna deröfver hörde, de vid dessa tillfällen
hållna protokoll skulle till Konungens Befallningshafvande insändas, hvarefter
skulle med målet gemensamt af Landshöfdingen och Biskopsembetet resolveras,
med vederbörande lemnad hänvisning att, i händelse af missnöje, anföra besvär
hos Kongl. Maj:t i Ecklesiastik-departementet; hvarjemte Kongl. Majit lemnade
bifall till hvad Rikets Ständer, på sätt ofvan förmäles, hemställt i afseende å
vilkoren för meddelande af tillåtelse till ifrågasatt sammanbyggnad af kyrkor.
Men efter det Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 5 Oktober 1860
anhållit, att i de genom nyssnämnda Kongl. Kungörelse meddelade stadganden
förändring måtte ske, bland annat, i den syftning att, derest, vid väckt fråga om
sammanbyggnad af kyrkor, delade meningar uppstode inom de socknar, för hvilka
den föreslagna nya kyrkan skulle blifva gemensam, sammanbyggnad ej finge ega
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 21 Haft. 3
14 Allmänna Betvårg- och Ekonomi- Utskottets Betänkande M 11.
'runi, med mindre de särskilda socknarna, hvar för sig, genom röstpluralitet
derom fattade beslut; har Kongl. Maj:t, med upphäfvande af hvad samma Kongl.
Kungörelse i förenämnda afseende och i öfrigt stadgade, genom Kongl. Kungörelsen
den 11 Juli 1862 förklarat, att derest särskilda församlingar genom flesta
rösterna hvar för sig önskade att om en kyrka sig förena, ärendet skulle anmälas
hos Kongl. Maj:t, som, efter vederbörandes hörande, ville, med afseende
på förekommande omständigheter, besluta, huruvida sådan förening må tillåtas.
: Lika med motionären anser Utskottet, att sammanslagning af pastorater,
der dessa äro af så ringa folkmängd och vidd, som till exempel i vissa delar af
Erkestiftet, Skara m. fl. stift, skulle medföra väsendtliga fördelar, ej mindre med
afseende å presterskapets aflöning, än ock i fråga om kyrkobyggnad, fattigvård,
folkskolor, m. m.; men, enligt Utskottets tanke, bör det tillkomma församlingarna
sjelfva, hvilkas rätt frågan närmast rörer, att i densamma taga initiativet, och
Utskottet finner icke lämpligt, att, emot församlingarnes bestridande, förslag om
sammanslående ef pastorater blefve af Kongl. Maj:t faststäldt, hvilket motionären
icke heller torde hafva åsyftat. Denna Utskottets åsigt är ock öfverensstämmande
med den mening Rikets Ständer, på sätt ofvan nämndt är, förut uttalat,
och hvilken föranledde upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 19 Juni 1830, angående
vilkoren för kyrkors sammanbyggnad och om behandlingssättet för derom
uppkomna frågor; hemställande fördenskull Utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 Mars 1866.
Stockholm, K. A. Lindström, 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 72.
1
N:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Mars 1866, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af åter remiss af Utskottets Betänkande N:o
40, angående väckt motion om särskilda föreskrifter i
fråga om tångtägt å hafsstränderna i Halland.
Ofvannämnda Betänkande, sorn, enligt hvad Utskottet tillställda protokollsutdrag
utvisa, Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit, men Vällofliga
Borgare-Ståndet afslagit, har af Höglofliga Ridderskapet och Adeln blifvit till Utskottet
återremitteradt, dervid Utskottet erhållit del af de yttranden, som inom sistberörda
Stånd i målet afgifvits.
Af de yttranden, som föranledt återremissen, äfvensom af dem, hvilka innefatta
yrkande om afsläg å Utskottets Betänkande, erfar Utskottet, att Utskottet icke lyckats
göra tydligt, att den underdåniga framställning i ämnet till Kongl. Majit, som Utskottet
föreslagit, alldeles icke åsyftar de fall, der tvistigt är, huruvida en jordegare har,
i kraft af delaktighet i stranden eller laga skifte eller urminnes häfd, eller af annan
rättsgrund, del i tångtägten eller icke, utan tvärtom de händelser, der en sådan rättighet
ostridigt är samfäld för flere, men desse icke kunna öfverenskomma om sättet för
dess utöfvande. De förra måste, såsom tvistemål, tillhöra domstols pröfning, men de
sednare äro lika otvifvelaktig! att hänföra till ordningsmål, som rätteligen böra öfverlemnas
till Konungens Befallningshafvandes afgörande, på sätt äfven skett i dermed
närmast jemförliga fall, att nemligen sättet för utöfvandet af fiskerätt i samfäldt fiskevatten
icke kan regleras genom öfverenskommelse; då Konungens Befallningshafvande
derom meddelar utslag. Landshöfdingen öfver ifrågavarande län har såväl inom Utskottet
som vid ärendets behandling hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln upplyst,
dels att strandområden finnas, hvilka af ålder varit och fortfarande äro för ett skiftes
Bih. till B. St. Brot. 1865 L 1866. 8 Sami. 22 Höft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utslcottets Utlåtande N:o 72.
delegare gemensamma, dels ock att, när fråga inför domstol väckts om reglering af
tångtägten å sådana ställen, domstolen skjutit ärendet ifrån sig. Lagen har icke för
närvarande några derpå fullt tillämpliga bestämmelser; men då det ligger i sakens natur,
att till följd af den egofördelning, som genom i sednare tid tillkomna laga skiften
inträffat, de delegare i ett skifteslag, hvilka fått sina egor närmast intill det samfälda
området och härigenom kunna bättre än de aflägsnare boende passa på, när tång drifves
till stranden, sålunda sättas i tillfälle att af en gemensam förmån skörda större
vinst i förhållande till öfriga delegare, än med lagens grund och mening kan öfverens
stämma,
så har härigenom ett förhållande inträdt, då lagstiftningen måste mellankomma
med ett efter sakens beskaffenhet afpassadt stadgande. Utskottet fann intet lämpligare
i sådant hänseende, än det som i Utskottets Betänkande föreslogs; och Utskottet anser
sig fortfarande böra hufvudsakligen vidhålla detsamma, helst som de anmärkningar,
hvilka deremot framställts, afse, på sätt Utskottet nu sökt tydliggöra, helt andra förhållanden
än Utskottet åsyftat; men som ordalydelsen i Utskottets förslag synes hafva
lemnat rum för missförstånd, har Utskottet trott sig böra ändra densamma, på sätt
här nedan anföres; och Utskottet hemställer alltså vördsamligen att Riks-Stånden
måtte förena sig om det beslut att,
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af en • förordning,
hvarigenom stadgas, att, der emellan delegare i samfäld tångtägt
icke kan träffas godvillig öfverenskommelse i afseende å sättet och ordningen
för begagnandet deråf eller ock sådan öfverenskommelse — den der
för öfverträdelse af densamma bör innefatta påföljd af böter inom visst af
Kongl. Maj:t bestämdt maximibelopp — finnes vara af beskaffenhet att
icke kunna vinna stadfästelse, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger att,
efter hållet sammanträde med vederbörande tångtägtsdelegare, meddela förordnande
i ämnet medelst utslag, hvaröfver klagan må föras i den ordning.
som för hushållning smål i allmänhet är föreskrifven.
Stockholm den 19 Mars 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Memorial N:o 73.
3
N:o 73.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Mars 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 50, angående vackt motion om minskning af de för
beväringens räkning befintliga förråder af mindre mundering
sp er sedlar, såsom skjortor, strumpor och skor.
Ifrågavarande Betänkande, sorn Utskottet fått till sig återremitteradt af Hedervärda
Bonde-Ståndet, har, enligt Utskottet tillställda protokollsutdrag, blifvit af de
öfriga Riks-Stånden bifallet; och som i frågor af förevarande beskaffenhet tre Stånds
mening utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen ej till någon Utskottets vidare
åtgärd föranleda; hvilket Utskottet härmed skolat gifva Hedervärda Bonde-Ståndet
tillkänna.
Stockholm den 19 Mars 1866.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Memorial A7:o 74.
N:o 74.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Mars 1866, kl. 2 e. m.
i
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 54, angående vackt motion i fråga om fördelningen
emellan socknar inom samma 'pastorat af återvunnen
helgonskyld.
Ifrågavarande Betänkande, som Utskottet fått till sig återremitteradt af Högvördiga
Preste-Ståndet, bar, enligt Utskottet tillställda protokollsutdrag, blifvit af de
öfriga Riks-Stånden bifallet; och som i frågor af förevarande beskaffenhet tre Stånds
mening utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen ej till någon Utskottets vidare
åtgärd föranleda; hvilket Utskottet härmed skolat gifva Högvördiga Preste-Ståndet
tillkänna.
Stockholm den 19 Mars 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KÅHRE, 18G6.
Allm. Best',- och Ekon.-TJtshottets Utlåtande N:o 15.
1
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Mars 1866, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets Betänkande N:o
59, angående väckta motioner om utvidgande af qvinnans
medborgerliga rättigheter.
Ifrågavarande Betänkande, uti hvilket Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
med föranledande af väckta motioner, hemställde, att Rikets Ständer måtte
“i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anmälan, att Rikets Ständer anse
befordringsrätt lill tjenster och befattningar, hvartill qvinna kan pröfvas lämplig,
hädanefter böra henne tillkomma, när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper
och skicklighet, och fördenskull rättighet böra medgifvas qvinna att så väl
vid de högre elementarläroverken undergå s. k. afgångsexamen, som vid rikets universiteter
och dithörande anstalter deltaga i undervisningen och aflägga inom de
verldsliga fakulteterna förekommande examina, anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga
de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring i nu bestående
förhållanden finnas erforderliga”, har af Vällolliga Borgare-Ståndet blifvit återremitteradt
och hos de öfriga Riks-Stånden framkallat väsendtligen olika beslut. Höglofliga
Ridderskapet och Adeln har nemligen, för sin del, ansett Rikets Ständer
böra uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit täcktes:
l:o låta undersöka, huruvida tillfälle till undervisning uti alla till medicine-doktorsgraden
hörande ämnen må kunna beredas qvinna derhän, att hon
kan erhålla rättighet till läkarekonstens utöfning, samt meddela resultatet af denna
undersökning tili en kommande riksdag;
2:o tilldela qvinna rätt att erhålla sådana beställningar vid telegraf- och postverken
samt jernvägarne, lill hvilka hon, efter allagda föreskrifna kunskapsprof,
kan anses lämplig; samt
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 23 Haft. 1
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 75.
3:o tilldela qvinna, som genomgått fullständig och godkänd lärokurs vid Statens
seminarium för bildande af lärarinnor, kompetens till lärarebefattningar vid
lägre elementarläroverk och pedagogien
Högvördiga Preste-Ståndet deremot har afslagit Utskottets hemställan och
Hedervärda Bonde-Ståndet har bifallit densamma utan förändring.
Utaf det hos Borgare-Ståndet hållna diskussiorisprotokoll, hvaraf Utskottet,
likasom af Ridderskapet och Adeln, erhållit del, inhemtas, att bland de 25 ledamöter,
som yttrat sig i ämnet, flertalet förklarat sig instämma i den mening Utskottet
i sjelfva saken uttalat, dervid dock några yrkat återremiss, på det att Utskottet
måtte åt sitt förslag gifva större bestämdhet, och att endast en ledamot
yrkat afslag å Betänkandet, hvilket yrkande han likväl sedermera frånträdt; hvaremot
åtskilliga ledamöter framlagt eller instämt uti förslag af antingen större eller
mindre utsträckning än Ridderskapet och Adelns beslut; hvarefter, medelst votering
emellan bifall till Betänkandet och återremiss af ärendet, den sednare blifvit
besluten, såsom det vill synas, i ändamål att Utskottet måtte blifva i tillfälle att
taga samtliga de afgifna förslagen i öfvervägande och derefter föreslå en sammanjemkning
af de olika meningarne.
Af hvad sålunda förekommit finnér Utskottet uppenbart, att inom tre Riksstånd
meningarne äro för en högst betydlig utvidgning af qvinnans medborgerliga
rättigheter i den rigtning Utskottet tillstyrkt; hvaraf torde följa, att ett Stånds beslut
att motsätta sig all förändrad lagstiftning i detta ämne icke, vid ärendets förnyade
behandling af Utskottet, får vinna afseende.
Den förnämsta anmärkning, som emot Utskottets förslag blifvit gjord af dem,
hvilka eljest velat i mer eller mindre vidsträckt mån bifalla de väckta motionerna,
är den, att samma förslag skulle vara alltför obestämdt. Denna anmärkning
måtte otvifvelaj^tigt funnit sitt stöd deri, att Utskottet icke i slutmeningen af
den föreslagna underdåniga skrifvelse!) närmare angifvit beskaffenheten af de tjenstebefattningar,
till hvilkas bestridande qvinna skulle kunna användas, än medelst uttrycket
“hvartill qvinna kan pröfvas lämplig11. Utskottet föreställde sig likväl, att,
derest Utskottets förslag af Rikets Ständer godkändes, den underdåniga skrifvelse!)
skulle komma att upptaga jemväl motiver, hvilka, såsom Utskottet i sitt Betänkande
försökt, lemnade ledning i nämnda hänseende, ett förfarande, som iakttagits vid
många tillfällen, då Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmält behofvet
af genomgripande förändringar i någon vigtig organisationsfråga; och Utskottet
föranlåtes erinra, att icke något enda af de i förevarande ärende uppställda
motförslag frigjort sig från en sådan obestämdhet, som den nyss antydda, enär i
intetdera saknas uttryck sådana som: “beställningar, till hvilka hon kan anses lämplig“;
“möjligen med någon utvidgning emot hvad.hittills varit henne medgifvet“;
„till hvilka hon anses kompetent“; umed flera verk och inrättningar, till hvilka hon
kan pröfvas lämplig“sådana ijenstebefattningar,, hvilka lämpligen kunna henne
anförtros, såsom åtskilliga räkenskapsverk11; “större utsträckning än nu fallet är“;
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 75.
3
“med flera 'allmänna inrättningar, derinom lämplig verksamhet kari henne anvisas1';
“t. ex.“; — o. s. v.
I sjelfva saken åter hafva visserligen anmärkningar blifvit framställda, åsyftande
alt ådagalägga olämpligheten deraf, att qvinna bekläder åtskilliga uppräknade
embeten, som antingen äro för benne alldeles opassande såsom militär—läkarens,
eller sådana som, enligt grundlagens föreskrift, endast kunna förvaltas af män, såsom
statsrådets, domarens m. fl. dylika, som af vissa talare framhållits. Det är
dock icke Utskollets framställning dessa talare upptagit lill vederläggning; ty Utskottet
hade i sitt Betänkande vid slutet af pag. 9 och början af pag. 10 uttalat
sig i berörda hänseende på ett sätt, som icke borde kunna misstydas, men derjemte
förklarat sin åsigt vara, det man ej behöfde frukta, att den tillbörliga gränsen
icke skulle blifva iakttagen. Utskottet har icke heller med sitt förslag i ämnet
åsyftat rubbning af några bestämmelser i grundlagen eller i annan lag, hvars
innehåll enligt Biksdags-ordningen tillhör annat Utskotts pröfningsrätt. Men då
Utskottets mening i detta afseende synes icke hafva blifvit rätt uppfattad, torde
det vara Utskottets åliggande att något närmare förklara densamma och tillse, att
anledningen till missförståndet undanrödjes; och det är i sådan afsigt Utskottet, i
det förnyade förslag till underdånig skrifvelse, som här nedan förelägges Rikets
Ständer, till sin förra framställning gjort ett tillägg i öfverensstämmelse med hvad
af flere ledamöter inom Ridderskapet och Adeln blifvit förordadt. För öfrigt hyser
Utskottet deremot den öfvertygelsen, att, likasom man ej skäligen kan befara,
att qvinnor skola anmäla sig tiil utöfvande af befattningar, hvartill de alldeles icke
passa, kan det ej heller möta betänklighet att åt Kongl. Majit öfverlemna pröfningsrälten
härutinnan. För att exempelvis anlöra en gren af förvaltningen, med
en särdeles talrik tjenstemannapersonal, nemligen länsstyrelserna med deras underlvdande,
torde det vara uppenbart, att en qvinna är alldeles olämplig för de
flesta hithörande befattningar, såsom länsmannens, hvilken vid tillfällen af oordningar
måste uppträda med manlig kraft oell beslutsamhet, kronofogdens, hvars
uppgift, förutsätter enahanda egenskaper, o. s. v. Likaså vill del synas klart, till
följd icke allenast af sjelfva befattningens beskaffenhet, utan äfven af det hinder,
som grundlagen innehåller för domare-embetens beklädande med qvinnor, att icke
heller förordnande för en qvinna att vikariera för en domare skulle kunna ifrågakomma.
Men Utskottet kom under sina öfverläggningar i ämnet till insigt af
olämpligheten, att icke säga omöjligheten, att i målets närvarande skick uppgifva
aila de befattningar i Statens tjenst och vid allmänna inrättningar, till hvilka tillträde
borde lemnäs qvinna lika väl som man, tillika med nöjaktiga skäl för hennes
utestängande från alla de öfriga. Det kunde väl gå för sig att, med statskalendern
i hand, uppräkna en hel mängd sådana befattningar, om hvilka man hyser
en mer eller mindre bestämd förmodan, att den ena icke mindre än den andra
skulle kunna af qvinna skötas; men hvar och en af dem skulle derigenom göras
till ett särskildt öfverläggningsämne för Rikets Ständer, innan ens vederbörande
4 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 75.
auktoriteter haft tillfälle derom afgifva yttrande; hvilket icke torde vara lämpligt.
Utskottet har förgäfves i de tillgängliga diskussionsprotokollen sökt efter anförda
skäl för den begränsning, hvilken åsyftas af dem, som uppställt hvar sitt förslag
till underdånig skrifvelse i ämnet. Med undantag af ett skäl, som för alla varit
gemensamt, och hvarom Utskottet här nedan vili vidare yttra sig, har intet enda
åberopats, vare sig för de särskilda förslagens olikhet inbördes eller för hvarderas
afvikelse från hvad Utskottet åsyftat. Och hvad skulle väl med verklig och ej
blott skenbar giltighet kunna anföras till stöd för den mening, som, under erkännande
att i vissa räkenskapsverk finnas många beställningar, hvilka lämpligen
kunna af qvinnor beklädas, vill utesluta andra dylika verk ur den förteckning å
tjenstebefattningar, man vill öppna för qvinnor? Eller för den mening, att sträfvandet
efter en verksamhet sådan som läkarens eller skollärarens, hvilka hvar för
sig kräfva en allt från ungdomen på trägna och omfattande studier rigtad håg,
skall mindre draga qvinnan från hennes naturliga bestämmelse än hennes användande
i t. ex. en kanslist- eller registratorsbefattning i hvilket embetsverk som
helst. Och dock synes man vilja medgifva henne det förra, men icke det sednare.
Månne icke man skall nödgas erkänna, att ett så beskaffadt utstakande af råmärkena
måste blifva mer eller mindre godtyckligt?
Det nyss antydda motivet för hvart och ett af de till sin omfattning så olika
förslagen och till den begränsning, hvardera innehåller, uppgifves vara: afseendet å
qvinnans naturliga bestämmelse.
Häråt måste otvifvelaktig! egnas deri största uppmärksamhet. Men då man
eftersinnar huru i vårt land blifvit sörjdt för utvägar för mannen, och huru för
qvinnan, att förvärfva kunskaper och bildning och att göra dem fruktbärande, förefaller
det, som skulle den mening hittills gjort sig gällande, att nyssberörda ändamål
kunde bäst befordras derigenom, att qvinnan utestängdes från tillfälle att
odla sina intellektuela anlag och således qvarhölles på en lägre bildningsgrad. Ty
under det anstalter för den manliga delen af slägtet äro öfver allt inrättade, erbjudande
undervisning och bildningsmedel till danande af vetenskaplighet eller
yrkesskicklighet i alla rigtningar och för alla ändamål, underhåller samhället, med
undantag af folkskolan samt ett och annat seminarium för bildande af lärarinnor,
icke någon anstalt för det qvinliga könets uppfostran. Försvararne af detta system
och af åsigten om det origtiga att utvidga qvinnans verksamhetssfer i samhället
beropa sig städse på de särskilda egenskaper, som utmärka henne, till åtskilnad
från mannen. Men hennes qvinlighet, hvilken beror af en naturlag, lärer väl icke
kunna upphäfvas genom de lagar, samhället uppställer för hennes verksamhet, likasom
det icke visat sig, att de egenskaper, naturen företrädesvis förlänat mannen,
utplånats derigenom, att samfundslagarne icke förhindra honom att befatta sig med
sådant, som till följd af en urgammal arbetsfördelning fått anseende för att vara
lämpligare föremål för qvinnors sysselsättning. Om än qvinnan, såsom sådan, har
en bestämmelse af särskild betydelse, så har hon dock såsom menniska en af ännu
Allm. Besv.~ och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 75.
5
högre, och samhällsinrättningarne kunna icke så strängt hafva hänsyn till den förra,
att de förbise den sednare och vigtigare. Det är dock hvad som hittills
skett.
I Utskottets Betänkande uppgafs, att redan år 1855 antalet al qvinnor i den
ålder, då lör dem äktenskap är tillåtet (d. v. s. öfver 15 år), öfversteg antalet
männer af mer än 21 års ålder med 283,578, en siffra, som Utskottet ansåg
ensamt tillräckligt betecknande. Af en ledamot af Ridderskapet och Adeln, som
yttrat sig i frågan vid dess behandling inom detta Stånd och som är anställd vid
Statistiska Central-byrån, har emellertid blifvit upplyst, alt nyssnämnda siffra år
1860 vuxit till 328,177, och att antalet ogifta qvinnor öfver 15 år utgjorde
nyssnämnda år 701,215, deraf likväl 169,830 enkor. Landet har dock under
tiden åtnjutit fred, så att männens antal i förhållande till qvinnornas icke, såsom
under krigstillstånd inträffar, plötsligen nedgått. Nämnda siffror synas alltså i lillvext
och betyda i så fall, att snart hälften af qvinnorna i vårt land, till följd af
samfundsförhållandena och hvarjehanda inverkande omständigheter, icke kunna ingå
äktenskap, ty hela antalet qvinnor, som uppnått 15 års ålder, utgjorde sistberörda
år 1,341,976, hvadan de gifta qvinnornas antal mäste varit endast 640,761.
Då det emellertid blifvit satt i fråga, huru långt man bör gå i eftergift af
en hittills gällande samfundsregels tillämpning, och tvekan i detta hänseende synes
utgöra förklaringsgrunden för de särskilda förslagens olikhet sins emellan, samt
högst skiljaktiga åsigter härom velat göra sig gällande, kan Utskottet ej undgå att
till ytterligare granskning upptaga dem, som ifrån Utskottets äro mest afvikande.
Så har under ärendets behandling blifvit yttradt, att absolverandet af filosofiska
graden “för qvinna helt enkelt är omöjligt11, och i sammanhang härmed har
blifvit erinradt, att kulturhistorien icke kan uppvisa en enda qvinna, som grundat
ett filosofiskt system. Med afseende å skilnaden emellan den ståndpunkt, som
det sednare förutsätter, och den utvecklingsgrad, som af det förra betingas, måste
da ovedersägligt vara att, om icke ens den bäst begåfvade qvinua skulle kunna
nöjaktigt absolvera filosofiekandidat-examen, hvilket för män med medelmåttiga
förståndsförmögenheter icke möter svårighet, så vore qvinnan såsom förnuftigt väsende
af vida lägre ordning än mannen. Likasom man väl ej kan tveka att såsom
orimligt förkasta ett dylikt antagande, bör väl erkännas det mindre följdrigtiga uti
att — på sätt likväl blifvit föreslaget af dem, som omfattat nyssberörda åsigt om qvinnans
oförmögenhet att uppfylla fordringarne i en filosofiekandidat-examen och att
tillegna sig vetenskaplighet i strängare mening — anvisa qvinnan en verksamhet
uti läkareyrket, hvilket förutsätter både vetenskapliga insigter och en mödosam
studiikurs, men frånkänna henne behörighet så väl att genom undervisning vid ett
läroverk tillgodogöra sina insigter vare sig i de empiriska vetenskaper, hvilka ingå
i läkarebildningen och utgöra förstudier för densamma, såsom botanik, zoologi,
kemi o. s. v., eller andra dermed jemlörliga, eller i främmande språk, ni. m., som
att utöfva en mängd andra befattningar, hvilka icke kunna sägas vara mindre än
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N;o 15.
den förstnämnda förenliga med hennes plats i skapelsen och i samhället; och Utskottet
kan fördenskull icke antaga, att Kikets Ständer skulle tillfredsställas af ett
förslag, som röjde en så uppenbar brist på konseqvens, likasom Utskottet håller
före, alt, hvilken åsigt man än må hysa om lämpligheten att låta den qvinliga
delen af slägtet ådagalägga, hvad gagn samhället kan hafva af qvinnans användning
i allmänna angelägenheter och deraf, att hon uppmuntras att hängifva sig åt
studier af mer eller mindre vetenskaplig omfattning, det likväl icke lår på förhand
dekreteras, att det för henne är omöjligt att i sådant hänseende uppfylla de vilkor,
som bero af förmågan utaf kunskapers inhemtande.
Utan att dessa vilkor i hvarje särskildt läll uppfyllas, bör emellertid, efter
Utskottets tanke, icke qvinnas anställning i offentliga befattningar ifrågakomma. Det
har — förmodligen emot Utskottets förslag och det motiv derför, som Utskottet
hemtade af den omständighet, att ett så betydligt antal qvinnor lunnes, för hvilka
det vore nödvändigt att bereda tillfälle till bergning — blifvit anmärkt, att offentliga
tjenstebefattningar icke få anses såsom försörjningsanstalter. Men denna anmärkning
skulle först då erhålla sisi befogenhet, om man icke, såsom vilkor för
anställning i en offentlig tjenst, af qvinna fordrade samma prof pa skicklighet som
af man; och Utskottet kan alltså för ingen del tillstyrka Rikets Ständer att, i öfverensstämmelse
med tredje punkten af Ridderskapet och Adelns beslut, såsom
lärarinna vid rikets elementarläroverk godkänna den qvinna, som endast genomgått
fullständig lärokurs vid seminariet för bildande af lärarinnor, hvilken kurs,
efter hvad Utskottet inhemtat, icke ens kan anses motsvara nfgångsexamen Irån
elementarläroverket, långt mindre filosofiekandidat-examen, hvars absolverande nu
utgör vilkor för befordran till lärareplats vid sistnämnda läroverk. Emot detta
Ridderskapet och Adelns beslut framställer sig ock en annan betänklighet, nemligen
att, då deri medgifves qvinnas anställning i lärarebefattning allenast vid lägre
elementarläroverk och pedagogier, och en sådan begränsning synes hvila på en
föreställning, att undervisningen i elementarläroverkets lägre klasser icke skulle
kräfva hos läraren större skicklighet eller theoretisk underbyggnad, än som genom
lärokursen i ofvannämnda seminarium förvärfvas, eller i allmänhet vara lika
magtpåliggande som i läroverkets högre klasser, förhållandet likväl för närvarande
är, att kompetensvilkoren till adjunkts- elier kollega-plats befinnas lika, utan afseende
å hvilken klass af lärjungar en sådan lärare skali undervisa; och det ligger
i sjelfva sakens natur, att med afseende icke allenast derå, att de begge lägsta
klasserna hafva en och samma lärare uti alia der förekommande läroämnen, utan
äfven å den der meddelade undervisningens egenskap att vara grundläggande för
de högre klassernas, af läraren i de förra icke bör fordras mindre än af en lärare
i de högre klasserna. Utan att nu vidare sig inlåta häruti, vill Utskottet
blott erinra, dels att Rikets Ständer tillförene alltid visat sig uppskatta vigten alt
för de lägre klasserna i elementarläroverken hafva tillgång till grundligt bildade
och erfarne lärare, då Rikets Ständer, förnämligast af sådant skäl, förkastat för
-
Allm,. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 75.
7
slag att till folkskolan förlägga den undervisning, som i dessa klasser uppehälles,
dels ock att, uppå Rikets Ständers egen vid sistlidna riksdag i underdånighet
framställda begäran, Kongl. Maj:t, genom Förordningen den 12 Maj 1865, föreskrifva,
att sökande till läraresyssla vid elementarläroverk skall, bland annat, “hafva
förvärfvat öfning och erfarenhet i lärarekallet genom att minst ett år vid något
högre elementarläroverk under rektors och vederbörande lärares ledning hafva
följt undervisningens gång och deruti sjelf såsom lärare deltagit41 (eller ock kunnat
styrka sig ega annorledes genom öfning förvärfvad, emot nyssnämnda prof
svarande undervisningsskicklighet) dels ock slutligen att undervisningen vid ett
lägre elementarläroverks särskilda klasser icke är annan, än den i motsvarande
klasser af ett högre läroverk.
Hvad i öfrigt angår omfattningen af de åtgärder, hvilka, enligt Utskottets
förslag, Rikets Ständer komme att af Kongl. Maj:t i underdånighet begära, så
torde af hvad Utskottet redan yttrat framgå, att derunder innefattas icke allenast
hvad som med Usta punkten af Ridderskapet och Adelns beslut åsyftas, utan äfven
de undersökningar och förslag ä åtskilliga hänseenden, hvilka enligt andras under
ärendets behandling uttalade mening borde hos Kongl. Maj:t begäras. Ocb vidkommande
nödvändigheten att tillse, huruvida särskilda undervisningsverk, högre
såväl som lägre, måste för qvinnor inrättas eller icke, hvilket Utskottet förmodar
icke kunna undgå Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, har Utskottet ansett olämpligt
att genom sitt i målet framställda förslag gifva anledning till meningsskiljaktighet
i ett ämne, hvilket först då synes böra göras till föremål för representationens
öfverläggning, när man genom ett af sakkunnige afgifvet utlåtande sättes i tillfälle
att taga alla på frågan inverkande omständigheter i öfvervägande. Aldra minst *
skulle Utskottet vilja tillstyrka en underdånig framställning, uti hvilken endast i
fråga om undervisning i de ämnen, som tillhöra läkarebildningen, skulle hos Kongl.
Maj:t begäras vidtagande af sådana åtgärder, som med Ridderskapet och Adelns
härutinnan fattade beslut åsyftas, helst Utskottet, för sin del, anser en förbättring
af qvinnans ställning i samhället hufvudsakligen betingas deraf, att åt qvinnor i
allmänhet beredes tillfälle i långt vidsträcktare måtto, än för närvarande gifves, till
intellektuel bildning. Under tiden torde likväl ej vara skäl att vägra de qvinnor,
som på ett eller annat sätt lyckas förskaffa sig erforderliga kunskaper, att blifva
vid nu befintliga läroinstiluter examinerade och i passande befattningar använda,
desto mindre som det visat sig, att qvinnor kunnat absolvera de kunskapsprof, som
erfordras för inträde i telegrafverkets tjenst, utan att Staten för sådant ändamål
behöft sörja för särskilda undervisningsanstalter. Men att härvid, på sätt Ridderskapet
och Adeln beslutat, inskränka sig till att begära qvinnors användande, utom
till läkare och skollärare, endast i telegraf- och postverken samt vid jernvägarne,
torde i alla händelser befinnas mindre följdrigtigt och af Rikets Ständer ej antagligt
särskildt af den anledning, att, på sätt Utskottet förut upplyst, qvinnor redan
erhålla anställning vid nämnda begge verk i sådana befattningar, till hvilka de
8
Allm. Bern:.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande No 75.
“anses lämpliga", hvadan Rikets Ständer icke kunna sägas hafva anledning att
aflåta en underdånig skrifvelse härom till Kongl. Maj:t; och, hvad jernvägarne angår,
har icke kunnat uppgifvas någon annan befattning, hvartill qvinna förmodas
användbar, än biljettförsäljning; men denna, som efter hvad för Utskottet blifvit
upplyst, för närvarande eger rum på vederbörande stationsinspektors ansvar, mestadels
genom hans bokhållare, torde i allmänhet icke tarfva en särskild derför
anställd person, utan kunna besörjas af nämnde eller någon annan bland stationens
tjenstemän, hvars öfriga, yttre göromål icke lämpligen kunna bestridas af ett
fruntimmer; och således synas icke helier i detta hänseende omständigheterna vara
sådana, att i dem finnes tillräckligt stöd för en särskild underdånig framställning
om qvinnors anställning vid Statens jernvägar.
Utskottet bör slutligen, i anledning af återremissen, ej underlåta att nämna,
hurusom uti de af särskilda ledamöter i Vällofliga Borgare-Ståndet framställda olika
förslag till underdånig skrifvelse i ämnet upptagas bland befattningar, som skulle
för qvinna vara passande, åtskilliga, som ej hittills blifvit af Utskottet vidrörda,
såsom apothekares, vissa tjenster inom Banko- och Riksgäldsverken samt i Tullstalen
och i räkenskapsverken i allmänhet; men likasom Utskottet ej är i tillfälle
att utreda, hvilka af dem, till följd af sin beskaffenhet, må i berörda hänseende
vara mindre passande för qvinnor, anser Utskottet sig ej heller kunna tillstyrka,
att några vissa varda i den underdåniga skrifvelsen uppräknade.
På grund af hvad anfördt blifvit, föreställer sig Utskottet, att Riks-Stfinden
skola vara benägna att, med frånträdande af redan fa (tade afvikande beslut, gilla
en framställning, som hufvudsakligen åsyftar att, med erkännande å Rikets Ständers
sida af grundsatsen, att, ur synpunkten af Statens ändamål, qvinnor icke böra,
för det att de äro qvinnor, vägras att odla och använda sina anlag, förmögenheter
och krafter, med samma rätt som männerna, i allt hvartill de kunna finnas
passande, hos Kongl. Maj:t utverka ej mindre tillämpning häraf, der det efter Kongl.
Maj:ts pröfning lämpligen redan kan ske, än ock förberedande åtgärder till ett
följdrigtigt genomförande af samma grundsats i den utsträckning, som är med det
allmännas fördel förenlig, men i nu bestående förhållanden möter hinder af flerfaldig
beskaffenhet, hvilkas undanrödjande först efter en noggrannare undersökning,
än Rikets Ständer för närvarande äro i tillfälle åt ärendet egna, kan åstadkommas;
och får Utskottet alltså inbjuda samtliga Riks-Stånden att förena sig om det
beslut, att
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t — med anmälan,
att Rikets Ständer anse anställning i tjenster och befattningar,
hvartill qvinna kan grufvas lämplig, och hvarifrån
hon ej genom grundlag eller civillag är utestängd,
hädanefter böra henne tillkomma, när hon visar sig dertill
ega erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 75.
9
denskull tillfälle böra beredas qvinna att aflägga de för
dylik anställning föreskrifria kunskapsprof — anhålla,
alt Kongl. Maj:t mätte vidtaga och, der så nödigt finnes,
hos Riksdagen föreslå de åtgärder, som för genomförande
af en sådan förändring i hittills beslående förhållanden
funäs erforderliga.
Stockholm den 20 Murs 1866.
Reservationer:
af Friherre Cederström, R. : “Från detta utlåtande skiljer jag mig, dels i
anseende till vissa delar al motiveringen, ehuru betydliga förbättringar i afdelnin
gens
förslag blifvit af Utskottet vidtagna; men som jag ej ulan en alltför stor
utförlighet här skulle kunna utveckla mina invändningar i lörslnämnda hänsyn,
åtnöjer jag mig med alt endast antyda min afsigt, att uti det Riks-Stånd, jag
tillhörer, vidare mig derom yttra; — dels ock i afseende å Utskottets slutliga
hemställan, hvilken synes mig vara i mera vidsträckt omlattning uppställd, än som
af de inom Riks-Ständen förekomna skiljaktiga åsigler i delta ämne är, efter mitt
sätt att uppfatta deras innehåll, påkalladt.
Att en sådan vidsträcktare åsyftan kan möjligen motverka, och ingalunda
gagna, befrämjandet al en moderatare och lill sin nytta mera allmänt erkänd utvidgning,
inom vissa gränser, al qvinnans befogenhet eller berättigande till anställning
i åtskilliga befattningar, utgör för mig en ytterligare anledning, att icke uti
det nu afgifnn utlåtandet mig förena.“
af Herr af Klint, E. M.;
af Professor Ribbing;
af Herr Isberg.
Bih. till B St. Prat. 1865 & 1866. rf Samt. 23 Helft.
o
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J. i A. HUS, 186K.
Allm. Bese.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 16.
1
A.-© 76
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 April 1866, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om reglering af klockares
och organisters löneinkomster.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling öfverlemnat en af Sven Rosenberg från Christianstads län väckt
motion (N:o 262) Iivari hemställes, att Kikets Ständer måtte „hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla om nådigt förständigande för vederbörande, att, der reglering
af presterskapets löneinkomster företages, lÖneregleringsnämnden äfven bör
uppgöra förslag till reglering af organisters och klockares löneförmåner.,,
Enligt hvad ett utdrag af Ståndets protokoll gifver vid handen, hafva, elter
det motionären, i anledning af vissa ståndsledamöters emot hans motion afgifna
påminnelser, yttrat sig vara nöjd, allenast den ifrågasatta löneregleringen komme att
ega rum i Skåne, Halland och Blekinge, samtlige Riksdagsfullmägtige från dessa
provinser i motionärens förslag instämt. Härigenom torde böra anses vilsordadt,
att inom nämnda provinser ett ordnande af ifrågavarande angelägenhet är af verkligt
behof pä kalladt. Och att så är, likasom att förhållandet på många andra
ställen i riket torde befinnas enahanda, kan ej förefalla oväntadt, om man undersöker
hvad i detta ämne för närvarande gäller såsom lag. Kongl. Förordningen
den 8 Februari 1681 stadgar, att klockares rättighet skall vara att bekomma till
lön och underhåll: råg en kappe, korn en kappe, hafre en kappe: sedan när vigsel
sker två öre, för barndop ett öre, för kyrkogång två öre, efter ett lik två
öre, allt silfvermynl; och genom sednare författningar är bestämdt, atl nämnda spanrnäl
skall af hvar bonde, huru ringa hemmantal han än må „hafva och ega„, erläggas.
I följd af gammalt bruk, som lärer grunda sig å 6 Kap. 7 § Kyrkobalken
i Landslagen, skall klockaren hemta sjelf tillsamman lönespanmålen. För
Bih. till 11. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Samt. 24 Haft.
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 76.
Skåne gäller hufvudsakligen, enligt Kongl. Förordningen den 16 Oktober 1723,
att klockarne „njuta och behålla sitt vanliga offer i kyrkorna, jul, påsk och pingst,
jemväl ock Allhelgonadag, der sådant offer af uråldriga tider varit och ännu är i
bruk; äfven ock vid brudvigsel, barndop och kyrkogång, som vederbörande vid
slika tillfällen det frivilligt utgöra,,, samt att, „der helgonskyld varit van att utgifvas
och ej blifvit afskaffäd, jemväl påskmat i de socknar, der sä af ålder sedvanligt
varit, njuter klockare nu som förr; men vid begrafningar får klockaren forbonde
eller hustru 8 öre silfvermynt och för en dräng eller piga 6 öre silfvermynt
och ej mera.,, För Blekinge, der så kallade offer åt klockaren ej i författningarne
omtalas, stadgar Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735 i afseende
å helgonskylden detsamma som för Skåne gäller. „Hvad åter den så kallade
klockareskeppan vidkommer, och hvarest ingen helgonskyld betalas, så bör den
utgöras af hvart hemman, litet eller stort, efter nummern,,; hvarjemte uppräknas
några af gammalt brukliga löneförmåner: „af skogsboerna smör: af öboerna nå
gon
torkad fisk, som svarar deremot,, samt penningebidrag vid vissa förrättningar
o. s. v. Enligt hvad i motionen förmäles, förefinnas en mängd andra prestationer,
som ingå i klockares löneförmåner under olika benämningar. Och författningarne
synas i allmänhet hafva velat undvika att göra rubbning uti hvad som af ålder
varit i fråga om dylika lönevilkor vanligt, men som varit olika inom olika provinser.
Hvad åter organisten beträffar, innehåller Kyrko-ordningen i 24 Kap. 30 §
att han väljes af kyrkoherden och församlingen, „som honom löner, allt som de
deröfver kunna förenäs.,,
Nu hafva väl, enligt hvad Utskottet inhemtat, frivilliga öfverenskommelser mångenstädes
kommit till stånd beträffande klockarens lönevilkor, hvilka stundom äfven
bero deraf, huruvida han med denna befattning förenar någon annan, nemligen
skollärare- eller organistsyssla; och af sådan anledning fann sig Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet vid sistlidna riksdag böra afstyrka bifall till då väckt
förslag om reglering af nämnda kyrkobetjentes lönevilkor. Men om sjelfva beskaffenheten
af de i ämnet gällande bestämmelser påkallar en ändring af desamma
— och nödvändigheten al ett annat sätt. för klockares aflöning, än det lag
fastställda, bevisas redan genom nyssberörda öfverenskommelsers tillvaro på sidan
om gällande lag — så kan behofvet af en lagförändring icke tillfredsställas medelst
en anvisning att söka åvägabringa dylika öfverenskommelser, enär de, som
vilja motsätta sig desamma, just i den gällande lagen finna ett stöd för sin väg
ran
att derpå ingå. Utskottet finner väl icke alla de skäl nu vara förhanden,
hvilka vid frågan om nödvändigheten af ändring i sättet lör presterskapets aflöning
gjorde sig gällande. Men olämpligheten alt på det i lag fastställda sätt
allona en klockare, nemligen att dels låta honom från hvarje matlag uppbära tre
kappar spanmål, något som jemväl är obilligt till följd deraf, att bidraget till en
församlingens gemensamma utgift såmedelst utgår utan afseende å större eller min
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 76'.
3
dre förmögenhet hos den bidragsskvldige, dels ock uppbära vare sig sä kalladt offer
eller andra frivilliga gåfvor, torde, efter hvad i fråga om sättet lör presterskapets
aflöning blifvit af Rikets Ständer åtgjordt och besiutadt, icke här behöfva vidare
ådagaläggas; och Utskottet, som ej drager i betänkande att i hufvudsaken
understödja motionärens framställning i ämnet, har endast råkat i tvekan beträffande
sättet för ändamålets vinnande. Alt, såsom motionären föreslår, åt de nämnder,
hvilka fått sig uppdraget att åvägabringa reglering af presterskapets Honing,
öfverlemna att i sammanhang dermed uppgöra förslag till reglering af klockares
lönevilkor, torde numera ej vara lämpligt, helst bemälda nämnder mångenstädes
redan fullgjort sitt uppdrag. Och att, i likhet med hvad för kommunala utgifter
i allmänhet gäller, fördela den ifrågavarande på kommunens medlemmar efter fyrktal,
vill Utskottet åtminstone ej för närvarande tillstyrka såsom det ovilkorligen
rigtigaste, eftersom derigenom skulle inträffa, att presterskapet i väsendtlig mån
komme att bidraga till kyrkobetjeningens allönande, hvilket hvarken synes billigt
eller är med gammal häfd öfverensstämmande. En utredning af alla de förhållanden,
som på ärendets bedömande måste inverka, skulle dock kunna lätteligen vin
nas,
derest domkapitlen anbefalldes att, efter vederbörandes hörande, afgifva yttrande
i frågan; och en underdånig framställning till Kongl. Maj:t med begäran
om ett nådigt förslag i ämnet till en kommande Riksdag är fördenskull hvad Ut
skottet
funnit lämpligast att för närvarande tillstyrka Rikets Ständer.
Utskottet hemställer således, att Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Majit, täcktes taga i öfvervägande, på hvad sätt och under
hvilka vilkor en behöflig reglering af klockares aflöning
må kunna tillvägabringas samt derom till en kommande
Riksdag afäta nådig proposition.
Stockholm den 19 Mars 1866.
Reservationer:
af Anders Medin Trän Kronobergs, J. E. Rudberg från Calmar och Anders
Jonsson från Wermlands län.
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 77.
N:o 77.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 April 1866, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af vackla motioner om ändringar i Kongl.
Förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den i i Juli 1862.
0
Ifrågavarande motioner, hvilka till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling blifvit öfverlemnade, äro afgifna inom Hedervärda Bonde-Ståndet
af Sven Nilsson från Christianstads län (motionen N:o 47) och Carl Johan Jo
hansson
från Östergötlands län (motionen N:o 80).
Sven Nilsson föreslår ändring af det i 2 morn, af 3 § i ofvannämnda Kongl.
Förordning förekommande stadgande, att vid den kyrkostämma, som, då presterskapets
löner i en församling skola regleras, af särskild utaf Domkapitiet förordnad
prestman hålles, tillförlitlig uppgift å de löneinkomster, hvaraf presterskåpet
äro i åtnjutande, skall lemnäs af kyrkoherden eller den tjensten förrättar.
Motionären håller före, att man icke kan vänta, det presterskapet allestädes
med oegennytta och samvetsgranhet upprättar nämnda förteckning på sina
inkomster, samt anmärker, att då förteckningen icke aflemrias förr, än vid den
stämma, der beslut i fråga om aflöningsbeloppet och dess fördelning skall fattas, församlingen
icke har tillräckligt rådrum för granskning af samma förteckning. Till
den ändan hemställer motionären om „sådan förändring i ofvan anförda lagrum:
l:o att uppgift, som skall ligga till grund vid reglering af presterskapets in„komster,
bör upprättas antingen af dertill förordnad ojäfvig prestman eller, om
„den upprättas af kyrkoherden eller den hans ställe företräder, ett af församlingen
valdt ombud må dervid biträda; och
2:o att denna uppgift bör vara tillgänglig antingen i sockenstuga, eller å an„nat
lämpligt allmänt ställe inom församlingen, i minst åtta dagar före den stäm„ma,
hvarå församlingen skall afgifva förslag om aflöningsbelopp och fördelning.,,
Dessa af motionären föreslagna bestämmelser i fråga om uppgifter å presterskapets
löneinkomster till den stämma, derå beloppet och fördelningen af presterskapets
blifvande aflöning skall föreslås, synas Utskottet vara helt och hållet öf
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N-.o 77.
5
verflödiga. Vederbörande prestman mäste framför andra anses kunna lemna de tillförlitligaste
uppgifter om sina egna inkomster, och dessa uppgifter, dem församlingen
å kyrkostämma alltid har tillfälle att kontrollera, granskas jemväl af Nämnden.
Dessutom har församlingen ytterligare tillfälle att, när löneregleringsförslaget
slutligen till församlingen inkommer, öfver samma uppgifter afgifva yttrande; hemställande
Utskottet alltså,
alt Sven Nilssons motion icke mätte bifallas.
Carl Johan Johansson anför, hurusom erfarenheten skulle visat, att en allmän
och betydlig förhöjning i presterskapets förut nog tillräckliga aflöning blifvit
en följd af åtgärderna enligt Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862; att församlingens
i öfverensstämmelse med §:n 3 mom. 2 i förordningen uppgjorda förslag
af Nämnden till den grad ringa aktades, att mången gång icke allenast intet afseende
fastades härpå, utan Nämnden icke ens funne sig behöfva med något skäl
öfverskyla ett sådant förbiseende; och att §:n 2 mom. 2 icke lemnade jordbrukaren
den påräknade lindring, som kunde uppstå genom afgiflens erläggande i
jordbrukets naturalster. I anledning häraf föreslår motionären följande ändringar
i eller tillägg till §:n 1, §:n 3 mom 4, §:n 6 mom. 2 och §:n 8 mom. 2.
1 §:ri lyder nu: “Presterskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjenstgörande
prestman, så vidt sig göra låter, erhåller en efter tjenstegrad, embetsåligganden
och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bergning; börande lönerna
beräknas så, att det extra ordinarie presterskapet kan, såsom hittills, af det
ordinarie aflönas samt härvid särskildt afseende fästes derå, att på en del ställen
och orter komministrar ej finnas.“
Motionären föreslår, att i början af denna § det i stället skulle heta: “Presterskapets
hittills varande inkomster, i hvilka någon förhöjning icke, utan
undantagsvis, med denna författning afses, fördelas sålunda etc.u
3 §:n mom. 4 innehåller: “Med ledning af det å kyrkostämma upprättade förslag
och efter öfvervägande af de förhållanden, som vid lönernas bestämmande,
enligt hvad i denna förordning stadgas, böra tagas i beräkning, upprättar Nämnden,
hvilken bör inom pastoratet sammanträda, sitt förslag, dervid alla presterskapets
inkomster noga uppskattas och således äfven alkastningen af hemman, lägenheter
m. m., hvilka Nämnden anser böra församlingens presterskap frångå.“
Till detta moment föreslås följande tillägg:
“ Anser sig Nämnden härvid i mer eller mindre män böra frångå det
å kyrkostämma upprättade förslag, uppgifve då fullständigt skälen för en
sådan åtgärd.“
6 §:n 2 mom. stadgar: “Vid bestämmande af dessa algifter, likasom af dem,
hvilka böra utgå för bergverk, qvarnar, fabriker och andra inrättningar, har Nämnden
att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet och särskildt för vissa
orter gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de
af församlingen till dess presterskap förut utgående bidrag samt de afgif
-
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 77.
ter. som af öfriga pastorater inom stiftet under likartade förhållanden utgöras.
“
I stallet härför vill motionären åt slutet af mom. gifva följande lydelse: —
— “stadganden; men hufvudsakligen att fästa afseende på de från
församlingen till dess presterskap utgående bidrag, derest dessa ej stå i
uppenbar strid med nämnda författningar och stadganden eller allt för mycket
afvika från de afgifter, hvilka af öfriga paslorater inom stiftet under
likartade förhållanden utgöras*;
Hvarjemte motionären vill till sistnämnda § foga ett 3:dje mora. så lydande:
Skulle omständigheterna oundvikligen erfordra större ändringar uti förut varande
afgifter, vare taxeringsvärdet och derpå grundadt fyrktal till rättelse
vid uträkningen.“
Slutligen yrkar motionären, att §:n 8 mom. 2, som stadgar: “Persedlarne utgå
efter tioårig medelmarkegång, der ej deras levererande till större eller mindre del
in natura kan varda, med afseende å särskilda förhållanden, af Nämnden föreslaget
och af Kongl. Maj:t med g i frel. för hvilket fall Nämnden äfven bör
föreslå och Kongl. Maj:t vill bestämma sättet, hvarpå levereringen skall ega rum“,
måtte erhålla följande lydelse:
“Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång, der ej deras levererande in
natura, efter i lag föreskrifven uppsägning, kan varda af församlingen påyrkadt,
för hvilket läll Nämnden bör föreslå och Kongl. Maj:t vill bestämma sättet,
hvarpå levereringen skall ega rum.“
Hvad Carl Johan Johansson sålunda föreslagit anser Utskottet sig icke eller
kunna hvarken i ena eller andra hänseendet understödja.
Ett tillägg till 1 §:n af ifrågavarande författning i den af motionären föreslagna
syftning skulle strida mot författningens anda och mening, som fordrar en
billig grund för löneregleringen utan alseende derå, huruvida förutvarande allöning
dervid komme, inom lagliga gränser, att höjas elier minskas. Enahanda är, enligt
Utskottets tanke, förhållandet med det motionärens förslag, enligt hvilket i 6
§:n 2 mom. skulle med mera skärpa, än redan skett, uttalas att afseende bör
fästas på de från församlingarne till dess presterskap förut utgående bidrag.
Ett så beskaffadt tillägg till 3 §:n 4 morn., sorn motionären föreslagit, fin
ner
Utskottet vara alldeles öfverflödigt, då icke någon Nämnd lärer underlåta att
gifva skäl för sitt förslag.
Hvad åter angår det af motionären föreslagna tillägg af ett tredje mom. till
§:n 6, torde lätteligen inses att detsamma strider emot de grundsatser, som eljest
i författningen blifvit följda, i det att, om icke öfverenskommelse kan träffas om
fyrk talets antagande till grund för ifrågavarande afgifter, sådant ej må ske mot församlingens
bestridande, hvilket dock enligt motionärens förslag skulle kunna ske.
Enär slutligen genom godkännande af den utaf motionären föreslagna förändrade^lydelse
af 8 §:n 2 mom. skulle uppoffras en af de väsendtligaste bland de
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 78. 7
nyss vunna fördelarne, att nemligen naturaprestationerna i allmänhet lösas efter
markegång, och deremot ånyo införas olägenheter i afseende å uppbördssättet, hvilka
genom författningen blifvit, så vidt med hänsyn till alla förekommande förhållanden
kunnat ske, undanröjda; samt anledningen till det missnöje, som härmed må
hafva försports, torde hafva varit att söka deri, att medelmarkegångspriset på flera
orter, tillfälligtvis under sista tiden, varit särdeles högt — ett förhållande, som
måste vara underkastadt omvexling — finner Utskottet sig, med afseende jemväl
derå, att de i författningen fastställda grunder för ifrågavarande reglering redan
blifvit tillämpade på de många stallen, utgörande, efter hvad uppgifvet blifvit, mer
än hälften af församlingarna i riket, der denna reglering numera hunnit genomföras,
icke kunna annat än
afstyrka allt afseende å Carl Johan Johanssons omförmälda
motion.
Stockholm den 3 April 1866.
N:o 7&.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 April 1866, kl. 4 e. ni
Memorial, med förslag lill voteringsproposition i anledning af RiksStåndens
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets
Memorial N:o 64, innefattande förslag till sammanj emkning
af Riks-Stånde7is beslut i anledning af Utskottets
Betänkande N:o 3G} angående väckta motioner i fråga om
ej mindre Norrmäns och Danskars, än äfven andra ut
ländningars
rätt att i Sverige idka handel, handtverk och
andra yrken.
Sedan Utskottet i ofvanberörda memorial, till sammanjemkande af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut i förevarande ärende, hemställt, att Rikets Ständer måtte
“hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes söka åväga
bringa
en sådan öfverenskommelse mellan Sverige, Norge och Danmark, att den
kompetens, som till utöfning af följande yrken, nemligen läkarens, veterinärläkarens,
apothekarens, tandläkarens, fältskärsmästarens och barnmorskans, blifvit vun
-
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 78.
nen i det ena landet, äfven må tillgodonjutas i det andra, såvida i de särskilda
rikena kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika“; har, enligt
hvad särskilda från Stånden till Utskottet aflåtna protokollsutdrag utvisa, denna
Utskottets hemställan blifvit endast af Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet bifallen; hvaremot Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga
Preste-Ståndet vidblifvit deras förut i ämnet fattade sammanstämmande beslut: “att Rikets
Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes
vidtaga sådan åtgärd, att den kompetens, som till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens,
veterinärläkarens, apothekarens, tandläkarens, fältskärsmästarens och barnmorskans,
der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i Norge, äfven
må tillgodonjutas i Sverige, såvida samma rätt äfven i Norge tillerkännes Svensk
undersåte, samt såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven äro och fortfara
att vara hufvudsakligen lika.Ä
Då Riks-Stånden således i förevarande ärende fortfarande stå i sådana skiljaktiga
meningar, att frågan icke kan helt och hållet förfalla, men den i grundlagen
föreskrifna röstöfvervigt för beslut af Rikets Ständer i sådan fråga, som den
förevarande, icke för någondera meningen vunnits, måste, jemlikt 73 § Riksdagsordningen,
omröstning i förstärkt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott ega
rum; och får Utskottet i detta hänseende vördsamt förelägga Rikets Ständer en så
lydande
V otering sproposition:
Den, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets
af Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, besluta alt l‘hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes söka åvägabringa en sådan
öfverenskommelse mellan Sverige, Norge och Danmark, att den kompetens, som
till utöfning af följande yrken, nemligen läkarens, veterinärläkar ens.apothekarens,
tandläkarens, fältskärsmästarens och barnmorskans, blifvit vunnen i det
ena landet, äfven må tillgodonjutas i det andra, såvida i de särskilda rikena
kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika:
röstar Ja;
Den det ej vill, röstar Nej;
Vinner “Nej“, anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Ridderskapet och
Adelns samt Preste-Ståndets mening, beslutit att “hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den kompetens, som
till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens, veterinärläkarens, apothekarens, tandläkarens,
fältskärsmästarens och barnmorskans, der yrkesexamen är i lag föreskrifven,
blifvit vunnen i Norge, äfven må tillgodonjutas i Sverige, såvida'’ samma rätt
äfven i Norge tillerkännes Svensk undersåte, samt såvida i de särskilda rikena
kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika."
Stockholm den 3 April 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J. & A. RIIS, 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande J\S 79.
1
N:o 79.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 April 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om beredande af emeritilöner
dt ålderstigna eller sjukliga prester.
Hos Högvördiga Preste-Ståndet har Professoren Bibbing i motion (N:o 22),
hvilken blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, gjort
framställning derom, “att Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om tillsättande af en komité, med uppdrag att utarbeta förslag
till emeritilöners inrättande för ålderstigne eller permanent sjuklige prester saint
afgifva yttrande och uppgöra nödiga beräkningar i afseende å för ändamålet behöfliga
medel, för att sedermera för Rikets Ständer framläggas."
För motionens genom trycket för Riks-Ståndens ledamöter bekanta innehåll
i öfrigt torde Utskottet kunna undgå att här redogöra, helst motiverna derför
jemväl syfta på andra af motionären väckta förslag, hvilka blifvit föremål för
särskilda utlåtanden och här ej kunna upptagas. Utskottet erinrar således nu
endast om motionärens anmärkning, att bland de vigtigaste bestämningar för ett
önskvärdt ordnande af löneförmånerna och ej mindre såsom ett hufvudvilkor för
tjensternas rigtiga skötande räknas vid alla andra slag af offentliga befattningar
möjligheten och garantien för tjenstemännen att, när helsa och krafter i det
allmännas tjenst äro utslitna, kunna erhålla pension och sålunda slippa att komma
i den beklagliga ställning att nödgas antingen qvarstå på en plats, som ålder
och kraftlöshet hindra honom att tillbörligen fylla, eller ock störtas i nöd eller
ekonomisk förlägenhet, samt att prestens befattning icke bör utgöra ett undantag
från hvad som i detta afseende är klart och erkändt i alla andra likartade
fall.
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 25 Haft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVs 79.
Äfven för Utskottet vill det synas onekligt, att det förhållande, som för
närvarande eger rum, att nemligen pensioner för presterskapet icke finnas, medför
väsendtliga olägenheter ej mindre för församlingarna, än för presterna sjelfva.
Sålunda icke allenast försenar det för presten befordran, utan nödgar äfven till
bibehållande af tjensten sedan kraften att sköta densamma upphört, och det ofta
i strid med både församlingens och prestens egna önskningar, likasom deri ligger
en anledning till det täta ombyte af hjelpprester, som icke kan lända församlingen
till fördel; och Utskottet finner alltså hvad motionären i förevarande
ämne anfört visserligen förtjent af uppmärksamhet. Men då till häfvande af
de mångfaldiga svårigheter, hvilka, med afseende å det stora antalet prester i
landet, inrättandet af ett pensiousväsende för presterskapet nödvändigt måste
möta, hufvudsakligen deri, att oberäkneliga belopp erfordras för pensioneringen,
motionären, på sätt han sjelf erkänner, icke ens kunnat angifva någon utväg,
som synes värd att taga i betraktande, i hvilket hänseende de af motionären
omnämnda s. k. caducmedlen, äfven om de för detta ändamål kunde disponeras,
dock måste finnas alltför otillräckliga, samt de betydliga bidrag både af presterskapet
och Staten, som för ändamålet erfordrades, svårligen torde vara att påräkna;
anser Utskottet sig icke hafva tillräcklig anledning tillstyrka Rikets Ständer
att hos Kongl. Majit begära tillsättandet af en komité för utarbetande i
ämnet af ett förslag, hvilket, så vidt Utskottet kan inse, ej lärer kunna uppgöras
på andra grunder än de nyss antydda; och Utskottet hemställer således,
att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 6 April 1866.
Reservationer:
af Grefve Björnstjerna, C M. L.: “Instämmande uti motionärens åsigt om
behöfligheten att under vissa förhållanden bereda tillfälle till pension för presterskapet,
reserverar jag mig emot Utskottets afstyrkande utlåtande och tillstyrker,
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit ville låta genom
sakkunnige utreda, på hvad sätt och på hvilka grunder en pensionsstat skulle
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande M 79.
3
kunna inrättas och anordnas för de prestman, hvilka genom ålder eller sjuklighet
blifvit urståndsätta att förrätta sitt embete, samt till Riksd agen derom aflåta
nådig proposition. “
Häruti instämde Friherre Åkerhjelm, J. G., Grefve Posse, K., Grefve v.
Rosen, F. C., Herr von Ehrenheim, P. </., samt Kontraktsprostarne Westin och
Lundberg;
af Herr Treffenberg, C., och Professor Ribbing.
Friherre Cederström, R., Friherre Alströmer, C. J. O. och Herr af Edholm,
E., anmäla, att de vid behandlingen af detta ärende icke tillstädesvarit.
: ' V. > ■ • y-, ‘ S>tO' V '
/
Stockholm K. A. Lindström 1866.
/
Allmänna Besvärs- ovli Ekonomi-Utskottets Betänkande Afs 80.
1
N:o 80.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 April 1866, kl. 11 f. ni.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
Kongl. Förordning arne den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse
pä landet, om kommunal-styr else i stad, och om
landsting.
Från samtliga Biks-Stånden har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
fått emottaga motioner, som åsyfta ändringar i gällande kommunal-lagstiftning,
nemligen Förordningarne om kommunal-styrelse på landet, om kommunal-styrelse
i städ, om landsting och om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd.
Utskottet, "som förbehåller sig att öfver de motioner, hvilka angå sistnämnda
Förordning, till Rikets Ständer inkomma med särskildt utlåtande, går nu att yttra
sig i fråga om de öfriga.
Genom antagandet af Kongl. Maj ris nådiga förslag till ny Riksdags-ordning
och i förening dermed äfven ett tillägg till 57 § i Regeringsformen, som från
den ekonomiska till den civila lagstiftningens område öfverflyttar kommunallagarna,
hafva Rikets Ständer erkänt vigten deraf, att dessa sednare lagar, på hvilka
den sålunda nyss antagna grundlagen i vissa delar stödjer sig, och hvilka vid
antagandet förutsattes såsom gällande i förening med densamma, erhålla en stadga,
som befästar ett dylikt samband. Att vid sådant förhållande rubba hvad
som af nu ifrågavarande författningars innehåll utgör väsendtliga beståndsdelar,
än mer att i den för önskningsmål gällande ordning söka utverka ändring i hvad
som är att betrakta såsom grundvalen för den nybildade representationsformen,
finner Utskottet sig för ingen del kunna tillstyrka den ännu fungerande representationen
; och anser sig alltså icke böra ingå i närmare granskning af de förBilu
till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 26 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande Afs SO.
slag, hvilka antingen skulle omedelbarligen verka en sådan rubbning som den
ofvan antydda eller åtminstone, till följd af det organiska samband, som eger
rum emellan de ifrågavarande författningarna eller hvarderas särskilda delar inbördes,
skulle störa det helas sammanhang. Till dylika förslag hänför Utskottet
ibland de väckta motionerna följande:
a) Herr Sundvallsons (motionerna N:ris 30 -och 151 i tredje serien), hvilka innehålla,
efter framställning af åtskilliga skäl för “en total och genomgripande
omarbetning vid innevarande riksdag af hela den nya kommunal-lagstiftningen“, förslag,
den förra motionen om revision af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad, hufvudsakligen i ändamål:
att allmänna Rådstugans eller Stadsfullmägtiges befogenhet bestämmes närmare
och tydligare, så att de endast ega att handlägga hela kommunens yttre,
gemensamma och allmänna ekonomi- och ordningsmål, som afse det helas kraf
såsom kommun och ej tillkomma det enskilda arbetet, industrien och hushållningen
;
att tydligare och bestämdare särskiljes, hvilka ärenden endast tillhöra Magistratens,
och hvilka tillhöra allmänna Rådstugans eller Stadsfullmägtiges handläggning;
att
bolag frånkännes ali annan rösträtt än den, som tillkommer hvarje särskild
delegare och i mån af delaktigheten, så framt han jemlikt § 3 är medlem
af kommunen;
att i stad med öfver 3,000 innevånare hvarje röstande tillkomme, antingen
och helst, blott en röst, eller efter skattebeloppet graderade högst tio röster;
att i stad med 3,000 innevånare och derunder hvarje röstande tillkomme minst
en personlighetsröst och derutöfver högst 29 skatteröster, graderade efter skattebeloppet;
att
grunden för röstberäkningen vare kommunens debiterings- och uppbördslängd
å samtliga kommunalutskylder för hela nästföregående året;
att Stadsfullmägtiges sammanträden kungöres och hålles, såsom i 18 § om
allmän rådstuga stadgadt är, och föredragningslista i sessionssalen anslås samtidigt
med kallelsen;
att intet ärende till omedelbart afgörande må företagas vid första sammanträdet
derom, derest någon fullmägtig bordläggning deraf äskar;
att fullmägtiges ordförande genast anmäle godkänd afsägelse af stadsfullmägtigskap
hos Magistraten, som ofördröjligen utlyse fyllnadsval; samt
att klagomål öfver val samt allmän Rådstugas och fullmägtiges beslut med
all skyndsamhet af vederbörande handlägges;
och den sednare motionen, om revision af Kongl, Förordningen om landsting,
i syfte att dels inom detta ting jemnare må afvägas städernas och landsbygdens
åtskiljda representationsintressen, så att den sednare ej må hafva öfver
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jfå 80. 3
vigt öfver de förra, dels landstingens befogenhet närmare bestämmes och inskränkes
till sådana angelägenheter, som äro direkt verkande för länsinnevånarnes
gemensamma bästa i undervisnings-, sedlighets-, sundhets- och ordningsväg, samt
bestämdare råmärken uppställas emellan landstingens och hushållningssällskapens
verksamhet, så att de sednare endast blefve ett slags förvaltningsutskott under
landstingets kontroll och öfverinseende; dels att all af landstingen beslutad beskattning
för de af motionären antydda “lunnaniseringsåtgärders“ genomförande
må fördelas “per capita eller enligt folkmängdsnumerären“ men alldeles icke efter
den allmänna bevillningen; dels att landstingen må sjelfva få utse ordförande;
och dels att åt ifrågavarande förordning beredes civillags natur;
b) Herr Falkmans (motion N:o 48 i 3:dje serien), hvari föreslås mer och mindre
genomgripande förändringar i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i
stad, nemligen: antagande af en annan grund för utöfvande af rösträtt å allmän
rådstuga, efter en af motionären upprättad skala, hvarigenom, förutom den röst
hvarje röstberättigad för sin person skulle erhålla, 10 röster skulle blifva det
högsta röstetal någon kunde, på grund af skattebidrag enligt 2 Art. i Bevillnings-stadgan,
tillkomma: att med val för tillsättande af uppkommen ledighet i
Magistrat må tillgå på samma sätt och efter enahanda röstgrund, som för val
af Stadsfullmägtig stadgas, de fall undantagna, som finnas omförmälda i 31 §
af Regeringsformen: att rättighet till utseende af landstingsman, genom val å allmän
rådstuga, må, äfven der Stadsfullmägtige finnas, tilldelas kommunens medlemmar
och ej utöfvas af bemälde Fullmägtige: att rättighet att vid Stadsfullmägtiges
sammanträde deltaga uti de deras beslut föregående öfverläggningar,
äfvensom att hos Fullmägtige skriftligen väcka förslag rörande stadens gemensamma
angelägenheter, må tillkomma en hvar, som vid allmän rådstuga eger
rösträtt, och 35, 36, 37, 38, 39 samt 45 §§ i Författningen alltså erhålla en
härefter lämpad redaktion: att bestämmelsen, att den ej kan Stadsfullmägtig vara,
som för nesligt brott är tilltalad, må förändras derhän, att endast “den, som är
för nesligt brott dömd, förklarad ovärdig att föra andras talan eller under framtiden
ställd,“ må under stadgandet begripas: samt slutligen att 76 § —hvilken
för medlem af stadskommun inskränker rättigheten att öfver allmän rådstugas
eller Stadsfullmägtiges beslut i stadens allmänna angelägenheter föra klagan till
de fall, att han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt
eller eljest hvilar på orättvis grund, eller att det icke i laga ordning tillkommit,
eller att det står i strid med allmän lag eller författning, eller annorledes öfverskrider
deras befogenhet, som beslutet fattat — må i fråga härom i stället
erhålla följande lydelse: “Medlem af stadskommun, som åt allmänna rådstugans
eller Stadsfullmägtiges beslut, i hvad stadens angelägenheter angå, ej nöjes,
eger rätt att deruti rättelse söka genom besvär, hvilka jemte det öfverklagade
beslutet böra till Kongl. Maj ris Befallningshafvande ingifvas“ etc. etc.
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\/S 80.
c) Sven Hanssons från Östergötlands län (motion N:o 35 i 4:de serien), sorn, i
ändamål att utsträcka landstingens verksamhet och befogenhet, föreslår följande
tillägg till 2 § i Förordningen om landsting:
“Landstinget eger äfven rätt att rådslå öfver rikets allmänna angelägenheter
och såsom önskningsmål inför Kongl. Majit eller hos Rikets Ständer framlägga
sina dervid uttalade åsigter. Ett landsting kan ock inbjuda ett annat landsting
att i dess beslut sig förena. “
d) Anders Pehrssons från Christianstads län (motion N:o lil i 4:de serien),
hvilken innefattar hemställan, att till 12 § i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet — den der stadgar, att vid omröstning i kommunalstämma “röstvärdet
skall beräknas efter det, en hvar röstegande åsätta fyrktal“ — måtte fogas ett
tillägg af följande innehåll: “Ej må dock någon vid allmän kommunalstämma
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden; och galle detta äfven för det särskilda
fall, som i nästföregående § omförmäles“ (med hvilken sednare bestämmelse motionären
förmodligen åsyftar de fall, då endast de, som innehafva i mantal satt
jord, ega att i öfverläggningarna och besluten deltaga).
Och Utskottet hemställer, på ofvan anförda skäl, det måtte
Herr Sundvallsons, Herr Falkmans, Sven Hanssons och
Anders Pehrssons omförmälda motioner af Rikets Ständer
lemnäs utan afseende.
De öfriga motioner, som angå kommunalförfattningarne och dem Utskottet,
till följd af beskaffenheten utaf de ämnen, som för dem äro föremål, ansett sig
oförhindradt att till hufvudsaklig pröfning upptaga, äro följande:
A). Angående Förordningen om kommunalstyrelse på landet:
l:o. Herr Bräkenhjelms, Pehr Reinhold, (motion N:o 32 i Usta serien), hvilken
anför, att nämnda författning väl föreskrifver, att exekutor eger beräkna
tre procent arfvode vid indrifning af resterande kommunalutskylder, men ej bestämmer
hvem som skall ersätta dessa tre procent, hvadan kronofogden nu afkortade
beloppet vid medlens levererande, och församlingens tillskott alltså blefve
så mycket större. Emedan den betalningsskyldige funne det vida beqvämare att
i sitt hem aflemna utskylderna till den, som komme att utkräfva dem, än att
inställa sig vid uppbördsstämman, helst han kunde såmedelst vinna en eller annan
månads anstånd med liqviden, hade ofta inträffat, att många från uppbördsstämman
uteblifvit, att kommunen, i saknad af påräknad uppbörd, nödgats upplåna
penningar, derå räntan, likasom ifrågavarande uppbördsprovision, drabbade
den ordentlige betalaren, och att ett ökadt besvär tillskyndades kommunalstämmans
ordförande; i anledning hvaraf motionären hemställer, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, “att en nådig förklaring af
kommunal-lagen må varda meddelad, som stadgar
Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottets Betänkande J/s 80.
5
antingen att exekutor eger hos den betalningsskyldige uttaga den honom
tillkommande provision, som dock aldrig bör understiga 10 öre;
eller ock att stämmoböter till sex procent af debetsedelns belopp, skola med
restantierna af den betalningsskyldige erläggas, dock aldrig under 10 öre;
eller ändtligen att hela uppbörden må från början öfverlåtas åt kronofogden64;
2:o. Anders Gudmundssons från Hallands län (N:o 194 i 4:de serien), hvilken
på enahanda skäl, som af Herr Bråkenhjelm blifvit anförda, föreslår, det
stadgandet i 70 § af sistberörda Förordning, nu så lydande:
“Öfver de skattskyldiga, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämman
ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat afskrifning, upprättar
kommunalnämnden restlängd, som inom två månader efter uppbördsstämmans af
slutande
skall till kronofogden i orten öfverlemnas; och åligger honom, att de
resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva och till Nämnden redovisa.
För sålunda indrifna och levererade medel eger kronofogde att beräkna
tre procents upphör dsprovisionA
måtte “förtydligas genom en ändring och ett tillägg, så att i stället för
punkt efter ordet iluppbördsprovisiona må sättas komma, och tilläggas orden:
som betalas af restskyldig;“
3:o. Herr Heij kenskj ölds (N:o 145 i 3:dje serien), hvari föreslås, att den i
13 § lia punkten i Förordningen om kommunalstyrelse på landet förekommande
bestämmelse, att “röstegande är berättigad att sin rösträtt i kommunalstämman
på annan röstegande öfverlåta; dock må ingen på grund af fullmagt föra talan
eller utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad,“ måtte erhålla denna förändrade
lydelse:
“Röstegande är berättigad, att sin talan och rösträtt på annan person öfverlåta;
dock må“ etc.
4:o. Gustaf Ohlssons från Westmanlands län (N:o 144 i 4:de serien), hvars
fullständiga innehåll Utskottet, i anseende till tvekan om dess rätta mening,
föranlåtes här anföra. Motionären yttrar:
“Som Kongl. Maj:ts nådiga. Förordnings af den 21 Mars 1862 angående kommunalstyrelser
på landet tydliga åsyftan är, att hvarje samhällets medlem är
berättigad till åtnjutande af alla samhället tillkommande fördelar, enligt dess 5
§; vidare bestämmes i 57 § skyldigheten att till kommunens gemensamma behof
lemna bidrag; dessa paragrafer äro fullkomligt öfverstämmande med Förordningens
åsyftade ändamål, men 60 § återkallar eller gör ett tvetydigt inslag i
57 §, hvilket har ledt till obehagliga uppträden af mångfaldig art.
Utaf de anförda skälen föreslås:
att ordalydelsen i 60 §, sådan den nu förefinnes, bör i sin helhet uteslutas,
samt §:n erhålla följande bestämmelser: De utgifter, som på grund af §§ 5
och 57 erfordras för kommunens särskilda behof, bestämmes grunden för ut
-
6 Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottets Betänkande J\/s 80.
taxering af kommunens medlemmar vid allmän kommunalstämma eller i enlighet
med 61 §.“
5:o. Johannes Anderssons från Göteborgs och Bohus län (N:o 148 i 4:de
serien), hvilken, “i anledning af de olägenheter, hvilka erfarenheten visat ofta hafva
uppkommit" vid tillämpningen af nu ifrågavarande författning, föreslår, att densamma
“måtte erhålla tillägg uti de syftningar, som innehållas uti följande tvänne
punkter, nemligen:
att, då i flera, till samma pastorat hörande kommuner förekomma till behandling
ärenden, hvilka lika röra alla kommunerna, det måtte, enär någon
enighet i de särskilda kommunalstämmobesluten ej kan dem emellan vinnas,
nämnda ärenden kunna behandlas och afgöras å en för hela pastoratet gemensam
kommunalstämma, vid hvilken moderförsamlingens ordförande fungerade
såsom ordförande; och
att, då svårighet ofta möter för kommunalnämnden, att inom behörig tid
upprätta fyrktalslängd samt debiterings- och uppbördslängd, af brist på dertill
nödiga handlingar, häradsskrifvare!! i orten måtte åläggas att, mot eller utan
lösen, inom den 1 November hvarje år till kommunalnämndens ordförande aflemna
afskrifter af kommunens mantals- och taxeringslängder
B.) Angående Förordningen om landsting:
6:o. Af Leonard Johan Fahlander från Westerbottens län (motion N:o 224
i 4:de serien), som med föranledande deraf, att de för landstingsman eller hans
suppleant för uteblifvande från landstinget stadgade böter, Två R:dr för hvarje dag
och dubbelt om landstinget måste i anseende till de närvarandes fåtalighet
inställas eller upplösas, icke synas motsvara den vinst, landstingsmannen kunde
draga deraf, att han heldre stadnade hemma och skötte sina angelägenheter,
helst icke annan ersättning honom bestås än för skjuts efter två hästar, föreslår:
“att landstingsman eller suppleant, som utan anmäldt, af landstinget godkändt
förhinder uteblifver, skall till landstingskassan böta, för hvarje dag han
är frånvarande, Fem Riksdaler Riksmynt och dubbelt så mycket, om landstinget
måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösasoch
7:o. C. J. Svenséns från Calmar län, såsom ett tillägg till Sven Hanssons
ofvanberörda motion väckta förslag, att i Förordningen om landsting stadgas
må: “att då fråga uppstår, huruvida ett förslag bör af landstinget till behandling
företagas eller icke, ordföranden väl må uppgifva skälen för sin åsigt
härom, men att landstingets ledamöter med enkel röstpluralitet må hafva sin
beslutande rätt oförkränkt. “
Hvad nu först angår Herr Bråkenhjelms och Anders Gudmundssons omförmälda
förslag, förmodar Utskottet, att de för desamma anförda skäl icke kunna
underkännas; och då det är angeläget, att så fort som möjligt förekomma, att
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 80. 7
missbruk af den art, som desse motionärer påpekat, vinna utbredning, kan Utskottet
icke annat än understödja de derom gjorda framställningar. I sådant
hänseende anser Utskottet ibland de af Herr Bråkenhjelm framlagda alternativ
för lämpligast det, som öfverensstämmer med Anders Gudmundssons förslag, att
den restskyldige skall vidkännas den utgift, som kronofogdes rätt till provision
å de indrifna medlen medför, och hvilket torde kunna i författningen tjenligast
uttryckas på sätt här nedan anföres; hvaremot den af Herr Bråkenhjelm för denna
händelse förordade bestämmelse, att den provision, som påföres restskyldig, ej
må understiga tio öre, synes mindre påkallad, helst som i de händelser, då utskylder
till lägre belopp, än att tre procent å desamma uppgå till tio öre, skola
exekutive indrifvas, exekutionskostnaden, som den restskyldige äfventyrar att
nödgas betala, varder i jemförelse med det utsökta beloppet ganska betydlig.
Utskottet hemställer således, att Rikets Ständer, med hufvudsakligt bifall
till de väckta motionerna, måtte
i underdånig skrifvelse till Kongl Majit, med anmälan, att
Rikets Ständer för sin del anse sista punkten i 10 § af
Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse å landet böra
ändras till följande lydelse:
uVid indrifvandet af dessa medel eger Kronofogden
att såsom upphör dspr ovision jemväl uttaga hos den restskyldige
tre procent af det resterande beloppet“
anhålla, att Kongl. Majit täcktes gilla en sådan ändring
af berörda § och derom utfärda nådig förordning.
Emot Herr Heijkenskjölds förslag, att vid kommunalstämma röstberättigad
må ega att öfverlåta sin rösträtt äfven på annan person, än som vid samma
stämma har rösträtt, hvilket innebär rubbning af en ej mindre i den ifrågavarande
författningen, än i förordningen om kommunalstyrelse i stad erkänd, ingalunda
ovigtig grundsats, förekommer den betänklighet, att om samma förslag
godkändes, det kunde komma att inträffa, att en kommuns angelägenheter blefve
afgjorda af personer, som måhända icke ens tillhörde kommunen, och att åt sådana,
som kunde hysa önskan att, ehuru ej medlemmar af kommunen, på afgörandet
derstädes af ett visst ärende, t. ex. val af landstingsman, utöfva inflytande,
lemnades tillfälle härtill derigenom, att de kunde af röstberättigade, hvilka
för berörda angelägenhet vore mera likgiltiga, förskaffa sig fullmagter. Då det
icke lätteligen låter sig beräkna, hvartill sådant kunde leda, och då de af motionären
framhållna skäl torde få anses endast undantagsvis ega tillämpning;
finner Utskottet sig af dessa anledningar uppmanadt att
afstyrka bifall till Herr Heijkenskjölds berörda förslag.
8 Allmänna Besvärs- och Ekon omi-Utskottets Betänkande J\S 80.
Så framt med Gustaf Ohlssons motion får antagas vara åsyftadt, att alla
de enligt särskilda författningar efter en viss grund utgående .skattebidrag till
ändamål, hvilka kunna anses för kommunen gemensamma, hädanefter skola, i
likhet med kommunalutskylder i allmänhet, utgöras efter fyrktalet — och någon
annan mening kan Utskottet af denne motionärs framställning icke draga —
finner Utskottet sig icke kunna understödja samma motion. På sätt vid uppi'ättandet
af förslag till nu gällande kommunallagar erinrades, gifves det på landsbygden
förhållanden, som icke tillåta oinskränkt tillämpning af de för uttaxering
af de för kommunalutskylder nu fastställda allmänna grunder. Af sådan beskaffenhet
äro de afgifter, som åsyfta befordrandet af ändamål, hvaraf nyttan och
frukten egentligen tillfalla egarne eller brukarne af jorden. Kostnader för utskiftande
af sockneallmänning på jordegarne inom kommunen, för verkställighet
af öfverenskommelse!’ om sådana allmänningars vårdande eller begagnande för gemensam
nytta på annat sätt, för upprensning eller annan åtgärd till förbättrande
af fiskevatten under jordegarnes gemensamma bruk, äro exempel härpå; och äfven
i andra afseenden förekomma för vissa skyldigheter i allmän lag eller förordning
frikallelser medgifna, som icke annorledes än efter särskild pröfning
kunna förfalla. Såsom kommunalutskylder kunna väl också anses utgifter till
uppbyggande och underhåll af allmänna hus, såsom kyrka, prestgård, tingshus m. fl.,
till presterskapets samt klockares aflöning och mera dylikt. Men att genom ett
penndrag upphäfva alla de lagar och författningar, i hvilka deltagandet i dylika
kostnader är bestämd efter annan häfdvunnen grund än den i kommunalförfattningarne
fastställda, och hvilka stå i det närmaste samband med beskattningsväsendet
i allmänhet, torde icke vid behandlingen af nu förevarande mål böra
ifrågakomma, likasom icke heller vid kommunallagarnes stiftande ändring i be
rörda på annan grund bestående förhållanden åsyftades; och Utskottet föranlåtes
alltså
afstyrka allt afseende å Gustaf Ohlssons motion.
Hvilka de olägenheter äro, som enligt Johannes Anderssons utsago skulle
uppkommit genom tillämpningen af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på
landet och saknaden deri af en bestämmelse, som medgåfve att å en för flera
socknar inom samma pastorat gemensam kommunalstämma behandla angelägenheter,
som kunna vara för dessa socknar gemensamma, har motionären icke angifvit.
2 och 3 §§ i nämnda förordning innehålla medgifvande för två eller flera
socknar att om gemensam kommunalförvaltning sig förena. Der sådant icke befunnits
nödigt, utan hvar socken för sig bildar en kommun, hvilket i författningen
antagits i allmänhet böra vara regel, skulle man icke utan att åstadkomma
oreda och villervalla kunna särskilja de angelägenheter, hvilka vore af beskaffenhet
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande AS 80. 9
het, att lämpligen utgöra föremål för en, på det sätt motionären föreslår, sammansatt
kommunalstämmas behandling, i afseende hvarå jemväl skulle erfordras
en särskild ganska vidlyftig lagstiftning; och Utskottet, som anser fördelarne af
en anordning i berörda syfte alldeles icke uppväga de olägenheter, den skulle
medföra, kan fördenskull icke tillstyrka frångåendet af den grundsats om enhet
i formen för den kommunala styrelsen, som i nu gällande författning är
nedlagd.
Sistbemälde motionärs jemväl väckta förslag om åläggande för häradsskrifvarne
att innan November månads början hvarje år, emot eller utan lösen, tillhandahålla
kommunalnämndens ordförande afskrift af kommunens mantals- och
taxeringslängder, synes i sjelfva verket endast leda till pröfning deraf, huruvida
häradsskrifvare bör vara skyldig att utan lösen aflemna dylika afskrifter. Det är
nemligen klart, att bemälde tjensteman, utan att sådant finnes i kommunallagen
särskildt stadgadt, har åliggande att emot lösen tillhandahålla afskrift af omförmälda
handlingar, när helst sådant påfordras. Något skäl derför, att han skulle
utan lösen utfärda en sådan expedition — derom en bestämmelse rätteligen skulle
hafva sin plats i gällande förordning om expeditionslösen — har Utskottet emellertid
ej hört uppgifvas. Utskottet finner sig fördenskull böra hemställa,
att Johannes Anderssons motion ej måtte till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande Fahlanders förslag, att i förordningen om landsting bötesbestämmelserna
i 22 och 23 §§ för uteblifvande från landstingets sammanträden
måtte skärpas, har, så vidt Utskottet kunnat inhemta, giltig anledning till en
sådan åtgärd icke hittills förekommit. Om än det må anses nödigt, att i författningen
icke saknas ett stadgande, som fastställer någon påföljd för försummelse
att tillstädeskomma vid landstingets sammanträden, synes dock lagstiftaren
vid bestämmandet i sådant hänseende af ett visst bötesbelopp icke böra utgå från
förutsättningen, att den person, som af sin kommun hedrats med förtroendet att
utöfva beskattningsrätt och vården om länets gemensamma angelägenheter, skall,
i valet emellan att fullgöra ett sådant uppdrag eller icke, låta bestämma sig af
den obetydliga fördel, det för honom kunde medföra att undslippa kostnaden för
vistandet under några dagar i länets residensstad; och i sådant fall skulle säkerligen
äfven det af motionären föreslagna bötesbelopp befinnas för ändamålet
overksamt; hemställande på grund häraf Utskottet, att Fahlanders ifrågavarande
motion
måtte lemnäs utan vidare uppmärksamhet.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 26 Haft.
2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande J\S 80.
Hvad ändtligen angår Svenséns förslag om införande i sistnämnda författning
af en bestämmelse i syfte att få stadgadt, det landstings ordförande ej eger
att ensam afgöra, huruvida ett ärende tillhör landstingets behandling eller icke,
kan Utskottet ej finna annat, än att motionärens förutsättning, att berörda förordning
gåfve anledning till en uppfattning, som skulle ordföranden ega en dylik
beslutande rätt, är alldeles origtig; och Utskottet hemställer derföre,
att sistnämnda förslag må förfalla.
Stockholm den 9 April 1866.
Reservation:
af Herr Falkman: “Om jag lät Utskottets nu afgjorda Betänkande passera
utan protest, kunde deraf den slutsats dragas, att Utskottet, för sitt afstyrkande
af alla de i Betänkandet behandlade motioner, anfört skäl, som jemväl för mig
voro öfvertygande; men då detta ingalunda är fallet, så är ock häri anledningen
att finna till min reservation mot ifrågavarande Betänkande.
De grunder, derpå Utskottet byggt sin argumentation, äro: dels, att frågor,
som angå kommunallagarne, ”genom antagandet af Kongl. Majits nådiga förslag
till national-representationens ombildning, komma att öfver flyttas från den
ekonomiska till den civila lagstiftningens område, hvadan ändring i kommunallagarne
icke vidare bör söka utverkas i den för önskningsmål gällande ordning”
; och dels, att åtskilliga af de i Betänkandet upptagna motioner ansågos
vara af beskaffenhet, att bifall dertill skulle ”rubba grundvalen för den blifvande
nya representationsformen, något som Utskottet för ingen del finner sig
kunna tillstyrka den ännu fungerande representationen.”
Giltigheten af det första af dessa argumenter har Utskottet sjelf i detta
samma Betänkande redan underkänt, då Utskottet icke förthy ingått i pröfning
och bedömande af icke mindre än sju motioner, hvilka dock skulle vara
hemfallna under Utskottets dom: att icke vidare kunna behandlas i den för
önskningsmål stadgade ordning. Denna omständighet har emellertid alldeles
icke tagits till skäl för det afstyrkande resultat, dertill Utskottet kommit, utan
hafva helt andra grunder härför blifvit anförda; och att berörda argument jemväl
är för ändamålet alldeles odugligt, är desto tydligare, som, hvad som fram
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\s 80.
11
deles kan eller skall blifva lag, ännu icke är det. Icke heller kunna vi hafva
två olika lagar i samma sak, att på en gång efterlefva. I detta nu måste således
antingen 1810 års Riksdags-ordning, med de deri tid efter annan antagna
förändringar, efterlefvas, eller ock skall det sistlidet år af Rikets Ständer för
deras del godkända förslaget till ny Riksdags-ordning, med deraf beroende ändringar
i Regeringsformen, hafva inträdt i gällande kraft; men som detta sednare ännu
icke skett, måste alltså hvarje under tiden förekommande fråga behandlas i den
ordning, och efter de former, nu gällande lag föreskrifver. — Härmed tror jag
mig också tydligen hafva ådagalagt, att något hinder för Utskottet, att ingå i
hufvudsaklig pröfning af jemväl de i Betänkandet med litt. A, B, C och D betecknade
motioner, icke förefinnes deri, att frågor, som afse kommunallagarne,
vid kommande riksdagar icke skola handläggas såsom ekonomimål, utan i likhet
med mål af annan civil-lagstiftnings natur.
Att icke ens vilja till pröfning upptaga väckta frågor, som dock på det
allra närmaste beröra kommunerna och deras representation samt angelägenheter,
blott derföre att samma frågor i mer eller mindre grad jemväl kunna beröra
nationalrepresentationen och Statens angelägenheter, är ett skäl af sådan beskaffenhet,
att jag derpå icke vill spilla många ord för att ådagalägga detsammas
ohållbarhet. Jag vill emellertid tro och hoppas, att det af Rikets Ständer nyligen
godkända förslaget till ny Riksdags-ordning icke är bygdt på så lös grund,
att detsamma kan skadligt rubbas derigenom, att sådana lagbud ändras, som tilläfventyrs
äro skadliga och hinderliga för kommunalinstitutionerna och dessas utveckling
i samhällsnyttig rigtning. Utskottet hade alltså, efter hvad mig synes,
bort för sig till besvarande uppställa den frågan: äro kommunallag arne,
för det ändamål de gifvits, felfria och. sådana de redan äro, i allo så bra,
att de hvarken i en eller annan punkt tarfva ändring och förbättring? Kan
denna fråga samvetsgrant besvaras jakande, så respekterar jag en sådan åsigt,
fastän jag för min del icke kan godkänna svaret såsom rigtigt; men nödgas man
deremot medgifva, att samma lagar innehålla bestämmelser, som i mer eller mindre
mån äro orättvisa och olämpliga, och som icke uppfylla, utan snarare motverka,
det goda och samhällsnyttiga, som varit grunden för dessa lagars tillkomst,
då blir det, enligt min mening, ett både ömkligt och oförlåtligt skäl för
vägran af rättelse i det erkändt felaktiga, att rättelsen inverkar på förhållanden,
som efteråt blifvit ställda i sammanhang med dessa lagar, — desto ömkligare
och oförlåtligare, som man icke ens föreburit, långt mindre gittat visa, att de
föreslagna ändringarna kunna menligt inverka på "den nybildade representationsformenf
Vid tillämpningen af denna sednare skulle, enligt min åsigt, åtskilliga
af de föreslagna ändringarne i kommunallagarne verka nyttigt; och om, genom
företagen pröfning af motionerna, denna min mening tilläfventyrs kom att befinnas
rigtig, så må väl en hvar, som icke är fanatiskt förblindad, med skäl be
-
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jfs 80.
Sdaga flen ringa uppmärksamhet, som i sak åt frågorna blifvit egnad. — Med
&vad rätt Utskottet kan, vare sig af en eller annan anledning, underlåta att
pröfva till detsammas utredning hänskjutna ärenden, är ock en fråga, som torde
vara värd att begrunda. Nog synes ett sådant förfaringssätt vara stridande
både mot tydliga innehållet i 28 § af Riksdags-ordningen och andan af våra
grundlagar för öfrigt; ty genom det besynnerliga sätt, på hvilket Utskottet tillåtit
sig behandla ej mindre min motion, än ock Herr Sundvallsons, Sven Hanssons
och Anders Pehrssons lika knapphändigt afrättade motioner, har all diskussion
deröfver i sak inom Riks-Stånden gjox-ts nära nog omöjlig.
Då nu emellertid Utskottet behagat fördela de af motionärerne gjorda framställningar
i tvänne kategorier, nemligen dels i sådana, som Utskottet icke velat
till pröfning upptaga derföre, att de beröras af den nya Riksdags-ordningen,
och dels i sådana, som innehålla ämnen, hvilka ansetts icke hafva något
sammanhang med nämnda Riksdagsordning, och fördenskull af Utskottet blifvit
hufvudsakligen pröfvade, så vill jag tillse och visa, huru pass konseqvent Utskottet
härutinnan förfarit. Jag håller mig dervid till min egen motion. Denna
innefattar, såsom en hvar finner och som Utskottet sjelf ganska rigtigt refererat,
sex olika hufvudpunkter. Af dessa medgifver jag, att den första, om röstgrunden
å allmän rådstuga, äfvensom den tredje, om sättet för val af landstingsman,
i viss mån beröras af den nya Riksdags-ordningen, och fördenskull skulle vara
hemfallna bland de frågor, som Utskottet velat expediera utan någon pröfning.
Till dessa kan måhända också hänföras, om man nödvändigt så vill, den femte
punkten, eftersom det häri af mig såsom olämpligt ansedda ordet: tilltal, jemväl
förekommer i 26 § af nya Riksdags-ordningen; men huru den andra punkten,
om sättet för val af magistratspersoner, den fjerde, om rättighet för kommunens
medlemmar att deltaga i rådplägningarna om kommunens angelägenheter, och
den sjette, om förändrad grund för besvärs anförande mot beslut, som stadsfullnxägtige
eller allmän rådstuga fatta, huru dessa fi-ågor, säger jag, kunna hänföras
bland sådana, dei'af den nya Riksdags-ordningen kan beröras, är något som
det lär blifva Utskottet förbeliållet att ådagalägga. Kan icke Utskottet åstadkomma
ett sådant ådagaläggande, så har Utskottet handlat inkonseqvent, och förfarit
felaktigt, då det icke yttrat sig öfver nämnda punktei', på samma grund
som Utskottet till hufvudsaklig pröfning upptagit de sju motioner, hvilka finnas
l-efererade under litt. A och B.
Bland dessa sednare anser jag, i olikhet med Utskottet, Herr Heijkenskjölds,
den tredje i oixlningen, innehållande förslag om ändiäng af 13:de §:ens förra moment
i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862,
förtjent af bifall, i så måtto, som jag anser ifrågavarande lagbud, på de af
motionären anförda skäl, böra gifvas denna förändrade lydelse: Utom kommunen
mantalsskrifven röste g ande vare berättigad att sin talan och rösträtt i kommunal
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JS 80. 13
munalstämma på annan välfrejdad person öfverlåta; men röste gande, som
sjelf är inom kommunen bosattt mä sin ifrågavarande rätt endast åt annan
r östeg ande uppdraga; dock må ingen på grund af fullmagt föra talan eller
utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad.11.
Herr Waldenström anmäler, att han vid behandlingen af Herr Falkmans
motion ej närvarit.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 26 Haft. 3
Stockholm K. A. Lindström 1866.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 81.
1
J%:o St.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 April 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om nedsättning af det i gällande
taxa för landtmäter ig öromål fastställda arfvode.
P. Östman från Wester-Norrlands län, med hvilken P. Engman sig förenat,
har uti motion (N:o 301), som Hedervärda Bonde-Ståndet öfverlemnat till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling, gjort framställning derom,
att, enär nu gällande Landtmäteritaxa fastställde så höga arfvoden, att kostnaden
för ett laga skifte stundom kunde uppgå till hälften af den delade egendomens
värde, och mången deraf afhölles från att begära laga skifte, samt göromålen för
rikets samtlige landtmätare till följd deraf aftagit, Rikets Ständer måtte för sin
del besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, »att arfvodet för samtliga
landtmäterigöromålen i riket måtte nedsättas med en fjerdedel af det uti 1857
års taxa bestämda».
Utskottet får härvid vördsamt erinra, hurusom, med föranledande af åtskilliga
vid sistlidna riksdag väckta förslag om utarbetande af ny taxa å landtmäteriförrättningar,
Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 2 December
1863 fäste Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å vissa omständigheter i
fråga om tillämpningen af berörda taxa, hvilka syntes orsaka, att laga skiften blefve
alltför dyra och allmänheten derigenom afskräckt. från att söka skifte, äfvensom å det
i taxan angifna men otydliga ta.yeringssätt och å möjligheten för landtmätare att,
utan nödig kontroll, betjena sig af taxans bestämmelser till ett oskäligt förhöjande
af arfvodesbeloppet, som likväl redan i och för sig vore i afseende å vissa göromål
ungefärligen fördubbladt emot dess belopp i förut gällande taxa, samt på
grund deraf i underdånighet anliöllo, att Kongl. Maj:t måtte täckas, med anledning
af de sålunda framställda omständigheter, låta dess förnyade nådiga taxa på
arfvode för landtmäteriförrättningar den 12 Maj 1857 undergå revision och omBih.
till 11. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami 21 Haft. 1
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 82.
arbetning, afseende såväl förändring i grunden för debitering, som äfven skälig nedsättning
i de delar, der taxan kunde befinnas för hög.
Enligt den upplysning, som Utskottet i ärendet förskaffat sig, pågår för
närvarande i vederbörande Stats-departement en sådan revision, som den Rikets
Ständer i omförmälda skrifvelse i underdånighet begärt; och af en utaf Chefen
för bemälda departement till Landtmäteri-styrelsen den 3 Februari innevarande
år aflåten skrifvelse, hvaraf Utskottet tagit kännedom, hemtar Utskottet anledning
till det antagande, att vid den granskning af ifrågavarande taxa, som till följd
af Rikets Ständers berörda underdåniga skrifvelse blifvit företagen, de af Rikets
Ständer framställda anmärkningar emot samma taxa vunnit tillbörligt afseende.
Vid sådant förhållande och då arbetet med en ny taxas upprättande utan tvifvel
kräfver icke obetydlig tid, finner Utskottet sig icke hafva skäl att tillstyrka Rikets
Ständer att till Kongl. Majit ingå med förnyad underdånig framställning i ämnet,
utan hemställer,
att Ostmans omförmälda motion icke nu må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 April 1866.
\:o S2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 April 1866, kl. 2 e. il).
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl. Jagtstadgan
den 21 Oktober 1864.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva samtliga
Riks-Stånden öfverlemnat motioner, åsyftande ändring i vissa delar af ofvannämnda
stadga. Dessa motioner äro väckta inom Rjdderskapet och Adeln af
Herr von Feilitzen, J. A. C. A. (motion N:o 12) och Grefve Lervenhaupt, C. M. (motion
N:o 94), inom Preste-Ståndet af Kontraktsprosten ljundberg (N:o 56), inom
Borgare-Ståndet af Herr Vougt (N:o 59), med hvilken Herr Carlson instämt, samt
inom Bonde-Ståndet af Lars Ersson från Södermanlands län (motion N:o 203), med
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 82. 3
hvilken Carl Johan Svensén från Calmar län förenat sig, Carl Gustafsson från Calmar
län (motion N:o 153) och Carl J. Kjellman från Jönköpings län (N:o 237).
I Herr von Feilitzens , Kontraktsprosten Lundbergs, Herr Vougts och Lars
Erssons motioner, hvilka äro af samma innehåll, föreslås, att, med ändring af hvad
12 § uti ifrågavarande stadga innehåller derom, att jagt efter ejder skall vara förbjuden
från och med den 16 Mars till och med den 10 Juli, jagt å ejderfogel i
allmänhet må blifva tillåten alla årstider utan annan inskränkning än att gammal
hona eller s. k. »värpåd« må vara fridlyst under tiden från och med den 24 April
till och med den 10 Juli; hvaremot Grefve Lewenhaupt föreslagit att nuvarande
förbud emot jagt å ejder icke må taga sin början förr än den 1 Maj.
Efter hvad Utskottet inhemtat, hafva tid efter annan framställningar om ändring
i nämnda §:s stadgande angående ejderskytte blifvit hos Kongl Maj:t gjorda
af enskilda personer eller jagtföreningar. I anledning af Blekinge Jägareförbunds
anhållan, att, då förbudet att å den i Jagtstadgan föreskrifna tid jaga ejder
skulle hafva till följd, att sådan fogel endast undantagsvis inom Blekinge kunde
skjutas, Kongl. Maj:t måtte, hvad Blekinge län anginge, utsträcka den tid, under
hvilken jagt efter ejder #vorc tillåten, så till vida, att ejder finge skjutas under
den tid på våren, då »fogeldraget« påginge, infordrades Skogs-styrelsens utlåtande;
Och yttrade bemälda Styrelse, uti den 27 Mars 1865 afgifvet utlåtande, följande:
«Vidkommande ejdern, hvilken kan anses såsom ett af de nyttigaste vilda fogelslagen,
vågar Skogs-styrelsen fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
derå, att detta förhållande ej förardedes af sjelfva fogelns värde såsom matnyttigt
vildt, i hvilken egenskap den ej har något företräde framför alfogeln och andra
sträckfoglar, hvilkas fällande är medgifvet vid hvarje årstid, och som sålunda böra
kunna i detta hänseende ersätta ejdern, utan fastmera af dess dyrbara dun, hvilket
med största fördel hopsamlas från foglarnes reddar eller bon, sedan dessa blifvit
af honorna och ungarna öfvergifna. Genom att om våren under det s. k. ejderdraget
skjuta fogeln, förminskas dess antal allt mer och mer och derigenom
äfven möjligheten att erhålla det omförmälda dunet. Fredas fogeln deremot under
nämnda tid, skulle otvifvelaktigt ej allenast dess antal förökas, utan densamma
äfven allmännare utsträcka sina häckningsställen jemväl till landets sydliga kust,
hvarest dessa nu endast mera sällan förekomma, men dock tillräckligt ofta för att
ådagalägga, det fogeln äfven derstädes kan finna trefnad.» — Sedan jemväl åtskilliga
fiskare, jemte andra i skärgården emellan Hufvudskär och Svenska Högarne
bosatta personer gjort underdånig ansökning om den ändring uti ifrågavarande §,
att gamla ejderhannar äfvensom ungfogel af nämnda slag, hvilka ock icke qvarstadna
i skärgården, eller s. k. sträckfogel, måtte från det i samma § stadgade förbud
undantagas, samt att förbudet emot jagt å ejderhona med ungar måtte upphöra
efter medlet af Juni, eller att, om detta icke kunde i nåder beviljas, åtminstone
den begärda jagten å ungfogelsejder måtte medgifvas, förklarade Kongl. Maj:t, i
nådig skrifvelse till Skogs-styrelsen och Konungens Befallningshafvande i Blekin
-
4
AUm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 82.
ge län den 7 April 1865, att, med hänsigt till olämpligheten af att för någon viss
trakt eller särskildt slags jagt medgifva undantag från författningens allmänna föreskrift
eller stadga särskilda bestämmelser rörande foglar af olika ålder och kön,
Kongl. Maj:t ej ansett anledning förekomma att i mer eller mindre mån lemna
nådigt bifall till ofvanberörda ansökningar.
Sedermera hafva ytterligare framställningar i ämnet blifvit hos Kongl. Maj:t
gjorda, i det att dels åtskilliga innevånare uti Nyköpings läns skärgård och i dess
närhet, uti underdånig ansökan, som blifvit understödd af Konungens Befallningshafvande
i länet, hemställt, att förbudet emot ejderskytte måtte åtminstone för Södermanlands
skärgård inskränkas till förbud emot skjutande af gamla ejderhonan
från den 24 April till den 10 Juli, dels, i motsats härtill, Bohus läns Skytte- och
Jägareförbunds-direktion i underdånighet begärt, att antingen ejdern måtte för någon
tid, t. ex. fem år, blifva helt och hållet fridlyst, eller ock tiden, under hvilken
jagt efter sådan fogel förbjudes, varda för Bohus läns skärgård utsträckt till
den 10 Augusti.
Ofver dessa sednare ansökningar, till hvilka Skogs-styrelsen uti infordradt
underdånigt utlåtande afstyrkt bifall, har Kongl. Vetenskaps-akademien nyligen
blifvit hörd. Uti den 14 sistlidne Februari afgifvet underdånigt yttrande, hvaraf Utskottet
förskaffat sig del, har Akademien väl vitsordat, att ejderfogelns lefnadssätt
är olika på Sveriges östra och på dess vestra kust i så måtto, som fogeln vid den
sednare qvarstadnar hela året och således der lemnar tillfälle till jagt och fångst
under annan tid, än den fridlysningen omfattar, hvaremot sådan fångst å östra
kusten, der ejdern är sträck- eller flyttfogel, och blott ett mindre antal häckar,
endast undantagsvis kan blifva möjlig under annan tid än den nu förbudna; i anledning
hvaraf Akademien ock uttalat den mening, att någon olikhet behöfdes i
föreskrifterna rörande jagtens utöfning på olika trakter af landet; men Akademien
har med Skogs-styrelsen instämt deri, att ej olämpligt vore, om nuvarande stadgande
finge blifva oförändradt åtminstone under några års tid, till dess man vunne
erfarenhet af dess verkan, helst stadgandet ännu föga öfver ett år varit tillämpadt,
och tillika yttrat, den öfvertygelse, att nuvarande jagtförbud, hvilket kunde betraktas
såsom totalt för större delen af Östersjökusten, skall verka till'ej deras förökande
i de norra skärgårdarna och således äfven till ökandet af sträckfogel vid
medlersta Sveriges kuster; hvaremellertid Akademien angifvit ett sätt, hvarpå ändamålet
med nuvarande förbud och en lämplig hushållning med ifrågavarande nyttiga
fogel å rikets östra kust skulle, efter Akademiens förmenande, kunna vinnas,
nemligen medelst fullkomlig och ständig fridlysning af vissa ögrupper eller andra
till området bestämda distrikt, der ejderhonan således skulle kunna blifva van att
få häcka i fred, och hvarest antalet af dem derigenom skulle förökas, hvarefter bestämmelserna
för jagten å den öfriga ejderfogeln, nemligen de gamla hannarne
och all yngre fogel, kunde göras mindre stränga.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 82. 5
Enär alltså den angelägenhet, som nu gjorts till föremål för Rikets Ständers
uppmärksamhet, helt nyligen varit dragen under Kongl. Maj:ts pröfning och äfven
för närvarande, efter å nyo gjord underdånig framställning, beror af Kongl. Maj:ts
beslut, anser Utskottet sig desto mindre kunna understödja de i ämnet väckta
motioner, som dessa strida mot hvad sakkunnige auktoriteter hittills tillstyrkt såsom
lämpligt. Hvad som icke lärer kunna förnekas, är, att under den tid, då ejdern
icke upptogs ibland de foglar, hvilka under fortplantningstiden voro fridlysta,
dess antal varit i ständigt aftagande. Vid sådan erfarenhet torde man icke, på
sätt motionärerne förmena, kunna förlita sig derå, att kustboerne af omtanka för
egen fördel skola med fogeln hushålla på förmånligaste sätt. Då deremot erfarenheten
ådagalagt, att, der denna fogel, som under häckningstiden visar så föga
skygghet, att honan tillreder sitt bo ända invid menniskoboningarne, varit fredad,
densamma förökat sig i otrolig grad, synas öfvervägande skäl tala för den mening,
att hvad kustboerne tilläfventyrs uppoffra genom att några år nödgas afstå
från fångandet af sjelfva fogeln, hvilket vållar minskning i dess antal, snart skall
blifva mer än ersatt genom ökad inkomst af fogelns dyrbara dun under ett hushållningssätt,
som tillika ständigt ökar fogelstammen; Och då i alla händelser den
af Skogs-styrelsen och Vetenskaps-akademien uttalade mening om fördelen deraf,
att någon tids erfarenhet af den nya Jagtstadgans verkningar bör afvaktas, derunder
nuvarande stam af ejderfogel må hinna ökas, synes Utskottet böra vinna afseende,
finner Utskottet sig föranlåtet
afstyrka bifall såväl till Grefve Lewenhaupts som till Herr von
Feilitzens, Kontraktsprosten Lundbergs, Herr Vougts och Liars
Erésons omförmälda motioner.
Carl Gustafsson har i sin motion hemställt, att då alla slag af hökar kunna
anses lika skadliga som duf- eller hönshöken, men denne sednare ensam funnes
upptagen i 20 § af Jagt-stadgan bland de skadedjur, för hvilkas dödande belöning
erhålles, Rikets Ständer måtte besluta den förändring af nämnda §, att orden »dufeller
hönshök» uteslutas och ersättas med orden »hök, alla species.»
Motionärens antagande i fråga om nyssnämnda roffoglars skadlighet torde
icke fullt öfverensstämma med verkliga förhållandet. A de djur och foglar, som
blifva föremål för jagt, och hvilkas skyddande åsyftas med ifrågavarande bestämmelse
i Jagtstadgan, gör ibland hökarterna endast den s. k. dufhöken sådan skada,
som icke kan anses uppvägd af den nytta de flesta af dessa foglar åstadkomma
derigenom, att de borttaga råttor, möss och andra för landtmannen skadliga djur.
Under benämningen hökar hänföras af allmogen, bland andra, vanligtvis äfven
vråkar, hvilka, likasom ugglorna, måste anses såsom mera nyttiga än skadliga, i det
de lefva förnämligast af ormar, ödlor, grodor och andra amfibier samt af större
insekter, såsom gräshoppor o. d.; och det lider intet tvifvel, att derest Jagtstadgan
i stället för dufhök upptog alla slag af hökar såsom skadedjur, för hvilkas dödan
-
6 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 82.
de premier betaides, sådan belöning skulle komma att utbetalas för flera foglar,
som förtjena att fredas, än sådana, som af omtanka för jagtnyttigt vildbråd böra
utrotas; hvadan Utskottet finner sig böra
afstyrka allt afseende å Carl Gustafssons nu berörda motion.
Kjellmam motion åter åsyftar ändring i sista mom. af 20 § meranämnda Stadga,
hvilket lyder sålunda:
»Vill någon erhålla sådan belöning, uppvisé roffogeln eller huden af rofdjuret
för Kronofogde, Länsman eller Ordförande i kommunalstyrelse, tage bans intyg,
att roffogeln eller rofdjuret inom riket dödats, samt att roffogelns fötter eller öronen
af rofdjurshuden blifvit i bans närvaro afskurna, och håfve sedan rätt att hos
närmaste Kronouppbördsman eller Wår Befallningshafvande den utfästade belöningen
uppbära.»
Motionären förmenar, att det icke är lämpligt, att kronofogde utfärdar det
för nämnda belönings utbekommande erforderliga intyg, då det är just han, som
skall granska detsamma och utbetala medlen; hvarjemte motionären anmärker, att,
uttrycket »Ordförande i kommunalstyrelse» icke förekommer i sjelfva kommunalförfattningarne
och derför lemnar rum för tvekan, huruvida ett intyg, utfärdadt af
antingen kommunalstämmans eller kommunalnämndens ordförande, är giltigt. Af
dessa skäl föreslår motionären att orden »Kronofogde, Länsman eller Ordförande
i kommunalstyrelse» i ofvanberörda § måtte ändras till »länsman, ordförande i
kommunalstämma eller kommunalnämnd.»
Utskottet kan dock för sin del ej inse något olämpligt deri, att kronofogde
eger både granska det rofdjur eller den roffogel, hvarför belöning äskas, och utbetala
medlen. Till vederbörandes beqvämlighet, och på det de ej måtte nödgas
behålla en förskämning underkastad roffogel, ända tills de få tillfälle att för den
stundom ganska ringa belöningens utbekommande inställa sig hos kronofogden, har
blifvit medgifvet att för länsman eller kommunalstyrelsens ordförande uppvisa fogeln
eller djuret; men om den, som skall erhålla belöningen, har närmare till kronofogden,
synes det ej vara skäl att förmena denne sednare att utöfva den kontroll,
som med afskärandet af fotterna å fogeln och af öronen å rofdjurshuden åsyftas.
— Hvad åter angår betydelsen af benämningen »ordförande i kommunalstyrelse»,
hvilket sednare ord förekommer i öfverskriften till både den för landet och
den för städerna gällande kommunalförfattning, synes samma benämning, den der
har fördelen att afse förhållandena både i stad och på landet, icke gerna kunna
missförstås, helst en och samma person är ordförande i kommunalstämma och hos
kommunalfullmägtige, der beggedera finnas, men kommunalnämnden, hvilken är en
verkställande och förvaltande delegation, icke kan betraktas såsom kommunens
styrelse. Utskottet, som af dessa skäl anser motionärens förslag så i ena som i
andra hänseendet mindre lämpligt, hemställer fördenskull, att
motionen ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 April 1866.
Allm. Besvärs- ock Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 83.
7
IV:o SS.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 April 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande stadgande i
fråga om ersättning åt militia:-bostållsinneli,af vare för å bostället
för Kronans räkning liuggen ek.
Uti en till Högloflig» Ridderskapet och Adeln inlemnad , motion (N:o 77),
sorn blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, har Herr
von Geijer, B., fästat uppmärksamhet å det förhållande, som eger rum med utstämpling
af ekvirke å militiae-boställen, och med den ersättning derför, hvilken
tillfaller boställets innehafvare. Såsom bekant, eger den sednare icke förfoga öfver
den ekskog, som finnes å bostället, men undfår, när för Kronans — vanligen
flottans — räkning hugges dylikt virke, ersättning derför enligt särskild taxa, såsom
en uppmuntran »för det han vårdat skogen.» Ar bostället för löningsfondens
räkning utarrenderadt, tillfaller denna ersättning arrendatorn, såvida ej särskildt
förbehåll derom i arrendekontraktet annorlunda bestämmer. Nu skall det, enligt
hvad motionären förmäler, hafva händt, att å boställe af icke större godhet, än
att vid den år 1833 verkställda lönereglering med indelta arméen dess afkastning uppskattades
till allenast 213 R:dr B:ko, år 1864 för Kongl, flottans räkning huggits
ekvirke till den myckenhet, att ersättningen derför enligt nu gällande taxa uppgått
till mer än 5,000 R:dr R:mt, som enligt lag tillfallit boställshafvaren. I betraktande
af den ojemna och obilliga fördelning af ett boställes förmåner och afkastning,
som härigenom uppkomme, i det att en blifvande innehafvare af bostället
icke kunde påräkna någon afkomst af ekskogen, sedan en så betydlig afverkning
nyligen skett, hemställer motionären, att i gällande stadganden rörande förevarande
angelägenhet måtte vidtagas sådan förändring, att berörda betalning för
ekvirke kommer bostället till nytta och i sådant ändamål erlägges till vederbörande Regements-boställs-direktion,
att af densamma förvaltas.»
Denna framställning finner Utskottet sig icke kunna annat än understödja,
åberopande dervid hufvudsakligen det af motionären anförda skäl. Sedan tillgån
-
8 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 83.
gen å ekvirke, användbart för flottans behof, betydligen minskats inom landet, torde
det ofta inträffa, att en betydlig mängd deraf på en gång fälles å ett boställe,
som befinnes ega en sparad tillgång derå; och med afseende på den långa tid, som
åtgår, innan eken uppnår den mognad, som för berörda ändamål erfordras, skulle
afsigten med nu gällande bestämmelse, att nemligen betalningen för det huggna virket
skall tillfalla boställsinnehafvaren såsom en ersättning för det han vårdat skogen,
icke kunna uppfyllas, när på en gång ett så betydligt belopp, som motionären
exempelvis anfört, tillfaller allenast den, som vid tillfället för nedhuggningen är i
besittning af bostället, efter att måhända helt kort tid förut hafva tillträdt detsam
ö
3
ma, ännu mindre när ett sådant belopp tillfaller en arrendator. Också har redan
tillförene den grundsats vunnit tillämpning, att när i följd af tillfälliga omständigheter
ett boställe eger rätt till utbekommande af ett större penningebelopp, som
icke är att hänföra till en vanlig och, lika för alla innehafvare deraf, återkommande
afkastning, detta belopp icke kan af dåvarande innehafvaren fä fritt disponeras,
utan bör till sjelfva boställets nytta användas. Genom Kongl. Brefvet den 28 Januari
1862, kungjordt genom Kongl. Krigs-kollegii Cirkulär den 25 Februari samma
år, har, i afseende å användandet af vissa medel, hvilka med de ifrågavarande
äro jemförliga, såsom: ersättning för exproprierad jord från boställen, hvilka äro
indelningshafvare på lön anslagna: auktionsmedel för försåld afverkningsrätt å skog,
som vid laga skifte frångått bostads-boställe: ersättning för åverkad skog å dylika
boställen: eller brandstodsmedel för nedbrunna byggnader å boställe, som är till
indelningshafvare upplåtet, blifvit stadgadt, att tills vidare och så framt ej, af förekommen
anledning, för något särkildt fall annorlunda i nåder förordnas, indelta
regementens och korpsers Boställs-direktioner skola mottaga och förvalta de ersättningsmedel
af omförmälda beskaffenhet, som tillflyta boställen vid dessa regementen
och korpser, och göra samma medel fruktbärande antingen genom uppköp
af räntebärande obligationer eller genom insättning uti någon i orten befintlig,
med Kongl. Maj:ts oktroj försedd bank, äfvensom att räntan å det ersättningsbelopp,
som för exproprierad jord tillerkänts ett boställe, bör till samma boställes
innehafvare eller arrendator utbetalas.
I öfverensstämmelse med den härigenom fastställda'grundsats, och då det synes
billigt att boställsinnehafvaren kommer i åtnjutande af räntan å de medel, som
tillflutit bostället för nedhuggen ekskog likaväl som af hvad eljest kan anses utgöra
boställets verkliga afkastning, hemställer Utskottet vördsamligen, att Rikets
Ständer ville i så måtto till Herr von Geijers ifrågavarande motion lemna bifall,
att B,ikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla,
det Kongl. Majit täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån Kongl.
Brefvet den 28 Januari 1862 angående förvaltningen af ersättningsmedel,
som tillflyta militice- boställen, äfven må, på sätt deri
stadgas beträffande det ersättningsbelopp, som för exproprierad jord
tillerkänts
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 83. 9
tillerkänts ett boställe, ega tillämpning å de fall, då betalning för
å bostället för Kronans räkning hugget ekvirke skall erläggas.
Stockholm den 17 April 1866.
Reservationer:
af Grefve von Rosen, F. C.: »Ehuru jag, i likhet med hvad Utskottet tillstyrkt,
anser, att Rikets Ständer i en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t böra
söka rättelse af sådant missförhållande, som det af motionären uti ifrågavarande
afseende anmärkta, har jag dock icke biträdt den åsigt, som utaf pluraliteten omfattats,
att räntan å det ersättningsbelopp, som i s. k. stubböres-ersättning blifvit
utaf Kronan för å militice-b o s täll en hugget ekvirke lemnadt, bör, i likhet med
hvad för exproprierad jord eger rum, tillfalla boställs-innehafvaren eller arrendatorn
å det boställe, som för regementets löningsfonds räkning blifvit utarrenderadt;
jag kan nemligen icke inse, att ett liktydigt förhållande eger rum i afseende på
den ersättning, som lemnäs för exproprierad jord och stubböre; — jorden får nemligen
utaf innehafvaren för erhållande af afkastning brukas, hvaremot ekskogen,
såsom varande Statens egendom, icke utaf honom får annat än till husbehof begagnas;
Kronan skulle således obestridligen hafva rättighet att, utan att derföre
lemna annat än skadeersättning, fälla ekvirke, men då Staten icke sig deraf vill
begagna, utan öfverlemnar värdet af detta virke, faller sig för mig klart, att denna
ersättning icke bör tillfalla boställs-innehafvaren, som, enligt mitt förmenande,
icke har den ringaste rättighet att få, så att säga, uppbära ränta på ett kapital,
som icke är hans, utan bör då det influtna beloppet tillfalla regementets boställskassa,
att förvaltas i likhet med hvad genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 28
Januari 1862 finnes föreskrifvet för influtna auktionsmedel för försåld afverkningsrätt
å skog, som vid laga skifte frångått bostadsboställe, dels ersättning för åverkad
skog å sådana boställen, dels ock brandstodsmedel för nedbrunna byggnader
å boställen, som äro till indelningshafvare upplåtna. — För den skada och kostnad,
som genom ekfällningen uppstått, synes utaf de influtna stubböresmedlen böra
lemnäs boställsinnehafvaren godtgördlse, i fall toppar och grenar m. m. af det
huggna ekvirket, efter uppgjord liqvid, icke beräknats gifva härför tillräcklig ersättning.
Genom de åtminstone hvart femte år infallande ekonomiska besigtningar
och de hvarje år af kompani- och sqvadronsbefäl skeende besigtningar, hvaröfver
rapporter årligen afgifvas, är sökt att förebygga vanvård å desamma, och då i allmänhet
utaf boställs-innehafvare, synnerligast då denne är arrendator, föga omsorg
Bih. till R. St. Prot. 1865 <Si 1866. 8 Sami. 21 Haft. 2
10 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 83.
och kostnad torde blifva lemnad för någon särskild större omvårdnad af ekskog,
enär med den långa vexttid, som sådan skog fordrar, han mer än väl inser, att
han icke deraf kommer att sjelf draga någon fördel, kan man icke, genom att be
reda
boställs-innehafvare inkomster af ekskogs fällande å boställsmark, skäligen
hoppas att befrämja denna skogs uppfredande. Jag skulle vilja tillstyrka: att Rikets
Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, inginge med anhållan, att:
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande i hvad mån Kongl.
Brefvet den 28 Januari 1862, angående förvaltningen af ersättningsmedel,
som tillflyta militiae-boställen, äfven må, på
sätt i fråga om ersättning för åverkad skog stadgas, vinna
tillämpning å de fall, då betalning för å dylikt boställe för
Kronans räkning hugget ekvirke skall till något betydligare
belopp utgå, dock med rätt för innehafvaren af boställe att af
dessa medel undfå godtgörelse för kostnad, skada och olägenheter,
som honom genom hugget tillfogas.»
Häruti instämma Herrar Falkman, Beronius och Grenander;
af Herrar Bergman, Waldenström och Blomberg.
Herr von Ehrenheim, P. J., anmäler, att han icke närvarit vid frågans slutliga
behandling af Utskottet.
Stockholm, tryckt hos Sam, Rumstedt, 1866,
Allm. Besvärs- och Ekon.-UtskotMs Memorial N:o 84.
I
N:o 84
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 April 1866, kl. 1 e. m.
Memorial, med förslag till voteringsproposition i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Utskottets Betänkande JM 39 och Utlåtande JM 75,
angående väckta motioner om utvidgande af qvinnans
medborgerliga rättigheter.
Sedan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i ofvanberörda Utlåtande, till
sammanjemkande af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i förevarande ärende, hemställt,
att Rikets Ständer måtte »i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit — med anmälan,
att Rikets Ständer anse anställning i tjenster och befattningar, hvartill qvinna
kan pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civillag är utestängd,
hädanefter böra henne tillkommma, när hon visar sig dertill ega erforderliga
kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle böra beredas qvinna, att
aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof — anhålla, att Kongl.
Majit måtte vidtaga och, der så nödigt finnes, hos Riksdagen föreslå de åtgärder,
som för genomförande af en sådan förändring i hittills bestående förhållanden finnas
erforderliga»; så har, enligt hvad särskilda från Riks-Stånden till Utskottet aflåtna
protokollsutdrag utvisa, denna Utskottets hemställan blifvit allenast af Vällofliga
Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallen; hvaremot Höglofiiga
Ridderskapet och Adeln vidblifvit sitt förut i ämnet fattade beslut i »att Rikets
Ständer borde »uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit täcktes
l:o låta undersöka, huruvida tillfälle till undervisning uti alla till medicine
doktorsgraden hörande ämnen må kunna beredas qvinna derhän, att hon kan erhålla
rättighet till läkarekonstens utöfning, samt meddela resultatet af denna under
sökning
till en kommande Riksdag;
Bih. lill B. Sl. Pral. 1865 <5i 1866. 8 Sami. 28 Haft.
2 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskollels Memorial N:o 84.
2:o tilldela qvinna rätt att erhålla sådana beställningar vid telegraf- och post
verken
samt jernvägarna, till hvilka hon, efter aflagda föreskrifna kunskapsprof, kan
anses lämplig; samt
3:o tilldela qvinna, som genomgått fullständig och godkänd lärokurs vid Statens
seminarium för bildande af lärarinnor, kompetens till lärarebefattningar vid
lägre elementarläroverk och pedagogier»; samt Högvördiga Preste-Ståndet, jemväl
med vidblifvande af sitt förut fattade beslut, afslagit Utskottets framställning och
dermed äfven till alla delar de väckta motionerna.
Då Riks-Stånden således i detta ärende stå i sådana skiljaktiga meningar, att
den i motionerna väckta fråga icke kan helt och hållet förfalla, men den i grundlagen
föreskrifna röstöfvervigt för beslut af Rikets Ständer i sådan fråga, som den
förevarande, icke för någondera meningen vunnits, måste, jemlikt 73 § Riksdagsordningen,
omröstning i Förstärkt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott ega
rum; och får i sådant hänseende Utskottet vördsamt för Rikets Ständer fram
lägga
följande
Voteringsproposition:
Den, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets,
af Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, besluta att »» underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t — med anmälan, att Rikets Ständer anse anställning i tjenster och
befattningar, hvartill qvinna kan pröfvas lämplig och hvarifrån hon ej genom
grundlag eller civillag är utestängd, hädanefter böra henne tillkomma, när hon
visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle
böra beredas qvinna att aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof
— anhålla, att Kongl. Maj:l mätte vidtaga och, der sä nödigt finnes, hos
Riksdagen föreslå de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring i
hittills bestående förhållanden finnas erfor der lig an,
röstar Ja;
Den det ej vill, röstar Nej;
Vinner »Nej» anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Ridderskapet
och Adelns mening, beslutit »i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes
l:o låta undersöka, huruvida tillfälle till undervisning uti atla till medicinedoktorsgraden
hörande ämnen må kunna beredas qvinna derhän, att hon kan erhålla
rättighet till läkarekonstens utöfning, samt meddela resultatet af denna undersökning
till en kommande Riksdag;
Alim. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 84. 5
2:o tilldela qvinna rätt att erhålla sådana beställningar vid telegraf- och
postverken samt jernvägarna, till hvilka hon, efter aflagda föreskrifna kunskapsprof,
kan anses lämplig; samt
3:o tilldela qvinna, som genomgått fullständig och godkänd lärokurs vid Statens
seminarium för bildande af lärarinnor, kompetens till lärarebefattningar vid
lägre elementarläroverk och pedagogier».
Stockholm den 24 April 4866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS T OH. BECKMAN, 1866.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial J\s 85.
1
X:o 85.
»
Arik. till Exp.-Utsk. elen 9 Maj 1866, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af Biks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utskottets Betänkande N:o 83, angående väckt
motion om ändring i gällande stadgande i fråga om ersättning
åt militieboställs-innehafvare för å bostället för Kronans
räkning haggen eli.
I berörda Betänkande hade Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, med föranledande
af en utaf Herr von Geijer, B., väckt motion, hemställt, att Rikets Ständer
ville »i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes taga i
öfvervägande i hvad mån Kongl. Brefvet den 28 Januari 1862, angående förvaltningen af
ersättningsmedel, som tillflyta militieboställen, äfven må, på sätt deri stadgas beträffande
det ersättningsbelopp, som för exproprierad jord tillerkänts ett boställe, ega tillämpning
å de fall, då betalning för å bostället för Kronans räkning hugget ekvirke skall erläggas.»
Enligt från Riks-Stånden Utskottet tillställda protokollsutdrag har detta Utskottets
förslag så till vida vunnit Rikets Ständers bifall, att samtliga Riks-Stånden beslutit
en underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t; men då, i fråga om den underdåniga
framställningens innehåll, någon skiljaktighet i de särskilda Ståndens beslut eger rum, i
det att endast Högvördiga Preste-Ståndet gillat Utskottets förslag oförändradt, men' Höglofliga
Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet beslutit, att ur samma
förslag till underdånig skrifvelse skulle utgå orden: »på sätt deri stadgas beträffande det
ersättningsbelopp, som för exproprierad jord tillerkänts ett boställe»; och Hedervärda
Bonde-Ståndet åter för sin del stadnat i det beslut, att Rikets Ständer skulle »i underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit ingå med anhållan, att Kongl. Majit täcktes taga i
öfvervägande, i hvad mån Kongl. Brefvet den 28 Januari 1862, angående förvaltningen
af ersättningsmedel, som tillflyta militieboställen, äfven må, på sätt i fråga om ersättBih.
till R. St. Brot. 1865 & 1866. 8 Sami. 29 Haft. l
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utikottets Betänkande Jtf 86.
ning för åverkad skog stadgas, vinna tillämpning å de fall, då betalning för å dylikt
boställe för Kronans räkning hugget ekvirke skall till något betydligare belopp utgå,
dock med rätt för innehafvaren af bostället att af dessa medel undfå godtgörelse för
kostnad, skada och olägenheter, som honom genom hugget tillfogas»; så åligger det Utskottet
att afgifva förslag till sammanjemkande af de skiljaktiga meningarne; och då
härvid förekommer, att den af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelse i sin helhet
blifvit godkänd allenast af ett Stånd, och att Ridderskapet och Adelns samt BorgareStåndets
beslut skilja sig från Preste-Ståndets endast deruti, att de begge förra Stånden
funnit för godt i den underdåniga skrifvelsen utelemna den mellanmening, hvarigenom,
enligt Utskottets förslag, bestämmas skulle, att ersättning för hugget ekvirke borde tillkomma
boställe och dess innehafvare på det sätt och med den rätt, som i fråga om
ersättning för exproprierad jord förut finnes stadgad, och åt Kongl. Maj:t öfverlemna
pröfningen häraf, finner Utskottet sig böra vördsamt hemställa, att Riks-Stånden måtte
förena sig om det beslut att
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Majit
täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån Kongl. Brefvet den 28
Januari 1862, angående förvaltningen af ersättningsmedel, som tillflyta
militieboställen, äfven må ega tillämpning å de fall, då betalning
för å bostället för Kronans räkning hugget ekvirke skall erläggas.
Stockholm den 8 Maj 1866.
N:o 80.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Maj 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skydd för industriel
eganderätt.
Från Vällofliga Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottet
blifvit remitterad en af Herr Sundvallson väckt motion (N:o 149), deruti, på anförda
skäl, föreslås, att till skyddande af den industriele uppfinnarens rätt måtte stadgas, att
mindre originaluppfinningar och förbättringar, som uppfinnaren eller utarbetaren efter an
-
Allm. Besa- och Ekon.-Utskotlets Betänkande M 86.
3
malan aflemnat till Kongl. Kommers-kollegium antingen i noggrannt utförd ritning eller
modell och derstädes inregistrerat på viss tid, derigenom och utan patent skulle vara
fredade för eftergöring; och borde åt Kongl. Maj:t öfverlemnas att lemna de närmare
föreskrifter, som för ändamålets vinnande kunde finnas lämpliga.
Offentliggörandet af en sådan anmälan och inregistrering, som motionären åsyftar,
samt af uppfinningens beskaffenhet synes för Utskottet vara alldeles lika nödvändigt med
afseende å mindre vigtiga uppfinningar och förbättringar, som beträffande uppfinningar af
större betydenhet, för hvilkas skyddande motionären anser patent fortfarande böra meddelas,
enär, om allmänheten vore i fullkomlig okunnighet om uppfinnarens afsigt att bevara
sin uppfinning från eftergöring, antingen uppfinnaren icke skulle genom den föreslagna
registreringen vara skyddad i sin rätt, eller allmänheten utsättas för mångfaldiga
obehag. För uppfinnaren åter skulle kostnaderna icke blifva- härigenom ringare, än derest
han, på sätt nu gällande Kongl. Förordning angående patenter den 19 Augusti 1856
stadgar, söker patent å sin uppfinning, helst han väl i alla händelser måste vara försedd
med ett bevis, att han hos vederbörande Kollegium anmält sin uppfinning, och ett sådant
bevis skäligen bör draga lösen såsom andra expeditioner. Utskottet, som tillika finner
svårighet komma att möta vid särskiljandet emellan mindre och större samt emellan mer
och mindre vigtiga uppfinningar, anser sig på grund af det anförda och då, Utskottet
veterligen, missbelåtenhet med ofvanberörda Kongl. Förordning uti det af motionären
ifrågasatta afseende icke gifvit sig tillkänna, böra
afstyrka bifall till Herr Sundvallsons ifrågavarande motion.
Stockholm den 8 Maj 1866.
4
Allm. Desv.- och Ekon.-Utslcottets Betänkande M 87.
\:o 87.
Ank. till Exp.-Utsk. deli 9 Maj 18G6, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upprättande af nytt
sammandrag af de författningar m. m., sorn årligen köra
från predikstolar ne i rikets kyrkor uppläsas.
Uti en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion (N:o 71) har Herr Kontraktsprosten Schmidt,
med förmälan, att det på Kongl. Majrts befallning, i anledning af Rikets Ständers derom
gjorda underdåniga hemställan, år 1852 från trycket utgifna sammandrag af Kongl, författningar,
hvilka enligt Kongl. Kungörelsen den 9 Juli sistnämnda år böra årligen
från predikstolarne i rikets kyrkor uppläsas, numera icke motsvarade sitt ändamål, enär
åtskilliga af de deri intagna författningar upphört att vara gällande, medan åter andra
tillkommit, hvilkas årliga kungörande blifvit föreskrifvet, hemställt, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, »det Kongl. Maj:t täcktes, i stället för
numera obrukbara sammandrag, låta författa ett nytt, upptagande alla de författningar,
hvilkas årliga kungörande på lämpligt sätt Kongl. Maj:t kunde i nåder pröfva nödigt;
äfvensom att, så ofta någon eller några af dessa författningar antingen upphört att vara
gällande eller blifvit ersatta af andra, ett nytt sammandrag måtte, utan afvaktau af någon
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet, ofördröjligen författas och utgifvas.»
Utskottet har visserligen, efter granskning af det sednast utgifna sammandraget af
författningar, som årligen böra från predikstolarne i rikets kyrkor uppläsas, funnit detsamma,
af skäl motionären anfört, numera mindre lämpligt att tjena till efterrättelse;
men har tillika inhemtat, att Kongl. Maj:t, i anledning af Upsala domkapitels, uppå
stiftets presterskaps anhållan, till Kongl. Maj:t ingifna underdåniga hemställan, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, i afseende å offentliggörandet af
såväl de officiela kungörelserna som enskildes meddelanden, något kunde göras till lindrande
af de ganska stora olägenheter, som vore förenade med det nu föreskrifna sättet
för kungörande af förenätnnda handlingar, den 10 November sistlidna år infordrat det vid
denna
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial M 88.
5
denna riksdag församlade Preste-Ståndets utlåtande i frågan. Då således anledning är
att antaga, det Kongl. Maj:t, på grund af berörda underdåniga hemställan och PresteStåndets
utlåtande i ämnet, kommer att vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga
jemväl i det hänseende ifrågavarande motion åsyftar, finner Utskottet sig böra
tillstyrka,
att Kontraktsprosten Schmidts ifrågavarande motion för närvarande
icke till någon Rikets Ständers åtgärd må föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1866.
N:o 88.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Maj 1866, kl.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 77,
rörande väckta motioner om ändring i Kongl. Förordningen
den 11 Juli 1862, angående allmänt ordnande af presterskapets
löneinkomster.
Ifrågavarande Betänkande har af Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit till Utskottet
återremitteradt; men som, enligt hvad från de öfriga Riks-Stånden till Utskottet aflåtna
protokollsutdrag utmärka, samma Betänkande blifvit af dessa Stånd bifallet; och tre
Stånds mening i mål af beskaffenhet sådan som förevarande utgör Rikets Ständers beslut,
kan återremissen ej till vidare åtgärd föranleda; hvilket Utskottet härmed
skolat för Hedervärda Bonde-Ståndet tillkännagifva.
Stockholm den 8 Maj 1866.
Bih. tilt R. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Samt. 29 Häft.
2
6
Allm Besv.- och Ekon.-Utskoftd.i Memorial JM 89.
lV:o 89.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Maj 1866, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 80,
angående väckta motioner om ändringar i Kongl. Förordningarne
den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse på
landet, om kommunalstyrelse i stad och om landsting.
Ifrågavarande Betänkande har af Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit i vissa delar
till Utskottet återremitteradt; men som, enligt hvad från de öfriga Riks-Stånden till
Utskottet aflåtna protokollsutdrag utmärka, samma Betänkande blifvit i sin helhet bifallet
af dessa Stånd, och tre Stånds mening i mål af beskaffenhet sådan som förevarande
utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen ej till vidare åtgärd föranleda;
hvilket Utskottet härmed
skolat för Hedervärda Bonde-Ståndet tillkännagifva.
Stockholm den 8 Maj 1866.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Coup. 1866.
Allm. Besvärs- och Ékonomi-thskoiteis Betänkande N:o 90.
I
J%:o BO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Maj 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af gällande
författning angående fattigvården.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet får härmed afgifva yttrande öfver
trenne särskilda i ofvanberörda ämne väckta förslag, nemligen:
l:o. Herr Adlersparres, 11., (motionen N:o 48 i l:a serien), om ett tillägg till
1 mom. af 2 § i Kongl. Förordningen om fattigvården i riket den 13 Juli 1853,
af ungefärligen följande lydelse:
«0m egaren (egarne) af minst tre (3) hela hemman önskar (önska) bilda en
krets med afseende å fattigvården, så skall ansökan derom inlemnas till Konungens
Befallningshafvande, som, om lämpligt synes, dertill lemnar bifall;»
2:o. Herr Wistrands (motionen N:o 182 i 3:dje serien), innefattande hemställan,
att Rikets Ständer behagade besluta en sådan förändring uti § 14 i nämnda Kongl.
Förordning, att »uti tvister om fattigförsörjningsorten för sådana personer, som icke
någorstädes varit mantalsskrifna under de tio år, som sednast förflutit, innan behofvet
af fattigunderstöd yppades, den för sådana personer oundvikliga fattigvården
må af statsmedel bekostas;»
3:o. Peter Anderssons från Blekinge län (motionen N:o 92 i 4:de serien), »att
Rikets Ständer för sin del måtte besluta: att med ändring af 14 § i Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1853, den person, vare sig han tjenar Kronan eller enskild,
som oafbrutet uppehåller sig sex månader å en ort och omedelbart derefter kommer
i behof af fattigunderstöd, skall tillhöra den kommun, der han sednast så länge
vistats, och må i sådant fall den kommun, som får vidkännas understöd för
dem, som i sådan egenskap varit i Kronans tjenst och behöfva fattigunderstöd, inom
sex månader efter afskedstagandet, af Staten erhålla motsvarande ersättning.»
Bih. till R. St. Prot. 1805 & 1860. 8 Sami. 30 Haft
I
2 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 90.
Hvad nu furst angår Herr Adlersparres framställning, har Utskottet inhemtat,
att förslag om rättighet att med afseende å fattigförsörjning indela en kommun i
kretsar, änskönt icke det vilkor härför kunde uppfyllas, hvilket nu gällande författning
föreskrifver, att nemligen kommunens »samtlige vid sockenstämma i beslutet
deltagande medlemmar» äro om ett sådant beslut ense, tillförene vid särskilda
tillfällen varit föremål för Rikets Ständers öfverläggningar men icke vunnit
bifall. Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid 1859—1860 års riksdag
yttrade om ett dylikt förslag, bland annat, följande: »Utskottet anser
fattigvårdens ordnande rotevis endast i det särskilda fall lämpligen kunna ega rum,
att förmögenheten inom en socken är lika fördelad emellan de särskilda rotarne.
Vid ett sådant förhållande allenast torde de fördelar af en dylik indelning af fattigvårdssamhällena,
sorn motionären framhållit, kunna vinnas utan motsvarande
olägenheter. Då deremot, enligt vanliga förhållandet, de fattige företrädesvis nedsätta
sig å sådana trakter inom socknarne, der jorden är sämst och följaktligen de
besutne hemmansegarne sjelfve mindre bemedlade, skulle, under förutsättning att
desse af en förmögnare pluralitet inom församlingen, som kunde genomdrifva beslut
om fattigvårdens besörjande rotevis, nödgades att ensamme draga försorg om
de å deras egor bosatte fattige, följden af en så ojemn fördelning af underhållsskyldigheten
blifva, antingen att jordegarne sjelfve utarmades, eller ock, hvilket i
de flesta fall konnne att inträffa, att de inhyses å deras egor boende, af hvilkas
obemedlade ställning kunde befaras, att de framdeles kunde komma att ligga roten
till last, derifrån utdrefvos; och skulle sålunda, derigenom att en mängd menniskor
beröfvades hus och hem, fattigdomen och eländet erhålla en vida större tillvext än
tillförene»; hvarjemte Utskottet uttalade den mening, att genom införande i fattigvårdslagstiftningen
af den grundsats, enligt hvilken enkel pluralitet inom sockenstämma
egde att besluta fattigförsörjning rotevis, i sjelfva verket skulle innebära
ett medgifvande för den förmögnare befolkningen att förtrycka den mindre bemedlade
delen deraf. r
Detta yttrande blef af alla fyra Riks-Stånden gilladt, och Utskottet förmodar,
att ett förslag sådant som Herr Adlersparres, enligt hvilket till och med en enda
förmögen jordegare skidle kunna få sin egendom utbruten till ett fattigvårdsdistrikt
för sig, och dymedelst kunna undandraga sig allt bidrag till de kommunens öfriga
fattige, som icke vore boende på hans egor, ännu mindre kan vinna Rikets Ständers
bifall. Utskottet, som i hufvudsaken instämmer med hvad Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet vid nyssnämnda riksdag, på sätt ofvan förmäles, i ämnet
anfört, och är af den mening, att det måste vara en fördel att ett fattigvårdsdistrikt
icke är allt för inskränkt, vill endast tillägga, att motionärens förslag skulle
i afseende å en bland de vigtigaste kommunala angelägenheter rubba den grundsats,
som i landets nya kommunallagstiftning gjorts gällande, och enligt hvilken
hvarje kommun är att anse såsom en enhet för sig, hvilken väl undantagsvis kan
med en annan förenas till ett helt, men deremot icke delas uti flera i afseende å
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 90.
3
dylika angelägenheter hvar för sig sjelfständiga distrikt; Och Utskottet hemställer
med stöd af det anförda,
att Herr Adlersparres ifrågavarande motion måtte lemnäs utan
afseende.
Beträffande dernäst Herr Wistrands motion, har Utskottet sig bekant, att de
fall, hvarpå den syftar, icke sällan förekomma, nemligen att en person, som råkar
i behof af fattigvård, under hela tio år dessförinnan icke varit någorstädes mantalsskrifven,
samt att långvariga undersökningar och processer deraf vanligen följa;
och från flera olika delar af riket hafva anförts exempel, huruledes personer, som
i sin barndom öfverflyttat till främmande länder och först efter trettio år eller ännu
längre tid utarmade återkommit till fäderneslandet, fallit den kommun till last,
hvarest de eller deras föräldrar sednast före utflyttandet varit mantalsskrifna. Att
emellertid sådana personer, medförande stundom hela familjer af föga nyttiga samhällsmedlemmar,
böra, på sätt nu gällande författning i ämnet stadgar, försörjas
och underhållas af en viss kommun, endast på den grund, att de bevisligen sednast
der varit mantalsskrifna, äfven om de föga eller alldeles icke bidragit till
samma kommuns gagn och bästa, eller der icke ega fränder eller anhöriga, synes
så föga vara enligt princip rigtigt eller med billighet förenligt, att man frestas att
antaga, det omförmälda fall icke torde varit förutsedda och alltså icke heller åsyftade
med de bestämmelser i ämnet, som enligt gällande författning måste derå
tillämpas. Utskottet, som fördenskull anser sig ega skäl att understödja motionens
syftning, har föreställt sig, att en mera billig grund för fattigförsörjningens ordnande
skulle i berörda fall kunna finnas, antingen derigenom att, på sätt motionären
antyder, Staten öfvertoge kostnaden för vården om sådana personer, som under
en längre följd af år ingenstädes varit mantalsskrifna, och allmänna medel ansloges
att till de respektive kommunerna utgå såsom ersättning för det fattigunderstöd,
som lemnades individer, hvilka från främmande länder sjelfmant återvända
eller — såsom ej sällan händer ifrån våra grannländer, Norge, Danmark och Finland
— återsändas till fäderneslandet, eller ock om landstingen, hvilkas områden
icke olämpligen torde kunna i vissa gifna fall betraktas såsom större fattigvårds-'
samhällen, finge åliggande att, till afhjelpande af den enskilda kommunen ojemnt
drabbande tungan af sådana' personers underhåll som de nyssnämnda, uttaxera medel
till ersättning åt den mindre kommunen för dylika dess fattigvård alltför hårdt
betungande utgifter.
Då likväl för Utskottet, som icke eger tillräcklig kännedom om alla de detaljförhållanden,
hvartill vid lagstiftande i ämnet måste hafvas hänsyn, derest nödig
öfverensstämmelse emellan denna lagstiftnings särskilda delar ej skall äfventyras,
icke ringa svårighet möter att närmare bestämma sättet, huru, till vinnande
af det afsedda ändamålet, förändring i gällande förhållanden skall kunna bäst verkställas,
dervid i synnerhet angeläget är att noggrannt uppdraga gränsen för de fall,
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 90.
der den mindre kommunen bör vinna lindring i sina bördor genom Statens eller
genom landstingets mellankomst; i hvilket hänseende Utskottet ej vågar afgöra,
huruvida motionärens i fråga om tiden icke närmare motiverade förslag, att den
person, som under de tio år, hvilka sednast förflutit, innan behofvet för honom af
fattigunderstöd yppades, icke någorstädes varit mantalsskrifven, skall erhålla sådant
understöd af statsmedel, må vara det'lämpligaste, får Utskottet, som anser
pröfningen häraf böra, i händelse Utskottets mening i öfrigt af Rikets Ständer
gillas, åt Kongl. Majit öfverlemnas, på grund af det anförda vördsamt hemställa,
att Pikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla, det Kongl. Majit ville taga i nådigt öfvervägande, huruvida
och på hvad sätt, i fråga om fattigvården i riket, tillämpning
kunde gifvas åt den grundsats, att åt kommun, som enligt nu gällande
förordning har att bekosta fattigvård äfven för den, sorn under
en längre följd af år icke varit mantalsskrifven inom kommunen,
ersättning för dessa utgifter bör antingen af statsmedel bekostas
eller af landstingen utta.reras, och att Kongl. Majit täcktes
till Riksdagen aflåta nådig Proposition i ämnet.
Vidkommande slutligen Peter Anderssons väckta förslag, finner Utskottet sig
väl icke kunna tillstyrka vare sig upphäfvandet helt och hållet af den i fattigvårdslagstiftningen
nu gällande regel, att, i fråga om fattigförsörjning, i allmänhet
en hvar skall anses tillhöra det fattigvårdssamhälle, der han, då behof af fattigunderstöd
för honom uppstår, författningsenligt är eller bort vara mantalsskrifven,
hvilken regel, derest ersättning för kostnaden i ofvan antydda utomordentliga fall
beredes, synes medföra så jemn fördelning af ifrågavarande onus, som med vidhållande
af grundsatsen, att fattigvård är en kommunalangelägenhet, står att åstadkomma;
eller af det likaledes fastställda undantag härifrån, att sjömän och andra
personer, som befinna sig på resor, de af indelta arméen och båtsmanshållet eller
af beväringen, hvilka utkommenderas, samt personer-, sorn af andra orsaker tillfälligtvis
äro frånvarande, skola, oaktadt sin bortovaro, anses hafva sin vistelse,
der de sist blifvit mantalsskrifne, samt att för manskap af värfvade arméen och
flottan äfvensom handtverkare och arbetare vid Kronans varf och verkstäder, som
endast till följd af tjenstgöringen vistas å tjenstgöringsorten, deras skattskrifning
å nämnda ort ej gäller till bestämmande af deras försörjningsort. Motionären
har, efter Utskottets förmenande, icke heller för ändring härutinnan anfört något
skäl, som förtjenar uppmärksamhet; och lika med Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
vid sistlidna riksdag, hvars yttrande i en då väckt likartad fråga af
Rikets Ständer godkändes, anser Utskottet, att de kommuner, inom hvilka dylikt
manskap, som det nyss omförmälda, hade sin tjenstgöring, skulle komma att, utöfver
hvad billigt vore, betungas med omsorg om dem af samma manskap, hvilka
vid afskedstagandet eller kort derefter befunnes vara i behof af fattigunderstöd.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 00.
5
äfven om den kostnad, som för ändamålet erfordrades, men hvilken icke utgör det
enda väsendtliga i fattigvårdsbestyret, klefve af statsmedel ersatt; hvaremot det ej
kan, då en fördelning af sådant manskap eger rum på flera kommuner, blifva någon
synnerlig tunga för ett fattigvårdssamhälle att inom sig åter upptaga en person,
hvilken förut tillhört detsamma, då för hans underhåll ersättning utgår af allmänna
medel, på sätt i 14 § af ifrågavarande författning stadgas. — Men detta
stadgande anser Utskottet, såvida formen för detsamma skall bibehållas, icke kunna
blifva en verklighet i alla de fall, lagstiftaren dermed otvifvelaktigt åsyftat,
och Utskottet finner sig af sådan anledning uppmanadt att i viss mån understödja
motionärens framställning. Till följd af ordalydelsen i berörda §: »kommande, då
någon af dem vid af skedstagandet befinnes vara i behof af fattigvård till följd af
vederbörligen styrkt och, genom ålder eller under tjenstctiden ådragen sjuklighet,
uppkommen oförmåga att försörja sig med arbete, eller då hustru och barn till
någon, som under tjenstetiden ingått äktenskap, faller fattigvården till last under
mannens eller fadrens lifstid eller genom hans derunder inträffade död eller vid
hans afskedstagande, understöd för deras vårdande att af allmänna medel lemnäs, i
den mån för ändamålet anvisade anslag dertill gifva tillgång», synes dylikt bidrag
af allmänna medel kunna, enligt författningens bokstaf, vägras, så snart visas kan
att den person, hvarom fråga uppstår, vid sjelfva afskedstagandet egde besparade
tillgångar, om än han helt kort tid derefter hunnit förslösa dem, hvilket icke sällan
lärer inträffa med afskedadt, värfvadt manskap. Utskottet finner fördenskull
billigt, att berörda bestämmelse om rätt till ersättning af allmänna medel för fattigunderstöd
åt omförmälda manskap göres gällande, så snart inom en viss kortare
tid efter deras afskedstagande behofvet af dylikt understöd inträffar; Och torde,
i fråga om den tidsbestämmelse i sådant hänseende vore lämpligast, i allmänhet
antagas kunna, att den, som icke ett fullt år, efter det han från sin förra tjenst
erhållit afsked, mägtar försörja sig sjelf, tidigare lagt grunden till den belägenhet,
han sålunda iråkar, och fördenskull vara att anse lika med dem, som vid sjelfva
afskedstagandet befinna sig i den ställning, att det allmänna måste om deras underhåll
draga försorg. På grund häraf finner sig Utskottet böra, med afstyrkande
af hvad Peter Anderssons berörda motion i öfrigt innehåller, vördsamligen hemställa,
att Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att hvad Kongl.
Maj:ts nådiga Förordning angående fattigvården i riket den 13
Juli 1853 i 14 § innehåller derom, att, då någon af manskapet
vid värfvade arméen eller flottan eller handtverkare eller arbetare
vid Kronans varf eller verkstäder vid afskedstagandet befinnes vara
i behof af fattigvård, eller då hustru eller barn till någon, som
under tjenstetiden ingått äktenskap, vid hans afskedstagande faller
fattigvården till last, understöd för deras vårdande skall af allmänna
medel lemnäs, mätte ändras derhän, att dylikt understöd,
6
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 90.
under i öfrigt fastställda vilkor, tillkommer vederbörande fattig,
vårdssamhälle, när behofvet af understöd för den, som från sådan
tjenst erhållit afsked, eller för hans hustru eller barn, uppstår inom
ett år efter hans afskedstagande.
Stockholm den 8 Maj 1866.
Reservationer:
af Friherre Alströmer, C. O.: »Utskottets med en ringa röstöfvervigt fattade beslut
att i afseende på fattigvården i riket tillstyrka »tillämpning af den grundsats att
åt kommun, som enligt nu gällande förordning har att bekosta fattigvård äfven
för den, som under en längre följd af år icke varit mantalsskrifven inom kommunen,
ersättning för dessa utgifter bör antingen af statsmedel bekostas eller af
landstingen uttaxeras» har jag icke biträdt. Skulle Staten tillförbindas bekosta
fattigvård i vidsträcktare mån än der sådant betingas antingen deraf, att den fattiges
försörjningsort icke kan utfinnas eller deraf att familjfadren varit i Statens
tjenst anställd, komme man att beträda en väg, der någon gräns lika litet kunde
sättas för inträdande af en sådan Statens skyldighet som för de ansenliga kostnader,
som dermed blefve förenade. Mera ändamålsenligt vore visserligen om landstingsområdet
kunde i vissa fall utgöra ett för derinom varande kommuner gemensamt
fattigvårdssamhälle och derigenom den börda utjemnas, hvarmed i följd
af tillfälliga förhållanden en del kommuner mera än andra betungas, men denna
- fråga synes i främsta rummet kunna och böra af landstingen beaktas och Stadsmagtcrna
torde icke dermed böra taga annan befattning, än för så vidt gällande
fattigvårdsförordning skulle anses lägga hinder i vägen för landstingen, att, der
behof af en dylik anordning förefunnes, vidtaga för ändamålet lämpliga åtgärder.
Hvad beträffar den af Utskottet i Betänkandets sista punkt föreslagna förändring
i § 14 af fattigvårdsförordningen har jag emot denna förändring, hvarmed
åsyftats en utsträckning af Statens förbindelse att lemna understöd för vårdande
utaf afskedadt manskap af värfvade arméen och flottan samt handtverkare och
arbetare vid Kronans varf och verkstäder eller deras hustrur och barn, icke något
annat att erinra, än att det ifrågasatta nya stadgandet mången gång kunde
verka i en aldeles motsatt rigtning.»
Häruti instämmer Herr von Ehrenheim, P. J.;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 90.
7
af Friherre Cederström, R., Herr Treffenberg, C., Herr af Klint, B. M., Herr
Biskop Beckman, Herr Professor Ribbing, Kontraktsprostarne Schmidt, Lundberg,
och Lindskog, Herr Petré, Herr Bergman, Herr Beronius, Herr Waldenström och
Herr Blomberg.
Grefve von Rosen, F. C., anmäler att han icke närvarit, ela Utskottet fattade
ifrågavarande beslut.
Stockholm, tryckt hos Sam. .Rumstedt, 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 91. 1
5I:« »1.
Ank. till Kxp.-Utsk. den 22 Maj 1866, kl. 12 mide).
Memorial, angående verkställd omröstning i anledning af RiksStändens
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets
Betänkanden N:is 12 och 46, angående vackt motion om
upphörande af de s. k. prebendepastoraten.
Sodan Rikets Ständer godkänt Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottets
i Memorialet N:o 66 framställda förslag till voteringsproposition rörande innehållet
al den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen till Kongl. Majit i ofvanberörda
ämne; så har Förstärkt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott denna dag anställt
omröstning i enlighet med omförmälda, så lydande
Votr rings-proposition:
Den, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets
af Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, besluta “en underdånig anhållan
hos Kongl. Majit, att Kungl. Majit läcktes taga > öfvervägande, arn. icke -preben depasloroten
kunde., i. dea mån inneha frurne afgå, indragas, samt alt Kongl. Majit t
sådant, fidi ville lill nästkommande riksdag aflåta nådig Proposition t ämnet, jemte
förslag till ersättning åt vederbörande för de. löneinkomster, sorn för närvarande
från dessa pastorat utgå
röstar Ja;
Den det ej vill, röstar Nej;
Vinner “Nej“, anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Ridderskapet
och Adelns mening, beslutit ‘dios Kongl. Majit > underdånighet anhålla, det
Kongl. Majit läcktes taga i öfvervägande, am icke en vidsträcktare indragning af
prebendepastoraten, än den. sam redan egt rum eller i sammanhang med regleringen
af biskopslönerna blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske. “
Bih. till B. St. Brot,. 1865 <*• 1866. 8 Sami. 31 Bä/t. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial A:o 92.
Omröstningen har utfallit med 56 Ja mot 55 Nej; och hafva således Rikets
Ständer beslutit i enlighet med Ja-propositionen; hvilket för samtliga RiksStånden
vördsamt anmäles.
Stockholm den 22 Maj 1866.
På Höglofi. Kidd. och Adelns
ledamöters vägnar:
C. U. Björnstjerna.
På Vällotl. Borgare-Ståndets
ledamöters vägnar:
I/. J. Lovén.
På Högv. Preste-Ståndet.s
ledamöters vägnar:
Sigurd Ribbing.
På Hederv. Bonde-Ståndets
ledamöters vägnar:
1. Urdin.
./. G. Broomé.
!Vo 99.
Ank. till Exp.-Utsfe. den 22 Maj 1866, kl. 12 midd.
Memorial, angående verkställd omröstning i anledning af de hos
Riks-Ständen fattade skiljaktiga, beslut vid förehafvande
af Utskottets Betänkanden Nis 50 och 6’4, rörande väckta
motioner i fråga örn ej mindre Narrmäns ock Danskars,
än äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka
handel, handtverk ock andra yrken.
Sedan Rikets Ständer godkänt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
i Memorialet N:o 78 framställda förslag till voteringsproposition rörande innehållet
af den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen till Kongl. Maj:t i ofvanberörda
ämne; så har Förstärkt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott denna dag anställt
omröstning i enlighet med omförmälda, så lydande
Yoterings-proposition.
Den, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets
af Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, besluta att “hos Kony!. Moj:t
A llmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet* Memorial Nio 92.
3
i underdånighet anhålla, att kongl. Majit täcktes söka åvägabringa en sådan öfverenskommelse
mellan Sverige, Norge och Danmark, alt den kompetens, sorn till Utöfning
af,följande yrken, nemligen läkarens, velerinärläkarens. apothekarens, tandråkarens,
fä/tskärsmästurens och barnmorskans, blifvit vunnen i det ena landet, äfven må
tillgodonjuta*
i de särskilda rikena kunskapsprofven liro och
del andru, såvida
fortfara att vara hufvudsakligen lika.
röstar Jas
Den det ej vill, röstar INcjs
Vinner “Nej,“ anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets mening, beslutit att “hos kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att kongl. Majit täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den kompetens,
sorn till utöfning af vissa yrken såsom läkarens, veterinärläkarens, apothekarens,
tandläkarens, /älts/fdrsmäslarens och barnmorskans, der yrkesexamen är i lag föreskri
fren, blifvit vunnen i. Norge, äfven må tillgodonjutas i Sverige, såvida samma rätt
äfven i Norge lillerkännes Svensk undersåte, samt såvida i de. särskilda rikena kunskapsprofven
äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika."
Omröstningen har utfallit med 48 Ja mot 62 Nej; och hafva Rikets Ständer
således beslutit i enlighet med Nej-propositionen; hvilket för samtliga Rika-Stånd
vördsamt anmäles.
Stockholm den 22 Maj 1866.
På Högloft Ridd. och Adelns
ledamöters vägnar:
0. M. Björnstjerna.
Pä VälloH. Borgare-Ståndets
ledamöters vägnar :
I/. J. Lovén.
På Högv. Preste-Ståndets
ledamöters vägnar:
Sigurd Ribbing.
På Hederv. Bonde-Ståndets
ledamöters vägnar:
A. Medin.
d. G. Broome.
J
Allmänna Besvär.*.- och Ekonomi--Utskottets Memorial A :o 93.
Vo »8.
Anie. fiSl Exp.-Utsk. den 22 Maj 1866, kl. 12 inidd.
Memorial, angående verkställd omröstning i anledning af de kos
Rilcs-Stånden fattade skiljaktiga, beslut vid förehafvande
af Utskottets Betänkatiden N:is 39 och 75, rörande väckta
motioner om utvidgande af qyinnans medborgerliga rättigheter.
Sedan Rikets Ständer godkänt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
i Memorialet N:o 84 afgifna förslag till voteringsproposition rörande innehållet
af den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen till Kongl. Maja i ofvanberörda
ämne; så har Förstärkt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott denna dag anställt
omröstning i enlighet med omförmälda, så lydande
Voterings-proposituMi:
Ben, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets
af Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, besluta att “/ underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:! — med anmälan, att Rikets Ständer anse anställning i
tjänster och befattningar, hvartill qvinna kan präfvas lämplig och hvarifrån hon ej
genom grundlag eller civillag är utestängd, hädanefter hära henne ti Ilka nana, när
hon visar sig dertill ega erforderliga ku askaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle
bära beredas qvinna alt aflägga de för dylik anställning föreskrifria kunskapsprof
— anhålla, att Kongl. Majit måtte vidtaga och. der så nödigt finnes, hos riksdagen
föreslå de åtgärder, sam för genomförande af en sådan förändring i biltills bestående
förhållanden finnas erforderliga, “
röstar Ja ;
Den det ej vill, röstar Sej ;
Tinner “Nej/' anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Ridderskapet
och Adelns mening, beslutit “/’ underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:!
täcktes
ho
A llmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Memorial N:o 93. 5
l:o låta undersöka, huruvida litt lillie till undervisning uti alla till medicinedoktorsgraden
hörande ämnen md kunna beredas grinna derhän, att hon kan erhålla
rättighet till läkarekonstens utöfning, samt meddela resultatet af denpa undersökning
till en kommande riksdag;
2:o tilldela qvinna rätt att erhålla sådana beställningar vid telegraf- och
postverken samt jernvägarna, till hvilka hon, efter afla g da föreskri/na kunskapsprof,
kari anses lämplig; samt
5:o tilldela qvinna, sorn genomgått fullständig och godkänd lärokurs vid Stuteris
seminarium för bildande af lärarinnor, kompetens till lärarebefatlninqar vid
lägre elementarläroverk och pedagogi er."
Omröstningen har utfallit mod 70 Ja mot 37 Nej; och hafva Rikets Ständer
alltså beslutit i enlighet med Ja-propositionen; hvilket för samtliga RiksStånden
vördsamt anmäles.
Stockholm den 22 Maj 1806.
Rå Höglofl. Ridd. och Adelns
På Högv. Preste-Ståndets
ledamöters vägnar:
Sigurd Hildun:;.
På Hederv. Bonde-Ståndets
ledamöters vägnar:
ledamöters vägnar:
C. 11. Björnstjerna.
På Yällofl. Borgare-Ståndets
ledamöters vägnar:
L. J. Lovén.
.4. Hedin.
G. Broomé.
Bih. till R. St. Prat. 1805 j 18611 8 Sami. 31 Haft.
2
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCHS, 1866.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Uts"kottets Memorial N:o 94, 1
\
TV:o 94
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 -Tuni 1866, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af åter remiss af Utskottets Betänkande N:o
58, angående väckta motioner rörande folkskoleväsendet.
Vällofl. Borgare-Ståndet liar till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
återremitterat deri punkt af ifrågavarande Betänkande, Iivari Utskottet, med anledning
af Lars Magnus Carlssons (rån Stockholms län derom väckta förslag, hemställde,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla,
att hädanefter de statsbidrag, som kunna komma folkskolorna till godo, mätte
bestämmas icke uteslutande efter församlingarnes blifvande tillskott, utan jemväl
med afseende å deras behof och redan gjorda uppoffringar för sitt skolväsende.
Af de öfriga Riks-Stånden, hvilka företagit berörda förslag till pröfning i sammanhang
med den del af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 66 rörande regleringen
af utgifterna under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel, som angår Kongl. Majits nådiga
Proposition angående anslag till folkskoleväsendet, har llöglofliga Ridderskapet
och Adeln afslagit ofvan ornförmälda hemställan, och Högvördiga PresteStåndet
— som öfver mom. b) i 73 punkten af nämnda Utlåtande lattat det beslut,
alt Rikets Ständer måtte Kongl. Majlis nådiga framställning på det sätt bifalla,
att till folkskoleväsendets utveckling och förbättring å Åttonde Hnfvudtiteln
uppföres ett anslag al 150,000 R:dr, att utgå efter de grunder, som för delfåendet
af dylika* understöd för närvarande äro fastställda, med iakttagande af de förändringar,
som Kongl. Majit lunnit i sådant hänseende nödiga, endast med det tillägg
i afseende på vilkoret, ali församlings mot folkskoleafgilten svarande tillskott
bör vara användt till examinerade lärares aflöning vid egentliga tolkskolor: såvida
icke Kongl. Majit, pä grund af upplysta förhållanden, finnér för godt från detta
vilkor befria —har förklarat yttrande å Ståndets sida härigenom jemväl vara medPih.
tilt R. St. Fröt. 1865 & 1866. 8 Sami. 32 Haft.
2 Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottets Memorial B:o 95.
deladt öfver Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskottels ifrågavarande hemslälian.
Hedervärda Bonde-Ståndet åter har ansett samma hemställan förfallen i följd af
Ståndets öfver mom. b) i 73 punkten af Stals-Utskottets berörda Utlåtande fattade
beslut att “Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning på det sätt bifalla, att
å Åttonde Hufvudliteln uppföres ett anslag af 150,000 R:dr för att användas till
folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet uti de församlingar, hvilka
till lärares eller lärarinnors aflöning redan tillskjutit eller åtaga sig att tillskjuta
lika stort beiopp, som den til! församlingen öfverlåtna andel af personliga
skyddsafgiften utgör/4
I anledning af den skiljaktighet, som i dessa beslut förefanns rörande vilkoren
för åtnjutande af bidrag af statsmedel till folkskolornas förbättrande, har numera
omröstning i Förstärkt Stats-Utskott egt rum, dervid, med Rikets Ständers
rätt, beslut fattats i öfverensstämmelse med Bonde-Ståndets nyss berörda mening,
genom hvilken utgång af ärendet Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets ofvan
först omförmälda framställning i ämnet måste hafva förfallit; och kan vid sådant
förhållande Borgare-Ståndets återremiss af ärendet icke till någon detta Utskotts
vidare åtgärd föranleda y hvilket Utskottet härmed skolat gifva Vällofligo
Ståndet tillkänna.
Stockholm den 25 Maj 1866.
JV.-o 9å
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Juni 1866, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af (itskollets Betänkande N-.o
67, angående vackt motion' om revision af taxan för trafiken
å Trollhätte kanal- och slusslinier.
Ilrågavarande Betänkande har af Vällofliga Borgare-Ståndet biilvil till Allmanna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet återremitteradt; men som detsamma, enligt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 96.
3
hvad Utskottat genom profokollsutdrag frän de öfriga Riks-Stånden fått sig meddeladt,
blifvit af dem godkändt, och tre Stånds mening i mål af beskaffenhet sadan
som förevarande utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen ej (ill vidare
åtgärd föranleda; hvilket Utskottet härmed får gifva Borgare-Ståndet tillkänna.
Stockholm den 25 Maj 1866.
Nso 96.
Ank. till J5xp.-Utsk. den 1 Juni 1866, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 Mars 1862, äfvensom i Kongl. Stadgan angående
folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva blifvit öfverlemnade motioner
i ofvanberörda syfte, väckta dels inom Högvördiga Preste-Ståridet af Doktor
Rundgren och Hofpredikänten fVahrenberg, dels inom Hedervärda BondeStåndet
af Sven Nilsson från Christianstads och Sven Hansson från Östergötlands
län; och har Utskottet tillika från det sednare Ståndet fått sig tillställda
protokollsutdrag, utvisande, att ganska många ledamöter af Ståndet instämt uti
motionärernes förslag.
Doktor Rundgren har uti sin motion (N:o 80) hemställt, att, enär kyrkoräkenskaperna
numera uppgjordes för kalenderår, och skäl således icke vidare förefunnes
att i författningarne föreskrifva olika tider för bestämmande af kommunens
och församlingens utgifts- och inkomststater, helst åtskilliga olägenheter uppkomma
derigenom, alt församlingen redan i Maj månad mäste uppgöra sin stat
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 96.
för följande arel, “Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t anhålla om en sådan
förändring i Kongl. Förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 Mars 1862, §
9, att församlingens utgifts- och inkomststat för kyrkan och skolan skall bestämmas
i Oktober månad.“
Enligt § 39 i nyssnämnda Kongl, Förordning skola räkenskaperna för kyrkans
och skolans medel afslutas med kalenderåret; och då, enligt Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse å landet den 21 Mars 1862, ordinarie kommunalstämma
för bestämmande af kommunens inkomst- och utgilts-stat skall'hållas i Oktober
månad, samt de skattdragande med mera lätthet torde kunna samtidigt uppgöra
staterna för såväl kyrkans och skolans som kommunens behof, får Utskottet, med
åberopande tillika af de skäl motionären i öfrigt anfört, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majrt i underdånighet
anhålla, att 9 § i. Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt
kyrkor åd och skolråd kunde erhålla följ ande för ändrade lydelse'.
„ Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hällas:
den ena inom Maj månads utgång för besluts fattande
om föregående årets räkenskaper och förvaltning; den
andra i Oktober för bestämmande af församlingens utgiftsoch
inkomststat för kyrkan och skolan, enligt hvad i § 36
sägs; och den tredje inom utgången af December för debitering
slängdcns granskning, samt för anställande af val
till de befattningar, som höra under kyrkostämman och
vid årets slut blifva lediga, äfvensom för val af revisorer .„
I händelse denna hemställan skulle vinna Rikets Ständers bifall, får Utskottet
föreslå,
att Rikets Ständer ville i den underdåniga skrifvelsen
tillika begära den ändring i 37 § uti ifrågavarande Kongl.
Förordning, att orden Maj lliailild utbytas emot „Oktober
månad,.
Uti motionen N:o 6 i 2:dra serien har Hofpredikanlen Wahrenberg, på anförda
skäl, föreslagit, „att Rikets Ständer ville för sin del besluta och hos Kongl.
Maj:t anhålla dels att till 23 § 5 mom. uti oftaberörda Kongl. Förordning om
kyrkostämma m. m. följande stadgande måtte tilläggas: „jemväl utses å kyrkostämma
hälften så många suppleanter i både kyrko- och skolråd, som de valde
ledamöterné äro;„ samt dels att vid 25 § i samma Kongl. Förordning måtte föreskrifvas
: „suppleant bör kallas till tjenstgöring, när sådant, i händelse af ordinarie
ledamots afgång eller hinder, erfordras.,,
Då inom Utskottet blifvit upplyst, att icke sällan det inträffar, alt kyrkoråds
och skolråds sammankomster måst inställas för det att, när ledamöter varit af
Allmänna Besvärs- och Ekonorni-Utslcottets Betänkande N:o 96. 5
sjukdom oller annat laga förfall urståndsatte att sig infinna, ledamöternas antal
icke varit tillräckligt för besluts fattande, samt en sådan olägenhet lätteligen afhjelpos
genom att i kyrkorådet och skolrådet inväljas suppleanter, på sätt angående
ledamöter och suppleanter i kommunalnämnd redan är stadgadt i 40 § af
Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse å landet, får Utskottet med anledning
af motionen hemställa,
att Bibels Ständer ville i underdånig skrifvelse lill kongl.
Maj:t anhålla, dels att 23 § 5 morn. i Kongl. Förordningen
örn kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd måtte
erhålla följande tillägg:
“Jemväl utses å kyrkostämma hälften så mångå suppleanter
i håde kyrkoråd och skolråd, sorn de valde ledamöter
ne liro eller, då antalet af desse ej är jemnt, det
antal, som är närmast öfver hälften
och dels att G mom. af samma § måtte undfå följande
lydelse:
“Ledamöterne och suppleanlerne i kyrko- och skolråden
väljas för fyra års tid.u
Derest de nu ifrågasatta förändringame skulle vinna Rikets Ständers godkännande,
får Utskottet tillika föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
begära ett tillägg till 25 § i merberörda Kongl.
Förordning, så lydande:
“Suppleant bör kallas till tjenstgöring, när sådant,
i händelse af ordinarie ledamots afgång eller hinder,
erfordras. “
Vidare har Hofpredikanlen Wahrenberg i sin förenämnda motion föreslagit,
att antingen elter 25 § i den ifrågavarande Kongl. Förordningen måtte, i enlighet
med 47 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse å landet, intagas löljande
stadgande: “Ordförande, ledamot eller till tjenstgöring kallad suppleant, som utan
anmäldt, af kyrko- eller skolråd godkändt förhinder från kyrko- eller skolråds
sammankomst sig afhållen-, skall böta till församlingens skolkassa två Riksdaler
Riksmynt, och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till de närvarandes
fåtalighet inställas eller upplösas11 — eller ock berörda 47 § i Kongl.
Förordningen om kommunalstyrelse å landet upphäfvas.
Det synes Utskottet i allmänhet vara mindre lämpligt att medelst bötesbestämmelser
söka förmå kommunens medlemmar att fullgöra de uppdrag, hvartill
kommunens förtroende kallat dem; och då Utskottet icke förnummit några klagomål
eller anmärkningar deröfver, att de personer, hvilka fått det vigtiga uppdraget
sig anförlrodt att såsom ledamöter i kyrko- och skolråd verka för gudsfruktan,
sedlighet och upplysning inom församlingen, icke sökt att efter förmåga motsvara
6 Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utslcoitets Betänkande N.-o 96.
sina valmäns förhoppningar, utan tvärtom inom Utskottet vitsordats den beredvillighet,
hvarmed Sedamöterne i kyrko- och skolråden beflitat sig-att fullgöra sina
åligganden; men A andra sidan det icke eller torde vara skäl att ändra ett redan
antaget stadgande, innan längre erfarenhet vunnits rörande företrädet af den ena
eller andra bestämmelsen, hemställer Utskottet,
att Hofpredikanten W a hrenbergs motion i denna del icke
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Sven Nilssons och Sven Hanssons motioner (N:is 36 och 45) åsyfta begge
upphäfvande af den regel, att kyrkoherden i en församling skall vara ordförande
i dess skolråd; men skilja sig derutinnan, att då Sven Nilsson, hvilken anser
kyrkoherden, eller den hans embete förvaltar, böra i sådan egenskap vara sjelfskrifven
ledamot af skolrådet, föreslår, att i öfrigt skoldistriktet eller församlingen
skall ega lika fritt val af ordförande som a! ledamöter i skolrådet, så innefattar
Sven Hanssons motion hemställan, att 23 § 4 mom. i Kongl. Förordningen om
kyrkostämma m. m. måtte erhålla följande lydelse: “Til! ledamöter uti skolrådet
utser församlingen, å kyrkostämma, lämpligt antal för nit om skolväsendet kände
män, på enahanda sätt som om kommunalnämnd är stadgadt. Stämman utser
bland ledamöt erne ordförande och vice ordförande såsom följd hvaraf utur 1
mom. af samma § skulle utgå orden “såväl — — — som skolrådet.“
Desse motionärers förslag finner Utskottet sig, hufvudsakligen af formela skäl,
förhindradt att understödja. Det kunde väl ifrågasättas, huruvida icke numera
folkskolans angelägenheter lämpligen kunde i förvaltningen skiljas från de rent
kyrkliga, till lika fördel för beggedera, på sätt redan vid de nya kommunallagarnes
antagande å 1859 -1860 årens riksdag förordades inom Borgare-Ståndet, hvars
beslut i delta ämne var skiljaktigt från de öfriga Riks-Ståndens. Men då genom
antagandet af nu gällande bestämmelser, enligt hvilka till de kyrkligt-kommunala
ärendena, dem församlingen handlägger å kyrkostämma, äfven räknas foikskoleundervisningen
med dertill hörande anstalter, Rikets Ständer så nyligen beslutat
vidhålla den häfdvunna gemensamheten i vården om kyrkans och om folkskolans
intressen, hvilken såsom grundsats genomgår lagstiftningen i flera hithörande grenar
och följaktligen icke kan upphäfvas med mindre samma lagstiftning på ett
följdrigtigt sätt ändrades i många andra delar, än motionärerne beröra; samt dertill
kommer, att Rikets Ständer vid innevarande riksdag, i enlighet med Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets hemställan i Betänkandet
N:o 4, Ogillat ett af annan motionär framstäldf förslag, alt den genom 6
§ 2 mom. af 1842 års Folkskolestadga vid val af folkskolelärare ordföranden i
skolstyrelsen tillerkända rösträtt måtte upphäfvas, samt detta Rikets Ständers beslut
befinnes grunda sig på förutsättningen, att kyrkoherden i församlingen är
ordförande i skolrådet, på sätt af det Sammansatta Utskottets motivering närmare
inhemtas, så finner sig Utskottet, utan att nu vidare inlåta sig å sjelfva hufvudsaken
och undersöka, huruvida lämpligt vore att från kyrkoherdarnes embetsgöro
-
Allmänna Besvärs- och -Ekonomi-Utskottets Betänkande N:0 96. 7
mål och ansvar skilja befattningen med folkskolans angelägenheter och såsom följd
deraf upphäfva jemväl stadgandet i 21 § af Förordningen om kyrkostämma m. m.,
att kyrkoråd och skolråd må kunna tili ett gemensamt kyrko- och skolråd förenas,
föranlåtet
afstyrka bifall till såväl Sven Nilssons som Sven Hanssons
nu berörda framställningar. „
Slutligen måste här väl upptagas, att Sven Nilsson i sin förenämnda motion
föreslagit, “att den i 6 § 2 mom. af 1842 års Folkskolestadga gifna föreskrift,
om ordförandes högre rösträtt vid skollärareval, varder upphäfd/1 Men som, på
sätt olvari är nämnd!, Kikets Ständer bifallit Sammansatta Lag- och EkonomiUtskottets,
i anledning af en annan inom Hedervärda Bonde-Ståndet i enahanda
syfte väckt motion, gjorda hemställan, att samma motion icke måtte vinna bifall,
torde Sven Nilssons nu ifrågavarande förslag icke böra under vidare pröfning
komma, ulan
anses hafva förfallit.
Stockholm den 25 Maj 1866.
Reservationer:
emot Utskottets förslag om ett tillägg till 23 § 5 mom. af
Kongl. Förordningen om kyrkostämma m. ro.:
af Friherre Alströmer, C. J. O., Grelve von Rosen, F. C., Biskop Heck
man och Herr IValdeus//örn,'
emot Utskottets afstyrkande af Sven Nilssons och Sven Hanssons
motioner:
af Herr Pélre, Herr Grenander, J. M. Lundahl från Skaraborgs och Anders
Jonsson från Wermlands län.
i
STOCKHOLM. TRYCKT HOS J. & A. Riis. 1866.
Register
öfver de af Rikets Högloflig» Ständers Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskott
under Lagtima Riksdagen åren 1865 och 1866 afgifna Betänkanden.
Nummer å
A. Betänkandet.
Arfvode: Angående beräkning af bouppteckningsmäns arfvode för uppteckning
af fast egendom  30.
— » — Om nedsättning af det i gällande taxa för landtmäterigöromål
fastställda  81.
Augmentsränta: Angående nedsättning i lösen för uträkning af  6.
B.
Barnmorska: Om ändring i föreskrifterna rörande rättigheten att utöfva instrumental
förlossningskonst  19.
Befordringsväsendet: Om undersökning af detsamma  9.
B ev äring smöte: Om befrielse för lärjungar vid rikets högre elementarläroverk
m. fl. från deltagande i  53.
Borgen: Om upphörande för Statens tjenstemän att ställa sådan för uppbörd 25.
Bouppleckningsmän: Angående beräkning af deras arfvode för uppteckning af
fast egendom  30.
Brandstod: Om bestämmande af vissa vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma
sådan  32.
Brefbäring — Krono-: Angående förändring i sättet för  21.
C.
Coopvcerdi-reglementet: Om ändring i . . .
24.
Bih. till li. St. Prot. 1863 & 1866. 8 Sami. 33 Haft. 1
*>
Drycker — Malt-: Angående kontroll å försäljningen af  33.
Danskars rätt till handel ni. m., se Handel.
E.
Elementar-låroverken: Angående undervisningen i  56.
Embetsverk: Om indragning af  20.
Ementi-löner: Om beredande af sådana åt ålderstigna och sjukliga prester . 79.
Ersättning: Om rätt till sådan för flyttning af hus stående på mindre än 100
alnars afstånd från jernväg  14.
— » — Om sådan åt boställsinnehafvare för grunddikning  52.
— » — Åt militie-boställsinnehafvare för å bostället för Kronans räkning
huggen ek  83.
Expeditionslösen: Om ändringar i gällande förordning angående  8.
•— » •— Om nämndemans rätt till andel deri  18.
Expeditions-sätt: Om dess förenklande inom länsstyrelserna m. m  16.
/
F.
Fartyg: se Lossning.
Ehttigvården: Om ändring i vissa delar af författningen angående ..... 90.
Fjerdingsmans aflöning: Om förändrad grund för utgörandet af
69.
Fjerdingsmans befattning: Om ändring i föreskrifterna rörande sådan i kapellförsamling
69.
Folkskoleväsendet: rörande  58.
Folkundervisningen: Om ändring i Kongl. Stadgan angående  96.
Författningssamling: Om tilldelande af ett exemplar åt ordförande i kom
mumalstyrelse
43.
ii.
Grunddikning: Om ersättning åt boställsinnehafvare för  52.
II.
Handel och Handtverk: Om ej mindre Norrmäns och Danskars än äfven andra
utländningars rätt att i Sverige idka  36.
Helgonskyld: Om fördelning emellan socknar inom samma pastorat af . . . 54.
Hujvudstaden: Om inrättande derstädes af ett universitet  11.
Hundskatt: Angående sättet för verkställande af en kommuns beslut i fråga om 34.
Husarregemente — Smålands: Om dess afsittande  49.
Hägnad: Om förbättrad sådan utmed Statens jernvägar  15.
Häradet: Om inrättande af en representation för . .
27.
I J
Jagtstadgan: Om ändring i  82.
Jernvägar: Om förändrade anordningar i trafiken å m. m
29.
— » — » hägnad invid
15.
Jernvägsarbeten: Om sådan fördelning af 1866 års anslag, att norra stambanan
måtte kunna skyndsamt fullbordas  5.
Insamlingar — penninge-: Om upphörande af vid bröllop och barndop . . 55.
Jury-institution: Om en komité för utredning af frågan om införandet af en 17.
K.
Klockare: Om reglering af löneförmånerna  76.
Kommunalstyrelse: Angående ändringar i Kongl. Förordningen om .... 80.
Kronans räntor: Om ändring i föreskrifterna angående uppbörden af . . . 7.
Krono-brefbäring: Angående förändring i sättet för
21.
Kronofogdetjenstema: Om indragning af  13.
Krutexplosioger: Om åtgärder till städernas skyddande mot ....... 3.
Kyrkostämma: Om ändringar i Kongl. Förordningen angående  96.
L
Lagsamling: Om utarbetande på allmän bekostnad af en
42.
Landshöfding e-instruktio nen: Om ändring i vissa delar ui. m  16.
Landsting: Angående ändringar i Kongl. Förordningen om  80.
Landtbruksinstitut: Angående inseende öfver rikets högre  37.
Landtmåteri-taxa: ändring i, se Arfvode.
Ijandtrånterierna: Om öfverflyttning af kassaförvaltningen på de enskilda
bankerna  35.
Laxfiske: Angående förändrade föreskrifter i afseende å sådant i Pukaviks
fjorden
, . . . 22.
Lossning: Om rätt för fartyg att verkställa sådan å ställe der tullkammare
saknas  41.
Länsstyrelsernas expeditionssätt, förenkling i  16.
M.
Maltdrycker: Angående kontroll å försäljning af  33.
Manuskripter: Om åtgärder för samlande och bevarande af  2.
Militie-boställsinnehafvare: Om ersättning åt sådan för å bostället för Kronans
räkning huggen ek
83.
Munderingspersedlar: Angående minskning af de för beväringens räkning befintliga
förråder af mindre  50.
— » — Om befrielse för rusthållare att till möte forsla ... 51.
N.
Nedsättning: Af arfvodet för landtmäterigöromål  81.
Norrmåns rätt till handel, se Handel.
Nämndemän: Om viss andel i expeditionslösen för inställelse vid ting ... 18.
O.
Ordningsstadga: Om utfärdande för städerna af en  47.
Organister: Om reglering af deras löneförmåner  76.
P.
Pastorater: Om förändring af deras indelning  71.
Penninge-insamlingar: Om upphörande af — — vid bröllop och barndop . . 55.
Pensions-förening: Om åstadkommande af sådan för tjenstemän och betjente
vid Statens jernvägar  26.
Prebendepastoraten: Om upphörande af  12.
Presterskapet: Om ändring i förordningen angående ordnandet af dess löneinkomster
77.
Provincial-låkare: Rörande ersättning för sjukbesök  28.
Pukaviks-fjorden: Om förändrade föreskrifter rörande laxfisket i  22.
Q
Qvinna: Om utvidgandet af hennes medborgerliga rättigheter  39.
R
Representation: Om inrättande af sådan för häradet
27.
Rotering sbesväret: Om reglering i vissa provinser af  61.
Räntor: se Kronans räntor.
s.
Sammandrag: Om behofvet af ett nytt sådant rörande de författningar, sorn
årligen skola i rikets kyrkor uppläsas  87.
Skatterätt: Om tillåtelse för åboer å hemman, som bergverken fått af Kronan
skatteköpa, att till sig lösa skatterätten  70.
Skjuts: Om föreskrifter rörande rättigheten att erhålla  62.
Skolråd: Om ändringar i Kongl. Förordningen om  96.
Smålands Husarregemente: Om dess afsittande  49.
Småskolor: Om skyldighet att deltaga i byggnad af sådana å landet ... 68.
Sparbankerna i riket: Angående skyldighet för desamma att å insatta medel
gifva minst 5 { procent
. 23.
Statens jernvägar: Om förändrade anordningar i trafiken m. m  29.
T. Taxa.
T.
Taxa : Om revision af taxan för trafiken å Trollhätte kanal  67.
Tekniska elementarskolorna: Om revision af stadgarne för  60.
Teknologiska institutet: Om revision af stadgarne för  60.
Telegrafverket: Om ändring i Kongl, reglementet för  10.
Tjenstemän: Om inskränkning i deras antal  20.
Tillnamn: Om lag emot godtyckligt ombyte af  31.
Trollhätte kanal: Om revision af taxan för  67.
Tullstämpling: Om återinförande af å varor, som från utrikes ort inkomma 38.
Tångtågt: Om föreskrifter rörande sådan å hafsstränderna i Halland . . . 40.
u.
Undervisning: Om sådan uti husliga göromål och handaslöjder vid seminarierna
för fruntimmer  63.
Universitet: Om inrättande af ett i hufvudstaden  11.
Upp b ördsh or g en: Om upphörande för Statens tjenstemän af skyldigheten att
ställa sådan
25.
Utländningar: Om sädanes rätt att i Sverige idka handel, handtverk och andra
yrken  36.
V.
Visitation: Om befrielse lör skeppare å Svenskt fran inrikes ort kommande
fartyg att vid insegling förbi någotdera af inloppen Furusund,
Sandhamn eller Dalarö anlägga för undergående af  48.
ö.
Ölförsäljning: se Drycker.
Hilt. till H. St. Prot. 1865 & 1866. 8 Sami. 33 Haft.
2
\
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg å Comp., 1866.
