# ID: svediakorp-gov2471
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 43,137
# sentences: 1,045
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Sammans. Lag- sami Alim. Besv.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 6. 15
ur alla fredsförhållanden och således är mindi-e beredd på att gå i fält. Enär emellertid
62 dagars vapenöfningar för bevåringsrekry ten tvänne år å rad torde —
synnerligen vid jemförelse med den nuvarande korta öfningstiden — anses nog
mycket betungande, hafva komiterade trott sig kunna ifrågasätta endast en rekrytskola
af 62 dagar första året och derefter 15 dagars vapenöfning under tre följande
år tillsammans med stammen. Hela den längre vapenpligt, som i fredstid
ålåge en beväringsskyldig, skulle således något (17 dagar) understiga den tid, som
afses endast för rekrytskolan hos infanteriets stam. Med mindre kan ändamålet
icke på ett någorlunda tillfredsställande sätt vinnas, då man besinnar: att denna
vapenöfning endast kommer de äldre klasserna fullständigt till godo; att den beväringsskyldige
måste inlära tjenstens alla delar och vinna åtminstone någon skjutfärdighet,
samt dertill betraktar, huru kort hans öfningstid ändå är, jemförd med
den, som i alla andra arméer fordras af allt mauskap, som skall ingå i härens led.
Men en fråga blir: skall åt hela beväringen gifvas denna öfningstid?
Så nyttigt detta än kunde vara, hafva dock komiterade ryggat tillbaka för
de stora kostnader så väl i penningar för beväringens öfning under fredstid, sorn
i förlusten af arbetskrafter för landets näringar, och blott vågat antaga, att en så
stor del af hvarje beväringsklass erhölle denna utsträckta öfning, som fordrades
för att uppbringa arméen till en fältstyrka af 50,000 man, hvilken, enligt hvad
komiterade vid första frågans besvarande anfört, borde vara färdig att genast
kunna rycka i fält.
Det kunde ifrågasättas, huruvida det ej vore fördelaktigare, att gifva hela
beväringen någon, ehuru mindre förlängning af sin öfningstid, än att åt en de!
af beväringen gifva en längre öfning. Oafsedt den större kostnaden för det förra,
hafva komiterade, efter mogen öfverläggning, ansett det sednare vara militäriskt
fördelaktigare. Äfven till och med några veckors förlängning i vapenöfning för
alla skulle ändå icke gifva detta manskap den stadga och säkerhet, att det
kunde genast insättas i arméens led, med mindre än att dennas krigsduglighet
skulle betydligt förminskas. Ju större antal otillräckligt öfvadt manskap, desto
mindre är naturligtvis stammens inflytelse, desto mindre förtroende får hela arméen
till sin egen kraft. Att låta arméen vid krigets första utbrott svälla med
mindre ölvadt manskap till samma styrka som sjelfva stammens, går sannerligen
icke an, då vi icke hafva rekrytarméer att mot oss vänta, utan de som äro bland
Europas bästa. Detta förekommes, om en del al beväringen, närmande sig stammens
antal, genomgått soldatskola. Den kan då på några veckors tid lätteligen
med stammen sammansmälta, småningom närma sig densamma äfven i egenskaper,
och sålunda bilda en armé, som efterhand, utan äfventyr af minskad duglighet,
kan ur depöterna emottaga det der soldatbildade manskapet, icke endast för
att ersätta sina förluster, utan äfven för att kunna öka sin manskapsstyrka.
Med en ständigt stridsfärdig styrka af 50,000 man och en snart till hands
varande reserv, kunde vi lugnt afvakta händelserna, säkra att möta den första
stormen. En öfverraskning, hvilken just är det angelägna att förekomma, hade
ingen utsigt att lyckas, emedan en fiende då bringades till så stora rustningar,
att de blefvo oss kunniga och lemnade oss tid att samla våra krafter till mera
omfattande försvarsberedelser.
Hade vi icke en sådan stridsfärdig krigsstyrka, skulle ej blott en ständig
känsla af otrygghet hålla oss orolige, och detta inverka på vår Regerings ställning
till utlandet, utan vi skulle, vid första uppstigande moln på den politiska synkretsen,
nödgas inkalla större eller mindre del af beväringen till vapenöfningar
16 Sammans. Lag- saint Allm. Bese.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o <5.
hvilket skulle förorsaka millioner i kostnader och uppenbarligen visa krigsrustningar.
Ville man åter detta undvika, skulle deraf föranledas tvekan om beväringens
tidiga uppkallande, och vid en möjlig öfverrumpling nödga oss att tillmötesgå
en fiende med oöfvade massor i förtunnade ramar, eller förleda oss att möta honom
ensamt med små dyrbara regementsstammar, snart medtagna i de första
drabbningarne, qvarlemnande organisationens brutna skal, sedan hennes kärna
blifvit förtärd.
Den anmärkning kan med fog göras, att då arméens organisation beräknats
för en vanlig krigsfot af 70,000 man, borde äfven beväringsmanskapets öfningar
derefter rättas. De fördelar, en öfvad och krigsfärdig styrka medför, skulle
derigenom säkrare vinnas, och arméen alltid kunna fullmatad och fulltalig gå i
fält. Om komiterade, det oaktadt, inskränkt sig till att föreslå den styrka, som
ständigt och utan förberedelse borde kunna påräknas, till 50,000 man, har det skett
för att i fredstid icke betunga nationen mera, än Statens säkerhet oeftergifligen
kräfver, och denna inskränkning har ansetts möjlig, endast under förutsättning
att en reserv af omkring 20,000 man, inom icke allt för lång tid, kunde vara
färdig att understödja den först utryckande styrkan. Häraf följer ock, att om tiden
medgifver förberedelser och tillräckliga vapenöfningar före fälttågets öppnande,
arméen då bör kunna med mera samlad kraft från början uppträda.
Den beväringsstyrka, åt hvilken årligen borde gifvas denna fullständigare
öfning, är beroende af stammens styrka. Denna är nu (officerare, underofficerare
och spel oberäknade) 29,446 man.
Om en tillökning, enligt de förslag, som komiterade framlagt, erhålles genom
åtskilliga nu anslagna och indragna nummer vid indelta arméen, genom öfverföring
af några för flottan möjligen öfverflödiga delar af båtsmanshållet, samt
genom någon förstärkning af den värfvade stammen vid artilleriet, kavalleriet och
ingeniörtrupperna, så kunde stammen uppbringas till omkring 34,000 soldatnummer.
Derifrån måste emellertid afräknas:
minst 10 af 100 för sjuke, vakanser och rekryter  3,400 man.
stam och öfvadt manskap för depöterna, och för en reserv af 20,000
man, omkring J af dess styrka  5,600 „
tillsammans 9,000 man.
Styrkan i fält kan då icke beräknas mera än till 25,000 man. Det antal
af beväringsmanskapet, som fordras för att fylla arméens styrka till 50,000 man,
och som borde vara fullständigare öfvad, blefve då 25,000 man eller 5,000 ur hvardera
af fem beväringsklasser. Den afgång, som alltid måste inträffa bland beväringsmanskapet,
och således nedsätter den beräknade siffran, 25,000 man, har härvid icke
tagits i betraktande.
Troligen skulle detta manskap kunna till någon ej obetydlig del erhållas
o-enom frivillige, ifall en lämplig ersättning dem derför tilldelades. Afgifterna för
vapenöfningsfriheten under fredstid, skäligen förhöjda, kunde härtill ändamålsenligast
användas, hvarigenom äfven den frivillighet, som genomgår Svenska stamorganisationen,
kunde, så långt möjligt vore, bibehållas. Bristen i det erforderliga
antalet måste på laglig väg uttagas ur beväringsklassen.
Detta kan ske på tre sätt: efter längd, efter födelsedag, genom lottning.
Det första sättet skulle ega företrädet, om det kunde antagas, att längden
vore en säker värdemätare på dugligheten till krigstjenst. Detta är dock endast
inom
Samman». Eag- samt Allvi. Bese.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 5. 1?
inom vissa gränser förhållandet, nemligen så, att de, som betydligt skilja sig från
den vanliga längden, oftast hafva en svagare eller eljest, otjenlig kroppsbyggnad.
Det andra sättet har varit brukligt i brödralandet, då de värnpligtige, som voro
födde tidigast på året, uttogos till liniearméen.
Båda dessa sätt hafva den olägenheten, att då. de flesta kunna på förhand
beräkna sitt öde, hafva de längre rådrum att bereda sig på utvägar att undgå
detsamma. Detta undvikes genom der tredje sättet eller lottning, som också derföre
är att föredraga, att man hellre underkastar sig ett strängare åliggande, sedan
man först fått pröfva sin lycka, än då man är detsamma underkastad i följd af
ett bestämdt naturförhållande, hvilket kännes såsom en orättvisa. Detta sätt är
också det i andra land allmänt brukliga och numera äfven i Norge. Det finnes
också i vår nu gällande beväringslag för dem, som önska sig från vapenöfning
friköpa, i händelse antalet skulle på något ställe blifva större, än det i lag medgifna.
— — - — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
En klass godkände beväringsskyldige har under de sednare åren, med undantag
af Blekinge läns beväring, uppgått till nära 22,000 man, under det att en
klass (den första) exerceradt beväringsmanskap utgjort icke fullt 20,400. I skilnaden
1,600 ingå de, som njuta befrielse från vapenöfning med omkring 900, och
återstoden visar den öfriga afgången mellan mönstring och vapenöfning. Om antalet
af dem, som skulle undergå längre öfning, bestämdes till en fjerdedel af de
approberades antal, ger detta visserligen på papperet 5,500 man i hvarje klass,
men dels drabbas äfven dessa från början till någon del af ofvannämnda afgång,
dels måste afgången bland de äldre heväriugsklasserna blifva ganska betydlig, då
den orsakas icke endast af dödsfall, utan äfven af inträffad otjenstbarhet med
flera skäl, hvarom allt nu upplysningar saknas. Elter detta antagande skulle en
klass mera öfvade beväringsskyldige i medeltal af alla klasserna, om de uttagits
med en fjerdedel af de approberades antal,- endast utgöra 5,100 man. Då detta
förhållande, en fjerdedel af de approberades antal, tillika är enkelt och lätt att
tillämpa, utgör det en passande grund för uttagandet. — — — — — — — —
En vigtig fråga, som under 40 år varit behandlad, är den om beväringsålderns
framflyttning. 8 ndhets-kollegium har, i sina årligen afgifna underdåniga
berättelser om beväriugsmönstringarne, flera gånger fästat uppmärksamhet
på behöfligheten af denua framflyttning. Redan i sin berättelse år 1822 yttrar
Kollegium, •‘att som de beväringsskyldige på mångå ställen icke ega den styrka,
som erfordras till verklig krigstjenst, synes konskriptionsåldern nog tidig och
borde nedflyttas till 23 år.w 1 berättelserna 1824, 1826, 1832 och 1837 förnyas
denna framställning och omförmäles, att, der ynglingarne varit något år äldre,
kassationen varit ringa. Af mångåriga uppgifter inhemtas, att antalet undermålige
och allmänt svage i medeltal är en fjerdedel af de besigtigades, men på åtskilliga
orter icke sällan varit en tredjedel och stundom nära hälften.
Dessa förhållanden tillvunno sig Kongl. Maj:ts uppmärksamhet. I nådig
Proposition till 1856 års församlade Ständer, förekommer:
“Erfarenheten har ådagalagt att den Svenske ynglingen, uppfödd under ett
hårdt och kroppens utveckling fördröjande klimat, i allmänhet icke det år, dä
han efter nu gällande stadgande inträder i beväringsåldern, eger den kroppsstadga
och de krafter, som oundgängligen erfordras, för att utstå ett fälttågs mångfaldiga
mödor, umbäranden och ansträngningar. “ — — —
Bih. till 11. St. Prot. 1865 <j- 1866. 7 Sand. 2 A/d. 5 Haft. 3
i8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o å.
Ehuru några landshöfdingar och regementschefer yttrat, att beväringsskyldigheten
först borde vid fyllda 22 års ålder inträda, behagade dock Kongl.
Maj:t, för att ej för mycket störande ingripa i folkets vanor, blott föreslå beväringsålderns
framflyttning ett år, hvilken åtgärd ansågs skola förminska de betänkliga
följder, användandet i fält af allt för unga och till kroppskrafter ej fullt
utbildade krigare kan medföra, hvaribland särskildt nämndes det missödet, “att
snarare finna sitt slutliga mål på sjukbädden genom fältlifvets öfveransträngningar,
än uti stridens ärorika faror.®
I sin underdåniga skrifvelse den 21 Februari 185? yttrade Rikets Ständer,
att de i den nådiga Propositionen anförda omständigheter “ställde utom tvifvel,
att den 21-årige ynglingen i allmänhet i vårt land icke vunnit den härdighet,
som för krigslifvet med åtföljande mödor och umbäranden erfordras, samt att
följaktligen ynglingarne icke vid denna ålder böra gå i fält mot fienden®. Rikets
Ständer ansågo sig likväl hafva funnit en utväg att, med bibehållande af beväringsåldern,
undgå dess olägenheter genom att medgifva den eller de beväringsklassers
uppkallande i krigstid, som Kongl. Maj:t pröfvat nödigt, utan iakttagande
af den förut stadgade ordning, att första klassen skall först uppbådas.
Detta Ständernas medgifvande var en vigtig förbättring, som blifvit fullständigad
derigenom att uumera äfven delar af klasser få uttagas. Men den tidiga
beväringsålderns olägenheter äro härigenom förminskade, icke afhulpna.
Oafsedt att den 21-årige eller lika ofta 20-årige ynglingen, — enär beväringspligten
börjar efter fyllda 20 år, — icke ens till ansträngande fältöfningar har i
allmänhet tillräcklig styrka, kan behofvet fordra, att alla fern klasserna till krigstjenst
uppkallas, och rigtigt kan väl icke i allt fall vara, att ett åliggande lagligen
inträder två år förr, än sådant medgifves vara lämpligt. Intet skäl finnes, hvarföre
Svenska ungdomen skulle i afseende på kroppsutveckling kunna anses vara
tidigare passande för krigstjenst, än i våra båda grannland, Norge och Danmark,
der beväringsåldern först vid fyllda 22 år begynner, och i hvilket sednare
land luftstrecket är mycket mildare än i vårt. Icke heller finnas antagliga skäl
hvarföre vapenpligtens framflyttande skulle mera störande inverka på ekonomiska
förhållanden hos oss, än hos dessa våra grannar.
Men den nuvarande beväringsåldern är icke blott för tidig, den är äfven
af för kort varaktighet. Beväringsinrättningen, stiftad 1812, har under nära 50
år, genom beväringens ringa öfning, felande samband med stammen och hela författningens
bristfällighet, mera varit en form, än en verklighet. Det är först
under de sednare åren som några större brister blifvit häfna, men många återstå.
En väsendtlig bland dem är beväringsårens ringa antal. Då beväringsinrättningen
blifvit, och med skäl, kallad grunden för vårt försvar, är det tid att denna grund
intager den bredd, som fordras för att deruppå uppföra en stor och stadig bygg
Icke
kan det, exempelvis, vara sannolikt, att Preussen skulle behöfva en
nittonårig vapenpligt i arméen, eller Frankrike, utom de sju vapenpligtiga åren i
arméen, behöfva en tjenstepligt, som äfven är krigspligt, i åtta år i det “mobila®
nationalgardet. Behofvet kan icke fordra en så stor kraftutveckling, men man
anser det vara ett stort folk värdigt att visa, att lagen förmår framkalla en snart
sagdt outtömlig tillgång på försvarare och långt utöfver behofvet. Hos oss deremot
påkallar sjelfva behofvet oafvisligen en utsträckning af beväringsåldern. En
klass öfvad beväring, inberäknad flottans områden, uppgår endast till omkring
20,000 man. Även om, såsom komiterade föreslagit, någon beväring skulle från
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. 19
flottan till arméen öfverflyttas, kunna fem klasser beväring, lagda till stammen, icke
bringa vår styrka på papperet högre än något öfver 120,000 man. Men då afdrag
måste göras för afgång bland beväringen, vakanser bland stammen, sjuke
och det stora antalet icke stridande vid en armé, blir nämnda styrka allt för
ringa, att under ett verksamt fälttåg, då alltid en stor omsättning inträffar, hålla
arméen med depöt och reserver fulltalig till 100,000 man och knappast till 70,000.
Huru stort behof man eger af flera beväringsklasser, och huru stor omsättningen
under ett fälttåg är, samt de afdrag, hvarpå, man vid äldre klassers uppbåd måste
vara beredd, visar påtagligen Danska fälttåget förlidet år. Oaktadt dess åtta beväringsklasser,
som tillhöra liniearméen, voro uppkallade, och fastän nionde, tionde
och elfte förstärkningsklasserna voro inkallade, var dock de stridandes antal aldrig
större än 55,000 man.
Redan den omständigheten, att första beväringsklassen kan antagas vid
krigets utbrott vara alldeles oöfvad, fordrar beväringspligtens utsträckning till
sex år, emedan först derigenom fem klasser beväringssoldater kunna påräknas för
den stridsfärdig^ styrkan. I annat fall måste det antal, som ur hvarje klass
uttages till fullständigare öfning, ökas, så att det behöfliga antalet, 25,000 man,
erhålles af fyra klasser, men hvilket måste anses mera betungande under vanliga
förhållanden, än ett års tillökning af beväringspligten, utan vapenöfning under
fred. Genom tillökning af en beväringsklass, som vid arméen kan beräknas till
något öfver 17,000 man, klefve äfven styrkan på det hela något tillräckligare,
för att hålla arméen fulltalig på krigsfot.
Beväringspligtens utsträckning till sex år är således en oeftergiflig nödvändighet.
Komiterade anse emellertid icke detta ensamt vara tillfyllest. Äfven om
det kunde antagas, att sex klasser beväring under vanliga förhållanden vore tillräckliga,
för att underhålla den krigsstyrka, med hvilken vi kunna och böra i
fält uppträda, visar dock erfarenheten, hvilka stora tillgångar af folk det under
ogynsamma omständigheter erfordrats, för att hålla äfven måttliga arméer någorlunda
fulltaliga. Vårt försvar kan möjligen också fordra utomordentliga ansträngningar,
hvilkas mått svårligen kunna på förhand beräknas, men hvilka åtminstone
icke böra begränsas af den tillgång på försvarare, några få årsklasser
lemnar.
Härtill kommer den väsendtliga omständigheten, att det vid många tillfällen
vore en stor misshushållning med tid och folk, att i vårt vidsträckta land
sammandraga alla beväringsklasser från vidt afskiljda landskap till några färre
punkter. Vida rigtigare måste det vara, att i de hotade delarne af landet hålla
under vapen flera beväringsklasser, än i de derifrån aflägsnare. Så t. ex. kari,
vid ett krig i mellersta Sverige, det icke vara skäl att från början utblotta Norrland
och Skåne på framdeles möjligen der behöfliga stridskrafter, under det att i
en stor del af det öfriga landet allt hvad vid arméen kan användas behöfver
uppkallas. Ett befästadt Stockholm, detta vigtiga stöd för mellersta Sveriges försvar,
tager också i anspråk allt hvad dess egen och kringliggande trakters befolkning
kan till försvaret lemna.
Knappast kan det heller försvaras, att, då Norge har sig ålagd en beväringspligt
af tio år, nemligen sju år i linien och tre år i landvärnet, samt Danmark
sexton år, hvaraf åtta i linien och åtta i förstärkningen, Sverige skall stå med
ett mindre antal beväringsklasser, än åtminstone det med oss förenade brödralandet.
— — — — — - — — — — — — — —-
20 Santmans. Lag- samt A llm. Bese.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 5.
En tillökning af fyra reser v k lasser, då dermed ieke följer vapenöfningar
under fred, kan ieke eller anses såsom en ökad tunga. Om de under ett krig
icke behöfvas, blifva de icke uppkallade: om åter de skulle erfordras för landets
försvar, skulle de i behofvets stund villigt af nationen lemnäs, äfven om de icke
förut vore i lag föreskrifna; mert det höfves Svenska folket att hafva en beväringslag,
som icke står efter andra nationers, och att genom dess antagande gifva
tillkänna, att det är boredt på hvarje offer, som dess sjelfständighet kan kräfva."
Alltsedan, efter förlusten af Finland, vår indelta armé minskades med mera
än tredjedelen af dess förutvarande styrka, har, under den femtioåriga fred, som
följde och måste följa på de genomgripande hvälfningar, hvilka i början al detta
århundrade öfvergingo Europa, fråga icke på allvar blifvit väckt, angående ett
fullständigare ordnande af våra stridskrafter. Våra af kriget och olyckorna hårdt
medtagna tillgångar skulle också svårligen hafva medgifvit sådant; och då anledning
ej fanns för handen, att vår närmaste och farligaste granne, efter att nyss
hafva beröfvat oss en tredjedel af vårt område, skulle åter allt för hastigt angripa
oss, bjöd också klokheten att för mera produktiva ändamål spara Statens
krafter. Häraf endast kan förklaras, att under hela denna tid, medan det öfriga
Europa ökat och ordnat sina stridskrafter, vår, ehuru på föronämnda sätt reducerade,
lilla återstod af en armé icke allenast icke ökats, utan tvärtom minskats genom
indragning af värfvade regementen, oberäknadt flera gånger skedda indragningar
för åtskilliga ändamål af indelta rotenummer; ett i ekonomiskt afseende
särdeles lyckligt förhållande, hvars fortfarande likväl en nödig omtanka om vår
säkerhet icke torde medgifva.
Vid betraktande af den politiska ställningen i Europa, der under loppet af
de sednaste tio åren icke mindre än tre särskilda krig upplågat; den osäkerhet,
som tid efter annan skockade moln på horisonten jemväl för oss medfört; den
hänsynslöshet, hvarmed styrkan fortfarande gör sig gällande inom det så kallade
Europeiska statsförbundet; den likgiltighet, hvarmed till och med de stormagter,
som mäklat fredsfördragen, tillåta dem brytas och den svagare förtryckas; samt
slutligen de faror, som hota den Skandinaviska kalfön, omgifven på ena sidan af
on öfvermägtig granne, som redan fråntagit oss alla våra Östersjö-besittningar, —•
mera än vi_ hafva qvar — och otvetydigt eftersträfvar hamnar vid Nordsjön, under
det i söder om oss två andra stormagter helt nyss beröfvat vår stamförvandt icke
allenast dess Tyska besittningar, utan äfven en stor del af dess eget område, —
visar sig framtiden för Sverige såsom mer än osäker och påkallande all dess uppmärksamhet
på beliofvet af krafternas ordnande till ett ändamålsenligt försvar.
Det under snart ett århundrade af vissa stormagter följda system att arrondera
sig på svagare staters bekostnad, — detta system, konseqvent genomfördt
vid hvarje förekommande tillfälle, såsom 1772 i följd af den inre söndring, som
försvagade Polen, och deraf härledda, irenne särskilda gånger företagna delningar
af detta land; 1809 i följd af den oklokhet, hvarmed Gustaf Adolf just i förbund
med Ryssland motsatte sig Napoleon; eller 1862 Preussens behof af en diversion
till nedtystande af egna inre tvistigheter, — är allt för frestande, för att icke ännu
vidare fullföljas. Den samtidigt med styckningen af Polen, emellan två af de
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:oö. 21
deri deltagande magter afhandlade planen tili Sveriges delning torde, om den lilla
återstående delen af Danmark intages i delningen, förr eller sednare återupptagas.
Den närvarande ställningen i detta sednare land, der ett icke så alldeles vanmägtigt
parti, afvogt mot ett annat slags tillnärmande, kastar sina blickar åt en
magt, genom hvars anammande äfven af Seland och Öresund vi vore fullkomligt
inneslutna, ger tillräckliga anledningar till farhåga.
Sedan, genom de tid efter annan på vårt område gjorda eröfringarue, vållade
dels af öfvermodet, dels af sorglösheten hos de styrande, våra gränser numera
äro hopträngda derhän, att nästa anfall synbarligen gäller vårt sjelfbestånd,
så torde tidpunkten vara inne att, utan feghet eller öfvermod, lugnt förutseende
faran, bereda sig att möta den. Såmedelst allena skulle den också möjligen kunna
förebyggas. “Den, som vill freden, måste rusta sig för kriget.*1
Om också af dem, som grunda sina beräkningar på förhoppningar, ända
till sednaste tider skulle funnits någon, som, i strid mot historiens lärdomar, till
större eller mindre del velat bygga vårt sjelfbestånd på hoppet om understöd från
andra magter, så torde ofvan antydda, nyss vunna erfarenhet helt och hållet tillintetgöra
ett sådant hopp, och erinra äfven den mest bokymmerslösa om nödvändigheten
deraf, att vi i första rummet lita på oss sjelfva. Endast derigenom
kunna vi också påräkna understöd af andra.
Med denna antydan om vigten af den fråga, hvaröfver det åligger Utskottet
att afgifva utlåtande, har Utskottet också angifvit sin uppfattning om den
oeftergifliga nödvändigheten att, äfven med uppoffringar, så väl från Statens som
från den enskildes sida, bidraga till en ändamålsenlig lösning deraf.
Ett folk kan icke vara sjelfständigt för godt pris, säger med rätta Landttörsvars-komitéen.
Detta gäller för alla stater. Men för de mindre tillkommer
det ofördelaktiga, att försvarsanstalterna måste blifva dyrare, d. v. s. erfordra mera
manskap och penningar i förhållande till folkmängden och nationalförmögenheten,
än för de större staterna. Dessa, om de anfalla de mindre, nedsätta icke sina
stridskrafter i förhållande till de mindres, men vinna öfverlägsenhet öfver dem, i
händelse dessa icke använda betydligt större kraft, än som motsvaras af förhållandet
mellan begges folkmängd.
En annan för små stater försvårande omständighet är den, att öfverlägsenheten
i antal har större vigt, är mera afgörande i våra dagar än förr. Då krigskonsten
ännu var outvecklad, kunde stridsskickligheten hos en krigshär vara betydligt
större, hans vapen vara betydligt bättre än hos en annan; och då kunde,
under en stor mans ledning, det mindre antalet väga lika med det större. I vår
tids Europeiska arméer är deremot skickligheten antagligen temligen lika, och
vapnen på det hela jemngoda. De sanna krigsreglorna äro öfver allt kända, och
den öfverträffande härförareförmågan står icke afgjordt den svagare till buds.
Men äfven de store härförarne hafva alltid, så vidt de kunnat, sökt skaffa sig fördelen
af det större antalet.
Till dessa erinringar af Landtförsvars-komitéen, hvilkas befogenhet icke lärer
kunna ifrågasättas, måste läggas den. att den magt, af hvilken vi företrädesvis
hotas, förfogar öfver icke allenast fruktansvärd! stora, utan äfven genom ständiga
öfningar krigsvanda, väl disciplinerade härar, hvilkas skicklighet under Krimkriget
af deras fiender vitsordades, och hvilka understödjas, ej mindre genom rika
tillgångar, än genom vetenskapens uppfinningar och den förtröstansfulla tillförsigt,
som framgången ingifver. Ryssland förfogar icke blott öfver materiela tillgån
-
22 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5.
gar; äfven snillets står det till buds, hvilket Todtlebens försvar af Sebastopol och
de kända insigter, som finnas hos dess generalstab och högre befäl, ådagalägger.
Att emot en sådan fiende uppställa ett tillfyllestgörande försvar, är en svår
uppgift, helst han räknar sextio millioner menniskor och vi blott fyra. Tacksamma
mot Gud, som under en längre fred, än Sverige tillförene åtnjutit, låtit
folkmängden stiga till detta belopp från 2J millioner, som den utgjorde efter vårt
sednaste krig, böra vi, ej mindre häruti, än i de större tillgångar, landet numera
genom industriel utveckling vunnit, se en anledning och en uppfordran till ansträngning
för det första af alla behof — vårt sjelfbestånd.
Glädjande, såsom utgörande ett bevis på hela landets erkännande häraf, alden
hänförelse, hvarmed, i nästan alla delar af riket, den manliga befolkningen
frivilligt öfvar sig i vapnens bruk. Den nationalkänsla, som uttalar sig i denna
folkrörelse, är det ädlaste och manligaste svar på den modlöshet, som under en,
lyckligtvis i glömska, förgången tid någon gång lät undfalla sig en tvekan om
möjligheten af att värna vårt land. Men om också, efter inträffandet af denna
glädjande företeelse, fosterlandsvännen, med fästadt afseende på våra ringa tillgångar
och behofvet att använda dessa för andra på landets utveckling mera direkt
inverkande ändamål, icke kunnat undgå att känna sig frestad att, i förlitande på
denna rörelse, öfverse med nödvändigheten att förskaffa oss en tillräcklig, fullt
organiserad och öfvad armé, så blir han, vid ett närmare betraktande af omständigheterna
och tidsförhållandena, allt för snart upplyst om detta förbiseende, om
grundlösheten af hvarje illusion, hvarmed ett sådant hängifvande åt förhoppningar,
utan erforderligt aktgifvande på verkligheten, hägrat för hans inbillning. Äfven
med antagande deraf, att denna rörelse fortginge och utbildade sig så, att
större delen af den manliga befolkningen icke vore okunnig i vapnens bruk, måste
man taga i betraktande, att denna folkbeväpning är frivillig, att den således
icke kan af styrelsen beräknas att under alla förhållanden utgå, och, i allt fall,
icke antagas vara att använda annat än inom vissa, trängre områden, samt till
ett antal, som ingalunda, just till följd af frivilligheten, kan med någon säkerhet
på förhand beräknas. Man måste äfven medgifva, att, vid utbrytandet af ett krig,
erfordras en väl öfvad, krigskonstens nu varande, högt stegrade anspråk motsvarande
armé, tillräckligt stark att på de olika orter, der anfallen göras, genast vara
till hands, för att tjena folkbeväpningen till föresyn och ledning, meddela den sin
större skicklighet, och såmedelst underhålla mod, förtröstan och lugn, utföra de
svåraste och mest magtpåliggande manövrer eller ställas på de mest hotade och
vigtigaste punkter.
Krigens dyrhet gör, hvad den sednaste krigshistorien också lär oss, att en
anfallande fiende, — och om annat än försvarskrig kan för Sverige ej blifva fråga,
— söker att öfverrumpla och hastigt förkrossa sin motståndare. Man skall således
mot oss sända massor af trupper med öfverlägsen skicklighet, och sannolikt
från olika håll, för att splittra våra krafter. Ehuruväl våra naturliga gränser,
dels hafvet, dels folktomma och föga kultiverade trakter, utgöra ett af naturen
sjelf skapadt hinder för en fiende att på en gång och hastigt öfverföra en alltför
stor styrka, så erbjuder, från en annan sida sedt, hafvet ett lätt tillfälle att, på
på hvilken punkt som helst, landsätta en icke obetydlig korps af, enligt komitéens
beräkningar, 35 å 40,000 man, hvilken bör mötas och besegras, innan, med tillhjelp
af ångan, förstärkningar hinna öfverföras. Ovissheten om hvilken puukt på
vår långsträckta kust, fienden väljer för sin landstigning, måste göra till en oeftergiflig
nödvändighet att så organisera arméen, att den, med tillhjelp af de kom
-
Sammang. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.” Utskottets Utlåtande N:o 5. 23
munikationsmedel, vi ega, och utan att helt och hållet blotta andra delar af landet,
må kunna, till så stor styrka, som behofvet kräfver, sammandragas på de
punkter, der faran hotar. För uppfyllandet af detta mål erfordras ock, att den
genast stridsfärdiga styrkan ej är allt för ringa.
Huru stora förhoppningar man än, och med fullt skäl, kan göra sig om en
folkbeväpnings förmåga att, efter någon tids öfning, oroa, hindra, motverka en
fiendes vidare framträngande, ja, vara till verklig hjelp för den opererande arméen;
så ligger likväl just i detta medgifvande om behofvet af ytterligare öfning det
ofrivilliga erkännandet, att denna folkbeväpning aldrig kan göra en fullfärdig, organiserad
och disciplinerad armé umbärlig.
Principen om arbetets fördelning, det oeftergifliga vilkoret för framsteg i
hvarje yrke af lifvet, fordrar, att äfven åt krigarens, för att deri må kunna vinnas
erforderlig färdighet, egnas en tid, en öfning, ett studium, som medborgarens
trägna sysselsättningar icke medgifva honom. Den fulländning i de särskilda
yrkena, genom föreningen af mekanisk färdighet med theoretisk insigt, som blifvit
en följd af denna arbetets fördelning, har jemväl kommit soldaten till godo.
Denna fulländning erfordras också hos honom i högre grad måhända, än hos
mången annan yrkesman, emedan i kriget ögonblicken äro afgörande. Sinnesnärvaro,
rådighet, ett energiskt lugn och den tillit till sig sjelf, som åtföljer medvetandet
af kunnighet i sitt yrke, och grundar sig på en fullkomlig kännedom ej
mindre om vapnet och dess alla tillgångar, än om egen kraft, vana och skicklighet
att reda sig i hvarje förekommande fall, samt mången gång ensam, denna
individuela skicklighet, som utmärker soldaten i de ny-europeiska arméerna,
måste äfven komma den Svenske till del, så mycket heldre, som han på förhand
vet, att den fiende, med hvilken han en gång kommer att kämpa, är honom öfverlägsen
i antal och materiela hjelpmedel, att denna fiende till följd deraf, och,
medgifvom det, äfven till följd af våra egna misstag, för att icke säga något ännu
värre, i sednare tider oftast blifvit segervinnare.
Ju mera vårt land till följd af dess beskaffenhet erbjuder tillfällen till
strid i spridd ordning, desto mera tages denna soldatens individualitet i anspråk.
Med kännedom icke allenast om den utomordentliga färdighet i skjutkonst, i
bajonettfäktning, i taktikens olika delar, som utmärker soldater i vissa andra
länder, utan äfven om hans gymnastiska skicklighet, hans smidighet, hans öfning
i alla de särskilda företag och fall, som under ett krig kunna ifrågakomma, fälman
ovilkorligen den öfvertygelse, att en oöfvad armé, i fall vår beväring ens
kan få detta namn, icke kan mäta sig med en länge öfvad och fullständigt utbildad
armé; att, om också bland en folkbeväpning, vissa individer göra lysande
undantag, dess användande likväl i allmänhet ifrågakommer i sådana fall, der
massor erfordras, eller då detacherade korpser öfverfallas; men att det är en
oeftergiflig pligt för samhället, att i dessa folkbeväpnade korpsers eget intresse
tillse, att de stödjas, ledas, bevaras af en icke allt för otillräcklig, fullt utbildad
här.
Beträffande beloppet af den erforderliga förstärkningen, har Kongl. Majit,
med godkännande i detta afseende af Landtförsvars-komitéens förslag, och under
antagande att, genom tillsättande af vakanta rotar och en del båtsmansrotars
anslående till landtförs varet, den indelta och värfvade arméen uppbringades till
omkring 34,000 man, deraf vid utbrytande krig 25,000 man kunde genast sändas
mot fienden, ansett, att arméens krigsfot bör vara 70,000 man, hvaraf 50,000 man
iA Sammarin. Lag- samt Allm. Be,sv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 3.
genast skola vara stridsfärdiga. Den första krigsförstärkningen blefve således
25,000 man, och detta antal är utan tvifvel det minsta möjliga, som på förhand
måste hafva erhållit den öfning, att de, utan alltför stora äfventyr, må genast
kunna insättas i stamtruppens leder.
Utskottet åberopar härvid ånyo Landtförsvars-komitéen: “Många kunna
öfverskyla bristerna hos få, men få icke bristerna kos flera. Den förträffligaste
kärntrupp kan under sådana förhållanden icke sätta duglighetens prägel på det
hela®. Den förstärkning, som sålunda afses, måste följaktligen, för att kunna
sammansättas med stammen, icke vara denna allt för underlägsen i öfning, vapenfärdighet
och tjensteduglighet. I annat fall skulle den verka lossande på sammanhållningen.
Denna för en armé oumbärliga sammanhållning, hvarigenom
hvarje särskild korps sammanbindes till ett helt, med samina intresse, samma
mål att vinna, samma ära att upprätthålla, får nemligen vid organisationen icke
förbises. Den är ett bland vilkoren för en härs krigs duglighet. Vid de mest
betydelsefulla, de mest på stridens utgång inverkande tillfällen, skall deu stri
dande
styrkan verka såsom en man, uppträda såsom en sluten, på sin motståndare
fallande kraft, eller, i motgången, med lugn, sida vid sida draga sig tillbaka.
Härtill fordras icke allenast öfning, utan äfven någon vana vid tjensten. Vårf
folk har visserligen utmärkta egenskaper för krigareyrket, och man har derföre
med skäl antagit, att det kan krigsdanas på kortare tid, än många andra, men
det vore ett uppenbart öfverskattande af denna sanning och ett vådligt sjelf
bedrägeri,
om man antoge, att soldatbildningen hos oss skulle fordra blott en
ringa bråkdel af den tid, som befunnits nödvändig hos ett af Europas, till följd
af national-lynne, stridbaraste och, i våra dagar, stridvanaste folk. För att kunna
motsvara sin bestämmelse, måste således denna krigsförstärkning på förhand hafva
förvärfvat icke allenast den nödvändigaste rekrytdaningeu: kännedom om den
slutna och spridda striden, vapnets begagnande till eld och strid man emot man,
tjenstens alla delar i läger och på bevakning, utan äfven den vana i tjensteåligganden,
den säkerhet och det lugn, den tillit till befäl, det samband med kamrater,
hvilket allt endast en något längre tjenstetid kan gifva.
Med afseende härpå lärer också Norska Storthinget, med bifall i den delen
till Regeringens Proposition, nu bestämt en rekrytskola på 42 dagar jemte regementsmöte
i 20 dagar för de värnepligtige, som skola ingå i linien, hvilken tid,
jemväl här af Kongl. Majit föreslagen, torde kunna antagas såsom den minsta
erforderliga för rekryternas daning. Den tvekan, männen af facket hysa, om användbarheten
af beväringen med dess nu varande ringa öfning, är lätt fattlig.
Det är nemligen uppenbart, att, om den nu varande beväringen, efter 30 dagars
öfning, till aldra största delen för sig sjeli, endast några få dagar i förening med
stammen, vid krigets utbrott sammansloges med denna till lika delar, för att genast
gå emot fienden, så vore denna eftersträfvansvärda sammanhållning bruten,
tvekan och osäkerheten hos de oöfvade skulle förlama rörelserna och menligt inverka
på lugnet och säkerheten äfven hos de bättre öfvade. Finnes åter genast
vid krigets utbrott, och medan den öfriga beväringen underginge den ytterligare
öfning, som för densamma erfordrades, en någorlunda fullbildad krigsförstärkning,
så kunde man ock med mera lugn, med mera hopp att lyckas, emottaga fiendens
första anfall. Denna krigsförstärkning skulle ock utgöra en förmedlande länk
emellan stammen och den, under krigets fortsättning, inkallade ytterligare beväringsstyrkan,
och sålunda bidraga till begges sammansmältande till ett organiskt
-
Sammarin. Lag- samt Allm. Beni).- neli Eleon.- Utskottet* Utlåtande N:o 5. 25
niskt helt, en stark här, der ungdomens liflighet, hurtighet och oförvägenhet handleddes
och stöddes af de äldres vana, lugn och ihärdighet.
Men är man också ense om behofvet af ett sådant stammens förstärkande,
så återstår att lösa uppgiften om sättet för detta kompletterande. En utväg dertill
erbjuder visserligen den af Kongl. Majit föreslagna lottning bland de beväringsskyldige,
bättre sannolikt än ett uttagande antingen efter längd eller efter födelsetiden
mellan de skyldige, hvilket sätt, försökt i andra länder, der snart blifvit utdömdt;
men nekas kan icke, att obenägenheten för detta uttagningssätt är så stor
hos Svenska folket, att de obestridliga fördelarne af omöjligheten att dermed göra
missbruk, icke af alla inses. Otvifvelaktigt vore det ock för arméen bäst, om
frivilligheten alltid kunde läggas till grund för inträdet inom dess leder.
Den i Kongl. Majits Proposition antydda utväg, att genom bestämmande
af ersättning framkalla frivilliga anmälanden bland de beväringsskyldige till inträde
i stammen, synes Utskottet i alla afseenden vara att föredraga, liksom det
vill synas Utskottet, att ändamålet derigenom, om också icke genast, dock småningom
och efter vunnen erfarenhet om de fördelar, som såmedelst vunnes, kunde
uppnås. Då den beväringspligtige har sig ålagdt att i två år utan ali ersättning
deltaga i vapenöfninga.r, så torde det icke blifva omöjligt att ett erforderligt antal
komme att anmäla sig, att fyra år, det första af dem en längre tid, men de öfriga
endast den vanliga tiden af 15 dagar, underkasta sig denna pligt, så vida derför
bestämdes en ersättning, som gåfve en tillräcklig godtgörelse icke allenast för denna
längre tid, utan äfven för den han, enligt lagen, eljest, utan ringaste ersättning,
deråt måste egna. Allt skäl torde åtminstone förefinnas att, innan lottningen
såsom den sista utvägen anlitas, försöka att på denna frivillighetens väg komma
till målet.
Utskottet har, med antagande att denna ersättning bestäindes till en Riksdaler
per dag, beräknat, att kostnaden skulle uppgå för 42 dagars rekrytmöte och
20 dagars regementsmöte, eller tillsammans 62 dagars möte, för 5,000 man
till  310,000 Ridr
och för 15 dagars möte för tre årsklasser eller 15,000 man till . . 225,000 „
Summa 535,000 R:dr.
För dessa aflöningar borde, på sätt Kongl. Majit föreslagit, i första rummet
användas inkomsterna till allmänna beväringsfonden, hvilken, enligt Kongl. Majits
nådiga Proposition, borde till detta ändamål afsättas, intill dess denna anordning
träder i verket, och hvaraf årliga räntan torde kunna beräknas till 35,000 R:dr,
och öfriga inkomster genom vapenöfningsfrihets-afgifter till omkring 100,000 Ridr,
så att ytterligare erfordrades 400,000 Ridr.
Detta belopp är visserligen ganska högt, men med afseende derpå:
att det omedelbart tillgodokommer och sprides bland folket;
att, äfven med tillägg af kostnaden för dessa beväringsskyldiges underhåll
samt slitningen af mundering och gevär, den för arméen så nödiga första krigsförstärkningen
af 25,000 man svårligen skulle kunna annorledes till ett jemförligt
pris erhållas;
att det frivilliga anmälandet berättigar till det antagande, att de, som sålunda
anmäla sig, till följd af anlag eller fallenhet, skola blifva till krigstjenst
mest passande;
Bih. till R. St. Prot. 1865 1866. 1 Sami. 2 Afd. 5 Haft, 4
26 Sammans, Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon,-Utskottets Utlåtande N;o 5,
att, med afseende på utsigten till fortkomst på den militära banan, hvilken,
på sätt i den Kongl. Propositionen antydes, bör stå dessa mera öfvade beväringsskyldige
öppen, en väg beredes till det naturenliga förhållande, att en del af underbefälet,
i krig möjligen äfven af öfriga befälet, framgår ur gemenskapens egna
leder, i det att dertill uttagas de raskaste och skickligaste bland dem, hvilket bör
bidraga till att stärka disciplinen samt stödja organisationen i dess helhet;
att denna arméens första krigsförstärkning, utgången utur allmänna beväringen,
med hvilken den är jemnårig och genom bekantskap förenad, komme att
ytterligare bidraga till sammanknytandet af dessa två hufvuddelar af försvarskrafterna;
att
dessa unge män, såsom varande soldater endast under mötestiderna,
men i öfrigt yrkesidkande medborgare, skola än mera stärka förtroendet mellan
arméen och befolkningen, och såmedelst älven den goda anda hos nationen, det
mod och den tillit till sig sjelf, som måste blifva första vilkoret för vårt sjelfförsvar
—
tvekar Utskottet så mycket mindre att tillstyrka denna uppoffring för
Statsverket, som, om lottningen derigenom kunde undvikas eller inskränkas, såmedelst
förebyggdes vissa olägenheter, som dermed äro förknippade.
Det har nemligen icke utan allt skäl blifvit invändt, att, derest af beväringsskyldige,
hörande till samma åldersklass, en fjerdedel skulle genom lottning
uttagas, för att under två månader af året sysselsättas med exercis, sådant möjligen
kunde verka derhän att husbönder tvekade att till årstjenst antaga ynglingar
af denna ålder, ovissa om icke just de kunde träffas af lottningen. Vid frivilligt
anmälande åter beror sådant på en uppgörelse mellan den dertill hugade
och husbonden, hvilket icke inverkar på någon annan. En duglig, af sin husbonde
värderad tjenare skall utan tvifvel kunna träffa sådan uppgörelse, oafsedt
att ynglingar torde finnas i den ställning, såsom varande i föräldrahemmet eller
hos slägtingar, att uppgörelsen derigenom underlättas. Att härigenom skulle, på
sätt emot förslaget blifvit anmärkt, skapas en klass af proletärer, är ingalunda
sannolikt, vid betraktande deraf, att det icke kan möta svårighet att för 5,000
man, eller det antal, som komme att sysselsättas två månader, skulle, enär de
voro fördelade öfver hela riket, kunna träffas sådana anordningar, att sysslolöshet
för dessa ynglingar icke behöfde blifva en följd deraf, att de under 62 dagar
blefve skiljda från sina hem. Med afseende å de öfriga 15,000, som blott skulle
öfvas i 15 dagar, har erfarenheten redan visat, att icke någon svårighet mött för
beväringsskyldige, som redan nu i två år äro underkastade samma förpligtelse, att
erhålla tjenst, likasom vid ett regemente, Wermlands Fältjägare, manskapet, hvilket
undergår rekrytskola och i öfrigt under mötestiderna är sysselsatt, alldeles
icke tynger samhället, eller har svårighet att vinna anställning eller årstjenst.
I afseende på sannolikheten för framgången af detta Utskottets förslag att
grunda förstärkningen hufvudsakligen på frivillighet, kunna naturligtvis flerfaldiga
invändningar göras, då någon erfarenhet i detta afseende icke kan åberopas. Utskottet
har grundat sin förmodan hufvudsakligen på den beräkning, att det arfvode,
62 R:dr, som det första året erhölles för två månader, nära nog motsvarar två
tredjedelar af den årslön, som en yngling vid den åldern i allmänhet uppbär,
samt att de återstående korta exercistiderna under de följande åren — för hvarje
år icke längre än de nuvarande — icke, efter hvad erfarenheten hittills gifvit vid
handen, förefalla motbjudande. I betraktande bör äfven tagas, att de beväringsskyldige,
i annat fall, äro underkastade dels att blifva uttagna till första krigs
-
Sammans. T.ag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. 27
förstärkningen, och således, utan ersättning, få undergå samma vapenöfning, dels
ock, jemväl utan ersättning, deltaga i öfningarne med allmänna beväringsmanskapet.
Men det är emellertid endast erfarenheten, som kan afgöra denna sannolikhetsfråga.
Skulle såmedelst den så nödvändiga förstärkningen af arméen genom mera
öfvadt manskap icke kunna vinnas, så lärer väl icke någon annan utväg återstå,
än att genom lottning bland de beväringsskyldig^ uttaga det bristande antalet.
Vidkommande derefter frågan om upphörande af vapenöfningarne för den
del af beväringen, som icke, på sätt ofvan förmäles, afsåges att förstärka stammen,
så förekommer, till stöd för Kougl. Maj:ts Proposition i detta afseende, den
tvåfaldiga besparing, som såmedelst vunnes, nemligen:
dels af kostnaden för dessa öfningar, uppgående till omkring 450,000 R:dr
årligen,
dels af den arbetskraft, som sparades för jordbruket och näringarne genom
befrielse för denna stora mängd ynglingar att dragas från sina bern och vanliga
sysselsättningar.
Under antagande af den i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, såsom vilkor
för detta befriande, fästade förutsättning, att den medborgerliga krigsbildningen
fortginge, eller att de frivilliga skarpskytteföreningarnas öfningar icke försummades;
under antagande vidare, att vapenöfningarne i skolorna erhölle den
utsträckning och utveckling, att landets ungdom i allmänhet vore kunnig i vapnens
bruk, förefunnes således högst giltiga skäl för godkännande af detta förslag.
Men ganska mycket återstår i detta afseende att önska. Den belt nyss
sig visande början till en allmännare medborgerlig krigsbildning lemnar ännu
rum för mycken ovisshet om dess utveckling; skolungdomens öfning i vapen synes
egentligen endast vid elementarläroverken kunna blifva fruktbringande, enär folkskolorna,
särdeles hvad de fattigare klasserna angår, besökas endast af barnen,
men skolgången upphör vid den ålder, då någon verklig insigt i vapnens bruk
skulle kunna dem meddelas. Den värma, hvarmed de frivilliga skarpskytteföreningarne
nu gmfattas, kunde också minskas, särdeles om den uppmuntran
dertill, som för närvarande förefinnes i befrielsen från ett års vapenöfningar med
beväringen, förfölle genom det fullkomliga upphörandet af dessa öfningar, hvartill
kunde ytterligare läggas, att den enda inkomsten till allmänna beväringsfonden,
vapenöfningsfrihets-afgifterna, naturligtvis komme att upphöra med öfningarne.
Den känsla af förbindelsen att i farans stund utgå till fäderneslandets försvar,
som stödjes och underhålles af den sodan 60 år såsom oeftergiflig gällande, af alla
klasser med villighet antagna och i vårt allmänna föreställningssätt ingångna
grundsats, att vid en viss ålder samlas till vapenöfningar, kunde, utan denna
erinran, rubbas och försvinna. Pligten, qvarstående i lagen, men aldrig, såsom nu>
framställd lör ögonen, kunde råka i glömska; och om skavpskytterörelsen afstadnade,
hvilket är oberoende af lagstiftningen, blefve denna pligt, då den en gång
påfordrades, en öfverraskning; en omständighet, som på de unga männens mod
och tillförsigt, under sådana förhållanden, icke komme att verka välgörande.
På sätt i det föregående blifvit anfördt, äro de 50,000 man, som skulle utgöra
den genast stridsfärdig^ styrkan, en alltför otillräcklig bär att underhålla
kriget, och således i behof att förstärkas och ofta rekryteras från den öfriga beväringen;
och den, ehuru visserligen underhaltiga öfning, denna nu erhåller, utgör
likväl en icke förkastlig grund till den ytterligare öfning, som då med lätthet
och på kortare tid kan bibringas henne. Vidare skulle, der lottningen, eller
28 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5.
hvilket annat uttagningssätt som helst för krigsförstärkningen, måste anlitas, obilligheten
blifva ännu mera i ögonen fallande, om vissa uttoges till längre tids
öfning, med fullkomlig befrielse för de öfriga, än om skilnaden endast klefve något
långvarigare vapenöfning.
Dessa omständigheter hafva hos Utskottet föranledt tvekan att tillstyrka
upphörandet af de nu varande vapenöfningarne för den återstående allmänna beväringen.
Utskottet har icke förbisett den ökade direkta kostnaden genom förhöjning
af vapenöfningsanslaget, ej eller den indirekta genom minskning utaf arbetskrafter
för jordbruket, som häraf blefve en följd; men Utskottet har trott, att
dessa vapenöfningar skulle kunna ordnas så, att kostnaden i högst betydlig mån
minskades. De, som tillhöra skarpskytteföreningarne, böra framdeles som hittills,
då dc visa sig ega erforderlig kunskap i vapnets bruk, befrias fråD deltagande i
första årets vapenöfning. Det ligger inom sannolikhetens gräns att tro, att, just
härigenom, dessa föreningars antal och styrka skall ökas. Man skulle äfven kunna
tänka sig möjligheten deraf, att de, som icke tillhöra skarpskytteföreningarne,
kunde dels i skolorna, dels utan att behöfva sammandragas till gemensam öfning
på regementets samlingsplats, erhålla den vapenfärdighet, som borde befria dem
från första årets beväringsmöte; med ett ord, Utskottet har trott, att det framdeles
läte sig verkställa att befria hela första årsklassen af denna del af beväringsmanskapet,
och att det således icke bör blifva fråga om sammandragning till
gemensam vapenöfning af annat, än den andra klassen.
I fråga om beväringsålderas framflyttande ett år, eller från året efter fyllda
20 till året efter fylda 21 år, så anser Utskottet, med afseende derpå, att Sundhetskollegium
alltsedan 1822 i dess berättelser yttrat, och flerfaldiga gånger, med stöd
af provincialläkares utlåtanden, förnyat den framställning, att den tidiga beväringsåldern
vore oförenlig med nationens sena tillvext, samt att ynglingarne i
allmänhet icke vid 20 år ega den kroppsstadga och de krafter, som erfordras, för
att motstå ett fälttågs mödor, sig icke kunna undgå att tillstyrka godkännande
af hvad i detta afseende blifvit ifrågasatt.
Vidkommande åter utsträckningen af beväringspligten från fem till tio år,
så och då sådant ifrågakommit endast i följd af nödvändigheten att till landets
försvar uppkalla större styrka, än att de fem nuvarande årsklasserna dertill förslå,
finner Utskottet, under förutsättning, på sätt ock Kongl. Maj:ts Proposition gifver
vid handen, att de yngre sex klasserna först uppkallas, vid förslaget i den delen
icke något att erinra.
Öfriga i det nådiga förslaget framställda särskilda momenter finner Utskottet
hufvudsakligen dels följa af de redan granskade, dels vara af beskaffenhet
att böra af Rikets Ständer godkännas; dervid Utskottet likväl dels, i öfverensstämmelse
med hvad ofvan blifvit yttradt angående önskvärdheten att framkalla frivilliga
anmälanden till den längre vapenöfniugen, anser aflöningen till dem, som
sålunda sig anmäla, böra bestämmas till En Riksdaler i stället för 50 öre för dagen,
samt utgå icke blott för första, utan äfven för de påföljande årons vapenöfningar;
dels ock, i fråga om den beväringsskyldige, som aflagt afgångsexamen från
rikets elementarläroverk, medgifna rättighet att på anmälan blifva beväringseliter,
för att ingå i befälsreserven, ansett denna rättighet böra komma äfven de
beväringsskyldige till del, som aflagt examina vid Teknologiska Institutet eller
andra dermed jemförliga undervisningsanstalter, helst dessa ynglingar utan tvifvel
i de flosta fäll varit i tillfälle inhemta kunskaper, som kunna göra dem till reservbefäl
lika användbara med de förstnämnde.
Sammans. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. 29
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt förslå:
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anmäla, det Rikets Ständer, vid granskning af de i Kongl.
Majlis nådiga Proposition angifna förändrade grunder för bevårings-inråttningen,
funnit sig böra hemställa:
att, vid utarbetandet af förslaget till författning i ämnet,
måtte, beträffande fyllandet af det antal, som bör undergå rekrytskola,
för att i mån af behof först förstärka stammen, fästas
hänsyn dervid, att frivilliga anmälanden dertill i möjligaste
måtto främjas;
att, i sådant afseende, dessa frivilliga torde böra tilläggas
en extra aflöning af En Riksdaler för hvarje vapenöfningsdag,
att utgå för alla årens vapenöfningar;
att ej allenast aflagd afgångsexamen vid rikets elementarläroverk,
utan äfven annan vid lax oanstalter aflagd examen,
efter hvad Kongl. Majit i nåder kan finna skäligt bestämma,
må berättiga beväringsskyldig att såsom b ev äring s-elit sig anmäla
; samt
att Rikets Ständer, med afseende å närvarande förhållanden,
finna betänklighet vid, att vapenöfningen för den öfriga beväringen
inställes.
Beträffande slutligen de af Kongl. Maj:t likaledes meddelade grunder för
bildandet af en landstorm, en institution om införande hvaraf fråga redan förut
inom representationen blifvit väckt, och hvilken såsom den sista länken i försvaret
ingår i begreppet af en folkbeväpning, samt, redan ordnad i de flesta andra
länder, af ofvan uppgifna skäl än mindre kan undvaras i Sverige, anser Utskottet
sig böra äfven i detta afseende meddela de upplysningar, som af Landtförsvarskomitéen
blifvit lemnade om förhållandet utomlands:
“Vårt brödraland Norge bar, utom sin tioåriga vapenpligt, en landstorm
för landsorternas, och en kjöbstadsbevpebning (stadsbeväring) intill 45 år för städernas
försvar. I Danmark står hvar och en, efter slutad sex tonårig krigspligt,
qvar uti en allmän reservklass ända till 45 år, men de, som bo två mil nära
sjökusten, äro i kystrnilisen ända till 50 år. Dessutom hafva alla de större städerna
en borgerbevsebning, skyldig till dessas försvar. I Preussen inträder, efter
hvarje mans nittonåriga vapenpligt i arméen, en elfvaårig tjenstskyldighet, ända
till 50 år, i landvärnet till landskapets försvar. I Frankrike står hvarje Fransman,
efter att under 8 år hafva varit i det mobila nationalgardet, qvar i det
*‘sedentaira“ ända till 60 år, under hvilken tid alla äro underkastade att uppkallas
så väl till den inre ordningens försvar, som att under ett år biträda i
arméen till fästningars, kusters och gränsers försvar. Härvid utgå först ogifta,
30 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5.
sedau gifta utan barn, och slutligen gifta med barn, allt efter ålder, de yngre
först, de äldre sedan, efter en noga lagbestämd ordning. I Belgien är borgargardet
deladt i tre uppbåd, af hvilka det första kan gå i fält, och består af alla
de ogifta mellan 21 och 31 år, som dragit frilott i den allmänna beväringen; det
andra af gifta och ogifta från 21 till 40 år användes inom landsorten till befästningars
försvar, m. m.; det tredje af alla intill 50 år bildar den egentliga landstormen.
I alla land finnas mer och mindre liknande bestämmelser för uppkallande
delvis af alla vapenföra."
De i detta ämne i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition framställda förslag
finner Utskottet icke gifva anledning till särdeles anmärkningar.
Enligt detta förslag kan nemligen landstormen icke uppbådas förr, än
krig utbrutit, och då endast till hemortons försvar. Förslaget afser således egentligen
endast att på förhand ordna de rörelser, som i sådana fall nödvändigheten
framkallar, och derjemte att åt en sådan styrka bereda den aktning och behandling
af fienden, som anses tillkomma en lagligen bildad korps, men icke tillerkännes
folkresningen.
Den i detta afseende föreslagna ålder från 20 till 50 år synes vara den
rätta, likasom att för män emellan 20 och 40 år tjenstgöringsskyldigheten inskränkes
till landstormsområdet, — länet, der det ej i förhållande till dettas vidsträckthet
delas i flera landstormsområden, — samt för män mellan 40 och 50
år socknen.
Med afseende å landstormsområdet för Stockholms stad, som af Kongl,
Maj:t ansetts böra sträckas till “yttre befästningslinierna, då staden blifvit befästad",
får likväl Utskottet, då frågan om befästningen ännu icke är afgjord,
tillstyrka, att landstormsområdet för första uppbådet af Stockholms landstorm må
blifva Stockholms län.
För andra uppbådet anser Utskottet, lika med hvad i Kongl. Propositionen
blifvit föreslaget, tjenstgöringsskyldigheten böra inskränkas till staden inom
tullarne.
Kongl. Maj:t har med afseende derå, att genom de frivilliga skarpskytteföreningarne
vapenskicklighet kan vinnas, icke ansett lämpligt att föreslå några
öfningar för landstormeu.
Instämmande i denna åsigt, anser Utskottet jemväl, med afseende å.det
kamratskap, som inom dessa föreningar uppstår, och den nytta, som vore att förvänta
deraf, att de finge följas åt i striden, eller tjena öfriga till föresyn, att det,
såsom möjligen bidragande till vidare befordrande af dessa skarpskytteföreningar,
vore lämpligt, om de, vid inträffande uppbåd af laudstormen, utgjorde särskilda
stam- eller elitkompanier, hvarifrån befäl eller ledare för den öfriga landstormen
kunde erhållas, och hvilka möjligen kunde såsom ett första uppbåd inkallas.
Utskottet tillstyrker således, att Rikets Ständer, beträffande de föreslagna
grunderna för bildande af en landstorm, i underdånighet, hemställa:
att landstormsområdet för första uppbådet af Stockholms
landstorm må blifva Stockholms län; samt
att de frivilliga skarpskytteförening arne vid uppbåd af landstormen
må utgöra särskilda stam- eller elit-kompanier.
Stockholm den 19 April 1866.
Sammarin. T.ag- samt Allm. Besv,* och EkonUtskottets Utlåtande N:o 3, 81
Reservationer:
af Grefve Sparre, E.: “Fullt, erkännande, ej mindre att vår nuvarande
alltför obetydliga armé är i behof af en mera öfvad förstärkning genom beväringen
än denna med dess 30 dagars exercis kan erbjuda, än äfven att det vore ett
slöseri med Statens tillgångar och den enskildes tid, att af hela beväringen fordra
en sådan vapenfärdighet, att den skulle kunna, vid ett fiendtligt anfall, genast
sändas emot fienden, har jag likväl, med afseende derpå, att vår indelta armé
redan trycker en klass i samhället nog hårdt, och att man således måste vara
betänkt på att icke öfver höfvan ytterligare öka denna börda, från Utskottets
beslut varit skiljaktig i åtskilliga väsendtliga punkter.
I afseende på den i Kongl. Majds Proposition omförmälda framflyttning af
beväringsåldern från den nuvarande, eller året efter det då yngling fyllt 20, till
året efter fyllda 21 år.
Denna framflyttning, som skulle gälla hela beväringen, icke allenast dem,
som komme att undergå längre tids öfning, skulle medföra särdeles mycken olägenhet.
Med fyllda 21 år är mannen myndig. Den sjelfständighet, han redan derigenom
vinner, och som ofta nog kort derefter blir synbar eller gestaltar sig i
det yttre lifvet, genom förändring af hans dittills varande beroende ställning —
hvilket gäller — icke allenast i fråga om allmogen, den talrikaste klassen, der
man vid 21 å 22 år ofta nog är husfader eller sjelfständig yrkesidkare, men äfven
i fråga om andra klasser, der man vid denna ålder stundom är temligen rotfast, —
skulle göra det ytterst motbjudande att vid fyllda 21, stundom 22 år, för längre
eller kortare tid första gången dragas bort från hus och hem för att underkastas
de öfningar och den diciplin, som militära vapenöfningar fordra. Denna sjelfständighetskänsla
är i tilltagande, och det innebär, efter min uppfattning, ett förbiseende
af tidsandan och våra samfundsförhållanden, att, utan aktgifvande derpå,
framflytta tiden för dessa öfningar.
Förändringen är icke eller, då man tager i betraktande landets ungdom i
allmänhet, utan att fästa sig vid undantagen, nödvändig. Det är en, vid bildande
af omdömen, alltför vanlig företeelse, att man fäster sig vid en och annan i ögonen
bjert fallande abnormitet till den grad, att man glömmer regeln. Med skyldigaktning
för Sundhets-kollegii yttranden, tillkomna på en tid, då frågan blott gällde
ettåriga vapenöfningar, icke ännu tvååriga, än mindre fyraåriga, och af hvilka yttranden
Landtförsvars-komitéen derföre icke kunnat åberopa något sednare än för nära
30 år sedan afgifvet, litar jag likväl något på egen erfarenhet, helst den grundas
på åskådning af förhållandena; och denna erfarenhet säger mig, att ehuru jag vid
betraktande af en och annan dvergartad yngling kunnat känna mig förledd att
lyssna till framställningen om framflyttning af beväringsåldern, jag likväl, vid
erinran derom att det utan all jemförelse större flertalet är utbildadt, och att
lagstiftaren bör bestämma sig efter regeln, icke efter undantagen, måste gilla det
slut, hvari lagstiftningen stadnat. Det är naturligt, att vid mönstring af ett större
antal, icke allenast ynglingar, men äfven män, många skola finnas i saknad af
32 Samin ans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5.
den “kroppsbeskaffenhet, som erfordras för att utstå ett fälttågs mångfaldiga mödor,
umbäranden och ansträngningar*'. Men dessa brister, som härröra af f. ex.
svagt bröst, fel i digestionsorganerna eller mångfaldiga andra svagheter eller lyten,
äro icke alla af beskaffenhet att hafva upphört redan året derpå; tvärtom
vågar jag påstå, att antalet af dem, i afseende å hvilka detta är fallet, är jemförelsevis
ringa nog, eller åtminstone icke så stort, att, med afseende å dessa undantag,
hela den öfriga stora mängden bör underkastas de olägenheter, som framflyttningen
medför; utan heldre dessa individer, på sätt också den Kongl. Propositionen
innehåller, “ställas på förbättring“. Det är i allmänhet icke allmogens
söner, som lida af denna svaghet. Det är en och annan son af utfattiga föräldrar,
som icke kunnat gifva barnen erforderlig föda. Så uselt är lyckligtvis icke
tillståndet i allmänhet, att detta blir regeln, hvarefter lagstiftaren bör bestämma
sig. Jag tycker mig till och med hafva gjort den glädjande erfarenhet, att antalet
af dessa olycksbarn i sednare år något minskats, till följd deraf att, sedan arbetslönerna
i allmänhet ökats, tillgången på sundare näringsmedel för de fattigare
klasserna gjort deras barn något starkare, hvarföre ögonblicket icke synes mig
påkalla förändringen.
Men äfven om jag skulle medgifva, att i allmänhet den '21-årige ynglingen
“icke kan utstå ett fälttågs ansträngningar“, “icke bör gå i fält emot fienden",
så måste jag erinra, att derom numera alldeles icke är fråga, sedan, till följd af
Rikets Ständers beslut vid 1857 års riksdag, “Kongl. Maj:t eger i krigstid uppkalla
de beväringsklasser Kongl. Majit prof var nödigt", samt Kongl. Majit också
tillkännagifvit, att icke den första, sannolikt icke den andra, utan den tredje och
följande klasser såsom mest öfvade uttagas. Frågan är nu blott, när öfningarne
böra börjas.
Med afseende härå finner jag lämpligast, att detta sker i yngre år, då sinnet
är lifligare och mottagligare för den munterhet, den hänförelse, som bör följa
soldatlifvet och gör disciplinen mindre tung, öfningarne mindre besvärande eller
motbjudande. Med hvarje år ökas obenägenheten för detta tvång, särdeles för
dem, som fått en sjelfständigare ställning; inlärandet af helt nya saker blir alltmera
obehagligt, och öfningarne, i stället att betraktas såsom en förlustelse, blifva en
börda. Det inträffar ganska ofta, att ynglingar af tillfälliga förhinder, sjukdom,
bortresa eller förfall sättas ur stånd att det första året fullgöra sin beväringspligt.
den de då följande år måste begynna. Detta inträffar då för dessa vid fyllda 22,
eller för dem, som äro födde under årets förra hälft, vid fyllda 23 år. Det är för
sent.
Vid krigstillfällen måste allt fördragas då det gäller fosterlandet. Välbetänkt
var således Ständernas nyssomförmälda beslut. Icke rätt så Utskottets tillstyrkande
att göra öfningarne i fredstid besvärligare än nöden kräfver.
Också hafva, 9å vidt mig veterligt är, framställningarne om beväringsål
derns
framflyttning tystnat efter utfärdandet af lagen 1857, och jag finner nu så
mycket mindre skäl att väcka fråga härom samtidigt med frågan om utsträckning
af heväringspligten från 5 till 10 år.
Man har anfört Danmarks och Norges exempel. De hafva ingen indelt armé,
och jag finner intet skäl att utbyta våra lämpligare bestämmelser emot deras
mindre lämpljga. Må det tillåtas mig att åberopa Preussens exempel, der, så vida
jag erhållit rigtiga uppgifter, beväringsåldern börjar vid fyllda 19 år.
Äfven
SammanLag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-Utskottet* Utlåtande N:o 3. 3?>
Äfven i iråga om åstadkommandet, af den nödig ansedda krigsförstärkningen.
är jag af olika mening med Utskottet. Det är sanni, att skilnaden emellan dennas
och den öfriga beväringen» åligganden, endast består i någon längre tids, tillsammans
77 dagars längre, öfning. Men det motbjudande speier om denna större
eller mindre förpligtelse ville jag i det längsta uppskjuta, och har så,ledos ansett,
att man borde försöka, om det ej kunde helt och hållet undvikas genom frivilliga
anmälanden. Nya institutioner kunna icke på en gång uppfattas af folket och
således vinna sin fulla tillämpning. Fördomar icke ögonblickligen öfvervinna».
Det är således icke sannolikt, att redan lörsta året af den nya ordningens tillämpande
de beväringspligtige genast inse fördelen af att, uppbära arfvode för fullgörandet,
af den längre vapenöfningen. i stället för den kortare utan all ersättning.
Man kan således icke vänta, att ett antal af 5,000 frivillige skulle anmäla sig,
och man blefve följaktligen, örn detta antal ovilkorligen skulle uttagas, utan allt
tvifvel nödsakad att genast, tillgripa lott ningen; om deremot de första åren liestämdes
ett mindre antal, r. ex. 2,500 man, eller \ i stället för j af årsklassen,
synes det mig sannolikt, att detta antal frivilliga med mera lätthet skulle erhållas;
hvarefter, och sedan erfarenheten lärt de beväringsskyldig», att den fruktade
exercistiden lätt nog ginge förbi och att 62 R,:dr sålunda lätt förtjenades. antalet
kunde småningom ökas till det erforderliga af 5,000.
På detta sätt tind vekes också den olägenhet, som Utskottet rätteligen förutsett
kunna blifva en följd deraf att j af de beväringsskyldig^ ut,t oges. nemligen att
husbönder tvekade att i årstjenst antaga ynglingar af en viss ålder, af fruktan
att de kunde träffas af lothringen, hvilket, blir sannolikt, om hvar fjerde man sålunda
uttoges.
Det är sannt, att på detta sätt komme att dröja något år, innan det erforderliga
antalet af 25,000 man mera öfvad krigsförstärkning erhålles; men en
ny institution blir aldrig straxt fullfärdig. En öfvergångsperiod måste eg a rum,
och då Utskottet icke ansett sig böra tillstyrka upphörandet af den allmänna beväringsexercisen,
blefve, äfven under öfvergångsperiodcu, förhållandet alltid något
bättre än nu. Skulle man derjemte möjligen finna sig kunna minska r. ex. ett
åi' af de föreslagna fyra för den större öfningen, eller något inskränka rekrytskolan
för dem, som redan visade sig hafva såsom skarpskyttar eller annorledes förvärfva!
någon vapenfärdighet, så skulle äfven derigenom utsigten till frivilliga
anmälanden ökas. Till dessa frivilliga anmälanden kunde jemväl de berättigas,
som icke tillhörde beväriiigsåldern, hvarjemte de, som genomgått, de tyra åren,
kunde berättigas att åter ingå, i hvilket fall de undgingo rekrytskoian och således,
då de för kortare tid ringe samina aflöning, kunde anses skäligen väl godtgjorda
för sin möda, hvarjemte kostnaden för rekrytdaningen besparades Stats
verket.
Sådana rekapitulationer kunna icke göras under den första perioden;
afven häruti ser jag ett skäl att då minska antalet.
På nu anförda skäl har jag i Utskottet tillstyrkt det förslag:
Att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, det Pikets
Ständer, vid granskning af de i Kongl. Maj:ts Proposition angifna förändrade
grunder för beväringsiurättningen, funnit sig böra hemställa:
att vid utarbetandet af det förslag till författning i ämnet, som Kongl. Majit
förklarat komma att vid en blifvande riksdag framställas, måtte iakttagas:
Bih. till II. St. Prot. 1863 # 1866. 7 Sami, 2 A/d. 3 Haft. 5
84 Samman». Lay~ samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o Ö.
att skyldigheten för Svensk man att deltaga i allmänna beväringen hädanefter
såsom hittills inträder med året näst efter det då han fyllt 20 år;
att, för åstadkommande af den nödig befunna mera öfvade krigsförstärkningen.
behörig hänsyn fästes derå, att frivilliga anmälanden dertill, jemväl af andra
än beväringspligtige, i möjligaste måtto främjas;
att i sådant, afseende dessa frivilliga tilläggas en extra aflöning af ! R:dr
för hvarje vapenöfningsdag, att utgå för alla årens öfningar;
att, till dess sig visat i hvad mån sådana frivilliga anmälanden lill undergående
af rekrytskola göras, under de första fyra åren måtte dertill, inom def
ifrågasatta antalet af en fjerdedel af årsklassen, bestämmas så stor del, som må
finnas lämpligt;
att ej allenast aflagd afgångsexamen vid rikets elementarläroverk, utan
äfven annan vid läroanstalter aflagd examen, elter hvad Kongl. Maja i nåder kan
finna skäligt bestämma, må berättiga beväringsskyldig att såsom beväringselit sig
anmäla;
samt att Rikets Ständer, med afseende å närvarande förhållanden, finna
betänklighet vid att vapenöfningen för den öfriga beväringen inställesA
af Herr von Ehrenheim, P.: “dag har instämt uti den af Utskottet uttalade
åsigt om allmänna beväringen» vaponöfningar; men då beväringen» organisation
efter Kongl. Majas nådiga Proposition, med bibehållande, om äfven med någon inskränkning,
af nämnda vapenöfn ingar, kommer att taga ganska mycket krafter i
anspråk, anser jag, att Utskottet jemväl bort, tillstyrka Rikets Ständer att hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville taga i ytterligare öfvervägande om
ej vapenöfningarne för deri del af beväringen, som skulle under längre tid öfvas,
kunna i någon mån inskränkas, utan att det med organisationen af seddi» ändamål
derigenom förfelas."
af Herr Henschen: "Uti min reservation vid Sammansatta Lag- samt All
männa
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets den 17 Augusti 1854 daterade Betänkande,
N:o 28, angående föreslagna ändringar i föreskrifterna om allmänna beväringen,
äfvensom under diskussionen derom i Borgare-Ståndet, den 6:te nästderpåföljde September,
samt vid Ståndets öfverläggning den 6:te Juli 1.857 om anslag till beväringsmanskapets
öfning, har jag i detta ämne dels antyd t., dels utvecklat, grundsatser,
i följd al hvilka jag måste betrakta hela militärväsendet, och således äfven
ungdomens af flera prisade “militära uppfostran", såsom ett ondt, hvilket, liksom
allt dylikt, borde afskaffa». Men emedan berörda onda ännu säkerligen är
nödigt för undvikande af ett äu större ondt, nemligen (faran) att komma under den
ryska militärdespotismen, samt man vid val mellan två onda ting bör, enligt gammalt
tänkespråk, välja det minst onda; tviflar jag ej, ari ännu mycket måste offras
för försvarsverkets utbildning.
Regeringen, som det åligger vaka öfver vårt politiska oberoende, och sorn
disponerar den största sakkunskap, har på skäl, som man måste respektera, och
hvilka sakkunnige komiterade, i deras den 12 sistlidne Maj afgifna underdåniga
betänkande angående landtförsvaret, delvis utvecklat samt med trovärdiga uppgifter
bestyrkt, fordrat ytterligare offer för tryggande af fosterlandets politiska
oberoende. Jag vågar icke “slå döföra till" eller tillbakavisa dessa kraf; eller
Sammans. Lag- ■Kaul Allin. Be.st).- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 5. 35
ens uppskjuta med pröfningen af de grunder, Regeringen sålunda framlagt. Jag
vill ieke taga på mitt ansvar de följder, som af ett sådant uppskof möjligen skulle
kunna uppstå. Jag har derföre tillstyrkt, att dessa grunder skulle vid denna riksdag
till pröfning upptagas: och derom, äfvensom angående godkännandet af dessa
grunder, med ett enda undantag, tycktes Utskottets ledamöter under öfverlägguingarna
vara temligen enige. Bland skälen, som bevekte mig att i dessa grunder
instämma, androg jag flera gånger del hufvudsakligaste, nemligen att tvånget
att undergå vapenöfningar och “svärja fanan", hvilket nu är för alla vapenföra
ynglingar nästan allmänt, skulle, genom antagande af de föreslagna grunderna,
troligen komma att. alldeles upphöra, samt i alla händelser icke kunna i fredstid
träffa flera än högst en fjerdedel al dem, som nu äro detsamma underkastade.
Och om, såsom Utskottet föreslagit, den af Regeringen proponeräde extra belöningen
för dem, som frivilligt anmälde sig till undergående af den ifrågasatta
längre vapenöfningen under fredstid, blefve fördubblad, samt således höjd till en
R:dr för hvarje vapenöfningsdag; hade man stort skäl hoppas, att allt tvång i detta
afseende skulle försvinna.
Men sedan Utskottet nästan enhälligt godkänt de ifrågavarande grunderna
för en blifvande ny författning, företog sig en pluralitet med tio mot fem att föreslå,
att Ständerne skulle förklara, att de, med afseende å närvarande förhållanden,
funne betänkligt, att vapenöfningen för den öfriga beväringen inställdes.
Då således, i fall detta sista förslag godkännes af National-representationeu,
hvarefter det ej gerna kunde annat än godkännas af Regeringen, hufvudskälet dertill,
att jag, för min del, antagit berörda grunder, alldeles förfaller, kan jag icke
i alla delar instämma i Betänkandet sådant det nu är.
Jag anser derföre, att Rikets Ständer böra iios Kongl. Majit anmäla, att
de, vid granskning af den nådiga Propositionen, funnit sig böra hemställa;
a) att Kongl. Majk täckes åt sakkunnige män, sorn äro af olika yrken
och eg-a säker erfarenhet om förhållandena i landets vidt
åtskiljda delar, uppdraga utarbetandet af ifrågavarande förslag
till författning i ämnet; samt
h) att i berörda förslag intagas detaljerade stadgauden bland annat
derom
l:o att från beväringsskyldigheten befrias ej blott de, som om
förmälas
i 2:dra och 4:de §§ af nu gällande den 13 November
1860 utfärdade Kungörelse om allmänna beväringen, utan ock
de, som, i följd af ömmande omständigheter och andra särskilda
förhållanden, äro, efter hvad sakkunnige män uppgifvit, i andra
länder, t. ex. i Frankrike, från beväringsskyldigheten befriade;
2:o
att, för fyllande af det antal beväringsskyldige (högst en fjerdedel
af dem, som vid beväringsmönstringen approberats), hvilket
bör ifrågavarande längre vapenöfning undergå, för att
kunna, i mån af behof, när Konungen finner sådant nödigt,
förstärka den indelade och värfvade arméen, böra, så vidt
möjligt, är, tagas blott de, som dertill sig frivilligt anmäla,
äfven om desse icke äro beväringsskyldige;
‘»(i Summans. Lay- samt Allm. Bese.- och Kkon.-Vtskottets Utlåtande N:o ö.
3:o utt, för erhållande af tillräckligt antal frivillige, till hvarje
sådan utbetales en extra aflöning af minst en R:dr för hvarje
dag, lian i vapenöfning deltager;
-l:o att till den, sorn undergått ifrågavarande längre vapenöfning
och uppnått 31 års ålder, så oek till frivillig skarpskytt, som
innehar deremot svarande skicklighet i vapnens bruk, skall,
om sålunda vapenöfvad åtager sig ny beväringsskyldighet,
utbetalas extra aflöning, högre än en R:dr för hvarje dag, han
ytterligare deltager i vapenöfning;
5:o att, på de skäl, Grefve Eric Sparre i sin reservation i detta
afseende anfört, Kongl. Majit, — till dess sig visat, huru stort
antal sådana frivillige, under de första fern åren efter det författningens
tillämpning börjats, sig anmäler, — vill, af den
ifrågavarande fjerdedeleu bland de beväringsskyldig^, till den
föreslagna längre vapenöfningen uttaga endast så stor del,
som Kongl. Majt, med afseende å förhanden varande förhållanden,
prof var vara högst nödig för rikets försvar;
6:0 att ej allenast afgångsexamen från rikets allmänna elementarläroverk,
utan oek annat vid offentligt läroverk affagdt prof
på tillräcklig humanistisk bildning och nödiga kunskaper, må
berättiga beväringssoldat, att, i stället för honom eljest åliggande
vapenöfning, behandlas såsom beväringselit; samt
7:o att, under de i 5:te mom. omförmälda forn år, Kongl. Maj:t,
om icke tillräckligt antal frivillige sig anmäla, må äfven under
fredstid till vapenöfning femton dagar under ett år kalla
alla eller någon del bland återstående tre fjerdedelar af de
beväringsskvldige, så vidt de icke från vederbörande öfverbefälhafvare
för frivillig skarpskyttekorps förete sådant bevis,
som omförmälcs i ofvanberörda Kungörelses 15 §, sådan den
lyder i Kongl. Kungörelsen den 11 Augusti 1863 och är närmare
bestämd genom Kongl. Cirkuläret den 26 April 1864.“
af Herr Siljes) '.röm: "Då Utskottet till principen godkänt det af Regerin
gen
framställda förslag, enligt hvilket en fjerdedel af första klassens beväringsynglingar
skall tili beväringssoldater uttagas, nemligen: “först frivilliga, som sig
dertill anmäla, och återstoden genom lottning11;
då detta utlottuingssystoui ytterst livilar på grundsatsen af den allmänna
värnepligt, som åligger landets manliga befolkning och hvilken, såsom sådan,
mäste fullgöras, utan anspråk på sold eller betalning;
då deri goda viljan, att uppfylla samma medborgerliga pligt, kan, bör och
måste förutsättas lika väl hos den genom lottning uttagit c, som hos den frivillige
be vä ti ugss ol d a te 11 ;
dä den af Utskottet föreslagna ersättning af 1 R:dr Ruut om dagen till frivillige
beväringssoldater fean, med afseende på den tillika utsträckta tid (från 62
dagar under första årets exercis till 107 dagar under alla fyra årens vapeuöfningar),
för hvilken berörda ersättning skulle utgå, föranleda till en utgiftssumma
Samman». T-acj- sami Allm. Be sv.- och Ekon.-Ut skot! ds Utlåtande N:o 5. 37
(107 X 5,000 = 535,000 R:dn, som icke obetydligt öfverstiger hela nu varande årsanslaget
för första och andra beväringsklassernas öfningsmöten och hvarigenom alltså,
utom den egentliga underhålls- och bokläduadskostnaden, Statsverket skulle för
5,000 man, eller den styrka, hvartill fjerdedeleu al ('örsta åldersklassen kan i rundt
(al uppskattas, endast i “premier" iå betala mera än hvad hittills varit anslaget
lör 40,000 mans beväringsexercis: en utgift destomera förtjent att tagas i öfver
vägande,
i fall Rikets Ständer, med godkännande af förslaget i öfrigt, skulle, i
öfverensstämmelse med de af Utskottet yttrade betänkligheter mot befrielse från
ali vapenöfning för de icke utlottade beväringsvnglingarne, anse äfven desse
höra till sådan öfning i inskränktare mån befordras;
då, i fall frivilligheten anses höra uppmuntras genom kontant ersättning
(ehuru mot den frivillighet, som köpes för penningar, mycket kunde vara att
anmärka), försigtigheten bjuder, att denna ersättning till en höljan bestämmes
icke alltför frikostigt, för att, i händelse af behof, kunna förhöjas, och icke
tvärtom; samt
då det af Regeringen ifrågasatta belopp af 50 öre om dagen, motsvarande
en årslön af 180 R:dr R:mt, mera än fullt uppväger den behållna inkomst, som
beväringsynglingen i allmänhet utom exercistiden är i tillfälle att sig förvärfva,
och sålunda, äfven om man icke tager i betraktande den genom skarpskytterörelsen
ådagalagda allmänna benägenheten för militäriska öfningar, i och för sig
innebär en tillräcklig anledning' till det antagande, att konkurrensen för erhållande
ö _ o c
af denna inkomst, långt ifrån att uteblifva, tvärtom skulle blifva ganska stor,
anser jag mig icke kunna biträda det Högloflig» Utskottets angående ifrågavarande
ersättning yttrade åsigt, utan förordar vördsamt bifall till hvad den Kongl.
Propositionen, beträffande så väl beloppet af ersättningen som tiden, för hvilken
densamma skulle utgå, innehåller, med den utsträckning likväl, att enahanda ersättning
jemväl må tillfalla den genom lottning uttagne beväringssoldaten, dels till
förekommande af det missnöje samt den ovilja, split och afund, som från den
sistnämndes sida, till men för den goda andan och sammanhållningen inom truppen,
i annat fall otvifvelaktig! skulle göra sig gällande, och dels till någon lindring
uti och försoning med det oblida öde, hvari den utlottade genom en ogynsam
slump blifvit försatt, men hvaraf eljest bördan måhända skulle kännas dubbelt
tung; likasom det, torde kunna antagas, att det nya systemet i sin helhet,
utan en sådan likställighet i rättigheter emellan deri utlottade och den frivillige
beväringssoldaten, svårligen skulle lyckas tillvinna sig de sympatier från det
allmännas sida, hvilka utgöra ett så vigtigt moment vid ordnandet af ett nationalförsvar.
“
af Herr Waldenström: “Då Kongl. Majit uti Dess nådiga Proposition till
Rikets Ständer, angående förändring i grunderna för den allmänna beväringsinrättningen
samt om bildandet af en landstorm, bland annat föreslagit att, derest
en fjerdedel af beväringsmanskapet erbölle en fullständigare krigsbildning genom
längre öfning, den öfriga delen deraf skulle helt och hållet befrias från vapenöfning
i fredstid, har jag så mycket mindre kunnat dela den betänklighet, Utskottet
emot denna befrielse uttalat, som, ifall äfven denna del skulle i fredstid
öfvas längre eller kortare tid, deraf följer ej allenast ökadt anslag till vapenöfningarne,
utan äfven tillintetgörelse af den fördel, som afses i den nådiga Propo
-
38 Sammans. Loa- -tami Allm. Henr.- och. Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5.
sitionen, att till jordbruket och öfriga näringar årligen återgifva närmare sextiotusende
dagsverken.
Det är, med fästad t afseende derå, och på den grund, att hvarken den öfning,
allmänna beväringen nu erhåller, motsvarar den dermed förenade kostnad,
eller att beväringsinrät.tningen, såsom den för närvarande är ordnad, tillfredsställer
i farans stund vårt behof af försvar, som jag röstat bifall till den föreslagna
ändringen, hvarigenom påbjudes en längre värnepligt. och en fullständigare öfning
för den fjerdedel af beväringsmanskapet, som skall i fredstid öfvas. För att erhålla
denna del, ifall frivillige icke till fulla antalet sig dertill anmäla, och hvilket
man sökt befordra genom att tillägga hvarje frivillig beväringssoldat aflöning
med en Riksdaler för hvarje vapenöfningsdag, förutom möteskostnaden, måste dock
något sätt bestämmas, och såsom sådant har Kongl. Maj:t nådigst föreslagit samt
Utskottet antagit den visserligen här okända och, jag erkänner det, motbjudande
lottningen, hvilken dock begagnas i flera civiliserade länder, ja äfven i Norge, der
den införts, i stället för det förr brukliga sättet, ätt uttaga det erforderliga manskapet
efter födelsedagen. Lottningen är således icke ovilkorlig! nödvändig för
den föreslagna förändringen, blott något annat sätt bestämmes för uttagning af
beväringssoldaten i händelse af behof, och det torde väl kunna antagas att vid
den riksdag, der den nya lagen skall afgöra», något rättvist och tillfredsställande
sätt för detta ändamål skall utfinnas.*-'
samt af Riksdagsfullmägtige Sven Rosenberg från Christianstads län, Johan
Bergström, från Stora Kopparbergs län, Bälter Sven Ersson från samma län och
Anders Jonsson från Wermlands län: "‘Under handläggning af de i förestående
betänkande förekommande frågor hafva vi på behöriga ställen reserverat oss emot
majoritetens inom Utskottet beslut, och anhålla nu att i ett sammanhang få anföra
skälen för de bufvudsakligaste af våra från pluralitetens skiljaktiga åsigter.
Under det vi villigt erkänna vår oförmåga att rätt bedöma den omfattande
plan, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts nådiga förslag så väl i denna som
åtskilliga andra Propositioner vid innevarande riksmöte, rörande försvarsväsendets
ändamålsenliga ombildning och förökande, och lika villigt erkännande det fosterländska
syfte och den landsfaderliga omsorg, som deri uppenbara sig, hafva vi
likväl icke kunnat befria oss från så stora betänkligheter vid beträdandet af den
angifna banan för det föresätta målets uppnående, att vi från vår ståndpunkt
nödgats och fortfarande nödgas påyrka åtminstone uppskof med både principens
godkännande och planens genomförande tills Sveriges nya representation kommer
i tillfälle att taga frågan i hela dess omfattning om hand.
Det må erkännas såsom sanning, hvad tidt och ofta blifvit i Utskottet upprepadt,
att Sveriges försvars väsende icke befinner sig i önskligt, eller ändamålsenligt
skick, oaktadt de väl hundratals millioner Riksdaler, som derpå blifvit oflrade
under en mer än femtioårig fred, det må äfven medgifva?, att Sveriges militärkostnader
icke äro, på en folkmängd af fyra millioner menniskor och med en
svårbevakad kust, större än i flera andra länder med lika eller mera gynnsamma
försvarsförhållanden; men då mäste det ock medgifvas, att en stor del af Svenska
jorden är med militärkostnader och andra onera och servituter så betungad, att,
så vidt vi hafva oss bekant, ingen sjelfegaude jordbrukareklass i verlden kan uppvisas
såsom motstycke härtill. Under å ena sidan godtyckets och enväldets och
å andra sidan förtryckets och okunnighetens tider, hafva de magtegande vetat att
förskaffa sig friheter och privilegier från allmänna bördor, hvilka desto hårdare
Sammans. fjäg- samt Ailm, .Bese,- och Ekon.- Utskottets Utlåtande Nio 3. 39
blifvit öfverflyttade på de oprivilegierade ända derhän, att skiljaktigheterna i hemmansräntor,
i rustnings- och roteringsbesvär, i skatter och servituter iuom samma
ort, ja i samina by, kunna för lika hemmantal gränsa till det för en främling
gåtlika och otroliga. Ett Rikets Ständers Utskott har nyligen uppgifvit att ett
mantal kan draga ända til! 700 Riksdalers grundränta, då måhända grannens
mantal är alldeles fritt.
Svenska indelningsverket — visserligen af militärer berömd t såsom ett
Carl XI:s mästerstycke — är lika så ojemn t. fördeladt. En betydlig del af Svenska
jorden är derifrån alldeles eller i det närmaste befriad, en annan del genom augmentsräntor
så understödd, att rustningen för stamhemmanet kostar intet, åter
en annan del tillsvidare blott betungad med en relativt obetydlig vakansafgift,
under det att för den öfriga delen indelningsverket utgör en börda, som tyckes
vilja nedtrycka sin innehafvare i stoftet och som håller honom i beroende af den
obetydligaste kavallerirekryt.
Utan ringaste utsigt till lindring uti eller utjemnande af dessa bördor har
Utskottets pluralitet nu tillstyrkt bevävingsynglingarnes förvandlande till soldater
i ledet på ett sätt och efter sådana grunder, sorn ganska lätt kan göra de öfverklagade
ojemnheterna ännu svårare än de hittills varit. Det är ingalunda osannolikt,
att den, som förut har sitt hemman fritt från allmänna bördor, äfven kan
få sina söner och drängar fritt från milirärtjenst i fredstid, och den, som förut
bär en mer än tillräcklig andel af den allmänna tungan, får derutöfver lemna son
och dräng eller sig sjelf till det allmännas tjenst i nio å tio veckor, och det under
vårens för honom dyrbara tid.
Redan första inrättningen af allmänna beväringen i Sverige med blott
tolf dagars vapenöfning mottogs af Svenska folket med fruktan och missbelåtenhet,
emedan allmogen trodde sig vara friköpt derifrån genom kontraktsvilkoren
vid indelningsverkets upprättande. Utsträckningen till 30 dagars vapenöfning
mötte i det Riks-Stånd vi tillhöra ett kompakt motstånd, men genomfördes af
de tre öfriga Riks-Ståuden. Man försonade sig dock äfven med detta, emedan
principen deri var allas lika skyldighet, och med denna princip troget tillämpad
kan Svenska allmogen förmås till ansträngningar — som gränsa till det otroliga.
Engelbrekts, Gustafvernes och Carlarnes historia bära härom de kraftigaste vittnesbörd.
Genom tillämpning af de grunder, Utskottet nu tillstyrkt, skulle denna
princip i icke obetydlig mån frånträda?. Visserligen har Utskottet för frivillighetens
befrämjande tillstyrkt en ersättning af en Riksdaler per vapenöfningsdag
för dem, som sjelfmant erbjuda sig till beväringssoldater — ett tillstyrkande, sorn
äfven vi biträdt; men då Utskottet fixerat en viss summa af beväringssoldater,
som årligen måste vapenöfvas och ställas i arméens leder, så återstår, efter det
framlagda förslaget, ingen annan utväg för detta antals uppnående, sedan frivillighoten
tagit slut, än att tillgripa lottdragning om de medborgerliga skyldigheternas
fullgörande. En sådan grund för fördelning af de allmänna pligterna torde
vara föga förenlig med Svenska folkmedvetandet och föga välkommen för Sveriges
folk. Det är vigtigt, att försvarsväsendet försättes i bästa möjliga skick, men
det är också vigtigt, att detta sker på ett sätt, som icke framkallar ett högljudt
och befogad! missnöje från landets ena ända till den andra.
40 Sam matts. Lag- samt, Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o ö.
Utskottet, har icke blott tillstyrkt en grundsats, hvilkens yttersta konseqvens
lein nar åt slumpens afgörande, om vapenöfniugsbesväret med sina kostnader
och tidspillan skall falla på den förut betungade eller på den frie, på den
fattige eller den rike, blott det fixerade antalet blir fullt, utan det har gått ännu
ett steg längre, än Kongl. Maj:t i den nådiga Propositionen begärt, då det icke
ens velat, medgifva den öfriga beväringens befriande från den två-åriga vapenöfningen,
hvilken Kongl. Maja, med hopp om den frivilliga skarpskyttesakens
framgång, ansett kunna åtminstone tills vidare upphöra.
Så vidt vi kunna uppfatta sainhällsbegreppet, synes det oss varti alldeles
ovedersägligt, att de allmänna bördorna böra, så godt i menniskoförmåga står.
c» o* _ 7 “ e>
fördelas lika och hvarken, såsom hittills skett med försvarsväsendet, den tvngsta
delen deraf godtyckligt läggas på några få med de öfrigas befriande, eller, såsom
nn föreslås, lemna åt slumpen och ödet att afgöra, hvem som skall kännas skyldig
att offra tid och krafter för att skick liggöras till det gemensamma fäderneslandets
försvar. Erkännes denna sanning, så blir det, efter vårt förmenande,
alldeles oundgängligen nödvändigt att vid försvarsväsendets ordnande
55 E> ö 53
l:o göra alli för jemnlikheiens bibehållande och i synnerhet för undvikande
af det motbjudande och mod så tnåugra bittra minnen från fordna dagar förenade
lottuingssystemet. Flera förslag i detta afseende hafva inom Utskottet blifvit
framställda, bland hvilka ett upptages i Herr Grefve Sparres reservation, men
utan att vinna Utskotts-majoritetens godkännande;
2:o att behörigt afseende fästes på den frivilliga skarpskytterörelseu. I stället
att göra sig denna rörelse till godo samt lifva och uppmuntra den, skall Utskottets
förslag, om detta utbildas till lag, snarare förqväfva och tillintetgöra den.
Utskottets minoritet har icke ens lyckats få intaget, i betänkandet en underdånig
hemställan derom, att Kongl. Majit måtto i nåder tillse, huruvida icke väl vitsordade
skarpskyttar kunde njuta någon lindring i rekrytexcercisen, då de uttagas
till beväringssoldater;
3:o att skäligt afseende fästes på rust- och rotehållarnes riksdag efter riksdag
fortsatta klagan öfver den ojemn» fördelningen af indelningsverkets tryckande
bördor.
Utskottet har icke velat taga hänsyn till dessa, som oss synes, vigtiga
omständigheter. Det var blott efter långvarig strid det lyckades att få skarpskytteföreningar
tillerkänd rättigheten titt i landstormen uppträda efter deras
egen kompani-indelning. Också medgifves villigt, att flera på hufvudfrågan inverkande
omständigheter icke kunnat af Utskottet tagas i betraktande, då Kongl.
Propositionen om grunderna för kavalleriets och infanteriets organisation blifvit
ölverlemnad till Stats-Utskottct. den om beväringen till Lag-Utskottet, och åtskilliga
motioner rörande lindring i indelningsverkets tunga till Allmänna Besvärsocb
Ekonomi-Utskottet. Efter vårt förmenande borde alla dessa frågor öfverlemnats
till ett gemensamt Sammansatt Stats-, Lag- och Ekonomi-Utskott, hvarigenom
ej blott krigsmagtens förstärkande kommit att framhållas, utan äfven en
skälig uppmärksamhet kunnat egnas åt rust- och rotehållarnes rättmätiga anspråk.
Detta har icke skett och lärer vid m ike varande riksmöte nu icke kunna
ske. När härtill tages i betraktande, att frågan om beväringsynglingarnes förvänd
-
' Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 5. 41
vandlande till soldater i arméen, om en ny och skarpt misskänd method för deras
uttagande, om vapenöfningstidens utsträckning från 30 dagar på två år till 107
dagar på fyra år, om upphäfvande af den skarpskyttar' tillförsäkrade befrielse
från första åx-ets vapenöfning — röra icke blott Sveriges nuvarande fyra Riksstånd,
utan äfven den ännu orepresenterade delen af Svenska folket, hvilken
först vid ett blifvande riksmöte kan utföra sin talan; så torde alla skäl tala för
ett uppskof med frågans afgörande. Vi våga dessutom tro, att genom beväringsfrågans
allmänna diskuterande till och under nästa riksmöte någon bättre och
ändamålsenligare utväg till dess tillfredsställande lösning skall kunna utfinnas,
än den af Utskottet nu tillstyrkta, och att i alla händelser ett uppskof måste
vara att föredraga framför ett beslut, som sannolikt skulle i alla landsändar upptagas
med ovilja.
Jemte det vi rörande beväringsålderns framflyttning till fyllda 21 år instämma
i Grefve Sparres reservation, få vi, på grund af det anförda, tillstyrka
den förklaring,
att Rikets Ständer, under nuvarande förhållanden och i frågans
närvarande skick, icke kunna lemna sitt godkännande
till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition.®
Friherre Armfelt, M., har begärt att få antecknadt, det han i ärendets behandling
hos Utskottet icke deltagit.
\
Bih. till R. St. Prat. 1865 $ 1866. 7 Sami. 2 Afd. 5 Haft.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1866^
Hamman*. Lag- samt Allm. Best-.- och Ekon.- Vtskottets Betänkande M 6.
1
ii.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 April 1806, kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vissa ändringar vid de
för prester föreskrifna examina och lärdomsprof.
Uti en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion (N:o 23), hvilken, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen,
blifvit af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandlad,
har Herr Professor Ribbing föreslagit,
»det Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t dels måtte göra
hemställan om stadgande deraf, att aflagd theologico-filosofisk examen ina medföra rätt
att beräkna tvänne presterliga tjenstår; att den, som aflagt sådan examen, må varda
befriad från vidare examensprof, efter afslutande af de vid universitetet aflagda, än en
på en gång inför biskop och domkapitel med honom i rent praktiskt syfte anställd allmän
och med ett betyg vitsordad pröfning af hans ståndpunkt, bildning och förmåga i
och för utöfvandet af prestkallet; samt att vid ansökning till pastorat hans lärdomsmeriter
må beräknas och uppmätas efter hans vid universitetet aflagda examina, på
samma sätt som nu sker efter pastoralexamen och med betraktande och bedömande dervid
af de i de förra erhållna vitsord för lärdom såsom eqvivalenta med dem, som gifvas
iden sednare; dels anhålla, det täcktes Kongl. Majit infordra de theologiska fakulteternas
utlåtanden och förslag angående anordningen af theologie kandidat-examen, såsom, jemte
den tlieologico-filosofiska i alla fall, då ej filosofie kandidat-examen blifvit aflagd, obligatorisk
för hvarje theologie studiosus och så, att den på hvarje blifvande prests theologiska
kunskaper och lärdom blefve ett tillräckligt och nöjaktigt prof, samt i sammanhang
dermed angående anordningen af allmän praktisk pröfning före ordination inför vederbörande
biskop och domkapitel; för att, sedan domkapitlens utlåtanden öfver samma
förslag blifvit infordrade och deraf möjligen föranledda modifikationer vidtagna, i den mån
Bill. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 A/d. 6 Haft.
2 Sammans. Lag-samt Allm. Bese.-och Ekon.-Utskottets Betänkande M 6.
utsigt till förbättrad befordran och bättre ekonomisk ställning för prest kan beredas,
träda i stället för nu gällande examens- och lärdomsprof.»
Det af motionären sålunda framlagda förslag synes hufvudsakligen åsyfta, dels
att få fordringarne på prestens bildning, så vida nemligen som denna kan genom lag
föreskrifvas och medelst examina pröfvas, i väsendtlig mån höjda, dels ock att få examensväsendet
så ordnadt, att, efter afslutandet af den akademiska kursen, endast ett
rent praktiskt förhör inför vederbörande domkapitel skulle återstå, och pastoralexamen
sålunda komma att upphöra. I förra hänseendet påpekar motionären nyttan och nödvändigheten
deraf, att presten, utom kristligt nit, så väl för att sjelf klart fatta och inse
hvad han skall lära, som för sin ställning och verksamhet såsom lärare och själasörjare
i församlingen, eger den bildning, att han ej tilläfventyrs, i föremålen för allmänt menskligt
intresse, står efter sina församlingsmedlemmar, eller, vid uppstående inkast och tvifvel
hos dessa, antingen blir svarslös eller endast kan taga sin tillflykt till upprepande
af allmänna dogmer eller till obestämda känsloutgjutelser. I det sednare åter, eller i
fråga örn pastoral-examens afskaffande, framhåller motionären att de fordringar, på hvilka
pastorandi måste släppas igenom, enligt sakens natur blifva sådana, att absolverad examen
måste komma att bero mera af konsiderationer, än utgöra resultatet af verkliga
prof på examenskunskaper, hvadan ock den garanti för tillvext i kunskaper, sorn genom
denna examen skulle vinnas, mera blir nominel än reel. Hufvudsakliga skälet härtill
anser motionären vara, att det är endast under ungdomen bildningen eges i sådan form,
som fordras och visas i examensprof, hvaremot, vid en mera framskriden ålder, sedan
år och krafter blifvit använda i praktisk verksamhet, bildningen och lärdomen, utan att
derföre behöfva hafva sjunkit, dock är till och gör sig gällande på helt annat sätt, än
hvad sorn kräfves och mates i en examen.
Redan vid sistlidna riksdag blefvo åtskilliga förslag i nästan enahanda syftning
framställda; men dessa förslag vunno icke Rikets Ständers bifall. Sammansatta Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som öfver desamma sig yttrade, ansåg väl
såsom ett önskningsmål, att ät de studier, som fordras för inträde i prestembetet, måtte
gifvas en större omfattning och grundlighet, men vågade, med afseende på den rådande
prestbristen, ej tillstyrka Rikets Ständer att genom skärpta fordringar försvåra inträdet
på den presterliga banan. Efter nämnda tid har man dock, åtminstone i någon mån,
närmat sig omförmälda önskningsmål. Kongl. Majit har nemligen, med föranledande af
hemställan från Consistorium Academicum Majus i Upsala, den 3 Mars 1865 i nåder
förordnat om införande vid universiteterna af en theologico-filosofisk examen för blifvande
prestmän, dervid, efter aflagdt latinskt stilprof, examinanderne skola undergå förhör i
Latin, Grekiska, Hebreiska, Theoretisk Filosofi och Historia, samt efter den måttstock,
som är gällande i juridico- och medico-filosofisk examen, vitsordas minst med betyget:
godkänd; i sammanhang hvarmed Kongl. Majit stadgat, att afläggandet af denna examen,
hvilken, till följd af befarad prestbrist, ej ens blifvit föreslagen såsom oundgängligt vilkor
för inträde på den presterliga banan, medför rättighet till beräknande af ett presterligt
tjenstår.
Santmans. Lag-samt Allvi. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande M 6\
Något bättre förhållande i afseende på den redan länge öfverklagade prestbristen
har ännu icke inträdt; och Utskottet tilltror sig derföre ej eller nu att förorda någon så
beskaffad förändring i de för prester föreskrifna examina och lärdomsprof, som genom
förlängande af den akademiska kursen skulle afskräcka unga män ifrån att välja den
presterliga banan, och sålunda göra prestbristen ännu mera känbar. Flertalet ynglingar,
som vid universiteterna söka förvärfva bildning, sakna egna medel att bekosta sitt vistande
derstädes; och i samma mån som examensfordringarne skärpas, blir den mindre
bemedlade, utestängd från möjligheten att uppehålla sig vid universitetet den längre tid,
som för examens absolverande erfordras, nödsakad att välja någon bana, på hvilken han
kan hoppas komma fram med mindre kostnad.
Huru önskligt det än må vara, att fordringarne på prestens bildning kunde, åtmistone
så till vida, höjas, att den theologico-filosofiska examen blefve obligatorisk, hvilket
väl också kommer att ske, i den mån utsigterna för prester till befordran och bergning
kunna varda förbättrade, föreställer sig dock Utskottet, att man för närvarande icke
kan, utan fara att lemna kyrkan i saknad af tjenare, sätta nämnda examen jemte theologie
kandidat-examen i stället för nu föreskrifna examens- och lärdomsprof.
Mot stadgandet derom, att aflagd theologico-filosofisk examen medför rättighet till
beräknande af endast ett presterligt tjenstår, anmärker motionären, att då nämnda examens
absolverande för den, som eger vanlig skolbildning, kan antagas fordra ungefär
två års studier, den också borde medföra fördelen af två tjenstår, emedan man i annat
fall kunde befara, att dess utläggande komme att höra till sällsyntheterna, och att alltså
vinsten af dess inrättande blefve mera skenbar än verklig. — I detta hänseende saknar
man dock ännu all erfarenhet; och då ärendet så nyss varit föremål för Regeringens
behandling, torde med dess hänskjutande till Kongl. Maj:ts förnyade nådiga pröfning
lämpligen böra dröjas, till dess sig visat, om och i hvad mån den af motionären yttrade
farhåga vinner bekräftelse.
Vidkommande slutligen motionärens förslag, att nyssnämnda examen jemväl borde
medföra befrielse från utläggande af pastoralexamen, får Utskottet erinra, att stadgandena
om sistberörda examen stå i det oskiljaktiga samband med gällande befordringslagar
inom kyrkan, att ändring i ena hänseendet oundgängligen påkallar ändring äfven i
det andra. Väl har motionären till undanrödjande af betänkligheterna i denna del föreslagit,
att lärdomsmeriterna hos den, som aflagt thelogico-filosofisk examen, skulle, vid
ansökning till pastorat, beräknas efter hans vid universitetet aflagda examina och dervid
erhållna vitsord för lärdom betraktas såsom eqvivalenta med dem, som gifvas i pastoralexamen.
På detta sätt synes dock frågan icke vinna nöjaktig lösning. Man kan
nemligen icke gerna tänka sig, att fordringarne i dessa begge examina, af hvilka den ena
aflägges vid universitetet och den andra inför biskop och konsistorium, skola vara eller
blifva så lika, att de betyg, som afgifvas vid den ena, kunna tjena till uttryck för kunskapsmått,
som utmärkes med enahanda betyg vid den andra; och då förslagsrum vid
tillsättande af pastorat i väsendtlig mån betingas af de sökandes pastoralexamens-betyg,
skulle, i händelse motionärens förslag genomfördes, den enhet i jemförelsegrunden, som
4 Sammans. Lag-samt Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande M 6.
nu förefinnes, gå förlorad. Utskottet håller dessutom före, att stadgandena om pastoralexamen
hufvudsaligen afse att uppmuntra och tillhålla presterskapet att icke stadna vid
det en gång förvärfvade kunskapsförrådet, utan under studier, ställda i sammanhang med
den presterliga tjenstgöringen, öka detsamma, hvilket väl ej ens för den, som aflagt
theologico-filosofisk examen, kan anses öfverflödigt. De enligt Kongl. Cirkuläret den 26
Januari 1856 nu gällande föreskrifter om pastoralexamen synas Utskottet vara för sådant
ändamål särdeles lämpliga; och genom omförmälda Kongl Cirkulär har åt ifrågavarande
examen gifvits en sådan form, att den snarare kan betraktas såsom ett förtroligt
samtal, än såsom ett, särdeles för äldre män, motbjudande förhör, hvars resultat,
enligt motionärens tanke, till väsendtlig del skulle bero på konsiderationer.
På nu anförda skäl, och då samtliga i motionen berörda angelägenheter bäst
torde egna sig för behandling af blifvande kyrkomöte, får Utskottet vördsamt hemställa,
att Professor Ribbings ifrågavarande motion icke för närvarande
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 April 1866.
Keservationer:
af Kyrkoherden Ekelundh, Kontraktsprosten Schmidt och Herr Henschen, hvilka
samtlige ansett, att aflagd theologico-filosofisk examen borde medföra rättighet till beräknande
af två presterliga tjenstår.
STOCKHOLM, tryckt bos A. Holmberg A Comp. 186ti.
Sammans. Lag- samt Allm. Bésv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 7. 1
N:o 7.
Ank .till Exp.-Utsk. den 1 Maj 1866, kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om rättighet för instegande
i honsistoriela pastorat och sacellanier att begära
fjerde profpredikant.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har, till
följd af stadgandet i 43 § Kiksdags-ordningen, fått till behandling emottaga två
särskilda, af vederbörande Riks-Stånd till Lag-Utskottet remitterade motioner i
ofvanberörda ämne, hvilka blifvit väckta hos Högvördiga Preste-Ståndet af Professor
Ribbing (motionen N:o 24) samt hos Hedervärda Bonde-Ståndet af C. J.
L. Lönnberg frän Östergötlands län (motionen N:o 33).
Förslag om införande af sådan utvidgad valfrihet, som ofvan antydes, hafva
redan tillförene varit föremål för Rikets Ständers bepröfvande. Sednast blef vid
1859—1860 årens riksdag hos Högvördiga Preste-Ståndet motion i omförmälda
syftning väckt af Doklor Emanuelsson; och Sammansatta Utskottet tillstyrkte, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed, en underdånig hemställan till Kongl. Maj:t
om utfärdande af en förordning, hvarigenom, i afseende på tillsättande af presterliga
sysslor i konsistoriela pastorat och sacellanier, blefve stadgadt: “att sedan
domkapitlet, erdigt gällande befordringslagar, uppfört tre prestmän å förslag, och
desse sina prof aflagt, valförrättaren skulle å frågodagen tillspörja församlingen,
om hon, änskönt ingenting vore att mot de föreslagnes lära och lefverne anmärka,
ändock ville hafva ännu en profpredikant, för utrönande hvaraf borde iakttagas
hvad 30 § i Kongl. Förordningen om prestval den 1 April 1843 föreskriiver; att,
om denna fråga med ja besvarades, valförrättaren skulle uppskjuta förrättningen
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 A/d. 7 Haft. 1
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-ZJtskottets Betänkande N:o 7.
och anmäla församlingens önskan hos domkapitlet, hvilket då egde att, oberoende af
andra lagar än dem, som bestämma kompetens, å förslaget uppföra den prestman,
som, med afseende å under tjenstgöringen ådagalagd skicklighet och nit, ansåges
bäst kunna motsvara församlingens behof; samt att emot domkapitlets åtgärd derhid
besvär ej finge anföras.“
Detta förslag, hvilket, godkändt af Borgare- och Bonde-Stånden, blef af öfriga
Riks-Stånden afslaget, och sålunda vid sistlidna riksdag förföll, har nu blifvit af
Professor Ribbing och Lönnberg återupptaget samt af begge motionärerne oförändradt
framlagdt.
Professor Ribbing anför dervid, hurusom den allmännaste och mest framstående,
befogade anmärkningen mot nu gällande stadganden och lagar angående
befordran till presterliga lägenheter vore den, att dessa stadganden och lagar i ej
ringa mån syntes utgöra en tillämpning af den grundsats, att befordran till de
presterliga lägenheterna med ty åtföljande inkomster mera skulle afse att belöna förtjenster
och verksamhet af allehanda arter, än befintligheten af duglighet och omedelbart
arbete för församlingens bästa; att alltså presten mindre vore tillsatt för församlingens
skull, än denna och deraf påräkneliga inkomster erbjöde ett välkommet
tillfälle att med anständigt eller rikligt uppehälle förse, låt vara aldrig så väl i
annat afseende, förtjent verksamhet. Lärdomsförtjenster utgjorde nemligen den
afgörande meriten till erhållande af de största presterliga lägenheterna. För befordran
till de mindre, de tarfligare lägenheterna, hade man visserligen en grund,
som syntes stå i närmare förhållande till prestens befattning och duglighet såsom
sådan: hans ålder i tjensten. Så vida likväl som ålder i tjenst ej vore identisk
med duglighet, så vida som fastmer en tid för hvarje dödlig inträffade, då den
förra, med den åren åtföljande bräcklighet, snarare minskade och förtoge den
sednare, så blefve denna befordringsgrund, betraktad i sitt förhållande till det sökta
embetets uppgift och ändamål, om ej sämre, dock ingalunda bättre än den ofvannämnda.
I fråga om anordningen af den presterliga befordran utgår motionären
först från den grundsats, att församlingen för afgörandet af hvem, som skall blifva
dess herde, ej bör stå främmande, samt anser tillämpningen af denna grundsats
lika nödvändigt följa af prestens betydelse och ställning till sin församling såsom
dess lärare och själasörjare, som utgöra ett bland de kraftigaste vilkoren för bibehållande
af församlingens intresse för sin offentliga kyrka. För bruket af församlingens
rättighet att deltaga i bestämmandet af eller afgöra, hvem som skall
blifva dess själasörjare, borde dock gifvas en sådan norm, som i möjligaste måtto
förhindrade missbruket. En dylik norm i förevarande fall, gifven i vederbörande
domkapitels rättighet och skyldighet att pröfva de sökandes kompetens och sinsemellan
jemföra graden af deras duglighet, utgjorde, enligt motionärens tanke, den
andra grundsatsen vid den presterliga befordringslagstiftningen. Med dessa tvänne
grundsatser borde naturligen, så vä! enligt rättvisans, som billighetens fordringar,
förenas afseendet på den sökandes arbete för och i kallet och på hans fördel,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande A:o 7. 3
dock så, att alltid den grundsats dervid qvarhölles, att presten är till för församlingens
skull, ej tvärtom. Enär nu, hvad anginge konsistoriela pastorat och sacellanier,
tillsättningen af själasörjare i högre grad, än i fråga om regala och
patronela pastorat, bibehållit sin ursprungliga form, läge ock ett dennas fullständigare
återförande till dess ursprungliga betydelse nära för handen. Men då Sammansatta
Utskottet för dess del såsom tillfyllestgörande ansett och tillstyrkt Doktor
Emanuelssons motion i ämnet, ansåge sig motionären för det närvarande böra
inskränka sig till dess återupptagande.
Lönnberga med hvilken Sven Rosenberg från Christianstads län jemte flera
inom Hedervärda Bonde-Ståndet instämt, påpekar äfven, huruledes nu gällande befordringslagar
inom kyrkan icke lemnade nödig säkerhet för församlingarne att
blifva med fullt lämpliga själasörjare försedda. Så länge förslagsrum till större
pastorat betingades af så kallade lärda meriter, lika godt på hvilket vetenskapligt
gebit, samt till mindre lägenhet af tjensteårens mängd, kunde församlingarne, med
afseende å deras olika beskaffenhet så i religiöst som materielt hänseende, icke
alltid erhålla den för platsen lämpligaste. En förändring vore derföre af behofvet
påkallad, och denna trodde motionären lämpligast kunna tillvägabringas på det sätt,
ifrågavarande förslag innehåller.
I äldre tider hade domkapitlen vid tillsättning af presterliga tjenster en betydligt
vidsträcktare magt, än de för närvarande ega. Så innehåller 19 Kap. af
1686 års Kyrkolag uti 7 §, att, vid ledighet i konsistoriela gäll, församlingen
väl fick utvälja kyrkoherde, men att, om valet folie på någon, som icke vore “dess
värdigare11, samt Biskopen funne, att i stiftet vore andra, hvilka för sin lärdom,
långliga tjenst, goda gåfvor och skicklighet borde framför den, som församlingen
åslundar, med befordan ihågkommas, och hvilka om sig hade godt vittnesbörd och
gåfve säkert hopp derom, att församlingen genom dem skulle märkligen uppbyggas
och förkofras, församlingen borde åtnöjas med och rätta sig efter hvad Biskopen
och Konsistorium förordnade; — och uti 9 §, att “om hapellaners tillsättande
skall fuller Biskopen och kapitlet tillitas, emedan de bäst känna personernas skicklighet
och gåfvor, samt veta besked om deras framsteg i studier11, dock att församlingens
val och kallelse alltid borde föregå.
AI dessa stadganden framgår uppenbart, att på samma gång lärdom och långvarig
tjenst borde af domkapitlen vid presterliga befordringar tagas i betraktande,
så måste ock hufvudsakligt afseende fästas å den skicklighet, som isynnerhet kunde
lända församlingen lill uppbyggelse och förkofran, en egenskap, som icke alltid är
förenad med lärdom, och hvarom långvarig tjenst ej eller förvissar. Den uti Kyrkolagen
domkapitlen förbehållna rätt att under vissa förhållanden direkt ingripa i
valet bortföll dock snart, och domkapitlen erhöllo emellertid rättigheten att föreslå
de personer, emellan hvilka val finge af församlingarne anställas. Derigenom
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 7.
begränsades valrätten, på samma gång domkapitlen sattes i tillfälle att fortfarande
utöfva inflytande på de presterliga befordringarne. Förslaget blef derföre af vigt
så väl för församlingen som för de befordringssökande, och till följd deraf gjordes
grunderna för befordran till föremål för uppmärksamhet. Dessa blefvo ock genom
Kongl. Maj:ts nådiga Bref till samtliga konsistorier i riket om vidtagande af några
sådana mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, af den 21
Augusti 1786, närmare bestämda.
Berörda nådiga bref stadgar nemligen, bland annat: i 7 §, att vid förslagers
upprättande till kyrkoherde-lägenheter skall det åligga konsistorium att först och
främst hafva afseende på de sökandes gudsfruktan samt ett dygdigt och stadigt
uppförande; att i öfrigt endast förtjenst och skicklighet gifva den ena företräde
framför den andra; att det bör skattas för skicklighet, att sökanden eger lärdom
och de kunskaper, som till sysslans fullkomliga bestridande fordras, samt för förtjenst,
att han med kännedom, nit och försigtighet skött det kall, honom varit
anförtrodt, och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran; att lärdom skall
utrönas af examina, disputations-akter, föreläsningar samt utgifna skrifter, dock
att, om en yngre, som ständigt haft tiillälle att sköta sina studier, skulle synas i
kunskaper öfvergå en äldre, som väl eger mogen lärdom och öfriga egenskaper,
men hvilken måst använda sin lid på en mödosam tjenst och således ej hunnit
uppnå en lika vidsträckt lärdom, den sednares arbete och erfarenhet skola så
jemföras med den förres beläsenhet, att, å ena sidan, ej må saknas uppmuntran
till nyttiga vetenskapers allvarliga skötsel, och, å andra, skickliga män ej afskräckas
att ingå i arbetsamma och mindre lönande beställningar vid undervisningsverken
och församlingen; — i 8 §, att emellan dem, som äro hvarannan jemlika i för
tjenst
och skicklighet, må den tid, som på verklig tjenstgöring varit använd, blifva
grund till förslagsrättigheten; — i 9 §, att, ehuru icke allenast domkyrkorna
och andra större församlingar böra förses med sådana män, som för särdeles lärdom
och skicklighet gjort sig i det allmänna kända, utan ock i öfrigt ej andra,
än prester af verklig förtjenst, må varda till kyrkoherde-lägenheter i allmänhet
befordrade, konsistorierna dock tillåtas att, vid ansökningar till de minsta och svagaste
pastoraten, mindre strängt förfara uti de försök och förhör, som föregå förslaget,
helst om i fråga äro gamla välförtjenta kapellaner; — samt i 10 §, att,
vid upprättandet al förslag till kapellans- och andra sådana beställningar, de
tre, som hafva de liesta tjensteåren, böra föreslås, ehuru äfven i fråga om dessa
platser konsistorierna ega att pröfva, huruvida “de sökande äro tjenlige alt komma
på förslaget11, hvilket inses deraf alt i sådant fall “skall skälet dertill i protokollet
utförligen intagas.“
Dessa bestämmelser, hvilka, så vidt de angå grunderna för befordran till
kyrkoherde-beställningar, uppenbarligen endast utgöra en närmare utveckling af de
uti 1686 års Kyrkolag derom gifna stadganden, hafva icke blifvit genom någon
nyare förordning ändrade, hvadan desamma fortfarande borde utgöra den norm,
Samm,ans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande N:o 7. 5
som vid presterliga befordringar af ifrågavarande art skulle följas. Men då, —
med anledning af sednare i ämnet utkomna författningar, särdeles Kongl. Cirkulärbrefvet
den 24 Januari 1811, som innehåller, att, „då fråga icke är om de minsta
pastoraten, hvarom på ett bestämdt sätt är stadgadt vid slutet al 9:de § (i
ofvanberörda 1786 års Cirkulär), det åligger konsistorierna att icke ensamt fästa
sig vid de sökandes tjensteår, utan äfven göra ett billigt afseende å lärdom och
insigter, förenade med erfarenhet och skicklighet i tjensten, dock så att på ingen
dera
sidan företrädet utsträckes öfver den gräns, billigheten föreskrifter11, — praxis
likväl utbildat sig på sådant sätt, att vid upprättande af förslag till kyrkoherde-beställningar
af tredje klassen, tjensteåidern nu mera tillägges ett afgjordt
företräde framför den eljest ådagalagda större skickligheten, hvilket, efter hvad erfarenheten
gifver vid handen, icke alltid leder till det mål, som väl i främsta rummet
borde eftersträfvas, nemligen att åt församlingarne bereda den bästa möjliga
själavård, är utan tvifvel rättelse härutinnan af behofvet påkallad.
Det af motionärerne i sådant afseende framlagda förslag skulle, der det genomfördes,
icke åstadkomma någon ändring i den praxis, som, på sätt ofvan blifvit
antydt, i fråga om grunderna för vinnande af förslagsrum till kyrkoherdebeställningar
gjort sig gällande, utan endast tillförsäkra församlirigarne rätt att, sedan
förslag enligt nu antagna grunder blifvit upprältadt och de å förslaget uppförde
sina prof aflagt, få ännu en profpredikant. De öfverklagade olägenheterna
skulle möjligen härigenom i någon mån minskas; men den fördel, församlingarne
kunde vinna genom en dylik utsträckning af valfriheten, — hvilken ej blefve särdeles
stor, då endast en, utom de tre först föreslagne, kunde komma under omröstning,
och denne af domkapitlet utsåges, — skulle mer än motvägas af de
olägenheter, hvilka efter all sannolikhet komme att uppstå i följd af detta system,
samt visa sig å ena sidan i form af lycksökeri och å den andra såsom misstroende
och ovilja mot domkapitlen, hvilkas åtgöranden härutinnan väl i de flesta
läll komme att från ena eller andra hållet stämplas såsom fullkomligt godtyckliga.
Bättre skulie, enligt Utskottets öfvertygelse, församlingarnes verkliga fördel kunna
tillgodoses, derest de i 1686 års Kyrkolag uttalade och genom 1786 års nådiga
Bref vidare utvecklade principer gåfves en rigtig tillämpning. Lärdom, långvarig
tjenst, goda gåfvor och skicklighet berättiga nemligen till befordran enligt nämnda
lag; men ingendera egenskapen tillerkännes något afgjordt företräde, utan hade
stiftsstyrelserna att tillse, det församlingarne erhölle sådana själasörjare, hvilkas
verksamhet kunde lända till församlingarnes största förkofran. Sådant bör ock
förnämsta ändamålet med lagstiftningen i förevarande hänseende vara; och detta
ändamål är tydligen uttryckt i berörda nådiga Bref. Afsigten dermed var nemligen
att befordra sådana egenskaper hos läroståndet, som kunde göra “dess embetsåtgärd
kraftigt verkande till Guds ära och det allmännas nytta.“ Med en sådan
afsigt skulle ej stå väl tillsammans, om lärdom och tjensteålder skulle utgöra
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 7.
de enda befordringsgrunderna. Dessa egenskaper kunna visserligen ej förbises,
men ingendera för sig garanterar om förmåga att rätt uppfylla själasörjarens magtpåliggande
kall. Derföre hafva de ej eller i oftaberörda Kongl. Bref erhållit någon
ovilkorlig öfvervigt öfver nämnda förmåga, eller förtjensten att med kännedom,
nit och försigtighet hafva skött det kall, honom varit anförtrodt, och såmedelst
gjort sig förtjent af vidare befordran. Tvärtom ställer författningen denna förtjenst
i första rummet.
I fråga om kapellans- och andra sådana beställningar gör 1786 års nådiga
Bref en afvikelse frän ofvan omförmälda, i Kyrkolagen antagna princip, enär
berörda nådiga Bref stadgar, att bland sökande till dy lika beställningar skola de
tre föreslås, hvilka hafva de flesta tjensteåren. Någon giltig anledning, hvarför den
befordringsgrund, som befunnits olämplig i fråga om kyrkoherde-beställningar, skulle
bibehållas för sökande till komministraturer, lärer väl vara svårt att finna. Utskottet
åtminstone hyser den öfvertygelse, att församlingarnes bästa borde kunna
mera främjas, derest domkapitlen, äfven i fråga om förslags upprättande till lägenheter
af sistnämnda art, hade att taga i betraktande icke allenast de sökandes
ålder i tjensten, utan äfven deras lärdom, goda gåfvor och skicklighet, hvilka egenskaper
väl icke äro mindre önskvärda hos komministern än hos kyrkoherden.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, med föranledande af
Professor Ribbings och Lönnbergs ifrågavarande framställningar, vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer mätte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, anhålla, det Kongl. Muj.t läcktes utfärda en författning,
hvarigenom förklaras, dels att den rätt och pligt,
som, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Cirkulärbref den 21
Augusti '1786, tillkommer konsistorierna i riket, att, vid
upprättande af förslag till kyrkoherde-lägenheter, ej allenast
taga i betraktande de sökandes lärdom och tjensteålder,
ulan äfven göra afseende å den kännedom, försigtighet
och nit, hvarmed, de skött sina anförtrodda kall,
ej blifvit inskränkt genom hvad sedermera i detta ämne
utkomna författningar innehålla, — dels ock att, med ändring
af hvad berörda nådiga Bref stadgar i fråga om
upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana
beställningar, enahanda rätt och pligt skall konsistorierna
vid upprättande af dylikt förslag tillkomma.
Stockholm den 30 April 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N;o 8. 7
Reservationer:
af Herr Henschen samt af Riksdagsfullmägtige Sven Rosenberg från Christianstads
län och Anders Jonsson från Wermlands län, hvilka samtlige yrkat bifall
till det af motionärerne framställda förslag.
N:o 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Maj 1866, kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upp hafvande af den så
kallade indigenatsrätten samt af konsistoriernas missiveringsrätt.
Hos Hedervärda Ronde-Ståndet har af Johannes Andersson från Göteborgs
och Röhus län i ofvanomförmälda ämnen blifvit vackt motion (N:o 149), hvilken,
efter remiss (ill Lag-Utskottet, blifvit, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, till Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad.
Under antagande, att indigenatstvånget och konsistoriernas missiveringsrätt afskräcka
mången ung man från inträde på den presterliga banan, och sålunda utgöra
de väsendtligaste anledningarne till den alltmera öfverklagade prestbristen,
framhåller motionären nödvändigheten af förändring i derom gällande stadganden,
hvilka, såsom föråldrade, icke vore för närvarande tid lämpliga. Då hela fäderneslandet
stöde andra embetsmän öppet, borde ej presten genom tvångsband qvar
hållas
till tjenstgöring inom det stift, der han råkar vara född, eller hindras att
söka befordran, hvarhelst den kunde vinnas. Orimligt syntes också vara, att den
obefordrade prestön skulle hafva sämre vilkor än en tjenstedräng, hvilket i viss
mån kunde sägas vara förhållandet, då den förre hvarje dag vore blottställd för
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 8.
att, till följd af konsistor» missiv, nödgas Hytta från det ena stället till det andra,
under det den sednare alltid kunde vara viss att få stadna qvar på samma
ställe till årets slut. Motionären föreslår derföre, att så väl presterskapets indige—
natsrätt, som konsistoriernas missiveringsrätt, måtte upphäfvas.
Utskottet, som, utan att dela motionärens åsigt om anledriingarne till den
inom flera stift rådande prestbristen, icke vill förneka, att mera tidsenliga bestämmelser,
rörande rättighet för prest att välja verkningskrets, äro af behofvet påkallade,
får dock erinra, att stadgandena så väl om indigenatsrätten, som rörande konsistoriernas
missiveringsrätt, stå i det oskiljaktiga samband med gällande befordringslagar
inom kyrkan, att en förändring af de förra icke torde kunna genomföras
annorlunda, än i sammanhang med reformerande af den presterliga befordringslagstiftningen
i dess helhet.
Hvad först angår konsistoriernas missiveringsrätt, så torde densamma under
nuvarande förhållanden vara i viss mån nödvändig, så vida i de särskilda församlingarne
själavården skall kunna handhafvas. Flerestädes torde, denna rätt förutan,
blifva omöjligt att i behörig ordning uppehålla gudstjensterna, hvilket, med behörigt
afseende å samhällets högre mål, icke torde kunna öfverlemnas åt församlingarnes
egen omvårdnad. Konsistoriernas missiveringsrätt sammanhänger också med
andra stadganden. Likasom konsistorierna äro förpligtade att genast efter skedd
ordination bereda den ordinerade tjenstgöring inom stiftet, så hafva de ock genom
Kongl. Brefvet den 24 Augusti 1786 fått sig ålagdt att »noga tillse och allvarsam
hand deröfver hålla, att icke Hera prester vigas, än som nödtorfteligen behöf
vas,
samt att de redan vigde prester, hvilka ej innehafva ordenteliga eller på stat
uppförda sysslor, genast efter behof måga fördelas mellan församlingarne, så att
desse under hvarjehanda sken icke kunna förnöta sin tid i lättja, eller med sådana
göromål, hvilka ej egentligen höra till prestembetets utöfning.,, Denna konsistoriernas
rätt och pligt, hvilken naturligtvis icke kunde qvarstå, derest presten
hade sig öppet lemnadt att söka anställning, hvarhelst han för godt funne, lär väl
icke någonstädes begagnas på sådant sätt, att presten, i afseende på sjelfbestämningsrätten,
skulle, på sätt motionären andragit, vara sämre lottad än en tjenstedräng.
Åtminstone qvarstår ännu med gällande kraft det genom Kongl. Brefvet
den 17 Juni 1756 gifna stadgande, att pastorerna n;å hafva frihet att sjelfve få
meddela kallelse åt den, med hvilken de på bästa sätt kunna öfverenskomma.
Då således rättigheten att, vid förekommande sjukdomsfall eller andra likartade
hinder för den ordinarie presten, förordna obefordräd prestman, äfven utan
dennes medgifvande, att tjensten upprätthålla, icke lärer kunna konsistorierna betagas,
enär följden deraf blefve den, att embetet allt som oftast finge ligga nere;
— då, för dylika fall, äfven för andra embetsmännaklasser finnas liknande stadganden,
hvadan det af motionären i denna del anmärkta förhållande ej står enstaka
5 — då, beträffande indigenatsrätten, denna på det närmaste sammanhänger
med
Sammans. Larf- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 8. 9
med missiveringsrälten och derjemte utgör vilkoret för konsistorierna att ega den personliga
kännedom om de sökande, som vid upprättande af förslag till lediga prestembeten
erfordras; — och dä slutligen den presterliga hefordringslagstiftningen
utan tvifvel snart nog kommer alt göras till föremål för uppmärksamhet på blifvande
kyrkomöte, der frågan, behandlad i dess helhet, torde kunna vinna nöjaktig
lösning, lår Utskottet vördsamt hemställa,
att Johannes Anderssons ifrågavarande motion icke flir
närvarande må till vidgon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 April 1866.
Reservation
mot Utskottets beslut, så vidt det angår förslaget om indigenatsrättcns upphäfvande,
är anmäld af Herr Henschen.
Rih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Samt. 2 Afd. 7 Haft.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J. & A. RIIS, IStili.
Sammans. Lay- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 9. 1
J\ :o 9
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Maj 1866, kl. 11 f, m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring af gällande
stadgande«, angående skyldighet för prest att från
predikstolen uppläsa allmänna författningar och kungörelser,
m. in.
Uti särskilda, vid innevarande riksdag väckta motioner har i ofvanberörda
ämne blifvit löreslaget:
hos llögvördiga Preste-Ståndet:
af Doktor Säve (motionen N:o 93): “att, med undantag dels af riksdagskallelsen,
hvilken ännu enligt grundlagarne måste från predikstolarne och af presten
omedelbart meddelas, och dels af Kongl. Maj:ts plakat om böndagarne, officiela
tillkännagifvanden och promulgalioner, om de äro af vidlyftigare beskaffenhet,
icke må behöfva in extenso uppläsas, utan, såsom redan mångenstädes skott,
endast rubriken af desamma uppläsas, med tillkännagivande, hvarest lörfattningen
eller påbudet vore till genomläsande tillgängligt; — att, der prest är genom ålderdom
eller svaghet urståndsatt, eller har att på. samma dag förrätta gudstjenst i
liera kyrkor, det må vara honom medgifvet att, mot godtgörelse, utse och förordna
annan skicklig person, helst klockaren eller folkskoleläraren, att det anbefallda
kungörandet från gången framför kyrkans chor förrätta, dock alt uppläsningen sker
på prostens ansvar, att den ordentligen fullgöres; — samt att författningar och
tillkännagifvanden af officiel egenskap, som på detta sätt blifvit kungjorda, må anses
lagligen promulgerade, när de, så väl som enskilda kungörelser, hvilka icke
Bik. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 A/d. 8 Häft. 1
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 9.
skalle behöfva i kyrkan uppläsas, från den ena söndagen till den andra hållits för
allmänheten tillgängliga genom anslag å det rum och under de personers vård,
som af kommunen dertill utses“;
hos L ä 11 aflig a Borgare-Ståndet:
af Herr Blomberg (motionen N:o 171): “att Rikets Ständer mätte hos Kongl.
Majit hemställa, det ifrågavarande lagstadganden måtte sålunda förändras, att presten
endast blir skyldig uppläsa rubriken till utkommande längre författningar och
att hänvisa församlingen att derom taga detaljerad kännedom på lämpligt ställe
inom socknen, t. ex. i socknestugan ; — samt att ett eller två exemplar af Svensk
Författnings-samling mätte kostnadsfritt tillhandahållas nuvarande sockne-bibliothek
äfvensom blifvande sådana, i den mån de dertill kunna sig anmäla"; — och
hos Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län (motionen N:o 142): “att
Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att allt hvad hitintills i lag och författningar
är stadgadt rörande kungörelsers utfärdande och uppläsning varder upphäfvet
och i stället stadgas, som följer:
Sedan gudstjenst slutad är, uppläse presten från predikstolen för församlingen
först hvad Kongl. Maj! har att i nåder bjuda och befalla, så auktoriteters
kungörelser samt derefter hvad enskilda personer hafva att tillkännagifva; hörandes
dock de kungörelser, som sålunda publiceras skola, vara i god tid före gudstjenstens
början till tjenstförrättande prest öfverlemnade; och stånde alla enskilda
personer, för hvad de uti kungörelser allmänheten tillkännagifva, i ansvar, lika
med dem, som enligt Tryckfrihets-förordningen tryckt skrift utgifva.“
Öfver dessa motioner, hvilka blifvit dels till Lag-, dels till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterade, får, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som, jemte motionerna,
erhållit del af den hos Högvördiga Preste-Ståndet i anledning af Doktor
Säves motion förda diskussion, härmed afgifva yttrande.
Rörande sättet för allmänna författningars samt kungörelsers publicerande
stadgas i 2 Kap. 5 § Kyrkolagen, att, sedan, efter predikans slut, bönerna blifvit
förrättade, skall från predikstolen afkunnas hvad Kongl. Maj! och Dess Befallningshafvande,
å Kongl. Maj!s vägnar, hafva att bjuda och tillkännagifva, men att aila
andra verldsliga saker skola på kyrkovallen eller i socknestugan afkunnas, med
undantag endast för lysningar efter hvad tappadt elier stulet är och som tjenligen
kan nämnas af predikstolen, när sådant i tid och förut hos presten angifves. Kongl.
Resolutionen på Allmogens besvär den 9 December 1766 gör häruti den ändring,
att äfven embelsmäns och enskilda personers kungörelser skola å predikstolarne i
stället för på kyrkovallen eller i socknestugan uppläsas; och ändtligen är genom
Kongl. Förordningen den 8 Maj 1849 föreskrifvet, att, med undantag af böndagsplakat,
hvilka, såsom varande af religiös egenskap, efter predikan och näst efter
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 9. 3
bönen “Fader vår“ mö uppläsas, alla andra Kongl. Förordningar samt auklorileters
och enskilda personers kungörelser skola omedelbart efter gudstjenstens slut
från predikstolen af presten uppläsas i den ordning, som ditintills funnes stadgad.
Äfven vid sistlidna riksdag blefvo åtskilliga förslag väckta i hufvudsakligen
enahanda syftning, som de af Doktor Säve och Herr Blomhet'g nu framställda,
men dessa förslag vunno icke Rikets Ständers bifall. Sammansatta Utskottet, som
öfver nämnda förslag afgaf utlåtande, yttrade deri, bland annat, hurusom, vid betraktande
af de uti förevarande ämne gällande föreskrifters lämplighet och behöflighet
för det med dem afsedda ändamål, det icke undgått Utskottets uppmärksamhet,
att i de större städerna, der tidningar dagligen eller liera gånger i veckan
utgifvas, tillkännagifvanden af ifrågavarande beskaffenhet genom dem både skyndsammare
och säkrare delgifvas allmänheten, till följd hvaraf kungörandet från pre
dikstolarne derstädes syntes gagnlöst och icke kunde tilldraga sig åhörarnes uppmärksamhet,
äfvensom att en del vidlyftigare författningar icke kunde behöfva in
extenso uppläsas, utan att det vore tillräckligt, om, på sätt i vissa orter lärer ske
och af en motionär blifvit förordadt, endast rubriken af desamma upplästes med
tillkännagifvande, hvarest författningen vore till genomläsande tillgänglig; men, enär
i de mindre städerna och på landet, hvarest, till följd af en långvarig vana hos
befolkningen att, vid dess sammankomster till firande af gemensam gudstjenst, tillika
erhålla behöiliga underrättelser om de allmänna angelägenheterna, del nuvarande
publikationssättet fortfarande visade sig verksamt för ändamålet, detsamma
icke, innan kommunikationsanstolterna och spridningen af tryckta skrifter vunnit
en vida större utveckling, än den närvarande, kunde på ett tillfredsställande sätt
af andra anordningar ersättas, samt det syntes vara med god ordning öfverensstämmande,
att det lagbestämda publikationssättet vore för hela riket och för officiela
tillkännagifvanden af alla slag lika och gemensamt, ansåge Utskottet, att ofvanberörda
särskilda förhållanden icke borde lill några nya allmänna stadganden föranleda.
Delande dessa åsigter angående lämpligaste sättet för publicerande af Kongl.
Förordningar och auktoriteters kungörelser äfvensom sådana tillkännagifvanden af
enskilda personer, hvilka enligt särskilda lagstadganden böra från predikstolen kungöras,
föreställer sig dock Utskottet, att, då prest, som till följd al ålderdom eller
svaghet är urståndsatt att sjelf förrätta gudstjenst, till och med har rättighet att
låta annan person predika, hinder ej kan eller bör möta för presten att, under
sådana omständigheter, likasom då han har att på samma dag förrätta gudstjenst
på flera ställen, och hans krafter sålunda i hög grad tagas i anspråk, äfven låta
uppläsandet af Kongl. Förordningar samt kungörelser af nyssnämnda slag utaf annan
lämplig person verkställas.
I fråga åter om sådana tillkännagifvanden, hvilka icke äro af officiel natur
eller eljest af den egenskap, att deras uppläsande från predikstolen är i lag särskildt
föreskrifvet, torde deremot förändring af nu gällande stadganden vara af be
-
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande N:o 9.
hofvet påkallad. Fordomdags, då affärsverksamheten var ringa, lorekommo antagligen
dylika kungörelser icke i sådan mängd, att deras uppläsande från predikstolen
för presten medförde något synnerligt besvär; men till följd af den utveckling,
affärsverksamheten nu mera vunnit, länder uppenbarligen ifrågavarande stadgande
presten till verklig tunga, hvilken, så vidt möjligt är, torde böra lindras. Frågan
om sättet för enskilda kungörelsers publicerande är onekligen en angelägenhet,
som rörer kommunen ensam, och ordnandet af densamma torde derföre tryggt kunna
kommunen anförtros. Öfverlemnade man åt pastor att med församlingen öfverenskomma
om så väl tiden som stället och sättet för kungörandet af dylika
tillkännagifvanden, hvilket likväl, till vinnande af nödig säkerhet att publicerandet
på öfverenskommet sätt verkställdes, alltid borde ske på pastors ansvar, skulle utan
tvifvel denna angelägenhet på de flesta ställen kunna ordnas till pastors och församlingens
ömsesidiga belåtenhet.
Beträffande slutligen den pröfning, enskilda kungörelser före publicerandet
äro underkastade, så innebär redan Kyrkolagens ofvanomförmälda stadgande, att
lysningar efter stulet eller tappadt gods skola i tid hos presten angifvas och vara
sä beskaffade, att de tjenligen kunna af predikstolen nämnas, ett medgifvande af
rättighet för presten att granska innehållet af dylika kungörelser. Denna prof—
ningsrätt har sedermera blifvit uttryckligen bestämd och i väsendtlig mån utvidgad,
i det genom Kongl. Resolutionerna på Presterskapets besvär den 10 Mars 1719
och den 14 Juni 1720 samt Kongl. Cirkulärbrefvet den 12 Augusti 1812 stadgats,
att alla enskilda kungörelser skola, i så god tid och förr än gudstjensten
begynnes, till presterskapet aflemnas, att presterskapet må kunna pröfva och
ansvara för deras tjenlighet att i kyrkan offentligen kungöras ; och i fråga
om sådana enskilda kungörelser, som kunna leda till folksamlingar, qvarstår ännu
det i sistnämnda nådiga Bref meddelade stadgande, att alla dylika, endast med de
genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 20 Augusti 1823 gjorda undantag för kungörelser
om bouppteckningar, auktioner och uppbördsstämmor i följd af auktioner,
böra, innan de må från predikstolen uppläsas, vara försedda med påskrift af vederbörande
kronobetjent.
Dessa stadganden synas Utskottet särdeles välgrundade och skulle, enligt Utskottets
öfvertygelse, icke i någon mån ersättas genom antagande af det utaf Riksdagsfullmägtigen
Rundbäck framställda förslag, enligt hvilket, med borttagande af
all föregående pröfning och af vederbörande tjenstemäns ansvarsskyldighet, en hvar
blefve berättigad att genom prestens försorg få kungörelse af hvad beskaffenhet
som helst publicerad, mot skyldighet att ensam lör dess innehåll ansvara likasom
för utgifvandet af tryckt skrift. Att ifrågavarande stadganden, likasom hvarje annat
sådant, kunna, på sätt särdeles i sednare tid skett, blifva missbrukade, lärer
icke, helst desamma obestridligen hafva en god syftning och, rigtigt tillämpade,
leda till det med dem afsedda ändamål, böra föranleda till deras fullkomliga upp
-
Sammans. Lag- samt Allm. Le sv.- och Ekon.- Utskottets Letänkande N:o 9. 5
häfvande. Mot missbruket linnas alltid nödiga korrektiver, så länge ansvaret för
detsamma hvilar på en Statens tjenare.
I öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsigter, får Utskottet, med anledning
af ifrågavarande motioner, vördsamt hemställa,
alt Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes utfärda nådig
förordning, hvarigenom, med ändring af Kongl. Resolutionen
på Allmogens besvär den 9 December 1166 och
Kongl. Förordningen den 8 Maj 1849, stadgas, att det
må vara presterskapet medgifvet, dels att med församlingar»
e öfverenskomma om så väl tiden som stället och
sättet för publicerandet, pä prestens ansvar, af sådana
enskilda kungörelser, hvilka icke äro af egenskap att, enligt
särskilda författningar, böra från predikstolen uppläsas,
dels ock att, der presten af ålderdom eller svaghet
är urståndsatt, eller af andra tjensteåligganden förhindrad
att uppläsa Kongl. Förordningar, embetsmyndigheters kungörelser
och sådana enskilda tillkännagifrandén, hvilka,
till följd af särskilda stadganden, skola frän predikstolen
meddelas, låta uppläsandet genom annan lämplig person
verkställas.
Stockholm den 4 Maj 1866.
Reservationer:
af Grefve Sparre, E., och
af Herr Nordenfalk, G1., hvilka ansågo särskilda stadganden i det afseende,
Utskottet föreslagit, öfverflödiga och derlöre olämpligt alt med skrifvelse härom
till Kongl. Maj:t ingå;
af Herr Henschen samt ,
af Uiksdagsfullmägtige Sven Rosenberg från Christianstads län, Anders
Jonsson från Wermlands län och Jöns Rundbäck från Göteborgs län, hvilka
samtlige yrkat bifall till den sistnämndes förslag, så vidt det afser sammanförande
i en enda författning af alla uti ofvanberörda ämne gällande stadganden.
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 10.
N:o lO.
Ank till Exp.-Utsk, den 5 Maj 1866, kl. lif, ni»
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande föreskrifter rörande hemmansklyfning.
Uti ofvanberörda ämne hafva motioner blifvit väckta inom Väilolliga BorgareStåndet
af Herr Staaff (motionen N:o 147) samt inom Hedervärda Bonde-Ståndet
af August Danielsson från Norrbottens län (motionen N:o 210), hvilka motioner,
remitterade den förra till Lag-Utskottet samt den sednare till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, blifvit, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, lill behandling
af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnade.
Begge motionärerne hafva sammanstämmande anfört: att bestämmandet af ett
visst tunnlandtal i odlad eller odlingsbar vidd med andel i skog och mark, som
en ulklufven hemmansdel minst borde innehålla, syntes böra ega företräde framför
nu gällande stadganden för besutenhetsberäkningen, enär det alltid blefve lättare
att afgöra, huruvida en utklufven del är odlingsbar, än huru många personer
derå kunna hafva sin bergning, och huru många kreatur den kan (öda; äfvensom
att, om man icke ville frångå principen att klufven hemmansdel skall gifva en
viss beräknad afkastning, de i nu gällande författning uppgifna fordringar, att sådan
klufven hemmansdel, med beräkning af odlingstilIfällen och biförtjenster, minst
skall lemna bergning åt tre personer, kunna utfodra två kor och fem får samt
föda två dragoxar eller en häst, likväl hvarken vore billiga eller rigtigt afvägda,
då dragkraften å en sådan egendom icke stöde i något proportionerligt förhållande
till öfriga fordringar, hvilket ock skulle bevisas deraf, att många hemmansegare,
likasom innehafvare af afsöndrad jord och stadsegor, (unne fördelaktigast, att ej
å sina små egor underhålla dragare, icke såsom kunde dragkraften derå undvaras,
utan emedan de insåge, att denna med minsta kostnad genom arbetsbyte erhölles,
till följd hvaraf deras egendom lemnade långt större behållning, än om dragare
skulle derå framfödas. At dessa skål hafva motionärerne, likaledes enstämmigt,
föreslagit, att Rikets Ständer ville för deras del besluta:
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och .Ekon.-Utskottets Betänkande N-.o 10- 1
“att hemman af hvad natur som helst, med undantag af lotshemman, skattehemman,
oskiljaktiga från bruk, samt nybyggen, som icke till någon del ingått i
skatt, må, såvida deras egor undergått laga skifte eller eljest icke ligga i flera
skiften, än 1827 års skiftes-stadga högst medgifver, få klyfvas, utan annan begränsning
i afseende på storlek, än att hvarje hemmansdel, utom andel i skog
och betesmark samt öfriga förmåner och rättigheter, innehåller minst fem geometriska,
till odling af säd och foder tjenliga tunnland, i hvilket fall hemmantalet
bestämmes enligt grunderna i 19 § af Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864“;
eller om detta icke ansåges lämpligt, utan att fordririgarne på viss afkastning
borde bibehållas:
att orden: “en häst eller ett par dragoxar11 må från 2 § i författningen utgå;
att följaktligen de sex första §§, i enlighet med det blifvande beslutet, allt
efter dess beskaffenhet, antingen ändras eller också upphäfvas;
att orden: “här ofvan11 från 14 § 1 mom. och:|“i denna förordning", från
19 § 1 mom. uteslutas; — samt
att förändringen tillämpas genast efter derom utfärdad förordning.
Hvad det första af dessa alternativa förslag angår, tillåter sig Utskottet
erinra, att, under det lagstiftningen i fråga om jordafsöndring gått så långt man
kan gå, i det afsöndring tillätes af huru liten del som helst, deremot, angående
grunderna för hemmansklyfning, besutenhet antagits såsom den gräns, hvarutöfver
sådan klyfning icke borde medgifvas; och Utskottet har icke hvarken uti det af
motionärerne anförda eller eljest funnit något skäl att för närvarande tillstyrka ett
frångående af denna grundsats. Att bestämmelsen om fem tunnland “odlingsbar
jord11 i allmänhet icke skulle kunna sättas i stället för nuvarande stadganden om
hvad med besutenhet förstås, ligger i öppen dag, då man vet, huru svälvande begreppet
“odlingsbar jord“ är; och Utskottet anser, vid sådant förhållande, motionärernes
förslag i denna del icke vara af den beskaffenhet, att det bör vinna Rikets
Ständers bifall.
Vidkommande åter det sednare alternativet eller att, med bibehållande af beräkningen
utaf viss afkastning af den utklulna hemmansdelen, nedsätta fordringarne
på samma afkastning så, att det ej skulle erfordras, alt hemmansdelen lemnade
föda äfven åt en häst eller ett par oxar, så anser Utskottet, att begreppet
besutenhet måste i sig innefatta begreppet af sjelfständigt jordbruk, samt att
ett sådant icke kan tänkas utan förmåga att å hemmanets egor framföda för
jordens skötsel nödiga dragare. Väl förklara motionärerne det vara fördelaktigast att lega
sådana, men då de härvid utgå från den rigtiga förutsättning, att det är ofördelaktigt för
en jordbrukare att hålla större antal dragare, än som oundgängligen för hans
jordbruk behöfves, så torde med fog kunna ifrågasättas, hvarifrån den erforderliga
dragkraften skall mot lega erhållas. Dessutom torde det få anses mindre klokt
att göra skötseln af sin jord beroende på möjligheten att få lega nödiga dragare,
hvilka väl den ena gången kunde erhållas, men den andra, och antagligen då de
8 Sammans. Lag- samt Ålim. Best'.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N.o 11.
bäst behöfdes, icke stöde att få. Om ett sådant sätt att hjelpa sig fram kan gå
an i städernas granskap och lör innehafvare af mindre afsöndringar, så torde
det dock aldrig för den, som har jordbruk till sin hufvudnäring, vara att tillstyrka.
Utskottet anser af dessa skäl det för besutenhet nu stadgade vilkor, att
hemmansdelen skall kunna framföda för dess skötsel nödiga dragare, vara synnerligen
välbetänkt och sålunda icke böra borttagas.
I enlighet med det nu anlörda, får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motioner icke må till någon lii kety
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 Maj 1866.
N:o 11.
Ank. till Exp.-Utsk, den 5 Maj 1866, kl. lif. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 28 Kap.
1 § Bygg/ringa-Balken, i fråga om af ståndet mellan gästgifvaregårdar.
Till behandling af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
har, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, blifvit från Lag-Utskottet öfverlemna!
en af Hedervärda Bonde-Ståndet dit remitterad motion i förenämnda ämne,
hvilken blifvit väckt af Riksdagsfullmägtigen Bälter Sven Ersson från Kopparbergs
län (motionen N:o 140) och uti hvilken Riksdagsfullmägtigen Eljas Per Olsson
från samma län sig förenat.
Under anlörande, hurusom stadgandet i 28 Kap. 1 § Bvggninga-Balken, att
gästgifvaregårdar ej må vara på längre afstånd från hvarandra belägna än högst
två
Sammans. Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 11. 9
två mil, gifvit anledning att hindra föreslagen flyttning af gästgifveri, der längden
af ett skjutshåll endast med tre sextondedels mil öfverstigit nämnda maximum,
fastän genom en sådan flyttning mera än trettiosex procents nedsättning i entreprenadkostnaden
kunnat beredas, samt då berörda stadgande icke vore i ringaste
mån gagneligt, men kunde på anlördt sätt användas till skada för de skjutsskyldige,
har motionären föreslagit, att hvad nyss åberopade lagrum innehåller om
högsta afståndet mellan gästgifvaregärdar måtte upphäfvas.
Då emellertid, för att bereda de resande möjligheten af en någorlunda skyndsam
fortkomst, utan att de derför skola nödgas till misshandel anstränga skjutshästarne,
det är nödigt att skjutshållen icke blifva alltför långa, och den uti ifrågavarande
lagrum bestämda högsta längd af två mil mellan gästgifvaregårdarne visserligen
icke kan anses för lågt tilltagen, helst under de tider af året, vår och
höst, då vägarne äro djupa och tungkörda, har Utskottet ansett denna bestämmelse
böra såsom regel qvarstå; men enär lall, sådana som det af motionären
anförda, kunna inträffa, då en väsendtlig lindring kan beredas de skjutsskyldiga
genom att något förlänga ett skjutshåll, utan att deraf någon synnerlig olägenhet
behöfver uppstå, samt sådant icke sällan torde kunna bidraga till det önskvärda
införandet af entreprenader för öfvertagande af skjutsbesväret, synes det Utskottet,
att för sådana händelser undantag från den fastställda regeln böra medgifvas, på
sätt äfven hittills skett, der, såsom i mindre lätt bebyggda delar af landet, nödvändigheten
sådant fordrat. Åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, ‘sorn det tillhör
att upptaga och pröfva Irågor om gästgifvaregårdars anläggande och flyttning,
torde ock lämpligen kunna öfverlemnas att efter de sig i hvarje särskildt fall företeende
omständigheter medgifva dylika undantag; och Utskottet får, i öfverensstämmelse
med hvad sålunda blifvit yttradt, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda
nådig förordning, hvarigenom förklaras, att hvad i
28 Kap. 1 $ Byggninga-Balken stadgas angående högsta
afståndet mellan gästgifvaregårdar leye må utgöra hinder
för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, der sådant
för befordrande af skjutsens öfvertagande på entreprenad
pröfvas nödigt, medgifva gästgifvaregårds anläggande
på något längre afstånd än två mil från annan
gästgifvaregård.
Stockholm den 4 Maj 1866.
Bih. till R. St. Prot. 18G5 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 8 Höft.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J. & A. RIIS, 1800.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
H:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Maj 1866, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 28 Kap.
7 § Byggninga-bälken, i fråga om ansvar för försummelse
att utgöra skjuts.
Sammansätta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har, jemlikt
43 § Riksdags-ordningen, fått till sin behandling öfverlemnad en hos Höglofliga Ridderskapet
och Adeln af Herr Weidenhjelm, E. A., väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion angående förenämnda ämne (motionen N:o 11), och går härmed att öfver densamma
sig utlåta.
I ofvanomförmälda hänseende är uti berörda lagrum stadgadt sålunda:
»Försummar bonde eller borgare skjutsen; bote sex mark. Varder vägfarande
man hindrad och uppehållen genom gästgifvarens eller formans vållande; då botes en
daler för hvar timma.»
Motionären anmärker, att nämnda bötesbelopp numera, efter den förändring myntvärdet
undergått, vore alltför lågt och till följd deraf overksamt. Detta hade ock föranledt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de flesta länen att sedan flera år tillbaka
i de ordningsstadganden, som för gästgifverierna och de skjutskyldige utfärdats, uti
ifrågavarande hänseende föreskrifva särskildt vite; men som, enligt Kongl. Brefvet den
10 Maj 1815, Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rättighet att i politimål stadga vite
vore inskränkt till de fall, då något ansvar i lag och författning icke funnes bestämdt,
så hade nyligen inträffat, att en af Rikets Hofrätter, på klagan öfver tillämpningen af
dylikt vite, förklarat, att den klagande för sin försummelse icke kunde ådömas högre
böter, än hvad lagen i ty fall stadgar, eller 75 öre R:mt. Då emedlertid ändamålet
med en straffbestämmelse i allmänhet torde vara att varna eller afskräcka från lagbuBih.
till R. St. Fröt. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 9 Höft. 1
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.- Utsk. Betänkande As 12.
dets öfverträdelse, mea dea ifrågavarande icke kunde antagas verka till detta syfte,
särdeles i de norra delarne af riket, der skjutsskyldigheten alltid ovilligt fullgjordes och.
der den ansåges för det mest tryckande af alla jorden åliggande onera, samt vid sådant
förhållande betänkliga svårigheter torde möta för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
vid skjutsbestyret upprätthålla den ordning och påpasslighet, hvarpå den resande, med
afseende jemväl å den ständigt stegrade skjutslegan, syntes ega rättvisa anspråk, föreslår
motionären, att Rikets Ständer ville för sin del besluta och till Kongl. Maj:ts
nådiga bifall hemställa, att ofvan införda två momenter uti ifrågavarande lagrum måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
»Försummar den skjutsskyldige skjutsen eller varder resande hindrad och uppehållen
genom gästgifvarens eller formans vållande, vare bot från och med fem till och
med trettio Riksdaler, utom skadans ersättande.»
Utskottet tillåter sig härvid erinra, att det uti ofvan anmärkta lagrum stadgade
bötesansvar ingalunda är enda påföljden för den, som låter fel eller försummelse af
ifrågavarande beskaffenhet komma sig till last. Kongl. Maj:ts Gästgifvare-ordning den
12 December 1734 stadgar nemligen i 22 §: »Om forman, eller den som skjutsa skall,
dricker sig drucken, eller eljest genom sitt förvållande och förseende förorsakar uppehåll
eller skada, då vedergälle sådant efter mätismanna ordom, och vare dessutom belagd
med arbitraift straff. Orkar han icke botum, bote för honom gästgifvaren, om han
visste dess brott och det i tid icke rögde och botade». — Dessa stadganden synas
Utskottet fullt betryggande mot så väl gästgifvares, som de skjutsskyldiges försummelse
och tredska; och dä Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som har att tillse, det skjutsskyldigheten
ordentligen fullgöres, härförutan icke lärer sakna medel att, der behofvet
kräfver, tillhålla vederbörande att fullgöra sin pligt, torde något nytt stadgande i det
af motionären föreslagna syfte ej vara erforderligt, hvadan Utskottet vördsamt hem
ställer,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 Maj 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Betänkande AS 13. 3
N:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den IV Maj 1866, kl. 5 e. m.
Betänkande. i anledning af väckta motioner om förändring af gällande
föreskrifter angående tiden för fullföljande af besvär
i ekonomiska och administrativa mål.
Sedan Lag-Utskottet, på sätt dess Betänkande N:o 51 utvisar, med föranledande
af en hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Herr Gyllenram, Henrik, väckt motion
(N:o 128) om ändring af lagens bestämmelser angående tiden för fullföljande af vad
och besvär emot utslag, meddelade af Underrätt på G-otland, beslutat tillstyrka Rikets
Ständer, att för sin del antaga sådana förändrade stadganden, att, i fråga om mål,
som skola besvärsvis fullföljas hos Svea- Hofrätt, tiden derför blefve trettio dagar, har
berörda motion, för så vidt densamma angår ändringssökandet i ekonomiska och administrativa
mål, blifvit jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, öfverlemnad till behandling
af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som ock fått
emottaga en hos Hedervärda Bonde-Ståndet af Sven Rosenberg från Christianstads län
uti ofvanberörda ämne väckt motion (N:o 62), hvilken blifvit till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad.
Herr Gyllenram, som, på sätt ofvan förmäles, inskränkt sitt yrkande till mål,
hvilka fullföljas från Gotland, fäster uppmärksamheten derå att, — då postförbindelsen
mellan nämnda ö och 'Sveriges fastland på sednare tid blifvit så ordnad, att
äfven under den kallare årstiden kommunikationen dessa orter emellan endast undantagsvis
vore för någon postdag afbruten, samt egentliga orsaken till den för Gotland
tillförene gifna undantagslagstiftning i fråga om tiden för fullföljande af besvär hos
högre Rätt sålunda bortfallit, — denna undantagslagstiftning ej vidare vore af behofvet
påkallad, samt föreslår derföre, att Gotland uti ifrågavarande hänseende måtte
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande 13.
»ställas lika med de provinser, med hvilka detsamma, med hänsyn till kommunikationsanstalter,
närmast kan jemföras».
Sven Rosenberg framhåller, hurusom Svenska rättegångsväsendet i allmänhet rörer
sig inom alltför tunga och hinderliga former, så att icke sällan åratal åtgå, för att
vinna slutligt afgörande af en ofta ganska obetydlig tvistefråga. Bland de väsendtligaste
anledningarue härtill vore bestämmelserna om tiden för anförande af besvär öfver
Underrätters och auktoriteters beslut, hvilka bestämmelser i de flesta fall vore af den
beskaffenhet, att målens slutliga afgörande blefve alldeles utan ändamål fördröjd. Det
vore dock ej endast den i författningar från äldre tider stadgade, öfverdrifvet långa besvärstiden,
som vållade olägenheter. Sådana förorsakades ock deraf, att olika tid
vore bestämd för anförande af besvär dels hos olika auktoriteter och dels från olika
orter. Så t. ex. innehåller Kongl. Förordningen den 10 Januari 1759, att besvär hos
Ktigs-koUeyirnn, angående husesyn å militärbefälets boställen, skola ingifvas inom en
månad, men i mål, som angå krono-rusthåll, inom fyra månader; att besvär till Kammar-kollegium
böra inlemnas inom sex månader från Gotland och inom fyra månader
från öfriga delar af riket; att besvär hos Bergs-kollegium skola ingifvas från några
län inom trettionde, några inom fyratiofemte, andra inom sextionde och åter andra
inom nittionde dagen; och slutligen hafva underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t, än
efter målens beskaffenhet och än efter den klagandes hemvist, fått sig tilldelade olika
fatalietider från en, ända till sex månader. Den oreda och osäkerhet, som af dylika,
sins emellan skiljaktiga stadganden vållades, vore alldeles ögonskenlig, och behofvet af
förändrade, efter nuvarande tidsomständigheter lämpade bestämmelser lika allmänt kändt
som erkändt. Postväsende och allmänna kommunikationsmedel vore nu helt andra än
för århundraden tillbaka, och skrifkunniga biträden till klagoskrifters författande behöfde
nu mera icke eftersökas på långt aflägsna orter. Uti alla i nyare tid utkomna
författningar hade ock, med antagande af den rigtiga princip, att för sökande af ändring
i meddeladt beslut icke bör medgifvas längre tid, än omständigheterna oundgängligen
kräfva, besvärstiden blifvit betydligt förkortad, så att man i de flesta fall ansett
trettio dagars besvärstid tillräcklig; ock då, till undvikande af missräkning och andra
från nu gällande stadganden oskiljaktiga olägenheter, likstämmighet härutinnan syntes
särdeles önskvärd, föreslår motionären: »att Rikets Ständer ville för sin del besluta
och hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att, med upphäfvande af Kongl. Förordningen
den 10 Januari 1759 angående fatalier i politi- och ekonomi-mål, samt möjligen
andra dithörande författningar och lagrum, en mera tidsenlig förordning i detta
afseende måtte varda utarbetad, med iakttagande att ali fatalietid för besvärs anförande
måtte bestämmas till endast trettio dagar från af beslutet erhållen del».
Utskottet, som, på de af motionärerne anförda skäl, icke kan annat än instämma
i deras åsigt om behotvet och önskvärdheten af inskränkning uti den i flera fall allt
för långa tid, som i äldre författningar är medgifven för anförande af besvär mot
Underrätters och auktoriteters beslut, anser dock, att, ehuru trettio dagars besvärstid
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial Jfå 14. 5
i allmänhet torde vara tillräcklig, något längre tid för fullföljande af talan hos högre Rätt
likväl måste medgifvas dels för vissa landsorter, hvilkas saknad af och aflägsenhet ifrån
lättare kommunikationsleder gör undantag härutinnan nödvändigt för bevarande af deras
rätt och fördel, dels ock för vissa mål och ärenden, hvilka kunna påkalla längre tid
för befordrande af den utredning, som med deras fullföljande hos högre Rätt åsyftas;
och Utskottet får i öfverensstämmelse härmed, vördsamt hemställa,
att Rikets t-tänder, i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, mätte
hemställa, det Kongl. Majit täcktes utfärda nådig Förordning, hvarigenom,
med ändring af hvad i äldre författningar är derom bestämdt,
stadgas, att tiden för fullföljande af talan mot Underrätts
beslut i ekonomiska och administrativa mål, der den är längre än
trettio dagar, förkortas till detta antal med undantag endast för
vissa orter och mål, för hvilka Kongl. Majit, med afseende på sär
skilda
förhållanden, kan finna längre besvärstid erforderlig.
Stockholm den 17 Maj 1866.
M:o 14.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Maj 1866, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss af Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 3, öfver väckt motion om antagande af ny Kyrkolag.
Omförmälda Betänkande, hvarigenom Utskottet afstyrkt bifall till en af Doktor
Säve i ofvanberörda ämne väckt motion, har blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet till
Utskottet återremitteradt; men som detsamma, enligt hit ankomna protokolls-utdrag,
är vordet af de tre öfriga Riks-Stånden bifallet, och tre Stånds mening i frågor af
Bih. till R. St. Prof. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 9 Haft. 2
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut sk, Memorial AS 15.
förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, anser Utskottet något vidare
utlåtande i anledning af återremissen ej erfordras,
hvilket Utskottet härmed får för Borgare-Ståndet vördsamligen
anmäla.
Stockholm den 17 Maj 1866.
N:o 15.
♦
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Maj 1866, kl. B e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-TJtskottets Betänkande
N:o 6, öfver väckt motion om vissa ändringar vid de för
prester föreskrifna examina och lärdomsprof.
Enligt till Utskottet ankomna utdrag af Riks-Ståndens protokoll, har ofvannämnda
Betänkande blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet återremitteradt,
men af de öfriga Riks-Stånden bifallet; vid hvilket förhållande, och då i frågor af förevarande
beskaffenhet tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, Borgare-Ståndets
återremiss icke kan till någon Utskottets åtgärd föranleda,
hvilket Utskottet härmed får för Borgare-Ståndet vördsamligen anmäla.
Stockholm den 17 Maj 1866.
Stockholm, E. Westrell, 1866.
Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon- Ut sk. Betänkande JUs 16. 1
N:o 16.
Ar.k. till Exp.-Utsk. den 18 Maj 1866, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående skogshushållningen
i riket.
Sammansätta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har, i öfverensstämmelse
med 43 § Riksdags-ordningen, till behandling förehaft åtskilliga dels till
Lag- dels till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade motioner i förenämnda
ämne, hvilka blifvit väckta
inom Höglujliga Ridderskapet och Adeln:
af Grefve Lewenhaupt, C. M., (mot. N:is 55 och 56) och
Herr Bog, A. F., (motionen N:o 76) samt
inom Högfärdiga Preste-Ståndet:
af Kongl. Hofpredikanten Rosenius (mot. N:is 51 och 98).
I sin ofvannämnda motion har Herr Bou föreslagit, dels att en ändamålsenlig
skogslag, som bestämde det nya, vetenskapligt regelbundna skogshushållningssättets egenskaper
och vidden af dess tillämpning, samt reglemente för Skogsstyrelsens och Skogsstatens
tjenste verksamhet vid det nya hushållssättets införande måtte utfärdas, dels ock
att Skogsstyrelsens och Skogsstatens personal- och aflöningsstat måtte ordnas på ett
sätt, lämpadt efter det förbättrade hushållningssättets fordringar.
Hvad nu först beträffar Herr Boys framställning om utfärdande af en ny skogslagstiftning,
hvilken angelägenhet dels, i fråga om de Norrländska skogarne, är behandlad
genom Kongl. Förordningarne den 21 December 1865 angående kronoparkers bildande
samt utsyning af skogsalster från Kronans skogar i Stora Kopparbergs och de Norrländska
länen, dels utgör föremål för Kongl. Maj:ts vid innevarande riksdag aflåtna
nådiga Proposition angående förändrade bestämmelser i afseende å upplåtande åt enskilde
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 10 Haft.
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UtsJe. Betänkande Ji§ 16.
af Kronans mark i berörda län, samt disposition af stubböresmedlen, dels, enligt hvad
Utskottet inhemtat, för närvarande, i hvad den angår de allmänna skogarne, är under
behandling i Kongl. Finans-departementet; så enär Rikets Ständer genom underdåniga
skrifvelser den 16 Februari 1858 och den 30 November 1863 angifvit de grunder, efter
hvilka hushållningen med de allmänna skogarne borde ordnas, samt det icke, på sätt
motionären synes hafva åsyftat, torde vara lämpligt att uti lagstiftningen upptaga några
vissa forstliga grundsatser såsom på samtliga skogar tillämpliga, utan det fast heldre
lärer, på sätt äfven Rikets Ständer tillförene ansett, böra åt Skogsstyrelsen öfverlemnas
att i hvarje fall föreskrifva det hushållningSsätt, som, med afseende på ortliga förhållanden
och särskilda omständigheter, kan betrygga skogens framtida bestånd och bereda
den högsta afkastning; ,så, och då, sedan förhållandet med de allmänna skogarne blifvit
fullständigt regleradt, frågan om de enskilda tvifvelsutan kommer att i behörig ordning
särskildt behandlas, torde någon framställning af Rikets Ständer i det af motionären
föreslagna syfte för närvarande ej lämpligen böra göras, hvadan Utskottet vördsamt
hemställer,
att Herr Bogs motion i denna del ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda. \ '
Beträffande åter Herr Boys förslag om Skogsstatens fullständiga organisation; så
har Utskottet, på de skäl, hvilka af Herr Statsrådet/och Chefen för Finans-departementet
blifvit anförda i hans yttrande till Statsråds-protokollet den 21 December 1865,
ånsett sig så mycket mindre böra tillstyrka, att Skogsstatens organisation på en gång
genomföres, som, efter hvad Skogsstyrelsens under deri 26 April 1862 afgifna underdåniga
förslag gifver vid handen, sådant icke, utan högst betydliga kostnader och särskilda
anslag af statsmedel, lärer kunna verkställas, utan torde Skogsförvaltningens
utgifter böra så bestämmas, att de kunna, utan Statsverkets betungande, genom inflytande
medel till fullo betäckas, och, endast i den man inkomsterna förökas, någon tillökning
i utgifterna ifrågakomma, samt följaktligen den behöfliga organisationen endast
småningom, efter behofvet och tillgångarne, utföras; och får Utskottet alltså vördsamt
hemställa,
att ej eller i denna del Herr Boys motion niå föranleda någon
åtgärd.
Grefve Lewenhaupt har i sin ofvanberörda motion N:o 55 föreslagit, att Rikets Ständer
måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om nedsättande af en komité
med uppdrag att undersöka och granska älla de privilegiibréf, hvaruppå sågverksegarne
i de norra länen grunda sina anspråk på stockfårigst från Ståtens skogar, och med dem
verkställa en noggrann revision samt uppgöra förslag till förekommande af de nuvarande
missbruken och misshushållningen med Statens ifrågavarande egendom; hvarjemte
Grefven i sin motion N:o 56 hemställt om ett stadgande, att sågverksegare, som sjelf
eller genom ombud befattar sig med uppköp af eller byteshandel med sådant virke, sorn
Sammans. Lag- samt Allm. Bes v - och Ekon.-Lisk. Betänkande Jfe 16. 3
blifvit åverkadt å Statens skogar, skall vara sina innehafvande privilegier på stockfångst
från Statens skogar förlustig.
Då emellertid Utskottet inhemtat, dels att, i anledning af Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 5 Oktober 1860, Kongl. Kammar-kollegium den 20 December 1864
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande om de rörande jord och skogar inom Norrbottens
län utfärdade privilegier, dels att fullständiga upplysningar angående enahanda
privilegier i Westerbottens, Jemtlands och Wester-Norrlands län blifvit omedelbart
från vederbörande Konungens Befallningshafvande till Kongl. Finans-departementet infordrade,
torde anledning icke vara för handen att, för det af Grefve Lewenhaupt
angifna ändamål, tillsätta en särskild komité och belasta Statsverket med de dryga
kostnader, som deraf skulle härflyta, helst Kongl. Maj:t icke lärer underlåta, att,,
derest privilegier af ifrågavarande beskaffenhet icke skulle vara lagligen grundade,
vidtaga de åtgärder, sorn till bevarande af Kronans rätt kunna finnas nödiga. Dessutom
har genom Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852 en sådan reglering af dylik stockfångsträtt
blifvit föreskrifven, att sågverksegarnes rättigheter, i den mån samma
reglering hinner utföras, blir inskränkt inom mindre områden, än de för närvarande
omfatta; och torde denna reglering verksamt påskyndas genom den i Kongl.
Majrts Skrifvelse till Kammar-kollegium den 21 December 1865 meddelade föreskriften,,
att kostnaden för stockfängstområdenas utbrytning må af Skogsplanterings-kassan utgå.
Enligt hvad som vidare af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående utsyning'och
försäljning, af skogsalster från Kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de Norrländska
länen af sistnämnda dag inhemtas, hafva, i afseende på de privilegierade sågverkens
stockfångst, kontroller blifvit föreskrifna, hvilka torde i väsendtlig män hindra
hittills öfverklagade missbruk, likasom det genom samma Förordning öppnade tillfälle
för sågverksegare, att på auktion tillhandla sig virke från Kronans skogar sannolikt
kommer att verka till besparande af de utbrutna områdenas skogstillgång.
Beträffande slutligen Grefve Lewenhaupts förslag om särskildt ansvar, bestående
i sågverksprivilegiernas förlust, för den sågverksegare, som beträdes med åverkan å
Kronans skogar eller delaktighet deri, så torde, oafsedt den omständigheten, att sågverksegare
icke rättvisligen lärer kunna för af honom begångna brott drabbas af svårare
ansvar, än som genom den allmänna strafflagen är för andra medborgare bestämdt, en
dylik påföljd, som icke i nu gällande privilegier finnes stadgad, ej eller kunna, utan
ingrepp i privilegii-innehafvarnes rättigheter, dem nu åläggas.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att Grefve Lewenhaupts ifrågavarande motioner må lemnäs utan
vidare afseende.
Hofpredikanten Rosenius har i sin motion, N:o 98, anfört, hurusom under de sednare
åren utsynings-utslag gått såsom en handelsvara emellan de till utsyning berättigade
hemmansegarne i de Norrländska länen och trävaruhandlare derstädes, och att,
genom denna den jordbrukande befolkningens inblandning i trävarurörelsen, jord
-
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Litsle. Betänkande JtS 16.
bruket flerestädes försummades, i anseende hvartill motionären föreslagit, att öfverlåtelse
af utsyningsrättighet måtte strängeligen förbjudas.
Då emellertid de förhållanden, på hvilka motionärens framställning är grundad, blifvit
väsendtligen* förändrade genom ofvanomförmälda Kongl. Förordning den 21 December
1865, som, med erkännande af hemmansegares, åboers och nybyggares exklusiva
rättighet tjll utsyning inom visst, deras inegor närmast omgifvande skogsområde, upphäft
deras genom Kongl. Brefvet den 11 April 1844 grundade företrädesrätt till utsyning
å Kronans marker i allmänhet och i stället föreskrifvit, att det å kronomarkerna
utsynade virke skall å auktion försäljas till den högstbjudande, samt det icke lärer
kunna förmenas den, som i föreskrifven ordning vunnit eganderätt till virke å kronomark,
att detsamma fritt disponera, så torde, med anledningen till motionärens ifrågavarande
förslag, äfven lämpligheten af ett förbud i den af honom föreslagna syftning
hafva nu mera försvunnit; och får Utskottet derföre vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
I motionen N:o 51 har samme motionär, med erinran om den misshushållning med
befintliga skogstillgångar, som vållades af handsågning, hemställt, att egare af vattenoch
ångsågar måtte berättigas att få det antal timmer, de behöfva, åt sig utstämpladt;
men sedan nu mera genom ofta omförmälda Kongl. Förordning den 21 December 1865
sågverksegarne erhållit ett förut saknadt tillfälle att å Kronans virkesauktioner tillhandla
sig det för dem nödiga sågtimmer, och de, till följd af sågverkens större förmåga
att tillgodogöra virket, utan svårighet torde kunna bestå i konkurrensen med
den handsågande allmogen,
så torde motionen i denna del ej nu mera böra föranleda till någon
å>gård.
I samma motion har Hofpredikanten Rosenius fästat uppmärksamheten å behofvet
af stadganden angående flottningsväsendet; men då den till följd af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 14 Mars 1863 i nåder förordnade komité för utarbetande
af förslag till ny lag angående vattenrätten, enligt hvad Utskottet af dess nyligen
till trycket befordrade betänkande inhemtat, äfven uppgjort förslag till förändrade
bestämmelser angående flottled och flottning, och, efter det vederbörande blifvit i den
af grundlagarne stadgade ordning öfver detta förslag hörde, en snar lösning af denna
fråga torde vara att förvänta, så får Utskottet hemställa,
att ej eller i denna del motionen må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda
Stockholm den 18 Maj 1866.
Stockholm, E. Westrell. 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 17. 1
N:o 17,
Ank. till Exp, Utsk. den 26 Maj 1866, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af äterremiss utaf vissa punkter i
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 1, öfver väckta
motioner om ändring af gällande stadganden, angående
skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll
af kyrka, prestgård, tingshus och här ads fäng else.
Enligt Utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hafva samtliga Riks-Stånden
godkänt eller låtit bero vid Utskottets i tredje punkten af ofvannämnda Betänkande
gjorda hemställan, att de af Riksdagsfullmägtige Gustaf Bjerkander från Skaraborgs
län och C. J. L. Lönnberg från Östergötlands län framställda förslag om förändrade
bestämmelser rörande skyldigheten att deltaga i prestgårdsbyggnad, icke måtte till
någon åtgärd föranleda; hvaremot öfriga punkter i Betänkandet, på grund af framställda
anmärkningar, blifvit till Utskottet återremitterade.
Då emellertid Utskottets yttranden dels i första punkten, öfver en af Herr
Falhem väckt motion om befrielse för vissa kapellförsamlingar från skyldigheten att
deltaga i byggnad och underhåll af moderförsamlings kyrka och prestgård, hvilken
fråga återremitterats af Borgare-Ståndet, dels i sista punkten, rörande åtskilliga förslag
om förändrade stadganden för skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse, derom Bonde-Ståndet påkallat förnyad pröfning
af Utskottet, — vunnit godkännande det förra af Ridderskapet och Adeln samt
Preste- och Bonde-Stånden, och det sednare af förstnämnda två Stånd jemte BorgareStåndet,
samt i frågor af förevarande beskaffenhet tre Stånds mening utgör Rikets
Ständers beslut, har Utskottet icke att, i anledning af återremisserna i dessa delar,
någon åtgärd vidtaga;
hvilket Utskottet härmed får för Borgare- och Bonde-Stånden
anmäla.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 11 Häft. 1
1 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslc. Memorial N:o 17.
Hvad åter angår Betänkandets andra punkt, deri Utskottet, med anledning
af gjorda framställningar om bestämmande af annan grund för utgörande af kyrkobyggnadsskyldigheten,
hemställt, ”att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t, med ändring af hvad lag och särskilda författningar innehålla
angående skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad, samt med undantag endast
för säterier i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, derför särskilda föreskrifter
äro gällande, täcktes i nåder förordna, att till byggnad och underhåll af kyrka med
hvad dertill hörer: såsom klockstapel, kyrkomur, socknestuga och fattigstuga, utgöras
byggnadsvirke, körslor och annan kostnad af egare utaf fastighet af hvad slag
som helst, efter det fastigheten åsätta fyrktal, samt dagsverken af samtlige socknemännen,
likaledes efter det fyrktal, en hvar har sig åsatt”; — så har detta Utskottets
förslag, hvilket endast Preste-Ståndet bifallit, blifvit af Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndet till Utskottet återremitteradt, hvaremot Borgare-Ståndet, med
afslag å Utskottets hemställan, antagit det förslag, som blifvit framstäldt uti Herr
von Ehrenheims vid Utskottets Betänkande fogade reservation, och enligt hvilket
Rikets Ständer borde “hos Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och till nästkommande Riksdag framställa Proposition
om sådana förändrade bestämmelser för deltagande i byggnad och underhåll af kyrka
med hvad dertill hörer, äfvensom af sockenstuga och fattigstuga, att dessa åligganden
blefve efter billiga grunder gemensamma för alla dem, som till kommunens
allmänna utgifter bidraga.“
Vid ofvan upptagna förhållande har Utskottet haft att taga denna del af frågan i
förnyadt öfvervägande, för hvilket ändamål Utskottet jemväl erhållit del af den
diskussion, som föregått återremissen så väl hos Ridderskapet och Adeln som hos
Bonde-Ståndet. Af densamma visar sig, att äfven dessa begge Riks-Stånd enhälligt
medgifvit olämpligheten för närvarande tid af de uti nu ifrågavarande hänseende
gällande stadganden, men att, i fråga om de bestämmelser, som borde sättas i dessas
ställe, olika åsigter sökt göra sig gällande. Mot det af Utskottet framlagda förslag
har hufvudsakligen blifvit anmärkt, dels att bibehållandet af den i lagen uppdragna
skilnad mellan dagsverken och annan kostnad för kyrkobyggnad vore olämplig, helst,
vid det förhållande att församlingarne numera icke sjelfva uppföra sina kyrkor, utan
låta sådant verkställas genom entreprenad, beräkningen af den kostnad, som borde
drabba den ena eller andra kathegorien af deltagande, blefve mycket oviss, dels ock
att, derest förslaget antoges, en mängd personer, såsom torpare och soldater med
flera, hvilka icke äro taxerade till 400 R:dr årlig inkomst, skulle blifva från allt deltagande
i byggnadsskyldigheten befriade. De fleste talare, som hos Ridderskapet
och Adeln yttrat sig i frågan, hafva af sådan anledning förordat ett derstädes af
Friherre Leuhusen framstäldt förslag, åsyftande en underdånig hemställan, “att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och till nästkommande Riksdag framställa Proposition
om sådana förändrade bestämmelser för deltagandet i byggnad och underhåll af
kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom af sockenstuga och fattigstuga, att dessa
åligganden blifva för kommunens medlemmar efter billiga grunder gemensamma." —
Ett sådant ändamål hade äfven Utskottet åsyftat att vinna; men då Utskottets förslag
icke vunnit tillräckligt understöd; då deremot ofvananmärkta, af Friherre Leuhusen
framlagda förslag, förordadt inom det Stånd, der det blifvit framstäldt, synes
bäst förenligt med de åsigter, som inom Bonde-Ståndet blifvit i frågan uttalade; då
slutligen samma förslag endast i så måtto skiljer sig från det. af Borgare-Ståndet fattade
beslut, att, på sätt Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet synas hafva
åsyftat, icke någon klass af medborgare från deltagande uti ifrågavarande byggnads
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 18. 3
skyldighet befriades, utan densamma skulle blifva i ordets fullaste mening för kommunens
medlemmar gemensam, anser Utskottet sig ega anledning yördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, — Preste- och Borg are-Stånden med frångående
af deras redan fattade heslut, — mätte i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta och
nästkommande Riksdag meddela förslag till sådana förändrade
stadganden angående deltagande i byggnad och underhåll af
kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom af sockenstuga och fattigstuga,
att dessa åligganden blifva för medlemmarne af kommunen,
efter billiga grunder, gemensamma.
Stockholm den 25 Maj 1866.
H:o 18.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Maj 1866, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss utaf två punkter i Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 4, angående väckta motioner
om förändradt röstberäkningssätt vid prestval,
äfvensom vid tillsättande af folkskolelärare, orgelnist,
klockare och annan kyrkobetjening.
Vid föredragning af ofvannämnda Betänkande har Borgare-Ståndet funnit för
godt att till Utskottet återremittera de begge sista punkterna af detsamma, uti hvilka
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon-Utsk. Memorial N:o 18.
Utskottet hemställt, dels “att Riksdagsfullmägtigen J. M. Björkmans från Elfsborgs
län motion (N:o 118), så vidt den afsåge borttagandet af den ordförande i skolråd
tillagda vidsträcktare rösträtten vid val af folkskolelärare, icke måtte vinna bifall“, dels och
“att Rikets Ständer måtte i underdånighet bos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes, med ändring af gällande stadganden angående val af klockare, orgelnist och annan
kyrkobetjening, i nåder förordna, ej mindre att desse tjenstemän och betjente, klockare
dock så vida med denna befattning ej förenas folkskoleläraretjenst, skola, sedan förslag
blifvit af kyrkoherden upprättadt, af honom och församlingen gemensamt väljas,
samt rösterna dervid beräknas, på sätt i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd finnes stadgadt, än äfven att, med bibehållande
af den ordförande i skolråd tillagda vidsträcktare rösträtt vid val af folkskolelärare,
församlingens rösträtt vid dylikt val må efter enahanda grund utgöras.“
På sätt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag utvisa, har dess hemställan
i den förra af berörda punkter blifvit bifallen af öfriga tre Riks-Stånden, bland hvilka
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet jemväl godkänt Utskottets i sednare
punkten framställda förslag, hvilket åter blifvit af Preste-Ståndet afslaget; och enär
den i förra punkten afhandlade fråga sålunda redan blifvit med Rikets Ständers rätt
afgjord, samt utgången af det i sista punkten framställda förslag är beroende på det
beslut, Borgare-Ståndet deröfver kan fatta, har Utskottet icke att i anledning af återremissen
vidtaga annan åtgärd, än
att, med anmälan om detta förhållande, till Borgare-Ståndet
hemställa att i fråga om sista punkten af Betänkandet fatta
sitt heslut.
Stockholm den 25 Maj 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 19. 5
*:o 19.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 26 Maj 1866, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga heslut vid
förehafvande af Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 5,
öfver Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition, angående
förändring i grunderna för beväring s-inrättningen,
samt om bildande af en landstorm.
Enligt protokollsutdrag, som till Utskottet ankommit, hafva, i anledning af
ofvannämnda Utlåtande, hvilket icke vunnit något Riks-Stånds bifall, skiljaktiga beslut
blifvit af Riks-Stånden fattade.
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet hafva för deras del beslutat underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t af följande innehåll:
“Då de uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder för
beväringsinrättningen och för bildande af en landstorm ännu inom landet äro föga
kända; då de derjemte icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än förslag
till arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit framstäldt;
då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen bör, genom
sitt yttrande i en fråga af så genomgripande art som denna, i mer eller mindre
mån binda en blifvande Riksdags beslut, få Rikets Ständer, till svar å Eders
Maj:ts nådiga Proposition, i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t behagade till en
kommande Riksdags pröfning i sin helhet framlägga denna fråga."
Borgare-Ståndet har för sin del beslutat enahanda skrifvelse, med den skilnad
allenast, att i stället för orden: «få Rikets Ständer till svar å Eders Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition", intagits orden: “anse Rikets Ständer sig icke böra godkänna
Kongl. Maj:ts nu afgifna nådiga Proposition, men anhålla" etc.
Bonde-Ståndet åter har, "med ogillande af hvad Utskottet uti ifrågavarande
Utlåtande föreslagit och hemställt, förklarat sig icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts nådiga
framställning i ämnet".
6 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.- Utsk. Memorial N:o 19.
Vid detta förhållande och då, emellan Ridderskapet och Adelns samt PresteStåndets
beslut, å ena, och Borgare-Ståndets, å andra sidan, någon väsendtlig skiljaktighet
icke förefinnes, enär, jemväl enligt förstnämnda två Stånds beslut, Kongl.
Maj:ts Proposition icke blifvit godkänd, får Utskottet, till efterkommande af stadgandet
i 73 § Riksdags-ordningen, inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att med
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet sig förena; men emedan, så vida icke
hvarken Borgare- eller Bonde-Ståndet skulle finna sig kunna biträda Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, omröstning i förstärkt Lag-Utskott måste,
jemlikt nämnda § i Riksdags-ordningen, ega rum, får Utskottet, för den händelse
Bonde-Ståndet ej eller skulle vilja instämma i Borgare-Ståndets beslut, i hvilket fall
votering om kontraproposition ej erfordras, vördsamt föreslå
a) för bestämmande af kontraproposition följande
Voteringsproposition N:o 1.
Den som vill, att till kontraproposition vid den blifvande hufvudvoteringen
antages följande af Borgare-Ståndet beslutade underdåniga skrifvelse:
“Då de uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder
för beväringsinrättningen och för bildande af en landstorm ännu inom landet äro
föga kända; då derjemte de icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än
förslag till arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit
framstäldt; då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen
bör, genom sitt yttrande i en fråga af så genomgripande art som denna, i mer
eller mindre mån binda en blifvande Riksdags beslut, anse Rikets Ständer sig icke
böra godkänna Kongl. Majcts nu afgifna nådiga Proposition, men anhålla i underdånighet,
att Kongl. Maj:t behagade till en kommande Riksdags pröfning i sin
helhet framlägga denna fråga; “
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer till kontraproposition att antagas Bonde-Ståndets beslut,
i öfverensstämmelse hvarmed Rikets Ständer skulle i underdånig skrifvelse anmäla,
“att Rikets Ständer ansett sig icke kunna bifalla Kongl. Majcts nådiga framställning
i ämnet.*
Voteringsproposition Nio 2.
Den som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, antaga en underdånig skrifvelse, så
lydande:
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 20. 7
“Då de uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder
för beväringsinrättningen och för bildande af en landstorm ännu inom landet äro
föga kända; då de derjemte icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än
förslag till arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit
framstäldt; då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen
bör, genom yttrande i en frhga af så genomgripande art som denna, i mer
eller mindre mån binda en blifvande Riksdags beslut, få Rikets Ständer, till svar
å Eders Maj:ts nådiga Proposition, i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
behagade till en kommande Riksdags pröfning i sin helhet framlägga denna fråga“;
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva antagit
l-.sta alternativet: Borgare-Ståndets beslut:
2:dra alternativet: Bonde-Ståndets beslut.
Stockholm den 25 Maj 1866.
N:o 30.
Atik. till Exp.-Utsk. den ae Maj 1866. kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 1
mom. i 13 § Kongl. Landtmäteri-Instruktionen den 6
Augusti 1864.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län
uti förenämnda ämne väckt motion (N:o 213), hvilken, efter remiss till Allmänna
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 20.
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, blifvit, jemlikt 43 SRiksdags-ordningen, till Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad
Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 2 December 1863 anhållit,
bland annat, att Kongl. Maj:t måtte taga i nådigt öfvervägande, om icke ändamålsenligare
och mera verkande åtgärder, än de dittills stadgade, kunde påbjudas för
befordrande af tillsynen, huru de till Landtmäteristaten börande tjenstemän uppfylla
dem i tjensten åliggande skyldigheter, utfärdades den 6 Augusti 1864 Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga Landtmäteri-Instruktion, i hvilken 13 § 1 mom. lyder sålunda:
»Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall öfver landtmäteriverket i länet hafva
allmän uppsigt, med rättighet och skyldighet att vidtaga alla de åtgärder, som i ett
eller annat afseende tili landtmäteriförrättningars fortgång och behöriga verkställighet
leda kunna och med gifna föreskrifter öfverensstämma, samt dervid tillse, icke
allenast att de i ämnet gällande författningar varda efter deras rätta förstånd och
mening tillämpade, utan ock att landtmätare sina skyldigheter med flit och noggrannhet
fullgöra, samt dem uppdragna förrättningar med all skyndsamhet företaga och
fullborda, i hvilket afseende Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger att, beträffande
laga skiften, förfara i öfverensstämmelse med Skiftes-stadgans föreskrifter, samt i andra
mål förelägga landtmätare vitén; men om de i tjensten begå fel, som till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes kunskap komma, då bör Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
der han så lämpligt finner, sjelf foga anstalt om laga åtals anställande, eller
ock, till beredande deraf, å behörig ort göra anmälan».
Motionären anmärker, hurusom detta stadgande mindre, än förut i ämnet
gällande föreskrifter, verkade till uppnående af det mål, Rikets Ständer i sin ofvanberörda
underdåniga skrifvelse åsyftat. Då nemligen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kunde, enligt 22 § i Landtmäteri-Instruktionen den 4 Maj 1827, tillhålla landtmätare
vid vite att skyndsamt företaga och fullborda alla slags landtmäteriförrättningar,
så hade, genom ofvan intagna stadgande, denna Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
rätt blifvit inskränkt till allenast sådana förrättningar, som icke angå laga
skifte, hvaraf följde, att landtmätare kunde fördröja fortsättandet och afslutandet af
laga skifte, som dock vore den vigtigaste af alla slags landtmäteriförrättningar, huru
länge han behagade, utan att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde magt att, genom
vite eller annan påföljd, förhjelpa klagande jordegare till sin rätt att få skiftet
skyndsamt behandladt. Denna olägenhet afhjelptes ingalunda genom det uti ifrågavarande
nya författningsrum meddelade stadgande, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvände
»eger att, beträffande laga skiften, förfara i öfverensstämmelse med Skiftesstadgans
föreskrifter»; ty dessa innehölle i förevarande hänseende icke något annat,
än att, om landtmätare icke företager laga skifte inom fyra månader efter den dag,
han dertill erhållit förordnande, så må Kongl. Majtts Befallningshafvande kunna,
om någon delegare i skifteslaget sådant begär, utse annan landtmätare att samma
skifte verkställa. Exempel saknades, att landtmätare blottställde sig för tillämpningen
af denna föreskrift. De underläte nemligen icke att börja skifte inom fyra månader,
sedan de dertill erhållit förordnande, men derefter gjorde många, som hade
flera andra uppdrag, sig skyldiga till oförsvarlig långsamhet, hvarigenom skiftesdelegarne
ofta tillskyndades oersättliga förluster. Motionären föreslår derföre, »att Rikets
Ständer ville i underdånighet anhålla, att, med upphäfvande af det nya stadgandet
i 13 § 1 mom. Landtmäteri-Instruktionen den 6 Augusti 1864, den gamla föreskriften
i 22 § Landtmäteri-Instruktionen den 4 Maj 1827 måtte blifva satt i stället».
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Uisk. Betänkande N:o 20. 9
På sätt motionären antydt, består skilnaden mellan de i omförmälda författningar
uti ifrågavarande hänseende meddelade stadganden deruti, att, då Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, enligt den äldre Landtmäteri Instruktionen, egde rätt att
vid vite förelägga landtmätare att med nödig skyndsamhet fullborda landtmäteriförrättningar
af hvad slag som helst, denna rättighet genom Landtmäteri-lnstruktionen
den 6 Augusti 1864 blifvit inskränkt till endast sådana förrättningar, som icke
angå laga skifte. I fråga om fortsättning och afslutaude af sistnämnda slags förrättningar
gäller nu mera endast föreskriften i 3 Kap. 15 § Skiftes-stadgan, att
landtmätare, som utan skäl uppskjuter börjad förrättning, skall derför „ansvara som
för tjenstefel särskildt stadgadt är. samt ersätta den kostnad och skada, delegare
derigenom tillskyndas». Skiftesdelegare, som anser, att laga skiite af landtmätare
onödigt uppehälles, har sålunda icke annan utväg, än att i domstolsväg söka rättelse,
hvars vinnande kan af landtmätaren, genom tvistens uttänjande, i åratal fördröjas.
Då emellertid ändamålet med lagstiftningen i förevarande hänseende måste
vara att, så vidt ske kan, söka förebygga obehörigt dröjsmål med skiftesförrättningars
afslutande, såsom i de flesta fall ledande till ganska kännbara förluster och kostnader
för skiftesdelegarne, samt detta ändamål utan tvifvel skulle vida bättre, än
på ofvan angifna sätt, främjas, derest Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande egde att,
der skäl förefunnes, genom vitén tillhålla vederbörande att sin pligt härutinnan fullgöra,
får Utskottet, på de skäl motionären i öfrigt andragit, vördsamt hemställa,
att Likets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maji,
måtte anhålla, det Kongl. Maji täcktes, med ändring af 13 §
1 mom. Landtmäteri-Instruktionen den 6 Augusti 1864, förordna,
att Kongl. Majis Befallningshafvande må, jemväl i
fråga om laga skifte, genom vitén tillhålla landtmätare att förrättningen
utan obehörigt dröjsmål fullborda.
Stockholm den 25 Maj 1866.
Reservation
är anmäld af Herr Waldenström.
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 11 Häft. "2
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 186t>.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 21. 1
V:o 23.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Maj 1866, kl. 2 e. m.
•
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utskottets
Betänkande N:o 7, öfver väckta motioner om rättighet för röstegande
i konsistoriela pastorat och sacellänier att begära fjerde
prof-predikant.
Uti ofvanberörda Betänkande hade Utskottet hemställt, »att Rikets Ständer
måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
utfärda en författning, hvarigenom förklaras, dels, att den rätt och pligt, som, enligt
Kongl. Maj:ts nådiga Cirkulärbref den 21 Augusti 1786, tillkommer konsistorierna
i riket, att, vid upprättande af förslag till kyrkoherde-lägenheter, ej allenast
taga i betraktande de sökandes lärdom och tjensteålder, utan äfven göra afseende
å den kännedom, försigtighet och nit, hvarmed de skött sina anförtrodda kall, ej
blifvit inskränkt genom hvad sedermera i detta ämne utkomna författningar innehålla,
— dels ock att, med ändring af hvad berörda nådiga Bref stadgar i fråga
om upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana beställningar, enahanda
rätt och pligt skall konsistorierna vid upprättande af dylikt förslag tillkomma.»
Enligt hvad särskilda från Riks-Stånden till Utskottet aflåtna protokollsutdrag
utvisa, har denna Utskottets hemställan blifvit allenast af Ridderskapet och Adeln
samt Preste-Ståndet bifallen; hvaremot Borgare- och Bonde-Stånden, med afslag å
densamma, för deras del beslutat, »det skola Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, anhålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom, i afseende
på tillsättandet af presterliga sysslor i konsistoriela pastorat och sacellanier, stadgas:
att, sedan Domkapitlet, enligt gällande befordringslagar, uppfört tre prestmän
å förslag, och desse sina prof aflagt, valförrättaren skall å frågodagen tillspörja
församlingen, om hon, änskönt ingenting vore att mot de föreslagnes lära och lefBifu
till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami 2 Afd. 12 Häft.
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 21.
verne anmärka, ändock vill hafva ännu en profpredikant, för utrönande hvaraf bör
iakttagas hvad 30:de § i Kongl. Förordningen om prestval den 1 April 1843 föreskrifver;
att, om denna fråga med ja besvaras, valförrättaren skall uppskjuta förrättningen
och anmäla församlingens önskan hos Domkapitlet, hvilket då eger att,
oberoende af andra lagar än dem, som bestämma kompetens, å förslaget uppföra
den prestman, som, med afseende å under tjenstgöringen ådagalagd skicklighet
och nit, anses bäst kunna motsvara församlingens behof; samt att emot Domkapitlets
åtgärd dervid besvär ej få anföras.»
Yid sådant förhållande och då Utskottets förslag blifvit gilladt af Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet, får Utskottet, till efterkommande af stadgandet
i 73:dje § Riksdags-ordningen, dels inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att
med Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet sig förena, dels ock, för den
händelse icke hvarken Borgare- eller Bonde-Ståndet skulle finna sig kunna biträda
Ridderskapet och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, utan omröstning i Förstärkt
Lag-Utskott måste ega rum, för Rikets Ständer vördsamt framlägga följande
Y oteringsproposition:
Den, som vill, att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets,
af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet gillade förslag, »i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes utfärda en författning, hvarigenom
förklaras, dels att den rätt och pligt, som, enligt Kongl. Majlis nådiga Cirkulärbref
den 21 Augusti .1786, tillkommer konsistorierna i riket, att, vid upprättande af förslag
till kyrkoherde-lägenheter, ej allenast taga i betraktande de sökandes lärdom oell tjensteålder,
utan äfven göra afseende å den kännedom, försigtighet och nit, hvarmed de skött
sina anförtrodda kall, ej blifvit inskränkt genom hvad sedermera i detta ämne utkomna
författningar innehålla, — dels ock att, med ändring af hvad berörda nådiga Bref stadgar
i fråga om upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana beställningar,
enahanda rått och pligt skall konsistorierna vid upprättande af dylikt förslag tillkomma;»
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner »Nej», anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Borgare-och Bondea
Ståndens mening, beslutat, »det skola Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, anhålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom, i afseende på tillsättande
af presterliga sysslor i konsistoriela pastorat och sacellanier, stadgast att, sedan Domkapitlet,
enligt gällande befordringslagar, uppfört tre prestman å förslag, och desse sina
prof aflagt, valförrättaren skall å frågodagen tillspörja församlingen, om hon, änskönt
ingenting vore att mot de föreslagnes lära och lefverne anmärka, ändock vill hafva ännu en
profpredikant t för utrönande hvaraf bör iakttagas hvad 30:de § i Kongl. Förordningen
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 22. 3
om prestval den 1 April 1843 foreskrifver; att, om denna fråga med ja hesvaras, valförrättaren
skall uppskjuta förrättningen och anmäla församlingens önskan hos Domkapitlet,
hvilket då eger att, oberoende af andra lagar än dem, sorn bestämma kompetens,
å förslaget uppföra den prestman, som, med afseende å under tjenstgöring en ådagalagd
skicklighet och nit, anses bäst kunna motsvara församlingens behof; samt att emot Domkapitlets
åtgärd dervid, besvär ej få anföras.»
Stockholm den 28 Maj 1866.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Maj 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående dels utfärdande af ny
Skiftesstadga, dels ändringar i den nu gällande.
I förberörda hänseenden hafva motioner blifvit väckta:
hos Höglojliga Ridderslcapet och Adeln:
af Grefve von Schiverin, C. G. Ph., (motionen N:o 29) och
af Herr Tref enberg, C., (motionen N:o 85),
hos Vällofliga Borgare-Ståndet:
af Herr Bergman (motionen N;o 173); samt
hos Hedervärda B onde-Ståndet:
af Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län (motionen N:o 214), och
af Gustaf Ohlsson från Westmanlands län (motionen N:o 143).
Dessa motioner, hvilka blifvit remitterade dels till Lag-Utskottet samt dels
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva, jemlikt 43:dje § Riksdagsordningen,
behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
som nu går att i anledning af desamma afgifva yttrande.
Bland motionerna afse de utaf Herr Treffenberg, Herr Bergman och Anders
Wilhelm Uhr väckta utfärdandet af en ny skiftesstadga; och har i detta afseende
blifvit anfördt och föreslaget:
af Herr Treffenberg: att, som skiftesstadgans föreskrifter numera icke, såsom
ursprungligen var förhållandet, funnes i en enda författning, utan måste uppsökas i
nära tjugu särskilda Kongl. Kungörelser och Bref, samt härtill komme, att de gäl
-
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 22.
lande skiftesstadgarne på icke få ställen skulle vara otydliga och ofullständiga,
Rikets Ständer ville »hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om utfärdande af
en förnyad skiftesstadga, i hvilken alla nu gällande lämpliga och tidsenliga föreskrifter
om skiftesverket skulle sammanföras och nu varande föreskrifter af annan
beskaffenhet ersättas med sådana, som må anses vara nyttiga och nödvändiga;»
af Herr Bergman: att skiftesverket på Gotland, som börjades under de lifligaste
förhoppningar om allmänt och enskildt gagn, nära nog afstadnat och utgjorde
föremål för svåra bekymmer hos en stor del af länets innevånare; att anledningarne
härtill vore, dels att jordegare, som söka skifte, erhålla förordnande för den
landtmätare, som de begära, hvilket väl öfverensstämde med lista § i 2:dra kap.
skiftesstadgan, men tvifvelsutan vore skadligt, emedan ofta, till följd deraf, icke de
bäste och skickligaste landtmätare blifva förordnade; dels att jordegare på Gotland,
hvilka tillsammans eller hvar för sig ega en åttondedel af skifteslagets jord, hafva
vitsord att söka och erhålla laga skifte, hvartill dock minst borde erfordras en fjerdedel
af skifteslaget, beräknad efter förmedladt hemmantal, hvilket sednare vitsord
skulle utgöra ett sannare uttryck, än nu är möjligt, af jordegarnes i skifteslaget
behof och önskningar; dels att gällande föreskrifter om behandlingen vid laga skifte
af skog och bränntorfsmossar, oaktadt deras särskildt för Gotland, med hänsyn till
dess insulära natur, omätliga vigt och värde, visat sig vara otillräckliga, till följd
hvaraf skogarne förstördes och bränntorfsmossarne icke med erforderlig omsorg fördelades;
dels ock att 1827 års skiftesstadga blifvit ändrad genom en så stor mängd
Kongl. Kungörelser och Bref, icke långt från tjugu stycken, att, helst dessa författningar
numera till en del icke kunde få köpas och någon säker kodifikation af
dem ej funnes, kanske understundom mången vederbörande, men i synnerhet folket
misstoge sig om eller rent af icke kände till somliga ännu gällande föreskrifter om
det för hela riket vigtiga skiftes verket; i följd hvaraf och då det ostridigt skulle
innefatta en stor fördel för allmänheten, och omöjligen kunde vara skadligt för
någon, om alla de föreskrifter, som nu linnas i så väl Kongl. Skiftesstadgan med
alla dertill hörande Kongl. Kungörelser och Bref, som ock Kongl. Landtmäteriinstruktionen,
utan hvilken skiftesstadgan icke kunde rätt förstås, sammanfördes i
en enda landtmäteri-förordning, motionären hemställde, »det Rikets Ständer behagade
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om skyndsamt utfärdande af en
dylik förordning, och att dervid de jemkningar och förbättringar i gällande föreskrifter
måtte vidtagas, som kunde finnas nödiga och nyttiga, deribland de, sorn
här ofvan blifvit antydda, beträffande sättet och vilkoren för skiftesvitsord å Gotland
och landtmätares förordnande till verkställande af laga skiften, samt skogars
och bränntorfsmossars delning på sådant sätt, att skogarnes förstöring förebyggdes
och att bränntorfsmossarnes verkliga värde med all erforderlig omsorg iakttoges;»
— och
af Anders Wilhelm Uhr: att, då de nu gällande Kongl, författningarne, genom
hvilka ändringar blifvit gjorda i skiftesstadgan, utgjorde ett antal af sjutton,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 22. 5
och af samma stadgas 139 §§ fyratiosex, eller en tredjedel, numera hade annan lydelse
än den ursprungliga; och då detta förhållande ostridigt vore menligt för alla
egodelningsdomare, landtmätare och jordbrukare, samt det sålunda syntes vara af
högsta vigt att erhålla en ny kodifikation af förenämnda skiftesstadga, Rikets Ständer
ville, »i skrifvelse till Kongl. Maj:t, underdånigst anhålla, det behagade Kongl.
Maj:t i nåder utfärda en förnyad skiftesstadga, innehållande alla nu gällande föreskrifter
i detta vigtiga ämne samt de, som kunna blifva en följd af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 2 December 1863 och af motioner, som vid innevarande
riksdag göras om ändring' af merberörda stadga.»
Enligt de upplysningar Utskottet förskaffat sig, har Ofverdirektören vid
landtmäteriet med underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 Mars 1864, under
anförande hufvudsakligen af de utaf motionärerne andragna skäl för behofvet
af ny skiftesstadga, öfverlemnat ett af honom utarbetadt underdånigt förslag till en
sådan; och lärer detta förslag, hvilket vid föredragning i Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol föranledt åtskilliga anmärkningar, för närvarande bero på Statsråds-beredningen,
som med anledning af nyssnämnda anmärkningar föranstaltat förslagets
omarbetning och förändring.
Vid sådant förhållande och då Utskottet i öfrigt har svårt att föreställa sig
att, på sätt Herr Bergman anfört, just de föreskrifter i skiftesstadgan, hvilka afsett
och äfven visat sig uppfylla afsigten att befordra och tillvägabringa laga skiften,
nemligen föreskrifterna att de sökande skulle erhålla den landtmätare de begärde,
och att så ringa andel i skifteslaget som möjligt skulle berättiga att söka
och erhålla laga skifte, på Gotland skulle visat en motsatt verkan, anser Utskottet
sig hafva anledning hemställa,
att Herrar Treffenbergs och Bergmans samt Anders 11 ilhelm Uhrs
ifrågavarande motioner icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
De utaf Grefve von Schwerin och Gustaf Ohlsson väckta motioner afse åter att,
med ändring af gällande skiftesstadgas föreskrifter, bereda möjlighet att, utan lunder
af redan fastställda enskiften och laga skiften, erhålla nya och förmånligare
sådana.
För detta ändamål föreslår Grefve von Schwerin, att sista punkten i 3:djc § af
1 kap. Kongl. Skiftesstadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Enskifte och sådant skifte, som omförmäles i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
den 20 Februari 1821, äfvensom laga skifte må, derest de fastställda blifvit,
ej genom nytt skifte rubbas, med mindre alla delegarne derom sämjas, utan så är,
att antingen någon delegare vid förut verkstäldt skifte erhållit flera än trenne
skiften uti inrösningsjorden, eller ock att tillförene sanka egor, genom sjösänkning,
årensning eller annan vattenafledning af större omfång, än om upprensning af
vattendrag och dikning i allmänhet är i lag föreskrifvet, undergått sådan förändring,
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 22.
att de med fördel kunna odlas till åker eller äng, och en för egornas odling och
bruk ändamålsenligare indelning kan genom nytt skifte åstadkommas, i hvilka fall,
der yrkande om nytt skifte framställes eller biträdes af delegare, innehafvande
minst hälften af skifteslagets jord, beräknad efter förmedladt mantal, der mantalsindelning
skett, sådant skifte må kunna erhållas, dock endast å inrösningsjorden;»
samt, på det icke några betänkligheter måtte möta för antagande af detta
förslag, att sista punkten i lista § af 8:de kap. skiftesstadgan måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
»Aro egorna förut delade genom skifte, som vunnit laga kraft, håfve hvarje
delegare rätt att vid nytt skifte tillgodonjuta hvad efter uppskattningsvärde mot
de egor svarar, som han förut innehaft.»
Gustaf Ohlsson vill åter ett tillägg till skiftesstadgan af innehåll, »att, då ett
skifteslag redan undergått skiftning enligt åberopade stadga, det måtte tillåtas delegare
i skifteslaget att, efter vederbörande Egodelningsrätts ompröfning det egorna
beqvämare och med större fördel kunna skiftas, begära ny skiftesförrättning, och
att egorna då icke skiftas efter s. k. innehaf, utan efter de grunder, som för hvarje
ort äro stadgade eller framdeles stadgas kunna, samt att, i händelse Egodelningsrätten
icke tillstyrker ny skiftning, omkostnaderna vid nämnda Rätt skulle betalas
af den eller dem, som ansökan gjort, men i annat fall af skifteslaget gemensamt;
dock att en tid af minst tjugu år skall hafva förflutit, sedan laga skiftet blef stadfäst;»
anförande motionären till stöd härför: »att vid skiftesstadgans första tillämpning
så väl landtmätare som gode män och skiftesdelegarne voro mindre erfarne,
och i följd deraf icke begagnade sjg af alla de fördelar, hvilka nu genom erfarenheten
göra sig gällande; att egorna till ett skifteslag undergå förändringar, hvilka
komma enskilde till godo, hvaremot andra icke äro i åtnjutande deraf; samt att
utflyttning icke är så vidtagen, som sig bort, utan fastän skiftning är öfvergången,
byar ändå äro nästan lika trassligt sammanpackade, hvilket i många hänseenden
medför stora vådor och olägenheter.»
Hvad nu först beträffar Gustaf Ohlssons framställning jemte Grefve von Schive
rins
förslag att, der delegare vid förra skiftet erhållit flera än tre skiften i inrös
ningsjorden,
nytt skifte må ske, så fruktar Utskottet, att dessa förslag, derest de
blefve lag, långt ifrån att verka främjande för jordbruket, skulle blifva af menligt
inflytande på detsamma. Den osäkerhet i eganderätt, som deraf uppkomme, skulle
visst icke förmå delegarne att nedlägga arbete och kostnader på sin jord, och
aldra minst kunde detta blifva fallet, om, såsom Gustaf Ohlsson synes åsyfta, genom
borttagandet af innehafvet såsom delningsgrund vid det nya skiftet, öfriga
delegarne skulle dela den förbättring, som den idoge jordbrukaren å sin lott åstadkommit.
Vidkommande Grefve von Schwerins förslag i öfrigt, får Utskottet erinra, att,
på sätt motionären jemväl anfört, Rikets Ständer vid 1859 års riksdag beslöto un
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 22. 7
derdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med hemställan, bland annat, att till 3:dje § i
l:sta kap. skiftesstadgan måtte göras ett tillägg af följande innehåll:
»Hafva till följd af sjösänkning, årensning eller annan vattenafledning af större
omfattning, än om upprensning af vattendrag och dikning i allmänhet är i lag
föreskrifvet, tillförene sanka egor undergått sådan förändring, att de kunna odlas
till åker, och kan, genom nytt skifte, en för egornas odling och bruk ändamålsenligare
indelning åstadkommas; så må, der någon delegare det yrkar, nytt
skifte å de egor kunna erhållas, utan hinder deraf att fastställelse blifvit meddelad
å äldre skiftesförrättning.»
Detta förslag afsåg sålunda icke, i likhet med Grefve von Schwerins, nytt
skifte å hela skifteslagets inrösningsjord, utan allenast å den genom vattenaflcdningen
förbättrade delen deraf, men det oaktadt fann Kongl. Maj:t så betänkligt att
utsträcka skiftesvitsord äfven till fråga om delning af sådana egor, som redan undergått
laga skifte, att förslaget icke vann Kongl. Maj:ts bifall. Annu mindre in
stämmande
med eganderättens helgd är nu ifrågavarande förslag; och Utskottet
anser sig derföre icke kunna detsamma förorda.
I anledning af det nu anförda och då, efter hvad Utskottet inhemtat, vid
pröfning af här ofvan omförmälda förslag till ny skiftesstadga, äfven lärer komma
under öfvervägande under hvad vilkor redan faststäldt laga skifte eller skifte af
lika laga verkan må kunna genom nytt skifte rubbas, får Utskottet vördsamt
hemställa,
att Grefve von Schwerins och Gustaf Ohlssons framställningar icke
må vinna Rikets Ständers bifall.
Stockholm den 28 Maj 1866.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1866.
I
Sommaria. Lag- samt Allm. 1iesv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande JYl 23.
1
V;o 2.1
Anis. sill Kxp.-Ufäk. dt'B 31 Maj 1866, kl. 2 e. in.
Betänka,nät’, i anledning af väckt motion angående förändrade bestämmelser
i fråga om vården af och kontrollen öfver till
milda stiftelser anslagna medel.
Hos Vällofliga Borgare-Ståndet har Herr Engvall i ofvanberörda ämne väckt
motion (N:o 129), hvilken, efter remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
blifvit, jemlikt stadgandet i 43 § Riksdags-ordningen, till behandling af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad.
Uti ifrågavarande hänseende hittills gällande stadganden återfinnas i Kongl. Cirkulär-brefven
den 24 April 1788 och den 10 Oktober 1806. Det förra föreskrifver, att,
som alla till allmän nytta anslagna, antingen af enskilde donerade, eller annars tillkomna
medel böra redovisas, konsistorierna hafva att öfver de under deras vård stående stipendiimedel,
så kallade djeknepenningar och alla andra till de högre och lägre läroverkens
understöd i hvarje stift anordnade inkomster, sorn af konsistorierna till förvaltande
emottagas, och för hvilka redogörelse förut icke blifvit påbuden, för hvarje år upprätta
räkning, som visar till hvem och mot hvad säkerhet penningarne äro förräntade, de förändringar,
som dervid årligen kunna förelöpa, huru stipendierna blifvit utdelade och räntorna
samt öfriga inkomster använda; att sådan räkning skall inom Mars månads utgång
för det nästförflutua året af konsistorierna aflemnas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i den ort, der konsistorium har sitt säte, hvilken det skall åligga att densamma till
Kammar-revisionens öfverseende och reviderande derefter ofördröjligen insända; samt att,
derest de anmärkningar, som emot så beskaffade räkningar derstädes kunna göras, icke
blifva af konsistorierna nöjaktigt förklarade, Kammar-revisionen eger att genom dess
Advokatfiskal lagligen låta det således felaktiga konsistorium tilltala och hos sig i ansvar
ställas på det sätt och i den ordning, som författningarne om andra uppbördsman
Bih. till R. St. Brot. 186f) Å 1866. 7 Sami. 2 A/d. 13 Ffäft.
o
Sammcins. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JYt '23.
stadga och föreskrifva. — Genom Cirkulär-brefvet den 10 Oktober 1806 hafva konsistorierna
dessutom fått sig ålagdt att, i afseende på alla till förmån för akademier, gymnasier
samt kathedral- oell trivial-skolor gjorda enskilda stiftelser, de ina vara af testator
ställda under konsistoriernas vård eller icke, efter af vederbörande infordrad uppgift af
de för slika stiftelser föreskrifna dispositioner, med oafbruten uppmärksamhet tillse, huru
verkställigheten deraf handhafves, samt anmana dem, åt hvilka medlens disponerande är
anförtrodd, att, i enlighet med förstberörda Kongl. Cirkulär-bref, ingifva årliga redogörelser
derför till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, för att sedermera till Kongl. Kammar-rätten
insändas och derstädes vederbörlig revision undergå; hvarjemte, i fråga om andra fromma
stiftelser, förklaras, att, då biskoparne och konsistorierna enligt Kyrko-ordniiigen åligger
allmän vård öfver fattiganstalter, dem icke kan betagas, utan bör deras pligt vara att,
i anseende till alla sådana fromma stiftelser, som icke blifvit ställda under särskild
publik styrelse, om dem infordra nödiga upplysningar samt behörigen tillse, att testators
vilja noga uppfylles, med rättighet för konsistorierna att infordra redogörelse för medlen
och sjelfva förvaltningen, samt, när något sådant dervid finnes vara försummadt, som
konsistorierna ej kunna rätta utan vederbörandes biträde, vända sig till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande eller domaren, allt efter omständigheterna och sakeus beskaffenhet,
vid hvilka tillfällen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger att förordna ett allmänt ombud
till utförande af den fromma stiftelsens rätt.
Enligt motionärens förmenande vore dessa stadganden icke tillräckliga för det
med deni afsedda ändamål. Bristande tillsyn öfver till milda stiftelser anslagna medel
skulle nemligen mången gång haft till följd, att dylika medel, af gifvaren afsedda till
nödlidandes hjelp, blifvit dragna till andra ändamål eller rent af förskingrade. En skyldig
aktning för gifvarens minne ålade dock samhället såsom en oafvislig pligt att tillse,
det ej vare sig tadelvärd försummelse eller brottslig egennytta läte till milda stiftelser
anslagna medel förspillas; och motionären föreslår derföre, att lagstiftningen härutinnan
måtte sålunda förändras, att närmaste tillsynen öfver ifrågavarande slags medel uppdrages
åt vederbörande kommunalmyndigheter, hvilka skulle hafva att öfver förvaltningen
af desamma verkställa årliga revisioner, deröfver berättelser borde till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som i fall af försummelse skulle ega att förelägga vite, afgifvas, för
att till Kammar-rätten insändas.
Medgifvande önskvärdheten deraf, att sådana stadganden kunde meddelas, att
man hade största möjliga säkerhet mot förskingring af medel, som blifvit till fromma
stiftelser donerade, likasom mot deras användande till andra ändamål, än gifvaren afsett,
tillåter sig Utskottet erinra, att, då sjelfva donationsbrefven i allmänhet innehålla de
noggrannaste bestämmelser rörande såväl medlens förvaltning som deras användande,
lagstiftningen icke har befogenhet att häruti ingripa, hvadan några generela stadganden
derom ej torde kunna meddelas. Endast i afseende på kontrollen öfver förvaltningen
och användandet af medlen tillkommer det lagstiftningen att genom ändamålsenliga föreskrifter
söka främja gifvarens afsigt. Huruvida den skyldighet och rättighet, som, enligt
ofvan anmärkta Kongl. Cirkulär-bref, i berörda hänseende tillkommer konsistorierna,
Santmans. Lag- samt Allm. Bese- och Ekon.-Utskottets Betänkande JM 23.
3
skulle bättre uppfyllas, derest densamma, på sätt motionären yrkat, uppdroges åt vederbörande
kommunalmyndigheter, anser Utskottet ganska tvifvelaktigt. Att fall inträffat,
då medel, hvilkas förvaltning och användande varit ställda under konsistoriernas uppsigt,
gått förlorade, kan val icke förnekas; men detta torde snarare få tillskrifvas beskaffenheten
af de utaf gifvaren rörande förvaltningen meddelade föreskrifter, än bristande tillsyn
öfver dessas fullgörande; och då det är styrelserna inom de kommuner, der stiftelser
af ifrågavarande beskaffenhet finnas, likasom hvarje enskild person, obetaget att, der afvikelse
från gifna föreskrifter i afseende å förvaltningen eller användandet af medlen
eger rum, sådant för vinnande af rättelse hos vederbörande anmäla, samt kommunalmyndigheterna
sålunda, redan efter nu gällande föreskrifter, äro i tillfälle att uti ifrågavarande
hänseende utöfva en ganska verksam kontroll, anser Utskottet sig ega anledning
hemställa,
att Herr Engvalls ifrågavarande motion icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 31 Maj 1866.
Keservation
är anmäld af Herr Henschen.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1866.
Sammans, Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-lJtskottels Betänkande N:o 24.
1
N:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. den A Juni 1866, kl. S e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående upphäfvande
af gällande föreskrifter dels om student-ed, dels om
skyldighet att, för burbrefs erhållande, aflägga tro-,
huldhets• och borgare-ed.
Redan vid 1833 —1854 årens riksdag anhöllo Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna om en revision af gällande föreskrifter
i afseende på eder och deråt användande; och sedan Justitie-kanslern erhållit
nådigt uppdrag att, efter inhenitande af nödiga upplysningar, inkomma med
underdånigt utlåtande öfver berörda skrifvelse, blef sådant af Justitie-kanslern den
21 J uni 1859 afgifvet. Emellertid gjordes af enskilde motionärer så väl vid 1856
som vid 1859 års riksdag förnyade framställningar i ämnet; men som Rikets
Ständer ansågo, att Kongl. Maj:ts nådiga beslut med anledning af den redan aflåtna
underdåniga skrifvelse!! borde afvaktas, föranledde dessa framställningar icke
till någon Rikets Ständers åtgärd. Då likväl någon vidare påföljd af omförmälda
underdåniga skrifvelse icke förspordes, blef frågan vid sistlidna riksdag ytterligare
bragt å bane, i det af åtskilliga motionärer lörslag framställdes om förändring af
föreskrifterna angående dels tjenstemanna-eder, dels läkares edsförpligtelse; och Rikets
Standar afläto i anledning häraf den 21 Oktober 1863 underdånig skrifvelse
till Kongl. Majit, deruti Rikets Ständer, med anmälan om de åsigter i berörda
fråga, som hos Rikets Ständer gjort sig gällande, anhållit, att Kongl. Majit täcktes,
jemte pröfningen af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 22 Februari 1854,
taga desamma i nådigt öfvervägande. Afven öfver denna skrifvelse har Justitiekansler!),
på nådig befallning, den 29 April 1865 afgifvit underdånigt utlåtande.
Vid innevarande riksdag har framställning i ämnet ånyo blifvit gjord af Herr
Henschen, som uti en hos Vällolliga Borgare-Ståndet väckt, lill Lag-Utskottet reBih.
lill B. St. Prof. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 14 Haft.
t
2 Sammans. Lag■ samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 25.
mitterad motion, i N:o 104, hvilken,; jemlikt 43 § Riksdags-ordnirigen, blifvit af
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltet behandlad, föreslagit,
»att Rikets Ständer mätte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t, vid
pröfning af hvad Ständerna framställt i deras underdåniga skrivelser af den 22
Februari 1854 och den 21 Oktober 1863, täcktes tillika i nåder besluta, att fö
7
7
reskriflen om student-ed upphäfves, äfvensom att, för burbrefs erhållande, tro-,
huldhets- och borgare-ed ej erfordras.»
Såsom hufvudsakligt skäl, hvarför obehöfligheten af omförmälda eder och önskvärdheten
af deras afskaffande borde särskildt påpekas, anför motionären, att samma
eder icke blifvit omnämnda hvarken i Ständernas hittills i ämnet allätna underdåniga
skrifvelser eller i Justitie—kanslerns öfver dem afgifna utlåtanden Denna uppgift
måste dock hvila på missförstånd. Utskottet, som förskaffat sig del af Justitiekanslerns
ofvanberörda utlåtande den 29 April 1865, har nemligen deraf inhemtat
atti nu ‘‘ifrågavarande eder blifvit ;vsärskildt nämnda bland dem, hvilka Justitiekansler!)
ansåge böra alldeles afskaffas; och som, vid sådant förhållande, någon ytterligare
framställning derom från Rikets Ständer ej torde anses behöflig eller ens
lämplig, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 31 Maj 1866.
Reservation
är anmäld af Herr Henschen.
N:o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Juni 1866, kl. 8 e. ni.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående förändring
af gällande stadganden om kompetens till klockarebefattning.
Till behandling af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
har från j Lag-Utskottet blifvit öfverlemnad en från Hedervärda Bonde
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.• och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 25. 3
Ståndet dit remitterad motion (N:o 183) af Johan Erickzon frän Jönköpings län,
med hvilken Sven Rosenberg från Christianstads län och Jöns Rundbäck från Göteborgs
län sig förenat, och hvaruti motionären anfört, hurusom, allt ifrån reformationens
införande, klockarne haft åliggande att sköta barnaundervisningen inom församlingen,
men att icke någon lag ännu funnes, som bestämde, hvilka kunskapsprof,
som skulle fordras af blifvande klockare, till hvilken befattning, enligt motionärens
förmenande, ett väl vitsordadt utöfvande af skollärarekallet borde företrädesvis
berättiga, helst detta vore den enda befordran, som i allmänhet stöde en skollärare
till buds; och har motionären derföre föreslagit, natt för kompetens till
klockaretjenster mätte föreskrifvas, det de sökande böra vara fullt kompetenta skollärare,
samt att vid klockaretjensters återbesäUande må, bland i öfrigt hvarandra
jemngoda sökande, de föredragas, hvilka med godt vitsord varit folkskolelärare.»
Med anledning häraf får Utskottet erinra, att, med den utbildning folkundervisningen
nu mera vunnit, på ganska många ställen skollärarens kall svårligen, eller
icke utan skada, låter förena sig med annan befattning, och att det således i dylika
fall skulle vara ändamålslöst att hos de sökande till klockarebefattningen fordra
äfven sådana egenskaper, som församlingen icke kunde tillgodogöra sig; att, der
åter en förening af klockare- och skollärarebefattningen kan ega rum och blifvit af
församlingarne beslutad, det ligger i sakens natur, att för dylika förenade befattningar
erfordras att vara fullt kompetent till så väl den ena som den andra utaf
dem; samt att, då redan gällande stadganden, i fråga om förslag till klockare
svssla,
innehålla, att de mest tjenlige och i alla afseenden skickligaste skola å förslaget
uppföras, intet tvifvel torde förefinnas, att, der en skollärare i allt öfrigt är
fullt jemngod med öfriga sökande, han, såsom derförutan lämplig att, under tillfälliga
förfall för folkskoleläraren, företräda dennes ställe, varder framför de öfriga å
förslag uppförd.
Af dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,
att Johan Erickzons ifrågavarande motion icke må vinna Rikets
Ständers bifall.
Stockholm den 4 Juni 1866.
Reservationer:
af Herr Henschen; samt
af Riksdagslullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län; »De skäl, Utskottet
anfört för afslag å motionen i dess helhet, kan jag icke godkänna. Huru
än Utskottet resonerar, står dock klockarens undervisningsskyldighet qvar i kyrkolagen,
likasom hans skyldighet fortfar att vid ansökan foga intyg om kännedom af
4 Summans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande N:o 26.
den numera allmänt utdömda vexelundervisningsmelhoden. Detta torde vara anledning
nog alt, i stallet för ett onyttigt betyg, sorn numera torde vara omöjligt att
förvärfva sig, sätta ett vida lämpligare^betyg från seminarium angående folkskolelärare-skicklighet;
hvarförutan jag tror det skulle ligga i folkskolans eget intresse
att gifva dess lärare ett sådant företräde till klockareförslag, som med motionen
afses.»
N:o 28.
Anti. till Exp.-Utsk. den 4 Juni 4866, kl. S e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om författande och,
utgifvande af en kommentar öfver Strafflagen.
Sammansätta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har, jemlikt
4.3 § Riksdags-ordningen, fått till behandling' öfverlemnad en hos Vällodiga
Borgare-Ståndet af Herr Henschen i ofvanberörda ämne väckt motion N:o 102,
hvilken blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad.
Motionären redogör till en början för uppställningen af en under åren 1844
och 1846 af Professoren och Kommendören m. m. Schweigaard ulgifven »Commentar
över Den Norske Criminal-lov», samt anför derefter, att den Svenska kommentaren
borde blifva både till uppställning och innehåll motsvarande den Norska,
samt derutöfver i hvarje kapitel och, så vidt materialier voro tillgängliga, vid hvarje
§ ordagrannt innehålla hvad Kongl. Lagkomiléen och Lagberedningen, universiteternas
Professorer, Hofrätterna och Högste Domstolen samt Lag-Utskottet, i deras
öfver förslagen till allmän Kriminallag (Straff-Balk) och Strafflag, hafva i hvarje
särskildt ämne yttrat; hvarjemte i kommentaren skulle noga beskrifvas skiljaktig—
helema mellan nu gällande Strafflag, och de stadganden, som genom Kongl. Maj:ts
den 16 Februari 1864 gifna »nådiga Förordning om nya Strafflagens] införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall», blifvit upphäfda, sfi att de, som begagnade
ifrågavarande kommentar, kunde säkert och skyndsamt inse, ij hvilka omständigheter,
vare sig rörande brottens karakter (corpus delicti) eller straffbestämmelserna,
den nu gällande lagen skiljer sig från den lag och de författningar, som vid 1864
års slut gällde här i landet, och hvilkas mening landets jurister dels genom studier
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 26. o
dels genom praxis sökt lära sig uppfatta. En sädan jemförelse skulle, kanske
framför allt annat, komma mängden af mindre bildade jurister att inse den numera
gällande lagens »rätta mening och grund», så alt de kunde »ther efter döma. men
ej theremot efter egen godtycko», såsom den ännu gällande regeln för lagtillämpning
i 1 punkten il § 1 Kap. Rättegångsbalken lyder. — Nödvändigheten af
en sådan kommentar vore desto större, som från Lagkomitéens och Högste Domstolens
första förslag blifvit uteslutna åtskilliga för den mindre bildade juristen
högst nödiga föreskrifter och anvisningar, hvilka ansågos höra till »doktrinen»; i
hvilket afseende motionären åberopat följande, i hans reservation vid Lag-Utskottets
den 9 Juni 1863 afgilna »betänkande i anledning af dels Kongl. Majlis nådiga
Proposition med förslag till ny strafflag, dels ock enskilda motioner rörande brottmålslagstiftningen»,
förekommande yttranden:
»Ehuru i visst afseende tillhörande frågan om innehållet af ifrågavarande strafflag,
torde här äfven kunna behandlas frågan, huruvida, på sätt ofvan förmälts,
från strafflagen bort uteslutas alla sådana allmänna bestämmelser, som angående
grunderna för latitud-systemets tillämpning meddelats i 6 Kap. af Svenska och
Norska Lagkomitéernas den 4 Augusti 1831. Svenska Lagkomitéens den. 16 Januari
1832 och den 19 December 1833, Kongl. Lagberedningens den 25 November
1844 och Rikets Ständers Lag-Utskotts den 11 Augusti 1848, äfvensom
Norska Lagkommissionernas den 31 Oktober 1831 och den 4 Juli 1835 afslutade
förslag rörande ny brottmåls- eller strafflag, och hvilka bestämmelser äfven finnas
i 6 Kap. af Norges »Lov angaaende Forbrydelser»,
»Redan den omständighet, att dylika bestämmelser finnas ej blott i alla
Svenska och Norska förslag, som förcgingo det ifrågavarande; utan ock i den för
brödrariket, — der juristerne i allmänhet torde få anses ännu hafva af den juridiska
doktrinen större lefvande förråd, än det, de Svenske praktiserande juristerne
vanligen ådagalägga, — nyligen antagna och ännu gällande strafflag, utan att mig
veterligen någon ändring i detta afseende föreslagits, — synes mig antyda det
betänkliga i alla dylika bestämmelsers uteslutande. — I afseende å en sådan, yttrar
Utskottet sig hafva, »lika med Kongl. Maj:t, ansett den snarare genom doktrinen
än genom ett uttryckligt lagbud böra göras gällande» Och uti det särskilda pro
tokoll,
som öfver ett Justitie-departements-ärende den 23 sistlidne September hållits
inför Hans Maj:t. Konungen i Stots-Rådet, och tryckt bifogats den Kongl. Propositionen
om strafflag, har (nedre delen af sidan 109) bland skälen dertill, att från
det nådigai förslaget uteslutits omförmälda bestämmelser om vållande och de allmänna
grunder, hvarefter straff skulle mätas, anförts, att »i den Baijerska nyligen
antagna strafflagen» förekomma »hvarken några allmänna bestämmelser om vällande
eller några straffmätningsreglor». I fall jag kunde hoppas, att alla domare här i
landet, eller åtminstone större delen af Sveriges -praktiska jurister, egde den juridisktvetenskapliga
bildning, sorn Baijerske juristerne — den store Feuerbachs elever.
6 Sammans. Lag- sami Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 26.
eller som juristerne i allmänhet uti Tyskland, ega, hvilket förmodligen gifvit anledning
dertill, att dylika bestämmelser blifvit uteslutna ur nyare Tyska strafflagar;
sä skulle äfven jag anse mindre vådligt, att ur strafflagen utesluta sådana bestämmelser,
helst det visserligen låter säga sig, att »de flesta egentligen tillhöra doktrinen».
Men om någon egentlig doktrin i detta afseende icke finnes hos våra domare i allmänhet
; så torde bestämmelsernas uteslutande kunna medföra (eller öka sannolikheten
deraf, att detta uteslutande medför) den beklagliga följd, att samma brott,
med ungefärligen lika försvårande och mildrande omständigheter, komma att mycket
oftare, än om bestämmelserna i sjette kapitlet af Lagberedningens förslag bibehållits,
vid särskilda domstolar beläggas med straff, som äro högst olika, vare sig i afseende
å qvalitet eller qvantitet. Så torde ock Högste Domstolens alla sju den
6 December 1839 närvarande ledamöter hafva uppfattat frågan, och uppskattat
den doktrinära bildningen hos Sveriges fleste jurister, då, vid granskningen af 1 §
6 Kapitlet i Lagkomitéens förslag, enligt det tryckta protokollet, sidan 14, »Högste
Domstolen trodde, att någon större utförlighet, än förslaget nu innehåller, i afseende
på uttrycken »försvårande och mildrande omständigheter», vore nyttig och
behöflig, såsom bidragande att närmare bestämma dessa begrepp, hvilka för ett
relativt straffsystem äro af särdeles vigt, men som hittills, under tillämpning af
absoluta straffbestämmelser, föga kommit att utbildas. På grund häraf hemställde
Högste Domstolen, om icke i »1 § måtte» meddelas ett stadgande, som Lagberedningen
nästan enhälligt antog, med föga reduktionsförändring, så lydande:
»Straff skola, inom de i lagen derföre satta gränser, mätas efter gerningens mer
eller mindre svåra beskaffenhet och den större eller mindre brottslighet i viljan,
gerningsmannen ådagalagt.» Sålunda ökas eller minskas straffbarheten i mån af:
den större eller mindre lära, skada eller förargelse, som brottet medfört; mängden
eller vigten af de bevekelsegrunder, som från brottet afhålla bort; gerningsmannens
större eller mindre förmåga att brottsligheten inse; den större eller mindre djerfhet,
list eller ihärdighet, som till brottets utförande varit använd; den inflytelse, som
gerningsmannens egna elakartade begär eller böjelser, eller andras bemödande att
förleda, eller ock tillfälliga anledningar, såsom nöd, öfverilning och mera dylikt,
må anses hafva utöfvat på hans vilja; den kallsinnighet, gerningsmannen visat för
den förfördelades lidande, eller den omsorg han visat att hindra eller godtgöra
gerningens onda följder; så ock öfriga omständigheter, som försvårande elier
mildrande äro.»
Efter antydan derom, att de allmänna reglor, som Högste Domstolen och
Lagberedningen sålunda ansett böra inflyta i sjelfva lagen, borde uti den ifrågasatta
kommentaren tillämpas, utvecklas och med exempel belysas vid hvarje särskild
§, så att någon enhet hos domstolarne i fråga om straffbestämmelserna kunde
beredas, angifver motionären de källor, hvilka, enligt hans åsigt, borde vid kommentarens
utarbetande begagnas,j samt anmärker, alt kommentaren, för att blifva
Sammans. Lag- sami Allm, fiesv.- och Ekon.-Ulshotlets Betänkande N:o 26.
fullt nyttig, skulle åtföljas af dels en så kallad lagsamling, hvaruti in extenso
införts sjelfva strafflagen samt de lagbud och förlättningsdelar, som med stadgandena
i strafflagen egde närmare sammanhang, men, till undvikande af alltför stor vidlyftighet,
blifvit deri blott citerade eller till mindre delar anförda, dels en kronologisk
förteckning å alla de bestämmelser om brott och straff, som, i löljd af
strafflagen, upphört att gälla, dels ock fullständiga legister sä väl i kronologisk,
som i alfabetisk ordning; och borde slutligen Staten bekosta arbetets tryckning
samt låta detsamma till alla domstolar och myndigheter kostnadsfritt utdelas.
I öfverensstämmelse härmed föreslår motionären,
»att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes föranstalta, att en noggrann och jemförelsevis fullständig kommentar
öfver nya strafflagen, äfvensom dertill hörande lagsamling och förteckningar,
varda, af en eller flera dertill skickliga personer, på ofvanberörda sätt, utarbetade,
på allmän bekostnad tryckta och utdelade, samt äfven för billigt pris tillgängliga
i bokhandeln.»
På samma gång Utskottet erkänner det önskvärda deri, alt ett arbete, sådant
som det af motionären föreslagna, må komma till stånd, då det gagn, detsamma,
utfördt med omsorg och skicklighet, skulle medföra för den rigtiga uppfattningen
af liva strafflagens anda och mening, synes oemotsägligt, är Utskottet likväl af den
tanke, att ett dylikt arbetes åvägabringande bör öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten,
och att man icke bör söka åstadkomma detsamma genom omedelbart
föranstaltande af statsmagterna. En på sistnämnda sätt tillkommen, liksom officiel
kommentar, skulle troligen af mången komma att anses lika med en lagförklaring
och derigenom måhända, mera än önskvärdt vore, inverka på lagtillämpningen.
Lätt skulle ock dervid inträffa, att Staten komme att betala ett arbete, som hindrade
en enskild, af Statens funktionärer okänd förmåga, att lemna ett långt
bättre sådant, då denna förmåga naturligen ej kunde täfla med en af statsanslag
understödd författare. — Det moraliska ansvar, som, på sätt motionären rigtigt
anfört, på en gång bör vara en borgen för arbetets värde och belöningen för
detsamma, torde jemväl få anses vara beroende på författarens frihet, och denna
lärer i icke obetydlig mån lida inskränkning genom uppdragets officiela natur.
Schweigaards, af motionären högt prisade arbete har icke tillkommit på grund af
regeringens uppdrag, och skulle måhända icke varit sådant det är, om detta varit
fallet. Att vår nya slrafllag skall hos oss framkalla enahanda bemödanden, som
dem Norges vetenskapsmän egnat sitt lands criminal-lov, ulan annan åtgärd från
regeringens sida. än den uppmuntran, som, då förhållandena sådant påkalla, komma
vetenskapliga arbeten i allmänhet till del, derom är Utskottet desto heldre förvissad
som försök uti ifrågavarande rigtning, oaktadt den korta tid, som förflutit
8 Sammans. Lar/- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottels Betänkande N:o 26.
sedan strafflagen trädde i kraft, redan, säsom kändt är, för allmänheten framlrädt.
Oaktadt Utskottet alltså anser, att ett arbete, sådant som det af motionären föreslagna,
skall med glädje helsås af den juridiska bildningens vänner i vårt land,
torde dock detsamma, af ofvan antydda skäl, lämpligen icke böra genom Statens
omedelbara mellankomst åvägabringas; och Utskottet hemställer fördenskull,
att Herr Henschens ifrågavarande motion icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 Juni 1866
Reservation
är anmäld af Herr Henschen.
STOCKHOLM, TBYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Uesv - och Elton.-Utsk. Memorial N:o 27. I
N:o 27.
Ank. till Exp.-Ut8k. den 5 Juni 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf en i Sammansatta Lag
samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial
N:o 19 föreslagen voteringsproposition.
I anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående förändring i grunderna
för beväringsinrättningen, samt om bildande af en landstorm, hafva Ridderskapet och
Adeln samt Preste-Ståndet beslutat underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af följande
innehåll:
»Då de uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder för
beväringsinrättningen och för bildande af en landstorm ännu inom landet äro föga
kända; då de derjemte icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än förslag
till arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit framstäldt;
då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen bör, genom
sitt yttrande i en fråga af så genomgripande art som denna, i mer eller mindre
mån binda en blifvande Riksdags beslut, få Rikets Ständer, till svar å Eders Maj:ts
nådiga Proposition, i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit behagade till en kommande
Riksdags pröfning i sin helhet framlägga denna fråga.»
Borgare-Ståndet har för sin del beslutat enahanda skrifvelse, med den skilnad
allenast, att i stället för orden: »få Rikets Ständer till svar å Eders Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition», intagits orden: »anse Rikets Ständer sig icke böra godkänna
Kongl. Maj:ts nu afgifna nådiga Proposition, men anhålla» etc.
Bonde-Ståndet åter har, »med ogillande af hvad Utskottet uti dess utlåtande
föreslagit och hemställt, förklarat sig icke kunna bifalla Kongl. Majlis nådiga framställning
i ämnet.»
Bih. till It. St. Prol. 18(15 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 15 Haft.
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 27,
Med hänseende till hvad sålunda förekommit, hade Utskottet i sitt ofvannämnda
Memorial JYs 19 föreslagil, att omröstning först måtte anställas mellan Borgare- och
Bonde-Ståndens beslut för bestämmande af kontraproposition vid hufvudvoteringen,
i hvilken sednare Ridderskapet och Adelns samt Preste-Ståndets sammanstämmande
beslut borde utgöra Ja-proposition.
Vid föredragning af ifrågavarande Memorial har, enligt Utskottet tillhandakomna
protokollsutdrag, den framställda voteringspropositionen blifvit godkänd af Preste- och
Bonde-Stånden, hvilket sistnämnda Stånd tillika, med afslag å Utskottets inbjudning
att biträda Borgare-Ståndets beslut, förklarat sig vidblifva sitt beslut i hufvudsaken;
hvaremot Memorialet återremitterats af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet.
Då nu, på sätt inom de två sistnämnda Riks-Stånden blifvit anmärkt, af bifall
till Bonde-Ståndets beslut skulle följa, att de tre öfriga Ståndens beslut om en
underdånig anhållan, att Kongl. Majit täcktes för en kommande Riksdag framlägga
ny Proposition i ämnet, komme att förfalla, samt, vid det förhållande att Borgareoch
Bonde-Stånden äro ense deruti, att till svar på den nådiga Propositionen bör
meddelas, det Rikets Ständer icke kunnat bifalla densamma, Bonde-Ståndets mening
funne uttryck i en underdånig skrifvelse, affattad i öfverensstämmelse med BorgareStåndets
beslut, har Utskottet vid frågans förnyade behandling funnit Bonde-Ståndets
beslut icke böra göras till föremål för särskild omröstning, och får derföre vördsamt
föreslå, att Rikets Ständer måtte, — Preste- och Bonde-Stånden med frånträdande
af deras redan fattade beslut i frågan, — godkänna följande:
Votering s-proposition:
Den, som vill att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, antaga en underdånig skrifvelse, så lydande:
»Då de xiii Kongl. Majlis nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder
för beväringsinrältningen och för bildande af en landstorm ännu inom landel äro
föga kända; då de derjemte icke väl torde kunna prof vas och bedömas förr, än
förslag till arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit
framstäldt; då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen
bör, genom yttrande i en fråga af så genomgripande ari som denna, i mer eller
mindre mån binda en blifvande Riksdags beslut, få Rikets Ständer, till svar å Eders
Santmans. Lag- samt Allm. Ilesv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 27. 3
Kongl. Majlis nådiga Proposition, i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit behagade
till en kommande Riksdags pröfning i sin helhet framlägga denna fråga;
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva beslutat en så lydande underdånig
skrifvelse:
»Då de uti Kongl. Majits nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder
för beväringsinrätlningen och för bildande af en landstorm ännu inom landel äro
föga kända; då derjemte de icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än förslag
lill arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit framstäldl;
då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen bör,
genom sitt yttrande i en fråga af så genomgripande art som denna, i mer eller
mindre mån binda en blifvande Riksdags beslut, anse Rikets Ständer sig icke böra
godkänna Kongl. Majis nu afgifva nådiga Proposition, men anhålla i underdånighet,
att Kongl. Majit behagade till en kommande Riksdags pröfning i sin helhet framlägga
denna fråga»
Stockholm den 5 Juni 1866.
Reservation er:
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län: »Då tvänne
Riks-Stånd godkänt de af Utskottet i Memorialet N:o 19 framlagda förslag till voteringspropositioner,
så anser jag Utskottet hafva saknat skäl att nu frånträda dessa
förslag, hvarföre jag emot Utskottets nu framlagda förslag får anmäla min reservation;»
samt
af Riksdagsfullmägtige Johan Bergström från Kopparbergs län, Anders Jonsson
från Wermlands län och Magnus Svensson från Skaraborgs län.
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv-. och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 28:
N:o 28.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Juni 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 13, öfver väckta motioner om förändring af gällande
föreskrifter angående tiden för fullföljande af besvär i
ekonomiska och administrativa mål.
Omförmälda Betänkande har af Vällofliga Borgare-Ståndet blifvit till Utskottet
återremitteradt, i syftning att det af Utskottet i dess hemställan begagnade uttryck:
»Underrätts beslut i ekonomiska och administrativa mål», måtte, enär de myndigheter,
af hvilka flertalet bland dylika mål pröfvas, gemenligen icke inbegrepes under benämningen
Underrätt, utbytas mot några mera omfattande ordalag, såsom »underordnad
myndighets beslut i ekonomiska och administrativa mål», eller dylikt; och ehuru man
sålunda skulle kunnat mera fullständigt uttrycka hvad Utskottet, på sätt af motiveringen
för dess ifrågavarande hemställan framgår, med sitt förslag afsett, likväl
och då, enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, Betänkandet blifvit af öfriga
Riks-Stånden bifallet samt i frågor af förevarande beskaffenhet tre Stånds mening
utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen icke till någon Utskottets vidare åtgärd
föranleda;
hvilket Utskottet härmed får gifva Borgare-Ståndet tillkänna.
Stockholm den 5 Juni 1866.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell. 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N-'o 29. 1
N;o 29.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Juni 1866, kl. 1 e. m.
Memorial, angående särskildt arfvode åt den person, hvilken i egenskap
af Sekreterare biträdt Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
I och för nödigt biträde vid handläggningen af de utaf Sammansatta Utskottet
under innevarande riksdag behandlade frågor har en af de hos Lag-Utskottet anställde
Notarier tjenstgjort hos Sammansatta Utskottet i egenskap af Sekreterare, men derför
uppburit allenast den aflöning, som, i enlighet med Stats-Utskottets Memorial N:o 58,
blifvit af Rikets Ständer för Notarier i Utskotten bestämd.
Då emellertid Sammansatta Utskottet, med afseende på de ökade göromål nämnde
Notarie, i följd af hans tjenstgöring såsom Sekreterare hos Sammansatta Utskottet,
haft att ombesörja, anser någon förhöjning i nyssberörda aflöning böra honora tilläg
gas,
får Utskottet vördsamt föreslå,
alt Rikets Ständer täcktes bevilja ifrågavarande, såsom Sekreterare
hos Sammansatta Utskottet tjenstgörande person, utöfver den
aflöning, han egt att såsom Notarie i Lag-Utskottet uppbära, en
särskild vedergällning af 563 R:dr 50 öre, utgörande eli belopp
af 3 R:dr 50 öre för dag, räknadt från och med den dag
ifrågavarande persons tjenstgöring hos Sammansatta Utskottet
började, eller den 12 sistlidne Januari lill och med den 21 innevarande
månad.
Stockholm den 16 Juni 1866.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 16 Häfl.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, -1866.
Sammans. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon. Utskottets Betänkande N:o 30. 1
H:o 30.
Ank. till Exp-Utsk. den 19 Juni 1866, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
de i 24 Kap. 32 § Kyrkolagen förekommande stadganden
angående klockares brefbäringsskijldighet.
Till behandling af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
har, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, blifvit från Lag-Utskottet öfverleranad
en af Hedervärda Bonde-Ståndet dit remitterad motion i förenämnda ämne,
hvilken blifvit väckt af Sven Rosenberg från Christianstads län (motionen N:<> 261)
och uti hvilken Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län med flere af Hedervärda
Bonde-Ståndet instämt.
I fråga om klockares skyldigheter stadgar ofvan omförmälda lagrum, bland
annat: »Han skall ock bära Kapitlets, Prostens, och Kyrkoherdens bref till Prosten,
när de honom tillhandakomma, till nästa klockare, och, der sådant försummas,
till skadan, som deraf timar, svara.»
Motionären anför, att detta stadgande för sin tid sannolikt varit både ändamålsenligt,
af behofvet påkalladt och lätt verkställbart. t samhällets då ännu
temligen outvecklade skick voro antagligen de embetsskrifvelser, presterna hade att
till hvarandra aflåta, icke synnerligen många. Ordinarie postlinier voro ganska fä
och inskränkte sig till de allmännaste stråkvägarne samt framgingo på de flesta
orter icke ens en gång i veckan. På dem, som antogos till klockare, hade man
så ringa anspråk i fråga om kunskaper och skicklighet, att nästan hvem som helst
med någorlunda förmåga att sjunga de allmännaste kyrkopsalmerna, ofta på sin
egen melodi, kunde utan vidare examen antagas till sysslan. Under sådana förhållanden
var det helt naturligt, att klockaren, ehuru han benämndes kyrkobetjent,
i sjelfva verket ansågs såsom betjent för presterskapet, hvarom flera klockare
instruktioner
bure vittne. Tidsförhållandena hafva numera ganska betydligt förBih.
till B. St. Pral. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 17 Höft.
2 Summans. Lag- sami Alim. Best. och Ekon.-Utshotlets Betänkande N:o 30.
ändrats. Posten tärdas nu fram pä aila allmänna vägar, somligstäds dagligen, på
andra ställen två till tre eller åtminstone en gång hvarje vecka; postportot är
betydligt nedsatt, och en så ovig och långsam postinrättning, som den gående
klockareposten, kunde således icke vara hvarken tidsenlig eller af behofvet påkallad.
På klockaren hade man också helt andra anspråk nu än förr. Man fordrade af
denne tjensteman både kunskaper för sitt kall och verksamhet inom sin kommun.
Det vore ej nog, att han kunde sjunga psalmer, han skulle äfven kunna sjunga
koraler och stycken efter utstakade melodier, och det ej blott i klockarestolen,
utan äfven i skolan och bland församlingens ungdom, samt sålunda vara sånglärare
och sångledare, hvartill fordrades ofta ganska dyrköpta förstudier. Han skall icke
allenast vara så boklärd, att han kan undervisa församlingens barn i innanläsning,
lilla katekesen och räkning af qvatuor species i enkla tal, utan han måste hafva
genomgått sådan examen, att han kan vara församlingens folkskolelärare äfven efter
nyare tidens fordringar. Ej nog att han följer presten på husförhör och i socknebud,
för att taga vara på husförhörslängden^ och socknebudstygen, eller att kunna
hänga på kappan, söka upp bönerna i handboken, uppdraga tornuret och hafva
tillsyn vid ringningen; han måste också kunna utskrifva husförhörs- och kommunionslängder,
uppgöra kyrkoräkenskaperna, föra kommunalstämmans och nämndens proto
koller och uppgöra dess räkenskaper m. m. Under all denna tillökning af både
förstudier, för att kunna blifva klockare, och verksamhet i utöfningen af detta kall
hade klockarens inkomster, relativt till lefnadskostnaderna, ingalunda blifvit i allmänhet
ökade, utan snarare minskade, i synnerhet der folkskolelärare- och klockaretjenster
blifvit förenade. Det vore derföre en ganska billig begäran att klockarne
befriades från en tjenstskyldighet, som icke vidare kunde sägas vara af behofvet
påkallad. Hela frågan reducerade sig egentligen till en penningefråga; ty om ett
bud från presten eller klockaren verkställde brefbäringen, kunde i afseende på
säkerheten vara likgiltigt; frågan vore endast hvem som skall bekosta budskick —
ningen. I de flesta fall kunde prosten eller kyrkoherden få sitt bref till dess
bestämmelse för 12 öre, men han föredroge att bespara dessa och i stället låta
tre till fyra klockare bära eller låta bära brefvet från man till man under liera
mils väg. Medgifvas måste väl, att sådana paketförsändningar kunde ifrågakomma,
som bättre egnade sig för budskickning än för vanlig post; men toge man derjemte
i betraktande ej blott ofvan påpekade icke obetydliga tillökningar i klockarnes
göromål, utan ock de år efter år medgifna lindringar i presterskapets åligganden,
sä torde den ringa uppoffring, presterskapet behöfde göra för dylika budskickningar
på egen bekostnad, likasom postportot för de bref, hvilka icke kunde
åtecknas fribref, blifva vida mindre kännbar för presten än för klockaren, oberäknadt
att, enligt motionärens öfvertygelse, de s. k. embetsbrefven icke blefve så
många som under nuvarande förhållanden. Presten vore numera icke såsom sådan
skyldig att vara ordförande i sockenstämmor eiler fattigvårdsstyrelse, eller att om
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Elton.-Utskottets Betänkande N:o 30■ 3
bestyra och utskrifva dessas protokoller och räkenskaper, eller att vara ledamot i
taxerings- och pröfnings-komitéer m. m.; och i jemförelse med prestens befrielse
frän allt detta vore klockarens befrielse från brefbäringen ingalunda någon obillig
begäran, helst pastors skrifbiträde af klockaren vore helt annat nu, an den tid
kyrkolagen utgafs. Motionären föreslår på grund häraf, »att de i 32 § af 24
Kap. Kyrkolagen förekommande s'adganden om klockares brefbäringsskyldighet mätte
lill all kraft och verkan varda upphäfda.»
Den fråga, som sålunda föreligger till behandling, har redan tillförene varit
föremål för Rikets Ständers bepröfvande. Med anledning af motion i ämnet alläto
Rikets Ständer vid sistlidna riksdag underdånig skrifvelse, deruti Rikets Ständer,
på anförda skäl, anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida och i hvad mån
fribrefsrätt kunde pastorsembetena i riket för deras embetsskrifvelser tilläggas.
Någon åtgärd i anledning häraf har dock ännu icke försports, hvadan de redan
länge upprepade klagomålen nu förnyats. I afseende på anledningarne till denna
klagan har Utskottet af de upplysningar, som meddelats så väl nu som tillförene,
då denna fråga varit under handläggning, inhemtat, att i åtskilliga kontrakter
grundade skäl till missnöje förekommit, enär klockarens tid understundom flera
gånger i veckan toges i anspråk för fullgörande af ifrågavarande skyldighet, under
det att i andra kontrakter inom samma stift försändelser med s. k. klockarepost
sällan ifrågakomma. Utskottet har häraf hemtat stöd för det antagande, att antalet
af sådana försändelser, som rätteligen böra med klockarepost befordras, är så ringa,
att, med begagnande af de utvägar till befordran af bref, som de numera nästan
öfver allt utgrenade allmänna posterna erbjuda, borttagandet af klockarnes brefbäringsskyldighet,
hvilken, äfven der den ej strängt anlitas, synes för vederbörande
betungande, i synnerhet der klockaren tillika är skollärare, icke kan för presterskapet
medföra någon synnerlig olägenhet; och Utskottet får på dessa samt åtskilliga
bland de af motionären i öfrigt anförda skäl vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning,
hvarigenom förklaras, att de i 24 Kap. 32 § Kyrkolagen
förekommande stadganden angående klockares brefbäringsskyldighet
upphört alt vara gällande.
Slockholm den 19 Juni 1866.
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltels Betänkande N:o 30.
Reservationer:
af Kyrkoherden Ekelundh;
» Kontraktsprosten Schmidt: »Emot det beslut, Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet fattat, i anledning af J. Rosenbergs motion om
upphäfvande af de i 24 Kap. 32 § Kyrkolagen förekommande stadganden angående
klockares brefbäringsskyldighet, får jag på grund af följande omständigheter vördsamt
anmäla min reservation.
a) Sammansatta Utskottet har i min tanke icke bort till behandling upptaga
en fråga om kyrkolagsförändring, sådan som Betänkandet åsyftar.
b) Frågan är icke af den vigt, att den förtjent afseende framför flera andra,
som qvarligga på Utskottets bord, omhandlade före denna och dock undanskjutna
i elfte timmen.
c) Utskottet har i motiveringen sökt stödja sitt förslag på sådana uppgifter
om missbrukad rättighet att begagna s. k. klockarepost, hvilka motionären framkastat,
utan att kunna styrka, och som, äfven om man icke eger att betvifla deras
sanningsenlighet, likväl häntyda på så enstaka missbruk, hvilka annorlunda böra
kunna afhjelpas än genom den föreslagna lagstiftningsåtgärden.
d) Vidare synes det mig mindre välbetänkt att vilja besvära Kongl. Maj:t
med en skrifvelse, som, enligt hvad motiveringen gifver vid handen, går ut på att
från klockaren lill pastor öfverflytta en skyldighet, som den förre har sig ålagd
såsom en tjenstepligt, naturligtvis tagen med i beräkning vid bestämmandet af hans
löneförmåner.
e) Slutligen är en dylik skrifvelse alldeles obehöflig, enär från nästföregående
riksdag en fråga, som med denna står i närmaste samband, blifvit til! Kongl.
Maj:ts afgörande öfverlemnad, och hvarå nådig Resolution är att förvänta.
På grund häraf yrkar jag vördsamt, det måtte
Betänkandet icke till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.»
af Herr Bolinder.
Doktor Petrelli har begärt att få antecknadt, det han icke öfvervarit ärendets
handläggning i Utskottet.
STOCKHOLM. TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 186(5.
Register
öfver de af Rikets Höglofliga Ständers Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskott vid 1865—18G6 årens riksdag afgifua
Betänkanden och Memorial.
Expeditio
.
nens
’ nummer.
Administrativa mål: Om ändring af gällande föreskrifter rörande tiden för
fullföljd af besvär i ekonomiska och administrativa mål 13.
— » — Svar på återremiss  28.
Allmänna byggnader: Skyldigheten att deltaga i deras uppförande och underhåll 1.
— » — Svar på återremiss
17.
Arfvode åt Utskottets Sekreterare  29.
u.
Beväringsinrättningen: Om förändring i grunderna för densamma samt om
bildande af en laudstorm
5.
— » — Voteringspropositioner  19.
— » — Svar på återremiss ,  27.
Broar: Om ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet att bygga
och underhålla vägar och broar  2.
E.
Eder: Angående upphäfvande af gällande föreskrifter dels om student-ed,
dels om skyldighet att, för burbrefs erhållande, aflägga tro-, huldhets
och
borgare-ed  24.
Ekonomiska mål: Om besvärstid i sådana. Se Administrativa mål.
Bih. till B. St. Prot. 1865 åt 1866. 7 Sami. 2 Afd. 18 Höft.
F.
Folkskolelärare: Deras tillsättande  4.
— » — Svar på återremiss
18.
G.
Gåstgifvaregårdar: Angående ändring i lagens stadgande om längsta afståndet
emellan sådana  11.
H.
Hemmansklyfning: Angående ändring i gällande stadganden derom .... 10.
Häradsfängelser: Se Allmänna byggnader.
I.
Indigenats-rätten: Om upphäfvande af densamma äfvensom af konsistoriernas
missiveringsrätt  8.
K
Klockare: Om kompetens till klockare-befattning  25.
— » — Deras tillsättande. Se Folkskolelärare.
— » — Deras brefbäringsskyldighet  30.
Kungörelser: Om publicerandet af sådana  9.
Kyrkobot jente: Deras tillsättande. Se Folkskolelärare.
Kyrkobyggnads-skyldigheten: Se Allmänna byggnader.
Kyrkolag: Om antagande af ny  3.
■— » — Svar på återremiss  14.
L.
Landstorm: Se Bevåringsinrättningen.
Landtmäteri-instruktionen: Om ändring deri  20.
M
Milda Stiftelser: Om vården af och kontrollen öfver till dem anslagna medel 23.
Missiverings-r ätten: Se Indigenats-r ätten.
O
Orgelnister: Deras tillsättande. Se Folkskolelärare.
I*
Predikstolar: Se: Kungörelser.
Prest- och Pastor al-examen: Angående förändrade stadganden derom ... 6.
— » — Svar på återremiss  15.
Presterlig tjensteårsberäkning: För aflagd theologico-filosofisk examen. Se Prestexamen.
Prestgårds byggnad: Se Allmänna byggnader.
Prestval: Angående förändrad röstberäkningsgrund dervid. Se Folkskolelärare.
Profpredikant: Fjerde i konsistoriela gäll och sacellanier  7.
— » — Voteringsproposition
21.
S.
Skiftes-stadgan: Om dels utfärdande af ny sådan, dels ändringar i den nu
gällande  22.
Skjuts: Om ansvar för försummadt utgörande deraf  12.
Sko g sordning en: Om ändringar deri
16.
Strafflagen: Om utarbetande af en kommentar deröfver  26.
Student-ed: Se Fider.
T.
Tid: För fullföljande af besvär i ekonomiska och administrativa mål. Se
Administrativa mål.
Tingshusbyggnad: Se Allmänna byggnader.
V.
Vägar: Se Broar.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1866.
