# ID: svediakorp-gov2470
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 126,909
# sentences: 2,923
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
SAMTLIGA RIKS-STÅNDENS
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOL
ÅREN 1865 OCH 1866.
SJUNDE SAMLINGEN.
!sta Afdelningen:
Lag-Utskottets Memorial, Utlåtanden och Betänkanden.
Lag- Utskottets Memorial N:o 1.
1
,Y;« i.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Nov. 1865, kl. 3 e. m.
Memorial.
Lag-Utskottet, som, i öfverensstämmelse med Riksdags-ordningens 24 §, till
biträde antagit en Sekreterare och en Kanslist, har derjemte, enär detta biträde
ansetts otillräckligt, denna dag, i enlighet med hvad vid föregående riksmöten egt
rum, ytterligare antagit en Kanslist; och, då Utskottet förordnat en af Kanslisterne
att i egenskap af Notarie föra Utskottets protokoll, samt det dessutom för behandlingen
af de ärenden, som under riksdagens lopp komma att handläggas af
Utskottet och andra Utskotts deputerade gemensamt, efter all anledning erfordras
biträde af en Notarie, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,
dels att utom det arfvode, som varder bestämdt för en Kanslist i Lag
Utskottet,
ett notarie-arfvode måtte Utskottet beviljas att från
och med denna dag utgå, dels ock att, derest vid behandlingen
af de ärenden, som af deputerade från Lag-Utskottet och
annat Utskott gemensamt komma att handläggas, särskildt
biträde skulle erfordras, en Notarie måtte få antagas med
arfvode beräknadt från antagningsdagen.
Stockholm den 10 November 1865.
På Ridderskapet och Adelns
ledamöters vägnar:
Eric Sparre.
På Borgare-Ståndets ledamöters
vägnar:
L. V. Henschen.
O. W. Staél von Holstein.
På Preste-Ståndet ledamöters
vägnar:
C. Petrelli.
På Bonde-Ståndets ledamöters
vägnar:
Olof Pehrsson.
Bih, till R. St Prot 1865 & 1866. 7 SamL 1 AfcL 1 Haft 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
il:» 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Nov. 1865, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af verkställd granskning af Rikets Ständers Justitieombudsmans
embetsförvaltning från sednaste till innevarande riksmötes
början.
Jemlikt 33 § Riksdags-ordningen tillkommer det Lag-Utskottet att granska
Justitie-ombudsmannens vid hvarje riksdag afgifvande allmänna redogörelse samt
årliga berättelser, äfvensom hans embets-diarier och registratur samt att med utlåtande
deröfver till Rikets Ständer inkomma; och hafva, för berörda gransknings
verkställande, ej mindre Justitie-ombudsmannens sistlidne år utgifna embetsberättelse
och bans embets-berättelse till innevarande riksdag blifvit af samtlige
Riks-Stånden till Utskottet remitterade, än äfven Justitie-ombudsmannen till Utskottet
öfverlemnat sina diarier och registratur för den tid, som ifrågavarande
granskning omfattar. Efter fullbordad granskning har Utskottet nu att afgifva sitt
utlåtande i detta ämne.
Det åligger Justitie-ombudsmannen, enligt 96 § Regeringsformen och 63 § 1
mom. Riksdags-ordningen, att, såsom Rikets Ständers ombud, hafva tillsyn öfver
lagarnes efterlefnad af domare och embetsman, samt att vid vederbörliga domstolar
i laga ordning tilltala dem, som uti sina embetens utöfning af väld, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta att sina embetspligter behörigen
fullgöra; hvarjemte Justitie-ombudsmannen, enligt Regeringsformens 100
§, skall uti sin embetsberättelse till Rikets Ständer utreda lagskipningens tillstånd
i riket. Huru Justitie-ombudsmannen fullgjort detta sitt väcktarekall, inhemtas
dels af hans diarier och registratur, som innefatta upplysning angående alla de fall,
då Justitie-ombudsmannens embetsåtgärd påkallats, dels af hans tryckta berättelser,
deri fullständig redogörelse är lemnad för de åtal, som af Justitie-ombudsmannen
blifvit anställda. Såvidt Utskottet vid granskningen kunnat finna, har Justitie-ombudsmannen
hvarken lemnat. någon i saknad af sitt embetsbiträde, då det med goda
skäl påkallats, eller utan anledning användt den honom anförtrodda åklagare
-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
3
magt. I denna del af sin verksamhet har den nuvarande Justitie-ombudsmannen,
efter Utskottets omdöme, ådagalagt en redbarhet i handlingssätt, en sjelfständighet
i omdömet och en aktning för andras åsigter, som måste åt embetet fortfarande
bereda det förtroende, hvaraf detsamma såväl hos allmänheten som hos rikets domare
och embetsman bör vara i åtnjutande. Att Justitie-ombudsmannen icke, under
den tid hans nu granskade embetsförvaltning omfattar, haft anledning att åtala
någon embetsförseelse af den grofva art, att väld eller mannamån ens kunnat
ifrågasättas såsom dess verkande motiv, är en glädjande företeelse, som ger fullt
stöd åt det af Justitie-ombudsmannen i hans berättelse till innevarande riksdag,
i afseende på lagskipningens tillstånd, uttalade omdöme, att Sveriges domarekorps
fortfarande eger gnmdade anspråk på vitsord för sjelfständighet, rättsinnighet och
oväld. På sätt Justitie-ombudsmannen anmärkt, har tidningspressen under sednare
tider åt domstolarnes verksamhet egnat en uppmärksamhet, hvilken understundom
framträdt såsom ett bemödande att inverka på domsluten eller åtminstone att, i
förväg för domstolarnes sorgfälliga och på sakkunskap grundade pröfning, hos allmänheten
framkalla en viss ensidig uppfattning af förekommande rättsfall; men
äfven emot en sådan tillförene okänd påtryckning af en missledd opinion hafva
domstolarne, enligt Justitie-ombudsmannens vitsord, ådagalagt en berömvärd fasthet.
I afseende på skyndsamheten i lagskipningen har åter, enligt hvad Justitie-ombudsmannens
berättelser gifva vid handen, förhållandet varit mindre tillfredsställande,
och en stor del af de åtal, han anställt, hafva sin anledning i dröjsmål
med målens afgörande och expedierande. Det har väl, enligt 2 och 3 §§ af den
för Justitie-ombudsmannen gällande instruktion af den 1 Mars 1830, icke ålegat
Justitie-ombudsmannen att omedelbart beifra sådant dröjsmål, som endast härrört
af mindre försumlighet eller ovarsamhet, men Justitie-ombudsmannen har icke
i något fall anlitat den i sistnämnda § honom anvisade utväg att om dylika förhållanden
allenast göra anmälan hos Konungens Justitie-kansler, utan alltid
sjelf föranstaltat om åtalens utförande; och Utskottet har ingen anledning att klandra
detta förfaringssätt, såvida icke Justitie-ombudsmannens verksamhet derigenom
dragits från vigtigare föremål. Ofta torde emellertid långsamheten i rättegångsmålens
och exsekutionsärendenas behandling härröra mindre af någon grof eller
fortfarande försumlighet hos domare och tjenstemän än af domstolarnes och myndigheternas
organisation och arbetssätt; och i sådana händelser kan densamma icke
annorlunda afhjelpas än genom nödiga förändringar i myndigheternas instruktioner.
Justitie-ombudsmannen har ej heller förbisett dessa förhållanden, utan, särskildt
med afseende på Ofverståthållare-emhetets organisation och arbetssätt, medelst
underdånig framställning till Kongl. Maj:t tagit initiativ till en förbättring, som
redan till en del trädt i verket, samt i berättelsen till Rikets Ständer framställt
sina åsigter om det inflytande vissa anmärkta förhållanden inom rikets Hofrätter
och vid Underrätterne på landet, såsom det täta ombytet af adjungerade ledamöter
och tillförordnade domhafvande, måste utöfva på lagskipningens behöriga gång;;
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
men då Justitie-ombudsmannen icke i dessa sednare ämnen framställt några bestämda
förslag, så kunna ej heller hans anmärkningar i dessa afseenden omedelbart
verka till någon förbättring af de förekommande bristerna. Den kontroll å
fångvården, som enligt instruktionen åligger Justitie-ombudsmannen, synes hafva
blifvit med sorgfällighet utöfvad, och särskildt torde Utskottet böra fästa Rikets
Ständers uppmärksamhet å den synnerliga omsorg Justitie-ombudsmannen, lika
med sina föregångare i embetet, egnat åt kompletterandet och bevarandet af domstolarnes
arkiv; i afseende hvarpå särskilda åtgärder också blifvit af Justitie-ombudsmannen
i hans berättelse till innevarande riksdag föreslagna, hvadan Utskottet
framdeles torde återkomma till detta ämne.
Justitie-ombudsmannens embetsverksamhet är emellertid enligt grundlagarne
icke inskränkt allenast till ett öfvervakande af de bestående lagarnes tillämpning;
utan enligt 100 § af Regeringsformen åligger det honom äfven att anmärka
lagarnes och författningarnes brister och uppgifva förslag till deras förbättring.
Justitie-ombudsmannen har äfven till Rikets Ständers bedömande framställt
åtskilliga sådana förslag, öfver hvilka Utskottet, såvidt desamma grundlagsenligen
utgöra föremål för Utskottets behandling, kommer att framdeles särskildt yttra sig
i sammanhang med pröfningen af de nådiga Propositioner eller enskilda motioner,
som kunna angå samma ämnen. Dessa Justitie-ombudsmannens förslag äro af
O < O
jemförelsevis mindre vigt och ingripa föga i lagstiftningen i dess helhet; men efter
den lifliga verksamhet inom lagstiftningens område, som utmärkt de sednare riksdagarne,
torde det också vara mindre nödvändigt än under vanliga förhållanden att
Justitie-ombudsmannen nu begagnar sitt initiativ i lagstiftningsväg. Sedan riket,
under en jemförelsevis kort tidrymd, erhållit ny förmynderskaps-förordning, ny konkurslag,
ny strafflag och ny sjölag, så torde både allmänheten och domstolarne
vara i behof af något rådrum för att vänja sig vid de nya lagarnes tillämpning,
innan ytterligare lagstiftningsarbeten al större omfattning företagas. Under en sådan
period synes Justitie-ombudsmannens verksamhet i afseende på lagstiftningen
lämpligen böra inskränka sig till ett noggrannt aktgifvande på domstolarnes uppfattning
af de nya lagarnes bestämmelser, och vidtagande af sådana åtgärder, som,
medelst förklaring af lagens grund och mening, kunna förekomma missförstånd och
en fortfarande origtig tillämpning. Det vore förmätet att af lagens bokstaf hoppas
en sådan tydlighet och fullständighet att icke någon osäkerhet och ojemnhet i tillämpningen
kan uppstå under den tid, som måste förflyta innan doktrinen och vanans
magt göra sig gällande; men under en sådan öfvergångsperiod är det af vigt,
att den lagstiftande magtens uppmärksamhet fästes å hvarje afsteg från lagarnes
grundsatser, som kan finna en anledning och en ursäkt i någon otydlighet eller
ofullständighet hos sjelfva lagbuden; och Rikets Ständer böra af deras Justitieombudsman
kunna förvänta, att han icke allenast skall beifra de uppenbara fel,
som emot lagarne af domstolarne begås, utan äfven att han skall gifva akt på
domstolarnes vanliga förfarande i de fall, då ordalagen lemna utrymme för olika
La (/-Utskottets Utlåtande N:a 2.
5
tolkningar, eller lagstiftaren afsett, att lagbestämmelserna skola i någon mån af
domstolarnes praxis suppleras. Justitie-ombudsmannens ställning sätter honom
fullkomligt i tillfälle, att genom undersökningar vid såväl högre sorn lägre domstolar
bilda sig ett omdöme i dessa afseenden, och det bör under närvarande förhållanden
vara honom en oafvislig pligt, att genom de tryckta berättelserna underrätta
såväl Rikets Ständer som den juridiskt bildade allmänheten om de iakttagelser
han med afseende härpå kan göra, ehvad den erfarenhet han inhemtat öfverensstämmer
med hans egna åsigtcr om det rätta eller ej. Genom en sådan verksamhet
skulle Justitie-ombudemannen kunna kraftigt bidraga till den nya lagstiftningens
fullkomligare utveckling, och det allmänna interesset för rättsväsendets utbildning
skulle derigenom otvifvelaktig! erhålla en väckelse, som under nuvarande
förhållanden är väl behöflig. Möjligen hafva de nya lagarne ännu under en alltför
kort tid tillämpats, för att den erfarenhet, Justitie-ombudsmannen i afseende
på dem vunnit, redan skulle kunna lemna materialier för ett tillförlitligt yttrande
om domstolarnes sätt att uppfatta dem; och Utskottet finnér deruti en giltig anledning,
hvarföre Justitie-ombudsmannen i eina berättelser föga vidrört tillämpningen
of de nya lagar, hvilka sedan sistförfluten riksmöte trädt i verket; men att
den nuvarande Justitie-ombudsmannen delar Utskottets uppfattning af hans åliggande
i nu omförmälda hänseende, derpå har Utskottet med tillfredsställelse funnit
ett bevis i den omständigheten, att, sedan Lag-Utskottet vid sisthållne riksdag,
i dess betänkande angående den nya strafflagen, framställt sina åsigter angående
grunderna för det antagna latitudsystemets tillämpning, så har Justitie-ombudsmannen
i sin sistlidne år utgifna berättelse meddelat Lag-Utskottets berörda yttrande
till vederbörandes kännedom.
Slutligen anser sig Utskottet, på grund af den granskning, Utskottet,
enligt hvad ofvan blifvit förmäldt, verkställt af Justitie-ombudsmannens embetsförvaltning,
böra angående hans verksamhet i dess helhet uttala det omdöme,
att Justitie-ombudsmannen, genom nit, oväld och dieklighet i sin embetsförvaltning,
motsvarat Rikets Ständers förtroende.
Stockholm den 23 November 1865.
Bil,, till R. St. Prof. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 1 Haft.
2
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1865.
Lag-Utskottets Utlåtande No 3.
1
X:o 3.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ansvar för utgifvare af
tryckt skrift eller tidning, i afseende på annonser om försäljning
af lotteri-sedlar.
Hos Högvördiga Preste-Ståndet har Doktor C. Petrelli uti ingifvet memorial
hemställt, att till 1 § af Kongl. Förordningen angående förbud mot lotteriinrättningar
samt mot försäljning af lotter för in- eller utländska lotteriers räkning
den 21 Mars 1844 mätte göras ett tillägg af innehåll, att utgifvare af tryckt
skrift eller tidning skall, i afseende på deruti införda annonser om utbjudning eller
försäljning af sådana lotter, anses såsom hade han lotterna sjelf utbjudit; och
har detta memorial blifvit af Högvördiga Ståndet till Lag-Utskottet remitteradt,
samt den 20 innevarande månad hit ankommit.
Då emellertid Doktor Petrellis ifrågavarande memorial innefattar förslag om
ansvar för innehållet af tryckt skrift och sålunda afser förändring af eller tillägg
till Tryckfrihetsförordningen, efter hvilken brottsligheten af tryckta skrifters innehåll
skall bedömas, men Lag-Utskottet, jemlikt 29 och 33 §§ Riksdagsordningen,
icke eger att taga befattning med frågor angånde rikets grundlagar, har Utskottet
ansett sig böra till Högvördiga Preste-Ståndet återlemna ifrågavarande memorial,
hvilket för samtliga Riks-Stånden härmed vördsamt tilikännagifves.
Stockholm den 23 November 1865.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Samt. 1 Afd. 2 Haft.
1
2
Lag- Utskottets Utlåtande N:o 4,
N:o 4.
Alik. till Esp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m,
Utlåtande, i anledning af väckt förslag om utarbetande af ordningsstadga
för städerna.
1 elt till Vällofliga Borgare-Ståndet ingifvet memorial har Herr L. V. Hen
sehen
hemställt, att Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
måtte erhålla uppdrag att utarbeta förslag till ordningsstadga för städerna,
hvilket, så vidt detsamma af Rikets Ständer godkändes, borde till Kongl.
Majit inlemnas med underdånig anhållan att detsamma, så fort ske kan, af Kongl.
Majit pröfvas och, i de delar det vinner Kongl. Maj:ts Nådiga bifall, till allmän
efterrättelse utfärdas.
Denna motion har af Väl loll iga Ståndet blifvit till Lag-Utskottet remitterad och
denna dag hit ankommit; men då en stadga af det angifna innehållet måste hänföras
till de lagar och författningar, hvilka röra rikets allmänna hushållning, och
frågan således icke, enligt 33 och 34 §§ Riksdags-ordningen, tillhör Lag-Utskottets
behandling, har Utskottet ansett sig böra lill Vällofliga Ståndet återställa ifrågavarande
memorial; hvilket för samtliga Riks-Stånden härmed vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 23 November 1865.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
3
N:o 5
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande, af en kommentar
öfver Strafflagen.
1 ett lill Vällolliga Borgare-Ståndet ingifvet memorial har Herr L. Henschen
föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj-.t läcktes föranstalta, att „en noggrann och jemförelsevis fullständig kommentar
öfver nya Strafflagen äfvensom dertill hörande lagsamling och förteckningar,,
varda af en eller (lere dertill skicklige personer, på angifvet sätt, utarbetade, på
allmän bekostnad tryckta och utdelade samt äfven för billigt pris tillgängliga i
bokhandeln.
Detta memorial har blifvit af Vällofiiga Borgare-Ståndet till Lag-Utskottet remitteradt,
och denna dag hit ankommit; men då detsamma icke innefattar förslag
om någon åtgärd, som kan hänföras till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af allmän lag, och sålunda icke tillhör de ämnen, hvarmed, enligt 53 §
Regeringsformen och 33 § Riksdags-ordningen, Lag-Utskottet eger att taga befattning,
har Utskottet ansett sig böra berörda memorial till Vällofiiga Borgare-Stånd ?t
återlemna; hvilket för samtliga Riks-Stånden härmed vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 23 November 1865.
4
Lag-Utskotteta Betänkande N:o 6.
N:o 6.
Ank till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af lagens
stadganden angående morgongåfva.
Uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion har Riksdagsfullmägtigen Ola Bosson Olsson från Christianstads län föreslagit,
att, hvad i 9 Kap. 2—7 §§ Giftermåls-Balken är stadgadt angående morgongåfva,
må ripphäfvas och ur lagtexten utgå, och till stöd för detta sitt förslag
anfört, att, om äfven ifrågavarande stadganden haft skäl för sig, så länge de äldre
bestämmelserna angående giftorätten voro gällande, så syntes de numera alldeles
olämpliga och icke fullt rättsenliga, sedan, genom Kongl. Förordningen den 19
Maj 1845, 2 § af 10 Kap. Giftermåls-Balken blifvit sålunda ändrad, att man och
hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa egendom samt den
fasta egendom i stad eller å stadens mark, som de ega eller cga få, så ock den
fasta egendom pä landet, hvilken de i hjonelag afla tillsammans. Motionärens förslag
hvilar alltså på förutsättningen af ett inre samband emellan lagens föreskrifter
om giftorätt och bestämmelserna angående morgongåfva, — men denna förutsättning
torde icke öfverensstämma med lagens verkliga grund och de förhållanden,
hvarpå densamma är bygd. Stadgandena angående giftorätt afse nemligen
makarnes egendomsrätt under äktenskapet; föreskrifterna angående morgongåfva
äro åter tillkomna med afseende på enkans ställning efter äktenskapets upplösning
genom mannens död. Så länge äktenskapet fortvarar, äro makarne genom
religionen och sjelfva äktenskapets idé förbundne att med hvarandra dela ljuft och
ledt; förbindelserna äro lika och bördorna bårås gemensamt; den ena makans
ekonomiska ställning är i sjelfva verket äfven den andras. Vid sådant förhållande
skulle en fördelning af inbördes rättigheter efter annan grund, än jemnlikhetens,
icke stå att förena med äktenskapets väsende och de vilkor, som deruti innefattas,
och, till följd af denna gemensamhet i sträfvanden och detta ömsesidiga beroende
i afseende på den ekonomiska ställningen, har genom Kongl. Förordningen den
19 Maj 1845 den grundsats blifvit fastställd, att makar skola ega lika giftorätt,
eller till hälften hvardera, i deras gemensamma egendom, Denna likhet i makar
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 6.
5
nes ställning under äktenskapet har emellertid ingen motsvarighet i de förhållanden,
som inträffa efter äktenskapets upplösning genom endera makans frånfälle.
Dör hustrun först, så — ehuru ömmande mannens förlust än må vara — kan
man icke säga, att han derigenom i allmänhet gått miste om tillfällen till bergning,
som förut stått honom till buds. Hans ekonomiska ställning måste, med
afseende på hans inskränktare behof under enklingsståndet, blifva hufvudsakligen
densamma som förut, äfven om, i brist på bröstarfvingar, hustruns giftorätt i boet
gått till hennes arfvingar. Om man uteslutande ur ekonomisk synpunkt betraktar
saken, så drabbas qvinnan af ett vida hårdare slag, då hon genom döden förlorar
sin man. Hennes verksamhet har under äktenskapet haft en trängre krets och
uteslutande varit rigtad på den inre hushållningen; hon befinner sig derföre vid
mannens oförmodade frånfälle vida mer redlös än den ogifta qvinnan, som, der
hon icke eger enskild förmögenhet, oftast är i utöfning al något näringsfång. 1
synnerhet är hennes ställning behjertansvärd, om boets enda tillgång utgöres af
mannens ärfda eller före äktenskapet förvärfda faslighet på landet, deri hon ej
eger giftorätt, och om hon dertill ej har barn med mannen, emedan mannens
slägtingar i sådan händelse taga gården och hon sjelf, som förut kanske lefvat i
välstånd, mäste lemna hus och härd, oftast utan annan utväg än att för sitt uppehälle
taga tjenst hos andra. Lyckligare är hennes ställning, om hon har barn
efter mannen, emedan, om dessa äro vuxna, hon kan påräkna deras understöd,
och, om de äro minderåriga, hon, jemlikt 20 Kap. 2 § Ärfda-Baiken, eger att
förestå deras fäderneärfda gods och sålunda förblifva i förvaltningen af boet. Att
lagen med afseende på dessa förhållanden tillagt enka, som icke eger barn efter
sin aflidne man, rättighet alt antingen under lull eganderätt bekomma lösören till
en tjugondedel af mannens lott i boet eller, der morgongåfva lemnäs i fast egendom,
intilldess hon träder i annat gifte, bibehålla nyttjanderätten till en sjettedel
af mannens behållna lott i löst och fast, kan icke anses annat än för billigt, och
då, på sätt ofvan är anmärkt, i anseende till den väsendlliga olikheten emellan
enklirigens och enkans sociala ställning och försörjningsförmåga, dessa stadganden
icke strida emot den i afseende på giftorätten antagna principen af likhet makar
emellan, samt, Utskottet veterligen, någon olägenhet aldrig följt af ifrågavarande
lagbud, så har Utskottet icke ansett sig kunna understödja motionärens förslag,
utan får hos Rikets Ständer vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 15 December 1865.
Reservation:
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län.
Lag-Utskottets Betänkande No 7.
N:o 7.
Ank, till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m
Betänkande, i anledning of vackt möllan om förändrad lagstiftning
angående äktenskapsförord samt mannens målsmansrätt
för hustrun.
Genom en hos Vällofliga Borgare-Slå lidet vackt och lili Lag-Utskottet remitterad
motion liar Herr L. J. Hierta hemställt om en sådan förändring i förra delen af
8 Kap. 1 § och i 9 Kap. 1 § Giltermåls-Ralken, att den oinskränkta målsmansrätt,
som mannen nu eger öfver qvinnan, sedan de med hvarandra ingått äktenskap,
mätte kunna genom äktenskapsförord så inskränkas, att egendom, som hustrun
eger före äktenskapet, ställes under hennes egen förvaltning eller rättighet
att derom förordna; och har Herr Hierta i sådant afseende föreslagit, att Rikets
Ständer ville för sin del besluta en författning af följande innehåll:
„Med ändring af 8 Kap. 1 § Giftermåls-Balken, sådant detta lagrum lyder i
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818, samt 9 Kap. 1 § nämnda Balk, lörordnas,
att dessa lagrum skola erhålla följande lydelse:
8 Kap.
1 §•
Hilja man och qvinna, eller, der hon under giftoman står, giftoman å
hennes vägnar göra äktenskapsförord-, då skola de det skriftligen och med två
vittnen upprätta, innan vigsel sker. Förord må göras om makarnes giftorätt,
så ock om inskränkning i den räll, mannen, såsom hustruns målsman, tillkommer
öfver sådan egendom, deri han ej eger giftorätt. Ej må förord göras
till förfång för dem, som bättre rätt till egendomen å den tid hafva. Akten
-
Lag-Utshottets Betänkande N-.o 7.
7
skapsförord skall öppet ingifvas till Rätten i den ort, der makarne hafva sitt bo
och hemvist, eller sälla sig neder att bo, i staden inom åttonde dagen och på
landet å nästa ting sedan vigsel skett, och läte Rätten det i protokollet införas.
Är vigsel å annan ort förrättad och kan förthy den lagföljd ej ske, som nu föreskrifven
är, då skall förord inom sagde tid hos Rätten i vigningsorten (öretes. och
varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist inom en månad i stad och
ä landet vid det Ting, som näst efter tre månader infaller, till rätter domstol ingifvet,
med bevis af Rätten i vigningsorten att det der företedt varit. Är ej med
förord så förfaret, som nu sagdt är, vare det kraftlöst. Der mannens målsmanskap
genom förord inskränkt blifvit, läte Rätten kungörelse derom i allmänna
tidningarne införas. Hvar som begär, ege alt hos Rätten undfå del af äktenskapsförord.
9 Kap.
1 §•
Sedan man och qvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte målsman
och eger söka och svara för henne, der ej genom äktenskapsförord blifvit annorlunda
bestämdt. Hustrun följer ock mannens stånd och vilkor.
Ar genom äktenskapsförord viss egendom från mannens målsmanskap
undantagen, och vill ej hustrun sjelf samma egendom förvalta,, eller är hon
ej dertill lämplig; förordna Rätten god man att förvaltningen öfvertaga, och
läte kungörelse derom i allmänna tidningarne införas.,,
Till stöd för sitt förslag har Herr Hierta åberopat en af honom vid sisthållna
riksdag väckt motion i samma syftning, som emellertid icke lyckades vinna
Rikets Ständers bifall, och ytterligare anfört, hurusom den af motionären föreslagna
rättigheten att genom äktenskapsförord kunna särskildt (örordna om förvaltning och
disposition af egendom, som hustrun eger före äktenskapet, jemväl funnes genom
lag stadgad i flera andra länder och särskildt i den Fransyska civillagen vore
med mycken omsorg bestämd.
Redan den omständigheten att berörda förslag icke vid sisthållna riksdag af
Rikets Ständer godkändes, måste ingifva Utskottet betänkligheter mot att nu med
förord framlägga detsamma till Rikets Ständers bepröfvande. Men äfven andra
skäl, som vid öfverläggningen angående detta ämne blifvit inom Utskottet anförda,
hindra Utskottet att understödja motionärens förslag.
Det är visserligen sannt, att egendomsgemensamhelen icke utgör något väsendtligt
vilkor för äktenskapet, och att egendomsförhållandena makar emellan
kunna så bestämmas, att hvardera behåller sin förmögenhet för sig utan sammanblandning
med den andres; men derutaf följer icke att hvardera maken
skulle ensam åtnjuta inkomsten af sin förmögenhet och hafva sin hushållning och
sina affärer för sig, och ett sådant förhållande skulle icke öfverensstämma med
8
Lag-Utskottets Betänkande No 7.
våra vanor och vårt föreställningssätt. Så länge äktenskapet fortlar, mäste ett gemensamt
bo finnas, och så länge detta finnes, måste också hushållningen vara
väsendtliga delar gemensam. I de naturliga skiljaktigheterna emellan den manliga
och qvinliga karakteren ligger grunden till en arbetsfördelning inom familjen, som
endast till skada för familjelifvet kan upphäfvas. Hustruns verksamhet måste omfatta
den inre hushållningen, mannens åter är rigtad utåt. Endast den sednare kau
omsorgen om husets affärer lämpligen åligga; skall hustrun äfven sysselsätta sig
med dessa, så dragas hennes håg och krafter från utöfvandet af de pligter, hvilka
åligga henne såsom maka och moder. På det att hustrun ostördt må kunna egna
sig åt dessa, har lagen uppdragit åt mannen att vara hennes målsman, och detta
lagens stadgande torde rätteligen höra anses såsom ett den gifta qvinnans privilegium,
samt hvarken hör eller behöfver härledas ur något misstroende hos lagstiftaren
till den gifta qvinnans förmåga att lika väl som den ogifta kunna förestå
sin egendom. Dermed förfaller också den motsägelse, som, enligt motionärens
förmenande, skulle ligga deruti, att enka eller till myndiga år kommen mö, som
sjelf råder öfver sitt gods, förlorar denna rättighet, då hon träder i äktenskap.
Denna förlust är endast skenbar.
Att öfvergifva denna lagens grund för dess bestämmelser om mannens och
qvinnans rättsliga förhållande inom äktenskapet och i deras gemensamma affärsförhållande
till tredje person, synes icke vara välbetänkt och föranledes ej heller af
den förändring i den ogifta qvinnans ställning, som under sednare tider inlrädt.
Men en dylik syftning genomgår onekligen motionärens förslag, enligt hvilket målsmansrätten
icke skulle hero af äktenskapets eget väsende och det af naturen angifna,
förtroendefulla förhållandet makar emellan, utan skulle blifva en följd allenast
af qvinnans eller hennes giftomans af lagen presumerade samtycke, som genom
ett särskildt förklarande före äktenskapet kunde upphäfvas. Särskildt torde betänkligheter
möta motionärens förslag, att äfven giftoman skulle hafva rätt att genom
äktenskapsförord betaga mannen hans naturliga målsmansrätt för hustrun och sålunda
för ali framtid sätta makarne, i afseende på alla deras egendomsförhållanden,
i en skef ställning, äfven om de sjelfva hyste det största ömsesidiga förtroende
till hvarandra. Utskottet kommer att framdeles särskildt utlåta sig öfver den
äfven vid innevarande riksdag väckta frågan, huruvida och i hvad mån giftomannarätten
bör bibehållas; deremot torde fråga icke eris kunna uppstå om denna
rätts utsträckning; men uppenbart är, att, om motionärens förslag antoges, giftomannen
skulle erhålla en rättighet, som han nu saknar och sorn lätteligen kunde
af honom missbrukas till förhindrande af äktenskap, hvilka voro honom misshagliga.
Man torde till och med kunna antaga, att det särskilda slag af äktenskapsförord,
som motionären föreslagit, nästan uteslutande skulle komma att begagnas af giftomannen,
men endast undantagsvis, om ens någonsin anlitas af qvinnan sjelf. Åtminstone
ligger det icke i qvinnans natur, att hon redan ifrån början skulle hysa
misstroende emot den man, med hvilken hon beslutat att för alltid förena sitt öde.
Lag-Utskottets Betänkande Nio 7.
9
Härmed vill Utskottet icke hafva bestridt, atl icke, på satt motionären anmärkt,
i det dagliga lifvet fall förekomma, der mannens obegränsade målsmanskap
ledt till olyckliga följder för det gemensamma hushållet. Sådana händelser
lära dork lyckligtvis böra räknas till undantagen, och lagen bar icke lemnat hustrun
värnlös emot mannens missbruk af målsmansrätten. Enligt Kongl. Förordningen
den 27 April 1810 är slöseri ett lagligt skäl till äktenskapsskilnad, och
nyligen har genom Kongl. Förordningen den 18 September 1862 blifvit stadgadt,
att, om mannen genom försummelse eller vanvård af boets angelägenheter, eller
boets belastande med gäld utan motsvarig nytta, kan anses missbruka sitt målsmanskap,
så eger hustrun atl söka boskilnad, till följd hvaraf icke allenast mannens
målsmanskap upphör, utan han äfven förlorar sin giftorätt i den egendom, som
sedermera tillfaller hustrun. En sådan förlust af målsmanskapet kan visserligen
icke inträffa förr än mannen missbrukat detsamma och förlust af egendom sålunda
möjligen redan tillskyndats hustrun; men lagen synes icke behöfva presumera det
nästan otroliga fallet, att qvinna vill ingå äktenskap med en man, om hvilken hon
på förhand vet, att han skall missbruka sin ställning såsom make. Det synes vara
tillräckligt, om bon eger ett medel alt rädda sig undan vidare förluster, sedan hon
vunnit den sorgliga erfarenheten, att hon misstagit sig å mannens verkliga karakter.
Hvad beträffar det af motionären antagna fallet, „att en ung man kan ega
den hederligaste karakter och många goda egenskaper, utan alt vid den period af
lifvet, sorn är den naturliga för äktenskapets ingående, hans förmåga att sköta en
hushållning eller taga sig fram i lifvet ännu är bepröfvad,,, så lärer en person
med sådana egenskaper utan svårighet låta sin blifvande maka förmå sig, att redan
vid äktenskapets början ställa sig under förmynderskap, i hvilken händelse enligt
sistnämnda Kongl. Förordning boskilnad tillika får inträda. Från ansvarighet
för hans möjligen före äktenskapet åsamkade skulder kan hustrun i denna händelse
genom äktenskapsförord enligt nuvarande lagstiftning befria sig.
Vidare torde emot motionärens förslag böra erinras, att, så vidt detsamma
endast afser upphäfvande al målsmanskapet och icke tillika omfattar 11 Kap.
Giftermåls-Balken med dess bestämmelser om makars skyldighet att ansvara för
gäld, som endera gjort under äktenskapet och deraf fördel tillflutit boet, detsamma
icke kan medföra åsyftad verkan. Om äfven hustruns egendom förvaltas af henne
sjelf eller god man, så måste hon ändock, så länge 2 och 3 §§ af nämnda kapitel
i Giftermåls-Balken förblifva oförändrade, med densamma ansvara för mannens
under äktenskapet åsamkade skulder, såvida icke det fall inträffar, som a Ises
i 4 § af samma kapitel, eller att gälden tillkommit af mannens särskilda vållande
och förgörelse, utan alt hustrun deraf haft nytta eller del — hvilket dock högst
sällan torde emot borgenärers bestridande kunna ådagaläggas. Har hustrun enskild
egendom, deri mannen ej har giftorätt, så skulle väl enligt lagens stadgande
hälften deraf kunna räddas*undan ansvaret för mannens gäld under äktenskapet;
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 2
10
Lact-Utskottets Betänkande No 7.
men erfarenheten har tillräckligt visat, huru svårt en hustru har att neka mannen
sin underskrift å hans förbindelser, då behofvet är stort, och dermed ikläder
hon sig också fullt ansvar för gäldon. Kan hustrun undandraga mannen ett sådant
biträde, då han derom anhåller, så torde också tidpunkten för en verklig
boskilnad hafva inträdt.
Hvad slutligen beträffar den af motionären anmärkta omständigheten, alt
främmande länders, och bland dem särskildt Frankrikes lagar låta målsmanskapet
bero af de blifvande makarnes öfverenskommelse, så torde Utskottet endast behöfva
erinra, att det inflytande Katholska lärans dogm om äktenskapets ©upplöslighet
utöfvat på Frankrikes och andra Katholska länders lagstiftning, angående äktenskapsrätten,
äfvensom den allmänna olikheten i seder och uppfattningen af familjen
fvets betydelse göra dessa främmande lagar till eu föga lämplig förebild för
den Svenska familjerätten.
På de af Utskottet härmed anförda skäl får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Herr Hiertus ifrågavarande motion icke mätte uj Rikets Ständer
bifallas.
Stockholm den 15 December 1865.
K e s e r v a t i o n e r:
äro anmälda af Herr Henschen och Herr Bovin; hvarjemte Herr Lemchen begärt
att få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets behandling hos Utskottet.
STOCK HOLM, tryckt hos J. & A. Rits, 1865.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 8.
1
Hl:© 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i lagens
stadganden angående giftorätt i bo.
10 Kap. 2 § Giftermåls-Balken har genom Kongl. Förordningen den 19 Maj
1845 erhållit följande lydelse:
“Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa egendom,
samt den fasla egendom i stad, eller å stadens mark, som de ega eller ega få,
så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i hjonalag afla tillsammans. I den
lasta egendom på landet, som man eller hustru före eller under äktenskapet ärft,
eller förut förvärft, eger ej andra makan giftorätt; dock vare all årlig ränta och
afrad deraf under lösören räknad. Varder under äktenskapet egendom, genom gåfva
eller testamente, till ena makan gifven, med vilkor, att den honom eller henne enskildt
tillhöra skall; i den egendom njute den andra makan ej eller giftorätt.41
Nu har Riksdags-fullmägtigen Per Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län
i en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion
iörnyat ett af honom vid sisthållna. riksdag framstäldt förslag att, med upphäfvande
af nämnda och öfriga §§ af samma kapitel, 1 § al detsamma måtte komma att lyda
som följer:
“När man och hustru äro sammanvigda, då eger hvardera giftorätt till hälften
i såväl den lösa som fasta egendomen i boet»;
och Utskottet går att härmed öfver detta förslag afgifva sitt utlåtande.
Vid jemförelse emellan den gällande lagens text och det af motionär, n föreslagna
stadgandet visar sig, att han dermed hufvudsakligen åsyftar den förändring,
att ärld eller före äktenskapet förvärfvad fastighet å landet, som nu är från makarnes
egendomsgemensamhet undantagen, skulle komma att utgöra föremål för giftorätt.
Det må vara, att detta undantag ursprungligen haft sin grund i omsorgen att hos
slägten bevara arfvejorden, och att detsamma med arfvejordssystemets öfvergifvande
förlorat sin ursprungliga rättsgrund; vid undersökning af källorna för 1845 års lagstiftning
angående arfs- och giftorätten, finner man likväl obestridliga bevis, att,
då ifrågavarande undantag bibehölls i lagen, detsamma erhöll en helt annan och ny
grund än den förutvarande. Man har nemligen äfven här i landet under sednare tiBih.
till B. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 1
2
Lag- Utskottets Betänkande N:o 8.
der allt mera börjat inse, att egendomssamfälligheten makar emellan icke är något
väsendtligt moment i äktenskapet, samt att densamma icke sällan, och särdeles i
fråga om ingåendet af äktenskap, motverkar äktenskapets rent sedliga ändamål, i det
att det frivilliga samtycke, som utgör äktenskapets första vilkor, lätteligen kommer
under inflytande af ekonomiska beräkningar. Långt ifrån att, på sätt motionären
förmenat, split och tvister inom familjen skulle förekommas genom giftorättens utsträckning
till sådan egendom, som för närvarande ej är föremål för densamma,
skulle derföre ändamålet snarare kunna vinnas derigenom, att hvardera makan bibehölle
all den egendom, han eller hon före äktenskapet innehaft eller under detsamma
ärft, och att endast afkomsten eller den under äktenskapet förvärfvade egendomen
blefve gemensam tillhörighet. Det torde endast hafva varit de praktiska
svårigheterna vid tillämpningen af en sådan lagstiftning, som hindrat Lag-komitéen att
föreslå en förändring i dylik syftning. På sätt Lag-Utskottet vid sfsthållna riksdag
erinrade, har Lag-komitéen i detta ämne yttrat: att, när bolaget emellan makarne
uppkomme, så vore det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som borde
sammanblandas, utan endast förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvades,
som skulle utgöra det samfälda boet; att man skulle kunna lämpa detta förhållande
äfven till penningar eller annan lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets
början medförde, om det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet
deraf, hvilket åter, i fråga om fast egendom, vare sig å landet eller i staden, icke
mötte någon svårighet; samt att, då man följaktligen måste låta ankomma på de
bestämda formaliteter, under hvilka förord ega rum, huruvida, hvad af hvardera
maken enskildt i lös egendom införes, må kunna från samfälligheten skiljas, man
deremot vore oförhindrad att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan
i afseende på fastighet. Till följd häraf föreslog Lag-komitéen, att äfven ärfd eller
före äktenskapet förvärf vad fastighet i stad skulle från egendomsgemensamheten undantagas,
— en ytterligare inskränkning i giftorätten, som väl icke år 1845 blef genomförd,
men för hvilken goda skäl kunna anföras, och som står i uppenbar motsats
till motionärens förslag. Vidare kan erinras, att i främmande länder, t. ex. Frankrike,
der lagen lemnat makarne öppet att genom äktenskapskontrakt bestämma sina egendomsförhållanden,
man mindre ofta väljer det system, under hvilket den lagbestämda
giftorätten eger rum (le régime en communauté), än dess motsats (le régime dotal),
samt att, äfven enligt det förstnämnda systemet, makarnes ärfda eller före äktenskapet
förvärfvade fastighet är från egendomsgemensamheten undantagen. Af alla dessa
omständigheter finner Utskottet full anledning att upprepa det af Lag-Utskottet vid
sisthållna riksdag om motionärens förslag yttrade omdöme, att dess godkännande
icke vore ett steg framåt utan ett tillbaka, och att vid en i framtiden möjligen skeende
förändring i ifrågavarande stadganden, lagstiftningen sannolikt komme att gå i en rigtning
alldeles motsatt den, som motionärens förslag utvisar; och får derföre vördsamt
hemställa,
att Pakets Ständer måtte lemna ifrågavarande motion utan vidare afseende.
Stockholm den 15 December 1865.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 8.
3
Reservationer:
af Professoren, Doktor Flensburg, sorn instämmer i det slut, hvartill Utskottet
kommit, emedan den föreslagna förändringen icke för närvarande synts honom vara
af behofvet påkallad; hvaremot Professoren icke kunnat gilla Utskottets yttrande, att
lagstiftningen framdeles bör gå i en rigtning, motsatt den, som motionärens förslag
utvisar.
af Riksdags-fullmägtigen Josef Smedberg från Elfsborgs län, med hvilken Per
TjernlundTrän Westei--Norrlands län sig förenat:
»Ehuru jag inom Utskottet icke ansett mig böra obetingadt yrka bifall till motionärens
förslag, har jag likväl funnit omständigheterna påkalla en förändring i lagstiftningen
angående makars giftorätt i bo. Väl är i 7:de § af 11 Kapitlet GiftermålsBalken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845, stadgadt huru vederlag
eller ersättning bör gifvas om, under äktenskapet, den ena makan säljer den
andras enskilda odaljord till enderas eller beggederas nytta, men derigenom är ingen
rätt till ersättning medgifven åt den make, som, sjelf eller genom sin målsman, före
äktenskapet försålt eller vid arfskifte tagit lösen för sin odaljord, oaktadt denna köpeskilling
eller löséö kort derefter införts i boet, utan blifver denna tillgång såsom
lösören ansedd, hvari den andra makan undfår hälften i giftorätt. Om nu sistnämnda
maka eger sin odaljord qvar och använder den andras fastighetsmedel till förbättrande
af sin enskilda jord samt dör utan att hafva hunnit förordna om efterlefvande
makans rätt, så inträffar den omständigheten, att den, som infört penningar,
de der voro för odaljord erhållna, går miste om all giftorätt deri, — hon bekommer
icke ens hälften tillbaka, utan detta öfvergår till den aflidnes arfvingar,
hvars fastighet vunnit dubbelt högre värde. Ingen lärer kunna försvara att någon
rättvisa ligger häruti. Så länge 2 § i 17 Kap. Ärfda-Balken qvarstod, kunde denna
orättvisa någorlunda förekommas, ty med tillämpning af samma lagrum bestämdes
då alltid vederlag eller surrogat i lösören för de medel, som den ena makan infört
och hvilka kunde styrkas hafva utgjort köpeskilling eller lösen för fast egendom;
och ännu lefver allmänheten i den tron, att detta är det lagliga, emedan det är stor
rättvisa, och. derföre uppgöras många bodelningar och arfskiften ännu efter denna
grund; men der en egennyttig arftagare, eller en förmyndare, som ej vågar göra
några eftergifter, om än aldrig så billiga, klagar öfver ett sådant skifte, så blifver
det, såsom saknande »laglig grund», upphäfdt och hvad som är billigt måste vika
för hvad som är »lagligt»; — men hvarföre bör icke lagen vara sådan att den godkänner
hvad som folket erkänner vara rättvist och billigt? Under öfverläggningen i
Utskottet förnekades visst icke detta, men säger man: Testamentsrätten lemnar makarne
utväg att sjelfva reglera och bestämma hvarandras rättigheter. Detta är godt
och väl, men huru ofta dröjer man icke med testamente intill dess det är för sent?
Dessutom äro dylika handlingar underkastade klander och kunna för ett ringa formfels
skull blifva efter en lång och kostsam rättegång ogillade och den aflidnes yttersta
vilja således tillintetgjord. Voro dylika handlingar icke underkastade klander
och således fullt betryggande, så vore skäl att upphäfva alla lagstadganden angående
giftorätt och låta denna bero på den enskilda.omtankan, hvilket utan tvifvel vore
mycket bättre, emedan man då icke litade på att lagstiftaren sörjt för deras rätt,
utan väcktes till omtanka om bestämmande deraf sjelf i rättan tid, hvilket ock lärer
vara afsedt i franska lagstiftningen.
4 Lag-Utskottets Betänkande N:o 9.
K
På grund af hvad jag au anfört, hemställer jag att Rikets Ständer ville till
Utskottet återremittera betänkandet i ändamål, att Utskottet måtte utarbeta ett förslag
till ändring i nu gällande lag angående makars rättigheter i bo, hvarigenom ersättning
medgåfves för de fastighetsmedel, som endera elier båda makarne hafva i
gemensamt bo infört».
fEso 9.
Ank. till Exp. Utsk den 15 Dec. 1865, kl. 6 e tu.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl.
Förordningen den 24 September 1861, angående vård
af död mans bo.
Genom ofvannämnda Kongl. Förordning ar stadgadt, bland annat, att, när
dödsfall timar, vårdnaden om boet i allmänhet skall åligga efterlefvande make eller
närmaste arfvinge, men att, om någon sterbhusdelegares vistande är okändt elier så
fjerran, att säkert bud ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom komma,
det skall af annan sterbhusdelegare eller den, som boet i vård bäfver, anmälas hos
Rätten, som nämner god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess han sjelf kommer
eller annorlunda förordnar, samt att, i händelse bouppteckningstiden går till
ända, innan Rätten kan förordna sådan god man eller förmyndare för omyndig,
domaren då må ega tillsätta ombud att å deri frånvarandes eller omyndiges vägnar
bevista bouppteckningen, och vara skyldig att sedan meddela det Rätten, som förordnar
god man eller förmyndare.
Uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-UtskottelS behandling
öfverlemnad motion, har nu Riksdags-fullmägtigen Jonas Jonasson från Kronobergs
län föreslagit en sådan förändring af berörda stadganden, att, när sterbhusdelegare
hafva boet i vård, dessa, utan att domaren förordnar ombud, må ega att företaga
bouppteckningen i närvaro af “vederhäftig och dertill skicklig person;t, som bevakar
de frånvarandes och omyndigas rätt; och har motionären till stöd för detta sitt förslag
anfört hufvudsakligen, att omgången med iuhemtandet af domarens förordnande
endast vållade kostnad och tidsutdrägt; att de fattiga vanligen önskade att få låta
uppteckna egendomen dagen efter den dödas begrafning, då sterbhusdelegarne ännu
voro samlade, och att, före utfärdandet af ifrågavarande förordning, vanligen tillgått
gå? att de närvarande sterbhusdelegarne tillkallat lämpliga personer att bevaka de
Lag-Utskottets Betänkande N:o 9.
5
omyndigas eller frånvarandes rätt, hvarefter dessa, om de befunnits vederhäftiga och
skickliga, å nästa Ting förordnats till förmyndare eller godefmän. Motionären anser,
att detta bruk, som utan olägenhet en längre tid fortfarit, borde genom lagen sanktioneras.
Enligt hvad Utskottet inhemtat, lärer, äfven efter utfärdandet af ifrågavarande
förordning, inom många orter af riket följas enahanda praxis, som motiönären beskrifvit,
och äfven om olägenhet deraf icke skulle följa, i den händelse uppteckningen
rörer endast ett ringare bo, så skulle det dock, enligt Utskottets omdöme, otvifvelaktigt
var vådligt för frånvarande arfvingars rätt, om, på sätt motionären föreslagit,
man i lagstiftningen uttryckligen och för alla händelser uppdroge åt de närvarande
arfvingarne att sjelfva utse de ombud för de frånvarande, hvilka vid bouppteckningsförrättningen
på visst sätt skulle blifva deras egna motparter. För närvarande
ligger just i författningens ifrågavarande föreskrift ett tvång för de närvarande
arfvingarne att, äfven om de begagna den af motionären angifna genare utvägen,
likväl såsom ombud för frånvarande arfvingar tillkalla endast personer af det obestridliga
anseende för redbarhet, att domarens eller Rättens förordnande för dem med
säkerhet kan påräknas. I vidlyftigare bon, der uppteckningen i allt fall fordrar
längre tid, lärer hvarken den tidsutdrägt eller den kostnad, som af föreskriften kan
följa, anses innebära någon verklig olägenhet.
Då Utskottet sålunda funnit ifrågavarande förslag hvarken af behofvet påkalladt
eller ens fullt lämpligt, får Utskottet hos Rikets Ständer vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 15 December 1865.
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 10.
i\:o IO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 12
Kap. 10 § Ärfda-Balken.
Ifrågavarande lagrum har följande lydelse: ”Hvad föräldrar kostat på sina
barn, till deras nödtorftiga föda, kläder, upptuktelse och bröllopskost, det må ej
räknas; stånde dock föräldrarna fritt, om de vilja, deremot lägga de andra sina
barn något till, som mindre njutit hafva.”
Med afseende härpå har Riksdags-fullmägtigen August Danielsson från Norrbottens
län uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion anfört, att vid tillämpningen af nämnda lagrum å många orter skulle hafva
uppstått tvifvelsmål om rättvisan af detsamma, i synnerhet då det bo, som skulle skiftas,
. vore af ringa beskaffenhet. Fall kunde nemligen inträffa, då föräldrarne samtidigt
aflede och efterlemnado barn af olika åldrar, några om 15 år och derutöfver,
andra om l eller 2 år. Då skulle den fullvuxne, som åtnjutit föräldravård och kommit
derhän, att han kunde sig sjelf försörja, dela arfvet i jemngoda lotter med sina
yngre syskon, som ännu vore i behof af den noggrannaste vård. Vore nu arfvet så
ringa, att endast ett eller annat hundratal riksdaler belöpte på hvarje barn, vore
det klart, att de yngsta icke kunde dermed uppfostras, utan läge fattigvården till
last, medan de äldre, såvida de icke vore genom naturfel oförmögna till arbete, kunde
erhålla förmånlig tjenst och för framtiden bespara det erhållna arfvet. Få föräldrar
skulle dela så orättvist emellan sina barn, som ifrågavarande lagparagraf, enligt
motionärens förmenande, gjorde, och detta hade äfven lagstiftaren förutsett, då
han i sista momentet af samma § tillagt: ”stånde dock föräldrarne fritt, om de vilja,
deremot lägga de andra sina barn något till, som mindre njutit hafva.” Testamente
kunde dock ofta icke upprättas. På dessa skäl föreslår motionären, att åt ifrågavarande
§ måtte gifvas följande lydelse: ”Hvad föräldrar kostat på sina barn till deras
nödtorftiga föda, kläder och upptuktelse, intilldess de uppnå 15 års ålder, må beräknas,
såvidt icke någon af dessa arfvingar är till arbete oförmögen. Bröllopskostnaden
må ej beräknas; stånde dock föräldrarne fritt, om de vilja, deremot lägga de
andra sina barn något till, som mindre njutit hafva.”
Lag-Utskottets Betänkande N:o 10.
7
Lagstiftarens mening i detta fall synes Utskottet uppenbar. Man har velat
förekomma de ändlösa tvister, som skulle blifva en följd af det stadgande motionären
föreslagit. Huru skulle man nemligen kunna vid ett arfskifte uppskatta värdet
af den uppfostran, föräldrarne gifvit åt sina barn af olika åldrar, särdeles då dessa
ständigt vistats hemma i föräldrahuset, derstädes åtnjutit sin undervisning och möjligen
samtidigt biträdt föräldrarne med arbete? Ingen annan, än föräldrarne sjelfve,
lärer i detta afseende kunna göra ens en ungefärlig beräkning, och lagen har derföre
endast åt dessa lemnat öppet att bestämma beloppet af det vederlag, som möjligen
under vissa omständigheter kan böra tillkomma dem af barnen, som erhållit
en mindre dyrbar uppfostran, än de andra. Ej heller kan man med motionären påstå,
att detta lagbud hvilar på orättvis grund. Om också föräldrarne af fri böjelse,
och derföre att de företrädesvis fästa sina förhoppningar vid något visst af barnen,
för detta göra större uppoffringar, än för de andra, så kan ingen billigtvis förmena
dem detta, och lagen kan ej med goda skäl antaga, att föräldrar vid sådana uppoffringar
tänka på en framdeles skeende efterräkning, lika litet som föräldrars ömhet
för barnen kan härledas ur någon förhoppning på framtida vedergällning och
fördelar. Att endast med hänseende till fattigvårdens underlättande beröfva arfvingar
i ett fattigt hus deras enda tillgång, synes deremot innebära en icke ringa grad
af orättvisa emot dessa.
Då Utskottet alltså icke funnit någon anledning att understödja ifrågavarande
förslag, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 15 December 1865.
Reservation är anmäld af Herr L. V. Henschen.
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 11.
H:o 11.
Ank. till Exp.-Utsk. deo 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion örn arfsrätt för efterlefvande
maka.
Med åberopande af Lagberedningens förslag i 1 Kap. 26 § Ärfda-Balken,
liar Herr L. V. Henschen uti en hos Vällofliga Borgare-Ståndet vackt och till Lagutskottet
remitterad motion föreslagit, bland annat, att, då ej veterligen någon finnes,
som eger rätt tili arf, på sätt Lagberedningen i föregående §§ af nämnda
kapitel föreslagit, efterlefva!)de maka, om den aflidne vid dödsfallet var gift,
måtte få taga arfvet, derest ej makarne vid dödsfallet voro skilda till säng och
säte, eller eudera sökt skilnad i äktenskap och rättegång derom vid dödsfallet var
oafgjord.
Nu gällande arfsordning, upptagen i 1, 2 och 3 Kap. Ärfda-Balken, grundar
arfsrätten uteslutande på skyldskap. Arfsrätten är enligt densamma en slägtens
rätt och står såsom sådan i sammanhang med den äldre uppfattning af ättens politiska
betydelse, som i sednare tider alltmera ur den Svenska lagstiftningen försvunnit.
I dess ställe framträder allt tydligare individualitetsbegreppet såsom det
förherrskande inom vår tids kultur, och det har redan inom den Svenska lagstiftningen
erhållit ett sådant erkännande, att det icke torde kunna vidare ur densamma
förvisas. Då Kongl. Förordningen den 21 December 1857 medelst införande af en
utvidgad testamentsfrihet satte yxan till roten af det gamla arfvejordssystemet, som
slutligen alldeles tillintetgjordes genom Kongl. Förordningen den 22 December 1863
angående upphäfvande af rättigheten att börda fastighet å landet, uppställde den
på samma gång arfiåtarens individuela vilja, såsom den magt, hvilken hädanefter
borde herrska inom arfsrätten. Dessa och andra tecken gifva vid handen, att, till
följd af de åsigter, som nu alltmera göra sig gällande, den lagbestämde arfsrätten
framdeles kommer att hemta sitt egentliga stöd i en förutsättning al den aflidnes
ej tillkännagifna yttersta vilja och arfslagen sålunda i sjelfva verket endast blifva
ett supplement till testamentslagen. genom att utgöra ett uttryck för flertalets egen
önskan. Från en sådan synpunkt har det också synts Utskottet vara utom allt
tvifvel, att hos hvarje person, som aflider under äktenskap utan att efterlemna kända
slägtingar,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 11.
9
slägtingar, kan, såvida icke genom rättegång blifvit uppenbart att oenighet emellan
makarne egt rum, presumeras en önskan, att hans eller hennes qvarlåtenskap skall
tillfalla den eftcrlefvande maken; och Utskottet har derföre ansett att, i öfverensstämmelse
med Lagberedningens och motionärens förslag, bör till nu gällande arfsordning
göras ett tillägg, hvarigenom efterlefvande make tillägges rätt till qvarlåtenskapen
näst efter den aflidnes skyldemän, men framför Staten, som, enligt 15 Kap.
1 § Arfda-Balken, för närvarande inträder omedelbart efter skyldemännen.
Till följd häraf och då ett lagbud af ifrågavarande innehåll icke behöfver
verka någon rubbning, vare sig i skyldemärmens arfsrätt, sådan densamma bestämmes
i 1, 2 och 3 Kap. Ärfda-Balken, eller i stadgandet om Kronans rätt till danaarf,
sådan densamma finnes beskrifven i 15 Kap. 1 § samma Balk, får Utskottet
vördsamt hemställa,
det Bihets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom
såsom tillägg till 1, 2 och 3 Kapitlen Arfda-Balken förordnas
som följer:
Finnes ej någon, som rätt till arf eger, efter hvad i 1, 2 och 3 Kapitlen
Arfda-Balken sagdt är, och var den döde vid dödsfallet gift;
då falle gvarlåtenskapen efterlefvande make till, der ej makarne vid
dödsfallet skilde voro till säng och säte, eller endera sökt skilnad i
äktenskapet och rättegång derom vid dödsfallet oafgjord var.
Stockholm den 15 December 1865.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre.
af Herr Friherre Armfelt: ”Om det äfven medgifves att, derest en afliden gift
person vid sitt dödsfall icke efterlemnar någon enligt 1, 2 och 3 Kapitlen Ärfda-Balken
till arf efter honom eller henne berättigad, — den efterlefvande maken må
ega att för sin lifstid förblifva i besittning af hela boet, sådant det vid dödsfallet
befinnes; så synes mig deremot hvarken på rättvisa eller billighet kunna grundas
något anspråk för den efterlefvande makens arfvingar att vid dess frånfälle ega
företräde framför vare sig Staten eller kommunen till besittningstagande af den del
af den sist aflidnes förmögenhet, som ursprungligen kommer från den först aflidna
makens sida; hvadan och då detta förhållande komme att inträffa i händelse
förestående betänkande blefve godkändt, jag, för min del, anser den genom detsamma
föreslagna författning, åtminstone i oförändradt skick, icke böra bifallas.”
af Herr ^Bolinder: ”Då jag icke kan frånträda den åsigten, att arfsrätten är en
familjerätt ochatt familjens grund är det lagliga äktenskapet, samt ingalunda genom en
och annan i sednare tider tillkommen från denna grundsats afvikande lag vill antaga,
att individualitetsbegreppet eller det s. k. personlighetsprincipet skulle i vår lagstiftning,
till nationens skada, konseqvent genomföras, hvarigenom statsmedlemmarne
göras till fristående emot hvarandra fiendtligt uppträdande viljor, till atomer, i stället
för medlemmar i en organisk samhällighet; så och då den i detta betänkande i nyssnämnda
rigtning gjorda förutsägelse hvarken, enligt min åsigt, är behöflig såsom
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 3 Haft.. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 12.
skäl för det slut, hvaruti Utskottet stadnat, eller, hvad dess uppfyllande angår, ligger
inom mensklig synvidd, har jag icke kunnat biträda den af Utskottet begagnade
motivering. I sjelfva saken anser jag billighet och Statens välförstådda intresse att
icke genom besittningstagande af afliden persons qvarlåtenskap, då enka efter honom
lefver, möjligen bringa henne i nöd och betryck tillräckligt betinga ett sådant
stadgande, hvarigenom i sterbhus, der mannen utan arfvingar afiidit, efterlefvande
enka berättigas att under sin lifstid disponera öfver qvarlåtenskapen, hvaremot jag
icke kan instämma i Utskottets beslut i öfrigt, enligt hvilket mannens lott i boet
efter enkans död skulle till hennes arfvingar öfvergå, i hvilket hänseende jag biträder
Herr Friherre Armfelts reservation.”
af Frofessoren, Doktor Flensburg, som förenat sig med Friherre Armfelt.
I
T¥:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1865, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion örn ändring af lagens
stadgande i 15 Kap. 1 § Arfda-Balken, angående
dana-arf.
Uti en hos Vällofi. Borgare-Ståndet väckt 6ch till Lag-Utskottet remitterad
motion, har Herr L. V. Henschen föreslagit, bland annat, att, med upphäfvande af
stadgandena i ofvanberörda lagrum och Kongl. Brefvet den 10 Augusti 1763, enligt
hvilka så kallade dana-arf böra tillfalla statsverket, måtte förordnas, “att, i händelse
icke någon veterligen har rätt till arfvet, kommunen, vare sig socken eller stad, der
den aflidne vid dödsfallet hade sitt rätta hemvist, bör taga arfvet, som således icke
i något fall bör tillkomma kronan.“
Grunden till lagens stadganden om dana-arf ligger otvifvelaktigt deruti, att
qvarlåtenskap efter död person, som ej efterlemnar känd arfvinge, måste betraktas
såsom res mälius, och, enligt rättsbegrepp, som äro öfver hela den civiliserade verlden
antagna, höra sådana föremål det allmänna till. Att låta kommunen i detta
afseende inträda i Statens rätt och ställe, skulle derföre antingen leda till inkonseqvenser
eller draga med sig följder, hvilka det vore svårt att på förhand beräkna.
Särskildt bör iakttagas, att dana-arf inträffar, så snart veterliga arfvingar ej finnas;,
det ligger alltså icke utom möjlighetens gränser, att framdeles arfvingar kunna uppträda
med rättmätiga anspråk på utbekommande af dana-arf. Men, isynnerhet om
detta är af någon betydenhet, kan man icke alltid hos kommunen påräkna förmåga
Lag-Utslcottets Betänkande N:o 12.
11
och god vilja att återbära detsamma, sedan det redan blifvit till allmännyttiga företag
användt, hvaremot Statens kassa måste anses för det säkraste förvaringsrum
arfvingarne kunnat finna, likasom ock Statens beredvillighet att göra arfvingarne
rätt är utom allt tvifvel.
Motionen torde närmast vara föranledd af den omständigheten, att Rikets
Ständer vid åtskilliga tillfällen under sednare riksdagar tillåtit, att dana-arf, som uppgått
till mindre belopp, fått öfveriemnas åt kommunerna, oftast för att till något
visst uppgifvet ändamål användas. Dessa undantag torde emellertid icke böra upphöjas
till regel, då man ej med visshet kan förutse samma frikostighet hos representationen,
för den händelse, att inom en mindre kommun ett dana-arf af större
betydenhet skulle inträffa; och pröfningen af de frågor om öfverlåtelser af dana-arf,
som tid efter annan uppkomma, lära icke medföra så synnerligt besvär för Rikets
Ständer, att endast af denna anledning en lagförändring kan vara af nöden, ej heller
har, såvidt Utskottet erfarit, någon annan olägenhet af det ifrågavarande stadgandet
försports.
Enär Utskottet icke funnit något skäl att understödja det ifrågavarande förslaget,
får Utskottet alltså vördsamt hemställa,
att detsamma icke måtte af Rikets Ständer bifallas.
Stockholn den 15 December 1865.
Reservationer:
af Herr Henschen.
af Riksdags-fullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län, som, enär
kommunen haft skyldighet att underhålla den aflidne, i händelse han sjelf saknade
tillgång dertill, ansåg samma kommun böra tillerkännas rätt till den aflidnes qvarlåtenskap,
i fall sådan finnes och laga arfvingar icke äro kände.
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1865.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
i
N:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Dec. 1868, kl. 12 midd.
Betänkander, i anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
till Rikets Ständer om antagande af en författning,
angående arfsrätt för oäkta barn, dels ock
enskild motion i samma ämne.
Ifrågavarande nådiga Proposition är af följande lydelse:
»Uti underdånig skrifvelse den 6 December 1863 hade Rikets Ständer framställt
förslag till förordning angående rätt för oäkta barn att taga arf efter sin
moder. Kongl. Moj-.t, som, i följd af de mot Rikets Ständers förslag gjorda anmärkningar,
funnit Sig icke kunna detsamma bifalla, men likväl ansett förändring
i denna del af lagstiftningen vara af behofvet påkallad, har derföre låtit upprätta
ett förslag i ämnet, hvilket, genom att från de oäkta barnens arfsrätt undantaga
sådan egendom, som utgör bröstarfvinges laglott, lemnar orubbad grundsatsen om
det lagliga äktenskapet såsom familjens grund samt för öfrigt stöder de oäkta
barnens rätt till arf efter modren på en förutsättning af den aflidnas ej tillkännagifna
yttersta vilja; varande närmare moliver för de föreslagna stadgandena upptagna
i härvid fogado Stats-Råds-protokoll.
Efter att i ämnet hafva hört Högste Domstolen, hvars protokoll jemväl
bifogas, vill Kongl. Maj:t alltså, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Rikets Ständers
antagande framställa följande förslag till Förordning angående arfsrätt för
oäkta barn:
»Med ändring af hvad 8 Kap. 7 § Ärfda-Balken stadgar derom att barn,
som äro aliade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, ej må taga
annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas, att oäkta barn, som
ej är afladt under modrens äktenskap eller i förbudna led, må, derest modren
låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för deu församling, i hvilken hon
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 4 Haft.
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
dä var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom,
som ej utgör bröstarfvinges laglott».
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl Nåd och Ynnest städse
välbevågen. År och dag som ofvan.
CARL.
Louis De Geer.»
Denna nådiga Proposition har af samtliga Riks-Stånden blifvit remitterad
till Lag-Utskottet, som tillika fått emottaga de i Stats-Rådet och hos Konungens
Högsta Domstol i ämnet förda protokoll.
I sammanhang härmed har Utskottet att utlåta sig öfver en hos Hedervärda
Bonde-Ståndet väckt och till Utskottet remitterad motion af Riksdagsfullmägtigen
Per Östman från Wester-Norrlands län, deri denne föreslagit, »att Rikets Ständer
måtte för sin del förklara, att, med upphäfvande af 7 § i 8 Kapitlet ÄrfdaBalken,
oäkta barn ega att i alla afseenden taga arf som äkta barn, samt att,
om någon inför prest eller i tvänne vittnens närvaro erkänt sig vara fader till
ett utom äktenskapet födt barn, han då skall anses såsom dess fader.»
Den af Rikets Sländer vid sisthållna riksdag beslutade författning i ämnet,
som medelst ofvanberörda underdåniga skrifvelse hos Kongl. Majit anmäldes, innehöll,
att, med ändring af hvad i 8 Kap. 7 § Ärfda-Balken funnes stadgadt derom,
att barn, som äro aöade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, eller
i förbudna leder, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar,
skulle oäkta barn jemväl taga arf elter sin moder lika med äkta barn. Enligt
hvad Kongl. Majit i Dess nådiga Skrifvelse den 31 sistlidne Oktober gifvit Rikets
nu församlade Ständer tillkänna, har Kongl. Majit vid granskningen af detta förslag,
och sedan Stats-Rädets samt Högsta Domstolens yttranden blifvit inhemtade,
funnit Sig icke kunna godkänna detsamma. Det hade nemligen kommit under
Kongl. Majits öfvervägande, hurusom arfsrätten, hvilken icke kunde hänföras till
de medfödda rättigheter, som vore grundade i sjelfva den menskliga naturen, hittills
i den svenska lagstiftningen hufvudsakligen ingått såsom en familjerätt, ehuru
deu visserligen i väsendtlig mån begränsats och gjorts vilkorlig genom testamentsrätten.
Att, på sätt som skett i Rikets Ständers förslag, utsträcka den ovilkorliga
familjerätten till oäkta barn genom att tillägga dem arfsrätt efter moder lika med
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
3
äkta barn, jemväl i bröstarfvinge» laglott, hade Kongl. Maj:t funnit vara ett erkännande
af en annan grund för familjen än det lagliga äktenskapet, och dertill
kunde Kongl. Maj:t icke gilva Sitt samtycke. Emot Rikets Ständers förslag, enligt
hvilket för barnets arfsrätt ej erfordrades, att detsamma blifvit af modren i
lifstiden erkändt. hade vidare blifvit erinradt, att ett sådant erkännande af modren
likväl vore ett vilkor för den presumtion af den aflidnas ej tillkännagifna yttersta
vilja, sorn skulle kunna antagas såsom grund för ifrågavarande arfsrätt. Saknaden
af ett sådant vilkor skulle dessutom medföra åtskilliga andra olägenheter. Så skulle
ett af modren förhemligadt barn endast i sällsynta undantagsfall kunna genom en
fullständig maternitetsbevisning lyckas tillvinna sig den rätt, som det genom lagen
tillförsäkrats, men ändock skulle vid en qvinnas frånfälle hennes arfvingar hafva
att befara, att någon okänd pretendent förr eller sednare kunde framstå och, under
uppgift att han vore barn till den aflidna, bestrida arfvingarnes rätt till hennes
efterlemnade egendom, hvarigenom en alltid menlig otrygghet i besittningen
af eganderätten till denna egendom skulle under en längre tid uppstå.
Att billighetskänsla!! påfordrar en förändring af lagstiftningen, hvarigenom åt
oäkta born beredes tillfälle att njuta arf i vidsträcktare mån, än för närvarande
är genom lagen bestämdt, äfvensom att en dylik förändring hvarken strider emot
det allmänna rättsmedvetandet eller kan antagas medföra någon ökad våda för
sedligheten, hafva Rikets Ständer redan genom deras vid sisthållna riksdag fattade
beslut i ämnet uttalat. Likaledes torde derigenom kunna anses vara från Rikets
Ständers sida antaget, att den arfsrätt, som för oäkta barn kan ifrågakomma, endast
bör omfatta arfvet efter modren, och att den sålunda icke, på sätt Östman
yrkat, bör sträcka sig äfven till fadrens qvarlåtenskap. Hvad åter beträffar det
läll, att moder efterlemnar både äkta och oäkta barn, derom Rikets Ständers
ofvanberörda förslag icke innehåller någon särskild bestämmelse, så har det med
afseende på vigten att bevara familjerättens betydelse, för så vidt densamma ännu
utgör arfsrältens grund, synts Utskottet vara fullt lämpligt, att, på sätt det nådiga
förslaget innehåller, de oäkta barnens arfsrätt inskränkes till den del af modrens
qvarlåtenskap, deröfver hon egt att genom testamente förordna, samt att, i följd
deraf, om jemväl äkta barn finnas, dessa må för sin del behålla den hälft af
modrens qvarlåtenskap, som enligt Kongl. Förordningen den 21 December 1857
utgör bröstarfvinge» laglott, och endast i den återstående hälften dela lika med
de oäkta barnen.
De inom Konungens Högsta Domstol anförda skäl, hvilka hafva föranledt dertill,
att oäkta barn, aliade under modrens äktenskap eller i förbudna led, blifvit
från arfsrälten uteslutna, hafva äfven synts Utskottet fullt giltiga. Både lag och
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
sed påkalla en sådan inskränkning; lagen, i det den såsom brott, och dertill såsom
groft brott, stämplar såväl hor som blodskam, men anser qvinnans förseelse genom
lönskaläge icke ens höra under Statens straffrätt; — seden, i det att allmänna
föreställningssättet, som har stort undseende med qvinnans strafflösa öfverträdelse
af morallagen, visar mot hennes öfverträdelse af kriminallagen lika mycken stränghet.
Modrens erkännande af ett i hordom eller blodskam adadt barn måste alltid
komma att innebära erkännandet af ett brott, som, der det vore förhemligadt
under hennes lifstid, skulle drabba endast hennes efter lefvande man eller barn
eller andra anhöriga För ett barn, hvars arlsanspråk skulle stödjas på en
dylik grund, borde arfsrätten vara värd, om möjligt, mindre än intet. Det oaktadt
är alldeles icke osannolikt, att understundom den ekonomiska fördelen kan.
med förqväfvande af alla betänkligheter i andra afseenden, förmå någon att efter
sin moder göra gällande en på hennes erkännande af begånget brott grundad
arfsrätt; men det är föga troligt, att den allmänna rättskänslan tillfredsställdes af
ett förfarande, som sedlighetskänslan ej kunde undgå att ogilla. Bättre vore för
en sådan arfvinge, att hans börd finge förblifva dold i ett mörker, som samhället
än mindre har intresse att skingra. I dessa undantagsfall synes det, med afseende
på nödvändigheten att skona den allmänna sedlighetskänslan, vara lämpligast att
låta barnets rätt vara beroende af föräldrarnes testamentariska förordnande. Att
icke, på sätt tillförene hos Rikets Ständer och nu jemväl inom Konungens Högsta
Domstol varit ifrågastäldt, alla barn, aliade i hordom och således äfven de, som
adats af gift man med ogift qvinna, utan endast de, som äro aliade under modrens
äktenskap i enkelt eller tväfaldt hor, blifvit från arfsrätten uteslutna, har synts
Utskottet ega en god grund deruti, att eljest modrens slägtingar egde anledning
att anställa en paternitetsbevisning, sorn kunde sprida oro och strid inom den
brottslige fadrens familj.
Föreskriften i det nådiga förslaget, att oäkta barns arfsrätt skall vara beroende
af modrens åtgärd alt låta detsamma såsom sitt barn antecknas i kyrkoboken,
icke allenast lämpar sig för den af Kongl. Maj:t antagna grunden för ifrågavarande
lagstiftning, enligt hvilken densamma skulle hvila på en presumtion om den aflidnas
ej tillkännagifna yttersta vilja, utan den torde äfven utgöra en uppmuntran för
barnaföderskan att, oftare än nu sker, genom ett öppet erkännande förbinda sig lill
fullgörande af de moderspligter, hvilka redan enligt lag åligga henne. Huru mycket
Kongl. Brefvet, angående barnamord, den 17 Oktober 1778. med dess föreskrifter
om qvinnas rättighet att i viss grad förhemliga sin nedkomst, än må hafva verkat
till förqväfvande af moderskänslan hos de qvinnor, som utom äktenskapet föda
barn, sä är dock denna känsla alltför djupt rotad i den menskliga naturen för
att kunna alldeles utplånas, och om qvinnans öppna erkännande inför hennes själasörjare
kan åt barnet bereda delaktighet i den lyckligare ställning, hvartill modren
framdeles kan komma, så lärer ingen qvinna, som eger någon förhoppning
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
8
på framtiden, underlåta att i föreskrifveo form erkänna sitt barn; likasom äfven
af presterskapet lärer kunna förväntas icke allenast att det nitiskt skall bispringa
barnaföderskor med råd och upplysning i detta afseende, utan äfven att det, i
anseende till vigten af de kyrkoboksanteckningar, hvarom här är fråga, skall med
synnerlig omsorg handhafva desamma.
Enär alltså Kongl. Majrts förslag i detta ämne, hvad utsträckningen af ifrågavarande
arfsrätt angår, hufvudsakligen öfverensstämmer med Rikets Ständers vid
sisthålina riksdag fattade beslut samt de särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t dertill
fogat, synts Utskottet både nödiga och nyttiga, har Utskottet ansett sig böra
tillstyrka Rikets Ständer att, utan afseende d Per Östmans motion,
bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande Proposition.
Stockholm den 18 December 1865.
Reservationer:
Af Herr Olivecrona, K., som instämt i det hufvudsakliga af den föreslagna
lagförändringen, ehuru han icke, för sin del, kunnat i allo godkänna de för samma
lagförändring anförda grunder.
Af Doktor Petrelli: »Ganska önskvärdt bör det visserligen erkännas vara,
om åt oäkta barn kan beredas en billig förbättring uti deras ogynsamma ställning.
Men lill ett sådant önskligt mål synes mig att man bör söka komma på en helt
annan väg än den, som anvisas uti Kongl. Majlis nådiga Proposition om antagandet
af en författning, angående arfsrätt för oäkta barn. Uti de motiver, som finnas
vidfogade den Kongl. Propositionen, har hans Excellens Justitie-Statsministern
medgilvit. att arfsrätten uti vår lagstiftning hittills hufvudsakligen ingått såsom en
familjerätt, samt derjemte förklarat, att han icke kan tillstyrka att en annan grund
för familjen än det lagliga äktenskapet skulle erkännas. Jag utgår ifrån samma
premisser, men önskar att konseqvensen deraf må vidhållas, och derför kan jag
icke för min del egna bifall åt den föreslagna arfsrätten för oäkta barn. Ty ge
nom
erkännandet af en sådan arfsrätt icke blott rubbas den hos oss hittills gällande
principen för rättighet till arf, utan tages äfven ett steg till undergräfvande
af äktenskapets sedliga betydelse för samhället.
Skulle man dock, oaktadt de antydda betänkliga följderna, icke dess mindre
vilja tillerkänna oäkta barn rätt till arf; så borde man väl också konseqvent genomföra
hvad som ur ett sådant erkännande härflyter och icke låta bero vid de
inskränkningar, som den Kongl. Propositionen i detta afseende innehåller. Ty om
det verkligen är så, alt oäkta barn hafva rätt till arf, då bör den rätten bevaras
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
oförkränkt för dem alla, utan inskränkning, och då bör väl ock den rätten lika
omsorgsfullt i lagen betryggas, som de äkta barnens. Men när vår gällande lag
gått så långt i omsorg för betryggandet af äkta barns arfsrätt, att den i 6 Kap.
1 § Årfda-Balken bevakar fostrets i moderlifvet rätt, så vida det blir lefvande
framfödt; huru vårdslöst skulle det då ej vara, om lagen gåfve helt och hållet till
spillo de oäkta barnens rätt till arf efter lädren, men bevakade deras arfsrätt efter
modren endast på det sättet, att allt finge bero vid blotta godtycket hos barnaföderskan,
som väl icke visat sig såsom ett sådant dygdemönster, att man af henne
kan obetingadt påräkna någon pligtuppfyllelse i detta afseende? Om Statens underlåtenhet
att betrygga de oäkta barnens rätt till arf efter fadren kunde i viss män
urskuldas genom svårigheten att bestyrka faderskapet; så kan icke en sådan undskyllan
gälla för åsidosättandet af åtgärder till betryggande af deras rätt i afseende
på modren. Ty förklarar Staten, att oäkta barn hafva arfsrätt efter modren; så är
det ock Statens pligt att tillse, det en sådan rätt blir betryggad och icke illuderas
derigenom, att modren får fördölja sitt namn och icke behöfver vidkännas sitt
oäkta barn. Skall arfsrätt tillerkännas oäkta barn efter modren, så fordrar rätt
visan
mot dessa, att Kongl. Brefvet af den 47 Oktober 1778 upphäfves, så att
det icke vidare tillätes qvinna att på okänd ort framföda barn, utan att behöfva
yppa sitt namn.
Lika litet som jag kan erkänna någon giltig rättsgrund för den föreslagna
förändringen i arfslagarna, lika litet kan jag öfvertyga mig, att förändringen, om
den antages, kommer att bereda de oäkta barnen någon synnerlig fördel, som icke
lika så väl kan vinnas utan ändring i lagen. Det i förslaget stadgade vilkoret
för att oäkta barn skulle hafva arfsrätt efter modren, möter vid sin tillämpning
åtskilliga praktiska svårigheter. Först synes anmärkningsvärd!, att icke uti försla
get
tydligt bestämmes, huru modren skall låta anteckna barnet såsom sitt uti
kyrkoboken. Vidare synes man hafva förbisett hvad öfriga följder af en sådan
anteckning månde blifva. Man får väl icke förgäta att, enär oäkta barn, enligt
Kongl. Förordningen af den 43 Februari 1835, § 14, tillhöra modrens försörjningsort,
till dess de blifva femton år, deraf lärer följa, att sedan modren låtit i
kyrkoboken för den församling, i hvilken hon vid barnafödseln var kyrkoskrifven,
anteckna barnet såsom sitt, anteckningen om moderskapct antingen måste medfölja
uti hennes besked, hvart helst hon med barnet flyttar, tills barnet fyllt femton år,
eller ock, om barnet under tiden uppfostras på annor ort, att då i barnets attest
måste intagas uppgift om modren, till betryggande af icke blott barnets rätt, utan
äfven samhällets. Under sådana förhållanden måste ju anteckningen om moderskapet
komma att erhålla en offentlighet, som hindrar ömtåligare barnaföderskor från
att låta anteckna oäkta barn såsom sina, och genom antagandet af den nu ifrågavarande
Kongl. Propositionen om arfsrätt för oäkta barn synes ingenting kunna
vinnas, utan blefve val förhållandet derefter ungefär motsvarande det redan för
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 13.
7
handenvarande, så att endast sådana fallna qvinnor, som ingen förmögenhet ega,
låta anteckna oäkta barn såsom sina. Gemenligen befinna sig de barnaföderskor,
som erkänna sina oäkta barn, i så torftig belägenhet, att slägtingar eller ock
fattigvården måste lemna bidrag till barnens uppfostran. Under sådana förhållanden
lärer väl vid modrens frånfälle utsigten till arf för oäkta barn vara af föga
eller ingen betydelse.
Skulle deremot moder till oäkta barn vara i en fördelaktigare lefnadsställning,
så att den blifvande qvarlåtenskapen efter henne kunde vara af någon betydenhet,
så lärer hon väl i följd af en sådan lefnadsställning föredraga att begagna den
henne genom det nämnda Kongl. Brefvet af den 17 Oktober 1778 förunnade
rättighet att förblifva obekant, och föga utsigt är att hon underkastar sig det i
den Kongl. Propositionen bestämda vilkoret att låta i behörig kyrkobok anteckna
det oäkta barnet såsom sitt; och det så mycket mindre, som hon i allt fall genom
begagnande af testamentsrätten kan se sitt oäkta barn lika väl till godo.
Bäst synes mig, att man sörjer för oäkta barn derigenom att, utan ändring
i arfslagarna, redan gällande lagar behörigt tillämpas. Genom 7 g i 8 Kap.
Arfda-Balken tillförsäkras oäkta barn rätt att njuta af fader och moder nödtorftig
föda och uppfostran, till dess de sig sjelfva nära kunna. Det är icke lagens fel,
om detta stadgande icke får blifva sanning. Genom Kongl. Förordningen af den
21 December 1857 om testamente, står det moder fritt att bereda sitt oäkta barn
alla de förmåner, som nu genom den Kongl. Propositionen åsyftas.»
Af Professoren Doktor Flensburg.
Af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län, som ansåg,
att, om modren icke medhunnit att låta i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt,
barnet det oaktadt må vara arfsberättigadt, då moderskapet behörigen styrkes.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1865.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
1
H:o 14.
Ank. till Exp.-Utsk, den 29 Dec. 1865, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
till Rikets Ständer, med förslag till förnyad förordning
angående jords eller lägenhets af stående för allmänt
behof.
Lag-Utskottet går att härmed afgifva sitt utlåtande öfver ofvanberörda nådiga
Proposition, sorn, jemte de i Stats-Rådet och Högste Domstolen i ämnet hållna protokoll,
blifvit af samtliga Riks-Stånden till Utskottet remitterad och är af följande
lydelse:
“Med anmärkning att det ofta icke utan skäl öfverklagade förhållande, att vid
afhändande af jord eller lägenhet för allmänt behof derför merendels måste erläggas
en i jemförelse med det verkliga värdet alltför hög löseskilling, hade sin förnämsta
grund i sjelfva den derom gällande lagstiftning, hade Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse den 7 November 1863 framställt förslag till förändring i vissa
delar af Förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof af den
20 November 1845, sådan den blifvit ändrad genom Förordningen den 27 November
1854; men Kongl. Maj:t fann, med afseende å de mot samma förslag framställda
anmärkningar, Sig icke kunna dertill lemna nådigt bifall. Kongl. Maj:t har likväl
härmed velat för Rikets Ständer framställa ett i ämnet upprättadt motförslag. Dervid
har, i anledning af en hos Kongl. Maj:t, i sammanhang med väckt fråga om åtgärder
till hämmande af flygsand, gjord underdånig hemställan att såsom grundsats
i allmänhet borde stadgas, att innan Staten sjelf toge vård om flygsandsfält och
derå nedlade kostnader, dessa fält borde tillhöra Staten under full eganderätt, blifvit
i förslaget intaget det i berörda hänseende nödiga stadgande, hvartill Rikets Ständers
medverkan erfordras. I öfrigt har den granskning af gällande expropriationslag,
som nu hos Kongl. Maj:t egt rum, varit inskränkt till de delar deraf, i hvilka
förändringar ansetts nödiga för att undanrödja eller åtminstone förminska de olägenheter
af författningens tillämpning, som föranledt Rikets Ständers omförmälda fram.
Bih. Jill B. St. Brot. 1865 é 1866. 7 Sami. 1 Afd. 5 Häft.
I
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
ställning i ämnet, fastän Kongl. Maj:t ansett det lända till större beqvämlighet för
allmänheten att, i stället för att genom en särskild författning ändra vissa §§ i gällande
expropriationslag, låta en ny sådan lag utfärdas, uti hvilken jemväl intogos de
§§, som ej undergå förändring.
Kongl. Maj:t vill alltså, med öfverlemnande af de i Stats-Rådet och Högste
Domstolen i ämnet hållna protokoll, härmed, enligt 87 § Regeringsformen, till Rikets
Ständers antagande framställa ett förslag till förnyad Förordning angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, af följande lydelse:
“Med upphäfvande af Kongl. Förordningen om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof af den 20 November 1845, sådan denna Förordning blifvit ändrad
genom Kongl. Förordningen den 27 November 1854, förordnas som följer:
§ I
Der
Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet
eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän
väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning
eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till allmän
byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare egare pligtig att afstå hvad för
ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom skada lider, ersättning derför.
Har egare af flygsandsfält försummat att derom taga sådan vård, som särskildt föreskrifven
är; ege ock Konungen förordna, att det fält afstås skall; och gälle i öfrigt,
i fråga om vilkoren för afträdande deraf, hvad i denna Förordning om annan jord
eller lägenhet stadgas.
Är fråga om jords eller lägenhets begagnande endast för utläggning af elektriska
ledningstrådar, utan att genom anläggningen eller dess framtida skötsel och
vård något synnerligt men i nyttjanderätten till jorden eller lägenheten egaren tillskyndas,
bör hvad för ändamålet behöfligt är upplåtas, utan att jorden eller lägenheten
löses. För intrång, som derigenom må kunna förorsakas, vare dock den, som
intrånget lider, om han derå gör anspråk, berättigad till ersättning.
Kan ej öfverenskommelse träffas om ersättning, som, efter hvad ofvan sägs,
utgå bör; då skall frågan härom pröfvas af särskild Nämnd, som vid Under-Rätt
i den ort, der jorden eller lägenheten ligger, tillsättes på sätt här nedan stadgas
§ 2.
Göres hos den i § 1 nämnda Under-Rätt skriftlig ansökning om särskilda
Nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt behofvet af jordens
eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att tiden, då den skall afstås
eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande eller parternas öfverenskommelse
bestämd; utfärde Rätten stämning på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva
del. Rätten föranstalte jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände
eller icke uppgifne rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom allmänna
tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före den dag,
hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens eller lägenhetens egare, då han
höres, vare skyldig att hos Rätten, i ändamål af instämning, uppgifva den, sorn i
anseende till nyttjanderätt med honom del i saken häfver, vid äfventyr som i § 25
stadgas. Hos Rätten skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägen
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
3
heten är med inteckning besvärad; och egen parterne, att, innan Nämnden sättes, i
laga ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande
utföra.
Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning af
elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida derigenom må förorsakas
så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas skall, eller om intrånget är af
beskaffenhet, att ersättning derför, enligt hvad i § 1 mom. 2 stadgadt är, utgå bör,
pröfve och afgöre Rätten sådant, innan Nämnden sättes. Anses ersättning för intrång
böra ega rum, bestämme ock Rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående
elier fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig
afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara.
Emot Rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i Hof-Rätt genom besvär
inom den tid, i 25 Kap. 5 § Rättegångs-Balken stadgas. I Hof-Rättens beslut
må ändring sökas likaledes genom besvär, som, jemte borgen för kostnad och skada,
skola till Konungen ingifvas inom den tid, 30 Kap. 18 § samma Balk bestämmer.
Till särskilda Nämnden skall hvardera parten föreslå sex och Rätten nämna
fem i orten boende män, af hvilka, sedan de blifvit af domstolen ojäfvige förklarade,
tre ibland de af vederparten föreslagna och en ibland de af Rätten nämnda personer
böra af hvardera parten, utan anförda skäl, uteslutas. De nio, som så utsedde blifvit,
skola Nämnden utgöra.
Äro å någondera sidan flere, som del i saken hafva, och kunna de ej sämjas
om förslaget; gifve hvardera upp en man till Nämnden: går ej antalet då till sex;
gifven de ytterligare upp en hvardera: går antalet öfver sex; varde det genom lottning
minskadt. Sämjas de ej, hvilka bland dem, som å andra sidan föreslås, eller
hvilken ibland de utaf Rätten nämnda, må uteslutas; varde ock då sådant genom
lottning utrönt.
Uteblifver part, utan förfall, då han till val af Nämnd kallad varit; gore
Rätten förslag i hans ställe; och varde genom lottning utrönt, hvilka i Nämnden
ingå skola bland dem, som å andra sidan föreslås. Samma lag vare, der part drager
sig eljest undan att val till Nämnd göra. Finnes annan, den der del i saken häfver
med honom, som uteblifvit eller sig undandragit; vare det val, som af den förre
göres, för båda gällande.
Jäf emot den, som till ledamot i särskilda Nämnden utses, äro: om han ej
fyllt tjugofem år: om han står under annans målsmanskap eller under någondera
partens husbondevälde: om han såsom allmän embets- eller tjensteman under någondera
partens förmanskap lyder: om han är med någondera parten i den skyldskap
eller svågerlag, som, enligt 13 Kapitlet Rättegångs-Balken, utgör jäf emot domare:
§ 3.
§ L
5.
§ 6.
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
om han sjelf eller någon, som med honom i sådant skyldskaps- eller svågerlagsförhållande
är, eger i saken del, eller kan någon synnerlig nytta eller skada deraf
vänta: om han med någondera parten uppenbar ovän är eller i oafgjord delo ligger:
om han begått brott, som vanfrejd medförer. Domaren i den Rätt, der Nämnden
sättes, må ej till ledamot i samma Nämnd väljas.
§ v.
Komma parterne å ömse sidor öfverens om val af särskild Nämnd; då skall
den utgöras af de män, som valde blifvit, utan att så förfares, som i § 3 stadgadt
är. Parterne egen, i ty fall, äfven att större eller mindre, dock alltid ojemnt, antal
till Nämnd välja.
§ 8.
De män, som till Nämnd valde blifvit, skola af Rätten kallas, att å viss dag
sig infinna, der de ej genast tillstädes äro; och vardén vid kallelsen erinrade om
den påföljd för förfallolöst uteblifvande, hvarom i § 9 stadgas.
§ 9.
Den, som bor längre bort, än fyra mil från det ställe, der Rätten sitter, eller
är öfver 60 år gammal, vare ej skyldig att i särskild Nämnd deltaga. Ej må eljest
någon, som till särskild Nämnd kallad varder, draga sig utan laga förfall det förtroende
undan. Sker det, och vilja ej parterne annan i hans ställe antaga, eller
åsämjas de ej om nytt val, efter ty i § 10 sägs; håfve Rätten magt genom vite tillhålla
den uteblifne att sig infinna; ersätte ock han de kostnader, som för Rätten
parterne och de öfrige i Nämnden af uppehållet vållas.
§ io.
Finnes någon, som kallad varder, af laga förfall hindrad att i Nämnden sitta;
gifve det Rätten tillkänna. Ar han bland dem, som parterne valt, gifve den part,
som honom föreslagit, upp tvänne andra i hans ställe, och uteslute vederparten en
af dem: är han af Rätten utsedd, nämne Rätten andra, bland hvilka parterne utesluta
en hvardera, efter ty i § 3 sägs.
§ Il
När
fulltalig Nämnd tillstädeskommit, skall den inför Rätten denna ed svärja:
“Jag lofvar och svär vid Gud och Hans Heliga Evangelium, att jag, utan väld och
mannamån, efter mitt bästa förstånd och samvete, skall den pröfning verkställa,
hvartill jag nu kallad blifvit: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.“
§ 12.
Nu är ed svuren, som i § 11 sägs; då skall domhafvanden eller Rättens ordförande
underrätta Nämnden om det ämne, som i fråga är, och om hvad till Nämn
dens
pröfning hörer; lemne ock till Nämnden de handlingar, parterne ingifvit. Sedan
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
5
träde Nämnden tillsamman, välje inom sig en ordförande och öfverlägge, inom lyckta
dörrar, om det beslut, som fattas skall.
§ 13.
Då jord eller lägenhet afstås skall, uppskatte Nämnden i penningar såväl
jorden eller lägenheten efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet
i orten högst gäller, som ock särskildt, till högsta skäliga belopp, den skada,
annan än egaren genom jordens eller lägenhetens afstående lider, allt med afseende
på tiden för afträdandet. Uppkommer, genom begagnandet af jord eller lägenhet
för allmänt behof, skada för egaren eller annan, och är sådan skada ej beräknad i
det belopp, som, enligt hvad ofvan stadgadt är, bestämdt blifvit, då skall ock ersättning
derför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan skäligen skattas må.
I det fall att endast ersättning för intrång eger rum, uppskatte Nämnden
i penningar till högsta skäliga belopp den skada, som genom intrånget förorsakas.
Är af Rätten stadgadt, att ersättningen skall utgå i årlig afgift, rätte Nämnden uppskattningen
derefter; och bör i detta fall ersättning bestämmas särskildt för det intrång,
sjelfva anläggningen medför, och särskildt för det, som sker genom inrättningens
skötsel och drift.
Är fråga om flera lägenheter, som tillhöra särskilda egare, varde ersättningen
bestämd särskildt för hvardera.
§ 14-
Erfordras för ändamålet, att blott en del af jord eller lägenhet afstås, och
blifver jorden eller lägenheten, genom afskiljande af denna del, för egaren eller innehafvaren
onyttig, eller uppkommer derigenom synnerligt men i nyttjanderätten; då
bör hela lägenheten, enligt nu bestämda grunder, lösas, der egaren det äskar. I
dessa frågor meddele Rätten beslut, innan Nämnden sättes, och må klagan öfver
det beslut föras i den ordning, uti § 2 stadgas.
§ 15-
Har egare, efter väckt fråga om jords eller lägenhets afträdande, i uppenbar
afsigt att vinna högre ersättning, å jorden eller lägenheten nedlagt kostnader, må
desamma ej tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.
§ 16-
Anser Nämnden nödigt att, innan hufvudsakligt beslut fattas, parterne ytterligare
höra, närmare underrättelse i saken infordra, eller syn hålla, ege der rätt till.
§ 11*
Hvad de fleste i Nämnden säga, gälle för Nämndens beslut.
§ 18.
Då Nämndens beslut fattadt är, läte ordföranden det upptecknas och af Nämn
-
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
den underskrifvas; och lemne det sedan till Rätten eller på landet till domhafvanden.
Ej skall dervid kungöras, huru Nämnden inom sig röstat, ej heller skola skälen
för beslutet uppgifvas.
§ 19-
Sedan Nämndens beslut så aflemnadt är, som i § 18 sägs, late Rätten det i
sitt protokoll införas, och meddele det parterne i laga ordning.
§ 20-
Hvad Nämnden beslutat skall til! efterrättelse lända. Ej må i Nämndens beslut
ändring någorstädes sökas. Dock ege ej Nämnden att sätta ut värdet lägre
än ersättningsskyldig medgifvit; och der så hända skulle, att Nämnden höjde ersättningsbeloppet
utöfver hvad ersättningstagande yrkat, gälle ej heller beslutet för
mera, än äskadt varit, såvida ej jord eller lägenhet, som afstås skall, är besvärad
med inteckning, öfverstigande den fordrade summan; i hvilket fall Nämnden må,
utan afseende på ersättningstagandes anspråk, utsätta löseskillingen så högt, som
den finnes, enligt här ofvan stadgade grunder, böra uppgå.
§ Alvill
egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han icke varit i målet
stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet icke blifvit, enligt § 2,
från predikstolen eller genom allmänna tidningarne rätteligen kungjordt, eller vill
någon klaga öfver Rättens pröfning af jäf emot den, som i Nämnden sutit, eller
påstår någon eljest, att vid Nämndens sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet
är; den talan må, sedan Nämndens beslut är, efter § 19, parterne meddeladt, i HofRätten
föras, genom besvär, inom den tid, som i 25 Kapitlet 5 § Rättegångs-Balken
sägs. Varder den talan gillad, förfalle all verkan af Nämndens beslut, såvidt det
klagandens rätt rörer, och förordne Hof-Rätten, att Nämnd ånyo sättas skall. Ej
må Hof-Rätten till pröfning upptaga jäf, som icke vid Under-Rätten yppadt varit,
då Nämnden sattes. Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras i den ordning, 30
Kapitlet 18 § Rättegångs-Balken föreskrifver.
§ 22.
Var part från Rätten borta, när Nämnden valdes, och vill han sedan visa,
att han då hade laga förfall, och att han ej kunde gifva det Rätten tillkänna, stånde
honom fritt att, inom en månad derefter, å sin vederpart till samma Rätt uttaga
stämning: gitter han, sedan så stämdt är, bevisningen fullgöra, förfalle Nämndens
beslut, såvidt det på kärandens rätt verkar, och låte Rätten Nämnd ånyo väljas.
§ 23.
Skulle någon, som i särskild Nämnd sutit, vilja betalning derför taga, då må
han hos Rätten det anmäla, och lägge Rätten honom till så mycket, som emot hans
verkliga kostnad för den förrättning svara kan. Den ersättning skall gäldas, på sätt
i § 28 föreskrifves.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
1
§ 24.
Lösen för jord eller lägenhet, som afstås skall, så ock ersättning för intrång,
hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad för sjelfva anläggningen, vare
den, som jordens eller lägenhetens begagnande yrkat, skyldig att till ersättningstaganden
utgifva inom den för jordens eller lägenhetens avstående eller upplåtande
stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet derförinnan ej hunnit bestämmas, inom
tre månader elter det sådan bestämmelse skett. För betalning af årlig afgift sätte
Rätten ut tjd, der parterne ej åsämjas.
Har ej öfverenskommelse om ersättningen träffats eller Nämnden sitt beslut
meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten afstås eller upplåtas bör, må
sådant ej hindra arbetets företagande, derest sökanden hos Konungens Befallningshafvande
ställer full borgen för lösnings- eller ersättningsbeloppet samt för kostnad
och skada. Kronan vare för sådan borgen fri.
Är jord eller lägenhet, som afstås skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet
derför inom den för dess lifgifvande ,här ofvan stadgade tid nedsatt i Ränteriet hos
Konungens Befallningshafvande, som kungör sådant vederbörande ersättningstagande
och inteckningsegare, samt liqvid dem emellan sedermera i laga ordning uppgör.
Finnes härvid ersättningsbeloppet vara faststäldt genom öfverenskommelse emellan
den ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit, och förmenar inteckningsegaren
värdet hafva blifvit för lågt beräknadt, vare denne berättigad att, der ej full
liqvid för hans fordran honom lemnäs, äska jordens uppskattning af Nämnd, i den
ordning förut i denna Lag är vordet stadgadt; dock gånge beslutet om jordens afträdande
icke dess mindre i verkställighet.
Sådan talan, som efter §§ 21 och 22 föras kan, må ej heller utgöra hinder
för vederbörande att, sedan ersättningsbeloppet blifvit inom stadgad tid erlagdt eller
nedsatt, jorden eller lägenheten tillträda eller begagna. Fördröjes utöfver nämnde
tid betalningen; då skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan
om jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, såvidt på hans rätt
inverkar, vara förfallen och ankomma på ny pröfning.
§ 25.
Tvista egare, inteckningshafvare eller andra om bättre rätt till hvad såsom
ersättning eller betalning är vordet bestämdt att utgå; derom må talan särskildt i
laga ordning utföras. Uppstår dervid hos Rätten fråga om lyftning; ege Rätten
derom förordna, efter ty skäligt pröfvas. Skulle sådan tvist yppa sig i sammanhang
med frågan om skadeståndets bestämmande, må den ej uppehålla slut i denna fråga,
utan varde hän vist till särskildt utförande; och ege förty Rätten, der så erfordras,
vid val af Nämnd, göra förslag i de tvistandes ställe, på sätt i § 5 sagdt är. Har
egare underlåtit att hos Rätten, såsom § 2 bjuder, i ändamål af instämning, uppgifva
den, som i anseende till nyttjanderätt med honom del i saken häfver, vare egaren
skyldig att, efter Rättens bepröfvande, hålla sådan medpart skadeslös.
§ 26.
Den, till hvilken jord, på sätt omförmäldt blifvit, är vorden afträdd, hvaruti
en eller flera inteckningar finnas, till hvilkas gäldande ersättning icke förslår, ege,
sedan ersättningen blifvit å behörig ort nedsatt, för inteckningarnes dödande anmäla
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
sig, med bevis om fullgjord betalning, jemte gravationsbevis, hos domaren i den ort,
der jorden är belägen; hvarefter denne åligger att, genom anslag å Rättens dörr
och kungörelse, hvilken genom sökandens försorg bör tre gånger införas i allmänna
tidningarne, kalla och förelägga de inteckningshafvare, som antingen alldeles icke,
eller endast till någon del, fått sina inteckningar utur ersättningsbeloppet guldna,
att, i stad, inom en månad från den dag kungörelsen i tidningarne sista gången
finnes införd, och å landet vid det Ting, som först infaller, sedan en månad från
sista kungörelsedagen förflutit, hos domstolen anmäla, huruvida något kan vara att
påminna deremot, att den afträdda jorden eller lägenheten från inteckning befrias;
börande domstolen, ehvad inteckningshafvarne då begagna rättigheten att varda
hörde, eller icke, och jemväl utan hinder deraf, att original-inteckningshandlingarne
icke uppvisas, angående inteckningarnes dödande sig utlåta.
§ 27.
Varder, på grund af denna författning, jord eller lägenhet styckad, och uppstår
fråga, om och i hvad mån grundränta eller andra allmänna skyldigheter böra
vidlåda den afträdda eller qvarvarande delen; gånge med pröfningen deraf, efter
hvad om skattläggning i allmänhet stadgadt finnes.
§ 28.
All undersöknings- och rättegångskostnad, sorn förorsakas af väckt fråga om
jords eller lägenhets användande för ofvanberörda allmänna ändamål, skall den,
hvilken användandet begär, ensam vidkännas. Tvist härom skall af Rätten pröfvas.
§ 29.
Varder ej jord eller lägenhet, som afträdd är, för uppgifvet ändamål använd;
då håfve egaren af den egendom, hvarifrån jorden eller lägenheten afsöndrad är,
eller, der hela egendomen afträdd blifvit, den som deraf då egare var, eller hans
rättsinnehafvare, våld att den afträdda jorden eller lägenheten återlösa.
Vill den, som sådan återlösningsrätt eger, den rätt utöfva, och sämjes han
ej om vilkoren derför med innehafvaren af det, som återlösas skall; stämme då
denne till*Under-Rätt i den ort, der jorden eller lägenheten ligger; och pröfve Rätten
af omständigheterna, huruvida det tillämnade företaget bör såsom öfvergifvet
anses eller om med pröfning af kärandens talan bör på viss, af Rätten bestämd
tid anstå. Ej må stämning, hvarom nu sagdt är, ske sednare än tio år efter den
tid, som, på sätt i § 2 stadgadt är, blifvit för jordens eller lägenhetens afstående
eller upplåtande bestämd.
Kunna, sedan så stämdt är, parterne ej sämjas om det belopp, hvarför jorden
eller lägenheten återlösas skall, läte Rätten tvisten derom af särskild Nämnd
pröfvas, såsom förut sagdt är; dock må Nämnden ej sätta ut högre belopp, än det,
hvarför jorden eller lägenheten afträdd blifvit.
§ 30.
Om ändring eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning skada jord
eller hindra dess odling, är särskildt stadgadt.”
Kongl.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
9
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen.
År och dag som ofvan.
CARL,
Louis De Geer.”
Med de af Rikets Ständer vid sisthållna riksdag beslutade ändringarne i 1,
13, 14 och 25 §§ af Kongl. Förordningen den 20 November 1845 afsågs hufvudsakligen,
dels att den förhöjning af 50 procent utöfver verkliga värdet för egaren, som
för närvarande utgår till den, hvilken lider skada af jords eller lägenhets afstående
till allmänt behof, skulle upphöra, dels ock att, i händelse endast del af jord
eller lägenhet afträdes och för återstoden uppkommer synnerlig vinst i följd af den
afsedda anläggningen, sådant skulle vid ersättningens bestämmande tagas i beräkning.
Enligt hvad Utskottet inhemtat af den nu framlagda nådiga Propositionen och
Kongl. Majits nådiga Skrifvelse till Rikets nu församlade Ständer den 31 sistlidne
Oktober, har förstberörda grundsats äfven vunnit Kongl. Majits nådiga bifall, hvaremot,
beträffande den sednare, anmärkningar blifvit framställda, som hindrat Kongl.
Majit att i detta afseende godkänna Rikets sednast församlade Ständers mening. Det
mindre bestämda i ett stadgande af denna syftning kunde nemligen lätt föranleda
en mera vidsträckt tillämpning deraf än som åsyftades, hvarjemte alla garantier saknades
derför, att den vinst, hvarför afdrag å ersättningsbeloppet skulle ske, sedermera
verkligen komme ersättningstagaren tillgodo; och då det kunde förutsättas, att
företag, för hvilket expropriation skett, sedermera aldrig eller åtminstone ej förrän
efter en längre tid komme till fullbordan och att mången gång de deraf väntade
förmånerna ej i verkligheten inträffade, skulle således, om med afseende just å
dessa förmåner nedsättning i ersättningssumman egt rum, den, som fått afstå sin
jord, komma att utan eget förvållande få vidkännas ett kanske ganska kännbart lidande,
som hvarken med billighet eller rättvisa läte sig förena. Med afseende åter
på den föreslagna bestämmelsen, att dylikt afdrag skulle ega rum, endast då synnerlig
vinst för återstoden uppkomme, hade blifvit erinradt, att det icke med bibehållande
af nödig konseqvens syntes kunna försvaras, att, då af två personer, från
hvilka jord till samma anläggning exproprierades, båda, ehuru i olika mån, af anläggningen
tillskyndades vinst, den, som hade den större fördelen, skulle vidkännas
ett deremot fullt svarande afdrag å löseskillingen, under det den andre vore från
allt sådant afdrag frikallad. På dessa skäl, hvilka äfven synas Utskottet ega giltighet,
har Kongl. Majit icke funnit skäl att i det framlagda nådiga förslaget införa
bestämmelse om något afdrag af nu ifrågavarande beskaffenhet.
Bih. till Ii. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 2
10 Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
Mera betydande afvikelser från nu gällande expropriations-lagstiftning förekomma
endast i 1, 3, 13, 14, 15, 25 och 29 §§ af det nådiga förslaget, och Utskottet går
att härmed redogöra för dessa, i den ordning de förekomma i den föreslagna författningen.
§ 1.
I 1 § möter den af Rikets Ständer vid sisthållna riksdag beslutade förändringen,
att endast ersättning, utan någon förhöjning, bör utgå till den, som skada lider.
Ordalagen i Kongl. Förordningen den 20 November 1845 hafva för öfrigt bibehållits
så vidt desamma kunnat stå tillsammans med nämnda förändring, och derigenom
torde äfven den tvetydighet bäst undvikas, som blifvit anmärkt emot det af Rikets
sednast församlade Ständer godkända förslag till denna §:s lydelse, hvarigenom icke
ansetts vara tillräckligt tydligt utmärkt, att äfven nyttjanderättsinnehafvares förlust
genom expropriation af jord eller lägenhet, som han innehar, bör af Nämnden uppskattas
och i sammanhang med expropriationen godtgöras.
Vidare har i denna § blifvit tillagdt, att Kongl. Majit må ega förordna om
expropriation af flyg sands fält, som icke af egaren behörigen vårdas; och då förekommandet
af den oberäkneliga skada, som kan genom flygsand uppstå, utgör ett
vigtigt föremål för Statens omsorg, samt, der egare af fiygsandsfält icke sjelfmant
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i afseende på dylika fälts vårdande, som,
enligt hvad det vid den nådiga Propositionen fogade Statsråds-protokollet för den 28
Februari innevarande år utvisar, lära komma att af Kongl. Majit meddelas, Staten
icke lämpligen kan taga sådana fält under sin omedelbara vård med mindre än
att den enskildes eganderätt tillika upphör, så har Utskottet funnit berörda tillägg
både öfverensstämma med grunden för expropriations-lagstiftningen och vara af
ett vigtigt behof påkalladt.
§ 3.
Med afseende på den såväl inom Stats-Rådet som Högste Domstolen framställda
anmärkningen, att den klagan, som ofta förnummits öfver öfverdrifna expropriationsersättningar,
icke hade sin grund en dast i nu gällande stadgande om förhöjning
af 50 procent öfver uppskattningsvärdet, utan äfven deri att det enkla värdet stundom
'af Nämnden bestämdes högre än skäligt vore, har Kongl. Majit ansett, att,
Nämndens sammansättning bör förändras. Enligt nu gällande förordning utgöres denna
af sju personer, af hvilka hvardera parten utsett tre och domstolen den sjunde; och
då vanligen inträffar att hvardera parten utsett sådana personer, om hvilkas domslut
han kan ega skäl förmoda, att det skall utfalla i hans intresse, blir följden att
tvänne stridiga, hvarannan bekämpande meningar merändels stå emot hvarandra i
Nämnden, och att den af Rätten utsedda ledamoten måste ensam döma dem emellan.
För ett behörigt utöfvande af detta skiljedomarekall förutsättes emellertid hos honom
en större säkerhet om hans eget omdömes rigtighet, än som vanligen utan öfverläggning
med andra opartiska personer kan vinnas, och med afseende på detta äfven
inom Stats-Rådet anmärkta förhållande, har Utskottet funnit de i 3 § af det nådiga
förslaget innefattade bestämmelser om Nämndens förstärkning med två af domstolen
utsedda personer vara lämpliga och väl behöfliga.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
11
§ 13.
Då Rikets Ständer vid sisthålina riksdag såväl ur 1 § som 13 § uteslöto föreskriften,
att till jordens eller lägenhetens rätta värde för egaren borde läggas den
nu föreskrifna förhöjningen af 50 procent, föreslogs i stället att jorden eller lägenheten
skulle uppskattas, efter hvad egendom af samma slag och godhet, enligt allmänt
pris i orten högst gällde, hvarmed afsågs, bland annat, att den högre köpeskilling,
som tillfälligtvis af en eller annan anledning kunde hafva blifvit erlagd för någon
egendom inom orten, icke borde tjena till måttstock vid bestämmandet af ersättningssumman.
Inom Högste Domstolen har äfven, enligt hvad Utskottet inhemtat, den
åsigt blifvit uttryckt, att det “gångbara priset“ borde läggas till grund för värderingen
och att genom lagens ordalydelse den misstydning borde förekommas, att expropriationslösen
kunde bestämmas efter ett eller annat inträffadt fall, der t. ex. ett
affektionsvärde bestämt köparen att betala en ovanligt hög köpeskilling. Emellertid
hafva de i Rikets Ständers förslag förekommande orden “enligt allmänt pris“ blifvit
uteslutna ur det förslag, som nu i nåder blifvit Rikets Ständer förelagdt, utan att
ersättas med det inom Högste Domstolen föreslagna uttrycket “efter gångbart pris“;
och Utskottet skulle, vid sådant förhållande, hysa betänklighet vid att tillstyrka Rikets
Ständer förslagets antagande äfven i denna del, om icke Utskottet af det vid
den nådiga Propositionen fogade Statsråds-protokollet för den 31 sistlidne Oktober
inhemtat, att ifrågavarande uteslutning icke afsett att förändra meningen med Rikets
Ständers förslag, utan att Kongl. Maj:t genom uteslutandet af berörda uttryck endast
velat förekomma, att ej Nämnden skulle genom detsamma anse sig förhindrad
att jemväl taga hänsyn till andra värderingsgrunder, såsom taxerings- eller brandförsäkringsvärden,
hvilka i orter, der endast få försäljningar egt rum, kunde lemna
goda upplysningar till fastighetsvärdens bedömande. Under förutsättning att vid
tillämpningen skall åt uttrycken i denna § gifvas en tolkning, som öfverensstämmer
med deras verkliga mening, har Utskottet alltså ansett berörda uteslutning icke innefatta
tillräcklig anledning för Utskottet att föreslå en förändring af denna §:s lydelse
i det nådiga förslaget.
§
Enligt nuvarande lyaelsen af denna §, är egare till lägenhet, hvaraf endast
en del erfordras för allmänt behof, tvungen att behålla återstoden, såvida icke denna
antingen blir helt och hållet onyttig eller ock ej medför besutenhet. Då emellertid i
ganska många fall återstoden, utan att vara alldeles onyttig och fastän den fortfarande
medför besutenhet, likväl kan hafva förlorat sitt egentliga värde för egaren,
och det synes vara orättvist att icke egaren i sådana fall skall vara berättigad att
afstå det hela, samt det föröfrigt är mindre lämpligt, att, då sådant kan undvikas,
lägga såsom grund för en civillags bestämmelser ett begrepp, hemtadt från den ekonomiska
lagstiftningen, dit frågan om vilkoren för besutenhet anses höra, torde ifrågavarande
bestämmelse erhålla både ett rättvisare innehåll och en lämpligare form,
om, på sätt Kongl. Majit, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut
vid sisthålina riksdag, nu föreslagit, egarens rättighet att afstå det hela, utan
allt afseende på besutenheten, utsträckes till det fall att, genom afträdande af en del,
synnerligt men i nyttjanderätten uppkommer.
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
§ 15-
För närvarande är i 15 § stadgadt, att, om egare, efter väckt fråga om jords
eller lägenhets afträdande, i uppenbar afsigt att öka jordens eller lägenhetens värde,
derå nedlagt kostnader, dessa ej må tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande,
och blotta väckandet af frågan om egendomens afträdande måste derföre
hindra en omtänksam egare att å sin jord eller lägenhet nedlägga några kostnader,
som kunde åt densamma gifva ett förökadt värde, emedan dessa, i händelse expropriation
sedermera inträffade, vore för honom förspilda. Då nu å ena sidan detta
är obilligt, men det å andra sidan synes betänkligt, att helt och hållet borttaga ifrågavarande
stadgande i anseende till det tillfälle, som derigenom skulle beredas att
uppdrifva expropriationskostnaderna och sålunda försvåra eller till och med förhindra
expropriationen, så torde en lämplig medelväg vara anvisad i den af Kongl.
Maj:t föreslagna bestämmelsen, att ifrågavarande undantag från den allmänna rättigheten
till högsta skäliga ersättning inskränkes till det fall, att kostnader nedlagts å
jorden eller lägenheten i uppenbar afsigt att vinna högre ersättning.
§ 25.
Denna § har endast undergått den förändring, att, till följd af de förändrade
bestämmelserna i 1 och 13 §§, slutorden: “dock utan den förhöjning, hvarom ofvan
stadgas“, blifvit uteslutna.
§ 29.
Nuvarande expropriationsförfattningar sakna bestämmelser för det fall, att
jord, som afträdd är, ej sedermera för det uppgifna ändamålet användes. Denna
brist har blifvit afhjelpt genom 29 § af det nådiga förslaget; och då expropriationstvånget
måste betraktas såsom en inskränkning i den enskilda eganderätten, som
visserligen betingas af det allmännas behof, men endast för så vidt detta gör sig
gällande, så hafva också de i nämnda § föreslagna bestämmelser om rättighet för
den ursprunglige jordegaren eller hans rättsinnehafvare att, i nu omförmälda fall
och sedan det af Rätten blifvit pröfvadt, återlösa jorden med högst det värde, han
eller hans fångesman för detsamma uppburit, synts Utskottet stå i fullkomlig öfverensstämmelse
med expropriationsrättens begrepp. Det har ock synts Utskottet följdrigtigt,
att, i händelse jorden under tiden förlorat i värde och öfverenskommelse om
lösesumman ej kan träffas, ersättningen bestämmes af expropriationsnämnd, likasom
det, med afseende på den osäkerhet i besittningen af sådan egendom, som eljest
kunde uppkomma, och den allmänna regeln om viss preskriptionstid för utkräfvande
af fordringar, torde vara lämpligt att, på sätt det nådiga förslaget innehåller, dylik
återlösningstalan ej må väckas sednare än tio år efter jordens eller lägenhetens afträdande.
På nu anförda skäl, och då det nådiga förslaget till förnyad Förordning angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, i alla delar, som icke blifvit här
ofvan
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14.
13
ofvan särskildt anmärkta, står i öfverensstämmelse med nu gällande föreskrifter i
ämnet, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att den nådiga Bropositionen må af Rikets Ständer bifallas.
Stockholm den 29 December 1865.
Reservation:
af Doktor Säve: “Mot Utskottets förslag att antaga Kongl. Maj:ts Proposition
oförändrad anmärker jag endast, hvad äfven en ledamot af Högste Domstolen vid
dess granskning af det Kongliga förslaget anmärkt, att i 13 § orden: llefter hvad
jord eller lägenhet af lilia beskaffenhet och godhet i orten högst gäller“, icke utesluta
möjligheten att expropriationslösen kan af Nämnden blifva bestämd efter ett eller annat
fall, då köparen af något särskildt skäl måst betala en ovanligt hög köpeskilling, och
att följaktligen det af sednaste Ständer uppgifna ändamålet med denna revision af
expropriationslagen, nemligen att förekomma öfverdrifna utgifter förnämligast vid exproprierandet
af jord för Statens räkning icke uppnås. Jag hemställer derföre, om
icke meningen, i närmare enlighet med hvad äfven Högh Lag-Utskottet vid förra
riksdagen tillstyrkte, borde uttryckas så: ”efter gångbart pris å orten högst gäller.«
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 3
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1866.
Lag-Utshottets Betänkande N:o 15.
i
N.o 15.
Ank. lill Exp.-Utsk. dea 13 Febr. 1866, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i domstolsinrättningen
ä landet.
Lag-Ulskottet går att härmed i ett sammanhang afgifva sitt utlåtande öfver åtskilliga
till Utskottet remitterade motioner i ofvannämnda ämne, hvilka blifvit väckta;
inom VäUo/liga Borgare-Ståndet
af Herr L. V. Henschen (motionen JV2 51), Herr C. Wennerus (motionen JW 66),
och Herr O. E. Sandegren (motionen JYl 97); samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet
af Riksdagsfullmägtige Johannes Andersson från Skaraborgs län (motionen JVs 16),
Sven Hansson från Östergötlands län (motionen JVs 38), Carl Bernhard Rydström från
Calmar län (motionen Jtä 70), Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län (motionen
M 95), Olof Olsson från Slängserud i Wermlands län (motionen M 151) och
Per Östman från Wesler-Norrlands län (motionen JVs 302).
Bland dessa motionärer hafva Herr Wennerus och Riksdagsfullmägtigen Carl
sD U O
Bernhard Rydström/ åsyftat en fullständig reorganisation af domstolsinrättningen och
en mer eller mindre fullständig omarbetning af rättegångs-ordningen; i hvilket afse
.
. . ö <-> O D O >
ende blifvit löreslaget:
O .
af Herr Wennerus, »att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med underdånig
anhållan, att Kongl. Majit ville låta genom en komité utarbeta och sedermera för Rikets
Ständer framlägga förslag till ny Rättegångsbalk», och
af Rydström, med hvilken Erik Johan Rudberg från Calmar län och Per Nilsson
från Malmöhus län sig förenat, »att Rikets Ständer för sin del måtte besluta, att,
Bih. till R. St. Prat. 1865 & 1866, 7 Sami. 1 Afd. 6 Baft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
med upphäfvande af hvad derom i gällande lag nu är stadgadt, åtminstone första, andra
och tredje »stycket» i Lagberedningens förslag till Rättegångsbalk, omfattande
de 20 första kapitlen, som afhandla domstolsinrättningen med hvad dertill hörer samt
rättegångssältet vid Under- och Öfver-rätt, skola med de modifikationer, sorn kunna
blifva af nöden, såsom gällande antagas i den ordning och å den tid, som lämpligast
kan ske; i sammanhang hvarmed vissa ändringar blefve af nöden i formen och ordställningen
af åtskilliga andra lagparagrafer.»
Hvad först angår Herr Wenneri förslag om tillsättande af en komité för utarbetande
af förslag till ny Rättegångsbalk, torde Utskottet endast behöfva erinra, att
detta förarbete redan blifvit af Lagkomitéen och Lagberedningen undangjordt, och att
motionären ej uppgifvit, i hvilken rigtning den revision af berörda förslag borde gå,
som skulle af den föreslagna komitéen verkställas. Utskottet, som för ege.ndel, funnit
Lagkomitéens och Lagberedningens förslag hufvudsakligen motsvara de anspråk, man
skäligen kan göra på ett arbete af detta slag, saknar vid sådant förhållande anledning
att, på sätt motionären hemställt, angifva några nya grunder för utarbetande af ett
nytt förslag. Att berörda lagförslag ännu icke i vidsträcktare mån kommit till utförande,
torde mindre bero af deras egen beskaffenhet, än af de svårigheter, hvilka alltid
möta en mera omfattande förändring af allmänna lagen, och hvilka äro särdeles
stora, då frågan gäller Rättegångsbalken. Bland förtjenster hos det Svenska rättsväsendet
måste man i ett bland de främsta rummen ställa dess stora popularitet. Lagen
lefver i folkets medvetande och på dess tunga; vägen till domstolarne är alla bekant.
Rättegångsformerna, enkla i sig sjelfva, äro så allmänt kända, att ingen af okunnighet
om dem behöfver förlora sin rätt. Detta lyckliga förhållande kunde emellertid rubbas,
om en alltför hastig och alltför omfattande förändring af rättegångsordningen vidtoges.
Folket lär sig icke på en gång många och vidlyftiga nya lagar; det måste småningom
vänja sig vid deras tillämpning, och denna bör derföre inträda successivt, i mån af
behofvet och utan någon våldsam brytning med gällande praxis, vanor och föreställningssätt;
slutligen kommer en tidpunkt, då kodifiering är af nöden, och ju fullständigare
folket dessförinnan tillegnat sig den nya lagens innehåll, desto mindre blir
den brytning, som inträffar, då lagen äfven erhåller en ny form. På sådant sätt har
den nya strafflagen, som är till största delen hemtad ur Lagberedningens förslag,
kommit till stånd, och det gynsamma resultat, som sålunda inom brottmålslagstiftningen
vunnits, utgör en uppmuntran för lagstiftaren att ej annorlunda förfara i fråga om
rättegångsväsendets förbättring. I en väsendtlig del har Lagberedningens förslag redan
kommit till utförande, nemligen då genom Kongl. Förordningen den *18 April 184-9
Kämners- och Lagmansrälterna afskaffades och instansernas antal inskränktes till tre.
Andra lika vigtiga förändringar förestå otvifveluktigt såväl i afseende på domstolsmrältningen,
som i rättegångs- och bevisningssättet; fråga är för närvarande egentligen
om den ordning, i hvilken dessa förändringar böra inträda, och om sättet för deras
verkställande. Denna frågas afgörande beror åter icke allenast på behofvet af förän
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
3
dringarne utan äfven på allmänhetens benägenhet att underkasta sig de olägenheter,
som i vissa afseenden måste deraf uppstå; och den mening, som i detta afseende
kunde komma att af en komité uttalas, blefve af jemförelsevis ringa vigt. Utskottet,
som af detta skäl ansell, alt frågan om förändringar i domslolsorganisationen bör utgöra
föremål för representationens omedelbara behandling, och derföre äfven, i anledning
af andra vid innevarande riksdag väckta motioner, tagit i öfvervägande, hvilka
åtgärder från representationens sida för närvarande böra med afseende derpå vidtagas,
har vid sådant förhållande icke kunnat finna, att för den af Herr Wennerus föreslagna
komiléens verksamhet skulle återstå något föremål af den vigt, att de kostnader, som
alltid äro förenade med en komités tillsättande, kunde i någon mån deraf motsvaras.
Fastheldre kunde man befara, att genom en dylik komités nedsättande- frågan om
rättegångsväsendets förbättrande uppskötes och möjligen äfven ytterligare invecklades.
Utskottet får alltså till en början hemställa:
att Herr Wenneri motion ej må bi/allas.
Rydströms motion leder Utskottet in på frågan om sättet för rättegångsordningens
förbättrande och den method, som bör följas för Jistadkommande af en ny
Rättegångsbalk. För sin del anser väl Utskottet, att Lagberedningens förslag alltid,
vid behandlingen af denna fråga, bör bibehållas i sigte, såväl i anseende till sjelfva
grunderna som till innehållet af de särskilda bestämmelserna; men då motionären å
sin sida äfven omfattat dess form, i det han föreslagit, att vissa delar af detsamma
måtte med nödiga modifikationer antagas till lag, så måste Utskottet, för att Rikets
Ständer må kunna bedöma, huruvida förslaget äfven i sistberörda afseende lämpligen
bör tagas till ledning, vid sitt yttrande om Rydströms motion foga några upplysningar
angående formen och uppställningen af detta förslag.
Berörda förslag sönderfaller i t vänne delar: förra delen: om rättegång i tvistemål,
och sednare delen: om rättegång i brottmål. Utan att nu ingå i något bedömande
af denna uppställnings lämplighet, bör Utskottet erinra, att förslaget häruti
skiljer sig från Rättegångsbalken i 1 734 års lag, som är gemensam för både tvisteoch
brottmål. Redan häruti ligger ett hinder för att antaga Rydströms förslag, som
endast afser de 20 första kapitlen i förra delen, men icke motsvarande fem kapitel
i sednare delen, och hvaraf följden skulle blifva, att nuvarande Rättegångsbalk fortfarande
skulle gälla för brottmål, och att icke ens domstolsorganisationens enhet bibebölles,
hvilken vigtiga omständighet likväl af Lagberedningen sorgfälligt iakttagits.
Den »förra de|en« af Lagberedningens förslag är indelad i tolf sticken, innehållande
tillhopa 36 kapitel i fortlöpande nummerföljd; den »sednare delen» åter är indelad
i 12 kapitel. »Förra delens» första stycke afhandlar det organiska \ domstolsmrättningen
med de ämnen, som dil höra: andra och tredje styckena stadga de olika
formerna för sakers utförande och fullföljd vid lägre och högre Rätter-, och fjerde
stycket inbegriper allt hvad som rörer bevisningsmethoden. Dessa fyra stycken om
-
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
fatta således rättegångens hufvudsakliga vilkor och beståndsdelar; hvaremot de öfriga
ålla styckena, nemligen om rättegångskostnad och skadestånd—om särskild nämnd —
om mellankommande parl — om /vllmäglig — om förklening och skiljesmän — om
qvarstad och förbud mot egendoms skingring eller utgifvande; om återställande af rubbad
besittning eller annat förhållande, som rubbadt är; så ock om verkställighet af
dom, och om förklaring deröfver — om laga lid och om resning — om böter och
tvångsmedel i åtskilliga fall, — angå ämnen af mera tillfälligt samband med sjelfva
processen och kunna betraktas egentligen såsom bihang till rättegångsordningen.
Rydströms motion gifver ej grundlagsenlig anledning att för närvarande upptaga
frågan om förändringar i lagens föreskrifter om bevisning — ehuru just i denna del
af Rättegångsbalken och särskildt med afseende på bevisningen i brottmål de största
bristfälligheterna torde förekomma —; och Utskottet finner häruti ett ytterligare
hinder för godkännande af hans förslag om de tre första styckenas antagande. Räiltegångssältet
och bevisnings/äran stå nemligen i ett så nära sammanhang med hvarandra,
att en upplösning af detsamma måste vålla en upplösning af hela rättegångsordningen.
Men äfven om Rydströms förslag hade egt nödig fullständighet i detta och
andra afseenden, så skiille dock Utskottet hafva funnit betänkligheter vid att, på
sätt han föreslagit, antaga vissa delar af Lagberedningens förslag och låta nuvarande
Rättegångsbalk gälla i öfriga delar af processen, intilldess äfven dessa kunnat undanträngas
af motsvarande stycken och kapitel af samma förslag. I brottmålslagstiftningen
har det låtit sig göra alt efterhand ersätta särskilda kapitel af Missgerningsbalken
med Kongl. Förordningar, hemtade från motsvarande kapitel i Lagberedningens
Straffbalk. Den speciela delen af brottmålslagen kan nemligen utan svårighet
sönderdelas efter de olika hufvudarterne af brotten. Rättegångsordningen måste deremot
bilda ett sammanhängande helt, hvars olika delar förutsätta och betinga hvarandra.
Hänvisningar erriellan de olika lagrummen mäste der förekomma oftare än i
andra delar af lagen, och förändring i en del medför jemkning i många andra. Man
måste derföre besluta sig för antingen att på en gång antaga en helt och hållet ny
och systematiskt utarbetad Rättegångsbalk, eller ock att bygga på den gamla grunden
och med bibehållande af den enhet, som derigenom vinnes, utbilda delarne till
större fullkomlighet. Lagberedningens förslag innehåller emellertid alltför många och
O •j D ö O
stora nyheter, alltför många afvikelser från den rättegångsordning, vid hvilken allmänheten
nu är van, för att detsamma, utan högst betänkliga olägenheter, skulle
kunna nu antagas såsom lag; och då, på sätt Kongl, Majit i Sitt tal vid innevarande
riksdags början erinrat, efter de stora samtidigt vidtagna förändringarne i lagstiftningen,
hvilka varit en följd af' de två sednaste riksdagarnes arbeten, icke alltför hastigt
bör följa förnyandet af jemväl andra hufvuddelar i vårt lagverk, som tarfva omarbetning,
så vore den närvarande tidpunkten synnerligen olämplig för en fullständig
reform af rättegångsväsendet. Dessutom måste ganska många frågor, hvilka ingå såsom
särdeles vigtiga momenter i bestämmandet af en ny rättegångsordnings innehåll,
Lag-Utskottets Betänkande N:o Ib. 5
ännu anses såsom sväfvande. Hit hör i första rummet frågan om särskildt förfarande
i handelstvisler, ehvad dessa böra behandlas vid de allmänna domstolarne, eller
särskilda s. k. handelsdomstolar inrättas å de orter, der en större handelsrörelse eller
en mera utvecklad industriel verksamhet dertill föranleder; vidare frågorna om juryirislilutionen,
om inrättande af ett advokalstånd, om den ackusatoriska processens användande
i brottmål, om den circumstantiela eller indirekta bevisningens fullständigare
tillgodogörande, om processens muntlighet och offentlighet i högre instanser
m. m. dylikt. Många af dessa frågor tillhöra ännu theoriens område samt utgöra i
främmande länder och, bland dem, särskildt i våra grannländer föremål för en vetenskaplig
diskussion, hvars resultat torde böra afvaktas, innan lagstiftande magten med
dem tager befattning. Det vore derföre att befara, att, om en ny Rättegångsbalk
nu antoges, densamma inom en ganska kort tid komme att undergå betydliga förändringar
i ofvan anniärkta afseenden, och den osäkerhet och oreda, sora till allmänhetens
stora olägenhet alltid måste åtfölja en mera genomgripande förändring i rättegångsväsendet,
kunde på sådant sätt lätteligen öfvergå till ett permanent tillstånd.
Klokare och i alla afseenden ändamålsenligare synes det derföre vara, att, med bibehållande
af den gällande Rättegångsbalkens grund och form, i densamma endast göra
sådana förändringar, som af behofvet oundgängligen påkallas och hvilkas gagnelighet
är utom allt tvifvel. Af sådan beskaffenhet är frågan om underdomstolarnes organisation
i ändamål att göra dem mera tillgängliga för rättsökande än för närvarande
är fallet, och hvilken omorganisation under alla förhållanden bör föregå öfriga förändringar
i rättegångsväsendet, hvarföre Utskottet .också i det följande till denna fråga
återkommer. Sedan mera betydande förändringar än de, hvilka hittills företagits eller
nu lämpligen kunna ifrågakomma, föranledt behofvet af Rättegångsbalkens fullständiga
omarbetning, torde tidpunkten för en kodifiering vara inne; men huruvida Lagberedningens
förslag bör ligga lill grund för densamma, beror på omfattningen och beskaffenheten
af de förändringar, som rättegångsväsendet dessförinnan kan hafva undergått.
För närvarande och under öfvergången erbjuder 1734 års Rättegångsbalk
en i det hela tillfredsställande form för rättegångsordningen,
Då, på sätt ofvan är anfördt, Rydströms förslag i och för sig är ofullständigt och
dessutom angifver en method för Rättegångsbalkens förändrande, hvilken, enligt Utskottets
omdöme, för närvarande är olämplig, får Utskottet vidare vördsamt hemställa,
att ej heller Rydströms motion må bi/allas.
Hvad åter beträffar Herr Henschens förslag, »att Häradsrätterna måtte organiseras
så som Lagberedningen föreslagit i afseende på Landsrätt», så enär detta förslag endast
omfattar domstolsorganisationen och särskildt Häradsrätternas sammansättning och
arbetssätt, utan att tillika vidröra hvarken rättegångssättet eller reglorna för bevisningen,
torde detsamma i formelt hänseende möta mindre betänklighet. De bestämmelser,
som angå organisationen af Underrätten å landet och dess arbetssätt, innehållas i
<5
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
I
2 Kap. af Lagberedningens Rättegångsbalk Förra Delen, och motsvarande stadganden
förekomma i vissa §§ af 1 Kap. samt i 2 och 4 Kap. Rättegångsbalken af 1734 års
lag. Såvida Rikets Ständer skulle finna skäl att, på sätt Herr Henschen föreslagit,
Häradsrätterne omorganiseras efter Lagberedningens förslag, sä skulle den i sådant afseende
nödiga lagförändringen endast angå sistnämnda lagrum, hvilka borde erhålla
en med motsvarande §§ i Lagberedningens förslag öfverensstämmande lydelse; och
de förändringar i öfriga delar af Rättegångsbalken, som i sammanhang dermed kunde
blifva af nöden, vore af ringa betydenhet. På sådant sätt gick man tillväga, då genom
Kongl. Förordningen den 48 April i 849 Kämners- och Lagmansrätterna upphäfdes,
och genom de förändringar, som till följd deraf måste vidtagas med åtskilliga
stadganden i Rättegångsbalken, har denna del af allmänna lagen icke i någon mån
förlorat sin tydlighet eller uppställningen blifvit rubbad.
För sin del är Utskottet af den meningen, att frågan om en förändring af
Häradsrätternas arbetssätt ej längre bör undanskjutas. En temligen allmän klagan
öfver långsamhet i lagskipntngen förspörjes, och, på sätt Utskottet i ett föregående
utlåtande haft tillfälle att anmärka, har äfven Rikets Ständers Juslitie-ombudsman i
sin till innevarande riksdag afgifna berättelse fästat uppmärksamheten vid denna brist
hos lagskipningen.
Orsaken till denna långsamhet torde icke vara att finna i rättegångssättet.
Detta är i allmänhet så enkelt, som nödigt afseende å lagskipningens säkerhet kan
medgifva. Man har väl understundom, och äfven från Justitie-ombudsmannens sida,
försport klagan öfver en alltför stor benägenhet hos domslolarne att bevilja uppskof
med anhängiggjorda måls slutliga afgörande, och deri velat söka den egentliga
anledningen lill den öfverklagade långsamheten. Men om, på sätt Justitie-ombudsmannen
synes antaga, delta förhållande skulle bero af ett felaktigt förfarande hos underdomstolarne,
så bör rättelse deruti ske på annan väg än genom lagstiftningen angående
uppskof. I detta afseende skulle också föga vinnas genom att ändra lagens
nuvarande stadganden efter Lagberedningens förslag. 24 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgar nemligen redan, att domaren ej bör uppehålla sakens slut med uppskofsdom, »utan
så är alt vissa omständigheter det oundgängligen kräfva», och Lagberedningens förslag
innehåller i dess 15 Kap. 8 §, att uppskof ej skall beviljas »utan att det för
partens rätt nödigt finnes eller af andra parten medgifves.»
Om lagstiftningen sålunda kan uträtta föga för minskande af uppsko/vens antal,
torde deremot genom ett förändradt arbetssätt för Häradsrätterna den fördel kunna vinnas,
att uppskofven blifva mindre långvariga. Då för närvarande ting hållas endast tre
eller två gånger, undantagsvis till och med blott en gång, årligen inom hvarje härad
eller tingslag, måste i allmänhet målen hvarje gång uppskjutas på tre eller sex månader,
ja till och med på ett helt år. Att detta förhållande i en högst väsendtlig
mån bidrager till lagskipningens långsamhet, är uppenbart, och förändring i detta afseende
har också blifvit särskildt påyrkad såväl af Herr Henschen och Rydström, som
af Johannes Andersson, hvilken föreslagit,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
7
»att 2 Kap. \ § Rättegångsbalken måtte ändras i den syftning, att ett ting i
häradet hålles i hvarje af de fyra första och de fyra sista månaderna af året»,
och af Sven Hansson, som hemställt,
»att Rikets Ständer måtte för sin del i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t måtte täckas genom sakkunnige män låta utarbeta, för att Rikets näst församlade
Ständer föreläggas, förslag till ändring af allmänna lagen och Rättegångsbalken i
de delar den rörer Häradsrätt, och att Rikets Ständer dervid uttalade den önskan,
ali i stället för ordinarie ting blefve bestämda rättegångsdagar, en, två eller flera
i hvarje eller hvarannan månad, allt efter göromålens myckenhet;
alt Nämndens antal må nedsättas till högst sex, som vid kommunalstämma väljas
utan afseende på stånd, klass eller förmögenhetsvilkor pä bestämd tid;
all Häradshöfding må ega högst tre och Nämnden hvardera en röst vid skilj
aktiga
meningar;
all Rätten må vara domför med Ordföranden och tre Nämndemän, då alla äro
om beslutet ense; och
all Rättens beslut, så vidt möjligt är, genast och innati Rätten åtskiljes, afkunnas
och till parten, om så äskas, utlemnas, men att protokoll och beslut skola ovilkorligen
sednast åtta dagar efter beslutet vara utskrifna och för parterne tillgängliga.»
Då nu genom antagande af Lagberedningens förslag till en förändrad organisation
af Häradsrätterna, man bland annat kunde vinna det af Herr Henschen, Jo
hannes
Andersson och Sven Hansson gemensamt åsyftade ändamålet, ett tätare återkommande
af Häradstingen, så har Utskottet ansett sig böra, i anledning af Herr
Henschens motion, taga berörda förslags bestämmelser angående Häradsrätternas organisation
och arbetssätt under granskning, hvarvid tillika tillfälle erbjuder sig att
meddela yttrande angående de af Sven Hansson och öfriga här ofvan \Oinförmälda
motionärer framställda särskilda och från Lagberedningen afvikande förslag i
samma ämne.
Enligt Lagberedningens Rättegångsbalk I, Delen 2 Kap. 1 §, skall Underrätt å
landet, som af Beredningen blifvit kallad »Landsrätt», utgöras af domare, den Konungen
förordnar, och af nämnd, som i domsagan väljes. Förhållandet emellan domare och
nämnd är i 8 Kap. 5 § så angifvet, att, om hela nämnden faller på annan mening
än domaren, skall den gälla, men att, om ej alla i nämnden äro ense, skall domarens
mening gälla. Detta öfverensstämmer med motsvarande stadganden i I Kap. \ §
och 23 Kap. 2 § af nu gällande Rättegångsbalk, och enahanda har förhållandet varit
så länge Nämnden utgjort en integrerande del af Häradsrätten. Emellertid hafva vid
denna, såsom älven vid flera föregående riksdagar, inom Hedervärda Bonde-Ståndet
förslag blifvit väckta om en förändring härutinnan. Dessa förslag hafva blifvit framställda
dels, på sätt ofvan förmäles, af Sven Hansson, dels af Johan Victor Lundqvist,
med hvilken Per Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, Jakob Myrberg och
8
Lay-Utskotlets Betänkande N:o 15.
Carl Wilhelm Ericsson från Westmanlands län samt Magnus Svensson från Skaraborgs
län lörenat sig, och som föreslagit:
»att, när tre tjerdedelar af Nämnden förena sig i sammanstämmande beslut,
detta beslut skall blifva det gällande, den af domstolens ledamöter, som stadnar i minoriteten,
likväl obetaget att mot beslutet sig reservera och, derest anmälan derom
vid beslutets afkunnande göres, få sin reservation i protokollet antecknad»,
dels ock af Olof Olsson från Slängserud, som hemställt,
»att två tredjedelar af de i beslutet deltagande nämndemännen må ega öfverrösta
domaren och den återstående tredjedelen af Nämnden.»
Till stöd för dessa yrkanden har blifvit anfördt, »att Häradsrätternas förhandlingar
»ofta leddes af unga och oerfarna män, hvilkas insigter ingalunda gåfve skäl för anta
gandet,
att hela nämndens sammanstämmande mening erfordrades för undertryckande
af ordförandens mindre mogna omdöme, och detta aldra minst å en tid, då folkets
stigande upplysning ej kunde förnekas». Utan att i någon mån vilja bestrida sistberörda
ovedersägliga faktum, finner likväl Utskottet från den andra sidan ingen anledning att
antaga, vare sig att underdomarnes insigter och mognad i omdömet skulle stå på en
lägre ståndpunkt än tillförene, eller att allmogens lagkunskap stigit i samma mån
som folkundervisningen förbättrats. Lagskipnirigen, likasom hvarje annat yrke, fordrar
studier, erfarenhet och öfning, hvilket icke kan komma den till del, som endast
tillfälligtvis dermed befattat sig. Afven i de länder, der jury-institutionen finnes,
har man förbehållit lagtillämpningen åt domaren och åt nämnden öfverlemnat bestämmandet:
i brottmål, huruvida den tilltalade är skyldig eller ej, och i tvistemål
beloppet af det skadestånd, som må parten tillerkännas. Man har anfört, att latitudsystemets
tillämpning skulle mindre taga den juridiska skarpsinnigheten än det sunda
och oförvillade omdömet i anspråk, och att det sednare i våra tider alltför väl kunde
uppsökas hos Sveriges allmoge. Under obetingadt medgifvande att detta oförvillade
naturliga omdöme förefinnes hos allmogen, anser likväl Utskottet, att detsamma, bos
domaren paradt med lagkunskap och genom öfning utbildadt tili skarpsinnighet, bör
göra honom mera lämplig för det egentliga domarekallets utöfning. Slutligen har
man sagt, att det ringa inflytande den enskilde nämndemannen utöfvar på domslutet
ofta vållat svårighet att finna lämpliga personer, som äro villiga att åtaga sig nämndemansbefattningen.
Der en sådan svårighet yppat sig, torde den emellertid sannolikast
hafva sin grund dels i allmogens matvilja för kommunalbestyr, dels i den
mängd göromål raan pålagt nämndemännen, och lärer denna svårighet i allt fall icke
kunna afhjelpas genom de af motionärerna föreslagna medel. Utskottet, som alltså
finner de af motionärerna anförda skäl icke föranleda till den af dem föreslagna lagförändring,
hvarigenom nämnden erhölle ett större inflytande på domsluten, bör likväl
också erinra om följden af en sådan förändring, ökad magt medför ökadt ansvar, och
om nämnden erhölle rösträtt med domaren, så kunde ej heller nuvarande stadgande i 23
Kap.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
9
Kap. 2 § Rättegångs-Balken, enligt hvilket Nämnden svarar för domen endast då den
öfverröstat Häradshöfdingen, förblifva oförändradt, ulan Nämnden måsle dela ansvaret
för domen, äfven då den delat Häradshöfdingens mening. Ginge man så långt som
Sven Hansson föreslagit och gåfve hvarje nämndeman en röst och Häradshöfdingen
tre, kunde ej omröstning till doms enligt 23 Kap. 3—6 §§ Rättegångs-Balken undvikas,
och uppenbart är, att lagskipningens gång skulle derigenom i hög grad försenas.
Hvarje steg, som åsyftar att gifva Nämnden ett ökadt inflytande inom Häradsrätten,
måste också slutligen leda till dessa domstolars försättande på kollegial
fot; men i denna händelse fordrades att bisittarne vöre lagfarna, och dermed försvunne
för alltid ur lagskipningen det folkelement, som för närvarande utgör Häradsrätternas
ena beståndsdel.
Förslagen om en förändring af Nämndens ställning inom Häradsrätten antyda
en origtig uppfattning af densammas betydelse inom lagskipningen, och Utskottet,
som för sin del skulle beklaga om ett dylikt missförstånd kunde i någon mån förminska
de helsosamma verkningarne af denna nationela institution eller försvaga intresset
för densamma, vill härvid i minnet återkalla Lagkomitéens tänkvärda yttrande
om förhållandet emellan domare och nämnd:
»Den nämnd, som här är i fråga», yttrar Lagkomitéen, »svarar ej mot hvad man
i andra länder kallar jury, utan betecknar blott vissa ledamöter af den ständiga domstolen
under en kollektiv benämning och med kollektiv rösträttighet. Det är klart,
att man af dessa, hos hvilka ingen egentlig lagkunskap förutsättes, hvarken kan begära
eller vänta, att de skola med samma lätthet urskilja och med samma öfvade
omdöme pröfva tvistiga och invecklade rättsfrågor, som man har skäl att fordra af
lagkloka domare; men de skola vara tillförlitliga vittnen om hvad vid rätten förelöper;
deras kännedom om folket, orten och sederna skall under sakernas utförande
gifva ljus åt mången fråga, som eljest varit svår att reda; och deras röst vid besluten
skall vara allmänna vettets och rättskänslans kontrollerande motvigt, i händelse
af skefhet i åsigter eller förgätenhet af pligt hos domaren. För öfrigt bör man taga
i betraktande, å ena sidan, att, genom en så beskaffad inrättning, den domstol, som
är menighetens första tillflykt och stöd i dess vigtigasle angelägenheter, sättes i samband
med folket och har säkrare alt räkna på dess förtroende, med ett ord: mera
populariseras, — och å den andra, att denna inrättning är ett medel att hos folket
underhålla kärleken för lag och rätt och känslan af medborgerligt värde, då den gör
menigheten sjelf delaktig i skipandet af fäderneslandets lagar. Med sådan bestämmelse
skall nämnden alltid förtjena sitt rum i landets första domstol och förljenar det mer
och mer i samma mån som en tilltagande allmän upplysning ger den ökad lörmåga
och en upplefvande allmän medborgerlig anda ökadt nit alt fylla sitt dyrbara och
aktningsvärda kall.»
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Å/d. 6 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
I afseende pä den af ofvannämnda motionärer väckta frågan om en vidsträcktare
rösträtt för Nämnden, får Utskottet på nu anförda skäl hemställa,
ali Rikets Ständer måtle lemna Sven Hanssons förslag i denna
del samt Lundqvists och Olof Olssons motioner utan vidare afseende.
Sven Hanssons förslag, att nämndemännens antal skulle nedsättas till sex, torde
så mycket mindre förtjena afseende, som tungan af nämndemansbefattningen derigenom
skulle högst betydligt försvåras. Yigtigare synes hans anmärkning, att nämndemännen
böra »väljas vid kommunalstämma utan afseende på stånd, klass eller förmögenhetsvilkor
på bestämd tid.» Enligt 1 Kap. 1 § Rättegångs-Balken och Kongl.
Förordningen den 18 December 1823 skola nemligen nämndemännen väljas af och
bland »bönder» å »sockenstämma»; men dessa föreskrifter äro både olämpliga och
svåra att noggrannt iakttaga, sedan dels gränserna emellan bondeståndet och den -  Öfriga landtbefolkningen såväl i politiskt som socialt hänseende försvunnit, dels kommunalstämman
i allmänhet öfvertagit sockenstämmans funktioner. Lagberedningen
har också i 'I Kap. 4 och 5 §§ Förra Delen af sin Rättegångs-Balk föreslagit, att
nämndemän skola »årligen väljas af socknen bland dem som i allmänhet äro valbara
till kommunala uppdrag», med förbehåll allenast, att de ej må »innehafva» offentlig
tjenstebefattning. Då nämnden af ålder betraktats såsom folkelementets representant
vid lagskipningen, torde tjänstemännens uteslutande från valbarhet deruti ega en god
grund; att åter, på sätt Lagberedningen föreslagit och äfven Sven Hansson synes
hafva åsyftat, nämndemännen skulle vara skyldige att årligen underkasta sig nytt val,
äfven om de sjelfve önskade att bibehålla sin befattning, synes icke vara väl förenligt
med deras ställning såsom domare. Om också någon gång skulle hafva inträffat, att
en nämndeman bibehållit sin plats i domstolen, äfven efter det han genom ålderdom
förlorat förmågan att väl sköta densamma; så är denna tillfälliga olägenhet af mindre
betydelse än fördelen att i nämnden'ega erfarna och bepröfvade män, som under en
längre tids frivillig tjenstgöring förvärfvat både insigter och anseende; och detta förhållande,
sorn nu eger rum, utan tvifvel i de flesta af rikets domsagor, skulle möjligen
upphöra, om uppdraget att vara nämndeman icke utan förnyelse gällde för
längre tid än ett år.
Utskottet kan alltså icke i vidsträcktare mån tillstyrka bifall till Sven Hanssons
motion i denna del än genom hemställan:
att Rikets Ständer för sin del måtle besluta, att i Kap. 1 §
Rättegångs-Balken skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Underrätt å landet är Häradsrätt. Ber dömer Häradshöfding
med tolf män, sorn i häradet bo och dertill valde äro,
De tolf kallas Häradsnämnd. Då ledigt rum i Nämnden fyllas
skall, varde i den eller de socknar, för hvilka ledigheten inträffat,
val hållet å kommunalstämma. Ej må annan dertill
väljas än den, som är välfrejdad och tjugufem år gammal; ej
Lag-Utskottets betänkande N:o 15.
11
eller den, sorn innehar befattning i Konungens och Rikets tjenst.
Den som de flesta rösterna erhållit, vare såsom Nämndeman
ansedd. Enhvar, som eger rösträtt å kommunalstämman och
sjelf är till nämndeman valbar, ege vid valet lika röst. Uppstår
tvist om den valdes behörighet, eller om valet rätteligen
skett, gifve Häradsrätten utslag deröfver, och gånge del utslag
i verkställighet, ändå att klagan i högre Rätt föres. Den, som
kallad varder alt i Rällen sitta, på sätt nu sagdt är, vare
pligtig alt minst två år den tjenst förrätta, der han ej från orten
flyttar, eller eljest gitter visa sådane hinder, att Rätten pröfvar
skäligt honom dessförinnan entlediga. Ej skall dock den,
som öfver sextio år gammal är, emot sin vilja till Nämndeman
väljas; ej eller vare någon, som ur Nämnden afgått, skyldig alt
låta sig åter inväljas, förrän ordningen ånyo till honom kommer,
sedan de öfrige, som väljas kunna, för socknen Nämndemän varit».
Enligt 23 Kap. 1 § Rättegångs-Balken är nämnden domför, då sju nämndemän äro
tillstädes. Såväl Herr Sandegren, som Sven Hansson hafva nu föreslagit, alt domföra
antalet måtte nedsättas till tre. Äfven Lagberedningen har — i motsats till
Lagkomitéen, som ansåg, att i detta fall borde förblifva vid hvad nu är stadgadt —
föreslagit, att i nämnd ej på en gång må sitta flera än fem, eller färre än tre; och,
enligt hvad motiveringen gifver vid handen, afsågs dermed egentligen att göra nämndemannakallets
utöfning mindre betungande för' domsagans innevånare; hvarjemte man
för berörda förändring hemtade stöd af det förhållandet, att Egodelningsrätterna allt
ifrån början varit sammansatta af domare och blott tre ledamöter, utan att någon
olägenhet deraf försports.
Utskottet befarar visst icke någon omedelbar våda för lagskipningen af en förändring
uti nu ifrågavarande syftning och erkänner billigheten i motionärernes fordran,
att ej allmogen utöfver verkligt behof må besväras af nämndemannauppdragels fullgörande;
men då, på sätt ofvan är anmärkt, nämnden är kallad att hufvudsakligen
genom sitt moraliska inflytande verka på lagskipningen, så torde det för nämndens
egen skull vara nödigt, att den är sammansatt af ett något större antal personer, än
de kollegiala domstolarna med lagfarna ledamöter. Nämnden står på visst sätt emellan
domaren och folket, och representerar inför den förre det allmänna vettet och
och folkets föreställningssätt, inför det sednare lagen och billigheten. För att kunna
uppfylla denna sin bestämmelse måste den ega auktoritet å båda sidorna, hvilken
åter icke i allmänhet kan bero endast på ledamöternas enskilda personliga egenskaper
och insigter, utan måste sökas i samstämmigheten af deras åsigter i hvarje särskildt
fall; men klart är, att denna auktoritet skulle förlora i styrka på samma gång ledamöternas
antal minskades. Det bör icke heller förbises, att genom nämndens tvungna
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
närvaro vid häradstingen lagkunskap sprides hos folket, och att nämndemännen förvärfva
vana att tillhandagå allmänheten i rättsangelägenheter. Mycken omgång och
tidsutdrägt undvikes äfven derigenom, att upplysningar, som äro nödiga för målens
afgörande, vinnas genom nämndemännen, hvilka alltid måste antagas "vara förtrogna
med lokala och ekonomiska förhållanden inom de orter, för hvilka de äro valde.
Alla dessa fördelar af ifrågavarande inrättning skulle endast i ofullständigare mån
kunna uppnås, om nämndemännens antal förminskades.
Väl torde, om Häradsrätterna, på sätt Utskottet i det följande kommer att till
styrka,
blifva permanenta, frågan om nedsättning i nämndemännens antal vid Rättens
ordinarie sammanträden komma att åter upptagas till följd af det ökade besvär och
de flera resor, som deraf måste föranledas, men, jemte det Utskottet hänvisar till det
förslag till lindring i dessa besvär, som i det följande kommer att framställas, anser
Utskottet i allt fall för närvarande och intill dess denna förändring skett, ej skäl att
understödja sistnämnde motionärers yrkande om inskränkning i domföra antalet af
nämndemän vid lagtima ting.
Alla de skäl, som ofvan blifvit anförda mot nedsättning af nämndens antal vid
lagtima ting, gälla likväl icke äfven med afseende på urtima ting och extra jörrättningar.
Der förekommer icke samma mångfald af ärenden, sorn på de lagtima
tingen, utan domaren vet alltid på förhand, hvarom fråga är, och kan derföre
lätteligen försäkra sig om biträde af de nämndemän, som ega största sakkännedomen
i denna fråga. Ej heller utöfva dessa Häradsrätternas mera tillfälliga sammanträden
ett sådant allmänt inflytande på rättstillståndet i orten, som de lagtima tingen, der
merändels en större tingsmenighet är samlad, en mängd rättsförhållanden äfven förlikmngsvis
ordnas och hvarjehanda öfverenskommelser uppgöras. De flesta urtima
ting utgöras endast af ransaknmgar med häktade personer och förrättas i sådant fall
numera flerestädes på länsfängelserna. Dervid synes den kontroll, som af nämnden
bör utöfvas, utan fara kunna anförtros åt ett mindre antal nämndemän, och om
dessa tillkallas från den ort, der brottet skett, böra de äfven kunna lemna alla nö
diga
upplysningar. Härtill kommer, att nämndemännens resor till ransakningarne å
länsfangelserna icke allenast vålla dem sjelfva ett stort besvär, ulan äfven medföra
dryga kostnader för Kronan, då fängelset är beläget utom häradet och nämndemännen
i följd deraf äro berättigade till ersättning af allmänna medel. Likaledes synes närvaron
af ett större antal nämndemän vid urtima ting i tvistemål och syner å boställen
samt kungsgårdar och andra extra förrättningar vara af mindre vigt, än det
besvär och den olägenhet, som nämndemännen deraf få vidkännas.
Utskottet får af dessa skäl och för att, så vidt ske kan, tillmötesgå anspråken på
en lindring i nämndemännens besvär vid utöfvandet af deras vigtiga uppdrag, föreslå,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning,
hvarigenom, med ändring af lagens stadgande i 23 Kap.
1 § Rättegdngs-Balken om domfört antal nämndemän ä
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15
13
häradsting och laga syn i jordatvist, förordnas, att vid
alla andra förrättningar, än lagtima ting, Häradsrätt skall
vara domför, då, jemte häradshöfdingen, tre nämndemän
äro tillstädes.
De vi gligaste förändringar, som i afseende på Häradsrätterna blifvit föreslagna,
angå emellertid mindre deras organisation än deras arbetssätt. Landsbygden
har hittills saknat ständiga domstolar, under det att städerna sedan lång tid tillbaka
åtnjutit denna förmån. Häradstingen äro endast tillfälliga, ehuru på bestämda
tider återkommande sammankomster, och bibehålla i detta afseende den karakter,
som utmärkte förfädernas folkförsamlingar eller ting för afgörande af menigheternas
gemensamma angelägenheter, dervid hvarje bofast man egde att sjelf bevaka sin
rätt. Vid dessa ting, som under en tidigare period sannolikt äfven hade en
religiös karakter, afgjordes af och inför folket de rättstvister, som enskilde emellan
uppkommit, och med denna lagskipning stod den tidens lagstiftning i närmaste
sammanhang. Emellan tingen in föllo de stora friderna, julfriden, vårfriden och
andfriden (eller skördefriden), då enhvar ostörd fick egna sig åt hemmets och den
enskilda hushållningens bestyr.
Denna enkla anordning och fördelning af folkets sysselsättning med de offentliga
och enskilda angelägenheterna var otvifvelaktigt särdeles lämplig på en tid,
då hela samhället berodde af folkets omedelbara deltagande i de sambällsvårdande
värfven, och var till och med enda utvägen att förena dessa båda sidor af folkets
verksamhet, så länge landet var endast glest bebodt och de odlade bygderna
spridda här och der, på långa afstånd från hvarandra. De kretsar, inom hvilka
gemensamheten den tiden var innesluten, voro från början ganska inskränkta, men
utvidgades småningom vid landets tilltagande odling och till följd af andra mera
tillfälligt inverkande omständigheter. Häraderna sammanslöto sig sålunda till kommunala
och judiciela enheter; men ännu saknas häradsindelningen i de nordliga
mindre bebyggda delarne af riket, och sockneindelningen ligger derstädes fortfarande
till grund för landets fördelning i tingslag. Häradsindelningen har äfven under en
tid måst gifva rum för indelningen i lagsagor, och det torde hufvudsakligen hafva
varit vid lagmanstingen, som rättvisan skipades vid den tid, då den gamla ordningen
bröts af aristokratien och konungamagten. Sedan den sistnämnda gått segrande
ur striden, blef en af hennes första omsorger att återställa lagskipningens regelbundna
gång och göra rättvisan åter tillgänglig för folket; någon lämpligare åtgärd
torde under dåvarande förhållanden icke hafva kunnat för sådant ändamål vidtagas
än upplifvandet af de gamla häradstingen. Genom Rättegångs-ordinantien den 10 Februari
1614 stadgades också under dylika förhållanden den ordning, som i detta afseende
ännu eger bestånd. Det påbjöds då, att tre ordinarie ting skulle årligen hållas,
nemligen vid Nyår, Walborgsmessa och Michaelis; och denna föreskrift, som åter
-
14
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
finnes i 2 Kap. I § Rätlegångs-Balken af 1734 års lag, är ännu gällande för de
delar af riket, som icke, i anseende till mindre folkmängd och bristande kommunikationer,
hafva det ännu sämre bestäldt. Det torde emellertid knappt behöfva
anmärkas, huru förhållandena under dessa 250 år i alla afseenden förändrats.
Efter uppkomsten af en stark cenlralmagt hafva menigheterna allt mera förlorat
sin betydelse i administrativt hänseende, till följd hvaraf Häradsrätternas befattning
med ekonomiska mål i samma mån lidit inskränkning; och sedan på sednare tider
sjelfstyrelsens princip åter framträdt inom kommunalväsendet, har det ej vidare
blifvit häraderna, utan socknarna och slutligen länen, som tagits till enheter i
kommunalt hänseende. Häradsindelningen har numera sin egentliga betydelse
såsom en judiciel indelning, och tingen äro ej vidare beslutande folkförsamlingar,
utan endast periodiskt sammanträdande domstolar. Sedan de förhållanden, ur hvilka
denna organisation uppvext, för längesedan försvunnit, qvarstår Häradsrätten såsom
en ofullkomlig domstolsform, behäftad med brister, hvilka äro oundvikliga under
ett samhällsskick sådant som det, ur hvilket denna institution framgått, men som
blifva allt mera kännbara i samma mån samfundsförhållandena nå en större utveckling.
Att en sådan ordning så länge kunnat ega bestånd, under det att
samhället i alla andra afseenden hastigt utvecklat sig, måste snarare väcka förvåning,
än tvifvel om behofvet att en förändring äfven härutinnan nu bör åstadkommas.
Ett sådant behof uttalades redan af Laekomitéen uti dess under den 31 Mars
O
1815 afgifna underdåniga Betänkande angående domstolarnes organisation. Komitéen
anmärkte, alt, då domaremagten vore den organ i staten, hvilken hade att
vara verksam, så ofta afvikelser från allmän ordning skulle rättas och söndringar
emellan statens medlemmar afhjelpas, och hvilken sålunda vore satt att bibehålla
den jemnvigt, lagen grundlagt, men som genom afvikelserna och söndringarne oupphörligt
stördes och lika oupphörligt måste återställas, så vore det nödigt, att denna
organ funnes, så vidt möjligt vore, jemnt och lätt tillgänglig, det ville säga utan för
långa afbrott, i hänseende till tiden, och utan för stor aflägsenhet, i afseende på
orten. Men då Häradsrätterna konstituerade sig endast en, två eller tre gånger
om året, och endast till första dagen af dessa tillfälliga sammanträden nya mål
finge instämmas, så kunde man med skäl säga, att domaremagten vore för mängden
af rikets innevånare under största delen af året alldeles overksam. För att
häfva den öfverklagade långsamheten i rättegångarne, som egentligen berodde af
de långa uppskofven, vore, enligt Komitéens mening, alla små förbättringar i rättegångsordningen
otillräckliga. Dertill fordrades ett kraftigare steg; och detta vöre
att börja med Häradsrätternas förvandling till fermanenta domstolar. Häradsrätterna
borde åtminstone en dag i hvarje månad hålia session, hvilken fortsattes de påföljande
dagarne, så länge målens mängd och vidlyftighet det fordrade. Uti dessa
sessioner borde något vidare afbrott ej ega rum, än att tvänne ferier om året
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
15
utstakades, den ena från den 13 December till den 13 Januari, då de större
högtiderna firades, och den andra från den 1 Juli till den 1 Oktober, under hvilka
månader menigheten sysselsattes af skörden. Men för möjligheten häraf förutsattes,
att häradsindelningen skulle ersättas af domsageindelningen, och en gemensam tingsstad
för hela domsagan till följd deraf beredas. Denna borde finnas någorlunda
midt i domsagan, hvilken derföre ej finge vara större, än att tingsstaden kunde
af alla domsagans innevånare utan svårighet besökas.
För möjligheten att utföra den sålunda föreslagna förändringen åberopade
Lagkomitéen, bland annat, exempel af Danmark, hvarest första domstolen, äfven å
landet, är och länge varit permanent, äfvensom af Norge, hvarest förut, enligt
Christian den V:s lag, hållits blott tre, och på en del orter blott två ting om
året, men genom en förordning af den 5 Maj 1797 stadgats, att å landet ett ting
skulle förrättas i hvarje månad, och att dislrikterna skulle så indelas, att de ej
innefattade öfver åtta mil i längd och bredd, eller att innevånarne ej finge mera,
än högst fyra mil till tingsstaden. När delta blifvit ansedt för en oumbärlig förbättring
i lagskipningen och obehindradt kunnat gå i verkställighet i sistnämnda
iand, som vore långt mindre befolkadt och odladt än Sverige, borde man ej
tveka alt antaga en i lika afseende föreslagen inrättning här, der den så tydligen
påkallades af mera invecklade förhållanden mellan en större folkmängd, och der
en längre hunnen odling på mindre landrymd gjorde den vida lättare att lillvägabrmgas.
I Göta rike, samt i Skåne och Blekinge, innehölle de större domsagorna,
med en folkmängd af 20 till 30,000 personer, sällan fulla åtta mil i längd och
bredd. Der skulle således ganska få domsagor behöfva klyfvas. Ett tingsställe,
beläget något så när i domsagans midt, kunde sä mycket säkrare vara tillräckligt,
som det för ingen af domsagans innevånare blefve mera aflägse, än de för
särskilda härad hittills begagnade tingsplatser på många orter redan vore, utan
att någon olägenhet i den delen blifvit öfverklagad. Nuvarande indelningen ansågs
likväl tåla den förändringen, att en domsaga minskades och en angränsande utvidgades;
och om dervid en bättre och formligare gränsreglering uppgjordes, än
den som kunde ega rum efter ds för närvarande befintliga krokiga och otjenliga
bäradsskilnaderna, skulle domsagornas indelning och vidd ännu mera kunna lämpas
efter innevånarnes beqvämlighet. Med en icke obetydlig del af Svea rike ansågs
förhållandet vara detsamma, som i afseende på Göta rike anmärkts, och om för
några af de norra landskapen, samt möjligen för en del af Wermland, svårigheter
ännu mötte inrättandet af permanenta domstolar, kunde rättegångstiderna der
förblifva oförändrade, tillsvidare. De äldre lagarne hade likaledes gjort skilnad
emellan dessa och rikets öfriga landskap, och denna skilnad vore ända hitintills
bibehållen deri, att rikets norra landskap hade färre ting om året, än de södra.
Så gåfves ock i Norge trakter, dit den genom 1797 års författning införda
förändring ej kunnat sträckas. Detta hade dock icke hindrat förändringens vid
-
16
Lug-Utskottets Betänkande N:o 15.
tagande för de andra delarne af riket; och den omständigheten, att äfven Sverige
egde ett och annat ringa odladt och folkfattigt landskap, som ej för närvarande vore
i skick att emottaga en förbättring, hvars nödvändighet för öfrigt svårligen kunde
bestridas, borde icke från rikets flesta innevånare undanhålla de ovedersägliga
' t.' O
fördelarne af denna förbättring. Efter de sålunda angifna grunderna uppställde
Lagkomitéen det förslag till bestämmelser angående detta ämne, som finnes upptaget
i 2 Kapitlet af Komitéens förslag lill Rättegångs-Balk, Förra Delen.
Emot dessa grunder hafva åtskilliga anmärkningar blifvit framställda af den
sedermera förordnade Lagberedningen, hvars infordrade underdåniga yttrande angående
domstolsorganisationen afgafs den 16 December 1842. I hufvudsaken
anmärktes, att det för allmogen vore mindre angeläget att få utan dröjsmål anställa
sina tvister än att också ega tider af fred för att sköta sina öfriga göromål.
Utskottet har ofvan anmärkt, att friderna verkligen voro af betydenhet, då det var
allmogens pligt att mangrannt inställa sig vid tingen för att sköta de gemensamma
angelägenheterna, men numera vårdas dessa a! kommunalstämmor och landsting, och
åtminstone i afseende på de förstnämnda har ingen fridstid blifvit ens ifrågasatt.
Öppnade tillfällen lill rättegångars anställande tvinga ingen att dervid uppträda
såsom kärande, och för svarande parter gifves icke ens nu någon frid, då det enligt
Kongl. Förordningen den 27 November 1854 står kärande part öppet ali när
som helst få urtima ting, blott han gäldar kostnaden. Lagberedningen fruktade
vidare, att. om lagtima ting erbjöde sig hvarje månad, den trätlystne också skulle
frestas att hvarje månad besvära sin vederpart med stämningar, dem han eljest
skulle nödgas samla till färre ting, så att åtminstone icke idkeliga tingsfärder ökade
olägenheterna af fiendskapen; men häremot torde endast behöfva erinras, hvad äfven
Lagkomitéen på förhand anmärkt, nemligen att för den verkligen trät!ystne
ingenting är mindre välkommet än trätans hastiga slut, och att deremot den fredlige,
som råkat ut för trätlyslnaden, ej önskar någonting högre, än att med all
möjlig skyndsamhet blifva fri från denna förtret. Slutligen fruktade Lagberedningen
att förslaget skulle medföra ett ofördelaktigt inflytande på tingsgöromålens skötsel,
derigenom att det berodde af blotta slumpen, om ej af andra orsaker,1 att den
första eller de första af de månader, under hvilka ting hölles, lemnades af rättsökande
nära eller alldeles obegagnade, och att större delen af domsagans rättegångar
till följd deraf sammanstötte på en eller flera af de sista månaderna, eller att
möjligen tvärtom de flesta göromålen gjordes anhängiga till de första månaderna
och endast få blefve öfriga till de sista. Denna farhåga, för hvilken giltiga skäl
knappt torde förefinnas, lärer i afseende på de befarade följderna helt och hållet
upphäfvas af den omständigheten, att, om de instämda målens antal är större vid
ett ting, de uppskjutna målen just i följd deraf blifva flera vid ett påföljande,
hvaraf förhållandet emellan de särskilda tingen i väsendtlig mån utjemnas. skulle
också
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15-
17
också ett sådant tillfälligt sammanträffande af flera mål än vanligt på ett och samma
ting föranleda behofvet af flera rättegångsdagar än vid öfriga ting inom domsagan,
så synes ej derpå ligga någon synnerlig vigt.
Lagberedningen ansåg vidare, att afseende mindre borde fästas vid behofvet af
ökade tillfällen till rättegångars anhängiggörande, men deremot hufvudsakligen vid angelägenheten
att uppskjutna tvistemål kunde oftare handläggas, samt föreslog af detta
skäl och till följd af dess ofvan anmärkta betänkligheter emot Lagkomiléens förslag,
att tingstimarne eller térmmerna till rättegångars anställande vid Häradsrätterna borde
hädanefter såsom hittills blifva endast tre om året; men för målens fortsättande i de
fall, då uppskof blefve nödiga, borde ytterligare tre tingsterminer utsättas, till hvilka
dock stämningar i nya tvistemål ej skulle vara tillåtna.
Lagberedningens inkast emot Lagkomitéens förslag, obetydliga i sig sjelfva, förlora
ytterligare i vigt derigenom att Beredningen sjelf några år sednare vid utarbetandet
af förslaget till Rättegångsbalk, i det närmaste och bland annat i de omtvistade
punkterna, följde Komitéens förslag, såsom bast torde synas af följande §§ ur Bered
ningens
förslag till Rättegångsbalk, Förra Delen, Kap. 2, nemligen:
»12 §. I domsaga, som för Landsrätt utstakad är, skall en tingsstad vara, och
ej flera. Der hålle Rätten årligen två Ting, det ena mellan tjugondedag jul och midsommar,
och det andra emellan Oktober månads början och jul. De kallas Lagtima
Ting.»
»13 §. Allmänna rättegångsdagar skola vara: sex under det första, och tre
under det andra af de Ting, som i 12 § sagda äro, nemligen under första tinget:
tjugondedag jul, då den på måndag infaller, men eljest nästa måndag derefter, och
sedan hvar fjerde måndag, som inom tingstidens slut inträffar, så räknadt, att alltid
fyra veckor blifva mellan hvarje måndag, sorn allmän rättegångsdag är; samt under
andra tinget: första måndag i Oktober månad, och sedan hvar fjerde måndag, likasom
under första tinget. Infaller helgedag på någon af de måndagar, som till rättegångs
dagar
nu föreskrifna blifvit; vare nästa söcknedag derefter allmän rättegångsdag; dock
skall ändå tiden till nästa allmänna rättegångsdag från måndagen räknas.»
»14 §. I de mindre bebodda orter, der flera tingsställen tarfvas, eller ej så
många ting eller rättegångsdagar, sora i 12 och 13 §§ sägas, gånge derom som särskildt
stadgas: — — — — — — — — — —
Prölvas för någon ort nödigt, alt allmänna rättegångsdagar oftare hållas än i 13 §
sägs; varde ock derom särskildt förordnad!.»
»15 §. Aro målen flera, än att de å allmän rättegångsdag utföras kunna; vare
Rätten pligtig att näst efterföljande dagar sammanträda, till dess alla målen förevarit;
och kungöre domaren på allmänna rättegångsdagen, å hvilken af de påföljande dagar
hvarje mål, som öfrigt är, skall förekomma, der det ej förut till viss dag utsatt blifvit.
Ej må Ting slutas förr, än alla de mål och ärenden, som å sista allmänna rät
Bih.
till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 6 Haft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
tegångsdagen öfriga äro, förevarit, och der de ej till annat Ting uppskjutas böra, afgjorda
blifvit, ändå att dertill längre tid fordras, än som för Tinget i 12 § utsatt finnes.
»16 §. Askas Ting emellan de tider, då lagtima Ting hålles; sätte domaren,
utan dröjsmål, det Ting ut och gifve Öfverrätten det tillkänna: det kallas urtima ting.
Kostnaden till sådant Ting betale den, som Tinget äskat.»
I Lagkomitéens och Beredningens plan ingick tillika, att vid hvarje tingsstad
borde finnas fängelse för domsagan, hvarigenom fångforslingen skulle undvikas och
brottmåls-lagskipningen väsendtligen förbättras. Denna plan torde dock numera icke
kunna vidare ifrågakomma till utförande, sedan fängelsesystemet blifvit ordnadt
länsvis, och denna organisation redan med stora kostnader blifvit så fullständigt utförd,
att rikets samtliga län äfvensom Stockholms stad nu ega hvar sitt cellfängelse.
Denna del af Lagkomitéens och Beredningens förslag har emellertid föranledt till en
utredning af frågans administrativa och ekonomiska sida, hvilken, ehuru långt ifrån att
vara nöjaktig, likväl kan tjena till upplysning om de svårigheter, som i nämnda hänseende
skulle möta ett fullständigt genomförande af de ifrågavarande förslagen.
I underdånigt memorial af den 31 Mars 1846 framlade nemligen dåvarande
Justitie-Statsministern ett fullständigt förslag till reglering af rikets läns-, härads- och
stadsfängelser m. m„ med hufvudsakligt afseende på de grunder för en sådan reglering,
som kunde hemtas från Lagberedningens ofvanomförmälda utlåtande af den 16
December 1842. Detta memorial öfverlemnades till granskning af komitéer, utsedda
inom de särskilda länen, och sedan deras utlåtanden inkommit, afgaf Justitie-statsministern
under den 17 Februari påföljande år ett förnyadt underdånigt memorial i
samma ämne, hvilket derpå blef till trycket befordradt.
Bland anmärkningar, som af Länskomitéerna framställdes, torde uppmärksamheten
särskildt böra fästas vid det då för första gången framträdande förslaget, alt icke härads-,
utan distrikt- och länsfängelser skulle byggas, och att vid dessa särskilda brottmålsdomstolar
borde inrättas. Detta förslag, som sedermera antogs i afseende på fängelsebyggnaderna,
har ännu icke erhållit någon fullständigare utveckling eller bestämd form
i afseende på brottmålslagskipningen; men af dess antagande i den ena delen har följt,
att åtgärder äfven måst vidtagas att, så vidt möjligt varit, förlägga ransaknmgarne
med häktade personer till läns- eller distriktfängelserna. Om äfven antagas kan, att
häraf i en framtid skall följa, att lagskipningen i åtminstone gröfre brottmål komme
alt skiljas från lagskipningen i tvistemål, särdeles för den händelse att införandet af
jury i brottmål skulle framdeles föreslås, så synes dock frågan om Häradsrätternas
förändring till permanenta domstolar icke stå i ett sådant sammanhang med förberörda
ämne, att äfven delta nu bör komma under Rikets Ständers pröfning. Häradsrätternas
förändring till permanenta domstolar bör nemligen icke utgöra något väsendtligt
hinder för brottmålslagskipningens utöfvande i nu föreskrifven ordning.
Enligt Justitie-statsministerns sistberörda memorial skulle för tillämpning af Lagkomitéens
och Beredningens grundsatser, för så vidt dessa på den tiden sammanstäm
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
19
de, vara nödigt, att riket indelades i 134 domsagor, hvarvid dock togs i beräkning
att åtskilliga mindre städer skulle finna med sin fördel förenligt att lägga sig under
närmaste landsrätts domvärjo. För närvarande utgör domsagornas antal 104, hvadan
enligt nämnda organisationsplan ytterligare 30 nya domsagor skulle ur de äldre utbrytas.
Då häradena och tingslagen för närvarande äro till antalet 319, skulle behofvet
af tingshusbyggnader betydligt inskränkas, och det antogs, att, om de häraderna
tillhöriga hus med jord, som nu äro till tingshus upplåtna, afstodes till Staten, så
kunde häraderna för framtiden befrias från skyldigheten att hålla tingshus. Beträffande
Häradshöfdingarnes förseende med boställen, så ansågs, att genom utbyte och
försäljning af dem bland nuvarande häradshöfdingeboställen, som icke vore fullt välbelägna,
kunde nya boställen och på samma gång tingshus anskaffas på de ställén,
der de voro erforderliga. Nuvarande 56 häradshöfdingeboställen hade vid särskildt
företagen värdering blifvit uppskattade tillhopa till 654,858 R dr R:mt.
För utförandet af ofvanberörda organisationsplan blefvo förberedande åtgärder
omedelbart derefter vidtagna, och genom Kongl. Brefvet den 23 Mars 1847 anbefalldes
Hofrätterna att tillsvidare, när häradshöldinge-embete kungjordes ledigt, i kungörelsen
tillkännagifva, att blifvande ansökningar antogos afse tillsättning i den yppade
ledigheten utan inskränkning till visst område; till följd hvaraf Kongl. Majit sedermera,
i sammanhang med häradshöfdinge-embetens tillsättande, fastställt en i viss mån förändrad
indelning af domsagorna, ulan att dessa likväl förökats till det från början
afsedda antal. Slutligen fann Kongl. Majit under den 7 Februari 1860 godt i nåder
förklara, att, enär någon ändring i den indelning, som då blifvit genom tid efter annan
meddelade föreskrifter fastställd, väl kunde framdeles i något särskildt fall möjligen
varda af omständigheterna föranledd, men ej syntes för det då närvarande påkallad,
omförmälda fråga samt de förslag, som i anledning deraf varit framställda, icke
borde till någon vidare åtgärd föranleda, samt att till följd deraf ofvanberörda föreskrift
till Hofrätterna komme att förfalla.
Efter denna redogörelse för den utveckling frågan om Häradsrätternas förändrade
organisation hittills erhållit, går Utskottet att framlägga sin egen mening i
detta ämne.
På sätt redan här ofvan blifvit anmärkt, finner sig Utskottet böra fullkomligt
instämma med Lagkomitéen och åtskiilige motionärer vid innevarande riksdag i afseende
på behofvet, att, till förekommande af den långsamhet i lagskipningen, som med
skäl öfverklagas, Häradstingen i allmänhet hållas oftare än nu är fallet, och att denna
fordran på en större tillgänglighet hos lagskipningen icke kan tillfredsställas med mindre
än att Häradsrätterna förvandlas till permanenta domstolar. Såsom ett särskildt
skäl vill Utskottet härtill lägga, att, då Häradsrätterna tillika bestrida notariatsgöromålen
på landet medelst handläggning af lagfarts- och intecknings- samt andru s. k.
småprotokollsärenden, och det blir af större vigt, att ökade tillfällen för dessa ärendens
anhängiggörande beredas, i samma mån affärslifvet vinner en större rörlighet,
20
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
samt de förbältringar i lagfarts- och inteckningsväsendet, hvarom för närvarande är
fråga, icke torde kunna tillfullo vinnas, om ej domstolarnes arbetssätt förändras till
större lämplighet för dylika göromåls bestridande, så kräfver behofvet att åtminstone
i detta afseende Häradsrätternas verksamhet erhåller en annan form, än den nuvarande.
Lika litet som Lagkomitéen och Lagberedningen föreställer sig Utskottet, att någon
för hela riket gemensam föreskrift kan meddelas i fråga om rättegångsdagarnes antal
i hvarje domsaga. Mångenstädes torde icke ens behofvet påkalla, att delta i någon
väsendtligare mån förökas; annorstädes skulle, äfven om dylikt behof förefunnes, olägenheterna
för domaren, nämnden och till och med för menigheten blifva större, än
fördelarne. Hvad som emellertid för alia orter skulle vara en lika stor fördel, vore
om stämning finge ske till alla de rättegångsdagar, då Häradsrätten i allt fall är samlad,
och förhållandet med Häradsrätterna i detta fall blefve lika med Rådstufvurätterna.
Nu måste alla stämningar ställas på Tingets första dag, och sålunda finnes på hela
året endast en, två eller högst tre dagar, då rättegång kan öppnas; försummas stämningstiden,
kan en sådan försummelse först flera månader sednare godtgöras. Men i
de flesta härader och tingslag äro de årliga rättegångsdagarna åtminstone \ 0, ofta 20
och i ganska många stora härader och tingslag uppgå de till 30 eller 40, undantagsvis
till och med derutöfver. Tydligt är att då, oaktadt detta stora antal rättegångsdagar,
stämningar icke kunna meddelas till flera än tre, anordningen är i högsta
måtto felaktig; hvaremot, om stämning finge uttagas till flera af dessa rättegångsdagar,
och dessa fördelades på flera månader, i stället för att nu sammanslås till 2 ä 3
gånger på året, rättvisan skulle vinna betydligt i skyndsamhet, och målen sannolikt
derigenom blifva mera jemnt fördelade på årets samtliga rättegångsdagar, än nu är
fallet. Likaledes skulle det vara en synnerlig fördel, att icke, såsom för närvarande
efter häfdvunnen vana merändels sker, uppskjutna måls handläggning utan verkligt behof
utställdes till ett påföljande ting, utan företoges så fort ske kunde, och, der ej
hinder mötte eller uppskofvet sålanda blefve för kort för det dermed afseada ändamål,
helst å nästa rättegångsdag. Deraf blefve väl en följd, att icke flera rättegångsdagar
finge följa allt för tätt på hvarandra, men deras jemnare fördelning på den tid,
som tinget i allt fall, för expeditionens skull, måste räcka, torde icke föranleda någon
synnerlig olägenhet för domaren, helst behofvet af särskilda rättegångsdagar för ransaknmgar
med häktade personer derigenom minskades. Slutligen skulle det för skyndsamhélen
i lagskipningen vara en stor vinst, om det likaledes häfdvunna bruket, att
Häradsrätternas utslag afkunnas endast vid tingens afslutande, och att således s. k.
utslagsdagar eller slutting förekomma endast en, två eller tre gånger om året, kunde
brytas, och ersättas med en föreskrift, att Häradsrätt endast skall ega en viss kortare
betänketid för domens affattande, efter det målet blifvit ^f parterna öfverlemnadt.
Härmed vore Häradsrätterna i sjelfva verket förvandlade till permanenta dorasto
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o lä.
21
lar, om äfven till följd af särskilda förhållanden deras sammanträden i många orter
icke skulle inträffa oftare än för närvarande.
Derest ofvan anförda grunder för Häradsrätternas arbetssätt blefve gällande
hvaraf omedelbart följde, att den nuvarande indelningen af Häradsrätternas sammanträden
i vissa årliga ting förlorade ali betydelse och till fördel för rättskipningen kunde
upphöra; så hade visserligen Häradsrätterna, på sätt ofvan är anmärkt, erhållit karakteren
af permanenta domstolar; men man vore ännu långt ifrån det mål, som afLagkomitéen
åsyftades, eller regelbundet återkommande månadtliga sammanträden. Det
var för detta ändamål, som Lagkomitéen ansåg nödigt, att hvarje domsaga bildade endast
en jurisdiktion, och hade en gemensam tingsstad; och för åstadkommande af en
sådan reglering visade det sig sedermera, att icke mindre än 30 domsagor utöfver
det nuvarande antalet behöfde tillskapas. Utskottet anser sig icke kunna tillstyrka en
domsagereglering af denna omfattning; deraf skulle ovilkorligen följa antingen, att åt
vissa häradshöfdingebeställningar måste anslås betydliga kontanta lönebidrag, eller att
en del af underdomrarne skulle försättas i en ekonomiskt ofördelaktig ställning, som
menligt inverkade på deras embetsförvaltning. Dessutom skulle en ganska lång tid
åtgå, innan en sådan reglering kunde genomföras, emedan man i allmänhet finge afvakta
de nuvarande tjensteinnehafvarnes afgång; och under denna öfvergångsperiod
skulle allmänhetens missnöje och klagomål sannolikt snarare ökas än minskas. Men
Utskottet föreställer sig, att, äfven med bibehållande af nuvarande domsageindelning
till dess hufvudsakligaste delar, Lagkomitéens förslag skall kunna i ganska väsendtlig
mån genomföras. Utskottet håller nemligen före, att menigheterna villigt skola underkasta
sig att i någon mån uppoffra den fördel, de för närvarande kunna ega af tingsställenas
närbelägenhet, om de genom en lagförändring i ofvan antydd syftning erhålla
visshet, att en dylik uppoffring skall medföra den vida större fördelen af oftare
återkommande rättegångslillfällen, och att det icke skulle möta alltför stora svårigheter
att förmå härader och tingslag till frivillig sammanslutning för gemensam jurisdiktion,
om det för alla blir uppenbart, att rättvisan derigenom blir, åtminstone i afseende på tiden,
för dem alla tillgängligare. Det är genom en sådan menigheternas frivilliga medverkan
och försakelse af vissa nu åtnjutna förmåner, som Utskottet vågar hoppas att den
ifrågavarande förändringen skall kunna genomföras; och då orternas innevånare i detta
afseende bäst torde känna sina egna behof, så skulle det icke ens synas Utskottet
välbetänkt alt, utan en sådan medverkan, försöka sakens genomförande. Det torde
icke vara att förvänta, att i de domsagor, som bestå af flera härader eller tingslag,
en dylik sammanslutning af hela domsagan på en gång kan åstadkommas; men ej
obetydligt vinnes, om två eller tre af dem förena sig om gemensam tingsstad och
gemensamma rättegångsdagar, som då kunna blifva dubbelt eller tredubbelt så många,
som hvartdera tingslaget för sig tillförene åtnjutit, och slutligen lärer äfven på de flesta
mera bebygda orter fördelen af en för hela domsagan gemensam tingsstad och
regelbundet på bestämda dagar i månaden återkommande sammanträden af Härads
-
22
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
rätten blifva så i ögonen fallande, att domsagans innevånare skoia villigt göra allt
hvad på dem ankommer för vinnande af en sådan fördel.
Utskottet anser alltså, att man, för vinnande af månadtliga ting eller rättegångsdagar,
på sätt Lagkomitéen föreslagit, icke bör tillgripa en så våldsam åtgärd som
domsagornas styckning och reglering efter det år 4847 af dåvarande Justitie-Statsministern
framlagda förslaget, utan att samma ändamål lättare bör vinnas genom en
successiv reglering och sammansmältning af de många härader och tingslag, i hvilka
domsagorna nu äro sönderstyckade, och att menigheternas beredvillighet för en sådan
reglering desto säkrare bör kunna påräknas, om lagen på förhand undergår en sådan
förändring i afseende på Häradsrätternas arbetsordning, att tingslagernas sammanslutning
ovilkorligen måste föranleda ökade rättegångstillfällen.
Det är emellertid svårt att beräkna, huru långt man, äfven, på den väg som
Utskottet sålunda anvisat, för närvarande befinner sig från uppnåendet af nyssnämnda
önskniogsmål. Enligt de upplysningar, som Utskottet kunnat inhemta, finnas för närvarande
endast 19 domsagor med en för hela domsagan gemensam tingsstad; och
för dessa finnes intet hinder att genast införa månadtliga ting, på sätt Lagkomitéen
föreslagit. Utskottet har trott, att man, för ett kraftigare befordrande af reformens
genomförande, kunde utan fara gå ett steg längre än Lagkomitéen föreslagit, och föreskrifva
månadtliga ting äfven för de domsagor, som hafva två tingsstäder. Om domaren
t. ex på den första måndagen i månaden håller ting på den ena tingsstaden,
så bör han alltför väl kunna på den andra eller tredje måndagen i samma månad
infinna sig å den andra. Detta skulle blifva förhållandet med 30 af rikets domsagor.
Att bland dessa 49 domsagor, i hvilka månadstingen efter Utskottets omdöme genast
kunde införas, några bestå af flera härader och tingslag, än tingsstäder, torde icke
utgöra något hinder för den föreslagna anordningen, emedan följden deraf endast
blefve att två särskilda nämnder finge vara pä samma dag tillstädes, och just detta
förhållande skulle sannolikt verka dertill, att härader och tingslag med gemensam
tingsstad snart förklarade sig villiga att äfven sammansluta sig till gemensamt
tingslag.
Utskottet har genom upplysningar, lemnade af representanter från skilda delar
af riket, inhemtat, att den allmänna meningen redan gjort sig tillräckligt förtrogen
med behofvet af den ifrågavarande förändringen i Häradsrätternas arbetssätt, för att
denna saks ordnande efter de lokala behofven skulle med intresse omfattas af de
särskilda orternas innevånare. Men derföre får icke förbises, att i de mindre bebyggda
delarne af landet de stora afstånden ännu utgöra det största hindret för domstolarnes
tillgänglighet, och att, såvida icke rättvisan derstädes skall ligga nere, domaren
måste såsom hittills någon gång, om också med långa mellantider, erbjuda folket
i dess hemvist lagens och rättvisans skydd mot våldet och orättvisan. Det ambulatoriska
arbetssättet torde derföre ännu ganska länge komma att förblifva den enda
möjliga formen för domstolarnes verksamhet i dessa trakter, och detta förhållande
Lag-Utskottets Uttänkande N:o 15.
23
eger rum inom en stor del af de Norrländska landskapen. Men äfven derstädes rör
sig nu för tiden ett allt mera omfattande affärslif, och detta kan icke i längden nöja
sig med en domstolsorganisalion, som egentligen är afsedd för kolonister och nomader.
Det vore fara värdt, att, om dessa aflägsnare orter skulle blifva i saknad af
alla de fördelar, som genom permanenta domstolar kunna beredas det öfriga landet,
de skulle röna ett menligt inflytande deraf i sina affärsförbindelser med de i detta
afseende lyckligare lottade orterna. Särdeles är det af vigt, att sådana rättsärenden,
som närmast röra affärsverlden och hvartill i främsta rummet måste räknas lagfartsoch
inteckmngsärenden, kunna så ofta som möjligt anhängiggöras och med motsvarande
skyndsamhet expedieras. Det har synts Utskottet, att åtminstone i detta afseende
likhet för de olika landsdelarne kunde utan svårighet beredas, och att för detta
ändamål i de domsagor, der omständigheterna för närvarande ej medgifva, att allmän
rättegångsdag hålles så ofta som en gång i månaden med hvarje härad och tingslag,
till en början kunde åtminstone för handläggning af lagfarts- och inteckmngsärenden
månadtligen hållas en för hela domsagan gemensam särskild rättegångsdag, då parter
kunde få dylika mål skyndsamt afgjorda i domarens hemvist eller å annat ställe inom
domsagan i närvaro af ett mindre antal nämndemän.
Utskottet har väl icke ansett lämpligt, att den nuvarande domsage-indelningen i
någon väsendtligare mån rubbas; men, dä den åsyftade sammanslutningen af tingslagen
otvifvelaktigt skuHe på många orter underlättas, om i sammanhang dermed utbyte
af tingslag emellan angränsande domsagor kunde ske, torde tillfälle böra
hållas öppet för en sådan jemkning af domsage-indelningen, som kan lända till lagskipmngens
större beqvämlighet, och för detta ändamål vara nödigt, att äfven de
häradshöfdingar, som hädanefter och intill dess månadstingen blifvit allmänt införda
i de mellersta och sydliga delarne af riket, komma att utnämnas, dervid förbindas
att underkasta sig reglering af domsagans område, på sätt som skedde under tiden
från den 23 Mars 18&7 till den 7 Februari 1860 med de häradshöfdingar,
som då utnämndes. En särskild anledning härtill ligger i den omständigheten, att,
om lagskipnmgen å landet vinner en ökad skyndsamhet, åtskilliga mindre städer
sannolikt skola önska att lägga sig under närmaste landsrätts domvärjo; och då det
otvifvelaktigt vore en fördel för lagskipningen i dess helhet, om dessa mindre stadsdomstolar
kunde alldeles upphöra, så torde också en sådan önskan, der den yppar
sig, böra, så vidt möjligt är, tillfredsställas; och dertill torde i ett och annat fall erfordras
någon jemkning i domsage-indelningen.
Emot Lagkomiteéns förslag har bland annat blifvit anmärkt, alt närandemansbestyret
skulle derigenom försvåras. En sådan följd mäste också uppenbart inträffa, om
en för hela domsagan gemensam nämnd skall öfvertaga de bestyr, som förut ålegat
flera särskilda nämnder i tingslagen. Utskottet, som, på ofvan anförda skäl, icke kan
biträda Lagberedningens åsigt, att denna olägenhet bör afhjelpas genom en nedsättning
i antalet af domför nämnd, anser, att denna befarade olägenhet kan på ett vida
24
Lag-Utskultets Betänkande N:o 15.
N
enklare och dertill fullständigare sätt afhjelpas derigenom, att de tingslag, som förena
sig med hvarandra, berättigas alt fortfarande hvar för sig väja fulltalig nämnd, och
att de sålunda utvalde nämndemännen sedermera sins emellan fördela tjenslgöringen
vid de gemensamma rättegångsdagarne. Härigenom blefve besväret med tingsuppvaktningen
för nämndemännen på det hela taget alldeles oförändradt.
Härmed har Utskottet angifvit de hufvudgrunder, genom hvilkas tillämpning det
så länge eftersträfvade målet af permanenta domstolar å landet, efter Utskottets omdöme,
torde kunna uppnås. Som emellertid denna fråga ingriper i den judiciela administrationen
och till följd deraf äfven har en ekonomisk sida, har Utskottet ansett,
att Rikets Ständer icke, på sätt Johannes Andersson föreslagit, böra i fråga om eli
förändradt arbetssätt för Häradsrätterna, nu för sin del besluta några vissa lagförändringar,
utan att ämnets vidare utredande och den vigtiga förändringens befordrande
böra åt Kongl. Maj.ts visa omvårdnad öfverlemnas; och får Utskottet derföre vördsamt
föreslå,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande att Rikets Ständer
för sin del anse en förändring i Häradsrätternas arbetssätt
vara af behofvet synnerligen påkallad — i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga nödiga åtgärder
för att förbereda och, så fort ske kan, för Riksdagen
framlägga förslag till lagens ändrande i den af Rikets
Ständer angifna syftning.
Ej mindre Sven Hanssons ofvanberörda yrkande om större skyndsamhet vid
meddelande af Häradsrätternas beslut, än äfven Per Ostmans förslag, »att ting bör
afslutas inom två månader och domaren vara pligtig att inom denna tid hålla de
rättsökande tingets utslag och öfriga handlingar mot lösen vid tingsstället tillhanda,
vid äfventyr att straffas såsom för tjenstefel», torde härmed få anses besvarade. Beträffande
deremot Per Östmans förslag om en föreskrift, »att Häradsrättens sessioner
böra hvarje dag i god tid begynnas och ej sednare än klockan 7 hvarje afton slutas,» så,
enär dylika föreskrifter redan äro meddelade i £ Kap. 3 § Rättegångs-Balken och
Kongl. Brefvet den 27 Maj i 801, hemställer Utskottet,
att östmans motion i denna del ej må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Det återstår Utskottet att yttra sig öfver Herr Henschens i ofvanberörda motion
framställda förslag, »att i den mån det ske kunde, protokollsföringen vid Häradsx
rätt måtte komma att bestridas af särskild, derför ansvarig notarie, ungefärligen så
som Lagkoraitéen föreslagit i sitt förslag till notariatsinrättning på landet.»
Det
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
25
Det af motionären om förmälda förslaget afgafs af Lagkomitéen den 29 December
1825 och enligt detsamma skulle den notarie, som bestridde protokollsföringen,
ansvara, »att allmänna sakprotokollet (domboken) å rätt tid till justering färdigt varder,
så ock att utdrag ur protokoll utan dröjsmål meddelas åt en hvar, som det äskar.
» Ansvarigheten inskränkte sig således till expeditionen; för innehållet skulle
domaren fortfarande vara ansvarig. Detta lärer också vara det enda rimliga, såvida
domaren och icke någon annan bör ega vitsord att bestämma hvad inför Rätten blifvit
taladt och svaradt. Protokollsföringen bestrides för närvarande i de flesta domsagor,
åtminstone till någon del, af unga jurister, sorn, ofta utan någon ersättning, uppehålla
sig hos häradshöfdingarne för att förvärfva öfning och erfarenhet i domarevärf.
De arbeta emellertid helt och hållet på domarens ansvar. Att flytta ansvarigheten
för expeditionen från domaren till dessa hans tillfälliga biträden, vore väl knappt någon
vinst för det allmänna; men skedde en sådan öfverflyttning, så måste också de
ansvariga biträdena af Staten godtgöras för sitt arbete, och detta vore en lika opåräknad
fördel för häradshöfdingarne och biträdena, som det vore en onödig utgift
för Staten.
Utskottet får alltså hemställa,
att denna del af Herr Henschens motion måtte lemnäs
utan vidare afseende.
Stockholm den 13 Februari 1866.
Reservationer:
Af Herr Olivecrona, K: »Emot Lag-Utskottets beslut att föreslå en nedsättning
i antalet af Nämndemän för domför Häradsrätt vid syn i jordalvister och vid urtima
liny och andra extra-förrällninyar, får jag mig reservera.
Hvad först angår »syn i jordalvisln, så säger 1734 års lag i 23 Kap. 1 §
Rättegångsbalken i uttryckliga ordalag att »å Häradsting, sd ock vid laya syn i jor
datvist,
må ej dömas, der ej sju i Nämnden sitta.» Lagstiftaren synes dermed hafva
velat påpeka, alt i de tvistemål rörande fast egendom, der Häradsrätt icke anser sig
kunna, utan att hafva tagit lokala förhållanden i betraktande, med säkerhet afgöra
parters påståenden, der bör ock samma antal nämndemän vara tillstädes, som vid afgörande
af andra rättsärenden, som under de vanliga tingen handläggas. Häradsrätten
Bih. till R. St. Prof. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Åfd. 6 Haft. 4
26
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
skall i ty fall allena förflytta sig från tingsstället till platsen för parternas stridiga påståenden;
och att just då minska antalet af personer i nämnden, synes mig vara
både olämpligt och inkonseqvent. Fordrar verkligen sakens beskaffenhet att de, som
skola döma i saken, blifva i tillfälle att taga lokala förhållanden i ögonsigte, då bör
ock ett lika antal af nämnden, hvilken med häradshöfdingen deltager i afgörandet,
äfven deltaga i synen på stället. Ytterst sällan afkunnas dom i jordatvist genast på
platsen, der synen hålles. I de allra flesta fall uppskjutes domen till nästpåföljande
lagtima ting. I alla sådana händelser synes mig vara särdeles olämpligt och äfven
inkonseqvent, att föreslå en lag, som skulle erfordra blott tre af nämnden vid syn
på stället, men deremot minst sju af nämnden för att häradshöfding skulle kunna afgifva dom
i den ifrågavarande jordatvisten. Yid det lagtima ting, då öfverläggning till dom skall
hållas, innan häradshöfding afkunnar domen, kunde lätteligen inträffa, om Lag-Utskottets
förslag blefve lag, att af de tolf nämndemän, hvilka sig infunnit, allena tre eller en
fjerdedel af nämndens hela antal förvärfvat sig genom syn på stället den speciela sakkännedom
om målet, som lagstiftaren likväl med syn i jordatvist just åsyftat att de
dömande personerna skola sig förvärfva.
Vidkommande derefter nedsättning i nämndemännens antal ända till tre vid urtima
ting och andra extra förrättningar, synes mig en sådan förändring icke lämplig
eller af behofvet påkallad. De flesta urtima ting hållas för närvarande i anledning af
ransakningar med häktade personer*. Brottet kan gå å lif eller den strängaste grad af
straffarbete. Att i sådana fall — om man vill tillerkänna åt nämnden en verklig betydelse
såsom utgörande en delegation af folket, den der med den juridiskt bildade
domaren deltager i rarisakningen och domen, samt å folkets sida äfven utöfvar kontroll
öfver domaren — nedsätta nämndens antal från minst sju nämndemän till blott
tre nämndemän, synes mig vara att reducera nämnden, hvilken genom sin kollektiva
röst har utöfvat och ännu utöfvar ett särdeles välgörande inflytande på vår rättsskipning,
till ett nära nog viljelöst bihang åt domaren. Det är genom nämndens
större antal och sammanstämmande röst, som dess utsago, såsom ett uttryck af folkets
rättsmedvetande, eger någon betydelse. Minskas nämndens antal, minskas naturligtvis
ock den vigt, som kan tilläggas nämndens mening, såsom ett genljud af folkets.
Dessutom synes den ifrågasatta förändringen vara föga behöflig, om, såsom Lag-Utskottet
föreslagit, åtgärder vidtagas på det att lagtima ting oftare, än hittills skett,
inom hvarje härad må hållas. Om de föreslagna åtgärderna ställas i verket, lära ock
de urtima tiagen blifva sällsynta, och de skäl, som nu andragits för nedsättning i
nämndens äntå! vid de urtima tinnen, bortfalla då såsom värdelösa
Yid andra extra förrättningar, såsom af- och tillträdessyner på boställen, m. m„
torde måhända nämndens antal utan olägenhet och till besparing af kostnader kunna
minskas, på sätt redan skett genom Kongl. Kungörelsen den 10 Juni 1841, hvarföre
jag vördsamt vågar hemställa,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
27
att vid andra estra förrättningar, än urtima ting, häradsnämnd
må anses domför, då två nämndemän eller flere, högst half
nämnd, i Rätten sitter.»
Häruti instämde Doktor Petrelli, Domprosten Björling och Doktor Säve.
Af Herr Henschen•
hvarjemte Biskop Flensburg och Herr Bolinder begärt att få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling hos Utskottet; och Herr Lemchen att han icke
öfvervarit frågorna om Häradsnämnds sammansättning och rösträtt.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 4866.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 16.
1
\:o 16.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Febr. 1866. kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af
frälsemans särskilda forum.
I öfverensstämmelse med 6 § uti de för Ridderskapet och Adeln den 16 Oktober
1723 utfärdade privilegier, är i 8 Kap. 2 § Rättegångs-Balken förordnadt, att
Hofrätt skall döma, enligt 8 mom. öfver “tvister om arf efter Frälsemän: theras förordning
vid dödstiman om theras egendom: förmynderskap för theras barn och arfvingar,
som frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfvinge, vil genom offenteligit
anslag afstå thes egendom till borgenärer och om hvartheras rätt och företräde
thertil; eller then ene maken söker skilja sin lott i bo från then andres enskilta
gäld“ samt, enligt 9 morn., “öfver the brott, ther Frälseman förverkar lif, ära, adelig
frihet, gods eller arfvelig rättighet; så ock enviges och andra slagsmål, eller förgripelser
med skymfeliga ord och gierningar, emellan Frälsemän, eller theras vederlikar,
när Domaren i orten, ther gierningen gjord är, först therom ransakadt“; och hafva
dessutom genom Kongl. Brefven den 26 Oktober 1748 och den 7 April 1805 dels utländske
adelsmän, som hit till riket inkommit, dels ock Svenska akademiens ledamöter
förklarats berättigade att åtnjuta samma förmåner i rättegångsmål med
Svenske adelsmän, och att således, lika med desse, i vissa mål omedelbart dömas
af Hofrätt.
Vid innevarande riksdag hafva inom Riks-Stånden väckts två särskilda motioner
i syftning att afskaffa Hofrätternas ifrågavarande särskilda domsrätt, nemligen
inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Herr Dalman, W. F., och inom Hedervärda
Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Samuel Jonsson från Jönköpings län, och hafva
begge dessa motioner blifvit till Lag-Utskottet remitterade.
Herr Dalman har, med åberopande af Lag-Utskottets vid sisthållna riksdag
Utlåtande N:o 81, till Rikets Ständers förnyade pröfning framlagt det af Lag-Utskottet
vid nämnda riksdag framställda förslag till författning i ämnet äfvensom tili underdånig
skrifvelse angående vissa i sammanhang med den föreslagna förändringen
stående åtgärder, hvilka ensamt på Kongl. Maj:t bero. Samuel Jonsson åter har
Bih. till R. St. Brot. 1865 &■ 1866. 7 Sami.
1 Afd. 7 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 16.
hemställt, att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att mom. 8 af 2 § i 8 Kap
Rättegångs-Balken och ofvanberörda Kongl. Bref den 7 April 1805 måtte upphäfvas.-
Utskottet bör till en början erinra, att enligt Konkurs-lagen den 18 September
1862 och Kongl. Förordningarne af samma dag om boskilnad och om undanskiftande
af egendom i makars bo samt huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo, frälsemäns
konkurs- och boskilnads-mål icke vidare skola omedelbart af Hofrätt upptagas.
Vidare hafva genom Straff-lagen af den 16 Februari 1864 åtskilliga af de i 8 Kap.
2 § 9 mom. Rättegångs-Balken uppräknade fall, i hvilka frälseman för af honom
begångna brott skall dömas af Hoirätt såsom förste domstol, upphört att ega tillämplighet,
och rörande flera af de öfriga torde olika åsigter kunna uppstå, huruvida de
böra af Underrätt eller Hofrätt omedelbarligen afdömas.
Det är sålunda egentligen endast i fråga om bouppteckningar, arf, testamenten och förmynderskap,
som Hofrätternas särskilda jurisdiktion öfver frälsemän ännu har någon betydelse.
Men äfven i afseende på boupptecknings- och arfs-frågor står den icke väl tillsammans
med den nya lagstiftningen angående urarfvagörelse och undanskiftande af egendom
i död makes bo, enligt ofvanberörda Kongl. Förordning den 18 September 1862. Enligt
5 och 7 §§ i denna förordning åligger det nemligen frälsemans arfvinge, som
vill göra sig urarfva och efterlefvande maka, som vill afträda egendom för att
vinna befrielse från gäld, att hos underdomaren afträda egendomen inom en månad
från den dag, bouppteckningen slutades, och följaktligen äfven att vid afträdesansökningen
foga samma handling. Men enligt 9 Kap. 4 § Ärfda-Balken bör ock inom
nyssnämnda tid bouppteckningen ingifvas till den Hofrätt, hvarunder den aflidne vid
dödstillfället lydt. Denna Öfverrätt tillkommer derjemte på grund af 2 och 3 §§ i
omförmälda Kapitel af Ärfda-Balken att vaka deröfver, att bouppteckning efter frälseman
varder inom föreskrifven tid hållen, och, om sådant ej då låter sig göra, meddela
anstånd dermed till viss dag. Deremot eger underdomaren, enligt 21 § i 1862
års förordning, att, i fråga om egendoms afträdande, pröfva, huruvida bouppteckningen
blifvit i laga tid upprättad. Här förefinnas alltså inkonseqvenser i lagstiftningen,
som svårligen kunna annat än leda till oreda och förvecklingar i tillämpningen.
Hvad slutligen angår den Hofrätten åliggande vårdnaden öfver förmynderskap
för omyndige af frälsestånd, har svårigheten att utöfva densamma, i synnerhet då
myndlingarne bo å aflägsna orter, blifvit ökad genom Kongl. Förordningen angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861 och
särdeles genom dess stadgande i 5 §, enligt hvilket Rätten, då fråga väckes, att förmyndare
bör lemna inteckning eller annan säkerhet för omyndigs hos honom innestående
medel, eger derom förordna, såsom nödigt och skäligt pröfvas; hvilken pröfning
åter måste grunda sig på en kännedom om personens vederhäftighet och förhållande
i öfrigt, som i de flesta fall icke är att förutsätta hos annan domstol än
Underrätten i orten, der förmynderskapet finnes.
Stadgandena angående Adelns särskilda forum hafva sålunda, äfven der de
qvarstå, förlorat sitt ursprungliga sammanhang; och de kunna derföre, nu mindre än
någonsin, anses såsom en verklig förmån för Ridderskapet och Adeln. De torde
fast heldre vara de fleste bland Ridderskapet och Adelns ledamöter till olägenhet.
Om man äfven fäster mindre vigt vid den omständigheten, att frälsemannen derigenom
gå miste om en instans i deras arfs- och förmynderskaps-tvister — hvilket visserligen
bereder skyndsamhet, men också i samma mån minskar säkerheten i dessa
tvisters pröfning — så är det dock otvifvelaktigt, att för det stora flertalet af Rid
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 16.
3
clerskapet och Adelns ledamöter, som bo aflägse från den Hofrätt, under hvars jurisdiktion
de lyda, både besvär och kostnad vållas genom ifrågavarande privilegium,
som hindrar dem att i sådana enkla ärenden, som boupptecknings ingifvande, testamentsbevakning
och förmyndareförordnande, vända sig till domstolen i orten, under
det att de i vida vigtigare och lika grannlaga saker måste underkasta sig samma
domstols jurisdiktion.
Då alltså ifrågavarande undantagslag i de flesta fall icke synes kunna lända
till någon verklig förmån för Ridderskapet och Adeln, utan i stället medför olägenheter
för såväl detta Stånds egna medlemmar som öfrige medborgare i riket; och
dä dess fortfarande bestånd tvifvelsutan komme att medföra oreda och osäkerhet i
lagskipningen, anser för sin del Utskottet samma lag böra upphäfvas samt, till följd
deraf, jemväl ofvanberörda Kongl. Bref af den 26 Oktober 1748 och den 7 April
1805 till all verkan förfalla.
En sådan lagförändring behöfver ej medföra förlust för Ridderskapet och
Adeln af dess nuvarande rätt att äfven i städerna sjelfve utse personer till förrättande
af bouppteckningar och arfskiften i adliga sterbhus, hvilken rättighet måste anses
såsom "en verklig förmån. Denna rätt är nemligen ej uttiyckt i Ridderskapet och
Adelns privilegier eller i de lagrum, om hvilkas upphäfvande är fråga, utan grundad
på 35 § af Kongl. Resolutionen den 3 Oktober 1675 och Kongl. Förordningen den 1
Mars 1749. Emellertid har Utskottet ansett nödigt, att, till undvikande af misstydning,
särskildt förbehåll om nämnda rätts fortfarande bestånd bör göras.
Den väckta frågan, såsom berörande Ridderskapet och Adelns privilegier,
beror på samtliga Riks-Ståndens öfverenskommelse och Kongl. Maj:ts bifall. Under
förutsättning af sådan öfverenskommelse och sådant bifall, får Utskottet i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det utlåtande i ämnet, som af Lag-Utskottet vid sist
hållna
riksdag afgafs, till Rikets Ständers pröfning framlägga följande förslag till
författning:
Sedan Rikets Ständer öfverenskomma, att den i 6 § af
Ridderskapet och Adelns den 16 Oktober 1723 utfärdade privilegier
grundade samt i 8 och 9 mom. af 2 § i 8 Kapitlet Rättegång
s-Balken stadgade rättighet, enligt hvilken frälsemän eg a
att få vissa dem rörande mål och angelägenheter omedelbart af
Hofrätt bedömde och handlagde, skall upphöra, samt Kongl.
Maj:t denna öfverenskommelse bifallit; så varda berörda rum i
allmänna lagen jemte dermed öfverensstämmande särskilda författningar
upphäfda; dock att derigenom någon inskränkning
icke sker i den rätt, som jemlikt Kongl. Resolutionen den 3
Oktober 1675 § 35, jemförd med Kongl. Förordningen den 1
Mars 1749, tillkommer arfvingar i adelig a sterbhus att till förrättande
af bouppteckningar och arfskiften i samma sterbhus
kalla dem, de helst dertill bruka vilja; i följd hvaraf Kongl.
Brefven den 26 Oktober 1748 och den 7 April 1805, hvarigenom
utländske adelsmän, som hit till riket inkommit, samt
Svenska akademiens ledamöter blifvit förunnade enahanda förmåner
i rättegångsmål som Ridderskapet och Adeln, komma att
till all verkan upphöra; skolande de mål och ärenden, som jemlikt
förenämnda lagrum och författningar tillhört Hofrätt såsom
första domstol, tillhöra vederbörande underdomstolar och efter
allmänna rättegångsordningen behandlas.
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 16.
Denna förjattning kommer att gälla till efterrättelse från
och med den 1 Januari 1867; men de mål och ärenden, som
då på Hofrätts pröfning bero, skola af Hofrätten med slut afhjelpas.
I sammanhang härmed och då för bestämmande af frälsemäns rätt att deltaga
i Ridderskapet och Adelns öfverläggningar nödigt är, att Riddarhusdirektionen
äfven hädanefter, likasom hitintills skett på grund af Kongl. Brefven den 30 Mars
1787 och den 6 Augusti 1818, varder underrättad om sådana omständigheter, som
enligt gällande Riddarhus-ordning hindra adelsman att begagna sin rösträtt i Ridderskapet
och Adelns angelägenheter, såsom om han råkar i konkurstillstånd, om
han, sedan han uppnått myndig ålder, sättes under förmyndare, om han dömes
adelskapet förlustig eller för nesligt brott antingen fälles till straff eller finnes med
mera än halfva skäl besvärad, så att domaren funnit saken böra till framtiden lemnäs
; men berörda Kongl. Bref afse nuvarande förhållanden, hvadan, derest Utskottets
framställda förslag vinner bifall, annan ordning för underrättelsernas meddelande,
än den samma Kongl. Bref bestämma, är behöflig, får Utskottet vidare
hemställa,
att Dikets Ständer, för den händelse de godkänna förslaget,
ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att, om förslaget
i nåder bifalles, Kongl. Majit måtte, i sammanhang med utfärdandet
af den föreslagna författningen, meddela särskilda föreskrifter,
dels för Underrätterna att, om någon af förenämnda
omständigheter inträffar, derom genast underrätta vederbörande
advokatfiskaler i Hofrätterna, dels för sistnämnde embetsmän
att ej allenast hålla hand öfver iakttagandet af Underrätternas
förenämnda skyldighet, utan äfven sjelfve hvarje år innan Mars
månads utgång till Riddarhus-direktionen insända de till dem i
detta afseende inkomna underrättelser för det nästför utgång na
året, dels ock för Hofrätterna och vederbörande föredragande hos
Kongl. Majit, att när anledning dertill förekommer, lemm enahanda,
underrättelser till Riddarhus-direktionen.
Stockholm den 5 Februari 1866.
Reservation:
af Herr Olivecrona, K.: “Ehuru jag villigt erkänner att de förhållanden, hvarunder
Ridderskapet och Adelns privilegierade forum tillkommit, i allmänhet försvunnit,
kan jag dock icke finna fullgiltiga skäl vara för handen att nu uppoffra
denna förmån i alla stycken och äfven der densamma, utan olägenhet för andra,
men till gagn för Ridderskapet och Adeln, synes kunna bibehållas. Sedan en ny
konkurslag och nya förordningar angående urarfvagörelse och boskilnad upphäft det
Lag-Utskottets Betänkande N:o 16.
5
för Ridderskapet och Adeln förut i lag stadgade forum privilegiatum i konkurs-, urarfva-
och boskilnadsmål, kan ett sådant forum äfven i tvistemål rörande “arf efter
frälseman44 och -therns förordning vid dödstiman om theras egendom11 måhända icke
vidare synas lämpligt; och jag tillägger att i brottmål, “ther frälseman förverkar
lif, ära, adelig frihet, gods eller arfvelig rättighet, så ock enviges- och andra slagsmål,
eller förgripelser med skymfiiga ord och gerningar emellan frälsemän eller
theras vederlikar, såsom i 8 Kap. 2 § 8 och 9 mom. Rättegångsbalken säges“,
kan och bör numera ett särskildt forum för Adeln upphöra. Ty i dylika ytterst
sällan förekommande mål kan det med rätta betraktas såsom en olägenhet för parter,
sorn icke tillhöra Adeln, att tvingas till inställelse vid en domstol, som är forum
privilegiatum för andra. Men föreskriften att bouppteckningar efter aflidne adlige
personer skola ingifvas till vederbörande Hofrätt och att denna äfven skall meddela
förordnanden åt förmyndare för omyndige medlemmar af Adeln, är deremot icke af
beskaffenhet att medföra synnerliga olägenheter för någon, men gifver deremot, enligt
min åsigt, vissa förmåner, hvilka Ridderskapet och Adeln, för sin del, icke utan
ändamål bör uppoffra.
Att bouppteckningar efter aflidne adliga personer insändas till Hofrätt, är
ej förenadt med större besvär eller kostnad än att låta inlemna samma bouppteckningar
till en häradsrätt i en aflägsen landsort, hvilken häradsrätt kanske blott två
gånger om året eller till och med blott en gång om året, såsom i åtskilliga delar
af Norrland inträffar, har lagtima ting. Behöfver man af någon anledning uppsöka en bor
uppteckning efter en afliden adlig person, är det påtagligen vida lättare att finna en
sådan bouppteckning i någon af de trenne Hofrätternas arkiv, än att söka den öfver
hela riket och ofta kanske icke veta, hvarest man skall söka för att påträffa
hvad som önskas. Och hvad förmyndare vår den vidkommer, har jag aldrig försport
att omyndige adlige personers rätt blifvit sämre bevakad, än icke-adlige omyndiges,
eller att Hofrätterna i ringaste mån uraktlåtit sina pligter i afseende på förmyndarevården,
så att det skulle blifva en vinst att de adliga omyndiges angelägenheter
skulle ställas under tillsyn af underdomstolarne. Tvärtom tror jag, att det isynnerhet
icke skulle blifva någon den minsta förmån för der. ganska talrika del af Adeln,
som är i hufvudstaden bosatt, att, vid inträffande dödsfall, sterbhusdelegarne skulle
förpligtas att till den afdelning af Stockholms Rådhusrätt, som förut kallats Justitiekollegium,
ingifva bouppteckning efter afliden medlem af familjen och de omyndiges
medel öfverlemnas till Stockholms Förmyndarekammare samt denna auktoritet för
framtiden bevaka de omyndigas rätt och bästa. När alltså, enligt mitt förmenande,
icke några tvingande skäl förefinnas för Ridderskapet och Adeln att gagnlöst bortskänka
en förmån, som, utan olägenhet för andra, kan fortfarande bibehållas, får
jag vördsamt hemställa, att det Ridderskapet och Adeln enligt lag och författningar
tillerkända forum privilegiatum, så vidt det rörer vederbörlig domstol för ingifvande
af bouppteckningar efter aflidne medlemmar af Adeln och handläggning af förmynderskap
sär enden, angående omyndige af Adeln, måtte bibehållas. Deremot synes mig,
att den åt utländsk adelsman, enligt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1748, samt åt
medlemmar af Svenska akademien, jemlikt Kongl. Brefvet den 7 April 1805, tillagda
rätt till samma privilegierade domstol som Ridderskapet och Adeln, såsom varande
af mindre vigt, kan ur lagstiftningen utgå. På grund häraf, får jag ock lika vördsamt
hemställa, att Rikets Ständer ville antaga följande förslag till författning:
Sedan Rikets Ständer öfverenskommit, att den i 6 § af
Ridderskapet och Adelns den 16 Oktober 1723 utfärdade privile
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 16.
gier grundade samt i 8 och 9 mom. af 2 § i 8 Kap. Rättegångs-Balken
stadgade rättighet, enligt hvilken tvistemål, rörande
-art efter frälsemän**, och “theras förordning vid dödstiman
om theras egendom41, samt brottmål “ther frälseman förverkar
lif, ära, adelig frihet11 m. m. som i samma lagrum omförmälas,
af Hofrätt omedelbart blifvit handlagde och bedömde,
skall upphöra, samt Kongl. Maj:t denna öfverenskommelse bifallit;
så varder, med ändring af berörde 8 Kap. 2 § och 8 och
9 mom. Rättegångs-Balken i allmänna lagen och 6 § af de adliga
privilegierna, jemte i sammanhang dermed stående författningar,
härigenom förordnadt, att den åt Ridderskapet och
Adeln hittills tillerkända förmån af Hofrätt såsom förste domstol
i förenämnda slag af tviste- och brottmål, icke vidare skall
ega rum; dock att derigenom icke någon inskränkning göres i
den rätt, som jemlikt lag och författningar tillkommer Ridderskapet
och Adeln, att bouppteckningar efter adlige personer
skola till vederbörande Hofrätt inlemnas och Hofrätt likaledes
handlägga ärenden, rörande förmynderskap för adlige personer
eller barn af adelsmän, icke heller i den rätt, som, enligt
Kongl. Resolutionen den 3 Oktober 1675 § 35, jemförd med
Kongl. Förordningen den 1 Mars 1749, tillkommer arfvingar i
adliga sterbhus, att, till förrättande af bouppteckningar och arfskiften
i sådana sterbhus, kalla dem, som de helst dertill bruka
vilja; skolande de mål och ärenden, som jemlikt förenämnde
lagrum och författningar tillhört Hofrätt såsom förste domstol,
tillhöra vederbörande underdomstolar och efter allmänna rättegångsordningen
behandlas.
I sammanhang härmed förordnas tillika, att Kongl. Brefvet
den 26 Oktober 1748, angående utländsk adelsmans rätt
att åtnjuta privilegieradt forum i likhet med svenske adelsmän,
och Kongl. Brefvet den 7 April 1805, angående den åt medlemmar
af Svenska akademien tillerkända enahanda förmån, skola
till ali kraft och verkan upphöra.
Denna författning skall gälla till efterrättelse från och med
den 1 Januari 1867; men de mål och ärenden, som då på Hofrätts
pröfning bero, skola af Hofrätten med slut afhjelpas.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 17.
7
\:o 17.
Alik. till Exp.-Utsk. den 15 Febr. 1866, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående sättet för
stämnings delgifvande åt byalag eller annan samfällighet,
.
Med afseende derå, att de med stämnings delgifvande förenade olägenheter,
hvilka genom Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 blifvit undanröjda för det fall, då
en hel menighet vore svarande, ännu qvarstode i alla de händelser, då en af flere
jordegare bestående samfällighet, den der ej kunde anses för menighet, skulle instämmas,
beslöto Rikets Ständer vid sisthållna riksdag en författning af följande
lydelse:
“Hvad i Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 är stadgadt rörande sättet för
stämnings delgifvande åt hel menighet, gäfle älven då byalag, skifteslag eller annan
dylik samfällighet, som skall stämmas, utgöres af tio jordegare eller flere; dock bör
i detta fall stämningen derjemte särskildt i laga ordning kungöras byfogde eller ålderman,
eller, der sådan ej finnes, dem af jordegarne, som i sina hemvist anträffas.“
Härvid bör erinras, att enligt den åberopade Kongl. Resolutionen den 29 Maj
1752 stämningen i sådana mål der härad, socken eller annan menighet är svarande,
må uppläsas å predikstolen i det härad eller socken, som tilltalas och sökes, så
lång tid före tinget, som i lagen utsatt är, samt derjemte på tingsstulvudörren
anslås.
Rikets Ständers förenämnda beslut anmäldes hos Kongl. Maj:t genom underdånig
skrifvelse af den 26 Augusti 1863; men, enligt hvad Kongl. Maj:t, i nådig
Skrifvelse af den 31 Oktober sistlidet år, gifvit Rikets nu församlade Ständer tillkänna,
liar Kongl. Majit, efter Statsrådets och Högste Domstolens hörande, icke funnit
skäl att till detta Rikets Ständers förslag lemna nådigt bifall.
Jemte det erinran gjorts om vigten deraf att endast med största varsamhet
undantag må beviljas från allmänna rättegångsordningen, hvad angår sätt och tid
för stämnings delgifvande, har inom Högste Domstolen och Statsrådet blifvit emot
8 Lag-Utskottets Betänkande N:o 17.
berörda förslag anmärkt, att detsamma, som, hvad byalag anginge, syntes hemtadt
från Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balk, förra delen Kap. 11 § 12, likväl
saknade ett der befintligt tillägg, att den, som emottagit stämningen, skulle vara skyldig
gifva de öfriga svaranderne del deraf, hvilket tillägg vore betryggande för de
öfriges rätt, och jemväl instämde med nu gällande lag, 11 Kap 8 § Rättegångs-Balken,
för det fall då arfvingar sökas i oskift bo, och stämning tillställes arfvinge eller syssloman,
som i boet sitter; — att här icke, såsom i ej mindre Lagberedningens förslag,
9 § af dess omförmälda kapitel, än äfven nyss åberopade § af gällande lag, influtit
något stadgande derom, att den af svaranderne, som vore till längsta stämningstid
berättigad, skulle få den tid tillgonjuta; — samt slutligen, hvad beträffade utsträckningen
till “skifteslag" och “annan dylik samfällighet", att samma utsträckning vore
af beskaffenhet att gifva anledning till långa och svårlösta tvister, redan innan sjelfva
saken finge börja att handläggas.
Uti en hos Vällofliga Borgare-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 42) har nu Herr Staaff, under åberopande af de skäl, som Lag-Utskottet
vid sisthållna riksdag i dess Utlåtande N:o 43 anfört, hos Rikets Ständer hemställt,
att, med iakttagande af de anmärkningar, på grund hvaraf det nådiga bifallet
vägrats, Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning af följande lydelse:
“Hvad i Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 är stadgadt rörande sättet för
stämnings delgifvande åt hel menighet gälle äfven då byalag eller samfällighet, som
skall stämmas, utgöres af tio jordegare eller flere, dock bör i detta fall stämningen
derjemte särskildt i laga ordning kungöras byfogde eller ålderman eller, der sådan
ej finnes, dem af jordegarne, som i sina hemvist anträffas; och bör den, som mottagit
stämningen, vara skyldig gifva de öfriga svaranderne del deraf, äfvensom den af
svaranderne, som är till längsta stämningstid berättigad, må denna tid tillgodonjuta.
Samma skäl, som vid sisthållna riksdag förmådde dåvarande Lag-Utskott att
ur sitt förslag utesluta all föreskrift om skyldighet för den bland svaranderne, som
emottagit stämningen, att gifva öfrige svarander del deraf, hindra Utskottet att understödja
motionärens förslag om ett sådant tillägg. Ett dylikt stadgande skulle
nemligen göra stämningens verkan beroende af en den stämdes åtgärd och sålunda
i viss mån öfverflytta stämningsbestyret till den eller de förste af svaranderne, som
anträffades. Det är väl sannt, att, enligt 11 Kap. 8 § Rättegångs-Balken samt Kongl.
Resolutionen den 29 November 1756, arfvinge som sitter i orubbadt bo, må å medarfvingars
vägnar, och sysslomän å bruk för brukets egare stämmas, och att denna
stämning verkar emot alla delegare i det oskiftade boet eller bruket, ehvad desse
sedermera fått del af stämningen elier ej. Detta grundar sig emellertid uppenbarligen
derpå att arfvinge, som erhållit förtroendet att vårda oskift bo, och syssloman
å bruk med allt skäl kan anses för öfrige intressenters fullmägtig eller sådan ombudsman,
hvarom i 18 Kap. 10 § Handels-Balken sägs. Deremot kan icke antagas,
att den förste byaman, som af en kärande med stämning anträffas, skall stå i samma
förhållande till sina bygrannar eller meddelegare i samfäliigheten, och, enligt Utskottets
mening, måste derföre åt Lagberedningens förslag i denna del gifvas den
tolkningen, att, der den stämde försummat att gifva sina medparter del af stämningen,
desse måste anses såsom ostämda; eljest skulle föreskriften, som afser att
betrygga dessas rätt, i sjelfva verket vara ändamålslös. Men i sådan händelse torde
det också vara väl mycket begärdt, att den, som emottagit stämningen, endast af
aktning för lagens bud, skall fullgöra ifrågavarande skyldighet; i synnerhet som han
i de flesta fall torde kunna undandraga sig att ingå i slutligt svaromål, innan medparterna
blifvit i laga ordning instämda, och ett uppsåtligt försummande af denna
skyldighet
Lag-Utshottets Betänkande N:o 18.
9
skyldighet alltså kunde lända honom sjelf till fördel. Af den ordalydelse motionären
föreslagit är dessutom icke tydligt, huruvida stämningstiden för de svarander, som af käranden
ej anträffats, bör räknas från den tid, då de förre fått del af stämningen,
eller från den dag den sednare lemnat stämningen till dem af svaranderne han anträffat;
och det kunde alltså, med antagande af det förra alternativet, bero på de
sistnämnde att uppskjuta rättegångens början, så länge de behagade.
Om vidare man äfven kunde antaga, att, enligt motionärens förslag, samtlige
svarander voro stämda, derigenom att en bland dem mottagit stämningen, och att
det föreslagna tillägget endast skulle åsyfta att göra honom ansvarig för den skada
han kunde vålla sina medparter genom underlåtenhet att gifva dem del al stämningen,
så mötte hufvudsakligen samma betänkligheter, och de icke anträffade svarandernes
rätt blefve i sådant fall beroende af en deras medparts förmåga att godtgöra
dem för en möjlig förlust.
Slutligen har motionären i sitt förslag jemväl bibehållit uttrycket “samfällighet“,
emot hvilket inom Högste Domstolen gjorts en anmärkning, hvars befogenhet
måste erkännas. Men utan denna utsträckning blefve lagförändringen, som endast
komme att angå de till följd af laga skiften allt mer försvinnande byalagen, utan
synnerlig vigt och komme sannolikt icke att tillfredsställa förväntningarne.
Utskottet kan af dessa skäl icke tillstyrka, att motionärens från Lagbered
ningen hemtade förslag i oförändradt skick antages; och då den vid sisthållna riksdag
af Lag-Utskottet tillstyrkta och af Rikets Ständer för deras del beslutade författningen,
hufvudsakligen på den grund, att det af motionären nu föreslagna, me
af Utskottet afstyrkta tillägget saknades, icke kunnat vinna Kongl. Maj:ts nådiga bifall,
så, ehuru Utskottet fullkomligt erkänner behofvet af en lagföl bättring i denna
del, måste Utskottet likväl hemställa,
att motionen icke må till någon Bihets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 Februari 1866.
Reservationer:
af Doktor Säve;
„ Herr Henschen;
„ Riksdagsfullmägtigen Ber Tjernlund från Wester-Norrlands län;
„ Riksdagsfullmägtigen Bälter Sven Ersson från Stora Kopparbergs län, och
„ Riksdagsfullmägtigen Per Engman från Wester-Norrlands län;
hvarjemte Herrar Lemchen och Bovin samt Riksdagsfullmägtige Sven Rosenberg
från Christianstads län och Josef Smedberg från Elfsborgs län begärt att få antecknadt,
att de icke öfvervarit ärendets handläggning i Utskottet.
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 7 Häft.
2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 18.
JH:0 18.
Arik. till Exp.-Utefe. den 15 Febr. 1866, kl. 2 e ra.
Betänkande, i anledning af Rikets Ständers Justitie-ombudsmans
motion i afseende på kärande-parts skyldighet
att gifva vederparten del af uppskof sbeslut.
I sin år 1864 utgifna och af samtliga Riks-Stånden till Lag-Utskottet remitterade
berättelse, pag. 83, har Rikets Ständers Justitie-ombudsman förnyat en af honom
redan i berättelsen till sisthållna riksdag gjord framställning angående den
olika praxis, som i olika delar af riket och på olika tider vid samma domstolar gjort
sig gällande i afseende på kärande-parts skyldighet att kommunicera vederparten uppskofsbeslut,
och om behofvet att lagen erhölle något förtydligande i afseende på verkan
af stämning. När i en rättegång svaranden, ehuru lagligen stämd, icke å utsatt dag
hos Rätten tillstädeskommer, bruka nemligen några domstolar, med uppskjutande af
målet till annat ting eller annan rättegångsdag och med föreläggande för den uteblifne
svaranden att, vid lämpligt äfventyr, då sig inställa, tillika föreskrifva, att käranden
skall tidigt före sagda ting eller rättegångsdag om detta beslut bevisligen
underrätta vederparten; hvaremot andra domstolar icke meddela någon dylik föreskrift
om beslutets delgifvande med vederparten. Det vacklande i åsigter, som härutinnan
visat sig hos landets domare, medför olägenhet och våda för parter, hvilka
vid olika domstolar och äfven vid ombyten af domare i samma domstol, röna olika
förfaringssätt; och det har synts Utskottet, likasom Justitie-ombudsmannen, vara af
vigt, att enhet häruti åstadkommes.
På sätt Justitie-ombudsmannen äfven anmärkt, synes den sist omförmälda
åsigten vara den som närmast öfverensstämmer med gällande lag. Någon skyldighet
att verkställa dylik kommunikation är nemligen ej$i lag stadgad. Tvärtom innehåller
12 Kap. 1 § Rättegångs-Balken, att då domaren skjuter saken upp å landet till
nästa ting och i staden till annan rättegångsdag, parterna skola vara skyldiga att
utan ny stämning till Rätten komma, och i 41 punkten af Kongl. Förklaringen den
23 Mars 1807 förekommer ett stadgande, hvilket väl egentligen rörer frågan om skyl
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 18.
11
dighet för den, som hos Hofrätt, der vederparten uteblifvit, sökt beneficium revisionis,
att derom underrätta den uteblifna vederparten, och föreskrifver att en sådan
skyldighet icke eger rum, men stöder denna föreskrift derpå, att den, som en gäng
fått njuta till godo laga stämning, eller eljest blifvit lagligen hörd, bör, uti allt hvad
som förelöper i saken, iakttaga hvad lag i allmänhet stadgar, samt han eljest kan
till bevakande af sin rätt finna vara för sig nödigt. Dessa ordalag, om än andragna
såsom stöd för ett särskildt stadgande, hafva en så allmän syftning, att man deraf
kan sluta till lagstiftarens tanke äfven i nu förevarande ämne. I samma syftning
har äfven Lag-Utskottet vid riksdagen 1856—1858 uttalat sig, och vann dess framställning
då Rikets Ständers godkännande.
Stämning enligt nu gällande lag medför således icke allenast rättighet för
käranden att utan någon annan hans åtgärd erhålla dom i saken, utan1 äfven skyldighet
för båda parterna att inställa sig; och öfverträdelse af denna lagens fordran
är i 2 § af 12 Kap. Rättegångs-Balken belagd med bötesansvar. Ur denna skyldighet,
för såvidt den angår svaranden, torde väl kunna härledas skyldighet för honom,
att, äfven då han varit frånvarande, göra sig underrättad, om hvad vid målets handläggning
förekommit. Justitie-ombudsmannens framställning synes just åsyfta en
förklaring i sistnämnda rigtning. Men härvid förekommer, att, ehuru 1734 års lagstiftare
obestridligen antagit en sådan grundsats, de likväl tvekat att genomföra den.
I 11 Kap. 1 § stadgas nemligen för uteblifvande endast den påföljd att saken ändå
företages och afgöres, och i 12 Kap. 4 § föreskrifves, att, om mål blifvit i svarandens
frånvaro tredskovis afdömdt, det skall åligga käranden att inom viss kort tid gifva
svaranden del af domen, som således antages vara den sednare obekant. Då härtill
kommer, att under en ganska lång tid domstolarne allmänt ålagt käranden att gifva
uteblifven svarande del af uppskofsbeslut, — hvaraf måste antagas, att berörda grundsats
i tillämpningen förefallit domstolarne alltför hård, — och att först på sednare
tider en praxis uppstått, som sträfvar att med all stränghet tillämpa densamma, torde
man icke böra utan vissa modifikationer antaga principen.
Rättegångssättet måste vara så afpassadt, att kärandens och svarandens förmåner
i rättegången väga jemnt emot hvarandra; eljest gör sjelfva lagstiftningen sig
skyldig till orättvisan att gynna den ena parten framför den andra. I allmänhet
torde också erfarenheten gifva vid handen, att obefogade käromål icke sällan förekomma.
Någon presumtion till kärandens förmån bör derföre icke ega rum. Men
ett konseqvent genomförande af den sats, hvarom nu är fråga, måste tydligen lända
till kärandeparternas förmån och öka olägenheterna af rättegången äfven för oskyldigt
angripna svarandeparter, helst domaren ofta nog ålägger dessa personlig inställelse
äfven i fall då sådant icke varit nödvändigt. En hvar kärande kan då genom
stämning tvinga sin motpart att sjelf eller genom ombud inställa sig vid domstol
för bemötande af de mest orimliga påståenden eller ock att äfventyra höga vitén
och andra förelägganden, om hvilka han ej eger kännedom; och, om äfven följderna
häraf äro mindre vådliga för svaranden, i de fall då han kan få ersättning af käranden
för det besvär och det obehag, som honom derigenom tillskyndas, så ligger häruti
uppenbart en orättvisa för den händelse att käranden saknar tillgång att gälda
den ersättning, som kan blifva honom ådömd. Dessa följder för svaranden har man
velat förekomma genom kärandens åläggande att kommunicera uppskofsbeslut och
genom tredskodomar. Ej sällan äro nemligen käromål af beskaffenhet, antingen att
käranden i ingen mån kan fullgöra sitt åliggande att styrka detsamma, eller ock att
svarandens bestridande icke skulle ega någon verkan emot kärandens bevisning. Om
uteblifven svarande fortfarande är utsatt för äfventyret att kunna tredskovis dömas
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.8.
på den bevisning käranden företer, så torde svarandens närvaro i intet af ofvannämnda
fall vara af nöden; och detta förhållande har älven lagen förutsett, då den
antagit möjligheten af tredskodomar. Vill svaranden underkasta sig, att kärandens
bevisning pröfvas, utan att han sjelf yttrat sig öfver densamma, så torde också sådant
böra ske. Är bevisningen ofullständig, åligger det domstolen att underkänna
densamma, och någon inqvisition med svaranden bör aldraminst i tvistemål komma
i fråga. Är åter bevisningen fullständig, så bör svarandens hörande ännu mindre
vara af nöden, då han sjelf undandrager sig inställelse. Sådan är också utan undantag
proceduren i de högre instanserna, hvad tvistemål angår. Emellertid kunna
understundom vid första instansen inträffa fall, då domstolen, i anseende till kärandepartens
oförmåga att framställa sin sak, icke kan bringa den till ett formenligt slut,
med mindre än att domstolen hör svaranden och sålunda lemnar käranden sitt understöd
till tvistefrågans utredande. Pröfningen af ett sådant behof bör dock tillhöra
domstolen, och enär det har sin grund i kärandens oförmåga att sköta sin sak,
så är det billigt, att han, i dylika undantagsfall, sjelf drager försorg om kallelse å
vederparten genom delgifvande af domstolens beslut om hans inställelse.
Utskottet har alltså ansett, att stämningen bör medföra rättighet för käranden
att erhålla dom på de skäl han företer, men icke någon skyldighet för svaranden
att yttra sig öfver denna bevisning, — hvartill han i alla fall ej kan tvingas, — eller
att inställa sig vid domstolen, innan denna pröfvat sådant nödigt och han erhållit
särskild kallelse.
På dessa grunder äro de bestämmelser byggda, som förekomma i 12 Kap. 3
och 4 §§ samt 15 Kap. 5 och 6 §§ af Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balk,
Förra Delen; och i öfverensstämmelse dermed har Utskottet ansett, att 1—4 §§ af
12 Kap. Rättegångs-Balken — hvilka lagrum äfven i andra afseenden tarfva förtydligande
— bort omarbetas.
Om skyldighet att inställa sig vid domstolen icke vidare bör antagas såsom
regel för svaranden, måste också det för uteblifvande i 12 Kap. 2 § RättegångsBalken
stadgade bötesansvar af fyra daler i afseende på svaranden upphäfvas; och i
sammanhang med ofvanberörda förändring af 12 Kap. 3 § Rättegångs-Balken, torde
uttrycket att Rätten skall vid måls afgörande i svarandens frånvaro döma “efter ty
som sanning deri utletas kan“ — böra utbytas emot det af Lagberedningen föreslagna
uttrycket, att Rätten skall döma öfver kärandens talan “på de skäl han företer“;
hvarigenom, på sätt Lag-komitéen erinrat, den origtiga meningen undvikes, att
domaren skulle uppleta de motskäl, svaranden möjligtvis skulle kunna begagna.
I anledning af Justitie-ombudsmannens ifrågavarande framställning får alltså
Utskottet vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta, att 1, 2, 3 och
4 §§ af 12 Kap. Rättegångs-Balken skola erhålla följande förändrade
lydelse:
1 §•
Desse äro laga förfall: om man sjuk är: om man i Konungens och Rikets
tjenst är uppbådad, eller faren: om man i häktelse sitter: om man af fienden, eller
annan fara, vådeld, eller vattuflod hindras: om man ifrån sinnen kommen är: om
man eller hustru, barn eller föräldrar dö den tid, man bör sig för Rätten inställa:
om man förut till annan Rätt är stämd, att svara å samma tid. Pröfve dock Domaren
omständigheterne i dessa fall. Ku kunna andre förfall gifvas före; ege Domaren
ock
Lag-Utskottets Betänkande N:o 18.
13
ock dem pröfva, om de äro af den vigt. att de gälla må. Har kärande eller svarande
laga förfall; skjute då Domaren saken upp, å landet till nästa Ting, och i
staden lägge han parterna annan dag före, då de utan ny stämning må till Rätten
komma.
2§.
Är någon förfallolös borta, då han ropas af Rätten fram att kära eller svara,
och kommer han, å landet innan Häradstingets slut, eller i stad innan rättegångstimman
ute är, bote för uppropsförsummelse två daler. Kommer svaranden inom
nämnde tid och biifver käranden alldeles ute; bote han fyra daler och gälde svaranden
dess kostnad, der han ej vid nästa Ting å landet, eller inom en månad i
staden, gitter visa, det han laga förfall haft, och att han ej kunnat Rätten det kungöra.
Stämmer ej käranden saken in, oell den fullföljer å den tid, som nu är sagdt;
vare svaranden för hans käromål fri.
3 §.
Nu kommer käranden till första Ting, eller i staden å föresatt dag, till den
Rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall framte: visar
käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; då ege käranden saken utföra och
döme Rätten öfver hans talan på de skäl, han företer. Är käranden ej beredd att
saken genast till slut föra, varde den uppskjuten; och svaranden stånde fritt att
å den tid, hvartill saken så uppskjuten blifvit, sig inställa t>ch svaromål afgifva; dock
vare ej käranden skyldig att uppskofvet honom kungöra eller annorledes honom
kalla. Har kärande sin talan utfört, och pröfvar Rätten nödigt, att svarande, som
uteblifvit, höras skall, innan dom i saken gifves; varde saken uppskjuten, och åligge
det kärande att af det beslut gifva svarande del.
4 §•
Har man dom vunnit, utan att vederparten tillstädes varit; gånge domen
ändå till utmätning: och den som vunnit håfve våld lyfta det, som utmätt är, om
han full borgen derför ställer. Vädjar vederparten ej, håfve han dock i detta fall
rätt till återvinning, och åligge det derföre den, som sålunda dom vunnit, att kungöra
den, sedan tid till vad förbi är, sin vederpart eller söka utmätning derå så
tidigt, att vederparten kan låta saken instämma till nästa Ting å landet, och i stad
inom en månad, att återvinning söka, hvarom underrättelse skall i domen införas.
Gör han det ej, som vunnit; njute den, som tappat, samma tid, sedan han tillsagd
varder. Pröfvas det, att han för fattigdom ej orkar fullgöra domen, inom den tid,
som sagd är; håfve ändå makt att söka återvinning. Är det, som dömdt är, sådant,
att återvinning varder onyttig, der domen fullgöras skulle; då gånge den ej
till fullbordan. Försummar den, som tappat, den tid nu föresatt är; håfve sedan
ingen talan till återvinning.
Stockholm den 15 Februari 1866.
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 7 Håft.
3
14
Lag- Utskottets Betänkande N:o 18.
Reserv a t ion er:
af Herr Munck af Rosenschöld: “Lika med Utskottets pluralitet anser jag
af stadgandena i vår nu gällande lag icke följa, att då domaren meddelar uppskof
i ett mål för en i behörig ordning stämd men uteblifven svarandes hörande, kärr.nden
skall vara pligtig att beslutet härom svaranden delgifva. Då likväl lagen i detta
hänseende olika tillämpas, finner jag Justitie-ombudsmannens framställning i ämnet
väl förtjent af uppmärksamhet och tror, att Utskottet bort tillstyrka Rikets Ständer
antagande af en lagförklaring i ofvanangifna syftning. Det förslag Utskottet framlagt
innefattar visserligen ett stadgande härom, men derjemte mycket mera, som dels
icke utgjort föremål för Justitie-ombudsmannens framställning, dels förtager all verkan
af berörda stadgande. Utskottet ådagalägger en särdeles förkärlek för s. k.
tredskodomar och har i sitt förslag till 3 § af 12 Kap. Rättegångs-Balken infört stadganden,
som måste anses innefatta en uppmaning till domaren att oftare än nu sker,
meddela sådana. Få med lagskipningen närmare bekante torde dock häri med Utskottet
instämma. Att i enklare skuldfordringsmål, liksom äfven någon gång då
käromålet är uppenbarligen obefogadt, målen böra utan svarandens hörande afgöras,
bestrides af ingen, men den som eger kännedom om hur målen i allmänhet vid våra
domstolar å landet handläggas och måste handläggas, vet allt för väl, att de äro
ganska få, som kunna endast genom ena partens hörande utredas. Tvister om återvinning,
eller återförvisningar från Öfver-domstolarne skulle i min tanke blifva följden,
om Under-domstolarne adopterade det af Utskottet nu förordade förfaringssätt.
Jag betvifiar dock att detta skulle blifva händelsen äfven om Utskottets ifrågavarande
förslag blefve lag. Sista momentet i ofvannämnda 3 § innefattar nemligen
den föreskrift, att domaren eger pröfva om nödigt är, att uteblifven svarande skall
höras innan dom i saken gifves, och jag är fullt öfveftygad om, att den nu rådande
praxis i detta hänseende äfven efter lagförändringen förblefve oförändrad, helst jag tager
för afgjordt, att väl knappast någon domare skulle meddela käranden uppskof för
att ytterligare utveckla sin talan, utan att derjemte meddela föreskrift om svarandens
inkallande, väl vetande, att detta i de aldra flesta fall förr eller sednare blefve nödvändigt.
Då nu så beskafiädt uppskofsbeslut, som i nyssåberopade moment omförmäleä,
skall genom kärandens försorg svaranden delgifvas, tror jag att den af Utskottet
föreslagna lagförändring icke skulle medföra annan påföljd, än att den praxis
Utskottet förklarat sig ogilla, nu upphöjd till lag, för framtiden komme att tjena till
efterrättelse.
Slutligen får jag nämna, att jag finner det i oftaåberopade 3 § föreslagna
stadgande, att, då svaranden är uteblifven, Rätten skall döma “på de skäl käranden
företer“ vara mindre lyckadt, och att den nu gällande föreskriften, att i saken skall
dömas “efter ty, som sanning deri utletas kan“ är vida bättre öfverensstämmande
med vårt nuvarande rättegångssätt, särdeles vid domstolarne på landet.“
af Herr Olivecrona, Doktor Petrelli, Domprosten Björling, Doktor Säve, Herr
Bolinder och Riksdagsfullmägtigen Per Tjernlund från Wester-Norrlands län, hvilka
instämt med Herr Munck af Rosenschöld;
hvarjemte Biskop Flensburg, Herr Lemchen, Herr Bovin och Riksdagsfullmägtigen
Josef Smedberg från Elfsborgs län begärt att få antecknadt, att de ej öfvervarit
ärendets handläggning.
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1866.
Lag-Utskottets Betänkande M 19.
1
Nio 19.
Alik. till Exp.-Utsk. deu 16 Febr. 1866, kl. 12 widd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet att i brottmål
sva/ra genom fullmägtig.
Genom 1 § i 15 Kapitlet Rättegångs-Balken är ovilkorligen stadgadt, »att i brottmål
skall den svara sjelf, sorn anklagad är»; och detta stadgande är fullt ändamålsenligt
i afseende på de gröfre brottmålen, der den tilltalades personliga närvaro inför Underrätten
är af största vigt icke allenast för ransakningen, utan i många fäll äfven för ett
tillförlitligt bedömande af hans brottslighet. Hvad deremot angår vissa ringare brottmål
eller sådana som kunna hänföras till polismål, förekommer i dem endast undantagsvis
något behof att höra den tilltalade personligen, och vid domstolarne har också sedan
längre tid tillbaka utbildat sig en allmän praxis, att i dylika mål dömes på den tilltalades
skriftliga erkännande, då det af lagligen befullmägtigadt ombud ingifves, samt
att rättegången äfven eljest får utföras skriftligen eller genom ombud för svaranden.
Emellertid qvarstår lagens bud oförändradt, och det är derigenom lemnadt i en
åklagares skön att. när han behagar, tvinga sin motpart till personlig inställelse, äfven
om åtalade förseelsen är af den obetydligaste beskaffenhet och den tilltalade genom ombud
eller skriftligen erkänner densamma. En enskild kärande, som vill genom rättegång
uttrötta sin motpart, behöfver endast i sina påståenden inblanda ett ansvarsyrkande för
att ega dylik magt öfver sin motståndare, under det han sjelf åtnjuter förmånen att
begagna ombud. Ett sådant förhållande är uppenbart till deu trätlystnes fördel. Det
kan väl sägas, att lagen har tvänne korrektiv emot ett sådant missbruk, nemligen deu
ersättning för inställelsen, som bör tilläggas en tilltalad men frikänd person, och det
ansvar, som i 16 Kapitlet Strafflagen är utsatt för falsk angifvelse; men ganska ofta
saknar käranden tillgång att gälda den förra, och svaranden kan lida både förlust och
skymf af rättegången, utan att ändock anledning linnes att tillämpa det sednare. En illasinnad
oerson, som icke har några tillgångar att vedervåga och noga känner den. gräns,
der ansvaret för falsk angifvelse kan träffa honom, eger alltså öppet tillfälle att med
Bill. till R. St. Prat. 1865 öl 1866. 7 Sami. 1 A/d. 8 Haft. X
2
Lag-Utskottets Betänkande Jifc 19.
brottmålsstämningar förfölja personer, af hvilka han kan vilja utpressa penningar eller
bereda sig andra förmåner, och domstolarne, bundna af lagens bud, måste till en sådan
förföljelse lemna sitt biträde.
Att dylika händelser icke så sällan inträffa, derpå har Herr Fitinghoff, C. B., i en
hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt, samt till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 99) fästat Rikets Ständers uppmärksamhet; och uti en särskild, äfvenledes till Lagutskottet
öfverlemnad, af rättegångshandlingar åtföljd skrift meddelat exempel på, att
domstolar åsidosatt att använda det korrektiv som Strafflagens ifrågavarande bud innehåller
emot ett alltför uppenbart missbruk af åtalsrätteu. Motionären har derföre föreslagit,
att »i brottmål må den tilltalade, derest han ej är häktad, genom laga ombud sig infinna
och först då vara skyldig iakttaga personlig inställelse, när domaren det fordrar.»
Ehuru Utskottet finner de af motionären anförda skäl för en lagförändring i detta
afseende grundade, kan Utskottet emellertid icke tillstyrka fullständigt bifall till motionärens
förslag, hvarigenom skulle inträffa att, äfven i de grofsta brottmål, den tilltalade
icke vore skyldig att på grund af stämning iakttaga personlig inställelse, utan denna
skyldighet alltid berodde på domstolens pröfning och sålunda först vid ett sednare rättegångstillfälle
kunde inträda. Såsom regel måste, enligt Utskottets omdöme, lagens nuvarande
föreskrift bibehållas, och ofvan anmärkta förhållanden endast föranleda till ett
undantag för de mindre grofva brottmålen. 1 fråga om den klassifikation af brotten, som
för sådant ändamål blir nödvändig, har Utskottet, med afseende på stadgandena i Strafflagens
5 Kapitels 14 §, angående preskription af straff, samt i Kongl. Förordningen om
Strafflagens införande den 16 Februari 1864 19 § 5 och 6 mom. angående häktning,
ansett, att de brott, hvarå straffarbete kan följa, böra hänföras till de gröfre brotten, der
personlig inställelse skall vara ovilkorligt föreskrifven, och undantaget gälla de öfriga.
I anledning af ifrågavarande motion får Utskottet alltså vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta, att 1 § af 15 Kapitlet
Rätteg ångs-Balken skall erhålla följande förändrade lydelse:
»1 brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare
den sjelf som anklagad år. Pröfvar domaren, att han hjelp i rättegången
tarfvar, då tillätes honom fullmägtig med sig hafva. Mannen
må ock hustrun och målsman den omyndiga i ty fall bistånd
göra. I ringare brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman
kåra och svara; och skall hufvudman ändock för Råtta komma,
når domaren det fordrar.»
Stockholm den 16 Februari 1866.
Lag-Utskottets Betänkande M 20.
3
X:o *20.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
vittneseden.
I en hos Väl lodina Borgare-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 26) har Herr A. R. Falkman föreslagit följande förändrade lydelse af vittneseden:
»Jag
N. N. lofvar och svär, vid Gud och allt hvad heligt är, att jag, såsom vittne
»i denna sak, skall sanning tala, hvarken något dölja eller förtiga af det jag vet handt,
»vara, eller något tillägga det jag icke med fullkomlig visshet vet hafva handt. Hvad
»jag sålunda lofvat, skall jag icke, af hvad orsak det vara må, underlåta att uppfylla,
»utan på heder och samvete redeligen hålla; så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.»
Utskottet har icke kunnat finna, att det af motionären framlagda förslaget eger
något egentligt företräde framför det edsformulär, som finnes upptaget i 17 Kapitlet 16 §
Rättegångs-Balken; och då detta icke utan giltig anledning torde böra ändras, får Utskottet
vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej må Infallas.
Stockholm den 15 Februari 1866.
4
Lag-Utskottets Betänkande M 21.
\:o ‘11.
Alik. till Exp.-Utsk. elen 16 Fehr. 1866, kl. 12 raidd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrad bestämmelse
i afseende på qvittning af rättegångskostnad.
I en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 57) har Riksdagsfullmägtigen Per Engman från Wester-Norrlands län föreslagit
en sadan förändring af 21 Kap. 4 § Rättegångs-Balken, att, när part, som förlorat i
Under-rätt, sedermera vinner hos Hof-rätten, honom skulle tilläggas ersättning för kostnaderna
äfven hos Under-rätten, i stället för att nu, enligt nämnda lagrum, kostnaderna
vid dylikt förhållande qvittas.
Motionären utgår från den grundsats, att den, som slutligen vinner, också från
början haft rätt, och att den andré, som följaktligen haft orätt, bör vidkännas alla kostnader
i målet. Men icke sällan inträffa fall, der den tappande kan hafva egt giltig anledning
att icke utan rättegång gifva sin sak förlorad, och der utgången icke kunnat af
den tappande förutses. I dylika fall finnes skäl för den af 1734 års lagstiftare följda
åsigt, att kostnaderna för rättegången ej drabba uteslutande den ena parten. Rättegången
har varit för båda parterna lika nödvändig, emedan de den förutan icke kunnat utreda
ett inveckladt rättsförhållande, som dem emellan egt rum; och billigheten fordrar
derföre, att en hvar får vidkännas den kostnad han pä sakens utredande användt. Vid
dessa omständigheter har lagstiftaren uppenbarligen fästat sig, då -lian i 21 Kap. 3 §
Rättegångs-Balken talat om sådana »mörka och tvifvelaktiga saker, att man till rättegång
skälig orsak haft», och, såsom ett undantag från den allmänna regeln i samma §
att »den som saken tappar skall gälda sin vederdeloman det allt-åter, som han trängd
varit derå kosta», stadgat, att i dylika saker en hvar skall vidkännas sin kostnad.
Genom den af motionären klandrade 4 § af samma kapitel har lagen endast till nämnda
undantag hänfört det fall, då man har Under-rätts dom mot sig och vunnit i Hof-rätt;
och dessa bestämmelser stå med hvarandra i ett så nära sammanhang, stödjande sig
på samma fullt rättvisa princip, att, om sistnämnda § upphäfdes, enahanda slutföljd
kunde härledas ur den förstnämnda, men, om den sednare ändrades efter motionärens
Lag-Utskottets Betänkande M 22.
förslag, en inre motsägelse mellan dessa §§ skulle uppkomma. Stadgandet i 4 § är ej
heller ovilkorligt, utan lemnar Hof-rätt öppet att, när särskilda omständigheter dertill
föranleda, ändock tilldöma den vinnande parten ersättning.
Utskottet får alltså tillstyrka,
att Rikets Ständer vid ifrågavarande motion ej måtte fästa vidare
afseende.
Stockholm den 15 Februari 1866.
Reservationer:
af Riksdagsfullmägtigen Josef Smedberg från Elfsborgs län;
af Riksdagsfullmägtigen Per Engman från Wester-Norrlands län, som anser att det.
skall vara regel, det den saken slutligen tappar gäldar sin vederpart alla hans kostnader;
undantag böra från denna regel endast ifrågakomma då saken varit mörk och tvifvelaktig,
och nödig utredning för begge parterne erforderlig; der bör rättegångskostnaden
qvittas, sorn äfven blefve händelsen om motionen bifallits, hvilken nu föll med 8 nej
mot 7 ja. Hade motionen gatt igenom hade 3 och 4 § af 21 Kap. Rättegångs-Balken
kommit i harmoni med hvarandra, hvilka §§ nu bestämdt motsäga hvarandra.
»
\:o 22.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 16 Febr. 1866, kl. 12 midd.
/
Betänkande, i anledning af framställda förslag angående för ändrad t
sätt för doms eller utslags utgifvande i Bådstufvu-rätt och
hos Öfverståthållare-embetets Kansli.
Andra momentet af 24 Kapitlet 5 § Rättegångs-Balken har, efter den förändring
detta lagrum undergått genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849, följande lydelse:
6
Lag-Utskottets Betänkande M 22.
»I Rådstufvu-rätt böra parterne vid middagstimma dagen förut stämmas genom
anslag å Rättens dörr att dom å tid föresattan afhöra; dock må Rådstufvu-rätt genast
och utan anslag dom muntligen eller skriftligen kungöra, der saken af ringa värde är.»
I anledning af, bland annat, en framställning af Rikets Ständers Justitie-ombudsman
och enär lagens föreskrift om afkunuande af Rådstufvu-rätts dom efter anslag för
parterne medförde fyrfaldiga olägenheter, bestående dels i den tidsförlust, part finge
vidkännas genom nödvändigheten att nästan dagligen i Rätten efterse, om anslag blifvit
utfärdadt, dels deri,- att parten genom en ganska ringa, ofta ofrivillig underlåtenhet
härutinnan äfventyrade att försitta tid att emot domen anmäla missnöje, och dels i
det dröjsmål, som, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, stundom under ganska
lång tid vid Rådstufvu-rätt förelöpte med afgörande af sådana mål, deri dom skulle
efter anslag afsägas, samt då denna föreskrift jemväl af domstolarne sjelfva betraktades
såsom icke tillfyllestgörande, hvilket visade sig deraf, att de ofta läte särskildt underrätta
parterne om tiden för domens utgifvande, hvilket sistnämnda bruk, då det icke grundade
sig på något lagbud, kunde föranleda dertill, att, örn det vid något tillfälle åsidosattes,
parterne förlorade sina fatalier, beslöto Rikets Ständer vid sisthållna riksdag en
författning af följande lydelse:
»Med upphäfvande af 2 mom. af 24 Kapitlet 5 § Rättegångs-Balken, sådant detta
lagrum blifvit förändradt genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849, förordnas, att
samma moment skall erhålla följande lydelse:
»I Rådstufvu-rätt skall genast, efter det saken blifvit utförd, antingen dom afsägas,
eller ock viss tid tillkännagifva, då parterne ega komma tillstädes för att afhöra
dom.»
Ofver detta förslag, som hos Kongl. Maj:t anmäldes genom underdånig skrifvelse
den 25 Juli 1863, afgaf Konungens Högste Domstol infordradt underdånigt utlåtande
den 21 September 1863 och, lemnande utan anmärkning den i Rikets Ständers förslag
följda grundsats, yttrade, att enär, om andra punkten af 24 Kap. 5 § Rättegångs-Balken
ändrades på sätt Rikets Ständer föreslagit, tredje punkten i samma § samt 6 och 7 §§
i nämnda Kapitel ej lämpligen kunde vid deras nuvarande lydelse bibehållas, och förslag
till förändrad redaktion af sistberörda lägrum icke blifvit af Rikets Ständer framstäldt,
Högste Domstolen ansåge sig vara förhindrad att å förslaget tillstyrka bifall. Enligt
hvad Kongl. Maj:t i nådig Skrifvelse den 31 Oktober sistlidet år gifvit Rikets Ständer
tillkänna, har Kongl. Maj:t ej heller funnit skäl att till förslaget lemna bifall.
Då de skäl, Rikets Ständer för berörda lagförslag andragit, fortfarande förefinnas
och icke kunna anses genom Kongl. Maj:ts afslag å detsamma till sin vigt och betydelse
underkända, samt enär dertill kommer, att stadgandet i ofvanåberopade 7 § af 24
Kapitlet Rättegångs-Balken, »att alla Rättens domar eller utslag, som, efter kungörelse å
Rättens dörr afsägas eller utgifvas, böra förut tväfaldt färdiga skrifvas utan fel, att
delomännen må dem med Rättens underskrift och insegel undfå mot den lösen som
Lag-Utskottets Betänkande JYi 22.
7
särskildt stadgadt är», oaktadt den förklaring Kongl. Brefvet den 15 januari 1856 innehåller,
fortfarande står i strid med gällande expeditionstaxas grundsats, att svarande
part ej eger skyldighet att lösa Rättens dora eller utslag, har Justitie-ombudsmannen i
sin till innevarande Riksdag afgifna berättelse (pag. 123) förnyat berörda framställning;
och har dessutom Herr Henschen uti en hos Vällofliga Borgare-Ständet väckt och till
Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 103) väckt förslag i enahanda syftning. På de
sålunda vid sisthållna riksdag och nu sednast af Justitie-ombudsmannen anförda skäl och
till följd af de anmärkningar, som vid granskningen af Rikets Ständers förra beslut i
ämnet blifvit inom Högste Domstolen framställda, får Utskottet, i anledning af berörda
framställningar, vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning af följande
lydelse:
»Med ändring af hvad i 24 Kap. 5 och 6 §§ Rättegångs
Balken,
förstnämnda lagrum sådant det lyder i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, samt eljest i lag finnes stadgadt orri utgifvandet
af Rådstufvu-rätts dom eller utslag efter anslag, förordnas, att i
Rådstufvu-rätt skall genast, efter det saken blifvit utförd eller invändning
till Rättens pröfning öfverlemnad, antingen dorn eller ut
slag
afsägas, eller ock viss tid derför tillkännagifvas.
Enligt 2 Kapitlet 6 § Utsöknings-Balken har äfven Konungens Befallningshafvande
i Stockholm eller Ofverståthållare-embetets Kansli rättighet att utgifva utslag efter anslag.
Nämnda lagrum har följande lydelse:
»Konungens Befallningshafvande vare skyldig, att gifva skriftligt utslag med
»skälen dertill, och teckna derunder, inom hvad tid den, som dermed ej nöjes, får söka
»i Hof-rätten ändring, efter ty, som i 9 Kapitlet sägs. Konungens Befallningshafvande i
»Stockholm kungöre genom anslag vid middagstimma, att dess utslag i saken skall gifvas
»ut nästa dag derefter, och på den dagen bör utslaget stäldt vara: lian må ock strax
»säga sitt utslag muntligen, der så tarfvas.»
Då nu de skäl, som åberopats för en lagförändring med afseende på utgifvandet
af Rådstufvu-rätternas domar, lika mycket tala för en förändring af det sätt, sora derutinnan
begagnas hos Ofverståthållare-embetets Kansli, så får Utskottet, i öfverens
stämmelse
äfven i denna del med Justitie-ombudsmannens framställning i ofvanberörda
berättelse, vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta att ti af 2 Kapitlet
Utsöknings-Balken skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Konungens Befallningshafvande vare skyldig att gifva
skriftligt utslag med skälen1 dertill, och teckna derunder inom hvad.
tid deri, sorn dermed ej nöjes, får söka i Hof-rätten ändring, efter
ty, som i 9 Kapitlet sägs. Konungens Befallningshafvande i Stock
-
X Lag-Utskottets Betänkande M 23.
holm skall, efter det saken så utförd år att utslag hör gifvas, genast
bestämma dagen, då utslaget utgifves, hvarom, då part år
frånvarande, anslag göres, vid middagstimma, dagen före den, på
hvilken utslaget utfärdas.
Stockholm den 15 Februari 1866.
X:o 23.
Alik. till Exp.-Utsk. den 16 Febr. 1866, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter i
afseende på sättet för kommunikation af besvär som blifvit
till Hof-rätt ingifna.
Enligt 1734 års lag egde ursprungligen ett gemensamt och lika förfaringssätt rum
i alla fall, då Hof-rätt fann skäligt utställa besvär till vederpartens förklaring. Stadgandena
derom förekoinmo i 9 Kap. 2 § Utsöknings-Balken, dit 27 Kap. 8 § RättegångsBalken
hänvisade; men genom tid efter annan utkomna författningar hafva undantag
från dessa föreskrifter blifvit för särskilda slag af besvärsmål gjorda.
Enligt 6 § af Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 skall sålunda, då klagan
föres öfver Konungens Befallningshafvandes utslag i lagsöknings- och utmätningsmål och
Hof-rätten ånner att andra parten deröfver höras må, honom föreläggas att inom viss
tid sig förklara, så vida han vill varda hörd, med skyldighet för klaganden att vid talans
förlust genast nttaga besvären och inom den tid Hof-rätten bestämmer, ingifva bevis
att de blifvit vederparten tillställda, Kommer ej förklaring inom bestämd tid, skall
klaganden ingifva afskrift af besvären med bifogade handlingar. Försummar klaganden
sin skyldighet härutinnan, anses Konungens Befallningshafvandes utslag för laga kraftvunnet;
om åter denne fullgör allt hvad honom åligger, men förklaringsskyldigheten försummas,
varder saken ändock företagen och efter dess beskaffenhet afgjord.
I alla andra civila besvärsmål skall, enligt Kongl. Brefvet den 23 Januari 1799,
det i 9 Kapitlet 2 § Utsöknings-Balken stadgade kommunikationssätt iakttagas. Kla
gandens
-
Lag-Utskottets Betänkande Jfi 2.8.
9
gandens vederpart förelägges således en gång vid vite att förklara siar; ocli om detta
försittes, ännu en gång vid äfventyr att ej vidare varda hörd; derefter inträder klagandens
skyldighet att lemna afskrift af besvären, på hvilken sedermera dömes. I detta
fall förelägges klaganden intet äfventyr för kommunikationsskyldighetens fullgörande;
men, under vissa omständigheter, kan han ändock, enligt 26 Kapitlet 8 § RättegångsBalken,
fällas till böter för försummelse derutinnan.
För brottmål, som icke angå häktad person, är genom 38 punkten i Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807 stadgadt, att det åligger klaganden att sjelf eller genom
ombud uttaga besvären och meddela dem sin vederpart emot bevis, hvilket bör inom
tre gånger så lång tid, som för besvärs anförande från hvarje ort utsatt finnes, till
Hofrätten ingifvas. Såsom äfventyr för klagandens försummelse härutinnan är talans
förlust bestämd; men då denna påföljd enligt författningen beror deraf, att Underrättens
besvärshänvisning innehåller underrättelse derom, och detta i allmänhet icke af Underrätterna
iakttages, så är det endast undantagsvis, som ett sådant äfventyr kan klaganden
genom kommunikations-resolutionen föreläggas och vanligen måste vite i dess ställe
användas. I afseende på förklaringsskyldighetens fullgörande gäller åter 9 Kapitlet 2 §
Utsöknings-Balken och således måste vite en gång föreläggas, innan det strängare äfventyret
af talans förlust lagligen kan användas emot förklaranden.
I besvärsmål, sojn angå häktade personer, besörjes kommunikationen af Konungens
Befallningshafvande, och äro dessutom särskilda föreskrifter lemnade om kommunikation
af besvär, som från Gotland skola ingifvas till Svea Hofrätt.
Med anmärkning om olämpligheten af dessa olika föreskrifter har Herr Bovin i
en hos Vällofliga Borgare-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 132)
föreslagit, att Rikets Ständer ville forsin del besluta en författning, hvarigenom stadgades,
att hvad som redan gäller såsom lag i afseende på kommunikation af besvär hos Hofrätt
i skuldfordringsmål, jemväl bör tillämpas på alla andra mål, som genom besvär dragas
under Hofrätterna, undantagande sådana mål, som angå häktade personer.
Utskottet delar fullkomligt motionärens mening om olämpligheten af ofvanberörda
föreskrifter, hvilka lemna tredskande parter tillfälle att i det oändliga draga ut på tiden
med fullgörande af Hofrätternas kommunikations-resolutioner. Minst lämpliga äro stadgandena
i 9 Kapitlet 2 § Utsöknings-Balken, enligt hvilka den ursprungliga kommunikations-resolutionen
icke bör innehålla något äfventyr för parternes försummelse, och särskildt
föreläggande af dylikt alltså merändels blir af nöden, der någon af parterne genom
tredskande fördröjer målets afgörande. Endast i ringa mån har 1807 års förklaring
afhjelpt denna brist. Dels har nemligen, på sätt ofvan är anmärkt, dess verkan
gjorts beroende af samma förklarings föreskrift om fullständighet i besvärshänvisningarne,
hvilket åter högst sällan af domstolarne iakttagits; dels afser nämnda förklaring endast
att förekomma försummelse af klaganden, under det att i många mål det största iutresset
att fördröja sakens slut hos Hofrätten finnes å andra partens sida. Nu kunde det
Pdh. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 A/d. 8 Högt. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande .M 23.
väl synas, sorn om lagen emot honom vore tillräckligt sträng, då han, efter att hafva
försutit ett vite, äfventyrar föreläggandet af talans förlust; men, på sätt motionären erinrat,
hindrar icke ett sådant hot af lagen, att en tredskande part ännu ganska länge
kan uppehålla sakens slut. tiar han nemligen besvärshandlingarne i sitt våld och tredskas
han att lemna dem ifrån sig, så är Hofrätten derigenom urståndsatt att fullfölja
den hotelse, som finnes uttryckt i det sista föreläggandet, och vitén måste ånyo användas
för att tvinga honom till besvärshandlingarnes återställande. Säger han sig då
hafva förlorat dem, så måste det åter föreläggas klaganden att ingifva nya besvär, och
deraf vållas ny tidsutdrägt, jemte kostnader för klaganden, då tillika nya protokoller i
målet måste af honom anskaffas. Dylika fall äro långt ifrån sällsynta och, oaktadt allt
bemödande af Hofrätterna att tvinga parter i kriminela skriftvexlingsmål att fullgöra
sina ömsesidiga genom konnnunikations-resolutionerna bestämda skyldigheter, kan, sä
länge nuvarande stadganden i detta afseende gälla, icke förekommas att dylika mål ofta
blifva ganska gamla, innan de kunna lagligen bringas till afgörande. Bättre äro otvifvelaktigt
föreskrifterna i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, emedan enligt denna
redan genom första kommunikations-resolutionen äfventyret af talans förlust förelägges
begge parterne, samt klaganden måste vara försedd med afskrift er af besvärsakten för
att, sedan motparten förlorat sin talan, samma afskrift till Hofrätten ingifva. Något
kunde alltså onekligen vara vunnet, om, på sätt motionären föreslagit, dessa föreskrifter,
hvilka nu endast angå besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag i skuldfordringsmål,
blefve gällande för alla besvärsmål. Men äfven dessa föreskrifter hafva sina
bristfälligheter. De lägga nemligen en allt för stor tunga på den klagande parten.
Ilan måste icke allenast uttaga konnnunikatious-handlingarne och tillställa dem sin vederpart;
han måste äfven, vid äfventyr att förlora sin talan, bålla afskrifter af samtliga
handlingar i målet i beredskap för att, så snart vederparten försummat sin förklaringsskyldighet,
till Hofrätten ingifvas. Detta kan väl låta sig verkställas i lagsökningsmål,
der handlingarne, utom sjelfva besvärsskriften, merändels utgöras endast af ett Konungens
Befallningshafvandes utslag; men det vore i andra civila besvärsmål och synnerligen
i de kriminela besvärsmålen alltför betungande för klagande parten att nödgas afskrifva
alla Underrättens protokoller. Om enhet skall härutinnan åstadkommas, och, på
sätt motionären föreslagit, stadgaudena i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 läggas
till grund för nya bestämmelser i ämnet, så måste alltså äfven dessa undergå någon
förändring i sistberörda hänseende; och dä hos vederparten måste förutsättas kännedom
om det: som vid Underrätten eller hos Konungens Befallningshafvande förelupit, så har
det synts Utskottet i intet fall vara erforderligt, att andra handlingar än sjelfva besvärsskriften
med dertill hörande intyg tillställas förklaranden; hvaremot protokoller och utslag
borde i Hofrätten qvarstadna. Detta bör lika väl låta sig göra i besvärsmål, som
i vädjade och instämda saker, der nu tillgår på sådant sätt. JJkaledes torde det
lända till lättnad för klaganden, om han berättigas och förpligtas, att jemte besvären
ingifva den afskrift, på hvilken enligt ofta åberopade förordning skall dömas, i händelse
vederparten försummar att återställa den honom kommunicerade besvärsskriften; hvari
-
Lag-Utskottets Betänkande M 23.
11
genom en ytterligare likhet vännes med de föreskrifter, sorn i afseende pä vädjade och
instämda sakers fullföljd äro i 27 Kapitlet 6 § Rättegångs-Balken meddelade, och klaganden
befriades från bestyret att i Hofrätten söka upplysning, huruvida vederparten
fullgjort sin förklaringsskyldighet, för att derefter ingifva den för Hofrätten behöfliga,
afskriften.
Dä Utskottet ansett, att genom föreskrifter i ofvanberörda syftning en större
skyndsamhet i besvärsmålens handläggning kunde vinnas, på samma gång Hofrätterna
befriades från det besvär, sorn ständiga förelägganden för tredskande parter medför,
och äfven för parterne ömsesidigt en större beqvämlighet bereddes, får Utskottet härmed
vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom,
med ändring af hvad lag och författningar stadga i afseende
få hvad iakttagas skall, då Hofrätt pröfvar besvär vara sådana
att andre parten öfver dem höras bör, förordnas sorn följer:
§ i.
I besvärsmål, hvilka hos Hofrätt fullföljas, skola, på sätt i
21 Kapitlet 6 § Rättegångs-Balken för lagvadda och instämda saker
stadgadt år, alla inlagor med bevis, som dertill höra, tväfaldt ingifvas:
den ena att vara i Hofrätten qvar, den andra att gifvas
till vederparten, der Hofrätten pröfvar att han höras bör. Ej må
Rättens protokoll eller Konungens Befallningshafvandes utslag, sorn
ena parten inlemnat, åt andra parten utgifvas.
§ 2.
Filmer Hofrätten nödigt att öfver inkomna besår infordra förklaring
eller utlåtande, vare klagande i alla. de fall, der offentlig
myndighets åtgärd för sådant ändamål icke af Hofrätten anlitas,
pligtig att besvären med tillhörande bevis uttaga, dem vederbörande
tillställa och bevis derom till Hofrätten ingifva inom den tid, som
af Hofrätten förelägges; underlåter han det, har han sin talan i
målet förlorat.
§ 3.
Försummar part, till hvilkens förklaring besvär blifvit af
Hofrätt utställda, att inom den af Hofrätten bestämda tid från
det han af besvären erhållit del, med förklaring öfver dem inkomma,
varde han ej vidare i målet hörd.
Stockholm den 15 Februari 1866.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1866,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
1
X:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Febr. 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade
stadg anden i afseende på vilkor en för rättighet att
fullfölja mål hos Hofrätterna och Högste Domstolen.
Då lagstiftningen gjort rättigheten att hos högre instanser söka ändring i
lägre domstolars beslut beroende af den omständigheten, att klaganden fullgjort
vissa föreskrifna vilkor eller s. k. prestanda, har ändamålet dermed rätteligen bort
vara endast att bereda motparten säkerhet mot den förlust, som derigenom kan
honom tillskyndas. Man har emellertid understundom ansett, att dessa stadganden,
äfven för så vidt de endast fordra vissa formaliteters iakttagande, borde bibehållas
såsom ett skydd för de högre domstolarne mot den mängd af klagomål, som, efter
hvad man befarat, eljest skulle komma att tillströmma, och man har nästan tagit
för gifvet, att om dessa formaliteter undanröjdes, dermed alla skrankor emellan instanserna
skulle borttagas och regeln blifva att alla mål fullföljdes till Kongl. Majit.
Korrektivet emot ett sådant förhållande ligger emellertid, åtminstone hvad tvistemålen
angår, mindre uti de ifrågavarande formaliteterna, än dels i en sträng tillämpning
af lagens stadgande, att alla domar och utslag, utan hinder af klagan, som emot
desamma föres, äro exekutiva, så vidt ej exekutionen gör ändringssökandet onyttigt,
och dels i den rättegångskostnad, som rättvisligen bör drabba den, hvilken utan
giltiga skäl besvärar öfver-rätterna. Att förstberörda föreskrifter minska antalet af
de mål, som hos de högre instanserna komma till hufvudsaklig pröfning, och att
Hofrätternas och Högste Domstolens arbete skulle komma att förökas, i samma mån
som dessa domstolar blefve genom formaliteternas undanrödjande för allmänheten
mera tillgängliga, är väl obestridligt; men, om äfven denna omständighet var af vigt
på en tid, då Hofrätterna och Högste Domstolen voro i förhållande till sina arbetskrafter
öfverhopade med göromål, så äro de betänkligheter mot formaliteternas förenklande,
som kunna ur denna synpunkt möta, af mindre betydenhet, sedan numera
dessa domstolars arbetskrafter erhållit en sådan förstärkning, att någon tillökning i
göromålen icke torde hindra deras jemna gång. Tager man, å en annan sida, uteBih.
till B. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 9 Käft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
slutande hänsyn till rättvisans fordringar, så kan något tvifvel icke uppstå om nödvändigheten,
att rättegångssättet så fort sorn möjligt befrias från alla formaliteter,
som utan olägenhet kunna undvaras. Ehuru sådana föreskrifter ofta kunna synas
likgiltiga, innebära de likväl en orättvisa, emedan de alltid utgöra en snara för den
okunnige och i rättegångar mindre bevandrade, ofta äfven ett hinder för den fattige
att vinna sin rätt. De äro egentligen till förmån endast för sådane sakförare, hvilkas
hela vetande inskränker sig till kännedomen om hvad som i formelt hänseende
bör iakttagas, och hvilka derföre måste af oerfarna parter anlitas. Men ännu mera,
dessa formaliteter verka omedelbart till nedsättande af öfver-domstolarnes anseende
hos allmänheten. Ty parten fäster sig i allmänhet mera vid domsluten än vid domskälen:
han finner sig hafva förlorat en uppenbart rättvis sak, oaktadt alla de nya
bevis och upplysningar, han i den högre instansen förebragt; och han iakttager icke,
att sakens utgång ej berott på dess egen beskaffenhet, utan på någon försummelse
i afseende på formaliteterna, som hindrat domstolen att upptaga hans klagan till
pröfning. Äfven om han göres uppmärksam på ett sådant förhållande, är det svårt
för honom att fatta, att häruti ligger — rättvisa. Formaliteterna måste derföre
rätteligen betraktas såsom ett oundvikligt ondt; och man bör hysa ringa tvekan att
afskaffa dem, i de fall då de utan verkligt behof ännu qvarstå i lagen.
Vid innevarande riksmöte hafva yrkanden om dylika formaliteters afskaffande
blifvit framställda i motioner, väckta
inom Vällofliga B or g are-Ståndet:
af Herr Hensehen (motionerna N:is 14, 16, 103 och 177), och
inom Hedervärda B onde-Ståndet:
af Riksdagsfullmägtige Johannes Andersson från Elfsborgs län (motionen N:o 128)
samt Anders August Andersson från Ostergötlands län (motionen N:o 296); och får
Lag-Utskottet, efter remiss af nämnda motioner, härmed afgifva det utlåtande, hvartill
de ansetts föranleda.
Då lagen meddelat särskilda föreskrifter om vilkoren för ändringssökande i
tvistemål och i brottmål, så måste dessa ämnen behandlas hvart för sig, ehuru båda
böra bedömas ur den allmänna synpunkt, som ofvan blifvit angifven; och Utskottet
öfvergår härmed i första rummet till frågan om formaliteterna vid ändringssökande i
i. Tvistemål.
Hithörande bestämmelser, för så vidt fråga endast är om ändring af Underrätts
utslag, återfinnas i 25 Kap. 1 och 15 §§ samt 26 Kap. 1 § Rättegångs-Balken,
hvilka lagrum, sådana de genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849 blifvit förändrade,
hafva följande lydelse:
25 Kap.
1 §•
“Nöjes man ej åt den dom eller utslag, som Häradsrätt i hufvudsaken å
Tinget eller vid laga syn i jordatvist, eller husesyn å frälse eller skattehemman,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
3
fällt häfver; då må han vädja med tre Daler under Hofrätt, antingen genast eller
sist innan åttonde dagen gått tili ända, den inberäknad, då domen föll: och Häradshöfding
skrifve strax å domen, att han lagligen vädjat, och sätte dagen ut, då parterne
skola till Hofrätten komma, den vädjande att gifva sin inlaga in, och svaranden
att den anamma, utan stämning eller annan kungörelse; så ock att borgen förut
bör ställas för kostnad och skada, efter ty som i 26 Kap. stadgas: vare ock den,
som vunnit, skyldig att underrätta sig af Domaren, om vädjadt är: och der så skett,
läte ock han det teckna, till sin rättelse, å dombref sitt; der må ej fordras särskild
betalning före. Vädja de båda, gånge dermed sammaledes. Vädja de ej, som nu
är föreskrifvet; stånde Häradsrätts dom fast.“
15 §.
“Mot Rådstufvuclom vädjes under Hofrätten med Fem Daler, innan klockan
tolf å åttonde dagen, den dag inräknad, då domen föll. Huru vittnesbörd derom
af Rätten gifvas bör, vare lag samma, som i 1 § af detta Kapitel för Häradsrätt
stadgadt är. Hvar som vädjar ifrån Rådstufvurätt i den stad, der Hofrätt sitter, '
gifve der sin inlaga in före klockan tolf, på den trettionde dagen, den oräknad, då
domen eller utslaget föll: från annan Rådstufvurätt vare dag dertill, som i 9 § om
hvarje landsort, så ock om vexel och sjörätts sak är föresatt. Är dom fallen i sådana
mål, som i 4 § nämnas, sände Rådstufvurätt parternas skrifter in till Hofrätten,
som der sagdt är.“
26 Kap.
1 §■
*
“Hvar, som ifrån Underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän, som borga,
begge för en och en för begge, för kostnad och skada, den han kan skyldig kännas
att gälda; tage deras skrift derå, och lägge den vid sin inlaga i Hofrätten in. Nu
kan så hända, att han heldre vill penningar, eller silfver, eller guld, till säkerhet
för kostnad och skada ställa, och sätter det hos Konungens Befallningshafvande in,
eller i taka händer; då vare ock det för borgen gildt, när Domaren det pröfvat
häfver. Försummar han det; håfve sitt vad och talan emot Underrättens dom förlorat.“
Genom ofvanberörda motioner har fråga blifvit väckt dels om afskaffande af
nådepenning arne, och förändring af vadetiden, dels om upphäfvande af föreskriften
om borgen för kostnad och skada.
Hvad nu först nådepenning arne angår, så har Herr Henschen i den motion,
som förekommer under N:o 103 bland Borgare-Ståndets motioner vid innevarande
riksdag, under åberopande af Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balk, Förra
Delen, 16 Kap. 11 §, hemställt, att, i enlighet med nämnda förslag, vadepenningar
ej vidare måtte erläggas, och deremot det i 12 § af Kongl. Förordningen om expeditionslösen
den 30 November 1855 förekommande förbudet att taga lösen för vadebevis
upphäfvas.
En förändring i denna del af lagen har icke synts Utskottet vara af något
synnerligt behof påkallad. Vadepenningarne kunna nemligen för närvarande i sjelfva
verket ej betraktas annorlunda än såsom en vedergällning för de skriftliga hänvisningar
till talans fullföljande, som meddelas den vädjande, derför domaren icke torde
vara mindre berättigad till ersättning än för annat hans lika beskaffade expeditions
-
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
besvär; och om föreskriften angående denna obetydliga afgift® erläggande borttoges
ur lagen, så måste, på sätt äfven motionären erinrat, i dess ställe träda en särskild
föreskrift i expeditionstaxan om rättighet för domare att taga lösen för vadebevis.
Den lösen, som gifves under form af vadepenningar, synes icke vara i någon mån
för hög, och sättet för densammas utgående är särdeles billigt deruti, att den vädjande
får betala både för sig och motparten, hvilken sednare är berättigad att utan
lösen undfå vadebevis, innehållande de för honom nödiga upplysningar i afseende på
målets fullföljd hos Hofrätten. Då härtill kommer, att, enligt 13 § af ofvanåberopade
Kongl. Förordning angående expeditionslösen, den fattige är från vadepenningar fri,
och^ den sorn eger tillgång icke lärer af så obetydliga afgifter som de ifrågavarande
afhållas från fullföljd af en sak, om hvars rättvisa han är öfvertygad, så lärer stadgandet
om vadepenningens erläggande icke utgöra ett mera tryckande band på de
rättsökande, än den äfven af Lagberedningen bibehållna och för en skyndsam verkställighet
af Underrätternas utslag sä oumbärliga föreskriften, att missnöje mot sådant
utslag skall inom viss kortare tid anmälas hos Underrätten, vid äfventyr att
utslaget eljest vinner laga kraft.
Utskottet får af dessa skäl hemställa,
att Herr Henschens ifrågavarande motion må i denna del lemnäs
utan vidare afseende.
Genom samma motion har Herr Henschen vidare föreslagit, att vadetiden
måtte förlängas till högst tjugo dagar från den dag, då utslag meddelades. Äfven
detta förslag är hemtadt från Lagberedningen, som bestämt vadetiden till tjugo
dagar, och tiden till målets fullföljd hos Hofrätten till trettio dagar från det vadetiden
gått till ända. För närvarande är vadetiden åtta dagar och tiden för målens
fullföljande hos Hofrätten trettio, fyratio, sextio eller nittio dagar allt från det utslaget
meddelades. Utskottet har väl erfarit, att i åtskilliga landsorter, der tingslagen äro
mera vidsträckta, den nuvarande vadetiden anses väl knapp, och att mången part,
som icke halt tillfälle att sjelf vara närvarande, då utslaget alkunnats, deraf nödgats
att för alla händelser låta genom ombud erlägga vad. Men denna mera tillfälliga
olägenhet, som )på sin höjd kan vålla en onödig utgift af jemförelsevis ringa betydenhet,
synes vara af mindre vigt än de fördelar, som vinnas derigenom, att vadetiden
är så kort som möjligt. För den stora mängden af parter och i alla mindre
vigtiga mål, som merändels stadna vid Underrätternas utslag, måste det nemligen
vara en stor fördel, att dessa snart vinna laga kraft och således med minsta omgång
komma till verkställighet; och detta beror i väsendtlig mån derpå att vadetiden
är kort. En utsträckning af denna tid medför äfven nödvändigheten att tiden
för parternas inställelse hos Hofrätten, beräknad från utslagets meddelande, blir
rymligare bestämd, än nu är förhållandet. Lagberedningen har också, på sätt ofvan
är anmärkt, föreslagit, att målets handläggning hos Hofrätten skulle börja först å
femtionde dagen från utslagets datum, under det att för närvarande största delen af
riket har den fyrationde dagen, efter enahanda beräkning, till inställelsedag. I en
tid, då allmänt klagas öfver långsamhet i lagskipningen, synes det icke vara rådligt
att förändra lagen i en rigtning, som kunde gifva ytterligare näring åt en sådan klagan.
Utskottet finner sig alltså vidare böra hemställa,
att ej heller i denna del Herr Henschens motion må bifallas.
Beträffande åter lagens föreskrifter om den borgen för kostnad och skada,
som vid tvistemåls fullföljd bör ställas af käranden, och hvilka gälla icke allenast i
fråga om vad emot Underrätts dom, utan äfven, enligt 30 Kap. 3 och 18 §§ Rättegångs-Balken,
då tillstånd sökes att hos Kongl. Majit fullfölja talan emot Hofrätts
Lag- Utskottets Betänkande N:o 24.
5
dom eller.part söker visa att domvilla i Hofrätten egt rum, föreslog redan vid sisthållna
riksdag dåvarande Lag-Utskott i dess Betänkande N:o 90, att alla dylika föreskrifter
borde upphäfvas; och Herr Henschen har nu, med åberopande af nyssnämnda
Betänkande, i sin motion N:o 16 hemställt, att Rikets Ständer måtte besluta i öfverensstämmelse
med samma Betänkande, hvilket å förra riksdagen vann Borgareoch
Bonde-Ståndens bifall^ hvarförutan äfven Riksdagsfullmägtigen Anders August
Andersson i sin ofvanomförmälda motion föreslagit, “att alla de stadganden i Rättegångs-Balken,
som handla om borgen för kostnad och skada, måtte, såsom en tom
formalitet, ur lagen försvinna.“
Utom ofvannämnda lagrum är att hit hänföra 27 Kap. 3 § Rättegångs-Balken,
som genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849 erhållit följande lydelse:
“Menar svaranden, att käranden ej bör njuta dess vad till godo, förty att
han ej ställt borgen för kostnad och skada; gifve dess påstående skriftligen vid uppropet
in, och Hofrätten höre vederparten deröfver. Häfver han det försummat, som
i 26 Kap. 1 § föreskrifvet står; gånge derom efter ty, som der sagdt är. Finnes
det annorlunda; då svares i saken, när anslag deri sker. Vill någondera parten
emot Hofrättens utslag i detta fall Konungen söka; gore det å sätt, som i 30 Kap.
1 och 6 §§ sägs“. ,
Med dessa föreskrifter har väl ifrån början åsyftats, att den, som drager en
sak under högre Rätts pröfning, bör försäkra sin vederpart, att denne ej skall blifva
lidande genom sakens fullföljd, när dertill ej är skäl; och om detta ändamål uppnåddes,
så kunde föreskrifterna hafva skäl för sig. Men utom det att ifrågavarande
borgen i allmänhet ej torde kunna göras gällande i fråga om annat än blifvande
rättegångskostnad och således icke innebär någon säkerhet för den tappandes fortfarande
förmåga att kunna fullgöra Underrätts eller Hofrätts dom, i hvad den gått
honom emot, lärer det älven kunna anses vara genom erfarenheten ådagalagdt, att
sällan, om ens någonsin, talan blifvit på grund af borgen för kostnad och skada
förd emot löftesmännen, och att följaktligen iakttagandet af de i detta hänseende
meddelade föreskrifter nedsjunkit till en tom formalitet. I afseende på den borgen,
sorn i vademål ställes, bör särskildt anmärkas, att, under det rättegångsordningen i
öfrigt tillgodosett den fattiges rätt och befriat honom från de prestanda, som han i
anseende till sin fattigdom ej kan fullgöra, detta icke iakttagits i omförmälda fall,
der skyldigheten att ställa borgen gäller lika för den rike och den fattige, men för
den sednare kan utgöra ett verkligt hinder att fullfölja sin sak. Då lagen fordrar,
att andra personer skola åtaga sig ansvaret för förbindelser, som klaganden sjelf
icke kan fullgöra, tvingas han i sjelfva verket att antingen tigga om deras understöd
eller att gifva sin sak förlorad. I revisionssaker kan väl, enligt 30 Kap. 6 §
Rättegångs-Balken, den som ej har egendom till Tvåhundrafemtio Riksdalers värde
blifva fri från skyldigheten att ställa borgen för kostnad och skada; men i detta fall
skall han antingen ställa borgen för sin person eller ock behandlas såsom en brottsling
och sitta i häkte till sakens slut. Såvida icke den mindre förmögne alltid skall
vara i fara att utestängas från begagnandet af den vigtiga rättegångsförmånen att få
sin sak pröfvad af de högre instanserna, borde föreskriften göras vilkorlig, så att
borgen^ ej fordrades af den, hvars förmögenhetstillstånd försvårade anskaffandet deraf;
men då förfelades också hela ändamålet med borgen, emedan den funnes, der en
sådan säkerhet ej vore af nöden, och saknades just der den behöfdes. En ovilkorlig
föreskrift om borgen är således en orättvisa; en vilkorlig ett öfverflöd: båda delarne
böra undvikas. Redan dessa förhållanden synas Utskottet i och för sig utgöra giltig
anledning för borttagande af ifrågavarande föreskrifter; och då härtill kommer, att
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
samma stadganden ofta föranledt dertill att parter förlorat sin talan endast genom
en eller annan helt obetydlig, för den i rättegångar obevandrade ej märkbar felaktighet
i företedda löftesskrifter, så tvekar Utskottet icke att räkna dessa föreskrifter
till de ofvanomförmälda skadliga formaliteter, hvilka för rättvisans egen skull böra
ur lagstiftningen aflägsnas; och får Utskottet alltså, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Lag-Utskottet vid sisthållna riksdag, vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer för sin del ville besluta en författning, hvarigenom
förordnas, att 26 Kap. 1 § och 27 Kap. 3 § Rättegångs
Balken,
begge dessa lagrum sådana de lyda i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, jemte allt hvad lag och författningar
i öfrigt innehålla om skyldighet för den, som söker ändring i
Underrätts eller Hofrätts dom eller utslag, att ställa borgen för
kostnad och skada, som han kan kännas skyldig att i saken gälda,
skola upphöra att vara gällande.
Bland prestanda, hvilka erfordras för rättighet att hos Kongl. Majit söka ändring
i Hofrätts dom eller utslag i civila mål, förekomma, utom skyldigheten att
ställa borgen för kostnad eller skada, hvarom Utskottet ofvan sig yttrat, äfven skyl
dighet
att nedsätta revisionsskilling och skyldighet att fullgöra dom. Begge dessa
vilkor hafva vid innevarande riksdag utgjort föremål för enskilde motionärers framställningar.
Stadgandena angående revisionsskillingr förekomma i 30 Kap., 1, 6, 7 och 17 §§,
hvilka lagrum, med iakttagande af de förändringar 1 § undergått genom Kongl. Förordningen
den 21 December 1857 och 7 § genom Kongl. Förordningen den 27 No
vember'1854,
äro af följande lydelse:
1 §■
“Hvar som söka vill, att Konungen må pröfva Hofrätts dom och utslag, som
i hufvudsaken fallit; gifve det skriftligen tillkänna i Hofrätten, innan klockan tolf å
tjugonde dagen, den oräknad, då utslaget föll; och sätte der tillika in Tvåhundrade
Daler, eller så mycket i guld eller silfver, som deremot svarar. Sedan vederdeloman
är deröfver hörd, gifve Hofrätten dem svar, om, och huru det tillåtas kan. Ej må
det vägras, der ej annorlunda uttryckligen i denna Balk stadgadt finnes."
.6 §.
“Säger någon, att han så fattig är, att han ej eger i löst och fast gods, som
för gäld ej häftar, Femhundrade Daler, att dermed fullgöra, hvad i 1 och 3 §§ sägs;
styrke det strax med ed sin, om vederparten dermed åtnöjes: eljest läte Hofrätten
undersökas om gods hans af domaren i orten, och gifve han sedan bevis deröfver.
Å landet nämne häradshöfding tvänne af nämnden, eller andra edsvurna män, som i
partens hemvist hans egendom uppteckna och värdera: och gifve häradshöfding sedan
sjelf vittnesbörd derom. Finnes det, som uppgifvet är, ej stiga till Femhundrade
Daler, och fäster parten det med ed sin, inför Hofrätten, eller, med Hofrättens tillstånd
inför närmaste domare i orten, der han vistas, att han ej mera eger; då må
han saken fullfölja hos Konungen utan penningar: ställe dock för det, som dömdt
är, full borgen, i ty fall som sagdt är, så ock för kostnad och skada. Förmår han
det ej; sätte borgen för sig sjelf, eller träde i fängelse till sakens slut. Den som
vakten underhålla kan, må sitta hemma i hus sitt. Finnes han mera gods ega, än
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
7
föregifvet är; eller gitter han ej eden gånga : håfve ej vidare talan i saken. Faller
honom gods eller penningar till, innan han saken hos Konungen fortsätta bör; fullgöre
deraf, hvad som i 1 och 3 § § föreskrifvet är. Den så stor lön för sitt embete,
eller årlig benådning häfver, att hälften deraf hinner till Femhundrade Daler, må ej
utan penningar få Hofrättens dom under Konungens skärskådan draga, ändå att
han ej annat gods eger.11
7 §•
“Allt hvad i dessa fall är stadgadt varde i Hofrätten fullgjordt, inom den
tid, att parterne skola ställa sig hos Konungen in. Brister någon deri; må saken
ej till Konungen komma: utan stånde vid Hofrättens dom och falle de Tvåhundrade
Daler, som i Hofrätten insatte äro, Kronan till. Ar allt rätteligen fullgjordt, sände
Hofrätten inom den tid, som sagdt är, till Konungen in de skrifter, som der inlagde
äro. Kan det, som är i saken muntligen taladt och svaradt af parterna i Hofrätten,
med skälen till domslutet, ej vara tillika färdigt; då skall det utan dröjsmål försegladt
insändas.“
<*
17 §.
“Ehvad parterna förlikas eller Konungen gillar Hofrättens dom, tillfälle
Kronan de Tvåhundrade Daler, som i Hofrätten nedsatte äro. Ändrar Konungen Hofrättens
dom, ege den, som dem nedsatt, rätt att få dem åter.
I afseende härpå har Johannes Andersson föreslagit, att orden i 30 Kap. 1
§ Rättegångs-Balken: “och sätte der tillika in Tvåhundrade Daler, eller så mycket i
guld eller silfver, som deremot svarar11, samt i 17 § af samma Kap. “Ehvad parterna
förlikas eller Konungen gillar Hofrättens dom, tillfälle Kronan de Tvåhundrade Daler,
som i Hofrätten nedsatte äro“, — måtte helt och hållet utgå.
Lika med en af motionärerne får Utskottet till en början fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på det obilliga deri, att den som har egendom till värde af
endast 500 Daler, skall nödgas att i kontanta penningar nedsätta ett så betydligt
belopp som 200 Daler, eller två femtedelar af allt hvad han eger. På sätt denne
motionär anmärkt, fordrar lagen att den fattige skall göra sig husvill, innan det tillätes
honom att söka rättvisan i högsta instansen.
Stadgandet om nedsättande af revisionsskilling har från början haft och har
ännu till sitt egentliga ändamål att förekomma Konungens besvärande med granskning
af Hofrättens domar i mindre vigtiga mål. Genom Rättegångs-ordinantien af
den 10 Februari 1614, hvilken på den då inrättade Hofrätten i Stockholm öfverflyttade
den domsrätt, som dittills hort utöfvas af Konungen personligen, förordnades
tillika, att hvad Hofrätten dömt ej skulle återgå och att den, som qvalde Hofrättens
dom, skulle böta 100 Daler för Konungs dombrott. Den s. k. Rättegångsprocessen af
den 23 Juni 1615 gjorde emellertid häruti den ändringen, att, ehuru vad emot Hofrättens
dom fortfarande skulle vara förbjudet, det likväl, till följd af Konungens i då
gällande lag bestämda rättighet och skyldighet att bryta alla “skroksoknir och offsoknir11,
skulle vara den, som funne sig besvärad af någon Hofrättens dom, tillåtet
att genom ödmjuk böneskrift gifva Konungen sitt besvär tillkänna och njuta beneficium
revisionis; dock så att han inom åtta dagar lade hos Hofrätten in Tvåhundra
Daler, hvilka skulle tillfalla Hofrätten, ehvad Konungen sedermera gillade domen
eller ej. Det synes, som om denna afgift till Hofrätten, sedermera kallad revisions
-
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
skilling, skulle ursprungligen hafva utgjort en ersättning åt Hofrätten för den högsta
domaremagt, som den så snart efter sitt första inrättande åter förlorade; och ända
tills 30 Kap. 17 § Rättegångs-Balken genom Kongl. Förordningen den 27 November
1854 erhöll sin nuvarande lydelse, fördelades de behållna revisionsskiliingarne emellan
Hofrätternas ledamöter. Genom Kongl. Brefvet den 13 Oktober 1691
hade emellertid redan blifvit föreskrifvet, att, om Hofrättens dom upphäfdes
eller på något sätt förändrades, så borde den revisionssökande parten återfå
revisionsskillingen, och denna bestämmelse, som påminner om “vadet“_ i
dess ursprungliga betydelse, upptogs 1734 i 30 Kap. 17 § Rättegångs-Balken. Äfven
under denna form fortfar emellertid revisionsskillingen att utgöra ett hinder för
manga måls dragande under högsta domaremagtens pröfning, och verkar i detta
hänseende på samma sätt som de nu ur lagen uteslutna föreskrifterna om en viss
s. k. summa appellabilis vid klagan öfver Underrätternas dom. Ursprungligen kom
det väl aldrig i fråga att med uppoffrande af 200 Daler söka revision i en sak, som
angick ett mindre värde; och ännu lärer en försigtig part ej äfventyra nämnda summas
förlust i en sådan ringare sak, om dess utgång är i någon mån tvifvelaktig.
Samma skäl, som föranledt upphäfvandet af föreskrifterna om en summa appellabilis,
tala derföre för afskaffande äfven af revisionsskillingen, och i detta afseende har
redan Lagkomitéen anmärkt, att en öfverdomstols tid väl ej borde förspillas på mindre
betydliga saker, men att, då rättvisan vore ännu dyrbarare än tiden och det,
som för en rik man vore, i afseende på penningevärdet, en obetydlig sak, kunde för
den fattige vara en välfärdssak, samt det följaktligen endast för den rike kunde
med något slags skäl förbjudas att i flera instanser tvista om en ringa penning, äfven
denna skilnad emellan rik och fattig borde af lagen lemnäs å sido, och för alla
vara lika öppet att söka sin rätt.
Man har väl understundom sagt, att, då en sak utan afseende på dess värde
synes den deraf intresserade så tvifvelaktig, att han för densammas vinnande ej vill
vedervåga revisionsskillingen, det ej heller synes vara värdt, att högsta instansen
med en sådan fråga besväras; men man har härvid förbisett, att domstolarnes uppgift
ej uteslutande är att taga den uppenbara rätten i skydd emot våldet och orättrådigheten.
Menniskornas rättsförh ällan den, bedömda efter Statens lagar, äro nemligen
ofta af den beskaffenhet, att parter, som å ömse sidor äro i god tro, icke utan
lagfarenhetens biträde kunna uppgöra desamma. I Sverige, der ett af lagen erkändt
advokatstånd saknas, är det i stället domstolarne, som utredningen af sådana invecklade
rättsförhållanden åligger; och det är orättvist, att, då saken är lika mörk för
båda parterna, den ene skall vid målets fullföljande hos den högsta instansen vedervåga
en förlust, från hvilken den andra är frikallad.
Slutligen torde böra erinras, att revisionsskillingen en ganska lång tid, då
dess under mer än 250 år oförändrade belopp hade ett högre värde än för närvarande,
väsendtligen bidrog till aflöning af Hofrätternas ledamöter; men att, då dessa
algifter numera ingå till Statsverket, som i ersättning för revisionsskillingen gifvit
Hofrätts-ledamöterna förhöjda löner, och då Statsverket å sin sida genom de i sednare
tider tillkomna och ständigt förhöjda stämpelpappers-afgifterna på annat sätt tager
betalning af parterna för rättvisans tillhandahållande, äfven denna anledning till revisionsskillingen
s bibehållande försvunnit.
Det är icke första gången Rikets Ständers^Lag-Utskott yttrat sig till förmån
för revisionsskillingens afskaffande. Redan vid riksdagen 1850-*-1851 förklarade nemligen
Lag-Utskottet, att bäst vore, om revisionsskillingen kunde alldeles afskaffas,
men
/
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
9
men, då fara ansågs vara för handen att, till följd af en sådan åtgärd, Högste Domstolen
skulle komma att öfverhopas med en sådan mängd mål, att de omöjligen
inedhunnes, så framt icke samma domstol komme att arbeta på flera afdelningar,
hvilket åter påkallade ett större antal ledamöter, än då fanns, samt något lämpligare
återhållande medel icke blifvit föreslaget och svårligen kunde upptänkas, vågade
Utskottet vid detta tillfälle endast föreslå nedsättning af revisionsskillingen till
halfva beloppet eller 100 daler, hvilket äfven af Rikets Ständer godkändes, men, i
anseende till den redan af Utskottet framställda betänklighet ej af Kongl. Maj:t
bifölls. De skäl, som å nämnda riksdag förmådde Lag-Utskottet att förorda revisionsskillingens
bibehållande såsom ett «återhållande j medel och hvilka äfven föranledde
Kongl. Maj:ts beslut, hafva ej nu samma giltighet. Högste Domstolen har sedan
dess blifvit förstärkt med flera ledamöter och arbetar nu på två afdelningar. Sedan
berörda förändring af Högste Domstolens arbetssätt vid begynnelsen af år 1861 trädt
i verket, har, enligt Revisions-sekreterarnes arbetsredogörelser, resultatet deraf varit,
att antalet balanserade revisionssaker, som vid nämnda tidpunkt utgjorde 897, nedgått
till 317 vid 1864 års slut; hvarjemte inträffat, att de inkomna revisionssakerna,
som år 1861 voro 404, successivt minskats, så att deras antal 1864 utgjorde endast
325. Sistberörda förhållande kunde gifva stöd åt en äfven ur andra skäl sannolik
förmodan, att, ju större skyndsamhet den högsta instansen utvecklar vid målens afgörande,
desto mindre besväras den af parter, som med sitt ändringssökande endast
eftersträfva tidsutdrägt; och Högste Domstolens förändrade arbetssätt torde derföre,
åtminstone i lika hög grad som revisionsskillingens återhållande kraft, verka till förekommande
af obehörigt ändriugssökande. Men äfven om genom revisionsskillingens
afskaffande revisionssökandet skulle i någon mån tilltaga, så torde ofvan anförda
förhållanden ådagalägga, att Högste Domstolen, som med dess nuvarande arbetssätt
kunnat under en jemförelsevis ganska kort tid arbeta undan större delen af
en betydlig balans, äfven skall vara i stånd att, utan hinder för göromålens skyndsamma
gång, mottaga någon tillökning af desamma.
Utskottet har, i betraktande af dessa förhållanden, ansett att revisionsskillingens
afskaffande, som blifvit både af Lagkomitéen och Lagberedningen föreslaget och
ofta inom representationen påyrkats, ej vidare behöfver uppskjutas, och får derföre
vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, för sin del, måtte besluta en författning, hvar
igenom, med upphäfvande af 30 Kap. 17 § Rättegång s-Balken,
sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 27 November
1854 samt allt hvad särskilda författningar innehålla om
skyldighet för den, som vill hos Kongl. Maj:t söka ändring i
Hofrätts dom eller utslag, att hos Hofrätten nedsätta så kallad
revisionsskilling, förordnas, att 1 och 7 §§ af 30 Kap. Rättegångs-Balken
skola erhålla följande förändrade lydelse:
§ I
“Hvar
som söka vill, att Konungen må pröfva Hofrätts dom eller
utslag, som i hufvudsaken fallit; gifve det skriftligen tillkänna
i Hofrätten, innan klockan tolf å tjugonde dagen, den oräknad,
då Utslaget foll. Sedan vederdeloman är deröfver hörd, gifve
Bih. till R. St. Fröt. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 9 Håft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
Hofrätten dem svar, om och huru det tillåtas må. Ej må det
vägras, der ej annorlunda uttryckligen i denna Bulk stadgadt
finnes. -
§ 7-
“Hvad i dessa fall stadgadt är, varde i Hofrätten fullgjordt, inom
den tid att parterna skola ställa sig hos Konungen in. Brister
någon deri: må saken ej till Konungen komma; utan stånde
vid Hofrättens dom. Är allt rätteligen fullgjordt, sände Hofrätten
inom den tid, som sagdt är, till Konungen in de skrifter,
som der inlagde äro. Kan det, som är i saken muntligen taladt
och svaradt af parterna i Hofrätten, med skälen till domslutet,
ej vara tillika färdigt; då skall det utan dröjsmål försegladt
insändas. “
Derest, hvad Utskottet här ofvan föreslagit ej mindre om revisionsskillingens
afskaffande, än äfven om upphäfvaude af lagens stadgande angående borgen för
kostnad och skada vid revisionssökande, blefve godkändt, så skulle de i 6 § af 30
Kap. Rättegångs-Balken meddelade stadganden om hvad iakttagas bör, då revision
sökes i fattigdomsväg, endast hafva afseende på sökandens oförmåga att erlägga lösen
för Hofrättens protokoller, hvarom i alla fall expeditionstaxan innehåller lämpliga
föreskrifter; och då dessa stadganden alltså blefve ölverhödiga, samt det synes
olämpligt att ett lagrum qvarstår, sedan det iörlorat all betydelse, får Utskottet, för
den händelse att hvad Utskottet så i det ena som det andra af ofvanberörda hänseenden
hemställt, varder af Rikets Ständer godkändt. vidare vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer, för sin del, må besluta, att 6 § af 30 Kap.
Rättegångs-Balken skall upphöra att vara gällande.
Hvad slutligen angår Anders August Anderssons förslag, att den, som kan
styrka sig icke ega mera än Femtusen Riksdaler, må ega att, utan nedsättande af
revisionsskilling, söka Kongl. Majit emot Hofrättens dom, så torde, derest Utskottets
förslag om revisionsskillingens fullkomliga afskaffande al Rikets Ständer godkännes,
frågan om bifall till Anders August Anderssons berörda förslag
få anses hafva förfallit.
Uti den motion, som förekommer under Nio 177, har Herr Henschen före
slagit, att den, som vill söka ändring i Hofrätts dom i civilt mål, skall vara fri från
den enligt 30 Kap. 5 § Rättegångs-Balken honom åliggande skyldigheten att fullgöra
domen, under förbehåll, natt inskränkning derigenom ej sker i rättigheten för den,
som i Hofrätten vunnit, att enligt 3 Kap. 5 § Utsöknings-Balken låta Hofrättens
dom verkställas och att mot borgen få lyfta det, som på grund af densamma blifvit
utmätt. “
De af motionären omförmälda lagrummen, 30 Kap. 5 § Rättegångs-Balken och
3 Kap. 5 § Utsöknings-Balken, hafva, enligt Kongl. Förordningen den 18 April 1849,
följande lydelse:
Rättegångs-Balken.
30 Kap. 5 §.
“Den, sorn tappat i Hofrätt och vill Konungen deremot söka, gifve omant ut
hvad dömdt är, och sätte det hos Konungens Befallningshafvande eller i taka hän
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
11
der. Är det, hvarom dömdt är, sådant, att ändringssökandet onyttigt blefve, der
dom fullgöras skulle; då gånge den ej till fullbordan. Skola penningar efter dom
gäldas, och säger han, att han dem ej eger, ej eller silfver eller guld: styrke det,
der vederdeloman det äskar, med ed sin, hos Konungens Befallningshafvande, eller
Domaren i orten, om det beqvämligare der ske kan; och håfve sedan lof, men ej
förr, att gifva andra lösören dertill upp, med laga värde derå. Finnas ej de, gifve
då upp gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Bättens bevis, om
de för annan gäld häfta eller ej. Är tvifvelsmål, om den egendom svarar emot det,
sorn dömdt är, och kan den ej mätas, innan tid är inne, att han saken hos Konungen
fullfölja bör; sätte borgen till dess värdering derå ske kan. Gitter han ej någotdera,
som nu sagdt är: sätte för hvad dömdt är full borgen. Kan han ej eller
det; ställe då borgen för sig sjelf, eller träde i fängelse till sakens slut. Är i ett
utslag öfver flera särskilda mål dömdt, och häfver den, som ändring sökt, det i ett
eller flera fullgjort; gäfle ändringssökandet deri, och håfve i de andra ingen talan.
Huru det lyftas må, som utgifvet är, sägs i 3 Kap. 5 § Utsöknings-Balken. Häfver
den, som gifvit gods, hus eller gård upp till doms fullbordan, ej annat hemvist att
tillgå; då förhålles dermed, som i 5 Kap. 8 § samma Balk stadgadt är. Vill den,
som vunnit, ej lyfta det, som utgifvet är, eller kan han ej borgen sätta; kungöre det
strax Konungens Befallningshafvande, eller Domaren: och vederdeloman tage det
åter, och sätte han borgen i stället. Om pröfning af borgen sägs i 26 Kap. 8 §:
ege ock Konungen att borgen godkänna, när så omtränger.“
U tsöknings-Balken.
3 Kap. 5 §.
r Häfver någon vunnit hos Underrätt, och varder deremot vädjadt; njute ändå
utmätning, och ställe borgen för det han om händer får, eller läte godset sättas i
qvarstad. När godset så utmätt är, må det sedan ej skingras, eller utom egarens
vilja föryttras, förr än saken i Hofrätten afdömd varder. Tappar han der; gånge
det, som utmätt eller i qvarstad satt är, åter, med dess ränta och afgäld.»
En motion af enahanda syftning blef vid sisthållna riksdag af dåvarande LagUtskott
afstvrkt, och de skäl, som då anfördes, hafva äfven nu synts Utskottet tillfyllestgörande
för ett afslag å motionen. Det är nemligen uppenbart, att ofvan intagna
stadganden äro meddelade till säkerhet för den hos Hofrätten vinnande parten,
på det att icke annars vederparten skulle genom ändringssökande kunna bereda sig
tillfälle att under längre tid uppehålla den vinnande i sin rätt eller till och med att
under tiden på ett eller annat sätt till hans förfång undanskaffa sina tillgångar; och
ligger således i dem ett korrektiv deremot, att icke rättegångar skola af sådan anledning
hos Kongl. Maj:t oskäligen fullföljas. Genom borttagande af samma stadganden
torde alltså vinnande part kunna förorsakas förlust, kännbarare i samma
mån föremålet för tvisten är af större betydenhet; och om äfven en sådan förlust i
någon mån kan förebyggas genom en sådan ändring af 5 eller 6 §§ i 3 Kap. Utsöknings-Balken
att den revisionssökandes motpart kunde erhålla utmätning å Hofrätts
dom eller utslag, hvaremot klagan föres, synes det likväl, som vore det för den hos
Hofrätten vinnande mera betryggande, att den ändringssökande måste såsom vilkor
för rättigheten att få hos Kongl. Maj:t fullfölja saken, sjelf fullgöra Hofrättens dom,
dervid han, bland annat, till säkerhet emot undanhållande af sådana föremål, hvilka
äro mera lätta att fördölja, såsom penningar, silfver eller guld, är skyldig, om lian
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
säger sig ej ega sådant, med ed styrka det, om vederparten så fordrar, än om fullgörandet
skulle bero allenast på' den ofta osäkra utgången af en utmätning, helst denna enligt lag
ej medför förmånsrätt med mindre godset sättes i gode mäns vård eller under utmätningsmäns
försegling, hvilket, i fråga om en dels gods, möter oöfvervinnerliga svårigheter.
Utskottet får alltså hemställa,
att ifrågavarande motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Härefter följer att granska formaliteterna i
H. Brottmål.
Föreskrifterna om hvad fullgöras bör af den, som vill söka ändring i brottmål,
innefattas, hvad klagan öfver Underrätts utslag angår, i 38 punkten af Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, som i de delar, hvilka angå detta ämne, är af följande
lydelse:
”Den som i brottmål är af Underrätt fälld till böter, mer eller mindre, men
ej är fängslad, utan förblifver på fri fot, och vill i Hofrätten söka ändring, skall foga
vid sina besvär en af två vederhäftige män utgifven löftesskrift, deruti de en lör
begge och begge för en borga för de böter honom äro ådömda, eller ock behörigt
bevis deröfver, att samma böter äro uti ränteriet nedsatte. Kan borgen ställas, bör
den förut upptes hos Underrätt i staden, hvilken eger pröfva dess vederhäftighet och
meddela vittnesbörd deröfver. Å landet må vederbörande kronobetjent, eller ock
kyrkoherden, eller den i hans ställe är i församlingen, der löftesmännen hafva deras
hemvist, intyga, ätt löftesmännen äro bofaste, eller eljest anses vara vederhäftige för
hvad de borgat. Ar den sakfällde så fattig, att han ej kan, på sätt ofvan nämndt
är, nedsätta böterna eller ställa borgen, skall han öfver sin fattigdom begära domstolens
eller domarens vittnesbörd, eller, om det ej kan ske, bifoga sina besvär intygande
derom af vederbörande kronobetjent eller pastor i församlingen, hvarest
den sakfällde bor och har sitt hemvist.
Ar åter det mål, hvarföre den brottslige blifvit dömd, urbota, så att han derföre
sättes i fängelse, kan det, som i omförmälda måtto är förordnadt, angående borgens
ställande och besvärens fullföljande, ej lämpas till honom, .»
Vid klagan öfver Hofrätts utslag i brottmål åligger det åter, enligt Kongl.
Förordningen den 19 Juli 1815, den som är å fri fot, att, såvidt sådant ej förut vid
besvärs anförande i Hofrätt emot Underrätts utslag skett, hos Konungens Befallningshafvande,
Magistraten eller Kronofogden i orten nedsätta böter, ersättning för rättegångskostnader
och hvad Hofrätten derjemte ålagt den missnöjde parten att gälda,
samt bifoga besvären bevis om nedsättnirgen eller ock, om den sakfällde är så fattig
att han ej kan utgifva de ådömde medlen, förete intyg derom af domstolen eller
domaren, eller, om det ej kan ske, af vederbörande kronobetjent eller kyrkoherden
i den församling, der den sakfällde bor och har sitt hemvist.
Och är i begge dessa författningar för försummelse att iakttaga någon af de
meddelade föreskrifterna utsatt det äfventyr, att klaganden skall anses hafva förlorat
sin talan och hans besvär ej komma under pröfning.
__ I anledning af en vid sisthållna riksdag väckt motion föreslog dåvarande
Lag-Utskott i dess Betänkande N:o 89, att Rikets Ständer skulle, för sin del, besluta
en författning, hvarigenom dels förklarades, att hvad i 38 punkten af Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807 och Kongl. Förordningen den 19 Juli 1835 finnes stadgadt
om skyldighet för den, som är på fri fot och vill söka ändring i Underrätts eller
Hot- eller Olverrätts utslag i brottmål, att nedsätta honom ådömde böter och ersätt
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
13
ning, eller för böter ställa borgen, eller ock förete intyg om sin fattigdom, upphört
att vara gällande;
dels ock stadgades, att 3 Kap. 5 8 Utsöknings-Balken skulle erhålla ett tillägg
af denna lydelse:
»Hvar som i brottmål blifvit tilldömd ersättning för skada eller kostnad, håfve
ock rätt derför njuta utmätning, ändå att ändring i högre Rätt sökes, ställe dock
för det, som lyftes, full borgen.»
Detta förslag lyckades emellertid icke att vinna Rikets Ständers bifall.
Vid innevarande riksdag har Herr Henschen, i sin motion N:o 14, med åberopande
af förra Lag-Utskottets omförmälda tillstyrkande, hemställt, att Rikets Ständer
måtte, sedan detsamma blifvit till ordalagen förändradt, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
dermed besluta.
Då emellertid utslag i brottmål icke i afseende på ådömda böter kunna verkställas
med mindre än att de vunnit laga kraft, och vid sådant förhållahde det korrektiv
emot obefogad klagan, sorn i tvistemål vinnes genom domens exekution, icke
lika fullständigt kan förefinnas i brottmål, så har det synts Utskottet betänkligt att
på en gång undanrödja alla föreskrifter om borgen och deposition af böter. Isynnerhet
torde föreskriften om deposition af böter, som Hofrätt ådömt, hvarmed äfven
följer deposition af ådömda ersättningsbelopp, vara gagnelig, emedan den ej allenast
förekommer obefogad klagan utan äfven bereder klagandens motpart säkerhet för
utbekommande af ersättningen; och det torde, med särskildt afseende på hvad Utskottet
här ofvan hemställt i fråga om revisionsskillingens afskaffande, vara mindre
rådligt att på samma gång underlätta ändringssökandet i brottmål; hvarmed lämpligen
torde kunna anstå intilldess att resultaten af revisionsskillingens afskaffande
hunnit visa sig. Mindre vigt ligger deremot på bibehållande af föreskriften om deposition
eller borgen för böter ådömda af Underrätt; dels derföre att dessa föreskrifter
i ingen mån betrygga enskilda parters rätt, dels ock derföre att Hofrätternas
arbete icke torde komma att i någon .synnerlig grad förökas genom det föreslagna
borttagandet af den för tvistemålen häremot svarande föreskriften om borgen
för kostnad och skada.
Utskottet får alltså endast så till vida hemställa om bifall till Herr Henschens
ifrågavarande motion,
att Rikets Ständer, för sin del, besluta en författning, hvarigenom
förordnas, att hvad i 38 punkten af Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807 finnes stadgadt om skyldighet för den, som
vill i Hofrätt föra klagan öfver Underrätts utslag i brottmål,
att, der han blifvit till böter fälld, vid besvären foga borgen
för böterna eller bevis att de blifvit i ränteriet nedsatte, eller
intyg om sin fattigdom, skall upphöra att vara gällande.
Bland skäl för afskaffande af de formaliteter, som nu böra vid ändringssö
kande
i allmänhet iakttagas, har Utskottet ofvan anfört, att obehörig klagan säkrast
förekommes genom exekution af den dom, hvaröfver klagan föres. Detta kan, på
sätt jemväl otvan är anmärkt, i brottmål icke ifrågakomma, hvad det kriminela ansvaret
angår; men en brist synes vara, att 3 Kap. 5 § Utsöknings-Balken och 26
Kap. 2 § Rättegångs-Balken, enligt hvilka lagrum Underrätts utslag äro exekutiva,
ändå att emot dem »vädjats», icke äfven gälla i afseende på Underrätts utslag i
brottmål, för såvidt ersättningar blifvit genom dem ådömda och de genom besvär
dragas under Hofrätts pröfning. Då nu genom det föreslagna upphörandet af depo
-
u
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
sition eller borgen för böter, när klagan föres öfver Underrätts utslag, ett väsendtligt
binder emot sådan klagan undanrödjes, så torde i sammanhang dermed och för
att motväga den tillökning af besvärsmålens antal, som möjligen kunde blifva en följd
af nyssnämnda förändring, den största möjliga exekutiva kraft böra tilläggas Underrätternas
utslag i brottmål.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med Herr Henschens sist omförmälda motion
och Lag-Utskottets tillstyrkande vid sisthållna riksdag, får derföre Utskottet
slutligen hemställa,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvari
genom
förordnas, att den, sorn i brottmål blifvit af Underrätt
tilldömd ersättning för skada eller kostnad, skall, ändå att klagan
i Hofrätt föres, njuta utmätning derför emot borgen, efter
hvad i 3 Kap. 5 § Utsöknings-Balken sägs.
Stockholm den 15 Februari 1866.
Reservationer:
af Herr Olivecrona, K.: »Då jag icke kunnat biträda den mening, som inom Lagutskottet
gjort sig gällande, att nemligen föreslå borttagandet af den i 30 Kap. 1
§ Rättegångs-Balken stadgade s. k. revisionsskilling al 200 daler silfvermynt, hvilken
skall erläggas af den, som är missnöjd med Hofrätts dom och vill draga densamma
under Kongl. Maj:ts pröfning, får jag emot beslutet i denna del nedlägga min reservation.
Jag anser icke lämpligt att den hållhake på processlystnaden helt och
hållet utplånas ur lagen, hvilken sedan gammalt förefunnits och nu förhindrar att
en mängd lapprisaker hänskjutas till Högsta Domstolen. Borttager man föreskriften
om revisionsskillings nedsättande och lemnar alldeles fritt för enhvar, äfven om han
har tvänne domstolars sammanstämmande domar emot sig, att söka ändring i Hofrätts
beslut, är fara för handen att en massa mål, angående obetydligheter, kastas på
Högsta Domstolen och skall komma att upptaga denna domstols tid så, att andra,
mera magtpåliggande, ärenders behandling deraf kan lida.
Deremot anser jag att föreskrifterna i 30 Kap. 6 § Rättegångs-Balken, angående
iakttagelserna för den, som är så fattig att han ej eger ograverad egendom till
500 dalers värde, men vill söka att Konungen må öfverse Hofrätts dom, gerna kunna
upphäfvas. Nämnda föreskrifter synas lämpligen kunna ersättas af ett stadgande af
innehåll att ett vanligt fattigdomsbevis, utfärdadt af kyrkoherden i församlingen, domaren
eller kronofogden i orten, må vara tillräckligt för att styrka sökandens medellöshet.
Rättvisa skulle på sådant sätt icke blifva den fattige förnekad, men en
lättnad honom beredd att ådagalägga sin fattigdom.»
af Herr Henschen;
„ Herr Lemchen: “Det belopp, som enligt 25 Kap. 1 och 15 ^RättegångsBalken
skall erläggas för rättighet till fullföljd af talan i Hofrätt mot Underrätts utslag
i tvistemål, äi visserligen icke så stort att lagens föreskrift derom kan anses
innefatta hinder för part att söka och vinna rättelse i ett till äfventyrs felaktigt be»
slut, desto mindre som 13 § i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen anses
tillämplig för den, som saknar tillgång till betalning, så att honom tillätes fullfölja
Lay-Utskottets Betänkande N:o 24.
15
sin talan efter anmälan inom föreskrifven tid utan erläggande af vadepenningar.
Det må derför kunna medgifvas att stadgandena om vadepenningar icke medföra någon
synnerlig skada eller olägenhet och att deras skyndsamma upphäfvande på sådan
grund icke af behofvet påkallas. Men det synes mig innefatta en anmärkningsvärd
motsägelse, att bibehålla skyldigheten för rättsökande att erlägga vad, då man
befriar dem från åliggandet att vid fullföljande af talan mot Hofrätts dom eller utslag
utgifva revisionsskilling. Föreskrifterna om begge dessa afgifter hafva samma
syftemål och stödja sig på enahanda grund. De skäl, som anföras eller kunna anföras
för borttagande eller bibehållande af den ena, äro lika gällande i afseende på
den andra. I följd häraf och då jag gillar Lag-Utskottets hemställan om upphäfvande
af lagens föreskrifter angående revisionsskilling, anser jag mig äfven böra
tillstyrka, att Rikets Ständer fatta beslut af lika beskaflenhet om upphörande af parts
skyldighet att erlägga vadepenningar. Om denna min åsigt godkännes, torde en
förändrad lydelse af förutnämnda och några andra paragrafer i 25 Kapitlet Rättegångs-Balken
vara erforderlig. Jag får derför, i förmodan att det anses betänkligt
att utan Lag-Utskottets hörande antaga ett af mig framstäldt förslag i sådant hänseende,
vördsamt hemställa,
att denna fråga måtte remitteras till Lag-Utskottets förnyade
behandling, dervid äfven torde komma under öfverläggning
huruvida en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om upphäfvande
af det i 12 § af Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 förekommande förbud att
taga lösen för vadebevis bör tillstyrkas.
Lag-Utskottet har uti inledningen till sitt Betänkande anfört, bland annat,
att i lagen finnas vissa föreskrifter om vilkoren för rättighet att hos högre instanser
söka ändring i lägre domstolars beslut, hvilka föreskrifter "innebära en orättvisa,
"emedan de alltid utgöra en snara för den oerfarne och i rättegångar mindre be»vandrade,
ofta äfven ett hinder för den fattige att vinna sin rätt", och att »man bör
hysa ringa tvekan att afskaffa dylika så kallade formaliteter, i de fall då de utan
verkligt behof ännu qvarstå i lagen». I öfverensstämmelse med denna sålunda uttryckta
åsigt har Utskottet gjort förslag om upphäfvande af lagens föreskrifter angående
skyldighet för part att ställa borgen för kostnad och skada samt nedsätta
revisionsskilling, men deremot tillstyrkt bibehållande af den i 3 Kap. 5 g RättegångsBalken
stadgade, för obemedlade, »oerfarna och i rättegångar mindre bevandrade»
parter mest betungande skyldigheten att fullgöra Hofrätts dom eller utslag i tvistemål,
då ändring sökes hos Kongl. Maj:t; och Utskottet har icke ens föreslagit någon
ändring i nämnda lagrum, beträffande de deri meddelade, föråldrade, jag vågar
säga oförnuftiga föreskrifter om edgång och den utfattiges åläggande att ställa borgen
för sig sjelf eller träda i fängelse till sakens slut.
Till stöd för sitt afstyrkande af Herr Henschens motion om befrielse för part,
som vill söka ändring i Hofrätts dom i civilt mål, från skyldighet att fullgöra domen,
har Utskottet åberopat och i sitt Betänkande ordagrannt infört ett vid sisthållna
riksdag af då varande Lag-Utskott afgifvet Utlåtande i anledning af en då
väckt motion af enahanda syftning. De skäl, som i detta Utlåtande finnas anförda,
äro: att stadgandena om doms fullgörande, då talan i tvistemål fullföljes hos Kongl.
Maj:t, skulle bereda den hos Hofrätten vinnande parten säkerhet, att icke vederparten
må kunna under längre tid uppehålla den vinnande i hans rätt eller till och
med under tiden på ett eller annat sätt till hans förfång undanskaffa sina tillgån
-
16
Lag-TJtskottets Betänkande N:o 24.
gar: att i dessa stadganden således läge ett »korrektif» deremot, att rättegångar
af sådan anledning hos Kongl. Majit oskäligen fullföljas: och att genom borttagande
af samma stadganden vinnande part kunde förorsakas förlust, hvilken endast i någon
mån skulle förebyggas, om han erhölle utmätning å Hofrätts dom eller utslag,
ändå att klagan deremot fördes.
Dessa skäl synas mig icke vara gällande eller tillfyllestgörande, om man, såsom
vederbör, fäster lika afseende på begge parternas rätt och vill, så vidt ske kan,
bereda alla, ej mindre den fattige än den rike, jemlikhet inför lagen. I fall ändring
icke sökes i Hofrätts dom och den, som tappat, ej godvilligt betalar hvad honom
blifvit ådömdt, har den vinnande ej annan utväg för att utfå sin fordran än
domens öfverlemnande till vederbörande exekutor för verkställighet genom utmätning.
Hvarför skall den vinnande erhålla bättre rätt, när vederparten, kanske icke
utan full befogenhet, söker ändring i domen? Jag kan ej finna att ett sådant lagstadgande
är rättvist och billigt. Om den, som vunnit, får utmätning å domen med
rättighet att mot borgen lyfta det utmätta, äfven då ändring i domen sökes, har
han, enligt mitt omdöme, tillgodonjutit all den rätt, honom skäligen tillkomma bör.
— För den rike och bemedlade möter ej någon svårighet att iakttaga lagens enkla
föreskrift om utgifvande och nedsättning af hvad dömdt är; men det är ganska svårt
och kanske ej så sällan omöjligt för den mer eller mindre fattige att fullgöra de
flera, besvärliga och äfven kostsamma åtgärder, som åligga honom, då han ej eger
och kan utgifva ådömda beloppet. — Föreskrifterna om doms fullgörande, hvilka
visserligen “utgöra en snara för den oerfarne och i rättegångar mindre bevandrade,
ofta äfven ett hinder, för den fattige att vinna sin rätt“, innefatta icke något verksamt
“korrektiv mot oskäligt fullföljande af rättegångar hos Kongl. Majit. Den
processlystne och orättrådige kan, äfven utan iakttagande af dessa föreskrifter, bereda
sig tillfälle att en längre tid uppehålla sin vederpart i hans rätt och till och
med att under tiden undanskaffa sina tillgångar. Då part inom bestämd tid hos
Hofrätt anmäler sig vilja fullfölja talan hos Kongl. Majit mot Hofrättens dom eller
utslag i tvistemål, meddelar Hofrätten föreskrift om hvad han vidare har att iakttaga.
De så kallade prestanda, som sålunda lagligen föreskrifvas, är parten pligtig
att fullgöra före inställelsedagen hos Kongl. Majit, d. v. s. inom två månader i mål
från Svea Hofrätt och inom tre månader från Göta Hofrätt och Hofi ätten öfver
Skåne och Blekinge efter det Hofrättens dom föll. Om parten ej då iakttagit hvad
honom rätteligen blifvit förelagdt, dömes han förlustig sin talan, men sådana mål
lottas dessförinnan emellan Revisionssekreterarne och blifva först derefter i sin tur
föredragna, i följd hvaraf slutliga afgörandet kan fördröjas ganska länge, kanske
till och med ett år, och under den sålunda förflutna längre tid från den dag Hofrättens
dom gafs, har den ändringssökande, utan att fullgöra domen, uppehållit vederparten
i hans rätt och äfven möjligen kunnat undanskaffa sina tillgångar.
På grund häraf anser jag lagens stadganden om parts skyldighet att fullgöra
Hofrätts dom vid fullföljande af talan hos Kongl. Majit böra upphäfvas och i sammanhang
dermed 3 Kap. 5 § Utsöknings-Balken förändras så, att detta lagrum ostridigt
må kunna tillämpas i afseende på verkställighet af Hofrätts dom eller utslag;
och vill jag derför vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer^ med uttryckande af en sådan åsigt, remittera
äfven denna fråga åter till Lag-Utskottet för ytterligare
handläggning.
Beträffande Herr Henscheus motion om upphörande af skyldigheten för klagande
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
17
gande part i brottmål att nedsätta eller ställa borgen för honom ådömda böter m. m.,
synes mig Lag-Utskottets Betänkande innehålla en anmärkningsvärd inkonseqvens.
Utskottet har nemligen tillstyrkt bifall till motionen, såvidt den åsyftar upphäfvande
af föreskrifterna i 38 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 angående
skyldighet f ör den, som vill föra klagan i Hofrätt öfver Underrätts utslag i brottmål,
att vid besvären foga borgen för klaganden ådömda böter eller bevis att de blifvit
i ränteri nedsatte eller ock intyg om sin fattigdom, men deremot afstyrkt Herr
Henschens förslag om upphörande af den i Kongl. Förordningen den 19 Juli 1815
stadgade skyldighet för den, som söker ändring i Hof- eller Öfverrätts utslag i brottmål,
att jemte besvären inlemna antingen bevis om nedsättning af böter, ersättning
för rättegångskostnaden och hvad Hof- eller Öfverrätten derjemte ålagt den missnöjde
parten att gälda, eller ock fattigdomsbetyg.
Såsom skäl för bibehållande af föreskriften om nedsättning af böter och ersättning,
som Hofrätt ådömt, har Utskottet endast anfört, att denna föreskrift vore
gagnelig, emedan den skulle förekomma obefogad klagan och bereda den klagandes
motpart säkerhet för utbekommande af ersättningen, samt att, med särskildt afseende
på hvad Utskottet hemställt i fråga om revisionsskillingens afskaffande, det
torde vara mindre rådligt att på samma gång underlätta ändringssökandet i brottmål,
hvarmed Utskottet ansett lämpligen kunna anstå intilldess resultaten af revisionsskillingens
afskaffande hunnit visa sig.
Att tillstyrka bibehållande af föreskrifter om böters nedsättning såsom ett
förment korrektif mot obefogad klagan, lärer väl finnas stridande mot Utskottets
yttrande i början af Betänkandet, att ändamålet med de i lag stadgade vilkor eller
s. k. prestanda för rättigheten att hos högre Rätt söka ändring i lägre domstols beslut
bör vara, endast att bereda motparten säkerhet mot den förlust, som derigenom
kan honom tillskyndas; och om man vill bibehålla föreskriften rörande böters
nedsättning, då klagan föres öfver Hof- eller Öfverrätts utslag, torde man, af samma
skäl och för att vara konseqvent, äfven böra bibehålla hvad som finnes stadgadt
om skyldighet att nedsätta eller ställa borgen för böter, som Underrätt ådömt.
Men jag vågar påstå, att dessa föreskrifter sällan eller aldrig utgöra något verksamt
hinder mot fullföljande af obefogad talan, och att de icke äro gagneliga, utan
tvärtom onyttiga och rättsvidriga. Det händer icke så sällan att den enfaldige, i
rättegångar oerfarne och mindre bemedlade, i följd af oförstånd eller oförmåga, i
större eller mindre mån uraktlåter hvad honom i detta hänseende åligger och att
han således förlorar talan mot ett beslut, deri han kunnat och bort vinna ändring;
hvaremot den, som är van vid rättegång samt vill genom krångel och tidsutdrägt
söka undandraga sig laglig bestraffning och ersättningsskyldighet, ganska sällan låter
en sådan försummelse komma sig till last. Han kan jemväl vinna sitt syftemål
genom att fullfölja talan utan iakttagande af omförmälda föreskrifter. Följden blifver
visserligen att han dömes sin talan förlustig, men någon tid måste förflyta innan
ett sådant beslut varder uppsatt och expedieradt, och merendels erfordras ej längre tid för
utfärdande af utslag i bötesmål, hvari klagandens besvär, utan vederpartens hörande,
upptagas till pröfning och ogillas. När besvär kommuniceras vederparten, inträffar
större tidsutdrägt; men då anses den klagande icke hafva saknat fog till talans fullföljande,
och vid sådant förhållande är det väl icke rättvist och billigt, att han måst
i viss mån fullgöra det öfverklagade utslaget.
Vid sisthållna riksdag har Lag-Utskottet i sitt Betänkande N:o 89 angående
en motion i samma syftning, som den Herr Henschen nu väckt, yttrat, att ofvanBih.
till B. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
nämnda stadganden i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 och Kongl. Förordningen
den 19 Juli 1815 icke allenast voro till största delen onyttiga utan äfven kunde
verka skadligt, hvarför ock Utskottet tillstyrkt deras upphäfvande. De, enligt min
uppfattning, välgrundade motiver, Utskottet dervid anfört, anser jag mig icke böra
upprepa utan endast åberopa. Det må dock tillåtas mig att uppgifva och söka utveckla
några ytterligare skäl och omständigheter till stöd för min åsigt.
Lagens stadgande att böter vid bristande tillgång skola förvandlas till annat
straff, utgör ett tillräckligt hinder för den bötfällde att kunna genom obehörig klagan
i längden undandraga sig ett rättvist straff, äfven, om han under någon tid kan
vinna uppskof. För lagstiftningen måste det vara likgiltigt om det ådömda straffet
går i verkställighet under den ena eller den andra af dessa former; och med bötesstraffets
ändamål är icke förenligt, att Staten, endast för att öka sina inkomster af
bötesmedlen, alldeles utarmar den bötfällde, som kanske hellre underkastar sig förvandlingsstraffet.
Derför stadgas ock i 2 Kap. 9 § af den nya strafflagen, som i så
hög grad ökat böternas belopp, att den sakfälldes egendom, i den mån den vore
nödvändig för hans samt hans hustrus, oförsörjda barns och husfolks bergning, ej
må i mät för böter tagas. — För den sakfällde, som vill söka ändring i Underrätts
eller Hofrätts utslag, kan det ofta möta stor svårighet att visa det han, på grund
af nyssnämnda lagrum, är fri från utmätning för de honom ådömda böter och följaktligen
berättigad till fattigdomsbevis; och det kan svårligen åläggas domare,
kyrkoherde och kronobetjent att göra en så fullständig undersökning om hans förmögenhets-omständigheter,
som för utgifvande af ett sådant intyg erfordras. Vid detta
förhållande kan således inträffa, antingen att nedsättningsskyldigheten drabbar den
bötfällde tyngre än böterna enligt lagens mening kunnat göra, eller att löftesmän
nödgas erlägga böter, som ej hos den sakfällde kunnat uttagas. I begge fallen sker
en uppenbar orättvisa, och ännu större är orättvisan, om den sakfällde af dylika
omständigheter hindras att söka och vinna ändring i ett origtigt beslut. Endast på
denna grund och såsom en följd af den nya strafflagen, anser jag, äfven om andra
gällande skäl saknades, alla föreskrifter om deposition af eller borgen för ådömda
böter böra upphäfvas.
Om, på sätt föreslaget blifvit, i lag stadgas, att den, som blifvit tilldömd ersättning
i brottmål, må derför vinna utmätning och emot borgen lyfta det utmätta,
ändå att ändring i högre Rätt sökes, får den vinnande större förmån och säkerhet
mot förlust, än han har genom föreskriften i Kongl. Förordningen den 19 Juli 1815
att den, som blifvit ådömd ersättning, skall nedsätta densamma när han söker ändring
i Hof- eller Ofverrätts utslag. Utmätning kunde nemligen verkställas genast
efter det Underrättens utslag fallit, hvaremot nedsättning af ersättningen ej behöfver
ske förr än efter den icke korta besvärstidens slut, d. v. s. dagen före eller
samma dag besvären till Kongl. Maj:t ingifvas och således icke sällan ett eller annat
år sednare. Under denna långa tiden har den ersättningsskyldige säkerligen tillfälle
att förskingra eller mera lätthet att undanskaffa sina tillgångar än vid en hastigt
påkommande utmätning. Dessutom bör väl icke den vinnande hafva bättre rätt,
när vederparten söker ändring än då denne förklarar sig nöjd med utslaget eller
låter det vinna kraft, så att verkställighet kan genast ske. I sednare fallet eger ju
icke den vinnande någon annan utväg än utmätning för att utbekomma sin ersättning,
om vederparten icke godvilligt betalar.
Utskottets farhåga för en större tillökning i antalet af de bötesmål, som fullföljas
i Högsta Domstolen, anser jag icke utgöra något gällande skäl för afslag af
motionen om upphörande af skyldigheten att nedsätta böter och ersättning, när så
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 24.
19
dana mål fullföljas från Hof- eller Öfverrätt. Jag tror dessutom icke att tillökningen
skulle blifva betydlig; och äfven i fall flera bötesmål, d. v. s. mindre brottmål,
hvilka sällan äro vidlyftiga och invecklade, fullf öljas i Högsta Domstolen, kan jag icke
antaga eller förmoda att någon anmärkningsvärd balans af oafgjorda mål eller längre
dröjsmål med målens afgörande skall deraf uppkomma.
Såsom en slutföljd af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer måtte, för sin del, besluta en författning,
hvarigenom dels förordnas att hvad i 38 punkten af Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807 och Kongl. Förordningen den
19 Juli 1815 samt Kongl. Brefvet den 17 November 1832 finnes
stadgadt om skyldighet för den, som är på fri fot och vill söka
ändring i Underrätts eller Hof- eller Öfverrätts utslag i brottmål,
att nedsätta honom ådömda böter och ersättning eller för
böter ställa borgen eller ock förete intyg om sin fattigdom,
upphört att vara gällande; dels ock stadgas, att 3 Kap. 5 §
Utsöknings-Balken skall erhålla ett tillägg af denna lydelse:
»Den, som i brottmål blifvit tilldömd ersättning för skada
»och kostnad, håfve ock rätt derför njuta utmätning, ändå att
»ändring i högre Rätt sökes; ställe dock för det som lyftes full
»borgen.»
Uti denna reservation instämde Herr Bovin och Riksdagsfullmägtigen Olof
Pehrsson från Gefleborgs län.
af Herr Bolinder.
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1866.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 25.
1
N:o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1866, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om suspension af dödsstraffets
tillämpning under viss lid.
Uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet vackt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 98) har Riksdagsfullmiigtigén Saen Rosenberg trän Christianstads
län anfört, att frågan om dödsstraffets afskaffände väl blifvit genom tre Stånds beslut
och Kongl. Maj:ts sanktion af ilen nya strafflagen sålunda afgjord, att detsamma
borde uti tagen bibehållas, men att denna fråga ännu vore vid lif och egde
den stora vigt, att intet medel för hennes genomdrifvande borde lemnäs oförsökt;
och då för vinnande af dödsstraffets fullkomliga afskaffsnde erfarenhetens vittnesbörd
om detsammas obehöflighet vore af nöden, så hade motionären ansett, att ett försök
i sådan rigtning borde göras. I Finland hade dödsstraffets tillämpning varit
suspenderadt alltsedan är 1826. utan att någon deraf föranledd tillökning i brottsligheten
försports, och om äfven härstädes, genom en öfverenskommelse mellan statsinagterna,
den dock i lagen gvarstående straffarten dödsstraff suspenderades för 20,
15 eiler åtminstone 10 år, så kunde, enligt motionärens tanke, derigenom framkallas
ett erfarenhetsbevis, huruvida denna straffarts bibehållande vore nödvändigt eller
icke. Motionären har derföre föreslagit, »att Rikets Ständer ville för sin del besluta
och hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det aila stadganden i Sveriges
lagar om dödsstraff mätte varda suspenderade under en tid af åtminstone tio år».
Då motionären icke ens ifrågaställa att stadganden a angående dödsstraff i
den föga mer än ett år tillämpade strafflagen af den 16 Februari 1864 skulle upphäfvas,
har Utskottet icke i den ifrågavarande motionen haft grundlagsenlig anledning
att till pröfning upptaga frågan om dödsstraffets afskaffande; och enär en
gällande lags verkan icke enligt grundlagens innehåll kan annorlunda suspenderas
än genom den i 25 § Regeringsformen Konungen förbehållna benådningsmagt, samt
vid sådant förhållande ett Rikets Ständers beslut om suspension af strafflagens
Bih. till R. St. Fröt. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 10 Hå/t. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 25.
bestämmelser angående dödsstraff icke skulle stå i öfverensstämmelse med stadgandena
i nämnda § och 90 § Regeringsformen, och en underdånig anhållan hos Kontrl.
Maj:t. om iakttagande af vissa grunder vid benådningsmagtens utöfning i särskilda
fali ej heller vore lämplig; så har Utskottet ansett sig böra hos Rikets Ständer
vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 Februari 1866.
Reservationer:
Af herr Olivecrona, Kmed hvilken Herr Bovin och Riksdagsfullmägtigen
Sven Rosenberg frän Christianstads län instämde: ”Då Bonde-Ståndet vid sistlidna
riksdag, under behandlingen af förslaget till ny strafflag, för sin del beslöt dödsstraffets
borttagande ur den allmänna lagen, men detta beslut icke biträddes af de
öfriga Stånden, om också inom Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet
försvarare, af äsigten om samma straffs uteslutande ur lagen icke saknades, hade
man välgrundad anledning förmoda, att frågan om dödsstraffets upphäfvande. såsom
varande en kulturfråga af synnerlig vigt, skulle snart under en eller annan
form vid påföljande riksdag återkomma. Denna förmodan har ock besannat sig.
Af deni, som vid sistlidna riksdag försvarade dödsstraffets bibehållande i
strafflagen, anmärktes hufvudsakligen, att detta straffs afskaffande kunde öka antalet
af grofva brott och rubba rättssäkerheten i landet samt att man saknade all erfarenhet
af den verkan, som straffets upphäfvande kunde komma att medföra. Med fästad t afseende
på dessa anmärkningar under diskussionerna vid sista riksdagen, synes ledamoten
af Bonde-Ståndet Sven Rosenberg vid innevarande riksdag hafva väckt
sin nu af Lag-Utskottets pluralitet afstyrkta motion, angående dödsstraffets suspenderande,
d. ä. icke tillämpande, under en tid af åtminstone 10 år. Hade han omedelbart
påyrkat dödsstraffets totala upphäfvande, hade hans motion säkerligen mötts
af alldeles samma anmärkningar, som för tvänne är tillbaka och dessutom af den invändningen
— hvilket diskussionen inom Lag-Utskottet tillräckligt ådagalagt — att
man icke borde göra någon ändring i texten af en allmän lag, som blott helt kort
tid varit gällande. Motionären har derföre, utan tvifvel, valt den klokaste utvägen
för att undanrödja alla anmärkningar så väl i ena som andra syftningen, då han
allena begärt, att genom en af Konung och Ständer gemensamt beslutad författning
skulle stadgas, att det i lagen för brott utsatta dödsstraff icke skulle under viss
tid gå i verkställighet, utan det straff i stället tillämpas, sorn vore, näst dödsstraffet,
ansedt såsom det svåraste, d. ä. straffarbete på lifstid.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 25.
3
Så vidt jag kan finna, äro grunderna för motionärens förslag förtjenta af
uppmärksamhet och de skäl, Lag-Utskottets pluralitet andragit, för afstyrkande af
bifall icke hållbara.
Då en lång tids erfarenhet visat, att, sedan sådana grymma straff sorn stegel
och hjul, rådbråkning, högra handens afhuggande, skampåle, spö och ris m. m.
ur lagen borttagits och att, sedan genom flera författningar och sist genom 1864
års strafflag dödsstraffets användning blifvit betydligt inskränkt, de grofva brottens
antal långt ifrån att ökas tvärtom, år efter år, minskats, förefinnes ock största
sannolikhet för antagandet att ett inställande af alla afråttningar icke skulle medföra
den allra minsta förändring i allmänna rättstillståndet. Någon fullständig visshet,
grundad pä verklig erfarenhet, kan likväl icke vinnas pä annat sätt, än att dödsstraffets
exeqverande under någon längre tid upphör, vare sig i anledning af något
af den lagstiftande magten fattadt beslut, eller derigenom att Konungen, i
hvarje särskildt förekommande fall, icke förordnar att dödsdom verkställas skall.
Motionärens förslag synes också gå ut pä att vinna följande fördelar, nemligen:
1:0) att icke behöfva ändra en bokstaf i lagtexten på de 23 ställen i 1864 års
strafflag, der dödsstraff finnes stadgadt, i händelse, emot förmodan, erfarenheten
skulle bevisa, att en återgång till dödsstraffets verkställande framdeles
vore nödvändig;
2:o) att en säker erfarenhet kunde vinnas, huruvida ett inställande af alla afrättningar
skulle medföra någon rubbning i den allmänna rättssäkerheten, hvilken
erfarenhet skulle, om någon sådan rubbning icke inträdde, sedermera
vara ett tillförlitligt stöd för dödsstraffets fullständiga borttagande ur den
allmänna lagen; samt
•i:o) att lindra det för Konungen på en gång tyngsta och mest grannlaga åliggande,
som kronan medför, nemligen att i sista hand afgöra om lif eller
död, da nådansökningar inkomma från brottslingar, hvilka blifvit dömde
till dödsstraff.
Om mången, icke utan skäl, kan känna en viss tvekan att, efter så kort
tid som ett är, våga föreslå en ändring i texten på icke mindre än 23 särskilda
ställen i den nya strafflagen, så erbjuder onekligen den af motionären föreslagna
utvägen ett närmande till en tillfredsställande lösning af den -tora frågan om
dödsstraffets totala upphäfvande, hvilken synes vara förtjent af ett aktningsfullt
erkännande. Den rubbar icke lagbudens ordalydelse; den lemnar möjlighet öppen
att återgå, om så behöfves, till lagens stränghet, utan att ånyo ändra en enda § i
lagen; den söker vinna det stöd af erfarenheten, som man sagt böra föregå dödsstraffets
fullständiga borttagande ur allmänna lagen.
Såsom motionären riktigt anmärker, har i Finland, der 1734 års lagbok
ännu är gällande, icke någon afrättning egt rum under en tid af 40 år. Detta har
skett pa. grund af tvänne författningar af den 21 April 1826 och den 24 Februari
1848, hvilka förklara, att icke någon dödsdom skall gä i verkställighet, utan dödsstraffet
förvandlas till allmänt arbete antingen ä fästning eller i Siberien. Och
motionären har med skäl kunnat fråga, om det svenska folket är i ett sämre sedligt
tillstånd än det finska, om icke det svenska folket skulle kunna undslippa afrättningar,
pär värt grannfolk i fyratio år utan olägenhet varit befriad! frän de här
hos oss är efter år återkommande blodiga skådespelen af delinqventers halshug
-
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 25.
gande — i rättvisans namn, säger man, men egentligen för att afskräcka andra, sorn
möjligen skulle umgås med tankar på brott. Men huru ytterst ringa denna afskräckning
i sjelfva verket är, torde vara för en livar klart, om man betänker, att
den nya strafflagen öfverallt (med blott ett enda undantag) stadgar alternativt dödsstraff
och straffarbete på lifstid för de allra grofsta brotten, och att det ojemförligt
största antalet till döden dömde brottslingar alltid benådas, sä att knappt en bland
tio af dem behöfver frukta dödsstraffet. År 1865 egde icke någon afsättning rum i
Sverige; år 1864 deremot frenne afrättningar. Likväl torde icke någon med skäl kunna
påstå att större osäkerhet till lif och egendom varit rådande torlidet är, än det
nästföregående, ehuru allmänheten icke vetat af någon bila och stupstock.
Det enda egentliga skäl, som Lag-Utskottet, åberopat för sitt afstyrkande a!
bifall till motionärens förslag, är det, att en gällande lags verkan icke, enligt Utskottets
mening, skulle annorledes kunna suspenderas, än genom den i 25 5; Regeringsformen
ät Konungen förbehållna benådningsmagt och att följaktligen ”ett Ri”kets
Ständers beslut om suspension af strafflagens bestämmelser angående dödsstraff
icke skulle stå i öfverensstämmelse med stadgandena i nämnda § och i 90
§ Regeringsformen”. Emot en sådan tolkning af grundlagen måste jag nedlägga
min reservation och tillika erinra att Utskottet icke synes tillräckligt
gifvit akt pä motionens innehåll, då Utskottet kommit till ett sådant resultat.
Dä motionären föreslagit att Rikets Ständer för sin del skulle besluta en
förlamning, hvarigenom stadgandena angående dödsstraff skulle varda suspenderade
under en tid af åtminstone 10 är, har motionären förnuftigt vis dermed icke
kunnat afse annat, än att Rikets Ständer och Konungen gemensamt skulle stifta en
lag, hvarigenom förklarades att dödsstraffet under loppet af en viss tid icke skulle gå
i verkställighet, utan förvandlas till det straff, som, näst dödsstraffet, år det svåraste.
Eldigt 87 och 88 §§ Regeringsformen ega Rikets Ständer att gemensamt med
Konungen stifta, bland annat, kriminallag och sådan förut stiftad lag förändra,
upphäfva och förklara; och vid sådant förhållande synes icke något hinder af grundlagen
möta för beslutandet af en författning, hvarigenom förordnades, att det i
strafflagen utsatta dödsstraff för vissa brott skulle, under en tid af 10 år, anses
upphäfvet och samma straff i stället förvandlas till straffarbete för lifstiden. Kunna
Rikets Ständer, för sin del, grundlagsenligt besluta att för alltid förändra eller upphäfva
något, som till kriminallagen hörer, mäste de ock grundlagsenligt kunna besluta
att förändra eller upphäfva för viss tid sådana kriminallagens stadganden,
hvilka af vissa orsaker icke synas ändamålsenliga att tillämpa, men som man af
andra orsaker äter icke heller vill, under för handen varande förhållanden, för
alltid ur lagen borttaga. I hvilketdera fallet sorn helst är det en ändring eller ett
upphälvande af kriminallag, som hemfaller under Rikets Ständers med Konungen
gemensamma lagstiftningsrätt; och att bestämmandet af straff samt sättet för deras
verkställande eller borttagandet af ett alternativt i lagen utsatt straff, eller vissa
straffs förvandling till andra, hörer till kriminal-lagstiftningen, har icke hittills varit
ifrågasatt.
Då Lag-Utskottet förklarat att ”en gällande lags verkan icke, enligt grund”lagens
innehåll, kan annorledes suspenderas än genom den i 25 § Regeringsformen
”Konungen förbehållna benådningsmagt”, sä mäste jag bestrida en sådan grundsats.
Konungens i grundlagen stadgade rätt ”att i brottmål göra nåd och mildra
”lifsstraff” är ingalunda till för att suspendera, d. ä. för längre eller kortare tid förtaga
-
Lag-Utskottets Betänkande N;o ‘25,
taga all kraft och verkan af gällande lag. Den har ett högre ändamål, nemligen
att i de speciela fall, der Konungen finnér att en tillämpning af lagbuden skulle,
med fästadt afseende på förekomna omständigheter, leda till orättvisa, utjemna en
sådan orättvisa genom mildring af straffet öller straffets efter.-känkande, alltså att
förhindra att icke högsta rätt genom tagens stränghet rihl öfvergå till högsta
orätt. Detta är emellertid något helt arnat än att suspendera verkan af en gällande
lag.
Då Lag-Utskottet ändtligen åberopa' 90 § Regeringsformen såsom ett hinder
för att grundlagsenligt kunna behandla let af motionären väckta förslaget, angående
en lag om dödsstraffets suspenderande eller icke-verkställande under en
tid al 10 år, så mäste dervid erinras att ifrågavarande § allena innehåller att ”un
”der
Riksens Ständers eller deras Utskotts öfverläggning^ och pröfning tnå icke
”uti något annat fall eller pä något annat säd, än grundlagarna bokstafligen föreskrifva,
komma frågor om embets- och tjenst'mäns till- och afsättande etc.
”eller verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning”. Af ordalydelsen
följer tydligen, att hvad här säges om ”verkställigheten af någon lag” åsyftar något,
helt annat, nemligen huru en lag blifvit verkställd. ^Dermed må Rikets Ständer
eller Rikets Ständers Utskott icke sysselsätta tig. E,h tolkning af 90 § Regeringsformen,
sådan som Lag-Utskottet tillåtit sig, t ulle, enligt, min tanke, konseqvent
leda till det resultat, att Rikets Ständer aldrig skulle kunna stifta lag, eller ändra
eller upphäfva sådan, så snart saken anginge bestämmelser huru straff skulle komma
att exeqveras eller huru en straffart skulle till en annan kunna förvandlas.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag hos Rikets Ständer
vördsamt föreslå, det behagade Rikets Ständer pä det sätt bifalla Riksdagsman
Sven Rosenbergs motion,
att Rikets Ständer för sin del besluta och sedermera till godkännande
af Konungen öfverlemna en författning af följande
lydelse:
Med uppliäfvande för en tid af tio år af allt hvad Strafflagen
af den 16 Februari 1864 innehåller angående dödsstraff,
förordnas som följer:
För brott, sorn. enligt strafflagen, med dödsstraff belagdt
är, skall till straffarbete på lifstid dömas”.
Hvarjemte Riksdagsfullmäktige Josef Smedberg frän Elfsborgs län och Pehr
Tjernlund frän Wester-Norrlands län begärt att få antecknadt, att de ej deltagit
i ärendets behandling hos Utskottet.
lith. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami 1 Afd. 10 Haft.
2
6
Lag-V tittets Betänkande N:o 26.
\
\
V.o
Alik. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1666, kl. 11 i', m.
Betänkande, A anledning af väckt motion om dödsstraffs verkställande
medelst fallbila
Genom remiss frän Höglofliga Ridderskapet och Adein har Lag-Utskottets
utlåtande blifvit infordradt öfver en motion (N:o 107), hvari Herr Treffenberg,
Gurry, föreslagit att lörsta punkten af 2 g i 2 Kapitlet Strafflagen skall erhålla
följande förändrade lydelse: ”Dödsstraff skall offentligen verkställas genom halshuggning
medelst fallbila eller sä kallad guillotine”.
Då nämnda lagrum i afseende på sättet för dödsstraffs verkställande endast
stadgar, att det skall ske offentligen och genom halshuggning; så erfordras ingen
lagförändring, för att s. k. guillotine skall kunna dertill användas, hvarom alltså beslut
kan i administrativ väg meddelas; och då, till följd af den nya strafflagens
tillämpning, dödsstraffs verkställande torde blifva alltmera sällsynt, så lärer ej anledning
vara för handen att Rikets Ständer nu skulle medelst underdånig framställning
till Kongl. Maj:t vidtaga någon åtgärd i den af motionären angifna syftningen.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte lemna den ifrågavarande motionen utan
vidare afseende.
Stockholm den 19 Februari 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1866.
\
Lag-Utskottets Betänkande N:o 27. 1
\:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 6 Febr. t S66. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade bestämmelser
i afseende på universiteternas disciplinära domsrätt
öfver de studerande.
Då, i sammanhang med utfärdande af nya statuter för rikets universiteter,
den af de akademiska konsistorierna dittills utöfvade domsrätten genom Kongl.
Förordningen den 2 April 1852 upphäfdes, bibehölls för universiteternas rektorer och
konsistorier en disciplinär myndighet öfver de studerande. Denna myndighet finnes
bestämd: dels genom det i nämnda författning åberopade Kongl. Brefvet den 1 Mars
1750, enligt hvilket konsistorierna ega att summario processu döma öfver vissa
uppräknade "mindre brott och förseelser, som egentligen röra en god disciplin och
politie vid akademierna och af den studerande ungdomen dersammastädes begås“,
nemligen hvarjehanda oljud och andras förolämpande, slagsmål emellan do studerande
sjelfva eller emellan dem och andra utom akademistaten, jemte annat dylikt,
dels ock genom 3 § af den ofvanförstnämnda dag utfärdade Kongl. Förordningen
angående den universiteterna tillkommande disciplinära myndighet öfver de studerande,
enligt hvilken denna omfattar äfven förseelser, som icke äro af allmänna
lagen med straff belagda, såsom om studerande gör sig känd för osedligt och förargligt
lefverne, benägenhet för starka drycker, skadligt umgänge och tidsfördrif,
trätgirighet och illvilja mot kamrater eller försumlighet i studier, eller visar ohörsamhet
mot förmän och lärare, med mera dylikt.
Med afseende på utsträckningen och utöfningen af denna disciplinärmyndighet
har Herr Sundvallson, uti en hos Yällofliga Borgare-Ståndet väckt motion
(Nio 28), förnyat ett af honom viii sisthållna riksdag framlagdt förslag, hvilket alser
dels att, med upphäfvande af Kongl. Brefvet den 1 Mars 1750, den disciplinära
myndigheten skulle inskränkas till de föremål, som finnas omförmälda i 3 § af
sistnämnda Kongl. Förordning, dels att den i sammanhang härmed stående och genom
ofvanförstnämnda Kongl. Förordning meddelade föreskriften, “att studerande
Bih. till Ii. St. Prot. 1865 £ 1866. 7 Sami. 1 Afd. 11 Haft. 1
Lag-Utskottets Betänkande N:o 27.
ej må för brott, begånget i universitetsstaden eller inom en mil deromkring, tilltalad
vid domstol, innan saken blifvit dit utaf vederbörande konsistorium öfverlemnad®,
skulle sålunda ändras, att åtal emot studerande väl finge vid domstol, utan
rektors eller konsistorii hörande, anställas, mea rektor alltid derom underrättas lör
förordnande af universitetsfullmägtig, som skulle ega att göra de påminnelser vid
rättegången, hvilka å universitetets vägnar vore nödiga, och vara skyldig att underrätta
rektor om den brottsliges förhållande.
Universiteternas disciplinära myndighet öfver de studerande är icke, såsom
motionären förmenat, en qvarlefva af medeltidens skråanda, utan har sin grund i
naturliga förhållanden, hvilka torde komma att fortfara, så länge universiteterna
äro samlingsplatser för ett större antal bildningssökande ungdom, och denna ungdoms
välfärd utgör ett vigtigt föremål för Statens omsorger. Den är derföre icke
någon egenhet för de Svenska universiteterna, utan förekommer, så vidt Utskottet
kändt är, vid alla dylika institutioner. Den har icke till ändamål att gynna laglösheten,
utan att upprätthålla ordningen; den sträcker sig i detta afseende vida
längre ån den allmänna straffrätten, i det den omfattar jemväl sådana handlingar,
sorn, ehuru moraliskt klandervärda, likväl falla utom strafflagens område; men dess
former äro lämpade efter de egendomliga förhållanden, som förekomma der en
bildad, men af lif vet oerfaren, ungdom finnes till större antal samlad. Der kan
den ungdomliga obetänksamheten föranleda uppträden, hvilka — i sig sjelfva ganska
oskyldiga — likväl störa den allmänna ordningen, och derföre äro straffbara. Men
straffets beskaffenhet bör lämpas både efter den felandes bildningsgrad och de förhållanden,
under hvilka förseelsen blifvit begången, samt vidden af den oordning,
som genom bestraffningen skall undertryckas. I synnerhet hör man undvika sådana
straff för en jemförelsevis mindre förseelse, som kunde menligt inverka på
den felandes hela framtid; hvilket kunde blifva följden af den allmänna strafflagens
tillämpning äfven på mindre förseelser, begångna af den vid universiteterna
studerande ungdomen. Det ligger åtminstone icke i Statens intresse att genom
användande af straff, hvars följder komme att vidlåda den bestraffade utöfver strafftiden,
afstänga den bildade ynglingen från den bana han valt. Å en annan sida
torde de för studerandes disciplinära förseelser stadgade straffgrader — föreställning
och varning: föreställning och varning jemte förlust af akademiskt stipendium
eller annan sådan förmån för viss tid eller för alltid, eller jemte förklarande
af obehörighet framdeles för viss tid eller för alltid att af sådan förmån
komma i åtnjutande: skiljande från universitetet för viss tid af minst ett halft,
högst två år: skiljande från universitetet för alltid — vara tillräckligt verksamma
medel emot förnyande af uppkomna mindre oordningar; och alla åtal
för gröfre brott hänvisas till allmän domstol samt bedömas efter allmän lag. Särskildt
torde böra anmärkas, att vid vära i jemförelsevis obetydliga städer förlagda
universiteter, der ungdomen saknar det band på sitt uppförande, som ligger i påtryckningen
af en allmän bildad opinion, en origtig uppfattning af de goda sedernas
och allmänna ordningens fordringar lätt kan göra sig gällande hos den
oerfarna ungdomen, och att, till rättande af en sådan missrigtning, lagen heldre
bör använda disciplinära medel, än böter och fängelse. Den akademiska disciplinärmyndigheten
har också otvifvelaktigt gjort mycket godt, om man får döma
efter den närvarande ställningen vid rikets universiteter, och icke ens motionären,
som representerar det borgerliga elementet inom en af universitetsstäderna, har
kunnat påstå, att den någonsin missbrukats till förfång för den allmänna rättskipningen.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 28. 3
Utskottet har alltså icke funnit sig kunna understödja motionärens förslag,
utan får vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 26 Februari 1866.
Reservationer:
af Herr Henschen;
af Herr Bovin;
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län.
X o 38.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 6 Febr. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning
Wening s-komitéer.
1 en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 317), har Riksdagsfullmägtigen Anders Wilhelm Uhr från Nerikes
län väckt förslag om inrättande af iörlikuings-komitéer i hvarje församling eller
härad, och äfven uppgifvit vissa grunder för sådana komitéers verksamhet.
Utskottet är långt ifrån att vilja bestrida önskvärdheten och nyttan af
förlikningar. Lagen har åt dem egnat ett helt kapitel, det 20:de i RättegårigsBalken,
samt dessutom genom 14 och 15 §§ af 4 Kapitlet Utsöknings-Balken
lemnat föreskrifter om deras exekutiva kraft. Men lagen har dervid fasthållit
den grundsats, att förlikningen skulle vara frivillig och de lemnade föreskrifterna
hafva derföre till sitt ändamål endast att genom förekommande af missförstånd
och otydlighet vid förlikningars ingående bereda visshet om de ömsesidiga parternas
frivilliga samtycke, samt att med afseende på tredje mans eller samhällets
rätt begränsa rättigheten att träffa förlikning. Det frivilliga samtycket kan härleda
sig från en tredje persons, förlikningsmans eller kompromissariers medlande
verksamhet; och — ehuru man härvid kunde göra en skilnad emellan en verksamhet,
som har till ändamål att öfvertyga parterna om hvarderas rätt och en
medlares bemödanden att öfvertala ena parten till eftergifvande af sin rätt, i hvilket
sednare fäll rättvisans fordringar ej alltid tillfredsställas — så har dock lagen
grundat förlikningens verkan endast på vissheten om det frivilliga samtycket,
utan allt afseende på motiverna för detsamma, och dermed gynnat förliknings
-
af väckt motion om inrättande af för
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 28.
mäns verksamhet så mycket som skäligen kan begäras. Följden har också blifvit,
att förlikningsinstitutioner i åtskilliga orter uppkommit. Men gåfvan att
med framgång verka såsom förlikningsman är icke alla gifven; den torde snarare
få anses såsom ett sällsynt undantag. Ehvad förlikningsmannen begagnar endast
de öfvertygande skälen eller äfven anlitar öfvertalningsförmågan, så fordras dock
alltid hos honom en öfverlägsenhet, hvilken ingifver förtroende hos dem, som
skola inför honom framlägga sina stridiga anspråk. Det ligger i sakens natur att,
der en dylik förmåga finnes, der gör den sig gällande; men der den saknas, der
kan den icke heller genom några lagbud eller någon organisation framkallas.
Derför måste de flesta orter umbära den obestridliga förmånen, att ega lämpliga
förlikningsman; och derför kan man icke i detta fäll påstå, att hvad som låter
sig verkställas på ett ställe, ej bör vara någon omöjlighet på ett annat. Det
är just emot denna omöjlighet, som alla förslag om en allmän organisation af
förlikningskomitéer måste stranda. Formen kan åstadkommas; men lif vet ligger
icke i formen; den sednare skapar icke det förra, utan förhållandet är omvändt,
Der elementer till förlikniugsinstitutioner finnas, laar ej heller någonsin förlägenhet
beböft uppstå om formen för deras verksamhet, — så länge man hållit sig
på frivillighetens grund och sålunda låtit förlikningen bibehålla sitt egentliga
väsende. Det är först när man vill skrida utöfver dessa gränser—när man vill
taga organisationen till hjelp emot friheten — som man måste anropa lagstiftningen
om hjelp; och hvad man då vinner, blir icke de verkliga förlikningarnes
befordrande — utan en ny domstolsinstans, som saknar både lagkunskap och
ansvarighet.
Till detta resultat har ett föregående Lag-Utskott kommit, då det, på sätt
motionären erinrat, tillmötesgått upprepade framställningar i enahanda syfte med
den nu förevarande. Yid riksdagen 1850—1851 afgaf nemligen Lag-Utskottet ett
förslag till författning angående förlikningsman, enligt hvilket part skulle vara
skyldig att på vederpartens kallelse inställa sig hos socknens förlikningsman, innan
saken komme för Rätten, vid äfventyr att eljest förlora rättigheten till kostnadsersättning
vid första domstolen, äfven om han derstädes vunne saken. Motionären
har följdrigtigt kommit till samma åsigt om nödvändigheten af' tvångsmedel
emot den part, som ej hörsammar kallelse till förlikningsmannen, och i
sådant hänseende föreslagit, att, “om man ej skulle vilja ålägga vitén för försummad
inställelse, ena eller andra partens uteblifvande dock borde anses såsom försvårande
omständighet,41 Utan en dylik tvångsmagt skulle den föreslagna institutionen
uppenbarligen, äfven enligt, dess egna förespråkares uppfattning af förhållandena,
blifva overksam; med densamma blefve den egentligen en ny instans,
der saken måste behandlas, innan den förekom vid domstolen. I denna motsägelse
emellan förlikningens frivillighet och de ifvågaställda förlikningsinstitutionernas
tvångsmagt, ligger ett tillräckligt skäl för Utskottet att afråda från alla
tankar på en organisation af förlikning sväsendet; och då härtill kommer, att vid
våra domstolar, i motsats till förhållandet inom grannländerna, parterna vanligen
sjelfva utföra sin talan, förlikning lättast kan, på sätt äfven i 20 Kap. 2 § Rättegångs-Balken
antages, genom domarens råd och förmaningar åstadkommas, får
Utskottet vördsamt hemställa,
att den ifrågavarande motionen må lemnäs utan vidare afseende.
istockholm den 26 Februari 1866.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 29. 5
Reservationer:
af He rr Henschen;
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län.
!t[:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr. 1866, kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kyrkolagens
föreskrift rörande tiden för barnaqvinnas kyrkogång.
Uti en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 29) har Doktor Säve, på anförda skäl och med åberopande af
sednaste kyrkolags-komitéens förslag, hemställt, att i stället för 5 Kap. 1 § af
nuvarande Kyrkolag, må intagas ett stadgande af följande lydelse: “Ej må barnaqvinnas
kyrkogång tillstädjas förr än fyra veckor efter barnets födelse, såvidt ej
giltiga skäl, beroende af pastors och läkares pröfning, föranleda till undantag.*
Enligt 5 Kap. 1 § Kyrkolagen “skola barnaföderskor hålla sig inne vid
pass sex veckor efter födseln; emedan*, heter det, “en kristlig sedvana, tukt och
ärbarhet, så ock deras egen helsa sådant fordrar*. Om äfven ärbarheten fordrar
någon tids tillbakadragenhet inom familjen, och denna sed äfven ur sanitära
grunder torde förtjena att bibehållas, så har dock erfarenheten ådagalagt, att de
flesta barnaföderskor, isynnerhet de af arbetsklassen, vida tidigare än sex veckor
efter barnets födelse återvinna helsa och arbetsförmåga. Yid sådant förhållande
och med afseende på fattiga qvinnors behof att förtjena sitt uppehälle genom arbete
utomhus, hvilket de ogerna tillåta sig före kyrkogången, nödgas presterskapet
ganska ofta att begagna Kyrkolagens något sväfvande uttryck: “vid pass sex
veckor11 för att med en eller annan vecka förkorta tiden. Då emellertid det synts
Utskottet, likasom motionären, olämpligt att bibehålla ett lagstadgande, som, oaktadt
sitt goda syfte, genom öfvermåttet af sin fordran ofta framtvingar godtyckliga
eftergifter; så har Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motionärens
förslag, ansett sig böra hemställa,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom,
med ändring af föreskriften i 5 Kap. 1 § Kyrkolagen
om tiden för barnaqvinnors kyrkogång, förordnas, att kyrkogång
må tillstädjas fyra veckor efter barnets födelse, eller tidigare, om
vederbörande kyrkoherde finner giltiga skäl för handen, att det
tillåtas må.
Stockholm den 26 Februari 1866.
Bih. till R. St. Prot. 1865 Sf 1866. 7 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 2
6
Lag-Utskottets Memorial Nås 30 och 31.
HT:o 30.
>
Ank. till Exp.-Utsk den 26 Febr. 1866, kl. 2 e. m.
Memorial i anledning af dterremiss utaf Lag-Utskottets Betänkande
N:o 14, rörande Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
till Rikets Ständer oin ny förordning, angående jords
eller lägenhets afstdende för allmänt behof.
Enligt, till Utskottet ankomna protokollsutdrag har nämnda Betänkande,
hvarigenom Utskottet tillstyrkt bilall till berörda nådiga Proposition, blifvit af
Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden bifallet, hvaremot detsamma, så vidt det anginge
§§ 1, 13, 14, 15 och 25 i författningsförslaget, som ock dettas ingress samt
Utskottets i slutet af betänkandet gjorda tillstyrkande, är vordet af Ridderskapet
och Adelil på grund al gjorda anmärkningar till Utskottet återrernitteradt; men
som tro Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers
beslut, har Utskottet icke ansett återremisscn till vidare åtgärd föranleda; hvilket
för Höglofliga Ridderskapet och Adeln vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 26 Februari 1866.
\o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 6 Febr. 1866, kl. 2. e. tn.
Memorial, i anledning af dterremiss utaf Lag- Utskottets Betänkande
K:o 8, i anledning af väckt motion om förändring
i lagens stadganden angående giftorätt i bo.
Omförinälda Betänkande, hvarigenom Utskottet afstyrkt bifall till berörda
motion, har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet återrernitteradt; men
som detsamma, enligt hit ankomna protokollsutdrag, är vordet af de öfriga tre
Riks-Stånden bifallet och tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör
Rikets Ständers beslut, har Utskottet icke ansett återremissen till vidare åtgärd
föranleda ; hvilket för Hedervärda Bonde-Ståndet, vördsamt anmäles.
Stockholm den 26 Februari 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1866.
Lag-Utskottets Memorial N:o 32.
1
JV:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Mars 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o 11,
öfver vackt motion om arfsrätt för efterlefvande maka.
Högvördiga Preste-Ståndet har den 10 sistlidne Januari till Utskottet återremitterat
ofvanberörda Betänkande, genom hvilket Utskottet hemställt, »det Rikets
Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom såsom tillägg till l:sta,
2:dra och 3:dje Kapitlen Ärfda-Balken skulle förordnas som följer:
»Finnes ej någon, som rätt till arf eger, efter hvad i l:sta, 2:dra och 3:dje Kapitlen
Ärfda-Balken sagdt är, och var den döde vid dödsfallet gift; då falle qvarlåtenskapen
efterlefvande make till, der ej makarne vid dödsfallet skilde voro till
säng och säte, eller endera sökt skilnad i äktenskapet och rättegång derom vid
dödsfallet oafgjord var.»
Enligt hvad det vid tillfället förda diskussions-protokollet gifver vid handen,
har återremissen föranledts af åtskilliga talares yrkande, att den efterlefvande makan
endast för sin lifstid borde få behålla qvarlåtenskapen, som deremot ej skulle
tillfalla dess arfvingar. Då emellertid genom arfslagarne måste vara bestämdt, till
hvem eganderåtten från arflåtaren öfvergår, och i sådant hänseende af en efter
Preste-Ståndets mening uppställd författning skulle följa, att, med fortfarande tillämpning
af 15:de Kapitlet 1 § Ärfda-Balken, eganderåtten från den aflidne makan
öfverginge omedelbart på Staten, under det att den efterlefvande för sin lifstid
bibehölles vid nyttjanderätten, men derigenom skulle emellan den sednare och
Staten uppkomma ett ganska inveckladt rättsförhållande, som måste föranleda mycken
osäkerhet och ömsesidiga olägenheter, har Utskottet icke ansett sig kunna
omfatta berörda inom Högvördiga Ståndet framställda förslag; till följd hvaraf och
då ifrågavarande Betänkande, som den 30 December sistlidet år afslagits af Höglofliga
Ridderskapet och Adeln, deremot bifallits af Vällofliga Borgare-Ståndet
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 12 Baft. 1
2
Lag-Utskottets Memorial N:o 33.
den 10 sistlidne Januari och af Hedervärda Bonde-Ståndet den 22 December sistlidet
år, Utskottet föranlåtes,
att till Högvördiga Preste-Ståndets antagande ånyo framlägga ifrågavarande
förslag, sådant det lyder i Utskottets Betänkande N:<s>
11 och finnes hår ofvan intaget.
Stockholm den 6 Mars 1866.
N:o 33.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Mars 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o 13,
öfver dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Pikets Ständer,
om antagande af en författning angående arfsrätt för oäkta harn,
dels ock enskild motion i samma ämne.
Genom sitt Betänkande N:o 13 har Lag-Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer
ätt bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition, och, enligt Utskottet
tillhandakomna protokollsutdrag, hafva Höglofliga Ridderskapet och Adeln den 3
sistlidne Januari och Hedervärda Bonde-Ståndet den 10 i samma månad bifallit
berörda Betänkande; hvaremot Högvördiga Preste-Ståndet sistnämnda dag, med
afslag å Utskottets tillstyrkande, förklarat sig förhindradt att antaga den nådiga
Propositionen, och Vällofliga Borgare-Ståndet samma dag till Utskottet återremitrat
ärendet.
Yid den diskussion, som hos Borgare-Ståndet föregick beslutet om återremiss,
hafva anmärkningar blifvit framställda emot den i nåder föreslagna författningens
såväl innehåll som form.
Hvad innehållet angår, har anmärkts, att, under det, enligt nu gällande lagstiftning,
arfsrätten, i fråga om anspråken på den dödes qvarlåtenskap, icke bestode
i någon annan ovilkorlig rättighet, än rättigheten till laglott, just denna rättighet
i det nådiga förslaget blifvit de oäkta barnen lika ovilkorligt förmenad, och
att, till följd deraf, den föreslagna författningen icke kunde anses medgifva de
oäkta barnen någon egentlig arfsrätt. I afseende härpå bör Utskottet erinra, att,
vid de föregående tillfällen då denna fråga varit under behandling, aldrig inom
Lag-Utskottets Memorial IS!:o 33.
3
något Riks-Stånd den åsigten kunnat göra sig gällande, att de oäkta barnen borde,
i afseende på arfsrätt, vara likställda med de äkta barnen. Derför är, äfven enligt
det nådiga förslaget, de oäkta barnens arfsrätt en annan, än de äkta barnens;
dessa olika slag af arfsrätt äro åtskilda i afseende på föremålet och stå bredvid
hvarandra, men sammanfalla ej; och får Utskottet i afseende härpå hänföra sig
till det yttrande till Statsråds-protokollet af Hans Excellens Justitie-Statsministern,
som ligger till grund för den nådiga Propositionen, och enligt hvilket äkta barns
rätt till laglotten har sitt stöd i familjerätten, men de oäkta barnens arfsrätt deremot
i lagstiftarens presumtion af den aflidnes yttersta vilja. »En ändring af lagen
i denna del», yttrar Herr Justitie-Statsministern, »inverkar icke egentligen på
någons rätt, emedan den enskilde i alla fall eger att deruti sjelf stifta lag. Det är
blott till de enskildes beqvämlighet, som lagen söker att blifva uttrycket för de
flestes egen önskan». Härigenom undvikas äfven de olägenheter, hvartill konseqvenserna
skulle leda, om oäkta barns arfsrätt stöddes på samma grund, som äkta
barns rätt, t. ex. i fråga om förmynderskap, m. m. Hade förslaget erhållit ett sådant
innehåll att de äkta och oäkta barnens rätt blifvit enahanda, skulle för detsamma,
enligt Utskottets uppfattning, svårligen hafva kunnat påräknas den framgång,
det redan vunnit.
Att oäkta barn, aflade i hordom och förbudna leder, blifvit från arfsrätten uteslutna,
har äfven ansetts såsom ett fel i förslagets innehåll; och väl är det klart
att, om man uteslutande fäster sig vid barnets rätt, detta undantag synes obilligt;
men, om man tillika tager samhällets rätt och bästa i betraktande och icke förbiser
lagstiftarens pligt att låta vidden af de allmänna rättssatsernas tillämpning, isynnerhet
inom familjerätten, bero af samfundsmedlemmarnes närvarande uppfattning
af de sedliga lagarne, så torde man finna aktningen emot det bestående samhället
fordra, att icke sedlighetskänslan störes och tvifvel om det nödvändiga sammanhanget
mellan morallagen och samfundslagarne framkallas. Detta skulle tilläfventyrs
inträffa, om icke någon skilnad, äfven i afseende på arfsrätten, gjordes emellan
de barn, hvilkas härkomst står i sammanhang med högst straffbara brott, och
andra oäkta barn. Den ifrågavarande lagförändringen har sitt motiv i den rättvisa,
man ur allmänt mensklig synpunkt är skyldig det oäkta barnet; men känslan af
det lagliga slägtbandets betydelse för samhället och omsorgen om de kristliga sedernas
helgd äro också tvänne mägtiga krafter, som länge motverkat en sådan
förändring och ännu stå i vägen för hennes fullständiga genomförande. Det nådiga
förslagets stora förtjenst ligger, enligt Utskottets uppfattning, just deruti att,
genom de tvänne modifikationer hvilka hos Borgare-Ståndet blifvit betecknade
såsom brister hos förslaget, man på ett lyckligt sätt undvikit de båda hufvudsakliga
stötestenar, sorn hittills alltid utgjort hindret för en förbättring af de oäkta barnens
ställning.
4
Lag-Utskottets Memorial N:o 33.
1 afseende på formen har mot det nådiga förslaget anmärkts, att detsamma i
vissa delar skulle vara otydligt; men, om äfven i ett eller annat fall stridiga åsigter
skulle kunna ur detsamma härledas, så lärer dock i intet fall böra uppstå något
tvifvel om den rätta tolkningen. Så har väl, med afseende på bestämmelsen,
att barnet skall vara arfsberättigadt, »derest modren låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken», anmärkts, att denna ordställning, med hänsyn till det strängt
vilkorliga deruti, möjligen kunde föranleda »tvekan om lagstiftarens mening i frågan,
hvem bevisningsskyldigheten åligger, så att, om en qvinna födt oäkta barn
och anteckning derom funnes i kyrkoboken samt tvist efter hennes död uppstode
om barnets rätt till arf, det kunde anses antingen åligga barnet att bevisa, det
modern verkligen sjelf eller genom lagligen befullmägtigadt ombud låtit anteckna
det såsom sitt, eller ock anteckningens befintlighet i kyrkoboken utgöra i och för
sig ett bevis att modern erkänt barnet, till dess det å vederdelosidan styrkts att
anteckningen tillkommit utan qvinnans tillåtelse eller härrört af något misstag».
Samma ledamot, som framburit denna anmärkning, har likväl sjelf förklarat sig
icke hysa någon tvekan om tolkningen af berörda stadgande, utan rätteligen erinrat,
att af det vitsord, embetsmannaintyg i allmänhet borde tillerkännas, följde, att
prestens anteckning borde utgöra fullt bevis för barnets rätt till arf, tilldess omständigheter
blifvit förebragta, som gjorde intyget eller anteckningen misstänkt;
och torde vid sådant förhållande anledning icke hafva varit förhanden, att i detta
fall beskylla förslaget för verklig tvetydighet.
Såsom en ofullständighet har vidare anmärkts, att föreskrift saknas, örn och
leuru modrens erkännande bör styrkas inför den prest, som skall verkställa anteckningen.
Men månne icke häruti ligger en förtjenst hos förslaget? Om det t. ex,
föreskrefves, att erkännandet skulle vara skriftligt eller ske i vittnens närvaro, skulle
ju ett sådant stadgande ofta försvåra eller till och med hindra qvinnan från att
erkänna sitt barn, och författningens verkan till de oäkta barnens förmån blefve
derigenom ytterligare inskränkt. Icke heller synes någon betänklighet vara dermed
förknippad, att pröfningen af denna sak öfverlemnas åt presterskapets urskiljning
och samvetsgranhet. Förhållandet är nemligen alldeles enahanda med en
mängd andra kyrkoboksanteckningar, hvilka presterskapet måste efter muntliga
uppgifter verkställa och som äro af lika stor vigt; så t. ex. är ju äkta barns arfsrätt
ofta beroende af den bevisning, som kan ur kyrkoböckerna hemtas; men det
har aldrig ställts i fråga, att någon kontroll å anteckningarne angående äkta barns
födsel borde föreskrifvas.
Föreskriften att, derest barnet skall åtnjuta arfsrätt, modern skall låta såsom
sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
har hos några ledamöter af det Vällofliga Ståndet framkallat tvifvelsmål,
huruvida anteckningen skall ske i den socken modren tillhörde vid antecknandet
-
Lag-Utskottets Memorial N:o 33.
5
nandct, eller i den socken lion tillhörde vid barnets födelse. Det torde emellertid,
äfven genom cn helt enkel grammatikalisk tolkning vara klart, att ordet »då« endast
kan hänföra sig till det föregående ordet »anteckna« och cm detta ej vore
klart i och för sig, så kunde ändock aldrig i praktiken uppstå någon tvekan, emedan
modren icke lagligen kan varn kyrkoskrifven på mera än ett ställe och anteckningen
icke kan ske på ett annat. Om man deremot, på sätt inom Yällofiiga
Ståndet blifvit föreslaget, utbytte orden »då var« emot ordet »ära, skulle icke allenast
tvetydighet, utan till och med en verklig våda uppkomma, emedan det oäkta
barnets rätt då klefve beroende på anteckningens behöriga förnyelse hvarje gång
modren ombytte kyrkoskrifningsort, så att en föregående anteckning vore af ingen
betydelse, om den saknades i den kyrkobok, der den vid modrens frånfälle borde
finnas.
Hvad slutligen beträffar den inom Yällofiiga Ståndet framställda anmärkningen,
att, om modren dött strax efter barnets födelse, utan att dessförinnan hafva
hunnit att sjelf eller genom annan person hos presterskapet göra den föreskrifna
anmälan, någon möjlighet icke vore barnet beredd att göra gällande sin rätt till
arf efter modren, så torde endast behöfva erinras, att den föreslagna författningen
väl stadgar anteckningen såsom en ovilkorlig form för erkännandet, men att jemte
och öfver detta speciela stadgande mäste stå en allmän rättssats af vida större omfattning
och som lemnar svar på frågan, huruvida verkan af en viss i lagen föreskrifven
formalitets iakttagande bör sträcka sig ända derhän, att en rättighet, sorn
deraf beror, mäste gå förlorad äfven i den händelse att formaliteten ej kunnat iakttagas;
och ehuru det icke tillkommer Utskottet att nrr lemna ett svar på denna
allmänna fråga, så lärer dock det anmärkta förhållandet gifva anledning till den
förmodan, att, äfven i det supponerade fallet, domstolarne skola, utan hinder af
författningens ovilkorliga föreskrift, ega laglig grund att skydda det oäkta barnets
af lagen erkända arfsrätt.
Då alltså de inom Borgare-Ståndet framställda anmärkningarne emot den nådiga
Propositionen icke för Utskottet utgöra någon anledning att frånträda sitt tillstyrkande
af densamma och då Utskottets mening i afseende på samma Proposition
redan vunnit två Stånds godkännande, så föranlåtes Utskottet:
att till Välloflig a Borgare-Ståndets antagande ånyo framlägga ifrågavarande
nådiga Proposition.
Stockholm den 6 Mars 1866.
Bih. tiil R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Å/d. 12 Höft.
2
/
Stockholm, tryckt hos Sam. Rimstedt, 1866.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
1
N:o 34.
Ank. till Eip.-Utsk. dea 10 April 1806, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning
angående förvaltningen af omyndiges egendom, samt
kontrollen å förmyndare.
Genom särskilda remisser från Hedervärda Bonde-Slåndet har Lag-Utskot(ets utlåtande
blifvit infordradt öfver motioner angående ofvanberörda ämne, hvilka blifvit väckta af
Riksdagsfullmägtige Per Eriksson från Gefleborgs län (motionen No '15). Svennilsson
från Christianstads län (motionen N:o 46), Fredrik August Forssbeck från Östergötlands
län (motionen N:o 204) och Leonard Johan Fahlander från Westerbottens
län (motionen N:o 223), med hvilken sistnämnde Per Olof Hörnfeldt och Per Engman
från Wester-Norrlands län sig förenat, hvarjemte Utskottet lått emottaga ett af
Riksdagsfullmägtigen Sven Hansson från Östergötlands län vid remissen af Forssbecks
motion afgifvet yttrande, som innefattar särskildt förslag i ämnet.
Förmyndarevården har, enligt de Svenska lagarne, af ålder varit en släglens angelägenhet,
och den materiela garantien för de omyndiges egendom har legat i den
tysta förmånsrätt, de åtnjutit i förmyndarens gods framför de fleste af hans öfrige
borgenärer. Då det ur kreditlagstiftningens synpunkt blef nödvändigt, att denna
tysta förmånsrätt inskränktes, så följde deraf, att annan säkerhet för de omyndige
måste beredas. Man hade dervid att välja emellan två särskilda utvägar: antingen
att inrätta förmyndarekamrar, som omedelbart och under full ansvarighet förvaltade
de omyndiges gods, eller ock att bibehålla den omedelbara förmyndarevården hos
anförvandterna eller särskildt förordnade förmyndare, men föreskrifva kontroll af offentliga
eller kommunala myndigheter. Dessa begge systemer hafva ömsevis ådragit
sig representationens uppmärksamhet. Så beslöto sig Rikets Ständer vid 1834 års
riksmöte för det förra och anhölio hos Kongl. Majit, att förslag till förmyndarekamrars
inrättande måtte utarbetas och Rikets Ständer föreläggas; men sedan den komité,
som i ämnet hördes, i underdånigt utlåtande sökt visa, att förmyndarekamrar hvarken
vore af behofvet påkallade, eller kunde inrättas utan att medföra väsendtliga olägenheter,
så förföll frågan och har vid de öfverläggningar, som i della ämne sederBih.
lill R. St. Prot. 1805 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
mera egt runo, aldrig lyckats att vinna framgång. I stället har lagstiftningen omfattat
det andra systemet att genom införande af kontroller å förmyndares förvaltning
se de omyndiga till godo; och, sedan den till en början genom Kongl. Förordningen
den 19 Maj 1845 kommunerna medgifna rättigheten att genom utsedde
gode män öfvervaka förmyndareväsendet visat sig otillräcklig för ändamålets vinnande,
blef, genom den nu i ämnet gällande Kongl. Förordningen den 24 September 1861,
det såsom en skyldighet ålagdt kommunerna och domstolarna att gemensamt utöfva tillsyn
å förmyndare-förvaltningen; under det att genom 9 § af samma Kongl. Förordning
vägen för bildande af förmyndarekamrar, der sådana kunde åstadkommas,
fortfarande hölls öppen. Sistnämnda Kongl Förordning ställde onekligen stora anspråk
så väl på domstolarnes som på komunalmyndigheternas nit; men enligt den
erfarenhet, som Utskottet varit i tillfälle alt inhemta, hafva förhoppningarna i detta
afseende ingalunda svikits; de genom nämnda Kongl. Förordning skapade institutionerna
äro otvifvelaktig! stadda i utveckling, under det att, så vidt veterligt är, det
ingenstädes blifvit på sednare tider ifrågastäldt att inrätta förmyndarekamrar. Vid sådant
förhållande torde det icke vara skäl alt öfvergifva den grund, på hvilken nu
gällande lagstiftning hvilar, för att i stället experimentera med nya principer, om hvilkas
lifskraft någon tvekan kan uppstå till följd af deras ådagalagda oförmåga att sjelfva
bana sig väg, ehuru tillfälle dertill länge stått öppet.
Emellertid har den åsigt, som anser förmyndarekamrars inrättande för det enda
tillfyllestgörande medlet, fortfarande sina försvarare. Den uttalas vid innevarande
riksmöte med alla konseqvenser i Fahlanders motion, hvarigenom föreslagits, att en
förmyndarekammare, beslående af tre eller flera bland kommunalnämndens ledamöter,
deraf minst två skrifkunnige, borde inrättas inom hvarje kommun eller tingslag,
med öppen rätt för flera kommuner, som det önska, att förena sig om en gemensam
kammare,— att förmyndare-kamrarnes ledamöter skulle under gemensam ansvarighet
förvalta alla inom kommunen eller tingslaget förekommande förmynderskap
och deröfver årligen afsluta förmynderskapsräkmng, tydligen utvisande hvarje myndlings
tillgodohafvande så i fast som lös egendom — samt att denna räkning jemte
uppgift å den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar voro utsatta, skulle
i början af nästpåföljande år föreläggas af kommunen utsedde revisorer.
Enligt denne motionärs mening skulle således den omyndige förlora på en gång
slägtens eller den enskilde förmyndarens och domstolens skydd. Hans rätt skulle
blifva beroende ensamt af kommunalförvaltningens redbarhet, samvetsgrannhet och
intresse för det uppvexande slägtets uppfostran. Om det äfven kunde antagas, att
kommunal-institutionerna framdeles skola visa sig förtjenta af lagstiftningens obegränsade
förtroende äfven i sådana fall som detta, der det ej är otänkbart, att kommunens
egna ekonomiska behof kunna komma i kollision med den omyndiges intressen;
så torde dock för närvarande och intilldess på annat sätt erfarenhet kan vinnas
om dessa institutioners lämplighet att omedelbart vårda enskildes angelägenheter,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
3
skäl icke vara för handen, att lemna vården af de omyndiges Rätt helt och hållet i kommunalstyrelsernas
händer.
Forssbeck har väl icke gått fullt så långt, som Fahlander, då han föreslagit,
att jemte förmyndare-kamrarne, hvilka skulle utgöras af stadsfullmnglige i staden
och kommunalnämnd å landet, borde finnas särskilda af domstol förordnade förmyndare;
men, då han tillika föreslagit, att dessa icke allenast skulle redovisa inför förmyndarekammaren,
utan dessutom vid hvarje års slut öfverlemna årets kontanta behållning
åt densamma, så torde anledning förekomma till det vid remissen af denna
motion inom Hedervärda Bonde-Slåndet yttrade tvifvelsmål, huruvida det under sådana
förhållanden ens skulle vara möjligt att finna personer villiga att åtaga sig förmynderskap.
Om det måste medgifvas, att förmyndarevårdens omedelbara utöfning
af enskild person medför den stora fördelen, att förmyndaren vida bättre än en kollegial
förmyndare-kammare för ett större distrikt kan öfvervaka myndlingens moraliska
och intellektuela uppfostran, så får man ej heller göra vinnandet af denna fördel
omöjligt, genom en misstänksamhet emot förmyndarnes redlighet, som måste beröfva
förmyndareuppdraget allt anseende och förmå de flesta att undandraga sig detsamma.
Det torde vidare kunna anses tvifvelaktigt, huruvida de omvndige hafva
större säkerhet uti den visserligen gemensamma, men likväl blott personliga ansvarighet,
som enligt Forssbeoks förslag skulle med afseende på förvaltningen af förmynderskapsmedel
åligga kommunalnämndens ledamöter. I samma mån ansvarlghetssummari
ökas, minskas den säkerhet, som en ansvarig förvaltares vederhäftighet erbjuder
och öfverhufvud taget torde derföre de många enskilde förmyndarnes tillgångar
utgöra en bättre garanti för deras 'myndlingars medel, än några få kommunalnämndsledamölers
sammanlagda förmögenhet för samtlige omyndige morn kommunen.
Dessutom kan en enskild förmyndare, vid hvilkens tillsättande hans redbarhet
och vederhäftighet af domstolen tages i öfvervägande, vid förekommande tvifvel om
dessa egenskaper, på anmälan af gode männen, den omyndige sjelf eller hans anförvandter,
entledigas af domstolen, hvaremot ledamöter i kommunalnämnd väljas af
kommunen, ofta med afseende på helt andra egenskaper än deras vederhäftighet. I
sitt ofvanberörda till Utskottet remitterade yttrande har Sven Hansson förordat den
modifikation af Forssbecks förslag, att förmyndareförvaltningen icke skulle tillkomma
kommunalstyrelsen, utan en särskild bestyrelse, —att kommunen skulle vara myndlingarne,
och bestyrelsens ledamöter kommunen ansvarige för förmyndaremedlen, — samt
att fader eller moder skulle vara sina barns förmyndare under förmyndarebeslyrelsens
kontroll, men, der begge föräldrarne voro döda, bestyrelsen omedelbart utöfva
förmyndarevården. Delta förslag undviker väl åtskilliga af de brister, som ofvan
blifvit anmärkta emot Fahlanders och Forssbecks förslag, och kommunens ansvarighet
vore onekligen en fördel för myndlingarne, men, å en annan sida, torde deruti
ligga en våda för kommunens samtliga medlemmar, som i och för sig gör förslaget
oantagligt.
4
Lag-(Jtskottets Betänkande N:o 34.
Så väl för att icke afvika från den bana, hvilken, på sätt ofvan förmäles, blifvit
på sednare tider inom denna del af lagstiftningen beträdd, som till följd af de särskilda
brister hos de framställda förslagen, hvilka ofvan blifvit anmärkta, får Utskottet
vördsamt tillstyrka:
4:0 att Fatilanders och Forssbecks motioner må lemnäs utan vidare
afseende.
Kongl. Förordningen den 24 September 4 864 innehåller endast de allmänna
grunddragen af det system för förmyndareväsendet, som blifvit af lagstiftningen antaget.
Lagstiftaren har, så vidt möjligt varit, sökt att undvika alltför minutiösa detaljbestämmelser,
i ändamål att åt kommunerna öfverlemna alt med någon frihet utveckla
den nya institutionen. Då emellertid dylika bestämmelser måst i vissa afseenden
meddelas, följer deraf, att, om äfven författningens hufvudprinciper böra förblifva orubbade,
densamma likväl kan behöfva att efter erfarenhetens ledning undergå en eller
annan partiel förändring. En dylik revision af författningen företog sig Lag-Utskottet
vid sist hållna riksdag och framlade i sitt Betänkande N:o 32 ett fullständigt förslag
till ny författning i ämnet. Detta förslag, som endast af Hedervärda BondeStåndet
bifölls, men i de andra Riks-Stånden framkallade så skiljaktiga meningar, att
frågan för den riksdagen måste förfalla, har nu upptagits af Riksdagslullmtigtigen Pehr
Eriksson, som i sm ofvan omförmälda motion hemställt, att Rikets Ständer måtte i
öfverensstämmelse med samma förslag nu besluta. Utskottet finner sig emellertid af
flera skäl förhindradt att tillstyrka denne motionärs förslag. Det synes först och
främst endast med ringa hopp om framgång kunna ifrågasättas att ånyo framlägga
ett förslag, som vid sisthållna riksdag icke lyckades att i någon mån förena de stridiga
åsiglerna, och vidare torde anledningen till motståndet emot detta förslag vara
att söka i den omständigheten, att det tilläfventyrs angrep just en af grunderna för
denna lagstiftning. Det afsåg nemligen bland annat, att, till underlättande af domrarnes
aibeie, från dem på gode männen öfverflytta kontrollen öfver förmyndarnes fullgörande
af deras redovisningsskyldighet, och att sålunda upphäfva domstolarnes omedelbara
kontroll öfver förmyndareväsendet. Denna ansågs emellertid såsom den vigtigasie
garantien för de omyndige och såsom ett oumbärligt medel för att gifva nödig
stadga åt den ännu helt unga godemans-institutionen; och förslaget att göra en
rubbning härutinnan kunde derföre ej mom representationen vinna tillräckliga sympatier
för alt segra Emot vissa föreslagna stadganden, som hade till ändamål att
bestämma, inför hvilka gode män en förmyndare är pligtig att redovisa eller det s.
k. konlrolleringsforum, — i afseende hvarpå 1861 års Förordning iakttager tystnad,
gjordes jemväl anmärkningar, hvilka föranledde till förslagets förkastande. För så
vidt motionären afser att i dessa delar återupptaga berörda förslag, måste Utskottet
afstyrka motionen, ehuru Utskottet icke detmer! vill hafva bestridt, att ej vissa mmdre
betydande tillägg och förändringar af gällande författning, som innefattas i nämnda
förslag och hvilka icke torde hafva utöfvat något egentligt inflytande på frågans ut
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
5
gång vid sisthållna riksdag, ännu kunna vara förljenta af uppmärksamhet, i händelse
en revision af författningen vid denna riksdag ifrågakommer. Under förbehåll att här
nedan särskildt få ur det af Lag-Utskottet vid sisthållna riksdag framlagda förslaget
till författning angående ifrågavarande ämne upplaga vissa punkter af mera underordnad
vigt, får Utskottet emellertid, i afseende på Pehr Erikssons motion om antagande
af nämnda förslag i dess helhet, tillstyrka,
2:o att motionen ej må af Rikets Ständer bifallas.
I 4 § af Kongl. Förordningen den 24 September 1861 är stadgadt, att förmyndaren
skall de/s till gode männen ingifva den för hvarje år afslutade förmyndareräkningen
jemte ett utdrag derur, innehållande summarisk uppgift af den omyndiges behållning,
dels ock till domaren eller domstolen ingifva berörda utdrag, försedt med gode männens
intyg, att dessa emottagit sjelfva förmyndareräkningen. För sådant ändamål
nödgas förmyndare å landet ofta att företaga två särskilda resor, — en till gode
männen och en till domaren. — I sin ofvan omförmälda motion har Sven Nilsson
fästat uppmärksamheten å det besvär, som härigenom vållas förmyndarne, — å den kostnad.
sorn drabbar de omyndiga, om förmyndaren begagnar sm rätt att debitera dem
för resorna, — och slutligen å den tidspillan, det måste förorsaka vederbörande domare
att ordna alla dessa vid olika tillfällen inkommande summariska utdrag samt jemföra
dem med förmynderskapsförteckningen, för att utröna, huruvida alla förmyndare lemnat
räkning; och har Sven Nilsson derföre föreslagit, att förmyndare må befrias från
skyldigheten att till Rätten eiler domaren inlemna det ifrågavarande summariska utdraget,
och att det i stället må åläggas gode männen, att årligen ä bestämd lämplig
tid till Rättens ordförande eller den, som å Rättens vägnar handlingar emottaga bör,
ingifva förteckning öfver aflemnade och uteblifna förmyndareräkningar, med uppgift å
hvarje myndlings behållning i löst och fast enligt de lemnade räkningarne.
Enligt hvad inom Utskottet blifvit upplyst, lärer i åtskilliga landsorter vara vanligt,
alt gode männen mot någon ersättning åtaga sig bestyret att å förmyndarnes
vägnar till Rätten eller domaren ingifva de summariska utdragen med anteckningen
om räkningens behöriga aflemnande, och då härigenom beredas ömsesidiga fördelar
såväl för förmyndarne, hvilka befrias från resan till domaren eller tinget, som för gode
männen, hvilka erhålla en ökad inkomst, så torde det kunna motses, att berörda praxis
mom en icke aflägsen tid skall blifva allmän, helst författningens innehåll ej deremot lägger
något hinder. Härvid förefaller det likväl mindre lämpligt, att gode männen, hvilka skola
vara förmyndarnes kontrollanter, tillika blifva deras ombud i förmynderskapsmål emot
en ersättning, som utgår af myndlingarnes egendom. Då det tillika tages i betraktande
att gode männen åtnjuta en procent af myndlingarnes inkomster såsom arfvode, och
att deras besvär med upprättande af en förteckning öfver inlemnade förmyndareräkningar
samt denna förtecknings ingifvande till Rätten eller domaren så mycket mindre
lärer kunna anses för betungande, som dels inga omtänksamme gode män lära underlåta
att hålla en dylik förteckning, dels gode männen oftast i och för sin befatt
-
6
Lag-Utskottets Betänkande N:0 34.
ning torde hafva ärende till domaren eller tinget, och lägenhet att insända förteckningen
eljest ej lärer för dem saknas, så har det synts Utskottet kunna och böra åläggas
gode männen att utan särskild ersättning och på grund al deras befattning till
domaren eller Rätten ingifva förteckning å de af dem emottagna förmyndareräkningar.
Förmyndarne kunde till följd deraf befrias från skyldigheten att ingifva det föreskrifna
summariska utdraget, och genom gode männens qvitto å konceptet till förmyndareräkningen
ändock förses med tillräckligt bevis om densammas aflemnande. Domrarne,
hvilkas åligeande att öfvervaka förmyndareräkningarnes behöriga ingifvande till gode
männen blefve oförändradi, kunde med större lätthet fullgöra denna skyldighet, då
gode männens förteckningar tjenade dem till ledning. Yid ombyten af gode män
vore det en stor fördel, att förteckningar öfver de förmyndare, som under föregående
år lemnat räkningar, funnes att tillgå. Slutligen befriades de omyndige från en kostnad,
som åtminstone för den mindre bemedlade kan vara betungande.
Då Utskottet af nu anförda skäl ansett sig böra föreslå en förändring af 1861
års Förordning i Öfverensstämmelse med Sven Nilssons motion, har det i sammanhang
dermed synts lämpligt att vidtaga några smärre förändringar af samma författning,
hvilka dels innefattades i det af Lag-Utskottet vid sisthållna riksdag afgifna och, på
sätt ofvan förmäles, af Pehr Eriksson nu upptagna förslaget, dels föranledas af den
omständigheten, att, efter utfärdandet af ifrågavarande förordning, Kongl. Förordningen
angående kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862 tillkommit och i någon
mån förändrat de förhållanden inom kommunalväsendet, hvarpå förstnämnda författning
är grundad. Så har Utskottet ansett, att i 1 § borde tydligen bestämmas forum i
förmyndaremål för den händelse, att den omyndiges fader är okänd eller ej har stadigt
hemvist, hvilket torde blifva af så mycket större vigt, när till följd af Rikets
Ständers beslut vid innevarande riksdag oäkta barn erhålla arfsrätt. Stadgandet i 3
och följande §§, att, om gode män ej blifvit valde, tillsynen å förmyndarnes förvaltning
åligger »socknenämnden», torde, sedan nämnda institution till följd af ofvanberörda
Kongl. Förordning den 21 Mars 1862 upphört och blifvit ersatt af kommunalnämnden,
böra med afseende derpå förändras.
Slutligen har det synts Utskottet leda till största ordning och reda att gifva en
sammanhängande paragraf-följd åt samtliga stadgandena, så väl de nya, som de äldre,
hvilka Utskottet ansett böra bibehållas, och således omskrifva hela författningen; hvadan
Utskottet, med anmärkning, att nedanstående författningsförslag, endast i de delar, som
äro med kursiv stil utmärkta, afviker från Kongl. Förordningen den 24 September 1861,
vördsamt hemställer,
3:o. att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, så
lydande:
Med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 24 September 486b, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, förordnas som föijer:
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
7
1 §•
Förmynderskap stånde under vårdnad af den Rätt, hvarunder den omyndiges
fader, der han död är, vid dödsfallet lydt eller, om han lefver, sitt hemvist häfver:
lefver fader, mea är annan till förmyndare förordnad, eller har den, som uppnått
myndiga år, blifvit under förmyndare ställd; lyde förmynderskapet under den Rätt,
som förmyndare förordnat. Finner, i följd af gjord framställning, Rätten skäl vara för
handen, att vårdnaden af förmynderskap öfverflyttas å den Rätt, hvarunder den omyndige
har sitt hemvist; meddele derom beslut och gifve det den andra Rätten tillkänna:
behålle dock, tilldess det skett, den vårdnad, som sagd är.
Ar fader okänd, eller häfver han ej stadigt hemvist; värdes förmynderskapet
af den Rätt, inom hvars domvärjo den omyndige bor, då behof af
förmyndare för honom yppas, eller, om han ej stadigt hemvist häfver, der dylikt
behof först anmäles.
% §.
Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild förteckning,
utvisande de omyndiges födelseår samt förmyndares nfmn och hemvist.
3 §.
Stad välje gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap inom
staden; och åligger Magistraten att om valet besörja. A landet ege socken, eiler
flera socknar gemensamt, att gode män, som sagdt är, för tillsynen å förmynderskap
utse: sker det ej, höre sådan tillsyn kommunalnämnden till.
Då god man vald är, varde det Rätten eller domaren tillkännagifvet.
Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt, hvad han har om
händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar utsatte
äro, och mgifve vid början af följande år till gode männen eller kommunalnämnden
den räkning i två exemplar, af hvilka det ena förvaras af gode männen
eller kommunalnämnden och det andra, försedt med bevis om uppvisandet,
till förmyndaren återställes. Gode män eller kommunalnämnd skola årligen
upprätta förteckning öfver de till dem inkomna förmyndareräkningar, upptagande
jemte förmyndarnes namn och hemvist, de omyndiges namn och födelseår
samt behållning i löst och fast, och ingifve den, i stad till Rättens ordförande
eller den, som ä Rättens vägnar handlingar emottaga bör, före den 1
September, och å landet till domhafvanden före eller sednast å första rättegångsdagen
af sista tinget året näst efter det då räkningen afslutas bordt,
eller, der allenast ett ting om året hålles, före slutet af samma ting. Lyder
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
förmynderskap under annan Rätt än gode män eller kommunalnämnd, som
räkning af förmyndaren emottagit, skall särskild uppgift till den Rätten lemnäs,
huruvida räkning blifvit ingifven eller icke. Underlåta gode män eller kommunalnämnd
att ingifva förteckning öfver inkomna förmyndareräkningar, eller
inhemtas af dessa förteckningar, jemförda med den i 2 § omförmälda förteckning,
att förmyndare försummat aflemna räkning till gode män eller kommunalnämnd,
förelägge Rätten den eller de försumlige vid lämpligt vite att
sin omförmälda skyldighet fullgöra, och förf are i öfrigt efter omständigheterna.
Öfver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras i den förteckning,
hvarom i 2 § är stadgadt.
5 §•
Gode män eller kommunalnämnd åligge att inkommen förmyndareräkning granska
och, om de finna, att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen förvaltat,
derom skyndsamligen göra anmälan hos Rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida
annan förmyndare förordnas må Anse gode män eller kommunalnämnd nödigt,
att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos
honom innestå; anmäle det ocf för Rätten; och förordne derom Rätten, efter förmyndarens
hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.
6 §•
Den omyndiges fränder ege att hos gode män eller kommunalnämnd taga del
af förmyndareräkning; och ege de i afseende derå samma rätt, som i 5 § omförmäles.
Är omyndig till de år kommen, att han sjelf finna kan, det förmyndaren ej väl hans
egendom förvaltar, stånde ock honom fritt, att det hos Rätten angifva.
Till gode män eller kommunalnämnd varde, såsom arfvode, af förmyndare inbetaldt
ett för hundrade af den omyndiges räntor eller inkomster.
8 §.
I afseende å de förmynderskap, som äro under Hofrätts vårdnad, galle för Hofrätt
hvad här ofvan blifvit om annan Rätt eller domaren å landet stadgadt.
9 §.
Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt stadgadt är till efterrättelse.
Stockholm den 6 April 4866
Reservationer:
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
9
Reservationer:
I afseende å första punkten:
af Herr Henschen.
I afseende å tredje punkten:
af Herr Grefve Sparre:
»I den mån förändringarne inom kreditlagstiftningen framkallade behofvet af en
allvarligare tillsyn å förvaltningen af omyndiges egendom, gjorde sig också den åsigten
alltmer gällande, att kommunernas biträde borde för sådant ändamål anlitas. Vid
den tid, då jag hade äran deltaga i utarbetandet af det lagförslag, som ligger till
grund för nu gällande lagstiftning i ämnet, hade åsigterna härom erhållit en sådan
styrka, alt frågan egentligen endast rörde sättet för användandet af detta kommunernas
biträde. I anseende till kommunalväsendets föga utvecklade ståndpunkt kunde
det likväl endast, med iakttagande af den yttersta försigtighet, såsom en skyldighet
åläggas dem att deltaga i förmyndarevården, och särdeles var det af vigt, att de erhöllo
den största möjliga frihet i valet af sätt att fullgöra denna nya skyldighet. Ett
omständligt reglementerande i denna del syntes derföre olämpligt, och åt alla de
stadganden, som angingo kommunernas skyldigheter i nu ifrågavarande afseende,
gafs den enklaste form. Sålunda, ehuru nyttigt det kunde hafva varit att uppdraga
bestämda gränser emellan de särskilda kommunernas behörighet i afseende på
utöfvandet af kontrollen öfver förmyndarne, undvek man att lemna detaljerade föreskrifter
i afseende på det s. k. kontrolleringsforum. Förmyndare har sålunda för
närvarande valet att redovisa inför gode männen i den kommun, der han sjelf är
bosatt, eller der myndlingen bor, eller der han emottagit förmynderskapet; och gode
männen äro befriade från omsorgen alt pröfva sin egen behörighet i detta fall. Det
har ansetts nog, att förmyndaren någorstädes redovisar, och kontrollen derå har ålagts
domstolen. 1 afseende på domstolarnes kompetens i förmyndaremål eller det s. k.
förmynderskapsforum äro också fullständiga stadganden meddelade i 1 § af författningen,
och genom föreskriften om de förmynderskapsförteckningar, som vid domstolarne
böra hållas, är sörjdt för nödig kontroll å redovisningsskyldighetens fullgörande.
För hvilka gode män en förmyndare än må hafva redovisat, åligger det honom alltid
att för anteckning i nämnda förteckning ingifva bevis om redovisningens behöriga
fullgörande till den Rätt, under hvilken förmynderskapet lyder. Försummelse derutinnan
är lätt kontrollerad, och domstolen åligger att, om försummelse är begången,
genom vitén tillhålla förmyndaren att fullgöra sin skyldighet.
Yid sisthållna riksdag ansågs domstolarnes befattning med denna kontroll vara
alltför betungande, och Lag-Utskottet framlade då ett förslag om upphörande af densamma
och hela kontrollens öfverflyttande på gode männen, i sammanhang hvarmed
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 13 Hä/t. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 34.
äfven kontrolleringsforum bestämdes. Detta förslag, emot hvilket jag inom Utskottet
nedlade min reservation, lyckades icke att vinna Rikets Ständers bifall; och, sedan
numera domstolarne fullgjort den mödosammaste delen af detta uppdrag eller förmyndareförteckningarnes
uppläggande — och detta, efter hvad jag tror mig hafva erfarit,
pä ett i allmänhet särdeles förtjenstfull sätt — så hafva också de skäl försvunnit,
som tillförene kunnat förmå åtskilliga af representationens medlemmar att vilja rubba
en af grundvalarne för den nya författningen.
Nuvarande Lag-Utskott har väl icke gått så långt, utan endast föreslagit en förändring,
som, utan att inskränka domstolarnes skyldigheter i förevarande fall, skulle
bereda förmyndarne någon lindring i deras besvär. Jag finnér väl med Utskottets
pluralitet, att ur denna synpunkt förslaget har åtskilligt för sig; men, då Utskottet af
skäl, hvilka jag ofvan antydt, ej heller nu velat i författningen inrymma några föreskrifter
om kontrolleringsforum, och jag vid sådant förhållande befarar, att, om förslaget i öfrigt
antoges, domstolarnes uppsigt å redovisningsskyldighetens fullgörande skulle förlora i
verksamhet, så nödgas jag motsätta mig hela den af Utskottet föreslagna förändringen.
Så länge det nemligen, i brist på bestämmelse angående kontrolleringsforum, står
förmyndaren öppet att lemna sin redovisning åt hvilka gode män han behagar, och
det alltså ganska ofta måste inträffa, att redovisningen sker inför gode män utom
den domstols domvärjo, dit förmynderskapet lyder, så måste, derest förmyndaren befriades
från skyldigheten att till domstolen ingifva bevis att redovisning öfver förmynderskapet
blifvit aflemnad, häraf uppstå mycken osäkerhet. Det blefve i dylika
fall alldeles omöjligt för domstolen att på förhand bedöma, huruvida uteblifvande af
uppgift om redovisnings aflemnande utmärker försummelse af förmyndaren, som ej
aflemnat sådan, eller af gode män, som ej anmält, att de emottagit förmyndarens
räkning; och i sistberörda hänseende kan domstolen aldrig veta, af hvilka gode män
inom riket försummelsen blifvit begången, emedan det stått förmyndaren öppet att
under årets lopp förändra boningsort och dermed äfven kontrolleringsforum. Huru
skulle vid sådant förhållande domstolen någonsin kunna genom vitén tillhålla gode
män att fullgöra deras anmälningsskyldighet, på sätt Utskottet antagit? Ar det icke
fastheldre uppenbart, att domstolen i alla dylika fall måste i första rummet antaga försummelse
hos förmyndaren och förelägga honom vite? Men häraf blir åter följden,
dels att förmyndarne blifva allt för mycket beroende af gode männens ordentlighet
vid sina uppgifters aflemnande, dels alt, när försummelse af gode männen tilläfventyrs
kan hafva blifvit begången, mycken onödig omgång för utredande af denna omständighet
blir oundviklig. Det synes mig alltså icke lämpligt all ålägga gode männen en skyldighet,
för hvilkens fullgörande inga fullt praktiska garantier förefinnas, och det synes mig
vida bättre att låta de ifrågavarande uppgifternas insändande till domstolarne bero af
gode männens frivilliga åtagande, såsom redan nu mångenstädes lärer vara brukligt.
Då öfriga af Utskottet föreslagna förändringar äro af jemförelsevis ringa vigt
och icke torde hafva ifrågakommit, derest ej den hufvudsakliga förändringen i 4 §
blifvit af Utskottets pluralitet tillstyrkt;
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
11
då, så vidt jag kunnat erfara, den ifrågavarande författningen, som afsåg beträdandet
af en ny bana i fråga om tillsyn å förmyndarevården, eller åtminstone genomförandet
af en princip, som aldrig vunnit tillämpning, ännu icke varit gällande
mera än fyra år, under hvilka, så vidt jag erfarit, systemet vunnit en utveckling,
som synes tillfredsställande, särdeles med afseende derpå att det gällde en kommunal-institution,
af hvilken man i början ej får vänta för mycket;
då den öfverklagade olägenheten för förmyndaren kan undvikas på det enkla
och naturliga sätt, att han vidtalar gode männen att insända hans jemte öfriga förmyndares
räkenskapsutdrag till domstolen; och
då först någon tids ytterligare erfarenhet torde kunna gifva tillfyllestgörande
ledning för författningens omarbetande;
så hemställer jag, för min del, att Kongl. Förordningen den 24-  September 486'1 för närvarande må bibehållas oförändrad;»
af Herr Olivecrona och Biskop Flensburg, som instämt med Grefve Sparre.
N:o 35.
Ank. till Exp.-tTtsk. den 10 April 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i lagen för
åhörare vid Rikets Ständers sammanträden den 1 Mars 1830.
I en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt motion (N:o 28) har Herr
Dalman, W. F., enär ofvanberörda lag innehölle åtskilliga hänvisningar till Missgernirigs-Balken
i 1734 års lag, men denna balk numera vore upphäfd, föreslagit, att
åt Lag-Utskottet måtte uppdragas att verkställa en sådan omarbetning af nämnda
lag, att densamma, i afseende å straffbestämmelserna, blefve öfverensstämmande med
nu gällande strafflag; och får Utskottet, efter erhållen remiss af nämnda motion, härmed
afgifva det vördsamma utlåtande, att, då Rikets Ständer vid innevarande riksmöte
beslutat antagandet af ny Riksdags-ordning och det lämpligen synes böra öfverlemnas
åt den nya representationen att besluta de föreskrifter, som för ordningens
upprätthållande vid hennes sammanträden kunna vara nödiga,
ifrågavarande motion icke torde böra till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Mars 1866.
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
N:o 36.
Arik. till Exp.-Utsk. den 10 April 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om antagande af en lag
angående internationel litterär eganderätt.
Med erinran, hurusom man i de flesta länder icke allenast erkänt inhemsk författares
rätt att sjelf njuta inkomsten af sitt arbetes mekaniska mångfaldning, utan äfven
utsträckt samma rätt till andra staters undersåter, emot ömsesidighet i dessa staters
lagstiftning, hvarvid utländsk författare erhållit skydd så väl emot eftertryck
som öfversättning, har Herr August Blanche, i en hos Yällofliga Borgare-Ståndet
väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 107) fästat Rikets Ständers uppmärksamhet
å behofvet af en sådan ömsesidig lagstiftning för de Skandinaviska länderna.
Då Norge och Danmark redan ega lagar, som lemna skydd åt de utländ
ningars
litterära eganderätt, hvilkas egna lagar tillerkänna samma skydd åt Norska och
Danska undersåter, kunde ändamålet, hvad dessa länder anginge, vinnas genom införandet
i Sveriges lagstiftning af motsvarande bestämmelser. Hvad deremot beträffade
Finland, der dylik lag lika litet sorn i Sverige funnes, så kunde väl de internationela
litterära rättsförhållandena icke ensamt genom en å Sveriges sida företagen
lagstiftningsåtgärd ordnas; men motionären har ansett, att de föreslagna nya bestämmelserna
icke dess mindre borde omfatta jemväl detta lands litteratur, under förutsättning
att den Finska lagen framdeles skall komma att medgifva den Svenska litteraturen
reciprocitet.
I afseende på formen för denna lagstiftning har motionären föreställt sig, att densamma
kunde åstadkommas utan förändring af eller tillägg till Trvckfrihets-förordningens
bestämmelser om Svensk författares eganderätt till sina skrifter, hvilka bestämmelser
endast borde genom en författning af civillags natur hänföras till Norska, Danska
och Finska författares skrifter. Motionären anser detta så mycket mera önskligt, som,
i händelse äfven de åsyftade internationela bestämmelserna inrymdes i Tryckfrihetsförordningen,
dessa stadganden, som framför allt annat kräfde ömsesidighet, skulle så
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
13
sorn tillhörande rikets grundlagar, erhålla en helt annan natur, än de utländska lagar
ega, genom hvilka Svensk undersåtes motsvarande rätt skulle skyddas. Den föreslagna
lagen skulle derföre, enligt motionärens mening, stå bredvid Tryckfrihets-förordningen
och endast gälla sådana fall, derå denna förordnings stadganden ej äro tillämpliga.
För att lösa denna uppgift, har motionären meddelat följande förslag till:
»Lag angående litterär eganderätt i de fall, då Tryckfrihets-förordningens stadganden
och Kongl. Förordningen af den 20 Juli 1855 ej derå kunna tillämpas.
§ 1. Den Svensk undersåte, enligt Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 9 samt
Kongl Förordningen af den 20 Juli 185 5, tillkommande litterära eganderätt utsträckes
till Norsk och Dansk undersåte, så länge Norska lagen om eftertryck
af den 13 September 1830 och Danska lagen om eftertryck af den 29 December
1857, eller motsvarande lagar, mot vilkor af ömsesidighet, i Norge och
Danmark skydda Svensk undersåtes litterära eganderätt; samt till Finsk, så
snart Finsk lag åt Svensk undersåte tillerkänner samma rätt.
§ 2. Såsom eftertryck betraktas icke enligt denna lag:
a) citater och tidningars aftryck af andra tidningars artiklar, då källan
angifves;
b) aftryck af dikter såsom text åt musikaliska kompositioner;
c) aftryck af kortare uppsatser på vers eller prosa uti läse- och läroböc
ker,
kritiska och litteraturhistoriska arbeten;
cl) ett likartadt begagnande af musikaliska kompositioner.
I alla dessa fall måste likväl iakttagas, att erkändt författarenamn alltid utsattes
under den aftryckta uppsatsen, dikten eller kompositionen. Uraktlåtes detta, är aftrycket
att betrakta såsom eftertryck.
§ 3, mom. 1. Endast den enligt § 1 laglige egaren till ett på Danskt eller Norskt
språk utgifvet arbete är berättigad att detsamma i Svensk öfversättning utgifva
eller utgifva låta, för så vidt:
a) Svensk författare, enligt Norsk eller Dansk lag, innehar motsvarande rätt;
b) författaren eller den laglige utgifvaren sjelf på titelbladet af sitt arbete
tillkännagifva sin afsigt att öfversättningsrätten till samma arbete utöfva; och
fullföljer sin afsigt, så att åtminstone en del af öfversättningen är i Svensk
bokhandel tillgänglig inom två år efter originalets utgifning och hela öfversättningen
inom tre år, ifrån samma tid räknade.
Af arbeten i flera delar räknas i detta hänseende hvarje del som ett verk för sig.
mom. 2. öfversättning, som icke blifvit utgifven af enligt lag berättigad egare,
anses såsom eftertryck,
mom. 3. Oloflig öfversättning af dramatiskt arbete straffes som eftertryck, oansedt
den icke blifvit i tryck utgifven, om deri offentligen och mot inträdesafgift
blifvit sceniskt utförd, utan tillstånd af det sålunda utförda arbetets laglige egare.
§ 4. Förbrytelse emot denna lag kan icke åtalas af någon annan än den, emot
14
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
hvilken den blifvit begången; och icke då mer än två år förflutit efter det förbrutelsen
egt rum.
§ 5. Eftertryck eller oloflig öfversättning af Norsk eller Dansk mans arbete, hvilket
före denna lags datum utkommit, straffes efter denna lag, om eftertrycket
eller öfversättningen blifvit utgifven efter det denna lag erhållit gällande kraft, samt
den Norske eller Danske författaren eller egaren vid tidpunkten för sådant eftertryck
eller oloflig öfversättning ännu innehar en i Tryckfrihetsförordningens I §
mom. 9, eiler Kongl. Förordningen af den 20 Juli 1855 erkänd eganderätt.»
Utskottet delar fullkomligt motionärens mening om önskvärdheten af en internationel
lagstiftning uti förevarande ämne, som under de sednare åren utgjort föremål för öfverenskommelser
emellan flera af de Europeiska magterna och måste vara af en synnerlig vigt för
de Skandinaviska länderna, hvilkas gemensamhet i språk, kultur och intressen i viss mån äfven
framkallar gemensamhet inom litteraturen. Det är otvifvelaktigt, att, såsom motionären
anmärkt, en lagstiftning, som försäkrade emot olofligt eftertryck eller öfversättning, i Sverige
af Norskt och Danskt eller Finskt arbete och i Norge, Danmark och Finland
af Svenskt, skulle väsendtligen bidraga dertill, att Svensk, Norsk och Dansk litteratur
icke blott hvar i sitt land, utan inom hela det för dessa litteraturer gemensamma
språkområdet, erhölle en vidsträcktare spridning, och denna spridning skulle
icke heller, såsom nu ofta är fallet, förmedlas genom underhaltiga öfversättningar,
emedan författarens rätt att sjelf disponera sitt arbete, äfven i öfversättning, bättre
skulle tillförsäkra allmänheten om en god öfversättning, der en sådan vore af nöden,
än det nuvarande tillståndet har visat sig förmå. Det vore äfven af vigt för den
nationela hedern, att författare, på de med vårt eget så nära beslägtade Norska och
Danska språken, hvilkas skrifter kunna läsas äfven af de Svenskar, som icke äro
mägtiga något utländskt språk, ej i vårt land saknade ett rättsskydd, sorn de i Frankrikes
och Englands lagar redan länge åtnjutit. Endast deruti skiljer sig Utskottet
från motionären, för så vidt sjelfva saken angår, att den af honom föreslagna internationela
lagstiftningen synts Utskottet böra afse, icke allenast de Skandinaviska länderna,
utan äfven andra stater, som fordra eller erbjuda reciprocitet. I samma mån
den Skandinaviska litteraturen, genom en närmare sammanslutning emellan de närbeslägtade
folken i detta och andra hänseenden, erhåller en större spridning, blir det
nemligen allt sannolikare, att eftertryck af denna litteraturs alster skall komma att
utgöra föremål för spekulation inom länder utom Skandinavien, och, för åstadkommande
af öfverenskommelser emot ett dylikt intrång i de Skandinaviska författarnes
rätt, är det nödigt att kunna erbjuda de främmande länderna reciprocitet. Sedan det
dessutom blifvit en snart sagdt allmän Europeisk angelägenhet att bereda ömsesidigt
skydd för de olika nationernas litterära eganderätt, torde icke heller Sverige böra
i längden hålla sig utom denna allmänna samverkan för ett i litteraturens intresse
särdeles önskvärdt mål; och att äfven de mindre staternas medverkan till detta mål
icke varit för de stora kulturstaterna likgiltigt, visar den af motionären anförda om
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
15
ständigheten, att Frankrikes och Englands lagar emot reciprocitet lemnat skydd äfven
åt den Norska och Danska litteraturen. Utskottet delar väl motionärens mening,
att det för närvarande är endast inom de Skandinaviska länderna, som frågan om
utländskt eftertryck är af praktisk betydenhet för Sverige; men på ofvan anförda
skäl har emellertid Utskottet ansett att, när en internationel lagstiftning uti förevarande
ämne kommer till stånd, densamma bör omfatta alla länder, som bevilja den
Svenska litteraturen motsvarande skydd.
Hvad åter beträffar formen för ifrågavarande lagstiftning, delar Utskottet äfven
motionärens åsigt, att denna lämpligast borde erhålla civillags natur; men vid ett
sorgfälligt öfvervägande af möjligheten att kunna, jemte Tryckfnhets-förordningens föreskrifter
om Svensk mans litterära eganderätt och med hänvisning till dem uppställa
civilrättsliga stadganden, som tryggade utländningar mot eftertryck eller obehörig
öfversättning inom Sverige, har Utskottet mött svårigheter, för hvilkas undanrödjande
Utskottet saknar grundlagsenlig befogenhet att framställa förslag. Den hufvudsakliga
svårigheten ligger deruti, att frågan om utländsk mans litterära eganderätt
med afseende på eftertryck eller öfversättning i Sverige ej är främmande för Tryckfrihetsförordningen
och blifvit i denna grundlag betraktad ur en synpunkt fullkomligt
motsatt den nu ifrågavarande. Utskottet får i detta afseende erinra om stadgandena
i nämnda Förordnings \ § \% mom : »Intet hinder vare för bokhandels
idkande, icke eller för utgifning till föryttrande af någon skrift vare sig inländsk
eller utländsk;» samt i samma §:s 7 morn.: »Den hvilken utgifver utländsk mans arbete
eller öfversättning deraf, eller inländsk mans, som sitt namn ej angifvit, ege
enahanda rättigheter, pligter och ansvarighet, som författare, i alla de fall, der ej i
denna lag annorlunda stadgadt är.» Dessa stadganden bero af åsigter, som alldeles
icke voro främmande för den tids vanor och föreställningssätt, då nämnda förordning
tillkom, men torde icke slå väl tillsammans med de grundsatser om ömsesidig
litterär eganderätt nationerna emellan, hvilka sedermera gjort sig gällande och hvarpå
motionärens förslag är bygdt.
Utskottet har, i betraktande af dessa förhållanden, ansett det vara omöjligt, att,
på sätt motionären föreslagit, ställa en särskild lag om den internationela litterära
eganderätten bredvid Tryckfrihets-förordningens nuvarande, för en sådan eganderätt
alldeles icke gynsamma stadganden. Om en lagförändring i det af motionären föreslagna
syfte skall ske, måste alltså, efter Utskottets mening, antingen, med förändring
af Tryckfrihets-förordningen, de nya stadgandena i densamma upptagas, eller
också åtminstone de föreskrifter i nämnda förordning, som angå utgifvande af utländsk
skrift och öfversättning deraf, upphäfvas, för att kunna ersättas med stadganden
i annan syftning och af civillags natur. En förutgången grundlagsförändring af
sistnämnda beskaffenhet har synts Utskottet vara ett oundgängligt vilkor för frågans
vidare behandling i vanlig lagstiftningsväg; och då det ligger utom Utskottets befogenhet
alt yttra sig om företrädet af det ena eller andra af ofvannämnda alternati
-
16
Lag-Utskottets Betänkande N:o 37.
ver för Tryckfrihets-förordningens ändrande, samt vid ofvan anförda förhållanden motionen
icke i den ordning den till Rikets Ständers pröfning inkommit, kan till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda, finner sig Utskottet böra vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan vidare a/seende.
Stockholm den 6 April 1866.
N:o 37.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 April 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade stadganden
i afseende på böters förvandling.
Enligt den äldre lagstiftningen tillkom det domstolarne att bestämma det förvandlingsstraff,
som borde ega rum, då tillgång för gäldande af ådömda böter saknades
Denna förvandling verkställdes i allmänhet af den domstol, som i målet dömt,
men, då fråga var om förvandling af böter, som blifvit genom särskilda utslag ådömda,
af vederbörande Hofrätt. I den vid sistbållna riksdag antagna strafflagen har
åter en helt annan åsigt gjort sig gällande. Strafflagen har nemligen, i öfverensstämmelse
med Lagkomitéens och Lagberedningens förslag, uppfattat bötesförvandlingen såsom
en verkställighetsåtgärd och derföre i 2 Kap. 13 § uppdragit densamma åt Konungens
Befallningshafvande. Nu hafva, genom trenne särskilda till Lag-Utskottet remitterade
motioner, hvilka blifvit väckta inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Herr
Treffenberg, Curry, (N:o 131) och inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr von Stockenström
(N:o 85) samt Herr Bolinder (N:o 137), anmärkningar blifvit framställda emot
denna lagförändring, som, efter motionärernes förmenande, endast skulle vålla onödig
omgång och tidsutdrägt vid straffexekutionen. Samtlige motionärerne hafva derföre påyrkat
en återgång till det äldre förhållandet, ehuru hvar för sig på olika sätt och i
olika mån.
Sålunda har föreslagits af Herr Treffenberg:
»alt Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att alla de stadganden i strafflagen
och
Lag-Utskottets Betänkande N:o 37.
17
och Kongl. Förordningen om samma lags införande, hvarigenom befattningen med böters
förvandling blifvit åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uppdragen, måtte upphäfvas och
ersättas med nya stadganden, hvarigenom berörda förvandlingsbestyr ålägges domstolarne»;
af Herr von Stockenström:
»att åt ofvannämnda lagrum, 2 Kap. 43 § Strafflagen, måtte gifvas följande lydelse:
»Om förvandling af böter efter 10, 14 eller 12 §§ ege, der domstol ej ut
satt
desamma, Konungens Befallningshafvande att förordna;»
samt af Herr Bolinder:
»att, med ändring af samma lagrum, domstolarne böra, på sätt före Strafflagens
införande i allmänhet egde rum, i utslag, hvarigenom någon varder till böter fälld,
tillika bestämma det motsvarande kroppstraff, han i brist af böter bör undergå; dock
att Konungens Befallningshafvande fortfarande borde verkställa förvandlingen, dels då
fängelse med vatten och bröd enligt 11 § öfvergår till enkelt fängelse, dels då särskilda
beslut angående samma person ådömda böter på en gång förekomma till verkställighet.
»
I afseende å Herr von Stockenströms och Herr Bolinders förslag, för så vidt
dessa afse, att både Konungens Befallningshafvande och domstolarne skulle vara behöriga
att bestämma förvandlingsstraff, framställer sig i främsta rummet den anmärkningen,
att de olika grundsatser, som före och efter den nya strafflagens utfärdande varit
i denna fråga gällande, äro af en sins emellan så skiljaktig beskaffenhet, att de
icke kunna utan olägenhet erkännas jemte hvarandra Enligt den ena åsigten ingår
nemligen förvandlingen i sjelfva domslutet, och i afseende på ändring af förvandlingen
gälla alltså samma reglor som för ändring af sjelfva straffbestämmelsen; hvarföre också,
med denna uppfattning, verkställigheten af straffet uppehälles genom klagan öfver förvandlingen
Enligt den andra, numera antagna åsigten, tillhör åter förvandlingen den
verkställighetsåtgärd, hvarom Konungens Befallningshafvande eger att »förordna», och
förvandlingsbeslutet går till följd deraf i verkställighet utan hinder af besvär, hvilket
blifvit uttryckligen förklaradt genom Kongl. Kungörelsen den 4 Januari 1 865. Emellan
dessa begge sätt att uppfatta förvandlingsåtgärdens karakter förefinnes alltså en så
väsendtlig olikhet, att deras inrymmande i iagstiftningen jemte hvarandra otvifvelaktig!
skulle vålla oreda och osäkerhet i tillämpningen.
Herr Treffenbergs förslag eger väl företrädet af konseqvens, i det han föreslagit
en fullständig återgång till det äldre förhållandet; men emot denna likasom emot de
begge förenämnda motionerna torde endast behöfva erinras, att den nya strafflagen
alltför kort tid tillämpats, för att erfarenhetens vittnesbörd ännu skulle kunna åberopas
vare sig för eller emot densamma, och att, om tilläfventyrs olägenheter och svårigheter
skulle hafva uppstått vid tillämpningen af ifrågavarande lagbud, enahanda olägenheter
sannolikt i vida högre grad egde rum under den äldre lagstiftningen. Det
var nemligen aldrig genom lag påbjudet eller i praxis antaget, att domstolarne skulle
i alla bötesmål utsätta förvandlingsstraff, utan sådant borde ske endast i fall anledning
Bih. till II St. Prat. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 3 ’
18
Lag-Utskottets Betänkande IS: o 37.
förekom att böterna ej kunde utgå. I de flesta mål, som icke angingo häktade
personer, torde domstolarne tvärtom hafva undvikit att utsätta förvandlingsstraffet och
låtit förvandlingen bero på särskild anmälan om behofvet. Men då i alla dessa
fall icke allenast, hvad landet angick, ett nytt tings inträffande, utan dessutom alltid
ytterligare en besvärstid måste afvaktas, innan förvandlingsstraffet kunde verkställas,
så torde man med temlig visshet kunna påstå, att i de flesta fall dröjsmålet tillförene
blef större, än nu erfordras, då Konungens Befallningshafvande när som helst kan
verkställa förvandlingen och beslutet genast går i verkställighet.
Utskottet har alltså icke kunnat understödja de ifrågavarande motionerna, utan
får vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer må lemna dem utan vidare afseende.
Stockholm den 6 April 4 866.
Reservation:
af Herr Bolinder.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1866.
Lag- Utskottets Betänkande Jfs 38.
I
N:o 38.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Konkurslagen
Lag-Utskottets
utlåtande har blifvit infordradt öfver fyra särskilda motioner,
hvilka afse mer eller mindre omfattande förändringar i nu gällande konkurslag
af den 18 September 1862, och hvilka blifvit väckta
inom Välloflig a Borgare-Ståndet:
af Herr Sääf (motionen N:o 100) och Herr Blanche (motionen N:o 108), samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Riksdagsfullmägtige Jonas Jonasson från Kronobergs län (motionen N:o
34) och Eric Jonsson från Westmanlands län (motionen N:o 188.)
Såsom den till sitt syfte mest omfattande af berörda motioner torde Jonas
Jonassons kunna anses, emedan han genom densamma framställt förslag, hvilka
skulle rubba en af grundvalarne för den nya konkurs-lagstiftningen. Enär nemligen
erfarenheten hade visat, att borgenärernes kontroll öfver förvaltningen icke
vore tillräcklig för att befordra skyndsamhet vid konkursers utredning samt förekomma
den osäkerhet och de förluster, som egennyttiga eller egenmägtiga åtgärder
af gode män eller sysslomän kunde tillskynda borgenärer, infördes genom
den nya konkurslagen en institution, som i främmande länder visat sig ändamålsenlig:
nemligen Rättens ombudsman. Denne af Rätten eller domaren förordnade
ombudsman har till sin första pligt att vaka öfver förvaltningens lagliga
gång och att ställa gode männen eller sysslomännen till rätta för de fel och
försummelser, som kunna af dem begås. Dessutom eger han att leda flera af
borgenärernes vigtigare ofverläggningar samt att meddela beslut i flera förvaltningsfrågor,
likväl utan förnärmande af den beslutanderätt, som bör borgenärerne
allena tillkomma. Denna institution är följaktligen ett synnerligen vigtigt
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande J/S 38.
moment i den nya konkurs-lagstiftningen, ock flera af lagens stadganden äro
derpå grundade. Emot densamma har blifvit af bemälde motionär anmärkt, att,
då Rättens ombudsman, der ej Rätten annorlunda bestämmer, åtnjöte en tredjedel
af arfvodet för konkursboets förvaltning samt dessutom reseersättning för en
eller två hästar jemte dagtraktamente, och då jemväl lösen måste betalas för
afskrifter af alla konkursboet angående handlingar och de beslut Rätten eller
dess ordförande under konkurstiden meddelar och som Rättens ombudsman måste
till upplysning hafva hos sig tillgängliga, så komme att till Rättens ombudsman
af konkursboet betalas ett ganska stort penningebelopp, hvilket kunde undvikas,
om det votum, som i vissa fall tillkommer Rättens ombudsman, uppdroges åt
Rättens ordförande och hans öfriga åligganden vid förvaltningen åt gode männen
eller sysslomännen. I anledning häraf föreslår motionären i de fyra första punkterna
af sin motion,
l:o “att stadgandet, det Rätten eller domaren skall utse så kallad Rättens
ombudsman i konkurs måtte upphäfvas“;
2:o “att det Rättens ombudsman uppdragna votum i konkurslagens 60 §,
angående val till gode män och syssloman, samt i 64 och 65 §§, angående gode
mäns och sysslomans fullgörande af sitt uppdrag, måtte öfverlemnas till Rättens
ordförande
3:o “att den, enligt 63 §, gode män och syssloman ålagda räkning inom en
vecka efter hvarje månads slut öfverlemnas till de personer, som borgenärerne
bland sig enligt 44 § välja“; samt
4:o “att åt gode män och syssloman uppdrages fullgörandet af öfriga för
Rättens ombudsman bestämda åligganden angående förvaltningen och realiserandet
af konkursboet. “
Såsom af de för motionen anförda skäl vill synas, har densamma framkallats
mindre af lagens innehåll än af missbruk, som någorstädes kunna hafva vid
densammas tillämpning egt rum, och hvarigenom konkurskostnaderna uppdrifvits
till en oskälig höjd. Sålunda är icke enligt lagens innehåll ombudsmannen
i någon händelse berättigad till skjutspenningar och dagtraktamente; ej heller
kan Utskottet finna, i hvilka fall lösen för afskrjfter af konkursboets handlingar
kan annorlunda än efter frivillig öfverenskommelse till honom utgå. Om ombudsmannen
endast i öfverensstämmelse med lagens uttryckliga innehåll för sitt
besvär åtnjuter en tredjedel af arfvodet för boets förvaltning, hvars hela belopp
åter i allmänhet bestämmes af borgenärerne, så torde fördelen af den tillsyn, som
ombudsmannen öfver gode männen och sysslomännen utöfvar, och hvilken, enligt
motionärens förslag, skulle alldeles upphöra, utan att af annan kontroll ersättas,
väl uppväga den deraf luirflytande kostnaden, helst denna sannolikt skulle i de
flesta fall komma att utgå med enahanda belopp till gode männen och sysslomännen.
\
Lag-Utskottets Betänkande J\s 38.
3
Utskottet kan alltså icke fästa någon vigt vid de af motionären emot ifrågavarande
institution gjorda anmärkningar och får derföre med afseende på
samma institutions ovedersägliga nytta, vördsamt tillstyrka,
l:o att Jonas Jonassons förslag i nu omförmalda delar må
lemnäs utan vidare afseende.
Herr Blanche har i sin motion sammanfört åtskilliga anmärkningar emot
särskilda stadganden i konkurslagen, hvilka, enligt motionärens förmenande, skulle
erfordra dels rättelse, dels förtydligande, samt äfven framställt förslag till den
lydelse vissa §§ af konkurslagen till följd deraf borde erhålla. Då Utskottet nu
går att upptaga dessa anmärkningar, i den ordning de klandrade §§ i lagen förekomma,
har det synts lämpligt att på samma gång besvara de anmärkningar emot
detaljbestämmelserna, som blifvit af andra motionärer framställda.
§ 6.
I 2 mom. af denna § föreskrifves, att öfver borgenärs ansökning om egendoms
afträdande i stad skall gäldenären höras “genast eller sist inom två dagar“.
Häremot har Herr Blanche anmärkt, att gäldenären ofta icke kan inom två dagar
träffas med kallelse, utan att likväl deraf kan dragas den slutsats, att han,
såsom det heter i 3 mom. af samma §, “håller sig undan eller är rymd eller
veterligen ur riket faren“; i hvilken händelse han kallas genom kungörelse i
allmänna tidningarne att inställa sig inom viss tid af en till högst två månader.
På det att icke den åsyftade skyndsamma behandlingen af borgenärs ansökning
om gäldenärs egendoms afträdande må medföra förlust af sökandens talan, eller
sätta domstolen i förlägenhet, huru med målet skall förfaras, om den föreskrifna
tiden för gäldenärens hörande skulle någon gång befinnas otillräcklig, har motionären
derföre föreslagit en sådan förändring af ifrågavarande moment, att, om
sökanden det äskar och Rätten pröfvar skäl dertill, längre anstånd med gäldenärens
hörande må vara tillätet.
Emot detta förslag torde i första rummet böra erinras, att sökandens talan
alldeles icke, såsom motionären antagit, kan gå förlorad derigenom att gäldenären
icke under den föresätta tiden anträffas, utan att det endast är hans rättighet
att få gäldenären hörd öfver den då ingifna ansökningen, som beror af
samma ansöknings kommunikation med gäldenären inom förelagd tid. Ingenting
hindrar borgenären att, sedan den första ansökningen förfallit, ingifva en ny, med
hvilken då på enahanda sätt förfares, som med den föregående, och så vidare,
intill dess att gäldenären anträffats. Det kunde synas, som om härigenom vållades’
onödig omgång för borgenären; men i sjelfva verket måste det anses såsom
en fördel, om borgenärer af fruktan för det ökade besvär, de eljest kunna ådraga
sig, afhållas från dylika ansökningars ingifvande, intill dess de förvissat sig om
4
Lag-Utskottets Betänkande JVs 38.
gäldenärens vistelseort och möjligheten att anträffa honom. Det har ej heller
undgått Utskottets uppmärksamhet, att den ifrågavarande föreskriften kan vara
till olägenhet för Rådstufvurätterna, hvilka till följd af densamma understundom
måste utsätta särskilda sammanträden emellan de ordinarie rådstufvudagarna.
Men afseendet å domstolsledamöternes beqvämlighet måste vika för nödvändigheten
att tillse parternas rätt och hästa; och då antagas måste, att ganska många
ansökningar om gäldenärers försättande i konkurstillstånd icke äro af beskaffenhet
att kunna bifallas, så är det också obestridligt, att, på sätt äfven motionären
antydt, gäldenärers kredit och anseende samt till och med ofta möjligheten
för dem att fortfarande utöfva sitt näringsfång är i hög grad beroende af inkomna
konkursansökningars skyndsamma pröfning. Det är uppenbarligen ur
denna synpunkt, som ifrågavarande bestämmelse tillkommit och långt ifrån att
vilja tillstyrka en förändring af densamma, anser Utskottet en sträng tillämpning
deraf vara af synnerlig vigt för den allmänna krediten. Att genom 2 mom. af
7 § längre tid blifvit bestämd för gäldenärs hörande öfver konkursansökning på
landet, torde väl icke, såsom motionären förmenat, kunna anses för en motsägelse
i lagen, utan allenast för en i sjelfva förhållandenas natur grundad olikhet i förfarandet
vid särskilda domstolar.
Utskottet får alltså tillstyrka,
2:o att motionen i denna del må lemnäs utan vidare afseende.
g 10.
I denna § föreskrifves, att, om någon vill klaga deröfver att ansökning upptagen
är, besvärstiden skall räknas från det stämningen blef i allmänna tidningarna
första gången kungjord. Under denna bestämmelse är äfven klagan öfver
domstolens behörighet hänförlig. Med afseende på sistberörda förhållande
har motionären såsom ett förbiseende af lagstiftaren anmärkt, att lagen saknade
äldre konkurslagars stadgande om särskildt förfaringssätt, när Öfverrätt på grund
af besvär förklarat den domstol, som upptagit konkursansökning, hafva varit dertill
obehörig. Denna anmärkning hvilar uppenbarligen endast på motionärens
eget förbiseende af 17 §:s innehåll, enligt hvilken, i det af motionären åsyftade
fall, Öfverrättens beslut skall meddelas Underrätten eller domaren, stämningen
nedtagas från Rättens dörr, och, om den blifvit i tidningarna kungjord, dessutom
genom ny kungörelse återkallas. Dessa stadganden öfverensstämma på det närmaste
med föreskrifterna i 63 och 71 §§ af Konkurslagen den 12 Mars 1830. I
förstnämnda § var stadgadt, att, sedan annan domstol “upptagit" konkurssaken,
handlingar och protokoll skulle dit öfversändas från den Rätt, som förut behandlat
saken. Att detta stadgande blifvit uteslutet ur den nya konkurslagen har
Lag-Utskottets Betänkande M 38.
5
varit en följd deraf, att enligt densamma Rätten ej vidare har någon konkur s
akt i sitt förvar och följaktligen ej heller kan öfversända densamma till annan
Rätt. Det torde derföre ej heller vara lämpligt att, på sätt motionären föreslagit,
nu återinföra detsamma. Vidare och enär det synts motionären, helst efter de
i 36 § af konkurslagen meddelade nya stadganden om återgång af åtskilliga aftal,
som ingåtts inom viss tid före konkursens början, vara af synnerlig vigt, att
en redan börjad konkurs icke skulle anses hafva enligt 17 § förfallit derföre att
den Rätt, som förordnat att konkurs skulle ega rum, blifvit af Hofrätten förklarad
dertill obehörig, har motionären föreslagit, att, i dylika fall, Hofrätten
skulle förvisa saken till den domstol, som ä,r behörig, saint att, om inställelsedagen
ännu ej inträffat, konkursen skall vid sistberörda domstol till ny behandling
upptagas utan afseende å hvad förut blifvit åtgjordt, men, om inställelsedagen
redan gått förbi, saken af den Rätt, som först handlagt den, endast hänvisas
till vidare utförande vid den domstol Hofrätten bestämt. Hvad först beträffar
det i detta afseende anförda motivet, hvaraf motionärens förslag att konkurssak,
som anhängiggjorts vid obehörig domstol, sedermera skulle fortsättas
vid den behöriga, utgjort en omedelbar följd, så torde väl endast behöfva erinras,
att, enligt de enklaste reglor för ett ordnadt rättegångsväsende, alla beslut
och åtgärder af obehörig domstol sakna kraft och verkan och att följaktligen
äfven ett af obehörig domstol meddeladt beslut om gäldenärs försättande
i konkurstillstånd ej rimligen kan verka till återgång af aftal, som blifvit emellan
honom och annan person träffade. Sålunda grundar sig motionärens åsigt
om hehofvet af den ifrågaställda lagförändringen på ett uppenbart missförstånd
om de rättsförhållanden, som kunna uppkomma vid konkursansöknings upptagande
af obehörig domstol. För öfrigt lider hans förslag i denna del af den oformligheten,
att den domstol, dit konkurssaken skulle från Hofrätten förvisas, icke
blefve i tillfälle att pröfva sin egen behörighet; och det skulle dessutom sannolikt
visa sig mindre praktiskt, emedan de besvär, som emot domstols behörighet
anföras, väl endast undantagsvis så fullständigt utreda ämnet, att Hofrätten deraf
kan pröfva, till hvilken domstol saken rätteligen hör, och, der en sådan pröfning
kan ske, återstår ändock möjligheten att gäldenären under tiden ombytt boningsort
och dermed äfven konkursforum.
Utskottet har af dessa skäl ansett sig böra i denna del
3:o afstyrka motionen.
§ 30.
Jemte det i denna § föreskrift är meddelad om , gäldenärs rättighet att
njuta underhåll af konkursboet, stadgas tillika, att “kommer tvist upp“ i anled
ning af dessa föreskrifter, skall Rätten pröfva, hvad gäldenären må bestås. Mo
-
6
Lag-Utskottets Betänkande JS 38.
tionären anmärker, att denna ordställning ger anledning antaga, att borgenärerne
ej äro berättigade att i frågor, hvarom denna § handlar, fatta beslut i samma
ordning och med lika gällande kraft, som i alla andra konkursboets förvaltning
rörande, vida vigtigare angelägenheter, och föreslår derföre den förändringen, att
Eättens pröfning i detta fall endast skulle inträda, när “gäldenären förmenar sig
icke kunna åtnöjas med hvad horgenärerne erbju da, “ hvaremot minoriteten bland
borgenärerne ej vidare skulle ega att hos Rätten öfverklaga pluralitetens beslut
i dylika frågor. Motionären anser denna förändring så mycket heldre kunna ske,
som det ej vore att befara, att de största fordringsegarne skulle missbruka sin
röstöfvervigt till gäldenärens fördel; men i afseende på denna omständighet, som
just torde utgöra det hufvudsakliga skälet för det undantagsstadgande, som i
detta fall förekommer, är Utskottet af olika mening med motionären, och anser det
långt ifrån osannolikt, att i en mängd smärre konkurser, der de största fordringsegarne
äro vänner och siägtingar till gäldenären och de egentliga tillgångarna
utgöras af gäldenärens bohag, pluraliteten af borgenärerne och isynnerhet de prioriterade
skulle kunna förmås att, emot minoritetens önskan, medgifva gäldenären
oskäliga förmåner på konkursboets bekostnad, såvida icke minoriteten egde att
påkalla domstolens mellankomst. För öfrigt bör Utskottet erinra, att den ifrågavarande
föreskriften icke, på sätt motionären förmenat, afviker från motsvarande
bestämmelse i 1830 års konkurslag, utan tvärtom är till ordalagen lika med
stadgandet i 55 § af nämnda lag.
Utskottet, som alltså icke kunnat finna något skäl för den af motionären i
30 § föreslagna förändringen, får vördsamt hemställa,
4:o att motionen äfven i denna del må lemnäs utan vidare
afseende.
§ 40.
Enär det icke blott någon gång utan ganska ofta inträffar, att i mindre
konkurser ingen af borgenärerne infinner sig vid det s. k. första förhöret, då
gode män skola af dem utses, har det synts motionären vara en anmärkningsvärd
ofullständighet i lagstiftningen, att ingenting funnes stadgadt, huru förfaras
bör, när sådana fall förekomma; och motionären har derföre föreslagit ett tillägg
till 40 §, af innehåll att, om ingen borgenär kommer tillstädes och boet är af
ringa beskaffenhet, Rätten eller domaren skall ega utse god man att detsamma
förvalta.
Då emellertid, på sätt äfven motionären anmärkt, enligt 40 §:s nuvarande
innehåll domstolen, i den händelse att endast få borgenärer med ringa fordringar
tillstädeskommit, eger att pröfva, huruvida konkursboets förvaltning kan med
säkerhet anförtros de af dem valde gode män och att, om detta ej är förhål*
Lag-Utskottets Betänkande JVs 38. 7
landet, utse annan skicklig och vederhäftig man, eller flere, att i förvaltningen
deltaga, så torde deraf följa att, om ingen borgenär tillstädeskommit, domstolen
har enahanda rätt och skyldighet; hvarom något tillägg till lagen så mycket
mindre lärer vara nödigt, som i de flesta dylika fall ingen annan åtgärd af Rätten
torde erfordras än ett förnyande af den persons uppdrag, som, när konkursen
först uppstått, af Rätten, jemlikt 9 §, förordnats att taga boet om händer.
Enär alltså det föreslagna tillägget synts Utskottet vara obehöfligt, får
Utskottet vördsamt tillstyrka
5:o att motionen i denna del ej må till någon åtgärd föranleda.
§ 41.
I denna § är stadgadt, bland annat, att till Rättens ombudsman skall utses
en person “inom eller utom Rätten“. Dessa särskildt utmärkta ord har Herr
Blanche ansett böra utgå, emedan det icke läte sig väl förena att såsom domare
handlägga ett konkursmål och tillika vara Rättens ombudsman i konkursen,
och domaren borde vara upphöjd öfver hvarje misstanke för egennyttiga beräkningar
vid utöfningen af sitt ansvarsfulla kall, i anseende hvartill stadgandet,
att nämnda ombudsman, som aflönas af borgenärerne och äfven kan af detta för
vidtagandet eller underlåtenhet af vissa föreskrifna åtgärder åtalas hos domstolen,
skall väljas inom eller utom, och således efter ordställningen företrädesvis inom
Rätten, enligt motionärens mening, vore i högsta måtto olämpligt. Erfarenheten
hade också ådagalagt, att denne funktionär ytterst sällan, om ens någonsin, blifvit
utsedd bland de Rättens ledamöter, som handlagt sjelfva konkursmålet.
Utskottet får till en början erinra, att, om, på sätt motionären föreslagit,
de ifrågavarande orden uteslötes, tvetydighet skulle uppstå, huruvida ombudsman
lagligen kunde utses inom Rätten. Om åter sådant uttryckligen förbjödes, så
, skulle deraf den olägenheten uppkomma, att nämndemännen, bland hvilka företrädesvis
lämpliga personer för den ifrågavarande befattningen torde vara att
finna, skulle, såsom varande ledamöter af Häradsrätten, blifva obehöriga att
fungera såsom Rättens ombudsmän. Enahanda blefve äfven förhållandet med de
illiterata rådmännen i de mindre städerna. Yid de af flera litterata ledamöter
bestående Rådstufvurätterna i de större städerna torde det äfven vara ganska
vanligt, att till ombudsman utses någon af Rättens tjenstemän och möjligen äfven
ledamöter, — ehuru man, på sätt motionären anmärkt, dervid rätteligen
undviker att välja någon bland de ledamöter, hvilka såsom domare handlägga
konkurssaken, — och någon olägenhet deraf kan, efter Utskottets uppfattning,
svårligen uppstå, såvida Rådstugurätten äfven utan denna ledamots biträde är
domför och sålunda kan pröfva tilläfventyrs uppkommande tvister emellan om
-
8
Lag-Utskottets Betänkande J\s 38.
budsmannen och borgenärerne. Skulle åter detta icke vara förhållandet, lärer
man väl af domstolens omtanka kunna påräkna, att i sådan händelse, Eätten,
med begagnande af sin i 41 § uttryckta rättighet dertill, väljer ombudsman utom
Eätten.
Då Utskottet af härmed anförda skäl icke kunnat understödja motionärens
åsigt, får Utskottet hemställa,
6:o att motionen i denna del må lemnäs utan vidare afseende.
Genom sin ofvanberörda motion har Eiksdagsfullmägtigen Erik Jonsson föreslagit
ett tillägg till 41 §, hvarigenom Eättens ombudsman skulle förbjudas, att
sjelf bortauktionera konkursboets tillgångar, och stödjer motionären sitt förslag
derpå, att ombudsmän understundom skulle hafva företagit sig att på egen hand
utlysa auktioner och sjelfve förrätta desamma, hvarigenom de icke allenast förlorat
den opartiska ställning, ombudsmannen rätteligen bör i förhållande till konkursmassan
intaga, utan äfven blifvit i tillfälle att, med begagnande af vissa i
motionen närmare angifna oärliga medel, för underpris tillegna sig massans egendom.
Då det emellertid, enligt konkurslagens tydliga föreskrifter i 39, 43, 48 och
54 §§, åligger gode männen och sysslomännen samt i särskildt fall enskild borgenär
att föranstalta om försäljning af konkursboets tillhörigheter, och sådant
i intet fall ligger inom ombudsmannens befogenhet, så måste det af motionären
anmärkta förhållandet, att ombudsmannen understundom sjelf utlyser auktion, anses
såsom ett missbruk, hvilket icke har något stöd i lagen och såsom sådant
ej heller bör föranleda till någon lagförändring. Derest åter gode män eller
syssloman, med den i sådant afseende dem tillkommande rätt, anmoda ombudsmannen
att vara auktionsförrättare, så finnes ingen anledning hvarföre han, mera
än någon annan enskild person, som kan erhålla ett sådant uppdrag, skulle kunna
misstänkas för oärlighet, och något skäl synes derföre ej vara för handen, hvarföre
emottagandet af dylika uppdrag skulle vara ombudsmannen mera än andra
enskilda personer förmenadt. Hans opartiskhet i förhållande till konkursboet
torde ej heller böra deraf lida; ty det tillkommer i alla fall icke honom att å
borgenärernes vägnar öfvervaka det sätt, på hvilket en annan auktionsförrättare
skulle fullgöra sitt uppdrag, och, om klander af hans verksamhet såsom auktionsförrättare
skulle af borgenärerne väckas, måste det förhållande af motpart till
borgenärerne, hvari han på sådant sätt råkade, utgöra ett verkligt jäf, som borde
föranleda Eätten till hans entledigande från ombudsmansbefattningen. Någon verksammare
garanti emot ombudsmannens missbrukande af sin ställning såsom sådan
torde icke finnas, än den genom 42 § Eätten eller domaren medgifna rättighet
att, när så skäligt finnes, skilja ombudsmannen från befattningen, utan
att denne ens må föra klagan deröfver, och att uppställa särskilda förbud emot
de
Lag-Utskottets Betänkande Jt£ 38. 9
de olika slag af missbruk, hvartill en ombudsman kan göra sig skyldig, torde
icke vara möjligt.
Utskottet får alltså tillstyrka,
7:o att Erik Jonssons motion må lemnäs utan vidare afseende.
§ 47.
I denna § är stadgadt, bland annat, att under anslagstiden fast egendom
skall värderas, “såsom i Utsökningsbalken sägs“. Häremot har Jonas Jonasson
i sin ofvanberörda motion anmärkt, att värderingen borde ske, “på sätt om utmätt
fastighet är stadgadt". Någon annan mening än den af motionären uttryckta,
torde, enligt Utskottets uppfattning, ej heller rimligen kunna dragas ur
47 §:s ofvan citerade ordalag. Då konkurslagen i detta fall hänvisar till Utsökningsbalken,
kan nemligen dermed ej afses nämnda balks ursprungliga lydelse,
utan hänvisningen omfattar uppenbarligen äfven de i sednare tider utkomna författningar,
som ändra Utsökningsbalkens föreskrifter i 6 Kap. om värdering af
fast gods, till följd hvaraf Kongl. Förordningen den 27 April 1810 måste vara äfven
på värdering af konkursmassas fastighet tillämplig.
Då motionärens framställning i denna del tydligen grundar sig på ett missförstånd,
hemställer Utskottet vördsamligen,
8:o att den må lemnäs utan vidare afseende.
§ 59.
I afseende på denna §, sorn "innehåller, bland annat, att kungörelse, hvarigenom
borgenärer kallas till sammanträde, skall "införas i “allmänna tidningarne",
har Jonas Jonasson hemställt, att dylik kungörelse bör införas jemväl i det läns
tidningar, der konkursboet är beläget.
Att ett sådant kungörande i ortens tidningar medför beqvämlighet för bor
genärerne
är obestridligt, och det torde äfven i de flesta fall iakttagas; men det
synes vara mindre rådligt att uppställa en sådan föreskrift såsom ett oeftergifligt
vilkor för lagligheten af en kallelse till borgenärs-sammanträde, helst någon
kontroll icke finnes å de privata tidningarnes regelbundna utgifvande och annonserings-skyldighet
ej heller kan dem åläggas; till följd hvaraf Utskottet får vördsamt
hemställa,
9:o att Jonas Jonassons motion äfven i denna del må lemnäs
utan vidare afseende.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande JS 38.
§ 70.
Då det ganska ofta i mindre konkurser inträffar, att å inställelsedagen
samt vid behandling af frågor angående efterbevakningar hvarken gäldenär eller
någon af borgenärerne tillstädeskommer, men lagen icke bestämmer, att bevakningen
i dylika fall bör anses lemnad utan anmärkning, har det synts Herr
Blanche, som om en ofullständighet i lagstiftningen häruti förekomme. Ingenting
synes emellertid Utskottet vara mera tydligt, än att, när vid föredragningen af
ingifna, bevakningshandlingar ingen af parterne i konkursmålet ens aktat nödigt
att infinna sig, ehuru de blifvit i särskildt föreskrifven ordning underrättade
om ändamålet med sammanträdet, de föredragna handlingarne äro af dem lemnade
utan anmärkning. Motsatsen låter icke ens tänka sig, och det vore derföre
åtminstone öfverflödigt att i lagen upptaga något stadgande om ett förhållande,
som är så uppenbart.
Utskottet får alltså äfven i afseende på denna del af Herr Blanches motion
hemställa,
10:o att den må lemnäs utan vidare afseende.
§ 80.
Herr Blanche har anmärkt att det i denna § meddelade stadgandet om
efterbevakningar utan någon begränsning af tiden för bevakningshandlingarnes
ingifvande icke öfverensstämde med den i allmänhet af lagstiftaren åsyftade skyndsamheten
med konkursmålets behandling och afslutandet af boets utredning.
Den rätt, man velat bevara för borgenärer, hvilka i anseende till den förkortade
anslagstiden ej kunnat medhinna att göra sina fordringsanspråk gällande före
inställelsedagen, synes motionären i intet fall böra få utsträckas i oändlighet,
ahlraminst då, enligt det nya stadgandet i 35 §, den egendom, som under konkursen
faller gäldenären till, skall räknas till konkursboet, och häruti redan gifvits
en anledning för sysslomän att icke brådska med konkursers afslutande.
Då det icke borde antagas, att en fordringsegare behöfde längre tid än ett år
för att göra sin talan anhängig, och hvar och en i allt fall, enligt 32 §, hade
sin rätt i framtiden emot gäldenären bevarad, ehvad han bevakat sin fordran i
konkursen eller icke, föreslår alltså Herr Blanche, att efterbevakningar ej må
till Rätten ingifvas, sedan ett år förflutit från det offentlig stämning gafs.
Då den nya konkurslagen upphäfde den offentliga stämningens preclusiva
verkan, så beröfvades konkursgäldenären en förmån, som han förut åtnjutit.
Men i stället erhöll konkursförfarandet karakteren af en fortfarande liqvidation
och gäldenären befriades genom konkurstillståndet från vanligt utsökningstvång i
afseende på alla skulder, som voro äldre än konkursens början. Denna liqvi
-
Lag-Utskottets Betänkande JU 38.
11
dation fortsattes i allmänhet till dess skulden blifvit betald, och deraf måste
följa, att gäldenärens nya tillgångar äfven böra ingå i konkursboet för att åt
borgenärerne utdelas. Att dessa erhållit rättighet att anmäla sig, i den mån
de anse tillgångarne gifva dem hopp om utdelning, står i det aldra närmaste
sammanhang med liqvidationssystemet och följer omedelbart af preclusionens upphörande.
Skulle nu, på sätt motionären åsyftat, utan preclusionens återinförande,
liqvidationen efter ett år från stämningen afskäras och de borgenärer, som icke
dessförinnan bevakat sina fordringar, ega rättighet att derefter i vanlig utsökningsväg
hos gäldenären uttaga dessa, så blefve detta i första rummet till förfång
för gäldenären, emedan konkursförfarandets verkan till hans förmån kunde
alldeles paralyseras genom borgenärernes underlåtenhet att inom ett år från
stämningens dag bevaka sina fordringar, och, när de borgenärer, som bevakat,
skulle i konkursväg, men öfrige borgenärer i utsökningsväg uttaga sina fordringar
ur samma egendom, så skulle derigenom uppkomma en kollision emellan
borgenärernes anspråk, som svårligen utan ny konkurs kunde afhjelpas och äfven
i detta fall skulle vålla stor oreda.
Utskottet, som i denna del af Herr Blanches motion trott sig finna en mindre
fullständig uppfattning af de hufvudsakliga grundsatser, på hvilka den nya
konkurs-lagstiftningen ytterst hvilar, får på ofvan anförda skäl vördsamt tillstyrka,
ll:o att motionen ej heller i denna del må vinna vidare
afseende.
§ 88.
Med afseende å den i 82 § stadgade skyldigheten för borgenär att, när annan
borgenär eller gäldenären det äskar, med ed fästa sin fordrans rigtighet,
hafva såväl Herr Blanche som Herr Sääf föreslagit ett tillägg till 88 §, enligt
hvilket det skulle åligga domstolen att, när sådant yrkande blifvit mot någon
borgenär framstäldt, derom underrätta denne. Såsom skäl för detta förslag hafva
motionärerne hufvudsakligen anfört att, så länge nuvarande stadganden qvarstå,
det nästan är ett nödtvång för borgenärer, som ej äro i tillfälle att med största
uppmärksamhet följa konkurssakens gång, att till sin rätts bevarande alltid aflägga
borgenärsed, och att sålunda lagens syfte att inskränka bruket af denna
ed i väsendtlig mån förfelas.
Utskottet ansel’, lika med motionärerne, särdeles önskligt att borgenärseden
må kunna inom en icke aflägsen framtid komma alldeles ur bruk; men de betänkligheter
emot densammas fullkomliga afskaflande, som vid den nya konkurslagens
antagande för två riksdagar sedan yppade sig, torde icke ännu kunna anses undanröjda.
Så länge densamma ännu af allmänheten anses behöflig såsom garanti
12
Lag-Utskottets Betänkande JS 38.
emot bedrägliga bevakningar, skulle säkerligen dess afskaffande väcka oro hos
mången. Att densamma kan gifva anledning till missbruk, särdeles derigenom
att gäldenären eller en ensam borgenär kan tvinga alla borgenärerne till edgång,
har ej heller undgått Utskottets uppmärksamhet; men dels är följden af ett sådant
missbruk endast att besvär vållas borgenärerne, hvaremot de icke, såsom
under 1830 års konkurslag, kunna genom försummelse af edgången förlora sin
rätt, dels torde sådant missbruk hittills hafva endast sällan förekommit. Konkurslagen
antager i allmänhet, att borgenär, som bevakat fordran, också sjelf eller
genom ombud deltager i vården af massans angelägenheter, och har derföre ansett,
att icke sådan borgenär, men väl pant- eller inteckningshafvare, som ej bevakat,
behöfver särskildt underrättas om edgångsyrkande, som blifvit emot honom
framstäldt; och äfven om bevakande borgenär skulle underrättas om sådant yrkande,
upphörde icke derföre behofvet för honom att hålla ombud för konkurssaken.
Utskottet kan alltså icke finna, att någon väsendtlig förbättring skulle
vinnas genom den af motionärerne föreslagna förändringen, och får derföre vördsamt
tillstyrka,
12:o att motionär emes förslag i denna del ej må bifallas.
§ 104.
Emot konkurslagens stadganden angående tvångsackordet har Herr Sääf anmärkt,
att detsamma ofta uppenbarligen lände borgenärerne till förfång och att
gäldenären, under förhoppning att ändock alltid slutligen få ackord — och detta
på billigare vilkor i samma mån hans tillgångar vore mindre, — deraf förleddes
att i det längsta undvika konkurs. Deremot skulle, enligt motionärens mening,
borgenärernes bästa kunna tillgodoses genom detta stadgande och gäldenären
förmås att i tid afträda sin egendom, om såsom ett ytterligare vilkor för ackords
fastställelse i denna § stadgades, att ackord ej finge understiga 50 procent.
Grundade tvifvelsmål kunna uppstå om rättvisan af tvångsackordet, och det
har ej utan mogen öfverläggning fått sin plats i nu gällande konkurslag. Ändamålet
har varit, att, om det öfvervägande antalet borgenärer funne med sin
fördel öfverensstämmande, att gäldenären, för att med sitt arbete kunna bidraga
till gäldens betalande, åter komme i verksamhet, sådant ej af en eller annan
halsstarrig borgenär skulle kunna förhindras, hvilket ofta inträffat vid de försök att
åstadkomma ackorder, som äfven under äldre konkurslagar varit brukliga. Härmed
sammanfaller äfven Statens intresse, att, så vidt möjligt är, undanrödja de
hinder för allmänna rörelsen, hvilka alltid i någon mån följa af näringsidkares
iråkade obestånd. Det kan icke undvikas att en eller annan borgenärs enskilda
vilja härvid måste stå tillbaka för pluralitetens mening och det allmännas fordringar;
men sådana försigtighetsmått äro af lagstiftaren vidtagna, att någon
Lag-Utskottets Betänkande Jfå 38.
13
verklig förlust för borgenären häraf icke kan uppstå. Genom att uppdraga den
af motionären åsyftade gränslinien, — hvilken i och för sig är fullkomligt godtycklig,
— skulle berörda ändamål motverkas, utan att ändock rättvisan emot
borgenärerne kunde fullt tillfredsställas. Då konkurser finnas, som ej gifva 50
procent, äfven om gäldenären, i hvad som vanligen kallas god tid, afträdt sin
egendom, så skulle, derest ackordet gjordes omöjligt för dessa, denna del af
konkurslagstiftningen möjligen komma att beskyllas för orättvisa äfven emot gäldenärerne.
Borgenärernes och samhällets intresse för gäldenärens återinträdande
i en nyttig verksamhet är lika, ehvad hans konkursmassa lemnat större eller
mindre utdelning; och en gäldenär, som tillfälligtvis drabbats af större förluster,
bör icke beröfvas en förmån, som tillkommer den mindre olycklige gäldenären.
Utskottet finner sig alltså icke kunna understödja Herr Sääfs förslag i denna
del, utan hemställer,
13:o att detsamma må lemnäs utan vidare afseende.
§ 112.
Herr Blanche förmenar, att förmånsrättsegande borgenärers rätt att vid
ackord utbekomma sina fordringar blifvit förbisedd genom det i denna § utan något
förbehåll meddelade stadgandet, att, efter faststäldt ackordsförslag, den afträdda
egendomen skall till gäldenären återställas; och då lagstiftarens mening icke
kunde vara att dessa skulle komma i en sämre ställning än de oprioriterade,
som genom borgen eller annan säkerhet kunde förvissa sig om ackordets fullgörande,
har motionären föreslagit ett tillägg till denna § af innehåll, att egendomen
skulle till gäldenären återställas, först sedan förmånsrättsegande borgenärer
blifvit förnöjda.
Ett sådant tillägg synes Utskottet först och främst öfverflödigt, emedan, om
äfven 112 § kunde i och för sig synas otydlig i detta afseende, det likväl af
98 § är fullkomligt klart, att ackordet icke angår förmånsrättsegande borgenärer,
och att gäldenären alltså icke genom ackordets fastställelse kan vinna bättre
rätt emot dem än han förut egde. I praktiken lärer väl ej heller annat ifrågakomma,
än att vid ackordsförslags upprättande viss summa afsättes för sådana
prioriterade fordringsegare, som ej begagnat sin lyftningsrätt, och det kunde, i
betraktande af 104 §:ns innehåll ifrågasättas, huruvida ackordsförslag annars kan af
domstolen fastställas. De vigtigaste bland de prioriterade fordringsegarne, nemligen
pant- och inteckningshafvare, hafva dessutom lika god rätt till sina säkerheter efter
ackordets fastställelse som före detsamma. Men det föreslagna tillägget vore till
och med skadligt, emedan, om detsamma blefve lag, en inteckningshafvare, som
enträget yrkade att utbekomma sin fordran ur den pantförskrifna fastigheten,
14
Lag-Utskottets Betänkande J\s 38.
derigenom kunde, ända till dess densamma blefve försåld, uppehålla ackordets
verkställighet, till de oprioriterade fordringsegarnes förfång.
Utskottet får alltså
14:o afstyrka motionen i denna del.
Emot samma stadgande har Herr Sääf anmärkt, att, då en mindre samvetsgrann
gäldenär efter faststäldt ackord åter kommer i besittning af sina tillgångar,
han får tillfälle att använda desamma för andra ändamål än ackordets
fullgörande, och att exempel ej saknades, då lagligt kraf för ackordsbeloppet
måst anställas eller till och med ny konkurs mellankommit, innan detsamma
blifvit liqvideradt. Detta vore i synnerhet till men för aflägse boende borgenärer,
som af en eller annan orsak nödgades fördröja inkasseringen, och motionären
föreslår derföre ett tillägg till 112 §, hvarigenom det ålägges gode män
eller sysslomän att tillse, att ackordet af gäldenären ordentligen fullgöres.
Genom den frihet, som i afseende på ackordsaftalets innehåll blifvit lemnad,
har åt borgenärerne beredts tillfälle att betinga sig de garantier för aftalets
fullgörande å gäldenärens sida, som borgenärerne kunna akta nödiga. Det
torde derföre få anses såsom oförsigtighet å borgenärernes sida om de, utan annan
säkerhet och utan visshet om gäldenärens redlighet, till honom återställa
egendomen före aftalets fullgörande, och den ifrågavarande §' som endast innehåller
att, när egendomen återställes, gäldenären tillika skall erhålla redovisning,
innebär alldeles icke, på sätt motionären synes hafva antagit, att egendomen
ovilkorligen skall till gäldenären återställas, så snart ackordet blifvit faststäldt,
utan lärer tiden för detta återställande böra bero helt och hållet på
ackordsaftalets innehåll.
Utskottet får på dessa skäl hemställa,
15:o att motionärens förslag äfven i denna del ma lemnäs
utan vidare afseende.
§§ 128—130, 135, 137 och 138.
1 dessa §§, hvilka handla om ansvar i konkurs för bedrägligt förhållande,
annan oredlighet och vårdslöshet, har Herr Blanche föreslagit sådana förändringar,
att de skulle bringas till öfverensstämmelse med innehållet af 23 Kap. i
Strafflagen, som behandlar samma ämnen; men då, enligt 3 § af Kongl. Förordningen
om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 16 Februari 1864, berörda ansvarsbestämmelser blifvit genom den nya Strafflagen
upphäfda, finner Utskottet desamma icke vidare kunna blifva föremål för
den af motionären föreslagna omarbetningen; utan får slutligen vördsamt hemställa,
16:o att Herr Blanches motion ej heller i denna del
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 April 1866.
Lag-Utskottets Betänkande J\S 39.
15
Reservationen
af Herr Lundberg;
emot 12:te punkten:
af Herr Henschen.
N:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förmånsrätt för kommunalutskylder.
I en hos Vällofiiga Borgare-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 84) har Herr von Stockenström föreslagit, att kommuner måtte efter
12 § i 17 Kap. Handelsbaden, sådant detta kapitel blifvit förändradt genom
Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861, och näst efter Kronan, njuta förmånsrätt
i lös egendom för gäldenärs utskylder : sista och löpande året, de der ej för
fast egendom utgå; anförande motionären såsom skäl till sitt förslag, att kommunerna
icke icke borde i afseende på sina inkomster göras allt för mycket beroende
af ekonomiskt obestånd, som kunde drabba de skattskyldige, och att lagstiftningen,
som velat, så vidt möjligt, betrygga Kronan emot förluster, äfven
borde bereda kommunen säkerhet att komma i åtnjutande af påräknade inkomster.
Om den af motionären åsyftade fördelen kunde beredas kommunerna utan
motsvarande olägenheter för enskilda, så skulle Utskottet icke tveka att anse
hans förslag för välgrundad! Men då det skulle leda derhän, att i ett gäldbundet
ho med otillräckliga tillgångar de oprioriterade borgenärerue finge de
16
Lag- Utskottets Memorial J\/s 40.
facto vidkännas gäldenärens oguldna kommunalutskylder, så skulle af ett sådant
stadgande, som motionären föreslagit, följa en orättvisa af vida betänkligare art,
än den förlust, som nu understundom kan drabba en kommun och, fördelad på
dess samtliga medlemmar, blir föga kännbar. Kronans af ålder erkända och genom
den ifrågavarande §:n bestämda förmånsrätt synes redan i och för sig vara
ett alltför hårdt ingrepp i enskilda borgenärers rätt, för att mana till efterföljd,
och skulle säkerligen framkalla klagomål, om de personela kronoutskylderna i
allmänhet uppginge till så höga belopp, som samma slags kommunalutskylder.
Utskottet har alltså icke ansett sig kunna understödja motionen, utan får
vördsamt hemställa,
att densamma må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 16 April 1866.
N:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
17, öfver väckt motion angående sättet för stämnings delgifvande
åt byalag eller annan samfällighet.
Omförmälda Betänkande är af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet återremitteradt;
men emedan detsamma blifvit af de öfriga tre Riks-Stånden bifallet
och den derigenom uttryckta mening således är Rikets Ständers beslut, anser
Utskottet något vidare utlåtande i anledning af återremissen ej erfordras; hvarom
Utskottet härmed får hos Vällofliga Borgare-Ståndet vördsamt göra anmälan.
Stockholm den 16 April 1866.
N:o 41
Lag-Utskottets Memorial J\S 41.
17
N:o 41.
Ank. till Bxp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 5 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss af Lag-Utskottets Betänkande
N:o 23, öfver väckt motion om förändrade föreskrifter i
afseende på sättet för kommunikation af besvär, som blifvit
till Hofrätt ingifna.
Detta Betänkande har blifvit af Högvördiga Preste-Ståndet bifallet, men af
de tre andra Riks-Stånden återremitterats, sedan, under föregångna diskussioner,
såväl behofvet af den arågaställda lagförändringen som ändamålsenligheten af den
föreslagna proceduren vunnit enstämmigt erkännande, men deremot redaktionen
af det framlagda författningsförslaget utgjort föremål för anmärkningar. Med
ledning af dessa anmärkningar har berörda förslag nu blifvit af Utskottet omarbetadt,
och får Utskottet, med inbjudning till Högvördiga Preste-Ståndet att
frånträda dess i ämnet fattade beslut, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer mätte, för sin del, besluta en författning,
hvarigenom., med ändring af hvad lag och för fattningar
stadga i afseende på hvad iakttagas skall, då Hop ätt
pröfvar besvär vara sådana, att andra parten öfver dem
höras bör, för ordnas som följer:
§ 1.
I mål, som hos Hofrätt genom besvär fullföljas,
skola, på sätt i 21 Kap. 6 § Rättegångsbalken för lagvadda
och instämda saker stadgadt är, alla inlagor med bevis,
som dertill höra, tväfaldt ingifvas: den ena att vara i
Hofrätten qvar, den andra att gifvas till vederparten. Ej
må protokoll eller utslag, som ena parten inlemnat, åt den
andra utgifvas.
Bih. till R. St. Prot. 1865 k 1866. 7 Sami. 1 Afd. 14 Håft. 3
18
Lag- Utskottets Memorial JS 42.
§ 2.
Finner Hofrätten, att någon öfver besvären höras bör,
och är målet ej af den beskaffenhet, att offentlig myndighets
åtgärd för sådant ändamål anlitas må, vare den klagande
pligtig, att ena exemplaret af besvären med dertill
hörande bevis uttaga och vederbörande tillställa samt behörigt
intyg derom till Hofrätten ingifva inom den tid,
som af Hofrätten bestämmes. Försummar klaganden att
inom bestämd tid sådant intyg ingifva, och kommer ej
heller vederpartens förklaring inom samma tid in, varde
besvären ej till pröfning upptagna.
§ 3.
Nu har den, som höras skall, fått del af besvären,
såsom i 2 % sägs; vare då skyldig att inom den tid, som
af Hofrätten utsatt blifvit, sin förklaring till Hofrätten
tväfaldt ingifva. Kommer han ej inom den tiden med
förklaring in, må sådant ej hindra målets afgörande.
Stockholm den 16 April 1866.
N:o 42.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af åter remiss af Utskottets Betänkande N:o
27, öfver väckt motion om förändrade bestämmelser i afseende
på Universiteternas disciplinära domsrätt öfver de
studerande.
Ifrågavarande Betänkande har blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet
återremitteradt; men emedan detsamma är vordet af de tre öfriga Riksstånden
bifallet, samt tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör
Rikets Ständers beslut, anser Utskottet någon vidare åtgärd i anledning af
återremissen icke erfordras; hvilket Utskottet härmed får hos Vällofliga BorgareStåndet
vördsamt anmäla.
Stockholm den 16 April 1866.
Lag-Utskottets Memorial N:ris 43 och 44.
19
N:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
28, öfver väckt motion om inrättande af förlikningskomitéer.
Ifrågavarande Betänkande har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet
återremitteradt; men emedan detsamma är vordet af de öfriga tre RiksStånden
bifallet, samt tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet
utgör Rikets Ständers beslut, anser Utskottet något vidare utlåtande i anledning
af återremissen icke erfordras; hvilket Utskottet härmed får hos Hedervärda BondeStåndet
vördsamt anmäla.
Stockholm den 16 April 1866.
N:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 5 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande
N:o 29, öfver väckt motion om ändring i Kyrkolagens
föreskrift rörande tiden för barnaqvinnas kyrkogång.
I detta Betänkande hade Utskottet hemställt, att Rikets Ständer måtte för
sin del besluta en författning, hvarigenom, med ändring af föreskriften i 5 Kap.
20
Lag-Utskottets Memorial J\s 44.
1 § Kyrkolagen om tiden för barnaqvinnors kyrkogång, förordnades att kyrkogång
må tillstädjas fyra veckor efter barnets födelse, eller tidigare, om vederbörande
kyrkoherde finner giltiga skäl för handen, att det tillåtas må; och har detta
förslag af Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet antagits;
hvaremot Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet
funnit för godt att till Utskottet återremittera Betänkandet, i ändamål, så vidt
af Utskottet tillhandakomna diskussionsprotokoll kunnat inhemtas, att åt qvinnan
sjelf måtte lemnäs större frihet i bestämmandet af tiden för kyrkogången.
Utskottet har emellertid icke kunnat finna någon verklig olägenhet för qvinnan
af den pröfningsrätt, som genom Utskottets förslag blifvit inom vissa bestämda
gränser Presterskapet förbehållen; och då Utskottets åsigt vunnit understöd
af två Riks-Stånd, så föranlåtes Utskottet,
att till Höglofliga Ridder,skåpet och Adelns samt Vällofliga
Borgare-Ståndets antagande ånyo framlägga det förslag,
som i det återremitterade Betänkandet innehålles.
Stockholm den 16 April 1866.
N:o 45.
Lag-Utskottets Betänkande J\/s 45.
21
N;o 45.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1866, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i lagens stad~
ganden angående reseförbud för gäldenär.
8 Kap. 10 § Utsökningsbalken har följande lydelse:
“Söker någon förhud å annan att resa ur staden, förr än han till Rätta
svarat, eller fullmägtig för sig ställt; det må ej vägras, eller för bysättning
räknas";
och i 5 § af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 är, med ändring af
11 § i ofvannämnda kapitel Utsökningsbalken, stadgadt som följer:
“Nu söker borgenär förbud å gäldenär att resa ur stad, eller från den ort, der
han vistas, innan han å borgenärs lagsökning svarat eller rätt för sig gjort: är
anledning att befara, det gäldenär viker undan, eller pröfvar Konungens Befallningshafvande
nödigt, att han muntligen höras skall, då må slikt förbud ej vägras.
Reser gäldenär ändock bort, varde återhemtad och, der borgenär det
äskar, bysatt."
Riksdagsfullmägtigen Josef Smedberg från Elfsborgs län har uti en hos
Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o
191) anfört, hurusom tillämpning af ofvan anmärkta lagbud ofta vore behöflig,
då emigranter, efter att hafva i penningar förvandlat sina tillgångar, undandroge
sig att godtgöra sina fordringsegare, men att, när dessa anträffade dem å
inskeppningsorten och derstädes hos Konungens Befallningshafvande sökté reseförbud,
det svar gemenligen lemnades, att det endast tillkomme Konungens
Befallningshafvande i det län, der gäldenären vore bosatt, att meddela reseförbud.
I anledning häraf hemställer motionären om en förklaring, att ansökning
om sådant förbud att resa, som i 8 Kap. 10 § Utsökningsbalken omtalas, må
Bill. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 4
22
Lag-Utskottets Betänkande JQ 45.
göras lios Konungens Befallningshafvande å den ort, der gäldenären finnes.
Då emellertid af ofvan införda 5 § af Kongl. Förordningen den 10 Juni
1841 inhemtas, att reseförbud för gäldenär kan, om dertill finnes laga skäl, meddelas
äfven å ort, der han tillfälligtvis vistas, så har Utskottet icke kunnat anse
den ifrågaställa förklaringen behöflig, utan får vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 16 April 1866.
Stockholm, K. A. Lindström 1866.
Lag-Utskottet* Memorial N:o 41/.
1
N:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 April 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag- Utskottets Betänkande
N:o 15, öfver väckta motioner om ändringar i domstolsinrättningen
å landet.
Berörda Betänkande, som i sin helhet bifallits af Hedervärda Bonde-Ståndet, har
blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet i åtskilliga
punkter till Utskottet återremitteradt, och har Högvördiga Preste-Ståndet i två punkter
fattat afvikande beslut.
Hvad nu först beträtfar Vällofliga Borgare-Ståndets beslut om återremiss
af Usta punkten (pag. 3), deri Utskottet hemställt, att Herr Wenneri motion (Nio 66)
ej måtte bifallas;
af 2:a punkten (pag. 5), med enahanda utlåtande öfver Riksdagsfullmägtigen Carl Bernhard
Rydströms motion (N:o 70);
af 6:te punkten (pag. 24), deri Utskottet hemställt, att Rikets Ständer måtte uti underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit — med tillkännagifvande att Rikets Ständer för
sin del anse en förändring i Häradsrätternas arbetssätt vara af behofvet synnerligen
påkallad — i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga nödiga åtgärder
för att förbereda och, så fort ske kan, för Riksdagen framlägga förslag till lagens
ändrande i den af Rikets Ständer angifna syftning;
och af 8:de punkten (pag. 23), deri Utskottet tillstyrkt, att Herr Henschens förslag i
motionen Nio 51, om tillsättande, af notarier vid Häradsrätterna, måtte lemnäs utan
vidare afseende;
så enär Utskottets Utlåtande i dessa delar är vordet af de tre öfriga Stånden bifallet,
och tre Stånds mening, i frågor af denna beskaffenhet, utgör Rikets Ständers beslut, har
återremissen af dessa punkter icke kunnat till någon Utskottets vidare åtgärd föranleda,
Bih. till R. St. Prot. 1866 4' 1866. 7 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Memorial N:o 46.
hvilket Utskottet skolat härmed för Vällofliga Borgare-Ståndet
vördsamt anmäla.
Utskottets hemställan i 4:de punkten (pag. 10), om förändrad lydelse af 1 Kap.
1 § Rättegångs-balken och nya grunder för nämndemäns tillsättande, har blifvit till
Utskottet återremitterad af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet. Den hufvudsakliga
anledningen till återremissen torde ligga deruti, att Utskottet icke uppställt
andra valbarhetsqvalifikationer för nämndemän, än att de skulle vara välfrejdade och
tjugufem år gamla samt ej anställda i Statens tjenst. Man har befarat, att i orter,
der nämndemansbestyret ej är så värderadt, som det borde vara, lösa personer skulle
komma att i nämnden insättas, och att ej allenast domstolarnes anseende deraf skulle
lida, utan äfven nämndemans-institutionen undergräfvas. Om sådana händelser kunna
vara att befara, synes det äfven Utskottet vara af nöden, att de förebyggas; och Utskottet
har derföre tagit i öfvervägande, hvilka bland de inom Riks-Stånden föreslagna
ytterligare valbarhetsqvalifikationer må vara lämpliga att i lagen inrymmas. Det kunde
visserligen synas enklast att, såsom åtskillige ledamöter af Riks-Stånden föreslagit, endast
hänvisa till de qvalifikationer, som gälla för valbarhet till ledamot i kommunalnämnd
eller till ordförande eller vice ordförande i sådan nämnd; men det torde likväl
vara mindre lämpligt att sålunda ställa allmänna lagen i beroende af kommunallagarne,
hvilka kunna undergå förändringar utan hänsyn till de förhållanden, som måste bestämma
kompetens till domarebefattningar. Då dessutom Preste-Ståndet, för sin del, beslutat,
att valbarheten skall inskränkas till dem, ”sorn ega eller innehafva i mantal satt jord”,
samt inom de Stånd, som återremitterat ärendet, den åsigt temligen allmänt blifvit
uttryckt, att endast bofaste män borde vara valbara, så har Utskottet trott sig kunna
bäst förena de olika meningarne genom ett förslag, som afser att från behörighet till
nfimndemansbefattning utesluta dem, hvilka icke ega eller med åborätt eller på arrende
innehafva jordbruks- eller annan fastighet inom kommunen, och sålunda i större eller
mindre mån äro att räkna till den rörliga befolkningen.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, Preste- oéh Bonde-Stånden, med frånträdande
af deras i ämnet fattade heslut, måtte för sin del besluta, att
1 Kap. 1 § Rättegångsbalken skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer Häradshöfding med tolf
män, som i häradet bo och dertill valde äro. De tolf kallas häradsnämudDå
ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den eller de socknar, för hvilka
ledigheten inträffat, val hållet å kommunalstämma. Ej må annan dertill väljas
än den, som är tjugufem år gammal, samt eger, eller ock under åbo- eller
nyttjanderätt innehafver hemman eller annan fastighet inom socknen, och eger
rösträtt vid kommunalstämma; ej heller den, som innehar befattning i Konungens
och Rikets tjenst. Den, som de flesta rösterna erhållit, vare såsom
Lag-Utskottets Memorial N:o 47.
3
nämndeman ansedd. En hvar, som eger rösträtt å kommunalstämma och
sjelf är till nämndeman valbar, ege vid valet lika röst. Uppstår tvist om
den valdes behörighet, eller om valet rätteligen skett, gifve Häradsrätten
utslag deröfver, och gånge det utslag i verkställighet, ändå att klagan i högre
Rätt föres. Den, som kallad varder att i Rätten sitta, på sätt nu sagdt är,
vare pligtig att minst två år den tjenst förrätta, der han ej från orten flyttar
eller eljest visar sådana hinder, att Rätten pröfvar skäligt honom dessförinnan
entlediga; men vare ej skyldig emottaga nytt val förr än fyra år
förflutit, från det han sist nämndeman var. Ej heller må den, som öfver
sextio år gammal är, emot sin vilja till nämndeman väljas.
Stockholm den 16 April 1866.
fl:o 47.
Ank till Exp.-Utsk flen 17 April 1866, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag- Utskottets Betänkande
N:o 16, öfver väckt motion om upphörande af frälsemans
särskilda forum.
Ofvanberörda Betänkande, i hvars första punkt Utskottet framlagt förslag till en
författning, genom hvilken Ridderskapet och Adelns särskilda forum skulle hafva kommit
att fullständigt upphäfvas, har i denna del vunnit Borgare- och Bonda-Ståndens bifall
; men deremot hafva Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet fattat sinsemellan
öfverensstämmande beslut, enligt hvilka Ridderskapet och Adelns särskilda forum skulle
komma att upphöra endast i fråga om brottmål, men för öfrigt bibehållas;
och enär denna fråga såsom berörande Ridderskapet och Adelns privilegier
icke kan, i strid med detta Riks-Stånds beslut, afgöras och det sannolikt icke skulle
leda till något resultat att till detta Stånds antagande framställa ett förslag af större
omfattning än dess redan fattade beslut, så har Utskottet ansett de skiljaktiga besluten
icke från Utskottets sida föranleda annan åtgärd än en inbjudning till Borgare- och
Bonde-Stånden att förena sig med de begge andra Riks-Stånden; och får Utskottet der
-
4
Lag-Utskottets Memorial N:o 47.
före vördsamt hemställa, att Borgare- och Bonde-Stånden måtte, med frånträdande af
deras förut i ämnet fattade beslut och i öfverensstämmelse med Ridderskapet och Adeln
samt Preste-Ståndet, besluta en författning af följande lydelse:
Sedan Rikets Ständer öfverenskomma, att det i 6 § af Ridderskapet och
Adelns privilegier af den 16 Oktober 1723 grundade samt uti 9 mom. af 2
§ i 8 Kapitlet Rättegångs-Ralken meddelade stadgandet, att frälseman uti
vissa brottmål bör omedelbart af Hofrätt dömas, skall upphöra, samt
Kongl. Maj\t denna öfverenskommelse bifallit, så varder berörda rum i allmänna
lagen jemte dermed öfverensstämmande särskilda författningar upphäfdt;
skolande de mål och ärenden, som, jemlikt förenämnda lagrum och
författningar, tillhört Hofrätt såsom första, domstol, tillhöra vederbörande
under domstolar, och efter allmänna rättegångsordningen behandlas.
Henna författning kommer att gälla till efterrättelse från och med den 1
Januari 1867; men de mål och ärenden, som då på Hofrätts pröfning
bero, skola af Hofrätten med slut afhjelpas.
Uti andra punkten af samma Betänkande hade Utskottet hemställt, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom
vederbörande domstolar skulle förständigas att årligen underrätta Riddarhus-direktionen,
huruvida emot någon af Ridderskapet och Adelns ledamöter förekommit någon
omständighet, som enligt gällande Riddarhus-ordning kunde utestänga honom från rättigheten
att deltaga i Ridderskapet och Adelns öfverläggningar; och har denna punkt,
som bifallits af Bonde-Ståndet, deremot blifvit af de tre öfriga Riks-Stånden till Utskottet
återremitterad.
Då emellertid de ifrågavarande uppgifterna till Riddarhus-direktionen, i synnerhet
för vinnande af upplysning om frälsemans försättande i omyndighets-tillstånd, ansetts
nödiga, men, till följd af Ridderskapet och Adelns i ämnet fattade beslut, Hofrätterna
fortfarande komma att bibehålla jurisdiktionen öfver Ridderskapet och Adelns ledamöter
i förmynderskapsmål, och dessa domstolar redan äro genom Kongl. Brefvet
den 6 Augusti 1818 anbefallde att underrätta Riddarhus-direktionen, när till myndiga
år kommen adelsman varder omyndig förklarad; samt Riddarhus-direktionen, utan domstolarnes
besvärande med årliga uppgifter angående af adelsmän begångna brott, lärer
kunna förvissa sig, huruvida adelsman, som önskar deltaga i Ridderskapet och Adelns
öfverläggningar, har genom begånget brott gjort sig dertill ovärdig, får Utskottet vördsamt
hemställa,
att det af Utskottet i denna punkt framställda förslag måtte få förfalla.
Stockholm den 16 April 1866.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 48.
5
N:o 48.
Ank. till
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af den
genom Kongl. Förordningen den 13 September 1864 medgifna
frihet i ränte-aftal.
I en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 239) har Riksdagsfullmägtigen
Carl Johan Kjellman från Jönköpings län, med anförande af de mångfaldiga
olägenheter, som, efter motionärens förmenande, tillskyndats rikets jordbrukare genom
det på sisthållna riksdag af Rikets Ständer fattade beslut om räntans frigifvande för
vissa fall, hemställt, att ”lagen om räntans frihet måtte upphäfvas samt stadgandet i 9
Kap. 6 § Handels-Balken af 1734 års lag åter förklaras gällande, äfven i afseende på
så kallade provisioner, eller, om detta ej kunde bifallas, att lagen om räntans frihet
måtte suspenderas, intilldess allmänna hypoteksbanken kommit i tillfälle att fullgöra det
med denna inrättning afsedda ändamål, att med lån bispringa fastighetsegare å landet”;
och har denna motion, i hvilken Riksdagsfullmägtige Carl Isak Bengtsson från Kronobergs
län, Andreas Eskilsson och Behr Andersson, begge från Blekinge län, samt J. M.
Björkman från Elfsborgs län instämt, blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad.
Utskottet kan visserligen ej bestrida motionärens uppgift, att räntans frigifvande
för vissa fall, genom deraf föranledd uppsägning af inteckningar, beredt många skuldsatte
jordbrukare stor förlägenhet, och att denna ytterligare försvårats genom allmänna
hypotheksbankens oförmåga att anskaffa de medel, som jordbrukarne påräknat att från
densamma erhålla; men, för så vidt denna förlägenhet berott endast af den tillfälliga
rubbning i kapitalernas placering, som oundvikligen skulle inträffa vid första tillämpningen
af en författning, hvilken för alla andra yrken än jordbruket öppnade fri täflan
om penningekapitalerna, torde svårigheterna numera kunna anses vara i det närmaste öfverståndna,
sedan det, emot mångas förmodan, visat sig, att den allmänna räntefoten ej
synnerligen höjt sig öfver den för fastighetslånen ännu gällande maximiräntan; och om de
rörliga kapitalen ej af den större säkerhet, som nämnda lån medföra, kunna förmås att,
Bih. UU JR. St. Prot. 1865 $• 1866. 7 Sami 1 A/d. 15 Häjt. 2
6
Lag- Utskottets Betänkande N:o 48.
äfven emot en något lägre ränta, än andra näringar erbjuda, komma jordbruket till godo,
så återstår för detta, att, genom den bundna räntans upphäfvande äfven för de intecknade
lånen, upptaga en täflan med de öfriga näringarne, hvars för jordbruket lyckliga utgång
ej bör vara tvifvelaktig, om man fäster vederbörligt afseende ej mindre vid den
numera vunna erfarenheten om penningens verkliga pris, än äfven vid de större säkerheter
jordbrukarne framför andra kunna erbjuda. Men för att möjliggöra denna jordbrukets
täflan med de andra näringarne fordras en lagförändring i alldeles motsatt rigtning
mot den af motionären åsyttade, — nemligen den bundna räntans upphäfvande
äfven för inteckningarne; vid hvilket förhållande och då en återgång till den bundna
räntan i allmänhet skulle vara en orättvisa emot kapitalisterna, hvilka numera lärt
känna sin egendoms högre värde, Utskottet får vördsamt tillstyrka,
att motionen må lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 16 April 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KÅHRE, 1866.
Lag-Utskottets Memorial N:o 49.
f
lV:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Maj 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o
■18, öfver Rikets Ständers Justilie-ombudsmans motion i afseende
pä kärandeparts skyldighet att gifva vederparten del af uppskofsheslut.
Detta Betänkande har af Vällofliga Borgare-Ståndet afslagits, men af de tre öfriga
Riks-Stånden till Utskottet återremitterats; och enär denna utgång gifvet- vid handen,
att, enligt de tre Ståndens åsigt, en lagförändring är af nöden, och de Utskottet tillhan—
dakomna diskussions-protokollen icke utvisa, att annan grund för densamma, än den af
Utskottet antagna, inom Riks-Stånden vunnit bestämdt understöd, samt de emot Utskottets
Betänkande i hufvudsak gjorda anmärkningar icke kunnat rubba Utskottets förut uttryckta
mening i ämnet, så har Utskottet ansett sig böra, med vidblifvande af sitt förslag
i dess hufvudsakliga delar, endast vidtaga sådana förändringar, som föranledts af
åtskilliga emot redaktionen gjorda anmärkningar.
I sådant afseende har förekommit, att det af Utskottet i 3 § från Lagkomitéen
samt Lagberedningen lånade uttrycket: »döme Rätten öfver hans talan på de skäl, han
företer»; synts åtskilliga ledamöter af Riks-Stånden mindre lämpligt, än de i 1734 års
lag begagnade ordalagen: »döme då Rätten i saken efter ty, som sanning deri utletas
kan»; och då Utskottet icke lägger någon synnerlig vigt vid det företräde, som förstnämnda
uttryck synts ega framför det sednare, så har Utskottet, till undanrödjande af
hinder emot förslaget i dess helhet, ansett sig böra fästa afseende vid denna från flera
håll framställda anmärkning. Likaledes har Utskottet ansett sig böra fästa uppmärksamhet
vid den inom Hedervärda Bonde-Ståndet gjorda erinran, att, då det ofta är för
käranden af vigt, att svaranden blir hörd, och skäl kan vara för handen att svaranden,
till följd af kärandens påstående derom, ålägges inställelse, det i dylika fall, likasom då
Rätten eljest funnit nödigt att höra svaranden, bör vara kärandens skyldighet att särskildt
kommunicera svaranden uppskofsbeslutet.
Bih. till li. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 1
<2
Lag-Utskottets Memorial N:o 49.
Med iakttagande af dessa förändringar i 3 § af det framlagda förslaget till förändrad
lydelse af de fyra första §§ i 12 Kapitlet Rättegångs-balken, får Utskottet, under
inbjudning till Vällofliga Borgare-Ståndet att frånträda dess i ämnet fattade beslut, vörd
samt
hemställa,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att 1, 2, 3 och 4 §§
af 12 Kapitlet Rättegångs-balken skola erhålla följande förändrade
lydelse:
i 8-
Desse äro laga förfall: om man sjuk är: om man i Konungens och Rikets tjenst
är uppbådad, eller faren: om man i häktelse sitter: om man af fienden, eller annan fara,
vådeld, eller vattuflod hindras: om man ifrån sinnen kommen är: om man eller hustru,
barn eller föräldrar dö den tid, man bör sig för Rätten inställa: om man förut till annan
Rätt är stämd, att svara å samma tid. Pröfve dock Domaren omständigheterne i
dessa fall. Nu kunna andre förfall gifvas före; ege Domaren ock dem pröfva, otu de äro
af den vigt, att de gälla må. Har kärande eller svarande laga förfall; sk jute då Domaren
saken upp, å landet till nästa Ting, och i staden lägge hau parterna annan dag före,
då de utan ny stämning må till Rätten komma.
2 g
Ar
någon förfallolös borta, då han ropas af Rätten fram att kära eller svara,
och kommer han, å landet innan Häradstingets slut, eller i stad innan rättegångstimman
ute är, bote för uppropsförsummelse två daler. Kommer svaranden inom nämnde tid och
blifver käranden alldeles ute; bote han fyra daler och gälde svaranden dess kostnad, der
han ej vid nästa Ting å landet, eller inom en månad i staden, gitter visa, det han laga
förfall haft, och att han ej kunnat Rätten det kungöra. Stämmer ej käranden saken in,
och den fullföljer å den tid, som nu är sagdt; vare svaranden för hans käromål fri.
3 §.
Nu kommer käranden till första Ting, eller i staden å föresatt dag till den Rätt
dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall framte: visar käranden,
att svaranden stämning i laga tid fått; då ege käranden saken utföra, och döme Rätten
i saken efter ty, som sanning deri utletas kan. Är käranden ej beredd att saken genast
till slut föra, varde den uppskjuten; och svaranden stånde fritt att å den tid, hvartill
saken då uppskjuten blifvit, sig inställa och svaromål afgifva; dock vare ej käranden
skyldig att uppskofvet honom kungöra eller annorledes honom kalla. Har kärande sin
talan utfört, men äskar, att svarande, som uteblifvit, höras skall, innan dom i saken gifves,
och pröfvar Rätten med anledning deraf eller eljest hans hörande nödigt; varde saken
uppskjuten, och åligge det kärande att af det beslut gifva svarande del.
4 §•
Har man dom vunnit, utan att vederparten tillstädes varit; gånge domen ändå
till utmätning: och den som vunnit håfve våld lyfta det, som utmätt är, om han lull
borgen derför ställer. Vädjar vederparten ej, håfve han dock i detta fall rätt till åter
-
Lag-Utskottets Memorial N:o 49.
3
vinning, och åligge det derföre den, som sålunda dom vunnit, att kungöra den, sedan tid
till vad förbi är, sin vederpart eller söka utmätning derå så tidigt, att vederparten kan
låta saken instämma till nästa Ting å landet, och i stad inom en månad, att återvinning
söka, hvarom underrättelse skall i domen införas. Gör han det ej, som vunnit;
njute den, som tappat, samma tid, sedan han tillsagd varder. Pröfvas det, att han för
fattigdom ej orkar fullgöra domen, inom den tid, som sagd är; håfve ändå magt att söka
återvinning. Ar det, som dömdt är, sådant, att återvinning varder onyttig, der domen
fullgöras skulle; då gånge den ej till fullbordan. Försummar den, som tappat, den tid
nu föresatt är; håfve sedan ingen talan till återvinning.
Stockholm den 16 April 1866.
Reservationer:
af Herr Munck af Rosenschöld: »Med åberopande af den från Utskottets pluralitet
skiljaktiga mening jag, på sätt Utskottets Betänkande N:o 18 utvisar, vid förra behandlingen
af ifrågavarande ämne yttrat, får jag jemväl reservera mig mot Utskottets nu afgifna
Betänkande, och gör det så mycket heldre, som jag anser Riks-Ståndens beslut i anledning
af förstberörda Betänkande icke böra så uppfattas, att Utskottet af desamma kunnat
hemta giltigt skäl att med endast obetydliga förändringar ånyo framlägga sitt förra
förslag. Inom Utskottet har jag sökt göra den mening gällande, att Utskottet skulle
föreslå Rikets Ständer att för sin del besluta en författning, hvarigenom stadgades, att
da i tvistemål saken varder af Rätten uppskjuten, koranden icke är pligtig att beslutet
härom uteblifven svarande delgifva. Genom ett dylikt stadgande skulle den osäkerhet i
lagskipningen, som i detta afseende nu med skäl öfverklagas, blifva undanröjd, och således
det ändamål vinnas Justitie-ombudsmannen med sin framställning åsyftat.»
af Herr Olivecrona, som i hufvudsaken instämt med Herr Munck af Rosenschöld.
4
Lag-Utskottets Memorial N:o 50.
i\:o 50.
Ank. till Exp.-Utak. den 8 Maj 1866, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Ut skottets Betänkande N:o
24-, öfver väckta motioner om förändrade stadganden i afseende
på vilkoreti för rättighet alt fullfölja mål hos Ho/rätterna neli
Högsta Domstolen.
Jemte det Högvördiga Preste-Ståndet afslagit Utskottets i fjerde punkten af berörda
Betänkande framställda förslag om den s. k. revisionsskillingens afskaffande, har
det Högvördiga Ståndet till Utskottet återremitterat Betänkandets näst påföljande två
punkter, tillstyrkande den förra att 6 § i 30 Kap. Rättegångs-balken måtte upphäfvas,
och den sednare, att Riksdagsfullmägtigen Anders August Anderssons från Ostergötlands
län motion om förändring at vissa bestämmelser för revisionssökandet måtte förfalla; men,
då de öfriga Riks-Stånden, hvilka antagit förslaget om revisionsskillingens upphörande,
jemväl godkänt Utskottets hemställan i sistnämnda två dermed sammanhängande punkter,
samt tre Stånds sammanstämmande mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör
Rikets Ständers beslut, så återstår det Utskottet endast
att detta förhållande hos Högvördiga Preste-Ståndet anmäla.
Vällofliga Borgare-Ståndet har till Utskottet återremitterat första punkten af samma
Betänkande, hvarigenom Utskottet afstyrkt Herr HenscheDS förslag om vadepenningarnes
afskaffande; men, som de öfriga Riks-Stånden godkänt denna punkt, har Utskottet, på
nyss anförda skäl, ej heller i anledning af denna återremiss kunnat vidtaga arman åtgärd,
än
att gifva Vällofliga Ståndet detta förhållande tillkänna.
Hedervärda Bonde-Ståndet har återremitterat sjunde punkten, deri Utskottet hemställt,
att Herr Henschens förslag om upphörande af skyldigheten att vid revisionssökande
fullgöra Hofrättens dom ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda; men äfven
i denna del har genom de tre öfriga Riks-Ståndens godkännande af Utskottets hemställan
Rikets Ständers beslut blifvit fattadt, hvadan återremissen ej kan till någon Utskottets
vidare åtgärd föranleda,
hvilket härmed för Hedervärda Bonde-Ståndet anmäles.
Lag-Utskottets Memorial N:o 50.
5
Slutligen hafva ej mindre Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet återremitterat
Utskottets hemställan i åttonde punkten,
»att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom förordnas,
att hvad i 38 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1KV7 finnes stadgadt
om skyldighet för den, som vill i Hofrätt föra klagan öfver Underrätts utslag i brottmål,
att, der han blifvit till böter fälld, vid besvären foga borgen för böterna eller bevis
att de blifvit i ränteriet nedsatta, eller intyg om sin fattigdom, skall upphöra att vara
gällande,»
än äfven bemälda Riks-Stånd jemte Vailofliga Borgare-Ståndet återremitterat
näst påföljande punkt, hvari Utskottet hemställt,
»att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom förordnas,
att den, sorn i brottmål blifvit af Underrätt tilldömd ersättning för skada eller
kostnad, skall, ändå att klagan i Hofrätt föres, njuta utmätning derför emot borgen,
efter hvad i 3 Kap. 5 § Utsökuings-balken sägs.»
Med återremisserna af dessa punkter har, enligt hvad diskussions-protokoiierna
gifva vid handen, åsyftats, att, på sätt Herr Henschen (motionen N:o 14) föreslagit, äfven
skyldigheten att vid klagan öfver Hofrätts utslag i brottmål deponera ådörnda böter och
ersättningsbelopp måtte upphöra; men då två Stånd delat Utskottets i förstnämnda punkten
uttryckta åsigt, att den ifrågaställda lagförändringen för närvarande bör inskränkas
till upphäfvande af skyldigheten att ställa borgen för eller deponera böter vid klagan öfver
Underrätts utslag, samt Utskottets hemställan i den sednare punkten är helt och
hållet beroende af den föregående punktens innehåll, så får Utskottet ånyo framlägga
dessa begge punkter i oförändrade skick,
den förra att af Ridderskapet och Adeln samt B onde-Ståndet,
och den sednare att aj nämnda Riks-Stånd jemte Borgare-Ståndet
antagas.
Stockholm den 8 Maj 1866. <
Bih. till R. St. Trot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 2
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1866.
Lag-TJtskottets Betänkande N:o 51.
1
\:o 51.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 1866, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens bestämmelser angående tiden för fullföljande af
vad och besvär emot Utslag, meddelade af Underrätt
å Gotland.
Genom 9 § i 25 Kap. Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i Kongl.
Förordningen den 23 Augusti 1851, är tiden för fullföljande af vad ifrån Gotland,
likasom från Norr- och Westerbottens län, bestämd till den nittionde dagen från
det Underrättens dom föll, och enligt 5 § af samma Kapitel utgör till följd häraf
besvärstiden fyratiofem dagar.
Genom två till Lag-Utskottet remitterade motioner, af hvilka den ena blifvit
väckt hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Herr Gyllenram. Henrik (motionen
N:o 128) och den andra hos Yällofliga Borgare-Ståndet af Herr Bergman (motionen
N:o 3), har Rikets Ständers uppmärksamhet blifvit fästad på olämpligheten att bibehålla
denna tidsbestämmelse, sedan de förhållanden, hvarpå densamma sig grundat,
under sednare tider undergått en väsendtlig förändring. Nämnda bestämmelse, som
fått qvarstå i lagen alltsedan 1734, hade uppenbarligen tillkommit med afseende på
den mellan fastlandet och Gotland genom seglande farkoster då verkställda postförbindelsens
långsamhet och osäkerhet; men numera, då genom ångbåtars användande
postbefordringen blifvit äfven vintertiden i möjligaste mån betryggad och på de
sednare åren visat sig kunna fortgå till den grad oberoende äfven af sträng köld och
mindre isar, att till och med mycket korta afbrott i postförbindelsen varit sällsporda
undantag, vore ifrågavarande stadgande icke allenast olämpligt utan rent af
skadligt. Parter, hvilka det blifvit ådömdt att något fullgöra, uppmuntrades nemligen
deraf att ofta utan fog söka Hofrätten för att derigenom vinna uppskof med
domens verkställighet. För dem åter, hvilka vunnit vid Underrätt, måste det alltid
vara af synnerlig vigt, att domen hastigt vunne laga kraft, likasom skyndsamhet
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 17 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 51.
vöre till fördel för de parter, som hade giltig anledning att söka ändring i Underrätts
beslut. Särskildt förorsakade den obehöfiigt utsträckta besvärstiden ett oberäkneligt
men för den, som, ehuru oskyldig, blifvit för brott sakfälld eller i häkte
inmanad och som måste afvakta besvärstidens utgång, eller en och en half månad,
innan hans klagoskrift kunde hos Hofrätten föredragas; hvarförutan i alla mål, der
den häktade eller hans motpart ej med Underrättens utslag åtnöjdes, fångvårdskostnaderna
lör det allmänna blefve drygare, i samma mån klagotiden vore längre.
Herr Bergman har af dessa skäl föreslagit, att ofvannämnda lagparagraf måtte
så ändras, ”att den tid, inom hvilken käranden i de saker, hvilka genom vad gå till
Svea Hofrätt från Häradsrätt på Gotland, bör ingifva sin inlaga, bestämmes till
sextionde dagen, den oräknad då Häradsrättens dom föll, i likhet med hvad stadgadt
är för Kopparbergs län, Wermland, Helsingland, Jemtland, Herjeådalen, Medelpad
och Ångermanland.”
Herr Gyllenram åter har åt sitt förslag gifvit en större omfattning, i det han
hemställt, ”att alla de författningar, hvilka blifvit utfärdade särskildt för Gotland om
besvärs- och vadetid till Kongl. Majit, Hofrätt, Kollegium eller förvaltande embetsverk,
varda upphäfda och att Gotland härutinnan ställes lika med de provinser, med
hvilka detsamma, med hänsyn till kommunikationsanstalter, närmast kan jemföras.”
* Lag-Utskottet, — som ansett sig böra till behandling af Sammansatta Lag
samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemna Herr Gyllenrams motion,
för såvidt densamma angår ändringssökandet i ekonomiska och administrativa
mål — får, i anledning af ofvanberörda motioner och på de af motionärerne anförda
skäl, för sin del vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte för sin del besltda att 9 § af 35 Kap.
Rättegångsbalken skall erhålla följande förändrade lydelse:
”1 de saker, som genom laga vad gå till Svea Hofrätt ifrån Häradsrätt i
Upland, Södermanland, Westmanland, Nerike och Gestrikland, ingifve käranden sin
inlaga innan klockan tolf på den fyrationde dagen, den oräknad då Häradsrättens
dom föll, eller håfve sitt vad förlorat; ifrån Häradsrätt i Kopparbergs län, Wermland,
Helsingland, Jemtland, Herjeådalen, Medelpad och Ångermanland samt på
Gotland på den sextionde dagen; ifrån Häradsrätt i Westerbotten på den nittionde
dagen; i Göta Hofrätt från Häradsrätt i Östergötland, Calmar län, Smålands, Skaraborgs
och Elfsborgs län på fyrationde dagen; ifrån Häradsrätt i Halland, Dahl och
Bohus län på sextionde dagen; i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge ifrån Häradsrätt
i dessa landskap på den fyrationde dagen. I vexel- och sjörättssak vare tid
hälften kortare, att fullfölja vad ifrån Häradsrätt i hvarje ort till Hofrätt.”
Stockholm den 19 Maj 18G6.
Lag-Utskottets Memorial N:o 52.
3
HT:o 53.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 1866, kl. 6 e. ra.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande
N:o 34, öfver väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående förvaltningen af omyndiges egendom,
samt kontrollen å förmyndare.
Den tredje punkten af berörda Betänkande, hvari Utskottet framställt förslag
till ny författning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
har af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet återremitterats; men enär samma punkt,
enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, af Höglofiiga Ridderskapet och Adeln
samt Högvördiga Preste-Ståndet afslagits, och frågan om förändrad lagstiftning i
detta ämne således, jemlikt 87 § Regeringsformen, för innevarande riksmöte förfallit,
har Utskottet icke i anledning af återremissen kunnat vidtaga annan åtgärd,
än att berörda förhållande hos Vällofliga Borgare-Ståndet vördsamt
anmäla.
Stockholm den 19 Maj 1866.
4
Lag-Utskottets Memorial N:o 53.
H:o 53.
Asik. till Exp.-Utek. den 19 Maj 186t>, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag- Utskottets Betänkande
N:o 37, Öfver väckta motioner om förändrade
stadganden i afseende på böters förvandling.
Ifrågavarande Betänkande har blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adeln till
Utskottet återremitteradt; men emedan detsamma är vordet af de öfriga tre RiksStånden
bifallet, samt tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör
Rikets Ständers beslut, anser Utskottet något vidare utlåtande i anledning af återremissen
icke erfordras;
hvilket härmed för Höglofliga Ridderskapet och Adeln vördsamt
anniäles.
Stockholm den 19 Maj 1866.
Lag-Utskottets Memorial N:o 54.
5
\:o 54.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 1866, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande
N:o 38, öfver väckta motioner om ändringar i
Konkurslagen.
Enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hafva, vid föredragningen
af ofvanomförmälda Betänkande, Vällofliga Borgare- och Hedervärda Bonde-Stånden
till Utskottet återremitterat 12:te och förstnämnda Stånd dessutom 13:de och I5:de
punkterna af detsamma; men enär förstnämnda punkt, deri Utskottet afstyrkt bifall
till väckt förslag om ändring af nu gällande Konkurslag, godkänts af Höglofliga Ridderskapet
och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndet, och frågan om lagens ändrande
i denna del alltså, jemlikt 87 § Regeringsformen, för innevarande riksmöte förfallit,
samt 13:de och 15:de punkterna vunnit tre Riks-Stånds godkännande och tre
Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut,
förty har Utskottet icke i anledning af återremisserna kunnat någon vidare åtgärd
företaga;
hvilket härmed för Vällofliga Borgare- och Hedervärda BondeStånden
vördsamt anmäles.
Stockholm den 19 Maj 1866.
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 55.
\:o 55.
Betänkande, i
lagens
gäld.
Genom remiss från vederbörande Riks-Stånd har Lag-Utskottets utlåtande
blifvit infordradt öfver två motioner i ofvanberörda ämne, som blifvit väckta, hos
Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Friherre von Schulzenheim (motionen N:o 49)
och hos Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Carl Anders Larsson från
Östergötlands län (motionen N:o 325). Begge dessa motionärer hafva grundat sina
framställningar på den allt för väl kända omständigheten, att ett lättsinnigt ingående
af borgensförbindelser framkallat mångfaldiga enskilda olyckor och äfven utgjort
hinder för ett nöjaktigt ordnande af kreditförhållandena i allmänhet. De äro ense
deruti, att dessa såväl för den enskildes välfärd, som den allmänna krediten menliga
förhållanden endast kunna genom en lagförändring undanrödjas, men de skilja sig i
afseende på omfattningen af den lagförändring, som de för ändamålets vinnande
hvar för sig anse nödvändig. Under det att Friherre von Schulzenheim uteslutande
vänder sig emot det slag af borgen, som omtalas i 10 Kap. 9 § Handelsbalken, och
vanligen benämnes proprie-borgen, vill deremot Carl Anders Larsson upphäfva eller
förringa verkan af all slags borgen för annans gäld.
Sålunda föreslår Friherre von Schulzenheim:
”att Rikets Städer måtte för sin del besluta, att 9 § af 10 Kapitlet Handelsbalken
skall helt och hållet utgå ur lagen, samt i följd deraf Kongl. Förordningen den 28
Juni 1798, § 4, Kongl. Förklaringen den 29 Juli 1812, Kongl. Kungörelsen den 9
Maj 1835 och Kongl. Förordningen den 20 December 1851 äfven till ali kraft och
verkan förfalla och hädanefter endast 8 och 11 §§ af samma Kapitel erhålla tillämpning”;
och
Carl Anders Larsson:
”att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att allt hvad gällande lag och författningar
stadga i afseende på borgen för annan mans gäld måtte, efter loppet af
viss tid från den dag nådig författning derom utfärdats, upphöra att vara gällande”;
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 1866, kl. 6 e. m.
anledning af väckta motioner om ändring af
stadganden angående borgen för annan mans
Lag-Utskottets Betänkande N:o 55.
7
eller, om hinder mötte detta förslag,
”att Rikets Ständer i stället ville besluta det tillägg till nu gällande förmånsrättsordning,
att vid konkurs de af gäldenären ingångna borgensförbindelser skola hafva
förmånsrätt näst efter gäldenärens egna skulder.”
Det kan visserligen ej bestridas, att, på sätt motionärerne anmärkt, borgensväsendet
till allmän och enskild skada i hög grad missbrukats; men det torde ej
vara bos lagstiftningen, som hjelp mot sådant missbruk bör sökas. Det tillhör den
Svenska rättens förtjenster att hafva lemnat aftalet i dess naturliga frihet och undvikit
alla försök att inskränka densamma — försök, som i alla händelser skulle hafva
visat sig fruktlösa. Lagen har endast, med afseende på vissa allmänt förekommande
aftal, bestämt den verkan, dessa under deras vanligaste form medföra, utan
att kontrahenternas rättighet till särskilda stipulationer blifvit dem derigenom i någon
mån betagna. Lagens stadganden om borgen utgöra ej heller något hinder för den
enskilde, att ikläda sig ansvar för annan mans gäld, under hvilken form han helst
behagar, och, äfven om nämnda stadganden upphäfdes, skulle borgensförbindelserna
ej dermed vara tillintetgjorda. Deras verkan beror nemligen af löftesmännens frivilliga
utfästelse, ej af lagens bud, och deras omfattning af löftesskriftens innehåll.
Grunden för deras uppkomst och tillvaro ligger ej heller i lagen, utan i den enskildes
behof och inbördes förhållanden, folkets vanor, vedertagna kreditbruk, och icke
minst i pennmge-anstalternas utlåningssätt. Lagen har endast beredt ordning och
säkerhet i afseende på verkan af borgensförbindelsen under två af dess vanligaste
former; och denna obestridliga fördel för den allmänna krediten, i dess nuvarande
skick, skulle gå förlorad, om lagens stadganden angående borgen helt och hållet eller
till någon del undanröjdes. Öm man kunde påstå, att borgensförbindelserna kommit
nr bruk, så förefunnes ett verkligt skäl att föreslå upphäfvande af nämnda stadganden
såsom öfverflödiga; men nu grundar man i stället ett dylikt förslag på den
omständigheten, att de alltför ofta tillämpas, hvilket just bevisar deras behöflighet.
Så vida motionärernes förslag har den vidsträcktare syftningen att betaga
borgensförbindelsen den verkan, som öfveronsstämmer med löftesmännens i densamv
ma uttryckta vilja, och att sålunda i viss mån förbjuda dylika förbindelser, så rigtas
dermed ett angrepp emot aftalets frihet, som otvifvelaktigt måste förfela sitt mål.
Menniskornas naturliga rättighet att sins emellan fritt öfverenskomma och afhandla
i sina enskilda förmögenhetsförhållanden har nemligen allt för djupa grunder för att
kunna med ett lagbud upphäfvas, och Staten motsvarar illa sin uppgift i afseende
på rättstillståndets bevarande, då lagens skydd för ingångna förbindelser förvägras
dem, som derpå göra anspråk, eller lagen till och med motverkar uppfyllandet af
frivilligt åtagna förpligtelser. Det är icke heller svårt att förutse, huru ett dylikt
förbud skulle eluderas, så länge beliofvet af borgensförbindelserna praktiskt gjorde
sig gällande. Åtskilliga penningeanstalters försök att motverka borgensväsendet hafva
nemligen redan fästat allmänhetens uppmärksamhet på de medel, som för sådant
ändamål kunna begagnas, och hvilka hufvudsakligen äro trenne, nemligen: användande
af vexelns form för skuldförbindelser, hvarvid accepten och endossementet
fullkomligt ersätta borgensförbindelsen i dess strängaste form, skuldsedelns undertecknande
af löftesmännen, jemte gäldenären, såsom medgäldenärer, och slutligen
utbyte af fingerade skuldsedlar att begagnas såsom vid gäldenärens skuldsedel bilagda
hypothek. Genom ett onaturligt förbud skulle man sålunda framkalla en falsk
form för löftesmännens ansvarighet; men det kan ej vara tvifvelaktigt, hvilketdera
som är för allmänna krediten nyttigare, antingen att hvarje transaktion har sin naturliga
form och sitt egentliga namn, eller att en viss förbindelse, nemligen borgens
-
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 56.
förbindelsen, tvingas att alltid förekomma under en förklädnad, till följd hvaraf dess
hemliga närvaro kunde vid hvarje lånetransaktion befaras.
På dessa nu anförda skäl får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motioner måtte af Bikets Ständer lemnäs utan
vidare afseende.
Stockholm den 19 Maj 1866.
N:o 56.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 1866. kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ett lagstadgande
angående belåning af varor, som af egaren blifvit
under visst vilkor hos annan man eller allmän inrättning
i förvar upplagda.
I en hos Vällofliga Borgare-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 156) har Herr Waern anhållit om en förklaring eller ändring af
nu gällande lags bestämmelser angående varubelåning. Detta ord vore väl okändt
för vår allmänna lag, men derpå tillämpliga föreskrifter återfunnes i 10 och 17
Kapitlen Handelsbalken och man lunne af dem att lagstiftaren endast tänkt sig
t vänne fall af lån mot säkerhet eller förmånsrätt i varor, det ena, då de enligt
10 Kapitlet 1 § Handelsbalken sattes i pant, i hvilket fall enligt 17 Kapitlet 3
§ Handelsbalken den, som hade panten i händer, derutur njöte betalning framför
alla andra, och det andra, då någon gåfve förlag att dermed drifva bergsbruk
eller andra sådana verk, då han enligt 7 § i sistnämnda Kapitel njöte förmån till
det, som dermed vore tillverkadt.
I det förra fallet förutsattes således att panten blifvit satt i långifvarens händer,
i det andra att den stadnade hos låntagaren och vore till hans fria förfogande.
Men tvistigt vore huruvida någotdera af dessa fall passade för eller kunde utan lagförklaring
af hvad som med »pant i händer» förstodes göras tillämpligt för varubelåning
i större skala. Banker
Lag-Utskottets Betänkande N:o 56.
9
Banker och kreditinrättningar kunde ej förutsättas tillika vara magasinsegare eller
villiga att för låntagares varpr i sitt namn hyra magasiner och åtaga sig ansvar för
den skötsel, varorna möjligen under lånetiden kräfde.
Ej heller den enskilde kapitalisten kunde, utan i högst få undantagsfall, dertill
hafva lust.
Något sådant hinder mötte icke vid formen af förlagslån, men den säkerhet
sådana lån medförde vore alltid oviss samt svår att kontrollera, och den förmånsrätt,
de skulle lemna, nästan alltid vid tillämpningen underkastad tvist.
Ingendera af dessa former för varubelåning kunde således motsvara affärslifvets
behof, men en tredje och vida ändamålsenligare gåfves, som i utlandet vore
mycket bruklig och äfven hos oss, ehuru endast i alltför inskränkt mån, förefunnes.
Det vore belåning af varor i allmän inrättnings eller tredje mans förvar, mot så
kallad låne-attest (i England Dock-warrant) eller bevis, utan hvars företeende och
återlemnande de ej utlemnades och hvars lagliga besittning för innehafvaren medförde
säkerhet i varan för det lån, han mot beviset lemnat.
I Sverige funnes sådan lånerätt för nederlagsgods enligt § 105 af nu gällande
Tull-stadga och för jern- och vågeffekter, upplagda på metallvågarne, enligt Kongl.
Förordningen af den 18 Februari 1735, och öfriga derom, sednast år 1830, gifna
stadganden.
I båda fallen vore det en undantagslagstiftning, inskränkt i förra fallet till
utländskt, tullpligtigt och på nederlag upplagdt gods och i det sedm.re till på vågen
upplagda jerneffekter, för hvilka dessutom ytterligare tillkomme att belåningsrätten
vore inskränkt till en enda långifvare, nemligen Rikets Ständers Bank.
Det funnes dock icke något tänkbart skäl, hvarför icke tullfria varor likaväl
borde få belånas på detta sätt, som tullpligtiga, förtullade likaväl som oförtullade,
inhemska såväl som utländska, varor af hvad slag som helst, hvarpå en långifvare
ville lemna lån, lika väl som jerneffekter; eller hvarför rättigheten att på någon viss
vara lemna lån skulle vara ett monopol för Rikets Ständers Bank.
Affärslifvet kräfde i detta som i andra fall full frihet, och hvad som i sig sjelft
vore oskadligt och allmänt nyttigt, horde icke vara meddelst tull- och bank-lagstiftning
tillkomna undantagsfall, hvarigenom just tvifvel uppstode huruvida det, som för
vissa varor och en viss låne-inrättning blifvit särskildt stadgadt, kunde vara för alla
varor och hvilken låne-inrättning som helst genom allmän lag tillåtet.
Inom den inskränkta utsträckning lån på varor, upplagda på städernas vågar,
erhållit, hade emellertid, för hvad städerna Stockholm och Göteborg anginge, lånesättet
erhållit en utveckling, som nu af mångårig erfarenhet visat sig vara af synnerligt
gagn för affärslifvet, utan att tredje mans rätt derigenom på något sätt förnärmats
eller kunnat förnärmas. Det vore nemligen den frihet, som blifvit medgifven
att utan låneattestens förnyande eller omskrifning få utbyta det ursprungligen
belånade jernet emot annat, så att till exempel en köpman, som på 10,000 centner
stångjern erhållit ett lån, kunde, då ytterligare 1,000 centner blifvit af honom vågförda,
sälja eller skeppa 1,000 centner, utan afseende på om de blifvit vågförda före
eller efter det vågattesten afgafs.
Och då den, som sjelf erhållit pant i händer, otvifvelaktigt deruti hade förmånsrätt,
ehvad panten lemnades emot lånet eller först sedermera till säkerhet för
ett förut erhållet lån, utan att annan skriftlig afhandling derom behöfdes än den
handskrift, som till egarens säkerhet att varan hade natur af pant, skulle af den,
som panten i händer lått, tagas, så borde ock samma frihet kunna medgifvas, då
Bilt. till B. St. Brot. 1865 <& 1866. 7 Sami. 1 Afd. 17 Hafi ‘2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 56.
annor man eller allmän inrättning i hans — långifvarens — stad och ställe mottoge
panten.
Huruvida viss bestämd vara eller viss qvantitet af viss sorts vara vore det,
som i pant sattes, blefve naturligen föremål för aftal mellan långifvare och låntagare
och komme att i det bevis, varu-emottagaren afgåfve, intagas utan att behöfva vara
föremål för särskild lagstiftning.
Motionären föreslår på dessa skäl, natt Rikets Ständer ville för sin del besluta
den lagförklaring att, då vara blifvit af egaren bos annor man eller allmän inrättning
till förvar upplagd, skall bevis derom med förpligtelse för den, som varan i förvar
mottager, att icke utan mot bevisets återställande utlemna varan, eller viss i beviset
uppgifven qvantitet af sådan utaf den, beviset undfår, upplagd vara, för bevisets lagliga
innehafvare medföra samma förmånsrätt till varan, eller den i beviset upptagna
qvantiteten af sådan vara, ehvad den blifvit före eller efter tiden för bevisets utfärdande
i förvar satt, sorn i 17 Kapitlet 3 § Handels-Baiken är för den, som bäfver
lös pant i händer, föreskrifven-, eller, om detta ej ansåges vara föremål för lagförklaring,
att den förändring af eller det tillägg till nu gällande lag måtte beslutas,
hvarigenom det uppgifna ändamålet kunde vinnas.
Utskottet har åt denna framställning egnat den uppmärksamhet, som ämnets
vigt onekligen kräfver, och skulle, derest nu gällande stadganden och de i lagskipningen
obestridt antagna grundsatser ej hade synts Utskottet för ändamålet fullt tillfyllestgörande,
ej hafva tvekat att föreslå sådana nya bestämmelser, som kunde underlätta
och betrygga varubelåningen. Då Utskottet emellertid icke funnit några
nya föreskrifter af behofvet påkallade, åligger det Utskottet att redogöra för de skäl,
som föranledt detta resultat.
Om man ur rättslig synpunkt betraktar de transaktioner, hvarom här är fråga,
ingå i hvar af dem två särskilda aftal; det ena ett depositionsaftal emellan varuegaren
och en depositarie, vare sig en enskild person eller en allmän inrättning, — och
det andra ett försträckningsaftal emellan varuegaren såsom försträckningstagare och
en försträckningsgifvare, hvilken såsom pant emottager ett af depositarien under
form af låneattest utfärdadt depositionsbevis. Det måste nu bero uteslutande på
vederbörande kontrahenters omtanka och samtycke, att det förra aftalet så inrättas,
att dels varuegaren kan genom låneattestens öfverlemnande på innehafvaren af densamma
transportera sin rätt till varorna, dels ock varuegaren förbehåller sig rättighet
att utan låneattestens återställande, men med enahanda förbindelser för depositarien
emot låneattestens innehafvare, utbyta deponerade varor emot samma varubelopp
af samma slag, hvarom naturligtvis låneattesten måste innehålla upplysning;
om ett dylikt aftals verkan behöfver lagen ej meddela någon bestämmelse, emedan
densamma följer omedelbart af kontrahenternas samtycke och låneattestens innehåll.
Men då genom detta aftal depositionsattesten erhållit karakteren af en depositariens
löpande förbindelse, som han är skyldig att emot innehafvaren fullgöra, så följer
deraf, dels att den ursprunglige varuegaren ej kan fordra varornas utbekommande
med mindre än att han tillika återställer den utfärdade låneattesten, dels att försträckningsgifvaren,
hvilken såsom handfången pant innehar samma låneattest, äfven
har rättighet att af depositarien fordra fullgörande af den förbindelse, som är vid
attesten fästad. Under sådana omständigheter är försträckningsgifvarens säkerhet
tillgodosedd derigenom att han innehar attesten, hvilken är pant, och någon förmånsrätt
i sjelfva varan behöfver ej i lagen tillerkännas honom, emedan för sträckningstagarens
försättande i konkurstillstånd ej kan inverka på det rättsförhållande, som
eger rum emellan depositarien och försträckningsgifvaren såsom innehafvare af låne
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 56.
11
attesten. Den sednare har alltid att fordra varubeloppet af den förre, och försträckningstagarens
borgenärer kunna lika litet som denne sjelf utbekomma varan i saknad"
af låneattesten. Det torde häraf vara uppenbart, att dylika transaktioners verkan
beror ensamt af kontrahenternas samtycke och öfverenskommelse samt al låneattestens
fullständighet i alla för dessa transaktioner väsendtliga afseenden. Nu
kunde det val, då dylika transaktioner äro långt ifrån sällsynta och af synnerlig vigt
för den större handeln, synas nödigt att, såsom i afseende på andra aftal af liknande
beskaffenhet skett, någon bestämmelse meddelades, hvarigenom åt dem kunde beredas
en allmän form och deras verkan göras mera oberoende af de noggranna stipulationer,
som för närvarande äro af nöden vid dylika aftals uppgörande; men dåden
säkerhet, som genom pantsättning af en låneattest beredes fordringsegaren, helt och
hållet beror af depositariens noggrannhet, redbarhet och vederhäftighet och till följd
deraf låneattester (dock-warrants) icke torde kunna vinna något allmännare användande
såsom kreditmedel i andra fall, än då vågar eller allmänna magasiner ersätta
bristen på lämpliga enskilda depositarier, samt icke alla varor äro af beskaffenhet att
lämpa sig för varubelåning, så skulle möjligen ett allmänt stadgande i detta ämne
förvilla allmänhetens omdöme i afseende på den praktiska nyttan af detta slags pantsättning
samt leda till missbruk af densamma; och det har derföre synts Utskottet
lämpligare att de serskilda bestämmelser, som kunna vara behöfliga, hafva sin plats
i reglementen för de institutioner, som för det ifrågavarande ändamålet äro eller
kunna blifva inrättade. Så har äfven denna sak hittills blifvit betraktad af lagstiftningen.
Endast för de fall, då Staten genom sina organer inlåter sig i dylika aftal
med enskilda, har det nemligen blifvit stadgadt, på hvilka vilkor aftalet må från de
offentliga myndigheternas sida slutas. Af denna art äro de af motionären omförmälda
bestämmelserna i Kongl. Kungörelsen angående åtskilliga föreskrifter i afseende på
jern- och våg-effekter, som i Banken belånas, den 13 Februari 1830, samt om belåning
af nederlagsgods i Kongl. Tull-stadgan den 7 December 1860; men dessa ekonomiska
författningar kunna ej afse att bestämma dylika aftals rättsliga verkan och
af deras tillvaro följer derföre ej heller, att, på sätt motionären synes hafva antagit,
andra rättsgrunder skulle gälla för enskilde emellan träffade aftal af enahanda beskaffenhet.
Såväl i det ena som det andra fallet måste förhållandena bedömas efter
allmänna lagen, och då domstolarne icke tvekat att i de fall, då Staten medverkar
antingen såsom försträckningsgifvare eller depositarie, erkänna pantsättningens verkan,
så lärer samma resultat äfven kunna förväntas af de transaktioner, som på
enahanda grunder uppgöras emellan enskilde.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att den ifrågavarande motionen ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Maj 1866.
Reservationer:
af Herr Henschen och af Herr Bovin.
Stockholm, tryckt hos II. Nisbeth, 1866.
Lag- Utskottets Betänkande N:o 57.
1
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 186 6, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning
angående 'panträtt i lös egendom.
Motioner angående ofvannämnda ämne hafva vid innevarande riksmöte
blifvit väckta
inom, Vallöf. Borgare-Ståndet:
af Herr Gahn (motionen N:o 136) samt
inom Hedervärda B onde-Ståndet:
af Riksdagsfullmägtige Anders Pehrsson från Christianstads län (motionen
N:o 113) och Garl Anders Larsson från Östergötlands län (motionen N:o 326).
Lag-Utskottet, som lått emottaga remiss af dessa motioner, får öfver dem
härmed afgifva sitt vördsamma utlåtande.
I den mån näringarne utveckla sig, framträder alltmera behofvet af kreditlagar,
som kunna bereda näringsidkarna en ökad tillgång på nödigt rörelsekapital,
och i den mån affärsförbindelserna inom samhället utvidgas samt dermed afståndet
emellan kapitalisten och näringsidkaren ökas, och i följd deraf den personliga
bekantskapen minskas, visar sig den uteslutande på kännedom om låntagares oell
löftesmäns personliga egenskaper grundade personalkrediten allt mindre tillräcklig
att ensam kunna förmedla den vexelverkan emellan kapitalet och arbetet, som
är för samhällets ekonomiska förkofran oumbärlig. Kapitalisten måste under
sådana förhållanden merändels förlita sig på den säkerhet, som ligger i låntaga
Bih.
till It. St. Prot. 1865 Sf 1866. 7 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 1
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
rens egendom, och härigenom uppkommer pantaftalet, hvars ändamål är att genom
hänvisning till gäldenäreus förmögenhet eller viss del deraf bereda långifvare!)
dea ytterligare säkerhet, som han kan anse för sig nödvändig. Realkrediten
vinner derföre under samfundsförhållandenas utveckling cu allt större betydelse,
och de lagar, som betinga densamma, kunna icke i längden förblifva på
samma ståndpunkt som under tider, då affärsverksamheten var sluten inom trängre
kretsar och bchofvet af förlag just till följd at den närmare förbindelsen emellan
förläggare och näringsidkare kunde genom personalkrediten ensam tillfredsställas.
Härvid bör emellertid iakttagas, att realkrediten icke bchöfver eller kan vara
grundad på någon absolut säkerhet, och att den realsäkerhet, som genom kreditlagar
kan beredas, alltid till sin verkan såsom kreditmedel blir beroende af den
större eller mindre betydelse, kapitalisterne kunna finnas benägne att i hvarje
fall tillägga densamma. Så hafva lagarne angående inteckning i fast egendom
icke fastställt' något i afseende på egendomarues värde bestämdt maximum, hvarutöfver
inteckning ej må meddelas, ehuru inteckningar, som i anseende till den
bestämda förmånsrätten öfverskrida den intecknade egendomens värde, oaktadt
den strängaste lagliga verkan blifvit dem tillagd, likväl endast medföra en
skenbar säkerhet. Likaledes finues ej något hinder att lemna långifvare lös egendom
såsom pant i händer, oaktadt dennas värde ej pä långt når uppnår gäldeus
belopp. Äfven af de fullständigaste panträtter, som redan finnas, har man alltså
att förvänta en blott ofullkomlig säkerhet; och längre torde ej heller anspråken
kunna sträckas, då fråga uppstår örn utvidgande af panträttens omfång och densammas
utsträckande till nya föremål. Man måste i det ena som det andra fallet
öfverlemna åt långifvare!) att bedöma värdet af don säkerhet, som erbjuJes honom,
och lagstiftningen kan i detta hänseende endast bereda en form för låntagaren
att lemna den säkerhet, som står honom till huds, och hvars beskaffenhet
eller värde långifvare!) sjelf må bedöma.
Om af nu anförda skäl lagstiftaren icke alltför mycket' bör fästa sig vid
graden al den säkerhet, sorn genom de särskilda formerna af panträtten kati i
hvarje fall beredas, utan måste nöja sig med att åstadkomma så mycken lättnad
för de lånbehöfvande sorn möjlig är, så fördrar deremot rättvisan, att lagstiftningen
angående panträtter icke utesluter möjligheten al dess tillämpning på de olika
slag af egendom, som för densamma kunna blifva föremål. För närvarande är
panträtten under den hypotbekariska formeln fullt utbildad i afseende på fast
egendom. Deremot kan, med undantag för vissa privilegierade näringar, som
få upptaga s. k. förlagslån, den lösa egendomen endast under den obeqväma lörmen
af handfången pant tjena såsom liv po I h ek för egarens gäld; och det är obestridligt,
att detta förhållande är till nackdel för alla de näringsidkare, hvilka i
anseende till sin rörelses beskaffenhet nödgas att hålla ett jemförelsevis större
kapital bundet uti dyrbara inventarier och machinerier, stora varulager, upplag
af materialier m. m. dylikt, och som sålunda nödgas att uteslutande förlita sig pä
personulkrediteu samt till följd deraf i konkurrensen om de rörliga kapitalen ofta
mäste stå tillbaka för de lånesökande, som kafva realsäkerheter att erbjuda. Detta
gäller såväl om köpmän, fabrikanter och handtverkare som om jordbrukare, särdeles
do större arrendatorcrnc, med afseende på deras dyrbara inventarier. Men
tillfället att belåna lösegendom kan vara af vigt äfven för den mindre näringsidkaren
och jordbrukaren, och beholvet. deraf låter ständigt allt. tydligare förnimma
sig. Att detta behof varit och är i till vext torde vara en naturlig följd deraf
att, efter skråtvånget^ uppkäfvande, de praktiska yrkena vunnit en sådan urbild
-
'Txig-TJtskottéls Betänkande N:o <57.
8
ning, att för deras rätta utöfvande hjelp erfordras af vetenskap ock konst, och
att den arbetare, som förvärfvat sig högre bildning för ett yrke, ej gerna vill arbeta
åt annan person, emedan han i sådant fall ej sjelf dragör hela frukten af
sin skicklighet och dessutom saknar den frihet i användandet deraf, som utgör
vilkor för ytterligare förkofran. Han söker således på allt sätt att komma i tillfälle
att för egen räkning drifva yrket, hvartill dock vanligen felas tillgång på
nödigt rörelsekapital, och ofta har han cj annan säkerhet att erbjuda än de verktyg
och matcrialior, han ämnar inköpa, samt de blifvande produkterna af sitt
arbete. Hå sätt. Lagberedningen anmärkt, gälla samma anmärkningar äfven om
nybörjaren i jordbruksyrket. “Brukaren af annans jord“, säger Lagberedningen,
“behöfvcr förlag till kreatur och redskap, jordbrukarens arbetare, om han .skall
vara annat ån dräng eller stattorpare, behöfver förlag för att kunna sköta ett
jordtorp, oller om han vill komma ett stycke längre i trefnad och lycka för att
bereda sig ett eget hem, köpa sig en stuga, en ladugård, en ko, några fårö. s. v.“
Men äfven utan att fästa sig blott vid nödvändigheten af förlag för den, som vill
arbeta sig upp till sjelfständighet i något visst yrke eller företag, kan man tänka
sig en otalig mängd händelser, då den, som redan eger en mer eller mindre betydlig
förmögenhet i lös egendom, scr sig tvungen att anlita andras biträde i försträckningsväg
för att rädda sig ur en tillfällig förlägenhet. Äfven för honom
bör lagen lemna något medel öppet, hvarigenom han förmår att värja sig för en
hotande undergång, utan att nödgas skingra den egendom, som han möjligtvis
icke utan största olägenhet kan umbära. Bchofvot af en sådan rätt. till pantsättning
af lös egendom visar sig bland annat uti det länge öfverklagade förhållandet,
att do s. k. lösöreköpen blifvit för sådant, ändamål begagnade och att, derigenom
deri gamla vädsättningen (fiducia) oller försäljning af panten till fordringsegaren
mot åtcrköpsrätt för gäldenåren, derest han inom utsatt tid betalar skulden, ånyo
kommit i bruk med alla de olägenheter, som för säljarens öfrige borgenärer mäste
af dylika aftal följa. En dylik förklädnad af pantaftalot i köp torde icke kunna
förekommas mod mindre, än att pantaftalot erhåller sådana nya former, som, utan
att strida emot dess eget väsende, motsvarar de ekonomiska bebofven och tillr
fredsställcr rättens fordringar
Det är på dessa nu anmärkta missförhållanden och bristen i lagstiftningen
för panträtten, såvidt den har lös egendom till föremål, som alla de framställningar
ytterst grunda sig, hvilka vid donna riksdag, likasom vid de föregående, påkallat
Rikets Ständers uppmärksamhet, för pantlagstiftningens förbättrande. Den
stora fabrikanten, och bruksegaren, som redan åtnjuter do förmåner förlagsförfattningarne
erbjuda, begär en revision af dessa i många utseenden föråldrade lagar.
Landtmanncn fordrar, att äfven han med sina för hvarje år allt dyrbarare inventarier
skall åtnjuta pantsättningens fördelar utan att för sådant ändamål behöfva
anlita de illa anskrifna lösöreköpen. Aila påyrka rättvisa och likställighet emellan
de olika näringarne. Sjelfva lagen fordrar sitt kompletterande, för att icke till
följd af sin ofullständighet blifva missbrukad.
För tillfredsställande af dessa berättigade anspråk har Utskottet ansett
lagstiftningen icke böra undandraga sig att tillse, huru åt pantaftalot må lagligen
gifvas all den verkan, som, med afseende på egenskaperna hos de särskilda slag
af egendom, hvilka kunna blifva föremål för panträtt, är med den allmänna kreditens
bästa förenlig; och Utskottet vågar hoppas, att, genom det förslag Utskottet
går att här nedan framställa, något skall i detta afseende kunna åstadkommas,
om man också icke får deraf vänta allt för mycket.
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
Det ligger i sakens natur, att den fasta egendomen är ett vida bättre medel
för åstadkommande af realkredit än den lösa. Till följd af den utveckling
lagfarts- och inteckningsväsendct erhållit, kan nemligen i fast egendom lemnäs en
panträtt, som kan göras gällande emot en hvar, utan afseende på besittningen. I
fråga om den lösa egendomen åter är besittningen hufvudsak, så i fråga om egande- som
panträtt. Således kan, om handfången pant kommer ur låugitvärens värjo, denne
ej vidare vindicera sin rätt till panten, och i de fall, der säkerhet i lös egendom
för cn fordran enligt nu gällande lagstiftning eger rum, beror denna säkerhet
deraf, att den lösa egendomen ännu finnes qvar i gäldenärens värjo. Sådana aftal
om pant i lös egendom åro ej obekanta för nu gällande Svenska lagstiftning.
Exempel derpå äro författningarne om förlag.
I 14 § af Eörlagsordningen den 24 Februari 1748, sådan den blifvit ändrad
genom Kongl. Förklaringen don 80 Juni 1762, är nemligen förordnadt, att, ”der
en brukspatron hos sin förläggare stadnat i förlagsskuld och denne ej ville hafva
fördrag med betalningen, får lian, så snart den i förlagskontraktet öfverenskomna
tid tilländagå», eller ock, om förläggaren förut skulle se sin säkerhet fordra att
icke på förlagstagaren våga något mora förlag; efter uppsägning ett år förrän
smidesåret ånyo börjat, först '‘‘‘hålla sig till brukets effekter och materialier samt deruti
njuta promt utmätning, och hvar de ej räcka till, då förlijelpas till sin betalning
af annan lös och redbar egendom, men i brist deraf utan uppehåll njuta laga utmätning
i sjelfva den fasta egendomen'’'; dock med förbehåll af annans bättre rätt. Den
säkerhet förlagsgifvaren sålunda erhållit, är alltså beroende deraf att de materialier
och effekter, hvari säkerheten lemnäs, fortfarande befinna sig i gäldenärens värjo.
Enahanda är förhållandet med förlager till manufakturi er, fabriker, nordsjöfiske
och Eskilstuna fristads arbetare.
Om intecknande af förlagslån finnas föreskrifter i Förlagsordningen den
24 Februari 1748, Hallordningen den 2 April 1770, Fiskeristadgan den 21 Juni
1774 och Reglementet för Eskilstuna fristad den 2 Mars 1833. Alla dessa in
teckningar
medföra icke hypothekarisk panträtt, utan endast förmånsrätt i viss
egendom, så länge den finues i gäldenärens värjo; och om denna särskilda form
af panträtt i lös egendom liar erfarenheten ådagalagt, att den är ett ingalunda
förkastligt kreditmedel för de näringar, som d.rmed blifvit gynnade.
Yid betraktande af nu anförda förhållanden visar sig, att, när fråga uppstår
om en förändring af lagstiftningen i syfte att derigenom bereda ökade tillfällen
för pantsättning af lös egendom, utvägarne äro tvänne: antingen att till
alla pantaftal, som angå lös egendom, utsträcka den natur af sakrätt, som nu är
beroende af pantens tradition, så att pantaftalet bomme att gälla emot tredje man,
eller ock att låta panträtt i lös egendom vara inskränkt till cn sådan förmånsrätt
borgenärer emellan, som nu gäller för vissa näringars förlagslån,- men endast
så länge det pantsatta godset förblifver i gäldenärens besittning. Emot det förra
alternativet, sorn' var antaget i den Romerska Räften, der i afseende på pantaftalets
verkan någon skilnad ej förekom emellan den handfångna panten (pignus) och den
endast utfästade panten (hypotheca), framställa sig betänkligheter, som hindra
dess antagande. Identiteten af, en hypothiserad fastighet, som kommit i tredje
mans hand, kan lätteligen ådagaläggas, och den hypothekariska formen är derföre
fullt lämplig för pantsättning af fast egendom; men detsamma,kan icke sägas
om föryttrade mobilier, och ett stort hinder för ali lösörehandel måste uppkomma,
derest köparen kundo i hvarje fall hafva att befara en reklamation af den för
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
5
sålda varan såsom pantförskrifven till någon säljarens fordringsegare, hvilken funne
det fördelaktigt att vindicera den. Att den Romerska Rätten emellertid kunde
medgifva en så sträng panträtt, Afven i afseende på lösören, som förblifva i gäldenärens
besittning, torde hafva berott derpå att i sammanhang med bypot.heksrättens
utbildning i denna rigtning nya rättsmedel infördes, hvarigenom fordringsegaren
skyndsamt kunde komma i besittning af det pantförskrifna godset och sålunda
bliiva i tillfälle att sjelf skydda sin pant emot afyttring från gäldenärens sida
och på samma gång allmänheten skyddas emot faran att utan vetskap om pantaltalet
tillhandla sig panten. Vår tids lagstiftningar, som sakna dessa rättsmedel,
hafva i allmänhet ej heller funnit rådligt, att i detta afseende gå i den Romerska Rättens
fotspår. Ehuru hypothekssystemet, såvidt det rörer fast egendom, öfverallt
mer och mer utbildat sig, har det deremot i afseende på lös egendom i flera länder
antingen icke erhållit eller ock i sednare tider förlorat sin ofvan anförda ursprungliga
betydelse. I Frankrike, Belgien och Holland medgifva lagarne numera
icke något aftal om hypothek i lös egendom, ehuru tysta förmånsrätter i dessa
länder lika så väl som annorstädes, kunna i vissa fall göras gällande äfven i sådan
egendom. Enahanda förhållande eger rum i Österrike och Preussen, hvaremot i
åtskilliga mindre Tyska stater det Romerska hypotheksväsendet tillämpas äfven i
afseende på lös egendom. I Sverige hade genom 1600-talets lagskipning den
praxis utbildat sig, att genom pantaftalens intecknande kypotkeksrätt ansågs vara
vid dem fästad, hvilket äfven af åtskilliga allmänna författningar, såsom Kongl.
Resolutionerna den 11 Maj 1665 och den 20 November 1688 erkändes, och sådana
inteckningar bibehöllo sin verkan ända till dess densamma genom Kongl. Förordningen
den 11 November 1730 inskränktes till debitorens fasta egendom.
Att nu återinföra tillämpningen af det Romerska hypothcksbegreppet på lös egendom
skulle vid sådana förhållanden vara att betrakta såsom ett tillbakagående i
lagstiftningen, och Utskottet anser derföre nödigt att till en början aflägsna all
tanke på en sådan panträtt i icke traderad egendom, som egde sakrätts natur
och kunde af fordringsegaren göras gällande emot en tredje person, hvilken efter
pantaftalet blefve egare eller innehafvare af panten.
Något dylikt synes Riksdagsfullmägtigen Anders Pehrsson hafva åsyftat,
då han i sin ofvanberörda motion — med förmälan, hurusom genom Kongl. Förordningen
den 20 November 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård qvarblifva, varit afsedt. att skydda köparens rätt emot andra
säljarens borgenärer och "således egentligen utgöra säkerhet för en lemnad försträckning",
men detta skydd föranledt till mångfaldiga vinglerier, dels så att sälj äret)
hos en god vän skapade sig en skuld, som ej vore verklig, för att derigenom
undgå utmätning för en rättmätig skuld, dels ock så att en gäldenär genom lösöreköp
öfverflyttade all sin egendom på någon viss af sina kreditorer, men för en
åsatt köpeskilling, som ej motsvarade hälften af den försålda egendomens egentliga
värde, lill påtagligt mehn för säljarens öfrige kreditorer, som derigenom betoges
all rätt till sina fordringars godtgörelse af den genom lösöreköpet försålda egendomen,
“ehuru den på sätt och vis ändå utgjorde säljaren på ett konstladt sätt
tillhörig egendom11 — föreslagit, att med upphäfvande af ofvanberörda Förordning
angående lösöreköp, Rikets Ständer måtte för sin del besluta, det lösegendom,
specifikt förtecknad och med åsatt värde på hvarje särskild persedel, skall, efter
det afhandlingen derom blifvit å nästa söndag efter dess upprättande från predikstolen
uppläst samt uti Rättens protokoll intagen, utgöra "laglig säkerhet för
långifvare)! i likhet med hvad om inteckningsrätt i fastighet finnes stadgadt.”
6
Bag-Utskottets Betänkande N:o 57.
Dd emellertid, på ofvan anförda skål, den rätt, som genom inteckning af
pantaftal angående lös egendom kan beredas en fordringsegare, icke, på sätt motionären
antagit, kan blifva af enahanda beskaffenhet med den sakrätt, som vinnes
genom inteckning i fast egendom, får Utskottet vördsamt hemställa,
att Anders Pehrssons motion icke må vinna afseende.
Det återstår således att tillse, huruvida pantaftal om lös egendom kunna
tilläggas egenskapen att medföra förmånsrätt i gäldenärens konkurs, eller vid samtidigt
uttagande af flera fordringar ur hans bo; och då Utskottet vågar uttala sig
för denna åsigt, hvilken ofta blifvit bestridd och äfven vid ett föregående tillfälle
rönt motstånd inom Konungens Högsta Domstol, stödjer sisr Utskottet bland an- >
nät. på Lagberedningens auktoritet. I 13 och följande §§ af 6 Kap. Handelsbalken
föreslog nemligen Lagberedningen införandet af underpant i lös egendom,
hvilket uttryck likväl icke får anses motsvara det Romerska ”hypotheca", om det
äfven kunde synas vara en öfversättning af detta ord. Det förra betecknar nemligen
enligt den tydliga meningen af Lagberedningens förslag endast en förmånsrätt,
under det att, på sätt ofvan är anmärkt, det Romerska hypotheca är en
fullständig sakrätt.
Lagberedningen erinrade, att, enligt Sveriges äldre rättssystem och lagskipning,
var inteckning af pantaftal erkänd såsom ett medel att förvärfva förmånsrätt
i lös egendom, intilldess detta förhållande ändrades genom ofvanberörda Kongl.
Förordning den 11 November 1730, hvarefter denna rätt förbehållits endast vissa
gynnade näringar, hänförliga till de borgerliga yrkena, samt att det af Justitie
deputationen
vid 1727 och 1731 års riksdagar framställda förslag om bibehållandet
af den förmånsrätt, som förut efter flera författningar egt rum för intecknad
underpant i lös egendom, vid granskningen af nu gällande lag föll, hufvudsakligen
för Borgare-Ståndets motstånd. I denna lag, sådan den för Ständerna
framlades, hade man dock visserligen sörjt för nämnda Stånds bästa och de gynnade
näringarnes trefnad. Man hade nemligen i 17 Kap. Handels-balken gifvit
förmånsrätt iör lån på bilbref eller bodmeri, för lemnadt förlag till bergsbruk
eller andra sådana verk, — till och med för vexelfordringar; och på denna bana
hade man mer och mer framgått, då man, allt efter sorn den ena eller andra näringen
skolat i privilegiiväg uppmuntras, stadgat förmånsrätter för hvarjehanda
förlag, såsom till fabrikanter, till manufakturister i allmänhet, till arbetare i
Eskilstuna frislad, till fiskare i Nordsjön o. s. v. — stadganden, dem man sökt
i tillämpningen utsträcka vida längre än författuingarnes ordalydelse
Numera, fortsätter Lagberedningen, borde rättigheten att gifva underpant i lös
egendom icke rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium för vissa näringsidkare.
Tiden hade hunnit så långt, att denna rättighet måste ega rum antingen
för alla. eller för ingen. Bland de näriDgar, som hittills ej varit gynnade, vore
jordbruket; det behöfde ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas; men det behöfde
— lika med alla andra näringar och arbetsföretag — rättvisa. Yore det
nu rätt, att den, som drefve bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan sådan
rörelse, finge bereda sig kredit genom underpant af lös egendom, så måste det
ock vara rätt, att en jordbrukare eller den. som delade hans yrke, flage på lika
sätt förskaffa sig den kredit han tarfvade för sin rörelse och sitt arbets företag.
En sådan kredit kunde visserligen missbrukas — men umbäras kunde den ej.
Tidens allmänna behof af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom för den, sorn
ej hade någon annan att erbjuda, men icke kunde undvara egendomens besittning,
hade här i landet så påtagligen uppenbarat sin tillvaro, att man, i brist af annan
Lag-Utskottets Betänkande N:o 51.
7
form för underpant, funnit sig föranlåten att tillgripa den minst utbildade af alla
förmer för pantsättuing, dea så till sägande klumpigaste af alla, den nemligen
att förkläda panträtten i ett köp. Det vore denna förklädning, som gjort de ällmänt
öfverklagade lösöreköpen så förhatliga. Man visste, att de, betraktade såsom
köp, vanligtvis inncburc en osanning, en falskhet, emedan de i sjelfva verket
sällan hade annat ändamål, än att bereda köparen den säkerhet för sin fordran,
som han ej på annat sätt kunde vinna. Och de hade dessutom det onda
med sig, att de helt och hållet fritoge den egendom, sorn ansåges vara köpt af
en fordringsegare, från alla anspråk af andra; hvaremot desse hade rätt att genom
egendomens ordentliga försäljning, om den vore pantsatt, söka bringa den
till ett högre värde, deraf deras fordringar, näst efter panthafvarens, möjligtvis
kunde utgå. Svårligen kunde en fordringsegare, som sålunda utestängdes från
all betalning ur sin gäldonärs egendom, utan harm se densamma af honom ostördt
iunehafvas och begagnas under skydd af en så kallad köpare, som, efter hvad hela
verlden trodde, bade blott en skenbar eganderätt dertill. Det borde också vara
högst motbjudande för hvarje ärlig man att spela en sådan beskyddarerol, och
sannolikt skulle do borgenärer och gäldenärer vara ganska få, som hade lust att
inlåta sig i dessa vedervärdiga transaktioner, om någon annan laglig form funnes
att tillgå för beredandet af den panträtt, som dermed gemenligen åsyftades. Det
syntes Beredningen alltså vara hög tid att, till vinst ej blott för den materiela
utveckling, som för handen varande förhållanden påkallade, utan äfven för allmän
rättskänsla, för god tro och sedlighet, nu anvisa en sådan form.
För att vinna detta mål föreslog Beredningen, att lös egendom skulle, utan
att gäldenäron lemnade den ifrån sig, kunna tjena till säkerhet för fordran, under
namn af underpant. Härmed ansåg Beredningen likväl icke, att alla lösöreköp
utan tradition vore för framtiden tillintetgjorda. Omständigheter kundo inträffa,
då sådana köp slutades i redlig afsigt och på fullkomligt god tro; och med iakttagande
af nödiga säkerhetsmått för offentlighetens oafbrutna bibehållande, ansågos
dessa kunna utan våda fortfara för de sällsyntare fall, då man hädanefter
kunde finna dem nödiga.
Underpant borde, enligt Beredningens förslag, grundas på en handling, kallad
pantförskrifning, för hvilken viss form stadgades. Denna handling borde ej
ega gällande verkan förr än den blifvit offentliggjord genom inteckning; och på
det den underrättelse om handlingens tillvaro, sorn på detta sätt spredes, alltid
måtte hållas öppen och lätt tillgänglig, föreslogs, att inteckningen skulle en gång
om året förnyas. Beredningen ansåg, att krediten i dylika fall blefve bäst vårdad,
då panthafvaren i sjelfva lagen uppmanades att icke länge lemna sin rätt
obevakad utan tidt och elta tillse, huru med egendomen förfores, och då pautgifvaren
utan synnerlig kostnad och tidsutdrägt kunde visa tillförlitligt besked på
förhållanden, hvaraf förtroendet till hans betalningsförmåga berodde, ett besked,
hvilket , lian lätteligen kunde förskaffa sig, när dertill ej fordrades mera än genomseendet
al ett års protokoll.
En pantförskrifning skulle, enligt Beredningens förslag, kunna lyda ej å
viss egendom, utan å visst, slag af egendom eller egendoms afkomst, t. ex. ä
råämnen, effekter och tillverkningar, då förlag lemnades till bruks- eller täbriksrörclse,
å kreatur, redskap, spaumål eller andra produkter, då det lemnades till
jordbrukare, å verktyg och varutillverkning, då det lemnades till handtverkare
o. s. v. Yid detta förhållande kunde pantgifvare!! ej rimligen betagas den fullå
rådighet öfver egendomen, sorn utgjorde oumbärligt vilkor för utöfiiirigen af den
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
rörelse, till hvilkens bedrifvande lian skaffat sig förlaget. Ännu mindre borde
bans dispositionsrätt inskränkas, om pantlörskrifuingen lydde å bans lösa egendom
i allmänhet. Det läte visserligen i sednare fallet säga sig, att man på detta
sätt öppnat ett nog vidsträckt fält för underpant; men något större äfventyr syntes
Beredningen ej vara att befara deraf, att man, på grund afen inteckning, som
årligen förnyades, gåfve förmånsrätt, på sätt Beredningen föreslog, i sista rummet
för en sådan underpant, än deraf att en panträtt af enahanda natur, utan att vara
offentliggjord, gällde med ännu högre rätt för omyndiges arfsmedel, för åtskilliga
kassors fordringar hos deras förvaltare och för personliga utskylder till Kronan.
Beredningen tvekade således ej att låta denna, icke tili viss egendom inskränkta
underpant ega rum, utan hinder för pantgifvare!! att öfver egendomen råda. Det
berodde på borgenärens större eller mindre förtroende till pantgifvaren, om han
ville antaga en sådan säkerhet eller icke; men för de flesta fall vore det tvifvelsutan
bättre att åtnöja sig med den, än att vara blottställd förde tvister, som
kunde uppkomma om hvarje persedels identitet, då viss egendom blifvit pantförskrifven.
Kör att, så vidt möjligt vore, förebygga de försök, som äfven hädanefter
skulle kunna göras att, under sken af köp, tillskapa en underpant på andra vilkor,
än de af Beredningen föreslagna, ansåg Beredningen, att, om anledning dertill
visade sig, Rätten borde ega efter omständigheterna pröfva, huruvida en handling,
på grund hvaraf någon ville tillegna sig egendom, den han ej fått i handom,
borde anses såsom bevis om verkligt köp eller blott om underpant, och att, i sednare,
fallet, handlingen ej borde tilläggas annan verkan än som öfvereusstämde
med de om underpant gifna föreskrifter.
Slutligen oell då det vore lika vigtigt, att underpant ej missbrukades till
medel för svikliga tillställningar, som att sådana missbruk med lösöreköp före
kommes,
föreslog Beredningen att samma skyldighet att med ed fästa af handlingens
rigtighet, som för närvarande finnes för lösöreköpen, äfven borde gälla för
underpants-aftal.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa af Lagberedningen angifna
grunder, beslöto Rikets Ständer vid riksdagen 1859—1860 för sin del en författning
angående underpant och en deraf beroende förändrad lydelse af 16 § i 17
Kap. Handels-balken; men detta Rikets Ständers beslut vann icke Kongl. Majus
samtycke. Det skiljde sig också i en väsendtlig punkt ifrån Lagberedningens
förslag genom det sammanhang, hvaruti det blifvit stäldt med Rikets Ständers vid
samma riksdag fattade beslut om uppkäfvande af ofta omförmälda Kongl. Förordningen
den 20 November 1845 i afseende på handel med lösören, som köparen
låter i säljarens vård qvarblifva. Då sistnämnda beslut icke kunde af Kongl.
Majit sanktioneras, följde deraf att äfven det förstnämnda måste förfalla. Den
föreslagna underpautsförfattuingen förutsatte lösöreköpslörfattningeiis upphäfvande,
och när denna förutsättning förföll, förlorade också dea förra författningen sitt
inre sammanhang och kunde icke vidare i oföräudradt skick ifrågakomma till
antagande. Då nu vid innevarande riksmöte Riksdagsfullmägtigen Carl Anders
Larsson genom sin ofvanberörda motion, under åberopande af Anders Pehrssons
förslag att upphäfva lösöreköpsförfattningen, hemställt, att Rikets Ständer måtte
besluta en författning om underpant i öfverensstämmelse nied det vid 1859—1860
årens riksdag framlagda underdåniga förslaget, så torde det vara nödigt att i
första rummet taga i betraktande nämnde motionärers förslag om lösöreköpsförfattningens
upphäfvande.
Vid
Lag-Utskottets Betänkande No 57.
9
Yid föredragning i Konungens Högsta Domstol den 16 September 1861 af
Rikets Ständers ofvanberörda förslag om upphäfvande af nämnda Kongl. Förordning
den 20 November 1845 yttrade sig dess fleste ledamöter emot detsamma,
på skäl som synas Utskottet öfvertygande. Uti gällande lag funnes ej, såsom
vilkor för beståndet af köp om lösegendom, stadgadt, att det sålda skulle hafva
blifvit till köparen öfverlemnadt. Till följd häraf hade det, före utfärdandet af
Förordningen den 9 Maj 1835, angående hvad iakttagas borde vid handel om lösören,
som köparen läte i säljarens vård förblifva, varit[ tillfyllest för dessa
köpeaftals bestånd att deras rigtighet erkändes af köpare och säljare; och häraf
hade bedrägliga gäldenärer vetat begagna sig för att genom diktade eller antedaterade
köpeafhandlingar af omtörmälda beskaffenhet besvika sina borgenärer. I
ändamål att förekomma dylika svekfulla tillställningar hade först 1835 års nyssnämnda
författning och, då deri meddelade bestämmelser icke funnos tillfyllestgörande,
Förordningen den 20 November 1845 utfärdats, genom hvilken sednare
författning, mod undanrödjande af 1835 års förordning, men med bibehållande af
principen i densamma, ytterligare föreskrifter i afseende på handel med lösören,
som köparen läte i säljarens vård qvarblifva, till iakttagande påbjudits. Att nu
upphäfva 1845 års förordning vore således att återgå till förhållandet, sådant det
hade varit, innan 1835 års författning utkom. Men derigenom skulle, då domstolarne
sedermera, lika litet som före 1835, kunde undgå att tillerkänna gällande
kraft åt köpeafhandlingar af ifrågavarande beskaffenhet, när, beträffande dem, sådan
bevisning förebomme, som enligt lag för bestyrkande af köp i allmänhet erfordrades,
tillfälle följaktligen åter öppnas för de bedrägerier, som 1835 och 1845
års författningar afsett att förekomma, och föreskrifter deremot skulle utan tvifvel
snart ånyo linnas nödvändiga. Dessutom saknades icke anledning att antaga,
det de öfverklagade missbruken med lösöreköpen på sednare tider betydligt aftagit,
och att således 1845 års Förordning i icke oväsendtlig mån uppfyllde sitt ändamål.
På dessa, inom Högsta Domstolen anförda skäl, hvilka jemte andra i nådig
skrifvelse den 21 Oktober 1862 anmärkta omständigheter föranledde Kongl.
Majit att vägra Sitt godkännande af Rikets Ständers förslag om upphäfvande af
ifrågavarande förordning, har Utskottet ansett sig böra tillstyrka,
att Anders Perssons och Curt Anders Larssons förslag örn
upphäjvande af Kongl. Förordningen den 20 November 1845 i
afseende på handel om lösören, sorn köparen låter i säljarens
värd qvarblifva, ej målto af Rikets Ständer bifallas.
Såvida lösöreköpsförfattningen varder bibehållen, så komma de af Utskottet
åsyftade stadgandena angående underpant i fullkomlig öfverensstämmelse med de
förutsättningar, hvarpå Lagberedningens förslag hvilade, och de kunna derföre,
med så mycket större tillförsigt, ur detsamma hemtas. Med antagande af denna
förändrade utgångspunkt torde äfven de väsendtligaste anmärkningar, som föranledde
Kongl. Majit, att vägra sitt bifall till den af Rikets Ständer vid 1859—1860
årens riksdag beslutade författningen om underpant, vara undanröjda, och dermed
en utväg beredd att vinna denna af så många berättigade intressen eftersträfvade
lagförbättring. Af de skäl, hvilka dels vid berörda förslags granskning uti Högsta
Domstolen, dels ock i Kongl. Majits ofvanberörda nådiga Skrifvelse den 21
Oktober 1862 blifvit emot den föreslagna författningen anförda, framgår emellertid,
att de af Lagberedningen och jemväl af Rikets Ständer begagnade ordalagen i
ett och annat afseende lemnat rum för det missförstånd, att underpantsinstitutioBih.
till B. St. Prot. 1865 $ 1866. 7 Sami. 1 Afd. 18 Häft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
uen skulle afse beredandet af sakrätt i det pantsatta godset. Om äfven den rättighet
borgenären eger till panten, så länge den förblifver i gäldenärens besittning,
skulle kunna kallas för en sakrätt, så vore den dock såsom sådan af en
särdeles ofullständig beskaffenhet och kan i ingen händelse sträcka sig längre än
att fordringen, utan afseende derpå att den i och för sig ej är förfallen, ändock
uttages ur panten, när densamma utmätes för annan gäldenärens skuld, på samma
sätt som nu förhålles med liqvid af gäld, som är intecknad i utmätt fastighet.
Af de begagnade ordalagen torde väl äfven följa, att Lagberedningen ej åsyftat
att i vidsträcktare mån gifva åt underpanten sakrätts natur; men då Utskottet
ansett af synnerlig vigt, att hvarje annan föreställning aflägsnas, har Utskottet,
med ledning af ofvanberörda nådiga Skrifvelse och det hos Högsta Domstolen
i ämnet förda protokoll, sökt att ur de af Lagberedningen begagnade ordalag
undanrödja all anmärkt tvätydighet i förenämnda hänseende, hvadan redaktionen
något skiljer sig från det af Lagberedningen begagnade uttryckssätt. Från
Rikets Ständers förra förslag i ämnet har Utskottet bibehållit den ifrån Lagberedningen
afvikande bestämmelsen, att inteckning af underpantsförskrifning bör
förnyas endast hvartannat år, hvilket synts för ändamålet tillräckligt.
Om i öfverensstämmelse med Utskottets åsigt underpantsinstitutionen vinner
plats i det Svenska rättssystemet, så kommer densamma att i väsendtliga delar
ersätta de rättsförhållanden, som för närvarande ega sin grund i förlagsförfattningarne,
och dessa blifva derigenom till en stor del öfverflödiga. Men då
berörda författningar, förutom bestämmelserna angående förlagsfordringars intecknande
och betalningsrätt, äfven innehålla stadganden om den för dylika fordringar
tillåtna räntevinst och om räknings hållande mellan förlagsgifvare och förlagstagare,
hvilka ej lämpligen kunna få sin plats i en allmän författning om underpant,
har Utskottet, i likhet med Rikets åren 1859—1860 församlade Ständer
ansett, att förlagsförfattningarne endast i afseende på förstberörda förhållanden
kunna genom en angående underpant i allmänhet meddelad författning upphäfvas;
och har Utskottet derföre icke ansett någon förändring böra göras uti ingressen
till författningen, sådan den vid nyssnämnda riksdag blef af Rikets Ständer
beslutad.
Enär, på sätt ofvan blifvit närmare utveckladt, de ekonomiska förhållandena
och de olika näriugarnes berättigade anspråk på lika förmåner af kreditlagstiftningen
påkalla en utvidgning af den hittills nog ensidigt och till förmån för vissa
näringar utbildade panträtten i lös egendom, och det af Lagberedningen i sådant
afseende framställda förslaget om underpant i lös egendom med deraf härflytande
förmånsrätt under vilkor af pantförskrifningens intecknande synts Utskottet erbjuda
en utväg att, med bibehållande af panträttens egentliga väsende och utan
fara för den allmänna krediten, tillfredsställa dessa anspråk, så vidt möjligt är,
har Utskottet, i anledning af Carl Anders Larssons ifrågavarande motion, ansett
sig böra föreslå, att Rikets Ständer måtte
dels besluta en författning angående underpant i lös egendom af
följande lydelse:
Med upphäfvande af hvad om förlagsfordringars intecknande
och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar
stadgadt, förordnas, som följer:
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
11
§ 1-
Vill man för gäld gifva underpant i lös egendom utan
att den egendom ifrån sig lemna, varde pantförskrifning derom
upprättad med namn, årtal och vittnen under. I den
handling skall beloppet af den gäld utsättas, hvarför egendomen
pantförskrifves, så ock hvarje lösörepersedel upptecknas,
som i underpant sättes, der den gifves i viss egendom.
§ 2.
Pantförskrifning, som i 1 § omtalas, skall inlemnas till
den Rätt, hvarunder utgifvaren lyder, och der offentligen uppläsas;
så ock intagas i samma pi-otokoll som afhandlingar om
lösöreköp. Å landet må ej inteckning af pantförskrifning ske
utan vid lagtima ting.
§ 3.
Då pantförskrifning intecknad är, efter ty i 2 § sägs,
ege borgenärerne förmånsrätt i den pantförskrifna egendomen,
såsom i 17 Kap. Handelsbalken skils. Pantförskrifningar, som
å samma dag intecknade äro, hafva lika rätt.
§ *•
Inteckning af pantförskrifning skall förnyas inom två år,
sedan den beviljades, och ytterligare inom två år efter hvarje
förnyelse. Lyder förskrifningens utgifvare under annan Rätt,
när förnyelse sko skall, varde den verkställd vid den Rätt,
hvarunder han då lyder. Underlåtes förnyelse, som nu sagd
är, varde inteckningen förfallen.
Vid förnyelse af sådan inteckning skall förfaras, på sätt
om förnyelse af inteckning i fast egendom är i lag stadgadt.
§ 5.
Är viss egendom af rätter egare pantförskrifven, ooh linnes
den i hans hand, som förskrifningen utgifvit, eller i annans
besittning för hans räkning, då fordran, hvarför egendomen
i underpant satt är, skall uttagas; gånge den egendom
i betalning, ändå att annan påstår sig hafva, genom köp eller
annat aftal med innehafvaren, blifvit egare dertill, der ej, förr
än pantförskrifningen intecknades, med köpeafhandling om
pantförskrifna egendomen så förfarits, som i Kongl. Förordningen
i afseende på handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845 stadgadt
är: Har egendomen genom köp eller annat fång, eller såsom
Lag-Utskottets Betänkande Nto 57.
pant, på god tro koinmit i annans hand; vike för hans rätt
dens, som pantförskrifningen häfver, ändå att den förskrifning
intecknad blifvit.
§ 6.
Lyder pantförskrifning, som efter 1 § upprättad är, å
utgifvarens lösa egendom i allmänhet eller å visst slag af
egendom eller egendomsafkomst, men ej å viss persedel; vare
den förskrifning ej hinderlig för hans rätt att öfver större
eller mindre del af den pantförskrifna egendomen råda; utan
gälle pantförskrifningen för den lösa egendom i allmänhet
eller af bestämda slaget eller afkomsten, som utgifvaren tillhörer,
då fordringen, hvarför underpant gifven är, skall uttagas.
§ 7.
Är handling om köp af lös egendom upprättad, utan att
egendomen blifvit från säljarens besittning skild, och uppkommer
tvist om bättre rätt till den egendom emellan köpare
och annan, som fordran hos säljaren häfver, ege Rätten efter
omständigheterna pröfva, huruvida handlingen må anses för
laga bevis om verkligt köp, eller blott om underpant för fordran,
som köparen egt hos säljaren; och varde, i sednare fallet,
den verkan handlingen tillagd, som förenas kan med hvad
om underpant nu sagdt är.
§ 8.
Innehafvare af pantförskrifning å lös egendom vare skyldig
med ed fästa, att han den förskrifning på god tro och
för rigtig fordran erhållit, der annan rättegande sådan edgång
äskar.
§ 9-
Denna förordning (räder i verksamhet från och med den
1 Januari 1867. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas
efter ditintills gällande föreskrifter, men böra inom nämnda
års utgång och deruppå vidare, efter hvad i 4 § stadgadt är,
förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.
dels ock med upphäfvande af sista punkten af 7 § i 17 Kap.
Handelsbalken besluta att i nämnda kapitel skall näst efter 12 §
inflyta en § 13 af följande lydelse:
Slutligen njutes förmånsrätt för underpant i lös egendom,
hvarom särskildt är stadgadt, och gälle den förmånsrätt från
den dag pantförskrifningen intecknades, så ock emellan flera
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
13
pantförskrifningar efter hvarderas inteckningsdag. Sådan förmånsrätt
sträcke sig dock ej till ränta för längre tid tillbaka,
än tre år före konkursens början. Har innehafvare af pantförskrifning
försummat att bos Rätten söka inteckning af
densamma i staden inom en månad och å landet vid det ting,
som först infaller en månad efter det pantförskrifningen utfärdades,
vare, der konkurs börjas inom en månad efter det
inteckningen söktes, den inteckning utan verkan. Ej heller
gälle pantförskrifning, för hvilken inteckning blifvit sökt samma
dag, då konkurs börjats eller derefter;
samt att nuvarande 13, 14, 15, 16, 17, 18 och 19 §§ af
samma kapitel skola derefter till nummerordningen rättas.
Herr Gahn har i sin ofvanberörda motion, under omförmälande af Lagberedningens
af Utskottet nu tillstyrkta förslag till stadganden om underpant,
uttryckt den förmodan, att det icke kunde dröja länge, innan näringsidkare, som
saknade utvägar att för sitt yrkes bedrifvande belåna sina rudimaterier, redskap
och produkter,' skulle komma att göra anspråk på den rättighet, som, om än i
inskränkt mån, tillgodokommit andra privilegierade näringar, likväl inskränkt sig
till att yrka ett närmare bestämmande af den rätt att ställa underpant för förlag,
som nu tillkomme dessa näringar, och en utsträckning af samma rätt i anseende
till den egendom, som kunde pantsättas. Motionären anser hufvudsakligen det
förhållande tarfva rättelse, att förmånsrätten på grund af intecknadt förlag nu,
hvad fabrikerna beträffade, ansåges inskränkt tili produkterna. Det vore dock
orimligt, att förläggaren icke ens egde återtaga det råämne och de verktyg, han
sjelf lemnat, oaktadt han ostridigt vore berättigad att erhålla den förädlade vara,
som deraf och derigenom kunde vara förfärdigad. De författningar, som handlade
om förlag för bedrifvande af bergverk, brulc, fabriker och andra inrättningar, äfvensom
fiskerier, vore dessutom i behof af förbättring äfven i syfte att åstadkomma
en förenkling och sammanföring af de spridda stadgandena; och motionären har
derföre framlagt förslag till sådana lagstadganden, som skulle bestämma de näringar,
för hvilkas bedrifvande förlag med rätt till underpant kunde lemnäs; den
egendom, som sålunda kunde pantsättas; den frihet, som i afseende på ränteaftal
vid förlag borde ega rum; den form, hvarunder kontraktet skulle upprättas; den
förmånsrätt, som deraf följde; vilkoren derför och sättet för fullgörande af dessa
vilkor samt för åstadkommande och bibehållande af nödig offentlighet. Derjemte
och då tvist emellan förlagstagare och förlagsgifvare jemväl vore ett ämne, hvilket
vid en revision af förlagsförfattningarne så mycket mindre kunde förbigås,
som särskilda bestämmelser för utredande af sådana tvister, härledda från de inbördes
räkningarne, funnes gifna; hade motionären äfven ansett åtskilliga tillägg
till Kongl. Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj
1855 vara nödiga. På dessa och andra skäl, som äro närmare utvecklade i motionen,
till hvilken Utskottet härmed får hänvisa, har motionären framlagt förslag
till förändrad lydelse af 9 Kap. 9 §, 10 Kap. 14 §, 17 Kap. 7 § Handelsbaden,
7 Kap. 26—32 §§, och 10 Kap. 17 § Rättegåugs-balken, samt 2, 20,
23—26 §§ i ofvanberörda Kongl. Förordning den 4 Maj 1855.
14
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
Utskottet delar fullkomligt motionärens mening om behofvet, af förlagsförfattningarnes
förenklande och förbättrande; men då den al Utskottet här ofvan
föreslagna underpantsinstitutionen är afsedd, bland annat, att ersätta förlagsinteckningarne;
och Irågan om en revision af förlagsförfattningarne i de delar,
som ej omedelbart sammanhänga med nämnda nu föreslagna nya institution, beror
af den lösning sistnämnda fråga kan komma att erhålla, så anser Utskottet, under
förutsättning att dess förslag i föregående punkt vinner Rikets Ständers godkännande,
att Herr Gahns motion ej bör till någon särskild Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1866.
Reservationer:
Af Grefve Sparre, Eric. “Ehuru jag för min del varmt önskar framgång
för Utskottets förslag och äfven är fullkomligt öfvertygad, att underpantsinstitutionen,
såsom grundad på rättvisa och påkallad af verkligt behof, i en framtid
skall intaga sin plats i det Svenska rättssystemet, så har det likväl icke undgått
mig, att många fördomar ännu stå i vägen för hennes införande och att synnerlig
förhoppning icke finnes, att Utskottets förslag nu skall vinna framgång.
Vid sådant förhållande har det synts mig obilligt att, i afvaktan på upptagande i
den Svenska rätten af berörda rättsinstitut, tillsvidare undanskjuta de berättigade
anspråken på en förbättring och förenkling af förlagsförfattningarne, sådana dessa
anspråk nu framträdt i Herr Gahns motion; och, då jag, utan att öfvergifva min
alltsedan aderton år tillbaka inom Lag-Utskottet yttrade öfvertygelse om underpantsinstitutionens
behöflighet, ändock önskat att i min mån medverka till förlagsförfattningarnes
förbättrande, så har jag ansett mig både kunna och böra reservationsvis
såsom alternativ framlägga ett förslag till förändrad förlagsförfattning,
hvarigenom denna vigtiga fråga åtminstone kan under en mera bestämd
form blifva föremål för Rikets Ständers öfverläggningar. Genom en dylik författning
och särdeles om densamma, på sätt jag här nedan vördsamt föreslår, äfven
komme att omfatta jordbruket, skulle de mest framstående behofven afbjelpas.
På tvänne särskilda omständigheter grundar jag äfven en förmodan, att en sådan
lagförbättring skulle möta mindre svårigheter, än förslaget om underpantsinstitutionens
införande.
I första rummet grundar sig denna förmodan derpå, att Kongl. Maj:t redan
vid riksdagen 1847—1848, efter Statsrådets och Högsta Domstolens hörande, aflåtit
nådig Proposition med ett förslag i detta ämne, hvilket jag ansett nu böra begagnas.
Denna proposition antogs visserligen icke vid nämnda riksdag af Rikets
Ständer; men Ständernas vägran af sitt samtycke tyckes hafva berott uteslutande
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
15
af deras önskan att erhålla den allmänna underpantsinstitutionen. Den då arbetande
Lagberedningen uppgjorde äfven kort derefter eller år 1850 det förslag, som
nu af Utskottet framlägges oell som redan en gång blifvit af Högsta Domstolen
afstyrkt samt af Kongl. Maj:t afslaget. Under sådana omständigheter synes mig
någon öfverensstämmelse emellan Statsmagterna angående detta lagstiftningsärende
ej på annan väg kunna vinnas, än att Representationen upptager det förslag, som
en gång blifvit af Högsta Domstolen gilladt och af Kongl. Majit för Rikets Ständer
framlagdt. Yid granskningen inom Högsta Domstolen af Rikets Ständers beslut
vid riksdagen 1859—1860 om underpantsinstitutionens införande, bar äfven
den åsigt blifvit uttryckt, att den då åsyftade lagförändringen borde inskränkas
till en omarbetning af förlagsförfattningarne.
Vidare föreställer jag mig, att de flesta bland underpantsinstitutionens motståndare
skola låta sina betänkligheter fara, om panträtten i icke traderad lös
egendom inskränkes till de egentliga förlagslånen. Emellan underpants- och förlagsinstitutionerna
förekommer nemligen, åtminstone i praktiskt hänseende, en bestämd
skilnad. Underpanten afser alla slag af fordringar och utfästes äfven efter
fordringens tillkomst samt kan derföre tjena såsom ett medel för konsumtionskrediten.
Den förmånsrätt, sorn förlagsgifvare åtnjuta, afser deremot endast ett
visst slag af fordringar, uppkommer i och med sjelfva försträckningen och står i
närmaste sammanhang med produktionen. En förlagsfordran är alltid bunden vid
en viss rörelse, för hvars drifvande lånet är lemuadt; förlagskapitalet förhåller
sig till de anskaffade mat.erialierna och inventarierna samt de genom rörelsen
frambragta produkterna såsom orsak till verkan. Det ligger derföre i sakens
natur och torde vara för det allmänna rättsmedvetandet fullkomligt klart, att
förlagsgifvaren bör till de effekter, som hafva sin närmaste orsak uti det lemnade
förlaget, ega en bättre rätt än andra förlagstagarens borgenärer, och denna rätt
har blifvit erkänd såväl i 17 Kap. 7 § Handelsbaden som i förlagsförfattningarne.
Herr Gahn har i sin motion närmare utvecklat, hvari dessa författningars brister
hufvudsakligen bestå, och, om äfven den af Herr Gahn föreslagna formen för
lagförändringen icke vore den lämpligaste, torde motionären deremot i afseende på
innehållet hafva träffat det rätta. Jag har likväl ansett att man, utöfverJkvad
Herr Gahn föreslagit, härvid äfven borde tillgodose jordbrukets anspråk att, såvidt
med dess egendomliga förhållanden är förenligt, undfå samma rättigheter som andra
yrken i afseende på tillfällen att bereda sig förlag, och att förlagsförfattningarne
följaktligen borde gälla ej mindre för jordbruket än för bergsbruk, fabriksnäringar
o. s. v. Jordbruket befinner sig numera på en sådan ståndpunkt, att redskap,
kreatur och lager uppgå till ett värde, som, äfven i förhållande till de högt uppdrifna
värdena på sjelfva jorden, måste anses betydligt; och, i samma mån den
sednare mera besväras af inteckningar, blir det allt svårare för egaren att anskaffa
de förra. Men såvida icke egendomsvärdena skola alltför hastigt sjunka, blir det
nödvändigt för landtmannen att tillegna sig de arbetsmethoder, hvarigenom jorden
kan uppdrifvas till sin högsta produktivitet; och i samma mån jordbruket blir
mera intensivt, ökas behofvet af förlag. Att anskaffa detta genom medel, som
äro särskildt afsedda för handelskrediten, såsom vexlar och omsättningslån, torde
i längden blifva ogörligt; och, om förlagsförfattningarne kunna i sådant afseende
tjena såsom en lämplig form, så synes det mig otvifvelaktigt, att förlagsförfattningarnes
utsträckning till jordbruket skulle vara icke allenast en fördel för,
utan en gärd af rättvisa emot denna näring.
16
Lag-Utskottets Betänkande N:o 51.
På nu anförda skäl får ja g, för den händelse att Utskottets förslag ej skulle
af Rikets Ständer antagas, vördsamt föreslå, att Rikets Ständer måtte, i anledning
af Herr Gahns motion, för sin del besluta
dels en för fattning om förlagslån af följande lydelse:
Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlagsfordringars
intecknande och betalningsrätt nu är genom särskilda
författningar stadgadt, förordnas som följer:
Gifver man annan förlag i penningar eller varor att dermed
drifva jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske,
och vill han det förlag inteckna, varde afhandling derom upprättad
med namn, årtal och vittnen under. I den afhandling
skall uppgifvas såväl försträckningens belopp och dess egenskap
af förlag för viss uppgifven rörelse, som ock stället för
rörelsens drifvande eller, om förlaget åt fiskare lemnats, dennes
hemvist.
§• 2.
Förlagsgifvare ege att åtnjuta så stor vinst af förlaget
som han betingat, ändå att den öfver sex för hundrade om
året stiga skulle.
§. 3.
Räkning öfver intecknadt förlag skall för hvarje år inom
tre månader efter dess utgång förlagstagaren af förlagsmannen
bevisligen tillställas. Är räkningen förlagstagaren vederbörligen
tillställd, och har han ej inom tre måuader sedan
han den mottog, antingen tillsagt förlagsmannen, att räkningen
ej godkännes, eller ock klander derå instämt till den
Rätt, der förlaget är intecknadt, vare då räkningen lika utmätningsgild
som förfallet skuldebref.
§• 4.
Afhandling om förlag intecknas hos den Rätt, inom hvars
domvärjo den rörelse drifves, för hvilken förlaget är gifvet
eller fiskare har sitt hemvist.
§. 5.
Inteckning, hvarom i 4 § sägs, skall för att vara gällande
förnyas inom två år sedan den beviljades, så ock ytterligare
inom två år efter hvarje förnyelse. Förnyelsen sker vid
Rätten i den ort, der bruket, fabriken eller verkstaden då
finnes,
Lag-Utskottets Betänkande N:o <57.
17
finnes, eller der fiskare, som förlaget är gifvet, då har sitt
hemvist; och föriares dermed, på sätt om förnyelse af inteckning
i fast egendom är stadgadt.
Denna förordning träder i verksamhet från och med den
1 Januari 1867. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas
efter dittills gällande föreskrifter, men böra inom nämnda
års utgång samt deruppå vidare, efter hvad i 5 § stadgadt
är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.
dels alt, med upphö/vande af sista punkten i 7 § af 17 Kap.
Handels balk en, lill nämnda § skall läggas ett marn. 2 of följande
lydelse:
Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed
drifva jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, och
har han låtit förlaget intecknas, på sätt särskildt är stadgadt,
njute sådan förlagsman förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning
och fångst, i de för rörelsen nödiga råa ämnen, i fordringar
hos arbetare eller andra för sådana förskott, som för
rörelsens drift lemnade blifvit, så ock i all lös egendom, vare
sig redskap, dragare, farkoster eller annat, som till rörelsen
hörer. Om förlagsinteckningars inbördes företräde och betalningsrätt
gälle hvad här nedan i 9 § 1, 2 och 3 mom. om
inteckning i fast egendom stadgadt är.“
af Herr Olivecrona, A’.: “Emot det af Lag-Utskottet efter omröstning fattade
beslut att åter för Rikets Ständer framlägga hufvudsakligen samma förslag, som
i Lagberedningens förslag till Handelsbalk förekommer, angående så kallad underpant
å lösören, eller en panträtt i lös egendom, grundad på inteckning i samma
egendom, måste jag mig reservera. Emot detaljerna af detta förslag, hvilket
Rikets Ständer för sin del godkände vid 1859—60 årens riksdag, har Högsta
Domstolen den 18 September 1861 redan uttalat de mest välgrundade anmärkningar,
till hvilka det må tillåtas mig att hänvisa. Yidkommande, sjelfva principen
kan jag icke underlåta att bifoga följande erinringar.
Det har varit och är ännu en konstant regel i den Svenska Civilrätten att
verklig panträtt i lös egendom icke eger rum, utan att samma egendom också till
fordringsegaren öfverlemnas. Det är blott i åtskilliga till den speciela Privaträtten
hörande lagar och författningar, som särskilda medgifvanden om förmånsrätt äro
gjorda till underlättnad för vissa industri-idkare att kunna erhålla s. k. förlagslån.
Den Romerska Rätten erkände visserligen en fullständig panträtt i lös egendom,
äfven utan tradition till borgenären; men den gaf likväl på samma gång åt borgenären
en vidsträckt magt att, äfven om den pantsatta saken kommit i tredje mans
hand, just på grund af den vunna sakrätten utur sjelfva saken söka sin betalning,
— en rätt, som man nu mera villigt medgifver icke vara lämplig, utan tvärtom
mycket hindersam för transaktioner enskilda emellan angående löst gods. Det inses
nemligen lätt, att den ofta måste medföra en mångfald af olägenheter och ovilkorligen
skall leda till osäkerhet i rättstillståndet.
Under sednare hälften af 17:de och början af 18:de seklet hade man äfven
hos oss, efter den Romerska Rättens mönster, genom praxis infört bruket att inteckna
icke blott viss, utan ock all en persons lusa egendom; men, varnade af de
skadliga följderna af denna praxis, ville 1734 års lagstiftare i allmänna lagen icke
Bih. till B. St. Brot. 1865 <£- 1866. 7 Sami. 1 Afd. 18 Häft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande N:o <57.
erkänna panträtt såsom en sakrätt i lös egendom under andra vilkor, än som den
äldre Svenska Rätten förut antagit d. ä. allena under vilkor att saken öfverlemnas
till fordringsegaren. Är det nu skäl, jag frågar det, att åter börja beträda en bana,
sorn, erfarenheten, för mer än 132 år tillbaka, visat, vara den icke rätta? Är nu
någon giltig anledning att vänta elt bättre resultat än då? Jag betviflar sådant.
I ganska många länder, der man förut adopterat den Romerska Rättens
grundsats om panträtt i lös egendom ulan tradition, — såsom t. ex. i Frankrike,
Belgien, Holland, Preussen, Österrike, Bajern, — har man i sednare tider frångått
denna grundsats, allt på grund af vunnen erfarenhet af alla med den hypothekariska
panträtten i lösören förenade olägenheter. I Norge har genom lagen af
den 12 Oktober 1857 (hvilken, om jag icke allt för mycket misstager mig, tillkommit
i anledning af en till Stortinget öfverlemnad Kongl. Proposition) blifvit
nu mera antaget såsom regel, att “rörligt Gods (Skib med tillhörendc Inventarium
dog ikke derunder indbefattet) kan alene panlsettes ved al overleveres i Panthaverens
Besidde/seu; och i Danmark lärer man vara färdig att i detta afseende
följa Norges exempel. Jag frågar då ytterligare, om det för Sverige kan vara
skäl att åter införa en rättsiustitution, som vår egen erfarenhet en gång lärt oss
att förkasta och som andra folk skynda att afskaffa, — en institution, som endast
skulle leda till att ännu mera, än som hittills skett, förvexla begreppen af panträtt
och förmånsrätt?
Då Kongl. Förordningen den 20 November 1845, angående lösöreköp, när
godset qvarstadnar i säljarens vård (hvilket, ehuru till namnet köp, i verkligheten
utmärker pantsättning), icke skall upphäfvas utan fortfarande gälla, så blifva de
af denna författning ofta uppkomna och öfverklagade olägenheter icke afhjelpta.
Blott nya anledningar till klagomål öfver vinglerier skola förspörjas, när en borgenär,
som ena dagen fått inteckning• i gäldenärs lösörebo, andra dagen får veta,
att gäldenären sålt bort större eller mindre del eller kanske allt som hörer till
samma lösörebo. Detta kan ej förnekas honom; ty det är hans lagliga rätt, ehuru
borgenärens säkerhet att utfå betalning ur godset i samma ögonblick är tillintetgjord.
Om man redan anmärker, att en ansenlig del af den svenska jorden är
pantförskrifven för skuld, njånno Rikets Ständer nu äfven skola medverka derhän,
att genom lagstiftningen snart äfven ali lös egendom i riket skall vara pantförskrifven
för lemuade försträckningar? Man anmärker att den mindre näringsidkaren,
köpmannen, jordbrukaren, genom en författning om inteckning i lös
egendom skulle kunna erhålla kapital till nödigt förlag för sitt yrke eller sin näring.
Jag betviflar helt och hållet att detta ändamål vinnes genom en lag om
inteckning i lös egendom. Bankerna i landet, som numera äro de största försträckningsgifvare,
skola säkerligen icke nöja sig med en så osäker realsäkerhet, som
den, hvilken inteckning i haudtverkarens redskap och öfrigt lösörebo, jordbrukarens
inventarier och bohagsting, köpmannens varulager i boden o. s. v. erbjuda,
när icke något hinder kan uppställas för jordbrukaren att sälja bort sina oxar
och kor m. m., när icke heller det kan förnekas handtverkaren eller köpmannen
att genast föryttra de redskap eller varor, som nyss förut blifvit intecknade. Den
personliga krediten skulle ock måhända, genom införandet af inteckning i lös
egendom, komma att i betänkligt afseende skakas, om lånsökande, hvilka icke
ega annan egendom än lösören, skulle blifva någon gång tvungne att förse sig
med gravationsbevis, att icke deras lösörebo vore intecknadt, innan de kunde erhålla
ett obetydligt lån.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
19
De förespeglade fördelarne af underpantsinstitutionen eller inteckning ai
lösören, såsom Lag-Utskottets majoritet föreslagit densamma, kunna i verkligheten
icke realiseras, emedan hvarje försträckningsgifvare, då lånsökanden icke kan erbjuda
inteckning i fast egendom, och icke heller kan lemna goda värdepapper i
pant, alltid skall komma att fästa hufvudsakligt afseende på det förtroende personen
kan förtjena. Personal-krediten träder då i stället; och försöket alt vilja tillskapa
en rea/kredit, genom inteckning i lös egendom, skall alltid komma att misslyckas
af det naturliga skäl, att den säkerhet, som är i fråga, icke innebär den
ringaste verkliga trygghet för borgenären, utan att han tillika och hufvudsakligen
kan hafva förtroende till gäldenärens personlighet.
Jag vill dock ingalunda förneka nyttan af s. k. förlagsinteckningar för den
större industrien. De äro tvärtom säkerligen af stort gagn och kunna icke heller
leda till sådana oredor, som det nu föreliggande förslaget till lag om underpant.
Hade Utskottet inskränkt sina åtgöranden till att i en enda författning sammanföra
och närmare bestämma hvad angående förlagsinteckningar finnes stadgadt i
många särskilda författningar, skulle jag hafva gillat och med mitt votum gerna
biträdt ett sådant förfarande.“
af Herr Munck af Rosenschöld.
af Biskop Flensburg,
af Doktor Petrelli,
af Doktor Säve och
af Doktor Björling, hvilka instämt med Herr Olivecrona.
af Herr Lundberg, som äfven hufvudsakligen instämde med Herr Olivecrona;
hvarjemte Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län begärt
att få antecknadt, det han ej deltagit i ärendets handlägga ing hos Utskottet.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1866.
Lag-Utskottets Memorial N:o 58.
1
ffl:o 58.
Ank. till Exp.-Utsk. deD 1 Jani 1866, kl. 12 m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag- Utskottets Betänkande
N:o 56, öfver väckt motion om ett lagstadgande
angående belåning af varor, som af egaren blifvit under
visst vilkor hos annan man eller allmän inrättning
i förvar upplagda•
Ifrågavarande Betänkande har blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet
återremitteradt; men emedan detsamma är vordet af de tre öfriga Riks-Stånden
bifallet, samt tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets
Ständers beslut, anser Utskottet något vidare utlåtande i anledning af återremissen
icke erfordras;
hvilket härmed för Vällofl. B or g are-Ståndet vördsamf anmäles.
Stockholm den 30 Maj 1866.
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 19 Häft.
L
2
Lag-Utskottets Memorial N:o 59.
JV:o 59.
Ank. till Exp.-Utsk. dea 1 Jani 1366, kl. 18 m.
Memorial, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande
N:o 57, öfver väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående panträtt i lös egendom.
Af ofvannämnda Betänkande, som blifvit i sin helhet bifallet af Hedervärda
Bonde-Ståndet, hafva tredje punkten, med Utskottets förslag till författning angående
underpant i lös egendom, och fjerde punkten, deri Utskottet hemställt, att Herr Gahns
motion (N:o 136) om förändrade stadganden angående förlagsinteckning ej måtte till
någon särskild Rikets Ständers åtgärd föranleda, blifvit af Höglofliga Ridderskapet
och Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet återremitterade, hvaremot
Högvördiga Preste-Ståndet afslagit den förra och bifallit den sednare punkten; och synas
återremisserna vara föranledda af de betänkligheter, som äfven vid föregående
tillfällen blifvit framställda emot en allmän tillämpning af underpantsbegreppet å förhållanden,
som för närvarande äro för detsamma främmande, hvaremot det af Grefve
Sparre i hans vid Betänkandet fogade reservation alternativt framlagda förslag till ny
författning angående förlagslån och förlagsinteckningar hos Riks-Stånden vunnit understöd,
såsom inskränkt till ett ordnande af förhållanden, der nämnda begrepp sedan
gammalt är hemmastadt. På sätt Herr Grefve Sparre i sin reservation anfört,
har äfven Kongl. Majit vid riksdagen 1847- 1848 för Rikets Ständer framlagt ett förslag
till ny förlagsförfattning, som emellertid icke då af Rikets Ständer antogs; och sedan
fråga nu uppstått om en lagförändring och kodifiering i samma riktning, har Utskottet
ansett berörda förslag lämpligen böra läggas till grund för de fortsatta öfverläggningarne
i ämnet.
Enligt hvad i den nådiga Propositionen tillkännagafs, afsåg detta förslag endast,
att, enär de i lag och särskilda författningar spridda stadgandena angående förlagslån
befunnes dels ofullständiga och icke nog allmänna, dels, ehuru afseende likartade
förhållanden, icke sinsemellan öfverensstämmande eller lämpade efter de för
inteckningar i fast egendom meddelade föreskrifter, ändamålsenligare och å dylika förlagsafta],
så vidt ske kunde, utan åtskilnad tillämpliga lagbud måtte i en enda förordning
sammanföras. Förslaget hade följande lydelse:
Lag-Utskottets Memorial N:o 59.
3
“Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlagsfordringars intecknande
och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar stadgadt samt med ändring af
Handels-balkens 17 kap. 7 § sista punkten, dels så vidt förlagsfordran derigenom tillerkännes
förmånsrätt utan inteckning, dels ock hvad angår den fråga, uti hvilket
gods förmånsrätten skall gälla, varder förordnadt som följer:
§ I
Gifver
någon förlag i penningar eller varor att anlägga eller drifva bergsbruk,
fabrik, verkstad eller annan inrättning till beredande eller förädling af råa ämnen,
ege förlagsman låta förlaget intecknas, på landet hos Häradsrätt och i stad hos Rådstufvurätt,
inom hvars domvärjo bruket, fabriken, verkstaden eller inrättningen anlägges
eller finnes; och njute sedan i den ordning sista punkten af 7 § i 17 kapitlet
Handels-balken bestämmer, förmånsrätt i det, som tillverkadt är, samt i de för tillverkningen
nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra för sådana förskott
i penningar eller varor, som till brukets, fabrikens, verkstadens eller inrättningens
drift lemnade blifvit, så ock i all den lösegendom, vare sig redskap, dragare
eller annat, som till bruket, fabriken, verkstaden eller inrättningen hörer. Då i stad
Rådstufvurätt icke finnes, vare Häradsrätt i orten behörig att inteckning meddela.
§ 2.
Hvar, som lemnar hafs- eller saltsjöfiskare förlag till fiskets idkande, ege ock
låta det intecknas vid Häradsrätten eller Rådstugurätten i orten, der fiskaren har
sitt hemvist, och njute sedan förmånsrätt i fiskarens fångst, fartyg och fiskredskap,
under iakttagande af den ordning ibland borgenärer, som med det i § 1 åberopade
lagrum instämmer.
§ 3.
Är förlagsinteckning gifven för fleres fordringar, och räcker ej godset till för
alla, håfve den, som äldre inteckning eger, företräde.
Inteckningar, gifna vid samma ting å landet, håfve samma rätt. Om inteckningar
å en rådstufvudag vare lag samma.
§ 4.
Ej må förlagsinteckning gifvas utan för visst öfverenskommet belopp i penningar
eller varor, eller utan skri tlig, genom vittnen styrkt eller ock inför Rätten af
låntagaren erkänd handling, deruti så väl försträckningens egenskap af förlag för viss
uppgifven inrättning och, när detta lemnäs till något af de i 1 § nämnda ändamål,
jemväl stället för inrättningen upptages, som ock låntagaren medgifvit, att sådan inteckning
tagas får.
Handlingen skall i hufvudskrift till Rätten ingifvas, samt der offentligen uppläsas,
i Rättens protokoll införas och med påskrift om inteckningen förses. Å landet må
förlagsinteckning ej sökas utan vid lagtima ting.
§ 5.
Inteckningen skall förnyas inom tio år, sedan den beviljades och ytterligare
4
Lag-Vtskottets Memorial N:o 59.
inom tio år efter hvarje förnyelse; njute dock fordringsegaren förmånsrätt enligt
första inteckningen. Försummas den förnyelse, vare inteckningen förfallen.
§ 6.
Har flyttning af bruket, fabriken, verkstaden eller inrättningen skett till ort
under annan Rätt, än den, hvarest inteckningen blifvit beviljad, vare då Härads- eller
Rådstufvurätt i den ort, dit rörelsen förflyttad är, behörig att förnyelse af inteckningen
meddela. Sammaledes vare ock den Härads- eller Rådstufvurätt, hvarunder i §
2 omnämnd förlagstagare, efter skedd flyttning af hemvist, bosatt är, behörig att frågan
om förnyelse af inteckning för honom gifvet förlag upptaga.
I dessa fall skall, vid äfventyr af inteckningsrättens förlust, förnyelse af inteckningen
sökas hos Rådstufvurätt inom sex månader, och hos Häradsrätt sednast
vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, räknade från slutet af
det år, hvarunder innehafvaren af bruket, fabriken, verkstaden eller inrättningen blef
derföre, eller fiskaren för sin rörelse, på nya stället till skatt antecknad.
§
I öfrigt skall angående förlagsinteckning tillämpas hvad om inteckning i fast
egendom stadgadt är. Uti Rättens protokoll öfver inteckning i fast egendom varde ock
förlagsinteckning intagen.
§ 8.
Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Juli 1849. Förut
meddelade förlagsinteckningar bedömas efter ditintills gällande föreskrifter, men böra
hos Rådstufvurätt inom ett år från nyssnämnde dag och hos Häradsrätt sednast vid
det lagtima ting, som infaller näst efter samma års utgång, samt deruppå vidare,
enligt hvad i §§ 5 och 6 stadgadt är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.11
För att Rikets Ständer måtte kunna bedöma behofvet af förlagsförfattningars
kodifiering, och omfattningen af de förändringar i denna lagstiftning, som dels Kongl.
Maj:t vid riksdagen 1847—1848 föreslog, dels Utskottet nu vördsamt förordar, torde
en kort sammanfattning af hufvudpunkterna i denna under tidernas lopp ganska invecklade
lagstiftningsgren vara behöflig.
Det första stadgande i gällande lagstiftning om förlag återfinnes i sista mom.
af 7 § i Handels-balkens 17 kap., hvilket innehåller, att den, som gifver förlag att
dermed drifva bergsbruk eller andra sådana verk, njuter förmån till det, som dermed
tillverkadt är. Härigenom var likväl icke någon bestämmelse meddelad, angående
sjelfva förlagskontraktets väsende eller formela beskaffenhet, ej eller några iakttagelser
ålagda förlagsgifvare för åtnjutande af omförmälda förmån, den der således
ökade antalet af de tysta förmånsrätterna. Dessa omständigheter, i förening med
ett utsträcktare bruk af förlag, hafva ock framkallat särskilda föreskrifter. Då man
granskar samma föreskrifter, fästes emellertid i främsta rummet uppmärksamheten
vid dem, som angå förlag vid bergs- och bruksbandteringen och som innefattas i den
af Kongl. Maj:t den 24 Februari 1748, efter samråd med Rikets Ständer, utfärdade
Förordning med deri sedermera skedda förändringar. Sedan berörda författning
angifvit, att “under ordet förlag förstås sådant lån, antingen i penningar eller
varor, sorn gifves förut på metaller eller mineralier, af hvad namn de äro, och till
Lag-Utskottets Memorial N:o 59.
5
alla de råämnen, som fordras till sjelfva tillverkningen och dess utförsel", uppdrages
till en början en bestämd skilnad i afseende på förlagslån, gifna till bergsmän och
till ståndspersoner eller bruksegare. Så stadgas, att ingen annan eger gifva förlag
uti bergsmansståndet, än borgare och handlande i städerna, så ock bruksegare eller
idkare å landet samt att flere förläggare ej på samma gång må tagas; hvaremot såväl
handlande som andra äro berättigade att förlägga ståndspersoners jern- och andra
verk jemte ädlare verk och grufvor, utan inskränkning i deras antal. Men utom
dessa två arter af förlag omtalas ännu en tredje, nemligen sådant förlag, som bruksegare
eller idkare gifva på malm, kol, andra råämnen samt dagsverken och körslor
till antingen egna torpare, kolare och brukshemmans åboer, eller andra, hvilkas hemman
äro lagda till nyttjande under sjelfva verket.
För att åtnjuta förlagsrätt d. v. s. företrädesrätt till betalning hos förlagstagaren,
blef emellertid föreskrifvet, att förlagskontraktet skulle i alla händelser skriftligen
upprättas och offentliggöras. Men i sednare hänseendet har ett olika förfaringssätt
blifvit påbudet.
Det förlag, som lemnäs till bergsmän, skulle nemligen antecknas i Bergstingsrättens
dombok och sedan, genom hyttefogden, kungöras å hyttebacken. Hvaremot
en förläggare till jern- och messingsbruk och kopparhamrar borde uti Bergs-kollegium
låta inteckna förlagsafhandlingen. Dock var från sistnämnda föreskrift undantag
gjordt, hvad angår kopparförlag vid Stora och Nya Kopparberget, hvilket för förlagsrättens
bevarande blott behöfde inskrifvas i Grufverättens dombok. Förlager,
som af bruksegare lemnäs på kol m. m , hvarom ofvan förmäles, och de, som gifvas
för bedrifvande af grufvor utaf ädlare metaller och mineralier, skulle åter intecknas
hos Bergstingsrätten. Sedan såväl bergsdomstolarne som Bergs-kollegium numera
upphört, hafva, jemlikt Kongl. Förordningen den 5 Juni 1850 och Kongl. Kungörelsen
den il December 1857, de allmänna domstolarne fått öfvertaga bergsdomstolarnes
och Kommerse-kollegium Bergs-kollegii befattning med förlagsinteckningar.
Den skilnad, som efter hvad ofvan är nämndt, förekommer vid offentliggörandet
af de särskilda förlagsaftalen, sträcker sig jemväl till desammas verkningar. Man
finner alltså, hurusom förläggare för intecknade förlagsfordringar, åtnjuta företrädesrätt
hos bergsmän i tillverkning, såväl som rede, dragare och körredskap samt i hemmanet
näst efter dem, som låtit sina fordringar å häradsting inteckna, och hos bruksegare
uti inventarier och effekter samt annan lös och redbar egendom, dock ej fastigheter;
att den, som förlägger grufvor af ädlare metaller, har förmånsrätt till betalning
uti sjelfva grufvan, dess åbyggnad och effekter; att förläggare vid Stora och
Nya Kopparberget alltid eger företräde till förlagstaga.rens koppar, nasgods, trottsten,
malm, kol och ved, som af bruket härrörer, samt till hans hytte- och grufvedel, så
framt ingen derpå vid behörig domstol erhållit äldre inteckning; och slutligen att
bruksegare, för förlag till kolare och åboer, har företrädesrätt till deras dragare och
körredskap.
Utom dessa stadganden äro äfven åtskilliga bestämmelser meddelade, dels
angående vilkoren, huruvida förlagslån må gifvas, dels om öfriga förläggares och förlagstagares
genom kontraktet uppkomna ömsesidiga rättigheter och skyldigheter,
särskildt i afseende på vinst eller ränta af förlaget, dels ock för bibehållandet af
ordning och reda emellan kontrahenterna. Äfven dessa bestämmelser äro olika, med
afseende å det verk eller ändamål, hvartill förlaget blifvit lemnadt. Men i allmänhet
har emellertid den grundsats uttalats, enligt hvilken en förläggare är att betrakta
såsom en förskottsgifvare på blifvande tillverkning eller egentligen en förlagstagares
medintressent för samma tillverkning; och af sådan anledning benämnes förläggandet
6
Lag-TJtskottets Memorial N:o 59.
af ifrågaställa verk än »förlagshandel» och än »förlagShandtering», hvilket förhållande
utöfvat ett märkbart inflytande vid bestämmandet af kontraktets väsende, form
och följder.
Enahanda grundsats har ock gjort sig gällande i öfriga, angående förlag utfärdade
författningar, som utsträcka förlagsrätten till andra än ofvanomförmälda verk
och inrättningar.
Efter det i manufaktur- och handtverkeri-privilegierna den 29 Maj 1739 stadgadt
blifvit, att förlagsman är den, som förskjuter till manufakturier, fabriker och
handtverkerier rudimaterier, viktualievaror och penningar, att derför njuta och taga
dess ersättning uti tillverkade varor, samt att han bör hägnas och skyddas vid den
rätt, som, enligt 17 kap. 7 § Handels-balken, tillkommer förläggare i gemen, förordnades
dels i reglementet för handeln i Stockholm den 27 Oktober 1749, att den,
som åstundar att der “träda i en sådan förlagshandel bör dertill erhålla Magistratens
tillstånd, med skyldighet likväl att hos samma myndighet uppvisa och låta anteckna
sitt slutna förlagskontrakt, så framt han vill åtnjuta den rätt, som nämnda
lagrum tillägger förlagsman, dels i 5 art. 5 § af Kongl. Hallordningen den 7 April
1770, att den som förlägger ordentligen inrättade manufakturverk och fabriker, njuter
säkerhet i verkets effekter, om förlaget blifvit lagligen intecknadt vid Hallrätten,
dels ock, genom reglementet för Eskilstuna fristad af den 2 Mars 1833, att den,
som åt tillverkare af så kallade fristadsarbeten meddelar förlag af verktyg, rudimaterier,
födoämnen eller penningar, samt åstundar njuta säkerhet i manufakturverksladens
effekter, skall ställa sig till efterrättelse hvad Hallordningen i sådant afseende
föreskrifver. Genom Kongl. Förordningen den 25 Februari 1846 öfverflyttades Hallrätternas
funktioner i detta, såsom i andra afseenden, på Magistraterna.
Slutligen har förlagsrätt blifvit förunnad den, som lemnar nordsjöfiskare i
Götheborgs och Bohus län förlag i penningar eller varor. Jemlikt Kongl. Stadgan den
21 Juni 1774 njuter nemligen denne, derest han låtit förlaget hos vederbörande Magistrat
eller Häradsrätt lagligen inteckna, »förmånsrätt i fiskarens fiskefångst, fartyg
och fiskredskap till sin fulla förnöjelse, på samma sätt som förläggare till bergsbruk
och manufakturverk en sådan säkerhet och förmån åtnjuter. “
Om man, efter denna redogörelse för lagstiftningen angående förlag, sammanfattar
hufvuddragen i densamma, så finnes, hurusom rättigheten att, med åtnjutande
af förlagsrätt, gifva förlagslån i ofvan uppräknade industrigrenar blifvit än inskränkt
till vissa personer, än gjord beroende af särskildt tillstånd och än lemnad öppen för
hvar och en; att lagstiftningen i flera fall uttryckligen utstakat vilkoren, hvarunder
omförmälda lån må lemnäs och derigenom begränsat friheten i aftalet; att någon allmän
grund icke är antagen för vidsträcktheten af företrädesrätten till betalning af
dessa lån; samt att de, för erhållande af denna rätt, meddelade föreskrifter i vissa
fall afvika från gällande rättegångsordning och i andra sakna nödig fullständighet
Då man härmed jemför de stadganden, hvilka, på sätt ofvan förmäles, Kongl.
Maj:t medelst nådig Proposition af den 16 Oktober 1847 föreslog .Rikets Ständer att,
med upphäfvande af hvad om förlagslån samt förlagsfordringars intecknande och betalniugsrätt
genom särskilda författningar vore stadgadt, i stället antaga, så inhemtas
hurusom Kongl. Maj:t derigenom åsyftade göra rättigheten att gifva förlag öppen
för hvar och en; att bestämmelsen för vilkoren af förlagsaftal städse måtte blifve beroende
på kontrahenternes fria öfverenskommelse; att enahanda grundsats i afseende
på vidsträcktheten af förmånsrätten skulle gälla för alla förlagslån; och att bevakandet
af denna rätt alltid borde ske vid de allmänna domstolarne.
Lag-Utskottets Memorial N:o 59.
7
De förhållanden, som till en del synas hafva föranledt de olika föreskrifterna
i afseende på förlag vid bergs- och brukshandteringen ega ej numera rum. Då dessa
föreskrifter meddelades, var nemligen rättigheten att besitta bergsmanshemman inskränkt
till Bonde-Ståndet. Men denna inskränkning upphörde redan år 1810, då
hvarje Svensk man, till hvilken klass af medborgare, han räknas må, blef berättigad
att förvärfva och besitta fast egendom och jord af hvad natur som helst. Att likväl
förklaringsgrunden till alla de olikheter, som i omförmälda föreskrifter förefinnas, ej
ensamt kan sökas i berörda omständighet, torde ej behöfva sägas. Frihetstidens åsigter
så i industrielt och ekonomiskt hänseende, som i fråga om lagstiftning hafva jemväl
utöfvat sitt inflytande på förevarande lagstiftning och den bar derföre spår af den
korporations- och skråanda, som numera i allmänhet vikit undan och lemnatrum för
en friare utveckling.
Principen för lagstiftningen i denna del var emellertid att befordra industriel
verksamhet i alla då kända riktningar; och som förlag ansågos behöfliga för såväl
bergsbruk, som manufaktur-, fabriks-, handtverks- och fiskerinäringarne, sökte man
uppställa sådana föreskrifter, som lände till både gifvarnes och tagarnes fördel och
säkerhet, och detta har varit anledningen till den mer och mindre vidsträckta företrädesrätt
i förlagstagarens egendom, som förlagsgifvare nu åtnjuta eller till den så
kallade förlagsrätten. Någon egentlig afvikelse från sjelfva principen för lagstiftningen
ligger således ej i hennes tillämpning på andra näringar. Några närmare bestämmelser
i afseende på kontraktets yttre eller formela beskaffenhet i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad redan finnes stadgadt, borde för undvikande af sammanblandning
med vanlig försträckning vara af nöden, ehuru derigenom visserligen
icke får läggas några stränga band på den frihet i aftal, som i frågor af förevarande
art icke rättvisligen lärer kunna inskränkas.
I afseende på vidsträckheten af denna rätt var 1847 års förslag, på sätt redan
är antydt, i så måtto afvikande från gällande lagstiftning, att dels någon skilnad
ej blifvit gjord å beskaffenheten af den handtering, till hvilken förlaget lemnats; dels
ock, med afseende derpå att allt förlag, till hvilkendera af ifrågavarande näringar
det gifves, hade till syftemål att sätta idkaren i stånd att densamma utöfva och bedrifva;
att för alla sådana näringar, utan afseende å deras skiljaktighet eller idkarnes
olika stånd, fordrades inventarier oeh redskap, och för de flesta äfven råa ämnen,
såsom nödiga förlag till tillverkningars åstadkommande eller yrkets utförande;
och att slutligen beträffande bruk, fabriker och andra dylika inrättningar, deras egares
fordringar hos arbetare eller andra för sådana förskott i penningar eller varor,
som till inrättningens drift blifvit gifna, jemväl i viss mån kunde anses hafva genom
förlaget och för handteringens skull tillkommit, — förmånsrätten i allmänhet utsträcktes
till de flera nyss uppräknade föremål.
Det var dock endast i vissa fall, som förslaget innebar en utsträckning af
samma rätt. Deremot inskränkes den i flera hänseenden; och då antaglig grund saknas
till de skiljaktigheter, som i denna del förefinnas i gällande lagstiftning samt
föreslagna bestämmelsen härutinnan innefattar en säkrare ledning för urskiljande af
den egendom, deri företrädesrätt eger rum, än den som är lemnad i de särskilda
oftast obestämda stadganden, hvilka nu måste följas, lärer, då berörda bestämmelse
hvilar på rättvisans grunder, någon betänklighet emot antagande deraf ej heller böra
uppstå.
Ehuru det nu visserligen måste antagas, att redan genom en sådan kodifiering
af förlagsförfattningarne, som vid riksdagen 1847—1848 föreslogs, industriens anspråk
kunde tillfredsställas, så har Utskottet likväl, i betraktande af den förändrade
8
Lag-Utskottets Memorial N:o 59.
ställning jordbruket under de sednare decennierna intagit, och det genom förbättrade
methoders användande alltmera ökade behofvet för nämnda näring af förlagskapital
och dyrbara inventarier, ansett, att den hittills och äfven genom ofta omförmälda nådiga
Proposition i detta afseende uppdragna skilnaden emellan industrien och jordbruket
ej längre kan bibehållas. På sätt Herr Grefve Sparre i sin reservation (pag.
15) anfört, befinner sig jordbruket numera på en sådan ståndpunkt, att redskap, kreatur
och lager uppgå till ett värde, som äfven i förhållande till de högt uppdrifna värdena
på sjelfva jorden, måste anses betydligt; och i samma mån den sednare mera
besväras af inteckningar, blir det allt svårare för egaren att anskaffa de förra. Men
såvida icke egendomsvärdena skola alltför hastigt sjunka, blir det nödvändigt för landtmannen
att tillegna sig de arbetsmethoder, hvarigenom jorden kan uppdrifvas till sin
högsta produktivitet, och i samma mån jordbruket blir mera intensivt, ökas behofvet
af förlag. Att anskaffa detta genom medel, som äro särskildt afsedda för handelskrediten,
såsom vexlar och omsättningslån, torde i längden blifva ogörligt; och om
förlagsförfattningarne kunna tjena såsom en lämplig form för jordbrukets förseende
med förlag, synes det otvifvelaktigt att deras utsträckning till nämnda näring skulle
vara icke allenast en fördel för, utan en gärd af rättvisa emot densamma. Såvida
här i landet någonsin skall kunna uppkomma en klass af större arrendatorer, torde
särskildt för dem vara af synnerlig vigt, att landtbrukets inventarier och lager kunna
användas till säkerhet för lemnadt förlag, på enahanda sätt som redan är för andra
näringar medgifvet. Det otvetydigaste beviset för jordbrukets behof i detta afseende
ligger emellertid' i det intresse, hvarmed Hedervärda Bonde-Ståndet, såväl vid innevarande
riksmöte som vid riksdagen 1859—1860 omfattat förslaget om underpantsinstitutior.
ens införande. För öfrigt får Utskottet hänföra sig till de skäl, som i afseende
härpå blifvit i det föregående Betänkandet framställda.
Då Utskottet sålunda ansett, att en ny förlagsförfattning bör omfatta äfven
jordbruket, har deraf följt, att det vid riksdagen 1847—1848 i nåder framlagda förslaget
bort af Utskottet i vissa delar omarbetas; och har Utskottet dervid såsom ledning
begagnat dels de anmärkningar, som emot detsamma vid nyssnämnda riksdag
framställdes, dels ock det förslag i afseende på underpant, som Lagberedningen utarbetat,
och som finnes i förra Betänkandet upptagit. I öfverensstämmelse med Herr
Gahns motion har Utskottet dervid i förslaget tillika inrymt bestämmelser angående
förlagsränta och förlagsräkningar, på det att icke, efter nuvarande förlagsförfattningars
upphäfvande, lagstiftningen måtte i dessa delar sakna en fullständighet som den
nu eger. I förhoppning att dermed kunna förmå de stridiga meningarne, får Utskottet
alltså, med anledning af återremisserna, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, Högvördiga Preste- och Hedervärda BondeStånden,
med frånträdande af deras i ämnet fattade beslut, måtte,
i anledning af Riksdagsfullmägtigen Carl Anders Larssons och
Herr Gahns motioner, för sin del besluta
dels en författning om förlagslån af följande lydelse:
“Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlagsfordringars intecknande
ech betalningsrätt nu är genom särskilda författningar stadgadt, förordnas, som följer:
§ 1-
Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva jordbruk, bergsbruk,
fabrik, handtverk eller fiske, och vill det förlag inteckna, varde afhandling derom
upp
-
Lag-Utskottets Memorial N:o 59.
9
upprättad med namn, dag, årtal och vittnen under. I den afhandling skall uppgifvas
såväl försträckningens belopp och dess egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse
samt vilkoren för återbetalningen, som ock stället för rörelsens drifvande eller, om
förlaget åt fiskare lemnats, dennes hemvist; och må inteckning icke fastställas, utan
att förlagstagaren i handlingen sådant uttryckligen medgifvit.
§2.
Förlagsgifvare ege att åtnjuta så stor vinst af förlaget som han betingat, ändå
att den öfver sex för hundrade om året stiga skulle.
§ 3.'
Räkning öfver intecknadt förlag skall för hvarje år inom tre månader efter
dess utgång förlagstagaren af förlagsmannén bevisligen tillställas. Är räkningen förlagstagaren
vederbörligen tillställd, och har han ej, inom tre månader sedan han den
mottog, antingen tillsagt förlagsmannén, att räkningen ej godkännes, eller ock klander
derå instämt, vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet skuldebref.
§4-
Afhandling om förlag inteeknas Iros den Rätt, inom hvars domvärjo den rörelse
drifves, lör hvilken förlaget är gifvet, eller hskare har sitt hemvist, och intages
i protokollet angående bouppteckningar, morgongåfvobref samt afhandlingar om lösöreköp.
I öfrigt skall angående förlagsintepkning tillämpas, hvad om inteckning i läst
egendom stadgadt är.
§ 5.
Inteckning, hvarom i 4 § sägs, skall för att vara gällande förnyas inom två år
sedan den beviljades, sä ock ytterligare inom två år efler hvarje förnyelse. Förnyelsen
sker vid Rätten i den ort, der jordbruket, bergsbruket, fabriken eller handtverket
då drifves eller fiskaren då har sitt hemvist; och förfares dermed på sätt om förnyelse
af inteckning i fast egendom är stadgadt.
Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari 1867. Förut
meddelade förlagsinteckniugar bedömas elter dittills gällande föreskrifter, men böra
inom nämnda års utgång samt deruppå vidare, efter hvad i 5 § stadgadt är, förnyas
för att bibehålla sin förmånsrätt. “
dels att, med upphäfvande af sista punkten i 7 § af 17 kap.
Handels-balken, nämnda punkt skall erhålla följande förändrade
lydelse:
“Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva jordbruk, bergsbruk,
fabrik, handtverk eller bske, och har han låtit förlaget inteeknas, på sätt särskildt
är stadgadt, njute sådan förlagsman enahanda förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning
och fångst, i de för rörelsen nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare
eller andra för sådana förskott, som för rörelsens drift lemnade blifvit, så ock i all
Bill. till Ii. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 19 Käft. 2
10 Lag-Utskottets Memorial N.-o 59.
lös egendom som till rörelsen hörer, vare sig redskap, boskap, dragare, farkoster eller
annat; om förlagsinteckningars inbördes företräde och betalningsrätt galle hvad
bär nedan i 9 § 1, 2 och 3 mom. om inteckning i fast egendom stadgadt är.r
Stockholm den 30 Maj 1866.
Reservation
af Doktor Petrelli, med hvilken Doktor Säve instämt: - Ehuru jag icke vill nu
ifrågasätta, att ej, vid förlagsförfattningarnes omarbetande, det för förlagslånen nu
gällande särskilda undantaget från lagens stadgande i 9 kap. 6 § Handels-balken om
lagbunden ränta bör bibehållas, så måste jag dock reservera mig mot den form, som
detta undantag erhållit i Utskottets nu framlagda förslag. Om nemligen det utan
alla vilkor medgifves att för förlagslån betinga sig högre ränta än sex procent, så
befarar jag, att benämningen af förlagslån skall alltför ofta komma att användas för
vanliga skuldförbindelser, då dessa antingen äro åtföljda af inteckningssäkerhet eller
ställda på längre betalningstid än sex månader och följaktligen icke af beskaffenhet,
att den genom Kongl. Förordningen den 13 September 1864 medgifna frihet i ränteaftal
på dem eger tillämpning. De inskränkningar i nämnda frihet, som ännu finnas
qvar, skulle, efter mitt omdöme, alldeles tillintetgöras genom ett stadgande sådant som
Utskottets 2 §, helst genom förlagsförfattningarnes tillämpning på jordbruket, detta
undantag från grundsatsen om lagbunden ränta i alla händelser måste få en större
praktisk betydelse än för närvarande. För min del har jag ansett, att, till förekommande
af missbruk, friheten att betinga förlagsränta bör inskränkas till det fall, att
förlagsafhandlingen blifvit i föreskrilven form upprättad och vederbörligen intecknad;
och får derföre vördsamt föreslå följande lydelse af 2 §:
^Förlags gifvare ege, der afhandling en efter nästföregående § upprättad är och
tntecknad blifvit, att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han betingat, ändå. att den
öfver sex för hundrade om året stiga skulle.»
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1866.
Lag■ Utskottets Betänkande N:o 60.
,¥:« 60.
Arik. till Exp.-Utek. den 8 Juni 1866, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring i
stadgandena angående giftomannarätt.
Vid sisthållna riksdag beslöto Rikets Ständer, i afseende på giftomannarättens
inskränkning,
l:o en så lydande författning:
“Med ändring af hvad i lag och särskilda författningar finnes stadgadt angående
giftomans inseende öfver mö förordnas som följer:
Giftermåls-balkens 1 Kap. 2 § skall ega denna lydelse: Fader är sin dotters
giftoman och moder må dertill råd gifva. Är fader död; då är moder giftoman.
Äro dessa ej till, stånde ogift qvinna, efter fyllda tjugufem år, ej under någon gifto
man;
men för ogift fader- och moderlös qvinna, ifrån femton till och med tjugufem
år, förordne Rätten giftoman.
Giftermåls-balkens 6 Kap. 4 § erhåller följande lydelse: Nu kan så hända,
att fader eller moder eller af Rätten förordnad giftoman hindrar det giftermål, som
lagligen sökes; pröfve då domaren, som dertill är. Gör förordnad giftoman det för
egen nytta eller annan sådan orsak, bote femtio daler och rätte upp all skada och
kostnad. “
2:o denna förklaring:
“dels att Gifte rmåls-balkens 1 Kap. 3 och 4 §§ samt 6 Kap. 3 § komma att
upphäfvas och ur lagen utgå; och
dels att igenom ofvanberörda förslag till ändring och upphäfvande af nämnda
§§ i Giftermåls-balken ej sker någon ändring i hvad lagen uti samma Balks 2 Kap.
10 §, 3 Kap. 10 § samt 6 Kap. 1 och 2 §§ stadgar.44
I nådig Skrifvelse den 31 Oktober 1865 har Kongl. Maj:t gifvit Rikets Ständer
till känna, att, om än den af Rikets Ständer genom nämnda beslut antagna grundsats
att ogift qvinna, som fyllt ljugufem år, ej vidare skulle stå under giftoman, så
vida hennes föräldrar voro döda, men deremot, om någondera af dem lefde, fortfarande
vara underkastad målsmanskap i berörda hänseende, kunde, med afseende
å grunderna för giftomannarätten, anses i och för sig följdrigtig, och tillämpningen
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 20 Käft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N.-o 60-
deraf i lagstiftningen finge anses egnad att afhjelpa det behof af lagförändring i ifrågavarande
hänseende, som möjligen vore för handen, så hade likväl emot antagligheten
af Rikets Ständers förslag förekommit:
att upphäfvandet af 3 § i 1 Kap. Giftermåls-balken samt införandet i 2 § af
det stadgande, att för ogift fader- och moderlös qvinna ifrån femton till och med
tjugufem år giftoman skulle förordnas af Rätten, hvarigenom således icke någon af
de i 3 § nu omiörmälde skyldemän vidare skulle vara till giftoman sjelfskrifven, syntes,
utan att i allmänhet bereda qvinnan någon fördel, ofta komma att medföra olägenheter
genom omgång och kostnader för giftomans förordnande, hvarförutan genom
berörda stadgande det sammanhang skulle brytas, som för närvarande egde rum
emellan lagstiftningen om giftomannarätten och de i 20 Kap. Arfda-balken uppställda
reglor för öfvertagande af förmyndarevård;
att förslaget, enligt hvilket 4 § i 1 Kap. Giftermåls-balken jemväl skulle upphäfvas,
lemnade olöst den fråga, huru förfaras borde, då föräldrarne eller någon af
dem väl lefde, men icke vore i tillstånd att giftomannarätten utöfva, i hvilket hänseende
erinrats, hurusom lagstiftaren ansett bestämda föreskrifter, för det fall, att
rätt giftoman ej vore till ett sådant uppdrag lämplig, vara af den vigt, att omförmälda
4 § genom Förordningen den 21 December 1857 erhållit den förändrade lydelse,
samma § nu eger, att det i förslaget använda uttrycket “ogift qvinna“ enligt språk
bruket i 1734 års lag omfattade jemväl enka', och att, då Rikets Ständer tillkännagifva
syftet med förslaget vara inskränkning i giftomannarätten, berörda uttryck således
vore origtigt, så mycket mer som den föreslagna lagförändringen erhållit formen
af förändringar i sjelfva lagtexten; samt
att, med afseende å den förändrade redaktion, som sålunda blifvit för 1 Kap.
2 § Giftermåls-balken föreslagen, 3 Kap. 1 §, 7 Kap. 1 § och 8 Kap. 1 § samma
Balk icke lämpligen bort bibehållas vid sin nuvarande lydelse.
På dessa skäl och med anledning af gjorda anmärkningar emot sjelfva uppställningen
af Rikets Ständers förslag kafle Kongl. Maj:t, efter Statsrådets och Högsta
Domstolens hörande, funnit sig icke kunna till ifrågavarande förslag lemna nådigt
bifall.
I anledning af hvad sålunda i denna fråga förekommit, har Riksdagsfullmägtigen
Carl Johan Svensén från Calmar län medelst en hos Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion (Nio 311), i hvilken Riksdagsfullmägtigen
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län instämt, anhållit, att Lag-Utskottet
måtte, med iakttagande af de anmärkningar, som, på sätt ofvan förmäles,
blifvit i Statsrådet och Högsta Domstolen gjorda, uppställa förslag till lagens förändring
i den syftningen, att “den nu qvarstående giftomannarätten för ogift qvinna
måtte upphöra/4
I en hos Ridderskapet och Adeln väckt och likaledes till Utskottet remitterad
motion (N:o 119) har åter Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, med förmälan hurusom i andra
länder qvinnan alltid egde rätt att vid viss ålder vara sin egen giftoman och
att, enligt en i Finland nyligen vidtagen lagförändring, giftomannarätten upphörde, när
qvinna nått tjugufem års ålder, föreslagit, att ogift qvinna, som uppnått tjuguett år,
må berättigas att sjelf bestämma om sitt giftermål, utan att dervid behöfva rådfråga
hvarken föräldrar eller andra målsmän.
Utskottet har tagit kännedom om de förhandlingar vid Landtdagen i Helsingfors
åren 1863—1864, hvarpå den af Herr Ulfsax omförmälda Finska lagförändringen
sig grundar, och inhemtat, att denna stått i sammanhang med införande uti den Fin
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 60.
3
ska lagstiftningen af stadganden om qvinnas rättighet att vid viss ålder blifva myndig.
Jemte det att mö förklarats berättigad att vid tjuguett års ålder förestå sitt
gods, om hon så åstundar och sådant för Rätten anmäler, har det nemligen tillagts
henne rättighet att vid nämnda ålder äfven utan giftomans samtycke ingå äktenskap.
Vid jemförelse emellan den af Rikets Ständer vid sisthållna riksdag och den
af Finska Landtdagen beslutade förändringen af stadgandena angående giftomannarätten
finner man dem öfverensstämma deruti, att giftomannarätten ansetts grundad
endast i qvinnans behof af ledning och råd utaf en erfarenhet, som hon sjelf icke
kan antagas hafva förvärfvat, hvaremot den äldre åsigten om giftomannarätten såsom
en slägtens rätt öfver qvinnan, hvarigenom slägten sattes i tillfälle att från svågerskapsförhållande
utestänga en för den misshaglig person, icke i någotdera fallet gjort
sig gällande. Af denna uppfattning måste följa, att det härmed på qvinnan lagda
tvång bör upphöra, på samma gång den förutsättning förfaller, hvaraf detsamma beror,
och då, till följd af dels en förändring i det allmänna föreställningssättet i afseende
på qvinnans förmåga att vårda sina angelägenheter, dels hennes under tidernas
lopp förändrade sociala ställning, en viss myndighetsålder blifvit för qvinnan
bestämd, så har det legat i sakens natur, att i afseende på tidsbestämmelsen frågan
om inskränkning i giftomannarättens utöfning blifvit ställd i sammanhang med frågan
om qvinnans myndighetsålder. Det har såväl inom den Svenska som inom den
Finska Representationen ansetts, att vid den tidpunkt, då qvinnan enligt lag är myndig,
hon ej heller bör vara beroende af sina anförvandters bifall vid äktenskaps
ingående.
Med afseende derpå att myndighetsåldern för qvinna för närvarande är bestämd
till tjugufem år, torde derföre Herr Ulfsaxs förslag, att giftomanna-inseende
skulle upphöra redan då qvinnau fyllt tjuguett år, ej böra bifallas.
Den Finska Landtdagen har åtnöjt sig med att efter ofvan angifna grunder
begränsa giftomannarätten. Rikets Ständers beslut vid förra riksdagen åter afsåg att
förändra sättet för samma rätts utöfning i de fall då den fortfarande skulle ega rum,
så att endast föräldrar skulle på grund af slägtskap vara dertill berättigade, och giftomannarättens
utöfning eljest bero af domstols förordnande. Det är på sistnämnda
omständighet som de anmärkningar hufvudsakligen bero, hvilka blifvit inom Högsta
Domstolen emot Rikets Ständers beslut framställda, och det torde vara omöjligt att
vidtaga en sådan förändring med bibehållande af nödigt sammanhang emellan de nya
föreskrifterna och åtskilliga lagens stadganden angående såväl äktenskaps- som förmynderskaps-rätten.
För aflägsnande af alla anledningar till dylika anmärkningar har Utskottet
icke funnit bättre utväg än att i detta afseende följa den Finska lagstiftningens
exempel och att sålunda inskränka lagförändringen till en allenast af qvinnans
ålder beroende begränsning af giftomannarättens utöfning. På sådant sätt kan lagbudet
blifva ganska enkelt och i afseende å ordalagen göras så generelt, att ett särskildt
uppräknande af alla de lagrum, från hvilka ett undantag derigenom medgifves,
blifver öfverflödigt, helst dessa lagrum fortfarande qvarstå orubbade såsom regel. De
ordalag, Utskottet valt, utmärka, att öfverallt, der i lag ordet giftoman förekommer,
der inträder mö, som fyllt tjugufem år, i alla en giftomans funktioner. Således blifver
hon äfven berättigad, bland annat, att sjelf upprätta äktenskapsförord enligt 8
Kap. Giftermåls-balken. Endast ett enda lagrum har Utskottet, i likhet med Finska
Landtdagen, funnit böra i den nya författningen särskildt omnämnas, nemligen 6 Kap.
2 § Giftermåls-balken, hvilken innehåller, att, om son eller dotter, som är enka, gifter
sig mot föräldrars vilja,’ medan han eller hon i deras hus vistas, och bröd deras
4
Lag-UtsJcottets Betänkande Nio 60.
äter, och det sker af förakt och sidvördnad eller med den, som ej häfver godt namn
och rykte, fader eller moder eger rätt att göra sonen eller doltren arflös.
Om nu giftomannarätten äfven hvad föräldrarne angår, kommer att upphöra,
blefve mö af tjugufem års ålder i förevarande hänseende likställd med myndig son
och enka; men vid sådant förhållande fordrar ock lagens analogi, att mö af nämnda
ålder äfven likställes med son och enka i hvad angår nyssnämnda påföljder af giftermål
emot föräldrars vilja. Sådant synes dock, i anseende till anförda lagrums bestämda
ordalydelse, böra uttryckligen stadgas.
På härmed anförda skäl får Utskottet vördsamt hemställa,
det Rikets Ständer måtte för sin del besluta en så lydande
författning angående mös rätt att i visst fall sjelf utöfva giftcmannarätten:
“Med
ändring af hvad i lag och särskilda författningar finnes
stadgadt angående giftomans inseende öfver mö,förordnas som
följer:
Mö, som fyllt tjugufem år, eger sjelf utöfva den rätt, som
hennes giftoman eljest enligt lag tillkommit. Gifter hon sig
mot föräldrars vilja i de fall, 6 Kap. 2 § Giftermåls-balken
innehåller, håfve fader eller moder våld att göra henne arflös.“
I sammanhang härmed anser sig Utskottet böra fästa uppmärksamheten, särskildt
Ridderskapet och Adelns, å innehållet af 29 punkten i Ridderskapet och Adelns
privilegier af den 16 Oktober 1723, hvari stadgas, bland annat, “att ingen son, som
icke fyllt sina ett och tjugu år, eller står under sina föräldrars vård, såsom ock icke
heller någon dotier af adligt stånd skall efter denna dag drista sig till att inlåta sig
i något äktenskapsförbund utan sina föräldrars ja och samtycke; och att, om fader
eller moder äro döde, då tages dertill rätte giftomans råd och samtycke/4 — Hvad
sålunda blifvit särskildt för Ridderskapet och Adeln stadgadt, står dock icke i harmoni
med den allmänna lagstiftning i ifrågavarande ämne, som Utskottet, på sätt
ofvanberördt är, föreslagit; men denna fråga, såsom varande af privilegiinatur, beror,
enligt grundlagen, på bifall af samtliga Riks-Stånden; och Utskottet hemställer alltså
vördsamt,
det samtliga Riks-Stånden måtte för sin del besluta, att. derest
ofvan intagna författningsförslag varder af Rikets Ständer
bifallet, jemväl ett nytt moment deri införes, af följande lydelse:
uHvad i 29 punkten af Ridderskapet och Adelns privilegier
finnes stadgadt i strid med de i denna Förordning gifna föreskrifter,
varder härmed till kraft och verkan upphäfdtA
Stockholm den 8 Juni 1866.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 60.
5
Reservationer:
af Biskop Flensburg,
af Doktor Petrelli,
af Doktor Björling, som ansett förslaget hvarken behöfligt eller nyttigt,
af Herr Henschen och Herr Bolinder, hvilka ansett, att Utskottet bort, med
iakttagande af de anmärkningar, som blifvit mot det af Rikets Ständer vid förra riksdagen
fattade beslut inom Högsta Domstolen framställda, för Rikets Ständer framlägga
ett förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda beslut.
Bih. till B. St. Brot. 1865 & 1866 7 Sami. 1 Afd. 20 Haft
2
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 186d.
Lag-Utskottets Memorial J\/S 61.
1
N:o 61.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Juni 1866, kl. 6 ef m.
Memorial, i anledning af Jliks-Ständens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Lag-Utskottets Betänkande N:o 51 och
Memorial N:o 59 öfver väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående panträtt i lös egendom.
I förstnämnda Betänkande hade Utskottet föreslagit antagande af en författning
angående underpant i lös egendom; och då detta förslag antogs endast af Hedervärda
Bonde-Ståndet, men afslogs af Högvördiga Preste-Ståndet samt återremitterades
af Höglofliga Ridderskapet och Adeln och Borgare-Ståndet, framlade Utskottet i
dess ställe genom Memorialet N:o 59 ett förslag till författning om förlagslån och
hemställde, att Rikets Ständer måtte för sin del besluta
dels en författning om förlagslån af följande lydelse:
»Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlagsfordringars intecknande och
betalningsrätt nu är genom särskilda författningar stadgadt, förordnas, som följer:
§ I
Gifver
någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva jordbruk, bergsbruk,
fabrik, handtverk eller fiske, och vill det förlag inteckna, varde afhandling derom
upprättad med namn, dag, årtal och vittnen under. I den afhandling skall uppgifvas
såväl försträckningens belopp och dess egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse
samt vilkoren för återbetalningen, som ock stället för rörelsens drifvande eller, om förlaget
åt fiskare lemnats, dennes hemvist; och må inteckning icke fastställas, utan att
förlagstagaren i handlingen sådant uttryckligen medgifvit.
Bih. till R. St. Brot. 1865 & 1866. 7 Sami. 1 Afd. 21 Haft.
2
Lag-Utskottets Memorial M 61.
§ 2.
Förlagsgifvare ege att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som lian betingat, ändå
att den öfver sex för hundrade om året stiga skulle.
§ 3.
Räkning öfver intecknadt förlag skall för hvarje år inom tre månader efter dess
utgång förlagstagaren af förlagsmannen bevisligen tillställas. Är räkningen förlagstagaren
vederbörligen tillställd, och har han ej, inom tre månader sedan han den mottog,
antingen tillsagt förlagsmannen, att räkningen ej godkännes, eller ock klander derå instämt,
vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet skuldebref.
§ 4.
Afhandling om förlag intecknas hos den Rätt, inom hvars domvärjo den rörelse
drifves, för hvilken förlaget är gifvet, eller fiskare har sitt hemvist, och intages i protokollet
angående bouppteckningar, inorgongåfvobref samt afhandlingar om lösöreköp .
I öfrigt skall angående förlagsinteckning tillämpas, hvad om inteckning i fast egendom
stadgadt är.
§ 5.
Inteckning, hvarom i 4 § sägs, skall för att vara gällande förnyas inom två år
sedan den beviljades, så ock ytterligare inom två år efter hvarje förnyelse. Förnyelsen
sker vid Rätten i den ort, der jordbruket, bergsbruket, fabriken eller handtverket
då drifves eller fiskaren då har sitt hemvist; och förfares dermed på sätt om förnyelse
af inteckning i fast egendom är stadgadt.
Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari 1867. Förut
meddelade förlagsinteckningar bedömas efter dittills gällande föreskrifter, men böra inom
nämnda års utgång samt deruppå vidare, efter hvad i 5 § stadgadt är, förnyas för att
bibehålla sin förmånsrätt.»
dels att, med upphäfvande af sista punkten i 7 § af 17 kap. Handels-balken, nämnda
punkt skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva jordbruk, bergsbruk,
fabrik, handtverk eller fiske, och har han låtit förlaget intecknas, på sätt särskildt
är stadgadt, njute sådan förlagsman enahanda förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning
och fångst, i de för rörelsen nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra
för sådana förskott, som för rörelsens drift lemnade blifvit, så ock i all lös egendom
Lag-Utskottets Memorial J\S 61.
3
sorn till rörelsen hörer, vare sig redskap, boskap, dragare, farkoster eller annat; om förlags-inteckningars
inbördes företräde och betalningsrätt galle hvad här nedan i 9 § 1,
2 och 3 mom. om inteckning i fast egendom stadgadt är.»
Enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har vid föredragning af sistnämnda
Memorial detsamma blifvit bifallet af Ridderskapet och Adeln samt Presteoch
Borgare-Stånden, dervid dock de begge sistnämnda Stånden beslutat, att 2 § af
författningen angående förlagslån borde erhålla följande från Utskottets förslag afvikande
lydelse:
»Förlagsgifvare ege, der afhandlingen efter nästföregående § upprättad är och intecknad
blifvit, att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han betingat, ändå att den
öfver sex för hundrade om året stiga skulle.»
Enär vid sådant förhållande, oaktadt Hedervärda Bonde-Ståndet vidhållit sitt
beslut om antagande af en författning angående underpant i lös egendom, Utskottets i
sådant hänseende framställda förslag måste, till följd af de tre öfriga Riks-Ståndens
beslut om den ifrågaställa lagstiftningens-inskränkande till en författning om förlagslån,
anses hafva förfallit, återstår intet annat hinder för vinnande af den samstämmighet
emellan Riks-Ståndens beslut, som enligt 87 § Regeringsformen i lagfrågor erfordras,
än den skiljaktighet, som, på sätt ofvan förmäles, har uppstått i afseende på lydelsen
af 2 § i den beslutade författningen om förlagslån; och får Utskottet derföre
vördsamt
inbjuda Höglofliga Ridder skåpet och Adeln att angående lydelsen af
denna § förena sig med Högvördiga Preste- och Vållofliga BorgareStånden
;
men, för den händelse Ridderskapet och Adeln icke skulle härpå ingå, jemlikt 73 §
Riksdags-ordningen för votering i Förstärkt Lag-Utskott framställa denna
Voteringsproposition.
Den, som vill, att 2 § i den af Rikets Ständer beslutade författningen om förlagslån
skall, i öfverensstämmelse med Preste- och Borgare-Ståndens beslut, lyda sålunda:
»Förlagsgifvare
ege, der afhandlingen efter nästföregående § upprättad är och intecknad
blifvit, att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han betingat, ändå att den
öfver sex för hundrade om året stiga skulle,»
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
4
Lag-Utskottets Memorial JQ 61.
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Utskottets afRidderskapet
och Adeln antagna förslag, beslutat att ifrågavarande § skall erhålla följande lydelse:
»Förlagsgifvare ege att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han betingat, ändå
att den öfver sex för hundrade om året stiga skulle.»
Stockholm den 9 Juni 1866.
Stockholm, E. Westrell, 1866.
/
Lag-Utskottets Memorial N:o 62. i
N:o 62.
Ank. till -Ejp.-Utsk. den 14 Jani 1866. kl. 6 e. m.
Memorial, angående verkställda omröstningar i Förstärkt Lagutskottet,
i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
angående åtskilliga lagfrågor.
Sedan Rikets Ständer godkänt nedanomförmälda i Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorialer N:ris 21 och 21 för Ständerna
framlagda förslag till voteringspropositioner; så har, i enlighet dermed, Förstärkta
Lag-Utskottet denna dag verkställt följande omröstningar, nemligen:
Y
lista voteringen.
(Enligt Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottéts
Memorial JV3 21, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om Utskottets
Betänkande Jfé 5 öfver Kongl. Majis nådiga Proposition angående förändring i
grunderna för beväringsinrättningen, samt om bildande af en landstorm.)
Den, som vill att Rikets Ständer skola, i öfverenstämmelse med Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, antaga en underdånig skrifvelse, så lydande:
»Då de uti Kongl. Majis nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder för
beväringsinrättningen och för bildande af en landstorm ännu inom landet äro föga
kända; då de derjemte icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än förslag
till arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit framstäldt;
då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen bör, genom
yttrande i en fråga af så genomgripande art som denna, i mer eller mindre mån
binda en blifvande Riksdags beslut, få Rikets Ständer, till svar å Eders Kongl,
Bi ti. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Samt. 1 Afd. 22 Höft.
2
Lag-Utskottets Memorial N:o 62.
Maj:ts nådiga Proposition, i underdånighet anhålla, att Kongl, Majit behagade till '
en kommande Riksdags pröfning i sin helhet framlägga denna fråga;»
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva beslutat en så lydande underdånig
skrifvelse:
»Då de uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föreslagna förändrade grunder för
beväringsinrättningen och för bildande af en landstorm ännu inom landet äro föga
kända; då derjemte de icke väl torde kunna pröfvas och bedömas förr, än förslag till
arméens och beväringens organisation i helhet och sammanhang blifvit framstäldt;
då slutligen med skäl kan ifrågasättas, om den afgående representationen bör, genom
sitt yttrande i en fråga af så genomgripande art som denna, i mer eller mindre
mån binda en blifvande Riksdags beslut, anse Rikets Ständer sig icke böra godkänna
Kongl. Maj:ts nu afgifna nådiga Proposition, men anhålla i underdånighet, att Kongl.
Majit behagade till en kommande Riksdags pröfning i sin helhet framlägga denna
fråga».
Omröstningen har utfallit med 63 Ja och 54 Nej; och hafva Rikets Ständer
följaktligen beslutat i enlighet med Ja-propositionen.
2:dra voteringen.
(Enligt Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Memorial JV2 21, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Utskottets Betänkande JVs 7, öfver väckta motioner om rättighet för röstegande i
konsistoriela pastorat och sacellanier alt begära fjerde profpredikant.)
Den, som vill att Rikets Ständer skola, i öfverensstämmelse med Utskottets, af
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet gillade förslag, »i underdånig skrifvelse
tili Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit täcktes utfärda en författning, hvarigenom
förklaras dels att den rätt och pligt, som, enligt Kongl. Majits nådiga Cirkulärbref
den 21 Augusti 1786, tillkommer Konsistorierna i riket, att, vid upprättande af
förslag till kyrkoherde-lägenheter, ej allenast taga i betraktande de sökandes lärdom
och tjensteålder, utan äfven göra afseende å den kännedom, försigtighet och nit,
hvarmed de skött sirta anförtrodda kall, ej blifvit inskränkt genom hvad sedermera
i detta ämne utkomna författningar innehålla, — dels ock att, med ändring af
hvad berörda nådiga Bref stadgar i fråga Om upprättande af förslag till kapellansoch
andra sådana beställningar, enahanda rätt och pligt skall Konsistorierna vid upprättande
af dylikt förslag tillkomma;»
Lag-Utskottets Memorial N:o 62.
3
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva, i enlighet med Borgare- och BondeStåndens
mening, beslutat »det skola Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, anhålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom, i afseende på tillsättande
af presterhga sysslor i konsistoriel pastorat och sacellanier, stadgas: att, sedan
Domkapitlet, enligt gällande befordringslagar, uppfört tre prestman å förslag, och
desse sina prof aflagt, valförrättaren skall å frågodagen tillspörja församlingen, om
hon, änskönt ingenting vore att mot de föreslagnes lära och lefverne anmärka, ändock
vill hafva ännu en profpredikant, för utrönande hvaraf bör iakttagas hvad
Kongl. Förordningen om prestval den 1 April 1843 föreskrifver; att, om denna
fråga med ja besvaras, valförrättaren skall uppskjuta förrättningen och anmäla församlingens
önskan hos Domkapitlet, hvilket då eger att, oberoende af andra lagar
än dem, som bestämma kompetens, å förslaget uppföra den prestman, som, med
afseende å under tjenstgöringen ådagalagd skicklighet och nit, anses bäst kunna
motsvara församlingens behof; samt att emot Domkapitlets åtgärd dervid besvär ej
få anföras.»
Denna omröstning har utfallit med 69 Ja och 47 Nej; och hafva Rikets
Ständer således fattat det beslut Ja-propositionen utvisar.
Stockholm den 14 Juni 1866.
Eric Sparre. Wilh. Flensburg.
L. V. Henschen.
S. Rosenberg.
I
STOCKHOLM, tryckt Lös E. Westrell, 1866.
Register
öfver de af Rikets Ständers Lag-Utskott vid 1865 och 1866 års riksdag
afgifna Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
A.. Expeditionens
nummer.
Arfvode: åt Kansliet  1.
Arf: ändring af 12 Kapitlet 10 § Årfda-Balken  10.
» om arfsrätt för efterlefvande maka
11.
» svar på återremiss  32.
» om ändring i 15 Kapitlet 1 § Arfda-Balken om danaarf  12.
» om arfsrätt för oäkta barn  13.
» svar på återremiss  33.
B
Bo: vård om död mans  9.
Beslut: om kärandeparts skyldighet att gifva vederparten del af uppskofsbeslut 18.
» svar på återremiss  49.
Besvär: föreskrifter i afseende på sättet för kommunikation af besvär, till
Hofrätt ingifna  23.
» svar på återremiss
41.
Böter: förändring i afseende på böters förvandling  37.
» svar på återremiss  53.
Borgen: om ändring af lagens stadgande örn borgen för annan mans gäld . 55.
Belåning: af varor, som af egaren blifvit hos annan man elier allmän inrättning
i förvar upplagda  56.
» svar på återremiss  58.
Bill. till R. St. Prot. 1865 &' 1866. 7 Sami. 1 Afd. 23 Haft.
' fj. Expeditionens
nummer.
Domstol: ändring af domstolsinrättningen å landet  15.
» svar på återremiss  46.
» vilkor för rättighet att fullfölja mål hos Högsta Domstolen ... 24.
» svar på återremiss  50.
E.
Expropriation: af jord eller lägenhet för allmänt behof  14.
» svar på återremiss  30.
Ed: förändrad lydelse af vittneseden  20.
Eganderått: om en lag angående internationel litterär eganderätt  36.
F
Frälseman: upphörande af hans särskilda forum  16.
» svar på återremiss  47.
Fullmågtig: rättighet att i brottmål svara genom sådan  19.
Förmyndare: om kontrollen å dem  34.
» svar på återremiss  52.
&
Giftorätt: förändring i lagens stadgande derom ... *  8.
» svar på återremiss  31.
Gäldenär: om reseförbud för sådan  45,
Gotland: om tiden för fullföljd af vad och besvär emot utslag, meddelade af
Underrätt derstädes  51.
Giftomannarätt: om förändring i stadgandena derom  60.
II
Hofrätt: föreskrifter i afseende på sättet för kommunikation af besvär . . 23,
» svar på återremiss  41.
» vilkor för rättighet att dit fullfölja mål
24.
» svar på återremiss  50.
.1
Justitie-ombudsman: granskning af hans embetsförvaltning  2.
K
Komité: om inrättande af förlikningskomitéer
28,
» svar på återremiss  43.
Expeditionens
nummer.
Kijrkogång: ändring af tiden för barnaqvinnas  29.
» svar på återremiss  44.
Konkurslagen: om förändringar deri  38.
» svar på återremiss  54.
Kommunalutskylder: förmånsrätt för sådana  39.
/
L
Lottsedlar: om åtgärder till hämmande af försäljning af utländska sådana . . 3.
u
Morgongåfva: upphäfvande af lagens stadgande derom
6.
Målsmansrått: om förändrad lagstiftning af mannens för hustrun  7.
O
Ordningsstadga: om antagande af sådan för städerna  4.
Omyndig: om förvaltning af dess egendom  34.
» svar på återremiss \  52.
P.
Panträtt: i lös egendom  57.
» svar på återremiss  59.
» voteringsproposition  61.
» Omröstning i Förstärkt Utskott  62.
Q
Qvittning: af rättegångskostnad  21.
n
Rättegångskostnad: om qvittning deraf
21.
Rådstufvurätt: om förändradt sätt för doms eller utslags utgifvande .... 22.
Ränta: om upphäfvande af den genom Kongl. Förordningen den 13 September
1864 medgifna frihet i ränteaftal  48.
s.
Strafflagen: om författande och utgifvande af en kommentar deröfver ... 5.
* Expeditionens
nummer.
Stämning: angående sättet för dess delgifvande åt byalag eller annan samfällighet
17.
» svar på återremiss  40.
Straff: suspension af dödsstraffet på viss tid  25.
» om dödsstraffets verkställande medelst fallbila  26.
Studerande: om universiteternas disciplinära domsrätt öfver dem  27.
» svar på återremiss  42.
u.
Universitet: om universiteternas disciplinära domsrätt öfver de studerande . . 27.
» svar på återremiss  42.
O
A.
Åhörare: ändring af lagen för åhörare vid Rikets Ständers sammanträden
den 1 Mars 1830
35.
Ä.
Äktenskapsförord: förändrad lagstiftning derutinnan  7.
Ö.
Ofverståthållare-embetets kansli: förändring af sättet för utslags utgifvande
derstädes  22.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp. 1866.
BIHANG
TILL
SAMTLIGA RIKS-STÅNDENS
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1865 OCH 1866.
SJUNDE SAMLINGEN.
Afdelningen:
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets gemensamma
Memorial, Utlåtanden och Betänkanden.
!atfp
jj* . • ? */r -^1 w. u. Ii
\
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och JEkon.-Utskottets Betänkande N:o 1. 1
\
\to 1.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Febr. 1866, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden,
angående skyldighet alt deltaga i byggnad och underhåll
af kyrka, prestgård, tingshus och häradsfängelse.
Uti detta ämne har blifvit föreslaget:
inom Vällofliga Borgare-Ståndet:
af Herr Falhem:
»att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
nådigst förordna, att sådana kapellförsamlingar, hvilka aflöna egen
prest samt bygga och underhålla egen kyrka och prestgård, må från ali
skyldighet att deltaga i byggandet och underhållet af moderförsamlings
kyrka och ecklesiastika boställsgårdar vara befriade;» samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Garl Johan Leonard Lönnberg från, Östergötlands län:
»att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse ville anhålla, att Kongl. Maj:t
med ändring af 26 Kap. Byggninga-Balken och i sammanhang dermed
stående författningar, täcktes utfärda en förordning, hvarigenom den
byggnadsskyldighet, som efter nämnda lagrum nu åligger vissa klasser af
fastighetsinnehafvare, mätte stadgas såsom allmänt kommunalbesvär, hvilket
bör utgöras efter samma grunder, som i allmänhet för utöfvande af
rösträtt eller deltagande i kominunalutskylder äro uti gällande författningar
angående kommunalstyrelse och kyrkostämma föreskrifna;»
eller ock, derest detta syntes allt för genomgripande,
»att åsyftade ändringen åtminstone måtte omfatta de byggnader, som afses
i 1 § af 26 Kap. Byggninga-Balken.»
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 1 Håft.
■
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Elcon.-Utakottets Betänkande N:o 1.
af Magnus Svensson från Skaraborgs län:
»att hemmans skyldighet att deltaga i byggande af kyrka och prestgård
må bestämmas att utgå efter förmedlade hemmantalet;»
af Gustaf Bjerkander frän Skaraborgs län:
»att Rikets Ständer för sin del måtte besluta den förändring i 26 Kap.
Byggninga-Balken, att pastorer, i likhet med komministrar, förklaras
skyldige att sjelfve bygga och underhålla husen å sina boställen; dock
att detta icke skall pä nuvarande innehafvare tillämpas, utan endast i
den män ombyte sker;»
af Per Ericsson från Gefleborgs län:
att 4:de § 26 Kap. Byggninga-Balken måtte få följande förändrade lydelse:
»Tingshus skall hvarje härad bygga å vanlig tingsstad eller der Konungens
Befallningshafvande pröfvar lägligast, sedan Rätten deröfver hörd
är. Der skall vara en stuga så stor som tarfvas, och två kamrar; och
vare hvar och en, som i häradet bor, skyldig att i denna byggnad deltaga
efter det fyrktal, hvar och en har sig åsatt. Vid hvart tingsställe
skall ock ett fängelse vara, der missgerningsman må i förvar hållas, så
vida ej gemensamt ransakningshäkte för flera härader finnes;»
af Ola Bosson Olsson från Christianstads län:
»att Rikets Ständer, med ändring af 26 Kap. Byggninga-Balken, måtte
besluta, att alla inom häradet, som ega rösträtt ä kommunalstämma,
skola efter fyrktal bygga och underhålla tings- och fånghus.»
Öfver dessa motioner, hvilka, jemte de hos Hedervärda Bonde-Ståndet i ämnet
afgifna yttranden, blifvit, i följd af remisser från Höglofliga Riks-Ständen samt
med stöd af 43 § Riksdags-ordningen, af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet behandlade, får Utskottet nu afgifva utlåtande, dervid Utskottet
ansett lämpligast yttra sig öfver motionärernes framställningar i den ordning,
som de lagbud förekomma, hvilka af förslagen beröras.
Beträffande dä först Herr Falhems yrkande om befrielse för vissa kapellförsamlingar
från skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af moderförsamlings
kyrka och prestgård, anser Utskottet sig böra meddela innehållet af de
Kongl. Författningar, som bestämma rättsförhållandet mellan kapell- och moderförsamlingarne.
Sedan en del af allmogen, med förmälan att de bodde så långt från
deras kyrkor, att det vissa tider på året vore dem omöjligt att framkomma till
gudstjensten, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om nådigt tillstånd att, vid
så beskaffad omständighet, få uppbygga socknekapell, och att dervid, till undvikande
af eljest befarad själavåda, underhålla särskild predikant, utan förminskning
i presterskapets och kyrkobetjenternas rättigheter, sä blef genom Kongl. Maj:ts
nådiga Resolution och Förklaring den 17 December 1734, sådant medgifvet, dervid
Kongl. Maj:t dock, med erinran att allmogen icke onödigtvis finge besväras med
kapellers uppförande, utan att sådant skulle bero på deras egen åstundan, »i nåder
antydde vederbörande, att på intet sätr, under hvad sken och förevändning det
vara måtte, sig i framtiden undandraga den ditintills vanliga kyrko- och prestegårdsbyggnad,
så framt de icke ville blifva förlustige ofvanomförmälda dem i nåder
förunnade förmån och frihet;» och förekommer derjemte i Kongl. Cirkulärbrefvet
Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 1. 3
till Landshöfdingarne och Konsistorierna den 28 Augusti 1764 det stadgande, att
kapellsocknarna alltid böra deltaga i deras moderkyrkors byggnader och reparationer.
»derest ej genom särskilda föreningar annorlunda är öfverenskommet.» Uti
de salunda gifna föreskrifter har någon ändring ej skett, men väl, genom Kongl.
Maj:ts nådiga Resolution pä allmogens besvär den 9 December 1766, den förklaring
meddelats, att kapellboernes skyldighet uti ifrågavarande hänseende, i gemen, »ej
må sträckas längre, än till deltagande i moderkyrkans underhåll antingen genom
nybyggnad eller reparationer, i det skick och den storlek den var, då kapellet, efter
tillstånd, byggdes, och att de således böra befrias från all öfrig ny .tillbyggnad.»
Af lagstiftningen i ämnet framgår således uppenbart, dels att bildande af kapellförsamling,
der sådant skett, varit fullkomligt frivilligt, samt dels att de, som öfverenskommelse
derom träffat, måst med moderförsamlingen sluta särskildt aftal rörande
skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af dess kyrko- och prestegärdsbyggnader,
sä vida billigare vilkor, än hvad lag i thy fall bjuder, skulle dem
beredas; och äfven om en eller annan kapellförsamling skulle vara bildad redan
före promulgerandet af ofvan anmärkta nådiga Resolution den 17 December 1734,
kan man icke gerna tänka sig annat, än att särskild öfverenskommelse dervid blifvit
ingången mellan moderförsamlingen och kapellet angående det sednares ifrågavarande
byggnadsskyldighet. Vid sådant förhållande och då hvarje ingrepp härutinnan
af lagstiftande magten vore en rubbning af de förbindelser, kapell till moderförsamling
sig ikiädt, och sålunda ett förnärmande af den endera parten tillförsäkrade
rätt, samt kapell alltid har sig öppet att, för vinnande af det utaf motionären
åsyftade ändamål, i stadgad ordning utverka sig tillstånd till bildande af
särskildt pastorat, får Utskottet vördsamt hemställa,
att Herr Falhems ifrågavarande motion icke må af Rikets Ständer bifallas.
Vidkommande derefter de af Lönnberg och Magnus Svensson framställda yrkanden
om bestämmande af annan grund för utgörande af kyrkobyggnadsskyldighcten,
så hafva under flera föregående riksdagar åtskilliga förslag i enahanda syftning
blifvit framlagda; och ehuru behofvet och billigheten af en efter andan i
nyare tids lagstiftning lämpad förändring härutinnan icke kunnat förnekas, hafva
dock alla tillförene väckta förslag strandat mot de betänkligheter, man alltid haft
att framkasta. Att härvid dock icke bör förblifva, synes sakens vigt fordra. Redan
genom det i 1 i; 26 Kap. Byggninga-Balken förekommande generela stadgande,
att »alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla,» har lagstiftaren
tydligt uttalat den grundsats, att ifrågavarande byggnadsskyldighet borde drabba
cn hvar församlingens medlem, som förmådde densamma fullgöra; och då någon
annan näring, än jordbruket, vid tiden för stiftandet af denna lag, icke hunnit
särdeles utveckling, blef helt naturligt hemmantalet lagdt till grund för utgörande
af sådant, som ansågs endast af den i ekonomiskt hänseende mera behållne kunna
åstadkommas, nemligen byggnadsvirke, körslor och annan kostnad, hvaremot dagsverken
skulle af samtlige socknemännen efter matlag utgöras. I öfverensstämmelse
med ofvannämnda princip blef ock, sedan qvarnverk och bruk börjat något allmännare
anläggas, genom Kongl. Resolutionen den 1 September 1741, skyldighet
för dem stadgad att i kyrkobyggnad deltaga, och grunden derför bestämd.
Likasom Utskottet icke kan annat än gilla den grundtanke, som härutinnan
ledt framfarna tiders lagstiftare, så måste Utskottet ock uttrycka sin öfvertygelse
4 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtskottets Betänkande N:o 1.
om nödvändigheten att icke allenast fortgå på den en gång beträdda vägen, utan
äfven söka att, utan förnärmande af någons rätt, afhjelpa de missförhållanden, sorn
alltid måste uppstå, då ett lands lagstiftning icke häller jemna steg med dess utveckling.
För att åtminstone i någon mån härutinnan lyckas, anser Utskottet till
en början nödigt att en annan grund bestämmes för sådana verks och inrättningars
deltagande uti ifrågavarande byggnadsskyldighet, som antingen af ålder varit densamma
underkastade, ehuru genom förändrad lagstiftning i andra grenar grunden
för deltagandet upphört, eller ock, i nyare tid tillkomne, icke kunna till någon
klass af de, enligt lag, byggnadsskyldige hänföras. Till den förra af dessa kategorier
höra qvarnar, för hvilka, sedan, genom Kongl. Kungörelsen den 30 December
1863, qvarnräntan blifvit borttagen, grunden för deltagandet bortfallit. Till den
sednare åter vill Utskottet hänföra den mängd fabriker af olika slag, hvilka under
de sistförflutna decennierna uppstått i nästan alla delar af riket. Lika visst som
det är, att Kongl. Kungörelsen den 30 December 1863 icke afsett att, på samma
gång den borttog qvarnräntan, bereda qvarnverken ännu en fördel genom deras
fritagande från ifrågavarande, af ålder dem åliggande byggnadsskyldighet, helst sådant
icke kunnat ske utan andra byggnadsskyldiges ytterligare betungande, lika
säkert anser Utskottet ock vara, att fabriksinrättningarnes frihet i berörda hänseende
icke är med lagens anda öfverensstämmande, hvadan äfven dylika inrättningar
böra bland de byggnadsskyldige upptagas.
I fråga åter om sättet för afhjelpande af de missförhållanden, till hvilka nu
gällande lag i tillämpningen leder, torde ingenting väsendtligt kunna vinnas, med mindre
grunden för byggnadsskyldighetens utgörande förändras. Att den gamla grunden,
hemmantal och matlag, icke är lämplig eller med rättvisa och billighet förenlig,
derom lära väl meningarne icke kunna vara delade. Den med förhållandena på
landsbygden något bekante känner mer än väl, att mantalet ingalunda är någon
tillförlitlig gradmätare på hemmans godhet eller ens deras storlek. I samma församling
och till och med i samma hemmansnummer träffar man ofta hemmansdelar,
hvilka, ehuru af lika natur och mantal, icke kunna komma i den aflägsnaste jemförelse
i fråga om storlek och afkastning samt deraf beroende förmåga att draga
allmänna utskylder. Såsom ett särdeles i ögonen fallande exempel här inom Utskottet
blifvit anfördt, hurusom i ett af rikets medlersta län inom samma
församling funnes hemman, hvilka, åsätta lika stort mantal eller ett hvartdera,
i öfrigt vore af den olika beskaffenhet, att, då det ena årligen framfödde
120 stycken hästar, det andra ej förmådde underhålla flera än 10 till 12 sådana.
Att nu dessa hemman skola lika deltaga i kyrkobyggnadsskyldigheten, måste väl
anses såsom en skriande orättvisa. På samma sätt förhåller det sig ock med den
andra grunden, eller matlaget. Torparen eller dagakarlen, som nödgas använda
hela sin arbetskraft, för att skaffa sig och de sina ett torftigt uppehälle, och för
hvilken ett dagsverke utan betalning kanske är liktydigt med en dag utan bröd,
är dock förpligtad att vid kyrkobyggnad utgöra lika många dagsverken, som possessionaten,
näringsidkaren eller löntagaren, i huru många tusental af riksdaler
dennes inkomster än må räknas. Icke eller detta kan sägas vara med rättvisa och
billighet förenligt. Enklaste sättet att jemna så väl nu påpekade som flera andra
missförhållanden vore utan tvifvel att stadga, det ifrågavarande byggnadsskyldighet
borde blifva ett kommunalbesvär och sålunda drabba hvarje till deltagande i kommunalutskylder
förpligtad person efter de grunder, kommunalförfattningarne bestämma;
men om detta sätt tillika vore det mest tillfredsställande, torde vara tvif
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-CJtskottets Betänkande N:o 1. 5
vel underkastadt. Kommunalförfattningarne, ännu helt nya och i behof af åtskilliga
jemkningar, skulle, i fråga om besvär af denna art, hvilka, en gång fullgjorda,
först efter ganska rymlig tids förlopp återkomma och då blifva så mycket mera
tryckande, icke kunna vinna full tillämpning, utan att för mången förorsaka ö fverdrifna
kostnader. Betraktar man blott förhållandet med embets- och tjenstemän,
hvilka för tjenslens skull icke kunna med full frihet välja boningsort och ofta endast
en jemförelsevis kort tid bo inom samma församling, finner man lätt, huru
obilligt det vore, om de, vid förefallande kyrkobyggnad, skulle deri deltaga för sin
lön i samma förhållande, som fastighetsegaren för sin fastighet. Bäst torde derföre
så väl rättvisans som billighetens fordringar tillfredsställas, om, med bibehållande
af den i lagen gifna begränsning emellan sådan kostnad, som utgöres efter hemmantalet,
och den, för hvilken matlaget ligger till grund, förändringen inskränkte
sig till stadgande derom, att förstnämnda kostnad skall utgöras af alla slags fastigheter
inom socknen och den sednare åter af samtlige socknemännen, allt efter fyrk.
Möjligen skall härvid anmärkas, att ett sådant stadgande komme att för ett stort
antal torpare, backstugusittare och dylika personer, hvilka icke erlägga några kommunalutskylder,
medföra befrielse från dem hittills åliggande skyldighet att i kostnaden
för kyrkobyggnad deltaga; men om dessas ekonomiska ställning verkligen
är sådan, att de böra från allt deltagande i kommunal-onera vara befriade, synes
det vara i församlingens eget intresse att heldre bereda dem all möjlig lättnad, än
att genom bördors påläggande betaga dem möjligheten till bergning. Det bidrag,
församlingen af sådane personer erhåller ena dagen, nödgas den kanske i form
af fattigunderstöd återgälda den andra; och utom det att vinsten sålunda reducerar
sig till intet, kan äfven med skäl ifrågasättas, huruvida, då rättigheter och skyldigheter
böra stå i ett någorlunda jemnt förhållande, det ens kan anses med rättvisa
förenligt, att den skall biträda vid kyrkobyggnad, som icke eger i öfverläggning
och beslut derom deltaga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer mätte uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Majit, med ändring af hvad lag och särskilda författningar innehålla
angående skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad, samt med undantag en
dast
för säterier i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, derför särskilda
föreskrifter äro gällande, täcktes i nåder förordna, att till byggnad
och underhäll af kyrka med hvad dertill hörer: såsom klockstapel, kyrkomur,
socknestufva och fattigstufva, utgöras byggnadsvirke, körslor och
annan kostnad af egare utaf fastighet af hvad slag som helst, efter det
fastigheten åsätta fyrktal, samt dagsverken af samtlige socknemännen,
likaledes efter det fyrktal, en hvar har sig åsatt.
Hvad vidare angår dels Bjerkanders förslag om stadgande af skyldighet
för kyrkoherde att sjelf bekosta byggnad och underhåll af husen å kyrkoherdebol,
i hvilket förslag Johan Fredriksson från Upsala län med flere inom Hedervärda
Bonde-Ståndet instämt, samt dels Lönnbergs motion, i hvad den afser berörda byggnadsskyldighet,
får Utskottet erinra, att sedan Rikets Ständer, med anledning af
åtskilliga motioner om ändring i gällande föreskrifter angående utgörande af byggnadsskyldigheten
å så beskaffade boställen, vid 1856—1858 årens riksdag uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Majit framställt förslag till i viss mån förändrade
stadganden i fråga om kyrkoherdes och församlings skyldigheter vid byggnad och
underhåll af prestgård å landet, men detta förslag icke vunnit nådigt bifall; så
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 1.
och efter det Kongl. Maj:t, som lika med Rikets Ständer ansett tydligare bestämmanden,
än de, som innefattas i 26 Kap. 2 g Byggninga-Balken, behöfliga, förklarat
sig vilja, i sammanhang med frågan om ändring i sättet för presterskapets aflöning,
taga detta ämne i nådigt öfvervägande, samt betänkande angående förändring i
byggnads- och underhållsskyldigheten af prestgårdar å landet blifvit af Komiterade
för uppgörande af förslag till allmänt ordnande al presterskapets löneinkomster
afgifvet och i nådig remiss den 28 December 1861 till Kongl. Kammarkollegium
öfverlemnadt för afgifvande af underdånigt utlåtande, dermed Kongl.
Kammar-kollegium sedermera den 28 Februari 1862 till Kongl. Maj:t inkommit, —
hafva Rikets Ständer den 28 Januari 1863 uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Rikets Ständer framlägga
förslag till riy ecklesiastik boställsordning; i anledning hvaraf Kongl. Maj:t
dels den 13 Februari sistnämnda år anbefallt Kongl. Kammar-kollegium att utarbeta
och till Kongl. Majit inkomma med förslag till förordning i den syftning, Rikets
Ständers sistberörda skrifvelse angifver, dels ock, medelst nådig remiss den
31 Mars äfvenledes 1863, förordnat, att Kongl. Kammar-kollegii ofvan omförmälda
utlåtande den 28 Februari 1862 skulle återlemnas till Kongl. Kollegium, som egde
att, utan hinder af hvad i samma utlåtande blifvit anfördt, i sammanhang med uppgörande
af det i nåder anbefallda författningsförslaget, taga hvad i utlåtandet förekommit
i förnyadt öfvervägande.
Efter hvad Utskottet derjemte inhemtat, har Kongl. Majit, sedan Kongl.
Kammar-kollegium uppgjort och den 30 Mars 1865 till Kongl. Majit inkommit med
underdånigt förslag till ecklesiastik boställsordning, i nådig remiss den 9 Juni anbefallt
Domkapitlen i riket att, efter det vederbörande presterskap blifvit kontraktsvis
öfver förslaget hördt, inom viss förelagd tid med presterskapets yttrande och
eget underdånigt utlåtande inkomma.
Vid sådant förhållande föranlåtes Utskottet, vördsamt hemställa,
att de uti ifrågavarande ämne af Bjerkander och Lönnberg nu framställda
förslag icke må till någon åtgärd föranleda.
Beträffande slutligen de af så väl Lönnberg som Per Ericsson och Ola Bosson
Olsson väckta, af Sven Rosenberg från Christianstads län med flere inom
Hedervärda Bonde-Ståndet biträdda förslag, om bestämmande af annan grund för
skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängeise,
hvilka alla förslag gä derpå ut, att denna byggnadsskyldighet borde af samtlige
häradsboer utgöras efter det en hvar åsätta fyrktal, så ehuru Utskottet icke kan
annat än medgifva, att den grund, efter hvilken berörda byggnadsskyldighet, enligt
nu gällande lag, utgöres, eller gärdatalet, är olämplig, emedan den leder till enahanda
missförhållanden, som, enligt hvad här ofvan blifvit antydt, hemmantalet,
lagdt till grund för kyrkobyggnadsskyldigheten, medför, likasom att, då anledningen
till den vissa slag af privilegierad jord i lagen medgifna frihet frän deltagande
i tingshus- och fängelsebyggnad, till följd af förändrad lagstiftning i andra grenar,
till större delen bortfallit, något undantag för fastighet af hvad slag som helst
icke borde ega rum; likväl och då motioner vid innevarande riksdag blifvit väckta
om genomförande af det utaf Lagberedningen rörande domstolarnes organisation
framställda förslag, enligt hvilket samtliga härader inom en domsaga skola om gemensam
tingsstad förenas, samt det beslut, som i anledning af omförmälda motioner
och Lag-Utskottets deröfver redan afgifna utlåtande kommer att fattas, uppenbarligen
kan i väsendtlig mån rubba nu bestående förhållanden med ifrågavarande
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 1. 7
byggnader och möjligen inom ganska kort tid påkalla helt nya stadganden; fördenskull
och enär nu omhandlade byggnadsbesvär icke kan anses vara af den tryckande
beskaffenhet, att en lagförändring, som snart nog kan behöfva revideras, just
nu är af nöden, får Utskottet vördsamt hemställa,
att hvad Lönnberg, Per Ericsson och Ola Bosson Olsson i ofvan omförmälda
hänseende föreslagit icke för närvarande må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 Februari 1866.
Res ervation er:
1 fråga om Usta punkten:
af Riksdagsfullmägtigen Anders Jonsson från Wermlands län.
I fråga om 2:dra punkten:
af Grefve Sparre, E.;
af Herr von Ehrenheim, P.: ”Ehuru jag delar Utskottets åsigt., att nu gällande
bestämmelser om deltagande i kyrkobyggnad äro obilliga och olämpliga,
har jag likväl icke kunnat instämma i det förslag till ändring deruti, som
Utskottet framställt. Utskottet har utgått från den åsigt att fyrktalssättningen
borde blifva grund för deltagande i kyrkobyggnad, men tillämpat denna
grund på det sätt, att, med bibehållande af skilnaden mellan deltagande i
byggnadsvirke, körslor och annan kostnad och uti dagsverken, förstnämnda
skyldighet inskränkts till det på fastighetsbevillning grundade fyrktal och
den sednare deremot utsträckts till hela fyrktalet. Det synes mig likväl
högst olämpligt att vid en förändring bibehålla skilnaden mellan dagsverken
och annan kostnad — en skilnad, som, uppkommen på en tid då sådana
dagsverken utgjordes in natura, numera, dä arbetet vid kyrkobyggnad ofelbart
till största delen icke kan af församlingsboerne sjelfve utföras, endast
försvårar beräkningen af den enes eller andres deltagande. Icke eller kan
jag finna att man genom nämnda fördelning träffat det rätta förhållandet
mellan fastighetsegares och andra församlingsboers deltagande uti ifrågavarande
börda. Jag vill dervid särskildt erinra att fabriker taxeras till fastighetsbevillning
efter värdet af dess åbyggnader, men att bevillning för
sjelfva rörelsen, hvars omfattning naturligtvis bestämmer fabrikens betydenhet,
är att hänföra till bevillning af arbete, och att dessa inrättningar således,
efter Utskottets förslag, visst icke skulle komma att träffas i förhållande till
den vinst, som de lemna, och det värde de för sine egare hafva.
Då byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer emellertid
ostridigt är ett gemensamt intresse för hela kommunen och åliggandet, som
omöjligt kan till visst värde ens ungefärligen beräknas, ej eller kan anses
fästad! vid den egendom, som en gång fått detsamma sig pålagdt, så! fordrar
både rättvisa och billighet att bördan jemnare fördelas, så att lagens egna
ord ”att alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla”, blifver en
sanning. Det kan, efter min tanke, ej ske på annat sätt än att fyrktalet,
som i allmänhet ligger till grund för kommunens skyldigheter, äfven här
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och JEkon.-Vtskottets Betänkande N:o 1.
användes, men deraf följer icke att det bör ske utan alla inskränkningar,
utan synes mig tvärtom att, för vinnande af ett billigt resultat, vissa modifikationer
böra ega rum till förmän för sådana klasser, som i allt fall få en
förökad tunga och som till en del kunna anses hafva ett mindre varaktigt
intresse i kommunen än fastighetsegarne. Då uppgörandet af sådana bestämmelser
likväl fordrar en noggrannare utredning af frågan än hos Rikets
Ständer torde kunna åstadkommas och rättigheten att besluta i kyrkobyggnadsfrågor
torde böra tagas i betraktande i sammanhang med frågan om
byggnadsskyldigheten, så' hemställer jag,
att Rikets Ständer ville uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till nästkommande riksdag
framställa Proposition om sådana förändrade bestämmelser för deltagande
i byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom af
sockenstuga och fattigstuga, att dessa åligganden blifva efter billiga grunder
gemensamma för alla dem, som till kommunens allmänna utgifter
bidraga.”
I denna reservation instämde Herr Nordenfalk, C.
af Herr Henschen; och
af Riksdagsfullmägtigen Per Tjernlund från Wester-Norrlands län, som ansåg,
att ali kostnad för kyrkobyggnad borde efter fyrktal utgöras af samtlige
socknemännen; samt
I fråga om 4:de punkten:
af Herr Henschen, som, med förklarande att han ansåg det sätt, hvarpå propositionerna
vid frågans afgörande framställdes, vara stridande emot Riksdagsordningens
rätta mening, och praxis hos de flesta Utskotten samt ofrälse
Stånden, under diskussionen inom Utskottet, med afseende derå, att rättsskipningen
tillhörde Staten, icke kommunen, framställt följande förslag till ändring
i 4 § 26 Kap. Byggninga-Balken:
»Tingshus bygge Kronan å vanlig tingsstad eller der Konungen för allmogen
lägligast finner, sedan domsagans innevånare samt Rätten och
Konungens Befallningshafvande blifvit hörde. Tingshus skall innehålla
tingssal och minst tvä rum. Vid hvart tingsställe bygge ock Kronan ett
fängelse.»
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län;
af Riksdagsfullmägtigen Johan Bergström från Stora Kopparbergs län;
af Riksdagsfullmägtigen Anders Jonsson från Wermlands län; och
af Riksdagsfullmägtigen Per Tjernlund frän Wester-Norrlands län.
Derjemte har Herr Friherre Åkerhielm, J■ N. S., begärt fä antecknadt, att
han i behandlingen af den i sista punkten af betänkandet upptagna fråga ej deltagit.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1866.
Santmans. Lag- tamt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk-.s Betänkande N:o 2. 1
N:o 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den SI Febr. 1866, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af
gällande stadganden i fråga om skyldighet alt bygga och
underhälla vägar och broar.
Till följd af särskilda remisser dels till Lag-Utskottet samt dels till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, åligger det, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen,
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet att afgifva
yttrande i anledning af nedanomförmälda motioner, hvilka blifvit väckta
inom Höglofliga Ridder skåpet och Adeln:
af Herr von Koch, N. S., (motionen M 67); samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län (motionen M 25);
af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län (motionen JVS 150);
af Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län (motionen AU 123);
af Gustaf Jonsson från Calmar län (motionen JW 138);
af J. W. Lundqvist från Skaraborgs län (motionen JW 2);
af Gustaf Hedström från Westerbottens län (motionen M 74);
af L. J. Fahlander från Westerbottens län (motionen JV3 324);
af Peter Larsson från Gotlands län (motionen M 181) och
af Johannes Andersson från Jönköpings län (motionen M 119).
Herr von Koch, som utgår från den åsigten, att vägunderhållet hädanefter,
som hittills, bör vara en börda å jorden eller kommunen, anser lagstiftaren endast
böra tillse, att denna börda icke må, i samma mån som folkmängd och odling
tillvexa, blifva för mycket tryckande. För vinnande af detta ändamål borde, enligt
motionärens tanke, väghållniögsbesväret sålunda »fixeras», att hvarje hemman ålades
Bih. till fl. St. Prot. 1865 «5i 1866. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft. 1
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 2.
fortfarande fullgöra eller bekosta hvad detsamma, då »fixeringen» sbedde, i medeltal
under t. ex. tio nästföregående år fullgjort eller bekostat, hvaremot all den
ökade kostnad, som sedermera kunde uppkomma, skulle bestämmas att utgå efter
en för nuvarande tidsförhållanden mera rättvis och lämplig grund, än det gamla
hemmantalet kan utgöra för nya eller ökade pålagor. I enlighet härmed föreslår
Herr von Koch,
»att Rikets Ständer, för sin del, måtte besluta, att den, uti 25 Kap. 8 § '
Byggninga-Balken och särskilda författningar, alla, som å landet hemman ega eller
bruka, ålagda skyldighet att vägar rödja och broar bygga må, när minst en tredjedel
af ett härads eller en sockens nu väghållningsskyldige, räknade efter deras andelar
i besväret, sådant yrka, fördelas och ordnas på följande sätt:
alla häradets eller alla socknens vägar lemnäs till underhåll ät den eller de
vid offentligt utrop minstbjudande för hela väghållningsskyldigheten eller viss andel
deraf; till betäckande af entreprenadkostnaden användas i första rummet de bidrag,
hvarje hittills väghållningsskyldig bör lemna, och som bestämmas i penningar en
gång för alla, efter medeltalet af hans utgifter och arbete å vägarne under de tio
åren 1853——1862, dock så, att bidraget må lemnäs, i stället för i penningar, uti
ett deremot svarande antal, efter den väghållningsskyldiges eget val, antingen af
mans- eller ökedagsverken, beräknade till värde efter medeltalet af länets marke
gångsvärde
för nyssnämnda tio år, och att fullgöras genom arbete å vägarne, på
sätt och å ställe inom socknen, som entreprenören eger bestämma, men å tid, som
för hvarje ort fastställes så, att minsta olägenhet för landtbruket deraf orsakas;
rättighet att lemna bidrag för väghållning uti dagsverken i stället för i penningar
tillkommer en hvar, som anmäler, att han sådant åstundar, hos vederbö
rande,
som första gången eller framdeles bör låta utlysa entreprenadauklion, innan
viss behörigen kungjord tid före auktionens utlysning;
i andra rummet och derest nämnda bidrag icke blifva tillräckliga till be
täckande
af kostnaden för väg- och brobyggnad inom häradet eller socknen, skall
kostnaden bestridas genom afgift å alla inom häradet eller socknen belägna jordbruks-
och andra fastigheter, utan något undantag, utgående efter behof med ett
eller flera öre af hvarje fullt tusen riksdaler, dertill fastighet vid sednast fastställd
taxering till bevillning efter 2:dra art. Beviliningsstadgan blifvit uppskattad;
till Kongl. Maj:t öfverlemnas af Rikets Ständer i underdånighet att meddela
de vidare föreskrifter, hvilka för detta ärendes ordnande enligt dessa grunder finnas
erforderliga.»
Öfrige motionärer hafva föreslagit:
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, med hvilken Jan Andersson från
Kopparbergs län m fl. inom Hedervärda Bonde-Ståndet instämt: att Rikets Ständer
för sin del måtte besluta, »att väghållningsbesvärets fördelning inom kommunerna
bör utsträckas till alla de skattskyldige på det sätt: att jordinnehafvarne fort
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- ock Ekon.-Utsk:s Betänkande N'o 2. 3
farande ansvara för vägars och broars underhäll, men alla öfrige skattskyldige betala
kontanta bidrag efter fyrk, motsvarande hvad de förre, efter uppskattadt arbete
och enligt samma beräkning, utgöra; att denna uppskattning sker en gång hvarje
år å kommunalstämma, i uärvaro af kronolänsmannen i orten och två nämndemän,
som deltagit i vägsynerna och således kunna bedöma, huru mycket vägunderhållet
kostat per hemman; samt att, hvad vintervägarne angår, dessa indelas i ploglag,
och hvarje sådant upplåtes på entreprenadauktion, hvarefter sammanlagda kostnaden
fördelas på hela kommunen efter samma grund.»
Peter Larsson från Gotlands län, med hvilken Ludvig Norrby från samma
län sig förenat:
»att underhållet af allmänna vägar vintertiden borde utgöra ett allmänt kommuualåliggande,
deri hvarje kommunens medlem vore skyldig deltaga efter den
grund, som landstingen, i betraktande af hvarje orts särskilda förhållanden, kunde
finna lämpligt bestämma.»
Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län: »att vägunderhållet borde
ordnas på det sätt, att vägarne inom hvarje härad eller socken af tvänne gode
män uppmätas och indelas i vissa skiften om t. ex. 600 å 800 fot, med särskildt
nummer å hvarje skifte, hvars underhåll sedermera för en tid af fem till tio år
å entreprenadauktion, som förrättas af kronofogde eller länsman, upplåtes till den
minstbjudande, med skyldighet för häradet eller socknen att efter fyrktal godtgöra
kostnaden, hvilken af kronofogden indrifves.»
Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län, med hvilken Lars Persson från
Nerikes län jemte flere ledamöter af Hedervärda Bonde-Ståndet sig förenat:
»att Rikets Ständer måtte besluta, det allmänna vägar och broar skola byggas
och underhållas så väl sommar- som vintertid af hemmanen efter deras bevillningstaxeringsvärde,
samt att nu gällande stadganden i enlighet dermed ändras.»
Gustaf Jonsson från Calmar län: »att hvarje kommun må ega att, efter nu
gällande grunder för deltagandet, inom sig bestämma väghållningsskyldigheten äfvensom
föreslå och besluta om anläggande af nya vägar, som kunna anses nyttiga,
kronobetjeningens skyldighet att hafva tillsyn om underhållet af de allmänna vägarne
dock qvarstående, äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslutanderätt oförkränkt.
»
Gustaf Hedström från Westerbottens län och J. W. Lundqvist från Skaraborgs
län: »alt väghållningsskyldigheten må öfverflyttas på Staten, och, enligt den
förres förslag, kostnaden debiteras »efter personal» på hvar och en, som kan utgöra
sina kronoutskylder.»
Leonard Johan Fahlander från Westerbottens län: »att byggnads- och underhållsskyldigheten,
så väl sommar- som vintertiden, af alla så kallade häradsvägar
mätte öfvertagas af Staten, som i sådant fall skulle ega att efter bevillning utdebitera
underhållskostnaden;» — eller, intill dess sådant låter sig göras: »att hvarje
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 2.
kommun eller tingslag måtte få stg ålagdt att underhålla de härads- eller byavägar,
som förekomma inom samma kommuns bestämda gränser;» — och
Johannes Andersson från Jönköpings län: »att kommunerna måtte berättigas
utse gode män, dels att taxera och dela byavägar mellan dem, som dessa vägar
gagna, dels ock att årligen syna desamma och, der så erfordras, låta genom lega
iståndsätta dem på den tredskandes bekostnad.»
Bland bördor, som ensamt hvila på jorden, är i närvarande tid väghållningsbesväret
utan tvifvel bland de mest tryckande. Den stora mängd förslag, som
utaf personer från de mest skiljda trakter af Riket under en längre följd af riksdagar
blifvit framställda, i syftning att lätta detta besvär genom en jemnare för
delning
af detsamma, bära det mest otvetydiga vittnesbörd, att behofvet af ändring
i derom gällande föreskrifter är lika allmänt kändt som erkändt. Förändringar i
samhällsförhållanden medföra behofvet af förändringar i lagstiftningen. Ett lagbud,
som den tid, då det gafs, tillfredsställde alla billiga fordringar, kan ej efter ett
eiler annat sekels förlopp, utan förfång för hela samhällsklasser, i sitt ursprungliga
skick bibehållas. Utan tvifvel har det från de gamla landskapslagarne hemtade, i
28 Kap. 8 § Byggninga-Balken ännu qvarstående stadgandet: »alle, som å landet
hemman ega eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga», för sin tid varit
ganska lämpligt. Man visste då icke af någon annan befolkning på landet, än
jordbrukare och så kallade löska män; och man kände icke någon annan grund
för de förras beskattning, än det hemmantal, de innehade. Hvilken, om ej jord
brukaren,
skulle då fått väghållningsbesväret sig ålagdt? Och hvad, om ej hemmantalet,
skulle väl utgjort grunden för deltagandet deri? Då nu detta utsträcktes
til! och med till den från så många andra bördor befriade privilegierade jorden,
och icke ens Konungens gårdar och ladugårdar undantogos, kunde man naturligtvis
icke hafva skäl till klagan. Helt annorlunda hafva förhållandena under de sednare
decennierna gestaltat sig. Vid sidan af jordbrukaren har uppstått en befolkning
af bruksidkare, fabrikanter, handlande och handtverkare, bland hvilka mången
för bedrifvande af sin rörelse och afsättning af sina produkter har vida större behof
af lätta kommunikationsmedel, än den egentliga jordbrukaren, som, utan att
särdeles ofta skiljas från hemmet, stilla sköter sitt jordbruk; och för aila i sednare
tider tillkomna utskylders utgörande har man äfven, sedan man allt mera larl sig
inse, att mantalet icke vore rätta grunden, lagt annan sådan.
Man torde invända, att väghållningsbesväret är ett hemmanen åliggande onus,
hvars aflyftande från dessa och påläggande på andra näringar icke vöre rättvist.
Väghållningsbesväret är likväl tili siu natur så föränderligt, att det icke, såsom t. ex.
jordräntaD, kan med säkernet beräknas vid bestämmande af ett hemmans värde.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utshs Betänkande N:o 2. 8
Till följd af nya kommunikationsleders upptagande, ökas på vissa orter, och minskas
å andra tungan af denna skyldighet högst betydligt. Nya vägar pröfvas af
Kongl Maj:ts Befallningshafvande nödvändiga och åläggas till underhåll kommuner,
som tillförene varit derifrån fria. Nya fabriksanläggningar öka trafiken på redan
befintliga vägar och försvåra såmedelst deras underhåll. Med ett ord: de vexlingar,
denna börda är underkastad, och hvilka göra den ännu mera tryckande, ådagalägga,
att den icke i sjelfva verket är jemförlig med andra till omfång och beskaffenhet
bestämda onera.
Då således en förändring i sättet för utgörande af vägunderhållet torde få
anses nödvändig, så uppstår frågan, huru förändringen bör ske. Det vid 1856
års riksdag väckta förslaget om vägarnes underhållande genom vägpenningar, som
af de trafikerande borde erläggas, blef, på grunder som Utskottet icke kan annat
än godkänna, af Rikets Ständer afslaget; och det vill derföre synas, som skulle
annan utväg cj återstå, än att öfverflytta väghållningsskyldigheten antingen på Staten
eller kommunen. Den förra af dessa utvägar, hvars tillgripande man äfven
tillförene, fastän utan framgång, påyrkat, anser Utskottet icke leda till målet, emedan
den ©tvifvelaktigt skulle medföra mångdubbelt större omkostnad, än hvartill
väghållningsbesväret nu uppgår, helst hela bestyret i sådant fall måste uppdragas
åt entreprenörer, och bristande intresse att genom konkurrens nedsätta entreprenadkostnaden
skulle föranleda obehörig stegring af densamma. Då förhållandet
tvifvelsutan blefve enahanda, i händelse ifrågavarande skyldighet öfverflyttades på
länet, torde enda utvägen vara att göra den till en häradets eller socknens gemensamma
angelägenhet.
Om man dervid erkänner, hvad väl ingen kan tilltro sig förneka, att, likasom
allmänna vägar äro tillgängliga för hvarje medlem i samhället, också alla af
deras behöriga underhållande draga nytta, så torde det ej vara för tidigt att genom
väghållningsskyldighetens utsträckande till alla medlemmar i kommunen, hvilka
förmå i densamma deltaga, lindra den börda, som länge nog tryckt jordbruket ensamt,
helst medgifvas måste, att den, som har behofvet och njuter fördelarne af
en inrättning, jemväl bör vidkännas den kostnad och tunga, som dermed är förenad.
Då nu mera å ena sidan, till följd af dels stegrade anspråk på goda vägar
och kommunikationsanstalter, dels den ökade trafik, industriela verk och inrättningar
med det omfång, de mångenstädes innehafva, föranleda, och dels ökade
arbetslöner samt bristande tillgång på väglagningsämnen, väghållningen blir för den
redan hårdt beskattade jorden med hvarje år alltmera tryckande, under det att å
den andra sidan ifrågavarande verk och inrättningar blifvit af den betydenhet, att
de icke allenast äro fullt jemförliga med hemmanen, utan inom flera kommuner
otvifvelaktig! utgöra de största och mest inbringande possessioner, samt deras egare
således äro bäst i stånd att deltaga i kommunens besvär, till hvilkas förökande de
obestridligen gifva anledning, tillkommer det lagstiftningen att, med afseende å så
-
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 2.
lunda förändrade förhållanden, bestämma om medlemmarnes inom kommunen deltagande
i dessa besvär. Mot rättsenligheten af en sådan, länge påkallad åtgärd
lärer derföre någon befogad anmärkning ej kunna framtällas. Hvad sär
skildt
beträffar bruk, qvarnar, fabriker och dylika inrättningar, så hafva de aldrig
blifvit genom några privilegier tillförsäkrade befrielse från väghållningsskvldigheten;
och enligt den grundsats, som alltmera börjat göra sig gällande, att
kommunala besvär böra drabba kommunens alla medlemmar, borde väl äfven
nu ifrågavarande skyldighet åläggas all derifrån icke fritagen, synlig förmögenhet
inom kommunen. Att en annan lagtolkning hittills blifvit följd, lärer icke utgöra
hinder för lagstiftaren att meddela ett sådant stadgande eller en sådan förklaring,
hvarigenom grundsatsen gifves sin fulla utsträckning i tillämpningen. På
detta sätt torde också förändringen lättast och med minsta uppoffring kunna
åvägabringas.
Enligt Utskottets tanka kan endast den mindre kommunen ordna väghållningsbesväret
efter hvarje orts särskilda förhållanden. Gör man blott kommunen
i dess helhet ansvarig för vägunderhållet, skall den uog tillse, å ena sidan, att
vägarne behörigen vidmagthåilas, och å den andra, att tungan deraf må blifva så
lindrig som möjligt. Vida lättare, än Staten, skall den mindre kommunen, der
den så önskar, kunna upplåta väghållningen, åtminstone till en del, på entreprenad,
dervid ej mindre konkurrensen, än kommunalstyrelsens eget intresse af sparsamhels
iakttagande, skall bidraga att nedsätta kostnaden. Fördelningen af besväret
blefve derjemte rättvis, hvilket ingalunda nu kan sägas vara förhållandet,
då mantalet derför ligger till grund, och hemmanen kunna vara af den olika beskaffenhet,
att, på sätt en af motionärerne, Olof Olsson från Olebyn af Wermlands
län, anfört och med utdrag af 1864 års taxeringslängd för Wester-Sysslets
fögderi af nämnda län styrkt, inom samina fögderi finnas till mantalet lika stora
hemman, af hvilka det ena är taxeradt till 8,300 R:dr och det andra till
281,495 R:dr.
Redan vid 1853 —1854 årens riksdag beslöto Rikets Ständer, på Utskottets
derom gjorda hemställan, att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit täcktes
låta undersöka, enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergverksauläggningar,
skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på
landet kunde åläggas att till vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt,
efter vederbörandes hörande, nådig Proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta;
men sedan Kongl. Majit häröfver hört Dess Kammar-kollegium och samtlige Refallningshafvande,
förklarade Kongl. Majit, enligt hvad uti handbref till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet den 10 Februari 1860 genom Chefen för Civildepartementet
blef Rikets Ständer meddeladt, att »denna skrifvelse icke borde till
någon åtgärd föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållnings
-
Sammana. Lag- samt Allm. Be sv.- och Ehon.-Utsk:s Betänkande N:o 2. 7
besvärets inom kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem, hvilka
det hittills ålegat, måste, — ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare
omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet,
— stå i sammanhang med och i viss mån bero på de till behandling då
väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser.
» Härmed har Kongl. Maj:t, efter Utskottets tanke, gifvit en otvetydig
hänvisning, huruledes denna angelägenhet rätteligen bör ordnas; och då det hinder,
Kongl Maj:t nämnda tid fann möta för nådigt bifall till omförmälda hem
ställan,
nu mera, sedan så väl förändrad bevillningstaxering, som kommunalstyrelser,
kommit till stånd, icke ligger i vägen för frågans lösning, torde tiden vara
inne att vidtaga den länge åsyftade förändringen. Enligt de åsigter, Utskottet här
ofvan uttalat, torde skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret böra utsträckas
icke blott till fastigheter af alla slag, utan till en hvar, till deltagande i kommu
nalutskylder
förpligtad person, och utgöras efter samma grund, som nämnda utskylder.
Dervid torde likväl böra medgifvas dels vissa undantag med afseende å
tjeustemäns löner och pensioner samt några andra, med dessa jemförliga inkomsttitlar,
dels måhända vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningeu i allmänhet.
Grunden för kommunalutskyldernas utgörande kan nemligen, med afseende
å den korta tid, som förflutit från kommuuallagens antagande, ej anses
hafva undergått de jemkniogar, till hvilka omständigheterna må föranleda; och
tilläfventyrs skulle, genom ett ovilkorlig! antagande af denna grund för väghållningsskyldighelen,
vissa kategorier blifva allt för hårdt betungade.
Då emellertid ett ändamålsenligt orduaude af denna lika vigtiga, som vidtomfattande
angelägenhet, oundgängligen kräfver kännedom om flera förhållanden,
hvilka Utskottet icke är i tillfälle utreda, får Utskottet, med anledning af ofvan
anmärkta, i sfråga om underhållet af allmänna vägar väckta motioner, vördsamt
hemställa,
att Rikets Ständer, med uttryckande af deras åsigt om rättvisan och
billigheten deraf, att väghållningsbesväret inom kommunerna å landet ut~
sträckes till alla skattskyldige samt, med ofvan antydda undantag och
modifikationer, utgöres efter det fyrktal, en hvar har sig åsatt, måtte i
underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, i öfverensstämmelse härmed,
låta utarbeta och, så snart ske kan, till Riksdagen framlägga nådig
Proposition i ämnet.
Beträffande derefter Leonard Johan Fahlanders yrkande, att hvarje kommun
eller tingslag måtte åläggas underhålla de byavägar, hvilka inom dess gränser förekomma,
så anser Utskottet sig icke kunna samma yrkande biträda. Om man
å ena sidan bör söka aft från vissa samhällsklasser -lyfta sådana bördor, som rätteligen
åligga kommunen, har man ock å den andra att vakta sig för att ålägga
kommunen besvär, hvilka, till följd af sin natur, böra drabba den enskilde. Ge
-
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utshs Betänkande N:o 2.
norn Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1755 är stadgadt, att byavägar böra
underhållas af dem, som sig deraf betjena; och då detta stadgande har sin naturliga
grund deruti, att dylika vägar icke kunna anses vara af synnerligt gagn
för någon större allmänhet, utan hufvudsakligen för det eller de byalag, till hvilka
de leda, torde det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring. 1 den mån
byaväg börjar allmännare begagnas, och delegarne sålunda skäligen kunna göra
anspråk på biträde äfven af andra, än dem, som använda densamma till utfartsväg,
beror det på vederbörande myndighet att, efter derom väckt fråga, pröfva,
huruvida en sådan väg skall såsom by-, sockne- eller häradsväg betraktas och till
underhåll allmännare fördelas. Härigenom är ock delegare i byaväg beredt allt
det skydd för obehörig tunga, som skäligen kan begäras; och Utskottet tillstyrker
på anförda skäl,
att Fahlanders ifrågavarande förslag må lemnäs utan afseende.
Hvad slutligen angår Johannes Anderssons från Jönköpings län förslag om
medgifvande af rättighet för kommunerna att, genom utsedde gode män, ej mindre
taxera och dela byavägar mellan dem, som dessa vägar gagna, än äfven årligen
syna desamma och, i fall af behof, låta iståndsätta dem genom lega på de
tredskandes bekostnad, så enär, äfven om man antoge, att byavägar icke äro att
anse såsom byalagens enskilda tillhörighet, öfver hvilken de ega efter godtfinnande
förfoga, förhållandena på särskilda orter äro så olika, att de ej kunna genom ett
generelt stadgande regleras, anser Utskottet denna angelägenhet böra öfverlemnas
åt byamännen sjelfva, hvilka ju alltid ega att, der öfverenskommelse om vägarnes
delning och underhåll ej kan åvägabringas, få tvisten sliten vid vederbörlig domstol.
I följd häraf får Utskottet vördsamt hemställa,
att Johannes Anderssons motion icke må vinna bifall.
Stockholm den 20 Februari 1866.
Reservation
är i fråga om sista punkten af Betänkandet anmäld af Herr Henschen.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J0H. BECKMAN, 1866.
Sammans. Lag- samt Allm.. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande As 3. 1
H:o 3.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Mars l8öP, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om antagande af ny
Kyrkolag.
Redan vid 1723 års riksmöte blef en allmän revision af 1686 års Kyrkolag
beslutad samt uppdragen åt en deputation af andliga och verldsliga ledamöter.
Ett förslag till ny kyrko-ordning blef ock uppgjordt samt till pröfning vid 1731
års riksdag framlagdt. Pröfningen medhanns likväl icke då, oell sedermera blef
frågan från riksdag till riksdag uppskjuten, tills den, efter att af Kongl. Maj:t slutligen
hafva blifvit till 1760 års Ständer öfverlemnad, förföll. Sedan emedlertid
antalet af författningar samt speciela stadganden och föreskrifter i ämnet, och
dermed äfven behofvet af kyrkoförfattningens revision, under tidernas lopp ökats,
ansågo Rikets Ständer vid 1823 års riksdag angeläget, att en granskning af
kyrkolagen blefve verkställd, i förening med den allmänna revision af civil- och
kriminallagen, som, i enlighet med 1810 års Ständers beslut, blifvit åt en komité
anförtrodd, samt anhöllo derföre i underdånig skrifvelse, att Kongl. Majit
täcktes vidtaga för ändamålet tjenliga åtgärder; och sedan Preste-Ståndet, uti
särskild underdånig skrifvelse, hemställt, om icke den önskade förbättringen af
kyrko-lagstiftningen borde inskränkas till vissa mindre detaljer, utan rubbning af
sjelfva grunderna, enär “vår Svenska kyrko-ordning, uppvuxen ur äkta religiös
grund, i hela sin syftning och anda, förträffligt svarade mot vår evangeliska
kyrkas beliof“, så uppdrog Kongl. Majit, under den 3 Maj 1824, åt en komité,
att granska kyrkolagen och ecklesiastik-författningarne samt med förslag till
nödiga ändringar inkomma, för att tjena till ledning vid den af Ständerna äskade
revisionen af kyrkolagarne. Den 8 April 1828 öfverlemnade ock komitéen till
vederbörande förslag till kyrkolag och ordning för Svenska församlingen.
Detta förslag blef föremål för fyrfaldiga anmärkningar både från vederbörande
konsistorier och från åtskilliga enskilda medlemmar af presterskapets, och
i anledning deraf aflat Kongl. Majit den 27 December 1833 i nåder en skrifvelse
till kyrkolags-komitéen, deruti Kongl. Majit förordnade: att, förr än någon ny
redaktion af kyrkoförfattningarne företoges, komiterade skulle göra en fullständig
samling af de författningar, genom hvilka kyrkolagen blifvit i någon mån
Bih. till. R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 3 Iläft.
2 Sammans Lag- samt Allm,. Besv.- och Eicon.-Utskottets Betänkande Jt? 3.
upphäfd, ändrad eller tillökad, saint de reglementariska föreskrifter angående
kyrkoväsendet, hvilka Kongl. Maj:t utfärdat dels för riket i allmänhet, och dels
för särskilda stift eller orter; — att, sedan fullständig kännedom af gällande
författningar i berörda hänseenden sålunda vunnits, komiterade skulle uppgifva
och föreslå hvad de ansågo deraf böra bibehållas, borttagas, ändras eller tilläggas;
— och att den nya fullständiga redaktionen af kyrkoförfattningarne, hvilken
komiterade således egde att utarbeta, borde indelas i a) Kyrkolag, innefattande
föremålen för Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers gemensamma lagstiftning;
och b) Kyrkostadga, innefattande alla öfriga föreskrifter, hvilka komiterade
med afseende å kyrkoväsendet funno nödiga.
Sedan den samling af författningar och reglementariska föreskrifter, hvarom
Kongl. Majit sålunda i nåder förordnat, blifvit gjord, utarbfetade komiterade
jemväl nya förslag till Kyrkolag, särskilda lagar rörande kyrkoväsendet och
Kyrk osta dg a r, hvilka förslag till Kongl. Majit öfverlemnats jemte underdånig
skrifvelse af den 29 December 1846, hvaruti komiterade för sina arbeten redovisat.
Öfver dessa lagförslag infordrade Kongl. Majit i början af år 1847 från
samtliga Domkapitlen i riket underdåniga utlåtanden; och sedan Domkapitlen
efter tre års förlopp dermed inkommit, uppdrog Kongl. Majit åt Herr Prosten
Cnattingius, att utarbeta en jemförelse-tablå emellan gällande kyrkolagstiftning
och komiterades förslag, med upptagande af de anmärkningar, som emot samina
förslag blifvit af Domkapitlen gjorda, hvilken tablå under år 1853 fullbordats och i
underdånighet till Kongl. Majit aflemnats.
Emedlertid hade Herr Doktorn, sedermera Biskopen Thornander vid 1853
års riksdag, genom en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion, yrkat, att
det af komiterade utarbetade lagförslaget måtte varda till lag för Svenska
kyrkan antaget, och dervid tillika gjort hemställan om vidtagande af vissa förändringar
i förslaget, för undanrödjande af de hinder för dess antagande, hvilka
eljest kunde möta. Inom Vällofliga Borgare-Ståndet hade ock af Herr Henschen
framställning i enahanda syftning blifvit gjord. Uti det betänkande, Lag-Utskottet
häröfver afgaf, erkände Utskottet behofvet af en genomgripande reform af
kyrkolagstiftningen, men ansåg sig dock ej böra tillstyrka bifall till ofvannämnda
motioner. “Frågans vigt och betydelse", yttrade Utskottet, “fordrade den mognaste
pröfning. Rikets Ständer hade i ämnet vändt sig till Konungen; och det
syntes äfven vara genom honom ärendet kunde blifva understäldt Ständerna så
beredt och pröfvadt, att Ständerna kunde med full tillförsigt fatta beslut. Kongl.
Majit hade inhemtat yttranden från kyrkans ansvarige målsmän, men ännu hade
ej Högsta Domstolen öfver förslagen sig yttrat; och den ledning, man deraf vid
frågans bedömande kunde erhålla, borde ej saknas."
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande Jl§ 3. 3
Uti en vid innevarande riksdag hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion,
N:o 28, har Herr Doktor Säve, med anmärkning, att Högsta Domstolens yttrande
öfver ofvan omförmälda förslag ännu icke blifvit af Regeringen infordradt, ytterligare
framhållit hehofvet och önskvärdheten af en reform i kyrkolagstiftningen. Den
Svenska statskyrkan hade genom Kongl. Förordningarne af den 23 Oktober 1860
blifvit i väsendtliga delar en frikyrka. Af 1 Kap. i 1686 års Kyrkolag, om den
rena evangeliska läran, vore nu knappt någon enda §, som ej genom sednare
författningar blifvit antingen upphäfd eller ändrad. Dessa förändringar måtte
nu hafva varit mera eller mindre af behofvet påkallade och nyttiga, så hade de
likväl i betydlig mån upplöst och lossat enheten och sammanhanget af de äldre
religions- och kyrkolagarne. Vida betänkligare vore dock de rubbningar, som
genom nya Strafflagens införande skett i 7, 9, 10 och 18 Kap. af 1686 års
Kyrkolag, om kyrkotukten, i följd hvaraf man nu i flera fall ej visste hvad af
den sednare vore ändradt eller stöde qvar och kunde tillämpas. Härtill komme
de nya författningarhe rörande kommunal- och kyrkostämma, genom hvilka en
skarpare gräns blifvit uppdragen mellan kommunens kyrkliga och verldsliga åligganden;
den nya lagstiftningen om elementarläroverken, folkskolorna och presterskapets
aflöning samt ändtligen lagen om allmänt kyrkomöte. Genom allt detta
hade kyrkolagstiftningen blifvit dels väsendtligen ändrad, och dels i särskilda
författningar förspridd, hvadan den icke kunde, utan ytterligare jemförelse och
granskning, till ett helt sammanföras. För företagande af en så länge önskad
revision och omarbetning af 1686 års Kyrkolag vore ock nu rätta tidpunkten,
då icke blott saken blifvit i 40 år beredd och rikliga materialier för ändamålet
samlade, utan äfven alla hithörande frågor nu kunde till kyrkomötets bedömande öfverlemnas.
Men då det sista kyrkolagsförslaget icke kan, utan förändring, antagas,
samt omarbetning deraf, i andan af 1686 års Kyrkolag, nu ej lärer af
vederbörande Utskott medhinnas, föreslår motionären:
“att Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse begära, att Kongl. Maj:t,
sedan Dess Högsta Domstol blifvit i ämnet hörd, täcktes, efter omständigheterna,
antingen, enligt Doktor Thomanders motion vid 1853 års riksdag, förelägga 1846
års lagförslag, med de af Högsta Domstolen deri föreslagna förändringar, till
kyrkomötets och Ständernas pröfning, eller i nåder låta en komité af sakkunnige
män, med begagnande af alla hittills gjorda förarbeten, utarbeta ett nytt
förslag till kyrkolag och ordning för svenska församlingen, efter den redan bestämda
indelningen i Kyrko-lag och Kyrko-stadgar, genom hvilket den nu varande
kyrkolagens spridda stadganden skulle bringas till enhet och sammanhang; och
hvilket nya förslag i sin ordning finge undergå kyrkomötets och Rikets Ständers
behandling".
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon - Utskottets Betänkande JS 3.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som det
tillkommer att öfver denna motion afgifva yttrande, kan dervid icke annat än,
i likhet med 1853 års Lag-Utskott, medgifva behofvet af en redan länge önskad
reform af kyrkolagstiftningen; men svårigheten att genomföra en sådan reform
— tillförene insedd — har äfven nu vid den i ämnet hållna öfverläggning för
Utskottet framstått. För att bringas i öfverensstämmelse med sednare tids lagstiftning
i andra grenar, måste nemligen nu gällande kyrkolag, på sätt motionären
påpekat, undergå ganska väsendtliga förändringar. Sådana påkallas icke
minst af de ändringar i civil- och kriminallagstiftningen, som efter år 1846 blifvit
genomförda; och då sistnämnda års förslag till ny kyrkolag tillkommit under
helt andra förhållanden äfven i rent kyrkligt hänseende, än som för närvarande
ega rum, kan af samma förslag ej ens för angifvande af de grunder, på
hvilka ett nytt borde byggas, hemtas tillräcklig ledning. Dessa grunders angifvande,
hvarförutan underdånig hemställan om utarbetande af nytt förslag till
kyrkolag lämpligen ej torde kunna göras, fordrar uppenbarligen mera tid än
den, som under innevarande riksmöte torde vara Utskottet öfrig att, utan åsidosättande
af andra, vigtiga ärenden, egna nu föreliggande ämne. Ett ärende af
denna grannlaga beskaffenhet, så mycket svårare i en tid, då religiösa rörelser
i de mest olika rigtningar förspörjas, bör väl med mesta tillförsigt kunna öfverlemnas
åt den representation, som är särskildt satt att föra kyrkans talan. Bland
ämnen, som, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Kikets Ständer om antagande
af en författning angående allmänt kyrkomöte, skulle tillkomma kyrkomötet
att upptaga, nämnes särskildt utredningen af kyrkolagsfrågor; och Utskottet
får derföre, med uttryckande af den öfvertygelse, att förevarande ämne lämpligast
kan och bör blifva föremål för behandling af blifvande kyrkomöte, som icke
lärer underlåta att dermed taga befattning, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Mars 1866.
Reservationer:
Af Herr Kyrkoherden Ekelundh;
„ Herr Henschen;
„ Sven Rosenberg från Christianstads län; och
„ Per Tjernlund från Wester-Norrlands län.
Stockholm, K. A. Lindström, 1866.
Sammans. Lay- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 4. 1
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 April 1866, kl. 1 e, m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändradt röslberäkningssätt
vid prestval, äfvensom vid tillsättande af folkskolelärare,
orgelnist, klockare och annan kyrkobetjening.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har, jemlikt
stadgandet i 43 § Riksdags-ordningen, fått till sin behandling öfverlemnade
fyra särskilda angående detta ämne väckta motioner, hvilka, jemte de yttranden,
som i anledning af desamma afgifvits, blifvit af vederbörande Riks-Stånd till Lagutskottet
remitterade. Dessa motioner, öfver hvilka Utskottet nu går att afgifva
yttrande, hafva blilvit framställda
inom Högvördiga Preste-Ståndet:
af Herr Kontraktsprosten Schmidt (motionen N:o 72) samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Riksdagslullmäglige Sven Rosenberg från Christianstads län (motionen
N:o 5);
„ Anders Jonsson från Wermlands län (motionen N:o 163); och
„ J. M. Björkman från Elfsborgs län (motionen N:o 118).
Genom 16 § i Kongl. Förordningen om prestval den 1 April 1843 är grunden
för röstberäkning vid dylika val sålunda bestämd, att, med undantag för städerna,
hvilka hafva att följa deri för hvarje ort stadgade grund, rösträttighet be
Bih.
till R. St. Prot. 1865 & 1866. 7 Sami. 2 Afd. 4 Haft.
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-och Eleon.-Utskottets Betänkande N:o 4.
räknas efter fast egendom och allmänna utskylder, särdeles ecklesiastika, som deraf
utgå, hvadan en hel röst beräknas för hvarje helt oförmedladt mantal, en för
hvarje masugn, för hvarje stångjernshärd, äfvensom för två kniphamrar tillsammans,
likaså vid messingsbruk en röst för hvarje brännugn och vid glasbruk för två glaspottor.
För spikhamrar, qvarnar samt alla andra särskilda lägenheter och inrättningar
bestämmes rösträttigheten efter deras grundränta, eller, der sådan ej är åsatt,
efter taxeringsvärdet, jemfördt med medelvärdet på hemman i församlingen.
Mot det sålunda stadgade röstberäkningssättet anmärker Kontraktsprosten
Schmidt, att, i följd af deraf ofta uppkommande större bråktal, som kunna närma
sig billiondelar, ej sällan förorsakas ganska invecklade och tidsödande uträkningar,
de der ingalunda tjena att göra vistandet under flera timmar vintertiden i en kall
och fuktig kyrka nyttigt för helsan elier vederqvickande för sinnet, hvarken å de
väljandes eller å valförrättarens sida. Dessa olägenheter kunde lätt afhjelpas, derest
formen för röstetalets teckning och uträkning blefve sålunda förändrad, att den
för hemman, verk, lägenheter och inrättningar bestämda fyrktalssiffran i vallängden
infördes till det decimalbelopp, som motsvarar det i lag stadgade röstetalet;
och då fyrktalet redan utgör grunden för omröstning vid kyrko- och kommunalstämmor,
samt således icke är något nytt eller ovanligt, föreslår motionären, „att,
utan rubbning af nu bestående grunder för utöfning af rösträtt vid prestval, fyrktalet
dervid måtte bestämmas såsom röstberäkningssätt, hvadan hemmansegare skulle
rösta efter dem åsatt fyrktal, samt verk, lägenheter och inrättningar efter prestvalsförfattningen,
på det sätt, att hel röst beräknas till det fyrktal, som utgör
medium af hemmanens fyrktal i församlingen, eller, om äfven detta skulle anses
mindre lämpligt, att röstetalen måtte beräknas och utsättas i decimaler.,,
Sven Rosenberg, med hvilken Bengt Johan Holmlin och Johannes Henriksson
från Göteborgs län sig förenat, framhåller äfven olägenheterna af nu varande
röstberäkningssättet. Öfver allt hördes klagan, att prestvalen icke vore ett
uttryck af majoritetens inom församlingen önskan, utan oftast blott en följd af
några få förmögnare personers på förhand träffade öfverenskommelse, hvartill bevekelsegrunden
icke alltid vore omsorgen om församlingens andeliga bästa. I rent
verldsliga angelägenheter borde rättigheter och skyldigheter, så vidt ske kunde,
ställas i ett rätt förhållande till hvarandra; men dels vore denna fråga icke en
rent verldslig angelägenhet, dels vore omröstningen vid alla regala gäll icke annat
än en opinionsyttring, på hvilken Kongl. Maj:t vid utnämningen kunde fästa det
större eller mindre afseende, Kongl. Maj:t i nåder behagade, och dels hade grundsatsen
om rättigheter i nu gällande prestvalsförordning blifvit utsträckt långt utöfver
skyldigheterna. Ehuru nemligen presterskapets löner icke utgjordes efter oförmedlade
hemmantalet, låge dock detta till grund för omröstningen; och presternas
löneinkomster af masugnar, stångjernshärdar och dylika inrättningar stöde ej
eller i något rätt afmätt förhållande till den rösträtt, som vid prestval vore sådana
verk och inrättningar tillerkänd. Endast derigenom att hvarje fullmyndig med
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 4. 3
lem af församlingen tillerkändes lika rösträtt vid prestval, kunde valet antagas vara
ett uttryck af majoritetens inom församlingen önskan. För närvarande vågade
motionären dock icke påyrka ett så stort steg; men något syntes likväl äfven under
nu varande förhållanden kunna göras till afhjelpande af det öfverklagade onda.
Prestvalslörordningen skulle redan nu kunna bringas i närmare öfverensstämmelse
med kyrko- och kommunaistämmo-förordningarne, derest, med bortkastande af nu
gällande grund för rösträtt vid prestval, fyrktalet blefve såsom grund derför bestämdt.
Men äfven med antagande af denna grund skulle så väl bolag, som större
bruks- och egendomsinnehafvare komma att utöfva ett för den mindre bemedlade
allt för tryckande inflytande på valet. Det torde derföre, i fall man vill söka
närma sig det önskade målet — lika rätt för alla — blifva nödvändigt, dels att
bestämma en graderad röstskala med t. ex. en röst lör hvart tiotal fyrkar, dels
ock att stadga ett maximum af t. ex. tjugu röster såsom det högsta antal, som af
någon kunde få vid valet afgifvas. Motionären (öreslår derföre, „att Rikets Ständer
ville för sin del besluta en sådan förändring af 16 och 20 §§ i Kongl. Förordningen
om prestval den 1 April 1843, att fyrktalet, med nödiga modifikationer,
må utgöra grunden för rösträttighetens utöfvande.,,
Anders Jonsson påpekar, hurusom så väl för masugnar och stångjernshärdar,
som för tullmjölqvarnar, sågar och dylika verk nu mera, sedan bevillning blifvit
satt i stället för hammarskatten å de förra och grundräntan å de sednare, röstades
för långt mera, än efter den skatt, de erlade. Med rättvisa syntes ej eller
öfverensstämmande, att för jordbruksfastigheter röstas efter hemmantalet, ty derigenom
inträffade, att för ett hemman, taxeradt t. ex. tili 15,000 Riksdaler, röstades
lika som för ett annat sådant taxeradt till 160,000 Riksdaler, oaktadt detta
sednare naturligtvis vore mångdubbelt större och folkrikare, än det förra. Endast
genom att lägga fyrktalslängden till grund för utöfvande af rösträtt vid prestval
kunde rättigheter och skyldigheter komma i rätt förhållande till hvarandra samt
enkelhet och lätthet vid valförrättningen vinnas; och motionären föreslår derföre,
„att 16 § uti Kongl. Förordningen om prestval måtte upphäfvas, och rösträtten
bestämmas efter fyrktalslängden sålunda, att för ett öres bevillning beräknas TV röst,
för två öres | röst o. s. v., samt att ofvannämnda nådiga Förordning må undergå
de ändringar i öfrigt, hvilka häraf blifva en följd.,,
Förslag i enahanda syftning, som det af Anders Jonsson nu väckta, blefvo
äfven vid sistförllutna riksmöte framställda, men lyckades icke vinna Rikets Ständers
bifall. I det betänkande, Utskottet då i anledning af samma förslag afgaf,
anmärkte Utskottet, bland annat, hurusom de intressen, hvilka hade befogade anspråk
alt vid prestval göra sig gällande, icke vore al en så uteslutande materiel
beskaffenhet, att de kunde mätas efter samma skala, som inflytandet på kommunens
rent ekonomiska angelägenheter; och det vore dessutom att befara, derest
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 4.
prestval skulle ske efter fyrktalsberäkning, att i ganska många församlingar pluraliteten
af församlingens äfven besutna medlemmar icke skulle få något inflytande
på valet, hvars utgång kunde helt och hållet bestämmas af någon enda högt taxerad
person, eller till och med af en icke inom socknen bosatt bolags-direktion —
ett förhållande, tilläde Utskottet, framför hvilket den nuvarande ordningen otvifvelaktigt
egde företräde, och som måste under alla omständigheter förekommas. —
Yigten af dessa betänkligheter mot ett obetingadt antagande af fyrktalet såsom
röstberäkningsgrund vid prestval anser Utskottet ej kunna förnekas. Väl skulle,
derest, på sätt Sven Rosenberg föreslagit, en graderad röstskala, med ett visst
lågt maximum, antoges, faran för undertryckande af pluralitetens mening i väsendtlig
mån minskas; men då föreskriften derom, att hemmantalet skall ligga
till grund för valrätten, på det närmaste sammanhänger med stadgandet, att vissa
ecklesiastika skyldigheter, nemligen kyrko- och prestgårdsbyggnad, skola efter hemmantal
utgöras, torde det vara nödigt tillse, att man icke utsträcker rättigheterna i
ena hänseendet utöfver skyldigheterna i det andra. Någon mera högljudd klagan
från deras sida, hvilka hittills varit från dellagande i prestval uteslutne, har ännu
icke försports. Klagomålen, der sådana låtit sig höras, hafva fastmera rört de
missförhållanden mellan de enligt lag röstberättigade, till hvilka den antagna grunden
för utöfvande af rösträtt i tillämpningen leder, samt det tidsödande räknebesvär,
som af röstberäkningssättet förorsakas vederbörande valförrättare; och att
dessa klagomål ej föras utan skäl, kan icke vara tvifvel underkastadt, då man känner,
dels att hemmantalet, i synnerhet det oförmedlade, icke utgör någon lämplig
grund för bestämmande af kommunala rättigheter och skyldigheter, dels ock
att, till följd af den på sednare tid långt utsträckta hemmansklyfningen, flertalet
af de vid prestval i allmänhet afgifna röster utgöras af brutna tal, hvilkas skyndsamma
och tillförlitliga hopsummerande fordrar en räknefärdighet, som kanske icke
alltid får hos valförrättaren förutsättas. Dessa olägenheter kunna dock otvifvelaktig!
afhjelpas och röstberäkningsgrunden bestämmas i mera öfverensstämmelse
med kommunallagarne, än för närvarande eger rum, utan att någon så väsendtlig
rubbning i nu bestående förhållanden, som ett par af motionärerne föreslagit, behöfver
ske. Utskottet håller nemligen före, att, derest såsom röstberäkningsgrund
vid prestval, så väl för jordbruks, som andra fastigheter, bestämdes fastigheternas
taxeringsvärde och desamma derefter åsatt fyrktal, all anledning till skäligt klagan
skulle blifva undanröjd. Derigenom skulle rösträttigheten blifva jemnare och mera
rättvist fördelad, samt äfven deras fordringar, hvilka vilja hafva rösträtten lämpad
efter det större eller mindre bidrag, man lemnar till presterskapets aflöning,
i möjligaste måtto tillfredsställas, på samma gång som all nödig enkelhet vid röstsummeringen
blefve valförrättarne beredd, utan att man för sistnämnda ändamål
behöfde tillgripa det af Kontraktsprosten Schmidt föreslagna medlet att beräkna
och utsätta röstetalen i decimaler, hvilkas användande i förevarande fall ej torde
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 4. 5
böra förordas, helst icke alla brutna tal kunna genom decimaler fullständigt
äterges.
Pä grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, med anledning af
ifrågavarande motioner om förändradt röstberäkningssätt vid prestval, vördsamt
hemställa,
all Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes, med ändring af Kongl. Förordningen
om prestval den 1 April '184-3, i nåder förordna,
alt rösträtt vid dylikt val så väl för jordbruks som andra
fastigheter, hvilkas inne ha frände, enligt ofvannämnda
nådiga Förordning, berättigar till deltagande i valet,
skall utgöras efter fastigheternas taxeringsvärde och
desamma i enlighet dermed åsatt fyr klal.
Det återstår Utskottet att jemväl yttra sig öfver de framställningar, som blifvit
gjorda om ändring af gällande föreskrifter rörande val af folkskolelärare, orgelnist,
klockare och annan kyrkobetjening. Derom stadgas i 24 Kap 30 § Kyrkolagen,
att “orgelnisten väljes af kyrkoherden och församlingen, som honom lönar,
allt som de deröfver kunna förenäs11; och i 31 § samma kapitel, “att klockaren
skall i lika målto af kyrkoherden och församlingen väljas11. Huru detta skall
tillgå, bestämmes närmare genom Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär den
20 November 1786 och Kongl. Resolutionen den 20 Juni 1794 sålunda, att sedan
kyrkoherden af de lili kiockaresysslan sökande föreslagit församlingen tre af
de mest tjenliga och i alla afseenden skickligaste, skal! han anställa laglig votering
efter gårdatal i socknestufvan, hvarvid kyrkoherden slutligen äfven aflemnar
sin röst, hvilken i beloppet skall räknas lika med halfva församlingens, och
dervid bör allenast jemföras med beloppet af de församlingens röster, som vid
valet blifvit afgifna och lagligen erkända. I fråga om val af folkskolelärare är
genom Kongl. Stadgan angående folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842
föreskrifvet, att, sedan skolstyrelsen upprättat förslag, skall mellan de på förslaget
uppförda val anställas af församlingens i sockenstämman samlade röstegande ledamöter,
hvarvid rösterna beräknas som vid klockareval, och ordförandens i skolstyrelsen
röst gäller lika som kyrkoherdes vid klockareval. Genom 2 § i Kongl.
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 är
den förändring i ofvanberörda föreskrifter gjord, att valen förrättas å kyrkostämma.
Kontraktsprosten Schmidt föreslår häruti den ändring, “att, utan rubbning
i öfrigt af hvad i ty fall redan är stadgadt, vid val al folkskolelärare, orgelnist,
klockare och annan kyrkobetjening hädanefter må iakttagas och tillämpas enahanda
röstberäkningssätt, som motionären föreslagit för omröstning vid presterliga lägenheters
återbesättande.11
Björkman åter anmärker, hurusom det vore en orättvisa mot församlingen.
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 4.
som lönar ifrågavarande tjenstemän, att den icke betroddes, utan prestens förmynderskap,
välja dem. Det vore icke alltid gifvet, att pastor, bättre än andra,
förstode att bedöma skickligheten hos sökande till orgelnist- och klockaretjeuster;
och i fråga om skolundervisningen, så kunde icke någon bättre än föräldrarne
förstå hvad deras barns väl kräfver. Motionären föreslår derföre:
“att Rikets Ständer för sin del ville besluta, att, med upphäfvande af alla
hitintills gällande föreskrifter, rörande val af orgelnist, klockare och skollärare, i
stället måtte stadgas, som löljer:
Vid folkskolelärare-, orgelnist- och klockareval, som vid kyrkostämma handläggas,
beräknas rösterna såsom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 rörande rösträtts utöfvande föreskrifver;
dock att ingen under omröstning må komma, som icke, enligt gällande lagar
och författningar, styrkt sin kompetens medelst betyg från vederbörlig auktoritet11.
Beträffande nu först den vidsträcktare rösträtt vid val af folkskolelärare, som
är medgilven kyrkoherde eller den prestman, som, i egenskap af ordförande i
skolstyrelsen, hans ställe företräder, hvilken vidsträcktare rösträtt skulle, derest
Björkmans yrkande bifölles, upphöra, så ehuru det ingalunda kan förnekas, att
folkskolan under de sednare åren på de flesta orter omfattats med lifligt intresse,
torde likväl anledning förefinnas till tvekan angående lämpligheten af den utaf
motionären åsyftade inskränkning i kyrkoherdes rösträtt. Fall hafva förekommit,
då irrläror af större delen utaf en församlings innevånare omfattats; och om kyrkoherden
i en sådan församling icke egde att på valet af folkskolelärare utöfva
något större inflytande, skulle naturligtvis den företrädesvis blifva vald, som delade
pluralitetens religiösa åsigter, äfven om dessa stöde i den skarpaste strid mot evangeliskt-lutherska
lärans grundsatser. Hvad följden deraf skulle blifva är lätt att
förutse. Men äfven med förutsättning att dylika fall ej vidare komma att inträffa,
synes det dock som skulle kyrkoherdarne med fullt fog kunna göra anspråk på
ett större inflytande vid tillsättandet af ifrågavarande tjensteman. Kyrkoherden är
nemligen den närmaste vårdaren af församlingens religiösa angelägenheter, och
honom åligger att, sedan undervisningen i folkskolan blifvit afslutad, bereda ungdomen
till dess första nattvardsgång. Det måste dervid för bonom vara af högsta
vigt, att undervisningen i skolan blifvit så handhafd, alt der icke bibringats läror,
stridande mot dem, som vid nattvardsundervisningen böra meddelas, utan att denna
endast må blifva en fortsättning af den undervisning, ungdomen i skolan åtnjutit.
Kunde man, i likhet med motionären, antaga, att föräldrarne alltid och ovilkorligen
bäst kunna bedöma en skollärares skicklighet, så förefunnes icke vidare
någon anledning alt bibehålla den kyrkoherdarne tillförsäkrade vidsträcktare rösträtten;
men detta påstående synes Utskottet nog djerft, för att vara allvarligt
menadt. Tillförlitlig insigt om en skollärares lämplighet för sitt kall torde svårligen
af någon kunna inhemtas, som icke personligen öfvervarit hans undervisning;
och en ordförande i skolstyrelsen, som på sådant sätt, eller genom anställande af
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N.o 4. 1
profläsningar, förvissat sig om de sökandes relativa duglighet, är utan tvifvel bäst
i tillfälle att bedöma densamma, och bör väl äfven ega ett större inflytande på
utgången af valet.
På dessa skäl hemställer Utskottet vördsamt,
att Björkmans motion, sä vidt den af ser borttagandet af
den ordförande i skolråd tillagda vidsträcktare rösträtten
vid val af folkskolelärare, icke må vinna bifall.
Hvad deremot angår den röstölvervigt, som vid klockareval är kyrkoherde
tillerkänd, så synes dess bibehållande nu mera ej vara af behofvet påkalladt. Så
länge barnundervisningen ingick bland klockarens skyldigheter, och kyrkoherden
hade sig ålagdt tillse, att icke någon, som derutinnan ej egde erforderlig skicklighet,
blefve till klockare antagen, var det utan tvifvel i sin ordning, att kyrko
herden
kunde på valet utöfva det större inflytande, som hittills varit honom förbehållet;
men då omlörmälda skyldighet nu mera blifvit från klockaren öfverflyttad
på folkskoleläraren, synes något giltigt skäl för bibehållande af stadgandet om
kyrkoherdes vidsträcktare rösträtt vid klockareval ej kunna anföras.
I fråga om röstberäkningssättet i öfrigt så väl vid val af klockare, orgelnist
och annan kyrkobetjening, som ock vid folkskolelärareval, så enär samtliga dessa
val, enligt hvad ofvan är antydt, hädanefter skola ske på kyrkostämma, torde
äfven, för åstadkommande af önskvärd reda och enkelhet, den för utöfvande af
rösträtt i kyrkostämma stadgade grund vid ifrågavarande val böra följas; och Utskottet
tillstyrker, på anförda skäl,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, med ändring af
gällande stadganden angående val af klockare, orgelnist
och annan kyrkobetjening, i nåder förordna, dels att dessa
tjenstemän och betjente, klockare dock så vida med denna
befattning ej förenas folkskolelärare^enst, skola, sedan
förslag blifvit af kyrkoherden upprättadt. af honom och
församlingen gemensamt väljas, samt rösterna dervid beräknas,
på sätt i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd finnes stadgadt,
dels ock att, med bibehållande af den ordförande i
skolråd tillagda vidsträcktare rösträtt vid val af folkskolelärare.
, församlingens rösträtt vid dylikt val må efter
enahanda grund utgöras.
Stockholm den 9 April 1866.
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 4.
Reservationer:
af Kyrkoherden Ekelundh mot Utskottets hemställan i fråga om prestval;
„ Pierr Henschen mot Utskottets hemställan rörande sättet för val af prest och
folkskolelärare;
„ Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län: “Då jag icke
kan finna någon giltig grund för prestens öfvervigt i röstetal vid folkskolelärares
tillsättande, och jag icke anser församlingen behöfva en sådan förmyndarevård i
fråga om val af en tjensteman, som församlingen sjelf aflönar, så får jag emot
denna punkt reservera mig, under yrkande att folkskolelärare måtte väljas efter
samma röstgrund som klockare och orgelnist.“
af Riksdagsfullmägtigen Anders Jonsson från Wermlands län; och
„ „ Per Tjernlund från Wester-Norrlands län.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J. & A. RIIS, 1866.
Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 6. 1
%:<» il.
An k. till Exp.-Utsk. den 19 April 1866, kl, 1 e. ra
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
förändring i grunderna för bevä,rings-inrättningen,
samt örn bildande af en landstorm.
Högstberörda deri 21 November sistlidna år till Rikets Ständer aflåtna nådiga
Proposition, hvilken, åtföljd af de hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln
samt Hedervärda Bonde-Ståndet, vid denBammas remitterande till Lag-TJtskottet,
afgilna yttranden, blifvit, jemlikt 43 § Riksdagsordningen, till Sammansatta Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad, är af
följande lydelse:
“Efter pröfning af särskilde komiterades den 12 sistlidne Maj afgifna underdåniga
betänkande, angående landtförsvaret, har Kongl. Maj:t ansett rikets försvarskrafter
höra så ordnas:
att för arméen bestämmes, dels en fredsfot och dels en krigsfot, den
sednare mindre eller större;
att arméens fredsfot, bestående af stamtrupper eller den ständiga
arméen, utgöres al
Infanteri - 50 bataljoner,
med befäl vid hvarje bataljon för en och en half sådan;
Kavalleri 42 sqvadroner;
Fältartilleri 25 batterier;
Fästningsartilleri
4 kompanier;
Ingeniörtrupper  2 bataljoner;
att en väl öfvad förstärkning åt denna ständiga armé bildas, så att
styrkan utan uppskof kan uppbringas till 50,000 man, som är arméens
mindre krigsfot:
Bih. till R. St. Prof. 1865 §/■ 1866. 7 Samt. 2 Afd. 5 Häft. 1
t Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och. Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o d.
att denna, styrka, inom icke allt för lång tid, kan ökas till 70,000
man, hvilken större krigsfot bör, om så behöfves, kunna förstoras till
100,000 man och vid detta antal bibehållas; — alla dessa stridande;
samt att till ortförsvaret bildas en landstorm.
För att erhålla den mindre krigsfoten, eller 50,000 man stridande, hvilka
måste vara skicklige att genast vid uppbåd gå i fält, borde 5,000 man ur hvarje
af fem bevä,ringsklasser, eller 25,000 man, hafva en öfning, någorlunda motsvarande
den, hvilken stammens rekryter vid indelta arméen erhålla, innan de såsom
stamsoldater kunna godkännas. Dertill erfordras en rekrytskola af minst 62 dagar
första året och derefter 15 dagars vapenöfning under tre följande år tillsam
mans
med stammen. För försvarets betryggande vore visserligen önskligt, att äfven
för den öfriga beväringsstyrkan öfningarne kunde utsträckas åtminstone till
lika lång tid, som nu är stadgad, men i anseende till den stora kostnaden derför
och den derigenom uppkommande förlusten af arbetskraft för näringarne, å hvilken
sednare omständighet Rikets Ständer också fästat så stor vigt, att beväringsmanskapets
nuvarande vapenöfningar blifvit fördelade på två år, mod föreskrift
att de begge klasserne icke må samtidigt vapenöfvas, har Kongl. Maj:t trott böra
tillses, om icke någon lindring härutinnan kan medgifvas, utan att försvarets
styrka i någon betänklig mån nedsättes.
Härvid förekommer, dels att genom den medborgerliga krigsbildningen, som
vid undervisningsverken meddelas, ungdomen bör blifva invand vid uppmärksamhet,
hörsamhet och snabb uppfattning af hvad som skall verkställas, på samma
gång det egna herraväldet öfver kroppens rörelser utbildas, hvilket, jemte kamratbandet,
enighet, samverkan och hastigt utförande af den ledandes befallningar,
utgör grunden för soldatbildningen; dels att det varma nit, hvarmed det frivilliga
skarpskytteväsendet omfattas och utvecklas, synes hos den manliga befolkningen
hafva väckt tanken på nödvändigheten af att kunna bidraga till fäderneslandets
försvar; och om den första krigsförstärkningen, på sätt förut nämndt är, kan få
en fullständigare öfning och sålunda möjlighet beredas för den öfriga delen af
samma förstärkning att, före behofvet af dess användande, tilldelas en nöjaktig
undervisning,, bör en lindring i beväringspligtens fullgörande kunna medgifvas, så
länge omförmälda, försvarskraften betryggande, förhållanden fortfara
Under
förutsättning häraf och af ofvannämnda fullständigare öfning för en
del af beväringen, skulle nemligen den öfriga delen kunna helt och hållet befrias
från vapenöfning i fredstid; dock med förbehåll att, om den medborgerliga krigsbildningen
icke behörigen handhafves eller de frivilliga skarpskytteföreningarnas
öfningar icke med fortfarande nit omfattas, beväringens allmänna vapenöfning åter
må vidtaga.
Sättet för det årliga, uttagandet af det manskap bland beväringen, hvilket
i fredstid skulle erhålla en fullständigare vapenöfning, kan vara olika. Frivillighet
vore det önskligaste, men derpå kan organisationen ej byggas, ehuru denna
frivillighet tili icke obetydlig del torde kunna påräknas här i landet, om en lämplig
uppmuntran kunde tilldelas dem, som frivilligt anmäla sig till den drygare
beväriugspligten, i stället för att äfventyra tvungen uttagning dertill. Tillgång
till denna uppmuntran kunde beredas genom de medel, som inflyta för befrielse
från vapenöfniug under fredstid och, om brist deruti uppstod, genom anvisning
på anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar. Emellertid, för att fylla
antalet af dem, som skulle undergå den vidsträcktare vapenöfningen, måste sättet
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. 3
för uttagningen genom lag bestämmas. Enklast och rättvisast bör denna, såsom i
andra länder är antaget, kunna ske genom lottning och sådan verkställas till viss
procent af de på hvarje mönstringsställe godkände beväringsynglingar, som skola
i lottningen deltaga. Ehuru härigenom naturligtvis icke kan erhållas ett bestämdt
antal inom hela landet, synes dock detta vara af mindre vigt, då förändringar i
alla fall ständigt inträffa ibland de inmönstrade; men det medförer lika behandling
vid alla mönstringsställen och full rättvisa mot de beväringspligtige.
Med erfarenhet af den långsamma kroppsutveckling, som i allmänhet hos
nordboen är rådande, och med kännedom om deri sjuklighet och afgång, som under
krigets ansträngningar, försakelser och vedermödor uppstå bland yngre icke
utbildadt manskap, samt då det derjemte visat sig, att lörsta beväringskiassen i
allmänhet icke vunnit den styrka och uthållighet, som hos en soldat kräfvas, men
att andra klassen redan vunnit betydlig kroppsutveckling jemförelsevis tili den
första, bjuder omtanken för folkets väl och arméens bestånd, att, trots vanan och
de ekonomiska förhållandena, beväringsåldern framflyttas utöfver hvad nu är bestämdt.
Landtförsvars-komitéen har på goda skäl föreslagit denna framflyttning
med två år, men då detta djupt ingriper i den enskilda lefnadsställningen, samt
den första klassen vanligen kommer att tillhöra depöterna större delen af första
året, anser Kongl. Maj:t fordringarna på beväringsålderns framflyttning böra inskränkas
till ett år.
Beväringsinrättningen, som är ett hufvudsakligen bidragande medel för arméens
sättande på krigsfot, måste vara så ordnad, att den kan hålla krigsmagten
fulltalig. Såsom den nu är beskaffad, gifver den icke visshet derom; med afseende
hvarå beväringspligten bör utsträckas ett år öfver den nuvarande, så att krigsförstärkningen
kunde utgå af sex beväringsklasser.
Under för landet ogynnsamma omständigheter och vid utomordentliga tillfällen
kan dessutom för försvaret erfordras större tillgång på folk för krigsstyrkans
uppehållande till tillräckligt antal, och inga medel få åsidosättas för att i
alla händelser gifva hopp om allvarligt försvar. Yärnepligten bör derföre i Sverige
vara minst lika utsträckt som i Norge, och således, utom förrberörda sex
krigsförstärkningsklasser, ytterligare fyra reservklasser genom lag bestämmas.
Den armé, ett litet land kan underhålla, bör dock icke vara ensam det
medel, hvarigenom nationen betryggar sitt yttersta försvar mot vida mägtigare
grannar. Hos nationen måste den tanken lefvande framstå och kunna i handlingutföras,
att för ortförsvaret hvar och en vapenför man är skyldig att efter hästa
förmåga bidraga till värnandet af egen härd och bevarandet åt efterkommande af
arfvet från förfäder, — sjelfständighet, politisk frihet och urgammal nationalära.
Genom lag hör en landstorm bildas och nationen tillförbinda hvarje vapenför man
att deltaga i denna ärofulla strid, hvilken, oaktadt de stora ansträngningar och
uppoffringar den ock må kräfva icke får af någon åsidosättas, då det gäller fosterlandets
val.
Eör bildande af detta nationalförsvar vill Kongl. Maj:t föreslå följande:
att hvarje Svensk man må vara skyldig att deltaga i allmänna beväringen
från och med året näst efter det, då han fyllt 21 år till och
med det år, då han uppnår 31 års ålder;
att beväringsmanskapet må delas i 10 årsklasser, deraf de sex första
utgöra arméens (flottans) krigsförstärkning och de fyra sednare arméens
(flottans) krigsreserv;
Sammans. Lag- saint Allm. Be.sv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5.
att en del af beväringsmanskapet må erhålla en fullständigare krigsbildning
och derför öfvas under 62 dagar det första året och 15 dagar
under hvarje af de tre följande åren samtidigt med stammen;
att för sådant ändamål må hvarje år uttagas en fjerdedel af de ynglingar,
som det året tillhöra första beväringsklassen och finnas dertill
antagliga, samt att dessa må benämnas beväringssoldater;
att till beväringssoldater må uttagas först frivilliga, som sig dertill
anmäla, och återstoden genom lottning; ,
att, under vilkor af beväringssoldaternes ofvanberörda fyra-åriga öfning,
det öfriga beväringsmanskapets öfniugar må inställas; — Kongl.
Maj:t och Rikets Ständer förbehållet att om deras återupptagande förordna,
derest sig visar att den medborgerliga krigsbildningen icke fortgår,
eller att de frivilliga skarpskyttekorpsernas öfningar försummas;
att den del af sjöbeväringsmanskapet, som hittills vapenöfvats vid
arméen, äfven må dit öfverföras, men vid krigstillfällen öfverlemnas till
sjöförsvaret så stort antal af beväringsmanskap, som för vapnet erfordras;
att, då vid krigstillfällen, eller rustning dertill, beväringsmanskap
skall till sjöförsvaret aflemnas, det må tagas från områden, som för sjörensten
äro de lämpligaste, men dessa områdens beväringssoldater alltid
tillhöra arméen;
att, utom infanteriet, äfven artilleriet och ingeniörtrupperna må
tilldelas beväring och beväringssoldater;
att kavalleriet endast under krig, eller vid rustning dertill, må tilldelas
beväring;
att till beväringssoldater må räknas endast de dertill uttagna af förstärkningsklasserna;
att
reserven icke må utgå förr än förstärkningens alla klasser inom
samma ort blifvit uppkallade;
att ingen beväringsskyldig må vid mönstring godkännas, som icke
är till krigstjenst duglig;
att beväringsskyldig, som vid första mönstringen, till följd af tillfällig
åkomma eller sjukdom, icke kan antagas, må ställas till ett års
förbättring;
att, utan förändring i öfrigt af nu gällande grunder för legning, det
må tillåtas beväringsskyldig af de sex förstärkningsklasserna att, vid inträffande
uppbåd till krigsrustning, lega äfven inom de fyra reservklasserna,
om de icke blifvit till krigstjenst uppbådade, men att då den legande
må ingå i årets sista reservklass;
att beväringssoldat väl må tillåtas att under samma förhållanden,
som det öfriga beväringsmanskapet, sätta annan karl i sitt ställe, under
förbehåll, att denne icke allenast uppfyller de i allmänhet stadgade vilkor,
utan äfven, antingen såsom beväringssoldat eller i krigstjenst, undergått
motsvarande vapenöfning med den, i hvilkens ställe han insättes;
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekori.- Utskottets Utlåtande N:o 5. 5
att vid mönstring antalet af dem, hvilka mot afgift få befria sig
från vapenöining i fredstid, icke må öfverstiga en femtedel af de til)
vapentjenst godkända beväringsskyldiga och att, om flera sig härtill
anmäla, genom lottning skall bestämmas, hvilka må befrielse åtnjuta;
att derefter beväringssoldaterne bland de öfriga må uttagas, nemligen
först bland dem, som frivilligt anmäla sig, och fyllnaden i antalet
genom lottning bland de öfriga godkända;
att byte emellan dem, som genom lottning blifvit till beväringssoldater,
och dem, som blifvit till allmänna beväringen bestämda, må
vid mönstring af mönsterherre medgifvas;
att beväringssoldat, som derefter önskar sådant byte ingå, må derom
hos Kongl. Maj:t göra ansökan, med anförande af de skäl, som kunna
verka för bifall till bytet;
att de, som sålunda ingått byte, må inträda i hvarandras skyldigheter
och rättigheter i afseende på beväringspligten, dock så att beväringssoldat
alltid skall genomgå en 62 dagars rekrytskola och derefter
minst 15 dagars vapenöfning under hvarje af påföljande tre år; och
att beväringssoldat, som fullgjort sin pligt i krigsförstärkningen,
må, om han från denna tjenstgöring företer hedrande betyg och inom
ett år ånyo genom byte ingår såsom beväringssoldat, befrias från rekrytmötet,
men deltaga i vapenöfning så många år, som det ålegat den med
honom bytande att möte bevista, och öfvertaga den bytandes tjensteår
i krigsförstärkningen.
Vidare, och som afgifteu för vapeuöfningsfrihet bör motsvara den verkliga
uppoffring, vapenöfningspligten kan medföra, men hvarken vara så hög, att den
endast af de mera förmögne kan erläggas, eller så låg, att den uppmuntrar till
otidigt begagnande af friköpet, anser Kongl. Majit:
att vapenöfningsfrihets-afgiften för hvarje år må, likasom nu, af
Kongl. Maj:t bestämmas.
Ju flere befrias från vapenöfningen, destomera nedsättes antalet af dem,
bland hvilka beväringssoldaterne skola uttagas- Denna befrielse bör således icke
alltför långt utsträckas; och Kongl. Majit anser:
att den för medlemmar af frivilliga skarpskytteföreningar i vissa,
fall medgifna befrielse från första årets vapenöfning med beväringsmanskapet
må, sedan den längre rekryt-exercisen börjat, upphöra för dem,
som blifva beväringssoldater.
Till följd af beväringssoldaternes nu föreslagna längre öfniugstid anser
Kongl. Maj:t:
att den tid, inom hvilken beväringsskyldig, som för vapenöfning
eller tjenstgöring varit ur enskild tjenst frånvarande, är berättigad att
i tjenst eller lära återgå, må utsträckas från 8 till 12 veckor.
Med afseende på nu gällande föreskrifter för afskedadt manskaps pensionerande,
och i betraktande af beväringssoldatens utsträckta vapenöfning, anser
Kongl. Majit:
6 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 3.
att beväringssoldat, som tager tjenst i nummer vid eller, befordrad
till befälsgrad, öfvergår tili den stående arméen, må i afseende å pension
få beräkna de år, han varit beväringssoldat, såsom tjenst vid indelta
arméen.
Med en ökad beväringspligt måste följderna för öfverträdelse af beväringsiagen
ställas i förhållande derefter; hvadan Kongl. Maj:t anser:
att beväringsskyldig, som utan laga förfall eller andra dermed jemförliga
skäl undanhåller sig från mönstring, skall vara förfallen till
böter af 10 R:dr första gången oek 20 R:dr hvarje påföljande gång samt
derjemte vara sjelfskrifven till beväringssoldat, om han vid mönstring
finnes dertill antaglig; och
att nu gällande föreskrifter om beväringsskyldigs qvarstående ett
år längre i beväringen för hvarje år, han utan laga förfall undandrager
sig vapenöfning, och öfverflvttande till den klass, med hvilken han bör
vapenölvas, må tillämpas äfven på den utsträckta beväringspligten och
beväringssoldat,ernes fleråriga vapenöfningar.
Sedan lagstiftningen i brottmål undergått betydliga förändringar och, bland
annat, vanfrejd blifvit närmare betecknad genom uteslutande från medborgerligt
förtroende; och då det ovedersägligen är ett stort förtroende att deltaga i fosterlandets
försvar, hvilket hvarje krigare räknar sig till ära; föreslår Kongl. Majiti
nu gällande föreskrift den förändring:
att vanfrejdad beväringsskyldig må uteslutas från hedern att såsom
beväringsman tillhöra rikets krigmagt..
Enär stamsoldaterne aldrig ensamt böra skickas i striden, utan alltid i
förening med dess krigsförstärkmng, beväringen, måste denna sednare således
vara disponibel utan tidsutdrägt, då deraf göres behof, och lagen derom får ej
vara tvifvelaktig. Den nu gällande beväringslagen föreskrifver, att beväringsmanskapet
må uppbådas “under krig eller när eljest “Kongl. Maj:t pröfvar® rikets
försvar det påkalla®. Ehuru deruti icke finnnes något hinder för Kongl. Maj:t
att, vid mobilisering af en viss del af den stående arméen, äfven uppbåda dertill
hörande förstärkningsmanskap, så är dock uttrycket icke bestämdt. Då den största
vigt ligger derpå, att intet tvifvel härom uppstår, anser Kongl. Maj:t, att 10 § af
nu gällande beväringslag bör erhålla en något förändrad lydelse, nemligen:
“att under krig, eller rustning dertill, eller när eljest Kongl. Maj:t
pröfvar rikets försvar det påkalla, må Kongl. Haj:t till vapentjenst
uppbåda antingen alla beväringssoldater eller ook större eller mindre
del af dem, jemte så stor del af det öfriga beväringsmanskapet, som
Kongl. Maj:t finner nödigt, vare sig från hela riket eller endast från
vissa landsorter, utan afseende derpå, huruvida eller till huru stor del
beväringen inom rikets öfriga landskap kallas till vapen®.
För att befordra frivillig tjenst såsom beväringssoldat, anser Kongl. Maj:t:
att beväringspligtig, som frivilligt vid mönstring anmäler sig till
beväringssoldat och dertill antages, må under första årets vapenöfning
tilläggas en extra aflöning från allmänna beväringsfonden, beräknad
efter 50 öre om dagen;
Samman». Lag- samt, Allm. Besv.- och Ekon,- Utskottets Utlåtande N:o 5. ?
att, intilldess lagen om beväringssoldater träder i verkställighet,
allmänna beväringsfonden till hufvudsaklig del må afsättas för dessa
extra aflöningars bestridande; och
att om de, sådant oaktadt, något år icke skulle af fondens inkomster
kunna bestridas, fyllnaden må tagas från anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar.
Genom nu föreslagna vapenöfning lör beväringssoldaterne, kunna vapenfärdighet
och tjensteskicklighet hos dessa vinnas i större mån. än hvad som i
detta afseende kan förväntas af nuvarande bevärings-eliter, hvadan all befordran
bland beväringen endast bör tillkomma beväringssoldaten; och Kongl. Majit anser
således:
att den nuvarande inrättningen af bevärings-eliter må upphöra.
Såsom biträden åt befälet under marcher till och ifrån möten, kunde lämp
ligast
pålitliga beväringssoldater uttagas; hvarföre Kongl. Majit anser:
att, bland beväringssoldaterne, ett antal af högst 24 på hvarje bataljon
må för visad skicklighet och pålitlighet förordnas till rotmästare,
hvilka böra erhålla vice korporals portionsskilling och tilläggas något
utmärkelsetecken.
Till beredande af utväg för beväringssoldat att under fred vinna befordran
till under-officer, föreslår Kongl. Majit:
att beväringssoldater, till ett antal af två på bataljon, må efter egen
ansökning beordras till korporals- och underbefäls-skolor, samt der underhållas
af anslagen till beväringsmanskapets vapenöfningar;
att beväringssoldat må i samma ordning, som manskap vid stammen,
befordras till underofficer; och
att från beväringssoldater befordrade underofficerare utan lön må,
till ett antal af fyra på hvarje bataljon, under de år de eljest skolat
tjensfgöra såsom beväringssoldater, åtnjuta dagtraktamente under regementets
vapenöfningar, samt beklädnadspenningar och gratifikation enligt
de i 29 § af Kongl. Förordningen den 4 Februari 1802 stadgade
grunder; börande dock dagafiöningen utgå från samma anslag, som för
det öfriga underbefälet, då sådan förmån detta tillkommer.
För bildande af en officer s-reserv bör en elittrupp kunna bildas; i hvilket
afseende Kongl. Majit föreslår:
att beväringsskyldige, som aflagt afgångsexamen från rikets elementarläroverk
och blifvit till beväringssoldater uttagne, må i stället
för dermed förenad vapenöfningspligt, anmäla sig att blifva beväringseliter
;
att äfven andra beväringsskyldige, sorn aflagt samma examen, må
såsom bevärings-eliter på egen begäran antagas;
att bevärings-elit under första året genomgår en 02 dagars rekrytoch
soldatskola och under andra året 42 dagars befälskola; samt
att bevärings-elit, som genomgått förestående vapenöfningar och
dervid blifvit godkänd, samt i öfrigt har de egenskaper, som fordras ai
8 Sammans. Lag- samt Allm. Bexv.- och Eicon.- Utskottets Utlåtande N.'o å.
ett blifvande befäl, må vid uppbåd till krigstjenst konstitueras till underofficer
och i mån af visad skicklighet äfven till officer.
För en hastig öfvergång från freds- till krigsfot är dock icke nog, att beväringsinrättningen
så ordnas, att tillgång på folk finnes; det måste äfven beredas
möjlighet att kunna rätt beräkna den krigsförstärkning, hvarje stambataljon
har att påräkna och i mobiliserings-stunden kunna skyndsamt få denna förstärkning
under vapen. — Den redovisning af beväringsmanskapet, som nu förefinnes,
vidlåda stora brister. De upplysningar, Landtförsvars-komitéen derom lemnat,
visa behofvet af noggrannare bestämmanden deruti; och Kongl. Maj:t anser att,
i sammanhang med utfärdandet af den nya beväringsförfattning, hvars hufvudgrunder
nu blifvit framställda, åtgärder böra vidtagas för dessa hristers afhjelpande.
Hvad här blifvit yttrad t och föreslaget angående beväringen, bör icke tilllämpas
på Gotlands National-beväring, så länge särskild konvention derom är
gällande; — hvarjemte Kongl. Majit vill erinra, att, derest en del af sjöbeväringen
öfverflyttas till arméen, bevärings-områdena derefter måste rättas.
Såsom ett yttersta medel för fosterlandets försvar, har omnämnts landstormen.
En sådan är lämplig för Sverige, som, med krigsstyrkan grundad på beväringssystemet,
bör hafva att vänta en allmän vapenfärdighet bland den manliga
befolkningen, och der från gamla tider blifvit invmpadt medvetandet af skyldigheten
att gå “man ur huse“ för att försvara hemmet. Men med afseende på
denna kunskap i vapnens bruk och på de uppoffringar, som skulle uppstå af föreskrift
om vapenöfningar för landstormen, finner Kongl. Maj:t för närvarande icke
skäl att sådana föreslå, helst det är att hoppas, att de frivilliga skarpskytteföreningarnes
exempel skall locka till skjutgillens anordnande och landstormen
derigenom öka sin användbarhet för strid. Vid bildandet af landstormen blifva
de frivilliga skarpskytteföreningarna äfven dess rot och kärna. Såsom en öfvad
stam kunna dessa erbjuda goda ledare och tjenstkunnigt, öfvadt befäl och underbefäl
af flera grader. Med deu ihärdighet, oförtrutenhet och fosterlandskärlek,
dessa föreningar hittills visat, lära deras bemödanden icke blifva mindre eller
nitet svalare, om de erhålla det förtroendefulla och hedraude uppdraget att blifva
landstormens stam. Då i sammanhang härmed tillämpning af bestämmelserna
om gymnastik och vapenföring i skolorna med nit och skicklighet fullgöres, bör
nationen kunna vinna en utbildning och en vapenkunnighet, som göra möjligt
för landstormen att kraftigt uppträda der dess tjenst måste påkallas; hvarunder
den äfven af en fiende lärer kunna påräkna att åtnjuta den aktning och behandling,
som tillkomma en genom lag bildad krigsstyrka, då den uppfyller sina plister,
men vanligen icke tillerkännas en utom lag bildad folkresning.
På dessa grunder föreslår Kongl. Majit:
att alla vapenföre män från 20 till 50 år, hvilka icke tillhöra den
ordinarie krigsstyrkan, må förklaras utgöra en landstorm, som kan uppbådas
till hemortens försvar;
att landstormen må delas i tvänne uppbåd, af hvilka det första
utgöres af mån från 20 till 40 år, och det andra af män från 40 till
50 år;
att hvarje län, i förhållande till dess vidsträckthet, utgör ett elier
flera landstorms-områden;
att
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. 9
att ländsWms-området för Stockholms stad må sträcka sig till
yttre béfästningslinierna, då staden blifvit befästad;
att landstormen endast må af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
på Konungens i Stats-Rådet fattade beslut, kunna uppkallas, då krig
utbrutit;
att landstorm, uppkallad, må stå under krigslagarna, på samma sätt
som Gotlands National-beväriug;
att första uppbådet må hafva tjenstgöringsskyldighet inom landstorms-området;
tindra uppbådet inom socknen och Stockholms stads
inom tullarne;
att Staten under krig må anskaffa gevär å.r dem, som icke ega sådana,
och tillhandahålla ammunition;
att landstormen icke må hafva någon föreskrifven uniform, men
att, derom må kunna frivilligt öfverenskommas inom kompaniet;
att hvarje till landstormen hörande man må vara skyldig kläda
och föda sig på egen bekostnad, då han uppbådas, men att fattiga förses
med kläder och föda af kommunen;
att andra uppbådet ej må kunna uppkallas förr än det första förut
utgått;
att de beväringsklasser eller delar deraf, hvilka ej äro inkallade
till arméen, må utgå med landstormens första uppbåd i sin ort;
att, Landshöfdingen må hafva befäl öfver länets landstorm, intilldess
den uppbådas till tjenstgöring, då den skall träda under militärbefäl
;
att landstormen må bildas i kompanier och bataljoner;
att kompaniernas och bataljonernas styrka må vara olika och rättas
efter lokala förhållanden ;
att flera socknars manskap, deraf minst 500 tillhöra första uppbådet,
må bilda en bataljon;
att befälet må väljas på det sätt, att förslag på tre personer upprättas,
deraf en erhåller förordnande, nemligen:
Bataljom-chef, efter val och förslag af bataljonen, förordnas af Kongl.
Maj: t;
Kompani- och Pluton-chefer, efter val och förslag af kompaniet, förordnas
af Landshöfdingen;
Afdelnings-chefer och Korporalen, efter val och förslag af kompaniet,
förordnas af kompanichefen;
att kompanickeferne må hafva skyldighet föra rulla öfver sitt
manskap, med ledning af de årliga man talslängderna; börande ett sammandrag
af rullan årligen insändas till bataljonschefen, som lemnar en
afskrift deraf till Landshöfdingen;
Bih. till R. St. Prot. 1865 $■ 1866. 7 Sami. 2 Afd. 5 Haft. 2
10 Sanman», Lag- samt Alim, Besvoch Ekon,-Utskottets Utlåtande, N:o å.
att landstormens män må hafva samma rätt till krigsbelöningar för
visad mandom och samma rätt till pension för svår blessyr, som för
arméen är stadgadt; och
att do frivilliga skarpskytteföreningarne, ehuru vid uppbåd uppgående
i krigsförstärkningen eller landstormen, må, till förvärfvande af
ökad vapenfärdighet, fortfara efter nu gällande grunder, i hvad de
icke strida mot landstormen.
Kongl. Majk vill härmed till Rikets Ständers pröfning och yttrande framställa
dessa förslag, angående grunder för beväringsmanskapets användande samt
om bildandet af en landstorm; skolande, i händelse af antagande häraf, förslag
till författningar, så väl om den allmänna beväringen som angående landstormen,
af Kongl. Majk till Rikets Ständer vid en blifvande riksdag framställas.
Kongl. Majk förblifver Rikets Ständer med all Kongl, nåd och ynnest
städse välbevågen.
CAEL.
A. F. Z. Reuterskiöld
Innan Utskottet meddelar resultatet af sina öfverläggningar i denna vigtiga
fråga, torde, då Kongl. Majk genom nådigt Bref den 16 Juli 1861 uppdragit åt
särskilde komiterade att utarbeta och afgifva underdånigt betänkande beträffande
åtskilliga landtförsvaret rörande frågor, och dessa komiterades utredning och framställningar
i hufvudsakliga delar lagts till grund för det Kongl, förslaget,
— det icke anses olämpligt att ur detta komiterades betänkande anföres ej mindre
de hufvudsakliga skäl och grunder för de nu ifrågavarande anordningarne,
än äfven dervid meddelade faktiska upplysningar.
Sedan komiterade ingått i betraktelser öfver den stridsstyrka, hvarmed vårt
land, med mera eller mindre sannolikhet, skulle kunna anfallas, yttra de, till besvarande
af den frågan, hvilken stridsmagt till lands, som våra tillgångar medgifva
oss att uppsätta och underhålla, bland annat, följande:
“Att behofvet af arbetskraft i vårt hårda luftstreck samt vår fåtaliga och
glesa befolkning gör för Sverige svårt att, utan undergräfvande af landets välstånd,
uppställa en stor krigsmagt, är sannt, men så långt likväl möjligheten sträcker
sig, hafva vi icke valet fritt. Hvar denna möjlighets gräns inträder, och hvarvid naturligtvis
icke allenast manskapets anskaffande får tagas i betraktande samt dess
klädande, väpnande, födande och förseende med alla andra krigsförnödenheter,
utan äfven krigshärens utrustning med artilleri, sjukvårds- och forslingsanstalter
samt ersättningen af häruti timade förluster — hvar gränsen är för ett lands förmåga
att anskaffa och underhålla allt detta, skulle, med begagnande af statistiska
källor, möjligen kunna beräknas. Att detta likväl blefve ett ganska svårt och
aldrig fullt tillfredsställande arbete, är uppenbart. En enklare och mera prak
-
Sammarin. Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. ] 1
tiskt ledande väg är den, att angifva hvad vi sjelfva förmådde åvägabringa, då
vi sednast stodo på fältfot, samt hvad andra land, medlemmar såsom vi af det
europeiska statsförbundet, för närvarande förmå.
Under 1808 års krig voro, då vargeringen, landtvärnet och de, som stridde
på flottan, inberäknas, omkring 70,000 man på benen, visserligen illa utrustade.
Befolkningen var då 3 millioner med Finland och Pommern. Krigsstyrkan utgjorde
således 2J för hundrade af befolkningen. Landet var i vanmagt, illa styrdt,
och en tredjedel af detsamma i fiendehand.
Vid inbrottet i Norge 1814 var arméen med den uppkallade delen af beväringen
och de trupper, bland andra större delen af kavalleriet, som voro hemma
i landet, åtminstone 50,000 man. Folkmängden var då 2\ million. Krigsstyrkan
således nära 2f för hundrade. Landet hade visserligen rest sig ur sitt politiska
betryck, men icke ur sitt ekonomiska.
Vi vända oss nu till hvad Europas stater i närvarande stund uppsätta.
Om Ryssland antages kunna sätta blott en million på benen, så är detta
lj för hundra af dess 60 millioners europeiska befolkning. Dess asiatiska är dessutom
8 millioner.
Danmark hade vid slutet af Mars månad 1864, eller då Dyppelställniugeu
ännu bibehölls, 55,000 man på benen, inberäknadt allt manskap i depöterna. Det
utgör 2f för 100 af dess 2 millioners befolkning, Öarnes, Jutlands och Slesvigs,
hvilket sednare landskap måste inberäknas, emedan trupper derifrån funnos vid
arméen.
Tyska Förbundet har bestämt, att dess första uppbåd med reserv skall
vara 2 för 100 af befolkningen.
Preussen, med en befolkning af 18 millioner, kan genast sätta på krigsfot
arméen (5 beväriugsklasser) och landtvärnets första uppbud (7 beväringsklasser),
utgörande 600,000 man eller mer än 3 för 100.
österrike med 35 millioners befolkning sätter på krigsfot 600,000 man eller
nära 1| för 100.
Frankrike med 37 millioner kan genast sätta på krigsfot 750,000 man, utgörande
något mer än 2 för 100.
Belgien med en befolkning af nära 5 millioner uppsätter en slagfärdig
krigshär af 100,000 man; nära 2 för 100.
I Holland är arméen (utom den i Indien) 60,000 man på en befolkning af
3J millioner, alltså omkring lf för 100.
I Schweitz skall, utom landtvärnet, sjelfva arméen utgå efter 3 för 100 af
befolkningen, och reserven efter 1|.
England har visserligen, i förlitande på sitt från fastlandet fullkomligt afskiljda
läge samt på sin öfverlägsna flotta, endast en stående värfvad armé af
150,000 man, hvaraf blott 30,000 i hemlandet, men kunnige män i detta land hafva
insett denna styrkas otillräcklighet, i fall landet skulle af sin mägtige granne anfallas,
enär det icke eger något allmänt beväringssystem, utan till den ringa
arméens bistånd endast milistrupper och frivilliga korpser, hvilken brist otvifvelaktigt
skulle vid en landstigning och efter flottans besegrande göra landets läge
ganska vådligt.
I Italien äro förhållandena ännu icke så ordnade att säkra siffror kunna
angifva». Som arméen åtminstone kan antagas till 370,000 man, gör detta för
21 millioner lj för 100.
12 Sammans. Lag- samt Allm.- Besv.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 5.
Spanien, med en befolkning- af 15 millioner, sätter på krigsfot 230,000 man
eller något mera än 1^ för 100. — — — — — — — — ___ — —
Fullt erkännande, att Sverige bar behof af arbetskraft att utleda sina begagnade
och obegagnade näringskällor; att många inrättningar tor fredliga värf,
för menniskokärlekens, förståndsodliugens och den allmänna uppfostrans, fordra
stora kostnader från Statens sida; att således landet icke bör mera ansträngas,
hvarken till kostnader för krigsväsendet i allmänhet eller till arbetskraftens användande
för krigsöfningar under fred, än hvad som oundgängligen fordras, äro
komiterade dock fast öfvertygade om, att då Sverige i sin vanmagt 1808 och
1814 förmådde ställa på krigsfot mer än 2 för 100 af sin befolkning, så bör det
i våra dagar, efter 50 års fred, — den längsta vi någonsin åtnjutit, och under det
välstånd, som både styrelse och folkombud hafva erkänt vara för handen, då den
förra föreslagit och de sednare beslutit stora nationalarbeten till förr hos oss
ohörda summor — lätteligen, då dess sjelfbestånd det krätver, kunna bära en
krigsmagt i fält af 2| för 100 af den oupphörligt vetande 4 millioners befolkningen,
hvilket är något mera än i åtskilliga europeiska stater, mindre än i flera
andra, men lika med det förhållande mellan krigsmanskap och folkmängd (denna
sednare då beräknad till blott 3,600,000), söm den af Kongl. Majit 1856 förordnade
Svensk-norska kommissionen föreslog för Sveriges oell Norges gemensamma stridskrafter.
Krigsstyrkau skulle, efter nämnda förhållande, blifva omkring 100,000 man,
en styrka, sorn landet kan och bör bära, om behofvet så fordrar.
Så önskligt det vore, att hafva en fältstyrka af 100,000 man organiserad,
hafva komiterade dock trott sig böra inskränka den styrka, för hvilken under
fred befäl, vapen och beklädnad borde beräknas, till 70,000 mari, förutom befäl,
underbefäl, spel och icke stridande, men hvilken under krigets fortgång skulle
kunna ökas till 100,000 man. Denna styrka bör kunna mäta sig med den, hvaraf
på anföi-da, mer eller mindre sannolika, skäl vi kunde hotas, meri som också kan
blifva behöflig i anseende till vårt landé vidsträckhet, som icke tillåter oss att
samla våra stridskrafter på en punkt.
Komiterade kunna vänta sig den anmärkningen, att hafva föreslagit för
liten krigsstyrka, och att denna borde uppgå till åtminstone 3 för 100 af folkmängden
eller något derutöfver, såsom i Preussen och Schweitz. Skälet till denna
inskränkning har icke varit bristen på folk, emedan en ordnad beväringsinrättning
är en rik manskapskälla; icke heller bristen på böjelse hos vårt folk till
vapenöfningar under fred, hvilken gamla fruktan så segrande blifvit vederlagd
genom de sednare årens allmänt visade lust och håg för sådana; skälen hafva vant
kostnaderna att vapenöfva, väpna och utrusta samt för kriget med alla förnödenheter
förse en större styrka, synnerligast att kunna tilldela densamma ett
någorlunda tillräckligt och dugligt befäl, hvarförutan en stor styrka saknar ledning,
strider lamt och faller i fångenskap. I krigets skola kan visserligen befäl
ganska snart bildas, meri det får icke vid ett krigs början saknas eller vara
obildadt.
Redan de kostnader, som fordras för att vid krigets början hafva en organiserad
styrka af 70,000 man, äro så betydliga, att endast öfvertvgelsen om den
tvingande nödvändigheten stadgat komiterades beslut att föreslå en så ansenlig
styrka. Det bör ock erinras, att flottans manskap icke häruti ingår. Svenska
krigsstyrkan till lands uppgår nu med fem klasser beväring till något öfver
100,000 man. Men af dessa äro endast de indelta och värfvade stamtrupperna,
Samm ans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 5. 13
utgörande, då rekryter, sjuke och depöttrupper afdragas, blott 25,000 man, någorlunda
stridsfärdig^. Om ock vapen, beklädnad och utredning finnas för en
del af beväringsmanskapet, kan dess krigsbildning icke anses för mera än påbörjad.
Detta är en uppenbar brist, som måste afhjelpas. Visserligen måste vi,
med ännu mera skäl än rika och mägtiga stater, hafva, af besparing, blott en
del af krigshären ständigt underhållen sorn stridsfärdig krigsmagt, och en annan
del, som för kriget uppkallas — en freds- och en krigsfot. Men skilnaden mellan
båda dessa organisationer måste hufvudsakligen bestå i styrkan, i antalet
under fanan, icke alltförmycket i dugligheten. Det är för oss af yttersta vigt att
icke oförberedda anfallas af en fiende, som dertill blott behöfde begagna ringa
styrka, utan att nödgas gifva sitt företag någon omfattning, som fördröjer dess
utförande och lemnar oss tid till krigsrustningar. Vi måste derföre ega en mindre
och en större krigsfot. Deu minsta stridsfärdiga styrka, vi böra ega, eller
den mindre krigsfoten, hafva komiterade ej trott sig kunna antaga till mindre
än 50,000 man, alltid under förutsättning att den inom kortare tid kan uppbringas
till den större eller 70,000 man, som efter någon längre förberedelse kunde
vexa till 100,000.
En alltid stridsfärdig styrka af 50,000 man är visserligen icke mycket för
vårt vidsträckta land, men kan, med våra ångbåtsleder och jernvägsförbindelser
snart nog till betydlig del sammandragas på de vigtigaste punkterna. Den bör
ock enligt de betraktelser, som i det föregående blifvit gjorda, vara tillräcklig
att skydda oss mot en öfverrumpling, och derigenom tvinga en fiende till rustningar,
som gifva oss tid. Mindre blottställda delar af landet kunna bevakas af
reservkorpser, men hvilka ej få sakna den duglighet, att de icke i nödfall kunna
föras mot fienden och inom kort vara färdiga att förstärka arméen i fält.
Den krigsstyrka, som komiterade föreslagit, har antagits under det uttryckliga
förbehåll, att den under fälttåget skall oförminskad kunna vidmagthållas,
hvilket är angelägnare, än att från början uppkalla stora massor, hvilka icke
kunna väpnas och ledas, och ej heller i vårt brutna land utan svårighet röras,
samt att vapenpligten skall efter denna fordran rättas och en landstorm eller
folkbeväpning för ortförsvaret ordnas."
I afseende på organisationen af den sålunda nödig ansedda arméen anföra
härpå komiterade, bland annat, följande:
“Såsom första ledande tanke vid Svenska arméens organisation bör uppställas
den, att de indelta och värfvade trupperna icke ensamme bilda en armée,
utan böra vid alla organisations- och fältutrustnings-frågor betraktas endast och
allenast såsom stam för den armée, som genom beväringsmanskapets tillkomst
uppstår. Stamsoldaten kan och bör betraktas såsom den lägsta klassen af de
ledare, hvilkas allt högre stigande klasser utgöra underbefälet och befälet.' Det.
vore således en stor misshushållning med krafter, om man ansåge stammen som
en armée, hviken ensam skickades i striden; han är för dyrbar och för oersättlig
att ensam blottställas för stora förluster; det vore en misshushållning, som ginge
i samma rigtning, som om man ditsände ensamt befälet. Yisserligen blefve denna
en utvald trupp, men det vore icke klokt att utplocka det urval, som gifver det
öfriga sitt värde, och äfventyra att med dess förlust hafva det för ändamålet värdelösa
qvar. Beväringsmanskapet är således alldeles icke att anse som en förstärkning
för arméen, utan utgör, tillsammans med den ledande stammen, sjelfva
arméen. Detta manskap bör derföre erhålla den öfning och vård, samt ställas i
det förhållande till stammen, som ofvannämnda grundsats uttalar. — —
1 4 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Utlåtande N:o 5.
Den betydelse, som här ofvan gifvits ordet stam, är egen för Sverige, och
ej densamma som i andra land, der arméen blott uppsattes genom allmän beväring.
Der utgör arméens fredsfot, eller de i tjenst varande årsklasserna, sjelfva
stammen. Det är den skilnad mellan de utländska organisationerna och vår, att
vid de utländska vexer fredsfoten till krigsfot genom de uppkallade årsklasser,
som förut varit några år i tjenst — vexer således med mer och mindre fullbildad!,
fastän under flera år tjenstefritt manskap, som i afseende på öfning är af
samma slag, till en del likartadt med den stam, dit det kommer. Hos oss deremot
skall stammen upptaga en flerdubbelt starkare beväring, nästan utan öfning,
och vår fredsfot sväller till krigsfot endast genom rekryter. Detta är en högst
ofördelaktig skilnad. En soldat kan möjligen blifva så god som två eller tre
fiender; det är önskligt, det är tänkbart; men att göra en soldat så duglig, att
han, tillsammans med två föga utbildade, gör tre goda soldater, är icke möjligt.
Stamsoldatens vana och goda föredöme kan gifva ledning och stöd för de oöfvade,
kan undervisa dem med ord och handling och sålunda hjelpa dem att öfvervinna
sina brister, men dessa brister få icke vara alltför stora. Beväringens bildning
får derföre icke vara så bristfällig, att arméen till sin duglighet lider och blir underlägsen
andra europeiska krigshärar. För att icke tala om de stora staterna,
der beväringstjensten, i följd af bristen å en längre tid tjenande stam, är flerårig,
må erinras derom, att i de mindre Tyska staterna denna tjenst minst är sex månader,
och att den nybildade Fransyska reserven, bestående af en del af årsklasserna,
som icke ingår i stående hären, och som på sitt sätt kan förliknas med
vår beväring, enär den först vid krig kommer till arméen, vapenöfvas under tre
år, första året tre månader, andra året två, tredje året en månad. — — — -— —
Rikets Ständer gjorde visserligen 1857 det vigtiga medgifvande!, att öka
beväringens öfningstid från 15 till 30 dagar, fördelade på tvänue år, men detta
steg, det första till vår bevärings daning sedan författningens införande 1812, måste
följas af ännu ett och större.
Det är visserligen sannt, att gymnastik och vapenöfningar numera komma
att ingå i skolundervisningen. Men den kunnighet i marsch, handgrepp och något
i manöver, sorn kan antagas härigenom blifva före beväringsåldern inhemtad,
torde mera komma att visa sig hos städernas ungdom än hos landets, enär folkskolorna
icke i allmänhet lära kunna bringa sina vapenöfningar synnerligen långt.
Dessutom måste en beväring, för att kunna ingå i arméens led, hafva en kännedom
i soldattjensten och om soldaipligterna, som icke i skolan kan meddelas.
I fråga om den minsta öfningstid, som för beväringen fordras, för att kunna
med stammen bilda en duglig armé, hafva komiterade, i afseende på stammens
öfning, föreslagit den oundgängliga anordningen, att hvad som hitintills blott undantagsvis
kunnat ske, nemligen rekrytens daning under tvänne års soldatskola
(rekrytmöten'), hvardera af 42 dagar, samt tvänne års regementsmöten af 20 dagar,
innan han sorn soldat godkännes, hädanefter bör blifva allmän regel. Denna soldatdaningstid
är kort, jemförd med den inom utländska arméer antagna, och kan
såsom tillräcklig anses endast till följd af vårt folks egenskaper, håg och goda
vilja samt med hänsyn till stammens längre tjenstetid och den fortgående utbildning,
densamma derigenom vinner. Intet skäl finnes dock, hvarföre en betydligt
kortare tid, än för rekrytens daning, skulle anses tillräcklig för det beväringsmanskap,
som, lika med soldaten, genast skall kunna gå i fält, då den förre dessutom
fortfarande står under befäl, känner sig vara soldat, och blott derigenom får
mera stadgade militäriska egenskaper än den sednare, som mera oförmodadt ryckes
