# ID: svediakorp-gov2450
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 74,676
# sentences: 3,515
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 122.
285
fastheldre i den omständigheten, att de skolor, som stå i samband med seminarierna,
icke äro eller under nuvarande förhållanden väl ens kunna vara så inrättade, att de
på samma gång skulle utgöra ett passande öfningsfält för seminarieeleverne i alla till
folkskolan hörande ämnen och tillika en tillfredsställande bildningsanstalt för sådane
personer, som endast söka utbildning såsom småskolelärare. Seminarieskolan skall,
enligt gällande stadgar, skötas af en utaf seminarii hufvudlärare, hvilken tillika har sig
ålagdt att hufvudsakligen leda elevernes praktiska öfningar och undervisning. Det ligger
således i sakens natur, att den skola, sorn ställes i samband med seminarierna,
antingen måste, såsom förhållandet lärer vara vid något seminarium, till stor skada
för den fullständiga seminarie-undervisningen från sig utestänga andra barn, än sådana
som hunnit öfver småskolans ståndpunkt, eller och att de små barnens undervisning i
densamma blir betraktad såsom en bisak och skötes mindre tillfredsställande, då läraren,
såvida han ej i skolan vill använda ovana och ständigt vexlande biträden, endast
kan egna en jemförelsevis kort tid och delad uppmärksamhet åt den förberedande
lägsta afdelningen, ehuru just denna afdelning, enligt kända pedagogiska åsigter, väl
behöfde företrädesvis ett ständigt och oafbrutet biträde af skicklig lärare. De småskolelärare,
som vid seminarierna skulle söka utbildning, kunna derföre endast i ofullständig
mån vinna sitt syfte; och seminarierna, som väl, äfven i afseende på småskolan,
borde vara mönsteranstalter, kunna svårligen i denna del motsvara sin bestämmelse.
Helt annat blefve förhållandet, om den delning, som nu inom församlingarne öfver
allt pågår, i följd hvaraf småskolan skiljes från den egentliga folkskolan för dem
som kunna läsa innantill, äfven funne sin motsvarighet vid lärarebildningsanstalterna,
så att seminarieskolan jemväl finge en särskild småskoleafdelning.
Härigenom vunnes dels den förmånen att seminarie-eleverne, innan de befinnas
mogna att införas i den högre undervisningen, kunde särskildt vinna öfning att behandla
den första förberedande undervisningen, dels ock den stora fördelen att på ett
ganska enkelt och föga kostsamt sätt få ett antal offentliga anstalter för de lärares
och lärarinnors utbildning, hvilka endast egna sig åt småskolan; och hvilka anstalter
tillika kunde tjena till eftersyn för de inrättningar af enahanda syftemål, som af enskilde
eller kommuner kunde blifva bragta till stånd Det synas vara att hoppas, att
i sådant fall församlingarne skulle finnas mera benägna, än hittills, att lemna understöd
för lärokursens genomgående åt de personer, hvilka de ville anställa i sina småskolor.
Jag får derföre föreslå Rikets Ständer,
att anslaget för seminarierna okas med ett belopp, tillräckligt att'aflöna underlärare
till biträde åt de i seminariiskolorna tjenstgörande seminarielärarne.
Då jag föreställer mig, att sådant biträde lätteligen skulle erhållas
i någon af de från seminarium utexaminerade skickligaste eleverne, för
hvilka ett eller annat års sådan tjenstgöring borde blifva ett välkommet tillfälle
till ytterligare förkofran och till inläggande af större meriter för an
-
286 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 123.
ställning vid de bättre aflönade folkskolelär ar ^platserna, torde det arfvode,
som erfordrades, ej behöfva upptagas särdeles högt.
Jag antager, att omkring 500 Riksdaler skulle vara för ändamålet tillräckligt
och föreslår derföre,
att för anställande af en sådan biträdande lärare eller, vid de qvinliga seminarierna,
lärarinna, för de åtta utvidgade seminarierna i riket till Kongl.
Maj:ts disposition måtte ställas en summa af 4,000 Riksdaler Riksmynt.
Stockholm den 14 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:o 123.
Af Herr RiddCFStcld, C. F,, att eleverne vid rikets folkskolelärareseminarier
måtte, under visst vilkor, befrias från första
årets beväringsexercis.
Då eleverne vid rikets folkskolelärare-seminarier, enligt gifna nådiga föreskrifter,
numera flitigt öfvas i gymnastik och vapenföring samt dervid förvärfva en färdighet i
militäröfningar, sorn torde vara fullt jemngod med den, hvilken under första årets beväringsexercis
uppnås; och då deltagandet i denna beväringsexercis föranleder till ett
hinderligt afbrott i undervisningen vid läroanstalten, synnerligen för dem, som skola
undergå afgångsexamen och undfå betyg för anställning vid folkskolorna, får jag föreslå,
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta och till Kongl. Maj:t inkomma
med hemställan derom, att seminarie-elev er må, i likhet med medlemmar af
skarpskyttekorpser, från första årets beväringsexercis befrias, såvida de vid
anstäldt prof, af vederbörande militär-befålhafvare befinnas ega erforderlig
skicklighet i dithörande öfningar.
Det sätt att vinna denna befrielse, hvilket står seminarie-elev öppet, nemligen
att ingå i skarpskyttekorps, medför för honom svårighet dels med afseende på au
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 124.
287
skaffande af uniformspersedlar, och det synes ock vara öfverflödigt att nödga honom
dertill, då han i sammanhang med den öfriga undervisningen vid läroanstalten kan
förvärfva motsvarande färdighet.
Stockholm den 14 November 1865.
C. F. Ridderstad.
J\:o 124.
Af Herr RiddCFStäd, C. F., om anslag till läkares anställande
vid rikets folkskolelärare-seminarier.
Då de aldraflesta elever vid folkskolelärare-seminarierna sakna egna tillgångar,
uppstår stor svårighet att vid inträffande sjukdomsfall bereda dem nödigt läkarebiträde.
Det är dock utan tvifvel af stor vigt ej mindre att läkare vid svårare åkommor i lid
tillkallas, än äfven att kunna påräkna sakkunnig persons yttrande, huruvida lindrigare
opasslighet, som stundom onödigtvis afhålla elever från undervisningen, verkligen utgör
hinder för deltagandet i arbetet. Äfven behöfver läkare anlitas vid bestämmandet, huruvida
eller till hvad utsträckning seminarie-elev må deltaga i gymnastiköfningarne.
Det årliga anslag, som lemnäs seminarierna för betjening, ved, ljus och nödig undervisningsmateriel,
lemnar icke tillgång till läkare-arfvode. Någon särskild kassa hvarur,
i likhet med förhållandet vid elementarläroverken, läkare-arfvode kan bestridas, finnes i
de flesta fall icke vid seminarierna, hvilkas elever destomindre anses kunna betungas
med afgifter till bildande af en sådan kassa, som de i anseende till sin medellöshet
måste med frikostiga allmänna anslag understödjas för att sättas i stånd att sörja för
de aldra nödvändigaste behofvcn.
Det synes obilligt att i denna omständighet finna ett hinder för anställande vid
dessa anstalter, såväl som vid andra läroverk och offentliga inrättningar och korpser
för öfrigt, af läkare; och jag får derföre hos Kikets Ständer föreslå,
att medel för detta ändamål ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, till för
-
288
Motioner i Borr/are-Ståndet 1865. N:o 125
delning i mån af större och mindre lehöf emellan de 8 utvidgade folkskolelärare
och lärarinne-seminarierna, till ett sammanlagdt belopp af 1,500
Riksdaler Riksmynt.
Stockholm den 14 November 1865.
C- F. Ridderstad
N:o 125.
Af Herr Ridderstad, 0. F., angående underdånig framställning
hos Kongl. Maj:t derom, att qvinna må vinna anställ
ning
vid Statens telegrafverk samt i befordrings- och löneväg
ega samma rättigheter och skyldigheter som mannen.
Qvinnans rättighet och befogenhet att intaga en fri och sjelfständig samhällsställning,
öfverensstämmande med hennes naturliga egenskaper och förmögenheter, lärer
numera ingen kunna eller våga bestrida. Bland många fördomar, hvaröfver vår tid
brutit stafven, är äfven den att qvinnan endast är till för det fridlysta hemmet, för
salongen och budoiren, för väfstugan och köket. Qvinnan är en lika fri Guds skapelse
som mannen, men hon är ädlare än han, vekare, finare, renare. Alla samhällsgöromål,
som ega en sådan karakter, tillhöra derföre företrädesvis henne. Icke dess
mindre har mannen — lagstiftaren — under sekler låtit henne vara blott sin rodocka,
sin sköterska, sitt nöje och sin nytta. En högre och betydelsefullare röle har utan
allt tvifvel Försynen likväl tillämnat henne. Mannen — den starkare — har i sina intressen
kränkt och undertryckt den svagare. Från alla tider och från alla länder kan
man framhålla qvinnor, som likväl föregått mannen med en högsinthet i ord och handling,
inför hvilken hans sjelfgodhet bleknat hort. Hvem glömmer en Porcia, Catos
dotter, Jeanne d’Arc, Charlotte Corday, Christina Gyllenstjerna? Men äfven inom den
trångare krets, dit mannens egenmägtighet, förvisat henne, huru stor är hon icke i sin
kärlek, huru rörande i sin ömhet, huru mägtig i sina uppoffringar ? I mången familj
är hon den enda vårdande handen, den enda värmande och lysande strålen. Genom
ordning
Motioner i Borgare-Ståndet 1865 N:o 125.
289
ordning och omtanke, sparsamhet och ståndaktighet, fördragsamhet och mildhet bota
hon ofta de sår eller förekommer hon det förderf, som mannens oordningar framkalla.
Hon lider — men är stor i sitt lidande. Kärleken är hos henne en magt, hennes väsendes
enda kärna, hennes hjertås lif; hos mannen deremot oftast en blott öfvergående
lidelse. Derföre är hon inför hvarje sannt menskligt omdöme ädlare och bättre än
han, derför är hon mägtig uppoffringar, då han sviker sina pligter, derför kan hon
rädda familjen, då han öfvergifver den. Oändligt många exempel skulle härpå kunna
anföras, men våra dagar hafva alltför många sådana, att det skulle göras behof af att
framhålla något enda.
Qvinnans oändligt höga värde erkännes äfven af alla bildade nationer; endast de
råa och ohyfsade undertrycka det ännu i dag.
I England, Frankrike och Nordamerika, dessa tre folk, som gå i spetsen för vår
tids kultur, egnar man qvinnan jemlik rättighet med mannen i den förnämsta rättigheten
af alla rättigheter, nemligen i den, att, efter förmåga och krafter, försörja sig.
Det är också på denna rättighet, som alla andra rättigheter bero.
Den lika arfsrätten, erkänd vid 1844 års riksdag, var det första steget, som,
sedan Birger Jarls tid, uttogs inom vårt land till qvinnans likställighet med mannen.
Vid sednaste riksdag erkändes hennes myndighetsskap. Det var det andra steget.
Det var likväl, icke för tidigt. Långt förut hade Österrike erkännt henne myndig vid
24 år, Hannover och Hessen vid 25 år, Frankrike och England vid 21 år o. s. v.
Härmed är dock verket -- emancipationsverket — icke fullbordadt äfven om grundvilkorvn
derför äro gifna. Med myndighetsrätten följer visserligen alldeles oafvisligt
sjelfförsörjningsrättigheten; men många dörrar stängas i detta fallet för henne ännu i
dag, dels till följd af gamla, ej mera tidsenliga författningar, dels af gamla vanor och
fördomar. Det tillhör oss att nedbryta dessa och för henne öppna alla lämpliga möjligheter
för hennes försörjningsbehof. I detta afseende torde också ganska mycket
återstå att göra.
Vid sednaste riksdag afläto Rikets Ständer en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, förordande qvinnans inträde i Telegrafverket, såsom erbjudande befattningar,
särdeles passande för qvinlig verksamhet.
Dermed synes det kanske mången att frågan i detta afseende äfven borde hafva
varit afgjord; men så är dock icke händelsen.
På anmodan af Regeringen till Telegrafstyrelsen att deröfver afgifva sitt utlåtande,
förklarade sagde Styrelse, bland annat, att qvinnans anställning vid Telegrafverket
var ”olämplig”. Olämpligheten skulle bestå deri, att Telegraf-reglementet föreskrifver,
att telegrafister skola reparera telegraflinier, sammanlöda telegraftrådar, klifva på
stegar m. m., hvilka göromåls olämplighet för qvinnan väl ej kunna bestridas. Men
häremot måste man likväl i det sunda förnuftets namn anmärka, att Telegrafstyrelsen
sjelf upprättat detta reglemente och dervid begått det stora misstaget att uteslutande
Bill. till !'. St. Brot. ISO5 Of 1866. 11 Sami. 3 Afd. 37
290
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 125.
göra det för manspersoner, man kunde nästan förmoda just i afsigt att utesluta qvinnan.
När nu Styrelsen emellertid äberopar detta sitt misstag såsom grund för sitt
afstyrkande och sin vägran, ligger det för öppen dag, att den söker bota det ena misstaget
med det andra. I andra länder anläggas och repareras telegraflinier icke af
telegrafist er, utan af särskilda dertill inöfvade arbetare under en telegraf-ingeniörs ledning
och så går det väl äfven för det mesta till i Sverige, ehuruväl Styrelsen torde
finna sin uträkning vid att låta den allmänna föreskriften qvarstå, såsom ett hinder
för qvinnans tillträde. Telegraf-reglementet förändras och förbättras allt som ofta, och
det skulle blott erfordras ett par penndrag för att få det lika lämpligt för båda könen.
Vidare framhöll Telegrafstyrelsen den stora moraliska fara, som skulle uppstå derigenom
att personer af begge könen genom tjenstgöring vid samma telegrafstation skulle
få tillfälle att se hvarandra, ja möjligen äfven någon gång samtala. När dessa tillfällen
dagligen och till öfverflöd förekomma i allmänna lifvet, kan denna Telegrafstyrelsens
farhåga icke förklaras annorlunda än som ett ganska klent svepskäl; ty
förutsatt att härigenom också någon gång ett telegrafparti skulle komma till stånd,
kan ett sådant på intet vis vara mindre moraliskt och lofvärdt, än de hitintills allmänna
och godkända bal-, brunns-, badorts-, theater- och ångbåts-partierna. Hvad hotar
då för fara här?
Sålunda fortfar Styrelsen i sin förklaring, utan att likväl någonting är bindande
deri. Det säkra är emellertid att Kongl. Majrt i särskild Skrifvelse af den 10 Juli
1863 i allt hufvudsakligt bemyndigade Telegrafstyrelsen att efter eget godtfinnande
antaga eller icke antaga qvinliga telegrafister, samt att Telegrafstyrelsen sålunda uppfattat
detta bemyndigande, att den allt hitintills uteslutit hvarje sådan från Statens
alla telegrafstationer. För att oaktadt allt detta likväl icke allt för mycket stöta den
allmänna rättskänslan och, ännu mera, Rikets Ständer för hufvudet, föll Telegrafstyrelsen
på den luminösa idéen att inrätta så Kallade fjerde klass-stationer, stationer af
lägsta och sämsta sort, hvilka egas — icke af Staten, utan af smärre kommuner, i
hvilka, med Styrelsens nåde, qvinnor nu inrymmas. Sålunda tillkännagaf Telegrafstyrelsen
också i Post- och Inrikes-tidningarne för den 14 sistlidne Januari att Hjo, Skeninge
och Gamleby antagit fruntimmer till föreståndare, hvilka stationer likväl såsom
underhållna af kommunerna sjelfva, icke i egentlig mening kunna sägas vara Statens.
På sådant sätt har Telegrafstyrelsen emellertid kringgått den af Rikets Ständer
uttalade meningen. Sedan Rikets Ständer likväl tagit saken om hand, böra de väl ej
stadna på halfva vägen och sålunda låta afspisa sig. Saken är derföre allt för vigtig.
Frågan om qvinnans inträde i Telegrafverket är, rätt uppfattad, en förpostaffär för vida
mera. I sjelfva verket gäller den en grundsats; den att erkänna qvinnans samhällsrätt,
eller att fortfarande undertrycka den; den att tillgodogöra Staten de utmärktare
egenskaper, som hon besitter, eller att äfven allt framgent vårdslösa dem. Frågan är
en mensklighetens fråga, en äf vår tids förnämsta frågor.
Rikets nu församlade Ständer hafva emottagit den till lösning från föregående
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 126.
291
riksdagar och jag hyser den förhoppning att Rikets Ständer, i hvad på dem ankomma,
icke skola underlåta något, som kan bidraga dertill.
Såväl i Nordamerika som i Frankrike och England, ja, äfven i Norge — till och
med i Finland — har man, till allmän båtnad, inrymt åt qvinnan platser i Statens
telegrafverk.
Går det an i dessa länder, måtte det äfven gå an hos oss.
På grund af hvad jag här haft äran framställa, tillåter jag mig att föreslå,
att Rikets Ständer måtte besluta, att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
skrifvelse, hvari Kongl. Maj:ts uppmärksamhet fästes på det billiga och
önskvärda deri, att qvinnan får inträde i Statens telegrafverk samt i befordrings-
och löneväg tillerkännes samma rättigheter och skyldigheter som
mannen.
Skulle Rikets Ständer anse skäl vara att utsträcka denna underdåniga anmälan
ännu längre, så står det i fullkomlig öfverensstämmelse med den tankegång som ledt
motionären.
Stockholm den 14 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:o 126.
Af Herr Petre, Casimir, att, med upphörande af anslagen till
löneförbättring åt examinerade folkskolelärare samt folkskoleväsendets
utveckling och förbättring i allmänhet, hela
den nuvararande skyddsafgiften måtte, för folkskolelärares
aflöning, till kommunerna direkte utdelas, m. m.
Vigten af ett väl ordnadt folkskoleväsende har redan vunnit ett allmänt och rättvist
erkännande. Det torde derföre böra tillses med hvilka kostnader ernåendet af
detta önskvärda mål är förenadt och i hvad mån Staten bör dertill bidraga.
Uti Kongl. Maj;ts nådiga Proposition till Rikets Ständer vid sistlidne riksdag
292
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 126.
angående folkskolorna, beräknades för en församling af 1,500 personer 150 å 210
barn i skolåldern. Det för dessa barn behöfliga antalet lärare antogs böra utgöra en
examinerad och en s. k. underlärare. Under förutsättning att samhällets första pligt
vid ordnandet al dess folkskolesystem är att tillse det den grad af bildning, hvilken
såsom ett minimum bör egas af hvarje dess medlem, verkligen kommer honom till
del, torde äfven kunna påstås att nämnda antal lärare är det minsta man kan ifrågasätta
för ett antal af öfver hufvud 180 barn, och detta endast i sådana trakter af
vårt land der befolkningen är jemförelsevis lätt samlad. I samma mån åter som befolkningen
är glest och ojemnt spridd på en stor yta, hvilket i de Hesta af våra församlingar
torde vara händelsen, inses det att skolornas, och sålunda äfven lärarnes
antal måste ökas om nyssnämnda ändamål skall kunna vinnas. Vid ett sådant förhållande
är den antagna beräkningsgrunden otvifvelaktigt för låg, — till stöd för
hvilken åsigt jag anhåller att få åberopa bifogade betänkande om folkundervisningens
ordnande inom Gefleborgs län, upprättadt af dertill genom landstinget utsedde komiterade.
Detta betänkande och deraf föranledda motioner hafva vid detta års landsting
blifvit till hufvudsaklig del gillade och antagna och torde derföre vara förtjenta af en
allmännare uppmärksamhet Lärarnes antal beräknas deruti till en examinerad och
två underlärare för en församling af förutnämnda storlek samt kostnaderna för deras
aflöning, — natura-prestationer deri ej inberäknade — till 1,000 Kalr R:mt.
Såsom bidrag till bestridande af dessa omkostnader hafva Rikets Ständer anvisat
halfva den personliga skyddsafgiften för att under namn af folkskoleafgift direkte
till kommunerna utgå, och har denna afgift genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af
den 17 Maj 1861, blifvit bestämd att i likhet med den nuvarande skyddsafgiften utgöra
40 öre för man och 20 öre för qvinna. Af det generalsammandrag öfver 1864
års bevillning, som af Riksgälds-kontoret blifvit upprättadt, synes att skyddsafgiften
belöper sig för hela riket till 617,637 R:dr 40 öre Runt med en befolkning af 3,965,543.
Folkskoleafgiften uppgår sålunda för 1,500 personer till ungefär 234 R:dr Rmt, Om,
såsom man i allmänhet torde få antaga, kommunens bidrag af egna medel uppgå till
samma belopp, så erhålles likväl endast 468 R:dr Runt, då å andra sidan, enligt hvad
ofvan är visadt, utgifterna bestiga sig till 1,000 R:dr Runt.
Tacksamt bör erkännas att Rikets Ständer i viss mån behjertat dessa missförhållanden
mellan inkomster och oundgängliga utgifter för ett väl ordnadt folkskoleväsende,
då de vid sednaste riksdag ställde följande anslag att af Kongl. Maj:t disponeras
till löneförbättring åt examinerade folkskolelärare  120,000 R:dr R:mt.
„ löneförbättring (utöfver minimi-lönen 400 R:dr)  30,000 „ „
„ folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet 75,000 „
eller tillsammans .
225,000 R:dr R:mt.
Oaktadt Kongl. Maj:t vid innevarande riksdag äskat en ytterligare förhöjning i
dessa anslag med 25,000 R:dr visa dock ofvan uppgifna förhållanden att äfven denna
MoUoner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 126.
293
tillökning torde vara otillräcklig, på samma gång som erfarenheten gifver vid handen
att en jemn och billig fördelning af dessa medel kommunerna emellan, på sätt
den nu är föreskrifven, är nästan omöjlig att åstadkomma. Flere motionärer vid föregående
riksdagar hafva till följd häraf gjort framställning om den återstående skyddsafgiftens
öfverlemnande till kommunerna för folkskolornas behof, men utan framgång.
Rikets Ständer afslogo vid föregående riksmöte framställningen härom hufvudsakligast
på den grund: ”att folkskoleväsendets fullständiga ordnande hvarken kan eller bör
åstadkommas endast på Statsverkets bekostnad, utan att endast bidrag härtill må af
Staten lemnäs, men i öfrigt ankomma på vederbörande kommuner att med egna medel
tillvägabringa en tidsenlig utveckling af folkskolorna.” Om äfven hela den nuvarande
skyddsafgiften öfverlemnas till kommunerna såsom ytterligare bidrag till folkskolelärares
aflöning, så skulle Statens bidrag till en församling af 1,500 personer
blott utgöra 468 R:dr R:mt samt församlingen i alla fall komma att at egna medel
för samma ändamål tillskjuta 532 R:dr förutom kostnaden för skolhusens byggande
och underhåll, skolmateriels anskaffande, natura-prestationer, m. in.
Enär den antagna aflöningskostnaden, 1,000 R:dr R:mt, gerna ej kan beräknas
lägre för lärarepersonalen inom en sådan församling och, enligt hvad visadt är, kommunen
i alla fall måste dertill bidraga med minst lika stort belopp, så torde vigten
af det skäl, som ligger till grund för Rikets Ständers förra beslut i frågan, försvinna;
men till ytterligare betryggande mot missbruk synes det mig lämpligt att vid beviljandet
af nu åter ifrågasatta anslag fästades det vilkor, att kommunerna ovilkorligen
skola bidraga till folkskolelärares aflöning, med minst lika stor summa som genom
skyddsafgiftens erhållande kommit dem till del.
Då härigenom kommunerna i och för folkskolan äfven måste vidkännas en högre
utgift än hvad hittills varit händelsen, vore önskligt om Rikets Ständer närmare ville
bestämma den grund hvarefter deras bidrag af egna medel bör uttaxeras. Enligt 1842
års skolstadga får minst 2 och högst 6 sk. banko uttaxeras af hvarje skattskyldig
person i församlingen för aflöning till folkskolelärare. I likhet med inneslutna betänkande
ber jag härutinnan få föreslå att den personela afgiften höjes till 50 öre för
man och 25 öre för qvinna, hvilket med de förhållanden som nu äro gällande, ej
torde kunna anses obilligt. Det belopp som sedan återstår att fylla torde böra utdebiteras
efter de i 2:dra Art. Bevillningsförordningen stadgade grunder, eller efter fyrk.
Slutligen ber jag få påpeka den fördel som genom den nuvarande personliga
skyddsafgiftens afstående till kommunerna skulle vinnas genom att Statens anslag på
sådant sätt blefve fördelade efter en obestridligen rättvis grund och att hvarje kommun
kunde med säkerhet derpå grunda sina beräkningar.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, får jag derföre vördsamt föreslå:
l:o) att Rikets Ständer, med återtagande af nu uppförda anslagen af tillsammans
225,000 R:dr till löneförbättring åt examinerade skolelärare och
folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet, i stället måtte
294
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 127.
medgifva att hela den nuvarande skyddsafgift^ må för folkskolelärares aflöning
till kommunerna direkte utdelas, med skyldighet för dessa att af egna
medel för samma ändamål minst tillskjuta ett belopp motsvarande det, som
genom hela den ursprungliga skyddsafgiftens erhållande kommit dem till del;
2:o) att i händelse Rikets Ständer bifalla hvad jag nu vördsamt föreslagit,
Statens Inspektörer öfver folkskolorna må åligga, att noggrannt kontrollera
det ofvannämnda vilkor för skyddsafgiftens erhållande, å kommunernas
sida, behörigen fullgöres.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
Casimir Petre.
N:o 127.
Af Herr Hiörttl, L. J., angående ändring af 8:de Kapitlet, 1 §,
och 9:de Kapitlet, 1 §, Giftermåls-Balken.
Vid sistförflutne riksdag föreslog jag uti en motion som igenfinnes under N:o
218 i Borgare-Ståndets tryckta Protokoller, en sådan förändring i förra delen af 8:de
Kapitlet, 1 §:n, och 9 Kapitlet, 1 §:n, Giftermåls-Balken, att den oinskränkta målsmans
rätt
som mannen nu eger öfver qvinnan sedan de ingått äktenskap med hvarandra,
måtte kunna genom äktenskapsförord inskränkas så, att egendom som hustrun eger
före äktenskapet, kunde genom öfverenskommelse före äktenskapet ställas under hennes
egen förvaltning eller rättighet att derom förordna. Denna motion vann ock så tillvida
understöd inom Lag-Utskottet, att nämnda Utskott, uti sitt utlåtande, N:o 79, föreslog
en ny redaktion af nämnda lagrum, och detta utlåtande blef jemväl i detta Högtärade
Stånd bifallet, men lyckades icke att vinna tre Stånds bifall. 7 Af detta skäl, och
då jag anser den föreslagna förändringen i hög grad af rättvisa och billighet påkallad,
samt en dylik rättighet att genom äktenskapsförord kunna särskildt förordna om förvaltning
och disposition af egendom som hustrun eger före äktenskapet, jemväl tinnes
genom Lag stadgad i flera andra länder och deribland med mycken omsorg bestämd
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 127.
295
i deu Franska civil-lagen, anhåller jag, att ånyo få upptaga detta förslag sådant det
blef af Lag-Utskottet uti förenämnda betänkande, N:o 79, redigeradt, så lydande:
”Med ändring af 8:de Kapitlet, 1 §:n, Giftermåls-Balken, sådant detta lagrum lyder
i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818, samt 9 Kapitlet, 1 §:n, nämnda Balk, förordnas
att dessa lagrum skola erhålla följande lydelse:
8:de Kapitlet, 1 §:n.
Vilja man och qvinna, eller der hon under giftoman står, giftoman å hennes vägnar,
göra äktenskapsförord; då skola de det skriftligen och med två vittnen upprätta
innan vigsel sker. Förord må göras om makarnes giftorätt, så ock om inskränkning
i den rätt mannen såsom hustruns målsman tillkommer öfver sådan egendom, deri han
ej eger giftorätt. Ej må förord gifvas till förfång för dem, som bättre rätt till egendom
å den tid hafva. Äktenskapsförord skall öppet ingifvas till Kåtten i den ort, der
makarne hafva sitt bo och hemvist, eller sätta sig ned att bo, i staden inom åttonde
dagen, och på landet å nästa Ting sedan vigsel skett, och läte Rätten det i protokollet
införas. Är vigsel å annan ort förrättad, och kan förthy den lagföljd ej ske, som
nu föreskrifven är, så skall förord inom nämnda tid hos Rätten i vigningsorten företes,
och varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist inom en månad i stad och
å landet vid det Ting näst efter tre månader infaller, till rätter domstol ingifvet, med
bevis af Rätten i vigningsorten, att det der företedt varit. Är ej med förord så förfaret,
som nu sagdt är, vare det kraftlöst. Der mannens målsmanskap genom förord
inskränkt blifvit, läte Rätten kungörelse derom i allmänna tidningar införas. Hvar
som begär, ege att hos Rätten undfå del af äktenskapsförord.
9:de Kapitlet, 1 §:n.
Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman och
eger söka och svara för henne, der ej genom äktenskapsförord blifvit annorlunda bestämdt.
Hustrun följer ock mannens stånd och vilkor.
Är genom äktenskapsförord viss egendom från mannens målsmanskap undantagen,
och vill ej hustrun sjelf samma egendom förvalta, eller är hon ej dertill lämplig;
förordne Rätten god man att förvaltningen öfvertaga, och läte kungörelse derom i allmänna
tidningarne införas.
Med hänvisning, i afseende på motiverna, till den förutnämnda motionen N:o 218
vid sista riksdag, anhålles om remiss häraf till Lag-Utskottet.
Stockholm den 15 November 1865.
L. J. Hierta.
296
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 128.
N:o 128.
Af Herr Ljungberg, C. E., angående de offentliga föreläsning arnes
i hufvudstaden utbildande till en vetenskaplig institution
med fasta lärareplatser.
Då en ledamot af Borgare-Ståndet vid sistlidne riksdag väckte förslag att Rikets
Ständer skulle bevilja ett anslag till bekostande af offentliga föreläsningar bär i hufvudstaden,
vädjade han icke förgäfves till sina medrepresentantcrs upplysning och patriotism.
Rikets Ständer förklarade, uti underdånig skrifvelse al den 21 November
1863, att de, högt uppskattande värdet af hvarje åtgärd, som på ett ändamålsenligt sätt
kunde bidraga att bland allmänheten sprida upplysning och vetenskaplig bildning,
och erkännande hufvudstadens behof i detta hänseende, ansågo kostnadsfria, för en
större allmänhet beräknade föreläsningar i ämnen, tillhörande allmän bildning, kraftigt
befrämja förenämnda ändamål; och ehuru de, förmenande att en särskild undervisningsanstalt,
med fasta lärare, för hvilken några bestämda lärjungar icke kunde påräknas,
”måhända skulle anses mindre välbetänkt”, icke ansågo sig kunna bifalla motionen i
sin helhet, anvisade de likväl ett belopp af 10,000 Riksdaler årligen, ”till bekostande
i hufvudstaden af offentliga vetenskapliga föredrag i sådana ämnen, som företrädesvis
tillhöra allmän bildning”.
Efter riksdagens slut hafva i följd häraf, under ledning af en för sådant ändamål
bildad komité, offentliga föreläsningar blifvit här i Stockholm hållna i naturvetenskap5
national-ekonomi, historia, statsrätt och vitterhet, m. m.; och det lifliga intresse, hvarmed
dessa föreläsningar i allmänhet blifvit af ett åhöraretal, större någon gång än de
största lokaler i hufvudstaden kunnat beqvämligen rymma, bevistadt, har tillräckligt
bevittnat tillvaron af det behof, som motiverat dessa föreläsningar. På det sätt desamma
varit anordnade och, i följd af anslagets ringa belopp, måhända af nödvändighet
mäst anordnas, befarar jag likväl att de blott i jemförelsevis ringa mån kunnat verka
till varaktigt gagn för den vetgiriga allmänheten och till sann upplysnings befrämjande.
Offentliga föreläsningar i vetenskapliga ämnen kunna nemligen hafva tvänne syftemål,
dels
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 128.
297
dels att bereda den stora allmänheten tillfälle att inhemta öfversigter af vetenskapernas
resultater eller den historiska utvecklingen inom stats- och kulturförhållandenas
vidsträckta områden,
dels äfven att åt en inskränktare krets af åhörare lemna en exakt och detaljerad
undervisning i ämnen, som för studerande i egentlig mening, vare sig att de tillhöra
eller icke tillhöra ett universitet, kunna ega intresse.
Men de föreläsningar, som hittills här i staden blifvit hållna, hafva endast i viss
mån, ingalunda fullständigt, uppfyllt det ena af dessa syftemål, det förstnämnda; ty
spridda föredrag af alltjemt ombytt lärarepersonal och i städse vexlande, godtyckligt
valda ämnen, af hvilka hvartdera blott erhåller några få timmars behandling, kunna
icke gerna lemna en så genomförd framställning af vetenskapen och en så varaktig
behållning för vetandet som för det afsedda ändamålets vinnande vore att önska; och
den undervisning i egentlig mening, till underlättande af vetenskapliga studier, hvilken
offentliga föreläsningar äfvenledes, såsom här ofvan blifvit anmärkt, äro egnade att
lemna, och på hvars meddelande motionären vid sistlidne riksdag lagt hufvudsaklig
vigt, har blott i mycket ringa, om ens i någon, mån varit deraf att hemta.
Detta mål kan nemligen endast uppnås genom ordentliga kurser, eller för behörig undervisning
i vissa förut bestämda vetenskaper ordnade serier af föredrag; och om icke
de offentliga föreläsningarne i hufvudstaden kunna bringas derhän, om de endast skola
bereda allmänheten en ny, om än ädlare, förströelse till de mångfaldiga förutvarande,
men icke lemna den kunskapssökande någon behållning af nyttigt vetande, då kunna
dessa föreläsningar icke tilläggas någon högre betydelse eller uppfylla det ändamål,
för hvilket de blifvit anordnade.
Den brist, som jag sålunda ansett mig böra anmärka vid de hittills hållna föreläsningarne
har emellertid ensamt sin grund uti saknaden af fast anställde lärare,
hvilka haft till åliggande att uti vissa bestämda vetenskaper hålla en sammanhängande
följd af föredrag; och med allt erkännande af den välvilja Regeringen för detta nya
företag ådagalagt, då Kongl. Majit, uti dess nådiga Proposition angående Statsverkets
tillstånd och behof (sid. 91), äskat att ett årligt anslag af 10,000 Riksdaler fortfarande
måtte varda stäldt till Kongl. Majits disposition, ”för anställande i hufvudstaden
af vetenskapliga föredrag i sådana ämnen, som företrädesvis tillhöra allmän bildning,”
hyser jag likväl den öfvertygelse att, om icke andra åtgärder än de hittills försökta
vidtagas, dessa medel, om de, såsom man bör hoppas, af Rikets Ständer beviljas, skola
bära blott ringa frukt. Regeringen har dock redan sjelf antydt den väg, som nu borde
beträdas. ”Om det anslag”, säger Kongl. Majit uti Dess förutnämnda nådiga Proposition,
”sorn för ändamålet anvisas, till en del användes till arfvoden åt lämpliga personer
som i sådana ämnen holle en mera sammanhängande följd af föredrag, kunde en
del, såsom tillförene, användas till ersättning för tillfälliga uppdrag”. Kongl. Majit har
sålunda, med upplyst behjertande af nödvändigheten att i denna angelägenhet vidtaga
mera ändamålsenliga anordningar, sjelf påpekat behofvet af en fast lärarepersonals anBih.
till K. St. Prat. 1865 \ 1866. 11 Sami, 3 Afd. 38
298
Motioner lios Borgare-Ståndet 1865. N:o 128.
stillande; och man måste endast beklaga att det anslag, som för ändamålet blifvit hegardt
är alltför otillräckligt för bekostande af de arfvoden, som blifvit ifrågasatta. Om de föreläsningskurser,
företrädesvis i rätts- och statsvetenskapliga ämnen, som nu barde öppnas,
skola väsendtligen gagna den talrika ungdom, som i sådana föreläsningar skulle söka
en ledning för sina studier och en ersättning för saknaden af ett universitet, så borde
de icke vara inskränkta till ett så ringa antal, att det mera kunde betraktas såsom
profstycken å hvad som borde vara än såsom allvarligt ämnade undervisningsmedel.
De vetenskaper, som, efter min tanke, företrädesvis borde vid en i hufvudstaden förlagd
institution af ifvågavarande beskaffenhet behandlas, äro: Statsrätt i inskränkt mening
eller inre offentlig rätt, Folkrätt, Statistik, Nationalekonomi, Administrativ rätt, Laghistoria,
Praktisk och komparativ Lagfarenhet, Politisk och allmän Kulturhistoria,
Geologi och Mineralogi samt Filosofi och Esthetik. Det kan icke betviflas att alla dessa
kunskapsämnen äro af natur att bland hufvudstadens allmänhet kunna tillvinna sig det
lifligaste intresse, och det behöfver icke visas af hvilken utomordentlig vigt de flesta
af desamma skulle vara för utvecklingen af de nu vid universiteterna knappt mer än
grundlagda studier, hvilka likväl äro ämnade att bilda dem, som på Statens offentliga
platser skola i alla inre och yttre angelägenheter leda landets öden. Jag tror derföre
att ett anslag af så ringa belopp att det icke skulle lemna medel till bekostande af
5 å 6 arfvoden (hvartdera för tvänue terminers föreläsningar om året beräknadt till
3,000 Riksdaler), skulle på ett alltför ofullkomligt sätt uppfylla ändamålet; och då utöfver
det belopp, som^för dessa arfvoden erfordrades, omkring 10,000 Riksdaler äro
af behofvet påkallade för de tillfälliga föreläsningar, som fortfarande börtie hållas i de
till allmän bildning hörande ämnen, samt, på sätt jag här nedan skall söka ådagalägga,
omkring 1,000 Riksdaler af det återstående anslaget torde böra anslås för behandlingen
af ett synnerligen vigtigt läroämne, Rättsmedicinen, hvilket alldeles icke
läses vid, våra universiteter, får jag vördsamt föreslå,
ätt Rikets Ständer måtte, för instundande statsregleringsperiod, anvisa
30,000 Riksdaler Riksmynt, för att, enligt Kongl. Maj:ts nådiga disposition,
användas dels till årliga arfvoden åt lärare, som företrädesvis i rätts- och
statsvetenskapliga ämnen, i hufvudstaden hålla en sammanhängande följd af
föredrag, dels ock till bekostande derstädes af offentliga föreläsningar i ämnen,
tillhörande allmän bildning.
Då jag här ansett ett belopp af omkring 10,000 Riksdaler vara erforderligt ensamt
för tillfälliga föredrag, får jag nämna att det under de förflutna 2:ne åren, då sådana
föredrag hållits, ofta visat sig att föreläsarne måst för åskådningsmateriel m. m.
underkasta sig kostnader som öfverstiga hela det dem tilldelade arfvodet, hvarföre detta
arfvode synes böra förhöjas. Det är emellertid icke allenast det ringa honorariet, som
nu så ofta gjort, skicklige personer tveksamme i fråga om antagandet af det hedrande
förtroendet att föreläsa för Stockholms allmänhet; dertill har ännu långt mera den omständighet
bidragit, att vetenskapliga föredrag i allmänhet kräfva långvariga studier
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 128.
299
och förberedande arbeten, hvilka icke mången underkastar sig för ett tillfälligt uppdrag.
Äfven för uppehållandet af detta slags föreläsningar är det derföre af verklig
nödvändighet, att fasta platser finnas, till hvilka lämpliga föreläsare kunna aspirera,
om också antalet af dessa platser icke, åtminstone till en början, kan blifva tillräckligt
stort för att årliga arvoden skulle kunna lemnäs äfven dem, som hålla fria föredrag
i allmänt bildande ämnen. Den fördel af sådane lektorers anställande, som jag
tagit mig friheten föreslå, torde ej heller böra förbises, att man sålunda kunde undgå
bortkallandet till hufvudstaden af de vid universiteterna anställde och derstädes väl
behöfliga lärare, på samma gång en eggelse lemnades till utveckling af de vetenskapliga
krafter hufvudstaden och landet i öfrigt, utom universitetsstäderna, innefattar.
Hvad beträffar det läroämne, den forensiska eller rättsmedicinen, för hvilket jag
ansett särskildt arfvode böra af det föreslagna anslaget utgå, så intager detta, såsom
bekant är, ett vigtigt rum bland kriminalrättens vetenskaper, enär de upplysningar,
hvilka af densamma kunna hemtas, uti en stor mängd rättegångar, som angå menniskors
lif och välfärd, måste utgöra den hufvudsakliga grunden för domarens utslag.
Emellertid torde juristens kännedom om rättsmedicinens hufvudläror, hvilka icke vid
de Svenska universiteterna föredragas, mången gång vara så inskränkt, att han knappast
förmår med säkerhet bedöma om och när i gifvet fall upplysning från medicinskt
sakkunnige kan förväntas och följaktligen bör påkallas, — eller icke.
Det skulle derföre utan tvifvel vara af väsendtligt gagn, ej mindre för lagstiftningen
än ock för lagskipningen, om tillfälle kunde öppnas för jurister, att inhemta praktisk
kännedom om denna del af rättsvetenskapen jemte öfning och färdighet att sjelfve
pröfva och bedöma de frågor, som dit höra, och derigenom vinna större säkerhet att
bestämma om och i hvad mån särskilde sakkunniges yttrande i förekommande frågor
kunde och borde inhemtas.
Här i riket inrättades redan år 1841 en särskild lärarebefattning i rättsmedicinen,
hvilken, enligt Kongl. Brefvet den 26 April 1861, utgör en extra ordinarie profession i
rätts- och stals-medicinen vid Kongl. Carolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm,
med åliggande för innehafvare!) att, lika med de ordinarie professorerna vid
samma läroverk, deltaga i de studerandes undervisning och pröfning, derför i stat bestås
2,500 Riksdaler.
Det är otvifvelaktigt att, om till förutnämnda åliggande för innehafvaren af ifrågavarande
lärostol lades förbindelsen att årligen under några månader genomgå en särskild
för jurister lämpad kurs i rättsmedicinen, så skulle nämnda profession komma att
för det allmänna medföra långt större gagn, än som dermed hittills kunnat vinnas.
Inom hufvudstaden finnas, förutom vid domstolar anställde embets- och tjenstemän, ett
stort antal unga jurister, hvilka med ali säkerhet skulle med intresse och nytta begagna
sig af ett för rättsvetenskapens idkare sålunda beredt tillfälle, att inhemta praktisk
kännedom i rättsmedicinen, helst om nämnda kurs kunde hållas på sådana tider
då desses öfriga göromål kunde medgifva dero ledighet att sig af densamma begagna
300
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 128.
Att den undervisning, sorn på Statens bekostnad anordnas och upprätt hålles, kan och
bör tagas i anspråk i så vidsträckt mån som omständigheterna påkalla och medgifva,
lärer icke kunna förnekas; men om undervisningsskyldigheten vid meromförmälda lärarebefattning
ökas, bör ock innehafvaren deraf njuta, någon ersättning för de sålunda
tillökade göromålen; och jag har derföre antagit att om innehafvaren af extra ordinarie
professionen i rättsmedicinen vid Kongl. Carolinska institutet åtager sig att, jemte den
honom eljest tillhörande undervisning, under 2 å 3 månader hvarje år genomgå en
särskild för jurister lämpad kurs i berörda vetenskap, ett arfvode af 1,000 Riksdaler
borde för detta besvär honom tilläggas, hvaremot det allmänna bereddes den fördel,
att, med långt mindre kostnad än en särskild för sådant ändamål inrättad lärostol
skulle medföra, undervisning komme att meddelas våra jurister i ett vigtigt ämne, som
hittills varit helt och hållet åsidosatt.
För beviljandet af det större af mig föreslagna anslaget torde med skäl kunna påräknas
att Stockholms stad kostnadsfritt för dessa föreläsningar tillhandahåller lokal och
belysning, om också det ingalunda kan sägas att denna stad uteslutande eller ens hufvudsakligen
drager fördel af åtgärder, som afse danandet af skicklige män för Statens
offentliga värf jemte utbredningen af upplysning och vetenskapligt intresse inom den
stora Svenska allmänheten.
För detta Stånd, som redan förliden riksdag beslöt en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, med anhållan att ”Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Rikets Ständer
vid nästa riksdag framlägga förslag till upprättande af en undervisningsanstalt uti
de för allmän bildning nödvändigaste kunskapsgrenar, med skyldighet för lärarne att
hålla fria, offentliga föreläsningar,” — för Borgare-Ståndet, säger jag, torde det minst
vara erforderligt att bevisa ohållbarheten af den från det ogynnsamt stämda Stats-Utskottets
betänkande i Rikets Ständers skrifvelse influtna sats, att en vetenskaplig
undervisningsanstalt med fasta lärare, för hvilken bestämda lärjungar eller åhörare
icke kunde påräknas, icke vore välbetänkt, samt att civile tjenstemän icke skulle ega
tid öfrig för bevistande af föreläsningar, ”sorn i egentlig mening vore vetenskapliga”-  Man kunde, med hänseende till sistnämnda anmärkning, fråga, om åhörandet af vetenskapliga
föreläsningar erfordrar mera tid än bevistandet af populära föreläsningar, då
endast de förra anses i sådant afseende olämpliga; men det torde vara tillräckligt att
påpeka det faktum, att våra civile embetsmän i allmänhet icke undandraga sig deltagandet
i långt mera tidsödande förströelser; och har man äfven trott sig finna att det
största antalet besökande vid de här anordnade offentliga föreläsningar utgjorts af embets-
och tjenstemän.
Hvad beträffar den åsigt att för en institution med fästa lärare nödvändigt skulle erfordras
bestämda åhörare, så finnes, till lycka för ungdomens studier, denna fordran icke
ens vid våra universiteter uppfylld, emedan bevistandet af föréläsningarne äfven der är fullkomligt
otvunget; men erfarenheten visar att goda föreläsningar öfverallt, och icke minst
i vår hufvudstad, hafva en ganska fast publik; och det exempel College de France, med
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 129. 301
sina 30 fasta lärareplatser, men icke en ”bestämd lärjunge”, lemnar, borde vara i detta
fall lika lärorikt, som det är lysande. Det är denna trehundraåriga undervisningsanstalt,
hvars ofantliga lärosalar knappt rymma den vetgiriga åhörareskara som plägar
der församla sig, hvilken vetenskapen liar att tacka för flera af sina största triumfer.
Hvad Fransmännen redan i 16:de århundradet insågo bör väl icke i medlet af det 19:de
vara för Svenskarne främmande!
Jag anhåller vördsamt om denna motions remitterande till Stats-Utskottet.
Stockholm den 15 November 1865.
C. E. Ljungberg.
i\:o 129.
Af Herr Engvall, Ålb., angående bestämmelser i fråga om vården
af och kontrollen öfver till milda stiftelser anslagna medel.
En flerfaldigt bekräftad och i många hänseenden sorglig erfarenhet har ådagalagt,
att nu gällande bestämmelser angående vården af och kontrollen öfver de medel,
som, samlade under en lefnad af idoghet och försakelse, blifvit till milda stiftelser donerade
af menniskokärleken och patriotismen, äro långt ifrån tillräckliga; samt att
bristfällig tillsyn mången gång haft till följd, att sådana stiftelser, af gifvarne afsedda
till nödlidandes hjelp, blifvit till andra ändamål dragna eller rentaf förskingrade.
Redan en skyldig aktning för gifvarnes minne, hvilkas sista vilja väl borde hållas
lika helig, när den dikteras af tanken på mindre lyckligt lottade likar, som i något
annat fall, ålägger samhället såsom en oafvislig pligt att tillse, det ej tadelvärd försummelse
eller kanske brottslig egennytta låter de till milda stiftelser anslagna medel
förspillas. Och vid tanken på de många hjelpbehöfvande, som, der sådana medel samvetsgrant
förvaltas, genom dem räddats från på samma gång brottets som nödens
bana, kan man ej annat än förundra sig att, trots den bedröfliga erfarenhet, jag förut
påpekat, lagstiftningen ej längesedan trädt emellan för att gifva helgd åt ädle menniskovänners
yttersta vilja samt värna nödlidandes och hjelpbehöfvandes rätt.
Man har under sådana förhållanden mindre anledning att påräkna, att böjelsen
att bortskänka af eget öfverflöd, som särskildt på de sista åren vid många tillfällen
visat sig i de mest .storartade donatioper, skaij fortfara, än man har orsak att lyck
-
/
/
302 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 129.
önska samhället i det hela och dess behöfvande medlemmar i synnerhet, att denna
böjelse ej redan svalnat och aftagit.
Hvad andra milda stiftelser angår, än de till förmån för akademier, gymnasier,
katedral- och trivial-skolor gjorda — om hvilkas vård stadgas i Kongl. Brefvet af den
24 April 1788 — har visserligen Kongl. Brefvet af den 10 Oktober 1806 ålagt Konsistorierna,
hvilka, enligt Kyrkolagen, eger allmän vård öfver fattiganstalter, att rörande
alla sådana stiftelser, der de ej äro under särskildt publikt inseende ställda, infordra
upplysningar samt tillse att testators vilja noga iakttages; äfvensom Konsistorierna ega
rätt att infordra redogörelser för medlen och sjelfva förvaltningen samt, när något
finnnes vara försummadt, som de ej utan vederbörandes biträde kunna rätta, vända
sig till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller domaren, allt efter omständigheterna
och sakens beskaffenhet, vid hvilka tillfällen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega allmänt
ombud förordna till bevakande af den fromma stiftelsens rätt. Men, tyvärr, har
lagens bokstaf ofta i detta hänseende förblifvit död, och den fordrade noggranna till
synen
så handhafts, att det, som skulle tillses, upphört att finnas till. Sålunda har
jag mig tillförlitligt bekant, att ensamt i Westerås tre milda stiftelser från 1770- och
1780-talen spårlöst försvunnit, liksom att detsamma är förhållandet med flera ej under
akademisk myndighets vård ställda fonder, hvaraf testatorerne anslagit räntan till understöd
åt studerande vid Upsala universitet; och jag har anledning att antaga, att,
sedan uppmärksamheten rigtats å detta ämne, liknande upplysningar i tyvärr blott
allt för stor mängd skola från skilda håll vinnas.
På grund af det anförda vill jag således föreslå,
att nya Lagstadganden måtte vidtagas rörande vården af och kontrollen
öfver till milda stiftelser anslagna medel, och anser jag att närmaste tillsynen
lämpligast wppdrages åt vederbörande kommimal-myndigheter, att genom
årliga revisioner verkställas, deröfver berättelser böra till Konungens
Befallningshafvande, som vid försummelse förelägger vite, afgifvas, för att
vidare till Kammar-rätten insändas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
/
Stockholm den 15 November 1865.
A lh. Engvall.
/
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 130.
303
N:o 130.
Af Herr Engvall, AU)., angående ersättning till Landshöfdingen
i Westmanlands län för den honom förut på lön anslagna,
numera till annat ändamål upplåtna, så kallade kungsträdgården
i Westerås.
Då Sveriges folk för fem år sedan, å trehundrade årsdagen af Gustaf Wasas
död, högtidlighöll ett bland sina största minnen, tog Westerås samhälle, som önskade,
att de känslor och tänkesätt, hvarmed denna nationalfest öfver hela riket firades,
skulle för efterverlden i ett varaktigt minnestecken afspeglas, initiativet till det nationela
företag, som vann sin fullbordan då, den 6 Juni förlidet år en minnesvård åt
den store Konungen restes å platsen för det fordna Dominikanerklostret, der Gustaf
Wasa och Sveriges folkombud genom Westerås recess nydanade vårt samhällsskick.
Till den fond, hvarigenom detta företag utfördes, lades grunden genom de betydliga
penningebidrag som å nämnda högtidsdag tecknades af medlemmar af Westerås
kommun. Visserligen rönte den fosterländska planen deltagande äfven inom andra
landsdelar, men — liksom initfativet till denna åtgärd, som eger en långt mera allmän
och nationel, än lokal eller kommunal karakter, utgick från Westerås — så har
äfven detta samhälle i vida öfvervägande grad burit kostnaderna för det monument,
som för framtiden skall bära vittnesbörd om vår tids vördnad för ett stort historiskt
minne. Då nemligen de inom rikets öfriga kommuner insamlade bidrag uppgå till
2,738 R:dr 78 öre R:mt, utgöra Westerås stadsbidrag till Wasa-monumentets ijresande)
i dels subskriberade, dels af kommunen anslagna medel, 5,387 R:dr 68 öre, samt för
platsens aptering 6,336 R:dr 75 öre, eller en sammanlagd summa af 11,724 R:dr 43
öre R:mt. Ytterligare har Westerås åtagit sig en årlig utgift af cirka 500 R:dr R:mt
för vård och underhåll at monumentet och den omgifvande parken.
Dessa omständigheter synas göra den önskan billig och rättvis, hvilken är syftemålet
för denna framställning nemligen att Westerås samhälle måtte befrias för den
ytterligare detsamma ålagda utgiften för sjelfva platsens användning till det ändamål,
som Westerås stad kan räkna sig till heder att hafva väsendtligen främjat, men som
tvifvelsutan måste erkännas ega en öfvervägande allmän och nationel betydelse.
304
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 130.
Den ifrågavarande platsen, den så kallade Kungsträdgården, är Staten tillhörig
och var tillförene anslagen till lön åt en Statens embetsman, Landshöfdingen i Westerås
län, och var dess afkomst upptagen till 224 R:dr 50 öre Ruut. Då insamlingen
af medel för Wasa-monumentet nått den framgång, att planens verkställighet
inom ej aflägsen tid kunde anses betryggad, anhöll Westerås Kommun, med jemväl
fästadt afseende å behofvet af en allmän promenadplats, genom underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t det måtte Kongl. Maj:t i nådig Proposition till först sammanträdande
Rikets Ständer föreslå, att den nu åt Landshöfdingen i Westmanland på lön anslagna
så kallade Kungsträdgården i Westerås måtte, efter den dåvarande Landshöfdingens
afgång, till staden Westerås upplåtas, mot vilkor att staden allt framgent till Landshöfdingen
utgifver ett årligt belopp, motsvarande den summa, hvartill Kungsträdgården
finnes i landshöfdingeiönen uppskattad eller, i händelse denna framställning icke kan
bifallas, att Kongl. Maj:t täcktes lemna staden tillfälle att1 yttra sig öfver de vilkor,
hvarunder Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, må vilja till Rikets Ständer
framställa nådig Proposition om den ifrågavarande jordens upplåtande till staden.
Härå meddelades genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 17 Juli 1863 det svar,
att med tillämpning af gällande expropriationslag den så kallade Kungsträdgården skulle
för all framtid till Westerås stad upplåtas mot vilkor, bland annat, att staden årligen
till Landshöfdingen i Westmanlands län erlägger 204 kubikfot spanmål, hälften råg
och hälften korn, att för hvarje år lösas med penningar efter markegångspriset för
de tio sista åren.
Westerås kommun, som endast förklarat sig beredvillig att underkasta sig en
afgift för platsens begagnande, motsvarande det belopp hvartill dess årliga afkastning
var i landshöfdingeiönen upptagen, såg sig sålunda bragt i det obehagliga alternativet,
att antingen inställa de långt framskridna förberedelserna till Wasa-monumentets resande,
eller ock underkasta sig, oberäknad årlig underhållskostnad, en vida högre årlig
afgift för platsens begagnande, än den hvartill staden i sin underdåniga hemställan
förklarat sig beredd. Då man visserligen ej vill bestrida, att Landshöfdingen i Westmanlands
län af Kungsträdgården dragit en betydligt högre inkomst, än det belopp
hvartill nämnda plats är i lönestaten uppskattad; och då således rättvisan fordrar,
att en ersättning, motsvarande verkliga inkomsten, honom beredes; men då i betraktande
tages, dels att Westerås samhälle redan till det allmänt fosterländska ändamålet
bidragit med 11, å 12,000 R:dr, under det i öfriga rikets kommuner endast 2,738 R:dr
derför insamlats; — dels att Westerås åtagit sig en årlig underhållskostnad som visat
sig uppgå till betydligt högre belopp, än från början beräknats; dels att kommunen
ej sökt tillgodogöra sig någon inkomst af den för Wasa-monumentet med tillhörande
park icke behöfliga delen af Kungsträdgården, utan till ett allmän-nyttigt ändamål, nemligen
till skjut- och exercisplats för stadens skarpskyttar, upplåtit denna del; så hoppas
man, att den önskan ej skall befinnas obillig, hvilken jag härmed går att, framställa,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 131.
305
ställa, att nemligen Westerås samhälle måste befrias från den betungande årliga afgiften
för den plats, som ej är upplåten för ett kommunalt behof, utan för ett allmänt
fosterländskt ändamål. Till följd häraf har jag således äran föreslå,
att Rikets Ständer ville bevilja för Landshöfdingen i Westmanlands län en
löneersättning för Kungsträdgårdens upplåtande, motsvarande det i Kongl.
Maj:ts förutnämnda nådiga Bref stadgade belopp af 2 04 kubikfot spanmål.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
A Ib. Engvall.
N:o 131.
Af Herr Ländström, Å. J«, angående Åmåls treklassiga elementarläroverks
förändring till femklassigt, samt löneanslag till
erforderligt antal lärare derstädes.
Uti Åmåls stad finnes sedan år 1836 inrättadt ett treklassigt allmänt elementarläroverk,
hvars distrikt kan anses omfatta nämnda stad, Tösbo och Wedbo härader
jemte Skålleruds socken af Nordahls härad på Dahlsland, samt Näs och Nordmarks
härader jemte Svanskogs socken och Gillbergs pastorat i Wermland, samtliga med den
ansenliga folkmängd af öfver 90,000 personer; och då ej mindre af denna omständighet,
än äfven af det förhållande, att afståndet från Åmål till närmaste belägna städer
Carlstad och Wenersborg, utgör åtta mil, måste följa, att läroverket i Åmål, der lärjungarnes
antal under sednare åren uppgått till omkring 60, skulle, ändamålsenligt inrättadt,
blifva af ett långt större antal lärjungar anlitadt och följaktligen mera egnadt
att uppfylla ortens nästan oafvisliga behof af lämplig undervisningsanstalt, får jag med
upplysning, att staden Åmål erbjudit sig bekosta och underhålla de för läroverket och
boställe till rektor erforderliga byggnader, härmedelst, till vinnande af ofvan omförmälda
syftemål, vördsamt föreslå,
J3ih. till R. St. Prot. 1865 Sr 1866. 11 Sami. 3 Afd. 39
306
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 132.
att elementarläroverket i Åmåls stad må förändras från treklassigt till femklassigt,
och att följaktligen anslag till aflöning åt erforderligt antal lärare
må beviljas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
A. J. Landström.
N: o 132.
Af Herr BOVill, J. A., angående det stadgande, att hvad redan gäller
såsom lag i afseende å kommunikation af besvär hos
Hofrätt i skiddfordringsmål, jemväl bör tillämpas på andra
mål, som genom besvär dragas under Hofr ätterna
och icke angå häktade personer.
Under åberopande af min motion N:o 189 vid nästförflutna riksdag och på deruti
anförda skäl får jag härigenom föreslå,
att Rikets Ständer för deras del besluta utfärdandet af en författning, hvarigenom
stadgas: att hvad som redan gäller såsom lag i afseende på kommunikation
af besvär hos Hofrätt i skuldfordringsmål, jemväl bör tillämpas på
andra mål, som genom besvär dragas under Hofrätten, undantagandes sådana
mål, som angå häktade personer.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
J. A. Bovin.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 133.
307
N:o 133.
Af Herr BOVill, J. Ä., om anslag till norra stambanans fortsättande
från Upsala till Sala.
Uti nästlidne dag väckt motion har Herr A. Engvall föreslagit att Rikets Ständer
måtte bevilja ett belopp af 1,000,000 Riksdaler för påbörjande af en stambana, utgående
från den under byggnad varande jernbana emellan Stockholm och Upsala, och
sträckande sig genom Upland och Westmanland till Dalarne samt vidare i rigtning åt
sjön Siljan, äfvensom att åt Kongl. Maj:t måtte öfverlemnas, att med ledning af vunnen
utredning i tekniskt och ekonomiskt afseende, i öfrigt närmare bestämma de orter
sagda bana lämpligen bör beröra. Uti hufvudsyftet af denna motion, som är att bringa
till nytt lif den allt för länge hvilande frågan om jernvägsstambanornas utsträckande
jemväl till Westmanland och Dalarne, instämmer jag på det lifligaste, öfvertygad att
få provinser inom riket deraf äro i lika stort behof och i lika hög grad kunna underhålla
trafiken.
I samma mån som jag varmt intresserar mig för denna jernvägs byggande under
möjligen kortaste tid, måste jag äfven anse det vara af största vigt att frågan får ett
sådant uppslag att våra lifliga önskningar komma till praktiskt utförande; och i sådant
afseende har jag fästat mig vid att, ehuru motionären föreslår att banan skall utsträckas
från någon punkt på den under anläggning varande banan emellan Stockholm och
Upsala, motiveringen i motionen antager 2:ne stambanor närmast norr om Mälaren. —
Om äfven, hvilket är obestridligt, 2:ne dylika banor naturligtvis skulle i vida högre
grad än blott en sådan gagna trafiken, kan jag dock icke för mig göra sannolikt att
under nuvarande förhållanden och i det slägtets tid, som nu verkar, fråga på allvar
kan uppstå om 2:ne dylika stambanor. — Vid sådant förhållande och under antagande
att endast en stambana norrut kan, åtminstone i den tid, som tillhör oss, komma till
stånd, lärer man icke med hopp om framgång och något allmännare understöd inom
representationen hafva att vänta någon annan förbindelse med hufvudstaden och den
så kallade vestra eller södra stambanan än genom den redan påbörjade norra stambanans
utdragande från Upsala mot Sala, i enlighet med det af Öfversten, Friherre Ericson
redan för längesedan derutinnan förordade förslag; och får jag af sådan anledning
föreslå,
J
308 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 134.
att Rikets Stander till fortsättande af stambanan från Upsala i ofvanuppgifna
rigtning måtte för nästkommande statsreglering speriod anslå ett belopp
af 2,000,000 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
J. A. Bovin.
N:o 134.
Åf Herr CarlSOH, G. Fr., om löneanslag till ökadt antal lärare vid
Westerviks högre elementarläroverk i ändamål af detsammas
utvidgning till fullständigt äfven på den klassiska
hildningslinien.
Sedan på grund af särskilda Kongl. Bref den förut varande lägre elementarskolan
i Westervik blifvit år 1847 förändrad till högre apologistskola med rektor och tre
kolleger, utom nödige öfningslärare och kollegernes antal år 1858 ökats till sju, hvarefter
detta från år 1859 högre, på reallinien fullständiga elementarläroverk erhållit
tvänne lektorer, den ene 1861, den andre 1864, så har läroverket under nyssnämnda
utvecklingsperiod sökt att efter sina krafter motsvara Begerings och Ständers hugnesamma
omvårdnad och frikostighet. Lärjungeantalet höjde sig under läseåren 1844—
1851 från 50 till 103, hade vid början af höstterminen 1856 hunnit till 176. Det
öfversteg under föregående vårtermin freqvensen vid elementarläroverken i Strengnäs
och Östersund, samt uppgick till samma numerär som i Hernösand och Nyköping.
Under åren 1850—1863 dimitterades ifrån läroverket i Westervik till studentexamen
45 ynglingar, hvarefter 5 aflagt maturitetsexamen.
Men lärjungarnes och särskildt de utexaminerades antal skulle ofelbart hafva
stigit i vida större mån, så framt icke undervisningen vid sistberörda läroverk lidit af
bristen på fullständig klassisk bildningslinie. Bland de 48 derifrån utexaminerade ynglingarne
har, efter hvad kändt är, åtminstone halfva antalet sedermera nödgats förskaffa
sig kunskap i klassiska språk för tillämnade fakultets- och embets-examina. Så länge
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 134.
309
det ifrågavarande läroverket bestod af en högre apologistskola, undervisades der i latinska
språket ända upp i öfversta klassen, om än icke till fullt samma vidd, som för
studentexamen var erforderlig. Men alltifrån höstterminen 1860 har läroverket för
hvarje år erfarit tilltagande olägenheter deraf att klassiska språkens studium derstädes
slutar med femte klassen, för att derefter antingen fortsättas annorstädes, eller ock afbrytas
vid numera försvårad öfvergång till sjette realklassen. Det oaktadt finnes här
på klassiska linien i klasserna 3—5 för närvarande 36 lärjungar, bland hvilka flertalet
måste på halfva vägen öfvergifva sin först valda studierigtning, ettersom deras medellöshet
förbjuder flyttningen till ett aflägset, fullständigt elementarläroverk. Afståndet
från Westervik till närmaste fullständiga elementarläroverk, nemligen det i Linköping,
är nära 11 mil, till Norrköping 12 mil och till Calmar nära 18 mil, under det man
från Nyköping räknar endast 6'/2 till Norrköping, från Wenersborg till Skara 7 '/*,
från Norrköping till Linköping 4 och från Malmö till Lund blott l'/2 mil.
De bland nyssnämnda städer, åt hvilka på sednare tider förunnats fullständiga
elementarläroverk, hafva således alla kortare väg än Westervik till de närmast belägna
stiftsstäderna. Bland städer af båda slagen gifvas äfven åtskilliga, hvilkas läroverk
komma en långt mindre folkmängd till godo än den, för hvilken Westerviks läroverk
har ett centralt läge. Calmar läns norra landstingsområde, med en befolkning af öfver
95,000 personer, skall, om elementarläroverket i Westervik blifver fullständigt, låta sina
studerande söner nästan uteslutande inhemta elementarbildning derstädes, i stället för
att, som nu måste ske, söka densamma längre bort. Antagligt är äfven att från södra
delen af Östergötland, samt från Oscarshamns stad och kringliggande landsort ett
icke obetydligt antal lärjungar då komme att sändas till Westervik, enär Linköpings
läroverk redan har ett antal af nära 500 och Calmar mer än 400, så att dervarande läroverkslokaler,
ehuru nyligen i hög grad utvidgade, snart blifva öfverfyllda. Westervik
har att erbjuda undervisningssökande äfven andra förmåner, såsom erkändt billiga lefnadskostnader
och ovanligt rika understödsmedel. I fråga om de sistnämnda kan dess
läroverk räknas till de bäst försedda, ty dervarande premie- och stipendii-fonder uppgå
till närmare Trettionio Tusen Riksdaler, så att det häruti öfverträffas endast af tvänne
bland rikets elementarläroverk, nemligen Göteborgs och Linköpings. Men dessa penningemedel
tjena nu blott till uppmuntran för realister, bland hvilka läroverks-kollegium
stundom har svårt att göra ett nöjaktigt urval, under det kyrkan och lärarestaten
mångenstädes sakna ämuessvenner. Dessutom eger läroverket en vacker början till
vetenskapliga samlingar.
Hvad utrymmet för ett i Westervik blifvande fullständigt elementarläroverk angår,
torde få anföras, att då det år 1810 fullbordade gamla skolhuset visat sig otillräckligt,
har staden för närvarande derjemte förskaffat läroverket nyttjanderätten till
ett enskildt hus, hvilket tillika med gamla skolhuset kan, såsom läroverks-kollegium
förklarad!, tillsvidare inrymma läroverket, men eftersom denna utväg icke är annat än
en nödhjelp, har staden derjemte förberedt uppförandet af ett nytt, för alla händelser
310
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 134.
ändamålsenligt läroverkshus, genom att dertill anskaffa ritning och kostnadsförslag,
utse rymlig och välbelägen plats, samt uppgöra förslag huru byggnadskostnaderna i
väsendtligaste mån skulle kunna åstadkommas. Visserligen saknar samhället härtill
egna tillgångar, men äfven denna brist och förlägenhet har vid innevarande riksdag
redan blifvit inför Rikets Höglofliga Ständer tillitsfullt framlagd.
Hvad här ofvan sålunda blifvit anfördt ådagalägger nogsamt Westerviks stads
och kringliggande folkrika landsorts behof af ett fullständigt elementarläroverk i nämnda
stad, och torde det icke kunna förnekas att detta behof är af den vigt att detsamma
nu bör afhjelpas.
Till följd häraf vågar jag ödmjukast föreslå och anhålla,
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes bevilja löneanslag till två nya lektorer
och till ännu en adjunkt, i stället för en nuvarande extra-lärare, äfvensom
till löneförbättringar åt rektor oell öfning slär ar ne vid elementarläroverket
i Westervik, på det att detsamma må blifva på båda bildningslinierna fullständigt.
Hvad Högvördige Domkapitlet i Linköpings stift uti detta ämne till Kongl. Maj:t
i underdånighet andragit, och hvaraf en bestyrkt afskrift här vidfogas, får jag jemväl
ödmjukast åberopa; likasom jag får äran hänvisa till Calmar läns norra landstings,
genom Konungens Befallningshafvande i samma län insända, Westerviks elementarläroverk
rörande, underdåniga petition, hvilken, enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordnande,
lärer blifva till Rikets Ständers Stats-Utskott öfverlemnad.
Stockholm den 15 November 1865.
C. Fr. Carlson.
(Bilaga.)
Stormägtigste, Allernådigste Konung!
Öfver den af Westerviks Stadsfullmägtige hos Eders Kongl. Maj:ts gjorda underdåniga
ansökning om nådig Proposition till Rikets härnäst sammanträdande Ständer,
angående dervarande endast på reallinien fullständiga läroverks utvidgande till fullstäu
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 134. 311
digt högre elementarläroverk, har underdånigt utlåtande blifvit Domkapitlet affordradt;
och får Domkapitlet till åtlydnad häraf, med återställande af remisshandlingen, underdånigst
anföra följande:
Domkapitlet, som under den 12 sistlidne Juni till Eders Kongl. Maj:t ingått med
underdånig hemställan i berörda hänseende, anser sig, med åberopande af hvad Domkapitlet
vid detta tillfälle i frågan anfört, endast behöfva ytterligare tillägga, att då Domkapitlet
för vinnande af ifrågavarande ändamål föreslog anställande af endast en ny lektor,
skedde detta med fästadt afseende å de minsta möjliga lärarekrafter, hvarigenom
läroverket skulle kunna omgestaltas till fullständigt äfven å den klassiska linien; och
ehuru visserligen önskligt vore det tillgång genom statsanslag kunde beredas att, i
stället för ett, vid läroverket inrätta tvänne nya lektorater, anser dock Domkapitlet,
i händelse Eders Kongl. Maj:t ej skulle fästa afseende å denna Stadsfullmägtiges begäran,
större vigt för undervisningens jemna gång ligga deruppå, att, enligt hvad jemväl
af Westerviks Stadsfullmägtige blifvit underdånigst hemstäldt, den under sednare tiden
vid läroverket behöfliga extra lärarebefattningen förändrades till en å ordinarie stat
uppförd adjunktsbeställning.
Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda
Stormägtigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste tropligtigste tjenare och undersåter
E. Gr. Bring:
J. H. W. Steinnordh. N. Östling. E. G. Munck.
E. II. Segersteen.
Linköpings Domkapitel den 9 Augusti 1865.
Likheten med originalet intyga:
C. Fr. Carlson. C. A. Th. Ädelgren.
Protokolls-sekreterare.
312
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 135.
S:o 135.
Af Herr Gahn, H, P. W., angående upphäfvande af hvad i 134 §
af Kongl. Stadgan för rikets elementarläroverk före
skrifvits
om särskild bokföring och redovisning af den
under mom. d) omförmälda terminsafgift, m. m.
I afseende på de afgifter som af lärjungarne skola erläggas till elementarläroverkens
kassor innehåller Kongl. Maj:ts nådiga Stadga för rikets elementarläroverk, §
134, mom. 1, följande:
”Hvarje elementarläroverk skall ega l:o sin egen kassa, hvars inkomster vare:
a) 4 R:dr 50 öre af hvarje lärjunge, som vid läroverket inskrifves, b) frivilliga gåfvor,
c) den afgift, som i mån af behof lärjungarne ålägges till lyshållning och inköp af
ved, samt till aflöning åt en vaktmästare, — — d) en skolafgift af 4 R:dr 50
öre för terminen af hvarje icke medellös lärjunge. — — — —
De medel, som genom den i mom. d) bestämda skolafgiften tillflyta kassan, skola
särskildt bokföras och redovisas samt användas till anskaffande af såväl böcker och
undervisningsmedel, som eljest behöflig materiel för läroverket. Kassans öfriga medel
användas till programmers tryckning, inköp af ved och ljus, vaktmästares aflöning,
samt, om tillgångarna utan upptagande af den i mom. c) omnämnda afgift det tillåta,
till anskaffande af nödiga undervisningsmaterialier.”
Den egna kassan bildar således i sjelfva verket tvänne olika kassor, nemligen
en, som uppkommer genom inskrifningsafgiften, 4 R:dr 50 öre för en gång, samt en,
som enligt mom. d) bildas af terminsafgiften, 9 R:dr för året af hvarje icke medellös
lärjunge; hvilka kassor jag för korthetens skull vill benämna egna kassan och terminsafgifts-kassan.
Af denna föreskrift finner man, att termins afgifts-kassan får användas allenast för
anskaffande af undervisningsmateriel, under det att den egna kassan skall bestrida
läroverkets alla andra utgifter, såsom för ljus, ved, uppassning etc., samt, om tillgångarne
så medgifva, äfven lemna bidrag till undervisningsmaterielen.
Till följd af denna kassans fördelning i tvänne afdelningar, af hvilka den ena
icke får understödja den andra, har nu, efter hvad för mig uppgifvits, vid de flesta
läroverk
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 135.
313
läroverk inträffat eller måste snart inträffa, det oegentliga förhållande, att, oaktadt
dess inkomster på det hela skulle vara fullt tillräckliga för skolans alla behof, om de
vore uti en kassa sammanslagna, den egna kassans inkomster visat sig alldeles otillräckliga
för dess åligganden, då deremot terminsafgifts-kassan icke kan använda sina
inkomster, utan lemnar betydliga årliga öfverskott. Att så verkligen är förhållandet
vid de flesta läroverk, synes af Rikets Ständers Revisorers berättelser om granskning
af Statsverkets styrelse och förvaltning, af hvilka framgå, att läroverken, med undantag
af några få, som synas hafva en samlad fond, hafva ingen eller högst ringa behållning
i den egna kassan, hvarvid dock anmärkes, att vid åtskilliga läroverk är behållningen
för kassans båda afdelniugar upptagen i en summa, så att man för dem ej
kan af berättelsen utröna verkliga förhållandet i detta afseende.
Deremot finner man att behållningarne i terminsafgifts-kassorna i allmänhet äro
ganska betydliga och årligen ökas.
Genom följande exempel torde ock tydligen framgå, att så måste inträffa, till
följd af förutnämnda fördelning.
Vid ett läroverk om 500 beständige lärjungar och med årligen inskrifne 100
nya, tillflyter den egna kassan, å 4 R:dr 50 öre för hvarje nyinskrifven lärjunge, endast
450 R:dr årligen, då deremot, äfven om 100 lärjungar antagas för medellöshet
vara befriade, årligen ingå 3,600 R:dr till terminsafgifts-kassan.
Vid ett mindre 3- eller 5-klassigt läroverk, med 80 ständige och 20 årligen nyinskrifne
lärjungar,- får den egna kassan endast 90 R:dr, men terminsafgifts-kassan
540 R:dr årligen, äfven om '/Adel af lärjungarne antagas befriade från terminsafgifter.
Om än icke erfarenheten hade konstaterat förhållandet, synes mig af dessa siffror
uppenbart, att de stora årliga inkomsterna för terminsafgifts-kassorna icke kunna vara
behöfliga eller ens kunna användas till undervisningsmateriel, men att deremot de
egna kassornas inkomster icke kunna på långt när vara tillräckliga till ljus, ved och
uppassning i nutidens stora och rymliga läroverksbyggnader.
Derför måste nu redan, enligt medgifvandet i mom. c), för dessa sednare ändamål
uttaxeras en afgift utöfver den ordinarie terminsafgiften, eller kommer vid de läroverk
som ännu hafva någon behållning i den egna kassan, densamma att snart förtäras
och terminsafgifterna sedermera att förhöjas.
Tillsammans med den vid sistlidne riksdag bestämda nya afgift af 10 R:dr årligen
till bildande af en byggnadsfond, uppgå nu de ordinarie skolafgifterna till 19
R:dr per år för hvarje lärjunge, hvilken utgift, tillsammans med kostnaderna för inackordering,
böcker och skolkläder, för mindre bemedlade föräldrar, som hafva flera
barn att på en gång hållas i skolan, redan är ganska kännbar och för mången svår
att åstadkomma, hvadan det icke kan vara skäl att utan yttersta nödtvång betunga
dem med ökade terminsafgifter för ljus och ved etc. En tillökning af 6 å 10 R:dr
för året blifver likväl nödvändig om kassorna fortfarande skola hållas skilda. Så
Bih. till R St. Prot 186.5 ^ 1866. 11 Sami. 3 Afd. 40
314
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. JSf:o 185.
länge afgifterna hålla sig inom nu bestämda belopp, betalas de af flertalet, men i mån
som de förhöjas, söka allt flere att vinna befrielse från hela afgiften, hvarefter många
som verkligen skulle behöfva det, men hvarken vilja eller kunna begära befrielse, få
draga bördan för dem, som aro befriade från terminsafgift.
Den i vårt kära fädernesland antagna grundsatsen om fri undervisning för alla,
är sannerligen så vacker och högsinnad, att den icke utan yttersta nödtvång bör frånträdas,
och jag erinrar mig från förra riksdagen, att förslaget om den nya afgiften af
10 R:dr till en byggnadsfond, af detta skäl rönte ett ganska starkt motstånd inom
Borgare-Ståndet.
Min afsigt är likväl nu icke att söka åstadkomma någon förminskning i läroverkens
ordinarie inkomster, utan har jag med det anförda endast velat ådagalägga,
att dessa inkomster böra vara fullt tillräckliga för skolans alla i förutnämnda § omnämnda
behof, blott de rätt användas och att den skenbara brist, som nu måste fyllas genom extra
afgifter, helt och hållet härflyter från det, efter mitt förmenande, olämpliga stagandet
om medlens fördelning i särskilda klass-afdelningar, hvilket medfört den verkan, att
ynglingarne måste betungas med extra afgifter till ljus och ved, under det att af de
medel, som de nödgas betala under en annan rubrik, samlas stora fonder till utlåning.
Åtskilliga rektorer hafva visserligen, af denna anledning sett sig nödsakade att hos
Kongl. Maj:t begära särskildt tillstånd, att få använda af den ena kassans medel till
bestridande af utgifter som rätteligen tillkomme den andra, och på så sätt sökt afhjelpa
det onda; men, då detta missförhållande snart måste komma att visa sig vid
alla läroverk, har jag föreställt mig, att det kunde vara skäl nu undanrödja orsaken
dertill.
På dessa, i möjligaste korthet, anförda skäl, vågar jag föreslå,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes upphäfva hvad som i ofvan åberopade § 134
af Kongl. Majds nådiga elementarläroverks-stadga finnes föreskrifvet om
särskild bokföring och redovisning af den under mom. d) omnämnda termi
nsafgiften och att följaktligen alla de enligt mom. a), b) och d) läroverken
tillkommande medel måtte få för dess behof i allmänhet användas,
så att den i mom. c) medgifna extra afgiften, endast må ifrågakomma när
dessa samtliga inkomster visat sig otillräckliga till bestridande af de i
samma §:s 1 mom. omförmälda behof.
Om remiss til! vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
H. P. W. Gahn.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 136.
315
i\:o 136.
Af Herr dali!!, H. F. W.- om vissa ändringar och tillägg i allmänna
lagen samt Kongl. Förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 Maj 1855 i afseende
å underpant för förlag.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med en af Herr A. W. Björck sistlidne riksdag
väckt motion om förändring af lagens stadganden i afseende på underpant i lös
egendom, får jag härmed ånyo bringa denna för industri-idkare vigtiga fråga under
Rikets Ständers pröfning.
» Det af Lagberedningen afgifna förslag till Handels-Balk behandlar uti 6:te Kap.
dels handfången pant, dels ock underpant, åt hvilket sednare aftal Lagberedningen
gifvit en utsträckning till grund hvarför åberopas tidens allmänna behof af en utväg
att gifva säkerhet i lösegendom för den, som ej har annan att erbjuda, men icke kan
undvara egendomens besittning. Det kau icke heller förnekas, att såsom jemväl anmärkes,
den som af köp, hvarunder dylika pantsättningar här i landet vanligen ske,
är, åtminstone till sin verkan på borgenärernes rätt, vida förkastligare, än en pantsättning
som i lag har sitt berättigande. Också föreställer jag mig, att det icke kan
dröja länge, innan de bland näringsidkare, som nu sakna utvägar att för sitt yrkes
bedrifvande belåna sina rudimaterier, redskap och produkter, skola göra anspråk på
den rättighet, som om än i inskränkt mån, sedan länge tillgodokommit andre, särskildt
privilegierade näringar; men jag har dock icke för afsigt att nu väcka fråga
derom. Deremot tror jag, att den rätt att ställa underpant till säkerhet för förlag,
som nu tillkommer idkare af bergsbruk och fabriksrörelse äfvensom några vissa andra
näringar, äro i behof af ett närmare bestämmande, äfvensom af en utsträckning i anseende
till den egendom som kan pantsättas, om än jag icke finner samma utsträckning
för det närvarande behöfva gå så långt, som Lagberedningen afsett. Det är
hufvudsakligen det förhållande, att förmånsrätten, på grund af intecknadt förlag, nu,
hvad fabrikerna beträffar, i allmänhet, anses inskränkt till produkten som jag finner
tarfva rättelse, enär det synes mig nog orimligt att förläggaren icke ens skall ega
återtaga det råämne och de verktyg, han sjelf lemnat, oaktadt han ostridigt är berättigad
att erhålla den förädlade varan, som deraf och derigenom kan vara förfärdi
-
316
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 136.
gad. Att en sådan tillämpning af lagen är origtig, vore måhända icke så svårt att
visa, men då den nu är allmänt antagen och gällande, lönar en sådan bevisning icke
mödan utan torde det vara Statsmagternas förbindelse att tillse, det lagen får ett innehåll,
som öfverensstämmer med näringarnes behof, utan att förnärma någon rättvisans
grundsats.
Utan att vidlyftigare än som nu skett, framställa bevis för min åsigt, att de
författningar, som handla om förlag för bedrifvande af bergverk, bruk," fabriker och
andra inrättningar, äfvensom fiskerier, äro i behof af förbättring äfven i syfte att
åstadkomma en förenkling, så väl som ock sammanföring af de spridda stadgaudena,
har jag sökt att åstadkomma ett förslag till sådana lagstadganden, som skulle bestämma
de näringar, för hvilkas bedrifvande förlag med rätt till underpant kan lemnäs,
den egendom, som sålunda kan pantsättas; den frihet som i afseende på ränteaftal
vid förlag må ega rum; den form hvarunder kontraktet skall upprättas; den förmånsrätt
som deraf följer; vilkoren derför och sättet för fullgörande af dessa vilkor samt
för åstadkommande och bibehållande af den offentlighet som erfordras. Derjemte och
då tvist emellan förlagstagare och förlagsgifvare jemväl är ett ämne, som vid en revision
af förlagsförfattningarne, så mycket mindre kan förbigås, som särskilda bestämmelser
för utredande af sådana tvister, härledda från de inbördes räkningarne, finnas
gifna; så har jag jemväl varit föranlåten att föreslå åtskilliga tillägg till Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar. För alla
dessa förslag skulle det åligga mig att särskildt redovisa, men då de flesta af bestämmelserna
hafva sin grund uti nu gällande föreskrifter, eller ock uti det som ofvan
blifvit anfördt om nödvändigheten att utsträcka förlagsrätten med hänsigt till den egendom,
som kan lemnäs till underpant, så tror jag mig kunna inskränka redovisningen
för motiverna för mitt förslag till hvad sålunda såsom anledning och grund derför
förekommer.
Särskildt anser jag mig dock böra fästa uppmärksamheten på följande omständigheter
:
Det hufvudsakliga stadgandet om förlag med rätt till underpant af lösegendom,
har jag ansett böra upptagas i 10:de Kap. Handels-Balken, hvars rubrik lör sådant
ändamål blifvit ändrad. Sjelfva lagstadgandet torde icke lämpligen kunna finna plats
på annat sätt än genom tillägg till Kap. af ytterligare en §. Såsom förslaget visar,
har jag bibehållit alla de näringar, som nu hafva rätt att begagna förlag mot underpant,
lösegendom, vid denna deras rätt, hvaremot jag ansett, att enskilde arbetare i
Eskilstuna fristad och vid bergverken icke lämpligen kunna betraktas såsom förlagstagare
för de förskott, som de må erhålla,1 så länge icke alla och en hvar må
ega att lemna såsom underpant för skuld, lösegendom, som fortfarande stadnar i egarens
besittning.
Beträffande den egendom, som kan såsom underpant lemnäs, kan väl någon inskränkning
anses hafva skett, hvad bergverken och bruken beträffa; men då någon
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 136.
317
anledning till skilnad mellan dessa inrättningar och fabriker i allmänhet nu mindre
än förr förefinnes, och endast den egendom, som verkligen kan från gäldenären uttagas,
synes böra vara föremål för underpant, tror jag, att jag i detta afseende träffat
det rätta. Emot formen torde det icke eller vara något att anmärka.
Bestämmelsen om frihet till aftal i afseende på räntan kan icke lämpligen före
komma
annorstädes än i 9 Kap. Handels-Balken, och om än deremot kan anmärkas,
att på detta sätt ett specielt stadgande om förlags-aftalet förekommer framför
den hufvudsakliga bestämningen om förlagets natur i 10:de Kap., så torde denna anmärkning
likväl icke finnas vara af sådan vigt, att något väsendtligt afseende derpå
kan fästas, då det icke är fråga om ny lag, utan om inympande på en äldre af nya
stadganden.
Förmånsrätten för intecknadt förlag afhandlas nu i 17:de Kap. 7 § HandelsBalken,
som således tarfvar endast en förändring i full öfverensstämmelse med det
föreslagna stadgandet i 10:de Kap. Den enda bestämmelse, som torde påkalla särskild
redovisning, afser tiden, hvarifrån förmånsrätten räknas. Den har blifvit bestämd
från den dag, då inteckningen sker. Att jag härvid lemnat åsido hvad i afseende på
inteckning af fast egendom är stadgadt rörande ansökning om inteckning och förmånsrättens
beräknande från den dag ansökningen derom skett, har sin grund uti det sedermera
föreslagna sättet för inteckningens beviljande, som icke är beroende af gäldenärens
hörande och icke heller behöfver vara det, då formen för handlingen är bestämd
och inteckning på grund af en sådan handling alltid måste beviljas, med öppen
rätt för gäldenären att sedermera väcka den talan om kontraktets återgång, hvartill
han må anse sig befogad, och då jag anser att ett kontrakt, som i allmänhet måste afse
en kortare tid och derföre inom två år skall förnyas, bör kunna träda i verksamhet
genast, helst det jemväl angår fiskerier, som bero af resor, hvilka icke tåla uppskof,
har jag trott dessa förhållanden påkalla, att förmånsrätten är ostridig från den dag,
då inteckningen meddelas.
De former, som afse att åt inteckningar gifva och bevara den erforderliga offentligheten,
måste naturligtvis finna plats uti 7:de Kapitlet Rättegångs-Balken, sådant detta
lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818. Vid redaktionen har jag iakttagit,
att alla de kontrakt om underpant, som af lagen godkännas, böra intecknas, och
att förordningen om inteckning alltså icke bör förbigå något af dem. Derföre har jag
bibehållit hvad som säges om inteckning af handling rörande nyttjanderätt, och i afseende
på denna hänvisat till hvad derom särskildt är föreskrifvet, samt derefter stadgat
huruledes förlagsinteckning beviljas. Nödvändigheten att öfver dessa inteckningar
föra särskildt protokoll, som, i likhet med dem angående inteckningar i fast egendom,
insändes till Hofrätten, har föranledt såväl stadgandet, att inteckning för förlag endast
må ske vid lagtima ting, sorn ock en omflyttning åtföljd i någon mån af omarbetning
utaf åtskilliga §§, hvilka måste lemna rum för de öfriga stadgandena, rörande förlagsinteckningen.
Dessa afse, dels förmånsrätten, dels den ränta som derunder begripes,
318
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 136.
dels ock tider och forum för förnyelsen samt formen derför. Endast beträffande den
domstol, der förnyelsen skall ske, torde någon anledning till tvekan om det lämpliga
kunna ifrågakomma; men om man besinnar, att en fabrik lätteligen kan flyttas och att
likväl upplysning om de gravationer, hvarmed den är besvärad, alltid måste företrädesvis
sökas, der fabriken finnes, torde stadgandet försvara sig sjelft, helst det måste stå
i öfverensstämmelse med hvad som föreskrifves, rörande förlaget till fiskaren, hvilken
lättare ombyter forum.
I afseende på forum för tvister emot sådant förlag, som afse bergsbruk, kan jag
icke annat finna, iiu att Kongl. Förordningen den 5 Juni 1850, angående Bergstingsrätternas
upphörande, icke afser annan ändring i 10 Kapitlet 17 § Rättegångs-Balken,
än den, att Underrätt trädt i stället för Bergstingsrätten, hvaraf följer, att tvister om
förlagen nu skola upptagas vid den domstol, der bergverket eller bruket är beläget,
utan afseende på svarandens forum domicilii. Under denna bestämmelse måste jemväl
komma tvister om förlag vid andra fabriker, och derför har jag gifvit åt samma § en
redaktion som dermed öfverensstämmer, jemte det jag bibehållit hvad som säges om
lagfart å bruk och hamrar, derom icke annorstädes finnes något stadgadt, samt upptagit
föreskriften beträffande tvister om uppdämmning med den närmare bestämmelse om
Stadsrättens behörighet i detta fall, hvilken vid en omarbetning af lagstadgandet icke
bör förbises. Hvad 17 § i öfrigt innehåller, kan utan skada försvinna, då 26 § hänvisar
sådant till den behandling som vederbör.
Efter att sålunda hafva bestämt det forum, der tvister om förlag böra handläggas,
har jag funnit mig jemväl böra tillse, i hvad mån de räkenskapsförhållanden, som
mellan förlagsgifvare och förlagstagare uppkomma, må kunna genom handelsbok bestyrkas.
Sedan jag från förlagstagare uteslutit de flosta af dem, sorn icke kunna hänföras
till industri-idkare, skulle det väl kunna stadgas, att. de, på hvilkas rörelse förlagsförfattningen
kan ega tillämpning, böra anses skyldige att föra bok och räkning
och alltså jemväl upptagas bland dem, som omförmälas i 2 § af Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855. Men det torde vara nog att föreskrifva det de hvilka gifva förlag
böra underkastas en sådan förbindelse, äfven om de icke i öfrigt drifva rörelse, i hvilket
fall deras bok naturligtvis inskränker sig till redovisning för den förlagsaffär, dermed
de sig befatta.
1 följd häraf uppkommer för de flesta fall mellan förlagsgifvare och förlagstagare
det förhållande, som emellan köpmän eger rum, då de med hvarandra hafva löpande
affärer, och, efter min tarine, kunna således i allmänhet de för berörda fall i författningen
gifti a föreskrifter utsträckas till förlagsgifvare och förlagstagare.
Sedan jag i möjligaste korthet redogjort för det mål jag med mitt förslag söker,
och för grunderna derför, återstår endast såsom väsendtligt att utreda, hvilka af nu
gällande stadganden, som för den nya författningen skulle vika, men om jag lyckats
att åt förslaget gifva den fullständighet och tydlighet, att deraf klart finnes, huru förlag
af lagen betraktas, formen och vilkoren derför, följderna och verkningarne deraf,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. JNJ:o 186.
319
samt sättet att göra detsamma gällande, så torde det icke behöfvas att vid granskningen
af allt hvad som innehålles uti förlagsordningen, bergsförfattningar, manufakur-
och handtverkeri-privilegium, hallordningen, Kongl. Stadgan om nordsjö-fiskare
och Reglementet för Eskilstuna fristad, blottställa sig för ett förbiseende, sorn kunde
medföra bibehållande af något stadgande, stridande mot de förändrade föreskrifterna
om förlag.
Det är derföre som jag inskränker mig att föreslå de förändringar och tillägg i
allmänna lagen samt i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, dem jag redan framställt,
samt att åt detta förslag gifva den form, att Rikets Ständer, för sin del, måtte besluta,
dels att upphäfva allt, som uti särskilda författningar är stadgadt, rörande förlag till
och för bergverk, bergsbruk, fabriker, handtverkerier, nordsjöfiske och arbete inom
Eskilstuna fristad; och dels att nedanskrifna rum uti allmänna lagen och Kongl. Förordningen
om handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855 skola erhålla följande
lydelse:
Handcls-Balken.
Kap. 9.
§ 9-
Detta lagrum erhåller följande tillägg:
Åtager sig någon att gifva förlag efter thy i 10 Kapitlet 14 § sägs: håfve ock
rätt att betinga så stor vinst han gitter.
Kap. lO.
Titeln ändras till följande: Om pant och borgen samt om underpant.
En ny paragraf tillägges så lydande:
§ 14.
Åtager sig någon att, till drifvande af bergverk, fabrik eller annan inrättning för
råa ämnens förädling gifva förlag i penningar eller varor mot underpant i de råa ämnen,
som frambragte eller för tillverkningen anskaffade varda, i det som tillverkas
ocii i annan lös egendom, sora till verket, fabriken eller inrättningen hörer, eller åtager
man sig att, till saltsjöfiskes idkande, gifva fiskare sådant förlag mot underpant i fångst,
fartyg och fiskredskap; då skall om det förlag afhandling med pantförskrifning af sagde
egendom upprättas, med dag, årtal och vittnen under.
Kap. 1*7.
§ 7.
3:dje momentet erhåller följande lydelse;
320
Motioner 'i B or gare-Ståndet 1865. N:o 136.
Har någon gifvit förlag, som i 10 Kapitlet 14 § är sagdt, och låtit förlagshandlingen
intecknas på sätt i 7 § Rättegångs-Balken sägs, njute i den pantförskrifne egendomen
för sin förlagsfordran förmånsrätt från inteckningsdagen: äro flere förlagsafhandlingar
i samma egendom intecknade; håfve den företräde, som förr intecknad blifvit:
äro de intecknade samma dag, hafva de lika rätt.
R iittegåugs-Bal keil.
Kap. <7.
§ 26.
Om inteckning af handling om nyttjanderätt till fast egendom är särskildt stadgadt.
§ 27.
Vill den, som åtagit sig att gifva förlag som i 10 Kapitlet 14 § Handels-Balken
är sagdt, låta förlagsafhandlingen intecknas, lemne den in till Rätten i den ort, der
verk, fabrik eller inrättning till hvars drifvande förlaget utfått är, finnes, eller der fiskare,
med hvilken afhandlingen är gjord, har sitt hemvist, och varde afhandlingen offentligen
uppläst och i protokollet intagen samt bevis om inteckningen å afhandlingen meddeladt.
Ej må inteckning af förlagsafhandling på landet beviljas utom å lagtima ting.
§ 28.
Då förlagsafhandling efter thy i 27 § är sagdt, blifvit intecknad, håfve förläggaren
i den pantförskrifne egendomen förmånsrätt för sin förlagsfordran, såsom i 17 Kapitlet
17 § Handels-Balken är sagdt; dock att denna förmånsrätt ej sträcker sig till ränta
för längre tid tillbaka, än tre år före den dag, då gäldenärens egendom till borgenärers
förnöjande afträddes.
§ 29.
Inteckning af förlagsafhandling skall förnyas inom två år, sedan den beviljades^
och ytterligare inom två år efter hvarje förnyelse. Förnyelsen sker vid Rätten i den
ort, der verket, fabriken eller inrättningen då finnes, eller der fiskaren, som förlaget
är gifvet, då har sitt hemvist. Underlåtes förnyelse som nu är sagdt, vare inteckningen
förfallen.
Vid förnyelse af sådan inteckning skall förfaras på sätt om förnyelse af inteckning
i fast egendom förut är sagdt.
§ 30.
Lika med nuvarande § 26.
§ 31.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 136.
321
§ 31.
Öfver följande ärenden skola vid Häradsrätt och Rådstufvurätt särskilda protokoll
hållas: ett öfver bevakningen af äktenskapsförord och öfver förlagsafhandlingars intecknande,
ett öfver tillsättning af förmyndare, ett öfver lagfarter med fast egendom och ett
öfver inteckningar i sådan egendom. I brädden af hvartdera protokollet skall ock för
hvarje mål tecknas namnet på personen, som det angår, eller, egendomen som intecknas
eller uppbjudes. Har någotdera af de mål, sagde äro, ej förevarit, varde det på sitt
ställe anmärkt.
§ 32.
Sedan häradshöfdingen hvarje gång om året hållit Ting i sitt häradshöfdingedöme,
sände han in till Hofrätten inom en månad derefter, protokollen i alla de mål, som i
31 § nämnde äro, vid bot tre daler för hvarje dag han uteblifver, vare sig med ettdera
af dessa protokoll eller med alla. Rådstufvurätten gore det för hvar månad, inom
fjorton dagar derefter vid lika bot. Är ej anmärkning gjord, som i 31 § sägs, då någotdera
af dessa mål icke förevarit, vare derföre bot, som för uteblifvande med protokoll.
Kap. lO.
§ 17-
Lagfart å bruk och hamrar sökes hos Häradsrätt. Om uppdämning döme Häradsrätt
eller Rådstufvurätt. Tvistas om förlag till drifvande af bergverk eller af fabrik
eller annan inrättning till råa ämnens förädling eller annan fordran för ett sådant
förlag, och är förlagsafhandlingen intecknad, som i Handels-Balken skils; döme Rätten
i den ort der verket, fabriken eller inrättningen finnes.
Föräxidringar
i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.
§ 2.
Under stadgandet i § 1 inbegripas: de, som gifva sådant förlag, hvarom i Haudels-Balken
skils ;de — — — — — — — — — — — — — —
§ 20.
Mot andre än köpmän ege handelsbok ej vitsord i fråga om annan fordran, än
den, som grundar sig på utborgning af varor eller på intecknadt förlag, hvarom i Handels-Balken
skils.
2:dra momentet bibehålles oförändradt.
§ 23.
Denna § erhåller ett nytt moment, så lydande:
Bih. till It St. Prot. 1865 4 1866. U Sami. 3 Af<B 41
322
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 136.
Räkning öfver intecknadt förlag, hvarom i Handels-Balken skils, skall för hvarje
år, inom tre månader efter dess utgång förlagstagaren af förläggaren bevisligen tillställas.
§ 24.
Är räkningen gäldenären vederbörligen tillställd, och har han ej inom tre månader.
sedan han den mottog tillsagt köpmannen, att räkningen ej godkännes eller ock
klander derå instämt till Rätten, hvarunder gäldenären, eller om räkningen angår intecknadt
förlag till drifvande af bergverk, fabrik eller annan inrättning för råa ämnens
förädling, verket, fabriken eller inrättningen lyder; vare då räkningen lika utmätningsgild
som förfallet skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;
vare lag samma.
§ 25.
Har köpman försummat att räkning hvarom i 23 § stadgas gäldenären tillställa
eller honom derför hos Rätten eller Konungens befallningshafvande, söka inom tid, som
den § bjuder; så må för den fordran handelsbok något vitsord ej tillkomma.
§ 26.
Är mellan köpman och någon till hvilken han varor utborgat eller gitvit intecknadt
förlag hvarom i Handels-Balken skils, motbok hållen och — — —
uppförd t är.
Denna förordning får gällande kraft för de fall, der förlagsår ej räknas lika som
kalenderår, den första dagen af det förlagsår som börjas under loppet af år 1867 och
för andra fall den 1 Januari 1867.
För de förlag, som förut gifna äro, gäller hvad hittills stadgadt varit, dock att
de derom ingångne intecknade afhandlingar inom slutet af år 1868 hos vederbörande
domstol anmälas och i dess protokoll upptagas. Den förmånsrätt som nu åtföljer sådan
intecknad afhandling må icke gälla utöfver 10 år från den dag, denna lag blifvit utfärdad.
Om remiss till Ilöglofliga Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
H. P. W. Gahn.
Motioner i Borgar e- Ståndet 1865. N:o 137.
323
A:o 137.
Af Herr Bolinder, Å. M,, angående ändring och tillägg i Strafflagen
i fråga om böters förvandling.
Uti 2 Kap. 13 § i gällande Strafflag stadgas, att Konungens Befallningshafvande
skall förordna om förvandling af böter efter 10, 11 och 12 §§ i samma lag, angående
hvilka §§:rs innehåll jag hänvisar till Strafflagen. Denna ifrån Lag-komitéens och
Lagberedningens förslager till ny Brottmålslag hemtade föreskrift, i fråga hvarom, bland
motiverna, uppgifvits af Lag-komiteén, att, till undvikande af onödig omgång vid förvandlingar,
de, såsom klara verkställighetsåtgärder, blifvit till Konungens Befallningshafvande
öfverlemnade samt af Lagberedningen, att det vanliga förvandlingsstraffet
vore så enkelt, att det utan minsta svårighet kunde verkställas efter tarif och således
icke fordrade någon domstols pröfning, hvilken stundom kunde såsom ej sällan handt,
föranleda till omgångar, då förvandlingar för samma person skedde på olika ställen,
har dock, enligt hvad erfarenheten lärt, under den korta tid Strafflagen varit tillämpad)
långt ifrån att medföra enkelhet och skyndsamhet, snarare gifvit anledning just till
den omgång och de förvecklingar, man genom densamma velat undvika.
Vid verkställighet af domstolarnes beslut om bötesstraff tillgår författningsenligt
så, att af de till kronofogdarne efter hvarje Härads-tings slut öfverlemnade saköreslängderna,
bemälde tjenstemän dels angående bötesdömde inom andra län, med bifogande
af extrakt ur längden för hvarje sakfälld särskildt, hos Läns-styrelserna anhålla
om åtgärd för straffets verkställande der den sakfällde bor, dels expediera distriktvis
upprättade utdrag till länsmännen, hvilka för hvarje sakfälld från saköreslängden
utskrifva ett utdrag, som de till rigtigheten bestyrka och derefter i vanlig
ordning genom fjerdingsmännen befordra till verkställighet för böternas uttagande.
Inträffar nu att sakfälld person saknar tillgång till böternas gäldande, så återställes
saköreslängds-utdraget, med uppgift om det hinder som mött för verkställigheten,
till länsmannen, hvilken i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande, med
bifogande af utdraget, begär förvandling af böterna. På ett dylikt af länsmannen
verificeradt utdrag kan Läns-styreisen mången gång icke grunda ett beslut om förvandling,
utan måste för att förvissa sig om bötesbeloppets rigtighet från domhafvanden
infordra sjelfva utslaget. Ofta förekommer jemväl i saköreslängderna, att af cg
324
Motioner hos Borgare- Ståndet 1865. N:o 137.
och samma person begångna särskilda brott, de der försonas med böter, af hvilka likväl,
i brist af tillgång hos den sakfällde, en del skola förvandlas till enkelt fängelse
och en annan del till fängelse vid vatten och bröd, i en klump sammanföras och före
förvandlingen måste behörigen särskiljas, hvarje brott för sig med den derför bestämda
ansvarspåföljd. Jemväl för den oinvigde skall det synas klart, att genom den häraf
föranledda skriftvexling verkställighet af utslag i bötesmål oskäligen fördröjes, helst
då härtill kommer, att de sakfällde efter skriftvexlingens slut ofta från orterna afflyttat
och mången gång endast med svårighet och efter lång tids förlopp, om ens någonsin,
kunna åter anträffas för att till förvandlingsstraffet befordras. En annan olägenhet,
sorn äfven bör särskildt påpekas, är den fortgående balanseringen af dylika oredovista
bötesmedel i Kronans räkenskaper, hvilka derigenom onödigtvis göras vidlyftiga.
Bestämmes deremot förvandlingsstraffet af domstolen genast i sammanhang med sjelfva
bötesbeloppet, såsom förut i vissa fall varit stadgadt, så att den bötfällde, i saknad af
bötestillgång, genast kan gripas och till häktet införas, så bortfalla alla ofvanberörda
anledningar till dröjsmål och tidsutdrägt. Det af Lagberedningen förutsatta förhållandet,
att förvandlingar för samma person kunde komma att ske på olika ställen, inträffar
deremot mindre ofta. och intet hindrar att, för den händelse hos exekutor skulle
till verkställighet sammanträffa särskilda utslag, hvarigenom någon blifvit till förvandlade
böter dömd, Konungens Befallningshafvande kunde bemyndigas att om sammanläggningen
af de särskilda förvandlingsstraffen utan underställning hos Hof-rätt, enligt
bestämda grunder, förordna. I anledning af hvad jag sålunda haft äran anföra får jag
vördsamt hemställa, det behagade Rikets Ständer för sin del besluta,
att, med ändring af 13 § i 2 Kap. Strafflagen, domstolarne böra på sätt
före nämnda lags införande i allmänhet egde rum, i utslag, hvarigenom någon
varder till böter fälld, tillika bestämma det motsvarande kroppsstraff,
han i brist af böter bör undergå.
Den förändring af gällande lagparagrafer som härigenom skulle erfordras, synes mig
kunna inskränkas dertill att 2 Kap. 13 § Strafflagen erhölle exempelvis följande lydelse:
”Om förvandling af böter enligt 11 §, äfvensom enligt 12 §, der särskilda beslut,
angående samma person ådömda böter, för verkställighet hos exekutor på en gång
förekomma, förordne Konungens Befallningshafvande”;
hvarjemte till 10 § 1. mom. torde böra läggas ett stadgande af ungefär följande
innehåll: ”och förordne domstolen genast huru, i händelse af bristande bötestillgång
hos den sakfällde, böterna skola förvandlingsvis utgå.”
Om remiss af denna motion till Höglofliga Lag-Utskottet anhåller jag vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
A. M. Bolinder.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865, N:o 138.
325
]M:o 138.
Af Herr Gellin, H. P. W., om tackjern stionde-skattens upphörande
inom bergslagen.
Då vid föregående riksdagar frågan om tackjernstillverkningens befrielse från
tiondejerngskatt förevarit, har man alltid gjort skilnad emellan den tillverkning, som
bedrifvits utom och den som bedrifvits inom bergslag, på den grund, att tackjernstillverkningen
inom bergslag skulle vara gynnad af åtskilliga privilegier och förmåner,
som först borde upphöra, innan den kunde anses likställig med den förra.
Så yttrar Kongl. Majit uti sin nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof
vid 1856 års riksdag, sedan Kongl. Majit, på uppgifna skäl, föreslagit att hammarskatten
öfver hela riket måtte upphöra: ”Beträffande tackjernstionde finner likväl Kongl. Majit i
hvad angår bergslagerna, der tackjernstillverkningen är med särskilda privilegier gynnad
och omhägnad, ej skäl att föreslå någon ytterligare nedsättning i beskattningen
än den, som blifvit beviljad genom Kongl. Kungörelsen den 14 November 1854, så länge
dessa privilegier och friheter bibehållas; men för tackjernstillverkning utom bergslag
anser Kongl. Majit deremot att befrielse från den tryckande ordinarie skatten numera
är af både billigheten och på ofvan anförda skäl af behofvet påkallad.” På samma
sätt yttrar sig Stats-Utskottet i sitt betänkande, Nio 33, vid samma riksdag, att som
tackjernstillverkningen inom de egentliga bergslagerna sedan äldre tider varit gynnad
genom åtskilliga privilegier, ”finnér Utskottet icke anledning förekomma, att för tackjernstillverkningeu
inom bergslag, så länge dess särskilda förmåner och rättigheter bibehållas,
medgifva nedsättning i nu utgående beskattning.”
Då frågan ånyo upptogs vid 1860 års riksdag yttrar Stats-Utskottet i betänkandet
Nio 45 B, pag. 11, — ”Den eftergift af ifrågavarande beskattning, som Utskottet
af nu anförda förhållanden anser vara påkallad, torde likväl hvad beträffar
tackjernstionde — på sätt Kongl. Majit vid sednaste riksmöte föreslog Pikets Ständer —
icke böra utsträckas till den ännu med vissa privilegier gynnade tackjernstillverkningen
inom bergslag, såvida icke bergslagen framdeles förklarar sig villiga att afstå från sina
särskilda friheter och förmåner;” och efter återupprepande af detta yttrande föreslår Rikets
Ständer uti sin underdåniga skrifvelse den 7 Mars 1860, Nio 34, ”2:o) att tackjernstionden
af alla hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagen, likaledes skall
326 Motioner i Borgare-Stander, 1865. N:o 138.
från och med nämnda tid upphöra; med underdånig anmälan hvarom Rikets Ständer
derjemte i underdånighet hemställa, att derest de privilegierade bergslagen derom
skulle väcka fråga, Eders Kongl. Maj:t i nåder behagade låta verkställa en utredning
af dessa bergslagers återstående privilegier, samt derefter till Rikets Ständer aflåta
nådig Proposition om och med hvilka vilkor befrielse från tackjernstiondes utgående
må blifva samma bergslager tillerkänd.”
Man har sålunda föreställt sig, att tackjernstillverkningen inom bergslagerna vore
fortfarande hugnad med vissa privilegier och förmåner, och att först mot afstående af
dessa, ett friköpande från tackjernstionden borde få ske; men om denna uppfattning
af frågan fordom kunde vara i viss mån rigtig, då tackjernstillverkningen inom bergslag
verkligen egde vissa förmåner i afseende på kolhandeln, samt alla hemman i bergslagen
voro indelade till hyttelag, med förbindelse för egarne att deltaga i byggande,
underhållet och den fordom dyrbara uppvärmningen af hyttan m. m., så saknar den
numera all giltig grund, sedan alla band på kolhandeln äro upphäfda och tackjernstillverkningen
genom Kongl. Förordningen af den 20 September 1859 blifvit förklarad
för en fri fabrikshandtering, samt den skyldighet till blåsning, byggnad och värmning
i hyttan, som förut ansetts åligga bergsmansjorden, försvunnit, äfvensom hyttelagen
upphört att vara tvungna föreningar, i följd hvaraf hyttedelarne numera kunna skiljas
från hemmanen och utgöra en från dessa helt och hållet oberoende egendom.
Tackjernstillverkningen eller tackjernstillverkaren inom bergslagen åtnjuter följaktligen
numera alldeles inga privilegier eller förmåner, utan hvad af det slaget ännu
finnes qvar tillkommer allenast jorden eller bergslagshemmanen, hvilka dels äro befriade
från ordinarie rotering, och dels hafva något lägre grundränta än hemmanen utom
bergslag, ehuru förhållandet dermed äfven är ganska olika inom skilda bergslager,
så att en del hafva ordinarie rotering och lika grundräntor med landslagen. Tackjernstillverkningen
inom bergslag befinner sig icke i någon förmånligare ställning än den
som bedrifves utom bergslagen. Den har öfvergått från en med jorden sammanhängande
folknäring till en fullkomlig fabriksnäring, som med jordegendomen och dess
beskattning icke har ringaste sammanhang. Dess idkare kan visserligen derjemte innehafva
bergslagsjord och för denna jord ega vissa friheter, men han kan ock drifva sin
handtering den förutan och köpa sina kol af jordegaren. I stället för att fordom nästan
hvarje innehafvare af bergslagshemman tillverkade sin lilla qvantitet tackjern med
kolen från egen skog, finner man nu, att vanligen endast ett fåtal af delegarne i hyttelaget
antingen köpt eller mot lega begagnar hyttan samt uppköpa de andras kol och
malm, eller ock, att de gamla hyttelagen helt och hållet upphört att begagna sina
hyttor, och i stället finna större fördel vid att försälja sina malmer och skogsprodukter
till andra masugnar, der tillverkningen kan bedrifvas i större skala och med mera
ekonomi samt råvarorna följaktligen högre betalas.
Vid detta förhållande är ovedersägligt, att tackjernstillverkaren icke har någon
fördel af de privilegier och förmåner, som jordegaren, till följd af jordens bergslags
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 138.
327
natur, åtnjuter, och att det således icke kan vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande
att låta hans likställighet i beskattning med andra idkare af samma handtering,
blifva beroende af jordegarens beredvillighet att afsäga sig dessa förmåner.
Ganska svårt är ock att fatta, huru det af Rikets Ständer förutsatta fall skall
kunna inträffa, nemligen ”att de privilegierade bergslagerna skola väcka fråga om befrielse
från tackjernstionden”, såvida dermed skulle följa uppoffring af deras återstående
så kallade bergslags-privilegier; — eller, med andra ord, att hemmansegarne inöm
bergslagen, hvilka numera i allmänhet icke tillverka något tackjern och derför ej heller
känna någon tunga af tackjernstionden, skulle framträda för att utverka en lindring i
tackjernstillverkarens beskattning, med den påföljd, att de skulle få sin egen jord
högre beskattad. Någon enighet i detta afseende lärer väl knappast kunna förväntas,
utan om fråga härom inom någon bergslagsort uppstår, skall säkerligen hvar och en
beräkna sin enskilda fördel och den, som eger jord men icke tillverkar tackjern, motsätta
sig hvarje utbyte af tackjerns-tionden mot något nytt onus på jorden, hvaremot
den, sorn drifver stor jerntillverkning, men innehar ingen eller ringa bergslagsjord,
utan tvifvel skall finnas beredvillig, att emot befrielse från den honom hardt tryckande
tiondejernskatten, åtaga sig hvarje rimlig förhöjning i jordens onera, såsom ordinarie
rotering eller någon förändring i grundräntornas beräkning. Huru skall i sådant fall
”bergslagens önskan” utrönas? Skall omröstning företagas och efter hvilken grund;
och vore det rimligt, att låta jerntillverkarens billiga fordran på rättvisa blifva beroende
på jordegarnes godtycke? Eller skulle den ene kunna få afsäga sig bergslagsprivilegierna
och den andre bibehålla dem, inom samma ort? Att tackjernstionden bör
upphöra, derom blifva nog alla bergslagsboer ense, men att de samtlige skulle erbjuda
sig att i dess ställe åtaga sig något annat onus är ej tänkbart.
Man torde häraf finna, att denna fråga numera icke kan lösas på det sätt Rikets
Ständer uti förutnämnda skrifvelse antydt, utan att man måste helt och hållet skilja
frågan om tackjernstionden från den om bergslagsjordens beskattning, hvarvid först bör
tillses huruvida icke tackjernstillverkningen inom bergslag, enär den numera bevisligen
icke är i åtnjutande af några ”särskilda privilegier och förmåner”, bör vara berättigad
till samma skattelindring, som länge kommit den öfriga jernhandteringen till godo, samt
sedermera, då den vidlyftiga undersökningen om bergslagsjordens friheter blifvit fullbordad,
efter omständigheterna bestämma om någon förändring i dess beskattning bör ega rum.
Önskligt hade visserligen varit, att denna utredning af bergslagernas återstående
privilegier, hvarom Rikets Ständer gjort framställning, nu varit fullbordad, så att äfven
denna fråga vid innevarande riksdag kunnat behandlas, men då jag fått den upplysning,
att densamma ännu utgör föremål för behandling hos vederbörande embetsverk
och icke på länge torde vara att derifrån förvänta, samt, efter hvad jag ofvan sökt visa,
icke kan på tiondejernsfrågan hafva något inflytande, har jag trott, att Rikets Ständer,
oberoende deraf, nu bör och kan upptaga denna för jernhandteringens trefnad och utveckling
så högst vigtiga fråga till förnyad pröfning.
328
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 138.
Då nu, som sagdt är, en tackjernstillverkning, derför att den bedrifves vid en
masugn belägen inom en privilegierad bergslags rågång, icke till följd deraf, har ringaste
förmåner framför en lika tillverkning vtom bergslagen, så tala naturligtvis alldeles
samma skäl, som förr åberopats för tiondens borttagande utom bergslag, nu för
dess upphörande äfven inom densamma, hvarför jag i detta afseende kan inskränka
mig till att åberopa Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet vid 1856 års riksdag
samt Stats-Utskottets deraf föranledda Betänkanden vid 1856 och 1860 årens riksdagar.
Några ytterligare skäl, som tala för skattens snara upphäfvande må dock tilläggas.
Det för vissa behof fordom så eftersökta Svenska jernet blifver på jernmarknaden, som
bekant är, allt mera undanträngdt af andra länders förbättrade tillverkningar, hvilka
i allmänhet kunna erbjudas konsumenterna till lägre pris än det Svenska jernet; och,
utan fara för misstag, torde man kunna påstå, att vår jernhandterings enda räddning
från undergång i denna täflan, beror på möjligheten att kunna tillverka en god vara
till billigt pris. Men billigt pris kan i denna, lika litet som i någon annan fabriksrörelse,
svårligen åstadkommas utan att tillverkningen bedrifves i en relatift stor skala.
Tackjernstillverkningen gör härifrån icke något undantag.
De gamla, efter handteringens nuvarande ståndpunkt ofullständiga bergsmanshyttorna,
vid hvars anläggande endast små tillverkningar på hyttelagens egna skogstillgångar
varit afsedda, finnas rätt ofta i följd deraf lagda vid smärre vattendrag,
der blåsning allenast under en kortare del af året kan ega rum, samt egna sig, äfven
af andra skäl, i allmänhet icke till en sådan utvidgad fabriksrörelse. De måste efter
hand nedläggas och jerntillverkningen inom hvarje ort koncentreras vid större verkstäder,
vid valet af hvilkas läge, afseende hufvudsakligast måste fästas på tillräcklig
drifkraft för de mångfaldiga olika machiner, som för en tidsenlig jern till verkning nu
äro erforderliga, äfvensom på möjligheten att å befintliga eller beräkneliga kommnnikationsleder,
kunna dit sammanföra erforderliga qvantiteter af malm och brännmaterialier.
Utom bergslagen låta sådana arrangementer nu verkställa sig, då den nya, likasom
den gamla masugnen, blifver fri från tiondejern, men inom bergslag åter äro
de för närvarande nästan omöjliga, emedan den nya tillverkningen der skulle blifva
betungad med en så orimligt hög beskattning, att den icke med någon behållning för
egarne, skulle kunna fortfara längre än frihetsåren räckte, och för en så kort existens
kan ingen vilja nedlägga det betydliga kapital som för en sådan anläggning erfordras.
Enligt nu gällande stadganden skall nemligen vid nya masugnar inom bergslag
utgå såsom tionde hvart 30:de Sk^. af tillverkningen. Vid en masugn med t. ex.
60,000 centner årlig tillverkning, skulle således i tionde erläggas 2,000 centner, som,
efter ett medelvärde af 2 Riksdaler 50 öre, gjorde en beskattning af 5,000 Riksdaler
förutom bevillningen, under det att egarens nettobehållning, inberäkDadt denna summa,
på en sådan tillverkning under lyckligaste konjunkturer icke kan beräknas högre än
20 öre per centner eller 12,000 Riksdaler på hela tillverkningen. Skatten skulle sålunda
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 138. 329
*
lunda under gynnsammaste förhållanden medtaga nära hälften af hans behållning, och
under mindre goda konjunkturer uppsluka alltsammans. Om dervid äfven inträffar,
och exempel derpå finnas, att masugnen, ehuru belägen inom bergslag, likväl ligger
så på gränsen mot landslagen, att den inom bergslagen endast eger den mark eller
den obetydliga hemmansdel hvarpå sjelfva verkstaden är anlagd, samt för öfrigt bedrifver
sin jern tillverkning fullkomligt fabriksmessigt, på köpta rudimaterier, hvaraf
största delen erhålles från skogstrakter utom bergslagen, så framstår rättvisan af denna
skilnad emellan tillverkning utom och inom bergslag ännu bjertare. För de äldre
masugnarne är tiondejernsskatten visserligen icke på långt när så tryckande, emedan
den, såsom bestämd till en viss andel af masugnarnes fordna tillverkningsförmåga för
dygnet, hvilken sedermera kunnat mångdubblats, utan att tiondejernsafgiften förökats,
på åtskilliga ställen icke utgör mer än '/3:del af den tionde som skulle utgöras för en
ny masugn med lika tillverkningsbelopp och i allmänhet är mindre ju äldre masugnarne
äro, men den är i alla fall lika orättvis och obillig, sedan den icke numera
motsvaras af de förmåner, som hittills åberopats såsom skäl för dess qvarvaro.
Att under sådana förhållanden en och annan ny masugnsanläggning inom bergslag
kunnat på sednare åren förekomma, förklaras deraf, att anläggarne gjort sig den
säkra förhoppning, att tiondejernsskatten, inom de vanligen erhållna nio frihetsårens
förlopp skulle blifva afskaffad och handteringen verkligen komma i åtnjutande af den
frihet, som blifvit den förespeglad genom ofvan åberopade Kongl. Förordning af år 1859.
Nya methoder uppfinnas, der malmen under en fortgående process direkte förvandlas
till smidbart jern eller stål, utan att derunder framträda såsom tackjern, och der denna
beskattningsform är alldeles otillämplig eller om den tillämpades, skulle leda till de
obsurdaste resultat. Exempelvis må nämnas den äfven i vårt land införda Bessemersmethoden.
Den ene jerntillverkaren, som begagnade den äldre methoden af jernets
förvandling först till tackjern, skulle i så fall nödgas betala en orimligt hög skatt,
oberoende af sin vinst, under det den andre, som frambragte jernet på en annan method,
skulle erlägga endast bevillning i mån af sin förtjenst. Fortvaron af en sådan
skatt måste naturligtvis verka i hög grad hämmande på jernhandteringens fria utveckling
inom bergslagsorterna, om icke rentaf fördrifva den derifrån samt tvinga dess idkare,
att med uppoffring för sig och landet, flytta sin verksamhet utom dessa för jernhandteringens
bedrifvande nu så ogynnsamma ”jernbergslager”.
Följden blifver bortslösadt byggnadskapital, förspilld arbetskraft vid de längre
transporterna af råvarorna, samt minskad tillverkning och export.
Hvarje uppskof med skattens afskaffande medför således en grym orättvisa och,
ur nationalekonomisk synpunkt betraktadt, en vida större förlust än den ringa inkomst
som nu derigenom beredes statskassan, hvadan både billighet och klokhet synas mig
bjuda dess afskaffande redan vid innevarande riksdag.
På dessa i korthet framställda skäl och under anhållan att, före frågans behandig.
till R. St. Prot. 1865 ff 1866. 11 Sami. 3 A/d. 42
330
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 139.
liug, få till Stats-Utskottet inlemna de handlingar jag till ytterligare stöd för mitt förslag
kan finna tillgängliga och erforderliga, får jag vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, måtte förklara, att tiondejernsafgiften från hyttor och
masugnar belägna inom bergslagerna, skall upphöra från och med 1867
års början, under förbehåll, att frågan om bergslagsjordens återstående privilegier
och de förändringar, som deruti kunna finnas erforderliga, derigenom
icke må anses afgjord, utan bör till pröfning och afgörande framdeles
upptagas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm deri 15 November 1865.
H. P. W. Gahn.
N:o 139.
Af Herr Hjertström, Fr., om anslag till omläggning af landsvägen
mellan Serarps och Hvetlanda gästgifvaregårdar i
Jönköpings län.
Redan för flere år sedan har tid efter annan fråga uppstått angående omläggning
af landsvägen mellan Serarps och Hvetlanda gästgifvaregårdar, utgörande 2 5/s
mil, deraf endast % mil närmast Hvetlanda äro backfria, men af mötande hinder har
detta förslag hittills strandat. Det är först under sista åren man i allmänhet kommit
till full insigt af behofvet att genom lätta kommunikationer sätta sig i förbindelse med
de större afsättningsorterna och således att på lämpliga punkter beröra Statens jernvägar,
hvarförutan dessa ej tillskynda den aflägse boende landtbrukaren någon fördel,
kanske snarare tvärtom. Den del af Östra härad inom Jönköpings län, som här är i
fråga, torde, i betraktande af densammas bördighet och folkmängd, vara att anse såsom
den mest vanlottade på kommunikationer. Orten har 10 å 11 mil till residensstaden
Jönköping, 7 å 8 mil till Oscarshamn och 5 å 6 mil till Eksjö. Afståndet
från Jönköping, oberäknadt backarne, gör tydligen all lifligare kommunikation derpå
Motioner i Borr/are-Ståndet 1865. N:o 139. 331
omöjlig, ehuru fyrfaldiga resor i allmänna värf dock allt som oftast måste ske dit.
Oscarshamn har hittills varit ortens egentliga handelsstad, men sedan jernvägen blef
färdig mellan Malmö och Jönköping, har det befunnits vara stor förlust att göra affärer
derstädes, hvarest dessutom handeln med trävaror är hufvudsak, utan har man
nödgats att med stort besvär forsla ortens produkter uppför backarne till Hvetlanda
och vidare till jern vägsstationerna Säfsjö eller Sandsjö, för att afgå på Malmö, Göteborg
eller Stockholm.
De fem socknar, som hos Kongl. Maj:t under sistlidne Juli månad gjort underdånig
ansökan om statsbidrag till den för orten så vigtiga vägomläggning, innehålla
cirka 200 hemman med 8,000 innevånare, hvilka siffror visserligen kunna tyckas obetydliga,
men utom det allmännyttiga i företaget, torde böra uppmärksammas, att
denna ort är kanske bland de bördigaste och vackraste i Småland, med rik tillgång,
öfver behofvet, af spanmål, ladugårdsprodukter och slagtboskap, befolkningen nykter
och arbetsam samt tyckes mera än hvad i allmänhet skett, tillegnat sig nutidens åsigter
beträffande landthushållning. Orten kan ej påräkna annan inkomst än af
jordbruket och måste för att beröra närmaste jernvägsstation Säfsjö, som numera är
nästan enda afsättningsorten, forsla sina produkter vid pass två mil i dessa, kanske
bland de svåraste backar i Sverige, hvilken olägenhet betydligt minskar behållningen
af salupriset, alldenstund man nödgas använda större antal dragare, eller köra i två
lass samma qvantitet som eljest köres i ett. Utan att tala om svårigheter att underhålla
väg i så kuperad mark och det verkliga djurplågeri skjutshästarne äro underkastade,
har äfven händt att dessa blifvit förstörda då de gått för större vagnar.
Har man lyckligen passerat backarne till Hvetlanda, så återstår visserligen ännu
2 y2 mil till Säfsjö, men denna vägsträcka är nu under omläggning och man har alltså
att med snaraste förvänta en nästan jemn väg till denna station. Det synes derföre
bra hårdt om orten, som är mer aflägsen och således i ännu större behof af goda
vägar, i följd af dessa backar, hvilka nödvändigt måste färdas, ej skulle kunna begagna
sig af de fördelar lätta och hastiga kommunikationer medföra, hvarförutan ingen
näring numera torde hafva hopp om framgång.
Den här ifrågavarande landsvägen är derjemte den ginaste vägen mellan Jönköping,
Eksjö och Calmar, hvilken med undantag af denna sträcka i allmänhet är
backfri och lättkörd.
Som synes af till Kongl. Maj:t aflemnade handlingar har orten dels på egen bekostnad
och dels med biträde af landstingsmedel låtit uppgå den nya väglinien, hvars
anläggning beräknas kosta 92,000 R:dr R:mt, en snmma alltför stor att, synnerligast
under den för landtmannen tryckande penningeställning, kunna tillskjutas af en mindre
kommun. Den ansvarsskyldighet till y3:del kommunen åtagit sig, cirka 150 R:dr
per hemman, tyckes ej vara obetydlig och visar bäst huru vägomläggningen är af behofvet
påkallad, hvilket också blir påtagligt, då en jemförelse anställes mellan gamla
och nya föreslagna vägens lutningsförhållande, t. ex. gamla vägen med en lutning af
332 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 139.
1 fot på 7—10 på en sträcka af 6,000 fot och 1 på 20 fot på en sträcka af 20,000
fot. Nya vägen med en lutning af 1 på 20 på 1,800 fot.
I följd af hvad här blifvit anfördt och då denna vägomläggning kan ansås utgöra
en lifsfråga för orten, torde det vara klart att, så fort möjligt, önska bereda densamma
tillgångar dertill, men som för närvarande ej lärer finnas några tillgängliga,
för dylika ändamål anslagna medel, så torde jag i ödmjukhet hos Rikets nu församlade
Ständer få anhålla
om extra statsanslag med 2/3:del, eller 61,333 >/3 R:dr R:mt, af kostnadssumman,
hvarförutan ortens innevånare ej mägta utföra detta för dem så högst
vigtiga företag.
Erforderliga handlingar för ärendets grundliga utredning, skola till vederbörligt
Utskott inkomma.
Stockholm den 15 November 1865.
Fr. Hjertström
N:o 140.
Af Herr Rooth, F., angående Helsingborgs högre elementarläroverks
förändring till fullständigt, äfven på den klassiska bildningslinien.
Helsingborgs samhälle har under sista decenniet förrådt en vaknande kraft att
utveckla sig. År 1855 var det till folkmängden rikets 19:de stad; redan 1863 var
det den 13:de i ordningen, och är i närvarande stund den 12:te. Då man har skäl
att antaga, det staden, sedan den nu erhållit jernväg och en betydligt utvidgad hamn,
och framförallt sedan dess i så många afseenden fördelaktiga läge börjat tillvinnna
sig uppmärksamhet, hädanefter skall ännu hastigare tillvexa, har man också, varnad
af den erfarenhet, som andra hastigt uppspirande samhällen fått göra, satt sig den
vigtiga uppgiften före, att genom tjenliga anstalter förebygga pauperismens tillvext
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 140
333
jemte välståndets, och gifva materialismen en kraftig motvigt genom bildningsanstalter^
som hos den uppvexande generationen vidmagthålla högre intressen. Genom enskild
välgörenhet hafva redan 3:ne barnhem blifvit inrättade i stadens närhet, och kommunen
sparar inga kostnader för folkundervisningens ordnande efter tidens fordringar och
samhällets behof. Äfven för elementarbildningen har Helsingborg uppoffrat betydligt
och mera än någon annan af provinsens städer, som för närvarande äro nog lyckliga
att ega högre fullständiga elementarläroverk. Redan år 1845 uppförde Helsingborg
till större delen af egna medel en läroverksbyggnad, om hvilken vid dess invigning
talaren yttrade: ”att den hade få sina likar i landet och ingen inom provinsen”; och
då genom Kongl. Brefvet af den 20 Mars 1858 läroverket, som förut varit blott 3-  klassigt, upphöjdes till ett 7-klassigt och derefter icke hade utrymme tillräckligt i
denna byggnad, då dröjde staden icke att uppföra en ny. 1 Augusti månad 1863
invigdes den nya läroverksbyggnaden, som torde vara tillräckligt känd, ej mindre för
sin smakfulla stil, än äfven, och i synnerhet, för sin belägenhet på en pists, som i
sundhet och skönhet är oförliknelig. Denna byggnad till hvilken Staten bidragit med
blott 12,000 R:dr, har kostat omkring 70,000 R:dr. Helsingborg har således, hvad på
det ankommer, gjort hvad det kunnat för att erhålla ett läroverk, som fullt motsvarar
dess eget och den omgifvande landsbygdens behof. (Den nya byggnaden kan sådan
den är, emottaga minst 300 lärjungar, och genom en lätt verkställd förändring
af inredningen göras tillräckligt rymlig för 4 å 500.) I medvetandet häraf (nemligen
att för sin del hafva uppfyllt alla pligter) är det derför samhället nu med god tillförsigt
vänder sig till Rikets Höglofliga Ständer för att få en väsendtlig brist afhjelpt,
som ännu vidlåder dess elementarläroverk, och kommer mången att med saknad tänka
på den tid, då detsamma endast var utrustadt med halfva det antal lärare, som Staten
nu består det, men dock till alla delar motsvarande ortens behof, så att ingen behöfde
sända sina söner till annan stad för att fullborda sin elementarbildning. Denna
brist består deruti att läroverket endast är på reallinien fullständigt och numera saknar
rättighet att dimittera till akademien andra lärjungar än som tillhöra denna bildningslinie.
Här, såsom vid många andra läroverk, förhåller det sig nemligen så, att
den reala linien är tcmligen besökt i mellanklasserna, men hardt nära försvinner i de
öfversta, så att högst få fullborda de för denna linie föreskrifna lärokurserna. Af 55
lärjungar, som sedan år 1849, då de begge bildningslinierna uppstodo, från Helsingborg
dimitterats till akademien, halva endast fem varit realister. Sedan alltså nu
dimisionsrätten för Helsingborgs läroverk genom nådiga stadgan om afgångsexamen
blifvit absolut inskränkt till den reala linien, har den naturliga följden blifvit, att
inga funnits att dimittera. Så synes det ock framdeles skola blifva. Läroverkets
öfversta klass utgöres af blott 4 lärjungar, de öfriga hafva förfogat sig till andra läroverk
för att erhålla klassisk undervisning. Äfven af dessa 4 skulle blott 2 komma
att dimitteras härifrån; de begge andra underhålla och öka nemligen fortfarande ännu,
så godt sig göra låter, genom nödtorftig privatundervisning, sina klassiska kunskaper.
334
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 141.
under förbidan, att antingen läroverket åter skall kunna taga dessa studier om hand,
eller ock att deras omständigheter skola medgifva en flyttning till annat läroverk. I
6:te klassen, som räknar 16 lärjungar, är det blott två som alldeles öfvergifvit de
klassiska språken, de öfriga sträfva ännu med att hålla sig uppe på det klassiska området.
Och i läroverkets mellanklasser finnas på den klassiska linien 66 lärjungar,
hvilkas framtid nu synes hvila i Rikets Ständers sköte. Helsingborgs elementarläroverk
önskar nu ingenting annat, än att genom en fullt ändamålsenlig och ortens behof
motsvarande organisation, blifva försatt i det skick, att det må kunna göra fullt
skäl för sig, Utrustadt med 3 lektorer (rektor inberäknad) och 7 kolleger, skulle det,
om lärarestyrkan kompletterades till 4 lektorer och 8 kolleger eller adjunkter kunna
tjena ett dubbelt så stort antal lärjungar, som det nu eger (Terminskatalogen upptager
186 lärjungar). Härigenom skulle ock en väl behöflig afledning beredas de
tvänne fullständiga läroverken i provinsen till hvilka tilloppet af lärjungar är så stort,
att de börja blifva besvärade af en alltför stor massa.
På grund häraf anhåller jag vördsamt
att Helsingborgs, endast på reallinien fullständiga högre elementarläroverk,
måtte organiseras till ett äfven på den klassiska linien fullständigt, och
torde denna min motion blifva till vederbörligt Utskott remitterad.
Stockholm den 15 November 1865.
F. Rooth.
N:o 141.
Af Herr Rooth, F., angående nedsättning af fordringarne för dimission
från elementarläroverkens reala bildningslinie till
likhet med fordringarne för dimission på den klassiska
linien.
Det är en öfver hela riket gjord erfarenhet, att jemförelsevis ett högst ringa
antal af de lärjungar, som söka sin bildning på den s. k. reala linien af de offentliga
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 141. 335
läroverken, finna sin fördel vid, att, enligt den för denna linie fastställda planen, afsluta
sin elementarbildning. Med förbiseende af de högre läroverkens kostsamma utrustning
för detta ändamål, som så ofullständigt uppnås (ofta får hela den lärarestyrka,
hvarmed de begge öfversta klasserna äro försedda, sysselsätta sig med en eller ett
par stycken realister) hehöfver blott antydas den befarade bristen på lämplige civile
(äfven militäre) embetsman i en framtid som icke torde vara särdeles aflägsen. Den
studentexamen som förr skulle genomgås af dem, som ämnade egna sig åt den öivila
tjenstemannabanan (eller bli officerare), var nemligen ett vida lättare prof än den nu
i dess ställe stadgade dimissionsexamen från elementarläroverken. Var det högst få
ynglingar, som på den tiden ville underkasta sig att genomgå ett offentligt läroverk,
utan sökte man i allmänhet att genom någon väl rutinerad privatlärare få sig på
möjligast korta tid bibringadt det för student-examens genomgående erforderliga kunskapsmåttet;
så har man skäl att befara, det hädanefter denna lefnadsbaua kominer
att af få eller inga beträdas, på hvilken man endast genom en så trång port kan
inkomma.
Ty fordringarne äro betydligt drygare nu än de förr voro. För att blifva godkänd
i den nu afskaffade student-examen fordrades t. ex. i lefvande språk endast att
kunna explicera lättare Tyska och Franska författare samt någon kännedom af språkläran;
nu fordras äfven Engelska språket och färdighet i tvänne af dessa språkens
skriftliga behandling: — i mathematik godkändes man på 6 böcker Euclides och två
grader algebra; nu fordras ytterligare stereometri, läran om progressioner och logarithmer,
analytiska expressioners konstruktion, plan trigonometri och mekanik: i naturvetenskap
godkändes den som något öfvat sig i Florans begagnande och någorlunda
kunde redogöra för Sundevalls lärobok i zoologien; nu fordras att hafva insamlat 500
växtarter, att känna de naturliga växtfamiljerna, fysik, kemi och mineralogi.
Den som ämnar egna sig åt embetsmannabanan, anser det för vigtigare att genom
tidigt inträdande i tjenstgöring samla praktisk erfarenhet och tjenstgöringsmeriter
för framtida befordran, än genomgå dessa vidlyftiga kurser (motsvarande de förra fordringarne
i filosofiska graden), af hvilka han dock icke kan vinna den allmänna humanistiska
bildning, som han dock snarare behöfver för att vara en duglig embetsman.
Och den sorn ämnar egna sig åt de tekniska yrkena, söker snarare sin utbildning
vid en praktiserande tillämpningsskola, än vid det blott theoretiserande elementarläroverket,
hvilket han i regeln först vid 20 års ålder kan hafva hunnit genomgå.
På grund häraf föreslås vördsamt,
att Rikets Ständer till Kongl. Maj:t måtte göra underdånig framställning
derom, att fordringarne för dimission från elementarläroverkens reala linie,
matte blifva nedsatta till likhet med fordringarne i samma ämnen för dimission
från den klassiska linien (de förblifva ändock större än till den
fordna student-examen). Derigenom skulle vinnas:
l:o att reallinien, som nu är delad i två klasser, beräknade att genom
-
336
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 141.
gås på hvardera ett år, och tre klasser, som äro indelade hvardera i två
ett-åriga afdelningar (summa 8 ett-åriga afdelningar,) och som således nu
först vid 19:de eller 20:de lefnadsåret afslutas, — mycket väl kunde reduceras
till 4 ett-åriga afdelningar, så att dimission kunde ske från den nuvarande
öfra afdelningen af 5:te klassen, och ynglingen i allmänhet hafva
fullbordat sin theoretiska kurs vid 16:de eller 17 :de lefnadsåret och vara
mogen att ingå i det praktiska lifvet;
2:o att ett vida större antal ynglingar skulle uppmuntras att fullborda
lärokursen, och med ett samladt helt af kunskaper gå ut i lifvet;
3:o att realundervisningen, som nu, till förfång för båda, är sammanfjettrad
med den klassiska, skulle vid alla läroverk utan svårighet kunna
afsöndras från denna, derigenom vinna större planmessighet, och sålunda
icke blott kunna fortare afslutas, utan äfven göras mera bildande.
Oin remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 15 November 1865.
F. Rooth.
N:o 142.
Af Herr Hällström, Gabriel, om anslag till en jernväg från
Ilemgrafven i Medelpad till Sundsvall.
Sedan Kongl. Maj:t år 1858 i nåder fastställt plan för den så kallade Jemtlands
kommunikationsleden, har med de anslag 244,500 R:dr utan återbetalningsskyldighet
och det särskilda lån 70,000 R:dr, Rikets Ständer beviljat och det vida större bidrag,
sammanlagdt utgörande 575,560 R:dr, Norges Storthing anslagit, kunnat ordnas en
kommunikations-led emellan Lewanger i Norge till Bräcke i Jemtland vid Medelpads
gräns, 29 mil lång deraf 17 V2 mil öfver 5 sjöar, emellan hvilka trafiken bestrides å
vanliga landsvägar.
Den delen af denna led, som sträcker sig inom Jemtlands område, 22 mil i längd,
blef
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 142.
337
blef enligt planen färdig år 1863 och har ett särskildt bolag derefter underhållit trafiken
efter taxa å denna del; men först i sistlidne Oktober månad fullbordades den 6
mil långa väganläggningen inom Norge. Såsom fortsättning af denna led har Kongl.
Maj:t fastställt plan för dess utsträckning ända till Hemgrafven under benämning
Sundsvall—Bräcke-leden enligt samma system, som gällt för Jemtlands-leden och för arbetena
å den delen, hvilka nu fortgå, hafva Statsmagterne vid sistlidne riksdag beviljat
253,000 R:dr och ett särskildt bolag bildat sig för trafikens underhållande derå, när
denna del af leden blir färdig.
Hela leden från Lewanger till Hemgrafven kommer att utgöras af:
båtled med 12 omlastningar  r
22,oo.
och landsväg emellan sjöarne
16,38. 38,38.
och skall, om jemväl kommer till stånd den jernväg för lokomotiv
af 4 fots spårvidd, af  2,*i.
som enligt ursprungliga planer varit föreslagen emellan Hemgrafven
och Sundsvall för en sammanlagd längd af
40,79 mil.
Man har velat förutsäga, att en så egendomligt ordnad led icke skulle kunna
blifva till någon egentlig nytta för orten, då transporten derå borde blifva dyr och
rimligtivs icke kunna bära omkostnaderna dervid. Men af den tablå, som den 10:de
sistlidne Oktober vid ordinarie stämma af verkställande direktören afgifvits till det
bolag, som bestrider trafiken emellan Melen ock Bräcke, inhemtas:
Juni, Juli, Augusti
och September.
1863.
1864.
1865.
att antalet passagerare utgjort
10,147.
10,922.
9,567.
och gods, oberäknadt af den inre trafiken
a) från Norge öfver Melen centner
6,877,oo.
7,683,oo.
14,666,75.
b) „ Sundsvall—Bräcke „
3,412,oo.
6,175,oo.
3,897,oo.
Summa centner
10,289,oo.
13,858,oo.
18,5 63,75.
att trafikinkomsten för hela året 1864 uppgått till 25,984 R:dr, deraf för Juni, Juli, Augu
-
sti och September till 19,899 R:dr; men för samma månader 1865 till 25,47 9,58 R:dr; och
att hela trafikkostnaden år 1864, deri inberäknadt alla aflöningar, ångbåtarnes drift
kostnad,
forlöner, vägunderhåll, reparationer m. m. enligt bokslut utgjort, 26,366
R:dr R:mt.
Om således trafiken ännu icke ernått någon jemförelsevis stor betydenhet, utvisa
nämnda fakta dock med fästadt afseende derå att af seglationen innevarande år
bör återstå en icke obetydlig tid, att trafiken gått så stadigt framåt, att med all visshet
bör kunna förutses, att kommunikationsleden har att gå till mötes en särdeles
vacker framtid om och när den blir utsträckt till Sundsvall, i den mån den i öfrigt
hinner draga till sig rörelsen, som allt hitintills hufvudsakligen gått på sidan af leden.
lith. till II. St. Prof. 1865 1866. 11 Sami. 3 Afd. 43
338
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 142.
Tages i betraktande, att det bolag som besörjer trafiken å Jemtlands-leden fraktar
tyngre gods, såsom salt, spanmål m. m., emellan Melen och Östersund, 16 mil, för
i medeltal 7,87 öre per centner milen enligt taxa, i stället att varutransporten med
vanliga formän under normala förhållanden kostar minst 15 öre och att för hvarje
centner gods, som med vanliga forman fortskaffas från Sundsvall till Östersund, erfordras
1,25 hästdagsverke och till samma ort från Lewanger 1,37; men att transporten
å kommunikationsleden verkställes med begagnande af blott respektive 0,60 å 0,61 hästdagsverken
öfver land mellan sjöarne; så synes det vara alldeles uppenbart, att denna
led redan i sitt nuvarande ofullkomliga skick är och, i en snar framtid, äfven om inga
förbättringar vidare ifrågakomme, ehuru i det afseendet mycket kan göras, äfven med
hänseende till frågan att minska omlastningarnes antal, kommer att blifva till ofantligt
gagn icke allenast för de delar af Nordre Trondhjems Arnt och provinserna Jemtland,
Herjeådalen och Medelpad, som tillhöra området för denna led, hvars areal kan uppskattas
till omkring 1,000 Svenska qvadratmil, deraf en icke obetydlig del utgöres af
goda odlingslägenheter med en befolkning af endast cirka 150,000 personer, som till
följd af sin glesa utsträckning på den stora ytan har största behof att spara arbetets
kraft för jordens odling, utan jemväl, i mån bileder hinna anläggas, hvilket af naturliga
förhållanden underlättas, för Helsingland och Ångermanland, som otvifvelaktigt
t-ill vissa delar deraf komma att anlita leden för sina behof af Norska produkter,
äfvensom för export till Norge af sina väfnader, när tullförhållandena mellan de båda
rikena så ordnas, att äfven sådana varor må tullfritt dit införas landvågen.
I samma mån kommunikationen till lands emellan 2:ne orter förbättras, ökas
handelsförbindelserna och som följd deraf utbytet emellan de båda. Detta är en regel,
som beklagligen varit nära nog främmande för folken i de båda förenade rikena, för
så vidt frågan rört förhållandena dem emeliam Lyckligtvis synes man numera
vara* beredd att vilja beträda en annan bana. Under den öfvertygelse att i den mån
kommunikationerna emellan de båda tolken förbättras, skall utbytet dem emellan
vexa och icke vara i ett tillbakagående, såsom närmast de sista åren varit förhållandet
enligt hvad statistiken ger vid handen.
Erfarenheten utvisar det redan nu, enär under loppet af detta år sådana Svenska
fabriksvaror, som landvågen kunna tullfritt till Norge införas, varit föremål för export
dit å leden; och jag tror, att, i den mån man lyckas att bereda billigare transport
emellan Sundsvall och Lewanger, skall denna export af Svenska fabriksvaror för nordliga
delars af Norge behof i stor skala tilltaga.
Det är med fästadt afseende derå och då för både Jemtlands och Medelpads
framåtskridande i kultur och utveckling, behofvet oundgängligen kräfver att kommunikationen
förbättras, som jag anser mig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på vigten deraf, att här ofvan omförmälda jernväg emellan Hemgrafven och Sundsvall
varder byggd.
Denna jernväg är att betrakta såsom slutstenen i en led af stor framtida betydelse.
Motioner i Borg are- Ståndet 1865. N:o 142.
339
Utan denna jernväg kan den öfriga leden aldrig någonsin nå den utveckling, som lyckliga
naturförhållanden eljest måste framkalla. Det är ock svårt att inse, huru det bolag,
som kommer att ombesörja trafiken emellan Bräcke och Sundsvall, skall kunna göra
detta fullt nöjaktigt, förr än denna jernväg varder anlagd.
Utaf hela väglängden från Nordsjön öfver Jemtland till Bottniska viken har hittills
ingen del varit så lifligt trafikerad, som den östligaste mellan Hemgrafven och
Sundsvall. Här är således ett lättare kommunikationsmedel företrädesvis af behofvet
påkalladt. Enligt den af Herr Majoren Adelsköld uppgjorda kalkyl skulle en jernväg
här vid ändan af den stora linien redan till en början ega att påräkna en trafik af
15 å 20,000 passagerare, och 1,000,000 centner gods om året; och denna godstrafik
skulle vid tillfällen af inträffande missvext i de efter linien belägna orter, såsom t. ex.
förhållandet nu är i Jemtland, i högst betydlig mån ökas, då fördelen af en förbättrad
kommunikation blefve till stor båtnad för de af missvexten hemsökta, hvilka derigenom
lättare erhölle sina förnödenheter af spanmål till billigare pris.
Måste nu här den gamla landsvägen, hvilken dels besväras af en mängd backar,
dels eljest i anseende till en lös jordmån är, särdeles höst- och vårtiden, svår att helara,
fortfarande begagnas, så är det fara värdt, dels att de fördelar, som Rikets Ständer
genom anslag till kommunikationsledens utsträckning från Bräcke till Hemgrafven
åsyftat, komma att till hufvudsaklig del uteblifva, dels ock att Jemtlands handel
tvingas att taga sin rigtning åt Norge, dit en lättare farled redan är färdigbyggd
ända till hafvet.
Enligt det af Majoren och Riddaren C. Adelsköld under sommaren 1859 i och
för utsträckning af kommunikationsleden Riksgränsen—Bräcke till Sundsvall uppgjorda
och afgifna förslag, hvilket, i hvad det rörer chausséanläggning från Bräcke till Torp
samt kanalisering af Ljunga eif från Torp till Hemgrafven, redan är under utförande,
skulle kostnaden för den jernväg, hvilken han ansåg böra blifva liniens fortsättning
från sistnämnda ställe till Sundsvall, utgörande 2,41 mil af 4 fots spårvidd för lokomotiv,
uppgå till 1,540,000 R:dr; af hvilken kostnad 2/3 troddes böra beviljas såsom
lån åt det bolag, som kunde vilja försträcka återstående tredjedelen, åtaga sig utförandet
af anläggningen, framtida underhållet och besörja trafiken efter fastställd taxa.
Med ledsnad måste här anföras, att de bemödanden, som inom Jemtland och
Medelpad blifvit gjorda att genom aktieteckning bilda ett sådant bolag, icke rönt önskad
framgång samt att affärsförhållandena inom dessa orter icke äro sådana, att man
ännu under många år har att hoppas, det denna jernväg kan komma till stånd, derest
kostnaden skall till '/3 inom orten anskaffas.
Här hotar sålunda det beklagliga förhållande att inträffa, att en sträcka af 2,41
mil vid östra ändan af den 42,36 mil långa kommunikationsled, som skulle sammanbinda
Vesterhafvet med Östersjön, d. v. s. knappt mer än y2o:del af hela leden, komme
att lemnäs ofullbordad till en måhända aflägsen framtid.
Rikets Ständer hafva redan anvisat och torde under innevarande riksdag komma att,
340 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 142.
ytterligare anvisa medel till fortsättning af den stora jeruvägsanläggning, som öfver
Wermland har till ändamål att såsom unionsväg närma de båda brödrafolken hvarandra
och främja samfärdseln dem emellan.
Kommunikationsleden öfver Jemtland, ehuru till art och beskaffenhet vida ofullkomligare,
men derföre ock så mycket mindre kostsam än den förra, skall för visso
tjena till enahanda ändamål. Då denna led redan blifvit af Kongl. Maj:t och Rikets
Ständer betraktad såsom en statslinea, för hvars anläggning ända från Riksgränsen
till Hemgrafven kostnaden bestridts af allmänna medel, så synes Rikets Ständers mellankomst
med fog kunna påräknas för fullbordandet af jemväl den återstående delen,
äfven om densamma skulle befinnas kräfva en jemförelsevis drygare omkostnad.
Öppnandet af en transitoled mellan Vester- och Österhafven torde med lika skäl
i norra som i södra Sverige böra anses såsom ett företag af för stor betydelse, att
detsamma skulle lemnäs åt enskild företagsamhet. Då nu ifrågavarande jernväg just
genom sin egenskap att ingå i en transitoled bör i viss mån kunna jemföras med en
Statens stambana, så lärer väl den omständigheten, att den skulle blifva kort och sålunda
fordrar en jemförelsevis mindre kostnad, icke böra föranleda dertill, att densamma
anses förtjena mindre afseende. Det lärer väl ock kunna antagas, att den tid
en gång skall nalkas, då norra delen af Sverige och Norge kommit derhän i odling
och välstånd, att en stambana från Sundsvall öfver Jemtland ej längre kan umbäras.
Denna stambana skulle, när tiden för dess anläggande är kommen, blifva en fortsättning
af den jernväg, hvarom här är fråga.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte till en 2,41 mils jernväg af 4 fots spårvidd för
lokomotiv från Hemgrafven till Sundsvall bevilja såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
1,540,000 R:dr.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
Gabriel Hallström.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 14.3.
341
N:o 143.
Af Herr Berggren, E>, om anslag till anläggning af ny väg från
lastageplatsen vid östra ändan af Stödesjön i Medelpad
till allmänna landsvägen åt Sundsvall.
Vid sistlidet riksmöte framlades för Rikets Ständer en plan, i sammanhang hvarmed
jemväl anslag äskades, för fortsättning at den stora, intill Bräcke gästgifvaregård
då redan färdiga, kommunikationsleden emellan Vesterhafvet och Bottniska viken, —
innefattande dels Ljunga elfs kanalisering, dels anläggning af åtskilliga chausséer och
omlastningsställen och dels slutligen byggandet af en jernväg från lastageplatsen vid
östra ändan af Stödesjön till Sundsvalls stad. Vid pröfningen häraf ansågo Rikets
Ständer något understöd till jernvägen icke kunna, i saknad af tillgångar, bifallas, men
behagade deremot för kanaliseringen och väganläggningen i öfrigt bevilja ett statsanslag
utan återbetalningsskyldighet af 253,000 Riksdaler Riksmynt, på grund hvaraf ett
bolag, under benämning ”Bräcke—Sundsvalls kommunikations-aktiebolag”, blifvit bildadt,
som med Kongl. Styrelsen öfver allmänna väg- och vattenbyggnader upprättat
vederbörligt kontrakt rörande beloppets uppbärande och arbetets utförande i enlighet
med det af Kongl. Maj:t i nåder gillade förslag. Genom förbiseende vid ärendets handläggning
har emellertid den oegentlighet inträffat, att, i stället för den föreslagna men
förkastade jernvägen, någon annan utfartsväg från lastageplatsen vid Stödesjöns östra
ända till den allmänna landsvägen åt Sundsvall icke blifvit ifrågasatt, hvaraf åter måste
följa, att äfven då bolaget en gång hunnit fullgöra hvad det enligt kontraktet sig
åtagit, ändamålet med kommunikationsleden likväl i så måtto förfelas, som densamma
vid dess nedra slutpunkt finnes snart sagdt stängd från förbindelse med den allmänna
landsvägen. Den gamla, förfallna utfartsvägen, som för närvarande leder från platsen,
är, på sätt bifogade profilritning och kostnadsförslag närmare visa, så slingrig och brådstupa,
att den icke utan våda och synnerlig svårighet kan af vägfarande begagnas, och
då följaktligen en ny, beqvämligare utfartsväg utmed Ljunga-elfvens strand måste anläggas,
har den anställda undersökningen ådagalagt, att, med hänsigt till lokala olägenheter,
kostnaden icke kan understiga 7,600 Riksdaler nämnda mynt. Uppoffringen
af ett dylikt belopp utöfver det ursprungliga anslaget hvarken ingår i bolagets förbindelse
eller kan skäligen af detsamma fordras; och då utan detta bidrag, det med förra
anslaget afsedda syfte icke fullständigt vinnes, får jag vördsamt äran anhålla:
342
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 144.
att Rikets Ständer täcktes för anläggandet af en ny väg, i enlighet med
ifrågavarande ritning och kostnadsförslag, från lastageplatsen vid östra ändan
af Stödesjön till allmänna landsvägen åt Sundsvall, anvisa ett statsanslag
utan återbetalningsskyldighet, af Sju Tusen Sexhundra Riksdaler Riksmynt,
att ställas till disposition af Kongl. Maj:t, som i nåder torde genom
dess Styrelse för allmänna väg- och vattenbyggnader låta vidtaga de förfoganden,
hvilka för arbetets verkställande kunna finnas af nöden.
Åberopande de handlingar, hvilka Herr Landshöfdingen A. Weidenhielm bifogat
sin hos Ridderskapet och Adeln i enahanda syfte väckta motion, anhåller jag vördsamt
om remiss till Stats-Utskottet.
Stockholm den 15 November 1865.
E- Berggren.
N:o 144.
Af Herr Heijkenskjöld, om Upphörande, i likhet med hvad i
afseende å jernhandteringen egt rum, af tionde å tillverkningen
af öfriga metaller och mineralrikets produkter, der
denna icke är i besittning af särskilda förmåner.
Det vid 1859—1860 årens riksdag fattade, för jernhandteringens obehindrade utveckling
vigtiga beslutet om upphörande af hammarskatt för hela riket och af tackjerns
tionde
för alla hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagerna, var tillföljd af den
princip i afseende å beskattningen, som derigenom sanktionerades af Rikets Ständer,
af vigt i sina konseqvenser för all annan industriel verksamhet, som arbetar under
trycket af likartade skattebördor.
Ty produktionsskatten är orättvis till sin natur och menlig är den för hvarje
handtering, för så vidt som den fördyrar produktionen och följaktligen måste i större
eller mindre mån hämma den fria utvecklingen.
Denna i sig sjelf klara sats bekräftas dessutom af erfarenheten. Jag vill i detta
hänseende blott erinra om den nu gällande bränvinslagstiftningen. Var det månne icke
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 144.
343
just medvetandet om produktionsbeskattnings-systemets förderflighet, som förmådde Rikets
Ständer att här försöka detsamma för att hämma bränvinsproduktionens öfvermått.
Och då försöket öfverhufvud utföll efter förväntan — hvad bevisar väl sådant annat,
än att grundskatt å tillverkningen mera eller mindre skadar den industrigren, som måste
bära den.
Då således denna beskattnings menliga inverkan på näringar inom alldeles skiljda
verksamhetsområden lärer vara bevisad och då jemväl Rikets Ständer på det mest
otvetydiga sätt erkänt och ådagalagt detta förhållande så väl genom förrberörda beslut
som genom beslutet vid sistlidne riksdag om qvarn- och sågräntans afskaffande, hvarigenom
ett nytt steg var taget på den en gång beträdda vägen, torde några andra skäl
egentligen icke vara af nöden för att visa det berättigade i yrkandet, att den med jernhandteringen
likartade, vigtiga gren af bergshandteringen, hvilken sysselsätter sig med
förädlingen och tillgodogörandet af mineralrikets öfriga produkter, omsider må, lika
väl som jernhandteringen, befrias från produktionsskatternas hämmande inflytande, der
bibehållandet ej af särskilda förmåners åtnjutande betingas.
Jemte de nämnda hufvudskälen finnas dock äfven andra, hvilka må här anföras
till ytterligare stöd för min framställning.
Produktionsskatterna på de s. k. ädlare verken böra, såsom i öfrigt orättvisa och
menliga för dessa verks förkofran, upphöra äfven derföre,
att, enligt Kongl. Förordningan den 20 September 1859, alla inrättningar,
som afse förädling eller tillgodogörande af mineralrikets alster, förklarats
vara att anse såsom fabriker;
att följaktligen på dessa verk och inrättningar bör tillämpas enahanda
beskattningsgrund;
att således deras afgifter till Staten rätteligen skola beräknas icke efter
det tillverkade beloppet, utan efter den verkliga inkomsten;
att vidare mjöl- och sågqvarnar, hvilka äfven äro att hänföra till fabriksinrättningar,
blifvit från grundränta befriade; samt slutligen,
att den nya från 1862 års början gällande Bevillningsförordningen hvilar
på grundsatsen af jemlik beskattning af all inkomst och tillkommit för att
bereda en rättvis fördelning af skattebördorna för framtiden; men att för de
så kallade ädlare verken beskattningen genom tillämpningen af sagda förordning
blifvit icke rättvisare utan hårdare och orättvisare än tillförene, då dessa verk
och inrättningar nu mera nödgas utgöra både grundskatt och bevillning, för
att icke tala om de för all fabriksrörelse stegrade afgifterna till kommunen.
Produktionsskatterna böra upphöra också derföre,
att ifrågavarande verk och inrättningar, synnerligast kopparverken, i mera
än ett hänseende haiva större svårigheter vid produktionen att bekämpa än
jern vci ken;
att de äro underkastade förbrukning af en malm så svag, att den gemen
-
344
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 144.
ligen icke öfverstiger sex procent, men ofta nedgår ända till en procent, då
jernhandteringen deremot icke gerna vill smälta under 35 å 65 procents malm ;
att deraf förorsakas betydlig åtgång af brännmaterialier, hvarå priset är i
ständigt stigande; samt ändtligen
att större förlagskostnad af allt detta blir en nödvändighet.
Härtill kommer, hvad den financiela delen af frågan beträffar, att den minskning
i statsinkomster, som skulle uppkomma genom bifall till mitt förslag — efter hvad
jag tror mig kunna ådagalägga — antagligen blifver relativt så ringa, att den af rättvisa
och konseqvens påkallade reformen ur denna synpunkt icke bör möta motstånd
eller anses betänklig att genomföra.
Enligt Kongl. Maj:ts till innevarande riksdags Stats-Utskott aflemnade nådiga Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof är visserligen bland de ordinarie inkomsterna
för nästa statsregleringsperiod beräknad årligen:
l:o. Silfvertionde, myntarelön och slagskatt till R:dr 16,000: —
2:o. Kopparräntan
„ 75,900: —
3:o. Svafvelbrukstioude med tionde af vitriol och rödfärg „ „ 3,000: —
eller tillsammans R:dr 94,900: —
Men denna kalkyl utvisar dock i verkligheten ingalunda den summa, hvarmed
jag alser att inkomsterna skulle för Statsverket nedsättas, enär i densamma inbegripes
all afrad af de så kallade ädlare verken, äfven der dessa verk äro i besittning af särskilda
förmåner och alltså icke böra här tagas i beräkning.
För att finna detta belopp har jag derföre underkastat berörda skattetitlar en
närmare granskning, — hvars detaljer jag förbigår, då jag i allt fall blir i tillfälle att
framlägga dem vid frågans behandling i Stats-Utskottet — och det verkliga förhållandet
har dervid synts till hufvuddragen gestalta sig på sätt som följer:
l:o Silfvertionde, myntarelön och slagskatt.
Den hufvudsakligaste delen af denna inkomst tillfaller Statsverket från Sala silfververk.
Det visar sig nemligen att under de 20 åren, 1841—1860, Kronan af bergslaget
åtnjutit:
a) i tionde för alla åren R:dr 234,903: 41.
således i medeltal för år  R:dr 11,745: 17.
b) såsom slagskatt och myntarelön af bergslagets behållna
silfver för alla åren R:dr 73,171: 34.
således i medeltal för år  R:dr 3,658: 57.
eller för år tillsammans R:dr 15,403: 74.
Enär bergslaget är i besittning af särskilda förmåner, skall följaktligen denna inkomst
fortfarande utgöras; och då hela inkomsten af denna skattetitel, enligt Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, under åren 1861—1863 i medeltal utgjort 16,949 Riksdaler
samt
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 144.
345
samt nu, i likhet med året 1860, beräknats till 16,000 Riksdaler, blir den verkliga
minskningen högst 1,545 R:dr, men utföres efter Propositionen med .... R:dr 595: —
2:o. Kopparräntan.
Inom riket funnos 1864 femton kopparverk. Bland dessa är Åtvidabergs det förnämsta.
Tillverkningen af råkoppar har der utgjort 21,304 centner 70 €t. Häraf hafva
8,841 centner 20 blifvit på vanligt sätt garade, hvarvid erhållits 7,513 centner 6
garkoppar samt 12,463 centner 50 <M. blifvit i flammugn raffinerade och dervid
lemnat 10,137 centner 82 allt för år 1864.
Koppartillverkningen i riket har samma år utgjort tillsammans 39,737 centner
garkoppar.
Af denna tillverkning tillkommer således Åtvidaberg mera än tredjedelen; och då
detta kopparverk sedan år 1779 ännu torde ega särskilda förmåner, anses tredjedelen
af denna inkomsttitel förblifva Statsverket behållen; hvadan den möjliga minskningen
å denna titel genom antagande af mitt förslag utföres med R:dr 50,600: —
3:o. Svafvelbrukstionde.
Af de till denna titel hörande verk och tillverkningar är Dylta svafvelbruk, af
hvars produktion afraden utgör jen tiondedel, försedt med särskilda förmåner; men då
tillverkningen vid bruket icke synes vara af någon större betydenhet, utföres för denna
titel minskningen oafkortad med R:dr 3,000: --
Minskningen, för den l:sta titeln beräknad till R:dr 595: —
„ „ 2:dra „ „ „ „ 50,600: —
* „ 3:dje „ „ „ „ 3,000: —
utgör alltså tillsammans R:dr 54,195: —
Detta belopp, som för öfrigt närmast visar det maximum, hvarmed statsinkomsterna
skulle nedsättas, torde i sjelfva verket icke kunna anses synnerligen stort i
jemförelse med de nedsättniugar i inkomster Statsverket fått vidkännas för jernhandteringen
samt qvarnar och sågverk, utgörande för den förra 100,000 Riksdaler årligen
och för de sednare 130,000 Riksdaler om året, då i betraktande tages, att full och
jemlik rättvisa i beskattningen sålunda beredes en näring, som ännu i sitt bundna
skick utöfvar en icke obetydlig vigt på handelsvågen.
Dessutom kan antagas, att denna reduktion af inkomstbudgeten blifver tillfällig
och att minskningen småningom skall ersättas Staten genom ökad bevillning, dels till
följd af större behållning å redan befintlig bruksrörelse samt dels äfven från de nya
verk och inrättningar, hvilka torde komma till stånd, då sträfvandet att tillgodogöra
tillgångarne inom mineralriket icke längre motarbetas genom en orättvis och betungande
afrad å produktionen.
Och om än den bevillning, som i stället för grundränta komme att utgöras af de
så kallade ädlare verken, åtminstone till en början icke fullt ersätter den derigenom
uppkommande minskningen i Statens ordinarie inkomster, torde landet i allt fall me
Hih.
till li. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami 3 Afd. 44
346
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 145.
deist denna af rättvisa påkallade åtgärd medelbarligen tillskyndas fördel genom utvidgad
industriel verksamhet.
Jag föreslår alltså:
att, i likhet med hvad vid jernhandteringen eger rum, tionde må upphöra
å tillverkningen af alla öfriga metaller och mineralrikets produkter, såsom
silfver, bly, glete, koppar, svafvel, vitriol, rödfärg, m. m., der samma tillverkning
icke är af särskilda förmåner i besittning.
Om remiss häraf till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
S. Heijkenskjöld.
i
N:o 145.
Af Herr Heijkenskjöld, S., angående ändring af 13 §:s förra
mom. i Kongl. Förordningen om kommunalstämma pä
landet den 21 Mars 1862.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten å ett stadgande i Kongl. Maj:ts nådiga
Förordning om kommunalstämma på landet den 21 Mars 1862, hvilket jag anser böra undergå
någon revision. Det förekommer i 13:de §, förra momentet, der det heter: ” Röstegande
är berättigad att sin talan och rösträtt idi kommunalstämma på annan vesteg
ande öfverlåta; etc.”
Hvem säger väl, att just bland de röstegande en kommunalmedlem i detta fall
har sin rätter fullmägtig, d. v. s. den, som åtnjuter hans största förtroende. Kan det
icke understundom inträffa, att denne befinner sig utom denna slutna krets? En person
drifver industriel rörelse inom en viss socken på landet. Han besitter egendom
på annan ort och der är han bosatt. På förstnämnda ställe skötes emellertid bruksdriften
af en förvaltare, hvilken dock är mantalsskrifven och erlägger bevillning inom
det angränsande samhället, der den ifrågavarande personen äfven har egendom. Ar
det nu så alldeles billigt och rimligt, att blott af denna anledning denne skall förme
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 146.
347
nas att få sina kommunala intressen inom det förra samhället, dem han icke i egen
person kan vårda, bevakade af förvaltaren, hvilken eger hans tillit och är med detta
samhälles angelägenheter lika förtrogen som han sjelf. Följden af en dylik lagstiftning
blifver då naturligtvis den, att i det samhället finner han sig de facto beröfvad
den rättighet, kommunalförfattningen honom medgifver, att utöfva sin talan och rösträtt
genom ombud, då hail icke får öfverlåta samma rättighet åt den person, som är
i besittning af hans förtroende, och han klarligen ej vill öfverlemna så vigtiga funktioner
åt någon annan.
Berörda stadgande tyckes således i anmärkt afseende vara hvarken rigtigt till
sin princip eller ändamålsenligt till sina verkningar och torde fördenskull böra förändras
i så måtto, att ordet: röstegande på sednare stället utbytes mot ordet: person,
hvarigenom stadgandet ock erhåller ett med kommunal-komitéens författningsförslag i
denna del till syftningen öfverensstämmande innehåll.
Min hemställan är alltså den,
att 13:de §:s förra mom. af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 21 Mars
1862, om kommunalstämma på landet, må erhålla denna förändrade lydelse:
Röstegande är berättigad att sin talan oeh rösträtt på annan person öfverlåta;
dock må etc.
Om remiss anhålles vördsamligen.
Stockholm den 15 November 1865.
S. Heijkenskjöld.
N:o 146.
Af Herr Staaff, Pfihr, om tillåtelse för Waxholms stads innevånare
att friköpa och bebygga de tomter och lågenheter,
som nu af dem disponeras, m. m.
Ehuru hvarje Svensk medborgares eganderätt borde af lagarne vara betryggad,
finnes likväl ett samhälle, Waxholms stad, som, till följd af föråldrade författningar,
synes stå utom lagen, enär denna stads innevånare måste lyda den barbariska före
-
348
Motioner i Bort/are- Ståndet 1865. N:o 146.
skrift, att, utan ringaste ersättning, borttaga sina hus, i händelse Kronan behöfver
använda någon af de tomter, hvarå husen äro uppförda.
Historien förmäler, att då Krigs-kollegium, i och för tomternas indelning och beläggande
med afgifter, år 1768 låtit uppmäta Waxön, men Waxholms innevånare öfver
denna åtgärd anförde underdåniga besvär, blefvo dessa genom Kongl. Brefvet den 26
November 1772 ogillade, på den grund att Waxön, som Kongl. Maj:t och Kronan år
1558 sig tillbytt mot fyra hemman i Ryds socken, ”är en Kronans enskilda tillhörighet
och fästningen derstädes helt och hållet anslagen”, hvadan till innevånarne i Waxholm
endast några platser, som kunnat umbäras, blifvit till nyttjande upplåtna, med förbehåll
att dem utan ersättning afträda, enär de äro Kronan nödige, hvaremot i nåder
godkändes och stadfästades hvad Kollegium sålunda vidgjort och såsom följd hvaraf
Kollegium egde att utfärda särskilda kontrakter eller upplåtelsebref på de egor och
intagor, som för hvar och en i förrättningen funnos utsatta, mot då bestämda afgifter
och under vissa inskränkande vilkor, såsom att nya åbyggnader å tomterna ej finge
uppföras, att när platserna för Kronans och fästningens behof pröfvades oundgängliga,
de då vid antydan skulle genast afträdas, utan gensägelse och utan all slags ersättning
för uppodlingar, vidare än att innehafvarne sjelfve disponerade åbyggnaden, m. m.
Emot sålunda fastställda afgifter och vilkor innehades en del tomter och platser
å Waxön af enskilde, till dess Kongl. Majit under den 13 Augusti 1787 anbefallde
deputerade från Krigs- och Kammarkollegierna med flera vederbörande sammanträda
på stället för att undersöka huru tomtöreafgifterna, som utginge med endast 14 R:dr,
skulle kunna högre uppbringas, då, i anledning af deputerades underdåniga skrifvelse
den 9 September 1794, Kongl. Majit den 20 Oktober samma år bestämde det afgifterna,
såsom med vederbörande öfverenskommet blifvit, skulle höjas till 57 R:dr 13
sk. och utgå under 30 år, räknade från November månads början år 1787, hvarjemte
Kongl. Majit i nåder anvisade särskild betesmark för samtlige innevånarnes kreatur
samt anslog vissa tunnland jord til! disposition af kommendanten och justitiarien.
Öfver de såmedelst anbefallda åtgärder besvärade sig en del af Waxholms innevånare,
hvilka besvär dock den 12 Februari 1798 af Kongl. Majit ogillades på grund deraf
att ”Waxön såsom Kronan tillbytt mot vederlag i afseende på Waxholms fästnings
behof är en Kongl. Majit och Kronans tillhörighet, hvaraf så stor del, som för fästningen
kan umbäras, åt enskilde personer bör upplåtas”, i följd hvaraf Krigs-kollegium
ock förklarades hafva rätteligen förfarit för att tillskynda Kronan en mot den upplåtna
jorden svarande förmån, ehuru derjemte de förut bestämda vilkoren mildrades,
så att tomtinnehafvarne inom staketet tillätos efter råd och lägenhet sina tomter bebygga,
m. m., och enär de 30 år, för hvilka tomtöreafgiften bestämdes genom Kongl.
Brefvet den 20 Oktober 1794, tilländagingo år 1817 samt ny undersökning om förhållandet
med så väl tomter som afgift ansågs erforderlig, och genom Kongl. Brefvet
den 28 Oktober 1817 anbefalldes, blef den ock verkställd af kommendanten å Waxholms
fästning samt vederbörande kronofogde dervid atgifterna för 30 år, räknade från
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 146.
349
den 1 November 1818, med tomtinnehafvarnes begifvande, bestämdes till 606 R:dr
5 sk. 4 rst.
År 1847 ingingo innevånarne i Waxholms stad till Kongl. Maj:t med en motiverad
underdånig ansökan, att den tomtöreafgift, som under de då tilländalupna 30
år af tomter och jordlotter i Waxholms stad utgjorts, icke allenast måtte för framtiden
oförändrad fortfara, utan äfven stadens dåvarande tomt- och jord-innehafvande
innevånare äfvensom deras barn eller rättsinnehafvare finge bibehållas vid besittningsrätten,
så länge tomtören vederbörligen erlades, dock under vilkor att mot lösen afträda
en eller annan tomt eller jordlott, då den för någon anläggning till rikets försvar
erfordrades.
I det häröfver af Kongl. Krigs-kollegium infordrade och härhos bilagda utlåtande,
af den 18 Januari 1848, inhemtas, att Kollegium afstyrkt nådigt bifall å berörda ansökan
under åberopande "att den kostnad, som då användes för fästningens ombyggnad
och förbättring, kunde blifva af föga gagn, derest platser på Waxön eller tomter
i Waxholm upplätos till enskilde under vidsträcktare dispositionsrätt än hittills, emedan
vid detta förhållande byggnader kunde uppstå i fästningens grannskap, hvilka
utgjorde hinder för försvaret och eldens verkan från fästningen, utan att Kronan egde
frihet desamma i rätter tid förekomma, inskränka eller borttaga.”
Kongl. Maj:ts beslut i frågan af den 11 Februari 1848 upplyser att Kongl.
Maj:t icke funnit skäl å den underdåniga ansökningen fästa vidare afseende, än att
tomtöreafgifterna tills vidare finge blifva oförändrade under förbehåll af de jemkningar
husegare emellan, som kunde föranledas af då pågående uppmätning och reglering
af tomterna, dock skulle i utfärdade kontrakten införas förbehållet om rättighet
för Kronan att vid påkommande behof, utan någon ersättning, genast återtaga de tomter
som kunna finnas behöfliga, och ville Kongl. Maj:t, hvad för öfrigt anginge större
stenhusbyggnader, om hvilkas uppförande i Waxholm eller på Waxön fråga kunde
komma att uppstå, derom, uppå skeende underdånig anmälan, hvarje gång särskildt i
nåder besluta.
Till följd af detta Kongl, beslut, och genom föreskriften i de tomtörebref, som
tomtinnehafvarne erhålla, äro husegarne förbundna ”att så snart tomten för Kronans
eller annat allmänt behof erfordras, skall densamma genast till Kronans, eller hennes
ombuds, fria disposition, utan ersättning återlemnas, samt derå befintliga byggnader
och hägnader på innehafvarens bekostnad borttagas och platsen jernnäs.”
Vid 1844 års riksdag väcktes visserligen motion om ändring i detta hårda stadgande
och föreslogs på framställda motiver, det Rikets Ständer ville bos Kongl. Majit,
i underdånighet begära, att, efter 1848 års utgång, Waxholms stads innevånare måtte
varda försäkrade om everldelig besittningsrätt till deras då innehafvande tomter och
lägenheter mot erläggande af den tomtöresafgift, som, enligt då gällande tomtöresbref
derutaf utgår med rättighet för innevånarne att, utan Kongl. Krigs-kollegii hörande,
dessa tomter förvärfva, abalienera, lagfara, inteckna och förpanta,
350
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 146.
Af närlagda utlåtande synes emellertid att Stats-Utskottet afstyrkt bifall till motionen
af skäl "att ifrågavarande tomter och lägenheter, i följd af deras närbelägenhet
intill Waxholms fästning, möjligen kunna i en framtid i och för befästandet af inloppet
till Stockholm, blifva för Staten behöfliga, samt, vid sådant förhållande det synes
mindre lämpligt, att, genom medgifvande af innevånarnes everldeliga besittningsrätt till
dessa tomter och lägenheter, afhända Kronan allt anspråk på desammas begagnande.”
På grund af detta utlåtande afslog Ständerna den väckta motionen.
Af det anförda inhemtas hurusom tomtöreafgiften tid efter annan blifvit uppdrifven.
Sålunda utgjorde den år 1787 blott 14 Riksdaler, men höjdes år 1794 till 57
Riksdaler 13 sk. och år 1818 till 606 Riksdaler 5 sk. 4 rst., allt Banko. Denna afgift
kan visserligen icke tyckas vara hög för ett helt samhälle, men då man tager i betraktande
att flertalet af stadens innevånare äro mindre bemedlade fiskare och lotsar,
som dessutom måste för hustomt och stadsjord erlägga lika stor bevillning, efter uppskattningsvärdet,
för dessa egendomar, hvilka de endast på obestämd tid ega disponera, som
om desamma vore deras everldeliga tillhörighet; hvartill kommer icke obetydliga kommunala
utskylder, så äro dessa sammanlagda utgifter åtminstone för de mindre bemedlade
ganska betungande.
De enda fördelar stadens innevånare vunnit äro, enligt Kongl. Brefvet år 1787,
upplåtelsen af betesmark för deras kreatur, samt enligt Kongl. Brefvet år 1798 tillåtelsen
att "efter råd och lägenhet” få bebygga ifrågavarande tomter. Utan tvifvel var
den sistnämnda rättigheten också orsaken dertill, att staden från år 1794- till 1818
vann en så betydlig tillvext, att tomtöreafgiften kunde på dessa 24 år höjas från
57 till 606 Riksdaler. Men härmed synes också detta samhälle hafva nått sin kulmination,
enär det de sednare 47 åren ej företett annat framskridande än det att några
få ståndspersoner uppfört sommarbostäder i staden.
Man finner dessutom att stadens innebyggare icke uraktlåtit att, både hos Konung
och Ständer söka eganderätt till sina tomter; men att deras ansökningar alltid bemötts
med — och strandat mot den förklaringen, att Waxön tillhör Kronan, samt är
eller kan i framtiden blifva för fästningen behöflig; hvarföre Kronan icke borde afhända
sig de ifrågavarande tomterna. På denna förklaring kan med skäl svaras, att då befästningskonsten
de sednare åren undergått en så betydlig förändring att de gamla
fästningarne förlorat en icke ringa del af sin fordna betydelse, då monitorer med flera
andra till det rörliga försvaret hörande medel numera torde utgöra ett säkrare försvar,
än de föråldrade fästningsverken, då den icke redan af Kronans befästningar upptagna
stranden midt emot fästningen synes vara otjenlig för så starka anläggningar, som till
sundets försvar emot nutidens artilleri erfordras, utom det att cess närhet och alldeles
emot fästningen vända läge skulle göra denna position obrukbar, då fästningen vore
i strid, och då Kronan under de sednare hundra åren icke behöft använda en enda
hustomt, så synes dessa lägenheter hädanefter vara ännu mindre behöfliga för Kronan.
Det är endast en mycket ringa del af stadens område, nemligen den så kallade Kron
-
Motioner i Bon/are-Ståndet 1865. N:o 146.
351
udden, hvaraf försvarsverket ansett sig vara i behof. Denna del, hvars läge och beskaffenhet
tillåter kanonerna fritt och med full verkan agera, kan icke ifrågakomma
att friköpas, och innevånarne göra hvarken derå eller på någon annan del af staden,
som möjligen kunde för militäriskt behof erfordras, något anspråk. De önska blott få
i lugn och utan att städse öfver sig känna Danmklessvärdet om husens nedrifvande,
få på de tomter bygga och bo, hvilka Kronan påtagligen icke behöfver eller har ringaste
nytta af. För många år tillbaka begagnade militären den så kallade Kyrkbacken
till exercisplats, men sedan länge behöfves icke heller denna, då soldaterna beqvämligare
exerceras på fästningsplanen inom murarna. Nyssnämnda kyrkbacke,'jemte
hvilken annan plan inom staden som helst, skulle alltid vara till Kronans fria disposition
för dylikt ändamål; och det skulle ju äfven gå an att, om verkligen den närmaste
stranden intill fästningen ansågs för militäriskt ändamål behöflig, från friköp undantaga
denna; men att, då Kronan icke mera ens till exercisplats begagnar någon
plan i staden och man till och med icke synes behöfva Kronudden — de kanoner, som
förut voro der å vallarna uppförda, hafva i sednaste åren blifvit borttagna — behålla
hela staden under sin oinskränkta dispositionsrätt och tillbakahålla ett helt samhälles
utveckling, synes oss icke vara hvarken rätt eller klokt.
Hvad beträffar det af Kongl. Krigs-kollegium år 1848 anförda skäl, att om vidsträcktare
dispositionsrätt än hittills erhölles, ”byggnader kunde uppstå i fästningens
grannskap, som utgjorde hinder för försvaret och eldens verkan från fästningen”; så
är det väl icke på staden utan på den fiende, som vill forcera sundet, som fästningen
skall använda .sina kulor, och med de grofva kanoner fästningen redan har och snart
ytterligare skall erhålla, är det väl alldeles gifvet att icke de obetydliga byggnader;
som på ett vid hvarje krigsutbrott af fienden i första hand hotadt samhälle kunde
uppkomma, skola lägga hinder i vägen för fästningen att ”göra rent hus”. Skulle
en fiende försöka bakom sådana byggnader, som vid första skott folie öfver honom,
vinna ett skydd, gjorde han sig visserligen sjelf största skadan; och han är ju redan
nu i tillfälle att göra detta rön, då en hel stad ligger framför fästningen. Krigskollegium
har också vid andra tillfällen så föga fruktat för eldens försvagande genom
husens grannskap, att detsamma t. ex. tillåtit uppförandet vid sjelfva stranden mot
fästningen af det siörsta och, länge enda, stenhus, som Waxholm eger.
Då osäkerheten i anseende till besittningsrätten icke allenast gör det för innevånarne
omöjligt att sysselsätta sig med sådana företag, för hvilka erfordras mera
kostsamma byggnader, såsom fabriker och andra inrättningar, hvartill stället likväl, i
anseende till sitt läge vid stora segelleden och närheten till rikets hufvudsakligaste
afsättningsort, vore särdeles lämpligt, utan äfven är ett stort hinder för samhällets utveckling
och välmåga, hvilken nu icke ens kan vinna den tillvext. som af stadens
gynnsamma läge i Stockholms närhet med den friska luft och de helsosamma bad
staden erbjuder, otvifvelaktigt skulle under friare egendomsförhållanden uppkomma,
352
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 146.
samt då det under en längre följd af är visat sig att staden icke är behöflig för fästningen,
får jag vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära, att Waxholms
stads innevånare måtte, emot ett lösningspris, som vederbörande
egde bestämma, tillåtas friköpa och utan Krigs-kollegii hörande bebygga de
tomter och lägenheter, som för närvarande af dem disponeras, och sålunda
tillförsäkras everldelig besittningsrätt å desamma för sig sjelfve, sina barn
och rättsinnehafvare.
Ett ytterligare stöd för denna framställning finnes uti nerlagda Kongl. Bref
af den 25 November 1863 och den 22 Juli 1853, som visa att Kronan till enskilde
personer försålt tomter tillhörande både Landskrona och Marstrands fästningar; äf
venså
upplyses, enligt bilagda skrifvelse, att Djurgårdsstaden, som nu till större delen
tillhör enskilde personer, förut egts af Amiralitetet.
Såsom bevis, till hvilken grad en så terroristisk lag, som den nu i afseende på
Waxholm gällande, kan tillbakahålla ett samhälle, må nämnas att, efter hvad mig
blifvit berättadt, den äldre del af Landskrona stad, hvilken lyder under dylik tvångslag,
mer och mer förarmats, samt att folkmängden efterhand förflyttat sig utom dess
gränser och der uppbyggt en ny stad. Tyvärr kan Waxholms befolkning icke göra
sammaledes, ej blott i följd af dess fattigdom, utan äfven emedan staden ligger på en
ö, hvilken öfverallt tryckes af samma militärvälde. Också kan man icke tänka sig
något mera stationärt än tillståndet på denna ort. Befolkningen derstädes räknade
för 60 år sedan, 1805, 1,048 själar; och år 1860 befann sig dess innevånareantal vid
precis samma siffra, 1,048, allt enligt officiela uppgifter.
Skulle emellertid denna min motion af Rikets Ständer icke bifallas, så får jag,
med stöd af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof, den 20 November 1845 och förändring af densamma, den 27 November
1854, vördsamt föreslå,
att Waxholms innevånare måtte tillgodonjuta samma rättigheter, som öfriga
rikets medborgare, samt att Rikets Höglofliga Ständer alltså ville besluta
att vid sådana fall, då Kronan för Statens räkning behöfver tomt i Wax
holms
stad, egaren af tomten då måtte erhålla den i nyssberörda Kongl.
Förordning bestämda ersättning för de å samma tomt befintliga byggnader.
Dessa ersättningsanspråk äro desto billigare som de till en del äro grundade
på förenämnda Kongl. Förordning, hvilken utlofvar ersättning för jord eller lägenhet,
som erfordras för ”rikets försvar”, och emedan andra städers husegare, hvilkas hus
äro byggda på stadens tomter, erhålla full ersättning för sina hus, då tomten finnes
behöflig för allmännyttigt ändamål. Denna visshet om en ersättning, hvilken å Statens
sida icke kan blifva känbar, då såsom ofvan nämndt är Kronan icke, så vidt man vet,
någonsin behöft någon bebyggd tomt i Waxholm, skulle i icke obetydlig mån bidraga
till samhällets betryggande utveckling och tillvext.
Slutligen
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 147. 358
Slutligen anhåller jag vördsamt att denna min motion må blifva remitterad till
vederbörligt Utskott.
Stockholm den 15 November 1865.
Pehr Staaff.
N:o 147.
Af Herr Stääff, Pehr, angående vissa förändrade bestämmelser i
fråga om hemmansklyfning.
Då uti lagstiftningen den grundsatsen blifvit lemnad åsido, att jordegendomar
borde ostyckadt bibehållas inom slägten och derjemte den tendensen mer och mer gjort
sig gällande, att hvarje samhällsmedlem, som vill sig ärligen försörja, bör sättas i tillfälle
dertill, men ett väsendtligt hinder häremot varit och ännu är gällande uti föreskrifterna
i Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864 i hvad densamma angår hemmansklyfning,
så synas dessa i hvad ske kan, böra undanrödjas, och rättigheten att
klyfva hemman dels göras oberoende af olika uppfattning vid besutenhets-värderingar,
dels ock bringas i närmare öfverensstämmelse med fordringarne på ett ändamålsenligt
och lör jordegaren mest vinstgifvande brukningssätt, utom det att utklyfning af mindre
hemmansdelar icke medför samma olägenheter i afseende å skog och betesmark, som
äro förenade med jordafsöndringar, hvars innehafvare ofta förorsaka stort ohägn af brist
på bete och skog. Bestämmandet af ett visst tunnlandtal i odlad eller odlingsbar
vidd med andel i skog och mark, som den utklyfna hemmansdeleu minst bör innehålla,
synes böra ega företräde framför nu gällande stadganden för besutenhetsberäkningen,
enär det alltid blir lättare att afgöra, om en utklufven del är odlingsbar än huru
många personer derå kunna hafva sin bergning och huru många kreatur den kan föda,
hvarförutan ett sådant stadgande alltid skulle sporra nya egaren till odling, för att, i
händelse af lösningsanspråk, ådaggalägga 3en utklufna jordens duglighet till odling.
Det har ock visat sig af jordafsöndringar och förhållandet med städernas jord, att tunnlandtalet
ej behöfver vara särdeles stort, för att åboen derå väl kan berga sig, och
grunden för hemmantalets bestämmande finnes i 19:de § af åberopade förordning gifven.
Men om man ock ej vill frångå principen, att klufven hemmansdel skall gifva en
viss beräknad afkastning, synas likväl de i författningen uppgifna fordringar, att sådan
liih. till R. St. Brot. 1865 fy 1866. 11 Sami. 3 Afd. 45
534
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 147.
klufven hemmansdel, med beräkning af odlingstillfällen och biförtjenster, minst skall
lemna bergning åt trenne personer, kunna utfodra två kor och fem får samt föda
tvänne dragoxar eller en häst, hvarken vara hilliga eller rigtigt afvägda. Det faller
nemligen genast i ögonen, att dragkraften å en sådan egendom icke står i något proportionerlig!
förhållande till öfriga fordringar och att något jordbruk föga kan bära
sig, om jemförelsevis så ansenlig dragkraft skall derå underhållas sorn här föreskrifves.
Sådant bevisas ock deraf, att många hemmansegare likasom innehafvare af afsöndrad
jord och stadsegor finna fördelaktigast, att icke å sina små egor underhålla dragare,
icke som kunde dragkraften derå undVaras, utan emedan de inse, att denna med minsta
kostnad, genom arbetsbyte erhålles; till följd hvaraf deras egendom lemnar långt
större behållning än om derå dragare skulle framfödas. Det lider dessutom intet tvifvel,
att en liten egendom väl skött med egna krafter gifver egaren mera vinst, än en
större, hvartill erfordras legda arbetare.
Att likväl utan all begränsning medgifva hemmansklyfningar synes hvarken öfverensstämma
med en klok hushållning eller ens i verkställigheten med bibehållande af
grunderna för ett rationelt jordbruk, kunna utföras, der jorden icke genom laga skiften
samt stor- och enskiften blifvit så sammanlagd, som 1827 års skiftesstadga fordrar.
Jag vågar derföre hemställa, det ville Rikets Ständer för sin del besluta:
att hemman af hvad natur som helst, med undantag af lotshemman, skattehemman
oskiljaktiga från bruk samt nybyggen som icke till någon del ingått
i skatt, må, såvida deras egor undergått laga skifte eller eljest icke ligga i flera
skiften än 1827 års skiftesstadga högst medgifver, få klyfvas utan annan begränsning
i afseende på storlek, ån att hvarje hemmansdel utom andel i skog
och betesmark samt öfriga förmåner och rättigheter, innehåller minst fem
geometriska, till odling af säd och foder dugliga tunnland, i hvilket fall
hemmantalet bestämmes enligt grunderna; i 19:de § af förr nämnda Kongl.
Förordningen den öde Augusti 1864, eller, om detta icke anses lämpligt,
utan fordringarne på en viss afkastning böra bibehållas, ^
att orden ”en häst eller ett par dragoxar” må från 2:dra § i författningen
utgå, .
att följaktligen de sex första §§ i enlighet med det blifvande beslutet allt
efter dess beskaffenhet antingen ändras, eller också upphäfvas,
att orden: ”här ofvan” från 14 § 1 morn., och ”i denna förordning” från
19:de § 1 mom. uteslutes, samt,
att förändringen tillämpas genast efter derom utfärdad förordning.
Remiss till Lag-Utskottet begäres.
Stockholm den 15 November 1865.
Pehr Staaff.
Motioner i B or g are-Ståndet 1865. N:is 148 <& 149.
355
N:o 148.
Af Herr Vougt, Henric, angående pedagogiens i Södertelje uppritning
till treklassigt elementarläroverk samt anslag af
dertill nödiga medel.
Då pedagogien i Södertelje icke kail motsvara stadens och ortens billiga anspråk
på en efter tids- och samhällsförhållandena lämpad, utvidgad skolundervisning, hvarföre
ock, från och med början af innevarande termin, en tredje lärare måst vid nämnda
skola anställas, med aflöning till belopp af Ett Tusen Riksdaler Riksmynt årligen, som
tills vidare från stadens kassa utgår; - då det i sednare tider knappast varit möjligt
för ortens och stadens innevånare att förr än efter ett helt års väntan, vinna plats för
deras söner vid läroverken i Stockholm; — då afståndet emellan Södertelje och de
närmast belägna städer, hvarest elementarläroverk finnas för orten tillgängliga, Strengnäs
och Nyköping, utgör 6 å 7 mil; — då folkmängden i Södertelje under de sista
tio åren varit i jemnt stigande, och för närvarande öfverstiger 1,900 personer; — då
stadens industri, till följd dels af flera derstädes befintliga större fabriker, och dels af
den Miga ångbåts- och jernvägstrafiken, är jemförelsevis ganska högt uppdrifven, och
efter all anledning ytterligare kommer att tillvexa; och då flera mindre städer i andra
landsorter, blifvit gynnade med utvidgade undervisningsanstalter; dristar jag, på uppmaning
af stadsfullmägtige i Södertelje, härmed vördsamt hemställa,
att Rikets Höglofiiga Ständer behagade besluta dervarande pedagogies uppflyttning
till treklassigt elementarläroverk, och bevilja dertill nödiga anslag.
Stockholm den 15 November 1865.
Hen ric Vougt.
N;o 149.
Af Herr SllDdVällSOU, J., om skydd för industriel eganderätt.
Då Kongl. Majit och Rikets Ständer funnit med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att lemna skydd åt litterära arbeten, genom antagande af en lag angående
356 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 149.
förbud emot ”eftertryck”; tyckes det äfven vara både rättvist och billigt, att samma
skydd tillförsäkras arbeten inom industriens område, genom förbud emot eftergörning
eller begagnande af mönster eller modeller, som af annan blifvit uppfunna eller utarbetade.
Jag får derföre vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer ville besluta antagandet af en Lag, hvilken, utom det
eftergjorda arbetets förlust, stadgar böter af från 100 Riksdaler Riksmynt
till högre belopp, beroende af Domstols eller gode mäns pröfning, relativt
till arbetets värde, för hvar och en, hvilken — efter det uppfinnaren eller
utarbetaren af ett inhemskt originalmönster, modell eller industrielt arbete,
i Kongl. Kommers-kollegium efter anmälan aflemnat och inregistrerat på
viss tid ifrån 8 till 10 år ett sådant, vare sig i noggrannt utförd ritning
eller modell — mönstret, modellen eller arbetet eftergör, utan uppfinnarens
medgifvande.
Då det för den industriela verksamheten är föga uppmuntrande, att i afseende
på sådana originalarbeten, hvilkas åstadkommande ofta kostat uppfinnaren både lång
tid samt stor pekuniär uppoffring, och till hvilka han obestridligen har eganderätt, se
personer, utan någon moralisk känsla för det rätta och endast ledda af vinningslystnad,
så att säga, göra ett ingrepp i denna eganderätt, och ett sådant förhållande hittills
fått fortfara utan något hinder; tyckes det, att åtminstone nu tiden bör vara inne
att sätta en gräns för hämmande af ett sådant ofog. Genom det skydd, som härigenom
tillförsäkrades en industri-idkare, skulle, af den täflan, som deraf måste blifva en
följd, då hvar och en sjelf på fridlyst område fick odla industriens fält, en mångfald
i olika former af nyttiga uppfinningar uppstå ur en på sådant sätt bearbetad och odlad
jord, till nytta och båtnad ej blott för den enskilde, utan fastmera för det allmänna.
På grund häraf hemställes om sådant lagstadgande till skyddande af den industriela
uppfinnarens rätt, att mindre originaluppfinningar och förbättringar, som vederbörligen
anmälas och registreras hos Kommers-kollegium, derigenom och utan patent
äro mot efterapning fredade på sätt Kongl. Maj:t finner lämpligt närmare föreskrifva.
Anhålles om remiss häraf till Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 15 November 1865.
J. Sun dvalison.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 150.
357
N:o 150.
Af Herr SllUdV&liSOn, J., om bygc/andet af kanal, i stället för
det beslutade banspåret, mellan bangården och hamnen i
Upsala stad.
Uti kostnadsförslaget rörande norra stambanan emellan Stockholm och Upsala
samt uti det för densamma vid förra riksdagen beviljade anslag, 4,672,000 Riksdaler
Riksmynt, ingår äfven kostnaden för ett banspår eller en bibana från stationen i Upsala
till dervarande hamn.
Ehuru denna stambana, på sätt sednaste statsrevisionen upplyst och särkildt omförmäles
uti min framställning om denna handels skyndsammare öppnande för trafik, är
till jordarbeten, stationsbyggnader m. m. nära färdig till hela sin längd samt äfven
slgepers och rails utlagda, i detta ögonblick förmodligen till omkring 2/3:delar af dess
längd, hvarförutan banvallen blifvit i Upsala iordningställd, egentligen för erhållande
af grustägt, några tusen fot utöfver den beslutade egentliga stambanan eller från Waksalagatan
der i staden förbi hela nordvestliga sidan af densamma till grannskapet af
Fyrisån, i rigtningen af denna banas utsträckning till Sala, och hvarest den fortsatta
banan skall passera nämnda å, från hvilken punkt ett provisoriskt grus-spår utlagts
till en nästan outtömlig grustägt; har likväl ännu icke någon åtgärd vidtagits för banspårets
nedförande till Upsala hamn. Jernvägsbyggnads-styrelsen har ansett kunna
anstå med anläggningen af denna korta bibana, tills hufvudbanan hunnit från Upsala
fortsättas, först hvarefter kunde förväntas någon jernvägstillförsel norrifrån, som i Upsala
sökt första Mälarehamn.
Den för detta banspår beräknade kostnadssumma är sålunda besparad och kommer
att besparas för bemälda kommunikations åstadkommande i sinom tid.
Enligt hvad hittills lärer sig visat, och som äfven bekräftas af den omständigheten
att af de knappare tillskott, denna bandel hittills bekommit vid fördelningen
af årsanslagen för stambansbyggnaderna, kunnat, jemte arbetenas så betydliga fortdrifvande
å norra banan, äfven bekostas inköpet af 4 nya lokomotiv, som utlånats till
vestra stambanan, ehuruväl deras/ inköpssumma, sannolikt uppgående till minst 200,000
Riksdaler, ytterligare bort och kunnat användas på byggnadsarbetenas fortskyndande
och fullbordan under året, skall det beviljade byggnadsanslaget, 4,672,000 Riksdaler,
358
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 150.
vara mer än tillräckligt för stambanans kompletta fullbordan, synnerligast om den icke
belastas med andra kostnader, än som böra rätteligen och uteslutande drabba densamma.
Nu har Upsala stad för den goda sakens befrämjande utfästat, utöfver kostnadsfri
upplåtelse af all den mark inom stadens område, hvilken för bana och bangård
erfordrades samt i värde, enligt gjorda inköp deraf för detta ändamål, uppskattats
till 138,000 Riksdaler Riksmynt, ett ytterligare kontant bidrag af högst 100,000 Riksdaler
Riksmynt för expropriationen inom andra kommuner ”emellan Stockholm och
Upsala”, såsom orden lyda i sjelfva utfästelsehandlingen, af för denna jernvägsanläggning
behöflig jord. Dessa 100,000 Riksdaler komma sålunda att antagligen minst bilda
det öfverskott, som å detta byggnadsanslag slutligen uppstår vid banans fullbordan.
Rigtigheten af denna beräkning rubbas icke heller deraf, att exproprieringen
inom Stockholms område möjligen betydligt öfverstiger den ursprungligen beräknade
kostnaden derför, enär för den härigenom, likasom vid sammanbindningsbanan i öfrigt,
inom hufvudstadens område uppkommande brist, i följd af der högt stegrade expropriationsanspråk,
icke rimligen och med något sken af rättvisa lärer kunna tillgripas hvad
en ojemnförligt mindre och vanmägtigare kommun beredvilligast utfästat såsom sitt
bidrag i penningar till bestridande af expropriationskostnaderna inom de öfriga mindre
kommunerna, som ligga ”emellan Stockholm och Upsala”. Uti de expropriationskostnader,
som kunde ifrågakomma inom och för hufvudstadens eget område, har Upsala
stad sålunda alldeles icke förbundit sig att deltaga; hvilket deltagande väl ock genast
må befinnas lika orimligt och obilligt, som det bort vara öfverflödigt.
Dessa 100,000 Riksdaler Riksmynt böra derföre, likasom äfven kostnadssumman
för jernbanspåret från stationen till hamnen i Upsala stad, så mycket hellre kunna
disponeras för andra ändamål, hvilka stå i närmaste sammanhang med detta kommunikationsväsende
och bidraga till dess fullkomnande, som Upsala stad alldeles icke vill
på något sätt undandraga sig uppfyllelse af sin verkliga förbindelse. Ehuru denna förbindelse
sannolikt skulle i verkligheten reduceras till högst 50 å 60,000 Riksdaler,
om expropriationsbidraget utginge enligt utfästelsen, utan afseende derpå, att det lemnade
byggnadsanslaget ändock vore tillräckligt; så vore likväl, under nedannämnda
vilkor och förhållanden, Upsala kommun villig att utbetala hela beloppet.
Hela den nordöstliga delen af Upsala stad likasom derutanför liggande åkerfält,
hvarå den vidsträckta och storartade jernbansgården — en af de största i hela riket —
äfvenledes är belägen, har af ålder besvärats särdeles höst och vår samt vid ymnigare
vattuflöden af vatten från den mot bangården och staden doserande, vidsträckta Waksalaslätten,
som häröfver eger sitt naturliga aflopp till Fyrisån. Detta fält utgör i
hela sin utsträckning en areal af flera tusen tunnland odlad jord, kanske den yppersta
åkerjord i riket. Detta förhållande har städse vållat Upsala stad stora afdikningsbekymmer
och förorsakat den stora omkostnader utan att så fullständigt lyckas, sorn de
sanitära missförhållandena i anledning häraf påkallat. Att rundtomkring denna stadsdel
upptaga en större eller mindre vattenledningskanal från öfre till nedre delen af
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 150.
359
Fyrisån, helst så stor att den kunde för båt- och skutfart begagnas, har öfverskrida
kommunens enskilda krafter, men länge ansetts såsom enda verksammaste medlet,
medförande både sundhet, gagn och prydnad.
Också har Jernvägsbyggnads-styrelsen måst, för fältvattnets säkra afledande från
både bana och bangård i Upsala, på hela nordöstliga sidan derom gräfva ett så stort
afloppsdike med affall ned i Fyrisån vid hamnen, att detsamma, med några gångers
förstoring af dess nuvarande dimensioner, lätteligen kunde förvandlas till en segelbar
kanal. I marken finnes här icke en enda sten och nödigt slussvatten kunde hemtas
från Fyrisån straxt ofvanom staden.
En sådan kanal gjorde det beslutade banspåret från stationen till hamnen alldeles
öfverflödigt, enär fartygen då kunde lägga till vid sjelfva bangården.
En sådan kanal lemnade äfven den utvidgning af hamnen, som är af behofvet
högeligen påkallad med den ganska lifliga skut- och ångbåtsfart, som här eger rum,
då, utom alla småbåtar och fyra fram och åter dagligen passerande ångfartyg, i denna
hamn ofta ligga under lastning och lossning 15 å 20 en- och tvåmastade fartyg, hvilka
endast med yttersta svårighet kunna i den smala årännilen komma förbi hvarandra.
Af denna anledning kunde Upsala hamnkassa, som genom den föreslagna kanalen till
och förbi bangården besparades kostnaden för den gamla hamnens utvidgning, af sina
medel älven tillskjuta 10 å 15,000 Riksdaler till kanalarbetet.
Efter denna kanals fullbordan eger man äfven nordvest om bangården och staden
segelbart vatten i Fyrisån till ungefär 3/4 mils längd, der första fallet möter och på
hvilken sträcka endast några mindre muddringar erfordras.
För detta lika artiga som nyttiga företag, hvilket är ett helt för sig, men dock,
på sätt synes, af den såsom bilaga hoslagda landstingsmotion, hvilken blifvit af Upsala
landsting godkänd i sammanhang med en allmän afdikningsplan för länet och
ett beviljadt sammanlagdt anslag af 12,000 R:dr för vederbörliga afvägningars och
kostnadsförslags uppgörande, endast utgör första början till en fullständig kanalisering
af vattendragen mellan Mälaren samt Brunnbäck och Söderfors vid Dalelfven, kunde
sålunda utan allt anlitande af Statsverkets tillgångar disponeras:
1) anläggningskostnaden för bibanan emellan stationen och hamnen i Upsala;
2) ofvannämnda 100,000 R:dr, som Upsala stad utfästa! i expropriationsbidrag;
3)
10,000 å 15,000 R:dr utur Upsala hamnkassa;
skolandes Upsala stad förbinda sig att, emot fri disposition af dessa medel, kanalen
fullborda enligt planritning, som kan blifva af Kongl. Maj:t godkänd och inom tid som
föreskrifves.
På grund häraf hemställes om sådan dispositionsrätt öfver dessa medel för Upsala
stad med skyldighet för densamma att, enligt vederbörligen fastställda ritningar och
kostnadsförslag, låta verkställa denna kanalisering förbi staden, allt under de närmare
360
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 151.
garantier och föreskrifter, som Kongl. Maj:t finner nödigt föreskrifva för ändamålets
vinnande.
Anliålles om remiss till Stats-Utskottet, som i sinom tid skall delgifvas provisoriskt
kostnadsförslag och öfriga nödiga handlingar.
Stockholm den 15 November 1865.
J. Sundvallson.
N:o 151.
Af Herr SllUdVtiSISOIl, J., angående revision af Kongl. Förordningen
om Landsting.
Uti särskild motion om fullständig revision af Kongl. Förordningen angående kommunalstyrelse
i stad har jag, såvidt den knappa motionstiden sådant medgifvit, sökt i
allmänhet antyda skälen för en total och genomgripande omarbetning vid innevarande
riksdag af hela den nya kommunallagstiftningen. Den sålunda försökta motiveringen
tillämpades dock uti bemälda framställning uteslutande på kommunalstyrelse i stad;
men hvad den i allmänhet angifven om bristerna i hela denna lagstiftning jemte det
nationela syftet för densamma, hvilket bör strängt fastbållas, gäller i lika grad Kongl.
Förordningen om landsting, äfvensom den om kommunalstyrelse på landet, som förordningen
om kommunalstyrelse i städ.
Af sådan anledning och då tiden icke medgifver några vidlyftigare framställningar
i ämnet, hvilka dessutom med den erfarenhet, som nästan allestädes i riket redan inhemtats
af den nya kommunallagstiftningens tillämpning, både inom de särskilda stadsoch
landskommunerna och inom den större kommunen eller å landstingen, torde vara
temligen öfverflödiga för insigten af dess brister och nödvändigheten att dem afhjelpa;
lärer man kunna, utan risk för den magtpåliggande frågans förbiseende af det mångsidiga
och mångerfarna Ekonomi-Utskottet, hvars tid icke synes blifva under denna
riksdag öfvermåttan upptagen af ännu vigtigare ärenden, endast hänvisa till den så.
lunda redan lemnade, generela motiveringen för behofvet af en fullständig och genomgående
revision och omarbetning af hela denna kommunallagstiftning.
Beträffande
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 151.
Beträffande dock nu specielt Kongl, förordningen om landsting, torde uppmärksamheten
böra företrädesvis fästas vid några hufvudsakliga punkter af densamma, hvaruti
rättelse synes vara i synnerhet påkallad. I det hänseendet tillåter sig motionären
följande anmärkningar, som beröra sjelfva grunden för och ändamålet med den verksamhet,
hvilken bör landstinget tillkomma:
A) Tanken på en dylik institution som landstinget, är hufvudsakligen lånad från
vårt Norska brödrafolk; men den är här tillämpad helt annorlunda och på ett sätt,
hvilket motionären icke kan undgå anse innebära de betänkligaste frön till hela institutionens
förlamning och upplösning. I Norge, der städerna dock ega oändeligen mindre
vigt och betydelse än i Sverige, och hvarest derföre stad bort kunna med mindre
vådor än här i landstinget sammanföras med landsbygden, har man dock ansett ett sådant
kommunalt äktenskap orådligt och ej medföra de välsignelsebringande frukter,
som härmed måste åsyftas såsom mål både i afseende på kommunalsjelfstyrelse och
allmänandans jemna utveckling inom kommunen till en högre, sannare och mer omfattande
verksamhet för det helas och allmännas väl eller, med andra ord, fullutmognad
för ett intresseradt och sakkunnigt deltagande i rådslagen om Statens allmänna
angelägenheter. Men i Sverige har man icke ansett sig behöfva iakttaga denna rättmätiga
försigtighet, icke ens såsom öfvergångsformation. Man har utan vidare betänklighet
sammanfört eller sammantvingat stad och landsbygd inom landstingen till gemensam
verksamhet, såsom man hoppats, för gemensamma angelägenheter och intressen,
men inom tinget icke i något jemnmått afvägt de särskilda representationsintressena
emot hvarandra, utan gifvit landtmannaintresset inom dem alla en predominerande öfvervigt,
öfver stadsmannaintresset. Sådana missförhållanden hafva redan och skola än
vidare bära sorgliga frukter af förlamning, missnöje och vanmagt. Redan innan den
nya lagstiftningen hann promulgeras, sådan Ständerna omsider hade godkänt och förordat
densamma för sin del, uppenbarade sig i detta hänseende en märklig meningssöndring
emellan stad och landsbygd, i det att Göteborgs stad, lifligt senterande sina
separata intressen i vederbörlig tid, begagnade sitt inflytande på högsta ort att genast
bryta den mägtiga kommunen utur landstingsinstitutionen. Den har icke heller behöft
ångra detta steg eller för detta utbrytandes skull skapa sig någon ny kommunal verksamhetsform
; dess stadsfullmägtigs-institution har varit i det hänseendet fullt tillräcklig.
Göteborg är ändock sätet för länets höfding och hufvudorten för Göteborgs och Bohusläns
landsting. Det måste der sammanträda och genom dervarande myndigheter bringa
sina beslut till verkställighet. Många och de vigtigaste af dessa åtgärder skola väl
ock derstädes finna sin fullbordan, men någon pekuniär uppoffring får den betydliga
stadskommunen, i följd af utbrytningen, icke vidkännas. Det är nu både med det antydda
Norska och detta inhemska Göteborgska föredöme för ögonen som man synes
kunna med fullt skäl yrka, att, om icke och helst alla rikets städer befrias från delaktighet
i landstingen, åtminstone alla slåder med stadsfullmägtige utbrytas derifrån.
Bih. till li. St. Brot. 1865 4 1866. 11 Sami. 3 Afd. 46
362 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 151.
Sålunda afsöndras i landstingen de tvänne heterogena och sins emellan på djupet
stridiga elementer, hvilka aldrig kunna komma att kraftigt samverka utan — medvetet
och planmessigt eller icke — skola endast sönderbryta och förlama hvarandra. Man sätter
icke onäpst en ny klut på ett gammalt kläde, och ej heller en gammal klut på ett nytt kläde.
B) Landstingens befogenhet synes vidare böra, och det synnerligast om icke städerna
befrias derifrån, närmare bestämmas och inskränkas till endast sådana angelägenheter,
som äro direkt verkande för länsinnevånarnes gemensamma bästa i undervisnings-,
sedlighets-, sundhets- och ordningsväg; icke kunna hänföras till den enskilda
företagsamheten, industrien eller affärsspekulationen; icke afse risker och vinning för
enskilde medborgare eller kommuner; icke befrämja några separata ekonomiska intressen
och angelägenheter af hvad namn de vara må, eller utgöra direkt eller indirekt
inblandning uti den enskilda hushållningen och förvärfvet m. m., utan i allt ega karakteren
af allmängiltig båtnad för länets samtlige innevånare, med hufvudsakligt syfte att
utveckla, stärka, hjelpa och förädla personlighetens vigt och den sanna medborgerlighetens
värde i deras obegränsade utsträckning utan allt särskildt afseende på vissa
orters, klassers eller medborgares speciela intressen.
I afseende på jordbrukets och näringarnes befrämjande borde bestämdare råmärken,
än som nu finnas, uppställas emellan landstingens och landthusbållnings-sällskapens
verksamhet, hvilken nu ofta sammanflyter och föranleder kollisioner. Lämpligast vore
väl, att landthushållnings-sällskapen, som icke ega några legaliter bestämda och stadige
ledamöter, endast blefvo ett slags förvaltnings- och administrations-utskott under landstingens
kontroll och öfverinseende, och uti hvilkas styrelse derföre landstingen borde
insätta medelst val ett visst antal ledamöter för sambandets bibehållande emellan båda
dessa, i mycket samverkande myndigheter.
G) Med hemtadt stöd af den yrkade bestämmelsen, att landstingens verksamhet
hufvudsakligen skulle afse individens och medborgarens menskliga utveckling och förädling
i alla rigtningar samt dess ekonomiska bästa endast så vidt det vore medlet
och vilkoret för denna sanna filantropi i stort, gifver sig sjelfmant det vidare yrkandet,
att all af landstingen beslutad beskattning för antydda humaniseringsåtgärders genomförande
skulle ske per capita eller enligt folkmängdsnumerären, men alldeles icke efter
den allmänna bevillningen. Den i landstingslagen nu stadgade beskattningsgrund är så
obillig, att Regeringen redan innan förordningen någonsin hunnit tillämpas fann sig föranlåten
att söka afhjelpa och bättra bristerna och orättvisorna härutinnan medelst ett
särskildt supplerande cirkulär, jemlikt hvilket det redan stod första landstinget fritt att
frångå den stadgade beskattningsgrunden och antaga någon annan i förhållandet emellan
fastighets- och näringsbevillning. Också begagnade sig genast flera landsting derutaf
samt bestämde, att landstingsskatten'skulle utgå dubbelt så hög å jordbruks- sorn
å näringsbevillning en, och ändock drabbas städerna i allmänhet af oproportionerligt hög
landstingsskatt emot landsbygden. Förmodligen har ock just denna orättvisa grund
för landstingsskattens utgörande varit egentliga anledningen dertill, att en mängd och
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 151.
363
troligen största delen af landstingen heldre undvikit all landstingsskatt än att utkräfva
densamma efter så ojemna grunder; men följden deraf har åter i sin ordning blifvit den
ganska nedslående, att man, beröfvad denna nervus remm eller nödiga medel till allmännyttiga
företags utförande, också sett sig nödsakad att underlåta dessa företag samt
i stället och heldre gjort sig skyldige till en vanmagt och overksamhet, som icke båda
godt för framtiden och hittills beröfvat de särskilda orterna förmånerna af en verksammare
tillämpning af denna lagstiftning. Flertalet af landstingen har i detta hänseende
hufvudsakligen vegeterat på den bränvinsskattedel, som den fått till skänks hufvudsakligen
från städerna. Så bör det dock icke längre vara. Beskattningsgrunden måste
omställas så, att beskattningsmagten kan med kraft och godt samvete tillämpas, och
detta torde vinnas i väsendtlig mån, om skattebidragen ställas på personlighe!sgrundvalen,
den bredaste och säkraste basen för densamma. De särskilda kommunernas
folkstocksnumerär bestämde då, huru stor qvot eller del af hela landstingsskatten
belöpte på hvarje kommun, hvilken sedermera på sina skattskyldige medlemmar kunde
fördela densamma enligt bevillningen eller annan grund, som befinnes rättvisare och
lämpligare.
D) Uti en sådan korporation för kommunal-sjelfsiyrelses utöfvande i stort och
hvilken det nu hvilande Kongl, förslaget till representationens ombildning tillägger den
magtpåliggande politiska funktionen att välja nästan hela första kammaren eller endast
med undantag af 5 å 6 ledamöter af densamma, synes Regeringen ej böra ega det
inflytande, som onekligen tillkommer densamma genom rättigheten att nämna landstingets
ordförande. Det är hvarken öfverensstämmande med kommunal-sjelfstyrelses
sanna begrepp eller den konstitutionela nödvändigheten och försigtigheten att ej sammanblanda
med hvarandra de båda statsmagterna, särdeles i fråga om national-representanternes
val. En sådan sammanblandning kunde eljest lätt föranleda obehöriga
inflytanden, hvartill frestelserna sannolikt blifva stora nog i tider af alltför möjliga meningsbrytningar
och slitningar emellan Regering och Folk. Landstingen borde derföre
sjelfva utse både sin ordförande och vice ordförande.
Anses landstingen tarfva någon upplysning och ledning af den första statsmagtens
representanter, så kunde ju ett sådant rådgifvande regeringsombud beredas säte
och stämma i landstinget med rättighet att lemna upplysningar och deltaga i öfverläggningarne,
men utan all delaktighet eller inflytande på besluten.
E) Äfven oberoende af det hvilande representationsförslagets öde, borde förordningen
om landsting beredas civillagsnatur. Det har redan under förordningens korta
tillämpning inträffat, att Regeringen ansett sig böra i speciela fall supplera dess stadganden
efter omständigheterna och sålunda omedelbarligen företaga jemnkningar deruti.
Sålunda utfärdades redan före första landstingens sammanträden ett ministercirkulär,
jemlikt hvilket det stöde landstingen fritt att genast vid förordningens första tillämpning
förändra den stadgade beskattningsgrunden, som ansågs mindre billig;, och till
andra landstinget aflat Regeringen, äfvenledes i formen af departementsskrifvelse, den
364
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 152.
lagtolkande anvisningen till samtliga tingen, att de icke egde befatta sig med några
omdömen eller opinionsyttringar öfver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer
om antagande af ny Riksdags-ordning. Utan att inlåta sig på något bedömande af
ifrågavarande supplementarstadganden af Herrar Departements-chefer, och utan att söka
beräkna gränsen för dylika anvisningar, torde kunna lätt inses, att redan sjelfva möjligheten
af ett slikt tillvägagående angifvet* dess vådor och manar till dess undanrödjande
särdeles vid en så vigtig och ingripande lag som förordningen om landsting,
hvilken, bland annat, förlänar nästan obegränsad beskattningsmagt. Den bör derföre för
civillag förklaras.
Då bemälda förordning i dessa och öfriga hänseenden tarfvar förbättning, hemställes
vördsamt,
om fullständig revision i nu angifna syfte af Kongl. Förordningen om landsting,
hvilken tillika bör för civillag förklaras.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 15 November 1865.
J. Sund vallson.
Nio 152.
Af Herr SundVällSOn, J., om stambanebyggnaderna under nästa
statsreglering speriod.
Äfven denna gång oviss om, huru Kongl. Maj:ts Proposition utfaller rörande stambane-systemet
norr om Mälaren, och icke delande den åsigten, att nordvestra stambanan
skall vid innevarande riksmöte röna Ständernas uteslutande eller synnerliga uppmärksamhet,
med förbiseende af alla andra fortsättningar af systemet, nödgas jag,
ehuru nu egande lyckan att representera ett samhälle, hvars lokala fördel i detta
hänseende kunde vara att så länge som möjligt få förblifva den nordliga ändpunkten,
icke allenast af den redan beslutade och snart fullbordade norra stambanan, utan af
hela rikets stambane-system, öka de många redan uttalade önskningarne och anspråken
i detta hänseende medelst framställning af ett stort och rättvist jernvägsbehof — påtagligen
det mest befogade af dem alla, — hvilket, i hela dess nu angifvande omfång,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865, N:o 152.
365
jag allt hittills förgäfves väntat ega någon inflytelserikare målsman bland Hufvudstadens
eller Norrlands många representanter i detta Riks-Stånd. Saken gäller egentligen dessa
orters sannskyldiga rätt och, från fosterländsk synpunkt fullt befogade, intresse, så
vidt eljest någon del af det Svenska stambanesystemet kan tillmätas lokal karakter.
Fortsättningen och fullbordandet i allmänhet af detta stambanesystem, sådant
Öfverste Ericson och hans medkomiterade definitift utstakade detsamma i sitt betänkande
af den 8 November 1859, är numera endast en tids- och finansfråga.
Tiden derför är inne, sedan landet nu eger en högt upparbetad arbetsskicklighet
i denna vigtiga och omfattande byggnadsbranche både hos ingeniörer och handaarbetare.
Staten eger deruti ett stort ideelt kapital, hvilket det vore lika illa att låta
ligga ofruktbart och overksamt som något annat kapital. Aldraminst bör en fattig
nation ega råd dertill, hvilken, just för att ur bergens och skogarnes djup kunna till
verldsmarknaden framföra sina naturliga skatter och alster, kanske mera än något
annat civiliseradt folk behöfver dessa underlättade och mägtiga kommunikationsmedel.
Den finansiela ställningen åter är för närvarande visserligen icke så gynnsam
för en dylik fortsättning som önskligt vore; men den synes ej heller vara så förtvifladt
mörk, som mången äflats och äflas att måla densamma. Den enskilde medborgarens
betryck är omisskänneligen stort och betänkligt; men den enskildes krafter
hafva ju aldrig anlitats för detta sekulararbetes bedrifvande och lärer icke heller
hädanefter dertill långt förslå. Systemet är en Statens angelägenhet; och det torde
vid närmare besinning och beräkning blifva uppenbart, att det för närvarande förhåller
sig med Statens finanser, såsom ofta förut varit händelsen, nemligen att de i allmänhet
äro lika goda och tillfredsställande som de enskildes äro betryckta. Riksgälds-kontorets
tillgångar äro bestämdt ganska ansenliga, om de blott blefvo mera disponibla än tillförene.
De hafva för mig uppgifvits till omkring 20 millioner R:dr R:mt. Å Statsverkets
inkomster uppstå dessutom årligen betydliga öfverskott öfver hvad som beräknats;
dessa kunna i rundt tal anslås till 5 miliioner R:dr årligen. Men de inflyta
icke i vederbörlig tid till Riksgäld s-kontoret, som sannolikt ännu i denna stund ingen
afbetalning derå erhållit hvarken för 1864 eller, ännu mindre, för 1865. Å hufvudtitlarnes
ordinarie anslag uppkomma äfven årligen betydliga besparingar, som af Riksgälds-kontoret
kunde tillgodogöras, om de i vederbörlig tid och ordning kommo i dess
händer och ej, så mycket som nu sker, reserverades för kommande behof. Härtill kommer
slutligen äfven den betydliga Bankovinsten.
Med sådana statstillgångar borde hvad af jern vägssystemet numera återstår ofullbordadt
kunna verkställas utan någon synnerlig upplåning utomlands. Men äfven om
någon sådan skulle behöfvas; hvarföre skulle den icke tillgripas för ett sådant sekulararbete
som våra stambanor, då derigenom endast fördelas äfven på andra generationer,
hvilka skola upphemta vida större nytta än den nuvarande af dessa anläggningar,
kostnaderna och bördorna härför?
Jag vågar derföre föreslå, att Statens stambanebyggnader fortsättas utan afbrott,
366
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 152.
tills hela det utstakade systemet hunnit fullbordas, endast med den inskränkning och
begränsning som af finansiela skäl för närvarande kunna befinnas nödiga, men likväl
utan rubbning af den hittills följda planen för dessa arbeten, att de ej onödigtvis fördyras
genom obehöfligt och ängsligt uttänjande på så lång byggnadstid, att ränteförlusterna
å de nedlagda summorna blifva alltför kännbara.
Då likväl icke hela den ofullbordade återstoden af systemet lärer kunna nu beslutas
till utförande under nästa stalsregleringsperiod, blifver nödvändigt att tillse,
hvilka delar deraf böra företrädesvis fullbordas under den närmaste framtiden. I det
hänseendet lemnar en oväldig betraktelse af jernvägskartau och 1859 års jernvägskomitées
förslag säkraste ledningen för omdömet. Det visar sig för densamma, att,
om såsom vederbörligt är, hufvudstaden tages till utgångspunkt, det Svenska stambanesystemet
hufvudsakligen utgjordes af trenne stora utstrålningar derifrån: nemligen en
vesterut till Göteborg och Nordsjön; en söderut till Malmö och Öresund, samt en norrut
till Gefle—Dala-banan, norr om hvilken man år 1859 icke vågade ens tänka sig
norra stambanans vidare utsträckning, ehuru landet der eger sin största utsträckning.
Af dessa, att så säga, egentliga ryggradsbanor, dessa stora pulsådror för landets trafik
och rörelse, äro numera fullbordade både södra och vestra stambanorna. Endast den
norra — som under hela decenniets häftiga jernvägsäflan varit styfmoderligen behandlad
och oskäligen tillbakasatt, iföljd hvaraf ock vederbörligt afseende ej heller gjorts
på hufvudstadens och hela den nordligare riksdelens handelsområde, hvilket af denna
styfmoderlighet lika betänkligt kringskurits som andras handels- och trafik-områden
oskäligen formerats, — endast denna del af de egentliga hufvudbanorna återstår att
fullfölja och fullborda, enär väl ingenting kunde vara orättvisare, än att, sedan så
långa banor dragits söder och vesterut, låta hufvudstaden och hela den nordliga delen
af riket fortfarande afspisas med en blott 6 mil lång bana norrut. Den norra stambanan
påkallar således nu med skäl Ständernas synnerliga och främsta uppmärksamhet.
Denna betraktelse har alldeles icke förbisett de östra och nordvestra stambaneförslagen
och deras skäliga anspråk. Hvad först beträffar den östra, så är densamma,
sedan södra stambanan fullbordats och bereder kommunikation med rikets sydliga
landsdelar, hufvudsakligen att betrakta såsom en provinsbana, egentligen och i första
hand afseende Östergötlands, och norra Smålands hugnande med förbättrade kommunikationer.
Särdeles den förstnämnda provinsen är dock förut bland de mest gynnade
i kommunikatift hänseende, med Östersjön till Kungsväg på ena sidan, Wettern
på en annan, Göta kanal midtigenom hjertat af landet och Kinda båtled, från Linköping
sträckande sig långt ner uti Småland. Östra stambanan är föröfrigt endast
en refbensbana, i jemförelse med de förenämnda stora ryggradsstambanorna.
Från Svensk synpunkt är förhållandet enahanda med nordvestra stambanan. Af
Svenskt område gagnar den hufvudsakligen endast provinsen Wermland, som dock redan
eger jernväg till Christinehamn och flera mindre sådana inuti landet samt Wenerns
segelbara, djupt i landet ingående vikar. Denna refbensbana i det stora ryggrads
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 152. 367
systemet kan derföre icke skäligen ega större anspråk, än hvarje annan provinsbana
här i landet. Men den vinner mycket i rang framför den östra provinsbanan, genom
dess läge till Norge. Den vinner derigenom en unionel betydelse, och frågan om
denna handels större eller mindre påskyndande beror sålunda väsendtligen på uppfattningen
af den Svensk—Norska unionens betydelse och vigt, dock särdeles i merkantilt
afseende. Denna bandel, såsom kostande nära en million R:dr för hvarje mil,
är äfven den ojemnförligen dyraste af alla nu ofullbordade stambanedelar. Frågan
blifver således den, bör hela denna bandel, som krafvel- en ytterligare statsuppoffring
af omkring 13,413,000 R:dr för en ofullbordad väglängd af omkring 13 '/2 mil, företrädesvis
och med åsidosättande af alla öfriga stambanor hugnas med fullt statsanslag
vid innevarande riksdag? Utan att i något hänseende underskatta denna banas politiskt
unionela vigt, samt med nödigt afseende på terrängens och arbetenas svårighet
i denna trakt, torde man kunna- här bespara några millioner R:dr för denna statsregleringsperiod
och med större fördel för fosterlandet auvända desamma på norra
stambanans fullföljande och fullbordan. Det anslag, som nedlägges på nordvestra banan,
är till dryg betydelse mera ett anslag till Norge, än till provinsen Wermland; men,
huru högt man än må skatta unionens betydelse och vigt — och jag vill i det hänseendet
gå mycket långt i upprigtigaste tillgifvenhet, — så synes dock hela den delen
af vårt fosterland, som ligger norr om Mälaren och eger synnerligt behof af underlättad
kommunikation, vara fullt lika, ja ännu mera berättigad att komma i åtanka
vid jernvägsanslagens fördelning innevarande riksdag, derest, emot förmodan, ej begges
anspråk skulle kunna samtidigt tillfredsställas. Förnuftiga föräldrar hylla och vårda
ock alltid det egna barnet minst lika ömt som sin grannes!
Af dessa allmänna skäl och på de särskilda grunder i merkantilt, tekniskt och
geografiskt hänseende, hvilka utförligen afhandlas och ådagaläggas i 1859 års underdåniga
betänkande angående stambanornas lämpligaste sträckning, med dithörande
kartor, profiler och kostnadsförslag, vågar jag vördsamligen föreslå, att Statens starnbanebyggnader
måtte under åren 1867, 1868 och 1869 fortgå i följande omfång:
Af nordvestra stambanan fullbordas endast dels sträckningen mellan Norska
gränsen och Arvika, der sjökommunikation först träffas, utgörande en sammanlagd
längd af 3 mil 31,000 fot och kräfvande ett ytterligare statsanslag
af omkring 2,893,998 R:dr; dels den sträckning, som kan blifva beslutad
emellan Christinehamn och Carlstad, utgörande 3 mil 34,000 fot och erfordrande
ett statsanslag af omkring 4,000,000 R:dr. Norra stambanan
fullbordas till hela sin föreslagna längd från Upsala öfver Sala till lämplig
punkt å Falu—Dala-jernvägen, som antagligast är Storviks station, utgörande
denna vägsträcka omkring 14 mil och erfordrande omkring 10,000,000
R:dr R:mt.
Härigenom kunde hela statsanslaget vid innevarande riksdag för stambanesystemets
fortsättande begränsas till det ganska drägliga och billiga beloppet af högst 17
368
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 152.
millioner R:dr att utgå under loppet af tre eller fyra år och sålunda endast kräfvande
en årlig statsutgift af 4 % millioner R:dr i fyra år, eller ej ens så mycket som
de årliga öfverskotten å Statsverkets beräknade inkomster.
Beträffande norra stambanans rigtning från Brovallen till Falu Gefle-jernvägen,
har 1859 års jernvägskomité föreslagit Robertsholm såsom lämplig anknytningspunkt
vid sistnämnda jernväg, samt uppgifvit hela sträckningen från Upsala till denna punkt
vara 14 mil 8,950 fot och erfordra ett byggnadsanslag af tillsammans 11,126,000 R:dr.
Men samma komité upplyser derjemte, att om på de 3 '/2 milen närmast Robertsholm
behållas stigningar af 1 fot på 60, i stället för 1 på 100: så kunde dessa mil och
dermed äfven hela sträckningen förkortas med 9,000 fot i längd och 1,211,500 R:dr i
byggnadskostnad. Jag har derföre haft så mycket större skäl att approximatift sätta
hela anläggningskostnaden för detta banstycke till blott 10,000,000 R:dr, som sednare
företagna besigtningar å terrängen emellan Dalelfven och Falu—Gefle-jernvägen ådalagt,
dels att Robertsholm ligger 300 fot högre och äfven något längre bort än Storvik,
som äfven derföre vore lämpligaste och billigaste anknytningspunkten, emedan,
utom dess horisontelare läge, hvarigenom de starkare stigningarne af 1 på 60 kunde
alldeles undvikas, vägen ditupp ifrån Dalelfven, ginge äfven jemnare och i allmänhet
mera lättarbetad mark; hvadan ock sakkunnige män numera enhälligt antagit och
godkändt Storvik, såsom lämpligaste punkten för norra stambanans anknytning till
Falu—Gefle-jernvägen.
Detta förslag, som innebär och förordar blott en stambana norrut och sålunda
förutsätter såsom antaglig en förmedling emellan det östligare och vestligare jernvägs,
intresset i dessa bygder, lärer derföre ej fullt tillfredsställa någondera parten. Men
just deruti torde man kunna söka bästa försvaret för dess rigtighet. Då alldeles oantagligt
är att här i trakten skulle kunna förvärfvas tvänne stambanor, sedan hittills
rest sig så stora svårigheter mot att, någorlunda samtidigt med det öfriga landet, erhålla
en enda af någon nämnvärd utsträckning; torde det anspråksfullare jernvägskrafvet
böra finna sig i detta verkliga förmedlingsförslag, som gör all den rättvisa åt de olika
intressena, hvilken torde på flera mansåldrar vara möjlig. Till detta jernvägssvstem
norr om Mälaren skulle naturligtvis ock höra, att Staten öfvertager och fullbordar
bibanan emellan Sala-trakten och Westerås, hvarigenom denna stambana tidigare än i
Upsala, träffade Mälarehamn. Derföre måste hvarje östligare eller vestligare rigtning
af denna stambana, hvilken redan ifrågavarit eller ytterligare kan ifrågakomma, med
bestämdhet afvisas såsom alltid mer eller mindre förstucket invalverande det möjliga
förslaget om tvänne stambanor närmast norr om Mälaren. Särskildt lärer något synnerligt
afseende hvarken kunna fästas vid det förslag, som synnerligast framhålles af
det vestligaste intressets målsmän, nemligen att norra stambanan ovilkorligen bör dragas
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 153.
369
gas kortaste direkta vägen norrut från Upsala till Gefle stad, ej heller vid de redan
förebådade nya förslag, som troligen snart framkomma derom, att norra stambanan
bör från Upsala dragas i nordostligare rigtniug öfver Nora och Gysinge framemot
Gefle—Dala-jernvägen. Dessa förslag grundas alla på den orimliga och oantagliga förutsättningen
af tvänne stambanor i denna trakt samt motsägas dessutom af ett annat
förslag om lämpliga och billiga kommunikationer i denna rigtning, hvilket afser vederbörligt
tillgodogörande för en båt- eller segelled af vattendragen emellan Upsala och
Dalelfven och hvilket torde i sinom tid ådraga sig förtjent uppmärksamhet, såsom
äfven i sin mån bidragande just till trafikens alimentering å norra stambanan i den
af Öfverste Ericson sålunda förordade rigtning.
Anhålles vördsamt om remiss häraf till Stats-Utskottet, som icke lärer underlåta
att egna denna vigtiga fråga samvetsgrann och opartisk ompröfning.
Stockholm den 15 November 1865.
J. Sundvallson.
N:o 153.
Af Herr Siljeström, Äng., angående upplåtelse till staden Calmar
af eganderätten till en jordrymd, som antagits tillhöra
Kronan.
Till Kongl. Maj:t hafva stadsfullmägtige i Calmar låtit ingifva en underdånig
skrifvelse af följande innehåll:
Stormågtigste, AUernådigste Konung!
År 1788 instämde dåvarande egarne till hemmanet Hagbynäs till Norra Möre
Häradsrätt Calmar stad, med påstående om dess förpligtande att till dem afträda
87 tunnland jord, hvilka Calmar stad, på grund af förment donation, innehaft alltse
dan
medlet af 17:de århundradet. Sedan saken blifvit med omvexlande framgång för
parterna afdömd af Häradsrätten, Calmar läns och Ölands Lagmansrätt och Kongl.
Bih. till R. St. Prot. 1865 !? 1866. 1 Sami. 3 A/d. 47
370
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 153.
Göta Hofrätt, har saken blifvit dragen under Kongl. Maj:ts pröfning, och genom
dom den 7 Februari 1791 har Kongl. Maj:t förklarat, att omtvistade jorden icke tillhörde
någon af parterne, utan vore att betrakta såsom en år 1683 till Kronan reducerad
och sedermera odisponerad kronojord; och har Konung Gustaf den tredje den 13
i samma månad, uppå ansökan af Calmar stads Magistrat och Borgerskap, donerat
samma jord till Calmar stad. Uti en i sednare tider vid Norra Möre Häradsrätt
anhängiggjord och ännu icke afdömd tvist emellan Calmar stad och nuvarande egaren
till Hagbynäs, angående Calmar stads påstådda rätt till 8 23/320 tunnland jord, som
förre egaren till Hagbynäs, enligt hvad flera äldre kartor sammanstämmande utvisa,
inkräktat och under mera än ett sekel obehörigen häfdat och fortfarande häfda, har
skälig anledning förekommit till det antagande, att nu omtvistade jorden skulle vara
af alldeles enahanda beskaffenhet, sorn den jord, hvilken enligt ofvanåberopade nådiga
dom blifvit förklarad för odisponerad kronojord och som sedermera blifvit till staden
nådigst donerad.
Ett till Hagbynäs intaget jordstycke om 2%2:dels tunnlands areal, hvarom tvist
ännu icke är vid domstol anhängig, synes äfven vara af lika beskaffenhet. Anledningen
dertill att ifrågavarande obetydliga jordrymd af tillsammans 8 313/32o tunnland icke
är inbegripen i ofvan åberopade nådiga donation, är tydligen att söka i det förhållande,
att densamma redan häfdades af egarne till Hagbynäs, då de år 1788 väckte ofvannämnda
rättegång och följaktligen icke blef föremål för omförmälda tvist.
Då ifrågavarande obetydliga jordrymd för Eders Kongl. Maj:t och Kronan icke
kan vara af någon vigt, men deremot såsom gränsande intill den Calmar stad nådigst
donerade jord och ursprungligen till densamma hörande, skulle tillskynda staden icke
obetydliga fördelar, derest den af jorden komme i besittning, våga undertecknade,
Calmar stads fullmägtlge, med tacksamt erkännande af den nådiga omvårdnad, hvarmed
Eders Kongl. Majit., genom öfverlåtande till Calmar stad af Calmar f. d. lästningsjord,
omfattat staden, i djupaste underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Majit
täcktes till Calmar stad öfverlåta den rätt till ifrågavarande 8 313/32o tunnland jord,
som möjligen kan anses tillkomma Eders Kongl. Majit och Kronan.
Med djupaste vördnad, nit och trohet framhärda,
Stormägtigste, Allernådigste Konung,
Eders Kongl. Majits
underdånigste och tropligtigste undersåter
P. Sjöbring. N. P. Ljunggren.
» G. A. Queckfeldt. C. M. Lagerhamn.
Ragnar Törnebladh. Abr. Sjöstrand.
O. E. L. Dahm.
C. H. Snoberg.
Fredr. Runnqvist.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 154.
37]
Garl Johan Borell. Theod. W. Jeansson.
Dan. Mag. Ljunggren. Ludvig Sjöström.
J. E. Sällström. J. Blomgren.
S. A. Frykman. A. J. Johansson.
A. G. Söderbaum. C. J. A. Magnét.
G. P. Gustafsson. Joh. Jeansson.
E. Sjöstedt.
V. F. Gidlbrandsson.
P. M. Sabelström.
J. Andersson.
J. K. Sörenssen.
Calmar den 4 November 1865.
Afskriftens rigtighet intygar
Aug. Siljeström.
Med anmälan härom och ehuru det torde kunna antagas, att nådig Proposition
i ämnet kommer att af Kongl. Maj:t till Rikets Ständer aflåtas, får jag, på stadsfullmägtiges
derom gjorda begäran, och på de i upplästa underdåniga skrifvelsen anförda
skäl, vördsamt anhålla,
att, såvidt Statens rätt derunder kan vara beroende, Rikets Höglofliga Ständer
täcktes för deras del medgifva, att eganderätten till ifrågavarande
8 3,3/32o tunnland jord må för everldelig tid till Calmar stad upplåtas.
Stockholm den 15 November 1865.
Man har, tid efter annan, på hvarjehanda sätt sökt att skydda Staten mot förluster
på tjenstemän, som hafva allmän uppbörd om hand. Föreskrifter hafva blifvit utfärdade,
som dels ålagt tjenstemannen att uppgifva så kallad juratorisk förbindelse,
deruti han edligen förpligtade sig att så förvalta och redovisa omhänderhafvande medel
att Staten på honom icke skulle blifva lidande, och dels inneburit skyldighet att an
-
Av.g. Siljeström..
Af Herr Siljeström, iiug., angående upphäfvande af gällande
föreskrifter, i fråga om tjenstemäns skyldighet att ställa
borgen för allmän uppbörd, m. m.
372
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 154.
skaffa borgen, vare sig för hela eller en del af den uppbörd, som med tjensten vore
förenad. Dessa föreskrifter lära väl till större delen hafva tillkommit, utan att Rikets
Ständer haft tillfälle att om deras behöflighet eller lämplighet gifva sin mening tillkänna,
och det toide med skäl kunna ifrågasättas, huruvida berörda föreskrifter äro
så betryggande eller till sin natur af den beskaffenhet, att deras iakttagande bör å Statens
sida eller ur allmän principiel synpunkt påfordras. Väl är Staten både berättigad
och pligtig, att af den, som söker anställning i Statens tjenst, såsom vilkor för
kompetens, fordra ett visst mått af kunskaper, ådagalagdt genom undergångna behöliga
examina, eller ock att såsom vilkor för befordran stipulera längre eller kortare
praktisk vana och öfning vid handläggning af allmänna angelägenheter, men att mot
den, som efterkommit dessa fordringar, ytterligare framställa anspråk på fullgörandet
af ett kompetensvilkor, som understundom kan blifva omöjligt och alltid måste kännas
förödmjukande att uppfylla, synes vara både orättvist och vådligt samt hvarken
Staten värdigt eller för dess säkerhet betryggande; orättvist emedan Staten emot sina
tjenare icke bör uppställa andra fordringar, än de sjelfva utan andras mellankomst
förmå att uppfylla; vådligt med afseende på den obligerade ställning, hvaruti uppbördsmannen
alltid måste komma att stå till sin kavent, samt slutligen hvarken värdigt eller
betryggande för Staten, det förra emedan Staten icke, utan att göra sig saker till en
annan obillighet, skulle kunna af kaventen fordra ersättning för en af Statens egen
tjensteman, utan den förres vållande tillskyndad förlust, och det sednare, emedan den
säkerhet, som innefattas uti borgen, vare sig denna afser hela eller, såsom vanligast
är fallet, blott en ringa del af uppbörden, alltid måste vara vansklig och otillfredsställande.
I betraktande häraf och då Statens säkerhet i förevarande fall ytterst hvilar på
tjenstemannens personliga redbarhet och rättskänsla; då borgenssystemet, rationelt
tillämpadt, rätteligen fordrade, att tjenstemannen ställde säkerhet för all med tjensten
förenad uppbörd, hvilket dock ur praktisk synpunkt oftast torde blifva overkställbar^
samt då möjligheten att få en Statens tjenst tillsatt icke bör göras beroende af den
enskilda välviljan att för tjenstens innehafvare ikläda sig borgen, tager jag mig friheten
hos Rikets Höglofliga Ständer vördsamt hemställa, huruvida det icke må anses
skäligt att afskaffa ett bruk eller en föreskrift, som, huru man än betraktar saken,
icke lärer kunna nöjaktigt försvaras; och får jag i sådant afseende vördsamt föreslå,
det Rikets Höglofliga Ständer täcktes antingen för sin del förklara, att borgen
för allmän uppbörd icke vidare må ifrågakomma eller tjenstemän med
egen uppbördsmanna-ansvarighet affordras, eller ock till Kongl. Maj:t aflåta
en underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t ville från vederbörande
förvaltande verk infordra och för näst sammanträdande riksdag framlägga
fullständiga uppgifter angående de föreskrifter, som i afseende på tjenstemans
åliggande att ställa säkerhet för omhänderhafvande upphörd må
varda utfärdade och gällande, hvarefter Rikets Ständer eller nationens om
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 155.
373
bud blifva i tillfälle att taga i öfvervägande, i hvad män dessa föreskrifter
böra bibehållas eller ändras eller ock alldeles afskaffas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 15 November 1865.
Aug. Siljeström.
N:o 155.
Af Herr WSBni, C. Fr., angående förändrade terminer för utbetalning
af dels beviljadt återstående statsbidrag för segelleds
öppnande från Hattefura vid Wenern till Stora Lee
samt anläggning af jernväg vid Hofverud, dels nådigst
äslcadt statsbidrag för sjöarne Vestra och Östra Siléns
förening medelst kanal och slussar.
För segelleds öppnande från Hattefura vid Wenern förbi Köpmannebro genom
sjöarne Åkelången, Rågvarpen, Laxsjön och Lelången till Stora Lee, samt anläggning
af jernväg vid Hofverud beviljade Rikets sednast församlade Ständer ett statsbidrag af
En Million Riksdaler, deraf 200,000 Riksdaler såsom anslag och 800,000 Riksdaler
såsom lån, utaf hvilket statsbidrag halfva anslagssumman 100,000 Riksdaler och af
lånet 450,000 Riksdaler anordnades att under då nästkommande statsregleringsperiod
utbetalas.
Då kostnaden för omförmälda kommunikationsled blifvit beräknad till 1,208,367
Riksdaler Riksmynt, uppskattades den summa, som genom aktier skulle anskaffas, i
rundt tal till 200,000 Riksdaler, men Rikets Ständer föreskrefvo likväl att aktieteckningen
skulle uppgå till minst 400,000 Riksdaler, deraf hälften var afsedd att utgöra
säkerhet för lånesummans återbetalning, hvadan aktieegarne, derest kommunikationsleden
genom bolagets försorg varder på föreskrifvet sätt och inom stadgad tid fullbordad,
icke erlägga denna hälft af teckningssumman i annan händelse än derest tra
-
374
Motioner i Borgare-Stånclet 1865. N:o 155.
fikinkomsten icke blir tillräcklig till att bestrida de årliga ränte- och amorteringsliqviderna.
Rikets Ständer förutsatte sjelfve att denna sednare del af aktieteckningen skulle
förorsaka bolagets styrelse svårighet, och det befanns snart fullkomligt omöjligt att
erhålla den utan att först bereda säkerhet derför att företaget skulle kunna med den beräknade
kostnadssumman utföras, så att vilkoret för ansvarets inskränkning till fyllande
af bristen i de årliga liqviderna till Statsverket, — eller ”att kommunikationsleden
varder på föreskrifvet sätt och inom stadgad tid fullbordad”, — icke för denna teckning
medförde några vådor.
Utan beredande af en sådan säkerhet, hade ovilkorligen hela det vigtiga och för
stora delar af tvänne provinser ytterst angelägna företaget fallit, men genom Öfverste
N. Ericsons välvilja och kraftiga medverkan har det icke blott lyckats erhålla garanti
för att kostnadssumman ej skall öfverskridas, derigenom att Öfverstens son Löjtnant
Werner Ericson med sin fars ansvarighet och borgen åtagit sig att för kostnadsbeloppet
utföra kanal-arbetet, utan har ock företaget erhållit en vida större betydelse,
än det förut hade, derigenom att dels den föreslagna jernvägen utbytts mot kanal och
aq vaduk t tvärt öfver vattenfallet vid Hofverud, så att hela kommunikationsleden blir
en sammanhängande vattenväg, och dels kanalens och slussarnes dimensioner för större
delen af komnfunikationsleden blifva betydligt utvidgade, så att den i hela sin längd
blir tillgänglig för fartyg, hvilka utan våda kunna passera Wenern.
Men såsom oeftergifligt vilkor för sin medverkan hafva Öfverste Ericson och hans
son fordrat Dalslands kanäl-aktiebolags begifvande att arbetet finge i hela sin utsträckning
på en gång företagas och bedrifvas, samt att kostnadsförslagets hela belopp under
åren 1865, 1866 och 1867 tillhandahålles Löjtnant W. Ericson.
Blott för händelse af naturhinder eller oväntade för arbetets fortgång ogynnsamma
omständigheters inträffande har möjligheten, af att det ej förrän under loppet
af år 1868 kunde lyckas fullborda företaget, blifvit förutsatt, och derföre i kontraktet
intagits att Löjtnant Ericson ej förrän under år 1868 är skyldig aflemna den fullbordade
kanalen till bolaget.
Blotta förvaltningskostnaderna vid byggnadsarbetet uppskattas nemligen till minst
40,000 Riksdaler årligen och förlusten af denna summa skulle blifva så mycket mer
kännbar, som kostnadsförslagets belopp, hvaremot ingen anmärkning kunnat göras, nu
likväl skall betäcka äfven den ytterligare kostnad, som af de utvidgade dimensionerna
måste blifva en följd.
Bolagets styrelse kunde ej hafva något val i afseende på ingåendet på detta
vilkor. Å ena sidan omöjligheten att, utan den hjelp som erbjöds det, sjelft åstadkomma
det stora företag, hvarpå hela ortens hopp grundades att ur fattigdom och
svårighet för arbetsförtjenster inträda i en, af förbindelser med andra orter understödd,
förmåga till välsignelsebringande verksamhet; å andra sidan fullständig säkerhet för
att företaget ej blott blefve utfördt utan ock utfördt på större och bättre sätt än någon
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 155.
375
dittills vågat tänka sig. Och styrelsen hade så mycket mindre hesitation vid att påräkna
statsmagternas benägna medverkan för att sätta bolaget i stånd att honorera
de förbindelser det måste ikläda sig, som Kongl. Maj:t för det stora önskningsmålets,
en oafbruten vattenvägs, vinnande, i nåder medgaf att den summa, hvarmed kostnaden
för slussar och aqvadukt vid Hofverud enligt kostnadsförslag öfversteg det för jernväg
derstädes beräknade belopp, finge af handels- och sjöfartsfonden, dels såsom anslag,
och dels såsom lån, utgå, och Rikets Ständer redan gifvit så stora prof på sin välvilja
derför, samt, med angifvet motiv af vigten att skyndsamt bereda resultatets vinnande,
beviljat den del af statsbidraget, som vid sista riksdag anslogs, under förutsättning
att resten skulle vid nästa riksdag anvisas.
Men då emellertid möjligheten af sådana svårigheter i naturförhållanden, att kanalarbetet
ej skulle kunna till 1867 års slut fullständigt fullbordas, blifvit af Öfverste
N. Ericson och Löjtnant W. Ericson förutsatt, ansåg bolagets styrelse sig i det kontraktet,
som med styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader å Kongl. Maj:ts och
Kronans vägnar skulle afslutas, ej kunna binda bolaget att, såsom vilkor för statsbidragets
åtnjutande, hafva kanalarbetet färdigt före 1868 års slut, och häraf har nu det
för bolaget olyckliga missförstånd inträffat att året 1868 blifvit ansett utgöra ett af
de för kommunikationsledens fullbordande beräknade arbetsår, i följd hvaraf Kongl.
Maj:t ej ansett lämpligt bifalla direktionens underdåniga anhållan om Proposition till
Rikets Ständer om återstående statsbidrags utfallande genast, utan i Sin nådiga Proposition
till Rikets Ständer, om Statsverkets tillstånd och behof, blott föreslagit anvisande
af halfva återstående anslaget, 50,000 Riksdaler, och af lånet — derå 350,000
Riksdaler återstå — blott 180,000 Riksdaler, eller tillsammans 230,000 Riksdaler, och
det först för år 1867. \
Såsom föremål för Rikets Ständers beslut vid en blifvande riksdag skulle då
qvarstå af anslaget 50,000 Riksdaler och af lånet 170,000 Riksdaler eller tillsammans
- 220,000 Riksdaler.
För betäckande af den opåräknade och högst betydliga ränteförlust, som härigenom
skulle drabba detta bolag, saknar bolaget all tillgång, ty kostnadsförslaget, hvars
belopp, såsom nämndt, skall i sin helhet utgå till byggnadsarbetet, öfverskjuter redan
statsbidraget 1,000,000 Riksdaler, och den effectivt påräknade aktie-summan, 200,000
Riksdaler, med 8,367 Riksdaler, och likväl upptager kostnadsförslaget alldeles ingenting
för expropriations- och administrations-kostnader, hvilka, ehuruväl nästan hela den
för kanalen behöfliga mark blifvit tili bolaget skänkt, och direktörerne arbeta utan
aflöning, ej kunna undvikas, enär byggnader i kanaMinien måste flyttas, ersättningar
för skador betalas, samt en flerårig förvaltning af ett stort bolag ovilkorligen föranleder
omkostnader; och uttaxering af den af aktie-egarne gjorda dubbelteckning kan ej
härför ega rum, enär Rikets Ständer uttryckligen föreskrifvit, att bolagets direktion
endast i det fall att trafikinkomsten blir otillräcklig att bestrida de årliga ränte- och
376
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 155.
amorterings-liqviderna å statslånet, men icke eljest, ega att uttaga så stor del af denna
teckning, som för bristen i dessa liqvider erfordras.
En fördelning af utbetalningen af återstoden utaf statslånet på flera år vore ock
för bolaget så mycket hårdare, som Rikets Ständer alltsedan 1850—1851 årens riksdag
för utbetalning af lån till allmänna arbeten, för hvilka ej särskilda föreskrifter varit
gällande, lernnat Riksgälds-kontorets Fullmägtige den föreskrift att ”lånemedel få, sedan
behöriga handlingar aflemnats, lyftas på en gång vid den tid, de, som åtagit sig arbetets
fullgörande, sådant åstunda.”
Min vördsamma anhållan är derföre,
att Rikets Ständer ville anvisa hälften af återstående anslagssumma, eller
Riksdaler 50,000, att af Riksgälds-kontoret utbetalas i Juli 1866, och den
derefter återstående resten af anslags-summan Riksdaler 50,000, samt hela
lånesumman, Riksdaler 350,000, eller tillsammans Riksdaler 400,000 för
år 1867.
På derom af Dalslands kanal-aktiebolag genom dess styrelse gjord framställning
har Kongl. Maj:t i Sin nådiga Proposition, om Statsverkets tillstånd och behof, föreslagit
Rikets Ständer, att för sjöarne Vestra och Östra Siléns förening medelst kanal och
slussar, bevilja ett statsbidrag af 63,950 Riksdaler, deraf 12,750 Riksdaler såsom anslag
och 51,200 Riksdaler såsom lån, hvaraf dock under år 1867 endast skulle utbetalas
35,000 Riksdaler, men då det på sätt ock blifvit af föredragande Departementschefen
för Civilärenden anfördt och af Kongl. Maj:t i nåder gilladt, är af väsendtlig
vigt att detta kanaliseringsarbete får utföras samtidigt med de öfriga nu pågående arbetena
inom Dalsland, — hvilka, enligt kontraktet med Löjtnant W. Ericson, skola af
honom under år 1867 fullbordas, — så får jag slutligen äfven vördsamt anhålla,
att hela det nämnda statsbidraget, 63,950 Riksdaler, måtte af Rikets Ständer
anvisas för år 1867.
Stockholm den 15 November 1865.
C. Fr. Waern.
N:o 156.
MoUoner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 156.
377
N:o 156.
Af Herr W<BFH, C. Fr., angående förmånsrätt, i enlighet med 17
Kapitlet 3 § Handels-B alicen, till vara, som af egaren blifvit
under visst vilkor hos annor man eller allmän inrättning
till förvar upplagd, m. m.
Föi en hvar, som med uppmärksamhet följt industriens hastiga utveckling i vårt
fädernesland och sett affärslifvets deraf uppstående behof af allt större och större rörelsekapital
för tillgodogörande af de i jordbruk, i fabriker och industriela anläggningar
af alla slag nedlagda stora summor, på samma gång som svårigheterna för äfven
den förmögne och redbare affärsmannen att erhålla lån icke utan skäl allt mer och
mer öfverklagas, är tydligt att kreditväsendets ändamålsenliga ordnande är en af de
dagens frågor, som oafvisligen och med minsta möjliga uppskof kräfver sin lösning.
För att i någon mån dertill bidraga, vill jag nu fästa uppmärksamheten på behofvet
af en förklaring eller ändring af nu gällande lags bestämmelser i afseende på
varubelåning, (som utan motsägelse måste erkännas vara ett af de mest legitima och
med minsta olägenhet, så för låntagare som långifvare, förenade lånesätt) kunde erhålla
önsklig utsträckning.
För vår allmänna lag är till och med ordet varu-belåning okändt. — Derpå tilllämpliga
föreskrifter återfinnas i 10:de och 17:de Kapitlen Handels-Balken och man finner
af dem att lagstiftaren endast tänkt sig tvänne fall af lån mot säkerhet eller förmånsrätt
i varor (om lösöreköp är här ej fråga), det ena, då de enligt Kapitlet 10, §
1, Handels-Balken sättas i pant, i hvilket fall enligt Kapitlet 17, § 3, Handels-Balken
den, som har panten i händer, derutur njuter betalning framför alla andra, och det andra
fallet är, då någon gifver förlag att dermed drifva bergsbruk eller andra sådana
verk, då han enligt Kapitlet 17, § 7, Handels-Balken njuter förmån till det, som dermed
tillverkadt är.
I det förra fallet förutsättes således att panten blifvit satt i långifvarens händer,
i det andra att den stadnar hos låntagaren och är till hans fria förfogande. Men tvistigt
är huruvida någotdera af dessa fall passar för eller kan — utan lagförklaring
af hvad som med ”pant i händer” förstås, göras tillämpligt för varu-belåning i större
skala.
Bih, till R. St. Prot. 1865 <1 1866. 11 Sami. 3 Afd. 48
378
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 156.
Banker och kredit-inrättningar kunna ej förutsättas tillika vara magasinsegare eller
villiga att för låntagares varor i sitt namn hyra magasiner och åtaga sig ansvar för
den skötsel varorna möjligen under lånetiden kräfva.
Ej heller lärer den enskilde kapitalisten utan i högst få undantagsfall dertill hafva lust.
Något sådant hinder mötes icke vid formen af förlagslån, men den säkerhet sådana
lån medföra är alltid oviss samt svår att kontrollera, och den förmånsrätt de
skola lemna nästan alltid vid tillämpningen underkastad tvist.
Ingendera af dessa former för varu-belåning kan således motsvara affärslifvets behofver;
men en tredje och vida ändamålsenligare gifves, som i utlandet är mycket bruklig
och äfven hos oss, ehuru endast i alltför inskränkt mån, förefinnes. Det är belåning
af varor i allmän inrättnings eller tredje mans förvar, mot så kallad låne-attest
(i England Dock-warrant) eller bevis, utan hvars företeende och återlemnande de ej
utlemnas, och hvars lagliga besittning för innehafvaren medför säkerhet i varan för
det lån han mot beviset lemnat.
I Sverige finnes sådan lånerätt för nederlagsgods enligt § 105 af Kongl. Tullstadgan
för år 1860 och för jern- och vågeffekter upplagda på metallvågarne enligt
Kongl. Föi ordningen af den 18 Februari 1735, och öfriga derom, sednast år 1828,
gifna stadganden.
I båda fallen är det en undantags-lagstiftuing, inskränkt i förra fallet till utländskt,
tullpligtigt och på nederlag upplagdt gods och i det sednare till på vågen upplagda
jerneffekter, för hvilka dessutom ytterligare kommer den inskränkning att belåningsrätten
är inskränkt till en enda långifvare, nemligen Rikets Ständers Bank.
Det finnes dock icke något tänkbart skäl, hvarför icke tullfria varor likaväl borde
få belånas på detta sätt som tullpligtige, förtullade lika väl som oförtullade, inhemska
så väl som utländska, varor af hvad slag som helst, hvarpå en långifvare vill
lemna lån lika väl som jerneffekter; eller hvarför rättigheten att på någon viss vara
lemna lån skall vara ett monopol för Rikets Ständers Bank.
Affärslifvet kräfver i detta som i andra fall full frihet, och hvad som i sig sjelft
är oskadligt och allmänt nyttigt bör icke vara medelst tull- och bank-lagstiftning tillkomna
undantagsfall, hvarigenom just tvifvel uppstått huruvida det, som för vissa
varor och en viss låne-inrättning blifvit särskildt stadgadt, kan vara för alla varor och
hvilken låne-inrättning som helst genom allmän lag tillåtet.
Inom den inskränkta utsträckning lån på varor, upplagda på städernas vågar,
erhållit, har emellertid, för hvad städerna Stockholm och Göteborg angår, lånesättet
erhållit en utveckling, sorn nu af mångårig erfarenhet visat sig vara af synnerligt gagn
för affärslifvet, utan att tredje mans rätt derigenom på något sätt förnärmats, eller, så
vidt jag kan förstå, kunnat förnärmas. Det är nemligen den frihet, som blifvit medgifven
att utan låneattestens förnyande eller omskrifning få utbyta det ursprungligen
belånade jernet emot annat, så att till exempel en köpman, som på 10,000 centner
stångjern erhållit ett lån, kan, då ytterligare 1,000 centner blifvit af honom vågförda,
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 156.
379
sälja eller skeppa 1,000 centner, utan afseende på om de blifvit vågförda före eller
efter det vågattesten afgafs.
Och då den, som sjelf erhållit pant i händer, otvifvelaktigt deruti har förmånsrätt,
ehvad panten lemnades emot lånet eller först sedermera till säkerhet för ett förut
erhållet lån, utan att annan skriftlig afhandling derom behöfves än den handskrift, som
till egarens säkerhet att varan har natur af pant, skall af den, som panten i händer
får, tagas, så bör ock samma frihet kunna medgifvas, då annor man eller allmän inrättning
i hans — långifvarens — stad och ställe mottage panten.
Huruvida viss bestämd vara eller viss qvantitet af viss sorts vara är det, sorn i
pant sättes, blir naturligen föremål för aftal mellan långifvare och låntagare och kommer
att i det bevis, varu-emottagaren afgifver, intagas utan att behöfva vara föremål
för särskild lagstiftning.
Min vördsamma motion är derföre,
att Rikets Ständer ville för sin del besluta den lagförklaring att, då vara
blifvit af egaren hos annor man eller allmän inrättning till förvar upplagd,
skall bevis derom med förpligtelse för den, som varan i förvar mottager,
att icke utan mot bevisets återställande utlemna varan, eller viss i beviset
uppgifven qvantitet af sådan utaf den beviset undfår upplagd vara, för bevisets
lagliga innehafvare medföra samma förmånsrätt till varan, eller den
i beviset upptagna qvantiteten af sådan vara, ehvad den blifvit före eller
efter tiden för bevisets utfärdande i förvar satt, som i 17 Kapitlet, 3 §,
Handels-Balken är för den, som häfver lös pant i händer, föreskrifven.
Skulle åter detta förslag icke anses vara föremål för lagförklaring, så anhåller
jag vördsamt
om den förändring af eller det tillägg till gällande lag, hvarigenom det
uppgifna ändamålet vinnes.
Stockholm den 15 November 1865.
C. Fr. Wtern.
380
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 157.
N:o 157.
Af Herr WXTU, O. Fr., angående revision af gällande taxa för
afgift af fartyg och varor vid begagnande af den under
nya Trollhätte kanalbolags inseende ställda kanal och
segelled.
Af redare för ångfartyg med färd mellan hamnar vid Wenern och Göteborg uppmanad
att söka Rikets Ständers bemedling för erhållande af nedsättning i slussafgifterna
vid Trollhättan, har jag granskat och jemfört taxorna för dessa slussafgifter och
de för trafiken å Statens jernvägar. Och då jag af denna jemförelse funnit att hvarken
segel- eller ångfartyg kunna med nu gällande afgifter lör passerandet af den under
nya Trollhätte kanal-bolags inseende ställda kanal- och segelled uthärda konkurrensen
med Statens jernvägar om besörjandet af trafiken till Göteborg från de orter,
till hvilkas närhet jernvägarne sträcka sig, anser jag förhållandet i hög grad förtjent
af Rike ts Ständers uppmärksamhet och så mycket mer påkalla skyndsam rättelse, som,
såsom bekant är, nordvestra stambanan inom kort blir fullbordad till Christinehamn
och äfven jernbanan från Wenersborg till Uddevalla snart kan öppnas för allmän
trafik.
Jag skall härom lemna utförliga och fullständiga uppgifter till det Utskott, till
hvilket denna motion remitteras, och vill derföre här blott exempelvis nämna huru
förhållandet är med en hufvudartikel för trafiken på Wenern, nemligen stångjern.
Afgiften för passerandet af Trollhätte slussar och öfriga under Trollhätte kanalbolags
inseende ställda segelleder är 88 öre för 10 centner. I somras gällande frakt
från Christinehamn till Göteborg för denna artikel har varit 14 öre per centner med
segelfartyg och 26 öre per centner med ångfartyg; varande slussafgiften innesluten i
den sednare, men icke i den förra frakten. Dertill kommer Wenerns seglationsafgift och,
då intet bruk ligger i sjelfva Christinehamn, frakt till denna stad samt omkostnader och
provision för jernets mottagning ocu ombordbringning derstädes. Beräknas nu den billigare
segelfarten, så uppgifves derföre i det af de vid Wermlands läns landsting år 1864
tillsatta komiterade afgifna och tryckta betänkande, rörande nordvestra stambanans
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 157.
381
sträckning mellan Christinehamn och Arvika (pag. 31), provision och kostnader i
Christinehamn till 7 öre, och frakt från Christinehamn till Göteborg 25 öre, eller tillsammans
— utan beräkning af frakten till Christinehamn — 32 öre för ett centner stångjern.
Enligt Statens jernvägstrafiktaxa fraktas 1 centner stångjern, då hel vagnslast
afsändes, tillhörande tarif A, för 32 öre en väglängd af 20,4 mil.
Men för 1,6 mil är frakten på Statens jernvägar, äfvenledes då hel vagnslast
afsändes, 6 öre, och således vid detta afstånd från Christinehamn, om jernet ditsändes
och derifrån vidare med segelfartyg till Göteborg, sammanlagdt 38 öre. Afståndet
från Christinehamn till Göteborg blir, då nordvestra stambanan blir fullbordad, per
jernväg 26,» mil. Afräknas derifrån 1,6 mil återstår 25,3 mil, för hvilka frakten för
hel vagnslast gör per centner, enligt tarif A, äfvenledes 38 öre.
På 1,6 mils afstånd från Christinehamn är det således i ren fraktkostnad likgiltigt
för egaren, om jernet sändes på jernbana eller segelleden, men då dertill kommer den
längre tid och den större risk den sednare kommunikationsledens befarande medför,
så är tydligt att, om ej kostnaderna för densamma kunna reduceras, minst allt det
stångjern, som ej har längre till jernbanan än till sjöhamnen, skall komma att befordras
per jernväg.
Att åter slussafgifternas belopp ej härför är likgiltigt, utan är af väsendtlig betydelse,
synes deraf att för deras belopp i närmast hela tal eller 9 öre per centner
en skilnad i den väglängd, som på jernbana vid det ungefära afståndet emellan Christinehamn
och Göteborg kan befaras, är 7 mil, så att den för närmaste väglängd
under 23 mil är 35 öre och för 30 mil 44 öre.
Trollhätte slussafgifter äro dock långt ifrån så höga för alla artiklar, som för
stångjern, utan är denna artikel i den näst högsta af sex klasser, hvaremot den i
Statens jernvägstaxa är i den lägsta af likaledes sex klasser.
Men just i den högst olika klassindelningen och i olikheten i förhållandet mellan
afgifterna för de särskilda klasserna, synes mig ytterligare tvingande skäl till en
revision af slussafgifterna förefinnas.
Slussafgifterna vid Trollhättan äro nemligen:
för 10 centner i 6:te klass, öde klass, 4:de klass, 3:dje klass, 2:dra klass, Irsta klass,
11 öre, 22 öre, 44 öre, 66 öre, 88 öre, 1,32 öre,
och jernvägsafgifterna på Statens jernbana för icke skrymmande gods och hel vagnslast
per centner vid väglängd
af 15 mil, Tarif A. Tarif B. 3:je klass. Tarif C. 2:dra klass. l:sta klass.
26, 33, 40, 50, 30, 66,
eller för slussafgifterna 12 gånger högre för högsta än för lägsta klass och för jernvägsfrakten
blott 2 '/a gånger högre för högsta än för lägsta klass.
Då det är Statsverkets inkomster, som så i ena som andra fallet äro beroende
af afgifternas belopp, och det, om någon skilnad skall göras, väl icke är skäl att med
högre äfgifter belägga åtnjutandet af de fördelar, den kommunikationsled erbjuder.
382
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 158.
som är frakten af hädangångna generationers besparingar, än den, för hvars kostnad
nuvarande generation skuldsatt sig och efterkommande; samt väl ej kan vara skäl
att genom ojemförligt högre afgifter för sjöfarten förminska tillfället till arbetsförtjenst
för den tåbamma och idoga folkklass, som dervid söker sin näring, är jag förvissad
om bifall till min motion, som är,
att Rikets Ständer ville i underdånighet hos Kongl. Majit anhålla om en
revision af taxan för afgifterna af fartyg och varor för passerandet af
den under nya Trollhätte kanal-bolags inseende ställda kanal- och segelled.
Stockholm den 15 November 1865.
C. Fr. Waern.
N:o 158.
Af Herr Holländer, 3L A., angående räntefrihei under tre år
från och med år 1866 för det till anläggning af Borås—
Herrljunga-jernvägen beviljade län af allmänna medel.
För anläggande af Borås jernväg beviljade Rikets Ständer vid 1859—1860 årens
riksdag ett låneunderstöd, motsvarande två tredjedelar af den verkliga anläggningskostnaden,
som då beräknades till 2,558,000 Riksdaler och statslånet således till 1,700,000
Riksdaler högst.
Till följd deraf att vägen gjordes smalspårig nedsattes kostnadsförslaget till
2,155,000 Riksdaler och 2/3:delar af detta belopp eller 1,436,000 Riksdaler äro således
lyftade i Riksgälds-kontoret.
Den verkliga anläggningskostnaden utgör nu
1,994,086: 63.
hvartill bör läggas kostnaden för 30 st., godsvagnar, med hvilkas anskaffande
Kongl. Majit lemnat bolaget anstånd till detta års slut, i
kostnadsförslaget upptagna till
64,000: —
samt diverse kompletteringsarbeten  2,913: 37.
hvadan verkliga anläggningskostnaden blir  2,061,000: —
Motioner i Borgare- Ståndd 1865. N:o 158.
383
2/3:delar häraf utgör:
.
Skilnaden mellan detta belopp och det i Riksgäldskontoret
lyftade
■ ■
1,374,000.
. 1,436,000.
eller 62,000 Riksdaler skall säledes
till Riksgälds-kontoret återbetalas.
Detta vilkor, om återbärande af det belopp, hvarmed kostnadsförslaget öfversteg
den verkliga anläggningskostnaden, har icke fästats vid beviljande af låneunderstöd till
öfriga bibanor i riket.
Derjemte fordrade Rikets Ständer vid beviljande af detta lån ränta under anläggningstiden,
ett anspråk, som icke gjorts gällande vid låns beviljande för andra jernvägsbolag,
hvilka åtnjutit räntefrihet under tre år från den dag hvarje särskildt belopp lyftats.
Borås jernväg anlades, såsom bekant är, förnämligast med afseende å bomullsväfnadsindustrien
i de sju häraderna af Elfsborgs län. Det Amerikanska kriget och den
deraf föranledda oerhörda stegringen i bomullspriserna hafva till den grad nedtryckt
denna industri, att den under den tid, som förflutit från det jernvägen öppnades för
trafik, kan sägas hafva nästan legat neder.
Deraf har blifvit en följd, att trafikinkomsterna af jernvägen icke kunnat uppgå
till beräknadt belopp.
Trafikinkomsterna för år 1864 utgjorde  86,909: 83.
förvaltnings-, drift- och underhållskostnad  51,127: 36.
ränta och amortering å statslånet  71,800: — 122,927: 36.
således brist, som af bolagets medel måst fyllas  36,17: 53.
Trafikinkomsterna för 1865 beräknas förslagsvis till  102,000: —
förvaltnings-, drift- och underhållskostnad, hvilken något ökats, dels till
följd af ökad trafik, dels ock hufvudsakligen till följd af vunnen erfarenhet
om nödvändigheten af större personal, då den personal, som, anställd
vid anläggningsarbetena, jemväl biträdde vid trafiken, blifvit förafskedad,
beräknas förslagsvis till  68,000:
ränta och amortering å statslånet  71,800: 139,800: —
således brist att af bolaget fyllas  37,800: —
Det är uppenbart, att ett bolag icke i längden kan stå ut med att årligen ut
betala
36,000 Riksdaler öfver sina inkomster.
Det är likväl att förutse, att, om trafikinkomsteroa ökas så som nu, oaktadt de
ogynnsamma konjunkturerna, skett, med 15,000 Riksdaler årligen, bolaget efter loppet
af tre år, under hvilken tid andra jernvägsbolag fått åtnjuta räntefrihet af Staten, skulle
kunna gälda ränta och amortering till Statsverket.
Frågan är således: om detta bolag visat sig förtjent af att åtnjuta samma rätt
som andra jernvägsbolag fått åtnjuta.
384
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 158.
I detta afseende förekommer:
att bolaget uppburit 264,000 Riksdaler mindre än såsom lån till detsamma anslogs;
att bolaget af det mindre belopp det uppburit, kommer att återbära 62,000 Riksdaler,
hvilket andra bolag ej gjort;
att bolaget, söm före den bestämda tiden fullbordat vägen, punktligt hittills fullgjort
sina inbetalningar; och slutligen
att, enligt intyg af Kongl. Styrelsen för Statens jern vägstrafik, den stambanan tillskyndade
bruttoinkomst genom Borås-banans anläggning utgör för år 1864 . . 144,967:86.
eller, enär samtliga utgifter för Statens jernvägs trafik utgjort 65,5 pro
cent
af bruttoinkomsten, och således från berörda bruttoinkomst
af räkn as  94,953: —
en nettoinkomst af 50,013: 91;
hvarvid trafik-styrelsen tillika uttryckt den åsigt: dels ”att Borås-banans trafikerande
under år 1864 tillskyndat Staten minst 50,000 Riksdaler större inkomst ,än om nämnda
bana icke varit för trafik öppnad”, dels att ”då det med säkerhet kan antagas, att
isynnerhet godstrafiken till och ifrån Borås jernväg, hvilken begynnt under särdeles
ogynnsamma förhållanden för Boråstraktens egentliga industri, skall i mån dessa förhållanden
förbättras, ganska betydligt tillvexa, samt, när likaledes utgifterna för Statens
jernvägstrafik fortfarande komma att nedgå i förhållande till inkomsterna, så kan det
ej heller förnekas, att Statens jernvägar af den tillökning i rörelsen på desamma, som
genom Borås jernväg åstadkommes, skola hemta allt större fördelar, såvida ej en betydande
del af godstrafiken, för att undvika den nu nödvändiga omlastningen, tager
vägen öfver den snart färdiga Uddevalla—Herrljunga-banan”.
Då således Staten, oberäknadt den ränta af 4o/0 den uppbär af Borås-bolaget,
för det lån detta bolag erhållit af 1,374,000 Riksdaler genom ökad trafikinkomst till
följd af denna banas anläggning uppbär ytterligare minst 50,000 Riksdaler årligen, motsvarande
nära 4 %, hvilken nettoinkomst otvifvelaktigt kommer att betydligt ökas; då
till följd häraf Staten af det lån, som lemnats detta bolag, årligen uppbär minst 8 %
ränta, så hemställes, om det är billigt att det bolag, som tillskyndar Staten en så betydlig
omedelbar vinst, behandlas strängare än något annat jernvägsbolag, och om Staten
billigtvis bör af detta bolag fordra under de år, som andra bolag njuta räntefrihet,
en årlig uppoffring af 36,000 R:dr.
Man har invändt, att det vore ett farligt prejudikat att efterskänka något af de
vilkor, under hvilka lånet beviljades. Men då man icke begär annat än att få åtnjuta
samma rätt med alla andra, och ådagalagdt är, att Staten genom detta bolag skördar
en högst betydlig vinst, som likväl under de första åren af bolagets tillvaro ej kan
utgå utan uppoffring för bolaget, så vore prejudikatet icke äfventyrligt, att göra bolaget
rättvisa genom att för tre år afstå denna vinst, helst Staten detta oaktadt upp.
bär den beräknade räntan eller 4 % genom ökad trafikinkomst. Lånet utlemnades
nemligen
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 158.
385
nemligen till en del under år 1862, men till större delen år 1863, och redan med den
29 Juli nämnda år började den ökade trafikinkomsten på stambanan, hvilken inkomst
sannolikt redan detta år om icke motsvarade, dock icke så särdeles betydligt understeg
räntan å statslånet. — Om en låntagare, som emot 4 % ränta af Staten, eller en
annan långifvare mottager ett lån för ett industrielt företag, hvaraf, oberäknadt den
indirekta förmån landet vinner genom en ny kommunikationsled, långifvaren redan under
anläggningstiden skördar en direkt vinst, som, enligt intyg af hans egna embetsman,
redan på tredje året uppgår till nära 4 % å lånesumman, samt kommer att högst
betydligt ökas; men låntagaren till följd af ogynnsamma förhållanden icke utan äfventyr
för sitt bestånd kan undvara den räntefrihet under anläggningstiden, som långifvaren
beviljat andra låntagare, men genom en oförklarlig nyck vägrat denne. Månne ett
medgifvande af denna likhet i rättigheter kan anses annorlunda än såsom en gärd af
rättvisa och billighet, Staten fullt värdig?
Jag vågar således vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer, med afseende på de ogynnsamma förhållanden, under
hvilka Borås jernväg öppnats för trafik, måtte bevilja det för berörda jernvägsanläggning
bildade bolag enahanda räntefrihet under tre år för det bolaget
beviljade lån, som blifvit andra jernvägsbolag förunnad; hvilken räntefrihet,
då ränta för den förflutna tiden redan blifvit erlagd, må beräknas
från och med år 1866.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
L. A. Hollander.
Bih till 11. St. Brot 1865 fr 1866. U Sami. 3 Afd 49
386
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 159.
N:o 159.
Af Herr Ridderstad, C. F., angående dels upphäfvande eller förändring
af vissa gällande vilkor för tillverkning af bränvin,
dels ock beviljande af premier för bränvinsexport.
Enligt Landshöfdinge-embetenas femårsberättelser uppgick redan 1851—1855 fikets
årliga medelafkastning i olika slag af spanmål till 9,778,570 tunnor, hvartill kom
en årlig potatisskörd, i medeltal uppgående till 5,429,545 tunnor, tillhopa, efter för
samma tid gällande priser, bestigande sig till ett årligt totalvärde af 192,885,037 Riksdaler
Riksmynt. Icke destomindre öfversteg införseln utförseln 1851 med 127,218 tunnor
och 1852 med 173,262. Såsom snart sagdt ett märkvärdigt undantag, härflytande
af det emellan Vestmagterna och Ryssland utbrytande kriget och spanmålsprisernas
till följd deraf ovanliga stegring, öfversteg deremot utförseln 1855 införseln med ej
mindre än 1,712,397 tunnor. Utförseln då var emellertid, som redan sagdt är, ett tillfälligt
undantag och kan således icke upptagas i en allmän kalkyl. Emellertid har
spanmålsutförseln allt sedan dess öfverhufvud hållit sig högre än införseln, till ett större
eller mindre tusental tunnor. Sedan 1855 hafva emellertid tio år förgått. Och man
kan med allt skäl antaga att landets jordafkastning derunder betydligt tilltagit. I saknad
af statistiska uppgifter förmår jag ej på siffran uppgifva i hvad mån så skett. Måhända
misstager jag mig ej mycket om jag antager att årliga medelafkastningen numera
utgör omkring 11,000,000 tunnor spanmål och sex och en half millioner tunnor potatis.
Och antager jag vidare att utförseln, såsom 1856 och 1857, fortfarande öfverstiger införseln
med — i jemna tal — 500,000 tunno”, så följer häraf, att vårt eget land skulle,
oberäknadt införseln och potatisafkastningen, hvaraf ringa eller intet utföres, använda
10 '/2 million för eget behof. Med allt skäl kan man fråga, hvar taga dessa millioner
vägen? Svaret kan ej gerna blifva något annat, än att utsädet ökas, att befolkningen,
som i allmänhet tillvexer med 1 % hvarje år, erfordrar ökade qvantiteter samt att
tillgångarne föranleda förbättrad vällefnad för folket och förökad utfodring åt kreaturen
och att — allt hvad som på detta sättet ej kan användas — kastas i bränvinspannan,
till följd hvaraf riket, oberäknadt den demoralisation, som en öfverdrifven bränvinstillverkning
alltid förorsakar, jemväl beröfvas all den nationalvinst, som en ständigt
vexande spanmålsodling eljest bordt bereda detsamma. Bränvinstillverkningsafgiften
steg också åren 1861 — 1863 i medeltal till icke mindre än 9,115,000 Riksdaler Riks
-
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 159.
387
mynt. Betänker man att af hela denna bränvinstillverkning intet, att tala om, exporteras,
utan spårlöst försvinner inom landet, så uppstår deraf en nationalförlust uppspringande
till många millioner, men hvilka jag ej heller, af bristande tillgång på sta
tistiska
källor, här kan angifva.
En stor, en betydande förlust är dock dermed alltid gifven.
Hvar och en, som nitälskar för landets statsekonomiska sjelfständighet och utveck
ling,
kan gerna icke annat än med bekymmer öfverväga detta olyckliga förhållande.
För att höja landet ur detsamma måste utan all fråga flera häfstänger anlitas, ibland
hvilka jag i första rummet vill räkna förbättrade och underlättade kommunikationer
samt för handeln med utlandet beräknade spanmålsupplag vid våra vigtigaste hamnplatser,
samt en i allmänhet dymedelst bättre ordnad exporthandel, än fallet nu är.
I sammanhang härmed torde man dock alltid böra fråga sig, huruvida sjelfva
bränvinslagstiftningen icke jemväl innehåller bestämmelser, som borde förändras eller
upphäfvas!
Med allvarlig uppfattning af frågans oändligt stora vigt, hafva Rikets Ständer
under de sednare tiotalen af år, med större uppmärksamhet fästat sig vid denna lagstiftning
än någonsin förr. Med nöje och tillfredsställelse måste man erkänna att statsmagterna
äfven beträdt en för det allmänna gagnande och rigtig väg, då man förvandlat,
bränvinstiliverkningen ifrån så kallad husbehofsbränning till en verklig industrigren.
Med fullkomligt gillande således af den inslagna rigtningen, anser jag likväl att en
och annan detaljbestämmelse snarare skadar än gagnar. Såsom sådana tillåter jag mig
att anmärka, för det första att bränvinstillverkningen är bunden inom vissa terminer
och för det andra att bränvinstillverkningsafgiften skall erläggas förskottsvis. Härtill
kemmer äfven att ingen utförselsuppmuntran — inga exportpremier — eller hvad man
vill kalla det, förefinnas.
Oberäknadt att, hvad de tvänne första af dessa bestämmelser beträffa, ingen enda
näring inom landet är underkastad någonting motsvarande, tvinga desamma dessutom
bränvinsproducenterna in i en onaturlig ställning så väl till sjelfva tillverkningen som
till sin egen affärsställning, hvarur de, med bästa vilja, icke kunna draga sig med mindre
än att snart sagdt på ett onaturligt sätt uppjaga och anstränga tillverkningen.
Sedan de anmält sig och erlagt skatten, nödgas de till hvad pris sorn helst att låta
bränvinspannan rinna — natt och dag — för att, som man säger, helskinnade komma
ifrån affären. Hela rörelsen får derigenom något feberaktigt. Producenterna sätta oftast
på den hela sin ekonomiska existens.
Genom att bindas vid vissa terminer och ej sjelfva få välja för sig lägliga tider,
förmenar man dem hvarje sjelfständig, nyttig och klok beräkning. Vore näringen i detta
fallet fri skulle säkerligen mycken spanmål, till följd af under handen skeende prisomvexlingar,
säkerligen icke förvandlas till bränvin, utan afyttras sådan den är. Har man
erlagt bränvinsskatten, för hvilken man i de flesta fallen torde hafva inkastat sig i rätt
dubiösa och förvecklade affärer, finnes ingen återgång. Man måste — vare sig man
388 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 159.
föröfrigt efteråt ångrar sig eller ej, begagna sig af terminen och förvandla så mycken
spanmål som möjligt till bränvin. Det är den enda räddningsplankan. Min och mångens
öfvertygelse är den, att alla för hvarje näring, hvilken den än må vara, orättmätiga
och orimliga föreskrifter och intrång i väsendtlig mån äro skadliga. I andra näringar
kunna de förminska produktionen, här deremot framkalla de en öfverproduktion.
All industriel företagsamhet måste oupphörligt gå till råds med den probabla
omsättningens behof; här eger man föga tillfälle dertill.
De under tillverkningstiden fluktuerande bränvinspriserna vittna derom. Bränvinsproduceuten
liknar derför icke så litet en spelare: va la banque! Har man börjat att
bränna måste man fortfara dermed, huruledes konjunkturen inom spanmålsmarknaden
för öfrigt må visa sig. Man har taget kin ombord och måste draga honom i land.
Och hvar tager väl all denna produktion vägen? Den försvinner har jag sagt spårlöst
inom landet och så är det. Men det bevisar, torde man härvid erinra, att behofvet
motsvarar tillverkningen. Långt derifrån dock. Bränvinstillverkaren skall svara, att
ehuruväl han både måste och äfven får afsätta sin vara, afsättningen likväl gemenligen
göres under vilkor, som stundom knappast betäcker mera än omkostnaderna och
menniskovännen skall svara, att denna afsättning icke vittnar om ett sundt behof, utan
tyvärr, om alltför lössläppta begär.
Öfvertygad, som jag är, att hvarje minskning al bränvinsskatten vore en ej mindre
stor än allmän fördel och vinst; att den demoralisation, som frodas på bränvinsöfverproduktionens
bottenlösa grund, derigenom allt mer och mer skulle aftaga; att
spanmålstillgångarne, räddade från bränvinspannans förstörelse, skulle gifva vårt land
ett helt annat, bättre och lyckligare, statsekonomiskt anseende, samt att, genom dessa
tillgångars klokare användande, Sverige innan kort skulle — relativt till folkmängd,
klimat och jordmån — blifva ett af Europas förnämligaste spanmålsexporterande land; —
föreställer jag mig, såsom ett kraftigt medel för uppnåendet af dessa mål nödvändigheten
att i lagstiftningen för bränvinstillverkningen inrymma åt bränvinstillverkaren —
liksom åt alla andra näringsidkare — fullkomlig frihet vid bestämmandet af tiden för
sin verksamhet samt i beskattningsväg lika litet åligga honom, som någon annan, skyldigheten
att förskottsvis inbetala bränvinsskatten.
Den omsorgsfullare beräkning och den lugna besinning, hvari han härigenom försattes,
skulle säkerligen äfven framkalla en sann och sund spekulation. En förnuftig
sjelfbestämmelsefrihet leder alltid till bättre resultater än bojor och band.
På grund häraf får jag vördsamt föreslå,
att alla terminsföreskrifter för bränvinstillverkningen upphöra, samt att bränvinsskatten
erlägges icke före bränvinsbränningens början, utan först sedan
den blifvit afslutad.
Skulle statsmagterna, för betryggad säkerhet af medlens ordentliga utbekommande,
likväl anse förskottsliqviden nödvändig, så tillåter jag mig att alternativt föreslå,
att de bränvinsbrännare, som det önska, berättigas, såsom garanti för brän
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 160.
889
vinsskattens belopp och dess ordentliga inbetalning vid bränvinsbränningens
slut, att före bränningens början aflemna till Landshöfdinge-embetena sådana
säkerhetshandlingar derför, som Konungens Befallningshafvande pröfva antagliga.
Inom andra länder, såsom till exempel inom Tyskland och Danmark, exporteras
bränvin, företrädesvis i egenskap af sprit. En sådan export skulle alltid gagna äfven
Sverige. Sjelfva bränvinsbiänningen komme då att öka våra rationela inkomster. Utan
uppmuntran, torde man dock icke hafva hopp om att företagsamheten vänder sig häråt.
I sammanhang med det föregående vågar jag derför föreslå,
att exportpremier, — bestående i bränvinstillverkningsafgiftens återlemnande
under de kontroller och vilkor, som kunna befinnas tor Statens säkerhet
nödiga, beviljas för exporteradt bränvin.
Jag anhåller vördsamt om remiss härå till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. Ridderstad.
\:o 160.
Af Herr Ridderstad, G. F., avgående befrielse för staden Linköping
från skyldigheten att underhålla stadens vid Nyqvarn
belägna, med bidrag af statsmedel anlagda hamn.
Under riksdagar före den tid, som jag haft äran att representera staden Linköping,
hafva Rikets Ständer benäget, såsom statslån och under vissa vilkor, försträckt staden
medel för uppbyggandet af dess hamn, Nyqvarn, belägen y8:dels mil från staden. Bland
vilkoren ingick det, att staden ålåge att för all framtid underhålla sagda hamnanläggning.
Så länge också Nyqvarns hamn utgjorde en slutpunkt för sjöfarten åt detta
håll, kunde ingenting vara naturligare och rigtigare än det. Tacksamt erkännande
Rikets Ständers beviljade låneanslag, öfverenstämde denna underhållsskyldighet såväl
med det allmännas som särskildt med stadens fördelar. Något annorlunda har emellertid
förhållandet blifvit, sedan Rikets Ständer vid sednaste riksdag beviljade anslag
till den s. k. Kinda kanal eller öppnandet af en vattenled emellan sjöarne Stora och
390
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 160.
Lilla Rengen, Jernlunden och Åsunden å ena sidan och — via Linköping — Roxen å
den andra. Såsom en naturlig slutföljd häraf har nemligen den nödvändighet och det
behof inställt sig att anlägga en ny hamn invid sjelfva staden, för att sålunda, genom
ett bättre ordnadt förhållande, tillförskynda både staden och sjötrafiken de möjligaste
största fördelar. Staden har också redan beslutat anläggandet af en ny hamn alldeles
invid staden, hvarå arbetet jemväl redan är börjadt och icke så litet framskridet. Hamnen
blifver rymlig och stor, mer än tillräcklig för den påräknade trafiken, samt hamnplatsen
— torget, — redan inköpt — i proportion derefter. Men när det nu så är,
faller det sig tydligt, att den gamla hamnen vid Nyqvarn blifver helt och hållet obehöflig
— ja öfverflödig. Ett icke så litet billighetsskäl synes derföre tala för befrielse
å stadens sida, ifrån att fortfarande nödgas underhålla denna hamn, en hamn, som, till
följd af tillkomna omständigheter, icke mera är af behofvet påkallad. Det är nemligen
att märka, att Nyqvarns hamn ligger i samma kanalled, som den nu under byggnad
varande, men, efter hvad som redan är anmärkt, '/8:dels mil längre bort. Klart är
föröfrigt, att stadens innevånare äro allt för måna om sina egna intressen, att de,
såvida det icke just öfverensstämde med dem, skulle hafva beslutat sig till så stora uppoffringar,
som den nya hamnanläggningen påkallar. Att dessa intressen härvidlag stå
i full öfverensstämmelse med det allmännas, ligger så i sakens natur, att ingen lärer
kunna betvifla det, När följaktligen, efter hvad jag här haft äran andraga, allt synes
tala för befrielse af den gamla hamnens underhållsskyldighet, hoppas jag att Rikets
Ständer skola bifalla det.
Hvad som för tillfället gör frågan af så stor vigt för staden, är den omständighet,
att den gamla hamnen under denna sommar till någon del rasat och hotar med
ytterligare ras. Reparationen häraf värderas till omkring 30,000 Riksdaler. Det vore
■hårdt, ja, det vore mera, det vore att nära nog bortkasta en ganska betydlig summa,
att nödgas reparera en hamn, som innan kort är fullkomligt öfverflödig, och det samtidigt
dermed, då staden är sysselsatt att — uppoffrande af en ganska betydlig
summa — uppföra en i alla afseenden lämpligare, större och bättre.
På grund häraf tillåter jag mig att föreslå,
att staden Linköping måtte befrias ifrån skyldigheten att underhålla den
vid Nyqvarn belägna gamla hamnen, för hvars anläggning ett statsanslagslån
varit beviljadt, emot skyldighet å stadens sida, att för all framtid ansvara för
underhållet af den nya, nu under byggnad varande.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. Ridderstad.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 161.
391
N:o 161.
Af Herr RiddCrStäd, C. F., angående tiden för utbetalning af
beviljadt statsbidrag för utsträckning af Kinda båtled från
sjön Rengen till Linköpings hamn.
Yid sednast förflutna riksdag behagade Rikets Ständer, för utsträckning af Kinda
båtled, medelst kanalisering af Stångån från sjön Rengen till Linköpings hamn, bevilja
ett statsbidrag af 875,000 R:dr, deraf hälften såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
och hälften såsom lån, af hvilket statsbidrag 470,000 R:dr, — hälften såsom
anslag och hälften såsom lån, — finge under den nuvarande statsregleringsperioden
(som slutar med år 1866) utbetalas till det bolag, som genom kontrakt förband sig
att, i öfverensstämmelse med i nåder fastställd plan, utföra och fullborda samt för all
framtid underhålla hela den ifrågavarande båt- och kanal-leden. Sedan et-t sådant
bolag blifvit bildadt och kontrakt emellan bolagets direktion samt styrelsen för allmänna
väg- och vattenbyggnader i behörig ordning afslutadt, enligt hvilket arbetet
bör vara fullbordadt inom 1870 års slut, har direktionen i sistlidne Januari månad
till Riksgälds-kontoret aflemnat skuldförbindelse å hela det af Rikets sednast församlade
Ständer beviljade lånebeloppet, 437,500 R:dr, under förutsättning att bolaget, som
omedelbart derefter fick lyfta den del af lånesumman eller 235,000 R:dr, som under
nu gällande statsregleringsperiod borde utgå, skulle genast efter nästa statsregleringsperiods
ingång, d. v. s. i början af år 1867, få lyfta återstoden eller 202,500 R:dr
R:mt. Bolaget ansåg sig desto säkrare kunna påräkna att vid nämnda tid få lyfta
denna låneåterstod, som 7 mom. i 140 § af det för Riksgälds-kontoret vid förra Riks
mötet,
utfärdade Reglemente upptager det från långliga tider tillbaka af Rikets Ständer
gillade stadgandet, att för kanalanläggningar och andra vattenkommunikationer, m. m.
beviljade ”lånemedel få, sedan behöriga handlingar aflemnats, lyftas på en gång vid
den tid de, som åtagit sig arbetets fullgörande, sådant åstunda, såvida icke särskild
föreskrift angående tiden för lånets utbekommande blifvit meddelad.”
Då någon sådan särskild föreskrift icke blifvit af Rikets sednast församlade Ständer
meddelad, enär sistbemälde Ständer, som beviljat hela lånesumman, blott förbehållit
sig att deraf endast 235,000 R:dr skulle under nu pågående statsregleringsperiod
392
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 162.
utgå; samt då följaktligen bolaget vid kontraktets underskrifvande haft giltigt skäl
antaga, att återstoden af den lånesumma, hvarå dess direktion utgifvit sin förbindelse,
skulle få lyftas genast efter ingången af nästa statsregleringsperiod, — densamma
må nu blifva gällande för ett eller tre år, — helst möjligheten att kunna drifva arbetet
med sådan kraft, att detsamma inom utsatt tid och för den beräknade kostnadssumman
skall kunna fullbordas, är beroende deraf att de nu påräknade lånemedlen
vid 1867 års början må lyftas, får jag hos Rikets Ständer föreslå:
att återstoden af det vid sistförflutna riksdag för ofvannämnda ändamål beviljade
lånebelopp, 202,500 R:dr, må af vederbörande få lyftas i början af år
1867, samt att af det för samma ändamål beviljade återstående anslag,
202,500 R:dr, må utgå:
under 1867  :
60,000 R:dr.
„ 1868
60,000 „
„ 1869
60,000 „
samt efter arbetets fullbordande, återstoden  22,500 „
eller tillhopa 202,500 R:dr,
allt under vilkor, att bolaget, å sin sida, noggrannt fullgör det om arbetets
utförande afslutade kontraktet.
Om remiss häraf till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:o 162.
Af Herr Ridderstad, C. F., om anslag till pensions/örhöjning
för de armée-befälet tillhörande personer, hvilka före 1858
tagit afsked med rätt till pension.
Vid 1858 års riksdag beviljade Rikets Ständer nödigt anslag till förhöjning af
pensioner för de af armée-befälet, hvilka från och med nämnda år togo afsked och
voro
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 162.
393
voro b*rättigade till pension ur Arméens Pensionskassa och hvarigenom t. ex. Kapitenspensionen
skulle utgå med 1,000 R:dr i stället för 600 R:dr o. s. v. För att afhjelpa
den orättvisa, som härigenom i allo obefogadt tillskyndades de af nämnde befäl, som
tagit afsked med pension före sagda tid, så ingick sednast församlade krigsbefäl med
underdånig famställning om en blifvande nådig Proposition till nu församlade Rikets
Ständer å ett erforderligt statsanslag cirka 107,000 Riksdaler — ett anslag, som dagligen
dock komme att förminskas i den mån pensionstagarne med döden afginge —
för tilldelandet af enahanda pensionsförhöjning åt dem af armée-befälet, hvilka före
1858 tagit afsked med rätt till pension. En begäran, som måste anses fullt befogad,
då man måste antaga att största delen af dem, som tagit afsked före 1858 bestå af
ålderstigna, orkeslösa och till allt bidrag till lefnadskostnadens bestridande oförmögne
personer, och af hvilka flerfaldige efter all sannolikhet bevistat fälttåg. Enligt de upplysningar
jag mig förskaffat utgöres antalet af de personer, för hvilka pensionstillökning
blifvit ifrågasatt, af 361 pensionärer, nemligen 1 i l:sta klassen; 7 i den 3:dje,
42 i den 4:de; 100 i den 5:te; 1 i 7:de; 1 i 8:de; en i den 9:de; 175 i den 10:de;
17 i den ll:te och 10 i den 12:te samt 6 vid Gotlands nationalbeväring, och det
erforderliga beloppet, som förenämndt är af 107,000 Riksdaler.
Å denna underdåniga framställning resolverades den 16 sistlidne September,
ibland annat, ”att då de tillgängliga statsmedlen erfordras för andra angelägna behof,
har Kongl. Maj:t, huru belijertansvärd än deras ställning må vara, hvilka före år
1858 erhållit afsked och ej hafva annan tillgång för sitt uppehälle ån den från Arméens
Pensionskassa utgående ringa pensionen, dock funnit sig icke kunna lemna bifall
till krigsbefälets framställning om Proposition i ämnet till Rikets nu sammanträdande
Ständer”. Då jag likväl för min del anser ingenting vara för Staten angelägnare än
betala gamla skulder, synnerligast till gamla orkeslösa personer, hvilka i Statens tjenst
egnat hela sin lefnads verksamhet, oftast på helsans bekostnad, så får jag i egenskap
af motion föreslå:
att Rikets Ständer måtte anslå det erforderliga beloppet 107,000 Rikdaler,
för att de af armée-befälet, hvilka tagit afsked med rätt till pension före
1858, må kunna tilldelas enahanda pensions-tillökning som dem af sagde
befäl, hvilka efter 1858 tagit afsked med rätt till pension.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. Ridderstad.
lith. till R. St. Prot. 1865 Sf 1866. 1 Sami. 3 Afd.
50
394
Motioner i Borgare-Ståndet 1805. N:o 163.
N:o 163.
Af Herr Ridderstad, C. F( om anslag till uppförande af en
byggnad för Topograf ska korpsen och Krigsarkivet, m. m.
Redan vid förra riksdagen inlemnade jag en motion om anslag till en byggnad
för Topografiska korpsen, men hvilken, i anseende till de många andra dåvarande utgifter,
icke lyckades att vinna Stats-Utskottets tillstyrkan. Jag har denna gång hopp
om bättre lycka, emedan sakens angelägenhet torde allt mera inses i följd af den
framgång, med hvilken de topografiska arbetena fortgå och det uppenbara gagn de göra.
Jag lärer ej behöfva utveckla det olämpliga uti, att ett embetsverk med den
utvidgning det topografiska nu eger, och med en så dyrbar materiel, icke har sin
egen lokal, der på ett ställe allt kan förvaras och bearbetas, utan att, såsom nu är
händelsen, arbetena skola ske på skilda håll, kartplåtar och konceptkartor, hvilka
sednare knappast kunna ersättas, måste esomoftast skickas mellan de flera lokaler,
hvaraf tvänne hyrda, korpsen nu eger, hvartill kommer den försvårade tillsynen och
alla andra lätt insedda olägenheter af en sådan arbetenas splittring, och det bristande
utrymme, som måste uppkomma, då hyran skall utgå af det årliga anslaget för arbetena,
hvilka man ogerna vill inskränka.
Korpsens chef lärer, enligt hvad mig blifvit bekant, hafva till innevarande riksdag
hos Regeringen anhållit om dess förord hos Ständerna för anslag till en byggnad,
hvartill ritningar och kostnadsförslag blifvit uppgjorda, uppgående, jemte tomtens inköp,
till en summa af 250,000 R:dr, hvarvid boningsrum icke blifvit ifrågasatte mera
än för krigsarkivarien, vaktmästaren och koppartryckaren. Regeringen, som erkänt
angelägenheten af en byggnad för korpsen, har likväl, med afseende på de många behofven
äfven vid denna riksdag, tvekat att denna gång begära nämnda anslag. Men
för arbeten af detta omfång och denna vigt, är väl tillräckliga arbetsrum ett väsendtligt
behof, som det måste vara högst önskligt att Stats-Utskottet kunde finna medel
att fylla. Under förutsättning att en mindre dyr tomt, än den till 40,000 R:dr beräknade,
kunde anskaffas, synes mig 200,000 R:dr vara väl använda till detta ändamål.
Naturligtvis vore det för ett embetsverk med flera särskilda arbetsgrenar såsom arkiv,
bibliotek, ritrum, tryckeri, flera samlingar, m. m, alltid förmånligast att få bygga och
sjelf inreda sin lokal, men för den händelsen Stats-Utskottet skulle tveka att anslå
den begärda summan, hemställer jag om icke någon af de tvänne hus, som nu stå
till Rikets Ständers förfogande, nemligen f. d. Riksarkivets hus vid Skeppsbron eller
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. Nio 164.
395
också det f. d. Hebbeska å Riddarholmen kunde för Topografiska korpsen upplåtas.
Jag anhåller derföre,
att ett anslag af 200,000 B:dr måtte beviljas till uppförande af en byggnad
för Topografiska korpsen och Krigsarkivet, eller också att antingen f. d.
Riksarkivets hus eller f. d. Hebbeska huset- kunde till detta ändamål upplåtas.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:o 164.
Af Herr RidliCFStäd, €. F., angående öfverlemnande till Kongl.
Majit att, genom Chefen för Finans-departementet, ombesörja
ali vidare erforderlig upplåning af medel till utförande
af Statens jernvågsbyggnader, m. m.,
Ehuru Rikets Ständer, i anledning af väckt fråga om antagande af ett visst system,
som skulle omfatta alla de jerpvägsanläggningar, hvilka uteslutande borde af Staten
bekostas, vid föregående riksdagar förklarat sig derom icke vilja fatta något beslut,
enär kommande Ständer i allt fall vore oförhindrade att i dessa ämnen meddela sådana
bestämmelser, som kunde i väsendtlig mån afvika från föregående Ständers beslut, har
likväl det system för anläggandet af Statens stambanor, som blifvit framlagdt uti det
under den 8 November 1859 af komiterade afgifna underdåniga betänkande och förslag,
hittills blifvit hufvudsakligen följdt. I detta betänkande, antagas följande sex stambanor.
l:o) Södra stambanan från Malmö öfver Nässjö och Jönköping till Falköping;
2:o) Vestra stambanan emellan Stockholm och Göteborg med föreningsbana
från Örebro;
3:o) Östra stambanan från Cathrineholm öfver Norrköping och Linköping till
Nässjö;
4:o) Norra stambanan från Stockholm öfver Upsala till Gefle—Dala-jernväg;
396
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 164.
5:o) Nordvestra stambanan från trakten af Porla öfver Christinehamn och Arvika
till Norska gränsen; samt
6:o) Samtnanbindningsbanan genom Stockholm.
Alla dessa banor hafva numera dels blifvit färdigbyggda, dels påbörjade. — De
anslag, som af föregående Rikets Ständer härtill blifvit anvisade, hafva utgjort:
För den numera lärdigbyggda Vestra stambanan jemte föreningsbanan emellan Örebro
och Hallsberg, 45 mil R:dr 37,504,368:
För den likaledes färdigbyggda Södra stambanan från Malmö öfver Nässjö
och Jönköping till Falköping, 35,6 mil R:dr 24,745,632:
Summa färdigbyggd väglängd 80.6 mil, för en kostnad af ... . R:dr 62,250,000:
För påbörjande af Östra stambanan emellan Cathrineholm och Norrköping,
utgörande omkring 4,75 mil  4,030,000:
För Norra stambanans byggande. från Stockholm till Upsala,
6.25 mil  4,672,000:
För Sammanbindning sbanan genom Stockholm, omkring 0,25 mil 3,070,000:
För Nordvestra stambanan emellan Porla och Christinehamn,
5.25 mil  5,374,000:
samt för påbörjande af jernvägs-anläggningen mellan Arvika
och Norska gränsen, 3,75 mil  1,000,000:
Summa under arbete varande väglängd 20,25 mil, hvartill blifvit anslagna 18,146,000:
Tillhopa R:mt R:dr 80,396,000:
De delar af de påbörjade stambane-byggnaderna, som, sedan förenämnda vid sistlidne
riksdag anvisade 18,146,000 Riksdaler blifvit för ändamålet använda, enligt jernvägskomitéens
förslag, skulle återstå att bygga, äro således:
Af Östra stambanan, linien emellan Norrköping och Nässjö, utgörande 14 mil 32,220
fot, beräknad till en kostnad af R:mt R:dr 10,609,487:
Af Norra stambanan, linien emellan Upsala och Gefle—Dala jernväg, utgörande
enligt 1859 års jernvägskomitées betänkande:
a) För vägen emellan Upsala och Sala, 5 mil 22,500 fot 4,217,239:
b) För vägen emellan Sala och Robertsholm, 8 mil
22,450 fot  5,491,133: g ^Qg gyg
Af
Nordvestra banan,
a) vägen emellan Christinehamn och Arvika, 10 mil
23,100 fot  10,519,866:
b) vägen emellan Arvika och Norska gränsen 3 mil
31,000 fot  3,893,998:
hvarifrån afgå beviljade  1,000,000: 2,893,998: jg 4^3 gg^.
Tillhopa 43 mil 23,270 fot, för R:mt R;dr 33,731,723:
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 164.
397
Visserligen har redan under sistförflutna riksdag den åsigt sökt göra sig gällande
att, sedan Vestra, Södra och Nordvestra stambanorna blifvit färdigbyggda, Staten borde
upphöra med all vidare anläggning af jernvägar, äfvensom röster höjts för den åsigten,
att Staten nu borde hvila sig efter de ansträngningar, den förmenas hafva måst underkasta
sig för att kunna åstadkomma dessa dyrbara anläggningar. Hvad beträffar
förstnämnda åsigt, så blef dock densamma helt och hållet underkänd af Rikets sednast
församlade Ständer, i ty att anslag sistlidne riksdag beviljades, dels för påbörjande
af icke blott Nordvestra stambanan, utan ock af Östra och Norra stambanorna, dels
för anläggningen af Sammanbindningsbanan genom hufvudstaden.
Den åsigten, att man nu icke borde färdigbygga någon annan stambana, än den
Nordvestra, hvilken af politiska skäl synts företrädesvis böra fullbordas, torde hufvudsakligen
grunda sig på tvänne antaganden, nemligen det ena att de redan anlagda
stambanorna icke gifva någon direkt afkastning eller netto-inkomst, utan knappast bära
dagkostnaderna samt banans och materielens underhåll; det andra att Staten icke skulle,
utan allt för betungande vilkor, kunna upplåna de för stambanornas fullbordande nödiga
kapitaler, eller bestrida de för en sådan upplåuing erforderliga kapital- och räntebetalningar.
Det torde derföre vara skäl att närmare undersöka, huru härmed sig förhåller.
Beträffande först frågan om den afkastning de redan färdiga stambanorna lemna,
så finnes väl inga fullständigt afslutade räkenskaper för den tid, som förflutit sedan
Södra stambanan i början af December sistlidet år öppnades, intill närvarande stund;
men genom sammanställning af officiela uppgifter, som förekomma i trafikstyrelsens
från trycket utgifna underdåniga berättelser för åren 1862 och 1863, samt de summariska
redogörelser öfver trafiken, som varit införda i officiela tidningen under sistlidna
och innevarande år, torde med full tillförlitlighet kunna ådagaläggas att de färdigbyggda
Vestra och Södra stambanorna redan nu icke blott gifva en inkomst, tillräcklig
att bestrida banornas och trafikmaterielens underhåll, utan ock derutöfver lemna
ett ganska betydligt öfverskott, hvilket lofvar att inom en icke aflägsen framtid blifva
tillräckligt att betäcka ränta och amortering af banornas anläggningskostnad.
Inkomsterna och utgifterna samt behållningen af trafiken å stambanorna hafva
nemligen utgjort:
Inkomster.
Utgifter.
Behållning.
År 1860
887,042
31
666,026
99
221,015
32
„ 1861
1.175,927
50
954,329
02
221,598
48
„ 1862
1,607,454
77
1,172,673
22
434,781
55
„ 1863
2,889,111
29
1,981,003
61
908,107
68
„ 1864
3,462,018
72
2,267,817
98
1,194,200
74
398 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 164.
Örn inkomster och utgifter fördelas på hvarje mil, som under de särskilda åren
varit trafikerad, uppstår följande förhållande:
Inkomster.
Utgifter.
Öfverskott.
Öfverskott, ets
förhållande till
ti nläggningskapi-  talet. Anlägg-  ningskostnaden
upptagen till
772,332 It:dr 51
öre för hvarje mil.
kv 1860
37,114
74
27,867
24
9,247
80
1,197 proc.
..1861
40,161
46
32,593
20
7,568
26
0,980 „
„ 1862
99
28,869
36
10,703
63
-1,386 „
,,1863
45,283
88
31,050
21
14,233
67
1,843 „
..1864
48,379
24
31,691
14
16,688
10
2,161 „
Under de nio första månaderna af innevarande år hafva inkomsterna af trafiken
utgjort tillhopa  3,255,895: 62,
och om inkomsterna under de tre återstående månaderna af året antagas
till 400,000 Riksdaler i månaden, eller  1,200.00( •:
skulle årsinkomsten komma att bestiga sig till  4,455,695: 62.
Beräknas utgifterna komma att utgöra 60 procent af inkomsten, skulle
de alltså uppgå till  2,673,417: 37.
samt således öfverskottet för året blifva  1,782,278: 25,
som, fördelade på banans hela längd, 80,6 mil, lemnar en behållning
per banmil af  22,112: 63,
eller 2,863 procent af anläggningskostnaden.
Om nu redan under första året, sedan Vestra och Södra stambanorna blifvit förenade,
ett så vackert resultat vunnits, att dessa banor lemna nära tre procent på anläggningskostnaden,
bör icke då ett sådant förhållande utgöra ett giltigt skäl att skyndsamt
fullborda Östra stambanan och dymedelst tillgodogöra Staten den högst betydliga
inkomst, som måste uppstå genom en jernvägsanläggning, som icke allenast med 10
mil förkortar den nuvarande jernvägslängden mellan Stockholm och Malmö, utan derjemte
framlöper genom en af rikets bördigaste provinser, med en redan nu högt uppdrifven
industri, såväl i landtbruk, som i bergsbruk och fabriker af mångfaldig art?
Efter att sålupda hafva ådagalagt, att något skäl till uppskof med Östra stambanans
byggande icke kan hemtas från det antagandet att Statens jern vägsanläggningar
icke lemna någon nettovinst, som kan användas till anläggningskostnadens amorterande,
återstår att till besvarande upptaga den andra invändningen, eller att Staten
icke skulle kunna, utan alltför betungande vilkor, upplåna de för stambanornas byggande
nödige medel eller bestrida de för en sådan upplåning erforderliga ränte- och kapitalbetalningar.
Motioner t Borgare-Ståndet 1865. N:o 164.
399
I detta afseende torde endast böra erinras, att, om ock stora svårigheter yppats
för Riksgälds-kontorets Fullmägtige, att, oaktadt alla sina bemödanden, på ett fullt nöjaktigt
sätt verkställa den upplåning, som af Rikets sednast församlade Ständer beslutades,
så torde dock med temlig visshet kunna antagas, att, derest ombesörjandet af
framtida upplåningar för Statens räkning här, såsom i andra länder, öfverlemnas till
Kongl. Maj:t, den för fullbordandet af Statens stambanor erforderliga upplåning skall
kunna tillvägabringas på fullt antagliga vilkor. Beträffande Statens förmåga att bestrida
utgifterna till ränta och amortering, så torde blott behöfva lemnäs den upplysning
att Svenska Statens fonderade utländska skuld för närvarande uppgår till
R:mt 54,574,420 R:dr,
och med tillägg af det lånebelopp, Fullmägtige i Riksgälds-kontoret
enligt sednaste Ständers beslut äro berättigade att ytterligare
upptaga, eller  26,000,000 Rulr
skulle komma att utgöra R:mt 80,574,420 R:dr.
Den annuitet, som erfordras för att bestrida utgifterna till ränta och amortering
af denna skuld, uppgår till omkring 4,580,000 Riksdaler, hvaraf en icke obetydlig del
kan påräknas hädanefter komma att inflyta af trafiken å stambanorna (sedan dessa
dock först erhållit fullständig, mot rörelsens omfång fullt svarande materiel); hvarförutan
ganska betydliga summor redan ingå för lån, beviljade till enskilda jernvägsanläggningar,
hvilka summor med hvarje år komma att ökas i den mån de vid sednaste
riksdag till dylika anläggningar beviljade lån — uppgående till icke mindre än
9,644,000 Riksdaler, hvilka till stor del utgått af de utrikes upplånta medlen — blifva
räntebärande och till betalning förfalla.
Att Svenska Staten, som hittills med lätthet kunnat fullgöra de i och för de utländska
lånen belöpande årliga utbetalningarne, hädanefter, sedan banorna börjat lemna
öfverskott, skall ännu lättare kunna verkställa dessa liqvider, faller sig så klart, att
någon tvekan derom icke kan uppstå hos andra, än dem, som om de här upplysta
förhållandena sakna kännedom.
Efter att sålunda hafva besvarat de invändningar, som i allmänhet kunna göras
mot ett oafbrutet fortskyndande af de påbörjade stambanornas fullbordande, torde böra
undei sökas om i afseende på någondera af dem förefinnas några särskilda skäl, som
föranleda till uppskof med deras fullbordande. I detta hänseende förekommer, att, om
man med hvarandra jemförer de ofvan omförmälda ännu icke fullbordade delarne af
de påbörjade Östra Norra och Nordvestra stambanorna, så företer sig emellan de ofullbordade
delarne af Östra, och Nordvestra banorna den likhet, att dessa äro afsedda att
förena redan färdigbyggda delar af Statens stambanor, hvaremot Norra banan, äfven
om dess nuvarande ändpunkt från Upsala fortsättes, icke träffar någon annan stambana
eller någon annan i norr och söder löpande jernväg. Vidare förekommer i afseende
på fortsättningen af Nordvestra och Norra stambanorna, att man ännu icke lärer blifvit
400
Motioner i Ti or gare-Ståndet 1865. N:o 164.
fullt ense om den rigtning, dessa banor böra erhålla, hvaremot, hvad Östra stambanan
beträffar, densammas rigtning numera är af båda statsmagterna bestämd, sedan Rikets
sednast församlade Ständer bifallit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition ”att till påbörjande
af Östra stambanan frän Cathrineholm öfver Norrköping och Linköping, vester
om sjön Sommen till trakten af Nässjö, anvisa det för anläggningen af sträckan mellan
Cathrineholm och Norrköping erforderliga belopp.”
Bland de ifrågavarande påbörjade stambanorna är således Östra stambanan den,
som, derest endast inhemska förhållanden tagas under öfvervägande, ur alla synpunkter
synes i främsta rummet böra fullbordas.
Kongl. Maj:t har ock, uti Sin vid sednaste riksdag om Statens jernvägsbyggnader
afgifna nådiga Proposition (N:o 47), upptagit Östra stambanan närmast efter den numera
fullbordade Södra stambanan, samt har i afseende på angelägenheten af Östra
stambanans fullbordande, uti nämnda Proposition, bland annat, yttrat följande:
”De många vigtiga fördelar, som genom den Östra stambanans anläggning skulle
för det allmänna uppkomma, kunna icke af Kongl. Majit förbises. Så länge denna
bana ännu icke kommit till verkställighet, är Östergötland, en af rikets bördigaste
och mest befolkade provinser, med dyrbara iudustriela anläggningar, betydande jernoch
kopparverk samt rika odlingstillfällen, i saknad af all jernvägsförbindelse med
det öfriga landet. Den vattenkommunikation, provinsen eger i Göta kanal, ehuru
för vissa trakter af väsendtlig vigt, kan dock endast i ringa mån uppväga de fördelar,
som en under alla tider af året tillgänglig jernvägskommunikation erbjuder. Men ej
blott för Östergötland, utan äfven för en stor del af Nerike, Södermanland och Norra
Småland utgör Östra stambanans anläggande en fråga af stor framtida betydenhet.
Medelst denna bana skulle nemligen för dessa orter beredas en lätt och beqväm förbindelse
med Norrköping, hvilken stad sålunda komme att blifva den naturliga stapelorten
för en betydande del af dessa landskap. Den Vestra stambanan skulle ock
härigenom otvifvelaktigt tillföras en stor både personal- och varu-trafik, och Statens
inkomster af denna bana sålunda i samma mån ökas.”
Redan i 1859 års jernvägskomitées betänkande förekommer i fråga om rigtningen
af södra stambanan, den erinran, att då nämnda bana i första rummet afsåge,
att på kortaste väg förbinda det norra och mellersta Sverige samt hufvudstaden med
Malmö och utlandet, så borde Nässjö bestämmas till föreningspunkt mellan Södra och
Östra stambanorna, enär afståndet mellan Stockholm och Malmö derigenom blefve 57
mil 13,150 fot, i stället för 67 mil 18,540 fot, som utgör väglängden, så länge trafiken
måste följa Södra och Vestra stambananorna till Falköping.
Förutom de nu anförda skälen för Östra stambanans fullbordande, torde böra
komma under öfvervägande:
att så länge Östra stambanan icke blifvit färdigbyggd, stor svårighet möter att
på ett ändamålsenligt sätt ordna snälltågen mellan Stockholm och Malmö, så att denna
väglängd på en dag kan tillryggaläggas;
att
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 164.
401
att postföringeu mellan Stockholm och Malmö genom Östra stambanans fullbordande
blir synnerligen underlättad;
att, så snart Östra stambanan blir anlagd till Mjölby, bibanor dels till Wadstena,
dels till Motala på enskildes bekostnad sannolikt komma till stånd, hvilka banor komma
att i hög grad öka trafiken på stambanan;
att, om den föreslagna jernvägsanläggningen emellan Södra stambanan samt Carlskrona
och Calmar kommer att utföras, det synes i hög grad orimligt att trafiken mellan
dessa orter samt Stockholm och de norra orterna skall ledas vester om sjön Wettern;
att likaledes för den betydliga industri, som bedrifves inom Norrköpings samhälle,
den under byggnad varande sträckningen till Cathrineholm visserligen är af stort
gagn för såvidt densamma underlättar kommunikationen med Stockholm och de norra
orterna samt Nerike och i allmänhet de trakter, som ligga utefter Vestra stambanan,
men att deremot hela den öfriga delen af Östergötland och Småland, samt i allmänhet
de södra orterna, hvars naturliga afsättningsplats Norrköping är, icke hafva något
gagn af jernvägen till Cathrineholm, då våglängden från Norrköping till Nässjö öfver
Cathrineholm utgör 30,i mil, men vägen från Norrköping öfver Linköping och Mjölby
till Nässjö icke uppgår till fullt 15 mil, hvadan afståudet mellan Norrköping och alla
orter söder om Nässjö är 15 mil längre än det blir sedan Östra banan blifvit fullbordad;
att
Staten genom afbrott af arbetena å Östra stambanan — ett arbete derom
meningarne väl torde vara ense att det snart åter kommer att vidtaga — sjelf skulle
tillskyndas en icke oväsendtlig förlust.
För att nu återkomma till frågan om Nordvestra och Norra stambanornas fullbordande,
så lära väl undersökningarne i afseende på den förra banans sträckning
antingen redan vara verkställda eller hinna afslutas så tidigt, att Rikets Ständer i
fråga om denna bana kunna fatta sitt beslut. Men hvad åter angår Norra stambanans
fortsättande från Upsala, så synas meningarne om jernvägskommunikationernas lämpligaste
rigtning norr om Stockholm ännu vara så delade och frågan derom så outredd
att något annat beslut i detta afseende vid innevarande riksdag svårligen torde kunna
fattas, än att anvisa nödiga medel för en fullständig undersökning till utredande af
alla dermed sammanhängande och på beslutet derom inverkande omständigheter.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå:
l:o att Rikets Ständer måtte besluta, att verkställande af all den upplåning,
som hädanefter erfordras för utförande af Statens jernvägsbyggnader,
måtte öfverlemnas till Kongl. Maj:t att, genom Chefen för Finans-departementet,
ombesörjas; dock att, sedan aftal om de erforderliga lånesummorna
blifvit afslutadt, det ankommer på Kongl. Maj:t att förordna, huruvida
de upplånta penningarne böra direkte genom Fullmägtige i Riksgäldskontoret
indragas, eller på annat sätt komma Riksgälds-kontoret till godo,
Bih till K. St. Prot. IStiö 1866. 11 Sami. 3 Afd. 51
402
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 164.
i utbyte mot i behörig ordning af bemälde Fulhnägtige utfärdade räntebärande
obligationer, af den lydelse, som låneaitalet bestämmer och hvilka
derefter i hittills vanlig ordning böra med de till Riksgälds-kontoret inflytande
medel af nämnda Kontor behörigen till kapital och ränta liqvideras;
2:o att Rikets Ständer jemväl måtte åt Kongl Maj:t öfverlemna att bestämma,
under hvilka vilkor upplåning för sagda ändamål må ega rum, äfvensom
tiden för lånets afslutande;
3:o att, om och när lån kan erhållas på sådana vilkor, som Kongl. Maj:t
anser för Svenska Staten förmånliga, Kongl. Maj:t må ega att afsluta ett
eller flera sådana lån, uppgående till ett sammanlagdt belopp af 24 millioner
R:dr R:mt;
4:o att, om och när nödige medel på sådant sätt erhållas, deraf må i
mån af behof och på de tider, Kongl. Majit eger bestämma, användas de
för Nordvestra och Östra stambanornas fullbordande erforderliga medel, nemligen
för den förra  13,413,864 R:dr
och för den sednare
10,609,487 „
eller tillhopa R:mt 24,023,351 R:dr;
5:o att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit,
på sätt honom lämpligast syntes, täcktes låta anställa undersökning,
a) huruvida det norra Sveriges billiga anspråk på förbättrade kommunikationer
kunna anses uppfyllda derigenom, att den nu påbörjade stambanan
till Upsala derifrån fortsättes till någon af de hittills ifrågasatta platser
å Gefle—Dala jernväg, eller om icke
b) jemte denna stambana, hvars ändpunkt då torde böra blifva Gefle
eller någon plats i närheten deraf, en annan i vestligare rigtning bör ifrån
Stockholm eller lämplig punkt å Stockholm—Upsala-banan utgå och sträcka
sig t. ex. åt Falun eller Insjön samt
c) att Kongl. Majit till Rikets näst sammanträdande Ständer täcktes
afgifva de förslag i ämnet, hvartill berörda undersökningar föranleda.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. Ridderstad.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:is 165 dr 166.
403
N:o 165.
Af Herr Petterson, C. A., angående ökadt anslag till resestipendier
och understöd åt industriidkare.
De af Rikets Ständer vid föregående riksdag till Kommers-kollegii disposition
ställda medel, 3,000 Riksdaler Riksmynt, att användas till stipendier och understöd åt
industriidkare, som visa framstående anlag i sina yrken, för att i främmande länder
vinna ökad skicklighet och förkofran deri, äro allt för små, att något af synnerlig nytta
deraf kan vinnas, helst industrien ständigt ökas i alla rigtningar.
På grund af hvad jag nu anfördt anhåller jag,
att Rikets Ständer må öka nämnda summa till 10,000 Riksdaler Riksmynt,
att årligen utgå till ofvan angifna ändamål, och hoppas jag så mycket mer
bifall till denna min framställning, som summan ej kan, i betraktande till
den dermed åsyftade nytta, anses för hög, då en dubbel så stor summa är
anvisad till understöd åt officerare, som i utlandet söka förkofran i sitt yrke.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
C. A. Petterson.
N:o 166.
Af Herr PetteFSOD, C. A., att för lurendrejeri, m. m., måtte stadgas
samma ansvar som för stöld.
Oaktadt tull-lagstiftningen under sednare åren framträdt i en allt mer och mer
liberal anda, har detta likvisst icke kunnat verka derhän, att icke insmuggling af god
404 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 167.
till riket alltjeinnt fortgår, om just ej i så stor skala som fordom, så åtminstone tillräckligt
mycket för att påkalla strängare straffbestämmelser för lurendrejeri än de,
som nu förefinnas, helst det nuvarande straffet på intet sätt finner sin motsvarighet
uti det som drabbar den, hvilken olofligen tillegnar sig annans egendom eller, för att
säga rent ut, den som bestjäl sin nästa; ty hvad är lurendrejeri annat än en stöld.
Enda skilnaden är namnet, att lurendrejeri benämnes ”försnillning af statsmedel” och
straffas lindrigare, det andra benämnes ”stjäla” och straffas hårdare, ehuru båda brotten
äro lika och borde i följd deraf äfven lika bestraffas. Lurendrejeriet har derjemte
det onda med sig, att vid upptäckt det sällan är den egentliga försnillaren eller egaren
till varan, som straffas, utan de biträden han begagnat vid sin skamliga handtering.
Vore straffet för lurendrejaren lika med det för tjufven, är jag öfvertygad att hvar och
en skulle väl betänka sig innan han läte inleda sig på den, i så fall högst betänkliga
och farliga smugglarebanan, och försöken till olofligt inpraktiserande af gods allt mer
och mer aftaga samt slutligen alldeles försvinna, till fromma och båtnad både för den
enskilda och det allmänna.
Jag vågar derföre föreslå,
att den, som beträdes med att genom lurendrejeri eller i öfrigt falska och
sanningslösa uppgifter undansnilla Staten tillkommande tullafgifter, måtte
härför stånda samma ansvar, som för stöld.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
C. A. Petterson.
tf:o 167.
Af Herr Vougt, HCDfiC, om anslag till upprensning och fördjupning
af det nära Södertelje varande inlopp till Målaren,
henämndt "JBrandalssundet".
Sedan fråga uppstått, att för sjöfartens underlättande mellan Östersjön och Mälaren,
genom Södertelje kanal, och beredande, i sammanhang dermed, af möjlighet för
Motioner i Bory are-Ståndet 1865. N:o 168. 405
mera djupgående fartyg att anlöpa den i närheten af Södertelje, på saltsjösidan belägna
lastageplatsen ”Näset ’, hvarest, medelst begagnande af ett ifrån vestra stambanan
dit ledande sidospår, betydliga partier trävirke från det inre af Södermanland
uppläggas för export till främmande länder, verkställa upprensning och muddring af
det så kallade Brandalssundet, hvars ringa djup för närvarande utgör ett väsendtligt
hinder för berörda syftemåls ernående; så och ehuru derom föranstaltade undersökningar
ännu icke hunnit fullständigt afslutas, har jag ansett mig böra, på dertill
gifven anledning och under förbehåll att framdeles få till vederbörligt Utskott inlemna
nödiga handlingar och kartor, härmed vördsammast hemställa,
det måtte Rikets Ständer bevilja ett anslag utan återbetalningsskyldighet
af Åtta Tusen, eller, om möjligt, Tio Tusen Riksdaler Riksmynt såsom bidrag
till kostnaden för en sådan upprensning och fördjupning af omförmälda
från Saltsjön till Mälaren ledande inlopp ”Brandalssundet” att detsamma,
utan tillökning i dess nuvarande bredd, som af strategiska skäl
torde böra oförändrad bibehållas, erhåller ett djup af 16 å 18 fot vid lägsta
vattenstånd, mot vilkor att Södertelje stad, ensam eller i förening med
angränsande kommuner, hvilka utaf företaget kunna påräkna framtida fördel,
ikläder sig ansvarighet, icke allenast för all den ytterligare kostnad
arbetet erfordrar, och för fullbordandet deraf inom den möjligast korta
tid, som i vanlig ordning varder bestämd, utan ock för farledens behöriga
vidmagthållande.
Om remiss till Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
Henric Vougt.
N:o 168.
Åf Herr ljungberg, C. E., om ändring af Fiskeri-stadgan, i hvad
saltsjöfisket inomskärs angår.
Det kan endast tillskrifvas obekantskap med förhållandena i skärgården eller
ock ett förbiseende, att gällande fiskeristadga kommit att belägga allt skärgårdsfiske
406
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 168.
med ett interdikt till förmån för en och annan fjerran boende strandegare, hvilket
ofta är till orimlighet orättvist. Hvar och en har i denna stadga undfått rätt att
fiska i öppna hafvet; men saltsjöfisket inomskärs har blifvit uteslutande tillagdt dem,
som strand och holmar deromkring ega. Följaktligen, om äfven, såsom stundom händer,
inomskärs finnas vatten af 3—5 mils vidd och deröfver, eger ingen, som icke innehar
strandrätt, derur uppdraga fisk; och ehuru det för strandegarne är omöjligt att sjelfve tillgodogöra
sig ett så stort fiskvatten, ega de likväl af de fattige fiskare, som kunde försöka att
begagna den vida sjön, som naturen icke ämnat till några få individers besittning, taga
deras båtar och fiskredskap samt bringa dem sjelfve till böter. Följden häraf är att
sådane fiskare, som icke ega något land vid sjön, nödgas till strandegarne betala årlig
skatt, hvilken ofta för hvarje fiskare utgör 50—60 R:dr till hvarje strandegare. Bevis
på hårdheten af dessa vilkor lemnar förhållandet bland fiskrarne i Waxholm. Denna
lilla stad bebos ännu, såsom fordom, hufvudsakligen af fiskare, men emedan den starka
trafiken af ångfartyg, m. m., bortjagat fisken till andra vatten, måste de nu söka densamma
i aflägsna sjöar, der, huru stora och vidsträckta vatten än förefinnas, de måste
till strandegare betala betydliga afgifter. De idka endast strömmingsfiske om sommaren
med skötar, hvilket fiske är af den beskaffenhet att grundare vatten än tre famnars
djup icke kan begagnas. Detta fiske hindrar således icke något strandfiske; men
emellertid, och ehuru samma fiskare i Waxholm skatta för fiske, hafva de icke annat
vatten, hvarpå de kunna idka denna näring, än de stora aflägse sjöar, för hvilkas
begagnande de af sin alltid under nattvak och ofta under storm och regn inbragta
lilla förtjenst måste afstå så betydliga belopp, som de ofvan anförda. Sådant kan ej
anses med rättvisa och billighet förenligt; och jag får således föreslå,
att fiskeristadgan måtte så förändras, att antingen, såsom i afseende på
öppna hafvet är stadgadt, strandegarens rättighet till fiske och vatten ej
må sträcka sig längre än dess landgrund räcker, eller också att endast
visst antal famnar från land må vara honom förbehållet samt att skötfiske
må få obehindradt drifvas, så vidt strandegarens notvarp, der sådant finnes,
af berörda fiske ej hindras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
C. E. Ljungberg.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 169.
407
N:o 169.
Af Herr Ljungberg, C, £., angående närmare tillsyn öfver tullförfattningarnes
efterlefnad i afseende å varuinförseln
från Norge till Sverige, nu m.
Ehuru det knappt torde finnas någon gren af vårt lands kommerciela förhållanden,
sorn oftare varit föremål för allmänna uppmärksamheten och sakkunnige mäns
ompröfning, än handelsförhållandena till Norge, lärer det likväl icke vara någon obekant,
att dessa handelsförhållanden beklagligen fortfarande befinna sig i ett skick, som,
i synnerhet från synpunkten af Sveriges intressen, är allt annat än tillfredsställande.
Förgäfves hafva, inom en tid af 20 år, tvänne särskilda tullkomitéer, sammansatta af
ett lika antal Svenskar och Norrmän, varit nedsatta, för att tillvägabringa en mera
liflig och ömsesidigt gagnande kommerciel gemenskap emellan de båda rikena. Dessa
komitéers bemödanden hafva icke burit någon frukt; och ännu i dag saknas i de
tvänne förenade rikenas inbördes handelsförhållanden den reciprocitet i rättigheter,
sorn utgör grundvalen för hvarje tillfredsställande reglering af dylika förhållanden
emellan för hvarandra helt och hållet främmande stater.
Bland de af detta sakernas tillstånd uppkomna missförhållanden, som, jemte det att
de medföra en årligen vexande förlust för Svenska statsverket, innefatta en alltför
uppenbar kränkning af de i ämnet utfärdade författningars anda och mening, för att
böra längre förbises, utbeder jag mig få fästa uppmärksamheten på den tillämpning,
som nu eger rum af 5 § uti Kongl. Förordningen den 24 Maj 1825 samt af Kongl.
Kungörelsen den 25 Maj 1843, angående tullbehandlingen af varor, transporterade öfver
Idefjorden öster om Svinesund.
Sistnämnda kungörelse, som innnehåller att transporten af varor öfver berörda
fjord, antingen i pråmar eller i båtar under tvänne kommerslästers drägtighet eller om
vintern öfver isen, skall, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom om varorna vore
landvågen in- eller utförda, är en undantagslag, som tillkommit på grund af ett enstaka,
lokalt förhållande, påtagligen i afsigt att underlätta varutrafiken emellan gränsboarne
på ömse sidor om Idefjorden. Författningen; blef å Svenska sidan påyrkad,
under uttryckligt förbehåll af reciprocitet; men densamma tillämpas nu sålunda, att
i
I
408 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 169.
Norrmännen blifva i tillfälle undandraga sig tullen för en stor del af deras sjötrafik
på Sverige, hvaremot särskilda restriktioner å deras sida göra samma författning föga
gagnelig för Svenska trafikanter.
Gynnad af staden Fredrikshalls belägenhet vid Idefjorden transporterar egare
af Norsk vara densamma i huru stora qvantiteter och från hvilken sjöstad som helst
till nyssnämnda stad, derifrån varorna sedan i mindre farkoster forslas till en midt
öfver Idefjorden belägen udde, Mossviken, hvarest varorna väl för formens skull lossas
på Svenska landet, men omedelbart derefter inlastas i bredvid liggande fartyg, som
dermed segla till Strömstad. Der förklarar tullkammaren, i stöd af åberopade Kongl.
Kungörelse, varan hafva införts landvågen, och erhåller sålunda varuegaren fri disposition
deraf samt kan utan någon slags afgift till Svenska statskassan, föra densamma,
land- eller sjövägen, hvart honom lyster inom hela Sveriges rike.
Detta sätt att, med kringgående af de för den sjöväga kommunikationen emellan
de förenade rikena gifna föreskrifter, sjöledes utan tull inpraktisera Norska produkter
till Sverige, lärer egentligen först för tre år sedan tagit sin början; men af härhos
bilagda utdrag af Strömstads tulljournal erfar man att efter denna tid införseln på
denna väg i ganska stor skala tilltagit.
Af fisk, förnämligast saltad sill, infördes öfver Mossviken, år 1861.: 500 centner,
år 1862: 3,175 centner 30 skålpund, år 1863: 2,960 centner 86 skålpund och år 1864:
4,114 kubikfot.
Af bensvärta, år 1861: intet, år 1862: 493 centner 83 skålpund och år 1863:
826 centner 92 skålpund.
Af hudar och skinn, år 1861: 16,824 skålpund, år 1862: 110,937 skålpund och
år 1863: 168,476 skålpund, hvaraf voro beredda, år 1861: hela den uppgifna qvantiteten
16,824 skålpund, år 1862: 109,479 och år 1863: 166,482 skålpund. År 1864
infördes icke mindre än 308,439 skålpund beredt läder.
Af jern, år 1861: 663 centner 70 skålpund (kakelugnar), år 1862: 961 centner
9 skålpund (kakelugnar och spik), år 1863: 932 centner 10 skålpund (kakelugnar,
spik och annat manufaktursmide) och år 1864: 1,506 centner och 33 skålpund.
Dessutom infördes år 1861: tran 14 centner 14 skålpund, år 1863: formar af
ler och jernbleck 24,000 skålpund, krut 312 skålpund, paraffinolja 200 skålpund, kritpipor
12,530 skålpund, tvål 355 skålpund och vin af vinbär 1,550 skålpund, samt år
1864: parafiuolja 5,810 skålpund, tran 26,720 skålpund, tobaksstjelk 99,474 skålpund
och kritpipor 10,870 skålpund.
Hela den landväga införseln öfver Idefjorden år 1864 samt, intill den 21 Oktober
år 1865, finnes uti bilagda officiela uppgifter upptagen.
Att Svenska statskassan, på sätt närlagda uträkningar utvisa, härigenom under
året 1862 undandragits en tullinkomst af 13,924 och under år 1863 af 24,162 Riksdaler
torde i och för sig förtjena att tagas i betraktande, men är dock af jemförelsevis
-
Motioner i T! or g are-Ståndet 1865. N:o 169.
409
vis underordnad vigt, ehuru det bör ihågkommas att detta sätt att eludera mellanrikslagen
ännu är i sin början; det betänkligaste ligger, såsom mig synes, deruti, att
en Kongl. Författning kan och får begagnas till täckmantel för ett oförtäckt lurendrejeri,
samt att Norrmännen, som, när fråga är om införseln till deras land, högljudt
beklaga sig öfver den tull-lindring mellanrikslagen medgifver, och, i öfverensstämmelse
med denna åsigt, lägga alla möjliga hinder i vägen för samma införsel, tillåtas undandraga
sig all tull å de varor, sorn af dem på nämnda sätt till Sverige införas.
Yi tro icke att någon Svensk varuegare försökt begagna en lika utväg, som
den från Norska sidan anlitade, att undgå tullens erläggande, likasom vi betvifla att
om ett sådant försök gjordes, det skulle lyckas, emedan de Norska myndigheterna vanligen
aro vaksamma, då det angår deras egna intressen; hvad vi veta är, att, då stadgandet
uti 5 § af 1825 års Kongl. Förordning, att ”i Sverige eller Norge alstrade
eller tillverkade varor skola, vid införseln landvågen från ena till andra riket, vara
från tullafgifter fria”, i Sverige respekteras och efterlefves, göres detsamma i Norge
fullkomligt kraft- och betydelselöst genom en af dervarande Tulldepartement till tullkamrarne
utfärdad föreskrift, att ”varer maae ikke uden tolds erleggelse föres sövserts
i Norge (herfra stang-, bolt- og bandjern samt af bräkstenger, liaer, spader, söm og
spiger, 3 tommer och derover, undtagne)”; hvarvid dock uti instruktionen för tullkammaren
i Fredrikshall det tillägg blifvit gjordt, att det ”ikke betragtes som sövsertsförsel, om
varerne her i riget bringes över fjorde, hvor disse afbryde den almindelige landevei,
som for ex fra Moss till Horten.”
Det lärer vara från 1838, som det första förbud härleder sig för landvågen införda
Svenska varors vidare fortskaffning utan tull. Före denna tid, lika som före
den politiska föreningens tillkomst, kunde Svenska, öfver land förda varor i Norge
passera fritt hvar som helst, och i mer än 20 år efter unionens ingående fortgick
denna praxis. Men sedan Norska Regeringen gifvit ofvannämnda tolkning af mellanrikslagens
stadgande om tullfrihet, har afsättningen af Svenska varor i hög grad försvårats
i Norge, jemte det icke så litet obehag och trassel uppstått för trafiken äfven
med rent Norska varor, hvilkas ursprung icke alltid kan styrkas. Detta erkännes inom
Norge sjelft.
Då, för snart 20 år sedan, de Norske Tedamöterne af den då nedsatta unionela
tullkomitéen till Trondhiems och Christianiabörskomitéer, Trondhiems Stiftsamtmanskap
och flera andra myndigheter afläto en förfrågan, om landvågen införda Svenska varor
borde, äfven när de sjöledes försändes, åtnjuta tullfrihet, blef denna fråga jakande
besvarad, och man ansåg, att då afsigten med förbudet icke kunde vara annan än
den, att fördyra Svenska varor och derigenom förhindra afsättningen deraf borde
man heldre öppet infordra tullen vid varans första införsel i riket.
Någon ändring i de förfoganden, som sålunda blifvit i Norge vidtagna till den
Svenska varuafsättningens inskränkande, har emellertid icke deraf följt; och det är ett
Bih. till R. St. Prot. 1865 fy 1866. 11 Sami. 3 Afd. 52
410
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 169
faktum, som visserligen icke kan frånsägas allt sammanhang med den Svensk-Norska
tull-lagstiftningens närvarande beskaffenhet och tillämpning, att Norge icke blott bibehåller
den betydliga öfvervigt i den inbördes trafikens handelsvärde, som detta land allt
sedan mellanrikslagens tillkomst innehaft, utan att, medan Sveriges utförsel till Norge
årligen aftager, införseln från detta land, och följaktligen äfven förenämnda Norges
öfvervigt, deremot tilltager på ett sätt, att värdet af de sjövägen från Norge införda
varor numera med öfver 3 '/2 millioner Riksdaler öfverstiger Sveriges utförsel samma
väg till Norge. År 1860 öfversteg införseln från Norge med föga mer än 1 million
Sveriges utförsel till samma land; ty den förra utgjorde endast 5,554,000 Riksdaler,
då den sednare uppgick till 4,485,000 Riksdaler; men sedermera tillvexte den förra,
år 1861 till 5,641,000, och 1862 till 5,784,000 Riksdaler, då Sveriges utförsel (allt
sjöledes) deremot förminskades, år 1861 till 3,097,000 och 1862 till 2,253,000 Riksdaler.
^
Ännu mera anmärkningsvärdt, och af närmare gemenskap med den fråga, som
mera omedelbart utgör föremål för denna motion, är att samma förhållande, som,
efter hvad här blifvit visadt, eger rum i afseende på den sjöväga handelstrafiken, äfven
i de sednaste åren inträdt på den landväga rörelsens område, der en betydlig öfvervigt
förut städse förefanns på Sveriges sida.
Af Kommers-kollegii tryckta berättelser om rikets utrikes handel visar sig nemligen
att, då år 1837 införseln nämnda väg från Norge till Sverige endast innehade
ett värde af 70,500 Riksdaler Riksmynt, hvaremot det sednare landets utförsel till det
förra uppgick till värde af 436,000 Riksdaler; och sedan tio år derefter, eller 1847,
förstnämnda införsel endast stegrats till 825,000j Riksdaler, då utförseln deremot höjt
sig till 633,000 Riksdaler, så visar sig åter förhållandet i sednare åren sålunda:
Införsel, Utförsel,
År. från Norge till Sverige. från Sverige till Norge.
R:dr Runt. R:dr R:mt.
1855
210,000. 196,500.
1860
180,000. 267,000.
1861
226,000. 247,000.
1862
505,000. 208,000.
Likasom vid den sjöväga varutrafiken har således under de sednaste trenne år,
införseln från Norge tilltagit — hvad landväga trafiken angår till och med nära tredubblats
— under det att utförseln till Norge deremot aftagit.
Man må om värdet af den handelsbalans, som ännu alltjemt i alla civiliserade
länder uppgöres, hysa hvilka åsigter som helst; säkert är likväl att en stadigvarande
och tilltagande undervigt i handelsgemenskapen med ett särskildt land påkallar undersökning
om grunderna dertill. Om det vid en sådan undersökning skulle visa sig, att
det anmärkta förhållandet föranledes af en naturlig öfvervigt i produktionen af sådana
varor, som äro föremål för den ena nationens förbrukning, äfven som uti värdet af
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 169.
411
denna produktion, jemförd med den, som lämpar sig till afsättning i det andra landet;
och om intet är att anmärka hvarken i afseende på reciprociteten uti de handelsfördrag,
som emellan de båda nationerna äro afslutade, eller beträffande tillämpningen
af dessa fördrag, då har en sådan underbalans intet att betyda, och den nation, på
hvars sida densamma faller, har endast att tillse, det hon genom en fördelaktigare
handelsverksamhet i förhållande till andra nationer, bereder sig medel till betäckande
af den brist, som i de kommersiela transaktionerna med det särskilda landet uppkommer.
Men om åter det skulle visa sig att det land, å hvars sida ifrågavarande undervigt
i den inbördes handelsrörelsen framträdt, företer en stark produktion af just sådana
varor, som det andra landet i största myckenhet från andra stater hemförer;
men att dessa produkter äro i sistnämnda land belagda med umgälder, hvarifrån dettas
alster äro i det förra befriade; att vidare inskränkningar, som fördragen icke godkänna,
i det land, som redan i följd af de för handen varande bestämmelserna befinner sig i
en fördelaktigare ställning, blifvit egenmägtigt pålagda det andra landets produkter,
och slutligen att en till underlättande af den inbördes trafiken gifven författning icke
blott, genom vidtagna förfoganden, länder endast ena kontrahenten till anmärkningsvärd
fördel, utan äfven af denne missbrukas till undgående af de umgälder, som i
fördragen finnas dess alster åsätta, då torde icke någon, som anser sig böra vårda sitt
lands intressen, kunna hysa något tvifvel om sin pligt och befogenhet att i sådana
förhållanden söka rättelse.
Då de Norska myndigheterne nu beröfva Svenske trafikanter såväl den tullfrihet
för landvågen införda varor, som de enligt 1825 års Förordning skulle ,ega, som den
förmån af passagen öfver Idefjorden, hvilken uti 1843 års Kungörelse varit afsedd,
enär den Svenske varuegaren nu endast kan till konsumenter i Fredrikshall och dess
närmaste område afyttra sina produkter, men Norrmännen deremot kunna öfver hela
Sveriges rike, utan alla dylika vexationer. försända sina landvågen införda varor, jemte det
att de numera så begagna passagen öfver Idefjorden, att de undgå förtullning af äfven
sjövägen införda varor; så lärer icke knnna bestridas att den rättvisans vågskål,
hvaruti Sveriges och Norges ömsesidiga intressen skulle afvägas, faller temligen ojemnt.
Det är gifvet, att om någon främmande stat, såsom Belgien, Preussen eller Nederländerna,
med hvilken vi ingått någon handelstraktat, skulle tillåta sig att, i trots
af sina deruti åtagna förbindelser, uti den inre trafiken pålägga Svenska varor tullsatser,
hvarifrån de uti traktaten blifvit befriade; så skulle Sveriges Regering anse sig
lika pligtig som berättigad att äska rättelse uti sådant förfogande eller traktatens upphäfvande;
och vi betvifla, att densamma skulle i mera än 20 år åtnöjt sig med en
sådan godtycklighet. Icke mindre oundgänglig, blott vida lättare, torde en sådan rättelse
få anses, då Sveriges Konung äfven är Norges; och det är derför med den fullkomligaste
tillförsigt att all rättvisa ofördröjligen skall vårt land i detta fall veder
-
412
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 170.
faras, som jag vågar hemställa att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla
att Kongl. Maj:t måtte i nåder vidtaga de förfoganden, som kunna erfordras
för att göra mellanrikslagens stadgande i afseende på den landväga införseln
gällande i Norge.
Hvad beträffar den varuinförsel från Fredrikshall, som nu bedrifves vid Idefjorden
och som påtagligen grundar sig på en förtydning af 1843 års Kongl. Kungörelse,
kan, enligt mitt förmenande, densamma på flera sätt förekommas. Men sättet för
upphäfvande af detta missbruk torde med förtroende kunna lemnäs till Kongl. Maj:ts nådiga
bedömande, enär jag gör mig förvissad att, så snart Kongl. Maj:ts höga uppmärksamhet
blifvit fästad på denna angelägenhet, och Dess nådiga vilja blifvit känd,
utvägar ingalunda skola saknas att uti ifrågavarande hänseende åstadkomma full och
skyndsam rättelse, en rättelse, som utan tvifvel kraftigare än mången annan åtgärd
torde hos Norrmännen väcka intresset för en fullkomlig frigörelse af handeln emellan
Sverige och Norge.
Om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
C. E. Ljungberg.
N:o 170.
Af Herr Staaff, Pehr, om anslag till omläggning af allmänna
landsvägen {stora kustvägen) inom Gefleborgs län.
Sedan vid sisthållna riksdag Rikets Höglofliga Ständer hos Kongl. Maj:t anhållit
om föranstaltande af undersökning rörande allmänna landsvägens (stora kustvägen)
omläggning och förbättring på erforderliga ställen inom Gefleborgs och Wester-Norrlands
län och sådan undersökning nu af Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen ombesörjts,
så har instrumentet inkommit och utvisar en kostnad för Gefleborgs län af 295,000
Riksdaler Riksmynt. >
Af samma skäl, som låg till grund för Rikets Ständers beslut om undersökningen,
eller att Norrland, som på länge ej torde erhålla någon direkt nytta af jern
-
\
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 171. 413
vägen, men likväl finge i det öfriga rikets delar dertill bidraga med kännbara uppoffringar,
hade skäliga anspråk på erhållande af lättnad i de redan befintliga kommunikationerna,
vågar jag vördsamt föreslå,
det behagade Rikets Höglofliga Ständer såsom bidrag till utförande af omförmälda
vägomläggning inom Gefleborgs län, anslå trefjerdedelar af den
beräknade kostnaden, eller 221,250 Riksdaler Riksmynt.
Remiss begäres till Stats-Utskottet, dit handlingarne, jemte general-förslaget, af
Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen öfverlemnas.
Stockholm den 15 November 1865.
Pehr Staaff.
N:o 171.
Af Herr Blomberg, Allg. Theoph., om förändrade bestämmelser
i afseende å allmänna författningars kungörande.
Vid 1862—1863 års riksdag väcktes inom trenne Stånd motioner om borttagande
af det lagstadgande, som ålägger prest att från predikstolen uppläsa författningar och
kungörelser, i hvilka motioner ådagalades, att detta stadgande är obehöfligt, opassande
och ändamålslöst. Dessa motioner föranledde likväl icke någon åtgärd från Rikets
Ständers sida, sannolikt af den orsak, att Utskottet, som behandlade frågan, icke kunde
finna något annat lämpligt sätt att promulgera utkommande författningar.
Samma svårighet förefinnes väl ännu, men då stadgandet är omöjligt att efterlefva
och derföre är skadligt, enär det tvingar presten att blifva lagbrytare, kan och
bör detsamma ej längre tolereras.
Att det är omöjligt medhinna uppläsandet af t. ex. Tulltaxan, den på latin skrifna
Medicinaltaxan med flera längre författningar, äfven om presten hvarje helgdagseftermiddag,
sedan åhörarne aflägsnat sig, under flera timmar fortsätter uppläsningen för
kyrkovaktaren, ligger i klar dag; och att, såsom nu flerestädes sker, uppläsa en del af
författningen, men lemna fortsättningen åt en uppsåtlig eller ouppsåtlig glömska, är
ptt tjenstefel, för hvilket presten kan lagforas.
414
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 172.
Derföre, och då mau icke af någon bör begära det orimliga och omöjliga, tager
jag mig friheten föreslå,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t hemställa, det ifrågavarande lagstadgande
måtte sålunda förändras, att prosten endast blir skyldig uppläsa
rubriken till utkommande längre författningar, och att hänvisa församlingen
att derom taga detaljerad kännedom på lämpligt ställe inom socknen,
t. ex. i sockenstugan;
och då det blefve nödigt att för sådant ändamål mer än ett exemplar af utkommande
författningar funnes att tillgå och inom de flesta församlingar nu finnas sockenbiblioteker,
får jag ytterligare föreslå,
att 1 å 2 ex. af Svensk Författningssamling måtte kostnadsfritt tillhandahållas
nu varande sockenbiblioteker, äfvensom blifvande sådana, i den mån
de dertill kunna anmäla sig.
Stockholm den 15 November 1865.
Aug. Theoph. Blomberg.
N:o 172.
Af Herr Waldenström, A., angående dels förändrade betåmmelser
i fråga om användandet af Kronans marker i Norrbottens
län, dels ock förbud mot utförsel från samma län af vissa
slag trävaror.
o
Återkallad.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 178.
415
N:o 173.
Af Herr Bergman, c. J., angående dels sammanförande i en enda
Landtmäteri-förordning, dels ock vissa förändringar af
de gällande föreskrifter, som innehållas i Skiftesstadgan ,
och andra dermed gemenskap egande författningar.
Den 15 Juli 1859 utfärdade Kongl. Majit nådig Kungörelse, angående laga skiftens
verkställande på Gotland, hvaruti förordnades, att Kongl. Stadgan om skiftes
verket
i riket af den 4 Maj 1827, med deruti skedda förändringar, skulle, dock med
iakttagande tills vidare af vissa, i den nådiga Kungörelsen meddelade inskränkningar
och föreskrifter, gälla till efterlefnad äfven för Gotland.
Oaktadt så har skett, har dock nu skiftesverket på Gotland, som börjades under
de lifligaste förhoppningar om allmänt och enskilt gagn, nära nog afstadnat, och utgör
föremål för svåra bekymmer hos en stor del af länets innevånare.
Anledningarne härtill äro flera, och synas hufvudsakligen vara:
att jordegare, som söka skifte, erhålla förordnande för den landtmätare, som de
begära, hvilket väl öfverensstämmer med 1 §:n i 2:dra Kapitlet Kongl. Skiftesstadgan,
men är tvifvelsutan skadligt, emedan ofta, till följd deraf, icke de bästa och skickligaste
landtmätare blifva förordnade;
att jordegare på Gotland, hvilka tillsammans eller hvar för sig ega en åttondedel
af skifteslagets jord, hafva vitsord att söka och erhålla laga skifte, hvartill dock
minst borde erfordras en fjerdedel af skifteslaget, beräknad efter förmedladt hemmantal,
hvilket sednare vitsord skulle utgöra ett sannare uttryck, än nu är möjligt, af
jordegarnes i skifteslaget behof och önskningar;
att gällande föreskrifter om behandlingen vid laga skifte af skog och bränntorfsmossar,
oaktadt deras, särskildt för Gotland, med hänsyn till dess insulära natur, omätliga
vigt och värde, visat sig vara otillräckliga, till följd hvaraf skogarne förstöras och
bränntorfsmossarne icke med all erforderlig omsorg fördelas; samt
att 1827 års Kongl. Skiftesstadga blifvit ändrad genom en så stor mängd Kongl.
Kungörelser och Bref, icke långt från tjugo stycken, att, helst dessa författningar numera
till en del icke kunna få köpas och någon säker kodifikation af dem icke finnes, kan
-
416 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 174.
ske understundom mången vederbörande, men isynnerhet folket misstager sig om eller
rent af icke känner till somliga, dock ännu gällande, föreskrifter om det för hela riket
vigtiga skiftesverket.
Med stöd af allt detta, och då det ostridigt skulle innefatta en stor fördel för
allmänheten, och omöjligen kunde vara skadligt för någon, om alla de föreskrifter, som
nu finnas i såväl Kongl. Skiftesstadgan med alla dertill hörande Kongl. Kungörelser
och Bref, som ock Kongl. Landtmäteri-instruktionen, utan hvilken Skiftesstadgan icke
kan rätt förstås, sammanfördes i en enda Landtmäteri-förordning, får jag vördsamt
hemställa,
det Rikets Ständer behagade hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
skyndsamt utfärdande af en dylik Förordning, och att dervid de jemnkningar
och förbättringar i gällande föreskrifter måtte vidtagas, som kunna finnas
nödiga och nyttiga, deribland de, som jag här ofvan har antydt, beträffande
sättet och vilkoren för skiftesvitsord å Gotland och landtmätares förordnande
till verkställande af laga skiften, samt skogars och bränntorfsmossars
delning på sådant sätt, att skogarnes förstöring förebygges och att bränntorfsmossarnes
verkliga värde med all erforderlig omsorg iakttagas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 15 November 1865.
C. J. Bergman.
N:o 174.
Af Herr HCDSChCIl, L. V., om statsbidrag till iständs ättande af
segelleden vid Almarestäk och Erikssund.
I segelleden från Stockholm norr åt Upsala, har dels vid Almarestäk dels ock
vid Erikssund anträffats sådana hinder, att fartyg, hvilkas kölar äro blott åtta fot
under vattenytan, endast med svårighet kunnat framkomma. Då denna segelled är för
sjöfarten å Upsala högst vigtig, men denna stad eller dervarande ångfartygs-bolag ej
ensamme böra segelledens förbättring och underhållande i Stockholms län, på ställen
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 175.
417
så aflägsna från Upsala, bekosta, helst seglande och ångfartyg från andra orter än
Upsala, ja äfven sådana, som ej besöka denna stad, begagna nämnda segelled, tager
jag, på särskild uppmaning, mig frihet föreslå,
att Rikets Ständer behagade till nämnda segelleds förbättring och iståndsättande,
en gång för alla, anslå hälften af hvad dertill åtgår, enligt handlingar,
som jag skall till Stats-Utskottet inlemna.
Stockholm den 15 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 175.
Af Herr H6HSCheil, L. V.( angående sättet för verkställande af
kommuners heslut om hundskatt.
Genom Kongl. Maj:ts den 12 Juli 1861 utfärdade nådiga Kungörelse om skatt
för hundar, hafva kommunerna berättigats att besluta utgörande af en sådan skatt,
och äro några bestämmelser, angående sättet för beslutens bringande till verkställighet
lemnade, hvarefter i 8 § af Kungörelsen meddelats ett så lydande stadgande:
”Med iakttagande af hvad i det föregående är stadgadt, eger hvarje stad och å
landet hvarje församling att träffa de öfverenskommelser och vidtaga de åtgärder, som
kunna vidare erfordras, för att på ändamålsenligt sätt bringa denna Författning till
verkställighet”.
Genom Kommunal-författningarne af den 21 Mars 1862 är ock bestämdt hvem
som eger i detta afseende utöfva kommunernas beslutande rätt, utan att likväl med
säkerhet kan afgöras, huruvida kommunerna ensamma, utan att deras beslut af Konungens
Befallningshafvande godkännas, kunna meddela föreskrifter, som gälla i afseende
å behandlingen af hundkreatur, som egas icke blott af kommunens egna medlemmari
utan ock af angränsande kommuners medlemmar, hvilkas hundar kunna från en kommun,
der skatt icke beslutits, lätt komma till den, der sådan skatt erlägges, samt
derigenom försvåra eller omöjliggöra all kontroll derå, att skatt erlagts för alla hundar,
-Ill/t. till 11. St. Fröt. 1865 4 1866. U Sami 3 Afd. 53
418
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 176.
som tillhöra medlemmar af den kommun, der sådan skatt beslutits. Dessutom torde
vara svårt afgöra når och under hvilka omständigheter man får låta döda hundkreatur,
hvilkas egare antingen icke äro kände, eller ock icke vilja eller kunna erlägga skatten.
Till förekommande af dels de tvifvel, som, rörande kommunernas och myndigheternas
rättigheter i detta afseende, lätt uppkomma, dels ock de svårigheter, som vid
beskattningsbeslutens verkställande inträffa, tager jag mig frihet föreslå,
att kommunernas beslut i berörda afseenden alltid böra underställas Konungens
Befallningshafvandes pröfning, och att, om de af Konungens Befallningshafvande
godkännas, besluten få i afseende å de hundar, som egas af
andra kommuners innevånare, tillämpas äfven om ordningsföreskrifterna (för
verkställighet af besluten) innehålla, att hund, för hvilken skatt icke inom
viss tid erlägges, får dödas.
Stockholm den 15 November 1865.
L. V. Henschen.
tf:o 176.
Af Herr M6HSCh6H, L. V., angående personers rätt att ombyta
namn och kontroller dervid.
Då egaren till ett hemman önskar att det måtte erhålla annat namn, måste han
afvakta Kammar-kollegii beslut derom, och, om hans önskan bifalles, låta beslutet antecknas
i jordeböckerna uti nämnda Kollegium samt å vederbörande Lands- och Häradsskrifvare-kontor.
En god ordning kräfver alla dessa åtgärder, ehuru naturligtvis någon
förvexling af fastigheter icke kunde, äfven om sådana åtgärder ej vidtoges, uppkomma,
enär fastigheter ej gerna kunna förblandas med hvarandra. Vida värre är, då personer,
sorn länge haft. och äro kände under ett namn, taga ett annat, låta skrifva det i
husförhörs- och mantalslängder, derefter taga ett tredje eller fjerde namn samt derjemte
flytta från en ort till annan, och derunder fortsätta med namnets ombytande,
detta må nu ske af. blott lättsinne eller af än sämre bevekelsegrunder. Jag har erfarit,
hurusom vid arfskiften och andra affärer, der rättigheter berott på slägtledningar, de
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 177.
419
största svårigheter att utleta sanningen, uppkommit genom sådana namnombyten. Menniskor,
som varit alldeles oskyldiga till sina slägtingars lättsinniga ombytlighet i detta
afseende, hafva derigenom antingen icke eller med största svårighet kunnat, oaktadt t
kostnader och besvär, få rätta förhållandet utredt och bestyrkt. Hurusom de, hvilka
ofta tilltalas för stöld och andra brott, hvilkas iteration medför ökadt straff, bruka
utbyta namn för att undgå högre ansvar, stundom ock för att kunna begagna andras
eller förfalskade betyg och pass, torde vara så allmänt kändt, att derom ej behöfver
här vidare ordas.
Jag hemställer om icke lagstiftningen bör söka att något stäfja detta oskick, och
tager mig frihet föreslå,
att den, som vill, i officiela handlingar, hafva annat namn, än det han,
i följd af dels slägtskapsförhållanden, dels ock föräldrars eller andra anhörigas
vilja, erhållit i barndomen, bör söka tillstånd dertill i stad hos Magistrat
och å landet hos Konungens Befallningshafvande, som eger pröfva
uppgifna skäl dertill, och, om tillståndet meddelas, föreskrifva, att sökanden
skall låta den medgifna namnförändringen hos vederbörande presterskap
samt mantals- och skattskrifvare, inom en månad efter tillståndets meddelande,
antecknas, vid påföljd, att all verkan af detsamma förfaller.
Stockholm den 15 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 177.
Af Herr H&lSGh&l, L, V., angående rätt att i Hof-rätts dom i
civilt mål söka ändring utan att fullgöra domen.
På de skäl, Hofrätts-rådet Lemchen anfört i sin under N:o 177 i 3:dje Bandet,
ll:te Samlingen af Bihanget till Riks-Ståndens Protokoll för sistlidna riksdag, intagna
motion, får jag föreslå,
att, med ändring af 5:te och 6:te §§, 30 Kapitlet Rättegångs-Balken, part,
som vill söka ändring i Hofrätts dom i civilt mål, befrias från skyldighet
420
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 178.
att fullgöra domen, utan att likväl derigenom inskränkes rättigheten för den,
som i Hofrätten vunnit, att, enligt Utsöknings-Balkens 3:dje Kapitel, 5 §,
låta Holrättens dom verkställas, och att mot borgen få lyfta det, som på
grund deraf blifvit utmätt.
Stockholm den 15 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 178.
Af Herr HCDSChCD, L. V., angående ordningsstadga för städerna.
Sedan Justitie-kansleren Nerman samlat och med en tablå inför Kongl. Maj:t
ådagalagt, hurusom en stor del af de stadgar, som i städerna, utom Stockholm, tilllämpades
i ekonomi- och polismål, blifvit af städernas Magistrater utfärdade, hvarvid
gränserna för Magistraternas rättighet ej sällan öfverskridits, särdeles deruti, att vitén
och andra ansvarspåföljder, i strid mot antagna lagstiftningsgrunder samt gällande författningar,
blifvit bestämde; så och enär den derigenom uppkomna mängd af sig emellan
skiljaktiga stadganden medförde en för allmänheten menlig osäkerhet om hvad i
ena eller andra staden vore att iakttaga, samt motverkade den likstämmighet i seder
och bruk, som i väsendtlig mån bidroge till allmänna ordningens bibehållande; hade
Kongl. Maj:t ansett nödigt att derutinnan måtte beredas den rättelse, att i städerna
måtte komma att tillämpas endast sådana ordningsstadgar, som blifvit fastställda af den
myndighet, hvilken dertill vore behörig, samt att desamma såmedelst, på de i lag och
författningar för likartade fall lagda grunder, kunde, så vidt möjligt vore, blifva lika
för städerna i allmänhet; i följd hvaraf Kongl. Maj:t genom nådigt Cirkulär den 26
September 1840 anbefallt Sine Befallningshafvande i samtliga länen, att från vederbörande
Magistrater eller i dessas ställe varande Stadsstyrelser infordra och, jemte egna
utlåtanden, afgifva underdåniga förslag till de ordningsstadgar, som kunde anses be
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 178. 421
höfliga, att af Kongl. Majit fastställas i stället för de af nämnda myndigheter utfärdade.
Härvid borde jemväl föreslås sådana jemkningar i de af Kongl. Majit, rörande städernas
ekonomi- och polismål, meddelade reglementariska stadganden, som, i anseende till
förändrade förhållanden, kunde finnas af behofvet påkallade. Efter det åtskilliga sådana
utlåtanden och förslag inkommit, samt förberedande åtgärder blifvit vidtagna,
hade Kongl. Majit den 19 Oktober 1855 i nåder förordnat en komité, med uppdrag
att, efter tagen kännedom af alla handlingarne i målet, uti frågan afgifva underdånigt
utlåtande och förslag i det fullständiga omfång, som det nådiga cirkuläret af den 26
September 1840 utmärkte,
Berörde komité, bestående af Justitie-kansleren von Koch, såsom ordförande, numera
ånidne Justitie-ombudsmannen Carl Wester, numera Landshöfdingen S. de Maré,
numera Landssekreteraren Rudolf Trägårdh samt numera Magistratssekreteraren Joh.
E. Uppling, har afgifvit underdåniga betänkanden, nemligen dels ett af den 29 Augusti
1859, åtföljdt af protokoller och förslag till en ordningsstadga för rikets städer, dels
ock ett af den 31 December samma år med förslag till grunderna för städernas byggnads-,
brand- och hamn-ordningar.
Dessa betänkanden trycktes i Stockholm näst derpå följda år, och hafva sedan legat
i Kongl. Civil-departementet, utan att, såvidt jag känner, dervid något synnerligt
åtgjorts.
Det förhållande, som Kongl. Maj:t med rätta förklarat vara abnormt och skadligt,
fortfar sålunda till stor olägenhet för ej blott de myndigheter, som skola handhafva
ordningen inom kommunerna, utan ock dessas samtliga innebyggare; och förhållandet
i afseende å lagstiftningens enhet har blifvit föga bättre derigenom, att allmän Rådstufva
eller Stadsfullmägtige i stad, liksom kommunalstämma på landet, fått rättighet
att fatta beslut om kommunalstadgar, hvilka, så vidt de röra sedlighet, helsovård, ordning
eller säkerhet inom kommunen, gälla, då de af Konungens Befallningshafvande
blifvit godkända.
Huruvida Kongl. Majit ernar, angående komitéens betänkande, inhemta Rikets
Ständers yttrande, innan Kongl. Majit fattar sitt beslut i hufvudsaken, eller låta dermed
förfaras enligt sista punkten, 1 mom. 34 § Riksdags - ordningen, är mig icke bekant.
Men då åtskilliga af de föreskrifter, komitéen föreslagit, tarfva mildring och
jemkning, och tjenligt vore, att Rikets Ständer finge tillfälle sig derom yttra, tager
jag mig frihet föreslå,
att Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet, som lärer komma att behandla
denna motion, behagade från Kongl. Civil-departementet begära såväl berörda
underdåniga betänkanden, hvaraf tryckta exemplar derifrån kunna erhållas,
som ock de yttranden, hvilka i anledning deraf möjligen afgifvits,
samt, efter granskning af betänkandena och dithörande handlingar, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med komiterades åsigter upprätta förslag till
ordningsstadga för städerna, hvilket, så vidt det af Rikets Ständer godkän
-
422
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 179.
nes, torde till Kongl. Majit inlemnas, med underdånig anhållan, att detsamma,
så fört ske kan, af Kongl. Majit pröfvas och, i de delar det vinner
Kongl. Majits nådiga bifall, till allmän efterrättelse utfärdas.
Stockholm den 15 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 179.
Af Herr HeilSChCU, L. Om en fullständig Svensk Författningssamlings
utgifvande.
Ej blott för den yttre och inre laghistorien, hvars studium i alla civiliserade länder
anses och verkligen är nödigt för en hvar, som vill förvärfva sig en sjelfständig
och något grundlig lagkunskap, utan ock för den politiska historien samt för språkforskningen,
är en fullständig och korrekt samling af äldre lagar och författningar
högst nödig.
Endast genom läsning af sjelfva källorna får man en klar blick i folkets förflutna
lif. De egendomliga uttrycken, som äldre lagstiftare med synnerlig fyndighet och frihet
begagnat, lemna en oskattbar upplysning om både lagstiftares tänkesätt, och äfven
folkets föreställningar och seder, samt hafva på den, som är begåfvad med ett rätt
historiskt sinne, en verkan, sorn lättare kan erfaras än beskrifvas; de liksom meddela
honom den längesedan förflutna tidens anda, och derigenom gifva honofn förmåga att
begripa de äldre lagarnas rätta mening, inse sammanhanget mellan dem och de sedermera
stiftade, samt klarare fatta orsaken, hvarföre dessa sednare tillkommit, och i
följd deraf jemväl huru de böra förstås och tillämpas. Äfven våra förfäder, som i allmänhet
torde kunna haft mer historiskt sinne, än nutidens styrande män, hafva insett
vigten af ett sådant studium af källorna till lagfarenheten, och derföre låtit verkställa
åtskilliga samlingar af äldre författningar och lagar, hvarom den, som det åstundan,
kan erhålla någon upplysning i våra läroböcker, t. ex. i 96 § af lista delen af aflidne
Professoren Fredrik Schrevelii lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt, tryckt
1851. Men dessa äldre författningssamlingar hafva tyvärr icke utgifvits med den diplomatiska
noggrannhet, som för en säkrare uppfattning af lagstiftarens mening, och
synnerligen för språkforskningen, är högst nödig.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 179.
423
Förvånande prof på den frihet, hvarmed man i detta afseende under äldre tider
handlat, skall enhvar lätt finna, som gör sig den mödan att jemföra de tryckta
verken med originalskrifterna, såvidt dessa äro i behåll. Bland den stora massan lätt
tillgängliga bevis härpå, må nämnas ”Sekreteraren vid Kongl. Maj:ts och Riksens Archivum,
” den välbekante And. Anton von Stiernemans företag att i den år 1747 tryckta
första delen af sin på Kongl. Maj:ts befallning, föranledd af Ständernas begäran, utgifna
”Samling utaf Kongl. Bref, Stadgar och Förordningar etc. angående Sveriges Rikes
Commerce, Politie och Oekonomie uti gemeen,” — sidd. 731—755, under namn af
”Stadga om Städernas administration och uppkomst i Riket, Datum Stockholm den 26
Decembris år 1619”, — införa ett, som jag hört uppgifvas, af den store Rikskansleren
Grefve Axel Oxenstjerna egenhändigt uppsatt förslag till en sådan stadga, hvilket förslag
dock aldrig blifvit af Konungen godkändt, än mindre utfärdadt; hvarföre ock
denna s. k. stadga icke finnes i äldre handlingar åberopad förr, än efter 1747. Rätta
förhållandet med denna förmenta Stadga är, såvidt jag känner, uppdagadt först i en
”om Svenska städernas författning och förvaltning" år 1838 i Upsala tryckt akademisk
afhandling af dåvarande Juris prudentia Oeconomi* et Commerciorum Adjunkten, numera
Professor Emeritus Per Erik Bergfalk, samt sedermera ådagalagdt och satt utom
allt tvifvel. Icke desto mindre hafva Konung och Rikets Ständer, äfven sedan för
hållandet
blifvit uppdagadt, funnit godt att såsom gällande åberopa denna s. k. stadga,
samt, på sätt inhemtas af Kongl. Maj:ts den 6:te Februari 1849 gifna nådiga Förordning,
angående upphörande af tionde-penningsafgiften utaf arf, som föres utur stad, upphäfva
18:de § i samma aldrig utfärdade s. k. stadga, hvilket tyckes bevisa, att Ständer och
Konungens dåvarande rådgifvare alltför litet tagit kännedom om den juridiska litteraturen
vid fosterlandets förnämsta lärosäte.
Under den tid, jag var ledamot i Kongl. Författningskommissionen, erfor jag
många förvånande prof på det slarf, hvarmed den berömde Stierneman utgifvit sitt
omförmälda verk. I flera författningar, som han deri låtit trycka, finnas icke allenast
en mängd ord förvridna eller utlemnade utan äro äfven hela meningar annorlunda
konstruerade, eftersatser uteglömde, och ord, som icke finnas originalet, tillsatte, hvarförutom
han lärer i samlingen infört s. k. Kongl. Bref, hvilka icke funnits i Riksarkivet,
utan tagits från ganska osäkra källor. — Jag är beredd att inför det Utskott,
som kommer att handlägga denna motion, styrka detta dels med betyg från tjensteman
i Riksarkivet dels ock med de rättelser jag, på grund af originalhandlingar i
Kammar-kollegium, gjort uti ett exemplar af fjerde delen af Stiernemans berörda verk.
Vid nästan hvarje bref, som jag sålunda jemfört, har jag funnit åtskilliga ofta ganska
betydliga fel. Jag jemförde likväl icke på långt när alla de bref, hvartill originalerna
funnos i Kammar-kollegium. Några exempel på den rika skörd jag likväl erhöll må
här anföras. Uti Kongl. Brefvet den 16 Oktober 1676, för Borgerskapet i Sverige på
hela tullfriheten af det gods de införa låta, sidd. 161, 162, äro orden ”sökia til” tillsatte
och finnas icke i originalet, ordet ”lisa”, nyttjas i stället för ordet ”fördel”:
424
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 179.
vid andra raden sid. 162 äro utelemnade orden ”tullfrihet håfve uthi the förledne fredlige
åhren på theres Svenske monterade skepp åtnjutit; dock skole bemälte” etc. Så
äro ock i Kongl. Brefven till Kammar-kollegium den 4 September 1674, den 24 Juli
1678, den 2 December 1679, den 19 Maj 1681 (der en hel eftersats är uteglömd),
den 19 Juni 1681 m. fl., sådana de införts i Stiernemans verk, behäftade med en
mängd felaktigheter.
I allmänhet synes den diplomatiska noggranhet, hvarmed t. ex. Sveriges Gamla
Lagar (Corpus Juris Sueo-Gotorum antiqui) af Doktorerne II. S. Collin och C. J.
Schlyter samt, efter Collins död. af Schlyter ensam, Svensk Diplomatarium af Liljegren
och sedermera af Riks-antiqvarien Hildebrand samt handlingar under Gustaf I:s
tid af Riksarkivet genom Amanuensen Magister Granlund numera utgifvas, — hafva
varit i äldre tider alldeles okänd. Dertill kommer att för längre tider saknas några
tryckta samlingar. Exempelvis må erinras: att Joh. Schmedemans s. k. Justitieverk
afslutats med den 3 November 1700: att Stiernemans ofvanberörda verk afslutats med
1718: att hans samlingar af riksdagars och mötens beslut slutar med 1731, och att
dessutom den kompletterande 4:de delen eller Bihanget, tryckt 1743, är ganska säll
synt,
i följd hvaraf den saknas i en mängd arkiver, och äfven hos sådane, der man
eljest är van att finna fullständigare samlingar: att det mer allmänt tillgängliga
s. k. Modées verk utgör endast ett ganska godtyckligt ofta förvillande samt ofullständigt
utdrag af de från den 7 December 1718 till den 19 Augusti 1772
utkomna författningar, samt för den följande tiden till och med 1794 icke är
utgifvet med den noggranhet, som erfordras: att någon samling af årstrycket
från 1794 till 1825, då Svensk Författningssamling börjades, sällan står till att erhålla,
och nästan aldrig är fullständig äfven då den betalas med ganska högt pris:
att dessutom fordom icke på långt när alla de författningar, som nu tryckas i Svensk
Författningssamling, blefvo genom tryck publicerade, i hvilket afseende skulle kunna
uppgifvas förvånande exempel, bland hvilka jag nu vill nämna blott, att det af Kongl.
Maj:t utfärdade s. k. Uppbördsreglementet af den 13 November 1739 aldrig blifvit
genom trycket officielt publiceradt, och att ännu så sent som 1794 allmänna författningar
angående bränvinsbränningen icke alltid intogos i det s. k. årstrycket.
Väl har under sista tiden börjats att från Riksarkivet med högst berömlig noggrannhet
och omsorg utgifvas offentliga handlingar, bland hvilka naturligtvis intagas
Kongl. Bref och andra författningar, men den sålunda påbörjade samling kommer, om
icke understödet och arbetskrafterna mångdubblas, visst icke att i vår tid blifva fullbordad
; utan måste, om författningarne skola endast på det sättet noggrannt och full
ständigt
utgifvas, den närvarande generationen sakna alla fördelar af en fullständig
Svensk Författningssamling.
Af dessa anledningar, och då bristen på en sådan samling för närvarande är
känn
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 179.
425
kännbarast för tidsperioden från slutet af 1794 till början af år 1825, ehuru Författningssamlingen
för den sednare tiden visst icke varit komplett, tager jag mig frihet
föreslå, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhålla att Kongl. Majit, efter Riksarkivariens
och öfrige vederbörandes hörande, täckes anbefalla,
att, genom Riksarkivets försorg, eller särskildt dertill förordnade personer,
ofördröjligen påbörjas och utgifves samt till embetsverken utdelas en fullständig
samling af alla sådana Kongl, författningar och offentliga handlingar,
som, enligt Kongl. Brefvet den 22 December 1824, bort inflyta i
Svensk Författningssamling: hvarvid torde böra iakttagas:
l:o) att Samlingen, efter de stora vändningarne i det Svenska politiska
lifvet, indelas i vissa serier, af hvilka: den första, i hvilken naturligtvis ej
skulle inflyta hvad som utgifvits eller utgifves af Professor Schlyter eller
i Svensk Diplomatarium, skulle slutas med den 23 Augusti år 1520 eller
Maj 1523; den andra med Carl XII:s död och enväldets fall den 30:de
November 1718; den tredje med den s. k. frihetstidens slut den 18:de
Augusti 1772; den fjerde med den 12:te Mars 1809 och den femte antingen
med år 1824, hvarefter Svensk Författningssamling började, eller ock med
år 1833, då årstrycket upphörde och Svensk Författningssamling började
utdelas i stället för årstrycket;
2:o) att Samlingen, åtminstone från den s. k. frihetstidens början borde,
så vidt ske kunde, indelas efter ämnenas art, så att t. ex. författningarue
rörande Tullverket, Postverket, Landtmäteriet utgåfvos i särskilda afdelningar
af hvarje serie, och att dessa smärre aldelningarne sammanfördes i
större efter den grund, som följts vid ärendenas fördelning mellan Statsdepartementena;
3:o)
att hvarje afdelning inom hvarje serie förseddes med särskildt kronologiskt
och alfabetiskt register;
4:o) att hvarje författning med diplomatisk noggrannhet trycktes på det
sätt, den är utgifven i det s. k. årstrycket, eller annorledes officielt publicerats,
men att i noter anmärktes möjliga skiljaktigheter mellan den publicerade
texten och den, som funnes i originalet;
5:o) att dessutom i noter lemnadcs hänvisning till de närmast föregående
och efterföljande författningar i samma ämne;
6:o) att äfvenledes i noter förklarades sådana konsttermer eller ovanliga
uttryck, som icke af jurister med vanlig bildning i allmänhet förstås;
7: o) att i de fyra första serierna äfven skulle införas sådana författningar,
som blott rörde Finland, helst den tryckta upplagan derigenom skulle
kunna ej blott gagna våra tillsvidare från oss skiljda bröder på andra sidan
Bili. till li. St. Fröt. 1865 4 1866. 11 Sami. 3 Afd. 54
426
Motioner i "Borgare-Ståndet 1865. N:o 180.
Bottniska viken, utan ock genom bokhandeln der inbringa någon ersättning
för kostnaderna till verkets utgifning och tryckning.
Stockholm den 15 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 180.
Af Herr Walberg, P., . angående utarbetande af förslag till ny
Utsökning s-Balk.
Vid det nitiska och berömvärda sträfvande, som begge statsmagterna under sednare
tider inlagt till förbättrande af allmänna lagen, har den del af densamma, som
innefattas under Utsöknings-Balken, hitintills blifvit nästan förbisedd.
Då likväl denna Balk, — som har till föremål sättet, huru domfäste eller obestridliga
rättigheter må göras gällande, eller säkerhet för påstådda rättigheter bör
meddelas, — måste, lemnad i bristfälligt skick, till väsendtlig del förringa verkningarne
af äfven den förträffligaste lagstiftning i öfrigt; och det icke lärer kunna af
någon, med insigt i dessa förhållanden, förnekas, att den nu gällande Utsöknings-Balk,
med tillhörande författningar, ingalunda motsvarar ens de billigaste anspråk på ett
väl ordnadt exekutionssätt, som bör medföra nu ej sällan saknad trygghet för så väl
borgenär och gäldenär som exekutor; föranlåtes jag, med fästadt afseende jemväl på
detta ämnes sammanhang med och inflytande på allmänna krediten, härmedelst vördsamt
föreslå,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit
täcktes låta, så fort ske kan, utarbeta och till Rikets Ständers pröfning
framställa fullständigt förslag till ny Utsöknings-Balk.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
P. Walberg.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:is 181 é 182.
427
N:o 181.
♦
Af Herr Witt, 6. C., om pensionsförhojning för de Flottans embets-
och tjenstemän, hvilka före år 1858 tagit afsked med
rätt till pension.
Med anledning af Herr Ridderstads i dag inom detta Stånd väckta motion om
pensionsförhojning för den del af arméens befäl, som före år 1858 tagit afsked med
rätt till pension, får jag vördsamt föreslå,
att om Rikets Ständer finna sig föranlåtne lemna någon pensionsförhöjning
till afskedade embets- och tjenstemän af arméen, äfven dem af flottan,
som med de förre äro i samma kategori, måtte komma i åtnjutande
af en motsvarande pensionsförhojning.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
G. C. Witt.
N:o 182.
Af Herr Wistrand, A, Hilarion, om ändring i 14 § af Kongl.
Förordningen angående fattigvården i riket den 13 Jani
1853.
Med anledning af de mångahanda oordningar och mer eller mindre vidlyftiga
tvister, som föranledas af stadgandet uti Kongl. Förordningen angående fattigvården i
428
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 182.
riket af den 13 Juni 1853, § 14, mom. 1, 2, 3, rörande det fattigvårdssamhälle hvar
och en skall i fattigförsörjningsväg anses tillhöra, — såsom ett exempel hvarpå må
anföras ett nyligen, efter elfva års tid fortsatt tvist, af Kongl. Maj:t afgjordt fattigvårdsärende,
angående en person, som, — sedan han, efter omkring 20 års tjenst vid
den indelta arméen, erhållit afsked för bräcklighet och sjukdom, — vistades under
åtskilliga niånader och behörigen mantalsskrefs inom en församling, men under de
derefter följande inemot 20 åren icke någorstädes var mantalsskrifven, ehuru han, enligt
egen uppgift, vid anstäldt förhör, lärer, under de första näst derefter följande
nio åren utan afbrott vistats omvexlande uti två tätt invid hvarandra belägna församlingar,
och derefter uppehöll sig kortare tider, än i Norge, än i södra och än i norra
Sverige, — ansågs böra i fattigvårdshänseende tillhöra den först omnämnda församlingen,
ehuru han der ej vistats på nära 20 års tid, hvarföre denna också kräfdes för
ett belopp uppgående till flera Tusen R:dr för lemnadt fattigunderstöd och sjukvård,
emedan de personer, hos hvilka han uppgaf sig under de nio åren hafva, uti de andra
båda församlingarne, med arbete sig uppehållit, redan då undersökningen företogs,
voro döde och ingen af dem, som tillhörde kommunal-styrelsen derstädes, hade sig derom
något bekant och alltså bestredo uppgifterna; och då det ingalunda kunnat vara lagstiftarens
mening att föranleda sådana ofta obilliga och orättvisa tvister, som nu likväl
ganska ofta förekomma, tillåter jag mig vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer behagade besluta c-n sådan förändring uti § 14 uti 1853
års fattigvårdsstadga, att, uti tvister om fattigförsörjningsorten för sådane
personer, som icke någorstädes varit mantalsskrifne under de tio (10) år,
som sednast förflutit, innan hehofvet af fattigunderstöd yppades, den för
sådane personer oundvikliga fattigvården må af statsmedel bekostas.
Stockholm den 15 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 183.
429
N:o 183.
Af Herr HCDSChCQ, L. V., angående ändring i 1 och 3 §§ af
Kongl. Förordningen om landsting den 21 Mars 1862.
I följd af sednare delen uti 56:te § Riksdags-ordningen få nya frågor, äfven efter
motionstiden, väckas, såvida de föranledas af redan fattade beslut eller under riksdagen
inträffade händelser. I förra veckan hafva Rikets Ständer fattat ett till sina följder
oöfverskådligt beslut, genom hvilket, bland annat, den blifvande s. k. national-representationens
andel i statsmagten har i verkligheten ganska mycket ökats, och således
blifvit destomera värd, men derjemte städernas andel i berörda representation minskats
från en fjerdedel till mindre än en sjettedel. Bland de mest betydliga invändningar, som
gjorts mot förslaget till denna omhvälfning, hafva varit de två: l:o) att landtmanna-intresset
kunde blifva ensamt herrskande, och 2:o) att ”första kammarens” personal vore alltför
fåtalig i jemförelse med den ”andra kammarens”.
Både vid förarbetena till Kongl. Majrts den 21 M^rs 1862 utfärdade nådiga Förordning
om landsting, och sedermera, har, såsom en af de svårare felen deri anmärkts,
att en mängd städer derigenom på sitt sätt mistat sin förra kommunala sjelfständighet,
och kunde mot sin vilja tvingas skatta till och sålunda befordra syftemål, som vore
för städerna ej blott likgiltiga utan äfven skadliga.
För att i någon mån söka afhjelpa dessa och ofvanberörda två olägenheter, tager
jag mig frihet föreslå,
att de i första punkten l:sta § af nyss åberopade nådiga Förordning om
landsting befintliga två siffror 25 ändras till 3 eller åtminstone till 6, i följd
hvaraf städer, som hafva mera än 3,000 eller åtminstone de, som hafva 6,000
innevånare, icke vidare skola lyda under landsting eller kunna af detsamma
beskattas.
Såsom ytterligare skäl härför får jag anmärka: dels att, enligt Irsta mom. 7 § i
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, städer, som hafva
flere än 3,000 innevånare skola välja Stadsfullmägtige, genom hvilka således valet af ledamöter
i första kammaren komma att ske, i följd hvaraf den åsyftade 'garantien med
dubbla eller medelbara val vinnes; dels ock att, enligt 3:dje mom. 13:de § i den blif
vande
Riksdags-ordningen, stad, som har en folkmängd af 6,000, kan komma att utgöra
särskild valkrets, och således få ensam utse en ledamot af ”andra kammaren”.
430
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 183.
Men skulle likväl både 3 och 6,000 anses vara för ringa tal, får jag alternatift
föreslå,
att det i l:sta punkten lista § af Förordningen om landsting befintliga siffertalet
måtte från 25,000 nedsättas till 10,000.
Om något af dessa alternatif bifalles, bör, i sammanhang dermed, ändring göras
i 3 § af samma Förordning, hvarvid torde böra bestämmas,
att hvarje stad skall välja en landstingsman, och dessutom en för hvarje
1,000 af stadens innevånare.
Stockholm den 13 December 1865.
L. V. Henschen.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KÅHRE 1866.
REGISTER
öfver Motioner i Borgare-Ståndet vid 1865 och 1866 års
Almarestäk, om statsanslag till iståndsättande af segelleden vid. Motion N:o
174. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Arboga, angående utvidgning af elementarläroverket derstädes. Motion N:o 20.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 8t.
Arboga-å, angående hamn- och lastageplats vid dess utlopp i Mälaren. Se
Kungsöhr.
Arfsrätt. Se Ärfdabalken.
Armé-befälet, om pensionsförhöjning för dit tillhörande personer, hvilka före
år 1858 tagit afsked med rätt till pension. Motion N:o 162. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74.
Armé-förvaltningen, angående lönebeloppen för dess tre sekreterare. Motion
N:o 98. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Artilleri-regemente, Svea, att vid beviljande af nådigst äskadt anslag till
kasernbyggnad för detsamma måtte fästas särskildt vilkor i afseende
å byggnadsplatsen. Motion N:o 115. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Riksdag.
i
Bank, enskild, angående dess sedlars mottagning och invexling i Riksbanken,
samt dess postremissvexlars emottagning derstädes. Se Riksbanken.
— ■— angående bevillning å. Se Bevillning.
Bankbolag, angående bevillning å. Se Bevillning.
Becker, G. W., Regementsläkare, angående pension åt dess enka, Evelina Wennberg.
Motion N:o 93. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån.
Slcrifv N:o 97.
Berggren, E. Motion N:o 143, om anslag till anläggning af ny väg från lastageplatsen
vid östra ändan af Stödesjön i Medelpad till allmänna landsvägen
åt Sundsvall. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Bergman, C. J. Motion N:o 2, angående anslag m. m., för en fyranläggning
vid Wisby. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
— — Motion N:o 3, om inskränkning af tiden för fullföljd af lagvadda mål
från Gotland. Lag-Utsk. Betänk. N:o 51. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 107.
— — Motion N:o 22, om inrättande af lägre elementarläroverk för flickor.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 50, om bibehållande af folkskolelärare-seminariet på Got
land.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— ~ Motion N:o 173, angående dels sammanförande i en enda landtmäteri
förordning,
dels ock vissa förändriugar af de gällande föreskrifter, som
innehållas i Skiftes-stadgan och andra dermed gemenskap egande författningar.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 22.
Beronius, W. M. Motion N:o 116, om eftergift, till förmån för Falu slöjdskola
för flickor, af kronans rätt till dana-arf efter ogifta Charlotta Christina
Nyman. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31.
Besvär till Hofrätt ingifna, angående kommunikation af. Se Kommunikation.
Bevillning å fastighet, om jemnlik i hela riket. Motion N:o 63. Bevilln.-Utsk.
Betänk. N:o 3 och Utlåt. N:o 9.
— — för enskild bank med sedelutgifningsrätt, om dess fördelning äfven på
bankens afdelnings- och kommissionskontor, i förhållande till inkomsten.
Motion N:o 60. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3, Utlåt. N:o 9 och Mern.
N;o 13. R. St. underdån. Skrifv. N;o 94.
3
Bevillning af bankbolag, om tillägg i Bevillningsstadgan af vissa föreskrifter rörande.
Motion N:o 83. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3, Utlåt. N:o 9
och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 94.
— — af skeppare och andre sjömän, angående det tillägg i Bevillningsstad
gan
att dem skall påföras bevillning af kapital eller arbete, der de
äro mantalskrifna. Motion N:o 23. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3.
Bevärings-exercis, om befrielse under visst vilkor för elever vid folkskolelärareseminarierna
från första årets. Motion N:o 123. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 53.
Blanche, August. Motion N:o 4, om anslag och annat understöd från Statens
sida för Skarpskytteföreningarna i riket. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 67.
— — Motion N:o 107, angående litterär eganderätt. Lag-Utsk. Betänk. N:o 36.
— — Motion N:o 108, angående förändringar i Konkurslagen den 18 Septem
ber
1862. Lag-Utsk. Betänk. N:o 38.
Blomberg, Aug. Theoph. Motion N:o 89, angående låneunderstöd till anläggning
af jernväg från Frövi station å Köping—Hult-banan förbi Lindesberg
till Falun. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — Motion N:o 171, om förändrade bestämmelser i afseende å allmänna
författningars kungörande. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 9.
Bohmansson, C., Motion N:o 35, om anslag till nytt läroverkshus. i Christianstad.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 74, om förändring i vilkoren för det lån af allmänna medel,
som beviljats Christianstad—Hessleholm-jernvägsbolaget. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 92. _
Bolinder, A. M., Motion N:o 24, om ett amorteringslån för anläggning af jernväg
från Mariestad till Moholm vid vestra stambanan. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 80. , - • t
— — Motion N:o 25, angående låneunderstöd till fördjupning af och spräng
ning
i Kottholmsströmmen samt upprensning af dermed sammanhängande
vattendrag i Skaraborgs län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
— — Motion N:o 47, angående ändring i föreskriften om sättet för liqvide
rande
af stämpelpappers-afgift, öfverstigande 500 Riksdaler. Bevilln.-  Utsk. Betänk. N:o 4. R. St. underdån Skrifv. N:o 71.
4
Bolinder, A. M., Motion N:o 137, angående ändring och tillägg i Strafflagen,
i fråga om böters förvandling, Lag-Utsk. Betänk N:o 37.
Borås—Herrljunga jernväg, angående räntefrihet under tre år från och med
år 1866 för det af allmänna medel beviljade lån till anläggning af.
Motion N:o 158. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 102.
Bovin, J. A., Motion N:o 77, om befrielse för Eskilstuna stad samt Öster- och
Vester-Rekame härader från utgifvande af vissa, genom Kongl. Brefvet
den 20 September 1864, bestämda årliga ersättningsbelopp för kronocellfängelset
i Eskilstuna. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 40.
— — Motion N:o 78, angående Eskilstuna treklassiga elementarläroverks ut
vidgning
till femklassigt samt anslag till ökad lärarepersonal derstädes.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Meni. N:o 95 och 116. R. St. underdån.
Skrif. N:o 81.
— — Motion N:o 79, om tekniska söndags- och aftonskolans i Eskilstuna
utvidgning till fullständigt tekniskt läroverk, samt anslag af medel
dertill. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
— ■— Motion N:o 80, om anslag till aflöning vid Stockholms Veterinär-inrätt
ning
af en lärare för praktisk undervisning i husdjurs skötsel utom
inrättningen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern. N:o 95 och 116. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 132, angående det stadgande, att hvad redan gäller såsom
lag i afseende å kommunikation af besvär hos Hof-Rätt i skuldfor
dringsmål
jemväl bör tillämpas på andra mål, som genom besvär dragas
under Hof-Rätterna och icke angå häktade personer. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 23 och Mern. N:o 41. R. St. underdån. Skrifv. N:o 56.
— •— Motion N:o 133, om anslag till Norra Stambanans fortsättande från
Upsala till Sala. Stats-Utsk- Utlåt. N:o 80, Mern. N:o 119 och 131.
Brandalssundet, om anslag till upprensning och fördjupning af det nära Södertelje
varande inloppet till Mälaren, med detta namn. Motion N:o
167. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Bränvin, angående beviljande af premier för dess exporterande. Motion N:o
159. Sammans. Stats-, Bevilln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 9 och Utlåt. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 115.
Brån vinsförsäljning, angående förändring i stadgandet angående tiden för beräkning
af det kannetal, som af näringsidkare föryttras. Motion N:o
17. Sammans. Bevilln.-, Lag-samt Allm. Besv.-och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o o. R. St. underdån. Skrifv. N:o 119.
*
5
Bränvinsförsäljning, angående vissa ändringar i Bevillningsstadgan och Kongl.
Förordningen angående vilkoren derför. Motion N:o lil. Sammans.
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5. B.
St. underdån. Skrifv. N:o 119.
-— —- angående tiden, hvarunder sådan må utöfvas samt allmänna närings
ställen hållas öppna. Motion N:o 52. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N:o 9.
— om förändring af 27 § i Kongl. Förordningen angående vilkoren för.
Motion N:o 112. Sammans. Bevilln.-, Lag-samt Allm. Besv.-och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N:o 9. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 119.
Bränvimförsäljnings-afgiften, om ersättning till städerna för deras andelar
deri. Motion N:o 106. Sammans- Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
— — om jemnare fördelning af den Hushållningssällskaparna i riket tiller
kända
femtedel deraf. Motion N:o 117. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
Bränvinstillverkning, angående dels upphäfvande dels förändring af vissa gäl
lande vilkor derför. Motion N:o 159. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 1 och Utlåt. N:o 7.
Burbref, att för dess erhållande icke må erfordras tro-, huldhets- och borgared.
Motion N:o 104. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 24.
Båtsmanshåll, städernas, angående utarbetande af förslag till ny fördelning
deraf. Motion N:o 6.
Böter, angående förvandling af. Se Strafflagen.
— — angående sådana i ekonomi- och politimål. Se Ekonomi-mål.
Carlshamn, angående dess femklassiga elementarläroverks utvidgning till fullständigt,
samt anslag af medel dertill. Motion lNT:o 91. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66.
e
och Alshult, angående en jernväg mellan. Se Jernväg.
6
Carlskrona, om årligt anslag till upprätthållande af institutet för döfstumma
derstädes. Motion N:o 40. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 81.
— — om årligt anslag till utvidgande af slöjdskolan derstädes. Motion N:o
41. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
— — om anslag till nybyggande eller utvidgning af dess högre elementar
läroverks
skol-lokal. Motion N:o 73. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Carlson, C. Fr., Motion N:o 13, angående anslag till uppförande af ett läroverkshus
i Westervik. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 81.
— -—- Motion N:o 134, om löneanslag till ökadt antal lärare vid Westerviks
högre elementarläroverk, i ändamål af detsammas utvidgning till full
ständigt
äfven på den klassiska bildningslinien. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66.
Carlstad, angående lån, att användas såsom förlag åt de näringsidkare, hvilka
genom der timad eldsvåda blifvit lidande. Motion N:o 82. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 120.
Christianstad, om anslag till nytt läroverkshus derstädes. Motion N:o 35. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — och Sölvesborg, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Christianstads - Hessleholms jernvägsbolag, om förändring i vilkoren för
dess af allmänna medel erhållna lån. Motion N:o 74. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 92.
0.
Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken och sjön Möckeln i Carlskoga
bergslag, angående låneunderstöd för anläggning af jernväg mellan.
Se Jernväg.
Danaarf, angående eftergift af Kronans rätt dertill efter Enkan Britta Christina
Sandgren, till förmån för Strömstads lägre elementarläroverk. Motion
N:o 9. Stats-Utlåt. N:o 31, Mern. N:o 71 och 82. R- St. underdån.
Skrifv. N:o 62.
— — om eftergift, till förmån för staden Marstrand, af Kronans rätt dertill
efter aflidne Bagaren Gustaf Schröder. Motion N:o 70. Stats-Utsk.
Utlåt. N;o 31.
7
Danaarf, om eftergift, till förmån för flickskolan i Södertelje, af Kronans rätt
dertill efter i nämnde stad aflidna enkan Catharina Marschell. Motion N:o
33. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31. R. St. underdån. Skrifv. N:o 62.
angående användandet af ett i Upsala fallet danaarf ad pios usus derstädes.
Motion N:o 101. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31, Mern. N:o 71 och
82. R. St. underdån. Skrifv. N:o 62.
— — om eftergift, till förmån för Falu slöjdskola för flickor, af Kronans rätt
till danaarf efter ogifta Charlotta Christina Nyman. Motion N:o 116.
Stats-Utsk. Utlåt N:o 31.
— — angående ändringar i lagens stadgande derom. Se Ärfda-Balken.
Domstolarnes organisation, angående ändringar deri. Motion N:o 51. Lag
Utsk.
Betänk. N:o 15 och Mern. N:o 46. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 55.
Dorothea och Åsele kyrka, om väg mellan. Se Åsele.
E,
Ejderfogel, om förändring af 12 § i Jagtstadgan rörande jagt å sådan. Motion
N:o 59. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 82.
Ekelund, W. M., Motion N:o 75, angående upphörande eller nedsättning i vissa
fall af nu stadgade transitoafgift och magazinshyra för transitogods.
Sammans. Beviln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 116.
Ekerot, B. F., Motion N:o 117, om jemnare fördelning af den Hushållningssällskaperna
i riket tillerkända femtedel af bränvinsminuterings- och utskänkningsafgiften.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
— — Motion N:o 118, angående låneunderstöd till anläggning af jernväg
emellan Sölvesborg och Christianstad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — Motion N:o 119, om anslag till anläggning af hamn vid Lagaåns ut
lopp.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
— — Motion N:o 120, angående pedagogiens i Laholm uppflyttning till två
eller
treklassigt elementarläroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Ekonomi- och politimål, om upphäfvande af gällande stadganden angående ned
-
8
sättning af eller borgen för ådömda böter och ersättningar i dylika mål.
Motion N:o 15.
Elementarläroverk i Arboga, angående dess utvidgning. Se Arboga.
— — i Carlshamn, angående dito. Se Carlshamn.
— — i Enköping, angående dito. Se Enköping.
— — i Eskilstuna, angående dito. Se Eskilstuna,
— — i Helsingborg, angående dito. Se Helsingborg.
— — i Hudiksvall, angående dito. Se Hudiksvall.
— — i Ronneby, angående dito. Se Ronneby.
— — i Söderhamn, angående dito. Se Söderhamn.
— — i Wadstena, angående dito. Se Wadstena.
— — i Westervik, angående dito. Se Westervik.
— — i Ystad, angående dito. Se Ystad.
— — i Åmål, angående dito. Se Åmål.
— om inrättande af ett lägre för flickor. Motion N:o 22. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om inrättande af ett i Stockholm efter nya Elementarskolans metod
och plan. Se Stockholm.
Elementarläroverks-lärare, om uppflyttning i högre lönegrad. Se Lönegrad.
Engelholm, angående dervarande pedagogis förändring till treklassigt läroverk
samt anslag till ökadt antal lärare derstädes. Motion N:o 36. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
Engvall, Alb., Motion N:o 76, om anslag till påbörjande af en jernväg från
norra Stambanan genom Upland och Westmanland till Dalarne samt
vidare i riktning åt sjön Siljan. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80, Mern. N:o
119 och 131.
— — Motion N:o 129, angående bestämmelser i fråga om vården af och kon
trollen
öfver till milda stiftelser anslagna medel. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv. • och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 23.
— — Motion N:o 130, angående ersättning till Landshöfdingen i Westman
lands
län för den honom förut på lön anslagna, numera till annat ändamål
upplåtna s. k. kungsträdgården i Westerås. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 60.
Enköping, om dess treklassiga elemtntarläroverks uppflyttning i stat till fernklassigt
läroverk samt anslag till ökad lärarepersonal derstädes. Motion
N:o 32,
9
tion N o 32, Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. K. St, underdån. Skrifv,
N:o 81.
Erikssund, om statsanslag för iståndsättande af segelleden vid. Motion N:o 174.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Eskilstuna stad, om dess jemte Öster- och Wester-Rekarne häraders befrielse
från utgifvande af vissa, genom Kongl, brefvet den 20 September 1864,
bestämda årliga ersättningsbelopp för kronocellfängelset i nämnda stad.
Motion N:o 77. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 40.
— — om dess tekniska söndags- och aftonskolas utvidgning till fullständigt
tekniskt läroverk, samt anslag af medel dertill. Motion N:o 79. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 60.
— — angående dess treklassiga elementarläroverks utvidgning till femklassigt,
saint anslag till ökad lärarepersonal derstädes. Motion N:o 78. Stats
Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern. N:o 95 och 116. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 81.
Exportpremier för bränvin. Se Bränvin.
F.
Falhem, H. E., Motion N-.o 11, angående underdånig framställning hos Kongl.
Maj:t om upphörande af all tionde å icke särskildt privilegierade tillverkningar
af metaller och tillgodogörande af mineralrikets alster. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 22, Bil. Litt. B. R. St. underdån. Skrifv. N:o 61.
— Motion N:o 12, angående befrielse för vissa kapellförsamlingar från all
skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af moderförsamlings
kyrka och ecklesiastika boställsgårdar. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 1.
Falkman, A. B,, Motion N:o 26, angående förändrad lydelse af vittneseden.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 20.
— — Motion N:o 48, om ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen den
21 Mars 1862 angående kommunalstyrelse i stad. Allm. Besv.- och
Ekon. Utsk. Betänk. N:o 80 och Mern. N:o 89. R. St, underdån. Skrifv.
N:o 58.
Falköping, angående uppförande å ordinarie stat af extra läraretjenst vid dess
pedagogi. Motion N:o 10. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66
2
10
Falun och Frövi station på Köping—Hultjernbanan, angående jernväg mellan.
Se Jernväg.
Fastighetsbevillning, örn jemnlik sådan i liela riket. Se Bevillning.
Fattigvården i riket, om ändring i 14 § af Kongl. Förordningen den 13 Juni
1853 angående. Motion N:o 182. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 90. R. St. underdån. Skrifv. N:o 117.
Fiskeri-stadgan, örn ändring deraf, i livad angår saltsjöfisket inomskärs. Motion
N:o 168.
Flickor, om inrättande af lägre elementarläroverk för. Motion N:o 22. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Flottan, om pensionsförhöjning för dess ernhets- och tjenstemän, hvilka före år
1858 tagit afsked med rätt till pension. Motion N;o 181. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74.
Folkskolelärare-seminariet på Gotland, om dess bibehållande. Motion N:o
50. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Folkskolelärare-seminarierna, om anslag för anställande af biträdande underlärare
vid. Motion N:o 122. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — angående anslag till läkares anställande dervid. Motion N:o 124. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 66.
Folkskolelärares aflöning. Se Personliga skyddsafgiften.
Frövi station och Falun, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Fyranläggning på Svenska Högarne. Se Svenska Högarne.
— — vid Wisby. Se Wisby.
Fårafveln, om anslag till dess förbättring inom Jemtlands län. Motion N:o 94.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
Författningssamling, om lifgifvande af en fullständig Svensk. Motion N:o 179.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 42 och Mern. N:o 59.
Förslag, om underpant för. Se Panträtt.
G.
Gahn, H. P. V., Motion N:o 21, angående låneunderstöd för anläggning af
jernväg från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken till sjön Möckeln i
Carlskoga bergslag. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
11
Gahn, H. P. V., Motion N:o 135, angående upphäfvande af hvad i 134 § af Kongl.
Stadgan för rikets elementarläroverk föreskrifvits om särskild bokföring
och redovisning af den under mom. d) omförmälda terminsafgift m. m.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 56. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 47.
— — Motion N:o 136, om vissa ändringar och tillägg i allmänna lagen samt
Kongl. Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den
4 Maj 1855, i afseende å underpant för förlag. Lag-Utsk. Betänk. N:o
57, Mern. N:o 59 och 61. R. St. underdån. Skrifv. N:o 95.
— — Motion N:o 138, om tackjerns-tiondeskattens upphörande inom bergsla
gen.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22, Bil. Litt. A., Mern. N:o 70 och 82.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 60.
Gefleborgs län, angående omläggning af allmännna landsvägen (stora kustvägen)
inom. Motion N:o 170. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Gevär, om utlånande från Kronans magasiner till folkskolelärare-seminarierna i
riket af sådana, lämpliga till excercis. Motion N:o 121. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66.
Giftermålsbalken, angående ändring af 8 Kap. 1 § och 9 Kap. 1 §. Motion
N:o 127. Lag-Utsk. Betänk. N:o 7.
Gotland, om inskränkning af tiden för fullföljd af lagvadda mål derstädes. Se
Lagvadda mål.
— — om bibehållande af folkskolelärare-seminariet derstädes. Se Folkskole
lärare-seminariet.
Grape, E. D., Motion N:o 34, om anslag till en fyrbyggnad på ”Svenska Högarnes”
håkland, tillhörande Stockholms skärgård. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
H,
Hallström, Gabriel, Motion N:o 94, om anslag till förbättring af häst- och får
afveln inom Jemtlands län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 76.
— — Motion N:o 95, angående Söderhamns treklassiga elementarläroverks
utvidgning till femklassigt, samt anslag till ökad lärarepersonal vid
samma läroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66,
12
Hallström, Gabriel, Motion X:o 142, om anslag till en jernväg från Hemgrafven
i Medelpad till Sundsvall. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Harr elsbalken, om ändring af 17 Kaj). 12 §, sådan den lyder i Kongl. För
ordningen den 8 Oktober 1861. Motion N:o 84. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 39.
Hattefura vid Wenern, angående förändrade terminer för utbetalning af dels
beviljadt återstående statsbidrag för segelleds öppnande derifrån till
Stora Lee samt anläggning af jernväg vid Hofverud, dels nådigst äskadt.
statsbidrag för sjöarne Vestra och Östra Silons förening medelst kanal
och slussar. Motion N:o 155. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 83.
Heijkensköld, S., Motion N:o 96, om anslag för Örebro—Arboga-jeruvägens
fortsättande till Köping. Stats-Utsk. Utlåt N:o 80. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 83.
— — Motion N:o 144, om upphörande, i likhet med hvad i afseende å jernhand
teringen
egt runi, af tionde å tillverkningen af öfriga metaller och
mineralrikets produkter, der denna icke är i besittning af särskilda förmåner.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22, Bil. Litt. B. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 61.
— — Motion N:o 145, angående ändring af 13 § förra mom. i Kongl. För
ordningen
om kommunalstämma på landet den 21 Mars 1862. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 80 och Meni. 89. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 58.
Helsingborg, angående dess högre elementarläroverks förändring till fullständigt,
äfven på den klassiska bildningslinien. Motion N:o 140. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Hemgrafven och Sundsvall, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Hemmansklyfning, angående vissa förändrade bestämmelser i fråga om. Motion
N:o 147. Sammans. Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 10.
Henschen, L. V., Motion N:o 14, angående dels upphörande af skyldigheten
för klagande part i brottmål att nedsätta eller ställa borgen för honom
ådömda böter, m. m., dels ett tillägg till 5 § i 3:dje Kapitlet Utsöknings-Balken.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 24 och Meni. N:o 50. R. St.
underhåll. Skrifv. N:o 70.
— —- Motion N:o 15, om upphäfvande af gällande stadganden angående ned
13
sättning af eller borgen för å dö inda böter och ersättningar i politioch
ekonomimål.
Henschen, L. V., Motion N:o 16, angående upphäfvande af allt hvad lag och
författningar innehålla derom, att den, som söker ändring i under-rätts
eller Hof-rätts dom eller utslag, skall ställa borgen för kostnad och
skada. Lag-Utsk. Betänk. N:o 24. R. St. underdån. Skrifv. N:o 70.
Motion N:o 17, om ett tillägg antingen i 44 § af gällande Bevillnings
stadga
eller i 8 § af Kongl. Förordningen argående vilkoren för för
säljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
den 18 December 1863. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5. R. St. underdån. Skrifv. N:o 119.
— — Motion N:o 18, om utarbetande af förslag till författningar i afseende
å religionsfrihet, fullt öfverensstämmande med grundlagarnes stadganden
angående religiösa förhållanden, in. m.
— — Motion N:o 19, om ett stadgande, huru, i händelse två eller flere, då
fardag inne är, tvista om besittning af uthyrd lägenhet, förhållas skall,
intill dess domstols beslut i saken niedelats, m. m.
—- — Motion N:o 51, angående dels Härads rätternas organiserande enligt
Lagberedningens förslag, dels ock förberedelser till ändringar i domstolarnes
organisation och verksamhet. Lag-Utsk. Betänk. N:o 15 och
Meni. N:o 46. R. St. underdån. Skrifv. N:o 55.
— — Motion N:o 52, angående tiden, hvarunder brända eller distillerade spi
rituösa
drycker få säljas, och allmänna näringsställen hållas öppna.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 5 och Utlåt. N:o 9.
-—■ Motion N:o 101, angående ett i Upsala fallet danaarfs användande ad
pios usus derstädes. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31, Mein. N:o 71 och 82.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 62.
— Motion N:o 102, om författande och utgifvande af en kommentar öfver
Strafflagen. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 26.
— — Motion N:o 103, om utsättande af tid för utslags afkunnande i Råd
stufvurätt, om tid för vad, vadepenningar, m. m. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 22. Lag-Utsk. Betänk. N:o 24 och Meni. N:o 50. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 35.
— — Motion N-o 104, angående upphäfvande af föreskriften om student ed,
14
och att för burbrefs erhållande icke erfordras tro-, huldhets- och borgare-ed.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 24.
Henschen, L. V., Motion N:o 105, angående åtskilliga lagförändringar enligt
Lagberedningens förslag. Lag-Utsk. Betänk. N:o 11 och 12 samt Mern.
N:o 32.
— — Motion N:o 106, om ersättning till städerna för deras andelar i afgif
terna
för utskänkning af och minuthandel med bränvin. Sammans. Bevilln.-  Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
— — Motion N:o 174, om statsbidrag till iståndsättande af segelleden vid Al
marestäk
och Erikssund. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
— — Motion N:o 175, angående sättet för verkställande af kommuners be
slut
om hundskatt. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 34.
— . — Motion N:o 176, angående personers rätt att ombyta namn och kon
troller
dervid. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31.
— — Motion N:o 177, angående rätt att i Hof-rätts dom i civilt mål söka
ändring utan att fullgöra domen. Lag-Utsk. Betänk. N:o 24 och Mern.
N:o 50.
— — Motion N:o 178, angående ordningsstadga för städerna Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 47. R. St. underdån. Skrifv. N:o 32.
— — Motion N:o 179, om en fullständig Svensk författningssamlings utgif
vande.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 42 och Mern. N:o 59.
— — Motion N:o 183, angående ändring i 1 och 3 §§ i Kongl. Förordnin
gen
om landsting den 21 Mars 1862.
Hierta, L. J., Motion N:o 69, om förändring af läseordningen och undervisningssättet
i de allmänna skolorna, särskildt hvad angår latinska och grekiska
språkens studium. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
56. R. St. underdån. SkrifY. N:o 47.
— — Motion N:o 127, angående ändring af 8:de Kap. l:sta § och 9:de Kap.
l:sta § Giftermåls-Balken. Lag-Utsk. Betänk. N:o 7.
Hjertström, Fr., Motion N:o 60, att bevillning för enskild bank med sedelut
gifningsrätt
må, äfven på bakens afdelnings- och kommissionskontor, i
förhållande till inkomsten, fördelas. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3, Ut
låt. N:o 9. och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 94.
— ■— Motion N:o 61, om det stadgande, att lärare vid elementarläroverk må,
i fråga om uppflyttning till högre lönegrad, sig tillgodo beräkna jern
-
15
väl den tid, han kan hafva vid pedagogi tjenstgjort. Stats-Utslc. Utlåt.
N:o 66.
Hjertström. Fr., Motion N:o 139, om anslag till omläggning af landsvägen emellan
Seraps och Hvetlanda gästgifvaregårdar i Jönköpings län. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 78 och Mern. N:o 118.
Hofrätt, angående förändrade stadganden i afseende på vilkoren för rättighet
att fullfölja mål hos Hofrätterna och Högsta Domstolen. Motion Nås
14, 16, 103 och 177. Lag-Utsk. Betänk. N:o 24 och Mern. N:o 50. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 70.
— — angående tiden för fullföljande af vad och besvär öfver utslag, med
delade
af underrätt å Gotland. Motion N:o 3. Lag-Utsk. Betänk. N:o
51. R. St. underdån. Skrifv. N:o 107.
Hollander, L. A., Motion N:o 158, angående räntefrihet under tre år, från och
med år 1866, för det till anläggning af Borås—Herrljunga-jernvägen
beviljade lån af allmänna medel. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 102.
Holmqvist, A. Ludvig, Motion N:o 20, angående utvidgning af Arboga ele
mentarläroverk.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 81.
— — Motion N:o 92, angående upplåtelse af mark från Kungsöhrs södra
Kungsladugård, till hamnbrygga och upplagsplats vid Arboga-åns utlopp
i Mälaren. Stats-Utsk. Utlåt N:o 43.
— — Motion N:o 93, angående pension för Regementsläkaren G. V. Beckers
enka, Evelina Wennberg. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 97.
Hudiksvall, om anslag till försättande i försvarbart skick af inloppet till. Motion
N:o 72. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — om utvidgning af dess högre elementarläroverk till fullständigt, äfven
på den klassiska bildningslinien, samt anslag till en Lektor i klassiska
språk vid nämnda lärovei-k. Motion N:o 46. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Hudiksvalls jernväg, om statsbidrag för dess utsträckning från Forssa station
till sjön Södra Dellens strand vid Näsviken. Motion N:o 71. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
Hundskatt, angående sättet för verkställande af kummuners beslut om. Motion
N:o 175. Allm. Besv.- och Ehon.-Utsk. Betänk. N:o 34.
Hvetlanda och Serarp, om väganläggning emellan. Se Serarp.
16
Håkantorp och Lidköping, angående jernväg emellan. Se Jernväg.
Häst-afveln, om anslag till dess förbättring inom Jemtlands län. Motion N:o
94. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
J.
Jagtstadga, angående ändring af § 12 i. Se Ejderfogel.
Jernväg, angående låneunderstöd för anläggning af jernväg från Dalkarlsbergs
grufvor i Nora socken till sjön Möckeln i Carlskoga bergslag. Motion
N:o 21. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — om anslag för Örebro—Arboga jernvägs fortsättande till Köping. Motion
N:o 96. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
— — om anslag till en jernväg från Hemgrafven i Medelpad till Sundsvall.
Motion N:o 142. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — om ett amorteringslån för anläggning af jernväg från Mariestad till
Moholm vid Vestra Stambanan. Motion N:o 24. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 80.
— — angående låneunderstöd för anläggning af jernväg mellan Sölvesborg
och Christianstad. Motion N:o 118. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — angående låneunderstöd till en jernväg mellan Ålshult och Carlshamn.
Motion N:o 90. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — angående låneunderstöd till anläggning af en bibana mellan Lidköping
och Håkantorp af lika spårvidd med Uddevalla—Herrljunga jernväg.
Motion N:o 65. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — angående låneunderstöd till anläggning af en från Frövi station ä Kö
ping—Hultbanan
förbi Lindesberg till Falun. Motion N:o 89. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
Jern vägs anslag, om ändamålsenligare fördelning i allmänhet af. Motion N;o
64. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
Jernvägsbyggnader, om upplåning af medel till Statens. Se Upplåning.
Ignell, Nils, Komminister, angående pension åt dess enka, Sigrid Lindmark.
Motion N:o 88. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 97.
17
Industriel äganderätt, om skydd för. Motion N:o 149. Allm. Besv.-, och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o Sfi.
Industriidkare, angående ökadt anslag till resestipendier och understöd åt
Motion N:o 165. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån Skrifv.
N:o 76.
Instruktion för R. Ständers Revisorer. Se Revisorer.
Institut för döfstumma i Carlskrona, om årligt anslag till dess upprätthållande.
Se Carlskrona.
Isberg, F. G-., Motion N:o 32, om Enköpings treklassiga elementarläroverks
uppflyttning i stat till femklassigt läroverk, samt anslag till ökad lärarepersonal
derstädes. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 81.
K.
Kalmar, angående uppplåtelse till staden af äganderätten till en jordrymd, som
antagits tillhöra Kronan. Motion N:o 153. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 42.
Kapellförsamlingar, angående befrielse för vissa från all skyldighet att deltaga
i byggnad och underhåll af moderförsamlings kyrka och ecklesiastika
boställsgårdar. Motion N:o 12. Sammans. Lag- samt Allm Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk N:o 1.
Kasernbyggnad. Se Artilleri-regemente.
Kinda båtled, angående tiden för utbetalning af beviljadt statsbidrag för utsträckning
af nämnde båtled från sjön Rengen till Linköpings hamn.
Motion N:o 161. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 83.
Kommunalstyrelse i stad, om revision af Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862, angående. Motion N:o 30. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 80 och Mein. N:o 89. R. St. underdån. Skrifv. N:o 58.
— — om ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen om. Motion N:o 48.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 80 och Mein. N:o 89. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 58.
Kommunalstämma på landet, angående ändring af 13 § förra mom. i Kongl.
Förordningen om. Motion N:o 145. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 80 och Mern. N:o 89. R. St. underdån. Skrifv. N:o 58.
3
18
Kommunalutskylder, om förmånsrätt för. Se Handelsbalken.
Kommunikation, angående förändrade föreskrifter i afseende på sättet för kommunikation
af besvär, som blifvit till Hofrätt ingifna. Motion N:o 132.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 23 och Mern. N:o 41. B. St. underdån. Skrifv.
N:o 56.
Konkurslagen, angående ändringar i oell tillägg till. Motion N:o 100 oell 108.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 38.
Kostnad och Skada, angående upphörande af föreskriften att ställa borgen
för. Se Hofrätt.
Kottholmsströmmen, angående låneunderstöd till fördjupning af och sprängning
i denna ström samt upprensning af dermed sammanhängande vattendrag
i Skaraborgs län. Motion N:o 25. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Krigsarkivet, om byggnad åt. Se Topografiska korpsen.
Krutexplosioner, angående åtgärder till städernas skyddande mot ödeläggelse
till följd af. Motion N:o 8. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 3.
Kungörelse, om förändrade bestämmelser i afseende å allmänna författningars
kungörande. Motion N:o 171. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.- Utsk. Betänk. N:o 9.
Kungsörs södra kungsladugård, angående upplåtelse af mark derifrån till
hamnbrygga och upplagsplats vid Arboga-åns utlopp i Mälaren. Motion
N:o 92. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 43.
Köping, angående Örebro-Arboga jernvägs fortsättande till. Se Jernväg.
Laga-ån, om anslag till anläggning af hamn vid dess utlopp. Motion N:o 119.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Lagvadda mål, om inskränkning af tiden för fullföljd af dylika från Gotland.
Motion N:o 3. Lag-Utsk. Betänk. N:o 51. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 107.
Laholm, om dervarande pedagogis uppflyttning till två- eller treklassigt elementarläroverk.
Motion N:o 120. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
19
Landshöfdingen i Westmanlands län, angående ersättning för den honom
förut på lön anslagna, numera till annat ändamål upplåtna, så kallade
kungsträdgården i Westerås. Motion N:o 130. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Landskrona, om öfverlåtelse till staden af visst område utaf deromkring befintliga
gamla fästningsverk. Motion N:o 67. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
45. R. St. underdån. Skrifv. N:o 29.
Landsting, angående revision af Kongl. Förordningen om. Motion N:o 151.
Allm.-Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 80 och Mein. N:o 89. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 58.
— — angående ändring i 1 och 3 §§ af Kongl. Förordningen om. Motion
N:o 183.
Landström, A. J., Motion N:o 49, angående statsbidrag till uppförande af skoloch
gymnastik-lokaler för Wenersborgs högre elementarläroverk. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 131, angående Åmåls treklassiga elementarläroverks förän
dring
till femklassigt, samt löneanslag till erforderligt antal lärare derstädes.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Landtbruksinstitut, rikets, om förbättrad reglering af den ekonomiska förvaltningen
och undervisningen vid dessa. Motion N:o 27. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 37.
Landthushållningen, om förhöjning i det af Kongl. Maj:t nådigst äskade
anslag för anställande inom Westerbotten af en kringresande undervisare
i särskilda delar deraf. Motion N:o 44. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
Lidköping och Håkantorp, angående jernväg emellan. Se Jernväg.
Lindstedt, M., Motion N:o 23, angående det tillägg i Bevillningsstadgan, att
skeppare och andra sjömän skall påföras bevillning af kapital eller
arbete der de äro mantalsskrifne. Bevilln. Utsk. Betänk. N:o 3.
Linköping, angående dess befrielse från skyldigheten att underhålla stadens vid
Nyqvarn belägna, med bidrag af statsmedel anlagda hamn. Motion
N:o 160. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 89.
Litterär ägande-rätt, angående. Motion N:o 107. Lag-Utsk. Betänk. N:o 36.
Ljungberg, C. E., Motion N:o 53, angående nedsättande af en permanent va
penkomité.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — Motion N:o 99, angåande vissa ändringar i instruktionen för Rikets
Ständers Revisorer af statsverket, Stats-Utsk. Utlåt. N:o 28.
20
Ljungberg, C. E., Motion N:o 128, angående de offentliga föreläsningarnes i
hufvudstaden utbildande till en vetenskaplig institution med fasta
lärareplatser.Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion 168, oin ändring i Fiskeri-stadgan i livad saltsjöfisket inom
skärs
angår.
— — Motion N:o 169, angående närmare: tillsyn öfver tullförfattningarnes ef
terlefnad
i afseende å varuinförseln från Norge till Sverige, m. m.
Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 54.
Lurendrejeri, att derför må stadgas samma ansvar som för stöld. Motion N:o 166.
Lägenhet, om ett stadgande huru, i händelse två eller flere, då fardag är inne,
tvista om besittning af uthyrd sådan, förhållas skall, intilldess domstols
beslut i saken meddelats, m. m. Motion N:o 19.
Läroverks-byggnad i Westervik, om anslag till. Se Westervik.
— — i Wenersborg, om dito. Se Wenersborg.
— — i Skara, om dito. Se Skara.
— — i Carlskrona, om dito. Se Carlskrona.
— — i Christianstad, om dito. Se Christianstad.
Läroverks-stadga, om förändring i läseordningen och undervisningssättet, särskildt
hvad angår Grekiska och Latinska språkens studium. Motion N:o 69.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 56. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 47.
— — angåeude nedsättning af fordringarne för dimission från deras reala
bildningslinie till likhet med fordringarne för dimission på den klassiska
linien. Motion N:o 141. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 56.
— — angående uppliäfvande af hvad i 134 § af Kongl, stadgan för rikets
elementarläroverk föreskrifvits om särskild bokföring och redovisning
af den under mom. d) omförmälda terminsafgift, m. m. Motion N:o
135. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 56. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 47.
Lönegrad, om det stadgande, att lärare vid elementarläroverk må, i fråga om
uppflyttning till högre lönegrad, sig tillgodoberäkna jemväl den tid,
han kan hafva vid utvidgad pedagogi tjenstgjort. Motion N:o 61.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
21
M.
Mariestad—Moholm, örn ett amorteringslån för anläggning af jernväg mellan
vid vestra Stambana. Se jernväg.
Mellanrikslagen, angående varuinförseln mellan Sverige och Norge. Se Varuinförseln.
Metaller, angående upphörande af tionde å tillverkningen af. Se Tionde.
Meyer, Edv., Motion N:o 90, angående dels anslag till en vattenkommunikation
emellan Ålshult lastageplats vid Brosjön i Kronobergs län och
sjön Salens norra ända, dels ock låneunderstöd till en. jernväg emellan
Ålshult och Carlshamn. Stats-Utsk. Utlåt N:o 80.
— — Motion N:o 91, angående Carlshamns femklassiga elementarläroverks
utvidgning till fullständigt, samt anslag af medel dertill. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66.
Milda stiftelsers medel, angående bestämmelser i fråga om vården af och kontrollen
öfver. Motion N:o 129. Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och
Ekon. Utsk. Betänk. N:o 23.
Mineralriket, angående upphörande af tionde å tillverkningen af dess produkter.
Se Tionde.
Moholm och Mariestad, angående jernväg emellan. Se Jernväg.
Myrutdikningar, om förhöjning i det af Kongl Maj:t nådigst äskade anslag
för sådant arbete i de sju nordligaste länen. Motion N:o 43. StatsUtsk.
Utlåt. N.-o 78. R. St. underdån Skrifv. N:o 83.
Målsmanskap, mannens för hustrun. Se Giftermålsbalken.
Möekeln och Dalkarlsbergs grufvor, angående jernväg emellan. Se Jernväg.
N.
Namn, angående personers rätt att ombyta sådant och kontroller dervid. Motion
N:o 176. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31.
22
Norrländska kustförsvaret, om anslag dertill. Motion. N:o 72. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 51.
0.
Ordningsstadga. Se Städerna.
Oscarshamn, angående statsbidrag för utlösning af tomtöreafgälden till egaren
af de hemman, från hvilkas område stadens utmål är afsöndradt. Motion
N:o 39. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 113.
P.
Panträtt, om vissa ändringar i och tillägg till allmänna lagen samt Kongl.
Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj
1855 i afseende å underpant för förlag. Motion N:o 136. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 57 samt Mern. N:o 59 och 61. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 95.
Pedagogi, om förändring af den i Engelholm till elementarläroverk. Se Engelholm.
— — om dito i Laholm till dito. Se Laholm.
— — om dito i Södertelje till dito. Se Södertelje.
— — om uppförande i stat af extra lärare vid Falköpings. Se Falköping.
Pensionsförhöjning för armébefälet. Se Armébefäl.
— — för flottans embets- och tjenstemän. Se Flottan.
Personliga skyddsafgiften, att, med upphörande af anslagen till löneförbättring
åt examinerade folkskolelärare samt folkskoleväsendets utveckling
och förbättring i allmänhet, hela den nuvarande skyddsafgiften måtte,
för folkskolelärares aflöning, till kommunerna direkt utdelas, m. m.
Motion N:o 126. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 81.
Petré, Casimir, Motion N:o 126, att med upphörande af anslagen till löneförbättring
åt examinerade folkskolelärare samt folkskoleväsendets utveckling
och förbättring i allmänhet, hela den nuvarande skyddsafgiften
23
måtte, för folkskolelärares aflöning, till kommunerna direkte utdelas,
m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Pettersson, C. A.. Motion N:o 165, angående ökadt anslag till resestipendier
och understöd åt industri-idkare. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 76.
— — Motion N:o 166, att för lurendrejeri m. m. måtte stadgas samma an
svar
som för stöld.
Planschverk. Se Sverige.
Q.
Qvinna, angående underdånig framställning hos Kongl. Maj;t derom, att qvinna
må vinna anställning vid statens telegrafverk samt i befordrings- och
löneväg äga samma rättigheter och skyldigheter som mannen. Motion
N:o 125. Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 39, Utlåt. N:o 75,
Mern. N;o 84 och 93. R. St. underdån. Skrifv. N:o 74.
R.
Rekarne, Öster och Wester, om dessa häraders befrielse från utgifvande af vissa
genom Kongl, brefvet den 20 September 1864 bestämda årliga ersättningsbelopp
för kronocellfängelset i Eskilstuna. Motion N:o 77. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 40.
Religionsfrihet, om utarbetande af förslag till författningar i afseende derå,
fullt öfverensstämmande med grundlagarnes stadganden angående religiösa
förhållanden m. m. Motion N:o 18.
Revisorer, Rikets Ständers af Statsverket, angående vissa ändringar i instruktionen
för. Motion N:o 99. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 28.
Ridderstad, C. F., Motion N:o 54, om bibehållande af Riksbankens nuvarande
omsättningslånefond och rättighet för andra banker att från Riksbanken
erhålla förlag för lån till understödjande af jordbruket och de
mindre näringarne. Banko-Utsk. Mern. N:o 10.
— — Motion N:o 55, om uppdrag till Riksbankens styrelse dels att vid in
sättningar
m. m. emottaga enskilda bankers sedlar, dels att för dessa
24
banker öppna tillfälle att på Riksbanken öfverföra siua vexlingskassor,
dels ock att emottaga och expediera de enskilda bankernas postremissvexlar.
Banko-Utsk. Mern. N:o 18.
Ridderstad, C. F., Motion N:o 56, om anvisande af 2,000,000 R:dr att af Riksbanken
såsom kassakreditiver tillhandahållas de förlags- och jordbruksbanker,
hvilka, af Kongl. Maj:t oktrojerade, inom landet kunna uppstå.
Banko-Utsk. Mein. N:o 10.
— — Motion N:o 57, om Wadstena treklassiga elementarläroverks utvidgning
till femklassigt, och anslag till ökad lärarepersonal vid samma läroverk.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 121, att till exercis lämpliga gevär måtte från kronans ma
gasiner
utlånas till folkskolelärare-seminarierna i riket. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 122, om anslag för anställande af biträdande underlärare
vid folkskolelärare-seminarierna i riket. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 123, att eleverna vid rikets folkskolelärare-seminarier måtte,
under visst vilkor, befrias från första årets beväringsexercis. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 53.
— — Motion N:o 124, om anslag till läkares anställande vid rikets folkskole
lärare-seminarier.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 125, angående underdånig framställning hos Kongl. Maj:t
derom, att qvinna må vinna anställning vid Statens telegrafverk samt
i befordrings- och löneväg ega samma rättigheter och skyldigheter som
mannen. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 39, Utlåt. N:o
75, Mein. N:o 84 och 93. R. St. underdån. Skrifv. N:o 74.
— — Motion N:o 159, angående dels upphäfvande eller förändring af vissa
gällande vilkor för tillverkning af bränvin, dels ock beviljande af premier
för bränvinsexport. Sammans. Stats-, Bevilln.- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 9 och Utlåt. N:o 12. R. St. underdåu.
Skrifv. N:o 115. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 1 och Utlåt. N:o 7.
— — Motion N:o 160, angående befrielse för staden Linköping från skyldig
heten
att underhålla stadens vid Nyqvarn belägna, med bidrag af statsmedel
anlagda hamn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 89.
— — Motion N:o 161, angående tiden för utbetalning af beviljadt statsbi
drag
för utsträckning af Kinda båtled från sjön Rengen till Linköpings
hamn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Motion N:o 162.
25
Ridderstad, C. F., Motion N:o 162, om anslag till pensions-förhöjning för de
armé-befälet tillhörande personer, hvilka före år 1858 tagit afsked
med rätt till pension. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
— — Motion N:o 163, om anslag till uppförande af en byggnad för Topo
grafiska
korpsen och Krigsarkivet m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — Motion N:o 164, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t att, genom
Chefen för Finans-departementet, ombesörja all vidare erforderlig upplåning
af medel till utförande af Statens jernvägsbyggnader, m. m.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54 och N:o 80.
Riksbanken, om bibehållande af dess omsättningslånefond och rättighet för andra
banker att från Riksbanken erhålla förlag för lån till understödjande
af jordbruket och de mindre näringarne. Motion N:o 54. BankoUtsk.
Mern. N:o 10.
— — angående kreditivrätt deri för ränte- och kapitalförsäkrings-anstalterna
i riket. Motion N:o 113. Banko Utsk. Mern. N:o 10.
— — om anvisande af två millionen R:dr att såsom kassakreditiver tillhan
dahållas
de förlags- och jordbruksbanker, hvilka, af Kongl. Majit oktrojerade,
inom landet kunna uppstå. Motion N:o 56. Banko-Utsk.
Mern. N:o 10.
— — angående uppdrag åt dess styrelse, dels att vid insättningar m. m.
emottaga enskilda bankers sedlar, dels att för dessa banker öppna tillfälle
att på Riksbanken öfverföra sina vexlingskassor, dels ock att
emottaga och expediera de enskilda bankernas postremissvexlar. Motion
N:o 55. Banko-Utsk. Mern. N:o 18.
Riksdagskostnaderna, hemställan att desamma måtte af Riksgäldskontoret utbetalas.
Motion N:o 1. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 4. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 1.
Rinman, F. A., Motion N:o 1, med hemställan, att kostnaderna för innevarande
riksmöte måtte af Riksgälds-kontoret utbetalas. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
4. R. St. underdån. Skrifv. N:o 1.
Ronneby lägre elementarläroverk, angående anslag för tillökning af lärarepersonalen
vid detsamma. Motion N:o 7. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Rooth, F., Motion N:o 140, angående Helsingborgs högre elementarläroverks
förändring till fullständigt, äfven på den klassiska bildningslinien. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 141, angående nedsättning af fordringarne för dimission
från elementarläroverkens reala bildningslinie till lika med fordringarne
4
26
för dimission på den klassiska linien. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 56.
Rådstufvurätt, angående tid för utgifvande af dess utslag eller dom. Motion
N:o 103. Lag-Utsk. Betänk. N:o 22. R. St. underdån. Skrifv. N:o 35.
Ränte- och Kapitalförsäkrings-anstalter, om kreditivrätt i Banken för. Se
Riksbanken.
Rättegångsbalk, angående underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t om utarbetande
och framläggande af förslag till ny. Motion N:o 66. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 15 och Mern. N:o 46.
— — om ändring af 23 Kap. l:sta §. Motion N:o 97. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 15 och Mern. N:o 46. R. St. underdån. Skrifv. N:o 55.
S.
Salen, angående en vattenkommunikation mellan Ålshult och norra ändan af
denna sjö. Se Ålshult.
Sandegren, 0. E., Motion N:o 58, angående statsbidrag till förbättring af Uddevalla
hamn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån Skrifv. N:o 83.
— — Motion N:o 97, om ändring af 23 Kap. 1 § Rättegångs-Balken. Lag
Utsk.
Betänk. N:o 15 och Mern. N:o 46. R. St. underdån. Skrifv. N:o 55.
— — Motion N:o 98, angående lönebeloppen för Arméförvaltningens tre Se
kreterare.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Serarp oeh Hvetlanda, om anslag till omläggning af landsvägen mellan dessa
gästgifvaregårdar i Jönköpings län. Motion N:o 139. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 78 och Mern. N:o 118.
Silen, Vestra och Östra, om dessa sjöars förening. Se Hattefura.
Siljeström, J. A., Motion N:o 31, angående jernväg mellan städerna Wexiö,
Carlskrona och Kalmar samt bidrag af allmänna medel till utförande
af denna väg, såsom en sydöstra stambana. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
—-■ — Motion N:o 153, angående upplåtelse till staden Kalmar af äganderätten
till en jordrymd, som antagits tillhöra Kronan. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 42.
— — Motion N:o 154, angående upphäfvande af gällande föreskrifter, i fråga
om tjenstemäns skyldighet att ställa borgen för allmän uppbörd, m.
m. Ålim. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 25. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 12.
27
Skara, om understöd genom statsbidrag till utvidgning af elementarläroverkshuset
derstädes. Motion N:o 86. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om anslag till uppförande af en seminariebyggnad derstädes. Motion
N:o 87. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Skarpskytteföreningarne, om anslag och annat understöd från staten för.
Motion N:o 4. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 67.
Skiftesstadga, angående dels sammanförande i en enda Landtmäteriförordning,
dels ock vissa förändringar af de gällande föreskrifter, som innehållas
i Skiftesstadgan och andra gemenskap dermed ägande författningar.
Motion N:o 178. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 22.
Speeier, om upphörande af dessas prägling och utvexling. Motion N:o 62.
Banko-Utsk. Mern. N:o 15.
Staaff, Pehr., Motion N:o 42, att stadgandet i Kongl. Resolutionen den 29 Maj
1752, rörande sättet för stämnings delgifvande åt hel menighet, må
gälla äfven då byalag eller samfällighet, som skall stämmas, utgöres
af tio jordägare eller flere. Lag-Utsk. Betänk. N:o 17.
— — Motion N:o 43, om förhöjning i det af Kongl. Maj:t nådigst äskade
anslag för myrutdikningar i de sju nordligaste länen. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
— — Motion N:o 54, om förhöjning i det af Kongl. Maj:t nådigst äskade
anslag för anställande inom Westerbottens län af en kringresande undervisare
i landthushållningens särskilda delar. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
— — Motion N:o 45, om anslag till anläggning af väg dels emellan Åsele
och Wilhelmina kyrka, dels ock emellan Åsele och Dorothea kyrka
inom Westerbottens län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 83.
— —- Motion N:o 46, om utvidgning af Hudiksvalls högre elementarläroverk
till fullständigt, äfven på klassiska bildningslinien, samt anslag till en
lektor i klassiska språk vid nämnda läroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— -— Motion N:o 71, om statsbidrag för utsträckning af Hudiksvalls jernväg
från Forssa station till sjön Södra Dellens strand vid Näsviken. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
28
Staaff, Pehr., Motion N:o 72, om anslag till dels försättande i försvarbart skick al
inloppen till Hudiksvall och Sundsvall, dels ock det norrländska kust
försvaret i allmänhet. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — Motion N:o 146, om tillåtelse för Waxholms stads innevånare att fri
köpa
och bebygga de tomter och lägenheter, som nu af dem dispone
ras,
m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 41.
— — Motion N:o 147, angående vissa förändrade bestämmelser i fråga om
hemmansklyfning. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-Utsk.
Betänk. N:o 10.
—- — Motion N:o 170, om anslag till omläggning af allmänna landsvägen
(stora kustvägen) inom Gefleborgs län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Stambana, om anslag till påbörjande af en, från norra stambanan genom Upland
och Westmanland till Dalarne samt vidare i riktning åt sjön Siljan.
Motion N:o 76. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80, Mern. N:o 119 och 131.
— — angående sammanbindning af städerna Wexiö, Carlskrona och Kalmar
medelst bredspårig jernbana och bidrag af allmänna medel till kostnaderna
derför. Motion N:o 5 och 31. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — angående utsträckning af jernvägen Göteborg—Nässjö till Oscarshamn
samt anslag till förberedande arbeten i denna riktning. Motion N:o
68. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — nordvestra, angående dess sträckning från Christinehamn öfver Carl
stad
till Arvika och Charlottenberg, samt anslag af medel till denna
banas byggande. Motion N:o 81. Stats Utsk. Utlåt. N:o 54, Mern. N:o
68 och 82. R. St. underdån. Skrifv. N:o 51.
— — om medel till dess fullbordande. Motion N:o 164. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 80.
— — norra, om anslag till dess fortsättande från Upsala till Sala. Motion
N:o 133. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80, Meni. 119 och 131.
— om dess fullbordande till hela sin föreslagna längd från Upsala öfver
Sala till lämplig punkt på Falu—Dala-jernvägen. Motion N:o 152.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80, Meni. N:o 119 och 131.
— — om dess fortskyndade öppnande för trafiken. Motion N:o 64. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
—■ — Östra, om medel till dess fullbordande. Motion N:o 164. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 8.
29
Stambanor, om deras byggande under nästa statsregleringsperiod. Motion N:o
152. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54. R. St. underdån. Skrifv. N:o 51.
Stockenström, Erik, von., Motion N:o 84, om ändring af 17 Kap. 12 §. Handels-Balken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 8 Oktober
1861. Lag-Utsk. Betänk. N:o 39.
— — Motion N:o 85, om ändring af 2 Kap. 13:de § i Strafflagen. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 37.
Stockholm, angående de offentliga föreläsningarnes derstädes utbildande till en
vetenskaplig institution med fasta lärareplatser. Motion N:o 128. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
— om anslag till aflöning åt lärare vid ett tillämnadt fullständigt högre
elementarläroverk derstädes efter nya F.lementarskolans plan och metod,
m. m.. Motion N:o 109. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Stockholms kurhusinrättning, angående giltigheten af möjligen skeende öfverenskommelse
i fråga om Stockholms stads eller läns utlösande från
andel i stadens och länets gemensamma. Motion N:o 110. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 39.
Stora Lee och Hattefura, angående segelleden mellan. Se Hattefura.
Strafflagen, om ändring af 2 Kap. 13 §, angående böters förvandling. Motion
N:o 85 och 137. Lag-Utsk. Betänk N:o 37.
— — om författande af en kommentar öfver. Motion N:o 102. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 26.
Student-ed, angående upphäfvande af föreskriften om. Motion N:o 104. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 24.
Städerna, angående ordningsstadga för. Motion N:o 178. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 47. R. St. underdån. Skrifv. N:o 32.
Stämning, att stadgandet i Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 angående
sättet för dess delgifvande åt hel menighet inå gälla, äfven då byalag
eller samfällighet, som skall stämmas, utgöres af tio jordägare eller
flera. Motion N:o 42. Lag-Utsk. Betänk. N:o 17.
Stämpelpappers-afgift, angående ändring i föreskriften om sättet för liqviderande
af sådan, öfverstigande 500 Riksdaler. Motion N:o 47. Bevilln.-  tJtsk. Betänk. N:o 4. R. St. underdån. Skrifv. N:o 71.
Stödesjön i Medelpad, om anslag till anläggning af ny väg från lastageplatsen
vid dess östra ända till allmänna landsvägen åt Sundsvall. Motion N:o
143. Stats-Utsk Utlåt. N:o 78.
30
Sundsvall, om anslag till försättande i försvarbart skick af inloppet till. Motion
N:o 72. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — och östra ändan af Stödesjön i Jemtland, om väg mellan. Se Stödesjön.
— — och Hemgrafven, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Sundvallson, J., Motion N:o 27, om förbättrad reglering af den ekonomiska
förvaltningen och undervisningen vid rikets landtbruksinstitut. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 37.
— - Motion N:o 28, om inskränkning af universiteternas disciplinära myn
dighet
öfver studerande. Lag-Utsk. Betänk. N:o 27.
— — Motion N:o 29, om total eller partiel förändring af 9:de Kap. och
12:te Kap. 2 §. Ärfda Balken.
— — Motion N:o 30, om revision af Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862
angående kommunalstyrelse i stad. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 80 och Mern. N:o 89. B. St. underdån. Skrifv. N:o 58.
— — Motion N:o 62, om upphörande af speciers prägling och utvexling.
Banko-Utsk. Mern. N:o 15.
— — Motion N:o 63, om jemnlik fastighetsbevillning i hela riket. Bevilln.-
Utsk. Betänk. N:o 3 och Utlåt. N:o 9.
— — Motion N:o 64, om ändamålsenligare fördelning af jernvägsanslagen i
allmänhet samt, såsom följd deraf, Norra Stambanans fortskyndade
öppnande för trafik. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5.
— — Motion N:o 149, om skydd för industriel äganderätt. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 86.
— — Motion N:o 150, angående byggandet af kanal, i stället för det beslu
tade
banspåret emellan bangården och hamnen i Upsala stad. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 78.
— Motion N:o 151, angående revision af Kongl. Förordningen om lands
ting.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 80 och Mern. N:o
89. R. St. underdån. Skrifv. N:o 58.
— — Motion N:o 152, om stambanebyggnaderna under nästa statsreglerings
period.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54, Mern. N:o 119 och 131. R. Stunderdån.
Skrifv. N:o 51.
Svenska högarne, om anslag till en fyrbyggnad på deras bakland, tillhörande
Stockholms skärgård. Motion N:o 34. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 68.
31
Sverige, om anslag till fortsatt utgifvande af planschverket ”fordna och närvarande
Sverige”. Motion N:o 114. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 81.
Sääf, Jöran, Motion N:o 100, angående vissa tillägg i 88, 104 och 112 §§ af
Konkurslagen den 18 September 1862. Lag-Utsk. Betänk. N:o 38.
Söderhamn, angående dess treklassiga elementarläroverks utvidgning till femklassigt,
samt anslag till ökad lärarepersonal vid samma läroverk. Motion
N:o 95. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Södertelje, angående dervarande pedagogis uppflyttning till treklassigt elementarläroverk
samt anslag af dertill nödiga medel. Motion N:o 148.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Sölvesborg och Christianstad, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Tackjernstionde-skatt, om dess upphörande inom bergslagen. Motion N:o 138
Stats-Utlåt. N:o 22, Bil. Litt. A., Mern. N:o 70 och 82. R. St. un'
derdån. Skrifv. N:o 60.
Telegrafverket, angående qvinnas rätt till anställning vid. Se Qvinna.
Tillnamn. Se Namn.
Tionde å tackjernstillverkning. Se Tackjernstionde.
— — om upphörande, i likhet med hvad å afseende å jernhandteringen ägt
rum, af densamma å tillverkningen af öfriga metaller och mineralrikets
produkter, der denna icke är i besittning af särskilda förmåner. Motion
N:o 11 och 144. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22, Bil. Litt. B. R.
St. underdån. Skrifv. N-o 61.
Topografiska korpsen, om uppförande af en byggnad åt densamma och krigsarkivet.
Motion' N:o 163. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Transito-afgift, angående upphörande eller nedsättning, i vissa fall, af den nu
stadgade och magasinshyra för transitogods. Motion N:o 75. Sammans.
Bevilln.-, samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 116.
Transito-gods. Se Transito-afgift.
Trollhätte kanal, angående revision af gällande taxa för afgift af fartyg och
32
varor vid begagnande af den under nya Trollhätte kanalbolags inseende
ställda kanal och segelled. Motion N:o 157. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 67 och Mein. N:o 95.
Trybom, A. P., Motion N:o 86, om understöd genom statsbidrag till utvidgning
af elementarläroverkshuset i Skara. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 87, om anslag till uppförande af en seminarii-byggnad i
Skara. Stats Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 88, angående pension åt Komministern Nils Ignells enka,
Sigrid Lindmark. Stats Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 97.
Trägårdh, Sv., Motion N:o 37, angående Ystads lägre elementarläroverks upp
llyttning
till fullständigt högre, samt anslag till ökad lärarepersonal
derstädes. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 38, angående statsbidrag till utvidgning af Ystads hamn och
dervarande lastbryggas ombyggnad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 83.
— — Motion N:o 39, angående statsbidrag till staden Oscarshamn för utlös
ning
af tomtöreafgälden till ägaren af de hemman, från hvilkas område
stadens utmål är afsöndradt. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 113.
— — Motion N:o 68, angående utsträckning af jernvägen Göteborg—Nässjö
till Oscarshamn samt anslag till förberedande arbeten i denna sträckning.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Uddevalla, angående statsbidrag till förbättrande af dess hamn. Motion N:o
58. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Universiteterna, om inskränkning af dessas disciplinära myndighet öfver studerande.
Motion N:o 28. Lag-Utsk. Betänk. N:o 27.
Uppbördsborgen, angående upphäfvande af gällande föreskrifter i fråga om
tjenstemäns skyldighet att ställa borgen för allmän uppbörd. Motion
N:o 154. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 25. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 12.
Upplåning, af medel för statens jernvägsbyggnader, angående öfverlemnande till
Kongl. Majit
33
Kongl. Maj:t att, genom Chefen för Kongl. Finans-departementet, besörja
all vidare erforderlig, m. m. Motion N:o 164. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 54.
Upsala, om byggandet af kanal, i stället för det beslutade banspåret, mellan
bangården och hamnen i denna stad. Motion N:o 150. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 78.
Utsökningsbalk, angående utarbetande af förslag till ny. Motion N:o 180.
Vougt, Henric, Motion N:o 33, om eftergift, till förmån för flickskolan i Södertelje,
af Kronans rätt till dana-arf efter i nämnde stad aflidna En
kan
Catharina Marschell. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31. K. St. underdån.
Skrifv. N:o 62.
— — Motion N:o 59, om förändring af 12:te § i Jagtstadgan rörande jagtå
ejderfogel. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 82.
— — Motion N:o 148, angående pedagogiens i Södertelje uppflyttning till
treklassigt elementarläroverk samt anslag af dertill nödiga medel. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 167, om anslag till upprensning och fördjupning af det
nära Södertelje varande inlopp till Mälaren, benämdt ”Brandals-sundet”.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
w.
Wad, angående tiden för. Se Hofrätt.
Wadepenningar, angående deras afskaffande. Se Hofrätt.
Wadstena, om derstädes varande treklassiga elementarläroverks utvidgning till
femklassigt, och anslag till ökad lärarepersonal vid samma läroverk.
Motion N:o 57. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Waern, C, Fr„ Motion N:o 155, angående förändrade terminer för utbetalning
af dels beviljadt återstående statsbidrag för segelleds öppnande från
Hattefura vid Wenern till Stora Lee samt anläggning af jernväg vid
5
34
Hofverud, dels nådigst äskadt statsbidrag för sjöarne Westra och Östra
Siléns förenande medelst kanal och slussar. Stats-Utsk. Ulåt. N:o 78.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Waern, C. Fr., Motion N:o 156, angående förmånsrätt, i enlighet med 17 Kap. 3:dje §
Handels-Balken, till vara, som af ägaren blifvit under visst vilkor hos
annor man eller allmän inrättning till förvar upplagd, m. m. LagUtsk.
Betänk. N:o 56 och Meni. N:o 58.
— — Motion N:o 157, angående revision af gällande taxa för afgift af far
tyg
och varor till begagnande af den under Nya Trollhätte kanalbolags
inseende ställda kanal- och segelled. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 67 och Mern. N:o 95.
Walberg, P., Motion N:o 180, angående utarbetande af förslag till ny Utsöknings-balk.
Waldenström, A., Motion N:o 81, angående nordvestra stambanans sträckning
från Christinehamn öfver Carlstad till Arvika och Charlottenberg, samt
anslag af medel till denna banas byggande. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54.
Mern. N:o 68 och 82. R. St. underdån. Skrifv. 'N:o 51.
— — Motion N:o 82, angående lån till staden Carlstad, att användas såsom
förlag åt de näringsidkare, hvilka genom der timad eldsvåda blifvit
lidande. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 120.
Wapenkomité. angående nedsättande af en permanent sådan. Motion N:o 53.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Wara, angående förmånsrätt, i enlighet med 17 Kap. 3:dje § Handels-balken,
till vara, som af ägaren blifvit under visst vilkor hos annor man eller
allmän inrättning till förvar upplagd. Motion N:o 156. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 56 och Mern. N:o 58.
WaruinförseLn, angående närmare tillsyn öfver tullförfattningarnes efterlefnad
i afseende å den landväga mellan Sverige och Norge, m. m. Motion
N:o 169. Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 2. R. St. underdån. Skrifv. N:o 54.
Waxholm, om tillåtelse för stadens innevånare att friköpa och bebygga de tomter
och lägenheter, som nu af dem disponeras, m. m. Motion N:o
146. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 41.
Wenersborg, angående statsbidrag till uppförande af skol- och gymnastik-lokaler
för dess högre elementarläroverk. Motion N:o 49. Stats-Utsk Utlåt.
N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
35
W ennérus, Carl, Motion N:o 65, angående låneunderstöd till anläggning af en
bibana emellan Lidköping och Håkantorp af lika spårvidd med Uddevalla—Herrljunga-jernvägen.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
♦
— — Motion N:o 66, angående underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t om ut
arbetande
och framläggande af förslag till ny Rättegångsbalk. LagUtsk.
Betänk. N:o 15 och Mern. N:o 46.
Westerbottens län, angående en undervisare i landthushållning. Se Landthushållning.
Westervik, angående anslag till uppförande af ett läroverkshus derstädes. Mo.
tion N:o 13. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om löneanslag till ökadt antal lärare vid dess högre elementarläroverk
i ändamål af detsammas utvidgning till fullständigt äfven på den klas-"
siska bildningslinien. Motion N:o 1.34. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Weterinär-inrättningen i Stockholm, om anslag till aflöning af en lärare dervid
för praktisk undervisning i husdjurs skötsel utom inrättningen.
Motion N:o 80. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern N:o 95 och 116. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Widell, Gust. E., Motion N:o 9, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf
efter enkan Britta Christina Sandgren, till förmån för Strömstads
lägre elementarläroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31, Mein. N:o 71 och
82. R. St. underdån. Skrifv. N:o 62.
—- — Motion N:o 10, angående uppförande å ordinarie stat af extra lärare
tjenst
vid Falköpings pedagogi. Stats-IJtsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 70, om eftergift, till förmån för staden Marstrand, af Kro
nans
rätt till dana arf efter der aflidne Bagaren Gustaf Schröder.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 31.
Wilhelmina och Åsele-kyrka, om väg mellan. Se Åsele.
Wisby, angående anslag, m. m., för en fyranläggning derstädes. Motion N:o
2. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52. R. St. underdån._ Skrifv. N:o 68.
Wistrand A. Hilarion, Motion N:o 109, om anslag till aflöning åt lärare vid
ett tillämnadt fullständigt högre elementarläroverk i Stockholm, efter
nya elementarskolans plan och metod, m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
-■— — Motion N:o 110, angående giltigheten af möjligen skeende öfverens
kommelse
i fråga om Stockholms stads eller läns utlösande från andel
i stadens och länets gemensamma kurhusinrättning. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 39.
36
Wistrand, A. Hilarion, Motion N:o lil, om vissa ändringar i Bevillningsstadgau
och Kongl. Förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den
18 December 1863. Santmans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5. B. St. underdån. Skrifv. N:o 119.
— — Motion N:o 112, om förändring af 27 § i Kongl. Förordningen angå
ende
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 18 December 1863. Sammans. Bevilln.-.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N.o
9. R. St. underdån. Skrifv. N:o 119.
— — Motion N:o 113, angående kreditivrätt i Rikets Ständers Bank för ränte
och
kapital-försäkringsanstalterna i riket. Banko-Utsk. Mein. N:o 10.
— — Motion N:o 114, om anslag till fortsatt utgifvande af planschverket
”Fordna och Närvarande Sverige”. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 81.
I,
— — Motion N:o 115, att vid beviljande af nådigst äskadt anslag till kasern
byggnad
för Kongl. Svea Artilleri-regemente måtte fästas särskildt vilkor
i afseende å byggnadsplatsen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — Motion N:o 182, om ändring i 14 § af Kongl. Förordningen angående
fattigvården i riket den 13 Juli 1853. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 90. R. St. underdån. Skrifv. N:o 117.
Witt, G. C., Motion N:o 5, angående sammanbindning af städerna Wexiö, Carlskrona
och Kalmar medelst bredspårig jernbana samt bidrag af allmänna
medel till kostnaden derför. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — Motion N:o 6, angående utarbetande af förslag till ny fördelning af
städernas båtsmanshåll.
— — Motion N:o 7, angående anslag för tillökning af lärarepersonalen vid
Ronneby lägre elementärläroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:.o 66.
— — Motion N o 8, angående åtgärder till städernas skyddande mot öde
läggelse
till följd af krutexplosioner. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N o 3.
—- — Motion N:o 40, om årligt anslag till upprätthållande af institutet för
döfstumma i Carlskrona. Stats-Utsk. Utlåt N:o 66. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 41, om årligt anslag till utvidgande af slöjdskolan i Carls
krona.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Motion N:o 73,
37
Witt, G. C„ Motion N:o 73, om anslag till nybyggnad eller utvidgning af Carls
krona
högre elementarläroverks skollokal. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 181, om pensionsförhöjning för de flottans embets- och
tjenstemän, hvilka före år 1858 tagit afsked med rätt till pension. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 74.
Wittneseden, angående förändrad lydelse af densamma. Motion N:o 26. LagUtsk.
Betänk. N o 20.
Y.
Ystad, angående dess lägre elementarläroverks uppflyttning till fullständigt högre,
samt anslag till ökad lärarepersonal derstädes. Motion N:o 37. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
— — angående statsbidrag till utvidgning af dess hanan och dervarande last
bryggas
ombyggnad. Motion N:o 38. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R.
St, underdån. Skrifv. N:o 83.
L
Åkerblom, C. M., Motion N:o 83, om tillägg i Bevillningsstadgan af vissa föreskrifter
rörande bevillning af bankbolag. Bevilln. Utsk. Betänk. N:o
3, Utlåt. N:o 9 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 94.
Ålshult, lastageplats vid Brosjön i Kronobergs län, angående anslag till en vattenkommunikation
derifrån till sjön Salens norra ända, samt låneunderstöd
till en jernväg mellan Ålshult och Carlshamn. Motion N:o 90.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Åmål, angående dess treklassiga elementarläroverks förändring till femklassigt,
samt löneanslag till erforderligt antal lärare derstädes. Motion N:o
131. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Åsele och Wilhelmina kyrka, om anslag för anläggning af väg mellan. Motion
N:o 45. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. undcrdån. Skrifv. N:o 83.
— — och Dorothea kyrka, om anslag för anläggning af väg mellan. Mo
tion
N:o 45. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
6
38
A.
Ärfdabalken, örn total eller partiel förändring af 9:de Kap. och 12:te Kap. 2
§ i densamma. Motion N:o 29.
— — angående arfsrätt för efterlefvande maka. Motion N:o 105. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 11 och Mern. N:o 32.
— — angående dana-arf. Motion N:o 105. Lag-Utsk. Betänk. N:o 12.
Äktenskapsförord. Se Giftermålsbalken.
Ödmansson, J., Motion N:o 36, angående pedagogiens i Engelholm förändring
till treklassigt läroverk, samt anslag till ökadt antal lärare derstädes.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 67, om öfverlåtelse till staden Landskrona af visst område
utaf deromkring befintliga gamla föstningsverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
45, B. St. under-dån. Skrifv. N:o 29.
Örebro-- Arboga jernväg, angående dess fortsättande till Köping. Se Jernväg
Stockholm, E. Westrell, 1866.
