# ID: svediakorp-gov2449
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 123,059
# sentences: 3,570
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHAM
TILL
SAMTLIGA RIKS-STÅNDENS .
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1865 OCH 1866.
ELFTE SAMLINGEN.
3ä® Afdelningen:
Motioner i Borgare-Ståndet.
Förteckning a Motioner i Bor gare-Ståndet.
1
Förteckning å de hos Vällofliga Borgare-Ståndet under
Riksdagen 1865—1866 väckta motioner.
1. Af Herr Finman, F. A., med hemställan, att kostnaderna för innevarande riks
möte
måtte af Riksgäldskontoret utbetalas.
2. „ Herr Bergman, C. J., angående anslag m. m. för en fyranläggning vid Wisby.
3. „ Herr Bergman, G. om inskränkning af tiden för fullföljd af lagvadda mål
från Gotland.
4. „ Herr Blanche, August, om anslag och annat understöd från Statens sida för
skarpskytteföreningarne i riket.
5. „ Herr Witt, G. G., angående sammanbindning af städerna Wexiö, Carlskrona
och Calmar medelst bredspårig jernbana samt bidrag af allmänna medel
till kostnaden derför.
6. „ Herr Witt, G. G., angående utarbetande af förslag till ny fördelning af stä
dernas
båtsmanshåll.
7. „ Herr Witt, G. G., angående anslag för tillökning af lärarepersonalen vid
Ronneby lägre elementarläroverk.
8. „ Herr Witt, G. G., angående åtgärder till städernas skyddande mot ödeläggelse
till följd af krutexplosioner.
9. „ Herr Widell, Gust. E., angående eftergift af kronans rätt till dana-arf efter
enkan Britta Christina Sandgren, till förmån för Strömstads lägre elementarläroverk.
10. „ Herr Widell, Gust. E., angående uppförande å ordinarie stat af extra lärare
tjenst
vid Falköpings pedagogi.
11. „ Herr Falhem, II. E„ angående underdånig framställning hos Kongl. Maj:t
om upphörande af all tionde å icke särskildt privilegierade tillverkningar
af metaller och tillgodogörande af mineralrikets alster.
12. „ Herr Ialhem, II. E., angående befrielse för vissa kapellförsamlingar från
all skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af moderförsamlings
kyrka och ecklesiastika boställsgårdar.
Bih. till R. St. Fröt. 1865 (f 1866. 11 Sami. 3 A/d. 1
2
Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet.
13. Af Herr Carlson, C. Fr., angående anslag till uppförande af ett läroverkshus
i Westervik.
14. „ Herr Henschen, L. V., angående dels upphörande af skyldigheten för kla
gande
part i brottmål att nedsätta eller ställa borgen för honom ådömda
böter, m. m., dels ett tillägg till 5 § i 3:dje Kapitlet Utsöknings-Balken.
15. „ Herr Henschen, L. V., om upphäfvande af gällande stadganden angående
nedsättning af eller borgen för ådömda böter och ersättningar i politi- och
ekonomimål.
16. „ Herr Henschen, L. V, angående upphäfvande af allt hvad lag och för
fattningar
innehålla derom, att den, som söker ändring i Under-Rätts
eller Hof-Rätts dom eller utslag, skall ställa borgen för kostnad och skada.
17. „ Herr Henschen, L. V, om ett tillägg antingen i 44 § af gällande Bevill
ningsstadga
eller i 8 § af Kongl. Förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
den 18 December 1863.
18. „ Herr Henschen, L. V, om utarbetande af förslag till författningar i afse
ende
å religionsfrihet, fullt öfverensstämmande med grundlagarnes stadganden
angående religiösa förhållanden, m. m.
19. „ Herr Henschen, L. V, om ett stadgande, huru, i händelse två eller flere,
då fardag inne är, tvista om besittning af uthyrd lägenhet, förhållas skall
intill dess domstols beslut i saken meddelats, m. m.
20. „ Herr Holmqvist, A. Ludvig, angående utvidgning af Arboga elementar
läroverk.
21. „ Herr Gahn, H. P. V, angående låneunderstöd för anläggning af jernväg
från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken till sjön Möckeln i Carlskoga
bergslag.
22. „ Herr Bergman, C. J., om inrättande af lägre elementarläroverk för flickor.
23. „ Herr Lindstedt, M., angående det tillägg i Bevillningsstadgan, att skeppare
och andra sjömän skall påföras bevillning af kapital eller arbete der de
äro mantalsskrifne.
24. „ Herr Bolinder, A. M., om ett amorteringslån för anläggning af jernväg från
Mariestad till Moholm vid vestra stambanan.
25. „ Herr Bolinder, A. M., angående låneunderstöd till fördjupning af och spräng
ning
i Kottholmsströmmen samt upprensning af dermed sammanhängande
vattendrag i Skaraborgs län.
26. „ Herr Falkman, A. R., angående förändrad lydelse af vittneseden.
27. „ Herr Sundvallson, ./., om förbättrad reglering af den ekonomiska förvalt
ningen
och undervisningen vid rikets landtbruksinstitut.
28. „ Herr Sundvallson, J., om inskränkning af unlversiteternas disciplinära myn
dighet
öfver studerande.
förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet.
3
29. Af Herr Sundvallson, J., om total eller partiel förändring af 9:deKap. och 12:te
Kap. 2 § Ärfda-Balken.
30. „ Herr Sundvallson, J., om revision af Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862
angående kommunalstyrelse i stad.
31. „ Herr Siljeström, J. A., angående jernväg emellan städerna Wexiö, Carls
krona
och Calmar samt bidrag af allmänna medel till utförande af denna
väg, såsom en sydöstra stambana.
32. „ Herr Isberg, F. G., om Enköpings treklassiga elementarläroverks uppfatt
ning
i stat till femklassigt läroverk, samt anslag till ökad lärarepersonal
derstädes.
33. Herr Vougt, Henric, om eftergift, till förmån för flickskolan i Södertelje, af
kronans rätt till dana-arf efter i nämnda stad aflidna Enkan Catharina
Marschall.
34. „ Herr Grape, E. I)., om anslag till en fyrbyggnad på ”Svenska Högarnes”
håkland, tillhörande Stockholms skärgård.
35. „ Herr Bohmansson, C., om anslag till nytt läroverkshus i Christianstad.
36. „ Herr Ödmansson, J., angående pedagogiens i Engelholm förändring till tre
klassigt
läroverk, samt anslag till ökadt antal lärare derstädes.
37. „ Herr Trägårdh, Sv., angående Ystads lägre elementarläroverks uppflyttning
till fullständigt högre, samt anslag till ökad lärarepersonal derstädes.
38. Herr Trägårdh, Sv., angående statsbidrag till utvidgning af Ystads hamn och
dervarande lastbryggas ombyggnad.
39. „ Herr Trägårdh, Sv., angående statsbidrag till stadeu Oscarshamn för utlös
ning
af tomtöreafgälden till egaren af de hemman, från hvilkas område stadens
utmål är afsöndradt.
40. „ Herr Witt, G. C., om årligt anslag till upprätthållande af institutet för döf
stumma
i Carlskrona.
41. „ Herr Witt, G. C., om årligt anslag till utvidgande af slöjdskolan i Carlskrona.
42. „ Herr Staaff, Pehr, att stadgandet i Kongl. Resolutionen den 29 Maj 17.52,
rörande sättet för stämnings delgifvande åt hel menighet, må gälla äfven då
byalag eller samfällighet, som skall stämmas, utgöres af tio jordegare eller
flere.
43. „ Herr Staaff, Pehr, om förhöjning i det af Kongl. Majit nådigst äskade anslag
för myrutdikningar i de sju nordligaste länen.
44. „ Herr Staaff, Pehr, om förhöjning i det af Kongl. Majit nådigst äskade anslag
för anställande inom Westerbottens län af en kringresande undervisare i
landthushållningens särskilda delar.
45. * Herr Staaff, Pehr, om anslag till anläggning af väg dels emellan Åsele och
Wilhelmina kyrka, dels ock emellan Åsele och Dorothea kyrka inom Westerbottens
län.
4 Förteckning å Motioner i ÖB or gare- Ståndet.
46. Af Herr Staaf, Pehr, om utvidgning af Hudiksvalls högre elementarläroverk
till fullständigt, äfven på den klassiska bildningslinien, samt anslag till en
lektor i klassiska språk vid nämnda läroverk.
47. „ Herr Bolinder, A. M., angående ändring i föreskriften om sättet för liqvide
rande
af stämpelpappers-afgift, öfverstigande 500 Riksdaler.
48. „ Herr Falkman, A. R, om ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen den
21 Mars 1862 angående kommunalstyrelse i stad.
49. „ Herr Landström, A. J., angående statsbidrag till uppförande af skol- och
gymnastik-lokaler för Wenersborgs högre elementarläroverk.
50. „ Herr Bergman, C. om bibehållande af folkskolelärare-seminariet på Gotland.
51. „ Herr Henschen, L. V., angående dels Häradsrätternas organiserande enligt
Lagberedningens förslag,, dels ock förberedelser till ändringar i domstolarnes
organisation och verksamhet.
52. „ Herr Henschen, L. V., angående tiden, hvarunder brända eller distillerade
spirituösa drycker få säljas, och allmänna näringsställen hållas öppna.
53. „ Herr Ljungberg, C. E., angående nedsättande af en permanent vapenkomité.
54. „ Herr Ridderstad, C. F., om bibehållande af Riksbankens nuvarande omsätt
ningslånefond
och rättighet för andra banker att från Riksbacken erhålla
förlag för lån till understödjande af jordbruket och de mindre näringarne.
55. „ Herr Ridderstad, C. F., om uppdrag till Riksbankens styrelse dels att vid
insättningar m. m. emottaga enskilda bankers sedlar, dels att för dessa
banker öppna tillfälle att på Riksbanken öfverföra sina vexlingskassor, dels
ock att emottaga och expediera de enskilda bankernas postremissvexlar.
56. „ Herr Ridderstad, C. F., om anvisande af 2,000,000 Riksdaler, att af Riks
banken,
såsom kassakreditiver, tillhandahållas de förlags- eller jordbruksbanker,
hvilka, af Kongl. Majit oktrojerade, inom landet kunna uppstå.
57. „ Herr Ridderstad, G. F., om Wadstena treklassiga elementarläroverks utvidg
ning
till femklassigt, och anslag till ökad lärarepersonal vid samma läroverk.
58. „ Herr Sandegren, O. E., angående statsbidrag till förbättring af Uddevalla
hamn.
59. „ Herr Vougt, Henrik, om förändring af 12 § i Jagtstadgan rörande jagt å
ejderfogel.
60. „ Herr Hjertström, Fr., att bevillning för enskild bank med sedelutgifnings
rätt
må, äfven på bankens afdeluings- och kommissionskontor, i förhållande till
inkomsten, fördelas.
61. „ Herr Hjertström, Fr., om det stadgande, att lärare vid elementarläroverk
må, i fråga om uppflyttning till högre lönegrad, sig tillgodo beräkna jemväl
den tid, han kan hafva vid utvidgad pedagogi tjenstgjort.
62. „ Herr Sundvallson, J., om upphörande af speciers prägling och utvexling.
63. „ Herr Sundvallson, J., om jemnlik fastighetsbevillning i hela riket.
I
Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet. 5
64. Af Herr Sundvallson, ./., om ändamålsenligare fördelning af jernvägsanslagen i
allmänhet samt, såsom följd deraf, norra stambanans fortskyndade öppnande
för trafik.
65. „ Herr Wennérus, Carl, angående låneunderstöd till anläggning af en bibana
emellan Lidköping och Håkantorp af lika spårvidd med Uddevalla—Herrljunga-jernvägen.
66. „ Herr Wennérus, Carl, angående underdånig anhållan hos Kongl. Majit om
utarbetande och framläggande af förslag till ny Rättegångs-Balk.
67. „ Herr Ödmansson, J., om öfverlåtelse till staden Landskrona af visst område
utaf deromkring befintliga gamla fästningsverk.
68. „ Herr Trägårdh, Sv., angående utsträckning af jernvägen Göteborg—Nässjö
till Oscarshamn samt anslag till förberedande arbeten i denna sträckning.
69. „ Herr Hierta, L. J., om förändring af läseordningen och undervisningssättet i
de allmänna skolorna, särskildt hvad angår latinska och grekiska språkens
studium.
70. „ Herr Widell, Gust. E., om eftergift, till förmån för staden Marstrand, af kro
nans
rätt till dana-arf efter der aflidne Bagaren Gustaf Schröder.
71. „ Herr Staaff, Pehr, om statsbidrag för utsträckning af Hudiksvalls jernväg
från Forssa station till sjön södra Dellens strand vid Näsviken.
72. „ Herr Staaff, Pehr, om anslag till dels försättande i försvarbart skick af in
loppen
till Hudiksvall och Sundsvall, dels ock det Norrländska kustförsvaret
i allmänhet.
73. „ Herr Witt, G. C., om anslag till nybyggnad eller utvidgning af Carlskrona
högre elementarläroverks skol-lokal.
74. „ Herr Bohmansson, C., om förändring i vilkoren för det lån af allmänna me
del,
som beviljats Christianstad—Hessleholm-jernvägsbolaget,.
75. „ Herr Bökelund, W. M., angående upphörande eller nedsättning, i vissa fall,
af nu stadgade transitoafgift och magasinshyra för transitogods.
76. „ Herr Engvall, Alb., om anslag till påbörjande af en jernväg från norra stam
banan
genom Upland och Westmanland till Dalarne samt vidare i rigtning
åt sjön Siljan.
77. „ Herr Bovin, J. A., om befrielse för Eskilstuna stad samt Öster- och Vester
Rekarne
härader från lifgifvande af vissa genom Kongl. Brefvet den 20
September 1864 bestämda årliga ersättningsbelopp för kronocellfängelset i
Eskilstuna.
78. „ Herr Bovin, J. A., angående Eskilstuna treklassiga elementarläroverks utvidg
ning
till femklassigt, samt anslag till ökad lärarepersonal derstädes.
79. „ Herr Bovin, J. A., om tekniska söndags- och aftonskolans i Eskilstuna ut
vidgning
till fullständigt tekniskt läroverk, samt anslag af medel dertill.
6 Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet.
80. Af Herr Bovin, J. A., om anslag till aflöning vid Stockholms Veterinär-inrätt
ning
af en lärare för praktisk undervisning i husdjurs skötsel utom inrätt
ningen.
81. „ Herr Waldenström. A., angående nordvestra stambanans sträckning från
Christinehamn öfver Carlstad till Arvika och Charlottenberg, samt anslag
af medel till denna banas byggande.
82. „ Herr Waldenström, A., angående lån till staden Carlstad, att användas så
som
förlag åt de näringsidkare, hvilka genom der timad eldsvåda blifvit
lidande.
83. „ Herr Akerblom, C. M., om tillägg i Bevillningsstadgan af vissa föreskrifter
rörande bevillning at bankbolag.
84. „ Herr von Stockenström, Erik, om ändring af 17 Kap. 12 § Handels-Balken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861.
85. „ Herr von Stockenström, Erik, om ändring af 2 Kap. 13 § i Strafflagen.
86. „ Herr Trybom, A. P., om understöd af statsbidrag till utvidgning af elemen
tarläroverkshuset
i Skara.
87. „ Herr Trybom, A. P., om anslag till uppförande af en seminarii-byggnad i
Skara.
88. „ Herr Trybom, A. P., angående pension åt Komministern Nils Ignells enka,
Sigrid Lindmark.
89. „ Herr Blomberg, Aug. Theoph., angående låneunderstöd till anläggning af jern
väg
från Frövi station å Köping—Hult-banan förbi Lindesberg till Falun.
90. „ Herr Meyer, Edv., angående dels anslag till en vattenkommunikation emellan
Ålshult lastageplats vid Brosjön i Kronobergs län och sjön Salens norra
ända, dels ock låneunderstöd till en jernväg emellan Ålshult och Carls
hamn.
91. „ Herr Meyer, Edv., angående Carlshamns femklassiga elementarläroverks ut
vidgning
till fullständigt, samt anslag af medel dertill.
92. „ Herr Holmqvist, A. Ludvig, angående upplåtelse af mark från Kungsöhrs sö
dra
kungsladugård, til! hamnbrygga och upplagsplats vid Arboga-åns utlopp
i Mälaren.
93. „ Herr Holmqvist, A. Ludvig, angående pension för Regementsläkaren G. V.
Beckers enka, Evelina Wennberg.
94. „ Herr Hallström, Gabriel, om anslag till förbättring af häst- och får-afvelu
inom Jemtlands län.
95. „ Herr Hallström, Gabriel, angående Söderhamns treklassiga elementarläroverks
utvidgning till femklassigt, samt anslag till ökad lärarepersonal vid samma
läroverk.
96. „ Herr Heijkensköld, S., om anslag för Örebro—Arboga-jernvägens fortsättande
till Köping.
Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet.
7
97.
98.
99.
100.
101.
102.
103.
104.
105.
106.
107.
108.
109.
110.
111.
112.
113.
114.
115.
!f Herr Sandegren, O. E., om ändring af 23 Kap. 1 § Rättegångs-Balken.
„ Herr Sandegren, O. E., angående lönebeloppen för arméförvaltningens tre
Sekreterare.
Herr Ljungberg, G. E., angående vissa ändringar i instruktionen för Rikets
Ständers Revisorer af statsverket.
„ Herr Sääf, Jöran, angående vissa tillägg i 88, 104 och 112 §§ af Konkurslagen
deri 18 September 1862.
„ Herr Henschen, L. V., angående ett i Upsala fallet dana-arfs användande ad
pios usus derstädes.
„ Herr Henschen, L. V., om författande och lifgifvande af en kommentar öfver
Strafflagen.
„ Herr Henschen, L. V., om utsättande af tid för utslags afkunnande i Rådstufvurätt,
om tid fö'- vad, vadepenningar, m. m.
„ Herr Henschen, L. V., angående upphäfvande af föreskriften om student-ed,
och att för burbrefs erhållande icke erfordras tro-, huldhets- och borgare-ed.
„ Herr Henschen, L. V., angående åtskilliga lagförändringar enligt Lagberedningens
förslag.
„ Herr Henschen, L. V., om ersättning till städerna för deras andelar i afgifterna
för utskänkning af och minuthandel med bränvin.
„ Herr Blanche, Äng., angående litterär eganderätt.
„ Herr Blanche, Aug., angående förändringar i Konkurslagen den 18 September
1862.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, om anslag till aflöning åt lärare vid ett tillämnadt
fullständigt högre elementarläroverk i Stockholm, efter nya elementarskolans
plan och metod, m. m.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, angående giltigheten af möjligen skeende öfverenskommelse
i fråga om Stockholms stads eller läns utlösande från an
del
i stadens och länets gemensamma kurhusinrättning.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, om vissa ändringar i Bevillningsstadgan och
Kongl. Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 18 December 1863.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, om förändring af 27 § i Kongl. Förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller di
stillerade
spirituösa drycker den 18 December 1863.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, angående kreditivrätt i Rikets Ständers Bank
för ränte- och kapital-försäkringsanstalterna i riket.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, om anslag till fortsatt lifgifvande af plancheverket
”Fordna och Närvarande Sverige”.
„ Herr Wistrand, A. Hilarion, att vid beviljande af nådigst äskadt anslag
8
116.
117.
118.
119.
120.
121.
122.
123.
124.
125.
126.
127.
128.
129.
130.
131.
Förteckning ä Motioner i Borgare-Ståndet.
till kasernbyggnad för Kongl. Svea Artilleri-regemente måtte fästas särskildt
vilkor i afseende å byggnadsplatsen.
Af Herr Beronius, W. M., om eftergift, till förmån för Falu slöjdskola för flickor,
af kronans rätt till dana-arf efter ogifta Charlotta Christina Nyman.
„ Herr Ekerot, B. F., om jemnare fördelning af den hushållningssällskaperna
i riket tillerkända femtedel af bränvinsminuterings- och utskänkningsafgiften.
„ Herr Ekerot, B. F., angående låneunderstöd till anläggning af jernväg emelSölvesborg
och Christianstad.
„ Herr Ekerot, B. F., om anslag till anläggning af hamn vid Lagaåns utlopp.
„ Herr Ekerot, B. F., angående pedagogiens i Laholm uppflyttning till två
eller
treklassigt elementarläroverk.
„ Herr Ridderstad, G. F., att till exercis lämpliga gevär måtte från kronans
magasiner utlånas till folkskolelärare-seminarierna i riket.
„ Herr Ridderstad, C. F., om anslag för anställande af biträdande underlärare
vid folkskolelärare-seminarierna i riket.
„ Herr Ridderstad, G. F., att eleverne vid rikets folkskolelärare-seminarier
måtte, under visst vilkor, befrias från första årets beväringsexercis.
„ Herr Ridderstad, G. F., om anslag till lärares anställande vid rikets folkskolelärare-seminarier.
„ Herr Ridderstad, G. F., angående underdånig framställning hos Kongl. Maj:t
derom, att qvinna må vinna anställning vid Statens telegrafverk samt i be
fordrings-
och löneväg ega samma rättigheter och skyldigheter som mannen.
„ Herr Petre, Casimir, att, med upphörande af anslagen till löneförbättring åt
examinerade folkskolelärare samt folkskoleväsendets utveckling och förbättring
i allmänhet, hela den nuvarande skyddsafgiften måtte, för folkskolelärares
aflöning, till kommunerna direkte utdelas, m. m.
„ Herr Hierta, L. J., angående ändring af 8 Kap. 1 §. och 9 Kap. 1 §. Gfiftermåls-Balkeu.
„ Herr Ljungberg, G. E., angående de offentliga föreläsningarnes i hufvudstaden
utbildande till en vetenskaplig institution med fasta lärareplatser.
„ Herr Engvall, A Ib., angående bestämmelser i fråga om vården af och kontrollen
öfver till milda stiftelser anslagna medel.
„ Herr Engvall, Alb., angående ersättning till Landshöfdingen i Westmanlands
län för den honom förut på lön anslagna, numera till annat ändamål upplåtna
s. k. kungsträdgården i Westerås. ,
„ Herr Landström, A. J., angående Åmåls treklassiga elementarläroverks förändring
till femklassigt, samt löneanslag till erforderligt antal lärare derstädes.
132.
Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet.
9
132.
133.
134
135.
136.
137.
138.
139.
140.
141.
142.
143.
144.
145.
146.
i Herr Bovin, J. A., angående det stadgande, att hvad redan gäller såsom lag
i afseende å kommunikation af besvär hos Hof-Rätt i skuldfordringsmål,
jemväl bör tillämpas på andra mål, som genom besvär dragas under HofRätterna
och icke angå häktade personer.
, Herr Bovin, J. A., om anslag till norra stambanans fortsättande från Up
sala
till Sala.
, Herr Carlson, C. Fr., om löneanslag till ökadt antal lärare vid Westerviks
högre elementarläroverk, i ändamål af detsammas utvidgning till fullständigt
äfven på den klassiska bildningslinien.
, Herr Gahn, H. P. W., angående upphäfvande af hvad i 134 § af Kongl.
Stadgan för rikets elementarläroverk föreskrifvits om särskild bokföring och
redovisning af den under mom. d) omförmälda terminsafgift, m. m.
, Herr Gahn, H. P. W., om vissa ändringar och tillägg i allmänna lagen samt
Kongl. Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4
Maj 1855, i afseende å underpant för förlag.
„ Herr Bolinder, A. M., angående ändring och tillägg i Strafflagen, i fråga om
böters förvandling.
, Herr Gahn, H. P. W., om tackjerns-tiondeskattens upphörande inom bergs
lagen.
„ Herr Bjertström, Fr., om anslag till omläggning af landsvägen emellan Serarps
och Hvetlanda gästgifvaregårdar i Jönköpings län.
„ Herr Rooth, F., angående Helsingborgs högre elementarläroverks förändring
till fullständigt, äfven på den klassiska bildningslinien.
„ Herr Rooth, F., angående nedsättning af fordringarne för dimission från elementarläroverkens
reala bildningslinie till likhet med fordringarne för dimission
på den klassiska linien.
„ Herr Hallström, Gabriel, om anslag till en jernväg från Hemgrafven i Medelpad
till Sundsvall.
„ Herr Berggren, E., om anslag till anläggning af ny väg från lastageplatsen
vid östra ändan af Stödesjön i Medelpad till allmänna landsvägen åt
Sundsvall.
„ Herr Heijkenskjöld, S., om upphörande, i likhet med hvad i afseende å jernhandteringen
egt rum, af tionde å tillverkningen af öfriga metaller och
mineralrikets produkter, der denna icke är i besittning af särskilda förmåner.
„ Herr Heijkenskjöld, S., angående ändring af 13 § förra mom. i Kongl. Förordningen
om kommunalstämma på landet den 21 Mars 1862.
„ Herr Staaff, Pehr, om tillåtelse för Waxholms stads innevånare att friköpa
och bebygga de tomter och lägenheter, sorn nu af dem disponeras, m. m
Bih. till R. St. Prot. 1865 £ 1866. 11 Sami. 3 Afd. 2
10
Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet.
147. Af Herr Staaff, Pehr, angående vissa förändrade bestämmelser i fråga om hem
mansklyfning.
148. „ Herr Vougt, Henrik, angående pedagogiens i Södertelje uppfattning till tre
klassigt
elementarläroverk1 samt anslag af dertill nödiga medel.
149. „ Herr Sundvallson, .1., om skydd för industriel eganderätt.
150. „ Herr Sundvallson, ./., angående byggandet af kanal, i stället för det beslu
tade
banspåret, emellan bangården och hamnen i Upsala stad.
151. „ Herr Sundvallson, J., angående revision af Kongl. Förordningen om lands
ting.
152. „ Herr Sundvallson, J., om stambanebyggnaderna under nästa statsreglerings
period.
153. „ Herr Siljeström, Äng., angående upplåtelse till staden Calmar af eganderätter,
till en jordrymd, som antagits tillhöra kronan.
154. „ Herr Siljeström, Äng., angående upphäfvande af gällande föreskrifter, i fråga
om tjenstemäns skyldighet att ställa borgen för allmän uppbörd, m. m.
155. „ Herr Woern, C. Fr., angående förändrade terminer för utbetalning af dels
beviljadt återstående statsbidrag för segelleds öppnande från Hattefura vid
Wenern till Stora Lee samt anläggning af jernväg vid Hofverud, dels nådigst
äskadt statsbidrag för sjöarne Vestra och Östra Sillens förening medelst
kanal och slussar.
156. „ Herr Waern, C. Fr., angående förmånsrätt, i enlighet med 17 Kap. 3 § Han
dels-Balken,
till vara, som af egaren blifvit under visst vilkor hos annor
man eller allmän inrättning till förvar upplagd, m. m.
157. „ Herr Waern, C. Fr., angående revision af gällande taxa för afgift af fartyg
och varor vid begagnande af den under Nya Trollhätte kanalbolags inseende
ställda kanal- och segelled.
158. „ Herr Hollander, L. A., angående räntefrihet under tre år, från och med år
1866, för det till anläggning af Borås—Herrljunga-jernvägen beviljade lån
af allmänna medel.
159. „ Herr Ridderstad, C. F., angående dels upphäfvande eller förändring af vissa
gällande vilkor för tillverkning af bränvin, dels ock beviljande af premier
för bränvinsexport.
160. „ Herr Ridderstad, C. F, angående befrielse för staden Linköping från skyl
digheten
att underhålla stadens vid Nyqvarn belägna, med bidrag af statsmedel
anlagda hamn.
161. „ Herr Ridderstad, C. F., angående tiden för utbetalning af beviljadt stats
bidrag
för utsträckning af Kinda båtled från sjön Rengen till Linköpings
hamn.
162. „ Herr Ridderstad, C. F., om anslag till pensions-förhöjning för de armé-befälet
tillhörande personer, hvilka före år 1858 tagit afsked med rätt till pension.
163.
164.
165.
166.
167.
168.
169.
170.
171.
172.
173.
174.
175.
176.
177.
178.
179.
180.
181.
Förteckning å Motioner i Borgare-Ståndet. 11
Af Herr Ridderstad, G. F., om anslag till uppförande af en byggnad för Topografiska
korpsen och Krigsarkivet, m. m.
„ Herr Ridderstad, C. F., angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t att, genom
Chefen för Finans-departementet, ombesörja all vidare erforderlig upplåning
af medel till utförande af Statens jernvägsbyggnader, m. m.
„ Herr Petterson, G. A., angående ökadt anslag till resestipendier och understöd
åt industri-idkare.
„ Herr Petterson, C. A., att för lurendrejeri m. m. måtte stadgas samma ansvar
som för stöld.
„ Herr Vongt, Henrik, om anslag till upprensning och fördjupning af det nära
Södertelje varande inlopp till Mälaren, benämndt ”Brandals-sundet”.
„ Herr Ljungberg, G. E., om ändring af Fiskeri-stadgan, i hvad saltsjöfisket
inomskärs angår.
„ Herr Ljungberg, G. E., angående närmare tillsyn öfver tullförfattningarnes
efterlefnad i afseende å varuinförseln från Norge till Sverige, m. m.
„ Herr Staaff, Pehr, om anslag till omläggning af allmänna landsvägen (stora
kustvägen) inom Gefleborgs län.
„ Herr Blomberg, Aug. Theoph., om förändrade bestämmelser i afseende å allmänna
författningars kungörande.
„ Herr Waldenström, A., angående dels förändrade bestämmelser i fråga om
användandet af kronans marker i Norrbottens län, dels ock förbud mot
utförsel från samma län af vissa slag trävaror. Återkallad.
„ Herr Bergman, G. J., angående dels sammanförande i en enda landtmäteriförordning,
dels ock vissa förändringar af de gällande föreskrifter, som innehållas
i Skiftes-stadgan och andra dermed gemenskap egande författningar.
„ Herr Henschen, L. V., om statsbidrag till iståndsättande af segelleden vid
Almarestäk och Erikssund.
„ Herr Henschen, L. V, angående sättet för verkställande af kommuners beslut
om hundskatt.
„ Herr Henschen, L. V., angående personers rätt att ombyta namn och kontroller
dervid.
„ Herr Henschen, L. V., angående rätt att i Hof-Rätts dom i civilt mål söka
ändring utan att fullgöra domen.
„ Herr Henschen, L. V, angående ordningsstadga för städerna.
„ Herr Henschen, L. V, om en fullständig Svensk Författningssamlings ut
gifvande.
„ Herr Walberg, P., angående utarbetande af förslag till ny Utsöknings-Balk.
„ Herr Witt, G. G., om pensionsförköjning för de flottans embets- och tjenste
män,
hvilka före år 1858 tagit afsked med rätt till pension,
12
182.
183.
Förteckning n Motioner i Borgare-Ståndet.
åf Herr Wistrand, A. Hilarion, om ändring i 14 § af Kongl. Förordningen
angående fattigvården i riket den 13 Juli 1853.
„ Herr Henschen, L. V, angående ändring i 1 och 3 §§ af Kongl Förordningen
om landsting den 21 Mars 18G2.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KÅHRE 1866,
J
I
Motioner hos Borgare-Ståndet 186o. N:is 1 och 2.
1
N:o 1.
Af' Herr RinitläJQ, F. fL, med hemställan att kostnaderna för innevarande
Riksmöte, måtte af Riksgäldskontoret utbetalas.
I öfverensstämmelse med hvad hittills varit öfligt, tager jag mig friheten föreslå
att kostnaderna för innevarande riksmöte måtte af Riksgälds-kontoret utbetalas.
Stockholm den 4 November 1865.
F. A. Rinman.
N:o 2.
Af Herr Bergman, C. JL, angående anslag m. m. för en fyranläggning
vid Wisby.
Sedan å Gotska Sandön, Fårön, Häradsskär vid Norrköpingsbugten och Ölands
norra udde fyrbåkar blifvit uppförda, hafva alltflera seglare, destinerade till eller ifrån
Stockholm samt de Norrländska och West-finska hamnarna kommit att begagna farleden
vester om Gotland, och denna farled skulle helt säkert blifva i ännu betydligare
grad trafikerad, om vid Wisby, beläget på höjden ungefär midtemellan Häradsskärs
och Ölands norra fyrs ljus-områden, en fyrbåk blefve uppförd. Denna Östersjöns vestra
stråkväg är icke blott för ofvannämnda seglare kortare än den, som går öster
Bih. till R. St. Prot. 1865 (f 1866. 11 Sami. 3 Afd. 1
2
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 2.
om Gotland: den är äfven, och för Östersjöfarten i allmänhet, tryggare, och kan blifva
det i ännu högre grad. Gotlands vestra strand, gentemot den klippiga och farliga
Smålands-kusten, är nemligen nästan alldeles ren och merändels tvärbrant, och har
flera hamnar, bland hvilka i mörker kunde anlöpas såväl Wisby, ifall den nu föreslagna
fyrbyggnaden komme till stånd, som ock Westergarn, hvarest den på Utholmen
redan befintliga, och för de utomordentliga fall, då vinter-postångbåten icke kan
angöra Wisby, egentligen afsedda, beklagligen alltför lågt belägna fyr-inrättningen,
inbjuder den i nöd stadde seglaren till en vid de flesta vindar god ankarplats under
nämnda utholme. Gotlands östra kust deremot är, såsom bekant, låg-grund, samt
har många låga holmar och flera långt utskjutande farliga grund och ref, der hvarje
år många olyckor inträffat.
Men om nu vid vestra stråkvägen en sådan fyr uppfördes, af hvilken de seglare,
som styra sydvart, sedan de släppt ur sigte Sandöns eller Häradskärs fyr, och de
seglare som styra nord vart, sedan de släppt ur sigte Hoburgs eller Ölands norra fyr,
kunde få säker ledning för sin kosa; så skulle derigenom för Östersjö-trafiken i allmänhet
en stor förmån beredas: vid ostliga stormar kunde seglaren ”prisa vinden”
under Gotland, och vid de andra vindarna vida lättare reda sig i mörker och storm.
Nyss är nämndt, att en fyr redan finnes å Gotlands vestkust, nemligen på den
mycket låga utholmen vid Westergarn; men denna ”angörnings-fyr”, belägen i den
bugt som begränsas af Carlsöarne i söder och Blåhäll i norr, och hvars byggnad består
af ett litet boningshus med lanternin på taket, har sitt ljus blott 24 fot högt
öfver marken, och är egentligen, såsom nämndes, för ett specielt ändamål uppförd,
och för detta ändamål tillräcklig.
Om ett par omständigheter, hvilka för ifrågavarande förslags bedömande äro
af vigt, anhåller jag att kortligeu få erinra. Östersjö-seglationen slutar icke numera,
såsom i förra tider, vid Mårtens-messan, utan fortgår vanligen långt in på de egentliga
vintermånaderna. Och vidare: farleden vester om Gotland är merändels isfri,
hvilket isynnerhet gäller om redden vid Wisby, då deremot farleden öster om nämnda
ö, såsom mångårig erfarenhet gifver vid handen, mycket ofta tidigt isbelägges.
Åt Östersjöfarten i allmänhet skulle alltså stort och väsendtligt gagn beredas
genom uppförandet af en fyr vid Wisby. Och då befordringen af post och resande
mellan fastlandet och Gotland året om, med mycket få undantag, har sin naturliga
ena ändpunkt i Wisby, skulle ock i detta, för både moderlandet och ö-provinsen särdeles
vigtiga afseende en sådan fyr blifva af synnerlig nytta, i hvilket fall Wisby
kommun icke lärer dröja att på s. k. vågbrytaren och södra hamnbryggan anbringa
för den mörka årstiden stadigvarande och fullt lämpliga lyktfyrar, för att sålunda
utmärka inseglings-linien till inre hamnen.
Ofvannämnda fyr föreslås blifva en lentille-fyr af 3:dje eller 4:de ordningen, och
torde kunna ändamålsenligt uppföras på eller invid den högtbelägna s. k. Slottsbastio
-
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 3.
3
nen, straxt ofvanom hamnen, och omkring 50 fot öfver hafvet, vid hvilken bastion
lots-signaler hissas.
Jag är visserligen icke i tillfälle, att bifoga ett detaljeradt kostna<lsförslag för
en fyr, sådan som den nyss föreslagna; men af i ämnet fullt sak-kunnig person har
jag inhemtat, och med ledning af hvad den vid Ystads hamn för statsmedel uppförda
inre fyren kostat, med hvilken den för Wisby nu föreslagna skulle blifva i det närmaste
likartad, kan antagas, att kostnaden skall uppgå till inemot 35,000 R:dr Rimt.
Att Sjöfart är en af vårt lands vigtigaste, naturligaste och friskaste näringskällor
— derom behöfver jag ej här erinra, Men måtte vi, som på den stadiga land^
backen sköta våra värf, och som på allt beqvämligare vägar färdas fram, och som nu
skulle anse gator utan upplysning snart sagdt, för ett barbari — måtte vi egna vårt
deltagande åt dem, som, i vigtiga kultur-intressens tjenst, i magtpåliggande ärenden,
på de ostadiga vågorna så ofta nödgas kämpa med mörker, mist, storm och köld.
Hvad mörkret angår, så står det i mensklig magt, att åtminstone kunna minska dess
faror. Måtte derföre fäderneslandet, som i detta hänseende redan gjort så mycket,
vara i tillfälle att, med fortsatt frikostighet och nit, föröka antalet af fyrarne —
dessa dyrbara ledstjernor i natten, dessa från stranden varnande blickar, dessa lysande
milstolpar, som visa vägen på det mörka, villande hafvet!
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får jag i ödmjukhet föreslå,
att Rikets Ständer täcktes för en fyr-anläggning vid Wisby anvisa nyssnämnda
summa, R:dr 35,000 R:mt, såsom förslags-anslag, samt att till
Kongl. Majit ingå med underdånig anhållan om vidtagande af de åtgärder,
som för förslagets skyndsamma utförande blifva erforderliga.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
C. J. Bergman.
N:o 3.
Af Herr BcrglHäll, C. J., om inskränkning af tiden för fullföljd
af lagvadda mål från Gotland.
Uti 9:de §:n af 25:te kap. Rättegångs-Balken i 1734 års lag bestämdes tiden för
fullföljd af vad hos Svea Hof-rätt emot beslut, meddeladt af domstol på Gotland, till
4
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 3.
90:de dagen från den, då domen föll. Lämpligheten af denna långa tidsbestämmelse,
hvilken uppenbarligen tillkommit med afseende på den mellan fastlandet och Gotland
genom seglande farkoster då verkställda postförbindelsens långsamhet och osäkerhet
minskades emellertid redan, när det genom Kongl. Brefvet den 8 December 1748
blef parter tillåtet att, för bevarande af fatalier i lagvadda mål och besvärsmål, der
underrätt på Gotland dömt, få å Wisby Lands-kansii sina inlagor aflemna. Men i
våra dagar, då genom ångbåtars användande postbefordringen blifvit äfven vintertid i
möjligaste mån betryggad, och på de sednare åren visat sig kunna fortgå till den
grad oberoende äfven af sträng köld och mindre isar, att till och med mycket korta
afbrott i postförbindelsen varit sällsporda undantag, är ifrågavarande stadgande icke
allenast olämpligt, utan rent af skadligt. Parter, hvilka det blifvit ådömdt att något
fullgöra, uppmuntras nemligen af den långa vadetiden att, ofta utan fog, söka Hof-rätten
för att vinna uppskof med domens verkställighet. För dem åter, hvilka vunnit vid
underrätt, måse det alltid vara af synnerlig vigt, att domen hastigt vinner laga kraft,
likasom skyndsamhet är till fördel för de parter, som hafva giltig anledning att i underrätts
beslut söka ändring; och när man besinnar, att besvärstiden är hälften af
vadetiden, kan det mehn, som obehöflig utsträckning af den sednare förorsakar, blifva,
snart sagdt oberäkneligt för den, som, ehuru oskyldig, blifvit för brott sakfälld eller i
häkte inmanad, och som måste afbida besvärstidens utgång, eller en och en half månad,
innan hans klagoskrift kan hos Hof-rätten föredragas. Dessutom bör ej lemnäs oanmärkt,
att ju längre klagotiden är, desto drygare blifva fångvärdskostnaderua för det allmänna i
alla de mål, der den häktade och hans motpart med underrättens beslut icke åtnöjas.
Af dessa skäl vågar jag ödmjukligen föreslå,
att ofvannämnda lagparagraf, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den
23 Aug. 1851, måtte så ändras, att den tid, inom hvilken käranden i de saker,
hvilka genom laga vad gå till Svea Hof-rätt från Häradsrätt på Gotland,
bör ingifva sin inlaga, bestämmes till den sextionde (60:de) dagen,
den oräknad, då Häradsrättens dom föll, i likhet med hvad stadgadt är för
Kopparbergs län, Wermland, Helsingland, Jemtland, Herjeådalen, Medelpad
och Ångermanland.
Om remiss härå till Höglofliga Lag-Utskottet får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 4 November 1865.
C. J. Bergman.
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 4.
5
N:o i.
Af Herr BläDCllC, ÄilgUSt, om anslay och annat understöd från
Statens sida för Skarpskytteförening arne i riket.
För Irenne år sedan, vid början af föregående riksmöte, räknade samtliga skarpskytteföreningar
i riket, två år efter rörelsens början, ännu blott 6 å 7,000 man.
Halftannat år derefter, våren 1864, hade styrkan ökats med öfver 20,000, fördelade
på 174 föreningar. Halfannat år har sedan dess ytterligare förflutit; och nu är, på
grund af officiela uppgifter, den frivilliga folkbeväpningens styrka fördubblad. Vi
hafva öfver 40,000 man införda i rullorna hos 281 föreningar. De äro då icke mera
en fantastisk föreställning dessa hundratusentals frivilliga bajonetter, som, i förening
med gamla stammen, en gång skola göra vårt fädernesland ointagligt.
Jemför man tiden och siffrorna, finner man, att den hastiga tillvexten daterar
sig från den stunden Statsmagterna genom något understöd uppmuntrade den fosterländska
rörelsen. Folket har också på ett värdigt sätt visat sig uppskatta och tillmötesgå
den omsorg Regering och Ständer egnat dess frivilliga sträfvan.
Må det tillåtas mig att här i korthet redogöra för nämnda understöd, för att
derigenom lättare kunna visa hvad som vidare är af nöden. De åtgärder till skarpskytterörelsens
befrämjande, som sednast församlade Ständer vidtogo, voro följande:
a) På förslag af Regeringen:
1. Att 75,000 Riksdaler Riksmynt beviljades för innevarande statsregleringsperiod
till inköp af 2,000 refflade gevär af 1860 års (Wredes) modell, för
att såsom lån tillhandahållas föreningarne vid deras målskjutningar, efter
beräkning af 1 gevär på hvar tionde man af 20,000. Dessa gevär äro numera
alla utlemnade och hafva till det afsedda ändamålet begagnats;
2. att till krigsbruk odugliga excercisgevär från Kronans förråd till låns utlemuas
åt föreningarne under längre tid. Af dessa gevär hafva tills dato 43,628
blifvit utlemnade och, på sätt föreskrifvet var, använda.
b) På förslag af enskild motionär:
3. Att under samma statsreglering 5,000 Riksdaler om året anslogos till understöd
för föreningarnes behof af ammunition;
4. att under samma tid 5,000 Riksdaler årligen bestämdes tili målskjutningspris;
5. att 30,000 Riksdaler årligen anslogos till aflöning åt instruktörer.
6 Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 4.
6. Derjemte beslöt Regeringen den 11 Augusti 1863, efter Ständernas hörande,
att göra det tillägg vid 15:de § af Kongl. Kungörelsen angående den all
männa
beväringen den 13 November 1860: att från första årets beväringsexcercis
befria den beväringsskyldige skarpskytt, som på föreskrifvet sätt
kunde styrka sig hafva ett år deltagit i skarpskyttekorpsers öfningar samt
derunder förvärfvat ett visst mått af militärisk färdighet.
Dessa understöd, alla med tacksamhet emottågna, voro, med afseende å skarpskytteföreningarnes
dåvarande styrka, någorlunda motsvarande behofvet; men lätt bör
inses, att den betydliga utveckling, rörelsen sedan dess erhållit, nödvändiggör ökadt
understöd; och är det på grund häraf jag vördsamt föreslår nedanstående åtgärder
till skarpskytterörelsens vidare befrämjande.
Då målskjutningsöfningar otvifvelaktig! äro en bland skarpskytterörelsens vigtigaste
uppgifter, men de fleste skarpskyttar ännu sakna egna gevär, och enär de 2,000
målskjutningsgevär, hvilka efter ofvan angifven beräkning blifvit utdelade, i anseende
till det vexande antalet skyttar visat sig otillräckliga, föreslår jag
l:o att ytterligare 137,250 Riksdaler måtte beviljas till inköp af af 3,000 refflade
gevär å 45 Riksdaler 75 öre af 1860 års (Wredes) modell, för att
ofördröjligen utlånas till föreningarne att vid målskjutningarne begagnas.
Vidare och då ett väsendtligt hinder för ett allmännare deltagande i målskjutningsöfningarne,
i synnerhet för de mindre bemedlade, ligger i kostnaden för ammunitionen,
föreslås till nämnda öfningars befrämjande,
2:o att under nästkommande statsreglering 20,000 Riksdaler årligen måtte beviljas
till understöd för föreningarnes behof af ammunition.
Då det jemväl visat sig, att så väl målskjutningsöfningarne som den för nationalbeväpningen
så nödvändiga anskaffningen af egna gevär i hög grad befordras genom
prisbelöningar, föreslås:
3:o att under nästkommande statsreglering 20,000 Riksdaler årligen måtte beviljas
till målskjutningspriser.
Enär emellertid hvarken målskjutningsöfningarne eller de för skarpskyttarnes
allmänna stridbarhet så nödvändiga öfningarne i marsch, manöver, tiraljering o. s. v.
kunna ernå den önskliga utvecklingen, såvida ej tillräckligt antal goda instruktörer
äro att tillgå, och enär det närvarande anslaget, som var beräknadt för en vida mindre
styrka, redan visat sig otillräckligt samt ännu mera i framtiden kommer att blifva
det, föreslås:
4:o att under nästkommande statsreglering 60,000 Riksdaler årligen måtte beviljas
till instruktörers aflöning.
Såvida skarpskytterörelsen någonsin skall kunna utbildas till en allmän folkbeväpning
i den meningen, att hvarje vapenför man i riket, för händelse af fiendtligt
infall, har sitt eget krigsdugliga gevär — hvarförutan ingen verklig krafttillökning i
försvaret erhålles — måste sjelfva beväpning sarbetet bedrifvas i en helt annan skala
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 4.
7
och på ett helt annat sätt än hittills. Skarpskytteföreningarne hafva hittills på egen
bekostnad icke kunnat anskaffa mera än något öfver 6,000 krigsdugliga gevär af nyare
modell. Bidragande orsaker härtill hafva varit, dels de beständigt fortgående uppfinningarne,
äfvensom nödvändigheten att med afseende härå afvakta Begeringens definitiva
fastställande af någon bestämd modell, dels omöjligheten för våra fåtaliga och
med arbete för Statens räkning fullt sysselsatta gevärsfaktorier att för skarpskytteföreningarne
åtaga sig några större beställningar. Men om man äfven kan hoppas
att dessa hinder för gevärsanskatfningen snart skola bortfalla och att de mera bemedlade
då skola förse sig med krigsdugliga gevär af nyare modell, så är dock klart att
den stora massan af obemedlade aldrig kan hafva råd till denna betydliga utgift. Här
måste således Statsmagterna träda emellan. De hafva redan tagit ett steg till folkbeväpningens
befrämjande genom att utlemna såväl målskjutnings- som excercisgevär
i stor skala. De behöfva nu blott uttaga ytterligare ett steg i samma rigtning och
äfven låta utdela krigsdugliga soldatgevär, för att derigenom lägga slutstenen till nationalbeväpningen.
Sverige skulle derigenom gifva verlden det upphöjande skådespelet
icke allenast af ett land, hvilket, änskönt ringa befolkadt, likväl beslutat att till
det yttersta försvara sig, utan ock af det fasta förtroende mellan Regering och folk,
som gör ett sådant försvar möjligt.
Redan vid förra riksdagen hade jag äran framlägga en plan till krigsdugliga
gevärs spridning bland befolkningen och åberopar i det hänseende min i ämnet då
afgifna motion N:o 4. Jag utgick från den grundsatsen att arméen, allt efter som
den försågs med gevär af den nu behöfliga nyare modellen, skulle kunna undvara ett
motsvarande antal äldre, men krigsdugliga gevär, hvilka efter vissa grunder årligen
borde spridas. Vidare antog jag, att dessa gevär, såsom redan en gång af Staten betalda,
skulle kunna försäljas efter ett pris, hvilket allenast motsvarade kostnaden för
inpackning, transport, vård och utlemnande, på det att Staten icke deraf skulle tillskyndas
någon särskild utgift. De gevär, som möjligtvis icke försåldes, skulle i alla
fall vara till hands att vid utbrytande krig utdelas åt befolkningen. Det är i öfverensstämmelse
med dessa grundsatser jag föreslår:
5:o att, allt efter som arméen förses med gevär af nyare modell, årligen ett
motsvarande antal af äldre, men krigsduglig modell, måtte spridas i den
ordning och enligt de militäriska grunder Kongl. Majit kan finna lämpliga,
samt häradsvis och på så sätt, att gevären till en början förvaras inom
närmaste kompani-trossbod, der vissa dagar under sommarmånaderna en
person funnes tillstädes, hvilken åt de skarpskyttar, som genom öfverbefälhafvarens
intyg kunna styrka sig vara medlemmar af inom häradet befintlig
officiel skarpskytteförening, kunde försälja dessa gevär till de pris Kongl.
Majit bestämmer i och för betäckandet af spridnings-kostnaden.
Slutligen och då genom skarpskytterörelsen en mängd personer underkasta sig
en betydligt större värnepligt, än den genom lagen föreskrifna, synes mig icke obil
-
8
Motioner lios Borgare-Ståndet 1865. N:o 5.
ligt, om, der sådant möjligtvis kan ske utan kinder för uppfyllande af medborgarnes
förpligtelser mot det allmänna, befrielse från nämnda värnepligt egde rum. Genom
ofvannämnda Kongl. Förordning den 11 Augusti 1863, är redan på vissa vilkor beväringsskyldig
skarpskytt från första beväringsmötet befriad; men jag är fullt öfvertygad,
att det skulle lända skarpskytterörelsen till ännu större gagn, om denna befrielse
äfven utsträcktes till håda årens möten, aldrahelst om sådant skedde på ett sätt, som
äfven befordrade folkbeväpningen. Det är med anledning häraf jag vågar föreslå:
6:o att beväringsskyldig, som vid beväringsmönstring genom befälhafvarens intyg
styrker sig hafva tvenne år tillhört officiel skarpskytteförening och derunder
med approbation genomgått sådana öfningar, som Kongl. Maj:t kan
finna för godt att bestämma, samt dessutom Iean styrka sig innehafva krigsdugligt
gevär af modell, som begagnas af den skarpskytteförening han
tillhör, må från båda beväringsmötena varda befriad.
Stockholm den 8 November 1865.
August Blanche.
N:o 5.
Af Herr Witt, G. C., angående sammanbindning af städerna Wexiö,
Carlskrona och Calmar medelst bredspårig jernbana samt
bidrag af allmänna medel till kostnaden derför.
Då man betraktar Sveriges karta finner man att landets sydöstra del är alldeles
utan jernvägskommunikationer och man finner också att just i denna del äro sådana
särdeles nödvändiga, då man der eger tvenne hamnar, hvilka, den ena såsom flottans
hufvudstation och den andra såsom afsättningsort för hela Öland, äro af den stora
vigt, att en förening mellan dem och rikets stambanor måste medföra en ofantlig
fördel för hela landet. Hittills har man, enligt mitt förmenande, allt för litet tänkt
på försvarsverket vid anläggandet af rikets stambanor, ehuru det just för vårt land
torde vara af yttersta vigt att begagna den stora fördel jernvägarne kunna medföra
ör försvaret. Det är nemligen alldeles klart och ovedersägligt, att uti ett glest befolkadt
land med en vidsträckt, gränslinie måste just den hastighet, hvarmed trupper
och
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 5.
9
och krigsförnödenhet er kunna sändas till de ställen af gränsen sorn för tillfället äro
hotade, vida mer än försvarsverkets storlek i sin helhet bestämma stridens utgång.
Man kan lätt tänka sig förhållandet, om vi fingo krig med en mägtig fiende. Han går
blott med sin flotta till. Carlskrona och intager detta nu svagt befästade ställe. Der
finner han skeppsvarf, dockor, verkstäder och förråder för fartygen; spanmålsförråder,
bageri, sjukhus, karserner m. m. för truppens behof, med ett ord allt hvad sorn behöfs
för en fast och varaktig position; och att han någonsin skulle släppa denna nyckel till
Sveriges rike, detta Östersjöns Gibraltar ur sin hand, skulle höra till de så kallade
fromma önskningarne. Men Carlskrona kan befästas och försvara sig tror man kanske. Ja
visserligen! Men till dessa befästningar fordras då en så stor garnison, att det är alldeles
omöjligt för vårt land att ständigt underhålla en sådan. Denna måste vid det
hotande tillfället sändas dit från andra orter, och hur skall detta kunna ske utan jernväg?
Sammandragas trupper vid närmaste jernvägsstation Wexiö, så återstår 11'/2 mil,
såsom landsvägen nu går, att marchera. Innan trupperna hinna till Carlskrona äro
de följaktligen uttröttade och lära väl i alla fall komma för sent. Vår centralfästning,
Carlsborg, har sjökommunikation med Jönköping och sedan jernväg till Wexiö, men
der är det slut, och någon tidsenlig förbindelse mellan arméens och flottans förnämsta
punkter, som är så absolut nödvändig i krig, finnes icke. Vigten för vårt land
att ega Carlskrona hamn och dess dyrbara etablissement har dock aldrig blifvit bet.
viflad, allt ifrån det ögonblick, då den snillrike Konung som kanske djupast af alla
våra framlidne Konungar blickat in i grunderna för vårt försvarsväsende, skaparen af
vårt indelningsverk, Carl XI, anlade staden och gaf den namn af sin krona.
Nu är tillfälle att förena den behöfliga jernvägen med en annan till Calmar, som,
näst Carlskrona, är den vigtigaste hamn på sydöstra kusten, har liflig sjöfart och utgör
afsättningsorten för det folkrika Öland, hvilket i goda år afsätter nära en million kubikfot
spanmål, andra produkter att förtiga. Kommunerna Wexiö, Carlskrona och Calmar
hafva nemligen, jemte i företaget intresserade landskommuner, låtit verkställa undersökning
för en jernväg, hvilken skall förena de tre städerna. Ifrån en punkt (vid
Emmeboda) belägen i det närmaste lika långt från hvar och en af dessa städer drager
en väg till hvarje stad. Hela våglängden blir då ungefär 15 mil och afståndet
från centralpunkten till hvarje stad i det närmaste 5 mil. Kostnadsförslag är uppgjordt,
och utgör för bredspårig bana lika med Statens stambanor 10,616,800 R:dr
R:mt, då deruti är inberäknadt erforderlig rörelsematericl; dock är förslaget så rundeligt
tilltaget, att man har förhoppning det den verkliga kostnaden ej skall öfverstiga
10 millioner R:dr R:mt. De intresserade orterna hafva åtagit sig att dels genom kontanta
bidrag, dels genom öfvertagandet af expropriationerna, tillskjuta en million R:dr
R:mt till banans byggande, utan ringaste anspråk på någon delaktighet i banan; men
på det vilkor att Rikets Ständer besluta dess byggande såsom Statens stambana (bredpårig)
och denna Riksdag anslå de dertill erforderliga medel. Ansökan i ämnet är
Bih. till R. St. Prof. 1865 1866. 11 Sami. 3 Afd. 2
10
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 6.
af orternas innevånare inlemnad till Kongl. Maj:t, och äro fullständiga ritningar, kostnadsberäkningar
och öfriga handlingar dervid fogade, hvilka i sinom tid antagas komma
Stats-Utskotlet tillhanda; skolandes jag, om så ej sker, anskaffa alla nödiga ritningar
och handlingar.
Då andra stambanor blifvit byggda utan att de rika städer, som af dem blifvit
gynnade, lemnat bidrag till byggnadskostnaden, synes de ifrågavarande mindre bemedlade
samhällenas anbud i förening med vigten för landets försvar af den föreslagna
anläggningen vara så talande skäl för bifall till förslaget, att jag under hopp om framgång
vågar föreslå:
det Rikets Höglofliga Ständer måtte för sin del besluta ifrågasatta jernvägs
byggande såsom bredspårig stambana, samt, under det vilkor att orternas
kommuner af anläggningskostnaden vidkännas i kontanta penningar och
expropriationer en sammanlagd summa af en million Riksdaler Riksmynt,
anslå erforderliga statsmedel till bestridande af den öfriga delen af kostnaden.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
G. C. Witt.
N:o 6.
Af Herr Witt, G. C., angående utarbetande af förslag till ny fördelning
af städernas båtsmanshåll.
Af Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 21 September 1839, angående städernas båtsmanshåll,
inhemtas: dels att den grund blifvit fastställd, att ”fördela städernas samfälda
båtsmanshåll på deras innehafvande jord, på hus och tomter samt på borgerlig rörelse
efter bevillningsgrund”, dels att ”på städerna sjelfva bero att vid hvarje riksdag hos
Rikets Ständer göra anhållan om den förändring i denna reglering, hvartill städernas
stigande eller sjunkande välstånd eller andra omständigheter kunna föranleda”. Nu
har ej allenast genom städernas stigande eller sjunkande välstånd fördelningen blifvit
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 7.
11
särdeles ojemn, hvarpå såsom exempel blott behöfver åberopas att Stockholm måste
underhålla 437 båtsmän, då Göteborg endast underhåller 80%, utan äfven sjelfva
grunden för fördelningen blifvit omöjlig att vidare tillämpa, sedan inkomsten på borgerlig
rörelse ej mera är skild från annan inkomst vid bevillningens påförande.
På grund häraf föreslås vördsamt,
det Rikets Höglofliga Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta och vid nästa riksdag framlägga
förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
G. C. Witt.
N:o 7.
Af Herr Witt, G. C., angående anslag för tillökning af lärarepersonalen
vid Ronneby lägre elementarläroverk.
Ronneby köping, hvars folkmängd utgör omkring 1,800 personer, och som således
är betygdligt större än mången af städerna i riket, har ett lägre elementarläroverk,
der undervisningen bestrides at en Rektor och en Kollega.
Sedan läroverkets öppnande höstterminen år 1858 hafva 67 lärjungar varit
inskrifna i detsamma och innevarande hösttermin begagna 33 lärjungar undervisningen
derstädes. Af de afgångne halva 10 lärjungar eller ,y3 öfvergått till fullständigare
elementarläroverk, der de flesta intagits i 4:de och 5:te samt tvenne lärjungar
i 6:te klassen.
Köpingens innevånare hafva, i förhoppning om ökad lärarepersonal, uppfört af
egna medel, för en summa af 11,104 R:dr R:mt, så väl en tidsenlig gymnastiklokal, som
läroverksbyggnad, den sednare innehållande fyra rum, afsedda att användas till läsrum.
Äfven finnes rektorsboställe, hvilket med tillhörande uthus är brandförsäkradt till
8,350 Ridr Rimt.
12 Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 8.
Ungdomen undervisas i sång, gymnastik och vapenföring i likhet med de fullständigare
läroverkens alumner i motsvarande klasser, hvarföre det synes vara billigt,
att samma förmån beredes detta lägre läroverks ungdom i fråga om teckning och
ritning, helst som det visat sig att lärjungarne qvarstadna vid det lägre läroverket
betydligt öfver den tid, som erfordras för genomgående af de båda lägsta klassernas
kurser.
På grand af allt det anförda, får jag vördsamt föreslå,
det Rikets Höglofliga Ständer täcktes för sin del besluta, att med en Kollega
och en Ritlärare tillöka lärarepersonalen vid Ronneby lägre elementarläroverk
samt anslå härtill nödiga medel.
„ Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
G. C. Witt.
N:o 8.
Af Herr Witt, G. C., angående åtgärder till städernas skyddande
mot ödeläggelse till följd af krutexplosioner.
De förskräckliga olyckshändelser, som på sednare åren inträffat i utlandet genom
krutmagasiners exploderande, så väl som en och annan mindre olycka af dylik art
hos oss, leda tanken på det särdeles vådliga deruti, att stora krutförråder finnas i
närheten af folkrika städer. Såsom exempel härpå kan nämnas den stad jag har äran
representera, nemligen Carlskrona. På ömse sidor helt nära staden äro krutmagasiner,
innehållande så stora qvantiteter krut, att om det ena magasinet exploderade, skulle
ovilkorligen, till följd af den starka lyfttryckningen och de kringflygande stenmassorna,
äfven de andra magasinerna skakas i sina grundvalar, det uti dem befintliga krut
antändas och följden blifva att ej allenast staden jemnades med jorden, utan äfven
flottans dyrbara etablissement undergick en fullständig förödelse. Visserligen hafva
nyligen åskledare blifvit uppsatta; men dessa kunna ej skydda mot den eld, som kan
uppkomma på annat sätt än genom åskslag, t. ex. genom eldgnistor från förbifarande
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865-. N:o 9.
13
ångfartyg, vid tillfällen då magasinsluckorna stå öppna, för att vädra krutet. Man
liar i utlandet vidtagit den utväg, att bygga kruthusen särdeles solida, utom på en
sida, hvilken göres så svag att den, om explosion inträffar, genast ger vika, och då
den sidan naturligtvis är vänd utåt hafvet eller åt det håll, der minsta skadan kan
ske, är faran betydligt minskad, om ej alldeles förekommen. Då jag af det samhälle
jag tillhör blifvit ombedd fästa Rikets Höglofiiga Ständers uppmärksamhet på detta
förhållande, så får jag nu vördsamt föreslå Rikets Höglofiiga Ständer att,
hos Kongl. Maj:t begära, det Kongl. Majit täcktes låta undersöka hvilka
åtgärder som kunna vidtagas, för att genom krutmagasiners flyttning eller
ändamålsenligare inrättande skydda rikets städer för ödeläggelse till följd
af explosioner, samt vid nästa riksmöte aflåta nådig Proposition om härför
erforderliga medel.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
G. C Witt
N:o 9.
Af Herr Widell, Gust. E-, angående eftergift af Kronans rått till danaarf
efter Enkan Britta Christina Sandgren, till förmån
för Strömstads lägre elementarläroverk.
>- #>
Det med hvarje år tilltagande antalet lärjungar, från staden och kringliggande
landsbygd, vid Strömstads lägre elementarläroverk, gör en utvidgning af läroverksbyggnaden
nödvändig. — Staden har icke någon laglig skyldighet att bekosta ett sådant
företag, och de redan förut starkt anlitade tillgångarne medgifva icke heller att
staden ensam, utan bidrag från annat håll, åtager sig detsamma. Stiftets byggnadskassa,
som enligt skolstadgan borde lemna byggnadshjelp, saknar dock dertill medel,
enär dessa förut blifvit tagna i anspråk för andra läroverksbyggnader. Den nyligen
genom lärjungarnes afgifter bildade byggnadskassan är ännu obetydlig, och Rikets
14
Motioner-hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 10.
Ständer hafva hitintills icke visat sig benägne att gifva direkta anslag till byggnader
för de lägre elementarläroverken; men hafva dock icke undandragit sig att, vid tillfälle,
understödja små kommuner, som för sådana ändamål anstränga sig. Sådana
tillfällen yppa sig vanligen vid hvarje riksdag derigenom, att Rikets Ständer kunna
efterskänka Kongl. Majfis och Kronans rätt till danaarf för att användas till behöflig
nybyggnad eller utvidgning af läroverkshusen i de orter, der dahäarfven uppstått. Så
t. ex. afstodo Rikets Ständer, vid sist förflutna riksdag, åt Rönneby och Marstrand
för ofvannämnda ändamål, Kronans rätt till danaarf, uppgående på det första stället
till 486 R:dr 33 öre och på det sednare till 868 R:dr 28 öre R:mt.
På sätt närlagda handlingar utvisa finnas uti Göteborgs och Bohusläns Landtränteri,
sedan den 13 Augusti 1855 deponerade 572 R:dr 37 sk. 9 rst. Banko eller
859 R:dr 18 öre R:mt tillhöriga sterbhuset efter enkan Britta Christina Sandgren, som
aflidit i Strömstad den 15 November 1850. — Då icke inom 10 år, från det kungörelse
om arfvet efter henne blifvit i Post- och Inrikes Tidningar införd, någon styrkt sin
arfsrätt till denna hennes qvarlåtenskap, borde densamma såsom danaarf tillfalla Kongl.
Maj:t och Kronan. På grund af hvad jag ofvan anfört vågar jag dock föreslå,
att Rikets Ständer måtte afstå Kongl. Maj:ts och Kronans rätt till detta
danaarf, 859 R:dr 18 öre R:mt, till lägre elementarläroverket i Strömstad,
för att användas till påbyggnad eller utvidgning af dess läroverkshus.
Handlingar styrkande ofvan uppgifna förhållanden bifogas vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
Gust. E. Widell.
N:o 10.
Af Herr Widell, GllSt. E., angående uppförande å ordinarie stat af
extra läraretjenst vid Falköpings pedagogi.
På grund af de många giltiga skäl, som af Falköpings stads innevånare derför
anförts, har Kongl. Maj:t medgifvit att, utom den ordinarie lärare, som är anställd vid
stadens pedagogi, en extra lärare under innevarande läseårs båda terminer anställdes
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 11.
15
och att arfvode af statsmedel anvisades. — Då alltså behofvet af pedagogiens utvidgning
blifvit erkändt, då stadens folkmängd och lärjungarnes antal äro i jemnt tilltagande,
och då staden, för att erhålla den nu medgifna förmånen, med stora uppoffringar
byggt ett rymligt och vackert skolhus; så får jag, för att staden och kringliggande
landsbygd måtte hetryggas, att fortfarande få tillgodonjuta fördelarne af den
utvidgning pedagogien erhållit, vördsamt föreslå,
att den nu inrättade extra läraretjensten vid Falköpings pedagogi måtte
uppföras på ordinarie stat, och såväl lärarne som läroverket tillförsäkras
samma förmåner, som tillkommer andra pedagogier med 2:ne lärare.
Stockholm den 8 November 18(35.
Gust. E. Widell,
N: o 11.
Af Herr Falhem, H. E., angående underdånig framställning hos
Kongl. Majit om upphörande af all tionde å icke särskildt
privilegierade tillverkningar af metaller och tillgodogörande
af mineralrikets alster.
J t
Sedan, genom Rikets Ständers vid 1859—1860 års riksdag af Kongl. Maj:t fastställda
beslut, tackjernstionde af alla hyttor utom de egentligen tackjernsblåsande
bergslagerna och hammarskatten för hela riket blifvit afskaffade, och skatten för dessa
jerntillverkningar numera utgöres endast i form af bevillning, hafva, till följd af denna
både rättvisa, naturliga och mindre betungande beskattning, landets jernhandtering
redan tillvuxit och vunnit i styrka. Så finner man, att, under det tackj erns till verkningen
under åren 1850—1859 utgjort i medeltal årligen 3,593,240 c:tr, stångjernstillverkningen
2,629,872 c:tr och jernmanufaktur- och stål- 375,622 c:tr, halva samma
tillverkningar under åren 1860—1862 redan uppgått till: tackjern 4,226,360 c:tr, stångjern
3,214,702 c:ir och jernmanufaktur och stål 565,896 c:tr. Jemföres härmed t. ex. silfver-
och koppartillverkningarne, så finnes deremot, att, då silfvertillverkningen under
åren 1850—1859 per år utgjort 2,868 //., densamma under åren 1860—1862 nedgått
till 2,449 it. och att koppartillverkningen, som under den förstnämnda perioden be
-
16
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 12.
stigit sig till 38,352 c:tr, under den sistnämnda blott uppgått till 37,720 c:tr; allt
per medium. En bland de väsendtligaste och hufvudsakligaste anledningarne till detta
sorgliga förhållande lärer utan tvifvel igenfinnas uti just den beskattning, hvarmed
dessa sednare tillverkningar äro betungade.
Betraktas förhållandet närmare kan ju icke bestridas, att en påfallande orättvisa
ligger deruti, att, då en metalltillverkning, nemligen jerntillverkningen, erlägger en
jemförelsevis lindrigare skatt blott efter bevillning, andra metalltillverkningar och annat
tillgodogörande af mineralrikets alster skola mera betungande beskattas; och detta
icke allenast så till vida. att olikhet i hvad rörer skattens storlek i och för sig eger
rum, utan äfven derutinnan, och i afseende på sättet, att, då jerntillverkningen blott
drabbas af bevillnings erläggande, tillgodogörandet af öfriga mineralrikets alster få
vidkännas icke allenast bevillning utan derjemte ock en ganska dryg produktionsskatt;
eller, med andra ord: en dubbel beskattning. Så får t. ex. vid ett kopparverk med
12,000 c:trs årlig tillverkning först erläggas 400 c:tr i tionde, hvilket, efter blott 65
R:dr R:mt kopparpris per c:tr, utgör 26,000 R:dr Runt; men dessutom måste derjemte
för samma produktion ytterligare erläggas bevillning på den möjligen uppstående behållna
vinsten. Om sådant under äldre tider och fordna förhållanden möjligtvis kunnat
vara berättigadt, lärer väl numera, och synnerligen sedan jerntillverkningen blifvit
från ett dylikt onus befriad, en slik beskattning för andra tillverkningar af metaller
och tillgodogörandet af öfriga mineralrikets alster knappast af någon kunna
försvaras.
Huru månget industrielt företag i törenämnda rigtning, som härigenom redan i
sin linda förqväfts, huru många malmstreck som lemnats oförsökta eller obrutna, eller
huru många grufvor måst öfvergifvas just för den tyngande beskattningens skull,
och huru mycket så väl Staten sjelf som en mängd af landets idoga och företagsamma
innebyggare härpå förlorat och förlora, det torde ligga utom möjlighetens gräns att
någorlunda tillförlitligt beräkna. Så mycket lärer man dock kunna med säkerhet påstå,
att de härigenom uppstående både direkta och indirekta förlusterna för landet,
till beloppet vida öfverskjuta den Statens synliga vinst eller inkomst af 95,000 R:dr
R:mt, hvartill tionden af silfver, koppar, svafvel, vitriol och rödfärg äro beräknade.
Jemför man nu t. ex. stångjerns- och kopparhandteringarne, så befinnes, att, då till
den förra icke under 30 å 40 % malm gerna användes, icke mera än 6 å 7 tunnor
kol pr c:tr åtgå, och den färdiga produkten med jemförelsevis ringa arbetskostnad
erhålles på ett par dagar, den sednare deremot, eller koppartillverkningen, får åtnöja
sig med 3 å 6 % malm öfver hufvud, men deremot erfordrar omkring 30 å 35 tunnor
kol per c:tr, under det med ojemförligt högre arbetskostnad en tid af omkring 3 månader
'tilländalöper, innan denna produkt blifvit ur den brutna malmen tillgodogjord.
Visserligen har man såsom skäl för bibehållandet af denna produktionsskatt å tillverkningar
för tillgodogörande af vissa mineralrikets alster hört åberopas, att åt dessa
till
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 11.
17
tillverkningar i de flesta fall meddelas s. k. frihetsår, eller att vid nya företag af berörda
beskaffenhet tillerkännes befrielse under några år från erläggandet af all tionde
till Kronan; men utom den orättvisa, som uppenbarligen ligger uti ett sådant befriande,
under längre eller kortare tid för vissa handteringar, från att erlägga en för alla
öfriga industriela företag af dylik beskaffenhet gällande och påbjuden skatt, utan afseende
på, huruvida den sålunda befriade metalltillverkningen är af en sådan förmån
i behof eller icke, återstår dock alltid möjligheten deraf, att tillverkningen efter frihetsårens
förlopp måste med anledning af den till 3 '/3 % af hela produktionen uppgående
höga skatten nedläggas. Och huru ringa uppmuntrande skall det icke, trots vissheten
om dessa frihetsår, vara för en industriidkare att påbörja bearbetandet af en
malmfyndighet eller nedlägga kapital och arbete på ett företag af nu omhandlade
beskaffenhet, hvars framtida öde och framgång är af så beroende och vansklig natur.
Äfven dels derutaf, att Kongl. Majit genom nådiga Förordningen af den 20 September
1859 förklarat, att inrättningar, sorn afse tillgodogörande af mineralrikets alster, skola
hänföras till fabriker, dels deraf, att, i enlighet med 1859—1860 års Riksdagsbeslut
tackjernstionden och hammarskatten utom privilegierade bergslager, och, enligt sednaste
Riksdagsbeslut, qvarn- och sågräntan afskaffats, och då i öfrigt alla sådana industrigrenar,
hvilka äro att hänföra till fabriksinrättningar, och hvilkas större eller mindre
afkomst, såsom af konjunkturerna beroende, icke rättvisligen och billigen böra beskattas
med en grundränta, som förblifver oförändrad, ehvad inkomsten af verken uppdrifves
eller till följd af missgynnande omständigheter till större eller mindre del förloras,
§ynes i konseqvens med dessa Ständernas beslut hög tid vara att vidtaga åtgärder
till borttagandet af ett på dylika vigtiga industrigrenar tryckande och hämmande
onus, och detta desto heldre och synnerligen, som, — om äfven den bevillning, hvilken
i stället för grundränta konnne att utgå, till en början icke torde ersätta den
derigenom uppkommande minskningen i Statens ordinarie inkomster, — landet i allt
fall medelst denna af rättvisa påkallade åtgärd ovilkorligen tillskyndas fördel genom
en utvidgad industriel verksamhet.
Då emellertid för den med dessa och dylika frågor mindre hemmastadde torde
befinnas nödigt att, för fattande af ett på sakkännedom och grundad öfvertygelse stödt
beslut, inhemta de på officiela handlingar hvilande närmare upplysningar, som för det
vigtiga ämnets lyckliga lösning måhända äro af behofvet påkallade; och undertecknad
naturligen icke, inom den jemförelsevis mera trånga begränsningen af en motions omfång,
hvarken är i tillfälle eller tilltror sig kunna lemna alla de möjligen behöfliga
uppgifter, som kunna vederlägga måhända skeende inkast emot och häfva uppstående
tveksamhet att nu besluta oftaberörda produktionsskatts afskaffande, får undertecknad
vördsamligen hemställa,
det behagade Rikets Ständer besluta att i ingående skrifvelse till Kongl.
Majit underdånigst anhålla, det täcktes Kongl. Majit, efter inhemtande af
Bih. till R. St. Fröt. 1865 fy 1866. 11 Sami. 3 A/d. 3
18
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 12.
för ämnets behöriga utredande såsom nödiga ansedda upplysningar, till
Rikets Ständer aflåta nådig Proposition om upphörande af all tionde å tillverkningar
af metaller och tillgodogörande af mineralrikets alster, der dessa
tillverkningar icke äro i besittning af särskilda privilegier.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
II. E. Falhem,.
N:o. 12.
Af Herr Falhem, IL E,, angående befrielse för vissa kapellförsamlingar
från all skyldighet att deltaga i byggnad och un
derhåll
af moderförsamlings kyrka och ecklesiastika boställsg
år dar.
Till de brister och oegentligheter, som i vår lagstiftning, och särdeles den rörande
kommunala rättigheter och skyldigheter, qvarstå, torde med skäl böra räknas
kapellförsamlingars skyldighet att deltaga i nybyggnad och underhåll af moderförsamlingens
kyrka och prestgårdar. Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär den
14:de September 1731, § 4, föreskrifver, att, der några särskilda föreningar vid kapellens
uppbyggande blifvit gjorda, förblifver allt dervid. Kongl. Resolutionen på Allmogens
besvär den 17:de December 1734 stadgar i § 2, att vederbörande, hvilka bekommit
tillstånd att i anseende till moderkyrkans aflägsenhet uppbygga sig kapell,
varda strängeligen antydde att, vid förlust af en sådan frihet, på intet sätt, under
hvad sken och förevändning det vara må, sig i framtiden undandraga den vanliga
kyrko- och prestgårds-byggnaden; och likaså bestämmer Kongl. Resolutionen på All
mogens
besvär den 9:de December 1766,, § 12, att kapellboernas skyldighet i gemen
må ej sträckas längre än till deltagande i moderkyrkans underhållande, antingen genom
nybyggnad eller reparationer, i det skick och den storlek den var, då kapellet efter
tillstånd byggdes, men böra de deremot befrias från all öfrig ny tillbyggnad.
Medgifvas kan visserligen, att under vissa omständigheter en sådan kapellförsamlingarnes
skyldighet kan vara befogad, men åter, om en kapellförsamling, långt
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 13.
19
aflägsen från moderkyrkan, bestående af den minst bemedlade, ja, fattiga delen af
socknens befolkning, icke allenast sjelf byggt och underhåller sitt kapell, utan jemväl
ensam byggt och underhåller prestgård och aflönar en särskild för dess räkning tillsatt
prestman, att då en uppenbar orättvisa synes ligga deruti, att denna kapellförsamling
icke skall vara befriad från all byggnads- och underhålls-skyldighet till moderförsamlingens
kyrka och ecklesiastika boställen. — Då nu flera kapellförsamlingar i
riket kunna hänföras till denna kategori, och af vigt synes vara, att dylika missförhållanden
och orättvisor böra, så fort sig göra låter, afhjelpas, vågar undertecknad
vördsamt motionera, att Rikets Ständer behagade besluta hemställa till Kongl. Maj:t,
det Kongl. Maj:t täcktes nådigst förordna, att sådana kapellförsamlingar,
hvilka sjelfva aflöna egen prest samt bygga och underhålla egen kyrka och
prestgård, må från all skyldighet att deltaga i byggandet och underhållandet
af moderförsamlingens kyrka och ecklesiastika boställsgårdar vara
befriade.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
H. E. Falhem.
N: o 13.
Af Herr CäFlSOli, C. Fr., angående anslag till uppförande af ett
läroverkshus i Westervik.
Rikets Ständer hafva, isynnerhet under det sistförflutna årtiondet, med prisvärd
frikostighet främjat förbättring och utvidgning af elementarläroverken. Sådant
oaktadt återstår på detta fält otvifvelaktigt ännu mycket att ordna, påkallande ej
mindre Statens fortfarande kraftiga mellankomst, än kommunernas bemödanden.
Ett och annat större distrikt saknar nemligen ännu tillräckligt utbildade anstalter
i detta hänseende. Sålunda finnes på den omkring 30 mil långa, mycket folkrika,
kuststräckan emellan Norrköping och Calmar icke något fullständigt elementarläroverk.
Inrättandet af ett sådant i staden Westervik, såsom den dertill tjenligast belägna stad
inom nyssberörda landsort, är derföre af högsta behof påkalladt; och som detta behof
blifvit såväl inom staden och orten som af stiftsstyrelsen, under de sista åren, allt mer
20
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 13.
och .mer kändt och uttaladt, så emotser man tillitsfullt att detsamma redan under den
aldranärmaste framtiden skall blifva uppfvldt.
Emellertid utgör bristen på ett ändamålsenligt läroverkshus ett af sistnämnda
stads största bekymmer. Af lärjungarne, hvilkas antal sedan år 1844 ökats från 50
till omkring 180, som det för närvarande utgör, kan nemligen endast omkring fjerdedelen
erhålla tillräckligt utrymme i det nuvarande skolhuset, som dessutom är gammalt,
samt äfven med afseende på inredning och läge otjenligt. Till följd häraf hafva
skolrum måst hyras på flera olika ställen, och vissa afdelningar af skolans särskilda
klasser inrymmas än i en, än i en annan mer och mindre otjenlig och aflägsen lokal,
till hinder för undervisningens ändamålsenliga fortgång. Gymnastiksalen är vintertiden
nästan oanvändbar, emedan densamma icke kan uppeldas.
Det är detta bekymmer, som jag nu, å förberörda stads vägnar, anhåller att inför
Rikets Ständer ödmjukast få framlägga, under förhoppning att få detsamma, om icke
helt och hållet afhulpet, dock i väsendtlig mån förminskadt.
Uppförandet af ett nytt, rymligt och efter tidens fordringar lämpadt läroverkshus,
jemväl med fästadt afseende på läroverkets sannolikt snarast förestående utvidgande
till fullständigt på båda bildnings-linierna, är sålunda en oafvislig nödvändighet. Staden
erkänner villigt sin pligt och förklarar sin beredvillighet att efter all förmåga
härvid medverka. Ja, den är beredd att underkasta sig de mest ansträngande uppoffringar
för ernående af detta vigtiga och magtpåliggande ändamål. Men då kostnaderna
för uppförandet af ifrågavarande byggnad, enligt uppgjord ritning och kostnadsförslag,
uppgå till omkring Ett Hundra Sextio Tusen Riksdaler Riksmynt, så öfverskrider
detta helt och hållet det obemedlade samhällets krafter. De numera lättade kommunikationerna
emellan rikets vestra kuster och det inre af de sydöstra provinserna
hafva å Westerviks handelsrörelse och välstånd utöfvat ett menligt inflytande, såsom
bevis härpå kan anföras att under det stadens bevillningssumma af kapital och arbete
uppgår till endast Tre Tusen Sex Hundra Sjutio Riksdaler, bestiga sig utgifterna för
fattigvården till omkring Tolf Tusen Riksdaler årligen.
På grund häraf, samt då något bidrag af stiftets byggnadskassa cj heller kan
erhållas, enär denna kassa endast för stiftsstadens behof får användas, befinner man
sig hänvisad till nödvändigheten att från det allmännas sida söka en oundgänglig hjelp,
derest den ifrågavarande högst behöfliga läroverksbyggnaden skall kunna komma till
stånd. Jag vågar alltså vördsamligast föreslå och anhålla,
att Rikets Ständer behagade anslå en summa af Sjutiofem Tusen Riksdaler
Riksmynt, utan återbetalningsskyldighet, såsom bidrag till uppförande af ett
nytt läroverkshus i staden Westervik.
Detta belopp utgör sålunda mindre än hälften af den erforderliga summan, och
hoppas samhället med desto större tillförsigt bifall till denna dess ödmjuka framställning,
som staden Westervik snart sagdt aldrig tillförene erhållit något understöd af
allmänna medel,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 14.
21
Som åberopade ritning och kostnadsförslag ännu icke blifvit behörigen pröfvade
och fastställda, utbeder jag mig att sedermera och ofördröjligen få öfverlemna
desamma till det vederbörliga Utskott, dit jag vördsamt anhåller om remiss af detta
memorial.
Stockholm den 8 November 1865.
C. Fr. Carlson.
tf:o 14.
Af Herr H6USCh6Il, L. V., angående dels upphörande af skyldigheten
för klagande part i brottmål att nedsätta eller ställa
borgen för honom ådömda böter m. m., dels ett tillägg till
5 § i 3 kapitlet Utsöknings-Balken.
Uti en under N:o 175 uti 3:dje Afdelningen ll:te Samlingen af Bihanget till Riksståndens
Protokoll för sistlidna riksdag införd motion, hade Herr Lemchen föreslagit,
”att Rikets Höglofliga Ständer måtte för sin del besluta: att stadgandena
i 38 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 och Kongl. Förordningen
den 19 Juli 1815, om skyldighet för den, som vill söka ändring
i Under-rätts eller Hof-rätts utslag i brottmål, att antingen nedsätta, eller
ställa borgen för honom ådömda böter och ersättning, eller ock förete fattigdomsbevis,
skola upphöra att vara gällande;” samt att till 5 § 3 kap.
Utsöknings-Balken måtte göras följande tillägg: ”Är i brottmål ersättning
för skada och kostnad målsegande tilldömd, håfve han rätt att derför erhålla
utmätning, ändå att ändring i högre Rätt sökes; ställe dock borgen
för det som lyftes.”
För detta förslag hade Herr Lemchen anfört tillräckliga skäl, med hvilkas upprepande
jag ej vill upptaga Borgare-Ståndets tid och onödigtvis öka tryckningskostnaden,
helst de fleste riksdagsmän hafva tillgång på nämnda Bihang, der sid. 343 motionen
ordagrant intagits.
Lag-Utskottet, som, efter en längre diskussion, nästan enhälligt tillstyrkte motionen,
utvecklade ock än vidare motiverna dertill i sitt betänkande af den 25 November
1863, N:o 89, samt hemställde
22 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 15.
”att Rikets Ständer måtte, för sin del, besluta en författning, hvarigenom
dels förklaras, att hvad i 38:de punkten af Kongl. Förklaringen den 23
Mars 1807 och Kongl. Förordningen den 19 Juli 1815 finnes stadgadt om
skyldighet för den, som är på fri fot och vill söka ändring i Under-rätts
eller Hof- eller Öfver-rätts utslag i brottmål, att nedsätta honom ådömda
böter och ersättning, eller för böter ställa borgen, eller ock förete intyg
om sin fattigdom, upphört att vara gällande:
dels ock stadgas, att 3 kap. 5 § Utsöknings-Balken skall erhålla ett tillägg af
denna lydelse:
Hvar, som i brottmål blifvit tilldömd ersättning för skada eller kostnad,
håfve ock rätt derför njuta utmätning, ändå att ändring i högre Rätt sökes.
Ställe dock för det, som lyftes, full borgen.”
Detta Lag-Utskottets förslag företogs till afgörande i Preste- och Bonde-Stånden
den 30 November samt hos Adeln och i Borgare-Ståndet den 1 December, och blef af
Bonde- och Borgare-Stånden bifallet, men af skäl, som jag här icke vill söka framställa,
afslaget af Preste-Ståndet och Adeln.
Jag, som var bland dem, hvilka tillstyrkte förslaget, ehuru jag ansåg, att dess
ordalydelse kunde något förbättras, får, på de af motionären och Utskottet andragna
skäl, nu, efter aftal med Herr Lemchen, föreslå, att Rikets Ständer för sin del fatta
de af Utskottet föreslagna beslut.
Stockholm den 8 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 15.
Af Herr HCUSChCIl, L. V., om upphäfvande af gällande stadganden
angående nedsättning af eller borgen för ådömda böter
och ersättningar i politi- och ekonomi-mål.
Uti en denna dag väckt motion har jag, på de skäl dels Herr J. Å. Lemchen, i
sin under N:o 175 i 3:dje Afdelningen ll:te Samlingen af Bihanget till Riks-Ståndens
Protokoll för sistlidne riksdag intagna motion, anfört, dels ock Lag-Utskottet andragit
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 15.
23
i sitt betänkande af den 25 November 1863, N:o 89, föreslagit, att Rikets Ständer
måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom förklaras, att hvad i 38:de punkten
af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 och Kongl. Förordningen den 19 Juli 1815
finnes stadgadt derom, att den, som är på fri fot och vill söka ändring i Under-rätts
eller ock Hof- eller annan Öfver-rätts utslag i brottmål, skall nedsätta honom ådömda
böter och ersättning, eller för böter ställa borgen, eller ock förete intyg om sin fattigdom,
upphört att vara gällande.
Utskottets förslag, som jag med någon ändring i ordalydelsen här ofvan återgifvit,
blef af Bonde-Ståndet den 30 November och af Borgare-Ståndet den 1 December
1863 bifallet, men af Preste-Stån det och Adeln afslaget, samt föranledde således icke
någon underdånig skrifvelse.
I sammanhang med sin berörda motiön, hade Herr Lemchen, på sätt under N:o
176 i nämnda 3:dje Afdelning finnes anmärkt, äfven hemställt, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att de stadganden af enahanda beskaffenhet, hvilka funnes i administrativa
eller s. k. polisförfattningar, måtte undanrödjas.
Men denna Herr Lemchens motion synes icke hafva föranledt något utlåtande
af sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet, till hvilket den troligen blifvit öfverlemnad.
För den händelse, att Rikets Ständer, på grund af min ofvanberörda denna dag
väckta motion, för sin del fatta ungefärligen det beslut, Lag-Utskottet tillstyrkt, torde
konseqvensen fordra, att Rikets Ständer äfven göra den underdåniga hemställan, Herr
Lemchen på ofvanberörda sätt föreslagit, rörande administrativa författningar.
Och jag får derföre nu förnya hans berörda motion,
att de stadganden, som finnas angående nedsättning eller borgen för ådömda
böter och ersättningar i politi- och ekonomi-mål, måtte varda upphäfda.
Stockholm den 8 November 1865.
L. V. Henschen.
24 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 16.
N:o 16.
Af Herr H6QSCh611, L. V., angående upphäfvande af allt hvad lag
och författningar innehålla derom, att den, som söker ändring
i Under-rätts eller Hof-rätts dom eller utslag, skall
ställa borgen för kostnad och skada.
På sätt af Lag-Utskottets den 25 November 1863 daterade betänkande N:o 90
i Usta Afdelningen 7:de Samlingen af Bihanget till Riks-Ståndens Protokoll iuhemtas,
hade Utskottet, i anledning af Herr Lemchens motion N:o 177 i 3:dje Afdelningen,
ll:te Samlingen af nämnda Bihang, hemställt hvad med föga ändring i ordalagen kan
återgifvas sålunda, nemligen:
att Rikets Ständer för sin del ville besluta en författning, hvarigenom förklaras,
att allt hvad lag och författningar innehålla derom, att den, som
söker ändring i Under-rätts eller Hof-rätts dom eller utslag, skall ställa
borgen för kostnad och skada, upphört att vara gällande.
Detta förslag blef af Bonde-S! åndet den 30 November och af Borgare-Ståndet
den 1 December godkändt, men af Preste-Ståndet och Adeln afslaget, egentligen
af orsaker, som jag anser mig icke här böra vidröra.
Jag, som deltog i Utskottets förslag, får, efter aftal med Herr Lemchen, hemställa,
att Rikets Ständer fatta det beslut, Utskottet tillstyrkt samt jag med föga
ändring i ordalagen här ofvan återgifvit.
Och får jag till stöd derför åberopa de skäl, Utskottet anfört.
Stockholm den 8 November 1865.
L. V. Henschen.
/
N:o 17.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 17.
25
N:o 17.
Af Herr HODSChGll, L. V., om ett tillägg antingen i 44 § af gällande
Bevillning sstadga eller i 8 § af Kongl. Förordningen angående
vilkor en för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker den 18 December 1863.
Uti Usta morn. 8:de § af Kongl. Maj:ts den 18 December 1863 gifna nådiga
Förordning, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, är stadgadt, att den Komité, som för bevillningstaxering
satt är, skall före den 15 Juni beräkna det kannetal bränvin, som må anses komma
att af näringsidkare under nästföljande försäljningsår i stad föryttras, derest han sin
rätt till bränvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.
Men som, i slutet af första afdelningen, 44:de §, af sistlidet årsBevillningsstadga,
intagen i Kongl. Kungörelsen den 8 Januari samma år, tillkännagifvits, att Taxeringskomités
förrättning icke behöfver vara afslutad före Juli månads utgång; bar handt,
att Konungens Befallningshafvande fler än en gång utsatt Taxerings-komités sammanträde
att börjas först i Juli månad; hvaraf blifvit en ovilkorlig följd, att samma
Komité icke kunnat före den 15 Juni, då den ej varit samlad, beräkna ofvan omförmälda
kannetal bränvin.
På det hvarje Taxerings-komité må kunna fullgöra sitt nyssberörda åliggande
inom behörig tid, föreslår jag,
antingen, att i 44:de § Bevillningsstadgan föreskrifves, att Taxerjngskomitéen
skall sammanträda före den 15 Juni hvarje år;
eller ock, att i 8 § af 1863 års åberopade förordning tillkännagifves, att
den der omförmälda beräkning af kannetal ej behöfver ske före Juli månads
utgång.
Stockholm den 8 November 1865.
L. V. Henschen.
Bih. till Ii. St. Prot. 1865 Sf 1866. 11 Sami. 3 Afd.
4
26
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 18.
N:o 18.
Af Herr HGIlSCllGIl, L. V., om utarbetande af förslag till författningar
i afseende å religionsfrihet, fullt öfverensstämmande
med grundlagarnes stadganden, angående religiösa förhållanden,
m. m.
På de skäl, som finnas dels anförda, dels antydda,
l:o) i min under N:o 240 i 3:dje Afdelningen ll:te Samlingen af Bihanget till
Riks-Ståndens Protokoll vid sistlidne riksdag intagna motion, att Lag-Utskottet måtte
”utarbeta förslag till lagar, hvilka i afseende å religionsfriheten fullt öfverensstämma
med de stadganden, som, angående religiösa förhållanden, finnas i Sveriges nu gällande
grundlagar; samt
2:o) i den reservation, jag fogat, vid Lag-Utskottets den 26 Juni 1863 meddelade,
under N:o 42 i lista Afdelningen 7:de Samlingen af nämnda Bihang intagna utlåtande,
i anledning af-en del utaf berörda motion: — och hvilka skäl Lag-Utskottet behagade
i sitt blifvande betänkande häröfver upptaga liksom vore de här fullständigt upprepade;
— anser jag mig skyldig förnya berörda min motion N:o 240, utom i afseende å upphäfvandet
af Kyrkolagens lide kapitels 2:dra §, hvilken, enligt Kongl. Förordningen den
16 November 1863, redan upphört att vara gällande.
Och får jag alltså föreslå:
icke allenast, att de under litt. A. i motionen omförmälda stadganden, nemligen
Kyrkolagens lista kapitels lista och 2:dra §§ saint 3:dje kapitels 2:dra §,
Kongl. Stadgan den 20 Mars 1735 och Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751,
såvidt dessa stadganden kunna anses ännu gälla, äfvensom Kongl. Förord
ningarne
den 26 Oktober 1858 och den 23 Oktober 1860 upphäfvas,
utan ock, att, — i hufvudsaklig öfverensstämmelse med mina i motionen
Nio 240 och i Lag-Utskottets utlåtande Nio 42 intagna förslag till författningar
rörande a) ansvar för den, som genom religionsöfning störer sam
hällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer, så ock den, som under
vissa förhållanden utsprider villfarande lära, samt b) främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, — Lag- Utskottet utarbetar med våra grundlagar
och nuvarande förhållanden öfverensstämmande förslag till författningar
i dessa ämnen: hvarvid, i händelse mina förslag skulle komma att ligga
till grund för de blifvande, jag alternativt hemställer,
att utur förslaget till förordning om ansvar för den, som genom religionsöfning
störer samhällets lugn m. m., må uteslutas:
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 19.
27
a) från l:sta §:s lista mom. orden: ”genom utöfning af sin religion,
eller ock,” samt orden ”eller af den rena evangeliska läran, sådan den
i de heliga evangelierna är framstäld,” så att lista mom. kommer att
lyda sålunda: Den, som genom förnekelse af en Gud eller ett lif ef
ter
detta, störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer,
bote högst 100 R:dr;
h) från 2:dra §:s lista mom. orden: ”antingen till affall från den
rena evangeliska fåran eller”.
Äfven kunna några smäne redaktions förbättringar, som jag i Utskottet skall
uppgifva, härvid göras.
Särskildt får jag fästa uppmärksamheten derå, att det är högst okristligt, samt
mot dopets och nattvardens evangeliska och andliga beskaffenhet stridande, att söka
genom verdsliga förmåner eller olägenheter föranleda någon att begagna sakramenterna;
hvarföre jag, åberopande jemväl de skäl, dels Kontraktsprosten m. m. Doktor P. J.
Emanuelson vid sistlidne riksdag anfört i sin motion, som föranledde upphäfvandet af
2:dra §, ll:te kap. Kyrkolagen, dels ock hvad Riksdagsmannen Sven Rosenberg i sin
reservation vid Utskottets utlåtande andragit, får föreslå,
att Rikets Ständer för sin del besluta, att begagnandet af, eller underlåtenheten
att begagna, det heliga dopet och (eller) Herrans heliga nattvard, ej
må medföra vinst eller förlust, förmåner eller olägenheter, kompetens eller
inkompetens, i verldsligt afseende.
Stockholm den 8 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 19.
Af Herr Henschen, L. V.J om ett stadgande, huru, i händelse två eller
flere, dä fardag inne är, tvista om besittning af uthyrd
lägenhet, förhållas skall, intill dess domstols beslut i saken
meddelats, m. m.
Stundom händer, att hyresgäst, som icke kunnat skaffa sig annan lägenhet för
instundande hyresår, underlåter att vid dess början flytta från det rum, han bebor.
28
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 19.
Då hail qvarstadnar der, kan den, som skolat efterträda honom, icke dit inflytta. Någon
gång har äfven inträffat att husegare, som skall uthyra många rum, har, i
följd af glömska, eller felaktiga anteckningar, eller tvifvel om aftals förbindande kraft,
isynnerhet då de slutats med omyndig, eller uppgjorts vilkorligen, handlat så, att olika
personer ansett sig hafva rätt att vid flyttningstiden tillträda samma rum och lägenheter.
— Äfven hafva, i följd af hyreskontrakters otydlighet eller ena kontrahentens
tredska eller illvilja, eller ock missförstånd, inträffat andra fall, då två eller flere personer
ansett sig hafva rätt tillträda en och samma lägenhet, hvilken de dock icke
samtidigt kunnat bebo.
Vid alla dessa fall har den ene hyresgästen blifvit husvill, och då han kommit
flyttande med sitt husgeråd, nödgats qvarstadna på gatan, eller skaffa sig det herberge,
som kunnat erhållas, om det än varit aldrig så obeqvämt.
Att vid sådana fall någon bör ega rättighet afgöra hvem, som skall tills vidare
begagna den omtvistade lägenheten, måste medgifvas af en hvar, som önskar ställa
till så, att de tvistande ej må frestas anlita den fysiska styrkan eller s. k. uäf-rätten.
I följd häraf hade, åtminstone i en stad och troligen i flera, utbildats den praxis,
att, då någon af de tvistande vändt sig till Borgmästaren, han, på grund af företedt
hyreskontrakt, eller andra förhållanden, låtit genom stadsfiskal, eller stadsvaktmästare
och polisbetjening, sätta den, som dertill syntes hafva bästa rätt tills vidare i besittning
af lägenheten, hvarefter de tvistande fått instämma och utföra sin talan vid Råd
stufvu-rätten.
Men som denna praxis icke haft något stöd i nu gällande lag, har,
åtminstone i den stad, der jag närmast känner förhållandena, hvarken Borgmästaren
eller Magistraten i sednare tider ansett sig kunna utöfva ett sådant fredsdomarekall,
utan hafva de tvistande, der ej vederbörande tjenstemän dem emellan kunnat bemedla
en provisionel uppgörelse, lemnats åt sitt öde, hvarvid, till föga fromma för rättstillståndet,
den djerfvaste vanligen kommit i besittning af den omtvistade lägenheten.
Sedan, efter stämning, en sådan tvist blifvit af Rådstufvu-rätten afgjord, har den,
som dervid förklarats berättigad tillträda lägenheten, i vissa fall derifrån hindrats ytterligare
derigenom, att hans vederpart, då denne innehaft lägenheten, vädjat till högre
rätt, oftast endast för att få qvarbo under det rättegången der utfördes, hvarimellertid
hysestiden för den omtvistade lägenheten tilländagått. Och vederbörande Exsekutor
har icke vågat verkställa underrättens utslag, samt afhysa den, som derigenom
tappat, enär i nu gällande lag icke derom meddelats någon uttrycklig föreskrift, utan
tvertom, af Rättegångs-Balkens 26:te kapitels 2:dra §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, kan slutas, att underrätts dom, deremot vädjadt är, ej får
gå i verkställighet, derest vadet derigenom onyttigt blefve, hvilket naturligtvis inträffar
vid hvarje tvist örn en lägenhets besittning under så kort återstående hyrestid, att
denna nödvändigt måste förflyta, innan den vädjandes påståenden kan blifva af öfver„
rätten pröfvadt. Om t. ex. en person, som skolat flytta från en lägenhet den Irsta
Oktober, men der qyqrstadnar, och således hindrar en dertill berättigad, att lägenheten
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 19.
29
då tillträda, blir mot slutet af Oktober dömd att från lägenheten genast flytta, men
mot detta beslut vädjar till Hof-rätten på den grund, att han anser sig berättigad
qvarbo till årets slut, d. v. s. ytterligare två månader; så är klart, att, om utslaget
skulle gå i verkställighet, vadet för den vädjande blefve onyttigt, emedan dom i målet
icke kunde väntas från Hof-rätten förr, än den ifrågasatta hyrestiden förflutit, och
alltså, om Hof-rätten ändrade Rådstufvu-rättens utslag, den på grund af detsamma
afhysta personen ej kunde för den redan förflutna hyrestiden åter komma i besittning
af lägenheten.
Till förekommande af alltför stor långsamhet vid sådana måls handläggning, har
meddelats följande föreskrifter:
l:o) i Kongl. Maj:ts den 10 Juli 1669 daterade ”Stadga öfver alla Executioner i
gemeen” var föreskrifvet: — — — — — — — — — — — — —
” Til thet Trettonde. Hafwer någon h} rt huus annans mans, och vil vid rätt an Fahrdag
icke flyttia, ändoch han intet rätt skiäl hafwer at stå uppå, hafvi tå Wäre Befallningzhafvande
fog at hålla honom ther til, och förhjelpa then ålijtande til sin rätt;
men bär han skiäl före, tå stånde thet först til Rättens skjärskådan.”
2:o) Kongl. Maj:ts den 6:te Juli 1720 gifna nådiga ”Resolution öfver några måål
”angåående Processen vid Instantierne i Stockholm” innehåller, bland annat, följande:
”Såsom Stockholms Stadz Magistrat vid påstående Riksdag i underdånighet andragit
”åtskilliga måhl til Processens afkortande vid Instantierne här i Stockholm; Altså
”håfve Wi sådant Oss föredraga låtit, och för skiäligt funnit, in til des Rättegångsbalken
öfver ailä der til hörande ärender kan utfärdat blifva, således imedlertid här
”öfver at stadga och förordna, som följer: — — — — — — —
6.
”Såsom tvister om Hyre-Contracter, med in- och utflyttande, när Saken är af
”den beskaffenhet, at Executoren icke kan gifva den klagande handräckning, utan förbiser
Parterne der med til Domstolen, således icke allenast förorsaka långt uppehåld
”och vidlyftig Process igenom vädiande ifrån den ena Instantien til den andra, utan
”ock gifva den oskiälige Gästen tilfälle, i stället för den betingade Hyrestiden, som
”kunde vara allenast på et halft åhr, at truga sig der sammastädes i några åhr at
”förblifva; Altså håfve Wi för godt funnit, at alle tvister om Hyre-Contracter med in”och
utflyttande skola här efter immediate af Magistraten uptagas och summario pro”cessu
afgiöras; Parterne obetagit emot des utslag at vädja, men Domen ställes i medlertid
uti Execution. Detta alt, som allenast för Stockholm och icke några andra Städer
”i Riket är förordnat, hafva alle vederbörande sig til rättelse och efterlefnad at ställa.”
Detta stadgande, har, såsom vore det ännu gällande, felaktigt omförmälts under
5:te § 3:dje kap. Utsöknings-Balken och 4 § 26:t,e kap. Rättegångs Balken uti Justitierådet
Backmans nya lagsamling.
Uti 1734 års oförändrade lag var ock stadgadt, att om den, som vädjat, hade
30
Motioner i Borgare*Ståndet 1865. N:o 19.
tappat i Rådstufvu-rätt, uti tvist om flyttning i eller ur hus, han skulle omant utgifva
hvad som dömdt var, hvilket väl icke kunde förstås annorlunda, än att han skulle
frånträda lägenheten, i händelse Rådstufvu-rätten sådant beslutat, helst det undantag,
som genom 4:de § 26 kap. Rättegångs-Balken gjorts, torde förr, än Kongl. Förordningen
den 18 April 1849 tillämpades, icke hafva ansetts göra någon inskränkning uti
hvad föreskrifvits i samma kapitels 2:dra §, jemförd med sista punkten l:sta §, 6 kap.
samma Balk. Men i följd af dessa två sist åberopade §§:s ändring genom 1849 års
förordning, uppkom det, ringast sagdt, tvetydiga förhållande, som jag här ofvan
uppgifvit.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och till afhjelpande af ofvan omförmälda
olägenheter, hvilka äfven kunna inträffa på landsbygden, tager jag mig friheten föreslå,
l:o att Lag-Utskottet,, som det, jemlikt 33 § Riksdags-ordningen, åligger
”utarbeta de från Rikets Ständérs plena remitterade förslag till stiftande
”af allmän civillag”, måtte föreslå ett detaljeradt stadgande, enligt hvilket,
i händelse två eller flere, då fardag inne är, tvista om besittning af en lägenhet,
hvilken en af dem ostridigt hyrt och på den grund eger rätt då tillträda,
Magistrats Ordförande i stad, så ock Kronofogde å landet, må, då
han finner, att de tvistande icke utan större olägenhet kunde afbida domstols
beslut, bestämma hvem af de tvistande, som skall lägenheten tillträda,
och den innehafva till dess domstol annorlunda förordnat.
Skulle, vid utarbetande af detta förslag, Lag-Utskottet finna, att grundsatsen äfven
bör tillämpas i fråga om tjenstehjons rättighet eller skyldighet att flytta i eller ur
tjenst, och att således någon ändring i 45:te och 52:dra §§:na Tjenstehjonsstadgan i
anledning deraf erfordras; så torde frågan derom af mig äfven i detta afseende få anses
härmed väckt, så att icke något hinder mot frågans handläggning i afseende å
tjenstehjons flyttning må uppkomma i följd af 2:dra moni. 37:de § Riksdags-ordningen.
Äfven med afseende å hvad jag ofvan anfört, och i synnerhet för den händelse,
att Lag-Utskottet finner betänkligt tillstyrka något förslag i den syftning, jag angifvit,
får jag föreslå:
2:o att Lag-Utskottet utarbetar ett förslag, enligt hvilket, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad Kongl. Lag-komitéen och Lag-beredningen föreslagit,
i 4:de § 33:dje kap. af Rättegångs-Balkens förra del, hvad underrätt
dömt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus, eller om tjenstehjons
rättighet eller skyldighet att flytta i eller ur tjenst, så ock då någon
af domstol berättigats att af annan njuta försörjning, eller förpligtats
ändra eller bättra hus, vattenverk eller dylikt, som uthyrd är, må, utan hinder
af hvad i Bättegångs-Balkens 26:te kapitels 2:dra §, sådan den lyder i
Kongl. Förordningen den 18 April 1849, verkställas, när underrätten
finner, att verkställigheten icke kan utan synnerlig skada uppskjutas. Och
borde underrätten härvid ega att, / äfven utan hinder af hvad stadgats i
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 20. 31
Utsöknings-Balkens 3:dje kapitels 5:te §, sådan den lyder i åberopade förordning,
föreskrifva, huruvida den, som söker verkställighet, bör ställa borgen
för den skada, som genom beslutets verkställande kan annan tillfogas.
Stockholm den 8 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 20.
Af Herr Holmqvist, A. Ludvig, angående utvidgning af Arboga
Elementarläroverk.
Vid 1859—1860 års riksdag blef Arboga stads skola, som då egde tvenne lärare,
uppflyttad på elementarläroverkens stat med frenne lärare. Med allmän glädje emottogs
i hela orten underrättelsen om detta beslut. Ej blott stadens innevånare, främst
de, hvilka önskade en vidsträcktare undervisning för sina barn, och före nämnda tid
nödgats sända dem till längre bort liggande högre läroverk, af hvilka Örebro, redan
innan den lättade samfärdseln medelst jernväg, upptog större delen, kunde nu på
stället erhålla en ändamålsenligare undervisning för sina söner under deras första
skolår; äfven de föräldrar i kringliggande orter, som eljest varit nödsakade att sända
sina söner direkte till de högre läroverken, insågo med afseende på den alltför stora
öfverbefolkning, som råder inom de lägre klasserna af nämnda läroverk, fördelen för
deras barn af Arboga läroverks utvidgning med jemnare och måttligt fördeladt antal
lärjungar i de olika klasserna. Till följd häraf ökades ock lärjungarnes antal för
hvarje år. Men dertill har äfven bidragit en annan omständighet af stor vigt, ej
mindre för nu nämnda föräldrar än äfven för alla dem, som blott mägtat, hålla sina
barn i skola tills deras konfirmationstid. Redan, némligen innan skolan trädde i verksamhet
såsom elementarläroverk, och medan lärjungarne ännu ej voro så många,
afgingo lärjungar till femte klassen af högre läroverk, och detta förhållande fortfor
äfven sedermera genom lärarnes nit; men då naturligtvis, vid det årligen tillvexande
32 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 20.
stora antalet af lärjungar, arbetet vid en så utsträckt undervisning skulle blifva alltför
betungande för lärarne, gjordes år 1863, och, sedan medel till aflöning åt en fjerde
lärare på enskild väg blifvit beredda, hos Kongl. Majit underdånig framställning i ämnet,
på hvilken framställning Kongl. Majit ock, ”med afseende derå, att staden af egna
medel bekostade lön för en fjerde lärare vid läroverket” fann för godt i nåder bifalla
att undervisningen vid Arboga läroverk finge utsträckas äfven till fjerde klassens läroämnen.
Att detta var ett allmännare behof och ej endast till stadsboernas nytta, visade
sig snart. Ty från denna tid isynnerhet, och allt efter som förhållandet blef
kändt, har tilloppet af lärjungar synbarligen ökats, och det förhållande inträffat, att
föräldrar, som haft närmare till — eller, om ej Arboga skola vunnit denna utvidgning,
otvifvelaktigt satt sina barn till närmaste högre läroverk, gått densamma förbi och
satt sina söner till Arboga skola, för att der beredas till inträde i någon högre klass
af det högre läroverket. Men ej blott för sådane föräldrar, som hafva råd att bekosta
sina söners fortsatta studier, har. denna utvidgning af skolan varit fördelaktig; äfven
för dem, som ej mägtat hålla sina söner i skola på en aflägsnare ort, men kunnat
göra den uppoffringen att hålla dem vid en skola i en uärbelägnare stad, har det visat
sig vara al stor vigt, att barnen kunnat få njuta en både till tiden och kunskapsmåttet
vidsträcktare undervisning, i det på sednare tider de obemedlade ynglingar, som
genomgått skolan och sökt anställning i handel och näringar, med några få undantag,
genast och mera beredvilligt än förr, blifvit antagna. En glädjande företeelse är ock,
att den kringboende allmogen, deribland mången afskräckes för de dryga omkostnaderna
lör sönernas uppfostran i längre bort belägna städer, numera i mängd sätter
sina söner i skolan, der för ett tiotal år man såg högst få af allmogens barn.
Otvifvelaktigt skall under sådana förhållanden lärjungarues antal ytterligare ökas; men
äfven om det skulle stadna vid det antal som nu är — skolan räknar nemligen för närvarande
ej mindre än åttiosex lärjungar och är således, så vidt jag kunnat utröna, till lärjunge-antalet
det största af våra tre-klassiga läroverk — så torde det vara tydligt, att
skolan ej kan, och ej bör lemnäs utan den nödvändiga tillökning i lärarekrafter, som
jag med med denna min vördsamma motion åsyftar. Huru länge medel till lärares
åflönande på enskild väg kunna beredas, vet något hvar nogsamt, man ej kan beräkna.
Emellertid, och då jag till det redan anförda nämner, att af de åttiosex lärjungarne
minsta delen äro från staden, hvilket isynnerhet visat sig vid denna termins början,
då af de 21 nyinskrifna, 14 voro från andra orter, blott 7 af stadens barn, så torde
jag hafva visat, att, för att ej tala om det förtroende skolan lyckats tillvinna sig o. s.
v., ensamt läget och öfriga ortförhållanden göra Arboga elementarläroverk förtjent att
hållas uppe. Att staden, till följd af denna skolans tillvext, måst underkasta sig och
ej skytt uppoffringar, anser jag mig kunna och böra i korthet vidröra. Så har staden,
för att bereda större plats för lärjungarnes rörelse i det fria, inköpt en tillgränsande
gård, på hvars tomt nytt gymnastikhus nu uppföres • då de hittills begagnade
klass
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 21.
33
klassrummen hafva blifvit otillräckliga, och derföre den nedra våningen af läroverkshuset,
som förr var anslagen till boställe åt rektor, måst utrymmas och inredas till
klassrum, blir till följd deraf staden, enligt lag. skyldig att i stället bekosta embetsgård
åt rektor, eller att, såsom nu sker, i ersättning lemna en dryg årlig hushyra;
en utgift, hvilken staden ej behöft vidkännas, om ej skolan blifvit i så hög grad tillitad.
På grund af anförda förhållanden och i stöd af den erfarenhet, jag under de båda
föregående riksdagarne haft om Rikets Ständers välvilja för de läroverk, som visat
någon större lifaktighet, samt då det skulle medföra en dubbel fördel både för de
högre löroverken, med afseende på den alltför stora mängden lärjungar i de lägre
klasserna, och för den ort, som ligger omkring de mindre läroverken — om i allmänhet
de bland dessa sistnämnda något utvidgades, som hafva en sådan belägenhet, att
de kunna mottaga eller verkligen upptaga en del af de ynglingar, som eljest strömma
till de närmaste högre läroverkens lägre klasser, får jag härmed vördsamligen begära,
att Arboga elementarläroverk måtte utvidgas till fem-klassigt, eller, — om
emot förmodan, hufvudfrågan kan anses vara för tidigt väckt, eller för de
vigtiga frågor, som denna riksdag föreligga, möjligen denna gång måste
skjutas åt sidan — åtminstone genast förses med en eller tvenne nya lärare,
att tillsvidare på extra stat upptagas.
Anhållande jag om remiss till Ilöglofliga Stats-Utskottet, dit jag utbeder mig få
inkomma med de ytterligare upplysningar, som kunna till stöd för denna min framställning
erfordras.
Stockholm den 8 November 1865.
A. Ludvig Holmqvist.
]N:o 21.
Af Herr Gahn, H. P. W., angående låneunderstöd för anläggning
af jernväg från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken till
sjön Möckeln i Carlskoga bergslag.
Redan länge har ett bättre och billigare kommunikationsmedel så väl för Nora
bergslags rika malmtillgångar till Carlskoga och öfriga delar af landet, som för transBih.
till R. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 3 A/d. 5
34
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 21.
porten af tackjern från dessa orter varit påtänkt och af behofvet högt påkalladt. Genom
den omständigheten att nordvestra stambanan kommer att beröra sjön Möckelns
lugnvatten vid Degerfors, skulle ett ännu vidsträcktare fält för afsättning af de naturens
rika skatter, som, enligt hvad allmänt kändt är, finnas i de omkring sjön Wickern
i Nora socken belägna malmfält, kunna beredas, om endast ett säkert och billigt kommunikationsmedel
kunde åstadkommas mellan sjön Wickern i Nora och sjön Möckeln.
Nora bergslags malmuppfordring år 1862 var, enligt Kongl. Kommers-kollegii underdåniga
berättelse, 1,211,355 centner, deraf 1,083,575 centner vid de grufvefält, som ligga
invid och i närheten af sjön Wickern. Huru högt denna uppfordring, i händelse af afsättning,
skulle kunna uppbringas, torde svårligen på förhand kunna beräknas, enär tillgångarne
på rika och godartade malmer här äro högst betydliga, hvilket allt vitsordas
af så väl Landshöfdinge-embetets embetsberättelser, som af alla de bergsembetsmän
som varit i orten anställda och af hvarje annan person som derstädes haft bestyr med
grufvebrytning.
De svåra transporter hvarmed all malmuppfordring här har att kämpa, göra det
emellertid omöjligt att uppdrifva denna för orten vigtiga industri till någon större
höjd, helst redan nu, vid den uppfordring som förefinnes, stora malmbehållningar hopa
sig vid alla grufvefälten, allt i brist på billiga kommunikationsmedel. Så t. ex. måste
Carlskoga bergslag, som icke har egna grufvor, hemta malmen till sina flesta masugnar
från Nora socken på en mycket backig landsväg, eller vintervägar 2, 3 och 4 mils
väg. Man har svårt att tänka sig en tyngre handtering än denna tackjernstillverkning,
särdeles under år då sjöar och mossar äro ofarbara, hvilket, kännbart nog, ej sällan
inträffat under de sednare åren.
För att afhjelpa denna brist i kommunikations-anstalter hvaraf ifrågavarande
orter ännu lida, hafva fullständiga undersökningar åren 1861 och 1863 varit verkställda
samt kartor och kostnadsförslager sistnämnda år genom Löjtnanten vid Väg- och
Vattenbyggnads-korpsen A. G. Svedelius blifvit upprättade för anläggning af en jernväg
för lokomotiv ifrån Dalkarlsbergs grufvelält i Nora socken förbi Wickersvik vid sjön
Wickerns södra strand öfver Svartelfven ofvanför Kortfors, förbi Granbergsdalshyttan
till Timselfven vid Carlskoga faktori och till dess utlopp i sjön Möckeln, hvarföre kostnadssumman
uppgår till 1,115,000 Riksdaler Riksmynt.
Sedermera har ett bolag blifvit bildadt, som redan antagit sina bolagsreglor och
beslutat att kontant för denna jernvägs anläggande tillskjuta y3:del af hela kostnadssumman,
om 2/3:delar deraf kunde såsom lån af Staten erhållas.
Redan 1858 uppgjordes på Statens och enskildes bekostnad förslag till Svartelfvens
kanalisering från Sikfors vid sjön Söreljens norra ända belägna bruk, 5% mil
till Kortfors; och då den nu föreslagna jernvägen vid sistnämnda punkt kommer att
passera Svartelfven, inses lätt hvilka stora fördelar och hvilken lättnad i transport,
som genom densamma skulle komma att beredas så väl för Hellefors som Grythytte
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 21. 35
bergslagers effekter — som för de rika timmerskogar, som finnas utefter hela detta vattendrag,
ända från Säfsens socken i Dalarne, der Svartelfven har sitt ursprung.
Stora fördelar skola ock uppstå för bruken inom sydvestra Nerike. De hemta
alla största delen af sitt malmbehof från Nora bergslag — och skulle nu genom denna
jernväg i förening med sjötransport öfver Möckeln få detsamma levereradt vid Degerfors,
hvarifrån det på nordvestra stambanan skulle föras direkte till bruken.
Såsom ett skäl för nordvestra stambanans dragande öfver Degerfors framhölls
ock beständigt under sistförflutna riksdag den betydliga tillförsel som nu föreslagna
jernväg skulle tillskynda densamma, bland annat, till följd af just dessa bruks stora
behof af Nora bergslags malmer. Men icke mindre är fördelen för Wermland af en
förbindelse med Nora bergslag, hvars rika malmtillgångar utan tvifvel skola på nordvestra
stambanan från Degerfors söka sig väg till Christinehamn till ett så billigt pris,
att säkerligen många masugns-anläggningar i vestra Wermland skola deraf blifva en
följd. Filipstads bergslag skall ock skörda sin fördel af denna jernväg, enär den
sammanbinder sjön Möckeln med Timselfven, från Carlskoga faktori sex mil till Filipstads
segelbara vatten, hvarigenom kommunikations-systemet fullbordas efter att hafva
satt Nora, Grythytte, Hellefors, Carlskoga och Filipstads bergslager samt Persbergs
grufvefält i direkt beröring med nordvestra stambanan vid Degerfors. Härigenom
blifver denna punkt en af de mest framstående vid Statens jernvägar med afseende
på den mängd effekter, som der skola sarala sig icke allenast från alla bergslager för
att vidare söka exporter, utan ock från Nerikes och Westergötlands sädesproducerande
slättbygder, för att förse bergslagen med dess betydliga behof af spanmål och
andra lifsförnödenheter.
Med förestående torde ovedersägligen vara visadt det stora gagn och den allmänna
nytta som denna jernväg skulle medföra, och för djerft är icke att påstå, det
få orter finnas i vårt land, der en 31/! mils jernväg skulle kunna i så hög grad bidraga
till dess utveckling och förkofran. Också visar sig af aktieteckningen med hvilket
allmänt intresse detta företag omfattas af personer inom alla samhällsklasser och
inom flera aflägsna delar af riket.
Jag vågar derföre vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer åt det bolag, som åtager sig att bygga en jernväg för
lokomotiv från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken till sjön Möckeln, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det deröfver af Löjtnanten A. G. Svedelius
upprättade förslag, ville bevilja ett låneunderstöd af 743,300 Riksdaler
Riksmynt, att amorteras genom en årlig inbetalning af fem procent
derå, hvaraf skulle beräknas fyra procent ränta å det vid hvarje inbetalning
oguldna kapital och återstoden utgöra amortering eller på så billiga
vilkor Rikets Ständer kunna finna skäligt, för denna för landets industri
så vigtiga anläggning, föreskrifva, samt att räntefrihet under byggnadstiden
eller 3:ne år måtte varda medgifven. De handlingar, ritningar och kostnads
-
36
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 22.
förslager m. m., som till frågan höra, anhåller jag få till Rikets Ständers
Stats-Utskott öfverlemna innan frågan der till behandling förekommer.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
H. P. W. Gahn.
Af Herr BfifgnSD, C, J, om inrättande af lägre Elementarläroverk
för flickor.
Det heter i vår yppersta bok: ”När Gud af begynnelsen skapade menniskorna,
skapade Han dem man och qvinna”. Han skapade dem att vara jemngoda i frihet,
och åt hvardera gaf Han ett jemnmått af såväl rättighet som pligt.
Men qvinnans af Gud gifna rätt att vara menniska, att, i sin verksamhetskrets,
vara mannens jemnlike — hur långsamt, och ändå hur ofullkomligt, har den icke
blifvit förverkligad!
I vårt lands äldsta tider kunde qvinnan ingenting ärfva, ingenting förvärfva, ingenting
ega. Först genom Konung Erik den Heliges i Uplands-lagen bibehållna stadgande
tillerkändes den gifta qvinnan rättighet till husfrus heder, till lås och nycklar,
till halfva säng och laga treding i boets lösören och aflingegods. Sedan kom Birger
Jarl och värnade med en särskild lag qvinnans frid, och gaf åt döttrar half arfsrätt
mot söner. Och dervid förblef det flera århundraden igenom. Ännu i 1734 års Svenska
lag, vid uppräknandet af dem, hvilka såsom omyndiga skulle anses, ställdes ”jungfrur”
uttryckligen jemte ”öfvermagar” och ”vanvettige”, således jemförliga med dessa i afseende
på sjelfbestämmande viljefrihet. Andtligen i våra dagar har den rättvisa skett
qvinnan, att hon erhållit lika arfsrätt och lika"giftorätts-del med mannen, och att
ogift qvinna vid 25 års ålder blifvit förklarad myndig. Och än mer: det har blifvit
enka, frånskiljd hustru och ogift myndig qvinna tillåtet, att idka hvad handtverk som
helst och i öppen salubod all slags minuthandel, äfvensom att få sköta en och annan
lägre tjenstebefattning.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 22.
37
Såsom nämndt är: det har i sanning gått långsamt, och ändå ofullkomligt, med erkännandet
af qvinnans rätt i det Svenska samfundet. Hon har väl, sent omsider, fått
full arfsrätt till egendomen i den dödes bo; men — hur är det med hennes rätt till
de lefvandes förmåner, till samhällets bildnings- och förädlings-anstalter, hvilka för
mankönets ungdom äro så mångfaldiga och fullständiga?
Den ogifta qvinnan har, sent omsider, fått rätt att vid viss ålder vara myndig,
men har Staten, d. v. s. männen, som i Staten ensamt innehafva magten, väl också
träffat mått och steg för att göra henne skicklig till denna frihet, att förbereda, undervisa
och dana henne till sjelfständig verksamhet, att bibringa henne de insigter,
som fordras för att, till båtnad för henne sjelf, och det hela, kunna utöfva de borgerliga
näringsrättigheter, hvarmed hon begåfvats: att, med ett ord, göra henne gagnelig
och tillräknelig i den nya verksamhetskrets, i hvilken hon har att täfla med
mannen, som der inträder sedan han i offentliga, kostnadsfria eller mycket billiga anstalter
förvärfvat sig kunskaper och färdigheter. Skulle man möjligen icke här kunna
anmärka, att Staten har begått hvad sorn i tankeläran plär benämnas ”posterius
prius”: det som borde hafva kommit efter, har kommit förut. Men när nu så engång
har skett, låtom oss icke blott hoppas, låtom oss ock arbeta derpå, att det, som borde
hafva gått förut, dock omsider skall komma och icke uteblifva, så att genom Statens
rättvisa försorg äfven qvinnan, medelst småningom vunnen offentlig delaktighet i undervisning
och bildning, skall göras skicklig att kunna bereda sig sin egen lott på
jorden. Med höga anlag är hon ju begåfvad, hon lika mycket som mannen. Och hon
är i sanning alldeles för god att vara blott en overksam prydnad i mannens hus, ett
sysslolöst och endast af andras mödor njutande väsende, eller en förr eller sednare
förskjuten rodocka och leksak, eller ett stackars försörjnings- och nådehjon, eller, å
andra sidan, en med hvardagslifvets obeqvämligare och mindre lönande sysselsättningar
öfverhopad, för sitt knappa bröd tungt släpande lastdragerska.
När qvinnan blir — hvad naturen ämnat henne till — maka och moder, hvilken
vigtig, hvilken helig del af samfundsarbetet tillhör ej henne? Enligt den heliga
urkundens ord blef hon skapad mannen till en hjelp: de skola med ömsesidig huldhet
uppfostra, förbättra och lyckliggöra hvarandra. Familjen blir då qvinnans verld. Ur
hennes bröst suger framtiden sin kraft och sitt skaplynne; det kommande slägtet vägleder
hon vid sin hand! — Blir hon åter icke gift — och omkring 100,000 Svenska
qvinnor kunna icke blifva det, enär det till dem icke finnes ett motsvarande antal
männer —; hvarföre utestänga henne från de lifvets banor, der också hon kan blifva
duglig, eller från de banor, der just hon kan blifva det — der hon genom sin känslofullhet
och mildhet, sin tålighet, sitt ordningssinne, och sin ihärdighet kan blifva en
mycket lycklig arbetarinna? Att samhället på sin ena hälft påkostar så mycket, och
på den andra hälften jemförelsevis så litet — månne det icke är en orättvisa? Man
talar så mycket om de privilegierade stånden: månne det icke är tid att också tala
något om det privilegierade könet?
38
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 22.
Att Staten redan har gjort något för qvinnans undervisning, är mig icke obekant,
och jag skall här högaktningsfullt omnämna det. Folkskolan, för hvars förbättrande
de båda Statsmagterna täfla med hvarandra i högsint nitälskan, står öppen äfven
för flickor. För de unga qvinnor, som vilja egna sig åt folkskole-lärarinnans kall,
har Staten stiftat ett par seminarier med fri undervisning, och derjemte anslagit stipendier
åt medellösa och för flit utmärkta lärjungar derstädes. Åt dem, som vilja
egna sig åt ett högre undervisnings-kall, har Staten beredt fri undervisning i seminariet
för bildande af lärarinnor, och har jemte denna anstalt grundlagt en normalskola
för flickor. Åt dem, som vilja egna sig åt musikaliska studier, är fri undervisning
beviljad vid Musikaliska Akademien, jemte rättighet att söka orgelnistplatser.
En särskild s. k. mönster-folkskola här i hufvudstaden har blifvit bildad med anslag
af allmänna medel.
Och härmed slutar, om jag icke misstager mig, förteckningen på de anstalter,
som Staten berömligen öppnat för qvinnors undervisning, och bland hvilka seminariet
för bildande af lärarinnor med särskild glädje och tacksamhet må utmärkas, såsom
innbärande i sig ett rikt löfte om kommande stiftelser, som ur dess grund skola uppspira.
Men om vi jemföra denna förteckning med förteckningen på de talrika, i vetandets
och den praktiska verksamhetens alla rigtningar och grader för gossar och
ynglingar inrättade offentliga läroanstalter — alla dessa lägre och högre elementarläroverk
för allmän bildning, alla dessa skolor och instituter för landt- och bergs-bruk,
för slöjd och skogsväsende, för navigation, skeppsbyggeri och krigsbildning, för medicin,
kirurgi och farmaci m. m., samt de universiela högskolorna; så faller det bjert
i ögat att det s. k. starkare könet, enligt forntida rättsbegrepp, tagit för sig och ännu
i våra dagar eger vida mer än Irors-lotten i samhällets undervisningsförmåner.
Genom detta qvinnokönets försummande, — hvilken förbundsmagt (den trognaste
och starkaste af alla magter) till skapande af sedlig förädling och huslig välsignelse,
hvilket kapital af arbetskrafter (de flitigaste och mest uthållande af alla) till lifvad
verksamhet och förkofran i så många rigtningar, hafva icke på samma gång blifvit
förbisedda och försummade!
Yi komma nu till en vigtig fråga: behöfves det verkligen, öfver folkskolans stadium,
andra undervisningsanstalter för flickor än de, som redan förefinnas, och som äro
verk af enskild företagsamhet och tillfälliga utkomstförsök, och ställda utom all offentlig
kontroll? Om än i några orter några mer eller mindre goda skolor redan finnas, så
är dock lika visst, att på andra och kanske på de flesta ställen de uppvexande qvinnorna
icke hafva tillräckligt, om ens något, tillfälle att erhålla den elementarbildning,
som deras kallelse kräfver; och i vissa orter äro dessutom de goda skolor,
som der tills vidare finnas, alldeles för dyra för medelklassens döttrar. Många af
dessa skolor äro ock i hänsyn till lokal, undervisnings-apparat och åskådnings-materiel
mycket illa beskaffade och försedda.
Man har vidare emot flera af de moderna s. k. flickpensionerna hört den an
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 22. 39
märkning framställas, att hos dem icke lefver den anda af redbarhet och allvar, de
stränga och friska begrepp om qvinlig pligt och huslig dygd, den ömma omsorg om
utvecklandet och stärkandet af på en gång själens, hjertats och kroppens krafter, hvilket
allt, jemte först och främst och först och sist lefvande Gudsfruktan, erfordras för
att kunna göra den unga qvinnan vuxen de arbeten och åligganden, som en gång i
lifvets skola höra blifva hennes pröfning och belöning, hennes lycka och ära.
Man har sagt, ,att tiden bildar och förbildar oss alla. Ja, vi lida tvifvelsutan
alla, både män och qvinnor, af en i många hänseenden förvänd civilisations fel och
yppiga olater. Emellertid, hvilka berömliga omsorger egnar man icke åt det uppvexande
mankönet för att rädda det undan svaghet och förslappning! Hvilka stränga
föreskrifter, hvad angår gossarnes skolor, om ljusa och luftiga lärosalar, om systematiskt
ledda kroppsöfningar, om aflägsnandet af allt som anses kunna leda till de unga
själskrafternas öfveransträngning! Men hvad göres väl, samtidigt härmed, för de uppvexande
qvinnorna? Behöfvas icke äfven för dem samma omsorger och föreskrifter?
Har det icke hos dem visat sig redan många symptomer af det smittosamma förderf,
som flärd och fåfänga föra i sitt släptåg? Finnes det icke hos dem lika allmänna som
högst betänkliga anlag till sjuklighet och svaghet? — Man tyckes förgäta, hvad qvinnans
betydelse är -- att hon är sjelfva hjertat i samfundskroppen, att hon är dess
ädlaste och ömtåligaste organ, hvars friskhet ju med all magt måste bevaras, ifall man
vill bevara hoppet om en framtid.
Mycket vore att tillägga, men jag har redan varit alltför vidlyftig. I det föregående
har jag nämnt om Statens skyldighet, att för fäderneslandets döttrar öppna
nya och flera undervisningsverk, än som redan skett. Detta måste dock, i följd af
omständigheters lättbegripliga tvång, gå långsamt och efterhand, liksom det har gått
med läroverken för gossar. Till en början må derföre nu föreslås,
att Staten måtte i hufvudstaden samt i några af de folkrikare och vigtigare
af Rikets Städer grundlägga lägre elementarläroverk för flickor, till hvilka
läroverk de respektive kommunerna böra anskaffa lämpliga lokaler, och i hvilka
lärjunge skall betala sin undervisning med en afgift som — på det att det
behöfliga statsanslaget icke skulle blifva alltför stort och derigenom omöjliggöra
saken — man torde bli tvungen att bestämma till kanske mer än
dubbelt mot den afgift, som erlägges i elementarläroverken för gossar.
Såsom jag tänkt mig dessa läroverk för flickor, skulle der för intagning erfordras
hufvudsakligen detsamma, som för intagning i elementarläroverken för gossar,
nemligen ren och flytande innnanläsning samt någon öfning i skrifning och räkning.
Läroverket skulle med trenne afdelningar omfatta en sex-årig kurs, så att, då
flickor af 8 å 9 års ålder ansågos kunna vara färdiga till intagning, skulle de i vanliga
fall vid 14 å 15 år från skolan utgå. Undervisningen skulle upptaga nio månader
af året, delade på tvenne terminer, samt 4 å 5 timmar om dagen, med tio minuters
uppehåll mellan hvar lektion.
40
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 22.
Undervisningsämnena skulle utgöras af:
Kristendoms-kunskap med Bibel-läsning.
Modersmålets grammatikaliska kännedom, jemte öfning i väl-läsning och skriftliga uppsatser.
Geografi och Historia, företrädesvis fäderneslandets, jemte en öfversigt af den allmänna.
Naturkunnighet, omfattande en allmän öfversigt af naturalhistorien, naturläran, läran
om kropparnes beståndsdelar, allt med tillhjelp af åskådnings-materiel, och med
enklare experimenter.
Fransyska språket med skrif- och tal-öfningar.
Aritmetik, grunderna för Bokhålleri och Geometrisk liuearteckning.
Välskrifning, Teckning och Sång, af det sistnämnda ämnet hufvudsakligen praktisk
öfning jemte de första teoretiska grunderna.
Enklare handarbeten (slätsöm, stickning, m. m.).
Under de lediga stunderna, och på en särskild halftimme hvarje dag, enklare
kroppsrörelser på öppen gårdsplan, när väderleken så medgifver, eljest i skolsal.
Med upptagande af förestående till allmän elementarbildning hörande ämnen
såsom obligatoriska, skulle läroverket, åtminstone i dess början, icke förbinda sig till
att lemna undervisning i andra eller flera ämnen.
Framdeles skola, såsom man bör hoppas, dessa läroverk flerestädes utvidgas til!
högre elementarläroverk med högre och nya kunskapsämnen samt öfningar i konstrikare
hemslöjd.
Antalet af dessa lägre elementarläroverk föreslås, till en början, till 24 (eller vid
pass tredjedelen af nuvarande antalet elementarläroverk för gossar, högre och lägre sammanräknade).
Af dessa skulle 7 ega en större lärostat, och förläggas: i Stockholm 2, samt
ett i hvardera af städerna Göteborg, Norrköping, Malmö, Carlskrona och Gefle. Sjutton
skulle få en mindre lärostat, och föreslås att förläggas, ett i hvardera af följande
städer: Upsala, Lund, Jönköping, Calmar, Örebro, Linköping, Kristianstad, Wisby,
Falun, Hernösand, Carlstad, Nyköping, Westerås, Uddevalla, Wexiö, Mariestad och
Wenersborg.
Man skall hoppas, att i en snar framtid alltflera städer skola med sådana elementarläroverk
förses. Ofvanstående förslag är uppgjordt med fästadt afseende på såväl
städernas folkmängd, som på en billig fördelning på de respektive stiften och länen.
Mot förbindelse å hvarje kommuns sida, att på sin bekostnad anskaffa lämplig
skol-lokal, föreslås att Staten beviljar åt hvarje af de 7 läroverken med större lärostat,
för en gång, till materiel R:dr 1,500,
samt årsbidrag  „ 4,500,
och till hvarje af de 17 med mindre lärostat för en gång, till materiel „ 1,000,
samt årsbidrag  „ 3,500,
summa för en gång, till alla 24 läroverken  „ 27,500,
summa
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 22. 41
summa årsbidrag, till alla 24 läroverken R:dr 93,000,
till Chefens för Kongl. Ecklesiastik-departementet disposition i och för
inom departementet ökade arbeten i följd af denna nya del utaf undervisningsverket,
årligt anslag
„ 2,000.
Hos Kongl. Maj:t anhålles underdånigst om utfärdande af skolstadga och läseordning,
om bestämmande af de städer, som skola komma i fråga, och om vidtagande
af öfriga erforderliga åtgärder.
Skolstadgans och läseordningens fullgörande öfvervakas utaf en af Kongl. Majit
för hvarje läroverk i nåder utnämnd inspektor.
Den närmare vården om läroverkets angelägenheter handhafves af en utaf kommunalstyrelsen
utsedd direktion, bestående af fem ledamöter (3 män och 2 qvinnor),
hvilka inom sig utse en ledamot att föra protokollet samt att bokföra och årligen redovisa
läroverkets inkomster och utgifter, och som derföre åtnjuter ett årligt arfvode
af 450 R:dr vid läroverken med större lärostat, och af 300 R:dr vid dem med mindre
dito. Till årsräkningens granskning utser kommunalstyrelsen revisorer och meddelar
décharge. Direktionen tillsätter och entledigar föreståndarinna och lärarinnor samt
lärarebiträden, och bestämmer deras löner och arfvoden. För att till föreståndarinna
eller lärarinna kunna antagas, fordras att hafva genomgått K. Seminarium för bildande
af lärarinnor, eller ock att hafva gjort sig känd för utmärkt flerårig skolverksamhet
och undervisningsskicklighet. Direktionen bestämmer ock, med afseende på
ortens sed och förhållanden, lärjunges månadsafgift, som förskottsvis erlägges, och
som bör så beräknas, att skolafgifterna tillsammans med anslaget icke blott betäcka
utgifterna, utan ock lemna öfverskott, som förräntas till skol-lokalens underhåll och
utvidgning eller till anskaffande af en ny större sådan, samt till antagande af flera
lärarinnor eller lärare, m. m.
Årliga kostnaden för läroverk med större lärostat beräknas ungefärligen till R:dr 6,500.
Deraf anses lön till föreståndarinnan, åt hvilken kommunen består fri
bostad (2 å 3 rum med kök, helst i läroverkslokalen); löner åt tre lärarinnor,
samt arfvoden åt lärarebiträden uppgå till vid pass . . R:dr 4,500.
Till ved, ljus, städning m. m.; premier; materielens underhåll
och förbättring, samt ofvannämnda arfvode för räkenskapsföringen,
vid pass  ” 2,000.
Årliga kostnaden för läroverk med mindre lärostat beräknas ungefärligen till R:dr 5,000.
Deraf anses lön till föreståndarinnan, åt hvilken kommunen består fri
bostad (2 rum med kök, helst i läroverks-lokalen); löner åt två lärarinnor,
samt arfvoden åt lärarebiträden uppgå till vid pass .... R:dr 3,500.
Till ved, ljus, städning, m. m.; premier; materielens underhåll
och förbättring, samt ofvannämnda arfvode för räkenskaps
föringen,
vid pass  ” 1,500.
Bih. till R. St. Prof. 1865 Sf 1866. 11 Sami. 3 Afd. 6
42
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 23.
Med hänsyn till sakens vigt, påkalla dessa af mig i ödmjukhet förslagsvis framlagda
grunder och beräkningar den noggrannaste pröfning, och vågar jag föreslå,
alternativt:
att Rikets Höglofliga Ständer, med anvisande af medel för inrättande af lägre
elementarläroverk för flickor (— enligt ofvanstående förslag, för 24
läroverk, för en gång R:dr 27,500, och årligt bidrag R:dr 95,000 —), måtte
till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan om utfärdande af skolstadga
och läse-ordning samt vidtagande af öfriga, för saken erforderliga åtgärder;
eller
ock, ifall denna vigtiga sak här befinnes vara alltför ofullständigt utredd,
att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig anhållan, det täcktes Kongl.
Maj:t i nåder uppgöra eller genom en komité af sakkunniga personer
låta utarbeta till inrättande af elementarläroverk för flickor ett fullständigt
förslag, att näst sammanträdande Ständer, om möjligt, föreläggas.
Stockholm den 7 November 1865.
C- J. Bergman.
N:o 23.
Af Herr Lindstedt, M,, angående det tillägg i Bevillningsstadgan,
att skeppare och andre sjömän skall påföras bevillning af
kapital eller arbete der de äro mantalsskrifna.
Uti 1864 års bevillningsförordning, i 9:de §, hvilken handlar om hvarest bevillning
lör inkomst skall påföras, stadgas i 2:o, att sådan afgift skall påföras “fabriksegare,
handlande eller annan näringsidkare, der fabriken är belägen eller handeln eller
yrket eller näringen idkas.”
Detta stadgande har på en del orter ansetts äfven böra tillämpas på skeppare
och öfrigt sjöfolk, som handelsflottan tillhörer, hvilka segladt från någon annan plats
än deras mantalsskrifningssort; men häraf har mycken oreda uppkommit, genom dubbla
debiteringar o. s. v., enär desse personer vanligast debiterats i sin hemort och oftast
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 23.
43
äfven å den ort hvarifrån de segla. Äfvenledes inträffar att ali debitering uteblifvit af
det skäl, ätt, i folkets hemort har antagits att debitering skedt i den ort derifrån de
segla och å denna ort har det antagits att debitering skedt i hemorten. Å båda ställena
har farhåga förefunnits för det besvär, som dubbel debitering och deraf följande
handräckningsansökningar och afkortningar medföra.
Onekligen måste det vara rättast att skeppare och sjömän i allmänhet påföras
inkomstbevillning inom den kommun der de äro boende och ingen annorstädes, och jag
tror äfven, att bevillningsstadgans mening är sådan, ehuru den olika tolkas, och att
sjöfarande måste hänföras under 4:o i samma 9:de §, der det heter: ”hvar och en annan
der han är mantalsskrifven”.
Om detta iakttages rätt, så följer deraf, att ingen skattskyldig af denna klass
undgår att blifva bevillning påförd, då hans inkomster dertill föranleda.
Äfven ett annat ganska talande skäl finnes för denna ordning:
Enligt kommunal-lagarnes stadgande skall en hvar påföras afgift till kommunen
dit han hörer, med beräkningen af bevillningen som han till Staten erlägger. Om nu
desse sjöfarande, som, förutom det att de kunna under samma år segla för olika orter,
det ena året tjenar en plats och det andra året en annan plats och på dessa ställen
påföras bevillning till Staten, så följer äfven deraf kommunalafgift. I det samhälle som
personen tillhörer blifver oftast hans dubbelt påförda bevillning afkortad och så försvinner
för detta samhälle äfven kommunalskatten. Dessa personer åtnjuta likväl alla
de förmåner som stå kommunens öfriga medlemmar till buds, men han bidrager icke
till de kostnader som samhället härför måste vidkännas, utan skattar han på andra
håll, der han icke har några fördelar. Till sist tarfvar han fattigvård och det samhälle
dit han onekligen hörer, får taga hand om honom; men han har icke heller i detta
fall nedlagdt något för sig medan han var verksam.
Utan att vidlyftigare orda härom, så faller det origtiga i detta förhållande klart i
dagen; och får jag vördsamt anhålla om Rikets Höglofliga Ständers medverkan för ernående
af rättelse härutinnan, och anhålla,
att Rikets Ständer behagade till Bevillnings-förordningens 9:de § eller den §
som i ny Bevillnings-förordning kan komma att bestämma ordningenjör bevillnings
påförande, besluta ett tillägg, så lydande: ”Skeppare och andre sjömän
påföres bevillning af kapital eller arbete der de äro mantalsskrifna.”
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 7 November 1865.
M. Lindstedt.
44
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 24.
N:o 24.
Af Herr Bolinder, A. M., om ett am,or ter ing slån för anläggning
af jernväg från Mariestad till Moholm vid vestra stambanan.
Redan vid den tid då vestra jernvägs-stambanan inom Skaraborgs län var under
byggnad, anställdes undersökning och uppgjordes förslag till inrättande af en bibana
derifrån till Mariestad. Ortens behof af en dylik kommunikations-anstalt, ehuru djupt
kändt och ifrigt omfattadt, har dock hitintills fått stå tillbaka hufvudsakligast för den
tvekan man hyst, angående den lämpligaste anknytnings-punkten de båda banorna emellan.
I fråga härom hafva tvenne meningar sökt göra sig gällande, af hvilka den ena
gifvit företrädet åt Töreboda, den andra deremot ansett föreningen böra ega rnm vid
Moholm, tvenne stationer å stambanan, belägna på enahanda afstånd, omkring 1 %
mil från Mariestad. Efter mogen öfverläggning och beräkning af de båda alternativernas
inbördes företräden samt utsigterna att kunna från den ena bansträckningen framför
den andra upphemta den jemförelsevis största trafikinkomsten, har den tanken i
orten småningom blifvit den rådande, att rigtningen Mariestad—Moholm vore den företrädesvis
lämpliga. Dervid har tagits i betraktande:
l:o. Moholmsliniens grannskap dels till qvarnstensbrotten Luguås. Presttorp i
Låstads socken samt Stohlan i Bergs socken, af hvilka det förstnämnda drifves i stor
skala och förser jemväl aflägsna landsändars behof, dels till de rika kalkgrufvorna å
Billingen, hvilkas tillverkning, redan nu betydlig, otvifvelaktigt skulle, genom tillgång
på en tidsenlig kommunikations-anstalt, i väsendtlig mån ökas, utan annan gräns, än
det allt mera vexande konsumtionsbehofvet, å ena sidan samt ämnes-tillgången, hvilken
är nära nog outtömlig, å den andra; dels ock slutligen till slipstensbrotten i Böja socken,
hvilka af en direkt jernvägsförbindelse med andra orter i riket skulle skörda
fördelar, på samma gång som de i sin mån kommo att bidraga till en dylik förbindelses
upprätthållande och framtida bestånd; samt
2:o. Nyssberörda bansträcknings beröring med ån Tidan vid Ullervad, hvarifrån
båtled 1 ’/2 mil till Tiavad redan finnes, och vidare genom Kräftåns, till en del redan
förut verkställda, upprensning kan beredas till sjön Lången i Lerdahla socken. Med
för öfrigt ungefär enahanda passageraretrafik å de båda ifrågåsatta jernvägslinierna
borde Moholmsbanan, sålunda genom farbara vattendrag, förbunden med ett vidsträckt
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 24. 45
och talrikt bebygdt jordbruksområde, omfattande hufvudsakligen Ekby, Eks, Tiavads,
Låstads, Timmersdahla, Lerdahla och Bergs socknar, kunna påräkna en jemförelsevis
större trafikinkomst af landtmannaprodukter och köpmannavaror; och det är med hänseende
till hvad sålunda är vordet anfördt, som ett bolag för åstadkommande af jernväg
från Mariestad till stationen Moholm å Statens vestra jernvägsstambana, bildat
sig, låtit upprätta karta och kostnadsförslag samt inbjudit till aktieteckning, som ännu
fortgår och innan kort, sedan staden Mariestad tecknat ett bidrag af 100,000 Ridr
R:mt, samt Skaraborgs läns landsting, med godkännande af den ifrågavarande banans
sträckning, tillskjutit 20,000 Ridr, torde uppgå till ’/3 af kostnadsförslagets totalbelopp,
658,168 R:dr R:mt plus 20,081 R:dr 60 öre, på sätt här nedan vidare förmäles.
Detta förslag, som i underdånighet blifvit till Kongl, Maj:t öfverlemnadt, med anhållan,
att Kongl. Maj:t måtte i nåder till detsammas utförande hos Rikets Ständer
föreslå ett lånebidrag, motsvarande 2/3 af den uppskattade anläggningskostnaden, har,
sedan Kongl. Majit i nådig Proposition till denna Riksdag om Statsverkets tillstånd
och behof, förklarat sig vilja framdeles taga detsamma i öfvervägande samtidigt med
pröfningen af förslagen till fortsättande af Statens jernvägsbyggnader, visserligen ännu
icke blifvit af Regeringen behandladt och förordadt, men har dock erhållit ett rum i
det af Kongl. Styrelsen öfver Väg- och Vattenbyggnader i riket till detta Riksmöte
uppgjorda generalförslag å allmänna arbeten, som ansetts vara af beskaffenhet, att böra
hos Rikets Ständer till understöd anmälas. Styrelsen har väl uppfört ifrågavarande
jernvägsanläggning endast bland tredje klassens företag, men då detta skett allenast
af den i generalförslaget uppgifna orsaken att skenorna till öfverbyggnaden blifvit beräknade
till blott 15 il vigt per löpande fot i stället för 17 il. skenor, som användts
å de med understöd af statsmedel hittills byggda jernvägar samt bolagsmännen, efter
erhållen underrättelse om Styrelsens utlåtande, vid sammanträde den 25 nästlidne Oktober
beslutat att, i enlighet med den gjorda anmärkningen, använda de tyngre skenorna
af 17 H. per fot, torde denna klassifikation icke inverka vid bedömandet af
företagets vigt och den ordning, i hvilken detsamma, i jemförelse med andra, likaledes
anmälda enskilda jernvägsbyggnader, bör hos Rikets Ständer komma i åtanka, utan
torde, sedan skälet för nedflyttningen bortfallit, Mariestad—Moholms-banan böra hänföras
till första klassen, der den eljest otvifvelaktigt blifvit upptagen.
Genom berörda anmärkning och bolagsmännens i anledning deraf fattade beslut,
kommer emellertid kostnadsförslaget, som upptager 130,400 sträckfot skenor å 15 il.
per fot, att ökas med värdet af 2 il. jern på hvarje af berörda 130,400 fot eller med
tillhopa 2.608 centner jern, som, efter det i förslaget beräknade pris af 7 Riksdaler per
centner, motsvarar ett belopp af 18,256 Riksdaler, hvartill komma 10 procent för sidospår
eller tillhopa 20,081 Riksdaler 60 öre, med tillägg af hvilket sistnämnda belopp
kostnadsförslagets slutsumma således skulle uppgå till 678,249 Riksdaler 60 öre Riksmynt
För
att icke onödigtvis upptaga Högtärade Ståndets tid, har jag ansett mig här
hvarken böra vidlyftigt upptaga de skäl för behofvet och nyttan af den ifrågaställda
46 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 24.
jernvägsanläggningen, hvilka i de till Kongl. Maj:t ingifna handlingar i ämnet äro anförda,
eller uppläsa den vid denna vördsamma framställning fogade approximativa kalkyl
öfver banans förmåga att bära de med densamma förknippade utgifter. En omständighet
har jag likväl trott vara af den synnerliga vigt, att den här särskildt bör
framhållas, nemligen banans betydelse såsom en länk i jernvägsförbindelsen emellan
landets hufvudfästning Carlsborg och vestra stambanan samt Wenern. I händelse
nemligen Carlsborg, såsom jag vågar antaga, inom en icke aflägsen framtid måste genom
jernväg sättas i omedelbar beröring med vestra stambanan, lärer det svårligen kunna
vara Staten likgiltigt, om sådant sker vid en punkt, som förut genom jernväg, hvilken
hufvudsakligen af enskild företagsamhet bekostats, direkt kommunicerar med landets
största insjö, helst denna punkt, af dem, sorn i sådant afseende kunna komma i fråga,
torde vara den i förhållande till fästningen närmast belägna.
Åberopande i öfrigt, såsom jag ofvan antydt, hvad de från Kongl. Maj:t till Rikets
Ständer troligen snart inkommande handlingarne i ärendet innehålla, vågar jag, då
det af den ofvannämnda kalkylen visar sig, att, jemte underhåll af banan med hvad
dertill hörer, trafiken bör lemna öfverskott till ränta och amortering af erforderligt
penuingelån, samt då det väl får antagas vara med Statens fördel förbundet att genom
nya affluenter till stambanorna öka rörelsen å desamma, härmed vördsamt föreslå,
det behagade Rikets Ständer, till understödjande och befrämjande af en jern -  vägsanläggning med enahanda spårvidd som Statens banor från Mariestad
till Moholm, om möjligt på enahanda vilkor, som i likartade fall vid näst
förutgångna riksdag bestämdes, åt det bolag, som åtagit sig företagets utförande
i enlighet med bifogade, af Kapitenen vid Väg- och Vattenbyggnadskorpsen
G. Nerman upprättade förslag och det vid bolagsstämma den
25 nästlidne Oktober i anledning af styrelsens öfver Väg- och Vattenbyggnader
i riket anmärkning fattade beslut, bevilja ett amorteringslån motsvarande
2/3:delar af anläggningskostnadens belopp, eller i rundt tal 452,000
Riksdaler.
Om remiss af denna framställning till Höglofiiga Stats-Utskottet anhåller jag
ödmjukligen.
Stockholm den 8 November 1865.
A. M. Bolinder.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 24.
47
Förslagsberäkning
öfver årliga inkomster och utgifter för en jernväg emellan
Mariestad och Moholm.
Inkomster.
Passageraretrafik.
Den egidyska beräkningen, så modifierad efter Svenska förhållanden som Kongl.
Komitéens för Köping—Hult-banan betänkande visar, och hvilken sedermera blifvit följd
vid beräkningarne för Gefle—Dala, Upsala—Stockholm, m. fl. banor, förutsätter,
l:o att tre fjerdedelar af den inom l/4 mil från banan boende befolkningen gör
årligen tre resor på banan, hvarje resa af 3'/2 mils längd; samt
2:o att tre fjerdedelar af den befolkning, som bor mera än '/4 mil, men mindre
än '3 '/2 mil från banan, gör årligen en resa af 3 '/2 mils längd å densamma.
För en bibana af blott 1% mils längd torde man emellertid icke kunna påräkna
någon synnerlig dragningskraft på så långt afstånd, som 3'/2 mil på hvarje sida. Man
har derföre ansett sig, i afseende på Mariestad—Moholmsbanan, blott böra beräkna,
l:o att tre fjerdedelar af den inom % mil från banan boende befolkningen årligen
gör tre resor af 3V2 mils längd, d. ä. banans hela längd fram och
åter; samt
2:o att tre fjerdedelar af den folkmängd, som bor mer än '/4 mil, men mindre
än '/2 mil från banan, gör årligen en resa af 3’/2 mils längd, d. v. s. banan
fram och åter.
Inom y2 mil från den föreslagna banan ligga följande socknar: Mariestad, Leksberg,
Ullervad, Utby, Trästena, Svenneby, Hjälstad, Wad och Mo, tre fjerdedelar af
Ekby, mer än hälften af Berga, tredjedelen af Fägred, fjerdedelen af Belleforss samt
åttondedelen af Göthlunda. (Ännu smärre delar af Hassled, Björsäter, Ed, Bäck och
Flistad förbigås). Ofvan uppräknade socknar och socknedelar hade 1855: 8,160 samt
år 1860: 8,880 innebyggare; hvadan folkmängden vid 1865 års slut lärer kunna tryggt
antagas till 9,600 personer.
Af dessa socknar ligga inom 'A mil från banan Mariestad, Utby, Hjälstad och
Mo, tre femtedelar af Ullervad, två femtedelar af Leksberg och Trästena, fjerdedelen
af Svenneby och Wad (smärre delar af Ekeby och Fägred förbigås). Folkmängd år
1855: 4,780, år 1860: 5,130, år 1865 antagligen 5,500.
48
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 24.
Folkmängden utom Vedels, men inom y2 mil från banan, utgör således 4,100.
Häraf uppstår följande kalkyl:
Tre fjerdedelar af 5,500, d. ä. 4,125 personer, resa tre gånger om året banan fram och
åter, således -  24,750 enkla resor.
Tre fjerdedelar af 4,100, d. ä..3,075 personer, resa en gång årligen
banan fram och åter .
6,150 enkla resor.
Summa persontrafik 30,900 enkla resor.
Om man nu antager att fjerdedelen af dessa resor ske på andra klassens plats å 1
Riksdaler 25 öre, inbringar detta 7,725 X k 25, d. v. s. . . . R:dr 9,656: 25.
Och om de öfriga 23,175 resorna göras på 3:dje klassens plats å 60
öre, inflyter deraf „ 13,905: —
Summa inkomst af persontrafik R:dr 23,561: 25.
Godstrafik.
Forlönen emellan Mariestad och Moholm utgör nu 25 öre per centner.
Frakten på jernvägen torde kunna bestämmas i 3 klasser
å 15, 10 och 6 öre för hela vägen och beräknas:
Köpmannavaror till Mariestad, 20,000, centner å 15 öre
Kakelugnar, läder, papper m. m. från Mariestad, 6,000 centner å 15 öre
Spanmål, mjöl och ladugårdsprodukter, 35,000 centner å 10 öre . .
Ved, bräder och plank, 40,000 centner å 6 öre
Frakten för qvarnstenar och kalk från Ullervad till Moholm torde
böra bestämmas för de förra till 10 och för den sednare till 6
öre, hvilket för 8,000 centner qvarnstenar och 40,000 centner
kalk utgör
Diverse.
Då post och paketer de sednare åren inbragt Töreboda-diligensen
omkring 2,200 Riksdaler årligen, och då de flesta paketerna sändas
med diligensen på Moholm (2:ne enskilda diligeusbolag hafva
nemligen sedan år 1861 på 2:ne linier upprätthållit förbindelsen
emellan Mariestad och vestra jernvägsstambanan) torde en blifvande
jernvägs inkomster af dessa m. fl. smärre titlar ej kunna
uppskattas till mindre än
R:dr 3,000: -  900: -  3,500: —
„ 2,400: -
„ 3,200: —
4,963: 75.
Summa inkomster R:dr 41,525: —
Utgif
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 24. 49
Utgifter:
Utbyte och amortering af rails R:dr 500: —
Utbyte och amortering af sleepers  „ 1,500: —
Arbetskostnad för grusning, stoppning, utbyte af rails och sleepers . „ 1,500: —
Underhåll och amortering af rörlig materiel „ 1,500: —
Aflöning ar:
Stations-inspektor och trafik-chef i Mariestad „ 1,500: —
Två konduktörer  „ 1,200: —
Två lokomotivförare och två eldare  „ 2,500: —
En stationskarl och fyra banvaktare
„ 1,500: —
Till stations-inspektoren på Moholm  „ 400: —
Till en ban-ingeniör  „ 400: —
Bränsle, olja, m. m., 10 Riksdaler för hvarje resa fram och åter,
hvilket, för 2 dubbla resor om dagen, gör „ 7,300: —
Diverse smärre utgifter  „ 600: —
Summa utgifter R:dr 20,400: —
Således återstår till ränta och amortering  „ 21,125: —
Summa R:mt R:dr 41,525: —
hvilken behållning med all säkerhet och utan fara för misstag kan upptagas till 22,600
Riksdaler, eller 5 procent ränta å det begärda låneunderstödet, enär dels inkomsterna
af godstrafiken å banan äro lågt beräknade, dels ock passageraretrafik otvifvelaktigt,
särskildt med afseende å länsresidensets läge i Mariestad, tillfaller jernvägen från vida
längre bort belägna orter, än de här ofvan upptagna. Ibland socknar, hvilkas innevånare
tecknat aktier i banlaggningsföretaget och derigenom tillstått sig hafva fördel och
ämna begagna detsamma, ehuru de icke blifvit bland banans trafikenter här ofvan beräknade,
böra nämnas Thorsö, Björsäter och Forsshem med ett icke ringa antal innevånare.
Bih. till R. St. Prot. 1865 4 1866. 11 Sami. 3 A/d,
50
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 25.
N:o 25.
Af Herr BolilldOF, Å. M., angående låneunderstöd till fördjupning
af och sprängning i Kottholms-strömmen samt upprensning
af dermed sammanhängande vattendrag i Skaraborgs
län.
Under åberopande af bilagda karta och kostnadsförslag samt instrument öfver en
af Kommissions-landtmätaren F. A. W. Hultström verkställd undersökningsförrättning,
utvisande att 5,281 tunnland och 11 kappland ängar och mossar, hvilka, genom Tidaåns öfversvämningar
i Leksbergs, Ullervads, Lugnås, Eks, Utby, Ekby, Tiavads, Låstads, Böja,
Timmersdahla, Lerdahla och Bergs socknar, för det närvarande äro till all odling oanvändbara
och hufvudsakligen bära dåligt starrhö, genom sänkning af de så kallade
Kottholmsfallen vid Ullervad skulle kunna förvandlas, ängarne och en del af mossarne
till bördig åkerjord samt återstoden af de sistnämnda till skogsbärande mark, får jag,
sedan ett bolag numera bildat sig för arbetets utförande, i enlighet med berörda förslag,
så vidt det afser fördjupning af åbäddeu ofvanför, under och nedom Ullervads bro,
sprängning i Kottholms-strömmen, upprensning af sågfallet och Kottholms-kanalen samt
dammbyggnaders uppförande och flyttning, till ett sammanräknadt belopp af 22,563 R:dr,
deruti inbegripna 15 procent af kostnadssumman för arbetets tillsyn, redskapers slitning
samt oförutsedda utgifter, vördsamt hemställa,
det behagade Rikets Ständer, jemväl med afseende på det tillfälle till arbetsförtjenst,
som genom företagets åvägabringande skulle tillskyndas den
fattigare arbetsföra befolkningen i orten, såsom understöd till arbetets utförande,
bevilja nyssnämnda bolag ett lån af 15,000 R:dr R:mt, mot så låg
ränta och i öfrigt fördelaktiga återbetalningsvilkor, som kunna medgifvas.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet, dit karta och handlingar torde få medfölja,
anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 8 November 1865.
A. M. Bolinder.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 26.
51
x\:o 26.
Af Herr FcUklllåll, A. E , angående förändrad lydelse af vittneseden.
Utaf de i vår lag påbudna eder, är vittnes-eden tvifvelsutan en bland de vigtigaste.
På sättet huru densamma af vittnen uppfattas och efterlefves, beror mångens timliga
välfärd. Det synes mig alltså af högsta vigt, att berörda ed må förestafvas uti ordalag,
som icke i någon mån kunna finnas anstötliga, utan så högtidligt allvarliga, som språket
deråt kan gifva. Att detta är fallet med vittnes-eden, sådan den lyder i 16 §, 17
Kapitlet, Rättegångs-Balken, kati jag icke finna; och jag hemställer till enhvar, som antingen
sjelf handlagt domarevärf, varit hörd som vittne, eller såsom åhörare öfvervarit
domstols förhandlingar, om icke den försäkran må vara tillfyllestgörande, att vittnet icke,
”för hvad orsak det vara må”, skall något dölja eller förtiga af det som till sanningens
upplysning lända kan, och alltså upprepandet af de flera särskilda omständigheterna:
”hvarken för vänskap, skyldskap, svågerskap, gåfvor och skänker, räddhåga, hat eller
afund, nytta eller skada”, är både stötande och, lindrigast sagdt, onödigt.
Af brottslingen fordrar man, att han skall bekänna sitt brott; men ordet ”bekänna”,
som ock i vittnes-eden förekommer, synes mig här, enligt gällande språkbruk,
föga lämpligt.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anmärka, tager jag mig friheten föreslå,
det, med ändring af vittnes-eden, sådan den finnes stadgad i här ofvan
åberopade lagrum, samma ed må gifvas följande ungefärliga lydelse: ”Jag
N. N. lofvar och svär vid Gud och allt hvad heligt är, att jag, såsom
vittne i denna sak, skall sanning tala, något hvarken dölja eller förtiga af
det jag vet händt vara, eller något tillägga det jag icke med fullkomlig visshet
vet hafva händt. Hvad jag sålunda lofvat, skall jag icke, af hvad orsak
det vara må, underlåta att uppfylla, utan på heder och samvete redeligen
hålla; så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.”
Om remiss häraf till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
A. R. Falkman.
52
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 27.
N:o 27.
Af Herr SlllldV&llSOIl, J,, om förbättrad reglering af den ekonomiska
förvaltningen och undervisningen vid rikets Landtbruksinstitut.
Med stor frikostighet, hafva Rikets Ständer befrämjat upprättandet af tvenne
fullständiga landtbruksinstitut, hvilka af lärjungar bevistas sä vidt utrymmet tillåter.
Hvartdera har ordnats oell utbildats för sig, utan något egentligt samband och samverkan
med hvarandra samt med alldeles olika reglementen och styrelsesätt. Lärareprof,
befordringar och utnämningar äro olika vid dem begge, likasom mycket annat
uti deras organisation och undervisningsarbete, m. m. Vid det äldsta af dessa institut,
nemligen Ultuna, hvarifrån snarligen flera generationer elever och lärlingar utgått, utöfvas
högsta vården och tillsynen, så väl öfver undervisningen som det vidsträckta landtbruket,
af en styrelse, som till- och afsätter lärare och tjenstemän vid institutet, beslutar
alla vigtigare verkställighets- och förvaltnings-åtgärder samt disponerar intrader m. m.,
väl jemlikt ett reglemente, men så evasivt, att det lemnar rum för största möjliga
godtfinnande å både styrelsens och föreståndarens sida. Deruti kan icke ligga något
ondt, så länge dessa förtroendeposter beklädas af oegennyttige och skicklige män, som
vetat att föra hela institutet framåt, midt under ett ganska mödosamt organisationsarbete
från grunden. Också torde vid institutets första upprättande stora svårigheter
hafva mött att då med definitiva reglementen ordna icke allenast den ganska omfattande
förvaltningen, utan äfven den här i riket alldeles nya undervisningen. Men numera
bör så mycken erfarenhet hafva inhemtats vid begge instituten, att den gamla
och i flera hänseenden ganska vanliga bristen, synnerligast vid Ultuna, af vederbörliga
reglementen för hela denna magtpåliggande undervisningsanstalt borde kunna med
snaraste afhjelpas. Lärares och tjenstemän® ställning är vid Ultuna nästan lika prekär
och osäker som tjenstehjonets, hvilket icke kan båta institutet; och i afseende på lärareprof
och kompetens finnas nästan inga föreskrifter, hvadan styrelsen alltså härutinnan
förfarit olika och efter omständigheterna, så att ena gången undervisningsprof
aflagts af lärare, andra gånger åter icke. I afseende på lärarekompetens kan ock
uppvisas, att åsigter gjort sig hos styrelsen gällande, hvilka omöjligen lära kunna försvaras,
enär derstädes till lärare och alla medlärarnes öfverkontrollant och styresman
Motioner i Borgare-Stånd,et 1865. N:o 27.
58
förordnats person, utan några vederbörligen dokumenterade theoretiska insigter eller
lärdomsprof, hvarförutan dock svårligen någon bestämd garanti lärer kunna presteras
för dylika insigters verkliga tillvaro. Äfven om detta betänkliga experiment icke hittills
ådagalagt vådorna deraf, lärer likväl, icke ens vid en så praktisk läroanstalt som
ett landtbruksinstitut bör vara, Staten kunna låta den rena praktiken vägleda och
kontrollera theorien, hvilket ungefär är detsamma som att låta den blinde leda den
seende; hvadan detta förhållande hvarken kan eller bör i längden fortfara, såsom varande
med läroanstaltens uppgift, värdighet och bästa alldeles oförenligt.
Behofvet af vederbörligt reglemente för och förändrad organisation af både undervisningen
och förvaltningen torde härmed vara tillräckligt antydd. Men sakens vigt
kräfver kanske en närmare utveckling deraf. Olägenheterna vid nuvarande styrelseformen
bestå hufvudsakligen deri, att ledamöterne omvexla och på samma gång äfven
åsigterna. Någon bestämd plan för institutets förvaltning, m. m., kan svårligen genomföras.
Styrelsen är skyldig att bestämma och fatta beslut i alla vigtigare angelägenheter,
som angå institutet. För att kunna göra detta, måste ledamöterne i detalj
känna alla dess så väl yttre som inre förhållanden. Men detta blifver för flertalet af
dem alldeles omöjligt. Derföre måste styrelsen antingen helt och hållet eller åtminstone
till största delen rätta sig efter föreståndarens åsigt och framställning, eller ock försöka
handla på egen hand. I båda fallen kan det ofta gå något rasande. Det förra
sättet är ej heller alltid styrelsen värdigt: dess kraft förlamas och dess anseende sjunker.
I sednare fallet åter råkar styrelsen måhända att vidtaga åtgärder, som ingalunda
leda till det önskade målet och befinnas derföre slutligen alldeles olämpliga.
I Norrige, Finland och andra länder har den myndighet, som skulle kunna anses
i det närmaste motsvara styrelsen hos oss, endast att utöfva en kontrollerande, inspekterande
och reviderande uppsigt öfver läroinrättningen, men vidtaga icke på egen hand
några förändringar eller ega någon beslutanderätt öfver institutet. Deremot eger den
rätt att göra anmärkningar och framställningar till det departement, hvarunder läroverket
närmast subordinera'. För att tillämpa ungefär samma grundsatser här i riket,
skulle saken ställas på följande sätt:
Högsta öfverinseende! öfver landtbruks-instituten skulle omedelbart tillhöra Civildepartementet
i förening med Kongl. Landtbruks-akademiens Förvaltningskomité. I
detta afseende kunna dessa myndigheter icke betraktas såsom tvänne särskilda auktoriteter,
enär desamma egentligen blott utgöra en enda, helst, enligt nu gällande förordningar,
Förvaltningskomitéen är att närmast anse såsom Civildepartementets jordbruksafdelning
och således alltid sammanhörande och samverkande i frågor, som röra landthushållningen.
Landtbruks-akademiens Förvaltningskomité skulle sedan förordna en inspektionsnämnd,
eller hvad den blifvande lokaldirektionen må komma att benämnas, bestående
af fem personer, boende i närheten af läroanstalten, således någonting i likhet med
den nuvarande styrelsen. Ledamöterne i denna inspektions-nämnd eller komité skulle
54
Motioner i Hor gare-Ståndet 1865. N:o 27.
utgöras af kunnige och för landtbrukets alla delar intresserade män med anseende,
förtroende och inflytande inom orten och landet i allmänhet. De kunde väljas dels
bland landtbrukarne, dels bland lärarne vid de närbelägna universitetéh. Denna nämnd
skulle hafva till åliggande att minst fyra gånger om året infinna sig vid institutet för
att inspektera detsamma, tillse att stadgar, ordningar och reglementen noga följdes
och undervisningen försiggick i behörig ordning, att egendomen sköttes och förvaltades
på ändamålsenligt sätt, att räkenskaperna och penningeaffärerna rätt förvaltades, o. s. v.
De anmärkningar, som kunna föranledas genom deras inspektioner, skulle till Civildepartementet
och Landtbruks-akademiens Förvaltnings-komité insändas, hvarefter de
åtgärder och beslut, som kunde finnas behöfliga, af denna myndighet kunde vidtagas.
Derjemte skulle inspektions-nämnden göra framställningar om institutets behof och angelägenheter.
Detta om styrelsen.
Vid sjelfva institutet synes åter böra så tillgå, att sjelfva egendomen eller jordbruket
på stället, jemte den öfriga ekonomien, skötes at en föreståndare i förening
med biträden, som för gårdens och arbetsfolkets handhafvande behöfvas. Sjelfva läroanstalten,
undervisningen och allt hvad dertill hörer, skulle skötas af lärarekollegiet,
såsom det tillgår vid de utländska instituten. Att vid ett läroverk finnes ett lärarekollegium
al teoretiskt bildade sakkunnige män, hvars verksamhet vore genom reglementet
närmare bestämd, är alldeles nödvändigt. Man skulle eljest kunna tänka sig,
att det hela komme att bero af föreståndarens godtycke, hvilket vore högst vådligt,
om denne ej egde tillräcklig insigt, så att han kunde bedöma de många särskilda och
vidtomfattande delarne af undervisningen vid dessa landtbrukets högskolor.
Beträffande vidare den magtpåliggande föreståndarebefattningen, synes dess innehafvare
ovedersägligeu böra vara en grundligt och vetenskapligt bildad man, som
dels genom aflagda examina, dels genom utgifna skrifter och föregående ådagalagd
verksamhet visat, att han eger de erforderliga insigterna för denna plats. Det bör
vidare vara en person, som på något sätt gjort sig allmännare känd, aktad och ansedd
inom landet, så att man genom honom kan hoppas, det institutets anseende och förtroende
inom och utom riket icke allenast bibehålies, utan äfven än ytterligare bringas
framåt. Han bör förstå att redbart sköta och förvalta en egendom på ändamålsenligaste
och fördelaktigaste sätt, så att äfven institutens landtbruk blifver mönster
och föredömen för andra landtbrukare: han bör derföre känna till landthushållningens
olika delar så inom som utom landet, och ega förmåga att i praktiskt hänseende inse
och ordna ett landtbruk enligt theoriens och vetenskapens tillförlitliga anvisningar.
Framför allt bör han derjemte ega vana och skicklighet vid undervisning, hvarförutan
han omöjligen kan ställas i spetsen för ett läroverk eller sjelf såsom lärare vara ett
mönster och föredöme vid undervisningen eller tillvinna sig högaktning, förtroende och
tillgifvenhet bland medlärarne och lärjungar. Eu i dessa hänseenden vanmägtig eller
underlägsen person kan naturligtvis föga eller intet uträtta af hvad honom egentligen
tillkommer, han må i öfrigt vara så redbar och aktningsvärd menniska som helst.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 27.
55
Alla de ordinarie lärarne borde tillsättas sålunda, att de anmäla sig såsom sökande
på vanligt sätt, hvarefter deras kompetens pröfvas af inspektions-nämnden efter
lärarekollegiets hörande. Derefter borde de å förslaget uppförda aflägga vederbörliga
undervisningsprof eller på annat sätt ytterligare bestyrka sin kompetens, såvida sökanden
ej förut innehaft likartad befattning och derunder ådagalagt utmärktare lärareskicklighet
samt mera framstående insigter i de ämnen, hvaruti lärareanställning sökes.
Endast i sådant fall må de befrias från särskilda profs afläggande, eller kan det åtminstone
öfverlåtas till deras eget godtfinnande. Att bland flera sökande lemnäs tillfälle
till täflan är naturligtvis i alla hänseenden rigtigt och bör icke någon förvägras.
Vid prof-föreläsningars hållande bör inspektions-nämnden och institutets förutvarande
lärare vara närvarande samt äfven, om så pröfvas nödigt, särskilt tillkallade fackmän,
t. ex. från universitetet. Utlåtande deröfver inlemnas sedan till Civil-departementet,
som, i förening med eller efter infordradt betänkande af Landtbruks-akademiens förval
tnings-komité, förordnar och tillsätter lärare vid institutet. Bland sålunda utsedde
ordinarie lärare förordne Civil-departementet den till föreståndare, som befinnes vara
dertill mest passande. Föreståndaren må tillsättas för en tid af 5 år, hvarefter han
må ånyo förordnas, qvarstående dock i alla händelser såsom lärare i sitt ämne. Kontinuiteten
i förvaltningssättfet bibehålles sålunda i alla fall genom lärarekollegiet och
inspektionsnämndens framställningar till läroverkets högsta myndighet. Genom denna
anordning kan till föreståndare erhållas den mest duglige bland lärarne, samt vid institutet
i alla händelser fästas en person, hvilken väl kan vara tjenlig och utmärkt
såsom lärare, men ej derjemte till föreståndare. Enligt nuvarande reglemente för
Ultuna inträffar, att en alldeles fremmande person genast antages till föreståndare,
med den obehagliga risken att nödgas skiljas från institutet, om han befinnes oduglig
eller mindre tjenlig. Han kunde eljest måhända vara god lärare. Äfvenledes torde
vara behöfligt, att den som kallas till föreståndare, derförinnan varit någon tid närvarande
vid institutet såsom lärare.
Af dessa skäl och i enlighet med nu angifna grunder borde för landets högre
landtbruks-läroverk
1) utfärdas ett gemensamt reglemente för båda de nuvarande instituten,
enligt hvilket
2) högsta öfverinseendet och beslutanderätten i de hufvudfrågor, som angå
läroanstalterna, utöfvas af Civil-departementet jemte Kongl. Landtbruksakademiens
Förvaltnings-komité;
3) en Inspektions-nämnd tillsättes för hvarje särskilt institut, som inspekterar,
reviderar, kontrollerar och vakar öfver undervisningen och institutets
alla delar, samt till Civil-departementet gör anmärkningar, framställningar,
m. m.;
4 )de ordinarie lärarne tillsättas i angifna ordning af Civil-departementschefen;
-
56
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 27.
5) till föreståndare förordnar han äfven en af lärarne vid institutet och
för en tid af t. ex. 5 år, ungefär såsom vid andra Statens läroverk;
6) vid institutet bilda lärarne ett lärare-kollegium, som uppgör och bestämmer
detaljerna rörande undervisning, disciplin bland lärjungar m. m.,
jemlikt reglementets allmänna föreskrifter;
7) förvaltningen af kassor, anslag m. m., handhafves af föreståndaren i
förening med t. ex. ordföranden i Inspektions-nämnden och redovises för
Civil-departementet eller Förvaltnings-komitéen.
Jemte vördsam anhållan om remiss af denna framställning till vederbörligt Utskott,
hemställes till detsamma, huruvida icke, då saken är högst angelägen och Regeringen
å sin sida lärer vara betänkt på någon omorganisering af bemälda angelägenheter,
lämpligt vore och ledande till snabbaste och säkraste samverkan med densamma
för vinnandet af ändamålsenligt resultat, att Utskottet för detta ärendes behandling
bland sina ledamöter utsåge eller bildade sig, eller någon afdelning, till komité,
hvilken förstärktes dels med lämplig ledamot af Landtbruks-akademiens Förvaltningskomité,
dels med en äldre och erfarnare lärare frånijhvartdera Landtbruks-institutet och
från hvilken sålunda sammansatta komité Rikets Ständer då kunde snart nog få, i
formen af Utskotts-betänkande, införvänta ett på anförda eller andra lämpliga grunder
fotadt, detaljeradt förslag till reglemente för båda instituten, och hvaröfver Ständerne
sålunda blefvo i tillfälle att sig yttra till ledning vid det nådiga reglementets
slutliga och definitiva affattande. I vidrigt fall torde sådant tillfälle ej blifva dem
beredt. Genom detta förfarande vunnes tid och ändamål samt undvekos äfven de långsamma
omvägar och dryga kostnader, hvilka nästan äro oskiljaktiga från allt annat
komitéväsende.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Sundvallson.
N:o 28.
Af Herr SundVällSOD, J, om inskränkning af universiteter nas disciplinära
myndighet öfver studerande.
Vid förra riksdagen gjordes en under N:o 118 bland Vällofliga Borgare-Ståndets
motioner förekommande framställning i detta ämne, hvilken af Lag-Utskottet tillstyrkts
i väsendt
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 28.
57
i väsendtliga delar, på, sätt dess betänkande N:o 58 omförmäler samt af Borgare- och
Bonde-Stånden bifölls utan votering, men deremot afslogs af Ridderskapet och Adeln
samt Preste-Ståndet, hvadan frågan då förföll.
Då bemälda framställning sålunda rönte fullständigt godkännande af tvänne Riksstånd,
som ansågo den yrkade förändringen nödig och ändamålsenlig, samt endast underkändes
af de båda privilegierade Stånden, förmodligen på de otillräckliga grunder
och konsiderationsskäl, som omförmälas uti den af Herr Grefve Sparre, E., vid Lag-Utskottets
omförmälda betänkande fogade reservation; så anser jag mig ega skäl att nu
förnya samma motion, så lydande:
I sammanhang med de nya statuterna för universiteten i Upsala och Lund, utfärdade
Kongl. Maj:t den 2 April 1852 nådiga Förordningar, dels angående upphörande
af universiteteruas domsrätt, dels angående den universiteten tillkommande disciplinära
myndighet öfver de studerande.
Från den härvid etablerade allmänna regeln, att ”tvistemål, brottmål eller andra
domare-ärenden, som skiljas från Universitets-konsistoriernas handläggning, skola af allmänna
domstolarne upptagas,” göres uti 3 § af Kongl. Förordningen om domsrättens
upphörande det märkliga och mindre lämpliga undantaget, ”att studerande ej må för
brott, begånget i universitetsstaden eller inom en mil deromkring, tilltalas vid domstol,
innan saken blifvit dit utaf vederbörande Konsistorium öfverlemnad.”
Enligt 3 § af Kongl. Förordningen om den universiteten tillkommande disciplinära
myndigheten öfver de studerande, sträcker sig denna exceptionela inskränkning till ”alla
förbrytelser, större eller mindre, som af studerande begås iuom det sålunda bestämda
området, och skola dessa alltid hos Rektor till åtal anmälas. Uti lindrigare fall ransakar,
pröfvar och dömer denne embetsman, som oftast icke eger någon juridisk bildning,
sjelf och allena; svårare förbrytelser hänvisar han till vederbörande Konsistorium.
Det heter visserligen, att Konsistorium skall uti sålunda hänvisade mål först pröfva,
om ”det angifna förfarandet kan med disciplinärt ansvar försonas,” och eljest utan
uppehåll öfverlemna saken till allmän domstol; men någon närmare bestämning, som
lagbinder och reglerar den understundom ganska subjektiva och egendomliga uppfattningen
af förseelsernas straffbarhet och art, lemnäs icke för denna Rektors och Konsistorii
ompröfning. Följden häraf har också emellanåt varit, att allmänna åklagare på
sålunda privilegierade orter funnit sig, genom vederbörandes förklaring att det till åtal
anmälda förfarandet kunde med disciplinärt ansvar försonas af studerande, ehuru enahanda
förseelse, begången af hvarje annan medborgare inom samhället, ovilkorligen påföljes
af lagstadgadt ansvar, förhindrade och förmenade att vederbörligen fullgöra sina
tjenstepligter i afseende på lagens och ordningens upprätthållande med den jemlikhet,
rättvisa och personliga hänsynslöshet, som är grundtanken i våra lagar och grundvilkoret
för all god medborgerlig ordning.
Denna universiteternas disciplinära myndighet öfver de studerande, hvilken icke
stödjer sig på allmän lag och endast torde vara en, af glömska och förbiseende bestå
Bih.
till R. St. Fröt. 1865 4' 1866. 11 Sami. 3 Afd 8
58
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 28.
ende, lemning af den medeltidsanda och uppfattning, som tillerkände nästan hvarje
korporation och skrå sin särskilda undantagslagstiftning och domvärjo, är visserligen
uti de nya universitets-statuterna icke nyskapad, utan, enligt 1 § i Kongl. Förordningen
om universitets-domsrättens upphörande, med frångående af universiteternas hithörande
privilegier i öfrigt, upptagen ifrån samt i afseende på omfång och föremål begränsad
till de bestämningar, som omförmälas uti Kongl. Brefvet till Akademi-kanslererne och
samtliga Hofrätterne af den 1 Mars 1750; men hela detta Kongl. Bref synes saklöst
kunna till all kraft och verkan upphöra att vara gällande, enär detsamma, såsom nedanföre
skall visas, dels icke numera lämpar sig för förhållandena och den allmängiltiga
uppfattningen af hvarje medborgares både frihet uti och befogenhet att personligen ansvara,
enligt allmänt gällande lag, för sitt handlingssätt; dels utgör en undantagslagstiftning
af ganska tvetydigt värde, icke blott för några jemförelsevis få individer, utan
i afseende på desse, endast så vidt desamma fela mot medborgerlig ordning i universitetsstaden
och inom en mil deromkring. Om desse individer, af, hvilka de fleste uppnått
20 års ålder vid deras första inträde vid universitetet och mängden hunnit vida
utöfver den lagbestämda myndighetsåldern, kan för öfrigt med allt skäl vitsordas, att
desamma mindre än andra medborgare af samma ålder lära i verkligheten behöfva
eller vilja tillgodogöra sig någon obehörig befrielse från efterlefnaden af allmän lag
och stadgad medborgerlig ordning.
Ofvannämnda Kongl. Bref, hvarpå denna disciplinära myndighet sig grundar och
hvarifrån äfven motiven för dess bibehållande äro hemtade, tillkom under förhållanden,
lagbestämningar och åsigter för mera än hundrade år sedan, hvilka numera icke förefinnas,
hvarjemte detsamma, på anförda skäl, hufvudsakligen afsåg att beröfva den studerande
ungdomen förmånerna af vanlig rättegångsordning; låta ”de brottmål, som af
studerande vid akademierna, inom de privilegierade distrikten, begås igenom hvarjehanda
oljud och andras förolämpande” m. in., af Rektor eller akademiska Konsistoriet
summario processu afgöras; samt förläna ”Konsistorium frihet att, efter omständigheterna,
fälla den brottslige till annat straff, än i allmänna lagen är utsatt.” Skälen för
en så vådlig exceptionel rättegångsordning och en så godtycklig lagtillämpning voro,
att ”de brottslige skulle befordras till en skyndsam näpst; ej kunna genom besvärs
anförande öfver Konsistorii utslag utdraga tiden och undgå deras välförtjenta straff,
samt lagens verkan illudera,” helst ”sorn ock i anseende till den enahanda beskaffenhet,
som vore emellan publik och privat uppfostring, de studerande vid akademierna ej
mera, än barn och pupiller, som hemma stå under föräldrars och förmyndares inseende,
tyckas få betjena sig af den allmänna processen, till att dermed betacka och undandölja
deras fel,” med hvad mera dylikt, bemälda Kongl. Bref innehåller.
Men, enär hvarken dessa och dylika skäl rättfärdiga omförmälda undantagslag
stiftning,
hvilkens tillämpning understundom kan göra den ännu vidunderligare samt
vidsträcktare än afsedt varit; ej heller de studerande kunna numera anses endast såsom
”barn och pupiller”, enär hvarenda en af dem, redan vid sitt första inträde vid
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 28.
59
universitetet, uppnått den ålder, att han icke kan, utom denna privilegie-mil, tillgodonjuta
öfvermages otillräknelighet för sina gerningar, utan måste juridiskt ansvara för
sitt handlingssätt lika som alla andra jemnåriga, men, enligt sakens natur, mindre upplysta
och derföre mindre tillräkneliga medborgare; så, och då detta undantagsförhållande
gifvit anledning till åtskilliga befogade anmärkningar och klandervärda missförhållanden
i afseende på alla medborgares likställighet inför lag och lagstadgad ordning,
vågar jag ödmjukast yrka och föreslå,
att oftanämnda Kongl. Bref af den 1 Mars 1750 om den disciplinära
myndigheten öfver de studerande vid universiteten måtte till all kraft och
verkan upphöra;
äfvensom att, i följd deraf, men till framtida bibehållande och beredande hos universiteternas
Bektorer och Konsistorier af nödig kännedom om de studerandes seder och
uppförande, och med hemtadt exempel uti härvid tillämpliga delar från nu gällande
stadganden om ecklesiastika Konsistoriers samt kompani- eller regements-fullmägtiges
tillförordnande, när militär, prest eller skolbetjent blifver af annan tilltalad för större
eller mindre brott eller eljest inför allmän domstol dragen i mål, som röra rättigheter
eller konduit, Rikets Ständer måtte för sin del besluta följande förändringar och tillägg uti
hithörande stadganden, hvarigenom universiteternas styrelser erhålla lämplig disciplinär
myndighet öfver de studerande och jemlikheten inför lagen i detta hänseende vinner
fullt erkännande, nemligen uti:
1) Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående upphörande af universiteternas
domsrätt den 2 April 1852, hvars 1 § erhölle ungefär denna lydelse:
”Den, enligt hittills gällande föreskrifter, universiteterna tillkommande domsrätt
skall upphöra, utom hvad angår dels disciplinär-myndigheten öfver de
studerande, hvilken myndighet ”i afseende på omfång och föremål bestämmes
uti och” framgent kommer att utöfvas i enlighet med den af oss likaledes
under denna dag derom utfärdade Förordning, dels ock den domsrätt
som — — etc.
samt 3 §:
”Tvistemål, brottmål — — upptagas; dock att studerande ej må för brott,
begånget i universitetsstaden eller inom en mil deromkring,” vid domstol
svara innan saken blifvit genom domaren (eller Bottens ordförande) anmäld
för universitetets Bektor. Utsökningsmål anhängiggöras stadgad.”
2) Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående den universiteterna tillkommande
disciplinära myndighet öfver de studerande den 2 April 1852, hvars
1 § borde erhålla följande ungefärliga lydelse: ”universiteterna, hvartdera i
sin ort — — uppehålla. Den disciplinära myndigheten,” sådan den genom
denna Wår nödiga Förordning blifvit bestämd, ”sträcker sig till universitetsstaden
och en mil deromkring.”
no
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
”Alla förbrytelser, större eller mindre, som af studerande begås inom det
i § 1 bestämda område, skola bos Rektor ”anmälas, när de af allmän domstol
till åtal upptagas. Heldor förordne genast universitets-fullmägtig, hvilken
saken bevista kan och göra de påminnelser vid rättegången, hvilka å
universitetets vägnar kunna pröfvas nödiga, samt sedan underrättar Bektor
om den brottsliges förhållanden. Ar sådan underrättelse af fullmägtig lemnad,
” eller kommer förbrytelsen annorledes — — — förtjena.
Åtnöjos  — — — — hänvisas.
Sker hänvisning — — — fall med saken; men eljest, ”och så snart förbrytelsen
är i lag eller laga stadga belagd med straff,” varde den utan
uppehåll till allmän domstol öfverlemnad.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
J Sundvallson.
X:o 29.
Af Herr SUHdVällSOH, J., om total eller partiel förändring af
9 Kapitlet och 12 Kapitlet 2 § Arfda-Ballcen.
I anledning af förnyade framställningar om att äfven sterbhusdelegare i städerna
måste åtnjuta samma rättighet som rikets alla öfrige innebyggare, att till boupptecknings-
och arfskiftesförrättare välja dem de hafva förtroende för, hemställde Lag-Utskottet
vid förra riksdagen, jemlikt dess Betänkande N:o 18, ”det Rikets Ständer måtte uti
underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, — med tillkännagivande, det Rikets Ständer för
sin del anse den Borgmästare och Råd nu tillkommande rätt, att, när ej annorlunda
stadgadt är, nämna gode män att förrätta bouppteckning och arfskifte samt derför
uppbära visst arfvode, böra försvinna — i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
täcktes vidtaga åtgärder till beredande af ersättning åt vederbörande städers Magistra
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
61
ter för den sportelinkomst, de genom en sådan anordning kunna förlora, äfvensom
att Kongl. Maj:t täcktes till Rikets näst sammanträdande Ständer framställa nådig Proposition
om den förändring i allmän lag, som för omförmälda ändamål varder nödig.”
Denna hemställan blef af Rikets Ständer godkänd på sätt underdåniga skrifvelsen
n:o 34 af den 18 Februari 1863 omförmäler, och hafva städernas innevånare i anledning
deraf blifvit hörde samt i allmänhet förklarat sig villiga att ersätta den sportelförlust,
som genom lagförändringen kunde tillskyndas Borgmästare och Råd. Då emellertid
den i anledning häraf väntade Kongl. Propositionen hvarken inkommit eller med
full säkerhet lärer kunna emotses, enär invändningar emot bemälda sportels borttagande
lära gjorts af välgörenhets-inrättningar, som i hufvudstaden fått sig denna sportelinkomst
tillslagen, men ej af kommunen tillförsäkrats motsvarande ersättning; så
och då, med allmänt godkännande af grundsatsens fulla vigtighet och rättvisa, endast
ekonomiska skäl uppresas emot lagreformens genomförande af myndigheter eller korporationer,
som dervid endast kunna stödja sina anspråk på enskild nytta och fördel,
hvilka väl dock i slikt hänsende icke böra tillmätas någon bestämmande vigt, torde med
största skäl kunna af mig nu för tredje gången förnyas yrkandet om sådan förändring
af 9 Kapitlet och 12 Kapitlet 2 § Ärfda-Balken, att oprivilegierade sterbhusdelegare i
städerna blifva i detta hänseende likställda med alla rikets öfrige sterbhusdelegare.
I detta syfte åberopar jag min under N:o 119 aflåtna motion vid förra riksdagen
inom detta Vällofliga Riks-Stånd, så lydande:
”Regelmessigt, som alla våra sednaste riksdagar, har det ständigt återkommande
yrkandet varit, att borgerliga sterbhusdelegare i städerna måtte göras likberättigade
med alla öfrige sterbhusdelegare i riket i afseende på bouppteckningars och arfskiftens
upprättande. Mångfaldige, reformer af genomgripande vigt och inflytande för åstadkommandet
af bättre och jemlikare rätt hafva hunnit upptänkas, regleras och utföras,
medan denna fråga legat på Ständernes bord — ouppmärksammad, att icke säga alldeles
negligerad, af flertalet bland reformens vänner. Och ändock torde få lagreformer
hvila på bättre och allmängiltigare rätt samt vara lättare att genomföra, utan någons
förnärmande, än just denna. Grundtanken för och ändamålet med densamma är ju
endast att, uti ett hittills bestående anmärkningsvärdt undantagsfall, bereda jemlikbet
inför lagen och rättvisa åt städernas alla oprivilegierade innevånare. Då härjemte
medlen för detta ändamåls uppnående endast består uti tillämpandet af sunda och
rigtiga lagstiftniningsprinciper, hvilka för länge sedan pröfvats, godkänts samt med
specielt afseende härpå affattats i detaljerad lagform af våra utmärktaste jurister, så
att frågan redan vunnit all erforderlig utredning af sakkunnige män, kan detta oblida
öde, denna exceptionela obenägenhet mot denna frågas rättmätiga lösning icke annat
än förefalla underlig och oförklarlig.
Under sådana förhållanden och enär antagas måste, att den allmänna rättskänslan
ständigt progredierar jemnsides med den sanna och oväldiga liberaliteten, föranlåtes
jag att, tagande i anspråk vidgade insigter om billigheten och nödvändigheten al alla
62
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
medborgareklassers likställande inför lagen äfven i detta hänseende, härmedelst vördsammast
förnya min, den 26 November 1859 i ämnet väckta, men vid förliden riksdag
just uti den vigtigaste och mest öfverklagade punkten utan afseende lemnade motion.
Jag finner mig härtill så mycket mera föranlåten och berättigad som både Vällofliga
Lag-Utskottet och Rikets Höglofliga Ständer samt slutligen äfven Kongl. Maj:t
godkänt den delen af berörda motion, hvilken sammanföll med annan motionärs framställning
i det speciela syfte att endast förekomma förskingring af död mans bo, eller
1, 6 och 7 §§ af lagberedningens hithörande förslag, hvarigenom 'sålunda erkändt blifvit,
att 9 Kapitlet Ärfda-Balkeu verkligen tarfvar omarbetning och förfullständigande
i flera hänseenden, på sätt lagberedningen föreslagit, ehuru förra riksdagens Vällofliga
Lag-Utskott på anförda grunder, hvilka dock vid närmare ompröfning icke torde finnas
förtjenta af synnerligt afseende eller på något sätt rättfärdiga befogenheten af dess utlåtande
i öfrigt, hvarken ville taga steget fullt ut och billiga hela det föreslagna omfånget
för reformen, ej heller godkänna och förorda den speciela del af förslaget, hvilken
skulle afhjelpa de allmännaste och rättmätigaste klagomålen i detta fall. Enär
härtill kommer, att yrkandena blifva med hvar dag högre och förmodligen äfven enigare
derom, att städernas och landsbygdens innevånare skola, utan afseende på stånd,
klasser eller boningsorter, göras likberättigade i afseende på handels och näringars idkande,
så att all skilnad i rättigheter härutinnan upphör emellan stad och land, men
städernas borgerlige innevånare hittills varit underkastade vissa undantags-onera och
afgälder, deribland just boupptecknings- och arfskiftesprocenten till deras magistratspersoner,
egentligen i och för åtnjutandet af de undantagsförmåner i näringsrätt, hvilkas
fullständiga upphörande påyrkas och förberedes; lärer det endast vara ett billigt
ersättningsanspråk och en akt af alldagligaste rättvisa att, om eljest skyldigheter och
rättigheter skola betinga hvarandra i något rättsenligt förhållande, förläna städernas
borgerlige innevånare enahanda rättigheter, som landsbygdens och rikets öfriga redan
åtnjuta i afseende på uppteckning och skifte af sterbhus. Lagen bör i detta såsom
alla andra fall vara lika för alla.
För närmare utveckling af detta allmänna yrkande må här erinras om följande
data och förhållanden, hvilka omförmäldes uti mitt ofvannämnda memorial i ämnet
vid förleden riksdag, utan att föranleda Vällofliga Lag-Utskottet till annan åtgärd, än
ett noggrann! referat deraf:
Nionde Kapitlet Ärfda-Balken utgör i dess nuvarande lydelse och med alla gång
efter annan tillkomna utvexter å detsamma, hvilka gemenligen afsett vissa klassers
befriande från och andras bindande till sterbhusprocents erläggande med högsta möjliga
belopp, för närvarande en hel liten lagsamling för sig, med det ena privilegiet och
undantaget stapladt ofvanpå det andra till en oreda och mångfald, hvilka äro lika förvånande
som förbistrande uti en allmän civillag. Här finnas specialstadganden för nästan
alla enskilda sterbhus och särskilda lefnadsförhållanden i städerna, gående ut derpå,
att, der försvaret af urgammal odalmanna- och familje-rätt icke varit öfvermägtigt,
I
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29. 63
eller det ena privilegie-intresset icke lika vaket och segt som det andra, härutinnan
bilda ett nytt privilegiefält i städerna, hvarå deras magistrater eller drätselverk kunde
inhösta några ökade inkomster vid dödens härjningar. Här tarfvas sålunda en lagförändring,
som både ställer alla medborgare lika inför lagen i detta hänseende och
bereder sterbhus i allmänhet större ordning, reda och vård.
Af ålder bestodo för sterbhusdelegare bruket och rättigheten att, utan någon myndigheternas
tutelära inblandning uti deras egande- och familje-rätts angelägenheter,
sjelfva taga vård om och skifta den döde anhöriges bo: egendomen var familjens och
familjen visste i stad och på landet att noga häfda denna sin rätt. Adelsmannen och
bonden afträdde icke heller någonsin densamma, och landsbyggdens innevånare i allmänhet
hafva, likasom presterliga sterbhus, temligen oqvaldt åtnjutit enahanda rättsförmån.
Boupptecknings- och arfskiftesprocenten är sålunda egentligen endast en stadsskatt,
tillkommen väl under alla beskattningars barndom, men också under helt andra
kredit- och affärsförhållanden än nu, för att bereda städerna nödiga hjelpinkomster till
deras tjenstemäns aflönande. Anledningen till detta lagstadgande var sålunda ursprungligen
icke någon civilrättslig nödvändighet, utan endast en kommunal-financiel åtgärd;
man ville icke, såsom det kunde synas, genom första stadgandet härom, bereda större
ordning och reda uti sterbhus och arfsförhållanden, der boet såsom i städerna gemenligen
till stor del bestod af en lätt förskingrelig lösegendom; utan man afsåg hufvudsakligen
tillskapandet af en ny stadsinkomst. Derföre nämnes icke heller denna
beskattning förr än i 1636 års privilegier för Stockholms stad, hvarefter den, dock endast
hvad borgerskapet angick, för samma ort, men inga andra städer i riket, närmare
ordnades och bestämdes i Kongl. Förordningen om Arfs- och Förmyndarekammaren i
Stockholm den 27 April 1667. Detta var första upphofvet härtill. Först 1693 utsträcktes
denna, borgerskapet allena dittills drabbande, sterbhusskatt äfven till alla andra
ofrälse samhällsklasser i Stockholms stad. Detta hufvudstadens exempel verkade snart
på rikets öfriga städer, som småningom införde enahanda beskattning. Den utbildades
således af sig sjelf och olika i de särskilda städerna, tills slutligen hela detta ärende
och det, med civilisationen och vidgade affärsförhållanden, stigande behofvet af större
reda i sterbhus ordnades och reglerades genom 1734 års lag. Det var och är dock
ännu i dag mera genom en sjelfmyndig tolkning och tillämpning af sistnämnda allmänna
lagbud, jemförda med bestående kommunal-stadganden samt Kongl. Förordningen den
10 December 1756, än, såsom sedan skall visas, i följd af lagens tydliga föreskrift och
mening, som det urgamla bruket och rätten i detta hänseende småningom förvandlades
uti rikets städer från en sterbliusdelegares förut oqvalda rättighet, att till boupptecknings-
och arfskiftes-förrättare sjelfve kalla hvilka redliga män som helst, till en numera
föråldrad både vidrig, obillig och betungande skattskyldighet under städernas
magistrater eller, på några ställen, deras drätselverk.
Medan adelsmannen, odalmannen och landsbyggdens öfriga innevånare sålunda
ständigt bibehållit sin urgamla rättighet att till boupptecknings- och arfskiftes-m^n
64
Motioner i Borg are-Ståndet 186 o. N:o 29.
kalla och bruka dem, de ega förtroende för, samt äfven ecklesiastika sterbhus både i
stad och på landet och några dessutom privilegierade klasser i städerna, såsom tjenstemän
vid universiteten och amiraliteten, bergsmän och bergs-arbetare vid Falu grufva
m. fl., tillförsäkrat sig enahanda rättighet, ehuru såsom en undantagsförmån, tillföljd hvaraf
alla dessa klasser äro från all annan sterbhusprocent befriade, än den som föreskrifves i
17 Kapitlet 4 § Handels-Balken och utan undantag drabbar alla Svenska sterbhus lika,
nemligen: ”de fattiges del, fyra öre af hvarje hundrade daler, efter egendomens värde”;
så äro städernas borgare och öfrige borgerlige innevånare, som representeras af detta
Riks-Stånd, de ende rikets innebyggare, hvilka, egentligen blott genom en fintlig tolkning af
1 § 9 Kapitlet Ärfda-Balken och en inrotad godtycklig praxis, fortfarande nödgas erlägga
den orimliga och förhatliga sterbhus skat ten, en procent af summa inventarii eller hela
boets affärsställning, med skulder och allt, uti inventerings- samt '/2 procent uti arfskiftes-afgift
till städernas magistrater eller kassor.
För att göra dessa lagstadganden, hvilka såsom sådana borde vara lika för hela
riket och alla samhällsklasser ännu godtyckligare och obilligare, eller snarare för att
ådagalägga orimligheten af allt lagstifteri, som på detta sätt måste variera för olika
orter och personer, och hvilket alltid är orättvisans och privilegiiväsendets natur och
följder, har man för Stockholm och Göteborg nedsatt dessa afgifter till hälften af deras
belopp uti rikets öfriga städer. Lika väl hafva dessa sednare, hittills förgäfves, yrkat
beskattningens jemkning och nedsättning till detta billigare belopp. Detta lagkapitels
historia hvimlar sålunda af oefterrättligheter.
Lika fruktlösa hafva äfven de, gång efter annan gjorda, försöken varit att få denna
likskatt i städerna bestämd, antingen efter sterbhusets verkliga behållning, hvarigenom den
blefve en någorlunda rimlig förmögenhets- eller sterbhus-procent, sådan den finnes i främmande
länder och påyrkas af en modernare beskattningstheori; eller efter endast den
döda makans lott, d. v. s. halfva boet, så att den ofta förekommande, ännu hårdare
orättvisan uti denna, för öfrigt nog irrationela och ojemna, beskattning icke blefve regel
och slentrian, nemligen att efterlefvande maka, bara eller anhöriga, som ofta nog
ingenting ega att förlora af det gäldbundna boet, få ena året betala för fadrens, andra
för modrens och kanske ett tredje för en medarfvinges eller kompanjons död, fulla en procent
hvarje gång af och för en och samma egendom, i löst och fast, tillgångar och skulder.
Men äfven utan så på hvarandra hopade dödsfall inom samma familj eller bolag
kan detta missförhållande blifva ganska kännbart och beklagligt. Derigenom att procenten
utgår, enligt Kongl. Förordningen den 10 December 1756, af all i boet befintlig
egendom utan afdrag för skulderna, kan ofta hända och har äfven händt, att sterbhus
måst, endast för bouppteckningsprocentens skull, afträdas ”till borgenärers förnöjande”,
hvilket väl här dock rättare borde heta: magistratspersonernas förnöjande.
Härigenom har emellertid mången värnlös och torftig familj sett sin, genom ett beklagligt
dödsfall fördystrade, framtid ännu mera förmörkas af bekymmer och förtviflan.
Dessa
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
65
Dessa missförhållanden, hvilka af den egendomliga stämningen och ställningen vid
ett beklagansvärdt dödsfall ytterligare förstoras i den fromma föreställningen, stegras
vidare till förhatlig olaglighet af den omständigheten, att slik procent utgår efter procenttagarnes
egen uppteckning och värdering, hvarigenom ej ens skenet af opartiskhet
härvid iakttages. Huru pligttrogen och samvetsgrann hvarje menniska i allmänhet och
magistratspersoner i synnerhet kunna vara, så är dock en sådan oformlighet vid dylika
förrättningar ett alldeles olaga förbiseende af den, såsom en rättvisans vårdande anda,
genom hela vår lagstiftning fortlöpande föreskriften om opartiskhet och laga jäf, helst
magistratspersonen påtagligen ”eger nytta eller skada” af sjelfva förrättningen.
Om man derföre, på alla dessa skäl, får hoppas oväldigare uppmärksamhet å denna
rättsfråga än tillförene, så att jemlikhet i detta hänseende åstadkommes inför lag, hvilket
här kan ske utan förnärmande af något privilegium eller någons skäliga rätt; så
borde sakens verkställighet underlättas medelst uppvisandet af tjenligare ersättningar
för de sportelinkomster, som magistratspersoner eller stadskassör genom lagförändringen
förlora. I detta hänseendet anser jag dock tillräckligt att erkänna och fastställa sjelfva
grundsatsen, det slik ersättning ovilkorligen bör beredas, men i öfrigt öfverlåta till de
skattdragandes eget skön att med sina tjenstemän skäligen aftala både beloppet och
sättet för dess utgörande i deras lifstid. Städernas innevånare ega många medel härtill,
hvaribland företrädesvis må nämnas och förordas direkt uttaxering enligt 2:dra
Art. Bevillnings-förordningen, såsom numera tillämplig och användbar i hvarje stad,
samt i alla hänseenden mycket lämpligare och billigare än nuvarande beskattuingsmetod,
då den skattskyldige härigenom kan och får i lifstiden afbörda sig ett onus, hvilket
eljest ovilkorligen utkräfves efter hans död.
Mycken billighet torde ock vederbörande löntagare böra vid ersättningsfrågans
uppgörande iakttaga, dels emedan de härigenom undgå hela obehaget, förhatligheten
och orättvisan uti detta aflöningssätt, hvarjemte den nu ganska ojemna och tillfälliga
sportel-intraden blefve fix och regelmässig; dels emedan mycken sådan inkomst äfven
sedermera naturligen skulle godvilligt tillfalla samma magistratspersoner, som vinna
förtroende, eller hvilka Rätten förordnar; och isynnerhet emedan hela denna inkomstkälla
eljest sannolikt kunde ganska lätt alldeles tillstoppas utan lemnad ersättning.
Endast en rigtigare och opartiskare tolkning af 9 Kapitlet Ärfda-Balken synes kunna och
böra ega sistnämnda allmänna påföljd. Det heter der, beträffande städerna, endast
att ”Borgmästare och Råd nämna två eller flere redlige män, som egendomen uppteckna
och värdera”, men detta innebär alldeles icke att, såsom nu sker och hvarigenom
hela denna beskattning tillskapats, Borgmästare och Råd ega rättighet nämna sina
egna ledamöter, hvilka påtagligen äro jäfvige att dylika förrättningar verkställa, då
arfvodesprocenten för sjelfva förrättningen såsom en lönesportel går till delnings dem
emellan. Lagens närvarande ordalydelse betager sålunda icke uttryckligen sterbhusdelegare
rättigheten att få till dylika förrättningsmän nämnde ”de redlige män”, dem
jBih. till R. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 3 Afd. 9
66
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
de hafva förtroende för och sjelfve föreslå; det är endast den temligen godtyckliga
tillämpningen deraf, som betagit dem denna naturliga rättighet. Hela det förmenta
privilegiet, som lagt så många hinder i vägen för en önsklig och behöflig lagreform i
denna punkt, hvilar sålunda på högst lösa grunder, derest det ej snarare saknar all
laglig sådan.
Af alla dessa skäl, och då denna beskattning sålunda är både ojemn och orättvis;
mera drabbar idogheten och rörelsen, än förmögenheten och kapitalet, som på mångfaldigt
sätt dessutom kunna undandraga sig densamma, samt gifvit anledning både ttll
många underslef, hvarigenom äfven fattigprocenten beröfvats församlingarne, och äfvenledes
till illfundiga bedrägerier på sjelfva dödsbädden; så får jag vördsamt föreslå den
ändring af 9 Kapitlet 1 § och 12 Kapitlet 2 § Ärfda-Balken,
att äfven sterbhusdelegare i städerna må åtnjuta samma rättighet som alla
rikets öfrige innebyggare, nemligen att till boupptecknings- och arfskiftesförrättare
välja den de hafva förtroende för; sämjas de ej om valet, varde,
då anmälan derom sker, förrättningsman af Rätten förordnad. Den som bouppteckning
förrättar, tage sig till biträde två ojäfvige män.
Men som hela 9 Kapitlet Ärfda-Balken är mindre tillfredsställande och tidsenligt,
i det flera bestämningar deruti saknas, som skulle bringa större ordning och reda uti
sterbhus; så ville jag, såsom en tillämpning af ofvanstående grundsats göra det detaljerade
förslaget att — då Lagberedningen uti sitt 6 Kapitel Ärfda-Balken längesedan
lemnat ett ändamålsenligt och antagligt förslag i detta hänseende, hvilket endast med
ett par oväsendtliga ordförändringar och utan rubbning af öfriga grunder och bestämningar
uti 1734 års lag, med deruti sedermera gjorda tillägg och förändringar, kan
sättas i stället för hela nu gällande 9 Kapitlet Ärfda-Balken, hvars alla både civila och
kriminela stadganden, som böra qvarstå, återfinnas dels i nämnda, till införande föreslagna,
nya kapitel, dels i andra nu gällande lagrum och Kongl. Förordningar, — denna
lagförbättring måtte så mycket heldre beslutas, som den endast är ett fortgående på
den, vid sednare riksdagar beträdda, utvägen, att ur granskade och godkända förslag
uti 1734 års lag småningom upptaga speciela, med dess öfriga innehåll öfverensstämmande,
tidsenliga stadganden. Härigenom skulle 9 Kapitlet Ärfda-Balken, med bibehållande
af Kongl. Förordningen den 21 September 1861, angående vård af död mans
bo, i dess helhet erhålla följande förändrade lydelse.
Om vård och uppteckning af sterbhus *).
1 §. När dödsfall timar, ligge vårdnaden om boet å efterlefvande make eller
*) Lagberedningen ord: “död mans bo“ synas böra utbytas mot sterbhus eller aflidnas bo, till
undvikande af tvetydighet.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
67
närmaste arfvinge. Är ej någon af dem när, eller i stånd att sådan vårdnad utöfva,
och finnes ej annan person, som af den döda till syssloman i boet satt är; då skall
det af husfolk, eller af husvärd genast hos Kåtten anmälas; och ligge å dem boets vård
till dess Rätten derom förordnat.
(§ förut antagen.)
2 §. Uppteckning af boet, sådant det vid dödstillfället var, skall utan dröjsmål
företagas och inom tre månader från dödsfallet slutad vara.
3 §. Är bo så vidlyftigt, eller eljest så beskaffadt, att det ej upptecknas kan
inom den tid, som i 2 § sägs, och söka sterbhusdelegare förthy hos Rätten i den ort,
der den dödas hemvist var, anstånd med uppteckningen; lägge Rätten annan tid dertill
före.
4 §. Till bouppteckningsman ege sterbhusdelegare välja, den de hafva förtroende
för: sämjas de ej om valet; varde, då anmälan derom sker, bouppteckningsman af Rätten
förordnad. Den som bouppteckning förrättar, tage sig till biträde två ojäfvige män.
5 §. Bouppteckningsman utsätte dag, då bouppteckning hållas skall, och läte,
sjelf eller genom den som boet i vård häfver, sterbhusdelegarne derom kunskap få. Är
sterbhusdelegare i så god tid kallad, att han kunnat sig infinna, men kommer ej: gånge
ändock bouppteckning för sig.
6 §. Är någon sterbhusdelegares vistande okändt, eller så fjerran, att säkert bud
ej kan inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom komma; då skall det af annan
sterbhusdelegare, eller af bouppteckningsman eller den, som boet i vård häfver, hos
Rätten anmälas, der ej god man redan af Rätten förordnad är *); och nämne Rätten,
när sådan anmälan sker, god man, att vårda den frånvarandes rätt, till dess han sjelf
kommer eller annorlunda förordnar.
(§ förut antagen utom i den kursiverade delen.)
7 §. Nu kan så hända, att å tid då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift
tarfvas, huru bo vårdas skall; då ege domaren derom tillsvidare förordna; anmäle dock
förhållandet å nästa rättegångsdag; och meddele Rätten derefter beslut i ämnet. SöJces
efter 4 § å landet förordnande för bouppteckningsman, å tid då rättegångsdag ej
inträffar; varde det förordnande af domaren meddeladt. Tarfvas god man för sterbhusdelegare,
som är frånvarande eller eljest urståndsatt att sin rätt bevaka, eller förmyndare
för omyndig, och går bouppteckningstid till ända, innan Rätten derom förordna
kan; då ege ock domaren tillsätta ombud, att å den frånvarandes eller omyndiges vägnar
bouppteckningen bevista; och meddele det sedan Rätten, som god man eller förmyndare
förordnar.
(§ förut antagen utom i den kursiverade delen.)
8 §. I bouppteckning skola alla arfvingars namn och vistelseort, så ock omyndigas
ålder införas; och varde sedan upptecknadt allt hvad till boet hörer, löst och fast.
*) Enligt t. ex. 15 kapitlet 5 § Ärfda-Balken eller ock eljest.
68
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
med skäligt värde derå: hemföljd*), der sådan åt arfvinge gifven är: fordringar hos
arfvingar eller andra: skrifter och handlingar, de der gifva upplysning om boet eller
eljest af vigt äro: och slutligen boets gäld. Hvad som påstås höra efterlefvande maka
enskildt till, skall särskildt antecknas, med värde derå. Efterlefvande makes gångkläder
må från bouppteckningen uteslutas.
9 §. Har emellan makar boskilnad till den enas död fortfarit, och har efterlefvande
make egendom under särskild förvaltning; varde ock till bouppteckning uppgifven.
10 §. Anmäler efterlefvande make förord, eller angifves testamente; eller finnes
sådant i boet; då skall det i bouppteckningen anmärkas.
11 §. Döljer sterbhusdelegare egendom, uppsåtligen undan; håfve sin del deri
till de öfrige förverkat.
12 §. Af bouppteckning skola två exemplar upprättas och af bouppteckningsman
och dem, som honom biträdt, underskrifvas; teckne ock den, som boet uppgifvit, å båda
exemplaren edlig förpligtelse, att ej något af egendomen, eller af boets gäld, med hans
vilja och vetskap, blifvit doldt eller utelemnadt. Fordrar sedan sterbhusdelegare eiler
annan rättsegande i boet, att uppgiften genom edgång sannas må; då skall det ske.
13 §. Sedan bouppteckning slutad är, skola sterbhusdelegare i stad inom fjorton
dagar', och å landet sist å den allmänna rättegångsdag, som näst efter en månad infaller,
ingifva båda exemplaren öppna till Rätten i den ort, der den döda sitt hemvist
hade; och varde i protokollet anmärkt att de till Rätten inkommit. Ena exemplaret
skall bland Rättens handlingar förvaras, och det andra till sterbhusdelegarne återställas,
med bevis derå, att det iugifvet varit.
14 §. Vill sterbhusdelegare, att det exemplar af bouppteckning, som i Rättens
vård förblifver, skall försegladt vara; gifve det Rätten tillkänna; och läte Rätten det
under sitt insegel förvaras. Ej må det sedan öppnas der ej Rätten finner för sig nödvändigt
att upplysning deraf söka, eller sådan upplysning äskas af annan, hvars rätt
derå beror: öppnas i detta fall bouppteckning; varde den, då upplysningen inhemtad
är, genast åter förseglad.
15 §. Har den döda lemnat efter sig egendom på flera orter: varde uppteckning
å hvarje ort hållen. Om sådan särskild uppteckning skall anmärkning göras i bouppteckningen
å den ort, der den döda sitt, hemvist hade; och anses förty denna liufvudbouppteckning
ej slutad förr, än de särskilda uppteckningarne hållna äro. Då hufvudbouppteckningen
till Rätten ingifves efter hvad i 13 § stadgadt är, skola de särskilda
uppteckningarne tillika aflemnas.
16 §. Ej må Rätten i pröfning af boupptecknings beskaffenhet ingå, utan att
klander derå göres af sterbhusdelegare eller annan rättsegande i boet.
17 §. Är bouppteckning ej hållen inom tid, som i 2 eller 3 § sägs, och finnes
*) Det af Lagberedningen här begagnade ordet “hemgift0 utbytes mot “hemföljd", hvilket förekommer
i lfi kap Giftermäls-Balken.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 29.
69
den, sorn boet i vård häfver, dertill vållande; vare han skyldig att gälda den skada,
som af försummelsen kom.
18 §. Finner Rätten att i något bo uppteckning fördröjes; foge då anstalt att
boet upptecknadt varder. Dröja sterbhusdelegare att bouppteckning, inom rätt tid sedan
den förrättad var, ingifva; hålle Rätten dem ock dertill.
19 §. Egendom, som ostridigt hörer annan till, så ock allmänna verks eller en
skilda
personers handlingar, skola från boet emot bevis utlemnas till den, sorn eger
att sådant fordra.
20 §. Förfares egendom eller tager skada, genom vållande eller försummelse af
den, å hvilken boets vård ligger; gälde denne allt åter.
För att underlätta reformens genomförande hemställdes derjemte, att förändringen
icke skulle inträda i full kraft och allmän tillämpning förr, än stadskommunernas
skattskyldige innevånare bestämt sportelersättning till vederbörande. Detta vilkor,
som i och för sig är ganska obilligt, då det innebär ett slags nödvändighet att med
pekuniära uppoffringar och åtminstone temporär skattskyldighet till vissa magistratspersoner
eller korporationer köpa sig en rättighet i städerna, hvilken af ålder tillkommit
alla rikets öfrige innebyggare och egentligen endast innebär fullständig och oqvald
disposition af lagligen förvärfvad egendom, torde numera så mycket mindre böra uppställas,
som sannolikt de flesta stadskommuner förklarat sig villiga till en dylik uppoffring
åtminstone under nuvarande tjensteinnehafvares lifstid och öfriga anspråk i denna
del lämpligast böra med statsmedel tillfredsställas, helst städerna numera inga förpligtelser
kunna ega att sjelfva aflöna hela sin administration, sedan de afträdt alla sina
privilegier och i medborgerligt afseende blifvit fullkomligen likställde med landets öfrige
innebyggare. Den sålunda yrkade lagreformen bör derföre genomföias oberoende
af de ersättningsanspråk, som vissa stiftelser eller inrättningar kunna göra i anledning
deraf och hvilka må i sinom tid till ersättning anmälas hos Rikets Ständer, skolandes
densamma i öfrigt träda i full tillämpning inom alla städer, som hålla sina nuvarande
magistratspersoner skadeslösa i deras tjenstetid för den sportelförlust, som härigenom
kan dem tillskyndas.
Anhålles om remiss häraf till Lag-Utskottet, hvilket förmodligen eger att emotse
äfven Kongl. Proposition i ämnet.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Sunclvallson.
70
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 30.
N:o 30.
Af Hen Snndvallson, J., Örn revision af Kongl. Förordningen
den 21 Mars 1862, angående Kommunalstyrelse i stad.
Sällan biel ett nytt lagförslag af genomgripande vigt mottaget med allmännare
tillfredsställelse och förtjusning, än de nya kommunallagförslagen vid 1860 års riksdag.
Nästan ofelbara eller åtminstone tarfvande så liten jemkning sorn möjligt, betraktades
dessa förslag tillika af den sangviniska förhoppningen nästan såsom osvikliga
häftyg för kommunalandans och den kommunala sjelfstyrelsens uppkallande till starkt,
föryngradt lif, samt deras fullständiga emancipering undan så väl liknöjdhetens som de
obehöriga inflytelsernas förlamande välde.
Dessa onekligen välmenande och fosterländska förhoppningar voro då så stora och
omfattande, att hvarje kritiskt tvifvel på fulla lämpligheten och rådligheten af vissa
enskilda förslagsbestämmelser icke allenast lemnades utan vederbörligt afseende, utan
snarare betraktades såsom konservativa yttringar af obenägenhet för de verkligen storartade
och genomgripande reformer, som förslagen onekligen inneburo af de kommunala
förhållandena i städerna.
I följd af denna hänförelse och förut fattade mening omintetgjordes emellertid
till dryg del den grundligare granskning och allsidigare ompröfning af förslagens alla
detaljer, hvilken varit önsklig och behöflig för åstadkommandet af ett så monumentalt
och uti den enskilde medborgarens kommunala rätt och politiska utveckling djupt ingripande
lagverk, som denna kommunala grundval borde vara och förblifva.
Utom en mängd andra magtpåliggande angelägenheter regleras och bestämmes
härigenom en beskattningsmagt, som troligen i alla rikets städer är för deras skattdragande
innevånare af vida större omfång och betydelse, än den sjelfbeskattningsrätt
öfver nationen i allmänhet, hvilken af Rikets Ständer utöfvas vid allmän riksdag. Kommunalskatterna
uppgå nemligen för närvarande i alla rikets städer af någon betydenhet
till två-, tre- å fyr-dubbla beloppet af kronoutskylderna.
Dessa djupt ingripande förordningar, bero dessutom egentligen endast på Kongl.
Maj:ts administrativa godtfinnande och kunna när- och huru som helst jemkas, likasom
all annan ekonomisk lagstiftning, enligt uppfattningen af den absoluta magtfullkomlighet
härutinnan, hvilken grundlagen förlägger i Kongl. Maj:ts hand.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 30.
71
För ett säkrare betryggande af allmän och enskild rätt äfven i dessa hänseenden
samt för undgående af de kastningar och vådor, som alltid äro oskiljaktliga från en
sådan lagstiftningsmagt, hvilken lätteligen kan taga intryck af de för dagen vexlande
opinioner utan afseende på deras befogenhet, synes hela denna kommunala lagstiftning
böra beredas den stabilitet af civillags natur, hvarförutan antydda vådor och osäkerhet
svårligen kunna förebyggas och hvilken Kongl. Maj:ts Regering redan föreslagit, men
endast villkorligen eller under förutsättningen af nu hvilande Kongl. Representationsförslagets
antagande. Tanken på denna nödvändighet och billighet kan således stödja sig
på Regeringens auktoritet samt representationens förutsatta godkännande deraf, i händelse
af representationsförslagets antagande, hvadan all vidare motivering af detta yrkande
torde vara öfverflödig. Den enklaste och följdrigtigaste slutledning från de sålunda
lemnade och godkända Kongliga Premisserna i denna punkt förer dock ovilkorligen
till det ytterligare yrkandet, att hela denna kommunallagstiftning bör, äfven oberoende
af det hvilande representationsförslagets öde, beredas helgden och stabiliteten
af civillag.
Endast af detta skäl borde hela denna lagstiftning revideras i angifna syfte,
enär densamma i sitt oförändrade skick icke torde böra till civillag upphöjas, helst
derigenom äfven skulle stabiliseras de ovedersägliga felaktigheter i flera afseenden,
hvilka nu vidlåda densamma. Särdeles vid tillämpningen af Kongl. Förordningen om
kommunalstyrelse i stad, hvarpå här fästes uteslutande afseende, har den erfarenhet
man hittills hemtat synnerligast i alla städer, som måst åt stadsfullmägtige öfverlåta
all sin beslutande- och beskattningsrätt i kommunala angelägenheter, ådagalagt en
mängd sådana bristfälligheter, otydligheter och luckor, vid hvilka man endast kunnat
reda sig efter omständigheterna och måst finna sig af omöjligheten att ernå det bättre.
Tillämpningen, som sålunda blifvit osäker och nästan lika mångvexlande som de särskilda
tillämpningsorterna, har framkallat missnöje, osäkerhet och vantrefnad samt, i
följd deraf, på ena stället en feberaktig öfverretning och på det andra en förtviflande
liknöjdhet vid behandlingen af det enda ärende, som i städer med stadsfullmägtige tillkommer
deras röstberättigade innevånare att numera ombesörja, nemligen blotta valet
af desse fullmägtige. Härifrån finnas visserligen föresynliga undantag, men dessa undantag,
hvilka lagen borde frammana till oafvislig regel inom alla kommuner, synas
nog mycket vara beroende af den personliga reda, oväld och rättskänsla hvilka tillfället
eller slumpen satt i spetsen för ärendena inom kommunen, men hvilka ock
alltför lätt kunna vexla och ändras blott iföljd af en sådan liten personalförändring.
Inom de mindre stadskommuner, som gemenligen undvikit stadsfullmägtigskapet, der
valet varit fritt, och hvarest, i följd häraf, menigheten lemnats ostörd i sin urgamla
rättighet att gemensamt vårda och bevaka sina kommunala rättigheter, hafva ej heller
dessa missförhållanden framträdt. Men uti nästan ingen af de öfriga större städerna
med fullmägtige torde kunna uppvisas de oskattbara påföljder, hvilka med så mycken
säkerhet och förhoppning förespeglades af den nya kommunal-institutionen, nmliegen
72
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 30.
den kommunala sjelfstyrelsens utveckling och allmänandans upplifvande i allmänhet,
bland sjelfva massan af kommunalt berättigade medborgare, I det hänseende torde
vara lättare att bevisa ett stillestånd om ej snarare ett tillbakagående, än ett framåtskridande
till något bättre, ehuruväl mången kan vara frestad att antaga det sednare,
då han blott fäster sig vid enstaka, mera framstående företeelser inom de särskilda
kommunerna, men hvilka dock sällan utgöra någon tillförlitlig måttstock för det helas
bedömande. Det är snarare af den jemna, allsidiga utvecklingen i smått, än af de
enstaka jättestegen och kraftyttringarne, som äro och förblifva undantag från den allmänna
gången, man skall bedöma den sannskyldiga progressionen både inom det större
och mindre samhället.
Äfven och synnerligast i dessa hänseenden tarfvar den nya kommunallagstiftningen
en flärdfri och oväldig revision. Den borde i alla bristfälliga delar granskas utan
förtjusningens och biafsigternas glasögon, blott såsom ett lagverk för sitt egna och
bestämda ändamål, samt så bättras och förfullkomligas, att den både tillstädj er och
befrämjar verklig sjelfstyrelse af och inom kommunerna, med undertryckande af hvarje
oligarkisk öfversigt af enskilda institutioner, korporationer, klasser eller kotterier af hvad
namn och beskaffenhet de vara må, samt uteslutande grundar vården om samhällets angelägenheter
på tillförlitligare, rättvisare och den enskilde medborgarens personliga värde och
rätt bättre betryggande val- och omrösta ings-förhållanden, än de nu gällande, som mångenstädes
alldeles undertrycka den enskildes mening och afskräcka ifrån allt deltagande i
kommunens angelägenheter. Hvad som för öfrigt behöfver ändras och jeinkas i denna lagstiftning
gifver sig lätt tillkänna för en opartisk ompröfning, som till ledning och syftemål
omfattar en förståndig sjelfstyrelse i demokratisk anda, sådan den af ålder varit
i våra stadskommuner. Efter en sådan revision torde den nya kommunallagstiftningen
komma att bära de välsignelserika frukter, man deraf hoppats, samt äfven blifva grundlaget
för många nya former för allmänandans och medborgerlighetens fullständiga framträdande.
Den sålunda yrkade revisionen synes, beträffande Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad, böra, bland andra delar deraf, hufvudsakligast afse följande punkter:
A) Allmänna Rådstugans eller Stadsfullmägtiges befogenhet bestämmes närmare
och tydligare, så att de endast ega att handlägga hela kommunens
yttre, gemensamma och allmänna ekonomi- och ordningsmål, som afse det
helas kraf såsom kommun och ej tillkomma det enskilda arbetet, industrien
och hushållningen.
B) Tydligare och bestämdare särskiljes, hvilka ärenden endast tillhöra
Magistratens och hvilka tillhöra Allmänna Rådstugans eller Stadsfullmägtiges
handläggning.
C) Bolag frånkännas ali annan rösträtt, än den som tillkommer hvarje
särskild delegare och i mån af delaktigheten, så framt han jemlikt § 3 är
medlem af kommunen.
D)
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 31.
73
D) I stad med öfver 3,000 innevånare tillkommer hvarje röstande
a) antingen och helst blott en röst-,
b) eller efter skattebeloppet graderade högst tio röster.
I stad med 3,000 innevånare och derunder tillkommer hvarje röstande
minst en personlighets-röst och derutöfver högst 29 skatteröster, graderade
efter skattebeloppet.
Grunden för röstberäkningen är kommunens debiterings- och uppbördslängd
å samtliga kommunalutskylder för hela nästföregående året.
E) Stadsfullmägtiges sammanträden kungöras och hållas, såsom i 18 §
om allmän Rådstuga stadgadt är. Föredragningslista skall i sessionssalen
anslås samtidigt med kallelsen.
F) Intet ärende må till omedelbart afgörande företagas vid första sammanträdet
derom, derest någon fullmägtig bordläggning deraf äskar.
G) Fullmägtiges ordförande anmäle genast godkänd afsägelse af stadsfullmägtigskap
hos magistraten, som ofördröjligen fyllnadsval utlyser.
H) Klagomål öfver val samt allmän rådstugas och fullmägtiges beslut
skola med all skyndsamhet af vederbörande handläggas.
De speciela motiverna för alla dessa yrkanden ligga i öppen dag.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Sundvallson.
N:o 31.
Af Herr Sidström, J. A., angående jernväg emellan städerna
Wexiö, Carlskrona och Calmar samt bidrag af allmänna
medel till utförande af denna väg, såsom en sydöstra
stambana.
För att dels underlätta och befrämja den lifliga, men af tidsödande och besvärliga
kominunikationsanstalter betungade samfärdsel och varutrafik, som af ålder egt
Bih. till R. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 3 Afd. 10
74
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 61.
rum emellan ilalmar-orten samt södra och sydöstra delen af Kronobergs län och dels
sätta dessa orter i en närmare förbindelse med Statens södra stambana, har för längre
tid sedan fråga uppstått om vigten och nödvändigheten af en jernvägsanläggning emellan
städerna Wexiö och Calmar; men försöket att åstadkomma en slik jern vägsförbindelse
har dock naturligen måst stranda mot de interesserade orternas oförmåga att med
egna krafter bekosta densamma. Ty fastän, enligt hållna undersökningar och sakkunnige
personers utlåtande, en i allmänhet ovanligt gynnsam terräng erbjuder sig för en'
jernväg i nämnda rigtning, så har dock kostnaden för en bansträcka af 10 mil och
och derutöfver synts så afskräckande, att all tanke på dess åvägabringande af de
ifrågavarande orterna måst såsom en orimlighet öfvergifvas. Företaget, genom hvars
utförande ett högst värderikt tillskott måste uppstå i trafiken på södra stambanan,
måste blifva Statens och icke blott en särskild landsorts angelägenhet, helst då med
ifrågavarande jern vägsförslag, hvars nytta och behöflighet redan blifvit af 1858 års
jernvägskomité vitsordade, både kunde och borde sammanknytas ett annat statsinteresse
af utomordentligaste vigt, nemligen en lättare kommunikation emellan landets
förnämsta marin-etablissement i Carlskrona och södra stambanan, hvarigenom kunde
beredas en både lifligare och snabbare tillförsel, i fredstid af alla de förnödenheter,
som för vård och underhåll af detta dyrbara etablissement erfordras och i krigstid, af
de förstärkta stridskrafter, som för dess försvarande tvifvelsutan blefve af nöden.
Emellertid och med särskildt fästadt afseende på önskvärdheten af en närmare förbindelse
emellan de begge städerna Carlskrona och Calmar å ena samt emellan dessa
och Wexiö å andra sidan, beslöts vid ett möte i Calmar den 7 Oktober 1863 emellan
kommunalombud och enskilde för saken interesserade personer från Kronobergs, Blekinge
och Calmar län, att, på gemensam bekostnad, låta anställa undersökning och
upprätta kostnadsförslag jemte ritningar för en jernväg, åsyftande att vid Wexiö, hvarifrån
en bredspårig bibana till södra stambanan vid Alfvidsjö redan då var under utförande,
sammanbinda de begge förstnämnda städerna; och skulle rigtningen af denna
jernväg blifva sådan, att densamma ifrån Wexiö sträckte sig i öster till trakten af
Emmeboda gästgifvaregård inom Calmar län och derifrån utgrenade sig åt Carlskrona
och Calmar. I öfverensstämmelse med detta beslut, blef under loppet af sistlidet år
nämnda jervägsundersökning verkställd af den utaf Kongl. Jern vägs-styrelsen till detta
uppdrag förordade Ingeniören Th. Weman, och inhemtas af undersökningshandlingarne,
att jernvägens längd ifrån omförmälda utgreningspunkt straxt norr om Emmeboda till
hvardera af städerna Wexiö, Carlskrona och Calmar; utgjorde 5 å 5 V6 mil eller tillsammans
omkring 15'/2 mil, och att kostnaden i ett för allt beräknats till något öfver
10 millioner Riksdaler Riksmynt. Vid ett nytt allmänt möte i Wexiö i sistlidne Juni
månad gillades den ifrågasatta jernvägens sålunda erhållna rigtning; hvarjemte och då
för befrämjande af åsyftade ändamålet, det ansågs både nödigt och billigt, att fastän
Statens mellankomst måste tagas i anspråk de interesserade orterna, som i första hand
tillskyndades nytta af jernvägen, åtogo sig att till kostnaden för densamma på ett re
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 31.
75
lativt lämpligt sätt bidraga, den öfverenskommelse träffades, att, i enlighet med särskild
uppgjord fördelning, kommunerna samfäldt borde dels vidkännas all behöflig jordoch
fastighetslösen, beräknad till 482,000 Riksdaler, och dels derutöfver erlägga en
summa af 518,000 Riksdaler och sålunda inalles bidraga med En million Riksdaler
Riksmynt, motsvarande ungefär '/i0 af hela anläggningskostnaden. Och uppdrogs åt
en vid sistnämnda möte utsedd direktion, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om nådig Proposition till Rikets Ständer att på nu omförmälda vilkor ifrågavarande
jernväg måtte såsom bredspårig bana byggas på Statens bekostnad. För
undvikande af onödig vidlyftighet, torde det tillåtas mig att i afseende på nyttan och
behöfligheten samt öfriga frågor, som angå nu omförmälda jernvägsplan, få hänvisa
till innehållet af bilagda tryckta handlingar samt de ritningar och kostnadsförlag m.
m., som blifvit till Kongl. Maj:t inlemnade och hvilka, jemte den Kongl. Skrifvelsen i
ämnet, antagligen komma att till Rikets Ständer eller vederbörande Utskott öfverlemnas.
Jag utbeder mig blott att, ibland mera talande skäl för den motion jag har för
afsigt att väcka, få fästa uppmärksamhet på följande omständigheter: att den kuststräcka,
som innefattar östra Blekinge och södra Calmar län jemte ön Öland, är en
af landets mest befolkade och, i afseende på produktion och varuomsättning samt handel
och sjöfart, mest framstående orter; att denna landsorts förbindelse med södra stambanan
otvifvelaktigt skulle tillskynda sistnämnda bana en betydligt ökad, vinstgifvande
trafik, som det måste ligga i Statens interesse att ju förr desto hellre tillegna sig; att
afståndet ifrån stambanan gör det omöjligt för ortens befolkning att, äfven med låneunderstöd
af Staten, sjelf bekosta en slik förbindelse; att sydöstra delen af Kronobergs
län, ehuru med en relativt ringare folkmängd, som dock i medeltal uppgår till nära
2,800 personer pr qvadratmil, i sig innesluter rika naturliga tillgångar, hvilka likväl,
i saknad.af tjenliga kommunikationsanstalter, icke kunna för den allmäna marknaden
fullt tillgodogöras; att Calmar stad onekligen är den förnämsta export-orten på Svenska
östersjökusten söder om Stockholm, med en särdeles liflig sjöfart och vidsträckta ångbåtsförbindeler
med både in- och utlandet samt derjemte den naturliga anknytningspunkten
för trafiken, så väl från en tättbefolkad landsbygd som från Öland, en ö,
hvilken årligen exporterar spanmål, kreatur, sten, kalk m. m., till högst betydliga qvantiteter
och värden, men som deremot behöfver från fastlandet hemta sina förnödenheter
af byggnadsvirke, ved, jern m. fl. varor; att Kronobergs, Blekinge och Calmar län
icke allenast på egen bekostnad bestridt de till cirka 13,500 Riksdaler uppgående utgifterna
för jernvägsundersökningen med dertill hörande ritningar, förslager, statistiska
uppgifter m. m., utan jemväl, på sätt förut är nämndt, äro benägna att, utan anspråk
på delaktighet i banan, med inberäkning af jord- och fastighetslösen för jernvägen betala
En million Riksdaler Riksmynt eller ungefär '/io af anläggningskostnaden; uppoffringar,
som veterligen hittills icke ens blifvit ifrågasatta i de orter, der Statens jernvägar
framgå, men der man i omvändt förhållande, utom fördelen af en på Statens uteslutande
bekostnad anlagd jernväg, fått göra en förmånlig realisering af dertill erfor
-
76
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 32.
derlig jord; samt slutligen, hvilket i förevarande fall icke torde böra förbises, utan
fastmer allvarligen behjerta», att både Carlskrona och Calmar, i följd af deras lägen
vid kusten, äro, i händelse af krigsutbrott, lätt utsatta för fiendtligt anfall, som icke
utan hastig hjelp från det inre af landet skulle kunna afvärjas eller med framgång bekämpas.
På nu anförda skäl och enligt begäran af de för frågan interesserade i den ort
jag här har förtroendet att representera, vågar jag vördsamt hemställa,
att Rikets Höglofliga Ständer, under förutsättning af det kostnadsbidrag
från kommunernas sida, sorn här ofvan är nänmdt, täcktes för deras del
godkänna det nu ifrågaställda jernvägsförslaget och till dess utförande
såsom en sydöstra stambana med samma spårvidd som Statens öfriga jernvägar
anslå det utöfver omförmälda bidrag erforderliga belopp af Statsmedel.
Skulle, vid en upplyst pröfning af landets sannskyldiga basta, det förslag jag nu
haft äran framställa, finnas förtjent af och lyckas tillvinna sig Rikets Höglofliga Ständers
bifall, så torde deraf böra följa, att den af enskildt bolag åstadkomna, l7/)0 mil långa
bandelen Wexiö—Alfvestad äfven borde för Statens räkning inlösas; en transaktion,
hvartill nämnda bolag är villigt att samtycka emot godtgörelse för den jemförelsevis
billiga kostnad, som med sistnämnda banas anläggning varit förenad.
Om denna min motions remitterande till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles
vördsamligen.
Stockholm den 8 November 1865.
J. A. Siljeström.
\:o 32.
Af Herr Isberg, F, G., om Enköpings treklassiga elementarläroverks
uppjlyttning i stat till femklassigt läroverk samt
anslag till ökad lärarepersonal derstädes.
Sedan den af ålder i Enköping varande pedagogi, hvilken af flerahanda skäl allt
mindre ^och mindre anlitades under de sednare åren af sin tillvaro, blifvit, enligt Rikets
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 32.
77
Ständers beslut, förändrad till treklassigt elementarläroverk, som öppnades höstterminen
1861 och dervid genast besöktes af 58 lärjungar, — kom man snarligen underfund
med att ett så inrättadt läroverk ingalunda kunde anses motsvara ortens behof.
Övertygelsen derom blef snart så rotfästad i staden och kringliggande landsort,
att man nästan omedelbarligen efter det nya läroverkets öppnande inom staden beslöt
att bygga ett, numera redan färdigt och iflyttadt, för femklassigt läroverk alsedt hus,
samt sammansköt, genom frivilliga bidrag erforderliga medel för att, utöfver de på stat
.anslagna lönerna för en Rektor och två Kolleger, kunna aflöna dels alltifrån 1862 års
hösttermin en extra lärare och dels ytterligare en sådan under innevarande läseår, så
att nu undervisningen i skolan, inrättad såsom för femklassigt läroverk, bedrifves af
fem lärare.
Efter afdrag för det bidrag, stort 5,000 Riksdaler Riksmynt, som för skolhuset
bekommits från stiftets byggnads-kassa, och efter afräkning från Kela byggnadskostnaden
af det belopp, som skäligen torde böra påföras den andra undervisnings-anstalt
som är i huset inrymd, lärer stadens uppoffring för uppförande af hus för elementarläroverket
något öfverstiga 35,000 Riksdaler, och detta änskönt, efter hvad skolkatalogerna
utvisa, endast en tredjedel af lärjungarne varit stadens barn. — De sammanskjutna
lönemedlen uppgå för närvarande till 3,200 Riksdaler Riksmynt.
Att så dryga uppoffringar inom ett samhälle, som ej räknar flere än 1,635 innevånare,
ej kunnat åstadkommas, utan att en liflig öfvertygelse om dessa uppoffringars
behöflighet och ändamålsenlighet förefunnits, lärer få anses säkert; — och att denna
öfvertygelse varit välgrundad, samt således behöfligheten af läroverkets utvidgning verkligen
varit för handen, lärer ock få antagas som bevisadt, bland annat, deraf att lärjungarnes
antal ständigt ökats, så att de nu äro 81, och att den omkrets derifrån skolan
fått emottaga sina lärjungar, småningom vidgats, så att denna omkrets nu kan anses
innefatta emellan 20 och 30 kyrksocknar i en af de tätast bebyggda trakterna af
medlersta Sverige.
Om allt detta, och dertill den obestridliga fördelen för ortens befolkning att
kunna, för så lång tid af skolgången som måste användas för genomgående af ett femklassigt
elementarläroverk, få begagna läroverk i närbelägen stad med jemförelsevis
billig lefnadskostnad, bort, såsom det är att förmoda, föranleda en billig förhoppning
att, sedan staden Enköping ej kan längre utsträcka eller längre fortfara med sina uppoffringar
i förevarande hänseende, få påräkna Statens mellankomst, — så bör, såsom
det ock är att förmoda, en sådan förhoppning vinna ett ej oväsendtligt stöd i den omständigheten
att i Enköpings läroverks utvidgning torde få sökas och kunna finnas en
verksam utväg att förekomma den betänkliga progression i antalet af lärjungar vid
Upsala elementarläroverk som redan hotar att försvåra, om inte rental omöjliggöra
nndervisningens och skoltuktens tillständiga uppehållande derstädes.
På dessa skäl hemställes vördsammast,
”att Rikets Ständer, med Enköpings tre-klassiga elementarläroverks upp
-
78
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 33.
flyttning i stat till fem-klassigt med 6-årig läsekurs, täcktes anvisa löner åt
ytterligare de tre lärare sorn för sådant ändamål erfordras utöfver den Rektor
och de två Kolleger, som der redan äro å stat anställde.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
F. G. Isberg.
Af Herr VOUgt, Henric, om eftergift, till förmän för flickskolan i
Södertelje, af Kronans rätt till dana-arf efter i nämnda
stad aflidna Enkan Catharina Manschett.
Enkan Catharina Marschell, född Ilemmensdorif, för någon tid tillbaka uti Södertelje
afliden, utan kända arfvingar, har, enligt ett under edlig förpligtelse, utaf två
personer hvilka likväl ej varit samtidigt tillstädes, afgifvet skriftligt intyg, kort före sitt
frånfälle förordnadt: att all hennes qvarlåtenskap skulle tillfalla nämnda stads flickskola.
Då likväl denna skolas styrelse, i betraktande utaf nyss anmärkta bristande
formalitet, ansett sig icke kunna med någon utsigt till framgång lagligen bevaka testamentet;
har, genom Magistratens i Södertelje försorg, sterbhusets behållning, Fyra
Hundra Fyratiosju Riksdaler 62 öre Riksmynt, den 12 sistlidne Oktober, under danajirfstitel,
till Kongl. Maj:ts och Kronans disposition inlevererats uti Stockholms läns
Ränteri.
Vid många föregående likartade händelser, har Kronans rätt till dana-arf plägat
efterskänkas till förmån för vederbörande kommuner; och då ifrågavarande summa för
det allmänna torde kunna anses vara af särdeles ringa betydenhet, men för Södertelje
samhälle skulle utgöra ett högst behöfligt bidrag till bestridande af kostnaderna för
folkundervisningen; vågar jag härmed vördsamt hemställa,
att omförmälda dana-arfsmedel, 447 Riksdaler 62 öre Riksmynt, måtte af
Rikets Ständer, för berörda ändamål, anslås till disposition af Styrelsen för
flickskolan i meranämnda stad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Henric Vougt.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 33.
79
(Bilagor.)
l:o. ”Att Enkan Catharina Marschell, född Hemmendorff, kort före sin död, i
undertecknades närvaro, som dock icke varit samtidig, med sundt förnuft
och af fri vilja förorduat, att all hennes qvarlåtenskap, till hvilken hon icke
egde några arfvingar, skulle, efter hennes död, tillfalla den här i staden varande
flickskola, det varder af oss, på begäran, under edsförpligtelse härmed
intygadt. Södertelje den 28 Oktober 1865.
Christina Louise Ekbom. Custafva A. Knoch."
”Att Fru Christina Louise Ekbom och Demoiselle Gustafva A. Knoch egenhändigt
undertecknat sina namn, intygas. Södertelje som ofvan.
F. G. C:son Gyllenram, A. Gust. Lindberg,
Rådman. Färgare."
2:o. ”Uti Stockholms läns Ränteri levereras från Södertelje stad, för år 1865,
Behållningen af qvarlåtenskapen efter aflidna Enkan Catharina Marschell,
född Hemmendorff, såsom danaarf, med Riksmynt 447: 62, hvarå om qvitto
anhålles. Södertelje den 11 Oktober 1865.
På Magistratens vägnar:
G. Danielson.”
N:o 299.
”Levererade Fyra Hundra Fyratiosju Riksdaler Sextiotvå öre Riksmynt qvitteras
med förbehåll af annotation i Lands-kontoret. Stockholms läns Ränteri
den 12 Oktober 1865.
J. N. Strömbom.
\
S. D. Annot, i Lands-kontoret.
U. Normelli.
Vidimeras ex officio,
V
G. Danielson.
Rätteligen afskrifvet, bestyrka:
J. A. Bovin.
Carl Wennérus.”
80
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 34.
N:o 34.
Af Herr Grape, E. D., om anslag till en fyrbyggnad på "Svenska
Högarnes" håkland, tillhörande Stockholms skärgård.
För sjöfartens betryggande vid våra kuster har under sednare åren ganska mycket
blifvit uträttadt. Staten har, med betydliga uppoffringar låtit uppföra dyrbara fyrinrättnirigar;
fyr-fartyg blifvit utlagda der farliga grund legat så långt ut från land,
att på närmaste kust anlagd fast fyr ej kunnat vara den sjöfarande till nytta; men
landets vidsträckta och skäruppfyllda. kuster lemna i detta afseende ännu mycket öfrigt
att önska, hvarföre man bör söka fortfarande att, i den ordning de tor den allmänna
sjöfartens gagn kunna anses vara af vigt, få fyrar först uppförda i de trakter,
der behofvet angelägnast fordrar. Ett område liggande oss temligen nära och som i
detta fall förtjenar uppmärksammas, är yttre, ostligaste hafsbandet af Stockholms skärgård.
Förbi denna kust måste hvarje fartyg passera, kommande från eller gående till
norr-om belägna hamnar, och sjöfarandes fruktan för denna högst farliga trakt synes
äfven vara naturlig, då man får kännedom om der rådande förhållanden och de ofta
inträffande strandningarne. Under innevarande år har dervarande yttre skärgård och
djupet utanför blifvit uppmätt och upplodadt, och dervid farliga, förut okända undervattensgrund
påträffade, liggande öfver en geografisk mil till sjös utanför synbar öfvervattensklippa.
Af medföljande sjökort synes att ett större område mellan Svenska och Åländska
skärgårdarne här förefinnes dit skenet från någon fyr ej räcker, men hvarinom det
ofta kan hända att fartyg, uppehållna af motvind, blifva nödgade att kryssa. Tager
man då tillika i betraktande en mörkare, stormigare årstid och den här, under ombytliga
och våldsamma vindar, alltid rådande starka strömsättning, omöjlig att med
någon säkerhet beräkna, så må man mera förundra sig öfver det ej fråga blifvit väckt
om att här uppföra fyr förr än på något annat ställe, der såväl antalet passerande fartyg
varit betydligt mindre, som svårigheterna för navigeringen mindre påfallande.
Fartyg, kommande söder ifrån med destination till någon af Bottniska hamnarne,
söka oftast att komma i sigte af fyrarne vid Sandhamn för att korrigera sin beräkning
innan Svenska Högarne angöres; men under rådande ostliga vindar och strömsättning
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 34.
81
sättning kan härigenom möjligen inträffa svårighet att ligga ut långt nog från land
för att sedan, utan på annat sätt än medelst kryssning, gå fri för alla utskjutande
undervattensklippor, och sålunda uppstå anledningar till faror och tidsutdrägt, som
sällan borde komma i fråga, om på t. ex. Svenska Högarnes största skär, eller der
nuvarande känningsbåk af trä står, uppfördes en fyrbyggnad med lentille-apparat af
l:sta ordningen, eller dylik med den, sorn finnes vid Häradsskärs fyrinrättning. En
sådan fyr, och med en lysvidd af 28 Engelska mil, vore derföre i denna trakt af evärdelig
nytta för fartyg, synnerligast kommande från Östersjön' hvilka derigenom erhölle
en utmärkt och tidigt synlig angöringspunkt för inseglingen till ilands haf; och möjligen
utgör äfven denna punkt för närvarande den, som skulle på vår kust kunna anses
såsom den för sjöfarten vigtigaste att blifva med fyr försedd.
För de flesta äro naturligtvis många maritima förhållanden svåra att bedöma.
Farans storlek och medlen för att afvärja densamma, kunna till sin fulla vidd endast
uppfattas af den som sett förhållandena på närmare håll och sjelf är sjöman, hvarföre
det äfven må tillåtas mig att till ytterligare bekräftelse af omnämnda förhållanden
hänvisa till mera sakkunnige personers yttranden.
Efter slutad sjö-expedition med Hans Maj:ts korvett ”af Chapman” under år
1864, afgaf Fartygs-chefen, Herr Kommendör-kapitenen och Riddaren Herkepé en officiel
rapport, bland annat innehållande några anmärkningar om sjömärken m. m. i en del
af de farvatten som besöktes under samma expedition, och hvilka finnas intagna uti
Esta häftet af ”Tidskrift i Sjöväsendet” för innevarande år. En del af dessa anmärkningar
vill jag här anföra för att framställa hvad denne erfarne och för sjöyrket varmt
nitälskande officer yttrat rörande här nu väckta fråga:
”Då man från norra delen af Östersjön skall söka Ålands haf, har man att välja
mellan fyra angörings- eller landkänningspunkter, nemligen: fyrarne vid Sandhamn;
kumlen på Svenska Högarne, håken på Bogskären och fyren på Finska Utön.
Af dessa angöringsställen äro:
Sandhamns fyrar, Korsö och Grönskär, belägna i en ingående vinkel af Svenska
kusten, med, i O. t. S. och S.S.V.-rigtningar långt utskjutande klippor och undervattensgrund,
samt, på sidorna om dem, åt vester: den farliga kusten förbi Hufvudskär åt
Landsort; och åt Ost och N.O. den ännu farligare skärkusten förbi Svenska Högarne,
Svenska Stenarne och Svenska Björn;
Svenska Högarne, belägna ostvart om, och utanför Sandhamnsfyrarnes synvidd,
endast försedda med några hvitmenade stenkummel såsom dagmärken *), men med i
Ost och O. t. N. hela 6 Engelska mil, uteliggande farliga undervattensgrund, såsom
”Köpmangryndan” och ”Åbärun-grundet”;
*) En på Svenska Högarne år 1855 uppförd, högre, rödmålad känningsbåk af trä har dock ej
här blifvit omnämnd.
Motionärens anni.
Bill. till 11. St. Brot. 1865 A 1866. 11 Sami. 3 Afd. 11
82
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 34.
Bogskären, ett par små, låga klippor (deri största och ostligaste försedd med
ett dagmärke, bestående af en omkring 30 fot hög, ganska smal, ursprungligen rödmålad,
men numera urblekt bälö, belägna ungefär midt emellan Svenska Högarne och
Finska Utön, samt omkring 30 Engelska mil O. t. N. från de förra; och
Finska Utön, stillastående fyr i sydvestra hörnet af skärgården utanför Abo.
För öfrigt äro kusterna på båda sidor utan angöringsmärken, svårkända, ovänliga
och farliga för seglaren att nalkas.
De Svenska sjökort, som för närvarande begagnas öfver dessa farvatten och öfver
farvattnen genom Ålands haf och södra Qvarken, äro:
N:o 7) Norra delen af Östersjön.
Litt. H) Stockholms skärgård.
Litt. I) Ålands och Åbo skärgårdar.”
”Af sjökorten, N:o 7, Litt. H, och I, kan man finna, att den söder eller S.V.
ifrån kommande seglaren icke, under vanliga fall, eller utan tvingande omständigheter,
närmar sig Utön, eller någon annan del af den, i allmänhet, farliga och mindre väl
kända Finska kusten, utan i stället söker att komma vester om Bogskären, och, synnerligen
med vestliga vindar, företrädesvis ”kärar” den Svenska sidan af farvattnet.
Det är också här, som den stora, numera en verldshandel liknande, sjöfarten på Norrland
till aldra största delen går fram, ehuru den, nattetid, här icke har mera än en
enda angöringspunkt, nemligen fyrarne på Sandhamn, hvilka, genom deras belägenhet
långt inne bland Svenska skären, lätt kunna leda den efter dem sökaude, med felaktigt
bestick, nalkande seglaren in i förderfvet; ty står han för ostligt, så kan han lätt
komma in ibland de obelysta skären från Svenska Högarne till Svenska Björn, och
står han för vestligt, så kan han gå i land någonstädes på den likaledes mörka kusten
omkring Hufvudskär. För den, som under den mörka årstiden nattetid måste
kryssa mellan Svenska Högarne och Bogskären, är förhållandet också mycket svårt,
synnerligen för den norr ifrån kommande, som med sydostliga eller sydsydostliga
vindar icke kan hålla till sjös för att söka sjörum, om han så skulle behöfva.
Betraktar man sjökorten, så skall man finna, att mellan Svenska Högarne, Bogskären,
Svenska Stenarne och ett 12-fots grund, beläget omkring 12 Engelska mil
N. t. W. från Bogskären, är ett ganska trångt, obelyst flack, på båda sidor omgifvet
af otillgängliga stränder och farliga grund, för hvilka, nattetid, ingen varning finnes.
För kryssaren i detta farvatten, äfvensom för den söder ifrån kommande angörären,
skulle derföre en fyr på t. ex. Svenska Högarne, hvilka äro belägna just der farvattnet
från sydvestra delen af Östersjön höjer sig uppåt Ålands haf, vara af största nytta.
En sådan fyr, om den vore af samma utmärkta beskaffenhet som den nya fyren vid
Häradsskär, skulle, med 18 Engelska mils synvidd, belysa farvattnet ända till 11 Engelska
mil nära Bogskären och ända till 6 Engelska mil norr om Svenska Björn, och, i
förening med Sandhamns och Söderarms fyrar, bilda en sammanhängande lysande
Motioner i B or g are-Ståndet 1865. N:o 34. 88
gräns af mer än 60 Engelska mils längd utefter den farliga Svenska kusten, på intet
ställe mindre än 5 Engelska mil utanför dess yttersta undervattensgrund (se Svenska
Björn), men på de flesta från 9 till 18 mil utanför desamma, samt sålunda utgöra
icke allenast en utmärkt ledning för kryssaren utanför Svenska Högarne och skärgården
norr om dem, utan derjemte vara ett fullt tillförlitligt angöringsställe just der
hvarje, söder ifrån kommande, seglare helst önskar sig hafva ett sådant.
Möjligtvis kan sättas i fråga att det vore bättre, att hafva en fyr på Bogskären,
men deremot torde med skäl kunna anföras: att en sådan fyr skulle leda seglaren
mera ostvart i farvattnet än i öfrigt vore fördelaktigt; att den farliga skärkusten
från Svenska Högarne till Svenska Björn derigenom skulle lemnäs obelyst, och slutligen:
att den stora fördelen af en lång, sammanhängande, fyrbelyst angöringsgräns
utefter Svenska kusten skulle gå förlorad och icke kunna af en fyr på Bogskären motsvaras.
— — — __ — — — _ — — — — — — — —”
Härvid tillägges, att Bogskären anses tillhöra Åländska skärgården och följaktligen
Kyssland, samt att för omkring 15 år sedan fråga varit väckt om att der uppföra
fyr, men förföll under det kort derefter utbrytande kriget utan att sedan något
dervid blifvit åtgjordt, ehuru önskvärd äfven denna fyr vore, synnerligast för segling
mellan Ålands haf och Finska viken.
Under förflutna sommar har Kongl. Sjökarte-kontoret, som nämndt är, låtit anställa
mätningar och lödningar på kusten mellan och utanför Svenska Högarne och
Svenska Björn. De officerare som härvid varit använda, hafva derunder ofta fått tillfälle
att bevittna farorna af navigeringen i denna trakt, så väl genom flera inträffade
strandningar, dervid sjömätare-fartygen varit i tillfälle att lemna biträde, som dessutom
händt att seglare blifvit afvisade, hvilka, sig ovetande, redan råkat inom de farliga
grunden, och torde den från nämnde officerare till Chefen för Sjökarte-kontoret af
gifna
rapport ytterligare kunna lemna bidrag till ämnet.
Med afseende på kostnaden för en fyranläggning sådan den skulle erfordras, så
har utgifterna för Häradskärs fyrinrättning utgjort:
Fyrtornet med inventarier  38,699: 43.
Lentille-apparat af l:sta ordningen  48,485: 96. 87,185: 39.
Fyrbetjeningens boningshus  11,500: —
Uthus
3,600: —
Källarbyggnader  2,100: —
Brunn  450: —
R:mt R:dr 104,835: 39.
Klippans höjd hvarpå detta fyrtorn står är endast 34 fot och fyrljusets deröfver
= 86 fot, men skenet derifrån synes till Häfringe håkland, ett afstånd af 29 Engelska
mil. Som Svenska Högarnes skär är betydligt högre, skulle följaktligen tornet i förhållande
kunna göras lägre, med bibehållande af samma lysvidd. De tillhörande inventarierna
uppgå till ett värde af 3 å 4,000 R:dr.
84
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 35.
Jag får, efter hvad nu anfört blifvit, föreslå,
ett anslag af 100,000 R:dr till uppförande af en fyrbyggnad med lentilleapparat
af l:sta ordningen på Svenska Högarnes håkland tillhörande Stockholms
skärgård.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
E. I). Grape.
i\:o 35.
Af Herr BohlllällSSOH, G., om avslag till nytt läroverkshus i
Christianstad.
Vid sistlidna riksdag väckte jag inom detta högtärade Stånd motion om anslag
af 100,000 Riksdaler för till- och nybyggnad af elementarläroverkshus i staden Christianstad.
Stats-Utskottet vid samma riksdag vitsordade behofvet af läroverksbyggnadcns
utvigdning, men förklarade uti sitt utlåtande N:o 139, punkten 112, sig för det då närvarande
sakna skäl, att min och en annan motionärs i samma syfte gjorda framställning,
till Rikets Ständers bifall förorda, hvilket af Ständerne godkändes. Frågans vigt för
det samhälle jag representerar, nödgar mig att till densamma äfven vid denna riksdag
återkomma. Jag upptager för bifall till den framställning jag nu kommer att göra, de
skäl jag redan förut anfört och anhåller att få tillägga de flera omständigheter, som
sedermera tillkommit.
Läroverksbyggnaden — uppförd år 1835 — är icke, hvarken till rymd eller indelning
så inrättad, som 125 § af Kongl. Maj:ts nådiga Stadga för Rikets allmänna elementarläroverk
af den 29 Januari 1859 föreskrifver, utan i väsendtlig mån derifrån afvikande.
Sedan läroverksbyggnaden uppfördes, har lärjungarnes antal mer än tredubblats.
De utgöra för närvarande 270, men utan öfverdrift kan antagas att antalet inom
få år uppgår till 350, såsom följd äfven deraf, att enligt Kongl. Stadgan den 11 April
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 35.
85
1862, angående afgångsexamen vid högre elementarläroverk, lärjungar, hvilka vid lägre
elementarläroverk genomgått föreskrifven kurs, komma att fortsätta studierna vid högre
läroverk, för att nå samma punkt, dit man hittills beredt sig väg genom studentexamen
vid universitet.
Vid 1863 års landsting i Christianstad hade Landshöfdinge-embetet derstädes hemställt,
att landstinget ville anslå medel såsom bidrag till uppförande af nytt läroverkshus.
Ärendet uppskjöts till 1864 års landsting, men hemställningen afslogs då. Läroverkets
behof af större utrymme hade emellertid blifvit så trängande, att Läroverkskollegium
måst utom lärohuset förhyra två rum till lärosalar mot årlig afgift af Två
Hundra Riksdaler. Landshöfdinge-embetet förnyade sin framställning vid innevarande
års landsting, men den blef ånyo afslagen. Ytterligare hafva två rum måst förhyras
för läroverkets räkning och vaktmästarens två boställsrum till läserum användas.
Genom medel, som landstinget anslagit och staden sannolikt kommer att ytterligare
anslå, har åt läroverket, hvilket ej förmår bekosta hyresafgifterna, beredts möjlighet
att under åren 1866 och 1867 bestrida dessa afgifter, men det är ej troligt att hvarken
landstinget eller staden i sådant afseende beviljar vidare anslag.
Stadsfullmägtige i Christianstad hafva uppdragit åt sakkunnige personer att uppgöra
ritning till nybyggnad af läroverkshus. Enligt byggnadsplanen skulle en del af
nuvarande byggnaden qvarstå och denna del inrymma i öfra våningen rektorsbostad
och i den undra vaktmästarens rum, jemte flera lärorum. Hos bemälde stadsfullmägtige
har motion blifvit väckt att fullmägtige ville, sedan uppskattning till fulla värdet
af berörda del skett, anslå ett mot samma värde svarande penningebelopp, såsom bidrag
till nya byggnadens uppförande. Om denna motion af fullmägtige bifalles, kan
staden anses hafva tillöst sig ifrågavarande byggnadsdel och såmedelst fullgjort sin
skyldighet att bekosta embetsrum för läroverkets rektor.
Kostnaden för nya byggnaden skulle, enligt uppgjordt förslag, uppgå till 76,959
Riksdaler 27 öre Riksmynt, ett belopp, som den djupt skuldsatta staden Christianstad,
hvilken för nyss anlagda jernvägen till Hessleholm måst öka sin skuld med icke mindre
än 600,000 Riksdaler, ej förmår utgifva.
På grund af hvad jag ofvan anfört, vågar jag ödmjukast anhålla,
att Rikets Ständer, behjertande det stora behofvet för staden Christianstad,
af ett ändamålsenligt läroverkshus och stadens oförmåga att detsamma bekosta,
täcktes dertill bevilja ett anslag af 75,000 Riksdaler Riksmynt.
Denna min motion torde remitteras till Stats-Utskottet, der för frågan nödiga
handlingar skola företes.
Stockholm den 11 November 1865.
C. Bohmansson.
86
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:is 36 och 37.
]\T:o 36.
Af' Herr ÖtilllällSSOSl, J., angående pedagogiens i Engelholm förändring
till treklassigt läroverk samt anslag till ökadt
antal lärare derstädes.
Enligt erhållet uppdrag af vederbörande stadsfullmägtige och med åberopande af
min vid sistlidne riksmöte angående samma ämne väckta motion, får jag vördsamt
föreslå,
att pedagogien i Engelholm måtte förändras till treklassigt läroverk, samt
att Rikets Ständer täcktes bevilja medel till löner åt behöfligt antal lärare,
äfvensom åt lärare i sång och gymnastik.
De handlingar, som för ärendets närmare utredning blifvit mig meddelade, varda
härjemte bifogade.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Odmansson.
N:o 37.
Af Herr Trägårdh, Sv., angående Ystads lägre elementarläroverks
uppflyttning till fullständigt högre, samt anslag till
ökad lärarepersonal derstädes.
Genom förändrade stadganden har den dimission srätt, som tillförene tillkommit
staden Ystads lärdomsskola, blifvit densamma frånkänd samt skolan inskränkt till ett
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 37.
87
femklassigt elementarläroverk, hvaraf blifvit en följd, att der intagna ynglingar, hvilka
önska inhemta föreskrifna kunskapsmått för den s. k. afgångsexamens undergående,
äro nödsakade att söka inträde i fullständigt elementarläroverk å annau ort.
Närmast intill nämnda stad belägna fullständiga elementarläroverken i Malmö
och Lund äro dock så anlitade att inträde derstädes icke fortfarande lärer kunna medgifvas
i sådan utsträckning, att provinsens behof genom dessa tvänne läroverk kan
fyllas. Redan nästlidne vårtermin undervisades i Lunds skola icke mindre än 508
ynglingar och vid höstterminens början söktes der inträde af ytterligare icke mindre
än 100 lärjungar. Om icke redan ett så stort antal vid en enda skola kan anses allt
för högt, lärer det icke kuna motsägas, att genom en slik sammandragning å en enda
punkt, lefnadskostnaden så uppdrifves, att ynglingarnes vistande derstädes fördyras
vida utöfver föräldrars och målsmäns ekonomiska tillgångar, och sålunda tvingas många
obemedlade, med goda, för att icke säga stora anlag för studier begåfvade ynglingar,
att öfvergifva den bana, hvaråt de företrädesvis synes hafva varit egnade.
Lärarnes aflöning är enahanda om de sammandragas vid ett enda högre läroverk
eller fördelas på flera sådana, hvadan någon ytterligare utgift för Staten icke kan
anses uppstå om nya läroverk bildas i stället för att öka lärarepersonalen vid redan
befintliga, hvaremot för allmänheten den stora fördelen, utöfver den ekonomiska, beredes,
att många ynglingar få qvarstadna i och uti närheten af föräldrahemmet och der'
njuta den dagliga omvårdnaden i stället för att, på långt afstånd derifrån, vid allt för
tidiga år, lemnäs åt sig sjelfva och sig erbjudande frestelser och förförelser; och då
Staten gjort och gör så mycket för undervisningens befrämjande, står dermed ock i
närmaste sammanhang, att undervisningens tillgodonjutande icke bör försvåras, än
mindre för mångå nära nog omöjliggöras.
Inom staden Ystad, belägen uti en af landets mest folkrika delar, har folkmängden
med hvarje år så ökat sig att den nu uppgår till nära 6,000 innevånare, och då
under anläggning varande Ystad—Eslöfs-jernbanan snart kommer att öppnas, komma
säkert der, likasom annorstädes dit jernväg leder, jemna inflyttningar att ega rum.
För det uppvexande slägtet uti en så befolkad stad och så folkrik ort, är en
mera omfångsrik skola, än ett lägre elementarläroverk i hög grad af behofvet påkallad,
och att, i samma mån skolan kommer att utvidgas, ynglingarnes antal, som under
sista terminen uppgick till 112, skall ökas och inom få år mer än fördubblas, motses
af en hvar med fullaste visshet.
Dessa förhållanden hafva föranledt stadsfullmägtige i Ystad att hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla om nådig Proposition till Rikets Ständer om läroverkets utvidgning.
Domkapitlet i Lund, hvars utlåtande här bifogas, har tillstyrkt denna underdåniga
anhållan, men å pag. 31 uti Bilagan N:o 7 till Kongl. Majtrs nådiga Proposition
N:o 11 om Statsverkets tillstånd och behof, gifven den 27 sistlidne Oktober, inhemtas
anledningen dertill, att den begärda nådiga Propositionen icke blifvit framställd.
Behofvet af Ystads skolas utvidgning är dock så stort, att ett undantagsförhål
-
88
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o .98.
lande i afseende derå ostridigt måste anses vara för handen, till följd hvaraf de utaf
Herr Stats-rådet och Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet i förenämnda Bilaga
uttalade åsigter angående svårigheterna för skolors utvidgning i allmänhet, ej
torde böra i förevarande hänseende utgöra ett ovilkorligt hinder för bifall; och dådet
endast är några få lärare, som skulle komma att erfordras i Ystad, utöfver dem, hvilka
der redan äro anställda samt tillökning af lärarepersonalen vid högre läroverken så i
Lund som Malmö, i än ytterligare mån kommer, såsom oundvikligt, att påkallas och
verkställas, derest utvidgning af Ystads skola icke skulle medgifvas, hvartill slutligen
kommer, att det väl icke må blifva omöjligare att anskaffa lärare vid elementarläroverket
i Ystad, än vid läroverken i Lund och Malmö, dristar jag på dessa och här
ofvan i öfrigt anförda skäl, hemställa,
att Rikets Ständer må uppflytta lägre elementarläroverket i staden Ystad
till fullständigt högre elementarläroverk, på såväl den lärda, som reala linien,
samt anslå de medel hvilka för en ökad lärarepersonal derstädes
komma att erfordras.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Sv. Trägårdh.
i'
38.
Af Herr Trägårdh, Sv., angående statsbidrag till utvidgning af
Ystads hamn och dervarande lastbryggas ombyggnad.
Sedan Kongl. Maj:t den 7 Januari och 7 November 1851 i nåder beviljat ett
låne-understöd, stort 50,000 R:dr Banko, att utaf Handels- och Sjöfartsfonden utgå i
och för verkställande af sådana arbeten i Yséads hamn, hvilka uti nådiga Skrifvelser
af förenämnda dagar till Kongl. Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, nådigt
blifvit fastställda, har Hamn-direktionen lyflat medlen och inom föreskrifven tid
verkställt berörda arbeten samt under nästlidet år till Handels- och Sjöfartsfonden till
fullo inbetalt hela låne-understödet jemte derå stadgad ränta.
Vid
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 38.
89
Vid 1853 och 1854 års riksdag blef, i och för hamnens uppmuddring, af Rikets
då församlade Ständer anvisad en summa af 60,000 R:dr Banko, att utgå med 20,000
R:dr såsom anslag utan återbetalningsskyldighet och 40,000 R:dr såsom lån under vilkor,
bland andra, att staden förbunde sig att ansvara för muddringsarbetets fullbordande
inom fem år. I afseende på detta arbete utgaf dåvarande Chefen för södra Väg- och
Vattenbyggnads-distriktet, numera Herr Öfversten och Kommendören G. Beijer, i Juni
månad 1855, betänkande och kostnadsförslag, som upptog en summa af 66,048 R:dr
Banko, hvilket kostnadsförslag under den 25 Juli samma år vann Kongl. Maj:ts nådiga
fastställelse.
Detta arbete skulle påbörjas år 1855 och vara afslutadt den 1 September 1860;
men genom nådigt Bref till Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 10
Augusti sistnämnda år har Kongl. Majit, efter Rikets Ständers hörande, utsträckt arbetstiden
till den 1 September innevarande år.
Hela lånesumman, 40,000 R:dr Banko, samt % af anslaget lyftades 1857 och 2/4
af anslaget under åren 1858 och 1859, hvaremot '/*, eller 5,000 R:dr Bauko, ännu i
Riksgälds-kontoret innestår och icke får lyftas förr än arbetet blifvit färdigt, afsynadt
och godkändt.
Oaktadt detta arbete påbörjades å föreskrifven tid och sedermera hvarje år under
tjenlig arbetstid oafbrutet fortgått, har detsamma, i anseende till hamnbottens hårda
och stenbundna beskaffenhet, ännu icke hunnit afslutas, hvadan hamn-direktionen ingått
med underdånig framställning om ytterligare förlängning af arbetstiden. Emellertid
har det intill förlidet års slut verkställda arbetet redan kostat vida mera än
sammanlagda statsanslaget och lånet. Endast för muddringen voro då utbetalda
139,735 R:dr 35 öre R:mt; och enär hamn-direktionen samtidigt med föreuämnda arbete
uppfört en ny pålbrygga och lastbro längs åt hamnens norra sida, öster om stora
eller s. k. gamla lastbryggan, ny kaj äfven vester om samma lastbrygga, byggt 3:ne
nya släpställen samt omsorgsfullt vidmagthållit öfriga byggnader i hamnen, hvaraf förstärkning
af hela vestra hamnarmen, medelst anbringande af en myckenhet sten utanför
densamma, hvilka särskilda arbeten och tillgöranden finnas vitsordade uti Chefens
för södra Väg- och Vattenbyggnads-distriktet, Herr Majoren och Riddaren Remmers
år efter annat afgifna embetsberättelser, och direktionen derjemte till fullo, på sätt ofvan
är nämndt, inbetalt hamnens hela skuld till Handels- och Sjöfartsfonden och verkställt
stadgad amortering och ränteliqvid å det vid 1853 och 1854 års riksdag beviljade
ofvan omförmälda lånet å 40,000 R:dr Banko, har hamnens alla tillgångar icke
allenast medtagits, utan är hamnen än vidare skuldsatt och direktionen i saknad af
alla medel för att kunna verkställa nu nödiga ansedda ytterligare arbeten, nemligen
utvidgning af hamnen åt nordöstra sidan med dertill hörande kajbyggnad samt ombyggnad
af stora lastbryggan, helst hamnens inkomster under närmaste 4 å 5 åren
med visshet kunna antagas hufvudsakligen åtgå i och för muddringsarbetets fortsät
Bih.
till R. St. Prot. 186.5 $ 1866. 11 Sami. 3 A/d. 12
90
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 38.
tande och afslutande, redan verkställda byggnaders underhåll samt afbetalningar och
räntor å ej mindre hamnens i Riksgälds-kontoret egande oftanämnda lån, än andra
skulder.
Hamnkassans skuld vid sista räkenskapsårets slut utgjorde 61,783 R:dr 33 öre R:mt.
I afseende på hamnens utvidgning och stora lastbryggans ombyggning, har hamndirektionen,
som ansett det vara oundvikligt att skyndsammast företaga dessa arbeten,
derest hamnen skall kunna komma att fortfarande motsvara sitt ändamål, anmodat
Distrikt-chefen Herr Majoren Remmer, att meddela betänkande och upprätta kostnadsförslag,
— hvilka från bemälde Herr Major inkomna handlingar, här bifogas.
Hufvudskälen för berörda arbets- och byggnadsföretag finnas uti nämnda handlingar
fullständigt angifna; och ehuru det varit önskvärdt att åt arbetet nu kunnat gifvas
den utsträckning, som Herr Majoren m. m. Adelsköld föreslagit och hvilken uti
Majoren Remmers betänkande omförmäles, men då sådant-under för handen varande
förhållanden skulle medtaga vida större summor, än som med hopp om framgång kunna
begäras och motses, har hamn-direktionen ansett, att andra arbeten för närvarande
icke böra ifrågasättas, än de oundvikliga, hvilka af Herr Majoren Remmer uti förenämnda
betänkande och kostnadsförslag äro angifna och upptagna till en summa stor
125,000 Riksdaler Riksmynt, och äro dessa arbeten dessutom af den beskaffenhet, att
de helt och hållet ingå uti Majoren Adelskölds plan, hvilken uti en framtid, som man
hoppas icke är aflägsen, torde komma till hufvudsakligt utförande, hvarigenom hamnen
en gång uppnår det utrymme, som af dess läge och öfriga företräden med skäl kan
fordras. Att Ystads hamn under alla vindar och å hvad tid som helst på dygnet
lätt anlöpes och att det hörer till undantagen, att den så isbelägges, att icke fartyg
när som helst der kunna in och utgå —- äro förhållanden, hvilka icke vidare torde
kräfva ens att omnämnas — då de långt för detta äro allmänt kända och vitsordade.
Något penningebidrag från stadens sida har hamn-direktionen ansett sig hvarken
kunna eller böra ifrågasätta, då direktionen allt för väl känner huru samhället under
de sednare åren betungat sig med dryga skatter i och för allmänna företag och bland
dem anläggningen af gasverk, som medtagit nära 100,000 Riksdaler och aktieteckningen
i Ystad—Eslöfs-jernbanan, för hvilken sednare ensamt en skuldsättning af en half
million Riksdaler Riksmynt blifvit staden ådragen, hvilka skulder årligen måste amorteras
och förräntas.
Sedan stadsfullmägtige i Ystad tagit kännedom om förenämnda förhållanden hafva
de hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit om nådig Proposition till Rikets Ständer
om statsbidrag, stort 125,000 Riksdaler Riksmynt, för hamnens utvidgning och lastbryggans
ombyggnad, och liar Kongl. Majit, på sätt dess nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof jemväl innehåller, å Sjette hufvudtiteln äskat för ifrågavarande
behof ett anslag, stort Sextiotre Tusende Riksdaler Riksmynt.
Men då denna anslagssumma befiimes otillräcklig för ifrågavarande arbeten,
hvilka icke tåla vidare uppskof, och hamnen redan, på sätt ofvan är upplyst, eger en
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 39.
91
betydlig skuld, hvarutöfver staden är skuldsatt för 600,000 Riksdaler samt under de
närmaste 4 å 5 åren motseende hamninkomsten åtgå för hamnens underhåll och fullbordande
af der redan påbörjade arbeten, tvingas jag anhålla,
att, för utvidgning af Ystads hamn och dervarande lastbryggas ombyggnad,
Rikets Ständer må bevilja hela den beräknade kostnadssumman 125,000
Riksdaler Riksmynt, hvaraf 63,000 Riksdaler såsom anslag, på sätt Kongl.
Maj:t nådigst föreslagit, och återstoden eller 62,000 Riksdaler såsom lån,
räntefritt under arbetstiden och i öfrigt mot de återbetalningsvilkor, som för
lån i och för hamnbyggnader eller dermed jemförliga arbeten, i allmänhet
kunna komma att bestämmas.
Vördsammast anhålles om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet
och att Utskottet må från Kongl, Civil-departementet begära och derefter
granska frågan rörande handlingar, hvilka i allo styrka mina gjorda uppgifter.
Stockholm den 11 November 1865.
Sv. Trägårdh.
N:o 39.
Af Herr Trägårdh, Sv., angående statsbidrag till stadén Oscarshamn
för utlösning af tomtöre-af g älden till egaren af de
hemman, från hvilkas område stadens utmål är afsöndradt.
Vid sistlidne riksdag väckte dåvarande representanten för staden Oscarshamn
en så lydande motion:
”Genom Kongl. Brefvet den 19 Augusti 1844 erhöllo innevånarne i dåvarande
köpingen Döderhultsvik ”till befordrande af rörelsens vidare utveckling och hastigare
tillvext samt betryggande af köpingens framtida bestånd”, rättighet att förvärfva full
och medelst lagfart befästad eganderätt till den från frälsehemmanen Kikebo, Humlekärshult
och Nynäs upplåtna mark, som då utgjorde köpingens område, äfvensom till
den jord, som till köpingens utvidgning ytterligare erfordrades, hvarvid jemväl i nåder
föreskrefs, att köpingens utmål, genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Calmar län
föranstaltande, skulle, efter undersökning af dertill förordnad landtmätare, på karta
läggas samt till byggnadstomter, torg, gator o. s. v. indelas, samt att en årlig afgäld
92
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 39.
af alla dessa lägenheter fortfarande borde till vederbörande hemmansegare utgå, hvilken
afgälds belopp skulle på öfverenskommelse med samma hemmansegare bero. Enligt
af Kommissionslandtmätaren N. Landgren den 24 Maj 1845 upprättad och af
Kongl. Maj:t den 18 Februari 1846 i nåder fastställd karta utgöra byggnadstomternas
arealinnehåll 978,370 qvadratalnar och den till torg, gator och andra allmänna platser
indelade mark 517,48 6 qvadratalnar, eller tillsammans 1,495,856 qvadratalnar. Den
tomtöre-afgift, som, enligt med vederbörande hemmansegare träffad öfverenskommelse,
blifvit bestämd, utgör ett runstycke banko för hvarje qvadrataln. Denna afgift kändes
visserligen från början ganska tung, enär marken blifvit dyrt inköpt och genom sin
bergiga och oländiga beskaffenhet erfordrade högst betydliga kostnader, för att till
byggnadstomter, torg och gator planeras. Men ännu mera tryckande har denna afgift
varit sedan köpingen Döderhultsvik under år 1856 blef stad. Oscarshamn erhöll icke,
såsom andra städer i vårt land, vid anläggningen några särskilda, till lättnad för deras
förste bebyggare afsedda förmåner, icke heller någon för aflöning af stadens magistrat,
öfrige embets- och tjenstemän samt andra kommunala behof afsedd stadsjord,
till följd hvaraf alla i och för detta ändamål erforderliga medel måste genom en dryg
grundskatt åstadkommas. Härigenom har afgälden för tomtegare uti Oscarshamn blifvit
högst tryckande och utöfvar detta icke allenast ett menligt inflytande på välståndet
bland samhällets nuvarande innevånare, utan verkar såsom ett stort hinder mot
inflyttning till staden, således mot dennas utveckling och emot tillkomsten af flere deltagare
i de nedtryckande gemensamma bördorna.
Det har derföre ofta varit ifrågasatt, att staden skulle söka förskaffa sig ett
amorteringslån, för att dermed inlösa de till egaren af Nynäs, Humlekärrshult och
Kikebo utgående årliga tomtöre-afgifter. Men klart är, att ett sådant lån icke skulle
kunna erhållas på billigare villkor, än att den årliga räntan och den årliga kapitalafbetalningen
i det närmaste uppginge till hvad nu årligen i tomtöre-afgift erlägges.
Någon lättnad kunde således härigenom icke beredas den närvarande generationen
af tomtegare, utan först dem, som lefva i en aflägsen framtid, och hvilka, befriade
från en mängd bördor, som stadens nuvarande innevånare i och för samhällets ordnande
burit och ännu komma att bära, vida bättre än de nu lefvande borde kunna
erlägga den ifrågavarande afgiften.
Under det andra städer inom vårt land vid deras första anläggande erhållit flera
förmåner, bestående dels i skattefrihet under flera år, dels uti att Staten lemnat medel
till uppbyggande af deras publika byggnader och dels deruti att de erhållit ej
allenast den för sjelfva staden erforderliga grunden fri, utan ock, för aflöning af magistrat
och öfrige embetsmän, betydliga jordsträckor, uppgående för flera af landets
städer till flera mantal, har Oscarshamn icke åtnjutit någon af dessa fördelar. Sjelf
har staden efter högt pris inköpt den bergiga och oländiga mark, som utgör dess
område, derå nedlagt högst betydliga kostnader för sprängning och planering, sjelf
görjt för aflönande af sin magistrat och sina tjenstemän, utan något bidrag af allmänna
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 39.
93
medel eller enskilda donationer, under få år inköpt eller nybyggt, ett större rådhus
med fängelse, tullkammare med våg- och packhus, fattighus, folkskolebyggnad och ett
h,us för telegrafstationen, upptagit, planerat och stensatt torg och gator, byggt hamu
och lastbrygga med flera mindre företag; och inom kort förestår dock en dyrbar kyrkobyggnad
jemte inköpande och planerande af kyrkogård.
Såsom ofvan blifvit omnämndt utgör stadens hela område 1,495,856 qvadratalnar.
Beräknas ett runstycke banko för hvarje qvadrataln uppkommer ett belopp, hvilket,
kapitaliseradt efter förhållandet 100: 5, gifver en summa af 51,939 R:dr 22 sk. banko
eller 77,909 R:dr 16 öre R:mt. Enligt afgifven skriftlig förbindelse har dock egaren
af Nynäs, Kikebo och Humlekärrshult, Herr Ryttmästaren och Kommendören af K. W. O.,
J. F. Hultenheim utfäst sig, att emot en kontant lösesumma af 75,000 R:dr R:mt,
för sig och sina rättsinnehafvare för everdeliga tider afstå från rättigheten att uppbära
ifrågavarande tomtöre-afgifter, derest denna summa erlägges inom förloppet af tre års
tid, räknad från den 30 sistlidne Juni.
Med anledning häraf och de flera skäl Oscarshamns stads innevånare anfört uti
till Kongl. Maj:t ingifven underdånig ansökan derom, att Kongl. Maj:t måtte till Rikets
Ständer aflåta nådig Proposition om beviljande till nämnda stad af erforderligt anslag
för utlösen af tomtöre-afgifterna derstädes, vågar jag, oviss om denna underdåniga ansökan
hos Kongl. Maj:t vinner nådigt bifall, härmed föreslå,
det Rikets Stäuder måtte bevilja staden Oscarshamn ett anslag, utan åter
betalningsskyldighet
af 75,000 R:dr R:mt, för utlösen af tomtöre-afgälden
till egaren af hemmanen Nynäs, Humlekärrshult och Kikebo, utaf hvilka
hemmans områden hela stadens utmål är afsöndradt, eller, derest sådant
icke bifalles, att hälften af den begärda summan måtte ifrågavarande stad
beviljas som anslag utan återbetalningsskyldighet och andra hälften som
amorteringslån.”
Höglofliga Stats-Utskottet, dit denna motion remitterades, har uti sitt utlåtande,
N:o 193, vitsordat att Konungens Befallningshafvande i Calmar län, Kongl. Kammar-kollegium
och Stats-kontoret hos Kongl. Maj:t, hvarest underdånig anhållan om nådig Proposition
i frågan blifvit framställd, förordat det äskade statsbidraget; men enär frågan sålunda
utgjorde föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning syntes det Utskottet olämpligt,
att Rikets Ständer då skulle ingå i bedömande af de framställda anspråkens befogenhet,
hvadan Utskottet hemställde, att motionen ej måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Denna hemställan blef bifallen af Ridderskapet och Adeln, Preste- och BondeStånden,
hvaremot Borgare-Ståndet, med afslag å Stats-Utskottets berörda utlåtande,
beviljade staden Oscarshamn för det omförmälda ändamålet dels ett anslag af 37,500
R:dr och dels ett lån af 37,500 R:dr.
Sedan Kongl. Maj:t numera afslagit ansökningen om nådig Proposition i ämnet
är frågan icke vidare föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; men genom detta
94 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 40.
afslag är dock undanröjdt det skäl, på grund hvaraf Stats-Utskottet vid förlidne riksdag
undansköt densamma; hvaremot frågan, vigtig för det lika framåtsträfvande som
uppoffrande samhälle, hvilket den närmast angår, ännu qvarstår, tillika med de för bifall
till densamma talande skäl, hvilka hufvudsakligast förefinnas uti ofvan intagna
motion.
På dessa skäl och då frågan tillvunnit sig förord af såväl Konungens Befallningshafvande,
som Kongl. Kammar-kollegium och Stats-kontoret, föranlåtes jag vördsammast
anhålla:
att Rikets Ständer måtte bevilja staden Oscarshamn, för utlösning af tomtöresafgälden
till egaren af de hemman, från hvilkas område stadens utmål är
afsöndradt, ett statsbidrag stort 75,000 R:dr R:mt, deraf ena hälften 37,500
R:dr såsom anslag, och andra hälften 37,500 R:dr såsom lån; detta sednare
under enahanda vilkor, som fastställdes för ett vid 1859 och 1860 års riks
dag
staden Jönköping beviljadt lån för skolhusbyggnad; dock att inbetalningen
af ränta och amortering för nu begärda lånet må vidtaga med året
näst efter det, då lånet kan komma att utfalla.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles, äfvensom att
framdeles få dit ingifva frågan rörande handlingar.
Stockholm den 11 November 1865.
Sv. Trägårdh.
N:o 40.
Af Herr Witt, G. C., om årligt anslag till upprätthållande af Institutet
för döfstumma i Carlskrona.
För Sex år sedan inrättades i Carlskrona, genom några fruntimmers bemödanden,
ett hem för fattiga, värnlösa barn. Bland dessa befanns snart ett döfstumt, hvars
lyckade undervisning inom kort tid föranledde framställningar om emottagande af flera
sådana vanlottade. Föreståndarinnan nödgades härigenom att efterhand antaga för
dessa lämpliga lärare och lärarinnor, menniskovänners välvilliga bidrag inflöto allt
mer och döfstumma barn emottogos äfven från angränsande län, så att antalet betyd
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 40.
95
ligt ökades. Den styrande stiftarinnans förklaring: ”Det är omöjligt att säga nej! då
bönfallandet om ett ja! står tydligt att läsa i det stumma barnets talande ögon”,
kunde ej undgå att gifva anledning till förökande af lärjungarnas antal; men måste
likväl snart föranleda att utgifterna icke längre kunde bestridas genom enskilda bidrag
till den så kallade tysta skolan.
En värdefull lättnad i de ekonomiska bekymmer, hvilka häraf uppkommo, h r
Kongl. Maj:t nådigst behagat bereda genom understöd för en gång af statsmedel med
1.500 R:dr, hvilket, enligt nådig Skrifvelse af den 8:de Juli 1864 till Konungens Befallningshafvande
i Blekinge län, blef skolan tilldeladt. Denna skola, alltjemt förenad
med barnhemmet, kunde dock icke längre inrymmas i detta hem, sedan inträde begärdes
för än flera döfstumma, tillhörande ej allenast Blekinge, utan äfven Kronobergs,
Calmar och Christianstads län. Af denna anledning har 1864 års landsting i
Blekinge län anslagit 20,000 R:dr för anskaffande af en lämplig lägenhet till ett sjelfständigt
institut för döfstumma, och inflyttade de döfstumma barnen tillika med en
lärare, fyra lärarinnor, en trädgårdsmästare, som äfven undervisar i slöjd, en husmoder
och fyra tjenarinnor uti det för ändamålet inköpta tillbyggda och inredda huset, den 1
April innevarande år.
Då detta institut nu blifvit så utvidgadt, att det icke lämpligen kunde styras
af en enda person, förordnades, enligt derom gjord begäran, en styrelse, som utgöres
utaf tre af Konungens Befallningshafvande och två af Landstinget tillsatta personer,
för hvilkas verksamhet ett reglemente blef af Konungens Befallningshafvande faststäldt,
och bestämdes årsafgiften för den närmaste framtiden till 125 R:dr för döfstumma
från Blekinge och 150 R:dr för sådana från andra län.
Den ständiga förökningen i lärjungarnas antal, hvilket för närvarande är emellan
40 och 50, gaf anledning till infordrande af uppgifter å antalet döfstumma inom länets
alla socknar, hvaraf utröntes att 190 af länets innevånare befinna sig i denna beklagansvärda
belägenhet.
Behjertande dessa förhållanden har innevarande års landsting vidare anslagit
för detta institut dels 700 R:dr till underhållsutgifter för sjelfva fastigheten, dels
1.500 R:dr till inventarier och slutligen 2,850 R:dr till institutets upprätthållande under
den närmaste framtiden, men har derjemte förklarat att det icke kan åtaga sig
ytterligare utgifter för samma inrättning, utan att derigenom för mycket förlama sin
verksamhet för öfriga allmännyttiga ändamål.
Väl har Kongl. Maj:t till följd af derom gjorda underdåniga framställningar,
hvilka Konungens Befallningshafvande tillstyrkt, om nådig Proposition till Rikets Ständer
om ett årligt anslag af 6,000 R:dr R:mt till understöd för institutet för döfstumma
i Carlskrona, af Rikets nu församlade Ständer äskat ett årligt anslag af 15,000 R:dr
till understöd för samtliga landsorternas institut för döfstumma, utöfver 40,000 R:dr
särskildt för institutet på Manilla; men då sju dylika institut finnas inom riket och
då det knappt är troligt att institutet i Carlskrona skulle kunna af ofvannämnda 15,000
96
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 41.
R:dr erhålla de 6,000 R:dr, som för dess betryggande af framtida bestånd erfordras,
så vågar jag vördsamt föreslå och anhålla,
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes (oberoende af det beslut, som kan
blifva fattadt om ofvannämnda 15,000 R:dr), till upprätthållande af institutet
för döfstumma i Carlskrona, bevilja ett årligt anslag af Sex Tusen Riksdaler
Riksmynt.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 1 lFNovember 1865.
G. C. Witt.
N:o 41.
Af Herr Witt, G. C., om årligt anslag till utvidgande af slöjdskolan
i Carlskrona.
Ehuru en vid sistlidne riksdag af mig väckt motion om anslag till slöjdskolan i
Carlskrona ej vann Rikets Ständers bifall, vågar jag dock, i anseende till sakens vigt,
förnya densamma. Hvar och en, som önskar vårt lands förkofran i industrielt hänseende,
måste medgifva att mycket behöfver göras för våra handtverkeriers upphjelpande,
innan de kunna täfla med utlandets. Kunskapen fattas hos oss, och detta är
orsaken, hvarför utländningen tar försteget. Det är först på sednare tid man börjat
inse detta och anlagt undervisningsanstalter för handtverkslärlingar. Uti Carlskrona
öppnades i April 1860 en slöjdskola, der undervisning om aftnarne meddelats i vetenskaper
och slöjder, åt handtverkslärlingar och andra personer, som endast den tiden
varit lediga från sina yrken, hvilken alltsedan fortfarit med den framgång, att elevernas
antal stigit från 36 år 1860 och 54 år 1861 till 69 innevarande år. Medellösa
elever hafva fått fri undervisning, och de betalande endast erlagt: handtverkslärlingar
Eh Riksdaler 75 öre, gesäller Tre Riksdaler 50 öre, andra personer Åtta Riksdaler
75 öre om året. Skolans öfriga tillgångar utgöra: 845 Riksdaler årligen i donationsmedel,
300 Riksdaler hushyremedel, som staden betalar, och halfva hundskatten, uppgående
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 42.
97
gående till omkring 300 Riksdaler, hvarjemte detta års landsting anslagit ett tillfälligt
understöd för en gång af 1,000 Riksdaler riksmynt. Då skolstyrelsen långt för
detta insett omöjligheten, att med dessa små tillgångar ordna skolan, så att den motsvarar
sitt ändamål, ingick Styrelsen före sista riksdagen till Kongl. Maj:t med underdånig
ansökan att af statsmedel erhålla 6,000 Riksdaler årligen. Kongl. Kommerskollegium,
som uti yttrande deröfver ansåg sig icke sakna anledning att till nådigt
afseende förorda ansökningen, föreslog dock, på anförda skäl, summans nedsättning till
4,000 Riksdaler. Uti Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet säges, att enär det gagn,
som till näringsflitens utveckling och förkofran kan påräknas af den ifrågavarande
läroanstalten företrädesvis måste tillgodokomma Carlskrona stad, och Statsverket icke
i allmänhet bör betungas med utgift för dylika inrättningar af mera inskränkt beskaffenhet,
har Kongl. Maj:t icke funnit skäl att till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition
i ämnet. Fullt inseende rigtigheten af denna slutsats, är det under en annan
förutsättning, nemligen att icke blott Carlskrona, utan hela landet skulle draga nytta
af en sådan inrättning, alldeles på samma sätt som hela landet har nytta af andra,
på olika ställen förlagda läroverk och undervisningsanstalter, jag vördsamt föreslår,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte till utvidgande af Carlskrona slöjdskola
anslå ett årligt statsbidrag af Sex Tusen (6,000) Riksdaler Riksmynt eller
åtminstone af det mindre belopp (4,000 Riksdaler Riksmynt), som Kongl.
Kommers-kollegium ansett erforderligt.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
G. C. Witt.
N:o 42.
Af Herr Staaff, Pehr, att stadgandet i Kongl. Resolutionen den
29 Maj 1152 rörande sättet för stämnings delgifvande
åt hel menighet må gälla äfven då byalag eller samfällighet,
som skall stämmas, utgöres af tio jordegare eller flera.
Genom Kongl. Resolutionen på allmogens enskilda besvär den 29 Maj 1752 är förordnadt,
att, när tvist härader och socknar emellan uppkommer eller eljest en hel menighet
Bih. till K. St. Prut. 1865 y 1866. 11 Sami. 3 A/d 13
98
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 42.
bör stämmas, stämningen i sådana mål må uppläsas å predikstolarne i det härad eller
socken, som tilltalas och sökes, så lång tid före tinget, som i lagen utsatt är, samt att
stämningen derjemte på tingsstufvudörren anslås.
Ändamålsenligheten af detta stadgande är påtaglig. Derförutan skulle en sak,
deri talan fördes emot en hel menighet, icke kunna bringas till slut med mindre menighetens
samtliga medlemmar hvar för sig undfått del af den uttagna stämningen,
på sätt 11 Kapitlet 7 § Rättegångs-Balken bestämmer. Härigenom åter vore, då desse
utgjorde ett större antal och ville undandraga sig skyldigheten att i saken svara, tillfälle
dem beredt att uppehålla käranden i hans rätt, ofta måhända så länge, att dess
utfående antingen, i följd af under tiden inträdda förändrade förhållanden, för käranden
förlorade allt värde eller ock blefve förenadt med så stora kostnader, att desamma,
äfven om käranden förmådde bestrida dem, icke kunde uppvägas af den fördel, han
hade att förvänta, i händelse sjelfva saken af honom vanns.
Härjemte och om också genom användande af det i Kongl. Resolutionen den 29
Maj 1752 medgifna stämningssätt någon gång kan inträffa, att en eller annan af svaranderne
icke erhåller kunskap om den utfärdade stämningen och sålunda ej kommer
i tillfälle att värja sin rätt, utan han i sjelfva verket dömes ohördan, är det likväl
mindre att befara, att derigenom hans rätt förnärmas, enär de öfrige svaranderne, hvilka
lika med honom hafva att af saken vänta nytta eller skada, äro i tillfälle och, om saken
är af någon vigt, icke torde underlåta att emot kärandens anspråk försvara sig
och i och med detsamma jemväl den uteblifna svaranden.
Men de olägenheter, som, på sätt nämndt är, blifvit undanröjda, då en hel menighet
är svarande, qvarstå ännu i flera fall, såsom då någon finner sig föranlåten att
emot ett större antal fastighetsegare föra talan i ett sådant hänseende, deri de utgöra
en samfällighet, fastän de icke kunna anses såsom en menighet. I detta fall måste
käranden delgifva stämningen hvardera svaranden särskildt, och erfarenheten har visat,
att ofta flera år åtgå, innan berörda delgifning försiggått och sjelfva saken ändtligen
kan blifva föremål för domstolens handläggning.
För afhjelpande häraf hade vid sista riksdagen, uti en inom Vällofliga BorgareStåndet
väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 44) Herr Cygnaeus föreslagit,
att ost i onförmälda Kongl. Resolution föreskrifna sätt att delgifva stämning åt en hel
menighet äfven måtte få ega tillämpning då byalag skall stämmas.
Denna motion remitterades till Höglofliga Lag-Utskottet, som fullkomligen godkände
syftningen af förslaget, men dock anmärkte, att detsamma, sådant det blifvit
uppstäldt, icke syntes tillräckligt omfattande. Å ena sidan hade nemligen, sedan byar
undergått laga skifte och såmedelst egarne till de särskilda hemman eller hemmansdelar,
hvaraf byarne bestått, erhållit sina andelar i jorden frånskiijda grannarnes, ofta
all gemensamhet emellan jordegarne i de förra byarne upphört samt hvartdera hemmanet
eller hemmansdelen blifvit ett för sig alldeles sjelfständigt helt; och i samma
mån skiftena fortgiuge kornme tvifvelsutan nyssnämnda förhållande att alltmera inträda.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 42.
99
Å andra sidan hade, i följd af skiften, såsom nya samfälligheter framstått skifteslagen,
hvilka visserligen ofta, men icke alltid, hvart för sig utgöra en by; äfvenså hade icke
sällan de genom skiftena utbrutna hemmanen sedermera blifvit fördelade mellan ett
ganska stort antal egare, hvilka tillsammans i flera afseenden utgjorde en samfällighet.
Skulle således den föreslagna lagförändringen medföra all den nytta, dermed är
åsyftad, borde det ifrågavarande stämningssättet få begagnas i alla de händelser, då
en af flera jordegare bestående samfällighet skulle instämmas i en sak, deri de i sin
egenskap af jordegare hade gemensam talan; hvarvid dock Utskottet ansåg till ytterligare
säkerhet för svaranderne böra, i öfverensstämmelse med hvad såväl Lag-komitéen
som Lagberedningen föreslagit, bestämmas skyldighet för käranden att särskildt, på sätt
eljest i lag är föreskrifvet, delgifva stämningen byfogde eller ålderman eller, då sådan
icke funnes, de jordegare, som i sina hemvist anträffades.
Utskottet hemställde derföre att Kikets Ständer måtte för sin del besluta en författning
af följande lydelse:
Hvad i Kongl. Kesolutionen den 29 Maj 1752 är stadgadt, rörande sättet för stämnings
delgifvande åt hel menighet, gälle äfven då byalag, skifteslag eller annan dylik
samfällighet, som skall stämmas, utgöres af 10 jordegare eller flera; dock hör i detta
fall stämningen derjemte särskildt i laga ordning kungöras byfogde eller ålderman eller,
der sådan ej finnes, dem af jordegarne, som i sina hemvist anträffas.
Berörda förslag godkändes af Rikets Ständer, som anmälde detsamma till Kongl.
Maj:ts nådiga fastställelse, men af Kongl. Maj:ts nu afgifna svar inhemtas, att Kongl.
Maj:t, af anförda skäl, funnit förslaget icke kunna vinna bifall.
Med iakttagande af de anmärkningar, på grund hvaraf det nådiga bifallet vägrades,
vågar jag derföre ånyo upptaga den sålunda fallna frågan och, i sådant afseende,
vördsamt föreslå,
det måtte Rikets Ständer för sin del besluta en författning af följande lydelse:
Hvad i Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 år stadgadt rörande sättet
för stämnings delgifvande åt hel menighet gälle äfven då byalag eller samfällighet,
sorn skall stämmas, utgöres af 10 jordegare eller flera, dock bör i
detta fall stämningen derjemte särskilt i laga ordning kungöras Byfogde
eller Ålderman eller, der sådan ej finnes, dem af jordegarne, som i sina
hemvist anträffas; och bör den, som mottagit stämningen, vara skyldig gifva
de Öfrige svaranderne del deraf, äfvensom den af svaranderne, som är till
längsta stämningstid berättigad, må denna tid tillgodonjuta.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Pehr Staaff.
100
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 43.
i\:o 43.
Af Flerr Staaff, Pehr, om förhöjning i det af Kongl. Majit nådigst
äskade anslag för myr-utdikningar i de sju nordligaste
lånen.
Genom Kongl. Maj:ts nådiga Proposition bar äskats fortfarande för nästa statsregleringsår
af det belopp, som Rikets Ständei vid sista riksdagen anslogo till understödjande
af sådana myr-utdikningar inom Norrbottens, Westerbottens, Wester-Norrlands,
Jemtlands, Gefleborgs och Stora Kopparbergs län, samt vissa härader i Wermlands län,
som företrädesvis afse att förminska frostländigheten. Detta anslag utgjorde 100,000
R:dr R:mt årligen och detta belopp har Kongl. Maj:t nu jemväl äskat.
Då emellertid den ifrågavarande summan, fördelad på sju län, endast visar ett belopp
af omkring 14,000 R:dr för hvarje, så är det uppenbart att anslaget måste vara
otillräckligt, derest det skall kunna åstadkomma den dermed åsyftade nytta, eller att
åt odlingen och civilisationen eröfra stora sträckor af förut onyttig mark och på samma
gång fördubbla, ja mångdubbla värdet af den närliggande, frost underkastade jorden.
Då nu härtill kommer att hos länens befolkningar intresset i hög grad vaknat för sådana
ut- och afdikningar, som med anslaget afses, helst erfarenheten redan tydligt
gifvit vid handen den stora ändamålsenlighetén af sådana åtgärder, så lärer den nu
härmedelst exempelvis anförda omständighet, att under sednare åren och till medlet af
detta år omkring 80 särskilda underdåniga ansökningar ensamt från Westerbottens läns
innevånare till Kongl. Maj:t ingått med begäran af myr-utdiknings bidrag, få desto
heldre utgöra ett bevis på behofvet af anslagets tillökande som dessa ansökningar omfattat
arbeten, beräknade till omkring en half million Riksdaler; hvarförutan under
detta år inom samma län 130 personer anmält sig om biträde till undersökningars
verkställande i och för dylika arbeten.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag alltså vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer ville besluta att det äskade anslaget till myr-utdikningar för
ifrågavarande sju län måtte, under nästkommande statsregleringsår, varda
bestämdt att utgå med med 350,000 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Pehr Staaf.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 44.
101
N:o 44.
Af Herr Staaff, Pehr, om förhöjning i det af Kongl. Majit nådigst
äskade anslag för anställande inom Westerbottens
län af en kringresande undervisare i landthushållning ens
särskilda delar.
Inom Westerbottens län har under de sista åren ett allt iner och mer stegradt
intresse börjat visa sig för åstadkommande af ett rationelt jordbruk. Gamla fördomar,
ärfda från fäderne, hafva allt mer och mer fått gifva vika för nya uppfinningar
och läror, stödda på erfarenhetens rön; men ett intresse, huru allmänt det än må vara,
är dock icke ensamt tillräckligt till åstadkommande af ändamålsenliga och lyckliga
resultater, ty dertill fordras jemväl befintligheten af ändamålsenlig ledning, i brist af
hvilken äfven det mest vakna intresse småningom utdör; och då inom allmogen hågen
och lusten vaknar för något godt och allmänt nyttigt, så vore det uppenbarligen en
nationalförlust om desamma förqväfdes, endast för att undvika nödiga och relativt obetydliga
uppoffringar.
För åvägabringande af ett rationelt och för en orts särskilda förhållanden lämpadt
jordbrukssystem erfordras undervisning, och denna undervisning kan på ett ändamålsenligt
sätt icke åvägabringas ensamt af landtbruksskolor, hvarest blott ortens
yngre befolkning göres hemmastadd i de nya lärorna. Dertill fordras äfven åtgärder
för åstadkommande af ett biträde för de äldre jordbrukarne i deras hem, emedan
desse eljest icke skulle komma i åtnjutande af någon ledning.
Rigtigheten af dessa allmänna grunder har också Kongl. Maj:t täckts behjerta i
det Kongl. Maj:t föreslagit ett anslag af 2,500 Riksdaler för anställande af en inom
Westerbottens län kringresande undervisare i landthushållningens särskilda delar;
men då detta anslag icke kan vara för ändamålet tillräckligt och ortens knappa tillgångar
svårligen förslå att fylla bristen, vågar jag vördsamt hemställa,
det måtte Rikets Ständer för anställande inom Westerbottens län af en
kringresande undervisare i landthushållningens särskilda delar, anslå för
nu ifrågavarande statsregleringsår en summa af 3,500 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Pehr Staaff.
102
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 45.
N:o 45.
Af Herr Staaff, Pehr, om, anslag till anläggning af väg dels
emellan Åsele och Wilhelmina kyrka, dels ock emellan
Åsele och Dorothea kyrka inom Westerbottens län.
Att de s. k. Lappmarkerna inom sig dölja rika frön till en framtida utveckling
och uppblomstring, är kändt. Med den ringa befolkning de relativt till arealen nu
ega, hafva de dock redan i betydlig mån medverkat till de sydligare länens förseende
med ladugårdsprodukter af allahanda slag, och under vissa år, då lyckliga omständigheter
förekomma frostskador, gifva de, äfven i spanmålsväg, en ganska rik afkastning,
hvarförutan de inom sig sluta de betydligaste och ännu mest otillitade skogstillgångar.
Att för Lappmarkernas utveckling något bör göras, torde derföre vara utom allt tvifvel
och för ett sådant ändamål torde i första rummet böra sättas lättade kommunikationer;
ty huru det än är, så blir dock alltid det lättade tillfället till beröring
i industrielt och merkantilt hänseende den hufvudsakliga häfstången till en befolknings
förädling, helst då vid sidan deraf sättas ändamålsenliga åtgärder till befordrande af
en allmän folkupplysning.
Bland Lappmarkerna intager den. s. k. Åsele Lappmark ett framstående rum.
Denna ort har från äldsta tider tillbaka haft en ganska betydlig beröring i handelsväg
med den öster derom liggande kusttrakten, både inom Wester-Norrlands- och Westerbottens
län, men den hufvudsakligaste beröringen måste dock naturligen ega rum med
kustlandet inom sistnämnda län, dit Åsele Lappmark i administrativt hänseende hörer.
För underlättnad af denna beröring har också ett vägsystem blifvit uppgjordt,
afseende att underlätta trafiken mellan Umeå, residensstaden i Westerbottens län, samt
Åsele Lappmark, och i sådant hänseende har redan väganläggning blifvit påbörjad ifrån
Umeå till Örträsk, afseende att fortsättas derifrån till Fredrika kyrka och vidare till
Åsele, för fortsättning af hvilken väg också Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition om
Statsverkets tillstånd och behof föreslagit ett anslag af 20,000 Riksdaler Riksmynt.
Af lika stor vigt är äfven tvänne andra vägar, nemligen från Åsele till Dorothea
kyrka, samt en annan från Åsele till Wilhelmina kyrka, i kostnad beräknade, den förra
till 61,000 och^den sednare till 66,950 Riksdaler, allt Riksmynt.
Af dessa vägar, hvilka faktiskt bäggedera äro af oundgänglig vigt för orten, har
också Kongl Styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader i sitt generalförslag upptagit den
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 46.
103
mellan Åsele och Wilhelmina i första rummet bland de nödvändigaste väganläggningarne,
med förordande af ett anslag, stort 50,000 Riksdaler Riksmynt, hvilket, då orten
åtagit sig att ansvara resten, är tillräckligt; ätvensom samma generalförslag i andra
klassen upptager vägen mellan Åsele och Dorothea med ett föreslaget bidrag af 40,000
Riksdaler.
Åberopande sålunda nyssnämnda generalförslag med dervid fogade handlingar,
som lära blifva till Höglofliga Stats-Utskottet öfverlemnade, vågar jag derföre vördsamt
hemställa,
det behagade Rikets Ständer under de förbehåll, som kunna finnas lämpliga,
bevilja, dels för anläggning af väg mellan Åsele och Wilhelmina ett
anslag af 50,000 Riksdaler Riksmynt, och dels för anläggning af en väg
mellan Åsele och Dorothea ett anslag af 40,000 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865. »-
Pehr Staaff.
N:o 46.
Af Herr StäSLff, Pehr, om utvidgning af Hudiksvalls högre Elementarläroverk
till fullständigt, äfven på den klassiska
hildnings-linien, samt anslag till en Lektor i klassiska
språk vid nämnda läroverk.
Läroverket i Hudiksvall, som räknar sin upprinnelse från 1650 och under 1700-  talet intog en omfångsrik och aktningsbjudande ställning, blef i början af 1820-talet
förvandladt till vanlig trivialskola samt derefter vid riksdagen 1856—1858 åter upp
flyttadt
till högre elementarläroverk på reala linien. — Redan vid sistnämnda tidpunkt
utgjorde de ynglingar vid läroverket, som läste klassiska språk, ett betydligt större
antal än de, som icke läste desamma. Och detta förhållande har sedan visat sig så
104
Motioner i Bory are-Ståndet 1865. N:o 46.
konstant, att ingen med detsamma för ögonen och med någon kännedom om andra
förhållanden i orten kan betvifla detsammas fortfarande för en mycket lång framtid.
Antalet af lärjungar vid detta läroverk är för närvarande visst icke så stort, men de
aldra flesta ynglingar, som der inträda med bestämd föresats att genomgå läroverket
till slut, utgöras af sådane, som vilja erhålla en möjligast fullständig elementar-bildning,
för att sedan vid universitetet fortsätta sina studier och bereda sig för inträde i Statens
olika embeten och tjenster, bland hvilka de flesta ännu fordra någon kännedom af
klassiska språk. De ynglingar åter, som icke vilja förskaffa sig en så kallad lärd bildning,
nöja sig antingen med att genomgå folkskolan, eller, om de verkligen söka inträde
vid läroverket, qvarstadna de vanligen icke längre än till den tid då de skola
beredas till sin första nattvardsgång, till följd hvaraf antalet lärjungar på reala linien,
som företrädesvis begagnas af dessa lärjungar, både i allmänhet är obetydligt och särskildt
i 6:te och 7:de klasserna högst ringa. För att med siffror visa rigtigheten af
detta påstående beder jag få här uppställa en jemförelse för de sex sista åren mellan
antalet af latin-liniens och real-liniens lärjungar såväl från 3:dje klassen, der de båda
linierna delat sig, som de båda liniernas olika lärjunge-antal i 6:te och 7:de klasserna,
hvilka klasser just konstituera läroverket såsom ett högre.
Latin-liniens lärjungar Real-liniens lärjungar
från 3:dje klassen: från 3:dje klassen:
Höstterminen 1859
35  10.
Vårterminen 1860
37  10.
Höstterminen 1860
36  9.
Vårterminen 1861
34  9.
Höstterminen 1861
43  12.
Vårterminen 1862
42. ,  8.
Höstterminen 1862
41  11.
Vårterminen 1863
39. ' 10.
Höstterminen 1863 . . .
41  5.
Vårterminen 1864
42  6.
Höstterminen 1864
47  10.
Vårterminen 1865
46  8.
Summa 483. Summa 108.
Latin-liniens lärjungar Real-liniens lärjungar
i 6:te och 7:de klasserna: i 6:te och 7:de klasserna:
Höstterminen 1859
3  0.
Vårterminen 1860
3  0.
Höstterminen 1860
7  3.
Transport 13. Transport 3.
Vår
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 46. 105
Latin-liniens lärjungar Real-liniens lärjungar
i 6:te och 7:de klasserna: i 6:te och 7:de klasserna:
Transport 13.
Transport 3.
Vårterminen
1861 . .
6
3.
Höstterminen
1861 . .
11
2.
Vårterminen
1862 . .
2.
Höstterminen
1862 . .
11
2.
Vårterminen
1863 . .
11
2.
Höstterminen
1863 . .
13
1.
Vårterminen
1864 . .
1.
Höstterminen
1864 . .
1.
Vårterminen
1865 . .
10
1.
Summa 110.
Summa 18.
Höstterminen
1865 . .
12
1.
Häraf synes, hvilket öfvervägande antal latin-liniens lärjungar utgöra i jemförelse
med reala liniens. Och om det redan är tvifvelaktigt, huruvida de endast på reallinien
fullständiga läroverken motsvara någon orts behof, så synes alldeles obestridligt,
att ett sådant läroverk åtminstone icke tillfredsställer den här ifrågavarande ortens.
Långt heldre skulle Hudiksvall kunna nöja sig med ett blott på latin-linien fullständigt.
Faran för läroverkets fortfarande bestånd såsom ett högre, i händelse man icke
på något sätt sökte gå det stora flertalets af lärjungar önskan och behof till mötes
att erhålla fullständig undervisning i klassiska språk, förutsågs också redan på förhand
af de med ortens förhållanden mera förtrogne, hvarföre genast vid läroverkets
utvidgning till högre real-läroverk hösten 1858 en stor mängd af stadens och ortens
innevånare ingingo till Kongl. Maj:t med underdånig ansökan, att läroverket, mot förbindelse
för staden och orten att under en tid af sex år på egen bekostnad aflöna en
extra lärare, måtte få utvidga sin verksamhet derhän, att fullständig undervisning meddelades
äfven på den klassiska sidan. Kongl. Maj:t synes ock till fullo hafva godkänt
betydelsen af de i den underdåniga ansökan framlagda skäl, enär genom nådiga Brefvet
af den 16 Juni 1859 till Domkapitlet i Upsala förordnades, att undervisningen
inom de tvänne högsta klasserna vid läroverket från början af då nästkommande läseår
och tillsvidare skulle omfatta äfven de ämnen, som tillhöra den klassiska bildningen.
Rättigheten till en sådan utvidgad verksamhet hvarigenom Hudiksvalls läroverk erhållit
en exceptionel ställning i jemförelse med andra blott på real-linien fullständiga, har
nu varit oafbrutet begagnad från och med höstterminen 1859. Huru behöflig och anlitad
densamma varit, torde till fullo vara ådagalagdt genom de här ofvan anförda sifferuppgifter,
hvilka omfatta just de år, som sedan dess förflutit.
Det af sex års erfarenhet bevittnade behofvet, bör vara tillräckligt för att göra
undantaget till regel. De olägenheter, som äro förenade med nuvarande undantagsställning,
och bland hvilka blott må nämnas lärjungarnes på latin-linien försändande
Bill. till K. St. Prot. 1865 £ 1866. 11 Sami. 3 A/d. 14
106
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 46.
till annat läroverk för afläggande af maturitets-examen, svårigheten att bestämma lärarnes
undervisningsskyldighet, då läroverket på papperet heter ett real-läroverk, men
i verkligheten är ett humanistiskt; den möjliga tveksamheten hos föräldrar och målsmän
att insätta sina söner och myndlingar i en läroanstalt, om hvars fortfarande bestånd
de icke ega tryggad visshet — dessa olägenheter kräfva alla ett billigt och skyndsamt
afhjelpande. Motioner i syftning att få läroverket fullständigt äfven på den klassiska
bildningslinien hafva ock vid sist hållna riksdagar varit väckta men strandat förnämligast
mot det ringa antalet lärjungar, som då icke uppgått till 100. Då nu jemväl
denna stötesten så till vida bortfallit, att läroverket innevarande termin räknar 105
inskrifna lärjungar, hvaribland inom 6:te och 7:de klasserna 13, af hvilka blott en enda
realist, och då den redan befintliga lärarestyrkan med afseende på det begränsade antalet
af lärjungar kräfver en högst ringa och obetydlig ytterligare uppoffring från Statens
sida för läroverkets bringande i fullständigt skick, har en ny motion för ändamålet
icke kunnat undertryckas.
Det skall ännu säkerligen invändas, att lärjungarnes antal är alltför ringa, för
att kräfva läroverkets utvidgande till ett högre fullständigt, men deremot må först och
främst anmärkas, att det otvifvelaktigt måste komma att utöfva ett än ofördelaktigare
inflytande på tillvexten af lärjungarnes antal, om de flesta af dem i en så vigtig tidpunkt,
som vid afgångsexamen, blifva betraktade såsom privatister, då naturligt är, att
alla de, som hafva någon möjlighet att välja mellan olika läroverk, föredraga ett sådant,
der de veta, att de äfven ega rättighet att aflägga sin afgångsexamen. Dessutom
är det icke lärjungeantalet ensamt, som bevisar ett läroverks behöflighet och värde.
Lokala, temporära och provinciela förhållanden måste ock dervidlag tagas i betraktande.
Hudiksvalls elementarläroverk har till sin uppgift att åt ungdomen inom hela den vidsträckta
och starkt framåtskridande provinsen Helsingland, som redan räknar omkring
90,000 innevånare, bereda ett lättadt tillfälle till erhållande af vetenskaplig bildning.
En så kallad real-bildning skulle icke här tillfredsställa behofvet, och det är för långt
till något fullständigt läroverk, för att det skulle knnna ersätta, hvad här felas. Afståndet
från de två närmast belägna, på båda linierna fullständiga läroverken i Gefle
och Hernösand, är, åt hvilketdera hållet man vänder sig, 14 mil, och otvifvelaktigt är,
att ganska många af dem, som genom den nuvarande anordningen vid Hudiksvalls läroverk
kunna erhålla en fullständig humanistisk skolbildning, skulle beröfvas denna fördel,
om de för dess vinnande voro nödsakade att begifva sig till någon af omnämnda
tvänne städer, med hvilka Hudiksvall under större delen af året blott eger en besvärlig
och dyr landsvägsförbindelse. Hvad ändtligeu beträffar orsaken dertill, att läroverket
ännu är jemförelsevis litet besökt, så är denna tvifvelsutan att söka deruti, att ortens
befolkning till aldra största delen består af allmoge, hvilken, utom det att den
ännu icke fullt kommit till insigt om värdet och betydelsen af en högre, vetenskaplig
upplysning, finner äfven de omkostnader för barnens underhåll vid läroverket alltför
kännbara, som kanske af många andra samhällsklasser skulle anses särdeles billiga.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 47.
107
För att emellertid i någon mån underlätta möjligheten äfven för mindre bemedlade föräldrar
att hålla sina barn vid läroverket, hafva upplysta och för provinsens både materiela
och andliga utveckling nitälskande personer på sista tiden visat en storartad
frikostighet mot läroverket. Det kan i detta hänseende vara tillräckligt att anföra, att,
då läroverkets stipendii-medel år 1863, förutom en årlig ränta på 112 Riksdaler 50
öre, utgjorde ett kapital af 2,700 Riksdaler, de för närvarande uppgå till 11,470 Riksdaler.
Men skall läroverket kunna hoppas att hos allmogen väcka fullt förtroende,
fordras såsom oeftergifligt vilkor, att det inom sig sjelft skall kunna meddela en undervisning,
som i framtiden tillåter lärjungarne fritt val af sitt vitse genus.
Den närvarande, på stat uppförda lärarepersonalen vid läroverket utgöres af rektor,
som med dertill fulltygad kompetens undervisar i latin oah grekiska inom de
högsta klasserna; tvänne lektorer, den ena i mathematik, den andra i lefvande språk,
samt sju kolleger. Med denna lärarestyrka har undervisningen under sednaste år nöjaktigt
kunnat bedrifvas fullständigt på begge bildningslinierna, utan att någon öfveransträngning
för lärarne kommit i fråga. Men då rektor är tillförordnad endast för en
tid af fem år och hans plats icke alltid kan supponeras erhålla en för bibringande af
klassisk undervisning kompetent innehafvare, då dertill det nuvarande exceptionsförhållandet
i afseende på undervisningen inom de begge högsta klasserna icke längre hör
såsom ett sådant existera, får jag på ofvan utvecklade skäl och grunder anhålla,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte besluta, det Hudiksvalls högre elementarläroverk
från och med början af nästkommande statsregleringsperiod utvidgas
till ett högre fullständigt elementarläroverk och att för sådant ändamål
anslag för en lektion i klassiska språk vid nämnda läroverk från och med
samma tid varder af statsmedel beviljadt;
anhållande jag vördsammast om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet.
Stockholm den 11 November 1865.
Pehr Staaff.
N:o 47.
Af Herr Bolinder, A. M., angående ändring i föreskriften om
sättet för liqviderande af stämpelpapper saf gift öfverstigande
Fern Hundra Riksdaler Riksmynt.
Då det för den enskilde i de aldra flesta fall medför stor olägenhet att nödgas i
Landtränteriet verkställa liqvid af stämpelpappersafgiften och det åtminstone icke för
-
108
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N;o 48.
enklar kontrollen å dylik afgift, att den för lika slags handlingar uppbäres än af en embetsmyndighet,
än af en annan, och redovisas än med kartor, än med qvittenser; samt dertill
kommer, att den ersättning landtdomare haft sig tillerkänd för besväret med ifrågavarande
uppbörd och dess redovisande blifvit till det hufvudsakligaste dem beröfvad genom det nya
stadgandet i sednaste Charte-sigillate-förordning, att, der det stämpelvärde som på en
gång skall för en handling utgöras, öfverstiger 500 Riksdaler, beloppet skall liqvideras
i Landtränteriet och qvitto derå företes vid handlingens ingifvande till domstol samt af
domaren insändas såsom verifikation till Hof-rätten; hemställer jag vördsamt,
att Rikets Ständer, som vid sistlidne riksdag väl, af omtanke för den enskildes
beqvämlighet, ansågo det böra tillåtas honom på omförmälda sätt
verkställa en stämpelafgifts liqvid i Landtränteriet, men ingalunda ifrågasatte
att betunga honom med skyldighet dertill, då det kunde för honom medföra
besvär, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om ändring af berörda
stadgande och upplifvande af hvad i detta ämne var förut gällande.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
A. M. ' Bolinder.
N:o 48.
Af Herr Falkman, Å. R., om ändring i vissa delar af Kongl.
Förordningen den 21 Mars 1862 angående Kommunalstyrelse
i stad.
Snart hafva trenne år förflutit sedan de, med allmän glädje och tillfredsställelse
helsade nya kommunal-författningarne började tillämpas. Den erfarenhet rörande deras
verkningar, som derunder vunnits, har gjort, att hos många, glädjen numera icke
är oblandad. Den oändligen vackra idéen, att kommunens angelägenheter skulle af
kommunens egna utsedda deputerade få skötas, när samhällsmedlemmarne derom kunde
bli ense, och ait embetsmyndigheterna först skulle få någon befattning dermed, då
tvister uppstode, borde ju naturligen leda till en ökad håg och ett lifligare intresse än
tillförene, för behandlingen af de kommunala ärendena; men jag fruktar att en hel
mängd af de i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse
i stad meddelade föreskrifter, redan ledt, och än vidare kommer att leda, till
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 48. • 109
raka motsatsen, nemligen ett förqväfvande af allt intresse för kommunens angelägenheter
hos alla öfriga kommunens medlemmar än dem som specielt äro bland stadsfullmägtige
invalde, — derest icke nödiga ändringar i åtskilliga delar af åberopade
nådiga Förordning kunna vinnas. Det är härtill jag genom denna motion utbeder mig
Rikets Höglofliga Ständers benägna medverkan;, viljande jag nu närmare angifva de
omständigheter, deri jag anser ändringar och förtydliganden vara erforderliga.
Grunden för rösträttens utöfvande å allmän rådstuga finner jag vara i hög grad
orimlig. Erfarenheten har ock visat, att snart sagt ingen vill i dervid förekommande
valförhandlingar deltaga, öfverlemnande åt några få inom samhället högt beskattade,
att efter godtfinnande handla, hvaraf följer, att det förrättade valet blir ingenting
mindre än ett uttryck af det allmänna förtroendet. Det synes mig alltså högst nödvändigt,
att någon jemkning i röstberäkningssättet tillvägabringas och tillåter mig i
sådant afseende föreslå, det, med upphäfvande af 2:dra punkten i 12:te §, föreskriften
i lista punkten deraf må sålunda ändras, att hvarje röstberättigad för sin person tilldelas
en röst, samt derutöfver, enligt Art. 2 Bevillnings-stadgan för honom, uti sednast
upprättade vederbörligen fastställda bevillnings-taxeringslängd påförd bevillning till Staten,
af till och med 15 Ridr 1 röst.
„ 15 till och med 30 Ridr.... 2 röster.
» 30 „
r>
» 60
55 • *
. . 3
55
„ 60 „
55
„ 100
55 # *
. . 4
55
* 100 „
55
„ 150
55 ' *
. . 5
55
„ 150 „
55
O
O
CM
2
55 * *
. . 6
55
„ 200 „
55
„ 300
5» * *
. . 7
55
„ 300 „
55
„ 400
55
. . 8
55
„ 400 „
55
„ 500
55 *
. . 9
55
samt öfver 500 Ridr
. 10
55
hvadan, efter sammanläggning med den personela rösten, 11 röster skulle bli det
högsta röstetal någon kunde tillkomma.
Då inom hvarje stads kommun med öfver 3,000 innevånare, det skall finnas en
beslutande myndighet (stadsfullmägtige) samt en kontrollerande och verkställande myndighet
(magistraten) synes mig det böra vara tydligt och klart, för bibehållande af
likställighet och sjelfständighet, att den sednare myndigheten icke bör tillsättas af den
förre, utan båda utgå, om jag så må säga, från samma rot, hvadan, med val för tillsättning
af uppkommande ledigheter inom Magistraten, bör tillgå på samma sätt, och efter
enahanda röstgrund, som för val af stadsfullmägtige stadgas, de fall undantagna, som finnas
omförmälda i 31 § af Regeringsformen. Den föreskrift angående magistrats tillsättning,
som finnes meddelad genom 46 § i kommunal-förordningen, är icke så bestämd, som man af
ett lagbud har rätt att fordra. Också har dervid inom olika kommuner tillgått på olika
sätt, hvadan en tydligare föreskrift i berörda hänseende, är af behofvet högt påkallad.
110
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 48.
Jag föreslår alltså, att nyssnämnda § må gifvas sådan lydelse, som öfverensstämmer
med de åsigter jag här ofvan uttalat.
Af hvad anledning stadskommunens medlemmar betagits rättigheten, att genom
val å allmän rådstuga utse landstingsman, hvilken rättighet är öfverflyttad på stadsfullmägtige,
der sådane finnas, blir väl svårt nog att nöjaktigt förklara; och då en
sådan ganska vigtig rättighet, aldraminst må vara kommunens medlemmar betagen,
derest det nu hvilande förslaget till ny Riksdags-ordning skulle blifva antaget, enär
landstingsmanna-uppdraget bör vara uttrycket af ett mera allmänt, men icke ensamt
af stadsfullmägtiges förtroende, finner jag mig föranlåten föreslå, det 9:de, 16:de och
33:dje §§, hvar för sig, må undergå sådan ändring, som min anmärkning i berörda hänseende
åsyftar.
Då vår tids sträfvan i alla rigtningar synas gå ut på utvidgning af de medborgerliga
rättigheterna, har det ock slagit mig med förvåning, att alla de bland städernas
medlemmar, hvilka stå utanför den beslutande myndigheten, stadsfullmägtige, blifvit,
så att säga, försatta i ett omyndighets-tillstånd till den grad, att de icke ens äro
berättigade att, på sätt förut varit en hvar oförvitlig medborgare förunnadt, deltaga i
rådplägningarne om kommunens angelägenheter. Endast åt stadens Borgmästare eller,
i händelse af hinder för honom, en af Magistratens öfriga dertill utsedde ledamöter,
är, jemlikt § 38, en sådan rättighet tillerkänd. Uti Kongl. Förordningen om kyrkostämma
är deremot den vackrare grundsatsen antagen, det rättigheten att deltaga i
kyrkostämmans, ej mindre öfverläggningar, än ock beslut, tillkommer en hvar, som vid
allmän rådstuga rösträtt eger. Så långt vill jag väl ej gå i fråga om de egentliga
kommunal-angelägenheterna, hvars slutliga afgörande jag fortfarande önskar må varda
åt de af kommunens medlemmar utsedde fullmägtige förbehållet; men deremot anser
jag af högsta vigt, ej mindre för sjelfva ärendenas behöriga skärskådande och utredning,
än äfven såsom en mången gång nyttig ledning och ett godt stöd för stadsfullmägtiges
blifvande beslut, det rättigheten, att deltaga uti den föregående öfverläggningen
vid stadsfullmägtiges sammanträden, äfvensom att hos fullmägtige skriftligen
väcka förslag rörande stadens gemensamma angelägenheter, må tillkomma
en hvar, som vid allmän rådstuga rösträtt eger. — Godkännas dessa mina åsigter,
torde, till följd häraf, ej mindre 36:te och 38:de §§, än äfven 35:te, 37:de, 39:de samt
45:te §§, undergå nödiga redakti onsförändringar.
Uti § 28 är, bland annat, stadgadt, att den ej kan stadsfullmägtig vara, som för
nesligt brott är tilltalad; men att varda medborgerligt förtroende beröfvad derföre,
att måhända någon illasinnad person, antingen sjelf, om han dertill har mod, eller genom
någon dertill legd stackare, hvilken icke har något att af ett slikt tilltal äfventyra,
anställer chikanösa rättegångar, synes mig till den grad upprörande, att jag lif
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 48.
lil
ligt önskar, det föreskriften i denna punkt af åberopade lagrum, må inskränkas till
den, “som är för nesligt brott dömd, förklarad ovärdig att föra andras talan eller under
framtiden ställd.”
Man har exempel derpå, att högre myndighet, hvars pröfning utaf stadsfullmägtige
fattadt beslut, i någon kommunen allmänt rörande angelägenhet, i besvärsväg blifvit
understäldt, af ordalagen i 76:te § tagit sig anledning förklara, att som öfverklagade
beslutet icke kunde anses kränka besvärandernes enskilda rätt, eller hvila på orättvis
grund, eller vara i olaglig ordning tillkommit, icke eller kunde anses stå i strid med
allmän lag eller författning, eller öfverskrida deras befogenhet som beslutet fattat,
kunde de anförda besvären icke till pröfning upptagas. Om en sådan tydning af författningen
kan vara rigtig, och lagstiftaren alltså verkligen velat etablera en sådan
grundsats, så har åt stadsfullmägtige, genom kommunal-förordningen, blifvit inrymd en
magt, större än den våra öfriga lagar och författningar tillerkänner de flesta af rikets,
så lägre, som högre, domstolar och kollegiala verk. Är åter den här ofvan omnämnda
tydningen felaktig, så må lagbudet ändras, hvarigenom en dylik misstydning omöjliggöres.
Jag vet nog, att många hysa den åsigt, det knappast någon sjelfstyrelse kan
anses existera, om ej stadsfullmägtige beklädes med en sådan diktatorisk magtfullkomlighet,
att deras beslut icke må få underkastas vidare pröfning; men skulle så verkligen
vara, så heldre än att tänkande, frie, och för sitt samhälles anseende samt förkofran
nitälskande medborgare skulle vara beroende af ett dylikt förhatligt envåldsregemente,
må sjelfstyrelsen med all sin beprisade förträfflighet kastas öfver bord.
Dock — för min del, hvarken vill eller kan jag medgifva rigtigheten af ett slikt vilkor
för tillvaron af en samhällsnyttig sjelfstyrelse; och jag föreslår fördenskull,
att den ifrågavarande §:n må gifvas följande enkla lydelse: Medlem af stadskommun,
som åt allmänna rådstugans eller stadsfullmägtiges beslut, i hvad
stadens angelägenheter angå, ej nöjes, eger rätt att deruti rättelse söka genom
besvär, hvilka, jemte det öfverklagade beslutet, böra till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ingifvas inom tjugu dagar efter det klaganden
af beslutet erhöll del etc. etc. etc.
Äfven i åtskilliga andra, ehuru mindre väsendtliga, omständigheter, skulle jag
önska ändring; men dessa anser jag mig, till undvikande af för mycken vidlyftighet,
dertill jag måhända redan gjort mig skyldig, icke nu behöfva påpeka, då jag förmodar,
det en mera allmän revision af de nya kommunal-förordningarne kan komma att
ega rum, och jag dervid, i så fall, såsom ledamot af Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
der ärendet till behandling förekommer, blir i tillfälle mig yttra.
Om behörig remiss af denna motion auhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
A. R. Falkman.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 49.
N:o 49.
Af Herr Ländström, A. I., angående statsbidrag till uppförande
af s/col- och gymnastik-lokaler för Wenersborgs högre
Elementarläroverk.
Då Wenersborgs stad åtog sig det i och för dess läroverks utvidgande till fullständigt
äfven på klassiska linien bestämda vilkor, nemligen att, ”utan bidrag af
statsmedel bygga och underhålla lärohus”, skedde ett sådant åtagande — dels med
beräkning, att det befintliga skolhuset, jemte sex stycken i skolans närmaste grannskap
på stadens bekostnad förhyrda rum, skulle blifva fortfarande tillräckligt, åtminstone
om, såsom äfven sedermera skett, rektors i skolhuset belägna boställsvåning uppläts
till skolans begagnande, och dels med beräkning, att, i händelse af vidare behof, bidrag,
med stöd af 124 § uti gällande läroverksstadga, skulle kunna erhållas af stiltets
byggnadskassa. Erfarenheten har dock visat, att lärjungarnes antal, som under föregående
10 år per medium uppgått till 150, sedan höstterminen 1862, då läroverkets
utvidgning skedde, förökats till 251, och sannolikt kommer att ytterligare ökas, så
att, enligt rektors bifogade intyg, skol-lokalen redan nu är otillräcklig och utvidgning
deraf alldeles oundgänglig; likasom genom äfven vidfogadt intyg från Konsistorium i
Skara styrkes, att stiftets byggnadskassa. icke allenast icke eger några tillgångar, utan
är så skuldsatt, att intet bidrag derifrån är att påräkna. Vid sådant förhållande vågar
jag väcka motion om anslag af allmänna medel till läroverksbyggnad i Wenersborg
enligt hos Kongl. Maj:ts Ecklesiastik-departement förvarad ritning och kostnadsförslag;
grundande jag äfven denna motion på det kända faktum, att vid 1859 års
riksdag, då nämnda för detta och några andra läroverks utvidgning fästade vilkor
bestämdes, detta endast skedde genom votering i förstärkt Utskott, sedan 2:ne
Stånd stadnat mot 2:ne. Det synes icke behöfvas någon bevisning för obilligheten
deraf, att en mindre stad skall bekosta lärohus för ett större läroverk, som är många
gånger mera besökt af kringliggande landsbygdens barn än af stadens.
Den rätta principen torde i detta afseende vara, att Staten, sedan den öfvertagit
alla befintliga byggnadskassör och möjligen äfven inkomsten af den sist föreskrifna
terminsafgiften till byggnadsfonden, ensam bestrider all byggnadsskyldighet i och för de
af
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 50.
113
af Staten bekostade elementarläroverken, hvaremot kommunerna endast sörja för folkskolorna
som komma dem till uteslutande gagn.
Dessutom fäster jag uppmärksamheten på inkonseqvensen och orimligheten deraf,
att sedan viii föregående riksdagar flera anslag blifvit till skolbyggnader beviljade
och deribland en betydlig summa till rikets andra stad, som till och med uteslutande
för egen räkning har behof af ett högre läroverk, numera intet bidrag skulle lemnäs
i de förhållanden, hvilka här äro för handen och synes desto mer förtjena deltagande,
som Wenersborgs stad, efter den tolala förstörelsen genom 1834 års brand, haft flera
utgifter än på de flesta andra ställen att bestrida.
På dessa grunder och med ledning af åberopade, af Kongl. Öfver-intendents-embetet
upprättade ritningar och kostnadsförslag, upptagande en kostnadssumma af- 206,054
R:dr R:mt, tager jag mig friheten vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer måtte med ett anslag af 150,000 R:dr Riksmynt bidraga
till uppförande i Wenersborg af skol- och gymnastik-lokaler för det der
inrättade elementarläroverket, då staden å sin sida förbinder sig att icke
allenast dertill upplåta i alla afseenden tjenliga tomtplatser, utan äfven
anskaffar de medel, som utöfver berörda anslag erfordras till byggnadernas
uppförande och inredning i öfverensstämmelse med åberopade ritningar och
förslag.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
V
A. I. Landström.
N:o 50.
Af Herr BcrglUSIl, C. J., om bibehållandet af folkskolelärare
seminariet på Gotland.
Då, enligt Kongl. Maj:ts om folkskolelärare-seminarierna i riket fattade nådiga
beslut, lärare-seminariet på Gotland år 1866 kommer att indragas, till otvifvelaktig skada
för folkundervisningens i denna aflägsna landsort nu lifligt fortgående utveckling, vågar
Bih. till R. St. Brot. 1865 fy 1866. 11 Sami. 3 Afd. 15
114
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 50.
jag, med minne af den prisvärda, utomordentliga huldhet och frikostighet, hvarmed
både Regering och Folk sträfvat att öfver hela riket utbreda folkbildningens välsignelser,
i ödmjukhet föreslå, att Rikets Höglofliga Ständer ville besluta om sådan åtgärd,
genom hvilken nämnda seminarium måtte få bibehållas och fortsätta sin hittills,
enligt vederbörandes vitsord, mycket gagnande verksamhet.
För bifall till detta förslag får jag åberopa följande skäl:
Den genom Wisby stifts-styrelse till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga berättelsen
om folkundervisningen på ‘Gotland åren 1861—1863 vitsordar genom fakta och
siffror den allmänna, villiga och varma nitälskan, hvarmed öns befolkning, efter måttet
af krafter och tillgångar, omfattat folkundervisningens stora, framtidsrika sak, och af
en jemförelse med de af trycket utgifna berättelserna från de öfriga stiften för
nämnda år, vill det synas, att Gotland, med hänsyn till sitt folkskoleväsende, i allmänhet
icke blott mäter sig med, utan ock i ett eller annat hänseende nästan står
framom de landskaper, der nämnda fosterländska sak visat den mest lofvande utveckling.
Folkskole-inspektörens på Gotland år 1863 afgifna berättelse upplyser, att folkskolornas
antal med hänsyn till folknummern är, bland rikets provinser, störst på
Gotland, der hvarje af de (år 1863) 70 skoldistrikterna omfattade i medeltal endast
736 personer, eller, om Wisby distrikt afräkuade», hvarje landtdistrikt räknade i medeltal
endast 660 personer — ett förhållande, sorn sedan dess, genom tillkomsten af
nya skolor blifvit ännu fördelaktigare. Att vidare på Gotland nästan alla skolor äro
fasta (allenast en är nemligen flyttande, dock endast med två stationer), torde för ön vara
en utmärkelse, enär proportionen mellan dessa båda slag af skolor i alla cle öfriga
stiften är helt annorlunda. Vidare funnos då inom ön 12 småskolor, och dessutom
32 enskilda skolor, så att provinsen, med en befolkning vid 1862 års slut af 51,538
personer, egde 114 mer eller mindre fullständiga läroanstalter för folkundervisningens
befrämjande. Och sedan år 1863 har förhållandet så blifvit förändradt, att folkskolornas
antal stigit från 70 till 74, och småskolornas från 12 till 14.
Med hänsyn till verksamhet och kunskapsmått inom de Gotländska folkskolorna
lemnar en granskning af de ofvan citerade berättelserna följande resultater:
I räknekonsten hafva på Gotland nästan alla skolbarnen blifvit öfvade — ett förhållande
som endast der tyckes ega runi; och hvad angår skrifkonsten, hafva likaledes
nästan alla barn deruti öfvats, och äfven i detta fall kan Gotland nämnas såsom stående
framom de andra orterna, bland hvilka några finnas, der endast hvart annat barn
fått öfning i denna vigtiga färdighet. Med undantag endast på Gotland synes äfven
på de eljest i afseende på folkundervisningen bäst lottade orterna '/3:del eller en '/Rdel
af barnen stadna under den Kongl. Stadgans föreskrifna mimimum.
Angående slutligen lärarnés lönevilkor, hafva på Gotland genom församlingarnes
bidrag och med understöd af statsmedel något öfver '/3:del af lärarne i de ordinarie
folkskolorna erhållit en förhöjning i lön till 400 Riksdaler eller derintill.
Dessa fakta, hemtade till en del ur öfficiela handlingar, må ådagalägga, att den
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 50.
115
lilla ö-provinsen i denna magtpåliggande angelägenhet liar, så godt den kunnat, försökt
uppfylla erkändt dyrbara pligter; men lika mycket som dessa förhållanden utgöra
en anledning till glädje öfver hvad sorn redan är påbörjadt och åtgjord!, och till hopp
om en alltmer tillfredsställande utveckling, lika mycket tyckas de också ålägga provinsens
målsmän, en allvarlig förbindelse, att försöka bibehålla dess folkskoleväsende tills
vidare på den ståndpunkt, dit det redan hunnit, och hvilken ingalunda, såsom anfördt
är, blifvit ofördelaktigt vitsordad.
Men då bland alla åtgärder till folkbildningens befrämjande, de, som vidtagas
för danande af dugliga lärare, kanske äro de mest ingripande och inflytelserika, torde
det kunna påstås, att det genom indragandet af seminariet i Wisby skall uppstå högst
betänkliga olägenheter, som tvifvelsutan medföra ett beklagligt hämmande af eller ett
ännu mer beklagligt tillbakaskridande i den sak, som nu är stadd i så löftesrik utveckling.
Öns aflägsna läge; de kostsamma sjö-och landtresorna till det seminarium på
fastlandet, som blifvit för Gotland liksom anvisadt; svårigheten att sig uppehålla på
en från hemmet så långt afskiljd ort, der alla. små, men relativt mycket vigtiga förbindelser
med hemmet i hänsyn till seminaristens hushållning alltid blifva dyra, och
vissa tider af året kanske omöjliga — allt detta i förening med det inom Gotlands
län iakttagna förhållandet, att endast medellösa ynglingar egna sig åt denna verksamhet,
torde medföra den följd, att Gotländska lärare för de Gotländska folkskolorna icke
blifva att påräkna. Man har på Gotland haft ett talande exempel på denna svårighet
att vid ett genom hafvet från hembygden skiljdt seminarium kunna bereda sig erforderlig
lärarebildning: sedan nemligen Calmar seminarium upphört att vara en bildningsanstalt
för manliga lärjungar, kommo till Wisby fyra lärjungar från Öland, men ingen
af dem förmådde, af helt och hållet ekonomiska skäl, att hålla ut längre än en termin,
ty hafvet skiljde från hemmet, och från hemmet skulle den nödvändiga handräckningen
komma. Om alltså Gotland sjelft icke kan komma att med lärare förse
sina relativt mycket talrika folkskolor, hvilkas antal dessutom nästan årligen plär
ökas derigenom att annexförsamlingarne skilja sig från moderförsamlingen och anlägga
egna skolor; — så måste dessa lärare påräknas från fastlandet. Men dervid finnas
omständigheter, som otvifvelaktigt skola föranleda stora svårigheter. Först och främst
kan antagas, att fastlands-seminariernas utexaminerade lärjungar alltid skola företrädesvis
söka anställning i de respektive hembygderna, och endast de minst begåfvade skola
kanhända finna sig hågade att å andra orter söka sig verksamhet och nödtorftig bergning.
Men äfven för många af dessa torde resan öfver hafvet till den aflägsna öprovinsen
blifva afskräckande, och Gotland skulle på sin höjd få dem, som blifva öfver,
sedan folkskolorna på fastlandet försett sig med de bästa och med de bättre. Vidare
är väl bekant, att på Gotlands landsbygd, liksom i Dalarnes, fortlefver ännu bland
allmogen en mycket egendomlig, för fastlandsbon länge obegriplig provinciel mun-art,
liksom ock många i lynne och folksed starkt utpräglade egendomligheter, och man
torde lätt kunna föreställa sig den ömsesidiga svårbegriplighet, som skall uppstå, när
116
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 50.
från någon provins på fastlandet en son af folket, med sin provins’ starkare eller svagare
språkbrytning, skall uppträda såsom barnalärare bland en befolkning med en för
honom ny dialekt, nya folkseder och mångartade egendomliga förhållanden, hvilka den,
enligt snart föråldradt språkbruk, så kallade ”främlingen” icke förstår och kanske aldrig
skall lära sig att rätt uppfatta. Folkskolelärarens framgång beror ock till stor del på
hans förhållande till föräldrahemmen; men den främmande läraren, hur skicklig han
i sin egentliga sak än må vara, torde aldrig så kunna sätta sig in i nyss antydda
säregna förhållanden, som en infödd.
Hvad angår Wisby folkskolelärare-seminarium, som våren 1864 räknade 24 elever,
hafva dess till och med nämnda år utexaminerade 129 lärjungar (hvilka med mycket
få undantag egnat sig åt lärarekallet) alla vunnit anställning. För seminariets nuvarande
lärjungar blir det efterhand tillräckliga ledigheter. Och att seminariets arbete varit
godt och framgångsrikt, röjes bäst genom beskaffenheten af dess lärjungar samt dessas
verksamhet; att flera bland dem med verklig utmärkelse, många mycket nöjaktigt fullgöra
sina åligganden, samt att den Gotländska folkskolelärare-korpsen är lifvad af en
frisk och god anda, är af stiftets folkskole-inspektör i dess ofvan åberopade officiela
berättelse med uttryckliga ord intygadt.
Med anförande af dessa skäl, och då det bör vara Statens pligt att för sina
stora ändamål icke allenast väcka och framkalla bemödanden och krafter, utan ock
att hägna och uppmuntra de krafter, som redan blifvit väckta och börjat verka; och
då provinsen Gotland, utan öfverdrift, kan sägas hafva varmt uppfattat och med mycket
nitiska ansträngningar och jemförelsevis betydliga uppoffringar inom sig sökt förverkliga
folkundervisningens stora tanke, samt derföre måste känna det hårdt, att snart
se sig i mistning af det vigtigaste medlet och vilkoret både för denna saks upprätthållande
och för möjligheten af dess rikare utveckling; så vågar jag vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte till Kongl Maj:t ingå med underdånig
anhållan, att seminariet på Gotland, i följd af lokala skäl (— liksom det
i Norrland —) och tillsvidare med samma organisation som det egt till
innevarade års hösttermin, måtte få fortfara i sin verksamhet, och att Rikets
Ständer dertill behagade anvisa erforderliga medel, med hänsyn till så
väl seminariets stat, som stipendier till dess lärjungar, enligt hvad förhållandet
varit före nyssnämnda hösttermin.
Man skall hoppas, att seminariet i Wisby, om det får fortvara, framdeles skall
befinnas förtjent af den förstärkning i hänsyn till lärarekrafter och materiel, som redan
kommit de andra bibehållna seminarierna till godo.
Om remiss häraf anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
C. J. Bergman.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 51.
117
N:o 51.
Af' Herr HCUSChCIl, L. V., angående dels Blår adsr ätter nes organiserande
enligt Lag-beredningens förslag, dels ock förberedelser
till ändringar i domstolarnes organisation och
verksamhet.
Uti en under N:o 241 i tredje Afdelningen ll:te Samlingen af Bihanget till
Riks-Ståndens Protokoll intagen motion, ”angående dels Häradsrätternas organiserande
enligt Lagberedningens förslag, dels och förberedelser till ändringar i domstolarnes
organisation och verksamhet”, — har jag, bland mycket annat, föreslagit:
l:o) att Häradsrätterna måtte organiseras så, som Lagberedningen föreslagit i
afseende å Landsrätt;
2:o) att i den mån, det ske kunde, protokollsföringen vid Häradsrätt måtte komma
att bestridas af särskild, derför ansvarig, Notarie, ungefärligen så, som Lag
komitéen
föreslagit i dess uti motionen omförmälda, och till en del in
tagna
förslag till Notariats-inrättning på landet; samt
3:o) att Häradsrätterna måtte oftare, än nu sker, bålla ordinarie ting.
Derjemte hade jag fästat uppmärksamhet på flera frågor, hvilka, rörande domstolarnes
organisation och verksamhet, behöfde närmare utredas, och deribland den,
huruvida ordföranden i Under-rätt på landet, i fall den borde vara organiserad annorlunda
än Stads-domstol, framdeles skulle, såsom hittills i verkligheten vore förhållandet,
vara envåldsherre öfver både ransakning, protokoll och beslut, med rättighet
att sjelf, utan appell, vitsorda sina anteckningars rigtighet, då den ifrågasattes eller
bestreds; eller ock om, i hvarje Rätt, borde finnas åtminstone en sjelfständig protokollsförande,
mot hvilken anmärkningar rörande protokollet kunde rigtas, för att af Rätten pröfvas.
Vid denna motions handläggning i Lag-Utskottet uppstod, bland annat, fråga om
åklagare-magtens organisation, om protokollens justering, m. m.
Jag får nu ånyo väcka dessa frågor, och förnya berörda motion N:o 241, samt anhålla,
att Lag-Utskottet, på grund deraf, utarbetar de förslag till lagstadganden och
underdåniga skrifvelser, hvilka Utskottet kan finna skäligt föreslå.
Stockholm den 11 November 1865.
L. V. Henschen.
118
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 52.
X:o 52.
Af Herr HCDSChC!!, L. V.j angående tiden, hvarunder hrända
eller distillerade spirituösa drycker få säljas, och allmänna
näringsställen hallas öppna.
På sätt inhemtas af sidorna 14—37 af mitt särskilda yttrande, intaget i hosfogade
tryckta utdrag af Upsala Magistrats-protokoll för den 28 September 1864, har
frågan om tiden, hvarunder näringsställen, å hvilka spirituösa drycker alyttras, få
hållas öppna, utgjort föremål för bestämmelser, dels i allmänna författningar, allt ifrån
den tid, Stadslagen utgafs, dels ock i särskilda föreskrifter, gällande för universitetsstaden
Upsala.
För att icke göra denna motion alltför vidlyftig, vill jag ur omförmälda yttrande
icke ens anföra allt hvad der, angående berörda tid, finnes aufördt, utan endast anmärka
:
l:o) att, enligt 22 kap. Byggninga-Balken Stadslagen, värdshusvärd (”tavärnare”)
ej fick sälja öl eller andra drycker sednare är. klockan 9 på aftonen ;
2:o) att, genom 3 § i Kongl. Resolutionen den 2 Mars 1660, Krögare förbjöds ”till
kyrkiofolket” utminutera öl eller vin ”för eller under tide-gierden;”
3:o) att, enligt 9:de punkten, 2:dra afdelningen i Kongl, stadgan den 2 Oktober
1665, alla krogar skulle tillslutas klockan 7 aftonen före högtidsdagar;
4:o) att, enligt 8:de § i Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär, den 10 December
1672, öl, bränvin och annat sådant, som af Krögare i kyrkoby, såldes
före eller under predikan ”och til någon thess hinder och försummelse sampt
Sabbatsdagars ohelgande,” skulle vara konfiskabelt;
5:o) att i l:sta punkten 5:te § 2:dra afdelningen i Kongl. Stadgan den 17 Oktober
1687 föreskrifvits, att alla källare, öl- och bränvinskrogar skulle tillslutas klockan
7 aftonen före Söndagen, och ingen utskänkning eller förtäring der tillåtas
före klockan 4 om Söndagsaftonen;
6:o) att den ännu ej uttryckligen upphäfda 8:de § af Kongl. Förordningen den 17
April 1733 var så lydande:
”På Sön- och Högtidsdagar skola alla Krogar, Kiällare och Caffehus vara tilslutne
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 52.
119
til klåckan 7 om aftonen, ifrån samma tid af den föregående dagen, och ingen,
utom de, som giästa och spisa, under förenämnde tid där inlåtas, vid Tio
Dal. Silf.mts. vite: Börandes til den ändan andre, som på sådane dagar behöfva
ifrån kiällare til deras nödtorft några varor låta afhemta, sådant
giöra dagen förut, inan klåckan 7 eftermiddagen: Dock må dem, som äro
vane att hämta sin spis ifrån Värdshus eller kiällare, och vilja äta hemma
i sina Camrar, samma frihet på Sön- och Högtidsdagar lämnas, så väl som
dem, hvilka på sådane ställen ordinairt spisa, äfven som ock den, hvilken är
sink, och antingen efter Medici förordnande, eller sielf längtar efter någon mat
eller dryck, at styrkia sig med i sin svaghet, må på sådane dagar kunna der
utinnan
saklöst betjänas. Men på alla de öfrige dagarne ifrån den 1. Augusti
til den 1. Maji, böra alla Krogar, Kiällare och Caffe-hus vara tilslutne klåckan
9. om aftonen, och ifrån den 1. Maji til den 1. Augusti klåckan 10 om aftonen.”
Denna allmänna författning kan ingalunda anses npphäfd genom den i l:sta punkten
8:de § 3 kap. Missgernings-Balken meddelade föreskrift, att ”mat och
dricka må säljas til nödtorft, sedan Gudstiensten är förbi;” och det desto
mindre, som författningen, delvis anförd i 1807 års offlciela lagsamling, i allmänhet
ansågs gällande till dess Kongl. Förordningen emot fylleri och dryckenskap
den 24 Augusti 1813 utfärdades. I denna förordning är ej heller 1733
års ofvanintagna författning uttryckligen upphäfd; hvaremot 1813 års förordning
är uttryckligen upphäfd genom Kongl. Förordningen emot fylleri och dryckenskap
den 16 November 1841;
7:o) att, enligt Kongl. Plakatet den 26 Februari 1793, ”skola alla källare, Caffe-hus,
Näringsställen och krogar vara tilslutne ifrån Lördags afton Klockan Sju,
såsom föi ut stadgadt varit, och ingen skänkning eller förtäring der tillåtas
til samma tid om Söndagsaftonen, endast med undantag för dem, som å dylika
ställen gästa och spisa, eller derifrån sin mat hemta.”
Derjemte förnyades hvad i ”Kongl. Brefvet af den 13 Augusti 1733 om Gästgifvaregårdar
å landet” föreskrifvits;
8:o) att, genom 2:dra mom. i Kongl. Cirkulärbrefvet den 28 Augusti 1798, all bränvinsförsäljning
i minut i städerna, undantagande Stockholm och Carlskrona samt
städerna i Göteborgs och Bohus län, förbjöds från och med den 1 Oktober
samma år;
9:o) att detta förbud förnyades genom Kongl, Kungörelsen den 5 November 1799
”huru med bränvinsbränningen förhållas skal;”
10:o) att i 7:de § af Kongl. Förordningen den 15 Juni 1800, om bränvinstillverkning
och försäljning, ytterligare förbjöds ”alt krögeri med bränvin på landet och i
städerna, Stockholm undantagen;” hvaremot det tilläts söknedagar å gästgifvaregårdar
och andra näringsställen för der spisande gäster;
ll:o) att i de författningar härom, hvilka utfärdats från början af vårt nuvarande
120 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 52.
statsskick, det varit förbjudet att annorledes, än vid måltider sälja bränvin
minut;
12:o) att vid den nya lagstiftning, som börjades vid 1853 års riksdag, det då tillsatta
särskilda Utskott i betänkandet N:o 13, dateradt den 18 Juni 1854, yttrade:
”Då det är kändt, att de flesta och anstötligaste företeelser af dryckenskapslasten
visa sig vid större folksamlingar, der icke blott exemplet alltför lätt
förleder, utan äfven följderna isynnerhet väcka förargelse och föranleda leif
och brott, har Utskottet trott, att lagstiftningen bör vara särdeles omtänksam
att förhindra försäljning af spritdrycker vid dylika tillfällen (§ 24). Utskänkning
af sådana drycker samt parti- och minuthandel dermed under sön- och
helgedagar torde äfven böra förbjudas, med det enda undantag, att i stad, der
många finnas, som icke hafva eget hushåll, utan nödgas att på värdshus dagligen
förse sig med mat och dryck, utskänkning af spritdrycker må hållas spisande
gäster tillhanda under ett par måltidstimmar (§ 26). Det oskick, som
tyvärr inrotats, att de dagar, hvilka borde hållas i helgd, just företrädesvis
blifvit likasom anslagna till ett tanklöst och hejdlöst lefverne, torde böra motarbetas
med alla medel, som stå lagstiftning och styrelse till buds; och den
ovilja, hvarmed ett dylikt lagbud, som det nu föreslagna, möjligen kommer att
mottagas af det gamla oskickets invanda vänner, bör icke förvilla eller afskräcka
de för sedlighet och ordning nitälskande;”
13:o) att i öfverensstämmelse härmed Utskottet föreslog ett så lydande stadgande:
”Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom partieller
minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.”
”Å så väl gästgifvaregård, som annat näringsställe i stad och å landet, vare
utskänkning då förbuden; dock må i stad klockan mellan 1 och 3 eftermiddagen
utskänkning ske till spisande gäster;”
14:o) att, i Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855, det förra af dessa moment
intogs, men att det sednare ändrades till följande lydelse:
”På landet vare då ”(helgedagar)” all annan utskänkning förbjuden, än på gästgifvaregårdar
vid måltider till resande, derest Vår Befallningshafvande ej, på
grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat. I stad ege vederbörande
myndighet att bestämma, hvilka timmar om dagen utskänkning må vara tillåten
15:o) att vid näst derpå följda riksdag, som börjades den 15 Oktober 1856, sammansatta
Utskottet föreslog, att, både å landet och i stad, all utskänkning af
bränvin under helgedag skulle vara förbjuden; men att detta förslag icke antogs,
utan det äldre stadgandet bibehölls i 27 § af Kongl. Förordningen den
27 November 1857;
16:o) att vid 1860 års riksdag sammansatta Utskottet yttrade:
”Enär ordalagen uti 27:de § 2:dra momentet af nu gällande Förordning antyda,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 52.
121
tyda, att polismyndighet i stad endast för sön- eller helgedagar eger förordna
hvilka timmar utskänkning må vara tillåten, hvaraf man dragit den slutsats,
att polismyndighet icke eger magt att för någon tid af dygnet på söknedagar
förbjuda utskänkning af eller minuthandel med bränvin; men obestridligt är
att ordningens handhafvande inom städerna skulle i hög grad försvåras, ifall
sådan utskänkning och minuthandel finge å söknedagar hela dygnet utöfvas,
har Utskottet ansett nödigt att vederbörande myndighet genom bestämd löreskrift
förklaras berättigad att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel
med och utskänkning af spritdrycker må vara tillåten.”
Och på grund af denna motivering föreslogos stadgar, hvilka Ständerne i
skrifvelsen N:o 156 återgåfvo med följande lydelse:
”Vederbörande myndighet ege att bestämma hvilka tider å dygnet minuthandel
med och utskänkning af bränvin må vara tillåten.”
”Skulle anledning förekomma dertill, att minuthandel med eller utskänkning
af bränvin bör förbjudas i stad vid något af de tillfällen, som i § 25
nämnas (d. v. s. auktioner, marknader, mönstringar och andra folksamlingar)
eller å landet vid de tillfällen, som i samma §:s 2:dra mom. omförmälas,
(uppbördsstämmor, mantalsskrifningar, ting m. m.) ege vederbörande myndighet
jemväl att derom meddela föreskrift;”
17:o) att Konungen, som godkände detta förslags sednare morn., ändrade deremot
det första till följande i Kongl. Förordningen den 7 December 1860 begagnade
lydelse:
§ 26. ”Minuthandel med och utskänkning af bränvin vare, äfven då den
för öfrigt medgifven är, i allmänhet icke tillåten sednare å dag än till kl.
10 på aftonen; egande dock vederbörande embetsmyndighet, der särskilda
omständigheter föranleda behof af annan tids bestämmande, att derom förordna;”
18:o)
att vid sednaste riksdag väcktes flera motioner för åstadkommande af inskränkning
i rättigheten att utskänka spirituosa å helgedagar, samt att det sammansatta
Utskottet yttrade derom, bland annat:
”Till stöd för dessa motioner har blifvit anfördt, att, isynnerhet i städerna,
söndagarne ofta på ett för sabbatsfriden störande sätt egnades åt dryckenskap;
att något skäl ej förefunnes, hvarföre samma inskränkning i rättigheten att å
sön- och helgedagar sälja starka drycker, som gälde för landet, ej äfven borde
gälla i städerna; att öfvertygelsen, det förbudet mot starka dryckers försäljning
å sön- och helgedagar skulle innebära ett afgörande steg till hämmande
af bränvinets missbruk, blifvit allt mera allmän, samt att, äfven om ett dylikt
förbud som det ifrågavarande skulle i sina följder till en början kännas
besvärande för den ordentlige mannen, han likväl helt säkert vid närmare öfBih
nu K. St. Prot. 1865 Sr 1866. 11 Sami. 3 Åfd 16
122
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 52.
vervägande af de fördelar, en sådan försakelse å hans sida skulle medföra för
hans svagare bröder, skulle utan missnöje underkasta sig den uppoffring, förbudet
komme att medföra; och har Herr Björk särskildt omförmält, att till
Magistraten i Göteborg blifvit ingifven en ansökan om inskränkning i utskänkningsrätten
å sön- och helgedagar, undertecknad af omkring 8,800 personer,
till största delen tillhörande arbetsklassen, hvilken ansökan äfven blifvit
af motionären till Utskottet öfverlemnad.”
”Beträffande åter motionärernes yrkande om inskränkning eller upphäfvande
af rättigheten att i stad å sön- och helgedagar utskänka starka drycker, finner
Utskottet väl, på de af jnotionärerne anförda skäl, någon ytterligare inskränkning
i denna rättighet vara af behofvet påkallad, men då ett förbud
mot all utskänkning å sön- och helgedagar på flera ställen säkert skulle föranleda
talrika öfverträdelser, anser Utskottet det böra öfverlemnas åt städernas
kommunalstyrelser att bedöma, i hvad mån en sådan inskränkning i nämnda
rättighet må vara behöflig, samt åt Konungens Befallningshafvande att, efter
af kommunal-styrelsen härom fattadt beslut, och sedan magistraten blifvit i
ämnet hörd, utfärda påbud om dylik inskränkning;”
19:o) att Utskottet på grund häraf föreslog, att efter 2:dra mom. i 28:de § skulle
införas ett så lydande stadgande:
”1 stad kan utskänkning af bränvin under sön- och helgedagar än vidare
inskränkas eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas af kommunal-styrelsen
samt af Konungens Befallningshafvande, efter Magistratens
hörande, godkännes.”
Detta förslag blef af Rikets Ständer gilladt, och intogs i deras underdåniga skrifvelse
af den 16 sistlidne November, N:o 170, samt biet af Konungen faststäldt blott med den
ändring, att efter ordet samt sattes heslutet, och i stället för ordet ”Konungen” sattes ”Wår”,
Alldenstund nu både Utskott, Ständer och Konung tillika bibehöllo 26 §:ns l:sta
mom. oförändradt, sådant det här ofvan intagits; fördenskull, och enär, enligt detsamma,
”vederbörande embetsmyndighet”, hvilka ord, enligt äldre författningar, hvaraf
orden tagits, betyda Magistraten i städerna, eger förordna om tidsbestämmelser för
minuthandel och utskänkning, har en motsägelse eller åtminstone en inkonseqvens i
nuvarande författning uppkommit emellan 26 § Irsta mom. och 3:dje mom. 28 § i det,
att olika myndigheter berättigats att besluta om tiden för utskänkning.
Och som den, hvilken skall tillämpa en författning, är skyldig, att, der så ske
kan, tolka den så, att direkt motsägelse mellan författningens olika delar undvikes,
hvilket i denna fråga är möjligt på det sätt, att 3 mom. 28 § anses utgöra ett undantag
från lista mom. 26:te §, i följd hvaraf inskränkning i tiden, hvarunder utskänkning
är tillåten, skulle beslutas: i afseende å helgedagar, af Kommunal-styrelse
och Konungens Befallningshafvande, men i afseende å söknedagar af Magistraten; så
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. , N:o 52.
123
har jag anset! mig böra fästa det blifvande Sammansatta Utskottets och Rikets Ständers
uppmärksamhet på berörda två momeriters besynnerliga förhållande till hvarandra,
hvilket troligen genom något förbiseende af sistlidna riksdags sammansatta Utskott
tillkommit.
Det kan synas, som l:o) i följd af hvad under lit. a) § 75 i Kongl. Förordningen
om kommunal-styrelse i stad föreskrifvits, Stadsfullmägtige, om de erhålla Konungens
Befallningshafvandes godkännande: 2:o) enligt åberopade 1 mom. af 26 § i den sed
nare
utfärdade författningen om bränvinsförsäljningen, Magistraten ensam, och 3:o) på
grund af 10 och 8 §§ i den af Kongl. Maj:t den 10 November 1855 för Landshöfdingarne
utfärdade instruktion samt äldre författningar, Konungens Befallningshafvande
ensam, utan Stadsfullmägtiges eller Magistratens hörande, skulle kunna utfärda föreskrifter
angående inskränkning i tiden för utskänkningen.
Alldenstund det likväl vore abnormt om allmänt gällande föreskrifter rörande
denna vigtiga fråga skulle kunna utfärdas ej blott af Konungen utan ock af särskilda
lägre myndigheter på tre olika sätt, hvarigenom lätt kunde hända, att i någon stad
motsägande eller åtminstone mindre konseqvcnta bestämmelser i detta afseende publicerades;
fördenskull, och då vid marknader, mönstringar eller dylika tillfällen kunna
oförmodadt inträffa sådana omständigheter, att Polismyndigheten nödgas påbjuda krogarnes
stängande så hastigt att hvarken Stadsfullmägtiges eller ens Konungens Befallningshafvandes
beslut derom kunna afbidas; föreslår jag, att hvad nu innehålles i
26, 27 och 28 §§ af gällande förordning om bränvinsförsäljning ordnas bättre, och omredigeras
så:
l:o) att hvad i 27:de § stadgats intages såsom ett särskildt moment i 25:te §;
2:o) att i 26 § intages först hvad nu finnes i l:sta, 2:dra och 4:de mom. af 28:de §
3:o) att derefter såsom ett 4:de mom. i 26 § intages hvad i första delen af l:sta
mom. uti samma § stadgats;
4:o) att såsom ett 5:te mom. af 26 § införes hvad i sednare delen af Usta mom.
samt i 2:dra mom. af samma § äfvensom hvad i 3:dje mom. och slutet af 4:de
mom. af 28:de § föreskrifvits; hvilket allt dock måste omredigeras och uppsättas
så, att ifrågavarande undantagslagstiftning i allmänhet tillkommer allmän
Rådstufva eller Stadsfullmägtige, samt å landsbygden kommunalstämma,
så vidt deras beslut af Konungens Befallningshafvande, efter Magistrats eller
Kronofogdes hörande, godkännas; men att Magistrat i stad och Kronofogde
å landet må ega rätt, att, när ovanliga omständigheter det fordra, förordna,
att vissa eller alla utskänkningsställen stängas, synnerligen under marknad,
auktion, mönstring, mantalsskrifning eller dylik förrättning;
5:o) att 3:dje mom. 26:te § blir en särskild §, som borde placeras antingen efter
12:te §, eller åtminstone annorstädes än i det sammanhang berörda mom. nu
finnes i 26 §.
Och emedan ej blott ofvanomförmälda i äldre tider utfärdade författningar,
124
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 5
utan ock Rikets Ständers Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskotts åren 1854, 1860 och 1863 afgifna till en del
ofvan afskrifna yttranden ådagalägga, att lagstiftaren'kan och bör förbjuda,
att rusgifvande drycker under helgedagar utskänkas eller annorledes afyttras;
ty tager jag mig friheten vidare förelå:
6:o) att brända eller distillerade spirituöse drycker ej må i stad eller å landet under
sön- eller helgedagar utskänkas eller annorledes säljas från kl. 5 f. m.
till kl. 10 e. m., äfvensom
7:o) att krog eller annat allmänt näringsställe, å hvilket sådana drycker afyttras, ej
må under sön- eller helgedag hållas öppet eller för allmänheten tillgängligt
annan tid, än mellan kl. 8—9 f. m. samt kl. 1—3 och 7—10 e. m.
I händelse det Utskott, som skall handlägga detta ärende, finner sig kunna tillstyrka
de af mig sålunda föreslagna ändringar, torde Utskottet taga i öfvervägande
om ej ifrågavarande §§ kunde erhålla ungefärligen följande lydelse:
§ 26.
Bränvin må från kl. 10 e. m. till kl. 5 f. m., samt dessutom under sön- eller
helgedag från kl. 5 f. m. till kl. 10 e. m., hvarken utskänkas eller annorledes säljas,
ej heller å krog, värdshus eller annat för allmänheten tillgängligt ställe på något sätt
afyttras, utmätas eller utlemnas.
Krog, värdshus, så ock annat allmänt näringsställe må icke hållas öppet, eller
för andra, än näringsidkarens egna tjenstehjon och husfolk, samt resande som der bo,
vara tillgängligt annan tid, än från kl. 5 f. m. till kl. 10 e. m. under söknedagar, samt
från kl. 8 till kl. 9 f. m. och från kl. 1’ till kl. 3 samt från kl. 7 till kl. 10 e. m.
under sön- och helgedagar.
Den tid, allmänt näringsställe ej må hållas öppet, skola yttre dörrarne till utskänknings-
och allmänna gästrummen vara stängda; och må annan gäst, än resande
som den tiden kommit från annan ort, då hvarken der inträda eller erhålla förtäring.
Under nämnda tid må uti annan stad, än Stockholm och Göteborg, för hvilka
härom särskildt, stadgats, hvarken i utskänknings- eller gästrum ej heller i annat rum,
som, beläget i den gård, der utskänkning idkas, innehafves af den, som sådan rörelse
förestår, slutet sällskap vara samladt efter kl. 12 på natten, utan att poliskommissarie,
stadsfiskal, borgmästare eller ordförande i magisrat dertill gifvit skriftligt samtycke.
§ 27.
I händelse allmän Rådstufva eller Stadsfullmägtige finna nödigt att, i följd af särskilda
omständigheter i någon stad, undantag från hvad i 26 § stadgats bör med
-
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 53.
125
gifvas; då må derom beslutas på sätt föreskrifvits i 75 § af Wår den 21 Mars 1862
gifna nådiga Förordning om kommunalstyrelse i stad.
Finner Magistrat i stad eller Kronofogde å landet nödigt, att, vid sådant tillfälle
som i 25 § omförmäles, minuthandel med eller utskänkning af bränvin, i följd af särskilda
omständigheter, inställes för kortare tid; ege ock sådan myndighet rätt derom
förordna.
§ 28.
”Förekomma — — ej utöfvats” (lika med 3 mom. 26:te § i nu gällande
förordning.)
Skulle Utskottet tillstyrka hvad jag rörande så kallade slutna sällskap föreslagit,
såsom ett 4:de mom. i 26 §; så bör bland ansvarsbestämmelserna i 41 47 §§ äfven
utsättas ansvar ej blott för näringsföreståndaren, utan ock för gäst, som ej lyder
tillsägelse att från allmänt näringsställe aflägsna sig, då gäst icke der får finnas.
Slutligen anser jag mig böra hemställa, att, vid uppsättande af förslaget till den
blifvande författningen, de särskilda momenten eller afsatserna i hvarje § numereras,
till lättnad vid citationer.
Stockholm den 11 November 1865.
L. V. Henschen.
N:o 53.
Af Herr Ljungberg, C. E., angående nedsättande af en permanent
Vapen-komité.
Om icke de svagare och mindre rika nationerna slutligen skola digna under bördan
af de ofantliga uppoffringar, som krigskonstens utveckling i våra dagar påkallar,
torde det vara nödvändigt att de med största möjliga vaksamhet, drift och hushållning
söka göra sig nyare uppfinningar och andra länders erfarenhet i afseende på försvarsverkets
materiel till godo. Äfven de mägtigaste nationer, och huru mycket mera de
svagare, våga icke förbise de framsteg och förbättringar förstörelseverktygens, ej mindre
än försvarsmedlens konstruktion snart sagdt hvarje dag undergår; hvarje försummelse
126
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 53.
i detta fall medförer sitt eget straff i nödvändigheten att med ökad kostnad förändra
de efter föråldrade modeller tillverkade vapnen; och faran af att i behofvets stund befinna
sig oförmögen att emot en välrustad fiende kunna något väsendtligt uträtta är
ännu mera betänklig.
Om dessa anmärkningar innefatta något sannt, torde jag icke ur vårt eget lands
erfarenhet behöfva framdraga exempel till ådagaläggande af nödvändigheten att vidtaga
förändrade och mera tidsenliga anordningar, än dom som för närvarande här i landet
finnas träffade, i den vigtiga del af försvarsväsendet som afser vapens konstruktion
och tillverkning m. m. Det torde vara tillräckligt att till stöd för denna åsigt erinra
derom, att Rikets Ständer i sednare tider för hvarje statsregleringsperiod plägat uti
tillfälliga eller extra anslag, för anskaffandet af vapen och annan krigsmateriel, anvisa
öfver en half million Riksdaler Riksmynt, men att likväl, sedan Ständerne vid 1858
—1860 årens riksdag för nämnda ändamål beviljat 558,000 Riksdaler, vid 1862—1863
årens riksdag 777,000 Riksdaler, samt vid sistnämnda riksdag för försvarsverkets fullständigare
ordnande ytterligare Tre millioner Riksdaler, har likväl, vid närmare undersökning
af hvad landet eger uti tidsenliga och till krigsbruk fullt användbara gevär,
det visat sig att antalet af sådana vapen inskränker sig till omkring 20,000, under
det att behofvet för en armé af 60,000 man utgör 180,000 gevär, hvarföre äfven Kongl.
Landtförsvars-komitéen, i dess nyligen afgifna underdåniga utlåtande, tillstyrkt att
160,000 gevär må för arméen anskaffas; och har det vidare, bland annat, visat sig att
kavalleriet behöfver en ny omgång skjutvapen och artilleriet 60 fältkanoner jemte 50
stycken grofva kanoner, utom det för fästningarnes bestyckning afsedda artilleri, hvarom
förslag är från Ingeniör-korpsen att förvänta. Också innefattar den Kongl. Propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof, ehuru densamma blott upptager en ringa
del af förestående behof uti krigsmateriel och, i afseende på extra anslagen, endast afser
ett enda års statsreglering, en begäran om anslag för landtförsvarets materiel uti
kanoner och andra vapen till belopp af 658,400 Riksdaler.
Redan uti underdånig) skrifvelse af den 5 Oktober 1860 hafva Rikets Ständer, i
sammanhang med anmälan att de, för anskaffande af refflade kanoner m. m. för tre
fältbatterier, beviljat . 72,000 Riksdaler, förklarat att de nya vapnen, ej finge anskaffas
förr än af Kongl. Maj:t utsedde sakkunnige mån, efter föregången undersökning, afgifvit
underdånigt yttrande och förslag till den konstruktion af berörda vapen, som kunde
finnas för det Svenska artilleriet mest lämplig och ändamålsenlig; och har äfven Kongl.
Maj:t i sednare åren bildat en s. k. Artilleri-komité, hvilken förmodligen skulle hafva
till uppgift att bringa erforderlig enhet och öfverensstämmelse i artilleri-vapnens
konstruktion, ehuru densamma icke lärer ofta hafva sammanträdt. Det är dock uppenbart,
att ett allenast för användandet af något visst anslag meddeladt förbehåll om
sakkunnige mäns hörande icke, om äfven det vid hvarje liknande anslag upprepades,
kan utöfva samma inflytelse på konstruktionen och anskaffandet af de för krigsmagten
nödiga vapen, sorn en permanent komité, hvilken hade sig ålagdt att med oaflåtlig
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 53.
127
uppmärksamhet följa vapenfabrikationens och försvarsmedlens utveckling i alla civiliserade
länder; och det lider icke heller något tvifvel att en hufvudsakligen, om ej
uteslutande, af artilleri-officerare och med hänseende till detta vapens utveckling sammansatt
komité, skulle vara mindre behörig att utlåta sig i frågor beträffande andra
för Svenska arméen och flottan erforderliga vapens konstruktion och tillverkning. Af
dessa skäl anser jag mig böra vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, att en utaf Artilleri-,
Sjö-, Infanteri- och Kavalleri-officerare bestående permanent Vapen-komité
måtte nedsättas,
hvilken komité erhölle till åliggande, så väl att anställa alla för vapenkonstruktionen
nödiga försök, som ock att till Kongl. Majit afgifva yttrande, angående de olika vapnens
konstruktion samt den myckenhet som borde anskaffas, eller det behof som vore
att fylla.
Genom en sådan komitées inrättande borde den i detta afseende så högst magtpåliggande
enhet och kontinuitet, både hvad sjelfva grunderna och hvad deras tillämpning beträffar,
i möjligaste måtto ernås; och den föga betydliga kostnad denna komitées upprättande
kunde förorsaka, skulle otvifvelaktigt fullt uppvägas af den besparing, som genom ett
väl beräknadt handhafvande af denna del at krigsförvaltningen snart skulle uppstå.
Då för de i hufvudstaden bosatte, i tjenst varande ledamöter af komitéen annan ersättning,
åtminstone af större belopp, icke torde varae rforderlig, än jetons de presence,
samt, om kostsammare försök behöfde anställas, särskilda medel dertill torde kunna anvisas
eller af Rikets Ständer erhållas, anser jag ett anslag af 10,000 Riksdaler om året
böra blifva tillräckligt för bestridande af de med komitéens verksamhet förenade kostnader.
Ehuru jag ansett denna komité, i följd af dess hufvudsakliga uppgift, böra benämnas
”Vapen-komité”, föreställer jag mig likväl, att anskaffandet af krigets förnödenheter
och försvarsmedel i allmänhet icke borde vara samma komité främmande, samt
att följaktligen äfven det vigtiga intendentsväsendet och fästningsförsvaret icke, vid
tillfällen då dertill hörande frågor förekomme, borde deruti sakna sina representanter,
eller, i vigtigare fall, vara undandragna dess omdöme och utlåtande.
Det förslag jag nu dristat framställa lärer länge hafva varit i Frankrike och hos
andra stora Magter, till stort gagn för deras arméers krigsduglighet, realiseradt; och
jag är öfvertygad att Svenska nationen skulle uti förenämnda institution finna en ny
garanti, ej blott för ett ändamålsenligt användande af de till dess försvarsverk utgående
medel, utan äfven för dess militära krafters uppbringande till en styrka, motsvarande
landets ställning och behof.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
C. E. Ljungberg.
128
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 54.
N:o 54.
Af Herr RiddOFStäd, C. P., om bibehållande af Riks-bankens
nuvarande omsättning s-lånefond och rättighet för andra
Banker att från Riks-banken erhålla förlag för iån till
understödjande af jordbruket och de mindre näringarne.
Rikets Ständers Banks första åliggande att upprätthålla realisationen kräfver
oundvikligen en disposition öfver fonderna, som icke medgifver utlåning på längre tider.
Banken bör derföre företrädesvis drifva lånerörelse på korta tider, hvarigenom
den på en gång bereder sig inkomst, utan allt för stort äfventyr, och blir i tillfälle
att reglera spekulationen, så vidt detta kan ske genom utsläppning eller indragning.
Detta hindras icke, utan befordras fastmera, då Banken hufvudsakligen träder i
omedelbar förbindelse med den stora rörelsen och de stora industriföretagen, nemligen
för så vidt endast afses deras behof af förlag på kortare tider; och verkar Banken
sålunda indirekt äfven på den mindre omsättningen och konsumtions-krediten.
Deremot kan Banken hädanefter, som hitintills, och lättare än förut, till följd af
fastighetsbelåningens upphörande, afse ett särskildt belopp för omsättninglån till vissa
näringar, utan att dock någon väsendtlig tillökning i denna fond må ega rum. Hvad
som småningom ingår från hypotheksbanken och filialbankerna erfordras för att
vinna behörig inflytelse på den stora rörelsen och att emancipera denna från utlandet,
som just, för sitt biträde i detta häseende tager mest betaldt, då deremot hypothekslånen
lemnats företrädesvis på billigare vilkor.
Omsättningslånen kunna dock icke utan väsendtliga olägenheter lemnäs till obekanta
personer i orterna och det var af denna anledning, som först de enskilda bankerna
och sedermera filialbankerna tillkommo, i syfte att de skulle öfvertaga denna
del af rörelsen, hvilket dock alldeles uteblifvit. Detta hindrar likväl icke, att försöket
kan göras om igen på ett annat sätt, som på engång är fördelaktigare för de enskilda
bankerna och för allmänheten, samt äfven för Riksbanken. Det ligger i sakens natur
att ett allmänt verk, organiseradt och förvaltadt såsom Rikets Ständers Bank, icke alltid
kan känna och beräkna alla de vexlande elementer till personlig kredit, som rätt
ofta
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 54.
129
ofta endast fota sig på redbarhet, ordning, affärsförstånd och sparsamhet, elementer,
som gemenligen likväl innebära mera verklig säkerhet, än månget hypothek och alltid
ega företräde framför alla vederhäftighetsbetyg. En bank-inrättning, som utlånar sina
egna penningar inom den ort, hvarest den har sitt säte, är deremot alltid i tillfälle
att öfverväga lokala och individuela förhållanden, och att, derefter rätta sina åtgöranden.
Denna grund-idé för våra privatbanker är för öfrigt uttryckt i ingressen till det
Rikets Ständers beslut vid 1823 års riksdag, som föranledde Kongl. Kungörelsen af
den 14 Januari 1824.
Privatbankerna kunna också icke önska något högre, än att, under fortsättandet
af deras nuvarande låneoperationer, sättas i tillfälle att, på grund af lämpliga åtgärder
från Rikets Ständers sida, bispringa orterna med så kallade omsättningslån.
På grund af hvad jag nu haft äran andraga, tillåter jag mig vördsamt föreslå:
a) att den nuvarande omsättningslondeu bibehålles till oförminskadt
belopp;
b) att alla i riket af Kongl. Maj:t oktrojerade banker, som af Bankostyrelsen
anses erbjuda tillräcklig garanti för medlen och en ändamålsenlig
förvaltning deraf, ega rättighet att hos Banko-styrelsen anmäla sig till erhållande
af förlag för en omsättningsfond, afsedd att understödja jordbruket
och de mindre näringarne inom den ort, der banken finnes, helst med begränsning
till län och städer eller härader;
c) att dessa förlag meddelas på högst 10 års tid;
d) att förslaget utgår af omsättningsfonden under vilkor:
l:o) att förlaget användes för sagda lån och endast tillfälligtvis och
på kort tid får på annat sätt göras räntebärande;
2:o) att förlaget återbetalas 8 månader efter uppsägning, som dock
endast får afse '/5 hvarje gång, och skola 8 månader förflyta emellan
hvarje förfallotid;
3:o) att årligen erlägges 4 % ränta å beloppet, hvilken ränta betalas
halfårs vis;
4:o) att årlig redovisning för beloppets behöriga användning lemnäs;
5:o) att om denna redovisning icke finnes nöjaktig, indragning kan ske
af den del, som icke blifvit behörigen använd, och uppsägning i
öfrigt ega rum af större eller mindre del. En sådan uppsägning
kan ock ske om banken icke innehar nöjaktig säkerhet för försträckningen.
Vidare får jag vördsamt föreslå:
e) att bestämmandet af det belopp, som tillerkännes hvarje särskild bank,
tillkommer Banko-styrelsen med iakttagande:
Bih. till R. St. Brot. 1865 4 1866. 11 Sami. 3 A/d. 17
ISO
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 55.
l:o) att öfverflyttningen sker från Diskont-kontoret eller något af
Lånekontoren, allt efter som banken afser en ort inom det för
hvardera kontoret bestämda distrikt;
2:o) att vid fördelningen afseende fästes på ortens folkrikhet, näringar
och behof, i förhållande till öfriga orterna inom distriktet;
3:o) att vid hufvudkontoret tills vidare behålles hvad som efter nämnda
grunder motsvarar den andel, som tillkommer den närmast deromkring
belägna orten.
Anhålles vördsamt om remiss häraf till Banko-Utskottet.
Stockholm den 11 November 1865.
C. F. Ridderstad.
Af Herr Ridderstad, C. F., om Uppdrag till Riksbankens Styrelse
dels att vid insättningar m. m. emottaga enskilda bankers
sedlar, dels att för dessa banker öppna tillfälle att på
Riksbanken öfverföra sina vexlingskassor, dels ock att emottaga
och expediera de enskilda bankernas postremissvexlar.
Privatbankssedlarne äro helt och hållet föi troendepapper.
Under årens lopp hafva emellertid förtroendet till dessa papper vuxit till den
styrka, att numera ingen betviflar deras soliditet.
Dessa papper förtjena äfven fullt förtroende.
Under en tidrymd af 35 år eller en tid räknad från den 14 Oktober 1830, då
den första Svenska privatbank, den i Ystad, uppstod och intill denna dag, då ett betydande
antal sådana banker förefinnas, uppgående inom en del provinser till två, tre
å fyra, hafva dessa banker icke ett enda ögonblick svikit uppfyllandet af sina förbindelser,
utan deras papper städse häfdat sitt värde.
Dessa papper utgöra i närvarande stund också vår inhemska marknads väsendtligaste
och förnämligaste omsättningsmedel. I den allmänna rörelsen cirkulerar öfverhufvud
nära nog uteslutande sagda papper.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 55.
131
Men icke dessmindre stänger likväl Riksbanken fortfarande sin lucka derför.
Förefinnes likväl några verkliga talande skäl derför? Jag kan ej upptäcka några.
Skadar det icke snarare? Derom är jag öfvertygad.
Det är skadligt för Riksbanken, sorn, bland många uppgifter, äfven måste ega den,
att röra sig med landets alla omsättbara papper, härigenom likväl utestänger från sitt
kontor de på en och samma gång säkraste och talrikaste, landets egentliga inre rörelsemedel,
och således allt för mycket begränsar sin egen verksamhet.
Det är skadligt för privatbankerna, emedan de, så länge deras sedlar icke accepteras,
direkte af Riksbanken, tvingas, kanske stundom på nog hårda vilkor och icke
alltid med fullkomlig säkerhet, att anskaffa sig enskilda vexelörer.
Det är slutligen äfven skadligt för det allmänna affärslifvet, som vid omsättningar
och dylikt i Riksbanken alltid först måste förse sig med ett icke alltid — åtminstone
icke öfver allt — lätt åtkomligt riksmynt.
Så länge dessutom Riksbanken stänger sin lucka för privatbankssedlarne, så innebär
det ett verkligt misstroende-votum till dessa sedlars förtroendevärda egenskap,
hvilket, om det äfven under vanliga förhållanden ej utöfvar något skadligt inflytande
på deras kredit, likväl i kritiska ögonblick möjligtvis skulle kunna göra det och då —
om ej direkte — dock indirekte bidraga till en katastrof.
Det blifver för öfrigt alltid en anomali att sedlar, som med fullt förtroende cirkulera
i det allmänna affärslifvet, likväl misstänksamt bannlysas af sjelfva Riksbanken.
På grund häraf vågar jag hos Höglofliga Rikets Ständer vördsamt föreslå:
l:o) att Riksbanken måtte anmodas att hädanefter, vid insättningar, remisser,
vexlingar och så vidare emottaga de enskilda bankernas sedlar, med förbehållen
rätt likväl åt Bankofullmägtige, att dervid förfara så, att Riksbankens
säkerhet i alla hänseenden betryggas.
Såsom ett ganska hufvudsakligt vilkor för vinnandet af en förtroendefull
enhet och samverkan inom landets bankväsende i allmänhet, förutsätter jag
att Riksbanken, just till följd af sin egenskap såsom sådan, måste, förmedelst
väl beräknade, allmänt nyttiga åtgärder, städse bemöda sig om att centralisera
omkring sig rikets öfriga bankinrättningar, hvilket, efter min uppfattning, vore
en ganska lätt sak, enär dertill ej fordras något annat, än att Riksbanken,
utan att förbise sina egna intressen, likväl välvilligt tillmötesgick de enskilda
bankerna.
I sammanhang med och såsom slutsats af det föregående får jag derföre
vidare föreslå:
2:o) att Rikets Ständer, måtte uppdraga åt Herrar Bankofullmägtige att gå i författning
om att öppna tillfälle och rättighet för de enskilda bankerna, hvilka
kunna det åstunda, att på Riksbanken öfverföra sina så kallade vexlingskassor;
3:o) att Riksbanken likaledes måtte få sig uppdraget att emottaga och expediera
de enskilda bankernas så kallade postremissvexlar, samt
132
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 56.
Lo) att Herrar Bankofullmägtige bemyndigas, såväl i det ena som andra fallet
att uppgöra vilkoren derför.
Lika öfvertygad som jag är att dessa åtgärder, för så vidt de vinna Rikets Ständer
bifall, skola i sin mån bidraga att gifva det Svenska bankväsendet ökad enhet och
styrka; lika öfvertygad är jag, att Riksbanken derigenom skulle erhålla en öfverblick
öfver landets penningemarknad, som den i det hela nu saknar, men som utan all fråga
måste vara af största vigt för en bank, som bar att vaka öfver sjelfva myntvärdets
upprätthållande.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Banko-Utskottet.
Stockholm den 11 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:<> 5
Af Herr RiddGFSttåå, Cf. F., om anvisande af Två millioner R:dr
att af Riks-banken, såsom kassakreditiver, tillhandahållas
de förlags- eller jordbruks-banker, hvilka, af Kongl.
Maf.t oktrojerade, inom landet kunna uppstå.
Svenska Riksbanken har allt ifrån sin första uppkomst opererat — bland annat
— såsom förlagsbank för landets jordbruk. Enligt Bank-reglementet af år 1668, utlemnades
lån mot flerahanda sorts panter, hvaribland spanmål särskildt uppräknas.
År 1719 stadfästades 1668 års Reglemente, således äfven denna punkt. År 1810 beslöts
att Riksbanken skulle tillhandagå allmänna magasinsinrättningen med 300,000
R:dr R:gds diskonträtt å 3 proc. År 1815 förhöjdes allmänna magasinsinrättningens ordinarie
kreditiv till 1,000,000 R:dr. År 1818 uppgick sagda magasins ordinarie och extra
kreditiver till 2,000,000 R:dr. Den allmänna magasinsinrättningen indrogs dock, af
många skäl, efter några år eller 1823. Lånebehofvet qvarstod emellertid. År 1835 beviljade
Rikets Ständer också så kallade kassakreditiver åt associationer för belåning af
af spanmål. Samma kassakreditiver fastställdes äfven 1835, men utsträcktes då jemväl
till privatbanker, som i större skala befattade sig med slik belåning. Maximum
var bestämdt för det kreditivbelopp som kunde hvar och en af dessa inrättningar
t
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 56. 133
beviljas, men icke för den summa, i det hela, som i denna lånegren kunde från Banken
utgå. Likaledes beviljades vid 1845 års riksdag enahanda kreditiver såväl för dylika
associationer, som privatbanker, allt i enahanda ändamål. Härvid var dock alltjemt
det vilkor fästadt, att alla dessa inrättningar skulle vara försedda med Reglementen,
fastställda af Kongl. Majit.
Af hvad jag här i korthet andragit utgår obestridligt att Riksbanken under århundraden
fasthållit sin karakter såsom förlagsbank för landets modernäring, jordbruket,
samt framför allt för dess vigtigaste produktion, spanmål.
Under loppet af sednare riksdagar synas Rikets Ständer deremot allt mera och
mera hafva velat draga sin hand tillbaka härutinnan; men om sjelfva denna lånerörelse
visserligen icke kan sägas vara fullt bankmessig, påkallas den icke dess mindre
lika väl nu, som förr. Rikets Ständer hafva väl sett — och det med mycket skäl
— i hypotheksföreningarne och i hypotheksbanken tillräckliga hjelpkällor för jordbruket;
men sedan hypotheksbanken upphört med alla utlåningar och föreningarne
följaktligen jemväl äfven nödgas stänga dörrarne för de lånebehöfvande, hafva jordbruket
och dess idkare blifvit lemnade åt de bekymmer, som deraf ovilkorligen skulle
uppstå, bekymmer, som ännu mera ökats till följd af den benägenhet för korta, hastigt
omsättbara papper, som alla banker, Riksbanken såväl som enskilda bankerna, visa,
och hvilka, ifall jordbrukaren begagnade sig af dem, ovilkorligen skulle draga honom
i det ohjelpligaste förderf.
För handen varande ganska tvingande omständigheter leda derför tanken tillbaka
på Riksbankens uråldriga egenskap af förlagsbank för jordbruket, särskildt för spanmålshandeln.
Af hvad jag här andragit visar sig att Rikets Ständers Bank bisprungit
associationer, ingångna i sådant syftemål, med kassakreditiver.
På grund af hvad jag här haft äran andraga, tillåter jag mig vördsamt föreslå :
l:o) att Rikets Ständer måtte anslå 2,000,000 R:dr Riksmynt att af Rikets Ständers
Bank, såsom kassakreditiver, tillhandahållas de förlags- eller jordbruks-banker,
hvilka, af Kongl. Maj:t oktrojerade, inom landet kunna uppstå;
2:o) att fördelningen af denna kreditiv-summa måtte ske med fästadt afseende på de
olika orternas produktion och behof;
3:o) att dessa kassakreditiver måtte få användas, i första rummet, till spanmåls
belåning, men, derest ej behofvet dertill alltid skulle påkalla hela det erhållna
beloppet, resten måtte lå användas dels till den så kallade bränvinsskattens
förskottering, dels ock till jordbrukets och de mindre näringarnes bästa i
andra afseenden;
4:o) att dessa kassakreditiver måtte beviljas åtminstone första gången för frenne
eller flera år;
5:o) att den minsta möjliga ränta derå må åsättas, samt
6:o) att sådana vilkor må dervid fogas, som äro fullt betryggande för Rikets Stän
ders
Bank.
t
134
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 56.
Man kan möjligtvis tycka att 2,000,000 R:dr är en allt för betydlig summa; men i
betraktande af den utveckling jordbruket och det deraf beroende affärslifvet de sednare
åren tagit, är den det visserligen icke.
Detta kreditiv skulle företrädesvis afse att ordna landets spanmålsexpert, en export
hvaraf vårt lands hela stats-ekonomi i så väsendtligt afseende beror.
Skall vår spanmåls-export nemligen någonsin uppnå hela den utveckling, hvaraf
den är mägtig, — yttrar sig en aktad stats-ekonom — samt kraftigt återverka till
jordbrukets förkofran, erfordras inrättandet af spanmåls-upplag i våra sjöstäder, förnämligast
på vestra kusten.
För närvarande, då den utländska spanmålsreqvirenten vet, att i Sverige icke
finnas upplagda förråder, som vid första behof kunna utskeppas, vänder han sig naturligtvis
företrädesvis till andra länder, och andra handelsplatser, der sådana upplag
finnas. En snabb omsättning är handelns första vilkor. Den i spanmål opererande
köpmannen, skall också alltid finna större fördel vid att hemta sitt behof från de aflägsna
Preussiska och Ryska hamnarne, än från det vida närbelägnare Göteborg, Malmö,
Marstrand o. s. v., der några förråder ej finnas att tillgå, förr än de från olika håll i
det inre af landet först blifvit uppsamlade.
Utan tvifvel är denna saknad af tillgängliga spanmålsförråder äfven en orsak dertill,
att Sverige ännu alltjemt och midt under en stark utskeppning af inhemsk spanmål,
importerar stora qvantiteter af främmande säd. Köpmännen i våra kuststäder se
sig nemligen ofta i tillfälle att hastigare anskaffa spanmål från Petersburg eller Danzig,
än från det inre af vårt eget land.
En omätlig fördel skulle också beredas vårt land, kunde man bringa till stånd
större spanmålsupplag i våra på utlandet handlande hamnplatser.
Jag anhåller vördsamt om remiss häraf till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
C. F. Ridderstad.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 57.
135
N:o 57.
Af Herr RiddBFStäd, C. F., om Wadstena treklassiga Elementarläroverks
utvidgning till femklassigt, och anslag till ökad
lår arep er sonal vid samma läroverk.
Stadsfullmägtige i Wadstena stad, för hvilken jag har äran att vara ombud vid
denna riksdag, hafva uppdragit mig att hos Rikets Ständer vördsamt föreslå:
att stadens elementarläroverk måtte utvidgas från tre- till femklassigt.
För behofvet af denna utvidgning tala många vigtiga och öfvertygande skäl. Såsom
ett väsendtligt vilkor för utvidgandet af läroverket inom ett stads samhälle har
man alltid fästadt afseende på huruvida sjelfva samhället befunnit sig i ett starkt
framåtskridande eller icke. Detta är förhållandet med Wadstena. År 1862 uppgick
befolkningen, enligt den officiela befolknings-statistiken, till 2,514 pesoner, och man kan
antaga att densamma under loppet af de tre år, som sedan dess fortgått, nu närmar
sig tretusentalet. Den kringliggande orten är jemväl talrikt befolkad. De härader,
som väsendtligt hafva sin rörelse på Wadstena, äro: Dahls med närmare 5,000 personer,
Lysings med närmare 13,000, Gästrings med omkring 12,000, Bobergs med cirka
9,000 och Aska med öfver 15,000. Med all säkerhet kan man alltså antaga att Wadstena
stad koncentrerar ej mindre än öfver 55,000 personers industri och företagsamhet
samt följaktligen också i all egentlig hufvudsak representerar dessas materiela och intellektuela
utveckling. Stadens lyckliga läge sporrar äfven till ständigt fortsatt framåtskridande.
Å ena sidan är den omgifven af de mest bördiga delar af Östergötland
och å den andra öppna sjön Wettern, en liflig — ständigt vexande — affärsomsättning
de inre delarne af riket emellan. Sistlidne år besöktes Wadstena hamn af 161
seglande och 285 ångfartyg, oberäknadt Wetterbåtarne ”Örn” och ”Svan”, som nästan
dagligen passera ut och in i hamnen. Staden och orten omkring ega fyra ångfartyg och
sex seglande fartyg. Under de sednare åren hafva från Wadstena årligen utskeppats
60, 70, ja ända till 80,000 tunnor spanmål. Spanmålshandeln på platsen kan pr år
uppskattas till '/2 Million R:dr B:ko. Stadens 18 handlande och åtskillige manufakturister
omsätta för minst lika stor summa. En betydlig bränvinshandel drifves jemväl
der på Nerike och Wermland. Från den 1 Oktober sistlidet år och till den 1
136 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 57.
Oktober detta år, har telegramernas antal, afgående och ankommande, uppgått vid
Wadstena station till 3,209 stycken, oberäknadt 980 transito-telegramer. Staden eger
för öfrigt en enskild bank, som, till heder för densamma, under de sednaste penningebistra
åren, ej i första rummet afsett sina egna fördelar, utan ortens gagn, hvadan
den också allmänt förvärfvat sig dess tacksamma erkännande. I få ord: staden är i
ständigt framåtskridande. Få städer — under relativa förhållanden — torde vara det
i högre grad. Men alli som den materiela företagsamheten sålunda — alltjemt förökande
sig — drager sig till och gör staden till en förnämlig omsättningsplats, draga
sig ock de intelligenta intressena deråt. Det ena är en naturlig följd af det andra:
det förra betingar det sednare. Den omständighet att stadens nuvarande elementarläroverk
endast är treklassigt förminskar emellertid den omgifvande ortens benägenhet
att sända sin ungdom dit, på samma gång den äfven efter trenne år afbryter kursen
för stadens egna söner. För såvidt likväl den intellektuela utvecklingen skall
stå i någon öfverensstämmelse med den materiela — gå någorlunda steg om steg framåt
— är läroverkets utvidgning en nödvändighet. Detta behof utgör också både stadens
och ortens lifligaste önskningsmål, vigtigaste fråga, lifsvilkoret för ett fortsatt betryggadt
och jemnt allmänt framåtskridande. Lärjungarnes numerär uppgår i närvarande
stund till omkring ett sjuttiotal och man behöfde blott öppna dörrarne till ett femklassigt
läroverk och det skulle säkerligen innan kort flerdubblas. Lärarne, som varmt
behjerta stadens och ortens behof, hafva äfven frivilligt ansträngt sina krafter derhän
att undervisningen, såväl under sistlidne som innevarande läseår, kunnat utsträckas till
fjerde klassens kurs. Men man eger ej rättighet att uppmäta deras krafter derhän,
att de på längden dermed skulle kunna fortsätta. Deras åtgärd utgör dock alltid ett
öfvertygande bevis på behofvet af utvidgning, ett bevis som äfven bör tilltala — vid
frågans behandling — Rikets Höglofliga Ständer. Men andra omständigheter tillkomma
äfven här, som i ej mindre grad böra göra det. Motala köping, med en alltjemt
vexande industri och befolkning, eger intet enda elementarläroverk och Skenninge stad,
med omkring 1,600 innevånare, har blott ett enklassigt. Så nära belägna Wadstena
som de äro, skulle de alltid i ett femklassigt läroverk der, också i Wadstena ega en
naturlig anknytningspunkt. Alldenstund Wadstena för det närvarande likväl blott kan
erbjuda ett treklassigt, måste de, för fördelen af verklig kontinuitet i undervisningen,
föredraga att sända sina söner till Linköpings vida aflägsnare högre läroverk. Härigenom
fördyras likväl uppfostrings- och undervisnings-omkostnaderna ganska betydligt,
hvaraf i sin ordning äfven följer att mången yngling af bristande tillgångar måste undertrycka
tanken på bildning. Bland nationela förluster torde denna möjlighet vara
en bland deni, som man alltid måste beklaga. Men härtill kommer ytterligare äfven
en annan omständighet, som ej heller hvarken kan eller lår förbises. Ehuruväl Linköpings
lärovorksbyggnad, utförd efter en ganska omfångsrik plan samt tilltagen i
alla afseenden i stora proportioner först blef färdigbyggd och invigd under loppet af
sistlidne
Motioner i B or gare- Ståndet 1865. N:o 57.
137
sistlidet år, så börjar icke dessmindre utrymmet redan att blifva otillräckligt för provinsens
på sednaste året starkt tillströmmande skolungdom. Redan i år uppgår nemligen
lärjungarnes antal der till mellan 500 och 550, hvaraf de tvänne första klasserna
äro så talrika, att hvardera måste undervisas i tvänne särskilda salar. Linköpings
läroverk har utan tvifvel dermed nått den yttersta gräns, hvartill det kan utsträcka
undervisningen. Ett ännu vidare förökadt antal lärjungar, gjorde det nära nog omöjligt
för rektor att utöfva erforderlig inspektion, hvarjemte det påkallade ett förökadt lärareantal,
för så vidt icke — hvad värre om — man för en del nyinträdande måste af
bristande utrymme, stänga läroverkets dörrar. För att förekomma allt detta — och
hvilket jag anser för en lika nödvändig som för vis skyldighet — finnes blott ett enda
medel, det att inom provinsen utvidga ett treklassigt läroverk till femklassigt, hvarigenom
lärjungarnes antal i de lägre klasserna blefvo fördelade. Och i detta fall lärer
man väl icke kunna fästa sina blickar vid någon annan plats än Wadstena. Likasom
Norrköping å ena sidan utgör en af provinsens ändpunkter, utgör Wadstena det å
den andra sidan, båda två på 4 mils afstånd från Linköping, med den skilnaden
likväl att Norrköping redan eger allt hvad det i undervisningsväg kan för sin talrika
befolkning önska sig, hvaremot Wadstena — relativt till sin — saknar det.
För afgifvandet af den möjligen fullständigaste belysning och utredning af den
framställning jag här vågat göra, tillåter jag mig att återgifva ett och annat från förra
riksdagarne.
”Vi hafva i vårt land för få femklassiga läroverk” yttrade då en aktad representant
inom detta Stånd, en representant, som äfven vid denna riksdag intager en
framstående plats här. ”Under det att”, fortsatte han, ”Rikets Ständer måhända varit
alldeles för mycket eftergifna, då fråga varit att bevilja anslag till lägre läroverks utvidgning
till fullständiga eller åtminstone på ena linien fullständiga. ”Erfarenheten”,
yttrade han vidare, "har nogsamt visat, att femklassiga läroverk äro tillräckliga, för att
bibringa det för flertalet af ynglingar behöfliga mått af allmän medborgerlig bildning. Det
har nemligen visat sig, att % af lärjungarne lemnat skolan innan de passerat femte klassen,
och det synes således, som de fleste lärjungarnes behof af bildning vore inskränkt
inom de gränser, som af femklassiga läroverk bestämmas. Dertill kommer, att en
yngling, som efter genomgåendet af femte klassen vill fortsätta sina studier, kan med
ringa både kostnad och våda sändas till ett på några mils längre afstånd från hemmet
beläget fullständigt läroverk. Der kan han i de flesta fall utan olägenhet emottagas,
emedan antalet af lärjungar i dess tvänne öfversta klasser vanligen är ojemförligt
mindre än i de lägre.”
Så föllo sig talarens ord. För min del tror jag att han har fullkomligt rätt. En
nära nog obestridligt rigtig grundsats lärer det väl äfven vara, att upprätta på vissa
lämpliga afstånd inom provinserna femklassiga läroverk, på det att tillfälle må beredas
ungdomen att, så nära som möjligt sitt föräldrahem, förskaffa sig en allmän med
Bih.
till R. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 3 A/d. 18
138
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 57.
borgerlig bildning, hvaremot fullständiga elementarläroverk, såsom centralpunkter för
den högre elementarundervisningen, endast Sparsamt böra tillskapas. I detta mitt vördsamma
vädjande till Rikets Ständers upplysta omdöme till förmån för Wadstena stads
treklassiga läroverks utvidgning till femklassigt, tillåter jag mig också att taga denna
grundsats till godo.
Visserligen säger det sig sjelft att Statsmagterna vid bestämmandet af ett läroverks
utvidgning till femklassigt ej kunna och böra förbise lärjungarnes der förut befintliga
antal; men lika vigtigt, till och med vigtigare är det att ej förbise platsens
större eller mindre benägenhet till utveckling och framåtskridande, äfvensom dess afstånd
från högre läroverk och läge i allmänhet.
I detta afseende tror jag mig ha visat att Wadstena icke bör förbises.
När vid sistlidne riksdag fråga uppstod om Landskrona stads treklassiga läroverks
utvidgning till lemklassigt, uppstod hvarjehanda tvekan, oaktadt lärjungarnes antal
der redan uppginge till 97; men denna tvekan härledde sig icke från något annat
än från stadens naboskap till Lund och dess rikt utbildade undervisningsanstalter, och
Helsingborgs sjuklassiga läroverk.
Wadstena saknar alla motsvarande dylika fördelar.
Vid sistlidne riksdag föreslogs äfven Söderhamns treklassiga elementarläroverks
upphöjande till femklassigt, ehuruväl det då endast egde 42 lärjungar.
Wadstena har, efter hvad jag redan haft äran visa, ett vida större. Analogien
emellan befolkningen och företagsamheten kring Söderhamn torde för öfrigt vara till
den kring Wadstena såsom 1 till 20 å 25.
Under alla händelser vill det synas, jag upprepar det, att man ej uteslutande bör
fästa sig vid lärjungarnes antal, emedan hvarhelst afståndet är något längre ifrån de
högre elementarläroverken och ett verkligt framåtskridande finnes, föröka sig snart lärjungarnes
antal.
Vid Halmstads läroverk funnos år 1858 endast 74 ynglingar, eller ungefär detsamma
som vid Wadstena nu, men redan år 1862 fippgingo de till 112.
Luleå femklassiga läroverk egde ännu år 1859 blott 29 lärjungar; men vexte endast
de tre derpå följande åren så, att de år 1862 utgjorde 77, hvadan stadens representant
också vid förra riksdagen motionerade skolans utvidgning till högre fullständigt elementarläroverk.
Wadstena har ej så dristiga anspråk.
Emellertid befinner sig inom hela vårt land den kunskapssökande ungdomen i en
ständig, ja! högst ovanlig tillvext.
Under de 4 år som förflöto emellan 1856 och 1858 årens riksdag och riksdagen
1862 och 1863 ökades lärjungarnes antal endast och allenast vid de fullständiga läroverken
från omkring 4,800 till 6,400, eller med ungefärligen y3:del.
I huru mycket större proportion skola icke de lägre elementarläroverken under
samma tid hafva ökats?
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 57.
139
Sedan år 1863 hafva lärjungarne ytterligare vid de högre elementarläroverken ökats
derhän, att Kongl. Maj:t, i dess Proposition till nu församlade Ständer, angående Statsverkets
tillstånd och behof, nödsakats föreslå ökade nya lärarekrafter, uppgående till 9
lektorer och 36 adjunkter, oberäknadt ett i sjelfva Propositionen ändock förutsett behof
af extra lärare.
Detta alltjemt vexande antal af kunskapssökande ungdomen är oförnekligen ett
ganska glädjande tidens tecken. Af stor vigt blifver det emellertid att i tid förekomma
det onda, som alltid måste uppstå ifall man alltför mycket centraliserar, ja, snart sagt
kasernerar ungdomen på några få ställen, aldrahelst ungdomen under de tidigaste åren.
Stora skäl tala alltså derför att sjelfva skolorna så anläggas, att ynglingarne under sina
första skolår ej för mycket hopas i de högre elementarläroverkens lägre klasser, utan
beredas möjligheten att, så nära sin hembygd som möjligt, erhålla undervisning samt
först sedan de någorlunda hunnit fixera sina egna böjelser behöfva vända sig till de
högre läroverken. De femklassiga läroverken synes aldrabäst lösa denna uppgift, hvadan
deras antal företrädesvis bör ökas och gynnas. Visserligen framhåller Ecklesiastikministern
i förberörda Kongl. Proposition svårigheten för, att ej säga omöjligheten,
att, ifall flera läroverk utvidgas, erhålla ett fullt tillräckligt antal af examinerade lärare,
enär till exempel af 36 lärareplatser som år 1863 tillsattes, endast 20 kunnat förses
med vederbörligen examinerade lärare, och ett nära lika stort antal, eller 16, besattes
med oexaminerade. Men häremot tillåter jag mig vördsamt anmärka, att det likväl
faller alldeles af sig sjelft, att i den händelse man genom fördelning på flera skolor af
den femklassiga undervisningen förminskar ungdomens antal i motsvarande klasser
inom de högre elementarläroverken; så förminskar man i och med detsamma behofvet
af ett ökadt antal lärare derstädes. Om man för öfrigt kan och måste använda oexaminerade
lärare vid de högre elementarläroverken, måtte man äfven kunna göra det
vid de lägre. Öfver hufvud torde det väl äfven vara oafgjort huruvida undervisningen
lider något deraf att yngre studerande blifvit i de talrika vikariaterna använda. Hela
den privata undervisningen vid hemmen, som handhafves af så kallade informatorer
bestrides nära nog uteslutande af yngre studerande. Har undervisningen lidit något
deraf? De studerande som anställas vid Statens läroverk, befinna sig för öfrigt under
äldre lärares kamratliga inflytande och rektors ledning, hvilket alltid i icke obetydlig
mån måste höja dem öfver de enskilda informatorerna. Vill man således använda de
lärarekrafter som finnas att tillgå, så saknas följaktligen ej heller lärare. Jag föreställer
mig äfven, att, för händelsen af beviljad utvidgning af elementarläroverket i Wadstena,
då läroverket eger graduerade lärare för de högre klasserna, i de lägre lämpliga
studerande lätt känna erhållas samt att desse, såsom extra lärare, kunna uppehålla
undervisningen intill dess kompetente lärare hinna att bildas.
Beträffande slutligen frågan om läroverksbyggnaden, ansvarar Wadstena stad, enligt
af stadsfullmägtige redan fattadt beslut, beredvilligt för all den kostnad som blir
nödvändig för nuvarande skolbyggnads aptering till femklassigt läroverk.
140
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 58.
På grund af hvad jag nu haft äran andraga, får jag vördsammast anhålla,
att Rikets Ständer benäget måtte bevilja Wadstena stads treklassiga läroverks
utvidgning till femklassigt, samt för sådant ändamål anslå 3,000 Riksdaler
Riksmynt till löner åt trenne kolleger.
Om remiss häraf till Högloflig:! Stats-Utskottet får jag äran anhålla.
Stockholm den 11 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:o 58.
Af Herr SaiädOgTGO, 0. E., angående statsbidrag till förbättring
af Uddevalla hamn.
Då den jernväg, som för närvarande är under anläggning från Statens vestra
stambana vid Herrljunga öfver Håkantorp och Wenersborg till Uddevalla, snart blifver
färdig samt, i följd deraf, en större rörelse vid denna jernvägs slutpunkt, Uddevalla, är
att förvänta, så är ock nödigt, att den dervarande hamn till djup och beqvämlighet
vinner den förbättring, som öfverensstämmer med nutidens fordringar. I sådant ändamål
har Chefen för vestra väg- och vattenbyggnads-distriktet Herr Majoren och Riddaren
D. W. Lilliehöök, efter verkställd undersökning, uppgjort plan och kostnadsförslag
till hamnens förbättring, uppgående detta sednare till Etthundra Aderton Tusen
Sexhundra Fyratiosex Riksdaler Riksmynt.
Som emellertid Uddevalla kommun har uti förutnämnda jernvägsföretag tecknat
aktier för det betydliga belopp af Femhundra Tusen Riksdaler Riksmynt, samt dessutom
under de sednare åren bekostat anläggning af gasverk, ny skolhusbyggnad och
omläggning af stadens alla gator och torg, samt således icke kan af egna tillgångar
bekosta ifrågavarande hamnförbättring, hafva hos Kongl. Majit stadsfullmägtige gjort
underdånig ansökning om nådig Proposition till Rikets Ständer om anslag och lån till
detta företag.
Styrelsen för väg- och vattenbyggnader, som granskat uppgjorda planen och
kostnadsförslaget, har uti infordradt underdånigt utlåtande förklarat sig anse detta
arbete vara af den vigt och allmänna nytta, att bemälde Styrelse uppfört det j första
klassen af de företag, hvilka böra med allmänna medel understödjas.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 59.
141
Då ifrågavarande hamnbyggnad otvifvelaktigt komme att medföra stora fördelar
icke. blott för Uddevalla stad och kringliggande ort, utan äfven för mera aflägset belägna
trakter, hvilka derigenom beredas tillfälle att lättare, än hvad nu är fallet, afsätta
sina produkter till utrikes orter samt förskaffa sig behöfliga importartiklar, så,
och på skäl jag här ofvan anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer behagade bevilja Uddevalla stad, för ifrågavarande
hamnarbetens verkställande, Etthundra Aderton Tusen Sexhundra
Fyratiosex (118,646) Riksdaler Riksmynt, deraf Adelar såsom anslag utan
återbetalningsskyldighet, och '/3:del såsom lån, på billigaste vilkor, som
kunna bestämmas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast, under anmälan,
att alla ärendet rörande handlingar finnas hos Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.
Stockholm den 11 November 1865.
O. E. Sandegren.
N:o 59.
Af Herr Vougt, Henric, om förändring i 12 § i Jagtstadgan rörande
jagt å ejderfogel.
Att täta förändringar inom den ekonomiska lagstiftningens område, i allmänhet
icke äro önskvärda, helst någon längre tids erfarenhet oftast är af nöden för ett rätt
bedömande af författningarnes större eller mindre ändamålsenlighet, lärer af ingen
förnekas. Här, som allestädes, gäller dock den gamla satsen: ingen regel utan undantag,
och om denna i sin allmännelighet måste erkännas vara rigtig, så torde densamma
böra synnerligen respekteras i afseende å sådana förhållanden, der tillfälle saknas
att anställa jemförelse mellan resultaterna af gamla och nya stadganden. Ett
slikt undantagsförhållande företer sig obestridligen i fråga om vissa delar af Kongl.
Maj:ts den 21 Oktober 1864 utfärdade nådiga Jagtstadga; och särdeles hvad beträffar
142
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 59.
ejderjagten, angående hvilken alla bestämmelser saknas i förut gällande, eller 1808
års jagtstadga, utom hvad deruti förekommer angående dels borttagande af ägg och
ungar utur boen, och dels tillåtelsen att alla årstider fritt fånga och döda ”sträckoch
sjöfogel.” Enligt min åsigt, grundad icke blott på fullt sakkunnige mäns yttranden,
utan ock på egande kännedom af den allmänna obelåtenhet hvarmed befolkningen
inom landets östra skärgård emottagit de nya föreskrifterna f ämnet, är en snar förändring
uti desamma af behofvet påkallad; och då sista momentet uti § 12 af ofvan
förstnämnda nådiga stadga häntyder på möjligheten att vinna en sådan förändring,
tvekar jag icke att nu derom väcka fråga. Det nu gällande förbudet mot ejder-skytte
under tiden från och med den 16 Mars till och med den 10 Juli hvarje år, eger i
sjelfva verket karakteren af ett absolut förhud mot all ejderjagt inom förberörda skärgård,
hvilket dock aldrig kunnat vara lagstiftningens mening att stadga, enär det måste
antagas vara med naturens ordning öfverensstämmande att äfven denna fogel-art skall
tjena menniskan till nytta.
För ämnets närmare belysning, torde följande, på verklig, mångårig erfarenhet
grundade uppgifter om ejderfogelns ekonomi vara tillåtna att här anföras:
Ejderfogeln (Fulix mollissima) är obestridligen i Östersjön en flyttfogel, eller
flyttande hafsfogel, hvilken omkring den 7—15 April, alltefter vinterns stränghet och
isarnes försvinnande, i stora skaror sträcker förbi kusten af mellersta Sverige för att
uppsöka sina nordligare kläckningsställen, och många par, eller såkallad vänjefogel,
qvarstadna äfven här i skärgården för att värfva. Ejdergåsen går, såsom skärgårdsboen
uttrycker sig, ”i land” — omkring den 1 Maj för detta ändamål, alltid
uppsökande sina gamla kläckningsplatser, och kläcker sina ungar vanligen omkring
midsommartiden. Så snart ungarne äro kläckta tager åden dessa med sig
till de aldra yttersta klabbarna i hafsbandet och blifver sedan icke vidare sedd
i skärgården, och kan ej blifva föremål för någon jagt. Så snart honan börjar
ligga, begifva sig hannarne skocktals utåt hafvet för att ostörda få genomgå sin
ruggning, och kunna dessa ej heller derefter utgöra föremål för jagt. Sedan gamla
honan lagt sig, och de gamla hannarne bortflyttat, infinna sig förra årets ungar, af
hvilka hannarne kallas ”helsingal’” och honorna ”skröjor”. Dessa äro ännu till fortplantning
oförmögna, och qvarstadna här i skärgården under hela Maj och Juni månader,
då de med framgång kunna jagas; men efter denna tid flyftar äfven största
delen af ungfogeln härifrån, och de få, hvilka möjligen kunna ännu någon kortare tid
här qvarstadna, kunna åtminstone ej blifva föremål för någon lönande jagt. Denna,
eller andra årets ungfogel är emellertid just den verkliga ungfogel af detta slägte, som
bör få skattas. Den motsvarar i allo ungfogeln af t. ex. orre och tjäder i Augusti
första året, hvilken ännu ingen satt i fråga eller kan sätta i fråga, att icke menniskan
skall ega sig till gagn använda. Första vilkoret för att ett absolut förbud mot all
vårjagt skall vara ändamålsenligt, och praktiskt nyttigt, är väl, att jägaren genom att
spara sitt skott om våren, erhåller rikligare ersättning uti ymnig tillgång under hö
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. K:o 59.
143
sten. Detta är dock, hvad beträffar ejderfogeln i denna skärgård, alldeles omöjligt,
då densamma, både till följd af sin egen natur och skärgårdarnes beskaffenhet, här
endast såsom sträckfogel uppehåller sig just den tid som han blifvit förbjuden, och
då han blifver tillåten ej mera finnes här. Ett helt annat förhållande eger rum i afseende
å ejderfogeln i Nordsjön vid Norriges kuster der dess fridlysande under vårtiden,
visat sig gagneligt. Fogeln är nemligen i dessa trakter ”stann-fogel”, det vill
säga, han finnes der hela året om, hvadan det är ganska naturligt, att man, för
hvad som på våren sparats, få desto rikare ersättning om hösten. Vid våra Östersjökuster
deremot har ejdern aldrig varit stann-fogel ej heller kan den genom menskliga
lagar tvingas ombyta sin natur af flyttfogel. Han bör derföre få skjutas under
sin egentliga sträcktid, som infaller i April månad; likasom de till fortplantning oförmögna
fjolungarne, hvilka äfven böra få skjutas under den tid de gästa våra klippor.
Att jemväl skjuta de gamla hannarne eller så kallade ”gubbarne” sedan honan
börjat ligga, kan ej heller inverka det minsta skadligt på detta fogelslägte, inom hvilket
förhållandet mellan hannar och honor dessutom är alldeles motsatsen af det inom
slägtet ”bimana”- rådande, enär en tillfälligtvis blifven enka här ej länge behöfver
vänta på ny friare, då euko-ståndet blott räcker några få timmar, ett faktum, hvarom
en hvar som vistats aldrig så litet i skärgården, lätt kunnat erhålla fullkomlig visshet.
För att skydda ejdern, och snart göra tillgången på denna skärgårdens nyttigaste
fogel så riklig som möjligt, behöfves blott ett strängt förbud mot all äggning, samt
gamla honans eller värp-ådens fridlysande, från den tid hon börjar söka land, det vill
säga, från och med den 24 April till och med den 10 Juli.
Dessa förbud, äro af skärgårdsboerne sjelfva efterlängtade och skulle säkerligen
af dem noga efterlefvas och öfvervakas. Man har sagt att någon svårighet skulle möta
vid att skilja gamla honan från den unga, men den gamla värp-åden har tvänne
hvita tvärband på de hoplagda vingarne, dem ”ungtossan” helt och hållet saknar, och
hvilkas bredd alltmera tilltager i mån som fogeln blir äldre. Dessa hvita tvärband
utgöra ett så väsendtligt skiljetecken mellan den gamla och unga ejderhonan, att, med
iakttagande deraf, det är omöjligt förblanda dem. Att de nyssnämnda inskränkningarne
uti jagträttigheten skulle vara tillfyllestgörande för ejderfogelns skyddande, bekräftas,
bland annat, af följande faktum:
Uti Södermanlands skärgård är en sträcka af nära två qvadratmil anslagen Herr
Landshöfdingen i Nyköping på lön. Jagten på detta område har under de fyra
sistförflutna åren varit så ordnad, att all äggning efter matnyttiga foglar, äfvensom
skjutande af gammal ejderhona under Uden från den 1 Maj till den 1 Juli, varit vid
vite af Tjugofem Riksdaler Riksmynt, utom ansvar efter Lag, förbjudne. Detta har
haft till följd, att i Juni månad, både förlidet och innevarande år, räknades på hvarje
”klabb” tre, ända till tio, och på de större skären ännu flera, ådor, hvilka i fred och
ro fingo utkläcka sina ägg i ”redet”. Tillgången på ungfogel från förra året (helsingar
och skröjor) har ock de tvänne sista åren varit så riklig, att ingen i skärgården min
•t*
-
144
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 60.
nes någonting dylikt. Skulle nu det gällande förbudet mot all vårjagt å ejderfogeln
fortfarande komma att bibehållas, lider det icke tvifvel att skärkarlen, som nogsamt
inser omöjligheten att någonsin erhålla ersättning för det skott han är ålagd att
spara, och hvars åtgöranden i de aldra flesta sådana fall sakna hvarje annan kontroll
än den egna rättskänslans, blifver lagbrytare, och tager för sig allt hvad han
öfverkommer, både ägg och foglar, och sålunda verkar förbudet alldeles motsatsen af
hvad dermed varit afsedt. Om deremot genom ett mera ändamålsenligt stadgande,
skärgårdsbefolkningens egen inneboende känsla för det rätta väckes och underhålles,
så blifver lagen i verkligheten åtlydd och till både enskild och allmän nytta öfvervakad.
På nu anförda skäl och grunder dristar jag vördsammast föreslå:
det måtte Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet göra framställning
om den förändring uti § 12 af nu gällande jagtstadga, att jagt å
ejderfogel, i allmänhet må blifva tillåten alla årstider, utan annan inskränkning
än, att gammal hona eller såkallad ”värp-åd” må vara fridlyst under
tiden från och med den 24 April till och med den 10 Juli hvarje år.
Om remiss till Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Henric Vougt.
N:o 60.
Af Herr Hjertström, Fr., att bevillning för enskild bank med sedelutgifning
srätt må äfven på bankens af delnings- och
kommisions-kontor, i förhållande till inkomsten, fördelas.
Bevillnings-förordningen af 1862 stadgar i 13 § att den bevillning som påföres
enskilda banker med sedelutgifvande rätt, skall debiteras i den stad, der bankens hufvudkontor
är beläget. Häraf följer att kommunalafgiften för den inkomst af arbete och
kapital som erhålles vid bankens afdelnings och kommissions-kontor icke, mot författningens
syfte lör öfrigt, faller dessa kommuner till godo. För rättelse häraf vågarjag
vördsamt föreslå det stadgande,
att den bevillning i enskilda banker med sedelutgifvande rätt, som vid
„ innevarande
Motioner i B or q are-Ståndet 186 6. N:o 61.
145
nevarande riksdag kan fastställas, må fördelas äfven på bankens afdelningsoch
kommissionskontor i proportion till de inkomster de lemnat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Fr. Hjertström.
N:o 61.
Af Herr Hjortström, Fr., om det stadgande, att lärare vid ele
mentarläroverk
må, i fråga om uppflyttning till högre
lönegrad, sig tillgodoberäkna jemväl den tid, han kan
hafva vid utvidgad pedagogi tjenstgjort.
Det måste medgifvas samt erkännas att Rikets Ständer i anslagsväg under de
sednare åren tillgodosett lärarnes vid våra elementarläroverk billiga anspråk på löneförbättringar.
Men då vid en öfvergångs-lagstiftning, med dess stundom alltför ängsligt
noggranna reglementerande, ett eller annat missförhållande är oundvikligt, bör
dock hvarje sådant, som är af svårare art, i möjligaste måtto, efter hand afhjelpasOch
det är med afseende härpå, jag anhåller, att till Rikets Ständers välvilliga behjertande
få framlägga följande:
På grund af Ständernes beslut och Kongl. Brefvet den 20 Mars 1858 anställdes
lärare vid de då utvidgade pedagogierna, under förhoppning för desse lärare,
icke blott att få, tills möjligen blifvande annan befordran, qvarstadna vid sina läro
platser,
utan äfven åtnjuta samma tjenstårsberäkning som förunnades lärare vid
elementarläroverk. Men denna utsigt blef snart förmörkad, och slutligen alldeles
stängd. Genom en ny Kongl. Förordning af den 22 November 1861, förklarades,
helt oförmodadt, förenämnda platser åter lediga, och de tillförordnade, som nu
måste stå tillbaka tor Öfverlägsna medsökande, befunno sig med ens utan anställning,
då de, under tiden kunnat vara befordrade vid elementarläroverk ifall de anat, att
man sålunda blott velat begagna deras tjenst under en statsregleringsperiod, och sedan
till och med vägra dem att räkna sig dessa år tillgodo vid en blifvande lönereglering.
Detta missöde har drabbat, om ej flere, åtminstone en lärare, som, först anställd säflig.
till B. St. Prot. 1865 tf 1866. 11 Sami. 3 Afd. 19
146
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 62.
om tillförordnad rektor vid tvåklassig pedagogi i tre års tid, sedermera med samma
nit och skicklighet som förut, oafbrutet tjenstgjort vid elementarläroverk, dels såsom
extra lärare, dels såsom ordinarie, utan att vid uppnådda 40 års ålder och efter mer än
11 års tjenstgöring såsom lärare kunna på grund af Kongl. Brefvet den 11 December
1863, som afser endast elementarläroverkens lärare, hugnas med den, i underdånighet
sökta, helt nyligen i nåder afslagna förmånen, att blifva uppförd i 2:dra lönegraden.
Härvid kan man ej undgå, att med förundran och deltagande fråga: skall en treårig
rektors- och lärarebefattning vid tvåklassig pedagogi, ehuru i sig sjelf mera ansvarsfull
än arbetet i lägre klasserna af ett elementarläroverk, utestänga en för sin tjenst
göring
väl vitsordad lärare från fördelen af uppflyttning till högre lönegrad?
Till följd af hvad jag nu framställt, får jag vördsamt föreslå,
att Bikets Höglofliga Ständer för sin del ville besluta ett sådant förkla
rande
och tillägg i Kongl. Brefvet af den 11 December 1863, som berättigar
nu mera vid elementarläroverk anställd lärare att, för uppflyttning till
högre lönegrad, få räkna sig tillgodo äfven den tid han förut vid utvidgad
pedagogi tjenstgjort.
Stockholm den 11 November 1865.
Fr. Hjertström.
X:o 62*.
Af Herr SundVäUSOU, J., om upphörandet af Speciers prägling
och utvexling.
Alltsedan Riksbanken år 1836 åter öppnade luckan för silfverutvexling derifrån har,
och det uti bevislig progression med näringarnes och handelns frigörande, omsorgen
för den metalliska valutans bibehållande vid stadgadt minimibelopp kraft ansträngningar
och uppoffringar, som vuxit med silfverutströmningen.
Beloppet af de under denna tid utgångna ädla metaller är ganska ansenligt för
våra affärs- och bankförhållanden, såsom i detalj kan bäst inhemtas af de tvänne sed
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 62.
147
naste revisionsberättelserna angående Bankoverket. Sålunda utvexlades och utfördes under
decenniet 1854—1863 tillsammans 41,126,123 R:dr 48 öre myntadt och omvntadt silfver,
deraf sig ensamt belöper på åren 1856 och 1857 R:dr 24,826,844 Rmt. Något
mera än en tredjedel af totala utvexlingen under decenniet utgjordes af myntad vara.
Å det myntade silfret gör Riksbanken alltid mer och mindre betydliga förluster.
Den re-importerade specien kostar Riksbanken, enligt de seduaste beräkningarne, minst
10 öre mera, än densamma vid utvexlingen för en dylik erhåller, men denna re-importkostnad
har tillförene stått vida högre för allt silfver, som indragits.
Uti det präglade myntet, men synnerligast uti sjelfva speciestycket, ligger sålunda
en exportpremie, som icke vinnes medelst uttagning af silfver i plants eller omyntad t
skick, helst sedan detsamma numera endast säljes efter gällande kurs å Kölnisk mark
finsilfver, och hvilken exportpremiö derföre dels sporrar till spekulation å export af
myntade specier i och för sig så snart konjunkturen det föranleder, dels företrädesvis
manar det verkliga och naturliga behofvet af silfver för de utländska differensernas
liqviderande, att derför hellre använda myntadt än omyntadt samt, af ganska välberäknade
skäl, af det myntade helst och nästan endast speciestycken. De exportförsök
som gjorts med de mindre valörerna, lära icke hafva slagit sig särdeles fördelaktigt
ut för spekulanten och mana alldeles icke till försökens upprepande. Deremot är det
Svenska speciestycket en särdeles kurant vara i utlandet, och blifver det nästan mera
med hvarje dag i mån som motsvarande myntstycken i andra länder börja alltmera
indragas och upphöra. En af anledningarne till denna begärlighet, och förmodligen
den hufvudsakligaste, är den faktiska omständigheten, att man vid vexling i Rikets
Ständers bank verkligen erhåller för samma se.delbelopp mera finsilfver under formen
af specier, än i plants. Bevisen härför återfinnas utförligt afhandlade uti den förtjenstfulla
motion i ämnet, hvilken Herr J. Lindström gjorde förliden riksdag och till hvilken
jag derföre endast behöfver hänvisa.
Under sådana förhållanden och, då dels den lagbestämda mynt-enheten här i riket
är En Riksdaler Riksmynt, som blott utgör y4:del af Specien samt speciestycket
eller närmast deremot svarande preglade mynt lärer, enligt uppgift, börja i andra länder
alltmera öfvergifvas såsom mindre lämpligt och Hamburgs bank funnit och finner
sin räkning'vid att ej utgifva något mynt å Hamburger-bankos valör, sorn, ehuru varande
dess mynt-enhet, endast uttrycker en viss vigt fint silfver; så lärer tiden vara
inne äfven för Svenska Riksbanken att följa det gifna föredömet samt derföre inställa
all pregling och utvexling ur Riksbanken af nya speciestycken, helst erfarenheten dels
annorstädes visat obehöfligheten af detta mynt, dels här i landet uppenbarligen vållat
mycken utvexling af metallisk valuta, som eljest skulle antagligen hafva stad nät qvar.
Naturligtvis borde präglingen och utvexlingen af öfriga nu brukliga valörer bibehållas,
då högsta preglade silfvermyntet blefve En Riksdaler Riksmynt, eller vår nu
gällande mynt-enhet.
148
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 63.
Af dessa skäl föreslås,
att prägling och utvexling från Riksbanken af Silfverspecier måtte upphöra.
Anhålles om remiss häraf till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Sundvallson.
N:o 63.
Af Herr SllHdVällSOll, J., om jemlik fastighetsbevillning i hela
riket.
Redan vid första bestämmandet af de nya grunder, hvarpå nu gällande Bevillningsförordning
stödjer sig, yrkades med stor enhällighet inom detta Riks-Stånd på
jemlik bevillning å så väl stads- som landsfastighet, å så väl hus i städerna som jordegendom
i stad och pä landet.
Detta rättvisa yrkande, som dock icke vann Medståndens bifall, förnyades derföre
äfven sistlidne riksdag, men med lika liten framgång. Man syntes på fullt allvar
vilja antaga, att hus i städerna verkligen lemnade sin egare större inkomst än jordfastighet
både inom och utom städernas domvärjo, samt att de förra derföre med all
billighet kunde i förhållande till den sednare draga en fastighetsbevillning af 5 mot 3.
Här i landet är dock frågan om och yrkandet på skattejemkning lika gammal som
vårt nuvarande statsskick. Den har varit ett stående ärende på föredragningslistan,
som upptagit de högre och mera genomgripande önskningsmålen. Den har alltid
bland dessa suttit bredvid representationsfrågan samt delat öden med densamma att
stundom hvila för någon tid, men likasom endast för att hemta krafter till ett starkare
och oafvisligare framträdande.
Äfven i detta ögonblick intager skattejemknings- och reglerings-frågan ett sådant
framstående rum vid representationsfrågans sida. Efter nästan vid alla riksdagar oupphörligen
förnyade framställningar om grundskatternas jemkning, kapitalisering eller aflösning,
ja till och med deras eftergifvande utan alla ersättningar, hvarom äfven många
yrkanden gjorts, arbetar för närvarande, såsom kändt är, en komité på något antag
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 63.
149
ligt förslag till frågans definitiva lösning, hvilket man bör hoppas blifver fotadt på så
både rättvisa och för öfrige skattdragande drägliga grunder, att detsamma slutligen
vinner Rikets Ständers bifall. Derigenom vore en af dessa landets tvänne vigtigaste
angelägenheter vederbörligen reglerad samt dermed äfven undanröjd och bilagd en
mägtig anledning till meningsbrytningar och afundsamhet emellan de stora statsintressen,
hvilkas ensidiga bevakande eljest så lätt kan förrycka rådslagen och besluten
inom sjelfva Riksförsamlingen. Och man bör icke heller förtvifla äfven om den andra
stora nationalfrågans vederbörliga lösning till fosterlandets trygghet och gagn.
Tiden synes nu vara särdeles tjenlig för skatteregleringsfrågans behandling, enär
en särdeles betryckt konjunktur för jordbruket stämmer sinnena välvilligt för hvarje
billigt anspråk som afser reda och lättnad i detta betryck utan förnärmande af andre
medborgares rätt och bästa. Men hvarföre skulle då icke denna välvilja och billighetsanda
äfven vilja omfatta en angelägenhet, som endast utgör en del af den allmänna
skattejemkningsfrågan m. m., stödjer sig på lika goda, om icke snarare ännu
bättre grunder, än densamma. Om grundskatternas ojemnhet är en orättvisa eller,
rättare sagdt, varit en sådan vid deras första uppkomst; så måste dock den sedan dess
förflutna, långa tiden, som är mägtigaste botaren af de stora stats-orättvisornas refvor,
hafva numera läkt dem för den nuvarande generationen och flera föregående blott
medelst det fria köpets och förvärfvets natur. Men så är icke händelsen med nu gällande
olika fastighetsbevillning å hus i städerna och jordegendom. Den orättvisan,
hvilken är alldeles ny och utgör den aldra största inkonseqvens, som den allmänna
skattejemkningens förfäktare kunde låta komma sig till last samtidigt med deras högljudda
yrkande på rättvisa i dessa hänseenden, har alldeles icke utjemnats och kan
icke utjemnas af dessa allmänna förvärfsförhållanden. Fastmera hafva efter 1860 års
riksdag, då denna orättvisa ojemnhet i beskattningen först infördes, med städerna inträffat
förhållanden, som ännu kraftigare ådagalägga befogenheten af lika och jemnstor
bevillningsbeskattning i detta fall. I uppenbar strid med all fri affärs-spekulations
karakter och verkningar, ansåg man husfästighet i städerna vara mera renderande än
jordfastighet, ehuru bytet, köpet och förvärfvet var fullkomligen fritt. Om således tillfälligtvis
husfastighet i stad verkligt lemnat större afkomst än jordfastighet; så skulle
ju ovilkorligen, då förvärfvet var fritt, spekulationen hafva kastat sig på den förra,
som lemnade den högre afkastningen, och öfvergifvit den sednare, som lemnade en
mindre. Följden deraf skulle varit någon märkligare stegring af stadsfastigheternas
pris, men någon sådan har alldeles icke försports. Tvärtom, både här i hufvudstaden
och öfriga rikets städer, har detta pris deklinerat likasom fastighetspriset på landsbygden.
Städerna måste följa den allmänna konjunkturen och penningeställningen i
landet, och de hafva följt desamma ganska underdånigt. Från hvarje allmän synpunkt
visar sig sålunda denna yrkade likställighet i bevillningsbeskattning fullt befogad och
rättvis. Eller månne städerna och deras innevånare endast skola med landsbygden
likställas i utjemnandet af alla industriela och förvärfsrättigheter, men olikstållas i
150
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 63.
skatter och onera, såsom härvidlag uti proportionen af 5 till 3? Ett så obilligt yrkande
lärer icke kunna i längden soutineras: det bär, såsom hvarje orättfärdighet,
förkastelsen i sitt eget hjerta och förebråelsens skygghet i alla anletsdragen!
Man åberope icke heller, såsom skäl för bibehållandet af denna ojemnhet grundskatternas
och dithörande oneras och servituters belopp på landsbygden. Städerna ega
dermed fullt jemförliga skattebördor, så att kommunal-utskyIdema, såsom på annat
ställe tillförene nämndt är, i de flesta af dem uppgå till två-, tre- å fyr-dubbla beloppet
af kronoskatten, hvilket tänkvärda förhållande är ganska naturligt, då desamma utom
en merändels mycket tryckande fattigvård, hvartill städerna ensamma alldeles icke äro
vållande, måste sjelfva bekosta en mängd, för både lands- och stadsbygd gemensamt
båtande, reala och ideala angelägenheter, hvilka troligen eljest lågo alldeles nere, samt
hela sin polis, krono- och kommunal-debitering och uppbörd, lagskipning och hela öfriga
administration, hvilket sednare allt Statsverket bekostar och betalar för landsbygden.
Och ändock plockar landtmannaintresset, så vidt det kan göra sig gällande,
bort ifrån städerna den ena allmänna intraden efter den andra samt stoppar till den
ena gamla stadsinkomstkällan efter den andra. Det handlar i dessa hänseenden tvärtemot
det Norska brödrafolkets föredömen, som eljest pläga åberopas såsom efterfölj
ans värda: det omhuldar och befrämjar sitt, ändock emot vårt ganska obetydliga,
stadsmannalif, i stället för att förlama och kringskära detsamma, och för att med ens
omöjliggöra hvarje obehörig supremati öfver städerna har samma brödrafolk, sig till
fromma och oss till föresyn, i sjelfva Grundloven (§ 59) stadgat, ”at Kjöbstsedernes
Reprsesentanter forholde sig til Landets, som een til to”.
Slutligen har en stor och beklaglig olycka ytterligare ådagalagt, huru vanskligt
husvärdet verkligen är v. våra städer och med hvilka enorma uppoffringar deras egare
måste söka hålla det vid magt. Sådant kan icke ske utan högst kännbara brandförsäkringskostnader;
dem förutan är husegendom den vanskligaste, man kan ega. Efter
att blott för ett pär år sedan nödgats för Warbergs m. fl. återuppbyggande betala hel
extra brandstodsafgift till Bolaget har nu för Carlstads återuppbyggande utskrifvits på
delegarne i detta bolag, hvartill hvarken Stockholm, det egentliga Götehorg eller de
Skånska städerna, som ega särskilda bolag, icke höra och hvilket derföre endast utgöres
af de öfriga mindre och minsta städerna i riket eller, rättare sagdt, endast vissa
husegare derinom, — endast på dessa stadsindivider har utskrifvits en extra afgift, som
för hus och lösören i städerna uppgår till närmare 3 millioner R:dr R:mt, att betalas
inom några månader. Dessa stadsindivider, hvilkas sammanlagda fastighets- och lösegendomsvärde
sannolikt utgör blott en mindre bråkdel endast af det hela dylika inom
alla rikets städer, samt en ännu mindre, nästan alldeles försvinnande bråkdel af hela
rikets fastighets- och lösegendoms-värde, måste dock sålunda, för att kunna betrygga
sin egendoms tillvaro och uppehålla dess värde, betala ensamme vida mera än rikets
hela allmänna bevillning för ett år, och löpa ändock risken att nästa år kunna få
göra samma uppoffringar.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 64.
151
Sådana omständigheter kunde vara tillräcklig maning för eftergifvande af all
bevillning å hus i städerna, åtminstone när sådana olyckor kräfva dylika uppoffringar
af deras egare: deras skattebidrag voro ändock stora nog, då dermed kunna återuppbyggas
hela städer. Man torde derföre kunna med så mycket större skäl emotse Eikets Ständers
bifall utan all gensägelse till det yrkandet,
att fastighetsbevillning å hus i städerna sättes lika med fastighetsbevillningen
å jordegendom samt fortfarande ej öfver 3 öre för 100 R:drs fastighetsvärde.
Anhålles om remiss häraf till Bevillnings-Utskottet.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Sundvallson.
tf:o 64.
Af Herr SUDdVällSOll, J., om ändamålsenligare fördelning af jernvägsanslagen
i allmänhet samt, såsom följd deraf, norra
stambanans fortskyndade öppnande för trafik.
Vid sednaste statsrevision förekom följande framställning till erinringar vid den af
jernvägsbyggnadsstyrelsen hittills gjorda fördelningen af byggnadsanslagen och anordnandet
af arbetena å Statens stambanor:
”Af de vid sednaste riksdag beslutade och nu pågående jernvägsbyggnader för Statens
räkning hafva Revisorerne den 6 i denna månad gemensamt besett arbetena å sammanbindningsbanan
genom hufvudstaden samt den 10 i samma månad genom några
deras ledamöter företagit en besigtningsresa å den delen af norra stambanan, som dittills
blifvit med rails belagd. Härvid befunnos arbetena å sammanbindningsbanan inskränka
sig till bergsprängningen under Södermalm för den blifvande tunneln samt
brobankens utfyllning emellan Jernvägen och Kornhamn. Tunnelarbetet, som bedrifves
både från norra och södra sidorna, hade så fortskridit, att blott 450 fot uppgåfvos
återstå att genomspränga af den omkring 1,450 fot långa tunneln. Från norra sidan var
tunneln å den mindre sträcka, som här bearbetats, utsprängd till dess fulla dimensioner,
men från södra sidan, der stollgången är mycket längre framförd, endast å en kortare
152
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 64.
sträcka till fullt djup, varande den återstående utsprängningen sparad, i afsigt att vid
hela tunnelns öppnande kunna å norra sidan lättare bortföra den utsprängda stenen,
som skall användas till fyllning i Clara sjö. För bildandet af den, 12 fot under Mälarens
nivå, blifvande brobanken emellan Jernvägen och Kornhamn hade sjöledes ditförts
enligt uppgift 30,000 kubikfamnar sand och grus, och syntes nu åtskilliga delar
deraf öfver vattenbrynet. Utom någon utfyllning i Stadsgårdshamnen för kajbyggnad
m. m. derstädes, synas några vidare förarbeten å sammanbindningsbanan icke ännu
hafva vidtagits.
Å norra stambanan voro rails utlagda från närheten af Gamla Kungsholmsbrogatan
till trakten af Märsta gästgifvaregård på en jernvägslängd af 32/3 mil, så att till Upsala
återstodo af detta arbete 27/8 mil. Broar och trummor voro färdiga å hela linien
emellan Stockholm och Upsala, jernvägsbanken färdigterraserad med högst få och obetydliga
undantag samt stationshusen uppförda till väggar, tak och murar, så att endast fönster
och innanredningen återstodo. I anledning at jernvägsbaukens skufning och markens
uppskjutning vid Frösunda, Wallstanäs, Werka qvarnar, Märsta samt Säfjaån hade Styrelsen
befallt, att banken, som är något smalare än å öfriga stambanorna, skall å sådana
sanka ställen förstärkas,' hvilket arbete nu dels pågick, dels redan fullbordats. Från
Stockholms område till Werka qvarnar, å en vägsträcka af omkring 3 mil, var jernvägen
alldeles färdiggrusad samt med stängsel försedd, och hade stängsel äfven annorstädes
på långa sträckor uppförts. Banvaktarestugor, hvarmed början gjorts, skulle under
vintern upptimras för att på våren fullbordas. De fulländade arbetena syntes vara
väl beräknade och utförda samt af durabel beskaffenhet. Några stigningar af 1 fot på
100 hade icke utan ofantliga kostnader kunnat undvikas, hvaremot å hela linien icke
förekomma större kurvor än med 4,000 fots radie, egande blott tvänne denna lindrigare
krökning, men alla öfriga en radie af minst 5,000 fot. För arbetet användes blott ett
lokomotiv med tillhörande grusvagnar, oaktadt för denna bana inköpts 4 lokomotiv,
hvilka utlånats till trafikens bestridande å vestra stambanan.
Med i tid något förökad arbetsstyrka och redskap synes till exempel denna 6
mil långa jernväg, hvaraf större delen varit, enligt hvad kostnadsförslagen och i öfrigt
kända förhållanden gifva vid handen, jemförelsevis mera lättarbetad än de samtidigt
bearbetade östra och nordvestra stambanedelarne, hafva kunnat något tidigare, än nu
synes vara både afsedt och möjligt, öppnas för den stora och långväga trafikens väl
behöfliga underlättande i dessa trakter af hufvudstadens omedelbara grannskap, särdeles
under höst-, vinter- och vårtiden. Ett sådant fortskyndadt öppnande, särdeles af bandelar,
som kunna på sätt och vis betraktas såsom ett helt för sig, torde alldeles icke
vara att förbise, hvarhelst det låter sig göras utan något väsendtligt fördyrande af
sjelfva byggnadskostnaden. Staten bör så fort som möjligt beredas någon direkt afkomst
å de millioner riksdaler, hvarje sådan bandel kostar, och må ej heller underskatta
eller förbise sin indirekta förmån af de särskilda orternas underlättade trafik
och
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 64.
153
och kommunikation. Det helas väl betingas säkrast af delarnes. Att man i detta hänseende
varit berättigad till något större förhoppningar i anledning af sednaste riksdagens
frikostiga anslag, synes framgå af följande erinringar. Dervid beslöts att, sedan från
den för Statens jern vägsbyggnader anslagna summan af 27,896,000 Riksdaler afdragits
dels hvad som för fortskyndande af arbetena å södra stambanan under år 1863 skulle
utgå eller 3,815,000 Riksdaler, dels förskottsanslaget 750,000 Riksdaler till förberedande
arbeten under 1863 å de nya bandelarne, återstoden, 23,331,000 Riksdaler, borde utgå
med en tredjedel eller 7,777,000 Riksdaler under hvartdera af åren 1864, 1865 och
1866, med rättighet för Kongl. Maj:t att för hvart och ett af åren 1864 och 1865 använda,
utöfver det för hvartdera af dessa år sålunda bestämda anslag, högst en million
Riksdaler, som då skulle å 1866 års anslag afräknas. Med dessa bestämmelser hafva
Rikets Ständer äfven påtagligen angifvit den skyndsamhet, hvarmed de ansågo att de
sålunda beslutade jernvägsarbetena skulle i allmänhet utföras och fullbordas. Rikets
Ständer hafva sålunda ock ovedersägligen bestämt, attalia dessajernvägsarbeten skulle
vara afslutade före 1866 års utgång, med likväl för byggnadsstyrelsen öppen lenmad
rätt att, der terräng- och öfriga förhållanden gjorde sådant möjligt utan arbetenas fördyrande,
äfven före denna sluttermin för trafiken upplåta de delar af dessa stambanor,
hvilka hunnit tidigare fullbordas.
Också har Kongl. Maj:t utöfver de bestämda årsanslagen till utbetalning i förskott
å 1866 års anslag anordnat en million 1864 och en million under innevarande år, så
att den 1 nästkommande Januari endast återstår att lyfta 5,777,000 Riksdaler af de inalles
17,746,000 Riksdaler, utom vinsten å statslånefonden, beräknad till 400,000 Riksdaler,
hvilka vid sednaste riksdag beviljades för östra, norra och nordvestra stambanorna
samt sammanbindningsbanan genom hufvudstaden. Vid detta års slut ligga sålunda
mera än 12 millioner Riksdaler statsmedel nedlagda uti ofullbordade jernvägsnybyggnader,
hvaraf, utom möjligen omkring 3/4 mil å nordvestra banan, ingen annan del kan
trafikeras och så medelst gagna åtminstone sin ort, om ej lemna Staten större eller mindre
trafikafkomst. Då vidare, efter en räntefot af blott 6 procent, dessa 12 millioner
kosta Statsverket 60,000 Riksdaler i ränteuppoffringar för hvarje månad de sålunda äro
alldeles ofruktbara både för Staten och de särskilda landsdelarne; så synes skäligt och
angeläget vara att styrelsen för Statens jernvägsbyggnader, i likket med de enskilda
jernvägsbolagen, hvilka till exempel vid sednaste riksdag samtidigt hugnades med lånebidrag
för sina bibanor till belopp af 9,644,000 Riksdaler och redan lör flera månader
sedan hunnit öppna de liesta af dem för trafik, så ordnar planen för Statens stambanebyggnader,
att möjligen största delar deraf, som utan det helas rubbning eller de fortskyndade
delarnes väsendtliga fördyrande kunna fullbordas, blifva, så vidt en ändamålsenligare
fördelning af årsanslaget det medgifver, hvar för sig och i mån af deras färdigbyggande
upplåtna för trafik, utan allt afseende derpå om alla blifva färdiga samtidigt
eller icke, hvilket Rikets Ständer hvarken afsett eller föreskrifvit i dessa fall.”
Bill. till K. St. Prot. 1865 <$- 1866. 11 Sami. 3 Afd. 20
154
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 64.
Af denna framställning blefvo de tvänne första stroferna, innehållande uppgifterna
om arbetenas fortgång å sammanbindningsbanan och norra stambanan, utan omröstning
af Statsrevisionen godkända till införande i revisionsberättelsen, hvaremot de tvänne
sednare, som endast utgöra reflexioner och erinringar öfver byggnadsanslagens fördelning
och arbetenas anordning samt hvilkas befogenhet lätt kontrolleras af hvar man,
föllo medelst votering och endast 2 rösters öfvervigt, hvadan desamma endast i formen
af reservation komma till Ständernes kännedom och behjertande i sinom tid. Men om
denna kännedom först skulle vinnas genom revisionsberättelsen, kunde med de åsigter,
som nu söka göra sig gällande i afseende på denna riksdags längd, lätteligen hända,
att nu församlade Ständer aldrig blefvo i tillfälle att uppmärksamma och bedöma dessa
erinringars befogenhet samt i anledning deraf vidtaga de åtgärder, sorn kunna befinnas
lämpliga för en fördelaktigare, sparsammare och ändamålsenligare anordning i detta afseende,
helst enär revisionsberättelsen möjligen icke hinner tryckas och utdelas före
riksdagens slut. Derigenom skulle det fosterländska ändamålet med denna framställning
till dryg del förfelas eller åtminstone i afseende på de nu under byggnad varande
stambanedelarne, hvilkas fullbordan eljest äfvenledes torde kunna, igenom dessa anmärkningars
vederbörliga behjertande af Rikets Ständer, påskyndas i hvad skäligt och
förmånligt befinnas kan. Motionären har derföre, såsom derjemte både deltagande i
bemälda Statsrevision och riksdagsman, ansett sig i flerfaldigt afseende förpligtad att
på detta sätt bringa den sålunda väckta frågan under Rikets Ständers ompröfning redar,
vid innevarande riksdag.
Ärendet borde med största skyndsamhet behandlas, oberoende af alla öfriga jernvägsfrågor.
Såsom visadt är, gör Statsverket på de 12 millioner Riksdaler, hvilka vid
detta års slut beräknats vara nedlagda å stambanedelar, hvaraf blott den knappast
nämnvärda biten emellan Norska gränsen och Charlottenberg kunnat för trafik upplåtas,
en månadtlig ränteuppöf ring af 60,000 riksdaler, efter en räntefot af sex för hundradet.
Denna omständighet förtjenar att allvarligen behjertas, så att dessa i och för
sig oundvikliga men öfvergående uppoffringar vid alla stora och kostsamma företag, i
görligaste måtto, förminskas och äfven till tiden förkortas medelst sådana, anordningar
af det hela, att. största möjliga delar af Statens jernvägsbyggnader, som utan deras
väsendtliga fördyrande eller årsänslagens öfverskridande kunna fortskyndas och för trafik
öppnas, äfven blifva företrädesvis fullbordade, utan afseende på om detta kan ske
sam tidigt jeller icke med alla andra under byggnad varande. Härigenom skola Statsverkets
ofvannämnda uppoffringar förminskas eller åtminstone tidigare an eljest beredas
vissa landsdelar de fördelar, hvilka Rikets Ständer afse med dessa kostbara kommunikationsanstalter.
Ett sådant tillvägagående vore icke allenast ett skäligt afseende på
den naturliga och ursäktliga betänksamhet emot dessa storartade företag, hvilken alstras
af ovanan dervid samt den inskränktare, klenmodigare eller försigtigare uppfattningen
deraf, utan det vore äfven tidsenligare än någonsin förut, då man sålunda förfarit
och det till allmän belåtenhet, enär man nu synes nästan mera benägen än någon
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 64.
155
sin att i svart betrakta både den enskildes och det allmännas finanser samt derföre
äfven torde vara dubbelt angelägen om iakttagandet af hvarje ändamålsenlig hushållning,
som är möjlig.
Då vidare kändt är af kostnadsförslag och öfriga handlingar, att svåra och tidsödande
arbeten erfordrats så väl å östra som nordvestra bandelarne, hvaraf hvarje
mil kostar minst en million Riksdaler, samt att dessa jernvägsbyggnader äfvensom sammanbindningsbanan
genom hufvudstaden derför ej kunnat påskyndas mera än som skett
utan dessa arbetens väsendtliga fördyrande; men att å norra stambanan deremot svårigheterna
varit i allmänhet obetydliga, så att stora sträckor deraf knappast komma att
kosta y2 million Riksdaler milen, och arbetet så framskridet redan den 10 sagda Oktober,
att Statsrevisionens delegerade ledamöter kunnat derå färdas mer än halfva vägen
eller till Märsta, 3 2/8 mil från Stockholm, dit sleepers och rails då redan voro utlagda,
från hvilken punkt dylik utläggning sedermera rastlöst fortgått mot Upsala med
den inskränkta arbetspersonal, som der användes; och i betraktande slutligen äfven af
det förhållandet, att för sagda bandel redan under förliden sommar inköpts 4 nya lokomotiv,
som dock utlånts till trafikens bedrifvande å vestra stambanan och hvilkas
inköpssumma, säkerligen uppgående till 200,000 Riksdaler, sålunda från sitt egentliga
ändamål ryckts till ett annat, som alldeles icke afsetts med anslaget till norra stambanan,
men hvilken anmärkningsvärda omständighet bäst bevisar, att medel verkligen
funnits för de egentliga jernvägsarbetenas fortskyndande å denna bandel något raskare
än hittills skett, derest sagda medel ej blifvit till främmande ändamål förryckta; så, och
då hela denna trakt samt de norr derom belägna vidsträckta landsdelarne eller hela
Norrland äro i synnerligt behof för sin stora trafik söderut af denna underlättade kommunikation,
vågar jag af alla dessa skäl vördsamligen hemställa^
om skyndsamt åläggande för jernvägsbyggnadsstyrelsen att nu åtminstone så
anordna fördelningen af 1866 års jern vägsanslag, att ifrågavarande norra
stambana emellan Stockholm och Upsala blifver för trafik öppnad med görligaste
första, antingen och helst till hela sin längd eller åtminstone till så
stor del deraf som görligt är, och detta redan under loppet af nu stundande
vintermånader, då hebofvet är jemförelsevis störst af sålunda underlättad
kommunikation; och torde Rikets Ständer härom aflåta underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t.
Anhålles om remiss häraf till Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 11 November 1865,
J. Sundvallson.
156
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 65.
N:o 65.
Af Herr W&lllCrUS, Carl, angående låneunderstöd till anläggning
af en libana emellan Lidköping och Håkantorp, af lika
spårvidd med, Uddevalla—Herrljunga-jernvägen.
Redan sedan längre tider tillbaka har det utgjort föremål för ett ifrigt sträfvande
inom vestra delen af Skaraborgs län, som innefattar länets vidsträcktaste och bördigaste
landtbruksdistrikt, och i staden Lidköping haft den naturliga afsättningsorten för
sina produkter, att vinna en efterlängtad förbättring i »sina kommunikationer. För ernående
häraf hafva tid efter annan bemödanden, understödda af Länsstyrelsen och Hushållningssällskapet,
gjorts dels för vinnande af förbindelse med de inre delarne af denna
ort, genom tilltänkt upprensning af ån Lidan, dels ock för beredande af en genare
och beqvämare sjöled från Lidköipng till Göteborg genom ifrågasatt kanalisering af
Uller-sundet i sjön Wenern, rörande hvilket sistnämnda företag bolag, grundadt på
enskildt aktiebidrag och beviljadt, ehuru i följd af för hårda lånevilkor ej begagnadt,
statslåneunderstöd, varit bildadt, Efter Statsbanans dragande genom länet afgaf dåvarande
Chefen för Statens jernvägsbyggnader, Herr Friherre Ericson, till länets Hushållningssällskap
framställning med förslag om en bibanas anläggning emellan den
länet genomgående vestra stambanan och Lidköping, såsom ansedd lämpligaste punkten
för den inre sjökommunikationens sammanbindning med Statens jernvägsnät, hvilket
jemväl föranledde undersökningar i tvänne alternativt föreslagna rigtningar; och vid
förordandet af Borås—Herrljunga-banan uttalade bemälde Chef den åsigt, att denna
borde fortsättas till Wenerns strand, i öfverensstämmelse hvarmed plan äfven blef uppgjord
till Borås—Herrljunga-banans fortsättande till Håkantorp, hvarest den borde grena
sig och gå den ena grenen till Lidköping och den andra till Wenersborg. Vid sist
hållna riksmöte väcktes enskilda motioner om statsbidrag för en bibana mellan Lidköping
och Håkantorps station å Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga-jernbanas sträckning
genom länet, efter det att bolag för utförande af ett sådant företag bildats samt
behörig undersökning, med alla dertill hörande handlingar och kostnadsförslag, egt
rum; och nu sednast har under innevarande år, genom Majoren Adelsköld förnyad
undersökning försiggått för sammanbindning genom en smalspårig jernväg af nämnda
ställen, Lidköping och Håkantorp, utgörande en vägsträcka af ej fullt 2'/2 mil, derför
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 65.
157
kostnaden, enligt upprättadt förslag, beräknats till 898,100 Riksdaler, för fullbordande
af hvilken jernväg bolag jemväl bildats, grundadt på enskild, ännu ej afslutad, teckning
af aktier, deraf staden Lidköping dels definitivt tecknat sig för 100,000 Riksdaler,
dels ock garanterat teckning af aktier för återstoden af tredjedelen af den beräknade
anläggningskostnaden; hvarjemte länets sist hållna landsting erkänt vigten af
denna grenbana genom fattadt beslut, att understödja företaget genom tagande af aktier
för 30,000 Riksdaler.
Hos Kongl. Maj:t är underdånig framställning gjord med begäran om nådig Proposition
till Rikets nu samlade Ständer för vinnande af statslåneunderstöd till utförande
af ifrågavarande företag, rörande hvilket Majoren Adelsköld, uti afgifvet betänkande,
yttrat att af alla inom riket hittills föreslagna jernvägar ingen visat så gynnsamma
terrängförhållanden, som den nu anmälda; och har Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
uti sitt underdåniga generalförslag upptagit denna grenbana bland dem, som
i första rummet företrädesvis ansetts förtjenta af statsunderstöd samt i sådant afseende
föreslagit en summa af 598,000 Riksdaler Riksmynt.
Då Konungens Befallningshafvande vid sistlidet års landsting gjorde framställning
och länets Hushållningssällskap lät väcka .förslag om bidrag af tinget till den under
byggnad varande Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga-jernvägens framdragande inom
länet till Håkantorp, skedde det under förutsättning af denna banas vidare utgrening
åt Lidköping; och i öfvertygelse om de stora och vigtiga, för att ej säga numera alldeles
nödvändiga, fördelar, som derigenom skulle beredas ej ensamt de orter, som ett
sådant jernvägsnät skulle genomlöpa, utan äfven åt andra mera aflägse, dermed dock
nära förbundne trakter; och då hos Kongl. Maj:t i underdånighet framställdes om
statsbidrag till utförande af jernbanan emellan Uddevalla—Wenersborg och Herrljunga,
hvilken vunnit Kongl. Maj:ts nådiga bifall och Rikets Ständers understöd samtafVägoch
Vattenbyggnads-styrelsen tillstyrkts på samma gång Styrelsen uti afgifvet underdånigt
betänkande förklarat, att bland alla vid sist hållna riksdag till erhållande af
allmänt understöd anmälda vägfrågor, den nyssnämnda företrädesvis vore deraf förtjent,
så ingick i denna framställning ett gifvet antagande af denna banas vidare utgrening
till Lidköping.
Det synes sålunda vara otvifvelaktigt, att anläggning af en grenbana från Lidköping
till Håkantorp står i oskiljaktigt sammanhang med jernvägen emellan Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga
och utgör en så integrerande del deraf, att ett verkligt
system, först genom tillkomsten af denna grenbana kan sägas uppstå i anläggningen
af Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga-jernvägen; dervid, om nu ifrågasatta grenbana
ej kan komma till stånd, de fördelar, som åsyftats genom Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga-jernvägen,
i icke oväsendtlig mån skola inskränkas.
Efter den öfvertygelse, hvartill det allmänna omdömet tror sig berättigadt, skulle det
jernvägsnät, som sålunda uppstode i länets bördigaste och mest vidsträckta landtbrukspistrikt,
komma att genom sina verkningar medföra större gagn, än någon annan dylik
158
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 65.
anläggning inom länet kan åstadkomma. Genom sammanbindningen med den stora
statsbanan och dess utgrening öfver riket, skulle för dessa orter beredas väg till den
största export-orten på vestra kusten och till det öfriga landet; genom förening med
Elfsborgs läns vidsträckta och folkrika fabriksdistrikter skulle nya och vigtiga afsättningsorter
uppstå; och genom beröring af tvänne af Wenerns hamnar skulle en lätt
förbindelse vinnas med Norrige genom Seffle kanal och jernvägen öfver Arvika samt
med Wermland och andra kring Wenern belägna orter, hvilka hittills varit i behof af
Westergötlands produkter på samma gång de" derstädes till en del sökt afsättning för
sina egna; och slutligen skulle genom en sådan sammanbindningsbana mellan Lidköping
och Håkantorp länet blifva i betydligt omfång befordradt, enär det sålunda kompletterade
jernvägsnätet skulle komma att direkt utsträcka sin verkan inom Kållands,
Åse, Wiste, Barne, Laske, Skånings, Kinnefjerdings och Kinne härader, på hvilkas
redan gynnsamma jordbruks- och dermed förenade näringars förhållanden en högst fördelaktig
inverkan skulle visa sig.
Skaraborgs län har omkring 231,000 innevånare, och 4,863 mantal; deraf:
Innevånare. Mantal.
inom Kållands härad  14,448. 337.
„ Åse „
6,854. 170.
„ Wiste „
8,491. 182,
„ Barne „
10,868. 269.
„ Kinne „  > • 10,638. 216.
„ Kinnefjerdings „
7,489. 172.
„ Skånings „  : 16,150. 375.
„ Laske „
6,109. 137.
Städerna Skara och Lidköping  5,800.
Summa 86,847. 1,858.
Enligt en af Landtmäteri-direktören Friberger upprättad statistik öfver länet innefattar
detsamma 1,677,972 tunnland.
Enligt de af Hushållningssällskapet samlade uppgifterna från länet till den s. k.
Finans-komitéen utgöra häraf:
Åker  426,244 tunnland.
Äng 183,153
Häraf ligger inom: Åker. Äng.
Kållands  34,927. 5,233.
Wiste  25,439. 4,810.
Åse
19,067. 1,504.
Barne  26,041. 4,432.
Kinne  20,412. 3,524.
Transport 125,886. 19,503.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865.
N:o 65.
159
Transport
125,886.
19,503.
Kinnefjerdings
20,919.
2,006.
Skånings  ' •
38,146.
5,875.
Laske
10,090.
2,907.
Summa 195,041.
30,291.
Inom hela länet utgjorde, enligt sistnämnda upp-
ter, utsädet
310,362 tunnor.
Deraf inom Kållands härad
23,648.
Wiste
18,536.
Ase „
13,292.
Barne
.
19,101.
Kinne ,,
13,606.
„ Kinnefjerdings
12,694.
., Skånings „
33,754.
„ Laske . .
9,236.
143,867 tunnor.
Skörd inom hela länet
1,667,492 tunnor.
Deraf inom Kålands härad
„ Wiste „ ........
88,351.
Åse .,
65,615.
„ Barne „
84,546.
Kinne „
89,579.
Kinnefjerdings
68,762.
Skånings
159,344.
„ Laske „
34,300.
725,945 tunnor.
Behållning af skörd, efter afdrag af ut-
utsäde inom hela lånet
1,357,330 tunnor.
Deraf inom Kållands härad
111,800.
„ Wiste „
69,815.
„ Åse
52,323.
Bafne „
65,445.
„ Kinne
75,973.
„ Kinnefjerdings „
56,068.
„ Skånings „
125.590.
Laske „
25,064.
582,078 tunnor.
Spanmål till kreaturen inom hela länet
. 231,529 tunnor.
Deraf inom Kållands härad
16,354.
„ Wiste „
14,852.
„ Åse „
4,691.
Transport 35,897.
160 Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 65.
Transport:
Deraf inom Barne härad ....
„ Kinne „ ....
„ Kinnefjerdings „ ....
„ Skånings „ ....
„ Laske „ ....
Spanmål till personlig förbrukning
person inom hela länet . . .
inom ofvannämnda 8 härader. .
35,897.
15,596.
9,477.
11,772.
18,792.
4.195.
efter 1 '/a tunna för
95,729 tunnor.
346,500 tunnor.
130,270 '/a „
Behållning af skörd, sedan derifrån af dragits hvad som
åtginge till utsäde, personlig förbrukning och kreaturens
utfodring, inom hela länet
inom ofvannämnda 8 härader
Inom länet funnos:
hästar
oxar
kor .
ungnöt
får .
svinkreatur
779,101 tunnor.
356,079
21,478.
34,657.
65,433.
38,406.
87,732.
31,324.
Deraf inom ofvannämnda 8 härader, nemlige
279,030.
Hästar.
Oxar.
Kor.
.Ungnöt.
Får.
Svinkreatur.
Kållands
2,265. 1,662.
4,429.
2,536.
6,545.
2,473.
Wiste
1,795.
706.
3,402.
1,687.
4,586.
1,497.
Åse
1,080.
551.
1,950.
989.
2,873.
1,085.
Laske
744.
851.
1,348.
1,185.
1,899.
586.
Barne
1,678.
904.
3,415.
2,331.
4,814.
1,495.
Skånings
2,307. 2,345.
4,603.
2,544.
6,276.
2,783.
Kinnefjerd. 1,026. 1,005.
2,331.
1,128.
2,418.
1,243.
Kinne
918.
1,686.
3,085.
2,029.
4,352.
1,665.
Summa 11,813. 9,710. 24,563. 14,429. 33,763. 12,827.
Summa kreatur inom ofvannämnda härader . . . 107,105;
hvaremot, såsom förut nämndt är, hela mängden af
kreatur inom länet utgjorde  279,030.
Jemföras nu dessa siffror med hvarandra inhemtas att en betydlig öfvervigt af
ofvan anmärkta förhållanden inom länet ligger hos de omnämnda 8 häraderna eller
den del, som genom det ifrågasatta jernvägsnätet skulle tillskyndas direkta fördelar.
Vill man åter föra frågan tillbaka till de orter, på hvilka grenbanan Lidköping—
Håkantorp,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 65.
161
Håkantorp skulle mer eller mindre direkt verka, så, då dessa måste anses innefatta
Kållands, Kinne, Kinnefjerdings och Skånings härader, visa sig dessa orters förhållanden
i produktivt afseende till samtliga 8 härader på följande sätt:
Ofvannämnda 8 härader :
Folkmängd  86,847.
Hemmantal  1,858.
Utsäde  143,867.
Skörd  725,945.
Behållning af skörd  356,079.
Kållands, Kinnefjerdings, Kinne och Skånings härader:
Folkmängd  54,525.
Hemmantal  1,100.
Utsäde  83,702.
Skörd  453,123.
Behållning af skörd  231,237.
På företag inom detta län till åstadkommande af en underlättad kommunikation
torde således med afseende dels på den relativt ringa anläggningskostnaden, dels ock
på de fördelar i större omfattning, som beräknats deraf uppstå, kunna jemföras med
det af en sammanbindningsbana mellan Lidköping och den under byggnad varande
jernvägen emellan Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga. Det är ej nog att Lidköpings
och Håkantorps jernvägsstation förenas och att staden Lidköping derigenom beredes
en för sin framtida utveckling nödvändig och behöflig fördel. Frågan gäller här i lika
hög grad de vidsträckta, bördiga och i produktivt afseende redan långt framskridna
trakter, som ligga deromkring och omfattas af sistnämnda härader.
Produktionens möjlighet beror väsentligen af afsättningens lätthet och omfång;
och det skulle icke kunna undgå att medföra en på dessa orters produktiva förhållanden
i hög grad menlig inverkan om staden Lidköping, som genom sitt naturligt
goda läge i hjertat af dessa orter, hittills utgjort och allt framgent kan förblifva en
fördelaktig afsättningsort, skulle, i saknad af nu ifrågasatta jernvägsförbindelse, komma
att framdeles förlora sin egenskap af vigtig handelsplats och i stället under en nära
förestående tid nedsjunka till en försäljningsort, hvarest landtmannen ej skulle kunna
vinna afsättning för sina produkter i annat, än ringa och, med afseende på orternas
ständigt stigande produktion, otillräckligt omfång. Det är nemligen klart för uppfattningen
att, om möjligheten till afsättning minskas och nedgår från 150,000 tunnor,
hvartill årliga uppköp af orternas öfverskott af sädesproduktion någon gång inom staden
uppgått till 40 å 50 tusen tunnor och möjligen äfven derunder, sådant skall i hög
grad verka tryckande på landtmannens ställning och för honom försvåra möjligheten
dels att i penningar kunna förvandla sina produkter, dels ock att i sitt närmaste grannskap
erhålla mången gång väl behöfliga förskott. Men landtmannen skall derjemte
Hih. till R. St. Rrut. 1865 1866. 11 Sami. 3 Afd. 21
162
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N~:o 66.
genom den ifrågasatta jern vägsförbindelsen icke blifva inskränkt i afseende på tid oell
ort till afsättning ensamt på Lidköping; han skall, oberäknadt fördelen att med lätthet
från första hand kunna verkställa uppköp af hvad han behöfver, jemväl vinna en ständigt
tillgänglig förbindelse med vidt skilda orter och derigenom lemnäs tillfälle att när
han så för godt finner kunna begagna sig af stundens på verldsmarknadens och andra
orters tillfälliga förhållanden beroeude, konjunkturer.
Öfvertygad, som jag således är om nyttan och nödvändigheten af den ifrågasatta
jernvägsförbindelsen, och att Lidköpings stads och orternas intressen uti nu förevarande
afseende ej kunna från hvarandra skiljas utan i det närmaste sammanfalla, får
jag, med fästadt hufvudsakligt afseende derå, att genom nu ifrågasatta bibana mellan
Lidköping och Håkantorp det sålunda kompletterade jernvägsnätet skulle betydligt bidraga
att öka rörelsen på Statens jernbana, genom det tillopp af produkter, som skulle
komma från Kållands, Kinne, Kinnefjerdings och Skånings härader, samt från de norr
om Wenern belägna orter, oberäknadt persontrafik från nämnda folkrika härader, öfver
hvilka förhållanden jag förbehåller mig rätt att till Höglofliga Stats-Utskottet få ingifva
efter antagna grunder upprättad beräkning, vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer, till anläggande af en bibana mellan Lidköping och Håkantorp
af lika spårvidd, eller fyra fots, sorn Uddevalla—Herrljunga-jernvägen
eger, måtte bevilja ett låneunderstöd af 598,800 Riksdaler Riksmynt på enahanda
vilkor, hvarunder sistnämnda bana vunnit Statens understöd.
Stockholm den 11 November 1865.
Carl Wennerus.
N:o 66.
Af Herr Wennérus, Carl, angående underdånig anhållan hos
Kongl. Majit om utarbetande och framläggande af förslag
till ny Rättegångsbalk.
Behofvet af en ny Rättegångsbalk har länge gjort sig gällande. År efter år har
det tilltagit och det synes vara hög tid, att lagstiftaren tager saken om hand.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 67.
Under förutsättning, att dock Rikets Ständer ej äro benägna att sjelfve i första
hand för sin del besluta en lag af sådan vidd och betydenhet, tager jag mig friheten
vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer till Kongl. Majit ingå med underdånig anhållan, att Kongl.
Majit ville låta genom en komité utarbeta och sedermera för Rikets Ständer
framlägga förslag till ny Rättegångsbalk.
I hvad mån de grunder, hvarpå den nya lagen borde byggas, lämpligen böra angifvas
af Rikets Ständer, torde bäst bedömas af Lag-Utskottet, till hvilket Utskott motionen
torde komma att remitteras. Lagberedningens förtjenstfulla förslag torde i allt
fall komma att bilda grundval för den nya lagen, och åberopande af detsamma är
måhända nog, för att angifva den rigtning, hvari reformen bör gå.
Stockholm den 11 November 1865.
Carl Wennerus.
i\:o 67,
Af Herr Ödmansson, I., om öfverlåtelse till staden Landskrona
af visst område utaf deromkring befintliga gamla fästningsverk.
Under de 10 sistförfluten åren har folkmängden i Landskrona stad blifvit betydligt
förökad och samtidigt dermed har inom staden uppstått stort behof af byggnadstomter,
för att derå uppföra allmänna och enskilda byggnader. Detta sistnämnda förhållande
gör en utvidgning af staden nödvändig och ovilkorlig, men åt landssidan är
staden helt och hållet omsluten af de gamla fästningsverken och någon utvidgning är
således omöjlig med mindre att mark derifrån erhålles. Då nu ett större område af
fästningsverken på längre och kortare tid bortarrenderas med rättighet för arrendatorerne,
att utjemna vallarna och uppodla marken till säd och andra jordfrukter, torde
det med tillförsigt få antagas att detta område af vederbörande ansetts vara för försvarsverket
umbärligt. Med anledning häraf och under åberopande af hvad jag i öfrigt
anfört, får jag vördsamt hemställa:
att Rikets Höglofliga Ständer behagade för sin del bifalla, att så stort område
af de omkring Landskrona stad befintliga, Kongl. Majit och Kronan tilR
164 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 68.
höriga, gamla fästningsverk, som efter verkställd undersökning och utredning
erfordras i och för stadens utvidgning, måtte för sådant ändamål till staden
öfverlåtas.
De handlingar, som erfordras för ärendets närmare bedömande skola till Höglofliga
Stats-Utskottet blifva öfverlemnade.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Odmansson.
N:o 68.
Af Herr Trägårdh, Sv., angående utsträckning af jernvägen Göteborg—Nåssjö
till Oscarshamn samt anslag till förberedande
arbeten i denna sträckning.
Vid den tid, då fråga först uppstod om anläggande af jernvägar på Statens bekostnad,
voro meningarne mycket delade derom, huruvida dessa vägar borde erhålla
sin nuvarande rigtning, eller hufvudsakligan afse att med hafvet förbinda landets inre,
af brist på ändamålsenliga kommunikationsanstalter lidande och i sin utveckling hämmade
trakter. Utan att nu vidare ingå i denna fråga, lärer man väl kunna antaga
såsom allmänt medgifvet, att det sistnämnda syftet med jernvägsanläggningar på Statens
bekostnad ur statsekonomisk synpunkt förtjenar ett synnerligt afseende och att
anläggningen af en jernväg, som afser att förena i det inre landet belägna, af naturen
rikt gynnade trakter med hafvet, företrädesvis är för fäderneslandet af högsta vigt.
Redan för ett tiotal af år sedan har den starka trafiken mellan Smålands inre och
bördigaste trakter framkallat förslaget att genom en jernväg från Hvetlanda till Oscarshamn
förena dessa trakter med deras naturliga afsättningsort vid Östersjön och derigenom
på det kraftigaste befordra utvecklingen af dessa trakters jordbruk och öfriga näringar.
Vid 1856 - 1858 årens riksdag söktes, af ett för en sådan jern vägsanläggning
bildadt bolag, af Staten ett låneunderstöd af 2 2/3 millioner Riksdaler Riksmynt. Denna
jernvägsanläggning, som, då vägen till större delen af sin längd skulle genomlöpa
Emådalen, befanns af naturförhållandena synnerligen gynnad, och i följd deraf borde
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 68.
165
blifva ovanligt billig, har ock ofta blifvit inom Riks-Stånden och deras delegationer vid
riksdagarne framhållen såsom synnerligen ändamålsenlig och af behofvet högt påkallad,
i hvilket afseende särskildt torde förtjena nämnas, att Stats-Utskottet vid 1859—1860
årens riksdag om densamma och dess utsträckning till södra stambanan yttrat sig
särdeles gynnsamt (Utlåtandet N:o 86, pag. 41—43), ehuru samma Utskott förordade
den s. k. Lagalinien. Såsom ett synnerligen vigtigt motiv för södra stambanans rigtning
åt Nässjö åberopades ock vid sistnämnda riksdag behofvet af stambanans förening
med Östersjön genom en jernväg till Oscarshamn.
Undersökning för denna jern vägsanläggning har på orternas bekostnad för flera
år tillbaka egt rum genom framlidne Majoren, Friherre de Geer och under innevarande
års sommar för dess utsträckning till Nässjö af Kapitenen m. m. Nerman. Båda
dessa undersökningar gifva vid handen, att denna bana, hvarå en särdeles liflig trafik
är att motse, skall i anläggningskostnad blifva synnerligen billig. Likväl skulle anläggningen
blifva alltför stor, för att kunna genom enskilde intressenter bekostas;
men ej allenast behofvet från Småland af denna jernväg, hvilket behof tillräckligt
vitsordas af de uppoffringar, enskilde för densamma redan gjort och äro beredvillige
att ytterligare göra, utan fast mer fördelen att få Rikets vestra kust och dess vigtigaste
punkt, Göteborg, förenad med närmaste och ändamålsenligaste hamn vid Östersjön,
synas böra föranleda Rikets Ständer att för åstadkommande af en sådan jernvägsförbindelse,
af hvilken, genom jernvägen från Göteborg öfver Falköping och Jönköping
till Nässjö, redan ungefär 2/3 äro af Staten anlagda, besluta att jemväl jernvägen
från Nässjö till Östersjön vid Oscarshamn må af Staten bekostas och densamma
således blifva en del af en från vestra kusten vid Göteborg till östra kusten
vid Oscarshamn sig sträckande stambana.
Utom de ofvannämnda ovanligt gynnsamma terrängförhållandena, synes för
Oscarshamns lämplighet, att utgöra anknytningspunkten vid Östersjön för en stambana
från rikets vestra till dess östra kust, i synnerhet tala, denna stads utmärkta, rymliga,
mot alla vindar väl skyddade och äfven under ganska stränga vintrar nästan
alltid öppna hamn, hvarest en större skeppsdocka med en mekanisk verkstad nyligen
blifvit anlagd och hvarifrån en beqväm ångbåtskommunikation äfven under vintertiden
skulle kunna anordnas med Gotland och Öland, hvarigenom dessa öars befolkning och
produkter skulle sättas i den ändamålsenligaste förbindelse med rikets jernvägsnät;
äfvensom härvid något afseende torde böra fästas å en för landet vinstgifvande transitotrafik
vintertiden med länderna på andra sidan Östersjön. På alla dessa, här i största
korthet framställda skäl vågar jag härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte besluta, att Statens stambana från Göteborg öfver
Falköping och Jönköping till Nässjö, må på Statens bekostnad utsträckas
till Östersjön vid Oscarshamn; samt att Rikets Ständer nu måtte bevilja
ett belopp af 500,000 R:dr R:mt, att utgå till förberedande arbeten å denna
bana.
166 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 6.9.
De ofvannämnda undersökningshandlingarne skola tillhandahållas vederbörande
Utskott, dit denna motion torde remitteras.
Stockholm den 14 November 1865.
Sv. Trägardh.
N:o 69.
Af Herr Hierta, L. J., om förändring af läseordningen och undervisning
ssättet i de allmänna skolorna, särskildt hvad
angår Latinska och Grekiska språkens studium.
En olägenhet som vidlåder ungdomens undervisning, så som den är ordnad i
Statens elementarläroverk, och som är egnad att väcka allvarliga bekymmer, är att
lärjungarne öfveransträngas, och i allmänhet lida till sin helsa och sina fysiska krafter
under den utvecklingsperiod då dessa bäst behöfde vårdas. Detta förhållande har
någongång blifvit förnekadt, men under den sednare tiden mer och mer uppmärksammadt,
och slutligen så erkändt, att möjligheten af dess förekommande blef vid sistförflutna
riksdag ett föremål för Rikets Ständers omtanka.
Efter allvarsamma öfverläggningar i Utskott och Riks-Stånd, lyckades det ock
slutligen att emot den gamla skolkonservantismens motstånd åstadkomma så mycket,
som en underdånig skrifvelse till Konungen, med begäran, att till någon förminskning
i mängden af de ämnen som läsas i skolorna på den s. k. klassiska linien, det måtte
få hero på föräldrar eller målsmän att bestämma om lärjungen skall jemväl läsa Grekiska
språket eller vara derifrån befriad, och tiden i stället få användas på studerandet
af något bland de öfriga undervisningsämnena.
Detta synes väl vara den mest blygsamma önskan, som den ena Statsmagten
kunde frambära till den andra, på grund af vunnen erfarenhet om tillvaron al ett
ondt, som måste innebära en större eller mindre, men i allt fall verklig våda af den
mest ingripande art för det uppvexande slägtets framtid. Och likväl lyckades det
icke att ens åt detta anspråkslösa önskningsmål vinna fullt afseende hos Regeringen.
Ständernes begäran blef nemligen, efter ett vidlyftigt hörande af Skolkollegier och
Eforer, hvilket knappt tyckes hafva varit behöfligt i en sak af denna enkla beskaffen
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 69.
167
het, blott så tillvida bifallen, att det efter gemensam rådplägning mellan målsman och
skolans rektor må bero af den sednare att afgöra, om lärjungen får befrias från läsningen
af Grekiskan.
Jag har ansett Rikets Ständers ifrågavarande underdåniga skrifvelse böra omförmälas,
dels såsom en bekräftelse på den öfverklagade olägenhetens allmännare erkännande,
och dels för att anmärka, det angifnä botemedlets otillräcklighet.
Det låter sig icke förnekas, att de klassiska språkens studerande i skolorna öfver
hufvud numera ingalunda är af samma vigt för bildningen som i fordna tider, då
snart sagdt all litteratur och boklärdom var inskränkt till dessa språk, och nästan
alla vetenskapliga afhandlingar författades på latin. Med all möjlig pietet för de odödlige
klassikerne, som alltid skola bibehålla sitt höga värde, är det dock visst, att de
döda språkens begagnande mer och mer försvunnit både ur den allmänna sammanlefnaden
och ur officiela förhandlingar, ja att till och med de vetenskapliga terminologiernas
rustkammare i detta afseende börjat anfrätas af den allt förändrande tiden.
Den sista förskansningen, om man får begagna detta uttryck, som tjenar till värn
åt ifrarne för de döda språkens studerande redan ifrån skolans början, är att det Latinska
språket genom sina bestämda former och sin grammatik förmenas bidraga att
reda begreppen och skärpa eftertanken hos ynglingen, på ett sätt som icke genom något
annat medel kan till samma grad eller med samma säkerhet vinnas. Men äfven
detta påstående har genom den sednare tidens erfarenhet visat sig vara mera skenbart
än verkligt. Det skall numera vara svårt nog att inom läroverket uppdraga någon
skilnad i skarpsinnighet och förståndsförmögenheter i öfrigt mellan den klassiska liniens
och real-liniens lärjungar, vid bådas utgång ur skolan; och i det praktiska lifvet
finner man ifrån alla länder den erfarenheten, att åtskillige af deras förnämste och
mest inspirerade författare, talare och statsmän aldrig läst latin, hvilket exempelvis
kan sägas om nästan alla de utmärkta författarinnor som på skönlitteraturens område
förvärfvat sig ett stort namn, och inom statslifvet äfven om ett stort antal ledamöter
af vår egen representation, hvilka utan att hafva studerat latinet, hvarken i tankarnes
klarhet eller förmågan att för dem finna passande former i modersmålet, stå på
något sätt efter flertalet af vid universiteterna promoverade Filosofie-doktorer.
Emellertid stå läseordningarne i elementarläroverken ännu på den punkt, att de
döda språken, i synnerhet Grekiskan och Latinet, tillsammans på den s. k. klassiska
linien upptaga nära nog halfva undervisningstiden. Hvilket slöseri med själskrafter
detta innebär, jemfördt med den behållna vinsten för framtiden, lära ledamöterne af
detta Högtärade Stånd sjelfve inse; äfvensom huru mycken tid det borttager som kunde
bättre användas till ett fullkomligare inhemtande med mindre ansträngning af några
ibland öfriga läroämnen af jemförelsevis mera praktisk vigt för framtiden.
Insigten af detta förhållande gaf redan för flera år sedan ett större antal personer,
hvaribland äfven åtskillige skolmän eller ledamöter i skolstyrelser, anledning
att i offentligt utgifna theser föreslå, det studiet af Grekiska och Latinska språken
168
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 69.
norde alldeles utgå ur skolan och börja först vid universitet erna. Häröfver höllos
också här i hufvudstaden offentliga öfverläggningar, hvilka omfattades med stort intresse
af allmänheten, och särskildt med afseende på behofvet att förekomma öfveransträngning,
hos mången befästade öfvertygelsen om nyssnämda åsigters rigtighet.
Utan att gå så långt, anser jag likväl tiden vara inne att i afseende på ifrågavarande
reform taga ett steg längre fram än Rikets Ständer vid sistförflutna riksdag,
och får till vinnande af detta ändamål vördsamt föreslå,
l:o att i hvarje fullständigt eller sjuklassigt elementarläroverk, de Latinska och
Grekiska språkens studium må begynna först i den sjette klassen, samt alldeles
utgå ur de femklassiga skolorna och begynna törst vid undervisningens
fortsättning på gymnasierna;
2:o att undervisningssättet i de allmänna skolorna måtte förändras i så måtto
till likhet med hvad för närvarande eger rum i den s. k. nya elementarskolan,
att all undervisningen sker i skolan, men deremot de så kallade
hemlexorna försvinna. Fem timmars allvarlig sysselsättning hvarje dag,
hufvudsakligen med minneskunskapers inhemtande torde vara allt hvad de
fysiska krafterna äfven hos en fullvext och således än mer hos en i vexten
stadd ungdom kunna tåla vid under ett i åratal dagligen fortsatt arbete,
så vida de ej skola lida skada och förslappas;
samt att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla en
sådan önskan, och anhålla, att läseordningen i skolorna i öfrigt blir rättad
efter denna förändring, hvarigenom mera tid kan vinnas dels för de lefvande
språkens, dels för naturvetenskapernas studium.
Det är möjligt, till och med sannolikt, att i synnerhet det förra af dessa mina
förslag skall möta ett starkt motstånd från detsega vidhållande af gamla föreställningssätt,
som naturligt alstras och underhållas af en ständig vana, icke minst bland dem
som hafva ungdomens undervisning om händer, men jag har under en föregående icke
så kort riksdagsmannabana redan haft flera erfarenhetsbevis derpå, att andra förslag
till förändringar som stridt emot en ännu rådande mening men haft rätt och sanning
för sig, oaktadt föga utsigt till framgång i början, likväl genom förnyade framställningar,
slutligen lyckats att i mån af upplysningens verkan på det allmänna tänkesättet
besegra än svårare hinder, än dem som i verkligheten bär kunna möta; hinder, som
till en början förekommit mången såsom nästan oöfvervinneliga.
Jag anhåller om remiss häraf till allmäuna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
L. J. Hierta.
N:o 70.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 70.
169
N:o 70.
Af Herr Widell, GllSt., om eftergift, till förmån för staden Marstrand,
af Kronans rätt till danaarf efter der aflidne
Bagaren Gustaf Schröder.
Genom ett den 3 Juli 1865 efter Bagaren .Gustaf Schröder och dennes hustru
Sofia Magdalena Schröder, af Magistraten i Marstrand förrättadt arfskifte, har blifvit
bestämdt: dels att Herr P. M. Hägg, i sin egenskap af ende och rätter arfvinge till hustru
Schröder, skall erhålla hälften af makarna Schröders qvarlåtenskap, sådan densamma
vid Bagaren Schröders år 1851 timade död förefunnits; dels att, emedan någon
efter Bagaren Schröder arfsberättigad person icke sig anmält eller vore känd, andra
hälften i boet, — bestående af dels lösören, dels fastighet, — efter bouppteckningsvärde
uppgående till 528 R:dr 3 öre, kommer att såsom danaarf Kongl. Maj:t och Kronan
tillfalla.
Då en af behofvet högligen påkallad nybyggnad af lägre elementarläroverkets
hus i Marstrand, af brist på tillräckliga medel ,icke kunnat företagas; så får jag å kommunens
vägnar, för att erhålla bidrag dertill, vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade afstå Kongl. Maj:ts och Kronans rätt till ifrågavarande
danaarf åt staden Marstrand, till ofvan uppgifna ändamål.
Handlingar, styrkande de gjorda uppgifterna, skola till vederbörligt Utskott aflenmas.
Stockholm den 14 November 1865.
Gust. Widell.
Bih. m R. St. Prat. 1865 1866. 11 Sami. 3 Afd.
22
170
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 71.
N:o 71.
Af Herr Stauff, Pehr, om statsbidrag för utsträckning af Hudiksvalls
jernväg från Forssa station till sjön södra Dellens
strand vid Näsviken.
Vid 1856—1857 årens riksdag beviljade Rikets Ständer för anläggning af jernväg,
om 4 fots spårvidd, emellan hafsviken vid Hudiksvall och Dellsjöarnes vattendrag
vid Forssa kyrka ett låneunderstöd af 370,000 Riksdaler Riksmynt mot 4 procent
ränta och 1 procent årlig kapital-afbetalning.
Denna jernväg, som genast efter Rikets Ständers ofvannämnda beslut sattes i
verket samt fullbordades och afsynades år 1860, ställdes i förbindelse med en af numera
aflidne Baron P. A. Tamm tidigare påbörjad och samtidigt med jernvägen afslutad
kanal-anläggning från Dellsjöarne ned till Forssa kyrka. Kostnaden för jernvägsanläggningen
var af dåvarande Kapitenen A. Adelsköld beräknad till 560,000 Riksdaler,
— men anläggningskostnaden uppgick vid tiden för jernvägens afsyning till
624,000 Riksdaler, således 64,000 Riksdaler mera, än kostnadsförslaget innehöll, hvarförutom
sedermera betydliga kostnader måst göras för utvidgning af stationernas områden
och upplagsplatser, inköp af vändbord och lyftkranar, anskaffande af en ångbåt
jemte ångbåts-station med kaj och magasiner vid sjön Dellen m, m., uppgående till
öfver 100,000 Riksdaler.
Brutto-inkomsten af jernvägen uppgick år 1860 till 75,458 Riksdaler.
„ år 1861 till 78,401
„ år 1862 „ 81,490
„ år 1863 „ 101,617
år 1864 „ 94,186 „
Passagerare, som begagnat jernvägen, uppgingo första året till 9,615; andra
året 14,263; tredje året 14,669; fjerde året 16,669, och femte året 19,931 personer.
Passagerarnes antal å denna jernväg har sålunda på de fem åren mer än fördubblats,
men skulle hafva ökats ännu mera, derest icke ett par för persontrafiken särdeles missgynnande
förhållanden hindrade mängden af vägfarande 'att begagna sig af jernvägen.
En af dessa ofördelaktiga omständigheter är, att jernvägen, der den afslutas vid Forssa
kyrka, icke träffar någon allmän landsväg, utan endast en sockenväg, afsides belägen
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 71
171
ifrån den allmänna landsvägen; och det andra och ännu mera ofördelaktiga förhållandet
består deruti, att då jernvägen med sitt till tiden bestämda och hastiga lopp
slutar vid Forssa kyrka, kommunikationsleden sedermera fortsattes vesterut på den
ofvanberörda P. A. Tamms kanal med tvänne, på olika ställen af kanalen belägna slussar,
efter hvars passerande den ändtligen obehindradt fortgår på de in i landet belägna
sjöarne södra och norra Dellen. Nyssnämnda kanal är nemligen farbar endast
för helt små och högst 4 fot djupgående ångbåtar och pråmar, och de två slussarne
i kanalen hafva lika anspråkslösa dimensioner, nemligen endast jemnt tillräckliga för
att rymma, för hvarje slussning, endast en liten ångbåt eller en pråm i sender. För
att nu kunna befordra den rätt betydliga varutrafiken å kommunikationsleden måste
ångbåtarne ständigt hafva i släp med sig minst en, men oftast flera pråmar; och som
blott en och en af dessa små farkoster i sender kan inrymmas i slussarne, och det
dertill ofta händer, och hvilket icke lärer kunna förebyggas, att två ångbåtar, hvardera
med flera pråmar, mötas vid slussarne och uppehålla hvarandra i flera timmar, ja i
hela fem timmar, hvarpå man haft exempel, så framstår tydligt, dels huru litet belåtna och
betjenade för sina egna personer landets innebyggare kunna vara att färdas på denna,
så beskaffade, af sjö, kanal och jernväg bestående kommunikationsled, dels hvilken
stor olägenhet det är för den snabba jernvägstrafiken att vara afbruten innan den nått
sitt mål, Dellstranden, och vara fastlänkad med och beroende af den till tiden oftast
obestämda och tröga kanalfarten. Dessa, till sin natur så olika kontrahenter, jernvägen
och kanalen, kunna i längden icke med fördel hålla tillsammans. Antingen måste
kanalen med sin hinderliga slussning öfvergifvas och jernvägen få framsträckas till
sjöarne med sitt rymliga och fria vatten, eller också skall jernvägen, nutidens yppersta
tidbesparande kommunikationsanstalt, samtidigt med landet, som anlagt och behöfver
densamma, lida och förhindras i sin utveckling af det tidsödande fortskaffningssättet
på kanalen. En särskild olägenhet med kanalen är också den, att kanalen fryser en
månad tidigare hvarje vinter, än Dellsjöarne, hvarigenom trafiken på kommunikationsleden
måste afbrytas en månad tidigare, än hvad händelsen skulle vara om jernvägen
gick ända fram till Dellstranden; och härutaf följer, att jernvägen årligen förlorar en
månads trafik, och landets innebyggare afstängas en månad tidigare ifrån kommunikationsleden.
Redan de första åren af jernvägens verksamhet erfor man dessa olägenheter af
kanalen, och detta föranledde ett antal aktie-egare att begära extra bolagsstämma
”för att öfverlägga och besluta hvilka åtgärder böra företagas för att få jernvägen utsträckt
till sjön södra Dellens strand”, och i följd hvaraf, i öfverensstämmelse med
föreskriften i reglementet för jernvägs-bolaget, extra bolagsstämma blef utlyst samt
hölls den 18 Juni 1862, hvarefter ärendet ånyo, enligt reglementets- föreskrift, upptogs
till definitivt afgörande på den näst derefter infallande ordinarie bolagsstämman den
28 Juni samma år, och hvarvid ett så öfvervägande antal aktie-egare röstade för jernvägens
utsträckning till Dellstranden, att beslutet derom, för bolagets del, enligt hvad
172
Motioner i Bor gare-Ståndet 1865. N:o 71.
reglementet stadgar, blef fattadt. Utförandet af detta beslut skulle dock, enligt hvad
bolagsstämmo-protokollet innehåller, vara beroende af huruvida bolaget kunde få upplåna
de erforderliga medlen till billig ränta och lämpliga återbetalningsvilkor. Bolaget
har genom sin direktion sökt att på enskild väg skaffa sig de erforderliga medlen,
men för de lån, bolaget kunnat erhålla, har begärts en högre ränta och sådana vilkor
1 öfrigt, som bolaget icke funnit antagliga. Det är af sådan orsak, som jernvägsbolaget
nu önskar få saken anmäld hos Rikets Ständer, under förhoppning att Rikets Ständer
vilja understödja ett allmän-gagneligt företag, hvaruppå i väsentlig grad beror utvecklingen
af en stor med rika resurser af naturen gynnad landsort, — hvars betydenhet
upplyses då man betänker att den utgöres af Delsbo, Norrbo, Bjuråker, Forssa,
Hög, Tuna, Idenor, Rogsta, Ilsbo, Enångers, Njutånger, Jerfsö, Ljusdahl, Ferila, Loos
och Hogdahls socknar, med en folkmängd af öfver 34,000 innevånare samt Herjeådalen,
hvaraf den ojemförligt största delen har sin afsättningsort i Hudiksvall, hvars
hamn är en af de bästa vid hela kusten. Kommer i framtiden en stambana att genomlöpa
Norrland från hufvudstaden Stockholm till Norrbotten, skärande Norrlands
inre rika odlade bygder, så är genom tyman från Hudiksvall till Dellen, sådan den nu
kommer att blifva, redan en bibana färdig att leda trafiken till stambanan, der den
genomlöper Ljusnans och Dellarnes rika dalgångar, hvarigenom Hudiksvalls jernväg
skall i många hänseenden återgälda det understöd den nu kan erhålla.
Utom den nu föreslagna utsträckningen blir Hudiksvalls jernväg endast en till
verkningar och nytta half kommunikationsled, om ens det. Utsträckt på föreslaget
sätt skall den sprida verklig rörelse och blifva, hvad den är ämnad till, en verklig
pulsåder för all ortens industriela och kommerciela lif.
Det för ifrågavarande jernvägs utsträckning af Löjtnanten, f. d. Ingeniören vid
Gefle—Dala jernväg, Gustaf Lilliehöök uppgjorda kostnadsförslag, som omfattar endast
sjelfva banutsträckningen med station vid Näsviken (Dellstrand), uppgår till
R:dr R:mt 317,000.
Men derjemte fordras: för den förökade trafik, som är att emotse då banan
blir utsträckt till Dellstranden, ett ytterligare lokomotiv (med
sex hjul) R:dr 35,500.
30 nya lastvagnar å 1,250 R:dr stycket  37,500.
2 passagerarevagnar å 5,000 R:dr stycket .
. . 10,000. 83,000.
samt till en mekanisk reparationsverkstad
. 40,000.
Utgörande sålunda hela kostnaden tillsammans R:dr R:mt 440,000.
På grund af bvad jag nu anfört, vågar jag derföre föreslå,
det behagade Rikets Ilöglofliga Ständer, i fall anslag till någon särskild bana
eller bibana, beviljas, för utsträckning af Hudiksvalls jernväg från Forssa station
till Dellstranden vid Näsviken, bevilja ett anslag af 110,000 Riksdaler
Riksmynt, motsvarande en fjerdedel af anläggningskostnaden samt såsom lån
220,000 Riksdaler, eller hälften af kostnaden, eller också att trefjerdedelar
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 72. 173
af hela beloppet, 330,000 Riksdaler, måtte såsom lån få utgå på möjligen
fördelaktigaste ränte- och amor ter ing svilkor.
Remiss begäres till Stats-Utskottet, dit handlingar och kartor skola öfverlemnas.
Stockholm den 14 November 1865.
Pehr Staaff.
N:o 72.
Af Herr Stättff, Pehr, om anslag till dels försättande i försvarhart
skick af inloppen till Hudiksvall och Sundsvall,
dels ock det Norrländska kustförsvaret i allmänhet.
Då erfarenheten visat icke endast inom vårt eget land huru vid fiendtliga infall
de norra städerna främst bland alla brändts och plundrats af roflystna skaror, utan
äfven inom vårt fordna systerland Finland, huru fiendtliga besök derstädes förhärjat
kustens städer och etablissementer;
då, genom en förhöjd industri och ökad befolkning värdet af det sålunda till
pris för sköflingen liggande, allt mer och mer stigit;
då, till förekommande af sådana härjningar icke gifvits annat medel, än att söka
genom enkla befästningar skydda inloppen till städerna;
då Landtförsvars-komitéen i sitt betänkande yttrat följande tänkvärda ord:
”Vid ett allvarligt anfall mot Rikets midt måste, för att icke sprida våra krafter,
Norrland till en betydlig del öfverlemnas åt sitt eget försvar. Det är då af vigt, att
der hafva en fast ort till säkerhet för militär-förråd, till stöd för de försvarande trupperna,
och man kan tillägga till uppmuntran för den befolkning, af hvilken vid ett
krig stora uppoffringar fordras, och hvilken bör se att Riket under fred gör hvad
möjligt år att bereda denna landsorts försvar ock icke vill alldeles öfverlemna den åt
krigets första skiften;'''
då, i följd häraf, Sundsvalls och Hudiksvalls städer hos Kongl. Majit i underdånighet
anmält deras önskan att erhålla förskansningar i inloppen, samt att dertill biträda,
äfvensom att hålla nödig servis, hvarvid skarpskyttarne förklarat sig villige
tjenstgöra;
174
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 73.
då, huru enkla än förskansningarne må göras, kommunernas krafter icke torde
förslå att få dem försatte i ändamålsenligt skick, utan att dertill jemväl måste anlitas
någon hjelp från Statens sida;
då den sålunda väckta frågan är af beskaffenhet, att icke böra falla, utan att
underkastas allvarlig pröfning, helst undersökningar redan äro efter Kongl. Maj:ts nådiga
befallning hållna;
då pröfningen häraf torde böra försiggå i sammanhang med pröfningen af de nu
i följd af Kongl. Maj:ts förslag förekommande frågor rörande försvarsverket, samt
då, genom åtgärder sådana som de ifrågavarande, befolkningens moraliska mod
i farans stund uppehälles, derigenom att tillit till egna krafter beredes;
så vågar jag vördsamt hemställa:
att Rikets Högloflig a Ständer behagade till Kongl. Maj:is disposition ställa
ett anslag af 100,000 R:dr R:mt för att, hufvudsakligen på de af Sjöför
svar s-komiteen år 1862 uppgifna grunder och på de vilkor Kongl. Majit
kan komma att föreskrifva, användas ieke allenast till försättande i försvarbart
skick af inloppen till städerna Hudiksvall och Sundsvall utan
ock, så långt medlen räcka, till det Norrländska kustförsvaret i allmänhet.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Pehr Staaff.
N:o 73.
Af Herr Witt, G. C., om anslag till nybyggnad eller utvidgning af
Carlskrona högre Elementarläroverks skol-lokal.
Med anledning af de åsigter, som sistlidne riksdag uttalades i afseende på anslag
till skolhusbyggnader, har jag tvekat att denna riksdag göra motion om statsbidrag
till Carlskrona högre elementarläroverksbyggnad, men då jag hört åtskilliga motioner
väckas om dylikt bidrag till andra läroverk, kan jag icke underlåta att äfven påyrka
anslag till Carlskrona läroverk, hvilket, enligt mitt förmenande, är fullkomligt lika be
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 73.
175
rättigadt med något annat att erhålla statsmedel. Såsom skäl härtill får anföras, att
Carlskrona aldrig tillförene erhållit några statsmedel till skolhusbyggnaden; att en
större utvidgning af skol-lokalen eller också uppförandet af ett nytt skolhus jemte det
nu befintliga är alldeles nödvändigt, för att inrymma det alltjemt vexande lärjungeantalet,
och att staden ej ännu betalt den skuld, den redan måst åsamka sig för ombyggandet
af det äldre skolhuset. Emedan jag sjelf har den äran vara Inspector-Scholse
för högre elementarläroverket i Carlskrona, är jag så mycket bättre i tillfälle att vitsorda
otillräckligheten af det nu befintliga läroverkshuset, hvilket beräknades att inrymma
150 gossar och nu begagnas af 269. Man nödsakas ej allenast använda samlingssalen
till lektionsrum, samt genom omkastning af lektions-tiderna meddela undervisning
i sång, musik, ritning och läsning i ett och samma rum, utan, hvad värre är:
man ser ingen möjlighet att inrymma flere lärjungar, än de redan befintliga. Det hade
varit lätt nog att anskaffa en ståtlig ritning med kostnadsförslag för ett nytt storartadt
skolhus, vare sig att det ansetts böra beräknas till ett, två eller tre hundra tusen
Riksdalers kostnad; men i stället att sålunda framställa anspråk på Statens frikostighet,
tror jag det vara lämpligare, att rätta utvidgningen eller nybyggnaden efter det anslag,
Ständerne anse sig kunna rättvisligen tilldela Carlskrona, på det nämnda stad må ske
lika rätt med andra städer, som hafva högre elementarläroverk, hvarvid jag icke en
gång vill till jemförelse framställa de rika anslag, som vid föregående riksdagar tillfallit
somliga städer, utan endast vördsamt föreslå:
att om Rikets Ständer finna sig föranlåtna vid denna riksdag lemna något
anslag, utan återbetalningsskyldighet, till nybyggnad eller utvidgning af någon
högre elementarläroverksbyggnad i riket, då äfven måtte till Carlskrona
högre elementarläroverksbyggnad anslås af Statens medel, utan återbetalningsskyldighet,
ett lika stort belopp som det högsta någon annan stad erhåller
för dylikt ändamål.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
G. C. Witt.
176
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 74.
N:o 74.
Af Herr Bnhmfl.nssnn> c., om förändring i vilkor en för det lån
af allmänna medel, som beviljats Christianstad—Hessleholms-jernvägsbolaget.
Till det i och för anläggning af en jernväg emellan Christianstad och Hessleholms
station å södra stambanan bildade bolag, har Rikets Ständer vid sistlidne riksdag beviljat
ett lån å 720,000 R:dr, motsvarande 2/3 af då beräknade anläggningskostnaden,
att räntefritt innehafvas under två år från den dag hvar och en särskild del deraf
komme att lyftas, hvarefter å lånebeloppet årligen borde inbetalas fem procent, deraf
fyra procent skulle utgöra ränta och återstoden kapilal-afbetalning. Enligt planen
då, skulle den sålunda föreslagna bibanan få en spårvidd af 3,5 fot och kostnaden
utgöra 1,080,000 R:dr, hvaremot anläggning af banan till enahanda spårvidd som å Statens
stambanor, beräknats kosta 1,738,000 R:dr. Bolaget, som derefter kom till den
åsigt att med det allmännas fördel mest öfverensstämde att banan byggdes till sistnämnda
spårvidd, beslöt sig härför och efter iakttagande af alla möjliga besparingar,
nedgick kostnaden enligt förslag till 1,450,000 R:dr, således 370,000 R:dr utöfver det
för smalspårig bana beräknade beloppet. Denna anläggning har krätt stora uppoffringar
så väl af staden Christianstad, som orten deromkring och många enskilde personer.
Staden ensam har härför måst skuldsätta sig till ett belopp af 600,000 Riksdaler.
Om nu ofvannämnda jernvägsbolag redan från början bestämt sig för anläggande
af bredspårig bana, lider det intet tvifvel att Rikets Ständer beviljat detsamma enahanda
lånevilkor som för andra sådana bolag blifvit stadgade, eller rätt att under tre
år få innehafva lånet räntefritt. Så skedde för städerna Ystads, Helsingborgs och Landskronas
jernvägar.
I betraktande häraf samt af de allmänna och enskilda uppoffringar, som för jernvägen
Christianstad—Hessleholm måst göras och staden Christianstads stora skuld för
detta allmän-nyttiga företag, vågar jag ödmjukast anhålla,
att Rikets Ständer för lånet 720,000 R:dr till Christianstad—Hessleholmsjernvägsbolaget
täcktes bevilja samma vilkor, som för andra dylika bolag blifvit
bestämda, eller att lånet får räntefritt innehafvas under tre år från lyftningstiderna.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
C. Bohmansson.
N:o 75.
I
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 75. 177
N:o 75.
Af Herr Ekelund, W. M., angående upphörande eller nedsättning,
i vissa fall, af nu stadgade transito-afgift och magasinshyra
för transitogods.
Den åtskilliga stapelstäder, till lättnad såväl för den handel öfver Sverige mellan
länderna öster och vester om detsamma, hvilken mellanhandel skulle kunna blifva af
ganska stor betydelse med afseende å Sveriges läge, som för handelsrörelsen emellan
Sveriges olika städer, redan för längre tid sedan medgifna s. k. transitorätt har endast
i ringa mån kunnat tillgodogöras, enär de afgifter, som för transito-rörelsen blifvit
stadgade, befunnits orimligt tryckande och alls icke stå i något jemförligt förhållande
till afgifterna för nederlag eller förtullning af varor, ämnade till inrikes förbrukning.
Såsom exempel på beloppet af dessa transito-afgifter må åberopas bilagda, af en Tullkammare
mig lemnade Pro memoria.
I ändamål att befrämja rörelsen på Göta kanal blef transitogods, som på kanalen
transporteras från haf till haf, redan år 1832 från all transito-afgift befriadt; och
denna befrielse har sedermera blifvit utsträckt till sådant gods, som från Göteborg afgår
på jernväg. Dessa både nyttiga och billiga eftergifter, ursprungligen tillkomna till
kanalens fromma, skänka åt handelsverksamheten i Göteborg en fördel, som ingen annan
af rikets städer åtnjuter. Det måste likväl med både rättvisa, billighet och god
statshushållning öfverensstämma, att icke någonstädes monopolisera undantagsförmåner;
men det är icke missundsamhet emot den gynnade staden, utan önskan att åt den lofliga
handeln på öfriga betydligare stapelorter bereda befrielse från onödigt tryckande,
för statskassan af ingen betydelse varande afgifter, som föranleder mig att vördsamt föreslå,
att transitogods, i hvilken dertill berättigad stad det inkommer för att till
in- eller utländsk ort vidare försändas, måtte, i likhet med hvad för Göteborg
under vissa förhållanden redan är medgifvet, befrias från all transitoafgift
och magasinshyra, utom i det fall att godset verkligen magasineras;
samt att i detta sistnämnda fall, transito-afgiften och magasinshyran måtte
från hvardera af dessa afgifters nu varande orimligt höga belopp af 6 öre
för 20 il., eller 1 kubikfot, nedsättas till ett (1) öre för samma qvantiteter.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 14 November 1865.
W. M. Ekelund.
Bih. till R. St. Prot. 1865 lf 1866. 11 Sami. 3 Afd.
23
178
P. M.
Transito-afgift
å 6 öre pr ku-  bik-fot eller
20 U.
Magasinshyra
i Stockholm.
Summa.
910 balar Kaffe, vägande 157,535 tt. brutto . . .
472
62
472
62
945
24
eller å 5 kubik-fot pr bal = 4,550 kubik-fot
Nederlagsafgift R:dr 151: 23.
273
273
546
50 fat Bomolja, vägande 37,800 ti.
113
40
113
40
226
80
eller innehållande 800 kubik-fot
Nederlagsafgift R:dr 3: 02. Tullen ll-.dr 302: 40.
48
48
96
30 balar Mandel, vägande 7,200 //.
Nederlagsafgift R:dr 8: 38.
21
60
21
60
43
20
7 lådor Champagnevin, 84 kubik-fot
Nederlagsafgift R:dr 0,79.
5
4
5
4
10
8
6 fat Vin. öfver 21 %, vägande 3,485 &.....
Nederlagsafgift R:dr 3: 90 forn under 21 % endast
R:dr 1: 95).
10
44
10
44
20
88
30 fat Toppsocker, vägande 37,835 //.
113
52
113
52
227
4
eller .1,440 kubikfot
Nederlagsafgift R:dr 41: 32.
86
40
86
40
172
80
30 fat Sirup, vägande 31,500 ft.
Nederlagsafgift R:dr 10: 69.
94
50
94
50
189
“
4 fat Bomolja, vägaude 4,000 <tl.
Nederlagsafgift R:dr 0,32. Tullen B:dr 32.
Transitoförsändningar från Göteborg på Göta ka-  nal och på jernväg betala ej transitoafgift.
Vid Nederlagsbehandling i Stockholm tillkommer
för vissa varor (Socker, Kaffe, Sirup, Mandel m.
fl.) vågpenningar å 30 öre pr 100 fl. netto m. m.
Magasinshyran beräknas antingen varan magasine-  ras eller icke.
12
12
24
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 76.
179
N:o 76.
Af Herr
från norra stambanan genom Upland och Westmanland
till Dalarne samt vidare i rigtning åt sjön Siljan.
Snart äro 10 år förflutna sedan inför Rikets Ständer framlades en omfattande
plan för de jernvägsbyggnader, hvilka ansågos böra på Statens bekostnad utföras, och
redan äro 98 mil stambanor, dels för trafiken öppnade, dels under byggnad, utan att
det ännu lyckats att få af Rikets Ständer erkänd rättmätigheten af de framställda anspråken
på en statsbana, ledande ifrån rikets hufvudstad till de landsdelar, inom hvilka
denna eger sina förnämsta handelsförbindelser. Likaså hafva dessa landsdelar, om hvilkas
behof af lättade kommunikationer för vidare utveckling af deras för fäderneslandet
högst vigtiga näringar så många ovedersägliga intyg blifvit gifna, allt hittills nödgats
stå tillbaka.
En stambana, ledd ifrån hufvudstaden till hjertat al Dalarne, hade redan år 1856
af sedermera Chefen för Statens jernvägsbyggnader, Herr Öfversten Ericson, blifvit förordad.
Dess behöflighet har af 1859 års jernvägsundersökningskomité blifvit uti underdånigt
betänkande af den 8 November samma år utredd; en jernvägsförbindelse,
ledd genom södra Upland och Westmanland till Dalarne har blifvit tillstyrkt af den år
1862 utaf Kongl. Majit förordnade komité för utredande af norra stambanans ändamålsenligaste
sträckning, och på grund af den skedda utredningen, blef förslag härom
af Kongl. Majit framstäldt genom nådig Proposition till Rikets Ständer vid sistförflutna
riksdag. Vidare hafva provinserna Westmanland och Dalarne genom sina landsting
och dessas deputerade, uti gemensam underdånig petition, afgifven i sistlidne Juli månad,
inför thronen uttryckt sin önskan att nådig framställning måtte vid innevarande riksdag
till Rikets Ständer göras om anslag till påbörjande af en stambana utgående från den
under anläggniug varande jernbanan emellan Stockholm och Upsala och sträckande sig
genom Upland, Westmanland och Dalarne i rigtning mot sjön Siljan; och slutligen har
Dalarnes detta år församlade landsting uti särskild underdånig skrifvelse förnyat sistnämnda
underdåniga anhållan. Fullständiga undersökningar uti den föreslagna rigtningen
äro på båda provinsernas gemensamma bekostnad utförda under loppet af detta
år af Chefen för mellersta väg- och vattenbyggnadsdistrikten, Majoren C. Adelsköld,
180
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 76.
År 1856 yttrade sedermera Chefen för Statens jeruvägsbyggnader uti sitt då afgifna
underdåniga betänkande rörande dessa byggnader, den åsigt, att provinserna norr
om Stockholm med den industri och utveckling som dessa gå till mötes, icke kunna
vara belåtna med mindre, än att en jernbana genomskär deras inre delar.
År 1859 anförde jernvägsundersökningskomitéen uti dess underdåniga betänkande
af den 8 November sagda år, rörande rigtningen af stambanorna norr om Mälaren, att
”bristen på spanmål i det bergs- och skogsbrukande distriktet jemte öfverskottet deraf
söder om dess gränser hafva af ålder gifvit spanmålsrörelsen ifrån Mälaretrakten sin
rigtning ifrån söder till norr;” att ”likasom spanmålsrörelsen har sin rigtniug emellan
norr och söder, så hafva ock bergsprodukterna sökt sig kortaste vägen ifrån norr till
söder, för att med minsta kostnad träffa de närmast belägna hamnarne vid Mälaren
hvarifrån desamma billigast kunna föras till hufvudstaden för export, eller till sådana
konsumtionsorter, dit sjötransport erbjuder sig” — vidare att ”samma rigtning från
söder till norr råder äfven för handeln med import och fabriksvaror” och slutligeu att
då ”hela den större rörelsens rigtning inom den del af landet, som den norra stambanan
jemte föreningsbanan derifrån till den vestra skola genomskära (och som begränsas
af Östersjön, Mälaren och Hjelmaren, samt en linea, dragen ifrån sjön Siljan
rätt i söder, jemte Gefle—Dala jernväg), går i norr och söder, så är det tydligt att berörda
stambanor måste utläggas så att de, med iakttagande af denna hufvudrigtning,
dels genomskära midten af det spanmåls-producerande landet, dels ock, särdeles med
afseende å bergsbruket, på det sätt beröra dess distrikt, att de så väl kunna upphemta
större qvantiteter för att aflemnas antingen vid Gefle, Strömsholms kanal, någon af
Mälarens hamnar eller andra inre segelleder, som ock inom sjelfva distriktet biträda med
transport af råämnen, malm och tackjern för grufvor och hyttor till förädlingsverkstäder.
Härjemte har Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län, utusvar
å de af jernvägsundersökningskomitéen uppställda frågor, och med afseende å Gefle—
Dala jernväg samt Strömsholms kanal, yttrat ”att dessa transportleder uppfylla icke
provinsens behof af lättare transport för spanmål, som årligen måste uppköpas från
Westmanland och Upland, äfvensom för afsättning till sistnämnda provinser af Dalarnes
slöjdalster;” att ”för detta ändamål erfordrades en jernväg från någon punkt i
trakten af Sala till sjön Siljan, helst erfarenheten vitsordat att spanmål för ortens behof
under vanliga förhållanden alltid kunnat ifrån Westmanland och Upland erhållas
för bättre pris än ifrån Gefle;” att denna jernväg borde, för att uppfylla länets bergsbruksidkares
önskningar och behof, antingen beröra Norbergs malmrika grufvefält och
Strömsholms kanal, eller ock genom en bibana med densamma bindas, samt sedermera
utsträckas till någon punkt, som genom sjötransport vore förenad med sjön Siljan.”
År 1862 yttrade den af Kongl. Maj:t då förordnade komité för utredande af norra
stambanans ändamålsenliga sträckning, bland annat, ”att den ojemförligt större rörelsens
rigtning genom Westmanland och Dalarne Irån söder till norr och tvärtom voro
ett obestridligt förhållande; att redan det dåliga skick, hvaruti den stora i denna rigt
-
Motioner i B or gare-Ståndet 1865. N:o 76.
181
ning gående stråkvägen emellan Falun och Westerås till följd af de talrika varutransporterna
befinnes, vore i och för sig ett bevis, som måste vederlägga hvarje invändning
mot sanningen af berörda påstående; att om dock vidare bevis i detta afseende
erfordrades, så funnes det uti Länsstyrelsens i Falun afgifna yttrande, hvilket i fråga
om de inom provinsen mest begagnade transportlinier, här i korthet återgifvet, innehölle
att vägen från Westerås genom Grytnäs, Hedemora, Stora Schedvi och Wika socknar
till Falun, äfvensom vägen förbi Grytnäs, Hedemora, Säters och Tuna socknar
till Båtstad, landvågen förbi Grådefallen samt vidare vattenvägen på Dalelfven och sjön
Siljan till Mora och Orsa socknar, höra till de främsta vägarne, och att på dem provinsens
befolkning till större delen hemtar sitt behof af spanmål, specerier och manufakturvaror
samt afsända en stor del af sina produkter af koppar, jern och hvarjehanda
slöjdalster.
De fördelaktiga vitsord, som sålunda blifvit lemnade åt den ifrågavarande jernvägsrigtningen,
erhålla än ytterligare stöd af de statistiska uppgifter, som äto denna
motion bilagda och hvilka lemna ett fullständigt begrepp om den öfverlägsna varutrafik
som strömmar uti den af jernvägsundersökningskomitéen antagna hufvudrigtningen.
Det bör villigt erkännas att de jernvägar, som på Statens bekostnad hittills blifvit
anlagda, icke varit ämnade att bereda något hufvudsakligt gagn åt den industri, som
näst landets modernäring, jordbruket, väl måste anses såsom den förnämsta, nemligen
jernhandteringen, och det torde med skäl kunna sägas vara på tiden att en så vigtig
näringsgrens billiga fordringar icke längre förbises.
Om den betydelse för Sveriges jernhandtering provinserna Westmanland och Dalarne
ega, vittnar Kommers-kollegii årsberättelse rörande bergshandteringen i riket,
hvaraf upplyses att utaf de qvantiteter bergs- och brukseffekter, som år 1863 inom hela
riket frambringades, hade omkring 3/.-, af jernmalmsbrytningen samt nära '/3 af tackjerns
och stångjernstillverkningen tillhört sagda provinser. Det enda medlet för vidare
utveckling af denna vidtomfattande och för hela riket vigtiga industri är lätta och billiga
kommunikationer, och knappast torde man för närvarande kunna göra sig ett begrepp
om de jättesteg jerntillverkningen skulle taga, i fall en jernväg med billig transportkostnad
öppnades, genom hvilken Dalarnes skogsrikedom kunde blifva till gagn för
Westmanlands ymniga malmtillgångar, och må härvid nämnas att endast Norbergs grufvefält
i Westmanland, som genom en bibana lättligen kan med här ifrågavarande stambana
förbindas, år 1863 lemnat 1.183,775 centner malm, eller mera än '/o af hela rikets
malmuppfordring, och allmänt känd är äfven den stora betydenhet, som Bispbergets
grufvefält eger i hvars närmaste grannskap jernbanan skulle framgå. De qvantiteter
bergs- och brukseffekter, som blifvit under loppet af de sednare 10 åren med vanliga
fordon transporterade ifrån bergslagerna till Mälarehamn vid Westerås, uppgå, enligt
bär bifogade uppgift, i medeltal till icke mindre än 187,182 centner årligen och
under de. sednare 5 åren har, efter det Gefle—Dala jernväg blifvit öppnad, medeltalet
af den årliga landtransporten utgjort 158,647 centner.
182
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 76.
Det är derjemte kändt att Westmanland af ålder varit Dalarnes kornbod och de
uppgifter, hvilka äro i denna motion bilagda, ådagalägga att förutnämnda provins ännu
fortfar att vara det. Ifrån den 1 Augusti 1864 till samma tid 1865 har 280,310 kubikfot
spanmål varit föremål för forsling landvågen till Dalarne, endast från Westerås
stad, deraf omkring 100,000 kubikfot afgått direkte till Falun, och då med visshet
kan antagas att en minst lika stor qvantitet spanmål varit föremål för landtransport
från södra och sydöstra delarue af provinsen, så kan den qvantitet spanmål som utgjort
Westmanlands läns utbyte med Stora Kopparbergs län under sagda tid och å
denna rigtning skattas till omkring 500,000 kubikfot. Behofvet af en lättare förbindelse
emellan Siljans och Mälarens vatten har, sedan längre tid tillbaka vunnit ett allmänt
och lifligt erkännande och sex års erfarenhet har redan ådagalagt att Gefle—Dala
jernväg, oaktadt den på ett tillfredsställande sätt löst sin förnämsta uppgift, likväl icke
förringat behofvet af en jernvägsförbindelse emellan Dalarne och Mälarehamn.
Att en enda stambana skulle kunna tillfredsställa de norr om Mälaren belägna
landskapernas behof, kan numera icke rimligtvis antagas sedan de norrländska provinserna
uppträdt med starka anspråk på jernvägskommunikation med landet i söder.
Den vid sistlidne riksdag beslutade stambanan emellan Stockholm och Upsala
antyder ofelbart den rigtning en jernvägsförbindelse med Norrland bör följa, och anläggningen
af en stambana i denna rigtning var äfven af den år 1856 tillsatta jernvägskomitéen
föreslagen. Deremot måste försöket att uppdraga en jernvägslinie, som
vore ämnad att på en gång betjena både Norrland och Dalarne ofelbart misslyckas,
emedan ett sådant försök aldrig skall, med den utsträckning dessa landsdelar ega, förmå
nöjaktigt tillfredsställa någonderas välförstådda intresse.
Det är nemligen uppenbart att om Norrland och Dalarne hänvisas till en och
samma bana för sina varutransporter till Mälaren och hufvudstaden, så måste lika afseende
fästas på båda provinsernas rätt, och banans rigtning med hänsyn dertill bestämmas.
Antages nu att 1859 års jernvägsundersökningskomité har uti jernvägsstationen
Robertsholm, belägen på Gefle—Dala-banan med ungefär lika långt afstånd
ifrån hafvet vid Gefle och insjön i Dalarne, rättvist träffat den rätta punkten der den
gemensamma norra stambanan ansåges böra anknytas till Gefle—Dala jernväg, så må
man med skäl fråga om det norrländska intresset på allvar må anses tillfredsstäldt med
en sådan kommunikation, sorn. då raka vägen från Gefle öfver Upsala till hufvudstaden
utgör omkring 15 mil. men linien Gefle—Robertsholm—Sala—Stockholm omkring
25 mil, skulle komma att tynga varutransporterna med ytterligare 10 mils frakt. En
sådan jernvägskommunikation vore i sanning icke mycket att tacka för. Förlägges
åter sagda stambanas föreningspunkt med Gefle—Dal; tanan närmare Gefle, så komme
Dalarnas rätt att i samma mån lida.
Då söder om Mälaren och Hjelmaren förläggas t i stambanor, den ena på vestra
och den andra på östra sidan om Wettern, och hv ;a banor komma att närma sig
hvarandra på mindre än 7 mils afstånd, så kan det icke vara billigt eller ens klokt
Motioner i B or g are-Stå,nå et 1865. N:o 65.
183
att antaga att Norrland och Dalarne kunna, inom en landsträcka af omkring 30 mils
bredd, ega nog af en enda stambana för utvecklingen af deras industri, — deras för fäderneslandet
högst vigtiga näringar. Det stora bidrag af bruks- och skogseffekter dessa
provinser lemna till landets export och den ofantliga trafik som deraf framkallas, måste
gifva åt deras anspråk fullt lika stor giltighet, som må tillerkännas de fordringar,
hvilka någon annan, hvilken som helst del af riket, kan framställa.
En jernvägsförbindelse emellan hufvudstaden och Siljans vattensystemer i hjertat
af Dalarne, måste oemotsägligen vara den, som på en gång kan bäst befrämja samfärdseln
emellan hufvudstaden och dess förnämsta handelsterritorium, och äfven bäst gagna
de landsdelar den kommer att beröra, genom att underlätta den stora trafik, som der
af ålder utbildadt sig, — en trafik, som eger sin grund uti beskaffenheten af de vigtiga
näringar, som der bedrifvas, och hvilkas alster likaledes af ålder brutit sina oföränderliga
naturliga vägar, så väl för export, som utbyte och konsumtion.
På alla dessa skäl och under afvaktan derpå att Kongl. Maj:t täcktes i ämnet
göra nådig framställning till Rikets nu församlade Ständer, vågar jag föreslå,
l:o) att Rikets Ständer måtte bevilja ett belopp af en million Riksdaler för påbörjande
af en stambana, utgående från den under byggnad varande jernbanan
emellan Stockholm och Upsala och sträckande sig genom Upland
och ”Westmanland till Dalarne samt vidare i rigtning åt sjön Siljan;
2:o) att Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t öfverlemna att, med ledning af
vunnen utredning i tekniskt ock ekonomiskt hänseende, i öfrigt närmare bestämma
de orter, sagda bana lämpligen bör beröra.
Om remiss till Stats-Utskottet häraf anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Alb. Engvall.
Uppgift på Bergs- och Bruks-eifekter, sorn transporterats ifrån Bergslagen och Dalarne till Westerås hamn
under åren 1855—1864.
1857-
1858
1856
1859.
1860
1855
1861.
1862.
1863
1864.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
1,442
5,862
Rödfärg
3,800
1,902
906
560
102
30
Malm .
803
5,265
12
5,811
1,396
14
313
Vitriol. . .
82
16
730
13,944
Koppar och Messing . .
Tackjern
Stångjern
Utan specifikation . . . .
16,464
10,651
20
9,925 44
53,558 52
119^710 8
13,371
6,914
7,588
55,115
54,657
25,721
28
26,825
34,299
62
27,099
27,244
11,687
42
14,043
10
152,423
175,163
162,419
167,506
52
125,664
134,809
132,389
10
120,603
143,128
65
Summa
246,749
204,947
222,924
30
214,595
90
189,365 , 16
14
172,689
171,453
64
60
159,633
134,646
154,815
Medeltal: 187,182 Centner.
Hör till Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 76. *
Uppgift å de qvantiteter Span mål, sorn transporterats ifrån Westerås
till Dalarne ifrån den I Augusti 1864 till samina tid 1865.
Ifrån Westerås stad transporterade
Till
Falu Stad.
Till
Nedre Dalarne.
Till
Vester-Bergslagen.
Summa.
1 v u b i k f o t.
98,910
91,980
89,460
280,350
Summarisk uppgift å uppbörd en vid Westerås ham n af Hamn-,
Bro-, Mätare- oell Våg-afgifter under nedanstående år.
/
Hamn- och
Bro-afgifter.
Mätare- och
Våg-afgifter.
Summa
Uppbörd.
Riksdaler.
Riksdaler.
Riksdaler.
År 1855
15,396
95
930
28
16,327
23
„ 1856
15,318
10
1,963
16
17,281
26
„ 1857
16,594
75
2,345
46
18,930
21
„ 1858
14,542
74
724
9
15,266
83
„ 1859
14,171
97
685
31
14,857
28
„ 1860
14,541
28
792
14
15,333
42
„ 1861
14,974
21
1,902
55
16,876
76
„ 1862
14,004
93
1,536
70
15,541
63
„ 1863
15,766
56
1,467
34
17,233
90
„ 1864
12,926
7
1,350
94
14,277
1
Förestående uppgifter, hvilka grunda sig på tillförlitliga anteckningar, äro samlade af
Fr. Cronstedt.
184
Motioner hos Borgare-Ståndet 1805. N:o 77.
N:o 77.
Af Herr Bovin, J. Å., om befrielse för Eskilstuna stad samt
Oster- och Vester-Rekarne härader från utgifvande af
vissa genom Kongl. Brefvet den 20 September 1864 bestämda
årliga ersättningsbelopp för kr ono-cellfängelset i
Eskilstuna.
Sedan i Eskilstuna stad af 1841 års anslag till härads- och stadsfängelser blifvit
uppfördt ett stads- och häradshäkte för nämnda stad samt Ö^ter- och Vester-Rekarne
härader, hvars framtida underhåll skulle åligga staden och häraderna, samt genom särskilda
sedermera meddelta beslut förordnats, att nämnda häkte skulle jemväl begagnas
till straff-fängelse ej mindre för staden och häraderna än äfven för öfriga närgränsanda
delen af Nyköpings län, har genom Kongl. Brefvet den 20 September 1864 stadens
och häradernas skyldighet i afseende på häktets underhåll blifvit sålunda ordnad,
att staden årligen betalar i ett för allt en summa af 300 R:dr och häraderna en
summa af 200 R:dr.
Då staden, i fråga om häktets användande såsom kronohäkte och straff-fängelse,
gjort framställning derom endast för Eskilstuna stad samt Öster- och Vester-Rekarne
härader, och i detta fall åtagit sig att jemte dessa härader underhålla fängelset och
aflöna en fångknekt;
då hvarken staden eller häraderna blifvit hörde öfver och för sin del bifallit
Kongl. Fångvårdsstyrelsens förslag, att dessa skyldigheter skulle oafkortadt för staden
och häraderna qvarstå, ehuru fängelset utsträcktes till begagnande jemväl för närgränsande
delar af länet;
då fängelset, till följd af nämnda förslag, numera användes jemväl för Thorshälla,
Strengnäs och Mariefreds städer samt Åkers och Selebo härader, lärer det få anses
blligt att detta kronohäkte ensamt af det allmänna underhålles.
Och då Eskilstuna stad icke annorledes medgifvit utbyte af sin förra skyldighet
att underhålla häktet och aflöna en fångknekt, mot en viss summa årligen, än till
dess befrielse derifrån kunde vinnas, får jag, enligt vederbörligt uppdrag, härigenom
hemställa,
att
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 78.
185
att Eskilstuna stad samt Öster- och Vester-Rekarne härader måtte befrias
från vidare utgifvande af de genom Kongl. Brefvet den 20 September
1864 bestämda årliga godtgörelsesummor för krono-cellfängelset i Eskilstuna,
utan förändring i häktets nuvarande bestämmelse såsom allmänt kronohäkte
och ransakningsfängelse för fångar från Eskilstuna stad samt Österoch
Vester-Rekarne härader.
Afskrifter af åtskilliga, ärendet rörande, Kongl. Bref bifogas och anhålles om remiss
till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 14 November 1865.
J. A. Bovin.
N:o 78.
Af Herr BOVill, J. A., angående Eskilstuna treklassiga Elementarläroverks
utvidgning till femklassigt, samt anslag till
ökad lärarepersonal derstädes.
Enligt uppdrag af vederbörande stadsfullmägtige, får jag härigenom föreslå att
Eskilstuna treklassiga elementarläroverk måtte varda utvidgadt till femklassigt, såsom
skäl för hvilken framställning endast torde böra anföras att lärjungarnes antal i läroverket
för närvarande uppgår till 80, hvilket antal, till följd af årlig tillvext i stadens
folkmängd, som nu utgör öfver 5,000 personer, med all säkerhet än ytterligare kommer
att förökas, samt att det lätt inses att vid sådant förhållande undervisningen icke
kan till lärjungarnes och det allmännas båtnad bestridas af endast trenne lärare. Åberopande
i öfrigt en härvid fogad Pro memoria, anhåller jag
att, med bifall till denna framställning, Rikets Ständer måtte anslå nödiga
medel till aflöning åt ytterligare tvenne lärare vid Eskilstuna elementarläro
verk
samt detta blifva likstäldt med öfriga femklassiga elementarläroverk.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. A. Bovin.
Bih. tilt R. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami 3 Afd.
24
186
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 79.
N:o 79.
Af Herr Bovin, J. A., om tekniska söndags- och aftonskolans
i Eskilstuna utvidgning till fullständigt tekniskt läroverk,
samt anslag af medel dertill.
Som lärjungarnes antal uti den tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna,
som för närvarande af Staten åtnjuter ett årligt anslag af 5,000 R:dr R:mt, på sednare
åren så betydligt tillvext att detsamma nu utgör 76, deribland flere från omkringliggande
landsort, får jag, enligt mig meddeladt vederbörligt uppdrag, härigenom
föreslå,
att nämnda skola måtte varda utvidgad till fidlständigt tekniskt läroverk,
äfvensom att Rikets Ständer måtte anslå derför nödiga medel.
Då Eskilstuna samhälle är stadt i raskt framåtskridande och till följd af beskaffenheten
af den rörelse, som i staden hufvudsakligen drifves, den stora nyttan af läroverkets
föreslagna utvidgning icke lärer kunna bestridas, vågar jag så mycket heldre
emotse bifall till denna motion, som med säkerhet kan antagas att antalet af de tekniska
läroverken i riket icke motsvarar behofvet samt ett fullständigt sådant på få
ställen skulle vara till så stort gagn, som inom Eskilstuna samhälle.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. A. Bovin.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 80.
187
N:o 80.
Af Herr BOVin, J. A., om anslag till aflöning vid Stockholms
Veterinär-inrättning af en lärare för praktisk undervisning
i husdjursskötsel utom inrättningen.
En läroanstalt, som är af stor vigt för landets ekonomi, är Kongl, veterinärinrättningen
i Stockholm. Det är från denna anstalt de män utgå, hvilka det tillkommer
att lemna landets jordbrukare och öfrige djuregare råd och biträde vid inträffande
sjukdomar bland husdjuren. Billigtvis fordrar man ock derföre att veterinärläkarne
skola, redan då de utgå från läroanstalten, ega tillförlitlig insigt och praktisk erfarenhet
uti behandlingen af husdjurens sjukdomar, — men så har ty värr vanligen ej
varit förhållandet; och något bättre är ej att vänta, så länge eleverne vid veterinärinrättningen
ej få tillfälle att i större skala närvara vid och deltaga uti sjuka djurs
behandling, än hvad nu är händelsen. Det ligger uti sakens natur, att vid en i hufvudstaden
förlagd veterinärskola skall tillfälle till praktik hufvudsakligast inskränkas
till behandlingen af visserligen det ädlaste, men för landtmannen dock på långt när
ej det vigtigaste bland husdjuren, nemligen hästen. Skötseln och vården i friskt och
sjukt tillstånd af de öfriga husdjuren, af hvilka landtmannen har att hemta största
inkomsten och hvilka derföre af honom måste betraktas såsom företrädesvis förtjenta
af uppmärksamhet och omvårdnad, kan ej under nu varande förhållanden blifva föremål
för någon synnerlig praktisk undervisning vid Stockholms veterinärskola, och följden
häraf är ock allmänt känd, likasom den äfven öppet uttalats vid de allmänna
landtbruksmötena i Göteborg och Carlstad samt af Landtbruks-akademien, och äfven
erkänts af veterinär-inrättningens målsmän, att de från denna inrättning utgående unge
djurläkarne sakna praktisk erfarenhet i den egentliga husdjursskötseln samt uti sjukbehandlingen
af andra djur än hästen. Att detta åter skall ytterst menligt motverka
landtbrukets fortgång i den rigtning som borde vara önskligast, såsom i allo fördelaktigast,
nemligen boskapsskötselns förkofran, torde ligga för öppen dag, ty så länge
som allmogen ej kan af sakkunnige veterinärläkare vinna ofta behöfligt biträde vid
skötseln af dess dyrbaraste lösegendom, de husdjur som skola lemna honom inkomst
och landet behållning, så länge kan ej det sägas vara väl bestäldt med det som i
detta hänseende är för hela samhället ett af de vigtigaste önskningsmålen. Till af
-
188
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 81.
hjelpande af den brist som i detta fall för närvarande förefinnes vid Kongl, veterinärinrättningen
i Stockholm, och hvilken inrättning sannerligen förtjenar större uppmärksamhet
och uppmuntran än hittills kommit densamma till del, får jag, i likhet med
hvad Kongl. Landtbruks-akademien och den af Kongl. Maj:t i nåder nedsatta komitéen
för ordnandet af veterinär-undervisningen hemställt, vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer behagade anvisa 3,000 Riksdaler Riksmynt till aflöning
vid Stockholms veterinär-inrättning af en lärare för praktisk undervisning
i husdjursskötsel utom inrättningen, med skyldighet för denne lärare, som
på vanligt sätt efter ansökan skulle tillsättas, att sköta praktiken utom
skolan, så uti hufvudstaden som uti dess grannskap, samt dervid lemna
undervisning åt inrättningens äldre elever, hvilka turvis borde vara honom
vid sjukbesöken följaktige, så att de härvid komma i tillfälle att
vinna den praktiska insigt, att de efter vid inrättningen afslutad kurs kunde
vara till fullt gagn och nytta för de landsorter, der de få anställningar.
Tillsättningen af en sådan lärare är för inrättningen oundgänglig; om organisationen
af densamma, som nu är beroende af Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, må ske
huru som helst, men med anställning af denne lärare kan ej dröjas, så vida hela landet
ej fortfarande skall deraf hafva men.
Jag anhåller om remiss till Stats-Utskottet af denna min motion.
Stockholm den 14 November 1865.
J. A. Bovin.
fl:o 81.
Af Herr Waldenström, A., angående nordvestra stambanans
sträckning från Christinehamn öfver Carlstad till Arvika
och Charlottenberg, samt anslag af medel till denna banas
byggande.
Under åberopande af hvad så väl de hållna undersökniDgarne ådagalägga, angående
lämpligaste sträckningen för nordvestra stambanan genom Wermland, som hvad
Kongl. Maj:ts nådiga Tropositioner till Rikets Ständer vid riksdagarne 1856—1858 och
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 81
189
1862—1863 derom innehålla, anser jag då mig, dessa handlingar med dertill hörande
planer, profiler, kostnadsförslag och utlåtanden från vederbörande embetsverk finnas
hos Rikets Ständer förvarade, så mycket heldre böra förbigå ett upprepande af deras
innehåll, som jag är förvissad, att hvarken Rikets Ständer, eller dess Stats-Utskott
lära underlåta deraf taga den kännedom, som är nödig för frågans utredande och bedömande.
Vid sistlidne riksdag bestämdes väl, att staden Christinehamn och köpingen Arvika
skulle af stambanan beröras, men sträckningen deremellan lemnades oafgjord,
emedan åsigterna inom Wermland voro stridiga om rigtningen. Dessa stridigheter
qvarstå ännu, och skola qvarstå så länge en hvar vill hafva jernvägen förlagd der
den för honom är fördelaktigast och beqvämast, utan afseende på om dermed förenas
Statens intresse. Det torde derföre ej vara skäl att, af sådan anledning, än längre
undanskjuta frågan, utan nu företaga den till afgörande.
Genom de innevarande år, på Statens bekostnad, verkställda undersökningarne af
de ifrågasatta linierna, Christinehamn—Carlstad—Arvika och Christinehamn—Norum —
Arvika, har det resultat vunnits, att den förra, eller så kallade södra linien öfver
Carlstad, är:
a) till längden 7,860 fot kortare, än den norra;
b) till anläggningskostnaden 1,150,000 R:dr billigare;
c) till kurvor och lutningsförhållanden vida förmånligare;
d) till tunnelsprängning ojemförligt bättre, enär någon sådan ej förekommer på den
södra, men deremot på den norra uppgår till 4,110 fot. Tunnelsprängningen
vid sjön Rinnen, af 1,850 fots längd, är gemensam för båda linierna, ehvad
banan drages öfver Carlstad eller Norum.
Lägges nu härtill: att Carlstads-linien har vida öfvervägande personaltrafik, lika
stor om ej större godstrafik, bättre läge i förhållande till provinsens öfriga kommunikationsleder,
färdigbygges flera år före den norra, och derigenom förr lemnar inkomst,
samt fordrar, till följd af bättre stignings- och lutningsförhållanden, mindre
slitnings- och underhållskostnader, torde dessa skäl vara så öfvervägande, att, med full
rätt, kan påstås, det både Statens och Wermlands rätt tillgodosedda intressen förenas
och sammanfalla, derest nordvestra stambanan, ”hvars främsta ändamål är att åstadkomma
en förbindelse emellan de förenade Rikenas hufvudstäder”, framdrages öfver
staden Carlstad. De handlingar, som närmare upplysa och bestyrka dessa förhållanden,
äro redan, jemte Wermlands landstings yttrande i frågan, aflemnade till Kongl. Maj:ts
Civil-departement, derifrån de sannolikt komma att åtfölja den nådiga Proposition om
anslag till denna bana, som Kongl. Maj:t, enligt Dess tal på Rikssalen vid riksdagens
början, ämnar till Ständerne aflåta, men skola, i annat fall, af mig aflemnas. Förutom
dessa handlingar, anhåller jag vördsamt få till det Rikets Ständers U skott, som kommer
att behandla denna fråga, framdeles och dessförinnan aflemna dels kartor, dels
ock ”försök till utredning af fördelarne och olägenheterna af nordvestra stambanans
190
Motioner i Borgare-Ståndet 1866. N:o 82.
dragande från Christinehamn, södra linien öfver Carlstad och Harsäter, eller norra linien
öfver Norum och Nilsby till Frykerud.”
På dessa skäl, och då med nordligare sträckningen sammanhänger såsom derifrån
oskiljaktiga, tvänne bibanor: en från Filipstad till Norum och en derifrån till
Carlstad, hvilka, omfattande en längd af minst 6 mil, fordra en ytterligare kostnad af
minst fern millioner, deraf Staten förr eller sednare får tillsläppa största delen, enär,
dem förutan, den påräknade trafik-inkomsten på norra linien uteblir; får jag vördsamt
föreslå,
att Rikets Ständer, vid innevarande riksdag, bestämma nordvestra stambanans
sträckning genom Wermland ifrån Christinehamn öfver staden Carlstad
till Arvika och Charlottenberg i den rigtning, som blifvit innevarande
år på Statens bekostnad utstakad, och derjemte anslår erforderliga medel
till banans byggande. „
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Waldenström.
N:o 82.
Af Herr Waldenström, A., angående lån till staden Carlstad,
att användas såsom förlag åt de näringsidkare, hvilka
genom der timad eldsvåda blifvit lidande.
Den beredvillighet, hvarmed Rikets Ständer vid sådana olyckshändelser som den
hvilken den 2:dre Juli detta år öfvergått staden Carlstad, då 9/i0 af densamma nedbrann,
sökt lindra den deraf uppkommande nöden och, i hvad på Rikets Ständer berodde,
afhjelpa den betryckta ställning, hvari näringsidkare vid sådana tillfällen alltid
försättas, låter mig hoppas, att en sådan beredvillighet äfven nu skall komma staden
Carlstad till del. De som mest lida af dylika olyckor äro tvifvelsutan näringsidkarue,
emedan, förutom den direkta förlust dem tillskyndas af uppbrunnen och skadad egendom,
deras verksamhet förlamas och inskränkes för en längre tid. Yäl erhålla större delen
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 83.
191
af dem ersättning för den direkta förlusten af brandstodsbolagen för den der försäkrade
egendomen, men åtskilliga, isynnerhet de mindre bemedlade, hafva icke iakttagit
en sådan försigtighet och äro, i följd deraf, för längre tid hämmade i utöfningen af sin
verksamhet. De brandskadade hafva visserligen erhållit del af de rika bidrag, som
den allmänna yälgörenheten insändt till nödhjelpskomitéen, men dessa medel hafva dock
i första rummet måst användas till anskaffande af lifsuppehälle och uppförande af provisionela
bostäder samt hafva derföre icke kunnat användas till anskaffande af förlag,
nödiga för näringarnes bedrifvande.
Det är derföre, och då nu en stads uppkomst och tillvext hufvudsakligen beror
af näringarne och deras utveckling, som jag, under åberopande af närlagda underdåniga
memorial och stadens åtagande att gemensamt ansvara för betalningen af medlen,
vågar vördsamt anhålla att, i likhet med hvad som skett vid de städerna Wexiö, Åmål,
Christianstad och Jönköping öfvergångna eldsvådorna af vida mindre omfång och utsträckning
än den ifrågavarande,
Rikets Ständer behagade på sådana vilkor, som förut bestämdts för dylika
lån i öfrigt, utom att betalningstiden med afseende på olyckans betydenhet,
så vidt möjligt är, förlänges till tio år, bevilja staden Carlstad ett lån af
70,000 R:dr R:mt, att under stadens garanti och emot dess förbindelse utbetalas
till Drätselkammaren för att till behöfvande näringsidkare i staden
såsom förlagslån utlemnas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Waldenström.
N:o 83.
Af Herr Akerblom, C. M., om tillägg i Bevillningsstadgan af
vissa föreskrifter rörande bevillning af Bank-bolag.
Härmed tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på den, som det synes mig
origtiga tillämpning af Bevillnings-stadgans föreskrifter, hvilken gjort sig allmänt gäl
-
192
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 83.
lande vid bankbolags påförande af bevillning efter 2:dra artikeln. Enligt Esta mom.
9:de § af nu gällande Bevillnings-stadga, hvilken är den som innehåller föreskrifter
rörande orten der bevillning för inkomst af kapital och arbete bör påföras, skall sådan
bevillning påföras bolag, der bolagets rörelse förnämligast drifves, eller, ifall sådan
bestämd ort icke förefinnes, der bolaget har sin styrelse, och i §:ns 2:dra mom.
bestämmes att bevillningen skall påföras fabriksegare, handlande eller annan näringsidkare,
der fabriken är belägen, eller handeln eller näringen idkas. 3:dje och 4:de mom.
handla om orten der bevillning skall påföras egare till fartyg, deri flere hafva del,
och om skattskyldig i allmänhet, och äro följaktligen utan inflytande på bedömandet
af rätta orten der bevillning skall påföras för inkomst af kapital eller arbete i fråga
om bankbolag.
Då hvarken denna paragraf eller stadgan i öfrigt i detta hänseende innehåller
någon särskild bestämmelse, torde vara uppenbart att härutinnan för bankbolag gäller
samma stadgande som är meddeladt för bolag i allmänhet. Fäster man sig uteslutande
vid ordalagen i Esta och 2:dra morn., skulle det synas som om de icke hade
någon gemenskap med hvarandra, så att innehållet af det förra icke egde någon tillämplighet
på enskilde näringsidkare, och af det sednare icke på bolag. Vid ringaste
eftersinnande torde man dock snart finna att en sådan bokstafstolkning icke är den
rätta. Den skulle nemligen gifva anledning till de största orimligheter. En enskild
person, som dref bank eller annan rörelse på flera orter, skulle, enligt 2:dra morn., på
hvarje af dem påföras bevillning för sin derstädes drifna rörelse; men förenade han
andra personer med sig i bolag om den af honom sålunda bedrifna rörelsen, skulle
bevillning derför, enligt Esta morn., påföras bolaget endast på den ort der rörelsen
förnämligast drefs, om nemligen, hvilket jag för min del dock ej tror, stadgandet härom
i nyssnämnda moment skulle kunna ega tillämplighet på detta fall.
Å andra sidan skulle väl, med tillämpning af Irsta morn., ett bolag, som bedref
grufrörelse å ett gruffält beläget inom flera taxeringsdistrikt, för hela inkomsten af
denna rörelse påföras bevillning inom det distrikt der rörelsen hade sin medelpunkt,
likasom ett bolag hvilket egde en till allmänt begagnande upplåten kanal eller jernväg,
som sträckte sig genom flera taxeringsdistrikt, derföre borde, enligt samma moment,
påföras bevillning der bolaget hade sin styrelse. Men för en enskild, som dref en
dylik grufrörelse, eller egde en sådan kanal eller jernväg, som nyss är omförmäld,
vore, om man härvid hade att hålla sig uteslutande till 2:dra morn., ej någon ort bestämd,
der honom skulle påföras bevillning för den inkomst som han deraf hade.
Således bör man väl rätteligen tolka dessa båda moment sålunda, att man antager,
att de begge komplettera hvarandra, så att hvad som i lista mom. stadgas
rörande bolag, äfven tillämpas på enskilde näringsidkare, och hvad 2:dra mom. bestämmer,
äfven på bolag. Så hafva ock dessa moment i allmänhet blifvit tillämpade. Ett handelsbolag,
som haft försäljningslokaler i olika städer, har i hvarje af dessa påförts
bevill
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 83.
193
bevillning för sin rörelse der. Likaså har, för att begagna ett kändt exempel, det
bolag, sorn eger Motala mekaniska verkstad, och som på sednare tiden förlagt en filialafdelning
deraf i Norrköping, blifvit särskildt för sin inkomst af samma påfördt bevillning
i Norrköping.
Endast hvad enskilda banker beträffar, har man tillvägagått på annat sätt.
Dessa hafva på det ställe der hufvudkontoret är beläget påförts bevillning för dess
inkomst af rörelsen, icke allenast vid hufvudkontoret utan äfven vid de på andra orter
inrättade afdelningskontoren, ehuru den rörelse, som vid hvart och ett af dessa
drifves, är lika afskiljd från hufvudkontorets rörelse, som den handelsrörelse ett handelsbolag
idkar på en ort, är det från den som detsamma drifver å annan ort.
Enligt hvad jag härofvan sökt visa, är nyssnämnda förfaringssätt rörande privatbankerna
icke öfverensstämmande med Bevillnings-stadgan, utan bör, enligt densamma,
bankbolag, särskildt på hvarje ort der det har, vare sig hufvud- eller afdelnings
kontor,
påföras bevillning för sin der drifna rörelse.
Ett ytterligare stöd för rigtigheten af denna min åsigt hemtar jag af bestämmelsen
i Bevillnings-stadgans 24:de §, att den för enskild bank med sedelutgifningsrätt
fastställda bevillning efter 3:dje artikeln, för begagnandet af nyssnämnda rätt,
skall påföras och erläggas i den stad, der banken är inrättad eller har sitt hufvud
kontor,
hvilken bestämmelse skulle vara alldeles öfverflödig om åt 9:de § kunde gifvas
en sådan tolkning, att deruti redan blifvit föreskrifvet, att bevillning för bankens rörelse
i öfrigt skulle påföras densamma, der hufvudkontoret funnes, jemväl för rörelsen
vid dess afdelningskontor.
För att förekomma den origtiga tolkning af ifrågavarande moment, som gjort sig
allmänt gällande, får jag alltså vördsamt föreslå,
att i 9:de § af Bevillnings-stadgan införes en bestämd föreskrift, att den
i samma § omförmälda bevillning skall påföras bankbolag å den ort der
hufvudkontoret finnes, endast för inkomsten af den vid samma kontor drifna
rörelse, och å den ort der afdelningskontor finnes, för den inkomst dess
rörelse lemnat.
I sammanhang härmed, och på det att en rättvis uppskattning af inkomsten på
de särskilda orterna må åvägabringas, får jag lika vördsamt föreslå,
dels att i 27 § af Bevillnings-stadgan måtte föreskrifvas, att det utdrag af
bankbolags räkenskaper, som bolagets styrelse enligt samma § åligger att
afgifva, skall, i den händelse att bolagets rörelse drifves på olika orter,
utvisa för det år, räkenskaperna omfatta, ej mindre bolagets inkomst af
rörelsen vid hvarje särskildt kontor, än äfven de förvaltningskostnader och
andra poster, som böra afgå från bolagets inkomst innan vinsten kan bestämmas,
dels ock att i instruktionen för taxeringsförrättningarne, eller eljest
på lämpligt ställe i Bevillnings-stadgan, måtte intagas föreskrift derom, att
Bih. till R. St. Prot. 1865 Sf 1866. 11 Sami. 3 Afd. 25
194
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 84.
sammanlagda beloppet af nyssnämnda afgående poster skall fördelas på de
särskilda kontoren, i mån af den för hvartdera af dem, i förenämnda räkenskapsutdrag,
upptagna inkomst, och det belopp af berörda poster, som sålunda
kommer att belöpa på hvarje kontor, fråndrages samma inkomst.
Det skulle möjligtvis kunna ifrågasättas huruvida ej, om förändrade stadganden
i förevarande fall anses nödiga, rättast vore att bevillning efter 2:dra artikeln ej vidare
påfördes bankbolag i dess helhet, utan i stället hvarje särskild aktieegare, för
hans andel i bolagets vinst, men då derigenom skulle införas en ny grund för beskattning
af inkomst af arbete, stående i bestämd strid med dem som Bevillningsstadgans
9 § innehåller, utan att en sådan afvikelse betingades af något förhållande som
utgjorde giltigt skäl derför, har jag ansett mig böra stadna vid det af mig nu framlagda
förslag.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
C. M. Akerblom.
N:o 84.
Af Herr VOll Stockenström, Erik, om ändring af 11 Kapitlet
12 § Handels-Balken, sådan dea lyder i Kongl. Förordningen
den 8 Oktober 1861.
Sjuttonde Kapitlet Handels-Balken, som bestämmer ”borgenärers rätt och företräde
för hvarannan till gäldbunden egendom”, innehåller väl icke något uttryckligt stadgande
angående förmånsrätt för kommunal-utskylder; men dessa torde emellertid länge hafva
ansetts böra utgå med förmånsrätt enligt nämnda kapitels 6 §. En sådan åsigt finnes
jemväl bekräftad genom en af Kongl. Maj:t gifven, uti framlidne Justitierådet J.
H. Backmans lagsamling omförmäld dom af den 23 November 1823, hvarigenom gäldenärs
utskylder till staden förklarats böra utgå med sagda förmånsrätt.
Att, äfven efter det Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861, som gör åtskilliga
ändringar i förmånsrätts-ordningen, blef gällande, förhållandet måste vara oförändradt,
så vidt utskylder för fast egendom angår, anser jag otvifvelaktigt. Men då, enligt
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 85.
195
nämnda Kongl. Förordning, 17 Kapitlet 12 § Handels-Balken för utskylder tillägger
endast Kronan företräde till lös egendom, vill det synas som förmånsrätt nu mera icke
skulle lagligen ega rum för kommunal-utskylder i hvad lös egendom beträffar.
Då jag likväl tror, att kommunen icke bör i afseende å sina inkomster göras
allt för mycket beroende af ekonomiskt obestånd, som kan drabba skattskyldige, och
billigt synes vara att lagstiftningen, som velat, så vidt möjligt, betrygga Kronan emot
förluster, äfven söker bereda kommunen säkerhet att komma i åtnjutande af påräknade
intrader — dessa må nu utgå för fast eller lös egendom, — vill jag föreslå,
att 17 Kapitlet 12 § Handels-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 8 Oktober 1861, måtte varda i nu angifna syftning förändrad och erhålla
till exempel följande lydelse: ”Dernäst håfve i främsta rummet Kronan
och, efter henne, vederbörande kommun företräde till lös egendom
för gäldenärs utskylder sista och löpande året, de der ej för fast egendom
utgå.”
Jag anhåller om remiss till Lag-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
Erik von Stockenström.
N:o 85.
Af Herr V01I Stockenström, Erik, om ändring af 2 Kapitlet 13
i Strafflagen.
Då den nya Strafflagen ej varit gällande längre tid än från innevarande års
början, kan det synas nog tidigt att redan föreslå ändring i densamma, hvarföre jag
ock skulle hafva tvekat att nu väcka förslag i sådan syftning, derest ej ett stadgande
i nämnda Lag synts mig medföra synnerlig olägenhet, som jemväl lätteligen torde
kunna afhjelpas eller åtminstone förminskas.
Jag afser 2 Kapitlet 13 §, som stadgar, att Konungens Befallningshafvande skall
förordna om förvandling af böter efter 10, 11 och 12 §§ i samma Kapitel; i följd
hvaraf Domstol ej vidare lärer ega att derom förordna. Jag tror visserligen någon
196
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 85.
anledning ej vara att befara, det misstag af Konungens Befallningshafvande mera än
af Domstol skall begås vid verkställande af den ganska enkla åtgärden. Men olägenheten
ligger deruti att numera två särskilda beslut ovilkorligen erfordras, ett af Domstol,
som stadgar bötesbeloppet, och ett af Konungens Befallningshafvande, som bestämmer
förvandlingsstraffet. I anseende härtill är det tvifvelaktigt om Domstol, der
en bötfäld förbrytare, som saknar tillgång till böternas gäldande, förklarat sig med
utslaget nöjd, kan genast efter domens afkunnande förpassa honom till fängelse för
undergående af förvandlingsstraff, eller om ej fasthellre Konungens Befallningshafvandes
särskilda beslut angående förvandlingen först måste afvaktas innan vidare åtgärd
med den brottslige får vidtagas, hvaremellertid denne, lemnad på fri fot, kan afvika
från orten och ej vidare anträffas. Lika tvifvelaktigt är, huruvida Kronofogde eller
Magistrat, som för verkställighet emottagit saköreslängd, bör, innan Konungens Befallningshafvandes
förvandlingsbeslut erhållits, till fängelse insända de personer, hvilka
befinnas sakna tillgång till ådömda böter. Under tiden skulle det stå den brottslige
fritt att genom afvikande undandraga sig bestraffning.
Om det antages att förbrytaren bör, med bifogande af utslag eller saköreslängds
utdrag, genast insändas till Konungens Befallningshafvande, som har att, sedan förbrytaren
ankommit, besluta om förvandlingen, måste ett sådant antagande grunda sig på
den förutsättning att Konungens Befallningshafvandes af mångahanda olika göromål
upptagna tid alltid kan medgifva besluts omedelbara expedierande. Skulle härmed
dröja, måste den dömde antingen någon tid hållas häktad i afbidan på beslutet, hvilket
vore att obehörigen försvåra det ådömda straffet, eller ock under tiden få vara
på fri fot, hvilket ock synes olämpligt.
Men ifrågavarande stadgandes olämplighet visar sig bäst, om man ihågkommer
att i åtskilliga län finnas eller komma att finnas flera kronohäkten; och förvandlingsstraff
bör väl få undergås i sådant häkte, äfven om detsamma ej är beläget i länsresidensstad.
Skola förbrytare för aftjenande af böter ovilkorligen föras till exempel
från Haparanda till Luleå eller från Uddevalla till Göteborg, uppkommer derigenom
för Kronan en icke obetydlig och, efter min tanke, alldeles onödig kostnad. Men om
den af Rådstufvu-rätten i Uddevalla dömde skall kunna inom fängelset i staden aftjena
böter, erfordras ju ovilkorligen att förvandlingsbeslut först anskaffas från Göteborg.
Under tiden kan den dömde väl ej hållas häktad; och lemnäs han på fri fot,
torde stundom hända att han är sin kos, då Konungens Befallningshafvandes belut ankommer.
Enär jag har mig bekant att i anledning af ifrågakomna stadgande en och annan
brottsling undsluppit välförtjent straff, och jag derjemte befarar att stadgandet kan
föranleda onödig kostnad för Kronan, har jag ansett saken vara af någon vigt; och
efter mitt omdöme skulle de anmärkta olägenheterna åtminstone i någon mån afhjelpas
och den med stadgandet afsedda fördel ändock bibehållas, om åt 2 Kapitlet 13 §
Strafflagen gåfves följande förändrade lydelse, som jag härmed vördsamt föreslår:
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 86.
197
”Om förvandling af böter efter 10, 11 eller 12 §§ ege, der Domstol ej utsatt
densamma, Konungens Befallningshafvande att förordna.”
Jag anhåller om remiss till Lag-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
Erik v. Stockenström.
N:o 86.
Al Herr Trybom, A. P., om understöd af statsbidrag till utvidgning
af Elementarläroverkshuset i Skara.
Det oafvisligaste materiela behof för en läroanstalts framgång är utan tvifvel ett
för lärjungarnes antal och de särskilda undervisningsgrenarne tillräckligt utrymme.
Detta saknas för det närvarande vid Skara elementarläroverk, der lärjungeantalet under
de sednare åren vext från tre- till femhundra.
Nuvarande skolhus uppbyggdes unde" helt andra omständigheter och invigdes
år 1833, utan att hafva af Staten åtnjutit annat understöd än ett mindre lån. Då
varande gymnasium och skola räknade, som sagdt är, omkring 300 lärjungar, ett antal
hvari man icke kunde förmoda någon synnerlig tillvext, då blott ett och annat
läroverk i riket egde ett lika stort eller större. De förändringar i elementarläroverkens
organisation, som sedan skett, och särdeles den så kallade realbildningens betydliga utsträckning
utöfver det knappa mått, som apologist-skolan hade att meddela, hafva icke
blott genom lärjungarnes ökade antal tagit större utrymme i anspråk, utan äfven genom
sjelfva undervisningens beskaffenhet fordrat större och flera rum. I Skara skolhus
finnas för närvarande icke mer än 4 å 6 till lärosalar lämpliga rum. De öfriga
äro för låga eller för små, att motsvara äfven billiga fordringar på ljus och luft; men
äfven med dessas begagnande har rummens antal varit otillräckligt för undervisningens
bestridande, så att undervisningslokaler måst beredas äfven utom skolhuset. Detta
oaktadt har läroverket sträfvat framåt, och att det i sina bemödanden icke saknat
framgång bestyrkes icke blott genom det ökade förtroende, hvarmed det omfattas, utan
198 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 87.
äfven deraf att derifrån i år dimiterats ej mindre än 28, i behörig afgångsexamen
godkända lärjungar, det största antal något elementarläroverk, enligt nu gällande stadgar
för nämnda examen, åstadkommit. Men med det ökade förtroendet hafva ock de
svårigheter, som uppstå genom brist på utrymme, tillvext och äro nu af den tvingande
beskaffenhet, att de ej kunna undgå Riket Ständers både uppmärksamhet och behjertande.
I följd häraf och under anhållan att framdeles, innan frågan till behandling af
Stats-Utskottet förekommer, få dit ingifva de handlingar, som till dess utredande kunna
erfordras, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte bevilja 75,000 R:dr Riksmynt till utvidgande af
elementarläroverkets hus i Skara, hvaraf 60,000 R:dr såsom anslag och
15,000 R:dr såsom lån, att efter de grunder, som för det åt läroverket i
Upsala föreslagna lån af Kongl. Maj:t blifvit hemställda eller annorledes blifva
bestämda.
Stockholm den 14 November 1865.
A. P. Trybom.
tf:o 87.
Af Herr Trybom, A. P., om anslag till uppförande af en Seminarii-byggnad
i Skara.
Sedan Kongl. Majit i nåder beslutat bibehållande af två folkskole-seminarier för
qvinliga elever, hvaribland det i Skara har, på sätt i bilagan N:o 7 till Kongl. Majrts
nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, sid. 41, vitsordas, den fullständigare
undervisning, som efter berörda läroanstalters reorganisation åsyftas, långt ifrån
att afskräcka från dess sökande, lockat till seminarierna ett alltmera vexande antal lärjungar,
hvilket, särskildt i Skara, så tilltagit, att det under innevarande termin uppgår
till 61, således lika med det, hvartill förut alla qvinliga lärjungar i hela riket uppgått,
och föga underlägset det som njutit undervisning vid de mera besökta seminarierna
för manliga lärjungar. Denna stora tillvext i lärjungarnes antal har hufvudsakligen
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 87.
199
skett innevarande höst, och anledningar saknas icke till den förmodan, att en ytterligare
är att under närmaste framtiden förvänta.
Dä likväl ingen Staten tillhörig byggnad finnes att åt läroanstalten upplåta, måste
man ännu åtnöja sig med en förhyrd, för helt andra ändamål uppförd, och derföre
äfven föga lämplig lokal, der utrymme helt och hållet saknas för gymnastiksal, den för
seminariets ändamål oumbärliga profskolan, bostad åt föreståndare och städerska, m. m.
Att en egen lokal måtte åt nämnda seminarium anskaffas, är derföre särdeles
behöfligt; men som detta behof först vid inskrifningen innevarande höst genom det
mer än fördubblade lärjungeantalet visat sig särdeles tvingande, har detsamma icke
kunnat hos Kongl. Majit i underdånighet anmälas för att efter högvederbörlig pröfning
i aflåten nådig Proposition till Rikets Ständer hemställas. Lyckligtvis finnes dock
bland de af Kongl. Majit framställda behofven ett af enahanda beskaffenhet med det
ifrågavarande, nemligen byggnad för folkskolelärare-seminarium i Linköping, hvadan deröfver
upprättad ritning och kostnadsförslag torde kunna tjena till ledning vid bedömande
af det anslag jag vågar begära; och då ett uppskof med byggnad för Skara seminarium,
som med nästa års höst skall träda i utvidgad och fullständig verksamhet, till
dess Kongl. Majit, efter sakens pröfning vid ett sednare riksmöte, dertill kunde äska
anslag, sannolikt endast skulle, utan att det ringaste minska kostnaderna, fördröja den
tidpunkt, då denna för folkundervisningen vigtiga läroanstalt får oförhindrad af missgynnande
lokal, utveckla den kraft, hvaraf den är mägtig, får jag vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer måtte bevilja till uppförande af en seminarii-byggnad
i Skara 50,000 Ridr Riksmynt att utgå på sätt Stats-Utskottet vid sakens
pröfning kan finna lämpligt att föreslå.
Stockholm den 14 November 1865.
A. P. Trybom.
200
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 88.
N:o 88.
Af Herr Trybom, A. P., angående pension åt Komministern Nils
Ignells enka, Sigrid Lindmark.
Bland de på sednaste tiden bortgångna mera framstående män inom fäderneslandet
intog utan tvifvel Komministern i Catharina församling i Stockholm Nils Ignell ett
af de främsta rummen. Hans outtröttliga verksamhet för att inom vårt land framhålla
ett mera lefvande intresse för mensklighetens högsta angelägenhet, religionen,
samt derigenom åstadkomma renade sedlighetsbegrepp och menskliga lefvernets förädling
genom kristendomen skall, derom är jag öfvertygad, alltmera vinna erkännande
och alltmera bära välsignelserika frukter. Men under utöfningen af denna verksamhet
stod Ignell utan uppmuntran i yttre måtto från samhällets sida, enär endast så
mycken befordran blef honom beskärd, som erfordrades för den torftigaste bergning.
Detta var visserligen för honom nog, ty det var hvarken för utmärkelse eller lön han
arbetade; men han såg med bekymmer, hurusom han vid sin bortgång måste lemna
hustru och fosterdotter utan erforderliga medel att sig försörja.
Det är samhället värdigt och ligger äfven i dess välförstådda intresse, att den,
hvilken, såsom Komministern Ignell, offrar sina krafter i mensklighetens och samhälhällets
tjenst, må kunna från det allmännas sida påräkna någon omvårdnad om
sin efterlefvande familjs utkomst, då han sjelf, till följd af sin verksamhet, varit urstånsatt
att dertill förvärfva medel; och får jag på grund häraf vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte bevilja åt Komministern Ignells enka, Sigrid Ignell,
född Lindmark, en årlig pension å Sexhundra Riksdaler Riksmynt.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Höglofliga Stats-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
A. P. Trybom.
N:o 89.
Motioner i B or g are-Ståndet 1865. N:o 89.
201
N:o 89.
Af Herr Blomberg, Aug. Tbeoph., angående låneunderstöd till
anläggning af jernväg från Frövi station å Köping—
Hult-banan förbi Lindesberg till Falun.
Vid en tidpunkt då man allmänt och med skäl klagar öfver landets betryckta
penningeställning och varnar för vådorna af en ökad skuldsättning i utlandet, skulle
jag hafva tvekat att, ehuru för ett riksvigtigt företag, af landet begära en uppoffring,
som vid första påseendet kan förefalla stor, om icke just detta företag kunde mägtigt
bidraga, att inom en jemförelsevis kort tid förbättra landets financiela ställning.
Men då berörda företag, efter hvad jag i korthet vill söka visa, skall blifva en
mägtig häfstång för höjandet af vårt lands förnämsta industrier och derigenom för
befordrandet af dess välstånd, är det icke blott i en särskild orts, utan i hela fäderneslandets
intresse, jag nu vördsamt föreslår,
det Rikets Ständer för anläggande af en jernväg från Frövi station å Köping—Hult-banan
förbi Lindesberg till Falun, måtte på de billigaste vilkor,
som för andra enskilda bolags jernbanor inom landet blifvit bestämda, såsom
lån anslå en tredjedel af anläggningskostnaden med 5,472,432 R:dr
70 öre, eller för att erhålla en jemnare summa, 5 '/2 Millioner Riksdaler
Riksmynt.
Då en broschyr med tillhörande kartor och tabeller, rörande bemälda jernväg,
hvilken i dessa dagar utdelas till ledamöter af Riks-Stånden och samtlige ledamöter
af Stats-Utskottet, visar att Frövi—Falu-banan genomstryker ett af jordens största och
rikaste malmfält och lägger i dagen de obestridliga fördelar, som skulle tillskyndas
hela riket genom denna banas anläggning, bör och behöfver jag icke nu upptaga Borgare-Ståndets
tid med upprepande af, hvad i denna broschyr finnes anfördt, men jag bör
och vill på det varmaste rekommendera den utomordentligt vigtiga frågan till Rikets
Ständers allvarliga pröfning och behjertande.
Nu må dock tillåtas mig påminna, att om Rikets Ständer, som jag önskar och
hoppas, vilja och kunna anslå berörda 5 '/2 millioner, blir deraf en följd, att det bolag,
till hufvudsaklig del bestående af utländska kapitalister, som skulle komma att bygga
Frövi—Falu- eller Svenska central-banan, skulle för detta ändamål komma att i riket
införa och använda ett nära dubbelt belopp eller omkring Elfva Millioner Riksdaler.
Bilt. till R. St. Fröt. 1865 4 1866. 11 Sami. 6 Å/d 26
202
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 90.
Vidare inhemtas af undersöknings-direktionens utredning af frågan att när halfva
banan hunnit blifva färdig, hvartill ej bör åtgå längre tid än 1 '/2 å 2 år, kan till en
början med endast sex fots sänkning från ett enda af de malmfält, som banan genomstryker,
18 millioner centner rik jernmalm finnas färdiga till export, hvilka, levererade
vid Mälare- eiler Östersjöhamn eller i Göteborg, böra betinga ett pris af 60 å 75
öre pr centner och hvilka om man endast beräknar dem å 50 öre pr centner, ändock
1 riket iubringa en summa af Nio Millioner Riksdaler. Om man derjemte tager i
betraktande de oerhörda tillgångarne utefter banan af zinkmalm, hvilken i verldshandel
villigt betingar ett pris af 3 R:dr pr centner, torde man kunna med full säkerhet
antaga, att genom export af sådana malmer, för att ej tala om utförsel af koppar och
bly, jemväl några Millioner Riksdaler skulle årligen i riket inflyta; och när ett sådant
resultat kan ernås, mot den jemförelsevis ringa uppoffringen från Statens sida af 1 å
2 procent ränteförlust å 5 '/2 Millioner Riksdaler, torde denna uppoffring böra anses
som en obetydlighet i förhållande till de fördelar den skulle komma att bereda fäderneslandet
och icke böra uppskjutas till en oviss framtid.
Jag anhåller vördsamt om motionens remitterande till Stats-Utskottet, dit jag
önskar få inlemna de ytterligare upplysningar och beräkningar, som kunna behöfvas
för frågans bedömande.
Stockholm den 14 November 1865.
Aug. Theoph. Blomberg.
N:o 90.
Af Herr Meyer, EdV., angående dels anslag till en vattenkommunikation
emellan Ålshults lastageplats vid Brosjön i
Kronobergs lån och sjön Salens norra ända, dels ock låneunderstöd
till en jernvåg emellan Alshult och Carlshamn.
Inför Rikets Ständer, såväl som inför Kongl. Maj:t, har långt före detta blifvit
ådagalagdt, likasom ock af bägge Statsmagterna uttalats, att ibland kommunikationsanstalter,
hvilka i sednare tid blifvit föreslagna, den som är ämnad att förbinda de inre
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o .90.
203
delarne af Kronobergs län med hafvet och med deras gamla naturliga afsättningsort
vid kusten, är en af de vigtigaste och förtjent af största uppmärksamhet. I enlighet
med det ampla förord, som af Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, i underdånigt betänkande
angående arbeten som borde med statsbidrag understödjas, den 15 September
1856 afgafs, och hvari Styrelsen uti första klassen af dylika arbeten uppförde den
kommunikationsled jag åsyftar, föreslog Kongl. Maj:t, i dess till Rikets Ständer vid
1856 års riksdag afiåtna Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof, att till
anläggande af kanaler genom hvilka sjöarne Åsnen, Salen, Helgasjön och Asasjön, m. fl.
vattendrag 'deromkring skulle förbindas med hvarandra samt med en jernväg emellan
Almundsryd och Carlshamn, måtte anslås ett statsbidrag af 525,000 Riksdaler, och att
såsom låneunderstöd till nämnda jernvägs anläggning måtte anvisas ett belopp af
825,000 Riksdaler Riksmynt. Detta förslag, som finnes behandladt i särskildt utlåtande
af Stats-Utskottet (N:o 163), tillstyrktes af Utskottet under vilkor, som vid dylika understöds
beviljande voro vanliga, och blef också, i enlighet dermed, af Rikets Ständer
bifallet i slutet af år 1857.
Tyvärr inträffade just vid nämnda tid den svåra penningekris, hvars hämmande
inverkan på företagsamheten i alla rigtningar vi alla minnas, och hvilken äfven uppenbarade
sitt inflytande på ifrågavarande angelägenhet. De vilkor för åtnjutandet af de
beviljade understöden, dem Rikets Ständer föreskrifvit, och bland hvilka äfven fanns
det, att det tillämnade bolaget, med aktieteckning för En Million Riksdaler, skulle innan
den 1 Oktober 1858 vara bildadt och föreskrifna förbindelser och säkerhetshandlingar
deponerade, samt arbetet å kommunikationsleden jemväl dessförinnan påbörjadt,
kunde icke uppfyllas; och af denna orsak ensam förföll för den gången det vigtiga
företaget; hvarefter de för ändamålet anvisade medlen vid nästföljande riksdag af Riksgäldskontoret
återställdes till Rikets Ständers disposition.
Genom löftet om understöd af Staten till utförande af ifrågavarande kanal- och
jern vägsarbeten — hvilket löfte man ej kunnat anse återtaget, änskönt nödvändigheten
att icke låta statsmedel ligga obegagnade, föranledde till fastställande af viss tid för
medlens begagnande — hafva de i omförmälda företag intresserade uppmuntrats till
ansträngningar för ändamålets vinnande; dock som det härunder visat sig vara omöjligt
att för närvarande genom aktieteckning åstadkomma ett så stort belopp, som erfordrades,
derest hela den föreslagna kommunikationsleden skulle på en gång tillvägabringas,
helst kostnaden för densamma, beräknad efter nu gällande priser och efter de
fordringar som numera i fråga om sättet på dylika anstalters ordnande göra sig gällande,
öfverstiger den ifrån böljan beräknade, har man måst nöja sig med att söka
ernå en förbindelse mellan de ifrågavarande orterna, genom hvilken det hufvudsakligaste
ändamålet vinnes, samt öfverlemna åt gynnsammare tidpunkt att fullborda återstoden.
Den södra stambanan har. sedan ärendet hos Rikets Ständer förevar, hunnit färdigbyggas
; och en af stationerna vid densamma, Alfvestad, är belägen vid sjön Salens
norra ända.
204
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 90.
Likasom bestämmandet af denna stambanas dragande åt Salens strand, otvifvelaktigt
skett, med afseende på möjligheten att hit anknyta en vigtig kommunikationslinie
genom förenämnda delar af Kronoborgs län; så öfvertygar ock en enda blick på
kartan derom, att i fall en kommuniktionsled för samma trakter och de angränsande
i Blekinge kan, med Alfvesta och Carlshamn till ändpunkter, åstadkommas, så är det
hutvudsakligaste vunnet af det ändamål, för hvilket Rikets Ständer vid nyssberörda
riksdag beviljade understöd och lån af statsmedel.
Då jag nu går att påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet på denna angelägenhet,
bör jag icke underlåta att genast bemöta den enda anmärkning af vigt jag väntar
att få höra, nemligen att mitt förslag bort underställas Kongl. Maj:ts pröfning och
bana sig väg till Rikets Ständer genom en Kongl. Proposition. I detta hänseende erinrar
jag då, att, på sätt jag ofvan nämndt, Kongl. Maj:t redan, genom dess nådiga framställning
till 1856 års Ständer, i allt hvad som uti mitt förslag utgör hufvudsak, gifvit.
det äskade vittnesbördet om ifrågavarande företags vigt och behöflighet samt om befogenheten
af anspråket på Statens mellankomst till detsammas understödjande; och
att det endast är i fråga om den sedermera vidtagna förändringen i planen, som ett
dylikt vittnesbörd saknas, hvilket ej heller skulle blifvit händelsen, derest sednast anställda
lokalundersökningar, de der utförts af Chefen i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
A. Remmer, hunnit fullbordas så tidigt innan riksdagens början, att underdånig
framställning i ämnet till Kongl. Maj:t kunnat medhinnas. Men af den beskrifning
på ifrågaställda kommunikationsled, som af bemälde Chef upprättats och den jag
här vill endast i korthet vidröra, torde det befinnas, att icke någon omständighet i nu
förevarande förslag är af beskaffenhet att göra ärendets pröfning beroende deraf, att
detsamma icke ånyo underkastats andra auktoriteters utlåtande — en omgång, genom
hvilken icke blott frågans afgörande skulle fördröjas till en oberäknelig tidpunkt, utan
måhända till följd deraf hela det vigtiga företagets framgång, i hvad det beror på enskildes
medverkan och förmågan af sådan, äfventyras samt hittills gjorda ansträngningar
och uppoffringar vara förspillda.
Enligt det äldre förslaget skulle, såsom jag antydt, genom kanaler åstadkommas
en sammanhängande, för mindre ångbåtar och andra farkoster segelbar, nära tio mil
lång vattenkommunikation ända från Asasjön i Norrvidinge härad till Almundsryd, beläget
på något mer än 3'/2 mils afstånd från Carlshamn, derför kostnaden beräknades
till 1,050,000 Riksdaler och emellan de begge sistnämnda punkterna skulle en jernväg
anläggas med en beräknad kostnad af 1,301,500 Riksdaler.
Emellertid har genom nu sednast anställda undersökningar blifvit ådagalagdt, att
om, i stället för föreslagna kanaler och slussar emellan de söder om sjön Åsnen belägna
smärre vattendragen, jernvägen utsträcktes icke fullt tre åttondedels mil längre
norr om den förut föreslagna godsstationen vid Almundsryd, eller till Ålshults beqvämare
lastageplats vid Brosjön, hvars vattenyta ligger allenast en och en half tum under
Åsnens, så skulle derigenom vinnas icke allenast den högst vigtiga fördelen, att
Motioner i Bore/are-Ståndet 1865. N:o 90.
205
tvänne slussar undvekes, med deras underhållskostnad och den tidsutdrägt de för trafiken
orsaka, utan äfven en besparing i anläggningskostnad omkring 30,000 Riksdaler.
I anledning häraf och med afseende på sannolikheten att nämnda jernväg i en
framtid torde komma att knytas till det nät af andra jernvägar, vare sig Statens eller
enskilda, som äro föreslagna eller påtänkta, i hvilket fall, af numera allmänt erkända
skäl, man nödgas medgifva lämpligheten, att icke säga nödvändigheten deraf, att denna
bibana erhåller samma spårvidd som de redan anlagda, har det ursprungligen beräknade
kostnadsbeloppet för ifrågavarande jernväg, hvars spårvidd förut var föreslagen till allenast
4 fot, befunnits otillräckligt; utan kommer anläggningen af denna jernväg, enligt
bilagda handlingar, att kosta 2,650,000 Riksdaler.
Deremot lemnäs nu å sido planen att genom de dyrbara kanaler och slussar, som
skulle erfordras emellan Åsa-, Helga- och Bergunda-sjöarne samt emellan den sednare
och Salen, möjliggöra en segelled emellan dessa med flera mindre vattendrag; utan
inskränker sig förslaget till att från Brosjön, medelst en så kallad bestämmande sluss,
bereda segelled till Åsnen och medelst kanal- och slussbyggnader samt med begagnande
i öfrigt al redan befintliga vattendrag, till enahanda ändamål förbinda Åsnen med Salen,
vid hvars norra ända denna kommunikationsled anknyter sig till Statens jernvägar;
utgörande längden af denna vattenväg omkring 4 ’/* mil; och härigenom minskas den
för kanalarbeten å förstnämnda kommunikationslinie beräknade kostnaden från 1,050,000
till allenast 214,000 Riksdaler.
För vinnande af det ändamål jag nu omförmält, har staden Carlshamn anslagit
ett belopp af 500,000 Riksdaler, och hvad som derutöfver erfodras, i händelse statsbidrag
efter enahanda grunder som tillförene erhålles, eger man numera -visshet att
kunna anskaffa genom aktieteckning.
I öfrigt åberopande dels Kongl. Maj:ts förnenämnda nådiga Proposititon, Statsutskottets
deröfver afgifna utlåtande samt Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i änr
net den 5 Januari 1858. dels ock det särskilda betänkande, jemte dervid fogade kost
nadsförslag, som förbemälde Chef i södra väg- och vattenbyggnads-distriktet den 12
sistlidne Oktober afgifvit, och hvilket skall tillhandahållas Stats-Utskottet, hemställer
jag vördsamligen,
att Rikets Ständer behagade till utförande af ifrågavarande vattenkommunikation
emellan Ålshult och sjön Salens norra ända anslå ett bidrag af 107,000
Riksdaler och till anläggning af omförmälda jernväg emellan Ålshult och
Carlshamn bevilja ett lån af 1,766,000 Riksdaler, på vilkor, som för dylika
understöd varit öfliga.
Stockholm den 14 November 1865.
Edv. Meyer,
5
206
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 91.
N:o 91.
Af Herr Mcy6r, £(lv., angående Carlshamns femklassiga Elementarläroverks
utvidgning till fullständigt, samt anslag
af medel dertill.
På de behjertansvärda grunder, sorn omtanken om en för ortens ungdom fullt
ändamålsenlig elementar-undervisning, med fästadt afseende på lokala förhållanden,
gifver vid handen, har Carlshamns stad genom sina fullmägtige ingått till Kongl. Majit
med en af Lunds Domkapitel tillstyrkt (litt. A.) underdånig ansökning, att Kongl.
Majit täcktes till Rikets nu församlade Ständer i nåder aflåta Proposition, det Carlshamns
femklassiga elementarläroverk måtte upphöjas till fullständigt elementarläroverk
på såväl den klassiska som den reala linien.
Ehuru jag vågar med trygghet antaga, att Kongl. Majit i nåder uppmärksammat
detta för Carlshamns samhälle så betydande ärende, anser jag mig likväl af sakens vigt
förpligtad att, på de grunder som blifvit anförda, dels uti den inom stadsfullmägtige
väckta motionen, dels i det utlåtande deröfver, som läroverks-kollegium derstädes på
anmodan af stadsfullmägtige afgifvet — hvilka handlingar jag har äran uti afskrift bifoga
(litt. B. och C.) — äfvensom i betraktande deraf, att, enligt hvad närlagda intyg
(litt. D) utvisar, lärjungarnes antal vid Carlshamns elementarläroverk under nu innevarande
läsetermin uppgår till det ej obetydliga antalet af Etthundra Tio, för Rikets
Höglofliga Ständer vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer ville för sin del besluta, att Carlshamns femklassiga
elementarläroverk måtte till fullständigt elementarläroverk på såväl den klassiska
som den reala linien upphöjas och för ändamålet nödiga medel dertill
anslås.
Stockholm den 14 November 1865.
Edv. Meyer.
1
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 91.
207
{Litt. A.)
Stormägtigste, AUernådigste Konung!
Till Domkapitlet hafva inkommit åtskilliga framställningar i fråga om dels utvidgning
af redan för handen varande offentliga läroanstalter i stiftet, dels inrättande
af ett nytt sådant i Trelleborg. Domkapitlet anhåller att först få redogöra för arten
af de gjorda framställningarne och utbeder sig att sedermera deröfver få meddela
underdånigt yttrande. — — — — — — — — _ ____ — _
3:o. Stadsfullmägtige i Ystad hafva på anförda grunder anhållit, att stadens
lägre elementarläroverk må uppflyttas till fullständigt högre elementarläroverk på såväl
lärda, som reala linien.
4:o. Stadsfullmägtige i Carlshamn hafva likaledes på anförda skäl anhållit att
denna stads femklassiga lägre elementarläroverk må förvandlas till ett på begge linierna
fullständigt högre elementarläroverk. — — — — — — — — — — —
Elementarläroverken i Ystad och Carlshamn hafva intill sednaste tid meddelat
undervisning i den fullständighet som för dimission till universitetet varit erforderlig.
Det är allt för väl bekant, att så fullständig undervisning vid dessa läroverk numera
icke kan ifrågakomma. Det förhållande, som häraf föranledes, eller att föräldrar, som
önska bereda sina söner en fullständig elementarbildning, måste försända dem vid en
tidig ålder till aflägsna orter och redan öfverfyllda skolor — har vållat bekymmer
i samma mån större, som man hittills varit i detta afseende bättre lottade. Under
åberopande af de skäl vederbörande stadsmyndigheter och läroverks-kollegier för sin
anhållan anfört, vågar Domkapitlet hemställa, att Eders Kongl. Majit ville till Rikets
härnäst sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition om elementarläroverkens i
Ystad och Carlshamn uppflyttning från lägre till högre läroverk, dock med förbehåll,
att de respektive kommunerna åtaga sig uppförande och underhåll af de lärohus, som
för utvidgade läroanstalterna blifva erforderliga. — — — — — — — —
Med all underdånig vördnad etc. etc.
H. M. Melin. Wilh. Flensburg.
C. W. Skarstedt. C. tj. Wåhlin. P. A. Ekdahl.
Lunds Domkapitel den 19 Juli 1865.
Carl Westdahl.
Rätteligen transsumeradt; betygar
Sv. Trägårdh.
208 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 91.
(Litt. B).
Till Herrar Stadsfullmägtige i Carlshamn.
Såsom det för en hvar ibland Herrar Stadsfullmägtige torde vara bekant, har
den sednaste organisationen af rikets elementarläroverk, jemte den kort derefter stadgade
förändringen uti studentexamen, hvilken examen numera icke får afläggas vid
universiteterna, utan endast vid de högre elementarläroverken, medfört för Carlshamns
samhälle det ganska bekymmersamma förhållande, att stadens läroverk, ehuru det i
likhet med andra åtnjutit åtskilliga fördelar af Konungs och Ständers allmänna nit och
omvårdnad om undervisningsväsendet, blifvit i sin förutvarande verksamhet betydligt
inskränkt och dermed äfven förlorat sin ifrån äldre tider medgifna samt med särdeles
framgång begagnade rättighet att dimittera omedelbart till universitetet.
Enligt bestämmelserna i gällande läroverksstadgan, skall en yngling, som genomgått
ett femldassigt elementarläroverk, sådant som det här befintliga, och ärnar vid
ett högre läroverk fortsätta sina studier, behöfva vid det sednare använda, så vida han
ej blifvit utrustad med ovanligare anlag, den dryga tiden af åtminstone fyra år, för
att blifva färdig med student- eller maturitets-examen.
Huru svårt, för att icke säga nästan omöjligt, det vid sådant förhållande måste
blifva för fattige och mindre bemedlade ynglingar härstädes, att kunna fullborda de
för nämnda examen erforderliga studier, är lätt att inse, då man blott betänker, att
en så långvarig skolgång å annan ort i allmänhet medför föga mindre kostnad än vistelse
vid universitetet under lika lång tid. Härigenom torde fördenskull alltför ofta
inträffa, att den vetenskapliga banan helt och hållet stänges för kanhända just sådaue,
hvilka genom de rikaste själsgåfvor äro isynnerhet egnade att beträda den, i
det att de understöd eller egna små tillgångar, hvarmed underhållet i hemorten kan
bestridas, blifva alldeles otillräckliga, då ynglingen tvingas att så länge uppehålla sig
på en främmande ort allenast för de förberedande studierna, således innan ens akademisk
medborgarerätt kan förvärfvas. Äfven sådane målsmän, som kunna bekosta
sina harns vistelse vid ett uti annan stad beläget läroverk, hysa med rätta ofta betänkligheter
för att vid en alltför tidig ålder skilja dem ifrån familjelifvets välgörande
inflytelse och vid ett aflägset läroverk öfverlemna dem mer eller mindre åt sig sjelfve,
isynnerhet emedan vid de högre läroverken vanligen är hopadt, ett större antal lärjungar,
än att så noggrann tillsyn, som målsmännen det önska, kan öfver ynglingarnes
förhållande utom skolan utöfvas. Visserligen kunna icke sådana menliga omständigheter
allestädes genom Statens försorg undanrödjas, såsom der befolkningens antal är
ringare, men då Carlshamn räknar inemot sex tusen innevånare och dertill omgifves
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 91.
209
af en folkrik landsbygd, som varit van att för den högre elementarundervisningen påräkna
härvarande läroverk, och af hvilken Asarums socken, som ifrån äldre tider varit
i ecklesiastikt hänseende med Carlshamn nära förenad, ensam har närmare åtta tusen
innebyggare; så har upphörandet af härvarande läroverks vidsträcktare verksamhet
varit en för orten ganska kännbar förlust, synnerligen då man erinrar sig, att denna
stad ända från 1812 intill 1864 årligen bidragit med 750 R:dr till rektors och kollegernes
aflöning och dermed ådagalagt ett mindre vanligt intresse för elementarundervisningen,
hvilket ock derföre vunnit erkännande å högsta ort. Medelst uppförandet
af 2:ne nya större tvåvåningsbyggnader för folkskolorna har detta samhälle äfven visat
särdeles omsorg om denna del af undervisningen, hvilken särskildt för flickskolan
erhållit Skol-inspektörens högsta loford.
Öfvertygad, att stadsfullmägtige alla behjerta de ofvan anförda förhållandena,
hemställer jag derföre, huruvida icke många skäl synas vara för handen, att stadsfullmägtige,
efter härvarande Läroverks-kollegii hörande, ingå till Kongl. Maj:t med
underdånig ansökning,
att Kongl. Maj:t ville hos Rikets näst sammanträdande Ständer i nåder afgifva
Proposition, att Carlshamns femklassiga läroverk måtte upphöjas till
fullständigt elementarläroverk på såväl den klassiska som reala linien.
Carlshamn den 11 Juli 1865.
N. J. Cervin-Stéenhoff,
Theol. Doktor, Kontraktsprost och
Inspektor-Scholae.
Rätteligen afskrifvet; betygar:
Ex ofäcio
H. Leissner.
(Litt. C.)
Utdrag af Protokollet, hållet i Kollegium vid Carlshamns
lägre Elementarläroverk den 12 Juli år 1865.
§ 1. Carlshamns stadsfullmägtige hade till Kollegium remitterat ett inom fullmägtige
den 11 dennes skriftligen framstäldt, af Inspektor-Scholae härstädes, Kontraktsprosten
Theologie Doktor N. j. Cervin-Stéenhoff undertecknadt förslag, att fullmägtige
måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig ansökning, det Kongl. Maj:t ville hos
Rikets härnäst sammanträdande Ständer i nåder afgifva Proposition derom, att CarlsBih.
till K. St. Prot. 1865 4 1866. 11 Sami. 3 Afcl. 27
210
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 91.
hannis femklassiga elementarläroverk må upphöjas till ett på båda linierna fullständigt
läroverk; och hade Herrar stadsfullmägtige derjemte anmodat Kollegium att, så
snart ske kunde, med utlåtande i ämnet till fullmägtige inkomma.
Sedan den remitterade skrifvelsen blifvit i Kollegium uppläst och de deruti för
det framställda förslaget anförda grunderna tagits en efter annan i noggrannt öfvervägande,
fann Kollegium, med enhälligt erkännande af desammas fulla giltighet, anledning
derjemte vara för handen att till frågans närmare belysning tillägga följande:
l:o. Yid härvarande läroverk finnes — utom premii- och fattigkassan, hvars
utlånta kapital utgör 1,625 Riksdaler — en stipendiifond å 3,000 Riksdaler, hvaraf
årliga räntan bör utdelas åt fattige skolynglingar, samt sex årliga stipendier, hvartdera
å 50 Riksdaler, hvilka äro tillgängliga för sex obemedlade vid detta läroverk studerande
ynglingar af Carlshamns församling, så snart de hafva uppnått tio år, och hvilka
få behållas först till femton och derpå äfven till tjugo års ålder, i fäll innehafvarne
ega fallenhet för och fortfarande egna sig åt studier. Dessutom kunna tio, under
fattigvårdsstyrelens förvaltning ställda, årliga stipendier, hvartdera å 65 Riksdaler,
under samma vilkor som de förutnämnda, erhållas och innehafvas af obemedlade lärjungar
vid detta läroverk. Derigenom att alla dessa stipendier tillförene, så länge
dimissionen direkte till universitetet egde rum, kunnat under ganska många år åtnjutas,
och rektor samt fatigvårdsstyrelsens ordförande årligen insatt dem uti sparbanken
för innehafvarens räkning och vakat deröfver, att så mycket som möjligt hvarje år
inbesparats, har det varit möjligt att stipendiaten vid afgången egt ett litet kapital,
hvarmedelst han icke blott kunnat bestrida utgifterna för studentexamen, utan äfven
en tid derefter uppehålla sig vid universitetet. Deremot är gagnet af dessa stipendier
numera för dem, som skulle vilja fortsätta studierna, på långt när icke så stort som
tillförene, emedan den summa, som nu kan genom dessa här samlas, icke förslår mycket
för en fyraårig vistelse vid ett högre läroverk.
2:o. Kollegium anser sig ej nog kunna framhålla vigten för ynglingarnes sedliga
uppfostran deraf, att de på så många orter, som omständigheterna någorlunda medgifva,
få under skoltiden qvarstadna i hemmet, enär pedagogiken, som man vet, har
för längesedan öfvergifvit den åsigten, att läraren med sin magt och sitt inflytande
skulle vara en tillräcklig ersättning för den ledning som i föräldrahemmet eller inom
familjen kan komma ynglingen till godo. Visserligen finnas familjer, som emottaga
ynglingar till inackordering, men dels äro de få, som vilja eller kunna åtaga sig att
i någon mån uppfylla föräldrars vigtigaste pligter, dels är i detta fäll honorariet vanligen
så stort, att endast mera förmögna personer hafva råd till erläggande af ett sådant.
Endast omtanken att åt de unge bevara hemlifvets välgörande omvårdnad, anser derföre
Kollegium af betydelse att utgöra det förnämsta skälet för bifall till den gjorda hemställan.
3:o. Beträffande det i den remitterade skrifvelsen omnämnda, af staden ådagalagda
intresse för elementarundervisningen, hvilket vunnit erkännande å högsta ort, får
Kollegium hänvisa till Kongl. Brefvet af den 24 Mars 1813.
Motioner i B or g are-Ståndet 1865. N:o 91.
211
4:o. Kollegium är öfvertygadt, att, ifall läroverket blefve utvidgadt, äfven lärjungarnes
antal, som på de sista tio åren ansenligt vuxit och sistlidne vårtermin uppgått till
det hittills största eller 109, oaktadt, efter det dimissionen till universitet upphört,
många afgått till högre läroverk, skulle här såsom annorstädes, der en sådan utvidgning
egt rum, i vida betydligare mån ökas. Såsom exempel härpå torde få anföras
Carlskrona elementarläroverk. På den korta tiden af fem år har antalet der ökats
med 84. Det utgjorde nemligen vårterminen 1860, eller ett par år efter läroverkets
uppflyttande till högre, 150 och sistlidne vårtermin 234.
5:o. Genom upphöjande af ett eller annat femklassigt läroverk skulle ofelbarligen
lärjungarnes antal minskas vid sådana högre läroverk, som till men för både lärare
och lärjungar nu äro och annars skola förblifva öfverbefolkade, och skulle följaktligen
också en och annan extra lärare kunna vid dessa indragas, hvarigenom för
anställande vid andra läroverk af ett större antal ordinarie lärare kostnaden komme
att något minskas.
6:o. Sedan läroverket upphört att dimittera, har reala linien, som förut innefattade
få lärjungar, hvarje termin starkt tillvuxit, och har Kollegium ej gerna velat
uppmana andra än lärjungar i särdeles goda omständigheter att inträda på klassiska
linien, alldenstund undervisningen i klassiska språken måste för nästan alla andra
tidigare afbrytas, än att någon vidare fördel kunnat af deras inhemtande vinnas. Till
följd af realisternes nuvarande stora antal ärnar rektor också ofördröjligen ingå med
ansökan om anställande härstädes af en extra lärare.
7:o. Slutligen synes det vara skäl att upplysa, det under de sista tio åren, som
dimission härifrån till universitetet egde rum, eller intill höstterminen 1863, hafva 24
lärjungar härifrån erhållit afgångsbetyg i sådant afseende och tillika alla kort efter
dimissionen aflagt studentexamen, de fleste med vackra betyg; och bifogas med an•
ledning deraf transsumt af Högvördiga Ephors-embetets berättelse om Lunds stifts
läroverk för läseåret 1862—1863.
På grund af hvad dels i remmitterade skrifvelsen, dels här ofvan blifvit anfördt,
vill Kollegium på det lifligaste tillstyrka, att Herrar stadsfullmägtige godkänna den hos
stadsfullmägtige gjorda hemställan till den åtgärd som vederbör.
Ut supra.
In fidem
C. A. Skottsberg,
tjenstförrättande Rektor,
Kätteligen afskrifvet; betygar:
Ex officio
H. Leissner.
212 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 92.
(Litt. D.)
Lärjungarnes antal vid härvarande femldassiga elementarläroverk utgjorde vid
början af innevarande hösttermin Etthundra Nio och har sedermera ökats till Etthundra
Tio, hvarförutom till intagning anmälts en, hvilken af sjukdom hindrats att sig infinna.
Intygas, Carlshamn den 2 November 1865.
C. A. Skottsberg,
Rektor.
N:o 92.
Af Herr Holmqvist, A. Ludvig, angående upplåtelse af mark
från Kungsörs södra kungsladugård till hamnbrygga och
upplagsplats vid Arboga-åns utlopp i Mälaren.
Vid Kungsör, — punkten för Arboga-åns utlopp i Mälaren, — beläget en och en half
mil Irån Arboga samt en och en fjerdedels mil från Köping, har under de sednare åren
trafiken betydligen tilltagit genom det icke obetydliga antal så väl ångbåtar som seglande
fartyg, hvilka, under sina resor till och ifrån städerna Örebro och Arboga samt
Hjelmarens landtbamnar, lägga till vid Kungsör, för att der emottaga och aflemna så
väl passagerare som fraktgods, men ett kännbart hinder för den uppblomstrande trafiken
förefinnes och har på densamma visat ett hämmande inflytande, som under sista
året i synnerhet låtit erfara sig.
Detta hinder består deruti, att Konung Carls kommun hvarken har någon lastbrygga
för fartygs tilläggande eller någon plats invid segelleden, så att kommunen
kan om anläggandet af en sådan brygga gå i författning. En lastbrygga finnes visserligen
nu, men densamma tillhör en enskild person, hvilken efter godtycke taxerar
de trafikerande och allt sedan denna lastbrygga för tvänne år sedan kom i nuvarande
egarens hand, sättas dessa afgifter så orimligt högt och utan allt afseende å allmänhetens
billiga fordringar, att somliga fartygsrederier funnit sig nödsakade öka priserna
för både passagerare och fraktgods, hvilken åtgärd menligt inverkat på trafiken, samt
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 92.
213
andra rederier till och med vidtaga den för rörelsen och industrien ännu sorgligare åtgärden,
nemligen att alldeles icke lägga till vid Kungsör.
För undanrödjandet af dessa för trafiken vid Kungsör högst menliga, att icke
säga vådliga olägenheter, samt för denna angelägenhets ordnande på ett, både för
kommunen och den trafikerande allmänheten tillfredsställande sätt, föranlåies jag att
härmed vördsamligen föreslå,
det Kongl. Maj:t och Kronan måtte till Konung Carls kommun för anläggning
af hamnbrygga vid Arboga-ån, der skäliga broafgifter fiuge, efter af
vederbörande myndighet fastställd taxa, uppbäras, kostnadsfritt upplåta
vestra delen eller ett tunnland 18 kappland af den så kallade Kortvreten,
tillhörande Kungörs södra kungsladugård, och på kartan deröfver betecknad
med N:o 120.
I sammanhang härmed, och som utrymme på den, Kungsörs kungsladugård
tillhöriga, ofvan omförmälda Kortvreten icke finues till upplagsplats
för mera skrymmande varor, samt sådan plats ovilkorligen är i närheten af
en hamnbrygga erforderlig, föreslår jag äfven, att Kongl. Maj:t och Kronan
måtte åt Konung Carls kommun, till upplagsplats för varor, som sjöledes
ankomma till eller afgå från Kungsör, likaledes kostnadsfritt upplåta den
den del af utmarken som, belägen öster om färjan och söder om Arbogaån,
samt äfvenledes tillhörig ofvan omförmälda kungsladugård, under de
sednare åren begagnats till upplag för bräder, plank och ved, i areal ut
görande
omkring två tunnland.
Anhålles om remiss häraf till Stats-Utskottet, hvilket jag anhåller få lemna närmare
uppgifter härom.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Ludvig Holmqvist.
214
Motioner i B or g are-Ståndet 1865. N:o 93.
N:o 93.
Af Herr Holmqvist, Å. Ludvig, angående pension för Regementsläkaren
G. W. Beckers enka, Evelina Wennberg.
Förliden riksdag gjordes framställning om en pension af 400 R:dr R:mt årligen
till framlidne Regements-läkaren vid Nerikes regemente, Doktor Gustaf Wilhelm Beckers
i mycket knappa omständigheter efterlemnade enka, Evelina Becker, född Wennberg.
Till stöd för denna framställning omförmäldes, att Doktor Becker, som afled i Örebro
den 24 December 1861 vid 71 års ålder, i Statens tjenst ådagalagt framstående nit
och skicklighet såsom läkare, njutit stort anseende såsom vetenskapsman och utmärkt
sig äfven för redbarhet, oegennytta och välvilja emot fattige. Ålderdomsbräcklighet och
sjuklighet inskränkte dock hans verksamhet de sednare åren och försvårade möjligheten
för honom att betrygga enkans framtid. Ur Arméens Enke- och Pupill-kassa
åtnjuter hon en pension af 150 R:dr R:mt.
Också beviljade Preste- och Borgare-Stånden den sålunda äskade fyllnadspensionen,
hvilken deremot afslogs af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet
och slutligen förföll efter votering i förstärkt Stats-Utskott, förmodligen i följd af det
inom Stats-Utskottet gjorda antagandet, som ej blef inom sistnämnda tvänne Riksstånd
vederlagdt, att behållningen i boet efter Regements-läkaren Becker varit sådan,
att densamma jemte pensionen borde kunna bereda hans enka en nödtorftig bergning.
Vid nu uppnådda 70 års ålder och, enligt bifogade läkarebetyg, lidande af kronisk
lungkatarr, saknar dock Enkefru Becker andra medel för torftig bergning, än
den enskild välvilja henne bereder, och befinner sig i allvarligt behof af ökadt understöd;
hvadan vördsamligen hemställes,
att Enkefru Evelina Becker måtte tilläggas en pensionsförhöjning af 400
R:dr årligen i hennes återstående, sannolikt korta lifstid.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Ludvig Holmqvist.
Motioner i Bor gare-Stav det 1865. N:o 94.
215
N:o 94.
Af Herr Hällström Gabriel, om anslag till förbättring af hästoch
får-afveln inom Jemtlands län.
Ea bland Jemtlands vigtigare behof är det af förbättrad boskaps-, häst- och j
får-afvel. i
Hvad boskapen angår, så är väl, sedan det stamholländeri af Ayrshire-djur, som !
för ett par år sedan uppsattes, nu vordet till annat län öfvertiyttadt, efter det racen j
visat sig för Jemtland mindre lämplig, behofvet för handen af ett nytt stamholländeri, '
hvilket torde böra genom urval bland landets egna djur uppsättas; men då Kongl.
Maj:t i Dess afgifua nådiga Proposition om Statsverkets behof, uppå Landtbruksakademiens
underdåniga framställning, äskat anslag till sådana stamholländerier för
Norrland, så påkallar frågan härom ingen enskild framställning.
Hvad åter angår hästar och får, vågar jag vördsamt fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på behofvet lör Jemtland att till afvelns förbättring hugnas med nå- i
got understöd af allmänna medel.
Jemtlands afvel af arbetshästar har haft och har väl ännu ett godt rykte om sig.
Intresset för densamma är ock bland allmogen mera allmänt än i de flesta af rikets
öfriga landskap, men det är dock naturligt att i en provins der jordbruket icke ännu
nått större utveckling än i Jemtland, och der större jordegendomar, för så vidt storleken
mätes af odlingen, icke finnes, jordegaren icke mägtar underkasta sig den uppoffring,
som anskaffning af för afveln fullt lämpliga hingstar betingar. Det synes derföre,
till vidmagthållande och utbildande af Jemtlands, för jordbruket väl passande,
hästrace vara nödigt, att genom allmän försorg fullgoda beskällare uppköpas och ä '
lämpliga ställen i landskapet stationeras, under vilkor, som betrygga så väl deras ändamålsenliga
vård och skötsel som ock allmänhetens i orten gagn af desamma för stobetäckning.
Gagnet af en sådan åtgärd skall dock icke inskränka sig till provinsen,
utan så mycket säkrare äfven till andra orter spridas, som Jemtländningen af ålder
idkat handel med hästar, af hvilka han årligen tillförer andra orter ett icke obetydligt
antal.
Väl har jag mig bekant att fråga om allmänna åtgärder för hästafvelns förbättring
till vinnande af goda arbetshästar i alla delar af landet blifvit vid ett allmänt
landtbruksmöte väckt och framställuingen härom af Landtbruks-akademien under
-
216
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 94.
stödd, men att Kongl. Majit, då åtgärder i sådant syfte på sina ställen redan kunnat
af Landthushållnings-sällskapen eller genom enskildes försorg vidtagas, icke funnit
frågan i dess föreslagna utsträckning för det närvarande böra föranleda äskande af
det betydliga anslagsbelopp som härtill skulle erfordras. Men då jag, med kännedom
härom, dock vågar vördsamt påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet på Jemtlands
behof i detta afseende, sker det i förhoppning att Jemtland skall anses vara ibland
de provinser, der företrädesvis en sådan åtgärd af omständigheterna påkallas.
Jemtlandshästen har väl redan tillvunnit sig ett godt rykte för styrka, uthållighet,
oömhet och lättföddhet, hvilka egenskaper ännu göra honom såsom arbetshäst
begärlig, och den framställning, som, efter hvad nämudt är, nyligen utgjort föremål
för Kongl. Maj:ts pröfning, afsåg just att taga bättre vara på Norrlands för landtbruket
passande hästrace och göra den landet till godo; men långt ifrån att i denna
omständighet se ett skäl för att sätta Jemtland tillbaka för andra i afseende på arbetshästar
mindre vällottade orter, synes mig fastheldre och intilldess omständigheterna
kunna föranleda några allmännare åtgärder till hästafvelns förbättrande, den provins
redan nu förtjena att med en sådan åtgärd gynnas, hvarest nämnda afvel med
ett allmänt intresse omfattas, hvarest passande betesmarker ymnigt förefinnas, hvarest
hästen framför andra husdjur med omsorg uppfödes och vårdas, hvarifrån hästhandeln
redan tagit väg åt andra orter och hvarest det alltså ligger så mycket större vigt
uppå att den inhemska racens goda egenskaper icke förspillas eller försämras genom
bristen på några goda och för ändamålet passande afvelsdjur, hvilka det dock för den
mindre jordbrukaren — och andra finnas icke i Jemtland — möter svårighet att anskaffa,
likasom en sådan åtgärd äfven öfverstiger Jemtlands Huskållnings-sällskaps
krafter.
Får-afveln i Jemtland står icke högt och detta är så mycket mer att beklaga, som
landskapet erbjuder rika utvägar för framfödande af detta djurslag, utan synnerligt intrång
på öfriga kreatursstockar, och som produktionen af ull och kött, om blott en för landet
passande får-race blefve införd, skulle gifva en väl behöflig förstärkning åt landets
export, dess husslöjd och dess fabriksnäring.
Af får finnas väl inom Jemtland olika slag, men de äro, med allt för enstaka
undantag, icke af god beskaffenhet hvarken i ena eller andra hänseendet, Uppmärksamheten
har deremot blifvit rigtad på den Skottska ”Blackface”-racen, hvilken, efter
sammanstämmande omdömen af dem som känna naturen både af Jemtland och af
denna får-race, skall vara för detta land företrädesvis lämplig. — Jag lemnar detta
derhän, men antager som gifvet att en för Jemtland fullt passande får-race lätteligen
står att finna likasom ock att det, till befrämjande af insteg och spridning i landet
af en sådan race, skulle vara af väsendtligt gagn om mindre stammar deraf kunde
på några få dertill lämpliga ställen utstationeras.
Då
Motioner i Borgare-Stånd et 1865. N:o 94.
217
Då jag sålunda antager det vara af synnerlig vigt för jordbrukets och landets
iörkofran att åtgärder vidtagas för anskaffning och spridning af en lör Jemtland passande
får-race; då de åtgärder som af Staten till fårafvelns förbättring vidtagits och
den hjelp, som till följd häraf för sådant ändamål äfven står enskilda orter till buds,
icke kan lända Jemtland till gagn, alldenstund de racer, öfver hvilka Staten för närvarande
disponerar, icke torde vara för Jemtland passande; då likväl detta landskaps
beskaffenhet ger en stor betydelse åt fårafvelns förbättring derstädes, och då den enskilda
eller kommunala omtanken, hvilken, under andra förhållanden, väl skulle kunna
umbära Statens mellankomst för ett sådant behof, dock i Jemtland torde, framför de
flesta andra orter, påkalla och förtjena en sådan hjelp; vågar jag vördsamt hemställa
att äfven fårafvelns förbättring i Jemtland måtte i någon mån genom anslag af allmänna
medel befrämjas.
På grund af hvad jag sålunda i ena eller andra afseendet haft äran framställa,
utbeder jag mig Rikets Ständers gunstbenägna och välvilliga uppmärksamhet för följande
motion:
att till Kongl. Maj:ts disposition må anvisas dels 5,000 R:dr till uppköp af
fyra stycken hingstar, hvilka, till befrämjande af en god afvel af arbetshästar,
böra stationeras å lämpliga ställen i Jemtlands län för att till stobetäckning
användas;
dels ock 5,000 R:dr till uppköp af tackor och baggar af en för nämnda
län passande race, att, till fårafvelns förbättring, likaledes uppsättas å passande
ställen i samma län; allt på sätt samt under de vilkor och kontroller,
som Kongl. Majit för de afsedda ändamålens vinnande kan finna för godt
att i nåder bestämma.
Om remiss till Stats-Utskottet af denna motion får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 14 November, 1865.
Gabriel Hallstrom.
Bih. till R. St. Prot 1865 4 1866. 11 Sami. 3 A/d. 28
218
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 95.
N:o 95.
Af' Herr Hällström, Gabriel, angående Söderhamns treklassiga
elementarläroverks utvidgning till femklassigt, samt anslag
till ökad lärarepersonal vid samma läroverk.
Enligt uppdrag af Söderhamns stads innevånare vågar hos Rikets Högloflige Ständer
jag vördsamt anhålla,
att det uti nämnda stad befintliga treklassiga elementarläroverk måtte varda
till femklassigt utvidgat.
Sedan sistlidne riksdag, då fråga i enahanda syfte väcktes af stadens dåvarande
och äfven till detta riksmöte valde ombud, numera aflidne Borgmästaren L. R. Kistner,
på sätt dess motion af den 24 November 1862 (N:o 115) närmare omförmäler, har Söderhamns
stad, utan anlitande af statsbidrag, så till yttre prydlighet som tidsenlig inredning,
fullbordat sitt då under byggnad varande, till inrymmande af ett femklassigt läroverk
afsedda tvåvånings läroverkshus af sten, innehållande, förutom bönerum och
bibliothek, åtta lärosalar, derför kostnaden uppgått till öfver 40,000 R:dr och, då läroverket
visat sig vara för stadens och ortens behof alldeles otillräckligt, för att, så vidt
möjligt varit, afhjelpa behofvet af ytterligare erforderligt lärarebiträde, först genom frivilliga
bidrag och sedan af stadskassan fortfarande bekostat aflöning för en fjerde lärare,
så att undervisningen kunnat meddelas i fyra klasser.
Lärjungarnes antal vid ifrågavarande läroverk uppgår för närvarande till 59,
deraf 17 i Irsta, 16 i 2:dra, 14 i 3:dje och 12 i 4:de klassen, eller ungefärligen enahanda
antal sorn för tre år sedan. Om också icke någon hastigare tillvext i lärjungarnes
antal under sista åren egt rum, så är orsaken dertill icke att finna uti ortens
minskade intresse för läroverket, utan fastmera uti detsammas inskränkta omfång. Det
är nemligen af erfarenheten kändt och erkändt ätt lärjungarnes antal vid smärre läroverk
tillvext i och med detsamma sådana blifvit utvidgade samt att den undervisning
som meddelas vid femklassiga läroverk är tillräcklig för flertalets af ynglingar
behof af allmän medborgerlig bildning, och det lider intet tvifvel utan är ett uttryck
af allmänna öfvertygelsen inom orten att antalet af lärjungar vid nu omförmälda läroverk
skulle i betydlig mån ökas om detsamma erhölle önskad utvidgning, enär många
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 95.
219
föräldrar nu heldre underkasta sig att med större kostnad genast sända sina söner
till längre aflägsna fullständigare läroverk än till ett närmare beläget mindre, hvarifrån
lärjungarne inom få år måste, för så vidt de vilja inhemta högre kunskapsmått,
till annan läroanstalt förflyttas.
Då Söderhamn, på ett afstånd af 9 mil från Gefle och nära 6 mil från Hudiksvall,
är belägen på östra midten af södra Helsingland, hvilken provins består af 15
kyrksocknar med en folkmängd, sammanlagd med stadens egen, af öfver 41,000 personer,
som hafva sina handelsaffärer på nämnda stad såsom den närmast belägna, är
det naturligt att, derest stadens läroverk blefve till femklassigt utvidgadt, sökandet
efter vetande och bildning skulle följa trafikens stråt och att ortens befolkning skulle
finna sin stora fördel vid att sända sina söner till detta på högst 9 mils afstånd -varande
läroverk i stället för att, såsom nu sker, se sig nödsakad anlita läroverken i
de vida längre och ända till 12 å 16 mil aflägsna städerna Gefle och Hudiksvall, hvilket
haft till följd att, hvad särskildt beträffar läroverket i förstnämnda stad, detsamma
lärer i de lägre klasserna vara besökt af ett vida större antal lärjungar än som
är med undervisningens sanita fördel förenlig.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser jag mig hafva tillräckligt ådagalagt
behofvet af ifrågavarande läroverks utvidgande, äfvensom att Söderhamns stad genom
sina osparda uppoffringar för ändamålets vinnande gjort sig väl förtjent att af
Staten uppmuntras; och får jag fördenskull vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte bevilja tillökning i anslaget för meranämnda läroverk
med 3,500 R:dr, nemligen till förhöjning i rektors-lönen 500 R:dr samt
till lön åt tre kolleger 3,000 R:dr.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Gabriel Hallström.
220
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 96
I
N:o 96.
Af Herr Heijkensköld, S., om anslag för örebro—Arboga-jernvägens
fortsättande till Köping.
Det bolag, hvars uppgift varit att medelst en jernbana förena Mälaren och Wenern,
har, såsom bekant är, till följd af financiela motgångar, icke förmått fullborda
detta företag i vidsträcktare mån, än att för åtta år sedan emellan Örebro och Arboga
för trafiken öppna en jernväg, som blef den första lokomotivbana i Sverige. — Utsträckandet
af denna jernväg till Wenern är numera af mindre vigt, sedan förbindelsen
med Statens vestra stambana kommit till utförande, hvaremot den del af det ursprungliga
förslaget, som afser vägens fortsättning österut till Köping, har vunnit en ökad
betydelse, icke allenast genom förbindelsen med vestra stambanan, utan äfven genom
anläggningen af den snart fullbordade Köping—Utterbergs jernväg.
Att jernverk vid Hedströmmen kunna med fördel välja Göteborg till sin afsättningsort
för export, har visat sig deraf att, oaktadt landtransport ifrån Köping begagnats
till jernvägen vid Arboga, har likväl under loppet af de sednare två åren ifrån
ett af dessa jernverk tusendetal centner jern tagit denna väg till Göteborg.
Om således genom Örebro—Arboga-banans utsträckande till Köping en billigare
transportkostnad kan beredas, skall ofelbart vestra stambanan erhålla en ganska betydlig
tillökning i trafik ifrån de jernverk, som betjena sig af Köping—Utterbergsbanan.
Ganska betydliga kostnader hafva redan vid jernvägsföretagets början blifvit nedlagda
på linien emellan Arboga och Köping; erforderlig mark har blifvit inköpt; en
del af terrasseringen och ballastningen har blifvit utförd jemte murning för tvänne
större broar, men arbetets fulländande har sedermera måst, i brist på nödigt byggnadskapital,
öfvergifvas.
Kostnaden för de återstående arbetena hafva blifvit beräknade att uppgå till
320,000 Riksdaler, men bolaget befinner sig, i anseende till de alltför väl kända missöden
som drabbat detsamma, urståndsatt att bekosta dessa arbeten utan främmande
bidrag. Efter underhandling med i orten boende för företaget intresserade personer,
anser man sig med säkerhet kunna påräkna att hälften af det behöfliga kapitalet kan
anskaffas emot erläggande af ränta och amortering, och det är för fyllande af den erforderliga
summan, som man nu vågar begära Statens mellankomst.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 97.
221
Exemplet af ett bolag som, utan något enskildt syfte, har utan ringaste bidrag å
Statens sida anlagt och för allmänna trafiken öppnat en jernbana af 5 mils längd med
en kostnad af lika många millioner Riksdaler, står utan like inom vårt land; och då
det nu visat sig att denna jernväg medfört det gagn för produktionen och den allmänna
rörelsen, att godstrafiken å densamma på några år fördubblats, bör ett sådant
företag icke vara oförtjent af landets sympatier. De tilldragelser som vållat den financiela
förlägenhet med hvilken bolaget under flera år haft att kämpa, har, då bolagets
missöde icke varit sjelfförvålladt, icke heller bort minska dessa sympatier.
Det torde sålunda knappast behöfva i minnet återkallas hurusom representationen
villigt gått till mötes likartade önskningar framställda ifrån annat håll, der så talande
skäl, eller någon sådan kalamitet som här, icke funnits att åberopa, för att billigheten
af den begäran bolaget nu går att genom mig framställa, bör lyckas att vinna
representationens erkännande. Jag vågar nemligen föreslå,
att Rikets Ständer måtte bevilja Köping—Hults jernvägs aktiebolag ett anslag
för en gång af 160,000 Riksdaler utan återbetalningsskyldighet, såsom
bidrag till fortsättande af Örebro—Arboga jernväg till Köping, emot det att
bolaget lemnar fullständig garanti för arbetets fullbordande inom ett år efter
det anslaget blifvit lyftadt och under vilkor att, i fall Staten framdeles skulle,
besluta inlösen af Köping—Hult-bolagets jernväg, det sålunda beviljade
anslaget kommer att å köpesumman afräknas.
Stockholm den 14 November 1865.
S. Heijkenskjöld.
N:o 97.
Af Herr SäUdOgreil, 0. E , om ändring af 23:dje Kapitlet l:sta §
Rättegångs-Balken.
Uti .1 Kapitlet 1 § Rättegångs-Balken af nu gällande lag stadgas, att uti underrätt
å landet dömer Häradshöfding med tolf bönder, som uti häradet bo och dertill
valde äro; och 23 Kap. 1 § samma Balk innehåller, att å häradsting så ock vid laga
syn i jordatvist må ej dömas, der ej sju i nämnden äro,
222
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 98.
Detta stora antal ledamöter uti häradsrätten kunde väl synas hafva skäl för sig
på en tid, då häradets nämnd betraktades mera såsom hvad vi i sednare tider benämna
jurymän, än såsom domare; men ett sådant förhållande är dock numera förändradt. och
följaktligen synes behofvet af så stort antal i nämnden ej eller vara för handen; och
torde för jemförelse anmärkas, att underrätten å landet uti skiftesmål (egodelningsrätten)
utgöres af ordförande och allenast tre ledamöter samt att underrätten i stad,
eller rådstufvurätten, är domför, der tre i rätten sitta.
Vid sådant förhållande och då dertill kommer, att kronocellfängelset' numera
blifvit i länens residensstäder och å flera ställen uppförda, samt antagligt är, att än
flera fängelser komma att uppbyggas, hvarest ransakningar angående häktade personer
från närbelägna härader skola, der så ske kan, företagas, samt häradsnämnden för
biträde vid dessa ransakningar, då de utom häradet hållas, åtnjuta af allmänna medel
skjutsersättning och dagtraktamente, dertill icke obetydliga belopp redan nu torde utgå
och i framtiden ytterligare ökas, så synes, jemväl ur sådan synpunkt, nämndens antal,
för att vara domfört, böra minskas och kunna bestämmas till lika med det uti ego
delningsrätten.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer för sin del besluta, att 23 Kapitlet 1 § Rättegångs-Balken
måtte uti 1 mom. erhålla följande förändrade lydelse:
”Å häradsting så ock vid laga syn i jordatvist inå ej dömas, der ej tre i
nämnden äro.” — — — — — — — — — — — — —
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
O. E. Sandegren.
N:o 08.
Af Herr Sandegren, 0. E„ angående lönebeloppen för Arméeförvaltningens
tre Sekreterare.
Uti aflåten nådig Proposition till Rikets nu församlade Ständer, angående Statsverkets
tillstånd och behof, har Kongl. Maj:t upptagit aflöningen för tre Sekreterare i
Arméeförvaltningen, å 3,000 Riksdaler till hvardera, med 9,000 Riksdaler Riksmynt årligen.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 98.
223
Sekreterarebefattningarne derstädes komma likväl att blifva särdeles betungande,
enär de omfatta, utom en mindre del af Krigs-kollegii Aktuaries åligganden, äfven större
delen af de göromål, hvilka nu besörjas af fem tjenstemän i nämnda Kollegium, nemligen
Sekreteraren med 3,500 Riksdaler och fyra Notarier, hvardera med 2,200 Riksdaler
i årlig lön, eller tillhopa 12,300 Riksdaler.
Arméeförvaltningens Sekreterares uppsätt.ningsskyldighet jemte andra sekreteraregöromål
blifva, om ej större, åtminstone fullt jemförliga med Sekreterarnes i Statens
öfriga embetsverk, hvarförutom dem åligger en särdeles dryg protokollsföring, hvilken
i de flesta andra embetsverk ombesörjes af särskilda Notarier.
Då Sekreterarne uti de administrativa embetsverken i allmänhet åtnjuta 3,500
Riksdaler och Notarierne 2,200 Riksdaler i årlig aflöning, synes billigheten fordra, att
Sekreterarne i Arméeförvaltningen, som förena begges åligganden, skola erhålla åtminstone
3,500 Riksdaler, eller lika belopp med alla andra Statens civile tjenstemän i
samma grad.
Orsaken, hvarföre en lägre aflöning för dem blifvit äskad, är sannolikt den, att
Rikets sednast församlade Ständer, vid medgifvandet till aflåten nådig Proposition om
Krigs-kollegii ombildning till en Arméeförvaltning, tillkännagifvit att, i händelse Kongl
Maj:t funne lämpligt före nästa riksdag gå i författning om inrättande af en Arméeförvaltning,
Rikets Ständer medgåfve, att nu varande anslag till Krigs-kollegium må för
ändamålet användas, dock under förbehåll, att Statsverkets utgifter icke derutöfver må
ökas till följd af anspråk från de der nu anställde embets- och tjenstemän. Men detta
förhållande torde likväl icke vara en giltig anledning för Rikets nu församlade Ständer
att bestämma meranämnda tjenstemäns aflöning till lägre belopp, än deras vederlikars,
helst Statsverkets utgifter för sekreteraregöromålen i Arméeförvaltningen komma
att med 1,800 Riksdaler understiga hvad för enahanda göromåls förrättande nu utgår
i Kongl. Krigs-kollegium, äfven om den nu begärda löneförhöjningen medgifves.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,
att löneförmånerna för Arméeförvaltningens tre Sekreterare bestämmas till
Tretusen Femhundra (3,500) Riksdaler Riksmynt åt hvardera.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 14 November 1865.
O. E. Sandegren.
224
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 99.
N:o 99.
Af Herr Ljungberg, C. E., angående vissa ändringar i instruktionen
för Rikets Ständers Revisorer af Statsverket.
I samma mån Statens förvaltning utvecklar sig i mångfald och vidd samt kulturens
vexande fordringar påkalla representationens positiva omvårdnad, i samma måu
stegras behofvet af en särskild delegation af folkets ombud, för att verkställa en noggrann
granskning af det sätt, på hvilket under föregående år Statens medel blifvit
använda och landets administration i allmänhet varit utöfvad. Detta behof är under
nuvarande förhållanden, då Representationen endast hvart tredje år, och då splittrad i
fyra Stånd, sammanträder, alltför uppenbart för att behöfva närmare utvecklas; men
det kommer att älven under de nya representativa förhållanden, som vi förvänta, göra
sig lika nrägtigt gällande, då den korta tid riksdagen är ämnad att fortgå, icke kan
medgifva någon tillbörlig granskning af de vidlyftiga handlingar och räkenskaper, som
tillhöra Statens och de stora statskorporationernas förvaltning, hvarföre äfven, enligt det
hvilande representationsförslaget, dessa handlingar blifva underkastade Statsrevisionens
granskning och bedömande. Men om denna revision sålunda fortfarande som hittills
skall utgöra en kontroll öfver administrationen och en garanti emot missbruk och godtycke
från de magtegandes sida, synes densamma böra frigöras från de onödiga hinder
och omvägar, som nu förlama dess verksamhet, såsom äfven vissa i den nu gällande
instruktionen för Rikets Ständers Revisorer saknade bestämmelser torde, till
förtydligande af deras uppdrag, böra inläggas.
Bland de brister, som jag, för min del, under de 2:ne Statsrevisioner jag bevistat,
uti nu gällande instruktioner och författningar, angående dessa förrättningar, förefunnit,
utbeder jag mig att få anmärka följande:
l:o. Uti lista § af den år 1841 den 17 April för Rikets Ständers Revisorer af
Statsverket utfärdade instruktion, sådan densamma numera uti Kongl. Kungörelsen den
16 Oktober 1863 lyder, heter det: att Bevisorerne skola tillse, det dem i behörig ordning
tillhandahålles,
a) de för år afslutade — räkenskaper öfver alla medel — —
b) Statskontorets så ock alla öfriga vederbörande verks och myndigheters till Kongl.
Majit
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 9.9.
225
Maj:t i underdånighet afgifna berättelser om tillståndet och styrelsen af de
under deras förvaltning stående delar af Statsverket, samt
e) alla de Kongl, bref, protokoller och handlingar, utan undantag, på hvilka nämnda
räkenskaper och berättelser sig grunda.
Ehuru Kongl. Maj:t uti nådigt Cirkulär till de förvaltande Verken af den 14
Augusti 1841, 7:de morn., förklarat sig vid början af hvarje revision af Statsverket
”låta de från de förvaltande Verken infordrade underdåniga berättelser till Revisorerne
öfverlemna”, synes detta stadgande, att Revisorerne “skola tillse”, att handlingar dem
tillhandahållas, så tolkas, att Revisorerne skola sjelfve begära desamma; och de måste
således för hvarje år börja sina förrättningar med att hos Justitie-ministern anhålla
att räkenskaper och handlingar, hvilka kunde och borde utan all tidsutdrägt och omgång
dem tillhandahållas, blifva dem meddelade.
När, efter aflåtandet af denna skrifvelse till Justitie-ministern och sedan det blifvit
embetsverken anbefaldt att aflemna de handlingar, som skola undergå granskning,
dessa handlingar kommit Revisorerne tillhanda, visar det sig att i allmänhet vederbörande
endast inlemnat räkenskaperna, samt att de berättelser saknas, som af de förvaltande
Verken skola till Kongl. Maj:t afgifvas, och hvilka, enligt förenämnda såväl
instruktion som cirkulär, skulle Revisorerne tillhandahållas. I samma mån Statsrevisionen
bemödat sig att egna den korta tid, som för hennes arbeten är anslagen, företrädesvis
till granskning af förvaltningen, är det emellertid af synnerlig vigt att de
af embetsverken i detta afseende afgifna berättelser varda revisionen delgifna; och det
uppehåll, som nu orsakas deraf, att Revisorerne nödgas antingen genom Justitie-statsministern
eller på enskild väg söka anskaffa dessa berättelser, borde kunna undvikas.
Om, såsom jag dristar föreslå, Rikets Ständer behagade hos Kongl. Maj:t anhålla, att
ej allenast alla räkenskaper, med tillhörande handlingar, som skola revision undergå, måtte
vid hvarje revisions början varda, utan derom aflåten begäran, till Statsrevisorerne öfverlemnade,
utan att dessa handlingar äfven skola åtföljas af berättelser öfver respektive
verks och korporationers förvaltning; så är att hoppas, det härigenom äfven större ordning
i redogörelse-verket skulle åstadkommas; ty det har nu, vid skedd efterfrågan,
visat sig att en del myndigheter alldeles icke och andra på ett ytterst knapphändigt
sätt till Kongl. Maj:t afgifva någon redogörelse för sin förvaltning, ehuru en sådan
redogörelse ofta skulle vara den enda hufvudsakliga kontroll öfver deras verksamhet,
som kan ernås.
2:o. Den föreskrift, som 4:de § af 1841 års instruktör innehålles, att Revisorerne
skola, om de af något Verk behöfva upplysningar, hos herr Justitie-statsministern
begära nådig befallning till vederbörande om de äskade underrättelsernas
meddelande, har tillkommit på en tid, då allt skulle utgå från regeringsmagten och
då man hos de offentliga myndigheterna förutsatte en obenägenhet att gå folkets ombud
till mötes, hvilken påkallade Regeringens mellankomst.
Bih. till R. St. Fröt, 1865 y- 1<S6'6\ 11 Sami. 3 A/d. 29
226
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 99.
Det lärer icke kunna förnekas att, i båda dessa hänseenden, förhållandena nu
äro förändrade; och det synes mindre öfverensstämmande med den vidsträckta magt
och befogenhet, som för öfrigt är Statsrevisorerne tillerkänd, och hvarigenom de kunna
anmärka och beifra allt hvad de, med hänseende till förvaltningen, hos Regeringen och
landets högsta myndigheter funnit klandervärdt, att samme Revisorer skola vid hvarje
tillfälle, då en upplysning erfordras, hos Justitie-ministern anhålla att han måtte hos
Regeringen utverka nådig befallning till vederbörande om samma upplysnings meddelande.
Det låter tänka sig att de underrättelser, som revisionen ansett erforderliga,
gälla en af Regeringens egna åtgärder, samt att, såsom 7 § 2 mom. af instruktionen
äfven ansett möjligt, en vägran kan följa; och lätteligen kan inträffa, att, genom den
sålunda föreskrifna omväg, de upplysningar som sökas komma revisionen försent tillhanda
att kunna användas, likasom det verkligen ofta handt, att Revisorerne, blott i
följd af stadgandet om denna obehöfliga formalitet, sett sig nödsakade uppgifva tanken
på infordrandet af nödiga upplysningar, när antingen tiden för revisionens sammanvaro
var långt framskriden eller de ansett sig icke kunna i sådant afseende allför ofta
besvära Justitie-ministern och Kongl. Maj:t.
Då nu Revisorerne sakna all befogenhet att omedelbart af något Verk eller
embetsman begära någon upplysning, nödgas de vid de mångfaldiga tillfällen, då sådan
erfordras, vända sig till underordnade embetsmän, hvilka dels icke alltid kunna
meddela hvad som sökes, dels icke städse finnas benägne att utan förmäns ordres
underkasta sig det besvär, som erfordras. Statens embetsverk torde likväl numera
icke mera än Riket Ständers egna Verk, hvilka längesedan hafva sig ålagdt att omedelbarligen
lemna alla upplysningar, vara ovilliga att gå revisionen i dylika fall till mötes,
om endast befogenhet dertill lemnäs, och om äfven det bör fortfarande stå Revisorerne
öppet att, om de för vissa vigtigare frågor så anse nödigt, anlita Regeringens biträde,
torde det likväl böra vara dem obetaget att äfven omedelbarligen infordra erforderliga
upplysningar. Jag vågar således hemställa, att 4§ måtte erhålla ungefärligen följande lydelse:
”Finna Revisorerne sig för sina göromål behöfva af någon Konungens embetsman
eller af något publikt verk inhemta muntliga eller skriftliga upplysningar,
ege de att antingen omedelbarligen sådana infordra eller ock
hos Justitie-statsministern begära nådig befallning till vederbörande om de
äskade underrättelsernas meddelande. Från Banko- och Riksgäldsverken
skola alla äskade upplysningar städse omedelbarligen meddelas.”
3:o. Instruktionens 6:te §, hvilken skulle innehålla Revisorernes egentliga åligganden,
sysselsätter sig nästan uteslutande med iakttagelser angående formela felaktigheter
inom förvaltningen, hvarföre den äfven lånat sig till stöd för deras åsigter, som
yrka, att om endast formerna blifvit iakttagna, något vidare icke egentligen är å revisionens
sida att åtgöra. Utan att vidare utveckla behofvet af en förbättrad redaktion
af denna §, tillåter jag mig att förslagsvis hemställa, det ifrågavarande § måtte
erhålla ungefärligen följande lydelse:
Motioner i Borr/are-Ståndet 1865. N:o 99. 227
”Revisorerne skola sorgfälligt efterse, huruvida statsmedlen blifvit i öf
verensstämmelse
med grundlagens bud samt de af Rikets Ständer fastställda
stater använda; huruvida de vilkor blifvit behörigen iakttagna, som af Stånderne
blifvit för utbetalningen af vissa anslag fastställda; samt om de
Kongl. Maj:ts beslut, hvarpå utbetalningarne sig grunda, äro med vederbörlig
kontrasignation försedda, så ock om inkomsterna på rätta tider och till
rigtigt belopp i Statens kassor influtit; huru vederbörande, på hvilka kontrollen
öfver kronouppbörden ankommer, sina skyldigheter fullgjort; hvilka
åtgärder i afseende på möjligen inträffande proprie-balanser blifvit vidtagna,
samt huru Statens verk och inrättningar sina åligganden uppfyllt, med
hvad mera, som till ett tillförlitligt omdöme (lika med §:ns nuvarande lydelse.) *)
4:o. Den allmänt öfverklagade långsamhet, hvarmed Rikets Ständers Revisorers
berättelser offentliggöras, lärer väsendtligen härröra af stadgandet uti instruktionens
7:de § 3 morn., att så framt vederbörande embetsverks förklaringar endast inom tre
månader efter revisionsförrättningens slut till Riksgälds-kontoret inkomma, de blifva
till trycket befordrade. Med den långsamhet, hvarmed officielt tryck hos oss besörjes,
blir häraf en följd att flera månader hinna förgå af nya året innan den, likväl redan
i medlet af Oktober föregående året fullt färdigskrifna, berättelsen blir för alla vederbörande
jemte allmänheten tillgänglig. Då denna långa förklaringstid på intet sätt
öfverensstämmer hvarken med de anspråk på ett raskare expeditionssätt. som nu med
skäl göras, eller med våra så betydligt förbättrade kommunikationsmedel, tager jag mig
friheten föreslå,
att nämnda förklaringstid blir inskränkt till sex veckor.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 14 November 1865.
C. E. Ljungberg.
*) De af motionären gjorda tillägg siler förändringar i §:ns nuvarande lydelse äro här ofvan satta
med kur siv-stil.
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 100.
N:o 100.
ki Herr Sääf, Jöran, angående vissa tillägg i 88, 104 och 112
§§ af Konkurslagen den 18 September 1862.
Ehuru jemförelsevis kort tid förflutit sedan den nya Konkurslagen af den 18 September
1862 började tillämpas, har denna tid dock varit tillräcklig att ådagalägga flera
bristfälligheter, som icke allenast medföra skada och förlust för den enskilde medborgaren
utan ock hota att på ett betänkligt sätt beröra en hel samhällskategori, genom
att på densamma utöfva ett i sedligt hänseende högst skadligt inflytande. Om det ock
i allmänhet kan sägas att aktningen för lagen blottställes genom allt för täta ändringar
deri, är det likväl icke mindre sannt att, der icke allenast den i dylika frågor
mera hemmanstadde måste erkänna tillvaron af oegentliga och skadliga bestämmelser,
utan der äfven den allmänna uppfattningen delar en sådan åsigt, der är det ock af
nöden att vid första tillfälle, som dertill erbjuder sig, få afhjelpt de olägenheter som
vidlåda en sådan lag för att dymedelst i tid hämma de skadliga verkningarne deraf.
Jag tager mig derföre friheten påpeka åtskilliga af här antydda ställen i omnämnda
nu gällande Konkurslag, för att derigenom få dem underställda Rikets Ständer
och ändrade i den syftning jag här vördsamt vågar föreslå.
Ehuru det för bevakning af fordran i konkurs ej är föreskrifvet att densamma
med ed skall fästas, och sådant ej heller i allmänhet bör vara behöfligt, enär genom
en jemförelse med ömsesidigt förda handelsböcker, rigtigheten af en anmäld fordran
tillräckligt sålunda kan ådagaläggas, är det likväl i § 88 ålagdt borgernär, att,
om det blifvit yrkadt, edfästa densamma. Under vissa förhållanden kan detta vara nyttigt,
ja nödvändigt, men för den aflägset boende borgernären som bevakar en klar och
ostridig fordran utan föregående edgång, och som ej är i tillfälle att erfara de påståenden
om sådan ed, som mången gång utan skäl, ja kanske just i afsigt att den skall
försummas framställas, är denna föreskrift, sådan den nu är affattad, ofta högst förderflig;
och derföre hotar ock det som skulle vara ett undantag att undantränga regeln, enär
en försigtig borgenär icke vågar trygga sig vid den allmänna föreskriften om bevakning,
hvarföre ock det gamla svärjandet på konkursfordringar sannolikt kommer att
taga ny fart. Då detta icke kan vara meningen och icke heller är nödvändigt om i lagen
föreskrifves, att borgernär som blifvit ålagd att med ed fästa sin fordran, bör på
massans bekostnad, till hvars fördel yrkandet sker, derom underrättas, vågar jag, till
förekommande af många och stora förluster för enskilde fordringsegare i konkurser, före^
Motioner hos Borgare-Ståndet 1865. N:o 100.
229
slå det tillägg till ofvannämnda § 88 efter orden ”framställt blifvit” skall ofördröjligen
derom underrättas, och etc. Denna § skulle då få följande lydelse: Borgenär, emot
hvilken yrkande om edgång i laga tid framställt blifvit, skall ofördröjligen derom underrättas
och vare pligtig att etc.
Uppskattande till sitt fulla värde vigten af de skäl som kunna ligga till grund
för bestämmelsen i § 99, hvarigenom likväl en vigtig rättsprincip våldföres, tror jag
dock att en modifikation i föreskriften om sådant tvångsackord, som deri omförmäles, är
nödvändig, dels för att i någon högre mån skydda den enskildes eganderätt, dels att
förekomma de skadliga verkningarne i sedligt hänseende som af lagen, sådan den nu
befinnes, otvifvelaktigt är och i än högre grad blir en följd.
Om det besinnas huru lätt beloppet af bevakningarne kan uppdrifvas, då dermed
någon viss afsigt kan vinnas; hvilken påpasslighet det fordrar att jäfva skenbart rigtiga
bevakningar, och dermed sammanställes det rigtiga stadgandet i § 83 derom att
rättelse får göras, om större fordran blifvit anmäld än som sedan kan under en äskad
ed inbegripas; så inses lätt att anordningar icke äro omöjliga, som, till fördel för gäldenären,
kunna beröfva den mången gång obemedlade borgenären största delen af dess
fordran. Men icke nog härmed; genom det lagens stadgande, som gör den enskildes
eganderätt oinskränkt beroende af en tillfällig pluralitet, om ock icke tillkonstlad,
uppstår och näres den föreställningen hos en hel klass af menniskor, att deras fulla
betalningsskyldighet på sistone endast är konventionel, liksom att det mer eller mindre
tadelvärda i att brista i ingångna förbindelser också är det.
Lagen befriar ju under vissa förhållanden från skulder, liqviderade med några få
procent och inger derföre lätt tanken på en laglig rättighet hos gäldenären, der afsigten
endast kunnat vara att ordna borgenärernes inbördes rättigheter; sådant skall i
längden ej förfela att försvaga och slappa det allmänna rättsbegreppet, och den redan
vunna erfarenheten af att tvångsackord, om ock endast belöpande sig till 10, 6, ja 5%,
oftast sluta påbörjade konkurser, skall nog fortfarande föranleda den på obestånd komne
gäldenären att uppskjuta i det längsta med ingifvande af sin stat, under beräkning att
ändock alltid få ackoi'd. En motsatt verkan hoppas jag skall inträffa genom den modifikation,
jag här vågar föreslå; och endast derigenom, ty straffbestämmelsen för fördröjt
utbrott af konkursen har hittills visat sig alldeles vanmägtig, kanske mest genom
det undseende som visats, men som icke heller får tadlas; bättre då att genom lagstiftningen,
om möjligt, förekomma brott, än söka deras korrektiv i stiaffbestämmelser.
Ett tillägg till § 104, hvilken bestämmer de omständigheter, hvarunder Rätten ej må
fastställa ackord, skulle antagligen leda derhän, att personer, seende sig vara på obestånd,
säkerligen skulle vara angelägna att så tidigt göra cession att deras tillgångar
förslogo till liqviderande af åtminstone den mimini-procent, som i nämnda § bör omförmälas,
och som jag föreslår till 50 %.
Pluralitetens i en konkurs anspråk, att förfoga öfver nästans egendom, bör dermed
kunna vara tillfredsställd på samma gång som större aktning bevisas en rättsprincip,
230
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 101.
hvilken icke ostraffadt kan såras till den grad, sorn nu är fallet. Till § 104, efter orden
: ”då det uppenbarligen länder till skada för borgenärerne”, föreslås derföre tillägget:
eller understiger 50 procent.
Genom § 112 åligger det gode män eller syssloman, att redovisa och till gäldenären
återställa den afträdda egendomen, sedan ackordsaftalet blifvit faststäldt; går nu
detta ut på kontant liqvid är det antagligt att närmast boende borgenärer nog erhålla
betalning, men icke så med de aflägsne, som af en eller annan orsak nödgas fördröja
inkasseringen. En mindre samvetsgrann gäldenär, seende sig åter i besittning af stora
tillgångar, har under tiden godt tillfälle att använda desamma för mångahanda ändamål,
minst tänkande på det, hvarföre de blifvit honom återställda, och exempel saknas ej,
då lagligt kraf för ackordsbeloppet måst anställas, ja att redan inträffad ny konkurs
mellankommit, innan detsamma blifvit liqvideradt. Invändas kan visserligen, att allt
berodt på ackordsaftalet, men den aflägset boende enskilde fordringsegaren har sällan
tillfälle derpå utöfva behörigt inflytande och föreställer sig gemenligen att sysslomännen
äro för massans tillgångar ansvariga.
Till förekommande af förluster genom ofvan antydda orsaker, tager jag mig friheten
föreslå sådant tillägg till § 112, som ålägger gode män eller sysslomän att tillse
att ackordet af gäldenären ordentligen fullgöres.
I det jag vördsamt föreslår,
att Rikets Ständer måtte besluta ofvan angifna ändringar och tillägg i nu
gällande Konkurslagens §§ 88, 104 och 112.
Anhålles om remiss häraf till Lag-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
Jöran Sääf.
N:o 101.
Af Herr H611SCh6Il, L. V., angående ett i Upsala fallet Danaarfs
användande ad pios mus derstädes.
Under sednare riksdagar har varit vanligt, att, då någon aflidit och lemnat efter
sig behållen förmögenhet, men icke kända arfvingar eller testamentstagare, den kom
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 101.
231
mun, der den aflidna sednast bott, har, då derom blifvit väckt motion, till något välgörande
ändamål fått använda det dana-arf, som sålunda, enligt lag, tillfallit Kronan.
Närlagda officielt bestyrkta handlingar visa, att Mamsell Abigael Wilhelmina
Björklund, som den 31 Mars 1859 atled i Upsala, och lärer varit oäkta dotter af någon
förmögen man, efterlemnade dels hos förre Expeditions-kronofogden Gjerling innestående
3,499 R:dr, dels ock annan qvarlåtenskap, som värderades till 92 R:dr,
hvarifrån afdragits skulder och afgående poster 250 R:dr 6 öre, så att behållningen,
enligt bouppteckningen, skolat blifva 3,340 R:dr 94 öre. Boutredningsmannen, bemälde
Expeditions-kronofogde, hade dock haft några smärre utgifter för sterbhuset,
så att, enligt hans redovisning, behållningen uppginge till blott 3,343 R:dr 4 skilling
R:gds, hvarifrån han såsom arfvode velat afdraga 1,000 R:dr, derom rättegång uppstått,
hvarvid Rådstufvu-rätten bestämt hans arfvode till 6 procent af boets alla tillgångar,
och ålagt honom för de hos honom innestående medlen gifva 5 procent årlig ränta
från den 10 Oktober sistlidet år, då stämning i målet första gången af Kammar-advokatfiskals-embetet
utverkades. — Mot utslaget har å Kronans vägnar vädjats till Hof-rätten.
Ibland de välgörande stiftelser, som i Upsala bäst kunde behöfva något understöd,
men, i anseende till stadens numera högst dryga utgifter i följd af jernvägsanläggningen,
för hvilken staden, till expropriation af jord, skall tillsläppa mer än 238,000
R:dr, icke kunna sådant erhålla, får jag nämna Borgerskapets Gubbe- och Enkehus,
Fonden för Pauvres Honteux och ett ej längesedan stiftadt barnhem, der fattige och
värnlöse barn, på ett för stiftarne hedrande sätt, erhålla föda, kläder, husrum, vård
och undervisning.
Och vågar jag, för de värnlösa och behöfvande, som af dessa inrättningar njuta
understöd, anhålla,
att Rikets Ständer behagade, i öfverensstämmelse med hittills följd praxis
i dylika fall, efterskänka Kronans lätt till detta dana-arf, och förordna, att
berörda tre inrättningar skola till en tredjedel hvardera detsamma åtnjuta.
Stockholm den 14 November 1865.
L. V. Henschen.
232
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 102.
N:o 102.
Af Herr Hensehen, L. V., om författande och utgifvande af en
kommentar öfver Strafflagen.
Sedan Norges Konung den 20 Augusti 1842 antagit och bekräftat den af Norges
Storthing den 24 nästförutgångr.a Juni beslutade ”Lov angaaende Forbrydelser”; utkom
redan år 1844 första delen och år 1846 andra delen af den berömde Pi'ofessoren i lagkunskap,
statistik och statsekonomi, Kommendören af Nordstjerne-orden och Storkors
af St. Olafs-orden m. m., Anton Martin Schweigaards förtjenstfulla ”Commentar över
Den Norske Criminallov”, hvilken kommentar, jemte en kort inledning, innehåller:
i första delen sex ”Afsnit”, samt derefter en särskild kommentar öfver hvarje kapitel
och paragraf. I berörda ”afsnit” eller afdelningar, afhandlas, i det forsta: gransen
mellan den nya Strafflagen och den äldre äfven framdeles gällande Kriminalrätten; i
det andra: den nya Strafflagens inflytande på nämnda rätt; i det tredje: den nya Kriminallagens
inflytande på civilrätten; i det fjerde: den nya Kriminallagens inflytande på
processen; i det femte: den tidsgräns, från hvilken Kriminallagens tillämpning (”Virksomhet”)
begynner; och i det sjette: allmänna anmärkningar, angående Kriminallagens
tolkning. Dessa sex afdelningar upptaga 118 med fin fraktur-stil tryckta sidor; och den
specielare kommentaren öfver de sju första kapitlen upptager återstående 304 sådana
sidor. Andra delen, hvari den speciela kommentaren fortsättes öfver de återstående
aderton kapitlen, utgör 549 dylika sidor.
Om Norges jurister, ehuru de, likasom Danmarks och Tysklands, äro vetenskapligt
bildade och sinnade mer, än Sveriges, hafva af berörda kommentar haft en god ledning
och mycken nytta; så är otvifvelaktigt, att Svenske juristerne hafva än större behof,
och skulle hafva än större nytta af en dylik kommentar öfver Sveriges af Kongl.
Maj:t den 16 Februari sistlidet år antagna Strafflag, äfven om man här Icke kunde till
en sådan kommentars författande erhålla en så lärd och berömd man, som Professoren
och Storthingsmannen Schweigaard.
Efter min föreställning, borde den Svenska kommentaren blifva både till uppställning
och innehåll motsvarande den Norska, samt derutöfver i hvarje kapitel och, så
vidt materialier voro tillgängliga, vid hvarje paragraf ordagrannt innehålla hvad Kongl.
Lagkomitéen och Lagberedningen, Universiteternas Professorer, Hofrätterne och Högste
Domstolen
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 102.
233
Domstolen samt Lag-Utskottet, i deras öfver förslagen till allmän Kriminallag (StraffBalk)
och Strafflag hafva i hvarje! särskildt ämne yttrat; hvarjemte, med någon ledning
af den utaf komiterade, som Konungen dertill förordnat, nemligen Lagmännen Cassel
och Norin, författade och här i staden år 1841 tryckta ”Tablå, innefattande jemförelse
emellan Lagkomitéens förslag till allmän Kriminallag och den nu gällande”, i kommentaren
skulle noga beskrifvas skiljaktigheterna mellan nu gällande Strafflag, och de
stadganden, som genom Kongl. Maj:ts den 16 Februari sistlidet år gifna ”nådiga Förordning
om nya Straff-Lagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall”, blifvit
upphäfda, så att de, som begagnade ifrågavarande kommentar, kunde säkert och
skyndsamt inse, i hvilka omständigheter, vare sig rörande brottens karakterer (corpus
delicti) eller straffbestämmelserna, den nu gällande lagen skiljer sig från den lag och
de författningar, som vid sistlidet års slut gällde här i landet, och hvilkas mening landets
jurister dels genom studier dels genom praxis sökt lära sig uppfatta, om detta än
icke alltid väl lyckats. En sådan jemförelse skulle, kanske framför allt annat, komma
mängden af mindre bildade jurister att inse den numera gällande lagens ”rätta mening
och grund”, så att de kunde ”ther efter döma, men ej theremot efter egen godtycko”,
såsom den ännu gällande regeln för lagtillämpning i l:sta punkten ll:te § lista kapitlet
Rättegångs-Balken lyder.
Nödvändigheten af en sådan kommentar är desto större, som från Lagkomitéens
och Högste Domstolens första förslag uteslötos åtskilliga för den mindre bildade juristen
högst nödiga föreskrifter och anvisningar, som ansågos höra till ”doktrinen”; i
hvilket afseende jag tager mig frihet åberopa åtminstone det, som sidorna 63 och 64
i min längre reservation vid Lag-Utskottets den 9 Juni 1863 (Nio 35) afgifna ”betänkande
i anledning af dels Kongl. Majits nådiga Proposition med förslag till ny Strafflag,
dels ock enskilda motioner rörande brottmålslagstiftningen,” finnes anmärkt, så lydande
:
”Ehuru i visst afseende tillhörande frågan om innehållet af ifrågavarande strafflag,
torde här äfven kunna behandlas frågan, huruvida, på sätt ofvan omförmälts, från strafflagen
bort uteslutas alla sådana allmänna bestämmelser, som angående grunderna för latitud-systemets
tillämpning meddelats i sjette kapitlet af Svenska och Norska Lagkomitéeruas
den 4 Augusti 1831, Svenska Lagkomitéens den 16 Januari 1832 och 19 December
1833, Kongl. Lagberedningens den 25 November 1844 och Rikets Ständers Lag-Utskotts
den 11 Augusti 1848, äfvensom Norska Lagkommissionernas den 31 Oktober 1831
och den 4 Juli 1835 afslutade förslag, rörande ny Brottmåls- eller Strafflag, och hvilka
bestämmelser äfven finnas i sjette Kapitlet af Norges ”Lov angaaende Förbindelser”.”
”Redan den omständighet, att dylika bestämmelser finnas ej blott i alla Svenska
och Norska förslag, som föregingo det ifrågavarande, utan ock i den för brödrariket, —
der juristerne i allmänhet torde få anses ännu hafva af den juridiska “doktrinen 'större
lefvande förråd, än det, de Svenske praktiserande juristerne vanligen ådagalägga, —■
Bih. till K. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 3 A/d 30
234
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 102.
nyligen antagna och ännu gällande strafflag, utan att mig veterligen någon ändring i
detta afseende föreslagits, — synes mig antyda det betänkliga i alla dylika bestämmelsers
uteslutande. — I afseende å en sådan, yttrar Utskottet sig hafva, ”lika med
Kongl. Maj:t, ansett den snarare genom doktrinen än genom ett uttryckligt lagbud böra
göras gällande”. Och uti det särskilda protokoll, som öfver ett Justitie-departementsärende
den 23 sistlidne September hållits inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet, och
tryckt bifogats den Kongl. Propositionen om strafflag, har (nedre delen af sidan 109)
bland skälen dertill, att från det nådiga förslaget uteslutits omförmälda bestämmelser
om vållande och de allmänna grunder, hvarefter straff skulle mätas, anförts, att ”i den
Baijerska nyligen antagna strafflagen” förekomma ”hvarken några allmänna bestämmelser
om vållande eller några straffmätningsreglor”. I fall jag kunde hoppas, att alla
domare här i landet, eller åtminstone större delen af Sveriges praktiska jurister, egde
den juridiskt-vetenskapliga bildning, som Baijer ske juristerne — den store Feuerbachs
elever, eller som juristerne i allmänhet uti Tyskland, ega, hvilket förmodligen gifvit anledning
dertill, att dylika bestämmelser blifvit uteslutna ur nyare Tyska strafflagar; så
skulle äfven jag anse mindre vådligt, att ur strafflagen utesluta sådana bestämmelser,
helst det visserligen låter säga sig, att ”de flesta egentligen tillhöra doktrinen”. Men
om någon egentlig doktrin i detta afseende icke finnes hos våra domare i allmänhet;
så torde bestämmelsernas uteslutande kunna medföra (eller öka sannolikheten deraf,
att detta uteslutande medför) den beklagliga följd, att samma brott, med ungefärligen
lika försvårande och mildrande omständigheter, komma att mycket oftare, än om bestämmelserna
i sjette Kapitlet af Lagberedningens förslag bibehållits, vid särskilda domstolar
beläggas med straff, som äro högst olika, vare sig i afseende å qvalitet eller
qvantitet. Så torde ock Högste Domstolens alla sju den 6 December 1839 närvarande
ledamöter hafva uppfattat frågan, och uppskattat den doktrinära bildningen hos Sveriges
fleste jurister, då, vid granskningen af 1 § 6 Kapitlet i Lagkomitéens förslag, enligt
det tryckta protokollet, sidan 14, ”Högste Domstolen trodde, att någon större utförlighet,
än förslaget nu innehåller, i afseende på uttrycken ”försvårande och mildrande
omständigheter”, vore nyttig och behöflig, såsom bidragande att närmare bestämma dessa
begrepp, hvilka för ett relativt straffsystem äro af särdeles vigt, men som hittills, under
tillämpning af absoluta straffbestämmelser, föga kommit att utbildas. På grund
häraf hemställde Högste Domstolen, om icke i ”1 § måtte” meddelas ett stadgande, som
Lagberedningen nästan enhälligt antog, med föga redaktionsförändring, så lydande: ”Straff
skola, inom de i lagen derföre satta gränser, mätas efter gerningens mer eller mindre
svåra beskaffenhet och den större eller mindre brottslighet i viljan, gerningsmannen
ådagalagt. Sålunda ökas eller minskas straffbarheten i mån af: den större eller mindre
fara, skada eller förargelse, som brottet medfört; mängden eller vigten af de bevekelsegrunder,
som från brottet afhålla bort; gerningsmannens större eller mindre förmåga
att brottsligheten inse; den större eller mindre djerfhet, list eller ihärdighet, som till
brottets utförande varit använd; dea inflytelse, som gerningsmannens egna elakartade
Motioner i Borr/are-Ståndet 1865. N:o 102.
235
begär eller böjelser, eller andras bemödande att förleda, eller ock tillfälliga anledningar,
såsom nöd, öfverilning och mera dylikt, må anses hafva utöfvat på hans vilja; den
kallsinnighet, gerningsmannen visat för den förfördelades lidande, eller den omsorg han
visat att hindra eller godtgöra gerningens onda följder; så ock öfriga omständigheter,
som försvårande eller mildrande äro.”
De allmänna reglor, som Högste Domstolen och Lagberedningen ansett böra sålunda
inflyta i sjelfva lagen, borde uti den ifrågasatta kommentaren tillämpas, utvecklas
och med exempel belysas vid hvarje särskild paragraf, så att någon enhet hos Domstolarne
i fråga om straffbestämmelserna kunde beredas.
I följd af hvad jag här ofvan anfört skulle vid denna kommentars författande
samvetsgrannt användas:
l:o. Det hos Johan Hörberg här i staden år 1832 tryckta ofvanberörda ”Förslag
till allmän Criminallag”, med dertill hörande motiver samt tillägg till motiverna
äfvensom protokollerna dels hos Kongl. Lagkomitéen den 15 Februari 1830, dels
vid sammanträde af Svenska och Norska Lagkomitéerna från och med den 22
April 1830 till och med den 30 Juli 1831, dels ock hos Kongl. Lagkomitéen
från och med den 24 Oktober 1831 till och med den 16 Januari 1832.
2:o. Lagkomitéens den 19 December 1833 afgifna och 1834 här i staden tryckta
”Utlåtande i anledning af anmärkningar vid förslaget till allmän Criminallag”, samt
de i detta utlåtande omförmälda tio betänkanden, anmärkningar och recension.
3:o. Det på denna grund häraf år 1839 särskildt tryckta förändrade förslag till
allmän Criminallag.
4:o. Kongl. Hof-rätternas i nionde bandet af Juridiskt arkif tryckta och i ofvanomförmälda
tablå delvis intagna anmärkningar öfver Lagkomitéens nyssnämnda
förslag.
5:o. Högste Domstolens från och med den 7 September 1839 till och med den 12
Mars 1840 hållna ”protokoll vid granskningen af förslaget till allmän Criminallag.”
6:o. Nyssnämnda ”Tablå, innefattande jemförelse emellan Lagkomitéens förslag
till allmän Criminallag och den nu” (1841) ”gällande”.
7:o. Lagberedningens den 16 December 1842 daterade utlåtande, bland annat, angående
straff, som i en ny allmän Criminallag böra bestämmas.
8:o. Det endast till ringa del tryckta förslag, som den äldre ursprungliga Lagberedningen,
i hvilken den sedermera Justitie-ombudsman blifne Sven Lorenz Theorell
var ledamot, utarbetade innan Beredningen reorganiserades år 1844.
9:o. Kongl. Lagberedningens den 25 November 1844 afslutade och samma år tryckta
förslag till Straffbalk med motiver, protokoller och reservationer.
10:o. Kongl. Maj:ts till Rikets Ständer vid 1844—1845 årens riksdag aflåtna nådiga
Proposition, med förslag till Strafflag samt tillhörande protokoller i Stats-Rådet
och Högste Domstolen.
ll;o, Lag-Utskottets betänkande i anledning af samma Proposition, samt de med
236
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 102.
anledning deraf i Riks-Stånden förda vidlyftiga diskussioner, äfvensom Rikets Ständers
skrifvelse af den 22 Maj 1845.
12:o. Kongl. Maj:ts till 1847 års riksdag aflåtna nådiga Proposition med tillhörande
protokoller och förslag, äfvensom Justitie-ombudsmannens afgifna utlåtande.
13:o. Lag-Utskottets den 11 Augusti 1848 afgifna ”betänkande, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om antagande af ny Strafflag, med flera tillhörande
lagbestämmelser, dels ock åtskilliga särkildt väckta motioner i afseende på
Kriminal-lagstiftningen”, äfvensom öfverläggningarne härom i Riks-Stånden.
14:o. De motioner och nådiga Propositioner samt betänkande!) och öfverläggningar,
som föranledde a) Kongl. Förordningarne den 5 Maj 1855, om ansvar för stöld
och snatteri samt rån, äfvensom om afskaffande af spö- och ris-straff samt kyrkoplikt;
b) den 21 December 1857 om ansvar för misshandling af djur samt om
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, c) den 7 September 1858
om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet, samt d) den 29
Januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel.
15:o. Kongl. Maj:ts den 23 September 1862 beslutade till Rikets Ständer sistlidne
riksdag aflåtna nådiga Proposition, N:o 37, om antagande af ny Strafflag, med
dertill hörande förslag till sådan lag, äfvensom protokoller i Högste Domstolen
och i Stats-Rådet.
16:o. Lag-Utskottets dels den 9 Juni 1863, N:o 35, afgifna ”betänkande i anledning
af omförmälda förslag”, samt enskilda motioner rörande brottmålslagstiftningen;
dels den 8 September nämnda år meddelade utlåtande, N:o 55, i anledning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid behandling af betänkandet N:o 35, dels ock,
den 10 September och den 22 samt 29 Oktober samma år, N:is 56, 74 och 78,
samt diskussionerna inom Riks-Stånden i anledning af dessa betänkanden.
17:o. Rikets Ständers den 23 eller 27 November 1863 aflåtna underdåniga skrifvelse,
N:o 185, i anledning af ofvanberörda nådiga Proposition.
18:o. Högste Domstolens och det i Stats-Rådet inför Kongl. Maj:t förda protokoll
vid föredragning af sistberörda underdåniga skrifvelse.
19:o. Högste Domstolens protokoller och beslut i mål, som på grund af nya Strafflagen
blifvit afdömda, så vidt af dem kan vinnas upplysning, huru Högste Domstolen
tolkat särskilda ställen i samma lag och i Kongl. Maj:ts äfven den 16
Februari sistlidet år gifna nådiga Förordning, om Strafflagens införande och hvad
i afseende derå iakttagas skall: hvilken förordning naturligtvis äfven skulle utgöra
föremål föUkommentaren: samt
20:o. Professor Schweigaards ofvannämnda kommentar med deri åberopade källor
och förarbeten till Norges Kriminallag.
Sedan jag sålunda ungefärligen antydt, huru, efter min föreställning, ifrågavarande
kommentar skulle författas och hvad den skulle innehålla, bör jag anmärka, att, om
den skulle blifva fullt nyttig, den skulle åtföljas af:
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 102.
237
a) en så kallad lagsamling, hvaruti in extenso införts sjelfva Strafflagen samt de
lagbud och författningsdelar, som med stadgandena i Strafflagen egde närmare sammanhang,
men, till undvikande af allt för stor vidlyftighet, blifvit deri blott citerade
eller till mindre delar anförda;
b) en kronologisk förteckning å alla de bestämmelser om brott och straff, som, i
följd af Strafflagen, upphört att gälla. En af Högste Domstolens ledamöter, som var
medlem i Lagberedningen, ■ då der behandlades förslagen till Straff- och Promulgationslagar,
lärer börjat en .sådan förteckning, hvilken naturligtvis aldrig kunde blifva fullständig,
utan- blott aproximativ, men ändock till god nytta; samt
c) fullständiga register dels i kronologisk, dels i alfabetisk ordning.
Kongl. Majit tillhör naturligtvis att bestämma, huruvida ett sådant grannlaga arbete
borde anförtros åt en eller flere, men jag bör anmärka, att, om verket anförtroddes
blott till en enda, det troligen blefve mindre dyrt och mest konseqvent utfördt efter
vissa grundsatser, samt fullständigt, enär författaren då kände att hela det moraliska
ansvaret, med deraf beroende heder eller skam, hvilade på honom ensam.
Staten borde bekosta arbetets tryckning och låta det kostnadsfritt utdelas till alla
Domstolar och Åklagare, samt dessutom till Öfverrätternas, Nedre Justitie-revisionens,
Högste Domstolens samt Stats-Rådets ledamöter, hvarförutan det borde hållas allmänheten
tillhanda i bokhandeln för billigt pris.
Skulle en ny upplaga deraf tarfvas, borde de juridiske embetsmännen och lärarne
anmodas afgifva sina anmärkningar öfver hvad i den utgångna innehölles. Och torde
man, i följd af då ökad erfarenhet, kunna vänta ett ganska godt och jemförelsevis
fullständigt verk.
På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig böra föreslå,
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit anhålla, att Kongl. Majit täcktes föranstalta,
att en noggrann och jemförelsevis fullständig kommentar öfver nya
Strafflagen, äfvensom dertill hörande lagsamling och förteckningar, varda,
af en eller flere dertill skicklige personer, på ofvanberörda sätt, utarbetade,
på allmän bekostnad tryckta och utdelade, samt äfven för billigt pris tillgängliga
i bokhandeln.
Stockholm den 14 November 1865.
L. V. Henschen.
238
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 103.
N:o 103.
Af Herr HonSCbCll, L. V., om utsättande af tid för utslags af
Jcunnande
i Rådstufw.-rätt, om tid för vad, vadepen
ningar,
m. m.
1 anledning af dels Rikets Ständers Justitie-ombudsmans embetsberättelse vid
sistlidne riksdag (sid. 108) dels ock Hr Ekerots motion (N:o 185), hade Lag-Utskottet
på de skäl, som upptagits i dess utlåtande (Nio 40), den 2 Juli 1863, tillstyrkt, ”att
Rikets Ständer ville besluta en författning af detta innehåll:
”Med upphäfvande af 2:dra mom. af 24:de Kap. 5:te § Rättegångs-Balken, sådant
detta lagrum blifvit förändradt genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849, förordnas,
att samma moment skall erhålla följande lydelse:
"I Rådstufvu-rätt skall genast, efter det saken blifvit utförd, antingen
dom af sägas, eller ock viss tid tillkånnagifvas, då parterne ega komma tillstädes
för att afhöra dom.”
Detta förslag blef i alla fyra Riks-Stånden godkändt den 8 Juli. Och blef Ri
kets
Ständers skrifvelse derom, N:ö 114, den 25:te i samma månad justerad.
I nådig Skrifvelse, som till Riks-Stånden öfverlemnades den 8:de dennes, har
Kongl. Majit tillkännagifvit, att, — enär, om 2:dra punkten 5:te § 24:de Kap. Rättegångs-Balken
ändrades på sätt Rikets Stander föreslagit, 3:dje punkten i samma §
samt 6:te och 7:de §§ i nämnda Kap. ej lämpligen kunde vid deras nuvarande lydelse
bibehållas, och förslag till förändrad redaktion af sistberörda lagrum icke blifvit af
Rikets Ständer framstäldt, — Kongl. Majit, efter Stats-Rådets och Högste Domstolens
hörande, icke funnit skäl att till förslaget lemna bifall.
Af denna anledning, och enär otvifvelaktigt är: ej allenast, att den ändring Rikets
Ständer åsyftat, var af billig omtanke för tvistande parters säkerhet högt påkallad,
hvarför ock visse Rådstufvu-rätter redan praktisera hvad, enligt förslaget, skulle
blifva alla Rådstufvu-rätters skyldighet; utan ock att förslaget, i följd af dess anmärkta
ofullständighet, ej bort godkännas, anser jag mig böra föreslå,
att berörda förslag, af Lag-Utskottet tillökadt med de förslag till redaktionsändringar,
Kongl. Majit, för förslagets bifallande, funnit nödiga, måtte
varda af Rikets Ständer ånyo antaget.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 104.
239
I sammanhang härmed, och på de skäl, som föranledt Kongl. Lagberedningens
förslag till 16:de Kap. i förra delen af Rättegångs-Balken, tager jag mig frihet föreslå,
l:o) att vadetiden förlänges, dock högst till tjugo dagar från den, då
dom utgafs, på sätt i 11 § af nämnda Kap. föreslagits;
2:o) att, i enlighet med samma §, vadepenningar ej vidare skola erläggas,
helst det möjligen kunde hindra en fattig man att fullfölja sin talan,
och dessutom formaliteter böra vara så enkla som möjligt;
3:o) att deremot, från 12:te § i Kongl. Maj:ts den 30:de November 1855
gifna nådiga Förordning om expeditionslösen, utgår förbudet att taga lösen
för vadebevis; samt
4:o) att, af omförmälda 16:de Kap., Lag-Utskottet till antagande af Rikets
Rikets Ständer föreslår de bestämmelser, Utskottet finner sig kunna, med
eller utan redaktionsändring, inpassa i nu gällande lag.
Stockholm den 14 November 1865.
V
L. V. Henschen.
N:o 104.
Af Herr HODSOhCU, L. V., angående upphä/vande af föreskriften
om student-ed, och att för biirbrefs erhållande icke erfordras
tro-, huldhets- och borgare-ed.
På de skäl, som finnas anförda i allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande
af den 27 Januari 1854, N:o 34, hade Rikets Ständer i skrifvelse af den 22
nästderpåföljda Februari, N:o 12, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes förordna en revision
af gällande föreskrifter i afseende å eder.
Bland dessa skäl torde böra här erinras blott om en del af dem, som inom
Högvördiga Preste-Ståndet af dåvarande Lektorn, numera Domprosten, A. F. Sondén
blifvit anförda, nemligen: att, — då alla förpligtelser, som i oträngda mål skedde
240
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 104.
vid Guds namn, måste anses olofiiga, och hvarje edgång, för att vara loflig, måste
vara af nöden, eller, med andra ord, af samhällets eller den enskildes väl ovilkorligen
påkallad, samt häraf följde, att hvarje af en enskild person, efter eget godtycke,
aflagd ed innefattade ett missbruk af Guds namn, — Staten sjelf gjorde sig icke
mindre skyldig till ett sådant missbruk, om den, genom lagstiftningstvång, nödgade
den enskilde att aflägga ed, der icke någon ed behöfdes.
Vid riksdagen, som börjades den 15 Oktober 1856, väckte jag ånyo motion i
ämnet, intagen under N:o 248 bland Bilagorna till Borgare-Ståndets Protokoll, och
efter att hafva, med anledning af Ständernes ofvanberörda skrifvelse, erinrat, bland
annat, att åtskilliga föreskrifna eder vore lika obehöfliga, der samvetet rådde, som, i
annat fall, otillräckliga, och således onyttiga, yrkade på flera anförda skäl,
att för burbrefs erhållande icke måtte erfordras tro-, huldhets- eller borgar-ed,
och att alltså lista § 3 Kap. Handels-Balken måtte i detta hänseende
ändras.
Men som Justitie-kanslers-embetet då erhållit nådigt uppdrag, att, i anledning
af Ständernes ofvanberörda skrifvelse, inkomma med underdånigt yttrande och förslag i
ämnet; så blef af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
i Betänkande af den 13 Februari 1857 (N:o 4), hemstäldt, att motionen icke måtte till
någon särskild åtgärd föranleda. Och denna hemställning blef af Ständerne bifallen.
På grund af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande af den 3
Februari 1857, N:o 33, rörande en af Biskop Björck i ämnet väckt motion, fattade
Ständerne derom enahanda beslut.
Vid 1859 års riksdag väcktes åter frågan; och i sitt den 24 September 1860
daterade Betänkande, N:o 181, hemställde Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anmäla de af dåvarande motionären Friherre
J. A. Alströmer framställda förslag, att af Kongl. Majit tagas i öfvervägande i
sammanhang med Ständernes ofvanberörda skrifvelse af år 1854. Men denna hemställan
föranledde icke någon särskild underdånig skrifvelse.
Vid sistlidne riksdag blefvo åter dessa frågor väckta: dels i Preste-Ståndet af
Biskop Björck samt Prostarne Sondén och Palmlund, med hvilken Doktorerne Sandberg
och Runsten, Kontraktsprosten Eurén och Kyrkoherden Ternström sig förenade, dels
hos Borgare-Ståndet af mig och Herr Ekerot, i hvilkas motioner Herrar Beronius och
Bohmansson instämde, dels ock hos Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg.
Dessa motioner föranledde Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottets utlåtande
af den 22 September 1863 och Rikets Ständers skrifvelse den 21 nästderpåföljda
Oktober, Nio 142, hvaruti Ständerne, — enär en längre tid hade förflutit sedan de år
1854 hos Kongl. Majit framställde sin önskan om en revision af lagarne, angående
edgång, utan att någon påföljd deraf sedermera försports, men behofvet af en sådan
revision
Motioner i Bor gare-Ståndet 1865. N:o 104.
241
revision qvarstode oförminskad, — Rikets Ständer, med underdånig anmälan om de
åsigter, som i frågan blifvit i skrifvelsen framställda, i underdånighet anhöllo, att Kongl.
Majit täcktes taga desamma i nådigt öfvervägande vid pröfning af Ständernes skrifvelse
den 22 Februari 1854.
Af denna korta relation synes, att åsigterna hos Ständerne, rörande en mängd
edgångars obehörighet och obehöflighet, varit desamma under de sistförflutna fyra
riksdagarne; och i öfverensstämmelse dermed har Justitie-kansleren, uti underdånigt
utlåtande tillstyrkt, att en mängd edgångar måtte dels afskaffas, dels förändras till
försäkringar, som icke kunna till eder hänföras, och således icke besvära ömtåliga
samveten, de må i öfrigt huru som helst tolka både vår Herre Jesu Christi yttrande,
antecknadt i Mathei Evangelii 5:te Kapis 34, 35, 36, 37 versar, och äfven dermed
sammanhängande bibelspråk.
Men alldenstund hvarken i Ständernes skrifvelser af åren 1854 och 1863, ej
helleri Justitie-kanslerens berörda utlåtande, hvaraf Utskottet torde skaffa sig del för att
derom taga närmare kännedom, finnes särskildt omnämnt en af de mest onödiga eder,
nemligen student-eden, hvilken, efter hvad jag specielt känner, besvärat, att icke säga
kränkt, många ömtåliga samveten, och gifvit anledning till spekulationer på emigration,
samt, i sednare tider, på bildande af separat-församling jemte öfvergång till sådan;
fördenskull, och enär ostridigt är, att de samvetsgranne ynglingar, som sålunda
onödigtvis marteras, icke äro bland de sämsta medborgare, och ej heller böra af Staten,
genom ringast sagdt onödiga, om icke okristliga, föreskrifter, liksom tvingas att
från fosterlandet eller åtminstone från den s. k. Statskyrkan utträda; alltså, och enär
härtill kommer, att, efter hvad jag särskildt känner, höga vederbörande icke skulle
anse alldeles otjenligt, att Ständerne särskildt tillkännagåfve den åsigt, att, vid den
snart förestående revisionen af föreskrifterna om edgångar, student-eden, sednast föreskrifven
i nådiga Kungörelsen af den 15 April 1829, måtte varda afskaffad; anser
jag mig skyldig föreslå,
att Rikets Ständer i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t, vid nådig
pröfning af hvad Ständerne framställt i deras underdåniga skrifvelser af
den 22 Februari 1854 och den 21 Oktober 1863, täckes tillika i nåder besluta,
att föreskriften om student-ed upphäfves, och att någon sådan alltså
icke vidare erfordras.
Dessutom anser jag mig böra förnya mitt ofvanintagna förslag, att Rikets Ständer
för sin del besluta,
att. för burbrefs erhållande, icke erfordras tro- huldhets- och borgare-ed.
Stockholm den 14 November 1865.
L. V. Henschen.
Bih. till R. St. Prof. 1S6S 4- 1866. 11 Sami. 3 Afd.
31
242
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 105.
N:o 105.
Af Herr Henschen, L. V., angående åtskilliga lagförändringar,
enligt Lagberedningens förslag.
På sätt inhemtas af Bilagorna till Borgare-Ståndets protokoll vid riksdagarne år
1853 (N:o 190) och år 1851! (N:o 25), hade jag då väckt ungefärligen enahanda motion,
hvars början var af följande lydelse:
”Då till Lag-Utskottet remitterades förslag till ändring i vissa lagstadganden,
som med andra, om hvilkas ändring fråga ej väckts uti något Stånds plenum, egt sådant
sammanhang, att de ej annorledes, än på en gång borde ändras, har Utskottet,
af 2 inom. 37 § Riksdags-ordn ingen, ansett sig hindradt föreslå ändring i de med den
remitterade frågan sålunda sammanhängande föreskrifter, och derföre nödgats afstyrka
de förslag, Utskottet, om motionen varit mera omfattande, velat understödja. En sådan
tolkning af omförmälda grundlagsstadgande torde ock kunna försvaras, samt vara
den enda, hvilken i vissa Stånd godkännes. Någon gång har väl Utskottet, utan mig
veterliga olägenheter eller anmärkningar, följl. en annan tolkning. Men då jag är
oviss huru pluraliteten i hvarje nuvarande Riks-Stånd tolkar åberopade grundlagsstadgande,
samt ofvanberörda möjliga olägenheter ej kunna för denna riksdag förekommas
genom grundlagsändring, men väl genom en tillräckligt omfattande motion;
får jag för sådant ändamål, och på det Utskottet må blifva alldeles oförhindrad! i sin
verksamhet, föreslå:
a) att de af Lagberedningen samt af särskilda komitéer, dem Konungen förordnat,
utarbetade förslag till allmän Civil-, Kriminal- och Kyrkolag, Sjölag och
Krigsförfattningar ”sorn ega tillämpning till medborgare utom Krigsstaten”, måtte till
större eller mindre delar, i den mån Lag-Utskottet kan medhinna derom sig yttra,
och med de ändringar, som tjeiiliga finnas, varda af Ständerne antagna, och
b) att, 0111 vid denna riksdag göres motion om ändring i eller upphäfvande af
något stadgande, hvilket, på sätt ofvan berördt är, eger oskiljaktigt sammanhang med
någon föreskrift, om hvars ändrande eller upphäfvande fråga ej väckts, denna fråga
må anses af mig nu härmed väckt, och det desto heldre, som jag knappast kan föreställa
mig annat, än att något motsvarande stadgande finnes i ettdera af ofvanberörda
allmänna förslag.”
Motioner r Borgare-Ståndet 1865. N:o 105.
243
”Denna motion må nu högtärade Utskottet anse såsom en för denna riksdag
outtömlig källa, nyttig att hafva till hands, derest, mot förmodan, arbete skulle tryta,
eller Utskottets majoritet skulle framdeles under denna riksdag finna konjunkturerna
tjenliga för en fullständigare lagförbättring.”
Om en sådan generel motion kunde ursägtas vid 1853 och 1856 årens riksdagar,
då Lag-Utskottet, oberoende af motionen, hade tillräckligt arbete, har den än
mer skäl för sig nu, då ej blott flere riksdagsmän af lätt insedd om än ej giltig orsak
afhållas från att genom motioner söka få afhjelpta erkända brister, utan ock från Kongl.
Justitie-departementet icke väntas några förslag till större lagförändringar.
Jag tager mig derföre frihet förnya denna äldre motion, utom hvad din
afser Straff- och Sjölagarne, som nyligen utfärdats.
Och får jag jemväl, i öfverensstämmelse med samma motions form samt till en
del dess innehåll, föreslå,
att Lag-Utskottet särskildt utarbetar förslag dertill:
a) att, jemlikt förslaget till allmän Civillag, Ärfda-Balkens l:sta Kapitels
26 §, då ej veterligen finnes någon, som eger rätt till arf på sätt i samma
Kapitel förut stadgats, efterlefvande make, om den aflidne vid dödsfallet
var gift, får taga arfvet, derest ej makarne vid dödsfallet äro skiljde till
säng och säte, eller endera sökt skilnad i äktenskap och rättegång derom
vid dödsfallet är oafgjord; men, i motsats till hvad Lagberedningen föreslagit,
får jag yrka:
V) att, i händelse icke någon veterligen har rätt till arfvet, kommunen,
vare sig socken eller stad, der den aflidne vid dödsfallet hade sin rätta
hemvist, bör taga arfvet, som således icke i något fall bör tillkomma Kronan;
c) att, af Lagberedningens förslag till allmän Civillag, Byggninga-Balkens
l:sta Kapitel måtte antagas, enär åtskilliga der befintliga stadganden,
som erfarenheten visat vara i stad nödiga, icke finnas i de under sednare
tider utfärdade författningar, utan måste dels införas i städernas Byggnadsordningar,
ehuru tvifvelaktigt är, huruvida i en Byggnadsordning, som allmän
rådstufva eller stadsfullmägtige besluta samt blott Konungens Befallningshafvande
fastställer, kunna med gällande kraft intagas bestämmelser
rörande privaträttsliga förhållanden mellan grannar, dels ock uppsökas i
Stadslagen och andra äldre gällande författningar;
d) att, enligt nämnda Balks 7:de Kapitels ll:te §, Kronofogde eller Borgmästare
må, då någon genom gräfning eller vattenledning eller stängning af
vattenlopp, som bör vara öppet, orsakat annan lidande, återställe det rubbade
förhållandet till dess Domstol annorledes förordnat;
é) att, enligt 23 § 3:dje Kapitlet Handels-Balken i Förslaget, den, som gifvit
omyndig undsättning i trängande nöd, bör vara berättigad det återfå, hvilket
med afseende å de från anhöriga aflägse boende, t. ex, vid akademier stu
-
244
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 106.
derande ynglingars sanna väl, borde utvidgas så, att ynglingar, som äro
omyndige eller njuta underhåll af föräldrar eller anhörige, äro skyldige betala
hvad de till sin nödtorft erhållit i föda, kläder, husrum, värme, uppassning,
böcker och dylikt; hvilket ingalunda strider mot ordalydelse eller
rätta meningen af 4 mom. i Kongl. Förordningen den 7 Juni 1749, enär deri
endast ogillas sådane ynglingars obligationer, reverser och förskrifningar,
"såsom bevisning smedel”, helst dessa, sorn nog lättsinnigt kunna utgifvas, ej
styrka, att ynglingen verkligen fått det, hvarå förskrifningen lyder; utan
detta hör genom förhör och vittnen eller annorledes utrönas;
/) att, enligt 10 § 4:de Kapitlet Utsöknings-Balken i Förslaget, från utmätning
skola undantagas nödige gång- och sängkläder för gäldenär, hans
hustru och oförsörjda barn, samt att, om de sakna utväg till nödigt underhåll,
hvad dertill för en månad fordras, icke må i mät gå;
g) att Förliknings-komité i hvarje socken eller tingslag så ock stad borde
bildas, och att Utskottet, vid utarbetande af förslag härom, bör öfverväga
ej blott sitt betänkande af den 3 Juli 1851, N:o 33, utan ock Norska och
Danska författningar, rörande sådana komitéer;
h) att, — alldenstund bevisningen är ett hufvudmoment i hvarje rättegång,
och frågan derom torde kunna till stor del skiljas från hvad i öfrigt
af Lagberedningen föreslagits angående rättegången, —17 Kapitlet af nu
gällande Rättegångs-Balk måtte omarbetas och kompletteras med hvad innefattas
i 21, 22, 23, 24, 25 och 26 Kapitlen, utgörande fjerde stycket eller
hufvudafdelningen af Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balkens förra del.
Stockholm den 14 November 1865.
X. V. Henschen.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 106.
245
N:o 106.
Af Herr HGUSChBP 2i. V.t om ersättning till städerna för deras
andelar i afgifterna för utskänkning af och minuthandel
med bränvin.
För den, som minnes de under sednaste riksdagarne förelupna strider, om den
i 24 §:n af Kongl. Maj:ts den 18 December 1863 gifna nådiga Förordning, angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker,
bestämda fördelning af den genom 18:de §:n af samma förordning påbjudna afgift
för minuthandel med eller utskänkning af dylika drycker, —• kunde det icke vara
oväntadt, att denna fråga skulle, såsom redan skett i Bonde-Ståndet och torde ske i
andra Stånd, ånyo väckas, med yrkande, att hela berörda afgift, äfven för det som blifvit
försåldt i stad, skulle komma hela länet tillgodo, och att städerna således skulle
alldeles mista sin, på urgammal häfd och Kongl, författningar grundade, men vid sista
riksdagen, i afseende å en femtedel af dessa afgifter, kränkta rätt, att, såvidt ej alla
Stånden, och således äfven Borgare-Ståndet, annorledes beslutade, bibehålla hela inkomsten
af städernas krogar, källare och värdshus.
I afseende å denna rätt, får jag åberopa min vid Sammansatta Bevillnings-, Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet den 9 Juni 1863 afgifna reservation mot
Utskottets förslag till 24:de §:n i då blifvande, nu gällande, författning, i ämnet. Denna
reservation var så lydande: ”Hufvudsakligen instämmande i de skäl, Herrar Bydin
och Widell anfört i sina reservationer mot Utskottets förslag, att jemte den femtedel
(Vs) som, med Borgare-Ståndets samtycke, gifvits Hushållningssällskaperna af de kommunalafgifter,
som erlagts för minuthandel med och utskänkning af bränvin, ytterligare
en femtedel skall lemnäs till landstingen, hvars vida öfvervägande majoritet väljes af
landsbygden, — får jag mot beslutet, rörande detta sednare af Utskottets förslag, mig
reservera, under erinran derom, att Rikets Ständer, i den underdåniga skrifvelsen af
den 30 November 1854, på hvilken hela den från början af år 1855 gällande lagstiftning
om bränvinsförsäljniug grundats, uttryckligen erkände, att städerne egde häfdvunnen
rätt, att hvar för sig tillgodonjuta afgifterna för der försålda starka drycker. Denna
urgamla rätt omförmäles i den af Konung och Ständer till verkligheten och giltigheten
246
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 106.
erkända, den 26 Decembris 1619 daterade, af Riksarkivets Sekreterare år 1747 publicerade
och sedan ofta af myndigheter officielt åberopade ”Stadga om Stådernes administration
och uppkomst i Bijket”, hvars 19:de § är så lydande: “Hvar stad skal
hafva sin Stadskiällare och dess rättighet, och hvar Staden så fattig är, at han den
med Viin och främmande Drycker icke förmår uphålla, eller och finner det sig skadeligit,
då må han den til en eller flere af Borgerskapet, arrendera, och hvad deraf
faller låta komma i den gemena Kista. Hvad nu vidare och mer inkomster hvar Stad
kan hafva, det är af hvars och ens serdeles Privilegier at see.”
”Orden ”gemena kista” hafva uti den af Justitie-rådet Backman utgifna lagsamling
blifvit rätteligen återgifna med de numera brukliga orden ”gemensamma kassan”
eller stadskassan."
”Ofvanintagna stadgande är modifieradt genom Handels-Balkens 4:de Kap. 4:de
§, så lydande: ”1 hvarje stad skal stadskällare vara, en eller flere, ther vin och öl
säljes.”
”Af begge dessa §§, inbördes jemförda, finner man lätt, att i städerna kunna
vara flera källare, af hvilka inkomsterna skola tillfalla stadskassan. Rikets Ständer
hafva alltså rätteligen erkänt städernas rättigheter till sådana inkomster vara ”häfdvunna".
"
”Uti Kongl. Maj:ts för Rikets Borgerskap och Städerna i Allmänhet utfärdade
Nådiga Försäkran, gifven Stockholms Slott then 23 Februarii 1789, är § 7 så lydande:
Thetta alt, så väl som ock, ehvad rättigheter och förmoner, af samma allmänna beskaffenhet
sorn thesse, hvarje Stad särskilt i stöd af Regerings-lagar, Privilegier och
Resolutioner må innehafva, vil Kongl. Maj:t i Nåder hafva them alla i gemen och
hvar och en i synnerhet tilsagdt och under helgd af Privilegier härmedelst bekräftadt,”
”1 Regeringsformen lyder §:n 114, mom. 1, så: Konungen låter samtlige Riksens
Ständer deras Privilegier, Förmoner, Rättigheter och Friheter åtnjuta; beroende det
Iiå samtliga Riks-Ståndens öfverenskommelse och Konungens bifall att låta dem undergå
de förändringar och jemkningar, som Rikets behof kunna fordra.”
”Alldenstund: nu l:o) enligt äldre och nyare före år 1854 utkomna författningar
om bränvinsförsäljning, städernas Källarmästare, ”Krögare och Tavernare” samt ”Värdshusidkare”
alltid haft utskänkning sr ätt, 2:o) inkomsterna häraf, enligt ofvan först intagna
§§:r, tillhört stadskassan, 3:o) städernas rätt till denna inkomst är "af samma
allmänna beskaffenhet”, som de i 7:de § af Kongl. Maj:ts "under helgd af privilegier"
bekräftade rättigheter, och således under berörda privilegier inbegripna, 4:o) dessa
privilegier äro genom 114 § Regeringsformen lika skyddade, som ”Kongl. Maj:ts Privilegier
för Sveriges Rikes Ridderskap och Adel”, samt ”Privilegia för Biskoppar och
samtlige Prästerskapet i Sverige och dess underliggande Landskaper”, begge af den
16 Oktober 1723, 5:o) någon ändring i städernas privilegier, utan ”samtlige RiksStåndens
öfverenskommelse och Konungens bifall” icke kan ske; — fördenskull är af
allt detta klart, att beslut om dispositionen af en femtedel af städernas ifrågavarande
Motioner i Borgare-Ståndet 186-5. N:o 106.
247
inkomst icke kan grundlagsenlig! fattas, och såsom Rikets Ständers beslut expedieras,
utan samtliga Riks-Ståndens öfverenskommelse; i följd hvaraf ej heller, utan BorgareStåndets
bifall till Utskottets förslag, detta kan någon grundlagsenlig verkan medföra.
Och hemställer jag alltså att Expeditions-Utskottet, vid uppsättning af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse i ämnet, måtte härå fästa behörig uppmärksamhet.”
Sedan Ständerne, oaktadt denna reservation och andra i samma rigtning, omsider,
efter inbjudningar och andra besynnerliga vändningar, godkänt Utskottets förslag; så
blef, på Borgare-Ståndets Enskilda Utskotts hemställning, af Ståndet den 26 November
1863 beslutadt, att Ståndet skulle aflåta den särskilda underdåniga skrifvelse, rörande
dess privilegiers helgd i detta afseende, hvilken intagits å sidorna 1044—1047 i 6:te
bandet af Ståndets protokoller. I denna skrifvelse blef ådagalagdt, att Siändernes beslut
var dels icke i grundlagsenlig ordning fattadt, dels ock stridande mot BorgareStåndets
privilegier. Men Kongl. Maj:t tyckes å dessa omständigheter icke hafva
fästat något afseende; ty den 24 §:n blef sådan, som Utskottet föreslagit, och tre
Stånd, mot Borgare-Ståndets protest, ansett sig ega rättighet besluta. Hvad skäl som
kunnat föranleda Kongl. Majit, att icke fästa afseende å hvad Borgare-Ståndets skrifvelse
innehöll, torde Ståndets ledamöter i Konstitutions-Utskottet, vid granskning af
Stats-Rådets protokoller, inhemta, och vid blifvande behandling af s. k. déchargebetäukandet
här meddela.
Ehuru man eger skäl förmoda, att, — i händelse antingen nu hvilande nådiga
förslag till Riksdagsordning antages af alla fyra Riks-Stånden, och således blifver grundlag,
eller ock något dylikt, genom hvilket Statsmagten de facto kommer att tillfalla
landtmännen, blir af Konungen och Ständer antaget, — ej blott ifrågavarande inkomster,
ehuru betydliga och afgörande för städernas finanser, utan ock den stapelstäderna,
genom Kongl. Majit den 18 December 1857 till General-tullstyrelsen aflåtna
nådiga skrifvelse, tillerkända tolagsersättning, samt troligen städernas andra förmåner
komma att försvinna; — torde dock, — medan ett Borgare-Stånd ännu finnes och,
om så erfordras, kan till Kongl. Majit* ingå med särskild underdånig ansökning i ett
ämne, som så nära och väsendtligen rörer städernas financiela bestånd, — ett försök,
att för framtiden förvissa städerna om åtnjutande af dessa trefemtedelar, böra göras,
ehuru man kan tveka på hvad sätt det bör ske.
Under hopp att Ståndets ledamöter från städerna, hvar för sig, öfverväga på
hvad sätt ändamålet i detta afseende säkrast skall kunna vinnas, tager jag mig friheten
alternativt föreslå:
antingen att Rikets Ständer hos Kongl. Majit anhålla, att på samma sätt,
som skett med tolagen, städerna, genom Konungens och Ständers gemensamma
beslut, berättigas att från Statsverket erhålla en, efter medelbelop
pet
af hvarje stads inkomst af berörda trefemtedelar sistförflutna tre år, beräknad
ersättning för stadens andel i dessa afgifter; hvaremot de tre femtedelar,
städerna njutit, borde ingå till Statsverket;
248
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 107.
eller och, att, om detta icke af Ständerne bifalles, Borgare-Ståndet måtte,
efter att hafva hört sitt blifvande Enskilda Utskott, som bör uppgifva förslag
till underdånig skrifvelse i ämnet, i underdånighet anhålla, att Kongl.
Maj:t täckes, för berörda ändamåls vinnande, till Rikets Ständer, så fort
ske kan, aflåta nådig proposition om en sådan ersättning till städerna.
Jag förmodar, att det Utskott, som kommer att handlägga denna fråga, icke underlåter
dervid framhålla, hurusom städerna, — ifall de fortfarande skola aflöna de
embets- och tjenstemän, som i städerna hafva bestyr med det, som Staten rätteligen
åligger besörja, såsom kronouppbördens debiterande och uppbärande, justitie-administrationen,
exekutionsverket, säkerhetspolisen, fångvården m. m., — icke kunna, utan
sin ruin och undergång, mista ifrågavarande inkomster, helst flera städer, under förlitande
på privilegiernas helgd och gällande kraft samt urgammal häfdvunnen rätt,
upptagit och upptaga betydliga lån, till betäckande af de kostnader, som drabbat städerna
i följd af jernvägs- och hamn-anläggningar, byggande af nya skolhus, m. m. dylikt,
samt åtskilliga allmänt gagneliga inrättningar, som en genom 1862 års kommunalförfattningar
uppväckt kommunalanda och lifaktighet kräft såsom offer åt den nyare
tidens önskningar.
Stockholm den 14 November 1865.
L. V. Henschen.
N: o 107.
Af Herr BlällChO, Allgust, angående litterär eganderätt.
”Med en stigande kultursutveckling, utvecklas äfven rättsbegreppen; de erhålla,
i samma mån som nya lefnadsförhållanden och nya behof uppstå, en vidsträcktare
tillämpning och en bestämdare gestalt. På detta sätt har begreppet om eganderätt,
ursprungligen tillämpadt blott på materiela föremål, i nyare tider gjort sig gällande
äfven inom tankens område. Lagen har erkänt såsom en författares egendom frukterna
af det tankens arbete, hvarigenom han lyckats finna något sannt eller bilda något
skönt.”
Med
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 1(J7. 249
Med dessa ord inledde en af Högvördiga Preste-Ståndets ledamöter vid sistlidne
riksmöte, nu ledamot på en gång af Konungens Stats-Råd och af nämnde Riks-Stånd, en
motion angående införandet af den artistiska egauderätten inom Svenska lagstiftningens
område. Rikets Ständer anhöllo också, med anledning af denna motion, uti en underdånig
skrifvelse af den 28 Februari 1863, att ”Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till
Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådigt förslag till lag emot obehörig efterbildning
af inhemska konstalster”; hvadan det torde kunna antagas, att Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition om Lag i detta ämne vid innevarande riksdag är att förvänta.
Då det alltså visat sig, att vi icke blifvit oberörda af rättsbegreppens och lagstiftningens
utveckling hos andra folk i en fråga, der man bos oss länge ansett hederskänslan
och ärligheten vara lag nog, torde det vara af nöden, att äfven i vidsträcktare
mån följa denna utveckling i spåren. Man har nemligen i de flesta länder icke allenast
erkänn t inhemsk författares och konstnärs rätt, att sjelf njuta inkomsten af sitt arbetes
mekaniska mångfaldning, utan äfven utsträckt samma rätt till andra staters undersåter,
emot ömsesidighet i dessa staters lagstiftning: hvarvid, hvad en utländsk författares
rätt angår, densamma erhållit laga skydd såväl emot eftertryck, som emot öfversättning.
Och en sådan internationel lagstiftning har under de sednaste decennierna blifvit
bragt till stånd mellan de flesta af Europas stater, ehuru i många af dessa ett dylikt
erkännande af rätt gjorde slut på en icke oansenlig källa till orättmätig vinst,
hvilken af dess innehafvare och förkämpar såväl inom litteraturen som representantkamrarne
adlades med namnet nationalvinst, men icke dessmindre af lagstiftarne förkastades,
såsom en nationalvanära.
Äfven i Sverige har ett förslag blifvit väckt, och det af sjelfva Regeringen, att
utsträcka det i Tryckfrihetsförordningens § 1, mom. 9, åt Svensk undersåte inrymda skydd
emot eftertryck äfven till andra staters undersåter, emot reciprocitet. Efter att vid
1844 års riksdag hafva blifvit tillstyrkt af Konstitutions-Utskottet och af alla fyra Stånden
förklaradt hvilande, afslogs det genom Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af
den 1 April 1848, emedan ”berörda tillägg ej ansetts kunna hänföras till de ändringar i
grundlagarne, som vore högst nödiga eller nyttiga att verkställa.” Då icke långt derefter
(1851) ett fall förekom, hvarvid bristen på en internationel lagstiftning rörande
den litterära eganderätten blef kännbar, utfärdade Kongl. Maj:t ett särskildt privilegium.
Och då en utvidgning af den inhemska författarens rätt, så att densamma komme att
omfatta äfven de fall, då ett arbete icke genom tryck utan genom sceniskt uppförande
offentliggöres, af Rikets Ständer vid ett sednare riksmöte pröfvats nödig, utfärdade Kongl.
Maj:t i detta ämne en särskild Förordning (af den 20 Juli 1855), utan att framställa den
såsom tillägg till Tryckfrihetsförordningen. På samma sätt lärer, enligt hvad den icke
officiela tidningspressen haft att meddela, det af sednaste riksdag begärda lagförslaget
angående artistisk eganderätt, blifva ett ”Förslag till lag med bestämmelser” angående
efterbildning af konstverk i de fall, då Tryckfrihetsförordningens stadganden ej derå
kunna tillämpas.
Bih. till 11. St. Brot. 1865 &r 1866. 11 Sami. 3 A/d. 32
250
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 107.
För att inom vår lagstiftning erhålla skydd äfven för utländsk mans litterära och
artistiska eganderätt, ett skydd, som af förnuftet kräfves och i nästan all Europeisk
lagstiftning redan vunnit inträde, torde alltså icke behöfvas någon ändring af eller tilläggtill
Tryckfrihetsförordningen; helst derigenom en dylik lag, som framför allt kräfver
ömsesidighet, hos oss skulle erhålla en helt annan natur, än de utländska lagar ega,
genom hvilka Svensk undersåtes motsvarande rätt skulle skyddas. Jag anser derföre
mera lämpligt, att, i formel enlighet med hvad redan förut egt rum, en särskild Lag
angående eftertryck m. rn. i de fall, då Tryckfrihetsförordningens stadganden ej derå
kunna tillämpas, må inrymma utsträckningen till utländsk man af detta skydd för en
vigtig del af eganderätten.
Ehuru det redan i Kongl. Maj:ts här ofvan omförmälda nådiga Proposition blifvit
framstäldt, hurusom det ”med allmänt rättsbegrepp är öfverensstämmande, att förlagsrätt,
likasom annan egendom, ehvad den tillhör annat eller eget lands undersåter, bör
af lag skyddas”, och Konstitutions-Utskottet ansett ”de i Kongl. Propositionen åberopade
rättsskäl vara i och för sig sjelfva så talande, att de böra äfven hos oss göras
gällande genom lag”, vill jag likväl icke utsträcka mitt yrkande i detta afseende så
långt, att man emot mitt förslags ”ideela rättmätighet” skulle uppställa ”våra materiela
intressen”, hvilka heter det, icke i oträngdt mål böra uppoffras. Lemnande åt
andra denna frågas behandling i hvad den rör de stater, der icke vår folkstams språk
talas och hvilkas initiativ i denna fråga man måhända kan invänta, vill jag nu endast
föreslå en lag, hvarigenom den litterära eganderättens ömsesidighet befästes uti de länder,
der Svenska, Norska och Danska äro skriftspråk. Och i följd deraf, att Norge
och Danmark redan ega lagar, hvilka lemna skydd åt de utländningars litterära eganderätt,
hvilkas egna lagar tillerkänna samma skydd åt Norska och Danska undersåter,
kan ändamålet, hvad dessa länder angår, vinnas genom införandet i Sveriges lagstiftning
af motsvarande bestämmelser; hvaremot, hvad angår Linland, dessa af oss vidtagna
lagbestämmelser icke ensamma förmå införa ett internationelt rättstillstånd, till
följd af saknad motsvarighet i Finlands från oss sjelfva ärfda lagstiftning.
Jag tror, att den sålunda gjorda inskränkningen af området för den här föreslagna
lagstiftningen angående intemationel litterär eganderätt (åt behandlingen af det
väntade Kongl, lagförslaget må den internationelt-artistika öfverlemnas), skall vara egnad
att åt densamma tillförsäkra bifall äfven af dem, hvilka endast ur en förment
nyttas synpukt vilja betrakta det gifna rättsförhållandet. Det är också nästan endast
inom dessa länder, som frågan om utländskt eftertryck i sjelfva verket är af praktisk
betydenhet för Sverige. Det är vidare att antaga, att en lagstiftning som försäkrar
emot olofligt eftertryck eller öfversättning, i Sverige af Norskt och Danskt eller Finskt
arbete och i Norge, Danmark och Finland af Svenskt, skulle väsentligen bidraga derhän,
att Svensk, Norsk och Dansk litteratur icke blott hvar i sitt land, utan inom
hela det för dessa litteraturer gemensamma språkområdet erhölle en vidsträcktare
spridning. Denna spridning skulle icke heller, såsom nu alltför ofta är fället, förmedlas ge
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 107.
251 /
nom underhaltiga öfversättningar, enär författarens rätt att sjelf disponera sitt arbete
äfven i öfversättning bättre skulle tillförsäkra allmänheten om en god öfversättning,
der en sådan vore af nöden, än det nu gällande, fullkomligt rättslösa, tillståndet har
visat sig förmå. Det måste äfven vara af vigt för nationela hedern, att författare på
de språk, hvilka stå vårt eget så nära som det Danska och Norska, af hvilka en stor
del lyder under samma Konung, och hvilkas skrifter kunna läsas äfven af de Svenskar,
som icke äro mägtiga något utländskt språk, icke i vårt land äro i saknad af ett
rättsskydd, som de i Frankrikes och Englands lagar redan länge funnit sig tillförsäkrad.
Jag vill derföre föreslå,
det måtte Rikets Höglofliga Ständer för sin del antaga en så lydande Lag
angående litterär eganderätt i de fall, då Tryckfrihetsförordningens stadganden
och Kongl. Förordningen af den 20 Juli 1855 ej derå kunna tilllämpas.
§ 1. Den Svensk undersåte, enligt Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 9 samt Kongl.
Förordningen af den 20 Juli 1855 tillkommande litterära eganderätt utsträckas
till Norsk och Dansk undersåte, så länge Norska lagen om eftertryck af den 13
September 1830 och Danska lagen örn eftertryck af den 29 December 1857, eller
motsvarande lagar, mot vilkor af ömsesidighet, i Norge och Danmark skydda
Svensk undersåtes litterära eganderätt; samt till Finsk, så snart Finsk lag åt
Svensk undersåte tillerkänner samma rätt.
§ 2. Såsom eftertryck, betraktas icke enligt denna lag:
a) citater och tidningars aftryck af andra tidningars artiklar, då källan
angifves;
b) aftryck af dikter såsom text åt musikaliska kompositioner,
c) aftryck af kortare uppsatser på vers eller prosa uti läse- och läroböcker
kritiska och litteraturhistoriska arbeten;
d) ett likartadt begagnande af musikaliska kompositioner.
I alla dessa fall måste likväl iakttagas, att erkändt författarenamn alltid utsättes
under den aftryckta uppsatsen, dikten eller kompositionen. Uraktlåtes detta, är aftrycket
att betrakta såsom eftertryck.
§ 3, mom. 1. Endast den enligt § 1 lagliga egaren till ett på Danskt eller Norskt
språk utgifvet arbete är berättigad att detsamma i Svensk öfversättning utgifva
eller utgifva låta, för så vidt:
a) Svensk författare, enligt Norsk eller Dansk lag, innehar motsvarande rätt;
b) författaren eller den laglige utgifvaren sjelf på titelbladet af sitt arbete
tillkännagifvit sin afsigt att öfversättningsrätten till samma arbete utöfva; och
fullföljer sin afsigt, så att åtminstone en del af öfversättningen är i Svensk
bokhandel tillgänglig inom två år efter originalets utgifning och hela öfversättningen
inom tre år, ifrån samma tid räknade.
Af arbeten i flera delar räknas i detta hänseende hvarje del som ett verk för sig.
252
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
Mom. 2. Öfversättning, som icke blifvit utgifven af enligt lag berättigad egare,
anses såsom eftertryck.
Mom. 3. Oloflig öfversättning af dramatiskt arbete straffes som eftertryck, oansedt
den icke blifvit i tryck utgifven, om den offentligen och mot inträdesafgift
blifvit sceniskt utförd utan tillstånd af det sålunda utförda arbetets laglige egare.
§ 4. Förbrytelse emot denna lag kan icke åtalas af någon annan än den, emot
hvilken den blifvit begången; och icke då mer än två år förflutit efter det förbrytelsen
egt rum.
§ 5. Eftertryck eller oloflig öfversättning af Norsk eller Dansk mans arbete, hvilket
före denna Lags datum utkommit, straffas efter denna lag, om eftertrycket eller
öfversättningen blifvit utgifven efter det denna lag erhållit gällande kraft, samt
den Norske eller Danske författaren eller egaren vid tidpunkten för sådant eftertryck
eller oloflig öfversättning ännu innehar en i Tryckfrihetsförordningens
1 §, mom. 9, eller Kongl. Förordningen af den 20 Juli 1855 erkänd eganderätt.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Augnst Blanche.
N:o 108.
Af Herr BlållChC, ÅUg., angående förändringar i Konkurslagen
den 18 September 1862.
Vid tillämpning af den nya Konkurslag, som utfärdades den 18 September 1862,
har det visat sig, att åtskilliga stadganden dels äro antingen mindre fullständiga eller
icke nog bestämda och tydliga, dels i stället att medföra åsyftade fördelar uti konkursmålens
förenklade och skyndsammare behandling, synas egnade att verka i motsatt
rigtning. Då emellertid erfarenheten ännu ej hunnit lemna fullt tillförlitlig ledning i
afseende å det större eller mindre behofvet af ändring uti en del af dessa stadganden,
och då det icke heller kan vara rätt lämpligt, att en så nyligen utfärdad författning
må, på grund af mindre väsendtliga anmärkningar, göras till föremål för lagstiftarens
förnyade pröfning; har jag ansett ändringar eller jemkningar i Konkurslagens stadganden
böra inskränkas till det alldeles oundgängligen nödiga.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
253
1 enlighet med denna min åtalade åsigt får jag således vördsamt hemställa att
nedanupptagna §§:r af Konkurslagen måtte erhålla följande lydelse:
§ 6.
2 Mom. Har i stad borgenär sökt, att gäldenärs egendom afträdas må; höre
Rätten deröfver gäldenären genast, eller, der han då ej träffas kan, sist om två dagar,
så framt ej sökanden längre anstånd åskar och Rätten gr öfvar skäl dertill: vill gäldenären
undvika konkurs; förnöje genast sökanden eller ställe antaglig borgen för hans
fordran; dock bör gäldenär, som köpman är, förfallen fordran straxt gälda: gitter ej
gäldenär fullgöra hvad nu sagdt är; beslute Rätten, att hans egendom afträdas skall,
och förfare som i nästföregående moment sagdt är: kommer ej gäldenär å dag, hvartill
han kallad blifvit; pröfve Rätten ändå sökandens skäl.
§ io.
Finner Rätten eller Domaren att konkursansökning ej kan upptagas, förthy att
den är till orätt Domstol ställd, eller af annan orsak; teckne det skriftligen å ansökningen.
Vill någon klaga deröfver att ansökning upptagen är; varde tiden för besvärs
anförande räknad från det stämningen blef i allmänna tidningarne första gången kungjord.
Ej må sådan klagan sedan föras.
Pröfvar Hofrätten den Underrätt, som ansökningen upptagit, dertill ej behörig,
förvise saken till den Domstol, som behörig är, och meddele det förstnämnda Underrätt.
Ar inställelsedagen ännu ej inne, foge Underrättens ordförande genast efter
erhållen underrättelse anstalt, att stämningen blifver från Rättens dörr borttagen och
kungörelse om dess återkallande i allmänna tidningarne införd: sände ock Hofrättens
beslut jemte alla till saken hörande handlingar till den andra Rätten; och varde konkursen
der, utan afseende å hvad förut åtgjordt blifvit, till ny behandling upptagen.
Har inställelsedag en redan gått förbi; då skall saken af den Rätt, som först handlagt
den, endast hänvisas till vidare utförande vid den Domstol, Hofrätten bestämt,
och handlingarna jemte det protokoll, som fördt är, dit öfversåndas.
§ 30.
Gäldenär njute, der han sig ej annorledes försörja kan, af konkursboet nödigt
underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn under två månader från den dag, offentlig
stämning gifven är: kan ej inom nämnda tid bouppteckningen med ed fästas och
boet till gode män öfverlemnas; njute gäldenären, till dess sådant skett, underhåll som
sagdt är. Gäldenären varde ock tilldeladt hvad som erfordras för resa och uppehälle,
då han, efter kallelse, har att inställa sig vid Rätten till förhör, eller annorstädes till
afgifvande af upplysningar rörande konkursboet, dock ej mer, om han vistas utom
Rättens domsaga, än som tarfvades, om han derinom, å ort der han sist vistades, sig
254 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
•
uppehölle. I öfrigt ege han från konkursboet för sig, hustru och oförsörjda barn utbekomma
och behålla nödiga gång- och sängkläder.
Förmenar gäldenären sig icke kunna åtnöjas med hvad borgenärerna i nu sagde
hänseenden erbjuda; pr öfve Rätten, på derom gjord anmälan, hvad honom bestås må,
med afseende såväl å hans behof och boets ställning, som å hans omsorg att rätt för
sig göra och beredvillighet att gode männen tillhandagå.
§ 40.
Äro borgenärer, som tillstädeskommit, få, och ega de ringa fordringar, eller kan
ej konkursboets förvaltning de af dem valde gode män med säkerhet betros; ligge till
Rätten eller Domaren att utse annan skicklig och vederhäftig man, eller flera, att med
närvarande borgenärer, eller de af dem valde gode män, i förvaltningen deltaga.
Kommer ingen borgenär tillstädes, och är boet af ringa beskaffenhet, ege Rätten
eller Domaren utse god man att detsamma förvalta.
§ 41.
Då gode män utses, förordne ock Rätten eller Domaren en ärlig och förståndig
man att i konkurssaken vara Rättens ombudsman. Honom åligge att öfver gode männens
och sysslomännens förvaltning hafva tillsyn: att vid de borgenärernas sammanträden
utom Rätten, der han är tillstädes, föra ordet: att hos Rätten eller Domaren
anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och Rättens pröfning påkalla: och att
i öfrigt vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka enligt denna lag på Rättens ombudsman
ankomma.
§ 70.
Derefter företages, der ej någon af tillstädesvarande parter anstånd äskar, granskningen
af de anmälda fordringarna. Ordföranden redogöre dervid för fordringsanspråken
samt den rätt till betalning, som yrkas: framställe ock särskildt till parterna
om de godkänna så väl yrkandet om betalningsrätt, som påstående om förmånsrätt,
der sådant blifvit väckt; och gore derom i protokollet anteckning.
Ej må å hvad sålunda blifvit af samtlige tillstädesvarande parter godkändt eller
utan anmärkning lemnadt, talan af någon part sedan ega rum; dock lände ej godkännande
af yrkad 'förmånsrätt till förfång af deras rätt, som enligt lag hafva företrädesrätt
till betalning ur viss egendom,
Kommer ingen af parterna å inställelsedagen tillstädes, anses de bevakade fordringarna
vara lemnade utan anmärkning.
§ 80.
Nu kan så hända, att någon borgenär vill efter inställelsedagen fordringsanspråk
anmäla, och är, det innan ett år förflutit sedan offentlig stämning gafs; gifve sin in
-
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
255
laga in i stad till Rätten och å landet till Domaren. Rätten eller Domaren utsätte i
anledning deraf förhör med parterna inom två månader derefter: och varde saken
dervid och jemväl sedermera så behandlad, som här ofvan sagdt är om fordran, den
der blifvit å inställelsedagen anmäld.
Till det förhör, som sålunda inför någon Rättens ledamot eller Domaren hållas
skall, låte han kalla Rättens ombudsman, så ock gäldenären, der han när vistas,
jemte sysslomännen, de sednare för att den anmälda fordringen granska: låte ock
förhöret tre gånger, sist fjorton dagar förut, i allmänna tidningarna kungöra.
Ordföranden, Rättens ombudsman, så ock sysslomännen, der de när varit, njute för
inställelsen vid det förhör ersättning af den eller de borgenärer, hvilkas fordringsanspråk
der förevarit; och betale de likaledes kallelsekostnaderna. Varder jemväl förhör inför
Rättens ombudsman, enligt- 71 §, nödigt; gäldes kostnaden derför af de borgenärer,
hvilkas bevakningar det förhör föranledt.
§ 88.
Då emot borgenär yrkande om edgång i laga tid och ordning framstäldt blifvit,
förelägge Rätten eller Domaren honom viss tid från det han af föreläggandet erhållit
del att till Rätten eller Domaren ingifva bevis, att han föreskrifven ed aflagt: kan
det ej ske; anmäle han inom samma tid sitt förfall för Rätten eller Domaren, och
yröfve Rätten, om längre tid honom föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis
inom föreskrifven tid ingifva; varde hans bevakning utan afseende lemnad: företer
han det sedan; anses bevakningen då vara gjord.
Ar borgenär utländsk man, må edgångsfäreläggandet delgifvas hans ombud eller,
der han ombud ej för sig ställt, den sorn bevakningshandlingarna till Rätten eller Domaren
ingifvit.
§ H2.
Då, i följd af konkursens nedläggande eller faststäldt ackords förslag och sedan
förmånsrättsegande borgenärer blifvit förnöjde, afträdd egendom till gäldenären återställas
skall, gifve gode männen eller sysslomännen honom ofördröjligen redovisning
för egendomens förvaltning. Vill gäldenären den redovisning klandra; gore det genom
stämning inom tre månader efter det han redovisningen emottog.
§ 128.
Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri mot sina
borgenärer i något af dessa fall:
l:o att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarna ej uppgifvit,
eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal egendom från konkursboet
undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller ur
vägen skaffat något af sina tillgångar; eller
256
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
2:o att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifvit eller vidgått
falsk skuld; eller
3:o att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör,
fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen förstört,
undanstuckit eller oläsliga gjort;
en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till och med
sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid.
§ 129.
Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty
l:o att han, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller, der konkursen
tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef, något af egendomen,
borgenärerna till förfång, dock utan sviklig afsigt att bereda sig fördel,
sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat; eller
2:o att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig
göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd dermed lika är, afhändt
sig egendom af sådant värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft eller
få kunnat;
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, der han till
straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende på viss tid förlustig.
§ 130.
Pröfvas gäldenär hafva visat uppenbar vårdslöshet emot sina borgenärer derigenom
l:o
att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt, eller på spel eller
andra dermed jemförliga företag, der utgången berott af ren tillfällighet, eller
genom vingleri i vexelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser förlorat
belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar;
2:o
att han inom de sista trettio dagarne förr än han sin egendom afträdde eller
borgenärs ansökning derom honom kungjord blef, indragit penningar, borgat
varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktig reda derför visa;
3:o att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör,
sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;
4:o att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det han ej
kunde rätt för sig göra, genom försäljning af egendom till uppenbart underpris
eller på annat sådant sätt beredt sig penningetillgång, eller gynnat någon borgenär,
till de öfriges förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet för fordran,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
257
dran, som ej förfallen varit eller hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och kraf
ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar afsigt att fördröja konkursens
utbrott, sin rörelse fortsatt och derunder penningar eller varor upplånat;
straffes med fängelse.
§ 135.
Åtal emot gäldenär för bedrägligt eller oredligt förhållande, eller för vårdslöshet»
varde särskildt från de tvister, som om fordringsanspråken och bättre rätt emellan
borgenärerna kunna uppkomma, utfördt och afdömdt. Sådant åtal skall utföras inför
den domstol, under hvilken konkurssaken lyder.
Brott som i 129, 130 eller 131 §§ omförmälas, må ej åtalas af annan ån målsegande.
§ 137.
Uppgifves i den berättelse, hvarom i 49 § stadgadt är, anledning vara att antaga,
det gäldenären öfvat bedrägeri mot sina borgenärer, eller är af någon borgenär
i bevaknings-inlaga eller annan skrift sådan angifvelse gjord; då skall Rätten eller
domaren låta allmänna åklagaren derom underrättas.
§ 138.
I afseende å tid för anställande af åtal mot gäldenär för brott, som i 129, 130
eller 131 §§ omförmälas, gålle hvad i 5 Kap. 14 § Sträf lagen den 16 Februari 1864
stadgadt är.
Styrker inför Rätten gäldenär, som gjort sig skyldig till ansvar efter 129, 130
eller 131 §§, att han sina borgenärer till fullo förnöjt; varde från allt vidare ansvar
eller påföljd fri förklarad.
Under anhållan, att detta förslag måtte varda remitteradt till Lag-Utskottets behandling,
utbedjer jag mig att få i korthet redogöra för motiverna till detsamma.
Uti § 6, mom. 2, föreskrifves, att öfver borgenärs ansökning om egendoms afträdande
i stad, gäldenären skall höras genast eller sist inom två dagar, då motsvarande
mom. i § 7 innehåller, att på landet sådan ansökning skall delgifvas gäldenären inom
fjorton dagar, eller ännu längre tid derutöfver, derest sökanden styrker, att gäldenären
ej anträffas kunnat. Utom motsägelsen uti dessa begge stadganden, det ena så
ovilkorligt, att, efter ordalydelsen, anstånd utöfver två dagar för gäldenärens hörande
öfver ansökningen icke skulle få i stad beviljas, och det andra med en nära obegränsad
tid för ansökningens delgifvande på landet, torde det ligga i en öppen dag, att
Bih. till R. St. Prot. 1865 4- 1866. 11 Sami. 3 Afd. 33
258
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
äfven i stad gäldenär stundom icke kan inom två dagar träffas med kallelse, utan att
deraf kan dragas den slutsats, att, såsom det heter i mom. 3, lian håller sig undan,
eller är rymd eller veterligen ur riket faren.
På det att således icke den åsyftade skyndsammare behandlingen i stad af borgenärs
ansökning om gäldenärs egendoms afträdande må medföra förlust af sökandens
talan, eller sätta domstolen i förlägenhet, huru med målet skall förfaras, om den föreskrilna
tiden för gäldenärens hörande skulle någon gång befinnas otillräcklig, föreslås
till ifrågavarande § 6, mom. 2, det tillägg, som der finnes kursiveradt, nemligen:
”så framt ej sökanden längre anstånd äskar och Rätten pröfvar skäl dertill”; hvarigenom
både sökandens rätt att få målet behandladt med all den skyndsamhet, som
nu stadgas, blifvit bevarad, och äfven gäldenären är skyddad emot hvarje obehörigt
försök att skada hans anseende eller kredit, derigenom, att på sökandens begäran en,
utan fog till domstol ingifven ansökning om hans törsättande i konkurs skulle komma
att hvila oafgjord.
Uti § 10 förekommer dels föreskrift för Rätten eller domaren att å konkursansökning
skriftligen teckna, när densamma ej kan upptagas, förty att den är till orätt
domstol ställd eller af annan orsak, dels besvärshänvisning för den, som vill klaga deröfver,
att ansökning upptagen är. Genom ett oförklarligt förbiseende, har deremot äldre
Konkurslagars stadgande om särskildt förfaringssätt, när Öfverrätt på grund af
besvär förklarar den domstol, som konkursansökning upptagit, hafva varit dertill obehörig
icke blifvit bibehållet. Då det emellertid, helst efter de i § 36 af nuvarande
Konkurslag meddelade nya stadganden om återgång af åtskilliga aftal, som ingåtts
inom viss tid före konkursens början, är af yttersta vigt, att en redan börjad konkurs
icke skall anses hafva enligt § 17 förfallit, derför att den Rätt, som förordnat, att
konkurs må ega rum, varder af Hofrätten förklarad icke hafva dertill varit behörig
domstol, föreslås det tillägg till förstberörda § 10, hvarom Högste Domstolens, fleste
ledamöter sig förenat vid detta ärendes föredragning derstädes den 8 November 1861.
Ordställningen i sista mom. af § 30 gifver anledning antaga, att, i fråga om
gäldenärens underhåll, ersättning för honom tillskyndad kostnad i boets angelägenheter
samt hvad och huru mycket, han må af gång- och sängkläder behålla, borgenärerne
ej skulle vara berättigade att fatta beslut i samma ordning och med lika
gällande kraft, som i alla andra konkursboets förvaltning rörande, vida vigtigare angelägenheter.
Då det icke heller är att befara, att de största fordringsegarne skulle
missbruka sin röstöfvervigt till gäldenärens förmån, såsom det kan förutsättas vid
bestämmandet af arfvode åt sysslomännen, i afseende hvarå § 67 äfven innehåller ett
undantagsstadgaude, finnes fullt giltigt skäl till den af Högste Domstolens samtlige ledamöter
föreslagna redaktionsförändring, i öfverensstämmelse med hvad 1830 års Konkurslag
härom innehöll.
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 108.
259
Då det icke blott någon gång, utan ganska ofta inträffar, att i mindre konkurser
ingen af borgenärerne infinner sig vid det så kallade första förhöret, då gode män
skola af dem utses, äfvensom att å inställelsedagen, särdeles då efterbevakningar förekomma
till handläggning, hvarken gäldenären eller någon borgenär kommer tillstädes,
är det en ganska anmärkningsvärd ofullständighet i lagstiftningen, att ingenting finnes
stadgadt, huru förfaras skall, när sådana fall förekomma. Visserligen kan det antagas
att domstolen, som i afseende å gode män eger pröfva om de af borgenärerne valde
kunna ombetros boets förvaltning, och i motsatt fall sjelf utse en eller flere andra
personer att i förvaltningen deltaga, äfven skall vara behörig och pligtig att tillsätta
god man, när ingen dertill af borgenärerne utses, samt att då på inställelsedagen i
följd af parternes uteblifvande ingen af de i §§ 70 och 71 föreskrifna åtgärder till
ingifna bevakningshandlingars granskning kan vidtagas, de bevakade fordringarne måste
anses vara lemnade utan anmärkning. Men så vigtiga rättsfrågor böra icke helt och
hållet öfverlemnas åt den ofta olika uppfattningen hos särskilde domare, hvarföre ock
tillägg i denna syftning föreslås till §§ 40 och 70.
Då det, på sätt vid föredragningen inför Högste Domstolen blifvit fulleligen ådagalagdt,
icke låter sig rätt väl förena att såsom domare handlägga ett konkursmål
och tillika vara Rättens ombudsman i konkursen, hvartill ytterligare kommer, att domaren
bör vara upphöjd öfver hvarje misstanka för egennyttiga beräkningar vid utöfningen
af sitt ansvarsfulla kall, är stadgandet att nämnde ombudsman, som aflönas af
borgenärerne och äfven kan af dessa för vidtagandet eller underlåtenhet af vissa föreskrifna
åtgärder åtalas hos domstolen, skall väljas inom eller utom, således efter ordställningen
företrädesvis inom Rätten, i högsta måtto olämpligt. Erfarenheten har ock
ådagalagt att denne funktionär ytterst sällan, om ens någonsin, blifvit utsedd bland de
Rättens ledamöter, som handlagt sjelfva konkursmålet.
På grund häraf föreslås följaktligen, att orden: inom eller utom Rätten ”måtte
komma att utgå utur § 41, hvars qvarstående föreskrifter om ombudsmannens qvalifikationer
i öfrigt emellertid icke innefatta något förbud emot hans utseende inom Rätten,
men åtminstone icke, enligt hvad nu är förhållandet, likasom uppmana till ett sådant val
Med den i allmänhet af lagstiftaren åsyftade skyndsamhet för konkursmålets behandling
och afslutandet af boets utredning öfverensstämmer icke det i § 80 meddelade
stadgande om efterbevakningar, utan någon begränsning af tid för bevakningshandlingarnes
ingifvande. Den rätt, man velat bevara för borgenärer, hvilka i anseende
till den förkortade anslagstiden ej kunnat medhinna att göra sina fordringsanspråk
gällande före inställelsedagen, synes ock i intet fall böra få utsträckas i oändlighet,
aldrahelst vid betraktande af det nya stadgandet i § 35, hvarigenom den egep
-
260
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
dom, som under konkursen faller gäldenären till, skall räknas till konkursboet och
hvaruti redan blifvit gifven en anledning för sysslomän att icke brådska med konkursens
afslutning. Här föreslås följaktligen det tillägg, att efterbevakningar ej må få till
Rätten ingifvas sedan ett år förflutit från det att offentlig stämning gafs; då det icke
rimligen kan antagas, att någon fordringsegare behöfver längre tid för att göra sin
talan anhängig, och hvar och en i alla fall, enligt § 32, har sin rätt i framtiden emot
gäldenären bevarad.
Af alla i 1862 års Konkurslag meddelade nya stadganden, torde icke något så
oundgängligen erfordra jemkning, sorn det i § 88 förekommande, angående fullgörandet
af emot borgenär yrkad edgång. Lagstiftarens mening kan ej hafva varit annan, än
att afskaffa borgenärseden, såsom regel, aldrahelst som, enligt § 92, domaren ej behöfver
fästa ringaste afseende å densamma, när jäf blifvit gjordt emot den bevakade fordringen,
samt att endast undantagsvis för fordringar, hvilkas ärliga och lagliga tillkomst
finnes anledning att ifrågasätta, öfrige borgenärer äfvensom gäldenären borde hafva sig
öppet lemnadt att yrka edgångs fullgörande. Under antagande häraf, hvilket också är
det enda rimliga, måste det emellertid medgifvas, att det åsyftade ändamålet blifvit
alldeles förfeladt. Till en början mötte vid tillämpningen af detta stadgande mindre
olägenhet; men allt eftersom vederbörande parter lärde sig att inse, huru detsamma
kunde göras till medel för egennyttiga beräkningar, har åtminstone i Stockholm ganska
ofta inträffat, att yrkanden om borgenärseds afläggande blifvit framställda emot antingen
de fleste eller samtlige borgenärer, hvilka i konkursen bevakat fordringar, och detta
till en del jemväl i sammanhang med jäf emot bevakningarne. Då § 88 icke innehåller
någon sådan föreskrift om edgångsyrkandets delgifvande, som i §§ 90 och 91 blifvit
förbehållet intecknings- och panthafvare samt borgenärer, hvilka vilja begagna sina
fordringar endast till qvittning emot skuld, har följden häraf blifvit, att ingen fordringsegare,
äfven med den klaraste och obestridigaste rätt, kunnat underlåta att på förhand
aflägga borgenärsed, utan att nödgas befara, att se sin bevakning lemnad utan afseende.
Upphäfvandet af äldre konkurslagars ovilkorliga föreskrift om borgenärsed kan således
i viss mån sägas hafva blifvit begagnadt till en snara för de borgenärer, hvilka på
god tro antagit att de kunde undgå den tidspillan och kostnad, som med edens afläggande
är förknippad. Någon rättsgiltig anledning finnes icke heller till den skilnad,
i förfaringssättet, som stadgas för de borgenärer hvilka i konkursen bevakat sina fordringar,
och dem, sorn på grund af §§ 90 och 91, bevakningsskyldigheten sig undandraga.
Den enda betänklighet, som härvid möter, är med afseende på utländska borgenärer,
åt hvilka delgifvandet af edgångsyrkanden kan anses vara förenadt med nog
mycken svårighet. Något undantag för dem finnes visserligen icke stadgadt, så vidt
angår icke bevakad inteckningspant — eller qvittningsrätt; men då ytterst sällan torde
inträffa, att utländske borgenärer uppträda såsom inteckningshafvare, och deras rätt
till qvittning eller lös pant i händer ej lärer kunna dem af Svensk domstol frånhändas,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 108.
261
är förhållandet helt annorlunda i fråga om utländningars icke förmånsrättsegande fordringar,
hvilka i de flesta handelskonkurser förekomma till stor mängd.
Vid bilagda förslag till förändrad uppställning af § 88 i öfverensstämmelse med
hvad § 90 innehåller om delgifvandet af edgångsyrkande, är i anledning häraf således
gjordt det tillägg, att utländsk mans föreläggande att gå borgenärsed får delgifvas hans
ombud, eller, der han ombud ej för sig ställt, den som bevakningshandlingarne ingifvit.
På sätt vid ärendets föredragning inför Högste Domstolen blifvit erinradt, har förmånsrättsegande
borgenärers rätt att utbekomma sina fordringar blifvit förbisedd, genom
det utan något förbehåll meddelade stadgandet, att, efter faststäldt ackordsförslag, den
afträdda egendomen skall till gäldenären återställas. Då lagstiftarens mening aldrig
kan hafva varit att desse borgenärer skulle i följd af ackord komma i en sämre ställning
än de icke förmånsrättsegande, hvilka genom borgen eller annan säkerhet kunna
förvissa sig om ackordets fullgörande, lärer det vid § 112 föreslagna tilläggs giltighet
icke kunna af någon ifrågasättas.
§§ 128, 129 och 130 äro redan de facto upphäfda genom den sednare utfärdade
Strafflagen, och upptagas följaktligen i förslaget endast med ordagrannt samma lydelse,
som motsvarande kapitel 23, §§ 1, 2 och 3 i nämnda lag.
§ 131-
Då Strafflagen, Kapitlet 23, § 4, icke uttryckligen upphäfver Konungens rätt att
gifva rymd gäldenär lejd, ej heller ansvarspåföljden för gäldenär som för tredska mot
borgenärerna varit en månad bysatt och ej deraf sig rätta låtit, har jag ansett mig ej
ega fog, att föreslå borttagandet af dessa stadganden i Konkurslagens § 131.
Uti § 135 föreslås införandet af det redan genom Strafflagen, Kapitlet 23, § 6,
meddelade stadgande om rätt till åtal af gäldenärs brott.
§§ 137 och 138 måste, till följd af Strafflagens förändrade bestämmelser i såväl
omförmälda Kapitel 23, § 6, som den nästföregående § 5 samt Kapitlet 5, § 14, i öfverensstämmelse
dermed omredigeras.
Stockholm den 14 November 1865.
A ugust Blanche,
262
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 109.
N:o 109.
Af Herr Wistrand, Å. Hilarion, om anslag till aflöning åt lärare
vid ett tillämnadt fullständigt högre Elementarläroverk
i Stockholm, efter Nya Elementarskolans plan och metod,
m. m.
Den allmänna undervisningen för den uppvexande ungdomen, — framtidens hopp
— är obestridligen en af de vigtigaste angelägenheter för samhället och derföre hafva
också folkskolorna inom hela riket redan blifvit, såsom sig vederbort, väl omhuldade,
och äfven den högre elementar-undervisningen åtnjutit flerehanda förbättringar; men
ännu återstå flere dylika, hvilka af tvingande behof påkallas.
Sålunda hafva visserligen inom rikets hufvudstad åtskilliga förbättringar^ sistnämnda
afseende egt rum, men, så vidt jag vet, har icke på de sistförflutna trettiofem
åren något enda nytt, offentligt högre elementarläroverk för ungdom af mankön derstädes
blifvit inrättadt, ehuru under samma tid innevånarnes antal tillökats från omkring
80,000 till inemot 130,000, eller med mera än 50 procent. Detta har orsakat,
att de nuvarande läroverken äro öfverfyllda och en mängd föräldrar och målsmän
hafva, ofta med en för mången alltför kännbar ekonomisk uppoffring, måst anlita enskilda
undervisningsanstalter, i några af hvilka lärjungarnes antal uppgår till 200
och deröfver. Detta har vidare föranledt att Stockholms kommunal-styrelse (stadsfullmägtige)
på grund af gjord framställning, iörehaft till öfverläggning frågan om de
åtgärder, som kunde erfordras till afhjelpaude af dessa betänkliga missförhållanden,
hvarvid, på de skäl, som uti stadsfullmägtiges berednings-utskotts bifogade utlåtande,
N:o 76, närmare finnas anförda, stadsfullmägtige, enligt bilagda protokolls-utdrag, beslutat:
dels att, under förutsättning att löner åt erforderligt antal lärare och öfriga
utgifter i och för skolans verksamhet af Staten bekostas, åtaga sig att, för åstadkommande
af ett nytt, fullständigt högre elementarläroverk i hufvudstaden, helst inrättadt
i likhet med nya elementarskolan och beräknadt för 300 lärjungar, anskaffa tomt
och erforderlig byggnad, och dels att hos Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af för
ändamålets vinnande lämpliga åtgärder.
De bidrag, som från Statens sida skulle erfordras för nämnda ändamål vore beviljande
af medel till aflöning åt följande lärare, nemligen:
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 109. 263
L Rektor, lön  4,000 R:dr.
hushyra  500 4500
7 Lektorer, å 2,000 R:dr  14,000.
11 Adjunkter, å 1,000 R:dr  11.000.
1 Gymnastik-lärare  800.
1 Lärare i teckning  500.
1 Lärare i musik  500.
Summa 31,300 R:dr R:mt om året,
samt, för en gång, såsom bidrag till utgifter i och för skolans verksamhet, ett belopp,
förslagsvis upptaget till 3,700 R:dr Runt.
Med fästadt afseende derpå:
att denna framställning till Kongl. Maj:t så sent blifvit gjord, att Kongl. Maj:t tilläfventyrs
icke kan vid innevarande riksdag till Rikets Ständer inkomma med proposition
uti ämnet;
att behofvet af åtgärder för inrättandet af en sådan ny skola inom hufvudstaden är
särdeles brådskande, emedan antalet af de gossar, som redan blifvit anmälde till, men
ännu, i brist på utrymme, afvakta att i sin ordning vinna Inträde uti den nya elementarskolan
i Stockholm, för det närvarande utgör 425, bland hvilka
år 1862 anmäldes 103.
„ 1863 „  100.
„ 1864 „  130.
” „
92. 425^ att icke nämna
det stora antal, som genom den ringa utsigten blifvit afskräckte från att begära eller
fullfölja sina ansökningar om inträde uti skolan; hvilket stora antal inträdes-sökande
ännu nästan dagligen ökas, ehuru, — intilldess att ännu ett dylikt nytt läroverk blir
i hufvudstaden inrättadt, — 4 till 5 år torde åtgå, innan någon af dem, som numera
anmälas, kunna vinna inträde uti den enda nuvarande skolan;
att hufvudstadens kommunal-styrelse redan åtagit sig att, — för den händelse, att ett
nytt fullständigt, högre elementarläroverk, i likhet med nya elementarskolan och beräknadt
för 300 lärjungar, blir i hufvudstaden inrättadt och Rikets Ständer anvisa
medel till aflöning åt erforderligt antal lärare samt till öfriga utgifter i och för skolans
verksamhet — anskaffa tomt och erforderlig byggnad för den nya skolan;
att en sådan ny skola, — att döma af förhållandet med eleverne inom den nuvarande
nya elementarskolan, bland hvilka ganska många (omkring tio procent), äro ifrån
landsorterna, — icke blott torde komma att blifva till nytta för hufvudstaden, utan
äfven för landet i allmänhet, genom det ökade tillfället till undervisning efter de nyare
grundsatserna, hvilket den kommer att erbjuda; och
att, äfven om de nödiga medlen blifva vidienna riksdag anvisade, en icke obetydlig
264
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 110.
tid torde komma att åtgå, innan skol-lokalen hinner blifva färdig och skolan alltså
öppnas;
tillåter jag mig vördsamt föreslå och anhålla:
att Rikets Ständer täcktes, — under det vilkor att Stockholms stad anskaffar
tomt och lämplig byggnad till ett nytt, fullständigt, för 300 lärjungar
beräknadt, högre elementarläroverk efter den nya elementarskolans
plan och metod — anvisa 3,700 R:dr R:mt för en gång till utgifter för
skolans verksamhet och 31,300 R:dr R:mt om året till aflöning åt nödigt
antal lärare vid ett sådant, för 300 lärjungar beräknadt, nytt fullständigt,
högre elementarläroverk, efter den nya elementarskolans plan och metod,
inom Stockholm, och derjemte medgifva rättighet för blifvande lärare vid
denna skola, att åtnjuta samma löner och öfriga förmåner, som äro eller
blifva motsvarande befattningar vid rikets elementarläroverk tillerkända.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
N: o 110.
Af Herr WiStr<LIld, A, Hildrion, angående giltigheten af möjligen
skeende öfverenskommelse i fråga om Stockholms stads
eller läns utlösande från andel i stadens och länets gemensamma
kurhusinrättning.
Genom Rikets Ständers skrifvelse den 27 Juli 1815 uppläts till begagnande för
den gemensamma kurhusinrättningen för Stockholms siad och län den förut till bränvinsbränneriverk
m. m. begagnade egendomen N:o 13 vid Handtverkaregatan å Kungsholmen,
jemte några på den dertill hörande tomten vid upplåtelsen befintliga åbyggnader.
För egendomens apterande till det afsedda ändamålet erfodrades likväl ganska
betydliga utgifter, hvilka väl till stor del bestriddes med för ändamålet särskildt donerade
medel, men derförutom hafva sedermera betydligare om- och till-byggnader erfordrats,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 110.
265
fordrats, och dessa hafva hufvudsakligen bekostats af Stockholms stad. Det sambruk,
för Stockholms stad och län, som genom upplåtelsen stadgades, har sedan lång tid
tillbaka föranledt åtskilliga förvecklingar och dessa, jemte flera andra tillkomna omständigheter,
föranledde dels vid riksdagen 1859—1860 en nådig Proposition från
Kongl. Maj:t angående tomtens försäljning från direktionen för Stockholms stads och
läns kurhus till Kongl, direktionen öfver allmänna barnhuset, uppå sådana vilkor, som
emellan de respektive direktionerna kunde aftalas, hvilken Proposition af Rikets Ständer
bifölls, ehuru de nämnda direktionerna icke sedermera kommo öfverens om vilkor,
i följd hvaraf frågan förföll; — dels ock vid riksdagen 1862—1863 en nådig Proposition
från Kongl. Maj:t angående medgifvande för direktionen för Stockholms stads
och läns kurhus att få försälja berörda egendom, hel eller styckad, till allmän inrättning
eller enskilde personer, hvilken Proposition tillstyrktes al Stats-Utskottet, men
afslogs af Rikets Ständer. Då likväl nu åtskilliga delar af åbyggnaderna vid kurhusinrättningen
äro till den grad förfallna, att de knappast utan våda kunna begagnas och
Stockholms kommun har vidtagit förberedande åtgärder för verkställandet af en kostsam
om- och nybyggnad vid kurhuset, hvilken, enligt kostnadsförslag, skulle uppgå till omkring
130,000 Riksdaler, men åtskilliga betänkligheter framkastats emot förslaget att
ytterligare nedlägga så betydliga kostnader på en egendom, som är upplåten åt staden
och länet gemensamt och som möjligen, — om ock icke sannolikt — skulle kunna
komma att i framtiden af Rikets Ständer för annat ändamål disponeras, tillåter jag mig
härmedelst vördsamt föreslå, i närmaste möjliga öfverensstämmelse med principen uti
den al Kongl. Maj:t vid riksdagen 1859—1860 framställda och af Rikets Ständer då
bifallna Proposition:
att, derest öfverenskommelse om vilkoren i öfrigt kan emellan Stockholms
stadsfullmägtige och Stockholms läns landsting träffas, rörande stadens eller
länets utlösande utur ifrågavarande, af Rikets Ständer vid 1815 års riksdag
till begagnande för den gemensamma kurhus-inrättningen för Stockholms
stad och län upplåtna egendomen, med derå vid upplåtelsen befintliga åbyggnader,
och en sådan öfverenskommelse varder af Kongl. Maj:t i nåder gillad,
Rikets Ständer för sin del må förklara hinder icke möta för densammas
afslutande och framtida kraft, såsom hade berörda tomt och byggnader
varit kurhus-inrättningen med full eganderätt tillerkända; dock med förbindelse
för den delegare, som sin andel deruti sig athänder, att anskaffa
och inrätta en behofvet motsvarande, ändamålsenlig sjukvårdsanstalt för
kurhus-patienter.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
Bih. till R. St. Prof. 1865 4 1866. 11 Sami. 3 Åfd.
34
266
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o lil.
N:o lil.
Af Herr Wistrand, Å. Hilarion, Om vissa ändringar i Bevillning
sstadg an och Kongl. Förordningen angående vilkor en
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 18 December 1863.
Gällande Bevillningsförordning af år 1862 bestämmer icke uti § 44 någon viss
tid för taxerings-komitéernas sammanträden, men uti Kongl. Förordningen den 18
December 1863, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker, stadgas uti § 8: att det kannetal, som källarmästare
m. 11. näringsidkare, hvilka i stad ega rättighet till försäljning af bränvin m. m., må
anses komma att under det nästföljande året i staden föryttra, skall af taxeringskomitéen
före den lä Juni beräknas, och att den näringsidkare, som icke före den 1
Juli sin rätt till bränvinsförsäljning hos magistVaten uppsagt, skall vara ”underkastad
den afgift, som bör under det näst följande försäljningsåret utgå för det kannetal,
hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt”; och uti § 12: att beräkningen af detta
kannetal för gästgifveri å landet skall verkställas af komunal-nämnden, och beräkningen
pröfvas af taxerings-komitéen samt uppsägning ske inom en månad efter taxeringskomité-förrättningens
afslutande. —Vidare stadgas uti § 13: att pröfnings-komité eger
att uti dessa taxerings-komitéernas beslut vidtaga de förändringar som må finnas skälige,
utan att likväl någon rättighet finnes medgifven för näringsidkare i stad att
efter dm 1 Juli, eller för gästgifveri å landet, att sednare ån en månad efter taxering
srkomité-för rättning ens afslutande kunna uppsäga sin bränvinsförsäljnings-rättighet,
äfven om pröfnings-komitéen beslutar sådana skäliga förändringar uti kannetals-siffran
att näringsidkaren icke anser näringen kunna bära de sålunda beslutade föräudringarne.
Emedan dessa principielt hvarandra motsägande stadganden vid den praktiska
tillämpningen flera gånger föranledt olika uppfattning och stundom medfört beslut,
som kanske icke alltid varit fullt öfverensstämmande med fordringarne på billighet
och rättvisa, samt ostridigt är, att de icke äro så tydliga och bestämda, som önskligt
vore, tillåter jag mig vördsamt hemställa:
att Bevillningsförordningens och Bränvinsförsäljningsförordningens föreskrifter
och stadganden uti ofvanomförmälda och andra dermed samman
-
Motioner i Bory are-Ståndet 1865. N:o 112.
267
hängande afseenden må blifva förändrade på ett sådant sätt, att de blifva
mera tydliga och bestämda samt i öfverensstämmelse med fordringarne på
ömsesidig billighet och rättvisa.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
N:o 112.
Af Herr Wistrand, A Hilarion, om förändring af 27 § i Kongl.
Förordningen angående riikonen Jör försäljning a] bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
den 18 December 1863.
Uti den intill slutet af år 1863 gällande Bränvinsförsäljningsförordning stadgades
uti § 26: "på apotek må ej bränvin, med eller utan droguer eller andra tillsatser
säljas, utskänkas eller annorledes till förtäring på stället utdelas. L) delsen af
detta stadgande ändrades likväl vid förra riksdagen, emedan detsamma ansågs innebära
en motsägelse emot gällande medicinalförfattniugar, och § 27 i den nya författningen,
af den i8 December 1863, stadgar: att ”på apotek må ej annorlunda ån i
medicinal/örfattning arne föreskrifves, bränvin med eller utan droguer eller andra tillsatser
säljas, utskänkas eller annorledes till förtäring på stället utdelas.”
Enligt medicinalförfattningarne, nemligen Kongl. Resolutionen och förklaringen den
1 Augusti 1698, jemförd med 1688 års medicinalordningar och gällande farmakopé, äro
apotekarne berättigade att till salu hålla, såsom det bland annat heter: elixirer, tinkturer,
spiritus, m. fl. slika medicinalsaker och uti farmakopéen upptagas såväl rått bränvin,
som renadt, svagare och starkare (spiritus fndmenti, spiritus frulmenti depuratus,
spiritus dilutus, spiritus concentratus.). Af den sednare redaktionen af bränvinsförsäljningsförfattningens
§ 27 följer, alltså, att brånvinshandeln på apotek numera är fullkomligt
frigifven,
268
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 112.
Följderna häraf hafva också visat sig derutinnan, att under de sednare åren klagomål
från flera orter försports öfver bränvins utlemnande från apoteken och deröfver
att i mången ort den inskränkning i bränvinssupandet, som genom krogars indragning
åsyftats, härigenam fullkomligt blifvit motverkad. Der ett apotek anlägges, sker detta
endast för att fullkomna ortens läkarevård. Apoteket afser således endast att bereda
utväg för samma ort, att erhålla nödiga läkemedel vid påkommande sjukdomsfall. Att
härförutom innehafvaren af apotek kan tillhandahålla ortens innevånare diverse för
ekonomiska och tekniska behof användbara artiklar, såsom kryddor, färger, fernissor,
m. m., är ett bihang till medikamentshandeln, hvilket icke vid frågan om apotekets anläggande
kan komma i öfvervägande. Så är ock förhållandet med sprit och spritblandningar
; dessa kunna nemligen, förutom till medicinskt bruk, äfven användas till hvarjehanda
tekniska behof och köpas således äfven på apoteken. Men under sådant föregifvande
köpes ock ofta sprit eller spritblandningar till supande. Om bränvinsförfattningen
skall blifva en sanning, bör alltså all bränvinhandel å apotek helt och hållet
förbjudas, utom till medicinskt behof. Detta kan och bör efter regel bestyrkas medelst
läkares recept, och de undantag från denna regel, som möjligen skulle medgifvas, borde
endast afse ett eller annat spirituöst läkemedel, dem Kongl. Maj:t torde anbefalla Sundhets-kollegium
att föreslå till Kongl. Maj:ts fastställande, hvarefter dessa läkemedel
uttryckligen må införas ibland tilläggen till den hvarje år utkommande medicinaltaxan.
För medicinskt bruk kan nemligen icke bränvin eller spirituösa läkemedel uti något
sjukdomsfall vara så nödvändigt att någon fara för en patients lif eller helsa genom
ett sådant stadgande kan uppstå. På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag
mig vördsamt hemställa:
att, ,i stället för § 27 uti nu gällande bränvinsförsäljningsförordningen, må
införas ett stadgande, att ”på apotek må ej bränvin med eller utan droguer
eller andra tillsatser säljas, utskänkas eller utdelas, annat än till begagnande
för medicinskt behof, hvilket alltid bör bestyrkas medelst läkares recept,
utom då fråga är om de spirituösa läkemedel, hvilka tilläfventyrs blifva
uppräknade uti tillägget till den årligen utkommande medicinaltaxan, såsom
tillåtna att försäljas i så kalladt handköp.”
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 113.
269
N:o 113.
Af Herr Wistrand, A. Hilarion, angående kreditivrätt i Rikets
Ständers Bank för ränte- och kapital-försäkringsanstalterna
i riket.
Enligt nu gällande Reglemente för Rikets Ständers Banks styrelse och förvaltning
kunna kassakreditiv medgifvas de sparbanker, hvilka äro försedda med stadgar, stadfästade
af vederbörlig myndighet, men ovisst är huruvida de inom riket bildade och
med af Kongl. Maj:t fastställda Reglementen försedda ränte- och kapital-försäkringsanstalter
böra hänföras till samma kategori som sparbanker och sålunda kunna beviljas
kassakreditiv; hvarför ock en sådan förmån blifvit ränte-och kapital-försäkringsanstalten
i Stockholm af Bankens Styrelse förvägrad.
För att härutinnan vinna ändring och tillägg i Bankoreglementet får jag fästa
uppmärksamhet derå att dessa anstalters ändamål är att å deri gjorda insatser, efter
förloppet af längre eller kortare tid, hvarunder de insatta medlen förkofrats genom
ränta och arfsvinst, bereda lifränta eller kapital att lyftas på en gång. Likheten med
sparbankerna består således deruti att begge dessa slag af inrättningar, utan någon
beräknad vinst för sig sjelfva, emottaga och för insättares räkning göra fruktbärande
större eller mindre besparingar. Då dessa inrättningars nytta också är allmänt erkänd
i den mån de flitigt anlitas, finnes det icke något skäl hvarför de icke skola njuta
samma förmåner som sparbankerna.
Det har visat sig, åtminstone hos ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm,
att ränte- och arfsvinster, som blifvit uppsagda till lyftning hos densamma
hvilka uppsägningars antal och belopp icke kunna på förhand beräknas, att samlade
kapitaler, lifräntor samt utbetalningar i anledning af delegares dödsfall icke på månader
och år efter förfallotiden blifvit uttagna; till följd hvaraf anstalten för dessa
utbetalningar mäst hålla i beredskap en större kassa, som under tiden icke kunnat
bära annan ränta än,;den, som å upp- och afskrifningsräkning erhålles.
Jag får derföre vördsamt föreslå,
att ränte- och kapital-försäkringsanstalterna måtte, i likhet med sparbankerna
och på samma vilkor, medgifvas rätt att emot säkerhet, som af vederbörande
Bankstyrelser pröfvas och godkännes, erhålla kassakreditiv i
270 . Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 114.
Rikets Ständers Bank till belopp af 25,000 R:dr för Stockholms, 10,000 R:dr
för Göteborgs och 5,000 R:dr för hvar och en af de öfriga ränte- och kapital-försäkringsanstalter,
som dertill sig anmäla.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
N:o 114.
Af Herr Wistrand, A. Hilarion, om anslag till fortsatt utgifvande
af planchverket "Fordna och Närvarande Sverige ".
Till fortsatt utgifvaude af det s. k. Thersnerska planchverket ”Fordna och Närvarande
Sverige”, hvilket, pä Hans Maj:t Konung Carl XIII:s befallning, börjat år 1817
af Öfverste-löjtnanten U. Thersner, efter dennes död år 1828, blifvit fullföljdt först af
hans enka och sedermera af deras ännu lefvande, lytta och i stor fattigdom stadda
dotter, Mamsell Thora Thersner, hafva Rikets Ständer vid flera föregående riksmöten
och sednast år 1863 välvilligt anvisat ett belopp af 400 R:dr årligen.
Då jag nu, efter uppdrag af utgifvarinnan, tillåter mig ånyo påkalla samma välvilja
för samma ändamål, anser jag mig, till undvikande af vidlyftighet, endast böra
åberopa de skäl, som finnas anförda dels i motionen N:o 176 hos Borgare-Ståndet och
120:de punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 123 vid 1859 års riksdag, dels ock
i motionen N:o 140 hos samma Riks-Stånd och 143:dje punkten af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 139 vid sistlidne riksdag.
Arbetet har sedan år 1862 vunnit tillökning med fem häften, bland hvilka två
omfatta provinsen Dalarne, ett Westmanland, ett Westergötland och ett Wermland;
hvarjemte ännu ett häfte vyer från sistnämnda provins är ämnadt att utgifvas till instundande
Jul, då planchverket kommer att utgöra inalles 87 häften; varande dessutom
handteckningar utförda till ytterligare två häften.
På grund af ofvan åberopade skäl, hvilka måste ega ökad vigt i samma mån,
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 114. 271
som utgifvarinnans behof af understöd i följd af tilltagande ålder och sjuklighet samt
fördyring af materialier m. m. blifvit ökadt, får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer, såsom uppmuntran till fortsatt utgifvande af ifrågavarande
planchverk, som varit och är helt och hållet beroende af allmänt
understöd, täcktes äfven för kommande statsregleringsperiod anslå ett årligt
belopp af 400 R:dr, att utgå så länge konstverket med samma nitsom
hittills fortsättes.
Beträffande de delar af arbetet, hvilka utkommo under den längre tid, då, efter
Öfverste-löjtnanten Thersners död, arbetet icke var föremål för undei*stöd från Statens
sida, och hans enka, af fruktan att icke vinna tillräcklig afsättning, trodde sig böra i
möjligaste måtto inskränka storleken af upplagorna, som derigenom blefve mindre, än
de före och efter denna tid varit, företer sig i följd häraf det förhållande, att åtskilliga
af de mellersta häftena, till ett antal af 20 å 30, nu äro nära att utgå och måste
omtryckas, så vida icke planchverket skall blifva ofullständigt. Med anledning
häraf och då utgifvarinnan saknar tillgång att sjelf bekosta sådan omtryckning, samt
det uppenbarligen vore en förlust, om ett fosterländskt konstverk, som kostat nära
50 års arbete och hvars värde blifvit erkändt genom mångåriga anslag af allmänna
medel, skulle, blott af en tillfällig anledning, som med jemförelsevis ringa kostnad
kunnat undanrödjas, blifva defekt och derigenom nästan alldeles värdelöst, får jag
tillika föreslå,
det behagade Rikets Ständer, till möjliggörande af ifrågavarande omtryckning,
bevilja ett anslag för en gång, af 3,000 R:dr, eller, om hinder deremot
skulle möta, åtminstone medgifva någon väsendtligare förhöjning i
det nu begärda årliga anslaget till arbetets understödjande.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
272
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 115.
i\:o 115.
Af Herr Wistrand, A. Hilarion, att. vid beviljande af nådigst
äskadt anslag till kasernbyggnad för Kongl. Svea Artiller
i-v eg emente måtte fästas särskildt vilkor i afseende
å byggnadsplatsen.
■ ' - \ , T
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till denna riksdag, angående Statsverkets
behof, förekommer äfven en framställning om anvisande af 250,000 Riksdaler för år
1867 till en kasernbyggnad för Kongl. Svea Artilleri-regemente, för hvilket ändamål
skulle erfordras inalles omkring 880,000 Riksdaler.
Då det åtföljande Stats-Råds-protokollet bestämdt synes antyda, att denna kasernbyggnad
är ämnad, att uppföras ”vid Artillerigården” på Ladugårdslandet, ehuru
Rikets Ständer, vid pröfningen af denna samma fråga, redan vid förra riksdagen, tycktes
hysa åtskilliga betänkligheter, — hvilket jag fullkomligt delar, — emot ifrågavarande
kasernbyggnads uppförande på nämnda plats, alldeles tätt invid den under
anläggning varande nya strandgatan utefter Ladugårdslandsviken och i en trakt, der trafiken
redan nu är ganska liflig och man har skäl förvänta, att densamma ännu långt
mera kommer att ökas, men jag likväl — på grund af den kännedom, angående det
stora behofvet, så väl i ordningens, som isynnerhet uti sundhetens intresse, för Kongl.
Svea Artilleri-regemente, att snart erhålla en lämplig kasernbyggnad, hvilken jag eger
sedan flera år tillbaka, då jag tjenstgjorde såsom läkare vid Stockholms garnison och
äfven var ledamot uti en komité, som var nedsatt för att undersöka de sanitära
förhållandena inom Stockholms garnison — anser anskaffandet af en lämplig kasernbyggnad
för Kongl. Svea Artilleri-regemente ganska önskvärd och af behofvet högt
påkalladt, dock endast under vilkor, att platsen för en sådan byggnad bestämmes närmare
ifrågavarande trupps exercisplats, helst i dess närhet finnas lämpliga och tjenliga
byggnadsplatser för ett sådant ändamål; tillåter jag mig härmedelst vördsamt
hemställa:
att det belopp, som af Rikets Ständer tilläfventyrs kommer att vid denna
riksdag anvisas till en kasernbyggnad för Kongl. Svea Artilleri-regemente,
må anvisas såsom ett reservations-anslag och under det vilkor: att denna
byggnad
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 116.
273
byggnad icke uppföres vid nuvarande Artillerigården, utan i närheten af
Ladugårdsgärdet och helst å norra delen af det Kronan tillhöriga qvarteret
Terra Nova, större, emellan Kongl. Lifgardets till häst och Kongl. Svea
Lifgardes nuvarande kasernbyggnads-tomter.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Hilarion Wistrand.
N:o 116.
Af Herr Beronius, V. M., om eftergift till förmån för Falu slöjdskola
för flickor af Kronans rätt till dana-arf efter
ogifta Charlotta Christina Nyman.
Till de vackraste företeelser menniskovännen i vår tid har att glädja sig åt, hörer
otvifvelaktigt det stigande intresse så väl Statsmagterna som de enskilda kommunerna
ådagalägga i och för det uppvexande slägtets så väl fysiska som intellektuela uppfostran.
Man finner sålunda huru Staten och de enskilde, snart sagdt, täfla att lemna
allt rikare bidrag för detta ädla ändamål. Det samhälle jag har den äran representera
har icke heller skytt några uppoffringar i detta hänseende, och så väl dess elementarsom
folkskolor äro i ett utmärkt skick. Men utöfver den undervisning, som i- dessa
sednare meddelas har i Falun visat sig behof af en särskild läroanstalt för den der
talrika arbetsklassens döttrar, åsyftande att bibringa dessa, sedan de lemnat folkskolan,
en sådan skicklighet i qvinlig husslöjd, att de derigenom ej allenast kunna vinna lättadt
tillfälle, att erhålla för sig passande tjenstår, utan äfven blifva fullt dugliga för
sin blifvande kallelse, att vid den husliga härden förestå och sköta eget hushåll.
En dylik läroanstalt eller slöjdskola för flickor har äfven sedan ett tiotal af år
kommit till stånd hufvudsakligen genom nitälskan af en så kallad Skyddsmödra-förening,
som tillika gjort till sin uppgift, att hålla tillsyn öfver tillståndet inom arbetarefamiljernas
hem, samt der tillhandagå med nödiga råd och upplysningar. Hufvudsakliga
föremålet för dess verksamhet är dock slöjdskolans vidmagthållande, och har detta hittills
lyckats genom uteslutande frivilliga sammanskott, dels från skyddsmödrarna sjelfva, dels
Bih. till B. St. Prat 1865 fy 1866. 11 Sami. 3 J/d. 35
274 Motioner hos Borgare-Stån det 1865. N:o 116.
från andra för skolans vackra ändamål och gagnande verksamhet intresserade samhällsmedlemmar.
Att dessa gåfvor dock icke kunna beräknas komma att fortfarande inflyta
i samma ökade progression, som det visar sig önskligt och behöfligt, att skolans verksamhet
utsträckes. har man, ty värr, att befara, och omfattas derföre med begärlighet
hvarje tillfälle, som lemnar utsigt för bidrags erhållande äfven från annat håll. Då
nu ett sådant erbjudit sig, beror dock på Rikets Höglofliga Ständers afgörande, huruvida
kommunen deraf må komma att skörda den beräknade vinsten.
FÖrlidet år afled en sedan flera år i Falun bosatt ogift qvinsperson, Charlotta
Christina Nyman, utan att efterlemna kända skyldeman och utan att några sådane sig
sedermera anmält. Hennes efterlemnade bo, vid uppteckning den 18 April 1864 upptaget
till värde af 824 Riksdaler 70 öre, men vid verkställd realisering lemnade en behållning
af 1,802 Riksdaler 15 öre, skulle således såsom danaarf ingå till Kongl. Maj:t
och Kronan, men vågar jag, å kommunens vägnar, hos Rikets Höglofliga Ständer vördsamt
anhålla,
det nämnda danaarf, utgörande ett för Statens behof alltför obetydligt, men
för kommunens ganska afsevärdt bidrag, måtte få stadna inom den sistnämnda
och tillfalla den derstädes inrättade slöjdskola för flickor, samt att, såsom
säkerhet för medlens rätta användande, de må få ställas under Skolrådets
i församlingen redovisningsskyldighet.
Såsom bilaga till motionen har jag äran bifoga:
l:o) Transsumt af bouppteckningen;
2:o) Prestbetyg med uppgift huru länge ifrågavarande person tillhört Falu samhälle
innan hon derstädes afled;
3:o) De nummmer af Post- och Inrikes-tidningar, hvaruti dödsfallet intimerats med
föreläggande för okända arfvingar att sig anmäla; och
4:o) Intyg af borgmästaren i Falun, att några sådane sig icke inom föreskrifven tid
anmält, eller veterligen finnas.
Om remiss af motionen till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
V. M. Beronius.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865.
N:o 117.
275
N:o 117.
Af Herr Ekerot, B. F.J om jemnare fördelning af den Hushållningssällskap
erna i riket tillerkända femtedel af bränvinsminuterings-
och utskänkning saf giften.
För att sätta rikets samtliga Hushållningssällskapet i tillfälle att kunna kraftigare
bidraga till industriens och särskildt jordbrukets understöd och uppmuntran, har
alltsedan år 1855 tillfallit Jbemälda sällskaper '/5 del af bränvinsminuterings- och utskänkningsafgiften.
Men i följd af nu gällande bestämmelse rörande fördelningen af
denna afgift, torde det tillåtas mig fästa Rikets Höglofliga Ständers uppmärksamhet på
en af både billighet och behof flerstädes högt påkallad förändring härutinnan. Till stöd
för detta mitt påstående tager jag mig friheten vidfoga ett utdrag af Chefens för Kongl.
Statitiska Central-byråns underdåniga embetsberättelse den 28 Februari 1863, hvilket
visar huru ojemt ifrågavarande bidrag till näringarnes och förnämligast jordbrukets
utveckling beviljade bidrag under åren 1855—1861 inom de olika länen utfallit; ett
missförhållande som under de sednare åren, enligt hvad de från Hushållningssällskaperna
erhållna uppgifter intyga, varit ännu större. Att dessa missförhållanden hafva
ett menligt och förlamande inflytande på de Hushållningssällskapers företagsamhet,
inom hvilkas distrikt konsumtionen af spirituosa är ringa, inses allt för väl; och blifva
hädanefter desto mera betänkliga sedan Kongl. Cirkuläret af den 3 Mars innevarande
år ålägger Hushållsningssällskaperna, att årligen insamla och till ”Sammandrag” bearbeta
utförliga uppgifter för en jordbruksstatistik, hvarjemte i samma nådiga Cirkulär förklaras,
att de i följd häraf uppkommande utgifter böra med den Hushållningssällskaperna
tillagda andel af bränvinsförsäljnings-afgifterna bestridas.
Det torde icke vara behöfligt att här omständligare ådagalägga huru angeläget
det är att tillfälle beredes äfven för de Hushållningssällskaper, som i berörda inkomstväg
äro mer eller mindre vanlottade, att kunna motsvara de från olika håll alltmera
stegrade anspråken på ett kraftigt understöd af desamma och deras af bebofvet påkallade
större verksamhet. Ehuru denna fråga blifvit i öfriga Riks-Stånd gjord till
föremål för Rikets Ständers pröfning, har jag dock, sedan en opartisk granskning öR
276
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. N:o 117.
vertygat mig om billigheten af den gjorda framställningen, icke velat undandraga mig
uppfylla det officiela uppdrag jag emottagit för att äfven inom detta högtärade Stånd
fästa uppmärksamheten härpå.
På grund häraf, och då någon annan lämplig utväg att undanrödja det här antydda
missförhållandet svårligen lär kunna påfinnas, får jag vördsamt föreslå,
att den Hushållningssällskaperna i riket tillerkända femtedel af bränvinsminuterings-
och utskänkningsafgiften måtte från samtliga länen till Statsverket
ingå och derefter emellan de särskilda Hushållningssällskaperna fördelas
i förhållande till folkmängden inom hvart och ett sådant sällskaps distrikt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott, jemte det här ofvan åberopade statistiska
utdrag, får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 14 November 1865.
B. F. Ekerot.
277
{Bilaga.)
Under åren 1855—1861 influtna andelar af bränvinsminuterings-
och utskänknings-afgifterna.
Till Hushållningssällskapen:
I Stockholms
län
R:dr
Runt
32,535:
88.
„ Upsala
d:o
37.031:
34.
„ Södermanlands
d:o
«
57,079:
59.
„ Ostergötlands
d:o
n
111,660:
—
„ Jönköpings
d:o
•»
28,502:
4.
Kronobergs
d:o
V)
11,620:
32.
„ Calmar
d:o (till båda Sällskapen) „
55,284:
85.
* Gotlands
d:o
8,296:
29.
„ Blekinge
d:o
„
56,579:
86.
„ Christianstads
d:o
42,522:
39.
„ Malmöhus
d:o
114,436:
42.
„ Hallands
d:o
åt
32,885:
5.
„ Göteborgs
d:o
H
173,637:
9.
„ Elfsborgs
d:o (till båda Sällskapen) „
„
66,064:
70.
„ Skaraborgs
d:o
64,731:
9.
„ Wermlands
d:o
44,351:
50.
„ Orebro
d:o
11
45,917:
88.
„ Westmanlands
d:o
v
39,915:
10.
„ Stora Kopparbergs
d:o
51,501:
8.
„ Gefleborgs
d:o
n
46,680:
—
„ Wester-Norrlands
d:o
11
28,166:
58.
„ Jemtlands
d:o
ii
4,668:
85.
„ Westerbottens
d:o
ii
16,312:
74.
„ Norrbottens
d:o
~n
12,673:
—
Rätt utdraget ur Chefens för Statistiska Central-byrån underdåniga embetsberättelse
den 28 Februari 1863, betygar:
Th. von Schantz,
Sekreterare hos Kronobergs läns Hushållningssällskap.
278
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 118.
N:o 118.
Af Herr EkCFOt, B. F., angående låneunderstöd till anläggning
af jernväg emellan Sölvesborg och Christianstad.
Det är numera snart sagdt axiomatiskt att, likasom Staten, för att kunna
följa den allmänna rörelsen i utlandet, behöfver, medelst jernvägar, lättade och viga
kommunikationer, likaså kan heller ingen provins i staten vara sådana förutan, om
den icke i materiel utveckling skall stå alltför långt tillbaka för de delar utaf landet,
hvilka förmånen af sådana kommunikationer blifvit beredd. Att de för handel, produkternas
afsättning och annan samfärdsel äro af största vigt, behöfver icke här sägas.
Det är detta behof, som i de flera af rikets provinser skapat redan befintliga både
stam- och bibanor; och att de tvärtemot mångens förmodan bära sig, har erfarenheten visat.
Ibland orter, som hittills varit i saknad af detta kommunikationsmedel, är Blekinge
en. Blekinge är dock en provins, som i förmåga att upparbeta sig till högre
kultur och välstånd icke står efter andra, genom hvilka jernvägar redan draga sig,
eller som äro föreslagna att erhålla sådana. Det skulle blifva för vidlyftigt att här
utbreda mig öfver provinsens tillgångar, folkmängd, behöfver och öfriga förhållanden,
hvilka derförutan inom representationen icke kunna vara okända. Jag vill endast
nämna, att intresset bland innevånarne i sagda provins för erhållande af behöfliga kommunikationer
nu med mycken liflighet vaknat. Sålunda har, hvad på dem ankommer,
som bebo yttersta, till Skåne angränsande del af landskapet, och isynnerhet af Sölvesborgs
innevånare blifvit beslutadt, att en jernbana tillvägabringas från nämnda stad till
Christianstad, för att sålunda genom Christianstad—Hessleholms-banan komma i förbindelse
med södra stambanan; hvartill icke obetydliga förberedelser redan äro gjorda.
Denna projekterade jernbana med Sölvesborg såsom ändpunkt och mellanstationer vid
Fjelkinge och Gualöf, har en längd af 2 mil 30,000 fot, och är beräknad på lika byggnadssätt
och samma spårvidd, som Christianstad—Hessleholms-banan. Kostnaden uppgår,
enligt det af Herr Majoren C. Adelsköld uppgjorda förslaget, till 1,400,000 Riksdaler
Riksmynt, under antagande, att Christianstad—Hessleholms jernvägs-aktiebolag
emot skälig ersättning skulle åtaga sig att med dess rörliga materiel ombesörja trafiken,
hvartill af nämnda bolag medgifvande redan i vederbörlig ordning vunnits.
Motioner i Borgare- Ståndet 1865. JSf:o 118.
279
Fördelen af denna bibana, ej mindre för städerna Sölvesborg och Christianstad än
hela den omkringliggande orten, äro lika betydande som lätt insedda. Blekinge har,
såsom förut är anmärkt, allt hittills saknat regelbunden, snabb och billig kommunikation
med sina grannprovinser, hvarigenom dess stora naturliga förmåner ej kunnat behörigen
tillgodogöras. Denna föreslagna jernvägsförbindelse med det bördiga och folkrika
Skåne, hvarigenom på samma gång äfven vinnes beröring med en af de stora
pulsådrorna för vårt lands kommerciela lif. Södra stambanan skall säkerligen inom
kort utöfva ett kraftigt inflytande såväl på provinsens landtbruk, som på dess handel
och industri. Det är oclc anledning att hoppas, det lättade kommunikationer skola
mägtigt bidraga till att omgestalta landthushållningen i orten genom att inskränka
bränvinsbränningen och införa ett mera rationelt landtbruk. Fördelen för Christianstad
och hela nordöstra delen af Skåne äro ej mindre betydande. Att den redan öppnade
bibanan från Hessleholm till nämnda stad svårligen kan tillskynda denna ort alla de
åsyftade fördelarne, förrän den blifvit utsträckt till hafvet, torde väl få anses obestridligt.
En sådan oafbruten direkt förbindelse med kusten lärer ej åt något håll kunna
med större fördel och lätthet vinnas, än genom den nu föreslagna bibanan till Sölvesborg.
För denna sednare stad, som sålunda blefve en af ändpunkterna vid hafvet för
rikets jernvägsnät, öppna sig utan tvifvel ljusa utsigten för framtiden. Dess handel,
sjöfart och industri skulle vinna en behöflig lyftning genom ett så betydligt vidgadt
handels- och trafik-område. Verksamhetshågen och spekulationen, som i icke obetydlig
grad inom samhället förefinnes, men hittills, förnämligast i saknad af obehindrade
kommunikationer, antingen varit fjettrade eller i ensidig rigtning använda, skulle snart
vinna en sund och kraftig utveckling.
Tages nu i välvilligt öfvervägande de stora fördelar, som för Sölvesborg och
vestra Blekinge, ej mindre än för Christianstad och deromkring liggande ort, stå att
vinna genom den föreslagna jernvägsförbindelsen, äfvensom det icke obetydliga gagn,
sorn genom dymedelst ökad trafik på södra stambanan skulle direkte tillskyndas Staten,
så torde detta företag tvifvelsutan befinnas i lika hög grad som andra af liknande beskaffenhet
förtjent att med allmänna medel på ett eller annat sätt understödjas.
Ett aktiebolag för Sölvesborg—Christianstad-banans tillvägabringande har bildat
sig och utfärdat såväl förslag till bolagsordning, som listor till aktieteckning. Bolaget
är grundadt på minst 14,000 aktier, lydande å 100 Riksdaler Riksmynt hvardera.
Enligt meddelad upplysning från orten äro samtliga listorna icke att införvänta förr än
den sista i denna månad; men å de inkomna äro redan mera än 2,000 aktier tecknade.
Ett amorteringslån af allmänna medel till belopp af 933,000 Riksdaler Riksmynt,
det vill säga 2/3:delar af beräknade anläggningskostnaden, anser interimsstyrelsen
vara af bchofvet påkalladt. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, anhåller jag
vördsamt,
att för den händelse, att Rikets Höglofliga Ständer vid innevarande riksdag
bevilja några anslag till jernbibanors anläggning, två tredjedelar af anlägg
-
280
Motioner i B or gare-Ståndet 1865. N:o 119.
ningskostnaden för en sådan mellan Sölvesborg och Christianstad, eller en
summa af 933,000 Riksdaler Riksmynt, på samma vilkor för amortering och
ränta, som vid sistlidne riksdag blefve för Christianstad—Hessleholms jernvägs-aktiebolag
stipulerade, måtte det här ifrågavarande bolaget af Rikets
Höglofliga Ständer beviljas.
Kostnadsförslag, karta och andra upplysande handlingar lära vara till Kongl.
Maj:t inlemnade, för den händelse Högstdensamme skulle täckas att härom till Rikets
Ständer afgifva nådig Proposition, och blifva otvifvelagtigt af motionärer i annat Stånd
inom behörig tid till Höglofliga Stats-Utskottet ingifna, dit jag anhåller, att denna
motion måtte blifva remitterad.
Stockholm den 14 November 1865.
«
B. F. Ekerot.
N: o 119.
Af Herr EkCFOt, B. F., om anslag till anläggning af hamn vid
Laga-åns utlopp.
Behofvet af en hamn vid Laholm har med hvarje år visat sig allt mera kännbart,
hvarföre jag af denna kommun blifvit ombedd hos Rikets Ständer framhålla denna
dess vigtiga angelägenhet, numera än ytterligare påkallande uppmärksamhet sedan en
lifiigare handelsrörelse derstädes uppstått. Icke allenast ett utvidgadt och förbättradt
åkerbruk har åstadkommit en ökad spanmålshandel, utan äfven har trävaru-transporten
på sednare året i betydlig mån tilltagit sedan ett större bolag i Göteborg inköpt
skogsegendomar i Laga-åns grannskap samt från det inre af Småland, genom flottning
i Lagans stora vattendrag till Laholm nedför högst betydliga qvantiteter timmer för
att vid det derstädes nyuppförda stora sågverk apteras.
Den rika och jemna tillgång på vattenkraft som fallen vid Laholm erbjuder, uppgående
till tusendetals hästkrafter och som nu till stor del icke äro begagnade, skola
säkerligen
Motioner i. Borgare-Ståndet 1865. N:o 119. 281
säkerligen — i och med detsamma en lättare och säkrare kommunikation med hafvet
kommer till stånd i väsendtlig mån bidraga till den industriela affärsverksamhetens
utveckling och förkofran.
Då Laga-ån är det största vattendrag som utfaller i Kattegat samt står i förbindelse
med skogsrika trakter af Småland, kan med visshet förutses, att från Laholm
en ej obetydlig export af skogsprodukter komme att uppstå, om ändamålsenlig hamn
vid Laga-åns utlopp i hafvet blifver anlagd.
Ett af Majoren och Riddaren Remmer, på staden Laholms bekostnad, upprättadt
kostnadsförslag å ifrågavarande hamn-anläggning — förordad af såväl Konungens Befallningshafvande
i Hallands län, som af Kongl. Styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader
— uppgår till 168,000 Riksdaler Riksmynt. Detta förslag, tillgängligt hos bemälda Styrelse,
vågar jag vördsamt åberopa till ledning vid denna frågas behandling i Statsutskottet.
Men då af kostnaderna för denna hamn-anläggning från Laholms stad och
omkringliggande landsort icke större tillskott för arbetets utförande än 68,000 Riksdaler,
kan åstadkommas, får jag härmed vördsammast anhålla,
att Rikets Ständer ville understödja anläggningen af en hamn vid Laga-åns
utlopp, i enlighet med det af Herr Majoren Remmer uppgjorda kostnadsförslag,
med ett statsanslag utan återbetalningsskyldighet å 100,000 Riksdaler
Riksmynt, under förbindelse för Laholms stad och omkringliggande
landsort bidraga med 68,000 Riksdaler eller återstoden för ifrågavarande
hamn-anläggnings utförande.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
B. F. Fik erot.
Bih. till R. St. Prot. 1865 t 1866. 11 Sami. 3 Afd.
36
282
Motioner i B or gare-Ståndet 1865. N:o 120.
i\:o 120.
Af Herr Ekerot, B. F., angående pedagogiens i Laholm uppfiyttning
till tvä- eller tre-fclassigt elementarläroverk.
Det förökade antalet af lärjungar vid Laholms pedagogi föranledde redan 1863
en extra lärares förordnande derstädes. Sedan dess har ynglingarnes antal vid denna
skola än ytterligare ökats så, att det vid vårterminen innevarande år uppgick till 47
stycken. Häraf synes kunna dragas den slutsats, att äfven härstädes har hågen vaknat
hos föräldrar i allmänhet att gifva sina barn den bildning som erbjuder sig vid
våra läroverk, ty folktillökningen håller icke jemna steg vid tillökningen af lärjungarnes
antal i skolorna. Men då det är af vigt, synnerligast för mindre bemedlade föräldrar,
att barnens underhåll i skolan icke blifver för kostsamt; och då lärjungeantalet
i de lägre klasserna vid de högre elementarläroverken är störst, tycks det vara
lämpligt inrätta läroverk med tre och två klasser på de ställen hvarest behofvet af
dylika läroanstalter visa sig hafva uppstått.
I hänseende härtill torde otvifvelaktigt behofvet påkalla uppflyttning af Laholms
pedagogi till ett tre- eller tvåklassigt läroverk, helst det visat sig att lärjungarnes
antal derstädes är fullt jemförligt med det som finnes såväl i Kongelf som Kongsbacka,
hvilkas skolor redan från pedagogien blifvit förändrade till tvåklassiga läroverk.
Det kan visserligen anmärkas, att i Halmstad med nästa år ett högre läroverk
blifver i ordning, och att derstädes är tillfälle från Laholm insända sina ynglingar;
men efter all sannolikhet blifver förhållandet i Halmstad hvad som visat sig vid de
flesta högra elementarläroverken, nemligen, att ynglingarnes antal i de lägre klasserna
blifvit så stort, att olägenheter uppstått icke allenast till det stora antalets inrymmande
i skol-lokalerna, utan äfven för undervisningens lämpliga ordnande. Af ynglingarne
vid Laholms skola äro de fleste från staden, hvarigenom föräldrar i mindre
goda ekonomiska förhållanden äro i tillfälle att lättare kunna hålla sina barn i skolan,
hvilket icke skulle blifva möjligt för mången husfader om han skall vara i saknad af
att, der han är bosatt, kunna sända sitt barn i skolan, utan detta endast kan ske vid
en flera mil aflägsen läroanstalt; och då flertalet af de föräldrar, hvilkas barn begagna
elementarläroverken, äro uti mindre goda förmögenhetsvilkor, bör väl någon gång afseende
härpå fästas.
Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 121.
283
Genom den i sednare tid i Laholm som annorstädes väckta håg för kunskapers
förvärfvande hade för några år sedan, jemte det offentliga läroverket, ett enskildt etablerats;
men då läraren vid detsamma 1862 befordrades till annan befattning sammansmälte
till en del den privata anstalten med stadens pedagogi, hvarigenom lärjungarnes
antal ökats, så att skolans utvidgning är af behofvet påkallad.
I följd af hvad jag nu haft tillfälle i korthet upplysa och då Laholms skola
redan 1809 varit försedd med tvänne lärare, synes det öfverensstämmande såväl med
billighet som rättvisa, att Laholms stads innevånares önskan härutinnan uppfylles,
hvarför jag tager mig friheten vördsamt begära:
att Laholms pedagogi uppflyttas till ett elementarläroverk med tre eller
två klasser, och att ett häremot svarande lärareantal på ordinarie stat
uppföres.
Om remiss häraf anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
B. F. Ekerot.
N:o 121.
Af Herr Ridderstad, C. F«, att till exercis lämpliga gevär måtte
från Kronans magasiner ntlånas till folkskolelärare-seminarierna
i riket.
Inom riket finnes i närvarande stund ganska många seminarier vid hvilka lärare
för folkskolorna bildas. För folket ligger det derför en stor vigt uppå att desse, innan
de utgå från seminarierna, erhålla en så tillräcklig undervisning i alla för folkbildningen
erforderliga stycken, att de äro fullkomligt vuxne sitt ganska vigtiga kall.
I vår tids folkuppfostran ingå såsom kraftigt lifvande nationela öfningar, äfven gymnastik
och exercis. Obestridligt nödvändigt är alltså att seminaristerne öfvas såväl
i det ena som andra, för att en gång sjelfve kunna undervisa deri. Sjelfva den Kongl.
Propositionen i ämnet förutsätter äfven det. Seminarierna sakna emellertid ännu egna
gymnastiker och egna gevär. Hitintills hafva de hjelpt sig fram med lån i båda dessa
284 Motioner i Borgare-Ståndet 1865. N:o 122.
^al!, hvilket dock icke alltid torde kunna påräknas. I samma mån, som de erhålla
sina egna lärobyggnadshus torde de dock äfven blifva försedda med gymnastiker.
Exercisgevär återstå dock alltid. Med anledning häraf får jag äran föreslå,
att rikets folkskolelärare-seminarier måtte såsom lån ur Kronans magasiner
förses med för arméen oanvändbara, men till exercis-ölningar ännu
lämpliga gevär, och det under vilkor, som för gevärens vård kunna anses
behöfliga.
Stockholm deri 14 November 1865.
C. F. Ridderstad.
N:o 122.
Af Herr Ridderstad, C. F,, om anslag för anställande af biträdande
underlärare vid folkskolelär are-seminarierna i riket.
Vid den allvarliga uppmärksamhet, som, till stor glädje för fosterlandsvännen, i
vårt land nu rigtas åt folkundervisningens ädla sak, har erfarenheten på sednaste tid
tydligt gifvit vid handen, att framgången af folkskolans bemödanden i ganska väsendtlig
mån beror af det sätt, hvarpå den första undervisningen meddelas. — Småskolans ändamålsenliga
anordning och förseende med dugliga lärarekrafter har blifvit en vigtig
samhällsangelägenhet. Genom frikostiga anslag hafva ock Regering och Ständer erkändt
vigten häraf. Det har äfven bland flera kommuner försports glädjande bemödanden
och uppoffringar för detta ändamål.
Ännu är dock bristen på skicklige småskolelärare högeligen kännbar, hvartill
hufvudskälet torde få anses vara det, att väl inrättade anstalter för bildande af sådane
lärare nästan alldeles ännu saknas i vårt land. En och annan sådan anstalt, af enskilde
personer eller kommuner upprättad, kan blott sägas vittna derom, att behofvet
förefinnes, men förslår alls icke till dess fyllande. — Väl är i gällande Seminarieregleinente
(§ 17) medgifvit småskolelärare eller lärarinna att under någon tid vid folkskolelärare-seminarium
åtnjuta undervisning och undfå betyg öfver ådagalagd skicklighet
att handleda de små barnen, men denna rättighet begagnas sällan eller aldrig, och
orsaken dertill lärer väl icke endast få sökas i bristande tillgångar, utan äfven och
